Utskottet tillstyrker regeringens förslag om ett reformerat
system för finansiering för bostadsbyggnadsprojekt som påbörjas
efter utgången av år 1992. Reformen innebär bl.a. att statens
stöd i form av räntebidrag avseende ny- och ombyggnad av
bostäder bestäms utifrån vissa schabloner. Statlig kreditgaranti
skall liksom i dag kunna lämnas för en viss del av
finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas för viss
omfördelning av ränteutgifterna. Efter år 1995 görs en
avstämning av utfallet av systemet.
Utskottet gör tre tillkännagivanden. Det gäller
fördjupningsreglerna, vissa överväganden om den regionala
bostadspolitiska administrationen samt den s.k. nettoaviseringen
av vissa räntebidrag.
Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om s.k. extra
upptrappningar för hus med räntebidrag enligt vissa äldre regler
samt förslaget om avveckling av investeringsbidraget för ny- och
ombyggnad av bostäder.
I reservationer från utskottets företrädare för
Socialdemokraterna yrkas avslag på regeringsförslagen.
Företrädaren för Vänsterpartiet instämmer i en meningsyttring
med vad i de flesta reservationer föreslagits. I en reservation
från företrädaren för Ny demokrati föreslås att riksdagen gör
ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen bör lämna
riksdagen information om bostadsfinansieringsreformen.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionerna
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8
(finansdepartementet) att riksdagen till Räntebidrag m.m. för
budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
29310000000 kr.
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:150 bilaga 1:5
avsnitt 2 (s. 31--72) att riksdagen godkänner vad i
propositionen förordats i fråga om
1. räntebidrag för nybyggnad av bostäder (avsnitt 2.4.3),
2. räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder (avsnitt 2.4.4),
3. statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder
(avsnitt 2.4.5),
4. höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag
enligt äldre bestämmelser (avsnitt 2.5),
5. avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av
bostäder (avsnitt 2.7).
Motionerna
I betänkandet behandlas
dels den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen
1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag
G 4 Ungdomsbostadsstöd avskaffas samt medger att bil. 8 anslag
G4 tillförs 25 milj.kr. för ungdomsbostadsstöd (yrkandet
behandlas i vad avser anslagsfrågan; i övrigt har det behandlats
i betänkandet 1991/92:BoU16).
dels de med anledning av proposition 1991/92:150 väckta
motionerna
1991/92:Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
2. att riksdagen beslutar att införa räntelånen i enlighet med
riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och
därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991 och 9
april 1992,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsikigt
bostadsfinansieringssystem,
5. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget
Ungdomsbostadsstöd samt medger att anslaget tillförs 25 milj.kr.
för ungdomsbostadsstöd,
6. att riksdagen beslutar att upphäva riksdagens tidigare
beslut om att höja den garanterade räntan år 1993 om sammanlagt
3,4 miljarder kronor per helår,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav för statligt stöd
i bostadsfinansieringssammanhang samt att en försöksverksamhet
med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en regional organisation för
bostadsförsörjningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av
funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör
återupprättas,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör
bosparande för hyresgäster i de allmännyttiga bostadsföretagen.
1991/92:Bo15 av Karin Starrin och Birgitta Carlsson (c) vari
yrkas att riksdagen, med anledning av proposition 1991/92:150
med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 m.m., som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utformning av den statliga
kreditgivningen avseende krediter för ny- och ombyggnad av
bostäder.
1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för
bostadsbyggande skall utgå med 8,8 % fr.o.m. den 1 januari 1992,
13. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget Tilläggslån
för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för hyres- och
bostadsrättshus som är yngre än 30 år med en beslutsram på 425
milj.kr. för budgetåret 1992/93,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att även allmännyttiga bostadsföretag ges
möjligheter att inrätta fonder för att motverka problem med
outhyrda lägenheter,
16. att riksdagen beslutar att ramen för Bidrag till fonden
för fukt- och mögelskador för budgetåret 1992/93 ökas med 50
milj.kr., således till totalt 455 milj.kr.
1991/92:Fi42 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information till riksdagen om
bostadsfinansieringen.
1991/92:Fi44 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
33. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag
för nybyggnad av bostäder,
34. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag
för ombyggnad m.m. av bostäder,
35. att riksdagen avslår regeringens förslag till statliga
kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder,
36. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd
garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt
äldre bestämmelser,
37. att riksdagen avslår regeringens förslag till avveckling
av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder,
38. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att lämna förslag till nytt
bostadsfinansieringssystem med en fördelningspolitiskt gynnsam
effekt enligt vad i motionen anförts,
39. att riksdagen -- om yrkandena 33--37 avslås -- beslutar
att flytta fram ikraftträdandet av det nya
bostadsfinansieringssystemet till den 1 januari 1994,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett nytt bostadsfinansieringssystem
inte får innebära en risk för försämrad boendekvalitet.
1991/92:Fi59 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen med ändring av tidigare beslut medger att
beslut om konstnärlig utsmyckning får lämnas inom en bidragsram
om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 under anslaget Bidrag till
konstnärlig utsmyckning i bostadsområden,
Offentlig utfrågning m.m.
Utskottet anordnade den 7 maj 1992 en offentlig utfrågning om
ett nytt system för bostadsfinansiering. Protokoll från
utfrågningen har som bilaga fogats till detta betänkande.
Skrivelser med anknytning till förslaget i propositionen har
inkommit från vissa kreditinstitut, Riksbyggen samt från
Sveriges trähusfabrikers riksförbund.
Regeringens förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen
Inledning
I kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 bil. I:5 s.
31--72) läggs fram förslag om ett delvis nytt system för statens
stöd för bostadsfinansieringen samt om den garanterade räntan
m.m. för år 1993 för hus i beståndet. I propositionen läggs
också fram förslag om avveckling av investeringsbidrag för ny-
och ombyggnad av bostäder.
Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100
bil. 8 s. 103--108) lagt fram förslag om anslag till Räntebidrag
m.m. för budgetåret 1992/93.
De nu angivna regeringsförslagen samt motioner som väckts med
anledning av förslagen behandlas i detta betänkande.
Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m.
Regeringen tillkallade den 12 december 1991 en särskild
utredare (Georg Danell) för att skyndsamt arbeta fram förslag om
statens stöd för bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992.
Utredaren redovisade den 18 mars 1992 sina förslag i
delbetänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad bostadsmarknad.
Delbetänkandet har remissbehandlats.
I propositionen anför föredraganden, statsrådet Wibble,
följande (bilaga I:5 s. 41--42) beträffande de allmänna
utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet.
De allmänna utgångspunkterna för den reformering av
bostadsstödet som jag föreslår i det följande har angetts av
regeringen i direktiven för den utredning som jag just har
redovisat.
Regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den
ekonomiska stagnationen och att lägga grunden för en ny period
av tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. För det
måste den ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning. En
grundläggande förutsättning för en sund utveckling som ger
tillväxt och full sysselsättning är en varaktigt låg inflation.
Ekonomins växtkraft är vidare beroende av successivt sänkta
skatter och fortsatta avregleringar. Kravet på stabilitet
förutsätter i sin tur att skattesänkningar åtföljs av varaktigt
minskade anspråk på statsutgifter.
Det nu sagda får stor betydelse för bostadspolitiken. De
hittillsvarande regelsystemen har motverkat sparande och
avskärmat aktörerna på bygg- och bostadsmarknaderna från
effekterna av den ekonomiska politik som faktiskt förts. Det har
försenat nödvändiga strukturförändringar och lett till att
kostnaderna för staten och medborgarna har accelererat på ett
närmast okontrollerbart sätt.
En av de mest betydelsefulla faktorerna bakom de nuvarande
svårigheterna inom bostadsfinansieringen är det höga ränteläget.
Ansträngningarna har hittills riktats in på att genom kostsamma
och instabila stödsystem hindra marknadsräntornas genomslag i
boendekostnaderna. De omfattande subventionerna har samtidigt
dolt de kraftiga prisökningarna i byggproduktionen.
Ett fortsatt generellt räntestöd måste utformas på ett sådant
sätt att låntagarna själva i ökande omfattning träffas av
positiva och negativa effekter av förändringar av kostnaderna
för det kapital som finansierar bostadsinvesteringen. Den
anpassning till förändrade förhållanden som är nödvändig när
priset på kapital ändras måste göras inom hela samhället.
Bostadskonsumtionen kan inte avskärmas från sådana förändringar.
Redan sektorns storlek -- bostadssektorn svarar för nära hälften
av den totala byggproduktionen -- gör detta uppenbart. Bördan
kan inte vältras över på staten och ytterst på andra delar av
samhället utan allvarliga skadeverkningar för dessa.
Den omläggning av bostadsstödet som nu är nödvändig måste utgå
från att bostadssektorn inordnas under de förutsättningar som
gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Bostadspolitiken
skall alltså medverka till att inflationen bekämpas, sparandet
främjas och statens utgifter minskas. Det skall ske på ett sätt
som ger alla möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris,
med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende.
Huvuddragen i regeringens förslag till ett reformerat
stödsystem innebär att räntebidragen för ny- och ombyggnad av
bostadshus avvecklas successivt. Det skall ske med
hänsynstagande till de skatteregler som gäller för egnahem. För
projekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en
stegvis minskad andel av räntekostnaderna. För varje
tillkommande årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre
utgångsnivå än för föregående årgång.
Bidragssystemen förenklas och underlaget för räntebidrag
bestäms helt efter schabloner. Statliga kreditgarantier behålls
för en del av finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas
för viss omfördelning av ränteutgifterna.
Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som
har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.
Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta
genomförandet av systemet.
Föredraganden anför att utredarens bedömning i princip
överensstämmer med det nu redovisade regeringsförslaget. Enligt
propositionen har utredarens förslag om ändrade
finansieringsregler fått ett blandat mottagande bland
remissinstanserna.
Med hänvisning till de i det föregående redovisade
utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet anges i
propositionen att det är nödvändigt att göra en genomgripande
omläggning av bostadsstödet innebärande bl.a. en successiv
avveckling av bostadssubventionerna.
En sådan avveckling av bostadssubventionerna måste ske i
ordnade former och i sådan takt att omställningen inte leder
till sociala förluster, förluster inom produktionen eller
störningar på kreditmarknaden. Det ger både hushållen och
producenterna tillfälle att anpassa sig till förändringarna i
takt med att samhällsekonomin förbättras, inflationen bekämpas,
skattetrycket minskar och produktiviteten utvecklas.
En väsentlig förutsättning för att dessa förändringar i de
omgivande betingelserna skall realiseras är att målet för
omläggningen av statens stöd till bostadsbyggandet nu läggs
fast. I propositionen anförs att bostadssektorn är så stor att
den i sig påverkar förutsättningarna för de ekonomisk-politiska
reformer inkl. skattesänkningar som på nytt skall ge landet
tillväxt och utveckling och därmed trygga och stärka
medborgarnas betalningsförmåga och välfärd.
Många faktorer inverkar enligt föredraganden på möjligheterna
att fullfölja den omläggning av den svenska ekonomin som nu har
inletts. Vi är beroende av en positiv utveckling i fråga om både
inhemska och utländska förhållanden. Ränteläget är en av de
faktorer över vilken vi själva råder endast i begränsad
utsträckning och som har särskild betydelse just för
bostadssektorn.
Det är därför nödvändigt att, sedan reformen varit i kraft en
tid, göra en avstämning inför den fortsatta avvecklingen av
bostadssubventionerna. En sådan avstämning, som bör göras efter
år 1995, anses nödvändig för att vid behov kunna ta hänsyn till
utfallet. Föredraganden anför att regeringen kan komma att
överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen, om det
skulle visa sig nödvändigt.
De förslag om statens stöd för nybyggnad och ombyggnad av
bostäder m.m. som läggs fram i propositionen redovisas i det
följande i sammandrag. Regeringsförslaget i dess helhet
återfinns i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s.
66--70.
Räntebidrag för nybyggnad
Räntebidrag föreslås lämnas med en andel av en beräknad
räntekostnad för den del av investeringen som svarar mot ett
fastställt bidragsunderlag.
Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till
bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på
13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för
bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per
lägenhet och ett på 6000 kr./mx2 för återstående yta inom
120 m2 per lägenhet. I fråga om specialbostäder för dem som
behöver tillsyn eller vård kan vissa avsteg göras.
Schablonbeloppen föreslås ligga fast och således inte följa
prisutvecklingen.
Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för
ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den
s.k. subventionsräntan -- bestäms liksom för närvarande med
ledning av marknadsräntan för bostadsobligationer med en
återstående löptid av fem år.
För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993
lämnas räntebidrag med 57 % av den så beräknade räntekostnaden
under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande
årgång sänks bidragsandelen för första året med 5
procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det
första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter,
fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%. Den
vidare frågan huruvida ett s.k. skattekompenserande stöd för
hyres- och bostadsrättshus senare kan avlösas genom åtgärder
inom skattesystemet har behandlats av utredaren i det fortsatta
arbetet.
För egnahem kan ägaren tillgodogöra sig effekten av
skatteavdrag för utgiftsräntor. Bidragsunderlaget för hus som
påbörjas under 1993, den årliga minskningen av bidraget samt
minskningen av bidragsandelen för varje tillkommande årgång
efter år 1993 har beräknats utifrån en kapitalskattesats om 25
%. Detta innebär för egnahem som påbörjas under år 1993 att
räntebidrag lämnas med 42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden
under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande
årgång sänks bidragsandelen för första året med 6 2/3
procentenheter. För varje följande år av bidragstiden sänks
bidragsandelen med 5 1/3 procentenhet.
De nu redovisade reglerna föreslås tillämpas i fråga om hus
som påbörjas efter utgången av år 1992.
Räntebidrag lämnas normalt oberoende av den faktiska
finansieringen av projektet. Vid nuvarande skatteregler för
bostadsrätter måste emellertid i fråga om bostadsrättshus ett
samband hållas kvar mellan räntebidrag och faktiska lån även i
det av regeringen nu föreslagna systemet. Den högre
subventionsgrad som föreslås för hyres- och bostadsrättshus bör
gälla i den del bidragsunderlaget svarar mot de investeringslån
föreningen faktiskt har. Om räntebidragsunderlaget överstiger
föreningens faktiska lån föreslås räntebidraget för den
återstående delen av underlaget lämnas efter samma regler som
för egnahemmen.
Bidragsunderlaget föreslås beräknas med ledning av några få,
enkla schablonbelopp. Ett sådan beräkningssätt leder enligt
propositionen till en önskvärd press nedåt på
produktionskostnaderna. Investeringar i fastigheten anses komma
att göras med ett långsiktigare synsätt.
Bidragsunderlaget utformas som ett belopp som är helt
oberoende av hur huset utformas, med vilka material det byggs,
med vilken utrustning det förses, var det är beläget och på
vilket sätt det upplåts. Det enda som bör tillmätas betydelse är
vilken bostadsyta som tillförs bostadsmarknaden för de boendes
behov.
Förslaget om en i huvudsak schablonberäknad produktionskostnad
medför att vissa delar av den detaljstyrning av byggandet som
tidigare ansetts väsentligt bortfaller. Vad gäller t.ex.
boendemiljöfrågorna kommer dessa enligt propositionen att
beaktas vid den översyn av byggnormer som för närvarande sker
och som avser bl.a. säkerhets- och hälsoaspekter.
En utgångspunkt för översynen av statens stöd till
bostadsbyggandet är att en större andel av produktionskostnaden
än vad som gäller i dag bör finansieras med eget kapital. Ökade
egna insatser anges bl.a. ge ett kraftfullt bidrag till
strävandena att hålla de initiala utgifterna nere. Kravet på
direktavkastning av eget kapital som investeras i realtillgångar
kan hållas väsentligt under utlåningsräntorna på
kreditmarknaden. Slutligen är det enligt propositionen ett
rimligt krav, inte minst i fråga om ägare av hyreshus, att den
som beslutar att genomföra en fastighetsinvestering är beredd
att själv sätta in ett inte oansenligt riskkapital i projektet.
Utredaren har därför utgått från att schablonerna bör sättas
så att den egna insatsen vid ett väl genomfört projekt skall
kunna hållas kring 10 % av investeringen. Man bör därvid
förutsätta att det utrymme för rationaliseringar och andra
kostnadsminskande åtgärder som finns i byggandets alla led skall
tas till vara. De ovan redovisade schablonerna har därför
bestämts så att de tillsammans med det förutsatta egna kapitalet
ligger i underkant av de produktionskostnader som man i dag har
att räkna med.
Räntebidrag för ombyggnad
Räntebidrag för ombyggnad föreslås lämnas enligt samma grunder
som för nybyggnad, med följande undantag:
Bidragsunderlaget föreslås uppgå till 90 % av den faktiska
kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del det överstiger
50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig.
Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget
för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.
Beträffande stödberättigade ombyggnadsåtgärder anförs i
propositionen följande.
Stöd i form av räntebidrag lämnas i dag för ombyggnadsåtgärder
som innebär nyinvesteringar samt till underhållsåtgärder med
30-årig varaktighet och som inte utgör förtida underhåll. I
fråga om hyres- och bostadsrättshus lämnas dessutom räntestöd
motsvarande värdet av ränteavdrag för sådana reparations- och
underhållsåtgärder som inte avser den enskilda lägenheten.
Ombyggnadsstödet har begränsats i väsentliga avseenden i och
med ingången av år 1992. Till ombyggnad hänfördes enligt
tidigare gällande bestämmelser bl.a. åtgärder som medförde en
väsentlig förbättring av husets tekniska eller funktionella
kvalitet eller av boendemiljön. Fr.o.m. år 1992 har tillförts
den bestämningen att ombyggnadsstöd lämnas bara för åtgärder som
innebär nyinvesteringar. Därmed avskaffades möjligheten att få
ombyggnadsstöd även för samtidigt utfört underhåll.
Ombyggnadsvillkoren gjordes i princip likvärdiga med villkoren
för nybyggnad. Avsikten var att ge neutralitet mellan
nybyggnadsvillkor och ombyggnadsvillkor i de delar ny- och
ombyggnad är jämförbara. På samma sätt skall villkoren för stöd
till reparationer och underhåll vara opåverkade av om arbetena
utförs för sig eller i samband med mer omfattande åtgärder. Med
ombyggnad jämställs dock fortfarande underhållsåtgärder med en
varaktighet på minst 30 år.
När nu nybyggnadsstödet enligt regeringens uppfattning bör
frikopplas från kostnaden för de olika åtgärder som faktiskt
genomförs och i stället bestäms till avgränsade belopp, bör
bestämningen av till vilka åtgärder ombyggnadsstöd lämnas därför
delvis också ändras.
De schabloner som redovisats i det föregående för bestämningen
av bidragsunderlaget för nybyggnad bör gälla även för
ombyggnadsstödet. Det betyder inte att varje nyinvestering som
görs i ett befintligt hus bör kunna subventioneras, men väl de
nyinvesteringar som i väsentlig mån förbättrar sådana
grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera
tillfredsställande som bostad. Med grundläggande funktioner bör
avses de som normalt finns i en nybyggd bostad och där kan
förutsättas rymmas inom vad som stöds med nybyggnadsstödet.
Ombyggnadsstöd bör inte lämnas för att tillföra ytterligare
kvaliteter över denna nivå eller för att dubblera eller ersätta
funktioner som redan finns.
I bestämningen nyinvestering ligger vidare att det inte får
vara fråga om underhåll eller reparationer. Vissa genomgripande
åtgärder av underhållskaraktär bör dock alltjämt ges samma stöd
som ny- och ombyggnad och därför jämställas med nyinvesteringar.
Den nuvarande avgränsningen till underhållsåtgärder med en
varaktighet av minst 30 år anges dock vara mindre lämplig.
Förutom att den har visat sig vara oklar, anges den medföra att
underhållet av olika material eller konstruktioner med samma
funktion ges kraftigt olika subventionsvillkor. Därmed griper
stödreglerna in i prisbildningen på samma olyckliga sätt som
gäller dagens metod för beräkning av schablonkostnader.
Avgränsningen bör därför göras så att den entydigt anger för
vilka funktioner underhållet jämställs med nyinvesteringar.
Med nyinvesteringar bör sålunda jämställas åtgärder som syftar
till att vidmakthålla eller förbättra husets huvudsakliga
försörjningssystem för el, uppvärmning, va, ventilation och
transporter eller andra kommunikationer. Att de jämställs med
nyinvesteringar medför att det även i dessa fall skall handla om
sådana grundläggande funktioner som är nödvändiga för att huset
skall fungera tillfredsställande för bostadsändamål. Med
begreppet huvudsakliga försörjningssystem avses att stödet inte
avser underhåll eller utbyte av sådana apparater och reglerdon
m.m. som är anknutna till systemen, exempelvis köksfläktar,
värmeväxlare, värmepannor, termostatventiler eller tappkranar.
Underhåll som med denna definition inte längre omfattas av
ombyggnadsstöd kommer -- om övriga förutsättningar är uppfyllda
-- i stället att falla in under tillämpningsområdet för
förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av
bostadshus.
I propositionen anförs att de föreslagna reglerna för
ombyggnad bör gälla inför år 1993 i avvaktan på de ytterligare
utredningar som kan behövas.
Statliga kreditgarantier
Statliga kreditgarantier erbjuds liksom för närvarande även
fortsättningsvis för viss del av den slutliga finansieringen vid
ny- och ombyggnad av bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst
30 % av bidragsunderlaget för huset.
Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins
giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det
garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller
tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används
bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet
av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i
eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om
värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i
bidragsunderlaget.
Säkerheten för det garanterade lånet skall i
förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för
den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt
i fastigheten.
Eftersom kreditgarantin enligt den i propositionen föreslagna
ordningen knyter an till den marknadsmässiga värdering som
låntagaren lägger till grund för sitt erbjudande om krediter
utan annan säkerhet än panträtt i fastigheten anges att det inte
längre finns något behov av att fördjupa kreditgarantin.
Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins giltighet.
För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än den
garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än
panträtt i fastigheten.
I fråga om avgift för och administration av garantin samt
eftergift av statens regressfordringar som en följd av att
garantin infrias skall nuvarande regler fortsätta att gälla.
Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst
med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget.
Utrymmet för kreditgarantin för omfördelningslånet skall
årligen kunna vidgas under de första tio åren med ett belopp som
motsvarar 1% av bidragsunderlaget. Det därigenom tillgängliga
utrymmet får utnyttjas när som helst under de 25 år som
kreditgarantin gäller. Säkerheten för omfördelningslånet skall
ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för de lån som
omfattas av kreditgarantin.
Regeringen föreslås bemyndigas att besluta om ytterligare
former för statlig kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett
i huvudsak oförändrat statligt risktagande i förhållande till
vad som gäller för kreditgarantier enligt huvudreglerna.
Exempel på effekterna för boendeutgifterna av regeringens
förslag
I propositionen redovisas två exempel på effekterna för
boendeutgifterna av de ovan redovisade reglerna för två bostäder
som byggs år 1993. Den ena är en lägenhet i flerbostadshus om 77
m2 bruksarea för bostadsändamål ovan mark (BRA). Den andra
är ett småhus om 120 m2 BRA. Följande förutsättningar
ligger till grund för beräkningarna.
Produktionskostnaden är beräknad med utgångspunkt i boverkets
uppgifter om produktionskostnaden för bostäder som fått
preliminärt beslut om bostadslån under år 1991. Beräkningen har
grundats på en produktionskostnad av 10200 kr./m2 BRA för
lägenheten i flerbostadshuset och 8950 kr./m2 BRA för
småhuset. I fråga om det byggande som påbörjas under år 1995
antas, till följd av det föreslagna systemets dämpande inverkan
på kostnaderna i bostadsbyggandet, byggkostnaderna i fasta
priser ha fallit med ca 6 % till resp. 9600 och 8400
kr./m2 BRA.
Marknadsräntan antas i exemplen uppgå till 11 % för de
bostäder som påbörjas år 1993 och till 10 % för de bostäder som
påbörjas år 1995. Sunventionsräntan antas ligga 1 procentenhet
lägre.
Den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på sådant
sätt att den inte föranleder ränteutgifter.
Vid jämförelsen med nuvarande system förutsätts att fullt
räntebidrag beräknas efter en garanterad ränta om 3,7 %, att
produktionskostnaden motsvarar drygt 120 % av den
schablonberäknade kostnaden samt att reducerat räntebidrag
lämnas med 25 %.
Beräkningarna är gjorda i fasta priser.
Tabell 1. Kapitalutgifter för en lägenhet i flerbostadshus
Uppgifter om förändringarna av statens kostnader för de första
fem nyproduktionsårgångarna lämnas i propositionen. År 5
beräknas besparingen uppgå till knappt 5 miljarder kronor
jämfört med vad som skulle blivit följden om nuvarande
subventionssystem behålls utan andra förändringar än vad som
följer av den ändrade kapitalskattesatsen. Utgångspunkten för
beräkningen är 1991 års priser med antagandet om en fast
subventionsränta på 10,7 % och en årlig nyproduktion av 35000
lägenheter varav 8000 i egnahem.
Förslag i motioner om statens stöd för bostadsfinansiering
I motion Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om den sociala bostadspolitiken. Vidare yrkas att
riksdagen beslutar införa de av riksdagen åren 1990 och 1991
beslutade räntelånen. Ett yrkande innehåller förslag om att
riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt
finansieringssystem. Som motiv till de nu refererade
motionsyrkandena anförs i motionen sammanfattningsvis följande.
Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle som
präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i livet.
Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige kommit
längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och
jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard och den är
betydligt jämnare fördelad än i andra länder som förlitat sig på
marknadsmekanismer inom bostadsplanering och bostadsbyggande.
I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där den
ideologiska skillnaden är allra störst mellan det
socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de länder där
olika konservativa och liberala idéer fungerat som ledstjärnor
för politiken.
Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall växa upp
med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre skall få en
trygg och värdig ålderdom och att människor från andra länder
skall få en bra start i Sverige kan aldrig acceptera ökade
klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre
ställda får hålla till godo med de bostäder som andra ratat.
Bostadspolitiken är ett av fundamenten för ett rättvist och
rättfärdigt samhälle.
Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet innebär
enligt motionen en total kursändring. Den sociala
bostadspolitiken skall enligt regeringens mening avskaffas.
Bostadsdepartementets frågor har splittrats upp på sju olika
ministrar så att ingen längre har överblick över de samlade
effekterna av olika grundskott mot den bostadspolitiken.
Samhällets instrument för att klara en bra bostadsförsörjning
tas bort.
Det förslag till bostadsfinansiering som redovisas i
propositionen innebär enligt motionärerna ytterligare ett nytt
stort steg på den bostadspolitiska nedrustningens väg.
Regeringen föreslår riksdagen att fatta beslut om att samhällets
ansvar för bostadsförsörjningen avskaffas. Marknadskrafterna
skall bestämma vad som skall byggas, var det skall byggas, för
vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och vad det
kommer att kosta att bo.
Det är ett uttalat mål för regeringens politik på detta område
att stat och kommun skall dra sig tillbaka och låta
marknadskrafterna ta över. Det är enligt den utredning som
ligger till grund för propositionen främst omsorgen om de
kapitalvärden som finns på bostadsmarknaden, dvs.
kreditinstitutens säkerheter, som motiverar att bostadsstödet
inte avvecklas än snabbare.
Riksdagen bör avslå regeringens proposition.
Till grund för propositionens förslag till stöd för
bostadsfinansieringen ligger betänkandet (SOU 1992:24)
Avreglerad bostadsmarknad. Utredningen framstår i allt
väsentligt som ett hastverk och har utsatts för en förödande
kritik från en rad tunga remissinstanser.
Om förslaget genomförs hotar totalstopp för nyproduktionen av
bostäder. De schabloner som läggs till grund för
bidragsunderlaget saknar anknytning till verkligheten. Boverket
anför i sitt remissvar att det minskade stödet till ombyggnader
"kan leda till att angelägna ombyggnader i fortsättningen inte
kommer till stånd". Detta är särskilt allvarligt eftersom det
stora bestånd av bostäder som byggdes under det s.k.
miljonprogrammet under de närmaste åren kommer in i en
omfattande och kostnadskrävande underhålls- och ombyggnadsfas.
Utredningen har genomförts på tre månader. Remissinstanserna
har haft en dryg vecka på sig att konsekvensberäkna förslagen
och lämna synpunkter. De kalkyler som skall belysa
konsekvenserna för boendekonstnader, statsbudgeten osv. är
otillräckliga och bygger på förutsättningar som kan ifrågasättas
från olika utgångspunkter. Bl.a. förutsätts det egna kapitalet
både i utredningen och i propositionen vara gratis, något som
strider mot varje vedertagen ekonomisk kalkylmetod.
De konsekvensberäkningar som redovisas i utredningen bygger i
långa stycken på ekonomiskt-politiskt önsketänkande och avviker
kraftigt från vad tunga och komptenta remissinstanser som de
stora bostadsorganisationerna kommit fram till.
Bygggnadsentreprenörerna varnar för konsekvenserna av att i
dagens konjunkturläge genomföra så snabba och drastiska
nedrustningar på detta område.
Som alternativ till regeringens förslag till ett reformerat
bostadsfinansieringssystem förordar motionärerna att det av den
förra regeringen föreslagna räntelånesystemet införs fr.o.m. den
1 juli 1992 för nya hus och fr.o.m. den 1 januari 1993 för hus i
beståndet. Enligt dem innebär räntelånesystemet för år 1993
stora besparingar för staten jämfört med regeringens förslag.
Sett från den boendes utgångspunkt ger räntelånesystemet en
lägre boendeavgift än den boendekostnad som kommer att bli
aktuell om regeringsförlaget genomförs.
Som framgått ovan föreslår motionärerna att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt
bostadsfinansieringssystem. I motiveringen till det yrkandet
anförs följande.
Dagens räntebidragssystem bör enligt motionärerna ersättas av
en ny bostadsfinansieringsreform som tar hänsyn till
bostadssektorns belastning på statsbudgeten och som bättre är
ägnat att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett
alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det
behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt.
Det anges vara synnerligen viktigt att ett system för
bostadsfinansiering är så brett parlamentariskt förankrat att
kommuner, byggherrar och entreprenörer kan planera långsiktigt
och räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av
ekonomiska och politiska konjunktursvängningar.
Både räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt
till grund för propositionen har utarbetats av
enmansutredningar. För att skapa nödvändig parlamentarisk
förankring bör ett nytt alternativ utarbetas inom en
parlamentarisk utredning med bred representation från olika
politiska partier i syfte att nå en politisk långsiktig
uppgörelse som inte ifrågasätts efter relativt små förändringar
i majoritetsförhållandena.
Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk
utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår --
tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett
förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att
samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som
är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,
även de med begränsade ekonomiska möjligheter.
Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas avslag på
regeringens förslag om utformningen av
bostadsfinansieringssystemet. Liksom i den ovan redovisade
motionen föreslås att en utredning tillsätts med uppgiften att
lämna förslag till ett nytt finansieringssystem med en
fördelningspolitiskt gynnsam effekt. Motionärerna anför
sammanfattningsvis följande.
Det politiska målet för bostadspolitiken måste vara att bevara
och utveckla den internationellt sett lyckade svenska sociala
bostadspolitiken. Regeringens förslag kan enligt dem kritiseras
ur två allvarliga aspekter. Analyser av förslagens effekter på
verkligheten saknas, det gäller bl.a. effekten på den framtida
bostadsproduktionen, boendekostnader, segregationseffekter,
rörligheten på marknaden m.m. Den andra allvarliga aspekten är
det faktum att regeringen lägger fram förslag som inte på något
sätt tycks vara förankrade eller anpassade till konjunkturläget
och de problem som finns på arbetsmarknaden och inom bygg- och
bostadssektorn.
Bostadspolitiken är av grundläggande betydelse för välfärden i
vårt land. Stora förändringar av bostadsfinansieringen borde
vara föremål för breda överenskommelser över blockgränserna --
för att undvika brådstörtande förändringar efter varje val. På
samma sätt som särskilda förhandlingar och överenskommelser har
träffats angående trafiken borde bostadspolitiken behandlas.
