I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (proposition
1991/92:100) till anslag för marknadsdomstolen (bilaga 13), konsumentverket,
allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer,
konsumentforskning och bidrag till miljömärkning av produkter (bilaga 14).
Vidare behandlas 17 motioner som tar upp olika konsumentpolitiska frågor och
två motioner som gäller utbildningskrav för fastighetsmäklare. Av de i ärendet
behandlade motionerna har två väckts under den allmänna motionstiden vid
riksmötet 1990/91 och 17 vid riksmötet 1991/92.
Som ett led i ärendets behandling har utskottet gjort ett studiebesök vid
konsumentverket. Vidare har representanter för allmänna reklamationsnämnden
inför utskottet gett en redovisning av nämndens verksamhet och resursbehov.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar. Med
anledning av ett motionsyrkande (c, m och fp) förordar utskottet också ett
tillkännagivande om en översyn av de bestämmelser i konsumentköplagen
(1990:932) som gäller konsumenters rätt till avbeställning. I övrigt avstyrks
samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer.
Propositionen
I proposition 1991/92:100 bilaga 13 (näringsdepartementet) föreslår
regeringen under punkt I 1 (s. 141--143) att riksdagen till
Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
5270000 kr.
I propositionen bilaga 14 (civildepartementet) föreslår regeringen vidare
dels under punkt D 1 (s. 40 och 41) att riksdagen till
Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
73319000 kr.,
dels under punkt D 2 (s. 42 och 43) att riksdagen till Allmänna
reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
12489000 kr.,
dels under punkt D 3 (s. 43 och 44) att riksdagen till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag
på 2080000 kr.,
dels under punkt D 4 (s. 44 och 45) att riksdagen till
Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på
1939000 kr.,
dels under punkt D 5 (s. 45 och 46) att riksdagen till Bidrag till
miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett
reservationsanslag på 3000000 kr.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L731 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av marknadsföringslagen så att
könsdiskriminerande reklam förbjuds.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari hemställs
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja
könsdiskriminering, rasism och resursslöseri.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga ämnen.
1991/92:L702 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.
1991/92:L704 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lokal
konsumentpolitik.
1991/92:L705 av Bengt Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett opartiskt tvisteråd vid handel med begagnade bilar.
1991/92:L706 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs att riksdagen till
stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar 3000000
kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 5080000 kr.
1991/92:L708 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad sammansättning av
miljömärkningsstyrelsen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny konstruktion av
finansieringssystemet för miljömärkning,
3. att riksdagen till bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret
1992/93 anvisar 3900000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således
6900000 kr.
1991/92:L710 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.
1991/92:L711 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att den snarast till riksdagen återkommer med förslag till
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
1991/92:L712 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktiven till översyn av konsumentverksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att konsumentverket ges möjligheter att arbeta med
de inför EG-anpassningen strategiska frågorna,
4. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om hur
den lokala konsumentverksamheten skall stimuleras.
1991/92:L713 av Stig Rindborg (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av
konsumentpolitiken.
1991/92:L714 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en
inskränkning sker i den generella avbeställningsrätten vad avser
specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde i enlighet med vad
i motionen anförts.
1991/92:L718 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
skärpta krav på utbildning och auktorisation för fastighetsförmedlare och
fastighetsvärderare.
1991/92:L720 av Max Montalvo (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att
bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att korrekt
prisinformation ges och prisjämförelser underlättas för riktig konkurrens.
1991/92:Ub520 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari hemställs
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i
direktiven till sittande utredning om fastighetsmäklare skall ingå att se över
och föreslå väsentligt förstärkt utbildning samt förslag att lägga in en
obligatorisk praktikdel.
1991/92:Jo203 av Göran Persson m.fl. (s) vari hemställs
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till åtgärder för att sanera användningen av extrapriser.
1991/92:Jo612 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari hemställs
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av positiv miljömärkning och om miljöfarlighetsmärkning.
1991/92:Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen.
Utskottet
1 Inledning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till anslag för
budgetåret 1992/93 till marknadsdomstolen (avsnitt 2), konsumentverket och
allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 3), stöd till konsumentorganisationer
jämte en motion (L706) med anknytning till detta anslag (avsnitt 5), anslag
till konsumentforskning (avsnitt 6) samt bidrag till miljömärkning av produkter
jämte en motion (L708 yrkande 3) med anknytning till detta anslag (avsnitt 7).
Vidare behandlas närmare tjugo motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska
frågor, varav två (L712 yrkande 1 och L713) gäller direktiven till en i
budgetpropositionen aviserad översyn av konsumentpolitiken (avsnitt 3), ett
(L712 yrkande 2) konsumentverkets arbete inför EG-anpassningen (avsnitt 3), ett
(L705) råd för tvister om bilköp (avsnitt 3), två (L704 och L712 yrkande 4)
lokal konsumentverksamhet (avsnitt 5), sex (L708 yrkande 2, L708 yrkande 1,
Jo646 yrkande 8, Jo612 yrkande 29 och L701) miljömärkning av produkter (avsnitt
7), fyra (L720, L702, L710 och Jo203 yrkande 6) prisinformation (avsnitt 8),
tre (1990/91:L731, 1990/91:L763 yrkande 3 och L711) könsdiskriminerande reklam
(avsnitt 9), ett (L714) avbeställning vid konsumentköp (avsnitt 10).
Avslutningsvis behandlas två motionsyrkanden (L718 och Ub520 yrkande 2) som
gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare (avsnitt 12).
Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna vill
utskottet erinra om att nuvarande mål och riktlinjer för konsumentpolitiken
lades fast av riksdagen våren 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292).
Riksdagsbeslutet innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja
hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli
tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt hushållens
baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer pekas ut i
riksdagsbeslutet. För det första skall den lokala verksamheten ges hög
prioritet. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden,
bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner.
Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheterna
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det andra skall
särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i
samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att
påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det sättet
förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall
företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.
För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när
det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra
undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.
2 Anslaget till marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen (MD) handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729),
lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter, marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen
(1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare samt produktsäkerhetslagen (1988:1604).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till MD för budgetåret 1992/93
anvisar ett förslagsanslag på 5270000 kr. Avsikten var att MD fr.o.m.
budgetåret 1992/93 skulle ingå i det nya budgetsystemet med treåriga
medelsramar. I budgetpropositionen (bil. 13, s. 133) föreslås att en ny
konkurrensmyndighet inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande
näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens pris- och konkurrensverk (SPK) förs
samman i en organisation samtidigt som NO och SPK läggs ned. För att MD skall
kunna ingå i samma budgetsystem som den den nya konkurrensmyndigheten föreslås
en ettårig budgetram för domstolen.
Förslaget till medelsberäkning för MD föranleder inga erinringar från
utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens
förslag i denna del.
3 Anslaget till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden, översynen
av konsumentpolitiken m.m.
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för
konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt
utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I
anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på
konsumentombudsmannen (KO) enligt marknadsföringslagen (1975:1418),
produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare uppgifter enligt
konsumentkreditlagen (1977:981), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen
(1971:1081) om bestämning av volym och vikt, prisinformationslagen (1991:601)
samt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som
tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge
rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran
av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja
kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till
konsumentvägledare på lokal nivå. ARN skall också informera konsumenter och
näringsidkare om nämndens praxis.
På samma sätt som gällde för MD var avsikten att både KOV och ARN fr.o.m.
budgetåret 1992/93 skulle slussas in i det nya budgetsystemet, och de båda
myndigheterna har avgett fördjupade anslagsframställningar som avser tiden fram
t.o.m budgetåret 1994/95. I budgetpropositionen aviserar civilministern en
översyn av konsumentpolitiken som skall omfatta inriktningen och omfattningen
av verksamheten, det statliga åtagandet vad gäller konsumentfrågor samt den
organisatoriska strukturen på området. En kommitté skall tillkallas för
översynsarbetet som avses omfatta såväl KO som ARN. Mot den bakgrunden föreslås
i budgetpropositionen oförändrade ettåriga förslagsanslag för budgetåret
1992/93, till KOV på 73319000 kr. och till ARN på 12489000 kr.
Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga erinringar
från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i dessa
delar.
Inriktningen av den aviserade översynen tas upp av Inga-Britt Johansson m.fl.
