I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag
om ändringar i brottsbalkens bestämmelser om sexualbrotten.
Ändringarna syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och
ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till
att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i
sexuella övergrepp mot barn. I linje med ett tidigare
ställningstagande uttalar sig utskottet för ytterligare
överväganden i fråga om straffmaximum för brottet grovt sexuellt
utnyttjande.
Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål, en
översyn av preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten m.m.
Till betänkandet har fogats två reservationer (s).
Propositionen
I proposition 1991/92:35 har regeringen
(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett av
lagrådet granskat förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 6 f.
I samband med propositionen behandlar utskottet tre med
anledning av propositionen väckta motioner jämte yrkanden i sju
motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1992.
Motionsyrkandena redovisas på s. 5 f.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande
lydelse.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:Ju3 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändring av de i propositionen framlagda lagförslagen
vad avser våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig samt
straffansvar för sexuellt utnyttjande i vissa fall.
1991/92:Ju4 av Christina Linderholm och Karin Israelsson (c)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådana motivuttalanden som
förordas i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och
4§§ brottsbalken som förordas i motionen.
1991/92:Ju5 av Gullan Lindblad och Barbro Westerholm (m, fp)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar införa sådana motivuttalanden som
föreslagits i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och 4
§§ brottsbalken som föreslagits i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:Ju608 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
preskriptionstid vid sexuella övergrepp.
1991/92:Ju613 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken
att straffet för sexuellt utnyttjande blir detsamma som för
våldtäkt.
1991/92:Ju618 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att straffpåföljd och ersättningskrav vid
sexuellt ofredande inte preskriberas innan brottsoffret fyllt 25
år,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att straffpåföljden för sexuellt
ofredande höjs till två års fängelse.
1991/92:Ju632 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
brottsbalken att preskriptionstiden vid incestbrott förlängs.
1991/92:Ju635 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande utredning om kriminalisering av
svenska medborgares sexuella övergrepp mot barn i andra länder.
1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängd
preskriptionstid för sexualbrott.
1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förlängning av preskriptionstiden vid
sexualbrott.
Utskottet
Inledning
Bestämmelser om sexualbrotten finns i 6 kap. brottsbalken
(BrB). Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning år 1984 då
betydande förändringar beslutades (prop. 1983/84:105, JuU25,
rskr. 332).
I januari 1989 upprättades inom justitiedepartementet
departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn
m.m. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till lagändringar mot
bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen (JuU 1986/87:3) i
anledning av motioner om dels gränsdragningen mellan våldtäkt
och sexuellt utnyttjande, dels skillnaden i straffskala mellan
sexuellt umgänge med barn och sexuellt umgänge med syskon. I
promemorian lämnas även vissa andra förslag som bl.a. syftar
till att markera det allvar med vilket sexuella övergrepp mot
barn måste ses.
Propositionen grundas på promomemorian och remissbehandlingen
av den.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar beträffande vissa av
sexualbrotten i 6 kap. BrB. Det gäller bestämmelserna om
våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande
(3 §), sexuellt utnyttjande av underårig (4 §), sexuellt umgänge
med avkomling och syskon (5 §) och sexuellt umgänge med barn
(6 §). Förslagen syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn
och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och
till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i
sexuella övergrepp mot barn.
I bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av
underårig föreslås att offrets låga ålder förs in som en
omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande av om ett
sådant brott är grovt. Beträffande våldtäkt föreslås som en
sådan omständighet också det förhållandet att den som begått
gärningen med hänsyn till tillvägagångssättet visat särskild
hänsynslöshet.
Brottet sexuellt utnyttjande föreslås indelat i två
svårhetsgrader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt
utnyttjande. Motsvarande ändring föreslås beträffande brottet
sexuellt tvång.
Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande föreslås ändrad
även i ett annat hänsende. Vid sexuellt umgänge med personer som
lider av en psykisk störning eller personer som befinner sig i
ett hjälplöst tillstånd föreslås att det för straffansvar inte
längre skall krävas att gärningsmannen förmått offret till
umgänget. Det skall vara tillräckligt att sexuellt umgänge har
ägt rum och att därvid det hjälplösa tillståndet resp. den
psykiska störningen har utnyttjats på ett otillbörligt sätt.
För närvarande gäller en lägre straffskala för vissa
sexualbrott mot den som är under 15 år, om offret är ett
helsyskon med den som begått gärningen, än i övriga fall. För
att undvika detta föreslås i propositionen vissa justeringar i
dispositionen av bestämmelserna i 6 kap. BrB.
Lagändringarna förelås träda i kraft den 1 april 1992.
Utskottets överväganden
Allmänt
Som nyss antytts beslutades år 1984 omfattande ändringar av
straffbestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. BrB. Bakom
nyregleringen låg ett långt och besvärligt utredningsarbete, och
den nya lagstiftningen gav uttryck för nya värderingar på
sexualbrottens område som vunnit en bred anslutning.
