I proposition 1991/92:100, bilaga 3 (justitiedepartementet),
har regeringen föreslagit riksdagen att
till Domstolsverket för budgetåret 1992/93 anvisa ett
ramanslag på 61932000 kr.,
till Domstolarna m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett
ramanslag på 2378759000 kr.,
till Utrustning till domstolar m.m. för budgetåret 1992/93
anvisa ett reservationsanslag på 26 000 000 kr.
Motioner
1991/92:Ju418 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om parlamentariskt inflytande över
beredningen av domstolsväsendets organisation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om specialdomstolar,
3. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit för
budgetåret 1992/93 anvisar 5 milj.kr. för personalutbildning och
chefsutveckling inom domstolsväsendet,
4. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit för
budgetåret 1992/93 anvisar 1 milj.kr. för Domstolsväsendets
informationscentrum i Jönköping,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om delegering inom domstolarna.
1991/92:Ju421 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om publicering av underrätters och överrätters
domar.
1991/92:Ju425 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds, m, fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättandet av en sjunde hovrätt
lokaliserad till Örebro.
1991/92:Ju427 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återförande till domstol av vissa mål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av politiskt inflytande i
domstolar och dömande nämnder.
1991/92:Ju428 av Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en självständig kammarrätt för Övre Norrland förlagd
till Umeå.
1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om renodling av domarrollen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt delegering av arbetsuppgifter
inom domstolsväsendet.
1991/92:U543 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
möjligheten att ta bort kravet på medborgarskap vid tjänstgöring
i svenska rättsväsendet.
Utskottet
Inledning
Domstolsväsendet har ingått i en försöksverksamhet med
treåriga budgetramar där innevarande budgetår är det sista i
treårsperioden. Nu skall således en ny fördjupad anslagsprövning
göras inför nästa budgetperiod.
Samtidigt är frågor om domstolsväsendets uppgifter, arbetssätt
och organisation på olika sätt föremål för beredning;
domstolsutredningen har nyligen avlämnat sitt betänkande (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, och i regeringskansliet
förbereds en departementspromemoria om den framtida
domstolsorganisationen. Avsikten är att betänkandet och
promemorian skall remissbehandlas under våren och sommaren.
Remisstiden planeras gå ut den 15 september.
Härutöver kan nämnas att domstolsverket förra året dels på
eget initiativ sett över sina arbetsuppgifter och sin
organisation (DV-rapport 1991:5), dels redovisat ett
regeringsuppdrag angående omställning och minskning av den
statliga administrationen inom domstolsväsendet (DV-rapport
1991:9). -- Justitieministern anför i budgetpropositionen (s.
103) att mer omfattande förändringar av domstolsverkets och
domstolarnas arbetsuppgifter i administrativt hänseende bör
prövas först i samband med att man tar ställning till
domstolsorganisationen.
I detta beredningsläge föreslår regeringen att den
budgetperiod som nu skall behandlas begränsas till två i stället
för tre år. Utskottet har samma uppfattning.
Som en förberedelse till den fördjupade anslagsprövningen i år
och som en inledning till utskottets kommande befattning med de
förslag som föranleds av det pågående utredningsarbetet
anordnade utskottet i november 1991 ett två dagar långt
seminarium om Domstolsväsendets tillstånd och behov.
Dokumentation från seminariet bifogas detta betänkande som
bilaga.
Domstolsverket
Medelsberäkningen
Regeringen föreslår ett ramanslag på knappt 62 milj.kr. till
domstolsverket.
Kravet på rationaliseringar uppgår till 1,5 % av anslaget.
Härav återförs enligt regeringsförslaget 1 % i första hand för
att höja verksamhetens ekonomiadministrativa standard.
För det andra budgetåret i perioden föreslås oförändrat
anslag.
I motion Ju418 föreslås att anslaget ökas med ytterligare dels
5 milj.kr. för utbildningsändamål m.m., dels 1 milj.kr. för
domstolsväsendets informationscentrum -- närmast ett modernt
domstolsmuseum.
Beträffande domstolsväsendets informationscentrum anför
justitieministern i budgetpropositionen (s. 104) att hon vid
beräkningen av anslaget till domstolsverket har beaktat att det
skall vara möjligt för verket att ge ett visst bidrag till
kostnaden för att bygga upp ett domstolsväsendets
informationscentrum. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju418 i denna del.
I fråga om anslaget till utbildning vill utskottet hänvisa
till att budgetsystemet medger en betydande frihet för
myndigheterna att prioritera inom de ramar statsmakterna anger.
Angelägna utbildningsbehov bör således inte behöva eftersättas
vid den anslagsnivå som ligger i regeringens förslag till
medelsberäkning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju418
även i denna del.
Med hänvisning till vad som ovan anförts tillstyrker utskottet
bifall till regeringens förslag om medelsanvisning till
domstolsverket.
Domstolarna m.m.
Bakgrund
Anslaget till domstolarna m.m. omfattar anslagen till de
allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,
försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen samt
hyresnämnderna, arrendenämnderna och bostadsdomstolen. Från
anslaget betalas även kostnaderna för de kansligöromål för
statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea hovrätt.
Riksdagen fattade i april 1991 beslut om att avveckla
organisationen med särskilda försäkringsrätter. Den nya
ordningen trädde i kraft den 1 juli 1991. Den innebär att mål om
socialförsäkring handläggs vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna, dock att försäkringsöverdomstolen tills
vidare behålls som sista instans (prop. 1990/91:80, JuU18, rskr.
216). Försäkringsrätterna finns övergångsvis kvar för att avgöra
inneliggande mål men kommer att läggas ned den 1 juli 1992.
Återstående mål kommer att föras över till kammarrätterna.
Från och med den 1 januari i år gäller vidare nya regler om
domstolsprövning i frågor som rör psykiatrisk tvångsvård.
Härigenom har de allmänna förvaltningsdomstolarna tillförts
ytterligare en ny viktig målgrupp (prop. 1990/91:58, JuU34 och
SoU13). Vid samma tidpunkt fördes den summariska processen över
från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna (prop.
1989/90:85, JuU31).
Medelsberäkningen
Regeringen föreslår ett ramanslag på knappt 2,4 miljarder
kronor för budgetåret 1992/93.
Vid anslagsberäkningen har hänsyn tagits till ovannämnda
förändringar i domstolarnas verksamhet. I förslaget ligger också
en förstärkning av anslaget med 14 milj.kr. för portokostnader.
Regeringen beräknar också anslagsförstärkningar av flera olika
slag på lönesidan. Det handlar både om en permanent förstärkning
och om olika tillfälliga förstärkningar. Den under lång tid
successivt ökande mål- och ärendetillströmningen till i första
hand hovrätterna och tingsrätterna måste, anser regeringen,
mötas med en tillfällig förstärkning av personalresurserna i
dessa domstolar. Härför avsätts i förslaget 29 milj.kr. för vart
och ett av de två budgetåren. Vidare konstaterar regeringen att
domstolarnas löneanslag urholkats på grund av faktorer som
domstolsväsendet inte kunnat påverka. En viss anpassning av
organisationen har redan skett. För att undvika ytterligare
personalminskningar i ett ansträngt arbetsläge anser regeringen
att ytterligare medel måste tillföras anslaget. Det sker enligt
regeringens förslag dels som en engångsförstärkning för nästa
budgetår med 41 milj.kr., dels som en permanent förstärkning av
anslaget på 18 milj.kr.
För det andra budgetåret i perioden (1993/94) föreslås i
praktiken oförändrat anslag -- den minskning av anslaget på 41
milj.kr. som föreslås beror på den nyssnämnda engångsanvisningen
på samma belopp.
Domstolarna har i regeringsförslaget inte helt undantagits
från kravet på rationaliseringar. Besparingskravet uppgår till
6 437 000 kr. varav 4 291 000 kr. återförs till anslaget för
effektivitetshöjande åtgärder.
Utskottet godtar regeringens förslag till medelsanvisning.
Utskottet vill dock här hänvisa till vad utskottet nedan anför
om rationalisering m.m. av domstolarnas verksamhet.
Arbetsläget m.m.
Beträffande målutvecklingen i domstolarna under år 1991 kan
nämnas följande.
I tingsrätterna har såväl antalet inkomna som antalet avgjorda
och antalet balanserade (vid årsskiftet ännu ej avgjorda) mål
ökat. Ökningen i målbalansen uppgår till 14 %. Beträffande
tvistemålen exkl. gemensamma ansökningar kan noteras en ökning
av antalet inkomna mål på inte mindre än 26 %. Till knappt
hälften beror ökningen på en omfördelning av mål mellan
fastighetsdomstol och tingsrätt -- från den 1 januari 1991
handläggs mål om hyra och bostadsrätt som tvistemål och inte som
fastighetsmål. Återstoden av ökningen består till ungefär lika
delar av en ökning av antalet hänskjutna lagsökningar och
betalningsförelägganden och en ökning av antalet övriga
tvistemål. Antalet inkomna brottmål exkl. notariemål har ökat
med omkring 6%. Här bör också nämnas att antalet konkurser
ökat med 66 % och antalet mål om lagsökning eller
betalningsföreläggande med 22 %.
Också i hovrätterna har antalet inkomna mål ökat. Ökningen
ligger på 7 %. Emellertid har avverkningstakten också ökat, med
drygt 9 %, varför antalet balanserade mål minskat med 4 %. --
Ökningen av antalet inkomna mål har varit särskilt påtaglig vid
hovrätten för Nedre Norrland där ökningen uppgår till 17 %.
Antalet inkomna mål till högsta domstolen har ökat med 13 %
medan ökningen av antalet avgjorda mål stannade vid 3 %.
Resultatet är en kraftig ökning av målbalansen med 42 %.
I länsrätterna har antalet inkomna mål ökat med 15 %. Ökningen
består främst av socialförsäkringsmål (se ovan) och
fastighetstaxeringsmål -- 1988 års allmänna fastighetstaxering
medförde omkring 20 000 nya mål, vilket i och för sig var
mindre än väntat. Däremot har övriga skattemål och även
körkortsmålen minskat, om än obetydligt. Omloppstiden i
skattemålen har ökat något jämfört med år 1991, från 16,1 till
17,1 månader. Antalet övriga inkomna mål, bl.a. mål enligt
sociallagstiftningen, har ökat med 22 %. Sammantaget har antalet
balanserade mål i länsrätterna ökat med 11 % trots en ökning av
antalet avgjorda mål på drygt 4 %.
I kammarrätterna har antalet inkomna mål ökat med 5 % och
antalet avgjorda mål med 4 %. Målbalansen har minskat med 7 %.
I regeringsrätten har antalet inkomna mål ökat med 8 %.
Samtidigt har avverkningstakten stigit och antalet avgjorda mål
ökat med 15 %. Målbalansen har ändå ökat med nästan 6 %.
I försäkringsöverdomstolen har antalet inkomna mål ökat med
16%. Avverkningstakten har sjunkit; antalet avgjorda mål har
minskat med drygt 7 %. Målbalansen har ökat med drygt 20 %.
Någon statistik över verksamheten vid försäkringsrätterna
lämnas inte här eftersom måltillströmningen upphörde den 1 juli
1991. Av intresse är dock att antalet socialförsäkringsmål som
kommit in till försäkringsrätt eller länsrätt under år 1991
har ökat med 15 %.
Utskottet som under en följd av år måst konstatera att
arbetsläget i domstolarna är ansträngt kan av den här redovisade
statistiken inte komma till någon annan slutsats än att läget nu
ytterligare försämrats. Särskilt bekymmersamt är att det tycks
finnas en underliggande inte obetydlig "normal" ökning i
måltillströmningen som inte låter sig förklaras av ändringar i
lagstiftningen, det allmänna ekonomiska läget eller liknande.
Utskottet vill mot den bakgrunden understryka vikten av att
rationaliseringsarbetet inom domstolsväsendet fortsätter med
oförminskad kraft.
Vissa organisatoriska frågor
I olika sammanhang har under senare år förts fram tanken om en
renodling av domarrollen innebärande i princip att domare skall
ägna sig endast åt dömande verksamhet. Den tanken är en av de
bärande i domstolsutredningens betänkande, och utskottet har vid
flera tillfällen ställt sig positiv till åtgärder med just ett
sådant syfte. Det har t.ex. gällt delegering av arbetsuppgifter
från den domarutbildade personalen till kvalificerade
domstolsbiträden (se t.ex. utskottets betänkanden 1989/90:JuU24
s. 4 och 1990/91:JuU16 s. 5) och överförandet av den summariska
processen till kronofogdemyndigheterna.
Frågorna om renodling och delegering aktualiseras nu återigen
genom yrkanden i motionerna Ju418 och Ju833.
Utskottet vill först nämna att domstolsverket under de senaste
åren drivit ett antal projekt om delegering till
domstolsbiträden. Dessa har i stort fallit väl ut och också lett
till lagstiftning (prop. 1987/88:8, JuU9, rskr. 31).
Domstolsverket har nu nyligen inlett ett nytt projekt (dnr
1489-1991) om ändrade arbetsformer vid domstolarna. Syftet med
projektet är att renodla domarrollen i målarbetet samtidigt som
även övrig arbetsorganisation ses över.
Också domstolsutredningens arbete har, som nyss nämnts, i hög
grad koncentrerats kring frågorna om renodling av domstolarnas
-- och domarnas -- arbetsuppgifter. Utredningen har lagt fram en
rad förslag med den inriktningen. Som framgick i inledningen
till detta betänkande pågår nu remissbehandling av
domstolsutredningens förslag.
Utskottet vill för sin del på nytt stryka under det värdefulla
i tanken om renodling av domarrollen och om delegering till
kvalificerade domstolsbiträden. Omsatt i praktiken medför en
sådan ordning vinster såväl för domarna som för övrig personal
genom att domarna får större möjligheter att koncentrera sig på
sådana arbetsuppgifter som kräver särskild juridisk kompetens
samtidigt som den administrativa personalen får självständiga
arbetsuppgifter som är ägnade att göra arbetet mer intressant
och därmed öka arbetstillfredsställelsen. Sammantaget leder
detta också till ett bättre utnyttjande av domstolarnas samlade
resurser.
Utskottet delar alltså i stort motionärernas positiva
inställning till renodling och delegering; med hänsyn till det
arbete som pågår inom detta område är emellertid något uttalande
från riksdagens sida inte erforderligt. Utskottet avstyrker
bifall till här behandlade yrkanden i motionerna Ju418 och
Ju833.
En fråga som rör hovrätternas organisation tas upp i motion
Ju425, där det framförs önskemål om en ny hovrätt i Örebro.
Detta skulle enligt förslaget ske genom en delning av Svea
hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. Motionärerna anser
bl.a. att inrättandet av en hovrätt i Örebro skulle göra att
landet fick en rationellare indelning i hovrättsområden
samtidigt som bl.a. Svea hovrätt avlastades.
Regeringen beslutade den 19 mars i år att föra över Örebro län
från Svea hovrätts domskrets till Göta hovrätts domskrets.
Utskottet anser att syftet med motionen härigenom är
åtminstone delvis tillgodosett. Utskottet avstyrker bifall till
motionen.
I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i motion
Ju428 om en kammarrätt i Umeå.
Den tidigare omnämnda omorganisationen av
försäkringsdomstolarna medför bl.a. att en filial till
kammarrätten i Sundsvall inrättas i Umeå. Där kommer (prop.
1990/91:80 s. 57) att handläggas mål från Västerbottens och
Norrbottens län. I propositionen uttalas att verksamheten i Umeå
åtminstone tills vidare bör organiseras som en filial till
kammarrätten i Sundsvall.
Utskottet har för sin del ställt sig positivt till ett sådant
arrangemang och härutöver sammanfattningsvis stött tanken att
det i en framtid kan komma att bli aktuellt att omvandla
kammarrättsfilialen i Umeå till en kammarrätt. Utskottet har
härvid dragit en parallell till de förhållanden som rådde vid
inrättandet av kammarrätten i Sundsvall (1989/90:JuU24 s. 17).
Utskottet har alltjämt denna inställning. Emellertid är tanken
att nu besluta om en kammarrätt i Umeå för tidigt väckt.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju428.
I motion Ju418 förs fram krav på parlamentariskt inflytande
över det arbete med frågor om domstolsväsendets organisation som
pågår i justitiedepartementet och som nämnts i det föregående.
Bakgrunden är följande. Ursprungligen var tanken att
domstolsväsendets framtida organisation skulle utredas av
domstolsutredningen (dir. 1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir.
1991:94) återkallade regeringen emellertid i höstas
domstolsutredningens uppdrag i den delen och frågorna bereds i
stället inom justitiedepartementet. Arbetet bedrivs utifrån ett
brett perspektiv och, anförs det i budgetpropositionen (s. 100),
med delvis andra utgångspunkter än vad som följde av
domstolsutredningens direktiv. Bl.a. ingår nu i arbetet även
frågan huruvida specialdomstolar av olika slag skall finnas kvar
i framtiden.
Utskottet kan i och för sig ha viss förståelse för
motionärernas synpunkter om vikten av parlamentariskt
inflytande. Utskottet vill emellertid framhålla att den pågående
behandlingen av organisationsfrågorna inte innebär att det
parlamentariska inflytandet utesluts. Den innebär däremot att
det inflytandet kommer att göra sig gällande först i ett senare
skede. Utskottet har inga invändningar mot det sätt på vilket
frågorna om domstolsväsendets organisation nu bereds och
avstyrker alltså bifall till motion Ju418 i här behandlad del.
Därmed övergår utskottet till den sista frågan i detta
avsnitt.
I motionerna Ju418 och Ju427 tas frågan om specialdomstolarna
upp utifrån motsatta utgångspunkter. I den ena motionen, Ju418,
efterfrågas ett uttalande från riksdagen med innebörden att det
saknas anledning att generellt ta avstånd från sådana domstolar.
I den andra, Ju427, krävs att de skall avskaffas.
Utskottet har under senare år behandlat frågan om
specialdomstolar vid ett stort antal tillfällen (senast
1990/91:JuU26), och oenigheten inom utskottet har därvid varit
stor. Frågan om specialdomstolarna bereds nu som nyss framgått i
justitiedepartementet.
Härutöver kan tilläggas att justitieministern i ett frågesvar
den 26 november 1991 i kammaren betonat regeringens restriktiva
inställning till specialdomstolar. Hon framhöll bl.a. att
regeringen är inriktad på att begränsa antalet specialdomstolar.
Utskottet delar i princip justitieministerns uppfattning. Med
hänsyn till beredningsläget saknas det dock anledning för
utskottet att nu mer i detalj pröva frågan. Utskottet avstyrker
bifall till här behandlade yrkanden i motionerna Ju418 och
Ju427.
Övriga frågor
I motion Ju421 efterfrågas en regelbunden publicering av domar
från de allmänna domstolarna.
Utskottet konstaterar att samtliga domar av högsta domstolen
och regeringsrätten publiceras i Nytt juridiskt arkiv I resp.
Regeringsrättens årsbok. Sådana rättsfall från hovrätterna och
kammarrätterna som bedöms vara av ett mer allmänt intresse
publiceras i särskilda rättsfallsöversikter. Referaten
publiceras fortlöpande under året. Härutöver kan tilläggas att
domstolarnas domar är allmänna handlingar. Var och en kan
således ta del av innehållet i en dom enligt de regler som
gäller för sådana handlingar.
En enligt utskottets mening godtagbar ordning på området
gäller alltså redan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
I motion U543 krävs en utredning om kravet på svenskt
medborgarskap för tjänstemän inom rättsväsendet.
Härvidlag gäller att en domare i svensk domstol skall vara
svensk medborgare (11 kap. 9 § regeringsformen). Samma krav
gäller för åklagare och poliser (4 kap. 2 § lagen [1976:600] om
offentlig anställning).
När utskottet behandlade en liknande fråga förra året
(1990/91:JuU16 s. 8, jfr 1990/91:JuU23 s. 28) anförde
utskottet bl.a. att det är uppenbart att hänsynen till rikets
säkerhet normalt kräver svenskt medborgarskap för här aktuell
personal. Utskottet hänvisade vidare till det under arbetet med
regeringsformen uttalade önskemålet om att beslut som rör
enskildas rättsliga ställning skall fattas av svenska
medborgare. Utskottet ansåg att det saknades anledning att
utreda frågan. Utskottet har alltjämt denna uppfattning och
avstyrker bifall till motion U543.
Utskottet vill tillägga att utskottets inställning är väl
förenlig med Sveriges internationella åtaganden -- i en
överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad för personer
som genomgått en behörighetsgivande högre utbildning, som
Sverige ingått med de nordiska länderna, finns som huvudregel
ett förbud mot att kräva visst medborgarskap vid
tjänstetillsättning. Undantag får dock göras beträffande bl.a.
tjänster inom rättsväsendet. Sådana tjänster kan alltså i
Sverige förbehållas personer med svenskt medborgarskap. Ett
liknande regelsystem finns inom EG.
Utrustning till domstolar m.m.
Regeringen föreslår för budgetåret 1992/93 ett
reservationsanslag på 26 milj.kr. för utrustning till domstolar
m.m.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till
medelsanvisning och tillstyrker bifall till det.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till domstolsverket
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 i denna
del och med avslag på motion 1991/92:Ju418 yrkandena 3 och 4
till Domstolsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett
ramanslag på 61 932 000 kr.,
res. 1 (s)
2. beträffande anslag till domstolarna m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del till
Domstolarna m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett
ramanslag på 2 378 759 000 kr.,
3. beträffande renodling och delegering
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju418 yrkande 5 samt
1991/92:Ju833 yrkandena 26 och 27,
res. 2 (s)
4. beträffande en hovrätt i Örebro
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju425,
5. beträffande en kammarrätt i Umeå
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju428,
6. beträffande parlamentariskt inflytande
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju418 yrkande 1,
res. 3 (s)
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju418 yrkande 2 och
1991/92:Ju427,
res. 4 (s)
8. beträffande publicering av domar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju421,
9. beträffande krav på svenskt medborgarskap
att riksdagen avslår motion 1991/92:U543 yrkande 9,
10. beträffande anslag till utrustning till domstolar m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del till
Utrustning till domstolar m.m. för budgetåret 1992/93
anvisar ett reservationsanslag på 26 000 000 kr.
