I enlighet med regeringens förslag tillstyrker utskottet att
den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § medbestämmandelagen avskaffas.
Enligt den bestämmelsen får som huvudregel högre skadestånd än
200 kr. inte åläggas en arbetstagare för deltagande i olovlig
stridsåtgärd.
Med anledning av en motion föreslår utskottet dessutom vissa
andra ändringar i 60 § medbestämmandelagen. Regeln att domstolen
om arbetskonflikten ännu pågår kan förordna om förnyade
överläggningar mellan arbetsgivaren och den berörda
arbetstagarorganisationen föreslås upphävd. Detsamma gäller den
särskilda bestämmelse som innebär att en arbetstagare i princip
inte får åläggas skadestånd om återgång i arbete sker i samband
med den första överläggningen mellan parterna. I stället
föreslås att man vid skadeståndsbedömningen skall ta särskild
hänsyn till vad som framkommit vid en sådan överläggning.
Socialdemokraterna avger reservation, till vilken suppleanten
från Vänsterpartiet ansluter sig genom meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1991/92:155 föreslår regeringen -- efter
föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen
antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
Propositionens lagförslag återfinns som bilaga 1 i
betänkandet.
Motionerna
1991/92:A13 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar upphäva 60 § andra stycket punkt 2 samt tredje stycket
medbestämmandelagen (1976:580).
1991/92:A14 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1991/92:155.
1991/92:A15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1991/92:155 om skadestånd för deltagande i
olovlig stridsåtgärd.
Utskottet
Bakgrund
Enligt 1928 års lag om kollektivavtal gällde att en enskild
arbetare inte i något fall kunde ådömas skadestånd för lag-
eller kollektivavtalsbrott med högre belopp än tvåhundra kronor.
Denna s.k. 200-kronorsregel fanns kvar i kollektivavtalslagen
fram till dess att lagen upphävdes i samband med
medbestämmandelagens ikraftträdande den 1 januari 1977.
I regeringens proposition om lag om medbestämmande i
arbetslivet, som behandlades av riksdagen våren 1976, föreslogs
att 200-kronorsregeln skulle föras över från
kollektivavtalslagen till den nya lagen. Efter lottning bestämde
emellertid riksdagen att beloppsgränsen skulle avlägsnas.
Samtidigt betonades att detta inte innebar något förord för en
generell höjning av skadeståndsbeloppen. Det förutsattes att
skadestånd vid olovliga konflikter även i framtiden skulle
hållas på en måttlig nivå.
Den syn som låg till grund för medbestämmandelagens
påföljdsregler i samband med olovliga konflikter är att det i
första hand är andra åtgärder än sanktioner som är av betydelse
för att återställa arbetsfreden och att skadeståndets uppgift i
huvudsak blir att stryka under principen att avtal skall hållas.
Enligt lagens 43 § skall arbetsgivaren och den lokala
arbetstagarorganisationen omedelbart ta upp överläggningar om en
stridsåtgärd brutit ut och gemensamt verka för dess upphörande.
Efter medbestämmandelagens ikraftträdande blev
arbetsdomstolens praxis att utdöma 200 kr. vid en olovlig
stridsåtgärd som inte innebar vare sig några särskilt
försvårande eller förmildrande omständigheter. Högre belopp
utdömdes enbart om stridsåtgärden innehöll moment som kom den
att framstå som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Det
högsta belopp som utdömts för enskild arbetstagare är 600 kr.
Bedömningen gjordes i två skilda avgöranden. I det senare
uttalade AD att medbestämmandelagens regler om påföljder vid
fredspliktsbrott syntes ha spelat ut sin roll i konflikten för
det fall att parterna inte kunde enas.
I en dom år 1982 beaktade arbetsdomstolen
penningvärdeförändringen på det sättet att skadeståndet när inga
särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter
föreligger höjdes till 300 kr.
