Dir 1990:53
Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.
En parlamentarisk sammansatt kommitté tillkallas för att utvärdera
nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i
vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när
ungdomar som har fyllt 15 år begår brott.
I dagens samhälle är det en självklarhet att det allmänna aktivt bör
verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda
förhållanden och i samarbete med hemmen sörja för att de unga som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd som de behöver. Barn och
unga som har gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den grupp som
har ett särskilt behov av stöd och hjälp. Samtidigt är det viktigt att
även gentemot unga upprätthålla och hävda de grundläggande värden som
skyddas genom straffrättsliga regler. Det allmänna har således en dubbel
uppgift när det gäller de unga lagöverträdarna.
Att ge barn och ungdomar det stöd som de behöver är primärt en uppgift
för socialtjänsten, medan det är rättsväsendets uppgift att svara för
reaktionerna mot brott. När det gäller unga lagöverträdare finns det
därför ett särskilt behov av samordning mellan socialtjänsten och de
olika myndigheterna inom rättsväsendet.
En regel av grundläggande betydelse för fördelningen av uppgifter mellan
socialtjänsten och rättsväsendet är föreskriften i 1 kap. 6 §
brottsbalken om att det inte får dömas till påföljd för brott som någon
har begått innan han fyllt 15 år. Ansvaret för eventuella ingripanden
vid brott av den som är under 15 år är i princip en exklusiv
angelägenhet för socialtjänsten. Polisen är dock även när det gäller dem
som inte uppnått denna s.k. straffmyndighetsålder självfallet skyldig
att ingripa för att motverka och förhindra brott. Det finns också vissa
möjligheter att föra s.k. bevistalan vid domstol mot den som inte
uppnått straffmyndighetsåldern.
När det gäller unga i åldern mellan 15 och 18 år är straffrättsliga
påföljder inte uteslutna. Bland de straffrättsliga påföljderna är
emellertid andra påföljder än böter relativt sällsynta. Detta hänger
samman med att det finns särskilda regler om åtalsunderlåtelse och
påföljdsbestämning som bygger på principen att åtgärder mot
lagöverträdare också inom den ålderskategorin primärt är en uppgift för
sociala myndigheter och inte för kriminalvården.
Även för ungdomar som fyllt 18 år finns det särskilda regler som bl.a.
har sin bakgrund i att socialtjänsten har ett särskilt ansvar också för
denna ålderskategori. Möjligheterna att använda vanliga straffrättsliga
påföljder är dock väsentligt större i dessa fall. Den övre gränsen för
tillämpning av den straffrättsliga särregleringen är 21 år.
Den 1 januari 1982 trädde socialtjänstlagen (1980:620) i kraft. Då
upphörde de tidigare skilda vårdlagarna, bl.a. barnavårdslagen, att
gälla. Socialtjänstlagen, som omfattar alla vårdområden, kompletteras
bl.a. av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
LVU som den 1 juli 1990 ersätts med en ny
lag (1990:52) med samma namn
(nya LVU).
Enligt barnavårdslagen var barnavårdsnämnden skyldig att under vissa
omständigheter vidta förebyggande åtgärder, t.ex. i form av föreskrift
eller övervakning, eller omhänderta den unge för samhällsvård. Valet av
åtgärd bestämdes utifrån överväganden om vad som ansågs lämpligast för
den unges tillrättaförande.
Före socialtjänstreformen spelade således socialvården en mer uttalat
kontrollerande roll i förhållande till den enskilde. Syftet med
bestämmelserna i barnavårdslagen var både att tillgodose den unges behov
av vård och att förhindra ett för samhället skadligt beteende.
Socialtjänstreformen innebar i princip att denna dubbla funktion
upphörde. Socialtjänsten skall vara en serviceinriktad och hjälpande
funktion. Beslut skall så långt möjligt fattas i samförstånd och
samarbete med den som berörs.
