I detta betänkande behandlar utskottet förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna allmänna inriktningen av
den ekonomiska politiken. Utvecklingen i vår omvärld under 1990-talets första
år är oroande, anser utskottet. Återhämtningen i de länder som är viktiga
avsättningsmarknader för svensk export går långsammare än väntat. För Sveriges
del är situationen bekymmersam. För år 1992 karakteriseras svensk ekonomi av
nolltillväxt, fallande investeringar och en successivt stigande arbetslöshet.
Utskottet understryker att om man inte nu vidtar strukturella åtgärder som
stimulerar tillväxten blir det svårt att häva stagnationen och föra ekonomin
mot en tillväxt och utveckling som åter kan göra Sverige till en av de främsta
industrinationerna.
Den finska devalveringen har skapat stor oro på valutamarknaden som kan
påverka de övriga nordiska länderna negativt. Riksbanken höjde den 5 december
marginalräntan från 11,5% till 17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund
av den senaste tidens valutautflöden som visar på nödvändigheten att tydligt
klargöra att svensk växelkurspolitik ligger fast.
I betänkandet understryks kravet på en kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken för att värna sysselsättningen samt att trygga och utveckla
välfärden. Strukturpolitiken måste under kommande år riktas in mot följande
fyra områden:
att föra in Sverige i det europeiska samarbetet,
att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av
företagande, utveckling och tillväxt,
att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att
förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes
valfrihet i första rummet,
att skydda och förbättra miljön.
De åtgärder som nu främst måste vidtas för att lösa strukturproblemen bör
inriktas på att successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik
för att hålla tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att
stimulera ny- och småföretagandet. Om en sådan politik skall ha framgång måste
de åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem stå i samklang
med vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder som skulle medföra en generell
efterfrågeökning kan därför inte accepteras. En sådan skulle skapa större
underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och skulle dessutom leda till
högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins
långsiktiga utvecklingskraft. Oron för sysselsättningen och den ökande
arbetslösheten får sålunda inte tillåtas motivera en svagare finanspolitik och
ökade offentliga utgifter.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet förordar var för sig en alternativ
inriktning av den ekonomiska politiken.
I betänkandet behandlar utskottet också följande förslag som tas upp i
propositionen.
Utskottet biträder regeringens förslag att minska
investeringsbidraget för bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%. På
förslag av bostadsutskottet lägger utskottet också fram förslag till
bestämmelser om hur övergången till den nya, lägre bidragsnivån skall
genomföras. Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar bidragssänkningen.
En av regeringen föreslagen fördubbling av egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen biträds av utskottet. Socialdemokraterna och
vänsterpartiet motsätter sig avgiftshöjningen.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att begränsa uttaget av
särskild skatteutjämningsavgift. Därmed förhindras att vissa kommuner vid en
ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift än vad
skatteinkomsterna ökar. Begränsningen avvisas av socialdemokraterna.
Utskottet tillstyrker, i motsats till socialutskottet, regeringens förslag
att med ett år senarelägga den av riksdagen tidigare beslutade höjningen
av barnbidraget och studiebidraget. Socialdemokraterna och vänsterpartiet
anser att höjningen bör genomföras den 1 januari 1992 enligt tidigare beslut.
Utskottet motsätter sig regeringens planer på att avveckla stödet till
turistnäringen. Utskottet framhåller emellertid att turistrådet måste
utvecklas och omstruktureras samtidigt som branschens delaktighet bör öka.
Staten bör fortsätta att stödja ett omstrukturerat turistråd och främja
turismen i Sverige, skriver utskottet. Moderata samlingspartiet, folkpartiet
liberalerna, centern och kristdemokratiska samhällspartiet anser att
sakbehandling av denna fråga bör anstå till dess att det konkreta förslaget
föreligger.
Utskottet ställer sig bakom det förslag till långsiktig
utgiftsstrategi som regeringen redovisar i propositionen. Förslaget
innebär att statsmakterna skall lägga fast utgiftsutrymme och besparingskrav
för en treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar.
Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket innebär att
sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och socialförsäkringssystemet.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar den föreslagna strategin.
Utan att ta ställning i sakfrågan avstyrker utskottet fyra motioner om den
statliga prospekteringen. Enligt utskottet bör regeringens förslag i
budgetpropositionen avvaktas. Motionärerna motsätter sig regeringens planer på
att avveckla prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG).
I betänkandet avvisar utskottet slutligen också ett antal motionsyrkanden om
behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inkl. stöd till byggande, om
ytterligare satsning på infrastruktur och utbildning, om det framtida
pensionssystemet, miljöpolitik, livsmedelspriser, om vinstmedel från
vattenkraftsproducenter och behovet av sänkt skattetryck liksom om televerkets
taxesättning. De motioner, som väckts av socialdemokraterna och vänsterpartiet,
stöds av resp. parti.
Inledning
I detta betänkande behandlar finansutskottet
dels proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken,
dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta motionerna
1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s),
1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s),
1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v),
1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c),
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd),
1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v),
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1 och
6--20,
1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c),
1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s),
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s),
1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s),
1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s),
1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) och
1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd),
dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta motionerna
1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v), i vad avser yrkande
1,
1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s), i vad avser yrkande 5,
1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s), i vad avser yrkande 2.
Yttranden från andra utskott, m.m.
Utskottet har berett socialutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet,
jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och
bostadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandena
(1991/92:SoU1y, 1991/92:UbU1y, 1991/92:TU1y, 1991/92:JoU4y, 1991/92:NU2y,
1991/92:AU1y och 1991/92:BoU2y) återfinns i bilagorna 2--8 i betänkandet.
Under ärendets beredning har utskottet mottagit ett antal skrivelser från
organisationer och företag angående den kommunala ekonomin, investeringsbidrag
för bostäder, telefontaxor, den statliga prospekteringen och Sveriges
turistråd.
Företrädare för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har inför
utskottet lämnat uppgifter om det kommunalekonomiska läget (se s. 48--49).
Propositionens förslag
I proposition 1991/92:38 föreslår regeringen (finansdepartementet) -- efter
föredragning av statsråden Anne Wibble, Bengt Westerberg, Per Unckel, Börje
Hörnlund och Bo Könberg --
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,
3. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
4. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om
förlängt barnbidrag,
5. lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i studiestödslagen
(1973:349),
6. lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
dels att riksdagen
7. godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i propositionen förordats
för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi (avsnitt
3),
8. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för en långsiktig
strategi för utgifter inom den offentliga sektorn (avsnitt 4.2),
9. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den kommunala
ekonomin (avsnitt 4.3),
10. godkänner vad i propositionen förordats i fråga om investeringsbidrag för
bostäder (avsnitt 4.9).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.
Motionsyrkandena
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de riktlinjer för en ekonomisk politisk strategi som förordats i
motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga försämringar skall genomföras i sjukförsäkringen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inga försämringar skall genomföras i arbetsskadeförsäkringen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om näringspolitiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,
2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag till
genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör framläggas senast i samband
med budgetpropositionen.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast fördela medel så att en upprustning av Dalslands kanal
kan genomföras.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbete åt alla.
1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt
förnyelse av arbetslivet bör ske med den inriktning som anges i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Arbetslivsfonden bör få ett uppdrag med den inriktning som anges i motionen.
Åtgärder inom byggsektorn
1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k. ROT-program enligt
vad i motionen anförts.
1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom
arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 150 milj.kr.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar anvisa 500 milj.kr. att utgå som bidrag till
reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt att
bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta särskilda
stöd.
Forskning och utbildning
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning
och infrastruktur, i denna del.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på insatser fr.o.m. 1 juli 1991
inom utbildning och forskning för ytterligare 500 milj.kr. per år i enlighet
med motionens riktlinjer.
Investeringar i trafikens infrastruktur
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning
och infrastruktur, i denna del.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trafiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta en plan för
infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4 miljarder kronor utöver tidigare
ramar och i enlighet med de syften som anges i motionen.
Pensionssystemet
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om snara åtgärder för de ålderspensionärer som på grund av
skattereformen hamnat under existensminimum.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i pensionssystemet,
Övriga frågor
1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återföring av vattenkraftens
vinster till de vattenkraftsproducerande länen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till principbeslut om en
regionalt baserad vattenkraftsfond för förvaltning av dessa vattenkraftsmedel,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillskott av ett
startkapital för i motionen nämnda fonder från löntagarfondsystemet om dessa ej
sammanläggs med AP-fonderna.
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av kraftfulla miljösatsningar i Baltikum.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljön.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, därest de s.k.
Gattförhandlingarna inte leder till resultat under innevarande år, bör
regeringen senast i samband med budgetpropositionen framlägga förslag till en
anpassning av gränsskyddet mot EGs priser,
5. att riksdagen beslutar att, med ändring av tidigare beslut, skjuta på
genomförandet av den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli
1992 och hos regeringen begär förslag till ändring av taxepolitiken enligt de
riktlinjer som redovisas i motionen.
1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tidigare
beslutad höjning av bidraget till företagshälsovården för 1992 skall ligga
fast,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att någon ny
översyn av företagshälsovårdens finansiering inte är erforderlig.
Investeringsbidrag
1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna beträffande
tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om investeringsbidrag att ansökan om
bostadslån skall vara likvärdig med ansökan om investeringsbidrag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt investeringsbidrag
till bostäder.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Barnbidrag m.m.
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på att
senarelägga höjningen av barnbidragen.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna
barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kronor i månaden från den 1
januari 1992,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om förlängt
barnbidrag,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i studiestödslagen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Arbetslöshetsförsäkringen
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om
arbetslöshetsförsäkring och att därmed "egenavgiften" inte höjs,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Kommunal ekonomi
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som förordats i motionen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,
9. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som anges
i motionen.
Långsiktig utgiftsstrategi
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det maximala skattetrycket skall nedbringas till 47 % av BNP
inom 6 år eller senast 1998/99.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den
offentliga sektorn som förordas i motionen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Besparingar rörande företagsstöd
Den statliga prospekteringen
1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av den
statliga prospekteringen och nedläggning av nämnden för statens gruvegendom,
NSG.
1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens
gruvegendom.
1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens förslag om avveckling av den statliga
prospekteringsverksamheten.
1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens
gruvegendom.
Sveriges turistråd
1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida
satsningen på utveckling av den svenska turistnäringen.
1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett nationellt turistråd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en fortsatt statlig finansiering av verksamheten vid
Sveriges turistråd.
1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att ombilda
Sveriges turistråd till ett aktiebolag.
1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett statligt turistorgan som ges tydliga direktiv och som
skall bedrivas kostnadseffektivt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att såväl form som
namn för verksamheten bör omprövas.
Propositionen
Svensk ekonomi befinner sig i allvarlig kris. Utvecklingskraften har
successivt försvagats och resultatet är nu total stagnation. Den mest tydliga
effekten är den drastiskt ökande arbetslösheten.
Det understryks i propositionen att var för sig kan inte de åtgärder som
föreslås lösa problemen, men sammantaget lägger de en grund för en återhämtning
i ekonomin och för framtida stabil tillväxt. Den väg regeringen anvisar ses som
den enda som kan återupprätta Sverige som industrination och komma till rätta
med såväl de samhällsekonomiska som de statsfinansiella obalanserna. Detta är
en förutsättning för att bevara och utveckla välfärden. Avgörande är att den
ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra
utvecklingskraften. De åtgärder som sätts in mot kortsiktiga
stabiliseringsproblem måste stå i samklang med vad som är långsiktigt
nödvändigt. Detta innebär att regeringen avvisar åtgärder som skulle medföra en
generell efterfrågeökning. En sådan skulle skapa större underskott i såväl
bytesbalans som statsbudget och skulle leda till högre inflation och högre
ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft.
Vidare framhålls att en internationell konjunkturuppgång ger Sverige viss
draghjälp men är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.
Den ekonomisk-politiska strategin
Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i propositionen kan
sammanfattas på följande sätt.
Ägandespridning och enskilt sparande
En marknadsekonomi bygger på privat företagsamhet. Privat ägande och privat
sparande är en förutsättning för ett fritt näringsliv och därmed framgångsrika
företag. Regeringen avser genom ett tillägg i grundlagen att stärka det
enskilda ägandet. Regeringen föreslår i proposition 1991/92:69 en privatisering
av statligt ägda företag och i proposition 1991/92:36 att löntagarfonderna
avvecklas.
I detta sammanhang bör också nämnas förslagen att ta bort omsättningsskatten
på aktier (prop. 1991/92:34) och förslaget att sänka kapitalbeskattningen
(prop. 1991/92:60). Ett mål för sparpolitiken bör vara att hushållen skall
kunna ha ett sparkapital motsvarande den genomsnittliga årslönen för en
industriarbetare. Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att
undersöka metoden att stimulera sparandet.
Bättre villkor för småföretag
I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik föreslås en omläggning
av näringspolitiken som skall gynna ny- och småföretagandet. Förslagen innebär
bl.a. slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital, avregleringar för de
mindre företagen och avveckling av vissa företags- och branschstöd. I vår avser
regeringen att återkomma med förslag om förbättrad riskkapitalförsörjning.
Skärpt konkurrens och avreglering
Till våren 1992 avser regeringen att lägga fram förslag om skärpt
konkurrenslagstiftning och lagändringar som undanröjer hinder för konkurrens i
offentlig sektor och vid offentlig upphandling. Avskaffande av hinder för
utländska investeringar i företag och fast egendom föreslås i proposition
1991/92:71.
Skattepolitik för tillväxt
Inriktningen av skattepolitiken skall vara en successiv sänkning av
skattetrycket. Våren 1992 skall regeringen redovisa vilka krav som ställs på
den svenska skattepolitiken för att Sverige skall bli medlem av EG.
Inflationsbekämpning och åtgärder mot arbetslöshet
Varaktig låg inflation kräver en stram finanspolitik, dvs. skattesänkningar
måste finansieras. En norm bör vara att underskott i de offentliga finanserna
inte accepteras över en konjunkturcykel. Statlig inkomstpolitik måste avvisas.
Arbetsmarknadens parter måste själva bära ansvaret för utfallet i
löneförhandlingarna. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska
politiken. Varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade
arbetsmarknadspolitiska arsenalen måste utnyttjas. Men några industripolitiska
räddningsaktioner för att hålla liv i företag som inte klarar marknadens krav
kommer inte att genomföras.
Förbättrad infrastruktur och utbildning
Regeringen avser att öka medelstillförseln till investeringar i bl.a.
järnvägar och vägar. En offensiv satsning på utbildning och forskning är
nödvändig. En del av avkastningen på löntagarfondernas kapital skall härvid
utnyttjas. Universiteten skall ges en mer fristående ställning gentemot
statsmakterna.
Fördelningspolitik och regional balans
Fördelningspolitiken måste bygga på en analys av både kortsiktiga och
långsiktiga effekter. Sänkta kapitalskatter och minskade bidrag till hushållen
kan i ett statiskt perspektiv framstå som fördelningspolitiskt orättvisa. Men
om perspektivet vidgas till att inkludera även dynamiska effekter på
sysselsättningen blir resultatet det omvända--det skulle vara
fördelningspolitiskt fel att inte vidta åtgärderna. En rättvis fördelning måste
bygga på en framgångsrik ekonomisk politik, som skapar förutsättningar för
företagande och därmed sysselsättning i hela Sverige.
Långsiktig utgiftsstrategi
I propositionen framhålls att inriktningen av budgetpolitiken måste vara att
begränsa de offentliga utgifterna. Detta är en följd av det höga skattetrycket
men också tvingande nödvändighet med tanke på internationaliseringen av den
svenska ekonomin och närmandet till EG. En långsiktig strategi för de
offentliga utgifternas utveckling bör läggas fast. Utgiftsutrymmen och
besparingskrav bör läggas fast för en treårsperiod i taget.
Stabiliseringspolitiska överväganden bör inte beaktas när målet fastställs.
Minskningen av statens utgifter för de närmaste åren bör uppgå till 10--15
miljarder kronor räknat på helår. Indragningen från kommunerna år 1993 bedöms
av regeringen uppgå till 5--10 miljarder kronor. I propositionen aviseras en
genomgripande översyn av pensionssystemen, sjuk-, arbetsskade- och
arbetslöshetsförsäkringen.
På grund av att det statsfinansiella läget nu snabbt försämras föreslås i den
aktuella propositionen att den tidigare av riksdagen beslutade
barnbidragshöjningen, liksom den därmed sammanhängande studiebidragshöjningen
flyttas fram till den 1 januari 1993. Detta innebär att statsbudgeten 1991/92
och 1992/93 engångsvis förstärks med totalt 2,2 miljarder kronor. Vidare
föreslås att procentsatsen för investeringsbidragen vid bostadsbyggande sänks
från 9,3% till 3,1%, vilket beräknas motsvara minskade utgifter i
statsbudgeten på ca 3 miljarder kronor. På sikt bör investeringsbidragen helt
avvecklas. Denna fråga bör dock behandlas tillsammans med utformningen av ett
nytt förslag till en långsiktig lösning av bostadsstödet. En proposition om
bostadsstödet skall läggas fram under år 1992 med sikte på att förändringarna
skall träda i kraft under år 1993.
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen föreslås att finansieringsavgiften i
försäkringen skall vara ett belopp som motsvarar 70% av den under det löpande
verksamhetsåret genomsnittligt utbetalade dagpenningen i arbetslöshetskassan.
Den tidigare nämnda översynen av försäkringen kommer att få till uppgift att
lägga fram förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De förslag till
utgiftsnedskärningar som aviseras i propositionen skall ses som ett första steg
i regeringens besparingsarbete. Regeringen avser att i budgetpropositionen
redovisa ytterligare förslag till utgiftsminskningar. Avsikten är att förstärka
statens finanser samtidigt som utgifts- och skattetrycket minskar.
Kommunerna
De viktigaste punkterna vad gäller inriktningen av den kommunala ekonomin är
att kommuner och landsting måste bidra till att lägga grunden för en ny period
av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige. För att tillväxten skall
kunna öka måste de reala resurserna i första hand tillföras den
konkurrensutsatta sektorn. Regeringens bedömning är därför att den kommunala
sektorn inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. Det innebär att
den kommunala utdebiteringen inte får höjas. Frågan om förlängning av det
kommunala skattestoppet kommer därför att prövas. Som nämnts bedöms
indragningen från kommunerna att uppgå till 5--10 miljarder kronor år 1993.
Regeringen har vidare funnit det angeläget att föreslå några lagändringar som
redan under år 1992 påverkar kommuner och landsting. I syfte att förhindra att
vissa kommuner vid en ökning av skatteunderlaget får betala mer i
skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna ökar, föreslår regeringen att
lagen om särskild skatteutjämningsavgift ändras. Ändringen innebär att den
särskilda skatteutjämningsavgiften blir högst 10kr. per skattekrona. Därmed
kommer det sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift
inte att överstiga kommunens utdebitering.
I syfte att utjämna de kortfristiga likviditetssvängningarna på
penningmarknaden föreslår regeringen vidare att utbetalningsdag för
kommunalskattemedel tidigareläggs.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi18
I motion Fi18 (s) framhålls att under de senaste åren har en rad åtgärder
vidtagits som förbättrar Sveriges ekonomiska struktur och som lägger grunden
för en förbättrad konkurrenskraft. Dessa åtgärder kommer att få full effekt
under de närmaste åren. Om denna politik fullföljs har Sverige goda möjligheter
att ta vara på de chanser som skapas när tillväxten ökar i världsekonomin.
Den politik som den borgerliga regeringen lagt fram motverkar sina angivna
syften. Den innebär en broms på tillväxten, en försvagning av statsfinanserna
och en omfördelning som skapar ökade klyftor. Om regeringens förslag genomförs
kommer
BNP att reduceras med 1/2--1%år 1992 när arbetsmarknaden fortfarande är
svag,
statsfinanserna att försämras med 15 miljarder kronor innevarande budgetår,
köpkraften för en tvåbarnsfamilj att försvagas med mer än 3000kr. år
1992, medan inkomsterna för de välbeställda ökar kraftigt.
I motionen avvisas regeringens förslag. I stället förordas en ekonomisk
politik som stimulerar ekonomisk aktivitet, bekämpar inflation och arbetslöshet
samt bidrar till en rättvis fördelning. Med en sådan politik kan vi, menar
motionärerna, se fram emot en period av återvunnen tillväxt och ökad
sysselsättning. I motionen sammanfattas den föreslagna inriktningen av den
ekonomiska politiken i följande punkter.
Byggandet måste stimuleras
Sverige behöver en genomgripande förnyelse av infrastrukturen och ett bättre
underhåll av bostäder, kommunala anläggningar m.m. Det behövs också en
nyproduktion av bostäder, särskilt för ungdomar och till rimliga hyror.
Bostadsbyggandet måste inriktas mot 30000--40000 nya lägenheter per år.
Villkoren för reparationer och ombyggnader av bostäder förbättras tillfälligt
under år 1992. 500milj.kr. bör avsättas för detta.
Ny- eller ombyggnad av skolor, sjukhus, samlingslokaler m.m. kan
tidigareläggas. Kommunerna föreslås, inom ramen för 780 milj.kr., få
räntebidrag under en tvåårsperiod för investeringar som tidigareläggs och
startas senast den 1 juli 1992. 50milj.kr. satsas för stöd till
samlingslokaler.
De av den socialdemokratiska regeringen beslutade investeringarna i
järnvägar, vägar och broar måste påskyndas. Det innebär att Arlandabanan
igångsätts nu och att 100 milj.kr. satsas på Inlandsvägen.
Ytterligare 4 miljarder kronor bör under 1990-talet satsas på investeringar i
infrastrukturen på kommunikationsområdet.
Prisökningarna måste hållas under kontroll
Arbetet att få ner matpriserna måste fullföljas samtidigt som nästa steg i
anpassningen av gränsskyddet förbereds. Regeringen bör lägga fram förslag som
leder till en anpassning till EGs priser i god tid före ett svenskt medlemskap.
Bostadspolitiken måste utformas så att den bidrar till en lugn
prisutveckling. Regeringens åtgärder inom bostadsområdet avvisas.
Teletaxorna måste ses över i syfte att få en rimligare prisutveckling på de
områden där televerket har monopol. Det innebär att de beslutade
prishöjningarna vid årsskiftet uppskjuts till den 1juli.
Konsumenterna skall garanteras god prisinformation genom lagstiftning om
prismärkning.
Arbetslösheten måste bekämpas effektivt
Regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till 3,5% år 1992. Trots
detta vill man ytterligare strama åt ekonomin. Motionärerna anser att detta är
oacceptabelt. I motionen föreslås:
AMS får ytterligare 970 milj.kr. detta budgetår.
Ytterligare insatser skall göras för att komma till rätta med
ungdomsarbetslösheten. Det gäller att så snabbt som möjligt
placera ungdomar i arbete eller utbildning. Satsningen på utbildning och
kompetenshöjning måste fortsätta. Inriktningen ska främst vara på små och
medelstora företag.
AMS får bättre möjligheter att sätta in otraditionella åtgärder.
Regeringens förslag att höja egenavgiften till a-kassan avvisas.
Arbetslivet måste förnyas
För att utveckla arbetet och löntagarnas kompetens behövs en samlad
offensiv för en ny organisation av arbetslivet i samarbete med arbetsmarknadens
parter. Arbetslivsfonden måste därför få ansvar för en stor
informationskampanj.
Insatserna för utbildning och forskning föreslås höjda från den 1juli 1992
med 500 milj.kr. per år. Inriktningen skall vara att stärka kompetensen hos de
anställda och ge fler utbildning vid högskola.
Välfärden och valfriheten måste utvecklas
Välfärdspolitiken måste omfatta alla och ge mest till den som bäst behöver
samhällets insatser. Tillgänglighet och kvalitet är det avgörande, inte
produktionsformerna.
Resurser måste säkerställas så att behoven hos barn, sjuka, gamla och
handikappade kan tillgodoses. Detta skall vara utgångspunkten för bedömningen
av den kommunala ekonomin.
Barnbidraget måste höjas samtidigt som brytpunkten i skatteskalan räknas upp
Barnbidraget bör höjas med det belopp som riksdagen redan har beslutat om,
85kr. i månaden från den 1januari 1992.
Brytpunkten i skatteskalan bör räknas upp med 4,6% i stället för 9,8% för
år 1992. Det innebär att skatten för höginkomsttagare sänks med 2000kr. i
stället för 4000kr. Statsinkomsterna ökar med 2,3 miljarder kronor.
Utvärderingen av skattereformen måste påskyndas.
Finanskrisen måste motverkas
Finanskrisen riskerar att bli en allvarlig hämsko för de mindre och
medelstora företagen. Staten måste agera så att den inte förvärrar krisen utan
bidrar till stabilitet.
Riskkapitalet skall främst gå till de små och medelstora företagen. Staten
skall inte ta det i anspråk genom utförsäljning av statliga företag.
Regeringens planer på att av ideologiska skäl sälja fastigheter för 20
miljarder kronor avvisas.
AP-fondens organisation och placeringsregler måste reformeras för att öka
avkastningen på pensionspengarna och stärka riskkapitalet.
Den i motionen redovisade alternativa inriktningen av den ekonomiska
politiken innebär, enligt motionärerna, att budgeten förbättras med nästan åtta
miljarder kronor budgetåret 1991/92 och över nio miljarder kronor budgetåret
1992/93. Detta är ett resultat av att man avvisar regeringens skattesänkningar,
ett annat system för bostadsfinansiering och att en lägre brytpunkt i
skatteskalan föreslås (jfr tabellerna).
Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag
Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor
Summa + 8,5 + 9,9 + 11,8
_________________________________________________________________________
Ny Demokratis partimotion Fi13
I motion Fi13 (nyd) anförs att propositionens huvudsakliga innehåll antyder
en välbehövlig förändring av det svenska samhället. Det finns dock vissa
väsentliga punkter där vi saknar konkreta och nödvändiga åtgärder.
Det maximala skattetrycket
I motionen understryks att i den långsiktiga målsättningen måste finnas en
konkret angivelse av det maximala skattetrycket. Motionärerna föreslår att man
som mål anger ett maximalt skattetryck av 47 % av BNP inom 6 år eller senast
1998/99.
Fattigpensionärerna
Vidare anser motionärerna att den viktiga frågan om fattigpensionärerna i
stort sett förbigås med tystnad. Såväl på kort som på lång sikt är det
väsentligt att det finns ett skyddsnät som gör att svenska medborgare inte
skall kunna hamna under existensminimum. Cirka 60000 fattigpensionärer har
genom den tidigare skattereformen råkat i just den situationen. Åtgärder måste
snarast vidtas.
Barnbidragshöjningen
Vad gäller uppskjutandet av barnbidragshöjningen framhålls i motionen
följande. Genom den stora skattereformen höjdes omkostnaderna för
barnfamiljerna. Det är därför motiverat att genomföra den planerade höjningen
av barnbidraget. Finansieringen kan göras på ett mycket intessant och
ändamålsenligt sätt nämligen genom att reducera statsbidraget till kommunal
barnomsorg. Detta bidrag är i dag ca 13 miljarder kronor per år. Resultatet
skulle, menar motionärerna, bli en effektivisering av den offentliga sektorn.
Statsbidraget till kommunal barnomsorg har enligt motionärerna kombinerats med
diverse kostnadshöjande regler och en omfattande byråkrati. Därför bör
besparingar kunna göras utan att kunden, barnet, blir lidande. En intressant
aspekt i detta sammanhang är att barnbidragen går till alla barn medan
statsbidragen för barnomsorg endast går till dem som lyckats få plats.
Utbildning och infrastruktur
Vad gäller satsning på utbildning och infrastruktur anser motionärerna att
det måste fastställas som ett långsiktigt mål att stärka dessa områden. Skälet
är icke kortvarigt arbetsmarknadspolitiskt utan tvärtom av långsiktig och stor
betydelse för utvecklingen av det svenska samhället. Satsning på utbildning och
forskning leder enligt erfarenheten till snabbare tillväxt av ekonomin och ökad
internationell konkurrenskraft för näringslivet. Infrastrukturen är på samma
sätt av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft inom Europa. Målen är
alltså av strategisk betydelse och borde finnas med i den ekonomiska, politiska
strategi som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och
tillväxtkraften i svensk ekonomi.
Kraftfullare åtgärder förordas vidare för att klara nya, små och medelstora
företags riskkapitalförsörjning, och detta beslut brådskar.
Kraftfull satsning på miljöproblemen
I motionen krävs också att en "offensiv miljöpolitik" skall innefatta en
kraftfull satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Motiveringen
till detta yrkande i motionen är att Sverige "importerar" 80--90% av luft-
och vattenföroreningarna.