Stockholm den 24 mars 1992
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Ulla-Britt Åbark (s),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birthe Sörestedt (s),
Birgit Henriksson (m),
Nils Nordh (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Göran Magnusson (s) och
Sigrid Bolkéus (s).
Reservationer
1. Anslag till domstolsverket (mom. 1)
Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe
Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med "Beträffande domstolsväsendets" och slutar med "till
domstolsverket" bort ha följande lydelse:
Beträffande domstolsväsendets informationscentrum anför
justitieministern att hon vid beräkningen av anslaget till
domstolsverket har beaktat att det skall vara möjligt för verket
att ge ett visst bidrag till kostnaden för att bygga upp ett
domstolsväsendets informationscentrum.
Utskottet vill först understryka att frågan om tillskapandet
av ett domstolsväsendets informationscentrum har såväl
rättshistoriska som kulturhistoriska aspekter. Härtill kommer
vikten av att ge allmänheten tillfälle till insikter om
domstolarnas betydelsefulla roll i en rättsstat. Utskottet anser
det angeläget att projektet kan genomföras och anser det
erforderligt med en mer precis utfästelse om finansieringen än
vad som kommer till uttryck i budgetpropositionen. Utskottet
tillstyrker bifall till motion Ju418 i denna del.
Domstolsväsendet står, som redan inledningsvis framgått, inför
stora organisatoriska förändringar. Härtill kommer att ny
lagstiftning förutsätter nya kunskaper både hos den dömande och
den övriga personalen. I det läget måste kompetensfrågorna i
hela sin vidd ges hög prioritet. Utskottet anser att resurser
bör finnas för att uppfylla det mål för utbildningsinsatserna
som domstolsverket satt upp, nämligen tre dagar per anställd och
år. Härför krävs anslag utöver regeringsförslaget. Utskottet
tillstyrker motion Ju418 i denna del.
Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att
anslaget till domstolsverket bör bestämmas till 67 932 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande anslag till domstolsverket
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:100 i denna
del och med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkandena 3 och 4
till Domstolsverket anvisar ett ramanslag på 67 932 000 kr.
2. Renodling och delegering (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe
Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "och Ju833" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar alltså motionärernas positiva inställning till
renodling och delegering. Utskottet kan inte se några hinder mot
att arbetet med inriktning mot ökad renodling och delegering
fortsätter parallellt med övervägandena om domstolsutredningens
betänkande. Tvärtom bör beslut om t.ex. delegering fattas så
snart själva sakfrågan är färdigberedd så att arbetet inte
stannar upp.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande renodling och delegering
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Ju418 yrkande
5 och 1991/92:Ju833 yrkandena 26 och 27 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Parlamentariskt inflytande (mom. 6)
Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe
Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7
med "Utskottet kan" och slutar på s. 8 med "behandlad del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas synpunkter om vikten av
parlamentariskt inflytande när det gäller beredningen av frågan
om domstolsväsendets framtida organisation. Den frågan har ett
nära samband med bl.a. frågor om rättssäkerhet och kvalitet i
rättskipningen, och utskottet finner det djupt
otillfredsställande om de skulle beredas utan en bred
parlamentarisk medverkan. Med hänsyn till domstolarnas centrala
roll i rättssamhället anser utskottet det för sin del nödvändigt
att hithörande frågor bereds under medverkan av samtliga
riksdagspartier. Regeringen bör omedelbart ta de initiativ som
behövs för att tillgodose detta intresse.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande parlamentariskt inflytande
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Specialdomstolar (mom. 7)
Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe
Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "och Ju427" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar inte justitieministerns restriktiva syn på
specialdomstolarna. Tvärtom kan utskottet inte se någon
principiell anledning att inta en negativ hållning till dem.
Varje sådan domstols arbete måste, enligt utskottets mening,
övervägas för sig i förhållande till de uppgifter domstolen har
tillagts, och den fortsatta verksamheten måste bedömas med
hänsyn till domstolens egna meriter och inte utifrån en stelbent
principiell ståndpunkt.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Det sagda innebär att utskottet tar avstånd från yrkandet i
motion Ju427.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkande 2
och med avslag på motion 1991/92:Ju427 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Domstolsväsendets tillstånd och behov
Bilaga
Justitieutskottets seminarium den 7--8 november 1991
Deltagare
Presidenten Bo Broomé, hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrättsrådet Claes Werdinius, hovrätten över Skåne och
Blekinge
Presidenten Henry Montgomery, kammarrätten i Stockholm
Avdelningsdirektören Birgitta Edling, kammarrrätten i
Stockholm
Kammarrättslagmannen Anna-Karin Lundin, kammarrätten i
Sundsvall (försäkringsrätten för Norra Sverige)
Lagmannen Karin Bishop, Norrköpings tingsrätt
Lagmannen Hans Hedvall, Karlskrona tingsrätt
Lagmannen Göran Ljungberg, Piteå tingsrätt
Lagmannen Åke Lundborg, länsrätten i Stockholms län
Lagmannen Håkan Nordling, länsrätten i Kronobergs län
Generaldirektören Lars Åhlén, domstolsverket
Byråchefen Jan-Åke Bäckström, domstolsverket
Professorn Kjell Å. Modéer, Lunds universitet
Förbundsordföranden John Thörngren, Nämndemännens Riksförbund
Britta Bjelle (fp), ordförande
Jerry Martinger (m)
Ulla-Britt Åbark (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Birthe Sörestedt (s)
Birgit Henriksson (m)
Nils Nordh (s)
Liisa Rulander (kds)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Göran Magnusson (s)
Lars Sundin (fp)
Sigrid Bolkéus (s)
Liselotte Wågö (m)
Program
7 november
Projekt i skånska hovrätten
Inledningsanföranden:
Bo Broomé
Claes Werdinius
Administrativa och organisatoriska frågor,
verksamhetsplanering m.m.
Inledningsanföranden:
Lars Åhlén
Bo Broomé
Göran Ljungberg
Anna-Karin Lundin
Håkan Nordling
Åke Lundborg
Jan-Åke Bäckström
Mål och ärendefördelning m.m.
Inledningsanföranden:
Håkan Nordling
Karin Bishop
Hans Hedvall
Domstolsväsendets informationscentrum
Föredrag med demonstration av data- och videotekniska
hjälpmedel
Professor Kjell Å. Modéer
8 november
Författningsändringar
Inledningsanföranden:
Lars Åhlén
Håkan Nordling
Anna-Karin Lundin
Domarbanan
Inledningsanföranden:
Lars Åhlén
Bo Broomé
Henry Montgomery
Göran Ljungberg
Hans Hedvall
Nämndemannafrågor
Inledningsanförande:
John Thörngren
EG-frågor
Inledningsanförande:
Hans Hedvall
Avslutande diskussion
Referat m.m.
Till grund för referaten ligger en bandupptagning som gjordes
under seminariet. I det följande redovisas de anföranden som
hölls som inledning till varje avsnitt. På grund av att
bandupptagningen tidvis fungerade mindre väl, har några referat
ersatts med skriftligt material från inledaren. I övrigt har en
viss språklig redigering av texten skett.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag får hälsa er
alla välkomna till det här seminariet. Det är så att vi i
justitieutskottet har beslutat att vi under hösten skulle
fördjupa våra kunskaper om tillståndet i domstolsväsendet. Vi
har redan besökt Svea hovrätt, och vi har för avsikt att besöka
Stockholms tingsrätt. Dessutom arrangerar vi det här
domstolsseminariet. Det finns egentligen flera skäl till varför
det är intressant att träffa företrädare för domstolarna just
nu. Ett är att vi under våren 1992 skall besluta om en ny
treårsbudget för domstolsväsendet. Men också att domstolarna
befinner sig mitt uppe i en förnyelse och ett förändringsarbete.
Vi har nu i riksdagen ganska nyligen fattat beslut om en ny
domarbana och om notarietjänstgöringen. Vi har beslutat att man
skall förändra delgivningsbestämmelserna. Vi har också beslutat
att man skall flytta den summariska processen till
kronofogdemyndigheterna med början från den 1 januari 1992. Det
är ju också så att länsrätterna kommer att få stora grupper nya
mål, nämligen socialförsäkringsmålen och målen om psykiatrisk
tvångsvård. Och till det här kommer att domstolsutredningen
förmodligen kommer att presentera sitt förslag vid årsskiftet.
En fråga som alltmer kommer att märkas och påverka domstolarna
är ju internationaliseringen och det redan slutna EES-avtalet.
Ett närmande till EG kommer att påverka alla juristers arbete.
Det finns många fler saker man skulle kunna räkna upp som pekar
på att domstolarna är väldigt intressanta i dag, och vi hade
tänkt att under det här seminariet fördjupa våra kunskaper. Vi
hoppas att vi skall få ett trivsamt utbyte tillsammans under de
här två dagarna.
Då tycker jag att vi går in på det program som nu alla har
fått och där uppläggningen framgår, och tanken är ju att vi nu
skall starta med projektet i skånska hovrätten och jag skall
överlämna ordet till Bo Broomé. Varsågod.
Projekt i skånska hovrätten
Bo Broomé: Tackar så mycket. Som första talare kanske jag
skall ta mig friheten att tacka för att jag fått komma hit. Jag
ser med stort intresse fram emot de här dagarna. Jag skall säga
någonting som introduktion till det anförande som min kamrat här
vid min sida, Claes Werdinius, sedan kommer att hålla angående
projektet i skånska hovrätten. Då vill jag först säga att
hovrätten brukar betecknas som mellaninstans. Det innebär ju att
man har en relation uppåt och en relation nedåt. Vad som inte
skadar att betona, det är relationen uppåt. Sedan många år
tillbaka är det ju så att högsta domstolen endast prövar mål som
har prejudikatsintresse. Det innebär att i ungefär 99 procent av
alla fall blir hovrättens dom eller beslut också slutligt, i
många fall helt enkelt beroende på att det inte överklagas. Med
andra ord är det så att hovrätterna i praktiken fungerar som
något slags regionala högsta domstolar i väldigt många fall. Ser
man så på relationen nedåt är ju den gängse läran att
tyngdpunkten i rättskipningen ligger i tingsrätten. Jag vill
alltså inte säga att det inte förhåller sig så. Men det är
kanske inte hela sanningen. Jag skall återkomma till detta
senare. I åtskilliga fall är det så att ett mål i realiteten får
sin slutbehandling, sin egentliga behandling, i hovrätten. Där
upprepas processen, där lägger man på ytterligare material. De
här två faktorerna ställer stora krav på hovrätterna. Detta
förhållande skall då kontrasteras mot en ökning av målbördan som
har rått för hovrätternas del om man relaterar den till
resurserna. Vi har delat ut material i förväg, jag skall inte gå
igenom det närmare. Jag vill bara kort nämna att den hovrätt som
jag företräder har haft ungefär samma juristbesättning sedan
1975. Ser vi på målökningen kan man ta vilket år man vill men om
man utgår från 1980 t.ex. så finner man att målökningen är
ungeför 65 procent. Om man vill använda ett litet känslomässigt
uttryck så kan man väl kanske säga att hovrätterna -- inte bara
vår hovrätt utan även de andra -- dignar under arbetsbördan.
Detta är tongångar ni säker har hört. Frågan är då: Vad kan man
göra åt detta? Det finns väl i princip tre vägar man kan
beträda. För det första kan man hemställa om en ökning av
resurserna. För det andra kan man överväga lagstiftningsåtgärder
av mer eller mindre radikalt slag och för det tredje kan man
tänka sig administrativa och organisatoriska eller tekniska
åtgärder. De här tre grupperna av åtgärder faller naturligtvis
in i varandra. Organisationsändringar kan kräva lagstiftning.
Dåvarande justitieminister Laila Freivalds gjorde ett besök i
vår hovrätt på hösten 1989. Vi klagade då ganska högljutt. Jag
skall inte gå in på turerna men slutet på det hela blev att
hovrätten fick i uppdrag att se över sina egna arbetsformer och
sin egen arbetsorganisation. Tanken var att en viss
försöksverksamhet skulle bedrivas. Det skulle ske i samarbete
med domstolsverket och naturligtvis med sikte på att lösningarna
skulle passa även andra hovrätter. Meningen var att vi skulle
vara klara med detta i juni 1991. Vi fick särskilda medel av
departementet för ändamålet. Ledord för verksamheten kanske kan
sägas ha varit renodling och delegation. Hovrätten tillsatte en
särskild arbetsgrupp för det här arbetet. Den leds av
hovrättslagman Carl Johan Cosmo som är en erkänt skicklig
administratör, och Claes Werdinius kan vi säga arbetar med
ledamöter i den här arbetsgrupppen. Jag är inte själv med, men
jag har det intrycket att uppdraget allteftersom det har
fortskridit har växt litet av sig självt. Arbetsgruppen som
innehåller många personer av dynamisk läggning har gett uttryck
för många nya idéer, och den rapport som vi väntar oss få nu
till årsskiftet kommer säkert att innehålla något av en
halvtidsstudie för i första hand hovrätternas del. Om detta
skall Claes Werdinius nu berätta. Jag kommer sedan att återkomma
till de andra åtgärder som jag ansåg att man skall pröva:
lagstiftning, resursökning och i någon mån skall jag också ta
upp en del administrativa problem.
Claes Werdinius redovisade i sitt anförande det ovannämnda
projektet i skånska hovrätten. Här lämnas en av honom i
efterhand gjord sammanfattning av den rapport (DV-rapport
1992:1) Nya arbetsformer i hovrätt, rapport från en arbetsgrupp
i hovrätten över Skåne och Blekinge, som numera har publicerats.
I rapporten redovisas till en början resultatet av
intervjuundersökningar, utbildningsinsatser som syftat till att
lägga grunden till en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan
olika personalkategorier, erfarenheterna från olika
försöksverksamheter som har bedrivits i hovrätten över Skåne och
Blekinge men även i andra hovrätter samt annat
bakgrundsmaterial.
En av försöksverksamheterna har gått ut på att kartlägga
möjligheterna till omfördelning av arbetsuppgifter mellan olika
personalkategorier när samtliga ledamöter och kanslianställda på
en hovrättsavdelning haft tillgång till dataterminaler. En annan
försöksverksamhet, som ännu inte är avslutad, syftar till att
studera effekterna av en delegation av ansvaret för
förberedelsen av mål i hovrätt. Rotelinnehavare har härvid haft
befogenhet att delegera ansvaret för beredningen av ett visst
mål till hovrättsfiskal eller hovrättsfiskalsaspirant, om målets
beskaffenhet kräver att ansvaret bör ligga på en jurist, och i
övriga fall till domstolsbiträde som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet för uppgiften och som erhållit förordnande härtill. I
en tredje försöksverksamhet med en annan inriktning än den
föregående har kanslipersonal för att avlasta fiskalerna i det
löpande rotelarbetet tagit över en del av deras uppgifter i
fråga om målens beredning och utfört dem i direktkontakt med
rotelinnehavarna. Slutligen har det bedrivits
försöksverksamheter med olika modeller för kansliorganisation.
I arbetsgruppens överväganden och förslag diskuteras efter en
kort bakgrundsteckning av de villkor domstolarna arbetar under
inledningsvis balansen mellan domstolarnas uppgift och kraven på
deras effektivitet, varefter beskrivs de särdrag som utmärker
hovrätterna som organisationsform.
I rapporten tas härefter upp kompetensutveckling i hovrätt.
Synpunkter lämnas på hur den reformerade domarbanan har inverkat
på den grundläggande utbildningen. Värdet av att domarkåren
tillförs erfarenheter från andra samhällsområden än
domstolsväsendet stryks under, och arbetsgruppen föreslår att
utbildningsplatser inrättas för domare vid de myndigheter vars
verksamhet har bedömts ha ett särskilt utbildningsvärde för en
domare, t.ex. vid advokatbyråer. Vidare föreslås att insatserna
för efterutbildning av domare förstärks. För de kanslianställda
i hovrätt skisserar arbetsgruppen en ordning för utbildning.
I rapporten skisseras vidare hur modern teknik skulle kunna
utnyttjas inom domstolsväsendet. Arbetsgruppen lämnar härvid ett
detaljförslag hur ett kanslidatorsystem för hovrätt skulle
kunna utformas. Vidare diskuteras fördelarna med lagring av
rättskällorna i optiska lagringsmedia, hur utbildning skulle
kunna bedrivas med stöd av multimediateknik, hur datoriserade
kommunikationssystem skulle kunna underlätta arbetet för
rättslivets aktörer, hur olägenheterna vid inställelse inför
domstol skulle kunna minimeras med hjälp av TV-teknik och hur
dokumentation av muntlig bevisning med datorstödd videoteknik
skulle kunna undanröja nackdelarna med bandupptagningar.
I rapporten redovisas några huvudlinjer i den diskussion som
arbetsgruppen har fört i fråga om utrymmet och gränserna för
ekonomiska styrinstrument inom domstolarnas verksamhet.
Betydelsen av ett effektivt ledarskap i domstol och hur
ledningen av hovrättsarbetet bör utövas diskuteras i rapporten.
Bl.a. föreslås att hovrättsavdelningarna bör upprätta
verksamhetsplaner för sitt arbete och att hovrättslagmannens och
kansliföreståndarens arbetsledaransvar närmare regleras.
Den lämpliga storleken av en hovrättsavdelning från
effektivitetssynpunkt diskuteras. Tiden är enligt arbetsgruppen
sedan länge mogen att i ljuset av domstolssystemen i EG-länderna
i grunden se över och modernisera den interna
hovrättsorganisationen. I avvaktan på en sådan översyn föreslår
arbetsgruppen att det inleds en försöksverksamhet i någon
hovrätt, som är datoriserad, med en avdelning som består av tio
lagfarna ledamöter, varav en ordförande och två vice ordförande.
Denna bör betjänas av två sammanslagna kanslier av nuvarande
storlek och åtminstone fyra fiskaler/fiskalsaspiranter.
Arbetsgruppen anser avslutningsvis att övervägande skäl talar
för att permanenta den ordning som bl.a. har tillämpats i
hovrätten över Skåne och Blekinge med avdelningar bestående av
sex lagfarna ledamöter. Den får enligt arbetsgruppen utvärderas
på nytt om arbetsgruppens förslag i det föregående skulle vinna
gehör.
För- och nackdelar med olika modeller för kansliorganisation
diskuteras i rapporten. Arbetsgruppen förordar med utgångspunkt
i de erfarenheter som hittills har vunnits i
försöksverksamheterna en modell framför de andra, nämligen
systemet med rotelsekreterare, samtidigt som den framhåller att
varje avdelning i samråd bör få välja den organisation som
passar den bäst.
I övrigt innehåller rapporten förslag som går ut på att inleda
försöksverksamheter i vilka uppgiften att föredra enklare typer
av mål anförtros kansliföreståndare och dem som har motsvarande
erfarenheter av hovrättsarbete och att inskränka skyldigheten
att protokollera olika typer av utsagor i hovrätt m.m.
Administrativa och organistoriska frågor, verksamhetsplanering
m.m.
Lars Åhlén: När det gäller domstolsväsendet i dag så finns
alltså domstolsutredningen. Men direktiven för den utredningen
har vissa begränsningar. Utredningen skall inte syssla med det
som gäller domstolsverkets framtida roll. Den skall inte
koncentrera sig på frågor som rör renodling av domarrollen. Man
skall inte ta sig an frågor som gäller inskrivningsväsendet. Där
finns Anna-Karin Lundins utredning som man hänvisar till, och
där finns alltså det förhållandet att domstolsverket och
centralmyndigheten för fastighetsdata kommer att genomföra
fastighetsdata inom inskrivningsväsendet. De här delarna ligger
alltså öppna för att behandlas på annat sätt, medan vi vid
domstolsverket redan förra året innan domstolsutredningen hade
kommit i gång fann att det fanns all anledning att se hur
förändringarna, de förväntade förändringarna av utredningens
arbete, skulle kunna påverka verket. Därför startade vi en
internutredning för att se vilken roll som verket kunde ha i
framtiden. Det är också betingat av att domstolsverket till
skillnad från domstolarna fick underkasta sig huvudalternativet
i budgetprocessen, att man fick nedskärningar på anslaget och
att man var tvungen att möta de besparingskrav som ställdes.
Vid slutet av utredningsarbetet, som vi bedrev, riktades ett
besparingskrav på 10 % på verket. Vi såg det som vår uppgift
dels att se hur förändringarna, de förväntade förändringarna i
omvärlden, skulle påverka våra framtida arbetsuppgifter, dels
att klara det här besparingskravet. Det ledde till att de
förslag som lades fram i internutredningen beskrev en
utvecklingslinje över åren fram till år 1995 där vi alltså fann
att vi var tvungna att lägga ut en hel del uppgifter på
domstolarna, att decentralisera, för att klara de här
uppgifterna. Vi var också tvungna att göra en viss intern
omorganisation. Med det trodde vi alltså att vi skulle kunna
klara besparingskraven.
