Utskottet behandlar i detta betänkande dels proposition
1991/92:83 om ny konsumentkreditlag, dels tre med anledning av
propositionen väckta motioner, dels ock två fristående motioner.
Syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen
är främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Genom denna anpassning får konsumenterna ett
förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna,
dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett
särskilt köp eller en viss tjänst.
I propositionen föreslås vidare nya regler som begränsar
kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal.
Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet
och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av
kostnadsökningar. Också kreditgivarens möjligheter att säga upp
kreditavtalet till betalning i förtid inskränks. Konsumenten får
å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.
Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av
konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet
löper med bunden ränta. Konsumenten får vidare ett bättre skydd
i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om
konsumenten av misstag betalar till fel näringsidkare, skall han
normalt ändå få tillgodoräkna sig betalningen. -- Den nya
konsumentkreditlagen skall, i likhet med den nu gällande lagen,
bli tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i
kraft den 1 oktober 1992.
I ärendet har inkommit skrivelser från Direkthandelsföretagens
förening, Finansbolagens förening, Finansinspektionen, AB
Spintab, Stadshypotekskassan, Handelsbanken Hypotek och Skandia
Group.
I samband med behandlingen av ärendet har företrädare för
Direkthandelsföretagens förening den 25 februari 1992 inför
utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag. Vidare
har en hearing ägt rum inför utskottet den 31 mars 1992 med
företrädare för justitiedepartementet, finansdepartementet,
finansinspektionen, konsumentverket, statens bostadskreditnämnd,
AB Spintab och Stadshypotekskassan.
Utskottet förordar -- med anledning av framförda önskemål från
AB Spintab och Stadshypotekskassan -- två ändringar i den
föreslagna lagstiftningen. Ändringarna rör dels kreditgivares
rätt till betalning i förtid, dels kreditgivares rätt till
ersättning när kredittagaren betalar skulden i förtid och fråga
är om kredit för vilken har lämnats statlig kreditgaranti.
Vidare förordar utskottet att lagen skall träda i kraft den 1
januari 1993.
Med ovan förordade ändringar tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen samt avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden.
Propositionen
I proposition 1991/92:83 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. konsumentkreditlag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lagen om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,
6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl.
Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att slopa kravet på obligatorisk
kontantinsats,
2. att riksdagen beslutar att detaljreglering av betalning av
skuld i förtid (22 §) skall utgå,
3. att riksdagen beslutar att utforma lagbestämmelsen så, att
det klart framgår huruvida kontoköp ingår i begreppet
"kreditköp".
1991/92:L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av regler för att öka
konsumentskyddet.
1991/92:L14 av Elisabeth Persson och John Andersson (v) vari
yrkas att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om krav på kreditprövning i konsumentkreditlagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående skuldsaneringslagen.
1991/92:L308 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en lag om sanering av skulder.
Utskottet
Inledning
Genom den nuvarande konsumentkreditlagen, som trädde i kraft
den 1 juli 1979, infördes en i princip heltäckande
konsumentskyddande reglering för krediter som lämnas i samband
med köp av varor. Flera av lagreglerna har senare gjorts
tillämpliga även på vissa tjänster som tillhandahålls på kredit.
När det däremot gäller sådana kreditavtal som inte har ett
direkt samband med köp eller tjänster -- s.k. fristående
krediter -- lämnas dessa i stort sett oreglerade i
konsumentkreditlagen. Regler finns bara om marknadsföringen samt
om betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Samma
förhållande som för fristående krediter råder också för krediter
som har samband med andra tjänster än sådana som omfattas av
konsumenttjänstlagen, exempelvis resor.
EG:s ministerråd antog den 22 december 1986 ett direktiv om
konsumentkrediter, vilket ändrades genom ett nytt direktiv den
22 februari 1990. Med direktivet avses fortsättningsvis det
första direktivet med beaktande av de i tilläggsdirektivet
antagna ändringarna. EG-direktivet är ett s.k. minimidirektiv,
vilket innebär att medlemsländerna måste uppnå minst den
konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver men har frihet
att behålla eller införa regler som ligger över denna nivå, dvs.
regler som är förmånligare för konsumenterna. Den enda
begränsningen är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden
enligt Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får
komma i konflikt med den grundläggande principen i EG om fri
rörlighet för varor och tjänster.
I propositionen erinrar föredragande statsrådet om att
förhandlingar då nyligen slutförts mellan EFTA-länderna och EG
om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, där samtliga
EFTA:s och EG:s medlemsländer skall ingå. Till följd härav skall
EFTA-länderna anpassa sin lagstiftning till vissa delar av EG:s
regelverk och dit hör direktivet om konsumentkrediter.
I propositionen konstateras att direktivet på vissa punkter ger
konsumenterna ett mer långtgående skydd än den nuvarande svenska
konsumentkreditlagen. Mot denna bakgrund föreslås i
propositionen att en anpassning till EG-direktivet görs genom en
ny konsumentkreditlag. Till grund för propositionen ligger också
en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria
(Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, vilken har remissbehandlats.
Utskottet kan för sin del konstatera att ett EES-avtal som
avses träda i kraft den 1 januari 1993 har undertecknats av
parterna den 2 maj 1992. I det regelverk som omfattas av avtalet
ingår EG-direktivet om konsumentkrediter. När Sverige tillträder
avtalet blir vi således förpliktade att införa en
konsumentkreditlagstiftning som är förenlig med direktivet.
Enligt utskottets mening bör riksdagen redan nu fatta beslut om
ett införlivande av direktivet i svensk rätt. Med hänsyn till
att direktivets konsumentskyddsregler även omfattar de s.k.
fristående krediterna får en anpassning av den svenska
lagstiftningen till följd att konsumenterna får ett skydd också
när det gäller sådana krediter. En brist i den nuvarande
lagstiftningen rättas därmed till.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av
propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda
rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiserats i
motionerna och som eljest tilldragit sig utskottets
uppmärksamhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom den nya lagen införs bl.a. regler som begränsar
kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal.
Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet
och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av
kostnadsökningar. Lagen innehåller också begränsningar i rätten
att ta ut avgifter för krediten och att höja avgifterna under
avtalsperioden.
Vidare inskränks kreditgivarens möjligheter att säga upp
kreditavtalet till betalning i förtid. Konsumenten får å sin
sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.
Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av
konsumenten vid förtidsbetalning. Undantag från denna regel
gäller bara när avtalet löper med bunden ränta.
Konsumenten blir också bättre skyddad i sådana fall då det
förekommer flera parter på näringssidan. Om han av misstag
betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå
tillgodoräkna sig betalningen.
Avtal om konsumentkrediter skall i fortsättningen ingås
skriftligen.
Den nya konsumentkreditlagen blir, liksom den nu gällande,
tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft
den 1 oktober 1992.
Lagens tillämpningsområde m.m.
Enligt propositionen skall den nya konsumentkreditlagen i
princip gälla för alla krediter som är avsedda huvudsakligen för
enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Endast två
undantag görs från lagens tillämpningsområde, nämligen för
författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel samt för
pantlåneverksamhet enligt lagen härom.
Med begreppet kreditköp skall enligt den föreslagna nya lagen
avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen anstånd med
någon del av betalningen eller då någon del av betalningen
erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller av
någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan
denne och säljaren.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs
att den föreslagna lagen ger upphov till begreppsförvirring när
det gäller frågan om kontoköp skall anses som kreditköp eller
inte. Enligt motionärerna talar vissa uttalanden i propositionen
för att kontoköp ingår i begreppet kreditköp medan andra
uttalanden om exempelvis kontantinsats tyder på att kontoköp
inte är ett kreditköp. I motionen begärs därför ett
förtydligande av lagtexten så att det klart framgår huruvida
kontoköp ingår i begreppet kreditköp och således omfattas av
lagen.
Utskottet kan konstatera att begreppet kreditköp i den nya
lagen har samma innebörd som i nuvarande lag. Som framgår av
propositionens specialmotivering skall begreppet kreditköp
sålunda -- på samma sätt som nu gäller -- innefatta
avbetalningsköp, andra delbetalningsköp, låneköp och kontoköp.
Enligt utskottets mening kan det inte råda något tvivel om att
kontoköp är en form av kreditköp och omfattas av lagen. Att en
åtskillnad görs mellan kontoköp och övriga kreditköp när det
gäller kontantinsats beror inte på att kontoköp i något avseende
är undantaget från lagens tillämpningsområde utan skillnaden är
hänförlig till begreppet god kreditgivningssed och dess
innebörd, vartill utskottet återkommer nedan. Mot bakgrund av
det anförda finner utskottet att motion L12 yrkande 3 inte
påkallar någon riksdagens åtgärd.
Näringsidkarens allmänna skyldigheter
I propositionen föreslås att en särskild regel om
näringsidkarens allmänna skyldigheter införs. Det skall sålunda
åligga näringsidkaren att i sitt förhållande till konsumenten
iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara
konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. Bestämmelsen skall
inte vara förenad med någon direkt sanktion, men skall ses som
en markering av näringsidkarens ansvar.
Utskottet kan konstatera att kreditavtal har stor betydelse
för hushållens ekonomiska förhållanden, och det måste därför
krävas av kreditgivarna att de tar ett visst ansvar gentemot
låntagarna och tar till vara deras intressen med tillbörlig
omsorg. Även om flertalet kreditgivare redan i dag uppfyller
nämnda krav förekommer det också undantag. Enligt utskottets
mening finns det därför skäl att i den nya konsumentkreditlagen
uttryckligen markera kreditgivarnas ansvar gentemot
konsumenterna. I begreppet god kreditgivningssed ligger -- såsom
framhålls i propositionen -- att kreditgivaren såväl inför ett
kreditavtal som under den tid avtalet gäller skall handla
omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Utgångspunkten
för kreditgivarens agerande måste vara att kreditavtal är
känsligare från konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal
eftersom kreditavtal i stor utsträckning påverkar konsumentens
ekonomiska förhållanden. Syftet med bestämmelsen är enligt
propositionen inte bara att betona kreditgivarens ansvar utan
även att utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och
en utfyllande norm för tolkning. Exempelvis kan en bestämmelse
med föreslagen innebörd ha betydelse i sådana sammanhang som
inte närmare föreslås reglerade i lagen. Utskottet återkommer
härtill under rubrikerna Kreditprövning och Marknadsföring.
Utskottet tillstyrker med det anförda att den föreslagna
bestämmelsen om näringsidkarens skyldigheter införs i lagen.
Kreditprövning
I den till grund för propositionen liggande promemorian
föreslogs regler om kreditprövning, som i huvudsak innebar att
innan en kredit beviljas skulle kreditgivaren normalt vara
skyldig att särskilt pröva om konsumenten har ekonomiska
förutsättningar att klara åtagandet. Kreditprövning skulle dock
inte krävas vid vanliga fakturakrediter eller när krediten var
högst 2000kr. Vid bristfällig kreditprövning skulle
fordringen kunna jämkas efter vad som är skäligt.
Promemorians förslag om kreditprövning följdes upp i
lagrådsremissen, varvid dock tillämpningsområdet begränsades
avsevärt. Sålunda föreslogs att kreditprövningen endast skulle
omfatta krediter överstigande 10000kr. Vidare föreslogs att
vid underlåtenhet att göra kreditprövning eller vid bristfällig
sådan skulle fordringen kunna jämkas efter vad som var skäligt
under förutsättning att det stod klart att en tillfredsställande
kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja
krediten.
Lagrådet godtog förslaget såvitt gällde föreskriften om att
kreditprövning skulle ske, men riktade allvarlig kritik mot den
föreslagna jämkningsbestämmelsen. En sådan jämkningsregel kunde
enligt lagrådet befaras vålla avsevärda tillämpningsproblem, och
lagrådet fann att övervägande skäl talade mot att en bestämmelse
av detta innehåll upptas i lagen.