Vänsterpartiets partimotion Fi15
I motion Fi15 (v) understryks att regeringens ekonomiska politik har en
tydlig inriktning som leder till ökade klyftor. Å ena sidan den uteblivna
barnbidragshöjningen, fördubblingen av egenavgiften till a-kassan, den
försämrade ersättningen till arbetsskadade, slopat avdrag för
fackföreningsavgifter och på sikt karensdagar eller motsvarande försämringar
för sjuka. Å andra sidan slopad omsättningsskatt på aktier, lägre kapitalskatt,
på sikt slopad förmögenhets- och arvsskatt. Dessutom saknar regeringens
ekonomiska politik miljöprofil.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att devalveringspolitiken
hämmade nytänkande och framtidssatsningar. De alltför höga vinsterna innebar
att industristrukturen låstes fast. Produktivitetsutvecklingen uteblev,
samtidigt som kostnadsutvecklingen accelererade. Superdevalveringen år 1982
utgjorde ingen långsiktig lösning på den svenska ekonomins problem. Tvärtom är
den orsak till många av de problem vi nu står inför. Företrädare för den
borgerliga regeringen har i en rad olika sammanhang uttalat sig för en
omfattande sänkning av arbetsgivaravgifterna. Ett byte av sänkta
arbetsgivaravgifter mot sänkta offentliga utgifter kallas populärt för en inre
devalvering. Syftet är detsamma som för en vanlig devalvering, dvs. att få fart
på exporten och samtidigt begränsa inhemsk efterfrågan. Att enskilda
regeringsledamöter hållit dörren öppen för möjligheten av en intern devalvering
visar att man egentligen ingenting lärt av devalveringspolitikens misslyckande.
Man har inte, sägs det i motionen, insett att devalveringar, oavsett om de är
interna eller externa, leder till inflation och inlåsningseffekter. Detta ser
motionärerna som ytterst oroande. Den borgerliga regeringen väljer att peka ut
de höga skatterna och tillväxten av de offentliga utgifterna som själva
grundproblemet. Vänsterpartiets uppfattning är i stället att superdevalveringen
samt de okontrollerade avregleringarna på kredit- och valutamarknaden utgör
problemets kärna.
Det är motionärernas uppfattning att regeringens framlagda förslag innebär en
drastisk försvagning av statsbudgeten. I rådande budgetläge måste det betecknas
som ansvarslöst att genomföra ofinansierade skattesänkningar av den
storleksordning som regeringen föreslår. Skattesänkningarna kan kanske på kort
sikt ge en viss expansiv effekt på ekonomin, men i ett längre perspektiv måste
man räkna med ökad inflation och räntehöjningar. Detta kan knappast betecknas
som tillväxtbefrämjande. Motionärerna ställer sig däremot positiva till
regeringens ambition att anslå mer resurser till arbetsmarknadspolitiska och
sysselsättningsskapande åtgärder. I rådande ekonomiska läge är det nödvändigt
att medel tas fram för en aktiv arbetsmarknadspolitik och långsiktigt
nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för
arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder borde emellertid
ha getts en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I motionen
understryks att man i rådande konjunkturläge måste undvika att vidta åtgärder
som på något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar
ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa
sektorer stimuleras. Regeringens politik innebär i detta avseende att man
försämrar arbetsmarknadsläget ytterligare. Det är, sägs det i motionen, ungefär
som att försöka släcka en brand med bensin.
Vänsterpartiets alternativ till regeringens förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken kan sammanfattas på följande sätt.
En rättvis skattepolitik
Skatter och avgifter skall styra i riktning mot minskat råvaruutag och ökad
återvinning när det gäller produktionen. Energiförbrukningen skall styras bort
från fossil- och kärnkraftsenergi till förnyelsebara energiflöden. När det
gäller fördelningspolitiken anser motionärerna att skatt skall utgå efter
bärkraft. Detta gäller såväl inkomstbeskattning som beskattning av konsumtion.
Det är i detta perspektiv man skall se vänsterpartiets krav om slopat
grundavdrag för inkomster över "brytpunkten", liksom kravet på sänkt/slopad
matmoms.
I motionen förordas, att riksdagen bör korrigera skatteskalorna för år 1992.
De prisökningar som föranleddes av skatteomläggningen bör ej ingå i den
beslutade uppräkningen. Detta skulle skapa en bättre överensstämmelse med vad
som gäller för beräkningen av basbeloppet. Vidare måste nuvarande principer för
grundavdraget ändras.
Kommunerna
Motionärerna avvisar inriktningen att krympa den kommunala sektorn och att
den ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna. Regeringens
aviserade indragningar till kommunerna på 5--10 miljarder kronor 1993 avvisas.
I nuvarande konjunkturläge är det enligt motionärernas bedömning helt
oförsvarbart att ta bort 5--10 miljarder kronor ur en sektor som har stora
ekonomiska problem och vars uppgift är att uppfylla medborgarnas rättmätiga
behov av vård, omsorg och utbildning. I stället förespråkas ett kommunpaket på
ca 5 miljarder till riktade insatser.
Barnbidrag och studiebidrag
I motionen krävs att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen redan
beslutat om. Det räcker inte med löften om kompensation till följd av
sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i
skatteskalorna och återbetalning av det obligatoriska tillfälliga sparandet.
Vänsterpartiet avslår därmed regeringens förslag och förespråkar att
barnbidragshöjningen och studiebidragshöjningen träder i kraft enligt tidigare
av riksdagen fattade beslut.
Pensionssystemet
Motionärerna ser vad gäller denna fråga med oro på regeringens inriktning.
Risken för större ojämlikhet är uppenbar. Vid fördelning av landets resurser
och förändring av pensionssystemet är den viktigaste frågan att förbättra för
de sämst ställda pensionärerna. Det är ytterst en jämlikhetsfråga, eftersom det
är kvinnorna som tjänat in minst antal ATP-poäng och har de lägsta inkomsterna.
Omfördelningen bör i första hand ske inom det totala pensionssystemets ram.
Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
I motionen avvisas varje förslag om att införa karensdagar eller ytterligare
försämringar i sjukförsäkringssystemet. Detta gäller även
arbetsskadeförsäkringen.
Lönebildning och arbetslöshetsförsäkring
I motionen avslås regeringens förslag att höja egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen.
Ett samlat förslag om en ny allmän arbetslöshetsförsäkring som innehåller
både organisation, administration och finansiering bör utarbetas. När det
gäller organisationen bör kopplingen till de fackliga organisationerna
behållas.
Bostadspolitiken
I motionen krävs en genomsnittlig produktion av ca 30000--40000
lägenheter per år.
Motionärerna avvisar förslaget att minska investeringsbidraget. Ej heller
accepteras att regeringen tänker riva upp beslutet om räntelånesystemet.
Näringspolitiken och EG
I motionen understryks att Sverige måste säga nej till EG. I övrigt framhålls
att branschstödet (t.ex. stöd till Sveriges Exportråd, trädgårdsnäringen,
turistnäringen, prospektering) måste utvecklas och inte avvecklas.
Arbete åt alla
Som motionärerna ser det måste arbete åt alla ha en central plats i den
ekonomiska politiken. Den bästa resursen i den ekonomiska politiken, nämligen
den arbetande människan, måste vårdas. Mot den bakgrunden har vänsterpartiet i
en annan motion krävt ytterligare 1,3 miljarder kronor till
arbetsmarknadspolitiska insatser, samt att regeringen snarast framlägger
förslag om ett ROT-program för skolor, VA-nät etc. samt satsning på barn- och
äldreomsorgen. Dessutom måste ungdomsgarantin omfatta alla ungdomar upp till 24
år, samtidigt som en satsning på beredskapsarbeten och praktikplatser
genomförs.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Produktionstillväxten i hela OECD-området väntas för år 1991 stanna vid 1%.
Man får gå tillbaka till lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet för att
finna motsvarande svaga utveckling i industriländerna. Den låga ekonomiska
aktiviteten speglas även i lägre tillväxt i världshandeln--från 5% år
1990 till 3% år 1991--och en ökad arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten
i Västeuropa närmar sig nu återigen 10%.
Den bedömning av den kommande utvecklingen som redovisas i propositionen ger
vid handen att lågkonjunkturen i de stora industriländerna har nått botten och
att tillväxten åter tar fart under år 1992. Som framgår av tabell 1 är
bedömningen av tillväxten i hela OECD-området och i Västeuropa som helhet
densamma som i den reviderade finansplanen i april 1991. Däremot görs för de
länder som tar emot större delen av svensk export -- Norden, Tyskland, Förenta
Staterna, Storbritannien -- den bedömningen att den ekonomiska aktiviteten blir
lägre år 1992 än vad som förutsågs i våras.
Tabell 1. Internationella förutsättningar (finansdep. okt. 1991)
B N P
Förenta Staterna 1 -0,5 (0)* 2,5 (2,8) 3,3
Japan 5,6 4,8 (3,8) 3 (4,3) 3,8
Tyskland 4,6 3 (2,8) 2,3 (2,5) 2
Storbritannien 0,5 -1,8 (-1,5) 1,5 (1,8) 2,5
Norden** 1 -0,3 (0,8) 1,3 (1,8) 2,5
OECD Europa 2,8 1,3 (1,3) 2,3 (2,3) 2,5
OECD totalt 2,5 1 (1,0) 2,5 (2,8) 3
N y c k e l t a l
Konsumentpriser,
OECD totalt 4,9 4,5 (4,3) 3,5 (4,0) 3,8
Dollarkurs i kr. 5,93 6,11 (6,07) 6,18 (6,19) 6,18
Råoljepris,
dollar per fat 23,6 20 (18) 21 (20) 22
__________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i den reviderade finansplanen
i april 1991
** Exklusive Sverige
I propositionen framhålls att ett osäkerhetsmoment i prognosen är huruvida
den ökning i tillväxten som kunde noteras under tredje kvartalet i Förenta
Staterna verkligen innebär en varaktig uppgång i den amerikanska konjunkturen.
Detta är av stor betydelse för den internationella utvecklingen, eftersom den
samlade produktionen i Förenta Staterna utgör en tredjedel av OECD-ländernas
totala produktion. De faktorer som gör bedömningen osäker och som kan försena
uppgången i den amerikanska ekonomin är bl.a. att ökningen i den inhemska
efterfrågan hålls tillbaka därför att såväl hushåll som företag är obenägna att
öka sin skuldsättning. Det går heller inte att bortse ifrån att oron för en
ökad inflation kan leda till att den ekonomiska politiken stramas åt i ett
senare skede och att den amerikanska ekonomins bidrag till en internationell
återhämtning därigenom får mindre betydelse.
Den positiva ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna under senare delen av
1980-talet har i stora stycken burits upp av en stabil tillväxt i Japan och
Tyskland. Även om tillväxten i dessa länder i jämförelse med övriga större
industriländer bedöms bli fortsatt god sker ändå en betydande avmattning i
såväl Japan som Tyskland.
I likhet med situationen i Förenta Staterna innebär pris- och kostnadstrycket
också vissa problem i dessa båda länder. Det kan även nämnas att det tyska
budgetunderskottet genom bl.a. åtaganden i samband med återföreningen av de
båda tyska staterna stigit kraftigt. Som framhålls i propositionen kan det inte
uteslutas att den ekonomiska politiken måste förbli stram under en längre
period. Det är sålunda möjligt att den strama penningpolitik som hittills förts
i Japan och Tyskland ännu inte slagit igenom fullt ut. En ytterligare skärpning
av penningpolitiken i Tyskland skulle få en dämpande effekt på övriga Europa
dels via en svagare importefterfrågan, dels på grund av ett fortsatt högt
ränteläge även i övriga Europa.
Som framgår av tabell 1 har den ekonomiska utvecklingen i Norden varit mycket
svag under de två första åren av 1990-talet. Särskilt Finland, som åren 1988
och 1989 hade en tillväxt på över 5% per år, har drabbats mycket hårt av den
allmänna konjunkturnedgången och kollapsen i den sovjetiska ekonomin. Även den
norska ekonomin exkl. oljesektorn uppvisar mycket stora problem.
År 1990 innebar för Finlands del att produktionstillväxten helt stagnerade.
År 1991 bedöms den totala produktionen minska med omkring 5%.
Produktionsminskningen förklaras av en betydande nedgång såväl i den privata
konsumtionen som i investeringsverksamheten. Därtill väntas exporten år 1991
minska med mer än 5%. En viktig förklaring till denna nedgång är som nämnts
det stagnerande handelsutbytet med Sovjetunionen. Ca en fjärdedel av Finlands
export har under senare år gått till Sovjetunionen. Denna negativa utveckling
har bidragit till en spekulation mot den finska marken. Trots att åtgärder
vidtogs för att stabilisera den finska valutan -- bl.a. en anknytning av marken
till ecun -- framtvingades en nedskrivning av marken. Den 15 november 1991
devalverade Finland med 12,3%.
Utvecklingen i Sverige
Den bedömning som redovisas i bilagan till propositionen bygger i tillämpliga
delar på konjunkturinstitutets rapport. Till skillnad mot konjunkturinstitutet
har finansdepartementet beaktat de arbetsmarknadspolitiska insatser som
föreslås i tilläggsbudget I. Däremot har inte de övriga ekonomisk-politiska
åtgärder som regeringen aviserar i anslutning till här aktuell proposition
tagits med i beräkningarna.
Den svenska ekonomin befinner sig i en av efterkrigstidens djupaste
lågkonjunkturer. Den tidigare beskrivna avmattningen i OECD-området slår hårt
mot svensk industri. Industriproduktionen minskade år 1990 med nära 3%, och
utfallet för år 1991 väntas bli ännu sämre (jfr tabell 3). Antalet sysselsatta
inom industrin har sedan slutet av år 1989 minskat med mer än 100000, och
utslagningen av arbetstillfällen i industrin fortsätter. Den negativa
utvecklingen i industrin förs vidare till andra sektorer av ekonomin som t.ex.
energi-, transport- och tjänstesektorn. Åren 1990 och 1991 har inneburit att
konsumtionsefterfrågan helt stagnerat. Den öppna totala arbetslösheten väntas i
slutet av innevarande år uppgå till drygt 3%.
Som framgår av försörjningsbalansen i tabell 2 kommer år 1991 att innebära
sjunkande export, fortsatt återhållsamhet i hushållens konsumtion och minskande
bruttoinvesteringar och lagerinvesteringar. Slutresultatet för innevarande år
blir en minskning av bruttonationalprodukten med 1%.
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i den reviderade
finansplanen i april 1991
** Förändring i procent av föregående års BNP
Propositionens redovisning avseende år 1992 ger en bild av fortsatt
stagnation. Jämfört med prognosen från april i år i den reviderade finansplanen
presenteras nu en mörkare bild av den svenska ekonomins utveckling. Den
väsentliga förklaringen till detta är att den internationella återhämtningen
inte har den styrka som förutsattes i den tidigare bedömningen. Även om år 1992
blir ett år med praktiskt taget nolltillväxt väntas dock exporten öka igen med
drygt 2%. Stagnationen i hushållens konsumtion bryts och en uppgång med
knappt 1% bedöms som trolig. Denna måttliga uppgång betyder att
förstärkningen i hushållssparandet väntas fortsätta. Som framgår av tabell3
bedöms sparkvoten öka från 2,8% år 1991 till 3,7% år 1992.
Tabell 3. Nyckeltal
Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i rev. finansplan
april 1991
En betydande minskning av investeringarna väntas även nästa år.
Bostadsbyggandet minskar kraftigt på grund av högre boendekostnader samtidigt
som det försämrade konjunkturläget dämpar efterfrågan. De statliga
myndigheternas investeringar är däremot inne i ett expansivt skede på grund av
de satsningar som görs för att förbättra och bygga ut infrastrukturen.
Med här redovisade prognos som bakgrund är det ofrånkomligt att
arbetslösheten successivt kommer att öka under hela prognosperioden. Den öppna
genomsnittliga arbetslösheten bedöms år 1992 stanna vid 3,5%.
Den låga aktivitetsnivån i ekonomin har bidragit till en neddragning av löne-
och prisstegringstakten. År 1992 innebär, i jämförelse med år 1990, en
halvering av de avtalsmässiga lönehöjningarna samtidigt som löneglidningen
också halveras. Som framhålls i propositionen betyder detta att
lönestegringstakten inom tillverkningsindustrin under åren 1991--1993 kommer
ner på samma nivå som OECD-områdets.
Även prognoserna för prisutvecklingen åren 1992 och 1993 -- genomsnittligt
väntas prisökningarna bli 3,0% resp. 3,8% -- visar att den svenska
prisökningstakten kan komma ner till OECD-områdets nivåer. Hittills har
priserna under innevarande år genomsnittligt stigit med 7,8% varav
3,3procentenheter kan hänföras till effekter av årets skatteomläggning.
Den låga aktiviteten i den svenska ekonomin medför att importvolymen faller
kraftigt 1991 och endast ökar i begränsad omfattning 1992. Härigenom förbättras
handelsbalansen betydligt. Underskottet i räntenettot beräknas fortsätta att
växa, men i betydligt långsammare takt än under de senaste åren, bl.a. till
följd av den markanta nedgången i svenska direktinvesteringar utomlands samt en
lägre internationell räntenivå. Sammantaget beräknas bytesbalansen förbättras
kontinuerligt under de närmaste åren. Åren 1991 och 1992 kommer underskottet
att uppgå till 25 resp. knappt 20 miljarder kronor, vilket är väsentligt lägre
underskott än vad som redovisades i bedömningen i den reviderade finansplanen i
maj (jfr tabell 3). Det bör dock observeras att Sverige trots en mycket svag
inhemsk efterfrågetillväxt kommer att belastas med underskott i bytesbalansen
under hela den i tabell 2 redovisade prognosperioden.
Bedömningen i propositionen av utvecklingen under år 1993 tar sin
utgångspunkt i konjunkturinstitutets kalkyler som i sin tur baseras på
institutets ekonometriska makromodell. Prognosen bygger på ett antagande om en
accelererande uppgång i den internationella konjunkturen. Såväl i
konjunkturinstitutets prognos som i propositionens bedömning anges tillväxten
för år 1993 till nära 2%. I propositionen förutsätts en i jämförelse med
konjunkturinstitutets prognos marginellt sämre tillväxt i exporten och den
privata konsumtionen, medan en mer positiv utveckling av investeringarna bedöms
som trolig. Trots den högre tillväxten blir nedgången i arbetslösheten
obetydlig. En i jämförelse med tidigare år förväntad snabb
produktivitetstillväxt dämpar nämligen på kort sikt efterfrågan på arbetskraft.
Det bör emellertid understrykas att arbetsutbudet är svårbedömt. Den
genomsnittliga arbetslösheten för år 1993 väntas enligt dessa kalkyler stanna
vid strax under 4%.
Den finska devalveringen kan påverka den svenska exporten negativt. Flera
faktorer talar dock för att effekterna i detta avseende blir små. Den finska
exporten blir mer konkurrenskraftig. Även om Finland inom vissa enskilda
branscher som exempelvis skogsindustrin är en konkurrent till Sverige på
världsmarknaden spelar Finland totalt sett en undanskymd roll som konkurrent
till Sverige. Däremot går ca 8% av vår totala export till Finland. Den
exceptionellt kraftiga tillbakagången i den finska ekonomin har inneburit att
efterfrågan på svenska varor minskat kraftigt. Det är också svårt att med
säkerhet förutse hur de finska företagen utnyttjar devalveringen. Om reaktionen
blir att de främst utnyttjar nedskrivningen av marken till att förbättra sin
finansiella ställning och inte till att förbättra sin relativa prissituation
blir de direkta effekterna på svensk export obetydliga. På lite sikt kan, om
devalveringen leder till en större aktivitet i den finska ekonomin, följden bli
att den svenska exporten av främst insats- och investeringsvaror ökar. Det går
emellertid inte att bortse ifrån att den finska devalveringen har skapat stor
oro på valutamarknaderna, som påverkar de övriga nordiska länderna negativt.
Riksbanken höjde sålunda den 5 december marginalräntan från 11,5% till
17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens
valutautflöden, som visat på nödvändigheten att tydligt klargöra att svensk
växelkurspolitik ligger fast.
Utifrån de antagna förutsättningar som gäller för den i propositionens bilaga
presenterade prognosen reses i partimotionerna inga invändningar mot
bedömningen av den svenska ekonomins utveckling. I motion Fi18 (s) anförs
emellertid att det är anmärkningsvärt att regeringen i bedömningen av den
svenska ekonomins utveckling inte redovisar konsekvenserna av sina egna
förslag. Riksdagen bör, menar motionärerna, för sina beslut rörande
inriktningen av den ekonomiska politiken ha ett underlag där de ekonomiska och
statsfinansiella effekterna av ågärdsförslagen finns belysta. Förslagen i
propositionen har enligt motionärerna en starkt dämpande inverkan på tillväxt
och sysselsättning. I motionen dras slutsatsen att åtgärdsförslagen med all
sannolikhet leder till att bruttonationalprodukten (BNP) minskar i stället för
att, som anges i propositionen, öka med 0,3%.
Utskottet vill med anledning av denna kritik mot den i propositionen
redovisade prognosen anföra följande.
Vid en bedömning av den ekonomiska utvecklingen kan man inte endast se till
effekterna av vissa enskilda åtgärder i det samlade ekonomisk-politiska program
som regeringen vill genomföra för att föra Sverige ur den nuvarande ekonomiska
krisen. I det korta perspektivet kan vissa av åtgärderna ha negativa effekter
på produktion och sysselsättning, men åtgärderna är likväl nödvändiga för att
på sikt få en varaktig tillväxt. Resurser måste föras över från den skyddade
sektorn till den konkurrensutsatta. Man kan sålunda inte generellt lösa
stagnationsproblemen med att subventionera fram en ökad produktion. Det skulle
ställa den svenska ekonomin inför oöverstigliga problem.
Som utskottet ser det bygger slutsatserna i motion Fi18 (s) i här aktuell del
på ett orimligt betraktelsesätt. I proposition 38 redovisas främst åtgärder som
skall bidra till att avlägsna de rådande strukturella problemen i den svenska
ekonomin. Nu aktuella åtgärder för att mildra effekterna av den snabbt stigande
arbetslösheten har till större delen redovisats i tilläggsbudget I. Dessa
åtgärder har beaktats i prognosarbetet. Även om vissa förslag till strukturella
åtgärder, som redovisas i proposition 38, har en dämpande effekt måste dessa
vägas mot effekter av övriga aviserade förslag. Inom bygg- och bostadsområdet
föreslås bl.a. att räntebidrag skall utgå redan när ett hus färdigställts.
Dessutom skall nuvarande markvillkor och den kommunala
bostadsanvisningsrätten avskaffas och en översyn av nybyggnadsreglerna
genomföras. Dessa åtgärder torde innebära betydande kostnadssänkningar för
bostadsbyggandet. Men än viktigare är de tillväxtbefrämjande åtgärder som
föreslås inom det skatte- och näringspolitiska området och inom den offentliga
sektorn.
Vid en hearing med finansministerns statssekreterare framhöll denne att det
inte nu innan förslaget till statsbudget är färdigställt är möjligt att på ett
adekvat och meningsfullt sätt i en försörjningsbalansprognos precisera samtliga
åtgärders effekter. Utskottet delar statssekreterarens uppfattning.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Som framgår av bedömningen av den svenska ekonomins utveckling kommer den
ekonomiska aktiviteten att bli fortsatt låg under de första åren av 1990-talet.
Den försvagade internationella konjunkturen får med Sveriges stora
utrikeshandelsberoende ett starkt inflytande på den ekonomiska utvecklingen.
Men huvudproblemet är de strukturella brister som har blivit allt tydligare och
vars effekter på ekonomins funktionssätt blivit alltmer negativa. Den djupa
svacka som svensk ekonomi nu befinner sig i, och som i vissa avseenden är mer
utpräglad här än i många andra OECD-länder, är en följd bl.a. av dessa brister.
Som framhålls i propositionen har de strukturella problemen sin grund i många
års försummelser inom den ekonomiska politiken. Den s.k. tredje vägens politik,
som huvudsakligen bestod av en stor devalvering år 1982, ledde inte till
nödvändiga strukturförändringar, därför att den ekonomiska politiken inte lades
om. Det utrymme som skapades för en industriell expansion minskade successivt,
eftersom riksdag och regering inte lyckades kontrollera utgiftsutvecklingen,
vilket i sin tur ledde till ett stigande skattetryck och en överhettad
arbetsmarknad. Konkurrenskraften återställdes temporärt, men utvecklingskraften
tilläts fortsätta att försvagas. Den konkurrensutsatta sektorn minskade under
senare delen av 1980-talet. Industrins andel av den totala
bruttonationalprodukten är nu för första gången under detta sekel mindre än
20%.
Det är mot denna bakgrund som utskottet ser det som ytterst angeläget att
omgående vidta strukturella åtgärder för att förbättra utvecklingskraften i
ekonomin. Det bör understrykas att sådana åtgärder inte enbart motiveras av
nödvändigheten att öka tillväxten. Genom sådana åtgärder blir också ekonomin
mer robust och mindre känslig för störningar utifrån, vilket bl.a. bör innebära
att det framöver kan bli lättare att bekämpa en växande arbetslöshet vid
konjunkturnedgångar.
Det krävs sålunda en kraftfull omläggning av den ekonomiska politiken för att
värna sysselsättningen och trygga och utveckla välfärden. De viktigaste
uppgifterna under de kommande åren för strukturpolitiken kan sammanfattas i
följande fyra punkter:
att föra in Sverige i det europeiska samarbetet,
att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av
företagande, utveckling och tillväxt,
att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att
förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes
valfrihet i första rummet,
att skydda och förbättra miljön.
I den proposition som behandlas i detta betänkande läggs och aviseras förslag
med främst strukturpolitisk inriktning. Förslag till stabiliseringspolitiska
åtgärder för att motverka den nu snabbt stigande arbetslösheten har tidigare
presenterats i tilläggsbudgeten (prop.1991/92:25). Dessa förslag, som också
har en tillväxtbefrämjande inriktning, har följande omfattning:
1,5 miljarder kronor till satsningar i infrastrukturen,
0,95 miljarder kronor till insatser på byggnadsområdet,
3,3 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
275 milj.kr. i lönebidrag till arbetshandikappade.
I motion Fi18 (s) anförs att man när det gäller betydelsen av tillväxt
och företagande i stort delar den uppfattning som framförs i propositionen.
Däremot ställer sig motionärerna kritiska till den starka betoningen av kravet
på skattesänkningar för att öka tillväxten. De leder inte till tillväxt utan
till ökade orättvisor, anser motionärerna, som också hävdar att man blandar
ihop det aktuella konjunkturläget med den långsiktiga utvecklingen, vilket sägs
leda till att konjunkturen försvagas av de föreslagna åtgärderna. I motionen
krävs att ekonomin stimuleras främst genom att betydande förstärkningar anvisas
till arbetsmarknadspolitiken och byggsektorn. Samtidigt framhålls vikten av en
effektiv inflationsbekämpning. Matpriserna måste pressas ned ytterligare,
ökningen i boendekostnaderna måste hållas tillbaka och de aviserade höjningarna
av teletaxorna bör omprövas.
Riskkapitalförsörjningen till mindre och medelstora företag är en viktig
fråga. Enligt motionärerna vore det olyckligt om regeringen fullföljer sina
planer på en omfattande utförsäljning av statliga företag och fastigheter,
eftersom det skulle tränga ut småföretagen från kapitalmarknaden.
I motion Fi18 (s) riktas även hård kritik mot den förda fördelningspolitiken.
Föreslagna skattesänkningar, utebliven höjning av barnbidraget, höjning av
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och inriktningen av det kommande
arbetet med att reformera socialförsäkringen ser motionärerna som åtgärder som
främst gynnar de redan välbeställda.
Enligt utskottets mening riktas uppmärksamheten i motionen i allt väsentligt
mot den kortsiktiga stabiliseringspolitiken och de fördelningspolitiska
frågorna.
Framställningen i motion Fi18 (s) ger närmast ett intryck av att motionärerna
anser att lösningen på de långsiktiga problemen återfinns i de av den tidigare
regeringen redan beslutade åtgärderna och att det nu gäller att inrikta den
ekonomiska politiken mot främst de kortsiktiga problemen och då i första hand
mot den nuvarande allt svårare situationen på arbetsmarknaden. Genom att
hänvisa till att priser och löner pressats ned till en nivå som motsvarar
OECD-genomsnittet vill man ge intryck av att den tidigare regeringen klarat av
de mest svårhanterliga strukturproblemen i den svenska ekonomin. Utskottet
skulle, om så var fallet, självfallet notera detta med tillfredsställelse. Den
hårda verkligheten ger emellertid besked om att den huvudsakliga förklaringen
till den nu mer gynnsamma utvecklingen av löner och priser är ett resultat av
den mycket oroande situationen på arbetsmarknaden och den alltjämt svaga
ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Utskottet delar föredragandens uppfattning att den ekonomiska politiken måste
ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra utvecklingskraften. De
åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem måste stå i
samklang med vad som är långsiktigt nödvändigt. Som framhålls i propositionen
kan åtgärder som skulle medföra en generell efterfrågeökning inte accepteras.
En sådan skulle skapa större underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och
skulle leda till högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur
försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft. Som också anförs i
propositionen ger en internationell konjunkturuppgång Sverige viss draghjälp,
men detta är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.
Det är mot denna bakgrund man skall bedöma de åtgärder som föreslås i
propositionen. I likhet med regeringen ser utskottet det som nödvändigt att de
samlade åtgärder som vidtas för att lösa strukturproblemen inriktas på att
successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik för att hålla
tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att stimulera ny-
och småföretagandet.
