proposition 1990/91:100, bilaga 2, yrkande 2 -- vari
riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförts om
utvecklingen av den offentliga sektorn -- såvitt avser
avsnitt 5 om regelreformering och delegering,
proposition 1990/91:176 om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut jämte en
följdmotion,
motioner i normgivningsfrågor m.m. från den allmänna
motionstiden 1991.
Utskottet tillstyrker att rättsprövningslagen förlängs med
vissa justeringar. Vidare föreslås att lagen ses över i några
hänseenden. I övrigt avstyrks motionsyrkandena, i flera fall med
hänvisning till att utredningar övervägs. Slutligen föreslår
utskottet att regeringens redovisning i budgetpropositionen när
det gäller regelreformering och delegering läggs till
handlingarna.
Till betänkandet fogas en meningsyttring av vänsterpartiets
suppleant.
Propositionerna
Proposition 1990/91:100 bilaga 2, yrkande 2 vari riksdagen
bereds tillfälle att ta del av vad som anförts om utvecklingen
av den offentliga sektorn, såvitt avser avsnitt 5 om
regelreformering och delegering.
Proposition 1990/91:176 vari yrkas att riksdagen antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
bilaga1.
Motionerna
Väckt med anledning av proposition 1990/91:176
1990/91:K97 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om
hur ärenden kan flyttas från regeringen till
förvaltningdomstolarna,
2. att riksdagen beslutar att lagen om rättsprövning skall
gälla även beslut av arrendenämnd, hyresnämnd och
övervakningsnämnd,
3. att riksdagen beslutar att avgöranden som kan bli föremål
för rättsprövning skall vara försedda med besvärshänvisning på
sätt som anges i motionen,
4. att riksdagen beslutar att utrymmet för muntlig förhandling
vid rättsprövning skall ökas på sätt som anges i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i
avsikt att bringa den i överensstämmelse med de krav som
Sveriges anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna medför.
Från den allmänna motionstiden 1991
1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förstärka den enskildes möjligheter
att få beslut av regeringen och administrativa myndigheter
prövade av domstol genom rättsbesvär,
1990/91:K207 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar införa en "lag om sunt förnuft" i enlighet med vad som
i motionen föreslagits.
1990/91:K213 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anpassning av svensk lagstiftning till
internationella konventioner.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo705.
1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i
avsikt att bringa den i överensstämmelse med de krav som
Sveriges anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna medför,
14. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om
vilka ärenden som skall överflyttas från regeringen till
förvaltningsdomstolarna,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om principer för lagstiftningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tolkningsföreträde för enskild vid
tillämpning av ramlag eller generalklausul.
1990/91:K219 av Görel Thurdin och Per-Ola Eriksson (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omvänd generalklausul till skydd för
enskilda människor,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omvänd
generalklausul.
1990/91:K220 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om startande av ett projekt rörande
rättsekonomisk kostnads-/intäktsanalys vid lagstiftning.
1990/91:K224 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagrådets ställning och betydelse.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk636.
1990/91:K228 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativa metoder för konsekvensanalys,
2. att riksdagen hos regeringen begär att samhällsekonomiska
bedömningar -- konsekvensanalyser -- skall göras för de
lagförslag, propositioner och remisser som regeringen förelägger
riksdagen och andra organ,
3. att riksdagen beslutar att betänkanden som föreslår
ändringar i regler och lagar eller föreslår helt nya regler och
lagar skall innehålla konsekvensanalyser.
1990/91:K230 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att utreda formerna för lobbyism i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att regeringsföreträdare skall vara
skyldiga att föra tjänsteanteckningar vid sina möten med olika
intressenter/lobbyister.
1990/91:K232 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående utvärdering av konsekvenserna av
lagförslag.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N254.
1990/91:K235 av Margit Gennser och Charlotte Cederschiöld
(båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att frågor om rättssäkerhet och konstitutionell
kontroll bör utredas och prövas i ett sammanhang inom den ram
som har angivits i motionen.
1990/91:K240 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en svensk EG-anpassning vad gäller
beslutsnivåer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A809.
1990/91:K242 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av
en parlamentarisk utredning om ökat rättsskydd genom
domstolsprövning av förvaltningsbeslut i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1990/91:K311 av Hugo Andersson (c) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att ärenden skall kompletteras med
en konsekvensanalys enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:K503 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om demokratisk styrning av statsförvaltningen och affärsverken.
1990/91:K703 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående subsidiaritetsprincipen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U504.
Utskottet
Rättsprövningsinstitutet
Inledning
I Sverige pågår en utveckling mot att förvaltningsärenden i
allt större utsträckning överprövas av domstolar, särskilt i
fall där inslaget av rättslig prövning överväger. Utskottet tar
närmare upp dessa frågor senare i detta betänkande. Den
utvecklingen stämmer väl överens med principerna i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen).
En av bestämmelserna i konventionen gäller den enskildes rätt
att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade inför en
inhemsk domstol. Enligt artikel 6 skall nämligen envar, bl.a.
när det gäller att pröva hans civila rättigheter och
skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig
rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som har upprättats enligt lag.
Vid tiden för Sveriges anslutning till Europakonventionen 1952
ansågs att bestämmelserna i artikel 6 om rättegångsgarantier i
full utsträckning var täckta av rättegångsbalken. Det
förutsattes vid den tiden att artikeln endast åsyftade sådana
civila rättigheter och skyldigheter som traditionellt brukade
räknas till civilrätten.
Utvecklingen har emellertid efter hand visat att den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att
även tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten, som
rör förhållandet mellan enskilda människor och det allmänna,
gäller civila rättigheter och skyldigheter i den mening som
avses i konventionen. I avsikt att anpassa den svenska
lagstiftningen till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6
antogs därför lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, KU38, rskr. 189). Lagen
trädde i kraft den 1 juni 1988. Den är tidsbegränsad och skall
tillämpas på beslut som meddelats under tiden från
ikraftträdandet till utgången av år 1991. Genom lagen har det
överlämnats åt regeringsrätten att i vissa fall pröva om ett
förvaltningsbeslut står i överensstämmelse med gällande
rättsregler. Om domstolen finner att beslutet strider mot någon
rättsregel skall den upphäva beslutet.
Lagen upphör således att gälla med utgången av innevarande år.
Det förutsattes vid dess tillkomst att erfarenheter av
tillämpningen borde ge underlag för ett ställningstagande i
frågan om reglerna bör permanentas eller om de bör ändras i
något avseende (prop. 1987/88:69 s. 30).
Europadomstolens och kommissionens verksamhet m.m.
Riksdagen godkände våren 1991 att Sverige under ytterligare en
femårsperiod erkänner behörigheten för den europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna när det gäller tvister om
tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen (prop.
1990/91:79, UU 17, rskr. 162). I samband därmed redovisade
regeringen uppgifter bl.a. om domstolens verksamhet.
T.o.m. 1980 riktades klagomål mot Sverige i två fall, båda
målen avsåg rätten till föreningsfrihet. Domstolen fann
emellertid att någon kränkning av konventionen inte förelegat i
något av målen.
Under perioden 1981--1990 har domstolen meddelat dom i 17 mål
mot Sverige. I 14 av dessa mål har konventionsbrott
konstaterats. Sju av de fällande domarna rör enbart avsaknaden
av möjlighet till domstolsprövning av beslut som fattats av
svenska förvaltningsmyndigheter eller av regeringen och som har
ansetts röra den enskildes civila rättigheter enligt
konventionen. Kränkning i detta hänseende av artikel 6
konstaterades därutöver i två fall jämte kränkning av annan
artikel. Vidare har artikel 6 i två fall kränkts på annat sätt.
Två av de fällande domarna rör frågor i anslutning till
omhändertagande av barn enligt lagen (1980:621) med vissa
bestämmelser om vård av unga. De övriga fällande domarna rör
andra rättsområden.
Genom en dom i februari 1991 mot Sverige har ytterligare ett
fall av kränkning av artikel 6 konstaterats.
Genom den tolkning som domstolen har gett vissa av
konventionens bestämmelser har det, som nämnts, visat sig att
svensk rätt inte i alla delar stått i överensstämmelse med de
åtaganden som Sverige har gjort genom att ansluta sig till
konventionen. Domstolens avgörande har lett till
lagstiftningsåtgärder på några områden. Här kan nämnas ändringar
i expropriationslagen (1972:719) till följd av en dom 1982,
ändringar av häktnings- och anhållandereglerna i
rättegångsbalken samt att det nya prövningsförfarandet,
rättsprövning, har införts.
Domstolen har fram till årsskiftet 1990-1991 avkunnat 235
domar. Antalet avgjorda mål är emellertid inte lika stort,
eftersom domstolen ibland meddelar två domar i ett och samma
mål. Den ena avser huruvida kränkning föreligger, den andra
skadestånd i de fall kränkning konstaterats. Under perioden
1959--1975 avkunnades inte mer än 20 domar. Åren 1976--1990
avkunnades 215 domar. Antalet till domstolen hänskjutna mål
ökade markant från 1982. Då hänsköts 10 mål till domstolens
prövning, 1990 var det 61. De flesta av domstolens fällande
domar har meddelats i mål mot Storbritannien (27), Österrike
(15), Belgien (14), Sverige (14), Italien (13) och Nederländerna
(13).
