Bostadsutskottet behandlar i betänkandet förslagen i
finansdepartementets bilaga till budgetpropositionen avseende
anslag till bostadsförsörjningen. Ett undantag utgör dock
anslaget till räntebidrag som kommer att behandlas i ett
betänkande senare under våren. Dessutom behandlas drygt 70
motionsyrkanden helt eller delvis.
Med anledning av de i budgetpropositionen framlagda förslagen
gör utskottet två tillkännagivanden. Förslaget om att de s.k.
förköpslånen skall avvecklas redan fr.o.m. 1992 avstyrks av
utskottet. Med anledning av motionsförslag (s) samt (c, fp)
föreslår utskottet bl.a. att statligt stöd vid vissa kommunala
förköp bör kunna utgå även under år 1992. I fråga om
utbetalningen av förnyelsebidrag förordar utskottet att dispens
från den av regeringen föreslagna sista tidpunkten för ansökan
om bidrag skall kunna lämnas under vissa förutsättningar. Med
användande av sin initiativrätt föreslår utskottet att det
tidigare gällande högre investeringsbidraget i fråga om
låntagarbyggda egnahem skall kunna utgå för de projekt som i
övrigt uppfyller förutsättningarna härför om projektet påbörjas
senast under juni månad 1992. Enligt det ursprungliga
riksdagsbeslutet från december 1991 skulle projektet ha
påbörjats senast under april månad.
Till betänkandet har fogats 30 reservationer samt en
meningsyttring av suppleant av utskottssuppleanten från
Vänsterpartiet.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8
(s.93--118) (finansdepartementet)
dels att riksdagen
1. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten
vid boverket skall vara i enlighet med vad i
regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag,
2. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten
vid länsbostadsnämnderna skall vara i enlighet med vad i
regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag,
3. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om
avveckling av
a) statsbidrag till hyresrabatter,
b) nybyggnadsbidrag,
c) bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad,
d) räntebidrag för förvärv av vissa fastigheter som har
förköpts enligt förköpslagen,
e) ungdomsbostadsstödet,
4. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om
avveckling av tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre
än 30 år,
5. medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus
som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 175 000 000
kr. för budgetåret 1992/93,
6. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om
utbetalning av
a) förnyelsebidrag,
b) boendemiljöbidrag,
dels att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar till
7. Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på
144787000 kr.,
8. Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000
kr.,
9. Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000 kr.,
10. Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag
på 6600000000 kr.,
11. Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder
i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 220000000
kr.,
12. Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda
lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr.,
13. Bidrag till förbättring av boendemiljön ett förslagsanslag
på 1000000 kr.,
14. Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på
1000000 kr.,
15. Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på 1000
kr.
Motionerna
I betänkandet behandlas följande under allmänna motionstiden
1992 väckta motioner:
1991/92:A259 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om s.k.
ROT-program enligt vad som i motionen anförts.
1991/92:Bo201 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att med avslag på budgetpropositionen i denna
del bibehålla de s.k. förköpslånen.
1991/92:Bo202 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att få i gång bostadsbyggandet.
1991/92:Bo203 av Lennart Brunander och Elving Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade
regler för statliga lån till egnahem i enlighet med de
synpunkter som framförts i motionen.
1991/92:Bo204 av Sören Lekberg och Nils T Svensson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anpassning av schablonerna för beräkning
av låneunderlag och pantvärde till den faktiska kostnadsnivån på
bostadsinvesteringar.
1991/92:Bo205 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om riksdagsbeslutet om
ålderdomshem.
1991/92:Bo207 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om övergångsbestämmelser för
investeringsbidrag och ändringar av regler för räntebidrag.
1991/92:Bo208 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anpassning av subventionsräntan till den
faktiska räntenivån.
1991/92:Bo210 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till bostäder i områden med
uthyrningssvårigheter eller sociala problem.
1991/92:Bo211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om
bostadsfinansiering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förutsättningarna för bostadsbyggande fr.o.m. den 1 juni 1993
bör anges,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det bör läggas fram ett nytt långsiktigt ROT-program för
bostadsfastigheter, bostadsmiljöer och offentliga lokaler.
1991/92:Bo213 av Elving Andersson och Kenth Skårvik (c, fp)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att systemet med räntebidrag vid
förvärv av bostadshus som förköpts skall bibehållas tills
vidare,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de som
redan beviljats räntebidrag får behålla dessa enligt de regler
som gällde när förvärvet genomfördes.
1991/92:Bo215 av Nils T Svensson och Gunnar Nilsson (s) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar att den s.k. ingångsvärdebelåningen
återinförs vid ombyggnad av ålderdomshem,
2. att riksdagen beslutar att kostnaderna för målning och
tapetsering liksom installation av vitvaror m.m. skall ingå i
låneunderlaget vid ombyggnad av ålderdomshem som inte endast är
av mindre omfattning.
1991/92:Bo218 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lån till äldre fastigheter.
1991/92:Bo219 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om studentbostäderna och regelverken.
1991/92:Bo220 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av allmännyttiga bostadsföretag.
1991/92:Bo221 av Sten Söderberg (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om investeringar i VA-nätet som
konjunkturregulator,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den framtida inriktningen på offentliga
investeringar.
1991/92:Bo223 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för
bostadsbyggandet skall utgå med 9,3 %,
2. att riksdagen avslår propositionens förslag om ytterligare
sänkning av räntebidragen under 1993,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om klarhet i hur bostadsfinansieringen skall
utformas,
4. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som
igångsätts under 1992 nuvarande finansieringsregler skall gälla,
oavsett tidpunkt för färdigställande,
5. att riksdagen avslår propositionens förslag att avskaffa
tilläggslånen för reparations- och ombyggnadsåtgärder.
1991/92:Bo224 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regler som gör det svårt för
kommunerna att tillgodogöra sig medel från de kommunala
bostadsföretagen bör ändras,
2. att riksdagen upphäver lex Malmö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avskaffa de kommunala bolagens
särställning och allmännyttan som begrepp,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att aktiebolagslagens regler för utdelning
och förlustavdrag bör gälla även för de allmännyttiga företagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa smidiga förutsättningar för
utförsäljningar av allmännyttans bostadsbestånd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att möjliggöra aktieköp för de boende.
1991/92:Bo225 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i
uppdrag att lämna förslag till hur staten kan bidra till att ett
flerfamiljsbostadsområde byggs utan krav på markytor, garage
etc. för permanent innehav av bil.
1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
2. att riksdagen beslutar att införa räntelån i enlighet med
riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och
därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att markvillkoret, den kommunala
bostadsanvisningsrätten, skall hävdas som krav för statligt stöd
i bostadsfinansieringssammanhang, samt att en försöksverksamhet
med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas,
4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 2 -- beslutar att
för byggnadsprojekt som igångsätts under tiden fram till dess
att nytt riksdagsbeslut fattas om bostadsfinansiering skall
nuvarande finansieringsregler gälla,
5. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för
bostadsbyggande skall utgå med 9,3 % fr.o.m. 1 januari 1992,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av
funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,
7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag
G 4 ungdomsbostadsstöd avskaffas samt -- -- -- (yrkandet i vad
avser anslaget till räntebidrag behandlas av utskottet i ett
kommande betänkande),
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör
återupprättas,
9. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om att
bil. 8 anslaget G 6 Tilläggslån för vissa reparations- och
ombyggnadsåtgärder avskaffas,
10. att riksdagen beslutar att ramen för bil. 8 anslaget G 6
Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för
budgetåret 1992/93 ökas med 250 milj.kr. utöver regeringens
förslag, således 425000000 kr.,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det fortsatta arbetet med den s.k.
Byggutmaningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förslag om fonder för att motverka problem
med outhyrda lägenheter,
15. att riksdagen beslutar avslå propositionens aviserade
förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen inför 1993,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bosparande för hyresgäster i de
allmännyttiga bostadsföretagen.
1991/92:Bo234 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om främjande av generationsboende.
1991/92:Bo235 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om
bostadsfinansiering,
3. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen anger
förutsättningarna som skall gälla för byggbranschen fr.o.m. den
1 juni 1993,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt långsiktigt
ROT-program för bostadsfastigheter, bostadsmiljöer, skollokaler
och andra offentliga lokaler.
1991/92:Bo236 av Ian Wachtmeister och Dan Eriksson i Stockholm
(nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att lägga om den bostadspolitiska kursen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att på sikt avskaffa de snedvridande
generella bostadssubventionerna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen så att
kommunala bostadsföretag inte favoriseras i något hänseende,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att medverka till att den svenska bygg-
och byggmaterielbranschen i övrigt får stimulerande utländsk
konkurrens,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett särskilt skydd i form av riktade
bidrag till de grupper som inte kan tillgodogöra sig de
ändringar som sker, parallellt med minskade bostadssubventioner,
i form av bl.a. skattesänkningar.
1991/92:Bo237 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för
bostadsbyggande skall utgå med 9,3 %,
2. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens
förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen under 1993,
3. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som
igångsätts under 1992 skall nuvarande finansieringsregler gälla
oavsett tidpunkt för färdigställandet,
4. att riksdagen beslutar att bibehålla ungdomsbostadsstödet,
6. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens
förslag angående tilläggslånens avskaffande.
1991/92:Bo238 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar införa det tidigare beslutade
räntelånesystemet rörande bostadsfinansiering från den 1 januari
1993,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder på kort sikt för att lindra bygg-
och bostadskrisen,
3. att riksdagen beslutar att återställa investeringsbidraget
till tidigare nivå 9,3 %,
4. att riksdagen till Investeringsbidrag för bostadsbyggande
för budgetåret 1992/93 anvisar 160 000 000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit,
7. att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i
uppdrag att lämna förslag om stöd till avspjälkning av mindre
lägenheter.
1991/92:Bo239 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ett behovsprövat stödsystem för förvärv av egnahem
för flerbarnsfamiljer.
1991/92:Bo241 av Richard Ulfvengren (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
boverkets verksamhet, vilken går ut på att boverket avvecklas
och att dess verksamhet överförs till byggandets intressenter
att lösa själva.
1991/92:Bo513 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i
uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för
att gemensamt utarbeta en plan för att anpassa bygg- och
bostadssektorn till ett bärkraftigt samhälle.
1991/92:Bo514 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i
uppdrag att snarast ta fram ett förslag till byggandet av ett
ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone
ett hundratal hushåll.
1991/92:Bo522 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om försöksbyar med möjlighet till djurhållning och mark för
trädgårdsodling.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av räntelånesystem.
1991/92:Fi604 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Statens Bostadsfinansieringsinstituts
(SBAB) framtid.
1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den nuvarande bostadspolitikens
konsekvenser för handikappades möjligheter att få tillgängliga
bostäder.
1991/92:T219 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen upphäver lagen om byggnadstillstånd m.m.
(1971:1204).
Skrivelser m.m.
Skrivelser har inkommit från Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag SABO, AB Familjebostäder, Hyresgästföreningen i
Stor-Stockholm, avdelningen i Södra Järva, Svenska Bostäder,
Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, AB Botkyrkabyggen samt
Huskvarnabyggen AB.
Gemensamt med arbetsmarknadsutskottet anordnade
bostadsutskottet torsdagen den 6 februari 1992 en offentlig
utfrågning om byggsysselsättningen. Program för utfrågningen
samt protokoll har som bilaga fogats till detta betänkande.
Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m.
Bostadsbeståndet
Enligt uppgifter från den senaste folk- och bostadsräkningen
-- FoB 90 -- finns det i dag drygt 4miljoner permanentbostäder
i landet. Därutöver finns ca 630000 fritidshus. Av
lägenheterna i permanentbostadsbeståndet ligger ca 54 % i
flerbostadshus och återstoden -- 46% -- således i småhus.
Antalet hushåll uppgick år 1990 till drygt 3,8 miljoner. I
tabell 1 redovisas permanentbostadsbeståndets fördelning på
olika hustyper och ägarkategorier år 1990.
Tabell 1. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och
ägarkategori år 1990
Som framgår av tabell 1 ägs småhusen till övervägande del av
enskilda. Flerbostadshusen uppvisar en mer varierad
ägarfördelning. Största ägarkategorin är här de allmännyttiga
bostadsföretagen med 38 % av lägenhetsbeståndet.
Ägarfördelningen avspeglar sig också i upplåtelseformerna. Av
samtliga lägenheter upplåts ungefär lika stor andel -- ca 40 %
-- med hyresrätt som med äganderätt. Andelen lägenheter med
bostadsrätt uppgår till ca 15 %. I flerbostadshusen dominerar
hyresrätten med 66 % av lägenheterna. Denna upplåtelseform
används bara i 10 % av bostäderna i småhus.
Den vanligaste lägenhetsstorleken räknat på hela
bostadsbeståndet är 3 rum och kök. I flerbostadshusbeståndet
dominerar två- och trerumslägenheterna. Den helt övervägande
andelen stora lägenheter återfinns i småhusbeståndet. Av de
lägenheter som var större än 3 rum och kök låg 83 % i småhus.
Smålägenheter på mindre än 3 rum och kök återfanns till 86 % i
flerbostadsbeståndet.
Tabell 2. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och
lägenhetstyp år 1990
Över 75 % av dagens bostadsbestånd har byggts under den
senaste 50-årsperioden. Efter år 1960 har ca 2,2 miljoner
lägenheter nyproducerats och 0,5 miljoner lägenheter
moderniserats. Omkring 23 % av hela det nuvarande
bostadsbeståndet producerades under det s.k. miljonprogrammet
åren 1965--1974.
Tabell 3. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och
färdigställandeår år 1990
Nyproduktionen av bostäder har varierat mycket kraftigt under
hela efterkrigstiden. Produktionsrekorden uppnåddes kring år
1970 med ett årligt bostadsbyggande på över 100000 lägenheter.
Därefter minskade bostadsbyggandet successivt fram t.o.m. år
1985 då efterkrigstidens hittills lägsta produktionsnivå på
27500 lägenheter kunde noteras. Under den senare delen av
1980-talet ökade åter bostadsbyggandet årligen t.o.m år 1990 då
byggandet av 69300 lägenheter påbörjades. Vi tycks nu vara
inne i en ny period med ett minskat bostadsbyggande. Enligt
preliminära uppgifter påbörjades nyproduktionen av ca 57400
lägenheter under år 1991, vilket innebär en minskning med 17%
i förhållande till år 1990.
Tabell 4. Antalet påbörjade lägenheter i nyproduktionen i
riket som helhet samt i storstadsområden under åren 1981-1991
00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad
underskattning
00>Källa: SCB
Förändringar i bostadsbyggandet kan avläsas i olika former av
statistik. Tabell 4 ovan redovisar som framgått antalet
påbörjade lägenheter under året. Detta är den statistikserie
som normalt används när nyproduktionen diskuteras. Statistiska
centralbyrån (SCB) publicerar även statistik över antalet
färdigställda lägenheter. Denna statistik beskriver
utförligare bostadsproduktionens sammansättning avseende
lägenhetstyp, ägarkategori m.m. Som ett mått på nyproduktionen
innebär dock färdigställandestatistiken omkring ett års
eftersläpning i förhållande till uppgifterna om påbörjandet. En
tidig -- men osäker -- indikation på vilka förändringar i
nyproduktionen som är att vänta under de närmaste åren kan man
få genom att studera förändringar av lägenhetsantalet i
ansökningar om bostadslån resp. antalet lägenheter som fått
preliminärt beslut om bostadslån.
Under år 1991 har antalet lägenheter i förhållande till
föregående år minskat både i de ansökningar om nya bostadslån
som kom in till landets länsbostadsnämnder (--15 %) och i de
preliminära beslut om bostadslån som fattades under året (--8
%).
I tabell 5 redovisas data för åren 1989--1991 för de
diskuterade måtten på planerat, pågående och avslutat
bostadsbyggande.
Tabell 5. Data om nyproduktionen av bostäder åren 1989-1991
Den relativt begränsade minskningen av antalet låneansökningar
och preliminära lånebeslut under år 1991 kan sannolikt inte tas
som ett mått på den förväntade nedgången i bostadsbyggandet
under år 1992. Boverket har med utgångspunkt i ett antal
ytterligare indikatorer, bl.a. enkäter till byggherrar och
byggföretag, nyligen gjort bedömningen att antalet påbörjade
lägenheter i nyproduktionen kommer att uppgå till ca 40 000
under år 1992. Det skulle innebära en minskning i nyproduktionen
med 30 % i förhållande till år 1991.
Prognoser över bostadsbyggandet på längre sikt än innevarande
kalenderår blir med nödvändighet mycket osäkra. Beslut om den
framtida bostadsfinansieringen och den allmänna ekonomiska
utvecklingen får givetvis stor betydelse. Enligt boverkets
bedömning kan emellertid en nyproduktion på 30 000--35 000
lägenheter förväntas under år 1993. Därefter räknar man med att
i genomsnitt 35 000 lägenheter om året kommer att påbörjas under
resten av 1990-talet.
Olika förskjutningar i nyproduktionen sker kontinuerligt
avseende lägenhetstyp, upplåtelseformer m.m. En sådan förändring
gäller fördelningen mellan flerbostadshus och småhus.
Flerbostadshusen har dominerat bostadsproduktionen under den
senaste tioårsperioden. År 1991 låg 39 % av de påbörjade
bostadslägenheterna i småhus. Detta är den lägsta andelen under
de senaste 20 åren. En ännu tydligare trend under det senaste
årtiondet gäller fördelningen mellan olika upplåtelseformer.
Framför allt har andelen lägenheter med hyresrätt ökat och
andelen äganderätt minskat successivt i nyproduktionen.
Redovisningen i tabell 6 över fördelningen mellan olika
upplåtelseformer avser de lägenheter som har färdigställts resp.
år.
Tabell 6. Fördelning mellan olika upplåtelseformer i hus som
färdigställts under perioden 1981-1991
Den förändrade fördelningen mellan olika upplåtelseformer i
nyproduktionen förklaras delvis av den minskade andelen småhus.
En ännu mer betydelsefull faktor i sammanhanget är dock
förändringen av upplåtelseformerna inom småhusproduktionen. Från
att tidigare till helt övervägande del ha upplåtits med
äganderätt har de två andra upplåtelseformerna successivt ökat
sin andel i småhusproduktionen. Av 1991 års nyproducerade småhus
uppläts 43 % med äganderätt, 33 % med bostadsrätt och 24 % med
hyresrätt. För flerbostadshusen var motsvarande fördelning 77 %
hyresrätt och 23 % bostadsrätt. Detta innebär en viss minskning
av bostadsrätternas andel i förhållande till de föregående årens
nyproduktion.
Den genomsnittliga lägenhetsstorleken i nyproduktionen har
minskat under den senaste tioårsperioden. År 1980 var 43 % av de
nyproducerade lägenheterna större än 4 rum och kök. Motsvarande
andel år 1991 var endast 17 %. Förändringen förklaras delvis av
en minskad andel småhus, men även bland småhusen har andelen
lägenheter större än 4 rum och kök sjunkit från 60 % år 1980
till 36 % år 1991.
Ombyggnadsverksamheten
Även omfattningen av ombyggnadsverksamheten har varierat
kraftigt under de senaste årtiondena. Variationerna har grovt
sett varit de motsatta i förhållande till nyproduktionen. Under
början av 1980-talet med en vikande nyproduktion ökade således
ombyggnadsverksamheten samtidigt kraftigt och nådde sin största
omfattning år 1986 då ombyggnaden av 33 000 lägenheter i
flerbostadshus påbörjades. De restriktioner för
ombyggnadsverksamheten som tillämpades under slutet av
1980-talet ledde till en minskning av antalet ombyggnader. Nu
tycks ombyggnadstakten åter öka samtidigt som nyproduktionen av
bostäder minskar kraftigt. År 1991 påbörjades ombyggnad av
21700 lägenheter i flerbostadshus. Detta innebar en ökning av
ombyggnadsverksamheten med 23 % i förhållande till föregående
år. Enligt boverkets bedömning kan en fortsatt kraftig ökning av
ombyggnadstakten förväntas under år 1992.
Under år 1991 beviljades preliminära beslut om bostadslån för
ombyggnad av 69 000 lägenheter, vilket är den högsta nivån
någonsin. Bara under december månad fattades beslut om lån för
ombyggnad till 40 000 lägenheter. Bakgrunden till denna
ärendetillströmning var de förändrade stödvillkor som trädde i
kraft vid årsskiftet. Det kan dock förväntas att bortfallet i
denna ärendemängd blir förhållandevis stort och att påbörjandet
av ombyggnaderna kommer att delas upp på flera år. Boverket gör
bedömningen att ombyggnaden av mellan 30000 och 50000
lägenheter kommer att påbörjas under år 1992 och mellan 25000
och 35000 lägenheter år 1993.
Tabell 7. Påbörjade lägenheter i moderniserade flerbostadshus
före moderniseringen i riket samt i storstadsområdena under åren
1981-1991
00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad
underskattning
00>Källa: SCB
Det bör understrykas att uppgifterna i tabell 7 ovan endast
avser ombyggnader i flerbostadshus. Orsaken är att
ombyggnadsstatistiken baseras på bostadslån, och endast en
mindre del av småhusombyggnaderna sker med stöd av statliga
subventioner. Normal ombyggnadsvolym för småhus med statliga lån
har under de senaste åren varit ca 5000 lägenheter. Boverket
räknar dock med att omkring 30000 egnahem årligen genomgår mer
omfattande ombyggnad.
Byggnadskostnader
Byggnadskostnadernas utveckling var under slutet av 1980-talet
föremål för en omfattande uppmärksamhet. Orsaken var att
byggnadskostnaderna under en period ökade påtagligt snabbare än
prisutvecklingen i övrigt. Åren 1986--1988 steg
produktionskostnaderna för bostäder nästan tre gånger snabbare
än inflationen. Därefter har kostnadsutvecklingen inom
bostadsbyggandet successivt närmat sig den allmänna
prisutvecklingen som den mäts genom konsumentprisindex (KPI).
Under de två senaste åren har kostnadsökningstakten för
bostadsbyggandet i genomsnitt legat ungefär i nivå med den
allmänna prisutvecklingen.
Bilden av byggnadskostnadernas utveckling varierar något
beroende på vilken typ av statistik som man utgår ifrån.
Uppgifter från senare delen av år 1991 visar dock entydigt på
fallande byggnadskostnader i förhållande till KPI. Under de
senaste månaderna har priserna även börjat minska i absoluta
tal, och rapporter från upphandlingar av större byggnadsprojekt
tyder på att ytterligare kostnadssänkningar kan förväntas under
detta år.
För att mäta byggnadskostnadsutvecklingen används olika typer
av index, bl.a. faktorprisindex. Faktorprisindex används vid
kontraktsreglering av mindre entreprenad. Det används också för
analys av byggnadskostnadsutvecklingen och som underlag för
beräkning av tidskoefficienten i bostadssubventionssammanhang.
Faktorprisindex mäter den sammantagna effekten av
prisutvecklingen för de produktionsfaktorer (byggmaterialpriser,
arbetslöner etc.) som sätts in i byggnadsverksamheten.
Indexserien brukar redovisas både inkl. och exkl. effekterna av
löneglidningen inom området.
Den kvartalsvisa utvecklingen av byggnadspriserna under de två
senaste åren redovisas i tabell 8. Som jämförelse redovisas
utvecklingen av konsumentprisindex.
Tabell 8. Procentuell förändring av årstakt av faktorprisindex
(inkl. löneglidning) och konsumentprisindex. Kvartalsvis för
åren 1990 och 1991
00>År/ 25>Ökning i % gentemot motsvarande period
föregående år
00>kvartal
00> 25>Faktorprisindex för
85>KPI
00>1 Observera att nya mervärdesskatteregler gäller
fr.o.m. 1991
00>Källa: SCB
Tabellen visar att den kvartalsvisa ökningstakten för
faktorprisindex inkl. löneglidning legat klart under
konsumentprisindex under det senaste året. Mot slutet av år 1991
ökade skillnaden i utvecklingen mellan faktorprisindex och KPI.
En jämförelse mellan faktorprisindex och konsumentprisindex blir
emellertid aldrig helt rättvisande, eftersom det ena mäter
prisutveckling på varor och lönekostnader medan det andra mäter
prisutvecklingen på en viss konsumtion.
Från januari 1991 till januari 1992 sjönk faktorprisindex
(exkl. löneglidning) med 1,8 %. Det är första gången en
prisnedgång över tolv månader har uppmätts sedan denna
indexserie började beräknas år 1968. Som jämförelse kan nämnas
att under motsvarande period året innan ökade faktorprisindex
med 7,6 %. Av de kostnadsslag som ingår i faktorprisindex stod
byggherrekostnaderna (dvs. kapitalkostnaderna samt kostnader för
projektering, administration m.m.) för den största nedgången
(--12,2 %). Även kostnaderna för byggmaterial och transporter
sjönk något.
Ett annat sätt att mäta byggnadskostnadernas utveckling är
genom de beräknade produktionskostnader som redovisas i de
preliminära besluten om bostadslån vid resp. tidpunkt. I tabell
9 redovisas den genomsnittliga produktionskostnaden per
kvadratmeter total primär bruksarea för den statligt belånade
bostadsproduktionen under de två senaste åren.
Tabell 9. Kostnadsutvecklingen för flerbostadshus och
gruppbyggda småhus kvartalsvis åren 1990 och 1991 enligt
preliminära beslut om bostadslån
00>År/ 21>Genomsnittlig produktionskostnad per
00>kvartal 21>m2 total primär bruksarea
00> 21>Flerbostadshus 61>Gruppbyggda småhus
00> 21>kr/m2 41>Ökning i % 61>kr/m2
81>Ökning i %
00> 41>från före-
81>från före-
00> 41>gående år
81>gående år
Den genomsnittliga produktionskostnaden för flerbostadshus i
hela landet var 11249kr./m2 under år 1991, vilket
innebär en ökning med 11% jämfört med år 1990. För gruppbyggda
småhus uppgick motsvarande produktionskostnad till 11
021kr./m2 -- också det en ökning med 11 %. Ökningstakten
för produktionskostnaden mätt på detta sätt var därmed något
lägre under år 1991 än under år 1990. De redovisade
produktionskostnaderna för det senaste året har påverkats
förutom av "normala" kostnadsökningar också av de ändrade
mervärdesskatteregler som gäller för byggande sedan den 1
januari 1991. En allt större del av byggnadsprojekten har under
året påverkats av de nya reglerna. Om effekterna av de ändrade
mervärdesskattereglerna räknas bort har kostnadsökningarna
enligt den aktuella statistiken varit något lägre än inflationen
under år 1991.
Som framgår av tabell 9 ovan sjönk produktionskostnaderna
enligt besluten om bostadslån mellan tredje och fjärde kvartalet
1991. Minskningen var 1,7 % för flerbostadshus resp. 2,2 % för
gruppbyggda småhus. De minskade byggkostnaderna mot slutet av år
1991 anses vara en följd av den minskade verksamheten inom
byggsektorn. Enligt boverkets bedömning kan ytterligare
minskningar av byggkostnaderna förväntas under år 1992 av samma
skäl.
Bostadsmarknadsläget
Under den senaste tioårsperioden har vi fått uppleva flera
svängningar i den bild som ges av bostadsmarknadsläget i media
och i den allmänna debatten. I början av 1980-talet var tomma
lägenheter i delar av bostadsbeståndet ett uppmärksammat problem
i många kommuner. Under den senare delen av 1980-talet var det i
stället bostadsbristen och de bostadssökandes situation som
dominerade debatten. Det senaste året har åter rapporter om
uthyrningssvårigheter och tomma lägenheter förekommit allt
oftare. Samtidigt kvarstår långa köer med bostadssökande i många
kommuner. De regionala skillnaderna på bostadsmarknaden har
således ökat.
Orsakerna till svängningarna på bostadsmarknaden står att
finna på flera områden. Nyproduktionens storlek påverkar
givetvis bostadsutbudet, medan efterfrågan påverkas bl.a. av
utvecklingen av hushållsbildningen, invandringen, avvecklingen
av olika former av institutioner m.m. Det ekonomiska läget i
allmänhet och då speciellt bostadskostnadernas utveckling
påverkar givetvis också bostadsefterfrågan. Man bör emellertid
komma ihåg att även om svängningarna mellan bostadsbrist och
bostadsöverskott ibland ter sig snabba och kraftiga så är det
endast en liten del av det totala bostadsbeståndet som är
berört. I dag bedöms ca 0,5 % av antalet permanentbostäder stå
tomma.
Bostadsmarknadsläget kan avläsas på flera olika sätt.
Överskott av bostäder brukar redovisas med andelen outhyrda
lägenheter i olika regioner. Brist på bostäder är svårare att
finna något rättvisande mått på. Förändringar av antalet
bostadssökande i olika bostadsköer ger en viss bild av
utvecklingen. Antalet registrerade bostadssökande är emellertid
starkt beroende av vilka anmälningsvillkor som tillämpas i resp.
bostadskö.
Boverket genomför i början av varje år en enkätundersökning av
bostadsmarknadsläget i landets kommuner. Enkätsvaren belyser
dels kommunernas egen bedömning av läget vid årets början, dels
redovisas antalet registrerade i kommunens bostadskö.
I kommunernas bedömning av bostadsmarknadsläget rapporterade
81 % av kommunerna bostadsbrist år 1989. I början av år 1991
hade andelen kommuner med bostadsbrist minskat till 56 %.
Uppgifter från 1992 års enkät visar att andelen kommuner med
bostadsbrist påtagligt fortsatt att minska under det senaste
året. I januari 1992 ansåg endast 16 % av kommunerna att det
förelåg bostadsbrist i den egna kommunen. Av övriga kommuner
svarade en lika stor andel -- 42 % -- att det rådde överskott på
bostäder som dem som ansåg att det i stort var balans mellan
efterfrågan och utbud.
Den andra delen av boverkets undersökning avser kommunernas
bostadsköer. Antalet bostadssökande hushåll som är registrerade
i dessa köer har ökat under de senaste åren. Det totala antalet
som var registrerade som bostadssökande i januari 1991 kan
utifrån undersökningen uppskattas till 568000hushåll. Av
dessa hushåll beräknas ungefär 238000, omkring 42%, vara
bostadslösa i den bemärkelsen att de saknade eget kontrakt.
Övriga har alltså en bostad med eget kontrakt, men önskar byta
bostad. Av de ca 238 000 hushållen i bostadskön som saknade eget
kontrakt uppskattas ca 60 % vara ungdomar som bor kvar i
föräldrahemmet. Övriga bostadssökande i denna kategori var bl.a.
personer som hade andrahandskontrakt, bodde på institution eller
som ville flytta in från annan kommun.
De tecken på ett ökat antal tomma lägenheter som funnits under
det senaste året bekräftas av SCB:s statistik över outhyrda
lägenheter i flerbostadshus. I september varje år mäts antalet
outhyrda lägenheter hos de allmännyttiga bostadsföretagen.
Enligt den senaste undersökningen stod drygt 10 900 lägenheter
lediga till uthyrning i detta bostadsbestånd i september 1991.
Det innebar nästan en tre gånger så hög nivå som året innan och
var den högsta nivå som registrerats sedan år 1986. År 1983 hade
dock de allmännyttiga bostadsföretagen ca 37 000 lägenheter,
dvs. ca 4,5 % av beståndet, lediga till uthyrning.
Flera olika bedömare anser att det totala antalet tomma
lägenheter i hela bostadsbeståndet, inkl. nyproducerade
bostadsrätter, uppgick till ca 25000 i slutet av år 1991.
Boverket har gjort beräkningen att antalet tomma lägenheter
under år 1992 kan öka med ytterligare ca 20000 och således
uppgå till omkring 45000 lägenheter vid nästa årsskifte. Det
bör emellertid noteras att de tomma lägenheterna är mycket
ojämnt fördelade i landet. Enstaka kommuner har i dag över 10 %
av de allmännyttigt ägda bostäderna outhyrda, medan exempelvis
Stockholm i princip saknar lediga lägenheter.
Boendekostnaderna
De senaste årens skatteomläggningar och följdändringar inom
bostadsfinansieringens ram har i hög grad påverkat
boendekostnaderna. Kostnadsökningar har drabbat alla
upplåtelseformer, men tidpunkten för höjningarna har varierat.
På hyreshussidan kom de stora höjningarna i februari 1991. För
egnahemmen har de avdragsbegränsningar som skett i flera steg
under de senaste åren haft stor inverkan på boendekostnaderna,
speciellt för högt belånade fastigheter utan räntebidrag. När
boendekostnadernas förändring diskuteras är det emellertid
viktigt att komma ihåg att kostnaderna inom resp. upplåtelseform
varierar kraftigt. Detta torde speciellt gälla för egnahemmen.
Enligt preliminära uppgifter från SCB:s bostads- och
hyresundersökning uppgick den genomsnittliga årshyran i rikets
hyreslägenhetsbestånd under år 1991 till ca 522kr./m2. I
januari 1992 låg den genomsnittliga hyresnivån på ca
559kr./m2. I förhållande till januari föregående år hade
hyrorna därmed i genomsnitt höjts med ca 30 %.
Konsumentprisindex steg under motsvarande period med 5,3%.
I tabell 10 redovisas de årliga hyreshöjningarna för den
genomsnittliga lägenheten under den senaste tioårsperioden
enligt SCB:s undersökning av januarihyrorna resp. år. För
jämförbarhetens skull redovisas även konsumentprishöjningarna
för motsvarande perioder.
Tabell 10. Förändringar i hyra mellan januari resp. år och
januari året innan för en genomsnittlig hyreslägenhet (beräkning
per m2 )
Som ovan påpekats är det svårare att erhålla en rättvisande
bild av boendekostnadernas utveckling för egnahemmen än i
hyreslägenhetsbeståndet. SCB publicerar emellertid en
delindexserie till konsumentprisindex, som bygger på beräkningar
av höjningarna av olika delkostnader för egnahemsboendet. Enligt
denna indexserie ökade kostnaderna i egnahemmen med 11% under
perioden januari 1991 -- januari 1992. Motsvarande delindex för
hyres- resp. bostadsrättslägenheter ökade med ca 27%.
Boendekostnaderna för nytillkommande egnahemsägare påverkas
givetvis av prisutvecklingen för egnahem. Priserna på egnahem
(ej nyproduktion) sjönk mätt i reala termer under den första
hälften av 1980-talet. Under den senare delen av 1980-talet steg
däremot priserna kraftigt även realt. Sedan år 1981 (t.o.m.
tredje kvartalet 1991) har prisökningarna i hela landet varit ca
6 % i reala termer. Under senare delen av år 1991 har
stillastående eller fallande priser kunnat noteras. Detta har
medfört att den reala prisnivån i riket som helhet sjunkit från
toppnivån under år 1990. Stora regionala skillnader finns dock i
prisutvecklingen.
Byggsysselsättningen
Den stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetare har under
det senaste året ägnats allt större uppmärksamhet i olika
sammanhang. Ett flertal av de motioner som har lagts fram under
årets allmänna motionstid tar också denna utveckling som
utgångspunkt för yrkanden om olika bostadspolitiska åtgärder.
För endast ett par år sedan var problemet det omvända. Bristen
på byggnadsarbetare ansågs leda till en ovanligt stor
löneglidning som i sin tur bidrog till de snabbt ökande
byggnadskostnaderna under ett antal år.
Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar
(AKU) ökade det genomsnittliga antalet sysselsatta inom
byggnadsindustrin från 257 000 år 1985 till 313000 år 1990. År
1991 uppgick årsmedeltalet till 312000. Därefter har antalet
sysselsatta gått ned, och i februari 1992 beräknades antalet
sysselsatta uppgå till 273000. Även om den senare uppgiften,
på grund av att den avser en enskild månad där
säsongsvariationer m.m. spelar in, inte är fullt jämförbar med
de övriga belyser den en nedåtgående tendens.
Arbetslöshetssiffrorna för branschen pekar i samma riktning.
Andelen arbetslösa inom byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa
har sålunda ökat sedan september 1990. Vid denna tidpunkt
uppgick andelen arbetslösa till 1,9 % medan den i februari 1992
hade ökat till 16,7 %.
Den minskade sysselsättningen inom byggsektorn beror av
minskningar inom alla verksamhetsområden. Enligt boverkets
bedömning svarade dock s.k. övrigt byggande (kontor, butiker,
industrilokaler och annat byggande) för huvuddelen av
sysselsättningsminskningen. Inom bostadsbyggandet är aktiviteten
enligt verket fortfarande hög. Detta beror dels på att antalet
pågående projekt fortfarande är relativt stort, dels på att
ombyggnadsverksamheten har ökat kraftigt.
Utskottet
Inledning
Utskottet vill inledningsvis något beröra de förutsättningar
m.m. som bildar utgångspunkt för detta betänkande.
Riksdagen fattade i december 1991 beslut om att det våren
samma år beslutade s.k. räntelånesystemet inte skulle införas.
Samtidigt aviserade regeringen sin avsikt att under år 1992
lägga fram förslag om ett nytt förenklat
bostadsfinansieringssystem fr.o.m. år 1993. I avvaktan härpå
förelades riksdagen ett regeringsförslag om bostadsbyggandets
finansiering under år 1992. Förslaget, som antogs av riksdagen
(1991/92:BoU9), innebär bl.a. att ett system med statliga
kreditgarantier införs för lån som tas upp på den allmänna
kreditmarknaden. Räntebidragen behålls i huvudsak enligt
tidigare gällande regler, men vissa villkor som markvillkor,
konkurrensvillkor och förmedlingsvillkor samt
produktionskostnadsprövningen tas bort. Även i övrigt innebär de
för år 1992 antagna reglerna vissa förändringar i syfte att
åstadkomma förenklingar i förhållande till tidigare gällande
regelsystem.
För att arbeta fram förslag om statens stöd för
bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992 har regeringen
tillsatt en särskild utredare -- utredningen om statens stöd för
bostadsfinansieringen. Enligt direktiven skall målen för
bostadspolitiken vara att alla skall ha möjlighet till en god
bostad till ett rimligt pris och att var och en skall ha
inflytande över sin egen situation. Vidare anges att valfriheten
skall öka för de enskilda människorna. I fråga om inriktningen
av utredningsuppdraget innebär direktiven i korthet följande:
En utgångspunkt för utredningsuppdraget skall vara att
åstadkomma en minskad statsfinansiell belastning från
bostadssektorn. Omläggningen av bostadspolitiken måste
genomföras i flera steg där såväl målen för omläggningen som
takten i genomförandet läggs fast från början. Skilda tekniker
som kan användas för att fördela kapitalkostnaderna över tiden
skall värderas. Härvid skall särskild uppmärksamhet ägnas åt hur
behovet av stöd för omfördelning kan minskas genom utnyttjande
av sparande som byggts upp av fastigheternas ägare eller av de
boende. Ett fortsatt generellt stöd i form av räntebidrag bör
endast komma i fråga i den omfattning som andra åtgärder inte är
tillräckliga. Allt stöd skall lämnas oberoende av hur
investeringarna faktiskt finansieras. Villkoren bör vara
likvärdiga för alla upplåtelseformer och alla kategorier av
fastighetsägare. En ytterligare utgångspunkt skall vara att
kapitalbeskattningen även fortsättningsvis bör vara symmetrisk
så att skattelättnaden för ränteutgifter överensstämmer med den
skattesats som tillämpas för kapitalinkomster.
Utredningen har den 18 mars 1992 lagt fram delbetänkandet
Avreglerad bostadsmarknad. I betänkandet läggs fram förslag
avseende stödet till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993.
Förslagen innebär bl.a. att en avreglering sker av villkoren för
stöd och att statens subventioner till bostadsbyggandet minskas
genom en successiv avtrappning av räntebidragen.
De bostäder som i dag uppbär räntebidrag berörs inte av
förslaget. Som en följd av den förändrade kapitalbeskattningen
fr.o.m. år 1993 föreslås dock att den garanterade räntan för
hyres- och bostadsrättshus årligen skall trappas upp med 0,4
procentenheter i stället för de 0,25 procentenheter som i dag
gäller.
Utredningen föreslår att regeringen sänder ut förslaget på
snabbremiss för att möjliggöra ett riksdagsbeslut under våren
1992.
I ett kommande betänkande avser utredningen att behandla
skattefrågor, bosparstimulans och ytterligare förenklingar av
bostadsreglerna. Detta betänkande skall enligt utredningen
presenteras i slutet av april månad 1992.
Som framgår ovan avser regeringen att under år 1992 avge
förslag om ett nytt förenklat bostadsfinansieringssystem fr.o.m.
år 1993. Det finns således anledning för utskottet och riksdagen
att senare under detta år ytterligare överväga hithörande
frågor.
Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m.
Bostadspolitikens allmänna utformning
Utskottet behandlar inledningsvis sex motionsyrkanden med
förslag om bostadspolitikens allmänna utformning.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att
bostaden måste vara en grundläggande social rättighet. Enligt
motionärerna måste bostadspolitiken därför utgå från en social
målsättning och samhället och de boende ha ett avgörande
inflytande över bostadsförsörjningen. Med hänvisning härtill
förordas i motionens yrkande 1 att riksdagen skall ge regeringen
till känna att den sociala bostadspolitiken även
fortsättningsvis skall vara vägledande för samhällets insatser.
