I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner
som berör vissa frågor om personförsäkringar. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna.
Motioner från allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ändring i villkoren för patientförsäkringen vid behandlingsskada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om retroaktiv ersättning till personer som smittats med hepatit non A
non B men som fått avslag på sin begäran om ersättning av patientförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientskadenämndens sammansättning.
1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
höjning av ersättningsbeloppen från patientförsäkringen.
1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (c) vari --
med hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:So528 -- yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en generell höjning av skadeståndsnivåerna när det gäller
personskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samhällets ansvar när det gäller beslut om ersättningsnivåer vid
behandlingsskador m.m.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdiga
försäkringsvillkor för alla barn.
1991/92:L609 yrkande 1 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försäkringsvillkor för diabetikerna.
Utskottet
I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner
som berör vissa frågor om personförsäkringar.
Patientförsäkringen
Gällande ordning
Några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig
medicinsk behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmännens skadeståndsansvar -- liksom skadeståndsfrågorna i övrigt
inom sjukvårdens område -- skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207).
Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara
för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar
(s.k. principalansvar).
Regler om hur ersättning vid personskada skall bestämmas finns i 5 kap. SkL
och bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina
skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få
ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt
förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i
form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men.
Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan lyte och
men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även
vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men bestäms i praktiken
med ledning av tabeller som fastställs av trafikskadenämnden. Tabellerna, som
upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador,
anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning av
förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har
schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i
penningvärdet.
De av trafiksskadenämnden fastställda tabellerna är inte tillämpliga vid
allvarligare skadetyper. Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man
skiljer därvid mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall
hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i samtliga extremiteter
och som mindre maximalfall räknas t.ex. personer med förlamningstillstånd från
midjan och nedåt. Ersättningsnivån vid maximalskador ligger över högsta
tabellersättningen och inkluderar ersättning för sveda och värk samt lyte och
annat stadigvarande men. Ersättningen, vars storlek är beroende av den
skadelidandes ålder, utgår fr.o.m. den 1 januari 1991 för en 25 år gammal
person vid större maximalfall med 555 000 kr. och vid mindre maximalfall med
420 000 kr.
Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring
för sjukvården, kallad patientförsäkring vid behandlingsskada.
Försäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga
kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring.
Patientförsäkring tecknas även av i stort sett alla privata vårdgivare.
Försäkringens ersättningsbestämmelser har setts över vid ett flertal
tillfällen. De nu gällande bestämmelserna är från den 1 juli 1991.
Från patientförsäkringen utgår ersättning utan att den skadelidande behöver
bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan
har vållats genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig
begränsning. Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från
sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste
fortfarande bäras av patienten.
Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med
behandlingsskada förstås enligt försäkringens ersättningsbestämmelser skada
eller annan komplikation av kroppslig art som med övervägande sannolikhet
uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik
åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd
som kunnat undvikas. Med behandlingsskada avses också skada som lett till svår
invaliditet eller dödsfall och som uppkommit som en direkt följd av
undersökning eller behandling av sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av
övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för
patienten. Sistnämnda bestämmelse är en nyhet i förhållande till vad som gällde
före den 1 juli 1991. Vidare föreligger behandlingsskada när skada uppkommit
eller inte kunnat förhindras till följd av att med teknisk apparatur framtagna
undersökningsresultat varit oriktiga eller att faktiskt iakttagbara
sjukdomssymtom i samband med diagnostik inte tolkas på sätt som överensstämmer
med allmänt vedertagen medicinsk praxis. Slutligen ersätts också skada till
följd av olycksfall som har samband med behandlingen samt med vissa
begränsningar skada som orsakats av infektion.
I en särskild bestämmelse i villkoren för patientförsäkringen anges att med
behandlingsskada avses inte vissa närmare angivna skador. Sålunda anses --
enligt en fr.o.m. den 1 juli 1991 delvis ändrad bestämmelse -- som
behandlingsskada inte en komplikation som är en följd av ett nödvändigt
förfarande för diagnosticering eller behandling av sådan sjukdom eller skada
som obehandlad är direkt livshotande eller leder till svår invaliditet.