I detta sammanhang förtjänar också nämnas något om
målutvecklingen i den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna. Under konventionens fyrtioåriga historia har
antalet mål som kommissionen haft att behandla ökat avsevärt.
Åren 1955--1984 hade kommissionen att ta ställning till 11295
registrerade klagomål från enskilda personer. Under den senaste
femårsperioden har antalet sådana klagomål ökat till mer än
1000 per år. Åren 1988--1990 var antalet registrerade klagomål
1009, 1445 resp. 1657. Det bör emellertid noteras att inte
alla klagomål registreras. Kommissionen tillämpar ett summariskt
förfarande i sådana fall då framställningarna uppenbart inte kan
komma under dess prövning. I sådana fall läggs provisoriska
akter upp. Antalet sådana akter var 1988--1990 mellan 4000 och
5000 per år.
Av de vid utgången av 1990 registrerade klagomålen avsåg det
största antalet Frankrike (248), Storbritannien (236), Österrike
(159), Italien (154), Tyskland (146), Sverige (125),
Nederländerna (109) samt Schweiz (107). Övriga länder har färre
än 100 klagomål registrerade. För Sveriges del har en kraftig
ökning av antalet registrerade mål ägt rum sedan 1982. Under
åren 1980--1985 registrerades sålunda 11, 8, 18, 46, 51 resp. 64
klagomål mot Sverige. Åren 1986--1990 var motsvarande tal 68,
77, 88, 84 resp. 125.
Ett stort antal av de klagomål som riktats mot Sverige har
prövats av kommissionen utan att något brott mot konventionen
konstaterats. Åtskilliga har också avvisats av kommissionen av
formella skäl. I några fall har staten och den klagande träffat
överenskommelse i saken.
Den rättspraxis som utvecklas av konventionsorganen får allt
större betydelse för konventionsstaternas interna lagstiftning.
I de stater -- de flesta -- där konventionen utgör en del av den
nationella rätten påverkar konventionen och rättspraxis den
nationella rättstillämpningen direkt. Även i Sverige kan iakttas
att konventionsorganens avgöranden i ökad utsträckning tas i
beaktande vid tolkningen av svenska rättsregler. I
lagstiftningsarbetet är det numera inte ovanligt att resonemang
förs om konventionsförenligheten av sådana lagförslag som berör
den enskildes konventionsskyddade rättigheter. Utvecklingen av
praxis i Strasbourg måste således fortlöpande följas av
regeringen, varvid är att notera att det inte enbart är målen
mot Sverige som har betydelse. Också avgöranden i mål mot andra
stater kan innehålla bedömningar och tolkningar som har
betydelse för frågan om svensk rätt står i överensstämmelse med
konventionen.
Proposition 1990/91:176 och följdmotionen m.m.
Regeringsrätten skall, på ansökan av enskild part i ett sådant
förvaltningsärende som rör något förhållande som avses i 8 kap.
2 eller 3§ regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet
strider mot någon rättsregel. Rättsprövning kan gälla endast
sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde.
Dessutom krävs att beslutet annars kan prövas av domstol endast
efter ansökan om resning och inte skulle ha kunnat överprövas i
annan ordning. Beslut av vissa nämnder är dock undantagna från
rättsprövning, liksom beslut i vissa typer av ärenden. Av
förarbetena till lagen framgår att regeringsrättens prövning
skall omfatta inte bara lagtolkning utan också faktabedömning
och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9§ regeringsformen om
allas likhet inför lagen samt om saklighet och opartiskhet bör
kunna prövas. Det är däremot inte avsett att rättsprövning skall
kunna ske av politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening.
I den nu föreliggande propositionen lämnas vissa statistiska
uppgifter. Av 152 mål om rättsprövning som kom in till
regeringsrätten under tiden den 1 juni 1988 t.o.m. den 15
januari 1991 hade vid den senare tidpunkten 105 avgjorts, varav
62 prövats i sak. I sex av dessa fall gjordes ändring med stöd
av rättsprövningslagen. I ytterligare ett fall avvisades
visserligen ansökan om rättsprövning, men regeringsrätten
beviljade i stället resning. I fyra av de sex fallen kan
regeringsrättens avgörande hänföras till formella brister eller
lagtolkningsfrågor i det överprövade beslutet. I de återstående
två avgörandena har regeringsrätten även gjort en faktabedömning
som inneburit att domstolen har kommit till ett motsatt resultat
i sak.
I propositionen berörs också den utveckling som innebär att
uppgiften att pröva överklagade förvaltningsbeslut på allt fler
områden har förts över från regeringen till
förvaltningsdomstolarna (jfr riksdagens riktlinjer 1984 för en
systematisk översyn av bl.a. reglerna om rätt att överklaga
ärenden till regeringen, prop. 1983/84:120, KU 23, rskr. 250).
Denna fråga har också tagits upp i ett avsnitt i 1991 års
budgetproposition, vilket behandlas i det följande.
Regeringen föreslår att rättsprövningslagens giltighetstid
förlängs med tre år. Som motiv för att inte nu ta ställning
till om rättsprövningslagen bör permanentas anförs, att
Europadomstolen ännu inte har prövat något klagomål över beslut
som har meddelats av regeringsrätten med stöd av
rättsprövningslagen. En fråga som inte heller kan anses avgjord
av Europadomstolen är om de nämnder som bl.a. enligt
rättsprövningslagen jämställs med domstolar godtas som sådana
vid tillämpningen av artikel 6. Till detta kommer, bland andra
omständigheter, att översynen av olika författningar, syftande
till att svensk rätt skall tillgodose Europakonventionens krav
på tillgång till domstolsprövning, ännu inte är avslutad.
Efter lagrådets hörande föreslås också de förtydliganden i 1
och 3§§ (avgränsningen av den prövning som regeringsrätten
skall göra) samt en justering i 5 § rättsprövningslagen
(felaktigheter som inte har någon betydelse för beslutet) som
framgår av bilaga 1. I dessa delar föreligger inte några
motioner.
I motion 1990/91:K97 av Anders Björck m.fl. (m) -- väckt med
anledning av proposition 1990/91:176 -- begärs dels en utredning
om hur ärenden kan flyttas från regeringen till
förvaltningsdomstolarna och en genomgång av svensk rätt för att
bringa den i överensstämmelse med de krav Europakonventionen
ställer, dels vissa ändringar i rättsprövningslagen. De förra
yrkandena (yrkandena 1 och 5) tas upp senare i detta betänkande.
Från rättsprövningslagens tillämpning undantas beslut av en
sådan nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars
ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare (2 §
första stycket). Lagen gäller -- vid sidan av andra undantag --
inte heller beslut av arrendenämnd, hyresnämnd och
övervakningsnämnd. Motionärerna begär att riksdagen beslutar
att rättsprövningslagen även skall gälla beslut av dessa senare
nämnder, yrkande 2, eftersom de enligt regeringsformens
terminologi är förvaltningsmyndigheter. Man kan enligt motionen
också hysa starka tvivel om den europeiska domstolen skulle
betrakta dessa organ som domstolar enligt konventionens krav, då
de inte är domstolar enligt svensk rätt.
Vid rättsprövningslagens tillkomst avstyrkte
utskottsmajoriteten (res. m, fp och c) motsvarande
motionsyrkande (KU 1987/88:38, s.6f.).
Här kan nämnas att reglerna om s.k. intresseledamöters
medverkan i bostadsdomstolen har ändrats (prop. 1990/91:98,
Ju26, rskr. 253) med anledning av ett avgörande 1989 i
Europadomstolen.
I motion K97 yrkas också att avgöranden som kan bli föremål
för rättsprövning skall vara försedda med
fullföljdshänvisning, yrkande 3. Motivet är att ansökan om
rättsprövning skall göras inom tre månader från beslutet (3 §
rättsprövningslagen). Vidare skall den som vill göra en
framställning till Europarådets kommission för de mänskliga
rättigheterna -- förutom att iaktta en sexmånadersfrist -- först
ha uttömt alla inhemska rättsmedel (artikel 26). Vid
rättsprövningslagens tillkomst ansåg utskottsmajoriteten (res. m
och dåvarande vpk) ett motsvarande motionsyrkande besvarat (KU
1987/88:38, s.8). Därvid hänvisades bl.a. till att möjligheten
till domstolsprövning ligger utanför den ordinarie
instansordningen samt att inte heller t.ex. s.k. kommunalbesvär
omfattades av bestämmelser om fullföljdshänvisning. Utskottet
förutsatte emellertid att frågan ägnades stor uppmärksamhet inom
justitiedepartementet sedan erfarenheter vunnits av den nya
lagstiftningen.
Vidare begärs i följdmotionen att riksdagen beslutar att
utrymmet för muntlig förhandling vid rättsprövning -- som
lagrådet har förordat -- skall utökas, yrkande 4, eftersom den
nuvarande ordningen sannolikt inte uppfyller Europakonventionens
krav.
