Protokoll
1990/91:87
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 21 mars.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:104 till justitieutskottet
1990/91:142 till näringsutskottet
1990/91:155 till jordbruksutskottet
Skrivelse
1990/91:101 till arbetsmarknadsutskottet
Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU23
Trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU18 och TU20
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
21 mars
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU17
(delvis) och JuU 10, lagutskottets betänkanden 1990/91:LU 15 och LU17, bo-
stadsutskottets betänkanden 1990/91 :BoU 10 och BoUl l samt konstitutions-
utskottets betänkanden 1990/91 :KU 11 och KU29 (beträffande debatten i
dessa ärenden, se prot. 83).
1 Riksdagens protokoll 1990/91:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Justitieutskottets betänkande JuU17
(forts, från prot. 83)
Mom. 11 (kriminalvårdsanstalten i Karlskrona)
II e ni s t ä 11 a n
Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 81 för hemställan i reser-
vation 3 av Jerry Martinger m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 162 röster mot 87 för den i reserva-
tion 4 av Britta Bjelle m.fl. anförda motiveringen. 52 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 12 (anslag till kriminalvårdsanstalterna)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 19 för reservation 5 av
Berith Eriksson.
Agne Hansson (c) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 13 (narkotikafrågor m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 130 för reservation 6 av
Britta Bjelle m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 19 (stramare permissionsföreskrifter)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 133 för reservation 10 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 22 (utredning om förtroenderåd)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 34 för reservation 12 av
Berith Eriksson och Krister Skånberg.
Mom. 37 (samhällstjänst i hela landet)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 133 för reservation 24 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 38 (samhällstjänst för unga)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 134 för reservation 25 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 39 (påföljdssystemets utformning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 60 för reservation 26 av
Jerry Martinger m.fl.
Mom. 41 (straffskärpning vid återfall))
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 133 för reservation 28 av
Britta Bjelle m.fl.
Mo»i. 2, 4-/0, 14-18, 20. 21, 23-36, 40 ocli 42
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JulO
Mom. 1 — 7
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 8 (rapporteftergift och åtalsunderlåtelse)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 132 för reservation 3 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 9 (åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Göthe Knutson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (åtalsunderlåtelse för unga)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 133 för reservation 5 av
Britta Bjelle m.fl.
Lagutskottets betänkande LU15
Mom. 4 (patentförbud)
Först biträddes reservation 1 av Martin Olsson m.fl. med 60 röster mot 17
för reservation 2 av Elisabet Franzén. 228 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 235 röster mot 71 för reserva-
tion 1 av Martin Olsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU17
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoUlO
Mom. 2 (avskaffande av eller nedskuren verksamhet vid länsbostadnämn-
derna)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 132 för reservation 1 av
Agne Hansson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoUl 1
Mom. 1 (avveckling av samlingslokalstödet)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 61 för reservation 1 av
Knut Billing m.fl. i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (ökning av stödet till byggandet av allmänna samlingslokaler)
Utskottets hemställan bifölls med 195 röster mot 55 för reservation 2 av
Agne Hansson m.fl. 56 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Mom. 3 (samnyttjande av allmänna samlingslokaler)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Agne Hansson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (indexering av stödet avseende handikappanpassning av allmänna
samlingslokaler)
Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot 48 för reservation 4 av
Agne Hansson och Birger Andersson. 50 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5-11
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU11
Mom. / (avslag på de i proposition 1990/91:60 framlagda lagförslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 16 för reservation 1 av
Hans Leghammar.
Mom. 6 (reglering av myndigheternas försäljning av personuppgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 192 röster mot 113 för reservation 5 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 7 (användning av personnummer)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 137 för reservation 6 av
Anders Björck m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (decentralisering av statliga dataregister)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 87 för reservation 10 av
Birgit Friggcbo m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
Mom. 1 (driftsstöd)
Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 95 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (anslaget till stöd för taltidningar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Rolf L Nilson -
bifölls med acklamation.
Mom. 10 (LL-stiftelsen)
Utskottets hemställan bifölls med 196 röster mot 107 för reservation 4 av
Birgit Friggcbo m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
5 § Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/9EUU17 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna (prop. 1990/91:79).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att utrikesutskottets betänkande UU14 samt ar-
betsmarknadsutskottets betänkanden AU 11 och AU 12 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt samt att AU 11 och AU 12 skulle debatte-
ras gemensamt.
6§ Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/9EUU14 Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område
(prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 1 INGER KOCU (m):
Herr talman! I utrikesutskottets betänkande UU14 behandlas bl.a. Sveri-
ges representation i utlandet. Utskottet konstaterar i likhet med förra året
att den snabba demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa ställer
den svenska utrikespolitiken inför nya utmaningar och möjligheter. Utveck-
landet av Sveriges bilaterala förbindelser med länder som nu demokratiseras
kommer att ställa större krav på utrikesförvaltningens resurser.
Det gångna årets händelseutveckling i de tre baltiska staterna har ytterli-
gare understrukit behovet och värdet av det av oss moderater tidigare fram-
förda kravet på en svensk diplomatisk representation i de tre baltiska huvud-
städerna.
Det är därför positivt att utredningsmannen i den nyligen avslutade Östeu-
ropautredningen, som tillsattes för att göra en samlad översyn av verksam-
hetsinriktningen och resursbehovet i Central- och Östeuropa, föreslog att
personalstyrkan vid avdelningskontoren i Tallinn och Riga skall förstärkas
med sammanlagt fyra tjänster. Kontoren skall också enligt förslaget tillföras
speciell kompetens när det gäller biståndsfrågor, informationsfrågor samt
administrativa, konsulära och kulturella frågor.
Vi välkomnar denna förstärkning som tillgodoser de yrkanden som vi mo-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
derater fört fram när det gäller tilldelandet av tillräckliga resurser och arbets-
möjligheter som svarar mot de närmaste årens avgörande utveckling i de bal-
tiska staterna.
Vi har också i den moderata motionen särskilt betonat värdet av en kvalifi-
cerad politisk rapportering och ekonomiska kontakter samt av att viserings-
ärendena kan hanteras snabbt för att underlätta resandet och möjliggöra täta
kontakter n.ellan Sverige och de baltiska staterna.
Vi noterar också med tillfredsställelse att Sverige kommer att öppna ett
informationskontor även i Vilnius. Därmed har ytterligare ett sedan länge
framfört moderat krav tillgodosetts.
Herr talman! Sveriges Radios sändningar på estniska och lettiska har bi-
dragit till att stärka de svenska förbindelserna med Estland och Lettland.
Redan vid förra årets budgetbehandling betonade vi moderater vikten av att
sändningar även på litauiska kom till stånd. Vi ville också anslå 1 milj.kr.
extra till Sveriges Radio för att göra detta möjligt. Tyvärr avstyrkte utskot-
tets majoritet då vårt yrkande. Under det gångna året har emellertid sänd-
ningar på litauiska kommit i gång och pågår tills vidare.
Behovet av utvidgade sändningar på estniska, lettiska och litauiska fram-
står i dag som uppenbart. Sverige kan spela en viktig roll när det gäller att
se till att baltiska medborgare får tillgång till ett allsidigt och kontinuerligt
nyhetsflöde.
De sovjetiska hoten och ockupationen av de lokala radio- och TV-statio-
nerna understryker vikten av fria etermedia. Vi moderater har därför i vår
motion föreslagit att ytterligare 3 milj.kr. anslås för att möjliggöra utvidgade
sändningar på estniska och lettiska och permanenta sändningar på litauiska
i samma omfattning.
Vid årdets budgetbehandling har vi med glädje kunnat konstatera att ut-
skottet stöder det moderata förslaget och anser att radiosändningarna från
Sverige på de tre baltiska språken fyller en symbolisk funktion som uttryck
för vårt lands stöd för Baltikums självständighetssträvanden och en viktig
praktisk informationsfunktion för utsatta människor. Utskottet uttalar även
att det finns en stor efterfrågan på utländska sändningar.
Det moderata yrkandet på ytterligare 3 milj.kr. till Sveriges Radios pro-
gramverksamhet för utlandet för att tillgodose detta tillstyrks. Vi konstate-
rar också med tillfredsställelse att utskottet uppmanar regeringen att åter-
komma i tilläggsbudgeten med ett sådant förslag.
Herr talman! Att människor på olika sätt engagerar sig för fredsarbetet är
positivt och angeläget. Men det är enligt vår mening osäkert om man genom
särskilt stöd skall ge vissa organisationer särskilda resurser för att driva opi-
nionsbildning i dessa frågor.
Vi anser att det är viktigt att det svenska föreningslivet inte blir beroende
av riktade bidrag från staten. Skall det civila samhället värnas, måste vi också
slå vakt om ett fritt och oberoende föreningsliv. Därför bör den styrning som
ligger i att staten utpekar verksamhetsinriktningar för ideella föreningar av-
skaffas.
Vi föreslår att detta anslag under F3 reduceras till 10 milj.kr.
Vi kan inte heller ställa oss bakom utskottets principiella syn att detta an-
slag på sikt bör öka till att motsvara 1 %o av försvarsanslaget.
Att höjningen av ett anslag automatiskt skall knytas till höjningen av ett
annat är främmande för svenska budgetprinciper, och vi anser denna kopp-
ling helt omotiverad.
Inte heller delar vi uppfattningen att en internationell kunskapsbank för
försvarsindustrins omställning skall finansieras med statliga medel.
När krigsmaterielindustrin på olika håll i världen kommer att genomgå en
omstrukturering till följd av en internationell nedrustning, anser vi att det i
första hand är företagen själva och industrins branschorganisation som bör
göra de erforderliga utredningarna och samla de praktiska erfarenheterna
av den övergång från militär till civil produktion som gjorts på olika häll i
världen.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 6 och i
övrigt bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
Anf.2 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Centerpartiet betonar vikten av ett alltmer intensivt samar-
bete med alla Europas länder.
Tjeckoslovakiens president mottogs i torsdags med ovationer i NATOs
högkvarter. Han bad om förlåtelse för allt det hat hans folk lärt sig att rikta
mot väst och vädjade om västvärldens stöd i den svåra ekonomiska omställ-
ningen som hans land nu genomgår. Våclav Havel väcker en djup sympati
och hopp om framtiden. Man känner en stor lust att komma nära ett folk
som har en så skön president.
De flesta svenskar är ivriga att hjälpa Polen och de baltiska staterna i deras
kamp för bättre levnadsförhållanden. Många ger frivilliga bidrag och far dit
på egen bekostnad och levererar redskap och andra förnödenheter.
Särskilt viktigt är det att det tekniska bistånd som vi lämnar är så framsynt
modernt att miljön räddas. Vi har i hög grad vår miljö gemensam med våra
grannländer. När familjejordbruket nu åter blir verklighet och de enorma
socialiserade gårdarna delas upp i lagom stora enheter, är det viktigt att det
s.k. alternativa, eller ekologiska, lantbrukets möjligheter också demonstre-
ras. Det gäller att kunna bruka gårdens resurser uthålligt, utan att behöva
köpa kemikalier och andra insatsråvaror.
Det är bra att regeringen föreslår 300 milj.kr. till Baltikum, Central- och
Östeuropa. Det tragiska är emellertid att regeringen tar pengarna från u-
hjälpen.
De fattigaste ländernas behov av samarbete och bistånd är nu större än
någonsin. Under några decennier utvecklades u-länderna positivt, särskilt
om man ser till FNs index för mänsklig utveckling, HDI. Livslängden och
läskunnigheten ökade, och fler kunde bestämma över tillräckligt stora resur-
ser för en anständig levnadsnivå.
Men utvecklingen har blivit negativ efter oljechockerna på 70- och 80-ta-
len och den enorma skuldbörda som de internationella bankernas överlikvi-
ditet vältrade över på u-länderna. Resursflödet går nu från u-länderna till i-
länderna. Kyrkornas u-forum säger: Stoppa u-ländernas bistånd till de rika.
U-länderna är också med rätta oroade över att de rika länderna nu ägnar
sig mer åt att hjälpa östländer än åt deras enorma behov.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
Sverige liar nu gjort sällskap med de ljummare biståndsgivarna i Europa
och börjat urholka u-hjälpen.