Vad nu sagts hindrade inte att utskottet redan år 1986 vid
behandlingen av två motioner med önskemål om vissa ändringar i
bestämmelserna om sexualbrott förordade en översyn i den
riktning som motionärerna begärt; i fråga om brottet sexuellt
utnyttjande efterlyste sålunda utskottet en bestämmelse om ett
grovt brott med en särskild straffskala, och i fråga om brotten
sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn
påpekade utskottet att en svårmotiverad skillnad i straffmaximum
mellan brotten borde rättas till.
År 1989 behandlade utskottet ett motionsönskemål om en sådan
ändring av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande att det skulle
vara straffbart för en skötare att ha sexuellt umgänge med en
psykiskt sjuk person som vistas på sjukhus där skötaren arbetar.
Utskottet noterade att saken behandlats i den
departementspromemoria som ligger till grund för den nu aktuella
propositionen och uttalade att det var angeläget att förslag i
ärendet borde läggas fram för riksdagen så snart som möjligt
(1989/90:JuU16 s. 21 f).
I december 1990 fick utskottet anledning att återkomma till de
två sistnämnda lagstiftningsfrågorna och framhöll att det var
angeläget att lagförslag snarast lades fram för riksdagen
(1990/91:JuU1y).
För riksdagens ställningstagande föreligger nu
regeringsförslag till en revidering av vissa av bestämmelserna
om sexualbrott, bl.a. i de avseenden som utskottet enligt det
nyss sagda har aktualiserat. Detta finner utskottet värdefullt.
En bärande tanke bakom regeringsförslagen är att stärka
skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella
sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare
markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Utskottet vill
gärna uttala sin oreserverade anslutning till det angivna syftet
med regeringens förslag, och i linje med vad justitieministern
uttalar i propositionen vill utskottet understryka att det är
självklart att det allmänna måste skydda barn och ungdomar mot
sexuella övergrepp både när gärningsmannen använt våld eller
tvång av något slag och i andra fall. Utskottet ser också
positivt på regeringsförslagen i de delar de tillmötesgår vad
utskottet tidigare hemställt.
Rekvisitet låg ålder
Vid bedömandet av om en våldtäkt är grov skall enligt
gällande bestämmelse särskilt beaktas om våldet varit
livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat
allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat
särskild råhet (1 § tredje stycket). Sexuellt utnyttjande av
underårig skall bedömas som grovt brott om den som begått
gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige
eller om brottet i annat fall är att anse som grovt (4 § andra
stycket).
Regeringsförslaget innebär i denna del bl.a. att i de båda
bestämmelserna skall, vid sidan av de omständigheter som redan
nu finns angivna, införas offrets låga ålder som en omständighet
som kan kvalificera gärningen som grov.
I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs att riksdagen inte ändrar
bestämmelserna om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande
av underårig så att offrets låga ålder utgör kvalificeringsgrund
för att bedöma brottet som grovt. Motionärerna hänvisar till vad
lagrådet anfört i ärendet i denna fråga.
Lagrådet har (prop. s. 33 f) ifrågasatt behovet och
lämpligheten av att i de nu aktuella lagrummen särskilt ange
offrets låga ålder som en försvårande omständighet. Lagrådet har
sammanfattningsvis anfört följande till stöd härför.
Redan genom den centrala bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har
uttryckligen fastslagits, att omständigheter hänförliga till
offrets person skall påverka en gärnings straffvärde.
Försvårande är då inte endast att målsäganden har en låg
biologisk ålder utan även att målsäganden på grund av sociala
eller andra omständigheter är omogen, handikappad eller på annat
sätt skyddslös, trots att han eller hon åldersmässigt skulle
kunna betraktas som vuxen. Mot denna bakgrund framstår det,
enligt lagrådet, närmast som onödigt att i 6 kap. 1 och 4 §§ som
en särskild grund för att betrakta brottet som grovt ange
offrets låga ålder. Att låg ålder inte upptagits som en
försvårande omständighet i de mellanliggande
straffbestämmelserna om sexuellt tvång (2 §) resp. sexuellt
utnyttjande (3 §), men naturligen skall beaktas vid
straffvärdebedömningen även av däri angivna brott, framstår
också, enligt lagrådet, som inkonsekvent och skapar oklarhet.
Beträffande förslaget i detalj anför lagrådet att det knappast
är möjligt att ange en fast åldersgräns för de fall då offrets
låga ålder skall utgöra en försvårande omständighet. Lagrådet
pekar på att det redan finns två åldersgränser i 6 kap. BrB,
nämligen 18 år (4 §) och 15 år (nuvarande 6 §). Att i 1 och 4 §§
införa begreppet låg ålder kan, enligt lagrådet, skapa en
osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven åldersgräns offrets
ålder skall relateras för att betraktas som låg. Det finns
vidare, anför lagrådet, en risk för att domstolen -- på
bekostnad av en övergripande bedömning av samtliga
omständigheter i målet -- i alltför hög grad beaktar
åldersfaktorn. Detta kan i sin tur, om offrets ålder inte anses
låg, leda till en mindre fri bedömning av om brottet skall
hänföras till svårhetsgraden grovt brott. Lagrådet pekar
slutligen på att en risk med förslaget är att frånvaron av
omständigheten låg ålder i närbesläktade straffbud, såsom
bestämmelserna om misshandel och olaga tvång, kan medföra tvekan
när det gäller bedömningen av om ett sådant brottet skall anses
grovt eller ej.
