I betänkandet behandlar utskottet en motion vari föreslås
ett tillkännagivande om att uppgifter om fornminnen skall
redovisas i gravationsbevis.
Motionen har remissbehandlats, varvid yttranden avgetts av
domstolsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer, statens lantmäteriverk, centralnämnden för
fastighetsdata, Gotlands tingsrätt samt Mäklarsamfundet. En
sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 1.
Vidare har på lagutskottets begäran kulturutskottet avgett
yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet
som bilaga 2.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Motionen
1990/91:L501 av Gudrun Norberg (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppgift i gravationsbevis om förekomst
av fornminnen.
Utskottet
Allmän bakgrund
Bestämmelser om fornminnen finns i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). Fasta fornlämningar
såsom gravar, minnesvårdar, lämningar av bostäder, ruiner av
borgar m.m. och det område som hör till resp. lämning
(fornlämningsområde) får inte utan länsstyrelsens tillstånd
rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller genom
bebyggelse eller på annat sätt ändras eller skadas.
Länsstyrelsen får i ett tillståndsbeslut ställa upp villkor
som syftar till undersökning och dokumentation av
fornlämningen eller till att den bevaras.
Undersökningskostnader och andra kostnader för att villkor
uppfylls åläggs som regel den som vill utföra det
arbetsföretag som tillstånd söks för.
Kulturminneslagen innehåller också bestämmelser om
fornlämningar som nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas
under arbete skall detta omedelbart avbrytas i den del som
berör lämningen och anmälan ske till länsstyrelsen. Om någon
vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den
påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord,
är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel,
om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller
olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen. Den som
avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att ett
större markområde tas i anspråk, kan i förväg åläggas av
länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att
ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras.
Gravationsbeviset är ett bevis som utfärdas av
inskrivningsmyndigheten på grundval av innehållet i
fastighetsboken eller tomträttsboken. Om regeringen
föreskrivit att inskrivning skall ske i inskrivningsregister
i stället för i fastighetsboken eller tomträttsboken lämnas
gravationsbevis av centralnämnden för fastighetsdata (CFD)
på grundval av uppgifter i fastighetsdatasystemet.
Gravationsbeviset är framför allt avsett att lämna uppgifter
om ägarförhållandena samt de belastningar (gravationer) i
form av inteckningar och andra inskrivningar, t.ex.
servitut, som vilar på en fastighet samt om deras
förhållande till varandra. Därjämte innehåller
gravationsbeviset vissa andra uppgifter från
fastighetsboken, tomträttsboken eller från det i
fastighetsdatasystemet ingående inskrivningsregistret, som
kan vara av intresse för en långivare. Någon fullständig
bild av alla de rättigheter och förfoganderättsliga
begränsningar som berör en fastighet ges emellertid inte.
Gravationsbeviset innehåller t.ex. inga uppgifter om kända
fasta fornlämningar som kan finnas på en fastighet. Närmare
bestämmelser om vad ett gravationsbevis skall innehålla
finns i gravationsbeviskungörelsen (1971:710) och i 6 §
kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m.
Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och
presentation av fastighetsinformation. Förutom
inskrivningsmyndigheternas uppgifter om ägarförhållanden,
inteckningar och annat finns i systemet dels
fastighetsregistreringsmyndigheternas uppgifter om
fastigheter, samfälligheter och planer m.m., dels
information från fastighetstaxeringslängderna.
Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer vara
infört i hela landet år 1995. Systemet omfattar i dag
omkring 75 % av landets fastigheter. Ansvaret för
genomförandet av fastighetsdatareformen åvilar CFD som
därvid samverkar med domstolsverket (DV) och statens
lantmäteriverk (LMV).
För att kartlägga förekomsten av fasta fornlämningar har
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ)
sedan lång tid tillbaka bedrivit en i stort sett
riksomfattande inventeringsverksamhet. Inventeringen har
bl.a. använts till att bygga upp det s.k.
fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt. För
närvarande pågår arbete med att föra över
fornlämningsregistret till ADB. I samband därmed tillförs
fastighetsregistret i fastighetsdatasystemet uppgifter om
fornlämningar samt lägesuppgifter för dessa i form av
koordinatangivelser. Sedan år 1990 pågår en àjourföring av
lägesuppgifterna i samband med att CFD inom ramen för
fastighetsdatasystemet successivt bygger upp ett
planregister med bl.a. olika markanvändningsbestämmelser. En
aviseringsrutin har utarbetats i samråd mellan RAÄ och CFD,
som bl.a. innebär att också uppgifter om resp. typ av
fornlämning tillförs planregistret.
Skriftliga uppgifter om innehållet i
fastighetsdatasystemet lämnas av CFD i form av
fastighetsbevis. Närmare bestämmelser härom finns i
kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m. All
information i fastighetsregistret, således i förekommande
fall även uppgifter om fornminnen, redovisas i
fastighetsbeviset. Enligt 3 § tredje stycket kungörelsen
gäller fastighetsbeviset som gravationsbevis.