Enligt Ny demokratis partimotion Bo236 har vi trots stora
statliga subventioner höga boendekostnader. Bl.a. anges de höga
subventionerna ha bidragit till en okänslighet för
prisstegringar. Det är enligt motionärerna väldigt svårt att
hålla maximal kostnadspress samtidigt som man subventionerar
kraftigt. Den bostadspolitiska kursen måste därför läggas om för
att få ett bättre resursutnyttjande och mindre rundgång av
pengar -- yrkande 1. På sikt bör strävan enligt motionärerna
vara att komma ifrån det snedvridande systemet med generella
subventioner -- yrkande 4. Enligt förslaget bör i stället
riktade bidrag som är familjepolitiskt motiverade införas --
yrkande 11.
En bra bostad är enligt Vänsterpartiets partimotion Bo238 en
social rättighet jämförbar med rätten till vård, omsorg och
utbildning. Trots den framgångsrika svenska bostadspolitiken
kvarstår dock enligt motionärernas mening betydande problem. För
att på kort sikt komma till rätta med dessa problem föreslås i
motionens yrkande 2 bl.a. att någon extra upptrappning av
räntebidragen inte skall ske, att investeringar i infrastruktur
skall tidigareläggas, att tilläggslånen till yngre hus,
ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer skall behållas samt att de
allmännyttiga bostadsföretagen skall tillföras tillfälliga extra
lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.
Sedan efterkrigstiden har det grundläggande bostadspolitiska
målet formulerats som att alla människor skall ha tillgång
till en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad
bostad till ett rimligt pris. Som grund för de bostadspolitiska
strävandena har detta mål fortsatt giltighet. Med utgångspunkt i
de boendes önskemål och den bostadsefterfrågan som i dag finns
gäller frågan därför närmast hur det allmänt formulerade målet
skall utvecklas och konkretiseras. Detta måste ske bl.a. på
grundval av de boendes egna prioriteringar. För att skapa
förutsättningar härför måste bostadspolitiken utformas så att
alla upplåtelseformer, bostadstyper och fastighetsägare
behandlas lika. De hittillsvarande regleringarna bör ersättas
med ett system där det är de boendes önskemål och behov som är
styrande för bostadsefterfrågan och därmed också för
bostadsmarknaden. Härigenom kan en balanserad bygg- och
bostadsmarknad i hela vårt land skapas.
Utskottet kan inte finna att den nu i korthet redovisade
målsättningen innebär ett avsteg från vad som hittills väglett
samhällets bostadspolitiska insatser. Inte heller kan utskottet
finna att denna politik på något avgörande sätt skulle stå i
strid med vad som i de nu aktuella motionerna framförts. Ett
tillkännagivande i enlighet med motionsförslagen skulle därmed
inte tjäna något reellt syfte. Med det anförda avstyrker
utskottet partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1, Bo236 (nyd)
yrkandena 1, 4 samt 11 och Bo238 (v) yrkande 2.
Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning
Mot bakgrund av att bostadsbyggandet är långsiktigt är det
enligt den socialdemokratiska partimotionen Bo232 nödvändigt att
aktörerna vet vilka villkor som skall gälla när bygget är
färdigt och det är dags att lyfta lånen. Riksdagens beslut att
inte införa räntelånen har enligt motionärernas mening skapat
stor oro och ovisshet inom byggbranschen och medverkat till det
byggstopp och det kaos som nu råder. Samtidigt medför beslutet
att inte införa räntelånesystemet tillsammans med bl.a. de
sänkta investeringsbidragen att boendekostnaderna i
nyproduktionen ökar kraftigt. Med hänvisning härtill föreslås i
motionens yrkande 2 att räntelånen omedelbart skall återinföras.
Även i Vänsterpartiets partimotioner Bo238 yrkande 1 och Fi209
yrkande 15 förs fram krav på att det s.k. räntelånesystemet
skall införas -- detta för att åstadkomma en
bostadsfinansieringsform som är långsiktigt hållbar. Enligt
motionärerna skulle ett räntelånesystem dessutom ge
bostadsstödet en mera fördelningspolitisk karaktär, bl.a. genom
att det eliminerar en del av de effekter av dagens system som
alltför mycket gynnat höginkomsttagare. Enligt förslaget bör
räntelånen införas fr.o.m. den 1 januari 1993.
När det gäller frågan om införande av det s.k.
räntelånesystemet vill utskottet anföra följande.
Som redovisats ovan beslutade riksdagen hösten 1991 att det
våren samma år beslutade räntelånesystemet inte skulle införas.
Utskottet konstaterade härvid sammanfattningsvis (1991/92:BoU9
s. 7) att systemet med dess omfördelning av kostnader över tiden
hade sådana brister och svagheter både för de boende och för
samhället att det inte borde genomföras. Vad i de nu aktuella
motionerna anförts har inte givit utskottet anledning till annat
ställningstagande. De grundläggande svagheter som vidlåder
räntelånesystemet är enligt utskottets mening fortsatt av sådan
art att det inte bör införas. Utskottet avstyrker med hänvisning
till det nu anförda partimotionerna Bo232 (s) yrkande 2, Bo238
(v) yrkande 1 och Fi209 (v) yrkande 15.
Med utgångspunkt i situationen på byggarbetsmarknaden i
Gävleborgs län, Västernorrland resp. Södermanlands län ställs i
motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 resp. Bo235
(s) yrkande 3 krav på att finansieringsförutsättningarna för
bostadsbyggandet efter år 1992 skall klargöras. Enligt
motionärerna är ett sådant klargörande nödvändigt för att råda
bot på den osäkerhet som i dag råder och därigenom motverka
nedgången i bostadsbyggandet.
När det gäller frågan om bostadsfinansieringens utformning
efter år 1992 anför utskottet följande.
Utskottet betonade i anslutning till sitt ställningstagande
avseende bostadsbyggandets finansiering för år 1992
(1991/92:BoU9 s.7) vikten av att riksdagen skyndsamt förelades
förslag om hur bostadsfinansieringen skulle utformas i ett
längre perspektiv. Utskottets ställningstagande i denna del står
fast. Som framgår av redovisningen ovan pågår också ett
utredningsarbete med syfte att lägga fram förslag om statens
stöd till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993. Förutsättningar
finns sålunda att såväl den av utskott som av motionärer
eftersträvade klarheten i finansieringsförutsättningarna för
bostadsbyggandet på längre sikt kommer att föreligga inom en
nära framtid. Ett uttalande nu från riksdagens sida om ett
sådant klargörande skulle därmed inte fylla något reellt syfte.
Det kommande regeringsförslaget bör avvaktas.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det ovan anförda
motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 samt Bo235
(s) yrkande 3.
Bostadsfinansieringens utformning under år 1992
Som redovisats ovan har riksdagen hösten 1991 fattat beslut om
bostadsfinansieringen för år 1992 -- detta i avvaktan på att ett
nytt förenklat bostadsfinansieringssystem införs fr.o.m. år
1993. Beslutet innebär bl.a. att parkeringsanläggningar får ingå
i bidragsunderlaget under förutsättning av att byggnadsarbetena
påbörjas före utgången av april månad 1992.
Det faktum att bl.a. parkeringsanläggningar får ingå i
bidragsunderlaget under 1992 endast om byggnadsarbetena sätts i
gång senast under april månad kommer enligt motion Bo207 (s)
såvitt nu är i fråga att forcera igångsättningen av olika
bostadsprojekt. En sådan utveckling stämmer enligt motionärernas
mening dåligt med behovet av en mera balanserad situation på
byggarbetsmarknaden. Med hänvisning härtill förordas att de mer
förmånliga reglerna för det statliga bostadsstödet skall gälla
under hela 1992.
Även i motionerna Bo211 (s) yrkande 2, Bo223 (s) yrkande 4,
Bo235 (s) yrkande 2 samt Bo237 (s) yrkande 3 förs motsvarande
krav fram. I dessa motioner sker detta med utgångspunkt framför
allt i de besvärande effekterna av förändringarna i
bostadsstödet för byggarbetsmarknaden i Gävleborgs län,
Västernorrland, Södermanlands län resp. Västsverige.
Som ett andrahandsyrkande -- i det fall förslaget i samma
motion om att räntelånesystemet omedelbart skall införas
avstyrks -- förs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232
yrkande 4 fram krav på att nuvarande finansieringsregler skall
gälla fram till dess beslut fattas om ny bostadsfinansiering.
Enligt motionärernas mening är det nödvändigt att ge besked till
de i byggandet verksamma om vilka finansieringsregler som
skall gälla för att därmed stimulera bostadsbyggandet.
Parkeringsanläggningar får, som framgår ovan, under år
1992 övergångsvis ingå i bidragsunderlaget -- detta främst med
hänsyn till den pågående bostadsproduktionen. Reglerna i denna
del är sålunda avsedda att i initialskedet underlätta övergången
till ett nytt finansieringssystem samt att stimulera
igångsättningen av nya bostadsprojekt. Däremot har avsikten inte
varit att permanenta denna övergångslösning. Utskottet vill i
anslutning härtill också erinra om att de regler för
finansieringen av bostadsbyggandet som gäller för år 1992 i sin
helhet är temporära i avvaktan på att ett nytt varaktigt
bostadsfinansieringssystem kan införas fr.o.m. år 1993.
Vad i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 4
samt motionerna Bo207 såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 2,
Bo223 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 3
föreslagits avstyrks med hänvisning till det nu anförda.
Allmännyttiga bostadsföretag
De allmännyttiga bostadsföretagens ställning på
bostadsmarknaden diskuteras i flera motioner. Allmännyttiga
bostadsföretag är den officiella benämningen på bostadsföretag
över vilka kommunerna har ett avgörande inflytande. I samband
med de beslut om efterkrigstidens bostadspolitik som fattades av
riksdagen år 1946 togs också ställning till de ramar inom vilka
de allmännyttiga bostadsföretagen har att verka. Dessa regler
har därefter modifierats vid skilda tillfällen.
För att ett företag som bildats efter år 1975 skall ha kunnat
godkännas som allmännyttigt har det krävts att kommunen har
tillskjutit hela grundkapitalet och utsett samtliga ledamöter i
företagens styrelser. För bostadsföretag som bildades före år
1975 krävdes inte motsvarande ägarinflytande från kommunerna.
Även andra bolag och stiftelser som arbetade utan vinstsyfte
kunde godkännas som allmännyttiga under förutsättning att
kommunen utsåg mer än hälften av företagets styrelse.
Det finns i dag ca 400 allmännyttiga bostadsföretag i Sverige,
varav flertalet är ganska små. Av företagen är 64 % stiftelser,
medan 36 % är aktiebolag -- i allmänhet de större och medelstora
företagen.
Godkännandet som allmännyttigt bostadsföretag har haft
betydelse i bl.a. skatte- och bostadsfinansieringssammanhang. De
allmännyttiga bostadsföretagen är schablonbeskattade till
skillnad från övriga bostadsföretag som har en s.k.
konventionell beskattning. I bostadsfinansieringssammanhang har
de allmännyttiga företagen tidigare haft särskilda villkor för
statliga bostadslån och även kunnat erhålla vissa former av stöd
som inte kunnat utgå till andra typer av företag. De flesta av
dessa särvillkor är nu borttagna.
I motion Bo220 (s) framhålls den unika ställning som den
svenska s.k. allmännyttan har i förhållande till motsvarande
företag i andra länder. I Sverige är allmännyttan öppen för alla
medborgare medan samhällsägda bostäder i andra länder är
detsamma som socialbostäder. Motionärerna hävdar att regeringen
tagit en rad initiativ för att underlätta och stimulera en
utförsäljning av allmännyttiga bostadsföretag. Detta anses kunna
leda till oönskade effekter. Mot denna bakgrund anser
motionärerna att riksdagen i ett tillkännagivande bör framhålla
de allmännyttiga företagens viktiga bostadspolitiska funktion
och att allmännyttan måste bibehållas i betydande omfattning som
ett instrument för att upprätthålla jämlikhet och rättvisa.
En annan uppfattning om de allmännyttiga bostadsföretagen förs
fram i motion Bo224 (nyd). Utgångspunkten för förslagen i denna
motion är att allmännyttan har spelat ut sin roll eftersom man
inte har lyckats uppnå bostadspolitiska mål som låga
hyresnivåer, integrerade bostadsområden, hyresutjämning m.m. För
att få både en effektivare bostadsförvaltning och en bättre
ekonomi i kommunerna bör enligt motionären utförsäljningar av
allmännyttiga bostadsföretag underlättas. De förslag som läggs
fram i motionen i detta syfte är:
att de regler som gör det svårt för kommunerna att
tillgodogöra sig medel från de kommunala bostadsföretagen bör
ändras (yrkande 1),
att riksdagen upphäver lex Malmö (yrkande 2),
att de kommunala bolagens särställning och allmännyttan som
begrepp avskaffas (yrkande 3),
att smidiga förutsättningar för utförsäljningar av
allmännyttans bostadsbestånd bör skapas (yrkande 6),
att aktieköp för de boende möjliggörs (yrkande 7).
Yrkandena 4 och 5 i denna motion som också tar upp frågor om
de allmännyttiga bostadsföretagen behandlas på annan plats i
detta betänkande.
Även i Ny demokratis partimotion Bo236 hävdas att de kommunala
bostadsföretagens särställning har lett till att de har blivit
ett dyrt alternativ i fråga om nyproduktion och förvaltning. I
motionens yrkande 7 föreslås mot denna bakgrund att en översyn
av lagstiftningen genomförs i syfte att de kommunala
bostadsföretagen inte skall favoriseras i något hänseende.
Utskottet behandlar inledningsvis förslaget i motion Bo220 (s)
om ett tillkännagivande från riksdagen om de allmännyttiga
bostadsföretagens roll på bostadsmarknaden. Dessa företag, som
förvaltar omkring 22 % av landets permanentbostäder, har
givetvis en stor betydelse för att tillgodose efterfrågan på den
svenska bostadsmarknaden. Utskottet har självfallet inte heller
någon annan inställning än motionärerna när det gäller vikten av
att ett s.k. kategoriboende kan undvikas. De allmännyttiga
företagen bör verka på bostadsmarknaden på samma villkor som
övriga bostadsföretag. Vad gäller frågan om de allmännyttiga
bostadsföretagens köp eller försäljningar av fastigheter är
detta i första hand en fråga för kommunerna i deras egenskap av
fastighetsägare samt för de boende att ta ställning till. Något
uttalande från riksdagens sida angående de allmännyttiga
bostadsföretagens roll i enlighet med den aktuella motionens
förslag finner utskottet inte erforderligt. Motion Bo220 (s)
avstyrks således.
Vad gäller de ovan refererade yrkandena i motion Bo224 (nyd)
och i Ny demokratis partimotion Bo236 om slopad särställning
för allmännyttiga bostadsföretag och en ökad utförsäljning av
detta bostadsbestånd vill utskottet anföra följande. I det
bostadspolitiska reformarbete som den nya regeringen redan
inlett ingår som en viktig del att skapa enhetliga och rättvisa
förutsättningar för olika fastighetsägare och övriga berörda på
bostadsmarknaden. I bostadsfinansieringssammanhang fattade
sålunda riksdagen redan i höstas flera beslut som innebär att de
särregler som gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen nu i
huvudsak är utmönstrade ur lagstiftningen. Exempelvis upphävdes
vid årsskiftet den i motion Bo224 (nyd) omnämnda s.k. lex Malmö,
dvs. möjligheten att dra in räntebidragen vid försäljningar av
de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter. Av direktiven
för utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen
framgår att utredaren bör utgå från att konventionell
beskattning skall tillämpas för alla ägare av hyresrättshus.
Vidare kommer riksdagen under våren att föreläggas förslag som
berör de särregler i samband med fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt som gäller för fastigheter som ägs
av allmännyttiga bostadsföretag.
Av det ovan anförda framgår att de särregler som tidigare
gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen antingen redan
tagits bort eller att förslag kan väntas inom en snar framtid.
Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224
(nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 avstyrks mot denna bakgrund.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 begärs
ett tillkännagivande från riksdagen om värdet av att
hyresgästerna i det allmännyttiga bostadsbeståndet ges möjlighet
till ett bosparande. Principen skulle vara att varje hyresgäst
får möjlighet att sätta in pengar på ett eget lägenhetskonto.
Avkastningen skulle sedan användas till att sänka hyran eller
förbättra lägenheten. En sådan modell skulle enligt motionärerna
ge bostadsföretagen tillgång till billigt kapital och bidra till
att de boende ges ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av
fastigheten.
Förslaget i motionen är endast inriktat mot ett bosparande
inom allmännyttan. Enligt utskottets mening är ett utökat
bosparande önskvärt men bör, i den mån statliga initiativ skall
tas i frågan, inte gälla endast en begränsad del av
bostadsbeståndet. I direktiven för den utredare som skall lägga
fram förslag om den framtida bostadsfinansieringen sägs att
särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om sparande av
fastigheternas ägare eller de boende. Med hänvisning till det
pågående utredningsarbetet avstyrker utskottet yrkande 16 i den
socialdemokratiska partimotionen Bo232.
Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt
Bostadsutskottet har under de senaste åren kunnat notera att
ett byggande och boende med en ekologisk inriktning har ägnats
allt större uppmärksamhet. Också under årets allmänna motionstid
har ett antal motioner väckts med denna inriktning. Vissa av
dessa motioner har utskottet redan behandlat i betänkandet
1991/92:BoU14 där bl.a. frågor om byggnadsforskningen tas upp. I
detta betänkande behandlas motionsförslag om insatser från bl.a.
boverkets sida.
I motion Bo513 (v) framhålls att det har utförts många goda
insatser för ett ekologiskt boende genom byggande av mindre
ekobyar. Motionärerna menar dock att dessa insatser inte räcker,
utan att samhällets myndigheter på olika nivåer nu måste ta ett
ansvar för att driva på utvecklingen. Mot denna bakgrund
föreslås att boverket ges i uppdrag att samla alla berörda inom
bygg- och bostadssektorn för att gemensamt utarbeta en plan för
en anpassning till ett bärkraftigt samhälle.
Samma motionärer framhåller i motion Bo514 (v) att de
ekologiskt inriktade projekt som hittills genomförts gällt
mindre ekobyar med högst 30--40 hushåll. Därför föreslås
boverket ges i uppdrag att ta fram förslag till byggande av ett
ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone
ett hundratal hushåll. Motionärerna föreslår vidare -- i motion
Bo225 (v) -- att ett bilfritt flerfamiljshusområde byggs som ett
pilotprojekt för att utröna hur ett sådant kan fungera i
praktiken. Även i denna fråga föreslås boverket ges i uppdrag
att lämna förslag om hur staten kan bidra.
De ovanstående förslagen om olika uppdrag till boverket
angående ekologiskt byggande m.m. föranleder utskottet att
erinra om det ansvar som verket enligt sin instruktion redan har
för att följa utvecklingen och förmedla kunskaper inom sitt
verksamhetsområde samt vid behov ta initiativ till förändringar.
I detta ansvar får även anses ingå att svara för att kunskaper
om en ekologiskt riktig utformning av bostadsmiljöer samlas in
och sprids. Enligt vad utskottet i olika sammanhang erfarit har
också boverket tagit en rad initiativ på detta område. Genom
bl.a. kunskapsöversikter, seminarie- och kursverksamhet samt
deltagande i samarbetsprojekt har boverket engagerat sig för att
utveckla och föra ut olika frågor kring ekologi i byggande och
planering. Även andra myndigheter och organ har givetvis ett
ansvar på detta område. Framför allt inom byggnadsforskningen
har stora resurser satsats på projekt inom det ekologiska
området.
Vad gäller förslagen om att samhällets insatser även skall
omfatta flerbostadshusområden har utskottet erfarit att frågor
om en ekologiskt bärkraftig stadsutveckling har engagerat
boverket under de senaste åren. En kunskapsöversikt med denna
titel togs också fram av boverket under år 1990. Även
stadsmiljörådet är engagerat i frågor om en ekologisk utformning
av tätortsmiljöer. Ett flertal projekt med ekologisk inriktning
har genomförts i flerbostadshusbebyggelse. Projekt med denna
inriktning planeras även att finnas med i årets bostadsmässa,
Bo92.
Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att det är angeläget
att arbetet med att utveckla kunskapen om ett ekologiskt
byggande och boende fortgår. Riksdagsuttalanden om inriktningen
på detta arbete i enlighet med de aktuella motionerna kan dock
inte anses vara erforderliga. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motionerna Bo225 (v), Bo513 (v) och Bo514 (v).
Möjligheten till djurhållning i bostadsområden i närheten av
tätorter diskuteras i motion Bo522 (kds). I motionen konstateras
att möjligheterna numera förbättrats att bilda fastigheter på
landsbygden som möjliggör djurhållning som fritidsintresse.
Motionären anser att det borde föreligga ett intresse för att
även i omedelbar närhet till staden bygga byar med viss
djurhållning. Staten föreslås bidra med medel från
omställningsstödet och från vissa medel för beredskapsarbeten,
för tillkomsten av ett par försöksbyar.
Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att inom ramen
för exempelvis pågående och planerade ekobyprojekt även
uppmärksamma möjligheten till viss djurhållning när ett sådant
intresse föreligger från dem som engagerat sig i projekten.
Någon medelstilldelning i särskild ordning för att stödja
tillkomsten av byar med djurhållning är utskottet dock inte
berett att förorda. Motion Bo522 (kds) avstyrks således.
Ett flergenerationsboende bör enligt motion Bo234 (fp)
främjas. Detta anses kunna ge fördelar på flera områden, bl.a. i
form av minskade kostnader för barnomsorg och äldreomsorg. För
att stödja byggandet av bostäder där minst tre generationer
samtidigt kan fungera föreslås staten i dessa fall bevilja stöd
som är förmånligare än övrigt stöd för byggande. De förmånligare
villkoren föreslås dras in om tregenerationsboendet upphör.
Även utskottet anser att flergenerationsboendet, när
förutsättningarna för detta föreligger, kan vara en boendeform
som ger flera fördelar. Det väsentliga är att ett sådant boende
också kan erhålla stöd enligt bostadsfinansieringsreglerna. Det
statliga stödet till bostadsbyggandet bör vara neutralt vad
gäller hushållets sammansättning och liknande förhållanden. Det
finns i de statliga bostadsfinansieringsreglerna inte heller
några hinder för stöd till den typ av boende som tas upp i
motionen. Utskottet avstyrker motion Bo234 (fp).
Det befintliga bostadsbeståndet kan enligt vad som anförs i
Vänsterpartiets partimotion Bo238 utnyttjas väsentligt bättre.
Främst i egnahem anses det finnas en överstandard vad gäller
bostadsutrymmen. Det är enligt motionärerna önskvärt att de som
bor för stort kan få hjälp med en avspjälkning av en mindre
lägenhet. I motionens yrkande 7 föreslås därför att boverket ges
i uppdrag att lämna förslag om hur ett sådant stöd kan utformas.
Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte motsvarande yrkande
om uppdelning av stora lägenheter föregående år
(1990/91:BoU12 s. 45). Utskottet står fast vid sin uppfattning
att något statligt stöd med den förordade inriktningen inte bör
införas. Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 7 avstyrks
således.
I motion Bo219 (m) framhålls att det på många håll råder brist
på studentbostäder, bl.a. till följd av standardkraven och
besittningsskyddet. Dessa problem föreslås ses över.
Den brist på studentbostäder som lokalt råder på vissa
studieorter har flera olika orsaker. I vissa fall kan sannolikt
besittningsskyddet i hyresvillkoren medföra att dessa bostäder
även utnyttjas av andra än studerande. Gällande lagstiftning
hindrar emellertid inte att det som hyresvillkor ställs krav på
pågående studier. Det får närmast anses vara en angelägenhet för
resp. hyresvärd att ta initiativ i denna fråga. Vad gäller
standardkraven har de olika specialkrav som tidigare fanns i
bostadsfinansieringssammanhang nu utmönstrats ur förordningarna.
Regeringen har i olika sammanhang aviserat att förenklingar även
skall genomföras vad gäller de krav som ställs med stöd av
byggnadslagstiftningen. Ett sådant arbete pågår också inom
boverket. Motion Bo219 (m) kan mot denna bakgrund avstyrkas.
I den socialdemokratiska partimotionen So224 om
handikappolitiken anförs att det i dag råder en osäkerhet på
bostadsmarknaden orsakad av den borgerliga regeringens politik.
Detta anses ha lett till speciellt allvarliga konsekvenser för
de handikappade eftersom både nyproduktion och renovering av
äldre otillgängliga bostäder har avstannat. I motionens yrkande
3 föreslås ett riksdagens tillkännagivande i denna fråga.
Vad gäller påståendena i motionen angående bostadspolitiken
och de handikappade vill utskottet anföra följande. Tillgången
på nyproducerade lägenheter är i dag bättre än på många år. I
ett stort antal kommuner kan nyproducerade lägenheter anvisas
för i princip omedelbar inflyttning. Omfattningen av
renoveringar och ombyggnader av bostäder tilltog i slutet av år
1991. Boverket gör i sina prognoser bedömningen att
ombyggnadstakten under år 1992 ytterligare kraftigt ökar (se s.
12). Vad i övrigt gäller den statliga handikappolitiken har den
nuvarande regeringen klart deklarerat att dessa frågor skall ges
hög prioritet. Någon saklig grund för ett tillkännagivande i
enlighet med socialdemokraternas partimotion So224 yrkande 3 kan
således inte anses föreligga. Motionsförslaget avstyrks.
Bostadsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen
"utmanade" år 1991 byggbranschen att visa sin förmåga att
åstadkomma bra bostadsområden till låga priser. Utmaningen tog
form av en tävling, kallad Byggutmaningen, där de tävlande gavs
stor frihet att utforma sina förslag till bostadsområden så
länge kraven på tillgänglighet, säkerhet, god inomhusmiljö och
trevnad tillgodosågs. Tävlingen avgjordes i höstas, och
markområden är anvisade i fyra kommuner för produktion av de
vinnande förslagen. Produktionskostnaderna för tävlingsbidragen
beräknas bli lägre än vad som varit normalt för nyproducerade
bostäder i de aktuella kommunerna. Samtidigt har
lägenhetslösningarna i de vinnande tävlingsförslagen ansetts
vara yteffektiva och kvalitetsmässigt bra. I den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12 föreslås att
boverket ges i uppdrag att arbeta vidare med byggutmaningen i
samråd med kommunerna.
Bostadsutskottet anser att resultatet av Byggutmaningen
visar att byggandet av billiga och bra bostäder underlättas om
det inte styrs av detaljerade statliga regler. Som utskottet
redan framhållit pågår ett förenklingsarbete såväl vad gäller
bostadsfinansieringen som plan- och bygglagens nybyggnadsregler.
Det är nödvändigt att den kreativitet som Byggutmaningen visat
finns inom byggbranschen kan få komma till uttryck även i det
normala projekteringsarbetet. Det är därför angeläget att
påskynda förenklingsarbetet snarare än att utlysa fler tävlingar
med undantagsregler. Boverket är givetvis oförhindrat att, som
föreslås i den aktuella motionen, arbeta vidare med resultaten
från Byggutmaningen i samråd med kommunerna. Något särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga kan dock
inte anses vara erforderligt. Med hänvisning till det anförda
avstyrks den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12.
I Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 föreslås att
åtgärder vidtas för att förbättra den utländska konkurrensen på
den svenska byggmarknaden. Motionärerna anser att dagens
bristande konkurrens till stor del beror på ett krångligt
regelsystem.
Som utskottet redan flera gånger framhållit pågår ett
förenklingsarbete vad gäller de regler som styr byggverksamheten
i Sverige. På byggmaterialsidan har under de senaste åren den
internationella konkurrensen i viss mån stimulerats av de
regler i PBL som underlättat import av nordiska byggprodukter.
Giltighetstiden för dessa regler har nyligen förlängts (se
1991/92:BoU6) fram till år 1993 i avvaktan på att
förhandlingarna om en anslutning till den europeiska inre
marknaden skall slutföras. Ett EES-avtal kommer sannolikt att
underlätta en fri varucirkulation, bl.a. när det gäller
byggvaror. Ett arbete pågår således på flera områden som kan
förbättra förutsättningarna för utländska byggföretag att verka
i Sverige, liksom för svenska byggföretag att verka på den
europeiska marknaden. Ett tillkännagivande enligt förslaget i Ny
demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 kan inte anses
erforderligt.
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, bör enligt ett
förslag i motion Fi604 (m) yrkande 5 successivt privatiseras.
Bostadsutskottet är inte berett att nu ta ställning till
ägarförhållandena i SBAB. Frågan om privatisering av viss
statlig verksamhet är föremål för diskussioner och bedömningar
inom regeringen. Resultatet av detta arbete bör avvaktas. Motion
Fi604 (m) yrkande 5 avstyrks sålunda.
Med stöd av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd kan
regeringen besluta om att särskilda tillstånd skall krävas för
att vissa typer av byggnadsarbeten skall få påbörjas. Lagen har
använts för att undvika överhettning på byggarbetsmarknaden och
för att utjämna sysselsättningen inom byggnadsindustrin under
olika delar av året. I motion T219 (m) yrkande 6 föreslås att
riksdagen upphäver denna lag.
Lagen om byggnadstillstånd tillämpas för närvarande inte.
Enligt utskottets mening får det förutsättas att regeringen i
sin översyn av de regler som finns inom byggnadssektorn även
prövar behovet av den aktuella lagen. Yrkande 6 i motion T219
(m) avstyrks.
Förutsättningar och villkor för lån
Det system för bostadsbyggandets finansiering som gäller för
år 1992 innebär bl.a. att tidigare gällande markvillkor,
konkurrensvillkor, förmedlingsvillkor samt
produktionskostnadsprövning tagits bort.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3
föreslås att markvillkor och kommunal bostadsanvisningsrätt
skall gälla som villkor för statligt stöd -- detta oavsett
stödsystemets utformning. Enligt förslaget bör dessutom en
reviderad form av produktionskostnadsprövning prövas som bl.a.
innebär att kommunerna ges ett större ansvar för prövningen.
Det bör enligt utskottets mening vara en strävan att göra
bostadsfinansieringssystemet så enkelt som möjligt. Detta har
också kommit till uttryck i det finansieringssystem som
temporärt gäller för år 1992 genom att en rad av de villkor som
tidigare reglerat statens stöd till bostadsbyggandet har tagits
bort. På sikt bör det dessutom vara möjligt att åstadkomma
ytterligare förenklingar i detta avseende. I uppdraget för
utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen ingår
också att särskilt pröva om ytterligare förenklingar kan göras i
de regler som i dag styr bostadsbyggandet och påverkar dess
kostnader. Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte
berett att ställa sig bakom motionsförslaget om återinförande
av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet.
Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3
avstyrks sålunda.
Riksdagen fattade våren 1989 (1988/89:BoU7) beslut om
grunderna för den schablonmetod som i dag används bl.a. för att
beräkna subventionsunderlaget för det statliga stödet till
bostadsfinansieringen. Till grund för beräkningen av
schablonbeloppen låg de vid denna tidpunkt gällande faktiska
kostnadsnivåerna. För att denna beräkningsmetod inte skulle
medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i
förhållande till den tidigare gällande metoden infördes en
särskild justeringsfaktor vid beräkningen av
subventionsunderlaget för byggnad. Denna justeringsfaktor
innebär att underlaget begränsas till 80 % av schablonen för
byggnader.
I motion Bo204 (s) förordas att de schabloner som används för
beräkningen av subventionsunderlaget skall anpassas till den
faktiska kostnadsnivån för bostadsinvesteringar. Förslaget läggs
fram bl.a. mot bakgrund av nedgången i byggandet och därmed
sysselsättningen i byggbranschen.
Riksdagens beslut hösten 1991 om bostadsfinansieringen för år
1992 innebar ingen ändring av reglerna i fråga om metoden för
beräkningen av subventionsunderlaget. Detta innebär bl.a. att
begränsningen av beloppen för byggnad till 80 % av
schablonbeloppen fortsatt gäller. Utskottet är inte berett
frångå denna ordning. En höjning av subventionsunderlaget på det
sätt som motionärerna förordar skulle innebära kraftigt ökade
bostadssubventioner -- något som bostadsutskottet bl.a. mot
bakgrund av det rådande statsfinansiella läget inte anser sig
kunna medverka till. Utskottet vill i anslutning härtill också
erinra om att den nu tillämpade beräkningsmetoden justerades ned
i samband med att den infördes år 1989 för att den inte skulle
medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i
förhållande till vad som dittills gällt. Vad utskottet nu anfört
innebär att motion Bo204 (s) avstyrks.
I dagens bostadsfinansieringssystem bestäms räntebidragets
storlek med hjälp av den s.k. subventionsränta som boverket
fastställer veckovis. Subventionsräntan bestäms på grundval av
de räntesatser som gäller vid köp av bostadsobligationer med en
återstående löptid av fem år.
Enligt motion Bo208 (s) har det hittills funnits en god
överensstämmelse mellan den s.k. subventionsräntan och den
faktiska räntesatsen. Förväntade höjningar av utlåningsräntan
till följd av ökade räntemarginaler och kostnaderna för
kreditgarantier kan dock enligt motionärernas mening beräknas ge
skillnader på närmare en halv procentenhet mellan
subventionsränta och faktisk ränta. Med hänvisning härtill
förordas att metoden för att fastställa subventionsräntan
justeras så att en anpassning till den faktiska räntenivån
kommer till stånd.
Den hittills använda metoden för att fastställa den s.k.
subventionsräntan innebär att det är långivarnas kostnader för
upplåningen som styr räntesatsen. En sådan ordning ger bl.a. ett
incitament för låntagarna att på kreditmarknaden söka finna det
lånealternativ som ger de bästa lånevillkoren -- något som bl.a.
torde medverka till att konkurrensen på kreditmarknaden stärks.
Samtidigt kan det naturligtvis uppstå situationer där brister i
konkurrensen eller andra skäl medverkar till att höja
utlåningsräntan utöver vad som annars skulle ha blivit fallet.
Det är därför viktigt att goda förutsättningar för en
kreditmarknad i konkurrens skapas. Utskottet är inte nu berett
förorda en omprövning av grunderna för hur den s.k.
subventionsräntan skall fastställas. Motion Bo208 (s) avstyrks
sålunda.
På begäran av riksdagen lämnade regeringen år 1987 (prop.
1987/88:165) sin syn på vilken aktieutdelning som kunde anses
förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som
allmännyttigt. Bostadsutskottet och riksdagen (BoU 1987/88:3 s.
9) ställde sig härvid bakom den av regeringen förordade
principen för aktieutdelning från allmännyttiga bostadsföretag
som innebär att det inte bör komma i fråga att utdelning ges
utöver vad som svarar mot normal upplåningsränta.
Som ett led i strävandena att öka privatiseringen av det
kommunala bostadsbeståndet föreslås i motion Bo224 (nyd) yrkande
4 att aktiebolagslagens regler för utdelning och förlustavdrag
bör gälla också för de allmännyttiga bostadsföretagen.
Utskottet har, som framgår ovan, ställt sig bakom den princip
som nu tillämpas när det skall bedömas vilken aktieutdelning som
är förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som
allmännyttigt. Utskottet är inte nu berett frångå sitt tidigare
ställningstagande avseende aktieutdelningen från allmännyttiga
bostadsföretag. På sikt bör det dock vara en strävan att skapa
likartade regler för alla på bostadsmarknaden verksamma företag.
Som en förutsättning för arbetet i utredningen om statens stöd
för bostadsfinansieringen ingår också att villkoren för statens
stöd i framtiden skall vara likvärdiga för alla upplåtelseformer
och alla kategorier av fastighetsägare. Motion Bo224 (nyd)
yrkande 4 avstyrks med hänvisning till det nu anförda.
Avslutningsvis vill utskottet i detta avsnitt ta upp frågan om
möjligheten för allmännyttiga bostadsföretag att genomföra
fondemission. Frågan har bl.a. tagits upp i en skrivelse från
SABO till utskottet.
Ett grundläggande villkor för att ett bostadsföretag skall
betraktas som allmännyttigt är att företaget arbetar utan
enskilt vinstsyfte. En följd härav är, som framgår ovan, att
möjligheterna för de allmännyttiga bostadsföretagen att ge
aktieutdelning har begränsats. Även i fråga om möjligheten att
genomföra fondemission har boverkets hittillsvarande praxis
anknutit till de principer som gäller för företagens
aktieutdelning. I den mån de medel som tillförs aktiekapitalet
inte överstiger vad som motsvarar normal upplåningsränta har
sålunda en fondemission ansetts förenlig med kravet på att
företaget skall arbeta utan enskilt vinstsyfte.
Det finns enligt bostadsutskottets mening inte skäl att
begränsa de allmännyttiga bostadsföretagens möjligheter att
genomföra fondemissioner på det sätt som hittillsvarande praxis
kommit att innebära. På sikt bör det, som utskottet ovan anfört,
vara en strävan att skapa likartade regler för alla på
bostadsmarknaden verksamma företag. Det kan enligt utskottets
mening mot bakgrund härav finnas anledning att se över den
hittillsvarande ordningen i fråga om de allmännyttiga
bostadsföretagens möjligheter att genomföra fondemissioner. I
sammanhanget bör övervägas om och i så fall hur dagens regler
behöver ändras eller förtydligas för att fondemissioner, när
förutsättningar härför föreligger, skall kunna genomföras också
i de allmännyttiga bostadsföretagen. Regeringen bör i lämpligt
sammanhang tillsammans med eventuella förslag för riksdagen
redovisa sin syn på frågan. Vad utskottet nu anfört beträffande
fondemissioner i allmännyttiga bostadsföretag bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Reparation, om- och tillbyggnad
I detta avsnitt behandlas ett antal motionsförslag angående
statens stöd till s.k. ROT-verksamhet (reparation, om- och
tillbyggnad). Flera av dessa motioner tar sin utgångspunkt i den
rådande byggarbetslösheten. En satsning på olika ROT-åtgärder
anses kunna bidra till att byggverksamheten åter kommer i gång
och att arbetslösheten därigenom minskar. Ett nytt ROT-program
för bostäder, bostadsmiljöer och offentliga lokaler föreslås i
motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 4
och Bo235 (s) yrkande 4. I Vänsterpartiets partimotion A259
yrkande 3 föreslås att ett ROT-program för underhåll av bl.a.
skolor och VA-nät upprättas av regeringen. Även i denna motion
ses ROT-verksamheten som ett betydelsefullt inslag för att
bekämpa byggarbetslösheten.
Frågan om sysselsättningsläget inom byggnadssektorn har
nyligen uppmärksammats av bostadsutskottet genom den offentliga
hearing i frågan som utskottet anordnade tillsammans med
arbetsmarknadsutskottet den 6 februari i år. Protokollet från
denna hearing har som bilaga fogats till detta betänkande.
Motioner från årets allmänna motionstid med förslag om åtgärder
för att minska byggarbetslösheten behandlas under våren även av
arbetsmarknadsutskottet.
Bostadsutskottet vill med anledning av de ovan redovisade
motionsförslagen om stöd till ROT-verksamheten anföra
följande. Under den senare delen av 1980-talet har vi fått
uppleva kraftiga svängningar i bostadsbyggandet, både vad gäller
den totala omfattningen och fördelningen mellan nyproduktionen
och ombyggnadsverksamheten. Dessa svängningar snarast
förstärktes av det sätt på vilket den tidigare regeringen sökte
styra byggverksamheten i olika riktningar. Det gäller att bryta
dessa negativa följder och att skapa förutsättningar för en
jämnare byggproduktion. Ryckigheten i den tidigare regeringens
bostadspolitik måste ersättas med en politik som bygger på
stabilitet och långsiktighet. Detta skapar också förutsättningar
för en rimlig fördelning mellan nyproduktion och ROT-verksamhet.
Utskottet delar emellertid inställningen i de aktuella
motionerna att den rådande överkapaciteten inom
byggnadsindustrin borde kunna utnyttjas för mer omfattande
ROT-verksamhet under de närmaste åren. De hösten 1991 fattade
besluten om att inte införa räntelånesystemet och att införa ett
nytt förenklat finansieringssystem för år 1992 ger också
förutsättningar för att så skall bli fallet. Införandet av
räntelån skulle bl.a. ha inneburit att dessa lån hade låst upp
det låneutrymme som i dag normalt uppstår i en fastighet och som
kan användas för att finansiera t.ex. ombyggnadsåtgärder. När
det gäller bostadsfinansieringen för år 1992 innebär beslutet
bl.a. att den garanterade räntan vid alla ombyggnader likställs
med den vid nybyggnad. Den tidigare ordningen där endast vissa
ombyggnader efter ett dispensförfarande erhöll denna lägre
garanterade ränta har alltså avvecklats.
Det kan vidare erinras om att ansökningarna om stöd för
ombyggnadsverksamhet ökade kraftigt i slutet av år 1991.
Boverket bedömer att antalet påbörjade lägenhetsombyggnader
sannolikt kommer att fördubblas under år 1992 i förhållande till
föregående år. Detta innebär enligt boverket att den totala
sysselsättningen inom bostadsbyggandet till och med kan
förväntas öka något från 1991 års nivå. Beträffande
byggsysselsättningen i övrigt vill utskottet erinra om att
regeringen i andra sammanhang aviserat att olika
infrastrukturinvesteringar inom bl.a. trafiksektorn om möjligt
kommer att tidigareläggas. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet Vänsterpartiets partimotion A259 yrkande 3
samt motionerna Bo211 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 och
Bo202 (s), den sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga.