Föredragande statsrådet instämmer i lagrådets kritik mot den
föreslagna jämkningsbestämmelsen och anser att en sådan
bestämmelse inte bör komma i fråga. Vidare konstaterar hon att
förslaget om lagstiftning angående kreditprövning motiverades --
såväl i promemorian som i lagrådsremissen -- med behovet av
regler för att motverka en fortsatt s.k. överskuldsättning.
Enligt statsrådets mening finns det dock för närvarande inget
behov av några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka
överskuldsättning. Däremot står det helt klart att en
kreditprövning normalt ändock bör göras innan en kredit
beviljas. Att en sådan prövning kommer till stånd ligger
emellertid i kreditgivarnas eget intresse inte minst för att
undvika framtida kreditförluster. Enligt statsrådets mening
visar också utvecklingen på kreditmarknaden under den senaste
tiden att kreditgivarna själva har reagerat mot den tidigare
alltför bristfälliga kreditprövningen. De omfattande
kreditförluster som drabbat kreditgivarsidan på grund av en
alltför lättsinnig kreditprövning har medfört en självsanering
på marknaden. Med hänsyn härtill och till att en särskild regel
om kreditprövning i enlighet med lagrådsremissen skulle ge
upphov till praktiska tillämpningssvårigheter finner statsrådet
att en sådan regel inte bör införas. Avslutningsvis framhåller
hon att det i de flesta fall måste anses strida mot god
kreditgivningssed att avstå från varje form av kreditprövning,
och att det får ankomma på tillsynsmyndigheterna att övervaka
att god kreditgivningssed iakttas även i detta avseende.
Frågan om införande av en obligatorisk kreditprövning tas upp
i två motioner. I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt
Silfverstrand (s) framhålls att det fortfarande finns behov av
att motverka överskuldsättning. För att stärka konsumentskyddet
bör därför den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftningen om
kreditprövning införas, dock med den ändringen att ett annat
sanktionssystem övervägs i stället för den föreslagna
jämkningsbestämmelsen. I motionen begärs i denna del ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda. I motion L14 av
Elisabeth Persson och John Andersson (v) framhålls att det inte
är till fyllest att hänvisa till kreditgivarens eget intresse av
en lämplig kreditprövning. Enligt motionärerna är det uppenbart
att kreditprövning inte sker i erforderlig omfattning vilket får
till följd att många människors ekonomi raseras. Mot denna
bakgrund anser motionärerna att lagrådsremissens förslag om
obligatorisk kreditprövning bör införas och även den däri
föreslagna jämkningsbestämmelsen.
Enligt utskottets mening är det angeläget att en
kreditprövning normalt kommer till stånd innan en kredit
beviljas. Att så också sker torde -- såsom framhålls i
propositionen -- ligga i kreditgivarens eget intresse för att
undvika framtida kreditförluster. Vidare får kreditgivaren genom
den ovan redovisade regeln om näringsidkarens allmänna
skyldigheter ett uttalat ansvar gentemot konsumenterna. Såsom
anförs i propositionen måste kreditgivaren agera med
utgångspunkt från att kreditavtal ofta har stor betydelse för
kundens ekonomiska förhållanden och därför är känsligare från
konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal. Det är särskilt
detta som är avsett att hållas fram när det i paragrafen sägs
att kreditgivaren är skyldig att ta till vara konsumentens
intressen med tillbörlig omsorg.
I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till
att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är
alltför långtgående i betraktande av deras inkomster och övriga
ekonomiska förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om
krediten inte är ringa, normalt måste göra en seriös
kreditprövning innan kredit lämnas. Rör det sig om en kredit som
kan antas ha betydelse för kundens ekonomi, får det anses strida
mot god kreditgivningssed att avstå från kreditprövning, om inte
kreditgivaren har särskild anledning att utgå från att
konsumenten har utrymme i sin ekonomi för det nya åtagandet.
Det anförda leder utskottet till slutsatsen att den föreslagna
bestämmelsen om näringsidkarens allmänna skyldigheter utgör ett
tillräckligt incitament för att erforderliga kreditprövningar
skall komma till stånd. Någon
särskild regel med krav på kreditprövning bör således nu inte
införas. Utskottet vill dock understryka tillsynsmyndigheternas
ansvar att övervaka att god kreditgivningssed iakttas i detta
avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L13 i nu behandlad del och L14.
Marknadsföring
I den till grund för propositionen liggande
departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag
föreslogs ett sanktionerat förbud mot tillhandahållande av
ansökningsformulär för kredit i vissa sammanhang. Undantag från
förbudet föreslogs gälla för det fall att konsumenten
efterfrågade krediten eller tillhandahållandet skedde i lokaler
som disponeras av kreditgivaren eller den som förmedlar
krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av regler för
att motverka överskuldsättningen.
Som redan tidigare nämnts anser föredragande statsrådet att
det enligt hennes mening -- i vart fall för närvarande -- inte
behövs några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka
överskuldsättning. I propositionen anförs vidare att det
föreslagna förbudet mot tillhandahållande av ansökningsformulär
skulle medföra betydande konkurrensnackdelar för exempelvis
postorderföretag, som har sin huvudsakliga kundkontakt medelst
postbefordran. Nackdelar i konkurrenshänseende kan också tänkas
uppkomma för svenska kreditgivare i förhållande till utländska
kreditgivare. Ytterligare nackdelar med förslaget är enligt
propositionen de svårlösta tillämpningsproblem som skulle
uppkomma. Slutsatsen i propositionen blir att det inte bör
införas något förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla
ansökningsformulär för kredit.
I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)
anförs att det fortfarande finns behov av att motverka
överskuldsättning eftersom det alltjämt utbjuds krediter på ett
alltför lättvindigt sätt. Mot denna bakgrund anser motionärerna
att ett förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla
ansökningsformulär för kredit bör övervägas ytterligare, och de
begär i denna del ett tillkännagivande härom.
Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen
att något direkt förbud mot tillhandahållande av
ansökningsformulär nu inte bör införas. Utskottet vill dock
framhålla att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att
det blir fritt fram för oseriös marknadsföring. Såsom ovan
redovisats föreslås att en särskild regel om näringsidkarens
allmänna skyldigheter införs. Näringsidkaren skall vara skyldig
att iaktta "god kreditgivningssed" i sitt förhållande till
konsumenten. Häri ligger, som ovan berörts, att kreditgivaren
både inför ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla
omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på
god kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på
kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en
särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av
krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs
näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 §
marknadsföringslagen. Såsom anförs i propositionen får kravet på
god kreditgivningssed i detta sammanhang anses innefatta att
näringsidkaren är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och
måttfullhet i sin marknadsföring. En kredit får exempelvis inte
framställas på ett sätt som är ägnat att missleda konsumenten i
fråga om de ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan
marknadsföring som framställer krediten som en helt bekymmersfri
lösning på kundens eventuella ekonomiska problem får anses
strida mot god sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som
lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig
för krediten. Enligt utskottets mening bör ett grundläggande
synsätt vid kreditgivning vara att initiativet till att söka
kredit skall ligga hos konsumenten.
Utskottet vill vidare understryka att marknadsföring av krediter
i princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det
överlåtas åt konsumenten att själv att avgöra i vad mån krediten
är förmånlig för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot
att fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter
framhålls på ett sakligt sätt.
Utskottet vill också erinra om att marknadsföring som står i
strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta
otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och
således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär
att marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen kan
förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med
marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen).
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L13 i
nu behandlad del inte bör föranleda någon riksdagens ytterligare
åtgärd.
Kontantinsats
I propositionen föreslås att gällande regler om kontantinsats
skall bibehållas. Detta innebär att säljaren vid kreditköp skall
ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god
kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20
procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden
föranleder annat.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs
att ett viktigt syfte med den nya konsumentkreditlagen är att
åstadkomma överensstämmelse med gällande regler inom EG. När det
gäller den i propositionen föreslagna regeln om kontantinsats
konstaterar dock motionärerna att någon sådan överensstämmelse
inte åstadkommes eftersom EG-direktivet inte innhåller någon
motsvarande regel. Motionärerna pekar också på
att bestämmelsen inte skall gälla för kontokortskrediter och att
den således utgör ett konkurrenshinder i dubbla hänseenden.
Mot denna bakgrund begär motionärerna i yrkande 1 att riksdagen
beslutar att slopa kravet på kontantinsats.
Utskottet konstaterar att kravet på kontantinsats har gällt
alltsedan den nuvarande konsumentkreditlagen infördes. I
förarbetena till den lagen (se prop. 1976/77:123) angavs att
syftet med kontantinsats vid kreditköp framför allt var att
motverka oöverlagda och oönskade kreditköp. Ett ytterligare skäl
angavs vara att när kreditbeloppet begränsas kan också hela
kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och till
lägre kostnad för konsumenten. Härigenom skulle konsumenten i
större utsträckning kunna bibehålla sin framtida valfrihet på
marknaden. Vidare framhölls att en inte alltför ringa
kontantinsats också bidrar till att varans värde vid varje tid
bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalet.
Enligt utskottets mening äger dessa skäl för kontantinsats
alltjämt giltighet. Utskottet kan vidare inte finna att ett
bibehållande av kravet på kontantinsats skulle vara oförenligt
med en EG-anpassning. Direktivet innehåller visserligen inga
regler om kontantinsats men såsom inledningsvis nämnts är
direktivet ett s.k. minimidirektiv. Detta innebär att Sverige
måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet
föreskriver men har frihet såväl att behålla som att införa
regler som ligger över denna nivå. Enligt utskottets mening är
ett krav på kontantinsats förmånligare för konsumenten inte
minst på lång sikt, och medför alltså en högre
konsumentskyddsnivå.
En särskild fråga är om kravet på kontantinsats skall gälla
även vid kontoköp. Även denna fråga diskuterades ingående vid
den nuvarande konsumentkreditlagens tillkomst (se prop.
1976/77:123). Departementschefen konstaterade därvid att det
stod i överensstämmelse med praxis att kontantinsats inte tas ut
vid kreditköp som sker inom ramen för vanligen förekommande
kontokortssystem. Ett krav på kontantinsats i köpögonblicket
ansågs helt främmande för idén med kontokortssystem och skulle
också ge upphov till olika praktiska problem. Därtill kom att
ett krav på kontantinsats för kontoköp också skulle kunna
försvåra de svenska kontokortssystemens deltagande i
internationellt arbete på området. Enligt departementschefen
borde ordningen med kontokortskrediter inte kompliceras i
vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter
verkligen påkallade. Departementschefen förordade dock inte
något generellt undantag för kontoköpen. Enligt hans mening
borde frågan i stället lösas genom att den ifrågavarande
bestämmelsen gavs lydelsen att säljaren skall ta ut
kontantinsats "i enlighet med god sed på marknaden". Eftersom
det inte var praxis med kontantinsats vid kontoköp kunde
det inte anses strida mot god sed att underlåta att ta ut sådan
insats.
Såsom framgår av den nu aktuella propositionen torde i dag så
gott som alla kontoköp i praktiken genomföras utan att någon
kontantinsats erläggs. Enligt utskottets mening saknas det skäl
att nu frångå praxis på området. Det förtjänar emellertid att
understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas av
reglerna om kontantinsats. Den föreslagna regleringen med krav
på kontantinsats "i enlighet med god kreditgivningssed" medger
dock att kontoköp kan -- och tills vidare bör -- undantas från
kravet på kontantinsats. Den fortsatta utvecklingen på
kreditmarknaden får utvisa om det i framtiden kan vara befogat
att ställa krav på kontantinsats även i fråga om kontoköp.