(s) i motion L712 vari motionärerna erinrar om EFTA:s ministerdeklaration på
konsumentområdet. I deklarationen anges vissa frågor som ansetts särskilt
viktiga för samarbete, nämligen ökad marknadstransparens och förbättrad
konsumentinformation, förbättring av konsumenternas rättigheter speciellt vid
gränsöverskridande transaktioner, utveckling av tvistlösningsmekanismer
speciellt för att lösa gränsöverskridande tvister, åtgärder mot otillbörlig
marknadsföring och avtalsvillkor inklusive nödvändig marknadsövervakning,
samarbete om konsumenters säkerhetskrav på varor och tjänster, ökat
konsumentinflytande i standardiseringen, europeiska lösningar på konsumenternas
skuldsättningsproblem, tillvaratagande av konsumenternas rätt att vara
representerade i konsumentpolitiska sammanhang, integrering av
konsumentpolitiken i andra politikerområden samt samarbete med Central- och
Östeuropa för att utveckla konsumentpolitiken där och bidra med åtgärder.
Enligt motionärernas mening bör de frågor som sålunda tas upp i EFTA:s
ministerdeklaration om konsumentpolitiken speciellt utpekas i direktiven till
den kommande utredningen. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 1).
Motionärerna vill också ha till stånd ett tillkännagivande om nödvändigheten av
att KOV ges möjligheter att redan nu arbeta med de inför EG-anpassningen
strategiska frågorna (yrkande 2).
Stig Rindborg (m) kritiserar i motion L713 utvecklingen av den svenska
konsumentpolitiken. Enligt motionären är det angeläget att regeringen
tillkännager sin avsikt att främja marknadsekonomin, där en fungerande pris-
och prestationskonkurrens utgör konsumentskyddets viktigaste garant.
När det gäller den i propositionen aviserade utredningen har utskottet ingen
annan uppfattning än civilministern att en översyn av konsumentpolitiken är
påkallad. Inte minst angeläget är sålunda att följderna på det
konsumentpolitiska området av vårt närmande till EG blir belysta. Som framhålls
i propositionen finns det också andra frågor som kräver analyser. Det gäller
bl.a. avvägningen mellan olika typer av konsumentpolitiska åtgärder,
utvecklingen av de frivilliga organisationernas insatser och företagens egna
ansträngningar för att förbättra konsumenternas föhållanden samt möjligheten
att utveckla alternativ till anslagsfinansiering av verksamheten. Till saken
hör också, som anförs i propositionen, att myndighetsstrukturen på
konsumentområdet, som byggdes upp i början av 1970-talet, i stor sett har varit
oförändrad de senast 15 åren.
Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden till den närmare
inriktningen för en översyn av konsumentpolitiken inte föregripas. Utskottet
förutsätter dock att regeringen vid utformningen av direktiven beaktar vad som
framförts i EFTA:s ministerdeklaration den 17 september 1991 (III EFTA/BR
12/91). Något särskilt tillkännagivande därom från riksdagens sida anser
utskottet inte nödvändigt. Utskottet avstyrker således bifall till motion L712
yrkande 1.
När det gäller yrkande 2 i motion L712 vill utskottet erinra om att KOV i sin
fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95 förklarat att
man avser att återkomma till frågan om ytterligare resursbehov när det gäller
den internationella verksamheten som föranleds av den europeiska integrationen.
Verket anför därvid att det i dag inte närmare går att överblicka resursbehovet
av vare sig ett EES-avtal eller ett eventuellt svenskt medlemskap i EG. Av
anslagsframställningen framgår vidare att KOV under senare år intensivt och med
framgång deltagit i det internationella arbetet. Utskottet kan mot denna
bakgrund inte finna annat än att det finns en god beredskap inom KOV för att
fortsätta det arbete som behövs inför EG-anpassningen. Med hänsyn till vad som
anförs i propositionen utgår utskottet också från att regeringen beaktar
behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska
konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal. Något särskilt
tillkännagivande i saken från riksdagens sida kan utskottet inte finna
erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L712 yrkande 2.
Utskottet kan inte heller se att något tillkännagivande i enlighet med vad
som förordas i motion L713 är påkallat. De uttalanden som görs i den
föreliggande budgetpropositionen om vikten av konkurrens för en väl fungerande
marknad till gagn för konsumenterna tyder, enligt utskottets mening, på att
regeringen är väl medveten om att den framtida konsumentpolitiken inte kan
grundas på något annat än ett marknadsekonomiskt synsätt. Utskottet avstyrker
därför bifall också till motion L713.
En fråga som berör ARN:s verksamhet tas upp i motion L705. Bengt
Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) begär i motionen tillkännagivande om
inrättande av ett opartiskt råd för slitande av biltvister. Rådet skall ha till
uppgift att snabbt lösa tvister mellan köpare och säljare av begagnade bilar.
Motionärerna menar bl.a. att den möjlighet till tvistlösningar som ARN erbjuder
på ifrågavarande område inte är tillräcklig.
Utskottet erinrar om att KOV under många år bedrivit ett intensivt och
omfattande arbete i syfte att förbättra konsumentskyddet vid köp av bilar.
Konsumentverkets riktlinjer för varudeklaration av begagnad personbil (KOVFS
1989:1), som gäller sedan slutet av år 1989, innebär att alla begagnade bilar
som säljs av bilhandlare till enskilda konsumenter skall vara varudeklarerade.
Varudeklarationen skall innehålla bl.a. uppgifter om bilmärke och modell,
eventuella garantier, skatt och försäkring samt uppgifter om bilens säkerhet i
enlighet med vad som anges i AB Svensk Bilprovnings protokoll. För bilar som
kostar mer än 15000 kr. gäller dessutom att varudeklarationen skall omfatta
ytterligare 15 punkter som rör bilens kondition. Om köparen begär det skall
säljaren lämna skriftlig information om kostnaderna för att reparera de fel som
noterats i varudeklarationen. KOV har också gett ut en mängd
informationsmaterial som gäller bilar och bilköp.
Trots KOV:s insatser på området kan det givetvis inte undvikas att en hel del
bilköp leder till tvist mellan säljare och köpare. För lösande av sådana
tvister finns inom ARN en särskild avdelning, motoravdelningen. Inom
motoravdelningen prövas, förutom konsumenttvister om köp och tjänster avseende
bilar, också sådana tvister som rör motorcyklar, husvagnar, motorredskap och
liknande produkter. För att få ett ärende prövat vid motoravdelningen måste
tvisten gälla ett belopp som överstiger 500 kr. Vid ärendenas avgöranden
företräds konsumenterna av representanter för KOV, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund och Oljekonsumenternas Förbund.
Näringsidkarna företräds av ledamöter från Bilindustriföreningen,
Motorbranschens Riksförund och Petroleumhandelns Riksförbund. Två
representanter från vardera sidan deltar vid varje sammanträde. En
följsamhetsundersökning avseende motoravdelningens beslut under år 1990 visar
att i 70 % av de ärenden i vilka konsumentens talan helt eller delvis bifallits
konsumenten fått den av motoravdelningen rekommenderade rättelsen. Efter
artiklar i tidskriften Råd & Rön ökade följsamheten till 90 %. Under budgetåret
1990/91 inkom drygt 900 ärenden till motoravdelningen. I 43 % av de prövade
ärendena bifölls konsumentens talan helt eller delvis. I 37 % av fallen
ogillades talan, och i 20 % avstod nämnden från att yttra sig eller uttalade en
rekommendation för hur tvisten borde lösas. Den genomsnittliga
handläggningstiden för ett ärende på motoravdelningen var år 1991 drygt sex
månader (ARN:s Årsbok 1990/91).
Av det redovisade kan utskottet inte dra någon annan slutsats än att ARN är
ett ändamålsenligt forum för slitande av konsumenttvister som gäller köp av
bilar. Enligt utskottets mening finns det inte någon anledning för riksdagen
att förorda inrättande av ytterligare ett organ för tvistlösningar på
ifrågavarande område. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L705.
4 Lokal konsumentverksamhet
Frågor som gäller lokal konsumentverksamhet tas upp i två motioner. I motion
L704 uttrycker Bengt Kronblad m.fl. (s) oro för att den lokala
konsumentverksamheten inte utvecklas på det sätt och i den omfattning som 1986
års konsumentpolitiska beslut förutsatte. I motionen anförs att den fortsatta
satsningen bör ske på lokal nivå för att de krav som EG ställt på den
nationella konsumentpolitiken skall kunna följas upp. Enligt motionärerna är
den lokala konsumentpolitiken ytterst viktig för möjligheterna att nå ut till
konsumenterna. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L714 att den lokala
konsumentverksamhetens roll är underskattad när det gäller marknadsbevakning
och reklamationshantering. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att
regeringen snarast skall återkomma med förslag om hur den lokala
konsumentverksamheten skall stimuleras (yrkande 4).