Vad gäller frågan om ny- och småföretagandet och den därmed sammanhängande
frågan om försörjningen av riskkapital finns ett avsnitt i motion Fi18 (s) där
det hävdas att en utförsäljning av vissa statliga tillgångar kan försämra
situationen för de mindre företagens tillgång till riskkapital. Enligt
utskottet är det svårt att tolka vad motionärerna här avser. Konsekvenserna på
kapitalmarknaden och speciellt på aktiemarknaden till följd av ett ökat utbud
bör bli marginella, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i
motsvarande utsträckning. Försäljningen av exempelvis statliga företag behöver
således inte i sig kräva ytterligare utrymme på kapitalmarknaden.
I motion Fi18 (s) understryks också vikten av en effektiv
inflationsbekämpning. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är en
central uppgift för en regering att hålla tillbaka inflationen. Det finns
emellertid skäl att här erinra om att orsaker till den höga inflationen finns
att söka såväl i strukturella brister och snedvridningar som i efterfrågeläget
i den svenska ekonomin. Som klart uttrycks i propositionen har den försummade
utbudspolitiken skapat successivt växande strukturella problem. Därtill kommer
att den tidigare förda ekonomiska politiken medförde att efterfrågan fr.o.m.
1984 försköts från export mot konsumtion. Kraven på finanspolitiken ökades
genom den avreglering av kreditmarknaden som genomfördes i mitten av
1980-talet. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att motverka en
överhettning och var dessutom felaktigt inriktad på att höja skatter i stället
för att minska utgifter. Särskilt den del av de offentliga utgifterna som går
till transfereringar till hushållen tilläts växa alltför snabbt.
Mot denna bakgrund framstår det som odiskutabelt att en stram finanspolitik
är nödvändig för att säkra en låg inflation. Detta innebär bl.a. att
skattesänkningar måste finansieras. Utskottet är också av samma mening som
föredraganden att underskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel
inte är acceptabla. Detta bör därför vara en norm i den ekonomiska politiken.
Under de närmaste åren måste försvagningen av de offentliga finanserna
motverkas med all kraft med hänsyn till i första hand inflationsbekämpningen.
Oron för sysselsättningen och den ökande arbetslösheten får sålunda inte
tillåtas motivera en svagare finanspolitik och ökade offentliga utgifter. Som
understryks i propositionen skulle konsekvenserna av en sådan politik på sikt
bli förödande. En exportledd tillväxtprocess skulle äventyras, inflationen öka
och Sveriges förutsättningar att bli en fullvärdig EG-medlem äventyras. Allt
detta skulle långsiktigt undergräva förutsättningarna att uppnå full
sysselsättning.
I motionen krävs att förslag till åtgärder med utgångspunkt i
konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) skall framläggas för riksdagen
redan i januari 1992. Som framgår av näringsutskottets yttrande (1991/92:NU2y)
är denna tidsplan inte realistisk. En proposition rörande dessa frågor är
planerad till mars 1992.
Synpunkter på fördelningspolitiken och socialförsäkringssystemet kommer
utskottet att behandla längre fram i betänkandet. Med anledning av den allmänna
kritik som framförs i motion Fi18 (s) mot regeringens ställningstaganden i
dessa frågor vill dock utskottet här anföra följande.
Självfallet måste en hög ambitionsnivå åvila fördelningspolitiken. Alla måste
garanteras en grundtrygghet och även i svåra tider måste utsatta och glömda
grupper värnas. Men utskottet finner det mindre seriöst när man i likhet med
motionärerna blundar för de konflikter som föreligger mellan kortsiktigt
välmotiverade åtgärder med fördelningspolitisk inriktning och strukturpolitiska
åtgärder avsedda att häva stagnationen i ekonomin. En hög sysselsättning är en
avgörande förutsättning för en framgångsrik fördelningspolitik. Men från
fördelningspolitiska utgångspunkter kan t.ex. sänkta skatter i det korta
perspektivet te sig orättvisa. I det längre perspektivet är de emellertid
nödvändiga villkor för att genom en högre tillväxt råda bot på en successivt
stigande arbetslöshet. Sänkt skatte- och avgiftstryck på inte minst de mindre
företagen får långsiktigt positiva effekter på sysselsättningen.
Den kritik i motion Fi18 (s) som riktas mot regeringens avsikt att reformera
socialförsäkringssystemet kan bemötas på samma sätt som kritiken mot
fördelningspolitiken. Självfallet vill ingen försämra socialförsäkringssystemet
som sådant. Men en reformering av systemet måste, enligt utskottets mening, ta
stor hänsyn till effekterna på ekonomins utvecklingskraft. Pensionssystemens
utformning måste t.ex. bidra till att öka det långsiktiga sparandet,
sjukförsäkringen utformas så att sjukdom och frånvaro minskar och
arbetslöshetsförsäkringen ges en konstruktion som bidrar till en fungerande
lönebildning. Vidtas inte åtgärder med denna inriktning kan inte produktionen
hållas uppe på en sådan nivå som en rimlig omfattning av vårt
socialförsäkringssystem kräver.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi18 (s)
yrkandena 1 i denna del, 2 och 4.
I motion Fi15 (v) utpekas den kraftiga devalveringen år 1982 som den helt
överskuggande orsaken till den svenska ekonomins nuvarande problem. Det enligt
regeringen höga skattetrycket och den alltför omfattande offentliga sektorn ser
inte motionärerna som en orsak till att ekonomin råkat i svårigheter. I
motionen krävs utöver regeringens förslag ytterligare 1,3 miljarder kronor till
arbetsmarknads- och sysselsättningsskapande åtgärder. Vidare föreslås att
regeringen tillför kommunerna ytterligare resurser. Liksom tidigare avvisar
vänsterpartiet ett EG-medlemskap. Den selektiva industripolitiken måste
förstärkas. Också den förda fördelningspolitiken kritiseras. Sålunda måste
barnbidrags- och studiebidragshöjningen genomföras och inflationsskyddet i
skatteskalan korrigeras. I motionen understryks att inga försämringar i
socialförsäkringssystemet kan accepteras.
Utskottet vill med anledning av motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17
anföra följande.
På samma sätt som i den socialdemokratiska motionen Fi18 (s) koncentreras,
som utskottet ser det, frågorna i motionen till de områden som främst rör den
kortsiktiga stabiliseringspolitiken och till fördelningspolitiken. De
avslagsmotiveringar som återfinns i utskottets behandling av motion Fi18 (s) är
därför i stor utsträckning också giltiga för motion Fi15 (v).
De inledande avsnitten i motion Fi15 (v) om strukturproblemen och effekterna
av den kraftiga devalveringen år 1982 ger en viss antydan om att vänsterpartiet
har en konstruktiv syn på de strukturella problem som i dag belastar den
svenska ekonomin. Utskottets förhoppning på denna punkt visar sig emellertid
vara illusorisk. I motionen återkommer nämligen vänsterpartiet med samma
dogmatiska inriktning av den ekonomiska politiken som tidigare. Så t.ex. skall
den offentliga sektorn tillföras mer resurser och växa i omfattning, samtidigt
som industripolitiken i form av bl.a. ökade branschstödsåtgärder skall
förstärkas.
Utskottet vill bestämt avvisa en ekonomisk politik med denna inriktning.
Utskottet avstyrker motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
I motion Fi7 yrkande 2 av Rune Evensson m.fl. (s) framhålls att
arbetsmarknadssituationen i Norra Älvsborg är så svår att åtgärder nu bör
vidtas som ger sysselsättningseffekter på både kort och lång sikt. Mot den
bakgrunden föreslår motionärerna att staten bidrar med anslag till fortsatt
upprustning av Dalslands kanal.
Regeringen har på tilläggsbudget I anvisat medel till arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Enligt utskottets mening åligger det regeringen i samarbete med
berörda myndigheter att utifrån arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter göra de
nödvändiga prioriteringarna. Med hänvisning härtill avstyrks motion Fi7 (s)
yrkande 2.
Vänsterpartiet yrkar i motion Fi15 att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den
ekonomiska politiken. Enligt motionärerna är detta mål lågt prioriterat av den
borgerliga fyrpartiregeringen.
Regeringen slår i proposition 38 fast att arbetslöshet aldrig får bli ett
medel i den ekonomiska politiken. Detta ställer som regeringen ser det krav på
en aktiv arbetsmarknadspolitik. Av propositionen framgår att regeringen har för
avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade
arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får arbetsmarknaden att fungera
bättre och därmed också bidrar till tillväxten. I detta syfte tillförs enligt
propositionen sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar i sitt yttrande (AU1y) till dessa uttalanden
och anser för egen del att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen
gör ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens politik.
Vänsterpartiets yrkande härom avstyrks således av arbetsmarknadsutskottet.
Finansutskottet kan i likhet med arbetsmarknadsutskottet inte se att det i
motionen begärda uttalandet skulle fylla något verkningsfullt syfte. Även
finansutskottet avstyrker således motion Fi15 yrkande 20.
I motion Fi19 (s) framhålls betydelsen av en fortsatt förnyelse av
arbetslivet. Liknande synpunkter framförs också i motion Fi18 (s). I den
förstnämnda motionen föreslås att riksdagen skall uttala att det är viktigt att
balansen mellan parterna på arbetsmarknaden inte rubbas till löntagarnas
nackdel. Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut
medbestämmandet i företagen bör avvisas.
Motionärerna begär dessutom att riksdagen skall påtala vilken avgörande roll
de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall ha resurser att bygga ut sin
kompetens för ett aktivt förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen
skall uttala att regeringen bör ge arbetslivsfonden i uppdrag att snarast
genomföra en brett upplagd informationskampanj om behovet av ett aktivt
förändringsarbete ute på arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll,
arbetsorganisation m.m. och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.
Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen bör avstå från att i detta
sammanhang göra uttalanden av den innebörd som motionärerna begär.
Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att riksdagen kommer att pröva vissa
arbetsrättsliga frågor i anslutning till proposition 56 om en ny
småföretagspolitik och att riksdagen våren 1991 beslöt utvidga
användningsområdet för de särskilda s.k. MBL-medlen (prop. 1990/91:69, AU16,
rskr.166). I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av
MBL-medlens användning förutsätter detta följaktligen riksdagens medverkan,
framhåller arbetsmarknadsutskottet.
Som motionärerna själva påpekar bedriver arbetslivsfonden redan viss
informationsverksamhet om betydelsen för produktiviteten av
arbetsorganisatoriska och liknande förändringar på arbetsplatserna.
Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att fonden utan särskild åtgärd från
statsmakternas sida fortsätter att bedriva liknande verksamhet, om den bedöms
som betydelsefull och ligger inom fastställda ramar för fondens verksamhet.
I likhet med arbetsmarknadsutskottet anser finansutskottet att riksdagen i
detta sammanhang inte bör göra uttalanden av det slag som motionärerna begär.
Finansutskottet avstyrker följaktligen motion Fi19 yrkandena 1 och 2.
Åtgärder inom byggsektorn
Socialdemokraterna föreslår i motion Fi18 (yrkande 6) att ett särskilt
investeringsbidrag skall ges för ombyggnader av bostäder och att
riksdagen för detta ändamål skall anvisa 500 milj.kr. på tilläggsbudget för
innevarande budgetår.
Bostadsutskottet framhåller i sitt yttrande (BoU2y) att regeringens föreslag
till regler för bostadsfinansieringen under 1992 innebär att alla ombyggnader
kommer att få den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillkom vissa
projekt. Redan denna åtgärd torde enligt bostadsutskottet innebära att
ombyggnadsverksamheten stimuleras. Även i övrigt leder de nya reglerna till
förenklingar, vilket enligt bostadsutskottet kommer att underlätta
ombyggnadsverksamheten. Bostadsutskottet är med hänvisning till det
statsfinansiella läget därför inte berett att biträda motionsyrkandet.
Eftersom förutsättningarna för ombyggnadsverksamhet kommer att underlättas
med de nya regler som regeringen föreslagit är inte heller finansutskottet i
rådande statsfinansiella läge berett att anvisa ytterligare medel för detta
ändamål. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 6.
I motion A1 (v) föreslås att ett särskilt ROT-program skall tillskapas
för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.
I motion A2 (s) förordas att 780 milj.kr. anslås för att stimulera
kommuner och landsting att tidigarelägga sina investeringar. Medlen skall
användas som räntebidrag till sysselsättningsintensiva bygginvesteringar som
påbörjas under första halvåret 1992, och 150 milj.kr. härav föreslås bli
anvisade på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92.
Bostadsutskottet framhåller också i sitt yttrande att det är primärt en
kommunal angelägenhet att svara för underhåll av lokaler och anläggningar och
då främst de kommunala VA-näten. Problem förknippade med lokal- och
anläggningsbeståndets standard är av olika karaktär och omfattning i skilda
delar av landet. Bostadsutskottet finner det därför mindre lämpligt att vidta
åtgärder med en så generell inriktning som motionärerna föreslår.
Bostadsutskottet anser att nuvarande ansvarsfördelning i dessa frågor bör bestå
och avstyrker med det anförda de båda motionerna.
Finansutskottet delar helt bostadsutskottets uppfattning i fråga om stöd
till kommunala byggprojekt. Finansutskottet avstyrker således motionerna A1
(v) yrkande 1 och A2 (s) yrkande 5.
Forskning och utbildning
För att möta de ökade kraven på högre utbildning och forskning föreslår
socialdemokraterna i motion Fi18 att riksdagen anvisar ytterligare 500
milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Ny demokrati förordar i sin motion Fi13 att en förstärkning av bl.a.
utbildningen skall ingå som ett långsiktigt mål i regeringens
ekonomisk-politiska strategi.
Utbildningsutskottet har i ett yttrande (UbU1y) till finansutskottet avstyrkt
de båda motionerna. I yttrandet framhåller utbildningsutskottet att det i
likhet med regeringen anser att satsningar på utbildning och forskning måste
ingå i en samlad strategi för att lösa problemen i svensk ekonomi.
Utbildningsutskottet anser dock inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel
till insatser inom högre utbildning och forskning. För att kunna göra en samlad
bedömning av behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör riksdagen
avvakta regeringens förslag i den kommande budgetpropositionen.
Utbildningsutskottet anser också att de i motion Fi13 (nyd) framförda
synpunkterna på en förstärkt utbildning är i stort tillgodosedda.
Finansutskottet instämmer i utbildningsutskottets uppfattning och avstyrker
motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del och Fi18 (s) yrkande 7.
Investeringar i trafikens infrastruktur
I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande
internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl utvecklade
kommunikationer inom landet är en förutsättning för att svenska mindre och
medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de
svenska storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i
uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar som är
möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4
miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande inflytande över
hur våra transporter och andra kommunikationer organiseras. Om hela landet
skall leva måste investeringarna fördelas över landet på ett rättvist sätt.
Vidare framhåller motionärerna att vägtrafikapparaten har kapacitets- och
trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör
på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva
trafiklösningar i städerna.
Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse för
Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka infrastrukturen bör
därför enligt motionärerna finnas med i den strategi som regeringen bör
formulera för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi.
Trafikutskottet framhåller i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att
man vid flera tillfällen enigt uttalat att det är nödvändigt att öka
investeringarna i trafikens infrastruktur för att skapa förutsättningar för
ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar skall också bidra till regional balans
och en förbättrad miljö. Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder
kronor, utöver tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell
betydelse i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar
tillväxten och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på
ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop. 1990/91:100
bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).
I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen anvisar
ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i trafikens
infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om inriktningen av den
ekonomiska politiken, att regeringen har för avsikt att öka investeringarna i
bl.a. järnvägar och vägar. Enligt propositionen kan investeringar i
infrastruktur som ger hög avkastning finansieras av inkomster från
försäljningen av statliga företag i kombination med en motsvarande höjning av
hushållssparandet.
Finansutskottet får anföra följande. Regeringen har redan beslutat om och
avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av
kommunikationsnätet. Sådana investeringar har stor betydelse för
tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska och
miljöpolitiska effekterna beaktas.
Trafikutskottet anser att syftet med motionsyrkandena till väsentlig del blir
tillgodosett med de beslut som fattats och planeras. De uttalanden från
riksdagens sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga.
Finansutskottet delar trafikutskottets uppfattning och avstyrker motionerna
Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s) yrkande 8.
Pensionssystemet
Regeringen har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att
behandla ATP-systemet och frågor i anslutning till detta. Arbetet bör vara
inriktat på att stärka pensionssystemet. Regeringen eftersträvar bred politisk
förankring i arbetet med att reformera pensionssystemet. Utgångspunkterna för
arbetet redovisas i propositionen.
I motion Fi15 (v) uttrycker man en stor oro över regeringens planer på
att förändra pensionssystemet. Risken för större ojämlikhet är uppenbar, anförs
det. Vid en fördelning av landets resurser och förändring av pensionssystemet
är det mest angeläget att förbättra för de sämst ställda pensionärerna. Det är
ytterst en jämlikhetsfråga. Omfördelningen bör i första hand ske inom
pensionssystemet, anförs det.
Även i motion Fi13 (nyd) tas de sämst ställda pensionärernas situation
upp. Enligt motionärerna har ca 60000 fattigpensionärer genom skattereformen
råkat hamna under existensminimum. Motionärerna kräver att åtgärder vidtas med
det snaraste.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att
pensionssystemet bör ses över. Det har en grundläggande betydelse för
samhällsekonomin. Det påverkar bl.a. sparande och arbetskraftsutbud. Därigenom
har systemet en avgörande inverkan på den ekonomiska tillväxten och välfärden
för både nuvarande och kommande generationer. Regeringen redovisar i
propositionen vissa utgångspunkter för en reformering av pensionssystemet. Av
dessa framgår att man bl.a. avser att genomföra en bred kartläggning av
pensionärernas levnadsvillkor. I det sammanhanget bör möjligheterna att höja
grundpensionerna utredas. Större förändringar i pensionssystemet bör enligt
utskottets mening anstå tills dessa frågor närmare belysts. Utskottet avstyrker
med det anförda motionerna Fi13 (nyd) yrkande 2 och Fi15 (v) yrkande 13.
Övriga frågor
Regeringen anmäler i proposition 38 att företagshälsovårdens
organisations- och finansieringsformer skyndsamt skall ses över.
Riksrevisionsverket har nämligen i en nyligen redovisad förvaltningsrevisionell
studie funnit att den statliga styrningen av företagshälsovården inte fungerar
på avsett sätt. Riksrevisionsverket har med hänsyn härtill ansett att det kan
övervägas om inte statsbidraget till hälsovården kan avvecklas. Grundbidraget
är för innevarande kalenderår 276 kr. per arbetstagare som är ansluten till
företagshälsovården. Bidragsnivån fastställs av regeringen som nu anmäler att
den anser att grundbidraget bör utgå med oförändrat belopp under 1992. Det
innebär att regeringen återtar den tidigare regeringens beslut att höja
beloppet till 300 kr.
I motion Fi19 (s) begärs att riksdagen skall ge regeringen till känna att
den tidigare beslutade höjningen av grundbidraget skall ligga fast och att det
inte erfordras någon ny utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser
att den anmälda bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag
och att den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut
företagshälsovården.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att det bör vara en
regering obetaget att i detta liksom i andra fall ta de utredningsinitiativ den
anser behövliga. Det är en annan sak, skriver arbetsmarknadsutskottet, att det
i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning till
utredningsresultatet. Arbetsmarknadsutskottet anser med andra ord att det inte
är påkallat för riksdagen att, som motionärerna begär, uttala sig om det
tillämnade utredningsarbetet beträffande företagshälsovården.
Enligt arbetsmarknadsutskottet bör riksdagen inte heller tillmötesgå
motionens begäran om ett riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppets storlek,
eftersom man därmed i praktiken skulle ta ifrån regeringen dess rätt att
bestämma bidragsnivån. Motionen avstyrks därmed även på denna punkt.
Arbetsmarknadsutskottet påpekar också att bidragsgivningen till småföretagen
förbättras avsevärt vid årsskiftet genom de omkonstruktioner av småföretags-
och nyanslutningsbidragen som fastställdes av riksdagen våren 1991.
Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets bedömning. Riksrevisionsverket
har vid sin granskning funnnit allvarliga brister i det rådande systemet för
företagshälsovården, och en självklar utgångspunkt är därvid att dessa
förhållanden prövas närmare. Med det anförda avstyrker finansutskottet motion
Fi19 (s) yrkandena 3 och 4.
I motion Fi13 (nyd) begär Ny Demokrati att riksdagen skall uttala att
en offensiv miljöpolitik måste innefatta en kraftfull satsning på
miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen, eftersom en stor del av våra
luft- och vattenföroreningar har sitt ursprung i dessa länder.
Vänsterpartiet föreslår i motion Fi15 (v) att riksdagen uttalar vikten av
att Sverige behåller sin position som föregångsland i miljökampen och att
ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik inte eftersätts.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt utskottets
mening ter det sig inte motiverat med ett särskilt uttalande om behovet av
satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Riksdagen har nämligen
tidigare anvisat betydande belopp för miljösamarbete med Öst- och
Centraleuropa, och så sent som på försommaren 1991 uttalade riksdagen (prop.
1990/91:90, JoU30, rskr. 338) att detta samarbete var ett led i den nationella
svenska miljöpolitikens strävan att nedbringa belastningen på den svenska
miljön. Samarbetet har i första hand inriktats på vatten- och luftföroreningar
i Polen och på vattenföroreningar i Leningradområdet och i de baltiska
republikerna samt luftföroreningar i Tjeckoslovakien. Den nya regeringen
aviserar i proposition 38 att den avser att återkomma med förslag om utökat
miljösamarbete med bl.a. de baltiska staterna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande5.
Av proposition 38 framgår också att en offensiv miljöpolitik är en av fyra
hörnpelare i den nya regeringens ekonomisk-politiska strategi. Denna politik
utgår från att verksamheten inom alla samhällssektorer måste anpassas till de
ramar som anges av människans och naturens toleransgränser. Även i övrigt
betonas vikten av åtgärder som riktar sig mot rent inhemska miljöproblem.
Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna det motiverat med ett uttalande av
den innebörd som begärs av vänsterpartiet. Utskottet avstyrker således motion
Fi15 (v) yrkande 19.
I motion Fi18 (s) pekar socialdemokraterna på matprisernas betydelse för
inflationsutvecklingen. Motionärerna anser att ytterligare steg nu måste tas
för att befästa inriktningen mot sänkta matpriser och ett närmande till de
marknadspriser som för närvarande gäller inom EG. Om inte GATT-förhandlingarna
leder till resultat under 1991 bör regeringen senast i budgetpropositionen
lägga fram förslag om en anpassning av det svenska gränsskyddet till EGs
priser. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett uttalande av denna innebörd.
Jordbruksutskottet har i ett yttrande (JoU4y) till finansutskottet behandlat
detta förslag. Jordbruksutskottet avstyrker motionen men delar motionärernas
uppfattning om betydelsen av att anpassningen till EGs regelsystem sker även på
jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och
livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i
den gemensamma marknaden. Jordbruksutskottet ser det således som viktigt från
såväl konsument- som producentsynpunkt att anpassningen till EGs
jordbrukspolitik kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt jordbruksutskottets
mening följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. i fråga om de
effekter som sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import
och producentpriser. Jordbruksutskottet utgår från att regeringen härvid
beaktar även de synpunkter som framförs i motion Fi18 (s) och i lämpligt
sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som erfordras
för att förbereda och genomföra en anpassning av jordbrukspolitiken.
Jordbruksutskottet ser ingen anledning att föreslå något riksdagsuttalande i
frågan.
Finansutskottet anser i likhet med motionärerna att matpriserna har mycket
stor inverkan på inflationsutvecklingen. I själva sakfrågan som rör
EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna är emellertid
finansutskottet inte av annan uppfattning än jordbruksutskottet. I likhet med
jordbruksutskottet avstyrker således finansutskottet motion Fi18 (s) yrkande 3.
Televerkets taxepolitik. Riksdagen beslutade i våras att fr.o.m. den 1
januari 1992 fullt ut delegera taxebesluten till televerket (prop. 1990/91:87
delvis, TU28, rskr. 369). Riksdagen fastlade därvid bl.a. att telefontaxorna
skall få öka med högst 70% av förändringen i nettoprisindex.
I motion Fi18 (s) framhålls att televerkets beslut om nya taxor från den 1
januari 1992 innebär en mycket kraftig höjning av priset på vanliga
lokalsamtal; avgiften per minut höjs med 140%. Samtidigt sänks taxorna för
rikssamtal. Den samlade effekten för hushållen blir en kraftig prishöjning på
telefontjänsterna, långt utöver utvecklingen av konsumentpriserna i övrigt.
Denna inflationsdrivande utveckling av teletaxorna är enligt motionärerna
olycklig i ett läge när inflationsbekämpningen bör prioriteras.
Motionärerna anser att vårens riksdagsbeslut bör omprövas och pristaket för
telefontaxorna omformuleras. Taket bör knytas till den del av verksamheten där
televerket saknar konkurrens, dvs. hushållens telefonkostnader. Ett tak på
25% eller 50% av övriga prisers ökningstakt bör övervägas. I avvaktan på en
sådan förnyad prövning yrkas att riksdagen flyttar fram tidpunkten för
genomförandet av taxedelegeringen till televerket till den 1 juli 1992. Vidare
yrkas att regeringen för riksdagen framlägger förslag till ändring av
taxepolitiken i enlighet med de riktlinjer som redovisas i motionen.
Trafikutskottet anför i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att det
ankommer främst på finansutskottet att bedöma vilka inflationsbekämpande
åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet avstår därför från att yttra sig
över motionen i denna del (yrkande 5).
Riksdagen har tidigare uttalat sig för en långsiktigt ökad kostnadsanpassning
av televerkets taxor (prop. 1986/87:100, bil.8, TU17, rskr.212). Bakgrunden
till detta uttalande var att televerket tillämpade taxor för utlandssamtal och
rikssamtal som var betydligt högre än verkets kostnader för dem. Överskottet
från rikssamtal och utlandssamtal subventionerade därmed abonnemangsavgiften
och samtalsavgiften för lokalsamtal. Trafikutskottet ansåg att en sådan
prispolitik är omöjlig att föra på längre sikt, när konkurrensen inom den
långväga teletrafiken ökar och den tekniska utvecklingen medför kraftigt sänkta
kostnader för långväga telekommunikationer.
Televerkets nu beslutade taxeomläggning innebär en kostnadsanpassning enligt
de riktlinjer som riksdagen uttalat sig för. Den innebär sålunda bl.a. att
rikssamtalen och utlandssamtalen blir billigare, medan lokalsamtalen och
kvartalsavgifterna för hushållskunder blir dyrare.
Som redovisats ovan beslutade riksdagen våren 1991 på förslag av den
dåvarande socialdemokratiska regeringen att fr.o.m. den 1 januari 1992 delegera
taxebesluten till televerket. Enligt detta beslut får dock televerket inte höja
taxorna med mer än 70% av förändringen i nettoprisindex, dvs.
prisstegringarna exkl. indirekta skatter och subventioner.
Finansutskottet anser att de ovan redovisade riksdagsbesluten angående
televerkets taxor bör ligga fast. Enligt utskottets mening är det väsentligt
att televerket och andra affärsverk, inom ramen för de mål som statsmakterna
formulerat, ges stor frihet att själva bestämma över verksamhetens inriktning.
Det vore därför olyckligt om riksdagen ett halvt år efter sitt beslut att
delegera fastställelsen av taxorna till televerket upphäver detta beslut.
Statsmakternas beslut om televerkets verksamhet måste vara långsiktiga.
Några av de negativa effekter som taxeomläggningen får på hushållskunderna
har lindrats genom att televerket den 28 november 1991 beslutat undanta
pensionärshushållen från den generella höjning av kvartalsavgiften som
planerats den 1 januari 1992. Det innebär att höjningen av telefontaxorna blir
i genomsnitt 2,9% i stället för 3,5 % som tidigare planerades.
Av det anförda följer att finansutskottet avstyrker motion Fi18 (s) yrkande
5.
Vinstmedel från vattenkraftsproduktion. Motion Fi11 av Bengt Hurtig
och Karl-Erik Persson (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring av
vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna produktion äger
rum. Riksdagen skall enligt motionärerna hos regeringen begära förslag om en
sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt baserade
vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen samt förslag om
tillskott -- under viss förutsättning -- av startkapital för sådana fonder.
Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år. Senast
behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande 1990/91:NU40 om
energipolitik. Näringsutskottet avstyrkte två motioner (c) i ämnet med
hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU 1991:8) Beskattning av
kraftföretag. Enligt en reservation (c, v) borde riksdagen anmoda regeringen
att lägga fram förslag till ett system för återföring av vattenkraftsvinster i
enlighet med vad motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.
Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande.
Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när hon den 19 november 1991 (RD
1991/92:27) besvarade en fråga i riksdagen i det nu aktuella ämnet.
Näringsutskottet betonar i sitt yttrande (NU2y) det önskvärda i att detta ämne
blir föremål för överväganden och avstyrker motionen. I likhet med
näringsutskottet anser finansutskottet att motionen Fi11 (v) bör avstyrkas men
att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden.