Tidigare var innebörden av bestämmelsen att som behandlingsskada ansågs inte en
komplikation som är en följd av ett från medicinsk synpunkt nödvändigt
risktagande för diagnostisering eller behandling av sådan sjukdom eller skada
som obehandlad är livshotande eller innebär risk för svår invaliditet eller
svårt lidande.
Ersättning från patientförsäkringen utgår inte heller för skada eller
komplikation som omfattas av åtagande att utge ersättning för läkemedelsskada
(läkemedelsförsäkringen) och som med beaktande av de anvisningar som gällt för
användningen inte kunnat undvikas.
Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL i den mån inte
annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller enligt dessa villkor i fråga
om ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men,
olägenheter i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust.
Försäkringen är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada på
så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till sådana
förmåner som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av
försäkringsavtal m.m.
Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för
behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då
skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den
skadegörande åtgärden vidtogs.
För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av
försäkringsbestämmelserna finns ett särskilt samarbetsorgan,
Patientförsäkringens samrådsgrupp, vari ingår företrädare för
sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.
För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter. Nämnden
har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare
eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av
nämnden. Regeringen utser ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka två
företräder patientintressen och en medicinsk sakkunskap. Sjukvårdshuvudmännen
utser två ledamöter jämte ersättare. Före den 1 juli 1991 ingick i nämnden
endast en av regeringen utsedd ledamot som företrädde patientintressena. I
stället utsåg då försäkringsgivaren en ledamot.
Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt
lagen (1929:145) om skiljemän.
Motionsmotiveringar
I motion 1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) anförs
att starka skäl talar för att patientförsäkringens bestämmelser om vad som
skall anses vara ersättningsbar behandlingsskada ändras till patienternas
förmån. Enligt motionärerna bör ersättning sålunda utgå till de patienter som
fått sällsynta komplikationer eller som fått sådana komplikationer som de
rimligen inte kunnat förutse innan behandlingen eller undersökningen vidtogs.
Vidare bör ersättning utgå om patienten drabbas av en obotlig sjukdom till
följd av behandling som krävt blodtransfusion eller användning av
hjärt-lungmaskin. Ersättning bör även utgå retroaktivt till dem som under
1980-talet vid behandling smittats av hepatit non A non B men som fått avslag
på tidigare begäran om ersättning härför från patientförsäkringen. Motionärerna
anser också att den medicinska sakkunskapen i patientskadenämnden bör stärkas
och patientflytandet öka i nämnden.
I motion 1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) framhålls
att ersättningsbeloppen för lyte och men är otillbörligt låga med hänsyn till
det fysiska och psykiska lidande som den skadade ofta drabbas av. Det är därför
enligt motionärerna rimligt att de maximibelopp för lyte och men som kan utgå
från patientförsäkringen minst fördubblas.
I motion 1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (c) anförs att
utgångspunkten vid fastställande av ersättning för personskada måste vara att
den skadade tillerkänns full kompensation. Patientförsäkringen uppfyller enligt
motionärerna i dag inte denna målsättning och ersättningsbeloppen när det
gäller personskada måste därför höjas väsentligt. I motionen påpekas vidare att
det finns en avgörande skillnad mellan patientförsäkringen och privata
försäkringar. Den private försäkringstagaren kan själv påverka
försäkringsskyddets utformning och nivå. När det däremot gäller
patientförsäkringen finns inte denna möjlighet till påverkan för enskilda
människor. Mot den bakgrunden är det enligt motionärerna rimligt att noga pröva
formerna för hur ersättningsnivåerna i patientförsäkringen fastställs.
I motionen framhålls också att patientförsäkringens koppling till de privata
försäkringsbolagen är mycket tveksam. Det bör enligt motionärerna vara en
uppgift för samhället att fastställa de ramar och kriterier för kompensation
som skall gälla när enskilda människor skadas i samhällets vårdorganisation.
Utredningsarbete
På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en
kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för
ideell skada i samband med personskada m.m.
Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén är att
överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell
skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande
ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som
betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna
uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i
direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som
har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning
till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om
det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än vad som
ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Enligt
direktiven bör kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående som
ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell
skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.
En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till är
vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell
skada bestäms och hur ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas.
Kommittén bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera
framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.
Bland de övriga frågor som kommittén skall överväga märks frågan huruvida
ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som
kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för
t.ex. viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss
del av befolkningen, eller har blivit smittade av hivvirus utan att ännu ha
visat några symtom på sjukdomen aids.