Centern vill behålla enprocentsmålet och stödja central- och östländerna
via en ny anslagspost i UDs budget: A 10. Vi föreslår 300 milj.kr. för nästa
budgetär men vill att anslaget skall fördubblas under den kommande treårs-
perioden. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.
I anslagsposten F3 lämnas stöd till fredsforskning och fredsarbete.
Vi fick nyss av Inger Koch en klar deklaration om att moderaterna tar av-
stånd från allt statligt stöd i detta sammanhang. Det är välgörande när man
talar i klartext, men jag är ganska chockerad över hennes inlägg.
Riksdagen har slagit fast målsättningen att detta anslag bör uppgå till
minst l%oav försvarsbudgeten. Detta år bryter regeringen utvecklingen och
föreslår en reell minskning.
Centerpartiet anser att vi åtminstone inte skall tillåta att anslagsutveck-
lingen går i motsatt riktning mot det mål som riksdagen tidigare lagt fast och
föreslår en ökning med 1,5 miljoner.
Kriget som metod att lösa konflikter blir allt orimligare. När motsättning-
arna mellan öst och väst nu minskat har de fruktansvärdil klyftorna mellan
rika och fattiga, mellan nord och syd, blivit en påtaglig konfliktrisk. Vapen-
handlarna tjänar miljarder på att sälja till u-länder. Vapenströmmarna till
syd är strida. Ett nytt skrämmande mönster avtecknar sig. När den rika värl-
dens ekonomiska intressen hotas, kommer det alltid att gå att finna en regim
som bryter mot folkrätten att siå ned.
Det är livsviktigt att stödja de krafter som söker andra sätt att lösa konflik-
ter än genom våld. Freds- och konfliktforskningen måste få alla pengar den
behöver. De grupper av frivilliga som tar de nya initiativen för att brygga
över motsättningar mellan människor måste få ägna sig åt sina projekt i stäl-
let för att hämmas av brist på pengar.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 7.
Anf. 3 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Vi tar inte alls avstånd från allt statligt stöd på detta område,
Birgitta Hambraeus. Vi föreslår att det skall reduceras. Men det finns fortfa-
rande, enligt vårt förslag, 10 milj.kr. kvar på detta anslag. Vi tycker att det
är mycket pengar.
Freds- och konflikforskningen är mycket viktig. Jag tror att sådan forsk-
ning i all synnerhet behövs i det läge som vi nu befinner oss i. Vi har därför
i andra sammanhang föreslagit att det skall inrättas två professurer som syss-
lar med detta, en vid Uppsala universitet och en vid Stockholms universitet.
Detta har inte bifallits tidigare. Nu kommer förslaget att behandlas i ett an-
nat utskott. Vi hoppas att centern stöder oss där.
Anf. 4 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag är glad att Inger Koch något fick bredda sitt inlägg. På
hennes första inlägg lät det som om man bara ville reducera det statliga an-
slaget till den oerhört viktiga freds- och konfliktforskningen, liksom till de
rörelser som försöker samla nya idéer och nya människor, så att man skall
kunna finna nya vägar för konfliktlösning. Fortfarande vill alltså rnodera-
terna reducera det fria anslaget. Centerpartiet anser att det är en absolut
felaktig väg att gå. Därför har vi föreslagit att det skall anslås ytterligare 1,5
milj.kr.
Anf. 5 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Informationen i Sverige om EG-frågorna kan sägas ha dri-
vits helt på massmediernas villkor. De politiska partierna har därför här
samma svårigheter att vinna gehör för sina ståndpunkter som när det gäller
många andra frågor. Det faktum att vi nästan helt saknar resurser för en allsi-
dig bedömning av Sveriges möjligheter till samarbete med de övriga euro-
peiska länderna gör att vi behöver en bred belysning av EG- och Europafrå-
gorna. Nästan alla partier har ju uttalat sig för en folkomröstning i EG-frå-
gan.
Birgitta Hambraeus var inne på den allt större snedfördelningen beträf-
fande u-länderna och den rika världens ökande utplundring av u-länderna,
vilket gör det än mer angeläget att återgå till det mål som vi har haft när det
gäller den del av bruttonationalprodukten som skall anslås till u-landsbi-
stånd. Vi bör alltså placera bidragen till Baltikum, Central- och Östeuropa
utanför biståndsbudgeten. Jag tycker att detta är helt klart. Det har också
under lång tid ständigt riktats frågor om sambandet härvidlag. Det finns inte
tillstymmelse till rationalitet i att låta i och för sig angelägna biståndsbehov
beträffande Baltikum, Central- och Östeuropa konkurrera med det traditio-
nella u-landsbiståndet.
F3-anslagets storlek och fördelning belyser också skillnaden i synsätt när
det gäller det som samhällets stöd används till. Om vi ser försvaret i vid me-
ning som ett försök att undanröja hot, kan vi naturligvis säga att det fredsar-
bete som bedrivs av olika organisationer på längre sikt är en komponent i
totalförsvaret, varför det bör ha samhällets stöd i en utsträckning som åtmin-
stone något så när motsvarar arbetets betydelse. Det mycket blygsamma en-
promillemålet borde mot denna bakgrund vara någonting självklart.
Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, har haft anslag
som under ett antal år har urholkats. Jag tycker att det är självklart att vi
redan nu bör börja med att återställa 1985 års reala nivå. Enligt min mening
finns det i dag ännu mindre möjligheter att vända sig mot förslaget i vänster-
partiets och miljöpartiets gemensamma reservation, om man 1985 ansåg att
nivån var rationell. Argumenten för att vi skall uppnå den ifrågavarande ni-
vån är alltså ännu starkare i dag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de reservationer där vänsterpartister finns
med.
Anf. 6 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! De flesta av de förslag som utrikesutskottet har i sin anslags-
framställning i det här betänkandet tycks mig väl avvägda. Jag skall koncen-
trera mig på det fåtal punkter där vi inom miljöpartiet har kommit till helt
andra resultat och prioriteringar. Jag skall också ta upp några principfrågor
som närmast tillhör kategorin ”m.m.” under titeln Anslag till utrikesförvalt-
ningen, m.m.
Under den senaste tiden har vi allt bättre förstått att de flesta av riksda-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
10
gens partier vill ha en folkomröstning i EG-frågan. Möjligen kommer me-
ningarna att gå isär huruvida den skall vara beslutande eller rådgivande. Tro-
ligen kommer det att gå isär angående vilka frågor som skall ställas. Redan
finns det, herr talman, olika uppfattning om huruvida en sådan folkomröst-
ning skall föregå våra förhandlingar om medlemskap i EG eller hållas efter
dessa. 1 varje fall vill man tydligen att folk skall ta ställning. Förmodligen
vill man också att folk skall veta vad frågan gäller. Förvånande är det då att
utrikesutskottet avstyrkte vårt och vänsterpartiets yrkande om att vissa me-
del, exempelvis 20 milj.kr., skall avsättas för information gällande Europa-
frågorna.
Så gäller det anslagen till information och forskning om fred och nedrust-
ning. Den åsyftade proportionen mellan denna ram, F3, och försvarskostna-
derna är 1:1000, en promille, herr talman! Men inte ens detta mäktar man
med i dagens statsfinansiella läge, som det heter. Nog borde man vända på
det och säga att man i dagens internationellt instabila läge inte kan ha råd
att vara utan en ökad kunskap om och en ökad informationsspridning om
förutsättningar och villkor för en varaktig fred. Den där promillen skulle
löna sig, dels ekonomiskt, eftersom behovet av försvarsutgifter kanske
skulle minskas i en fredlig värld, dels mänskligt, eftersom varje krig innebär
oerhörda mänskliga lidanden. I våra reservationer 8-12 har vi gemensamt
med vänsterpartiet beskrivit en del projekt, som verkligen skulle göra rätt
för utökade anslag från F3-ramen. Det här gäller ideella föreningar, freds-
strävande besjälade individer som vi bör stödja aktivt. Intressant och något
deprimerande är moderaternas negativa inställning att sådant arbete skall
göras av enskilda initiativtagare. Vi tycker att sådant arbete skall göras och
att man skall inspirera till det.
Låt mig också kommentera den stora ökningen av EFTA-anslaget, som
motiveras av uppbyggande av institutioner för samarbetet med EG. Just nu
är det väl informationen om EG som är viktig. Det är den situation som vi
har nu. Vi har inte kommit längre än. Vi vill som sagt bygga upp informatio-
nen och öka kunskapen. Därför föreslår vi en ändring av profileringen av
anslaget.
Så några ord om FN och jämlikheten. Självfallet är det omöjligt att på-
verka olika länders representation i FN i sådana här frågor. Man har ju också
mycket olika syn på kvinnofrågor i olika länder. Det finns olika religioner
och olika kulturer. Men just därför är det så viktigt att de internationellt an-
ställda inom organisationen visar att könskvotering är möjlig och att den är
önskvärd. Man har faktiskt också i FN bestämt att könskvotering skall efter-
strävas. Det skall vara minst 35 % av det minst representerade könet. Men
hittills har effekten varit att de lägst betalda arbetena huvudsakligen besätts
av kvinnor, medan män återfinns i stor majoritet vid nivå D och högre. Spe-
ciellt har hittills inte någon kvinna varit generalsekreterare och inte heller
har någon mig veterligt varit en seriös kandidat till den posten. Detta är, herr
talman, inte bara en rättvisefråga. Mycket skulle också vinnas på om kvinn-
ligt tänkande fick spela en framträdande roll i den organisation som är satt
att skydda freden i världen.
Flerr talman! Jag står bakom alla de reservationer som Inger Schörling un-
dertecknat. Men speciellt vill jag yrka bifall till reservation 2, om anslag till
informationskampanjen om EG, till reservation 4 som gäller jämställdheten
inom FN och till reservation 9 där ett antal ideella organisationer namnges
för vilka vi vill ha ökat stöd; det är Jordens vänner, U-landshjälp, Folk till
folk. Framtiden i våra händer och Svalorna. Givetvis gäller det många
många fler som utför ett fantastiskt arbete för fred, solidaritet och internatio-
nell förståelse.
Anf. 7 STIGALEMYR (s):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utrikesutskottets hem-
ställan i betänkandet på samtliga punkter.
Karl-Erik Svartberg och jag har delat upp majoritetens yttranden mellan
oss. Karl-Erik Svartberg kommer senare att bl.a. tala om organisationsansla-
gen. Det är alltså ingen oartighet mot tidigare talare när jag nu inte bemöter
bl.a. Gösta Lyngås inlägg; det kommer Karl-Erik Svartberg att göra.
Detta betänkande, herr talman, handlar ju om den svenska utrikesförvalt-
ningen, om alla våra känselspröt runt om i världen i kontakter med alla
andra länder och alla andra folk. Det handlar om pengarna till utrikesför-
valtningen i Stockholm. Det handlar om våra insatser för att förbättra förhål-
landena i Östeuropa. Det är ett utomordentligt viktigt anslag och diskussio-
nen om det följs mycket noga i hela världen. Man läser utrikesutskottets be-
tänkande och riksdagens protokoll på alla Sveriges ambassader och beskick-
ningar runt om i världen.
Det är klart, herr talman, att från tid till annan förskjuts tyngdpunkterna
i det internationella arbetet; vissa delar av världen blir mer intressanta vissa
tider och mindre intressanta andra tider. Då gör man omdisponeringar -
självklara förändringar - av våra resurser på olika håll i världen.
Nu sker en uppbyggnad av våra resurser i östra och centrala Europa på
grund av den fantastiska utveckling som vi upplevt där. Det betyder att vi
måste flytta resurser från några andra platser till östra Europa. Det kommer
sedermera förslag till riksdagen om detta. Redan nu har nya befattningar
inrättats i Baltikum och vi överväger hur man skall förstärka resurserna i
de andra nu fria demokratierna i centrala och östra Europa. Riksdagen får
sedermera förslag om omdisponeringar på den punkten.