Vi hade inte mer än lämnat över den här rapporten till
departementet förrän vi i ett särskilt beslut av regeringen, den
8 maj, fick i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som behövde
vidtas för att skära ner verkets anslag med 25 %, alltså en
nedskärning med en fjärdedel av verksamheten. Det var, tyckte
vi, sannerligen inte en enkel uppgift. Men vi har arbetat under
sommarmånaderna och i början av hösten och har redovisat det
förslaget den 1 oktober. Det går alltså ut på att vi föreslår
att efter hand som man bygger ut teknikstödet skall allt fler
uppgifter överföras från verket till domstolarna. Man skall göra
en mycket långtgående decentralisering när det gäller både
personalen och andra administrativa uppgifter. Det innebär också
att vi måste göra den här omorganisationen och försöka att få om
möjligt lite större besparingseffekter på det. Men även om man
gör de här delarna, nådde vi inte upp till de besparingskrav som
var riktade mot oss och därför har vi sagt oss att man väl i så
fall får sänka ambitionsnivån när det gäller visst
utvecklingsarbete. Vi har gått igenom en del frågor som kanske
kunde vara intressanta att nämna. Vi har sagt att när det gäller
huvudmannaskapet på rättshjälpsområdet är det kanske inte
nödvändigt, nu när det inte finns mer än enda myndighet,
nämligen rättshjälpsnämnden i Sundsvall, att verket behåller
rollen som huvudman för rättshjälpen. Det kanske inte är
nödvändigt att vi har huvudmannaskapet på de allmänna
advokatbyråerna. Där har man redan decentraliserat mycket i dag,
och man skulle kunna låta dem leva sitt eget liv.
Vi har sagt att det kanske också är så att centralmyndigheten
för fastighetsdata självständigt kan genomföra arbetet med att
slutföra den reformen. Men samtidigt är det klart att det kostar
pengar att bygga upp kompetensen på domstolarna för att de skall
kunna klara de nya uppgifterna.
Det finns alltså i det här paketet, som vi redovisar, vissa
möjligheter att vidta de här förändringarna. Det går att göra.
Det innebär för verkets del att man i så fall skulle skära ned
ett fyrtiotal tjänster. Men vi är inte särskilt glada över den
utvecklingen. Vi tycker att man borde få koppla ihop det här med
vad som händer i domstolsutredningen. Man kan inte se verkets
förändringar i sin organisation fritt från den
organisationsförändring som kan bli följden av det
utredningsarbete som pågår.
Nu har ju frågan kommit i ett annat läge, eftersom
domstolsutredningen har fått en begränsning i de senaste
direktiven eller får den i dag. Jag tror beslutet tas i dag om
att utredningen inte i framtiden skall syssla med frågor som rör
de organisatoriska frågorna utan de skall behandlas i annan
ordning. Det har vi tolkat på det sättet att antingen blir det
en ny utredning eller så gör man någonting i regeringskansliet
åt organisationsfrågan. Vad vi gärna vill ha sagt från verkets
sida är att frågorna om verkets framtida roll och om
domstolsorganisationen i övrigt hör ihop. Dem måste man bedöma i
ett enda sammanhang.
Bo Broomé: Jag skall också göra ett pedagogiskt försök att
hålla tiden. Jag skall uppehålla mig vid hovrätternas bekymmer.
Jag skall ta vid där jag slutade. Jag sade då att hovrätterna
har en besvärlig och ständigt ökande målbörda. De två frågorna
jag tänkte ta upp nu är för det första vilka konsekvenserna blir
av att hovrätterna har drabbats av denna målbörda och för det
andra vad som bör göras och vad man inte bör göra.
Till den första frågan förhåller det sig naturligtvis så att
ständigt ökat arbete leder till att personalen slits. Det är
ofta upprepade argument, men de är inte desto mindre viktiga. I
den mån vi inte hinner med målen uppstår naturligtvis balanser.
Det tar längre tid innan människor som kommer till hovrätten får
sina mål avgjorda. Men det tredje och intressantaste är vad som
händer med kvaliteten. Jag har intervjuat hovrättens
avdelningsordförande och frågat dem: Hur ser ni på
rättskipningen i hovrätten nu resp. läget för ungefär tio år
sedan. Och deras svar är enstämmigt och klart: Vi kan inte lägga
ner lika mycket tid på varje mål som vi gjorde förr i världen.
Hovrättens behandling av målen blir mindre grundlig eller om man
vill använda ordet lite ytlig. Man låter saker passera som man
inte lät passera förr i världen. Risken för slarv har ökat. Är
då rättssäkerheten i fara? Man kan svara på frågan så här.
Rättssäkerheten i hovrätten har under det senaste decenniet
blivit mindre. Men den är fortfarande fullt acceptabel.
Nästa fråga är då. Vad kan vi göra åt detta? En lösning kanske
var rationaliseringsåtgärder -- administrativa och
organisatoriska förändringar. Ett mönster som man kan hämta här
är från den civila sektorn. Det pågår ett omdaningsarbete inom
hela den civila sektorn för närvarande Och visst, här finns
mycket att hämta. Sådant som personalutveckling, betonandet av
chefsrollen, chefsutbildning, chefsrekrytering. Men när alla
frågor lösts måste man enligt min mening ha öppen blick för
domstolarnas särställning. Deras särställning är inte en facklig
fråga på något sätt utan den är konstitutionellt betingad.
Domstolarna har i regeringsförordningen getts en viss ställning,
en viss roll, som inte andra myndigheter har. Enligt min mening
är det två tankar som har diskuterats som man bör ställa sig
avvisande till. Den ena är att tidsbegränsa förordnandena för
chefsdomare i domstolsväsendet. Den andra är att införa
individuella löner för domarna -- försök man gör inom många
andra områden. Detta är två tankar som med mycket små bokstäver,
men ändå, har förts fram i domstolsverkets rapport. Enligt min
personliga mening är de här tankarna i strid med principen om
domstolarnas självständighet. Beträffande tidsbegränsningen av
chefsdomarnas förordnanden är tanken att man dels är domare,
dels är chef och som sådan har tidsbegränsad anställningsform.
Den tanken är enligt min mening grundlagsstridig eller rent av
fel. Hovrättspresidententerna och kammarrättspresidenterna
träffades nyligen i Sundsvall och där förelåg det, såvitt jag
förstod, fullständig enighet i den här frågan. Vi framförde
också vid det tillfället synpunkter till den nya
justitieministern. Svaren är alltså att vi ställer oss avvisande
till just dessa förslag.
Visst finns det annars mycket att göra beträffande
administrativa frågor, teknikanvändning som Claes Werdinius har
varit inne på här. Delegation. Jag vill säga, i likhet med
Werdinius, utan sådana åtgärder kan vi inte lösa våra problem.
Jag kan åstadkomma en del förbättringar men inte några
avgörande. Orsaken till det är att allmänna domstolarnas
förhandlingar tar väldigt mycket tid. De kan inte
rationaliseras. Vi måste bedriva intellektuell verksamhet som
består i att vi analyserar rättsläget och resonerar oss fram
till viktiga och avgörande beslut. Det går inte heller att
rationalisera domskrivandet. Vi måste skriva domar som är
någorlunda utförliga och begripliga för parter och för den
allmänhet som tar del. Det går ju inte heller att rationalisera
annat än i mycket begränsad utsträckning med hjälp av ord- och
textbehandling.
Om detta inte heller hjälper, vad skall man då göra för
domstolarna? Situationen är sådan att något måste göras. En
radikal medicin är lagstiftningsåtgärder. Jag avser att
återkomma till detta i morgon.
Vad jag än går in på i den delen är emellertid frågor på
längre sikt. Vi har redan tangerat problemen. Domstolsverket har
i sin senaste anslagsframställning föreslagit att hovrätterna
skall tillföras nya avdelningar. Eftersom lagstiftningen kan
komma att ändra läge så behöver man ju inte göra denna utökning
permanent.
Karin Bishop: Det är nödvändigt att satsa resurserna på
rättsväsendet i ett rättssamhälle. Jag tänkte också gå in och
tala om ökade resurser och resursförstärkning, men det ligger
kanske på ett lite lägre och kanske många tycker banalt plan.
Först kanske jag bara skall erinra om att jag är chef för
Norrköpings tingsrätt, en av de mellanstora tingsrätterna i
landet. Det finns fem domstolar i den här storleksordningen, som
Norrköping, där vi är tio domare, fördelade på två avdelningar.
Det är en brottmålsavdelning och en tvistemålsavdelning.
Jag skall också säga innan jag börjar att jag tycker att vi i
domstolen fungerar ganska bra. Framför allt att vi har en
väldigt fin personal av alla kategorier och att det existerar en
djup samarbetsanda bland domarna, som gör att arbetet flyter
ganska smidigt. Vi tycker att domstolens storlek, den här
fördelningen och att domarna cirkulerar mellan brottmål och
tvistemål är en nyfunnen, ganska rationell, arbetsfördelning.
Cirkulationen kan väl också bidra till att man bryter gamla
invanda, kanske inte alltid så lyckade, rutiner.
Ja, kort sagt, så tycker jag att vi har ett ganska bra
arbetsklimat hos oss. Och det kan väl också bero på att vi har
många biträden, vi är lyckligt lottade. Vi har många biträden,
som har varit många år vid tingsrätten. Men det är väl så, helt
nöjd kan man väl inte vara med allting. Det finns också brister
hos oss. Nu har visserligen tekniken hunnit fram även till oss
och vi håller på att få våra kanslier datoriserade, vilket de
flesta av oss tagit emot med stor entusiasm. Men det finns stora
brister när det gäller domstolarnas utrustning, och det ligger
på ett annat plan än själva datatekniken. Det är klart att man
inte kan kräva alltför mycket i tider som dessa, men man måste
ju se problemen på sikt. Det jag kommer att tala om kan man
alltså inte komma åt utan pengar. Det är sådana saker som
kontorsmöbler och teknisk utrustning av olika slag. Den är
nedsliten och omodern på många domstolar, och anslagen för den
verksamheten är absolut inte tillräckliga. Jag tror faktiskt att
snålheten kan bedra visheten. För det går faktiskt ut över
rättssäkerheten. Hos oss, som hos många domstolar, saknas det en
modern högtalaranläggning t.ex. som, om vi hade den, skulle göra
att domstolens ledamöter kunde höra ordentligt vad parter och
vittnen säger. Det är ju inte roligt att, som ordförande,
ideligen i förhör behöva uppmana en målsägande i ett
sexualbrottsmål att tala högre om saker och ting som hon finner
pinsamt. Man kanske också hör fel och får fråga om. Det är också
besvärande och stör ens uppfattningsförmåga om fläkten bullrar
eller luften är dålig. Det finns dålig belysning och stolar som
ger ryggvärk vid långa sittningar. Det sista kan vi fråga också
nämndemännen om för de brukar klaga på detta. Det är alltså så
att kontorsutrustningen behöver moderniseras och förnyas. Vi får
visserligen nu en ny terminal, och det är vad vi har önskat. Men
att en datorarbetsplats kan behöva utrustas med ny belysning,
inte på 10 eller på 40 platser utan på alla, det är inte lika
självklart. Det låter kanske som kverulans, men jag tycker man
måste ta denna sida av domstolarnas arbetsmiljö på allvar. Man
behöver en modern utrustning för att personalen skall trivas och
stanna kvar. Till sist, men inte minst, är det ju också en
förutsättning för att domstolarna skall kunna ge god service.
Jag vill upprepa en sak från början, man skall satsa på
domstolarna och även sådan här typ av utrustning och därmed på
rättssäkerheten. Det tycker jag är viktigt.
Göran Ljungberg: Jag har tänkt tala litet om sårbarheten
hos små tingsrätter och om bekymren med de s.k. delade
tingsfiskalstjänsterna om tiden räcker till men först skall jag
säga något om min egen tingsrätt. Det är en glesbygdstingsrätt,
den sträcker sig från havskusten ända upp till norska gränsen.
Inom detta område bor 60 000 människor varav 40 000 är
koncentrerade till området närmast kusten. Resten är i stort
sett glesbygd. En fördel är att den sociala kontrollen
fortfarande fungerar bra. Kallelser till förhandlingar är ganska
lätta att utföra, utföra snabbt. Parterna kommer som regel till
förhandlingarna och uteblir mera sällan. Det innebär att vi får
ställa in förhållandevis få förhandlingar på grund av parter som
uteblivit. En annan fördel som jag uttryckligen vill nämna är
att personalstabiliteten är väldigt hög. Det är ont om arbeten i
Gällivare och Lycksele. Det innebär att har man fått ett
statligt arbete då stannar man.
Den tingsrätt som jag representerar är alltså Piteå tingsrätt.
Den har tre domartjänster. Det är en vanlig storlek på
tingsrätter i Övre Norrland. Det finns bara två tingsrätter i
Umeåbygden som är större. Jag menar att domstolar med bara tre
domare är mycket sårbara, t.ex. om det kommer större brottmål,
som påkallar att en domare ägnar sig åt detta en längre tid
eller om de har ett större tvistemål, som fordrar att alla tre
domare är upptagna kanske i flera dagar med huvudförhandling.
Detsamma gäller vid sjukdomsfall eller annan frånvaro av domare.
Hovrätten i Umeå är en liten hovrätt och den har mycket
begränsade personalresurser även den. Den har alltså mycket små
möjligheter att hjälpa oss med förstärkningspersonal när det
brinner i knutarna hos oss.
Visst är det så att tingsrätterna sinsemellan försöker hjälpa
varandra med förstärkningspersonal, när man kan det. Men det
hindrar inte att störningar ofta inträffar på grund av
personalbortfall. Som jag ser det har vi under de senaste åren
levat i en mer eller mindre konstant krissituation i vissa
tingsrätter i Övre Norrland på grund av personalbristen. Det är
alldeles klart att den här krissituationen sliter väldigt hårt
på domaren.
Som jag sa så har tingsrätterna som regel bara tre
domartjänster och en av dem är en tingsfiskal. Tingsfiskalen är
alltså en yngre hovrättsjurist. Tjänstgöring som tingsfiskal ses
som ett led i fiskalens karriär. Tidigare hade ju tingsrätterna
som regel sin egen tingsfiskalstjänst, sin egen tingsfiskal att
förfoga över. Men ekonomin har under senare år blivit sådan att
det har blivit en regel att flera tingsrätter har fått dela på
en tingsfiskal på det sättet att tingsfiskalen under den tid han
är stationerad vid en tingsrätt också tjänstgör längre tid,
kanske tre, fyra månader vid en annan tingsrätt.
Systemet med delade tingsfiskalstjänster kan vara motiverat
ibland ur fördelningssynpunkt. Men det ställer till trassel och
elände för tingsrätten. Det är praktiskt taget omöjligt att
planera tingsfiskalens tjänstgöring vid tingsrätterna på ett
vettigt och effektivt sätt. Särskilt svårt är det när det
inträffar sjukdomsfall. Det händer rätt ofta. Det är också
hemskt svårt att tro att det ligger någon ekonomi i de här
delade tingsfiskalstjänsterna. Tvärtom tror jag att de blir
väldigt dyrbara. Det kostar naturligtvis massor av resor och
traktamenten. Och fiskalerna är så lite effektiva, menar jag,
när de ständigt måste byta arbetsplats.
Min tro är alltså att det blir lyckligare om vi kan leva utan
dessa delade tingsfiskalstjänster. Man borde i stället ge
hovrätten förstärkningspersonal som kan rycka ut vid behov. Jag
är medveten om att det här i allra högsta grad är en ekonomisk
fråga som ser ut att bli svårlöst, men jag tror att man skulle
vinna en del i effektivitet om man hade det på det sättet.
Våra grundproblem är att vi har alltför små arbetsenheter. Vi
måste ju leva med det på grund av avståndet där uppe i
glesbygden. Det är lättare att leva om man vet att man kan vara
hemma med sjuka barn eller att man kan vara på domstolsverkets
utbildningar utan att tingsrätten hemma rasar ihop, att man kan
göra samhällsinsatser vid sidan av tingsrätterna utan att det
går ut över tingsrätten.
Jag skulle också vilja säga något om häktningsreglerna. Det är
en speciell fråga därför att den delvis berör
domstolsorganisationen och delvis kriminalvården. De
häktningsregler som infördes för några år sedan innebär att
domstolen måste hålla häktningsförhandling samma dag eller
senast dagen efter häktningsframställningen till tingsrätten.
Och det har lett till att vi har jourdomstolar som prövar
häktningsfrågan på lördagar och söndagar. Det kan leda till att
Gällivare tingsrätt är häktningsdomstol en söndag åt personer,
som kommer från Piteå eller Luleå eller Haparanda, som ligger 30
mil därifrån. De måste med andra ord inställas till tingsrätten
i Gällivare för häktningsförhandling och detta är en
fruktansvärd dyrbar procedur.
Jag har ett exempel från i söndags, det var två personer från
Piteå som skulle häktas för olika brott. Gällivare var
häktningsdomstol. De transporterades upp från Piteå till
Gällivare. Det är en sträcka på 30 mil. För detta behövdes det
två bilar. Det behövdes sex vårdare från häktet. Det behövdes
dessutom övernattning för de här vårdarna. För dessa båda
kostade det hela sammanlagt 20 000 kr. Alltså rena
transportkostnader. Dessutom blev de här personerna inte
häktade, vill jag bara tillägga.
Som jag ser det är det ofrånkomligt att man gör någonting åt
häktningsreglerna. Jag tror inte att man skall se över själva
reglerna som sådana. Men jag skulle nog tycka att man bör se
över tillämpningen av häktningsreglerna, så att man kan undvika
påslag av det här slaget. Det är specifikt för övre Norrland.
Jag tror att man klarar det bra på många andra håll i landet.
Anna-Karin Lundin: Jag hade tänkt att jag skulle stanna
kvar i Norrland. Men inte i den här glesbygden som Göran
Ljungberg representerar. Det finns också andra delar av
Norrland, bl.a. Umeå, som jag representerar. Umeå är alltså en
av de mest expansiva regionerna i landet. Där finns universitet
och allt händer i den stan.
Nu är det så att domstolsväsendet alltid har haft
Norrlandsproblem. Det känner ju alla till. Det har alltid varit
svårt att rekrytera jurister. Det har gällt även när ekonomin
inte lagt hinder i vägen. Det där har man varit medveten om på
många håll. Man har gjort olika saker för att bättra på läget.
En sak är den fullständiga juristutbildningen vid universitetet
i Umeå, som kommer till stånd nu. Det tror vi skall ändra läget
ganska radikalt. En gång i tiden var det tandläkarbrist i Umeå.
Sedan fick man tandläkarutbildning och läget har förbättrats
avsevärt.
Det finns andra saker man kan göra. Jag skulle vilja framföra
att man inrättar en s.k. utredningsavdelning i Umeå. Det finns
sådana i Malmö, Göteborg och Jönköping. På de här
utredningsavdelningarna arbetar yngre domstolsjurister som
utredningssekreterare. Det här arbetet är en mycket bra merit
för de här yngre juristerna. Det underlättar möjligheterna för
dem att få en ordinarie domartjänst. Det är så nu att
assessorerna i Norrland har mycket mindre möjligheter än
kollegerna söderut att skaffa sig meriter och det betyder att
juristerna drar sig för att flytta till Norrland, och de som
hamnat där drar sig söderut. Det är alltså en mycket bra åtgärd
för att förbättra rekryteringsläget i Norrland.
Som ett ytterligare led i en Norrlandssatsning kan man se
beslutet att inrätta två kammarrättsavdelningar i Umeå fr.o.m.
nästa halvårsskifte. De är filialer till Sundsvall. Det här
beslutet har naturligtvis inte tillkommit för att underlätta
eller lösa rekryteringsproblem i Norrland. I första hand har de
här avdelningarna tillkommit för att befolkningen i Umeå skall
ha en kammarrätt på rimligt avstånd. Det är flera här som talat
om att man skall satsa resurser på rättsväsendet.
Nu gäller det kammarrättsenheten i Umeå. Det finns redan ett
orosmoln på himlen. Redan nu börjar det sprida sig en
uppfattning om att den här verksamheten i Umeå inte har någon
som helst framtid. Det är alltså mycket allvarligt för den här
verksamheten. Om det blir en allmän uppfattning att
kammarrättsverksamheten i Umeå inte har någon framtid, då blir
det ingen bra verksamhet. Ingen vågar satsa någonting. Vad som
har hänt och som alltså kan bli aktuellt är att man räknar med
att domstolsutredningen kommer med ett förslag, som innebär att
ett visst antal kammarrättsavdelningar skall läggas ned. Det här
hör inte till domstolsutredningens organisatoriska delar, för
där vet vi ju inte alls vad som kommer att hända. Det här har
samband med att domstolsutredningen kommer att föreslå, enligt
sina direktiv, att man skall lägga rättskipningen så långt ned i
organisationen som möjligt. Och det innebär att länsrätterna
kommer att få mål som tidigare har gått direkt till
kammarrätterna. Om det här förslaget genomförs blir det med ren
matematik, färre mål i kammarrätterna och färre
kammarrättsavdelningar.
Då faller blickarna på Umeå, som är den minsta och yngsta. Det
är naturligtvis så att ingen kan besluta att en verksamhet skall
finnas kvar i all evighet. Men man måste ändå se till att det
finns någorlunda vettiga planeringsförutsättningar. Folk måste
veta att de får stanna kvar. Folk som funderar på att ta sig
norrut måste tycka att det är någon mening med det. Jag är
övertygad om att med ett rimligt mått av arbetsro kan
kammarrätten i Umeå bli världens bästa kammarrätt och den kan
också fylla en väldigt stor funktion när det gäller
juristsituationen i Övre Norrland över huvud taget.
Jag har någon sorts vision av att det här i Umeå kan bli någon
sorts domstols- eller juristcentrum. Där alla kan samarbeta
mellan domstolar som finns och med universitetet. Det finns
mycket goda förutsättningar för detta. Jag gladde mig mycket åt
riksdagens beslut, men just då det ser ut som bekymren tagit
slut verkar nya dyka upp.
Håkan Nordling: Jag skall under den här programpunkten
tala som representant för förvaltningsdomstolarna.