Detta är ett önskemål från alla aktörer inom bygg- och
bostadssektorn.
Det behövs förändringar inom bygg- och bostadssektorn. Ett
skäl är att bostadssubventionerna i allt för hög grad gynnat
höginkomsttagare. I dag står 7 % av hushållen som mottagare av
25 miljarder i bostadsstöd. Detta förhållande är från
Vänsterpartiets utgångspunkt helt oacceptabelt.
Nödvändiga förändringar måste också ta hänsyn till
statsfinansiella effekter. Den överhettning som rått inom
byggsektorn fram till år 1990 har tillsammans med
monopolsituationerna gjort att landets resurser ej utnyttjats
effektivt. Även bostadspolitiken måste bidra till en sund
statsfinansiell situation. Räntenivån måste hållas på så låg
nivå som möjligt. Ett budgetunderskott på över 100 miljarder
inger stor oro även sett ur bostadspolitisk synvinkel eftersom
räntenivån är avgörande för bygg- och boendekostnaderna. Om
räntenivåerna förblir höga medför regeringens förslag
katastrofala effekter på nyproduktionen och boendekostnaderna.
De åtgärder som regeringen nu föreslår är mycket drastiska och
avses att genomföras på kort tid. Av de analyser som gjorts av
utomstående experter från finansinstitut och bostadsorgan
framgår att det finns risk att nyproduktionen av bostäder helt
upphör och att hyrorna i vanliga lägenheter går upp med mellan
500 och 800 kr. i månaden. Det skulle innebära svåra
konsekvenser för många boende och bostadssökande. Mycket
varierande siffror på de ökade boendekostnaderna har angetts.
Att dessa har varierat starkt beror framför allt på att
utredningens förslag förutsätter att en egen insats på 10 %
ligger utanför kostnadskalkylen.
Motionärerna uttrycker farhågor om att det av regeringen
föreslagna finansieringssystemet kommer att innebära försämrad
boendekvalitet. Minimikrav på god standard, kvalitet och
tillgänglighet bör finnas med i systemet. Annars kan följden
lätt bli att ett utökat kontrollsystem måste byggas upp.
Det är också viktigt att riktade insatser inom
miljonprogramområdena kan fortsätta och helst utökas. Det är
bl.a. det effektivaste åtgärderna för att motverka segregation.
Som ett andrahandsyrkande för motionärerna fram ett förslag om
att det i propositionen föreslagna finansieringssystemet -- om
det införs -- skall gälla för hus påbörjade efter utgången av år
1993.
I Ny demokratis partimotion Fi42 föreslås i yrkande 5 att
riksdagen gör ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om
information till riksdagen om bostadsfinansieringen.
Motionärerna anför att regeringens förslag till reformering av
bostadsfinansieringen verkar genomtänkt och väl avvägt. Med
tanke på svårigheterna att bedöma byggkostnaderna,
ränteutvecklingen och det framtida utrymmet för skattesänkningar
råder en osäkerhet om hur framgångsrikt det framtida
reformarbetet blir. Bl.a. mot denna bakgrund bör riksdagen och
bostadsutskottet fortlöpande få information om utvecklingen av
reformarbetet. En första avstämmning bör överlämnas till
riksdagen våren 1994. Därefter bör riksdagen informeras snarast
efter varje årsskifte.
I motion Bo15 (c) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om
utformningen av den statliga kreditgarantin vid ny- och
ombyggnad av bostäder. Motionärerna anser det självklart att
kreditgarantin utformas så att finansieringen av ny- eller
ombyggnad kan komma till stånd också "på orter med mer osäker
värdeutveckling".
Utskottet
Ett reformerat bostadsfinansieringssystem
Inledning
Ovan har lämnats en redovisning av förslaget i
kompletteringspropositionen och i motioner om utformningen av
statens stöd för bostadsfinansieringen. Utskottet hänvisar till
denna redovisning samt vad i kompletteringspropositionen
(prop.1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s. 66--70) och i
motionerna anförts och föreslagits om
bostadsfinansieringssystemets utformning. I det följande återges
regeringens förslag och förslagen i motionerna därför endast i
den omfattning som kan anses erforderlig som motiv för
utskottets ställningstaganden.
Inledningsvis vill utskottet knyta an till vad i propositionen
anförts om utgångspunkterna för en omläggning av det statliga
stödet för bostadsbyggandet. I propositionen erinras om att
regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den
ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av
tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. Den
ekonomiska politiken måste ges en långsiktig inriktning som ger
tillväxt, full sysselsättning och en varaktigt låg inflation.
Ekonomins växtkraft är enligt propositionen vidare beroende av
successivt sänkta skatter och fortsatta avregleringar. Kraven på
stabilitet förutsätter i sin tur minskade anspråk på
statsutgifter. Vad nu redovisats får enligt propositionen stor
betydelse också för bostadspolitiken.
Utskottet har ingen annan mening än regeringens när det gäller
frågan om att bostadspolitiken måste sättas in i ett
ekonomiskt-politiskt sammanhang. Utskottet har flera gånger
tidigare givit uttryck för denna uppfattning. Sålunda kan
erinras om vad utskottet i december 1991 anförde i frågan (bet.
1991/92:BoU9). Utskottet syftar på följande uttalande.
Inledningsvis kan det finnas skäl att slå fast vissa
utgångspunkter för samhällets insatser när det gäller
bostadspolitiken; utgångspunkter som torde omfattas av en bred
majoritet. För det första är det viktigt att tillväxt skapas i
samhället så att det över huvud taget finns resurser att
fördela. En stillastående eller rent av tillbakagående ekonomi
påverkar naturligen också de ekonomiska resurser som kan
tillföras bostadssektorn. För det andra är det viktigt att se
det bostadspolitiska finansieringssystemet som en del av
samhällsekonomin i stort. Finansieringssystemet måste vidare
vara stabilt över tiden. För det tredje måste hushållens
betalningsförmåga, betalningsvilja och preferens beträffande
bostaden ses i relation till deras disponibla inkomst. Även i
ett sådant perspektiv får det anses både naturligt och rimligt
att överväga bostadsfinansieringssystemets utformning i ett
större samhällsekonomiskt sammanhang.
Utskottet delar vad i regeringsförslaget anförts om att en av
de mest betydelsefulla faktorerna som inverkat och inverkar
negativt på dagens bostadsfinansieringssystem är det höga
ränteläget. Det kan heller inte resas berättigade invändningar
mot uppfattningen i propositionen att de omfattande
bostadssubventionerna dolt de kraftiga prisökningarna i
byggproduktionen.
Utskottet delar sålunda vad i propositionen anförts om att
bostadsfinansieringssystemet bör utformas med utgångspunkt från
att bostadssektorn måste inordnas under de förutsättningar som
gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Målsättningen
skall, som också anges i propositionen, vara att utforma
bostadspolitiken så att alla ges möjlighet till en god bostad
till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande
över sitt eget boende. Denna bostadspolitiska målsättning ligger
väl i linje med utskottets uppfattning.
Med det anförda ansluter sig utskottet till vad i
propositionen anförts om utgångspunkterna för ett reformerat
bostadsstöd.
Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt reformerat
bostadsfinansieringssystem m.m.
I propositionen sammanfattas förslaget på följande sätt.
Räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostadshus föreslås
avvecklas successivt. Det skall ske med hänsynstagande till de
skatteregler som gäller för egnahem. För projekt som påbörjas
efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskande andel
av räntekostnaderna. För varje tillkommande årgång påbörjas
bidragsgivningen på en lägre utgångsnivå än för föregående
årgång. Bidragssystemet förenklas och underlaget för räntebidrag
bestäms helt efter schabloner.
Statliga kreditgarantier behålls för en del av finansieringen.
Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av
ränteutgifterna.
Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som
har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.
Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta
genomförandet av avvecklingen.
Utifrån de nu redovisade huvuddragen för reformen föreslås
beträffande räntebidrag för nybyggnad följande.
Räntebidrag lämnas med en andel av en beräknad räntekostnad
för den del av investeringen som svarar mot ett fastställt
bidragsunderlag.
Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till
bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på
13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för
bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per
lägenhet och ett på 6000 kr./m2 för återstående yta inom
120 m2 per lägenhet. Schablonbeloppet skall ligga fast och
således inte automatiskt följa prisutvecklingen. I fråga om
specialbostäder för dem som behöver tillsyn eller vård kan vissa
avsteg göras.
Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för
ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den
s.k. subventionsräntan -- bestäms med ledning av marknadsräntan
för bostadsobligationer med en återstående löptid av fem
år.
För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993
lämnas räntebidrag med 57 % av den beräknade räntekostnaden
under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande
årgång sänks bidragsandelen för första året med 5
procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det
första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter,
fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%.
För egnahem som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med
42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter
färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks
bidragsandelen för första året med 6 2/3 procentenheter. För
varje följande år av bidragstiden sänks bidragsandelen med 5 1/3
procentenhet. Förslagen om bidragsandelen, den årliga
avtrappningen och den minskade bidragsandelen för varje ny
årgång är en följd av att dessa faktorer beräknats med hänsyn
tagen till de möjligheter en ägare till egnahem har att
tillgodogöra sig effekten av skatteavdrag.
Till den del bidragsunderlaget för ett bostadsrättshus
överstiger föreningens faktiska lån beräknas räntebidraget som
för egnahem.
Som motiv till det nu redovisade förslaget anges i
propositionen bl.a. att metoden att schablonmässigt bestämma
bidragsunderlaget -- till skillnad från dagens system -- kommer
att innebära att bostadsbyggandets inriktning då i högre grad
bestäms av de bostadssökande hushållens önskemål än av
bidragsreglernas utformning. Om subventionerna helt frikopplas
från de faktiska produktionskostnaderna kommer byggherren,
enligt propositionen, att få naturliga incitament att utforma
bostaden på det sätt som möter de boendes önskemål.
Utgångspunkten är alltså att bidragsunderlaget bestäms utifrån
vilken bostadsyta som tillförs marknaden för de boendes behov.
I ett reformerat finansieringssystem bör enligt propositionen
en större andel av produktionskostnaden än i dag finansieras med
eget kapital. Dagens relativt lågt satta krav på egen
kapitalinsats exponerar fastighetsägare och boende för kraftigt
genomslag av räntehöjningar inte minst om den externa
finansieringen skett genom upplåning mot rörlig ränta. Det kan
erinras om att ett utredningsförslag den 20 maj 1992 överlämnats
till regeringen om hur ett ökat bosparande bör utformas.
I propositionen har regeringen anslutit sig till utredarens
uppfattning att schablonerna bör sättas så att den egna insatsen
vid ett väl genomfört projekt skall kunna hållas kring 10 % av
investeringen. Därvid har förutsatts att det utrymme för
rationaliseringar och andra kostnadsminskande åtgärder som finns
i byggandets alla led skall tas till vara. Schablonerna har av
detta skäl bestämts så att de tillsammans med det förutsatta
egna kapitalet ligger i underkant av de produktionskostnader som
man i dag har att räkna med.
Beträffande räntebidrag för ombyggnad föreslås i propositionen
att sådana bidrag i princip skall lämnas enligt samma grunder
som för nybyggnad med följande undantag.
Bidragsunderlaget får uppgå till 90 % av den faktiska
kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del den överstiger
50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig.
Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget
för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.
Utgångspunkten för en sådan värdering bör normalt vara det
taxeringsvärde för byggnaden som hänförs till bostäder.
Utöver vad nu sammanfattningsvis redovisats om
ombyggnadsfinansieringen anges i propositionen att dessa frågor
behöver övervägas ytterligare men att det i avvaktan på dessa
överväganden finns skäl att inför år 1993 genomföra de regler
som nu refererats.
Det föreslås också i propositionen att statliga
kreditgarantier, liksom för närvarande, skall kunna erbjudas för
viss del av finansieringen. I denna del innebär
regeringsförslaget följande.
Statliga kreditgarantier erbjuds även fortsättningsvis för
viss del av den slutliga finansieringen vid ny- och ombyggnad av
bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst 30 % av
bidragsunderlaget för huset.
Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins
giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det
garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller
tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används
bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet
av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i
eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om
värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i
bidragsunderlaget.
Säkerheten för det garanterade lånet skall i
förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för
den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt
i fastigheten. Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins
giltighet. För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än
den garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än
panträtt i fastigheten.
Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst
med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget. Utrymmet
för kreditgarantin föreslås kunna vidgas årligen under de första
tio åren med ett belopp som motsvarar 1 % av bidragsunderlaget.
Det därigenom tillgängliga utrymmet föreslås få utnyttjas när
som helst under de 25 år som kreditgaranti föreslås lämnas.
Regeringen föreslås ges ett bemyndigande att besluta om
ytterligare former för statlig kreditgaranti för bostäder inom
ramen för ett i huvudsak oförändrat statligt risktagande i
förhållande till vad som gäller för kreditgarantier enligt
huvudreglerna.
Ovan har i två tabeller redovisats de beräknade effekterna av
de föreslagna förändringarna av det statliga stödet för två
bostäder som byggs år 1993. Med de förutsättningar på vilka
beräkningarna bygger anges att den egna kapitalutgiften för en
lägenhet i flerbostadshus och i småhus blir drygt 100 kr. högre
per månad år 1993 i det av regeringen föreslagna systemet än om
nuvarande system behålls. Tas hänsyn till den maximala
omfördelningsmöjligheten blir den egna månatliga kapitalutgiften
ca 500 kr. lägre avseende lägenheten i flerbostadshus och ca 700
kr. lägre när det gäller småhus. Statens kostnader för det nu
beskrivna systemet väntas minska redan år 1993 jämfört med om
dagens regler skulle gälla även efter utgången av år 1992.
Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen förordats i
fråga om räntebidrag för nybyggnad av bostäder, räntebidrag för
ombyggnad m.m. av bostäder och om statliga kreditgarantier för
ny- och ombyggnad av bostäder.
I motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas
avslag på propositionen och förordas en utredning om ett nytt
bostadsfinansieringssystem. I avvaktan på att nytt system införs
bör det av riksdagen hösten 1990 och våren 1991 beslutade
räntelånesystemet gälla fr.o.m. halvårsskiftet 1992 för nya hus
och fr.o.m. år 1993 för hus i beståndet. Enligt s-motionen bör
riksdagen göra ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om
den sociala bostadspolitiken.
Överväganden om ett nytt finansieringssystem enligt motion
Bo14 (s) bör göras av en parlamentarisk utredning. Utredningens
uppgift föreslås vara att lämna förslag till ett nytt
finansieringssystem som är så utformat att samhället i framtiden
kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det
skall finnas goda bostäder åt alla även för dem med begränsade
ekonomiska möjligheter. I motionerna hävdas också att den
sociala bostadspolitiken kommer att avskaffas eller ges en
mindre framträdande roll om regeringens förslag genomförs. Vad
nu i stark sammanfattning redovisats omfattar yrkandena 1--3 i
motion Bo14 (s) och yrkandena 33--35 samt 38 i Vänsterpartiets
partimotion Fi42. På s. 12--16 i detta betänkande lämnas en mera
omfattande redogörelse av förslagen i motionerna.
Utskottet anför följande. I avvaktan på den av motionärerna
förordade översynen av bostadsfinansieringssystemet bör enligt
vad i s-motionen förordas räntelånesystemet införas från
halvårsskiftet 1992 för nya hus och från årsskiftet 1992/93 för
hus i beståndet. Riksdagen har inte mindre än fyra gånger på
mindre än ett år haft att ta ställning till ett förslag om att
räntelånesystemet skall införas (se bet. 1990/91:BoU4,
1990/91:BoU20, 1991/92:BoU9 och 1991/92:BoU16). I reservationer
från företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och
Centerpartiet i bostadsutskottet hösten 1990 och våren 1991 samt
efter 1991 års val från en majoritet i bostadsutskottet
bestående förutom av dessa tre partier också av företrädare för
Kristdemokraterna och Ny demokrati har förslag om att införa ett
räntelån tillbakavisats.
Sålunda anförde utskottsmajoritet (m, fp, c, kds, nyd) hösten
1991 (bet. 1991/92:BoU9 s. 6) följande med anledning av ett
regeringsförslag om att det tidigare fattade riksdagsbeslutet om
att införa ett system med räntelån borde rivas upp.
Utskottet konstaterar att det finansieringssystem --
räntelånesystemet -- som riksdagen under förra riksmötet beslöt
skulle införas för nya bostäder i princip från den 1 januari
1992 hade stora brister; brister som efter några år skulle
blivit kännbara både för de boendes ekonomi och för
samhällsekonomin. Dessutom är effekterna av systemet svåra att
bedöma för den enskilde. Den grundläggande svagheten i
räntelånesystemet är enligt utskottets mening att det, som också
anförs i propositionen, skulle kunna bidra till att minska
kraven på en kraftfull antiinflationspolitik. Vid låg inflation
och höga räntor skulle det, fortfarande enligt propositionen,
medföra betydande statsfinansiella påfrestningar. Som framgått
ovan framfördes i december 1990 liknande synpunkter i
reservationen (m, fp, c) i vilken föreslogs att ett
räntelånesystem inte skulle införas. Ett scenario med en
inflation på 3 à 4 % per år eller lägre under de närmaste åren
och med bostadslåneräntor på 10 % eller mera är fullt möjligt.
En sådan utveckling skulle i räntelånesystemet ha inneburit
realräntebidrag i en omfattning som skulle ha gjort det
nödvändigt att ompröva systemet av statsfinansiella skäl efter
några år. De farhågor som yppats om att den s.k. skuldfällan i
räntelånesystemet skulle komma att drabba många boende och då
inte minst boende i glesbygd och mindre tätorter måste bedömas
som i hög grad realistiska. Svårigheten att bedöma utvecklingen
av boendekostnaderna är, som anförts ovan, avsevärt större i
räntelånesystemet än i ett system med räntebidrag.
Det kan finnas anledning att erinra om att vi under perioden
1968--1974 hade ett bostadsfinansieringssystem -- det s.k.
paritetslånesystemet -- i vilket kapitalkostnaderna omfördelades
över tiden. Detta system övergavs bl.a. därför att det inte
ansågs möjligt att bemästra problemet med skuldökningarna inom
lånesystemet.
Vad i detta betänkande anförts om de negativa effekterna av
ett räntelånesystem har snarast tilltagit i styrka under våren
1992. Utskottet vill också erinra om vad i propositionen och
ovan i detta betänkande anförts om vikten av att
bostadsfinansieringssystemet inordnas i den ekonomiska politiken
och att det därvid utformas så att det inte bidrar till en ökad
inflation och press uppåt på räntan. Varken i motionerna eller
eljest har någonting nytt framkommit som föranleder utskottet
att ändra sin uppfattning om räntelånesystemet. Det bör inte
införas.
Vad därefter gäller frågan i motionerna om en översyn av
finansieringssystemet -- av en parlamentarisk kommitté eller i
andra former -- delar utskottet uppfattningen i motion Bo14 (s)
om det önskvärda i att ett system kan skapas som inte ändras
till följd av "ekonomiska och politiska konjunktursvängningar".
Det är utskottets uppfattning att det av regeringen nu
föreslagna finansieringssystemet är så robust och stabilt att
det verksamt bör kunna bidra till att skapa den stadga som
skäligen kan krävas för att aktörerna på bostadsmarknaden, dvs.
de boende, de sysselsatta i byggprocessen, byggföretagen och de
som har att förvalta bostadsfastigheter m.fl. skall kunna fatta
de långsiktiga beslut som ofta är nödvändiga när det gäller
frågor om boendet i vid mening. Det måste därför ses som
positivt att ett system för räntebidrag för nybyggnad av
bostäder nu läggs fast.
I propositionen anges att det är regeringens avsikt att efter
år 1995 göra en avstämning av utfallet av reformen inför det
fortsatta genomförandet av omdaningen av finansieringssystemet.
Utskottet har positivt noterat att regeringen då kan komma att
överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen om så
skulle visa sig nödvändigt. Även om utskottet således delar
motionärernas uppfattning om att det är till fördel med en bred
politisk majoritet vid utformningen av
bostadsfinansieringssystemet bör erinras om att detta praktiskt
taget ständigt varit föremål för översyn av olika utredningar
sedan mitten av 1980-talet. Utredningar som haft parlamentariskt
deltagande eller som gjorts av tjänstemän och då i nära
anknytning till regeringens kansli.
Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att
statsmakterna nu tar sitt ansvar och lägger fast ett system för
de närmaste åren. Därmed finns goda förutsättningar att skapa
den stadga som är grunden för utvecklingen av bostadsbyggandet
och undanröja den osäkerhet om finansieringssystemet som, enligt
vad utskottet erfarit, under de senaste åren inte sällan har
inneburit att i och för sig goda bostadsbyggnadsprojekt inte
kommit att förverkligas. Utskottet avstyrker med det anförda
yrkandena om utredning i Vänsterpartiets partimotion Fi42 och i
motion Bo14 (s). Utskottet vill slutligen understryka den vikt
som bör tillmätas möjligheten till utvärdering och analys av det
nu förordade systemet som avses komma till stånd efter år 1995.
Om dessa överväganden ger vid handen att vissa revideringar av
systemet bör göras finns alltså anledning för riksdagen att
överväga hur reformen därefter skall genomföras.
Med anledning av yrkandet i s-motionen om ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen anförts om den sociala
bostadspolitiken, en fråga som tagits upp också i motiveringen i
Vänsterpartiets partimotion, vill utskottet erinra om att en av
de utgångspunkter som väglett utformningen av regeringsförslaget
är att bostadspolitiken skall utformas så att alla ges möjlighet
till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och
stärkt inflytande över det egna boendet. Vad nu refererats
ligger enligt utskottets mening väl i linje med den målsättning
som under lång tid varit grunden för det bostadspolitiska
reformarbetet. Utskottet kan inte finna att något väsentligt
skulle stå att vinna på ett tillkännagivande enligt förslaget i
motionerna.
Med hänvisning till vad nu anförts föreslår utskottet att
riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:150 förordats om
ett reformerat bostadsfinansieringssystem i vad avser
räntebidrag för nybyggnad av bostäder, om räntebidrag för
ombyggnad av bostäder m.m. samt om statliga kreditgarantier för
ny- och ombyggnad av bostäder allt i den del regeringsförslagen
inte behandlas nedan. Utskottet avstyrker med det anförda motion
Bo14 (s) yrkandena 1--3 samt Vänsterpartiets partimotion Fi44
yrkandena 33--35 samt yrkande 38.
Vissa övriga frågor om ett reformerat
bostadsfinansieringssystem
I fortsättningen behandlar utskottet i detta avsnitt förslag i
motioner samt förslag som aktualiserats under utskottets
beredning av frågan om bostadsfinansieringssystemets utformning.
I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 40 föreslås
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att ett nytt
bostadsfinansieringssystem inte får innebära en risk för
försämrad boendekvalitet.
Utskottet, som givetvis inte har någon annan uppfattning än
motionärerna när det gäller vikten av att uppnå god
boendekvalitet, vill erinra om vad i propositionen (bil. I:5 s.
47) anförts. Vad utskottet syftar på är uttalandet i
propositionen att byggherren -- när subventionerna frikopplas
från de faktiska produktionskostnaderna -- kommer att få
naturliga incitament att utforma bostaden på det sätt som möter
de boendes önskemål. Utöver vad i propositionen anförts vill
utskottet erinra om att kvaliteten i boendet ytterst styrs av de
ny- och ombyggnadsregler som hävdas med stöd av plan- och
bygglagen. Dessa regler skall beaktas vid bygglovsprövningen.
Det finns enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl för
riksdagen att tillstyrka Vänsterpartiets partimotion Fi44
yrkande 40 om kvalitetsaspekten vid utformningen av
bostadsfinansieringssystemet.
Utskottet vill något beröra frågan om räntebidrag för
ombyggnad m.m. Som framgått ovan skall räntebidrag i dessa
sammanhang i princip ges samma utformning som beträffande
nybyggnad. Emellertid föreslås att husets byggnadsvärde i vissa
fall skall beaktas vid bestämmande av underlaget för
ombyggnadssubventionen. Den ram som ger det maximala
bidragsunderlaget för ombyggnad skall nämligen minskas med ett
belopp som motsvarar detta värde. Normalt bör, enligt
propositionen, utgångspunkten för värderingen kunna vara det
taxeringsvärde för byggnaden som hänför sig till bostäder. Vad
nu refererats innebär alltså att ett högre taxeringsvärde, allt
annat lika, kommer att innebära ett lägre bidragsunderlag.
Ytterligare en fråga beträffande ombyggnadslångivning bör tas
upp. I propositionen anförs att nyinvesteringar som görs i ett
befintligt hus och som i väsentlig mån förbättrar sådana
grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera
tillfredsställande för bostadsändamål skall berättiga till
ombyggnadsstöd. Med grundläggande funktioner förstås i
propositionen sådana funktioner som normalt finns i en nybyggd
bostad och kan förutsättas rymmas inom vad som stöds med
nybyggnadsstödet. Ombyggnadsstöd bör enligt propositionen inte
kunna lämnas för att tillföra huset ytterligare kvaliteter över
denna nivå eller för att dubblera eller ersätta funktioner som
redan finns. Som utskottet uppfattat förslaget innebär vad nu
refererats att det inte blir möjligt att i ombyggnadsfallet
belåna åtgärder som avser t.ex. utbyte av fasaders ytskick,
fönster och balkonger. Ambitionen från regeringens sida är
uppenbarligen att klarare än i dag skilja mellan nyinvesteringar
å ena sidan samt underhåll och reparation å den andra.
Utskottet, som ovan redovisat regeringens uppfattning om att
ombyggnadsfrågorna kräver ytterligare överväganden, förutsätter
att vad nu anförts om bidragsunderlaget för ombyggnad och om
vilka kvaliteter som skall kunna grunda belåning kommer att
aktualiseras i dessa överväganden. Bl.a. har i en utredning den
20 maj 1992 föreslagits vissa åtgärder avseende den
skattemässiga behandlingen av underhålls- och
reparationsåtgärder i bostadsfastigheter. Utskottet förutsätter
att regeringen, när beredningen av frågan avslutats, skyndsamt
lämnar riksdagen sin syn på den i förening med eventuella
förslag om utformningen av räntebidragen vid ombyggnad.
Utskottet har emellertid förståelse för regeringens önskan att
utforma räntebidraget för ombyggnad med målsättningen att
underhållsåtgärder i princip inte skall grunda räntebidrag.
I motion Bo15 (c) tas upp frågan om vidgning av kreditgarantin
i vissa fall. Som framgått ovan innebär regeringens förslag att
statlig kreditgaranti skall kunna erbjudas för ett belopp som
motsvarar 30 % av bidragsunderlaget. Enligt propositionen finns
inte längre behov av att fördjupa kreditgarantin. Motivet i
propositionen för uppfattningen att behov av fördjupning inte
föreligger är att kreditgarantierna knyter an till den
marknadsmässiga värderingen som långivaren lägger till grund för
sitt erbjudande om krediter utan annan säkerhet än panträtt i
fastigheten.
Som också framgått ovan innebär regeringsförslaget vidare att
kreditgaranti skall kunna erbjudas även för omfördelningslån med
ett belopp som motsvarar högst 10 % av bidragsunderlaget.
Förutom i motionen har frågan om en vidgning av kreditgarantin
tagits upp bl.a. vid den offentliga utfrågning som utskottet
arrangerade som ett led i arbetet med förslaget om
bostadsfinansieringssystemets utformning. Därvid uttrycktes
farhågor bl.a. för att krediter på orter och i områden och
regioner i vilka värdeutvecklingen på fastigheter är svag inte
skulle kunna erhållas i den omfattning som är erforderlig för
att utveckla och bevara bostadsbeståndet på sådana orter m.m.
Det befarades att kreditgivarna inte skulle vara beredda att
lämna underliggande kredit upp till 70 % av pantvärdet. Om denna
situation inträffar finns enligt propositionen två vägar för
låntagaren att gå. Den ena är att han går in med högre egen
insats. Det andra är att han erbjuder kreditgivaren ytterligare
säkerhet, t.ex. i form av panträtt i annan fastighet.
Utskottet, som anser att ytterligare en väg bör vara möjlig,
föreslår en lösning som går ut på att kreditgarantin för det
föreslagna omfördelningslånet i stället, helt eller delvis, på
sådana orter, områden och regioner och beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet, skall få användas för
att utöka kreditgarantin. Vad nu förordats innebär att det
kommer att bli möjligt att som mest utöka kreditgarantin med
10%. Den nu förordade ordningen knyter i viss mån an till
dagens regler om fördjupning. Utskottet föreslår att riksdagen
med anledning av regeringens förslag i denna del och motion Bo15
(c) som sin mening ger regeringen till känna vad nu anförts om
vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa fall. Det bör
ankomma på regeringen att utfärda de närmare reglerna för när
den nu förordnade ordningen skall tillämpas. Utskottet vill
också erinra om vad ovan redovisats om att regeringen avser att
överväga vissa former -- utöver dem som diskuteras i
propositionen -- beträffande den statliga kreditgarantin.
Beträffande ikraftträdande av regeringsförslaget anförs i
propositionen att räntebidragen för ny- och ombyggnad i det
reformerade finansieringssystemet skall gälla för projekt som
påbörjas efter år 1992.
I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 39 föreslås att
ikraftträdandet skall skjutas upp ett år och alltså tillämpas på
hus som påbörjas efter år 1993.
Enligt utskottets mening bör det nya finansieringssystemet
börja tillämpas i enlighet med vad i propositionen förordas. Det
är viktigt att detta system praktiskt kan börja tillämpas utan
onödig tidsutdräkt. Med tanke på den tid -- mera än sex månader
-- som förflyter mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet
har det enligt utskottets uppfattning skapats en rimlig tid för
anpassning till de nya reglerna.
Utskottet finner det dock mindre lämpligt att knyta
påbörjandet till det enskilda huset. En rimligare ordning vore
att relatera påbörjandet till ett projekt. De nu förordade
reglerna bör därför tillämpas på projekt som påbörjas efter
utgången av år 1992. Om projektet etappindelas bör dock varje
etapp anses som ett projekt. Det får ankomma på regeringen att
utarbeta de närmare föreskrifter som kan behövas. Vad utskottet
nu anfört om ikraftträdandereglerna bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Utskottet är inte berett
tillstyrka förslaget i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande
39 om senareläggning av reformen.
Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt förslaget i Ny
demokratis partimotion Fi42 yrkande 5. Motionärerna anser att
det regeringsförslaget verkar genomtänkt och väl avvägt. De
föreslår emellertid att riksdagen våren 1994 skall få en första
avstämning av utfallet av regeringsförslaget och att riksdagen
därefter skall informeras om utfallet av reformen snarast efter
varje årsskifte. Ett tillkännagivande till regeringen
beträffande informationen till riksdagen om
bostadsfinansieringen bör enligt motionen göras.
Utskottet delar uppfattningen i motionen när det gäller vikten
av att riksdagen hålls informerad om det praktiska utfallet av
den nu förordade reformen. Emellertid bör erinras om att
riksdagen, i samband med den årliga behandlingen av anslaget
till räntebidrag, i huvudsak torde komma att erhålla sådan
information som motionärerna efterlyser. Något tillkännagivande
till regeringen enligt förslaget i Ny demokratis partimotion
Fi42 yrkande 5 kan inte anses meningsfullt. I den mån
motionsförslaget inte kan anses tillgodosett med vad nu anförts
bör den avstyrkas. Utskottet vill dessutom erinra om att i
propositionen förutsatts att en avstämning av det nu diskuterade
finansieringssystemet skall göras efter år 1995.
Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler m.m.
Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna
motionstiden
I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 8) framlades
förslag om att räntebidragsanslaget för år 1992/93 skall
fastställas till 29310 milj.kr. Regeringens beräkning av
anslagsbehovet bygger bl.a. på dels de samtidigt presenterade
förslagen om avveckling av vissa äldre stödformer, dels vissa
besparingar av förändrade villkor för räntebidrag resp.
räntestöd. Den närmare utformningen av dessa villkor
presenterades dock inte i budgetpropositionen utan avsågs
redovisas i ett annat sammanhang.