Huvudprincipen i socialtjänstlagen är således att socialtjänstens
insatser skall vara frivilliga. Detta gäller också vården av barn och
unga. Genom LVU och nya LVU har emellertid undantag gjorts från
frivillighetsprincipen under vissa förutsättningar. Enligt dessa lagar
kan den unge i vissa fall omhändertas för vård eller beredas annat stöd
utanför hemmet också när samtycke inte föreligger från vårdnadshavaren
och den unge, om han fyllt 15 år. Insatser mot den enskildes vilja skall
emellertid enbart ha sin grund i ett behov av vård.
Även om det alltså också efter socialtjänstreformen finns utrymme för
tvångsingripanden mot unga som har begått brott, är det uppenbart att
reformen har inneburit en viktig förskjutning av den avvägning mellan
det allmännas och den enskildes intressen som regleringen i
barnavårdslagen utgick ifrån. De ändringar av den socialrättsliga
vårdlagstiftningen som därefter skett, bl.a. införandet av det s.k.
öppenvårdstvånget år 1985 och de möjligheter att ingripa tidigare i de
s.k. beteendefallen som riksdagen nyligen beslutat om, rubbar inte de
grundläggande principer som lades fast genom socialtjänstreformen.
Viktiga ändringar har under senare år genomförts också av den
lagstiftning som mer omedelbart tar sikte på rättsväsendets hantering av
brott av unga. Den särskilda påföljden ungdomsfängelse avskaffades den 1
januari 1980. Jag vill i detta sammanhang också särskilt nämna de
ändringar i reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare som gjordes
år 1988 (prop. 1987/88:135, JuU36, rskr. 403). Syftet med dessa
ändringar var att ungdomar som begår brott skall möta en snabbare och
mera markerad reaktion från samhällets sida. I en särskild
försöksverksamhet på några orter prövas också möjligheterna att få en
snabbare handläggning genom ett bättre samarbete mellan myndigheterna.
En utvärdering av regeländringarna och försöksverksamheten har
genomförts av brottsförebyggande rådet. Denna redovisas i dagarna.
Det allmännas åtgärder med anledning av att unga begår brott har inte
minst under senare tid debatterats livligt. Under år 1989 tillsattes
inom regeringskansliet en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att
belysa hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser när det gäller
unga lagöverträdare lämpligen bör samordnas. Arbetsgruppen har gjort en
genomgång av olika uppgifter om ungdomsbrottslighetens utveckling och av
myndighetsföreträdares och andra berördas uppfattningar om brister och
problem i hanteringen av ungdomsbrottsligheten. Mot den bakgrunden har
gruppen diskuterat en rad olika tänkbara ändringar av nuvarande regler.
Gruppen har kommit fram till att vidare överväganden bör ske inom ramen
för en parlamentariskt sammansatt utredning.
För egen del vill jag erinra om att det är närmare tio år sedan
socialtjänstreformen genomfördes. Enligt min mening är det naturligt att
nu genomföra en samlad utvärdering av reformens betydelse för
behandlingen av unga lagöverträdare och att i samband med detta också
mer förutsättningslöst överväga i vilka former och på vilket sätt det
allmänna bör ingripa när unga begår brott. Huvuduppgiften skall vara att
undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan
socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga
lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan
förbättras.
Efter samråd med statsråden Bengt Lindqvist och Margot Wallström anser
jag i likhet med den tidigare nämnda arbetsgruppen att detta
utredningsuppdrag bör ges åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.
Arbetets allmänna inriktning
Syftet med det allmännas ingripanden när unga begått brott måste
självfallet vara, förutom att påverka den allmänna laglydnaden, att
lämna den unge det stöd och hjälp han behöver samt att motverka att han
fortsätter att begå brott. Sett från denna synpunkt framstår det system
som nu tillämpas i Sverige inte allmänt sett som bristfälligt. Såvitt
kan utläsas från tillgänglig statistik har således ungdomsbrottsligheten
inte ökat under senare år utan snarare tvärtom. Att döma av hur
ungdomsbrottsligheten förändrat sig i förhållande till hur pass
ingripande åtgärder som det allmänna använt sig av under olika tider
finns det inte heller något underlag för att tro att en mer sträng och
repressiv reaktionspraxis allmänt sett skulle vara ett verksamt medel
att minska ungdomsbrottsligheten. När det gäller enskilda individer kan
i vart fall mer långtgående ingripanden i vissa fall ha direkt negativa
effekter för den unge och hans fortsatta laglydnad.
