I betänkandet behandlas proposition 1991/92:66 Kommunalt
partistöd jämte följdmotion. Utskottet tillstyrker den i
propositionen föreslagna ändringen i kommunallagen (1991:900).
Motionen avstyrks. Till betänkandet har fogats en meningsyttring
av suppleant (v).
Propositionen
1991/92:66 i vilken föreslås att riksdagen antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
kommunallagen (1991:900).
Motionen
1991/92:K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen
att grundstödet blir lika för alla partier som är representerade
i fullmäktige.
Utskottet
Propositionen
Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd
(partistödslagen) får kommuner och landsting lämna ekonomiskt
bidrag till partier som är representerade i fullmäktige.
Partistödslagen upphör att gälla vid utgången av år 1991, men
motsvarande regler har inarbetats i den nya kommunallag
(1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992. Reglerna finns
i 2 kap. 9§. De innebär bl.a. att bidragen måste utgå i form
av mandatbidrag, dvs. med ett lika stort belopp för varje plats
som de olika partierna har i fullmäktige.
I propositionen föreslås en ändring av dessa regler. Ändringen
innebär enligt regeringen att kommuner och landsting får ökad
frihet att utforma stödet till de politiska partierna.
Partistödet får enligt förslaget ges till politiska partier som
är representerade i fullmäktige. Det får också ges till ett
parti, vars representation i fullmäktige har upphört, under ett
år efter det att representationen upphörde.
Stödet får inte utformas så att det otillbörlig gynnar eller
missgynnar ett parti. Det innebär enligt propositionen att det i
regel inte är tillräckligt med ett stöd som enbart fördelas per
mandat. Enligt förslaget blir det en uppgift för fullmäktige att
bestämma de närmare formerna för partistödet.
Propositionens förslag till ändring i kommunallagen (1991:900)
redovisas i bilaga.
Motionen
I motion K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) hävdas att alla
partier som blir representerade i fullmäktige har lika
grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i dess arbete.
Partierna har ett lika ansvar för opinionsbildning och
samhällsinformation. Detta är enligt motionärerna
huvudanledningen till att en del av partistödet bör utformas som
grundstöd, lika för alla invalda partier.
Enligt motionen vill regeringen öppna för en reducering av
grundstödet för enstaka partier. Detta är enligt motionärernas
mening ett oriktigt avsteg från likställighetsprincipen. De
anser att fullmäktiges möjligheter att utforma stödet, att
undvika oönskade konsekvenser och att finna fungerande
stödformer efter lokala förutsättningar är tillräckliga utan att
grundstödet för den skull reduceras.
Utskottets bedömning
Utskottet har sedan år 1981 vid ett flertal tillfällen
behandlat motionsförslag gällande det kommunala partistödets
konstruktion.
År 1986 uttalade utskottet (KU 1985/86:15) att en översyn av
det kommunala partistödet inte borde ses isolerat från andra
partistödsfrågor och att en sådan gemensam översyn borde föregås
av partiledaröverläggningar. År 1988 behandlade utskottet ånyo
motioner rörande det kommunala partistödet. Utskottet fann det
då inte påkallat med något särskilt direktiv i frågan från
riksdagens sida (KU 1987/88:23). Uttalandet gjordes mot bakgrund
av en av regeringen aviserad översyn av det kommunala
partistödet. En sådan översyn genomfördes sedermera av
förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1988:47, Kommunalt stöd till
de politiska partierna).
Nästa gång utskottet behandlade motioner om det kommunala
partistödet var hösten 1989 (1989/90:KU3). Utredningsbetänkandet
var då under beredning i civildepartementet. Utskottet hade från
civilministern inhämtat att avsikten var att den fortsatta
beredningen av frågan om det kommunala partistödets utformning
skulle ske i form av överläggningar mellan företrädare för de
politiska partierna i riksdagen. Utskottet ansåg det angeläget
att sådana överläggningar skyndsamt kom till stånd och att
därvid en förutsättningslös prövning skedde av de förslag till
lösningar som lagts fram i förtroendeuppdragsutredningens
betänkande och i motioner.
Utskottet behandlade på nytt frågan hösten 1990 (1990/91:KU3)
med anledning av en motion om ändrade partistödsregler för
kommunerna. Utskottet hade inhämtat att det från
civildepartementets sida tagits initiativ till överläggningar
mellan företrädare för de politiska partierna. Utskottet utgick
ifrån att överläggningarna kunde slutföras inom en snar framtid
och fann mot den bakgrunden inte anledning för riksdagen att ta
ställning till det förslag som framförts i motionen.