200-kronorsbegränsningen återinfördes i medbestämmandelagen
från och med den 1 januari 1985. Undantag från regeln får enligt
nu gällande regler göras bara om arbetstagaren inte följer ett
beslut av domstol om återgång till arbetet och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna måste betraktas som särskilt
allvarlig eller anmärkningsvärd. Domstolen kan också besluta om
förnyade överläggningar mellan arbetstagarorganisationen och
arbetsgivaren, om detta bedöms som lämpligt för att undanröja
orsakerna till arbetskonflikten. Samtidigt med återinförandet av
200-kronorsregeln infördes också en regel av innebörd att en
arbetstagare som senast i samband med en första överläggning
enligt 43 § varaktigt har återgått i arbetet får åläggas
skadestånd bara om det finns särskilda skäl.
I sammanhanget bör nämnas det förslag som lades fram av den
dåvarande socialdemokratiska regeringen i februari 1990. I
propositionen (1989/90:95) föreslogs ett allmänt lönestopp fram
till utgången av år 1991. Fredsplikt skulle råda i fråga om
löner och andra ersättningar till arbetstagare. Högre skadestånd
än femtusen kronor skulle inte få åläggas en arbetstagare för
brott mot den fredsplikt som följde av den föreslagna lagen.
Propositionen avslogs av riksdagen (1989/90:AU24, rskr. 111).
Den förra regeringen tillsatte under våren 1990 en utredning
(A1990:03) med uppgift att lägga fram förslag som syftar till
att förbättra förhandlingsformerna och spelreglerna på den
svenska arbetsmarknaden (dir. 1990:26). Utredningen, som antog
namnet löneförhandlingsutredningen, avlämnade i februari 1991 en
rapport, spelreglerna på arbetsmarknaden. I rapporten (SOU
1991:13) föreslås bl.a. att 200-kronorsregeln avskaffas och att
något uttryckligt skadeståndsbelopp inte anges i lagtexten.
Utredningen anser att den normala skadeståndsnivån i nuvarande
penningvärde, vid en olovlig stridsåtgärd som varken innehåller
försvårande eller förmildrande omständigheter, skall ligga på
2 000 kr.
Propositionen
Regeringen föreslår nu att 200-kronorsregeln i 60 § sista
stycket medbestämmandelagen avskaffas. Skadeståndsbedömningen
skall i stället göras med tillämpning av de allmänna
skadeståndsreglerna i lagen utan någon begränsningsregel.
I propositionen hänför sig regeringen till
löneförhandlingsutredningens rapport. Det finns flera
omständigheter som talar för en väsentlig höjning av
skadeståndsnivån för deltagande i olovliga konflikter, sägs det.
Skadeståndsnivån har varit oförändrad sedan år 1928. En
begränsning till 200 kr. innebär i dagens läge endast ett
symboliskt skadestånd som är svårt att försvara både från
allmänna och rättsliga utgångspunkter. Risken för att
sanktionssystemet råkar i vanrykte är inte helt försumbar,
anförs det i propositionen, samtidigt som det med nuvarande
regler är svårt att tillämpa en nyanserad skadeståndsbedömning.
Det avgörande för en väsentlig höjning av skadeståndsnivån är
enligt propositionen vikten av att upprätthålla respekten för
ingångna avtal och för den lagstadgade fredsplikten. Man måste
utgå från att skadeståndsbeloppets storlek har en avhållande
effekt och att det närmast är en självklarhet att ett skadestånd
på 200 kr. inte får någon att av ekonomiska skäl avstå från att
delta i en olovlig konflikt. Det är enligt propositionen också
av betydelse att skadeståndet står i en mer rimlig proportion
till avtalsbrottet än i dag.
Mot bakgrund härav bör enligt arbetsmarknadsministern
skadeståndsnivån höjas väsentligt, något som också tillstyrkts
av i stort sett samtliga remissinstanser utom LO.
Den i rapporten föreslagna nivån 2 000 kr. bör enligt
propositionen kunna utgöra riktmärke vid utdömande av skadestånd
vid en konflikt som utgör ett medvetet angrepp på gällande
kollektivavtal. Skadeståndsbeloppets storlek bör av flera skäl
inte anges i lagtext. Bedömningen får göras med tillämpning av
medbestämmandelagens allmänna skadeståndsregler, dvs. efter en
skälighetsbedömning i varje enskilt fall.