Också denna fråga var uppe vid rättsprövningslagens tillkomst.
Därvid anförde utskottsmajoriteten (res. m, fp och c) med
anledning av motsvarande motionsyrkande, vilket avstyrktes (KU
1987/88:38, s.7f.), bl.a. att frågan om utökad möjlighet
till muntlig förhandling inte kunde ses isolerad för
rättsprövningsinstitutet, utan har betydelse också för andra
delar av rättskipningen. Mot bakgrund av att den europeiska
domstolen ännu inte hade prövat frågan ansåg utskottet vidare
att det inte då fanns tillräckliga skäl att föreslå annan
ordning i ärenden om rättsprövning än som gällde vid
handläggning av andra mål i regeringsrätten.
I proposition 1990/91:176 diskuteras åter möjligheterna till
muntlig förhandling inför regeringsrätten i ett mål enligt
rättsprövningslagen. Enligt 9 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) är förfarandet i regeringsrätten i princip
skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling
beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för
utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Frågan
om muntlig förhandling avgörs således diskretionärt av
regeringsrätten. Enligt lagrådet torde artikel 6 i
Europakonventionen allmänt ha tolkats så att den ger part rätt
till en muntlig förhandling inför domstol. De fall som föranlett
osäkerhet har enligt lagrådet främst gällt rätten att, efter ett
muntligt förfarande i första instans, påfordra en ny muntlig
förhandling i överinstansförfarandet. Lagrådet ansåg att en rätt
till muntlig förhandling i rättsprövningsförfarandet bör skrivas
in i lagen så snart som möjligt.
Det föredragande statsrådet erinrar om frågans komplexitet
samt om väntade avgöranden från Europadomstolen som kan komma
att kasta ljus över frågan. Vidare kan inte frågan om rätt till
muntlig förhandling ses isolerad från förvaltningsprocessen i
övrigt. Domstolsutredningen skall enligt sina direktiv (dir.
1989:56) slutföra sitt arbete före utgången av 1991. Den har
bl.a. till uppgift att, i belysning av den utveckling som skett
när det gäller tolkningen av Europakonventionen, se över
reglerna om rätt för part att få till stånd muntlig förhandling
i förvaltningsprocessen. Mot denna bakgrund samt då
förvaltningsprocesslagen ger regeringsrätten utrymme att hålla
muntlig förhandling föreslås i propositionen inte någon
särlösning i fråga om möjligheterna till muntlig förhandling
såvitt gäller rättsprövningsförfarandet.
De tre aviserade domarna, alla rörande utebliven muntlig
förhandling i hovrätt i brottmål, meddelades den 29 oktober
1991. I ett fall ansågs Sverige ha brutit mot konventionens
artikel 6.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte någon erinran vare sig mot att
rättsprövningslagens giltighetstid förlängs eller mot föreslagna
ändringar i lagen. En av de genom följdmotionen väckta frågorna
som -- med anledning av meddelade fällande domar i
Europadomstolen -- kräver närmare överväganden är
förutsättningarna för att få till stånd muntlig förhandling inom
ramen för rättsprövningsinstitutet. Detta kan emellertid, som
utskottet redan tidigare uttalat, inte ses isolerat för
rättsprövningslagens del. Ändrade regler vid allmänna domstolar
och förvaltningsdomstolar på denna punkt kan -- beroende på hur
de utformas -- få omfattande konsekvenser för domstolarna.
Sådana frågor måste analyseras ingående. Domstolarnas uppgifter
och arbetssätt -- däremot inte deras organisation, jfr dir.
1991:94 -- övervägs för närvarande av domstolsutredningen (Ju
1989:06).
Domstolsutredningen har till uppgift att bl.a. se över
reglerna om rätt för part att få till stånd muntlig förhandling
i förvaltningsprocessen, särskilt i belysning av den utveckling
som skett när det gäller tolkningen av artikel 6 i
Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
Enligt utskottets mening bör regeringen -- i anslutning till
behandlingen av domstolsutredningens förslag eller i annat
lämpligt sammanhang -- pröva förutsättningarna att, som också
lagrådet förordat, vidga möjligheten till muntlig förhandling i
rättsprövningsförfarandet. Därvid bör även på de i motion K97
anförda skälen åter studeras möjligheterna och effekterna av att
låta rättsprövningslagen också gälla beslut av arrendenämnd,
hyresnämnd och övervakningsnämnd. Detsamma gäller frågan om
fullföljdshänvisning i samband med avgöranden som kan bli
föremål för rättsprövning. Vad utskottet nu har anfört bör
riksdagen med anledning av motion K97 yrkandena 2, 3 och 4 som
sin mening ge regeringen till känna.
Principer för lagstiftningen m.m.
Motionerna
I motion K216 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om principer för
lagstiftningen, yrkande 17. De enskildas villkor bör i så liten
utsträckning som möjligt regleras av det allmänna. Rättssäkerhet
och integritet skall tillmätas största betydelse samt balans
föreligga mellan offentliga och enskilda intressen. Lagar skall
stiftas i överensstämmelse med grundlagar och
Europakonventionen.
Enligt samma motion, yrkande 18, bör användningen av
ramlagstiftning och generalklausuler begränsas. Sådana lagar kan
visserligen inte undvikas, men när tvekan uppstår om deras
tillämpning bör de -- i mål eller ärenden mellan enskilda och
det allmänna -- tolkas till den enskildes förmån, således ett
tolkningsföreträde för den enskilde.
Görel Thurdin och Per-Ola Eriksson (båda c) efterlyser i
motion K219 yrkandena 1 och 2 ett principbeslut av riksdagen
samt ett förslag från regeringen om en omvänd generalklausul
till skydd för enskilda människor för att stärka
rättssäkerheten. Det är enligt motionärerna viktigt att
samhället tar sitt ansvar då samhällets företrädare har gjort
fel och detta fel orsakat någon medborgare stor skada.
Motion K207 av Jan Sandberg (m) gäller en lag om sunt förnuft.
Motionären begär en lag, till skydd mot orimliga effekter av
lagar och regler, som sätter den enskildes bästa före det
allmännas.
I motion K240 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) -- med
motiveringen i motion A809 -- begärs EG-anpassning på så sätt
att fler beslut tas på en lägre nivå än för närvarande. Ett
medlemskap i EG innebär visserligen att vissa frågor måste
behandlas övernationellt. Gemenskaperna har emellertid också en
subsidiaritetsprincip. Den innebär att andra beslut skall tas på
lägsta möjliga nivå, således ett slags decentralisering.
Den nyss nämnda principen är bakgrunden också till motion K703
yrkande 2 -- med motiveringen i motion U504 -- av Carl Bildt
m.fl. (m). De anser att subsidiaritetssynsättet måste prägla
omfattningen av politiska beslut. Individer, familjer och andra
institutioner i samhället skall själva avgöra alla de frågor som
bäst sköts utanför den politiska sfären.
Bakgrund
I de senaste årens budgetpropositioner har regeringen lämnat
riksdagen redogörelser för arbetet med att begränsa reglerna i
samhället och höja reglernas kvalitet. Redogörelserna har också
behandlat strävandena att delegera beslutanderätten i
förvaltningsärenden från regeringen till domstolar och andra
myndigheter.
Som ett inslag i en motsvarande redogörelse i 1991 års
budgetproposition (prop. 1990/91:100, bilaga 2, avsnitt 5) har
statsrådsberedningen på grundval av uppgifter från departementen
gjort en sammanställning av resultat som har nåtts och projekt
som har inletts efter den förra redogörelsen.
I en annan sammanställning, som civildepartementet har gjort
och som gäller regelbeståndet och regelregistreringen, redovisas
uppgifter om antalet författningar i Svensk författningssamling
(SFS), om antalet regler i myndigheternas regelförteckningar och
om arbetet med att registrera regler i databaser.
I propositionen avses med regelreformering såväl att begränsa
regelfloran som att höja kvaliteten på regler. Ett program för
god regelkvalitet redovisas. Bl.a. framhålls betydelsen av
omsorgsfull konsekvensanalys för att nå god regelkvalitet.
Vidare berörs regeringens kontroll av regelgivning med stöd av
bemyndiganden på myndighetsnivå. En punkt gäller
regeluppföljning i de fördjupade anslagsframställningar som
myndigheterna vart tredje år skall lämna till regeringen. I
dessa skall i princip alla regler som har betydelse för en
myndighets verksamhet analyseras med avseende på sina
konsekvenser. Begränsningsförordningen (1987:1347) och
förordningen (1990:986) om tekniska regler ålägger myndigheterna
att göra konsekvensanalyser och att underställa regeringen
föreskrifter i vissa fall. Dessutom erinras om de nya villkoren
för regelgivningen som följer av anpassning till EGs
regelsystem.
Vad gäller regelbeståndet och regelregistreringen kan noteras
att registreringen av normgivningsbemyndiganden (jfr senast
granskningsbetänkandet 1990/91:KU30, s.28 f.) successivt
utvidgas att omfatta också regeringens bemyndiganden. Här bör
även omnämnas en granskning som riksdagens revisorer för
närvarande gör av riksdagens informationsbehov i fråga om
normgivningsbemyndiganden.
