Dir. 1990:45
Beslut vid regeringssammanträde 1990-06-21.
Chefen för miljödepartementet, statsrådet Dahl, anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att klarlägga vissa
frågor i anslutning till omhändertagandet av miljöfarligt avfall.
Utredaren skall
-- belysa hur flödet av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas
under 1990-talet vid olika förutsättningar,
-- klarlägga olika möjligheter för omhändertagande av sådant avfall samt
-- ange kostnadseffekterna av olika handlingslinjer när det gäller
uppkomst och omhändertagande av avfallet.
Omhändertagandet av miljöfarligt avfall -- främst kemiskt
industriavfall, oljeavfall och annat kemiskt avfall -- är en viktig del
av miljövården i samhället. År 1975 beslöt riksdagen att samhället
skulle ha det organisatoriska ansvaret för det slutliga omhändertagandet
av sådant avfall. Samma år fick ett ny bildat behandlingsföretag Svensk
avfallskonvertering AB (SAKAB) principiell ensamrätt att behandla och
långtidsförvara sådant avfall. Företaget ägs av staten (96 %), Svenska
Kommunförbundet (2 %) och Sveriges Industriförbund (2 %).
SAKAB har i dag en behandlingskapacitet på drygt 30 000 ton per år,
vilket motsvarar mindre än 10 % av den totala, årligt uppkommande
mängden miljöfarligt avfall i landet.
Avfallet tas i övrigt om hand i anläggningar i anslutning till de
industriföretag där avfallet uppkommer. Sådana anläggningar tar i viss
utsträckning även emot och behandlar avfall som uppkommit i annans
verksamhet. Miljöfarligt avfall behandlas vidare av särskilda
återvinningsföretag och av vissa kommunala avfallsföretag. SAKAB:s
kapacitet är i dagsläget otillräcklig. En utbyggnad av
behandlingskapaciteten är planerad. Uppgift om kapacitetsutnyttjande
resp. om planerade utbyggnader saknas när det gäller andra företag och
verksamheter som tar hand om miljöfarligt avfall.
I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 16 s. 28) har jag
redovisat mina ställningstagande när det gäller vissa avfallsfrågor. Jag
framhöll därvid att avfallet utgör en allt större belastning för miljön.
Många problem skapas redan när en vara tillverkas. Såväl i avfallet som
i varorna och produkterna måste innehållet av miljöskadliga ämnen bli
radikalt mindre än i dag. Också de stora avfallsvolymerna utgör problem
för miljön och resurshushållningen. Återanvändning och återvinning måste
öka. Producenten ansvarar för det avfall som uppstår till följd av
verksamheten, vilket inkluderar ett kostnadsansvar.
Som exempel på åtgärder som borde vidtas nämnde jag ökad kontroll av
användningen av potentiellt miljöfarliga kemikalier och krav på utbyte
av miljöskadliga ämnen i produktionen. Konkreta planer bör tas fram för
att snarast begränsa eller helt avveckla användningen av särskilt
miljöskadliga ämnen. Ekonomiska styrmedel för att minska avfallets volym
och farlighet bör utvecklas. Föreskrifter om återanvändning och
återvinning behöver tas in i renhållningslagen (1979:596). Inom de
regionala, ofta kommunägda avfallsföretagen och inom övrig industri
finns kompetens och intresse för att hantera även miljöfarligt avfall.
Denna verksamhet bör kunna utvecklas inom ramen för den tillsyn och
kontroll samhället behöver ha.
De nu nämnda nya riktlinjerna innebär att uppkomsten av miljöfarligt
avfall i samhället kan beräknas komma att ändras successivt. För att
samhället skall kunna utöva sitt övergripande ansvar är det angeläget
att ha så god kunskap som möjligt om uppkomsten av miljöfarligt avfall
under 1990-talet. Sådana kunskaper är av värde även för övriga med
uppgifter och ansvar inom området.
I den förut nämnda budgetpropositionen förordade jag att kommunerna med
början år 1991 blir skyldiga att ta reda på vilka typer av avfall som
finns i varje kommun och vilka mängder avfall det är fråga om. Jag har
vidare föreslagit att statens naturvårdsverk skall utses som central
tillsynsmyndighet på avfallsområdet. Riksdagen har därefter godkänt
bl.a. dessa förslag (1989/90:JoU 16, rskr 241).
Regeringen har föreslagit att tillkomsten och lokaliseringen av stora
anläggningar med uppgift att slutligt ta hand om miljöfarligt avfall
skall prövas av regeringen enligt 4 kap. lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. Riksdagen har därefter godkänt förslaget
(1989/90:BoU 20, rskr 306).