Alldeles klart är, mina damer och herrar, att vi inte kan minska utrikesför-
valtningens totala resurser. Det som centerpartiet föreslår - Birgitta Ham-
braeus var mycket tyst om detta i talarstolen - är att skära ner 50 miljoner
på de redan knappa resurser som utrikesförvaltningen disponerar. Det bety-
der att man måste lägga ned åtminstone tio ambassader i världen - väljer
man småambassader måste man lägga ner många fler - för att spara 50 miljo-
ner. Jag tycker att det närmast är en förolämpning mot den hårt arbetande
utrikesförvaltningen som runt om i världen, ofta med betydande underbe-
manning, arbetar för att förbättra Sveriges kontakter, för att sprida kunskap
om Sverige och för att förmedla information till den svenska utrikesförvalt-
ningen.
Jag skulle tycka att det vore värdefullt om Birgitta Hambraeus ville redo-
visa för kammaren var resurserna skall tas. Var skall ni skära 50 miljoner?
Tala om det för den del av utrikesförvaltningen som så småningom kommer
att läsa protokollet från den här riksdagsdebatten.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
11
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
12
Vi ökar särskilda insatser till Baltikum, dit vi i år, liksom tidigare år och
också det kommande året, ger 300 miljoner. Det är diskussion om var de
pengarna skall tas. Jag har tidigare i kammaren beklagat att det visat sig nöd-
vändigt att ta dem från biståndsanslagen. Vi har inga andra friska pengar. På
den punkten råder det nu delade meningar mellan representanter i utrikesut-
skottet. Det finns de som vill ha ett särskilt anslag; centerpartiet vill ha det
för det anslag vi diskuterar i dag. Socialdemokraterna tar pengarna från bi-
ståndsanslagen, som vi kommer att diskutera den 2 maj. Det gör även folk-
partiet, men folkpartiet ökar på anslaget litet för att få utrymme för de här
pengarna. Den debatten tar vi sedan. Jag vill bara för dagen säga att jag na-
turligtvis mycket beklagar att det inte har varit möjligt att hitta 300 friska
miljoner de här åren - förra året, detta och nästa år - utan att vi har varit
tvungna att ta pengarna från biståndsanslagen.
Gösta Lyngå talade om folkomröstning. Det blir sedermera ett betän-
kande till kammaren om de förslag om folkomröstning som har lagts från
olika partier. Det finns olika alternativ som vi för närvarande resonerar om.
Det finns de som önskar att man skall ha en folkomröstning innan en ansö-
kan om medlemskap lämnas till EG. För min egen del är jag av den be-
stämda uppfattningen att om det skall hållas en folkomröstning skall beslutet
om det fattas av den riksdag som väljs i höst, och att det i så fall skall vara
en folkomröstning först vid den tidpunkt då vi har ett avtal att rösta om.
Andra vill som sagt att man skall ha en folkomröstning vid annan tidpunkt.
Betänkandet kommer till riksdagen och vi kommer att behandla denna fråga
någon gång i juni.
Det finns förslag om särskilda medel för att sprida upplysning om EG. Det
har utskottet också uttalat sig om och föreslår att regeringen återkommer till
riksdagen med pengar på tilläggsstat för att ge en omfattande EG-informa-
tion. Vi gör bedömningen att det är viktigt. Det är mycket viktigt. Vilken
anslutningsform vi än skall ha och vilka relationer vi än skall ha till den ge-
mensamma marknaden är det av största betydelse att medborgarna så långt
som möjligt informerar sig om vad det här betyder.
Herr talman! Det är viktigt med den ökade satsningen i östra Europa. Jag
skulle kunna tänka mig att vi under kommande år måste öka insatserna där.
Det är dyrt. Det krävs insatser av skilda slag, inte minst samarbete på mil-
jöområdet.
Jag vill till slut tillägga att det ju inte bara är via dessa anslag som Sverige
engagerar sig i östra Europa. Strax före jul anslog vi över en halv miljard i
den östeuropeiska utvecklingsbank ur vilken östra och centrala Europa kan
få låna pengar för sin satsning på industriell utbyggnad och miljö.
Herr talman! An en gång yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag.
Anf. 8 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Stig Alemyr beklagade att man hade varit tvungen att ta 300
miljoner från biståndet. På samma sätt beklagar vi från centerpartiets sida
att vi, för att få vårt budgetalternativ att gå ihop, varit tvungna att ta 50 miljo-
ner från UDs förvaltningsanslag.
Det är en fråga om prioriteringar. Vi vet att det pågår utredningar inom
UD, och regionambassader kan förmodligen vara en god lösning.
Samtidigt har vi konstaterat att det nu i det mer intensiva samarbetet med
öst kan behövas mer resurser. Men vi tycker att det är viktigare att hålla uppe
biståndsanslaget; socialdemokraterna prioriterar annorlunda.
Anf. 9 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Det förekommer ju redan väldigt mycket information när
det gäller EG-situationen, men den drivs på företagarnas villkor. Det är de
som lägger mycket pengar på reklam för ett EG som de ser som ett kortsik-
tigt ekonomiskt lönsamt företag. Det är säkert en korrekt bedömning från
deras sida. Men mot det måste sättas en allsidig information om vad som
händer med arbetslöshet, vad som händer i kvinnofrågan m.m. Jag kan inte
se att det finns särskilt stor anledning att vänta med sådan information. Det
är faktiskt bråttom. Det är nu frågan diskuteras och det är nu en allsidig in-
formation behövs.
När det gäller tiden för folkomröstning tyckte jag mig höra - och det var
jag mycket tillfredsställd över- att Stig Alemyr menar att den skall ske redan
vid höstens val. Var det korrekt uppfattat är jag mycket glad, var det inte
korrekt uppfattat kanske jag kan få en korrigering.
Anf. K) STIG ALEMYR (s) replik:
I lerr talman! Det var inte korrekt uppfattat. Det är den riksdag som väljs
vid höstens val som har att fatta beslut om en eventuellt kommande folkom-
röstning.
Jag vill vidare säga till Gösta Lyngå att det redan förekommer i mycket
stor utsträckning information om EG inom de politiska partierna och inom
folkbildningsorganisationerna. Centerpartiet har satt i gång en stor kampanj
för att informera, vi gör det inom mitt eget parti, inom ABF och i fackföre-
ningsrörelsen. Jag är ofta ute på möten och informerar om hur riksdagen ser
på EG-frågorna. Det pågår alltså något alldeles utomordentligt viktigt. Jag
tror att vi skall stödja det ytterligare. Det är min bedömning att informatio-
nen skall kunna öka genom ytterligare samhälleliga insatser, framför allt
folkrörelserna.
Jag är, Birgitta Hambraeus, naturligtvis medveten om att man måste göra
prioriteringar, men ändå är det ganska rimligt att begära av er att ni skall
precisera var ute i världen vi skall dra ned på resurserna med 50 miljoner.
Idén om regionambassader är inte dum. Jag tror att man t.ex. skulle kunna
bygga upp regionala ambassader i södra Afrika i samband med utvecklingen
där - men det blir inte billigare. Jag har tittat på detta: det går åt lika mycket
folk och det blir många resor. Organisationen blir effektivare, men det finns
ingenting som säger att det automatiskt blir kostnadsbesparingar genom re-
gionala ambassader. Ändå är idén så bra att man bör pröva den. Centralame-
rika är ett område i världen där regionala ambassader kan vara av betydelse.
Jag vill alltså fortfarande, herr talman, pressa Birgitta Hambraeus på ett
besked. Vill centerpartiet tala om för vårt folk runt om i världen var ni vill
lägga ned dessa tio ambassader?
Anf. 11 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
I lerr talman! Jag försökte göra klart att jag anser att det är brådskande.
Väldigt mycket görs redan nu för en allt starkare EG-anpassning, och prelu-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
13
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
14
dier till en EG-ansökan är i full gång. Det är mycket viktigt att folkomröst-
ningen kommer i ett skede när den kan påverka utvecklingen. Det är ändå
så att folket skall påverka utvecklingen av sin framtid. Jag tycker att både
den ekonomiska satsningen på en informationskampanj, som skall genomfö-
ras på ett objektivt sätt, och själva folkomröstningen skall äga rum så snart
som möjligt.
Anf. 12 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Riksdagen har inte som uppgift att i detalj lägga sig i hur
regeringen skall göra prioriteringar. Stig Alemyr vet mycket väl att rege-
ringen måste utreda det och komma med ett förslag till riksdagen.
Det pågår ett rationaliseringsarbete inom UD, och vi har sagt att man bör
överväga inte minst regionambassader som en möjlighet. Det förefaller
mycket märkligt att en regionambassad, där en ambassadör har hand om
flera länder, skulle bli lika dyr som ambassader i samtliga länder i regionen.
Det måste vara ett missförstånd från Stig Alemyr.
Anf. 13 STIG ALEMYR (s) replik:
Herr talman! Birgitta Hambraeus försöker krångla sig ut ur denna svårig-
het genom att säga att det inte är riksdagen som skall besluta var vi skall
lägga ned ambassader. Det har vi gjort nästan vartenda år. Vi har haft batal-
jer om generalkonsulat i Milano, om generalkonsulat i norra Nordamerika
osv. och har - efter regeringens förslag - diskuterat var man skall dra ned på
eller öka verksamheten.
Nu beslutar vi om att öka insatserna i östra Europa. Det är klart att det är
regeringen som gör utredningsarbetet och som har att komma till riksdagen,
men 50 miljoner är en dramatiskt stor summa. En sådan minskning betyder
så kraftiga neddragningar att man inte bara kan säga att regeringen får klara
detta på något sätt.
Vad regeringen nu håller på att försöka ordna är sådana omprioriteringar
med nuvarande anslag att vi kan öka insatserna i östra och centrala Europa.
Det betyder ganska hårda bud på sina håll. Men därutöver vill ni dra ned 50
miljoner på anslagen, vilket, som jag har sagt, motsvarar minst tio ambassa-
der. Det är er skyldighet att tala om varifrån det skall tas.
Anf. 14 GÖRAN ALLMÉR (m):
Herr talman! Jag har begärt ordet i denna debatt med anledning av motion
U632, som rör förbindelserna med Republiken Kina (Taiwan).
Vi motionärer är klart besvikna över den behandling motionen fått i utri-
kesutskottet. Det verkar som om utskottet inte riktigt förstått vad vi är ute
efter. Måhända kan denna brist på förståelse hänga samman med att vi ut-
tryckt oss oklart i motionen och dess hemställan. Jag skall därför ta kamma-
rens tid i anspråk en stund för att försöka förklara varför vår motion är så
viktig.
Motionen framhåller den enastående ekonomiska utveckling som Repu-
bliken Kina genomgått och hur handelsutbytet mellan Sverige och Taiwan
ständigt ökat, så att Republiken Kina nu är Sveriges näst största handelspart-
ner i Asien efter Japan.
Motionen klargör också hur förbindelserna mellan Sverige och denna vik-
tiga handelspartner fungerar i avsaknad av officiella diplomatiska relationer.
På detta område finns hinder som enligt vår uppfattning måste undanröjas i
så stor utsträckning som möjligt.
Jag hade förmånen att nyligen tillsammans med en riksdagskollega göra
ett studiebesök i Republiken Kina. Vi fick mycken intressant och nyttig in-
formation om förhållandena i republiken och om handelsförbindelserna med
Sverige. Vi hade under veckan två sammanträffanden med chefen för det
ännu så länge privatfinansierade svenska handelskontoret i Taipei, Swedish
Industries Trade Representative Office (SITRO). Det är framför allt den in-
formation som gavs oss då som styrkt mig i min uppfattning att något måste
göras för att förbättra förbindelserna mellan de båda länderna.
Jag skall här kortfattat redogöra för SITROs information och synpunkter.
Vi fick veta att Republiken Kina står inför sin största satsning någonsin.
Under åren 1991 till 1996 avser republiken att genomföra en infrastrukturell
investeringsplan, som totalt kommer att omfatta ca 2900 miljarder kronor.
Som de för svenskt vidkommande mest intressanta projekten redovisades:
1. En satsning på energiförsörjningen om totalt ca 210 miljarder kronor,
inkluderande som största enskilda objekt Taiwans fjärde kärnkraftverk.
2. En miljövårdssatsning om totalt ca 210 miljarder kronor med investe-
ringar inom luft-, vatten- och avfallshantering.
3. Transport och telekommunikation, där man lägger de största investe-
ringarna med totalt ca 570 miljarder kronor.
4. Bostäder och byggande, där satsningen omfattar ca 228 miljarder kro-
nor på bostäder och offentliga byggnader. Bl.a. beräknas drygt 900000 nya
lägenheter byggas under perioden.