Beträffade omfattningen av samhällets regler framgår av
budgetpropositionen 1990/91:100 bilaga 2, avsnitt 5 (s.82 ff.)
att antalet grundförfattningar i december 1990 i stort sett höll
sig kvar på samma nivå som föregående år, vilken var den lägsta
på 20 år, ca3600. De regelförteckningar som myndigheterna
gav in till regeringen tillsammans med sina
anslagsframställningar hösten 1990 innehöll 14400 titlar, en
minskning med 1200 sedan hösten 1989.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat
motionsyrkanden rörande principer för lagstiftningen
motsvarande det som tas upp i motion K216 yrkande 17 såvitt nu
är i fråga. Senast behandlades frågan i betänkandet 1990/91:KU7.
Utskottsmajoriteten (res. m) vidhöll sina tidigare
ställningstaganden att det inte fanns skäl att vidta någon
särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandet. Därvid har
bl.a. hänvisats till att arbetet med att begränsa och förenkla
reglerna i samhället ges hög prioritet inom regeringskansliet.
Med ramlagstiftning avses vanligtvis lagar varigenom det
överlåts åt regeringen och myndigheter att bestämma det sakliga
innehållet i en lag genom utfyllande föreskrifter eller åt
rättstillämpande organ att ge lagen ett närmare innehåll genom
praxis. Vid tolkning av ramlagar -- liksom andra
författningsbestämmelser -- tas hänsyn till olika faktorer,
bl.a. spelar förarbeten en viktig roll. När det gäller sådan
lagstiftning har utskottet tidigare uttalat (KU 1983/84:24) att
en minskad användning av ramlagstiftning bör vara ett led i
strävandena att förenkla och rationalisera regelsystemet.
Beträffande frågan om tolkningsföreträde har
framhållits att en av de principer som redan används i
lagtolkningssammanhang är att regler som ålägger bördor eller
pålagor skall tolkas snävt. Utskottsmajoriteten (res. m)
avstyrkte i betänkandet 1990/91:KU7 också ett motionsyrkande
rörande tolkning av ramlag och generalklausul till förmån för
den enskilde motsvarande motion K216 yrkande 18.
Här kan nämnas om att regeringen, bl.a. mot bakgrund av ett
riksdagsbeslut (1990/91:LU27, rskr. 262), den 17 oktober 1991
har beslutat om ersättning ex gratia med 1 milj. kr. till Halvar
Alvgard samt att efterge en fordran på 120000 kr. för
rättegångskostnader. Alvgard får ersättningen, trots att staten
enligt domstolsavgöranden inte är skadeståndsskyldig, på grund
av vad han fått utstå på grund av myndighetsingripanden mot
honom, och hans förhållanden har åberopats som ett exempel i
motionerna K207 och K219.
Subsidiaritetsprincipen är en EG-rättslig princip av
innebörd att politiska beslut bör fattas på lägsta effektiva
nivå. Avgöranden som inte behöver träffas övernationellt skall
således i stället äga rum på nationell eller lägre nivå. Det har
i en rapport till EG-parlamentet föreslagits att principen
generellt skall skrivas in i Romfördraget (jfr artikel 130 R,
punkt 4; the Community shall take action relating to the
environment to the extent to which the objectives referred to in
paragraph 1 can be attained better at Community level than at
the level of the individual Member States).
Utskottets bedömning
Vad först angår principerna för lagstiftningen vill
utskottet erinra om att det i regeringskansliet fortlöpande
pågår arbete med att begränsa och förenkla regelsystemet. I
detta sammanhang bör också den internationella aspekten hållas i
minnet. Redan EES-avtalet leder till förändringar av svenska
regler och reser delvis nya krav i samband med regelgivning.
Det är enligt utskottets mening angeläget att strävandena att
begränsa och förenkla regelsystemet fortsätter och
intensifieras. Utskottet förutsätter att därvid också beaktas
att de enskildas villkor bör regleras av det allmänna i minsta
möjliga utsträckning. Det är enligt utskottet självfallet också
av största betydelse att kraven på rättssäkerhet och integritet
iakttas i samband med samhällets regelgivning.
Med det anförda är enligt utskottets mening motionerna K216
yrkande 17 såvitt nu är i fråga samt K240 och K703 yrkande 2
tillgodosedda. Något särskilt initiativ från riksdagens sida med
anledning av motionerna är inte erforderligt, varför
motionsyrkandena avstyrks.
Användningen av ramlagstiftning och generalklausuler m.m.
ger inte sällan upphov till tolkningsfrågor. I några av
motionerna föreslås att sådana författningar och stadganden
generellt skall tolkas till den enskildes förmån eller att en
omvänd generalklausul införs för att stärka rättssäkerheten för
enskilda. Med anledning av dessa motioner får utskottet
framhålla att ramlagstiftning och generalklausuler inte helt kan
undvaras. Emellertid bör, som utskottet tidigare har uttalat, en
minskad användning av ramlagstiftning vara ett led i strävandena
att förenkla och rationalisera regelsystemet. Utskottet är
däremot inte berett att för närvarande förorda generella regler
om tolkning av generalklausuler etc. eller om en särskild lag
till skydd mot orimliga effekter av lagar och regler. Motion
K207 avstyrks således.
Utredningen (Ju 1989:03) om det allmännas skadeståndsansvar
har till huvuduppgift att analysera i vilken utsträckning det
allmänna bör svara för skador som uppkommer för enskilda i
samband med myndighetsutövning. Enligt vad utskottet har erfarit
övervägs i regeringskansliet tilläggsdirektiv till denna
utredning, varigenom de synpunkter som kommit till uttryck i
motionerna K216 yrkande 18 samt K219 yrkandena 1 och 2 får anses
beaktade. Någon riksdagens åtgärd erfordras därför inte och
motionsyrkandena avstyrks.
Beredningen av lagstiftningsärenden m.m.
Motionerna
I motion K216 yrkande 17 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs
ytterligare ett tillkännagivande till regeringen. Det gäller nu
att nya lagar och ändringar i bestående lagar måste vara väl
förberedda samt åtföljas av en utvärdering av konsekvenser och
kostnader för enskilda, företag och statsmakterna.
Med hänsyn till att regleringar är kostsamma och i vissa fall
onödiga begär Carl Bildt m.fl. (m) i motion K232 yrkande 1 --
med motiveringen i motion N254 -- vidare att förekomsten och
konsekvenserna av regler inom olika områden utreds systematiskt,
följt av en avreglering. Dessutom skall även enligt denna motion
varje förslag till ny lag åtföljas av en utvärdering av
konsekvenser och kostnader för enskilda individer, företag och
statsmakterna.
Bengt Harding Olson (fp) beskriver i motion K220
rättsekonomins och den samhällsekonomiska
kostnads-intäktsanalysens utveckling samt ekonomiska analysers
betydelse som grund för lagstiftning. Kompetensen på detta
område inom landet borde tas bättre till vara vid lagstiftning
genom ett brett upplagt rättsekonomiskt projekt på vetenskaplig
grund och med praktisk inriktning.
Även motion K228 av Inger Schörling m.fl. (mp) handlar om
konsekvensanalyser. Motionärerna anser att dessa inte har fått
tillräckligt genomslag i Sverige. De efterlyser alternativa
metoder för sådana analyser (yrkande 1), att samhällsekonomiska
bedömningar skall göras för regeringsförslag (yrkande 2) samt
att riksdagens betänkanden om nya eller ändrade regler skall
innehålla konsekvensanalyser (yrkande 3).
Också motion K311 yrkande 2 av Hugo Andersson (c) gäller
konsekvensanalyser. Ärenden i riksdagen bör, utöver
lagrådsgranskning, innefatta en sådana analys med utgångspunkt i
beslutets eventuella påverkan på miljön, regionalpolitiken,
fördelningspolitiken, säkerhetspolitiken, den enskildes
integritet, samhällsekonomin och inom andra områden av
övergripande karaktär.
Bengt Westerberg m.fl. (fp) tar i motion K224 yrkande 1 -- med
motiveringen i motion Sk636 -- upp lagrådets ställning och
betydelse. Det har enligt motionen förekommit fall där
kontroversiella lagförslag inte har underställts lagrådets
granskning och att dess kritik eller t.o.m. avstyrkande inte
beaktats. Mot denna bakgrund framhålls det angelägna i att
regeringen, i avsaknad av annan opartisk prövning av förestående
riksdagsbeslut, visar stor respekt för lagrådets synpunkter.
I motion K230 av Hans Leghammar m.fl. (mp) begärs dels en
utredning av formerna för lobbyism (yrkande 1), dels att
regeringsföreträdare skall göra tjänsteanteckningar vid möten
med lobbyister eller intressenter (yrkande 2). Om inte den
ökande lobbyismen granskas, kan enligt motionärerna den
grundlagsskyddade fria opinionsbildningen och de demokratiska
beslutsformerna komma i fara.