Enligt propositionen är skadeståndets funktion i dessa
sammanhang, på samma sätt som enligt gällande rätt, i första
hand preventiv. Det primära syftet är alltså att upprätthålla
respekten för ingångna avtal och inte att utgöra ersättning för
liden skada. Den omständigheten att den ekonomiska skadan blivit
särskilt omfattande kan dock betraktas som ett försvårande
moment vid skadeståndsbedömningen. Arbetsmarknadsministern säger
sig utgå från att arbetsdomstolen i sin praxis liksom hittills
kommer att beakta penningvärdeförändringen för att förhindra en
fortgående urholkning av det allmänna skadeståndets effekt.
Motionerna
Såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionen.
Socialdemokraterna anser enligt sin motion A14 av Ingela
Thalén m.fl. att regeringens förslag skall ses mot bakgrund av
flera regeringsförslag som försämrar för löntagare och fackliga
organisationer. De anser att frågan om spelreglerna på
arbetsmarknaden bör lösas i ett enda sammanhang och anger som en
grundläggande förutsättning för en fungerande arbetsmarknad att
balansen mellan parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt.
Motionärerna ser det som en självklarhet att träffade avtal
skall hållas och framhåller att domstolen redan i dag kan döma
ut högre skadestånd än 200 kr., liksom att den arbetstagare som
deltar i en längre olovlig konflikt riskerar uppsägning eller
t.o.m. avskedande. De framhåller också att de olovliga
konflikterna inte har ökat i antal. Den lagstiftningsteknik som
valts i propositionen är också tveksam, anser motionärerna, som
därvid hänvisar till vad lagrådet anfört om att det med den
valda tekniken att inte ange skadeståndsbeloppet i lagtexten
inte kan uteslutas att nivån i rättstillämpningen kommer att
avvika från vad som uttalats i motiven till lagförslaget.
Även Vänsterpartiet motsätter sig i motion A15 av Lars Werner
m.fl. att 200-kronorsregeln avskaffas. Det saknas belägg för att
en höjning av skadeståndet är nödvändig för att upprätthålla
respekten för ingångna avtal, anförs det. Antalet olovliga
strejker har minskat. Det verkliga problemet är ökningen av
antalet arbetsdagar som förlorats på grund av lockout. En
höjning av skadeståndsnivån kommer att leda till mer tidsödande
processer, större produktionsbortfall i företagen och sämre
klimat på arbetsplatsen. Vänsterpartiet anser att man bör stå
fast vid den grundtanke som medbestämmandelagen i dag bygger på,
nämligen att med andra medel än rättegång och skadestånd förmå
de strejkande att återgå i arbete.
I motion A13 ifrågasätter Birger Hagård (m) om 2 000 kr. är
tillräckligt för att åstadkomma den respekt för fredsplikten och
träffade avtal som är avsikten. För att få samma effekt som då
200-kronorsregeln infördes år 1928 borde beloppet höjas till
6 600 kr. Motionären är också kritisk till de nya regler som
gällt sedan 1985 om förnyad överläggning och om bortfallande av
skadestånd för den som återgår i arbete i anslutning till
överläggningen, bestämmelser som inte berörs av några
ändringsförslag i den nu behandlade propositionen. Motionären,
som stöder sig på lagrådets yttrande i samband med att reglerna
infördes, menar att statsmakterna med dessa regler tillsammans
med en låg norm för skadeståndet medverkar till att legitimera
olovliga stridsåtgärder. Det innebär en nedgradering av de
arbetsrättsliga grundsatser som lagstiftningen vilar på, anför
motionären, som yrkar att bestämmelserna skall upphävas.
Utskottets överväganden
En bred enighet råder om den på arbetsmarknaden gällande
grundsatsen att kollektivavtal skall respekteras och den
åtföljande fredsplikten iakttas. En arbetskonflikt som syftar
till att åstadkomma ändring i gällande avtal utgör ett
allvarligt angrepp på denna grundsats och på den fredsplikt som
avtalet medför. Konflikten kan leda till omfattande ekonomisk
skada för arbetsgivaren. Det är inte nog med detta. Angreppet på
kollektivavtalet kan också leda till en försvagning av den egna
fackliga organisationens ställning.