Mot nu angivna bakgrund föreslår jag att en särskild utredare tillkallas
för att belysa olika frågor rörande uppkomst och omhändertagande av
miljöfarligt avfall. Utredaren bör starta med att söka visa hur
uppkomsten av miljöfarligt avfall kan komma att utvecklas av olika
faktorer som påverkar avfallets mängd och sammansättning. Exempel på
sådana faktorer är ökad användning av ren teknik samt utvecklingen i
övrigt av verksamheter och produkter som alstrar miljöfarligt avfall,
särskilt kemikalieavfall. En analys av uppkomsten av miljöfarligt avfall
bör också belysa avfallets typ och ursprung samt innefatta en bedömning
av storleken av avfall från olika källor såsom tillverkningsindustri,
hushållen, importerade resp. inhemska varor samt den geografiska
fördelningen av det genererade avfallet. Utredaren bör även undersöka om
hittills använda definitioner av och klassificeringssystem för
miljöfarligt avfall behöver kompletteras eller ändras. Utredaren bör i
detta sammanhang analysera om graden av "farlighet" i avfallet kommer
att förändras under 1990-talet.
En annan viktig utredningsuppgift är att klarlägga kapaciteten på olika
håll att omhänderta och behandla olika slag av miljöfarligt avfall.
Möjligheterna att ta emot och behandla sådant avfall är av intresse vad
gäller såväl dagsläget som de kommande åren vid olika antaganden om
avfallsproduktionens storlek. SAKAB svarar för närvarande för
omhändertagandet av närmare 10 % av det aktuella avfallet -- oftast det
mest besvärliga. Av intresse att få klarlagt är vilka möjligheter som
kan finnas hos övriga aktörer att återanvända, lagra eller slutbehandla
avfall. Utredningen bör belysa hur stor kapacitet det finns hos kommuner
och industriföretag att ta hand om ytterligare avfallsmängder samt vilka
nya metoder som väntas få betydelse under 1990-talet vid små resp.
större anläggningar för avfallsbehandling av olika slag. Utredaren bör
söka bedöma olika behandlingsmetoder med hänsyn till deras lämplighet på
lokal, regional och nationell nivå, och med utgångspunkt från deras
förmåga att destruera miljöfarliga ämnen resp. att minimera mängden
avfallsrester som kräver långtidsförvaring under säkra former.
Som nämnts i det föregående finns det kompetens och intresse inom de
regionala avfallsföretagen och inom övrig industri att ta hand om
miljöfarligt avfall. Utredaren bör undersöka vilka åtgärder som krävs
vid ett ökat engagemang bland de olika aktörerna på lokal och regional
nivå för att omhändertagandet skall ske på ett från alla synpunkter
betryggande sätt. I detta sammanhang bör även övervägas om ändringar
behövs när det gäller regleringen av SAKAB:s rättigheter och
skyldigheter att ta hand om och behandla miljöfarligt avfall. SAKAB
förutsätts främst ta hand om sådant avfall som kräver särskild
sakkunskap eller utrustning och som eljest inte skulle ha blivit
omhändertaget. Av intresse att få belyst är vidare i vad mån tillkomsten
inom och utom landet av verksamheter med specialisering på vissa typer
av avfall kan väntas påverka behovet av kapacitet för deponering av
avfall.
Organisationen av omhändertagandet av miljöfarligt avfall är en viktig
uppgift för miljövården även i andra industriländer. Det miljöfarliga
avfallet har också givits ökad uppmärksamhet i det internationella
arbetet. Från myndigheternas sida har eftersträvats en bättre kontroll
över internationella transporter av miljöfarligt avfall för att minska
riskerna för olyckshändelser. Med tanke härpå och på de ökade
integrationssträvandena i Europa är det angeläget att ha god kunskap om
utvecklingen när det gäller omhändertagandet av miljöfarligt avfall i
andra länder. Utredaren bör inhämta och i översiktlig form sammanställa
sådant material. Utredaren bör också undersöka vilka åtgärder som behövs
för att anpassa de svenska reglerna för omhändertagande och behandling
av milj öfarligt avfall till EG:s motsvarande föreskrifter och till de
krav som ställs i den s.k. Baselkonventionen om kontroll av
gränsöverskridande transporter av farligt avfall.
Utredaren bör även belysa kostnaderna för samhället för olika slag av
omhändertagande av miljöfarligt avfall.
Utredningsarbetet bör bedrivas med sikte på att det skall vara avslutat
före utgången av år 1991. Utredaren bör under sitt arbete samråda med
berörda myndigheter, organisationer, företag och forskare inom
avfallsområdet.
Utredaren skall beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning.
Utredaren skall enligt regeringens direktiv (dir. 1988:43) beakta
EG-aspekter och ta tillvara de möjligheter till harmonisering med EG som
kan finnas.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för miljödepartementet
att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) -- med uppdrag att utreda och belysa vissa frågor rörande
omhändertagandet av miljöfarligt avfall under 1990-talet,
att besluta om sakkunniga, experter och sekreterare och annat biträde åt
utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta fjortonde huvudtiteln anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.