Utskottet har förståelse för de synpunkter som lagrådet
framfört. I likhet med justitieministern anser utskottet dock
inte att de väger så tungt att det inte finns anledning att
allvarligt överväga att anta de i propositionen framlagda
förslagen i denna del. Här vill utskottet anföra följande.
Som redovisas i propositionen är sexualbrott en typ av brott
som ofta riktar sig mot barn. Antalet polisanmälningar av sådana
brott har ökat markant. Även om mörkertalet i fråga om
sexualbrott av allt att döma är ganska betydande och även om
anmälningsfrekvensen kan hänga samman med den allt större
öppenheten i frågan om sexualbrott och den allmänna synen på
sexuella övergrepp mot barn, är emellertid bilden när det gäller
dessa brott sådan att det finns anledning att i den
straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i
dem.
Som lagrådet framhållit skall domstolen enligt bestämmelserna
i 29 kap. BrB (2 § 3 p.) som försvårande omständighet bl.a.
särskilt beakta om den tilltalade utnyttjat någon annans
skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig.
Häri ligger att domstolen skall beakta om den tilltalade
utnyttjat att den brottet riktat sig mot haft en låg ålder. Som
framförs i propositionen tar emellertid bestämmelserna i 29 kap.
BrB i princip sikte på alla former av brott, men omständigheter
av det slag som behandlas där kan göra sig gällande med särskild
styrka beträffande vissa brott. Omständigheter som i och för sig
faller under bestämmelserna i 29 kap. kan också nämnas som
exempel på förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om
ett brott av ett visst slag är att anse som grovt. Det är därför
långt ifrån ovanligt att omständigheter som i och för sig faller
under bestämmelserna i 29 kap. BrB också nämns som exempel på
förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om ett brott
är att anse som grovt. När det gäller offrets låga ålder kan,
enligt utskottets uppfattning, finnas skäl för en sådan ordning
beträffande vissa av sexualbrotten. De aktuella brotten är
våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig. När det gäller
våldtäkt vill utskottet, liksom justitieministern, anföra
följande.
Vår lagstiftning bygger på att det finns ett särskilt behov av
att bereda barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp
eller utnyttjanden. Detta framgår bl.a. av att alla former av
sexuellt umgänge med någon som är under 15 år är straffbelagda,
även om något tvång överhuvudtaget inte förekommit. Desto
allvarligare är det självfallet när den som har begått gärningen
inte endast utsatt ett barn för ett samlag eller någon annan
jämförbar handling utan dessutom utövat våld eller hot, såsom
vid våldtäkt, för att nå sitt syfte.
Som framförs i propositionen uppfattas en gärning av sist
angiven art säkerligen av de flesta människor som synnerligen
allvarlig, även om själva inslaget av våld sett isolerat inte
kan karaktäriseras som grovt. Att den som begått gärningen inte
behövt tillgripa allvarligare våld kan ha berott på att barnet
inte haft någon möjlighet att göra fysiskt motstånd. Som inte
mindre allvarliga framstår de fall där den som har begått
gärningen i stället för att tillgripa våld eller hot försatt
barnet i ett hjälplöst tillstånd genom att t.ex. ge det alkohol
eller narkotika.
I likhet med justitieministern anser utskottet, mot bakgrund
av det särskilda skydd som barn bör ges mot sexuella övergrepp,
att detta betraktelsesätt bör komma till direkt uttryck i
lagtexten. Utskottet anser det viktigt att offrets låga ålder
anges i exemplifieringen av särskilt kvalificerande
omständigheter och inte endast tolkningsvis anses falla under
det allmänna uttrycket råhet som finns i den nu gällande
lydelsen av bestämmelsen om grov våldtäkt (jfr prop. 1983/84:105
s. 52).
Samma synsätt gör sig enligt utskottets uppfattning gällande
även vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig där låg ålder
också införs som en omständighet som skall beaktas särskilt vid
bedömandet av om brottet är grovt. Däremot har inte föreslagits
att motsvarande kvalificeringsgrund införs i de framlagda
förslagen om grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt
utnyttjande. Bakgrund härtill är, anför justitieministern (prop.
s. 18), att det är naturligt att lagstiftaren visar större
återhållsamhet med att genom särskilda föreskrifter i lagtexten
ge ledning för bedömningen av om brottet är grovt vid brott med
ett straffmininum om sex månader än det är vid brott med högre
straffminimum, såsom vid grov våldtäkt och grovt sexuellt
utnyttjande av underårig.