Vad jag nu sagt utesluter självfallet inte att vårt nuvarande
reaktionssystem, särskilt beträffande vissa kategorier av
lagöverträdare, kan vara olämpligt eller att det finns utrymme för
förbättringar. Det är emellertid angeläget att kommittén så långt
möjligt grundar sina förslag på de kunskaper vi har om hur ungas
brottslighet ser ut och utvecklas i olika åldrar liksom de effekter som
ingripanden från det allmänna har. Utifrån sådana utgångspunkter torde
det exempelvis knappast finnas anledning till någon mer påtaglig
förändring av den praxis som för närvarande tillämpas beträffande
åtalsunderlåtelse. Detta utesluter naturligtvis inte att kommittén på
detta likaväl som på andra områden kan finna det lämpligt att föreslå
olika förändringar i syfte att främja tydlighet och konsekvens. När det
gäller åtalsunderlåtelse kan sådana förslag t.ex. ta sikte på formerna
för meddelande av åtalsunderlåtelse eller de villkor som en sådan kan
förenas med.
Även om det torde stå klart att den mycket snabba ökning av
ungdomsbrottsligheten som vi tidigare hade numera avstannat, kvarstår
det faktum att barn och ungdomar svarar för en mycket stor andel av den
totala brottsligheten i samhället. Under sin uppväxttid gör sig de
flesta skyldiga till åtminstone någon form av brott. Brotten är i
allmänhet av mindre allvarligt slag. Att en ung person gjort sig skyldig
till brott behöver således inte innebära tecken på någon mer djupgående
missanpassning i samhället. Det är endast en liten del av dem som
faktiskt begår brott som upptäcks, men nästan alla upphör med
brottslighet utan särskilda åtgärder.
Ett fåtal ungdomar _ mindre än 1 procent i varje årskull _ hamnar
emellertid i en mer eller mindre kriminell livsföring. Ofta tillhör
dessa ungdomar också en liten grupp ungdomar som svarar för en mycket
stor del av den uppklarade brottsligheten. År 1986 svarade 3 800
15-åringar för 13 300 uppklarade brott. Så få som 230 pojkar stod för
hälften av dessa brott.
De som fastnar i en kriminell livsföring har i allmänhet haft olika
personliga och sociala problem redan vid relativt unga år. Detta talar
självfallet för att både allmänt och individinriktat förebyggande arbete
är av grundläggande betydelse när det gäller att motverka
ungdomsbrottslighet. Frågan om det allmännas åtgärder för att förebygga
brott av ungdomar är emellertid omfattande och komplicerad. Det bör
därför inte ankomma på kommittén att ta upp den i hela dess vidd. Det
bör dock stå kommittén fritt att, mot bakgrund av den kriminologiska
kunskap som finns, mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll och
betydelse för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten.
För att få underlag för att bedöma av vilka brottsförebyggande åtgärder
som främst är av betydelse när det gäller ungdomar behövs kunskaper om
ungas brottslighet. Från bl.a. detta perspektiv har det ibland gjorts
gällande att registrering av brott begångna av barn under 15 år skulle
vara av värde. Vidare har det efterlysts en möjlighet att kunna ta reda
på om en ung person begått brott innan han fyllt 15 år i syfte att få
ett bättre underlag för bedömningen av vilka åtgärder ny brottslighet
bör föranleda.
Frågan om personregister baserat på brottsmisstankar mot barn har
tidigare avfärdats bl.a. med hänsyn till de integritetskränkningar en
sådan registrering skulle kunna innebära. Mot ett register som är
baserat endast på misstankar kan det också anföras starka principiella
invändningar. Jag anser emellertid att det finns skäl att i detta
sammanhang närmare belysa den aktuella frågan. Kommittén bör också vara
oförhindrad att lägga fram de förslag om registrering av
brottsmisstankar mot barn under 15 år som kan te sig tillräckligt
välmotiverade. Finner kommittén i likhet med hittillsvarande synsätt
inte skäl att föreslå en sådan registrering, bör kommittén i vart fall
analysera om det är möjligt att på annat sätt skapa ett bättre
statistiskt underlag för att öka kunskaperna om brottsligheten även
bland barn under 15 år.