Det svenska VA-nätet är enligt motion Bo221 (nyd) i behov av
omfattande renoveringsinsatser. Den nuvarande ombyggnadstakten
anses vara alltför låg. I motionens yrkande 1 föreslås att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att
investeringar i VA-nätet bör användas som en
konjunkturregulator. Ur både sysselsättnings- och
kostnadssynpunkt är det fördelaktigt att investera under rådande
lågkonjunktur. I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om den
framtida inriktningen på offentliga investeringar, bl.a. med
innebörden att regeringen bör lämna direkt stöd till
renoveringar av VA-nät och att kommunerna skall minska
omfattningen av sina "egen regi-arbeten".
Under senare år har utskottet vid flera tillfällen behandlat
motionsyrkanden om statliga insatser för att stödja kommunernas
underhåll av VA-näten. Vid dessa tillfällen har
understrukits att underhållet av VA-näten primärt är en kommunal
uppgift som fordrar olika typer av lösningar i skilda delar av
landet. Det har också framhållits att gällande lagstiftning på
området ger kommunerna möjlighet att fastställa VA-taxan till en
sådan nivå att nödvändiga investeringar kan genomföras.
Utskottet delar visserligen motionärens oro för det växande
behovet av underhåll och förnyelse i de kommunala VA-näten, men
anser att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun på detta område bör bibehållas. I sammanhanget kan även
erinras om att den kostnadspress som blivit följden av en
vikande byggkonjunktur torde innebära att kommunala
investeringar i bl.a. VA-näten i dag ställer sig betydligt mer
förmånliga än för något år sedan. Motion Bo221 (nyd) avstyrks
således.
Frågor om ROT-åtgärder m.m. i ålderdomshem och andra former av
äldrebostäder tas upp i tre motioner. I motion Bo205 (c)
framhålls att riksdagen under de senaste åren fattat flera
beslut som inneburit att ålderdomshemsidén har fått en
renässans. Motionärerna anser att stödet till ålderdomshemmen
givits en sådan utformning att flexibla lösningar underlättas.
Man hävdar dock att informationen om de nya villkoren inte har
nått ut till kommunerna och att tillkomsten av ålderdomshem
därigenom försvåras. Yrkandet i motionen innebär att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna att bättre
information om villkoren för stödet till ålderdomshem måste ges.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att det
behövs ett stort tillskott av äldrebostäder under de närmaste
åren och att kommunerna med förtur bör lösa de äldres
bostadssituation. Det anses därvid vara angeläget att de regler
som gäller för bidrag till bl.a. gruppbostäder är flexibla och
att det bör ankomma på resp. kommun att fatta beslut utifrån de
lokala förutsättningarna och vissa angivna funktionskrav. För
att undvika en återgång till tidigare institutionsboende anser
dock motionärerna att krav på minst kokskåp i varje gruppbostad
bör återinföras. I motionens yrkande 6 föreslås att riksdagen
ger regeringen till känna vad som anförts i dessa frågor.
Det statliga stödet till ombyggnad av ålderdomshem i form av
stimulansbidrag m.m. riskerar enligt vad som anförs i motion
Bo215 (s) att motverkas av vissa ändringar i det statliga
bostadsstödet som trädde i kraft den 1 januari 1992. Det gäller
dels borttagandet av den s.k. ingångsvärdebelåningen, dels de
förändrade reglerna i fråga om vilka underhålls- och
reparationsåtgärder som berättigar till räntebidrag. Dessa
förändringar anses leda till sådana fördyringar att erforderliga
ombyggnader i betydande utsträckning inte kommer till stånd. Mot
denna bakgrund föreslås att, vad gäller ombyggnad av
ålderdomshem, ingångsvärdebelåningen återinförs -- yrkande 1 --
samt att kostnader för målning och tapetsering liksom
installation av vitvaror m.m. skall få ingå i bidragsunderlaget
vid ombyggnader av ålderdomshem som inte endast är av mindre
omfattning -- yrkande 2.
Vad inledningsvis gäller den i motion Bo205 (c) aktualiserade
frågan om information om det statliga stödet till ny- och
ombyggnad av ålderdomshem har utskottet erfarit att regeringen
nyligen tagit initiativ på detta område. Boverket har fått i
uppdrag att utforma en informationskampanj om äldres och
handikappades boende. I denna kampanj skall bl.a. de i motionen
aktualiserade frågorna belysas. Arbetet med kampanjen har
påbörjats inom boverket och ett flertal aktiviteter inom det
aktuella området kommer att genomföras senare under detta år.
Vad motionärerna efterlyser kommer sålunda att genomföras utan
en riksdagens åtgärd i frågan. Mot denna bakgrund anser
utskottet att ett tillkännagivande i enlighet med förslaget i
motion Bo205 (c) kan undvaras. Motionen avstyrks således.
Utskottet kan instämma i vad som anförs i den
socialdemokratiska partimotionen om behovet av flexibla regler
för stödet till äldreboendet och att det så långt som möjligt
bör ankomma på resp. kommun att finna lokala lösningar. Detta är
också en av de utgångspunkter som låg till grund för de
förändringar av villkoren för bostadsfinansieringen som vidtogs
hösten 1991 och som är avsedda att vägleda utformningen av det
framtida statliga stödet på detta område. Utskottet anser dock
att förslaget i motionen om att kravet på kokskåp skall
återinföras för alla äldrebostäder rimmar illa med synen på
flexibilitet. Det undantag som i dag får göras från detta krav
avser gruppbostäder särskilt avsedda för åldersdementa. På
förslag från ett enigt socialutskott (se 1990/91:SoU25 s. 34)
röstade riksdagen våren 1991 för att införa denna möjlighet.
Utskottet förutsätter att resp. huvudman för äldreboendet själv
bäst kan göra bedömningen av när möjligheten bör utnyttjas. Med
hänvisning till det anförda avstyrks den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 6.
Några särskilda regler för beräkning av bidragsunderlaget
för ålderdomshem enligt förslagen i motion Bo215 (s) bör
enligt bostadsutskottets mening inte införas. Det kan i
sammanhanget erinras om att de temporära regler för
bostadsfinansieringen som gäller under år 1992 innebär att ett
större statligt stöd utgår till bl.a. byggande av ålderdomshem
än vad som skulle ha utgått om räntelånesystemet hade införts.
Motionen avstyrks.
Räntebidrag
Till grund för den beräkning av anslaget till räntebidrag som
läggs fram i budgetpropositionen ligger bl.a. dels att hyres-
och bostadsrättshusen inom ramen för räntebidragssystemet skall
ges kapitalkostnadsökningar som motsvarar dem som uppkommer för
egnahemmen till följd av att kapitalkostnaderna netto efter
skatt ökar från 70 till 75 % genom ändrade
kapitalbeskattningsregler, dels att räntebidragen för ny- och
ombyggnad av bostäder enligt regeringens uppfattning bör minskas
med totalt 1000milj.kr. under budgetåret 1992/93. I
anslutning härtill (bilaga 8 s. 109) uttalar föredragande
statsrådet sin avsikt att i annat sammanhang återkomma till
regeringen med förslag om de ändringar av räntebidragssystemet
som behöver göras den 1 januari 1993 för att de angivna
utgiftsbegränsningarna skall kunna uppnås.
Den aviserade begränsningen av räntebidragen fr.o.m. den
1januari 1993 avvisas i tre motionsyrkanden.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att den
förordade minskningen av räntebidragen slår direkt på hyrorna
samtidigt som inflationen ökar. Konsekvenserna härav blir enligt
motionärernas mening helt oacceptabla och skulle om de genomförs
innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala
bostadspolitiken. Med hänvisning härtill föreslås i motionens
yrkande 15 att de aviserade förslagen om ytterligare sänkningar
av räntebidragen inför 1993 skall avslås av riksdagen.
Även i motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2
yrkas avslag på förslaget om minskade räntebidrag fr.o.m. år
1993. I dessa motioner sker det främst mot bakgrund av
effekterna på byggandet och byggsysselsättningen i
Västernorrland resp. Västsverige.
Också i Vänsterpartiets partimotion Bo238 avvisas motivledes
regeringens förslag i denna del.
Bakom förslaget om att fr.o.m. den 1 januari 1993 genomföra en
begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av
bostäder ligger behovet av utgiftsbegränsningar i
statsbudgeten. En tillstyrkan till de nu aktuella
motionsförslagen skulle innebära att denna utgiftsbegränsning
inte kommer till stånd -- något som utskottet i rådande
statsfinansiella läge inte vill medverka till. Den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 liksom
motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2 avstyrks
sålunda.
Stöd för fastighetsförvärv
De s.k. förköpslånen
Till bostadshus som har förvärvats med stöd av förköpslagen
kan under vissa förutsättningar utgå lån med räntebidrag
--s.k. förköpslån. En förutsättning är att förköpet avser en
fastighet med bostadshus som behöver användas för permanent bruk
och att fastigheten är belägen inom ett område med avsevärd
efterfrågan på fritidsbostäder. Riksdagen beslutade våren 1991
(1990/91:BoU20) att de s.k. förköpslånen skulle avvecklas under
en treårsperiod fr.o.m. år 1993.
I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 107) anförs att beslutet
att avveckla de s.k. förköpslånen fr.o.m. år 1993 inte hindrar
att stöd beviljas i nya ärenden under år 1992. Med hänvisning
till de ändringar i övrigt som genomförs i fråga om
bostadsfinansieringen föreslås att inga nya lån och räntebidrag
skall beviljas inom ramen för denna stödform. Enligt förslaget
bör möjligheten att bevilja lån och bidrag upphöra redan den 1
januari 1992.
Förslaget om att möjligheten att bevilja s.k. förköpslån skall
upphöra fr.o.m. ingången av år 1992 avvisas i två motioner.
Den kommunala förköpsrätten kombinerad med förmånliga statliga
lån är enligt motion Bo201 (s) den enda möjligheten att bevara
strategiskt belägna permanentbostäder för de bofasta. Ett
borttagande av de s.k. förköpslånen skulle enligt motionärernas
mening innebära ett hårt slag mot kustkommunerna genom att
samhällskärnorna dör ut.
Även i motion Bo213 (c, fp) anförs att förköpslagen
tillsammans med de statliga lånen har inneburit att ett antal
fastigheter kunnat behållas för permanentboende, något som anges
vara mycket positivt för berörda kommuner. Enligt motionärernas
mening bör därför de s.k. förköpslånen bibehållas tills vidare,
åtminstone i avvaktan på att ett nytt system för
bostadsfinansieringen införs --yrkande 1. Som ett
andrahandsyrkande -- i det fall motionens yrkande 1 om att de
s.k. förköpslånen skall bibehållas inte bifalls -- förs i
motionens yrkande 2 fram förslag om att redan beviljade
räntebidrag i de nu aktuella fallen skall löpa med de villkor
som gällde vid tidpunkten för förvärvet.
Förslag om bibehållande av de s.k. förköpslånen förs
motivledes fram också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.
Utskottet är inte berett ställa sig bakom regeringens förslag
om att möjligheten att erhålla stöd skall upphöra den 1 januari
1992. Statligt stöd i samband med vissa kommunala förköp bör
sålunda kunna utgå även fortsättningsvis. Enligt utskottets
mening bör nya räntebidrag kunna beviljas också under år 1992.
Mot bakgrund av den åtskillnad mellan finansiering och
räntebidrag som fr.o.m. år 1992 görs i fråga om statens stöd
till ny- och ombyggnad bör dock lånen tas upp på
kreditmarknaden. Däremot torde enligt utskottets mening inte
något behov av kreditgarantier föreligga -- detta med avseende
på de regler för beräkning av bidragsunderlaget som hittills
gällt.
Enligt bostadsutskottets mening bör inte heller den av
riksdagen tidigare beslutade avvecklingen av utelöpande s.k.
förköpslån under en treårsperiod fr.o.m. år 1993 genomföras.
Såväl under år 1992 som tidigare beviljat stöd bör sålunda
avvecklas i den takt som de tidigare gällande reglerna ger
uttryck för.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Bo201 (s) och
Bo213 (c, fp) yrkande 1 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Regeringens förslag avstyrks.
Andrahandsyrkandet i motion Bo213 (c, fp) -- yrkande 2 -- får
anses sakna aktualitet varför det avstyrks.
Stöd för fastighetsförvärv i övrigt
I motion Bo203 (c) framhålls att det är angeläget att finna
ett system som skapar större rättvisa mellan dem som bygger ett
nytt hus och dem som väljer att satsa på ett äldre och sedan
förbättra det. Med hänvisning härtill förordas att statliga lån
skall utgå dels vid förvärv av äldre småhus, dels vid mindre
genomgripande upprustning av småhus.
Även i motion Bo218 (m) läggs fram förslag om att statliga lån
skall utgå vid köp och reparation av äldre småhus. Enligt
förslaget skall lånen kunna utgå till permanentbostäder i
attraktiva kustområden.
Bostadsutskottet kan ansluta sig till motionärernas
principiella uppfattning om vikten av att samhället medverkar
till att permanentbostäder inte omvandlas till fritidsbostäder i
områden där det råder brist på sådana bostäder. Utskottet är
däremot inte berett medverka till en allmän statlig långivning
vid förvärv av äldre egnahem m.m. i enlighet med förslagen i
de nu aktuella motionerna. Motionerna Bo203 (c) samt Bo218 (m)
avstyrks sålunda.
Barnfamiljer bor enligt motion Bo239 (kds) i större
utsträckning än andra kategorier i småhus -- detta sannolikt
därför att de flesta barnfamiljer anser att detta är en bra
boendeform. Med hänvisning härtill föreslås att ett behovsprövat
stödsystem för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer införs.
Det finns även enligt bostadsutskottets mening starka skäl som
talar för att också barnfamiljer med begränsade inkomster ges
ökade möjligheter att efterfråga småhus med äganderätt. I första
hand bör dock detta ske genom generella åtgärder inom bl.a.
skatte- och familjepolitiken. Även ett förbättrat bosparande,
något som den nu arbetande utredningen har att utreda, kan
utgöra ett viktigt medel i sammanhanget. Strävan bör vara att
utforma politiken så att också barnfamiljerna kan efterfråga en
för dem lämplig bostad. Utskottet vill dessutom erinra om att
det förvärvsstöd för flerbarnsfamiljer som infördes år 1987
avvecklades av statsfinansiella skäl så sent som år 1991. Vad
utskottet nu uttalat om inriktningen av det bostadspolitiska
stödet innebär sålunda att det bör vara generellt utformat och
att särregler för olika boendegrupper m.m. bör undvikas.
Förslaget i motion Bo239 (kds) om ett behovsprövat stöd för
förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer låter sig inte
förenas med en sådan uppfattning. Motionen avstyrks.
Vissa temporära bostadsstöd m.m.
Ungdomsbostadsstödet m.m.
För att öka utbudet av bostäder för ungdomar infördes våren
1987 (BoU 1986/87:16) ett särskilt ungdomsbostadsstöd. Stödet
utgår i form av ett särskilt bidrag till kommuner med brist på
bostäder för ungdomar. En förutsättning för stöd är att kommunen
eller av kommunen utsett organ förmedlar bostäder för ungdomar.
För lägenheter upplåtna och förmedlade på detta sätt lämnas
bidrag med ett belopp som motsvarar 200 kr. per månad under den
tid uthyrning pågår, dock längst till dess hyresgästen fyller 25
år. För en ungdomsbostad som upplåts åt makar eller sambor
upphör stödet när någon av dem uppnått denna ålder.
I budgetpropositionen föreslås att ungdomsbostadsstödet
avvecklas. Enligt föredragande statsrådet bör inte staten genom
selektiva stödåtgärder av detta slag gynna vissa grupper på
bostadsmarknaden och därigenom på ett konstlat sätt styra
efterfrågan på bostäder av en viss typ. Med hänsyn till gällande
ansöknings- och utbetalningsrutiner bör avvecklingen enligt
förslaget göras på så sätt att bidrag inte lämnas efter utgången
av år 1991.
Förslaget om en avveckling av ungdomsbostadsstödet avvisas i
två motioner.
Trots att det inträtt en kraftig omsvängning i
bostadsefterfrågan har detta, enligt den socialdemokratiska
partimotionen Bo232, inte nämnvärt förbättrat ungdomars
möjlighet att få bostad. Genom att ungdomar saknar förankring på
bostadsmarknaden och dessutom ofta har en svag betalningsförmåga
har de ett utsatt läge jämfört med andra bostadssökande. Det
finns enligt motionärernas mening därför skäl att även
fortsättningsvis genomföra särskilda åtgärder för att underlätta
för ungdomar att få bostad. Med hänvisning härtill avvisas
förslaget om att avveckla ungdomsbostadsstödet -- yrkande 7
såvitt nu är i fråga.
Även i motion Bo237 (s) yrkande 4 hemställs om att
ungdomsbostadsstödet skall bibehållas -- detta bl.a. mot
bakgrund av nedgången av byggmarknaden i Västsverige.
Förslaget om att ungdomsbostadsstödet skall avvecklas avvisas
motivledes också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.
Vad i budgetpropositionen anförts beträffande en avveckling
av ungdomsbostadsstödet delas av utskottet. Inte heller enligt
bostadsutskottets mening bör staten genom selektiva stödåtgärder
av detta slag styra efterfrågan på bostäder av en viss typ. Vad
som erfordras är i stället generella åtgärder som ger en
bostadsmarknad i balans. Endast härigenom kan ungdomars och
andra gruppers bostadsbehov tillgodoses på ett sätt som svarar
mot deras önskemål och behov. Regeringens förslag tillstyrks.
Den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 7 såvitt nu
är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4 avstyrks.
Avslutningsvis behandlar utskottet i detta sammanhang också
förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 8
om att ungdomsboendedelegationen bör återupprättas. Enligt
motionärerna behövs det fortsättningsvis någon form av samlad
instans som agerar gentemot kommunerna för att få fram bostäder
lämpade för ungdomar.
Inom bostadsdepartementet tillsattes år 1985 en särskild
delegation -- ungdomsboendedelegationen -- för att bl.a.
bereda och initiera viss försöksverksamhet och för att följa
utvecklingen avseende ungdomens bostadssituation. Delegationen
upphörde i och med att bostadsdepartementet avvecklades hösten
1991. Utskottet är för sin del inte berett förorda att
verksamheten återupptas. De hittillsvarande erfarenheterna visar
att tillsättandet av en delegation inte är något effektivt sätt
att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan. För att på ett
varaktigt sätt kunna förse ungdomar med bostäder som svarar mot
deras berättigade behov måste i stället förutsättningar för en
rörlig bostadsmarknad med ett varierat bostadsbestånd skapas.
Vad som behövs är sålunda generella bostadspolitiska åtgärder
med denna inriktning. Förslaget i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 8 avstyrks med hänvisning härtill.
Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegaranti
Hösten 1982 infördes ett system med hyresrabatter i form av
särskilda statsbidrag vid ny- eller ombyggnad. Statsbidrag till
hyresrabatter i bostadshus har lämnats under viss förutsättning
till ägare av bostadshus med hyres- eller
bostadsrättslägenheter. Villkoret är att huset har uppförts
eller byggts om med stöd av lån enligt
bostadsfinansieringsförordningen och att byggnadsarbetena har
påbörjats under senare delen av år 1982 eller under något av
åren 1983 eller 1984. För ombyggnad av hus i Norrbottens län har
bidrag kunnat utgå även för byggnadsarbeten som påbörjats under
år 1985.
Riksdagen beslutade hösten 1986 dels om bidrag till
bostadskostnader efter ombyggnad -- kvarboendegaranti (även
benämnt återflyttningsbidrag), dels om ett bidrag vid nybyggnad
av vissa bostäder -- nybyggnadsbidrag (även benämnt
hyresrabatt).
Kvarboendegaranti har kunnat lämnas under tre år fr.o.m. år
1987 för att dämpa höjningarna av bostadskostnaderna för de
hyresgäster och bostadsrättshavare som bor kvar efter en
ombyggnad. En förutsättning för att bidrag skall kunna utgå är
att ansökan om bidrag har inkommit till kommunen senast under
1989. Fullt bidrag utgår under det första bidragsåret, varefter
bidragen trappas ned med en tredjedel under vart och ett av de
följande två åren för att helt upphöra efter tre år.
Nybyggnadsbidrag har lämnats vid nybyggnad av hyres- och
bostadsrättshus på vissa orter under förutsättning att
preliminärt lånebeslut eller dispens för påbörjande har
meddelats efter den 4 november 1986 och byggnadsarbetena
påbörjats före utgången av år 1988. Nybyggnadsbidrag utgår under
de två första åren efter husets färdigställande.
I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 106) framhålls att såväl
principiella som statsfinansiella skäl talar för att
hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegarantier bör
avvecklas. Stödformerna anges bl.a. bidra till att avskärma
bostadspolitiken från effekterna av den ekonomiska politiken.
Enligt förslaget bör vid avvecklingen viss hänsyn tas till att
projekten startats med utgångspunkt från att stöd skulle lämnas.
Rätten till bidrag föreslås därför kvarstå för projekt där
bidrag redan betalats ut liksom för pågående projekt.
Sammanfattningsvis innebär förslaget att det för utbetalning av
statsbidrag till hyresrabatter och nybyggnadsbidrag skall krävas
att ny- eller ombyggnaden var färdigställd vid tidpunkten för
budgetpropositionens avlämnande till riksdagen. För
utbetalningar av bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad
innebär förslaget att ansökan om slutligt beslut skall vara
inlämnad senast den 30 juni 1992.
Regeringens förslag om avveckling av kvarboendegarantierna
tillstyrks av utskottet.
Förslagen beträffande avveckling av hyresrabatter och
nybyggnadsbidrag tillstyrks.
Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder
Tilläggslån är ett ränte- och amorteringsfritt lån som kan
utgå för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och
bostadsrättshus som inte kan förräntas av fastigheten på normala
villkor. Lånen kan även utgå till bl.a. kulturhistoriskt
värdefulla bostadshus. I samband med de förändringar av
bostadsfrågornas hantering inom regeringen som genomfördes
hösten 1991 överfördes frågor angående den sistnämnda låneformen
till kulturdepartementet. De frågor som skall behandlas i detta
betänkande rör den förstnämnda formen av tilläggslån som numera
faller under finansdepartementets ansvarsområde.
Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder
lämnas i fråga om hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30
år dels för åtgärder för att avhjälpa olika byggnadstekniska
brister såsom röt-, mögel-, fukt- och korrosionsskador, dels för
åtgärder för att avhjälpa fel som beror på oprövad teknik och
material, dels för åtgärder i syfte att minska
radondotterhalten. Enligt en ändring i förordningen (1983:1021)
om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m. som trädde i
kraft den 1 juli 1991 skall tilläggslån i första hand lämnas
bl.a. för åtgärder som syftar till att avhjälpa brister som
medför hälsorisker för de boende. Riksdagen fastställer årligen
ramar för beslut om tilläggslån. Ramen för beslut om stöd till
de åtgärder som nu är aktuella har för budgetåret 1991/92
fastställts till 220 milj.kr. Lån till åtgärder mot radon får
dock lämnas utan avräkning mot ramen.
Enligt budgetpropositionen kännetecknar tilläggslångivningen
för reparation och ombyggnad av yngre hus en bostadspolitik som
bygger på uppfattningen att nytillkommande problem bäst löses
genom statliga åtgärder i form av ökade subventioner. Effekten
av subventionerna kan emellertid bli att alltför omfattande
åtgärder vidtas och att fastighetsägarna blir prisokänsliga. Det
framhålls vidare att den politik som nu måste föras bl.a. skall
syfta till att minska statens inblandning i och styrning av ny-
och ombyggnadsverksamheten inom bostadssektorn. Ansvaret för
dessa frågor skall i stället överlåtas på fastighetsägarna och
de boende. Med hänvisning till att tilläggslånen till yngre hus
motverkar den förordade utvecklingen föreslås att denna
långivning nu avvecklas.
Avvecklingen av tilläggslångivningen för reparation och
ombyggnad av yngre hus föreslås ske med särskilt hänsynstagande
till de ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt
från att stöd i form av tilläggslån skulle komma att lämnas för
projektet. Långivningen bör därför få fortgå ännu en tid för nya
etapper av redan pågående projekt. Som pågående projekt i detta
avseende föreslås endast räknas de som under innevarande
budgetår har fått eller får tilldelning ur ramen. Med
utgångspunkt från den förordade ordningen föreslås en ram om 175
milj.kr. fastställas för den aktuella långivningen under
budgetåret 1992/93. Lånemöjligheten för åtgärder i syfte att
minska radondotterhalten föreslås avvecklas helt vid utgången av
innevarande budgetår. I propositionen framhålls att denna
lånemöjlighet hittills inte utnyttjats.
Avslag på regeringens förslag om en avveckling av
tilläggslångivningen yrkas i tre motioner. Det gäller den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt motionerna
Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6. Även i
Vänsterpartiets partimotion Bo238 framhålls motivledes att de
aktuella lånen bör behållas.
I den socialdemokratiska partimotionen anförs att behovet av
och anspråken på tilläggslånen är mångdubbelt större än
tillgången på medel. Dessa lån anses vara oerhört värdefulla
både för att undvika kapitalförstöring av 60- och 70-talshus och
för att hålla byggsysselsättningen uppe. I stället för att
avveckla lånen anser därför motionärerna att lånemöjligheten bör
utvidgas. I motionens yrkande 10 föreslås ramen för det aktuella
ändamålet bestämmas till totalt 425 milj.kr., dvs. en utvidgning
med 250 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.
Bostadsutskottet tillstyrker en avveckling av
tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år på de
grunder som anförs i budgetpropositionen. Den successiva
avveckling som föreslås får anses ge godtagbara möjligheter för
pågående projekt att slutföras på ett planerat sätt. Det bör i
sammanhanget påpekas att möjligheterna att underlätta för
fastighetsägarna att i den löpande förvaltningen budgetera medel
för underhållsåtgärder m.m. övervägs i det pågående
utredningsarbetet om statens stöd för bostadsfinansieringen.
Utredaren skall enligt sina direktiv bl.a. överväga hur
avsättningar till framtida underhåll m.m. skall behandlas i
beskattningshänseende. Sålunda skulle ett system där
fastighetsägaren ges möjlighet att avsätta medel för framtida
underhåll m.m. erbjuda många fördelar. Möjligheterna att planera
och genomföra åtgärderna i en takt som anpassas till den
enskilda fastighetens förutsättningar och de boendes önskemål
torde härigenom avsevärt öka. Enligt utskottets mening bör mot
bakgrund härav en ordning eftersträvas som ger förutsättningar
för underhåll och reparationer av bostadsfastigheter utan
omfattande statliga subventioner.
Vad utskottet ovan anfört innebär således att
budgetpropositionens förslag om avveckling av tilläggslån
tillstyrks och att den socialdemokratiska partimotionen Bo232
yrkande 9 samt motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s)
yrkande 6 avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär vidare att förslaget i
budgetpropositionen om att beslutsramen för tilläggslån till
yngre bostadshus skall fastställas till 175 milj.kr. bör
godkännas av riksdagen. Även yrkande 10 i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 om en vidgad ram avstyrks således.
Vissa förnyelseåtgärder m.m.
I detta avsnitt behandlas förslag i budgetpropositionen om
införandet av en tidsbegränsning för utbetalning av redan
beviljade bidrag till vissa förnyelseåtgärder enligt två numera
avvecklade bidragsformer. Dessutom behandlas två motionsförslag
om bidrag för åtgärder i bostadsområden med
uthyrningssvårigheter resp. inrättande av en fond för att
finansiera tomma lägenheter.
Bidragsgivningen enligt förordningen om statsbidrag till
förnyelseåtgärder i vissa bostadsområden upphörde den 1 juli
1989. De s.k. förnyelsebidragen kunde beviljas för åtgärder som
syftade till att minska antalet outhyrda lägenheter och
förbättra den sociala miljön i områden med stora
uthyrningssvårigheter eller stora sociala problem. För de bidrag
som beviljades före den 1 juli 1989 gäller fortfarande
bestämmelserna i den upphävda förordningen. Detta innebär bl.a.
att det inte föreligger något krav på att åtgärderna skall
utföras inom en viss tid. De beviljade bidragen betalas ut när
åtgärderna har genomförts.
I budgetpropositionen anförs att en ordning som innebär att
behovet av medel för utbetalning av bidrag kan kvarstå mycket
lång tid inte kan accepteras. Mot denna bakgrund föreslås att
senaste dag för ansökan om utbetalning av beviljat
förnyelsebidrag fastställs till den 31 december 1992.
Ansökningar som görs efter denna tidpunkt bör enligt
regeringsförslaget avslås.
Inga invändningar har i motioner rests mot den föreslagna
ordningen vad gäller tidpunkten för utbetalning av
förnyelsebidrag. Däremot har i samband med utskottets
beredning av ärendet flera skrivelser inkommit där vissa problem
med den i propositionen föreslagna tidpunkten påtalats. Det har
i dessa skrivelser anförts att den föreslagna ordningen i vissa
ärenden innebär att pågående förnyelse- och ombyggnadsåtgärder
inte kan fullföljas på planerat sätt. Detta kan enligt
skrivelserna innebära att de åtgärder som avses finansieras med
förnyelsebidrag inte kommer att kunna genomföras inom den i
regeringsförslaget förordade tidsramen, i vart fall inte enligt
de planer som, efter överläggningar mellan fastighetsägarna och
de boende, avsetts ligga till grund för ett förverkligande av
planerna.
Med anledning av vad nu redovisats vill bostadsutskottet
anföra följande. Utskottet finner det mot bakgrund av den tid
som förflutit sedan den aktuella bidragsformen avskaffades
rimligt att nu, som regeringen föreslår, fastställa en senaste
dag för ansökan om utbetalning av beviljat bidrag. Avsikten med
en sådan ordning är bl.a. att undvika att fordringar på
statsmedel kvarstår under en lång följd av år. Det bör däremot
inte enligt utskottets mening accepteras att genomförandet av
pågående och redan långt framskridna förnyelse- och
ombyggnadsprojekt omöjliggörs genom en alltför snävt tilltagen
tidsram. Enligt vad utskottet erfarit bedöms huvuddelen av de
åtgärder för vilka förnyelsebidrag har beviljats kunna slutföras
utan problem inom den av regeringen föreslagna tidsramen. I ett
fåtal ombyggnadsprojekt som delvis sker med stöd av
förnyelsebidrag kan dock en förlängning av ansökningstiden
erfordras. En sådan förlängning torde innebära att dessa
förnyelseåtgärder kommer att kunna genomföras på i huvudsak de
premisser som hittills väglett projekten.
Mot bakgrund av vad nu anförts anser utskottet att boverket
bör ges möjlighet att bevilja dispens från kravet på att ansökan
om utbetalning av beviljat bidrag skall ha inkommit senast den
31 december 1992. Dispensansökan bör dock ha inkommit senast
detta datum. Som krav för att bevilja dispens bör ställas att de
förnyelseåtgärder för vilka bidrag har beviljats redan har
påbörjats eller är långt framskridna i sin planering samt att
bidragsvillkoren om delaktighet från de boende m.m. är
uppfyllda. Ett ytterligare krav bör vara att ansökan om
utbetalning av bidraget skall inlämnas senast den 31 december
1993. Det bör ankomma på regeringen att fastställa de närmare
dispensvillkoren.
Vad ovan anförts innebär att utskottet föreslår att riksdagen
i princip skall godkänna regeringens förslag om att den sista
dagen för ansökan om utbetalning av förnyelsebidrag bestäms till
den 31 december 1992. En dispensmöjlighet som under vissa
förutsättningar medger en ansökan vid senare tidpunkt bör dock
öppnas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att den
föreslagna ordningen inte torde medföra någon ökad total
belastning på statsbudgeten utan är ägnad att undvika att en
kapitalförstöring uppstår genom ett forcerat användande av redan
beviljade bidrag.
Vad utskottet anfört om dispensregel och om ansökan om
utbetalning av förnyelsebidrag bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Fram till den 1 juli 1986 kunde bidrag utgå enligt
förordningen om bidrag av statsmedel till förbättring av
boendemiljöer. Bidraget kunde gå till anordnande av
hobbylokaler, konstnärlig gestaltning m.m. På samma sätt som när
det gäller det ovan berörda förnyelsebidraget, finns ingen
senaste tidpunkt för ansökan om utbetalning av bidrag
fastställd. Även vad gäller det nu aktuella bidraget till
förbättring av boendemiljön föreslår regeringen att en sådan
tidpunkt nu fastställs. Med hänsyn till den tid som förflutit
sedan bidragsgivningen upphörde föreslås den senaste dagen
fastställas till den 30 juni 1992.
Utskottet tillstyrker förslaget i budgetpropositionen om
utbetalning av bidrag till förbättring av boendemiljön.
I samband med beslutet om att avskaffa de ovan diskuterade
förnyelsebidragen gjorde riksdagen ett tillkännagivande angående
behovet av en ny stödform för vissa bostadssociala insatser (se
1988/89:BoU7 s. 84). I tillkännagivandet anfördes bl.a. att
behovet av olika åtgärder i syfte att förbättra både den fysiska
och sociala miljön kvarstår i många bostadsområden. Vidare
framhölls att formerna för samhällets fortsatta stöd till
bostadsområden med bl.a. sociala problem borde ses över i syfte
att finna en lämplig ersättning för förnyelsebidragen.
I motion Bo210 (s) hänvisas till det refererade
tillkännagivandet och föreslås att riksdagen nu upprepar sin
begäran. Motionärerna understryker att införandet av en ny
bidragsform är angeläget inte minst mot bakgrund av att antalet
lediga lägenheter ökat under det senaste året. Även i
Vänsterpartiets partimotion Bo238 har motivledes framförts
förslag om att förnyelsebidragen bör aktiveras igen.
Som utskottet flera gånger framhållit bör det vara en strävan
att minska omfattningen av de statliga subventionerna på
bostadsmarknaden. Någon begäran om en ny bidragsform med en
inriktning motsvarande förnyelsebidragen bör därför inte göras.
Motion Bo210 (s) avstyrks sålunda.
Det tilltagande problemet för ägare till hyresfastigheter med
tomma lägenheter diskuteras i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232. Motionärerna hänvisar till den möjlighet
som de kooperativa bostadsföretagen har att avsätta medel till
en särskild fond för att motverka effekterna av tomma lägenheter
och föreslår en motsvarande lösning för ägare till
hyresfastigheter. Eftersom behovet av insatser är akut och en
fond av erforderlig storlek inte hinner byggas upp på kort tid
föreslås att staten bör ge en särskild garanti för en
lånefinansiering av fonden. I motionens yrkande 13 föreslås att
riksdagen i ett tillkännagivande ber regeringen att efter
kontakt med berörda fastighetsägare återkomma till riksdagen med
förslag i frågan.
Bostadsutskottet är inte berett att förorda ett riksdagens
tillkännagivande angående en fond för tomma lägenheter i
hyresfastigheter. Eventuella initiativ för att lösa problem som
följer av tomma lägenheter bör det ankomma på de berörda
fastighetsägarna att ta. Den socialdemokratiska partimotionen
Bo232 yrkande 13 avstyrks således.
Investeringsbidraget för bostadsbyggande
Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den
1 januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande
(1990/91:BoU4). Investeringsbidraget var avsett att kompensera
bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett höjt
mervärdesskatteuttag i byggandet. Bidrag lämnades ursprungligen
med 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdesskatt för
bidragsberättigade ändamål. Det har sedermera sänkts till 9,3 %
våren 1991 (1990/91:FiU37) och till den nu gällande nivån 3,1
% hösten samma år (1991/92:FiU10).
Till den hösten 1991 beslutade sänkningen av
investeringsbidraget kopplades också vissa övergångsregler.
Dessa regler innebär bl.a. att investeringsbidrag om 9,3 % skall
kunna utgå i följande fall:
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den
5 november 1991 i fråga om
ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt
nybyggnad av säljarbyggda egnahem,
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före
utgången av år 1991 i fråga om
nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt
ombyggnad av egnahem.
I samtliga fall gäller som en ytterligare förutsättning att
projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.
Förslag om att investeringsbidraget skall återställas till
9,3% lämnas i sex motionsyrkanden.
I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i
motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu
är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 förs
sålunda fram krav på att investeringsbidraget även
fortsättningsvis skall utgå med 9,3%. Förslaget i motion Bo207
(s) är dock begränsat till att avse år 1992. I sina motiveringar
pekar motionärerna framför allt på de ökade boendekostnader och
den nedgång i bostadsbyggandet som följer av det minskade
investeringsbidraget.
Även i Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 förs fram
krav på att investeringsbidraget skall höjas till 9,3 % -- detta
bl.a. med hänvisning till behovet av att öka bostadsbyggandet.
Bakom beslutet hösten 1991 att sänka investeringsbidraget
till 3,1 % av bidragsunderlaget låg behovet av besparingar på
statsbudgeten. De statsfinansiella skäl som för mindre än ett
halvt år sedan föranledde sänkningen äger fortfarande giltighet.
Partimotionerna Bo232 (s) yrkande 5 och Bo238 (v) yrkande 3 samt
motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu
är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 avstyrks
sålunda.
I detta sammanhang vill utskottet dessutom något beröra de
ovan i korthet redovisade övergångsreglerna för det sänkta
investeringsbidraget m.m. En förutsättning för att
investeringsbidrag skall kunna utgå enligt den tidigare högre
nivån är dels att ansökan om bostadslån inkommit före en viss
tidpunkt, dels att projektet har påbörjats före utgången av
april månad 1992. Enligt vad utskottet erfarit kan det inte
uteslutas att det av administrativa eller andra skäl som den
byggande rimligen inte råder över kan uppstå svårigheter att
påbörja vissa projekt före den utsatta tidpunkten. Bl.a. har
hävdats att det i landets nordligare delar inte är möjligt att
påbörja byggandet av småhus senast under april månad. Enligt
utskottets mening bör tidpunkten för påbörjandet i fråga om
nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt ombyggnad av egnahem
kunna senareläggas något. Det högre investeringsbidraget bör
sålunda kunna utgå i dessa fall om förutsättningarna i övrigt är
uppfyllda om projekten påbörjas senast under juni månad 1992.
För de nu aktuella småhusprojekten bör dessutom
bidragsunderlaget m.m. beräknas enligt de övergångsregler som i
övrigt gäller för projekt som påbörjas senast under april månad.
Utskottets ställningstagande i denna del bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vissa myndigheter
Boverket
Enligt motion Bo241 (nyd) har boverket inte klarat av att
verkställa riksdagens beslut i fråga om funktionskontroll av
ventilationssystem m.m. Med hänvisning härtill förordas i
motionens yrkande 1 att verksamheten skall utredas i avsikt att
avveckla verket och överföra verksamheten till byggandets
intressenter.
Utskottet är inte berett förorda en avveckling av boverket
i enlighet med förslaget i motion Bo241 (nyd) yrkande 1.
Motionen avstyrks.
I budgetpropositionen begärs riksdagens godkännande av den
huvudsakliga inriktning av verksamheten vid boverket som där
anges (bilaga 8 s. 99). Förslaget i denna del innebär i korthet
följande.
I samband med att regeringen redovisar förslag till ett nytt
och förenklat system för bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993
kommer boverkets bidragshantering att övervägas. Även
verksamhetens inriktning inom verkets övriga verksamhetsområden
-- byggande, fysisk planering och naturresursfrågor -- kommer
enligt förslaget att omprövas under 1992. Målet är att nå en
ytterligare förenkling och avreglering. Vidare anges att arbetet
med att utveckla modeller för uppföljning och utvärdering av
verksamheten måste intensifieras. Slutligen uttalas att verkets
internationella arbete med Europaharmoniseringen i huvudsak
måste inriktas på att förbereda EES-avtalets ikraftträdande.
Vad i regeringsförslaget anförts beträffande inriktningen av
verksamheten vid boverket har inte givit utskottet anledning
till yttrande eller särskilt ställningstagande, varför det
tillstyrks.
Länsbostadsnämnderna
Även i fråga om länsbostadsnämnderna begärs i
budgetpropositionen riksdagens godkännande av den huvudsakliga
inriktning av verksamheten vid nämnderna som där anges
(bilaga8 s. 101). I denna del innebär förslaget i korthet
följande.
Genom att den statligt reglerade bostadslångivningen upphör
den 1 januari 1992 kommer också länsbostadsnämndernas befattning
med beviljande, utbetalning och förvaltning av nya lån att
successivt upphöra. Nämndernas verksamhet påverkas vidare av att
Statens bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, under 1992 övertar
förvaltningen av äldre lån i egen regi. Under budgetåret 1992/93
kommer nämndernas verksamhet enligt förslaget i huvudsak att
bestå i att bevilja och förbereda utbetalningar av bidrag för
olika ändamål -- främst räntebidrag. Den omdisponering som blir
följden härav kommer enligt förslaget att inledas under våren
1992 och beröra sammanlagt 230 tjänster.
Inte heller vad i regeringsförslaget anförts beträffande
inriktningen av verksamheten vid länsbostadsnämnderna har
mött genmäle i motioner eller annorledes. Förslaget tillstyrks
av utskottet.
Anslag
Anslag till investeringsbidrag
I budgetpropositionen föreslås att anslaget till
investeringsbidrag skall föras upp med 6600 milj.kr. för
budgetåret 1992/93.
Med hänvisning till förslaget i samma motion om att höja
investeringsbidraget till 9,3 % föreslår Vänsterpartiet i sin
partimotion Bo238 yrkande 4 att anslaget till investeringsbidrag
skall ökas med 160 milj.kr. i förhållande till regeringens
förslag.