Bostadsutskottet har tidigare i vår (se 1991/92:BoU16)
behandlat samtliga förslag i budgetpropositionen avseende
räntebidrag utom frågan om räntebidragsanslagets storlek.
Utskottets avsikt har varit att ta ställning i denna fråga efter
regeringens redovisning av hur de aviserade besparingarna skall
uppnås. Frågan om lämpligheten att genomföra en begränsning av
räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostäder behandlades
emellertid redan i betänkandet BoU16 i samband med att
motionsförslag om att avslå besparingsförslagen övervägdes.
Utskottet avstyrkte dessa motionsförslag (se BoU16 s. 36--37)
med motiveringen att utskottet i rådande statsfinansiella läge
inte ville medverka till en utebliven utgiftsbegränsning.
I betänkandet BoU16 tillstyrkte utskottet även regeringens
förslag om avveckling av vissa äldre stödformer som belastar
räntebidragsanslaget. I detta sammanhang avstyrktes ett antal
motionsyrkanden om avslag på regeringens förslag i dessa
avseenden, bl.a. avstyrkte utskottet motion Bo232 (s) yrkande 7
såvitt avser förslaget om ett bibehållet ungdomsbostadsstöd.
Förslaget i samma yrkande om att höja räntebidragsanslaget med
25 milj.kr. för att finansiera stödformen kvarstår dock för
utskottet att behandla i detta betänkande.
Ytterligare en fråga av betydelse för räntebidragsanslaget har
behandlats av utskottet tidigare i vår. Utskottet avstyrkte ett
förslag i budgetpropositionen (bil. 13) om att stödet för
avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus skulle avskaffas
(se 1991/92:BoU14 s. 5--7). Utskottet uttalade i detta
sammanhang att de ökade åtagandena för staten som följer av en
fortsatt bidragsgivning borde finansieras genom en besparing på
räntebidragsanslaget. Regeringen anmodades att i lämpligt
sammanhang lägga fram förslag om hur denna besparing skall
läggas ut. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag.
Förslag i kompletteringspropositionen och motioner
Förslaget om vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå de
begränsningar av statens utgifter för räntebidrag som
förutskickades i budgetpropositionen läggs fram i
kompletteringspropositionen (bilaga I:5 s. 61--66). Förslaget,
som beräknas innebära en besparing på ca 3,4 miljarder kronor
per helår, utgår även från att riksdagens beslut angående stödet
till fukt- och mögelskador i småhus skall finansieras genom en
besparing på räntebidragsanslaget. Det huvudsakliga innehållet i
kompletteringspropositionens förslag för hus med räntebidrag
enligt äldre bestämmelser kan sammanfattas enligt nedan.
Besparingen avses uppnås genom en extra höjning av den
garanterade räntan den 1 januari 1993 för:
hyres- och bostadsrättshus med räntebidrag enligt äldre
bestämmelser för nybyggnad, ombyggnad eller energibesparande
åtgärder, om bidraget avser projekt som färdigställts under åren
1978--1992,
egnahem med sådana räntebidrag, om bidraget avser projekt som
färdigställts under åren 1980--1989,
egnahem med räntebidrag för förvärvslån och förköpslån, om
huset har förvärvats under år 1989 eller tidigare.
Vidare föreslås reglerna för räntebidrag enligt äldre
bestämmelser ändras den 1 januari 1993 så att:
bidrag inte lämnas för tid efter utgången av år 1992, om
bidraget avser projekt som färdigställts före år 1978 eller, i
fråga om egnahem, före år 1980,
den årliga upptrappningen av den garanterade räntesatsen höjs
till 0,375 procentenheter i fråga om räntebidrag för hyres- och
bostadsrättshus,
rätten till bidrag enligt äldre bestämmelser i övrigt upphör,
om den garanterade räntan vid utgången av år 1992 överstiger den
bidragsgrundande räntekostnaden eller, om så inte är fallet då,
när den första gången därefter gör det,
det reducerade räntebidraget för vissa hyres- och
bostadsrättshus som lämnas för ränta på lån som överstiger
110% av ett schablonberäknat låneunderlag minskas från 30
till 25% av den beräknade räntekostnaden.
Därutöver föreslås att räntebidrag enligt förordningen
(1983:974) om statligt räntestöd för förbättring av bostadshus
sänks till 25 % såvitt avser bidrag för tid efter utgången av år
1992 och att den garanterade räntesatsen för första året av
bidragstiden för räntebidrag enligt förordningen (1991:1933) om
statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder höjs till
3,7 % såvitt avser projekt som färdigställts efter år 1992.
Systemet med nettoavisering föreslås slopas och räntebidrag
enligt äldre bestämmelser föreslås fr.o.m. år 1993 betalas ut
till husägaren.
I tabellen nedan redovisas de procenttal för höjningen av den
garanterade räntan som föreslås för projekt färdigställda resp.
år. Vad gäller egnahem med räntebidrag för förvärvslån och för
förköpslån avser redovisningen hus förvärvade resp. år under
åren 1984--1989.
00>År för projektets 39>Extra höjning av den garanterade
00>färdigställande 39>räntesatsen, procentenheter
39>Hyresrätt/
71>Egnahem
39>Bostadsrätt
Regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 tas
upp i två motioner väckta med anledning av
kompletteringspropositionen. I motion Bo14 (s) yrkande 6
föreslås att riksdagen skall ändra sitt tidigare
ställningstagande att den garanterade räntan skall höjas för att
uppnå en besparing på statsbudgeten på totalt 3,4 milj.kr. per
helår. I motionen hänvisas till vad under den allmänna
motionstiden anfördes i den socialdemokratiska partimotionen
Bo232 i denna fråga. I denna motion avvisades regeringens
besparingsförslag främst med motivet att det skulle leda till
helt oacceptabla hyreshöjningar.
Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 36 föreslås
att regeringens förslag till höjd garanterad ränta m.m. år 1993
avvisas av riksdagen. Som motiv för yrkandet hänvisas bl.a. till
regeringsförslagets effekter på boendekostnaderna. Vidare
hänvisas till vad som anförs i Vänsterpartiets bostadspolitiska
motion från årets allmänna motionstid om inriktningen på
bostadspolitiken.
Överväganden om förslag om räntebidrag m.m.
Som ovan framhållits har riksdagen redan tidigare i vår vid
behandlingen av budgetpropositionen tagit ställning till
motionsyrkanden om att avslå regeringens besparingsförslag
avseende räntebidragen. Detta ställningstagande innebar att
motiven för och storleken på besparingen i princip accepterades.
Det frågan nu närmast gäller är således hur besparingen skall
fördelas mellan olika årgångar och upplåtelseformer.
Bostadsutskottet finner inte skäl att föreslå en annan
fördelning av den extra höjningen av den garanterade räntesatsen
än vad som föreslås i propositionen. Förslaget utgår bl.a. från
att den extra höjningen läggs ut så att den medför lika stora
kostnadsökningar för berörda årgångar. Utskottet finner detta
vara en rimlig utgångspunkt.
Vad gäller förslagen om höjd årlig upptrappning av den
garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus, minskning av
beräkningsunderlaget för reducerat räntebidrag, höjd garanterad
ränta första året av bidragstiden för vissa bostadshus samt
förslaget om sänkt räntestöd för förbättring av bostadshus är
samtliga dessa motiverade av de ändrade
kapitalbeskattningsvillkor som fr.o.m. nästa år kommer att gälla
för egnahemsägare. Dessa ändringar är således nödvändiga för att
bibehålla den neutralitet mellan olika upplåtelseformer som är
en av utgångspunkterna för den statliga bostadspolitiken.
Även förslaget i propositionens bilaga I:5 om när rätten till
räntebidrag skall upphöra kan utskottet ställa sig bakom på de
grunder som anförs i propositionen. Frågan om nettoavisering
återkommer utskottet till nedan. Bostadsutskottet tillstyrker
således yrkande 4 i denna del i avsnitt 2 i bilagan om att
riksdagen bör godkänna vad regeringen har förordat om höjd
garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt
äldre bestämmelser.
Vad gäller avslagsyrkandena i Vänsterpartiets partimotion Fi44
yrkande 36 samt Bo14 (s) yrkande 6 vidhåller utskottet således
sin uppfattning från tidigare i vår (se 1991/92:BoU16 s. 36). I
det rådande statsfinansiella läget måste vissa besparingar
accepteras även inom bostadssektorn. De aktuella
motionsyrkandena avstyrks.
Avveckling av investeringsbidraget
Förslag i proposition och motioner
Statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder
infördes den 1 januari 1991 (prop. 1990/91:34, BoU4). Syftet var
att kompensera bostadsbyggandet för ökade kostnader till följd
av att de tidigare särskilda reduceringsreglerna för beräkning
av mervärdesskatt för byggnads- och anläggningsarbeten slopades.
Investeringsbidrag lämnades ursprungligen med 9,7% av en
schablonberäknad kostnad för vissa byggnads- och
anläggningsarbeten. Bidragsandelen har därefter sänkts två
gånger av statsfinansiella skäl. Bidragsnivån är för närvarande
3,1%, men högre bidrag medges i vissa fall enligt
övergångsregler (se 1991/92:BoU16 s. 45--47).
Regeringen har i kompletteringspropositionen (bil. I:5 s.
18--19) föreslagit att den generella mervärdesskatten skall
sänkas från 25 till 22%. Som en följd av en sådan sänkning
föreslås att investeringsbidraget avvecklas (bil. I:5
s.70--71). Avvecklingen föreslås genomföras så att
investeringsbidrag inte lämnas för ny- och ombyggnader som
påbörjas efter utgången av år 1992. Förslaget bedöms innebära en
fördyring med ca 0,7% för nya projekt.
Bidragsgivningen enligt tidigare beslutade bestämmelser
föreslås fullföljas såvitt gäller projekt som påbörjats före
utgången av år 1992. Investeringsbidraget till projekt som
delvis debiteras den lägre mervärdesskatten föreslås dock sänkas
i motsvarande mån.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 framhålls att en
ökad nyproduktion av bostäder under de närmaste åren är
nödvändig. Den rådande arbetslösheten och dagens relativt sett
lägre byggkostnader anses dessutom göra ny- och ombyggnader av
bostäder särskilt angelägna. Som en av de åtgärder som bör
vidtas för att tillgodose nybyggnadsbehovet föreslås i motionens
yrkande 12 att investeringsbidraget för bostäder skall utgå med
8,8% fr.o.m. den 1 januari 1992.
Med hänvisning till de överväganden om bostadspolitikens
inriktning som redovisas i Vänsterpartiets partimotion Fi44
föreslås i motionens yrkande 37 att riksdagen skall avslå
regeringsförslaget om att avveckla investeringsbidraget för ny-
och ombyggnader av bostäder.
Överväganden om investeringsbidraget
Enligt den beräkning som redovisas i propositionen innebär en
avveckling av investeringsbidraget endast en fördyring med
0,7% för nya bostadsbyggnadsprojekt om hänsyn tas till
förslaget om en samtidig sänkning av mervärdesskatten.
Bostadsutskottet anser att en kostnadsökning på denna nivå för
bostadsbyggnadsprojekt kan accepteras med hänsyn bl.a. till de
administrativa vinster som blir följden av att bidragssystemet
kan slopas. Som framhålls i propositionen kan även byggherrens
likviditetspåfrestningar beräknas minska genom att
investeringsbidraget ersätts med en sänkt mervärdesskatt.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag om en
avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av
bostäder, dvs. yrkande 5 (s. 72) i propositionens bilaga I:5.
Förslagen i de aktuella partimotionerna Fi41 (s) yrkande 12 och
Fi44 (v) yrkande 37 är inte förenliga med detta
ställningstagande varför de avstyrks.
Överväganden om den bostadspolitiska administrationen m.m.
I regeringsförslaget (bil. I:5 s. 59--60) redovisas vissa
överväganden om den regionala bostadspolitiska
administrationen. I propositionen erinras om att
riksdagens beslut hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) om grunderna
för bostadsbyggandets finansiering innebär att
länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter nu minskar successivt.
Organisationen kommer i princip att halveras fram till utgången
av år 1993. En sådan neddragning av personalen vid nämnderna
innebär enligt propositionen att flertalet länsbostadsnämnder
blir så små att det inte kommer att vara rationellt att utforma
dem som självständiga myndigheter. Förslagen i det föregående om
bostadsfinansieringen efter den 1 januari 1993 innebär enligt
propositionen att bostadsadministrationen kan minskas
ytterligare.
Eftersom administrationen av räntebidrag innebär
myndighetsutövning och då de statliga subventionerna i form av
räntebidrag kommer att uppgå till betydande belopp även under en
stor del av 1990-talet anförs i propositionen att uppgifterna
fortsättningsvis bör handläggas av en statlig myndighet. Den
återstående bidragsadministrationen anses inte motivera en
myndighet i varje län. I de överväganden om boverkets framtida
arbetsuppgifter och dimensionering som pågår bör det enligt
propositionen vara lämpligt att närmare studera en lösning med
regionkontor inom verket.
I motion Bo14 (s) yrkande 8 föreslås riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
regional bostadspolitisk administration. Enligt motionärerna
behövs länsbostadsnämnderna eller annat regionalt organ även i
fortsättningen.
Utskottet delar vad i propositionen och i motionen anförts om
att det även i fortsättningen behövs en regional statlig
organisation för de kvarvarande uppgifterna avseende
bidragsadministrationen. Det finns enligt utskottets mening goda
skäl för uppfattningen att denna organisation i princip skall
vara länsanknuten. Utskottet kan emellertid acceptera
uppfattningen i propositionen att det kan visa sig mindre
lämpligt att ha kvar nämnderna som självständiga enheter.
Utskottet anser då att de kommande övervägandena bör göras med
utgångspunkt från att ansvaret för de kvarvarande uppgifterna på
regional nivå anförtros länsstyrelserna. Utskottet vill
understryka vikten av att förslag om den regionala
administrationen skyndsamt underställs riksdagen när regeringens
beredning av frågan avslutats.
Vad nu anförts om den regionala bostadspolitiska
administrationen bör riksdagen med anledning av
propositionen och motion Bo14 (s) yrkande 8 som sin mening ge
regeringen till känna.
Ytterligare en fråga vill utskottet ta upp i detta sammanhang.
Det gäller frågan om s.k. nettoavisering, en fråga som behandlas
också i propositionen (bil. I:5 s. 66). Nettoavisering innebär
att räntebidraget för ny- och ombyggnad av bostäder betalas ut
till långivaren i anslutning till tidpunkten då denne aviserar
låntagaren ränta och amortering. I gengäld har långivaren åtagit
sig att enbart avisera låntagaren den del av räntekostnaden som
inte täcks av bidraget. Vad nu beskrivits tillämpas i princip
vid utbetalning av räntebidrag enligt äldre regler.
Enligt vad som anförts i propositionen har ordningen med
nettoavisering av räntebidrag visat sig administrativt
komplicerad och medfört stigande datakostnader för staten. I
fråga om räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder för år
1992 har nettoaviseringssystemet övergetts. Bidrag avseende
dessa bostäder betalas ut till ägaren av det hus räntebidraget
avser. En motsvarande ordning föreslås bl.a. av förenklingsskäl
nu införas även för räntebidrag enligt äldre bestämmelser.
Systemet med nettoavisering föreslås upphöra vid utgången av år
1992.
Frågan om nettoavisering har också tagits upp i en skrivelse
till utskottet från vissa kreditinstitut. I skrivelsen erinras
om att fastighetsmarknaden försämrats kraftigt och att bl.a. som
en följd därav andelen obetalda räntor och direkta förluster
ökar. Ett slopande av nettoaviseringen innebär enligt skrivelsen
ytterligare ökade förlustrisker för instituten genom att andelen
obetalda räntor ökar mycket kraftigt om nettoaviseringen slopas.
Den bedömningen görs i skrivelsen att hundratals miljoner kronor
kommer att betalas ut till låntagare som inte sköter
betalningarna på sina lån. Räntebidragen kommer att konsumeras
eller användas för betalningar till andra fordringsägare som
låntagaren väljer själv om han inte försätts i konkurs.
Utskottet har i och för sig förståelse för de motiv i
propositionen som redovisats för att slopa systemet med
nettoavisering vid utgången av år 1992. Utskottet har också
förståelse för de skäl som åberopats i skrivelsen från vissa
institut om att nettoaviseringen bör behållas för sådana
låneformer där den tillämpas i dag. Det får enligt utskottets
uppfattning anses motiverat att regeringen och kreditinstituten
upptar överläggningar för att undersöka möjliga alternativ i
avsikt att lösa de administrativa och ekonomiska problemen i
sammanhanget. Utskottet är inte främmande för en lösning som
innebär att kreditinstituten tar ett ökat ansvar så att systemet
kan fortsätta att tillämpas under överskådlig tid.
Även vad utskottet anfört om överläggningar om
nettoaviseringssystemet bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. I avvaktan på att dessa överläggningar
slutförs bör den gällande ordningen behållas. Utskottet
förutsätter att regeringen under hösten 1992 eller senast i 1993
års budgetproposition för riksdagen redovisar resultat av
överläggningarna.
Övriga motioner med bostadspolitiska förslag
Förslag i motioner väckta med anledning av
kompletteringspropositionen
I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden med
bostadspolitisk inriktning som läggs fram som alternativ till
regeringens förslag om bostadsfinansieringen m.m. Motsvarande
yrkanden har i flera fall även behandlats av utskottet tidigare
i vår.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 förs fram förslag
om olika åtgärder för att öka såväl nyproduktion som ombyggnader
av bostäder. Som en av de åtgärder som kan leda till en ökad
nyproduktion föreslås -- yrkande 15 -- att även allmännyttiga
företag ges möjligheter att upprätta fonder för att finansiera
tomma lägenheter. För att täcka ombyggnadsbehovet föreslås --
yrkande 13 -- att tilläggslånen för repararations- och
ombyggnadsåtgärder i hus som är yngre än 30 år återinförs samt
att en beslutsram för ändamålet på 425 milj.kr. fastställs för
budgetåret 1992/93. Vidare föreslås -- yrkande 16 -- att ramen
för Bidrag till fukt- och mögelskador ökas med 50 milj.kr. till
totalt 455 milj.kr.
Olika kulturpolitiska satsningar föreslås i motion Fi59 (s).
Förslaget i motionens yrkande 7 ligger inom bostadsutskottets
beredningsområde. Där föreslås att riksdagen med ändring av sitt
tidigare beslut medger att bidrag till konstnärlig utsmyckning
får lämnas inom en ram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93
under anslaget Bidrag till konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden.
I motionen Bo14 (s) presenteras en rad åtgärder som ett
alternativ till den av regeringen förda bostadspolitiken.
Förslag om alternativ till det av regeringen framlagda förslaget
om ett nytt system för bostadsfinansiering m.m. har behandlats
ovan. De förslag som tas upp i detta avsnitt är yrkanden om
att ungdomsbostadsstödet skall återinföras och att 25 milj.kr.
anslås för ändamålet -- yrkande 5,
att riksdagen skall ge regeringen till känna att markvillkoret
och den kommunala bostadsanvisningsrätten bör återinföras som
krav för statligt stöd till bostadsfinansiering samt att en
försöksverksamhet med kommmunal produktionskostnadsprövning
påbörjas -- yrkande 7,
att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om flexibilitet med bibehållna funktionskrav
vad gäller de regler som gäller för bidrag till ny- och
ombyggnad av gruppbostäder -- yrkande 9,
att ungdomsbostadsdelegationen bör återupprättas -- yrkande
10,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör
bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen
-- yrkande 11.
Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska yrkanden
I flertalet fall har riksdagen tidigare under detta år
behandlat motioner med motsvarande yrkanden som de nu aktuella.
Utskottet tar därför sin utgångspunkt i de överväganden som
redovisades vid dessa tillfällen.
Beslutet om en avveckling av tilläggslångivningen till
bostadshus yngre än 30 år fattades bl.a. mot bakgrund av att
denna typ av subventioner riskerar att motverka en utveckling
där fastighetsägarna i den löpande förvaltningen kan budgetera
medel för underhållsåtgärder. Riksdagens beslut innebär att
avvecklingen sker successivt och att pågående projekt kan
slutföras på ett planerat sätt (se vidare 1991/92:BoU16 s. 41).
Beslutet bör ligga fast. Motion Fi41 (s) yrkande 13 avstyrks
således.
Yrkande 15 i samma motion om en fond för tomma lägenheter
i allmännyttiga bostadsföretag avstyrks med hänvisning till vad
utskottet tidigare anfört om fastighetsägarnas ansvar för denna
fråga (se vidare 1991/92:BoU16 s. 45).
Inte heller vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 11
om ett speciellt bosparande inom allmännyttan har något nytt
tillkommit som ger utskottet anledning att ändra sitt tidigare
ställningstagande (se 1991/92:BoU16 s. 26). Motionen avstyrks
således. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den
utredare som har regeringens uppdrag att överväga vissa frågor
om bostadsfinansiering m.m. den 20 maj 1992 har lagt fram
förslag om mer generellt inriktade åtgärder för att stimulera
ett bosparande. Frågan om stimulanser till bosparandet kan
således förutsättas aktualiseras efter regeringens beredning av
detta förslag.
Förslagen om fortsatt ungdomsbostadsstöd och att
undomsbostadsdelegationen skall återupprättas har nyligen
avslagits av riksdagen. Dessa åtgärder anses inte vara ett
effektivt sätt att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan (se
vidare 1991/92:BoU16 s. 39). Motion Bo14 (s) yrkandena 5 och 10
avstyrks med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling.
Även förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 7 om att återinföra
vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd förs fram utan
att något nytt har tillförts frågan sedan riksdagen tidigare i
vår avslog ett motsvarande yrkande (se 1991/92:BoU16 s. 30).
Utskottet som ovan har tagit ställning till vilka villkor som
fr.o.m. nästa år bör gälla för statligt stöd till
bostadsbyggande avstyrker således motionsyrkandet.
Frågan om vilka regler som skall gälla för stöd till
byggande av gruppbostäder m.m. har under de senaste åren
diskuterats i riksdagen vid ett flertal tillfällen. Den konkreta
innebörden av yrkande 9 i motion Bo14 (s) torde vara att krav på
installation av minst kokskåp alltid skall ställas även för
gruppbostäder som är särskilt avsedda för åldersdementa.
Utskottet har tidigare i vår avvisat ett sådant krav och står
fast vid sitt ställningstagande (se vidare 1991/92:BoU16 s. 35).
Yrkandet avstyrks.
Utskottet står också fast vid beslutet om att avveckla
bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (se
1991/92:BoU11 s. 3). Förslaget i motion Fi59 (s) yrkande 7 om
att riva upp detta beslut avstyrks sålunda.
Regeringen föreslog i årets budgetproposition att den statliga
fonden för fukt- och mögelskador skulle avvecklas. På förslag av
ett helt enigt bostadsutskott beslutade emellertid riksdagen om
fortsatt bidragsgivning (se 1991/92:BoU14 s. 6 ). Beslutet
innebar vidare att ramen för bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador vidgades med 50 milj.kr. för att trygga den
fortsatta verksamheten. Något motiv till förslaget i motion Fi41
(s) yrkande 16 om att nu vidga ramen med ytterligare 50 milj.kr.
läggs inte fram. Utskottet ser därför inget skäl att tillstyrka
detta yrkande.
Räntebidragsanslaget
Som anförts ovan återstår från tidigare i år två yrkanden om
räntebidragsanslaget för riksdagen att ta ställning till. Det
gäller dels förslaget från årets budgetproposition om att
anslaget skall fastställas till 29310milj.kr. för budgetåret
1992/93, dels ett förslag i motion Bo232 (s) yrkande 7 om att
anslaget bör fastställas till ett 25 milj.kr. högre belopp.
Utskottets ovan redovisade ställningstaganden vad gäller
förslag i kompletteringspropositionen och i motioner har inte
givit utskottet anledning att föreslå att
räntebidragsanslaget skall fastställas till någon annan nivå
än vad som föreslagits i budgetpropositionen. Utskottet
tillstyrker således att riksdagen anvisar 29310 milj.kr. till
detta anslag. Motion Bo232 (s) yrkande 7 såvitt nu är i fråga
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ett reformerat bostadsfinansieringssystem
att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 om räntebidrag för ny- och
ombyggnad av bostäder och om statliga kreditgarantier samtliga
yrkanden i denna del samt avslår motionerna 1991/92:Bo14
yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38,
res. 1 (s) - delvis
2. beträffande kvalitetsaspekten vid utformningen av
bostadsfinansieringssystemet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi44 yrkande 40,
res. 1 (s) - delvis
3. beträffande vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa
fall
att riksdagen med anledning av förslaget i proposition
1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 3 i denna del och
motion 1991/92:Bo15 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 1 (s) - delvis
4. beträffande ikraftträdandereglerna
att riksdagen med anledning av förslaget i proposition
1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 samtliga
yrkanden i denna del samt med avslag på motion 1991/92:Fi44
yrkande 39 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 1 (s) - delvis
5. beträffande information till riksdagen om
bostadsfinansieringen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi42 yrkande 5,
res. 1 (s) - delvis
res. 2 (nyd)
6.beträffande höjd garanterad ränta m.m. år 1993
att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd garanterad
ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre
bestämmelser samt avslår motionerna 1991/92:Bo14 yrkande 6 och
1991/92:Fi44 yrkande 36,
res. 3 (s)
7.beträffande avveckling av investeringsbidraget
att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om avveckling av
investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder samt
avslår motionerna 1991/92:Fi41 yrkande 12 och 1991/92:Fi44
yrkande 37,
res. 4 (s)
8. beträffande den regionala bostadspolitiska
organisationen
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 bilaga
I:5 avsnitt 2 och motion 1991/92:Bo14 yrkande 8 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande nettoaviseringssystemet
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 avsnitt
2 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 13,
res. 5 (s)
11.beträffande en fond för tomma lägenheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 15,
res. 6 (s)
12.beträffande bosparande inom allmännyttan
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 11,
res. 7 (s)
13.beträffande ungdomsbostadsstöd och
ungdomsbostadsdelegationen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5 och 10,
res. 8 (s)
14.beträffande vissa villkor för
bostadsfinansieringsstöd
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 7,
res. 9 (s)
15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 9,
res. 10 (s)
16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning av
bostadsområden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi59 yrkande 7,
res. 11 (s)
17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 16,
res. 12 (s)
18.beträffande räntebidragsanslaget
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bilaga 8 och med avslag på motion
1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m.
för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
29310000000kr.
res. 13 (s) - villk. res. 8
Stockholm den 26 maj 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart
Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune
Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm
(nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c) och Lars
Stjernkvist (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) varit
närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom. 1--5)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Ett reformerat" och på s. 25 slutar med "år 1995"
bort ha följande lydelse:
Åren 1946--1948 fastställde statsmakterna riktlinjerna för
efterkrigstidens bostadspolitik. Det allmänna målet för denna
politik var att successivt höja bostadsstandarden. Detta skulle
ske genom att bostadsbristen avvecklades och utrymmesstandarden
höjdes. Som norm för boendekostnaden skulle gälla att kostnaden
för en rimlig familjebostad borde motsvara 20 % av den
genomsnittliga inkomsten för en industriarbetare. De finansiella
insatserna som krävdes för att förverkliga de bostadspolitiska
målen skulle i huvudsak göras av staten. De nu beskrivna
riktlinjerna har vid skilda tillfällen konkretiserats och
reviderats; dock har utgångspunkten varit att den sociala
bostadspolitiken skall vara vägledande för statsmakternas
insatser beträffande boendet. Den senaste större och mera
grundläggande genomgången av riktlinjerna för bostadspolitiken
gjordes av riksdag och regering i slutet av 1960-talet. Enligt
uttalanden av regeringen 1966 och 1967 -- uttalanden som
godkändes av riksdagen -- skall samhällets mål för
bostadsförsörjningen vara att hela befolkningen skall beredas
sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade
bostäder till skäliga kostnader. Denna målsättning har därefter
gällt för de bostadspolitiska insatserna. Beträffande
utrymmesstandarden anslöt sig riksdagen år 1986 till ett
uttalande från regeringen av innebörden att, beträffande
bostadsbidragen, dessa borde utformas så att alla hushåll på
sikt borde kunna hålla sig med moderna bostäder som ger varje
barn ett eget rum. Om riksdagen accepterar det nu framlagda
regeringsförslaget kommer det sociala målet, som sålunda väglett
de bostadspolitiska strävandena i ca 50 år, inte längre att
kunna hävdas. Därmed finns en uppenbar risk att vi får ökade
klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre
ställda lämnas utanför den samhällssolidaritet som hittills
präglat bostadspolitiken. Även bostadspolitiken kommer då att
överlämnas till "marknadskrafterna". Den sociala
bostadspolitiken som gjort att vi i Sverige kommit längre än de
flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och jämlikt boende
kommer -- om regeringens förslag om en avveckling av
bostadssubventionerna genomförs -- att raseras. Regering och
riksdag har redan hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) och mot
Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag beslutat att
avskaffa vissa krav för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av
bostäder. Det gäller bl.a. den kommunala anvisningsrätten,
markvillkoret och produktionskostnadsprövningen. Det nu aktuella
regeringsförslaget innebär ytterligare ett nytt stort steg på
vägen mot en bostadpolitisk nedrustning. Om förslaget genomförs
kommer marknadskrafterna att bestämma vad som skall byggas, var
och för vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och
vad det kommer att kosta att bo. Utskottet delar uppfattningen i
motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 om att
den bostadssociala politiken även i fortsättningen bör ligga
till grund för de bostadspolitiska reformer som från tid till
annan kan behöva göras.
Förslaget i propositionen har förberetts av en enmansutredare
(Georg Danell). Utredningens direktiv beslöts vid regeringens
sammanträde den 12 december 1991. Utredaren överlämnade sitt
betänkande SOU 1992:24 Avreglerad bostadsmarknad i mars 1992
dvs. efter cirka tre månaders arbete. Betänkandet har
remissbehandlats. Remisstiden har varit knappt två veckor. Flera
remissinstanser har kritiserat detta förhållande och anser det
inte möjligt att göra en fullständig analys av utredarens
förslag. Kritik beträffande den korta remisstiden förs fram
bl.a. av Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, LO, TCO,
Stadshypotekskassan och AB Spintab.
Propositionen överlämnades till riksdagen i slutet av april
månad. Efter motionstidens utgång har utskottet haft två veckor
på sig att behandla detta omfattande ärende. En sådan
behandlingsordning kan riksdagen inte acceptera. Det ligger
därför i sakens natur att ett så viktigt utredningsförslag som
får så omfattande betydelse borde beredas på ett mera
omsorgsfullt och helgjutet sätt än vad som nu varit fallet.
Trots den korta remisstiden har remissinstanserna pekat på många
brister och icke acceptabla konsekvenser i utredningens förslag.
Dessa brister har inte beaktats vid utarbetandet av
regeringsförslaget.
Utskottet kommer i det följande att fästa uppmärksamheten på
vissa av de utgångspunkter som ligger till grund för
utredningens och regeringens förslag. En av dessa utgångspunkter
är räntans betydelse för bostadsfinansieringen både för de
boende och för staten. Utskottet har ingen annan uppfattning än
regeringen och utredaren om nödvändigheten av att en press nedåt
på räntan är viktig för att också pressa ned statens kostnader
för räntebidragen. Den relevanta utgångspunkten är vad en
sänkning av räntan skulle betyda för belastningen på
statsbudgeten om nuvarande räntebidragssystem behölls. I
boverkets remissvar har en beräkning gjorts av hur
räntebidragsanslaget utvecklas vid en marknadsränta om 12 resp.