Utskottet vill påminna om att riksdagen behandlade den lokala
konsumentverksamheten våren 1991 med anledning av en skrivelse från regeringen
(skr. 1990/91:143, LU37). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder som
regeringen hade vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftade
till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess
effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal
konsumentverksamhet. Åtgärderna hade också till syfte att stärka frivilliga
organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att
effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad
som anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens sida.
Bland de åtgärder som redovisades i skrivelsen var ett uppdrag till KOV att
utreda hur stödet till den lokala konsumentverksamheten kan utvecklas (dnr
C91/676/MA). I uppdraget, som skall redovisas till regeringen senast den 31
augusti 1992, ingår att i samråd med riksrevisionsverket (RRV) och Svenska
kommunförbundet ta fram lokalt och centralt användbara modeller för att
utvärdera effekterna av den kommunala konsumentverksamheten. Inom ramen för
uppdraget bör samarbete med högskolor och universitet eftersträvas. I uppdraget
ingår också att lämna förslag till hur information om utvärderingsmodellerna
skall spridas i kommunerna. När det gäller konsumentvägledarna skall KOV i
samråd med bl.a. kommunförbundet samt berörda universitet och högskolor
undersöka om möjligheterna för vägledarna att genomgå kvalificerad
vidareutbildning kan ökas. KOV skall vidare i samråd med ARN ytterligare
utveckla modeller för lokal reklamationshantering samt utreda och lägga fram
förslag om hur arbetsmetoder och samarbete mellan stat och kommun kan utvecklas
när det gäller marknadsbevakning. Uppdraget innebär också att KOV skall lämna
en samlad redovisning av det statliga stödets omfattning och inriktning samt en
utvärdering av stödets effekter.
Som påpekas i propositionen är den lokala konsumentverksamheten viktig i det
konsumentpolitiska arbetet. Frågan om hur konsumenterna också i framtiden skall
kunna tillförsäkras ett lokalt stöd måste därför ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Den aviserade översynen av konsumentpolitiken skall, enligt vad civilministern
anger, också omfatta den lokala konsumentverksamheten. Med hänsyn härtill och
till det uppdrag som lämntats KOV anser utskottet att önskemålen i motionerna
är väl tillgodosedda. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida är
således inte påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L704
och L714 yrkande 4.
5 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146,
bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella
konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2000000 kr. anvisats
för ändamålet. Syftet med stödet är att stimulera och stärka konsumenternas
inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken.
Medlen, som disponeras av KOV, är avsedda att användas bl.a. som stöd till
ideella organisationer som bedriver projekt med anknytning till livsmedels- och
konsumentpolitiska frågor.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag
på 2080000 kr.
Annika Åhnberg m.fl. (v) anser i motion L706 att det föreslagna anslaget är
för litet. I motionen pekas på en mängd olika områden där motionärerna anser
att insatser från ideella konsumentorganisationer behövs. Motionärerna yrkar
att riksdagen skall anvisa 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit.
Utskottet har, liksom för ett år sedan när frågan om en höjning av det då
föreslagna anslaget var aktuell med anledning av motionsyrkanden (se bet.
1990/91:LU22), ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga om betydelsen av
ett statligt stöd till frivilliga konsumentorganisationer. I likhet med
civilministern anser emellertid utskottet att någon större förändring av
anslaget i förhållande till det nuvarande inte bör ske i avvaktan på resultatet
av översynen av konsumentpolitiken. KOV har i sin anslagsframställning också
begärt ett oförändrat anslag. Med hänsyn härtill och med beaktande av det
statsfinansiella läget har utskottet inte någon erinran mot den medelsberäkning
som gjorts i budgetpropositionen. Utskottet tillstyrker alltså regeringens
förslag och avstyrker bifall till motion L706.
6 Konsumentforskning
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop. 1989/90:90,
bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag för konsumentforskning.
Medlen disponeras av KOV.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till konsumentforskning för
budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr.
Förslaget föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet
tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.
7 Miljömärkning av produkter
På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett nytt anslag
särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop. 1989/90:25, bet. LU13,
rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för frivillig och enhetlig
positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i nordisk samverkan och bygger
på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt
samordningsorgan under Nordiska ministerrådet.
Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för
standardiseringskommissionens i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas
av en särskild miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och
SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Enligt avtalet består
styrelsen av ordföranden och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än
ordföranden utses av SIS styrelse efter förslag av KOV, naturvårdsverket,
kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa
förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges
industriförbund, Grossistförbundet svensk handel och Sveriges köpmannaförbund.
I fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och högst 30
ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen.
Ledamöterna skall representera dels myndigheter och organisationer inom
konsument- och miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna
samhällsintressen och forskning.
Verksamheten med miljömärkningen avsågs i huvudsak finansierad genom avgifter
och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under
uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel tillhandahölls över
statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta.
Vid anslagets inrättande beräknades det totala behovet av medelstillskott under
de fem första åren till omkring 6000000 kr.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1992/93 till
bidrag för miljömärkning av produkter i form av ett engångsbidrag anvisar ett
reservationsanslag på 3000000 kr.
Annika Åhnberg m.fl. (v) begär i motion L708 att riksdagen anvisar
3900000 kr. mer än vad regeringen föreslagit (yrkande 3). Genom att anslå
vad miljömärkningsstyrelsen begärt anser motionärerna att miljömärkningsarbetet
kan intensifieras. Motionärerna vill också ha till stånd en översyn av
systemets finansiering (yrkande 2). Enligt motionärerna fungerar inte
konstruktionen med avgiftsfinansiering på det sätt som det var tänkt.
Utskottet noterar att det för budgetåret 1992/93 föreslagna anslaget innebär
att den totala medelsramen som var utgångspunkten i avtalet mellan staten och
SIS kommer att överskridas med 2600000 kr. Det är således uppenbart att
utvecklingen av kriterier för miljömärkning varit mer resurskrävande än vad man
förutsåg i slutet av 1980-talet. Sådana kriterier har emellertid nu lagts fast
för några produkter. Enligt vad utskottet erfarit har också ett
papperstillverkande företag nyligen erhållit licens för användande av
miljömärket, och ytterligare ansökningar är aktuella. I likhet med
civilministern och motionärerna anser utskottet att det är angeläget att
märkningen nu snarast etableras på marknaden. Ytterligare resurser för
kriterieutvecklingen och marknadsföringen av systemet bör därför anslås.
Utskottet finner inte skäl att göra någon annan bedömning än vad som görs i
budgetpropositionen om resursbehovet för budgetåret 1992/93. Ställningstagandet
innebär således att utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i
denna del och avstyrker motion L708 yrkande 3.
Vad sedan gäller yrkande 2 i motion L708 om en översyn av
miljömärkningssystemets finansiering konstaterar utskottet att SIS i skrivelse
till regeringen uttalat att kriteriearbetet i första hand måste täckas av
statsbidrag, medan certifieringsverksamheten bör täckas av märkningsavgifter
(bil. 13, s. 45). Såvitt framgår av budgetpropositionen har något
ställningstagande från regeringens sida till vad SIS sålunda föreslagit inte
gjorts, och enligt utskottets mening bör ett sådant avvaktas innan riksdagen
tar några initiativ i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall också
till yrkande 2 i motion L708.
I motion L708 framförs också kritik mot miljömärkningsstyrelsen, och
motionärerna vill ha förslag från regeringen om en annan sammansättning
(yrkande 1). Genom att Industriförbundets och Grossistförbundets företrädare
har satt sina egna partsintressen framför miljöns har, menar motionärerna,
verksamheten gått alltför sakta, blivit misskrediterad och tappat i
trovärdighet.
Också i motion Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) kritiseras
miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Motionärerna ifrågasätter den
nuvarande ordningen med partsrepresentanter och vill ha till stånd ett
tillkännagivande i saken (yrkande 8).
I motion Jo612 yrkar Ingvar Carlsson m.fl. (s) tillkännagivande om en
utvärdering av miljömärkningen (yrkande 29 delvis). Motionärerna efterlyser
bl.a. regeringens bedömning av verksamhetens utveckling, vilken de menar borde
ha funnits med i budgetpropositionen.