Utskottet har ovan avstyrkt förslaget i Vänsterpartiets
partimotion Bo238 om att höja investeringsbidraget. Motionen
avstyrks med hänvisning härtill även i vad den avser anslag
till investeringsbidrag. Regeringens förslag tillstyrks.
Anslag i övrigt
Vad i budgetpropositionen föreslagits beträffande anslag i
övrigt för budgetåret 1992/93 tillstyrks av utskottet. Frågan
om anslag till räntebidrag m.m. för nästa budgetår kommer dock
utskottet att behandla senare under våren.
Hemställan
Utskottet hemställer
1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1,
1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 samt 1991/92:Bo238 yrkande
2,
res. 1 (s)
res. 2 (nyd)
men. (v) - delvis
2.beträffande införande av det s.k. räntelånesystemet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 2,
1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15,
res. 3 (s)
3.beträffande bostadsfinansieringens utformning efter år
1992
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo211 yrkande 3,
1991/92:Bo223 yrkande 3 och 1991/92:Bo235 yrkande 3,
res. 4 (s) - motiv. - villk. res. 3
4.beträffande parkeringsanläggningar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo207 i denna del,
1991/92:Bo211 yrkande 2, 1991/92:Bo223 yrkande 4, 1991/92:Bo232
yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 2 och 1991/92:Bo237 yrkande 3,
res. 5 (s) - motiv. - villk. res. 3
5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo220,
res. 6 (s)
res. 7 (nyd) - motiv.
6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga
bostadsföretag
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo224 yrkandena 1--3,
6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7,
res. 8 (s) - motiv.
res. 9 (nyd)
7.beträffande bosparande inom allmännyttan
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 16,
res. 10 (s)
8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt
byggande m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo225, 1991/92:Bo513
och 1991/92:Bo514,
men. (v) - delvis
9.beträffande byar med viss djurhållning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo522,
10.beträffande flergenerationsboendet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo234,
11.beträffande uppdelning av stora lägenheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo238 yrkande 7,
men. (v) - delvis
12.beträffande brist på studentbostäder
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo219,
res. 11 (nyd)
13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade
att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 3,
res. 12 (s)
14.beträffande Byggutmaningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 12,
res. 13 (s)
15.beträffande den internationella konkurrensen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo236 yrkande 8,
res. 14 (nyd)
16.beträffande ägarförhållandena i SBAB
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi604 yrkande 5,
res. 15 (s) - motiv.
17.beträffande lagen om byggnadstillstånd
att riksdagen avslår motion 1991/92:T219 yrkande 6,
18.beträffande återinförande av vissa villkor för det
statliga stödet för bostadsbyggandet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 3,
res. 16 (s)
19.beträffande metoden för beräkning av
subventionsunderlaget
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo204,
20.beträffande den s.k. subventionsräntan
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo208,
21.beträffande aktieutdelningen från allmännyttiga
bostadsföretag
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo224 yrkande 4, res. 17
(nyd)
22.beträffande möjligheten för allmännyttiga
bostadsföretag att genomföra fondemission
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
23.beträffande stöd till ROT-verksamheten
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del,
1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och
1991/92:A259 yrkande 3,
res. 18 (s)
24.beträffande underhåll av VA-näten
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo221,
25.beträffande information om det statliga stödet till ny-
och ombyggnad av ålderdomshem
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo205,
26.beträffande flexibla regler för stödet till
äldreboendet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 6,
res. 19 (s)
27.beträffande bidragsunderlaget för ålderdomshem
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo215,
res. 20 (s) - motiv. - villk. res. 3
28.beträffande begränsning av räntebidragen för ny- och
ombyggnader av bostäder
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 2,
1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2,
res. 21 (s)
29.beträffande s.k. förköpslån
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo201 och
1991/92:Bo213 yrkande 1 och med avslag på regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 samt motion 1991/92:Bo213 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30.beträffande statlig långivning vid förvärv av äldre
egnahem m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo203 och
1991/92:Bo218,
31.beträffande ett behovsprövat stöd för förvärv av
egnahem för flerbarnsfamiljer
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo239,
32.beträffande en avveckling av ungdomsbostadsstödet
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motionerna
1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4
godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,
res. 22 (s)
33.beträffande ungdomsboendedelegationen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 8,
res. 23 (s)
34.beträffande avveckling av kvarboendegarantierna
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i
regeringsprotokollet förordats,
res. 24 (s)
35.beträffande avveckling av hyresrabatter och
nybyggnadsbidrag
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i
regeringsprotokollet förordats,
36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen
att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i
proposition 1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för
åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år och avslår
motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 samt
1991/92:Bo237 yrkande 6,
res. 25 (s)
37.beträffande beslutsramen för tilläggslån
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 samt med avslag på motion
1991/92:Bo232 yrkande 10 medger att beslut om tilläggslån för
åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en
ram på 175000000kr. för budgetåret 1992/93,
res. 26 (s) - villk. res. 25
38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. 27 (m, fp, c, kds)
39.beträffande utbetalning av bidrag till förbättring av
boendemiljön
att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i
proposition 1991/92:100 bil. 8 i fråga om utbetalning av
boendemiljöbidrag,
40.beträffande begäran om en ny bidragsform
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo210,
res. 28 (s)
41.beträffande en fond för tomma lägenheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 13,
res. 29 (s)
42.beträffande investeringsbidraget
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del,
1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1,
1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och
1991/92:Bo238 yrkande 3,
res. 30 (s)
43.beträffande övergångsreglerna för det sänkta
investeringsbidraget m.m.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
44.beträffande avveckling av boverket
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo241 yrkande 1,
45.beträffande inriktningen av verksamheten vid boverket
att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8
förordats,
46.beträffande inriktningen av verksamheten vid
länsbostadsnämnderna
att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8
förordats,
47.beträffande anslag till investeringsbidrag
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motion
1991/92:Bo238 yrkande 4 till Investeringsbidrag för
bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på 6600000000 kr.,
men. (v) - delvis - villk. res. 30
48.beträffande anslag i övrigt
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1991/92:100 bil. 8 för budgetåret 1992/93 anvisar
till
a)Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på
144787000 kr.,
b)Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på
1000 kr.,
c)Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000
kr.,
d)Tilläggslån för vissa reparations- och
ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett
förslagsanslag på 220000000 kr.,
e)Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda
lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr.,
f)Bidrag till förbättring av boendemiljön ett
förslagsanslag på 1000000 kr.,
g)Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på
1000000 kr.,
h)Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på
1000 kr.
Stockholm den 19 mars 1992
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Magnus Persson (s), Lennart Nilsson (s), Ulf
Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Ulf Björklund (kds), Dan
Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson
(c), Marianne Carlström (s), Lars Stjernkvist (s) och Siw
Persson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2"
bort ha följande lydelse:
Bostaden är, som framhålls i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232, en grundläggande social rättighet som kan
likställas med rätten till arbete, utbildning och sjukvård.
Målet för den sociala bostadspolitiken är att alla skall ha rätt
till en bra bostad till rimlig kostnad. När detta bostadssociala
mål sattes upp -- för snart 50 år sedan -- var dess innebörd av
naturliga skäl en annan än i dag. Det kom till i ett samhälle
där den tidigare marknadsinriktade bostadspolitiken hade skapat
bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist. I dag är denna nöd
avskaffad och vi har i hela vårt land ett modernt bostadsbestånd
av hög kvalitet. Denna utveckling har varit möjlig tack vare en
solidarisk bostadspolitik i kombination med en aktiv
regionalpolitik.
Det förhållandet att den sociala bostadspolitiken varit
framgångsrik kan naturligtvis inte tas till intäkt för att den
nu kan avskaffas. Det finns fortfarande en rad problem som måste
lösas genom bostadspolitiska åtgärder. Det innebär att målet för
den sociala bostadspolitiken är lika viktigt i dag. Däremot
måste ständigt de medel som behövs för att nå målet anpassas
till den aktuella situationen. Endast härigenom skapas
förutsättningar för en nödvändig kontinuitet i samhällets
insatser på bostadsområdet.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 1 anfört om den sociala
bostadspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. I den mån Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 2
inte kan anses tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av
utskottet. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11
avstyrks.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska
målet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11
samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2"
bort ha följande lydelse:
Trots kraftiga statliga bostadssubventioner har vi i vårt land
mycket höga bostadskostnader. Skälen härför är främst hög
inflation under ett antal år, höga realräntor, höga
byggkostnader och ett dåligt resursutnyttjande. De höga
byggkostnaderna beror i sin tur på en otillfredsställande
konkurrenssituation på byggmarknaden. Dessutom har de omfattande
subventionerna bidragit till att minska såväl prismedvetenheten
som känsligheten för prisökningar.
Det är, som framhålls i ny demokratis partimotion Bo236,
mycket svårt att få till stånd en maximal kostnadspress
samtidigt som kraftiga subventioner utgår. Den bostadspolitiska
kursen måste därför läggas om för att åstadkomma ett bättre
resursutnyttjande och minska eller helt ta bort den rundgång av
pengar som kännetecknar dagens system. Förutom dessa rent
bostadspolitiska åtgärder måste den ekonomiska politiken ges en
sådan inriktning och utformning att inflationen och realräntorna
hålls nere.
På sikt bör det vara en strävan att komma ifrån dagens
snedvridande system med generella bostadssubventioner. Som
framhållits ovan har det hittillsvarande subventionssystemet
verkat kraftigt kostnadsdrivande. Ett generellt utformat
subventionssystem är dessutom mindre kostnadseffektivt än ett
system med riktade subventioner.
Utgångspunkten för den nu förordade omläggningen bör vara att
ge politiken en sådan utformning att behovet av
bostadssubventioner kraftigt minskar. Samtidigt är det
naturligtvis både nödvändigt och angeläget att ta hänsyn till de
grupper i samhället som inte kan tillgodogöra sig de
skattesänkningar som måste ske parallellt med att
bostadssubventionerna dras ned. Detta sker enligt utskottets
mening bäst med hjälp av riktade bidrag som i första hand bör
vara familjepolitiskt motiverade. De riktade bidragen bör därför
utgå inom ramen för socialpolitiken.
Vad utskottet nu med anledning av ny demokratis partimotion
Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande i denna
del innebär att partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1 samt Bo238
(v) yrkande 2 avstyrks.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska
målet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkandena
1, 4 och 11 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1
samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 15" bort ha
följande lydelse:
Riksdagen fattade våren 1991 beslut om att det s.k.
räntelånesystemet skulle införas fr.o.m. år 1992. Detta beslut
revs upp av den nya riksdagsmajoriteten mindre än en månad innan
räntelånesystemet skulle trätt i kraft. Samtidigt beslutade
riksdagen att för år 1992 införa ett temporärt
finansieringssystem -- ett system som innebär kraftigt ökade
boendekostnader. I anslutning härtill tillsatte regeringen
dessutom en särskild utredare med uppgift att arbeta fram
förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen efter år 1992.
Genom att riva upp det av riksdagen beslutade
finansieringssystemet skapade den borgerliga riksdagsmajoriteten
kaos i bostadsbyggandet. Bostadsbyggandet måste präglas av en
långsiktighet som medger kontinuitet i bostadsproduktionen. Som
framhålls i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 är det
nödvändigt att aktörerna inom sektorn på ett så tidigt stadium
som möjligt kan överblicka de villkor som kommer att gälla när
de producerade bostäderna står färdiga och den slutliga
finansieringen skall ske. I dag är detta inte möjligt. Även om
den av regeringen tillsatta utredningen helt nyligen har lagt
fram ett delbetänkande ger detta naturligtvis inte tillräcklig
vägledning när det gäller att överblicka boendekostnaderna m.m.
fr.o.m. år 1993. Den enda säkra slutsats som kan dras av
förslaget är att det -- om det genomförs -- kommer att ge
mycket stora kostnadsökningar för de boende och leda fram till
marknadsfria hyror.
Ett resultat av den hittills förda politiken och den oklarhet
som den ger upphov till är att byggsektorn drar ned på
verksamheten genom att så långt det någonsin är möjligt
senarelägga eller helt avveckla tilltänkta projekt. Effekterna
härav är naturligtvis en snabbt fallande bostadsproduktion och
en kraftigt ökad byggarbetslöshet och inom några år
bostadsbrist. På sikt kan nära nog ett totalstopp i
bostadsproduktionen förutses.
För att komma till rätta med den uppkomna situationen måste
åtgärder vidtas som dels skapar klarhet i
finansieringsförutsättningarna för bostadsbyggandet på lång
sikt, dels bidrar till att snabbt få i gång ett nödvändigt
bostadsbyggande. En sådan åtgärd är enligt utskottets mening att
omedelbart införa det s.k. räntelånesystemet.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 2, Vänsterpartiets partimotion Bo238
yrkande 1 samt motion Fi209 (v) yrkande 15 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:2.beträffande införande av det s.k.
räntelånesystemet
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo232
yrkande 2, 1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom.3,
motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 22 börjar med "Utskottet betonade" och på s. 23 slutar
med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan ställts sig bakom förslaget i
partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k.
räntelånesystemet. Motionärernas krav på att
bostadsfinansieringens framtida utformning skall klarläggas är
därmed tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
5.Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 23 börjar med "Parkeringsanläggningar får" och på
s. 24 slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget i
partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k.
räntelånesystemet. I detta system ingår parkeringsanläggningar i
bidragsunderlaget. Därmed är de i motionerna framförda förslagen
om att kostnaderna för parkeringsanläggningar skall få ingå i
bidragsunderlaget tillgodosedda. Motionerna kan därför avslås.
6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet behandlar" och på slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet delar de synpunkter på de allmännyttiga
bostadsföretagens roll som förs fram i motion Bo220 (s). Dessa
företag har en avgörande roll för förverkligandet av en social
bostadspolitik. Som motionärerna anför har de allmännyttiga
företagen medverkat till att den segregering på bostadsmarknaden
som finns i många andra länder hittills inte behövt uppstå i
Sverige.
Mot denna bakgrund är den nuvarande regeringens strävanden att
lämna fritt spelrum för marknadskrafterna oroande. En omfattande
utförsäljning av det allmännyttiga bostadsbeståndet riskerar att
leda till samma utveckling som i Storbritannien och vissa andra
länder där borgerliga regeringar experimenterat på det
bostadspolitiska området. Utskottet anser att motsvarande
experiment inte bör få genomföras i Sverige. En helt annan sak
är att det givetvis i vissa fall kan finnas skäl för de
allmännyttiga bostadsföretagen att genom köp eller försäljningar
komplettera sitt bostadsbestånd. Detta bör dock inte ske i en
sådan omfattning att företagens betydelse för den sociala
dimensionen i bostadspolitiken riskeras.
Vad utskottet med anledning av motion Bo220 (s) anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo220 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5,
motiveringen)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet behandlar" och
slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte instämma i den beskrivning av de
allmännyttiga bostadsföretagens roll på dagens svenska
bostadsmarknad som ges i motion Bo220 (s). Dessa företag har
visserligen haft betydelse för den nödvändiga förbättringen av
bostadsstandarden som skett under den senaste femtioårsperioden,
men i dag hindrar de snarast ett effektivt utnyttjande av
bostadsbeståndet. Något tillkännagivande enligt förslaget i
motionen bör således inte göras. Motion Bo220 (s) avstyrks.
8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.
6, motiveringen)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 25 börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med
"denna bakgrund" bort ha följande lydelse:
Förslagen i de aktuella motionerna från ny demokrati går
delvis i samma riktning som den nuvarande regeringens politik,
dvs. en avveckling av den sociala bostadspolitiken. Ett av målen
för motionärerna tycks därvid vara att helt avskaffa de
allmännyttiga bostadsföretagen som en viktig del av den svenska
bostadsmarknaden. Detta är en politik som utskottet givetvis
inte kan ställa sig bakom. De allmännyttiga bostadsföretagens
verksamhet kommer även i fortsättningen att behövas som ett av
medlen för att uppfylla det av riksdagen uppställda
bostadspolitiska målet om att alla skall ha tillgång till en
sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad
till ett rimligt pris. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7
samt motion Bo224 (nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 bör således
avslås av riksdagen.
9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.
6)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med "denna bakgrund"
bort ha följande lydelse:
Som framhålls i de aktuella motionerna från ny demokrati är
det en angelägen uppgift att skapa likvärdiga förhållanden
mellan olika ägarkategorier på bostadsmarknaden. Den
särställning som de allmännyttiga bostadsföretagen har haft bör
således snarast avvecklas. Dessa företag har till stor del
spelat ut sin roll att svara för en förbättrad
bostadsförsörjning. I dag utgör inte sällan denna
förvaltningsform snarare ett hinder för en ökad effektivitet och
därmed sänkta boendekostnader. De hyresgäster inom det
allmännyttiga bostadsbeståndet som önskar köpa sin lägenhet och
ta över ansvaret för skötsel och förvaltning bör därför ges
möjlighet till detta. Erfarenheterna visar att kostnaderna
minskar och boendemiljön lättare kan förbättras när de boende
själva får ansvaret för sina bostäder.
Utskottet kan således ställa sig bakom de förslag som läggs
fram i de aktuella motionerna i syfte att underlätta en
försäljning av de allmännyttiga företagens bostadsbestånd till
hyresgästerna. En sådan försäljning av hela eller delar av ett
bostadsföretag kan samtidigt medföra ett kapitaltillskott till
angelägen verksamhet inom resp. kommun alternativt användas till
upprustning av det bostadsbestånd som kvarstår i kommunal ägo.
Riksdagen fattade hösten 1991 beslut som innebär att vissa av
de särregler som tidigare gällde för allmännyttiga
bostadsföretag undanröjdes. Enligt utskottets mening är det
angeläget att riksdagen snarast föreläggs förslag som innebär
att övrig lagstiftning som favoriserar de kommunala
bostadsföretagen tas bort. Som anförs i de aktuella motionerna
bör även i övrigt åtgärder vidtas för att underlätta för de
boende att ta över ansvaret och skötseln av sina lägenheter.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av Ny demokratis
partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224 (nyd) yrkandena
1--3 samt 6 och 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga
bostadsföretag
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo224
yrkandena 1--3, 6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Förslaget i" och slutar med "partimotionen Bo232"
bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det i den socialdemokratiska partimotionen
framlagda förslaget om ett bosparande för hyresgästerna i de
allmännyttiga bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna
ordningen med ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge
hyresgästerna förmånligare villkor än banksparande samtidigt som
bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.
Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses
som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt
ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av
fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja
i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till
omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga
bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 anfört om
bosparande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7.beträffande bosparande inom allmännyttan
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Brist på studentbostäder (mom. 12)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Den brist" och slutar med "bakgrund avstyrkas"
bort ha följande lydelse:
Bristen på studentbostäder ställer till problem på många
studieorter. För de studenter som inte kan få tag på en lämplig
bostad kan även studieresultaten bli lidande. Som framhålls i
motion Bo219 (m) kan svårigheterna att tillgodose alla krav i
olika regelsystem, som t.ex. byggnads- och hyreslagstiftningen,
vara en av orsakerna till att det fattas bostäder för studenter.
Enkla och okonventionella lösningar bör enligt utskottets
uppfattning få prövas i dessa sammanhang. Regeringen bör således
se över problemet med studentbostadsbristen och lämna förslag om
förenklingar av de aktuella regelsystemen. Vad utskottet med
anledning av motionen anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12.beträffande brist på studentbostäder
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo219 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Vad gäller" och slutar med "Motionsförslaget
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionen har den svenska bostadspolitiken
hittills i allt väsentligt varit framgångsrik. I förhållande
till andra länder har större hänsyn också tagits till de
handikappades behov i de krav som reglerar bostadsområdenas
utformning.
Fortfarande finns dock brister i bl.a. tillgängligheten i
delar av bostadsbeståndet. Arbetet med att uppnå målet om allas
rätt till en god bostad måste därför drivas vidare med
oförminskad kraft. Det är enligt utskottets mening olyckligt
inte minst från de handikappades synpunkt att den borgerliga
regeringens politik skapat en osäkerhet på bostadsmarknaden som
på sikt riskerar att leda till en stagnation i såväl
nyproduktionen som i ombyggnadsverksamheten.
Vad utskottet med anledning av den socialdemokratiska
partimotionen So224 yrkande 3 anfört om behovet att i
bostadspolitiken beakta de handikappades behov bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So224 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Byggutmaningen (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "yrkande 12"
bort ha följande lydelse:
Den socialdemokratiska regeringens inbjudan till en tävling
med utgångspunkten hög kvalitet till låga byggkostnader har
fallit väl ut. Resultatet av tävlingen visar att
boendekostnaderna i nyproduktionen kan pressas utan att avkall
görs på de grundläggande kraven på tillgänglighet, säkerhet, god
inomhusmiljö och trivsamhet.
Som anförs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 finns
det därför anledning att utveckla resultaten av Byggutmaningen
ytterligare. Utskottet anser att boverket bör ges i uppdrag att
arbeta vidare med dessa frågor i samråd med kommunerna. Vad
utskottet nu anfört med anledning av yrkande 12 i den aktuella
motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14.beträffande Byggutmaningen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Den internationella konkurrensen (mom. 15)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Som utskottet" och på s. 30 slutar med "anses
erforderligt" bort ha följande lydelse:
Det omfattande regelsystem som styr byggnadsverksamheten i
Sverige har en negativ inverkan på många områden. Onödigt
omfattande normer och bestämmelser fördyrar de inhemska
företagens bostadsproduktion. Som framhålls i ny demokratis
partimotion Bo236 yrkande 8 har det också lett till att en
stimulerande utländsk konkurrens så gott som helt saknas på
såväl byggmaterial- som byggentreprenörsidan.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15.beträffande den internationella konkurrensen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 30 börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med
"avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet står fast vid sin flera gånger tidigare
deklarerade uppfattning vad gäller ägarförhållandena i SBAB (se
t.ex. 1990/91:BoU12 s. 47). Det är enligt denna uppfattning en
fördel med flera aktörer på bostadskreditmarknaden
representerande olika ägarintressen. I detta sammanhang har SBAB
en viktig roll. En privatisering av SBAB enligt förslaget i
motion Fi604 (m) yrkande 5 är således inte aktuell. Motionen
avstyrks.
16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet
för bostadsbyggandet (mom. 18)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Det bör" och på s. 31 slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:
Som en förutsättning för statens stöd till
bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal
bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i
en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot
väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör
dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även
fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för
att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett
finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det
naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som
kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen
eftersätts.
Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda
uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att
bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en
förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även
enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den
kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning
för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den
återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att
prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag
(s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där
byggs upp.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:18.beträffande återinförande av vissa
villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17.Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag (mom.
21)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Utskottet har" och slutar med "nu anförda" bort ha
följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att de allmännyttiga
bostadsföretagen till stor del har spelat ut sin roll och att de
därför bör privatiseras genom att i första hand de boende
övertar fastigheterna. I avvaktan på att en sådan privatisering
kan komma till stånd bör dock åtgärder vidtas för att ge de
allmännyttiga bostadsföretagen möjlighet att konsolidera sin
ekonomi och att förbättra sitt bostadsbestånd. Som framhålls i
motion Bo224 (nyd) är de regler som begränsar allmännyttans
möjligheter till aktieutdelning ett hinder i sammanhanget. I
enlighet med förslaget i motionen bör därför de allmännyttiga
företagen ges möjlighet att disponera sitt överskott enligt
samma regler som andra aktiebolag. De medel som på detta sätt
kan frigöras bör i första hand användas till investeringar m.m.
i det befintliga bostadsbeståndet.
Vad utskottet nu med anledning av motion Bo224 (nyd) yrkande 4
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:21.beträffande aktieutdelningen från
allmännyttiga bostadsföretag
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo224 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Bostadsutskottet vill" och på s. 34 slutar med "i
fråga" bort ha följande lydelse:
Byggnadssektorn har traditionellt varit en motor i den svenska
samhällsekonomin. Detta har inte minst gällt i tider av
lågkonjunktur och arbetslöshet. När vi nu åter kan notera en
stigande arbetslöshet som dessutom slår särskilt hårt bland
byggnadsarbetarna är det angeläget att på olika sätt stimulera
byggandet. Som anförs i de aktuella motionerna bör en satsning
inom ROT-sektorn vara en viktig del i en sådan politik. Det
finns en lång rad samhällsekonomiskt väl motiverade projekt inom
denna sektor som bör kunna sättas i gång med kort varsel. Det
kan gälla såväl bostäder och bostadsmiljöer som olika offentliga
lokaler, t.ex. skolor och sjukhus. I en socialdemokratisk
partimotion som behandlas av arbetsmarknadsutskottet har
föreslagits särskilda insatser i form av räntebidrag till
kommuner och landsting för bl.a. ombyggnad eller
reparationsarbeten som tidigareläggs.
Det skulle vara ett slöseri med såväl ekonomiska som mänskliga
resurser att låta en stor del av byggarbetarkåren gå utan arbete
när arbetskraften kan användas till att genomföra angelägna
samhällsekonomiska investeringar. Mot den redovisade bakgrunden
bör regeringen därför snarast utarbeta ett program för hur
staten skall kunna stödja en utvidgad ROT-verksamhet på olika
områden.
Vad utskottet ovan anfört om stöd till ROT-verksamheten med
anledning av motionerna Bo202 (s), såvitt nu är i fråga, Bo211
(s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 samt A259 (v) yrkande 3 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23.beträffande stöd till ROT-verksamheten
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i
denna del, 1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och
1991/92:A259 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Utskottet kan" och på s. 36 slutar med "yrkande 6"
bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet instämmer med vad i den socialdemokratiska
partimotionen anförts om behovet av att kommunerna med förtur
löser de äldres boendesituation. Äldre och handikappade bör ges
möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad eller sitt
bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på särskilda
äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en utbyggnad
av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.
Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny-
och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet
till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på
respektive kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa
angivna funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång
till tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser
utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av
gruppbostäder bör återinföras. Vad utskottet ovan anfört med
anledning av yrkande 6 i den socialdemokratiska partimotionen
Bo232 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
26.beträffande flexibla regler för stödet till
äldreboendet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27, motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 3
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 36 börjar med "Några särskilda" och slutar med
"Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
De problem som påtalas i motion Bo215 (s) är föranledda av det
hösten 1991 fattade beslutet att inte införa räntelånesystemet
enligt de ursprungliga planerna. Utskottet har dock ovan
förordat att detta beslut rivs upp och att räntelånesystemet
omedelbart införs. Vid ett riksdagens bifall till utskottets
förslag avseende räntelånen kommer således de problem som ligger
till grund för förslagen i motionen om särskilda regler för
beräkning av bidragsunderlaget för ålderdomshem att undanröjas.
Något behov av att tillstyrka dessa förslag finns då inte.
21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av
bostäder (mom. 28)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Bakom förslaget" och på s. 37 slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:
Det finns en mycket påtaglig gemensam nämnare för de av den
nuvarande regeringen hittills vidtagna bostadspolitiska
åtgärderna -- de ger kraftigt ökade kostnader i boendet.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på de kostnadshöjande
effekterna av det för år 1992 införda temporära
finansieringssystemet och de hösten 1991 sänkta
investeringsbidragen. Redan de hyreshöjningar som dessa åtgärder
lett till ligger på en nivå som ligger långt över vad många
boende kan bära. Härutöver vill regeringen minska räntebidragen
för år 1993 med totalt 3,4 miljarder kronor. En sådan åtgärd
skulle naturligtvis innebära helt oacceptabla höjningar av
boendekostnaderna. Det är ingen överdrift att, som i den
socialdemokratiska partimotionen Bo232, hävda att den av
regeringen förordade minskningen av räntebidragen skulle
innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala
bostadspolitiken -- något som utskottet naturligtvis inte vill
medverka till. Regeringsförslaget i denna del bör därför avvisas
av riksdagen.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:28.beträffande begränsning av
räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223
yrkande 2, 1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Vad i" och på s. 40 slutar med "4 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Även om det i många kommuner i landet råder balans på
bostadsmarknaden har inte ungdomars möjligheter att få en egen
bostad nämnvärt förbättrats. Det är fortfarande så att en
övervägande del av de bostadssökande är ungdomar som i brist på
egen bostad tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Förklaringarna
härtill är bl.a. att ungdomar normalt saknar förankring på
bostadsmarknaden. Många har dessutom svag betalningsförmåga.
Det finns enligt bostadsutskottets mening skäl att även
fortsättningsvis vidta särskilda åtgärder för att underlätta för
ungdomar att tillgodose sitt bostadsbehov. Regeringens förslag
om att avveckla ungdomsbostadsstödet bör därför avvisas.
Utskottet tillstyrker den socialdemokratiska partimotionen Bo232
yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4.
Stöd bör sålunda kunna utgå också framgent till kommuner och
fastighetsägare så att dessa i sin tur ges möjlighet att
genomföra planerings- och byggnadsåtgärder m.m. för att
förbättra ungdomens bostadssituation.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:32.beträffande en avveckling av
ungdomsbostadsstödet
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Bo232 yrkande
7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4 avstyrker regeringens
förslag,23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Inom bostadsdepartementet" och slutar med
"hänvisning härtill" bort ha följande lydelse:
De skäl som enligt utskottets mening talar för att
ungdomsbostadsstödet bör behållas gör sig gällande också när det
gäller ungdomsboendedelegationens verksamhet. Det behövs även på
dagens bostadsmarknad en samlad instans som agerar gentemot
kommuner och fastighetsägare för att få fram bostäder lämpade
för ungdomar. I enlighet med förslaget i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 bör därför ungdomsboendedelagtionen
återinrättas. Det är otvivelaktigt så att delegationen fram till
dess att den avvecklades hösten 1991 bidrog till att tillskapa
bostäder för ungdomar och att lyfta fram ungdomens bostadsfråga
i bostadsdebatten.
Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 8 anfört om återinrättande av
ungdomsboendedelegationen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:33.beträffande
ungdomsboendedelegationen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Regeringens förslag" och slutar med "av utskottet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inte regeringens uppfattning att
kvarboendegarantierna bör avvecklas. Det är naturligtvis inte
rimligt att staten frånträder utställda löften så att
ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt i att stöd
skall utgå plötsligt undantas från rätten till stöd. Förutom de
svårigheter ett sådant förfaringssätt orsakar i de enskilda
fallen måste det betraktas som principiellt felaktigt. Utskottet
avstyrker med hänvisning till det nu anförda regeringens förslag
i nu aktuell del.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:34.beträffande avveckling av
kvarboendegarantierna
att riksdagen avstyrker regeringens förslag i proposition
1991/92:100 bil. 8,
25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Bostadsutskottet tillstyrker" och på s. 43 slutar
med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en
avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform
har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa
byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar
av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till
stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där
även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och
förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den
socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på
tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.
Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning
medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av
bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen
kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när
nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom
den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.
Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit
under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser
från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet
uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden
av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.
Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör
avvisa regeringens förslag om en avveckling av tilläggslånen. I
stället bör ombyggnadsverksamheten stimuleras genom en
utvidgning av tilläggslångivningen. Detta bör med anledning av
den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt
motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6 ges
regeringen till känna. Utskottet behandlar nedan förslaget i den
förstnämnda motionen om en vidgning av beslutsramen med 250
milj.kr. utöver regeringens förslag.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223
yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 och 1991/92:Bo237 yrkande 6
samt med avslag på vad regeringen föreslagit i proposition
1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för åtgärder i
bostadshus som är yngre än 30 år, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37)
Under förutsättning av bifall till reservation 25
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar med
"avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker förslaget i den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 10 om att öka ramen för tilläggslån
för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år med 250 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit. Riksdagen bör således enligt
utskottets uppfattning med avslag på regeringsförslaget
fastställa den aktuella ramen till totalt 425 milj.kr. för
budgetåret 1992/93.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
37.beträffande beslutsramen för tilläggslån
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 10
och med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100
bil. 8 medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i
bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på
425000000kr. för budgetåret 1992/93,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Inga invändningar" och på s. 44 slutar med "till
känna" bort ha följande lydelse:
Det är nu snart tre år sedan möjligheten att bevilja nya
förnyelsebidrag togs bort. Bidragstagare som ännu inte utnyttjat
de redan beviljade förnyelsebidragen får enligt regeringens
förslag möjlighet att inkomma med ansökan om utbetalning under
hela år 1992. Samtidigt innebär regeringsförslaget att det kan
undvikas att anspråk på utbetalning av bidrag kvarstår under
många år framåt. Enligt utskottets mening bör den av regeringen
föreslagna ordningen för en avveckling av förnyelsebidragen mot
denna bakgrund kunna godtas. Regeringsförslaget om utbetalning
av förnyelsebidrag tillstyrks således.
dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag
att riksdagen godkänner vad regeringen i proposition
1991/92:100 bil. 8 förordat i fråga om utbetalning av
förnyelsebidrag,
28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Som utskottet" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:
Antalet lediga lägenheter har under det senaste året ökat. De
sociala problemen finns kvar och har kanske till och med blivit
värre i vissa bostadsområden. Det borde därför enligt utskottets
uppfattning inte råda någon tveksamhet om behovet av en
bostadssocialt inriktad bidragsform som kan ersätta de tidigare
avvecklade förnyelsebidragen. Denna uppfattning har också
riksdagen i ett tillkännagivande givit uttryck för. Något
förslag om en ersättning för förnyelsebidragen i enlighet med
riksdagens begäran har emellertid ännu inte framlagts av
regeringen.
Bostadsutskottet anser, att riksdagen nu bör upprepa sin
begäran om ett förslag med den förordade inriktningen.
Regeringen bör således anmodas att snarast återkomma till
riksdagen med förslag om en stödform för bostadsområden med
uthyrningssvårigheter eller sociala problem.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion Bo210 (s)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
40.beträffande begäran om en ny bidragsform
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo210 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:
Outhyrda lägenheter börjar åter bli ett stort problem. För de
värst drabbade bostadsföretagen kan detta få allvarliga
ekonomiska följder. Som framhålls i den socialdemokratiska
partimotionen har dock de bostadskooperativa företagen en metod
att motverka effekterna av tomma lägenheter. Medel avsätts
kontinuerligt till en särskild fond för ändamålet.
Utskottet anser att även ägare till hyresfastigheter bör ges
motsvarande möjligheter att fondera medel för att utjämna
tillfälliga problem med outhyrda lägenheter. Eftersom behovet av
insatser är akut är det emellertid tidsmässigt inte möjligt att
nu bygga upp en fond av erforderlig storlek. Staten bör därför
med en särskild garanti ge bostadsföretagen möjlighet att med
lån bygga upp fonden. Lånen kan sedan betalas tillbaka i takt
med att antalet tomma lägenheter sjunker. Regeringen bör efter
kontakter med fastighetsägarnas organisationer återkomma till
riksdagen med ett förslag med den förordade inriktningen.
Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 13 ge regeringen
till känna.
dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
41.beträffande en fond för tomma lägenheter
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30.Investeringsbidraget (mom. 42)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars
Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46
börjar med "Bakom beslutet" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:
Den nuvarande regeringen har vidtagit en rad bostadspolitiska
åtgärder som förutom att de ger kraftigt ökade kostnader i
boendet dessutom bidrar till att minska bostadsbyggandet till
nivåer som ligger långt under vad som kan accepteras. En av
dessa åtgärder är den hösten 1991 genomförda sänkningen av
investeringsbidragen. Som en del i ett samlat åtgärdsprogram för
att hålla hyrorna nere och dessutom stimulera produktionen av
bostäder bör därför investeringsbidragen, i enlighet med
förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232,
återställas till den tidigare gällande nivån, dvs. till 9,3 % av
de beräknade kostnaderna för bidragsberättigade ändamål.
Vad utskottet nu med anledning av förslagen i den
socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i
motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu
är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1, Bo237 (s) yrkande 1 och
Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
42.beträffande investeringsbidraget
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i
denna del, 1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1,
1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och
1991/92:Bo238 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag ansluter mig till följande reservationer (s):
3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2)
4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom. 3)
5.Parkeringsanläggningar (mom. 4)
6.De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5)
8.Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.
6)
12.Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13)
13.Byggutmaningen (mom. 14)
16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet
för bostadsbyggandet (mom. 18)
18.Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23)
21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av
bostäder (mom. 28)
22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32)
23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33)
24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34)
25.Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36)
26.Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37)
28.Begäran om en ny bidragsform (mom. 40)
30.Investeringsbidraget (mom. 42)
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1)
En bra bostad är, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion
Bo238, en social rättighet som kan jämföras med rätten till
vård, omsorg och utbildning. En utgångspunkt för de
bostadspolitiska strävandena måste därför vara att tillgodose
allas rätt till en bostad efter behov och till en rimlig
kostnad. Den förda bostadspolitiken får sedan formas utifrån
detta allmänt formulerade bostadssociala mål.
Det faktum att efterkrigstidens bostadspolitik har haft sin
grund i klart uttalade bostadssociala mål har bidragit till att
den varit mycket framgångsrik. I internationella sammanhang ses
också Sverige ofta som ett föredöme när det gäller att utforma
en bostadspolitik som ger förutsättningar för breda
samhällsgrupper att skaffa sig en bostad efter sina behov. Vi
har också i dag tillgång till ett välutrustat bostadsbestånd av
i huvudsak god standard. En förutsättning härför har
otvivelaktig varit samhällets stöd till bostadsbyggandet.
Även om vi i dag har en genomsnittligt sett mycket god
bostadsstandard innebär inte detta att alla har tillgång till
den bostad de behöver. Det finns enligt utskottets mening behov
av ett fortsatt och förbättrat stöd till vissa svaga grupper.
Vid utformningen av den framtida bostadspolitiken måste därför
stor hänsyn tas till dessa gruppers behov.
På lång sikt är det en rad frågor som med utgångspunkt i de
bostadssociala strävandena måste finna sin lösning. Det gäller
bl.a. den tilltagande segregationen i boendet, den fortsatta
omdaningen av miljonprogrammets områden och kostnadsökningarna
inom bostadssektorn.
I den situation som nu råder på bostadsmarknaden är det
dessutom, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion Bo238,
nödvändigt att vidta åtgärder på kort sikt. Det gäller bl.a.
höjt investeringsbidrag, tidigareläggning av investeringar i
infrastruktur, bibehållande av tilläggslånen till yngre hus,
ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer. Dessutom bör de
allmännyttiga bostadsföretagen tillföras tillfälliga extra
lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.
Vad utskottet nu med anledning av Vänsterpartiets partimotion
Bo238 yrkande 2 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. I den mån den socialdemokratiska
partimotionen Bo232 yrkande 1 inte kan anses tillgodosedd genom
det nu anförda avstyrks den av utskottet. Ny demokratis
partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 avstyrks.
Uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m.
(mom.8)
Bostadsutskottet ställer sig bakom de i motionerna Bo225 (v),
Bo513 (v) och Bo514 (v) framlagda förslagen om vissa uppdrag
till boverket avseende ekologiskt byggande m.m.
De negativa konsekvenserna av dagens bilberoende
samhällsuppbyggnad har gjort att en efterfrågan på bilfria
bostadsområden uppstått. Det bör vara möjligt för de
barnfamiljer och andra hushåll som valt att ej ha bil att slippa
de miljömässiga och andra problem som följer i bilismens spår.
Ett bilfritt flerfamiljshusområde bör därför byggas. Därigenom
finns möjligheter att studera hur ett sådant kan fungera i
praktiken. Förutsättningen bör vara att hushållen i området ej
skall behöva markytor, garage m.m. för permanent bilinnehav.
Boverket bör ges i uppdrag att utreda möjligheterna för staten
att stödja ett projekt med denna inriktning.
Under de senaste åren har flera intressanta och lovande
ekobyprojekt genomförts runt om i landet. Som framhålls i en av
motionerna är det dock angeläget att nu intensifiera arbetet med
att utveckla former för att anpassa byggandet och boendet mot
ett ekologiskt bärkraftigt samhälle. Boverket bör därför ges i
uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för
att gemensamt utarbeta en plan med målet att gradvis anpassa
sektorn till en sådan utveckling.
De ekobyar som uppförts har oftast utgått från tekniska
lösningar m.m. som är anpassade för små bostadsområden med god
tillgång på mark. Det är emellertid nödvändigt att ett
ekologiskt tänkande även kan tillämpas vid utformningen av
bostadsområden i tätorter där andra förutsättningar ofta
föreligger. Ett pilotprojekt i ett bostadsområde med större hus
och fler hushåll -- åtminstone ett hundratal -- behöver därför
genomföras. Boverket bör ges i uppdrag att utforma förslag till
ett sådant projekt.
Vad utskottet ovan föreslagit bör riksdagen med anledning av
de aktuella v-motionerna ge regeringen till känna.
Uppdelning av stora lägenheter (mom. 11)
Från vissa håll i den bostadspolitiska debatten framförs
åsikten att ett av de stora problemen på den svenska
bostadsmarknaden skulle vara att människor inte byter bostad
tillräckligt ofta. Bostadsutskottet delar inte åsikten att en
ökad rörlighet på bostadsmarknaden i sig är önskvärd. Det är
socialt viktigt att kunna bo kvar där man slagit rot och har sin
trygghet och sitt sociala nätverk. Däremot är det önskvärt att
de som bor i för stora lägenheter kan få hjälp med en uppdelning
av sin bostad. På så sätt kan också en mer varierad
lägenhetssammansättning uppnås i exempelvis villaområden.