Enligt utskottets mening måste skadeståndet stå i en rimlig
proportion till avtalsbrottet. Som anförs i propositionen är det
närmast en självklarhet att 200 kr. inte får någon att av
ekonomiska skäl avstå från att delta i en konflikt.
Det är utskottets uppfattning att betydligt högre
skadeståndsbelopp måste kunna dömas ut än vad som sker i dag.
Därmed ökar också möjligheterna till en nyanserad bedömning i
varje enskilt fall. Utskottet delar regeringens uppfattning att
beloppet 2 000 kr. i dagens penningvärde kan vara ett lämpligt
riktmärke vid skadeståndsbedömningen av en olovlig konflikt som
varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter.
Även när det gäller den mer tekniskt betonade frågan om
beloppsbestämningen bör tas in i lagtexten eller ej, där
socialdemokraterna ställer sig kritiska till den i propositionen
valda modellen, ansluter sig utskottet till propositionen. En
reglering som innebär att beloppet på något sätt anges direkt i
lagtexten innebär påtagliga nackdelar. En sådan regel blir stel
och kan låsa rättsutvecklingen förutom att den kan missförstås
och föra med sig onödiga tillämpnings- och avgränsningsproblem.
För utskottet är det väsentligt att inte försvåra den nyanserade
bedömning som enligt vad som nyss sagts är önskvärd. Med
propositionens modell ges domstolen frihet att efter
förhållandena i det enskilda fallet bestämma att skadeståndet
helt skall falla bort eller utdömas med belopp som avsevärt
överstiger "normalbeloppet" 2 000 kr.
Ett vidgat utrymme för en nyanserad skadeståndsbedömning
innebär också större möjligheter än förr att undvika situationer
i vilka den vida mer ingripande rättsföljden uppsägning eller
avskedande från anställningen kan föras på tal.
Socialdemokraterna har i sin motion A14 förespråkat att frågan
om en höjning av skadeståndsnivån vid olovliga konflikter inte
bör prövas isolerad från den vidare diskussionen om de framtida
spelreglerna på arbetsmarknaden. Utskottet ser för sin del inget
hinder mot att genomföra lagändringen i den föreslagna
ordningen. Skadeståndsregeln har enligt utskottets mening inte
sådant samband med de övriga frågor som aktualiserats av
löneförhandlingsutredningen att det finns skäl att avvakta vad
den fortsatta beredningen av det ärendet kan leda till.
Med det anförda avstyrker utskottet motion A14.
När det gäller den mer generella frågan om ett högre
skadestånd verkligen får en avhållande effekt på olovliga
strejker kan utskottet inte dela den uppfattning som kommer till
uttryck i Vänsterpartiets motion A15. Partiet hänvisar till
löneförhandlingsutredningen. Möjligen är det så, som framhålls
av utredningen (SOU 1991:13 s. 121), att förklaringen till
antalet olovliga konflikter snarare beror på den ekonomiska
situationen i samhället liksom att det finns kulturella och
historiska förklaringar. Den lokala fackföreningens styrka är
kanske också en konkret omständighet av betydelse. Detta
utesluter emellertid inte -- vilket också framhålls av
utredningen -- att skadeståndsbeloppets storlek har en viss
betydelse. Att den nuvarande skadeståndsnivån inte får någon
avhållande effekt är, såsom utskottet redan anfört, närmast en
självklarhet.
Utskottet kan inte heller dela Vänsterpartiets uppfattning att
man med en höjning av skadeståndet avviker från grundtanken i
medbestämmandelagen om hur olovliga konflikter skall hanteras.
Den viktiga regeln i 43 § om omedelbara överläggningar mellan
arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation kvarstår
orubbad. Syftet bakom regeln är att öka möjligheterna att utan
dröjsmål komma fram till en lösning av konflikten utan att vara
hänvisad till rättegång med skadeståndsanspråk.