När det gäller lagrådets farhågor om att risk finns att den
föreslagna ändringen kan medföra att domstolarna i alltför hög
grad beaktar åldersfaktorn på bekostnad av en mer övergripande
bedömning av samtliga omständigheter, är utskottet, i likhet med
justitieministern, övertygat om att domstolarna även med en på
detta sätt ändrad lagstiftning kommer att, som också förutsätts
vid andra gradindelade brott, bedöma frågan om brottet bör anses
som grovt med hänsyn till samtliga omständigheter. I
sammanhanget vill utskottet dock peka på vad som framhålls i
propositionen (s. 15), nämligen att brottet sexuellt utnyttjande
av underårig, i motsats till våldtäkt, omfattar också
sexualhandlingar av mindre kvalificerat slag än samlag och
därmed jämförliga handlingar samt att en gärning är straffbar
även om något våld eller hot inte har förekommit. I fråga om
vilken betydelse barnets ålder har för bedömningen av brottets
svårhetsgrad är det därför naturligt att det vid sexuellt
utnyttjande av underårig måste finnas ett större utrymme för att
ta hänsyn till övriga omständigheter än när det gäller våldtäkt.
Barnets ålder kan med andra ord inte alltid tillmätas samma
betydelse för bedömningen som i fråga om våldtäkt.
Lagrådets påpekande att ett införande av begreppet låg ålder
kan skapa osäkerhet om till vilken av de redan nu i 6 kap. BrB
gällande åldersgränserna, 15 och 18 år, begreppet skall
relateras, behandlas av justitieministern i propositionen (s.
13). Hon framhåller att avsikten med att särskilt nämna offrets
låga ålder som exempel på en kvalificerande omständighet är att
ge uttryck för det särskilda skydd som mindre barn bör ha
mot sexuella övergrepp. Allmänt sett bör offrets ålder, enligt
hennes mening, således vid bedömningen tillmätas större
betydelse ju lägre den är. Detta utesluter emellertid
självfallet inte att det, bl.a. med hänsyn till offrets
personliga omständigheter, kan finnas anledning att bedöma även
övergrepp mot äldre barn som grova. Här bör beaktas, anför hon,
att de risker för bestående men som ett sexuellt övergrepp mot
barn innebär inte är direkt relaterade till åldern utan att de
också hänger samman med barnets personliga och sociala mognad.
Utskottet delar justitieministerns uppfattning och vill när
det gäller brottet sexuellt utnyttjande av underårig betona vad
justitieministern anfört (prop. s. 15), nämligen att det inte är
uteslutet att ett brott mot ett mindre barn med hänsyn till
övriga omständigheter inte bör bedömas som grovt liksom att det
i fall som gäller ungdomar i övre delen av ålderssektorn (upp
till 18 år) självfallet kan förekomma inslag som gör att brottet
bör bedömas som grovt.
Det anförda leder sammanfattningsvis utskottet till att godta
propositionen i nu behandlade delar (1 § och 4 §) och att
avstyrka bifall till nu behandlade delar av motionerna Ju3, Ju4
och Ju5.
Utskottet vill emellertid, mot bakgrund av de invändningar som
funnits mot förslaget i aktuell del, understryka det angelägna
i att effekterna av den nu förordade lagstiftningen följs noga.
Skulle det visa sig att den leder till svårigheter i den
praktiska tillämpningen eller till andra olägenheter bör frågan
om lämpliga lagstiftningsåtgärder övervägas.
Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande
Om förutsättningarna för ansvar för våldtäktsbrott i 1 § inte
är uppfyllda, kan ansvar komma i fråga enligt andra regler i 6
kap. BrB. Den som genom olaga tvång förmår någon till sexuellt
umgänge döms sålunda enligt 2 § för sexuellt tvång och den
som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka
hans eller hennes beroende ställning eller genom att
otillbörligt utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt
eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd döms enligt 3 § för sexuellt
utnyttjande. Straffet är i båda fallen fängelse i högst fyra
år.
Utskottet behandlade, som tidigare framgått, under riksmötet
1986/87 en motion som rörde gränsdragningen mellan våldtäkt och
sexuellt utnyttjande. Bakgrunden var ett uppmärksammat rättsfall
där en medvetslöst berusad 17-årig flicka utnyttjades sexuellt
av ett flertal ynglingar och i samband därmed blev svårt skadad.
Flickans berusning var självförvållad. Ynglingarna dömdes för
sexuellt utnyttjande, inte för våldtäkt. Motionen
remissbehandlades. Här framfördes från olika håll tanken på att
införa ett särskilt stadgande om grovt sexuellt utnyttjande med
ett högre straffmaximum. Utskottet ansåg att ett sexuellt
övergrepp utan inslag av våld, hot e.d. mot en värnlös person
inte bör kallas våldtäkt. Däremot ansåg utskottet bl.a. att det
från straffvärdesynpunkt ofta kan te sig likvärdigt med våldtäkt
om någon utnyttjar t.ex. en persons vanmaktstillstånd för samlag
eller något annat sexuellt umgänge. Utskottet ansåg att
straffstadgandet om sexuellt utnyttjande kunde behöva ses över i
syfte att införa bestämmelser om ett grovt brott med en särskild
straffskala.