Investeringsbidrag för bostadsbyggande
Som ett led i skatteomläggningen infördes vid ingången av 1991 en i
princip enhetlig mervärdebeskattning. För att kompensera
bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av det höjda
mervärdeskatteuttaget infördes samtidigt ett investeringsbidrag som
ursprungligen uppgick till 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl.
mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. Bidraget sänktes den 1
juli 1991 till 9,3%.
Regeringen har tidigare under hösten 1991 (prop. 1991/92:56)
föreslagit att ett antal kostnadshöjande bestämmelser för
bostadsbyggandet skall slopas. En ändring av gällande
räntebidragsregler medför också att produktionskostnaderna minskar med
5--10%. Mot bakgrund härav och med hänsyn till det betydande behov
av utgiftsneddragningar som föreligger föreslår regeringen i den nu
aktuella propositionen att procenttalet för investeringsbidraget
reduceras med 2/3 till 3,1%. Sänkningen beräknas minska utgifterna i
statsbudgeten med ca 3 miljarder kr. Investeringsbidraget bör,
framhåller regeringen, på sikt helt avvecklas men denna fråga bör
behandlas tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till
lösning av bostadsfinansieringen som regeringen avser att lägga fram
under år 1992.
Förslaget om att minska investeringsbidraget avvisas i två motioner.
Socialdemokraterna framhåller i motion Fi18 (yrkande 1 i denna
del) att Sverige behöver en nyproduktion av bostäder, inte minst för
ungdomar. Inriktningen bör vara 30000--40000 nya lägenheter varje
år. Enligt motionärerna krävs det rimliga villkor för
bostadsproduktionen. Hyrorna för ungdomar måste också vara
överkomliga. Motionärerna befarar att regeringens förslag kan leda
till att bostadsbyggandet halveras. De avvisar därför de åtgärder som
regeringen förordat, däribland sänkningen av investeringsbidraget.
Vänsterpartiet ser i motion Fi15 (yrkande 12) regeringens
förslag på bostadsområdet som ett stort hot mot byggsektorn. Bl.a.
gäller detta den föreslagna minskningen av investeringsbidraget.
Motionärerna anser att detta förslag och andra försämringar kan
medföra att nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. De avvisar
därför den tilltänkta bidragsminskningen.
I avvaktan på riksdagens beslut har regeringen beslutat ändra
bestämmelserna i förordningen (1990:1369) om statligt
investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. De nya
föreskrifterna gäller fr.o.m. den 5 november 1991 och innebär att
investeringsbidrag tills vidare endast får beviljas i ärenden i vilka
ansökan kommit in till kommunen före detta datum. Denna tidsgräns tas
upp i motion Fi12 av Ivar Franzén (c). Motionären hävdar att
övergångsreglerna behöver förtydligas. Han pekar på några problem som
skulle uppkomma om den lägre bidragsnivån knyts till endast tidpunkten
för ansökan om investeringsbidrag. Bl.a. skulle vissa sedan länge
pågående projekt i vilka ansökan om investeringsbidrag lämnas in först
i samband med slutlig ansökan om bostadslån drabbas orättvist. I andra
fall kan enligt motionären en komplett ansökan om bostadslån vara
inlämnad långt före den 5 november 1991, men låntagaren har på grund
av missförstånd eller okunnighet om gällande rutiner förbisett att
lämna en ansökan om investeringsbidrag. Problem av detta slag kan
undvikas om ansökan om bostadslån jämställs med ansökan om
investeringsbidrag (yrkande 1). Motionären förordar dessutom att man
övergångsvis använder ett dispensförfarande för att kunna bevilja
bidrag enligt den högre nivån om det föreligger synnerliga skäl för
detta (yrkande 2).
Bostadsutskottet pekar i sitt yttrande (BoU2y) på de åtgärder som
regeringen föreslagit i syfte att begränsa kostnaderna för
bostadsbyggandet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till behovet av
utgiftsneddragningar har bostadsutskottet ställt sig bakom den
föreslagna sänkningen av investeringsbidraget från 9,3 till 3,1 %.
Bostadsutskottet avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 12 och
Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
Finansutskottet får för egen del anföra följande om den föreslagna
minskningen av investeringsbidraget till bostadsbyggandet.
Såsom bostadsutskottet påpekar och som också framgår av
propositionen har regeringen föreslagit att ett antal kostnadshöjande
bestämmelser för bostadsbyggandet skall slopas. Det s.k.
markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten,
produktionskostnadsprövningen och konkurrensvillkoret är exempel på
föreskrifter som inte längre skall vara villkor för statligt
bostadsstöd. Räntebidrag skall dessutom kunna utgå redan från
tidpunkten för husets färdigställande, vilket ytterligare bidrar till
att minska produktionskostnaderna. En minskning av
investeringsbidraget leder i det enskilda fallet också till att
underlaget för räntebidrag vidgas, vilket innebär att låntagarna
indirekt kompenseras för en del av bidragsminskningen. Mot bakgrund
härav biträder även finansutskottet den föreslagna minskningen av
investeringsbidraget. Utskottet tillstyrker således propositionens
förslag och avstyrker motionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s)
yrkande 1 i denna del.
De betänkligheter som framförs i motion Fi12 (c) mot alltför snävt
tilltagna övergångsregler delas av bostadsutskottet.
Bostadsutskottet konstaterar att man i propositionen inte har angivit
när den förslagna bidragssänkningen skall träda i kraft. Hur dessa
regler skall utformas diskuteras av bostadsutskottet som inte finner
det skäligt att kräva att ansökan om investeringsbidrag måste ha
lämnats in före den 5 november 1991 för att bidrag skall kunna utgå
med 9,3 %. I sitt yttrande uttalar bostadsutskottet dessutom följande
i denna fråga:
Gällande beslutsordning innebär att ansökan om investeringsbidrag
kan göras först när ett projekt har färdigställts. Det finns således
inga regler om att ansökan om investeringsbidrag skall lämnas
samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda övergångsregler
beslutas kan därför såväl pågående som avslutade projekt komma att få
bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta trots att den högre
bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed också har legat till
grund för de ekonomiska beräkningarna för projekten. En sådan ordning
är enligt bostadsutskottets mening inte acceptabel i detta fall. Den
som genomför ett byggprojekt måste naturligtvis kunna räkna med att de
förutsättningar som gällt vid påbörjandet i princip står fast under
produktionstiden. Reglerna för ikraftträdandet måste enligt
bostadsutskottets mening därför ges en sådan utformning att detta krav
uppfylls.
En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms
med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak
svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad
av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem
bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget
kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till
kommunen före den 5 november 1991.
I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad
av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda
tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren --
åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har
gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot
bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget
till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår
enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör
i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år
1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.
De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär
att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i
tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan
därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det
högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare
förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad
1992.
Enligt bostadsutskottet bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna vad bostadsutskottet sålunda anfört om tidpunkten för
ikraftträdandet med anledning av propositionen och motion Fi12 (c).
Bostadsutskottet är däremot inte berett att medverka till att det
införs en dispensregel med den utformning som föreslås i samma
motion (yrkande 2). Detta yrkande avstyrks därför av bostadsutskottet.
Finansutskottet är i dessa båda frågor inte av någon annan
uppfattning än bostadsutskottet. I likhet med bostadsutskottet anser
finansutskottet således att särskilda övergångsregler bör införas och
att dessa bör vara mjukare utformade för ärenden som gäller nybyggnad
av låntagarbyggda egnahem liksom ombyggnad av egnahem. I och med att
dessa regler tillkommer finner inte heller finansutskottet det
motiverat att införa en särskild dispensregel enligt motionens
förslag.
De av bostadsutskottet förordade reglerna kan sammanfattas på
följande sätt.
Investeringsbidraget sänks från 9,3 till 3,1 %. Enligt huvudregeln
träder sänkningen i kraft vid årsskiftet och tillämpas vid beslut som
meddelas fr.o.m. den 1 januari 1992.
Undantag från huvudregeln skall dock kunna medges i följande fall.
Vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt vid
nybyggnad av säljarbyggda egnahem skall den högre bidragsnivån utgå om
ansökan om bostadslån kommit in till kommunen före den 5 november 1991
och om projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.
Den högre bidragsnivån skall också kunna utgå vid nybyggnad av
låntagarbyggda egnahem samt vid ombyggnad av egnahem om ansökan om
bostadslån kommit in till kommunen före utgången av 1991 och om
projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.
Vad finansutskottet här anfört med anledning av propositionen och
motion Fi12 (c) yrkande 1 om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya
föreskrifterna bör riksdagen som sin mening ge till känna för
regeringen. Yrkande 2 i samma motion bör däremot enligt utskottets
mening avslås av riksdagen.
Barnbidrag och studiebidrag
I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har
försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen
nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i
syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten
anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga
utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den
bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen
beslutade barnbidragshöjningen med 1020 kr. per barn och år från den
1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget
förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med
en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär
enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks
med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under
år 1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens inkomster,
bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten, inflations- och
reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen av det
obligatoriska tillfälliga sparandet.
I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) yrkas
avslag på förslaget att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande
3). Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna
för barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den
planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt
motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal
barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom
barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att
detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga
sektorn. Något konkret förslag med denna inriktning framläggs dock ej.
I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på
propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att
socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger
motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att
skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är
rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och
för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för
höginkomsttagarna än genom att senarelägga barnbidragshöjningen.
Även i motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas avslag på
regeringens förslag om att senarelägga höjningen av barnbidraget med
85 kr. i månaden från den 1 januari 1992 till den 1 januari 1993
(yrkande 8). Vänsterpartiet kräver att barnfamiljerna får den
kompensation som riksdagen beslutat om. Motionärerna hänvisar till att
barnbidragshöjningen är barnfamiljernas kompensation för de negativa
effekterna av skatteomläggningen och anser inte att det räcker med
löften om kompensation till följd av sänkningar av mervärdeskatten,
inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna och återbetalning av
tvångssparandet.
Socialutskottet tillstyrker i ett yttrande (SoU1y) till
finansutskottet förslagen i motionerna att avslå propositionens
förslag om att senarelägga höjningen av barnbidragen med 85 kr. till
den 1 januari 1993. Mot beslutet i socialutskottet har företrädarna
för regeringspartierna anfört skiljaktig mening.
Finansutskottet kan mot bakgrund av det statsfinansiella och
ekonomiska läget inte ställa sig bakom socialutskottets förslag att
höja barnbidragen den 1 januari 1991. Det skulle leda till en
utgiftsökning med 2,2 miljarder kronor under år 1992. I nuvarande läge
skulle en sådan försvagning av budgeten kunna få allvarliga
konsekvenser för den allmänna tilltron till Sveriges förmåga att vända
den ekonomiska utvecklingen åt rätt håll. Utskottet avstyrker således
motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9 och 10 samt
Fi18 (s) yrkande 1 i denna del. Utskottet förordar i stället att
höjningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget
samt studiebidraget i enlighet med regeringens förslag senareläggs
till den 1 januari 1993. Utskottet återkommer till de statsfinansiella
konsekvenserna av detta och andra förslag i avsnittet Behovet av sunda
statsfinanser.
Arbetslöshetsförsäkringen
Kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras huvudsakligen
med intäkter från arbetsmarknadsavgiften som utgår med 2,16 % av
utbetald lön. Dessutom bidrar arbetslöshetskassorna själva till
kostnadstäckningen genom att till staten erlägga en
finansieringsavgift, även kallad egenavgift. Varje kassa skall för
varje medlem som finns i kassan vid utgången av det senast förflutna
verksamhetsåret betala en egenavgift som motsvarar 35% av den
genomsnittligt utbetalade dagpenningen. Överskottet från
arbetsmarknadsavgiften och egenavgiften förs till en särskild fond i
riksgäldskontoret, kallad arbetsmarknadsfonden.
Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade
kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0
miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av
egenavgifter från kassorna. Den genomsnittliga egenavgiften per
kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad.
Regeringen föreslår i propositionen att finansieringsavgiften skall
fördubblas, från 35 till 70 % av den genomsnittliga ersättningen.
Höjningen skall träda i kraft den 1 januari 1992. För att ge kassorna
möjlighet att höja medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen
för första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april
månad. Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden
ett ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.
Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som
bilaga till propositionen.
Den föreslagna fördubblingen av finansieringsavgiften sägs i
propositionen vara endast ett första steg mot en större reformering av
arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå
en obligatorisk försäkring. Utredningen skall föreslå hur de
försäkrade själva skall kunna stå för en större andel av
finansieringen.
I partimotionerna Fi18 (s) och Fi15 (v) yrkas avslag på
regeringens förslag om finansieringsavgiften.
Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek
inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på
ersättningarna. Avgiften utgår med ett fast belopp per kassamedlem.
Vidare anser socialdemokraterna att det är oförsvarligt att ändra
nuvarande system när regeringen avser att låta skyndsamt utreda
förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.
Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i
propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver som
kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och låga
inkomster.
Vad gäller frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
motsätter sig inte socialdemokraterna att den utreds på nytt. I
sammanhanget anger de några allmänna utgångspunkter för ett framtida
försäkringssystem.
Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i
huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen
koppling till de fackliga organisationerna. Partiet föreslår (yrkande
16) att riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till
regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att den
ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för
arbetslöshetsersättningen. Under år 1990 utbetalades 6,5 miljarder
kronor och beloppet väntas bli nästan dubbelt så stort under år 1991.
Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta att växa med
risk för att intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och kassornas
nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de löpande
utgifterna. I det läget är det enligt arbetsmarknadsutskottet rimligt
att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny
diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att
vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera
frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter
skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna.
Av arbetsmarknadsutskottets yttrande framgår att medlemmarna
successivt kommit att svara för en allt mindre andel av
arbetslöshetskassornas kostnader. År 1975 täcktes inte fullt en
fjärdedel av ersättningarna av medlemsavgifter, medan motsvarande
avgiftstäckning uppgick till endast 7,5 % under åren 1989--1990. Under
samma period ökade de genomsnittliga ersättningsbeloppen från 75 till
drygt 400 kr. per dag.
I rådande arbetsmarknadsläge kan det enligt arbetsmarknadsutskottet
anses rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det
växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den
avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. En viktig förutsättning
är därvid att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig
ordning genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta
har, påpekar arbetsmarknadsutskottet, beaktats av regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet förordar att propositionens förslag
tillstyrks och att motionsyrkandena avvisas.
Finansutskottet delar denna bedömning och föreslår således att
riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ändring
i 57 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl
är förslaget presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen
antagen lag om ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen. Utskottet
avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 11 och Fi18 (s) yrkande
1 i denna del.
I likhet med arbetsmarknadsutskottet avstyrker finansutskottet också
det i motion Fi15 (v) yrkande 16 framförda förslaget om ett
riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Kommunerna
Under åren 1991 och 1992 får kommunerna och landstingen en viss
förbättring av sin ekonomiska situation. Det sammanhänger med att
kommunsektorns utgifter begränsas genom att lönekostnadsökningarna har
dämpats. Samtidigt får den kommunala sektorn dessa år, genom den
tvååriga eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskattemedlen,
del av de kraftiga löneökningar som skedde 1989 och 1990. Det
finansiella sparandet kommer enligt finansdepartementets beräkningar
att förbättras med 14 miljarder kronor mellan åren 1991 och 1992. För
år 1993 förutses överskottet bli något reducerat, men det blir
betydande även detta år. Mot mitten av 1990-talet kan åter stora
underskott väntas enligt de bedömningar som gjordes i
långtidsbudgeten. Ökningen av den kommunala konsumtionen exkl.
sysselsättningsåtgärder beräknas understiga 1 % år 1991 och bli ca 0,5
% år 1992.
I propositionen gör regeringen bedömningen att den kommunala sektorn
inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. För att
tillväxten i den svenska ekonomin skall kunna öka måste, anförs det,
de reala resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta
sektorn. Vidare påpekas att den kommunala utdebiteringen inte får
höjas. Under år 1992 råder skattestopp, och för år 1993 har
överenskommelse träffats om frivilligt skattestopp. Regeringen kommer
emellertid att senare pröva frågan om en förlängning av det kommunala
skattestoppet. Regeringen aviserar i propositionen att man senare
kommer att föreslå att kommunernas inkomster år 1993 minskas med 5--10
miljarder kronor i förhållande till oförändrade regler.
I motion Fi18 (s) hävdas att ett lagstadgat kommunalt
skattestopp är ett mycket allvarligt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten som endast kan tillgripas för en begränsad
period. I första hand bör frivilliga överenskommelser tillämpas.
Motionärerna anser att prognoserna för den kommunala konsumtionen
ligger väl inom ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år. Ett
totalt stopp för tillväxten som regeringen förespråkar skulle
ofrånkomligen gå ut över vård och omsorg m.m. Det skulle dessutom
innebära att efterfrågan i ekonomin försvagades ytterligare i ett läge
när konjunkturen är svag och arbetslösheten hög. Motionärerna anser
emellertid att för år 1993 finns anledning att hålla inne en del av
kommunernas inkomster. Det är dock rimligare att göra en omfördelning
mellan åren än att permanent dra in medel till statsbudgeten som
regeringen föreslår. Ett slutligt ställningstagande till
storleksordningen på denna omfördelning bör anstå till dess
kommunernas ekonomiska situation bättre kan överblickas.
I motion Fi15 (v) kritiseras att den kommunala sektorn av
regeringen ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna.
Den kommunala verksamheten har avgörande betydelse för landets framtid
och för att garantera en generell välfärd. Den omfattar några av
samhällets viktigaste uppgifter som att ge vård, omsorg, utbildning
och kultur. Motionärerna avvisar därför bestämt förslaget att dra in
5--10 miljarder kronor från kommunsektorn. I stället bör den kommunala
sektorn förstärkas med 5 miljarder kronor för viktiga insatser.
Beräkningarna som utvisar ett stort finansiellt sparandeöverskott åren
1992 och 1993 ifrågasätts av motionärerna.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den kommunala
sektorn förfogar över mer än en femtedel av samhällets totala
resurser. Utvecklingen inom denna sektor har således stor betydelse
för utvecklingen av samhällsekonomin i stort. Utskottet delar därför
uppfattningen att den kommunala sektorn måste ses i ett
samhällsekonomiskt perspektiv och inordnas i en långsiktig
utgiftsstrategi för den offentliga sektorn. Den kommunala verksamheten
har under 1980-talet vuxit mer än vad det från samhällsekonomiska
utgångspunkter funnits utrymme för. Sedan mitten av 1980-talet har det
finansiella sparandet varit negativt i den kommunala sektorn. Av
bedömningen i propositionen framgår att situationen nu har förändrats.
För åren 1991 t.o.m. 1993 förväntas den kommunala sektorn uppvisa ett
positivt finansiellt sparande. Den kommunala verksamheten kan
emellertid i detta samhällsekonomiska läge inte tillåtas expandera på
nytt. Utskottet anser det rimligt, som föreslås i propositionen, att
de reala resurserna i första hand tillförs den konkurrensutsatta
sektorn för att på så sätt bidra till att lägga grunden för en period
av ekonomisk tillväxt. Det förefaller därför rimligt att en indragning
sker av de kommunala medlen med i storleksordningen 5--10 miljarder
kronor till statsbudgeten. Detta är inte minst motiverat av
statsfinansiella skäl. Den statliga budgeten har snabbt försvagats
till följd av den minskade aktiviteten i samhällsekonomin. Den
inriktning av den kommunala ekonomin som förespråkas i motionerna Fi15
(v) yrkande 6 och Fi18 (s) yrkande 9 avstyrks därför av utskottet.
Särskild skatteutjämningsavgift
I propositionen föreslås en ändring i lagen (1987:561) om särskild
skatteutjämningsavgift. Syftet är att förhindra att vissa kommuner vid
en ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift
än vad skatteinkomsterna ökar. Ändringen innebär att de två översta
skikten i avgiftsskalan slopas. Den särskilda skatteutjämningsavgiften
blir därmed högst 10 kr. per skattekrona. Det innebär att det
sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift inte
kommer att överstiga kommunens utdebitering.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Reglerna har som
framgått fått orimliga konsekvenser när kommunalt skattestopp
samtidigt gäller. Det finns som utskottet ser det inte något skäl att
uppskjuta detta ställningstagande, som föreslås i motion Fi18 (s),
till dess den kommunalekonomiska kommittén lagt fram sitt förslag. Det
vore tvärtom olyckligt om de nuvarande reglerna skulle gälla
ytterligare ett år. Motion Fi18 yrkande 1 i denna del avstyrks därmed
av utskottet.
Utbetalningsdag för kommunalskattemedel
Förslaget i propositionen föranleder ingen erinran från utskottets
sida.
Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden
Kommun- och landstingsförbunden har den 5 resp. 19 november 1991
uppvaktat finansutskottet och redovisat sin syn på skatteväxlingen i
samband med äldrereformen och på den kommunala och landstingskommunala
ekonomin i stort.
Bakgrunden var att socialutskottet våren 1991 behandlade frågan om
ekonomisk reglering av ädelreformen m.m. I samband härmed anförde
socialutskottet (1990/91:SoU25) att man delade uppfattningen i
propositionen att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna
uppnås i inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på
den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. De kortsiktiga
balansproblemen mellan delsektorerna får enligt socialutskottet
övervägas av finansutskottet vid dess bedömning av den ekonomiska
politiken.
Landstingsförbundet har inför utskottet hävdat att den ekonomiska
regleringen av reformen inte ger full kostnadsneutralitet. Detta har
framkommit sedan propositionen avlämnats. Svenska kommunförbundet
menar att kalkylerna i propositionen gjorts på det sätt som
överenskommits. Metoden innebär en viss överkompensation under de
första två åren men ger därefter ett underskott för kommunsektorn.
Finansutskottet har för sin del inte funnit det motiverat att
föreslå någon åtgärd med anledning av vad som framkommit vid
uppvaktningarna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att stora
förändringar i det kommunala bidragssystemet är att vänta med
anledning av kommunalekonomiska utredningens förslag. Regeringen har i
proposition 1991/92:38 aviserat att man för år 1993 avser att lägga
fram förslag för riksdagen om att dra in 5--10 miljarder kronor från
kommunsektorn i förhållande till nuvarande regler. Frågan om vilka
åtgärder som kan behöva vidtas får övervägas i vår när ett mera
fullständigt underlag om kommunernas ekonomiska situation föreligger.
Långsiktig utgiftsstrategi
Behovet av sunda statsfinanser
Den nya regeringen har under hösten 1991 lagt fram sammanlagt 17
propositioner med förslag som har effekt på statsbudgetens inkomster
och utgifter. Av proposition 38 framgår att förslagen till
förändringar i skattesystemet väntas innebära att statens inkomster
under budgetåren 1991/92 och 1992/93 väntas minska med ca 3 resp. 7
miljarder kronor. Till detta skall emellertid också läggas effekterna
av det sedermera i proposition 72 framförda förslaget till sänkning av
sjukförsäkringsavgiften med 0,4procentenheter som kan väntas leda
till ett ytterligare bortfall på 1,1 resp. 2,6 miljarder kronor.
De föreslagna förändringarna av skatter och arbetsgivaravgifter
bereds för närvarande av skatteutskottet och
socialförsäkringsutskottet.
Inkomstbortfallet finansieras genom en rad besparingar i statens
budget vilka på sikt beräknas uppgå till ca 9 miljarder kronor. Av
särskild betydelse för innevarande och efterföljande budgetår är
därvid dels den föreslagna sänkningen av investeringsbidraget till
bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%, dels den föreslagna
senareläggningen med ett år av den redan beslutade höjningen av
barnbidraget och studiebidraget. Finansutskottet har ställt sig bakom
dessa båda besparingsförslag. Utskottet ansluter sig således till den
strama finanspolitik som regeringen förordar.
Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna
I proposition 38 slår regeringen fast att skattepolitiken skall
inriktas på en successiv sänkning av det totala skattetrycket.
Sänkningarna skall ske på ett sådant sätt att ekonomins utvecklings-
och konkurrenskraft stärks. De mest skadliga skatterna skall sänkas
först.
En stram finanspolitik är enligt regeringen nödvändig för att säkra
en varaktigt låg inflation. Därför måste skattesänkningarna
finansieras. Regeringen anger som norm för den ekonomiska politiken
att underskott i de offentliga finanserna inte får sträcka sig över en
konjunkturcykel.
En utgångspunkt för regeringens prövning av de offentliga utgifterna
är att bringa ner utgifterna mätt som andel av BNP. En sänkning av
utgifterna måste ske parallellt med att skatterna sänks, framhåller
regeringen. Om utgifterna inte skulle sänkas i motsvarande grad
försvagas de offentliga finanserna, vilket får negativa återverkningar
även för övriga delar av ekonomin.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en långsiktig
utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna läggs fast för resten av
1990-talet. Utgiftsutrymmen och besparingskrav bör anges för en
treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar.
Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket
innebär att sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och
socialförsäkringssystemet. Stabiliseringspolitiska överväganden bör
inte beaktas när målen fastställs eftersom långsiktigheten då skulle
gå förlorad. Däremot skall sådana överväganden kunna påverka valet av
åtgärder samt valet av tidpunkt. Regeringen uttalar som sin avsikt att
varje år för riksdagen redovisa effekterna av utgiftsstrategin och de
korrigeringar som årligen kan behöva göras.
Den långsiktiga utgiftsstrategin skall innefatta en prövning i tre
led som i propositionen beskrivs på följande sätt:
Att bedöma den långsiktiga utgiftsutvecklingen. Bedömningen bör ta
sin utgångspunkt i behovet att sänka skattetrycket för att förbättra
ekonomins funktionssätt och åstadkomma ett i förhållande till
omvärlden konkurrenskraftigt skattesystem.
Att fastställa det totala utgiftsutrymmet och fördela detta dels
över tiden, dels enligt politiska prioriteringar på sektorer. Därmed
krävs även ett ställningstagande till inom vilka områden besparingar
skall ske.
Att genomföra processen varje år, göra avstämningar och därmed
bestämma utgiftsutrymme för en ny treårsperiod.
Det totala utgiftsutrymmet under efterföljande år skall enligt
regeringen fastställas med utgångspunkt i långtidsbudgetens
beräkningar vilka varje år redovisas i kompletteringspropositionen.
Som riktlinjer för den närmaste treårsperioden anger regeringen att
utgiftsprövningen bör anpassas till de krav på skattesänkningar som
följer av den internationella integrationen. Regeringen framhåller att
stora skattesänkningar kommer att bli nödvändiga under de närmaste
åren men betonar samtidigt att detta inte innebär att
utgiftsminskningar skulle vara motiverade uteslutande av detta skäl.
De behövs också, påpekas det, för att förbättra ekonomins
funktionssätt och för att återskapa dess växtkraft.
Minskningen av statens utgifter under budgetåret 1992/93 skall
enligt propositionen uppgå till 10 à 15 miljarder kronor, och
utgiftsminskningarna bör under följande år vara av samma omfattning.
Förslaget om en långsiktig utgiftsstrategi kommenteras i två
motioner. Socialdemokraterna anser i motion Fi18 att regeringen
inte angivit hur den strategi man vill att riksdagen skall lägga fast
bör vara utformad. I avvaktan på ett konkret förslag i frågan förordar
motionärerna att de i propositionen framförda riktlinjerna avslås.
I motion Fi15 ställer sig vänsterpartiet direkt kritiskt till
den föreslagna utgiftsstrategin. Motionärerna yrkar därför avslag på
propositionens förslag.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.
Under 1980-talet bromsades den offentliga utgiftsexpansionen upp och
utgifterna kunde mätt som andel av BNP bringas ner från 67 till 62%.
En mindre uppgång har därefter skett och utgiftskvoten uppgår numera
till drygt 63%.
Medan den offentliga sektorns konsumtion och investeringar avtog
under 1980-talet ökade transfereringarna till hushållen betydligt
snabbare än BNP. Det reala värdet av hushållens inkomster i form av
pensioner, bidrag m.m. ökade med 36% under 1980-talet. Drygt hälften
av uppgången beror på att ATP-systemet mognat ut och att nya
pensionärer med högre pensionsnivåer tillkommit. Men även utgifterna
för sjuk- och arbetsskadeersättning har ökat kraftigt, liksom
föräldraersättning och barnbidrag.
Det besparingsarbete som inleddes under 1980-talet tog i första hand
sikte på den offentliga konsumtionen. Med generellt verkande
utgiftsbegränsningar och en restriktiv budgetprövning kunde ökningen
av myndigheternas förvaltningsanslag bromsas upp. Till
utgiftsminskningen bidrog också att transfereringarna till
företagssektorn trappades ned. De stora socialförsäkringssystemen
tilläts emellertid länge expandera utan krav på besparingar. Tvärtom
bidrog förbättrade förmåner och en mer generös praxis till att
utgifterna för dessa system drevs upp. På senare år har vissa åtgärder
vidtagits för att dämpa denna expansion, bl.a. har
kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen sänkts och en aktiv
rehabilitering införts. Alltjämt återstår emellertid mycket att göra.
Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins
försämrade utvecklingskraft. Som utskottet tidigare berört är det
därför nödvändigt att successivt sänka det totala skattetrycket. En
sådan politik måste kombineras med utgiftsbegränsningar. Sker inte
detta ökar underskottet i de offentliga finanserna, vilket driver upp
inflation och räntenivåer med åtföljande negativa effekter på
investeringar, ekonomisk tillväxt och välfärd.