Motionsmotivering
I motion 1990/91:L501 anför Gudrun Norberg (fp) att
förekomsten av kulturminnen i vissa fall kan utgöra en
belastning på fastigheten. När en fastighet byter ägare
skall köparen upplysas om allt som belastar fastigheten.
Även förekomsten av fornminne bör enligt motionären ingå i
upplysningen. Om en planerad utbyggnad på fastigheten inte
kan ske på grund av ett fornminne kan köparen känna sig
lurad. För att undanröja misstag genom ofullständiga
uppgifter föreslår motionären att förekomsten av fornminnen
skall skrivas in i fastighetsregistret eller
gravationsbeviset. En köpare som kontrollerar vilka lån och
servitut som belastar fastigheten får då samtidigt
upplysningar om förekomsten av eventuella fornminnen.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är
värdefullt för en köpare att från annat håll än säljaren få
information om fornminnen på fastigheten. Som redovisats
ovan finns emellertid uppgifter om fornminnen tillgängliga i
fastighetsdatasystemet. Den som vill ha uppgifter om
fornlämningar eller annat som kan inskränka möjligheten att
förfoga över en viss fastighet, t.ex. planbeslut av olika
slag, har möjlighet att erhålla uppgift härom i form av
fastighetsbevis. För fastigheter som ännu inte redovisas i
fastighetsregistret finns motsvarande uppgifter att tillgå
hos fastighetsregistermyndigheten. Mot den bakgrunden har
kulturutskottet och så gott som samtliga remissinstanser
avstyrkt bifall till motionen. Lagutskottet finner inte
heller för sin del skäl att förorda författningsändringar
som innebär att uppgifter om fornminnen skall lämnas i
gravationsbevis. I linje med vad kulturutskottet uttalat
anser lagutskottet att det kan vara lämpligt att den som
beställer ett gravationsbevis informeras om att ytterligare
uppgifter om den ifrågavarande fastigheten kan erhållas i
ett fastighetsbevis eller, om fastigheten ännu inte omfattas
av fastighetsdatasystemet, finns att tillgå hos
fastighetsregistermyndigheten.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L501.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande fornminnen i gravationsbevis
att riksdagen avslår motion 1990/91:L501.
Stockholm den 4 februari 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m),
Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad
(s), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena
Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart
Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Remissyttranden över motion 1990/91:L501
Bilaga 1
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen
avgivits av domstolsverket, riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer, statens lantmäteriverk,
centralnämnden för fastighetsdata, Gotlands tingsrätt och
Mäklarsamfundet. Remissinstanserna har därvid anfört
följande.
Domstolsverket
Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och
presentation av fastighetsinformation. I systemet finns
fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter,
samfälligheter, planer m m. Inskrivningsmyndigheternas
uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar och annat finns
också i systemet, liksom information från
fastighetstaxeringslängderna. Allt samlat och tillgängligt
samtidigt.
Fastighetsdatareformen är ännu inte genomförd i hela
landet. Den som önskar få motsvarande uppgifter om en
fastighet, som ej omfattas av fastighetsdatasystemet, måste
därför vända sig till dels fastighetsregistermyndigheten,
dels inskrivningsmyndigheten och dels skattemyndigheten.
Uppgift om fast fornlämning och bestämmelse beträffande
marks användning, som meddelats enligt bl a lagen (1988:950)
om kulturminnen m m, redovisas inom ramen för
fastighetsdatasystemet i fastighetsregistret. När det gäller
fastigheter som ej omfattas av fastighetsdatasystemet
finns uppgift härom att tillgå i jordregister eller
motsvarande, dvs hos fastighetsregistermyndigheten.
Officiella bevis om innehållet i fastighetsdatasystemet
lämnas bl a i form av fastighetsbevis. Fastighetsbevis
innehåller uppgifter från bl a fastighetsregistrets
huvudregister -- däribland den uppgift motionären
efterfrågar -- och inskrivningsregistret. Fastighetsbevis
gäller som gravationsbevis. Gravationsbevis utfärdas såväl i
fastighetsdatasystemet som beträffande fastigheter som
alltjämt förs i fastighetsbok. Gravationsbevis innehåller
endast uppgifter från inskrivningsregister alternativt
fastighetsbok och ger således inte en fullständig bild av de
rättigheter och förfoganderättsliga begränsningar som berör
en viss fastighet.
Den som vill få uppgift om officialrättigheter, planer och
bestämmelser som berör en fastighet som omfattas av
fastighetsdatasystemet har således möjlighet att erhålla
uppgift härom i form av fastighetsbevis, direkt via
terminaluppkoppling mot fastighetsdatasystemet eller efter
förfrågan hos registermyndighet. När det gäller fastighet
som ej omfattas av fastighetsdatasystemet finns uppgiften
endast tillgänglig hos fastighetsregistermyndigheten.
Anledning saknas enligt DVs mening att vid sidan härav
redovisa uppgiften i gravationsbevis. Beträffande de
fastigheter som förs i fastighetsbok skulle en sådan ordning
medföra ett betydande merarbete för inskrivningsmyndigheten.