Den första punkten jag har satt upp kommer att såra Anna-Karin
väldigt hårt eftersom jag har skrivit att jag ser framför mig
att länsrätternas mål är att vilja omfatta i stort sett samma
målgrupper som kammarrätterna har i dag, men att det kommer att
innebära att kammarrätterna blir mindre men deras ställning som
sista instans stärker deras möjligheter att arbeta med de
enskilda viktiga målen i större utsträckning än de kanske får i
dag. Jag ser också framför mig att alla överklaganden som kommer
till länsrätten skall obligatoriskt ha omprövats hos
beslutsmyndigheten, alltså en obligatorisk omprövning i
förvaltningsmyndighet, innan man kan klaga till länsrätten. Jag
ser också framför mig att länsrätten förvandlas från en domstol
med två ackumulerade målgrupper, skattemålen och körkortsmålen,
till ett mycket blandat målområde. Det kräver i sig fler domare
i länsrätten men färre i kammarrätten, men inte motsvarande
utbyggnad av den administrativa personalen. Jag tror också på
att man har mycket att vinna på om man kan samordna tingsrätten
och länsrätten i residensstäderna, dvs. att man kan ha
gemensamma vaktmästarsysslor, postrutiner och kopieringsmaskiner
och annat. Man kan ha gemensamma förhandlingslokaler. Mycket har
börjat göras i den vägen men jag tror man skall gå vidare. Det
är viktigt att varje domstol blir en egen budgetmyndighet. Det
har påbörjats men det är långt ifrån alla som .... Men
domstolsverket måste finnas kvar som en stark central myndighet,
det är jag också övertygad om. Jag tror inte på tidsbestämda
chefsdomarförordnanden, som har nämnts tidigare. Det är inte så
lätt att vara effektiv chef när man inte själv väljer sin
viktigaste medarbetare nämligen.
Och till sist vill jag varna för att lägga myndighetsaspekter
på domstolarna. Domstolarna väljer inte sina arbetsuppgifter, de
kommer utifrån och skall lösas efter bästa förmåga.
Det är vad jag ser framför mig just nu i ett något längre
perspektiv. -- Jag är då chef för en mindre länsrätt med tre
domare: lagman, rådman och fiskal. Fiskalen byts för varje år
eftersom han har pågående domareutbildning. Vi har ungefär 2 %
av befolkningen i Kronobergs län av landets befolkning och
ungefär 2 % av länsrätternas totala målstock. Vi har en stabil
personal.
Länsrätterna är renodlade på så sätt att de inte har några
förvaltningsuppgifter som tingsrätterna har. I dag döms tre
stora målgrupper, skattemål, körkortsmål och socialmål. Det
stora problemet i länsrätterna är att hinna avgöra skattemålen,
de utgör drygt hälften av antalet nyinkomna mål för närvarande.
I början av 80-talet utgjorde de närmare 80 % av antalet inkomna
mål. Men det har delvis sjunkit men de andra målgrupperna,
körkortsmålen och ö-målen som vi kallar dem, socialmålen, har
ökat lavinartat, som jag ser det. Vi hinner inte avgöra
skattemålen i den utsträckning som vi borde göra. Riksdagen har
uttalat att skattemålen skall gå igenom en länsrätt på i
genomsnitt ett år. I dag är genomsnittssiffran i landet ett och
ett halvt år. Många länsrätter är bättre men många sämre än
genomsnittet. Vi har inte klarat det här målet och det är inte
bra. Nu har vi vid halvårsskiftet fått socialförsäkringsmål. Vi
kommer vid årsskiftet att få de psykiatriska målen. Vi har fått
nya fasta domartjänster och rådmanstjänster. Vi skall inte klaga
i vårt län, vi har fått två stycken och det motsvarar i stort
sett det förväntade antalet inkomna mål. Men vi har inte fått
några nya handläggare eller notarier. Och det är det som är
bekymmersamt. Vi arbetar i dag på tre rotlar och i
fortsättningen på fem rotlar. Vi har i dag en handläggare och en
notarie på varje rotel, de skulle spädas ut i fortsättningen och
risken är ju stor att skattemålen blir ännu äldre.
Psykiatrimålen som i stort skall avgöras åtta dagar efter det
att de har anmälts till länsrätten och socialförsäkringsmålen
får i allmänhet anses ha större förtur än skattemålen. Jag vet
inte hur det skall gå, det finns inte pengar.
Det är vårt stora bekymmer, skattemålen. Och jag tycker det är
ännu viktigare att man kan satsa på skattemålen för närvarande
därför att just i år går vi över ifrån vad som kallas en
beloppsprocess till en sakprocess. Vi får en helt ny
processordning när det gäller skattemålen. Taxeringslagen har
bytts ut mot en ny sådan, med stora insatser på att utbilda
personal. Länsrätterna kommer att få ta över personal eller få
personal från försäkringsrätterna som oftast saknar
skatteerfarenhet. Skall de då lära sig det gamla skattesystemet
med beloppsprocessen plus det nya eller hur skall man eljest
satsa på personalen. Det bästa vore om de gamla skattemålan
kunde avgöras så fort som möjligt även om ett eller annat kommer
att ligga kvar.
Åke Lundborg: När jag fick inbjudan till seminariet
bestämde jag mig för att tala om ekonomin. Eftersom ekonomin för
närvarande är domstolarnas och mitt enda riktigt stora problem,
satsar jag mina minuter på det. Jag skrev också ihop en stomme
till ett anförande som säkert landade på andra sidan de 20
minuter som det var tal om då. Nu skall jag ändå försöka att
hålla mig till ungefär de nio, kanske gör jag inte det valda
ämnet rättvisa på den tiden. Därför har jag med mig några
urklipp av den längre varianten. Jag lämnar den här för de
intresserade att läsa.
Jag har valt att ägna detta anförande åt en ekonomisk
betraktelse med sina rötter i målbestämning och
resursbehovsberäkning.
Vid sådana här tillfällen brukar jag uttrycka mig tämligen
rakt på sak. Min avsikt är inte att gnälla eller såra. Och det
finns inget som är illa menat.
Att anvisa medel för en viss verksamhet är som alla vet inte
bara att dela ut en summa pengar som förhåller sig till förra
årets summa på det ena eller andra sättet, även om själva
budgeteringstekniken inbjuder till ett sådant betraktelsesätt.
I teorin handlar det om något som förenklat kan uttryckas
vad är det man vill ha utfört?
vad kostar det?
Detta enkla är emellertid i praktiken något ganska svårt. I
frågan vad är det man vill ha utfört ligger till en början för
domstolarnas del en bedömning av hur många mål och ärenden av
skilda slag som kan väntas komma in, av gamla sorter och av nya.
Men det är inte bara en fråga om antal. Man måste också veta om
det är någon gammal sorts mål som ändrar karaktär och hur
karaktären ser ut på de målgrupper som eventuellt tillkommer.
Min bedömning är att vi i vårt land i alltför stor utsträckning
nöjt oss med att i kvantitativa tal hålla reda på antalet
inkomna mål i förfluten tid. När det gäller reformkonsekvenser
har finansdepartementet alltför ofta i praktiken varit
bestämmande när det gällt att beräkna antalet inkommande mål och
deras svårighetsgrad.
I den enkla frågan vad är det man vill ha utfört döljer sig
också problem av betydligt större och djupare dimensioner. Ett
sådant är hur prestationerna skall se ut, dvs. kvaliteten på de
utförda prestationerna.
hur långt skall sakfrågorna utredas?
hur mycket skall vi sätta av för rättsutredningar?
hur mycket skall vi lägga ned på domskrivning?
vilka handläggningstider vill vi tillåta oss?
hur stora balanser skall vi godta?
hur långt skall vi leva upp till serviceskyldigheten?
Det handlar här om svåra subtila frågor som från tid till
annan borde vara föremål för kartläggning och begrundande. Av
statsmakterna ser man dem ibland behandlade när det skrivs
processlagar eller förvaltningslagar men nästan aldrig i
budgetsammanhang.
Förklaringen är säkert densamma som när man i propositioner
inte sällan får läsa att mindre kostnadskrävande reformer kan
klaras inom befintliga resurser. Emellanåt skall befintliga
resurser räcka till både det ena och det andra. Inom vissa
områden kanske man lättare kan låta pengarna räcka "så långt de
räcker", men detta kan inte rimligen gälla domstolsverksamhet.
Det ligger en fara i att kvalitetsfrågorna inte tas på allvar.
Förändringarna är inte plötsliga och snabba utan kommer
smygande. Och skadorna tar tid att reparera. Det är därför
särskilt viktigt att från tid till annan göra en djupdykning.
Hur har utvecklingen varit under de senaste fem eller tio åren?
Läggs det ned tillräcklig omsorg på målen? Håller handläggningen
och avgörandena tillräcklig klass?
Jag är helt övertygad om att den förvaltningsdomare inte finns
som t.ex. inte skulle vilja lägga ned lite mera omsorg på såväl
utredning som domskrivning. Man skulle säkert gärna vilja ha
utrymme för fler muntliga förhandlingar. Man skulle vilja hålla
en högre servicenivå, och man skulle vilja ägna mer tid åt
notarieutbildning.
Med rådande samhällsekonomi inser jag att det inte är läge för
kvalitetshöjningar utöver en godtagbar nivå. Problemet är
emellertid att det är svårt att veta var gränsen går för en
godtagbar nivå. Problemet är också att nivån har en tendens att
glida. Det är därför särskilt viktigt att man lägger fast
kriterier för en godtagbar eller, hellre, en önskvärd nivå och
att man med jämna mellanrum känner efter var man ligger i
förhållande till den fastlagda nivån.
Även om det inte ytterst är domaren eller domstolen som har
att bestämma nivån åligger det oss att säga ifrån om vi tycker
att förutsättningarna brister för en tillräckligt kvalitativ
nivå. Konsekvensen blir då att vissa mål inte kommer att hinnas
med. Men även om alla mål hinns med, behöver detta inte betyda
att allt är välbeställt. Kvantitet kan ha fått gå ut över
kvalitet.
Jag anser att förhållandena inom förvaltningsdomstolarna fram
till nu har varit nöjaktiga utom i ett hänseende, men att vi nu
befinner oss i närheten av den kritiska punkten. Tempot är så
högt uppdrivet att det rimligen måste påverka felprocenten. Då
utgår jag ändå från mina egna värderingar att man på en länsrätt
kan tillåta sig att ställa sådana effektivitetskrav som inte är
förenliga med anspråk på fullständig ofelbarhet.
Och det är ett faktum att vi i domstolarna riskerar att bli
litet fartblinda och litet hemmablinda. Många av oss tänjer och
tänjer i det vällovliga syftet att bli av med balanser eller
slippa se balanserna öka.
Det område som jag nyss åsyftade och där det fortfarande
återstår mycket att göra inom
förvaltningsdomstolsorganisationen, är handläggningstider och
balanser, låt vara att det för fem--tio år sedan var långt
värre.
Under senare år har man mer och mer börjat tala om
målstyrning. Ett system med treårsbudgetering har införts för
bl.a. domstolarna. Man kan fråga sig hur detta passar för och
påverkar domstolsväsendet.
Målstyrning går bl.a. ut på att de anslagsbeviljande
instanserna anger vilka mål de vill ha uppnådda och att
anslagsmyndigheterna får välja medel för att uppnå dessa mål.
Som har framgått av vad jag redan sagt ser jag det som en
fördel för domstolarna om våra uppdragsgivare talar om hur de
vill ha det, vilka krav man ställer. Egentligen är det en
nödvändighet.
Jag skäms inte för att säga att jag för omkring tio år sedan
var förslagsställare till att det skulle skrivas in i en
budgetproposition att ett vanligt skattemål borde vara avgjort i
länsrätt inom högst ett år från den dag då målet kom in. Jag
skäms inte heller för att säga att tanken bakom förslaget inte
så mycket var att öka trycket på domstolspersonalen som på de
anslagsbeviljande instanserna själva för att få behålla
tillräckliga resurser. Dessvärre blev det så att resurserna
försvann men trycket på personalen finns kvar eller snarare
ökade.
Målstyrning är bra men det sagda illustrerar att
målsättningarna för det första måste vara realistiska och för
det andra måste åtföljas av realistiska och realistiskt
beräknade resurser.
Målstyrningens frihet när det gäller att välja medel
förefaller illa anpassat till domstolarna med den närmast
heltäckande regelstyrning som gäller för dem. I stället gäller
för domstolarna att ökade krav -- frånsett utrymme för
vardagsrationalisering -- omedelbart ställer krav på ändrade
regler eller ökade resurser.
Treårsbudgetering förefaller också vara något som är
svårförenligt med den regelstyrning som gäller för domstolarna.
Den ställer krav på ett förutseeende som är närmast omöjligt att
leva upp till på det här området. I vart fall måste den förenas
med ett reellt utrymme för revidering. Vem kan i dag ha en
bestämd uppfattning om hur många skattemål som kommer in 1993 --
och kvaliteten på dessa? Vem kunde för tre år sedan veta hur
många mål det skulle bli med anledning av 1990 års
småhustaxering? Om man har anspråk på korta handläggningstider,
kan resurstilldelningen inte ske långt i efterhand när målen
redan borde vara avgjorda.
Domstolarna och den verksamhet som bedrivs där har en särart
som måste beaktas också i budgetsammanhang.
En budgetering som är värd namnet förutsätter betydande inslag
av uppriktighet och hederlighet. Det gäller både hos de enskilda
myndigheterna, hos centralmyndigheten, i kanslihuset och i
riksdagen. Den som inte agerar med fasthet och konsekvens tappar
snart nog sin trovärdighet.
Samhället får självfallet den rättsvård som samhället är
berett att betala för. Det är självbedrägeri att t.ex.
kostnadsberäkna en reform tio miljoner för lågt. Bristen slår
ofelbart igenom på det ena eller andra sättet.
Domstolarna får i samhället och hos medborgarna det anseende
och det förtroende som den bedrivna verksamheten förtjänar.
Prestationerna bestäms emellertid framför allt av vilka
arbetsförutsättningar som ges. Indirekt är det alltså
resurstilldelningen som är bestämmande. Domstolarna får med
andra ord det anseende som statsmakterna, bl.a. genom sin
medelstilldelning, gör det möjligt att ha. (En annan viktig
faktor är den kvalitet på domarna som bl.a. arbetsförhållandena
och utgående domarlöner medger.)
Jag gjorde inledningsvis gällande att anslagen borde bestämmas
bl.a. efter vad det är man vill ha utfört, dvs. vara en
konsekvens av en framåtblickande planering. Ser verkligheten ut
på det sättet?
Mitt svar på den frågan är generellt sett nej. I stället gör
man i bästa fall en anpassning i efterhand. Har t.ex. antalet
brottmål 1990 ökat med x tusen, blir det kanske något utfall
1992 eller 1993.
Kan det kallas för framförhållning och förutseende när varenda
skattebetalare vet att det tar sex--åtta år innan ett skattemål
blir avgjort i regeringsrätten? Och skandalartade
handläggningstider i skattemål har vi haft sedan 1950-talet.
Har vi tillräcklig flexibilitet för att möta
efterfrågeförändringar? Vad görs t.ex. när hälften av Svea
hovrätts avdelningar på en gång blir låsta av långmål? Och i
fråga om länsrätten: Skall man vänta till april--maj 1992 för
att få besked om vilka resurser som till äventyrs kan komma att
anvisas för de högar av småhustaxeringsmål som kom i
januari--februari 1991.
Budgetering förutsätter också tillräcklig insyn. Jag vet inte
vilka fördelar man ville uppnå när man för något år sedan slog
ihop de båda domstolsanslagen. I alla händelser var det inte
tillräcklig insyn. Nu får vi i förvaltningsdomstolarna höra att
vi inte ens kan få avsatta förstärkningar för beslutade reformer
därför att det fattas 40 miljoner hos de allmänna domstolarna.
Det förefaller vara ett märkligt sätt för finansiering av
domstolsverksamhet att man tar från en redan fattig för att ge
till någon annan. Och hur skall vi arbeta när vi inte vet från
den ena dagen till den andra var vi står? Jag har tidigare
försökt hålla mig underrättad om läget på
förvaltningsdomstolsanslaget. Som det nu är ifrågasätter jag om
det finns någon, däri inkluderat domstolsverkets ekonomer, som
kan bedöma vilken grad av behovstäckning som föreligger.
I det följande kommer jag att stämma av en del av mina
funderingar mot dagens verklighet, sedd från länsrättens
synvinkel.
När det gäller målangivelser hittar vi en del sådana i
processlagstiftningen. Vissa frågor skall prövas inom fyra eller
åtta dagar eller två veckor. Vissa mål skall handläggas med
förtur och för skattemålen gäller sedan länge ambitionen om
högst ett års handläggningstid för ett normalt skattemål. Inom
riksdagen var det inte långt ifrån att det i våras blev en
stupstock för skattemålen.
I fråga om kvalitativa ting gäller att vi skall leva upp till
en rad processföreskrifter. Vi får inte vara så snabba att vi
missar något för då blir vi åtalade. Och vi får inte samla målen
på hög för då riskerar vi också åtal.
Jag har hittills drivit linjen att riksdagen anvisar medel
inte för 50 eller 75 eller något annat procenttal av de
inkommande målen utan för 100 procent. Eftersom riksdagen känner
till att det förelegat och föreligger eftersläpning i fråga om
skattemålen men ändå ställt sig bakom målsättningen om högst ett
års handläggningstid har jag vågat utgå från att riksdagen också
förutsatt att vi inom rimlig tid skall ha uppnått detta
balansläge.
Eftersom det också måste förutsättas att riksdagen i sin
budgetering vägt in de kvalitativa aspekterna har jag hittills
även utgått från att det är riksdagens uppfattning att de
angivna målsättningarna skall vara möjliga att uppnå på en
tillräcklig kvalitativ nivå och inom givna anslagsramar.
Mina rådmän har gett uttryck för uppfattningen att de hellre
låter sig åtalas för att de inte har hunnit med än för att de
handlagt målen felaktigt.
Min egen optimism har länge varit obruten. Och fortfarande
gäller självfallet att vi gör så gott vi kan. Men de senaste
åren har varit fyllda av besvikelser. Under större delen av
80-talet gällde det att få behålla tillräckliga resurser för att
klara av balansavarbetningen. De sista åren på 80-talet
kännetecknades av status quo. Och nu har vi hamnat i en
bristsituation.
På grund av medelsindragningar och ökat resursbehov för övriga
mål har vi under de senaste fem--sex åren fått lov att stänga
fem--sex skatterotlar. Dessa alltför snabba indragningar känns
definitivt inte bra med fortfarande alltför långa
handläggningstider och fortfarande alltför stora balanser.
I justitieutskottets betänkande med anledning av
budgetpropositionen har man under en följd av år kunnat läsa att
smärtgränsen nu är nådd, nu tål inte domstolarna några
ytterligare budgetnedskärningar. Jag delar den uppfattningen.
Till en början kände jag en viss tillförsikt. Men efter vad som
hänt under 1990 och 1991 har jag blivit tveksam. Det har t.o.m.
gått så långt att jag oroar mig för de psykologiska effekterna
hos personalen av en korrekt lägesbeskrivning i den kommande
verksamhetsplanen.
Fram till vårvintern 1990 hade länsrätten en gynnsam
balansutveckling och en sund ekonomi, helt under kontroll. Då
kom det första nackskottet. Centralt och lokalt hade träffats
löneavtal som sprängde budgetramarna. För länsrättens del var
det ungefär en halv miljon kronor per år som var ofinansierad.
En uppbyggd reserv i storleksordningen 200 000 kr., avsedd för
finansiering av datautrustning för framtida effektivisering,
omvandlades till ett underskott på ett par hundra tusen som vi
fick släpa med oss till påföljande budgetår. Och detta helt
beroende på omständigheter som låg utanför vår kontroll.
Riksdagen beslutade ungefär samtidigt om en reformering av
domarbanan och en förkortning av notariemeriteringen. Dessa
reformer må vara hur angelägna som helst sett från andra
utgångspunkter. Effektivitets- och budgetmässigt var båda en
belastning.
Det är uppenbart att den fiskal som klarat av sitt första
läroår och är på sitt andra år är effektivare än under det
första året.
På samma sätt är den notarie som är på sitt femte halvår långt
effektivare än den som är i början av sin notariemeritering.
Länsrätten hade beräknat sitt bortfall av uppsättarkraft till
fem årsarbetskrafter eller i pengar omkring en miljon kronor,
förutom att rotelinnehavarna skulle få avsätta ytterligare tid
för handledning av ett större antal genomströmmande notarier.
Under förra budgetåret hade länsrättsorganisationen att vänta
målen från 1990 års småhustaxering. Länge befarades att det
skulle röra sig om bortåt 100 000 mål. Lyckan blev stor,
särskilt i domstolsverket, när antalet mål "bara" blev omkring
20 000 i hela landet. Lyckan var inte fullt så stor i länsrätten
i Stockholms län som hade fått 400 000 kr. i anslag för att ta
hand om ungefär 10 000 mål. Pengarna räckte inte ens för att
bekosta datautrustning och datamöbler.
Att indela fem biträden och fem handläggare bara för att se
till att småhusmålen blir registrerade, granskade och
utremitterade medförde inte precis att det blev fler skattemål
avgjorda.
För det här budgetåret har vi för småhusmålen fått ytterligare
1,4 miljoner. På den resursnivån skulle det ta ungefär fem år
innan alla småhusmålen blev avgjorda. Detta ser vi som orimligt.
Vi har lagt på det dubbla på bekostnad av skattemålen. Men det
går självfallet ut över avverkningen av sådana mål.
Under detta budgetår brottas vi med två ytterligare problem.
Det ena är socialförsäkrings- och psykiatrireformerna, båda i
sig högst välkomna. Det andra är en pågående spurt inom
skatteförvaltningen i fråga om målen enligt gamla ordningen. Det
gör att skattemålen äntligen blir färdiga för avgörande i strida
strömmar. Men det medför att vi inte har någon möjlighet att
leva upp till vår målsättning att ett skattemål skall vara
uppsatt inom tre månader från den dag då det blev färdigt för
avgörande.