I det lokala brottsförebyggande arbetet har bl.a. samarbetet mellan
polisen och de sociala myndigheterna en stor betydelse. Kommittén bör
undersöka om förutsättningarna för detta samarbete kan förbättras och då
särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat
samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade.
Insatserna från samhället när någon som uppnått straffmyndighetsåldern
misstänks för att ha begått ett brott kan delas in i tre etapper. Den
första är att utreda brottet, den andra att bestämma reaktionen på
brottet och den tredje att verkställa denna reaktion.
Utredningen av brott
Utredningen av brott är alltid, även när det gäller unga lagöverträdare,
en uppgift för myndigheter inom rättsväsendet. Någon annan ordning kan
knappast komma i fråga.
Frågor om hur den brottsutredande verksamheten inom rättsväsendet bör
bedrivas skall från mer allmänna utgångspunkter tas upp av den kommitté
för översyn av åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna som jag
nyligen fått regeringens bemyndigande att tillkalla (dir. 1990:27).
Åklagarkommittén har inte till uppgift att särskilt analysera och
föreslå åtgärder när det gäller unga lagöverträdare. Den brottsutredande
verksamheten har i fråga om unga lagöverträdare sannolikt särskild
betydelse på så sätt att den av många unga upplevs som markering av det
allvar med vilket samhället ser på lagöverträdelser. Inte minst från
denna synpunkt är det angeläget med ändamålsenliga handläggnings- och
samarbetsformer i den brottsutredande verksamheten. Det bör dock inte
vara någon primär uppgift att i detta sammanhang gå in på frågor om
utredningsförfarandet. Skulle emellertid några frågor med anknytning
till detta bedömas vara av intresse under utredningsarbetets gång, bör
de övervägas i samråd med åklagarkommittén. Utredningen bör i det här
sammanhanget självfallet ta del av vad BRÅ kommit fram till i den
tidigare nämnda utvärderingen.
Reaktionerna mot brott av unga
Att bestämma reaktionerna på ett brott är också en i princip exklusiv
uppgift för myndigheterna inom rättsväsendet. Myndigheterna inom
rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet att utnyttja alla de
alternativ som står till buds för vuxna lagöverträdare. Genom den
särreglering som finns för unga lagöverträdare är emellertid
möjligheterna i praktiken väsentligt begränsade. Av dem som var mellan
15 och 18 år dömdes år 1988 23 personer till fängelse och 24 till
skyddstillsyn i förening med fängelse. Det totala antalet
skyddstillsynsdomar var 188, och 215 dömdes till villkorlig dom. Den
klart dominerande påföljden var böter. Domstol dömde till böter i 1 782
fall medan böter ålades genom strafföreläggande i 6 403 fall.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid att det i fråga om
samtliga 735 personer som av domstol överlämnades till vård inom
socialtjänsten blev en uppgift för socialtjänsten att utifrån
socialtjänstlagstiftningens principer självständigt svara för det
allmännas insatser. Detsamma blev resultatet för en mycket stor andel av
de 6477 personer som fick åtalsunderlåtelse.
I debatten om ungdomsbrottsligheten har det blivit allt vanligare att
man vid sidan av behoven av stöd och hjälp även betonar vikten av
snabba, tydliga och konsekventa reaktioner mot brott (jfr också den
tidigare nämnda lagstiftningen och försöksverksamheten från år 1988). I
vissa fall kan det kanske antas att detta återspeglar en kritisk
inställning till den grundläggande principen om socialtjänstens
huvudansvar även för unga lagöverträdare. I många fall är dock inte
detta fallet utan uppfattningen utgår i stället från att det inte finns
någon principiell motsättning mellan stöd, hjälp och vård å den ena
sidan och tydliga reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den
andra. Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att
inpränta och befästa normer som vi anser vara grundläggande i samhället.