Som framgår av vad som redovisats ovan har det uppenbarligen initialt
förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har arbetet med att ta fram
kriterier tagit längre tid än beräknat. Enligt utskottets mening finns det
drygt två år efter det att systemet introducerades i Sverige inte tillräckliga
skäl att anta att förseningarna har sin orsak i miljömärkningsstyrelsens
sammansättning. Utskottet vill erinra om att liknande miljömärkningssystem
utomlands också haft svårigheter att komma i gång. I Tyskland där ett system
för miljömärkning varit i bruk i 15 år fanns enligt uppgift år 1979 miljömärket
på mindre än 50 produkter. I slutet av år 1990 var mer än 4000 produkter
miljömärkta. Som tidigare nämnts synes den hittillsvarande verksamheten i
Sverige nu ha gett resultat, och i budgetpropositionen gör civilministern
bedömningen att flera miljömärkta produkter kommer att finnas på marknaden
redan innevarande år. Mot bakgrund av det sagda anser utskottet att det inte är
påkallat med några initiativ från riksdagens sida när det gäller
miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L708 yrkande 1 och Jo646 yrkande 8.
När det gäller den i motion Jo612 begärda utvärderingen av miljömärkningen
vill utskottet erinra om att SIS enligt regleringsbrevet för innevarande
budgetår senast den 1 september 1992 skall lämna en redogörelse för sin
verksamhet samt för medelsanvändningen under budgetåret 1991/92. Vidare uttalas
i budgetpropositionen att regeringen noggrant kommer att följa upp
miljömärkningsarbetet under 1992. Mot denna bakgrund utgår utskottet från att
den i motionen begärda utvärderingen kommer till stånd utan något initiativ
därom från riksdagens sida.
Utskottet vill vidare upplysa att EG:s miljöministrar i december 1991 blev
överens om en förordning om miljömärkning. Systemet blir frivilligt och
tillåter andra miljömärken parallellt. Produktkategorier och miljökriterier
skall beslutas av en kommitté med representanter för medlemsländerna. Innan
kommissionen lägger fram förslag för denna kommitté skall den konsultera ett
rådgivande organ med representanter för olika samhällsintressen. Tilldelningen
av miljömärket sker i de enskilda medlemsländerna med en möjlighet för andra
länder att resa invändningar inom en begränsad tid. Beträffande miljömärkets
utseende enades miljöministrarna om en blomma med tolv stjärnor kring ett E.
Enligt utskottets mening bör utvecklingen av den sålunda föreslagna ordningen
inom EG avvaktas ytterligare innan det kan bli aktuellt med någon mera
omfattande översyn och utvärdering av den svenska miljömärkningen. På sikt kan
det enligt utskottets mening inte uteslutas att frågor om en samordning med
miljömärkningen inom EG kan aktualiseras.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29
delvis.
Ytterligare frågor som gäller miljömärkning tas upp i två motioner. I motion
Jo612 begär Ingvar Carlsson m.fl. (s) att regeringen skall se till att
obligatorisk miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken (yrkande 29
delvis).
Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) efterlyser i motion L701
märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen i rengöringsmedel,
hygienartiklar och kosmetika. Motionärerna anser att det är angeläget att
allmänheten får tillgång till sådan information bl.a. för att nå uppsatta
miljömål. Vidare menar motionärerna att det på sikt bör utarbetas ett
kompletterande system för miljövarudeklarationer. I motionen begärs
tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och
miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen (KI). När det gäller
kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket tillsynsmyndighet. I
5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller
importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på
människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas som
kan ersättas med mindre farliga produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 §
skall den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom
märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso- och
miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 § förordningen (1985:835)
om kemiska produkter skall KI meddela de föreskrifter om produktinformation som
behövs för bestämmelsens tilllämpning. I fråga om kosmetika och hygieniska
produkter skall sådana föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.
I likhet med motionärerna ser utskottet som positivt om produkter i större
omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av
miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan om
obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen för det regelverk som det
förestående EES-avtalet ställer upp. Ett väsentligt förhandlingsmål på
varuområdet har varit att så långt som möjligt avveckla existerande tekniska
handelshinder som uppstår till följd av skiljaktiga tekniska föreskrifter och
förhindra uppkomsten av nya. En allmän bedömning är att Sverige kan behålla
sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s motsvarande regler.
EFTA-länderna har inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att följa
EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana områden där de svensk
reglerna bedömts motsvara en högre skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När
det gäller kemikalier har en särlösning utarbetats som innebär att parterna är
ense om syftet att EFTA-länderna skall acceptera EG:s regler om klassificering
och märkning av farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995.
Under tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna. Skulle
Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1 januari 1995 ändå inte
kan acceptera EG:s regler skall dessa inte tillämpas av landet i fråga. Ett
sådant land kommer då att stå utanför samarbetet i denna del såvida inte annat
överenskoms.
Såvitt utskottet kunnat finna uppställs inte inom EG sådana krav som innebär
generell obligatorisk miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige
skulle besluta föreskrifter om obligatorisk miljömärkning som inte motsvaras av
någon EG-regel kan det enligt utskottets mening inte uteslutas att detta skulle
uppfattas som ett tekniskt handelshinder. Det har visserligen förekommit att
miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om
sådana intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter om
obligatorisk miljömärkning kan utskottet dock inte besvara inom ramen för detta
ärende. Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att riksdagen för
närvarande inte bör ta initiativ till en obligatorisk miljöfarlighetsmärkning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29 i denna
del.
När det sedan gäller motion L701 påminner utskottet om att motionsyrkanden
med liknande syften tidigare behandlats av utskottet vid flera tillfällen (se
bet. 1987/88:LU31, 1989/90:LU21 och 1990/91:LU22). Utskottet har därvid delat
motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att informationen till
konsumenterna rörande miljöfarliga produkter förbättras men avstyrkt bifall
till motionerna med hänvisning bl.a. till pågående arbete vid berörda
myndigheter och internationella organ i syfte att få till stånd förbättrade
kunskaper och informationsåtgärder om miljöfarliga ämnen. Med hänsyn härtill
har några åtgärder från riksdagens sida med anledning av de då aktuella
motionerna inte ansetts erforderliga.
När nu ett liknande motionsspörsmål åter aktualiseras vill utskottet först
erinra om att 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, JoU30) innebär
en betydande utveckling av kemikaliekontrollen. Beslutet innebär bl.a.
skyldighet att förhandsanmäla nya kemiska ämnen, en utbyggnad av KI:s
produktregister, forsatt arbete med kriterier och föreskrifter om
klassificering och märkning av varor efter deras miljöfarlighet samt utvidgade
bemyndiganden för bl.a. KI att förbjuda skadliga ämnen och produkter med stöd
av lagen om kemiska produkter. Beslutet medför att förutsättningarna för att få
till stånd sådan konsumentinformation som motionärerna efterlyser förbättras
betydligt. Ett väsentligt steg i denna riktning har nyligen tagits genom att KI
beslutat om föreskrifter och allmänna råd om klassificering och märkning vid
överlåtelse av miljöfarliga kemiska ämnen (KIFS 1992:1 och 1992:2).
Föreskrifterna, som träder i kraft den 1 januari 1993, ställer samma krav som
anvisas i ett EG-direktiv (91/325 EEC, som innehåller den 12:e tekniska
anpassningen av direktiv 67/548 EEC -- det s.k. substansdirektivet).
Föreskrifterna innebär att förpackningen till ett miljöfarligt kemiskt ämne vid
överlåtelse skall vara märkt på svenska med ämnets namn, riskupplysning,
skyddsupplysning, skyddsanvisning samt tillverkarens eller importörens namn och
adress. Riskupplysningen skall anges enligt en eller flera föreskrivna
riskfraser, t.ex. "mycket giftigt för vattenorganismer, giftigt för växter,
farligt för ozonskiktet". Skyddsanvisningen skall likaså anges med en eller
flera skyddsfraser som ger besked om lämpliga skyddsåtgärder vid ämnets
hantering, t.ex. "släpp inte ut i avloppsnätet eller i miljön, lämnas in för
auktoriserad behandling, tas om hand som miljöfarligt avfall". I sammanhanget
kan också nämnas kemikalieinspektionens allmänna råd (1991:1) om
produktinformation om ämnen med miljöfarliga egenskaper, vilka innebär att ett
ämne som klassificerats som miljöfarligt bör åtföljas av produktinformation på
ett varuinformationsblad vid överlåtelse för yrkesmässig användning.
Produktinformationen bör också ges när ämnet förekommer i en beredning.