Motsvarande sätt att redovisa uppgift om belastning på viss
fastighet förekommer för övrigt när det gäller t ex
officialservitut.
Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer
vara infört i hela landet 1995. Systemet omfattar idag cirka
75 procent av landets fastigheter. Enligt DVs mening
tillgodoser fastighetsdatareformen i allt väsentligt de
syften som motionären vill uppnå.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
Lagskyddet för fornlämningar
Lagskyddet för fasta fornlämningar grundar sig på
bestämmelserna i 2 kap lagen (1988:950) om kulturminnen m m
(KML). Bestämmelserna har i sammandrag följande innebörd.
Fasta fornlämningar är skyddade direkt på grund av lagen.
Det krävs alltså inte något kompletterande
förvaltningsbeslut. De lämningar som räknas upp i 2 kap 1 §
KML samt det område (fornlämningsområde) som enligt 2 kap 2
§ KML hör till resp lämning får enligt 2 kap 6 § KML inte
utan tillstånd rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över
eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt
ändras eller skadas. Tillstånd till ingrepp i
fornlämningsområdet får ges av länsstyrelsen, som i samband
därmed också får ställa upp villkor som syftar till
undersökning
och dokumentation av fornlämningen eller till att den
bevaras (2 kap 12 och 13 §§ KML). Undersökningskostnader och
andra kostnader för att dessa villkor uppfylls åläggs som
regel den som vill utföra det arbetsföretag som tillstånd
söks för. Länsstyrelsen beslutar om kostnadsansvaret och det
finns möjlighet för den som är missnöjd med ett sådant
beslut att begära överprövning hos fastighetsdomstolen (2
kap 14 och 25 §§ KML).
KML innehåller också regler rörande fornlämningar som
nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas under arbete, skall
detta omedelbart avbrytas i den del som berör lämningen och
anmälan ske till länsstyrelsen (2 kap 10 § KML). Om någon
vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den
påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord,
är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel,
om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller
olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen (2 kap 15 §
KML). Den som utför ett arbetsföretag som hänför sig till en
fornlämning som inte förut varit känd, svarar inte heller
för undersökningskostnader m m (2 kap 14 § KML). Däremot kan
den som avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att
ett större markområde tas i anspråk, i förväg åläggas av
länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att
ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras (2 kap
11 § KML).
Fornlämningsområdet
Fornlämningsområdets omfattning regleras normalt endast
genom föreskriften i 2 kap 2 § KML, dvs är "ett så stort
område på marken eller på sjöbotten som behövs för att
bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med
hänsyn till dess art och betydelse". Det finns dock
möjlighet för länsstyrelsen att fastställa gränserna för
fasta fornlämningar, efter hörande av berörda
fastighetsägare (s k gränsbestämning). När ett
gränsbestämningsbeslut har vunnit laga kraft, skall
fastighetsregistermyndigheten underrättas (5 § förordningen
(1988:1188) om kulturminnen m m). Rättsverkan av ett
gränsbestämningsbeslut är närmast den att därmed blir
avgjort inom vilket område länsstyrelsens tillstånd fordras
för olika markingrepp. Ett gränsbestämningsbeslut kan
överklagas hos kammarrätten.
I den praktiska tillämpningen blir fasta fornlämningar
sällan gränsbestämda genom självständiga beslut. Det finns
endast ca 200 sådana fornlämningar i landet. I stället
tillämpas bestämmelserna så att länsstyrelsen, när en fråga
aktualiseras om tillstånd till ingrepp berörande en
fornlämning, tar ställning till hur stort
fornlämningsområdet är och vilka åtgärder som kräver
tillstånd. Tillämpningen blir på detta sätt flytande. För
att inte en företagare eller fastighetsägare ensidigt skall
bedöma sådana gränsdragningsfrågor, har genom 2 kap 10 § KML
ålagts den som vill utföra ett arbetsföretag som kan beröra
en fast fornlämning att samråda med länsstyrelsen.
Länsstyrelsens uppfattning i tillståndsärendet om områdets
omfattning kan inte överklagas särskilt, men kan bli föremål
för överprövning av regeringen genom att beslutet i
tillståndsfrågan överklagas dit.
Såväl fastighetsägare som andra, bl a kommunala plan- och
byggorgan, kan ibland uppfatta KML:s regler om lagskyddets
omfattning som svävande och oprecisa. Genom att
fornlämningsområdets utsträckning på marken endast
undantagsvis är fastställt på förhand, kan det vara svårt
att bilda sig en föreställning om vilka åtgärder som kräver
länsstyrelsens tillstånd, om tillstånd över huvud taget
kommer att beviljas och vilka kostnader i form av
undersökning m m som kan bli aktuella för att tillståndet
skall kunna utnyttjas. Det kan i sammanhanget erinras om att
tillståndsproceduren i fornlämningsärenden inte lagmässigt
samordnats med planeringsförfarandet och lovprövningen
enligt plan- och bygglagen (1987:10). Det finns sålunda
inget formellt hinder mot att en kommun antar en plan, som
visar sig inte kunna genomföras därför att länsstyrelsen
finner en fornlämning vara så betydelsefull att den inte bör
tas bort. Under samrådsskedet av planförfarandet bör dock
förekomsten av fornlämningar i anslutning till planområdet
bli klarlagd genom länsstyrelsens medverkan.