Utifrån tankegångar av detta slag har det i den allmänna debatten
förekommit en rad olika förslag om reaktioner mot ungdomarnas
brottslighet. Förslagen har rört sig om bl.a. kortare frihetsberövanden,
behandlingstvång, förbud att vid bestämda tidpunkter vistas på vissa
platser, samhällstjänst, medling och olika former av varning. Nyligen
har frågor av detta slag tagits upp bl.a. i våldskommissionens (Ju
1989:05) promemoria Ungdomar och Brott liksom i rikspolisstyrelsens
manifest om kampen mot ungdomsbrottsligheten.
Kommittén bör alltså inventera olika tänkbara för ungdomar anpassade
reaktioner av detta slag samt bedöma i vad mån dessa kan antas vara
lämpliga i syfte att motverka fortsatt brottslighet. Jag vill i
sammanhanget betona att eventuella nya reaktioner av det aktuella
slaget, som inte är motiverade av den unges vårdbehov eller av andra
omsorger om den unge, i princip inte bör kunna komma i fråga, om
reaktionen framstår som mer ingripande än den påföljd som brottet skulle
ha föranlett enligt normala påföljdsregler.
Vem skall besluta om reaktioner vid brott av unga?
Olika alternativ kan tänkas när det gäller vem som skall besluta om
eventuella nya former av reaktioner vid brott av unga. En möjlighet är
att i allt väsentligt bibehålla nuvarande reglering av förhållandet
mellan rättsväsende och socialtjänst men, i viss överensstämmelse med
vad som gällde under barnavårdslagens tid, överlåta på socialtjänsten
att både besluta om och verkställa reaktionerna. Mot en sådan ordning
kan emellertid vägande skäl anföras. Ett sådant är givetvis att det kan
ställa socialtjänsten inför besvärliga avvägningssituationer och i
praktiken medföra betydande svårigheter. Socialtjänsten skulle samtidigt
på frivillighetens grund försöka lämna den unge det stöd och den hjälp
han behöver och besluta om och verkställa åtgärder som primärt skulle
vara avsedda som negativa reaktioner mot ett oönskat beteende. Av ännu
större betydelse är emellertid enligt min mening att det ter sig mycket
tveksamt att åtgärder som i praktiken är avsedda att vara reaktioner mot
brott beslutas i en helt annan ordning än den som normalt gäller i
brottmål.
Utgångspunkten för kommitténs överväganden bör därför vara att besluten
om eventuella nya reaktionsformer vid brott av unga _ liksom när det
gäller befintliga reaktioner _ skall fattas inom rättsväsendet. Därvid
bör emellertid kommittén vara oförhindrad att överväga om domstolens
sammansättning eller förfarandet i de fall som avgörs av domstol bör
anpassas till målens särskilda karaktär. I frågor om nya måltyper och
förfarandet vid domstol bör samråd ske med domstolsutredningen (JU
1989:06)
Kommittén bör emellertid också kunna överväga om det är lämpligt att
kunna tillämpa vissa reaktionsformer även utan ett formellt
domstolsförfarande, exempelvis av det slag s.k. som man nyligen beslutat
inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k. ungdomskontrakt). Ett
sådant kontrakt skall enligt den danska modellen skrivas under av den
unge, hans föräldrar samt polisen och de sociala myndigheterna.
Kontraktet innebär att den unge skall avhålla sig från brott och
förplikta sig att delta i olika aktiviteter. Om den unge sluter ett
kontrakt, väcks inte åtal och brottet registreras inte i
kriminalregistret.