Regeringsförslaget i propositionen innebär att bestämmelserna
om sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande delas in i två
brottsgrader, sexuellt tvång och grovt sexuellt tvång resp.
sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Den grövre
graden avser fall där den som har begått gärningen visat
särskild hänsynslöshet eller där brottet annars är att anse som
grovt. För normalgraden av brotten föreskrivs fängelse i högst
två år och för de grova brotten fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år, dvs. samma maximum som för närvarande.
Propositionen innehåller också ytterligare ett ändringsförslag
när det gäller sexuellt utnyttjande till vilket utskottet
återkommer i det följande.
I motion Ju613 begärs att straffskalan för sexuellt
utnyttjande skall överensstämma med den för våldtäkt. Enligt
motionären kan ett sexuellt utnyttjande av en psykiskt störd
person te sig lika straffvärd som en våldtäkt.
Utskottet har, som ovan anförts, efterlyst införande av
bestämmelser om ett grovt brott vid sexuellt utnyttjande med en
särskild straffskala.
I propositionen föreslås också en bestämmelse med den
innebörden. Gradindelningen av brottet innebär emellertid inte
att straffmaximum höjs. Till grund för sitt ställningstagande i
denna fråga har justitieministern (prop. s. 17) anfört att en
isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt utnyttjande
skulle rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och att, om en
mer omfattande ändring av sexualbrottens straffvärde bör göras,
detta bör ske i ett bredare sammanhang. Hon pekar vidare på
reglerna om brottskonkurrens. Sålunda kan för sexuellt
utnyttjande i förening med misshandel eller i förening med
vållande till kroppsskada, om sistnämnda brott är grovt, dömas
till ett lika strängt straff som för våldtäkt. Är misshandeln
grov, kan straffet bli ännu högre. Gällande bestämmelser torde
således tillåta att man i det särskilda fallet kan bestämma en
påföljd som framstår som rimlig med hänsyn till gärningens
samlade straffvärde.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser justitieministern
att maximistraffet inte bör skärpas utan att en gradindelning,
åtminstone för närvarande, innebär en tillräcklig markering av
att vissa av de gärningar som avses med sexuellt utnyttjande bör
ses som särskilt allvarliga.
Utskottet godtar justitieministerns förslag i denna del och
avstyrker bifall till motion Ju613. Utskottet är emellertid inte
berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att ett
sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig
likvärligt med våldtäkt och att detta bör komma till uttryck i
straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet
utgår därför ifrån att denna fråga blir föremål för ytterligare
överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Övervägandena bör kunna ske i anslutning till den översyn av
preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten som utskottet
efterlyser i det följande.
Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m.
I den gällande lydelsen av bestämmelsen om sexuellt
utnyttjande föreskrivs, som ovan återgivits, straffansvar för
bl.a. den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att
otillbörligt utnyttja att han eller hon är psykiskt sjuk eller
psykiskt utvecklingsstörd. Högsta domstolen har i en dom (NJA
1988 s. 279) funnit att uttrycket "förmå" i straffbestämmelsen
med hänsyn till legalitetsprincipen inte kan ges annan innebörd
än att det för straffbarhet krävs att gärningsmannen åtminstone
på något sätt varit aktiv, fysiskt eller psykiskt för att det
sexuella umgänget skall bli av.
Regeringsförslaget innebär att straffansvar föreskrivs för den
som har sexuellt umgänge med en person genom att otillbörligt
utnyttja att denne lider av en psykisk störning. Detsamma
föreslås gälla om offret befinner sig i vanmakt eller annat
hjälplöst tillstånd. Det nuvarande kravet på att den som har
begått gärningen skall ha "förmått" den andre till det sexuella
umgänget föreslås alltså bli utmönstrat.
I motion Ju3 begärs avslag på propositionen i denna del.
Motionären hävdar att bestämmelsen kan medföra att det blir
möjligt att straffa ett beteende som endast innebär att en frisk
person har sexuellt umgänge med en psykiskt störd person.
Inledningsvis vill utskottet något beröra bakgrunden till de
nuvarande straffbestämmelserna om sexuellt utnyttjande och
sexuellt tvång. De motsvarades före 1984 års lagstiftning av
bestämmelsen om frihetskränkande otukt i dåvarande 2 §. I den
bestämmelsen krävdes för straffansvar i det nu aktuella
avseendet att gärningsmannen utövade könsligt umgänge med någon
under otillbörligt utnyttjande av bl.a. att den andre var
sinnessjuk eller sinnesslö. Detta motsvaras nu i 3 § av kravet
på att vederbörande skall ha "förmått" den andre till det
sexuella umgänget. I förarbetena till nuvarande 2 och 3 §§
uttalades att endast språkliga förändringar gjorts i förhållande
till den tidigare lydelsen av 2 § och att kriminaliseringens
räckvidd i princip var densamma som tidigare (prop. 1983/84:105
s. 52). Mot bakgrund av högsta domstolens ovan nämnda dom kan
sägas att ändringen inneburit en begränsning av det straffbara
området på ett sätt som egentligen inte varit avsett.