8 %. Vid ett årligt påbörjande om 18000 lägenheter i
flerbostadshus och 7000 lägenheter i småhus, vilket är
utredningens antagande, beräknas belastningen på statsbudgeten
-- om nu gällande regler även fortsättningsvis kommer att
tillämpas samt med hänsyn tagen till den nytillkommande
produktionen och hus i beståndet budgetåret 1997/98 -- att bli
drygt 27 miljarder vid en marknadsränta om 12 % och ca 7
miljarder vid en marknadsränta om 8 %. Förutom att det nu
redovisade belyser räntans betydelse i sammanhanget kan erinras
om att besparingen i dagens system i vart fall inte understiger
de som utredaren beräknat skulle bli effekterna av hans förslag.
Argumentet att av omsorg om statens finanser skapa ett nytt
system kan således inte anses korrekt.
Vad beträffar effekten av regeringsförslaget från den boendes
utgångspunkt kan noteras följande. Med hänvisning till exempel i
utredningen -- exempel som också finns i propositionen -- anges
att kapitalutgifterna för en lägenhet i flerbostadshus och i
småhus åren 1993 och 1995 understiger kapitalutgifterna år 1993
jämfört med nuvarande system. Kapitalutgifterna per månad år
1993 anges vara ca 500 kr. lägre i flerbostadshusfallet och ca
700 kr. lägre när det gäller egnahem om regeringens förslag
genomförs än om dagens system tillämpas. Den jämförelse som görs
i propositionen är emellertid inte korrekt. Enligt propositionen
förutsätts, som framgått ovan, en egen insats på omkring 10 % av
investeringen. I utredningen har förvånande nog inte räknats med
någon utgift för den egna kapitalinsatsen. Ännu mera förvånande
är att regeringen utan kommentar för vidare utredarens
beräkningar. En av förutsättningarna i propositionen är nämligen
att "den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på ett
sådant sätt att den inte föranleder ränteutgifter". Detta måste
anses mycket anmärkningsvärt och är i hög grad orealistiskt.
Utskottet konstaterar att denna utgångspunkt förmodligen använts
för att ge sken av att kapitalutgifterna med regeringens förslag
är lägre än i dagens system. Redan vid en ränta på 10 % efter
skatt för det egna kapitalet -- ett inte särskilt djärvt
antagande -- inträffar omvända förhållanden; kapitalkostnaderna
enligt utredningens och regeringens förutsättningar blir då
högre redan år 1993 än om dagens regler gäller; denna skillnad
kommer att förstärkas över tiden så länge räntebidrag utgår.
Även utifrån ett privatekonomiskt betraktelsesätt måste
beräkningarna underkännas. Också i många av remissvaren på
utredningen anförs en liknande uppfattning. Riksbyggen anför
följande om den "privatekonomiska boendekalkylen":
Utredningen rör sig lättsinnigt med siffror. I kapitel 11
presenteras beräkningar över utredningsförslagens
kostnadskonsekvenser. I dessa beräkningar har utredaren valt att
inte beakta vissa poster, bland annat nettoräntan på egen insats
och merkostnaden för garage. I det verkliga livet blir man inte
lika lätt av med dessa kostnader. Den reella kostnaden för en
genomsnittlig hyreslägenhet som byggs 1993 blir, om
marknadsräntan är 12 procent och om alla kostnader beaktas,
7300 kr istället för de 4529 kr utredningen anger. Med alla
kostnadsposter inkluderade blir skillnaden i förhållande till
1992 inte 150 kr som utredningen påstår utan över 1400 kr.
Om marknadsräntan antas vara 8 procent påstår utredningen att
kostnaden för samma lägenhet sjunker med 635 kr i förhållande
till 1992. Det verkliga förhållandet är att kostnaden ökar med
mer än 500 kr.
Det finns anledning att också ta upp frågan om hur regeringens
förslag kan tänkas påverka påbörjandet av ny- och ombyggnad av
bostäder. I en i mars 1992 utgiven publikation från boverket
kallad "Bostadsmarknad i förändring" beräknas att ca 35000
lägenheter i genomsnitt bör färdigställas per år t.o.m. år 2000.
Till detta kommer enligt verket omkring 300000 lägenheter som
behöver byggas om under perioden fram till sekelskiftet.
Utskottet har inte skäl ifrågasätta att en bostadsproduktion och
ombyggnad av minst denna omfattning behövs.
Det finns emellertid mycket som talar för att en nödvändig ny-
och ombyggnad av den av boverket angivna storleken inte kommer
att kunna uppnås om regeringens förslag genomförs. Från skilda
håll har hävdats att nära nog ett totalstopp för nyproduktion
och ombyggnad blir följden om förslaget förverkligas.
Beträffande de lägenheter som trots allt kan komma att
produceras kommer att gälla att de blir mindre än dagens, av
sämre kvalitet och avsevärt dyrare. Dessa lägenheter skall i
inte ringa omfattning efterfrågas av nybildade hushåll, ungdomar
och andra som ofta har en svag betalningsförmåga och av vilka
det dessutom skall krävas ett ökat bosparande.
Utskottet avstyrker med det anförda regeringens förslag till
ett reformerat bostadsfinansieringssystem. Bostadssektorn är så
viktig att det är uteslutet att den skall överlämnas åt de s.k.
marknadskrafterna. Fortfarande bör bostadspolitiken ha ett klart
socialt innehåll så att de goda bostäder som hittills byggts och
som förhoppningsvis kommer att byggas även i framtiden kan
efterfrågas också av betalningssvaga hushåll. Endast utifrån ett
socialt synsätt kan den bostadspolitik som i allt väsentligt
varit lyckosam och till gagn för medborgarna befästas och
utvecklas. Det skall inte förnekas att en ny tid kräver nya
lösningar också avseende statens och kommunernas insatser på det
bostadspolitiska fältet. Därför finns anledning att utvärdera
effekterna av dagens bostadsfinansieringssystem och ersätta det
med ett nytt som bättre än regeringens svarar upp mot den
målsättning utskottet ovan redovisat.
Dagens räntebidragssystem bör således ersättas av en ny
bostadsfinansieringsreform som bl.a. bättre än i dag är ägnad
att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett
alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det
behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt. Det är
som framgått av vad nyss anförts hushållens behov och
värderingar, inte skatte- och bidragsregler, som skall styra
valet av upplåtelseform eller boendealternativ. Ett nytt system
måste också bättre än dagens ordning skapa rimliga
kostnadsrelationer mellan nyare och äldre årgångar.
Det är synnerligen viktigt att ett bostadsfinansieringssystem
får ett så brett parlamentariskt stöd att kommuner, byggherrar
och entreprenörer m.fl. kan planera långsiktigt. De skall också
kunna räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av
ekonomiska och politiska konjunktursvängningar. Både
räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt till
grund för propositionen har utarbetats av enmansutredningar. För
att skapa nödvändig parlamentarisk förankring bör alltså ett
nytt alternativ utarbetas inom en parlamentarisk utredning med
bred representation från olika politiska partier i syfte att nå
en politiskt långsiktig uppgörelse som inte ifrågasätts efter
relativt små förändringar i majoritetsförhållandena.
Förutsättningarna för en uppgörelse bör efter de senaste årens
utredningsarbete vara goda. Remissyttrandena över betänkandet
"Avreglerad bostadsmarknad" visar att det finns beredskap
också från många av aktörerna på bostadsmarknaden att
konstruktivt bidra i arbetet med att utforma ett system med de
egenskaper som krävs.
Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk
utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår --
tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett
förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att
samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som
är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,
även åt dem med begränsade ekonomiska möjligheter.
I avvaktan på att ett nytt finansieringssystem kan införas
bör, som anförs i Vänsterpartiets partimotion Fi44 och i motion
Bo14 (s), räntelånesystemet gälla. Detta system ger, som framgår
av den sistnämnda motionen, avsevärt lägre boendekostnader
jämfört med förslaget i propositionen. Räntelånesystemet bör
införas fr.o.m. den 1 juli 1992 för nya hus och för hus i
beståndet fr.o.m. den 1 januari 1993.
Vad utskottet nu anfört om ett nytt
bostadsfinansieringssystem, om den sociala bostadspolitiken och
om en parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt
system bör riksdagen med anledning av de båda motionerna som sin
mening ge regeringen till känna. Förslaget i propositionen
avstyrks liksom förslag i motioner om förändringar av vissa
enskildheter i regeringens förslag.
Sammanfattningsvis innebär vad nu förordats att ett
tillkännagivande bör göras med anledning av motion Bo14 (s)
yrkandena 1--3. Med anledning av dessa motionsförslag och
förslagen i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkandena 33--35
och 38 avstyrker utskottet regeringens förslag om ett reformerat
bostadsfinansieringssystem. Yrkandena 39 och 40 i denna motion
får närmast anses vara andrahandsyrkanden. Med hänvisning till
vad utskottet anfört om att regeringens förslag inte bör
genomföras får dessa yrkanden anses sakna aktualitet. Detsamma
gäller motion Bo15 (c) och Ny demokratis partimotion Fi42
yrkande 5.
dels att momenten 1--5 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:1--5.beträffande ett reformerat
bostadsfinansieringssystem m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14
yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38 samt med
avslag på förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt
2 yrkandena 1--3 och motionerna 1991/92:Bo15, 1991/92:Fi42
yrkande 5 och 1991/92:Fi44 yrkandena 39 och 40 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt
bostadsfinansieringssystem byggt på bostadssociala värderingar
m.m.,
2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen
(mom.5)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1995" bort ha
följande lydelse:
Det av utskottet förordade systemet är av genomgripande
karaktär när det gäller finansiering av ny- och ombyggnad av
bostäder. Avgörande för om systemet skall få de positiva
effekter som förutsätts är bl.a. en lugnare ränteutveckling och
minskade produktionskostnader i boendet. Det är av stor vikt att
riksdagen och bostadsutskottet får information om vilka positiva
och negativa effekter finansieringssystemet har i den praktiska
hanteringen. Av vikt är också att snabbt få signaler om ifall
systemet i vissa delar bör revideras. Den nu efterfrågade
informationen bör lämnas bostadsutskottet av det statsråd som i
regeringen närmast har ansvaret för bostadsförsörjningsfrågorna.
En första redovisning bör lämnas riksdagen våren 1994. Därefter
bör information lämnas vid varje årsskifte.
Vad utskottet nu med anledning av Ny demokratis partimotion
Fi42 yrkande 5 anfört om information om finansieringssystemet
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5.beträffande information till riksdagen om
bostadsfinansieringen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi42 yrkande 5
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Som ovan" och på s. 29 slutar med "motionsyrkandena
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Företrädare för den nuvarande regeringen utlovade under förra
årets valrörelse minskade boendekostnader och sänkta hyror.
Detta till trots har man redan efter ett drygt halvårs
regeringsinnehav hunnit vidta ett flertal åtgärder som leder
till kraftigt höjda hyror. Nu återkommer regeringen med förslag
om extra upptrappningar av den garanterade räntan som kommer att
leda till ytterligare höjningar av boendekostnaderna.
Enligt regeringens egna beräkningar leder det nu aktuella
förslaget om besparingar på 3,4 miljarder kronor till ökade
kapitalkostnader på 70 kr./m2, för de berörda årgångarna.
Detta motsvarar ca 450 kr. i månaden för en normal
trerumslägenhet. Härutöver tillkommer övriga kostnadsökningar.
Detta är givetvis helt oacceptabelt i dagens läge då många
hushåll redan har stora problem att få ekonomin att gå ihop.
Den av regeringen förda bostadspolitiken med ständigt
återkommande åtgärder som ökar boendekostnaderna kommer i sin
förlängning leda till en ökad segregation och utslagning på
bostadsmarknaden. För att slå vakt om en socialt inriktad
bostadspolitik måste det nu aktuella regeringsförslaget om s.k.
extra upptrappningar av den garanterade räntan m.m. avvisas av
riksdagen. Utskottet tillstyrker således motionerna Bo14 (s)
yrkande 6 och Fi44 (v) yrkande 36 om att riksdagen bör avslå
regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6.beträffande höjd garanterad ränta m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14 yrkande
6 och 1991/92:Fi44 yrkande 36 avslår förslaget i proposition
1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd
garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt
äldre bestämmelser,
4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Enligt den" och slutar med "de avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Regeringens förslag att helt slopa investeringsbidraget för
ny- och ombyggnad av bostäder skulle om det genomfördes leda
till ytterligare boendekostnadshöjningar utöver dem som redan
blivit följden av andra åtgärder från regeringens sida. Dessutom
skulle följderna för bostadsproduktionen bli mycket allvarliga.
För att minska arbetslösheten och utnyttja dagens relativt
sett lägre byggkostnader bör åtgärder i stället vidtas för att
underlätta att angelägna ny- och ombyggnader kommer i gång.
Tvärtemot vad regeringen föreslår bör staten således stimulera
en ökad bostadsproduktion. En av de åtgärder som behöver vidtas
är att kraftigt höja investeringsbidraget i stället för att
avveckla det. Ett sådant förslag läggs fram i den
socialdemokratiska partimotionen Fi41 där det föreslås att
investeringsbidraget fr.o.m. den 1 januari 1992 skall utgå med
8,8%.
Med hänvisning till vad ovan anförts avstyrker utskottet i
enlighet med vad som föreslås i Vänsterpartiets partimotion Fi44
yrkande 37 regeringens förslag om en avveckling av
investeringsbidraget. Vidare anser utskottet att riksdagen i
enlighet med vad som föreslås i Socialdemokraternas partimotion
Fi41 yrkande 12 skall ge regeringen till känna att
investeringsbidraget skall höjas till 8,8% fr.o.m. den 1
januari 1992.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7.beträffande avveckling av investeringsbidraget
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi41 yrkande
12 och 1991/92:Fi44 yrkande 37 samt med avslag på förslaget i
proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om
avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av
bostäder som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Beslutet om" och slutar med "avstyrks således" bort
ha följande lydelse:
I samband med beslutet om en avveckling av
tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år avgav
Socialdemokraterna en reservation med följande lydelse (se bet.
1991/92:BoU16 s. 67):
Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en
avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform
har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa
byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar
av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till
stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där
även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och
förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den
socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på
tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.
Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning
medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av
bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen
kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när
nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom
den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.
Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit
under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser
från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet
uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden
av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.
Argumenten i den vid tidigare riksdagsbehandling avgivna
reservationen har fortsatt giltighet. Under den senaste månaden
har rapporterna fortsatt att strömma in om de allvarliga
konsekvenserna som kommer att bli följden om inte beslutet om en
avveckling av tilläggslånen ändras. Situationen är särskilt
alarmerande med tanke på att det till stor del är bostadsområden
som även har att brottas med svåra sociala problem som drabbas
av en avveckling av tilläggslånen.
Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan anförts att
riksdagen bör ställa sig bakom förslaget i den
socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 13 om att
tilläggslånen för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för
hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30 år bör återinföras
och att ramen för beslut om tilläggslån bör fastställas till 425
milj.kr. för budgetåret 1992/93.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
samt medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus
som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på
425000000kr. för budgetåret 1992/93,
6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Yrkande 15" och slutar med "s. 45)" bort ha följande
lydelse:
Utskottet instämmer i förslaget i den socialdemokratiska
partimotionen Fi41 yrkande 15 om att även allmännyttiga
bostadsföretag bör ges möjlighet att upprätta fonder för att
finansiera tomma lägenheter. Dessa företag bör ges motsvarande
möjlighet som i dag gäller för de bostadskooperativa företagen
att fondera medel för att utjämna tillfälliga problem med
outhyrda lägenheter. Regeringen bör efter kontakter med berörda
fastighetsägare återkomma till riksdagen med ett förslag med den
förordade inriktningen.
Vad utskottet i denna fråga med anledning av den
socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkade 15 ovan anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11.beträffande en fond för tomma lägenheter
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Inte heller" och slutar med "detta förslag" bort ha
följande lydelse:
Utskottet finner det i motion Bo14 (s) framlagda förslaget om
ett bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga
bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna ordningen med
ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge hyresgästerna
förmånligare villkor än banksparande samtidigt som
bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.
Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses
som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt
ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av
fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja
i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till
omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga
bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av motion Bo14 (s)
yrkande 11 anfört om bosparande bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12.beträffande bosparande inom allmännyttan
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Förslagen om" och på s. 34 slutar med "tidigare
riksdagsbehandling" bort ha följande lydelse:
Ungdomarna utgör en av de svagaste grupperna på
bostadsmarknaden. Även i de kommuner där bostadsköerna blivit
något kortare under de senaste åren kvarstår svårigheterna för
ungdomar att få sin första egna bostad. Orsaken är bl.a. att
många ungdomar har svag betalningsförmåga.
För att förbättra ungdomars möjlighet att få en egen bostad
vidtog den socialdemokratiska regeringen ett flertal åtgärder,
bl.a. infördes ett ungdomsbostadsstöd och inrättades en
ungdomsbostadsdelegation. På initiativ av den borgerliga
regeringen har både stödet och delegationen avskaffats sedan
regeringsskiftet.
Enligt utskottets mening måste samhället ta ansvar för att
även ungdomarna skall kunna tillgodose sitt behov av bostäder.
Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) föreslås i detta
syfte. Ungdomsbostadsstödet bör således återinföras och
25milj.kr. anslås för detta ändamål. Vidare bör
ungdomsbostadsdelegationen återupprättas som en samlad instans
som kan agera gentemot kommuner och fastighetsägare för att få
fram bostäder lämpade för ungdomar.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo14 (s) yrkandena 5
och 10 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13.beträffande ungdomsbostadsstöd och
ungdomsbostadsdelegationen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5
och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Även förslaget" och slutar med "således
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) anförs om
villkor som bör ställas för statligt stöd till
bostadsfinansiering. Markvillkoret och kravet på kommunal
bostadsanvisningsrätt bör således återinföras. Dessutom bör en
försöksverksamhet med kommunal produktionskostnadsprövning
påbörjas. I en reservation (s) anfördes i denna fråga tidigare i
år (se 1991/92:BoU16 s. 61):
Som en förutsättning för statens stöd till
bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal
bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i
en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot
väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör
dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även
fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för
att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett
finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det
naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som
kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen
eftersätts.
Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda
uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att
bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en
förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även
enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den
kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning
för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den
återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att
prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag
(s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där
byggs upp.
Vad som anfördes i denna reservation och som nu tas upp i
motion Bo14 (s) äger fortsatt giltighet.
Vad utskottet ovan med anledning av förslaget i motion Bo14
yrkande 7 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14.beträffande vissa villkor för
bostadsfinansieringsstöd
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Frågan om" och slutar med "Yrkandet avstyrks" bort
ha följande lydelse:
Vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) om flexibilitet med
bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder
anför utskottet följande.
Det är angeläget att kommunerna nu med förtur löser de äldres
och handikappades behov av ett mer anpassat boende. Äldre och
handikappade bör ges möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad
eller sitt bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på
särskilda äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en
utbyggnad av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.
Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny-
och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet
till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på resp.
kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna
funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång till
tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser
utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av
gruppbostäder bör återinföras.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av yrkande 9 i motion
Bo14 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden
(mom. 16)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Utskottet står" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:
I motion Fi59 (s) föreslås att riksdagen skall ändra sitt
beslut tidigare i år om att avskaffa bidraget till konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden. Socialdemokraterna motsatte sig
detta beslutet. I en reservation anförde bostadsutskottets
s-ledamöter (se 1991/92:BoU11 s. 6):
Under de tre senaste budgetåren har hela bidragsramen dvs. 15
milj.kr., per budgetår tagits i anspråk. Under denna period har
ca 600 ärenden avseende ca 32000 lägenheter fått stöd.
Boverket anför i sin anslagsframställning att bidraget är ett
viktigt incitament för bostadsföretag att överväga konstnärlig
utsmyckning. Utskottet vill för sin del tillägga att
kombinationen av bidrag å ena sidan och stöd i form av
räntebidrag och kreditgaranti eller stöd enligt förordningen
(1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring å den andra
innebär att stöd kan lämnas inte bara till konstnärlig
utsmyckning i samband med nyproduktion av bostäder. Genom den
konstruktion bidragsgivningen fått är det alltså möjligt att
också i samband med åtgärder som avser förbättringar i utemiljön
i befintliga bostadsområden t.ex. vid gårdssaneringar erhålla
bidrag och räntestöd. Utskottet anser det viktigt att den
konstnärliga utsmyckningen kan komma till utförande också i
befintliga bostadsområden.
Utskottet kan inte godta de motiv som i budgetpropositionen
anförts för att avveckla bidragsgivningen. I likhet med vad i
motionerna anförts finner utskottet det väsentligt att bidrag
enligt nuvarande regler kan beviljas även fortsättningsvis.
Utskottet anser således att bidragsramen oförändrat bör vara 15
milj.kr. även för nästa budgetår.
Utskottet instämmer i att bidraget till konstnärlig
utsmyckning är av ett sådant värde att bidrag även
fortsättningsvis bör utgå. Som föreslås i motion Fi59 (s)
yrkande 7 bör beslut om bidrag få fattas inom en ram om
15milj.kr. under budgetåret 1992/93. Vad utskottet anfört i
denna fråga med anledning av motionen bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi59 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
samt medger att beslut om bidrag till konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden får lämnas inom en ram om 15000000kr. under
budgetåret 1992/93,
12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador
(mom. 17)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Regeringen föreslog" och slutar med "detta yrkande"
bort ha följande lydelse:
Bidraget till fukt- och mögelskadade hus i småhusbeståndet
utgör en viktig del av det statliga stödet inom
ombyggnadssektorn. Saneringen av hälsovådliga hus måste även
fortsättningsvis vara en prioriterad uppgift. Riksdagen avvisade
tidigare i vår ett förslag från regeringen om att avveckla denna
stödform. Enligt utskottets mening bör nu tillräckliga medel
ställas till fondens förfogande för att trygga en fortsatt
verksamhet. Av detta skäl bör riksdagen ställa sig bakom
förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 16
om att utöka ramen för bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador med ytterligare 50 milj. kr. samt som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:BoFi41 yrkande
16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
samt medger att ramen för bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador vidgas till 455000000kr.,
13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 8
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Utskottets ovan" och slutar med "fråga avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Ett förslag om återinfört ungdomsbostadsstöd som grundade
anslagsyrkandet i motion Bo232 (s) yrkande 7 förs fram också i
den med anledning av kompletteringspropositionen väckta motionen
Bo14 (s) yrkande 5. Utskottet har ovan ställt sig bakom detta
förslag. Anslagsförslaget i motion Bo232 (s) bör således
godkännas av riksdagen.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18.beträffande räntebidragsanslaget
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bilaga 8 samt motion 1991/92:Bo232
yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m. för budgetåret
1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 29335000000kr.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag ansluter mig till följande reservationer (s):
1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem (mom. 1--5)
3. Höjd garanterad ränta m.m. år 1993 (mom. 6)
4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7)
5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10)
7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12)
8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13)
9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)
11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden
(mom. 16)
12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador
(mom. 17)
13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Kvalitetsaspekten vid utformningen av
bostadsfinansieringssystemet
Som framgår av Vänsterpartiets partimotion Fi44 finns stor
risk att den s.k. schablonen i bidragsunderlaget sätts så snävt
att det inte blir möjligt att bygga bostäder av god kvalitet.
Liknande farhågor har framförts av flera remissinstanser och
också i reservation 1 till detta betänkande. Det finns anledning
att nu stryka under vikten av att kvalitetsaspekten beaktas om
riksdagen accepterar regeringsförslaget trots de uppenbara
brister det har.
Ikraftträdandereglerna
Även om jag inte kan acceptera regeringens förslag till en
reformering av bostadsfinansieringssystemet vill jag bestämt
hävda att det är oacceptabelt att driva igenom ett så stort och
komplicerat förslag i riksdagen på ca fem veckor. Det hela blir
inte bättre av att utredningen arbetat under mycket stark
tidspress och att remisstiden endast varit ca 14 dagar. Om nu
riksdagen trots den bristfälliga beredningen godkänner
regeringsförslaget bör det inte träda i kraft förrän vid
årsskiftet 1993/94.
Bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7maj 1992 om
ett nytt system för bostadsfinansiering
Bilaga
Inbjudna (i den ordning de deltog)
Urban Bäckström, statssekreterare, finansdepartementet
Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken
Sören Rung, direktör, Svensk Fastighetskredit
Gösta Blücher, generaldirektör, boverket
Bengt Nyman, direktör, Fastighetsägareförbundet
Bengt-Owe Birgersson, direktör, SABO
Hans Almgren, utredningschef, HSB:s riksförbund
Nils Schirren, direktör, Sveriges villaägareförbund
Erik Lundberg, kanslichef, Hyresgästernas riksförbund
Pia Nilsson, bankdirektör, Nordbanken
Deltagande riksdagsledamöter
Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice
ordförande, Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling
Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael
Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan
Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson
(c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Lars Stjernkvist
(s), Siw Persson (fp), Harry Staaf (kds) och Eva Zetterberg (v).
Protokoll från bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7
maj 1992 om ett nytt system för bostadsfinansiering
I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder
som tillhör protokollet.
Ordföranden Agne Hansson (c): Det är dags att starta
bostadsutskottets utfrågning, som berör regeringens nya förslag
till bostadsfinansiering. Jag vill å utskottets vägnar hälsa
alla välkomna hit -- de som är kallade hit för att frågas ut,
liksom utskottets ledamöter, intresserade åhörare och massmedia.
Vi har ett pressat tidsprogram under förmiddagen. Vi måste
vara klara senast kl. 12.00. Då startar överläggningarna i
kammaren med voteringar i bl.a. ärenden från utskottet. Vi måste
alltså vara i kammaren kl. 12.00.
Jag vädjar till samtliga, såväl de som skall föredra som de
som skall fråga, att hålla tiderna. Jag tvingas att vara hård på
den punkten. De som frågar får inte göra inlägg utan endast
ställa raka frågor.
Frågan om bostadsfinansiering har väckt stort intresse. Det är
en viktig fråga som berör många. Många organisationer har undrat
varför de inte har fått möjlighet att också bli utfrågade. Vi
har inte från utskottets sida diskriminerat någon, utan det är
fråga om att få ihop ett vettigt program för en utfrågning. Vid
det här tillfället har vi kallat de organisationer som är här
nu, en annan gång kanske det blir några andra som blir kallade.
Det är det hårt pressade tidsprogrammet som har gjort att vi
inte har kallat in ytterligare organisationer, myndigheter osv.
Först på föredragningslistan är synpunkter från
förslagsställarna på finansdepartementet. Motionstiden på
propositionen utgår den 11 maj. Sedan börjar behandlingen i
utskottet.
Urban Bäckström: Jag vill passa på och presentera två
medarbetare som har varit direkt ansvariga för propositionen.
Urban Zetterqvist är planeringschef i departementet. Peter
Rentsch är enhetschef och departementsråd.
Bild 1
Propositionen handlar om nybyggnationen. I debatten får man
oftast intrycket att det är fråga om hela bostadsbeståndet. Men
förslaget till finansiering i framtiden berör en mycket liten
del av alla de bostäder som kommer att finnas i vårt land.
Propositionen innehåller också ett förslag till besparing. Men
den framställning jag inriktar mig på nu berör
finansieringsförslaget.
Bild 2
Det är värt att notera ett par omständigheter. En oerhört
viktig omständighet är att det system som har funnits sedan
mitten av 1970-talet har kostat oerhört mycket för statskassan.
Den undre delen av staplarna visar räntebidragen. Vi ser den
fullkomliga explosionen under de senaste åren. Det är inte något
nytt som den nuvarande regeringen har konstaterat. Det har även
den tidigare regeringen konstaterat. Jag återkommer till det
litet senare.
Bild 3
Vidare har vi de fördelningspolitiska förhållandena för
stödet. Jag tycker att denna bild visar vad det handlar om. Det
är fråga om ett stort stöd som går till en liten grupp. 25
miljarder kronor, dvs. 85% av stödet, går till en liten del av
hushållen, 7%.
Bild 4
Bakom ökningen av subventionerna under de senaste åren ligger
några olika omständigheter. En är att det har byggts mycket
under de senaste åren på 1980-talet. En annan omständighet som
är viktig att notera är att det har varit en explosion i
prisutvecklingen av byggkostnaderna.
Diagrammet visar att produktionskostnaderna har fördubblats
sedan 1974. Det sammanhänger med det år det nuvarande systemet
infördes. Om det här beror på systemet eller inte går inte att
säga eftersom det inte är väl belagt. Men omständigheten att
kostnaderna började stiga kraftigt när systemet infördes är en
varningssignal. Hur det än är med orsakerna, anser jag att man
skall notera att ingen statsbudget eller samhällsekonomi klarar
en sådan utveckling av subventionerna och
produktionskostnaderna.
Bild 5
En annan omständighet bakom de ökade kostnaderna är de höga
svenska räntorna. De ligger långt över ränteutvecklingen i vår
omvärld. Vi ser också den dramatiska stegringen under slutet av
1980-talet.
Bild 6
De stora subventionerna har byggts upp av höga byggkostnader.
Frågan är om inte de höga byggkostnaderna har uppstått på grund
av konstruktionen av subventionssystemet.
Byggandet har varit anpassat till regler. Subventionssystemet
har, som vi alla vet, varit krångligt. Byggandet, kvalitet och
omfattning, har anpassats till det system som har funnits. Det
borde rimligen vara tvärtom.
Jag visade bilden som illustrerar det höga ränteläget. Det är
en viktig del för att få ned subventionerna i framtiden. Summan
av allt detta är att kostnaderna för staten blir orimligt höga.
Det måste vi göra något åt.
Bild 7
Förslaget sätter in bostadspolitiken i den ekonomiska
politiken. Innehållet i propositionen bygger på tre delar. Det
första är att avreglera bidragssystemet. Det andra är att under
en lång övergångsperiod planmässigt avveckla
räntesubventionerna. Det tredje är att skapa en bättre
marknadskänsla för hyresgästerna. Nu är de helt skyddade från
räntehöjningar och därmed också från räntesänkningar. Det finns
praktiskt taget ingen räntekänslighet i systemet.
Det här bidrar till att skapa en känslighet för
produktionskostnaderna, som förutom räntorna är viktiga. Till
följd av lågkonjunkturen ser vi en prispress på byggkostnaderna.
Prispressen kommer att bidra till en allmänt sett lägre
inflationstakt i ekonomin. Vi ser redan resultatet av detta.
Inflationstakten i Sverige är lägre än i de flesta andra
industriländer. Lägre priser kommer så småningom att leda till
en period med lägre räntor. Erfarenhetsmässigt vet vi att det
kan ta något år efter det att inflationen har fallit innan
räntorna sjunker. Men de kommer att sjunka. Frågan är hur lång
tid anpassningen kommer att ta.
Lägre räntor ger så småningom en bättre ekonomisk tillväxt i
ekonomin. Detta skapar ökade skatteintäkter, möjlighet att sänka
skatter och en fortsatt avveckling av subventionerna. Det leder
i sin tur till en fortsatt prispress.
Förslagen i propositionen försöker sätta in bostadspolitiken i
sitt sammanhang, dvs. i hela den ekonomiska politiken.
Bild 8
Förslagen i sammandrag innebär en avreglering, räntebidrag som
gradvis avvecklas och en kontrollstation efter tre år där det
går att se hur det hela har fungerat, finansiering med hjälp av
en statlig garanti och dessutom en liten möjlighet att omfördela
räntekostnaderna.
Bild 9
Jag går in något översiktligt på detaljerna. Räntebidraget
bygger på ett starkt förenklat bidragsunderlag. Det ser jag som
en viktig del i propositionen. Den planmässiga avvecklingen av
räntebidragen påbörjas, och det blir en avstämning efter tre år.
Det hindrar naturligtvis inte att regeringen måste följa
utvecklingen noga från var vi nu är fram till periodens slut
1995.
Bild 10
Bilden visar bidragsunderlaget för nybyggnad. Det är lika för
alla bostäder, en jämn schablon, oavsett var i landet det byggs,
vad slutkostnaden blir och vilka tilläggskvaliteter som väljs.
Det är fråga om ett grundbelopp och sedan ett tilläggsbelopp för
ytor upp till 120 kvadratmeter.