Det ligger i sakens natur att fornlämningars utsträckning
i vissa fall inte kan bestämmas med någon exakthet bara
genom en okulär besiktning. En exakt bestämning fordrar
arkeologiska undersökningar, som förutom kostnader medför
att själva fornlämningen mer eller mindre förstörs. Det går
alltså inte att en gång för alla avgöra vilka områden av
landet som är skyddade som fornlämningsområden. Inte sällan
påträffas fornlämningar, som inte har något synligt märke
ovan jord. Det gäller särskilt förhistoriska boplatser, som
ofta är belägna i närheten av tidigare kända gravfält.
Kunskapskällor rörande fornlämningar
För att så långt som möjligt klarlägga förekomsten av
fasta fornlämningar har RAÄ sedan lång tid -- i nuvarande
form sedan 1939 -- bedrivit en i stort sett riksomfattande
inventeringsverksamhet. Omfattningen av inventeringen har
bestämts av utgivningen och sedermera revideringsarbetet för
lantmäteriverkets ekonomiska karta. På kartan redovisas
fornlämningarnas ovan mark synliga delar med de
avgränsningar som från fall till fall kan skönjas. Genom att
kartan marknadsförs för överkomliga belopp, kan
fastighetsägare, kommuner, andra markanvändare och
allmänheten ta del av vilka registerfastigheter som berörs
av synliga fasta fornlämningar.
Inventeringen har därutöver använts till att bygga upp det
s k fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt, men som
också i duplikat är tillgängligt på varje länsstyrelse. Till
skillnad från andra offentliga fastighetsregister förs
fornlämningsregistret inte på grund av något
författningsgivet åläggande för RAÄ. Det finns därför inte
heller några föreskrifter som reglerar vad registret skall
innehålla eller hur innehållet skall kommuniceras med
enskilda eller myndigheter.
Fornlämningsregistret består av två delar. Den första är
en arkivkarta (ortofoto) i skala 1:10 000, där samtliga i
fält påträffade fornlämningar är markerade, dvs både de på
kartan tryckta och R-markerade fornlämningarna och de
presumtiva fornlämningar (s k svartmarkeringar), som också
antecknats i fält men bedömts som något osäkra till sin
karaktär och därför ej har aviserats till lantmäteriverket
för tryckning på ekonomiska kartan. Den andra delen är en
textdel där fornlämningarna beskrivs efter ett formaliserat
system tillsammans med identifikations- och lägesuppgifter.
Registret förs sockenvis med löpande numrering efter
Antikvarisk-topografiska arkivets (ATA:s) sockenförtecknig.
Det av fastighetsregistermyndigheterna manuellt förda
fastighetsregistret kan innehålla uppgifter om fasta
fornlämningar, men gör det mera sällan. Fastighets- och
tomträttsböckerna hos inskrivningsmyndigheterna innehåller
inga uppgifter om fasta fornlämningar.
Fornlämningar i fastighetsdatasystemet
För närvarande pågår ett omfattande arbete med att föra
över fornlämningsregistret till ADB-media, dels för att
underlätta handläggningen av kulturmiljöfrågor centralt och
regionalt, dels för att göra registeruppgifterna mer
tillgängliga för forskare och allmänhet.
Överföringsarbetet medför också att fastighetsregistret i
fastighetsdatasystemet tillförs en uppgift om att den
aktuella fastigheten är belastad med fornlämning samt
lägesuppgifter i form av koordinatangivelser för dessa.
Uppgiften utgör för närvarande tilläggsinformation i
registret och redovisas ej i gravationsbevis.
Sedan 1990 pågår en àjourföring av dessa uppgifter i
samband med att centralnämnden för fastighetsdata (CFD)
successivt bygger upp ett planregister, innehållande bl a
olika markanvändningsbestämmelser, inom ramen för
fastighetsdatasystemet. En aviseringsrutin har utarbetats i
samråd mellan RAÄ och CFD. Rutinen innebär i korthet, att
förutom de tidigare lägesuppgifterna tillförs planregistret
också uppgifter om respektive fornlämnings nummer och typ, t
ex gravfält, hällristning eller fornåkerområde. Utöver dessa
uppgifter lägger RAÄ på försök också in textuppgifter om
enstaka fornlämningars och fornlämningsområdens
utsträckning (t ex 100x250 m). Därigenom byggs
planregistrets uppgifter om fornlämningar successivt ut.
RAÄ:s àjourföring sker i direkt samarbete med länens
fastighetsregistermyndigheter och har hittills genomförts i
Jämtlands län. Den är i det närmaste avslutad i Gotlands län
och pågår för närvarande i Kronobergs län.