Skadeståndssanktionen skall nu, liksom tidigare, komma till
användning i första hand vid medvetna angrepp i syfte att tvinga
fram ändring i träffade uppgörelser (prop. 1975/76:105 bil. 1 s.
286).
Det anförda innebär att även motion A15 avstyrks.
Utskottet tar slutligen upp de förslag som förs fram i motion
A13 av Birger Hagård (m) om borttagande av de förut nämnda
reglerna i 60 § medbestämmandelagen. Motionären menar att
bestämmelsen om nya överläggningar mellan parterna och den
särskilda regel som säger att skadestånd i princip inte skall
utdömas om arbetstagaren varaktigt återgår i arbete i samband
med en första överläggning medverkar till att statsmakterna
legitimerar olovliga konflikter.
Den särskilda skadeståndsregeln berörs endast marginellt i
propositionen. Den innebär enligt arbetsmarknadsministern en
risk för att kortvariga olovliga stridsåtgärder uppfattas som
acceptabla, en risk som också påpekats av vissa remissinstanser.
Enligt honom är det viktigt att denna uppfattning inte får
spridning.
Utskottet vill framföra följande med anledning av den nu
behandlade motionen.
Som sagts tidigare står utskottet fast vid den grundtanke som
medbestämmandelagen bygger på, nämligen att sanktionsreglerna
främst riktar sig mot medvetna angrepp i syfte att tvinga fram
ändring i träffade uppgörelser. När en arbetsnedläggelse inte
har den karaktären bör skadeståndet träda i bakgrunden. Då bör i
stället tonvikten läggas på omedelbara partskontakter i syfte
att reda ut vad som ligger bakom en utbruten olovlig konflikt
och att utan dröjsmål få en lösning till stånd.
Frågan är om man bör gå så långt att man fastslår som
huvudprincip att skadestånd inte skall komma i fråga när
arbetstagaren varaktigt återgår i arbete senast i samband med en
första överläggning, dvs. den regel som för närvarande kommer
till uttryck i 60 § tredje stycket. Det finns enligt utskottets
mening skäl att ta fasta på lagrådets yttrande i anslutning till
regelns införande. Att man framför allt bör rikta
uppmärksamheten mot de problem och motsättningar på
arbetsplatsen som kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelse och
finna lösningar på dem är en tanke som inte äger giltighet i
alla fall, anfördes det i yttrandet. Den gäller exempelvis inte
när arbetsnedläggelsen används som påtryckningsmedel under redan
inledda förhandlingar eller den utgör en ren sympatiåtgärd med
anledning av en konflikt på annat håll. Betraktelsesättet
stämmer enligt lagrådet inte heller så väl med den grundläggande
tanken i den arbetsrättsliga lagstiftningen -- fredspliktens
upprätthållande. Att hänvisa till överläggningar i stället för
skadeståndssanktionen även när en avtalsstridig
arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär egentligen ett
erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel.
Överläggningen har enligt lagrådet sin självklara betydelse som
medel att lösa konflikten, men den kan aldrig ersätta
skadeståndet som sanktion mot bruten fredsplikt. Av nu angivna
skäl avstyrktes förslaget från lagrådets sida (prop. 1983/84:165
s.31).
Den dåvarande departementschefen delade inte den uppfattning
som lagrådet hade fört fram. Inte heller arbetsmarknadsutskottet
anslöt sig till tankegångarna. Utskottet ansåg för sin del att
det måste vara ett riktigt grepp att lägga en ökad tonvikt vid
åtgärder som har till syfte att komma till rätta med
bakomliggande faktorer (a.a. s. 33, AU 1984/85:3 s.38).
Med anledning av motionsyrkanden har de nu berörda reglerna
återkommande behandlats av utskottet under de socialdemokratiska
regeringsåren. Utskottets majoritet har stått fast vid sin nyss
angivna uppfattning, medan de borgerliga ledamöterna avgett
reservationer till förmån för ett borttagande av reglerna.