Utskottet instämmer i förslaget i Vänsterpartiets partimotion
Bo238 yrkande 7 att boverket bör ges i uppdrag att lämna förslag
till hur en uppdelning av stora lägenheter kan stimuleras. Det
kan handla om rådgivning och spridande av goda exempel. Det kan
också handla om direkta stimulanser. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Anslag till investeringsbidrag (mom. 47)
Utskottet har ovan ställt sig bakom förslaget i
Vänsterpartiets partimotion Bo238 om att investeringsbidraget
skall återställas till den tidigare gällande högre bidragsnivån,
9,3 %. Utskottet tillstyrker med hänvisning härtill motionen
även i vad avser anslag till investeringsbidrag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1, 8, 11 och 47 borde ha hemställt:
1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11
samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt
byggande m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo225,
1991/92:Bo513 och 1991/92:Bo514 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
11.beträffande uppdelning av stora lägenheter
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo238 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
samt
Under förutsättning av bifall till reservation 30
47.beträffande anslag till investeringsbidrag
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo238 yrkande 4
och med anledning av regeringens förslag i proposition
1991/92:100 bil. 8 till Investeringsbidrag för
bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på 6760000000 kr.,
Arbetsmarknadsutskottets och bostadsutskottets offentliga
utfrågning den 6februari 1992 om byggsysselsättningen
Mona Sahlin (s), ordförande, Elver Jonsson (fp), vice
ordförande, Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg
Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m),
Harald Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp),
Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s), Karin Pilsäter (fp),
Bengt-Ola Ryttar (s), Marianne Jönsson (c), Richard Ulfvengren
(nyd) och Sigge Godin (fp).
Från bostadsutskottet
Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice
ordförande, Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus
Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf
Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Britta
Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga
Berggren (m), Lars Stjernkvist (s), Kent Olsson (m), Nils T
Svensson (s), Harry Staaf (kds), Max Montalvo (nyd) och Eva
Zetterberg (v).
Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och
bostadsutskottets gemensamma offentliga utfrågning den 6
februari 1992 om byggsysselsättningen
I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder,
som tillhör protokollet.
Mona Sahlin (s): Jag skall be att få hälsa alla välkomna
till den här hearingen om byggsysselsättningen, som riksdagens
arbetsmarknadsutskott, där jag är ordförande, och riksdagens
bostadsutskott, där Agne Hansson är ordförande, anordnar. Jag
hälsar framför allt dem hjärtligt välkomna som vi har bett komma
hit för att ge oss en bild av byggsysselsättningen, vad som har
hänt, vad som kommer att hända, vilka behov som finns på
byggmarknaden, vilken roll som den spelar i den mycket jobbiga
arbetsmarknadskris som Sverige nu står inför och som vi också
kommer att få jobba med på alla politikområden under den
kommande tiden. Det är det som är avsikten med hearingen, och
eftersom större delen av tiden skall ägnas åt att lyssna på och
fråga dem som har kommit hit för att ge oss vägledning,
information och kunskap, skall jag inte anslå mer tid till
inledningen utan ge ordentligt med utrymme åt de inbjudna. Jag
hoppas att dagen skall bli givande.
Jag lämnar först ordet till Göte Bernhardsson, som är
generaldirektör i arbetsmarknadsstyrelsen.
Göte Bernhardsson, AMS: Fru ordförande, ledamöter! Vi
befinner oss i en utomordentligt allvarlig situation på den
svenska arbetsmarknaden. Det framgick inte minst av de siffror
som vi publicerade i går om hur arbetsmarknadsläget ser ut.
Allvaret i läget visas också i det faktum att både vi och,
såvitt jag förstår, alla andra bedömare menar att botten i
konjunkturnedgången ingalunda är nådd, framför allt inte när det
gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, utan den kommer vi att
se först under 1993.
Det kan också finnas anledning för mig att något beröra den
allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden och i fråga om
arbetslösheten innan jag mera direkt går in på
byggarbetsmarknaden. Det finns naturligtvis två skäl till det.
Det ena skälet är att det har stor betydelse för hur man skall
kunna bedöma att de byggnadsarbetare som nu blir arbetslösa kan
gå över till andra sysselsättningar, och det andra skälet är att
det naturligtvis har betydelse för vilken typ av åtgärder man
kan tillåta sig t.ex. när det gäller stimulans av ekonomin i
allmänhet och byggandet i synnerhet. Jag skall därför bara
mycket kortfattat säga någonting om utvecklingen på
arbetsmarknaden totalt sett.
Bild 1
Om man tittar på utvecklingen när det gäller efterfrågan på
arbetskraft under 80-talet, ser man tydligt hur efterfrågan från
toppläget 1989/90 drastiskt har fallit ned på en nivå som den
inte har varit på tidigare. Konjunkturbotten under 1982/83 har
också passerats. Det gäller inte minst tillverkningsindustrin,
där konjunkturfallet började och där efterfrågan nu är nere på
en utomordentligt låg nivå.
Bild 2
Byggsidan har följt med. Vi ser att efterfrågefallet
inträffade framför allt under förra året och att det nu
fortsätter nedåt. Varselläget, som kanske framför allt är
intressant när man skall bedöma arbetslöshetsutvecklingen
framöver, kan ni se på den här bilden, som också beskriver
80-talet. Under den förra lågkonjunkturen kom en varseltopp, med
nära 10 000 varslade under en månad, i slutet av 1981. Nu ser vi
hur antalet varsel har blivit oerhört stort månad efter månad i
den här konjunkturnedgången och har överträffat siffrorna under
den förra nedgången.
Vi kan nu konstatera att antalet varsel fyra månader i rad är
över 15000, och det betyder att 64 000 människor har varslats
om uppsägning. I slutet av perioden gällde en relativt hög andel
av varslen byggsidan, och den senaste månaden var den över
10%.
En del frågar nu i vilken utsträckning varslen har någonting
att göra med den faktiska utvecklingen på arbetsmarknaden. Är
det inte så att många varsel dras tillbaka och det inte blir så
många arbetslösa? Vi har ju en tumregel, som säger att kanske
60% av varslen går i verkställighet. Vad som nu karakteriserar
situationen är snarast att den procentandelen har tenderat att
bli högre.
Bild 3
Det finns ett mycket klart samband mellan varsel och
uppsägningar, dvs. att personer blir arbetslösa på grund av
uppsägningar, som kan mätas i arbetskraftsundersökningarna. Vi
har gjort en sammanställning där det framgår hur varslen har
sett ut sedan slutet av 70-talet och hur många nya arbetslösa
som har blivit det på grund av uppsägning. Man ser ganska
tydligt hur varseltoppen 1981/82, med en tidsmässig
förskjutning, ledde till ökad arbetslöshet. Vi ser också nu
den utvecklingen. Det betyder att vi kan räkna med, att efter
det att varseltoppen har nåtts kommer toppen av arbetslösheten.
Bild 4
Ett annat sätt att beskriva efterfrågesituationen på marknaden
använder konjunkturinstitutet, och det handlar om andel företag
som angivit tillgång på arbetskraft som trängsta sektion. Där
ser vi konjunkturvariationerna och hur man på byggsidan under
överhettningsperioden 1989/90 hade brist på arbetskraft, vilket
också ledde till lönestegringar och allmänna
överhettningstendenser. Vi ser också hur snabbt hela den bristen
har försvunnit.
Bild 5
Detta ger då upphov till ökad arbetslöshet. Den har ökat
kontinuerligt, trots att vi har satt in väldigt mycket
arbetsmarknadspolitiska insatser. Om vi ser de arbetslösa i
relation till befolkningen finner vi att de 201 000 som var
arbetslösa förra fredagen motsvarar 4,5 % av arbetskraften, som
är 4,5 miljoner. Vi har här relaterat till befolkningen 16--65
år, och därför är det procentuellt litet färre, av naturliga
skäl.
Jag vill med det också illustrera de regionala skillnaderna.
Man kan konstatera att arbetslösheten slår över hela landet. De
regionala skillnaderna är kanske mindre än någonsin. Det
betyder att arbetslösheten har ökat i Stockholm men inte ökat så
mycket i Norrbotten. Det är historiskt att Norrbotten inte har
den högsta arbetslösheten och inte ens kommer på andra plats.
Det är i Kopparbergs län som arbetslösheten har gått upp och nu
är näst högst i landet. Detta beror i stor utsträckning på de
mycket kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser som har
gjorts i Norrbotten.
Det är mycket höga arbetslöshetstal i hela landet. De varierar
mellan 3 och 5 % av befolkningen -- detta trots att vi har satt
in väldigt mycket arbetsmarknadspolitiska insatser. I slutet av
januari var ungefär 135 000 personer föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har mycket snabbt ökat
arbetsmarknadsutbildningen -- vi har t.o.m. överträffat våra
egna förväntningar när det gällt att snabbt åstadkomma detta.
87000 personer fick arbetsmarknadsutbildning i slutet av
januari, vilket motsvarar ganska exakt 2 % av arbetskraften.
Övriga åtgärder är beredskapsarbete och inskolningsplatser.
Jag vill särskilt nämna att utbildningsvikariaten i slutet av
januari uppgick till nästan 10 000. Totalt sett ökade de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med 16000 under januari
månad, men trots det ökade alltså arbetslösheten mycket
kraftigt.
Bild 6
Jag skall med en bild illustrera hur utvecklingen när det
gäller arbetsmarknadsutbildningen, beredskapsarbete och
särskilda inskolningsplatser har varit det senaste året. Vi har
successivt trappat upp insatserna för att möta den stigande
arbetslösheten. Men det betyder också att vi börjar nå taket för
vad som är möjligt och rimligt att göra inom
arbetsmarknadspolitiken.
Om vi tittar på situationen för byggnadsarbetarna finner vi
att den är ganska dramatisk. Byggarbetslösheten i riket i slutet
av januari -- i fredags -- var 15,9 %. Det varierar i landet,
med 10 % arbetslösa byggnadsarbetare i Stockholm och 30 % i
Gävleborgs län. Jag kan bara säga att det är en stigande
tendens. Vi kan titta i registren dagligen, om vi vill, och i
går konstaterade vi att arbetslösheten var 16,7 % -- tre
vardagar efter att den var 15,9 %.
Jag var med på en offentlig hearing i arbetsmarknadsutskottet
i fjol, och då pratade vi bl.a. om åtgärder. Jag markerade
behovet av att sätta in mera åtgärder och att få i gång dem
snabbare när det gäller byggandet, framför allt infrastrukturen.
Jag vill betona att det inte bara handlade om dagssituationen,
som då inte var så alarmerande.
Som jag ser det, är det viktigt att vi med viss
framförhållning talar om för statsmakterna vad som kommer att
hända. Vi vet alla att åtgärder på byggsidan har en mycket lång
planering innan de får genomslag. All erfarenhet talar för att
det dess värre, när det gäller att använda byggsektorn i
stabiliseringspolitiskt syfte, är en genomgående tendens att
besluten alltid fattas för sent.
I ett läge där det krävs extraordinära insatser för att göra
någonting på byggmarknaden, om den inte skall kollapsa och
verksamheten gå långt under det som är en rimlig neddragning av
byggnadsverksamheten i förhållande till en mera långsiktig nivå
och skapa nya problem i en konjunkturnedgång, måste man med
mycket stor kraft sätta in åtgärder. Då handlar det inte om
dagens arbetslöshetsnivå utan om de arbetslöshetsnivåer som vi
riskerar att få om ytterligare ett år.
Den bedömning jag kan göra i dag, utifrån det material vi har,
är att botten inte är nådd och att vi kanske inte ens ser botten
på den här utvecklingen. Utgångsläget är att vi har 17%
arbetslösa byggnadsarbetare, och jag har varnat för en situation
med 30 % arbetslöshet inte bara i Gävleborgs län utan i hela
landet. Därför är det ganska rimligt att säga att det måste
sättas in kraftfulla åtgärder.
Jag vill också säga att arbetslösheten förvisso inte är
gratis. Förra veckan betalade vi, för fyra veckors arbetslöshet,
1,8 miljarder i kontantstöd. Det skall alltså multipliceras med
13 för att vi skall få årssumman. Bara med oförändrad
arbetslöshet hamnar man på utbetalningar på 23,5 miljarder under
detta kalenderår. Med en ökning av arbetslösheten kommer
kostnaderna naturligtvis snabbt att överstiga 25 miljarder.
När man ser på den ekonomiska situationen och diskuterar vilka
åtgärder man kan och har råd att sätta in, tror jag att det
finns ett mycket stort utrymme för att göra framför allt sådana
insatser i landet som är långsiktigt riktiga, som på lång sikt
bygger upp vår konkurrensförmåga. Alla är överens om att
infrastrukturen varit eftersatt under 80-talet, att underhållet
av vägar, lokaler och annat varit eftersatt. Vägverket räknar
med ett eftersatt underhåll på vägarna i 2--10 år. Det finns
exempel på järnvägsinvesteringar som behöver göras nu för att vi
skall komma upp i europeisk nivå. Det gäller eftersatta
reparationsbehov inom offentliga byggnader osv.
Både ur statsfinansiell och ur realekonomisk synpunkt menar
jag att det är utomordentligt viktigt att vi kan utnyttja den
här stora resursen av byggnadsarbetare, maskiner m.m. som kommer
att vara tillgänglig nästa år. En satsning på den verksamheten
har det positiva med sig att den får spridningseffekter i övrig
ekonomi, på transportområdet och på andra områden. I den
konjunktursituation som vi är i kan det vara ytterligare en bra
effekt av en satsning på det här området, som huvudsakligen är
importsnål och tar i anspråk inhemska resurser.
Mona Sahlin (s): Tack, Göte!
Vi har nu en halvtimme för frågor, och jag ber er att fråga så
kort och koncist som möjligt. Jag tar mig friheten att börja.
Du beskrev hur den traditionella arbetsmarknadspolitiken är
oerhört omfattande, och att den även är rekordartad. Vad jag
förstår, är din bedömning att det nu måste till mer generella
åtgärder för att få fart på sysselsättningen och tillväxten.
Vad är din bedömning av hur hög beredskapen är i dag för att
nu få fart på de här områdena, och kan du säga litet mer om
byggandets betydelse för sysselsättningen också indirekt? Är det
en riktig beskrivning att vi har detta år på oss att vända
utvecklingen, eftersom erfarenheterna från Europa visar att det
är oerhört svårt att få ner arbetslösheten om den passerar den
nivå som den enligt AMS bedömning kan passera redan under nästa
år?
Göte Bernhardsson: Får jag börja med den fråga som handlar
om beredskapen. Vi är just i gång med ett omfattande samråd med
kommunikationsverken, som ju i första hand är de som har inves-
teringsbehov. Enligt de preliminära bedömningar som vi har gjort
gemensamt skulle investeringar på uppåt 14 miljarder kunna
starta inom en period av 6--9 månader.
Det har också redan beslutats om en del mycket stora
investeringsobjekt, som inte har kommit i gång. Jag är inte
särskilt förvånad över det, därför att vi vet erfarenhetsmässigt
att de allra största objekten har oerhört långa
planeringsperioder. Därför har jag tidigare sagt att riksdagen
skulle ha vidtagit extraordinära åtgärder om man ville få i gång
objekten snabbt.
Jag har pratat om att en kommission med särskilda befogenheter
skulle kunna gå igenom det här. Man skulle också ha satt en
betydligt större press på dem som skall utföra objekten för att
de skulle fått ut pengarna. Det finns finansieringsproblem som
inte är lösta även när det gäller de beslutade objekten. I de
här verken sitter man och väntar på att finansieringsproblemen
skall lösas, och därför står det hela stilla.
Jag tycker att man i det här läget i större utsträckning än
hittills borde bryta ut investeringarna ur diskussionen om
budgetpropositionen, då det är rimligt att låna pengar för att
tidigarelägga sådana här stora satsningar på infrastruktur. Det
skulle kunna kombineras på så sätt att man betalade
tidigareläggningen av arbetsmarknadspolitiska medel, betalade
räntorna för att tidigarelägga de här statliga investeringarna,
och sedan lånade upp pengarna med lånegarantier på den vanliga
marknaden. Det är en lösning som jag kan se.
Det finns alltså objekt, men det krävs inte bara beslut utan
också särskilda insatser för att sedan driva på så att de kommer
i gång.
När det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna, sade jag
redan på den tiden då Mona Sahlin var arbetsmarknadsminister --
det är alltså ingen nyhet -- att det var rimligt att sysselsätta
ungefär 3 % av arbetskraften i åtgärder. Det finns flera skäl
till det. Det första är ett praktiskt skäl, att administrera det
här vettigt. Det andra skälet är att man, om det blir en
rundgång i åtgärderna, riskerar att på sikt misskreditera
arbetsmarknadspolitiken om det inte finns efterfrågan. Det
tredje och kanske mest vägande skälet är att man med 3 % i
åtgärder, 4,5 % arbetslöshet, 7,5 % utanför den öppna
arbetsmarknaden och med en tendens till en kraftig ökning är i
en sådan ekonomisk situation att det inte handlar om
individinriktade åtgärder, som vi sysslar med. Man behöver inte
vara rädd för överspridningseffekter, utan man kan satsa även på
sådant som ger sysselsättning i flera led -- det gäller
naturligtvis på byggsidan. De stora investeringarna ger inte
direkt sysselsättning, men de ger stora spridningseffekter, och
det är just vad man vill ha i en sådan ekonomisk situation som
vi är i nu.
Risken är stor för att vi går in i en permanent arbetslöshet
på 5--6 % -- det kan vi befara -- och inget annat land har
lyckats komma tillbaka till den variation i arbetslöshetssiffror
som vi har haft tidigare, på mellan 2, 3 och 3,5 %.
Sonja Rembo (m): Du har egentligen svarat på många av mina
frågor, men det finns ändå skäl att tala om det här. Vi hade en
hearing i den här lokalen i november 1990, och då rapporterade
du om de dramatiska varselsiffrorna. I våras beslutade
riksdagen om extra satsningar på infrastruktur, för 20 miljarder
kronor, utöver vad som finns i ordinarie budget. I den budget
som är lagd nu i dagarna finns ca 30 miljarder kronor, inkl. vad
posten och televerket gör, i både investeringar och underhåll.
Vi talar alltså, med viss rätt, om att det finns 50 miljarder
kronor i röret.
Du säger nu att det är svårt att få i gång investeringarna.
Jag bedömer ditt inlägg så att det inte är mer pengar som
behöver satsas på infrastruktur -- är det en riktig uppfattning?
Vad du vill ha är insatser som får i gång de här verksamheterna.
Du säger vidare att vi skall ha en kommission, men jag är inte
så säker på att en kommission kan få bort de flaskhalsar som
finns. Som du säger, borde de här besluten ha fattats för ett
par år sedan för att ha fått effekt.
Vi vill alla få ned arbetslösheten, och vi vill inte att den
skall stiga så högt, framför allt inte permanentas. Men om man
får i gång verksamheten på byggmarknaden, löser det ju bara ett
delproblem. Det är en inhemsk bransch, som du nämnde, och det
hjälper inte upp vår konkurrenssituation gentemot omvärlden
särskilt mycket. Nu får vi ned kostnaderna för
infrastruktursatsningarna -- enligt budgeten med 25--30 % -- så
satsningarna ger mer pengar. Men av vilket skäl skall man lägga
så här mycket just på byggbranschen och inte på andra branscher,
som kanske är väl så väsentliga, eller mer väsentliga, för vår
internationella konkurrenskraft?
Göte Bernhardsson: Jag fick frågan om det behövs mer
pengar eller enbart åtgärder för att se till att de beslut som
redan har fattats snabbt skall komma till verkställighet.
Jag tror det handlar om både och. Det finns utrymme för mer
pengar som kan användas mer direkt. En del av de mycket stora
investeringar som vi har talat om, som ligger inom de 50
miljarderna, kommer inte att falla ut i form av insatser och
sysselsättning under den närmaste tiden hur man än gör och vilka
åtgärder man än vidtar för att snabba upp processen. Det finns
därför ett utrymme för att ta fram mer pengar.
En del av de beslut som Sonja Rembo nämner är inte
finansierade. Jag har i kontakten med kommunikationsverken fått
klart för mig att finansieringen inte är löst. Det finns beslut
om att man skall finansiera till en viss nivå, men hur det skall
finansieras i vissa delar är i rätt många fall inte klart.
Frågan om det skall tillsättas en kommission eller inte är för
mig inte alls någon avgörande fråga. Jag har i debatten nämnt
det som ett förslag. Finns det bättre förslag och kan man göra
det på bättre sätt har jag inga som helst synpunkter på det.
Huvudsaken är att det blir någonting gjort.
Varför skall vi satsa på byggsektorn i det här läget? Det mest
allvarliga långsiktigt är den nedgång vi har i
industrisysselsättningen. Jag vill gärna understryka att
utslagning av industrikapacitet är ett stort problem. Man skall
inte underskatta vad det innebär i ett litet längre perspektiv
om den utvecklingen får fortgå inom industrisektorn. Vi vet
utifrån 80-talets erfarenheter att det är utomordentligt svårt
att ta tillbaka förlorad industrikapacitet. Man kan även
diskutera andra åtgärder. De är i så fall inte konkurrerande.
Jag har försökt att läsa de utredningar och annat där man har
beskrivit problemen i Sverige och vad vi ekonomiskt kan göra åt
dem. Jag har förstått att det finns vissa saker som
produktivitetsutredningen och andra tycks vara helt överens om,
och det är att vi behöver en långsiktig konkurrenskraft.
Rusta upp infrastrukturen och satsa mer på utbildning. Det är
långsiktigt riktigt. Om detta är eftersatt måste det vara rätt
att, i en situation där vi har ledig kapacitet som finns inom
landet och är importsnål, göra kraftiga satsningar på de områden
som vi behöver.
Jag tror att man skall vara mycket försiktig med att sätta sin
tilltro till att en internationell konjunkturuppgång automatiskt
skall ta oss ur den här krisen. Det finns tyvärr rätt så mycket
som tyder på att den kan låta vänta på sig och inte alls kommer
med någon stor kraft.
Georg Andersson (s): Jag har svårt att förstå resonemanget
om att det saknas pengar till att sätta i gång
infrastruktursatsningar. När det gäller underhållet kan jag
förstå att det behövs mer likvida medel. När den
socialdemokratiska regeringen fattade beslut i augusti var vi
helt på det klara med att det inte förelåg några
likviditetsproblem när det gällde att snabbt dra i gång stora
delar av infrastrukturpaketet. Det är klart att
totalfinansieringen måste ske successivt. Men projekten är stora
och tar några år att genomföra. Man behöver väl inte finansiera
allt vid starten, utan det gäller att komma i gång.
Min konkreta fråga är: Hur fungerar samarbetet mellan i första
hand banverket, vägverket och AMS för att snabbt komma i gång?
Också jag är skeptisk till en kommission. Det kanske bara blir
ytterligare ett överorgan. Det bästa vore om de berörda
myndigheterna kan agera snabbt och resolut.
Göte Bernhardsson: Det har förekommit kontakter på
generaldirektörsnivå och sådana pågår för att diskutera dessa
frågor. Det är bl.a. vid de kontakterna som vägverket sagt att
för vissa av de stora projekten, bl.a. vid västkusten och E4-an
i Småland, har man inte klar finansieringen. Det är därför de
ärendena ligger. Det får man klara ut med vägverket. Men visst
upplever man det vid verket som ett hinder att finansieringen
inte är klar.
Jag har inga synpunkter på att det nödvändigtvis skall
tillsättas en kommission eller någonting annat. Huvudsaken är
att det finns någon som med tillräcklig kraft kan se till att
man pressar fram förverkligandet av dessa stora
infrastrukturbeslut.
Elver Jonsson (fp): AMS-chefens lägesbild understryker
allvaret i situationen. Jag har tagit fasta på ett par nyckelord
som här sagts om att satsa långsiktigt och på investeringar. En
god investering är, som du själv antydde, just utbildningen. Det
känns fint att två tredjedelar av den kapacitet som AMS har för
att engagera arbetskraften går till just
arbetsmarknadsutbilning, som nu omfattar nästan 90000.
Min fråga blir då: Var ligger tyngdpunkten i dagens
arbetsmarknadsutbildning, och kan man se ett mönster i vilka ni
ger en relevant utbildning? Om nu inte alla kan bli engagerade i
byggverksamhet, som under mitten av 80-talet då vi hade denna
väldiga puckel, vilka branscher skulle man möjligen redan nu
kunna zooma in och säga: Här är något som det är rimligt att
satsa på och som skulle kunna bli något av en växande sektor?
Göte Bernhardsson: Det finns naturligtvis stora
ungdomsgrupper i utbildning. Sedan satsar vi traditionellt
mycket på de svaga grupperna. Det är många handikappade som får
utbildning, och många flyktingar finns för närvarande i
utbildning. Vi försöker använda utbildning över hela fältet.
Vi har naturligtvis också ställts inför litet nya krav när det
gäller arbetsmarknadsutbildning för större tjänstemannagrupper
och personer med ganska hög utbildning som har haft höga
befattningar. Därför har vi fått gå in mer med
högskoleutbildning och annat än tidigare.
Sedan till frågan om vilka branscher man långsiktigt skall
satsa på när konjunkturen vänder. Det är alldeles självklart,
som här har sagts, att byggsektorn inte skall uppgå till nivån i
slutet av 1980-talet, utan vi måste hitta en rimlig långsiktig
nivå för byggverksamheten.
Jag tycker att den viktigaste uppgiften är att så långt som
möjligt försöka bibehålla industrikompetensen och fortsätta att
utveckla den. Vi vet att när det vänder kommer det att bli
problem med att få kvalificerad arbetskraft till industrin.
Det behövs också strukturförändringar inom industrin om vi
skall klara konkurrensen. Utvecklingen går mot mer avancerad
och kapitalintensiv produktion. I den omställningen
krävs också mer kompetens i industrin. Det tror jag är den stora
utmaningen också för arbetsmarknadsutbildningen.
Vi försöker i den här situationen framför allt att bredda och
fördjupa utbildningen hos dem som finns hos oss. Det är i stor
utsträckning vad vi kan göra i dag. Det är först när
konjunkturen vänder som vi skall satsa på mer specialiserad
utbildning. Det är ganska meningslöst i dag när det i stort sett
finns överutbud på alla områden. Det gäller att i dag utnyttja
tiden till att i stor utsträckning fördjupa den allmänna
utbildningen.
Magnus Persson (s): Jag kommer från Värmland där drygt 20
% av mina förbundskamrater går arbetslösa. Man frågar sig då
varför inte arbetet med det eller det objektet kommer i gång.
Ena gången skyller man på banverket och vägverket och andra
gången på AMS, beställarna och byggarna.
Min erfarenhet är att det nästan borde finnas en
katastrofkommission både centralt och regionalt för att samordna
arbetet. Det finns vissa redan beslutade investeringar som inte
kommer till stånd. Jag tror att man måste ha en bättre
samordning på myndighetsnivå. Från regeringshåll lär vi inte ha
mycket att vänta, som framgår om man läser Dagens Nyheter i dag.
Jag efterlyser en bättre samordning både regionalt och
centralt för att vi skall komma i gång med dessa
infrastrukturprojekt. Det är inte alltid fråga om pengar.
Britta Sundin (s): Kan du närmare precisera hur du tror
att byggarbetslösheten kommer att se ut nästa vinter om man inte
vidtar de åtgärder som du nu efterlyser? Vad kommer det i så
fall att kosta samhället?
Göte Bernhardsson: Jag börjar med Magnus Perssons fråga om
samordningen och på vilken nivå den skall ske. Jag har i princip
samma uppfattning om att det finns brister i samordningen och
genomförandet.
Detta känns litet konstigt att säga, men jag får ändå
övervinna min blygsamhet. Förr i tiden var det kanske så att
arbetsmarknadsverket hade litet större inflytande på de
satsningar som skulle göras av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Riksdagen har väl tyckt att vi fått litet för mycket att säga
till om och i större utsträckning ansett, att det där kan väl
kommunikationsdepartementet osv. sköta själva. AMS skall inte
alls behöva blanda sig i.
Vi har successivt sett att den inställningen har förändrats
efter hand. Det är möjligt, om jag i all ödmjukhet får säga det
till det ärade utskottet, att det också skulle kunna vara en
tanke att arbetsmarknadsmyndigheterna fick litet större
styrningsmöjligheter när det gäller att hålla i pengarna. Om man
sitter på pengarna och verken inte får ut dem med mindre än att
de kan visa att man verkligen kan sätta i gång har det en viss
effekt.
Det fanns en fråga till.
Mona Sahlin (s): Det var om vinterns byggarbetslöshet.
Göte Bernhardsson: Jag kan inte precisera mer än jag redan
gjort. Vi skall göra en ordentlig prognos. Låt oss vänta och
höra vad Gösta Blücher från boverket har att säga om
bostadsbyggandet, så kan vi kanske gemensamt göra någon slags
prognos vid slutet av utfrågningen.
Det handlar om arbetslöshetsnivåer som definitivt kommer att
ligga en bra bit över 20 % om man inte gör något. Det tror jag
att man kan säga redan nu.
Harald Bergström (kds): Du har delvis svarat på min fråga.
Anser du att landsting och kommuner genom sitt agerande på
byggmarknaden skulle fungera som någon slags
konjunkturutjämnare? På 60-talet när jag kom ut i byggindustrin
minns jag, att när verkstadsindustrin hade litet att göra, då
hade vi mycket att göra och omvänt. Nu har vi sett motsatsen.
Alla har haft mycket att göra under de senaste åren, och nu har
alla litet att göra.
Min andra fråga gäller de ungdomar som nu är i utbildning till
arkitekter osv. och även till byggnadssnickare i gymnasierna och
deras möjligheter. Skall vi redan nu strypa intagningarna för
att inte få en ytterligare påspädning om tre år?
Anders G Högmark (m): Vad Göte Bernhardsson här säger om
fördröjning och bristande finansieringsmöjligheter när det
gäller infrastrukturen är egentligen smått sensationellt. Georg
Andersson säger att regeringen för ett halvår sedan i augusti
fattade beslut om ett antal insatser, och jag utgår från att
finansierng då fanns klar. Nu hör man att det fortfarande finns
objekt som det fattades beslut om för ett halvår sedan som inte
har finansieringen klar.
Min fråga blir här: Bedömer Göte Bernhardsson att den tidigare
regeringen inte hade klart för sig de bristerna i
finansieringsläget? Detta är utomordentligt allvarligt.
Erling Bager (fp): Jag vill fråga om de satsningar på
infrastrukturen som det fattades beslut om förra året i augusti
och december månad. När bedömer man att dessa satsningar
tidigast kan ge byggjobb, och vilken byggvolym och
sysselsättning ger dessa satsningar förra året på
infrastrukturen?
Göte Bernhardsson: Jag tror att det i och för sig är en
ganska god idé att använda byggsektorn så att säga
kontrakonjunkturellt. Det är visserligen en gammal idé, men den
kan vara fruktbar ändå. Det handlar faktiskt nu om att stoppa en
neddragning så att den inte skall bli alltför allvarlig.
Vad skall man göra med de unga? Skall man nu se till att över
huvud taget inte rekrytera till branschen under fyra fem år, med
de stora konsekvenser som detta får? Jag tror att parterna kan
säga mer om detta. Uppfattningen har varit att man skall vara
mycket försiktig med att strypa utbildningen för olika
yrkesgrupper. Man vill ha in också unga människor.
Det är därför viktigt att vi bestämmer oss för på vilken nivå
det är rimligt att ha byggnadsverksamheten och sedan försöker
upprätthålla den så att vi inte får dessa våldsamma svängningar
som får förödande konsekvenser inte bara nu i form av
arbetslöshet utan också senare i form av överhettning och
bristande rekrytering.
Så åter till finansieringsfrågorna. Jag kan för min del bara
säga att uppgiften om att finansieringen inte är löst har
lämnats till mig av vägverkets generaldirektör. Jag vet inte
riktigt vilken regering som har fattat vilka beslut. Jag kan
inte klargöra detta. Det får man fråga någon annan om.
Jag har förstått att det pågår diskussioner också med den
nuvarande regeringen om just finansieringen där det är oklart om
man skall ha vägavgifter eller annan typ av finansiering. De
frågorna är uppenbarligen inte lösta. Jag tror att riksdagen får
klara ut ansvarsförhållandena. För min del handlar det om att
man måste tala om att detta uppenbarligen inte fungerar.
Det ställdes en fråga om byggvolymen.
Erling Bager (fp): När ger de satsningar på
infrastrukturen som riksdagen fattade beslut om förra året
verkliga arbeten, och vilken volym kan det bedömas att de ger?
Göte Bernhardsson: Det är mycket olika karaktär på dessa
satsningar. När vi talar om Arlandabanan, Mälarbanan osv. är det
ju fråga om sådant som vi från början kunde säga skulle ge
mycket liten effekt under t.ex. den kommande hösten och vintern.
Det tror jag alla har varit medvetna om.
Det handlar därför om att försöka stycka upp också sådana
större investeringar i mindre delar som man kan genomföra
snabbare. Det är en av de tekniker jag tycker att man måste
använda.
Jag vill inte här påstå att jag kan alla de här frågorna i
detalj när det gäller vad man kan göra i fråga om de här stora
investeringarna. Jag kan bara konstatera att de inte kommit i
gång.
Vid de kontakter jag haft med de stora verken har man sagt att
dessa stora investeringar kommer att ge mycket liten effekt
under den närmaste tiden. Sedan finns det naturligtvis mindre
objekt som riksdagen har fattat beslut om som har kommit i gång.
Charlotte Cederschiöld (m): Vi var före jul med
arbetsmarknadsutskottet till arbetsförmedlingen i Borlänge. Jag
passade då på att fråga om vilka åtgärder man där vidtog för att
informera dem som utbildar sig till byggnadsarbetare om
arbetsmarknadssituationen och om några hade ändrat sitt
utbildningsval på grund av informationen. Jag fick tyvärr inget
tillfredsställande svar.
Vi får inte glömma bort att många av dessa ungdomar kommer
från annan ort och får en hel del subventioner, dvs. samhälle
och individ har en del kostnader för utbildningen. Dessutom
slösar man ur utbildningssynpunkt kanske bort viktiga ungdomsår.
Hur är det på övriga arbetsförmedlingar i detta avseende? Vad
har AMS gjort för att förhindra felrekryteringar när det gäller
utbildning? Om det nu behövs en bantning, på vilken nivå skall
den i så fall ligga? Man har hört talas om siffror på 30 %.
Johnny Ahlqvist (s): Vilka direkta och indirekta effekter
har nedgången inom byggverksamheten på övrig industri? Jag
tänker då mest på tillverkningsindustrin.
Agne Hansson (c): Var bedömer du att den långsiktiga nivån
på byggandet kommer att ligga? Du sade tidigare att förändringar
inom byggsektorn planeras minst ett år i förväg. Hur har den
planeringen sett ut, eftersom vi har haft en helt orimlig
situation på byggmarknaden under det senaste året? Vad har ni
vidtagit för åtgärder? Vilken nivå är ni på väg ner till? Vad
gör du för ungefärlig bedömning?
Göte Bernhardsson: Det ställdes en fråga om
arbetsmarknadssituationen och utbildningen av de unga. Jag kan
inte ge ett uttömmande svar om hur man ser på den frågan vid
alla arbetsförmedlingar. Jag skulle förmoda att det i dag
utdelas varningar från våra vägledare för att gå in i den här
branschen. För övrigt tror jag inte att man behöver ge så många
varningar. Ungdomen upptäcker ganska snabbt hur det är och
reagerar och tenderar i sådana här situationer snarare att
överreagera.
Detta är en fråga som det passar bra att diskutera med
parterna på marknaden. Det är deras bedömning av
rekryteringsbehov som är styrande. Jag föreslår att frågan tas
upp igen när deras representanter är i talarstolen.
Om man ser på byggbranschen totalt sett räknar vi med att
600000 personer är direkt berörda när det gäller
sysselsättningen. De investeringar som har gjorts, framför allt
när det gäller infrastruktur, ger relativt liten direkt
sysselsättning för byggnadsarbetare. Men det får stora indirekta
effekter, och en stor del faller naturligtvis över på
industrisysselsättningen.
Jag har inga exakta siffror. Jag vet att bl.a. vägverket och
banverket har gjort en del utredningar och att vi kommer att få
material. AMS håller på att bearbeta det material som finns.
Normalt vill vi inte ha några sådana effekter. Vi vill att
beredskapsarbete och annat skall finnas för dem som är direkt
berörda. Men i dagsläget är det en effekt som vi vill uppnå.
Därför kommer vi nu från vår sida att begära mer i
kompletteringsframställan till kommunala beredskapsarbeten. Det
finns där en reserv av jobb som vi tror vi skulle kunna få fram
genom stimulans.
Så till situationen på byggsektorn i framtiden. Jag har talat
med parterna. Om vi ser långsiktigt är det klart att vi måste gå
tillbaka till den nivå som vi hade i mitten av 80-talet. Den
långsiktiga nivån ligger ungefär där. Jag vill samtidigt säga
att jag har litet svårt att inför riksdagen besvara den här
frågan. Det beror ytterst på vilket bostadsbyggande man vill ha
osv. Man måste naturligtvis bestämma vilken långsiktig nivå vi
skall ha. Vi kommer ju att beröra bostadsbyggandet senare i dag.
AMS har heller aldrig tidigare haft något övergripande ansvar
för att planera byggverksamheten.
Mona Sahlin (s): Jag tackar Göte Bernhardsson och vill
samtidigt ge en eloge för den fantastiska uppgång i
arbetsmarknadsåtgärder och framför allt utbildning som vi har
sett. Här är Sverige fullständigt unikt.
Nils Lundgren, Nordbanken: Fru ordförande, mina damer och
herrar! Det viktigaste man kan säga är oftast också trivialt. I
viss mening vet vi redan hur problemen ser ut, men vi har ändå
svårt att lösa dem.
Det grundläggande för det område vi nu talar om,
sysselsättning och byggsektorn, är att det skapas ett långlivat
kapital. Det betyder att beståndet av fastigheter och
anläggningar i landet är jättelikt i förhållande till det som
nybyggs varje år. Eftersom dessa objekt finns kvar i 50--100 år
och kanske längre, är det naturligen så, att byggnationen utgör
1 à 2 % av det totala beståndet.
De som efterfrågar fastigheter, anläggningar och
infrastrukturella objekt är inte intresserade av det som byggs
just nu. De är i största allmänhet intresserade av beståndet.
Det betyder ganska blodiga variationer i efterfrågan. 5 %
motsvarar normalt några års privat byggande, som därmed kan
falla bort eller öka. Det här vet vi alla, men på något sätt
tenderar vi att glömma bort att man inte kommer ifrån den
sanningen.
Under 80-talets andra hälft hade vi en ganska betydande
uppgång i efterfrågan på de produkter som kommer till användning
i beståndet. Det blir i ett sådant fall lätt en ökning av
sektorn i fråga på 20, 30, 40%. Men tyvärr finns en baksida av
samma sak. Om man har byggt ett hyggligt bestånd av fastigheter
och anläggningar står man plötsligt med en byggsektor som är
alldeles för stor. Det är därför som byggsektorn har svängt
under hela efterkrigstiden.
Vad vi än gör måste vi komma ihåg att det är en svängning som
vi inte har någon möjlighet att hindra. Däremot finns möjlighet
att se till att den är måttlig och sker i en rimlig takt och att
den inte går onödigt långt åt andra hållet så att vi förlorar
kompetens osv.
Det är viktigt att komma ihåg att detta är startpunkten. Under
alla förhållanden står vi inför ett läge där det är ganska väl
utbyggt.
Detta är ett försök till en uppskattning av själva kravytorna
i landet. Vår uppskattning när det gäller bostäder är antagligen
något för hög. När det gäller den offentliga sektorn är det
fråga om sammanlagt 90 miljoner kvadratmeter. De flesta tycks nu
mena att det kan bli 100. Detta är inte alls viktigt för det jag
tänker använda tabellen till.
Jag går igenom läget grovt sett på efterfrågesidan när det
gäller beståndet, snarare än när det gäller nybyggnationen, som
är sekundär i sammanhanget.
Vi har byggt mycket kontorsfastigheter. Vi har nu en stigande
vakansgrad, upp till 10%, medan vi tidigare egentligen inte
haft några vakanser när det gäller kontorsfastigheter. Det
ligger fortfarande en hel del i pipeline, och det kommer därför
inom den närmaste tiden att färdigställas ytterligare
kontorsfastigheter. Samtidigt har efterfrågan bromsats upp på
grund av lågkonjunkturen men också på grund av att den typ av
aktiviteter som använder kontorsfastigheterna i det privata
beståndet för närvarande genomgår en mycket dramatisk
omställning. Vi kan se att finansbolagen nästan försvinner och
att bankerna nu har dragit ned sin sysselsättning med 5% eller
mera -- de flyttar ut allt som inte behöver ligga centralt osv.
Vi ser en våg av konkurser gå fram över dataföretag, konsulter,
importagenturer och liknande verksamheter.
Detta betyder att vi nu har för mycket kontorsfastigheter. När
vi diskuterar fastighetspriser och kreditförluster är vi mycket
upptagna av detta. Det är en självklar input i analysen att
vakansgraderna stiger ytterligare och förblir höga. Därav följer
också att det inte kommer att byggas kontorsfastigheter i någon
nämnvärd omfattning under en ganska lång period.
Kontorsfastighetsområdet är i den meningen fullbyggt.