För att komma till rätta med dessa förhållanden krävs alltså en helt
ny och handfastare syn på besparingsarbetet. Länge har enskilda
myndigheter fått svara upp mot de generella besparingskrav som
statsmakterna ålagt dem utan att någon egentlig politisk prioritering
och omprövning har kommit till stånd. En sådan attityd är inte längre
tillräcklig. Skall man kunna lösa de strukturella problemen i ekonomin
måste riksdag och regering i fortsättningen ta ett mer direkt ansvar
för besparingarna och klart ange var de skall göras och hur stora de
skall vara. För detta krävs en systematisk prövning med avvägningar
som kan sättas in i ett större och mer långsiktigt sammanhang.
Det är i detta perspektiv som regeringens förslag till långsiktig
utgiftsstrategi bör ses. Med en sådan strategi kan behovet av
besparingar länkas till erforderliga skattesänkningar. Statsmakterna
får också bättre möjligheter att bemästra strukturella brister i de
offentliga utgiftssystemen. Ett systematiskt och långsiktigt inriktat
besparingsarbete ser utskottet också som en förutsättning för att
balansen i statens finanser skall kunna återställas, eftersom man
endast genom utgiftsbegränsningar kan bana väg för en stramare
finanspolitik. Med en långsiktigt inriktad utgiftsprövning blir det
slutligen också möjligt att ge besparingarna en välavvägd och
fördelningspolitiskt riktig profil.
Mot denna bakgrund biträder utskottet de i propositionen förslagna
riktlinjerna för en långsiktig strategi för de offentliga utgifterna.
Utskottet avstyrker följaktligen motionerna Fi15 (v) yrkande 7 och
Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
I motion Fi13 föreslår Ny Demokrati att man skall ställa upp som
mål för skattetrycket att detta skall nedbringas till högst 47%
inom sex år eller senast budgetåret 1998/99.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
begränsa skattetrycket. En ansvarsfull finanspolitik kräver emellertid
att alla skattesänkningar finansieras.
Motionärernas mål är att skattekvoten skall minskas med åtta
procentenheter från dagens nivå på ca 55%. I princip motsvarar detta
en skattesänkning på drygt 100 miljarder kronor.
Ny Demokrati har under höstens lopp inte föreslagit någon besparing
som skulle kunna bidra till att finansiera en sådan skattesänkning.
Tvärtom har man fört fram en rad förslag som kraftigt skulle försämra
statsbudgeten. Partiet har således krävt en fullständig avveckling av
den särskilda löneskatten liksom skatten på avkastning av privata
kapitalförsäkringar. Momsen skall dessutom sänkas väsentligt mer än
vad regeringen föreslagit samtidigt som transportstödet till Gotland
skall utökas och snabbtågsförbindelserna på södra stambanan skall
byggas ut.
Enbart de här återgivna kraven motsvarar en budgetförsvagning på ca
12 miljarder kronor. Ny Demokrati har därutöver i mer allmänna ordalag
begärt ökad satsning på utbildning och infrastruktur samt på
miljöhjälp till Baltikum och åtgärder för de fattigaste pensionärerna.
Enligt utskottets mening måste skattesänkningar kombineras med
utgiftsbegränsningar. Med hänsyn härtill ter det sig inte särskilt
meningsfullt att ställa upp ett mål enbart för skattetrycket. Mer
ändamålsenligt är att inom ramen för en långsiktig utgiftsstrategi,
som bl.a. syftar till att skapa utrymme för skattesänkningar, ange
vilka besparingar som behöver göras och sedan i praktisk politisk
handling visa att dessa besparingar kan genomföras. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande 1.
Besparingar rörande företagsstöd
Regeringen redovisar i avsnittet 4.10 En ny näringspolitik ett antal
besparingsförslag rörande företagsstöd som kommer att föreläggas
riksdagen i budgetpropositionen. Något ställningstagande från
riksdagens sida erfordras därför inte nu. Bland de aviserade
åtgärderna anges inom näringsdepartementets område bl.a. att den
statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG)
skall avvecklas. Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen
om formerna för detta.
Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG
har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från
länstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län. Skrivelser i
ärendet har inkommit från länstyrelsen i Norrbottens län och från
Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
Dessa förslag kommer när de framlagts i budgetpropositionen
--liksom de med anledning därav väckta motionerna--att beredas
av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan. Utskottet
anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med
anledning av proposition 1991/92:38 och som redovisas i följande
sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör
därför enligt utskottets uppfattning utan ställningstagande i sak i
nuvarande läge avslås av riksdagen.
Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) Den statliga prospekteringen
och NSG
Fi10 av Rinaldo Karlsson m.fl. (s) Den statliga prospekteringen
och NSG
Fi14 av Bengt Hurtig och Prospekteringsverksamheten
John Andersson (båda v)
Fi17 av Ingrid Andersson och Den statliga prospekteringen
Gunnar Thollander (båda s) och NSG
______________________________________________________________________
I propositionen sägs att statens engagemang i Sveriges
turistråd skall avvecklas budgetåret 1992/93. Endast ett
engångsbelopp om 50 milj.kr. kommer att anvisas nästa budgetår under
förutsättning att näringen bidrar med samma belopp.
I motion Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) anser man det
obetänkt att avveckla merparten av stödet till turistrådet innan något
förslag finns om vilken organisation som ska sköta de uppgifter som i
dag åvilar turistrådet. Riksdagen bör inte innan något konkret förslag
föreligger gå in och göra förändringar som kan skada svensk
turistnäring, anför motionärerna.
Även i motion Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) kritiseras
förslaget att avveckla det statliga stödet till turistrådet. I många
andra länder går man i motsatt riktning och satsar på utökade statliga
resurser för att öka turismen i--och till-- sina länder.
Borttagandet av stödet innebär en katastrof för bl.a. de 20000
småföretagare som finns inom turistnäringen. De behöver kunskap och
kompetens för att kunna vidareutvecklas på en svår marknad. Riksdagen
bör nu uttala att regeringen inte skall återkomma i
budgetpropositionen med förslaget.
I motion Fi21 av Kenth Skårvik (fp) anförs att regering och
riksdag under många år har visat att samhället värderar turismens
utveckling högt. På sikt finns det säkert möjligheter för
turistbranschen att själva överta väsentliga delar av de
marknadsföringsinsatser som turistrådet har gjort. Detta kommer
emellertid att ta viss tid. Innan statens engagemang i turistrådet
upphör bör därför regeringen återkomma med ett förslag om hur
regeringen skall kunna medverka till att tillsammans med
turistnäringen upprätta en ny organisation som övertar de delar som
branschen finner angelägna.
I motion Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) hävdas att Sverige
bedriver en turistpolitik som är precis tvärtemot vad man borde göra.
Staten borde öka och inte minska sitt engagemang i marknadsföringen av
Sverige. Ett sammanhållande turistorgan behövs i Sverige liksom i alla
andra länder. Näringen är mycket heterogen och småskalig och skulle
inte själv klara att samverka på ett för Sverige tillfredsställande
sätt.
Finansutskottet vill med anledning härav anföra att turismen har,
som påtalas i motionerna, en stor ekonomisk betydelse för Sverige. Den
omsätter ca 100 miljarder kronor och sysselsätter ca 235000 personer
i 21000 företag. De flesta av dessa företag är små. Koncentrationen
av företag som är beroende av turismen som binäring är särskilt stor i
glesbygd. Samtidigt är turistnäringen till sin natur svag i
glesbygder. Turismen innebär ett tillskott för företagen som gör det
möjligt för dem att överleva. Som regel är det familjeägda småföretag.
Detaljhandeln är ett exempel på detta. Många butiker skulle försvinna
om tillskottet från turismen uteblev.
Turismen är ett av de områden där en stor del av de nya företagen
växer fram. Turismen är sannolikt den näring som växer snabbast i
världen. Det är viktigt att den svenska turismen kan arbeta under så
goda villkor att den förblir konkurrenskraftig gentemot omvärlden.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är fel att i detta
läge avveckla stödet till turistrådet. Rådet skall utvecklas och
omstruktureras, samtidigt som branschens delaktighet bör öka. Det är
sannolikt viktigt för att få rätt impulser till inriktning av
verksamheten. Branschen är emellertid oenhetlig och småskalig till sin
natur, vilket gör att det finns naturliga begränsningar för detta
engagemang. Staten bör därför fortsätta att ge stöd till ett
omstrukturerat turistråd och främja turismen i Sverige. Detta bör
riksdagen med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen
till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkandena 1,
14, 15 och 17 samt 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och4
godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i proposition
1991/92:38 yrkande 7 förordats för att återvinna utvecklings- och
tillväxtkraften i svensk ekonomi samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
men. (v) - delvis
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2,
1991/92:Fi15 yrkande 20 samt 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och2,
res. 2 (s)
men. (v) - delvis
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A1 yrkande 1, 1991/92:A2
yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6,
res. 3 (s)
men. (v) - delvis
4. beträffande forskning och utbildning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i
denna del och 1991/92:Fi18 yrkande 7,
res. 4 (s)
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del,
1991/92:Fi15 yrkande 18 och 1991/92:Fi18 yrkande8,
res. 5 (s)
men. (v) - delvis
6. beträffande pensionssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 2 och
1991/92:Fi15 yrkande 13,
12. beträffande vinstmedel från vattenkraftsproduktion
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi11,
men. (v) - delvis
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för
bostadsbyggande
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi12 yrkande 1 och
med avslag på motionerna 1991/92:Fi12 yrkande 2, 1991/92:Fi15 yrkande
12 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad som förordats
i proposition 1991/92:38 yrkande 10 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om övergångsregler vid beviljande av
investeringsbidrag,
res. 9 (s)
men. (v) - delvis
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och
studiebidrag
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4
och 5 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,
1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna
del antar de av regeringen framlagda förslagen till
dels lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen
(1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
dels lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen
(1986:378) om förlängt barnbidrag,
dels lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i
studiestödslagen (1973:349),
res. 10 (s)
men. (v) - delvis
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38
yrkande 6 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11 och
1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del antar regeringens förslag till lag
om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
res. 11 (s)
men. (v) - delvis
16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi15 yrkande 16,
men. (v) - delvis
17. beträffande den kommunala ekonomin
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38
yrkande 9 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 6 och
1991/92:Fi18 yrkande 9 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjerna
för den kommunala ekonomin,
res. 12 (s)
men. (v) - delvis
18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38
yrkande 2 och med avslag på motion 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561) om
särskild skatteutjämningsavgift,
res. 13 (s)
19. beträffande utbetalningsdag för kommunalskattemedel
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt, m.m.,
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38
yrkande 8 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och
1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad utskottet anfört om
riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den offentliga
sektorn,
res. 14 (s)
men. (v) - delvis
21. beträffande mål för skattetrycket
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi13 yrkande 1,
22. beträffande den statliga prospekteringen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,
1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17,
res. 15 (s)
men. (v) - delvis
23. beträffande Sveriges turistråd
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi16,
1991/92:Fi20 och 1991/92:Fi22 samt med anledning av motion
1991/92:Fi21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
res. 16 (m, fp, c, kds)
Stockholm den 5 december 1991
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson
(s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per
Olof Håkansson (s), Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall
(kds), Bo G Jenevall (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s),
Alf Egnerfors (s), Börje Nilsson (s) och Karin Starrin (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den
slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "och 4" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar den synpunkt som framförs i motion Fi18 (s) att det
är anmärkningsvärt att regeringen inte redovisar konsekvenserna för
den ekonomiska utvecklingen av sina egna förslag. Den åtstramning av
ekonomin som föreslås i propositionen är betydande. Bara förslaget att
kraftigt dra ned investeringsbidraget till bostadsbyggandet leder till
en neddragning i bostadsbyggandet som genom följdeffekter för hela
ekonomin kan leda till att tiotusentals anställda förlorar sina
arbeten. Därtill kommer i detta sammanhang aviserade förslag om
besparingar i statsbudgeten och indragningar från kommunerna som
motsvarar åtskilliga miljarder kronor. Givetvis är tidsprofilen olika
när det gäller effekterna av dessa åtgärder på ekonomin. Men just
därför är det av stor vikt att man försöker göra åtminstone en grov
uppskattning av förslagens effekt på bl.a. den samlade produktionen,
investeringarna, sysselsättningen och vår utrikeshandel. Ett problem
är att de aviserade förslagen i många fall är mycket allmänt
formulerade, vilket innebär att svårigheterna är stora att mer precist
bedöma deras effekter.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken
Regeringens ekonomiska politik syftar enligt propositionen till att
skapa tillväxt och balans i den svenska ekonomin. Den politik som
framkommer av de konkreta förslag som förelagts riksdagen har
emellertid som utskottet ser det en annan karaktär än den som beskrivs
i propositionen. Dess omedelbara effekt blir ökade orättvisor samt en
försvagning av tillväxten och en ökning av budgetunderskottet. Enligt
den prognos för den svenska ekonomin som fogats till propositionen
redovisas regeringens bedömning att konjunkturen under det närmaste
året kommer att vara svag. Trots denna bedömning, som inte innefattar
några av de åtgärder som regeringen nu presenterat, lägger regeringen
fram förslag om en ytterligare åtstramning av efterfrågan. Utskottet
kan inte finna några skäl till att Sverige nu behöver en politik som
förstärker konjunkturnedgången och ytterligare försämrar läget på
arbetsmarknaden.
Åtstramningen berör i första hand tre områden:
Bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna.
Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade
inhemska efterfrågan och BNP. Regeringens åtgärder inom byggsektorn
minskar bostadsbyggandet år 1992 med i storleksordningen 10
miljarder kronor.
Också vad gäller den privata konsumtionen innebär regeringens
åtstramningspolitik en försvagning.
Barnbidragshöjningen skjuts på framtiden. Den uteblivna höjningen
innebär att barnfamiljernas inkomster försvagas med över 2 miljarder
kronor år 1992.
Skattereduktionen för fackföreningsavgift slopas. Det innebär en
skattehöjning för löntagarna med ca 1,2 miljarder kronor år 1992.
Egenavgiften till A-kassan fördubblas. Därmed försvagas löntagarnas
inkomster med inemot 0,6 miljarder kronor år 1992.
Mot dessa och ytterligare några inkomstminskningar om sammanlagt ca
4,5 miljarder kronor skall ställas att momsen sänks med 1,4 miljarder
kronor utöver vad som beslutats år 1990. Dessutom sänks aktieomsen,
aktievinstbeskattningen, reavinstskatten på bostadsrätter,
förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten m.m. med betydande belopp.
Effekten av sådana åtgärder är betydande för en liten grupp av
hushåll, men för den privata konsumtionen obetydlig.
Som utskottet ser det kommer hela den ökning i den privata
konsumtionen som anges i propositionens bedömning att försvinna om här
redovisade förslag beaktas.
Med beaktande av vad som sägs i propositionen om den kommunala
konsumtionen och om de nedskurna resurserna till kommunerna torde
också här en nedrevidering av prognosen vara ofrånkomlig.
Den samlade effekten av dessa olika förslag uppskattar utskottet
till en neddragning på 0,5--1,0 % av BNP år 1992. Det blir således en
kraftig ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen.
Trots den åtstramande innebörden av regeringens förslag innebär den
likafullt en kraftig försvagning av statens finanser. Som redovisas i
följande tabell kommer förslagen att öka budgetunderskottet med ca 15
miljarder kronor innevarande budgetår och i storleksordningen 10
miljarder kronor på längre sikt. De aviserade besparingarna kan bara
delvis förhindra denna försämring av statsfinanserna.
Utskottet delar regeringens uppfattning som den framförs i
propositionen att försvagade offentliga finanser skulle "innebära
inflationstryck och stigande räntor med åtföljande negativa effekter
för investeringar, tillväxt och välfärd".
Effekterna på räntenivån har dock kommit att visa sig snabbare än
som kunnat förutses.
Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag
Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor
Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken kommer också med
nödvändighet att få till följd att orättvisorna i samhället ökar.
Den av regeringen föreslagna ekonomiska politiken innebär en kraftig
sänkning av den totala skattenivån. Det innebär att man underminerar
möjligheterna till en gemensam och solidarisk finansiering av vårt
välfärdssamhälle. Förutom de skattesänkningar som nu föreslås,
aviseras ytterligare mycket betydande sänkningar under kommande år.
Därigenom avser regeringen att under en följd av år tvinga ner de
offentliga utgifterna och röja väg för omfattande privatiseringar på
samhällets alla områden.
Bördorna i regeringens omfördelningspolitik kommer i huvudsak
löntagar- och barnfamiljerna att få bära. Den tidigare beslutade
barnbidragshöjningen på 1020 kr. per barn och år från den 1januari
1992 skjuts ett år framåt. Fördubblingen av egenavgiften för
löntagarna till arbetslöshetskassan (från ca 150 kr. till 300 kr. per
år) och slopandet av skattereduktionen för fackföreningsavgifterna
innebär försämringar för löntagarna på i genomsnitt ca 500 kr. per år.
Löntagarna kommer även att belastas med de försämringar i
sjukförsäkringen som kommer att genomföras den 1januari 1993. Här
aviseras en minskning av sjukförsäkringsförmåner på omkring
5miljarder kronor per år genom införande av karensdagar eller andra
åtgärder. De löntagare som drabbas av arbetsskada kommer att få
försämrade villkor genom att samordningstiden mellan
arbetsskadeförsäkringen och den vanliga sjukpenningen förlängs från 90
dagar till 180 dagar. Det innebär att den arbetsskadade får 90%
ersättning i stället för 100% under en längre tid.
Kommunerna kommer år 1993 att utsättas för kraftiga indragningar
till staten. Dessa uppges uppgå till storleksordningen 5--10 miljarder
kronor. Detta kommer att påverka möjligheterna för kommunerna att leva
upp till de krav och förväntningar medborgarna har på omsorg och
service inom alla områden.
Regeringens förslag på bostadsområdet kommer att leda till
hyreshöjningar. Hyran i nybyggda hus kan komma att stiga med
1500--1700 kr. per månad för en trerumslägenhet på 80 kvadratmeter
jämfört med vad det skulle kosta med det av riksdagen beslutade
räntelånesystemet.
Genom den politik som den socialdemokratiska regeringen lade fast i
budgeten i januari och som godkändes av riksdagen skapades stabilitet
kring den svenska kronan. En stark valutareserv kunde byggas upp. Den
uppgick till 119 miljarder kronor i september. Räntorna kunde sänkas
med 3--4% från januari till september. Genom den borgerliga
regeringens åtgärder och försummelser har denna politik och dessa
framgångar underminerats. En valutakris har uppstått som tvingat
riksbanken att chockhöja räntorna.
Regeringen har försummat att redovisa de starka sidorna i Sveriges
ekonomi -- den låga inflationen, det förbättrade kostnadsläget, det
ökade sparandet, de ökade direkt- investeringarna och förstärkningen
av bytesbalansen. Därmed har regeringen bidragit till de missförstånd
om fastheten i valutapolitiken, vilka är orsaken till valutakrisen.
Till detta kommer att regeringen genom sina förslag i riksdagen har
skapat osäkerhet om finanspolitiken. Regeringen har gått in för att
först sänka skatterna och sedan se var man kan spara. Därmed har
regeringen åstadkommit en försvagning av statsfinanserna med ca 14
miljarder kronor.
Valutakrisen och den höga räntan som krävdes för att avvärja ett
fortsatt valutautflöde är således inte betingad av Sveriges ekonomi,
utan av regeringens agerande och ekonomiska politik.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter
av regeringens förslag i proposition 38 vill utskottet bestämt avvisa
regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.
En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken
Grunden till en ny period av tillväxt, företagande och utveckling
lades av den tidigare socialdemokratiska regeringen. De viktigaste
åtgärderna i detta avseende var främst:
stabiliseringsavtalet, som effektivt bromsade kostnadsutvecklingen,
anslutningen till ecun, som bidrog till att sänka räntenivån,
EES-avtalet, som ger nya utvecklingsmöjligheter för det svenska
näringslivet,
skattereformen, som stimulerar arbete och sparande,
arbetsmarknadspolitiken, som är inriktad på yrkesutbildning och
kompetensutveckling.
Dessa åtgärder kommer under åren framöver att i betydande
utsträckning bidra till en positiv ekonomisk utveckling.
Enligt utskottets uppfattning bör den ekonomisk-politiska strategin
för de närmaste åren vara följande:
Politiken skall stärka Sveriges förutsättningar att aktivt och
framgångsrikt delta i den internationella integrationen.
Politiken skall medverka till att varaktigt stärka konkurrenskraften
för att hävda full sysselsättning och välfärd. Arbetslöshet och
inflation skall bekämpas.
Politiken skall bidra till tillväxt genom att stimulera
produktivitet och sparande. Investeringar i produktion och
infrastruktur skall ges förtur.
Politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkor och skapa en
starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen konsekvent hävdas.
Politiken skall medverka till en uthållig tillväxt. Konsumtion och
produktion måste långsiktigt ställas om så att balansen mellan ekonomi
och ekologi säkras.
Som utskottet ser det står den ekonomiska politiken nu inför två
huvuduppgifter. Den ena uppgiften är att bryta den nuvarande
lågkonjunkturen. Den andra uppgiften är att främja den ekonomiska
tillväxten på längre sikt.
Utskottet vill understryka att den ekonomiska politiken måste
präglas av en högre ambition när det gäller tillväxt och
sysselsättning än den som regeringen ger uttryck för. Politiken måste
präglas både av rationalitet och rättvisa. Den måste vara så utformad
att den ger drivkrafter för produktion, sparande och investeringar.
Men den måste också vara så utformad att den ger en rättvis fördelning
av såväl gemensamma bördor som individuella förmåner.
Finanspolitiken måste vara stram i den meningen att den sätter
bestämda gränser för de offentliga utgifternas expansion. Men den får
inte utformas så att den blir ett hinder för en återhämtning i
ekonomin. Den skall ge ett verkningsfullt stöd i kampen mot
inflationen och den skall bidra till att produktionskapaciteten kan
utnyttjas väl. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
inflationstakten i den svenska ekonomin det senaste året har
nedbringats radikalt. Efter att tidigare ha hört till Europas
höginflationsländer har Sverige nu lägre inflationstakt än nästan alla
europeiska länder. Under de senaste sex månaderna har priserna i
Sverige stigit med endast 1,3 %. Det är angeläget att framgångarna med
inflationsbekämpningen nu förs vidare så att den låga
prisstegringstakten kan bibehållas. Det är därvid av stor vikt att
bl.a. utvecklingen av boendekostnaderna och matpriserna särskilt
uppmärksammas.
En annan central del i inflationsbekämpningen är också att se till
att driva vidare kraven på ökad konkurrens i mellanleden mellan
primärproducent och konsument. Här är det viktigt att
konkurrenskommitténs förslag kommer till genomförande och att de redan
beslutade skärpningarna behålls.
Penning- och valutapolitiken bör också i fortsättningen inriktas
på att värna kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena.
Det valutapolitiska samarbetet med EG, som inleddes med den svenska
anslutningen till ecun, har ökat förtroendet för Sverige. Detta
samarbete bör vidareutvecklas.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att
arbetslösheten bekämpas effektivt i former som överensstämmer med den
långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken. Arbetslinjen
skall hävdas och utbildning och kompetenshöjning måste utgöra de
främsta medlen.
Tillväxten och miljön
Arbete, välfärd, trygghet och rättvis fördelning är hörnstenarna i
det svenska samhällsbyggandet. För att trygga välfärden också på lång
sikt måste tillväxten ske på ett sådant sätt att miljön och människors
hälsa inte skadas. Målen måste vara att uppnå bättre miljö och hälsa
samtidigt med en ekonomisk utveckling.
Utskottet kommer senare i betänkandet bl.a. att mer utförligt ta upp
frågor om inriktningen av budgetpolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 1 i
berörd del, yrkandena 2 och 4.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med
"På samma" och slutar med "och 17" bort ha följande lydelse:
Den kritik som i motion Fi15 (v) riktas mot den tidigare
socialdemokratiska regeringen är enligt utskottets mening i långa
stycken egendomlig. Den kraftiga devalveringen år 1982, som
framtvingades av de borgerliga regeringarnas politik under slutet av
1970-talet, ser motionärerna som orsaken till alla svårigheter som
därefter har belastat den svenska ekonomin.
Vad alternativet skulle ha varit framgår inte av motionen. Men
frågan inställer sig vad som skulle ha hänt med t.ex. sysselsättningen
och de höga regionalpolitiska ambitionerna -- mål för den ekonomiska
politiken som vänsterpartiet i olika sammanhang ställt sig bakom -- om
inte den socialdemokratiska regeringen vågat ta ansvar för den politik
som man såg sig tvingad att föra. I nu aktuell motion hävdar också
vänsterpartiet att krav måste ställas på strukturella förändringar i
ekonomin. Men samtidigt som man tidigare sagt nej till skattereformen,
stabiliseringsavtalet och anknytningen av den svenska kronan till
ecun, upprepas i motionen det bestämda avståndstagandet till ett
EG-medlemskap. I motionen vill man nu i betydande utsträckning
tillföra kommunerna mer resurser. Utskottet anser att den ekonomiska
politik som presenteras i vänsterpartiets motion Fi15 (v) icke är
acceptabel.
Även om utskottet kan dela vissa synpunkter vad avser
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen som framförs i motionen
avstyrker utskottet med hänvisning till det anförda motion Fi15 (v)
yrkandena 1, 14, 15 och 17.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och
motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17 godkänner vad som
förordats i motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 samt
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet anser" och på s. 33 slutar med "Fi19
yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motion Fi19 (s) anser utskottet att
det är angeläget att arbetet med att förnya arbetslivet fullföljs med
den inriktning som angetts av den tidigare socialdemokratiska
regeringen. Det gör att de propåer som nu kommer från den borgerliga
regeringen om att minska anställningstryggheten och att tunna ut
medbestämmandet i företagen bör avvisas av riksdagen. Vidare bör
riksdagen understryka de s.k. MBL-medlens roll för löntagarnas
möjligheter att bygga upp sin kompetens för ett aktivt
förändringsarbete.
Utskottet biträder också motionärernas förslag att arbetslivsfonden
bör få i uppdrag att i stor skala informera om vilken betydelse ett
aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna har för
produktiviteten. I samarbete med produktivitetsdelegationen har fonden
visat hur produktiviteten kan förbättras om arbetet organiseras på ett
annat sätt. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag att
tillsammans med arbetsmarknadens parter fullfölja dessa aktiviteter.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2
samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2 och 1991/92:Fi15
yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om förnyelsen av arbetslivet och om en av arbetslivsfonden
ordnad informationskampanj kring dessa frågor,
3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med
"Bostadsutskottet framhåller i" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 6"
bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med
"Bostadsutskottet framhåller också" och slutar med "A2 (s) yrkande 5"
bort ha följande lydelse:
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 redovisas åtgärder som
innebär att en årlig nyproduktion på 30000--40000 lägenheter kan
säkras på sikt. Härtill kommer behovet av en betydande
ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har den socialdemokratiska
regeringen genom dispensbeslut gett om- och nybyggnadsverksamheten
samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har därför ökat. För att
motverka den stigande arbetslösheten inom byggsektorn behöver
särskilda åtgärder vidtas för att stimulera ombyggnadsverksamheten
ytterligare. Ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av
lägenheter bör därför införas i enlighet med förslaget i den
socialdemokratiska partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter
som igångsätts under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av
500 milj.kr. Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare
reglerna härför.
Därutöver måste enligt utskottets mening ytterligare insatser sättas
in för att trygga byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att
anslå medel för att få till stånd en tidigareläggning av kommunala
bygginvesteringar. Förutom den positiva effekten på sysselsättningen
skulle en sådan åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala
investeringar stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt
behov av såväl nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex.
gäller skollokaler och VA-anläggningar.
Ett räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar bör
enligt utskottets mening införas. I första hand bör bidraget avse
projekt som bedöms viktiga ur sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen
bör utgå under en period av två år och avse räntekostnaden för i
projektet nedlagt kapital. Bidrag bör endast utgå till investeringar
som påbörjas före den 1 juli 1992. Den totala ramen för verksamheten
bör fastställas till 780 milj.kr. varav 150 milj.kr. kan beräknas
belasta budgetåret 1991/92.
Förslaget i motion A1 (v) yrkande 1 får därmed anses ha blivit
tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi18 yrkande 6,
1991/92:A1 yrkande 1 och 1991/92:A2 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om investeringsbidrag för
ombyggnader och om stimulans av kommunala bygginvesteringar,
4. Forskning och utbildning (mom. 4)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med
"Utbildningsutskottet har" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi18 att det
finns ett stort behov av att öka grundutbildningen inom högskolan. Det
är också av största betydelse att högskolorna får bättre möjligheter
att bedriva forskning av hög kvalitet. Vid utbyggnaden och
utvecklingen av grundutbildning och forskning bör främst de mindre och
medelstora högskolorna prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare
500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom
utbildning och forskning.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande forskning och utbildning
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 7 samt
med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utbildning
och forskning,
5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom. 5)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med
"Trafikutskottet framhåller" och på s. 35 slutar med "Fi18 (s) yrkande
8" bort ha följande lydelse:
Som framförs i motion Fi18 (s) är väl utvecklade kommmunikationer
inom landet en förutsättning för att svenska mindre och medelstora
företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de
svenska internationaliserade storföretagen.