Det hela är avstämt så att det skall finnas utrymme att öka
kontantinsatsen vid produktionen från nuvarande 5% till
10%.
Bild 11
Systemet innehåller också kreditgarantier. Bilden visar en
fastighetsinvestering på 930000 kr. Den finansieras med
bottenlån. Bottenlåneinstitutet gör en värdering av vad man vill
belåna fastigheten till -- med panträtt. I det här exemplet är
det 592000 kr. Därefter ges en statlig kreditgaranti. Den
beräknas på basis av bidragsunderlaget, 30%.
Det här är en investering på 100 kvadratmeter. Räknar vi på
schablonbeloppet, fastställs bidragsunderlaget till 845000 kr.
Den statliga kreditgarantin ges på 30% av detta belopp. I det
här exemplet är det 253500 kr.
Den egna insatsen blir i det här exemplet 84500 kr. Här
finns, som jag sade tidigare, ett omfördelningsutrymme på 10%.
Under en 10-årsperiod får man, om man vill, låna utrymmet på
10% för att klara omfördelningen av räntorna.
Det nya systemet med lån med kreditgaranti innebär att de
tidigare kommunala engagemangen inte längre blir obligatoriska.
Det blir då enbart ett statligt engagemang. Det här hindrar inte
att om det behövs ytterligare kreditgarantier att kommunerna
själva går in och bestämmer om det. Men det finns inget i
propositionen som styr att kommunerna skall gå in.
Bild 12
Vad leder förslaget till? Här visas en kalkyl. Jag antar att
det kommer att visas fler kalkyler i dag. Det går att räkna på
olika sätt. Allting beror på vilka bedömningar som görs av
framtiden. Vad som är viktigt är utvecklingen av räntan och
produktionskostnaderna. Jag antar -- men det är inte säkert --
att vi kommer att göra litet olika bedömningar under förmiddagen
av framtiden. Det leder också till litet olika slutsatser om hur
hyresutvecklingen kan bli framöver.
Det exempel jag presenterar nu räknar med en ränta på 12%.
Det går att räkna på en ränta på 10%. Ränteantagandet spelar
en oerhört stor roll. Exemplet bygger också på att den egna
kapitalinsatsen stiger från 5% till 10%.
Titta på den rad som är betecknad med "utgift". Vi ser att med
dagens regler i detta exempel blir ränteutgiften netto 2879
kr. I förslaget blir utgiften högre, nämligen 3376 kr. Men då
finns möjligheten med ränteomfördelning, som jag visade
tidigare. Utnyttjas den delen blir det i stort sett samma
kostnad som med dagens regler.
Om räntan går ned sjunker räntenettoutgiften till 2869 kr.
-- jämfört med 12% ränta. Utnyttjas omfördelningen blir det en
kostnad på 2280 kr.
Jag vill återigen betona att de exempel som jag visar och de
exempel som kommer att visas förmodligen bygger på olika
antaganden. Jag tycker att det är rimligt att räkna med en lägre
ränta.
Svensk ekonomi kan inte under 1990-talet leva med den
realräntechock vi just nu är inne i. Inflationen är 2 à 3%.
Marknadsräntorna ligger på 10% för statsobligationsräntan och
några procentenheter högre för bostadslåneräntan. Det här kan
inte fungera. Vi kommer att få se en betydligt lägre räntenivå.
Annars går vi mot väldiga besvärligheter i svensk ekonomi. Den
naturliga mekanismen vid en växling från en hög-till en
låginflationsekonomi är att det blir en eftersläpning. Mot den
bakgrunden finns det goda skäl att räkna med en lägre räntenivå
i framtiden.
Vi ser redan nu en ganska stor prispress på byggkostnaderna.
Med det här systemet och den utveckling vi ser kommer den snabba
utveckling som varit under de senaste 17 åren att brytas. Det är
också en viktig förutsättning för att bostadspolitiken skall
kunna fungera. Det går inte att ha en byggkostnadsutveckling med
den takt som har varit under den perioden.
Bild 13
Vid fastställandet av bidragsunderlaget och den
subventionsränta som anpassas efter bidragsunderlaget uppkommer
det underlag som blir föremål för räntebidrag. Här visas den
planmässiga avvecklingen av räntebidragen. Under 1993 ges som
räntebidrag 57% av denna ränta. Först räknas
bidragsunderlaget, sedan räknas den s.k. subventionsräntan,
därefter ges 57% av denna ränta i bidrag. Det här trappas ner
successivt fram till år 2000 -- för hyres-och bostadsrättshus
till 25%.
Bild 14
När det gäller egnahem är startpunkten annorlunda beroende på
avdragsmöjligheterna för ränteutgifterna. Slutpunkten är
annorlunda. Den blir 0 år 2000 -- just beroende på denna
avdragsmöjlighet. I sluttampen år 2000 är tanken att för
hyres-och bostadsrättshus stanna på 25%, just för att
återspegla skillnaden i avdragsmöjlighet i skattesystemet för
egnahemsägaren.
Regeringen får återkomma till frågan om det skall utgå något
räntebidrag år 2000. Men tanken på en successiv avveckling
ligger bakom propositionen. Vi pratar nu om de olika
årgångarna, dvs. den nybyggnation som sker 1993, 1994 osv.
Bild 15
Den här bilden visar ett annat sätt att se på det hela. På den
horisontella axeln finns de olika årgångarna, dvs.
produktionsåren, 1993, 1994 och 1995. Sedan ser vi bidragsåren
1993--2000 för hyres-och bostadsrätterna.
Bild 16
Vad ger ett sådant förslag för statskassan? De underliggande
förändringarna kommer smygande, eftersom vi behandlar en årgång
i taget. Men efter hand som tiden går blir det kumulativa
effekter, eftersom de olika årgångarnas effekter adderas. Här
ser vi vad som händer för de olika bidragsåren.
Om vi tänker oss att bidragsår 1 är 1993, bidragsår 2 är 1994
osv., ser vi hur effekten stiger från 680 milj.kr. och närmar
sig 5 miljarder kronor det sista året. Det sker en ganska snabb
avtrappning för statskassan efter hand som man kommer in i
systemet och kostnaderna blir lägre.
Bild 17
Den tidigare bilden avsåg igångsatta byggnationer, och denna
bild visar det kassamässiga utfallet för statsbudgeten. Det tar
tid innan en nybyggnad blir färdig. Den sista kolumnen
inkluderar dels det förslag jag nyss presenterat, dels den
extra avtrappning som regeringen föreslår för 1993 och de
sjunkande räntenivåer som beräknas i långtidskalkylerna i
kompletteringspropositionen. Sammantaget blir det en ordentlig
knäck på kurvan med räntesubventioner. Långtidskalkylerna går
ner till strax över 20 miljarder kronor. Om utvecklingen
fortsätter, kan räntebidragen mot slutet av decenniet komma att
halveras. Det innebär således väsentliga besparingar för
statskassan.
Lennart Nilsson (s): De här siffrorna visar ett exempel på
en produktionskostnad av 930000 kr. för 100 kvadratmeter. Vi
vet att byggkostnaderna varierar mycket i landet. Vi antar att
dessa siffror utgör ett genomsnitt och att kostnaderna i
Stockholm är 20% högre. Vem skall finansiera detta med de
förenklade bidragsreglerna när en familj vill bygga ett hus för
den summan?
Är det inte förrädiskt att visa en bild med siffror där den
egna insatsen egentligen inte kostar något? Hur går det att
bygga ett exempel på att egeninsatsen inte kostar något? Har man
pengarna på banken får man ränta. Behöver man låna pengarna får
man betala ränta. Här blir det plötsligt minus i exemplen,
vilket jag inte begriper.
Urban Bäckström: Det finns ingen kostnad för det egna
kapitalet inlagd. Det bygger på att avkastningen på en fastighet
kan delas in i två delar. Det är dels värdestegringen, dels
direktavkastningen. Mot den bakgrunden finns det skäl att räkna
med en lägre kostnad för det egna kapitalet när det gäller
direktavkastningen.
När det gäller egnahemsboende och att jag i mitt eget hus
sätter in en högre kontantinsats, tycker inte jag att det finns
anledning att räkna med någon kostnad för det i boendekalkylen.
När det gäller ett företag som bygger ett hus, finns det
naturligtvis skäl att göra detta. Där vill jag då poängtera att
det handlar om direktavkastningen. Den är väsentligt lägre än
totalavkastningen, dvs. den avkastning man behöver för att
betala ränta på hela huset.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag ber om korta frågor och
korta svar om vi skall hinna med på den korta tid vi har.
Lennart Nilsson (s): Jag skall konkretisera det här. Du
hade ett exempel på 930000 kr. 84000 kr. var egen insats.
Det bygger på det förenklade bidragsunderlaget. Men om vi utgår
från verkligheten är ju kostnaderna olika i olika delar av
landet. Om det kostar 200000 kr. mer här i Stockholm än vad
det gör i Tomelilla innebär det att man skall ut med 284000
kr. själv för att kunna klara detta.
Urban Bäckström: Det är riktigt att bidragsunderlaget är
likadant över hela landet. Det innebär också att subventionen
blir något mindre där det är dyrt att bo och något större där
det är billigt att bo. Det innebär att i överhettade
storstadsområden blir subventionen mindre, medan den på andra
ställen i landet, där det är billigare att bo, blir större. Men
ingenting hindrar att kommunerna går in och ger ytterligare
kreditgarantier om man skulle vilja detta.
Jag vill också poängtera att det har byggts väldigt mycket
just i de överhettade storstadsområdena under de senaste åren.
Det gör väl att nybyggnadsbehovet under de närmaste åren kanske
inte är så stort. Tillsammans med konstruktionen av det här
bidragsunderlaget skapar det förhoppningar om sänkta, eller i
alla fall en lägre, produktionskostnadsutveckling och en
utjämning över regionerna.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag föreslår att vi tar tre
frågor i taget. Om du kan anteckna frågorna kan vi spara litet
tid.
Bertil Danielsson (m): De exempel som du har presenterat
har dagens system som utgångspunkt, men vad som är minst lika
intressant är hur regeringens förslag verkar i förhållande till
det räntelånesystem som egentligen är alternativet. Jag tror
inte att någon här har tänkt att vi skall behålla dagens system.
Allt måste ställas i relation till räntelånesystemet. Har du
några siffror eller kalkyler på hur skillnaderna är?
Lars Stjernkvist (s): Det gäller sambandet mellan
subventionerna och produktionskostnaderna. Du var ju inne på det
vid flera tillfällen. Jag blev inte riktigt klar över vad du
egentligen ville ha sagt. Du började med att säga att det inte
var väl belagt att subventionssystemet i sig höjde
produktionskostnaden. Det var inte väl belagt, sade du
inledningsvis, om jag hörde rätt. Sedan lade du på en
overheadbild som beskrev konsekvenserna av subventionssystemet.
En konsekvens, utan reservationer, var höga
produktionskostnader. Detta är ju en springande punkt och ett av
huvudargumenten för en förändring av systemet. Vilka analyser
har man gjort inom departementet för att komma fram till den
första eller den andra slutsatsen?
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har personligen en fråga
som i motsatt riktning anknyter till det Lennart Nilsson frågade
om. Jag förstår att detta är tillkommet för att pressa
kostnaderna där de är högst. Det finns ju områden där
kostnaderna är mycket låga, t.ex. i glesbygden. Det har funnits
möjligheter att fördjupa kreditgarantin i tidigare system. Finns
det någon fördjupning i det här systemet? Om den tekniken finns,
innebär den att man ökar kontantinsatsen. Bedömer ni att det kan
få några följder för att bygga i glesbygd?
Urban Bäckström: Jag börjar med den första frågan av
Bertil Danielsson. Det är alldeles riktigt att man också kan
jämföra med räntelånesystemet. Jag har tyvärr inte några sådana
siffror här. Men det är ändå viktigt att frågan kommer upp. I
går passade jag på tillfället att läsa litet grand från den
tidigare hearing som utskottet hade när det systemet skulle
införas.
Att införa ett räntelånesystem i en situation med hög ränta
och låg inflation, dvs. ett räntelånesystem som bygger på en
tillväxt i fastighetens värde och att man där kan ta ut den höga
räntekostnaden genom att belåna fastigheten under de inledande
åren, skapar oerhörda problem för framtiden. Det gäller först
och främst dem som berörs, dvs. fastighetsägarna. De får då
överinteckna sin fastighet och dra upp lånebördan samtidigt som
fastighetspriserna sjunker. När de sedan inte kan betala detta,
kommer det naturligtvis att drabba statskassan.
Det är möjligt att ett sådant system visuellt under något år i
dessa tider skulle ge en lättnad för statskassan, men sedan
skulle den stora kostnaden slå tillbaka. Jag har hört många
experter under de senaste månaderna som har sagt att det var tur
att räntelånesystemet inte infördes. Därmed har jag sagt
någonting om principerna kring detta och min syn på det.
När det gäller sambandet mellan produktionskostnader och
subventioner, sade jag att oavsett hur det är med den saken, kan
vi inte klara att leva med den ökning av produktionskostnaderna
som vi har haft under senare år. Vi inför nu mekanismer som på
papperet teoretiskt, och förhoppningsvis även i praktiken,
kommer att verka tillbakahållande på produktionskostnaderna. Det
finns goda skäl att förmoda att systemet har haft betydelse
under de här åren, men jag kan inte vetenskapligt belägga detta,
sade jag i ärlighetens namn. Oavsett hur det är med sambanden
här, är det viktigt att konstatera att vi inte klarar en
samhällsekonomi där byggkostnaderna stiger dubbelt så mycket som
priserna i allmänhet. Det är uppenbart att man måste göra
någonting åt den saken.
När det gäller Agne Hanssons fråga om fördjupning och ökad
kontantinsats, vill jag säga att i det fortsatta
utredningsarbetet kommer frågan om bosparande att belysas. Vi
avvaktar ett sådant förslag. Det finns möjlighet för kommunerna,
som inte är med på samma sätt som tidigare i det nya systemet,
att gå in och ställa kreditgarantier om man bedömer det
erforderligt. Men här får regeringen komma tillbaka när det
gäller de nya sparförslagen och möjlighet att lägga större
kontantinsatser.
Ordföranden Agne Hansson (c): Ditt svar är alltså att det
inte finns någon reell fördjupning av kreditgarantin.
Urban Bäckström: Det finns möjligheter för kommunerna att
ställa garantier om man bedömer att det är önskvärt.
Britta Sundin (s): I de exempel som har visats tycker jag
att man använder sig av lägenhetsytor som är litet mindre än vad
vi vanligen brukar arbeta med. Vi såg att man här räknade med
70 m2 för en lägenhet och 100 m2 för eget hem. Skall
systemet medvetet styra till mindre bostäder? Det var den
frågan.
Sedan skulle jag ytterligare vilja ta upp det här med den egna
insatsen. Har ni gjort kalkyler på hur mycket bostadskostnaden
skulle öka i det exempel vi såg tidigare om man måste låna till
insatsen?
Eva Zetterberg (v): Man kan ha många synpunkter på
systemet i sig. Jag vill ställa en fråga som gäller
genomförandetiden. Det har ju funnits en stor oro för en
sänkning av byggproduktion etc. och för att det finns risk för
att det över huvud taget inte kommer att byggas. Jag undrar
varför regeringen och departementet har valt att gå ut så snabbt
som redan från 1993. Finns det inte skäl för att ge den
stabilitet som man talar om i andra sammanhang och gynna de
branscher som jobbar med det här, i stället för att sänka dem
genom att skjuta på genomförandetiden? Finns det inga sådana
diskussioner och funderingar för att låta byggbranschen
fortsätta att fungera någorlunda?
Urban Bäckström: Britta Sundin frågade om systemet skall
styra till mindre ytor. Nej, det är inte avsikten. Avsikten är
att det skall byggas sådana lägenheter och sådana småhus som
människor vill bo i och har råd att bo i. Men från
statsmakternas sida finns det anledning att ge ett bidrag som är
lika för alla, oberoende av var de finns i landet. Då blir det
fördelningspolitiskt mest riktigt.
Däremot skall systemet inte direkt styra till överkvaliteter
och överytor som man inte egentligen behöver och efterfrågar.
Finessen med den här uppläggningen är att man får ett
bidragsunderlag som är lika för alla. Om man sedan vill, har råd
och bedömer att det är ändamålsenligt kan man göra de tillägg i
produktionen som man vill ha. Då får man också betala för detta.
Statsmakterna ger ett grundbidrag.
Den andra frågan gällde detta med att låna till
kontantinsatsen. Själva poängen med det här förslaget är att man
skall öka kontantinsatsen. Vi skall öka bosparandet och den egna
insatsen så att man inte tar på sig för stora lån. Nu är
ökningen här marginell. Den är från 5% till 10% vid de här
förutsättningarna. Poängen är just att öka den egna
kontantinsatsen.
När det gäller genomförandetiden och om man kan vänta, skall
vi komma ihåg att det system som skulle ha trätt i kraft den 1
januari 1992 var räntelånesystemet. Det ville den här regeringen
inte genomföra på grund av de allvarliga konsekvenser som det
skulle ha lett till. Därför var det angeläget att bryta upp det
och temporärt gå tillbaka till det gamla systemet. Samtidigt kom
signaler under hösten, när detta var gjort, om varför det inte
fanns något förslag för framtiden. Det var byggarnas ständiga
frågor. Det är ju ingenting som man gör hur som helst. Man
behöver långsiktighet i ett byggande.
I samband med att utredaren tillsattes skrevs det in i
direktiven att det skulle vara en snabbutredning. Det blev en
mycket snabb utredning som presenterades i april. Då var frågan
om det skulle läggas fram en proposition till hösten eller om
det skulle läggas fram en proposition till våren som klarade ut
de långsiktiga riktlinjerna. Regeringen valde att lägga fram en
proposition redan till våren med en kort remisstid. Detta gjorde
man därför att utredningsarbetet hade bedrivits, som vi upplevde
det, i nära samarbete med alla intressenter. Alla var angelägna
att det kom fram ett förslag som riksdagen ställde sig bakom och
som gav de långsiktiga spelreglerna i branschen. Det är avsikten
med att förslaget kom så snabbt.
När det gäller ikraftträdandet är det enligt min mening också
angeläget att det träder i kraft ganska snabbt, eftersom
förslaget innehåller sådana fördelar, inte minst när det gäller
förenklingar i systemet. Det är mycket bättre än det system som
vi lever med just nu. Det är ett av skälen till att det träder i
kraft snabbt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då tar vi två korta frågor
med korta svar.
Britta Sundin (s): Skall jag uppfatta detta så att
systemet är byggt för kapitalstarka människor? Det finns inga
kalkyler som visar vad boendekostnaden skulle bli för en vanlig
löntagare som vill bygga ett egnahem.
Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Jag skulle vilja att du
utvecklade detta med sänkta skatter under genomförandetiden
litet grand. Vi vet ju alla att en stor del av
produktionskostnaden är skatter och avgifter. Hur ser det ut
fram till år 2000?
Urban Bäckström: Låt mig börja med den sista frågan. Jag
kan naturligtvis inte ge någon prognos eller ha någon
uppfattning om den nuvarande regeringens strategi när det gäller
skatterna fram till år 2000. Jag får hänvisa till
kompletteringspropositionen och finansplanen och vad som där
sägs om regeringens skattestrategi.
När det gäller frågan om detta är ett system för kapitalstarka
människor, vill jag säga att det är det inte. Även den tidigare
regeringen visade ju att subventionssystemet inte hade den
fördelningspolitiska träffsäkerhet som var tanken från början.
Det här systemet är ett fördelningspolitiskt riktigt system där
man ger ett grundbidrag lika för alla, oavsett var man bor. Om
man sedan vill ha tillägg väljer man det tillägg som man vill ha
och är beredd att betala för. Det tidigare systemet styrde till
onödiga tillägg för att man skulle få räntebidragen. Man valde
kanske inte alltid tilläggen för att man skulle få en bättre
kvalitet i boendet, utan för att man skulle få mer räntebidrag.
Jag skulle vilja påstå att det här systemet är mer
fördelningspolitiskt riktigt än det tidigare.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då tackar vi Urban Bäckström
som representant för förslagsställarna. Därmed går vi över till
nästa block med representanter för finansieringssidan och för
myndighetsutövningen. Då ber jag att få hälsa välkommen och
överlämna ordet till Claes Norgren från riksbanken.
Claes Norgren: Ur riksbankens synvinkel är frågan hur
olika bostadsfinansieringssystem fungerar på kreditmarknaden av
vikt. Inledningsvis vill jag därför peka på den vikt
bostadsfinansieringen har för kreditinstituten och för
kreditmarknadens struktur.
Bostadsinstituten svarade under år 1991 för ungefär 44% av
den totala utlåningen på den svenska kreditmarknaden. Av den
totala nettoutlåningen under året avsåg 66 miljarder kronor lån
som var förknippade med olika former av statliga räntegarantier.
Förändringen inom det här området har naturligtvis djupgående
effekter på incitamenten, både för kreditinstituten och för
individerna. När det gäller bostadsfinansieringen har en
dramatisk ökning av de statsfinansiella kostnaderna skett. De
har ju, som visades tidigare, ökat successivt år för år. Detta
har ställt krav på en reformering av det tidigare
bostadsfinansieringssystemet.
Det har presenterats ett flertal utredningar under årens lopp.
I det här sammanhanget har riksbanken ansett att det är
angeläget att man snabbt vidtar åtgärder för att reformera det
nuvarande systemet.
Den kritik som riktats mot det tidigare systemet har främst
varit baserat på tre punkter. Den första punkten gäller den
kraftiga ökningen av statsutgifterna, som jag tidigare nämnde.
Den andra punkten gäller de sparincitament som har funnits i
systemet.
Den tredje punkten gäller fördelningen av ränterisken mellan
låntagare och den offentliga sektorn.
Jag tänkte kommentera de här tre punkterna litet mer i detalj.
Vad gäller ökningen av statsutgifterna har en bidragande orsak
till den kraftiga ökningen varit den låga initiala garanterade
räntan i kombination med den långsamma upptrappningen av
garantiräntan. Under 80-talet har de nominella räntorna stigit.
Det har bidragit till en strukturellt mycket hög nivå på
statsutgifterna för den här typen av bidrag.
Med den inflationstakt vi har haft och de låga garanterade
räntor som har funnits i det tidigare systemet har det funnits
mycket kraftiga incitament för skuldsättning i hushållssektorn.
Det låga sparandet har varit ett av de generella problemen i den
svenska ekonomin under senare år.
Den tredje punkten gäller ränterisken. Då det tidigare
systemet var utformat så att den garanterade räntan var fast
innebar det att statsbudgeten, skattebetalarna och det
offentliga tog alla risker när räntenivån förändrades. Detta har
skapat en avskärmning av stora delar av hushållssektorn från
anpassningar i räntenivån. Bördan på andra sektorer än dem som
är omfattade av räntebidragssystemet blir ännu större när
anpassningen av räntorna och stabiliseringspolitiken verkar.
När det gäller de synpunkter som vi har framfört på
reformeringen av systemen, är det också tre punkter som vi har
tyckt varit viktiga för utformningen av ett framtida reformerat
bostadsfinansieringssystem.
Den första bör vara att man gör en upptrappning av
räntebidragen så att man gör en successiv anpassning i syfte att
sänka kostnaderna för staten.
Den andra punkten gäller att man skulle kunna erbjuda en
statlig kreditgaranti för topplån. Det skulle underlätta
omfördelning av utgifter över tiden.
Den tredje punkten gäller att subventionsinslagen bör vara
frikopplade från själva lånefinansieringen.
Det nu presenterade förslaget följer ganska väl de riktlinjer
vi har tyckt varit väsentliga för en reformering av
bostadsfinansieringen. De ligger väl i linje med dessa
synpunkter. Systemets utformning har givits en enkel och robust
form som vi ser det.
Sammantaget är det riksbankens uppfattning att systemet är
positivt i sina huvuddrag. Det följer väl de riktlinjer som vi
tidigare har pekat på som väsentliga.
Framöver tror jag dock att man skall följa en punkt mycket
noga. Det är utformningen av de statliga garantierna. Skillnaden
mellan fastighetsvärden och pantvärden kan exponera staten för
betydande risker, och det är viktigt att den noga följs upp
framöver.
Sammanfattningsvis är vår uppfattning att systemet kan fungera
väl på kreditmarknaden, att det förbättrar incitamentstrukturen
och att det på sikt bidrar till att reducera det strukturella
underskottet i statens finanser.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då lämnar jag ordet till
Sören Rung från Svensk Fastighetskredit.
Sören Rung: Herr ordförande! Bostadsinstitutens prövning
av det här nya systemet har av naturliga skäl inrikats på en rad
tekniska frågor. Vi har under utredningsarbetets gång haft
tillfälle att yttra oss direkt till utredaren. Våra synpunkter
har i allt väsentligt tillgodosetts i propositionen.
Vi har också koncentrerat oss på att både tekniskt och
administrativt försöka hitta smidiga former för samarbetet med
den nyinrättade bostadskreditnämnden. Jag tycker att vi även
där, med vissa reservationer, har fått en slutgiltigt bra
lösning som åtminstone i förväg ser ut att kunna fungera. Vi har
haft vissa synpunkter på att man från början inte kunde få några
förhandsbesked om huruvida den statliga garantin skulle utgå
eller inte.
Den normala gången är att man bygger med ett byggnadskreditiv.
Under byggnadstiden är naturligtvis kreditinstitutet exponerat
för en ren kreditrisk. Den ökar naturligtvis kraftigt om inte
den statliga garantin utbetalas vid färdigställandet. Jag tycker
dock att vi genom underhandskontakter har kunnat klara ut det.
Det är ju också en man från våra egna led som är chef för
bostadskreditnämnden.
Vi har också försökt att titta på hur det nya systemet skulle
kunna influera på kreditmarknaden. Där har ju framför allt
fastighetsmarknadens betydelse ökat under de senare åren, inte
minst med tanke på det labila läge som fastighetsmarknaden, och
därmed institutens kreditrisker, befinner sig i. Vi konstaterar
med tillfredsställelse att det nya systemet i allt väsentligt
lämnar det gamla beståndet orört. Det har varit mycket
väsentligt för oss.
När det gäller bidragsdelen har jag samma uppfattning som
Claes Norgren att det principiellt är bra att bidragssystemet
skiljs från finansieringen. Jag har dock en invändning, och den
tror jag är gemensam för alla institut. Vi är kritiska mot att
enligt det här förslaget skall bidragsdelen utbetalas direkt
till låntagarna. Såvitt jag förstår kommer det inte finnas någon
möjlighet att pantsätta bidragsdelen till institutet. Jag är
rädd för att det kommer att öka kreditriskerna något i
instituten. Vi måste i varje fall skärpa vår prövning av
låntagarna, eftersom man annars kan riskera att det inte finns
några pengar kvar att betala räntor med när förfallodagen
kommer. Men det är trots allt en detaljanmärkning. I allt
väsentligt har vi sett positivt på förslaget från institutens
sida.
Ordföranden Agne Hansson (c): Tack för det. Då går vi
vidare till boverkets generaldirektör Gösta Blücher.
Gösta Blücher: Tack, herr ordförande! Jag tänkte främst
uppehålla mig vid effekterna på boendekostnader och
bostadsbyggande av det förslag som är lagt i
kompletteringspropositionen.
Jag tänkte dela upp det på en diskussion om effekterna på kort
sikt, de närmaste åren, och på litet längre sikt under
1990-talet.
För att bedöma effekterna på bostadsbyggandet är naturligtvis
boendekostnadernas förändring av den största betydelse. När det
gäller den utveckling som kommer att ske under de närmaste åren
har man i kompletteringspropositionen redovisat och baserat sina
beräkningar på en byggkostnad av 10200 kr. per kvadratmeter,
vilket överensstämmer med boverkets statistik vad avser den
nedre kvartilen av kostnader under sista kvartalet 1991.
Jag bedömer att det är en acceptabel utgångspunkt.
Produktionskostnaderna sjunker nu även i nominella termer. Under
1992 i förhållande till 1991 kan de beräknas sjunka med 5--10%
oavsett andra effekter av det nya systemet.
Men man måste också beakta de regionala skillnaderna i
produktionskostnaderna. Det värt att notera att om kostnaderna i
riket i gemen ligger på 10200 kr. per kvadratmeter, ligger
motsvarande kostnad, fortfarande tagen från den nedre delen av
statistiken, i Stockholmsområdet på 11900 kr. Det är en
väsentlig skillnad. Det betyder att kostnader i nyproducerade
bostäder jämfört med dagens system kommer att öka särskilt
mycket i Stockholmsområdet. Men hur mycket
inflyttningskostnaderna ökar 1993 är naturligtvis beroende på
ränteutvecklingen.
Med en marknadsränta även under 1993 på 12% skulle
boendekostnadsökningen ligga i storleksordningen 12%. Men vid
en marknadsränta 1993 på 10% skulle skillnaden inte vara mer
än 2,4%. Detta kan naturligtvis få ganska stor betydelse för
vilka effekter det får på bostadsbyggandet.
I Stockholmsområdet skulle boendekostnaderna öka med 23 % vid
en marknadsränta på 12 % och öka med 12 % vid en marknadsränta
på 10 %. Där blir alltså effekterna större.
Jag skall försöka översätta detta till effekter på
bostadsbyggandet, såsom vi tidigare har bedömt utvecklingen av
bostadsbyggandet 1992--1993. Vi har räknat med att det under
1992 skulle komma att igångsättas 40000 bostäder och under
1993 igångsättas 30000--35000 bostäder.
Jag bedömer att effekterna av det förslag som har lagts fram i
kompletteringspropositionen snarare är positiva än negativa i
förhållande till de siffrorna, och jag skall försöka förklara
varför.
Om vi tittar på effekterna på bostadsbyggandet 1992 finner vi
att marknaden har varit osäker om vilka villkor som långsiktigt
skall gälla för det bostadsbyggandet. I
kompletteringspropositionen görs klart att de regler som gäller
kommer att fortsätta att gälla. Dessutom står det helt klart att
reglerna är förmånligare 1992 än 1993, och det finns anledning
att tro att man kan göra vissa vinster på att sätta i gång sitt
bostadsbyggande 1992 i stället för 1993. Jag kan ange några
siffror.
Nuvärdet av de subventioner som utgår till en bostad på
77m2 som sätts i gång 1993 är 363000 kr., och nuvärdet
av subventionerna till en lika stor bostad som sätts i gång 1993
är 254000 kr. Det är klart att detta också har effekt på
viljan att starta bostadsbyggande i år, så jag bedömer att den
effekten är positiv. Men det är möjligt att effekten kan bli
positiv även 1993.
I de enkäter om viljan att starta bostadsbyggandet 1993 som vi
har gjort bland byggherrar och andra, har man i bedömningarna
också vägt in osäkerheten om det framtida finansieringssystemet
och därför inte vågat starta byggande. Om nu riksdagen fattar
det här beslutet kan osäkerheten sägas vara undanröjd. Jag tror
att subventionsnivån 1993 är bättre än vad de flesta har
förväntat sig, och därför behöver det inte bli negativa effekter
för dem som vill starta 1993. För dem som vill starta 1993
ligger det dessutom i bedömningen, att subventionerna är ännu
mindre värda om man skjuter upp byggandet till 1994. Jag sade
att nuvärdet av subventionerna till en lägenhet på 77 m2
som startas 1993 var 254000 kr., och motsvarande nuvärde för
det byggande som startas 1994 är 233000 kr. Min bedömning är
därför att siffrorna inte behöver justeras nedåt från dessa
synpunkter. Däremot kan andra effekter i lågkonjunkturen göra
att bostadsbyggandet sjunker under dessa siffror.
Jag vill passa på att anmäla att utvecklingen när det gäller
antalet tomma lägenheter förefaller att i någon mån ha stannat
upp, enligt de preliminära siffror som vi har fått från
statistiska centralbyrån för mars månad.