Enligt de uppgifter som vi kan få fram har vi kanske ca 35
kvadratmeter per tjänsteman i kontorsfastigheter. Andra lika
rika länder tenderar att ligga på omkring 20--25 kvadratmeter
per tjänsteman. Vi har alltså ett mycket stort utrymme för att
packa oss bättre i det existerande beståndet. Det är dessutom
något som företag i kris, med lönsamhetsproblem osv. tenderar
att göra.
Övriga kommersiella fastigheter är i stor utsträckning
beroende av den privata konsumtionen. Med det stigande
hushållssparande som vi nu har är det en mycket måttlig
expansion i hela handeln och kommer att så förbli under några
år. Det är alltså inte bara en lågkonjunkturfråga utan också en
strukturell fråga. Det svenska hushållssparandet stiger nu upp
till något mera europeiska nivåer, och det betyder att de ganska
hyggliga inkomstökningar efter skatt som hushållen får för
närvarande i stor utsträckning går till sparande. Handeln kommer
därför att vara under tryck och kommer inte heller att
expandera.
Det verkar också som om butiksytorna i Sverige ligger oerhört
mycket högre i förhållande till omsättningen än i andra länder.
Siffror upp till det dubbla nämns. Även där kan vi tyvärr räkna
med att det kommer att gå relativt dåligt med byggandet av nya
kommersiella fastigheter.
Privata industrifastigheter behöver vi egentligen inte orda så
mycket om. Vi har dramatiska fall i investeringarna.
Sysselsättningen inom industrin har sjunkit med 12--13% och
fortsätter att falla. Det är därför även på den punkten föga
troligt att det blir någon nämnvärd investeringsverksamhet.
Observera dessutom att det inte heller är önskvärt att just nu
försöka driva fram sådana investeringar. Fastighetsbeståndet,
som är den absolut största delen av den svenska förmögenheten,
är utomordentligt stort. Man kan inte gärna öka på det för
närvarande på områden där det under de närmaste åren inte kommer
att finnas efterfrågan.
Jag övergår till statens, landstingens och kommunernas
fastigheter. Vårt land har världens största offentliga sektor,
och den har såvitt vi kan se också en exceptionellt stor
fastighetsyta, med lågt utnyttjande. Det har tyvärr gjorts
mycket litet av studier på detta område. Det har inte varit
aktuellt tidigare, men nu blir det aktuellt. Jag kan mot den
bakgrunden inte ge några underbyggda kvantitativa uppgifter, men
mycket pekar på att kommunernas utgifter till upp till en
tredjedel går till fastigheterna.
Styrsystemen inom den offentliga sektorn har inte varit
särskilt bra -- det är något som man nu arbetar hårt med. Man
kommer därvid att finna att lokalytornas utnyttjandegrad är
mycket låg. Man går fram på alla möjliga olika vägar.
Byggnadsstyrelsen, som sköter statens fastigheter, kommer nu att
finna att marknadsstyrning skall gälla. Kanske skall man ha
interndebitering. Måhända gör man om byggnadsstyrelsen till ett
eller flera fastighetsbolag.
Under alla förhållanden kommer under de närmaste åren statliga
aktiviteter, verk och myndigheter, att konfronteras med mera
tydliga marknadshyror, som kommer att påverka deras budgetar.
Med decentraliserat beslutsfattande och budgetansvar kommer vi
också att få en mycket kraftig förändring i användningen av
lokalerna inom den statliga sektorn. Återigen: Detta är en av de
fundamentala vägarna till höjd produktivitet och lägre
kostnader. Vi kan nog räkna med att det över lag kommer att
frigöras lokalyta från den statliga sektorn. Detsamma gäller för
kommunerna och landstingen, kanske framför allt för
primärkommunerna.
Den låga utnyttjandegraden tillsammans med den ekonomiska
press som kommer att ligga på kommunerna under 90-talet gör att
det blir självklart att man ser över detta. Man kommer när man
får fram interna styrsystem på detta område att upptäcka att man
kan höja utnyttjandegraden ofantligt, antingen genom att direkt
göra sig av med fastigheter och bättre använda dem som man
behåller eller genom att på olika sätt försöka hyra ut sådant
som man nu äger. Oavsett hur man gör kommer man att
tillhandahålla mer av fastighetsyta. Det kommer alltså en hård
press även från den offentliga sektorns fastighetsbestånd,
vilket kommer att göra det svårt att öka byggandet med draghjälp
från det hållet.
Bild 7
Innan jag går över till bostäderna, som står för en betydande
del av fastighetsbeståndet, skall jag redovisa
konjunkturinstitutets fördelning av byggnadsverksamheten i
Sverige 1991 på olika områden. Jag har i det föregående gått
igenom lokalbeståndet, inte anläggningarnas infrastruktur. Som
framgår fördelade sig byggnadsverksamheten på nybyggnad med 167
miljarder och reparationer med 67 miljarder. Om man bryter ut
ombyggnader av bostäder och för dem till reparationer för att se
vad som inte är nybyggnation utan i en viss mening underhåll av
beståndet, finner man att 35 à 40% under 1991 gick till att
hålla fastighetsbeståndet i trim, medan resten är nybyggnation.
Som jag nämnt måste vi rimligtvis räkna med att det sker en
betydande nedgång inom de ungefär 65% som utgörs av
nybyggnation. Detta sker av skäl som på lång sikt är positiva,
men det kommer just nu utomordentligt obehagligt och snabbt över
oss.
Anläggningsverksamheten, som det talades om nyss här -- broar,
järnvägar osv. -- utgör en mindre del av byggnadsverksamheten,
nämligen 30 miljarder. Denna verksamhet kan utökas, och på det
området har vi en rejäl efterfrågan. Alla kalkyler som vi kan
göra pekar på att denna verksamhet varit svårt eftersatt under
mer än ett årtionde. Där finns mycket att göra. Det kommer också
att ske och ligger i pipeline. Observera dock att man i början
mera kan höra hur det väser i röret än se att det kommer ut
någonting, och det har att göra med att ledtiderna är betydande.
Man har skopat den första skoveln ur mullen när det gäller
Arlandajärnvägen, men det händer ännu ingenting ur
byggnadssektorns synvinkel under ett par år. Vi har nu i princip
beslutat om Öresundsbron, men i praktiken blir det ingen
verksamhet som påverkar byggnadssektorn förrän år 1994. Enligt
planerna börjar arbetet i slutet av 1993, men det är då ganska
blygsamt, och man kan säga att Öresundsbron byggs från år 1994
till år 2000.
Vi kan också notera att de här stora projekten får en något
oproportionerlig uppmärksamhet, eftersom siffrorna ser så stora
ut. Kostnaden för byggandet av Öresundsbron från landfäste till
landfäste uppgår till kanske ca 12 miljarder, och
anslutningskostnaderna på den svenska sidan blir ett par
miljarder. Om vi räknar med att hälften av
brobyggnadskostnaderna, 6 miljarder, tillfaller den svenska
sidan, blir det totalt 8 miljarder. Under den sjuårsperiod när
bron skall byggas blir det i genomsnitt 1 miljard per år. Den
cement som går åt för att bygga själva bron tar det ungefär elva
dagar för Slitefabriken att producera. Detta lyfter inte landet
på något sätt, men ger ett välbehövligt bidrag till sydvästra
Skånes lokala verksamhet och arbetsmarknad -- så mycket mera är
det inte.
Man kan säga att detta tillsammans med åtskilligt annat blir
en hel del, men att det är viktigt att man inte hakar upp sig på
de enstaka stora, glamorösa projekten, utan att man på olika
vägar får i gång infrastrukturell investeringsverksamhet.
Men hur man är gör är väntetiderna långa. I den lågkonjunktur
som vi just nu har och som kommer att omfatta 1992 och 1993 får
vi egentligen ingen nämnvärd ökning av investeringsverksamheten,
i varje fall ingen som vi beslutar nu, utan det blir sådant som
redan är beslutat. Men det som beslutas nu kommer sedan att bli
ett välbehövligt stöd för byggnadssektorn.
Man skall här också erinra om att det gäller ganska olika
verksamheter. De allra flesta byggföretagen har kompetens och
arbetskraft för att bygga hus, inte för anläggningsverksamhet.
Skanska och NCC har mycket betydande
anläggningsverksamhetsdelar, men det finns åtskilliga andra
byggföretag som inte sysslar nämnvärt mycket med
anläggningsverksamhet och som därför inte drar fördel av
utökningar av anläggningsverksamheten. Vissa företag bygger
enbart fastigheter, andra ägnar sig åt att reparera och har
kompetens för detta. BPA, som är bra på måleriarbeten, kommer
att klara sig bättre genom att det nu kommer att bli mer av
ombyggnader och reparationsverksamhet.
Påfrestningarna kommer alltså att fördelas mycket ojämnt, och
det krävs betydande omfördelningar av arbetskraft mellan de
existerande företagen. Det är inte lätt att hastigt ställa om
ett existerande företag. Särskilt kommer många som nu förlorar
jobbet inom byggsektorn -- det sker efter hand på alla nivåer,
även på tjänstemannanivå -- att få söka sig fram på egna vägar,
med egna små nystartade företag, som ofta är mycket lämpade för
reparationsverksamhet. Det är i och för sig bra för dem, men de
redan existerande fullskaleföretagen får flera att konkurrera
med. Det återstår alltså många problem och omställningar inom
byggverksamheten.
Jag skall också tillägga att arkitekter i princip ritar nya
hus. De används inte vid anläggningsinvesteringar, inte vid
reparationer och överlag faktiskt inte heller i större
utsträckning vid ombyggnader. Detta betyder att arkitektkåren
drabbas alldeles ofantligt. När vi talar om en nedgång inom
byggsektorn om kanske åtminstone 25% drabbas arkitektkåren
sannolikt till 50--75%. Det är ett gigantiskt bakslag som
hotar på den sidan.
Jag går så över till att säga några ord om bostadsbyggandet.
Det är likadant där: vi har ofantligt mycket bostäder, såvitt
bekant fler än i något annat land. Det är svårt att få fram
jämförbar statistik. Det som vi kan utgå från är jämförelser
avseende antalet lägenheter per tusen invånare. Därvidlag ligger
vi i och för sig högst, men man kan räkna med att det underdrivs
hur mycket högre vi ligger.
Frankrike ligger högt -- där räknas som rum sådant som i
Sverige närmast betraktas som garderober. Antalet kvadratmeter
per person är ungefär 45 i Sverige. Det är sannolikt väsentligt
högre än i något annat land. Vi har också ungefär två
rumsenheter per person. Det är en mycket stor bostadsyta.
När vi ser på det som vi kallar bostadskön skall vi komma ihåg
att alla de som står i den kön bor; de finns redan inom
bostadsbeståndet. Vi har också överlag världens modernaste
bostäder. De är i överväldigande grad byggda i sen tid. Vi har
också i ett par omgångar satsat rejält på ROT-sidan för att
modernisera beståndet.
Detta hindrar inte att miljonprogrammets bestånd nu kommer in
i reparationsåldern. Det ger ett betydande bidrag, som hjälper
till inom byggsektorn, men kvar står ändå att vi har väldigt
mycket bostäder.
Genom skattereformen och förändringar av andra slag har
relativpriset på boende redan stigit påtagligt, kanske med
åtminstone 10--15%. Inkl. försöken att få bort en betydande
del av räntesubventionerna blir det ännu mer. Om vi räknar ut
vilken effekt höjningarna av relativpriset på boendet får på
efterfrågan på beståndet, hamnar vi på siffror i
storleksordningen 10% eller kanske rent av litet mera. Det är
alltså många års nybyggnation som därmed skulle falla bort.
Nu är det så lyckligt ordnat att många hus står på fel ställen
och att man måste bygga nytt på andra ställen. Det gör att
nybyggnationen inte faller bort helt. Men det blir å andra sidan
desto värre där de hus som inte kommer till användning står. Jag
tänker på Karlskoga, Vingåker och andra ställen i landet där man
får brutala bakslag. Allt pekar nu på att vi kommer att få ett
högre utnyttjande i denna mening av det existerande beståndet.
En del av bidragen till att vi har haft stigande efterfrågan
på bostäder har haft att göra med demografiska förändringar. Vi
skiljer oss flitigt och bor alltmera ensamma. Den
hushållssplittringen har efter hand blivit nästan avslutad.
Ungdomar har också allt tidigare gått ut till egna bostäder,
även om de på grund av relativprisförändringarna ganska snabbt
har kommit fram till en slags mättnadsgrad.
Bild 8 A
Låt mig också se på kostnaderna för det boende som vi nu talar
om. Jag gör då snabbt några antaganden dels om realränta, dels
om en statsobligationsränta på omkring 91/2%. Det är då inte
fråga om just dagens notering. Min uppskattning är att
inflationsförväntningarna för närvarande ligger på ca 41/2%.
De kommer att sjunka när man upptäcker att den faktiska
inflationen under de kommande åren blir lägre. Det skulle ge en
riskfri realränta på ungefär 5%.
Jämför man med inflationsräntor i andra länder, på grundval av
inflationsprognoser i dessa för de kommande åren, hamnar man
ungefär på siffran för de flesta andra länder. Så bör det också
vara. Med fria kapitalrörelser mellan de stora industriländerna
bör realräntorna mer och mer utjämnas, och det har även skett.
För de riktigt stora länderna med mycket likvida
obligationsmarknader kommer man fram till en något, men inte
mycket, lägre realränta. I andra länder hamnar man ofta på
51/2%--6%.
Det är inte stora skäl att anta att realräntan sjunker under
90-talet. I Östeuropa finns nu 300--400 miljoner människor med
god utbildning, betydande naturtillgångar och en alldeles
fenomenal brist på realkapital, enormt små bostadsytor per
person, illa underhållet fastighetsbestånd, extremt svag
infrastruktur i form av vägar, telekommunikationer, energisektor
osv. Med bara en rimlig utveckling inom detta område -- och jag
är inte på något sätt optimistisk på den punkten -- får vi ändå
de investeringar som framgår av bilden. Dessa ger en mycket hög
avkastning och bidrar därmed till att under en ganska lång
period hålla realräntan uppe på hög nivå.
Att detta sker är inte något ekonomiskt misslyckande.
Räntebildningen kommer helt enkelt att ge signaler om att vår
sparförmåga kan användas med bättre resultat i Östeuropa än i
Västeuropa. Resultatet blir höga räntor, som håller tillbaka
investeringarna och som därmed möjliggör denna resursöverföring.
Bild 8 B
Det föregående resonemanget gällde den riskfria realräntan,
men det finns också ett behov av riskpremier, även om
statssubventioner utgår för bostadsbyggande. Vi har nu på
marknaden riskpremier om 23/4e%. Detta gäller när man övergår
från riskfria statsobligationer till en bostadsränta på cirka
fem års sikt. Detta är en ovanligt hög spread, som det brukar
kallas i bankkretsar. Jag tror att premien just nu är något
uppdriven, på grund av omställningar av fastighetspriser,
osäkerheten om den framtida bostadspolitiken o.d. Det är för
närvarande också betydande skillnad i likviditet mellan
marknaden för statsobligationer och den för bostadsobligationer,
och det har vidgat denna spread osedvanligt mycket.
Bild 8 C
Jag drar därför helt fräckt bort 3/4% och säger att den
riskpremie som man får lägga på är 2%. Man hamnar därvid ändå
på en real bostadsränta om 7%, och det är inte så litet.
Vad har vi då för kostnader?
Bild 9 A
Jag föreslår tre alternativ: en produktionskostnad per
kvadratmeter i landet om 8000, 10000 eller 12000 kr. Den
har inom storstadsområdena nu legat på över 12000 kr. under
den senaste fasen av byggandet. Realräntorna varierar omkring
6%, och avskrivningstiderna ligger på 65 resp. 50 år. Jag får
här ett lågt kostnadsalternativ, ett mellanalternativ och ett
högt alternativ.
Vilken samhällsekonomisk kostnad får vi i dessa alternativ?
Den kalkylen skulle se ut på följande sätt.
I lågkostnadsalternativet bygger vi oerhört mycket billigare
än vad man trott att vi skulle kunna. Vid en produktionskostnad
om 8000 kr. per kvadratmeter får man en kapitalkostnad om 500
kr. per kvadratmeter och år. I mellanalternativet, som ni
förstår att jag mest lutar åt, blir den 700 kr. och i det tredje
alternativet 850 kr. Kapitalkostnaderna efter det att man har
genomfört ett räntelånesystem eller något liknande ligger oftast
över hyresnivån i det existerande beståndet. Det visar vidden av
problemen. Här har vi svårigheter.
Bild 9 B
Till kapitalkostnaderna tillkommer driftskostnaderna, som
fördelas ungefär så här, med vissa uppskattningar på grundval av
bostadsyta. I mellanalternativet tillkommer 300 kr., så att man
kommer upp i 1000 kr. per kvadratmeter och år.
Man skall också ta hänsyn till fastighetsskatten, vilket inte
är så lätt -- vi vet inte vad vi har för fastighetsskatt
kommande år -- men man skulle kunna räkna med att hamna på ca
1100 kr. Det är, kort sagt, dyrt att bo.
Bild 10 A
På en marknad med långsiktig jämvikt, där man har en rimlig
nybyggnation varje år, måste kostnaderna täckas på den här
nivån. Med en fungerande bostadsmarknad skulle det i princip se
ut så här i beståndet i dess helhet. Som framgår kommer de som
nu har mycket lägre kostnader att långsamt glida uppåt, och det
är just vad som håller på att hända. Jag visar detta för att
peka på att om vi menar att vi -- som vi säger -- är på väg till
något rimligt på bostadsmarknaden, kommer svenska folket att
konstatera att det bostadsbestånd som vi har nog räcker till,
även om det i någon mån står på fel ställen.
Bild 10 B
Georg Danell har nu till uppgift att försöka komma med en
lösning på denna typ av problem. Det som jag hittills redovisat
är reala kalkyler, som skulle gälla om vi hade fullständig
prisstabilitet. Då får vi en kapitalkostnad om 700 kr. per
kvadratmeter varje år. Problemet är att vid inflation blir
kalkylen tyvärr "frontlastad" -- det blir dyrt i början och
billigt på slutet. Detta problem leder till hyressplittring och
gör det omöjligt att bygga om kostnaderna skall täckas första
året.
Svenska regeringar har sedan 60-talet kämpat med
paritetslånesystem, subventioner kombinerade med
hyreshusavgifter, räntelånesystem osv. Den bästa lösningen är
att ha prisstabilitet. Utan en sådan står vi inför följande
problem med kapitalkostnaden.
Bild 11
Vid prisstabilitet följer kapitalkostnaden en jämn linje. När
det förekommer något mått av inflation tillkommer en överkostnad
som vi nu subventionerar bort någorlunda väl. Efteråt kommer det
in pengar, men vi lyckas inte få in dem från dem som bor i
beståndet, och därmed får vi en nettosubvention.
Varför blev det ett sådant hallå omkring räntelånesystemet,
och varför stoppades det?
Jag vill avsluta med att påminna om att det är ganska
självklart att någon skall ta på sig höga kostnader i början för
att trygga finansieringen men sedan skall få tillbaka pengarna.
Räntelånesystemet var ett statligt system. Inställningen att ett
sådant inte kan fungera, att det är farligt att låna till
räntan, är naturligtvis felaktig, men det fanns ändå något i den
invändningen. Jag vill påminna om att man i en sådan här
verksamhet helt enkelt måste ha ett egenkapital, och det har man
i princip inte haft.
Någon säger att man inte törs låna till de höga räntorna i
början, i förhoppning om att pengarna skall kunna återbetalas
20--40 år senare -- tänk om fastighetspriserna inte utvecklas på
rätt sätt! Men under prisstabilitet kan man inte bygga bostäder.
Då händer ju precis samma sak. Skillnaden är bara den att man
måste ha ett mycket större egenkapital. Det är alltså viktigt
att vi när vi försöker lösa detta för framtiden får till stånd
någonting bättre. Gör vi det, ordnar kreditmarknaden resten.
Jag som småhusägare och vi i banken har alltid hållit på med
detta. Det har aldrig varit omöjligt för småhusägare att klara
av det löpande. De har belånat huset om och om igen tills de har
kommit på fötter. Ett räntelånesystem finns alltså egentligen
redan. Varför behövs det då ett statligt system? Jo, därför att
det inte finns eget kapital. Det är bättre att försöka lösa det
problemet än att komma med ännu en konstig variant av
räntelånesystem.
Mona Sahlin (s): Jag vill rikta mig till dig som ekonom,
framför allt med tanke på det som du sade under den första delen
av ditt anförande. En arbetslös kostar alltid något, mätt i
pengar. Det är mera en fråga om hur han eller hon skall
föranleda kostnader. Det gäller också för en byggnadsarbetare.
Han drar kostnader antingen i form av A-kasseersättning eller
socialhjälp eller i form av aktiva åtgärder. Det känns fel att i
dag bara borra oss ned i siffror. Arbetslösheten kostar också
räknat i lidande och förödmjukelse, och det finns också en risk
att helt falla bort från arbetsmarknaden.
Jag säger det därför att vi vid sådana här tillfällen riskerar
att bortse från detta, på grund av att det inte går att mäta i
pengar.
Min fråga är: Om vi håller inflationen och
kostnadsutvecklingen nere och undviker att hamna i den
överhettning som jag tror att vi alla här i dag inser faran av
och ser effekterna av, finns det något som talar emot att du mer
generellt skulle satsa på de eftersatta områden som finns?
Jag talar inte om nybyggandet som sådant utan om de eftersatta
områden där behoven finns och där kostnaderna är låga, t.ex.
äldreboendet -- ett område som inte har nämnts här -- och över
huvud taget ombyggnad, reparation och åldervård.
Nils Lundgren, du lät mycket uppgiven -- som om det inte
skulle gå, även om man brett och systematiskt satsar på att få
fart på dessa tillväxtområden. Det kanske inte är ett uttryck
för uppgivenhet, utan för realism? Är det så?
Nils Lundgren: Jag gjorde en mycket noggrann genomgång för
att absolut påminna om att vi nu har en för stor byggsektor.
Detta faktum går inte att komma undan. Vi måste vidta åtgärder,
annars blir det en orimlig smäll åt andra hållet.
Makroekonomiskt sett var år 1991 byggsektorn i BNP-termer 16%
av den totala aktiviteten. Det är en orimlig nivå, vilket alla
som håller på med detta är överens om. En sådan nivå har man
inte år efter år. Normalsiffran i rika industriländer är 10%.
Ni ser då det dramatiska i det hela.
Det finns kanske fler orsaker till detta. Jag har kolleger som
säger, att eftersom det i Sverige är rätt kallt, vistas man mer
inomhus än på andra håll och behöver därför större ytor. Men
låt oss räkna försiktigt och säga att det inte behöver sjunka
mer än till 12 procentenheter. Det är ändå 4 procentenheter av
BNP, vilket är mycket. Det betyder att 25% av byggsektorn
skall bort. Det var vad jag ville påminna om, så att ingen
inbillar sig att vi med kraftfulla åtgärder hindrar
någonting utan ser till att det inte går mycket längre.
Lyckligtvis är detta möjligt. Om man ändå skall bygga
ålderdomshem, skall man naturligtvis göra det när det finns
osedvanligt mycket lediga resurser. Vi kommer också att finna
att alla nationalekonomer är rätt ointresserade av det nuvarande
budgetunderskottet. Det stora problemet är hur det strukturellt
sett kommer att se ut sedan. Man behöver inte säga -- det gäller
inte bara nationalekonomer utan också den s.k. berömda marknaden
-- att de åtgärder som vidtas inte binder statsmakten till
utgifter i 15år framöver, utan det är någonting som görs nu.
Det går utmärkt och är dessutom lämpligt.
Agne Hansson (c): Det Nils Lundgren har sagt leder oss
till frågan om ombyggnadsverksamhet och byggande med tanke på
äldrebehovet. För det första: Ser Nils Lundgren inget
nybyggnadsbehov? Man kunde få det intrycket. För det andra: Vad
ser Nils Lundgren för problem med att komma i gång med
ombyggnadsverksamheten och byggandet för äldre människors behov?
Hur verkar räntelåneprincipen i ett läge där
rebelåningsmöjligheten täcks in av en växande skuld eller av en
överföring av kostnaderna för räntorna till kommunerna? För det
tredje: Hur ser kreditmarknaden på byggandet i dag? Det är
verkligen svårt att få krediter till byggande och ombyggande.
Vad beror det på?
Knut Billing (m): Jag skulle vilja få en litet noggrannare
precisering i vad gäller vilken marknad vi har att vänta oss
framöver. Nils Lundgren sade tidigare, att det blir en nedgång
med 25%. Gäller den siffran med utgångspunkt i den
overhead-bild som uppvisade en summa på drygt 230 miljarder? Om
svaret är ja, vore det intressant att få besked -- kanske senare
i dag -- om var vi exakt ligger under 1992. Inkluderar nedgången
med 25%, vilken Nils Lundgren bedömer vara rimlig, de åtgärder
som nu vidtas från regeringens och riksdagens sida för att klara
sysselsättningsfrågorna?
Sonja Rembo (m): Vi talade tidigare här om finansieringen
av infrastruktursatsningarna, vilket vållar vissa problem. Göte
Bernhardsson talade om att det nu är läge att satsa på
importsnål verksamhet. Nu får vi höra av Nils Lundgren att vi
har ett överskott på framför allt kontorsfastigheter och att det
är tämligen fullbyggt när det gäller bostäder. Byggboomen har
varit oerhört inflationsdrivande, och nybyggandet har skett i
ett väldigt högt kostnadsläge. Finansieringskrisen på
fastighetssidan är väl känd. Litet drastiskt uttryckt: Vi måste
fortfarande hålla på att betala för tomma fastigheter. Hur
påverkar den situationen möjligheterna att få fram finansiering
till nya satsningar på infrastruktur -- jag talar nu om både
investeringar och drift?
Nils Lundgren: Agne Hansson ställde en fråga om utrymmet
för nybyggande då det är, som han också påpekar, ombyggnad,
reparation och underhåll som gäller. Anläggningsverksamheten är
ett undantag. Regionala obalanser är naturligtvis också
avgörande, t.ex. att det, trots allt, på grund av påtaglig
expansion i någon del av landet eller i bestämda
universitetsstäder under 90-talet görs satsningar. I sådana
trakter kommer det antagligen att saknas bostäder, vilket i sin
tur leder till kommunala följdinvesteringar och nybyggande.
Detsamma gäller för speciellt en form av boende, nämligen
äldreboendet. Om man genomför reformer som innebär att äldre
människor skall bo på ett helt annat sätt än tidigare och om
byggnaderna inte finns, leder det till nybyggande. Jag har svårt
att tro att detta byggande kan få så stor omfattning och vara av
någon större betydelse när det gäller totalbilden, men från
effektivitetssynpunkt är det vettigt att det kommer i gång när
kostnaderna är lägre och resurserna finns lediga.
Grovt uttryckt skulle man kunna säga så här: Med hjälp av ett
system har vi byggt många bostäder -- vi har mängder av moderna
bostäder. Med ett högre relativpris på detta boende "packar vi
oss" bättre i befintligt bestånd, och den stora efterfrågan
försvinner. Detta innebär också -- för att vi skall kunna packa
oss -- krav på en hel del ändringar i den fysiska utformningen
av det existerande beståndet. Marknaden ger oss på det sättet en
naturlig betydande efterfrågan på ombyggnad. Då menar jag inte
en ombyggnad på grund av att folk har fått det bättre ställt,
att de vill sätta in ett burspråk, bygga in verandan o.d., utan
en ombyggnad på grund av att fastigheter behöver byggas om för
att de skall kunna användas på annat sätt än tidigare, t.ex.
fler mindre lägenheter.
När det gäller överföringar tycker jag att det är en sak för
politikerna att ta ställning. Det är en tekniskt oerhört
komplicerad fråga som jag inte kan besvara.
I vad gäller kreditmarknaden skall man komma ihåg att skälet
till att banker är mycket impopulära eller måttligt populära --
inte bara i Sverige utan i alla länder -- är att de står för
marknadens kreditransonering. När någon blir besviken
för att han inte kan göra det som han har tänkt sig och det
berör hans ekonomi, rör det sig i sista hand om en bank som har
sagt nej. I dagens läge blir detta påtagligt. Vi har nu stora
osäkerheter med tomma fastigheter som ägs av fastighetsägare med
mycket dålig ekonomi. I det läget lånar bankerna ut till
nybyggande självfallet endast under trygga förhållanden.
Observera att detta faktum inte beror på någon felaktig funktion
i marknaden som politiker bör komma till rätta med, utan att det
faktiskt är ganska rimligt att inte "hosta upp" pengar till fler
fastigheter då vi redan har ett stort fastighetsbestånd.
Marknaden skall fungera på detta sätt.
Siffran 25% som jag nämnde i samband med bindningar är en
ren överslagsberäkning och gäller för nybyggande. Det är då inte
234 miljarder, utan snarare 167 miljarder, som det är fråga om,
vill jag minnas.
Knut Billing (m): Vad är Nils Lundgrens bedömning när det
gäller de 234 miljarderna?
Nils Lundgren: Menar du vad vi får nästa år och året
därpå?
Knut Billing (m): Nästa år!
Nils Lundgren: Nybyggandet sjunker dramatiskt. Men i
konjunkturinstitutets bedömning gjord i december har man räknat
med femprocentiga ökningar för åren 1992 och 1993 av reparation
och underhåll. Eftersom dessa poster är stora, innebär det i
nedgång av volym för hela byggsektorn endast ett par procent för
både detta och nästa år, vilket jag tror är en underskattning.
Vi skall göra en ny bedömning efter vad vi har sett här. Vi tror
att vi kommer fram till en några procentenheter högre siffra.
Dramatiken upplevs också större, eftersom vissa företag får
stora smällar, och kompensationen återfinns i andra företag. Det
är mer kalabalik än man skulle kunna tro på grund av en nedgång
på bara 5--7%.
När det gäller den sista frågan, om överskott och prisfall, är
det viktigt att notera att kostnaderna för att bo, efter
ändringar i subventionssystem och regelverk, kommer att sjunka i
relativa termer. Om vi räknar att vi nu bygger för 10000
kr./kvadratmeter -- trots att det i dessa trakter helt nyligen
har kostat mellan 12000 och 15000 kr./kvadratmeter -- är
även det antagandet en underskattning. Jag gissar att vi kommer
att bygga för 8000 kr. med dagens penningvärde. Det blir en
fruktansvärd press. All erfarenhet visar att det finns mycket
att ta ur en sektor där det varit en extremt överhettad
situation -- utan utlandskonkurrens. Vi har haft denna
överhettning och kommer nu att befinna oss i den situationen att
vi får lägre priser.
Å andra sidan betyder det inte att fastigheter som fallit i
pris kommer att skyddas av de höga nybyggnadskostnaderna. Dessa
går helt enkelt ned. När det gäller tomma fastigheter skall vi
komma ihåg att vi under tidigare år har varit vana vid att det
nästan inte funnits tomma fastigheter, framför allt inte tomma
bostadsfastigheter. Men det skall finnas många tomma fastigheter
i en bostadsmarknad -- kanske minst 5%. Det är lång väg dit --
extremisterna säger 10%. Vi talar här om ca 150000 lediga
bostäder av 3,8 miljoner bostäder. Vi skall inte inbilla oss att
man måste göra någonting åt detta. Det skall finnas en
lägenhetsreserv för att man skall kunna få den flexibilitet på
t.ex. arbetsmarknaden som krävs.
Ulf Lönnqvist (s): Bostädernas andel av byggandet är
ungefär 50%, som här visats på en bild. I mitten av 80-talet,
när framför allt kontorsbyggandet tog fart, pressades
nybyggandet tillbaka. Byggandet av ungefär 25000 nya bostäder
hade då satts i gång. Det intressanta är att man alltid försöker
skylla på bostadsbyggandet vid prisuppgång -- jag tänker då på
den prisuppgång som vi har haft i byggsektorn. Det kan dock
noteras att det under åren 1986--1988 då priserna rasade i väg
som allra snabbast, tre gånger snabbare än inflationen i övrigt,
inte var bostadsbyggandet som var den stora boven, utan det var
kontorsbyggandet och den del av byggandet som var föremål för
marknadskrafternas fria spel. Med utgångspunkt i Nils Lundgrens
resonemang om bankerna och deras nuvarande kreditbegränsningar
till följd av ett annat synsätt nu, undrar jag vad den
felspekulation som ledde dels till våldsam prisuppgång, dels
till stor överhettning på nämnda typ av lokaler beror på. Varför
gjorde marknaden den felaktiga bedömningen?
Harry Staaf (kds): Nils Lundgren nämnde att de satsningar
som nu beslutas inte kommer att få någon större effekt förrän
1992 och 1993. Innebär det att dagens situation beror på beslut
som fattades, eller snarare inte fattades, under åren
1989--1990?
Sedan har vi frågan att öka egenkapitalet vid byggande och
ombyggande. Vi har behov av lägenheter för äldre. Kommunerna har
ett ganska stort bestånd av äldre fastigheter. Om man säljer ut
en del av det beståndet och satsar pengarna i ett större
egenkapital, skulle marknaden klara det?
Bertil Danielsson (m): Vilken blir den samhällsekonomiska
effekten om vi gör det antagandet att man av
arbetsmarknadspolitiska skäl stimulerar ett nybyggande på
10000 lägenheter, som det inte går att hyra ut.
Richard Ulfvengren (nyd): Kan du koppla nedgången på
6--7% -- som först var 25% -- till arbetstillfällen? Det du
nämnde gällde ju omsättningen. Kan vi vänta oss utländska
aktörer på byggmarknaden i Sverige i ett framtida EG, eller
kommer de svenska byggföretagen att få en större marknad i Öst-
och Västeuropa?
Mikael Odenberg (m): Det förefaller som om alla bedömare
är överens om åtminstone två saker, nämligen att det är
ofrånkomligt med en minskning av byggvolymen under en
anpassningstid efter 80-talets byggfest, och i och med det
fallande byggsysselsättning, samt att det naturligtvis är
allvarligt om byggindustrins volym faller så snabbt att man
kommer långt under den nivå som långsiktigt sett behövs. Det
kostar mycket att bygga upp igen, också mänskligt. Jag skulle
vilja få detta kvantifierat, gärna i sysselsättningstermer
eftersom det är temat för dagens utfrågning. Om vi i morgon har
den byggsektor som Nils Lundgren långsiktigt sett anser rimlig
inför 90-talet, vilken byggarbetslöshet får vi då -- i dag har
vi en byggarbetslöshet på 16%?
Eva Zetterberg (v): Har jag uppfattat Nils Lundgren rätt
att det är räntelånesystem, om än i en något reviderad form, som
Nils Lundgren tror kommer att bli nödvändigt att införa?
Nils Lundgren: Till Ulf Lönnqvist: Jag talade i största
allmänhet om byggandet. När efterfrågan stiger ökar kostnaderna.
Jag håller med om att det var byggandet av kontorsfastigheter
o.d. som var orsaken.
Du frågar: Gjorde bankerna fel? Marknadsekonomin fungerar så,
att när banker har stora förluster har de gjort fel. Det är
definitionen. De kan anklagas för t.ex. finansierandet av
byggandet av kontorsfastigheter som föll i pris eller inte kunde
användas m.m. Varför skedde detta? Ja, vi har många pågående
teoretiska diskussioner jorden runt om detta, eftersom vi
ständigt har spekulationsbubblor som om och om igen dyker upp
när det gäller marknadsekonomi. Marknadsekonomin har inte någon
intern stabilitet. Det var den ursprungliga keynesianska idén
som blev vulgärkeynesianism. Tanken var att marknadsekonomin
behövde stabiliseras och det behöver den.
Jag har också hört många i byggsektorn tala med en lättnadens
suck om en del direkt kvantitativa restriktioner på byggandet i
Stockholm och Uppsala. De tyckte att det var tur att de funnits.
Hur skulle det annars ha gått? Återigen, vad visar detta? Det
hade varit bättre att vidta andra åtgärder tidigare, men med
rådande situation var det faktiskt en fördel. Vi finner samma
fenomen när det gäller det gobala överskottet på kapacitet i
pappersindustrin. Jorden runt där det tjänas pengar, ställer man
dit en pappersmaskin. Alla vet att detta leder till
överkapacitet, men ingen har möjlighet att gentlemannamässigt
säga: Ni får ta vår marknadstillväxt de här två åren så tar vi
nästa. Branschen lever med detta och planerar också därför.
Något av det inslaget finner vi här. Om statsmakterna skulla
kunna hjälpa till med en variation skulle det vara bra.
Motsättningen mellan ekonomer och politiker är nog inte stor.
I vad gäller felet som gjordes åren 1989 och 1990, kan med
facit i hand sägas att arbetet när det gäller infrastrukturen
borde ha kommit i gång tidigare. Vi ser att det är vad vi skulle
ha velat ha i dag. Bakslaget är större än väntat. Frågan är hur
tydliga signalerna var. Vi har haft för små investeringar i
infrastrukturen under en mycket lång period och det är en
allvarlig kritik. Det handlar inte enbart om konjunkturpolitik
utan om placeringen av infrastruktursatsningarna.
Beträffande frågan om utförsäljning av kommunernas äldre
fastigheter finns många vägar att välja. Personligen tycker jag
över lag att fastigheter bör byggas och förvaltas av dem som är
specialiserade på detta. Den offentliga sektorn bör därför gå ur
fastighetsägandet. Det är en rätt kontroversiell synpunkt som
inte är hämtad ur den rena vetenskapen. Det handlar mer om
erfarenhet och bedömning, som jag har blivit van vid att göra
under årens lopp. Det betyder att jag, som medborgare, tycker
att det vore ganska lämpligt att försöka reducera
fastighetsbeståndet. Pengar som kommunerna då får tillgång till
bör de i stor utsträckning placera i sin egen infrastruktur. Det
är ett naturligt sätt att växla om. Den offentliga sektorn bör
framför allt stå för det som den sektorn ensam klarar av och dit
hör den stora infrastrukturen. Att driva fastighetsskötsel o.d.
vilket är en specialiserad verksamhet, hör inte dit. Detta är
rent principiella synpunkter.
När det gäller frågan om stimulerandet av ett byggande av
ytterligare 10000 lägenheter, som sedan står outhyrda, måste
man veta om det menas att dessa inte borde ha funnits. Som jag
sade tidigare, tycker jag att vi bör ha en lägenhetsreserv.
Oanvända lägenheter i den totala marknaden är en produktiv
satsning. Det är viktigt att komma ihåg att det ser ut på det
här sättet. Om man bygger ytterligare 10000 lägenheter som
står tomma, måste man bestämma sig för om de är ett bra
tillskott till lägenhetsreserven. Är de det finns det ett värde
i dem. Tillkommer de till en redan befintlig tillräcklig
lägenhetsreserv är det en bortkastad satsning. Det handlar
alltså om en komplex analys för att kunna se var man hamnar.
Över lag bör man försöka se till att kortsikts- och
långsiktsmålen inte strider orimligt mycket mot varandra. Vill
vi öka aktiviteten i byggsektorn, jämfört med vad eljest skulle
ha skett, bör vi se till att det som byggs kommer att behövas
senare.
Beträffande frågan om sysselsättning och produktion följs åt,
tror jag att sysselsättningen antagligen faller mer än
produktionen. De siffror som nämndes handlade inte om
omsättningen utan om förändringsvärdena. Det bör vara så att
produktiviteten går upp precis som i industrin. I industrin
sjunker sysselsättningen snabbare än produktionen och därmed går
produktiviteten upp -- till all lycka. Ett sådant element kan vi
även räkna med när det gäller byggsektorn.
När det gäller EG vill jag säga att det finns folk som arbetar
med EG-frågor. Självfallet kommer vi att få konkurrens och det
är bra. När det gäller byggämnesindustrin t.ex. så har vi runt
Östersjön länder som nu kan starta tillverkning av cement osv.
och som fackmässigt ligger mycket väl till. Det kommer att bli
ett hårt tryck från t.ex. Polen och Baltikum i det avseendet.
Detsamma gäller även, efter hand, sågade trävaror o.d.
EG:s regler ger dessutom intressanta konsekvenser. I Sverige
och i de flesta rika industriländerna har vi föreställningen att
det är helt i sin ordning att billig arbetskraft tillverkar
jumprar som vi kan köpa billigt, så länge det inte görs på resp.
lands eget territorium, för då skulle arbetarna ha ungefär samma
lön. Detta gäller även byggsektorn. Men låt oss tänka oss att
det dyker upp ett utländskt företag som erbjuder sig att utföra
arbetet mycket billigare, därför att arbetskraften är mycket
billigare i landet i fråga, men att arbetet plötsligt skall
utföras här i stället för att skickas hit. Situationer liknande
denna får vi direkt i och med EG-reglernas införande.
Som svar på frågorna angående vad som sker med
byggarbetslösheten när den redan nu är mycket hög kan sägas att
all tidigare erfarenhet ger vi handen att byggsektorn är van vid
stor flexibilitet. Vid tidigare nedgångstillfällen har denna typ
av arbetskraft, som överlag är användbar, duglig och dessutom
van vid att växla mellan jobb -- vid t.ex. projektanställning --
visat sig vara i stånd att hitta alternativ i mycket större
utsträckning än någon annan typ av arbetskraft. Utbuden av
alternativ till byggsektorn brukar också raskt minska. Det är
dock svårt att i nuvarande läge se vart man kan nå. Vi hörde
Göte Bernhardsson beskriva hela ekonomin i arbetslöshetskris.