5. Utvecklingsstöd för vissa industrigrenar om sammanlagt ca 114 miljar-
der kronor.
Det preliminära underlag som presenterats antyder klart enligt SITRO att
sexårsplanen inte enbart innehåller osedvanligt goda förutsättningar för
svensk varuexport till Republiken Kina utan också för industriellt samarbete
inom en rad områden.
SITRO framhöll också, att Taiwans politiska isolering i kombination med
kineskulturens utpräglade prestigekänslighet gör landets myndigheter yt-
terst känsliga för alla sådana politiska gester som kan tolkas som uttryck för
en positiv inställning till Republiken Kina. Detta faktum får, naturligt nog,
konsekvenser dels för de politiska konkurrensmedel som måste användas i
syfte att skapa konkurrenskraftiga förutsättningar för handelsrelationer med
Taiwan, dels för de lokala representationskontorens roll och uppgifter.
Vid vår förfrågan om vad som inrymdes i begreppet politiska konkurrens-
medel klargjorde SITROs chef att de främst utgjordes av direkta myndig-
hetskontakter, representationskontorens officiella status och vad man kal-
lade reciprociteten.
Det framhölls att kraven på direkta myndighetskontakter har växt i takt
med republikens ekonomiska framgångar och att de i dag utgör det vikti-
gaste och effektivaste av de politiska konkurrensmedlen.
Andra länder förväntas numera inbjuda taiwanesiska myndigheter och
politiska befattningshavare för överläggningar eller möten med deras resp.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Viwa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
15
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
16
motparter. SITRO framhöll också, att av likvärdig eller ännu större bety-
delse är motsvarande besök i Republiken Kina.
Den franske industriministerns officiella besök i Taiwan under januari
1991 har enligt SITRO etablerat ett nytt, högre riktmärke. Man bedömer att
övriga länders agerande under 1990 och hittills under 1991 har tvingat upp
nivån för effektiva insatser till minister- och statssekreterarnivå. Sverige har
hittills inte i tillräcklig utsträckning utnyttjat de möjligheter som detta kon-
kurrensmedel erbjuder.
När det gäller representationskontorets officiella status konstaterade
SITRO, att helt privatfinansierade kontor inte längre anses tillräckligt, men
menade att Exportrådets övertagande av SITRO vid instundande halvårs-
skifte ger Sverige en tillfredsställande position på detta område. Man var-
nade dock för att nästa steg i utvecklingen, vilket för övrigt redan påbörjats,
blir krav på att kontoren skall ledas av personal som är utsänd från resp,
lands UD eller motsvarande officiell myndighet.
Reciprociteten avser främst likvärdiga villkor för de utländska representa-
tionskontoren i Taipei och republikens kontor i utlandet. De utländska kon-
toren i Taipei har alla, inkl. Sveriges, medgivits vissa privilegier, dock i något
varierande omfattning. Villkoren ger helt klart vissa, främst ekonomiska,
lättnader för kontoren samt dessutom lätt och smidig tillgång till myndighe-
terna i republiken. Det senare underlättar enligt SITRO kontorens arbete
i stor utsträckning och får betraktas som betydligt värdefullare än de rent
ekonomiska fördelarna.
Reciprocitetskravet har växt sig allt starkare, och SITRO anser att det inte
helt kan uteslutas att allt striktare regler kan komma att införas och att kon-
tors privilegier kan komma att inskränkas eller annulleras om alltför stora
skillnader i villkoren består.
Republiken Kinas kontor i Sverige har hittills inte erbjudits likvärdiga vill-
kor. Det är därför enligt SITRO angeläget att en bättre balans uppnås i detta
avseende. Inte främst inför risken att SITROs ekonomiska privilegier skulle
försvinna, utan snarare på grund av att den nuvarande obalansen utnyttjas
till vår nackdel i en rad andra, viktigare frågor.
Avslutningsvis vill jag understryka att länder bedöms utifrån den grad av
flexibilitet man visar i ovannämnda frågor. Sverige uppfattas för närvarande
ligga någonstans i mitten på den europeiska skalan. Om vi önskar förbättra
denna position, något som torde vara önskvärt med tanke på de stora statliga
investeringarna under 90-talet, krävs att vi agerar kraftfullt främst vad gäller
direkta myndighetskontakter och i reciprocitetsfrågan.
Självfallet är det vidare så, att frivilliga ”eftergifter” betalar sig bättre än
de som tvingas fram under en förhandlingssituation. Av egenintresse bör
Sverige därför identifiera sakfrågor där vi på eget initiativ kan genomföra
förbättringar, något som dessutom skulle skapa en situation där även vi
kunde ställa krav.
Detta, herr talman, var vad vi ville uppnå med vår motion.
Jag inser att det knappast lönar sig att mot ett enigt utskott yrka bifall till
motionen. Men, herr talman, vi skall återkomma vid ett senare tillfälle. Jag
hoppas dessutom, som utrikesutskottets ordförande Stig Alemyr sade, att
man inom utrikesdepartementet läser riksdagsprotokollen och därefter re-
dan nu påbörjar det viktiga och nödvändiga arbete som krävs för att på allvar
förbättra förbindelserna med Republiken Kina.
I detta anförande instämde Birger Hagård (m).
Anf. 15 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Birgitta Hambraeus sade nyss i sitt replikskifte med Stig Ale-
myr att hon beklagade att centern för att få sitt budgetförslag att gå ihop
hade tvingats föreslå en neddragning av storleksordningen 50 milj.kr., vilket
skulle gå ut över svensk representation utomlands. Det var bra att hon i varje
fall beklagade det. Det vore mycket olyckligt om en sådan politik skulle för-
verkligas just nu eller de närmaste åren på grund av de mycket stora föränd-
ringar som har ägt rum. Med de demokratiska revolutionerna i Östeuropa
och andra förändringar de senaste åren kommer kraven på svensk närvaro
sannolikt att öka i många delar av världen.
I det betänkande som vi nu har framför oss refereras vissa av de ompriori-
teringar och nya insatser som görs på grund av dessa stora internationella
förändringar. Jag tänker då särskilt på den förstärkta svenska närvaron i Bal-
tikum som kommit till dels på grund av den stora förändring som skett det
senaste året, dels på grund av det starka svenska opinionstrycket för en akti-
vare och mer tydlig svensk hållning. Förändringarna i Östeuropa är centrala
både när det gäller svensk närvaro utomlands och likaså för mycket annat
som vi diskuterar här i dag.
Jag kommer här naturligt in på finansieringen av det svenska östsamarbe-
tet. Folkpartiet liberalerna har, som framgår av vår motion U203, föreslagit
50 milj.kr. utöver det regeringen anslagit till samarbete med Baltikum. Vi
har där ett större ansvar än andra länder. Till detta återkommer vi i bistånds-
betänkandet.
Partierna har olika uppfattningar om hur man tekniskt skall hantera östbi-
ståndet och om hur det förhåller sig till det allmänna biståndet. Det är till
stor del en smaksak ur vilket anslag östbiståndet tas. Däremot är det inte en
smaksak om man väljer, eller låter bli att välja, att ta pengarna till östsamar-
betet från u-hjälpen.
Det är just detta som regeringen har gjort. Moderaterna har instämt i den
politiken. Stig Alemyr beklagade att östhjälpen har tagits från u-hjälpsansla-
get. Moderaterna har inte ens uttalat ett beklagande, vilket jag anser upp-
seendeväckande. Jag vet att det finns medlemmar i detta parti som tycker
det känns obehagligt med den attityd till biståndet som partiets företrädare
i riksdagen ibland visar.
Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt om även i år det intrycket be-
står, att Sverige på grund av förändringarna i Europa prioriterar ner insat-
serna för tredje världen. Det är visserligen sant att det behövs stora bistånds-
insatser i Östeuropa, men de kan inte på något rimligt sätt jämställas med
det traditionella u-landsbiståndet. De östeuropeiska länderna är inte u-län-
der. De är förhållandevis utvecklade europeiska länder som har råkat ut för
ett politiskt och ekonomiskt katastrofalt system. De måste få stöd i olika for-
mer för att ta sig ut ur den återvändsgränd som de nu har befunnit sig i under
40 års tid. Men detta är inte jämförbart med u-landsbistånd.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
2 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
Det som länderna i Östeuropa efterfrågar är ett stöd av annat slag - kun-
skapsöverföring, stöd till återuppbyggnad av demokratiska institutioner, po-
litiska partier, tidningar, normala rättssystem och allt möjligt i den stilen.
Det är mycket viktigt att vi klart håller fast vid principen att det som vi tradi-
tionellt har velat lägga inom enprocentsramen skall ligga kvar där och vara
u-landsbistånd. Vad som kan komma därutöver kan användas på annat sätt,
men enligt vår uppfattning skall östhjälpen under inga omständigheter tas
från biståndet till tredje världen. I vårt samlade budgetalternativ, dvs. vårt
förslag till budget inte bara för utrikesförvaltningen, har vi anvisat hur detta
kan ske och också hur biståndet totalt sett kan öka i förhållande till regering-
ens linje utan att vi behöver börja tricksa med den svenska utlandsrepresen-
tationen och annat. Till detta återkommer vi när biståndet skall behandlas.
Det centrala i det svenska östbiståndet är naturligtvis insatserna för att
hjälpa till att hålla informationsflödet i gång under eventuella nya perioder
av våld och övergrepp, som vi såg i januari, och även på annat sätt bidra till
att återupprätta kontakterna mellan Norden och de nordiska länder som har
varit avskurna från resten av Norden - Estland, Lettland och Litauen.
Vi kan då från vår sida till vår stora glädje konstatera att vi har haft en
total framgång med den motion som vi väckte om kraftigt utökade anslag till
radiosändningar på de baltiska språken. Redan tidigare har det förekommit
sändningar på estniska och lettiska, och i januari tillkom mer begränsade
sändningar på litauiska. Att de är mer begränsade har naturligtvis att göra
med svårigheten att i Sverige få fram litauisktalande personal för sändning-
arna. Men jag tror inte att det är några svårigheter att efter en stunds letande
och litet beslutsamt arbete med detta få fram större möjligheter att sända på
litauiska i samma utsträckning som redan sker på estniska och lettiska och
också utöka sändningarna på alla dessa tre språk.
Det vore dock allvarligt om den här utökningen skulle innebära att andra
angelägna delar av de svenska utlandssändningarna fick dras in eller skäras
ner, utöver vad som redan har skett, för att bereda utrymme åt sändningar
på baltiska språk. Vi har därför begärt mer pengar till detta. Eftersom vi har
redovisat också hur man kan allmänt öka det svenska ekonomiska engage-
manget för Baltikums sak, hade det gått alldeles utmärkt att finansiera det
här inom ramen för de 50 miljoner som vi har föreslagit.
Det resultat som har nåtts i utskottet tillgodoser gott och väl de ambitioner
som vi tycker att man kan ha i dagsläget. Det är möjligt att man skall åter-
komma längre fram med ytterligare insatser, beroende på hur läget utveck-
las.
Jag träffade i förra veckan en grupp baltiska journalister. En av de saker
jag då fäste mig vid var att en av journalisterna från Lettland visade hur den
tidning där han arbetar, Dicna - en nystartad och, som det var tänkt, stor
och ambitiös modern morgontidning -, såg ut före de svarta baskrarnas
ockupation tiv tidningshuset i Riga. Det var en stor fin tidning, som såg ut
ungefär som normala tidningar i väst. Nu, sade han och höll upp ett tunt
stencilcrat blad, ser vi ut så här.
Detta säger något om det hårda informationsklimat som råder i de baltiska
länderna efter händelserna i januari. Den relativa avspänningen har inte in-
18
neburit att situationen har återgått till det som gällde före övergreppen, utan
de angrepp man då satte i gång mot det fria ordet pågår fortfarande.
Tidningshuset är alltjämt ockuperat. TV-sändarcn i Vilnius hålls besatt av
sovjetiska trupper. Det finns en annan TV-sändare, i Kaunas, men den når
inte särskilt långt. En av de journalister som ingick i den grupp som jag träf-
fade sade: Jag bor själv mycket nära parlamentet i Vilnius, och jag kan inte
få in litauisk TV. Han bor alltså i centrala staden. Det är ungefär som om
han hade bott någonstans i centrala Stockholm och inte kunnat få in svensk
television, därför att den enda sändare som var i funktion låg i en annan stad
och hade mycket begränsad räckvidd.