Bakgrund
Kraven när det gäller beredningen av regeringsärenden
finns grundlagsfäst såvitt avser remissväsendet (7 kap. 2 §
regeringsformen). Den interna beredningen i övrigt av
regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet
som kommittéväsendet grundlagsreglerat. Ansvaret för beredningen
av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att
föredra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta
i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör
innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition
med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om
sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap.
7§ regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser.
Bostadsutskottet har i ett ärende om vissa bostadspolitiska
frågor (prop. 1986/87:48, BoU7) uttalat att en utgångspunkt
beträffande regeringens förslag till riksdagen bör vara att i
propositionerna beräkningar lämnas avseende de kostnader
förslagen innebär. Att en sådan ordning tillämpas har enligt
bostadsutskottet i princip stöd i riksdagsordningen. En
redovisning av kostnaderna får anses motiverad bl.a. som
underlag för en meningsfull riksdagsbehandling. Det fanns enligt
bostadsutskottets mening anledning för riksdagen att underrätta
regeringen om vikten av att kommande förslag innehåller sådana
uppskattningar som tas upp i det diskuterade avsnittet av
riksdagsordningen. Riksdagen beslöt att som sin mening ge
regeringen till känna vad bostadsutskottet anfört beträffande
redovisning av kostnaderna för förslag i propositioner.
I sammanhanget skall också nämnas, att om riksdagen anser att
beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet
enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och
yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden
eller slutna eller offentliga utfrågningar.
Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall
belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra
konsekvenser, har framhållits i bilaga 2 till 1991 års
budgetproposition (prop. 1990/91:100). I propositionen sägs
bl.a. att konsekvensutredningar är av stor betydelse för ett
ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund
för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig
del i den nya budgetprövningen.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU29, rskr.
226) har dragits upp vissa riktlinjer för hur arbetet med att
utforma lagar och andra förskrifter skall bedrivas. Innan
föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt bedöma vilka
kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan leda till
för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop. s.28
ff.).
Behovet av konsekvensanalyser har betonats också i andra
sammanhang. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skall
myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra
konsekvenser av regelförslag. Riksrevisionsverket har haft i
uppdrag att följa upp detta. Kommittéerna har genom de särskilda
kommittédirektiven (dir. 1984:5) ålagts att lämna väl
genomarbetade kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla
kostnader för olika intressenter (staten, kommunerna,
socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda), såväl direkta
som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser skall belysas.
För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C1989:7) från
statsrådsberedningen samt finans- och civildepartementen där
varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar
görs i de författningsärenden som handläggs inom departementet.
Konsekvensanalyser kan, som berörts, också ha betydelse vid
utvärdering och uppföljning av beslut (jfr bl.a. 1990/91:KU43 om
regeringens skrivelse med redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen).
För att avge yttranden över lagförslag skall det enligt 8 kap.
18§ regeringsformen finnas ett lagråd med domare i högsta
domstolen och regeringsrätten. Lagrådsremiss beslutas av
regeringen. Möjlighet finns också för riksdagsutskott att höra
lagrådet med stöd av 4 kap. 10§ riksdagsordningen.
Vilka lagförslag som i princip bör lagrådsgranskas anges i
8kap. 18§ regeringsformen. Yttrande bör inhämtas innan
riksdagen beslutar lag som tillhör någon av de där angivna
kategorierna, dvs. grundlag om tryckfriheten, lag om begränsning
av rätten att ta del av allmänna handlingar, annan lag som angår
begränsning av någon av de grundläggande fri- och rättigheterna,
lag om kommunal beskattning, lag om svenskt medborgarskap och
civilrättslig lag, offentligrättslig lag som gäller åligganden
för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden samt lag om rättskipningen och
förvaltningen (11 kap. regeringsformen).
Det är inte all lagstiftning som blir aktuell för granskning
av lagrådet. Grundlagsregeln om när lagrådet bör höras har
försetts med några undantag. För det första är regeln tillämplig
bara om den föreslagna lagen är viktig för enskilda eller från
allmän synpunkt. Vidare kan remiss till lagrådet underlåtas om
lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans
beskaffenhet eller om remissen skulle fördröja
lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle
uppkomma. I de fall regeringen, utan att ha inhämtat lagrådets
yttrande, föreslår riksdagen att stifta lag som tillhör någon av
de uppräknade kategorierna skall regeringen samtidigt redovisa
skälen till att lagrådet inte har hörts. Underlåtenhet att
remittera ett lagförslag till lagrådet när så bör ske påverkar
emellertid inte giltigheten av en lag. En domstol eller annat
offentligt organ kan således inte med stöd av sin
lagprövningsrätt underlåta att tillämpa en lag enbart av det
skälet att förslaget inte har lagrådsgranskats.
Nuvarande system, med skärpta krav på lagrådsgranskning,
trädde i tillämpning den 1 januari 1980. Konstitutionsutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1978/79:39,
rskr. 359) att det nya systemet för lagrådsgranskning kunde
karakteriseras som ett mellanting mellan ett obligatoriskt
system och ett system med en helt fakultativ granskning.
Härigenom kunde enligt utskottet undvikas risken för att ett
uteblivet hörande av lagrådet över ett förslag till en lag leder
till att lagen i efterhand genom lagprövning åsidosätts i
rättstillämpningen. Utskottet underströk att det alltid i sista
hand ankommer på riksdagen att avgöra om lagrådet skall höras
över ett lagförslag eller inte. Enligt utskottet borde det nya
systemet leda till att lagrådet, inom ramen för sin kapacitet,
får granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men
inga andra.
Inriktningen av lagrådsgranskningen regleras också i
regeringsformen. Lagrådets uppgift är att undersöka hur ett
lagförslag förhåller sig till grundlagarna och till
rättsordningen i övrigt samt hur förslagets föreskrifter
förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav.
Lagrådet skall vidare överväga om förslaget är utformat så att
det kan antas tillgodose angivna syften och vilka problem som
kan uppstå vid tillämpningen.
Frågor i anslutning till lobbyism har behandlats tidigare
i riksdagen (KU 1982/83:9). Syftet i motioner av företrädare för
dåvarande vpk var att få till stånd en granskning samt
begränsning av eller förbud mot lobbyföretag.
Utskottsmajoriteten (res. vpk) erinrade om det omfattande arbete
som i etapper bedrivits för att reformera och stärka de
demokratiska fri- och rättigheterna samt
tryckfrihetsförordningens regler om rätt för enskild att ta del
av allmänna handlingar hos myndighet. Ytterligare erfarenheter
av dessa reformer borde avvaktas. Särskilt framhölls beträffande
tanken på förbud mot lobbyföretag att i ett samhälle som det
svenska -- med dess tradition av en fri och öppen debatt -- bör
risken med ett lobbysystem inte överdrivas. De dittillsvarande
erfarenheterna gav inte anledning att överväga åtgärder från
statsmakternas sida.
I maktutredningens i juni 1990 framlagda huvudrapport
Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) konstateras, bl.a.
mot bakgrund av en undersökning av svenska företag som politiska
påtryckare, att aktiviteten ökar och att påverkansmetoderna
utvecklas samt att verksamheten professionaliseras. Vidare blir
opinionspåverkan allt viktigare. Utredningen noterar en ökad
användning av lobbying och opinionsbildning. Vidare anges att
regeringskansliets kontakter med enskilda företag, således
utanför intresseorganisationerna, är särskilt omfattande inom
områdena miljö, energi, industri och kommunikationer.
Vad slutligen angår frågan om dokumentation
(tjänsteanteckningar) från möten med intressenter (lobbyister)
kan det finnas anledning att skilja på allmän information och
uppgifter som lämnas inför regeringsbeslut i
förvaltningsärenden. Av 15 § förvaltningslagen (1986:223) följer
en skyldighet för myndigheter att anteckna uppgifter som
tillförs ett ärende och som kan ha betydelse för ärendets utgång
om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild.
Förvaltningslagen gäller visserligen inte för ärenden i
regeringen, men de bör dock i möjligaste mån handläggas enligt
samma regler som gäller för underordnade myndigheter (prop.
1985/86:80, s. 57). I Bruna boken, en handbok om
förvaltningslagens tillämpning i regeringskansliet som utgivits
av statsrådsberedningen, sägs att departementen bör tillämpa
förvaltningslagens regler om anteckning av uppgifter även i
regeringsärenden samt att det ibland kan vara lämpligt att
anteckna också annat än det myndigheterna är skyldiga till,
t.ex. uppgifter i ärenden som inte avser myndighetsutövning mot
någon enskild. Därutöver anges, beträffande s.k. uppvaktningar
hos statsråd, att det ofta är lämpligt att göra anteckningar om
vad som då förekommit samt om vilka som varit närvarande.
Utskottets bedömning
Konstitutionsutskottet har under senare år vid flera
tillfällen tagit upp frågan om konsekvensanalyser, bl.a. i
betänkandet 1990/91:KU7. Då framhöll utskottet åter vikten av
ordentliga konsekvensanalyser. Utskottet hänvisade bl.a. till
att frågan behandlats i statsrådsberedningens checklista för
regelgivare (PM 1990:2). Utskottsmajoriteten avstyrkte motioner
om konsekvensanalyser (res. m resp. c och mp) med hänvisning
till det arbete som bedrivs i regeringskansliet men uttalade att
det kunde finnas anledning att i granskningsarbetet återkomma
med en undersökning av konsekvensanalyser i framlagda
propositioner.