Våren 1991 anvisade riksdagen 10 miljarder kronor för investeringar
i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag. Dessutom
fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att
redan beslutade infrastrukturprojekt genomförs så snart som möjligt.
Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av den nya regeringen.
Som begärs i motion Fi18 (s) bör regeringen ge trafikverken i
uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som
är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en
ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Utskottet anser således att motion Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas
av riksdagen. Därmed blir syftet med motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i
denna del och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig del tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 8 samt
med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och
1991/92:Fi15 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om projektering av infrastrukturinvesteringar,
6. Företagshälsovården (mom. 7)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och slutar med "Fi19 (s)
yrkandena 3 och 4" bort ha följande lydelse:
Statsbidraget till företagshälsovård har fått en delvis ny
konstruktion vars uttalade syfte är att stimulera en större andel av
småföretagen att ansluta sig till företagshälsovården. Om inte
grundbidraget höjs enligt den tidigare regeringens beslut motverkas
detta syfte.
Det är enligt utskottets mening viktigt att företagshälsovården får
en bred anslutning bland företagen. Avsikten är nämligen att
företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet
ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för
arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva
rehabiliteringsarbetet. Det är därför viktigt att arbetsgivarna i än
högre grad har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens
ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av
det aktiva rehabiliteringsarbetet.
I likhet med vad som sägs i motion Fi19 (s) bör således det tidigare
beslutet ligga fast och grundbidraget höjas till 300 kr. fr.o.m. 1992.
Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.
Frågan om företagshälsovårdens finansiering och organisation
prövades av riksdagen så sent som våren 1991. Beslutet tillkom efter
en grundlig översyn som finns redovisad i promemorian (Ds1990:42)
Företagshälsovård i omvandling. Utskottet delar mot denna bakgrund
motionärernas uppfattning att det inte ter sig erforderligt att nu
göra en ny översyn av samma problematik.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande företagshälsovården
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 3 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
översyn av företagshälsovården och om betydelsen av ett höjt
grundbidrag till företagshälsovården,
7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom. 10)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med
"Jordbruksutskottet har" och på s. 38 slutar med "Fi18 (s) yrkande 3"
bort ha följande lydelse:
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till
EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att
denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant
sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från
konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma
marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är
således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att
närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt
jordbruksutskottets mening följer regeringen noga utvecklingen på
området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan
komma att få för import- och producentpriser.
Enligt finansutskottets mening bör det ankomma på regeringen att i
anslutning till budgetpropositionen redovisa de förslag som krävs för
att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i god tid
före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi18
(s) yrkande3.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av
ett skyndsamt förslag om EG-anpassning av de svenska
jordbrukspriserna,
8. Televerkets taxepolitik (mom. 11)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med
"Trafikutskottet anför" och på s. 39 slutar med "motion Fi18 (s)
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Liksom motionärerna anser utskottet att det är olyckligt med en
inflationsuppdrivande utveckling av teletaxorna i ett läge när
inflationsbekämpningen måste prioriteras. Televerkets beslut om nya
taxor från den 1 januari 1992 ligger inte heller i linje med de
avsikter som låg bakom vårens riksdagsbeslut. Teletekniken utvecklas
mycket snabbt vilket ger betydande produktivitetsvinster och sänkta
kostnader. Så t.ex. har arbetsproduktiviteten ökat med sammanlagt
20% de senaste två åren.
I likhet med motionärerna anser utskottet således att vårens beslut
bör omprövas och pristaket för telefontaxorna omformuleras. Taket bör
knytas till den del av verksamheten där verket saknar konkurrens, dvs.
till hushållens telefonkostnader. I avvaktan på en sådan förnyad
prövning bör ikraftträdandet av de tidigare beslutade ändringarna
skjutas upp ett halvt år. Utskottet tillstyrker således motion Fi18
yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande televerkets taxepolitik
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om uppskov med
den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli 1992,
9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.13)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med
"Bostadsutskottet pekar" och på s. 43 slutar med "avslås av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god
kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och
konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det
naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder.
Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad
hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre
beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till
40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna omfattning
verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den kan ske till
rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast härigenom kan
en erforderlig nyproduktion av lägenheter med överkomliga
boendekostnader komma till stånd.
De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna
på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna
präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt
oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra
nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan
politik. Vad som erfordras är i stället att den sociala bostadspolitik
som socialdemokraterna byggt upp i vårt land nu fullföljs. Regeringens
förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer ersätts av en
marknadsorienterad politik. I andra länder där bostadspolitiken
marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och bostadsslum.
Enligt utskottets mening är det viktigt att den sociala
bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens
förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som
förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av
ränteavdragen.
Utskottet tillstyrker således det i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s)
framförda kravet på att regeringens förslag om sänkt
investeringsbidrag skall avvisas. Enligt utskottets mening bör sålunda
bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna
del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet.
Motionen avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för
bostadsbyggande
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12
och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del samt med avslag på proposition
1991/92:38 yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 som sin mening ger
regeringen till känna att bidraget inte skall sänkas,
10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag (mom.
14)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med
"Finansutskottet kan" och slutar med "sunda statsfinanser" bort ha
följande lydelse:
Finansutskottet delar socialutskottets och motionärernas uppfattning
att riksdagen bör avslå regeringens förslag om att senarelägga den
tidigare beslutade barnbidragshöjningen. Som påpekas i motionerna är
barnbidragshöjningen barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader
till följd av skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna
Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9, och 10 samt Fi18 (s)
yrkande 1 i denna del samt avstyrker propositionens förslag att
senarelägga de tidigare av riksdagen beslutade höjningarna av det
allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiebidraget.
Utskottet konstaterar att man i motion Fi18 (s) klart anger hur
bidragshöjningarna skall finansieras.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och
studiebidrag
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,
1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna
del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,
11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och på s. 46 slutar med
"obligatorisk arbetslöshetsförsäkring" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av att riksdagen ges
tillgång till ett fullständigt beslutsunderlag när en så viktig fråga
som att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen skall
prövas.
ALFI-utredningen lade tidigare i år fram sitt betänkande.
Utredningen hade i uppdrag att bl.a. analysera vilka konsekvenser en
höjning av egenavgiften skulle få för medlemmarna,
arbetslöshetskassorna, bakomliggande intresseorganisationer och
arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningens slutsats var att
effekterna var så allvarliga att en höjning inte borde genomföras.
ALFI-utredningens förslag har remissbehandlats, men av propositionen
framgår inte vilka synpunkter remissinstanserna haft på dessa förslag.
Inte heller innehåller propositionen någon som helst analys av hur
regeringen ser på dessa viktiga frågor.
Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften
bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande
beslutsunderlag inte föreligger.
De motiv regeringen anför som stöd för sitt förslag saknar dessutom
grund. Det finns inte någon koppling mellan egenavgiftens storlek och
arbetslöshetens omfattning. Egenavgiften påverkas endast av storleken
på den genomsnittliga dagpenning som kassan betalar ut. Ett högt
löneavtal inom ett fackförbunds avtalsområde kan alltså föranleda de
största effekterna inom en helt annan kassas verksamhetsområde.
ALFI-utredningen konstaterade också att en höjning av egenavgifterna
inte påverkar lönebildningen.
ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med
att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare
konstaterats berörs inte dessa invändningar med ett ord i
propositionen. En ökning av egenavgiften kan leda till att
administrationskostnaderna för försäkringen kommer att stiga. Enligt
utredningen är risken dessutom stor för att de som har den svagaste
ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför
försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få
oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i
kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är
acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre
än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens
uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt
utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft
den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även
finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn
härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så
betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga
om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att
föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de
bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor
och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt
ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva
genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut.
Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt
när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet regeringens
förslag att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och
biträder därmed avslagsyrkandena i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s).
Förslaget till ändring i 57§ lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11
och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
12. Den kommunala ekonomin (mom. 17)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "därför av utskottet" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Trots den
förbättrade finansiella situationen i kommunerna finns det starka skäl
för återhållsamhet med nya kommunala utgifter. Den förstärkning som nu
sker är tillfällig. Om utgifterna nu ökar under de relativt goda åren
1992 och 1993 kommer den nya utgiftsnivån ej att kunna upprätthållas
när ekonomin sedan åter försämras. Stora skattehöjningar eller
kraftiga utgiftsminskningar kommer då att tvingas fram.
För år 1993 finns det mot denna bakgrund skäl att hålla inne en del
av kommunernas inkomster. En omfördelning mellan åren är därvid enligt
utskottets mening rimligare än regeringens förslag om en permanent
indragning till statsbudgeten. Ett slutligt ställningstagande härtill
bör dock, liksom vad gäller beloppets storlek, enligt utskottets
mening anstå till dess en bättre bild över kommunernas ekonomiska
situation för de aktuella åren föreligger. Även den kommunalekonomiska
kommitténs förslag bör kunna utgöra ett viktigt underlag för
ställningstaganden i dessa frågor.
Enligt utskottets uppfattning är ett lagstadgat skattestopp ett
mycket allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten som
endast bör tillgripas temporärt under korta perioder. När det nu
föreligger en överenskommelse med kommunförbunden om ett frivilligt
skattestopp bör den vägen följas i vart fall så länge det inte finns
skäl för tvivel om att överenskommelsen kommer att efterlevas.
Även på längre sikt måste den kommunala verksamhetens utbyggnadstakt
hållas tillbaka. Något utrymme för skattehöjningar kommer inte att
finnas. Även det reala resursutrymmet kommer att vara begränsat. De
resurser som står till buds måste under 1990-talet i första hand
utnyttjas för att möjliggöra en expansion av den konkurrensutsatta
delen av ekonomin.
Även om utrymmet för expansion av den samlade kommunala verksamheten
är begränsat, finns betydande möjligheter att genom ökad effektivitet
frigöra resurser till förbättringar och utbyggnader inom angelägna
områden. Ett intensivt förnyelsearbete pågår nu i hela den kommunala
sektorn, i både kommuner och landsting. Förändrade statsbidragsregler
och minskad statlig styrning har därvid givit helt nya möjligheter.
Enligt regeringens prognos, som inte beaktat den i propositionen
föreslagna nedskärningen med 5--10 miljarder kronor år 1993, kommer
den kommunala konsumtionen att öka med endast 0,9% 1992 och 0,5%
1993. Dessa tal innebär en väsentlig uppbromsning av den kommunala
expansionen jämfört med tidigare år, trots att en betydande ökning i
antalet sysselsatta i kommunala beredskapsarbeten förutsatts för 1992.
Denna måttliga ökning ligger enligt utskottets uppfattning väl inom
ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år.
Regeringen gör emellertid bedömningen att den kommunala sektorn inte
kan tillåtas expandera alls under 1992 och 1993. Ett sådant totalt
stopp för den kommunala verksamheten skulle ofrånkomligen gå ut över
vård och omsorg m.m. och skulle dessutom innebära en ytterligare
försvagad efterfrågan i ekonomin i ett läge när konjunkturen är svag
och arbetslösheten hög. Jämfört med regeringens prognos skulle
sysselsättningen minskas med 20000 personer under perioden.
Utskottet delar inte regeringens uppfattning att ekonomin behöver
stramas åt mitt i lågkonjunkturen och inte heller att ekonomin mår bra
av en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen och ökning av
arbetslösheten.
Vad utskottet anfört om den kommunala ekonomin med anledning av
motion Fi18 (s) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande den kommunala ekonomin
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 9 samt
med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi15
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med
"Utskottet tillstyrker" och slutar med "av utskottet" bort ha följande
lydelse:
Utskottet ser inte skäl att nu, någon månad innan den
kommunalekonomiska kommittén lägger fram sitt förslag till nytt
skatteutjämningssystem, besluta om ändringar som ensidigt gynnar
Sveriges allra rikaste kommuner. Förslaget avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi18 yrkande 1 i denna
del avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561)
om särskild skatteutjämningsavgift,
14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att avsnittet på s. 49 under rubriken "Behovet av sunda
statsfinanser" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med
"Finansutskottet får" och på s. 52 slutar med "yrkande 1 i denna del"
bort ha följande lydelse:
Regeringen begär i propositionen att riksdagen skall godkänna ett
förslag till långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna.
Strategin beskrivs i så allmänna ordalag att det enligt utskottets
mening inte går att bedöma hur den kan tänkas fungera i praktisk
tillämpning. I avvaktan på ett konkret förslag om hur en sådan
utgiftsstrategi skall utformas bör propositionen i denna del avslås.
Av större betydelse än allmänt hållna principer är enligt utskottets
mening att i praktisk handling visa att man förmår att upprätthålla
sunda statsfinanser. Under de borgerliga åren mellan 1976 och 1982
raserades statsfinanserna på ett för landet skadligt sätt.
Budgetunderskottet uppgick år 1982 till ca 13 % av BNP.
De förslag som regeringen nu har förelagt riksdagen försämrar
statsbudgeten med ca 15 miljarder kronor under innevarande budgetår
och med 10 miljarder kronor därefter. Detta är inte acceptabelt.
Utskottet ser med stor oro på det pärlband av ofinansierade förslag
till skattesänkningar som regeringen har fört fram under hösten.
Utskottet motsätter sig också regeringens förslag att riva upp
räntelånesystemet för bostadsbyggande och att sänka
investeringsbidragen till bostadsbyggandet. Tvärtom bör man i rådande
läge vidta särskilda åtgärder för att stimulera byggandet.
För att öka tillväxten och minska arbetslösheten föreslås i motion
Fi18 (s) särskilda insatser som ökar statsutgifterna med ca 2
miljarder kronor utöver vad regeringen har tagit upp i tilläggsbudget
I. De tillkommande utgifterna föreslås bli finansierade genom att den
s.k. brytpunkten i inkomstskatteskalan räknas upp med 4,6% i stället
för 9,8%. Dessa förslag visar enligt utskottets mening att
socialdemokraterna tar byggarbetslösheten på allvar och att partiet är
berett att finna fördelningspolitiskt rimligare
finansieringsalternativ än att skjuta upp höjningen av barnbidraget.
Med motionärernas alternativa förslag framkommer ett betydligt
starkare budgetförslag än det regeringen kan uppvisa. Som utskottet
ser det fullföljer socialdemokraterna därmed sin tradition att på ett
mer ansvarsfullt sätt hantera statsfinanserna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och
1991/92:Fi18 yrkande1 i denna del och med avslag på proposition
1991/92:38 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om sunda statsfinanser,
15. Den statliga prospekteringen (mom. 22)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,
Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med
"Regeringen redovisar" och på s. 53 slutar med "och NSG" bort ha
följande lydelse:
Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga
prospekteringsverksamheten skall avvecklas och att nämnden för statens
gruvegendom, NSG, skall läggas ned. Förslaget avvisas i fyra motioner,
nämligen Fi9 (s), Fi10 (s), Fi14 (v) och Fi17 (s).
Som påpekas i motionerna skulle förslaget drabba den svenska
gruvnäringen mycket hårt och få ödesdigra konsekvenser för Norrlands
inland och Bergslagen där den statliga prospekteringen huvudsakligen
bedrivs.
Den statliga mineralråvarukommittén (MIR) framhöll i sitt betänkande
"Prospekteringspolitik" (SOU 1989:92) att Sverige behöver satsa minst
200--300 milj.kr. på prospektering om gruvnäringen skall kunna
överleva 1990-talet. I mitten av 1980-talet var prospekteringsnivån i
Sverige som högst. Den uppgick då till 185 milj.kr. Innevarande år
beräknas 120 milj.kr. satsas på prospektering. Skulle den statliga
prospekteringen avvecklas enligt regeringens planer, sjunker nivån
till 50--60 milj.kr.
Den statliga prospekteringen har avgörande betydelse för
gruvnäringens fortlevnad. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets
mening riksdagen avvisa regeringens planer på att avveckla detta stöd.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:
22. beträffande den statliga prospekteringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,
1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om att behålla den statliga prospekteringen och
nämnden för statens gruvegendom, NSG,
16. Sveriges turistråd (mom. 23)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars
Leijonborg (fp), Tom Heyman (m), Stefan Attefall (kds) och Karin
Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med
"Finansutskottet vill" och slutar med "till känna" bort ha följande
lydelse:
Även när det gäller det statliga stödet till turistrådet avser
regeringen att lägga fram förslaget om avveckling i
budgetpropositionen. I likhet med vad utskottet anfört om den statliga
prospekteringen anser utskottet att sakbehandling av frågan bör ske
först när ett konkret förslag föreligger. I nuvarande läge bör därför
motionerna om turistnäringen och turistrådet avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande
lydelse:
23. beträffande Sveriges turistråd
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi16, 1991/92:Fi20,
1991/92:Fi21 och 1991/92:Fi22.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken har vänsterpartiet på flera punkter hamnat på
kollisionskurs med den borgerliga regeringen. Vänsterpartiets syn på
de frågor som finansutskottet tar upp i sitt betänkande kan
sammanfattas på följande sätt.
Bedömningen av den ekonomiska utvecklingen
Den bedömning av utvecklingen som redovisas i propositionen skiljer
sig inte alltför mycket från den som tidigare i höst presenterades av
konjunkturinstitutet. Bilden är densamma. Svensk ekonomi stagnerar
under de första åren av 1990-talet och ökningen i arbetslösheten
accelererar. Den "finska smittan" och den allmänna oredan på
valutamarknaderna stör också den svenska ekonomin. De kraftiga
valutautflödena har lett till att riksbankschefen ansett det vara
nödvändigt att förorda en historiskt sett mycket kraftig räntehöjning.
I den prognos som redovisas i propositionen har märkligt nog inte de
åtgärder som regeringen nu föreslår beaktats. Tas också dessa åtgärder
tillsammans med räntehöjningen med i beräkningen blir den förutsedda
minskningen i BNP påtagligt större och därmed också ökningen i
arbetslösheten större. Trots att Sverige med regeringens ord befinner
sig i en djup lågkonjunktur väljer regeringen att föra en
åtstramningspolitik.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringen pekar ut det höga skattetrycket och storleken och
tillväxten i den offentliga sektorn som grundproblemet i den svenska
ekonomin. Sänk skatterna, minska statsutgifterna, håll tillbaka den
kommunala sektorn och privatisera den offentliga sektorns tjänsteutbud
-- detta är åtgärder som anges vara nödvändiga för att öka tillväxten.
Den bakomliggande föreställningen är att en fördelningspolitik som gör
inkomst- och förmögenhetsfördelningen alltmer ojämn skapar incitament
för ökat företagande och tillväxt. De mest utsatta och sämst ställda
grupperna får det visserligen svårare nu men så småningom ökar
produktionstillväxten, vilket också på sikt antas förbättra dessa
gruppers situation.
Vänsterpartiet kan inte ställa sig bakom en sådan politik. Det är
svårt att undvika jämförelser med "thatcherismen" i Storbritannien där
den högre tillväxten aldrig ledde till någon påtaglig förbättring för
de sämre ställda. Arbetslösheten kom under större delen av 1980-talet
att ligga över 10%. År 1990 sjönk den till 7% men stiger nu åter
mot 10%. Som ett resultat av den förda politiken är social misär och
rädsla för att hamna i svåra ekonomiska omständigheter och utanför
samhällsgemenskapen en realitet för stora grupper i Storbritannien.
Vänsterpartiets uppfattning är att den borgerliga regeringen har en
felaktig föreställning om vilka de grundläggande problemen är i
ekonomin. Det är inte det höga skattetrycket och den offentliga
sektorn. Problemets kärna härrör från superdevalveringen år 1982 och i
anslutning till denna de okontrollerade avregleringarna på kredit- och
valutamarknaderna.
Inriktningen av den ekonomiska politik som vänsterpartiet vill
förorda framgår av s. 18--20 i detta betänkande där vår motion återges
i sammandrag. Under rubrikerna en rättvis skattepolitik, kommunerna,
barn- och studiebidragen, socialförsäkringssystemen och
näringspolitiken och EG redovisas en alternativ uppläggning av den
ekonomiska politiken.
Dessa riktlinjer innebär att i ansträngningarna att förbättra
ekonomins utvecklingskraft och i väntan på en bättre ekonomisk
utveckling i vår omvärld skall inte de mer utsatta grupperna i vårt
samhälle stå för alla uppoffringar som den kommande utvecklingen
kräver.
I rådande ekonomiska läge är det enligt vänsterpartiet nödvändigt
att medel tas fram för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och
långsiktigt nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för
arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder måste ges
en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I rådande
konjunkturläge måste en regering undvika att vidta åtgärder som på
något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar
ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att
dessa sektorer stimuleras.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Den nya regeringen tycks i sin iver att driva igenom en starkt
marknadsorienterad ekonomi helt ha glömt bort målet arbete åt alla.
Detta mål är uppenbarligen lågt prioriterat av regeringen. Riksdagen
bör därför genom ett särskilt uttalande framhålla för regeringen att
målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i
den ekonomiska politiken.
Åtgärder inom byggsektorn
När byggarbetslösheten nu ökar måste åtgärder vidtas för att få i
gång sysselsättningen inom byggnadsmarknaden. I kommunerna finns många
eftersatta områden. Vänsterpartiet anser att ett särskilt ROT-program
skall tillskapas för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.
Investeringar i trafikens infrastruktur
Miljökraven måste ha ett avgörande inflytande över hur våra
kommunikationer organiseras. Hänsyn måste också tas till regionala
intressen. Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva
trafiklösningar i städerna.
Pensionssystemet
Vänsterpartiet ser med viss oro på regeringens planer på att
förändra pensionssystemet. Risken för att en sådan förändring leder
till ökade klyftor är uppenbar. Vid en omläggning av pensionssystemet
är det mest angeläget att förbättra situationen för de sämst ställda
pensionärerna. En sådan omfördelning bör i första hand komma till
stånd inom pensionssystemet.
Inhemska miljöproblem
Miljödebatten har alltmer kommit att fokuseras på internationellt
samarbete. Kan vi bara hjälpa till att lösa problemen i våra
grannländer slipper vi mycket av de luft- och vattenföroreningar som
kommer in över våra gränser. Den här attityden kan leda till att vi
minskar ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik och i
stället avvaktar eller avstår från åtgärder och investeringar som är
positiva för vår miljö. Sverige har på miljöområdet alla
förutsättningar att bli ett modelland och bör eftersträva att hålla
den positionen.
Vinstmedel från vattenkraftproduktionen
Frågan om en återföring av vinstmedel från vattenkraftproduktionen
till de regioner som skapar dessa vinster har ständigt förhalats.
Dessa skenmanövrer får någon gång ha ett slut. Riksdagen bör anmoda
regeringen att snarast lägga fram förslag till ett system för
återföring av vattenkraftsvinster på det sätt som förordas i motion
Fi11.
Minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande
Den sociala bostadspolitiken måste fullföljas. Vänsterpartiet
motsätter sig bestämt att investeringsbidraget för bostadsbyggande
sänks.
Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag
Självklart måste barnfamiljerna få den kompensation som riksdagen
tidigare beslutat om. Vid den skatteomläggning som socialdemokraterna
och folkpartiet drev igenom utlovades barnfamiljerna viss kompensation
genom höjda barnbidrag. Mycket snabbt senarelades en del av denna
höjning. Nu föreslår regeringen att denna senareläggning skall
fördröjas ytterligare ett år. Barnfamiljerna som redan drabbats hårt
av skatteomläggningen skulle därmed få en än svårare situation bara
för att regeringen skall kunna sänka förmögenhetsskatten och andra
skatter som berör endast de redan välbeställda.
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Regeringen har aviserat att egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
kommer att fördubblas. Vänsterpartiet stödjer socialdemokraternas
uppfattning som den kommer till uttryck i deras reservation om
egenavgiften och arbetslöshetsförsäkringen. Någon höjning av
egenavgiften bör således inte genomföras och de försäkrade bör inte
stå för en större andel av finansieringen.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Vänsterpartiet har länge krävt en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Den skall i huvudsak vara skattefinansierad och vara kopplad till de
fackliga organisationerna.
Den kommunala ekonomin
Vänsterpartiet avvisar mycket bestämt regeringens planer på att dra
in mellan 5 och 10 miljarder kronor från kommunerna under 1993.
Tvärtom anser vi att staten med 5 miljarder kronor skall stödja
särskilda insatser inom den kommunala sektorn.
Långsiktig utgiftsstrategi
För att kunna genomföra sina skattesänkningar föreslår regeringen en
långsiktig utgiftsstrategi, dvs. en strategi som anger var besparingar
skall göras under kommande år. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt en
sådan inriktning för de offentliga utgifterna.
Den statliga prospekteringen
Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga
prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar skall avvecklas.
Eftersom prospekteringsarbetet är en förutsättning för att
gruvnäringen långsiktigt skall kunna behållas avvisar vänsterpartiet
förslaget.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan
under mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och
motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 godkänner vad som
förordats i motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17,
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 20 samt
med anledning av motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2 avslår motion
1991/92:Fi7 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna att
målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i
den ekonomiska politiken,
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A1 yrkande 1 och med
avslag på motionerna 1991/92:A2 yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna att ett särskilt ROT-program
för upprustning av skolor, VA-nät m.m. bör dras i gång,
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 18 samt
med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och
1991/92:Fi18 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva
trafiklösningar i städer,
6. beträffande pensionssystemet
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 13 och
med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna att en omfördelning till förmån för de sämst
ställda pensionärerna bör komma till stånd inom pensionssystemet,
9. beträffande inhemska miljöproblem
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 19 som
sin mening ger regeringen till känna att åtgärder för att komma till
rätta med våra inhemska miljöproblem inte får eftersättas,
12. beträffande vinstmedel från vattenkraftproduktion
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi11 hos regeringen
begär att ett förslag till system för återföring av vattenkraftvinster
till de vattenkraftproducerande områdena framläggs i samband med
budgetpropositionen,
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för
bostadsbyggande
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12
och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38
yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 samt som sin mening ger regeringen
till känna att bidraget inte skall sänkas,
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och
studiebidrag
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,
1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna
del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11
och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring,
16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 16 som
sin mening ger regeringen till känna att en allmän och
skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring bör införas,
17. beträffande den kommunala ekonomin
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 6 samt
med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi18
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna att staten inte bör
dra in medel från kommunerna utan tillföra sektorn 5 miljarder kronor,
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och
1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38
yrkande 8,
22. beträffande den statliga prospekteringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,
1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna
att den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendom,
NSG, bör behållas,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Socialutskottets yttrande
1991/92:SoU1y
Bilaga 2
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge
yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska
politiken jämte eventuella motioner, såvitt propositionen och
motionerna rör utskottets område.
Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitt 4.4 i
propositionen, såvitt avser barnbidrag samt till motionerna
1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8--9 och 1991/92:Fi18
yrkande 1, delvis.
Utskottet konstaterar att de frågor i propositionen som ligger inom
utskottets beredningsområde endast är en begränsad del av mer
omfattande ekonomisk-politiska förslag. Det ankommer på
finansutskottet att göra de slutliga avvägningarna under beredningen
av ärendet.
Socialutskottet
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (socialdepartementet) såvitt nu
är i fråga att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233)
om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378)
om förlängt barnbidrag.
I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har
försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen
nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i
syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten
anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga
utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den
bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen
beslutade barnbidragshöjningen med 1 020 kr. per barn och år från den
1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget
förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med
en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär
enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks
med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under
1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens disponibla
inkomster, bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten,
inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen
av det obligatoriska tillfälliga sparandet.
Motionerna
I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)
hemställs att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på
att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande 3).
Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna för
barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den
planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt
motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal
barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom
barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att
detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga
sektorn.
I motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen
dels avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna
barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kr. i månaden från
den 1 januari 1992 (yrkande 8), dels avslår förslaget om ändring i
lagen om förlängt barnbidrag (yrkande 9). Vänsterpartiet kräver
att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen beslutat om.
Motionärerna hänvisar till att barnbidragshöjningen är barnfamiljernas
kompensation för de negativa effekterna av skatteomläggningen och
anser inte att det räcker med löften om kompensation till följd av
sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i
skatteskalorna och återbetalning av tvångssparandet.
I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på
propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att
socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger
motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att
skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är
rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och
för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för
höginkomsttagarna än genom att skjuta på barnbidragshöjningen.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringens förslag om
att flytta fram den tidigare beslutade barnbidragshöjningen bör
avslås. Såsom påpekas i motionerna är barnbidragshöjningen
barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader till följd av
skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna Fi13 (nyd)
yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8 och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1 samt
avstyrker propositionens förslag att flytta fram de tidigare av
riksdagen beslutade höjningarna av det allmänna barnbidraget och det
förlängda barnbidraget.
Stockholm den 28 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m),
Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo
Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn
(kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m),
Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m) och Barbro Westerholm (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den
slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Sten Svensson (m), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jerzy
Einhorn (kds), Leif Carlson (m), My Persson (m) och Barbro Westerholm
(fp) anser
dels att avsnittet under utskottets överväganden bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Såsom framhålls i propositionen har det statsfinansiella läget
snabbt försämrats. Regeringen har nyligen föreslagit betydande
ökningar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att lindra
följderna av den snabbt stigande arbetslösheten. Utskottet delar
regeringens uppfattning att det är nödvändigt att i största möjliga
utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter och
tillstyrker därför propositionens förslag att den tidigare beslutade
barnbidragshöjningen flyttas fram till den 1 januari 1993. Utskottet
avstyrker därmed motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8
och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1.