Som nämnts i det föregående har utskottet tidigare (se
1989/90:JuU16 s. 21 f) uttalat sig positivt för en sådan ändring
som nu föreslås i propositionen, och utskottet kan ansluta sig
till de närmare överväganden (prop. s. 19 f och 23 f) som ligger
till grund för förslaget. I anledning av motionärens farhågor
att lagförslaget skulle så gott som omöjliggöra sexuella
relationer mellan sjuka och friska vill utskottet hänvisa till
vad som sades redan i 1984 års ärende.
Som redovisas i propositionen (s. 19) framhölls redan då att
inställningen till sexualiteten hos psykiskt sjuka och
utvecklingsstörda förändrats på senare tid. Samhällets strävan
var numera att så långt som möjligt skapa normala
livsbetingelser för dessa. Utvecklingen hade medfört bl.a. att
yttringar av deras sexualdrift accepterades på ett helt annat
sätt än tidigare. I förarbetena underströks också att psykiskt
sjuka och psykiskt utvecklingsstörda borde ha rätt till ett
sexualliv på samma sätt som andra människor. Samtidigt framhölls
att man måste räkna med att det fanns fall då dessa hade
svårigheter att värja sin sexuella och personliga integritet och
att det i sådana situationer då klara övergrepp hade skett var
nödvändigt att kunna ingripa till deras skydd (SOU 1982:61 s.
103 och prop. 1983/84:105 s. 26).
Utskottet anser i likhet med justitieministern att den
uppfattning om psykiskt störda personers sexualitet som ligger
till grund för dessa uttalanden inte förlorat sin aktualitet.
Den föreslagna ändringen innebär att det straffbara området
bringas att överensstämma med vad som gällde före år 1984, en
lösning som redan då åsyftades och som utskottet även därefter
ställt sig bakom.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del.
Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m.
I ett flertal motioner tas upp frågan om preskriptionstiderna
för sexualbrott som kan rikta sig mot barn. I motionerna Ju608
(yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632, Ju834 (yrkande 2)
och A805 (yrkande 24) begärs sålunda att
åtalspreskriptionstiderna för sexualbrotten blir föremål för en
översyn eller förlängs.
Inom straffrätten finns två former av preskription,
åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna
bestämmelserna om åtalspreskription ges i 35 kap. BrB och
innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den
misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till
olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på
brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet inte kan
följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste
straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år om
svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år,
femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta
år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på
brottet. De nuvarande preskriptionstiderna går i princip
tillbaka på motsvarande tider i strafflagen.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då
brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om
brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser
inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts
någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har
vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och
längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med
att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under
obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden
löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika
nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som
att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna
medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är
att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva
riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske
äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och
SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare
vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna
måste vara klara och enkla så att de inte vållar
tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).
Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd
till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på
brottet. Någon särreglering för en viss typ av brott som
regleras i BrB finns inte. Däremot finns sådan reglering bl.a. i
skattebrottslagen (1971:69). Lagen (1976:19) om internationellt
samarbete rörande lagföring för brott innehåller också en regel
om förlängning av åtalspreskriptionstiden i vissa fall.
Utskottet har förståelse för tankarna i motionerna om en
förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrotten. Det står
dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu
aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28, s.
38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna
åberopas för en avvikelse från den generellt gällande
preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande
fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid
tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om
sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet det här
gäller, är utskottet berett att förorda en översyn på området.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, som noterat
effekterna i preskriptionshänseende av ändringarna i 6 kap. 2
och 3 §§, efterlyser en översyn av gällande
preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om
sexualbrotten. Därvid kan naturligtvis olika vägar prövas; en
kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en
annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens
straffskalor. Översynen bör ha syftet att de nuvarande
åtalspreskriptionstiderna förlängs. Om det av systematiska skäl
anses lämpligt kan översynen naturligtvis även omfatta annan
brottslighet. Det får ankomma på regeringen att snarast vidta
åtgärder för en sådan översyn. Vad utskottet nu med anledning av
motionerna Ju608 (yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632,
Ju834 (yrkande 2) och A805 (yrkande 24) anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet vill med anledning av kravet i motion Ju618 (yrkande
1 delvis) om en förlängning av preskriptionstiden för skadestånd
i anledning av sexualbrott endast erinra om att sådan
preskriptionstid under alla förhållanden är tio år från skadans
uppkomst jämlikt bestämmelser i preskriptionslagen (1981:130),
och att sådan fordran i vart fall inte preskriberas före
utgången av tiden för åtalspreskription om denna är längre och
åtal inte väckts dessförinnan. Anledning till särskilda
uttalanden i frågan saknas för utskottet. Motionsyrkandet
avstyrks.
Övrigt
Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden
som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.
I motionerna Ju4 och Ju5 begärs motivuttalanden beträffande
betydelsen av offrets beteende vid sexuella övergrepp mot barn.
Motionsyrkandena går ut på att ett barns beteende normalt inte
skall få ges betydelse vid bedömningen av det aktuella brottets
straffvärde.