Beträffande ersättning för ideell skada för den som har smittats av
hivvirus har kommittén våren 1991 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1991:34)
HIV-smittade -- ersättning för ideell skada. I betänkandet anförs att när det
gäller skador till följd av hiv är skadeföljderna på många sätt särpräglade.
Det som framför allt skiljer hivsmitta från många andra skadetyper är att
smittan i de flesta fall -- såvitt nu är känt -- leder till en för tidig död
efter ett accelerande sjukdomsförlopp. Utredningen redovisar närmare olika
faktorer av såväl psykisk som social natur som den anser är av betydelse för
bedömningen av skadeståndsfrågan när det gäller hivsmittade. Utredningens
bedömning är att skadeverkningarna sammantagna för det överväldigande flertalet
av dem som har smittats av hiv måste innebära ett så stort lidande att de vid
en tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga principer närmast är att
jämställa med de mindre maximalfallen enligt försäkringsrättslig praxis (se
ovan).
Kommittén beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet 1992/93.
Under år 1989 undersökte försäkringsinspektionen -- numera finansinspektionen
-- skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring med anledning av
kritik som hade framförts i pressen mot försäkringen. Undersökningen
dokumenterades i en promemoria den 5 oktober 1989 vari konstaterades att det
fanns vissa brister i skadehanteringen. Inspektionen förelade konsortiet att
senast vid utgången av år 1990 till inspektionen inkomma med en skriftlig
redogörelse över dels hur en översyn av arbetsrutinerna kunde leda till kortare
handläggningstider, dels de åtgärder som vidtagits för att förbättra
informationen till den enskilde skadelidande.
När det gäller frågan huruvida en ersättningsbar behandlingsskada föreligger
eller inte konstaterade försäkringsinspektionen i den ovan nämnda promemorian
att gränsdragningen inrymde svåra medicinska överväganden. Om den gränsdragning
som gjorts är riktig eller inte låg enligt inspektionen dock utanför ramen för
undersökningen. När det gäller frågan om ersättningsbeloppen till de
skadelidande skulle vara för låga hänvisade inspektionen i sin undersökning
till det utredningsarbete som kommittén om ideell skada utför.
I inspektionens undersökning aktualiserades ytterligare ett spörsmål,
nämligen patientskadenämndens sammansättning. Inspektionen ansåg sig i och för
sig inte ha grund för att ifrågasätta att patienternas intressen inte
tillgodoses genom nuvarande sammansättning. För att öka förtroendet för nämnden
kunde det dock enligt inspektionens mening vara motiverat att ytterligare
stärka patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen skulle därför framföra
denna synpunkt till justitiedepartementet och kommittén om ideell skada för
eventuell åtgärd.
I en skrivelse i slutet av år 1990 till försäkringsinspektionen har
konsortiet för patientförsäkring kommenterat de påpekanden som
försäkringsinspektionen gjorde med anledning av dess undersökning av
skadehanteringen hos konsortiet. I skrivelsen redovisas ett antal redan
genomförda och planerade åtgärder som enligt konsortiet skapar förutsättningar
för en effektivare handläggning av skadeärendena och förbättrar informationen
om patientförsäkringen till enskilda.
Konsortiet redovisar i skrivelsen också ett förslag till ändrad
sammansättning av patientskadenämnden i syfte att stärka patientinflytandet.
Tidigare behandling
Spörsmål rörande ersättningen vid patientskador har tidigare behandlats
av riksdagen. När motioner i sådana frågor senast prövades våren 1990 uttalade
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU30) att det är
angeläget att patienter tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid
behandlingsskador. Utskottet anförde att de skadelidandes ställning förbättrats
i betydelsefulla avseenden genom tillkomsten av patientförsäkringen. Efter de
förändringar av försäkringsvillkoren som fortlöpande genomförts under senare
år får försäkringen, anförde utskottet vidare, numera anses i stort svara mot
de krav som kan ställas. Detta uteslöt enligt utskottet emellertid inte att det
fortfarande kunde finnas utrymme för förbättringar. I frågan om
förutsättningarna för ersättningsrätt erinrade dock utskottet om att
patientförsäkringen -- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är
en enskild försäkring som tecknats genom avtal mellan å ena sidan
försäkringsgivarna och å andra sidan bl.a. staten och andra sjukvårdshuvudmän.