Problemet med socialförsäkrings- och psykiatrireformerna är
att dessa under reformarbetet i vintras och våras för vår del
kostnadsberäknades till 10--11 milj.kr. på årsbasis. I
domstolsverkets anslagsskrivelse fick vi 2,5 milj.kr., låt vara
med halvårseffekt för psykiatrimålens del. Under hösten har vi
förhandlat oss fram till att få disponera ytterligare en dryg
miljon.
Sammanlagt beräknades behovet till sju--åtta rotlar. Nu har vi
bitit på naglarna för att våga sätta upp fyra rotlar och våga
förstärka fyra befintliga rotlar för psykiatrimålen.
Vad gäller psykiatrimålen är dessa av sådan karaktär att varje
"lagerhållning" är otänkbar. Och socialförsäkringsreformen
bygger budgetmässigt på en orimlighet. Samma pengar skall
användas dels för balansavarbetning i försäkringsrätterna, dels
för att ta hand om de nya målen i länsrätterna och
kammarrätterna.
Vi har för vår del sett det som självklart att
socialförsäkringsmålen som grupp betraktad skall ha prioritet
framför skattemålen. Ett av syftena med reformen var ju att
komma till rätta med alltför långa handläggningstider. Det har
redan visat sig att flertalet av socialförsäkringsmålen är
klara för avgörande nästan i samma stund som de kommer in. De
bör därför i allmänhet inte kräva en längre handläggningstid än
högst tre--fyra månader. Min bedömning är dock att vi med
tilldelade resurser inte kan vidhålla en tänkt intern
prioriteringsregel som går ut på att även socialförsäkringsmålen
skall avgöras efter hand som de blir klara för avgörande.
En annan sida av socialförsäkrings- och psykiatrireformerna är
att det tar sin tid innan reformerna hunnit sätta sig, innan
domare och annan personal hunnit lära sig målområdena och över
huvud taget hunnit bli varma i kläderna och få upp farten. Och
det tar sin tid innan rekryterade försäkringsrättsdomare hunnit
få upp farten när det gäller länsrättens hittillsvarande
målområden. Detta budgetår räknar vi med att få avsätta ett par
hundra tusen kronor bara för fiskalsförstärkning till rotlar som
innehas av tidigare försäkringsrättsdomare.
Jag har nu försökt teckna en bild av varför jag ställer mig
frågande till hur riksdagen, samtidigt som man säger att
undergången redan tidigare var nära, kan medverka till dessa
anslagsmässiga förutsättningar. Hur man kan säga att nu tål
domstolarna inte mer samtidigt som anslaget bara för länsrätten
i Stockholms län urholkas med miljon efter miljon.
Kanske är det ett informationsproblem. I så fall hoppas jag
att jag i någon mån har kunnat medverka till att undanröja det.
Men jag skulle bli betryckt om det allmänt skulle anses som
jag vid tillfälle fått höra från domstolsverket, nämligen att
länsrättens ambitioner är alldeles för höga. Så mycket pengar
som krävs för att dessa ambitioner skall infrias kommer aldrig
att finnas.
Jag tycker nämligen inte att dessa ambitioner skiljer sig från
vad som jag har uppfattat som justitieutskottets uttalade
ambitioner. Det kan i vart fall rimligen inte vara för högt
ställda ambitioner om man vill
att den nuvarande kvantitativa nivån åtminstone skall
bibehållas
att de sociala målen och körkortsmålen skall kunna beredas för
avgörande utan dröjsmål och avgöras efter hand som de blir
färdiga för avgörande
att normala skattemål skall avgöras med högst ett års
handläggningstid och
att detsamma rimligen skall gälla för fastighetstaxeringsmål.
Enligt min uppfattning skulle det kännas befriande med raka
tag: hellre anpassa målsättningarna efter plånboken än inbilla
sig att man kan hålla fanan högt utan att det kostar något. Men
ännu hellre att försöka nå enighet både om målsättningarna och
om prislappen för att kunna nå dem.
Låt mig till sist tillstå att jag bävar för den dag då jag som
domstolschef tilldelas ett fullt förvaltningsansvar utan att
samtidigt få realistiska budgetmässiga förutsättningar. Vid ett
annat tillfälle skulle jag i så fall också vilja hålla en mässa
rörande konsekvenserna av domarnas självständighet enligt
regeringsformen.
Låt oss också allra sist framföra en bön om att med nuvarande
budgetmässiga förutsättningar slippa en stupstock i skattemålen.
Dessa är den enda buffert, det enda spelutrymme som vi har. En
stupstock med nuvarande förutsättningar kastar oss rakt ner i
avgrunden.
Jan-Åke Bäckström: Jag är chef för organisationsenheten på
domstolsverket och har då det ibland ganska tveksamma nöjet
eller den besvärliga men oerhört stimulerande arbetsuppgiften
att dels svara för utvecklingsverksamheten inom
domstolsväsendet, dels svara för det Åke var inne på här senast,
nämligen fördelningen av de, som vi bedömer det, väldigt knappa
resurerna på domstolarna. Och det är ju från vår sida också, i
väldigt stor utsträckning vill jag understryka, en fråga om att
prioritera. Var skall balanserna finnas någonstans eller var går
besparingarna att hämta hem? Jag kan hålla med väldigt mycket av
vad Claes Werdinius har sagt, och jag skulle gärna vilja använda
några av de här minuterna som jag har till mitt förfogande att
prata om ADB-utvecklingen och att tekniken är en kanske
nödvändig beståndsdel i ett förändrings- och förnyelesarbete som
måste pågå vid domstolarna, som inte kan lösa alla problem, men
som jag tror är en nödvändig förutsättning för att göra
domstolarna till attraktiva arbetsplatser.
Chefsutbildning, chefsutveckling är en nödvändig fas och då
menar jag inte bara domstolschefer utan chefer på alla nivåer i
domstolen som behöver utvecklas för att ta hand om sin personal.
Och en delegering eller renodling av domarrollen som då kan ske
helt inom ramen för gällande författning, men också genom
författningsändringar eller lagändringar.
Den här processen, och det är ingenting som man säger att man
börjar vid ett tillfälle och slutar vid ett annat tillfälle,
måste pågå hela tiden. Den kräver också en oerhörd
informationsinsats. Mycket av problemen med utvecklings- och
utredningsverksamhet som man sysslar med i den här typen av
frågor är att man sätter i gång en utredning, man skriver ihop
en rapport och lägger fram ett förslag och sen lägger man det
till handlingarna. Och jag brukar säga att man då inte har gjort
mera än en tredjedel av arbetsuppgiften. För det egentliga
arbetet är sedan när man skall genomföra alltihopa. Om jag får
nämna lite grann om ADB-verksamheten, så har vi en plan och den
planen tror jag att jag har skickat ut till ledamöterna. Det är
den lilla broschyren, om hur ADB-verksamheten skall bedrivas
inom domstolen. Man kan säga att den bygger på att vi skall ha
enhetlighet när det gäller utrustningsvaror. Den bygger på att
vi skall ha relativt enhetliga tillämpningar inom
domstolsväsendet, och anledningen till det här är framför allt
ekonomisk.
Vi arbetar nu med en genomförandefas i den här verksamheten
som går ut på att vi får ungefär 1 000 terminalarbetsplatser per
år installerade på domstolarna. Och det räknar vi med att kunna
få även fortsättningsvis. Den lilla svacka som vi har haft under
1990--1991 beror inte på att vi inte har klarat av detta utan
det beror på att det har kommit nya arbetsmiljökrav på
terminaler som har gjort att vi har fått göra ett visst
uppehåll. Det här innebär att vi tror att vi 1993--1994 skall ha
5 100 terminalarbetsplatser vid domstolarna. Det innebär då att,
som jag ser det, det är exklusive inskrivningsväsendet, man kan
säga att då är domstolsväsendet datoriserat. Då har i princip
varje anställd vid domstolarna tillgång till ADB vid sin
arbetsplats.
Det här kostar stora pengar. Då kommer jag in på nästa bit.
Varje sådan här arbetsplats kostar mellan 20 000 och 30 000 kr.
i investeringskostnader. Plus ett antal tusenlappar i årlig
drift dessutom varje år, alltså en investeringskostnad på i
storleksordningen 150 milj.kr. som berörs. Och det är ju inte
pengar som vi har fått några särskilda anslag för, utan det är
pengar som vi måste ta ur den löpande driften. och då kommer vi
in på budgetfrågorna och jag tänkte där presentera den
verklighet som den är just nu.
Budgetåret 1990/91 alltså per den 1 juli i år hade vi en skuld
till staten på 42,5 milj.kr. Den här skulden beror på ett antal
olika faktorer, man kan säga att omkring 10,5 milj.kr. var den
skuld vi förde med oss från budgetåret innan och 4,3 milj.kr. av
de här pengarna är så att säga medvetna överskridanden i form av
investeringar och annat, men 27,6 milj.kr. kostade vi för
mycket. Vad beror det här på. Jag kommer in på lite av det som
Åke Lundborg berörde. Merparten av det här är merkostnader för
löner. Vi har ett antal myndigheter med egen lönebudget och de
tillsammans gjorde ett överskridande på 5 milj.kr. De 94
tingsrätter som inte har egen lönebudget gjorde ett
överskridande på 15,7 milj.kr., och om man analyserar det här,
jag skall inte gå in och trötta er med alla de här siffrorna,
kan man säga att av de här 15 miljonerna är mer än två
tredjedelar beroende av beslut som regering eller riksdag har
fattat och som man inte har givit myndigheterna
kostnadskompensation för. Jag vill bara instämma i vad Åke
Lundborg sa att man inte kan hålla på på det här viset och
besluta om reformer eller åtgärder eller annat som skall vidtas
inom domstolsväsendet eller för en del annan verksamhet också
utan att det blir konsekvenser. Vi har som budgetansvariga inte
kunnat sitta overksamma med det här utan vi har varit tvungna
att försöka hämta hem pengarna där det går att ta dem. Den
summariska processen förs ju över från tingsrätterna till
kronofogdemyndigheterna och i samband med det plockade vi hem 7
milj.kr. extra i nedskärningar i tingsrätterna. Dvs. det var
tänkt att tingsrätterna skulle få behålla en del resurser för
att arbeta av de balanser som finns inom den summariska
processen. Av de resurserna tog vi 7 miljoner. Vi fick 13
milj.kr. på ett halvår för att handlägga de nya målen som kom
till länsrätterna, psykiatrimålen, av dessa lade vi bara ut 8
milj.kr. i form av nya tjänster och budgetar. 5 milj.kr. höll vi
inne. Fastighetsdata genomför varje år en rationaliseringsvinst,
den är på ungefär 2 milj.kr. Sommarvikariaten, som är en väldigt
viktig och värdefull verksamhet för de juris studerande då de
får åka ut till domstolarna och praktisera några månader varje
sommar mot en viss ringa ersättning, har vi varit tvungna att
skära ner med 1 milj.kr. Den verksamheten är i dag praktiskt
taget nere på nolläge. Övertidsbegränsningar för tingsrätterna
på sammanlagt 4 milj.kr. Besparingar på budgetmyndigheterna,
framför allt på de två högsta instanserna, högsta domstolen och
regeringsrätten, med 3 milj.kr. På de 94 tingsrätterna var vi
tvungna att genomföra personalnedskärningar, vilket innebar att
budgetåret gav besparingseffekter på 3 milj.kr. För nästa
budgetår, när vi får full effekt av de besparingarna blir det 11
milj.kr. Räcker då det här? Svaret på den frågan är enkelt: Nej,
det gör det inte.
De behov som vi har för nästa budgetår uppgår till 12 milj.kr.
mer än de här besparingarna. Gör vi ingenting mer till nästa år
kommer vi att ha ett underskott per den 30 juni 1992 på 56
milj.kr. Gör vi ingenting över huvud taget inför budgetarbetet
1992/93 så kommer det underskottet att ha växt till ungefär 75 à
80 milj.kr. Får vi inte nya resurser måste vi i vårens
budgetarbete dra in tjänster för domstolarna för i
storleksordningen 20 à 30 milj.kr. Det finns också ett antal
oförutsedda faktorer som man som budgetansvarig måste förutse på
ett ungefär -- de inträffar alltid, men man kan inte i förväg
tala om hur stora de är och när de kommer att inträffa.
Vi har i årets anslagsframställning begärt förstärkningar för
att kunna finansiera de kostnadshöjningar som domarbanan leder
till med 2,1 milj.kr. Till en utbyggnad av
hovrättsorganisationen som vi ser som nödvändig för att klara
arbetsläget på hovrätterna behövs 18 milj.kr. En utbyggnad av
tingsrättsorganisationen med 11 milj.kr. kan framför allt
motiveras av den enorma ökning av konkurserna som har följt med
de senaste två åren. Bara ökningen i antalet konkurser motsvarar
en arbetsvolym på ungefär 11 milj.kr. Vi accepterar den
nedskärning som den summariska processen ger i form av 40
milj.kr.: psykiatrimålen 13 milj.kr.
Vi menar i enlighet med vad vi sade tidigare, att vissa
arbetsuppgifter bör läggas ut från domstolsverket till
domstolarna. För det begärs förstärkning och omfördelning av
pengarna från domstolsverket till domstolarna. Vi har en del som
man kan kalla ofinansierade kostnader som vi har fått på sista
tiden då lönehöjningar har avtalats fram men där sedan
finansdepartementet aldrig har givit full kompensation för de
här lönehöjningarna på sammanlagt 21 milj.kr. ADB och
utbildningsverksamheten tillhör de verksamheter vi vill satsa
på.
Jag vill nu också hålla med Karin Bishop. Vi har gjort en
inventering; vad skulle det kosta att rusta upp domstolarnas
inventariebestånd, inte på arbetsplatserna, som Karin och Göran
i första hand var inne på, utan bara de offentliga utrymmena.
Det är inte bra när man kommer in i ett väntrum och finner
sönderskurna plastmöbler där. Det finns inte tillgång till de
samtalsrum som skall finnas för parter och advokater osv. De som
finns är så spartanskt möblerade att man undrar var man sitter
någonstans. Det är att sänka domstolarnas anseende i
allmänhetens ögon att inte förse dem med vettiga lokaler.
Jag instämmer i vad många av de tidigare talarna har sagt här,
att ja visst skall rationaliseringar göras, men vi skall ha ett
så effektivt domstolsväsende som möjligt. Man skall jobba med
frågor som delegation, ADB osv. Men sammantaget är det ändå så
att om man inte ger domstolarna tillräckligt med resurser, då
får man inte de domstolar som jag tycker allmänheten förtjänar.
Ordföranden: Jag tycker att det har varit en väldigt
intressant genomgång. Visserligen har var och en av er inte fått
så väldigt mycket tid, men om man anknyter till den ekonomiska
situationen och resurstilldelningen, har var och en av
föreläsarna nu lämnat sitt perspektiv varifrån man tycker att
det behövs mer resurser. Bo Broomé talar om en ökande
måltillströmning och behov av fler domare. Karin Bishop talar om
arbetsmiljön och om bristen på resurser för att förbättra den.
Anna-Karin Lundin talar om att det behövs mer resurser för
rättsväsendet i Norrland. Håkan Nordling talar om de gamla
skattemålen som tenderar att bli ännu äldre om man inte gör
rationella åtgärder för att beta av dem. Åke Lundberg talar om
resurser för nytillkomna arbetsuppgifter och nu sist har vi hört
Jan-Åke Bäckström gå igenom att det behövs mer resurser för
teknikutveckling och inte minst att man skall få resurser för
fattade reformbeslut. Det här visar ju egentligen att det finns
många hakar när det gäller resurssidan och den diskussion som
länge har förts säger ju att tanken har ju näst intill varit att
man genom effektivisering skulle kunna klara sig utan
resurstilldelning.
Mål- och ärendefördelning
m.m.
Håkan Nordling: För det första är det viktigt att
domstolarna får enbart viktiga frågor att handlägga. Ur
förvaltningsdomstolarnas synvinkel skall det alltså vara riktigt
tvistiga saker som kommer upp till länsrätten som den första
stora breda förvaltningsdomstolsinstansen. Det kräver att det
skulle vara obligatorisk omprövning hos
förvaltningsmyndigheterna som är beslutande första instans, och
först därefter skall målet komma i länsrätten. Som det ser ut i
dag i de målgrupper som vi får till länsrätterna så skall, om vi
tar skattemålen, beslutet överprövas av skattemyndigheten. Det
skall alltså, innan överklagandet lämnas till länsrätten, ske en
obligatorisk omprövning hos skattemyndigheten. Och då är det
meningen att nästan allt skall rättas ut och enbart riktigt
tvistiga frågor komma till länsrätten. Om vi tittar på de nya
socialförsäkringsmålen som vi har fått så är det så att om
beslutet har fattats av enskild tjänsteman, så får man inte
klaga på det beslutet till länsrätten utan att först begära
omprövning.
I biståndsmålen skall det inte ske någon annan omprövning hos
beslutsmyndigheten än den som följer av förvaltningslagen, och
det är en mycket ytlig omprövning; sedan ger den sociala
myndigheten målet vidare till länsrätten. Det är alltså olika
regler i dag för den här omprövningen eller vad man kallar det.
Men det bör vara en obligatorisk omprövning så att inte
bagatellartade saker kommer upp i länsrätten. Jag vill också
understryka det som jag sade tidigare nämligen att länsrätternas
målområde bör breddas. I domstolsverkets treårsrapport visade
det sig att ett mål i länsrätten kostade i genomsnitt 2 500 kr.
medan det i kammarrätten kostar 5 800 kr. Kunde vi få bort ett
antal mål från kammarrätten som i stället stannade i länsrätten
kunde det sparas en hel del pengar. Målen bör överklagas från
myndigheten till länsrätten och inte som sker i vissa fall från
myndigheten till kammarrätten.
Vidare tror jag det är viktigt, vilket kanske redan mer eller
mindre bestämts, att återkallelse av körkort inte skall beslutas
efter ansökan av allmänt ombud hos länsrätten utan hos en
körkortsmyndighet. Det kan bli en rejäl resursbesparing eftersom
körkortsmålen till största delen utgörs utav rattfylleribrott
och avsevärda hastighetsöverträdelser. Jag tror att det skulle
mer än halvera körkortsmålen. Där vill jag understryka att jag
anser att körkortsmålen skall stanna i länsrätten och inte föras
över till tingsrätt. Jag tror att det är riktigt att mål om
arvsskatt och gåvoskatt går från skattemyndighet till länsrätt
och inte till tingsrätt, medan däremot länsrätterna bör lämna
föräldrabalksmålen till den allmänna domstolen. Det handlar om
verkställigheten i 21 kap. föräldralagstiftningen. Och sedan har
jag hört så att säga surra i luften i det inledande skedet vid
domstolsutredningens arbete att nu när skattemålen sedan kommer
att bli färre, vilket i och för sig kan diskuteras, skulle varje
enskild länsrätt få för få skattemål och inte ha tillräckligt
stor kompetens för att avgöra dem. Man skulle regionalisera
skattemålen och ha färre länsrätter. Det tror jag absolut inte
på, det kommer att vara tillräckligt med skattemål ändå för att
länsrätterna skall ha tillräckligt med kompetens för att klara
de svåra målen.
Sist skulle jag också vilja slå ett slag för att inte
tingsrätt och länsrätt skall slås samman, utan att man slår ihop
servicefunktioner. Länsrätten t.ex. har väldigt svårt med
expeditionspersonal. Vi har ingen personal som kan gå och hämta
posten, utan det får den administrativa personalen göra, damerna
får släpa på de tunga väskorna. Vi borde ha gemensamma
förhandlingslokaler för att kunna spara pengar i den mån man
bygger nya lokaler. Jag tycker att serviceverksamhet och, som
jag sade förut, datafrågor och kopieringsmaskiner skulle kunna
vara gemensamma. Ett exempel: Vi har i dag i länsrätten i Växjö
en förhållandevis liten kopieringsmaskin och vi köper mycket
tjänster av länsstyrelsen. Med de nya två stora målgrupperna,
socialförsäkringsmål och psykiatrimål, kan vi inte klara av att
lämna bort målen i 14 dagar utan vi måste ha en större
kopieringsmaskin. Vi har undersökt marknaden och funnit att den
bästa kopieringsapparaten kostar 100 000 kr. Den är driftssäker
men den får vi inte; det har domstolsverket inte råd att betala.
Det har råd att betala 50 000 kr., och nu vet jag att vi får en
betydligt sämre maskin med risk för driftsstopp m.m. Men om vi
hade en kopieringsmaskin gemensamt med tingsrätten, skulle vi
kunna köpa en dyrare och få en säkrare och bättre apparat.
Karin Bishop: Det mesta som tas upp under den här rubriken
är sådant som domstolsutredningen skall syssla med och
förmodligen har sysslat med och som man har hört litet grand om.
Det är ju så att domstolsutredningen har till uppgift att rätt
mycket i detalj gå in på domstolarnas arbetsuppgifter; att tala
om hur man skall flytta mål och ärenden mellan domstolarna eller
mellan domstolar och förvaltningsdomstolar och myndigheter.
Samtidigt har de -- tills i dag -- haft i uppgift att se på
organisationen, men vi vet inte riktigt hur det faller ut efter
dagens budskap. Jag tycker inte att det är någon bra väg att man
fördelar mål och ärenden på det här sättet utan att göra klart
för sig vilken storlek på domstol man talar om. Det är samma sak
som också andra varit inne på. Det går inte att glömma bort
frågan om domstolarnas storlek och organisation. Den frågan hör
intimt samman med domstolsverkets framtida funktion. Och när det
gäller frågan om domstolarnas framtida organisation och storlek
så tycker jag inte, hur man än vrider och vänder sig, att det
går att undvika att lägga ihop de minsta tingsrätterna.