För utskottet är det väsentliga att lagen inte uppfattas så,
att en strejk som vidtas i syfte att tvinga fram ändringar i
träffade avtal blir acceptabel enbart därför att den avbryts i
samband med överläggningar enligt 43 §. Över huvud taget bör
inte sådana överläggningar vara ett forum för framställande av
avtalsstridiga krav på de strejkande arbetstagarnas vägnar (jfr
prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 287).
Utskottet anser att lagen på något sätt bör ge uttryck för
tanken att det som överläggningen resulterar i skall kunna
påverka skadeståndsbedömningen, utan att för den skull befrielse
från skadeståndsansvar ses som huvudregel vid återgång i arbete.
Före ändringarna i 60 § i samband med 200-kronorsregelns
återinförande var lagens innebörd att det skulle göras en
avvägning mellan de omständigheter, som kan sägas ha gjort
utbrottet av en olovlig konflikt ursäktligt, och sådana
omständigheter som konfliktens omfattning och längd och dess
skadeverkningar för motparten. Sambandet med överläggningarna
mellan de lokala parterna skulle särskilt markeras (a.a. s.
288). Detta kom till uttryck i paragrafens dåvarande andra
stycke, som löd:
"Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares
skadeståndsskyldighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd
skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har
framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna av
överläggningen."
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att 60 §
tredje stycket bör upphävas och ersättas med ovanstående
bestämmelse.
Även regeln i 60 § andra stycket punkt 2 om ytterligare
överläggning kan, såsom påpekades av lagrådet i det nyssnämnda
yttrandet, ses som en viss nedtoning av skadeståndssanktionens
betydelse vid olovlig strejk. Utskottet anser att det står bäst
i samklang med det nya sanktionssystemet i övrigt att
bestämmelsen upphävs.
Förslagen föranleder även vissa ändringar av redaktionellt
slag i 60§. En följdändring blir nödvändig i 4 kap. 7 § lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Sammanfattningsvis kommer utskottet fram till att
propositionens förslag om slopande av 200-kronorsregeln bör
genomföras liksom förslaget i motion A13 om upphävande av
reglerna om ny överläggning och bortfallande av skadestånd vid
återgång i arbete.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande 200-kronorsregeln m.m.
att riksdagen med anledning av dels propositionen, dels
motion 1991/92:A13 samt med avslag på motionerna 1991/92:A14 och
1991/92:A15 antar lagförslagen i bilaga 2.
res. (s)
Stockholm den 21 april 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne
Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten
Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd),
Monica Öhman (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Karin
Pilsäter (fp) och Bengt-Ola Ryttar (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
200-kronorsregeln m.m.
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Monica Öhman, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "En bred" och på s. 6 slutar med "motion A14" och därefter
på s. 7 fortsätter med "Som sagts" och på s. 8 slutar med "i
arbete" bort ha följande lydelse:
Utskottet ser det som en grundläggande förutsättning för att
spelreglerna på arbetsmarknaden skall fungera att balansen
mellan parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt. Regeringens
förslag att nu avskaffa 200-kronorsregeln är ett i raden av
olika förslag som på ett allvarligt sätt kommer att rubba denna
balans.
Det är en självklarhet att träffade avtal skall hållas.
Riksomfattande löneavtal som leder till arbetsfred för alla
berörda är en av hörnstenarna i den svenska modellen. Olovliga
konflikter kan utnyttjas otillbörligt och få icke acceptabla
konsekvenser för den solidariska lönepolitiken och
samhällsekonomin.
Regeringen tycks emellertid förbise att högre skadestånd än
200 kr. kan dömas ut redan i dag t.ex. om de strejkande vägrar
att följa domstolens föreläggande om återgång i arbete. En
arbetstagare som deltar i en längre konflikt riskerar uppsägning
eller t.o.m. avskedande från anställningen.
Med hänvisning till behovet av balans mellan parterna och till
att hela frågan om spelreglerna på arbetsmarknaden bör lösas i
ett sammanhang avvisar utskottet den föreslagna lagändringen.
Det bör då också framhållas att den lagstiftningsteknik som
regeringen valt när den åsyftade skadeståndsnivån inte anges i
lagtexten inte heller kan anses acceptabel.