Det här är naturligtvis en oerhört riskabel situation. Vi vet inte vad som
händer i Baltikum de närmaste månaderna och veckorna. Värdet av de
svenska radiosändningarna på baltiska språk kan i den situationen inte över-
skattas.
Det är därför, herr talman, en glädje för mig att kunna yrka bifall till utri-
kesutskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 16 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Håkan Holmberg berörde i sitt inlägg vår syn på bistånd i
allmänhet. Jag vill här deklarera att hjälpen till tredje världen är viktig, men
det är också viktigt att det ges en effektiv hjälp som kommer till nytta, att
den är ett stöd för de fattigaste folken.
Detta skall vi diskutera om några veckor, så jag vill inte ta upp det till yt-
terligare diskussion nu. Men vi tycker det är lika viktigt att det ges hjälp till
Östeuropa och Centraleuropa, som nu har möjlighet att utvecklas och där
situationen i vissa hänseenden helt går att jämföra med den som råder i vissa
av u-länderna.
För att snabbt få den hjälpen till stånd instämmer vi i regeringens finansie-
ringsförslag. Vi tycker att det är viktigt att snabbt få fram pengar till de nya
demokratierna. De behöver allt vårt stöd. De baltiska staterna är våra när-
maste grannar. Det är viktigt att vi kan hjälpa dem i deras frihetssträvanden
och deras strävanden att åstadkomma en bättre ekonomi och bättre villkor
för människorna.
Anf. 17 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Nöden i eftersatta byar på rumänska landsbygden kan
mycket väl vara djupare och mer desperat än nöden i vissa u-länder, men
orsakerna till situationen är väsentligt annorlunda, och de insatser som be-
hövs är av väldigt olika slag. Därför vill jag varna för den sammanblandning
som Inger Koch gör sig skyldig till mellan problemen i Östeuropa och proble-
men i tredje världen.
Moderaterna använder traditionellt tekniken, när de kritiseras för att vilja
minska u-hjälpen, att säga att det måste ges effektiv hjälp. Jag har ännu inte
förstått på vilket sätt effektivitet och rejält tilltagna anslag skulle stå i logisk
motsatsställning till varandra.
Anf. 18 INGER KOCH (nr) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om det sista som Håkan Holmberg sade,
att det inte behöver finnas någon logisk motsatsställning. Men man kan
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
19
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
20
vända på det och säga så här: Det är inte alltid säkert att mycket pengar an-
vänds effektivt där de behövs.
Anf. 19 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! I motsats till moderaterna anser majoriteten i utskottet att
det är angeläget att stödja folkrörelsernas freds- och nedrustningsarbete.
Därför säger vi ett kraftfullt nej till moderaternas prutning. Vi delar faktiskt
argumentation med de reservanter som vill öka anslagen till freds- och ned-
rustningsarbetet.
Jag tror att det är viktigt att i protokollet lyfta in en mening eller ett par
från utskottets betänkande: ”Utskottet bekräftar sin tidigare principiella syn
att anslaget F.3 på sikt bör öka till att motsvara en promille av försvarsansla-
get. Utskottet har inhämtat att detta också är regeringens strävan, men att
regeringen inte bedömt att det statsfinansiella läget medgivit någon ytterli-
gare höjning under nästkommande budgetår.”
Det här är viktigt att slå fast. Vi upprepar alltså vad vi har sagt tidigare.
Vi vill upp till promillemålet. Men vi delar också regeringens syn på det stats-
finansiella läget och kan därför inte sträcka oss så långt som centerpartiet,
vänsterpartiet och miljöpartiet gör. Det är alltså ingen skillnad i argumenta-
tion. Skillnaden ligger i pengarna.
Jag vill lyfta fram en mening till, för den är väsentlig när det gäller centerns
sätt att argumentera: ”Utskottet har tidigare ” — inklusive centern - ”be-
träffande ökningarna av F3-anslaget (1989/90:UU14) också uttalat att en
uppräkning inte bör tillåtas inkräkta på utrikesförvaltningens övriga budget-
utrymme.” Men det är på det sättet som centern nu tar fram pengar för att
kunna föreslå en ökning, just genom att spara 50 miljoner kronor på UDs
anslag i stort.
I reservation 9 talas om Jordens vänner, UFF, Framtiden i våra händer,
Svalorna, osv. Som vi ser det, är dessa först och främst biståndsorganisatio-
ner. Att varje biståndsorganisation gör en insats i freds- och nedrustningsar-
betet är självklart, men vi har också särskilda anslag för just dessa organisa-
tioner. Det finns utrymme hos SIDA för betydligt högre bidrag till just dessa
organisationer. Det skulle vara olyckligt om vi plockade in dem under F 3-
anslaget, som redan i dag är så hårt begränsat.
Målsättningen både hos regeringen och hos utskottsmajoriteten är att vi
skall nå upp till promillemålet, men att de pengar vi då tar fram självfallet
skall användas för information, studier m.m. om freds- och nedrustningssträ-
vanden.
Utskottsmajoriteten beklagar att det inte finns en särskild anslagspost för
ilen internationella kunskapsbanken för försvarsindustrien omställning.
Men vi utgår ifrån att situationen i varje fall inte är låst. Det är inte uteslutet
att regeringen kan ta fram ytterligare bidrag till denna kunskapsbank under
anslaget F 1. Vi arbetar för detta och hoppas att det skall bli fallet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottsmajoritetens förslag under F 3.
Anf. 20 GÖSTA LYNGÅ (mp):
I lerr talman! I mitt anförande diskuterade jag den här ynka tusendelen -
promillen - som man föreslår för fredsbevarande åtgärder, och jämförde den
med det tusen gånger större försvarsanslaget. Då säger Karl-Erik Svartberg
att det statsfinansiella läget är svårt.
Men är icke fredsläget i världen i en kris? Är det inte viktigt att anstränga
sig att så snart sont möjligt i varje fall komma upp till den här ynka promillen,
med insatser som mycket väl - inte helt men till stor del - kan skötas av
ideella organisationer?
Sedan måste jag faktiskt, herr talman, göra miljöpartiets ställning fullstän-
digt klar när det gäller biståndet till Baltikum kontra biståndet till u-län-
derna. Att det härvidlag ser ut som någon konflikt beror på det olyckliga
tekniska systemet att man har två olika betänkanden som skall diskuteras
vid olika tillfällen.
Jag var förra månaden i Litauen och Lettland, och jag såg att den ekono-
miska situationen där är oerhört svår. I länder som för ca 50 år sedan hade
ungefär samma standard som vi hade, ligger man nu enormt långt efter. Det
råder verkligen nöd på sitt sätt.
Detta anslag sont utrikesutskottet föreslår för hjälp till Baltikum är
mycket viktigt. Men samtidigt är det för oss fullständigt orimligt att man tar
de pengarna från anslag som skall gå till tredje världen, där hjälpbehovet
också - på ett annat sätt, måhända - är oerhört stort.
Vi beskriver detta närmare i ett betänkande som kommer upp till behand-
ling - om u-landsbistånd m.m. I nuvarande betänkande har vi ett särskilt
yttrande där vi klargör förhållandena. Det är alltså inte så, att vi tar från det
ena anslaget för att ge till det andra. Vi vill alltså budgetera olika summor
för dessa ändamål; jag vill göra det fullständigt klart.
Anf. 21 INGER KOCH (m):
Herr talman! Här i Sverige har vi vant oss vid att vara beroende av statliga
och kommunala bidrag för att utöva någon verksamhet. Vi tycker att detta
är fel. Det är tråkigt, tycker vi, när seriöst arbetande ideella föreningar blir
helt beroende av statliga bidrag. Det kan inte vara meningen att det skall
vara på det sättet. Det måste vara människors egen entusiasm, deras egen
vilja att arbeta för dessa ändamål som skall vara avgörande, inte om man får
statliga bidrag eller inte.
Anf. 22 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Det är naturligtvis lätt att formulera sig som Gösta Lyngå
gjorde - tala om en ynka promille i jämförelse med försvarsanslaget, som
alltså är mer än tusen gånger större. Det är bara det att vi inom mitt parti
har fått sparbeting på olika anslagsposter - det gäller egentligen alla anslags-
poster - och vi har varit tvungna att acceptera denna nedskärning. Vi bekla-
gar den, men vi kommer att arbeta för att vi återigen skall börja klättra upp
mot promillemålet, som vi i utskottet - förutom moderaterna - ju alla har
varit överens om.
När det gäller freds- och nedrustningsorganisationerna, som vi behandlar
här, och folkrörelsearbetet, visst studiearbete - Liv och fred finns med - så
anser hela utskottet, med undantag för moderaterna, att det är viktigt att ge
stöd. Vi vet ju att organisationerna faktiskt måste skrapa fram merparten av
pengarna för sin verksamhet på annat håll. Men vi tycker alltså att det är
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag m.m.
inom utrikesdeparte-
mentets område
21
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmark nads-
politiken, m.m.
viktigt att uppmuntra och stödja organisationerna i deras arbete. Och det
görs ju också, Inger Koch, av dessa organisationer betydande jag skulle vilja
kalla det forskningsinsatser, som är till gagn för oss alla. Därför anser vi att
de bör ha detta stöd.
Vi skulle som sagt gärna se att vi kunde öka anslaget nu. Men vi får arbeta
för att göra det sedan.
Anf. 23 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Jag uppskattar Karl-Erik Svartbergs målsättning när det gäl-
ler enpromillemålet. Jag bara önskar att det skulle gå mycket snabbare, för
det är bråttom med världsfreden. Ansträngningarna bör göras så snart som
möjligt.
Däremot är jag inte särskilt glad åt att få höra en antydning om att vi inte
budgeterar mycket samvetsgrant. De utgifter som vi räknar med för det
ökade anslaget har vi redogjort för. Vi är mycket noggranna när det gäller
budgetering, och jag hoppas att det uppskattas.
Anf. 24 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! För att det inte skall råda något missförstånd vill jag säga att
jag inte gjorde några anspelningar på miljöpartiets budget. Den budget jag
diskuterade - och det frångående av tidigare överenskommelser som av-
sågs - gällde centerpartiet och inget annat parti.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)
7 § Arbetsmarknadpolitiken, m.m.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1990/91: AU11 Arbetsmarknadspolitiken (prop. 1990/91:100 delvis) och
1990/9LAU12 Arbetslivsfrågor (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 25 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det finns ingenting positivt i arbetslöshet. Själva ordet ar-
betslöshet har en ödesmättad klang. Oro för framtiden, en osäker ekonomi
och en osäker social situation följer i arbetslöshetens spår. Arbetslöshet in-
nebär ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser. Det finns ingen-
ting positivt i arbetslöshet - jag vill slå fast detta, herr talman.
Det främsta målet för regeringens ekonomiska politik har varit full syssel-
sättning. Allt annat har varit underordnat denna målsättning - åtminstone
på papperet.
Ändå är vi nu på väg mot en nedgång på arbetsmarknaden som - enligt
AMS - under de närmaste 15 månaderna blir den djupaste under efterkrigs-
tiden. Aldrig har så många varslats om uppsägning som under de gångna må-
22
naderna. Arbetslöshet kommer att bli en högst påtaglig realitet för många
människor.
Vad socialdemokraterna inte har förstått är det som uttrycks i Parkinsons
fjärde lag: Satsa på tillväxt och du får sysselsättning; satsa på sysselsättning
och du får allt annat än tillväxt.
Sverige har nu negativ tillväxt och ökande arbetslöshet och Sverige halkar
efter jämförbara länder.
Varningssignaler har inte saknats. Tvärtom har allvarliga varningar och
maningar framförts av landets skickligaste ekonomer under flera år. Till dem
som varnat har också hört regeringens egna finansministrar.
Moderata samlingspartiet har år efter år i riksdagen lagt förslag som om de
hade bifallits skulle ha inneburit att Sverige i dag hade haft betydligt bättre
förutsättningar för arbete åt alla.