I går kom ju tydligen statskontorets förslag till
domstolsorganisation. Jag vet inte vad det förs för ett
resonemang av statskontoret, men jag förmodar att det bygger på
ett effektivitetsresonemang som är ganska svårt att anpassa till
domstolsväsendet. Det har sagts här tidigare, men jag tycker det
förtjänar att upprepas: Statskontoret har alltså i många
sammanhang visat en tendens att betrakta domstolarna som en
sorts affärsföretag. Jag skulle vilja betona och be er hålla i
minnet att domstolarna inte rår över sin input, och att deras
output måste produceras med stark hänsyn till misstänkta och
service åt allmänheten.
Vad det sedan gäller domstolarnas problem med hantering av mål
och ärenden, som yttrar sig i höga balanser och täta
personalbyten, så har den frågan tagits upp av
domstolsutredningen, som har funnit att de största problemen när
det gäller tingsrätterna finns i storstäderna.
Jag tänkte också ta upp en sak när det gäller rollfördelningen
mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol som intresserar
mig särskilt därför att jag sedan några år brukar hålla
seminarier om frågor om vårdnad och umgänge. Där processar man
ibland både i allmän domstol och i förvaltningsdomstol. Och nu
finns ju det här förslaget att frågor om verkställighet av domar
om vårdnad och umgänge skall föras till allmän domstol och inte
tas för sig i förvaltningsdomstol. Det är en möjlig lösning i
och för sig. Jag vet inte hur väl ni känner till problematiken,
men det är ju så att om föräldrarna inte är överens om vem som
skall ha vårdnad och umgänge, så går man till domstol, som då
meddelar dom i saken. Med denna dom kan man sedan, om den inte
går att verkställa därför att den ena parten sätter sig emot
detta, gå till förvaltningsdomstolen och be att få den
verkställd. Så för man en ny process där, och det där kan varvas
i det oändliga mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol.
Och det är nog mycket troligt att om man för över de här målen
till allmän domstol så hejdar det väl en del; man måste ju komma
igen där man tidigare har fått dom.
Men vad jag skulle vilja flagga för är något som jag har
också hört via domstolsutredningen och även från en finsk
kollega. Det gäller den modell för vårdnadsmålen som man har i
Finland. Där går man först till socialförvaltningen, som tar upp
frågan om vårdnad och underhåll. Där tar man även upp tvistiga
frågor och försöker lösa tvisten mellan föräldrarna på det
stadiet. Först när det inte går, så går man till domstol. Och
detta har gjort att man inte har så många sådana mål i
domstolarna. I Sverige kan det ju ofta vara så att vi startar
rätt på, kanske många gånger i domstolen, med en förberedande
förhandling där man beslutar om en vårdnadsutredning och
umgängesrätt. Och sedan tar familjerättsenheten i
socialförvaltningen över och för först samarbetssamtal med
parterna och därefter kommer man kanske fram till att det måste
göras en utredning. Man kanske skulle kunna gå den andra vägen
och börja med socialen. Det kan vara värt en diskussion, tycker
jag.
Hans Hedvall: Jag har tagit upp en känslig fråga, nämligen
den om den framtida domstolsorganisationen. Den är så känslig
att departementet har tagit den tillbaka. Jag skulle också vilja
fortsätta utveckla och ha synpunkter på hur liten en domstol kan
vara och ändå fungera.
I det historiska perspektivet har alltid domstolarna spelat en
stor roll för människorna i samhället, inte minst här i Norden.
Allt ifrån landskapslagarna över Montesquieus tremaktsfördelning
med lagstiftande, styrande och dömande makt till vår nu gällande
grundlag så har domstolarnas särart markerats. Detta får vi inte
glömma bort. Vi vet att vårt inträde i EG -- ja redan i och med
att EES-avtalet träder i kraft den 1 januari 1993 -- kommer att
medföra att domstolarna får en förändrad och betydligt starkare
ställning än de har nu och inte heller detta får man glömma
bort.
Under den tid som jag har tjänstgjort som domare har jag fått
uppleva när det fanns ett flertal tingsrätter ute på bygden, där
bygdens människor uppsökte domstolarna och tog kontakt med dem,
och de visste vad domstolen sysslade med. De fick genom detta
insikt om vikten av att ha en domstol och den roll som en
domstol spelar i ett samhälle och i en demokrati. Med tiden har
ju domstolarna lagts ihop och blivit stora myndigheter och
ganska främmande för den enskilda människan. Det har blivit ett
stort vakuum, nutidens människor vet inte så mycket om vad
domstolarna sysslar med. De blandar ihop det med polis och
åklagare och andra myndigheter. Det har blivit ett stort
informationsproblem som jag också gärna skulle vilja prata om
vid ett annat tillfälle. Jag tycker att man måste tänka på de
här omständigheterna, när man skall göra en avvägning hur stora
domstolarna skall vara i framtiden; om vi, eller framför allt
ni, skall ge er ut och dra in en massa domstolar och göra stora
enheter av dem. När man som facklig förtroendeman tidigare på
central nivå rest runt bland våra domstolar, vet man att folk
där -- både domare och biträden -- sliter väldigt hårt i dessa
dagar för att över huvud taget få verksamheten att rulla.
Det är ett dåligt läge för domstolarna just nu när det gäller
resurser. Något måste göras och i fortsättningen talar jag för
tingsrätten eftersom de andra har talat för hovrätten. Ett sätt
att komma till rätta med de här problemen är ju att titta på
domstolsorganisationen. Och för min egen del tror jag på en
renodling av domstolarna, framför allt domarnas arbete. Vi är
upplärda att vara tvistlösare. Det är det vi skall syssla med.
Vi har en hel del ärenden på domstolarna som kan lösas och tas
om hand av olika myndigheter. Men om man vill ha den här
renodlingen måste man ju ta konsekvenserna och bestämma hur
mycket som skall bort från domstolarna. Men konsekvensen blir
att en del domstolar inte blir bärkraftiga i framtiden.
Statskontoret har kommit med sin utredning, och jag har fått
en föredragning av den. De talade om myndigheter, inte om
domstolarna. De har glömt bort detta med domstolarnas särart. De
talade mest om ekonomi. Och självklart var det deras
utgångspunkt, men jag är inte vidare glad i den utredningen. Jag
tror att det kommer att bli diskussioner om den i framtiden.
Fortfarande vill jag påpeka att domstolarna har en särskild
ställning i ett demokratiskt samhälle.
Om man skall hitta någon lösning för domstolarna, framför allt
de små domstolarna i framtiden, tror jag inte på generella
lösningar, som statskontoret delvis lagt in. Om man jämför t.ex.
domstolen i Sveg, som har nästan ett helt landskap, med den i
Blekinge, där det finns fyra domstolar på tre mils avstånd och
150 000 människor, så ser man att det inte går att göra
generella lösningar med två sådana ytterligheter. Det finns
andra problem också. I Blekinge har vi ju det bekymret att tre
av domstolarna, i Sölvesborg, i Karlshamn och i Ronneby är i
stort sett enmansdomstolar. I Karlskrona har vi mellan tre och
fyra domare. Jag vet av erfarenhet att vi klarar detta i
Karlskrona. Vi vet att det behövs tre domare i tvistemål och vi
har många tvistemål. Vi klarar det själva, vi klarar våra
semestrar och vi har inga bekymmer. Men de andra tre domstolarna
har stora bekymmer, vid sjukdom, om någon skall gå på
utbildning, för att inte tala om sommarsemestrarna. Då ingriper
naturligtvis vi och försöker att hjälpa till så mycket vi kan.
Hovrätten har stora bekymmer att se till att det löper. Vad jag
vill komma fram till är att jag tror att man kan behålla
domstolarna eller skapa domstolar där det finns tre eller i vart
fall fyra domare. De domstolarna är bärkraftiga i framtiden. Jag
menar att man skall gå den vägen och försöka behålla så många
domstolar som möjligt, med tanke på domstolarnas betydelse i
vårt samhälle.
Författningsändringar
Bo Broomé: Jag återkommer till åtgärder som i positiv
riktning kan bidra till att förändra hovrätternas arbetsläge.
Det handlar om egna synpunkter men jag har också rådgjort med
lagmännen i hovrätten.
Man kan dela in åtgärderna i tre olika grupper. Det handlar om
ändringar i den materiella rätten, processuella förändringar
inom ramen för det nuvarande systemet och till sist om
principiella förändringar i det processuella systemet.
Vid reformer av den materiella rätten måste kostnadsaspekter
beaktas. Man måste tänka på verkningarna av olika förslag för
domstolar och andra handläggande myndigheter. Jag kan som ett
exempel på samspelet ta bestämmelsen i 4 kap. 19 § jordabalken
om fel i fastighet. Det ansvar för säljaren av en fastighet som
infördes genom bestämmelsen gav upphov till en lång rad
omfattande och kostnadskrävande processer. -- Det är viktigt att
finna lösningar i den materiella rätten som inte driver fram
tvister.
Det gäller också att avskaffa otympligheter i det processuella
systemet och komma till rätta med olika praktiska problem. Som
exempel kan jag nämna delgivningsreglerna; alltför ofta saknas
korrekt uppgift om en parts eller ett vittnes rätta adress och
hovrätten får lägga ned ett omfattande arbete på att leta fram
den. Vidare kan nämnas att de krångliga överklagandereglerna i
49 kap. rättegångsbalken borde kunna förenklas. Ett annat
exempel är den onödigt kvalificerade sammansättningen som krävs
när det gäller avgörande av många preliminärfrågor. Härigenom
binds domarresurser som borde användas för uppgifter av mer
kvalificerat slag.
Då återstår frågan om vi bör överväga mer radikala åtgärder.
Sverige är ett ovanligt domartätt land. Skall vi ha fler eller
färre domare? Vilka kostnader är vi beredda att acceptera?
Vilken standard på rättskipningen vill vi egentligen ha? Detta
handlar i grunden om politiska avvägningar.
Skall vi göra allvar av resonemanget om att tyngdpunkten i
processen skall ligga i tingsrätten? Nu går ju så gott som alla
mål till hovrätten, och ny bevisning tillåts alltid i brottmål.
I praktiken ligger tyngdpunkten i en del mål i hovrätten, men
där är bevismaterialet slitet och mindre värt.
Här följer några uppslag.
Hovrätterna bör inte vara första instans. Utsökningsmålen bör
gå först till tingsrätterna och sedan kunna överklagas till
hovrätten.
Kan man tänka sig förenklad sammansättning i enklare mål? Kan
man införa prövningstillstånd i större omfattning till
hovrätterna? Det finns ju redan när det gäller de s.k. småmålen,
tvistemål där tvisten rör högst ett halvt basbelopp. Kan
prövningstillstånd införas i brottmål när det gäller bötesdomar?
Är det rättssäkert -- också små mål kan ju vara mycket viktiga
för den enskilda.
Kan man begränsa hovrättens prövning i målet till själva
rättsfrågan och låta hovrätten böja sig för tingsrättens
bedömning i bevisfrågan? Här finns utländska förebilder.
För egen del vill jag varna för att radikalt skära bort
möjligheten till ny bevisprövning i hovrätten. Bevisprövning är
en mycket svår sak och inte ett löst tyckande. Utan omprövning i
hovrätten finns det risk att beviskraven efter hand lättas upp i
tingsrätterna. Dessutom skall hovrätterna inte bara röra sig i
juridikens finrum, även om många sympatiserar med en sådan
lösning.
I och för sig skulle de nuvarande reglerna om bevisning i
hovrätten kunna göras striktare och eventuellt kombineras med
prövningstillstånd. Vissa spärrar kan ju sättas upp för en ny
bevisbedömning i högre rätt. -- En renodlad ordning med
prövningstillstånd och ändringsdispens har fördelen att aldrig
göra den dömde chanslös.
En annan tanke kan vara att använda modern teknik och spela in
bevisupptagningen i tingsrätten på video och i första hand låta
hovrätten grunda sin uppfattning på det materialet. Då skulle
man komma ifrån spekulationerna om att bevisbedömningen kommer
att bli en annan i hovrätten på grund av folks glömska. Sådana
spekulationer från parter förekommer nog ibland.
Det här var en serie ännu obearbetade idéer. Mitt intryck från
min egen hovrätt är att det finns en viss sympati för tanken att
införa begränsningar i fullföljdsrätten även om meningarna går
isär. Man måste komma ihåg att Europakonventionen kräver
fullföljdsrätt i brottmål. För övrigt blir arbetsminskningen
säkert ganska begränsad om fullföljdsinskränkningarna bara
gäller bötesmålen.
Till sist, man måste i de här sammanhangen också ta hänsyn
till effekterna på tingsrätterna. Om man förskjuter tyngdpunkten
i processen till tingsrätterna måste dessa kanske förstärkas. I
dag avgörs många mål av yngre domare med begränsad erfarenhet.
Kanske måste vi ha mer än en jurist och fler nämndemän i stora
brottmål, om skuldfrågan inte skall prövas av hovrätten.
Jag kan inte heller undgå att nämna att det i min hovrätt
finns en viss skepsis mot de minsta tingsrätterna. De är sårbara
administrativt, men också juridiskt. Det finns ingen eller
endast få domare att rådgöra med. De kan inte själva klara en
tresits. Det är utomordentligt viktigt att tingsrätterna kan
klara också de stora och svåra målen. Och det gäller även om
nuvarande fullföljdsordning behålls. Bärkraftiga och kompetenta
tingsrätter är en förutsättning för att hovrätten skall få den
önskvärda rollen av överprövare, inte omprövare.
Håkan Nordling: Av de drygt 2 800 mål som under år 1991
kommer att komma in till länsrätten i Kronobergs län utgör
nästan 1 000 körkortsmål, dvs. mål där frågan är om en persons
körkort skall återkallas. Målen är i sig viktiga och ingripande
för den enskilde men de är ändå i många fall på grund av
lagstiftningens utformning och gällande praxis förhållandevis
rutinartade. Detta gäller särskilt vid återkallelse av körkort
vid trafiknykterhetsbrott och avsevärda hastighetsöverträdelser.
Det kan därför inte vara rimligt att dessa mål skall beslutas av
länsrätten i första instans. Körkortsutredningen har föreslagit
att dessa mål i första instans skall beslutas av
körkortsmyndigheten. Även om utredningens andra förslag
kritiserats, torde det råda en majoritet för förslaget att
flytta ned återkallelsemålen till körkortsmyndigheten. Med tanke
på att länsrätternas målområde utökats med socialförsäkringsmål
den 1 juli 1991 och kommer att utökas med psykiatrimål den 1
januari 1992 är det angeläget att frågan om första instans för
körkortsmål behandlas med förtur och, om det behövs, bryts ut
från utredningens övriga förslag.
Jag övergår till socialtjänstmålen. I många mål om ekonomiskt
bistånd är det inte fråga om några större belopp och inte heller
om några principfrågor. Beslutet hos socialnämnden har ofta
fattats av en socialsekreterare med stöd av delegationsbeslut. I
denna typ av mål borde det kunna övervägas om inte länsrätten
skulle kunna avgöra målen som enmansmål. Som jämförelse kan
pekas på bestämmelsen i 18 § tredje stycket sjätte punkten lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar enligt vilken länsrätten är
domför med en lagfaren domare ensam i mål som avser ändring av
taxerad inkomst med högst 5 000 kr.
När det gäller socialförsäkringsmålen bör övervägas om inte en
offentlig motpart till den enskilde skall finnas obligatoriskt i
alla mål. Om en offentlig motpart inte finns har länsrätten ett
större ansvar för utredningen enligt 8 §
förvaltningsprocesslagen än om en sådan finns, och därmed ökar
behovet av handläggare hos länsrätten. Det är därför enligt min
mening fel av domstolsverket att i anslagsframställningen för
budgetåren 1992/93--1994/95 uppge att socialförsäkringsmålen
kräver färre handläggare än de målgrupper som för närvarande
handläggs av länsrätterna. Om en offentlig motpart inte förs in
i processen bör, enligt min mening, i vart fall en obligatorisk
omprövning införas hos försäkringskassan eller
socialförsäkringsnämnden i alla ärenden innan de lämnas till
länsrätten.
I fråga om obligatorisk omprövning gäller i dag olika regler
för olika myndighetsbeslut. I skattemål sker från 1991 års
taxering enligt den nya taxeringslagen en obligatorisk
omprövning hos skattemyndigheten eller skattenämnden innan ett
överklagande överlämnas till länsrätten. I socialtjänstmål
gäller reglerna om omprövning enligt förvaltningslagen. Vissa
socialförsäkringsmål får inte överklagas till länsrätten utan
att man först yrkat omprövning hos försäkringskassan. Andra
socialförsäkringsmål överklagas i princip direkt till länsrätten
utan någon omprövning. Det borde enligt min mening finnas en
gemensam ordning för omprövning för alla måltyper. Det borde
vara en obligatorisk omprövning hos beslutsmyndigheten i alla
mål för att rensa bort onödiga överklaganden till domstol. En
sådan ordning torde förutsätta att beslutsmyndigheten också är
den enskildes motpart i domstolsprövningen såsom nu är fallet i
skattemålen.
Enligt 20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar får
tjänsteman vid bl.a. länsstyrelse, skattemyndighet och allmän
försäkringskassa inte vara nämndeman. Detsamma gäller ledamot av
socialförsäkringsnämnd. I 7 kap. 6 § andra stycket
taxeringslagen anges att nämndeman i allmän förvaltningsdomstol
inte får väljas till ledamot i skattenämnd. Det framstår mot
bakgrund härav som rimligt att tjänsteman inom
socialförvaltningen liksom ledamot av socialnämnd inte heller
får vara nämndeman. Samtliga nu nämnda myndigheters beslut
överklagas till stor del till länsrätten.
Anna-Karin Lundin: Jag representerar försäkringsrätterna.
Försäkringsrätterna har haft stora problem och läggs definitivt
ned sista juni nästa år. I det läget kan det vara intressant att
fundera över om det finns någon risk att länsrätterna och
kammarrätterna så att säga ärver försäkringsrätternas problem.
Problemen skulle alltså följa med socialförsäkringsprocessen in
i de domstolarna. Och om det finns en sådan risk är ju frågan
vad man kan göra åt den.
En del -- kanske en mindre del, men i alla fall -- av
försäkringsrätternas problem har att göra med hur lagstiftningen
är utformad och hur prejudikatbildningen går till. Och i den
delen är läget oförändrat. Länsrätterna och kammarrätterna
kommer alltså att drabbas av detta. Lagstiftningen på
socialförsäkringsområdet är i ganska stor utsträckning sådan att
praxis är en viktig rättskälla. Inte bara viktig, utan viktigare
än på andra rättsområden -- i alla fall viktigare än på andra
rättsområden som jag känner till. Och praxis på detta område är
försäkringsöverdomstolens (FÖD) avgöranden. Varför är då praxis
viktigare på detta område än på andra? Ja, grunden är att
lagstiftningen ofta är utformad på ett sådant sätt att den i
mycket stor utsträckning ger utrymme för olika bedömningar. Och
det är kanske nödvändigt med tanke på ämnesområdet (medicinska
bedömningar som allteftersom tiden går ändras bland
vetenskapsmännen; eftersom det gäller sjukdomar hos enskilda
individer är det svårt -- eller kanske omöjligt -- att täcka in
alla situationer i lagregler). Trots att lagstiftningen har en
sådan karaktär är förarbetena ofta magra; lagförslagen går inte
till lagrådet och ofta har de tillkommit snabbt. Det är en
lagstiftning som inte alls har samma kvalitet som lagstiftningen
på t.ex. justitiedepartementets område, som är den som jag bäst
känner till i övrigt. Vidare är lagarna ofta föråldrade;
utvecklingen har så att säga sprungit förbi lagstiftningen. Det
är också så att doktrinen -- dvs. vetenskapsmännen inom den
juridiska forskningen -- i väldigt liten utsträckning har
intresserat sig för lagstiftningen på socialförsäkringsområdet.
Detta gör alltså att praxis är oerhört viktig. Regeringsrätten
och högsta domstolen är prejudikatinstanser. De prövar bara mål
som har prejudikatsintresse -- alltså mål som är intressanta som
vägledning för underinstanserna i deras dömande. FÖD har en mera
vittgående uppgift. FÖD skall nämligen inte bara pröva
prejudikatfrågor, utan också pröva mål av det skälet att det kan
finnas anledning att ändra utgången i underinstansen. Det
innebär att FÖD i sak avgör kanske 1 000 mål, HD och RR omkring
200 mål. Det här betyder ju naturligtvis att FÖD inte alls har
samma möjlighet som de andra högsta instanserna att utforma sina
avgöranden på ett sådant sätt att underinstanserna med en rimlig
arbetsinsats kan veta vilken vägledning man kan dra av dem. En
annan svårighet är själva mängden avgöranden. En mindre del --
knappt 50 -- trycks i en särskild rättsfallspublikation. Resten
får var och en hålla ordning på efter bästa förmåga; numera dock
med viss hjälp från FÖD:s sida. Vi har alltså situationen att
prejudikaten är oerhört viktiga, samtidigt som det är förenat
med stora svårigheter att veta vilka avgöranden som är
prejudikat och vilken vägledning man kan dra av dem. Det är stor
risk att detta kommer att bli mycket betungande för länsrätterna
och kammarrätterna när de kommer i gång med dömandet i
socialförsäkringsmål. Den enda lösning jag kan se är att göra om
FÖD till en prejudikatdomstol. Då blir ju frågan naturligtvis om
FÖD inte behövs som ändringsinstans. Den frågan behöver man inte
diskutera i det här sammanhanget. Ingen vet hur många mål FÖD
avgör av prejudikatskäl. Det är kanske så att målen så att säga
räcker.