När det gäller utvecklingen på längre sikt är det väsentligt
svårare att göra en bedömning. Boendekostnadernas utveckling
blir helt beroende av den ekonomiska politiken. Vi måste komma
ihåg att grundschablonen, som ligger till grund för beräkningen
av subventionen, är oförändrad i nominella tal i hela den
framtida utvecklingen. Om inflationen är så låg att värdet av
grundschablonen inte urholkas och marknadsräntorna sjunker, blir
effekten på boendekostnaderna obetydlig. Det är t.o.m. så att en
sänkning av marknadsräntorna med 1 procentenhet om året vid i
stort sett oförändrat värde på grundschablonen, helt
neutraliserar effekten av avtrappningen av subventionerna, som
sker med 5 procentenheter varje år.
Om inflationen däremot skulle vara hög urholkas mycket snabbt
värdet av subventionerna, och om räntenivån är hög blir också
boendekostnadsökningarna mycket kraftiga. Vid hög ränta kan man
alltså räkna med att efterfrågan på nyproducerade bostäder
mycket snabbt kommer att sjunka. Jag kan ännu inte bedöma vilket
som är värst: hög ränta och hög inflation eller hög ränta och
låg inflation. I bägge fallen kommer konsekvenserna för
bostadsbyggandet att vara mycket kraftiga.
I förhållande till den bedömning som boverket tidigare har
gjort av bostadsbyggnadsbehovet, dvs. den vilja att bilda nya
hushåll som finns för närvarande, har vi sagt att volymen
behöver ligga på ungefär 35000 om året. Med en gynnsam
utveckling av betalningsförmågan skulle dagens system sannolikt
leda till att efterfrågan ökar över de siffrorna. Med låg
inflation och låg ränta bör man, med det nya systemet, kunna
genomföra ett sådant bostadsbyggande, men med en hög ränta
kommer bostadsbyggandet att sjunka kraftigt under de siffrorna.
Jag vill också påpeka att systemet får konsekvenser även när
det gäller ombyggnadsverksamheten. Den övre gränsen för
kostnader som kan ge subventioner sänks från drygt 7000 kr.
per m2 till drygt 5000 kr. med detta system. Det är värt
att notera att anbudspriserna på ombyggnadsprojekten normalt
ligger runt 5000--6000 kr. per m2 , så det behöver inte
bli så allvarliga konsekvenser. Däremot minskar den
subventionerade andelen av kapitalkostnaden med 25%, och
därför kan man räkna med att även ombyggnadsverksamheten kommer
att sjunka i förhållande till vad den skulle ha gjort med det
nuvarande systemet. Jag kan påminna om det som jag redovisade
tidigare, dvs. att det nu sker en mycket kraftig stegring av
verksamheten på ombyggnadssidan.
Jag tror inte att tiden tillåter mig att säga mera nu, men jag
är beredd att senare göra en viss bedömning av vilka
konsekvenser detta kan få för bostädernas standard, om det
skulle intressera utskottets ledamöter.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag tackar föredragandena i
detta block. Då är det dags för utskottets ledamöter att ställa
frågor.
Lars Stjernkvist (s): Jag vill ställa en fråga till Claes
Norgren, riksbanken. På finansdepartementets overheadbild fick
vi se att subventionssystemet har påverkat räntorna uppåt. Samma
teori framförs i Georg Danells utredning på s. 42, där det sägs
att räntorna till icke oväsentlig del beror på
bostadssubventionssystemet. Stämmer det?
Birger Andersson (c): Det är rimligt att vi jämför de två
aktuella alternativen. Räntelånesystemet diskuterades livligt
för något år sedan, och vi var många som uppfattade det som ett
komplicerat system. Det var svårbegripligt för den enskilde
låntagaren, och återverkningarna på längre sikt var svåra att
överblicka. Jag vill fråga de tre föredragande som har inlett:
Uppfyller det nu föreliggande förslaget kravet på enkelhet och
robusthet mycket bättre än räntelånesystemet?
Marianne Carlström (s): Jag vill ställa en fråga till
Gösta Blücher, och den gäller kvaliteten i bostäderna. Finns det
med det nya systemet -- som trots allt blir dyrare på sikt --
risk för att kvaliteten i bostäderna sänks och därmed, vilket är
det allvarliga, funktionskraven?
Claes Norgren: Vad gäller den första frågan, om sambandet
mellan subventionssystemet och räntenivån, är det viktigt att
peka på att de samband som finns på detta område naturligtvis är
komplexa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar
räntenivån, men i den mån det uppstår ökade statsutgifter till
följd av ett subventionssystem och detta inte kompenseras i
övrigt med ekonomisk-politiska åtgärder, finns det naturligtvis
ett samband mellan subventionssystemet och räntenivån av den
karaktär som är angiven.
När det gäller den andra frågan, som ställdes till oss alla
tre, skulle jag vilja säga att det nu presenterade förslaget är
att föredra vad gäller robusthet och enkelhet, om man jämför det
med det tidigare föreslagna räntelånesystemet.
Sören Rung: Jag kan göra samma bedömning när det gäller
det gamla förslaget om räntelån. Vår huvudsakliga invändning mot
det förslaget -- som instituten, med något undantag, var
negativa till -- var att det var ganska krångligt och
svårförklarligt. Det här systemet är enklare, och därför är det
att föredra.
Gösta Blücher: När det gäller robusthet beror det
naturligtvis på vilken typ av robusthet man efterfrågar. Det nya
systemet reagerar kraftigt på ränteförändringar, som framgick av
vad jag sade. Det betyder att bostadsbyggandet kommer att
variera mycket kraftigt beroende på räntans utveckling. Systemet
är robust vad avser relationerna till de grundläggande
parametrar som det bygger på, men det kan innebära stora
variationer i faktiskt bostadsbyggande. Det tidigare systemet,
och även räntelånesystemet, var på det sättet mera robust för
byggmarknaden, dvs. att byggandet kunde hållas uppe på en
relativt jämn och oförändrad nivå, oberoende av hur andra
parametrar, t.ex. räntan, utvecklades. Det är alltså en fråga om
vilken robusthet man eftersträvar. Enkelheten är stor i det
system som är framlagt, och därför är det naturligtvis också
lätt att administrera.
Sedan vill jag svara på Marianne Carlströms fråga om
kvaliteten. Det är inget tvivel om att det förslag som nu har
lagts fram kommer att få konsekvenser för bostädernas utformning
och standard. Det kommer sannolikt att få betydande konsekvenser
och bidra till en sänkning av bostadsstandarden. Om man jämför
bostäder som har ett relativt enkelt utförande med bostäder som
har ett litet mera komplicerat utförande och som kräver större
hänsyn, är skillnaden i utgående boendeutgifter per månad i dag
ungefär 1300 kr., och den skillnaden kommer att öka till
2800 kr. med det nya systemet. Vi har tagit några exempel ur
produktionen. Skillnaden i boendekostnad mellan den mycket enkla
och den litet mera komplicerade bostaden är större med det nya
systemet än om bostäderna vore helt osubventionerade. Det kommer
naturligtvis att bidra till en sänkning av bostadsstandarden.
Det kan vara värt att erinra sig -- några utskottsledamöter
har kanske varit med länge -- att det 1956 infördes ett system
med en kvadratmeterbaserad schablon, med i stort sett samma
motiv som redovisas i kompletteringspropositionen. Man
konstaterade tio år senare, när man gjorde en utvärdering, att
den kostnadsdämpning som har uppnåtts genom lägre standard och
kvalitet enligt kommitténs uppfattning -- den dåvarande
bostadspolitiska kommittén -- sett på längre sikt var av
tvivelaktigt värde. Man skall vara klar över att även detta
system kommer att sänka produktionskostnaderna, men det kommer
att göras till priset av sänkningar av kvalitet och standard i
bostäderna.
Eva Zetterberg (v): Jag vill fortsätta diskussionen om
kvalitet i boendet och det som Gösta Blücher tog upp. Jag
undrar: Kan det inte vara så, trots att man eftersträvar
förenklingar, att man i praktiken måste öka byråkratin för att
just kontrollera att kvaliteten inte sänks, att normer inte
åsidosätts etc.? Finns det inte risk för att det i stället för
en förenkling blir en utökad administration, just därför att man
måste se till att kvaliteten inte sjunker alltför drastiskt?
Ulf Lönnqvist (s): Diskussionen har mycket handlat om
vilken nivå räntan kan tänkas ligga på framöver. Men vilket
system man än väljer, spelar räntenivån naturligtvis en
avgörande roll. I det nuvarande systemet har den stor betydelse
för belastningen på statsbudgeten, däremot inte lika stor
betydelse för just den enskildes boendekostnad och därmed
möjligheterna att upprätthålla ett byggande. Det nya systemet
skulle då innebära betydande svårigheter om räntan ligger kvar
på en hög nivå.
Min första fråga till er tre är närmast: Vilken slutsats drar
ni att konsekvenserna blir om räntan kommer att ligga kvar på en
hög nivå?
Min andra fråga är: Innebär inte detta, eftersom vårt
ränteläge i så stor utsträckning påverkas av internationella
företeelser, att möjligheten att upprätthålla den
bostadsproduktion som vi behöver till kostnader som folk har råd
att betala blir mer och mer beroende av internationella
faktorer?
Bertil Danielsson (m): Jag vill ställa två frågor till
Gösta Blücher.
Eftersom det är lika förmånligt att bygga i storstäder som att
bygga utanför dessa, men produktionskostnaderna rimligtvis är
lägre ute i landet, gör du då den bedömningen att det sker en
dämpning i storstadsområdena och att det blir en större
benägenhet att bygga i andra delar av landet med det föreslagna
systemet?
I vilken utsträckning kan man göra jämförande bedömningar när
det gäller standard, utrymmen och annat i förhållande till
räntelånesystemet, som är alternativet? Skulle det på något sätt
påverka standarden, eller skulle den vara ograverad i
förhållande till nuläget?
Sören Rung: På frågan om räntenivåns betydelse för den
framtida byggnationen vill jag svara att det är klart att hela
systemet innebär att man också måste föra in marknadsmässiga
bedömningar, framför allt från kreditgivarsynpunkt -- det är den
rollen som jag spelar. Vi ser naturligtvis att vi måste göra
mera noggranna kreditbedömningar av de byggprojekt som skall
sättas i gång, och i bedömningarna tar vi sikte på om
efterfrågan är sådan att vi kan gå in, att förhållandena och
byggherrens ekonomiska kvalitet är sådana att byggprojektet kan
stödjas med krediter. I det avseendet kan det gamla systemet,
som inte är aktuellt, vad jag förstår, sägas innebära en viss
automatik, och det är väl den automatiken i igångsättningarna
som man vill komma ifrån.
Det är helt klart -- där delar jag Urban Bäckströms bedömning
-- att en räntenivå som ligger kvar på 12% och en fortsatt
mycket låg inflation kommer att få fortsatt stora effekter på
hela fastighetsmarknaden. Hög ränta och låg inflation är det
värsta fastighetsmarknaden vet.
Claes Norgren: Den första frågan gällde vilken slutsats
man drar om räntenivån ligger kvar på en hög nivå med ett sådant
här system. På lång sikt, när systemet är infört fullt ut,
ligger det naturligtvis i förslagets natur att det kommer att
ske en anpassning av produktionen och låntagandet inom den här
sektorn, som svarar mot den högre räntenivån.
Det man kan peka på i det sammanhanget är att den högre räntan
i en sådan tänkt situation är ett utslag av en allmän ekonomisk
situation, och i det här systemet slår ju den högre räntan
generellt på flera sektorer. Kort sagt finns det inte någon
sektor som är isolerad, där anpassningen inte sker, och det
torde förbättra allokeringsmekanismerna i ekonomin och kanske
också förbättra möjligheterna till en snabbare anpassning.
På den andra frågan, vad gäller att produktionen blir beroende
av internationella faktorer, är svaret ja.
Gösta Blücher: Jag skall först svara på frågan om
byråkrati och kvalitet. Vi skall vara helt klara över att det
nya systemet inte leder till någon ökad byråkrati. Tvärtom finns
det klara förenklingar i systemet.
När det gäller kvalitetsbevakningen, bygger systemet på att
kvaliteten vid meddelat byggnadslov anses vara
tillfredsställande. Byggnadslovet baseras ju på de regler som i
dag gäller i plan- och byggnadslagstiftningen med tillhörande
tillämpningsföreskrifter i boverkets nybyggnadsregler. Samtidigt
vill jag notera att möjligheterna att förenkla byggreglerna blir
väsentligt sämre, och det kan på sikt bidra till en ökad
byråkrati. Det kan resas krav på ytterligare tillägg i
byggreglerna för att bevaka att en del av de befarade
standardförsämringarna inte blir verklighet. Det pågående
arbetet med att förenkla byggreglerna försvåras därmed.
Sedan vill jag säga till Ulf Lönnqvist, att en fortsatt hög
räntenivå får mycket kraftiga effekter, först på boendekostnader
och sedan på bostadsbyggande. Ligger räntan kvar på 12% år
1997 kommer boendekostnaderna att vara 40% högre med det nya
systemet än med dagens system. Skillnaden skulle vara ännu
större gentemot räntelånesystemet, som var gynnsamt för
inflyttningskostnaderna i nyproduktionen.
Till Bertil Danielsson vill jag säga, att när jag gjorde
bedömningen av effekterna för 1993 fullföljde jag kanske inte
tillräckligt det jag sade inledningsvis om de regionala
skillnader som kan uppkomma genom att boendekostnadsökningen
blir större i Stockholmsområdet. Det kan få en klart dämpande
effekt i Stockholmsområdet, och bostadskostnadsökningarna ligger
på 20--25% i förhållande till 1992 års regler. Det är alltså
en dämpning som går utöver den dämpning som redan är på gång.
Den effekten behöver man inte befara ute i landet, och där kan
den bedömning jag gjorde hålla, dvs. att i den mån det har någon
effekt så är den positiv.
När det gäller frågan om det nu i kompletteringspropositionen
föreslagna systemet och räntelånesystemet skulle ha olika effekt
på standarden, vill jag säga att själva konstruktionen av
subventionen i relation till ränta och annat är oberoende. Det
som är avgörande är på vilka grunder man beräknar subventionen.
Det skulle gå alldeles utmärkt att förändra grunderna i det
system som föreslås i kompletteringspropositionen, och därmed
undvika de standardsänkande effekterna, genom att helt enkelt
låta standarden i bostaden påverka den grundschablon som läggs
till grund för beräkningen av subventionen. Det är på samma sätt
med räntelånesystemet. Det behöver alltså inte vara den
avgörande skillnaden i fråga om standardutvecklingen. Den
avgörande skillnaden är på vilket sätt man beräknar grunden för
schablonen, om man tar hänsyn till standardskillnader i
bostäderna eller ej.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har några kompletterande
frågor till er alla tre när det gäller just storstad och landet
i övrigt, som har tagits upp några gånger. Hur mycket väger det
faktum att det sker en värdestegring och att det finns en
säkrare marknad i de expansiva områdena upp den bedömning som ni
gör av förändringen i finansieringssystemet? Hur ser t.ex.
kreditgivarna på detta faktum? Bedömer ni krediter generösare i
storstadsområdena än i glesbygden? Hur mycket väger det här
tillsammans upp den effekt som systemet skulle kunna få?
Urban Bäckström: Jag vill bara kort gå in på frågan om
kvaliteten. Kvalitet är någonting som är individuellt -- jag
tror att det är viktigt att komma ihåg det. Olika människor
upplever kvalitet och standard på olika sätt. Tidigare var det
så att reglerna styrde upp kostnaderna och talade om vad de
exakt skulle vara. Nu blir det ett mera schablonbaserat system,
och därmed finns det möjlighet att förbättra den individuella
kvaliteten på ett annat sätt än tidigare, utan att man startar
med höga kostnader.
Om det hade varit så att det fanns ett direkt samband mellan
standard och spenderade kronor, är det här ett bra system, som
kommer att sätta en kostnadspress på byggkostnaderna. Och om det
här systemet leder till att byggkostnaderna hålls tillbaka har
det en positiv effekt också på kvaliteten, i termer av
spenderade kronor.
Får jag sedan bara säga någonting om de olika antagandena om
räntan. Jag sade redan från början, när jag presenterade min
kalkyl, att vi här under förmiddagen kommer att få höra många
olika bedömningar, beroende på vilka antaganden man gör. Men jag
vill varna för att se det här som ett läggspel, om det är hög
eller låg inflation och hög eller låg ränta. Vi har hög ränta
nu, därför att vi under 20--25 år har haft hög inflation. Vi
lider av sviterna av höginflationspolitiken. Det kommer att gå
över, men det tar litet tid innan det biter.
Nu har inflationen gått ned, och snart går räntorna också ned.
Men detta är naturligtvis beroende av den ekonomiska politiken,
dvs. den ekonomiska politikens förmåga att vrida om
subventionssystemen, bl.a. bostadssubventionssystemet, så att
man får ned de offentliga kostnaderna. Då blir trovärdigheten en
helt annan. Det här är alltså ett förslag i linje med denna
politik, för att få ned räntorna.
Ordföranden Agne Hansson (c): Har ni någon kommentar till
min följdfråga?
Sören Rung: Herr ordförande! Jag skulle i så fall vilja
försöka att ytterligare reda ut kreditgivarsynpunkterna på bl.a.
glesbygdsproblemet. Som jag sade förut, är det naturligt att
kreditgivarnas framtida erfarenheter av det här systemet blir
beroende av värdebeständigheten i de belånade objekten. Så har
det alltid varit. Men jag vågar påstå att en hel generation
kreditgivare är uppfostrade med ett mera automatiskt system, där
statligt bostadslån nästan har varit en garant för att
andrahandsmarknaden skulle fungera. Så kommer det inte att vara
i fortsättningen, utan vi måste ta hänsyn till efterfrågan på
bostäder, till hur väl andrahandsmarknaden fungerar och till hur
väl utvecklad framför allt andrahandsmarknaden är. Det är därför
ganska naturligt att vi redan har börjat att ordentligt se över
kreditgivningen till t.ex. utpräglade enindustriorter m.m., där
vi vet att nedläggningar som medför arbetslöshet direkt slår ut
i ökade kreditförluster. Det nya systemet innebär också ett ökat
inslag av marknadsbedömning i hela bostadsbyggandet.
Det är inte för mig att avgöra om det är positivt eller
negativt, men från ensidig kreditgivarsynpunkt är det klart att
det i den meningen är ostridigt att bostadsbyggande i
storstadsområden eller i områden med ett expansivt näringsliv
blir gynnsammare behandlat än bostadsbyggande i rena
glesbygdsområden.
Ordföranden Agne Hansson (c): Delar du den uppfattningen,
Gösta? I så fall skulle det här vara en riktig åtgärd för att
neutralisera den marknadsmekanismen.
Gösta Blücher: I de kommunenkäter som vi årligen genomför
har vi kunnat registrera en balans på bostadsmarknaden ute i
landet redan 1991, och det har bekräftats i den senaste enkäten.
Men det har fortfarande varit ett efterfrågetryck i
storstadsområdena. Även om det har varit enstaka svårigheter med
avyttringen av lägenheter har det i enkäterna redovisats en
brist på bostäder.
Det här med balansen är naturligtvis en fråga om relationen
mellan priset och efterfrågan. När nu relativpriset ökar
kraftigare i Stockholmsområdet än ute i landet finns det väl
anledning att anta att man kommer närmare balanspunkten också i
Stockholmsområdet samt att möjligheten att genomföra ett
bostadsbyggande ute i landet kan underlättas.
Sören Rung: Herr ordförande! Jag vill bara skjuta in att
andrahandsmarknadens funktionssätt, som jag sade, är mycket
viktigt för kreditgivarna. Åtminstone när det gäller hyreshus
har ju andrahandsmarknaden mer eller mindre kollapsat i
Stockholmsområdet, under det att den faktiskt fungerar på en hel
del håll ute i landet. Det är alltså inte ensidigt på det sättet
att aktiviteten är koncentrerad till områdena kring
storstäderna; det är möjligen så på villasidan, men
andrahandsmarknaden för hyreshus är alldeles klart sämre i
Stockholm än på många andra håll i landet.
Britta Sundin (s): Jag skulle vilja veta hur du ser på
tekniken att det inte kostar någonting att investera i eget
kapital.
Jag uppfattade inte svaret på Lars Stjernkvists fråga: Hur
mycket påverkar bostadssubventionerna ränteläget i Sverige?
Min sista fråga gäller kontrollstationen. Det har ju pratats
väldigt mycket om osäkerheten på byggmarknaden och sagts att den
har skapat problem. Kommer kontrollstationen att innebära att
osäkerheten finns kvar?
Marianne Carlström (s): Jag vill fortsätta med standard-
och kvalitetsdiskussionen. Var finns den sociala
bostadspolitiken i den här diskussionen? Det finns ju risk för
att familjer med många barn inte kommer att ha råd att bosätta
sig i en bostad av den storlek som den behöver.
Dessutom tror jag att vissa byggherrar då kanske väljer ett
billigt material som på sikt ger upphov till ganska stora
underhållskostnader. I dag förs det också en diskussion om att
man skall lämna över lägenheter utan inredningen. Då skjuter man
bara över kostnaderna på hyresgästerna. Kostnaderna kommer att
höjas ändå med det här nya systemet. Min fråga är: Vilka
förändringar kan vi vänta oss?
Birger Andersson (c): Vi har ju här diskuterat räntenivåns
betydelse, men jag skulle vilja ställa en fråga som gäller
räntemarginaler. Kreditinstituten betalar ju en viss
upplåningsränta när de lånar pengar, och när de lånar ut dem
begär de litet högre ränta. Det är väl i och för sig rätt
naturligt. Men jag skulle vilja ställa frågan: Hur kommer denna
räntemarginal att utvecklas helt generellt under de närmaste
åren?
Gösta Blücher: Låt mig först säga att i de bedömningar som
vi har gjort av boendekostnaderna har vi räknat med också
kostnaden för det egna kapitalet, helt övertygade om att både
den enskilde småhusbyggaren och den som bygger för uthyrning i
sin kalkyl tar med en kostnad för det egna kapitalet.
När det gäller standardeffekterna vill jag peka på att man nu
inte gör någon åtskillnad mellan de kostnader som kan uppträda
för bostäder som har högre tillgänglighet, bostäder som är
utrustade med t.ex. hiss eller med vattenburet värmesystem i
stället för direktverkande el och andra kostnader. Det finns en
hel massa sådana faktorer i standarden som innebär en högre
investeringskostnad men som inte beaktas i den här kalkylen. När
man bortser från sådana faktorer får man naturligtvis en drift
mot billigare utförande med lägre standard.
Frågan gällde väl också bostädernas storlek. Det är väl
alldeles klart att detta premierar en utveckling mot mindre
bostäder.
Claes Norgren: När det gäller sambandet mellan
bostadssubventioner och ränteläget kan jag bara rekapitulera det
jag sade tidigare: Om ökade subventioner av den här karaktären
leder till en permanent ökning av budgetunderskottet som inte
kompenseras av någon annan ekonomisk-politisk åtgärd finns det
här flera samband mellan sparandet eller subventionssystemet och
räntenivån. Men det är komplexa samband.
Så till frågan om räntemarginalens betydelse och vad man kan
se de kommande åren när det gäller räntemarginalen i
bostadsinstituten. Det är sannolikt så att man kan vänta sig en
uppgång i räntemarginalerna av mer strukturell karaktär, och det
är i mångt och mycket en anpassning till den förändrade riskbild
som kreditinstituten möter. Om man blickar tillbaka finner man
att ett av problemen kanske har varit att den här marginalen har
varit för låg. Min bedömning är att vi strukturellt kan se en
ökad räntemarginal. Hur stor den är vill jag inte ge mig in på
att bedöma.
Sören Rung: Herr ordförande! Jag kan också kommentera det
något.
Traditionellt har "det svenska systemet" med
bostadsfinansiering över obligationsmarknaden via institut
arbetat med utomordentligt små marginaler och gör det faktiskt
egentligen fortfarande vid en internationell jämförelse. Men det
är klart att det ökade inslaget av instabilitet i
fastighetsmarknaden och därmed kraftigt ökade kreditförluster i
varje fall i banksystemet -- hittills har ju bostadsinstituten
lyckligtvis varit något så när förskonade, i varje fall från mer
spektakulära förluster -- kommer att inverka på marginalerna.
En annan sak som också pressar upp marginalerna och
nödvändiggör en ökning är de nya kapitaltäckningskrav som
successivt har införts på bl.a. bostadsinstituten, som vid
utgången av det här året har att fullt leva upp till de
internationella kapitaltäckningsreglerna, som i sig innebär en
mycket drastisk ökning för just bostadsinstituten. I själva
verket kan man säga att kapitaltäckningskraven för instituten
ökar från ungefär 2% i det tidigare systemet till
8-procentsnivån. Det är klart att en sådan kraftig ökning måste
innebära något ökade marginaler.
För att man skall få storleken på det här klar för sig kan jag
säga att vi i dag har en upplåningskostnad runt 11,40 och en
villaränta på 12,25. Vi kommer troligen att se en uppgång även
åren framöver, men jag delar Claes Norgrens uppfattning, att det
är svårt att se hur stor den blir. Jag tror dock att den blir
mycket marginell. Vi har en stor effektivitet i
bostadsinstituten, och vi drar också nytta av storskaligheten,
som jag tror har väckt visst uppseende även internationellt.
Lennart Nilsson (s): Jag tänkte ställa en fråga till Gösta
Blücher. Allting skall ju handla om marknaden nu för tiden. Om
man utgår från att det är dyrare och kommer att bli dyrare i
Stockholmsområdet, beroende på att det här finns en marknad, och
om man utgår från den här schablonen -- har ni räknat på vad det
kommer att kosta mer här i Stockholm, om man skall lägga in
pengarna exempelvis i en normal lägenhet?
Om man vill bygga sig någonting i glesbygden, därför att man
själv känner att det finns ett behov av det men marknaden gör
bedömningen att det inte är någon idé, innebär det alltså att
det blir svårt att få låna pengar med det nuvarande systemet?
Lars Stjernkvist (s): När jag flyttade hemifrån -- det är
ju ett tag sedan; det var under den period som Urban Bäckström
tidigare beskrev som den gyllene period när subventionerna ökade
-- flyttade jag inte in i en ny lägenhet utan i en som var
ungefär 20 år gammal, inte fullt så modern och för trång för dem
som bodde där tidigare; de flyttade i sin tur till ett nyare
område. Min fråga till Gösta Blücher är: Kan man på något sätt
leda i bevis att det här förslaget bara berör 1,5% av de
boende? Hur ser det faktiskt ut -- vilka är det som flyttar in i
de nya lägenheterna, som trots allt förhoppningsvis kommer att
byggas även i framtiden?
Ulf Lönnqvist (s): Jag ger naturligtvis Urban Bäckström
fullständigt rätt i att de inhemska ekonomisk-politiska
åtgärderna är av betydelse när det gäller räntenivån. Men
samtidigt vet vi att vi är mer eller mindre beroende av
internationella faktorer, också när det gäller räntan i vårt
eget land. Det var därför jag ställde frågan om beroendet av
ränteläget internationellt.
Claes Norgren svarade ett mycket klart ja på frågan om
beroendet av internationella faktorer. Då är min fråga: Är det
bra att man har ett finansieringssystem som gör att man blir
beroende av internationella faktorer när det gäller
förutsättningarna att upprätthålla den bostadsproduktion som
behövs till de kostnader som är rimliga?
Gösta Blücher: Jag skall svara på Lennart Nilssons fråga
om beräkningar för Stockholmsområdet. Vi har gjort sådana. Om vi
accepterar antagandet att produktionskostnaderna i
Stockholmsområdet sjunker lika snabbt som i övriga riket fram
till 1993 -- jag tror inte att man skall räkna med att de
sjunker snabbare i Stockholmsområdet på så kort tid -- och vi
har en produktionskostnad på 11900 kr. per m2 i
Stockholm, skulle boendekostnaderna för en 77m2 lägenhet
vid 12% ränta öka från 6 208 till 7649 kr. i månaden.
Exaktheten kommer naturligtvis av dataprogrammen -- jag är
medveten om att man inte kan säga att det blir exakt så här. Men
att kostnadsökningen blir i storleksordningen 23% vågar jag
stå för.
23 % är alltså en betydande kostnadsökning. Även om
marknadsräntan under 1993 skulle komma ned till 10% skulle
boendekostnaderna i Stockholmsområdet öka med 12% i
förhållande till dagens system. I övriga riket skulle
boendekostnadsskillnaden i det läget vara rätt neutral.
Effekterna blir för Stockholmsområdet alltså betydande.
Hur det sedan kommer att slå på efterfrågan har jag inte vågat
mig på att försöka förutse, men det kommer naturligtvis att
sänka efterfrågan i Stockholmsområdet.
Sedan skall jag svara på frågan om detta verkligen berör bara
1,5% av de boende. Man skall naturligtvis vara medveten om att
strävan att öka rörligheten i bostadsbeståndet motverkas om vi
får stora hyressplittringar eller stora skillnader i
boendekostnader mellan stocken -- det befintliga
bostadsbeståndet -- och nyproduktionen. Det kan man naturligtvis
riskera. I synnerhet om räntenivån fortsätter att vara hög
kommer inflyttningskostnaderna i nyproducerade bostäder att
ligga mycket över dem i beståndet i övrigt, och det kommer
självfallet att minska rörligheten. På det sättet försvårar det
omflyttningar för dem som finns i det övriga beståndet, och i
den meningen blir de berörda.
Låt mig när jag ändå har ordet och för att vara tydlig
beträffande standarden säga att det inte finns någonting i
konstruktionen med avtrappning av subventionsnivåer, koppling
till ränteläget, etc., som hindrar att man konstruerar systemet
så, att man tar hänsyn till angelägna standardfaktorer i
bostäderna -- det går väl att bygga in i systemet, om man så
skulle önska.
Sören Rung: Herr ordförande! Till Lennart Nilsson vill jag
bara säga att jag inte här vill ge intryck av att det föreligger
någon medveten diskriminering från kreditgivarnas sida när det
gäller glesbygden -- så är inte fallet. Vad jag menade och
förhoppningsvis också sade är att vi måste göra en ekonomisk
bedömning av det enskilda objektet. Nu pratar vi om
fastighetsmarknaden som om den vore helt homogen. Det är den ju
inte. Villamarknaden är en marknad för sig, marknaden för
storhus är en annan. Det är klart att vi som kreditgivare är
beroende av värdebeständigheten i objekten, och
andrahandsmarknaden för hus i Bromma är definitivt bättre än
t.ex. för hus i Kramfors -- därmed inte något ont sagt om
Kramfors i övrigt. Det är enbart den bedömningen vi gör, inte
någon medveten annan diskriminering.
När det gäller dem som bygger t.ex. villor för att uthålligt
bo i, även i glesbygd, kommer naturligtvis byggarens och ägarens
allmänna ekonomiska situation att vägas in, precis som man gör i
alla andra kreditärenden. Det innebär att det också
fortsättningsvis mycket väl går att bygga villor att bo i även i
glesbygd.
Claes Norgren: Den fråga här som jag kan kommentera är den
om det internationella beroendet som Ulf Lönnqvist ställde.
Det går ju inte att trolla bort det internationella beroendet.
I den mån man skulle införa ett subventionssystem har det sina
kostnader i statsbudgeten. Erfarenheterna från 80-talet vittnar
om kostnaderna för detta.
Om det är bra eller inte att vara internationellt beroende i
en delsektor av ekonomin är mer en politisk fråga, men jag kan
ändå peka på det faktum som jag tidigare nämnde när det gällde
räntekänsligheten, nämligen att det är en fördel att öka
räntekänsligheten i bostadssektorn från stabiliseringspolitisk
synpunkt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Då är vi klara med det här
avsnittet av programmet och skulle vara framme vid en paus. Vi
från utskottet skall be att i den pausen få bjuda samtliga
närvarande i salen på kaffe. Välkomna alltså att dricka kaffe
ute i korridoren. Vi samlas här igen exakt 10.30.