”Den tredje vägens" politik som inleddes med den spektakulära devalve-
ringen 1982 skulle utgöra en medelväg mellan kapitalism och socialism. Sve-
rige skulle arbeta och exportera sig ur den kris som rådde efter en osedvan-
ligt lång internationell lågkonjunktur. Den fulla sysselsättningen skulle ga-
ranteras.
I stället är vi på väg in i en allvarlig kostnadskris med snabbt fallande
marknadsandelar och ökande arbetslöshet.
”Den tredje vägen” var en illusion.
Vad värre är: ”Den tredje vägen” har hindrat de förändringar som länge
har varit nödvändiga för att långsiktigt skapa möjligheter för en gynnsam
ekonomisk utveckling och fortsatt välstånd. Devalveringspoliken var ett
misstag, och svenska folket får nu betala notan. Det är ingen annan än den
socialdemokratiska regeringen som bär ansvaret för den ökande arbetslös-
heten.
Till illusionspolitiken hör analysen av situationen på arbetsmarknaden.
Vi har i många år haft kraftiga obalanser på arbetsmarknaden, dels i form
av en dold arbetslöshet, dels i form av brist på den personal som efterfrågas.
Samtidigt som regeringen har berömt sig för de höga sysselsättningstalen,
har allt fler slagits ut från arbetsmarknaden. Den totala frånvaron på grund
av ohälsa ökade under 1980-talet med 10 dagar, eller 20 %. 1989 uppgick an-
talet frånvarodagar på grund av ohälsa till över 49 per försäkrad. Enbart an-
talet förtidspensionärer uppgick 1990 till över 370 000.
En inte obetydlig del av den ökade sysselsättningen består också av olika
former av subventionerat arbete, dels sedvanliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, dels ett ökat antal med lönebidrag och skyddat arbete.
Jämfört med andra västeuropeiska industriländer ligger kostnaderna för
arbetsmarknadspolitiken i Sverige ungefär på genomsnittet. Den stora skill-
naden består i att Sverige har större andel arbetsmarknadspolitiska åtgärder
än övriga länder som har tyngdpunkten på kontantstöd.
Trots den enastående långvariga och starka högkonjunkturen har arbets-
marknadsbudgeten legat på en nivå på 20 till 25 miljarder kronor inkl, kon-
tantstöd.
Även om det inte går att exakt fastställa siffrorna, är det med säkerhet så
att en inte obetydlig del av utslagningen helt enkelt är dold arbetslöshet.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
23
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rhetsnuirkniuls-
politiken, m.m.
24
Vi vet att frånvaron från arbetsplatserna varit mycket hög. Överanställ-
ningar på uppåt 30 % för att kompensera frånvaron har inte varit ovanliga.
Nu ökar närvaron ute på arbetsplatserna, dels som en följd av det kärvare
läget, dels som en följd av förändrade ersättningsnivåer i sjukförsäkringssys-
temet. Det innebär i sin tur att takten i utslagningen ökar ännu snabbare.
Ökningen av frånvaron och förtidspensionerna motsvarar inte mindre än
80% av tillskottet till arbetsmarknaden under 1980-talet.
Allt detta har naturligtvis varit starkt bidragande orsaker till den brist på
arbetskraft, framför allt utbildad sådan, som vi haft på arbetsmarknaden.
Den bristen har i sin tur bidragit till låg produktivitet och uteblivna investe-
ringar.
Samtidigt har antalet anställda inom kommuner och landsting stadigt
ökat. Allt fler har låsts in i de offentliga, konkurrensskyddade vård- och om-
sorgsmonopolen.
Det som professor Bo Södersten så träffande kallar ”rekvisionsmentalite-
ten” har tillåtits dominera ekonomin.
Alltför sent har regeringen börjat inse att någonting måste göras för att
bryta denna utveckling som i dramatisk takt leder in i allvarliga ekonomiska
problem med risk för en långvarig, svår arbetslöshetskris.
Däremot har regeringen inte visat någon avgörande förmåga att komma
med de genomgripande förändringar som krävs för att hejda utförsloppet,
trots att krispaket efter krispaket har presenterats.
Tvärtom letar regeringen nu efter syndabockar. Nu är det oppositionen
som inte har förstått hur framsynt regeringen var när den kom med fjolårets
förslag till pris- och lönestopp. Självfallet var oppositionen kallsinnig. All
erfarenhet säger att pris- och lönestopp är en Döbelnsmedicin. Förslaget till
strejkförbud gjorde inte anrättningen smakligare.
Den andra syndabocken är parterna på arbetsmarknaden. De har inte
lyckats hålla tillbaka löneökningarna.
Regeringens sista halmstrå, efter olika försök med Hagarundor och kaffe-
rep på Rosenbad, är nu Rehnbergskommissionens stabiliseringsavtal.
Alltför mycket påminner mig regeringens turer om de olycksaliga tanke-
gångarna i den s.k. SAMAK-rapporten, som kom för några år sedan och
som utmynnade i att parterna på arbetsmarknaden tillsammans med rege-
ringen i slutna rum skulle göra upp om lönerna.
Så sker lönebildningen i ett planekonomiskt system. Det är också sådana
tankegångar som ligger bakom den centraliserade lönebildningen som har
varit en del av den s.k. svenska modellen och som ligger till grund för den
solidariska lönepolitiken, som framför allt LO nu försöker återuppliva.
Under 1980-talet har bruttolönen för en industriarbetare ökat med i ge-
nomsnitt 108 %. Av detta har han eller hon i ökad köpkraft fått behålla 4 %,
dvs. praktiskt taget ingenting. Okade skatter och inflation har ätit upp mel-
lanskillnaden. Detta illusterar med all önskvärd tydlighet att det har blivit
allt svårare, för att inte säga omöjligt, att i Sverige förkovra sig med eget
arbete. Det illusterar också att vi dras med alltför hög inflation och dålig pro-
duktivitetsutveckling. Också detta ger arbetslöshet.
Det finns inga förutsättningar för en politik som bygger på centralt beslu-
tade stabiliseringsavtal att bli framgångsrik. Det visar ju också den senaste
tidens bisarra diskussion om det som kallas otillåtna löneökningar. För att
rekrytera och behålla eftertraktad arbetskraft måste arbetsgivare gå med på
marknadsmässiga löner. Självklart är det så - också för riksbanken. Att
ställa sådana arbetsgivare och arbetstagare vid skampålen som nu sker i vissa
massmedia visar dess värre hur ett politiskt budskap baserat på tvivelaktiga
eller felaktiga grunder okritiskt kan upphöjas till högsta sanning och moral.
Det visar också vilket starkt grepp avundsjukan har om den svenska opi-
nionsbildningen.
Regeringens försök att med olika former av mer eller mindre maskerad
statlig inkomstpolitik komma till rätta med de grundläggande felen i svensk
ekonomi påminner alltmer om katten som jagar sin egen svans.
Herr talman! Det krävs en helt annan politik för att få Sverige på fötter.
I två gemensamma reservationer till arbetsmarknadsutskottets betän-
kande nr 11 slår de tre borgerliga partierna gemensamt fast huvudlinjerna i
den politik som behövs för att vända utvecklingen i positiva banor och för
att skapa förutsättningar för arbete åt alla som vill arbeta. I en tredje reser-
vation kräver vi en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla.
Kampen mot arbetslösheten måste föras offensivt. Det är regeringens och
riksdagens uppgift att föra en ekonomisk politik som håller nere inflationen
och skapar utrymme för löneökningar, som i sin tur håller sig inom ramen
för vad som är förenligt med bevarad konkurrenskraft. Lönebildningen skall
vara ett resultat av vad parterna på arbetsmarknaden kommer överens om.
Vi avvisar lagstiftning. Framför allt framhåller vi industrisektorns och små-
företagens betydelse för den långsiktiga tryggheten. Det behövs ett bättre
företagsklimat med bl.a. sänkt skattetryck och en offensiv politik för att
främja småföretagens utveckling över hela landet. Investeringsklimatet
måste förbättras.
Gemensamt förordar vi en politik som skapar tillväxt och därigenom sti-
gande välstånd. En sådan politik inriktas på att skapa arbetstillfällen i stället
för arbetslöshet och lägre prisökningar i stället för rekordhög inflation.
Herr talman! Den situation som vi nu ser framför oss på arbetsmarknaden
är ytterst besvärlig. Arbetslöshet och brist på arbetskraft kommer att gå
hand i hand. Nödvändiga strukturförändringar inom såväl näringslivet som
den offentliga sektorn måste genomföras under den lågkonjunktur om vars
varaktighet vi ingenting vet. Arbetslösheten drabbar de traditionella grup-
perna inom industrin. Sveriges stora beroende av bilindustrin är bekymmer-
samt. Underleverantörer över hela landet drabbas av nedgången.
Men vad vi också ser är en ökande arbetslöshet bland grupper som annars
inte brukar vara lika utsatta. Det är tjänstemän som kanske i många år har
specialiserat sig på vissa arbetsuppgifter och många kvinnor i administrativa
yrken. Det är många som egentligen har en god grundutbildning, ofta på
akademisk nivå, men vars utbildning nu är föråldrad. Det är många medelål-
ders kvinnor och män som även i goda konjunkturer skulle ha svårt att få ett
nytt arbete. För dessa är riskerna för långtidsarbetslöshet påtagliga. Lägg
därtill ett växande antal arbetslösa ungdomar, invandrare och handikap-
pade.
Nödvändigheten att effektivisera den offentliga sektorn och anpassa de
statliga och kommunala utgifterna till inkomsterna innebär att den offentliga
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
25
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
26
sektorn, och då främst den personalintensiva vården och omsorgen, inte kan
absorbera den lediga arbetskraften på samma sätt som tidigare. Tvärtom rå-
der också inom statliga och kommunala verksamheter anställningsstopp, och
det finns krav på personalreduktion.
Arbetsmarknadspolitiken ställs inför utmaningar av ett slag som jag inte
är säker på att alla ännu har uppfattat.
Den nya anslagsstruktur som utskottet har anslutit sig till kommer att
medge en större flexibilitet och bättre möjligheter för arbetsmarknadsverket
att inom givna ramar anpassa olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder till de
behov som finns i de enskilda fallen. Den ställer stora krav på tjänstemännen
att disponera medelsarsenalen på det sätt som är mest effektivt. Vi har länge
förordat en sådan anslagsstruktur, men vi vill också framhålla att den måste
följas upp noggrant och utvärderas.
Arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den ekonomiska politiken
och fungerar som ett smörjmedel.
Min kollega Mona Saint Cyr kommer senare i debatten att närmare gå in
på arbetslivsfrågorna i betänkande AU12. Dit hör också handikappfrå-
gorna. Jag vill bara göra några kommentarer.
En väl fungerande arbetsförmedling är ett nödvändigt instrument för att
underlätta för arbetsgivare och arbetstagare att finna varandra.
Den offentliga arbetsförmedlingen har här en väsentlig funktion. Men den
behöver kompletteras med privata förmedlingar. Det finns ingen rimlig an-
ledning att arbetsförmedling skall vara ett offentligt monopol. Tvärtom: Ge-
nom att upphäva monopolet skapas utrymme för nya initiativ och en dyna-
misk utveckling. Dagens arbetsmarknad är så varierad och sammansatt att
det behövs många olika former av arbetsförmedlingar och andra specialist-
tjänster. Släpp därför monopolet fritt, Mona Sahlin, och låt tusen blommor
blomma!
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är också att hjälpa arbetssökande att
finna ett arbete som passar dem. Arbetsmarknadsutbildningen har en själv-
klar roll då det gäller att öka de arbetssökandes kompetens. Däremot får
arbetsmarknadsutbildningen inte utvecklas till en ny form av uppehållande
sysselsättning för arbetslösa.
Arbetsmarknadsutbildning är det främsta instrumentet i en utbudsinrik-
tad arbetsmarknadspolitik. Dess värre får arbetsmarknadsutbildning i stor
utsträckning användas för att korrigera en skolutbildning som baseras på fel-
aktiga förutsättningar. Många ungdomar går mer eller mindre direkt från
skolan till arbetsmarknadsutbildning. De är ”felutbildade”.