När det gäller hygienartiklar och kosmetika har läkemedelsverkets arbete
hittills i huvudsak varit inriktat på sådana produkters skadlighet på
människors hälsa. Enligt vad utskottet erfarit har läkemedelsverket nu påbörjat
ett kartläggningsarbete när det gäller miljöfarliga ämnen i hygienartiklar och
kosmetika.
Av det ovan redovisade framgår att inhemskt arbete med att få till stånd
förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om miljöskadliga ämnen fortgår
och har gett ett önskvärt resultat i form av bl.a. föreskrifter och allmänna
råd i fråga om märkning och deklaration av miljöskadliga ämnen. Även om det som
hittills uppnåtts i första hand avser produkter som används yrkesmässigt torde
enligt utskottets mening åtgärderna på sikt få genomslag också för
konsumentprodukter. Miljöinformation används för övrigt redan i dag vid
marknadsföring av en del rengöringsprodukter såsom tvättmedel och vissa
bilvårdsprodukter. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad utskottet ovan
anfört i frågan om obligatorisk miljömärkning på konsumentprodukter kan några
åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionen inte anses
erforderliga. Uskottet avstyrker därför bifall också till motion L701.
8 Prisinformation m.m.
Enligt prisinformationslagen (1991:601), som träder i kraft den 1 april 1992
(SFS 1991:1938), är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att lämna
information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller
konsumenterna. Prisinformation skall i regel lämnas när näringsidkare
marknadsför bestämda varor och tjänster. Priset på varor och tjänster skall
anges korrekt och tydligt. Jämförpriser skall anges beträffande sådana varuslag
för vilka konsumentverket har fastställt särskilda beräkningsgrunder. Om det
slutliga priset för en tjänst inte kan uppges skall i stället för priset anges
grunderna för beräkningen av priset. Priset för en vara skall anges antingen på
själva varan eller i dess omedelbara närhet.
I motion L720 vill Max Montalvo (nyd) ha till stånd ett tillkännagivande om
att bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att
konsumenterna får korrekt prisinformation och kan göra prisjämförelser. Enligt
motionären brister för närvarande många bensinbolag i dag när det gäller
information om bensinpriserna.
Som framgått av redovisningen ovan träder prisinformationslagen i kraft den 1
april 1992. Lagen gäller självfallet också för bensinbolagen, och utskottet
utgår från att de i motionen påtalade bristerna i bolagens prisinformation
kommer att undanröjas i och med att lagen träder i kraft. Något
tillkännagivande från riksdagens sida kan mot den bakgrunden inte anses
påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion L720.
Nuvarande system med extrapriser kritiseras i tre motioner. Bengt-Ola Ryttar
m.fl. (s) anser i motion L702 att den generella prisnivån skulle kunna sänkas
avsevärt om handeln slopade extrapriserna, vilka dessutom saboterar varje
konsuments ansats till att göra planerade inköp. Motionärerna vill att
extraprissystemet skall förbjudas och begär tillkännagivande om detta.
Samma yrkande framställs i motion L710 av Carin Lundberg m.fl. (s).
Motionärerna ger i motionen en beskrivning av extraprissystemets användning i
butikerna, och de karaktäriserar systemet som ett "nollsummespel". Slutsatsen
görs att extraprissystemet inte är lönsamt vare sig för handeln eller
konsumenterna och att det därför bör förbjudas.
I motion Jo203 anser Göran Persson m.fl. (s) att tiden är mogen för en
genomgripande sanering av extrapriser och därmed sammanhängande prissättning.
Regeringen bör enligt motionärerna återkomma till riksdagen med förslag till
åtgärder som behövs för att åstadkomma en utveckling där konsumentintresset
sätts i centrum (yrkande 6).
Utskottet erinrar om att extrapriser redan i mitten av 1970-talet var föremål
för debatt, vilket bl.a. resulterade i att KOV utfärdade riktlinjer (KOVFS
1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för
dagligvaror (extrapriser). Reglerna började tillämpas år 1978 och innebär i
korthet att termen "extrapris" eller röd prismärkningslapp endast får användas
om varan i fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett
ordinarie tillämpat pris, om prisnedsättningen är minst 10 % (utom för varor
med låg marginal) samt om nedsättningen varar högst fyra veckor. KOV:s
riktlinjer har på avgörande punkter fastställts och i vissa delar preciserats i
MD:s praxis (se bl.a. rättsfallet MD 1990:13).
Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) behandlades av
livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna betänkandet (SOU 1987:44)
Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Utredningen föreslog bl.a. att
systemet med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris) skulle ersättas
med ett enprissystem, där endast ett pris, det faktiskt tillämpade, skulle
anges vid annonsering och prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen
kunna vara ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.
Motioner med yrkanden om förbud mot extrapriser eller åtgärder i syfte att
begränsa användningen av sådan prissättning har behandlats av riksdagen flera
gånger tidigare. Senast behandlades frågan våren 1991 (bet. 1990/91:LU36), och
utskottet konstaterade då att extraprissystemet var föremål för överväganden av
konkurrenskommittén. Enligt utskottet borde resultatet av kommitténs arbete
inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och riksdagen
avslog på utskottets hemställan bifall till de då aktuella motionerna.
Konkurrenskommittén har nu avslutat sitt arbete, och i betänkandet (SOU
1991:59) Konkurrens för ökad välfärd behandlar kommittén frågor om tillfälliga
prisnedsättningar och extrapriser. Kommittén konstaterar därvid att det
föreligger problem kring sådana prissättningar och att dessa problem har att
göra med dålig efterlevnad av nu gällande regler, oklarheter i tolkningen och
missbruk av begreppet "extrapris". Kommittén föreslår bl.a. förbud mot
horisontellt prissamarbete som omfattar en väsentlig del av marknaden. Förbudet
föreslås träffa överenskommelser och i samförstånd tillämpade gemensamma
förfaranden men också påtryckningar i syfte att få till stånd en
överenskommelse eller ett gemensamt agerande. Förslaget omfattar såväl fall som
innebär att ett visst pris eller rabatt bestäms som att olika former av
rekommendationer om priser och rabatter utfärdas. Konsekvenserna av kommitténs
förslag blir att flertalet nuvarande cirkaprislistor kommer att drabbas av
förbudet liksom det nuvarande prissamarbetet inom de stora livsmedelsblocken.
För mindre företag föreslår kommittén ett särskilt undantag. Det föreslagna
förbudet mot prissamverkan syftar i första hand till att öka konkurrensen. Om
förslaget genomförs kommer det emellertid också att omöjliggöra jämförelser med
ett ordinarie pris som butiken inte sjäv tillämpat utan som tagits från
butikskedjans cirkaprislista och därigenom framstår som fiktivt.
Konkurrenskommittén föreslår vidare att prisinformationslagen skall
kompletteras med en regel som innebär att marknadsföring inte får utformas så
att konsumenter vilseleds om förmånligheten av ett pris. Om en tillfällig
prisnedsättning marknadsförs som särskilt förmånlig genom t.ex. uttryck som
"extrapris", "chockpris" eller genom iögonenfallande färger måste nedsättningen
enligt förslaget vara påtaglig i förhållande till det pris som omedelbart
dessförinnan tillämpats på försäljningsstället under rimligt lång tid.
Varaktigheten av ett erbjudande och andra eventuella begränsningar skall
enligt förslaget framgå tydligt. Kommittén har också övervägt att komplettera
prisinformationslagen med möjlighet för regeringen eller KOV att utfärda
närmare föreskrifter om den föreslagna regelns tillämpning men stannat för att
i stället låta regelns närmare innebörd bli fastlagd genom MD:s praxis.
Konkurrenskommitténs betänkande har remissbehandlats. Med beaktande främst av
framförda remissynpunkter, det kommande EES-avtalet och till utvecklingen inom
EG har inom näringsdepartementet utarbetats ett delvis nytt lagförslag som i
dagarna presenterats i promemorian (Ds 1992:18) Ny konkurrenslag. Promemorians
lagförslag innebär en anpassning till konkurrensbestämmelserna i Romfördraget.
Dessutom innehåller promemorian nya överväganden och förslag när det gäller
tillämpande organ och instansordningen för prövning av konkurrensärenden.
Förslaget i promemorian innefattar i dessa delar sådana förändringar i
förhållande till konkurrenskommitténs lagförslag att en ny remissbehandling har
bedömts nödvändig.