Som ett led i 1990/91 års granskning beredde
konstitutionsutskottet övriga riksdagsutskott tillfälle att
yttra sig om förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser
i propositioner framlagda under 1990. Sammanfattningsvis gav
yttrandena uttryck för att det finns behov av bättre
konsekvensanalyser. Det var enligt konstitutionsutskottets
mening angeläget att i första hand propositioner som innehåller
förslag till ny lagstiftning innehåller konsekvensanalyser
(1990/91:KU30). Mot bakgrund av det arbete som bedrivs inom
regeringskansliet för att i större utsträckning åstadkomma
tillräckliga konsekvensanalyser i propositionerna kunde det
emellertid antas att de brister som noterats kommer att minska i
framtiden. Det fanns också enligt utskottets mening anledning
att även fortsättningsvis följa frågan i granskningsarbetet.
Mot bakgrund av de regler och uttalanden som har redovisats
samt med hänsyn till vad utskottet anfört om principer för
lagstiftningen utgår utskottet från att behovet av genomarbetade
konsekvensanalyser följs med uppmärksamhet inom
regeringskansliet. Det föreligger enligt utskottets mening
därför inte för närvarande anledning till ytterligare riksdagens
åtgärder med anledning av motionerna K216 yrkande 17 såvitt nu
är i fråga och K232 yrkande 1. Inte heller vad angår arten och
omfattningen av konsekvensanalyserna m.m. finner utskottet
anledning till något initiativ med anledning av motionerna K220,
K228 yrkandena 1, 2 och 3 samt K311 yrkande 2. De angivna
motionsyrkandena avstyrks följaktligen.
Ett motsvarande motionsyrkande som det nu aktuella om
lagrådet avstyrktes vid föregående riksmöte (1990/91:KU7).
När det gäller lagrådsgranskningens inriktning och omfattning
uttalade konstitutionsutskottet i betänkandet KU 1978/79:39 att
förslaget till nya regler för granskningen borde prövas mot
bakgrund av vissa utgångspunkter om vilka i stort sett allmän
enighet förelåg. En väsentlig sådan utgångspunkt var, anförde
utskottet, att lagrådets verksamhet upplevdes som ett värdefullt
led i arbetet på att få fram fullgoda lagförslag. Granskningen i
lagrådet hade enligt utskottet setts som en garanti för att
rättssäkerhetsintresset och kravet på enhetlighet, konsekvens
och klarhet iakttas. Som en annan utgångspunkt angavs att
granskningen uteslutande borde ägnas åt lagförslagens juridiska
sida och sålunda aldrig omfatta deras allmänna politiska
grunder.
Enligt utskottets mening har lagrådet som rådgivande organ
till regering och riksdag en mycket viktig funktion i
lagstiftningsarbetet. Brister i den beredning som föregått en
lagrådsremiss har ibland påpekats av lagrådet och i vissa fall
lett till att regeringen avstått från att lägga fram en
proposition. I andra fall har lagrådets yttrande lett till
nödvändiga klarlägganden i propositioner och
utskottsbetänkanden.
Som framhållits i motion K224 yrkande 1 är det självfallet
angeläget att stor respekt visas för lagrådets synpunkter. Det
saknas -- bl.a. med hänsyn till att utskottet sedan lång tid
årligen granskar regeringens remittering av lagförslag till
lagrådet (jfr senast granskningsbetänkandet 1990/91:KU30) och
att denna granskning har lett till kritiska påpekanden av olika
slag -- anledning utgå från annat än att regeringen hör lagrådet
i alla de fall då det erfordras samt noggrant överväger dess
uttalanden. Det är enligt utskottets mening därför inte
motiverat med något tillkännagivande till regeringen och
motionsyrkandet kan avstyrkas.
Beträffande lobbyism m.m. finner utskottet inte skäl till
någon riksdagens åtgärd. Motion K230 avstyrks således vad gäller
såväl en utredning om lobbyism (yrkande 1) som särskilda regler
om vissa tjänsteanteckningar (yrkande 2).
Införlivande av Europakonventionen m.m.
Motionerna
Fyra motioner gäller anpassning till eller införlivande med
svensk rätt av dels den tidigare berörda europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, dels andra internationella
konventioner.
Carl Bildt m.fl. (m) vill i motion K216 yrkande 13 få till
stånd en genomgång av svensk lagstiftning för att bringa den i
överensstämmelse med de krav som Sveriges anslutning till
Europakonventionen för med sig. Motivet är att konventionen inte
har gjorts direkt tillämplig för svenska domstolar och
myndigheter samt att Sverige vid flera tillfällen har fällts av
Europadomstolen. Vidare bör möjligheterna att införliva
konventionen i svensk rätt genom inkorporering utredas. Därmed
skulle svenska domstolar och andra myndigheter vara ålagda att
uppfylla konventionens krav. Samma yrkande finns i följdmotionen
K97 yrkande 5 av Anders Björck m.fl. (m) samt -- såvitt nu är i
fråga -- i motion K235 av Margit Gennser m.fl. (m); yrkandet i
övrigt i den senare motionen kommer att behandlas i ett senare
betänkande.
Motsvarande synpunkter på anpassning av den inhemska
lagstiftningen, då beträffande andra konventioner, förs fram av
Bengt Westerberg m.fl. (fp) i motion K213 -- med motiveringen i
motion Jo705. Därvid nämns Bernkonventionen om skydd för Europas
flora och fauna samt dess växt- och boplatser (vilka behöver
skyddas bättre i naturvårdslagen), Ramsarkonventionen om skydd
för våtmarker av internationell betydelse (vars skydd enligt
2kap. naturresurslagen inte är tillräckligt) samt
Washingtonkonventionen om den internationella handeln med hotade
djur och växter (ökade resurser till naturvårdsverket för
artskydd och forskning om naturvårdsbiologi).
Bakgrund
Internationella konventioner binder folkrättsligt de
avtalsslutande staterna som sådana. Ett stort antal
internationella överenskommelser berör bara de avtalsslutande
staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och har alltså
inte någon direkt rättsverkan för enskilda medborgares
förhållanden. Som exempel kan nämnas överenskommelser om
internationellt samarbete, om utbyte av upplysningar inom ett
visst område, om deltagande i internationellt samarbete eller om
hänskjutande till skiljedom av tvist om innehållet i en
folkrättslig regel. Det internationella samarbetet resulterar
dock också ofta i att de avtalsslutande parterna i en
överenskommelse åtar sig förpliktelser, vilkas fullgörande berör
myndigheter och enskilda. Sverige tillämpar ett system som utgår
från att det fordras särskilda internrättsliga föreskrifter för
att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall
kunna tillämpas inom landet. Det innebär, att i den mån
åtagandena i en överenskommelse i dessa fall inte överensstämmer
med den interna rättsordningen, måste denna ändras eller
kompletteras.
Införlivande i svensk rättsordning kan enligt praxis ske genom
transformering eller inkorporering. Vid transformering omarbetas
den internationella överenskommelsen eller de delar av den som
saknar motsvarighet i svensk rätt till svensk författningstext.
Inkorporering innebär att det i lag eller annan författning
föreskrivs att konventionens bestämmelser direkt gäller i
Sverige. Konstitutionsutskottet har uttalat att både
transformations- och inkorporationsmetoden får anses godtagbara
från konstitutionell synpunkt (KU 1984/85:4y).
Utskottet uttalade senast hösten 1990 (1990/91:KU7) att det
självfallet är angeläget att åtaganden i internationella
konventioner uppfylls. Detta innebär dock inte att åtagandena
alltid måste ha en motsvarighet i svensk rätt. Det framhölls
också att det inte alltid är självklart vad som i svensk rätt
skall anses vara en motsvarighet till ett konventionsåtagande.
En annan sak är att det är en grundläggande princip att
regeringen och myndigheterna skall känna till konventioner och
andra internationella åtaganden som har betydelse i
handläggningen av ärenden. Mot den angivna bakgrunden ansåg
utskottet att riksdagen inte borde besluta att samtliga
internationella konventioner som ingåtts av Sverige skall ha
motsvarighet i den nationella svenska rätten.
Med anledning av fp-motionen kan nämnas att jordbruksutskottet
(betänkandet 1990/91:JoU30 om miljöpolitiken) i anslutning till
ett uttalande i proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö
funnit det önskvärt att frågan om inlemmande i det svenska
rättssystemet av internationella överenskommelser på
miljöområdet utreds inom regeringskansliet (bet. s.127).