Avslutningsvis vill utskottet i detta sammanhang framhålla
att reglerna om kontantinsats inte bör kringgås genom att
kontantinsatsen vid exempelvis ett avbetalningsköp betalas med
ett kreditkort. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer
utvecklingen på detta område och vid behov vidtar erforderliga
åtgärder.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till
motion L12 yrkande 1.
Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid
I propositionen föreslås att kreditgivaren skall ha rätt att
få betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom i
avtalet. En ytterligare förutsättning är att det föreligger ett
väsentligt betalningsdröjsmål från konsumentens sida eller att
det står klart att konsumenten undandrar sig betalning.
Kreditgivaren skall därjämte ha rätt till förtida betalning när
en säkerhet som har ställts för krediten har försämrats
avsevärt. Vid betalningsdröjsmål föreslås att konsumenten får
rätt till fyra veckors uppsägningstid, räknat från den tidpunkt
då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till
konsumentens vanliga adress eller utan sådan åtgärd kom
konsumenten till handa. Konsumenten ges därvid vissa möjligheter
att omintetgöra en uppsägning genom att före uppsägningstidens
utgång betala vad som förfallit jämte dröjsmålsränta.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m)
kritiseras den föreslagna bestämmelsen om fyra veckors
uppsägningstid vid betalningsdröjsmål. Motionärerna framhåller
att bestämmelsen är en opåkallad nyhet i svensk rätt. Redan
kravet på väsentligt betalningsdröjsmål torde väl tillgodse
anspråken på rättssäkerhet. Vidare innebär nämnda krav att en
relativt lång tid har förflutit innan uppsägning över huvud
taget kan ske. Att därutöver införa en uppsägningstid på fyra
veckor kan enligt motionärerna inte anses motiverat. I motionen
framhålls också att bestämmelsen saknar motsvarighet i
EG-direktivet. Mot bakgrund av det anförda begär motionärerna i
yrkande 2 att den ifrågavarande bestämmelsen utgår.
Utskottet vill erinra om att vid uppsägning av en skuld på
grund av betalningsdröjsmål har kredittagaren redan enligt nu
förekommande avtalsvillkor ofta rätt till fyra veckors
uppsägningstid samt en möjlighet att omintetgöra uppsägningen
genom att betala de förfallna delarna av skulden jämte
dröjsmålsränta före utgången av uppsägningstiden. Således
innebär den föreslagna bestämmelsen om uppsägningstid snarare
en lagreglering av en vanligtvis tillämpad princip än en nyhet i
svensk rätt. Utskottet vill också framhålla att en viss
uppsägningstid innebär påtagliga fördelar för konsumenten. Många
gånger kan nämligen bakgrunden till dröjsmålet vara sådan att
det skulle framstå som orimligt om konsumenten inte fick en
möjlighet att omintetgöra uppsägningen. Därtill kommer att det
oftast är förmånligare för kreditgivaren att kredittagaren
fullgör sina förpliktelser enligt avtalet än att avtalet upphör.
Utskottet vill vidare framhålla att förslaget om uppsägningstid
i propositionen har modifierats i förhållande till promemorians
förslag så till vida att uppsägningstiden skall räknas från den
tidpunkt då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat
brev till konsumentens vanliga adress i stället för från den
tidpunkt då uppsägningen kom konsumenten till handa. Härigenom
motverkas det förhållandet att konsumenterna håller sig undan
uppsägningen och sålunda äventyrar kreditgivarnas rätt. När det
till sist gäller anpassningen till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter vill utskottet åter erinra om att direktivet
är ett minimidirektiv, vilket ger Sverige möjlighet att införa
regler som är förmånligare för konsumenterna än vad direktivet
föreskriver.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L12
yrkande 2.
Under utskottets beredning av ärendet har önskemål om vissa
ändringar i den nya konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab
och Stadshypotek. Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt
till betalning i förtid. Bakgrunden till institutens begäran är
kortfattat följande. Före år 1990 använde AB Spintab och
Stadshypotek i sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka
kredittagaren erhöll en kredit med en löptid om i allmänhet 5
eller 10 år. Krediten var emellertid baserad på en betydligt
längre amorteringstid, som vanligen uppgick till 30 eller 40 år.
Kreditgivarens avsikt var normalt att vid kredittidens slut
förnya krediten. En förnyelse av krediten skedde på så sätt att
kreditgivaren aviserade kredittagaren om att den befintliga
krediten skulle upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att
teckna ny kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och
ny pantsättning gjordes. Detta system medförde stora
administrativa kostnader för kreditgivaren och även besvär för
kredittagaren. Mot denna bakgrund har AB Spintab och
Stadshypotek -- i samråd med finansinspektionen och
konsumentverket -- tagit fram en ny typ av skuldebrev, som
används sedan 1990. Enligt den nya typen motsvarar kreditens
löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs.
30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid,
villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen
för en ny sådan period kallas villkorsändringsdag. Endera
parten kan säga upp krediten till betalning vid varje
villkorsperiods slut. Om båda parter väljer att inte säga upp
krediten, fortsätter krediten att gälla för en ny
villkorsperiod.
AB Spintab och Stadshypotek har framhållit att den föreslagna
regleringen av kreditgivarens rätt till betalning i förtid
(21§) får till följd att krediter enligt den nya
skuldebrevstypen inte kan sägas upp under hela dess löptid i
annat fall än då kredittagaren i något avseende misskött sig.
Av den föreslagna bestämmelsen i 23 § följer att banker och
Stadshypotek enligt andra författningar har möjlighet att göra
strängare förbehåll om förtida betalning. Denna möjlighet står
dock inte till buds för AB Spintab och andra bostadsinstitut.
Enligt AB Spintab måste kreditgivarna vid krediter med en löptid
på upp till 40 år ha möjlighet att säga upp krediten i samband
med villkorsperiodens slut. En återgång till den tidigare
skuldebrevstypen med fem års löptid och förhandling om ny kredit
skulle annars bli följden, eftersom instituten inte med hänsyn
till den egna upplåningen kan binda upp sin utlåning under så
lång tid som 30--40 år.