I fråga om förbud mot prissamarbete föreslås i promemorian att undantag skall
kunna medges när det är fråga om mindre omfattande samarbete och det trots
sådant samarbete upprätthålls en effektiv konkurrens mellan enskilda företag
eller företagsgrupper. Det avgörande för bedömningen skall enligt promemorian
vara samarbetets effekter på konkurrenssituationen på den relevanta marknaden
varvid samarbetets omfattning måste tillmätas stor betydelse. I promemorian
sägs att en proposition om förstärkt konkurrenspolitik kommer att föreläggas
riksdagen senare under året.
Enligt utskottets mening bör riksdagen nu avvakta regeringens vidare
ställningstaganden till promemorieförslaget och konkurrenskommitténs förslag
till kompletteringar av prisinformationslagen. I sammanhanget måste beaktas att
bruket av extrapriser inom dagligvaruhandeln numera tycks vara i avtagande.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L702, L710 och Jo203 yrkande
6.
9 Könsdiskriminerande reklam
Åtgärder mot könsdiskriminerande reklam begärs i tre motioner. I motion
1990/91:L731 begär Inger Schörling m.fl. (mp) att marknadsföringslagen skall
ändras så att sådan reklam förbjuds. Enligt motionärerna är de egenåtgärder som
vissa branschorganisationer vidtagit inte tillräckliga för att erforderliga
saneringsåtgärder skall komma till stånd.
I motion 1990/91:L763 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) yrkas
tillkännagivande om att kommersiell reklam inte skall främja
könsdiskriminering, rasism och resursslöseri (yrkande 3).
Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L711 att regeringen snarast bör
lägga fram förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Motionärerna
anför att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller
män i marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig
värdighet och principen om enskilda människors skilda värde och rättigheter
oavsett kön. Resultatet av åtgärder från näringslivets etiska råd mot
könsdiskriminering är enligt motionärerna alltför klent beroende på dels att
många som producerar reklam står utanför rådets inflytande, dels att rådets
verksamhet saknar offentlighet.
I samband med 1986 års riksdagsbeslut om inriktningen av konsumentpolitiken
(prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292) gav regeringen KOV i uppdrag att i
samarbete med berörda parter följa och dokumentera den könsdiskriminerande
reklamens utveckling samt att redovisa sina erfarenheter och bedömningar till
regeringen senast vid 1988 års utgång. I början av år 1989 avlämnade KOV
rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- Nu skall den bort! I
rapporten föreslås att lagstiftning införs mot reklam som kränker ettdera könet
och att lagstiftningen kopplas till marknadsföringslagen. KOV:s rapport
innehöll inget lagförslag.
I syfte att komplettera KOV:s rapport med ytterligare beslutsunderlag
upprättades år 1990 inom civildepartementet promemorian (dnr MA 581/89)
Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som innehåller ett förslag till
lag mot könsdiskriminerande marknadsföring. Förslaget utgår från att
övervakande och rättstillämpande organ när det gäller ingripanden mot
könsdiskriminerande reklam skall vara desamma som när det gäller ingripanden
mot marknadsföring i allmänhet, nämligen KO och MD. Promemorians förslag
innebär att ingripanden mot könsdiskriminerande marknadsföring skall göras från
i princip samma utgångspunkter som när det gäller ingripanden mot reklam i
allmänhet. De principer som gäller för bedömning av marknadsföringsåtgärder
enligt marknadsföringslagen kommer enligt förslaget i princip att gälla även
när det gäller könsdiskriminerande marknadsföringsåtgärder.
I promemorian redovisas också näringslivets s.k. egenåtgärder som vidtagits i
syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År 1989 inrättades för detta
ändamål Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) med
Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Veckopressens Tidningsutgivareförening (Vectu), Föreningen Svensk Fackpress
(Factu), Reklaminformation AB, Affischeringsföretagens Förening och Swedish
Direct Marketing Association (Swedma) som huvudmän.
Promemorian har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom
civildepartementet.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning (se bl.a. bet. 1989/90:LU21) att
något uttalande från riksdagens sida inte är påkallat så länge frågan om
lagstiftning om förbud mot könsdiskriminerande reklam är föremål för beredning
inom regeringskansliet. Med anledning av vad som anförs i motion L711 vill
utskottet tillägga att, även om ERK iakttar sekretess i sina ärenden, rådets
ställningstaganden som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande
mot endera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom
underrättelser till pressen (se t.ex. Konsumenträtt & Ekonomi, nr 5, 1991). Den
omständigheten att rådets verksamhet saknar offentlighet innebär således inte,
enligt utskottets mening, att rådets beslut skulle sakna betydelse vid framtida
utformning av reklam. I tider med minskande möjligheter att via statsbudgeten
finansiera åtgärder i syfte att förbättra konsumentinformation och
marknadsbevakning framstår varje form av näringslivets egenåtgärder enligt
utskottet som allt angelägnare.
Vad särskilt gäller önskemålen i motion 1990/91:L736 vill utskottet utöver
det redan sagda erinra om att rasism i reklam kan föranleda straff enligt
bestämmelserna i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 §
brottsbalken om hets mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att
utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering enligt sina direktiv (dir.
1990:37) har till uppgift bl.a. att se över bestämmelserna i lagen (1986:442)
mot etnisk diskriminering. I den mån några särskilda regler mot rasism i reklam
skulle erfordas utgår utskottet från att utredningen tar upp detta i sitt
arbete, som skall vara slutredovisat före utgången av år 1992. Något initiativ
i saken från riksdagen sida är därför inte erforderligt. Inte heller är någon
åtgärd påkallad med anledning av motionsyrkandet i övrigt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1990/91:L731, L711
och 1990/91:L763 yrkande 3.
10 Avbeställning vid konsumentköp
Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991 och ersatte då
1973 års lag i samma ämne. Den nya konsumentköplagen ingår som ett led i det
köprättsliga reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om
internationella köp och den nya köplagen (1990:931).
En av nyheterna i konsumentköplagen gäller konsumentens möjligheter att
avbeställa en vara innan leverans har skett. Om köparen avbeställer varan innan
den har avlämnats har säljaren inte längre rätt att hålla fast vid köpet och
kräva full betalning. Säljaren har dock i ett sådant fall möjlighet att få
ersättning (41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för att
ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på
annat sätt. Han får också ersättning för särskilda kostnader till följd av
avbeställningen samt för förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel
innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss kompensation för
utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det överskott som skulle ha
uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva
kontraktsintresset). Enligt 41 § andra stycket har säljaren möjlighet att
förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den
är skälig med hänsyn till vad som kan anses tillkomma en säljare enligt 41 §
första stycket. När köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat
ett anbud från köparen föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få
ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om köparen visar
att avbeställningen beror på hinder som köparen skäligen inte kunde förväntas
ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.
I sammanhanget finns också anledning att redovisa vad som gäller i fråga om
köparens rätt till avbeställning enligt konsumenttjänstlagen (1985:716).
Enligt konsumenttjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juni 1986, har
konsumenten också en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa tjänsten innan
den slutförts. Avbeställs tjänsten har näringsidkaren rätt till ersättning för
utfört arbete och för förluster som han gör på grund av att han inrättat sig
efter uppdraget (42 §). Regeln innebär bl.a. att näringsidkaren får
tillgodoräkna sig vinst på den del av arbetet som redan utförts och vinsten på
eventuellt nödvändiga avslutningsarbeten. Någon rätt till ersättning för hela
den vinst han skulle ha gjort om avtalet fullföljts har han dock inte. Har
näringsidkaren på grund av avtalet om den tjänst som sedermera avbeställts
varit tvungen att avböja andra uppdrag och går han till följd härav miste om
inkomst har han däremot rätt till ersättning för detta inkomstbortfall.
Reglerna i konsumentköplagen om konsumentens rätt till avbeställning
kritiseras av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) i motion L714. Motionärerna anser
att bestämmelserna innebär att respekten för ingångna avtal begränsas och att
konsumenten inte gör tillräckligt noggranna överväganden innan ett avtal sluts.
Vidare har det, enligt motionärerna, visat sig att den ersättning som utgår
till företagaren vid avbeställningar inte motsvarar dennes förluster.
Avbeställningsrätten i konsumentköplagen riskerar också, menar motionärerna,
att bli till nackdel för konsumenten genom att han får betala en större
handpenning eller beställningsavgift än eljest. Särskilt för mindre
näringsidkare är det svårt att göra kalkyler med den obegränsade
avbeställningsrätten. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en inskränkning sker i den
generella avbeställningsrätten vad avser specialbeställda varor och
beställningsvaror av större värde.
Utskottet erinrar om att liknande invändningar framfördes motionsvägen vid
riksdagens behandling av regeringens förslag till ny konsumentköplag. Utskottet
avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då aktuella motionen
och tillstyrkte propositionens förslag i denna del (se bet. 1989/90:LU35 s.
36). Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet
vidhöll då sitt tidigare ställningstagande (se bet. 1990/91:LU 22 s. 40).
När nu samma spörsmål ytterligare en gång tagits upp är utskottet berett att
ta fasta på den framförda kritiken. I likhet med motionärerna anser utskottet
att konsumentköplagens bestämmelser om konsumentens generella
avbeställningsrätt kan kritiseras utifrån flera utgångspunkter. För det första
kan det ifrågasättas om bestämmelsen ger konsumenterna någon fördel över huvud
taget. Genom den oinskränkta avbeställningsrätten kan konsumenten i stället
ledas till att inte göra tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår
ett köpeavtal. För det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten
för ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till andra
områden. För det tredje kan det sättas i fråga om inte bestämmelsen medför
oönskade effekter genom att säljare av beställningsvaror i allt större
utsträckning än tidigare tar ut handpenning eller beställningsavgifter i en
omfattning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som är förenade med
avbeställningsrätten slår givetvis också tillbaka på konsumentkollektivet i
form av främst ökade priser.
Enligt utskottets mening finns det således anledning att överväga om inte
lagbestämmelsen bör ändras. Utskottet saknar emellertid underlag för att kunna
ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör
genomföras. Spörsmålet bör alltså övervägas ytterligare. Konsumentköplagen har
nu varit i kraft i drygt ett år, och utskottet anser att det bör vara möjligt
att få fram ett närmare underlag för att man skall kunna bedöma hur
bestämmelserna om köparens avbeställningsrätt kommit att tillämpas i praktiken
och vilka konsekvenser de fått för näringsidkare och konsumenter. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utvärdering och, om så
befinns erforderligt, återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i
konsumentköplagen. Eftersom den fria avbeställningsrätten i konsumentköplagen
inte kan ses isolerad från motsvarande bestämmelser i konsumenttjänstlagen
anser utskottet att det finns skäl att även låta sistnämnda bestämmelser
omfattas av den förordade utvärderingen.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motion L714
ge regeringen till känna.
11 Kompetenskrav för fastighetsmäklare
Lagen (1984:81) om fastighetsmäklare är tillämplig på fysiska personer som
yrkesmässigt förmedlar fastigheter, tomträtter och vissa andra objekt. I lagen
finns både näringsrättsliga och civilrättsliga regler. De näringsrättsliga
bestämmelserna innebär att fastighetsmäklare skall vara vara registrerade hos
länsstyrelsen. För registrering uppställs vissa krav såsom att
fastighetsmäklaren skall vara ansvarsförsäkrad till ett belopp av minst
500000 kr., att han skall ha viss utbildning och vara lämplig för
verksamheten, m.m. Utbildningen skall omfatta fastighetsrätt,
fastighetsförmedling, byggnads- och värderingsteknik samt företagsekonomi.
Fyller en registrerad fastighetsmäklare inte längre de uppställda kraven kan
registreringen återkallas. Fastighetsmäklare som driver verksamhet utan att
vara registrerad i vederbörlig ordning kan av länsstyrelsen åläggas att vid
vite upphöra med verksamheten.
Några motsvarande bestämmelser om fastighetsvärderingsmän finns inte.
Ett tillkännagivande om skärpta krav på utbildning och auktorisation för
fastighetsförmedlare och fastighetsvärderare begärs i motion L718 av Agne
Hansson och Marianne Jönsson (båda c). Motionärerna menar bl.a. att det är
förvånande att det inte krävs högskolekompetens för utövande av mäklaryrket.
Även i andra avseenden bör lagstiftningen ses över, bl.a. i fråga om hur
fastighetsmäklare skall utföra sina uppdrag. Sanktionsförfarandet vid brott mot
god fastighetsmäklarsed bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet i syfte att
åstadkomma säkrare förhållanden för kunderna på fastighetsmarknaden. När det
gäller fastighetsvärderare anser motionärerna att frågan om hur deras arbete
utförs har minst lika stor betydelse för kundens trygghet och för att stävja
svindleri och andra brott. Frågan om kvalifikationskrav och andra
näringsrättsliga bestämmelser för fastighetsvärderingsmän bör därför tas upp
till prövning i lämpligt sammanhang.
I motion Ub520 framhåller Dan Eriksson i Stockholm (nyd) att
utbildningskraven på fastighetsmäklare är alltför lågt ställda och att det
tagit motionären endast 11 dagar att läsa in och tentera
fastighetsmäklarutbildningen. I motionen begärs ett tillkännagivande om att det
pågående översynsarbetet skall resultera i en väsentligt förstärkt utbildning
med en obligatorisk praktikdel (yrkande 2).
Frågor om fastighetsmäklare har behandlats flera gånger under senare år med
anledning av motioner. Hösten 1988 fann riksdagen på utskottets hemställan
(bet. 1988/91:LU1) att en översyn av lagen om fastighetsmäklare var befogad,
vilket gavs regeringen till känna. De motionsspörsmål som behandlades senast
våren 1991 rörde främst utbildningskrav för fastighetsmäklare och
fastighetsvärderingsmän. Utskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:LU26 att det självfallet är angeläget att fastighetsmäklarna
har en tillfredsställande utbildning. Det finns därför skäl, anförde utskottet,
att överväga huruvida de utbildningskrav som för närvarande ställs är till
fyllest eller om nivån bör höjas. Utskottet saknade emellertid underlag för en
närmare bedömning av i vilket avseende utbildningen eventuellt skulle behöva
kompletteras. I de då aktuella motionerna hade -- bortsett från önskemål om
högskoleutbildning -- inte anförts några mer konkreta exempel på brister i den
nuvarande utbildningen. Att det i fastighetsmäklarlagen skulle uppställas krav
på högskoleutbildning för alla mäklare kunde utskottet inte förorda. Ett sådant
villkor skulle bl.a. medföra att det helt övervägande antalet av de i dag
yrkesverksamma mäklarna blev obehöriga. Till saken hör också, framhöll
utskottet, att mäklarnas verksamhet avser en mängd skiftande uppdrag, allt från
förmedling av hyresrätter och okomplicerade överlåtelser av mindre
bostadsrättslägenheter med låga värden till försäljningar av värdefulla
industrifastigheter och flerfamiljshus. Det torde enligt utskottets mening
knappast kunna hävdas att högskoleutbildning är erforderligt vid samtliga
sådana typer av förmedlingsuppdrag. Inte heller kunde utskottet ställa sig
bakom tanken att man efter mönster av vad som gäller för advokater och
revisorer skulle införa någon form av klassificering av mäklarna med
utgångspunkt i deras utbildning. En uppdelning av mäklarkåren på mer resp.
mindre kvalificerade mäklare torde nämligen bli meningsfull, framhöll
utskottet, om den kombinerades med föreskrifter om att vissa mäklaruppdrag
skall förbehållas de kvalificerade mäklarna. Utskottet kunde inte finna annat
än att en sådan ordning skulle leda till att underlaget för mäklarverksamhet på
mindre orter och i glesbygden skulle minska och att de mer inkomstbringande
förmedlingsuppdragen skulle koncentreras till en grupp mäklare i främst
storstadsregioner och större tätorter. Vid en bedömning av frågan om
utbildningskraven för fastighetsmäklare måste vidare, menade utskottet, beaktas
att de missförhållanden inom mäklarbranschen som i olika sammanhang påtalats
inte främst synes ha sin orsak i att mäklarnas utbildning är otillräcklig. Att
problem uppkommit torde i stället kunna hänföras till att kontrollen över
mäklarnas verksamhet i vart fall tidigare varit bristfällig och att mindre
seriösa mäklare därför kunnat agera fritt utan några större risker för
ingripanden. Minst lika viktigt som utbildningskraven var därför enligt
utskottets mening att länsstyrelserna kan utöva en effektiv tillsyn över
mäklarna. Vidare pekade utskottet på att ökade resurser för
tillsynsverksamheten tillförts länsstyrelserna i de tre storstadslänen och att
den av riksdagen hösten 1988 begärda översynen pågick inom
justitiedepartementet. Av inhämtade uppgifter framgick att översynen bl.a.
omfattade utbildningsfrågor. Utskottet utgick vidare från att spörsmålen om
såväl organisationen av mäklarnas utbildning som utbildningsnivån kommer att
övervägas under översynen. I avvaktan på resultatet av det pågående arbetet
ansåg utskottet att de då aktuella motionerna såvitt de avsåg
fastighetsmäklarna inte borde föranleda någon åtgärd.