Ordföranden Agne Hansson (c): Vi kommer mer och mer till
avnämarna. Vi har nu ett block av organisationsföreträdare.
Tiden är nu ännu knappare, eftersom det är fler som skall tala.
Ni får sju minuter till ert förfogande. Först ber jag att få
överlämna ordet till Fastighetsägareförbundets verkställande
direktör Bengt Nyman.
Bengt Nyman: Fastighetsägareförbundet delar den
principiella grundsynen när det gäller behovet av den nedväxling
av subventionerna som har kommit till uttryck i det aktuella
regeringsförslaget. Det är, enligt vår åsikt, inte minst viktigt
att minska inslaget av subventioner i fastighetsförvaltningen
för att öka konkurrensen och förbättra den ekonomiska
effektiviteten till fromma för hyresgästerna. Det kan ju inte
heller, menar vi, vara fördelningspolitiskt rimligt att, som
utredningsmannen har påvisat, subventionerna genom sin
konstruktion i allt väsentligt tillfaller den lilla andelen
hushåll som råkar bo i hus tillhörande de senaste årgångarna.
Det måste i stället ligga i samhällets intresse att med alla
till buds stående medel bidra till att pressa kostnaderna för
ny- och ombyggnad. Ett sätt är, enligt vår uppfattning, att
reducera de generella subventionerna, som annars riskerar att
inte enbart komma de boende till del.
Om ett riksdagsbeslut enligt regeringens intentioner följs upp
av boverket genom en väsentlig förenkling av ny- och
ombyggnadsreglerna, är vi beredda att ta vårt ansvar när det
gäller att bidra till nya och kreativa lösningar beträffande det
framtida bostadsbyggandet. Med stöd av erfarenheter från bl.a.
USA vet vi att det går att producera billigare bostäder än vad
vi har gjort under senare år i Sverige.
Bild 18
Privata byggherrar har under senare år svarat för en
anmärkningsvärt stor och dessutom växande del av nyproduktionen.
Jag förutser inte någon dramatisk minskning i fråga om antalet
färdigställda lägenheter i privat regi i år. Det som
färdigställs nu planerades för ett par år sedan, när vi
fortfarande hade högkonjunktur. Nästa år kommer naturligtvis
lågkonjunkturen att sätta sina spår, och detta alldeles oavsett
vilket statligt stödsystem vi har. Produktionen torde dock i
viss mån trots lågkonjunktur kunna hållas uppe de närmaste åren,
precis som boverkets generaldirektör sade, på grund av vetskapen
om att subventionerna enligt förslaget kommer att minska
successivt för varje ny årgång. Även om vi i dag har fler
lägenheter än hushåll totalt sett i landet, kommer det att under
överblickbar tid på vissa orter och för nya ändamål finnas behov
av att producera nya bostäder. Problemet är som bekant att de
framtida behoven inte alltid kommer att finnas där tillgången i
dag är god. Enligt min bedömning kommer vi i framtiden att på
ett tydligare sätt få leva med lokala marknader i obalans. Detta
gäller såväl marknader med överskott som marknader med brist på
lägenheter. Jag ser inte att det nu föreslagna systemet
egentligen skulle ha sämre förutsättningar än det nuvarande
eller än räntelånesystemet att klara situationen, snarare
tvärtom. Förslaget bidrar till att öka frihetsgraden i byggandet
och därmed också till att påskynda den utdragna byggprocessen.
Bild 19
Ombyggandet har under 80-talet beskrivit en berg- och dalbana,
just nu snarast det sistnämnda -- i varje fall beträffande
ombyggandet i privat regi.
Det här är absolut inte någon önskvärd utveckling för dem som
äger och förvaltar fastigheter. I stället vore det önskvärt att
såväl beträffande byggnadsregler som villkor för statligt stöd
ombyggandet kunde ses som en naturlig del av den löpande
förvaltningen och kunde hållas på en för det äldre beståndet
relativt hög och långsiktigt jämn nivå.
Fortfarande finns det ett betydande ombyggnadsbehov i
lägenhetsbeståndet från andra världskriget och framåt. I inte
minst 40-talshusen är de tekniska och funktionella bristerna
betydande. Detta gör det nödvändigt att upprätthålla en
ombyggnadsvolym i det privata beståndet på mellan 8000 och
10000 lägenheter per år fram till sekelskiftet. Lönsamheten i
en ombyggnad, dvs. förutsättningen att upprätthålla en sådan
ombyggnadsvolym, beror ju såväl på ombyggnadsstödets utformning
som på hyressättningssystemets tillämpning. Det betyder att en
försämring av subventionerna som riskerar att minska ombyggandet
naturligtvis kan kompenseras genom förändringar i
bruksvärdessystemet eller i den lokala tillämpningen av detta
system. Jag är också tämligen övertygad om att detta måste bli
följden, om det visar sig att ombyggandet går ned, eftersom det
borde ligga såväl i samhällets som i parternas intresse att det
befintliga beståndet successivt kan förnyas. Min slutsats blir
alltså att det är svårt att bedöma ombyggandets utveckling med
utgångspunkt enbart i stödets utformning.
Bengt-Owe Birgersson: SABO:s styrelse har ju i ett
remissyttrande behandlat utredningens förslag. Styrelsen kom då
fram till att det inte var möjligt att lägga utredningens
förslag till grund för en reformering av
bostadsfinansieringssystemet. Styrelsen var emellertid inte enig
beträffande denna bedömning. Det fanns en minoritet som ansåg
att det var möjligt att göra detta.
När regeringen nu ändå lägger utredningens förslag till grund
för en proposition så att det sedan också blir underlag för
riksdagens bedömning, skulle jag allmänt vilja hänvisa till den
promemoria som jag upprättade som underlag för styrelsens
behandling och som också är bilagd remissyttrandet över
utredningens förslag. Jag tycker att det där finns både en mer
allmän och övergripande diskussion om förslaget och också en del
synpunkter på vilka justeringar som skulle kunna göras vid ett
genomförande. I min inledning tar jag inte upp tiden med att
mera i detalj gå in på synpunkterna utan hänvisar allmänt till
min promemoria.
Jag vill bara ta upp tre saker som jag tycker är viktiga från
SABO-företagens utgångspunkt och som jag därför vill lyfta fram.
Den första frågan gäller naturligtvis nyproduktionens
omfattning de närmaste åren. Här gör jag för min del en mer
pessimistisk bedömning än den Gösta Blücher, och jag tror också
Bengt Nyman, här har gjort sig till tolk för. Detta beror inte i
första hand på utredningens förslag eller
kompletteringspropositionen utan grundar sig på en mera allmän
bedömning av ett antal faktorer som har betydelse för
bostadsmarknaden. Vi har en tendens att diskutera en sak i taget
och då kan sådana här mer samlade effekter skymmas bort litet
grand i diskussionen. Att jag tror att det blir en liten
efterfrågan på nyproducerade bostäder till de priser som kommer
att erbjudas på marknaden beror till att börja med på att vi har
genomfört mycket kraftiga relativprishöjningar under senare år
när det gäller bostäderna. Dessa relativprishöjningar är ju
ingen engångsföreteelse, utan på SABO har vi kalkylerat hur våra
företags utgifter kommer att utvecklas under 1993, under
förutsättning att de olika förslag som har presenterats i
budgetpropositionen, i kompletteringspropositionen och i
anslutning till vad vi nu diskuterar kommer att genomföras. Det
finns inte någon anledning att här gå in på några siffror, men
det är klart att det är ganska kraftiga utgiftsökningar som
väntar även för 1993.
En annan sak är, att skall man i en sådan situation bygga
bostäder för att erbjuda marknaden, måste bostäderna vara
prisvärda. Jag är inte så säker på att det förslag som vi nu
diskuterar i första hand leder till en standardsänkning. Jag
tror att de som funderar på att investera i bostadsproduktionen
måste fråga sig om den bostad som de har möjlighet att producera
kommer att vara prisvärd. Kommer folk att vara beredda att
betala så mycket för den kvalitet som kan erbjudas? Det kan i
sin tur leda till att den kommande produktionen trots allt ändå
blir av hög kvalitet, men den blir kanske inte så omfattande,
eftersom det redan finns billiga bostäder i beståndet.
Den sista saken av betydelse här, som naturligtvis är litet
svår att bedöma, gäller SABO-företagens ändrade villkor. Det är
ändå så, att allmännyttan, eller som jag numera säger,
SABO-företagen, svarar för en ganska stor andel av
bostadsmarknaden. Bengt Nyman visade här att andelen av
nyproduktionen har sjunkit under senare år. Det är klart att det
nu nog finns en ganska bred enighet både i SABO:s styrelse och
bland andra debattörer på bostadsmarknaden om att SABO-företagen
så långt möjligt skall ges samma villkor som andra upplåtare av
bostäder. Vi skall få samma finansieringsregler och samma
skatteregler. Det blir också ändringar i andra avseenden. Det
här kommer att leda till att SABO-företagen i framtiden kommer
att arbeta och agera mer marknadsmässigt än vad de kanske har
gjort tidigare, när uppgiften att svara för en bostadsproduktion
som på politiska eller andra grunder ansågs vara angelägen var
mera framträdande. Detta kommer att göra SABO-företagen
försiktigare på det här området. Man kommer att vara mer
intresserad av att "vässa" produkten så att säga än att öka
riskerna för förluster genom att investera i ett osäkert
marknadsläge.
Sammantaget tror jag att de här olika faktorerna och
ytterligare några kommer att under de närmaste åren leda till en
ganska kraftig press nedåt på nyproduktionen. Det har alltså
egentligen inte någonting att göra med det förslag som vi i dag
diskuterar. I den här situationen är det oerhört viktigt, och
det framhålls också i den promemoria som jag nämnde tidigare och
som har bifogats till vårt remissyttrande, att man ser till att
ombyggnadsfinansieringen fungerar. Tänker vi på en 10-årsperiod
framöver, ser vi att det finns mycket stora behov av
upprustning, renovering och ombyggnad -- inte som ett resultat
av att man har slarvat under tidigare år utan helt enkelt därför
att den stora produktionen i slutet av 60-talet och början av
70-talet nu kommer in i den fas då det är naturligt med de tunga
insatserna. Skall vi i Sverige undvika samma utveckling som i
många andra länder -- detta att man först bygger ett hus, och
sedan låter det förfalla för att sedan riva det och bygga ett
nytt -- och i stället fortsätta traditionen att ta hand om våra
investeringar, då måste det vara möjligt att finansiera
nödvändiga ombyggnader. Som jag framför i min promemoria -- och
jag vill gärna upprepa det -- är det viktigt att fundera över om
det inte är dags att göra riktade insatser mot de bostadsområden
som byggdes under framför allt miljonprogrammens tid, detta
också för att rädda den byggkapacitet som långsiktigt behövs,
dvs. under andra halvan av 90-talet. Jag är annars litet orolig
för att vi gemensamt just nu håller på att planera, visserligen
omedvetet men ändå, för nya flaskhalsar under andra halvan av
90-talet.
För SABO-företagen är i varje fall inte den egna insatsen
gratis. Det är viktigt att vi får förutsättningar och
möjligheter att skaffa oss det kapital som den egna insatsen
kräver. Det måste i alla fall bli på lika förmånliga villkor som
vid andra upplåtelseformer. Så kommer det nu ett förslag till
bosparande i nästa etapp i Georg Danells utredning, är det av
neutralitetsskäl, om inte annat, nödvändigt att också de
människor som sparar med sikte på sin bostad i en hyreslägenhet
får möjlighet att på lika villkor delta i detta bostadssparande.
Blir det inte så kommer den samlade effekten av förslagen att
leda till att hyresrätten, såväl den allmännyttiga som den
andra, råkar litet grand i strykklass i förhållande till andra
upplåtelseformer.
Hans Almgren: Jag vill börja med att framföra en hälsning
från Rolf Trodin. Tyvärr har den här utfrågningen kolliderat med
vår förbundsstämma. Han kan inte lämna stämman och har därför
bett mig att komma hit.
Jag vill gärna anknyta till en del av det som Gösta Blücher
sade. En mycket intressant frågeställning är: Vad är det som kan
byggas i framtiden och var kan man bygga? Det är nämligen så,
att vi är litet fixerade vid genomsnitt. Vi säger att en trea
kostar så och så mycket i genomsnitt. Verkligheten uppvisar en
oerhört stor spridning kring genomsnitten. Det är detta som jag
något tänker beröra.
Bild 20
Jag vill utgå från ett mått på den schablon som finns med i
regeringens förslag. Jag har utgått ifrån en 75 m2
trerumslägenhet i nyproduktionen vid ett pris på 9900 kr./m2
. Detta belopp ligger ju framdeles fast oavsett hur stor
inflationen blir. Som Gösta Blücher sade blir det ganska
måttliga effekter, om inflationen blir låg. Det blir kanske inga
effekter alls. Blir inflationen mycket stor, får det här mycket
allvarliga konsekvenser. Man får själv göra en bedömning av hur
stor den framtida inflationen kommer att bli.
De kostnader som överstiger 9900 kr. är naturligtvis
tillåtna. Man förbjuder inte objekt som är dyrare, men då måste
det bli en kontant finansiering eller annan säkerhet, eftersom
det inte finns någon statlig garanti för ett sådant lån till
insatsen.
Bild 21
Bostadsbyggandet är inte homogent, utan det finns en betydande
spridning. I en utredning som gjordes i mitten av 80-talet -- i
vilken för övrigt utskottsledamoten Bertil Danielsson deltog --
påvisade vi den principiella skillnaden mellan enkla och
komplicerade objekt. De enkla objekten var markbostäder med
maximalt två våningar, ingen källare och markparkering. De
komplicerade objekten hade flera våningar, hiss, källare, avsåg
saneringsområden och byggdes med garage eller P-däck. Som vi ser
fördelar sig antalet objekt i princip kring något slags
normalfördelningskurva i båda dessa fall, och sammantaget utgör
de ett mått på spridningen i hela produktionen. Enkla objekt är
inte dåliga objekt. Det är bra objekt där man har gott om mark
och där marken är relativt billig att exploatera. Däremot är det
alldeles uppenbart att man i stora delar av stadssamhällena inte
kan bygga markbostäder på detta sätt. Där måste man bygga
hisshus, och man måste ha dyra parkeringslösningar, osv.
Bild 22
Här har vi ritat in de 9900 kronorna i en fördelning för
hela flerbostadshusproduktionen 1991. Det handlar om ca 1500
objekt. De fördelar sig på mycket billiga och mycket dyra
objekt. Till vänster om den röda linjen finns de 25% objekt
som Gösta Blücher talade om och som kan finansieras med det nya
systemet, kanske t.o.m. bättre än med det nuvarande systemet.
Till höger finns de 75% av objekten som får större svårigheter
med finansieringen enligt det nya systemet.
Bild 23
Så här ser det ut i Malmöhus län. Här ser man att en mycket
liten del ligger under den schablonberäknade kostnaden. En
mycket stor del ligger till höger om den röda linjen.
Bild 24
Så här ser det ut i Stockholm. Utan att bli Stockholmsfixerad
vill jag gärna säga att den här bilden skulle ha varit ungefär
likadan om man hade visat den i början av 80-talet med den
fördelning som man då hade, eller på 70-talet. Vi har nämligen
den spridningen historiskt.
Bild 25
Det sägs att regeringsförslaget leder till insatser på 10%.
När det gäller Stockholms län kan jag konstatera att de
billigaste objekten, i 11000-kronorsklassen, kräver 19%
insats. Genomsnittet kräver 27%, allt däröver 31--40%
insats. Detta är insatser som inte kan upplånas på marknaden.
Det är insatser som krävs kontant eller upplånas mot andra
säkerheter än säkerhet i fastighet. Jag gråter inte över
produktionen i Stockholm, men vill påstå att man i hela landet
kommer att få de här polariseringseffekterna. Man kommer alltså
att få enkla objekt som kan produceras där det finns
marktillgångar, och man kommer att få komplicerade objekt som
kan produceras där folk kan betala 30--40% insats. Jag kan
mycket väl tänka mig att den situationen föreligger. Vi har
säkert folk som kan betala så pass mycket. Frågan är om detta är
den bostadspolitik som vi vill ha, en polariserad situation där
så att säga genomsnittliga svenskar inte har en chans, utan där
man antingen befinner sig i den ena ytterligheten eller i den
andra.
Nils Schirren: Villaägarnas riksförbund har i sitt
remissyttrande till betänkandet sagt ja till huvudtankarna i den
föreslagna reformen, men vi har gjort det under ett antal
förutsättningar. Det är framför allt två villkor som jag vill
framhålla och som är viktiga för villaägarna.
För det första menar vi att en väsentlig del av de
inbesparingar som görs genom en sänkning av räntebidragen måste
användas till att sänka fastighetsskatten, så att vi får ned
boendekostnaderna för den stora majoriteten av de 1,8 miljoner
hushåll i landet som bor i villa. I detta ligger självfallet
också ett akut krav på ett ställningstagande när det gäller att
inte höja fastighetsskatten från 1,2 till 1,5%, som ligger i
de nu gällande reglerna. Jag återkommer till detta så småningom.
Det andra villkoret som är viktigt, och som jag menar är i
allt väsentligt uppfyllt i propositionen, är att de som redan
har köpt nybyggda hus garanteras fortsatta räntebidrag enligt
tidigare principer. Vi måste värna om principen att spelreglerna
inte får ändras i efterhand för redan gjorda investeringar.
När det gäller bidragsunderlaget för nybyggnad tycker
förbundet också att det är positivt att bidragsunderlaget för
nybyggnad bestäms på ett schablonmässigt sätt. Vi tycker att
detta rimligen bör leda till att byggprocessen förkortas med
kostnadsbesparingar för de blivande villaägarna.
Det är också på positivt att bidragsunderlaget skall bestämmas
lika för olika upplåtelseformer. Därmed finns, menar vi,
förutsättningar att uppfylla det bostadspolitiska målet att
staten skall förhålla sig neutral när det gäller såväl skatter
och regleringar som övriga subventioner.
Det är däremot inte neutralt att bidragsunderlaget görs större
för de första 35 kvadratmetrarna och mindre för överskjutande
yta. Med en sådan utformning av bidragsunderlaget gynnas
upplåtelseformer med genomsnittligt mindre lägenheter, och
omvänt missgynnas upplåtelseformer med större lägenheter, dvs.
villorna.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att skillnaden mellan basen
på 13000 kr. för de första 35 kvadratmetrarna minskas till den
nivå som finns i förslaget i betänkandet, dvs. 11000 kr. upp
till 35 m2 och sedan 7000 kr./m2. Men vi är inte
villiga att stödja tanken på att gränsen dras redan vid 120
m2. Vi menar att även detta är en brist i fråga om
neutraliteten mellan upplåtelseformerna då det gäller denna
konstruktion. Större barnfamiljer har onekligen behov av större
boendeyta än 120 m2, och det finns ingen anledning att
betrakta detta som ett lyxbehov. Vi har i vårt remissyttrande
föreslagit att gränsen i stället rimligen kan dras vid 150
m2.
Enligt propositionen skulle bidragsunderlaget för nybyggnad
maximalt bli 965000 kr. för ett småhus på 120 m2. Det
framgår redan av betänkandet att det kommer att uppstå ett glapp
mellan bidragsunderlaget och den faktiska kostnaden för att
bygga en villa, eftersom bidragsunderlaget bestäms så, att det
ligger i underkant av de produktionskostnader som man teoretiskt
genomsnittligt räknat med. Men som också andra har varit inne på
varierar kostnaderna för att bygga bostäder kraftigt i olika
delar av landet. I ett storstadsområde som Stockholm kan man
räkna med att den totala produktionskostnaden för en normal
villa på 120 m2 snarare överstiger än understiger 1,5
miljoner. Detta betyder att den presumtiva villaägare som vill
investera i en villa i Stockholmsområdet får räkna med att lägga
upp ett eget kapital i storleksordningen drygt en halv miljon
kronor, ett fullständigt orealistiskt belopp för vilken ung
barnfamilj som helst. Vi tycker att det är en brist att man i
utredningen inte har beaktat problemet och än mindre föreslagit
någon metod för att komma till rätta med det.
Det är också en brist i neutraliteten att skattereduktionen
begränsas för den del av underskott i kapital som överstiger
100000 kr. För att åstadkomma neutralitet är det enklaste
sättet att avskaffa gränsen vid 100000 kr.
När det gäller bidragsunderlaget för ombyggnad vill vi peka på
en enstaka faktor, som är neutralitetsstörande. Det handlar om
beloppsgränsen 50000 kr. per projekt.
Detta innebär att varje enstaka villaägare som vill söka
ombyggnadslån inte kommer att få täckning för de första 50000
kronorna. För fastigheter med flera lägenheter kommer gränsen på
50000 kr. att gälla hela projektet. Detsamma gäller för
gruppbyggda småhus. Vi har föreslagit att man i stället skall
relatera beloppsgränsen till varje lägenhet och att man skall
sänka gränsen till förslagsvis halva beloppet.
Vi tycker att modellen för nedtrappning under 90-talet allmänt
sett från nuvarande utgångspunkt förefaller realistisk.
Samtidigt finns en rad osäkra faktorer. Vi vet inte hur
ränteläget kommer att utveckla sig. Vi vet ännu inte vilka
skattesänkningar som kommer att ackompanjera förslaget. Vi har
inte heller sett vilka effekter detta kan få på
produktionskostnaderna. Vi ansluter oss till principen att man
låser fast detta för de första tre åren och därefter gör en
avstämning. Vi tycker att det är rimligt.
Jag skall avrunda med att peka på några problem på
villamarknaden som det finns anledning att aktualisera i samband
med den föreslagna reformen. Vi ser ett antal orättvisor och
problem som ligger i de kraftigt ökande boendekostnaderna. En
orättvisa ligger i den stora regionala variationen i uttag av
fastighetsskatt. Den kan som bekant innebära att
fastighetsskatteuttaget för en villa i ett dyrområde kan uppgå
till tio gånger så mycket som för en likadan villa i landsorten.
Detta har diskuterats och beaktats i bl.a. den Turnerska
utredningen. Vi menar att denna fråga måste lösas på ett eller
annat sätt redan före 1993 års början.
Ett annat problem som jag vill tangera kort ligger i den
orättvisa som vi ser i behandlingen av nyproducerade småhus
resp. begagnade småhus. Diskussionen förs i stor utsträckning
med utgångspunkt i antagandet att unga barnfamiljer som köper
sitt första småhus köper ett nyproducerat småhus. Så är inte
fallet. Tvärtom köper en majoritet förstagångsköpare begagnade
småhus. Den familj som köper ett begagnat småhus får inte någon
som helst subvention av staten. Den minoritet av unga familjer
som kan köpa ett nyproducerat småhus får däremot stora
subventioner. Med nuvarande räntebidragssystem erhåller man i
storleksordningen 300000 kr. i subventioner och dessutom
omkring 100000 kr. genom att fastighetsskatt inte tas ut de
första fem åren och att den halveras för de fem år som kommer
sedan.
Det finns risker för att vi får en utveckling på
småhusmarknaden som kan påminna om den vi har sett på marknaden
för kommersiella fastigheter. Det är viktigt att det ges
politiska signaler till småhusmarknaden som helst motverkar
risken för att vi får en sådan kris, och som i vart fall inte
ökar den risken. Vi menar att politikerna kan ge signaler av
positivt slag på två sätt till småhusmarknaden. Det första och
enklaste är att förklara att fastighetsskattehöjningen från 1,2
till 1,5% skall stoppas. Det andra är att förklara eller
besluta om att det redan tidigare fattade beslutet om en
sänkning av räntebidraget från 30 till 25% rivs upp igen.
Birger Andersson (c): Vi har alla lätt för att se statiskt
på bostadsmarknaden. Om jag har förstått det hela rätt innebär
den kommande avregleringen att man ställer helt nya krav på alla
inblandade parter. Det gäller byggherrar, projektörer,
entreprenadföretag, kreditinstitut och även berörda myndigheter.
Jag tror att det var Bengt Nyman som nämnde att det gäller att
plocka fram kreativa lösningar i denna nya situation. Jag skulle
vilja fråga er om ni redan nu har några konkreta och
konstruktiva funderingar att komma med när det gäller denna
förändrade situation.
Lennart Nilsson (s): Jag vill ta upp något som Bengt-Owe
Birgersson inte berörde. Jag, liksom många andra som bor i
allmännyttan, skulle vilja ha reda på vad förslagen i budget-
och kompletteringspropositionerna innebär i fråga om
genomsnittliga hyreshöjningar per kvadratmeter åren 1993 och
1994.
Vi utgår från att skillnaden mellan nytt och gammalt blir ännu
större, om nu subventionerna försvinner. Har ni någon
uppfattning om hur detta kommer att påverka prisutvecklingen för
det äldre beståndet i förhållande till det nya, om det kommer
att leda till att kostnaderna för det äldre beståndet höjs?
Jag har en fråga till Villaägarnas representant. Om man nu
bygger allting på antagandet om skattesänkningar och det sedan
inte blir några skattesänkningar, vad tycker då
Villägarförbundet om systemet?
Britta Sundin (s): Jag skulle vilja återkomma till frågan
om kostnaden för eget kapital. Det kanske låter tjatigt, men jag
tycker att det är en viktig principfråga. Bengt-Owe Birgersson
sade att SABO för sin del räknar med det. Hur är det med er
andra? Kostar det ingenting att investera i eget kapital?
Jag skulle vilja höra vad ni anser om risken för ökad
boendesegregation. Finns det sådana risker? Jag uppfattade det
som sades från Villaägarna som att det finns stora risker att
det inte blir så många nybyggen av villor. Blir det enbart de
riktigt kapitalstarka som har möjligheter till nybyggnation av
villor? Hur ser fördelningen över landet ut, med
glesbygdsproblematiken?
Bengt Nyman: Jag grundar mitt påstående om att vi är
beredda att ta vår del av utvecklingsansvaret på det faktum att
vi bedriver en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Jag nämnde som ett exempel att vi just nu håller på att göra en
studie av kostnaderna för nyproduktion i USA resp. i Sverige i
samarbete med det amerikanska bostadsdepartementet. Det är ett
exempel av flera, och vi kommer att försöka ta intryck av hur
denna typ av system ser ut i andra länder och vilka lösningar
byggherrarna försöker utveckla. Vi har i dag inga färdiga
lösningar. Vi har dock, eftersom detta har gått ganska snabbt,
snabbt försökt dra i gång denna typ av studier.
Hans Almgren: Jag vill börja med att svara Britta Sundin.
Jag ser alldeles uppenbara risker för att segregationen ökar med
detta system. Det har att göra med att det som blir möjligt att
bygga för folk med vanliga inkomster är vad jag kallar för enkla
men inte nödvändigtvis dåliga bostäder. De kan byggas på billig
mark, där exploateringskostnaderna är mycket låga. Det övriga
byggandet, som faktiskt har dominerat produktionen under en
ganska lång tid under 80- och 90-talen, saneringsbyggen osv.,
kommer att vara förbehållet dem som kan pumpa in oerhört mycket
pengar utan att behöva låna.
Vi kan sitta här och räkna på kostnader för att låna till det
egna kapitalet, låt oss säga 20--30%, som kan behövas i vissa
delar av landet. Men ingen bank kommer att ställa upp och ge lån
till detta, om inte kreditgarantier utgår. Jag hörde
finansdepartementets representant säga att då kan kommunal
borgen utgå för detta. Det skulle vara mycket intressant att
höra finansdepartementet utveckla detta om kommunal borgen som
en lösning på problemet med de höga insatserna i vissa delar av
landet.
När det gäller Birger Anderssons fråga kan jag säga att vi nu
arbetar med att fånga upp våra medlemmar på ett mycket tidigare
stadium. Det gör vi av två skäl. Det första är rent egoistiskt.
Ju snabbare vi får kontakt med våra medlemmar som är
intresserade av objekt, desto säkrare är vi på att vi kan starta
projektet. Vi minimerar alltså riskerna. Men det är i minst lika
hög grad ett medlemsintresse att man på ett tidigt stadium får
vara med och påverka och utforma bostaden. Då kan vi tillsammans
med medlemmen diskutera hur vi skall göra när det gäller
planlösning, utrustning osv. Då får man den optimala produkten
för just den medlemmen. Det arbetet ser vi också som vårt
bidrag, bland många andra konstruktiva förslag som förmodligen
kommer fram på marknaden.
Bengt-Owe Birgersson: När det gäller vilka
kostnadsökningar det blir under 1993 och 1994 är jag beredd att
lämna över till utskottet ett material som vi har räknat fram.
Det tar litet tid att redovisa det, eftersom man måste klara ut
vilka förutsättningar man utgår från.
Nils Schirren: Vi har entydigt sagt att vårt ja till
förslaget förutsätter att man använder en del av besparingen
under 90-talet till att successivt sänka fastighetsskatten.
Lennart Nilsson frågar hur vi ställer oss om sänkningen inte
genomförs. Jag vill bara konstatera att det är ett problem att
utredningens betänkande är delat i två delar. Kostnadssidan
redovisas nu och intäktssidan senare. Det är bekymmersamt.
Bertil Danielsson (m): De bilder Hans Almgren visade var
mycket belysande, och man kan dra den slutsatsen att detta är
ett ganska omöjligt system. Jag vill göra två kommentarer med
anledning av detta.
För det första jämför du finansdepartementets förslag med
dagens regler, som ingen förordar. Det tycker jag är en svaghet.
För det andra baseras de exempel du visar på hus som är byggda
enligt dagens regler. Tycker du inte att det är ett statiskt
tänkande, att utgå från ett förhållande som inte kommer att
gälla?
Erling Bager (fp): Jag vill vända mig till Bengt-Owe
Birgersson. Du nämnde att SABO:s styrelse inte var enad i sitt
ställningstagande till om man kunde använda Danells förslag som
underlag för en proposition. Samtidigt hänvisade du till den
tjänstepromemoria som du själv hade arbetat ut och lagt fram för
styrelsen. Skulle man kunna tolka det som att den promemorian
var positiv till att Danells förslag med sitt innehåll kunde
användas för en proposition? Frågan är intressant med tanke på
den bakgrund du har som utredare när det gäller
bostadsfinansiering.
Lars Stjernkvist (s): Jag tyckte också att Hans Almgrens
diagram var mycket intressanta och förtjänade ytterligare
frågor. Det var ju en oerhört kraftfull argumentation för min
grundinställning. Jag försökte att läsa diagrammen med Urban
Bäckströms glasögon. Den invändning man kan göra, som jag antar
att den som försvarar regeringens förslag gör, är att de stora
subventionerna har pressat upp produktionskostnaderna. Sedan gör
de höga produktionskostnaderna att man måste behålla
subventionerna, och då hamnar man i ett Moment 22.
Min fråga till Hans Almgren är densamma som har ställts
tidigare: Vilken är din uppfattning om sambandet mellan
subventioner och de höga kostnader som du redovisar?
Eva Zetterberg (v): Jag vill ställa en fråga till Nils
Schirren från Villaägarna. Om de förutsättningar som ni önskar
er inte blir verklighet, nämligen att fastighetsskatten och
skatterna över lag skall sänkas, hur ser du då på möjligheterna
för unga familjer att skaffa en nyproducerad villa, framför allt
i storstadsområden? Kommer det över huvud taget att bli möjligt?
Eller blir det bara kapitalstarka, äldre familjer som kommer att
ha råd med det?
Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Vi har pratat en del om
kvalitet här. Jag skulle vilja veta vad ni tror om kvaliteten i
framtiden, i och med detta förslag.
Hans Almgren: Till Bertil Danielsson kan jag säga att jag
inte har jämfört med något lånesystem. Jag har redovisat
produktionskostnadsstrukturen i olika delar av landet 1991.