Enligt utskottets mening synes det från konsumentsynpunkt vara
fördelaktigt om bostadsinstituten kan behålla det system med
krediter på 30--40 år som nu används. Såsom framhållits av AB
Spintab krävs emellertid då med hänsyn till institutens egen
upplåning att instituten ges en möjlighet att säga upp krediten
även i andra situationer än dem som propositionens lagförslag
reglerar. Utskottet förordar därför att sådan möjlighet öppnas
genom ett tillägg i den föreslagna lagtexten. Denna möjlighet
till uppsägning bör dock enligt utskottets mening vara ytterligt
begränsad för att inte konsumentskyddet skall urholkas. För det
första bör en utvidgad rätt till förtida betalning bara
föreligga när det gäller krediter
för bostadsändamål. Med krediter för bostadsändamål avses främst
krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller
bostadsrätt. Även krediter som beviljas exempelvis för bostad på
ofri grund eller liknande bör dock omfattas av bestämmelsen.
Vidare bör räntan för krediten vara bunden i minst tre månader.
Som en ytterligare förutsättning för kreditgivarens
uppsägningsrätt bör gälla att det föreligger synnerliga skäl. En
omständighet som därvid bör beaktas är kredittidens längd.
Endast om krediten har en löptid på minst 30 år kan det anses
att kreditgivaren har synnerliga skäl att säga upp krediten.
Därutöver bör det normalt krävas att kreditgivaren befinner sig
i sådan ekonomisk kris att kreditgivarens fortsatta verksamhet
är i fara om krediterna inte får sägas upp. Även om
kreditgivaren inte befinner sig i ekonomisk kris kan synnerliga
skäl anses föreligga när kreditgivaren själv inte på rimliga
villkor kan låna upp de medel som behövs för att täcka de
utestående krediterna. Också andra liknande förhållanden bör
kunna ge kreditgivaren en rätt att säga upp en kredit vid
villkorsperiodens slut. Att kreditgivaren önskar öka sin inkomst
av verksamheten för att på så sätt utjämna tillfällga ekonomiska
svackor som uppkommit eller kan uppkomma på sikt kan däremot
inte anses utgöra synnerliga skäl. Behovet av sådana
inkomstförstärkningar får tillgodoses inom ramen för den
möjlighet att få till stånd en ränteändring som lagen kommer att
ge. Till denna fråga återkommer utskottet nedan.
Enligt utskottets mening bör bostadsinstituten genom den ovan
förordade lagändringen kunna behålla sina nuvarande långfristiga
krediter. Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att
avsikten vid kreditgivning för bostadsändamål i allmänhet är att
tillgodose ett långfristigt finansieringsbehov. Om löptiden för
en kredit som har lämnats konsumenten i ett sådant fall inte är
långfristig utan exempelvis endast fem år, men amorteringstiden
i praktiken är beräknad på en avsevärt längre tid får det antas
att parterna vid kreditavtalets ingående har haft den gemensamma
avsikten att krediten skall förlängas vid löptidens slut. Om
konsumenten önskar förlängd kredit får det i ett sådant fall
anses strida mot god kreditgivningssed att inte förnya krediten
vid avtalstidens slut, om inte särskilda skäl talar mot en
förlängning. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att
kredittagaren inte skött krediten på ett tillfredsställande sätt
men också att kreditgivaren på grund av brist på tillgång till
egen upplåning eller av andra skäl inte har medel tillgängliga
för fortsatt upplåning.
Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet
propositionens förslag i nu behandlad del.
Kreditgivarens rätt att ändra räntan
I propositionen föreslås att kreditgivarens rätt att höja
räntan under löpande avtalsperiod begränsas. Förutsättningarna
för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet och räntan får
höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna händelser,
nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för
kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren
inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vidare skall
kreditgivaren vara skyldig att tillämpa avtalsvillkor om
ränteändringar på samma sätt till konsumentens fördel som till
hans nackdel. Dessutom skall kreditgivaren vara skyldig att
underrätta konsumenten om beslutade ränteändringar.
Som ovan redovisats har önskemål om vissa ändringar i den nya
konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab och Stadshypotek.
Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt att ändra räntan.
Enligt AB Spintab och Stadshypotek måste kreditgivare vid
krediter med en löptid på upp till 40 år ha möjlighet att fritt
få ändra räntesatsen vid räntebindningsperiodens slut.
Kreditgivningen skulle annars innebära ett alltför stort
risktagande, vilket i sin tur skulle omöjliggöra eller i vart
fall starkt fördyra upplåningen. Den marginal som ett
bostadsinstitut behöver ta ut bestäms av de kostnader som
institutet har för sin rörelse. För att kunna fortleva måste
instituten ha möjlighet att höja sin marginal, eftersom denna är
institutets enda inkomstkälla. AB Spintab och Stadshypotek begär
därför att den föreslagna bestämmelsen om kreditgivarens rätt
att ändra räntan kompletteras på sådant sätt att kreditgivare
fritt får ändra räntesatsen vid ny villkorsperiod för krediter
där räntan är bunden och kreditens löptid är minst tio år.
Utskottet vill med anledning av AB Spintabs och Stadshypoteks
önskemål i detta avseende framhålla följande. Enligt utskottets
mening ger propositionens lagförslag kreditgivarna betydande
möjligheter att ändra räntan till sin förmån. Som framgår av den
aktuella paragrafen -- 11§-- får kreditgivarna kompensera
sig fullt ut inte bara för ökade upplåningskostnader utan även
för andra ökade kostnader. Det sagda innebär att kreditgivarna
kan kompensera sig för uppkomna kreditförluster i rörelsen och
andra liknande kostnader under förutsättning att dessa kostnader
inte skäligen kunde förutses av kreditgivaren när avtalet
ingicks. Således innebär bestämmelsen redan med den i
propositionen föreslagna utformningen betydande
räntehöjningsrisker för konsumenten. Att dessutom ge
kreditgivarna möjlighet att fritt ändra räntan för att öka sin
vinst skulle helt klart försämra konsumentens ställning, och
detta kan utskottet inte ställa sig bakom.