Synpunkter på motionsyrkandet
I de manuellt förda fastighets- och tomträttsböckerna
finns författningsenligt inga uppgifter om fasta
fornlämningar. De inskrivningsmyndigheter som utfärdar
gravationsbevis på grundval av innehållet i dessa böcker kan
alltså inte för närvarande lämna de uppgifter motionären
efterlyser. Ett tillgodoseende av motionärens önskemål
kräver inte endast författningsändringar, utan också ett
omfattande arbete med att manuellt föra över uppgifter från
fornlämningsregistret.
I fastighetsdatasystemet är det sannolikt inte tekniskt
särskilt svårt att i form av gravationsbevis lämna de
uppgifter som redan finns i registren om fasta
fornlämningar. RAÄ utgår dock från att de registertekniska
förutsättningarna belyses av andra remissinstanser.
Frågan är om uppgifter rörande fasta fornlämningar är av
den arten att de lämpligen kan lämnas i gravationsbevis med
hänsyn till det syfte som motionären vill främja, nämligen
att förbättra säkerheten vid fastighetsomsättningar.
Även beträffande redan registrerade fornlämningar råder
det väsentligt olika förutsättningar att avgöra vilken
betydelse fornlämningsförekomsten kan ha som en belastning
på fastigheten beroende på vilken typ av fornlämning det rör
sig om. Hällristningar, runstenar, mindre minnesvårdar och
andra minnesmärken torde normalt inte utgöra någon
belastning alls. Ägaren kan t ex inte åläggas att bekosta
vården av dem och hindren för en alternativ markanvändning
är knappast avsevärda, särskilt inte i relation till den
positiva uppskattning av fornlämningar av detta slag som
normalt finns hos både ägare och allmänhet. Möjligen kan
någon gång allmänhetens intresse stå i konflikt med
ägarintressena. Men även i de fall en fornlämning av detta
slag utgör en belastning -- det kan t ex vara fallet om en
väg skall dras över fastigheten -- torde en
fastighetsspekulant inte kunna undgå att få kunskap om
fornlämningar av denna typ på annat och bättre sätt än genom
en uppgift i ett registerutdrag.
Ruiner av byggnadsverk kan utgöra en mer allvarlig
belastning på fastighetsvärdet, eftersom en ägare här på
grund av plan- och bygglagstiftningen och
skadeståndslagstiftningen kan vara skyldig att vårda ruinen
och tillse att besökare så långt möjligt inte utsätts för
skaderisk. Inte heller denna typ av fornlämningar kan undgå
att upptäckas av en normalt aktsam fastighetsspekulant.
De fornlämningstyper som från markanvändningssynpunkt kan
innebära särskilda bekymmer är de som helt eller delvis inte
syns ovan marknivån, t ex boplatser, kulturlager och andra
lämningar av arbetsliv och näringsfång. Samtidigt är
registeruppgifterna om dessa slags fornlämningar endast
undantagsvis så precisa att de kan tjäna till någon direkt
ledning för en fastighetsköpare. Det torde ofta vara svårt
att avgöra vilka registerfastigheter som berörs fysiskt av
sådana fornlämningar och än svårare att bedöma vilka som kan
anses berörda av deras fornlämningsområden. Endast sällan
skulle det vara möjligt att redovisa utsträckningen av
fornlämning och fornlämningsområde på ett sådant sätt som en
presumtiv köpare har anledning att förvänta sig av ett
gravationsbevis, med dess i övrigt precisa uppgifter om
inteckningar, servitut rörande rätt att ta väg eller vatten,
att vidmakthålla ledningar samt andra belastningar i närmare
angivna delar av fastigheten. Inte heller blir det möjligt
för en köpare att med ledning av endast uppgiften om
förekomsten av en fornlämning i ett gravationsbevis bedöma
vilken belastning denna kan utgöra. För att göra en sådan
bedömning är köparen ändå hänvisad att vända sig till
länsstyrelsen för att få veta om tillstånd till ingrepp kan
medges och vilka kostnader som kan vara förenade med detta.
Givetvis kan det sägas att endast uppgiften om förekomsten
av en fornlämning, som kan utgöra en belastning på
fastigheten är värdefull för en spekulant. Han får därigenom
en signal om att ytterligare undersökningar kan vara
nödvändiga. Värdet härav får vägas mot den nackdel som
möjligheten att misstolka frånvaron av uppgifter i ett
gravationsbevis kan medföra i de många fall där en
fornlämning ändå visar sig finnas på fastigheten. Det kan
inte bortses från att ett författningsåliggande för
inskrivningsmyndigheterna att lämna uppgifter i
gravationsbevis om fornlämningar, kan föranleda att mindre
kunniga köpare övertolkar avsaknaden av
fornlämningsuppgifter i ett gravationsbevis och försummar
att göra de närmare undersökningar som är påkallade.
I vart fall innan planregistret är utbyggt över landet
kommer det att finnas åtskilliga andra uppgifter om
fastigheter som inte kommer att vara tillgängliga via
inskrivnings- eller fastighetsregistren. Det kan gälla
planförhållanden, vägprojekt eller ålägganden som beslutats
av en kommunal nämnd. Mot den bakgrunden torde avsaknaden av
uppgifter rörande fornlämningar i gravationsbevis inte ha
någon avgörande betydelse för säkerheten vid
fastighetsomsättningar.