I 1984 års lagstiftningsärende beträffande sexualbrotten hade
riksdagen att ta ställning till vilka omständigheter som skall
beaktas vid domstolens bedömande av våldtäkt. Utskottet vill
hänvisa till vad utskottet uttalade i det sammanhanget (JuU
1983/84:25 s. 17). Därmed erfordras ingen åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionerna Ju4 och Ju5 i nu behandlade
delar.
Motionen Ju635 tar upp problemet med sexuella övergrepp mot
barn i andra länder. Det begärs en utredning i syfte att få till
stånd en ordning som innebär att svenska medborgare som gjort
sig skyldiga till sexuella övergrepp på barn utomlands skall
kunna lagföras i Sverige.
Utskottet behandlade under förra riksmötet en liknande motion.
Utskottet konstaterade att reglerna i 2 kap. BrB om
tillämpligheten av svensk lag bl.a. innebär att en svensk
medborgare, eller en utlänning med hemvist här, som begått brott
utomlands som regel kan lagföras i Sverige enligt svensk lag
under förutsättning att gärningen är straffbelagd i Sverige och
i det land där den begicks. Motionen avstyrktes och riksdagen
följde utskottet (1990/91:JuU21 s. 12).
Utskottet saknar anledning att nu inta annan ståndpunkt.
Motion Ju635 avstyrks i nu behandlad del.
I motion Ju618 (yrkande 2) begärs att maximistraffet för
sexuellt ofredande (6 kap. 7 § BrB) skall höjas från ett till
två års fängelse.
I den departementetspromemoria som ligger till grund för nu
föreliggande proposition diskuteras en höjning av straffmaximum
för sexuellt ofredande eftersom straffskalan för detta brott i
jämförelse med de andra sexualbrotten kunde anses för mild.
Något förslag lades emellertid inte fram eftersom ett
ställningstagande i frågan, enligt promorian, borde ske i ett
större sammanhang. Utskottet utgår ifrån att överväganden i
saken kommer att ske i lämpligt sammanhang utan något uttalande
från riksdagens sida. Utskottet hänvisar till vad utskottet
anfört ovan i frågan om preskriptionstider. Motionen avstyrks i
nu behandlad del.
Ikraftträdande
I propositionen föreslås att de föreslagna lagändringarna
skall träda i kraft den 1 april 1992. Ett ikraftträdande redan
då framstår dock inte som tänkbart. Med hänsyn till den tid som
åtgår för riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av
de nya bestämmelserna föreslår utskottet att de nya reglerna
träder i kraft den 1 juli 1992.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rekvisitet låg ålder
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju3 i denna
del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 antar det i
proposition 1991/92:35 framlagda förslaget till lag om ändring i
brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 och 4 §§,
res. 1 (s)
2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju613 och
1991/92:Ju3 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget
såvitt avser 6 kap. 2, 3 och 12 §§,
res. 2 (s)
3. beträffande lagförslaget i övrigt
att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i
den mån det inte omfattats av utskottets hemställan ovan, dock
att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juli
1992,
4. beträffande preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju608
yrkande 1, 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna del, 1991/92:Ju632,
1991/92:Ju834 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande 24 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
översyn,
5. beträffande preskriptionstiden för skadestånd i anledning
av brott
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna
del,
6. beträffande motivuttalanden om betydelsen av offrets
beteende
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju4 yrkande 1 och
1991/92:Ju5 yrkande 1,
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn i andra länder
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju635 yrkande 1,
I beslutet har deltagit:
Göthe Knutson (m),
Jerry Martinger (m),
Ulla-Britt Åbark (s),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birthe Sörestedt (s),
Birgit Henriksson (m),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Göran Magnusson (s),
Lars Sundin (fp),
Sigrid Bolkéus (s),
Kent Carlsson (s) och
Anders Svärd (c).
Reservationer
1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1)
Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med
"lagstiftningsåtgärder övervägas" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del uttala sin förståelse för
justitieministerns uppfattning att det finns en särskild
anledning att i den straffrättsliga lagstiftningen markera
allvaret i lagstiftarens synsätt på de brott mot unga det här
gäller.
Utskottet kan emellertid inte frigöra sig från tanken att
nyregleringen leder till oklarheter och svårigheter i den
praktiska tillämpningen såsom lagrådet och motionärerna påpekat.
Utskottet ansluter sig därför till uppfattningen att det är
straffrättsdogmatiskt tvivelaktigt och i alla händelser onödigt
att införa rekvisitet låg ålder på sätt som föreslås i
propositionen, dvs. endast i stadgandena om grovt brott i 6 kap.
1 och 4 §§ BrB och inte i de nya bestämmelserna om grovt brott i
2 och 3 §§ samma kapitel eller i bestämmelserna om misshandel
och olaga tvång. Utskottets uppfattning förstärks av det
förhållandet att domstolarna redan på grund av den centrala
bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har att beakta låg ålder hos
offret som försvårande. (Se högsta domstolens avgörande
1992-02-13, nr DB 94. Målet gällde misshandel av ett litet barn.