Utskottet vill också framhålla att den ovan förordade
ändringen av bestämmelsen om kreditgivarens uppsägningsrätt kan
ha betydelse även i nu förevarande sammanhang. Sålunda kan en
kreditgivare -- när angivna krav för uppsägning föreligger --
säga upp krediten till betalning i förtid och samtidigt erbjuda
en ny kredit med högre ränta.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet
propositionens förslag i nu behandlad del.
Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid
I propositionen föreslås att kredittagaren skall ha rätt att
utan kostnad betala sin skuld i förtid. Kreditgivaren skall då
få tillgodoräkna sig endast ränta och ersättning för kostnader
som är hänförliga till tiden före betalningen, bl.a. hela
kostnaden för uppläggning av krediten. När räntan är bunden för
hela eller en del av avtalstiden skall kreditgivaren dessutom ha
rätt till skälig ersättning för eventuell ränteförlust för
återstående del av den tiden.
AB Spintab och Stadshypotek har med anledning av
propositionen också i denna del framfört begäran om ett
förtydligande av lagtexten. Motiveringen härför är
sammanfattningsvis följande. Enligt propositionens förslag
gäller att när en kredittagare i förtid återbetalar en kredit
med bunden ränta har kreditgivaren rätt att -- för återstående
avtalad kredittid -- få ersättning för skillnaden mellan räntan
på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. För
att denna rätt till ersättning skall föreligga krävs att räntan
är bunden. Genom förordningen (1991:1924) om statlig
kreditgaranti för bostäder har ett nytt system med "topplån"
till bunden ränta införts. För den statliga kreditgarantin
erlägger instituten en kreditgarantiavgift, vilken beräknas i
procent av kreditens storlek. Kreditgarantiavgiften tas ut av
kredittagaren genom ett s.k. rörligt räntetillägg, vilket under
kreditens pågående räntebindningsperiod kan ändras vid
motsvarande ändring av kreditgarantiavgiften. Mot denna bakgrund
föreslår instituten att en ändring sker så att det klart framgår
att rätt till kompensation vid förtida betalning även kan
erhållas vid krediter med statlig kreditgaranti på samma sätt
som om räntan i sin helhet är bunden.
Utskottet anser sig böra tillmötesgå kreditinstitutens begäran
på denna punkt. Enligt utskottets mening förefaller det helt
rimligt att kreditgivarnas kostnader för den nya
kreditgarantiavgiften får tas ut av kredittagarna. Genom att
garantiavgiften beräknas som en procentsats av resp. kredits
storlek är det ofrånkomligt att det s.k. räntetillägget också
utgår i form av en procentsats. Att garantiavgiften kan ändras
med omedelbar verkan innebär givetvis att räntetillägget måste
kunna ändras vid samma tidpunkt. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till att garantiavgiften för närvarande uppgår till
endast 0,5 procent av kreditbeloppet torde det enligt utskottets
mening vara orimligt om det rörliga räntetillägget skulle
medföra att räntan i sin helhet anses som rörlig. Utskottet
förordar därför ett tillägg i den förevarande bestämmelsen av
innebörd att för krediter för vilka lämnats statlig
kreditgaranti och där räntan är bunden för hela eller del av
avtalsperioden skall räntan -- förutom den del som motsvaras av
kreditgarantiavgiften -- anses som bunden.
Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet
propositionen i förevarande del.
Lagens ikraftträdande
I propositionen föreslås att den nya konsumentkreditlagen
skall träda i kraft den 1 oktober 1992.
Såsom framhålls i propositionen förutsätter en del av de
föreslagna lagändringarna betydande omläggningar av avtalstexter
och rutiner hos kreditgivarna. Också de berörda myndigheterna
torde ha behov av viss tid för sitt förberedelsearbete. Enligt
utskottets mening bör därför tiden mellan riksdagsbeslutet om
den nya lagen och lagens ikraftträdande inte vara alltför kort.
Med hänsyn härtill och till att riksdagen kan förväntas ta
ställning till den föreslagna nya konsumentkreditlagen först i
början av juni 1992
anser utskottet att lagens ikraftträdandetidpunkt bör uppskjutas
till den 1 januari 1993. Härigenom uppnås också en samordning
med EES-avtalet som avses träda i kraft vid samma tidpunkt.
Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har
utskottet ingen erinran.
Övriga frågor
Skuldsaneringslag
Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr.
57) tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02) med
uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område.
I enlighet med vad som angavs i direktiven (dir. 1988:52)
behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för
fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram i
delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet
innehåller förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt
för överskuldsatta fysiska personer som inte driver
näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut
av tingsrätt få till stånd en lättnad i sin skuldbörda.
Skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis befrias
från ansvar för betalningen av de skulder som enligt rättens
beslut omfattas av skuldsaneringen. I olikhet med vad som är
fallet vid konkurs syftar skuldsanering till att slutligt
reglera gäldenärens ekonomiska situation. Fullgör han den av
rätten fastställda avbetalningsplanen finns ingen restskuld kvar
för honom. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom regeringskansliet.
Frågan om införande av en skuldsaneringslag i enlighet med
insolvensutredningens förslag tas upp i den med anledning av
propositionen väckta motionen L13 av Birthe Sörestedt och Bengt
Silfverstrand (s). Motionärerna anför att det är önskvärt att en
skuldsaneringslag snarast införs för att konsumenterna skall få
ett samlat skydd, och de begär ett tillkännagivande i enlighet
härmed.
Också i de under den allmänna motionstiden väckta motionerna
L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) och L308 av Torgny Larsson (s)
framhålls angelägenheten av att regeringen snarast framlägger
förslag till en skuldsaneringslag i enlighet med
insolvensutredningens förslag, och i motionerna begärs
tillkännagivanden härom.