Vad särskilt angår inkorporering av Europakonventionen i
svensk rätt har detta behandlats av utskottet vid ett flertal
tillfällen. Senast i betänkandet 1990/91:KU7 hänvisade utskottet
(res. m) till tidigare uttalanden om att svensk lagstiftnings
förenlighet med ingångna konventioner fortlöpande borde bevakas
inom regeringskansliet och att det inte fanns anledning att
frångå den bedömning riksdagen gjort i samband med behandlingen
av de förslag till grundlagsändringar som byggde på 1973 års
fri- och rättighetsutrednings arbete. Riksdagen ställde sig då
bakom utredningens åsikt att en inkorporering inte borde ske.
Utskottets bedömning
Enligt vad konstitutionsutskottet har inhämtat övervägs för
närvarande i regeringskansliet att tillsätta en utredning med
uppgift bl.a. att pröva lämpligheten av att i vidare mån än som
nu är fallet ge internationella konventioner, främst
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, motsvarighet i
den svenska rätten. Det kan framhållas att denna fråga kan få
ökad aktualitet genom att EG-domstolen räknar skyddet för
grundläggande mänskliga rättigheter till de allmänna
rättsprinciper vilka den lägger till grund för sina avgöranden.
Genom den utredning som övervägs -- samt den översyn på
miljöområdet som jordbruksutskottet berört -- tillgodoses
motionerna K97 yrkande 5, K213, K216 yrkande 13 och K235 såvitt
nu är i fråga. Det föreligger därför inte anledning till någon
riksdagens åtgärd med anledning av dessa motionsyrkanden, vilka
således avstyrks.
Rätten till domstolsprövning
Motionerna
Carl Bildt m.fl. (m) tar i motion K216 yrkande 14 upp behovet
av en utredning som syftar till att föra över prövningen av
olika ärenden från regeringen eller förvaltningsmyndighet till
domstol som slutinstans. Härigenom skulle enligt motionärerna
rättssäkerhetsgarantierna öka, vilket har betydelse med tanke på
såväl Europakonventionen som ett framtida EG-medlemskap.
Följdmotionen K97 yrkande 1 av Anders Björck m.fl. (m) gäller
också en utredning om hur ärenden kan flyttas från regeringen
till förvaltningsdomstolarna. Motionärerna har som tidigare
framgått inte motsatt sig att rättsprövningslagen förlängs. Ett
bättre alternativ vore emellertid enligt dem att
förvaltningsdomstolar principiellt ersätter administrativa
myndigheter, inkl. regeringen, som instans för överklaganden,
därigenom skulle konventionens krav klart uppfyllas.
I motion K242 av tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö m.fl.
(c) begärs en parlamentarisk utredning om ökat rättsskydd genom
domstolsprövning av förvaltningsbeslut. Motiven är två. Det ena
är allmänna rättsskyddsprinciper, den enskildes rättstrygghet,
särskilt som förvaltningen har expanderat kraftigt. Det andra
skälet är de förpliktelser som Sverige har enligt
Europakonventionen. Dessa gör det nödvändigt med att införa
någon form av generell möjlighet till domstolskontroll av
förvaltningsbeslut, varvid erinras om att Sverige har förlorat
flera mål i Europadomstolen. Motionärerna påminner om att
motsvarande motionsyrkande tidigare avfärdats med pågående
översynsarbete. När nu rättsprövningslagen förlängs och det
förutskickade översynsarbetet inte har slutförts, är det
motiverat att frågan utreds under parlamentarisk medverkan.
Även i motion K205 yrkande 9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs förstärkta möjligheter för enskilda att få beslut av
regeringen och administrativa myndigheter prövade av domstol.
Rättsprövningslagen tar endast sikte på vissa typer av
förvaltningsavgöranden. Det är, vid sidan av avreglering och
överflyttning av ärenden från myndigheter till domstolar --
oberoende av Europakonventionens krav -- angeläget att utveckla
och förbättra rättssäkerheten genom en i princip generell
överprövningsmöjlighet, rättsbesvär. Därmed avses en parallell
på det statliga området till laglighetsprövning av kommunala
avgöranden, således en prövning av besluts rättsenlighet vid
domstol.
Bakgrund
Av redogörelsen i bilaga 2, avsnitt 5 till 1991 års
budgetproposition framgår att delegeringsarbetet, dvs. arbetet
med att befria regeringen från ärenden av löpande karaktär,
fortsätter och antalet regeringsärenden 1989 hade minskat
ytterligare (jfr dock för 1990 granskningsbetänkandet
1990/91:KU30, s.12 f.). Bl.a. redovisas vilka grupper av
överklaganden som har flyttats över till kammarrätterna. I andra
fall har instansordningen skurits av eller ärenden vilka
regeringen prövat som första instans delegerats. Ett förslag som
återges är att flertalet utlännings- och medborgarskapsärenden
hos regeringen skall föras över till en särskild nämnd (jfr
numera prop. 1991/92:30 om att inrätta en utlänningsnämnd).
Bland förslagen finns också sådana där det är aktuellt att
flytta prövningen av överklaganden från regeringen till
förvaltningsdomstolar med hänsyn till bl.a. Europakonventionens
krav på tillgång till domstolsprövning. Det framhålls att alla
möjligheter att befria regeringen från ärenden av löpande
karaktär bör uppmärksammas och tas till vara.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat
motionsyrkanden om förhållandet mellan Europakonventionen och
rätten till domstolsprövning i Sverige, under förra riksmötet i
betänkandet 1990/91:KU7. Utskottet hänvisade till de översyner
som pågår inom regeringskansliet och som har lett till att en
rad ärendegrupper flyttats över till domstolarna, vilket ligger
i linje med utskottets tidigare uttalanden om att svensk
lagstiftnings förenlighet med ingångna konventioner fortlöpande
bör bevakas inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till att resultatet av det översynsarbete som pågick
beträffande lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
borde avvaktas, ansåg utskottsmajoriteten att någon särskild
åtgärd med anledning av motionerna om domstolsprövning inte
erfordrades (res. m, fp resp. c var för sig).
Utskottets bedömning
Enligt vad konstitutionsutskottet har erfarit pågår i
regeringskansliet överväganden om en utredning som bl.a. skall
avse möjligheterna till domstolsprövning av förvaltningsbeslut.
Utskottet utgår från att i detta sammanhang också -- utöver vad
som följer av det löpande delegeringsarbetet --
förutsättningarna att föra över handläggningen av
förvaltningsärenden från regeringen till förvaltningsdomstol
eller annan judiciell prövning kommer att prövas. Genom detta
tillgodoses motionerna K97 yrkande 1, K205 yrkande 9, K216
yrkande 14 och K242. Utskottet anser mot denna bakgrund att det
inte behövs någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionsyrkandena, vilka därför avstyrks.
Demokratisk styrning av statsförvaltningen och affärsverken
Motionen
Motion K503 av Bo Holmberg m.fl. (s) avser demokratisk
styrning av statsförvaltningen och affärsverken. Motionärerna
hävdar att den strävan som finns hos allt fler statliga
myndigheter att på egen hand bestämma om sin regionala
organisation och hos affärsverken att ombildas till aktiebolag,
kan skapa problem. De menar att denna utveckling kan komma att
försvåra en effektiv målstyrning och uppföljningen av
demokratiskt fattade beslut. Motionärerna förordar en helhetssyn
på den regionala statsförvaltningen och hävdar att bristande
samordning på regional nivå har lett till problem inom bl.a.
sjukförsäkringen och vården. De ifrågasätter också hur den s.k.
bolagiseringen av affärsverken kommer att påverka genomförandet
av de regionalpolitiska målsättningar som fastställts av riksdag
och regering. Enligt motionärerna kan utvecklingen mot en
bolagisering av affärsverken bl.a. leda till att medborgarna i
olika delar av landet inte ges likvärdig service i fråga om
post, tele, vägar och kommunikationer. Likaledes anser de att
den i och för sig positiva övergången till generella bidrag och
målstyrning av den kommunala sektorn kan medföra problem vad
gäller uppföljningen av nationella målsättningar. Det kan också
leda till skillnader i den kommunala servicen.
Mot bakgrund av detta förordar motionärerna en bred översyn i
syfte att studera utvecklingen och förbättra faktaunderlaget på
en rad områden. Översynen bör avse den demokratiska styrningen
av statsförvaltningen och affärsverken, deras regionala
organisation, hur de tar sitt regionalpolitiska ansvar samt
faktaunderlaget angående målstyrning, resultatuppföljning,
kvalitet och effektivitet m.m. i den offentliga sektorn. I
översynen bör också ingå en studie av de åtgärder som kan behöva
vidtas i syfte att stärka det demokratiska inflytandet över
statsförvaltningen.
Bakgrund
Regeringen har tillsatt en utredare för en analys av den
offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad (dir. 1991:31). I
direktiven till denna utredning anförde civilministern bl.a.
följande:
Sedan början av 1970-talet pågår en reformering av den
statliga förvaltningen på regional nivå. Genom 1971 års
länsförvaltningsreform stärktes länsstyrelsernas
samordningsansvar samtidigt som en lekmannastyrelse infördes i
länsstyrelsen. Länsstyrelsernas samordnande roll har stärkts
ytterligare genom riksdagens beslut (prop. 1988/89:154, 1989/90
BoU:4, rskr. 89) om en ny regional förvaltning med en förstärkt
länsstyrelse fr.o.m. den 1 juli 1991.