Barnet misshandlades vid ett tillfälle och misshandeln bestod av
att styvfadern tilldelade barnet ett stort antal slag mot huvud,
halsen, armarna och bålen. Skadorna som uppkom på barnet var av
mindre allvarligt slag. Med hänsyn till att misshandeln riktat
sig mot ett litet barn som var helt skyddslöst ansåg högsta
domstolen att misshandeln vittnade om en sådan särskild
hänsynslöshet att den var att bedöma som grov.)
Som redan framgått hyser utskottet samtidigt uppfattningen att
lagstiftaren bör ta sitt ansvar när det gäller det allmännas
strävan att skydda barn och ungdomar mot övergrepp, både sådana
med sexuella inslag och andra. Utskottets slutsats blir därför
att denna lagstiftningsfråga, i den vidd den fått i detta
ärende, bör återgå till regeringskansliet för förnyade
överväganden. I avbidan på resultaten därav hyser utskottet
förvissningen att barnens och andra skyddslösas svåra ställning,
vid tillämpningen av lagrummen i dessas nuvarande lydelse,
beaktas på det sätt som skett i det nyss nämnda rättsfallet.
Vad utskottet nu med avstyrkande av bifall till propositionen
och med anledning av motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 i här
behandlade delar anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande rekvisitet låg ålder
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:35 såvitt
avser 6 kap. 1 och 4 §§ förslaget till lag om ändring i
brottsbalken och med anledning av motionerna 1991/92:Ju3 i denna
del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
förnyade överväganden.
2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2)
Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet godtar" och slutar med "det följande" bort
ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del inte se att förslaget om ett
bibehållet straffmaximum i 3 § motsvarar de uttalanden utskottet
gjorde i 1986 års ärende. Straffmaximum för våldtäkt enligt 1 §
första stycket, som det då gjordes jämförelse med, är sex år
medan här föreslås högst fyra år för grovt sexuellt utnyttjande.
Härtill kommer att preskriptionstiden för sexuellt utnyttjande
med den föreslagna straffskalan på fängelse i högst två år
skulle sänkas från nuvarande tio år till fem år. Redan på grund
härav men särskilt sett i belysning av motionsönskemålen om
överväganden rörande förlängd preskriptionstid -- önskemål som
utskottet inte är berett att direkt avvisa -- finner sig
utskottet inte kunna godta de förslag propositionen innehåller i
denna del. Inte heller finner sig utskottet med det
beslutsunderlag som föreligger kunna inom ramen för
ärendeberedningen i riksdagen föreslå sådana ändringar i
lagtexten som tillgodoser de olika intressen -- också
straffrättssystematiska sådana, såsom justitieministern
påpekat -- som här gör sig gällande. Ärendet i denna del, alltså
frågan om straffmaximum för sexuellt tvång och sexuellt
utnyttjande samt de därmed sammanhängande frågorna om
preskriptionstiderna, bör återgå för nya överväganden inom
regeringskansliet.
Vad utskottet sålunda med anledning av propositionen och
motion Ju613 i aktuella delar anfört bör ges regeringen till
känna.
Utskottets ställningstagande innebär att 2 och 3 §§ bör
kvarstå i den lydelse de nu har, såvitt gäller 3 § dock med den
ändring som utskottet tillstyrker i det följande. Mot den
angivna bakgrunden saknas skäl att nu göra ändring i 12 §.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "behandlad del"
bort ha följande lydelse:
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del.
Lagrummet bör ges den avfattning som framgår av utskottets
hemställan nedan.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m.
att riksdagen med avslag på propositionen såvitt avser 6 kap.
2, 3 och 12 §§ i det i moment 1 nämnda lagförslaget och med
anledning av motion 1991/92:Ju613 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om förnyade överväganden samt
med anledning av propositionen och med avslag på motion
1991/92:Ju3 i denna del beslutar att 3 § skall erhålla följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 §1
Den som förmår annan Den som förmår annan
till sexuellt umgänge genom till sexuellt umgänge genom
att grovt missbruka hans eller att grovt missbruka hans eller
hennes beroende ställning hennes beroende ställning
eller genom att döms för sex- u e l l t
otillbörligt utnyttja att u t n y t t j a n d e till
han eller hon befinner sig i fängelse i högst fyra
vanmakt eller annat år. Detsamma gäller den
hjälplöst tillstånd som har sexuellt umgänge
eller är psykiskt sjuk med annan genom att
eller psykiskt otillbörligt utnyttja att
utvecklingsstörd, döms denne befinner sig i vanmakt
för s e x u e l l t u t n eller annat hjälplöst
y t t j a n d e till tillstånd eller lider av en
fängelse i högst fyra psykisk störning.
år.
1 Senaste lydelse 1984:399
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Lagförslag 2
Motioner 5
Motioner väckta med anledning av propositionen 5
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 5
Utskottet 6
Inledning 6
Propositionens huvudsakliga innehåll 6
Utskottets överväganden 7
Allmänt 7
Rekvisitet låg ålder 8
Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande 11
Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m. 13
Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m. 14
Övrigt 16
Ikraftträdande 17
Hemställan 17
Reservationer 18
1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1) 18
2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2) 19