Möjligheterna att inom ramen för socialtjänsten ingripa med tvång mot
unga lagöverträdare regleras, som jag tidigare nämnt, fr.o.m. den 1 juli
1990 i nya LVU. Beslut om vård enligt den lagen meddelas av länsrätten
efter ansökan av socialnämnden. Den domstol som avgör ett brottmål har
emellertid ett berättigat anspråk på att få veta vilka åtgärder som
skall komma i fråga vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Om de insatser som därvid förutsatts av domstolen inte kommer till
stånd, finns vissa möjligheter att enligt 38 kap. 2 brottsbalken få
domen ändrad. Kommittén bör analysera om detta stadgande har tillräcklig
räckvidd och om det tillämpas ändamålsenligt eller om ändrade regler
eller andra åtgärder behövs. Kommittén bör också i denna del samråda med
domstolsutredningen (Ju 1989:06) och åklagarkommittén (Ju 1990:04).
Verkställighet
Om nya reaktionsformer mot brott av ungdomar införs, kommer frågan upp
om vilken myndighet som bör svara för verkställigheten av dessa. Om
allmän domstol skall besluta om reaktionerna, kan principiella skäl
sägas tala för att det bör vara en uppgift för kriminalvården att
ansvara för verkställigheten. För den uppfattningen talar även det
förhållandet att det primärt inte är fråga om stöd och hjälp utan en
reaktion mot brottet. Det finns emellertid också skäl som med betydande
styrka talar för att det bör vara en uppgift för socialtjänsten att
svara för verkställigheten.
Även om man öppnar nya möjligheter att reagera mot brott av unga, bör
detta under inga omständigheter tas till intäkt för ett minskat ansvar
för socialtjänsten när det gäller att lämna unga som har begått brott
det stöd som de behöver. Arbetet med unga lagöverträdare måste därför
även i framtiden vara en viktig uppgift för socialtjänsten. Det får
vidare förutsättas att de eventuella nya reaktionsformer som kommittén
kan komma att föreslå, vid sidan av att markera ett avståndstagande till
brottet, dessutom syftar till att hjälpa och stödja den unge att avhålla
sig från fortsatt brottslighet. Förutsättningarna för att tillämpa en ny
reaktionsform måste under sådana förhållanden i stor utsträckning bli
beroende av den unges personliga och sociala förhållanden.
Att lämna den dömde stöd och hjälp under verkställigheten av en
brottspåföljd är visserligen någonting som kriminalvården har en bred
och omfattande erfarenhet av. Om kriminalvården skulle svara för
verkställigheten av de här aktuella reaktionerna, skulle det emellertid
i många fall leda till ett delat ansvar mellan olika myndigheter. Detta
kan i praktiken medföra problem.
Det kan å andra sidan sägas att, om socialtjänsten ges ett ansvar för
verkställigheten av åtgärder som har beslutats av domstol, detta kan
medföra problem för ett sådant förtroendefullt samarbete med klienterna
som socialtjänsten eftersträvar. Ett ansvar för verkställigheten av
åtgärder som inte bygger på frivillighet är emellertid inte något som är
främmande för socialtjänsten. Enligt min mening finns det inte heller,
utifrån de ändamål som styr socialtjänsten, en sådan motsättning mellan
stöd- och hjälpåtgärder å den ena sidan och tydliga reaktioner mot ett
visst beteende å den andra att detta kan motivera att socialtjänsten
inte skulle kunna ansvara för verkställigheten av åtgärder som har
beslutats av domstol i samband med ett brottmål. En annan sak är att det
åtminstone vid mer ingripande sanktioner kan framstå som lämpligt att
någon annan än socialtjänsten svarar för de beslut som kan krävas när
den unge inte sköter de åligganden som domstolen beslutat om.
Kommittén bör mot den bakgrund jag nu har redovisat, analysera och
föreslå hur ansvaret för verkställigheten närmare skall utformas.
I debatten hävdas inte sällan att det allmänna inte reagerar
tillräckligt snabbt och med tillräcklig kraft när en ung människa har
begått brott. Man har pekat på att att unga människor som har gripits
även för förhållandevis allvarliga brott ofta släpps omedelbart efter
polisförhör och att det sedan kan ta flera månader innan den unge märker
någon reaktion från socialtjänsten eller rättsväsendet. Under tiden kan
den unge finnas kvar i en brottslig miljö och begå nya brott.
