I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop.
1990/91:194) om ändringar i bl.a. reglerna om förverkande av
arv. För närvarande gäller att den som genom mord eller dråp
dödar en annan person har förverkat sin rätt att ta arv eller
testamente efter den avlidne. Undantag gäller dock för den som
är under 15 år eller som handlat under inflytande av vissa
psykiska störningar. Liknande regler finns beträffande rätten
till försäkringsersättning efter den avlidne. Regeringens
förslag innebär att tillämpningsområdet för förverkandereglerna
vidgas. Också den som genom vissa andra grova våldsbrott än mord
eller dråp orsakat en persons död skall förlora sin arvsrätt
m.m. Vidare föreslås att den nuvarande undantagsregeln för
psykiskt störda lagöverträdare ändras. Om synnerliga skäl
föreligger skall såväl sådana personer som andra kunna få
behålla sin rätt till arv m.m.
Vidare behandlas en med anledning av regeringens förslag väckt
motion (fp) vari begärs att förverkandemöjligheterna vidgas.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Synskadades
riksförbund.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker motionen.
Propositionen
I proposition 1990/91:194 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen
antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i jordabalken,
4. lag om ändring i rättegångsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som
slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,
6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
7. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
8. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda
bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar,
9. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för
rättighets tillvaratagande i utlandet,
10. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
11. lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionen
1990/91:L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i 15 kap. 2 § ärvdabalken
och sådan lydelse av 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
att utvidgning sker av möjligheterna till förverkande av rätt
att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning.
Utskottet
Enligt 15 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB) har den som genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt någon om livet förverkat sin
rätt till arv eller testamente efter den avlidne. Vidare gäller
att den som uppsåtligen dödar någon som är arvinge eller
testamentstagare efter någon annan inte får bättre rätt till arv
eller testamente efter denne än om den dödade hade levt.
Undantag görs dock för det fallet att gärningsmannen var under
15 år eller handlade under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken, dvs.
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av
så djupgående natur att den måste anses som jämställd med
sinnessjukdom. De redovisade reglerna skall enligt 15 kap. 3 §
ÄB även tillämpas på den som utan att vara gärningsman har
medverkat till brottet. Om någon har förverkat sin rätt till
arv, skall kvarlåtenskapen fördelas som om han hade dött före
arvlåtaren (15 kap. 4 § ÄB).
I lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns bestämmelser
om utbetalning av försäkringsersättning vid uppsåtligt eller
vårdslöst framkallande av försäkringsfall. Huvudregeln är att
försäkringsbolaget inte är skyldigt att utge ersättning till den
som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat den
uppkomna skadan. Vid livförsäkring ger försäkringen dock skydd
även vid grov vårdslöshet. Om den oaktsamhet som framkallat
försäkringsfallet inte har varit grov, svarar försäkringsbolaget
fullt ut för sina åtaganden. Under särskilda förhållanden,
nämligen om den som orsakade skadan var under 15 år eller
handlade under inflytande av djupgående själslig abnormitet,
skall även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade
skador ersättas.
De regler i FAL som nu har beskrivits är dispositiva. I
försäkringsvillkoren kan därför med bindande verkan för båda
parter föreskrivas att rätten till ersättning faller bort redan
vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också, som
är vanligt vid exempelvis ansvarsförsäkring, ge ett mer
långtgående skydd än som följer av FALs regler och medge att
ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet
som är grov. De allra flesta försäkringsbolag tillämpar dock
villkor som inte avviker från lagens bestämmelser i detta
avseende.
Enligt 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken skall 15
kap. 1 och 3 §§ ÄB om förlust av rätt till arv gälla också i
fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få
del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för
den efterlevande maken att behålla sitt giftorättsgods som sin
andel vid bodelningen.
Av 12 § tredje stycket i lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem (sambolagen) följer att bestämmelserna om förlust
av rätten till arv gäller också i fråga om rätten för en
efterlevande sambo att vid bodelning få del i den avlidnes
egendom. På grund av bestämmelserna i lagen (1987:813) om
homosexuella sambor tillämpas 12 § tredje stycket sambolagen
också i homosexuella samboförhållanden.