Men arbetsmarknadspolitiken har också en annan funktion, som är socialt
betingad. Dit hör t.ex. handikappåtgärder. Regeringen har nu efter flera års
onödig fördröjning accepterat den modell för flexibla lönebidrag som vi mo-
derater har förordat. Den bör ge handikappade bättre möjlighet att komma
in på ordinarie arbeten.
Till den del av åtgärdsarsenalen som är socialt betingad hör också bered-
skapsarbete och olika insatser för att hålla ungdomar i arbete. Också sådana
insatser kommer att behövas i den arbetsmarknadssituation som vi ser fram-
för oss.
Den budget som utskottsmajoriteten förelägger kammaren omfattar en
kostnadsvolym på ca 30 miljarder kronor, inkl, den beräknade arbetslöshets-
ersättningen, allt finansierat på olika vägar. Därtill kommer ytterligare ca 11
miljarder kronor för insatser för handikappade.
AMS har i skrivelse till regeringen föreslagit ytterligare anslag på 10 mil-
jarder kronor för att nå upp till den nivå som motsvarar 3 % av arbetskraf-
ten. Då menar AMS att arbetsmarknadspolitiken har uttömt sina möjlighe-
ter, i varje fall med rimliga krav på effektivitet.
Detta ställer situationen i blixtbelysning. Det handlar om oerhört mycket
pengar för att förhoppningsvis hjälpa alla dem som med arbetslöshet har
drabbats av effekterna av den tredje vägens misslyckande.
Det är inte svårt att förstå den vilsenhet som arbetsmarknadsministern ger
intryck av när hon reser runt i arbetslöshetsdrabbade bygder och försöker
förklara situationen och förklara hur hon skall klara jobben åt alla arbets-
lösa.
Det är i och för sig en välkommen insikt och ett hederligt konstaterande
att hon inte har något hemligt kassaskåp ur vilket hon kan plocka fram lediga
jobb. Det var ungefär så hon uttryckte sig i Östergötland för en tid sedan.
I stället lägger hon ansvaret på kommunerna. Åtminstone gjorde hon det
i Ödeshög. Det är kommunerna som skall plocka fram jobben. Hon uppma-
nade de arbetslösa metallarbetarna i Ödeshög att jaga sina politiker.
Hon lägger ansvaret på företagen, för att de inte tar ansvar för de arbets-
lösa ungdomarna. Hon är irriterad på företagen för att de inte förstår sitt
eget bästa.
Kommunerna har, fru talman, en ytterligt trängd ekonomi. Många av
dem, kanske t.o.m. de flesta, har infört anställningsstopp eller andra former
av åtgärder för att minska personalkostnaderna. Många tvingas reducera
personalstyrkan. Min egen hemkommun, Göteborg, skall dra ner antalet an-
ställda med ca 2 000. Hur skall kommunen kunna ta ansvar för en arbetslös-
het av den volym som vi nu ser framför oss? Och hur skall företagen kunna
göra det?
De personalintensiva företagen inom hotell- och restaurangbranschen, för
att ta ett exempel, har drabbats av turistmomsen. Där noteras rekordhöga
arbetslöshetstal. Industrin kämpar med ett alltför högt kostnadsläge och för-
lorar marknadsandelar på de internationella marknaderna. Antalet konkur-
ser ökar. En uppskattning som har stått att läsa är att endast 58,5 % av lan-
dets samtliga företag är fullt kreditvärdiga och att antalet konkurser väntas
öka med 40 % under det här året. Dessutom vet arbetsmarknadsministern
att lagen om anställningsskydd slår vakt om den äldre arbetskraften, inte om
ungdomarna.
Jag skulle vilja be arbetsmarknadsministern att förklara för kammaren
vad hon egentligen menar.
Fru talman! Man kan inte med aldrig så finurliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och aldrig så höga budgetanslag skapa arbeten där inga arbeten
finns.
Vad vi här i denna kammare kan göra i det korta perspektivet är att i första
hand dels se till att de arbetslösa får en utbildning som ger realistiska möjlig-
heter till arbete på den öppna arbetsmarknaden, dels lindra de sociala följd-
verkningarna för långtidsarbetslösa, ungdomar och andra grupper med sär-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
27
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
28
skilda svårigheter. Men det lurar ingen. Några månaders beredskapsarbete
eller andra liknande åtgärder är inte detsamma som ett tryggt och säkert
jobb, även om det ser ut så i statistiken.
På längre sikt och för att för framtiden skapa förutsättningar för arbete
och välstånd måste Sverige ha en helt annan ekonomisk politik än den tredje
vägens. Vi måste få en politik som gör det lönsamt att arbeta, producera och
investera i Sverige.
Skattetrycket måste ner till en europeisk nivå. I första hand måste skat-
terna på arbete och produktion minska. Vi föreslår bl.a. att de hastigt och
lustigt tillkomna arbetslivsfonderna avvecklas och att pengarna går tillbaka
till produktionen i form av en sänkning av arbetsgivaravgiften under nästa
år. Jag är övertygad om att detta är en bättre användning av 10 miljarder
kronor än den AMS föreslår. Successivt måste de delar av arbetsgivaravgif-
ten som utgör ren skatt på arbete avskaffas. Det skulle sänka kostnads-
trycket i produktionen, öka sysselsättningen och underlätta möjligheterna
att förhandla fram reallöneökningar som ryms inom de samhällsekonomiska
ramarna.
Turistmomsen "måste sänkas. Det skulle rädda många jobb i hotell- och
restaurangbranschen. Likaså måste momsen på persontransporter sänkas.
En skattepolitik som medverkar till trygga jobb och gör det möjligt att
leva på sin lön är bättre än aldrig så finurliga arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der och bidrag.
Det olyckliga förslaget till höjd förmögenhetsskatt som, om det genomför-
des, skulle drabba många småföretag mycket hårt måste raskt förpassas till
dokumentförstöraren. I stället bör förmögenhetsskatten avskaffas. Vi skall
inte beskatta arbetande kapital i företag.
Arbetsmarknadens parter måste få ta det fulla ansvaret för lönebild-
ningen. En decentraliserad lönebildning med större utrymme för individu-
ella löner än nu skulle medverka till att göra det mer lönande för arbetsta-
garna att utbilda sig och förkovra sig. Fredsplikten under gällande avtalspe-
riod måste hävdas och skadeståndsnivån vid olovliga konflikter höjas från
200 kr. till 5000 kr.
Regelsystemet på arbetsmarknaden måste anpassas till nya förutsätt-
ningar. Flexibilitet och valfrihet i arbetstidsuttaget, ökade möjligheter till
provanställning och ökad geografisk och yrkesmässig rörlighet skulle ge
bättre möjligheter för en fungerande arbetsmarknad. En obligatorisk arbets-
löshetsförsäkring för alla skall utgöra det första ekonomiska skyddet vid ar-
betslöshet. Genom tilläggsförsäkringar kan de som så önskar bygga på för-
säkringsskyddet.
De offentliga vård- och servicemonopolen måste öppnas för konkurrens
och nyföretagande. Det skulle ge inte bara ökad effektivitet utan också nya
och intressanta möjligheter för de anställda att utvecklas och pröva nya
idéer.
En bättre skola, ett bättre gymnasium, som ger kunskaper och färdigheter
liksom förutsättningar för fortsatta studier och goda kunskaper för yrkeslivet
är en nödvändighet. Därför måste regeringens förslag till en ny gymnasie-
skola avvisas. En utbyggd högskola ger Sverige möjligheter att hävda sig i
framtiden.
Löntagarfonderna måste avskaffas. Regeringens tankar på att låta AP-
fonderna träda i löntagarfondernas ställe i ambitionen att socialisera det
svenska näringslivet är något som också måste förpassas till dokumentförstö-
raren.
Detta är några av de förslag som moderata samlingspartiet lagt fram i mo-
tioner till årets riksdag. I stället för illusionen om att det finns en tredje väg
vill vi slå in på Europavägen - mot tillväxt och välstånd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 6 i arbetsmarknads-
utskottets betänkande 11.
Anf. 26 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden befinner sig i en utförsbacke.
Utförsbacken är brantare och längre än någon anat, och ännu mindre har
regeringen dragit rätta slutsatser av det som händer. Sverige står i dag inför
en allvarlig ekonomisk kris. Problemen är ingalunda nya. Under en följd av
år har den ekonomiska utvecklingen kännetecknats av alltför låg tillväxt,
alltför höga pris- och kostnadsökningar, otillräckligt sparande och brist på
förnyelse inom den offentliga sektorn.
Fru talman! För mindre än en vecka sedan kom AMS med sin prognos
över utvecklingen på arbetsmarknaden fram till nästa sommar. De många
tunga, hårda slagen mot svensk arbetsmarknad utmynnar i en prognos som
är rena knoekouten. Jag citerar pressmeddelandet från AMS:
”Nedgången på arbetsmarknaden under de närmaste 15 månaderna blir
den djupaste under efterkrigstiden. Sysselsättningen minskar med hela
60 000 personer. Arbetslösheten kan komma att uppgå till 4 1/2 procent nästa
sommar.” Man säger vidare att konjunkturnedgången är både snabbare och
djupare än tidigare nedgångar. Merparten av näringsgrenarna drabbas av
nedgången.
Det är i det läget anmärkningsvärt att regeringen inte tidigare har försökt
bryta denna negativa utveckling. Problemen har till dels kunnat döljas av en
osedvanligt lång internationell högkonjunktur, men nu har effekterna slagit
igenom. Den förda politiken visar sig nu i ett snabbt försämrat sysselsätt-
ningsläge: Företag läggs ned och allt fler blir utan jobb. Utskottsmajoriteten
medger att den fulla sysselsättningen är hotad, att den öppna arbetslösheten
kan vara fördubblad nästa år. Men utskottsmajoriteten lutar sig bildligt talat
tillbaka i länsstolen med konstaterandet att det skulle kunna finnas förutsätt-
ningar att värna välfärd och full sysselsättning genom att arbetsmarknadspo-
litiken var utbudsstimulerande och tillväxtfrämjande. Detta är, fru talman,
att ta alltför lätt på saken.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att socialdemokraterna har visat en så
passiv attityd så länge. Under stora delar av 1980-talet upplevde vi den star-
kaste högkonjunkturen någonsin, men den utnyttjades dåligt. Reallönerna
för de svenska löntagarna steg knappast något alls. De på papperet stora lö-
neökningarna åts upp av en ohämmad inflation. Det är bara att konstatera
att socialdemokraterna under sina åtta år i kanslihuset har misslyckats i sin
inflationsbekämpning. Det centrala stabiliseringspolitiska systemet består i
att löneökningarna varje år under denna tid har varit högre än i våra konkur-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
29
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknacls-
politiken, m.m.
30
rentländer. Det har successivt medfört en urholkning av svenska företags in-
ternationella konkurrenskraft.
Problemet har inte främst varit bristerna i arbetsmarknadspolitiken, utan
att regeringens näringspolitik och ekonomiska uppläggning har slagit slint
så gruvligt. När det har behövts en åtstramning har regeringen inte vågat.
Antingen har LO tryckt på eller också har det varit val i antågande. Rege-
ringen har glömt bort sin primäruppgift, dvs. att regera. I stället har vi fått
uppleva att man sent - ofta för sent - har reagerat på verklighetens tryck,
som har lett fram till nödvändiga politiska beslut. Exempel på fall där social-
demokraterna först har bjudit aktivt motstånd men sedan tvingats vända om
är skattereformen, energipolitiken och inställningen till den gemensamma
europeiska marknaden EG. Till dels har man lyckats sjabbla bort delar av
den nödvändiga åtstramningen från våren 1990. Fortfarande har inget hänt
med arbetsskadeförsäkringen eller egenavgifterna i arbetslöshetsförsäk-
ringen. Regeringen försökte krypa från löftet om en arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen. När riksdagen väl fattade ett beslut fanns det inget klart
besked om att samtidigt sänka arbetsgivaravgifterna.
Så växer bilden fram - i spåren på den förda politiken, ännu oftare i avsak-
nad av en kraftfull politik - av den mest dramatiska situation som vi någonsin
varit med om i den moderna arbetsmarknadspolitikens historia. Man får gå
tillbaka till 30-talet för att finna något liknande, påstods i TV häromkvällen.