Hur god registerinformationen än kan bli, kan man -- som
nämndes tidigare -- inte bortse från att den aldrig kan bli
fullständig och att fornlämningar även framdeles successivt
kommer att nyupptäckas. Det kan nämnas att antalet i
fornlämningsregistret intagna fornlämningar till följd av
den år 1974 inledda revideringen av den ekonomiska kartan
har ökat med 30--40 procent.
Här bör till slut påminnas om den information som den
ekonomiska kartan ger. Visserligen skulle uppgifter i ett
gravationsbevis kunna hållas aktuellare än kartan, som
revideras mer sällan, men det är ändå svårt att föreställa
sig att informationen i ett gravationsbevis skulle kunna
göras bättre än kartan.
Statens lantmäteriverk
För områden inom vilket det nya fastighetsregistret förs
redovisas i registret om en fastighet berörs av fast
fornlämning. I fastighetsregistret redovisas även uppgifter
om detaljplaner och andra markreglerande bestämmelser.
Vidare redovisas belastningar i form av ledningsrätter,
officialservitut och officialnyttjanderätter.
Allt detta är uppgifter som en presumtiv fastighetsköpare
bör ha tillgång till inför ett förvärvsbeslut. Ingen av
dessa uppgifter redovisas i gravationsbevis.
Gravationsbeviset är ursprungligen ett bevis om uppgifter
i fastighets- och tomträttsböckerna som förs av
inskrivningsmyndigheterna. Beviset används i första hand vid
kreditgivning. I och med att fastighetsdatasystemet införs
och fastighets- och inskrivningsregistren hanteras med hjälp
av ett gemensamt ADB-system finns praktiska möjligheter att
låta gravationsbeviset innehålla uppgifter från båda dessa
register.
I samband med den översyn av innehåll och utformning av
gravationsbeviset som nyligen genomförts (se SFS 1989:752)
aktualiserade LMV frågan om inte upplysningar av den typ som
nämnts i det föregående borde redovisas i beviset. De
användargrupper som deltog i översynen uttalade dock
entydigt att de inte har något intresse av att denna typ av
uppgifter redovisas i beviset. Gravationsbeviset får därför
nu anses ha ett ändamålsenligt innehåll för att i första
hand tillgodose behoven i samband med kreditgivning.
Det mer allmänna informationsbehov som en presumtiv köpare
av en fastighet har, kan mycket väl tillgodoses utan att
dessa uppgifter tas in i gravationsbeviset.
Gravationsbeviset är nämligen inte det enda officiella bevis
som utfärdas från fastighets- och inskrivningsregistren. En
fullständig redovisning av uppgifterna i fastighets- och
inskrivningsregistret lämnas i ett fastighetsbevis.
Fastighetsbeviset är alltså ett ändamålsenligt dokument för
den som behöver komplett information om vilka uppgifter som
finns redovisade om en fastighet. Fastighetsbeviset gäller
även som gravationsbevis. Det kan beställas på samma sätt
och till samma kostnad som ett gravationsbevis.
De fasta fornlämningarna redovisas även på den till
fastighetsregistret hörande registerkartan samt på den
tryckta allmänna karta som går under beteckningen "Gula
kartan" (tidigare ekonomiska kartan).
Sammanfattningsvis anser LMV att det inte finns skäl att
komplettera gravationsbeviset med uppgifter om fasta
fornlämningar och avstyrker det väckta förslaget.
Centralnämnden för fastighetsdata
Skriftliga uppgifter om innehållet i
fastighetsdatasystemet lämnas enligt
fastighetsbeviskungörelsen (1974:1063) bland annat i form av
gravationsbevis. Innehållet i detta officiella
registerutdrag har fastställts och författningsreglerats
efter samråd med olika användare av systemet. Syftet med
gravationsbeviset är att det skall utgöra ett rationellt
instrument för kreditgivning. Detta har nyligen resulterat i
en omredigering och begränsning av informationen varvid
bland annat uppgifter om belastande officialservitut enligt
kreditinstitutens uttryckliga önskemål utmönstrats (se SFS
1989:752).
Mot denna bakgrund ter det sig mindre lämpligt att uppgift
om fornminnen redovisas i gravationsbevis. Den undersökning
av fastighetsförhållandena som en presumtiv köpare har
anledning att göra bör ändå normalt föranleda begäran om
åtskilligt fler uppgifter än vad gravationsbeviset
innehåller. Bland annat kan detta gälla det närmare
innehållet i servitut som belastar fastigheten samt ifråga
om planer och bestämmelser.
Det bör också påpekas att all information i
fastighetsregistret, således i förekommande fall även
uppgifter om fornminnen, redovisas i fastighetsbeviset,
som är ett annat författningsreglerat registerutdrag, samt
att ett fastighetsbevis gäller som gravationsbevis.