Att det kan vara svårt att få en riktig bild av FÖD:s praxis
hänger också samman med en annan sak, nämligen att
socialförsäkringsprocessen i praktiken är en enpartsprocess.
Allså den fråga som Håkan Nordling tog upp. Jag håller med honom
helt och hållet men nalkas här problemet från en annan
synvinkel. Ett socialförsäkringsmål startar med att en enskild
begär någon form av ersättning från försäkringskassan, t.ex.
sjukpenning, arbetsskadeersättning, pension. Om han eller hon
inte får det överklagas målet till en länsrätt. Om inte heller
länsrätten tycker att ersättningen skall utges, överklagar den
enskilde till kammarrätten. Om kammarrätten har samma
uppfattning överklagar den enskilde till FÖD. Så här går det
nästan alltid till. Det finns i och för sig en företrädare för
det allmänna i den här processen. Det är riksförsäkringsverket.
Men riksförsäkringsverket förekommer ytterst sällan som part,
utom i försäkringsöverdomstolen, där riksförsäkringsverket
alltid är motpart till den enskilde. Det här betyder att de fall
som FÖD prövar nästan alltid är sådana där en enskild tycker att
försäkringskassan eller domstolarna har varit för njugga. Men
FÖD får ytterst sällan anledning att pröva mål där det allmänna
tycker att försäkringskassan eller domstolarna har varit för
generösa. Det betyder att det material som FÖD får dra gränserna
utifrån blir skevt. Och det betyder förmodligen att FÖD:s praxis
inte visar hela sanningen. Med ett tvåpartsförfarande i hela
processen skulle man få en tydligare rättsbildning med en mera
fullständig belysning av rättsläget. Detta är också en svårighet
som kommer att möta länsrätterna och kammarrätterna. Enda sättet
att komma ifrån den är att införa ett tvåpartsförfarande. Och
det är naturligtvis bra också av andra skäl.
Det viktigaste har att göra med domstolarnas
utredningsskyldighet. En förvaltningsdomstol är skyldig att se
till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Så
står det i förvaltningsprocesslagen och det gäller inte bara för
länsrätterna och kammarrätterna utan också för
försäkringsdomstolarna. Hur aktiv en domstol skall vara i
utredningen varierar mellan olika måltyper. Men det beror också
på andra faktorer. En sådan faktor är om den enskilde har en
motpart eller inte. I socialförsäkringsprocessen anses
domstolarna ha en stor utredningsskyldighet. Det kommer säkert
att upplevas som främmande och vara betungande för länsrätter
och kammarrätter. I de domstolarna är man nämligen inte alls van
vid att aktivt utreda målen på samma sätt som man gör i
försäkringsdomstolarna. Det skulle man också till stor del kunna
slippa om socialförsäkringsprocessen var en tvåpartsprocess. Då
skulle det vara naturligt att lägga en mycket större del av
utredningsansvaret på parterna. Det allmännas företrädare skulle
alltså göra sådana utredningar som domstolarna gör nu. Och
domstolarna fick ägna sig åt dömandet. Och det är naturligtvis
väldigt angeläget med en sådan reform just nu, när målen kommer
in i länsrätterna och kammarrätterna. För det får ju inte bli så
att gruppen socialförsäkringsmål upptar en oproportionerlig tid
och kraft för dessa domstolar.
Det finns ytterligare en fråga som jag skulle vilja ta upp i
det här sammanhanget. Det gäller domförhetsreglerna -- alltså
hur rätten skall vara sammansatt. I försäkringsrätterna har vi i
praktiken med nämndemän i de flesta målen. Men inte i alla. Men
i länsrätterna och kammarrätterna kommer man att ha med
nämndemän i alla mål som avgörs i sak. Det är en kvalificerad
sammansättning. Det innebär att man kommer att tynga
nämndemännen med mål, där det inte alls är motiverat att de
deltar. Och det blir tyngre för kammarrrätterna och
länsrätterna. Det finns två typer av mål, där vi inte har
nämndemän i försäkringsrätterna och där det inte finns något
skäl att ha det i länsrätterna och kammarrätterna. Den ena typen
är sådana mål som gäller mycket tekniska frågor. Den andra är
mål som typiskt sett gäller förmåner av lågt värde.
Ett exempel på mål av teknisk karaktär är mål enligt
tandvårdstaxan. Sådana mål kan gälla frågan om det skall vara en
två- eller fyraledsbro för att uppnå ett odontologiskt
tillfredsställande resultat. Man kan ju till och med undra om
sådana mål alls har i domstolarna att göra. Andra mål som gäller
rent tekniska frågor är vissa mål som närmast gäller
tillämpningen av snåriga myndighetsföreskrifter.
Exempel på förmåner som inte är så stora eller viktiga för den
enskilde är sjukpennning för några få dagar -- samma sak med
föräldrapenning. Antalsmässigt är det inte fråga om många mål --
men det finns ju absolut inget skäl att betunga domstolarna med
en extra administration och de extra kostnader det medför att ha
med nämndemän. Och min erfarenhet är också att nämndemännen inte
är intresserade av att delta i den här typen av mål. Många
bäckar små -- som Bo Broomé sa när han talade om
sammansättningsreglerna.
Jag tror också att det är bra att man gör något snabbt; innan
det blir en etablerad sanning att det alltid skall vara
nämndemän i socialförsäkringsmål.
Domarbanan
Lars Åhlén: Reformen om domarbanan trädde i kraft den 1
juli 1990. Till grund för den låg en utredning av 1987 års
domarutredning med chefs-JO Claes Eklundh som ensamutredare.
Propositionen är från 1989--1990 och riksdagsbeslutet togs på
våren 1990. Den började att tillämpas den 1 juli 1990. Den
innehåller ju både frågor om meritvärdering och synen på
domarbanan. Vi har fått i uppdrag i domstolsverket, trots att
det inte har gått så särskilt lång tid sedan reformen trädde i
kraft, att göra en utvärdering av den här reformen. Det
uppdraget fick vi i våras, och vi har i dagarna redovisat det i
en rapport som jag tänkte berätta lite om.
Om man skulle sammanfatta huvudpunkterna i propositionen om
domarbanan så var det när det gäller den allmänna delen att
domarutbildningen skulle innehålla tre obligatoriska moment,
aspiranttjänstgöring, underrättstjänstgöring och
adjunktionstjänstgöring, och att de skulle fullgöras så gott som
i ett sammanhang. Tjänstgöringstiden borde i princip motsvara
minimitiderna för varje obligatoriskt moment, och minimitiderna
skulle för aspiranttjänstgöringen vara nio månader, för
underrättstjänstgöringen ett år och för adjunktionen nio
månader.
Antalet tingstjänstgöringsplatser är nu 1 005. På bilden över
antalet notarieplatser ser ni att antalet det sista året har
gått ner till 701. Det är kopplat till den förkortade tiden för
tingsmeritering. Antalet ansökningar till notarietjänster ligger
ganska lika för de här åren, men det finns vissa skillnader. Det
är lite svårt att mäta detta för ibland söker man till ett antal
olika tjänster. Man kan säga om notarietjänsterna,
ansökningarna, att det alltid finns de som söker. Det är en
ganska stor väntelista. Men även om det är många som ligger inne
med ansökningar samtidigt får inte alla tjänster utan det är
alltid ett urval.
När det gäller aspirantansökningarna är bilden den här för
åren 1987--1990. För hovrätternas del ser man sammanfattningsvis
att från 334 ansökningar 1987, så gick det upp till 273 år 1988,
till 292 år 1989 och ned till 270 år 1990. Det har ju med olika
mellanrum sagts att här har man haft väldigt ont om ansökningar.
Skånska hovrätten har väl kanske aldrig varit drabbad av det,
men uppe i Norrland har man haft bekymmer. När jag var uppe i
övre Norrland för en liten tid sedan så sade man att det inte är
något bekymmer nu för att det är god kvalitet på dem man får och
man kan anta dem som man behöver. För kammarrätternas del är
motsvarande siffror för åren 1987--1990: 249, 245, 152 och 169.
Det kanske Henry eller någon annan kommer att kommentera
närmare.
Om man ser på de aspiranter som är antagna de här åren för
hovrätternas del så antog man 71 år 1987 och 66 år 1988. År 1989
antogs 97 och sedan sjönk det 1990 till 79. Jag skall strax
förklara varför man hade den utvecklingen mellan de båda åren.
Motsvarande siffror för kammarrätternas del är 36, 54, 34 och
54. Den utvärdering som vi har gjort av reformen -- vi har ett
avsnitt som vi kallar för organisatoriska åtgärder med anledning
av reformen -- visar bl.a. att man har ökat antalet
adjunktionsplatser i överrätterna. Det har man varit tvungen
till för att kunna åstadkomma den här snabbare genomströmningen.
I Svea hovrätt har man utökat så att varje avdelning har fått
ytterligare en assessorsrotel, och man har alltså två på varje
avdelning. Så har man också ordnat det i Skånska hovrätten och i
kammarrätten i Stockholm. Från de överrätterna har man sagt att
de här åtgärderna troligen kommer att bli bestående. I de andra
överrätterna har man inte ökat i samma omfattning. Man har inte
behövt det för att kunna ordna genomströmningen, men totalt sett
i landet så har man ökat antalet assessors- eller tf.
assessorsplatser i hovrätt från 48 till 63, alltså med 15 och i
kammarrätt från 44 till 61. Att man har ökat antalet
adjunktionsplatser har å andra sidan lett till att man har
antagit färre aspiranter och fiskaler. Det är alltså en följd av
att man besätter de här rotlarna med assessorer i stället och
låter dem göra en del uppgifter som fiskalerna annars gör. När
det gäller att minska antalet aspiranter och fiskaler, så är det
så att de har minskat i hovrätt från omkring 106 till 81 och i
kammarrätt från 57 till 46.
De här siffrorna svarar alltså i stort sett mot varandra. En
tanke i den här reformen och ett sätt att genomföra den var att
man skulle omvandla en del fiskalstjänster ute på underrätterna
till rådmanstjänster. Det här fick man inga pengar för utan det
är någonting som man har fått göra i betydligt långsammare takt
än vad som egentligen var tänkt. Om jag kommer ihåg rätt så är
det två tjänster som har omvandlats till rådmanstjänster i dag.
Sedan har regeringen beslutat att inrätta ett antal
rådmanstjänster vid flera tingsrätter, i Jakobsberg, Eskilstuna,
Hässleholm, Ängelholm, Lindesberg, Helsingborg och Haparanda,
och två rådmanstjänster vid Malmö tingsrätt. Det är i stort sett
i utbyte mot fiskalstjänster.
Hur har man då lyckats komma fram i sina strävanden att
avkorta tiderna för tjänstgöring från det man antas som aspirant
i en överrätt? På den här bilden kan man se att när man börjar
som aspirant så är minimitiden nio månader, och det har man
lyckats komma ganska nära på många håll. I kammarrätterna har
man ju tidigare klarat genomströmningen på tre till fyra år. Men
i september 1991 ligger man på en tid på 13 månader från det man
antas tills man kommer ut till en underrätt. För hovrätternas
del är det två som inte har lyckats så särskilt bra, nämligen
Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. I Göta hovrätt
tror man att man skall komma till rätta med det. För tillfället
är situationen besvärlig. I Västra Sverige har man sagt att en
hel del aspiranter har återvänt och skapat någon form av puckel.
Därför har man inte kommit ner i den tid som man hade önskat
utan man har ökat tiden i stället.
När man är ute i underrätt undrar man: Hur lång tid efter att
man har gjort sitt underrättsår tar det tills man får komma in
och börja adjunktionstjänstgöringen? Underrättsåret blir ofta en
fast tid men om man måste vänta blir den längre. På
kammarrättssidan är det här i Göteborg och i Jönköping inga
väntetider alls. Man kommer in till adjunktion när
underrättsåret är slut. I Stockholm tar det nio månader. Det är
lite längre tid innan man kommer in för adjunktion.
När det gäller hovrätterna så hade Övre Norrland före den 1
juli 1990 en väntetid på 26 månader, men nu är man nere vid en
nollgräns. Man har kommit bra fram även i Nedre Norrland där man
har fem månaders väntetid i snitt. I Västra Sverige däremot har
man haft en hel del återvändare som gör att man har långa
väntetider. Här får man alltså vänta 38 månader innan man kommer
in. Göta hovrätt har också en lång stapel medan de i Skåne och
Blekinge är nere på två--fyra månader. Och i Svea hovrätt kanske
man får vänta upp till ett år ytterligare innan man kommer in
till adjunktion.
Om man lägger ihop de här tiderna med den tid som man skall ha
för adjunktionen så leder det till att hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Nedre
Norrland, kammarrätten i Jönköping, kammarrätten i Göteborg och
kammarrätten i Sundsvall i princip har kommit ner till de
eftersträvade tiderna: ungefär tre år från det man börjar i
överrätt tills man får sitt assessorsförordnande.
I Svea hovrätt och kammarrätten i Stockholm tar det om man
lägger ihop tiderna, drygt tre och ett halvt år -- alltså
relativt nära den här idealtiden. Längst tid tar det i hovrätten
för Västra Sverige. Där tar det för närvarande ungefär sex och
ett halvt år och i Göta hovrätt tar det sex år innan man får
sitt assessorsförordnande.
Sedan är det ju en speciell sak som har framhållits från
kammarrättshåll, nämligen att försäkringsrättsreformen gör det
svårt att upprätthålla de här korta tjänstgöringstiderna. Där
kommer kanske Henry att berätta lite mer om de problem som man
har i Stockholms kammarrätt med den här assessorspuckeln. Jag
tror att erfarenheterna från andra håll inte är lika besvärande,
men Jönköping har kanske också problem av det slaget.
Som jag sa så innehöll ju den här reformen också ett avsnitt
om meritvärderingen, dvs. att när det gäller domartjänster
skulle man gå över till att utse efter skicklighet och inte som
tidigare efter förtjänst. Vi har alltså gjort -- utan att ha
hört ledamöterna i tjänsteförslagsnämnden -- en liten
utvärdering av hur de nya reglerna har slagit. När man läser den
här rapporten kan man möjligen få den uppfattningen att man har
lagt betydligt större vikt vid skickligheten och låtit personer
som är unga, skickliga, gå före dem som har arbetat längre tid i
domstol. Det är alltså så att skickligheten varit avgörande i
drygt hälften av de tillsättningsärenden som granskats. I övriga
fall har alltså ingen sökande ansetts skickligare än någon
annan. Då har förtjänsten varit avgörande.
Men jag tror att det här är någonting som håller på att plana
ut i tjänsteförslagsnämndens arbete. Tillsättningarna av de här
rådmanstjänsterna är ett stort arbete. Det är mycket material,
och det är svårt att läsa de här referenserna. Det är inte som
på chefstjänsterna att man har ganska tillförlitligt material
när man skall göra bedömningarna, utan här är det mera
kortfattade uppgifter om hur man har klarat sig under
aspiranttiden och under tiden fram till assessorsförordnandet
och sedan några uttalanden i övrigt. Jag tror att det kommer att
gå därhän att man, som någon uttrycker det i nämnden, inte skall
ägna sig så mycket åt finsnickeri i de här frågorna. Har man en
grupp assessorer där skickligheten inte är så där uttalat till
fördel för någon i gruppen så gör man inte någon åtskillnad på
dem ur skicklighetshänseende utan låter förtjänsten fälla
utslag. Men det är klart att det kan förekomma fall där man har
sökande som -- på grund av den bedömning de har fått som
utomordentligt skickliga jurister som verkligen har visat
framfötterna på olika områden -- har fått gå före, trots att de
har några år mindre på domarbanan. Men börjar det komma upp till
en femårsperiod så tittar man nog mera noggrant på det innan man
för upp en yngre på en ren skicklighetsbedömning. Jag tror att
det här kommer att plana ut lite. Jag vet att man har känt en
viss oro i domarkretsar för att man aldrig skulle komma i fråga
för någon tjänst. Jag tror att det är en lite överdriven rädsla,
eftersom det har varit så i början att många mycket skickliga
unga jurister har sökt just för att få pröva om de skulle komma
i fråga och få veta hur de ligger till. Det gör att det har
varit väldigt mycket sökande till rådmanstjänsterna. Jag tror
att man velat ha den här prövningen av hur man ligger till, och
jag tror att det kanske har givit en lite sned bild. Möjligen
gjorde också nämnden i inledningsskedet en del bedömningar, som
man kanske inte skulle göra i dag utan försöka få en mera plan
tillsättning på sökandena.
Bo Broomé: Jag tänker komma med två kommentarer. Den ena
gäller möjligheterna att hålla de här tidsmässiga schemana.
Svagheten i systemet är den att hovrätten inte kan påverka
assessorernas tjänstgöring sedan de har blivit assessorer.
Tanken är enligt domarrapporterna att de skall ägna sig åt
sidotjänstgöring. De skall tjänstgöra i departement, som
åklagare och advokater osv. Det finns inga förutbestämda platser
för detta, utan det är beroende av konjunkturen om det tillsätts
färre eller fler utredningar, om åklagarmyndigheten har pengar
och om advokater är villiga att upplåta platser. Man kan i
mycket begränsad utsträckning påverka detta, och där kommer det
med tiden att växla periodvis beroende på hur konjunkturerna är.
Det innebär dels att en hel del av de här unga inte får den
behövliga sidotjänstgöringen, dels att det är risk för
igenkorkning i systemet. När vi sitter med färdiga assessorer
kan vi inte "lyfta ut" dem ur hovrätten om det inte finns
någonstans att "lyfta" dem till. Vi har inte råd att hålla flera
assessorer på varje adjunktplats. Och då stannar systemet.
Systemet är alltså inte garderat.
Det andra som jag skulle vilja säga är att även om vi har
lyckats när det gäller tidsintervallerna så kan man sätta ett
frågetecken för hur det fungerar kvalitetsmässigt. Jag kan inte
säga att domarutbildningen har blivit sämre än tidigare, men den
har knappast heller blivit bättre. Vad som är särskilt märkbart
i det vardagliga arbetet är den press man sätter på de här två
rotelfiskalerna. Det finns bara två rotelfiskaler per avdelning,
och jag tror att den ordningen får man behålla.
Om man nu skall behålla en särskild domarkarriär, borde man
kanske överväga en ordning där utbildningen träder fram ur
bakgrunden på ett bättre sätt än vad som är fallet för
närvarande. De unga domarna är både elever och domare, och
arbetskraftsinslaget tar över för närvarande.
Henry Montgomery: Vi i domstolarna tycker att det är
viktigt att domarna har god kvalitet. Det är inte något alldeles
givet att det skulle vara så. Jag tror att man måste eftersträva
det av den anledningen att domarna åtminstone skall begripa vad
advokaterna och andra parter säger och kunna matcha dem. Alltså:
Jag påstår att vi måste ha kvalificerade domare. Och frågan är
hur vi får det i framtiden. Vi har i Stockholm notariedagar. De
ordnas i första hand i Svea hovrätt, och där bjuder man in alla
tingsnotarier som snart är färdiga att välja yrkesväg. Och så
presenterar vi från hovrätten, från kammarrätten, från
åklageriet och kronofogdar osv. de olika yrkena. Notarierna får
fråga och liksom känna sig för vad som kan vara den bästa banan
för dem. Det är alldeles klart att intresset för domarbanan är
mycket stort. Vi har en bra position på så sätt att alla som är
inbjudna kommer från domstol eftersom de gör sin
notariemeritering just då. Vi fick en bra rekrytering de första
åren jag var president i kammarrätten. Mycket bra. Sedan så
sviktade det. Men det var framför allt inte så farligt med
rekryteringen som med avhopp. Folk började hoppa av i stor
skala. Vi kunde förlora en hel årgång av fiskaler. Det var
ganska uppenbart vad som var anledningen. Lönerna var inte
konkurrenskraftiga. Vi låg mycket, mycket markant under den
enskilda marknaden, och det var särskilt påfrestande för
kammarrätterna, eftersom fiskalerna inte bara kan gå till
advokatbyråer utan också till revisionsbyråerna, som nu har
byggts upp till en väldig omfattning. Vi slog larm mycket tidigt
om det här i justitiedepartementet, och man har rättat till det
så långt man kan göra det.
Lönerna är fortfarande inte konkurrenskraftiga men nu är
skillnaden inte så stor att redan det föranleder avhopp. Vi fick
en bättre rekrytering men sedan kom -- som vi såg det --
katastrofen. Det var justitiedepartementets s.k. idéskiss. Där
tänkte man sig att länsrätterna skulle avskaffas, kammarrätten
skulle bli första instans, och därmed skulle hela domarkarriären
på vår sida slås över ända. Och det gjorde att folk inte längre
sökte till kammarrätterna. Nu lades ju det här betänkandet i
papperskorgen hoppas jag, eller i varje fall på hyllan, och vi
började sega oss upp.
Den här reformen innebar inte bara att man helt och hållet
slopade den ettåriga tiden i hovrätten eller kammarrätten. Det
är riktigt som Lars Åhlén sade att man i stort sett skulle
hårdra de här minimitiderna. Man skrev mycket bestämt i
propositionen att utbildningstiden skulle koncentreras så att
den motsvarar minimitiderna för varje obligatoriskt moment. Man
lovade alltså att det skulle bli så. Men vi var mycket
betänksamma till den här reformen, åtminstone min granne Per-Åke
Lundborg och jag. Vi menade att domarutbildningen blev för kort.
De här två och ett halvt åren räcker inte. Det är så mycket som
man måste lära sig i domarhanteringen, och vi menade att nu kom
ungdomarna ut för tidigt. Det är en fara för dem, det är en fara
för den rättssökande allmänheten, och det är också oekonomiskt.
Men det må vara hänt om nu bara reformen fungerade. För det är
klart att det låter väldigt trevligt när man är tingsnotarie och
skall börja i en överdomstol, och man vet att om två och ett
halvt år så är man domare.