Jag tror inte att vi kommer att se den eleganta neddragningen av
byggsektorn som vi har sett tidigare. Det finns helt enkelt
ingenstans att gå. Efter hand, under mitten av 90-talet och
senare, kommer det att se annorlunda ut. Men nu i början av
90-talet, fram till 1993 eller kanske 1994, har vi anledning att
vara mycket oroliga.
Slutligen räntelånen: Innebörden av det som jag sade är att
räntelånen redan finns. Det händer att kontrakt upprättas med
företag som har långa investeringstider. Kontrakten innebär ett
slags lånelöfte. Alla banker är mycket intresserade av att ingå
sådana avtal om det hela ter sig rimligt och lönsamt.
Varför ter det sig då inte rimligt och lönsamt i större
utsträckning, kan man fråga sig. Man törs inte låna upp till
100% för en investering, om kapitalet skall tas tillbaka under
60 år samtidigt som man är beroende av att det som man
investerat i nästan varje år följer minst inflationstakten. Det
vore fullständigt oansvarigt att göra någonting sådant. Bankerna
har redan nu gjort tillräckligt mycket som är oansvarigt. Det
krävs ett rimligt inslag av eget kapital, så att om
fastighetspriserna utvecklas sämre än priserna i övrigt är det
den som har gjort investeringen och bedömningen som får ta
risken. Kreditgivaren skall inte plötsligt få veta att
låntagarens kalkyler har spruckit.
Gösta Blücher: Herr ordförande, riksdagsledamöter!
Bostadsbyggandet i Sverige ligger än i dag i februari 1992 på en
mycket hög nivå. Jag skall redogöra för en bild som visar
antalet påbörjade bostadslägenheter och antalet lägenheter där
man har fått beslut om bostadslån och lägenheter där man har
ansökt om bostadslån. Det byggs praktiskt taget inga bostäder i
Sverige utan statligt bostadsstöd.
Bild 12
Antalet ansökningar om bostadslån och beslutade bostadslån
under 1991 var drygt 60000. Påbörjade bostäder under 1991 var
ungefär 57000. Påbörjade lägenheter under 1990 var 69000.
Det är en mycket hög nivå.
Beträffande utvecklingen under 1991 kan vi konstatera att
under andra halvåret sjönk antalet beslut och antalet
ansökningar om statligt bostadslån. Nivån i dag i nyproduktionen
svarar mot en årlig produktion på nära 50000 lägenheter. Till
detta skall läggas ombyggnadsverksamhet. Under 1991 ökade
antalet ansökningar och beslut om statligt stöd för ombyggnad
mycket kraftigt. Antalet lägenheter med ansökan om stöd för
ombyggnad var under 1991 70000 i runda tal. Det skall noteras
att nära hälften var sådana ansökningar och beslut som kom under
december månad. Väldigt många av dessa kom också att behandlas
-- alltså beslut -- under december. Där gjorde landets
länsbostadsnämnder en kraftfull insats för att hinna klara
beslutsfattandet före årsskiftet. Jag vill betona att detta inte
var för att obstruera mot de beslut som regering och riksdag
hade fattat om ändrade villkor efter årsskiftet. Det kom
påtryckningar också från regeringskansliet närstående att
försöka kraftigt påskynda behandlingen så att man hann klara
besluten innan de förändringar som regeringen och riksdagen hade
tagit ställning till trädde i kraft.
Ombyggnadsverksamheten kan alltså för närvarande sägas
motsvara en ombyggnadsnivå på ungefär 35000 lägenheter. Dagens
byggande på bostadssektorn motsvarar 50000 lägenheter i
nyproduktion på årsbasis och i runt tal 35000 lägenheter i
ombyggnadsverksamhet. Översatt till sysselsättningstillfällen
motsvarar det arbete åt ungefär 70000 direkt verksamma
betongarbetare, timmermän, målare och murare. Översatt till hela
sektorn, inkl. kringverksamheten, svarar det mot ungefär
200000 sysselsättningstillfällen.
Vi har alltså långt ifrån nått botten när det gäller
sysselsättningen på bostadssektorn. Det finns anledning att
räkna med betydande ytterligare minskningar av
sysselsättningstillfällen inom byggsektorn.
Vi har också försökt titta framåt och se vad som kan hända
under 1992 och 1993. Vi har studerat ett antal indikatorer som
kan vara en mätare på vilken utveckling vi har att förvänta oss.
Om vi alltså bara ser på hur antalet ansökningar om bostadslån
har utvecklats från 1990 till 1991 kan vi se att det under 1991
låg 15 % under nivån 1990. Det skulle kunna indikera -- översatt
till antalet påbörjade bostadsbygganden -- en minskning i
storleksordningen 10000 lägenheter. Som jag sade tidigare låg
väsentligen denna minskning på andra halvåret 1991. Om vi har
detta som utgångspunkt för att få en bättre mätare på
utvecklingen, kan vi säga att det skulle innebära en minskning
för 1992 på ungefär 15000 lägenheter.
Bild 13
Vi har frågat alla dem som fick lånebeslut under augusti och
november förra året huruvida de har för avsikt att fullfölja
sina projekt. Det visar sig att enbart 6 % har sagt att de är
tveksamma till att gå vidare med redan klara ärenden dvs. att de
inte har för avsikt att fullfölja sina projekt. Det skulle
innebära en minskning med ytterligare ungefär 5000 lägenheter.
16 % tänker visserligen fullfölja projekten, men sedan tänker de
inte göra något mer. Det skulle indikera en minskning med
ungefär 10000 lägenheter.
Vi har vidare försökt kartlägga projekteringen -- det är en
avgörande faktor -- och studerat arbetslösheten bland
arkitekter. Den låg för en månad sedan på 16 %. Det gäller hela
arkitektkåren, även de offentliganställda. Vi har i varje fall
ännu inte drabbats i samma utsträckning som de privatanställda.
Det skulle enligt vår bedömning indikera en nedgång under 1992
med ungefär 10000 lägenheter.
Vi håller på att sammanställa en enkät som vi har gjort i
kommunerna om det planerade bostadsbyggandet. Vi är ännu inte
klara med alla 24 länen, men efter att ha kunnat sammanställa
uppgifter från 16 län kan vi säga att kommunernas planering
skulle ligga på en nivå för 1992 som är 25 % lägre än under
1991. Det skulle också indikera en nedgång på i runt tal 15000
lägenheter.
Slutligen vill jag säga att vi även har försökt ta reda på hur
de svårigheter på kreditmarknaden som vi har fått signaler om
kommer att påverka det närmast liggande bostadsbyggandet.
Länsbostadsnämnderna har kollat alla de projekt som var på gång
för att se vilka som kunde riskera att inte genomföras på grund
av svårigheterna att få kredit. Det är ännu så länge en blygsam
siffra. Det skulle indikera en nedgång på ytterligare 1000
lägenheter utöver de 10000--15000 lägenheter som jag nämnt.
Det är bara 2 % av de aktuella projekten som förefaller bli
stoppade av kreditsvårigheterna.
Samtidigt annonserar man att här finns växande problem. Nu
ställs större krav från kreditinstitutens sida både när det
gäller att ge byggnadskreditiv och framför allt när det gäller
att lyfta av byggnadskreditiv. Många ställer krav på att
lägenheterna skall vara uthyrda innan man är beredd att
fullfölja de åtaganden gentemot kredittagare som man egentligen
har gjort när man startade med byggnadskreditiv. Man är alltså
inte beredd att fullfölja detta med mindre än att byggherrarna
kan visa att lägenheterna faktiskt är uthyrda. På sina håll har
kommunerna också svårigheter när det gäller kommunal borgen. Det
kan vara ett växande problem.
Bankerna har, som Nils Lundgren också sade, naturligtvis ett
stort ansvar för den överhettning som rådde för några år sedan
genom sin ganska okritiska kreditgivning till lokalbyggandet. Nu
är man på väg att slå över lika panikartat åt andra hållet när
det gäller det mera seriösa bostadsbyggandet. Här kan man
förutse svårigheter framöver.
Sammantaget skulle detta för 1992 kunna innebära att
igångsättningen under 1992 skulle stanna vid 40000 lägenheter.
Den nuvarande nivån, som motsvarar en årsproduktion på 50000
lägenheter, kommer alltså att kraftigt sjunka mot slutet av det
här året.
Utvecklingen under 1993 kommer att vara mycket kraftigt
beroende av vilka villkor som kommer att gälla för de projekt
som skall starta under 1993. Där har regeringen aviserat att nya
villkor skall träda i kraft den 1 januari 1993. Vi har också
uppfattat att intentionerna är väldigt bestämda att hålla detta
datum så att villkoren kan presenteras under våren i år. Där
vill jag säga att en av fördelarna med det tidigare
räntelånesystemet var att man kunde erbjuda relativt låga
boendekostnader i nyproducerade bostäder. Därmed skulle den
kraftiga neddragning av bostadssubventionerna som jag nämnde
inte slå mot möjligheterna att nyproducera bostäder. Väljer man
att kraftigt dra ner bostadssubventionerna, utan att ha någon
omfördelning över tiden av kostnaderna, kan det komma att slå
mycket hårt mot nyproduktionen. Det skulle kunna innebära att
den beräknade nivån 40000 lägenheter 1992 mycket kraftigt kan
komma att sänkas 1993. Det är svårt att förutspå hur kraftigt
förrän vi har fått korten på bordet vad gäller villkoren för
bostadsbyggandet 1993.
Detsamma gäller ombyggnadsverksamheten. Den har redan höjts
till en relativt hög nivå; från att 1990--1991 ha legat på en
nivå motsvarande 18000--20000 lägenheter är den uppe i en
volym som svarar mot 35000 lägenheter och är på väg uppåt, när
alla de projekt skall startas som det har beslutats om under
december förra året. Vi skulle kunna räkna med att det mot
slutet av det här året skulle vara uppe i en volym som motsvarar
i varje fall 40000 lägenheter på årsbasis. Även den fortsatta
ombyggnadsverksamheten kommer att vara starkt beroende av de
villkor som skall lämnas för de projekt som skall starta under
1993. Även där kan vi riskera att få en kraftig nedgång. Skulle
nedgången 1993 innebära en halvering -- det kan bli mer än så --
av den produktionsvolym som gäller i dag, skulle det alltså
innebära en ökad arbetslöshet inom den direkta
byggnadsarbetarkåren med en minskad sysselsättning med 30000
arbetstillfällen och totalt inom hela sektorn med 100000
sysselsättningstillfällen från dagsläget till 1993.
Behöver det byggas några bostäder framöver? Självklart är
efterfrågan på bostäder kopplad till priset på bostäder. Men låt
oss bara försöka räkna på vad det behövs för bostadsbyggande om
det kommer att vara samma anspråk som hittills på att få bilda
hushåll. Vi har gjort den beräkningen på boverket och bedömer
att det samlade bostadsbyggandet under 90-talet innebär ett
lägenhetstillskott på ungefär 400 000 lägenheter. Då har vi
tagit hänsyn till de åldersförändringar som sker i befolkningen,
med den kraftiga tillväxten i de allra äldsta åldersgrupperna,
där ju hushållsstorlekarna också är mindre; enpersonshushållen
är den vanliga hushållsstorleken. Vi har tagit hänsyn till en
invandring på ungefär samma nivå som för närvarande, vilket ju i
stort sett är en invandring genom de flyktingar som vi tar emot
i landet. Vi har inte räknat med någon fortsatt minskning av
hushållsstorlekarna i de olika åldersgrupperna. Under hela
efterkrigstiden har vi ju haft en ständigt minskad
hushållsstorlek när det gäller olika åldersgrupper som har
bidragit till bostadsefterfrågan. Men om vi fryser de siffrorna
på 1990 års nivå får vi alltså ändå ett behov av bostäder under
90-talet på runt 400 000. Vi har år 1990 enligt folk- och
bostadsräkningen 400 000 personer -- eller ungdomar, om ni så
vill -- över 18 år som bor hemma hos föräldrarna. Det finns en
fortsatt vilja att bilda hushåll i Sverige.
Två av åren på 90-talet har ju redan förlöpt, men om vi skall
kunna tillfredsställa de behov som uppkommer genom viljan att
bilda hushåll behöver tillskottet av nya bostäder ligga på en
nivå av 35 000 lägenheter om året.
Ombyggnadsverksamheten behöver ligga på minst den nivå som vi
har för närvarande -- jag bedömer att den behöver ligga på
ungefär 40 000 lägenheter om året. Det är inte så konstigt, om
ni tänker efter. Vi har ca 4 miljoner bostäder. Om 40 000 byggs
om varje år så rör det sig om 100 års livslängd innan man
behöver satsa på ombyggnad av bostaden.
Den risk som vi nu står inför är att sänkningen är större än
den nödvändiga anpassning till den lägre volym som anges i de
siffror jag redovisat. Vi kan komma att vara tillbaka i samma
situation som vi var i 1985, då vi fick köpa tillbaka resurserna
för byggverksamheten till höga kostnader för att kunna genomföra
det byggande som var nödvändigt.
Agne Hansson (c): Då hemställer jag om korta frågor och
korta svar.
Oskar Lindkvist (s): Du säger att det torde bli lagom med
ungefär 35000 lägenheter i nyproduktionen och ett visst antal
lägenheter i ombyggnadsverksamheten. Vill du berätta litet grand
om hur boverket kommer fram till den prognosticeringen?
Gösta Blücher: Vi har studerat åldersförändringarna för
att se vad dessa indikerar för efterfrågan. Jag vill särskilt
betona efterfrågan av bostäder för de allra äldsta.
Åldersgruppen över 80 år, som för närvarande är ungefär 400 000
personer, kommer att tillväxa med 100 000 under 90-talet och
vara en halv miljon år 2000. Vi bedömer att för den
åldersgruppen behöver ca 100 000 särskilt anpassade bostäder
produceras under 90-talet. Är vi inte beredda att genomföra den
bostadsproduktionen måste vi alltså acceptera att de här
åldringarna får bo under sämre förhållanden än vad man gör i
dag.
Vi har också studerat förändringarna när det gäller
barnfamiljerna. Som bekant har vi i Sverige i dag en rätt hög
nativitet -- bland de högsta i Europa -- vilket innebär att det
också finns en ökad efterfrågan på bostäder lämpliga för
barnfamiljer.
Vi har studerat invandringen. Möjligen är vi ängsliga för att
vi har underskattat behovet av nya bostäder för de invandrare
som vi har att vänta under 90-talet. Vi har i stort sett utgått
från den nivå på invandringen som vi hade 1990.
Vidare har vi studerat avgången av bostäder, som vi för
90-talet beräknar ligga på ungefär 100 000 lägenheter.
Jag vill betona att de siffror vi kommer fram till är baserade
på att viljan att bilda nya hushåll kommer att kunna vara i
stort sett den som den har varit tidigare. Ökar priset på
bostäder mycket kraftigt kommer naturligtvis viljan att bilda
nya hushåll inte att kunna förverkligas. Men om vi skulle pressa
ner volymen av tillskott av lägenheter under 35 000 om året
måste vi acceptera inte bara att vi fryser hushållskvoterna vid
vad de var 1990 utan att vi t.o.m. måste öka hushållskvoterna,
dvs. att man inte bara får avstå från att bilda de hushåll man
skulle vilja bilda, utan också att en del av de hushåll som i
dag lever åtskilda får på nytt flytta samman. Det är alltså en
ganska kraftig förändring av det kulturmönster som vi har vant
oss vid, om man skall få de effekterna på bostadsefterfrågan.
Agne Hansson (c): Jag hoppas att du kan anteckna litet, så
tar vi tre frågare i taget.
Charlotte Cederschiöld (m): Du säger att det finns samma
anspråk på att bilda hushåll. Jag frågar mig då om det är
riktigt, inte minst mot bakgrund av vad Nils Lundgren sade
tidigare. Jag frågar också: Vad har du räknat med för
packningsgrad, eftersom Nils Lundgren framförde att vi bl.a. på
grund av priset sannolikt kommer att ha en lägre kvadratmeteryta
per person? Hur har du då vägt in det här? Om man skall bedöma
efterfrågan måste man ju faktiskt räkna in, som du säger, både
önskan och drömmen om bättre och större bostad men också
prissituationen, betalningsviljan och betalningsförmågan, alltså
prisaspekten. Annars blir siffrorna irrelevanta.
Då undrar jag: Har du några beräkningar, där du de facto vägt
in de här bedömningarna?
Ulf Lönnqvist (s): I finansplanen säger regeringen att man
räknar med att bostadsproduktionen sjunker som en följd av en
allmän osäkerhet om hur stödet till bostadsproduktionen skall
utformas. Till det kommer att regering och riksdag har fattat
beslut om att investeringsbidraget dras ner mycket kraftigt och
att ombyggnadsverksamheten blir dyrare genom de beslut som
riksdagen tog strax före jul på förslag av regeringen.
Min fråga till Gösta Blücher är närmast: Vad är din bedömning
av den nedgång av bostadsbyggandet som blir en följd av de här
åtgärderna? De siffror du visar upp och som avser nuvarande
produktion grundade sig beslutsmässigt på andra förhållanden än
de som gäller i dag.
Knut Billing (m): Två frågor: Nils Lundgren talade om ett
intervall på mellan 8000 och 11000 per kvadratmeter för
produktionskostnaderna, där det har varit väldigt vanligt med
11000 i Stockholmsområdet och på andra ställen. Upplever du i
dag att produktionskostnaderna har sjunkit jämfört med hur de
låg för ett år sedan, och hur mycket har de i så fall sjunkit?
Den andra frågan gäller en sak som du och jag har talat om i
andra sammanhang, nämligen problemet att en lång rad byggare i
Sverige anmäler till oss politiker att de har stora problem med
att få sina ärenden genom länsbostadsnämnderna på grund av ert
ännu icke fullgångna datasystem. När löser ni detta, och kan du
garantera att ni klarar av att se till att vi inte av
administrativa skäl får en minskad igångsättning av nya
bostäder?
Agne Hansson (c): Jag hoppas att Gösta Blücher kan svara
relativt kort, för jag har många frågare kvar.
Gösta Blücher: Jag vill inte alls motsäga Charlotte
Cederschiöld. Självfallet har priset den allra största betydelse
för hur efterfrågan kommer att utvecklas. När vi studerat det
här med priskänsligheten har vi sagt att 1 % ökning av
boendeutgiften skulle motsvara ett bortfall i efterfrågan på
ungefär 0,2 % -- dvs. 10 % höjning, 2 % nedgång.
Vi gjorde också den operationen att vi räknade på vad den
inbesparing på 3,4 miljarder, som regeringen har lagt fram
förslag om i budgetpropositionen, skulle kunna innebära för
bostadsefterfrågan. Det skulle som en engångseffekt, som vi ser
det, minska bostadsefterfrågan med runt 20 000 lägenheter. Det
är detta som är min poäng så att säga, att ett kraftigt ökat
pris naturligtvis kommer att leda till en nedgång i efterfrågan
på bostäder och därmed kunna innebära att nivån för 1992 på
40000 lägenheter kommer att sjunka mycket kraftigt. Men vad
jag också vill betona är att detta även innebär ett brott i det
mönster för hushållsbildning som vi hittills har haft i Sverige.
Man måste i så fall med öppna ögon se att den vilja att bilda
hushåll som har varit rådande inte kommer att kunna förverkligas
och tillgodoses, beroende på priset på bostäder.
Bild 14
Jag har en bild som visar antalet tomma lägenheter för
närvarande. Ni ser utvecklingen från januari 1991 till januari
1992. Vi skattar nu antalet tomma lägenheter till 26000. Det
är naturligtvis i stor utsträckning fråga om en priseffekt. Till
skillnad från situationen i mitten på 80-talet, då vi till
övervägande del hade de tomma lägenheterna i de stora
miljonprogramsområdena, ligger de tomma lägenheterna i dag dels
på orter med en vikande befolkning och därmed en vikande
efterfrågan på bostäder, dels i nyproducerade bostäder som är
för dyra för att man skall anse sig ha råd med dem. Men det kan
också vara anledning att komma ihåg, när man ser den här bilden,
att 1985 hade vi 40000 tomma lägenheter, 1987 var de borta.
Naturligtvis är det alltså fråga om hur konjunkturerna kommer
att utvecklas. Stiger priset på bostäder mycket snabbare än
betalningsförmågan, då kan vi räkna med en kraftig nedgång för
bostadsbyggandet.
Till Ulf Lönnqvist vill jag i fråga om investeringsbidragets
effekter säga, att den här skattningen på 40 000 bostäder som vi
gör för 1992 givetvis baserar sig på kunskaper om de
förändringar som skett. De som vi har talat med har redan rymt
in detta i sin bedömning av effekten. Jag kan inte underlåta att
upprepa det jag har sagt tidigare, att jag tyckte att det var en
egendomlig åtgärd att ta pengar från investeringsbidraget till
bostäder för att kunna ge dessa åt Göte Bernhardsson att
investera i annat byggande.
Till Knut Billing: Kostnaderna sjunker nu inte bara realt,
utan de sjunker också nominellt. Vi har faktiskt med oss här i
dag ett nyhetsbrev som visar den aktuella kostnadsutvecklingen,
och jag har t.o.m. en overhead. Där kan man se att från fjärde
kvartalet 1990 till fjärde kvartalet 1991 har kostnaderna
sjunkit också nominellt med ungefär 1,5 %. Den största
sänkningen ligger efter tredje kvartalet 1991, och realt hade
kostnaderna börjat sjunka redan i början av 1991 -- nu sjunker
de som sagt också nominellt. Det innebär naturligtvis en
påtaglig lättnad när det gäller framtiden; det skall man vara
klar över. Om vi skulle kunna tänka oss att vi fick en
10-procentig sänkning av byggkostnaderna realt sett, vilket inte
förefaller orimligt, skulle det givetvis bidra till att
efterfrågan inte sjunker lika dramatiskt som jag i övrigt här
har skisserat, för byggkostnadsutvecklingen har stor betydelse i
sammanhanget.
Sedan frågar Knut Billing också om länsbostadsnämnderna hinner
med behandlingen av ärendena. Ja, länsbostadsnämnderna hinner
med. Jag tror att jag ganska tydligt gav uttryck för det när jag
redovisade det beslutsfattande som genomfördes under december
månad förra året. Jag skall erkänna att jag naturligtvis har
varit litet fundersam: Är det rätt att driva på
länsbostadsnämnderna att de skall fatta beslut, så att ärendena
blir handlagda enligt regler som skall ändras efter vad regering
och riksdag bestämt? Man kan ju tänka sig att regering och
riksdag tycker att man ändrar reglerna därför att de nya
reglerna är bättre än de gamla. Men jag har nog ändå tolkat
saken så mot bakgrund av vad våra kunder ute på fältet tycker,
att det är rätt av oss att försöka skynda på beslutfattandet i
länsbostadsnämnderna, innan de nya reglerna träder i kraft. Vi
gjorde det vid förra årsskiftet, och vi tänker klara av samma
sak före den 1 april, då också en förändring som innebär en
lägre nivå inom nyproduktionen kommer att vara rådande.
Agne Hansson (c): Då går vi vidare med flera frågor.
Harry Staaf (kds): Det gäller de stora lägenheterna, som
jag tänkte fråga om.
Lundgren hade uppfattningen att man kunde ha ganska stor
lägenhetsreserv. Jag skulle vilja fråga vad Blücher har för
uppfattning om lägenhetsreservens storlek för framtiden. Hur är
kösituationen ute i kommunerna? Har den förändrats något och
kommer det att bli en förändrad storleksefterfrågan när det
gäller bostäder i framtiden eller kommer det att vara ungefär
som nu?
Britta Sundin (s): Vi fick av Nils Lundgren en lektion i
marknadsekonomiskt tänkande, utan att det togs hänsyn till de
sociala aspekterna i problematiken. Vilka sociala konsekvenser
kan det bli om man har det här strikt marknadsekonomiska
synsättet?
Karin Pilsäter (fp): Du redogjorde för att 40 000
lägenheter per år behöver byggas om. Gäller den beräkningen
sådana lägenheter som är mer än 100 år eller är det en mer
reducerad beräkning? Jag tänker exempelvis på det stora
miljonprogrammet, där det för väldigt många bostäder samtidigt
kan uppkomma behov av ombyggnad. Räknas det på antalet treor och
fyror som finns i dag, medan hushållsstrukturen snarare kräver
ettor och tvåor? Är det den typen av beräkning eller är det mer
en statistisk bedömning?
Jag skulle också vilja fråga i vilken utsträckning ni har
tittat på de olika regionernas behov av nyproduktion och hur det
behovet skiljer sig från område till område.
Gösta Blücher: När det gäller kösituationen är faktiskt
läget det att köerna ute i kommunerna inte har minskat utan
snarast ökat, trots att vi kan redovisa det här antalet tomma
lägenheter. Det ser vi som ett uttryck för att man inte är
beredd att ta de lägenheter som står tomma, därför att de ligger
fel eller är för dyra och alltså får stå kvar i kön. Det
illustrerar väl i och för sig det som vi har sagt tidigare, att
köerna inte är någon säker mätare på den faktiska efterfrågan.
Vad som kan vara en rimlig lägenhetsreserv vill jag inte åta
mig att bedöma. Jag tycker det är en riktig slutsats att det
behövs möjligheter till en lägenhetsreserv -- att det skall
kunna finnas sådana villkor att byggherrarna,
fastighetsförvaltarna, kan hålla sig med en lägenhetsreserv.
Men jag vill betona att en lägenhetsreserv också rymmer annat
än de här direkt tomma lägenheterna. Vi har ju ständigt en
omflyttning på gång i bostadsbeståndet, som innebär att det
antal lägenheter som i varje ögonblick står tomma är väsentligt
mycket större än vad som redovisas. Vi har räknat ut att om vi
kunde halvera tiden för att byta lägenheter genom effektivare
informationskanaler för bostadsmarknaden skulle man i ett slag
kunna minska bostadsbyggnadsbehovet med 23 000 lägenheter, som
alltså skulle slippa stå tomma.
Beträffande storleken tror jag att det finns anledning att
räkna med att ett ökat pris kommer att innebära att man
efterfrågar mindre lägenheter framöver. Det är självklart att
detta också innebär att den som nu måhända funderar på att byta
till en större lägenhet avstår. Jag vill fortfarande betona att
den bedömning av bostadsbyggnadsbehovet som vi har gjort mera
hänför sig till hushållsbildningen. Här tror jag det är ett
större steg att ta när det gäller överväganden om priset än när
det är fråga om att man skall avstå från att bilda ett nytt eget
hushåll.
När det gäller de sociala konsekvenserna, Britta Sundin, vågar
jag väl inte spekulera alltför mycket. Men jag vill peka på en
omständighet som jag redan har lyft fram och som jag tycker inte
får tappas bort i diskussionen, och det gäller det behov av
bostäder som finns för de riktigt gamla -- bostäder som är
särskilt anpassade för dessa. De siffror jag har nämnt innebär
ju faktiskt att var fjärde bostad som nyproduceras behöver vara
anpassad för den allra äldsta åldersgruppen. Skulle
nyproduktionen allmänt sett gå ner finns det ändå anledning att
fundera över om inte dessa lägenheter skall garanteras att bli
efterfrågade.
Då det gäller nivån på ombyggnaden har vi nog gjort litet
seriösare beräkningar än den matematikoperation som jag
redovisade. Men jag tyckte att den gav en pedagogisk bild av att
nivån som sådan kan vara motiverad. Vi går in i ett läge där den
stora bostadskvot som är producerad under 50- och 60-talen
börjar komma upp i den ålder då det kan vara rimligt att sätta
in åtgärder av ombyggnadskaraktär, och därför kan man nog räkna
med att den här nivån är väl motiverad också framöver.
Vi har naturligtvis även studerat situationen i olika
regioner, och det är väl alldeles klart att vi nu, med det stora
-- kanske t.o.m. för stora -- bostadsbyggandet under slutet av
80-talet och de första åren på 90-talet, har balans på
bostadsmarknaden på många ställen runt om i landet. Det är
egentligen i storstadsområdena plus några till som man
fortfarande rapporterar underskott på bostäder.
Agne Hansson (c): Nu har jag fem frågare kvar. Jag
föreslår att vi sedan sätter streck.
Bertil Danielsson (m): Vi har ju fått bekräftat att
kostnaderna för att bygga lägenheter sjunker per kvadratmeter
räknat. Min fråga är då: Får man samtidigt en utveckling som
innebär att det byggs mindre lägenheter? Man aktar sig mera, för
vi har en avreglering som betyder flexibla lösningar, så att
varje lägenhet i sig blir mindre, vilket givetvis kan leda till
att kostnaderna per kvadratmeter blir något högre. Kan den här
effekten adderas till lägre kvadratmeterkostnader, så att vi får
en dubbel effekt?
Richard Ulfvengren (nyd): Kan Gösta Blücher säga någonting
om antalet ensamhushåll? Det figurerar olika siffror. Nils
Lundgren nämnde att om priset går upp 10% skulle efterfrågan
gå ner 10%. Jag tyckte att Gösta Blücher nämnde andra siffror.
Håller du med Nils Lundgren?
Lars Stjernkvist (s): Vi har redan varit inne på det som
jag vill ta upp.
Att vi bor bra och rymligt är i och för sig inte någon tröst
för dem som inte bor bra och rymligt. Kan Gösta Blücher ange hur
många det är som faktiskt bor i lägenheter som vi nu betraktar
som mindre bra -- där det finns ett behov av en förbättrad
boendemiljö, där det finns eftersatt underhåll?
Erling Bager (fp): Jag vill ta upp en boendeförändring som
gäller de äldre -- en viktig boendegrupp. ÄDEL-reformen innebär
ju att gruppbostäder för dementa skall kunna byggas med statliga
bostadslån. Min fråga nr 1 är: Har boverket märkt intresse från
kommunerna för detta? Och min fråga nr 2: Hur informerar
boverket om att den här möjligheten kommer att föreligga?
Knut Billing (m): Bara en följdfråga när det gäller det
jag sade om länsbostadsnämnderna.
Ni säger att ni gör allt för kunden när ni inför förändringar,
och jag utgår från att det är det normala arbetssättet. Men jag
har alltså fått information om att det finns ett flertal
länsbostadsnämnder där det ligger 500--600 ärenden i kö och att
man inte får besked. Det är allvarligt om den administrativa
processen försenar projekten, inte minst för dem som skall bo i
kåkarna.
Gösta Blücher: Bertil Danielsson frågar om man bygger
mindre lägenheter. Vi har ännu inte, vilket jag nyss fick
bekräftat, kunnat mäta att man gått ned i lägenhetsstorlekar.
Men det finns all anledning att räkna med det, och en sådan
utveckling behöver ju inte stoppas. Vi har också en klar
sänkning av hushållsstorlekarna, som vi påpekat. Jag kan också
se att en fortsatt minskad detaljreglering av bostadsbyggandet,
som vi själva är på väg att ta initiativ till, framför allt kan
få betydelse när det gäller utvecklingen i fråga om
smålägenheterna. Det kan naturligtvis bidra till att hålla uppe
bostadsbyggnadsvolymen, även om priset per kvadratmeter stiger
då lägenheten blir mindre.
Ulfvengren frågade om antalet ensamhushåll. Jag får just
information om att antalet är 1,6 miljoner -- det är 40 %
ensamhushåll i Sverige för närvarande, och åldersförändringarna
är sådana att vi räknar med att den siffran stiger.
Hur stark priskänsligheten är kan man naturligtvis fundera
över. Vi har försökt att göra en bedömning med utgångspunkt från
en koppling till framför allt andra länder än Sverige och som
därför kan vara litet svår att översätta. Då kom vi fram till
att priselasticiteten borde vara den som jag nämnde, alltså 1 %
prisökning och 0,2 % minskning av efterfrågan. Det är möjligt
att Nils Lundgren har annat material att bygga på, men detta är
de slutsatser vi dragit av de utredningar vi har kunnat ta del
av.
Lars Stjernkvist ställde en fråga om trångboddheten. Svenska
folket bor faktiskt rymligt och modernt. Det finns naturligtvis
fortfarande trångbodda hushåll, men de är mycket få. De flesta
människor i Sverige bor således i moderna bostäder. Det finns
inte på den grunden anledning till en omfattande nyproduktion av
bostäder. Däremot finns det anledning till en viss
ombyggnadsverksamhet, inte för att göra omoderna bostäder
moderna, utan främst för att upprätthålla en bra
underhållsstandard i boendet. Jag vill än en gång betona att de
bedömningar vi har gjort av bostadsbyggandet inte baseras på att
vi skulle bo trångt eller dåligt, utan de hänför sig till
hushållstillväxten.
Erling Bagers fråga gällde äldreboendet. Vi har varit ute och
informerat mycket om äldreboendet. Vi har dock kunnat konstatera
att vi hittills i stor utsträckning enbart har nått den sociala
sektorn. Vi har inte i tillräcklig grad nått byggnadsnämnderna
och kanske inte heller byggherrarna när det gäller information
om villkoren för äldreboende.
Jag deltog för en tid sedan i en överläggning med
socialminister Bengt Westerberg. Jag utlovade då att vi kommer
att ta initiativ till en informationsverksamhet som skall vända
sig speciellt till byggsidan, för att man skall bli medveten om
vilka villkor som gäller, vilka behov som föreligger samt vilka
krav det finns anledning att ställa på bostäder för äldre för
att de skall vara bra.
Knut Billing har möjligen fått intrycket att introduktionen av
de nya villkoren för handläggning av ärenden med bostadsstöd på
länsbostadsnämnderna har försvårat handläggningen. Det är klart
att själva övergången har varit påfrestande för nämnderna. Jag
visade också vilken kraftfull insats man gjorde på
länsbostadsnämnderna för att klara av ombyggnadsärendena under
december månad. Detta har bidragit till en viss kö, men denna
kommer att betas av. Byråkratin kommer inte att vara ett hinder
när det gäller att hålla bostadsbyggnadet uppe.
Åke Wänman, Byggnadsarbetareförbundet: Om vi skall kunna
göra riktiga bedömningar inför framtiden tror jag att det är
nödvändigt att vi tittar litet på historien. Jag vill erinra om
att i samband med den förra lågkonjunkturen i början av
1980-talet sade domedagsprofeter att Sverige var färdigbyggt.
T.o.m. chefen för Sveriges största byggbolag sade att man skulle
flytta entreprenadverksamheten utomlands, eftersom Sverige är
färdigbyggt. Detta sade han år 1984. Ett år senare kom den
största byggboomen i Sveriges historia.
I dag har vi också domedagsprofeter. Det är andra namn, men
det är samma budskap -- Sverige är färdigbyggt.
Jag vill också erinra om att vi i den förra lågkonjunkturen
fick mycket klara direktiv om att Byggnadsarbetareförbundet
skulle se till att få bort de 10 000 byggnadsarbetare som är för
många. Under högkonjunkturen ökade antalet yrkesverksamma
medlemmar i vårt förbund med 15 000. Det är således den delen
som är de övertaliga i kåren. Jag vill också påpeka att dessa
15000 har sugits in från andra branscher och i stort sett
saknar yrkesutbildning inom byggbranschen. De kommer aldrig att
kunna komma tillbaka till byggbranschen.
I dag går nästan 20 000 byggnadsarbetare arbetslösa. Alla
prognoser talar för att minst 30 000 av våra medlemmar kommer
att vara arbetslösa vid en senare tidpunkt. Därav kan man dra
slutsatsen, om vi skall göra några långsiktiga bedömningar, att
vi kommer att ha 15 000 byggnadsarbetare för litet när nästa
högkonjunktur kommer.
Det har talats om tidigareläggningar av infrastrukturprojekt.
Men det finns all anledning att syna denna lista med projekt som
kan tidigareläggas. Det finns faktiskt förslag på
tidigareläggningar av infrastrukturprojekt, där man
ännu inte har gjort geotekniska undersökningar. I många fall är
frågan om huvudmannaskapet olöst. Objekten är inte heller
projekterade.
Om man inte gör någonting, blir det ingen tidigareläggning.
Dessa projekt kommer då att köras i gång under nästa
högkonjunktur, som alla bedömare siar kommer att inträffa
1994/1995. Därför menar jag att man skall ge de arbetslösa
arkitekterna och konstruktörerna i uppgift att göra en
snabbprojektering, så att det verkligen blir en
tidigareläggning. Vi har ju hört att det inte saknas pengar.
Man kanske skall rätta Nils Lundgren på en punkt, även om han
har lämnat rummet. Han påstod att det inte finns några
arkitekter som jobbar med infrastrukturfrågor. Det finns
faktiskt en grupp som heter infrastrukturarkitekter. Det finns
således möjligheter att snabbprojektera för att komma i gång.
När det gäller bostadsbyggandet ser vi nu de politiska
förändringarna med avreglering. Det blir tillgång och
efterfrågan. Vi vet alla att i en lågkonjunktur upphör
rörligheten i mycket stor utsträckning. Boverkets prognoser för
nyproduktionen under 1992 och 1993 är alltför optimistiska. De
största byggherrarna i landet, HSB och Riksbyggen, gör helt
andra bedömningar av hur mycket som kommer att byggas under de
här två åren. Deras bedömningar ligger på en väsentligt lägre
nivå. Detta betyder att när vi kommer in i nästa högkonjunktur
kommer efterfrågan på bostäder att öka mycket markant. Då kommer
bostadsbristen tillbaka, eftersom vi har byggt för litet under
lågkonjunkturen.
ROT-verksamheten lär inte få del av några stimulansåtgärder.
Vi har nedslitna byggnader, t.ex. skolor och offentliga lokaler.
Vi har ett gammalt bostadsbestånd som ännu inte är genomgånget i
sin helhet. Vi har ett va-nät som måste rustas upp. Om vi
skjuter det här på kommande generationer, uppstår en
nationalekonomisk förlust av stora mått. Alla som arbetar i den
här branschen vet att om man inte tillgodoser underhållet,
kommer man förr eller senare helt enkelt att få riva ned och
bygga nytt. Det kommer att ske med va-nätet och med skolor och
andra byggnader som nu är nedslitna. Varför inte sätta in
stimulansåtgärder under lågkonjunkturen för att göra det som
behöver göras?
Jag skall göra en liten internationell utvikning. Vi kommer
att ha en utvecklingspotential i länderna runt omkring oss. Det
gäller t.ex. de baltiska staterna, Tyskland, Polen och Ryssland.
Det måste göras investeringar i t.ex. de baltiska staterna.
Det måste ske inom de närmaste åren, annars går de undergången
till mötes. Det första de kommer att behöva är en upprustning av
infrastrukturen. I ett senare skede krävs investeringar för att
bygga upp en industri, förbättra bostadsbeståndet, osv. En sådan
kompetens finns inte i dessa länder. Svenska entreprenörer och
kanske också svensk byggarbetskraft som har denna kompetens
kommer i stor utsträckning att vara med och konkurrera om de
projekt som gäller investeringar i dessa länder. När kommer
detta att bli aktuellt? Det finns mycket som talar för att det
blir under nästa högkonjunktur.
Hur gör vi arbetslösheten meningsfull? Oftast när vi talar om
arbetslösheten, talar vi om människor i siffror som om det
gällde matematik. Men det gäller faktiskt människor av kött och
blod. Om massarbetslösheten fortsätter kommer vi att få se en
social utslagning. Vad händer när arbetsmarknadsfonderna är
tömda, om regeringen inte är beredd att fylla på dem? Jo, då får
kommunerna ta det sociala ansvaret. Människorna kommer att slås
ut socialt. Jag tänker inte bara på våra medlemmar, utan på de
tjänstemän som har blivit arbetslösa -- arkitekter,
konstruktörer, arbetsledare osv. -- och som inte är mentalt
förberedda på den situationen.
Varför kan vi inte använda arbetslösheten till att höja
kompetensen i byggbranschen? Svensk byggindustri kommer i
framtiden att i större utsträckning än i dag vara beroende av
att konkurrera på den internationella marknaden. Vi måste då ha
en hög kompetens. Varför inte använda denna period då
arbetslöshet råder till att anordna utbildning inom komvux eller
i AMU:s regi som skulle höja den teoretiska kompetensen hos
byggnadsarbetare, arkitekter, konstruktörer m.fl.? Ge
byggnadsarbetarna en språkutbildning så att de blir användbara
på den internationella marknaden. Ge byggnadsarbetare,
arkitekter, arbetsledare m.fl. en kvalificerad utbildning i
planeringsteknik, logistik osv. En sådan utbildning kunde vara
gemensam för alla arbetslösa grupper i samhället.
Avslutningsvis vill jag säga att Sverige inte är färdigbyggt.
Den 18 januari demonstrerade 25 000 byggnadsarbetare tillsammans
med 7 000--8 000 från andra grupper inom byggbranschen för att
de vill ha arbete. Samtliga landshövdingar är tillskrivna eller
uppvaktade med projektlistor. Jag har här en lunta med
projektlistor från nio län, som omfattar projekt som skulle
kunna startas under år 1992/1993.
Agne Hansson (c): Hur ser arbetslöshetstalen ut och hur
utvecklar de sig nu? Vilken bedömer ni i Byggnads att
normalnivån på sysselsättningen inom byggandet är? Den frågan
har varit uppe här vid flera tillfällen. Hur snabbt bedömer ni
att arbetsmarknadsfonderna kommer att ta slut? Det är några
viktiga statistikfrågor i det här sammanhanget.