Utformningen av de villkor som skall gälla vid behandlingsskador kan därför,
fortsatte utskottet, inte styras av statsmakterna såvida inte genom
lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana skador. Ett sådant steg
var utskottet inte berett att förorda. Utskottet pekade på att staten, i sin
egenskap av försäkringstagare, däremot har möjlighet att i praktiken påverka
innehållet i försäkringsavtalet och därmed även förutsättningarna för att
försäkringsersättningen skall utgå. Den begränsningen, erinrade utskottet om,
gäller dock att patientförsäkringen liksom andra försäkringsformer måste följa
sedvanliga försäkringsrättsliga principer som lagts fast i
försäkringsrörelselagen (1982:713). Utskottet anförde vidare -- med hänvisning
till vissa uttalanden i försäkringsinspektionens ovannämnda undersökning av
skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring -- att utskottet för sin
del saknade tillräckligt underlag för en bedömning av frågan huruvida den
gjorda gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar
behandlingsskada är riktig eller inte. Utskottet utgick emellertid ifrån att
den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a. ändringar av
försäkringsvillkoren noga överväger spörsmålet.
Med anledning av en motion om höjda ersättningsbelopp från
patientförsäkringen uttalade utskottet i nyssnämnda betänkande bl.a. att
utskottet inte kunde finna några bärande skäl för att just de som tillfogats
behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett skulle vara berättigade till
påtagligt högre ersättning för ideell skada än andra människor som oförskyllt
drabbas av en personskada. Utskottet var med hänvisning till det
utredningsarbete som bedrivs av kommittén för ideell skada inte berett att
förorda att riksdagen skulle göra några uttalanden rörande ersättningsnivån
inom patient- och läkemedelsförsäkringarna. I sammanhanget hänvisade utskottet
också till att ersättningen för ideell skada från försäkringarna utgår med
generellt sett högre belopp än den allmänt gällande ersättningsnivån för sådan
skada.
Utskottets överväganden
Med anledning av vad som anförs i de nu aktuella motionerna rörande
patientförsäkringen vill utskottet än en gång slå fast att patientförsäkringen
-- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är en enskild försäkring
som tecknas genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivarna och å andra
sidan bl.a. staten och sjukvårdshuvudmännen. Utformningen av de villkor som
skall gälla vid behandlingsskador kan därför inte styras av statsmakterna
såvida inte genom lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana
skador. Ett sådant steg är utskottet lika litet nu som tidigare berett att
förorda. I sin egenskap av försäkringstagare har dock staten liksom
sjukvårdshuvudmännen möjlighet att påverka innehållet i försäkringsavtalet och
därmed förutsättningarna att försäkringsersättning skall utgå. Den
begränsningen gäller dock att patientförsäkringen liksom andra
försäkringsformer måste följa sedvanliga försäkringsrättsliga principer som
lagts fast i försäkringsrörelselagen.
I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid behandlingen av motioner
rörande patientförsäkringen anser utskottet att det är angeläget att
patientförsäkringen är utformad så att patienterna tillförsäkras ett fullgott
ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. I syfte att förbättra de skadelidandes
situation har också under tidigare år olika ändringar av försäkringsvillkoren
skett fortlöpande. Vissa ytterligare sådana förändringar har genomförts sedan
de nu aktuella motionerna väcktes. Som närmare redovisats ovan gäller sålunda
sedan den 1 juli 1991 att ersättning för behandlingsskador i vissa fall kan
utgå när den skadeframkallande behandlingen eller undersökningen inte kunnat
undvikas. Vidare har det i motion L613 kritiserade undantaget från
ersättningsbara behandlingsskador ändrats så att ersättning numera är utesluten
blott i de fall en komplikation är en följd av ett nödvändigt förfarande för
bl.a. behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är direkt
livshotande eller leder till svår invaliditet. Också patientskadenämndens
sammansättning har ändrats, och i nämnden ingår numera två av regeringen
utsedda ledamöter som representerar patientintressena.