Åtminstone från Stockholms horisont, som jag ser det, har
reformen inte fungerat. Hos oss är tiden faktiskt nu ett till
ett och ett halvt år längre för att nå assessorsförordnandet.
Det är ungefär som det var före reformen. Det här upplevs som
ett svek från ungdomarnas sida. Lars Åhlén berättade här att
Svea hovrätt har ökat antalet assessorer. Det har vi också gjort
men vi har ju inga pengar. Pengarna har vi tagit på annat håll
och det straffar sig. För vår del är det stora eländet att vi
har alldeles för få länsrättsplatser för att folk skall komma ut
tillräckligt fort till länsrätterna. Då blir det stopp i det
hela, och det är det som är ett bekymmer. Det riktiga bekymret
börjar nu för kammarrätten i Stockholm. Det är den i och för sig
förtjänstfulla försäkringsrättsreformen: försäkringsdomstolarna
integreras i länsrätt och i kammarrätt. Men det för med sig att
vi plötsligt får en ganska våldsam anstormning av nya biträdande
domare. Vi tvingades den 1 juli i år att förordna 45
försäkringsrättsassessorer till kammarrättsassessorer. Normalt
så tar vi åtta, högst tio, assessorer per år. Dessutom fick vi
ta 15 fiskaler. Nu står det väldigt fint i propositionen att med
domstolsverkets benägna medverkan så skall man se till att de
biträdande domarna blir proportionellt så fördelade att det blir
en lämplig proportion mellan ordinarie och icke ordinarie domare
i de olika domstolarna. Hur har det nu fungerat. Det har inte
fungerat alls. För såvitt jag vet så är det två, möjligen tre,
stycken av de här 45 assessorerna som går till annan kammarrätt.
I Göteborg är det julafton för de behöver inte ta över något
folk alls. De har fått en ny avdelning. De kan alltså rekrytera
nya människor, och de kan sätta dit sitt eget folk men vi sitter
med denna väldiga puckel. Nu skall det sägas att 13 av de här 45
är tjänstlediga, och 7 har fått ordinarie rådmanstjänst. Men det
är i alla fall över 20 stycken kvar. Då säger man att det är väl
inte något stort problem. Ni får ju ta över en målbalans. Det är
ju alldeles riktigt att vi kommer att behöva mycket folk för att
få bort den här balansen. Men vi måste också ha pengar, och då
har vi i dessa yttersta dagar drabbats av domstolsverket, som
påpekar att vi får pengar nu, men enligt propositionen så är det
slut den 1 juli 1993, dvs. om ett år. Jag påstår hela tiden att
domstolsverket har fått det här om bakfoten. Men det är inte så
säkert.
Vad regeringen säger och riksdagen har godkänt är att under
tre års tid gör man inga besparingar. Men sedan skall man
successivt, fortlöpande göra besparingar på ca 15 miljoner på
den här sammanslagningen. Men domstolsverket menar att man från
den 1 juli 1993 skall ta hela besparingen på en gång. Det skulle
innebära att vi plötsligt sitter med ett 20-tal assessorer för
mycket och inga pengar att avlöna dem med. Nu är det som Bo
Broomé sa så att assessorerna ju i princip skall försvinna. De
skall gå till era utskottskanslier och hjälpa till. De skall gå
till departementen osv. Men jag är inte säker på att det går
riktigt så med de här assessorerna. De kommer från
försäkringsrätterna. Där har vi det väldigt smala området som
ansvarsområde. De kommer alltså att kunna gå till
socialutskottet, socialförsäkringsutskottet och
socialdepartementet. Men de kommer inte att gå till
finansdepartementet och inte till justitiedepartementet. Det
blir alltså ett bekymmer. Men sedan tillkommer också att de här
assessorerna skall tjänstgöra i kammarrätten en tid. Vi måste
alltså bereda alla plats.
Fiskalerna skall precis som andra fiskaler fullgöra sitt
länsrättsår; redan det är mycket allvarligt. Länsrätterna har
inga pengar för att ta hand om dem. Det är den stora klagovisan.
Det är en fara när den ena reformen följs av den andra och man
inte stoppar upp och ser vilka konsekvenserna blir. Vi har
påtalat att de här konsekvenserna skulle bli följden, och det
har man varit medveten om i departementet. Men det har varit
viktigare att genomföra reformen, och sedan får man klara upp
problemen i efterhand. Men det kan i det enskilda fallet bli en
stor fara.
Det vore bra om man kunde se också på den praktiska sidan av
reformen. Jag hoppas innerligt att det här nya systemet skall
fungera. Jag är varm tillskyndare till det, dvs. att även domare
skall tillsättas efter skicklighet och inte efter hur länge man
har suttit på en stol. Vi räknar med att 80 % går efter
turordning och de resterande 20 % får gå före resp. inte få
någon domartjänst.
Göran Ljungberg: Jag skall kanske för säkerhets skull
börja med att säga att jag inte är någon motståndare till den
nya domarbanan även om det kommer att låta så eftersom jag har
lite kritiska synpunkter att framföra utifrån verksamheten vid
de mindre tingsrätterna. Många tingsrätter består av två eller
tre domare plus en tingsfiskal. Tingsfiskalen är i början av sin
karriär och mindre erfaren och mindre kunnig än vad de äldre
domarna är. Slutsatsen av detta är att tingsfiskalen inte bör
belastas och inte får belastas med tyngre och mer komplicerade
mål och ärenden. På ett sätt var det bättre på den gamla
domarbanans tid. På den tiden fick vi bättre tingsfiskaler
eftersom de hade större erfarenhet och större kunskaper när de
kom till oss. Då var det ju så att fiskalerna hade två och ett
halvt års tingsmeritering bakom sig, och sedan hade de dessutom
ett och ett halvt år vid hovrätten. De var med andra ord
tämligen välutbildade när de började sin tjänst som
tingsfiskaler ute på tingsrätterna. Vad som också var
betydelsefullt i det sammanhanget var att fiskalerna stannade
längre ute på tingsrätterna. Att de kunde sitta tre år var nog
inte alldeles ovanligt, och det förekom att de kunde sitta ända
upp till fem år som tingsfiskaler. Det innebar naturligtvis att
tingsrätterna fick väldigt kvalificerade, väldigt nyttiga
ledamöter i form av de äldre tingsfiskalerna. Nu har ju läget
blivit ett annat, vi får tingsfiskaler som har två års
tingsmeritering bakom sig, dessutom har de mindre än ett års
tjänstgöring i hovrätten. När de väl kommer till oss stannar de
som regel bara cirka ett år, kanske något mer i vissa fall. Det
här innebär ju att vi inte kan betro dessa unga fiskaler
särskilt kvalificerade mål utan de tunga kvalificerade målen
måste tas om hand av de äldre domarna, de ordinarie domarna. Det
blir naturligtvis mer betungande för dem under sådana
förhållanden. Dessutom är det ju så att de ordinarie domarna får
lägga ner större arbete på handledning av de unga fiskalerna som
kommer ut och börjar tjänstgöra på tingsrätterna.
Lagmannens utbildningsansvar ökas och lagmannens arbetsbörda
ökas även i andra avseenden. Administrationen är tyngre nu än
vad den var tidigare, och lägger man eget budgetansvar på
tingsrätterna så blir det ganska tungt för lagmännen framöver.
Tingsfiskalstjänsterna är ju också som regel utbildningstjänster
på det sättet att de skall handledas och utbildas samtidigt som
de arbetar och gör nytta under sitt tingsfiskalsår. Här finns
det ett problem i problemet på det sättet att många av
fiskalstjänsterna är delade mellan flera tingsrätter. Sådana
delade tingsfiskalstjänster leder naturligtvis till att det blir
svårare att synkronisera handledning och utbildning av de här
unga människorna som verkligen behöver utbildning.
Jag menar nog att det här leder till en försvagning av
särskilt de mindre tingsrätterna, och jag tror att den
försvagningen leder till en kvalitativ försämring. Jag tror att
försämringen drabbar framför allt tvistemålen och en så viktig
sak som domskrivning i första hand. Det är i och för sig en
gissning, men jag skulle nästan tro att det är där som man
kommer att få ta stötarna. Vi kommer i så fall att få längre
handläggningstider på tvistemålen, och vi kommer att få domar
som är sämre motiverade än vad de har varit tidigare.
Domskrivning är ett särskilt problem, tycker jag, som är värt
att beakta. Det är en rättssäkerhetsfråga att domarna ger ifrån
sig ordentligt motiverade domar i alla sammanhang, och där
brister det redan i dag så att en ytterligare försämring skulle
vara ganska olycklig.
Jag skulle också vilja säga några ord om domarrekryteringen i
övre Norrland, vi har varit inne på den flera gånger och vi har
också fått en del siffror av Lars Åhlén alldeles nyss. Jag har
en del ytterligare uppgifter som jag kanske kan få bidra med. I
dag rekryteras ungefär fyra till sex aspiranttjänster per år
till hovrätten i Umeå. För några år sedan hade man 20, t.o.m.
upp till 30, ansökningar till dessa tjänster, man hade ett
mycket stort urval. Sedan sjönk antalet ansökningar drastiskt,
tidvis har man inte haft någon enda ansökan inneliggande till
hovrätten till aspiranttjänst. Som vi hörde har läget
förbättrats något, men förbättringen är kanske mest att
tillskriva att det har varit hög kvalitet på dem som har sökt.
Antalet sökande har inte stigit nämnvärt efter vad jag har hört
alldeles nyligen, och jag tror att man i viss mån har liknande
problem i Sundsvalls hovrätt. Man har också svag rekrytering där
efter vad jag har uppfattat. Har man få sökande så finns det ju
inga som helst garantier för att de som söker är lämpliga att
antas på domarbanan, därför måste man ha en bredd på
ansökningen.
Det har varit så, i viss mån är det så fortfarande i denna
dag, att domarbanan inte lockar tillräckligt och övre Norrland
lockar definitivt inte. Det här blev två minustecken, och vore
det matematik så skulle ju två minustecken bli ett plustecken,
men i det här fallet är det juridik och då blir det ett mycket
större och mycket längre minustecken.
Jag vill därför stryka under det som Anna-Karin Lundin var
inne på i går. Vi måste se till att få en rimlig breddning på
utbildningen av jurister i övre Norrland. Det måste vi ha
speciellt mot den bakgrunden att vi förmodligen kommer att få en
brist på jurister framöver när regellagstiftningen skall ses
över om vi kommer att gå med i EG, vilket väl förefaller
sannolikt just nu. Vi bör möta den här tänkta situationen i god
tid redan i dag om vi kan, och de vägar som finns, det är
naturligtvis dem vi redan har talat om. Det är nödvändigt att vi
får en fullständig juristutbildning vid universitetet i Umeå.
Mycket värdefullt vore det också med en utredningsavdelning från
justitiedepartementet förlagd till Umeå. Jag har svårt att tro
att det skulle vara några stora svårigheter att få till stånd en
sådan. Kammarrätten får två avdelningar i Umeå, vilket är
mycket värdefullt från utbildningssynpunkt.
Jag skall kanske också nämna att det här inte är unikt för
domarbanan, svårigheten att rekrytera folk till Norrland;
åklagarbanan har tidvis haft mycket stora bekymmer att rekrytera
i övre Norrland.
Hans Hedvall: Jag tänker göra en extensiv tolkning av
rubriken. Och jag tänkte tala om information.
Det här med information börjat allt mer att tas på allvar, och
det tycker jag verkligen är på tiden. Ett uttryck för detta är
bl.a. som vi kan se i tidningarna i dagarna att företagen bara
tar in informationsfolk i sina bolagsstyrelser. Jag talade i går
om att utvecklingen mot större enheter när det gäller domstolar,
alltså att dom här sammanläggningarna vi har haft, det har gjort
att allmänheten har tappat kontakten med sin domstol. Man har
inte nu på samma sätt som tidigare insikt om vad domstolarna
sysslar med och vikten av deras roll i ett demokratiskt
samhälle.
Domstolsverket har informationskompetens, dvs. folk som
utbildar i informationsfrågor och som gör allt för att stötta
domstolarna i olika informationsinsatser.
Jag tänkte tala om två områden. Att domstolsverket ger ut en
hel del broschyrer på olika invandrarspråk, det tror jag ni
känner till, men vi vet ju bl.a. genom en undersökning som
domstolsverket gjorde för några år sedan att massmedia har stor
betydelse för allmänhetens uppfattning om domstolarna. I den mån
man tycker illa om domstolarna så gör man det på grund av den
redovisning som massmedia gör, och vi vet att massmedias
skriverier om domstolarna ofta inte är korrekta och den är ju
också vinklad på olika sätt.
Vi har från domstolsverkets sida försökt att intressera
domarna att vara mer öppna mot massmedia, att ge dem information
så att de artiklar som sedan kommer är grundade på mer sakliga
förhållanden och inte på gissningar. Men av tradition är domarna
väldigt återhållsamma när det gäller kontakterna med massmedia.
Vi har haft olika seminarier med journalister för att försöka
puffa på det här, och jag hoppas att det har hjälpt en del. Vi
tycker väl i så fall att cheferna för domstolarna i Stockholm ju
visar en helt annan framåtanda än de gör i det övriga landet.
Vi har för att underlätta kontakterna utarbetat en
massmediahandledning som precis har kommit ut. Jag vet inte om
ni har fått den. Jag överlämnar två exemplar till dig. Det var
den ena delen, sedan skulle jag vilja tala om skolor.
Ungdomarna är naturligtvis en väldigt viktig grupp för oss i
domstolarna, det är ju de som i framtiden helst skall ha en
riktig uppfattning om domstolarna. Vi har underlättat för
domstolarna att ta emot PRAO-elever och IO-elever genom att göra
program så att man på ett enkelt sätt kan lägga upp de olika
studiebesöken. Vi har med hjälp av Karin Falck gjort ett par
filmer som ni kanske känner till, den ena är om ett LVU-mål och
den andra är en brottmålsrättegång, och fler filmer skall komma
sedan, som kan användas i undervisningen. De finns i en
skolversion som skolorna kan få låna eller köpa ifrån
domstolsverket eller domstolen. Vi har varit inne och tittat på
läroböcker och har kunnat konstatera att i den mån det skrivs
någonting om domstolarna är det mycket torftigt och felaktigt.
Vi har haft anledning att helt nyligen gå in i en lärobok som
skulle publiceras och skriva om ett helt kapitel för att det
skulle bli något så när vettigt. Förlaget tackade oss inte ens
för hjälpen, men jag hoppas de tog in det i alla fall. Jag skall
försöka återknyta lite till rubriken. Så är det ju de här
ungdomarna som i framtiden förhoppningsvis skall läsa juridik
och sedan fortsätta på domarbanan. Jag tror att ni är medvetna
om att i mitten på detta decennium så kommer det att finnas en
väldigt kraftig nedgång på antalet ungdomar i högskoleåldern. Vi
hoppas att högkonjunkturen har kommit tillbaka. Då blir det en
stor konkurrens om de ungdomar som finns, och jag är väldigt
rädd för att företagen kommer att möta studenterna vid skolan i
limousin och köra dem till företaget och sedan ge dem
internutbildning. Då får vi inte de akademiker vi behöver och
därför finns det ett intresse att försöka fånga upp
gymnasieeleverna, deras intresse för juridiken och för de yrken
som de sedan kan söka. Jag kan nämna att SACO om två veckor har
en mässa, rubriken är "att välja yrke", där dom olika förbunden
visar på olika yrken. För två år sedan vid ett liknande
arrangemang nådde vi ca 20000 ungdomar i avgångsklasserna i
området runt omkring Stockholm, och vi hoppas att det skall bli
lika många det här året.
Nämndemannafrågor
John Thörngren: Det pågår ju en väldigt livlig debatt ute
bland våra 75 nämndemannaföreningar. Den stora frågan är
arvoderingen till nämndemännen och reseersättningarna. Det är ju
många nämndemän som inte riktigt begriper det här med att det är
olika arvoden för kommunala uppdrag och dem som är statliga. Det
var en lärare som berättade för mig, att när hon var statligt
anställd fick hon s.k. A-avdrag eller B-avdrag, jag vet inte
vad, när hon sitter i rätten. När hon blir kommunalanställd
förlorar hon ungefär 250 kr. vid varje tillfälle hon tjänstgör.
Dessutom förlorar hon också semesterersättningen och det här kan
inte vara riktigt. Vi trodde att när den nya kommunallagen
genomfördes den 1 januari skulle våra problem också lösas, men
där står bara en mening att beträffande nämndemännens arvode får
det tas upp i annat sammanhang. Jag tror att det här är en
viktig fråga för att kunna rekrytera nämndemännen och få
allsidig representation i våra domstolar. Jag hoppas att det
görs någonting under de närmaste åren. En annan fråga som är
viktig är att det kommer en hel drös med nya nämndemän nu vid
årsskiftet, säkert ett par tre tusen. Och de måste ju få
introduktion och information. Domstolsverket har i sitt äskande
hemställt om 5 miljoner för detta ändamål. Det är samma summa
som vi fick för tre år sedan. Det var ett väldigt lyft tycker vi
för nämndemännen över huvud taget. Över 90 % av samtliga
nämndemän har genomgått en sådan här introduktionskurs. De fick
reseersättning, men inget arvode, och sedan fick de kaffe och
smörgås som förplägnad och det sker alltid på en lördag.
Riksförbundet gjorde en uppföljning av de här
introduktionsdagarna. Vi har haft ungefärligen 2 500 nämndemän
som har deltagit i de här länstingen som har varit mycket,
mycket välbesökta och har varit utåtriktade. Massmedia och
lokalpressen har bevakat det hela.
I går pratades det om vår arbetsmiljö i våra domstolar, om hur
bedrövlig den är och jag vill ta upp den frågan också. Dålig
ventilation, förslitna lokaler, jag tror att man måste göra
någonting ganska snart så att det inte blir med våra tingshus
som det blir med våra skolor, förfallna och alldeles bedrövliga.
Jag satt i Svea hovrätt i somras, det var 29 grader varmt i
lokalen, och vi väntade på att det skulle bli 30 grader för då
skulle vi avbryta förhandlingen. Beträffande hörselfrågor så är
det också bedrövligt. En nämndeman berättade för mig att den
enda gång han hörde riktigt bra var när de hade den lomhörda
domaren, för alla parter vet om att han är lomhörd för att han
pratar extra högt och tydligt.
EG-frågor
Hans Hedvall: Jag har ju på senaste tiden fått en
diskussion om på vilket sätt EG:s lagstiftning kommer att
påverka domstolarna och domstolarnas arbete. Med den här
diskussionen finns det röster som säger att det nog inte kommer
att ske så stora förändringar egentligen. Man brukar hänvisa
till erfarenheterna i Danmark, som ju har varit medlem i EG
några år, där det har förekommit sådana här tolkningsbesked i,
jag tror, ca 30 fall. Det är alltså inte så omfattande som man
kunde tro. Det har förekommit vid några domstolar, och sedan har
man dragit slutsatser av det. Men jag tror att det är lite
farligt att dra för mycket slutsatser när det gäller Danmark. Vi
får på något sätt en ändrad rättslig kultur i domstolarna. EG:s
regelsystem är synnerligen omfattande. Det gäller att kunna
tolka dessa regler på rätt sätt och då har man tyvärr inte som
vi är vana vid här i Sverige en doktrin eller litteratur som man
kan gå tillbaka till, det saknas nästan helt. Man får i stort
lita på den praxis som finns vid EG-domstolen, och då skall man
ta del av denna praxis. Det har sagts mig att det finns ungefär
50000 till 100 000 sidor rättsfall. Det gäller att kunna tolka
dessa rättsfall. Sedan kommer man ju automatiskt över till andra
svårigheter med språk och liknande. En del kommer ju att
översättas men inte allt, och det förutsätts då att domarna har
sådana språkkunskaper att de kan ta del av det material de får
och behöver kunna. Man har ju vid regelverket olika bestämmelser
på tre språk i vart fall, men det som ligger oss närmast är
översättningar till danska. Det anses att de översättningar som
har gjorts till engelskan inte är bra, det räcker alltså inte
med engelska språket. Det är till och med så att man kan få
parter som säger: Jag vill inte åberopa den engelska texten, jag
åberopar den franska texten därför att där är innebörden en
annan än den är i den engelska.
Det här kommer ju att drabba oss ganska snart. I EG är vi
medlem kanske 1 januari 1995 men redan från den 1 januari 1993
finns det möjligheter att någon åberopar tolkningsbesked. Då är
det frivilligt visserligen, men det börjar redan alltså så
tidigt. Och hur är det med utbildning? Domstolsverket har tagit
upp det här och mycket ambitiöst gått ut med en hel del kurser,
ja, man måste kunna hela uppbyggnaden av EG för att över huvud
taget kunna fatta sådana bestämmelser som finns. Och man har
ordnat intensivkurs i olika språk, men det här
informationsbehovet är ju synnerligen stort och det kommer att
kosta pengar och numera, vad jag förstår, använder man till stor
del kompetensutvecklingspengar för just den här utbildningen,
och de pengarna tog slut i går. Jag vill bara anmäla detta och
tala om att domstolarna och domarna behöver er hjälp.
Innehållsförteckning
Andra huvudtiteln 1
Propositionen 1
Motioner 1
Utskottet 2
Inledning 2
Domstolsverket 3
Medelsberäkningen 3
Domstolarna m.m. 4
Bakgrund 4
Medelsberäkningen 4
Arbetsläget m.m. 5
Vissa organisatoriska frågor 6
Övriga frågor 8
Utrustning till domstolar m.m. 9
Hemställan 9
Reservationer 10
Bilaga Domstolsväsendets tillstånd och behov 13
Deltagare 13
Program 14
Referat m.m. 16