Akuta omhändertaganden av unga som begått brott kan ske genom
straffprocessuella tvångsåtgärder men även med stöd av
socialtjänstlagstiftning. I likhet med nu gällande lag förutsätter ett
omedelbart omhändertagande enligt nya LVU att det är sannolikt att den
unge behöver beredas vård med stöd av lagen och att rättens beslut inte
kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling
eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller
vidare åtgärder hindras. Beslut om vård förutsätter i sin tur att den
unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas
genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller
något annat socialt nedbrytande beteende. När det gäller häktning finns
särskilda restriktioner beträffande ungdomar. Häktning av någon som inte
har fyllt 18 år kan endast förekomma då det finns synnerliga skäl.
Kommittén bör överväga behovet av ändring av de aktuella bestämmelserna.
Jag tänker här särskilt på möjligheterna att avbryta en pågående
brottslig verksamhet och ge underlag för olika stödåtgärder genom en
grundlig genomlysning av den unges sociala situation och nätverk.
Frågor om ungdomsbrottsligheten och åtgärderna mot denna tilldrar sig
stort intresse på många andra håll än i Sverige. Bl.a. i flera andra
länder i Europa pågår arbete med reformer på området eller har reformer
genomförts under senare år. Det svenska systemet skiljer sig i flera
hänseenden från vad som tillämpas i de flesta jämförbara länder.
Kommittén bör informera sig om de lösningar som har valts eller övervägs
i andra jämförbara länder och pröva i vad mån dessa kan tjäna som
förebild också för svenska förhållanden. Av särskild vikt är att
kommittén tar del av den forskning och de erfarenheter som finns
internationellt angående effekterna av olika former av ingripanden mot
unga lagöverträdare.
Kommittén bör också ta del av och beakta de olika dokument om
ungdomsbrottsligheten och dess behandling som har utarbetats inom ramen
för olika internationella organ, främst Förenta Nationerna och
Europarådet. Jag tänker här i första hand på United Nations Standard
Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice (de s.k.
Beijing Rules) som antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1985
och den rekommendation (No R (87)20) on Social Reactions to Juvenile
Delinquency som Europarådets ministerkommitté antog den 17 september
1987. Jag vill i sammanhanget också nämna den av FN:s generalförsamling
den 20 november 1989 antagna konventionen om barnets rättigheter som
riksdagen godkänt utan förbehåll (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350)
och som regeringen därför idag beslutat att ratificera. De dokument som
jag nu nämnt är betydelsefulla som gemensamma internationella
grundsatser när det gäller det allmännas ingripanden mot barn och
ungdomar. För kommittén bör självfallet innehållet i dessa dokument vara
vägledande i den utsträckning som de är av betydelse för att fullgöra
uppdraget.
Kommitténs uppdrag är omfattande och rör frågor av stor principiell
betydelse. Det finns en rad olika alternativ för hur det allmännas
insatser mot brott av unga kan samordnas och skiftande uppfattningar kan
finnas om de för- och nackdelar som dessa är förenade med. Om kommittén
finner att en mer omfattande omprövning bör ske av den ordning som nu
tillämpas i Sverige, bör det därför stå kommittén fritt att i ett första
betänkande behandla de allmänna principer som kommittén anser bör vara
vägledande på området.
Kommittén bör också vara oförhindrad att, om man finner detta motiverat,
med förtur behandla vissa frågor där behovet av ändringar kan framstå
som mer överhängande.
Till kommittén bör överlämnas våldskommissionens promemoria Ungdomar och
Brott. Kommittén bör också ta del av polisens manifest om kampen mot
ungdomsbrottsligheten och socialstyrelsens utvärdering av
socialtjänstens insatser för barn och ungdomar (SoS rapport 1990:10).
För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens
inriktning (dir. 1984:5), dels beaktande av EG-aspekter i
utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Kommittén bör avsluta sitt
arbete före utgången av september 1992.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté _ omfattad av kommittéförordningen (1976:119)
_ med högst tio ledamöter med uppdrag att göra en översyn av det
allmännas insatser vid brott av unga,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande samt
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
kommittén.
att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)