Också beträffande fastighetsvärderingsmännen anslöt sig utskottet i 1991 års
betänkande (bet. 1990/91:LU26) till motionärernas uppfattning om vikten av en
tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet av åtgärder
från statsmakternas sida inte lika framträdande när det gäller kontroll av
fastighetsvärderingsmännens utbildning och verksamhet som när det är fråga om
fastighetsmäklarnas. Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att
den pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle vidgas till att omfatta
kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De aktualiserade motionsspörsmålen
fick därför enligt utskottet övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet
ville inte utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas
verksamhet kan få positiva effekter också på fastighetsvärderingssidan. I
första hand bör således, framhöll utskottet, utvecklingen på området avvaktas
innan man tar ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för
fastighetsvärderingsmän bör införas.
Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett år sedan äger fortfarande
giltighet både när det gäller fastighetsmäklare och fastighetsvärderingsmän.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer den pågående översynen av
fastighetsmäklarlagen att redovisas i promemoria under senvåren 1992. I
avvaktan på promemorians förslag och regeringens vidare ställningstaganden i
frågor som gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare m.m. är inte utskottet
berett att förorda något riksdagsinitiativ med anledning av de nu aktuella
motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L718 och Ub520
yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till marknadsdomstolen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte huvudtiteln
till Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
5270000 kr.,
2. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln
till Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
73319000 kr.,
3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln
till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på på 12489000 kr.,
4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt motion
1991/92:L713,
res. 1 (s)
5. beträffande råd för biltvister
att riksdagen avslår motion 1991/92:L705,
6. beträffande lokal konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1991/92:L704 och motion 1991/92:L712 yrkande 4,
7. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion
1991/92:L706 under trettonde huvudtiteln till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag
på 2080000 kr.,
8. beträffande konsumentforskning
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln
till Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett
reservationsanslag på 1939000 kr.,
9. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion
1991/92:L708 yrkande 3 under trettonde huvudtiteln till Bidrag till
miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett
reservationsanslag på 3000000 kr.,
11. beträffande miljömärkningsstyrelsen
att riksdagen avslår motion 1991/92:L708 yrkande 1 och motion 1991/92:Jo646
yrkande 8,
12. beträffande utvärdering av miljömärkningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis,
res. 2 (s)
13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis,
res. 3 (s)
14. beträffande varudeklarationer om miljöfarliga ämnen
att riksdagen avslår motion 1991/92:L701,
15. beträffande information om bensinpriser
att riksdagen avslår motion 1991/92:L720,
16. beträffande extrapriser
att riksdagen avslår motion 1991/92:L702, motion 1991/92:L710 och motion
1991/92:Jo203 yrkande 6,
res. 4 (s)
17. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen avslår motion 1990/91:L731, motion 1990/91:L763 yrkande 3 och
motion 1991/92:L711,
18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L714 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 5 (s)
19. beträffande kompetenskrav för fastighetsmäklare m.fl.
att riksdagen avslår motion 1991/92:L718 och motion 1991/92:Ub520 yrkande
2.
Stockholm den 17 mars 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström
(s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl
(m) och Stina Eliasson (c).
Reservationer
1. Översynen av konsumentpolitiken m.m. (mom. 4)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,
Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt
utskottets" och på s. 8 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion L712 om betydelsen av
EFTA:s ministerdeklaration på konsumentområdet, och enligt utskottets mening
bör regeringen vid utformning av direktiven till den aviserade utredningen
särskilt beakta vad som däri framförts.
När det sedan gäller yrkande 2 i samma motion delar utskottet också
motionärernas uppfattning om nödvändigheten att KOV ges möjligheter att
omedelbart börja arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frågorna.
Behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska
konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal bör enligt utskottets
mening särskilt uppmärksammas av regeringen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L712
yrkandena 1 och 2 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt med
avslag på motion 1991/92:L713 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 12)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,
Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "När det"
och slutar med "29 delvis" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Jo612 finns det i budgetpropositionen ingen närmare
utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. I linje
med vad som anförs i motionen anser utskottet att det vore värdefullt om en
sådan utvärdering kom till stånd, särskilt mot bakgrund av den kritik som
framställts mot verksamheten i massmedia. Enligt utskottets mening bör
regeringen omgående ta initiativ härtill och därefter redovisa sina bedömningar
och eventuella förslag till riksdagen. Den omständigheten att EG:s
miljöministrar kommit överens om en förordning om miljömärkning inom EG utgör
inte skäl för att en utvärdering i enlighet med motionsönskemålet inte skall
komma till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Jo612
yrkande 29 delvis ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande utvärdering av miljömärkningen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 13)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,
Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "I
likhet" och på s. 15 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna ser utskottet som ytterst positivt om produkter i
större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av
miljöfarliga ämnen, och enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att
överväga föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att
sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder, och inom EG
har miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser. Det anförda leder
utskottet till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare överväganden.
Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en utredning som får i uppdrag
att närmare belysa frågan och lämna erforderliga förslag.
Vad utskottet sålunda anför bör riksdagen med bifall till motion Jo612
yrkande 29 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Extrapriser (mom. 16)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,
Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med
"Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att konkurrenskommitténs förslag
till åtgärder mot extrapriser snarast leder till lagstiftning. Som framhålls i
motionerna och som också framgår av konkurrenskommitténs betänkande används
systemet med extrapriser i en omfattning och på ett sådant sätt som är helt
oacceptabelt från konsumentsynpunkt. Sålunda saluförs vissa varor alltid till
extrapris och prisinformationen blir då helt missvisande. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att tiden är mogen för en genomgripande sanering av
extrapriser och liknande prissättningar. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till de åtgärder som behövs för att åstadkomma en
nödvändig sanering av bruket med extrapriser.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
L702 och L710 samt med bifall till motion Jo203 yrkande 6 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande extrapriser
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo203 yrkande 6 och med
anledning av motion 1991/92:L702 och motion 1991/92:L710 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Konsumenters avbeställningsrätt (mom. 18)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,
Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med
"Utskottet erinrar" och på s. 23 slutar med "till känna" bort ha följande
lydelse:
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande det i motion L714 prövades
av riksdagen våren 1990 i samband med konsumentköplagens tillkomst (prop.
1989/90:89, bet. 1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande
framhöll utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder för
att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till avbeställning
borde införas i konsumentköplagen. Utskottet pekade även på att steg i riktning
mot en rätt till avbeställning hade tagits genom regeringens förslag till ny
köplag (prop. 1989/90:76), vilket utskottet då nyligen hade tillstyrkt (bet.
1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att köparen under vissa förutsättningar
får avbeställa en vara som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom.
Utskottet fann det emellertid inte till fyllest med en sådan begränsad
avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra lösningar måste
hittas. En möjlighet kunde därvid vara att konsumenten i enlighet med
tankegångarna i en då aktuell motion fick avbeställningsrätt då
förutsättningarna för köpet ändrats. Enligt utskottet var det emellertid
knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt
fångade in just sådana fall men utestängde andra. En begränsning i
avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var således enligt
utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan metod för att åstadkomma en
meningsfull begränsning i avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna.
Enligt utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten fick
avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då nödvändigt att på
konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall hållas. För
den av utskottet förordade generella avbeställningsrätten talade också att
konsumenterna genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en
ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kunde det
enligt utskottets mening hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och
konsumenttjänster är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade
utskottet, likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana
avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller
under konsumenttjänstlagen och de som skall bedömas enligt konsumentköplagen
är beroende av vem som tillhandahåller material för tillverkningen av varan.
Vidare framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma vid s.k.
blandade avtal, då näringsidkare dels säljer en vara till konsumenten, dels
åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställning i
sådan fall skall bero på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt
utskottet te sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.
Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i propositionen
att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa ett köp.
Utskottet erinrade emellertid samtidigt om att det självfallet är angeläget att
regelsystemet utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster på
grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll utskottet, att
reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren
borde därför ha rätt till ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets
mening fick förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens
generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning mellan de
olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. -- Utskottets nu redovisade
ställningstagande innebar att de då aktuella motionerna avstyrktes.
Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet vidhöll
då sin tidigare ståndpunkt (bet. 1990/91:LU22).
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte tillkommit som bör
föranleda att riksdagen nu frångår sina tidigare ställningstaganden beträffande
avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet avstyrker alltså
bifall till motion L714.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt
att riksdagen avslår motion 1991/92:L714.