Regeringen förutsätter i direktiven att den statliga
förvaltningen på regional nivå även fortsättningsvis skall svara
för samordning, uppföljning och utvärdering av nationella mål
samt arbeta med länets utveckling. Utredaren har till uppgift
att mot bakgrund av en fortsatt decentralisering och inriktning
på mål- och resultatstyrning analysera dessa funktioner och hur
pågående och förväntande förändringar inom olika samhällsområden
påverkar förutsättningarna för fördelningen av arbetsuppgifter
mellan central, regional och lokal nivå. Utredaren skall också
belysa de regionala samarbetsmönstren och de regionala
indelningarna. Regeringen anger i direktiven att utredaren bör
föreslå olika alternativ för en framtida struktur av den
offentliga verksamheten på regional nivå. Utredaren bör så långt
som möjligt ange konsekvenserna av de olika alternativen bl.a.
vad avser möjligheten att uppnå nationella mål, effektivt
resursutnyttjande, medborgarinflytande och de förtroendevaldas
arbetsvillkor. Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1
oktober 1992.
Formerna för uppföljning och utvärdering av den statliga
verksamheten är också under omprövning. Talmanskonferensen har
på grundval av ett betänkande av konstitutionsutskottet
(1989/90:KU36) tillsatt den s.k. riksdagsutredningen som har
till uppgift att undersöka hur en ökad samordning av utskottens
och riksdagsrevisorernas verksamhet kan åstadkommas. I uppdraget
ingår också en översyn av revisorernas organisation och
resurser. Utskottet underströk i samband därmed vikten av att
riksdagen ägnar ökad uppmärksamhet åt att följa upp och
utvärdera resultaten av de politiska besluten.
På regeringens uppdrag har en särskild utredare (dir. 1990:19)
sett över verksamheten vid de s.k. stabsmyndigheterna i syfte
att förbättra stödet till effektiviseringen av den statliga
verksamheten. Utredningen presenterade sitt förslag i maj 1991.
I betänkandet, Marknadsanpassade service- och stabsfunktioner
(SOU 1991:40), framhåller utredaren att när myndigheter får
ökade befogenheter att avgöra hur verksamheten skall bedrivas
och resultatstyrning skall ersätta en detaljerad budget- och
regelstyrning måste verksamheten granskas av en stark, obunden
och opartisk revision. Utredaren föreslår en omorganisation av
den revision som faller under regeringen.
I sin helhet berör utredarens förslag en rad statliga
myndigheter och avser att medföra en klar åtskillnad mellan de
myndigheter som lämnar stöd och service till statliga
myndigheter och de som har till uppgift att på regeringens
vägnar genomföra revisioner och tillhandahålla information. Han
finner det t.ex. lämpligt att skilja den del av
riksrevisionsverket (RRV) som handhar revisionen från de delar
inom RRV som utfärdar regler och ger information och stöd till
de statliga myndigheterna. Utredningen har remissbehandlats och
bereds nu i regeringskansliet. I sammanhanget bör också nämnas
att finansutskottet (1991/92:FiU2) uttalat att det nya
styrningssystemet och förnyelsearbetet i den statliga
verksamheten förutsätter en stark, obunden och effektiv
revision. Riksdagen följde utskottet.
För att förbättra kunskaperna om förändringarna i den
offentliga sektorn föreslår regeringen i proposition 1991/92:16
angående forskning om den offentliga sektorn en satsning på
grundläggande forskning om ledning, styrning, organisation och
utvärdering av denna sektor. Regeringen föreslår att det
inrättas centra för forskning om offentlig sektor i Stockholm
och i Göteborg, dessutom föreslår regeringen ett nationellt
forskningprogram administrerat av
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). Dessa
förslag utgör ett led i den satsning på forskning om offentlig
sektor som riksdagen tidigare beslutat om (prop. 1989/90:90,
FiU28, rskr. 329). Universiteten i Stockholm och Göteborg har
föreslagit att forskningen skall inriktas på teman som den
offentliga sektorn och medborgarna, utvärderingen av offentlig
verksamhet samt den offentliga sektorns ledning, styrning och
organisation. Enligt regeringen motiveras denna satsning bl.a.
av det kunskapsbehov som skapas genom de förändringar och den
förnyelse som pågår inom offentlig sektor. Finansutskottet
(1991/92:FiU4) har tillstyrkt propositionen. Riksdagen följde
utskottet.
Utskottets bedömning
Den offentliga sektorns organisation och verksamhet har under
senare år genomgått stora förändringar. Det pågår på en rad
områden utvärdering på grundval av dessa förändringar. Två
områden som är föremål för översyn är den regionala
organisationen av statsförvaltningen samt den statliga
revisionens organisation och omfattning. Riksdagen har dessutom
tillstyrkt en ökad satsning på forskning om den offentliga
sektorn.
Det är enligt utskottets mening angeläget att utifrån
demokratiska utgångspunkter fortlöpande granska utvecklingen
inom den offentliga sektorn. Utskottet förutsätter att regering
och riksdag fortlöpande ägnar hithörande frågor största
uppmärksamhet. Någon särskild åtgärd med anledning av motionen
är inte erforderlig. Yrkandet i motion K503 avstyrks
följaktligen.
Proposition 1990/91:100, bilaga 2, delvis
I budgetpropositionen 1990/91:100, bilaga 2, Utveckling av
offentlig sektor, lämnas i avsnitt 5 en i några avsnitt i detta
betänkande redan berörd redogörelse för arbetet med
regelreformering och delegering.
Utskottet har, utan ställningstagande i sak utöver vad som
framgår av det tidigare anförda, tagit del av regeringens
redovisning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande proposition 1990/91:176
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut,
2. beträffande beslut av vissa nämnder, fullföljdshänvisning
och muntlig förhandling
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K97 yrkandena 2,
3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
har anfört,
men. (v) - delvis
3. beträffande principerna för lagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K216 yrkande 17 såvitt
nu är i fråga samt 1990/91:K240 och 1990/91:K703 yrkande 2,
4. beträffande ramlagstiftning och generalklausuler m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K207, 1990/91:K216
yrkande 18 samt 1990/91:K219 yrkandena 1 och 2,
5. beträffande konsekvensanalyser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K216 yrkande 17 såvitt
nu är i fråga, 1990/91:K220, 1990/91:K228 yrkandena 1, 2 och 3,
1990/91:K232 yrkande 1 samt 1990/91:K311 yrkande 2,
6. beträffande lagrådet
att riksdagen avslår motion 1990/91:K224 yrkande 1,
7. beträffande lobbyism m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:K230 yrkandena 1 och 2,
men. (v) - delvis
8. beträffande införlivande av Europakonventionen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K97 yrkande 5,
1990/91:K213, 1990/91:K216 yrkande 13 och 1990/91:K235 såvitt
nu är i fråga,
9. beträffande rätten till domstolsprövning
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K97 yrkande 1
1990/91:K205 yrkande 9, 1990/91:K216 yrkande 14 och
1990/91:K242,
10. beträffande styrningen av statsförvaltningen m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:K503,
11. beträffande proposition 1990/91:100, bilaga 2, yrkande 2
såvitt avser avsnitt 5 om regelreformering och delegering
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna.
Stockholm den 26 november 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Sören Lekberg (s), Torgny
Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd),
Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Henrik S Järrel (m), Elvy
Söderström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Johan Lönnroth anför:
Enligt vänsterpartiets mening är de genom motion 1990/91:K97
väckta frågorna om vidgade möjligheter till muntlig förhandling
i rättsprövningsförfarandet, om att rättsprövningslagen också
bör gälla beslut av arrendenämnd, hyresnämnd och
övervakningsnämnd samt om fullföljdshänvisning i samband med
avgöranden som kan bli föremål för rättsprövning av sådan vikt
att regeringen skyndsamt bör lägga fram förslag i dessa
hänseenden för riksdagen. Utskottet hade därför med anledning av
motion 1990/91:K97 yrkandena 2, 3 och 4 bort föreslå att
riksdagen som sin mening gett regeringen detta till känna.
I likhet med utskottet anser vänsterpartiet att det inte finns
skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motion
1990/91:K230 yrkande 1 om att utreda formerna för lobbyism; den
bör alltså avstyrkas. Däremot är det enligt vår mening -- inte
minst från kontrollsynpunkt t.ex. i granskningssammanhang --
angeläget att formella regler införs om skyldighet att göra
tjänsteanteckningar när regeringsföreträdare i sin
tjänsteutövning träffar olika intressenter samt om att dessa
anteckningar skall tillföras akten i ärendet. Utskottet hade
därför med anledning av motion 1990/91:K230 yrkande 2 bort
föreslå att riksdagen som sin mening gett regeringen detta till
känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 resp. 7 borde ha hemställt:
2. beträffande beslut av vissa nämnder, fullföljdshänvisning
och muntlig förhandling
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K97 yrkandena 2,
3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan har
anförts i denna del,
7. beträffande lobbyism m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:K230 yrkande 1 och
med anledning av motion 1990/91:K230 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad ovan har anförts i denna del.