I proposition 1991/92:46 (justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att anta genom propositionen
framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottsmålsområdet,
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge.
Lagförslagen under 1 och 2 har granskats av lagrådet.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Utskottet
Inledning
I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt
samarbete på brottmålsområdet finns för närvarande regler om
immunitet för vissa vittnen m.m. I förevarande ärende föreslår
regeringen att lagen skall utvidgas och innefatta även bl.a.
regler om överförande av frihetsberövade personer för förhör
utomlands.
Till grund för regeringsförslaget ligger en
departementspromemoria (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och
vittnesförhör i internationella förhållanden som upprättades
inom justitiedepartementet år 1987. Efter remissbehandling av
promemorian utarbetades en proposition med förslag om beslag och
kvarstad i internationella förhållanden som har antagits av
riksdagen (prop. 1989/90:82, JuU30, rskr. 264). I förevarande
ärende behandlas den återstående frågan om överförande av
frihetsberövade personer för förhör utomlands m.m.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en person som är berövad friheten
i Sverige, efter begäran från en främmande stat, skall kunna
föras över till den främmande staten för förhör eller
konfrontation i samband med utredning om brott eller vid
rättegång. På motsvarande sätt skall en person som är
frihetsberövad utomlands kunna överföras till Sverige för förhör
eller konfrontation här i riket. Förutsättningar för att en
överföring från Sverige till ett annat land skall få ske är att
förhöret eller konfrontationen avser annat än den
frihetsberövades egen brottslighet och att den frihetsberövade
samtycker till åtgärden. Överföring kan vidare vägras bl.a. om
den gärning som förhöret eller konfrontationen avser inte är ett
brott enligt svensk lag eller om den är ett politiskt eller
militärt brott.
Lagändringen gör det möjligt för Sverige att återta ett
tidigare gjort förbehåll beträffande artikel 11 i den i
Strasbourg år 1959 undertecknade europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälpskonventionen).
Härutöver innehåller propositionen förslag till följdändringar
till den nya regleringen och förslag till ändringar i fråga om
beslutanderätten när det gäller att fastställa ersättning till
offentlig försvarare i utlänningsärenden som avgörs av
regeringen.
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 april 1992.
Bakgrund
I frågor som gäller utredning och lagföring av brott pågår
sedan gammalt ett omfattande internationellt samarbete som
Sverige deltar i. Samarbetet gäller bl.a. vad som i Sverige har
kommit att betecknas inbördes rättshjälp, dvs. olika former av
bistånd stater emellan främst i syfte att staterna skall kunna
inleda eller fullfölja rättsliga processer med internationell
anknytning. Det rättsliga regelsystem som detta internationella
samarbete bygger på är för svenskt vidkommande dels
lagstiftning, dels olika internationella konventioner och
bilaterala avtal som har ingåtts med andra stater.
En av de viktigaste överenskommelserna inom det
internationella rättshjälpsområdet är den nyssnämnda
rättshjälpskonventionen. Sverige ratificerade konventionen år
1967, och den trädde för svenskt vidkommande i kraft den 1 maj
1968. För närvarande har 18 huvudsakligen västeuropeiska stater
anslutit sig till konventionen.
I rättshjälpskonventionen åtar sig de fördragsslutande
staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största
möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som
handläggs av en judiciell myndighet i en annan konventionsstat.
De former av rättshjälp som regleras i konventionen gäller bl.a.
bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bevisändamål,
delgivning och utlämnande av straffregisterutdrag.
I samband med ratificeringen gjorde Sverige förbehåll
beträffande flera artiklar i konventionen. Ett sådant förbehåll
gällde bl.a. de regler i artikel 11 som innehåller bestämmelser
om överförande av personer som är frihetsberövade för förhör
eller konfrontation utomlands. Reglerna innebär att en person
som är berövad friheten under vissa förutsättningar skall
överföras till den stat där förhöret eller konfrontationen skall
äga rum om personlig inställelse begärs av konventionsstaten.
Artikel 11 innehåller också bestämmelser som innebär att
transitering genom en konventionsstats område av personer som är
berövade friheten i princip skall beviljas om
justitiedepartementet i den ansökande staten begär det och
erforderliga handlingar bifogas.
Av konventionsstaterna har tre, inkl. Sverige, gjort förbehåll
mot artikel 11 i dess helhet. Åtta stater har inte gjort något
förbehåll, två stater har godtagit artikel 11 och gjort
uttalanden om tillämpningen beträffande överförande av personer
utomlands, och fem stater har gjort olika förbehåll beträffande
transiteringar.
Bakgrunden till att det svenska förbehållet gjordes var att
det saknades regler i den svenska lagstiftningen som gjorde det
möjligt att överföra frihetsberövade personer för förhör
utomlands m.m. på det sätt som anges i konventionen. Man valde
alltså att göra förbehåll i stället för att komplettera
lagstiftningen (se prop. 1961:48, 1LU29).
Enligt artikel 23 i rättshjälpskonventionen har Sverige åtagit
sig att återkalla gjorda förbehåll så snart omständigheterna
medger det.
Överväganden
Sverige är i dag relativt ensamt i Västeuropa om att vägra
internationell rättshjälp som består i att föra över en person
som är berövad friheten till en annan stat för förhör eller
konfrontation i en där pågående rättegång eller förundersökning.
Några sakliga skäl för att behålla den ordningen finns knappast,
särskilt som överföring skall vägras om den det rör motsätter
sig åtgärden. Även för andra fall innehåller regeringsförslaget
tillräckliga möjligheter att avslå en ansökan om överföring om
den skulle anses strida mot svenska intressen. Samtidigt gör den
allt större rörligheten i Europa att det finns ett starkt och
växande behov av att kunna överföra frihetsberövade personer för
förhör m.m. mellan de europeiska länderna. Inte minst en
framgångsrik kamp mot narkotika och annan grov brottslighet
torde kräva sådana möjligheter.
Sammantaget finner utskottet att starka skäl talar för den av
regeringen föreslagna ordningen, och utskottet tillstyrker
regeringsförslaget.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande internationellt samarbete i brottmål
att riksdagen antar de genom proposition 1991/92:46 framlagda
förslagen till
a. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet,
b. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
c. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
samt
d. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge.
Stockholm den 10 december 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göthe Knutson (m),
Ulla-Britt Åbark (s),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Birthe Sörestedt (s),
Birgit Henriksson (m),
Nils Nordh (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Göran Magnusson (s),
Lars Sundin (fp),
Sigrid Bolkéus (s) och
Christel Anderberg (m).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Rättelse av lagtext sid. 3,
5 §
Om det inte är uppenbart
att framställningen skall
avslås, skall yttrande
över framställningen
inhämtas från den
myndighet som svarar för
omhändertagandet av den
frihetsberövade.
Myndigheten skall i yttrandet
lämna de upplysningar som
kan vara av betydelse för
prövningen enligt 3 §.