Utskottet anser för sin del att det är angeläget att en
möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs i
Sverige. Såsom utskottet framhöll hösten 1987 i sitt ovannämnda
betänkande LU 1987/88:12 måste dock en viktig utgångspunkt vara
att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän
uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Huruvida
insolvensutredningens förslag om en skuldsaneringslag utgör en
lämplig avvägning mellan dessa intressen anser sig utskottet
inte nu böra uttala sig om. Utskottet utgår emellertid från att
förslaget noga övervägs inom regeringskansliet och att
regeringen därefter återkommer till riksdagen med någon form av
förslag till skuldsanering för fysiska personer. Något
tillkännagivande med anledning av motionerna finner utskottet
inte erforderligt.
Leasingverksamhet
I den med anledning av propositionen väckta motionen L13 av
Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) tas också upp
frågan om konsumentskyddet vid leasingavtal. Motionärerna
framhåller att en lagstiftning som reglerar denna verksamhet
och tar till vara konsumentintresset snarast bör införas.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988
tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv
(dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid
s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att
utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell
leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt
slutbetänkande under år 1993. Enligt utskottets mening bör en
utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i avvaktan på
leasingutredningens arbete. Motion L13 i nu behandlad del bör
således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kreditprövning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del och
1991/92:L14,
2. beträffande tillhandahållande av ansökningsformulär
att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del,
3. beträffande ny konsumentkreditlag
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L12 antar
regeringens förslag till ny konsumentkreditlag med
de ändringarna att dels 21, 22 och 24§§ erhåller i bilaga 2
som Utskottets förslag betecknade lydelse, dels tidpunkten
för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,
4. beträffande utsökningsbalken m.m.
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i
dels utsökningsbalken,
dels lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
dels lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
dels reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,
dels ock lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl.,
med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 januari 1993,
5. beträffande en skuldsaneringslag
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del,
1991/92:L306 och 1991/92:L308,
6. beträffande konsumentskydd vid leasingavtal
att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del.
Stockholm den 21 maj 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),
Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Stina Eliasson (c) och
Lars Stjernqvist (s).
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens
förslag till ny konsumentkreditlag
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
21 §
Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om
han har gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av
följande omständigheter föreligger:
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger tio procent av
kreditfordringen.
2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger fem procent av
kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som
förfallit vid olika tidpunkter.
3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med
betalning.
4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.
5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa
undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att
betala sin skuld.
Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om
återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid
på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt
försämrats.
När fråga är om
kredit för
bostadsändamål och
räntan för krediten
är bunden för hela eller
en del av avtalstiden, dock
minst tre månader, har
kreditgivaren, om han har
gjort förbehåll om det i
avtalet och synnerliga skäl
föreligger, rätt att
utan hinder av
bestämmelserna i första
och andra styckena få
betalning i förtid på
den dag då den tid för
vilken räntan är bunden
löper ut.
22 §
Vill kreditgivare få betalt Vill kreditgivare få betalt
i förtid enligt 21 § i förtid enligt 21 §
första stycket 1--3 första stycket 1--3 eller
gäller en uppsägningstid tredje stycket gäller en
av minst fyra veckor räknat uppsägningstid av minst
från den tidpunkt då fyra veckor räknat från
kreditgivaren sänder ett den tidpunkt då
meddelande om uppsägningen kreditgivaren sänder ett
i rekommenderat brev till meddelande om uppsägningen
konsumenten under dennes i rekommenderat brev till
vanliga adress eller konsumenten under dennes
uppsägningen utan en vanliga adress eller
sådan åtgärd kommer uppsägningen utan en
konsumenten till handa. sådan åtgärd kommer
konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första
stycket 1--3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i
förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar vad som
förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten
vid uppsägning enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra
stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven
uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra
stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid,
gäller inte bestämmelserna i det stycket.
24 §
Vid förtidsbetalning enligt 20--23 §§ skall följande iakttas
när kreditgivarens fordran beräknas:
1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för
krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för
tiden därefter. Vid beräkningen skall tillämpas grunder som står
i överensstämmelse med god kreditgivningssed.
2. Kreditgivaren får inte 2. Kreditgivaren får inte
tillgodoräkna sig någon tillgodoräkna sig någon
ersättning för att ersättning för att
skulden betalas i förtid. skulden betalas i förtid.
Är räntan för en Är räntan för en
kredit bunden för hela kredit bunden för hela
eller en del av avtalstiden eller en del av avtalstiden
har dock kreditgivaren, om han har dock kreditgivaren, om han
gjort förbehåll om det, gjort förbehåll om det,
rätt att för rätt att för
återstående del av den återstående del av den
tiden av konsumenten ta ut tiden av konsumenten ta ut
ersättning för ersättning för
skillnaden mellan räntan skillnaden mellan räntan
på krediten och räntan på krediten och räntan
på nya krediter av på nya krediter av
motsvarande slag. motsvarande slag. Har för
en kredit med bunden ränta
lämnats statlig
kreditgaranti och utgår
avgift för garantin
gäller detsamma
beträffande den del av
räntan som inte motsvaras
av kreditgarantiavgiften.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett
den första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när
en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) har fått kredit enligt vad som
sägs i 3 § angående köp.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt
25§, tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall
ske mellan parterna.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna2
Motioner väckta med anledning av propositionen2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/923
Utskottet3
Inledning3
Propositionens huvudsakliga innehåll4
Lagens tillämpningsområde m.m.4
Näringsidkarens allmänna skyldigheter5
Kreditprövning6
Marknadsföring8
Kontantinsats9
Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid11
Kreditgivarens rätt att ändra räntan14
Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid15
Lagens ikraftträdande16
Övriga frågor16
Skuldsaneringslag16
Leasingverksamhet17
Hemställan17
Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag19
Bilaga 2 Av utskottet framlagda förslag till ändringar i
regeringens förslag till ny konsumentkreditlag37