Informationsbehovet kan således redan nu tillgodoses på
detta sätt.
Under hänvisning till det anförda avstyrker CFD det väckta
förslaget.
Gotlands tingsrätt
Förslaget måste bedömas mot bakgrund av det
fastighetsdatasystem som är under införande och uppbyggnad i
landet. Detta system är avsett att vara rikstäckande först
år 1995, samma år som det införs vid Gotlands tingsrätt som
sista tingsrätt i landet.
Fastighetsdatasystemet kommer att bestå av ett
huvudregister, fastighetsregistret, med olika delregister,
varav ett är inskrivningsregistret. Visserligen kommer
delregistren att föras av olika myndigheter, men samtliga
register kommer att kunna användas av alla myndigheter och
andra som är anslutna till systemet. Inskrivningsmyndigheten
kommer således att mycket enkelt på sina terminaler kunna ta
fram alla de uppgifter som myndigheten eller sökanden önskar
om den aktuella fastigheten, även om dessa uppgifter finns i
andra delregister.
I dagsläget finns för Gotlands län genom lantmäteriets
försorg samtliga kända fornminnen registrerade och upptagna
i ett av delregistren, planregistret. Motsvarande
registrering torde pågå även i andra delar av landet.
Avsikten är att i registret införa relativt detaljerade
beskrivningar av det aktuella fornminnet och givetvis även
uppgift om vilken fastighet fornminnet är beläget på.
Uppdatering och àjourförande av uppgifter angående
befintliga och nytillkomna fornminnen skall -- efter vad
tingsrätten förstått -- vara ett kommunalt åliggande, skött
av en kommunal fastighetsregistermyndighet. Genom att detta
arbete på Gotland redan är utfört och med de möjligheter som
datoriseringen erbjuder, torde det inte vara särskilt
arbetskrävande att i inskrivningsregistret ta in de
uppgifter om fornminnen som finns i det register som den
àjourförande myndigheten arbetar med. Det tycks i mycket
vara en fråga om i vilket register dessa uppgifter primärt
skall intas. Även om detta spörsmål något faller utanför vad
tingsrätten har att ta ställning till bör det anmärkas, att
det inte är självklart att det är just i den situation som
remissen avser, nämligen när en fastighet byter ägare, som
behovet av kunskap om fornminnen är störst. Det kan finnas
vägande skäl som talar för att dessa uppgifter om fornminnen
primärt bör finnas i något annat delregister, fört av annan
myndighet.
I likhet med motionställaren finner tingsrätten det
värdefullt för en köpare, liksom för en långivare, att från
annat håll än säljaren kunna erhålla information om
eventuella fornminnen på fastigheten. Fornminnen är utan
tvekan oftast en belastning på fastigheten som inskränker
ägarens rätt att disponera över denna. De till typen
närliggande byggnadsminnena skrivs sedan tidigare in i
fastighetsböcker och inskrivningsregister. De finns således
anmärkta på gravationsbevis liksom andra belastningar som
inteckningar och servitut. Det är däremot inte självfallet
att ett fornminne bara för att det utgör en belastning på
fastigheten skall noteras i gravationsbeviset. Det finns en
mängd belastningar som i hög grad inskränker äganderättens
innehåll utan att de noteras i gravationsbevis, såsom
officialservitut och naturskydd i olika former. Däremot
torde regelmässigt finnas uppgift om dessa belastningar i
fastighetsregistret eller i något av delregistren. Det bör
även påpekas att vad ett gravationsbevis skulle kunna visa
om fornminnen aldrig skulle bli en absolut garanti för att
det inte skulle finnas ytterligare fornminnen på
fastigheten. Tidigare okända fornminnen upptäcks ständigt,
särskilt på Gotland. I detta hänseende skiljer sig
fornminnen från andra typer av belastningar som nu finns
upptagna i inskrivningsregistret.
Värdet för en köpare att känna till förekomsten av
fornminnen är odiskutabelt. Genom datoriseringen och den
redan existerande katalogiseringen av fornminnen på de
belastade fastigheterna torde själva överförandet av dessa
på inskrivningsregistret kräva en marginell arbetsinsats.
Detta utgör ett allmänt stöd för förslaget.
Uppgifter om fornminnen och andra belastningar torde å
andra sidan bli lätta att erhålla för en intresserad köpare
alldeles oavsett om de intas i inskrivningsregistret eller
inte. Under förutsättning att gravationsbeviset även i
framtiden avser att vara en standardiserad handling,
utgörande en direkt information om allt vad
inteckningssidan upptar, kommer om motionen leder till
lagstiftning en stor mängd ytterligare anteckningar att
inflyta i beviset. På Gotland är det vanligt med ett
flertal, ända upp till ett femtontal, fornminnen på en
fastighet. Det är uppenbart att gravationsbevisen, som bland
annat långivare handskas med, till en följd av förslaget
skulle bli alltmer omfattande handlingar, åtminstone om det
nuvarande systemet för anteckningar bibehålls.