Sedan har jag lagt in den kreditgräns som finns och räknat ut
insatserna med hänsyn till den. Det har ingenting med dagens
finansieringssystem att göra. Däremot håller jag med om att
husen i mitt exempel var byggda enligt 1991 års villkor. 1993
års låneregler har applicerats på dem. Det som borde ha hänt
mellan 1991 och 1993 är en viss kostnadsökning på grund av två
års inflation. Jag har inte räknat med inflationen. Jag har
räknat med att den kompenseras av prissänkningar på marknaden på
grund av lågkonjunkturen till 1993. Men vi kan gärna göra
experimentet att vi sänker produktionskostnaderna med 10%. Då
flyttas alla staplar åt vänster och situationen ser något
gynnsammare ut. Det betyder att den billigaste kostnadskategorin
i Stockholm sjunker från 19% överkostnad till 9%
överkostnad, och de övriga ligger motsvarande 10% under.
Problemet att bygga till 10 % insats löses bara delvis.
Jag håller med om att detta är ett statiskt tänkande. Den
dynamiska effekten av detta är att en stor del av husen aldrig
kommer att byggas. Det finns naturligtvis en dynamisk effekt med
i våra bedömningar. Det är därför vi säger att vi inte tror på
Gösta Blüchers prognoser för produktionen 1993. Vi tror att
produktionen blir väsentligt lägre. Vi kan alltid resonera om
vad som händer med konjunkturen osv. Men detta kommer att spä på
en mycket kraftig, krisartad nedgång för byggindustrin.
Till Lars Stjernkvist vill jag säga följande. Vi har under
80-talet kunnat se två perioder. Den första hälften av 80-talet
hade vi lågkonjunktur. Då ökade produktionskostnader och
konsumentpriser exakt lika mycket, nästan kusligt lika.
Byggkostnaderna ökade inte ett dugg mer än andra kostnader i
samhället. Under andra hälften av 80-talet var förhållandet det
omvända. Då skaffade vi oss en överhettning. Den drabbade hela
ekonomin och byggsektorn alldeles särskilt. Under den tiden fick
vi en mycket kraftig relativ prisstegring.
Det subventionssystem vi hade mellan 1980 och 1985 var
avsevärt bättre än det subventionssystem vi hade mellan 1985 och
1990. Man kan undra hur det kommer sig att man kan skylla
subventionssystemet för kostnadsökningen, när
subventionssystemet var sämre. Det har ju inte inträffat några
extra kostnadsökningar under första hälften av 80-talet. Jag
tycker att bevisbördan ligger på den som säger att
subventionerna automatiskt driver upp kostnaderna. Överhettning,
kostnader osv. beror på sysselsättningssituationen. Det är
graden av överhettning som bestämmer. Subventionerna kan, under
förutsättning att man har en balanserad ekonomi, vara
förhållandevis neutrala i detta sammanhang. Det innebär inte att
jag försvarar alla kostnadsökningar och alla excesser i att
utnyttja subventioner som kan förekomma i varje enskilt fall.
Ordföranden Agne Hansson (c): Jag vill fråga vad Bengt-Owe
Birgersson tycker om Nils Schirrens förslag att sänka
kostnaderna för de första kvadratmetrarna på bekostnad av att
subventionera en störra yta.
Bengt-Owe Birgersson: Mitt svar på den frågan är att jag
tycker att det är fel. Avvägningen mellan de första
kvadratmetrarna och dem som följer därefter är väl motiverad mot
bakgrund av vad det kostar att bygga bostäder.
Att ledamöterna i SABO:s styrelse kom fram till olika meningar
beror på den skillnad i bostadspolitisk grundsyn som finns
mellan de olika politiska partier som är representerade. I den
promemoria jag har producerat har jag tagit ett mera tekniskt
grepp på frågeställningen. Jag för ett ganska långt resonemang
om fördelar och nackdelar med det förslag som lagts fram.
Sammanfattningsvis kommer jag fram till att den grundläggande
struktur som finns i utredningens förslag -- med det menar jag
då den parameteruppsättning som finns, dvs. ett schablonbelopp
per kvadratmeter, att man ger stöd till en viss del av räntan,
att det stödet trappas ned när huset blir äldre -- mycket väl
kan ligga till grund för ett nytt bostadsfinansieringssystem.
Därmed har jag som verkställande direktör inte tagit ställning
till frågan om det kan vara ett mål i sig att avveckla
bostadssubventionerna. Det är den politiska frågan.
Jag menar också att det är viktigt att ha en kontrollstation
efter tre år. I min analys pekar jag på det som har varit uppe
flera gånger här i dag, nämligen att det råder en betydande
osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen. Den har mycket stor
betydelse för vilka konsekvenserna blir. Slutligen har jag i
denna promemoria också lämnat förslag till förändringar av
parametervärdena, som är ägnade att hålla nere ökningen av
utgifterna för nyproduktion. Jag föreslår t.ex. att man skall
börja på 60% av räntan i stället för 55%. Regeringen har nu
i förslaget lagt sig ungefär mitt emellan. Det finns ytterligare
ett antal sådana saker. Men jag är ganska positiv till den
grundläggande strukturen. Kan man förenkla schablonerna på det
sätt som görs i propositionen är mycket vunnet.
Om jag skall framföra litet kritik vill jag säga att det känns
som om förslaget inte är riktigt färdigt, inte heller i
kompletteringspropositionen, när det gäller
ombyggnadsbelåningen. Det framstår som att man inte kan klara
många av de administrativa vinster som går att göra med en
schablonisering av nyproduktionen, om man inte har möjlighet att
gå ett steg vidare i denna del när det gäller ombyggnader.
Nils Schirren: Eva Zetterberg frågade om möjligheterna att
köpa nyproducerade villor i storstäderna om fastighetsskatten
inte sänks framöver. Mitt svar är att fastighetsskatten redan i
dag är helt slopad för nyproducerade småhus under de fem första
åren. Vidare har fastighetsskatten för de fem följande åren
halverats. Det problem man kan se när det gäller nyproduktion av
småhus i storstadsområden och andra dyrområden är snarare att
bidragsunderlaget är orealistiskt lågt i förhållande till de
faktiska produktionskostnaderna. Jag nämnde tidigare att det
maximala bidragsunderlaget ligger under 1 milj.kr. Men det är
svårt att bygga ett småhus i Stockholm för mindre än 1,5
milj.kr. Det faktum att den som aspirerar på att köpa ett sådant
småhus måste hala upp drygt en halv miljon ur egen ficka gör att
vi ser en risk för att köpare av nybyggda småhus i storstäderna
blir en smal grupp av hushåll som har tillgång till stort
kapital. Det tycker vi är olyckligt. Vi eftersträvar i stället
att småhusboendet skall bli tillgängligt för bredare grupper än
nu. I dag bor drygt hälften av landets befolkning i småhus. Men
en så stor andel som uppemot 80% skulle föredra att bo i
småhus, om de hade ekonomiska och praktiska möjligheter till
det.
Bengt Nyman: Som svar på frågan om effekterna på
kvaliteten vill jag säga att jag delar Bengt-Owe Birgerssons
bedömning att kvaliteten i alla händelser blir ett mycket
viktigt incitament i den framtida produktionen på
bostadsmarknaden i konkurrenssyfte. Jag ser risken för att man
på grund av detta skulle välja dåliga material och
konstruktionslösningar som mycket begränsad.
Erik Lundberg: Låt mig först konstatera att rubriken för
denna utfrågning är Utfrågning om ett nytt system för
bostadsfinansiering. Vad det handlar om är en avveckling av
bostadsfinansieringssystemet som innebär att de som växer upp i
dag inte kommer att få del av den sorts stöd som vi andra
faktiskt har fått.
När man diskuterar de medel som debatten har handlat om är det
angeläget att man ställer dem i förhållande till de mål man
sätter upp. Medlen har inget egenvärde. De skall användas för
att uppnå de bostadspolitiska mål samhället sätter upp. Det är
angeläget att påminna om det. Det blir lätt så att
bostadspolitik handlar om räntesatser och teknik.
Mot denna bakgrund vill vi peka på att det inte finns något
egenvärde i att avveckla bostadssubventionerna. I propositionen,
och den utredning som ligger till grund för denna, har i första
hand diskuterats problem med medlen. Målen har inte tagits upp i
första hand. Ekonomin osv. utgör självfallet restriktioner när
det gäller att uppnå vissa politiska mål. Jag tycker att man har
börjat i fel ände.
Enligt vår uppfattning måste samhället också i fortsättningen
-- av rättviseskäl men också av effektivitetsskäl, för att
upprätthålla en jämn bostadsproduktion -- ge stöd i syfte att
pressa boendekostnaderna i nyproduktionen.
Det förslag som nu ligger på riksdagens bord har inte det
syftet. Då stämmer det naturligtvis inte överens med de
målsättningar vi har. Det är också i andra avseenden
bristfälligt, om man tittar på de direktiv som har satts upp för
utredningen.
Andra har pekat på att förslaget är otillräckligt i den
meningen att det inte belyser alla de konsekvenser som påverkar
boendet. Danells utredning är inte ens färdig. Vi känner inte
till kommande regler för beskattning och sparformer, och inte
heller den avreglering som har gjorts till en stor förutsättning
när det gäller att pressa kostnaderna. Jag kan bara be
utskottets ledamöter att också ta del av Byggentreprenörernas
yttrande, där det pekas på att det går alldeles för fort. Det är
inte möjligt att nå de kostnadsbesparingar som man måhända på
sikt kan uppnå.
En annan sak som har underlåtits i utredningen och
propositionen är att redovisa förslag om skattelättnader som
skulle kunna motverka effekterna av de föreslagna förändringarna
för hushållen. Detta är en formulering från direktiven. Det kan
uppfattas som att hushållen, om man sänker skatterna för dem,
kan tåla en hyreshöjning, som ju blir en följd av minskade
subventioner. Detta finns på intet sätt berört eller belyst i
utredningen eller propositionen.
Den kraftiga hyreshöjning som kom med skatteomläggningen hade
syftet att växla skattesänkning mot hyreshöjning. Här blir det
bara hyreshöjning och inga åtgärder för att möta den med
skattesänkning, som vi ser det. Det är inte så konstigt heller,
för det är inte möjligt att möta effekterna i nyproduktionen. Då
får man avskaffa kommunalskatten och moms för de hushållen, och
det lär inte vara möjligt.
Vi pekar i vårt yttrande på att förslaget är orättvist. Jag
utgår från att utskottet har haft möjlighet att ta del av vårt
yttrande i dess helhet. De neutralitetsproblem som faktiskt
omnämns i utredningsmaterialet löser man inte. I stället
förstärker man dem, bl.a. med den extra upptrappning i beståndet
som föreslås och som överstiger det som motiveras av förändrad
kapitalbeskattning.
Propositionens effekter för hushållen har underskattats i de
redovisningar som har gjorts. Jag skall inte visa några
ytterligare kalkyler. Urban Bäckström sade att det finns många
sätt att räkna på, och det är riktigt. Egeninsatsen är en
avgörande punkt i detta, inte minst eftersom räntan på den,
såvitt jag förstår, blir betydligt högre än räntan på det som
kan finansieras med lån mot säkerhet.
Vi gör därför samma bedömning som SABO, att det endast
undantagsvis kommer att bli möjligt att hyra ut de nya
lägenheterna, vilket kommer att innebära att nyproduktionen i
stort sett upphör på många ställen.
Låt mig också nämna något om detta som enligt vad en del har
sagt är så viktigt, nämligen att bidragen skall vara lika och
rättvisa ur fördelningspolitisk synpunkt. De bostadspolitiska
åtgärder som samhället sätter in syftar ju till att jämna ut
kostnaderna för hushållen. Rättvisan bör alltså rimligtvis råda
hos mottagaren -- att det är någorlunda lika billigt eller dyrt
att bo. Om bidragen skall vara lika i hela landet, uppnår man
inte den effekten. Den likformighet som man här talar om kan
alltså drabba Storstockholmsområdet med dess höga
produktionskostnader, som man här har pekat på. Men vi tror att
likformigheten också kommer att slå hårt mot mindre orter där
marknadsläget är ett helt annat, där det alltså är svårt att få
fram säkerheter till fastigheterna. Detta slår kanske hårdast på
villamarknaden i glesbygd men också, tror vi, på mindre orter
där man vill bygga hyresfastigheter.
Vi har också i vårt yttrande pekat på att de statsfinansiella
effekterna är otillräckligt behandlade i utredningen, framför
allt om man menar att man skall möta de här kostnadsökningarna
med skattesänkningar; då måste det belysas.
Vi menar också att bostadssektorns inverkan på räntenivån är
litet av en myt. Det är budgetunderskottet som har betydelse för
räntenivån. Men man kan ju inte härleda budgetunderskott
specifikt till bostadssektorn.
Regeringen har ju gjort några ändringar i förhållande till
utredningsförslaget. Som vi ser det innebär dessa smärre
justeringar att man styr in produktionen ytterligare på små
lägenheter. Det finns en brytpunkt vid ungefär 55 m2 .
Lägenheter som är mindre gynnas av regeringens förslag jämfört
med utredningsförslaget, och större lägenheter missgynnas. Det
är klart att detta också har en effekt; det måste bli ännu
svårare för småhus, och självfallet på sådana orter där
marknadsläget är osäkrare.
Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att nu lägga detta
förslag till grund för beslut. Här har diskuterats vilka
alternativ som finns. Det är ju inte så lätt att snabbt få fram
ett bra alternativ. Det bästa vore om man kunde få något års
rådrum med dagens modell, och sedan ta fram ett alternativ.
Utredningen har berört den omfördelningsmodell som presenterats
och där begreppet bostadsfinansieringsavgift har använts. Om man
inte hänger upp sig på teknikaliteter, så menar vi att det ändå
är en bra utgångspunkt -- ett omfördelningssystem med
fastighetsskatt och räntebidrag, som alltså inte skulle behöva
innebära någon nettobelastning för statsbudgeten. Det kan
behövas något år för att utreda det, men vi tror att det vore
värt att göra detta.
För vår del -- och jag tror att jag kan tala för hela
fastighetsmarknaden, kanske också för banker -- skulle enighet
kring bostadspolitiken över blockgränserna vara oerhört
värdefull. Att byta system vart tredje år tror jag ingen är
gynnad av.
Pia Nilsson: Jag blev ombedd att komma hit och tala om vad
avvecklade räntebidrag betyder ur hushållens perspektiv. När jag
funderade över detta, fann jag att det blir alldeles fel om man
visar kalkyler över hur det ser ut för dem som skaffar nya
bostäder de närmaste åren. Det handlar ju om vad avvecklade
räntebidrag betyder också för alla andra.
Jag måste nästan påminna om vad huvudfrågan är. Först och
främst har räntebidragen skenat i väg; det handlar om en så stor
summa. Priserna är kanske högre för att det finns subventioner
än vad de skulle vara utan subventioner. Man kan alltså fundera
över vem som får dem. Räntebidragen har en omvänd
fördelningsprofil. De som har höga inkomster har fått mer än de
som har låga inkomster.
Man måste också ha i åtanke att det sker så stora förändringar
i vårt samhälle. Vi lämnar lånekulturen bakom oss. Även om vi
har sviterna med oss under många år framåt, så är ändå
spelreglerna mycket förändrade om vi lyckas behålla en låg
inflation. Redan ränteavdragen har blivit mindre värda.
Jag har räknat litet grand och tittat på hur det är om man
köper hus i år eller om man köper nästa år -- om de kostar lika
mycket, och vad det skiljer om man skaffar ett hus i Vimmerby
eller utanför Stockholm.
Vad jag först ville se var hur mycket högre bostadskostnaderna
blir om man väntar till nästa år, och om priset blir lika högt
om räntan är densamma som i dag. Det handlade om 1 000--1200
kr. i månaden i ökad boendekostnad om man väntar.
För mig, som skall ge råd till våra kunder, gäller det att
kunna göra en kalkyl, inte bara för det första året. Nu vet vi
vilka regler som eventuellt skall gälla -- om förslaget går
igenom -- de första tre åren för dem som köper nya bostäder
nästa år. Men jag vågar inte för de tre åren kalkylera in en
sänkt ränta i kundens kalkyl. Vi behöver kanske t.o.m. på den
här korta tiden lägga in en marginal för den händelse räntan
skulle gå upp. Men framför allt är det oerhört viktigt med
avstämningen efter tre år. Jag tycker att ett av plusen med det
förslag som föreligger är att man har sagt att man inte skall
ändra reglerna drastiskt för dem som redan har köpt bostäder med
andra spelregler. Det gäller också dem som köper småhus; jag
skulle inledningsvis ha sagt att jag framför allt har fokuserat
beräkningarna på småhusen. När man gör avstämningen efter tre år
skall man ta hänsyn till de spelregler som gällde när man
skaffade bostaden.
När vi nu har helt andra förutsättningar för lån och sparande,
måste man också komma ihåg att det slår olika för olika
generationer och att man skall vara försiktig med omställningen.
De som tidigare har gynnats av att det har varit fördelaktigt
att låna -- det är samma grupp som nu är äldre och som gynnas av
att det är fördelaktigare att spara.
Jag tycker att det är viktigt att se till helheten. Det
handlar inte bara om räntebidragen, utan det handlar om den
försämrade avdragseffekten för låneräntor, det handlar om
fastighetsskatten, om räntenivån och om bostadsbidragen -- om
syftet är att alla skall kunna bo bra. Det handlar om vilka
subventioner man skall ha och till vem de skall gå -- att
subventionerna främst går till dem som bäst behöver stöd -- och
det handlar om sparstimulanser. Jag ser fram emot att ta del av
förslaget om bosparande.
En annan fördel som jag vill peka på i det förslag som vi nu
diskuterar är att det är ett relativt enkelt förslag -- även om
man kan undra, när man sitter och räknar, varför det här med
tredjedelar behövs.
Jag har också satt frågetecken för detta med de regionala
skillnaderna. När jag såg på Vimmerby jämfört med en plats
utanför en storstad, fann jag att samma hus kostade 1,1 miljon i
Vimmerby och 1650000 utanför Stockholm.
Det är mycket teoretiskt att kontantinsatsen skall vara 10 %;
det är den inte i dag heller för den som köper ett nytt hus för
1 650000. Även i dag är det schabloner när det gäller småhus.
Men det skulle innebära ett lägre bidragsunderlag för den som
skall bo i småhus utanför storstaden från nästa år jämfört med
hur det är i år. Det skulle då inte handla om 10 % i egen insats
utan 43 %. Det har naturligtvis ingen, och det skulle i så fall
handla om ett större topplån. Och det skulle betyda, om man
skulle hålla sig till 10 % i kontantinsats som man har sparat
till, en ökad boendekostnad med ca 4 000 kr. i månaden, jämfört
med hur det är om man inte kalkylerar in den kostnaden i
boendekalkylen.
Slutligen: Jag tycker att man också behöver ta med
bostadsbidragen när man talar om stödet inom bostadssektorn. Det
pågår ju utredningar. Nu har det varit samma inkomstgrund, vare
sig det varit en eller två vuxna i familjen. Det har inneburit
att bostadsbidragen är ett bra stöd till ensamstående föräldrar
-- och det är bra. Men det har varit ganska svårt att få
bostadsbidrag för barnfamiljer med två vuxna, och det är oftast
dem det handlar om när vi talar om småhusen. Det är ju dyrare
att leva för två än för en, och det tycker jag nog att det
behöver tas hänsyn till i bostadsbidragsreglerna.
Ulf Lönnqvist (s): När man talar om att det skulle vara
någon garanti för att det inte skedde några förändringar under
en treårsperiod fram till avstämningen, vill jag fråga Pia
Nilsson: Att man går in i det befintliga beståndet och minskar
de räntesubventioner som utgår -- är det en förändring som du
anser att man inte skulle kunna göra under denna treårsperiod,
eller är det en förändring som du anser att man måste acceptera?
Det innebär ju de facto att kostnaderna för att bo höjs varje
gång man gör den sortens förändringar. Och när det finns ett
stort budgetunderskott är det alldeles självklart att detta är
sådant som varje finansminister måste tycka att det är rätt
rimligt att man går in i.
Britta Sundin (s): Jag fick egentligen svar av Pia Nilsson
på de frågor jag har haft om eget kapital, när hon sade att det
för en villa utanför Stockholm skulle innebära en höjning med 4
000 kr. per månad. Har du tittat på vad detta skulle kunna göra
för hyresrättsboendet?
Bertil Danielsson (m): Jag vill fråga Pia Nilsson: När det
talas om 43 % i kontantinsats för en villa, utgår den
beräkningen från att ett hus som skulle byggas enligt de nya
reglerna är likadant som det som redan är byggt? Sker det alltså
ingen förändring när det gäller hur man planerar sitt byggande?
En annan fråga. Det här förslaget jämförs med dagens regler.
Jag vill återkomma till vad jag tidigare har sagt ett par
gånger: Hur skulle det kunna se ut vid en jämförelse med
räntelånesystemet på kort och lång sikt?
Pia Nilsson: Jag tycker att man måste ta reda på
konsekvenserna när man ändrar spelreglerna för dem som redan har
skaffat bostad enligt de regler som tidigare har gällt. Det
förslag som nu föreligger i kompletteringspropositionen handlar
ju om en snabbare avtrappning av räntebidragen för dem som hade
byggt före 1989. Jag tror att det är så man måste göra om man
skall ändra under tiden; det måste ske samtidigt som man gör en
analys över förutsättningarna för hushållen. Vi vet att de som
har byggt efter 1989 skulle ha svårt att klara av en försämring
av bidragen.
När det gäller frågan om hyresrätt vill jag framhålla att när
jag fick inbjudan hit sade jag att jag kommer om jag får hålla
mig till småhus, för jag har inte tittat på hyresrätt och är
inte tillräckligt insatt i den saken för att vilja kommentera.
När det gäller 43 % i egen insats, eller topplån, har jag sett
på likadana hus. Jag har också tittat på ett Gullringshus enligt
den nyaste modellen, där man säger att man nu försöker anpassa
sig litet till nya regler och sänkta subventioner, och bygger
enklare, t.ex. ett hus på 110 m2. Men det är riktigt att
mitt utgångsläge för beräkningarna har varit att det är samma
hus som man köper till samma pris, och att räntan är densamma
som i dag.
Med räntelånemodellen skulle man få lägre boendekostnader till
att börja med. Men det är ju en helt annan modell. Här handlar
det om att man skulle låna till räntan, vilket betyder att det
blir högre boendekostnader på sikt. Jag tillhör dem som tycker
att det i dagens läge, med lägre inflation och med
lågkonjunktur, var tur att det inte blev räntelån. Vi har kunder
som redan i dag har problem när de säljer hus som inte är värda
lika mycket som de har lånat till. De sitter kvar med en skuld,
fast de inte har något hus kvar.
Britta Sundin (s): Jag kan kanske få bolla över frågan om
hyresrätten till Erik Lundberg?
Erik Lundberg: Det är väl enklast att jag lämnar över vårt
yttrande, där vi har våra beräkningar. Där har vi till de andra
kostnaderna räknat 12 % på den egna insatsen. Som jag sade är
det lågt räknat. Men när man underkänner någon annans kalkyler
får man vara försiktig, så att man inte tar i. Jag tror att det
var någon som pekade på att man i utredningen har räknat på
mycket små lägenheter. Vi har höjt litet, men inte till så
mycket som nog är det normala i dag. På den här punkten har vi
också räknat försiktigt, alltså 12 %. De siffror vi har
tillgängliga är summeringen, där vi har lagt in detta i den
totala hyran, så jag kan inte ange exakt vad det är.
Egeninsatsen för en lägenhet på 75 m2, 11000 kr. per
m2, blir 118000 kr. 1993. Sedan kan vi räkna 12 % ränta på
det. Det är så vi har gjort, men det är förmodligen för lågt.
Ordföranden Agne Hansson (c): Pias jämförelse med Vimmerby
var ju särskilt väl vald; det är en mycket trevlig plats. Du
nämnde 1 200 kr. i ökad boendekostnad. Var det på båda de här
ställena, både utanför Stockholm och i Vimmerby? Eller har du
sett någon differens när det gäller kostnaderna, som vi har
varit inne på tidigare?
Magnus Persson (s): Jag har en fråga till Erik Lundberg. I
ert remissvar säger ni att ni är tveksamma till neutraliteten.
Ni menar att hyresgästerna måste kompenseras inom
bostadsfinansieringssystemets ram. På vilket sätt har ni tänkt
er det?
Sedan en fråga till Pia Nilsson: Bostadsbidragen innebär ju
generellt att det blir en direkt minskning för de enskilda
hyresgästerna. Har ni räknat på det i era konsumentregler?
Lars Stjernkvist (s): Jag tycker att det var bra att Erik
Lundberg påminde oss om att vi inte får drunkna i tekniken, utan
att det ytterst handlar om vilket mål vi har.
Men på en punkt vill jag rätta honom. I direktiven till
utredningen som ligger till grund för propositionen står det
ordagrant: Målen för bostadspolitiken skall vara att alla skall
ha möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, och att
var och en skall ha inflytande över sin egen situation.
Detta är den enda och allena saliggörande målsättningen som
anges i direktiven, som ligger till grund för hela förändringen.
Egentligen skulle man kunna fråga våra experter, medelst
handuppräckning, om den här målsättningen uppfylls med det nya
systemet eller inte. Men jag får väl nöja mig med att be om Erik
Lundbergs kommentar.
Pia Nilsson: Det var ungefär samma förändrade
boendekostnad på de båda orterna. Däremot kostar det
naturligtvis mycket mer att bo i storstaden.
När det gäller sänkta bostadsbidrag framöver har jag inte sett
det förslag till nya bostadsbidrag som jag antar skall gälla
från den 1 juli 1993, så jag kan inte kommentera det. Jag kan
bara säga att visst finns det hushåll som behöver subventioner
till boendet. Det är viktigt att subventionerna går till de
hushåll som verkligen har de behoven. Det handlar om ungdomar
som skall ha sin första bostad, det handlar om barnfamiljer som
behöver större bostad, och det handlar om pensionärer. Min
uppfattning är att det stödet kan ges bättre i form av riktade
bostadsbidrag än i form av generella räntebidrag.
Erik Lundberg: När det först gäller frågan om
neutraliteten, så finns det ju brister redan i dag. Varje gång
man använder en schablonmetod, vilket man måste göra för hyres-
och bostadsrätten, kommer den att avvika från de faktiska
räntekostnader som man kan ha i äganderätt. Där går det inte att
uppnå en 100-procentig neutralitet. Men systemen skall så långt
möjligt, tycker jag, uppnå det målet.
Jag kan inte säga hur det står i propositionen, men i
utredningen står det att man tills vidare skall stoppa
avtrappningen med 25 %, vilket alltså motsvarar skattesystemets
effekter. Men detta "tills vidare" är naturligtvis litet
illavarslande. Dessutom är det så att man får ränteavdrag till
egenfinansieringen på toppen, om man nu finansierar själv med
lån. Samma möjligheter finns alltså inte i hyresrätten. Där
finns ett antal brister, menar vi.
Dessutom: När det gäller den upptrappning som enligt
utredningen själv skulle vara 0,375 procentenheter, föreslår man
0,4, utan något som helst mer motiv än att det ändå inte kan bli
riktigt rätt.
Beträffande målen har jag konstaterat att direktiven har detta
med bra bostad för alla som tredje mål. Först har man ekonomi,
sedan att det skall vara en fungerande marknad, och därefter
kommer detta tredje mål.
Jag skulle också gärna vilja kommentera det sista som Pia
Nilsson tog upp. Det är naturligtvis en viktig fråga -- om man
skall satsa på bostadsbidrag eller på generella stödformer, vare
sig det nu är räntebidrag eller annat. En ensidig satsning på
bostadsbidrag kanske i och för sig har god träffsäkerhet, men
den leder till andra, mycket negativa, konsekvenser. Man får ju
då bl.a. marginaleffekter för de hushåll som blir mycket
beroende av bostadsbidrag. Vi kan också få en sådan ordning,
vilket vi har haft tendenser till, att bara de som kan
finansiera boendet med bostadsbidrag kan flytta till
nyproduktionen, vilket skapar en oerhörd segregation. Det måste
vara en avvägning, menar vi. Bostadsbidragen skall i första hand
syfta till att öka utrymmet för barnfamiljer, medan man med
generella metoder skall utjämna skillnaden mellan årgångar.
Ordföranden Agne Hansson (c): Nu har jag ingen mer frågare
på listan. Det innebär att vi har gått igenom programmet, och
tidsplanen har hållits exakt på minuten. Jag vill ge en eloge
till alla våra gäster för att ni har hållit tiden, på något
undantag när, medan det har varit på den andra sidan som
tidsöverdragen möjligen har uppstått. Det vittnar ju om att det
har funnits stort engagemang och intresse från ledamöternas sida
att få det här förslaget belyst. Jag tycker att denna utfrågning
verkligen har gett en bild av förslaget på bredden.
Nu är det upp till oss i utskottet att bereda det här ärendet.
Men innan dess finns det alltså möjligheter för oss alla att ta
de här synpunkterna till oss och lägga fram ändringsförslag, om
det skulle vara motiverat. Motionstiden går ut den 11 maj. Sedan
startar vi arbetet med det nya bostadsfinansieringsförslaget i
utskottet den 17 maj, och den 26 maj skall vi slutjustera
förslaget. Då skall det ligga färdigberett, för att kammaren
sedan skall kunna debattera det den 9 juni och därmed fatta
beslut.
Jag vill tacka alla er som vi har kallat för att ni har kommit
hit och gett oss de här synpunkterna och svaren. Och jag vill
tacka ledamöterna och alla övriga som har visat intresse för den
här utfrågningen, som jag härmed förklarar avslutad.
Underbilaga
Bild 1
Underbilaga
Bild 2
Underbilaga
Bild 3
Underbilaga
Bild 4
Underbilaga
Bild 5
Underbilaga
Bild 6
Underbilaga
Bild 7
Underbilaga
Bild 8
Underbilaga
Bild 9
Underbilaga
Bild 10
Underbilaga
Bild 11
Underbilaga
Bild 12
Underbilaga
Bild 13
Underbilaga
Bild 14
Underbilaga
Bild 15
Underbilaga
Bild 16
Underbilaga
Bild 17
Underbilaga
Bild 18
Underbilaga
Bild 19
Underbilaga
Bild 20
Underbilaga
Bild 21
Underbilaga
Bild 22
Underbilaga
Bild 23
Underbilaga
Bild 24
Underbilaga
Bild 25
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 1
Motionerna 2
Offentlig utfrågning m.m. 4
Regeringens förslag om statens stöd för
bostadsfinansieringen 4
Inledning 4
Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m. 4
Räntebidrag för nybyggnad 6
Räntebidrag för ombyggnad 8
Statliga kreditgarantier 10
Exempel på effekterna för boendeutgifterna av
regeringens förslag 11
Förslag i motioner om statens stöd för
bostadsfinansiering 12
Utskottet 16
Ett reformerat bostadsfinansieringssystem 16
Inledning 16
Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt
reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. 17
Vissa övriga frågor om ett reformerat
bostadsfinansieringssystem 23
Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler
m.m. 26
Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna
motionstiden 26
Förslag i kompletteringspropositionen och motioner 26
Överväganden om förslag om räntebidrag m.m. 28
Avveckling av investeringsbidraget 29
Förslag i proposition och motioner 29
Överväganden om investeringsbidraget 30
Överväganden om den bostadspolitiska administrationen
m.m. 30
Övriga motioner med bostadspolitiska förslag 32
Förslag i motioner väckta med anledning av
kompletteringspropositionen 32
Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska
yrkanden 33
Räntebidragsanslaget 34
Hemställan 35
Reservationer 37
1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom.
1--5) (s) 37
2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen
(mom.5)(nyd) 42
3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6) (s) 42
4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7) (s) 43
5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10) (s) 44
6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11) (s) 45
7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12) (s) 45
8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom.
13) (s) 46
9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)
(s) 46
10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15) (s) 47
11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden
(mom. 16) (s) 48
12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador
(mom. 17) (s) 49
13. Räntebidragsanslaget (mom. 18) (s) 50
Meningsyttring av suppleant (v) 50
Kvalitetsaspekten vid utformningen av
bostadsfinansieringssystemet 50
Ikraftträdandereglerna 51
Protokoll från offentlig utfrågning den 7 maj
52