Utbildningsutskottets yttrande
1991/92:UbU1y
Bilaga 3
Inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38)
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat att bereda
utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte
motionerna, såvitt propositionen och motionerna berör
utbildningsutskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottet begränsar sitt yttrande till
propositionens avsnitt 3.2 Åtgärder för att ge Sverige en ny
start i vad gäller frågor om utbildning och forskning. I
anslutning härtill behandlar utbildningsutskottet motionerna
1991/92:Fi13 yrkande 4 och 1991/92:Fi18 yrkande 7.
I propositionen under avsnittet 3.2 Åtgärder för att ge
Sverige en ny start framhålls bl.a. att hög standard och
kvalitet inom utbildning på alla nivåer och forskning utgör
grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt. En
tillväxtfrämjande ekonomisk politik kräver därför offensiva
satsningar på utveckling av utbildningssystemet. Regeringen har
för avsikt att föra en sådan utbildningspolitik att Sverige vid
decenniets slut intar en tätposition i Europa.
I motion 1991/92:Fi18 (s) yrkande 7 betonas att
högskoleutbildningen spelar en mycket viktig roll i strävan att
utveckla konkurrenskraften i näringslivet och därigenom skapa
flera arbetstillfällen. Motionärerna erinrar bl.a. om
riksdagens beslut under föregående riksmöte (bet. 1990/91:UbU
12, rskr. 355) om ytterligare ökningar av den grundläggande
högskoleutbildningens dimensionering budgetåret 1992/93. Enligt
motionärerna måste högskolans möjligheter att bedriva forskning
av hög kvalitet förbättras. För att möta de ökade kraven på
högre utbildning och forskning föreslås att riksdagen anvisar
ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Enligt motion 1991/92:Fi13 (nyd) yrkande 4 bör en förstärkning
av bl.a. utbildningen ingå som ett långsiktigt mål i
regeringens ekonomisk-politiska strategi. Enligt motionärerna
leder satsning på utbildning och forskning till snabbare
tillväxt av ekonomin och ökad internationell konkurrenskraft
för näringslivet.
Utbildningsutskottet vill med anledning av propositionen och
motionsyrkandena anföra följande.
Utbildningsutskottet anser i likhet med regeringen att det i
en samlad strategi för att lösa såväl de långsiktiga som de
kortsiktiga problemen för den svenska ekonomin ingår satsningar
på utbildning och forskning. Utbildningsutskottet anser dock
inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel till insatser
inom högre utbildning och forskning motsvarande 500 milj.kr.
per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 i enlighet med förslaget i
motion 1991/92:Fi18. För att kunna göra en samlad bedömning av
behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör
riksdagen avvakta regeringens förslag i den kommande
budgetpropositionen. Enligt utskottets uppfattning är yrkandet
i motion 1991/92:Fi13 om förstärkning av utbildning och
forskning i en ekonomisk-politisk strategi för svensk ekonomi i
stort tillgodosett.
Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet
att finansutskottet tillstyrker proposition 1991/92:38
beträffande den ekonomisk-politiska strategi som förordats för
att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi
(punkten 7 i hemställan) i vad gäller utbildning och forskning
och avstyrker motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 och
1991/92:Fi18 yrkande 7.
Stockholm den 28 november 1991
På utbildningsutskottets vägnar
Ann-Cathrine Haglund
I beslutet har deltagit:
Ann-Cathrine Haglund (m),
Lena Hjelm-Wallén (s),
Rune Rydén (m),
Bengt Silfverstrand (s),
Margitta Edgren (fp),
Ingvar Johnsson (s),
Larz Johansson (c),
Bo Arvidson (m),
Ingrid Näslund (kds),
Stefan Kihlberg (nyd),
Ewa Hedkvist Petersen (s),
Ulf Melin (m),
Jan Björkman (s),
Inger Lundberg (s) och
Lena Öhrsvik (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Lena Hjelm-Wallén, Bengt Silfverstrand, Ingvar Johnsson, Ewa
Hedkvist Petersen, Jan Björkman, Inger Lundberg och Lena
Öhrsvik (allas) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Utbildningsutskottet anser" och slutar med "yrkande
7" bort ha följande lydelse:
Utbildningsutskottet anser i likhet med vad som anförs i
motion 1991/92:Fi18 att det finns ett starkt behov av att öka
högskolans dimensionering när det gäller grundutbildningen.
Likaså är det av största betydelse att högskolorna får bättre
möjligheter att bedriva forskning av hög kvalitet. När det
gäller utbyggnaden och utvecklingen av såväl högskolans
grundutbildning som forskningen vill utbildningsutskottet
understryka vikten av att de mindre och medelstora högskolorna
prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare 500 milj.kr. per
år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom utbildning och
forskning.
Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet
att finansutskottet hemställer att riksdagen med bifall till
motion 1991/92:Fi18 yrkande 7, med anledning av motion
1991/92:Fi13 yrkande 4 och med avslag på proposition 1991/92:38
som sin mening ger regeringen till känna vad
utbildningsutskottet anfört i vad gäller utbildning och
forskning.
Trafikutskottets yttrande
1991/92:TU1y
Bilaga 4
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett trafikutskottet tillfälle att senast den
28 november 1991 avge yttrande över proposition 1991/92:38 om
inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner, såvitt
propositionen och motionerna berör utskottets beredningsområde.
Motionsyrkanden som har samband med trafikutskottets
beredningsområde
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (båda nyd) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för
satsningen på utbildning och infrastruktur.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om trafiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar att med ändring av tidigare beslut
skjuta på genomförandet av den för televerket beslutade
taxedelegeringen till den 1 juli 1992, och att begära hos regeringen
att riksdagen får förslag till ändring av taxepolitiken enligt de
riktlinjer som redovisas i motionen,
8. att riksdagen beslutar att hemställa att regeringen låter
utarbeta en plan för infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4
miljarder kronor utöver tidigare ramar och i enlighet med de syften
som anges i motionen.
Trafikutskottets ställningstagande
Investeringar i trafikens infrastruktur
I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande
internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl
utvecklade kommunikationer inom landet är en förutsättning för att
svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina
positioner som leverantörer till de svenska internationaliserade
storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i
uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar
som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom
en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade
planeringsramar.
Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse
för Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka
infrastrukturen bör därför enligt motionen finnas med i den strategi
som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och
tillväxtkraft i svensk ekonomi.
Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande
inflytande över hur våra transporter och andra kommunikationer
organiseras. Om hela landet skall leva måste investeringarna fördelas
över landet på ett rättvist sätt. Vidare framhåller motionärerna att
vägtrafikapparaten har kapacitets- och trängselproblem, som inte går
att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör på kontinenten,
bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i
städerna.
Ett enigt trafikutskott har vid flera tillfällen uttalat att det är
nödvändigt att öka investeringarna i trafikens infrastruktur för att
skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar
skall också bidra till regional balans och en förbättrad miljö. Våren
1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor, utöver
tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell betydelse i
vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar tillväxten
och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på
ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop.
1990/91:100 bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).
I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen
anvisar ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i
trafikens infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om
inriktningen av den ekonomiska politiken, att regeringen har för
avsikt att öka investeringarna i bl.a. järnvägar och vägar. Enligt
propositionen kan investeringar i infrastruktur som ger hög avkastning
finansieras av inkomster från försäljningen av statliga företag i
kombination med en motsvarande höjning av hushållssparandet.
Inriktningen är således helt klar. Regeringen har redan beslutat
om och avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av
trafikens infrastruktur. Sådana investeringar har stor betydelse för
tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska
och miljöpolitiska effekterna beaktas.
Vad utskottet nu anfört innebär att syftet med motionsyrkandena
till väsentlig del blir tillgodosett. De uttalanden från riksdagens
sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga.
Trafikutskottet anser därför att finansutskottet bör avstyrka
motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s)
yrkande 8.
Telefontaxorna
Yrkandet om telefontaxorna i motion Fi18 (s) motiveras med att vissa
av televerket beslutade taxehöjningar är olämpliga i ett läge när
inflationsbekämpningen måste prioriteras. Enligt utskottets mening
ankommer det främst på finansutskottet att bedöma vilka
inflationsbekämpande åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet
avstår därför från att yttra sig över motionen i denna del (yrkande
5).
Stockholm den 28 november 1991
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s),
Rolf Clarkson (m), Görel Bohlin (m), Sven-Gösta Signell (s),
Elving Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i Malmö
(m), Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd),
Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Jarl Lander (s)
och Hugo Bergdahl (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Investeringar i trafikens infrastruktur
Birger Rosqvist, Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta
Winberg, Bo Nilsson, Anita Jönsson och Jarl Lander (alla s) anser att
den del av trafikutskottets yttrande som börjar med "Inriktningen är"
och slutar med "Fi18 (s) yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Trafikutskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi18
(s) nämligen att väl utvecklade kommunikationer inom landet är en
förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall
kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska
internationaliserade storföretagen.
Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor för
investeringar i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag.
Dessutom fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget
att de infrastrukturprojekt som beslutats genomförs så snart som
möjligt. Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av regeringen.
Som begärs i motion Fi18 (s) bör trafikverken av regeringen få i
uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som
är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en
ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Av det anförda följer att utskottet för sin del anser att motion
Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas av riksdagen. Därmed blir syftet med
motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig
del tillgodosett.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot av utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Investeringar i trafikens infrastruktur
Enligt vänsterpartiets uppfattning måste miljökraven ha ett
avgörande inflytande över hur våra transporter och andra
kommunikationer organiseras. Ytterligare belastning av försurande
nedfall -- från bl.a. vägtrafiken -- kan snabbt få förödande
ekologiska och ekonomiska konsekvenser.
Hänsyn måste också tas till de regionala intressena. Om hela
landet skall leva måste investeringarna fördelas rättvist.
Som framhålls i motion Fi15 (v) har vägtrafikapparaten kapacitets-
och trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige,
liksom man gör på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade
kollektiva trafiklösningar i städerna.
Andra förslag om hur miljövänliga kommunikationsmedel skall gynnas
finns redovisade i vänsterpartiets motioner som framlagts tidigare i
år.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att finansutskottet bör
tillstyrka motion Fi15 (v) yrkande 18.
Jordbruksutskottets yttrande
1991/92:JoU4y
Bilaga 5
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat bereda
jordbruksutskottet tillfälle att senast den 28 november 1991 yttra sig
över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska
politiken jämte motion 1991/92:Fi18 yrkande 3.
Propositionen
I propositionen behandlas inriktningen av den ekonomiska politiken.
Regeringens syn på det ekonomiska läget redovisas. Mot denna
bakgrund presenteras regeringens strategi för att bryta den ekonomiska
stagnationen samt för att återskapa tillväxt och balans i ekonomin.
I propositionen aviseras ett antal kommande propositioner,
utredningar etc. inom det ekonomisk-politiska området. Vidare läggs
lagförslag rörande bl.a. kommunernas ekonomi och
socialförsäkringssystemen.
Utskottet
Utskottet har inte funnit anledning att göra något särskilt
uttalande om det huvudsakliga innehållet i propositionen.
Enligt motion Fi18 av Ingvar Carlssonm.fl.(s) bör regeringen, om
de s.k. GATT-förhandlingarna inte leder till resultat under
innevarande år, senast i samband med budgetpropositionen framlägga
förslag om anpassning av gränsskyddet mot EGs priser (yrkande3).
Utskottet erinrar om att frågan om gränsskyddet behandlades dels i
samband med 1990års livsmedelspolitiska beslut, dels under
våren1991 i ett betänkande om vissa livsmedelspolitiska frågor
(1989/90:JoU25 resp. 1990/91:JoU31).
Innebörden av 1990års beslut är att ett gränsskydd i form av
rörliga införselavgifter skall bibehållas i avvaktan på resultatet av
GATT-förhandlingarna. Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl
tekniskt som nivåmässigt, bör avgöras i den takt som kommande
överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt är härvid att
sänkningar skall göras i reala termer, varvid sänkningar från år 1986
får tillgodoräknas. Utskottet underströk att någon ensidig neddragning
eller förändring i övrigt av gränsskyddet för Sveriges del inte bör
komma i fråga.
Våren 1991godtog riksdagen bl.a. ett regeringsförslag om vissa
tekniska förändringar av gränsskyddet, varvid utskottet ansåg att
regeringens förslag om anpassning av gränsskyddet mot de inhemska
marknadspriserna inte utgjorde något avsteg från 1990års beslut.
Den 24 oktober 1991 uppdrog jordbruksministern åt statens
jordbruksverk att utreda vilka effekter sänkningen av gränsskyddet har
medfört för importen och hur denna sänkning påverkat eller kan komma
att påverka producentpriserna. Uppdraget skall redovisas senast den
30november1991. Vidare har jordbruksministern i enlighet med
regeringsdeklarationen aviserat tillsättandet av en kommission för att
förbereda en avstämning av omställningsbesluten efter det att EG har
lagt fast principerna för sin kommande jordbrukspolitik.
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till
EGs regelsystem. Utskottet delar motionärernas uppfattning om
betydelsen av att denna anpassning sker även på jordbrukets område och
på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri
från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den
gemensamma marknaden. Detta kommer även att gagna konsumenternas
intressen. Det är således viktigt från såväl konsument- som
producentsynpunkt att anpassningen till EGs jordbrukspolitik kan
påbörjas så snart som möjligt. Som framgår av utskottets redogörelse
ovan följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. de effekter
sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import och
producentpriser. Utskottet utgår från att regeringen härvid beaktar
även de synpunkter som framförs i motion Fi18 och i lämpligt
sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som
erfordras för att förbereda och genomföra en anpassning av
jordbrukspolitiken. Utskottet saknar anledning att föreslå något
särskilt riksdagens uttalande med anledning av motionens yrkande 3 som
således avstyrks.
Stockholm den 28november1991
På jordbruksutskottets vägnar
Göran Persson
I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin (m),
Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt
Johansson (s), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i
Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj Larsson (s), Carl G
Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik Norinder (m) och Lennart
Daléus (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Annika Åhnberg(v) närvarit vid den
slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Anpassning av gränsskyddet till EGs prisnivå
Göran Persson, Jan Fransson, Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge
Carlsson, Kaj Larsson och Sinikka Bohlin (allas) anför:
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till
EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att
denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant
sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från
konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma
marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är
således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att
närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Som
framgår av utskottets redogörelse följer regeringen noga utvecklingen
på området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan
komma att få för import och producentpriser. Vi utgår från att
regeringen i samband med budgetpropositionen redovisar de förslag som
krävs för att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i
god tid före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden. Utskottet
borde således ha tillstyrkt motion Fi18 yrkande3.
Särskilt yttrande
Ändrade förutsättningar för det svenska jordbruket
Dan Ericsson i Kolmården(kds) anför:
Jordbruksutskottets yttrande till finansutskottet bygger på
riksdagens beslut våren 1990 om omställningen av svensk
jordbrukspolitik och innebär att man inte tagit hänsyn till den
utveckling som ägt rum efter beslutet. Sveriges ansökan om medlemskap
i EG och det EES-avtal som skall behandlas av riksdagen under våren
1992 skapar nya förutsättningar för det svenska jordbruket. Dessa nya
förutsättningar, t.ex. frågan om arealersättning, tillsammans med
synliga negativa effekter av pågående omställning finns det anledning
att lyfta fram på ett tydligt sätt till ledning för den kommission som
regeringen avser att tillsätta med uppgift att förbereda en avstämning
av omställningsbesluten.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Annika Åhnberg(v) anför:
Vänsterpartiet motsätter sig ett svenskt medlemskap i EG. Riksdagens
majoritet har emellertid beslutat att vårt land skall ansöka om
inträde i de Gemensamma marknaderna. Det är därför av stor vikt att
den successiva anpassning som i dag pågår på många samhällsområden
sker även inom jordbruket och på ett sådant sätt att svensk
jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står
väl rustade vid ett inträde. Fortsatt sänkta matpriser är ett
konsumentintresse. Det är således viktigt från såväl konsument- som
producentsynpunkt att närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så
snart som möjligt. Vänsterpartiet anser det från dessa synpunkter
dessutom ytterst angeläget att regeringen med det snaraste klargör hur
EG-anpassningen på livsmedelspolitikens område i övrigt skall ske. De
grundläggande frågorna är: Hur skall våra höga ambitioner vad gäller
miljö, djurhållning och kvalitet vidmakthållas vid EG-anpassningen?
Hur skall den redan påbörjade omställningen och avregleringen kunna
fullföljas när vi tvingas anpassa oss till ett så oerhört
genomreglerat och byråkratiskt system som EGs jordbrukspolitik utgör?
Oavsett utgången av GATT-förhandlingarna kräver dessa frågor ett
skyndsamt svar. Med anledning av motion Fi18 yrkande 3 borde utskottet
ha gjort ett utvidgat uttalande av innebörden att regeringen snarast
bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för planerade åtgärder
även på dessa områden.
Näringsutskottets yttrande
1991/92:NU2y
Bilaga 6
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge
yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska
politiken jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna berör
näringsutskottets beredningsområde. Senare har finansutskottet
överlämnat en promemoria vari torde anges vilka motioner
näringsutskottet förväntas yttra sig över. Dessa är motionerna
1991/92:Fi11 (v), 1991/92:Fi13 (nyd), 1991/92:Fi15 (v) och
1991/92:Fi18 (s).
I propositionen redovisar regeringen -- under huvudrubriken Åtgärder
rörande de offentliga utgifterna -- en rad planerade förslag till
riksdagen rörande förändringar i form av bl.a.
reduktion eller avveckling av anslag. Delavsnittet 4.10 har rubriken
En ny näringspolitik. Där hänvisas till ett par aktuella propositioner
varav en, proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik, för
närvarande behandlas av näringsutskottet. Vidare aviseras förslag dels
i 1992 års budgetproposition, dels i en proposition samma år om den
exportfrämjande verksamheten.
Regeringen anmäler att bl.a. följande åtgärder planeras:
minskat statligt stöd till exportfrämjandet,
avveckling av den statliga prospekteringsverksamheten och
nämnden för statens gruvegendom (NSG),
avveckling av anslaget till stiftelsen Svensk Industridesign,
reduktion av anslaget till småföretagsutveckling,
reduktion av stödet till teknisk utveckling inom närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK),
avveckling i förtid av det treåriga branschprogrammet för
verkstadsteknik.
Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG
har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från
länsstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län samt
skrivelser till utskottet från länsstyrelsen i Norrbottens län och
från Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
Regeringens nyssnämnda planer på besparingar inom näringspolitikens
område kritiseras i motion 1991/92:Fi15 (v). Motionärerna vill att
riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen på grundval av vad
de har anfört om näringspolitiken.
De nyss refererade delarna av propositionen innehåller som nämnts
inga förslag till riksdagen i angivna avseenden. De kan karakteriseras
som en summarisk översikt över planerade åtgärder, ägnad att ge en
allmän uppfattning om hur regeringen tänker sig att vissa viktiga
avsnitt av näringspolitiken skall utvecklas under de närmaste åren.
Näringsutskottet anser att riksdagen inte bör ta ställning i de
angivna ämnena förrän de aviserade förslagen från regeringen
föreligger. Utskottet föreslår därför att det angivna yrkandet i
motion
1991/92:Fi15 (v) lämnas utan åtgärd.
Motion 1991/92:Fi13 (nyd) innehåller inget yrkande som faller inom
näringsutskottets beredningsområde och föranleder följaktligen inget
uttalande av utskottet.
I propositionen anmäls (s. 7) att regeringen har för avsikt att
under våren 1992 lägga fram förslag om skärpt konkurrenslagstiftning,
avsedd att träda i kraft den 1juli 1992. Till grund för detta finns
konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad
välfärd, som är daterat den 18juni 1991 och har remissbehandlats,
med remisstid till den 1november 1991. I motion 1991/92:Fi18 (s)
begärs att riksdagen skall som sin mening ge regeringen till känna att
proposition om genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör
framläggas senast i samband med budgetpropositionen.
Som framgår av angivna data är den av motionärerna önskade
tidsplanen inte realistisk. Näringsutskottet erinrar om riksdagens
uttalande våren 1991 (1990/91:NU41, rskr.
1990/91:367) att regeringen omgående borde vidta åtgärder för en i
vissa angivna avseenden skärpt konkurrenslagstiftning och
tar fasta på regeringens nyssnämnda anmälan, av näringsminister Per
Westerberg i annat sammanhang preciserad till att propositionen avses
bli framlagd i slutet av mars 1992. Motionsyrkandet i frågan avstyrks.
Motion 1991/92:Fi11 (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring
av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna
produktion äger rum. Riksdagen skulle hos regeringen begära förslag om
en sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt
baserade vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen
samt förslag om tillskott -- under viss förutsättning -- av
startkapital för sådana fonder.
Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år.
Senast behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande
1990/91:NU40 om energipolitik. Utskottet avstyrkte två motioner (c) i
ämnet med hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU
1991:8) Beskattning av kraftföretag. Enligt en reservation (c, v)
borde riksdagen anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett
system för återföring av vattenkraftsvinster i enlighet med vad
motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.
Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande.
Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när
hon den 19 november 1991 (RD 1991/92:27) besvarade en fråga
(1991/92:80) i riksdagen i det nu aktuella ämnet. Näringsutskottet
vill betona det önskvärda i att detta ämne blir föremål för
överväganden. Motion 1991/92:Fi11 (v) avstyrks.
Stockholm den 28 november 1991
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén
(m), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c),
Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Bengt Dalström (nyd), Leif
Marklund (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson
(s), Anita Modin (s), Gudrun Norberg (fp) och Roland Lében (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, vilket
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Motionsyrkanden om återföring av vinstmedel från
vattenkraftsproduktionen till de regioner där produktionen sker har år
efter år tillbakavisats av riksdagen. Ständigt nya utredningar har
åberopats i motiven för avslag. Före den nu omtalade utredningen om
beskattning av kraftföretag var det
1987 års regionalpolitiska kommitté (I 1987:2) som skulle förväntas ge
upphov till en gångbar lösning (1988/89:NU25 s.50). Enligt min
mening bör riksdagen inte ge sig till tåls med att saken förhalas
ytterligare utan -- i linje med vad jag tillsammans med centerpartiets
representanter i näringsutskottet begärde våren 1991 (1990/91:NU40
res. 96) -- anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett system
med återföring av vattenkraftsvinster enligt vad som påyrkas i motion
1991/92:Fi11 (v).
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1991/92:AU1y
Bilaga 7
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att
yttra sig över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den
ekonomiska politiken jämte motioner såvitt utskottets ämnesområde är
berört.
Arbetsmarknadsutskottet behandlar med anledning härav i detta
yttrande dels regeringens förslag om den s.k. egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen (propositionens avsnitt 4.8 Lönebildningen
och arbetslöshetsförsäkringen) och vad som anförs om
företagshälsovården (del av avsnittet 4.10 En ny näringspolitik),
dels motionerna 1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena
11, 16 och 20, 1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 1
såvitt avser avslag på regeringsförslaget om arbetslöshetsförsäkringen
samt 1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s).
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Enligt de regler som gäller sedan 1989 täcker staten hela kostnaden
för de ersättningar som arbetslöshetskassorna betalar ut till sina
arbetslösa medlemmar. I den meningen uppgår statens bidrag till
ersättningarna till 100 %.
Staten finansierar sina kostnader för arbetslöshetsförsäkringen med
intäkterna av en i lagen om socialavgifter fastställd
arbetsgivaravgift, arbetsmarknadsavgiften. Avgifterna bokförs på en
särskild fond, arbetsmarknadsfonden. Dessutom skall
arbetslöshetskassorna bidra till kostnadstäckningen genom att till
staten erlägga en finansieringsavgift. Denna kallas ofta för
egenavgiften. Finansieringsavgiften utgör för närvarande 35 % av den
genomsnittligt utbetalade dagpenningen i resp. kassa.
Utöver vad nu sagts betalar kassorna en utjämningsavgift till
staten. Den är betydligt mindre och lämnas därhän i detta sammanhang.
Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade
kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0
miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av
finansieringsavgifter (egenavgifter) från kassorna. Den genomsnittliga
egenavgiften per kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad.
Utöver finansierings- och utjämningsavgifter svarar kassorna och deras
medlemmar för administrationskostnaderna. De uppgick till 0,8
miljarder kronor under samma år.
En utredning, ALFI-utredningen, har haft i uppdrag bl.a. att
analysera och föreslå former för en höjning av egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen. I sitt betänkande (SOU 1991:57) säger
utredningen att det är tämligen enkelt att fördubbla egenavgiften. Det
är dock utredningens mening att en sådan höjning inte bör genomföras
inom ramen för nuvarande organisation och system.
Regeringen föreslår i proposition 38 att finansieringsavgiften
(egenavgiften) skall fördubblas, från 35 till 70 % av den
genomsnittliga ersättningen. Höjningen skall träda i kraft den 1
januari 1992. För att kassorna skall få rådrum att göra exempelvis
höjningar av medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen för
första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april månad.
Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden ett
ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.
Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om
arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som
bilaga till propositionen.
Ett av motiven för regeringens förslag är att ge arbetsmarknadens
parter ekonomiska incitament att undvika höga löneavtal som urholkar
företagens konkurrenskraft. Förslaget sägs vidare i propositionen vara
endast ett första steg mot en större reformering av
arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå
en obligatorisk försäkring. I utredningsuppdraget skall ingå att
föreslå hur de försäkrade själva skall stå för en större andel av
finansieringen.
I partimotionerna Fi18 och Fi15 från socialdemokraterna resp.
vänsterpartiet yrkas avslag på regeringens förslag om
finansieringsavgiften.
Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek
inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på
ersättningarna. Vidare anser socialdemokraterna att det är
oförsvarligt att ändra nuvarande system när regeringen avser att låta
skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.
Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i
propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver, som
kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och lägre
inkomster.
Socialdemokraterna motsätter sig inte att frågan om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring utreds på nytt. I sammanhanget anger de några
allmänna utgångspunkter för ett framtida försäkringssystem.
Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i
huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen
koppling till de fackliga organisationerna. Partiet yrkar att
riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till
regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del anföra följande.
Den ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för
arbetslöshetsersättningarna. Under år 1990 betalades ut, som tidigare
nämnts, 6,5 miljarder kronor. Beloppet väntas bli nästan fördubblat
under år 1991. Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta
att växa med risk för att intäkterna av arbetsmarknadsavgiften och
kassornas nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de
löpande utgifterna. I det läget är det enligt utskottets mening
rimligt att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny
diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att
vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera
frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter
skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna. Hur denna
kostnadstäckning förändrats sedan 1970-talets mitt framgår av följande
diagram:
A-kassornas självfinansiering
% av kostnaderna för ersättningarna
50>
Under samma tid uppgick de genomsnittliga ersättningsbeloppen till
1975 75 kr.
1977 124 kr.
1980 162 kr.
1984--1988 282 kr. (genomsnitt för de fem åren)
1989 361 kr.
1990 402 kr.
Utskottet anser att i det arbetsmarknadsläge som inträtt kan det
vara rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det
växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den
avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. Såsom erinras om i
propositionen har man även tidigare varit inne på tanken att fördubbla
kassornas egenavgift. Utskottet syftar på de uttalanden i denna
riktning som gjordes av dåvarande finansministern i 1990 års
kompletteringsproposition. Den inledningsvis nämnda ALFI-utredningen
konstaterar att höjningen tekniskt sett är lätt att genomföra och
anvisar den metod som regeringen har använt i propositionen. En viktig
förutsättning för att förändringen skall bli praktiskt genomförbar är
att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig ordning
genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta har
beaktats av regeringen.
Med det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen -- med avvisande
av socialdemokraternas och vänsterpartiets avslagsyrkanden -- antar
regeringens i propositionen framlagda förslag till ändring i 57 §
lagen om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl är förslaget
presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen antagen lag om
ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen.
Samtidigt avstyrker utskottet vänsterpartiets yrkande om ett
riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.
Företagshälsovården
Företagshälsovårdens verksamhet och statsbidrag m.m. har senast
setts över i departementspromemorian Ds 1990:42. Promemorians
slutsatser och förslag redovisades i proposition 1990/91:140 om
arbetsmiljö och rehabilitering (AU22). Nya riktlinjer för
företagshälsovården börjar gälla den 1 januari 1992.
Riksrevisionsverket har i en förvaltningsrevisionell studie som med
skrivelse den 24 oktober 1991 överlämnats till regeringen förordat
överväganden om att avveckla statsbidragen till företagshälsovården.
Skälen härtill är bl.a. att bidragen enligt verkets mening inte har
avsedd styrande effekt. Med åberopande härav anmäler regeringen i
propositionen att den skall låta skyndsamt utreda organisations- och
finansieringsformer för företagshälsovården.