Gravationsbevisen skrivs i fastighetsdatasystemet ut
centralt med användande av modern teknik, varför inte heller
detta skulle innebära något merarbete för
inskrivningsmyndigheten. En märkbart ökad arbetsbelastning
skulle följa först med själva àjourförandet för det fall att
inskrivningsregistret skulle bli det primära registret för
uppgifter om fornminnen.
Tingsrätten kan sammantaget inte se några skäl som direkt
talar mot det aktuella förslaget. Den enda egentliga
invändningen rör snarare hur det låter sig förenas med
fastighetsdatasystemets uppbyggnad och ansvarsområden. Därom
är dock tingsrätten mindre väl skickad att uttala sig. Den
funktion som gravationsbeviset har i juridiskt hänseende
skulle kunna uppfyllas redan genom en förenklad markering i
inskrivningsregistret om att fornminne belastar fastigheten.
En sådan förenklad uppgift i inskrivningsregistret
tillsammans med hänvisning till annat register menar
tingsrätten vara ett alternativ möjligt att överväga.
Mäklarsamfundet
När en fastighet byter ägare anses säljaren ha skyldighet
att upplysa om samtliga för honom kända belastningar på
fastigheten. Känner ägaren till förekomst av fornminne skall
redan nu information lämnas till köparen.
Att successivt införa uppgifter om fornminne i GB har
stora fördelar eftersom det ofta i praktiken blir en
indirekt ekonomisk belastning på fastigheten. För
kreditgivare kan en sådan upplysning ha mycket stor
betydelse särskilt när det gäller exploateringsfastigheter.
Inskrivningsuppgifter bör inskränkas till att endast ange
att fornminne finns och inte omfatta några specifika
uppgifter.
Mäklarsamfundet tillstyrker bifall till motionen.
Kulturutskottets yttrande
1991/92:KrU1y
Bilaga 2
Uppgift om fornminne i gravationsbevis
Till lagutskottet
Lagutskottet har den 15 oktober 1991 beslutat bereda
kulturutskottet tillfälle att yttra sig över motion
1990/91:L501 om uppgift om fornminne i gravationsbevis jämte
remissyttranden över motionen.
Utskottet
Fornminnen på en fastighet kan enligt motion L501 utgöra
en belastning på fastigheten då nyttjanderätten kan
inskränkas om fornminnena t.ex. hindrar bebyggelse. Detta
kan i sin tur medföra att fastigheten minskar i värde. En
köpare bör enligt motionärens mening upplysas om allt som
belastar fastigheten. Därför bör uppgift om förekomsten av
fornminne införas i gravationsbevis.
I remissyttranden över motionen redovisas att
fastighetsdatasystemet -- som omfattar
fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter,
samfälligheter, planer m.m., inskrivningsmyndigheternas
uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar m.m. samt
information från fastighetstaxeringslängderna -- kommer att
vara infört i hela landet år 1995. I dag omfattar systemet
ca 75 % av landets fastigheter. Från fastighetsdatasystemet
kan erhållas registerutdrag i form av dels fastighetsbevis
med uppgifter från hela systemet, dels gravationsbevis med
uppgifter från den del av systemet som härrör från
inskrivningsmyndighet.
Fastighetsdatasystemet innehåller bl.a. uppgifter om
fornlämningar. Dessa uppgifter tas in i fastighetsbevis.
Sådant bevis gäller som gravationsbevis, eftersom det
innehåller bl.a. de uppgifter som gravationsbevis skall
omfatta.
För de fastigheter som ännu inte omfattas av
fastighetsdatasystemet kan uppgifter om fornlämningar
erhållas från fastighetsregistermyndigheten. Om dessa
uppgifter även skulle kunna erhållas i gravationsbevis
utfärdat av inskrivningsmyndighet som ännu inte är ansluten
till fastighetsdatasystemet, skulle detta enligt flera av
remissinstanserna medföra ett betydande merarbete för
inskrivningsmyndigheterna. Med hänsyn härtill och då
fastighetsdatasystemet om några år kommer att omfatta hela
landet anser utskottet att det inte är motiverat att
tillstyrka motionärens önskemål.
Enligt kulturutskottets mening är det emellertid motiverat
att möjligheten övervägs att till den som får
gravationsbevis -- från inskrivningsmyndighet eller från
fastighetsdatasystemet -- skall överlämnas information om
att uppgifter om förekomsten av fornlämningar finns i
fastighetsbevis och att sådana uppgifter kan erhållas från
fastighetsregistermyndighet i de fall fastigheten ännu inte
omfattas av fastighetsdatasystemet. Vid dessa överväganden
måste dock beaktas vad riksantikvarieämbetet påpekat,
nämligen att om det i fastighetsregistret saknas uppgifter
om fornlämningar, detta inte får ges den tolkningen att det
inte finns fornminnen på fastigheten. Okända sådana kan
finnas och upptäckas först i samband med att bebyggelse
påbörjas.
Stockholm den 4 december 1991
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit
Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Leo
Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Anne Sörensen (nyd),
Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Carl-Johan Wilson
(fp), Alwa Wennerlund (kds) och Ronny Karlsson (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.