I propositionen föreslås att rätten att ta arv eller
testamente skall förverkas -- förutom vid uppsåtligt dödande --
när arvlåtaren avlider till följd av en brottslig gärning som
arvingen eller testamentstagaren har begått uppsåtligen och som
innefattar våld på person. En förutsättning är dock att
lindrigare straff än ett år inte är föreskrivet för brottet.
Förslaget innebär att förverkande skall ske inte bara såsom
hittills varit fallet vid mord och dråp utan också vid dödsfall
till följd av brotten grov misshandel, rån och grovt rån samt
våldtäkt och grov våldtäkt. Regeringen föreslår vidare att det
nuvarande undantaget för psykiskt störda lagöverträdare
avskaffas och ersätts med en generell regel av innebörd att
rätten att ta arv eller testamente inte skall förverkas när det
bedöms föreligga synnerliga skäl mot det med hänsyn till
gärningens beskaffenhet. Vid denna bedömning skall också beaktas
om gärningsmannen begick brottet under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller om han var under arton år och hans
handlande hade samband med uppenbart bristande utveckling,
erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom. De nya principerna
för rätten att ta arv eller testamente skall tillämpas även på
rätten till försäkringsersättning efter den avlidne. De kommer
också att gälla vid bodelning enligt äktenskapsbalken och
sambolagstiftningen.
Slutligen föreslås i propositionen att uttrycken
"sinnessjukdom, sinnesslöhet, hämmad förståndsutveckling" och
liknande termer i föräldrabalken, ärvdabalken m.fl.
författningar byts ut mot begreppet psykisk störning. Förslaget
innebär en anpassning till den terminologi som efter årsskiftet
1991-1992 skall användas inom lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård och inom straffrätten.
Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1992.
I motion L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) kritiseras de
föreslagna förverkandereglerna. Enligt motionärerna bör den
naturliga utgångspunkten vara att om en person har orsakat en
annan människas död så har gärningsmannen förverkat sin arvsrätt
m.m. efter den avlidne. Denna princip bör gälla vid alla brott
oavsett om gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet
samt oavsett straffskalans spännvidd. Motionärerna framhåller
vidare att det bör finnas möjlighet till rimliga undantag från
den förordade huvudregeln. I detta hänseende föreslår de att
inte bara gärningens beskaffenhet och gärningsmannens psykiska
tillstånd och ålder utan också samtliga andra omständigheter
skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger synnerliga
skäl mot förverkande. I motionen yrkas att ärvdabalken och lagen
om försäkringsavtal ändras så att en utvidgning sker av
förverkandemöjligheterna.
Utskottet vill för sin del erinra om att det i den allmänna
debatten under senare år åtskilliga gånger satts i fråga
huruvida inte nuvarande regler ger alltför långtgående
möjligheter för den som orsakat en annans död att få ut arv
eller försäkringsersättning efter den avlidne. I riksdagen har
frågan aktualiserats vid två tillfällen med anledning av
motioner som främst tagit sikte på det ovillkorliga undantaget
för den som handlat under inflytande av psykisk sjukdom.
Utskottet har därvid framhållit (bet. 1986/87:18 och 1989/90:23)
att det kan framstå som stötande för det allmänna
rättsmedvetandet att den som uppsåtligen bragt en annan person
om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom
utfående av arv, testamentslott och försäkringsersättning.
Utskottet har också påpekat att det kan vara svårt att
upprätthålla en enhetlig praxis vid avgörande av frågor rörande
tillämpningen av undantagsreglerna i ärvdabalken och
försäkringsavtalslagen. Som utskottet bedömt saken finns det
därför skäl som talar för att bestämmelserna bör ändras.
Samtidigt har utskottet understrukit att de psykiskt sjuka inte
helt bör uteslutas från arvsrätt m.m. I enlighet härmed har
utskottet förordat att en översyn kom till stånd. Vad som
anförts från utskottets sida har riksdagen som sin mening gett
regeringen till känna.
Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen ligger väl
i linje med de synpunkter som utskottet tidigare anfört
beträffande frågan om psykiskt störda lagöverträdares rätt till
arv m.m. efter dem som de bragt om livet. Utskottet ställer sig
alltså bakom förslaget i den delen. Enligt utskottets mening är
det vidare motiverat att tillämpningsområdet för
förverkandereglerna utvidgas till att omfatta också andra brott
än mord och dråp. De gärningar som därvid främst bör komma i
fråga är sådana som innefattar grovt våld mot en person och som
leder till brottsoffrets död. En ytterligare utvidgning av
bestämmelsernas tillämpningsområde i enlighet med tankegångarna
i motionen ställer sig utskottet däremot tvekande inför. Om
reglerna skulle gälla vid vårdslöshetsbrott skulle det innebära
att de kom att omfatta exempelvis fall då någon genom
vårdslöshet i trafik varit vållande till sin makes död. Att den
vållande i ett sådant fall skulle förlora arvsrätten kan
utskottet inte finna motiverat; den personliga sorgen får anses
vara en tillräckligt tung börda att bära. Det bör vidare påpekas
att inte bara rätten att ta arv eller testamente bortfaller utan
också rättigheterna vid bodelning och utbetalning av
försäkringsersättning. För en make som vållat den andre makens
död kan därför betydande ekonomiska konsekvenser uppkomma som
inte står i rimlig proportion till vad som ligger honom till
last.
Enligt utskottets mening finns det ytterligare ett skäl som
talar mot att vårdslöshetsbrott skall kunna föranleda att rätten
till arv m.m. förverkas. Som motionärerna själva påpekar måste
nämligen en utvidgning av förverkandemöjligheterna kombineras
med en undantagsregel som medger att samtliga omständigheter kan
vägas in vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl
mot ett förverkande. En sådan regel skulle i sin tur medföra att
frågan huruvida eller i vilken utsträckning t.ex. arvsrätten
eller rätten till försäkringsersättning skall förverkas kan bli
föremål för tvist i praktiskt taget varje fall där någon
omkommit till följd av brott från en anhörigs sida. Med ett mer
begränsat tillämpningsområde för förverkandereglerna kan
undantagsregeln utformas så att hänsyn får tas endast till vissa
särskilt angivna skäl. Fördelen med en sådan konstruktion är som
framhålls i propositionen att huvudregeln kan tillämpas utan
särskild utredning i alla fall där inte någon särskild
omständighet påkallar något annat.
Vad som sagts ovan har enligt utskottets mening bärkraft också
när det gäller frågan om arvsrätten skall förverkas vid andra
uppsåtliga gärningar än allvarliga våldsbrott som direkt riktar
sig mot arvlåtarens person. Utskottet har i och för sig en viss
förståelse för tanken att arvsrätten bör vara förverkad när
någon misshandlat en annan till döds utan att brottet bedömts
som grovt. Utskottet är emellertid i vart fall för närvarande
inte berett att förorda en vidgning av förverkandemöjligheterna
utöver vad som föreslås i propositionen. Den framtida
utvecklingen får visa i vad mån ytterligare ändringar är
påkallade.
Sammanfattningsvis anser utskottet att förslaget i
propositionen är väl avvägt, och utskottet tillstyrker att det
genomförs. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionen.
Vad slutligen gäller regeringens förslag om en ändrad
terminologi i föräldrabalken m.fl. författningar vill utskottet
erinra om att riksdagen redan år 1976 (se bet. LU 1975/76:33)
uttalade sig till förmån för att uttrycken sinnesslöhet och
sinnessjukdom i den familjerättsliga lagstiftningen borde
ersättas med modernare begrepp. Riksdagen begärde därför hos
regeringen en översyn av frågan. Med hänsyn till det samband som
finns mellan den begärda översynen och begreppsbildningen inom
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare får utskottet godta att
lagstiftningsåtgärderna har fått anstå under 15 år i avvaktan på
en reform av sistnämnda regelsystem. En sådan reform har nu
genomförts (prop. 1990/91:58, bet. JuU34 och SoU13). Utöver det
anförda föranleder propositionen i denna del inte några
uttalanden från utskottets sida, och utskottet tillstyrker
bifall till lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förverkande av arv
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L31 antar
regeringens förslag till lag om ändring i ärvdabalken såvitt
avser 15kap. 1 och 3§§ och lag om ändring i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i föräldrabalken,
dels lag om ändring i ärvdabalken i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställer under moment 1,
dels lag om ändring i jordabalken,
dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal,
som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,
dels lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
dels lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda
bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar,
dels lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed
för rättighets tillvaratagande i utlandet,
dels lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
dels ock lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Stockholm den 19 november 1991
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),
Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Hans
Stenberg (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.