Vid behandlingen våren 1991 av förslaget till en ny
kommunallag (prop. 1990/91:117) konstaterade utskottet
(1990/91:KU38) att det enda som i propositionen nämndes om
partiöverläggningarna rörande partistödet var att de inte givit
regeringen underlag för att vidta några materiella ändringar i
partistödslagen. Utskottet ansåg att det fortsatta
beredningsarbetet borde bedrivas i form av en parlamentarisk
utredning. Arbetet borde bedrivas skyndsamt med inriktning på
att riksdagen skulle fatta beslut i frågan under hösten 1991.
Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna. Med
anledning härav bemyndigade regeringen dåvarande civilministern
att tillsätta en kommitté för översyn av reglerna om kommunalt
partistöd. Kommittén, som antog namnet partistödsutredningen,
överlämnade i oktober betänkandet (SOU 1991:80) Kommunalt
partistöd.
Den kommunala kompetensen att besluta om partistöd borde
enligt kommitténs mening ges en friare utformning. En friare
reglering skulle möjliggöra en uppdelning av partistödet i ett
grundstöd och ett mandatbundet stöd. Kommittén fann inte
anledning att närmare reglera utformningen av stödet. Det borde
ankomma på kommunerna och landstingen själva att bestämma t.ex.
storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett mandatbundet
stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den allmänna
likställighetsprincipen, vilket enligt kommitténs mening borde
garantera att ett visst parti inte otillbörligt gynnades eller
missgynnades.
Vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas representanter i
kommittén reserverade sig mot förslaget på en punkt. Det gällde
den fråga som tas upp i motion K3, nämligen möjligheten att i
vissa fall sätta grundbidraget till en något lägre nivå för de
allra minsta partierna än för övriga.
Propositionens förslag överensstämmer med kommitténs. När det
gäller frågan om grundbidragets utformning sägs i
specialmotiveringen till lagförslaget att den naturliga
principen för bestämmande av grundstöd är lika fördelning mellan
de i fullmäktige representerade partierna. En helt konsekvent
tillämpning av en sådan princip framstår dock enligt
propositionen inte alltid som ett självklart rättvisekrav. De
allra minsta partierna kan i vissa fall anses ha ett mindre
behov av grundstöd än de största. Om stödet sätts till lägre
nivå för ett litet parti -- dvs. ett parti som har ett i
förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek ringa antal
mandat -- bör detta därför inte i sig uppfattas som ett
otillbörligt missgynnande. Däremot bör enligt propositionen
inget parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när
det gäller grundstöd och självfallet inte heller när det gäller
mandatbundet stöd.
Utskottet stöder förslaget i propositionen om att ge
kommunerna större frihet att med beaktande av
likställighetskravet besluta om partistödets utformning.
Utskottet delar också uppfattningen att det är det totala
partistödets omfattning som bör ligga till grund för en
bedömning av om likställighetskravet är uppfyllt. Som framhålls
i propositionen bör härvid hänsyn tas till värdet av fria
lokaler och annan service som kommunen eller landstinget
tillhandahåller.
Utskottet vill betona det som också påpekas i propositionen,
nämligen att en tillämpning av den kommunala
likställighetsprincipen torde innebära att stödet normalt delas
upp i grundstöd och mandatbidrag. Som vidare framhålls i
propositionen bör inget parti som är företrätt i fullmäktige
kunna uteslutas när det gäller vare sig grundstöd eller
mandatbidrag.
Utskottet delar dock uppfattningen att de allra minsta
partierna får anses ha ett mindre behov av grundstöd än de
största. Det gäller exempelvis behovet av lokaler och
kontorsutrustning som är betydligt mindre för partier med endast
något eller några mandat i fullmäktige. Det kan därför vara
berättigat att sätta grundbidraget till lägre nivå för ett parti
med ett i förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek
ringa antal mandat. Utskottet tillstyrker propositionens
lagförslag och avstyrker motion K3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i kommunallagen
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i kommunallagen (1991:900),
2. beträffande lagreglering av grundstöd
att riksdagen avslår motion 1991/92:K3.
men. (v)
Stockholm den 28 november 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Stig
Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),
Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m),
Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) varit
närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Enligt min mening borde utskottet ha avvisat både idén om
reducering av grundstöd för enstaka partier och den
argumentering för en sådan möjlighet som förs fram i
propositionen.
Samtliga fullmäktigepartier, stora som små, har lika
grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i och sitt
ansvar för opinionsbildning och samhällsinformation. Detta är
också bakgrunden till att det såväl i propositionen som i
utskottets betänkande slås fast att det i normalfallet torde
vara nödvändigt att stödet uppdelas i ett grundstöd och ett
mandatbidrag. I annat fall är inte likställighetskravet
uppfyllt. Att då möjliggöra en reducering av grundstödet för små
partier är ett både inkonsekvent och oriktigt avsteg från
likställighetsprincipen.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 borde ha hemställt:
2. beträffande lagreglering av grundstöd
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K3 hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i kommunallagen (1991:900) att
garantier ges för att grundstödet blir lika för alla partier som
är representerade i fullmäktige.