I fråga om motion A13 av Birger Hagård vill utskottet anföra
följande.
När en olovlig konflikt utbrutit bör enligt utskottets mening
tonvikten läggas vid åtgärder som har till syfte att komma till
rätta med de bakomliggande faktorer som utlöser olovliga
konflikter. Rättegång i arbetsdomstolen bör komma i fråga bara
när det står klart att en lösning inte kan komma till stånd på
annat sätt. Genom de nu ifrågavarande bestämmelserna, som
infördes på förslag av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen, underströks denna "den icke-rättsliga lösningens
roll". Denna princip har samma giltighet i dag. Något skäl att
upphäva reglerna, som föreslås i motion A13, finns därför inte
enligt utskottets mening.
Med tillstyrkande av motionerna A14 (s) och A15 (v) anser
utskottet sammanfattningsvis att propositionen och motion A13
(m) bör avslås.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande 200-kronorsregeln m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:A14 och
1991/92:A15 avslår dels propositionen, dels motion 1991/92:A13.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Jag instämmer i den reservation som de socialdemokratiska
företrädarna i utskottet har avgivit beträffande
200-kronorsregeln m.m.
Bilaga 1
Utskottets lagförslag
Bilaga 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
60 §1
Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla
bort.
I mål om skadestånd Vid bedömande enligt
för arbetstagares första stycket av
deltagande i en olovlig arbetstagares
stridsåtgärd skall skadeståndsskyldighet
domstolen, om arbetskonflikten för deltagande i olovlig
ännu pågår och om stridsåtgärd skall
domstolen finner den olovlig, särskild hänsyn tas till
så snart som möjligt omständigheter, som har
framkommit vid
överläggning enligt 43
§, och verkningarna av
överläggningen.
1. ålägga arbetstagarna I mål om skadestånd
att återgå till arbetet för arbetstagares
och deltagande i en olovlig
stridsåtgärd skall
domstolen, om arbetskonflikten
ännu pågår och om
domstolen finner den olovlig,
så snart som möjligt
ålägga arbetstagarna att
återgå till arbetet.
2. om det bedöms
lämpligt för att
undanröja orsakerna till
arbetskonflikten, besluta att
en ny överläggning
enligt 43 § genast efter
återgång till arbetet
skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i
samband med en första
överläggning enligt 43
§ varaktigt har
återgått till arbetet
får åläggas
skadestånd bara om det
finns särskilda skäl
till det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. I fråga om
skadeståndsansvar som har uppkommit före ikraftträdandet gäller
60 § i sin äldre lydelse.
1 Senaste lydelse 1984:817
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §1
Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän
förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal,
har ägt rum rörande tvistefrågan.
Första stycket gäller Första stycket gäller
icke talan enligt 31 § icke talan enligt 31 §
första eller tredje stycket första eller tredje stycket
lagen om medbestämmande i lagen om medbestämmande i
arbetslivet och ej heller arbetslivet och ej heller
tvist huruvida tvist huruvida
stridsåtgärd vidtagits i stridsåtgärd vidtagits i
strid mot lag eller strid mot lag eller
kollektivavtal eller tvist om kollektivavtal eller tvist om
påföljd för sådan påföljd för sådan
åtgärd. Har i fall som åtgärd. Har i fall som
avses i 43 eller 60 § lagen avses i 43 § lagen om
om medbestämmande i medbestämmande i
arbetslivet arbetslivet
överläggningsskyldighet överläggningsskyldighet
ej fullgjorts, får ej fullgjorts, får
arbetsdomstolen dock ej arbetsdomstolen dock ej
pröva tvisten förrän pröva tvisten förrän
så skett. så skett.
Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas
till prövning, såvitt gäller fråga om förordnande för tiden
intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet.
Sedan en sådan prövning har skett, skall målet förklaras vilande
i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande
tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan
sådan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke
slutligt prövas.
Har förhandling eller överläggning som avses i första eller
andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning,
om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som
icke berott av käranden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
1 Senaste lydelse 1984:818