Johnny Ahlqvist (s): Vi har i Sverige ett tekniskt
avancerat byggande. Vi har en bra utbildning för de elever och
de människor som befinner sig i byggbranschen. Vad sker under
denna nedgång med de gymnasieelever som måste ha en
praktikplats för att kunna få en utbildning? Hur bedömer ni att
yrkeskompetensen kommer att bli på sikt i kåren om det blir en
nedgång i branschen? Jag ställer frågorna både till Åke Wänman
och till nästa föredragande.
Elver Jonsson (fp): Du nämnde att ROT-verksamheten inte är
föremål för stimulansåtgärder. Hur är det med den stimulans som
man möjligen skulle kunna hämta in i en förmånlig upphandling,
där det talas om 20--30 % lägre priser? Är den stimulansen
verkningsfull?
Av hävd har byggnadsarbetarna pendlat mycket, inte minst när
det har rått byggboom. Det har främst varit fråga om dags- och
veckopendlare. Kommer nedgången att förändra pendlandet? Har de
nya traktamentsbestämmelserna spelat någon roll för huruvida man
pendlar eller inte?
Åke Wänman: Vi har, Agne Hansson, fått prognoser för hur
snabbt arbetsmarknadsfonden kommer att tömmas. Nuvarande
prognoser säger att den kommer att vara tom före årsskiftet. Det
kan gå ännu snabbare om arbetslösheten fortsätter att öka.
I början av december gjorde vi en prognos över arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna. Vår prognos kommer att stämma ganska
väl fram till maj månad, därefter vet vi inte. I maj månad
kommer vi, om inga åtgärder vidtas, att vara uppe i 30 000
arbetslösa. I dag har vi 20 000 arbetslösa. Det här går
kolossalt snabbt. Takten i januari var ungefär 500 nya
arbetslösa per vecka. Den här utvecklingen kommer att fortsätta.
Det är vår förhoppning att den stannar upp, annars är
katastrofen nära.
Om jag förstod Johnny Ahlqvists fråga rätt gällde den vad som
kommer att hända med de ungdomar som går i gymnasieskolan i dag
och som kanske inte får någon utbildningsplats när de slutar
skolan. Det är naturligtvis deprimerande, men det är så på hela
arbetsmarknaden i dag. Oavsett vilket yrke man väljer har man
ingen garanti för att man får ett jobb när man är
färdigutbildad. Johnny vet lika väl som jag vilket arbete vi
lägger ned tillsammans med vår motpart för att kunna placera
alla lärlingar.
Jag tror emellertid inte att det är realistiskt att vidta
drastiska åtgärder och skära ner byggutbildningen. I dag är det
endast en fjärdedel av byggnadsarbetarna som håller ihop fram
till den ordinarie pensionsåldern. Vi har mycket hög avtappning
i den övre delen på grund av förslitningsskador och liknande.
Skär vi för hårt i utbildningen, kommer vi på sikt att få en
helt orealistisk ålderssammansättning av byggnadsarbetarekåren.
Elver Jonsson frågade om priserna på ROT-verksamheten. Om man
använder lågkonjunkturen för att vidta sådana åtgärder blir
priset lägre än under en högkonjunktur.
Byggnadsarbetarna har alltid varit rörliga och pendlat, och de
får acceptera att det är ett rörligt jobb. I en lågkonjunktur
sänks naturligtvis kostnaderna för byggarbetsgivarna eftersom
arbetsgivarna måste se till att verksamheten går ihop.
Arbetsgivaren måste undvika att rekrytera arbetskraft som har
lång resväg för att hålla nere den typen av kostnader.
Det finns i dag ingen undersökning som visar vad som har hänt
under det senaste halvåret. Jag vågar därför inte ha någon
bestämd uppfattning. När lågkonjunkturen började och
arbetslösheten ökade i byggbranschen, märkte vi att de
byggnadsarbetare som jobbade i Stockholm med hemort i Mälardalen
var de första som blev arbetslösa. De åkte hem till sin
hemkommun och hamnade i arbetslöshetskön. Det visar att
pendlandet måste ha minskat.
Lennart Nilsson (s): Min fråga hänger ihop med det som
Johnny Ahlqvist var inne på. Om de ungdomar som går ut gymnasiet
inte får någon praktikplats, innebär det att de helt försvinner
från branschen? Kommer kompetensen därigenom att bli sämre i
framtiden?
Georg Andersson (s): Du var bekymrad över trögheten i
planeringen när det gäller infrastruktursatsningarna. Du visade
även projektkataloger och inventeringar som dina medlemmar har
gjort i ett antal län. Vad finns det för konkreta projekt med
infrastruktursatsningar i dessa kataloger? Du sade att dessa
projekt skulle kunna köras i gång ganska snart under innevarande
år.
Richard Ulfvengren (nyd): Finns det några siffror över
vilka effekter olika projekt skulle få i form av
arbetstillfällen i förhållande till erforderliga investeringar?
Min fråga gäller även multiplikatoreffekter i andra branscher.
Har ni sådana siffror att ni kan göra en lista över de projekt
som skulle vara mest fördelaktiga? Jag riktar mig även till Mats
Siggelin.
Charlotte Cederschiöld (m): Vi är alla ense om att läget
är både allvarligt och bekymmersamt. Hur ser ni på att kåren är
överdimensionerad? Håkan Strömberg, socialdemokrat, sade i går i
kammaren att Byggnadsarbetareförbundet har hävdat att kåren
måste minska. Vi har också hört att Göte Bernhardsson och Nils
Lundgren har hävdat det. Nils Lundgren nämnde siffran 25 %. Är
du av samma åsikt? Eller menar du -- så som man också skulle
kunna uppfatta ditt anförande -- att vi skall bygga på lager?
Skall vi bygga bostäder, som får stå tomma, och reparera med
subventioner av skattemedel, med de effekter det kommer att få
på samhällsekonomin i form av budgetunderskott och höjda räntor?
Är ni nöjda med de regler som säger att den sist anställde får
gå först, dvs. reglerna om tillsvidareanställning? De medför att
ni blir av med de unga i branschen.
Bengt-Ola Ryttar (s): Jag skulle vilja höra Åkes
synpunkter på att man har splittrat upp det gamla
bostadsdepartementet och fördelat ansvaret för dessa frågor på
sju eller t.o.m. åtta olika departement. Kan man över huvud
taget hantera situationen med alla de problem som nu finns? Det
är kanske mot den bakgrunden som diskussionen om en kommission
för att lösa detta har dykt upp. Regeringen borde ha en
organisation som medger att man kan lösa problem av den här
typen.
Kent Olsson (m): Traktamentskostnaderna och andra
kostnader har minskat, och vi har inte längre en byggboom. Vad
skulle en minskning av kostnaderna med 15--20 % kunna ge i ökat
byggande?
Hur mycket beräknar man att de olika normerna som vi har i dag
kostar? Hur mycket tror du egentligen att man skulle kunna
minska byggnadsarbetarekåren? Byggbranschen är en
höglönebransch, och när konjunkturen vänder bör vi således kunna
få över folk till byggbranschen igen.
Åke Wänman: Historiskt har det alltid varit obalans mellan
sysselsättning och utbildning. Ungdomar påverkas att lära sig
ett yrke som de tycker är intressant och inom vilket de vet att
de kan få ett jobb. Byggbranschen har därför kanske varit
intressant under högkonjunkturen, då många ungdomar har valt den
branschen. När de har gått igenom sin utbildning kanske de
lämnar gymnasieskolan då samhället befinner sig i en
lågkonjunktur. Det är en naturlag som det inte går att göra så
mycket åt.
Vi är återigen tillbaka vid frågan, om Sverige är färdigbyggt.
Det kommer alltid att behövas byggnadsarbetare. Jag vågar påstå
-- vilket också är svaret på frågorna om dimensioneringen av
kåren -- att historiskt sett har investeringsvolymen i
byggnadsindustrin varit ungefär 140 miljarder kronor i 1990 års
prisnivå. Under en byggboom skenar det i väg. Det kommer att
vara ungefär så även i framtiden. Svaret på frågan är att vi har
15 000 byggnadsarbetare för mycket. Det är de som tillkom under
byggboomen. De är inte heller utbildade för branschen. De har
rekryterats bakvägen i en bristsituation. De kommer aldrig
tillbaka. Det hela kommer därför att anpassa sig självt.
Om denna djupdykning fortsätter kommer emellertid en stor del
av byggnadsarbetarkåren som vi behöver i framtiden att bli
långvarigt arbetslös, med de konsekvenser detta kan få. Det är
detta jag vill understryka och påpeka.
Georg Anderssons fråga gällde den inventering av projekt som
har gjorts ute i länen. Det rör sig naturligtvis om en mix av
olika typer av projekt. Det finns också inslag av
infrastrukturprojekt för vägar m.m. Det är naturligtvis svårt
att svara på om projekteringen är klar i varje enskilt projekt.
Det måste dock vara en gemensam angelägenhet att se till att det
inte blir så att tidigareläggningar av projekt inte kan
genomföras på grund av att man förbiser projekteringsstadiet och
inte sätter in resurser. Det finns i dag god tillgång av de
yrkeskårer som jobbar med sådana frågor -- arkitekter och
konstruktörer. Det borde därför vara möjligt att skynda på
projekteringen. Många av projekten skulle kunna startas, men det
finns alltid bromsklossar på vägen. Det kan t.ex. gälla att man
inte har löst finansieringsfrågan. Vi måste anstränga oss för
att hjälpas åt med att få bort bromsklossarna så att vi får i
gång ett normalt byggande igen.
Sedan till frågan om överdimensioneringen och om byggande av
bostäder som får stå tomma. Jag pekade på att de prognoser som i
dag finns för nyproduktion av bostäder ligger för högt. Det
kommer inte att byggas i den omfattning som boverket bedömer att
det skall byggas. Lågkonjunkturen bör utnyttjas till en
upprustning av bostäder, skolor, offentliga lokaler osv.
Investeringskostnaderna blir då lägre, vi får bort en del av
arbetslösheten och staten behöver inte betala ut ersättning från
arbetslöshetskassan. Detta bör också göras för att undvika att
vi får en ny byggboom i mitten av 90-talet när alla de angelägna
åtgärderna skall vidtas samtidigt. Då ökar byggkostnaderna, vi
får en överhettning och det blir brist på byggnadsarbetare. Vi
får en upprepning av utvecklingen i slutet av 80-talet.
Svaret på frågan om anställningstryggheten är enkelt. Vi har
en anställningsskyddslag som syftar till att ge alla en
anställningstrygghet. I en bristsituation skall vi medverka till
att de grupper som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden
skall ha chans till en tryggare anställning. Den som är äldre
och har längre anställningsstid har därför säkrare
anställningstrygghet. Alternativet skulle vara att överlåta till
arbetsgivaren att bestämma vem som skall gå. Då är vi tillbaka i
det gamla systemet, där de som är minst attraktiva på marknaden
blir utslagna. I den förra lågkonjunkturen, när vi hade det
gamla systemet med objektsanställningar, slogs 3 000
byggnadsarbetare ut. De kom över huvud taget inte tillbaka på
arbetsmarknaden, inte ens i andra branscher. Det var ingen som
efterfrågade dem. De blev utslagna, och samhället fick ta hand
om dem.
När det sedan gäller Bengt-Ola Ryttars fråga om att man
splittrar departementen förstår jag varför man har gjort det.
Det är en följd av att man inte skall bedriva någon
bostadspolitik. Det har ju den här regeringen bestämt sig för
att inte göra. Då kan man ju inte ha något bostadsdepartement
heller. Det är självklart i överensstämmelse med den ideologiska
förklaring man har lämnat. Då sprider man ut de här frågorna på
olika departement i stället. Skall vi i framtiden någon gång
återkomma till en bostadspolitik måste det finnas ett
bostadsdepartement. Dessa frågor följs åt.
Jag har egentligen inte något underlag för att kunna ge en
bild av detta med minskade kostnader beroende på kortare resor
och lägre traktamente. Jag vet inte om Mats Siggelin har ett
bättre grepp om den frågan. Det går inte att precisera i siffror
eller procent, eftersom vi inte har det underlaget. Jag hänvisar
till vad jag sade tidigare.
När det gäller frågan om normerna överlåter jag till Mats
Siggelin att ha synpunkter om hur det påverkar byggandet osv.
Detta med att minska kåren har jag berört i ett antal inlägg.
Jag återupprepar bara att vi är 15000 byggnadsarbetare för
många. Det är alltså sådana som egentligen inte är
byggnadsarbetare därför att de saknar yrkesutbildning.
Mats Siggelin: Byggentreprenörerna är den enskilda
byggindustrins bransch- och arbetsgivarorganisation. Vi har
ungefär 2500 medlemsföretag som har 90000 anställda och
bygger för ungefär 90 miljarder. Jag har två bisittare med mig
från den bistra verkligheten. Det är verkställande direktören i
Siab Jan Jeppsson och den tekniska direktören i Skanska Bert
Lilja. Det är förresten Bert som skall efterträda mig så
småningom.
Byggarna kommer ju alltid in sist, och även i ett tidsschema
som det här kommer vi in sist och skall litet grand ta stötarna
av missar i tidigare planeringar.
Det har sagts mycket här, och det jag kommer att säga är
kanske inte att slå in öppna dörrar, men på något sätt att
upprepa en del. Jag har några bilder med mig som jag tänkte
visa.
Bild 15
Den kurvan har jag egentligen efterlyst hela tiden här
eftersom det är den vi har talat om. Hur har byggandet sett ut
från 1950 och framåt. Detta gäller fast penningvärde. Det är
1990 års penningvärde. Det står tyvärr inte. Det som alla
vittnat om är ju att byggverksamheten gick upp mycket kraftigt
1986. År 1990 hade vi en topp, och nu är vi på väg ner. Vi står
precis i början av den här nerfärden. Vår bedömning är att vi
kommer att hamna här om några år. Den stämmer med vad ganska
många har vittnat om tidigare i dag. I slutet av 1990-talet
kommer vi att vara på ungefär samma nivå som vi var i början av
80-talet och under stora delar av 70-talet. Vi tror att det är
en ganska rimlig nivå, men det är också en ganska kraftig
nedgång. Det är en anpassning på närmare 20%.
Den här kurvan visar det totala byggandet, men det finns
mycket stora skillnader mellan dem som arbetar med ombyggnad,
med ROT-verksamheten som det heter, och dem som arbetar inom
nybyggnadssektorn. De som arbetar inom nybyggnadssektorn har ett
mycket tuffare program framför sig.
Bild 16
Vilka är det nu som arbetar i branschen? Vi är faktiskt
ungefär 600000, när man räknar på det sätt som jag har gjort
här. Det är 10000 arkitekter och konsulter. Arkitekterna är
5000 ungefär, och de räknar med en arbetslöshet på hälften
ganska snart. Det är de som ligger först i spåret. Det de inte
ritar i dag kan vi inte bygga om ett år. Hela den här processen
tar ungefär ett år. De är på något sätt nycklarna som håller det
i gång.
Vi talar om att ungefär 300000 är direkt sysselsatta. Det är
alltså byggnadsarbetare, målare, elektriker, maskinförare,
arbetsledare och tjänstemän. Men dessa 300000 sätter också
snurr på ytterligare 300000. Det är byggmatrialindustrin,
transporter, stat och kommun, bank och finans- och
fastighetsskötsel. Det finns alltså ungefär 600000 personer i
denna sektor. Den här nedgången från den höga nivån 1990 till en
anpassning litet längre fram i tiden kommer att drabba, har vi
räknat ut, ungefär 100000 av dessa 600000. Överslagsmässigt
är det 60000 av de direkt sysselsatta och 40000 av de
indirekt sysselsatta som kommer att drabbas. Dessa siffror är
osäkra. Jag fruktar att de är i underkant. Detta gäller alltså
själva anpassningen till en lägre byggnivå.
Sedan kommer den här extra svackan som vi såg på den bild jag
visade tidigare. Vi bedömer att den skall komma 1993--1994. Den
kommer att innebära att byggföretagen får friställa ytterligare
arbetskraft och maskiner. Man tappar helt enkelt kompetens och
resurser, som många andra har vittnat om i dag. Det är en ganska
trög process att dra ner på det här sättet, eftersom vi har
tillsvidareanställning inom byggbranscen, precis som Åke Wänman
var inne på. När marknaden sedan åter repar sig och efterfrågan
ökar måste företagen på nytt skaffa sig dessa resurser. Det
gäller människor, maskiner och att skaffa sig kompetens. Då är
vi inne i samma cirkus som i slutet av 80-talet, precis som
många har sagt här tidigare. Vi får en överhettad marknad med
kostnadsökningar.
Det är därför vi är angelägna om att anpassningen till den
lägre nivå, som är helt nödvändig, måste ske lugnt och sansat
och under ordnade former. Det finns nämligen ett annat hot mot
byggföretagen och deras anställda. Det har inte kommit fram här
i dag. Det är byggföretagens begynnande dåliga ekonomi.
Vi läser varje dag i tidningarna hur oroligt det är på
fastighetsmarknaden. De flesta av våra byggföretag äger
fastigheter som i dag i många fall är en kvarnsten om halsen och
som hotar att dra ner byggnadsrörelsen i djupet. Här spelar den
höga fastighetsskatten -- 3,5% på kommersiella fastigheter --
en mycket stor roll. När fastighetsskatten i vissa fall, som i
Stockholm, är mellan 600 och 800 kr./m2, vilket motsvarar
nästan 30% av hyran, är det en omöjlig sits att äga
fastigheter. Det handlar inte om att bygga nya kontorsbyggnader,
utan om att rädda de befintliga. Skatten måste sänkas så att det
blir möjligt att äga fastigheter igen. På det sättet kan
byggföretagens ekonomi förbättras och företagen leva vidare. Det
blir mycket tufft i alla fall.
Det är mycket låga anbudspriser ute på marknaden nu. I detta
sammanhang vill jag också hålla med några som tidigare har
klagat över att kreditförsörjningen inte fungerar. Vi har
bekymmer i dag, och vi måste få någon form av kreditgarantier.
Vad föreslår vi nu att vi skall göra åt allt detta?
Bild 17
Det blir väl något av en repetition av vad som sagts här på
förmiddagen. När det gäller fastighetsägandet bör man sänka
fastighetsskatten och se till att man får kreditgarantier så att
det är möjligt att ägna sig åt fastighetsförvaltning igen.
Bostadsbyggandet måste fortsätta och det skall självfallet
vara ett behovsanpassat nybyggande. Det skall ske på orter där
det finns behov och det skall vara de typer av bostäder som
efterfrågas. Här måste vi skingra oklarheterna om
finansieringen. Det finns tyvärr en oklarhet som gör att man
inte riktigt törs sätta pennan på papperet för att börja skissa
på de nya byggnaderna.
Infrastrukturen har ju diskuterats mycket här. Det är tyvärr
ofta fokuserat till de stora glamorösa projekten. Det gäller de
stora broarna och järnvägarna, men de projekten är mycket svåra
att få i gång. Därför måste vi starta upp de många små objekten.
Tyvärr har många av de projekt som finns i stat och kommun inte
finansieringen klar. Därför måste man måhända plocka pengar från
de stora projekten där finansiering finns, men tyvärr har man
inte kommit i gång med detta.
Jag skall tala på ett annat ställe i eftermiddag och då tänkte
jag visa den här bilden som illustrerar en av dessa fina
satsningar, nämligen Sunningesundsbron på vägen mellan
Ljungskile och Torp. Vi ser att upphandling, konsulter,
arbetsplan, utställning, prövning, anbudshandling, anbudsräkning
osv. drar i väg ända fram till någonstans i slutet av 1994. Den
här kurvan som går ner här är precis den svacka som jag hade med
i mitt första diagram. Det betyder att de här stora
arbetskrävande satsningarna inte kommer förrän vi är på väg ur
svackan igen.
Bild 18
Tidigarelägg de stora satsningarna! Det går att projektera och
bygga samtidigt. Vi kommer ihåg Tjörnbron, och ni vet hur man
byggde Globen. Det går att snabba på den här processen.
Jag är talesman för den enskilda byggindustrin och är
naturligtvis mycket mån om att det är en konkurrens på lika
villkor. Jag menar att vi måste få vara med när vägverket och
kommunala gatukontor räknar på jobb. Det skall vara en
konkurrens på lika villkor. Vi ser tyvärr en tendens, och den är
ganska naturlig, att det i dag är den enskilda industrin som får
ta friställningarna i högre grad än de andra.
Det är många som har talat om ROT-verksamheten här. Här gäller
det att öka takten på ombyggnaden av bostäder. Jag gjorde den
här bilden i går innan jag visste om Gösta Blüchers höga
siffror. Men det gäller också att få fram dem till verkliga
reella projekt. Det är vanliga skolor, sjukhus och offentliga
lokaler, gator, vägar, broar, VA osv. Det står på vår önskelista
att man skall starta upp detta. Men det är klart att man inte
kan ge sig på allt detta på en gång. Därför är det viktigt att
vi prioriterar detta att sänka fastighetsskatten på de
kommersiella fastigheterna, skingra oklarheterna om
bostadsfinansieringen och påskynda infrastruktur och
ROT-verksamhet.
Agne Hansson (c): Då är ordet fritt för frågor.
Georg Andersson (s): Jag biter mig fast vid detta med
infrastruktursatsningarna. Det var intressant att få veta att
Sunningesundsbron nu är ett projekt om vilket vi inte har fattat
beslut. Men det belyser ju problemet.
Jag vill ta upp ett påstående som ni gör i en broschyr vi fick
häromdagen. Där säger ni att hittills har endast 800 miljoner av
den extra infrastruktursatsningen betalats ut, vilket är ett
mått på den verkliga aktiviteten, och ytterligare förseningar
förutses. Sedan säger ni att banverket och vägverket har fått i
uppdrag att ompröva utformningen av olika projekt i syfte att
sänka kostnaden med 20 -- 30%. Källor inom regeringskansliet
uppger att den främsta avsikten är att utnyttja byggkrisen för
att pruta.
Ni pekar då på problemet att en del av era företags existens
kommer att äventyras. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar
till dels uppgifterna om att regeringskansliet bett banverket
och vägverket om omprövningar som leder till förseningar, dels
till vilka effekterna av den här hårda kostnadspressen blir på
lång sikt.
Lennart Nilsson (s): Det gläder naturligtvis en
Uddevallabo att du tar upp Sunningeleden. Jag tänkte bara
konkret fråga: Om man nu satte i gång det här på alla fronter,
hur snabbt skulle man kunna tidigarelägga det här jämfört med
den plan som du hade? Hur snabbt skulle det kunna gå?
Knut Billing (m): Jag har hört att flera byggföretag
klagar på att man befarar att en stor del av dessa
infrastrukturinvesteringar inte kommer att komma dem till godo.
Ligger det någonting i den farhågan, dvs. att dessa projekt i
stor utsträckning kommer att gå i egen regi?
Vi hörde nu att byggkostnaderna går ner. Hur långt ner tror du
att vi kommer att komma inom ett år, dvs. hur mycket ytterligare
kan vi pressa er byggare när det gäller att sänka priserna?
Rune Evensson (s): På den prioriteringslista du lade fram
med din sista overheadbild fanns detta med osäkerheten när det
gäller bostadsfinansieringen med. Hur mycket tror du att denna
osäkerhet om finansieringen påverkar igångsättandet av nya
lägenheter?
Sedan vill jag också fråga hur du ser på möjligheterna att ta
hand om alla de lärlingar som kommer ut i år och få in dem i
branschen.
Mats Siggelin: När det gäller regeringskansliryktena
kommer de ur propositionen. Där läser vi att man skall försöka
omförhandla och omarbeta framför allt vissa projekt för att
skaffa sig pengar, jag tror att man där säger 20 à 30%, för
att man skall ha till underhåll. Man kan tro att man har
uppfattningen att det går att pruta 20--30% på samma projekt.
Det finns ju inga möjligheter att det skall gå. Vi reagerar emot
själva omarbetningen, den tar tid. Den kommer att försena det
här ytterligare. Det är därför vi säger att det går att bygga
och projektera hand i hand. Det är ett sätt att snabba på detta.
När det sedan gäller kostnadspressen är det i dag en
fullständig cirkus på anbudsgivningen i byggföretagen. Man har
tyvärr inte hunnit att anpassa kostymen till
sysselsättningsläget, utan man prutar på priserna för att skaffa
sig sysselsättning. Där är vi inne i en mycket farlig dans nu.
En del av de bokslut som strax kommer från företagen visar på
dåliga resultat på fastighetssidan. Nästa år och året därefter
kommer det att visa mycket dåliga entreprenadresultat. Det är
detta vi menar när vi säger att man måste vara försiktig med sin
anbudsgivning i dag. Man får inte pressa byggföretagen för hårt
här.
Hur snabbt man kan komma i gång med Sunningeleden kan jag inte
svara på. Jag vet att man jobbar med en alternativ plan inom
vägverket för att kunna tidigarelägga den. Jag har inte klart
för mig hur det är med marklösen osv. Om finansieringen inte är
klar heller förlängs ju processen ytterligare. Jag tog
Sunningeleden som ett exempel.
Jag talade litet grand om detta att vi är rädda för att inte
få vår beskärda del av jobben, utan att de hamnar hos vägverket,
gatukontor osv. innan Knut Billing kom in här. Det är därför vi
har önskat att få konkurrera på lika villkor.
Sedan frågar du hur långt vi kan sänka våra priser inom ett
år. Det påstås ju att det är en prissänkning på gång med i
storleksordningen 10--15%. Nu är det mycket svårt att prata
priser eftersom det aldrig är samma produkter man har, utan det
varierar. Jag kan inte säga om det är en råprutning dessa
10--15% eller om det är en rejäl omarbetning av projekten. Jag
tror inte att man kan komma så där väldigt mycket längre. Är det
någon som är utsatt för de här omvandlingstrycket, modeordet i
Sverige i dag, så är det byggbranschen. Men vi behöver signaler
så att vi kvicknar till igen.
Det är ett bekymmer med alla lärlingarna. Det är ett mycket
stort bekymmer, och Åke Wänman var inne på det. Efter mycket
moget övervägande har vi valt här att inte variera intagningen
av elever till skolorna alltför mycket, utan ligga ganska
konstant. Det betyder att vi just nu får det mycket bekymmersamt
att placera lärlingarna. Vi har kommit överens om att vi skall
försöka skydda dem så mycket det går och skaffa dem jobb på de
byggen där de är elever. Men när man är tvungen att dra ner, är
det precis som någon sade, att trygghetslagarna gäller, även om
vi har både avtal och förhandlingar på gång med Byggnads om att
anpassa dessa till företagens struktur och till att det finns
produktiva enheter kvar.
Bengt-Ola Ryttar (s): Jag konstaterar att branschens
företrädare här i dag är väldigt överens om hur man skall
hantera den här byggkrisen. Det är bara på en punkt, och den är
kanske egentligen perifer med tanke på dagens överläggningar,
som man skiljer sig. Den här enigheten borde statsmakterna ta
fasta på.
Sedan vill jag ställa samma fråga till Mats Siggelin som till
Åke Wänman angående regeringens struktur. Vad anser du om den?
Är det bra för byggbranschen att man har gjort den här
förändringen av departementsstrukturen?
Johnny Ahlqvist (s): Jag vill återvända till problemet med
lärlingarna. Du sade själv att det var ett problem. Vi
socialdemokrater har ju sagt att man skall ha en treårig
gymnasieutbildning, men den blev ju bara tvåårig fick vi höra
när budgetpropositionen lades fram. Vad är din uppfattning i
denna fråga? Om vi hade haft en treårig gymnasieutbildning hade
vi kanske haft större möjligheter att placera ut folk under en
längre tid.
Den andra frågan, där jag tror att du är överens med Åke
Wänman, gäller detta med kompetensutvecklingen. Jag tror att den
är oerhört viktig. Vilka möjligheter ser du att genomföra den
kompetensutvecklingen nu när man mer eller mindre avrustar hela
vuxenutbildningen i budgetförslaget?
Elver Jonsson (fp): Vi har ju talat om prisbilden, och du
har gett en hel del svar. Jag har en delfråga i det
sammanhanget. Vad ser du förmöjligheter att genom
rationalisering, utveckling och kanske ny teknik få en mer
gynnsam prisbild i framtiden?
Det har ju antytts här att det finns en tröghet och t.o.m.
ointresse i byråkrati och administration i kommuner att snabba
på nu. Har ni någon form av marknadsföring och litet grand av
veckans erbjudande i seriös mening?
Richard Ulfvengren (nyd): Det gäller samma fråga som
förut, nämligen rangordningen av projekt i förhållande till
direkta arbetstillfällen, till investeringar och till
multiplikatoreffekten i investeringar och den tid som sträcker
sig från ett finansiellt beslut till att det blir
arbetstillfällen. Finns bra sådan information att få?
Mona Sahlin (s): Du sade att den här anpassningen neråt
måste ske sansat och under ordnade former. Var det ett uttryck
för att du tycker att det som sker nu är raka motsatsen?
Mats Siggelin: När det gäller detta med departementen
måste jag erkänna att vi blev mycket omtumlade när det här vana
spåret till bostadsdepartementet plötsligt försvann. Vi har ju
tidigare t.o.m. pläderat för att man borde ha ett
byggdepartement där man skulle samla alla dessa frågor. Vi
håller på att tänka om här, men vi är fortfarande förvillade. Vi
får väl anpassa oss till den nya situationen. Det var
behändigare förut att gå på ett ställe och tala för hela
branschen.
När det gäller lärlingarna har vi också förespråkat en treårig
gymnasieutbildning. Inte enbart för att man skall hålla dem
borta från arbetsmarknaden ett år till, utan för att de
verkligen skall lära sig ännu mer. Vi tycker att det är synd att
man föreslår en tvåårig utbildning i stället och inte nappar på
den treåriga. Vi har stött den.
Vi har ju en käpphäst när det gäller prisbilden och
rationaliseringar. Släpp in byggarna tidigt, då går det att få
billiga priser. Den här byggutmaningen som Ulf Lönnqvist har
startat visar att det går att få mycket billiga priser, billiga
hyror helt enkelt.
När det gäller marknadsföring, veckans erbjudande, dammsug
marknaden, rangordna projekt osv. har vi en mycket fin
organisation både vi på byggarbetsgivarsidan och på Byggnads
genom att vi har våra byggmästarföreningar och våra lokala
avdelningar. De hjälps åt väldigt mycket med att kartlägga
marknaden och att dammsuga. Vi behöver inte annonsera veckans
erbjudande. Byggherrarna känner ungefär när man skall beställa.
Vi tycker måhända att man litet mer skulle ta till vara det
erbjudande som finns på marknaden just nu. Det är billigt att
bygga.
Till Mona Sahlin vill jag säga: När man står precis vid den
här branten och tittar ner i det djup som skall komma, då vädjar
man verkligen om sansade former. Jag är litet orolig här, och
det gäller framför de oklarheter om bl.a. finansieringsformerna
som finns. Det gör att vi känner oss mycket osäkra. Vi behöver
tydliga signaler på det området framöver. När det gäller
fastighetsskatten måste vi få signaler om att det går att äga en
kommersiell fastighet. Det skall inte behöva stupa på att
fastighetsskatten är för hög.
Agne Hansson (c): Jag skulle också vilja skicka med en
fråga som jag tycker är väsentlig för sysselsättningen i vårt
land. Hur bedömer du möjligheterna att ganska snabbt framöver få
internationella engagemang för byggbranschen? Jag tänker då på
t.ex. Baltikum och våra byggföretag där. Det gäller inte minst
STORA som jobbar mycket utomlands. Hur bedömer du det?
Max Montalvo (nyd): Jag har hört många bra åsikter om hur
man skall gå till väga på olika plan. Men man har talat mindre
om hur man skall snabba upp det här. Jag har sett i pressen att
Curt Nicolin har talat om treskift i byggandet av
infrastrukturen. Skulle man inte kunna använda treskift också i
förberedelserna av sådana projekt? Då skulle man kunna få
någonting gjort. Det är väl egentligen det primära. Hur ser du
på det?
Göte Bernhardsson: Den här frågan om utbildning är
någonting som vi bedömer mycket nära tillsammans med parterna.
Det vill jag gärna säga också. Det är ju ett av de områden på
arbetsmarknaden där parterna tar ett föredömligt ansvar för
utbildningen och dem de utbildar genom lärlingssystemet osv. Man
samråder ofta. Vi har samma erfarenheter som redovisats
tidigare. Jag var själv länsarbetsdirektör på den tiden.
Jag var ganska tveksam när direktiven att dra ned
byggutbildningen kom ut. Man skall inte alltid genomföra alla
centrala direktiv. Vi försökte dämpa det hela och det visade sig
vara ganska klokt. Om man talar om utbildning och rekrytering
måste man ha ett ganska långsiktigt perspektiv. Därför är det
mycket viktigt vad riksdag och regering ger för signaler om var
byggandet skall finnas. Då går det inte att plötsligt ta bort
utbildningen under några år för att sedan starta upp den igen.
Då får man våldsamma effekter. Man måste alltså vara ganska mjuk
i rörelserna när man förändrar ungdomsrekryteringen.
Det är klart att vi utan vidare kan gå ut och stoppa
byggutbildningen med hjälp av skolan osv. Mycket kommer att ske
oss förutan. Men problemet är att vi inte har några alternativ
att erbjuda i dag. Vi vet ju, som redovisats tidigare, att det
redan i dag finns 60000 arbetslösa ungdomar och 40000 i
åtgärder. Ur den synpunkten finns det kortsiktigt inte mycket
att lämna som alternativ.
Mats Siggelin: Jag vill först ta upp treskiftssfrågan. Jag
tycker att det är ganska bra. Det har framförts att vi skulle
bygga i tre skift, men vi måste komma ihåg att det inte går att
bygga dygnet runt i en tätort. Det går att bygga dygnet runt
exempelvis i en tunnel, men inte i tätorter. Men det är lika
viktigt att föreslå att man skall projektera, fatta beslut och
ställa ut planer och allt som ingår i den demokratiska processen
i tre skift för att vi skulle hinna med.
Agne Hansson tog upp en väldigt intressant sak, nämligen vad
byggbranschen skulle kunna göra utomlands. Vi har faktiskt här
en som arbetar med den frågan, Jan Jeppsson. Den här frågan är
inte så enkel som det låter, för det saknas pengar.
Jan Jeppsson: Jag kan säga att jag den senaste tiden ägnat
mig åt östra Tyskland. Där kan man se att det går att mycket
snabbt få i gång infrastrukturprojekt. Där kör man nu för fullt.
Vi har hållit på ett år, och det finns en mängd stora
infrastrukturprojekt i gång.
När vi började i Tyskland efter murens fall trodde vi att det
skulle vara omöjligt -- vi har ju byggt där med svensk
byggarbetskraft i 20--25 år -- att nu i arbetslöshetens tecken
få dit svenska byggnadsarbetare. Vi börjar nu tro att det blir
möjligt. Där saknas nämligen byggnadsarbetare. Vi börjar planera
för att ta över svenska byggnadsarbetare dit.
När det gäller investeringarna i framför allt S:t Petersburg
och baltstaterna tror vi -- vi har byggt en del där de senaste
åren -- att det mer eller mindre är stopp där. Man har helt
enkelt inte pengar, och man är osäker på situationen. Nu satsas
nästan ingenting. Där är det precis så som Åke Wähman sade, att
satsningarna troligtvis kommer i gång 1994--95 när vi
förhoppningsvis har en högkonjunktur här igen.
Jag måste komplettera en sak beträffande det här med
fastighetsskatten. Vi blir visserligen fastighetsägare, men det
viktigaste för oss är att vi är s.k. developers. Vi håller på
att bygga en del fastigheter som vi har för avsikt att sälja. Nu
har vi fått en ny lag som drabbar byggbranschen. Vi klarar inte
räntabiliteten. Det är ingen som är intresserad av att investera
i fastigheter med denna ränta och med denna fastighetsskatt, en
fastighetsskatt som är satt då värdena var dubbelt så höga och
fastigheterna uthyrda. Det är helt omöjligt. Det är oerhört
viktigt att fastighetsmarknaden kommer i gång igen så att de som
har råd att investera -- försäkringsbolag, utlänningar och
utlandssvenskar -- investerar igen, så att vi får rullning på
vårt fastighetsbestånd, får råd att hyra byggnadsarbetskraft och
köra vidare.
Vi som representerar ett av Sveriges största byggföretag har
planerat att i år dra ner styrkan med 17 % på tjänstemannasidan.
Vi tar bort utvecklingsresurserna. Det är precis vad som sker i
alla byggföretag nu. Man måste dra ner oerhört drastiskt.
Agne Hansson (c): Det har kommit fram mycket intressant
under utfrågningen. Vi har fått in många synpunkter som har
visat att det här inte är en alldeles enkel matematik. Jag skall
naturligtvis inte försöka göra någon sammanfattning av vad som
har sagts, men låt oss konstatera att det råder delade meningar
om hur stor nybyggnadsverksamheten skall vara på bostadssidan
under de närmaste åren -- från ingenting till ungefär 40 000
lägenheter om året. Inte helt entydigt har det framgått att man
tycker att vi skall satsa ännu mer på ombyggnadsverksamhet i
hela vårt fastighetsbestånd, inte minst när det gäller
bostadssidan. När det gäller äldreboendet finns det också stora
behov att beakta. Infrastrukturåtgärder har diskuterats.
Ett genomgående tema har varit att man är orolig för att
projekten inte kommer i gång i tid beroende på olika
omständigheter, som har gjort att vi inte fått fram beslut och
att stora projekt, som är de allra viktigaste, inte kommit i
gång, utan vi har fått en mängd små projekt. Det har också
uttryckts oro för att finansieringsfrågan inte är klar. Det är
en central fråga.
Nu kommer bostadsutskottet och arbetsmarknadsutskottet att ta
till sig dessa synpunkter i det beredningsarbete som återstår
och som skall påbörjas under våren. Dels ligger det
regeringsförslag i budgetpropositionen, dels ligger det förslag
i motioner från enskilda ledamöter. Vi skall naturligtvis väga
in allt detta inför beslutet i riksdagen.
Jag vill sluta med att tacka alla som har medverkat, alla
frågande och övriga som har intresserat sig för denna
utfrågning.
Underbilaga
Bild 1
Underbilaga
Bild 2
Underbilaga
Bild 3
Underbilaga
Bild 4
Underbilaga
Bild 5
Underbilaga
Bild 6
Underbilaga
Bild 7
Underbilaga
Bild 8 A
Bild 8 B
Bild 8 C
Underbilaga
Bild 9 A
Bild 9 B
Underbilaga
Bild 10 A
Bild 10 B
Underbilaga
Bild 11
Underbilaga
Bild 12
Underbilaga
Bild 13
Underbilaga
Bild 14
Underbilaga
Bild 15
Underbilaga
Bild 16
Underbilaga
Bild 17
Underbilaga
Bild 18
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Skrivelser m.m. 8
Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m. 8
Bostadsbeståndet 8
Bostadsproduktionen 10
Nyproduktionen 10
Ombyggnadsverksamheten 12
Byggnadskostnader 13
Bostadsmarknadsläget 16
Boendekostnaderna 17
Byggsysselsättningen 18
Utskottet 19
Inledning 19
Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m. 20
Bostadspolitikens allmänna utformning 20
Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning 22
Bostadsfinansieringens utformning under år 1992 23
Allmännyttiga bostadsföretag 24
Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt 26
Förutsättningar och villkor för lån 30
Reparation, om- och tillbyggnad 33
Räntebidrag 36
Stöd för fastighetsförvärv 37
De s.k. förköpslånen 37
Stöd för fastighetsförvärv i övrigt 38
Vissa temporära bostadsstöd m.m. 39
Ungdomsbostadsstödet m.m. 39
Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och
kvarboendegaranti 40
Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder 41
Vissa förnyelseåtgärder m.m. 43
Investeringsbidraget för bostadsbyggande 45
Vissa myndigheter 47
Boverket 47
Länsbostadsnämnderna 47
Anslag 48
Anslag till investeringsbidrag 48
Anslag i övrigt 48
Hemställan 48
Reservationer 53
1. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1) (s)
53
2. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1)
(nyd) 54
3. Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2) (s)
55
4. Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992
(mom. 3, motiveringen) (s) 56
5. Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen) (s) 56
6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5) (s)
56
7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5,
motiveringen) (nyd) 57
8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag
(mom. 6, motiveringen) (s) 57
9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag
(mom. 6) (nyd) 58
10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7) (s) 59
11. Brist på studentbostäder (mom. 12) (nyd) 59
12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13) (s)60
13. Byggutmaningen (mom. 14) (s) 60
14. Den internationella konkurrensen (mom. 15) (nyd) 61
15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen) (s)
61
16. Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet
för bostadsbyggande (mom. 18) (s) 61
17. Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag
(mom. 21) (nyd) 62
18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23) (s) 63
19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26)
(s) 64
20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27,
motiveringen) (s) 64
21. Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader
av bostäder (mom. 28) (s) 65
22. En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32) (s)
65
23. Ungdomsboendedelegationen (mom. 33) (s) 66
24. Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34) (s) 66
25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36) (s) 67
26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37) (s) 68
27. Utbetalning av förnyelsebidrag (mom. 38)
(m, fp, c, kds) 68
28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40) (s) 69
29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41) (s) 69
30. Investeringsbidraget (mom. 42) (s) 70
Meningsyttring av suppleant (v) 71
Bilaga: Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och
bostadsutskottets gemensamma utfrågning den 6 februari 1992 om
byggsysselsättningen 75