Enligt utskottets mening innebär de vidtagna förändringarna att yrkande 1 i
motion L613 numera tillgodosetts. I väsentlig mån har också motionärernas
önskemål (yrkande 3) rörande patientskadenämndens sammansättning tillgodosetts.
I sammanhanget vill utskottet även framhålla att det ligger inom ramen för det
utredningsarbete som bedrivs av kommittén om ideell skada att överväga
sammansättningen av de olika skadeprövningsnämnder som finns på
försäkringsområdet. Den särskilda frågan om patientskadenämndens sammansättning
har enligt vad utskottet inhämtat också aktualiserats inom kommittén med
anledning av försäkringsinspektionens synpunkter på nämndens sammansättning.
Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L613 i dessa delar är
således inte påkallad.
Vad härefter angår den i motionen upptagna frågan om retroaktiv ersättning
(yrkande 2) vill utskottet erinra om att -- som redan berörts --
patientförsäkringen är en enskild försäkring för vilken gäller vanliga
försäkringsrättsliga principer. Utmärkande för försäkringar i allmänhet är att
någon, som på förhand vill skydda sig mot en viss risk, betingar sig ersättning
om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag till försäkringsgivaren
även om skaderisken inte skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således
avse en oviss händelse, och det teoretiska underlaget för beräkningen av
ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m.m. utgörs
av en sannolikhetskalkyl. En händelse som redan inträffat kan ej täckas genom
försäkring. Frågan om retroaktiv ersättning för behandlingsskador kan därför
endast lösas lagstiftningsvägen. I enlighet med vad utskottet uttalat ovan är
utskottet inte berett att förorda en sådan lösning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L613.
När det sedan gäller de spörsmål om ersättningsnivån inom patientförsäkringen
och normerna för fastställande av ersättningsbeloppen som tas upp i motionerna
L619 och L623 konstaterar utskottet att motionärernas önskemål i allt
väsentligt rör den ersättning för ideell skada som utgår ur försäkringen. I
linje med vad utskottet ovan framhållit kan utskottet dela motionärernas
uppfattning att det är angeläget att den som skadas på grund av felbehandling
kompenseras fullt ut för skadan. Som utskottet tidigare uttalat då
ersättningsnivån inom patientförsäkringen aktualiserats i riksdagen finns det
emellertid inte några bärande skäl för att just de som tillfogas
behandlingsskador generellt sett skall vara berättigade till påtagligt högre
ersättning än andra människor som oförskyllt drabbas av en personskada.
Ersättning ur patientförsäkringen bestäms också med ledning av de allmänna
bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen. Av redovisningen ovan i avsnittet
Utredningsarbete framgår att skadeståndslagens regler om ersättning för ideell
skada för närvarande ses över av kommittén om ideell skada. Enligt direktiven
för utredningsarbetet är kommitténs huvuduppgifter att överväga om den
nuvarande ersättningsnivån bör höjas samt vilka ersättningsprinciper som bör
tillämpas. I kommitténs uppdrag ingår också att överväga den särskilda fråga
som tas upp i motion L623 (yrkande 2), nämligen hur normer för ersättningens
bestämmande skall fastställas.
I avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som pågår anser utskottet
att motionerna L619 och L623 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd,
och utskottet avstyrker således bifall till dem.
Personförsäkringar
Gällande ordning
Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett
kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse
skall försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de
väntade utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata
liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som
tecknas av enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till
förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga områden
råder dock avtalsfrihet, bl.a. i fråga om vad en försäkring skall täcka eller
vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd mot. Också beträffande premiens
storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela
försäkring finns inte enligt FAL. I praktiken innebär den nuvarande regleringen
i FAL att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar och
andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma bestämma
försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning
gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen av om och i vilken
utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller
detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens
hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.
Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga
bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om
finansinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att
säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver
verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar
erbjuds till kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka.
Dessa principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste
vara tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att
kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte
äventyras samt att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika
försäkringskollektiv eller riskgrupper.
Motionsmotiveringar
I motion 1991/92:L609 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) påtalas att
diabetiker inte har rätt att teckna försäkringar på lika villkor som andra.
Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring kräver
försäkringsbolagen högre premier på grund av en bedömd ökad risk. Mot bakgrund
av dagens högtstående sjukvård är enligt motionärerna en sådan syn på
risktagandet svårmotiverad. Motionärerna anser att samhället bör gå in och
utjämna de ojämlikheter som finns mellan diabetiker och andra. Antingen kunde
försäkringsbolagen förmås att inte kräva förhöjd premie eller så bör samhället
svara för den förhöjda premien.
I motion 1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) framhålls att de flesta
barn i Sverige har en trygghet i form av försäkring mot sjukdom och olycksfall.
Motionären påpekar emellertid att möjligheten att teckna försäkring mot sjukdom
är utesluten för vissa barn. Sålunda krävs för adopterade barn att de har
uppnått 18 månaders ålder samt vistats i minst ett år i Sverige. När det gäller
för tidigt födda barn tillämpas olika villkor beroende på barnets födelsevikt.
Enligt motionären är det inte acceptabelt att nämnda grupper av barn inte kan
få samma försäkringsskydd som övriga barn, och i motionen begärs därför ett
tillkännagivande om att likvärdiga försäkringsvillkor bör gälla för alla barn.
Utredningsarbete
Försäkringsavtalslagen (FAL) har varit föremål för översyn av
försäkringsrättskommittén. Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU
1986:56) Personförsäkringslag och år 1989 betänkandet (SOU 1989:88)
Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda betänkandet läggs fram förslag till nya
bestämmelser om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s
regler om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en
försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som
försäkringstekniken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten
med den nya regeln är dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i
dag gör på grundval av sökandens hälsotillstånd. Betänkandena har
remissbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring har
tidigare prövats av riksdagen. Utskottet har därvid (se bet. 1988/89:LU28 och
1989/90:LU30) -- mot bakgrund av vad som anförts år 1988 av den dåvarande
justitieministern vid besvarandet av en fråga -- utgått från att spörsmålet
ingående skulle komma att övervägas av regeringen i samband med beredningen av
försäkringsrättskommitténs ovannämnda betänkande (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har därför inte ansetts
påkallad.
Riksdagen behandlade hösten 1991 en motion om försäkringsvillkor för barn
med samma inriktning som den nu aktuella motionen 1991/92:L601. Motionen
remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet
på närmare anförda skäl bifall till motionen (bet. 1991/92:LU2).
Utskottets överväganden
Motioner rörande diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma
villkor som andra grupper i samhället har som framgått av redogörelsen ovan
tidigare behandlats av riksdagen flera gånger. Utskottet har därvid (se senast
bet. 1989/90:LU30) utgått från att spörsmålet ingående kommer att övervägas av
regeringen i samband med beredningen av försäkringsrättskommitténs betänkande
(SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har
därför inte ansetts påkallad.
Det nämnda betänkandet övervägs alltjämt inom justitiedepartementet. Med
hänsyn härtill och då några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida inte har framkommit, avstyrker utskottet
bifall till motion L609 yrkande 1.
Spörsmålet om likvärdiga försäkringsvillkor för barn, som tas upp i
motion L601, behandlades av riksdagen hösten 1991 med anledning av en motion
med samma inriktning som den nu aktuella (bet. 1991/92:LU2). Som utskottet
anförde då är det olyckligt att inte alla barn i dag har samma möjligheter att
få ett fullgott försäkringsskydd mot sjukdom genom frivillig försäkring. Inom
ramen för de nuvarande principerna om soliditet och skälighet i
försäkringsverksamhet är det emellertid inte möjligt att åstadkomma en ordning
som medger att individuella försäkringar tecknas för barn som fötts för tidigt
eller fötts utom Norden på samma villkor som gäller för andra barn. I varje
enskilt fall måste nämligen försäkringsvillkoren utformas med utgångspunkt i
den risk som försäkringen skall täcka. Angeläget är emellertid att
försäkringsbolagen vid sin riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som görs
inom läkarvetenskapen. Avslutningsvis vill utskottet också erinra om att
kollektiva försäkringar i vissa fall kan erbjuda erforderligt försäkringsskydd.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande patientförsäkringen vid behandlingsskada
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L613, 1990/91:L619 och 1990/91:L623,
2. beträffande personförsäkringar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L601 och 1991/92:L609 yrkande 1.
Stockholm den 24 mars 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson
(m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig
Rindborg (m) och Carin Lundberg (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.