Statsbidragen till företagshälsovården utgörs av grundbidrag,
småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Grundbidragets belopp
fastställs av regeringen. Detta belopp avgör storleken på de båda
tilläggsbidragen. Grundbidraget är för innevarande kalenderår 276 kr.
per arbetstagare som är ansluten till företagshälsovården. Regeringen
anmäler i propositionen att den anser att grundbidraget bör utgå med
oförändrat belopp under år 1992. Detta innebär att den återtar ett
beslut som den förutvarande regeringen fattade den 13 juni 1991 om att
höja beloppet till 300 kr.
Mona Sahlin m.fl. (s) yrkar i motion Fi19 att riksdagen skall ge
regeringen till känna att den tidigare beslutade höjningen av
grundbidraget bör ligga fast och att det inte erfordras någon ny
utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser att den anmälda
bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag och att
den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut
företagshälsovården.
Det bör i detta liksom i andra fall vara en regering obetaget att ta
de utredningsinitiativ den anser behövliga. Det är en annan sak att
det i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning
till utredningsresultatet. Med andra ord är det enligt
arbetsmarknadsutskottets uppfattning inte påkallat för riksdagen att,
som motionärerna begär, uttala sig om det tillämnade utredningsarbetet
beträffande företagshälsovården. Motionen avstyrks i den delen.
Inte heller bör riksdagen tillmötesgå motionens begäran om ett
riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppet och därmed i praktiken ta
ifrån regeringen dess rätt att bestämma beloppets storlek. Motionen
avstyrks därmed även på denna punkt. Utskottet vill med anledning av
motiveringen för det nu aktuella motionsyrkandet tillägga att
bidragsgivningen till småföretagen förbättras avsevärt vid årsskiftet
genom de omkonstruktioner av småföretags- och nyanslutningsbidragen
som fastställdes av riksdagen våren 1991.
Allmänna arbetslivsfrågor
Vänsterpartiet yrkar i partimotion Fi15 att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den
ekonomiska politiken och hänvisar till att detta mål är lågt
prioriterat av den borgerliga fyrpartiregeringen.
Regeringen understryker i propositionen (s. 45) att arbetslöshet
aldrig får bli ett medel i den ekonomiska politiken och att detta
ställer krav på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vidare säger sig
regeringen ha för avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig
del i den samlade arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får
arbetsmarknaden att fungera bättre och därmed också bidrar till
inflationsbekämpningen. I detta syfte, tillfogar regeringen, tillförs
sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.
Med erinran om uttalanden av detta slag från regeringens sida anser
utskottet att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen gör
ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens
politik utan avstyrker vänsterpartiets yrkande härom.
I motion Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) framhålls i ett resonerande
avsnitt betydelsen av en fortsatt förnyelse av arbetslivet. Ett
liknande avsnitt finns också i partimotion Fi18 (s). I anslutning
till avsnittet i den nu föreliggande motionen yrkas att riksdagen
skall uttala att i den utveckling som skett är det viktigt att
balansen mellan parterna inte rubbas till löntagarnas nackdel.
Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut
medbestämmandet i företagen bör avvisas.
Vidare begär motionärerna att riksdagen skall framhålla den
avgörande roll som de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall
ha resurser att bygga ut sin kompetens för ett aktivt
förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen skall uttala
att regeringen bör uppdra åt arbetslivsfonden att snarast genomföra en
bred informationsverksamhet om ett aktivt förändringsarbete ute på
arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll, arbetsorganisation m.m.
och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.
Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen i förevarande sammanhang
bör avstå från att göra uttalanden av de i motionen begärda slagen och
erinrar om följande.
Regeringen har redovisat sin syn på vissa arbetsrättsliga frågor i
proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik. Detta har
föranlett motionsyrkanden från socialdemokraterna, Ny Demokrati och
vänsterpartiet. Utskottet yttrar sig häröver till näringsutskottet
(1991/92:AU2y).
De s.k. MBL-medlen är medel som arbetsmiljöfonden årligen delar ut
till fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
Ursprungligen utgjorde medlen bidrag till information och utbildning
kring 1976 års medbestämmandereform. En ändrad användning av medlen
behandlades av riksdagen i våras (prop. 1990/91:69, AU16, rskr. 166).
I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av
medelsanvändningen förutsätter detta följaktligen riksdagens
medverkan.
Vad gäller uppdraget åt arbetslivsfonden att bedriva information om
betydelsen för produktiviteten av arbetsorganisatoriska och liknande
förändringar på arbetsplatserna upplyser motionärerna att fonden
bedrivit sådan informationsverksamhet. Utskottet förutsätter att
fonden utan särskild åtgärd från statsmakternas sida fortsätter att
bedriva liknande verksamhet om den bedöms som betydelsefull och ligger
inom fastställda ramar för fondens verksamhet.
Stockholm den 28 november 1991
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),
Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c),
Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila
Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny
Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Bengt-Ola Ryttar
(s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den
slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny
Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del
av utskottets yttrande i avsnittet Egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen som börjar med "Den ökande" och slutar med
"i arbetslöshetsförsäkringslagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill först understryka behovet av att man har tillgång
till ett fullständigt utredningsmaterial när ställning skall tas till
en så viktig fråga som att fördubbla egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen. ALFI-utredningen hade i uppdrag bl.a. att
analysera vilka konsekvenser som en höjning av egenavgiften skulle få
för medlemmarna, arbetslöshetskassorna, bakomliggande
intresseorganisationer och arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningen
kom fram till att effekterna var så allvarliga att en höjning inte
borde genomföras.
ALFI-utredningens ställningstaganden har remissbehandlats. I
propositionen lämnas dock inte någon som helst redovisning av vad
remissinstanserna har framfört för synpunkter på dessa
ställningstaganden. Inte heller innehåller propositionen någon som
helst analys av hur regeringen ser på dessa viktiga frågor.
Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften
bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande
beslutsunderlag inte föreligger. Dessutom föreligger inte någon
överensstämmelse mellan de effekter som löneavtal kan föranleda och
kassornas verksamhetsområden. Ett högt löneavtal inom ett fackförbunds
avtalsområde kan alltså föranleda de största effekterna inom en helt
annan kassas verksamhetsområde. ALFI-utredningen konstaterade också
att en höjning av egenavgifterna inte påverkar lönebildningen.
ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med
att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare
konstaterats berörs inte dessa med ett ord i propositionen. I
utredningen pekade man bl.a. på risken att de som har den svagaste
ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför
försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få
oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i
kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är
acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre
än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens
uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Utskottet vill också här framhålla ytterligare en av
ALFI-utredningens synpunkter, nämligen att en ökning av egenavgiften
kan leda till att administrationskostnaderna för försäkringen kommer
att stiga.
Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt
utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft
den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även
finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn
härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så
betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga
om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att
föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de
bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor
och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt
ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva
genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut.
Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt
när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet för sin del
regeringens förslag om att fördubbla den s.k. egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen och biträder därmed avslagsyrkandena i
motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s). Förslaget till ändring i 57§ lagen
om arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.
2. Företagshälsovården
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny
Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del
av utskottets yttrande i avsnittet Företagshälsovården som börjar med
"Det bör" och slutar med "våren 1991" bort ha följande lydelse:
En uttalad målsättning med den nya konstruktionen för statsbidragen
är att stimulera en större andel av småföretagen att ansluta sig till
företagshälsovården. En utebliven höjning av bidragsbeloppet enligt
regeringens intentioner motverkar reformens syfte genom att förta en
betydande del av dess ekonomiska effekter för småföretagen. Riksdagen
bör med hänsyn härtill ansluta sig till uppfattningen i motion Fi19
(s) att den tidigare beslutade höjningen av bidragsbeloppet till 300
kr. skall ligga fast. Liksom motionärerna anser utskottet också att
det inte behövs någon ny översyn av företagshälsovårdens finansiering
och organisation. Dessa frågor prövades av riksdagen så sent som i
våras efter en grundlig översyn, som redovisades i promemorian (Ds
1990:42) Företagshälsovård i omvandling.
Avsikten med de förändringar som skall ske är att
företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet
ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för
arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva
rehabiliteringsarbetet. Det gäller nu i än högre grad att
arbetsgivaren har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens
ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av
det aktiva rehabiliteringsarbetet.
Utskottet tillstyrker med andra ord motion Fi19 i föreliggande delar
(yrk. 3 och 4).
3. Fortsatt förnyelse av arbetslivet m.m.
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny
Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del
av utskottets yttrande i avsnittet Allmänna arbetslivsfrågor som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "fondens verksamhet" bort
ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till vad som anförs i motion Fi19 (s) om
vikten av en fortsatt förnyelse av arbetslivet med den inriktning som
angetts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det gör att de
propåer som nu kommer från den borgerliga regeringen om att minska
anställningstryggheten och tunna ut medbestämmandet i företagen bör
avvisas av riksdagen. Vidare bör riksdagen understryka de s.k.
MBL-medlens roll för löntagarnas möjligheter att bygga upp sin
kompetens för ett aktivt förändringsarbete.
Därjämte ger utskottet sin anslutning till motionens förslag att
låta arbetslivsfonden bedriva en bred informationsverksamhet om ett
aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna och dess betydelse för
produktiviteten. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag
att tillsammans med arbetsmarknadens parter genomföra sådana
aktiviteter. Den s.k. produktivitetsdelegationen är nu nämligen
föremål för avveckling och den verksamhet som fonden har bedrivit
tillsammans med delegationen i dessa frågor har grundat sig på ett
tidigare fattat regeringsbeslut. Det bör enligt utskottets mening inte
få finnas någon oklarhet om att fonden har en viktig roll att spela
inom detta område. I stället bör sådana aktiviteter uppmuntras.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Jag biträder den av (s) avgivna avvikande meningen nr 1 om
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen aviserar i propositionen att den tänker starta en
utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav
bör riksdagen i detta sammanhang ge sin anslutning till de allmänna
utgångspunkter för en sådan försäkring som anges av vänsterpartiet i
motion Fi15 (yrk. 16).
Allmänna arbetslivsfrågor
Målsättningen arbete åt alla har fått låg prioritet att döma av den
föreliggande propositionen 38 och dess inriktning. Riksdagen bör
därför genom ett särskilt uttalande understryka för regeringen att
målsättningen alltjämt skall ha en central plats i den ekonomiska
politiken. Yrkandet härom i motion Fi15 (nr 20) tillstyrks
följaktligen.
Bostadsutskottets yttrande
1991/92:BoU2y
Bilaga 8
Investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder m.m.
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 12 november 1991 beslutat att bereda
bostadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:38
Inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner såvitt
förslagen rör bostadsutskottets beredningsområde.
Bostadsutskottet behandlar i detta yttrande frågor i proposition och
motioner avseende investeringsbidragen för bostadsbyggande samt ett
motionsförslag om stimulanser för ombyggnaden av bostäder. I
sammanhanget yttrar sig bostadsutskottet dessutom över två till
finansutskottet med anledning av proposition 1991/92:25 remitterade
motioner beträffande statligt stöd för vissa kommunala
bygginvesteringar m.m.
Propositionen
Regeringen har genom proposition 1991/92:38 föreslagit riksdagen att
godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om
investeringsbidrag för bostäder (avsnitt 4.9).
Motionerna
I detta yttrande behandlas
dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta
motionerna
1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
beträffande tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om
investeringsbidrag att ansökan om bostadslån skall vara likvärdig med
ansökan om investeringsbidrag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt
investeringsbidrag till bostäder.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1.att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38,
6.att riksdagen beslutar att anvisa 500 milj.kr. som bidrag till
reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt
att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta
särskilda stöd.
dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta
motionerna
1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas
1.att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k.
ROT-program enligt vad i motionen anförts.
1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
5.att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom
arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till
statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på
150 milj.kr.
Utskottet
Investeringsbidraget för bostadsbyggande
Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den 1
januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande
(1990/91:BoU4). Bakgrunden härtill var det tidigare under året
fattade beslutet att utvidga mervärdeskatten till en generell och
enhetlig beskattning vilket bl.a. innebar att de s.k.
reduceringsreglerna som gällt för vissa delar av byggandet slopades
vid utgången av år 1990. Investeringsbidraget var avsett att
kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett
höjt mervärdeskatteuttag. Bidrag lämnades ursprungligen med 9,7 % av
de beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för bidragsberättigade
ändamål. I den kompletteringsproposition som lades fram våren 1991
föreslogs att investeringsbidraget för bostadsbyggande skulle sänkas
från 9,7 % till 9,0 % fr.o.m. den 1 juli 1991. Skälet till den
föreslagna ändringen av bidragsandelen var behovet av att finansiera
särskilda insatser för pensionärer med låg eller ingen ATP. På
grundval av vissa nya uppgifter beträffande de insatser som ändringen
avseende investeringsbidraget var tänkt att finansiera som framkom
under riksdagsbehandlingen, fastställde riksdagen (1990/91:FiU37)
sedermera investeringsbidraget till 9,3 %.
Mot bakgrund av under hösten 1991 (prop. 1991/92:56) framlagda
förslag om att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser i
bostadsbyggandet och med hänsyn till de betydande behov av
utgiftsneddragningar som föreligger föreslås i proposition 1991/92:38
att procentsatsen för investeringsbidragen skall sänkas från 9,3 %
till 3,1 %. Sänkningen beräknas minska utgifterna i statsbudgeten med
ca 3 miljarder kronor. Enligt regeringsförslaget bör strävan vara att
på sikt helt avveckla investeringsbidragen. Denna fråga föreslås dock
behandlad tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till
långsiktig lösning av bostadsfinansieringen. I avvaktan på riksdagens
ställningstagande har regeringen beslutat om en ändring i förordningen
(1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av
bostäder så att bidrag för ändamålet fr.o.m. den 5 november 1991 tills
vidare endast får beviljas i ärenden i vilka ansökan kommit in till
kommunen före denna dag.
Förslaget om att minska investeringsbidragen avvisas i två motioner.
Enligt vänsterpartiets partimotion Fi15 utgör regeringens lagda
eller aviserade förslag på bostadsområdet ett stort hot mot
byggsektorn. Bl.a. gäller detta den föreslagna minskningen av
investeringsbidraget. Det finns enligt motionärerna risk för att detta
förslag tillsammans med övriga försämringar kan medföra att
nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. I motionens yrkande 12
hemställs därför att förslaget om sänkt investeringsbidrag till
bostäder skall avslås.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 1 avvisas
proposition 1991/92:38 i sin helhet och därmed också förslaget till
den del det avser en minskning av investeringsbidragen. Enligt
motionärerna behöver Sverige en nyproduktion av bostäder, inte minst
för ungdomar, i storleksordningen 30000--40000 lägenheter per år.
Det behövs därför rimliga villkor för bostadsproduktionen och att
hyrorna för ungdomarna blir överkomliga. Mot bakgrund härav bör enligt
motionärernas mening dels olika typer av stimulansåtgärder genomföras,
dels regeringens förslag om minskade investeringsbidrag liksom
förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av
ränteavdragen avvisas.
Frågan om ikraftträdandet av de minskade investeringsbidragen tas
upp i motion Fi12 (c). Enligt motionen är det erforderligt med ett
förtydligande när det gäller tidpunkten för ikraftträdandet -- yrkande
1. Om sänkningen av bidraget endast knyts till tiden för ansökan om
investeringsbidraget uppstår enligt motionärens mening en rad problem
och orättvisor. Det anges bl.a. gälla vissa pågående projekt där
ansökan om investeringsbidrag inlämnas först i samband med den
slutliga ansökan om bostadslån. Enligt motionärens mening finns det
dessutom en viss risk för missförstånd huruvida ansökan ingivits eller
inte. Avslutningsvis anförs att det övergångsvis bör finnas en
möjlighet att med utnyttjande av en dispensregel bevilja det högre
investeringsbidraget om det föreligger synnerliga skäl för detta --
yrkande 2.
Bostadsutskottet behandlar först frågan om en sänkning av
investeringsbidraget.
Som framhålls i propositionen har regeringen lagt fram förslag om
att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser för bostadsbyggandet.
Sålunda föreslås i proposition 1991/92:56 att markvillkoret, den
kommunala bostadsanvisningsrätten, produktionskostnadsprövningen och
konkurrensvillkoret slopas som villkor för statligt bostadsstöd.
Förslaget i samma proposition som innebär att bidragstiden för
räntebidrag skall räknas från husets färdigställande -- i stället för
från utbetalningen av bostadslånet -- anges medverka till att minska
produktionskostnaderna. I sammanhanget vill bostadsutskottet dessutom
peka på att regeringen avser att uppdra åt boverket att kraftigt
förenkla nybyggnadsreglerna med inriktning på att konsekvent utforma
dem som funktionskrav.
Bostadsutskottet kan mot bakgrund av vad som ovan redovisats och med
hänsyn till behovet av utgiftsneddragningar ställa sig bakom
regeringens förslag i denna del. Även enligt bostadsutskottets mening
bör sålunda en sänkning av investeringsbidragen från 9,3 % till 3,1 %
komma till stånd. Partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s)
yrkande 1 såvitt nu är i fråga avstyrks sålunda.
När det gäller frågan om ikraftträdandet av de minskade
investeringsbidragen vill utskottet anföra följande.
Något förslag om när den föreslagna sänkningen av
investeringsbidragen skall träda i kraft läggs inte fram i
propositionen. Däremot uttalar regeringen sin avsikt att ändra
bidragsförordningen så att några beslut om bidrag inte lämnas fr.o.m.
den 5 november 1991 i avvaktan på riksdagens beslut i frågan. Som
framgår ovan har också en ändring med denna innebörd gjorts.
Bostadsutskottet delar uppfattningen i motion Fi12 (c) att det inte
framstår som skäligt att ansökan om investeringsbidrag måste ha
lämnats in före denna dag för att bidrag skall utgå enligt den högre
räntesatsen. Gällande beslutsordning innebär att ansökan om
investeringsbidrag kan göras först när ett projekt har färdigställts.
Det finns således inga regler om att ansökan om investeringsbidrag
skall lämnas samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda
övergångsregler beslutas kan därför såväl pågående som avslutade
projekt komma att få bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta
trots att den högre bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed
också har legat till grund för de ekonomiska beräkningarna för
projekten. En sådan ordning är enligt bostadsutskottets mening inte
acceptabel i detta fall. Den som genomför ett byggprojekt måste
naturligtvis kunna räkna med att de förutsättningar som gällt vid
påbörjandet i princip står fast under produktionstiden. Reglerna för
ikraftträdandet måste enligt bostadsutskottets mening därför ges en
sådan utformning att detta krav uppfylls.
En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms
med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak
svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad
av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem
bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget
kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till
kommunen före den 5 november 1991.
I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad
av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda
tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren --
åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har
gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot
bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget
till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår
enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör
i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år
1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.
De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär
att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i
tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan
därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det
högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare
förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad
1992.
Sammanfattningsvis bör reglerna för ikraftträdandet av de sänkta
investeringsbidragen ges följande utformning.
Enligt huvudregeln bör sänkningen träda i kraft den 1 januari 1992
och tillämpas vid beslut som meddelas efter ikraftträdandet.
Undantag från huvudregeln bör dock medges genom att det högre
bidraget bör utgå
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5
november 1991 i fråga om
ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt
nybyggnad av säljarbyggda egnahem,
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före utgången
av år 1991 i fråga om
nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt
ombyggnad av egnahem.
I samtliga fall bör dock som en ytterligare förutsättning gälla att
projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.
Vad bostadsutskottet nu med anledning av regeringens förslag samt
motion Fi12 (c) yrkande 1 anfört om tidpunkten för ikraftträdandet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet är
däremot inte berett medverka till införandet av en dispensregel
med den utformning som föreslås i motionens yrkande 2. Motionsyrkandet
avstyrks.
Vissa stimulansåtgärder för byggverksamheten
Bostadsutskottet behandlar i detta avsnitt tre motionsyrkanden som i
olika avseenden vill stimulera reparationer och ombyggnader inom
byggsektorn.
Inledningsvis behandlar utskottet frågan om stimulanser av
ombyggnaden av bostäder.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 6 föreslås att
ett särskilt investeringsbidrag skall ges till ombyggnader av
lägenheter som igångsätts under 1992 -- detta som ett komplement till
de övriga åtgärder för att trygga bostadsproduktionen som förs fram i
samma motion. För ändamålet bör enligt förslaget anslås 500 milj.kr.
De närmare reglerna härför bör det ankomma på regeringen att
fastställa.
Den utformning av bostadsfinansieringen för år 1992 som regeringen
föreslagit i proposition 1991/92:56 innebär bl.a. att alla ombyggnader
får den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillämpades i vissa
fall. Redan denna åtgärd torde enligt utskottets mening innebära att
ombyggnadsverksamheten stimuleras bl.a. genom att tidigare
uppskjutna ombyggnader kan komma att aktualiseras. I sammanhanget
vill utskottet även framhålla de förenklingar i låneregler m.m. som
det ovan nämnda regeringsförslaget dessutom innefattar och som bör
medverka till att ytterligare förbättra möjligheterna att genomföra
olika ombyggnadsåtgärder. Sammantaget innebär de nu redovisade
åtgärderna enligt bostadsutskottets mening att ombyggnadsverksamheten
kommer att underlättas. Utskottet är med hänvisning härtill och mot
bakgrund av det statsfinansiella läget inte berett att anslå medel
till ombyggnaden av bostäder på det sätt som föreslås i den
socialdemokratiska partimotionen Fi18. Motionens yrkande 6 avstyrks.
I två med anledning av proposition 1991/92:25 väckta och till
finansutskottet hänvisade motioner förs fram förslag om åtgärder för
att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.
Enligt motion A1 (v) behövs extraordinära insatser för att trygga
sysselsättningen, främst inom områden där utvecklingen blivit
eftersatt. Ett sådant område är kommunernas underhåll av bl.a. skolor
och VA-nät m.m. där ett särskilt s.k. ROT-program enligt motionärernas
mening vore befogat. Med hänvisning härtill föreslås i motionens
yrkande 1 att ett kommunalt ROT-program med denna inriktning skall
införas.
När det gäller arbetslösheten inom byggsektorn måste enligt motion
A2 (s) en extra insats göras för att dämpa den synnerligen snabba
nedgång i byggandet som enligt motionärernas mening kan väntas. Med
hänvisning härtill föreslås att medel skall anslås för räntebidrag
till kommuner och landsting för olika typer av tidigarelagda
bygginvesteringar som påbörjas under första halvåret 1992. Anslaget,
som enligt förslaget skall disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen,
skall användas till sysselsättningsintensiva projekt bl.a. inom
skolan, sjukvården och kommunala anläggningar i övrigt. Totalt
föreslås att 780 milj.kr. skall anslås till verksamheten, varav 150
milj.kr. beräknas belasta budgetåret 1991/92 -- yrkande 5.
Bostadsutskottet har under senare år vid flera tillfällen och senast
våren 1991 (1990/91:BoU12 s. 55) haft att behandla motionsyrkanden om
olika former av statliga insatser för att stödja kommunernas underhåll
av lokaler och anläggningar och då främst de kommunala VA-näten. Vad
utskottet härvid uttalat om att detta primärt är en kommunal uppgift
står fast. Problemen i fråga om lokal- och anläggningsbeståndets
standard har olika karaktär och omfattning i skilda delar av landet.
Att mot bakgrund härav vidta åtgärder med en så generell inriktning
som motionärerna föreslår är enligt utskottets mening mindre lämpligt.
Den nuvarande ansvarsfördelningen beträffande de i motionerna
aktualiserade frågorna bör bestå. Motionerna A1 (v) yrkande 1 och A2
(s) yrkande 5 avstyrks.
Stockholm den 28 november 1991
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s),
Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Erling Bager (fp), Lennart
Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson
(s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta
Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s) och Lars
Stjernkvist (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den
slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1.En sänkning av investeringsbidraget
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Investeringsbidraget för bostadsbyggande börjar med "Som framhålls"
och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god
kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och
konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det
naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder.
Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad
hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre
beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till
40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna
storleksordning verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den
kan ske till rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast
härigenom kan en erforderlig nyproduktion av lägenheter med
överkomliga boendekostnader komma till stånd.
De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna
på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna
präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt
oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra
nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan
politik. Vad som erfordras är i stället ett fullföljande av den
sociala bostadspolitik socialdemokraterna byggt upp i vårt land.
Regeringens förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer
ersätts av en marknadsorienterad politik. I andra länder där
bostadspolitiken marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och
bostadsslum.
Enligt bostadsutskottets mening är det viktigt att den sociala
bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens
förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som
förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av
ränteavdragen.
Bostadsutskottet tillstyrker med det nu anförda förslagen i
partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s) yrkande 1 såvitt nu
är i fråga om avslag på regeringens förslag om sänkta
investeringsbidrag. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda
bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna
del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet.
Motionen avstyrks.
2.Stimulanser av ombyggnaden av bostäder
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa
stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Den utformning" och
slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ett genomförande av de åtgärder som förordas i bl.a. den
socialdemokratiska partimotionen Fi18 innebär att en årlig
nyproduktion på 30000--40000 lägenheter säkras på sikt. Härtill
kommer behovet av en betydande ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har
den socialdemokratiska regeringen genom dispensbeslut gett om- och
nybyggnadsverksamheten samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har
därför ökat. För att motverka den stigande arbetslösheten inom
byggsektorn behöver särskilda åtgärder vidtas för att stimulera
ombyggnadsverksamheten ytterligare. För att främja byggandet bör
därför ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av lägenheter
införas i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska
partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter som igångsätts
under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av 500 milj.kr.
Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare reglerna härför.
Vad utskottet nu med anslutning till den socialdemokratiska
partimotionen Fi18 yrkande 6 anfört om ett investeringsbidrag för
ombyggnader bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
3.Åtgärder för att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,
Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa
stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Bostadsutskottet
har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utöver de åtgärder för att säkra den långsiktiga nyproduktionen av
bostäder och för att stimulera ombyggnadsverksamheten som föreslagits
i bl.a. den socialdemokratiska partimotionen Fi18 måste enligt
utskottets mening ytterligare insatser sättas in för att trygga
byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att anslå medel för
att få till stånd en tidigareläggning av kommunala bygginvesteringar.
Förutom den positiva effekten på sysselsättningen skulle en sådan
åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala investeringar
stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt behov av såväl
nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex. gäller
skollokaler och VA-anläggningar.
Med hänvisning till det nu anförda bör enligt utskottets mening ett
räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar m.m. införas
i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi18.
I första hand bör bidraget avse projekt som bedöms viktiga ur
sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen bör utgå under en period av två
år och avse räntekostnaden för i projektet nedlagt kapital. Bidrag bör
endast utgå till investeringar som påbörjas före den 1 juli 1992. Den
totala ramen för verksamheten bör fastställas till 780 milj.kr. varav
150 milj.kr. kan beräknas belasta budgetåret 1991/92.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion A2 (s) yrkande
5 anfört om stimulans av kommunala bygginvesteringar m.m. bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i motion
A1 (v) yrkande 1 är därmed tillgodosett.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag instämmer i vad som anförts i de till detta betänkande fogade
avvikande meningarna 1 och 3.
Innehåll
Sammanfattning1
Inledning3
Propositionens förslag4
Motionsyrkandena5
Propositionen10
Motionerna13
Socialdemokraternas partimotion Fi1813
Ny Demokratis partimotion Fi1316
Vänsterpartiets partimotion Fi1518
Utskottet21
Den ekonomiska politiken21
Internationell utveckling21
Utvecklingen i Sverige23
Riktlinjer för den ekonomiska politiken27
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder31
Fortsatt upprustning av Dalslands kanal31
Arbete åt alla31
Förnyelse av arbetslivet32
Åtgärder inom byggsektorn33
Särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av bostäder33
Stöd till kommunala byggprojekt33
Forskning och utbildning34
Investeringar i trafikens infrastruktur34
Pensionssystemet35
Övriga frågor36
Företagshälsovården36
En offensiv miljöpolitik37
Inhemska miljöproblem37
EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna38
Televerkets taxepolitik38
Vinstmedel från vattenkraftsproduktion39
Investeringsbidrag för bostadsbyggande40
Övergångsregler41
Dispensregel42
Barnbidrag och studiebidrag43
Arbetslöshetsförsäkringen44
Egenavgiften44
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring46
Kommunerna46
Särskild skatteutjämningsavgift48
Utbetalningsdag för kommunalskattemedel48
Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden48
Långsiktig utgiftsstrategi49
Behovet av sunda statsfinanser49
Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna49
Mål för skattetrycket52
Besparingar rörande företagsstöd52
Den statliga prospekteringen52
Sveriges turistråd53
Hemställan54
Reservationer
1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (s)58
2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2) (s)63
3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3) (s)64
4. Forskning och utbildning (mom. 4) (s)65
5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom.5) (s)66
6. Företagshälsovården (mom. 7) (s)66
7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom.10) (s)67
8. Televerkets taxepolitik (mom. 11) (s)68
9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande (mom.13)
(s)68
10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag
(mom.14) (s)69
11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15) (s)70
12. Den kommunala ekonomin (mom. 17) (s)72
13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18) (s)73
14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20) (s)74
15. Den statliga prospekteringen (mom.22) (s)75
16. Sveriges turistråd (mom.23) (m,fp,c,kds)75
Meningsyttring av suppleant (v)
(mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22)77