Men då studsade man till på arbetsmarknadsdepartementet och var blixt-
snabbt ute med ett pressmeddelande. Visst skall det vara korrekt informa-
tion, men ändå suckar man något. Tänk om det varit lika stor rapphet i andra
frågor, arbetsförmedlingslagens reformering t.ex.! Utkastet till den har legat
och bränt i arbetsmarknadsministerns byrålåda, kanske i väntan på besked
från Norra Bantorget eller Grev Turegatan. Beträffande arbetsförmedlings-
lagen handlar det om en äkta 30-talsprodukt.
Utskottsmajoriteten har skyggat inför den verkligheten. Därför finner
man i den socialdemokratiska redogörelsen på s. 10 i utskottsbetänkandet
bara en beskedlig tabell om att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
minskat under de fyra senaste åren. Den bild, fru talman, som i stället behö-
ver fastna på näthinnan från denna dags debatt är den man kan se på s. 59.
Där har oppositionen i diagramform tecknat den aktuella situationen i fråga
om uppsägningar och permitteringar. Sådana skjuter i höjden med katapult-
fart, samtidigt som antalet nyanmälda, lediga platser har rasat samman. Vi
skall erinra oss att sysselsättningen inom industrin minskar för första gången
på sju år. Det är en minskning som uppgår till mycket höga tal, vilket jag
tidigare påminde om. Detta är något helt unikt för svenska förhållanden.
För två dagar sedan fick vi kompletterande uppgifter om ungdomsarbets-
lösheten. Den redogörelse vi ser på s. 59 i betänkandet rör ungdomsarbets-
lösheten över det senaste året. De historiskt höga talen får tyvärr ytterligare
en kick uppåt. Så får vi då den kompletterande informationen, att situatio-
nen för dem som är yngre än 25 år är ännu mer dramatisk. Arbetslösheten
bland dem är dubbelt så hög som den genomsnittliga arbetslösheten.
Fru talman! Från socialdemokratiskt håll har man velat underhålla myten
om att en socialdemokratisk regering skulle klara arbetslösheten bättre än
regeringar av annat märke. Detta stämmer inte och är alltså i hög grad just
en myt. Faktum är att den högsta arbetslösheten under 1970-talet nåddes
med en socialdemokratisk regering. 1980-talets högsta arbetslöshet nåddes
1983, också det med en socialdemokratisk regering. Nu ser det ut som om
regeringen skulle slå sina gamla rekord i fråga om arbetslöshet. 1991 kan bli
ett sådant år. Låt oss därför med förenade krafter försöka undvika nya så-
dana ”rekord”. Vi måste göra det inte bara därför att det är samhällsekono-
miskt förödande utan också därför att det leder till djup mänsklig tragedi för
många. Det är en tragedi för de många ungdomar som i dag har svårigheter
att komma in på arbetsmarknaden och som därmed riskerar att deformeras
i en öppen arbetslöshet. Det gäller också de många långtidsarbetslösa som
redan fått så många törnar. Det kan också gälla dem som hamnar på samhäl-
lets botten och som för alltid är utslagna från arbetslivet.
Arbetsmarknadspolitik i vid mening handlar om hela samhällsfunktionen.
En aktiv arbetsmarknadspolitik är enligt liberalt synsätt utomordentligt vik-
tig, men avgörande blir fastmer den förda näringspolitiken. Det är viktigt att
samhällsekonomin i stort sett är sund och att vi har en god tillväxt.
Med arbetsmarknadspolitik avgörs också hur vårt utbildningssystem ser ut
samt hur familje- och socialpolitiken är utformad. För några dagar sedan
kom en officiell uppgift om att de arbetslösa löper fem gånger så stor risk
som andra att hamna i drogberoende. Därför faller också kritiken tung över
regeringen, som har försummat t.ex. den svenska alkoholpolitiken. Trots
riksdagens uppmaning att följa FNs rekommendation att kraftigt minska
vårt alkoholbruk, så har regeringen förhållit sig passiv. Det har man gjort
trots att man verbalt ansluter sig till denna hållning och trots att socialstyrel-
sen har lagt fram ett aktivt åtgärdsprogram för att komma till rätta med alko-
holbrukets skadeverkningar som slår så djupt in i arbetslivet. Jag vill därför
fråga arbetsmarknadsministern hur diskussionen i regeringen går i dessa frå-
gor. Har den sociala dimensionen helt tappats bort, eller är man med tanke
på verklighetens hårda tryck äntligen beredd att lägga fram förslag om en
mer aktiv och socialt ansvarsfull alkoholpolitik? Jag ställer dessa frågor till
statsrådet därför att passiviteten från regeringen på detta område också är
förödande för arbetsmarknaden.
Fru talman! Jag har ägnat en stor del av mitt anförande åt att kritiskt se
på den förda politiken. De främsta bristerna finns inte exklusivt på arbets-
marknadsdepartementets ansvarsområde, utan det är fastmer andra försum-
melser som inte arbetsmarknadsministern direkt råder över. Den aktiva ar-
betsmarknadspolitiken med de begränsningar jag tidigare påmint om, men
också de möjligheter politiken ger att i ansträngda lägen parera svåra arbets-
marknadssituationer, har det funnits en betydande enighet om och uppslut-
ning kring i riksdagen under mycket lång tid. Nu måste vi vara beredda att
se framåt. Vi måste också vara beredda att vidta kraftfulla åtgärder för att
hejda den häftiga uppgång av arbetslösheten som alla prognoser pekar mot.
Då är det viktigt att komma till rätta med pris- och kostnadsstegringar. På
sikt är det den enda garantin för att svensk industri skall kunna behålla sin
konkurrenskraft. Det är också ett sätt att komma till rätta med vår bristande
tillväxt.
Det finns anledning att ställa ytterligare en fråga. Under den senaste tiden
har regeringen gett dubbla budskap. Finansministern brukar hävda att kam-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsnuirknads-
politiken, m.m.
31
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
32
pen mot inflationen kommer i första hand. Andra företrädare för socialde-
mokraterna och regeringen sätter sysselsättningen först. I den socialdemo-
kratiska plattformen var det sysselsättningen som gällde framför inflations-
bekämpningen. Den fråga som inställer sig är vilket budskap som gäller i
dag. Det kan väl inte vara så att regeringen på denna punkt inte skulle vara
beredd att ta ett mer långsiktigt ansvar? Frågan kräver sitt svar.
Vi kommer i en senare omgång att diskutera det avsnitt i arbetsmarknads-
departementets betänkande 12 som handlar om de arbetshandikappades
svårigheter. Men jag vill redan nu fråga främst arbetsmarknadsministern
varför socialdemokraterna, regeringen och utskottsmajoriteten är så snåla
mot just de svagaste på arbetsmarknaden. Det finns en tendens att ta från de
handikappade och svaga och ge till de friska och starka. Vart har den sociala
dimensionen tagit vägen?
Den allmänna ekonomiska politiken har till uppgift att skapa förutsätt-
ningar för full sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. En grundläg-
gande tanke hos oss i folkpartiet liberalerna är att arbetslöshet aldrig får bli
ett medel i den ekonomiska politiken. Arbetslöshet är alltid ett slöseri med
resurser, mänskligt såväl som ekonomiskt. Kampen mot arbetslösheten
måste föras på alla fronter. På den punkten instämmer vi i regeringens dekla-
rationer. För att försvara sysselsättningen är det ett absolut krav att inflatio-
nen nedbringas så att konkurrenskraften återställs. Den långsiktiga trygghe-
ten kan bäst tillgodoses genom en mer konkurrenskraftig industrisektor.
Jag vill, fru talman, yrka bifall till våra reservationer till betänkandet. De
reservationer till betänkande nr 11 som vi kommer att följa upp med omröst-
ningar är nr 1, 3 och 28.
Till sist några ytterligare funderingar. Arbetsmarknadspolitiken är ett
nödvändigt komplement till den allmänna ekonomiska politiken. Den som
söker jobb skall få hjälp att snabbt kunna hitta ett sådant, och arbetgivaren
i sin tur får hjälp att snabbt fylla vakanserna. Ju fortare den här processen
går, desto bättre är det för den enskilde, för företaget och för samhället. Ar-
betsmarknadspolitikens uppgift är kort sagt att, som vi säger i motionen,
fungera som ett smörjmedel på arbetsmarknaden. De viktigaste smörjmed-
len är arbetsförmedling och annan informationsspridning, rörlighetsstimu-
lanser samt utbildningsinsatser.
För att undvika att en människa hamnar i den återvändsgränd som lång-
tidsarbetslöshet innebär måste alla de arbetsmarknadspolitiska insatser som
är möjliga prövas. Det kommer att ställa stora krav på arbetsförmedlarna.
De insatser som är aktuella är introduktionsstöd, jobb-sökar-aktiviteter och
arbetsprövning inom ramen för arbetsmarknadsinstituten. Även bered-
skapsarbeten bör kunna komma i fråga, men bara som ett sista alternativ.
Passivt kontantunderstöd är naturligtvis nödvändigt under söktiden, men
också det bara som en sista utväg.
Den föreslagna anslagsstrukturen är positiv och ligger i linje med den poli-
tik som vi har förordat. Det är emellertid viktigt att denna nya frihet för ar-
betsmarknadsverket noga följs upp och blir föremål för en utvärdering.
De insatser som måste prövas för att i det enskilda fallet finna en lämplig
åtgärd ställer, som jag nyss sade, stora krav på arbetsförmedlarna. En förut-
sättning för att de arbetsmarknadspolitiska instrumenten skall fungera är en
effektiv arbetsförmedling. En brist i dag är förbudet mot privata arbetsför-
medlingar. Regeringen har i dagarna lagt fram ett förslag till ny arbetsför-
medlingslag. Dess värre tvingas jag konstatera att förbudet mot privata ar-
betsförmedlingar kvarstår.
En ökad mångfald inom arbetsförmedlingsområdet skulle enligt vår upp-
fattning ytterligare stärka den flexibilitet och anspassningsförmåga som är
en förutsättning för en fungerande arbetsmarknad. Detta krav på mångfald
innebär inte att vi gör avkall på en effektiv offentlig förmedling. De offent-
liga förmedlingarna bör tillhandahålla god service över hela arbetsmarkna-
den. De privata förmedlingarna skulle enligt vår uppfattning vara ett bra
komplement till den offentliga servicen. Arbetsförmedlingsmonopolet bör
därför reformeras långt mer radikalt än vad som föreslås i regeringens nyli-
gen avlämnade proposition.
Det känns vidare riktigt att kraftiga resurser satsas på arbetsmarknadsut-
bildning. Det är då något anmärkningsvärt att regeringen inte är beredd att
öka antalet nybörjarplatser på högskolorna runt om i landet till en nivå som
skulle innebära att arbetslöshetstrycket skulle lätta. Tesen att arbetskraften
skall utbildas när konjunkturerna är sämre, för att sedan kunna möta efter-
frågan på arbetskraft när tiderna blir bättre, borde gälla även här. Många
ungdomar som söker till högskolan kommer inte in, och den retoriska frågan
inställer sig: Varför vill regeringen inte ta till vara dessa ungdomar i stället
för att skicka ut dem i arbetslöshet? Regeringens logik har här kolliderat
med sina egna teser.
Vi i folkpartiet liberalerna har hävdat att det måste skapas ett ökat ut-
rymme för personligt ansvar och idealitet i samhället. Men detta kan aldrig
ersätta de garantier som den offentliga sektorn står för. Sociala rättigheter
måste garanteras alla - oavsett resurser och personliga kontaktnät. Grund-
principen måste vara att man via det offentliga skall fördela resurser och
möjligheter till social service utan att för den skull motarbeta mångfalden i
de former som denna service kan anta. När det gäller arbetsmarknaden har
vi från folkpartiet liberalerna inriktat oss på att hjälpa främst de svagaste
grupperna.
Charlotte Branting kommer i ett senare anförande att mera i detalj gå in
på frågor gällande yrkesinriktad rehabilitering, särskilda åtgärder för arbets-
anpassning och sysselsättning samt antalet platser inom Samhallkoncernen,
för att nämna några av de områden där vi drivit på med positiva förslag och
krav på förstärkta resurser.
Fru talman! Arbete är någonting mycket positivt, som vi måste värna om.
Det är därför särskilt viktigt att nu alla ansträngningar görs för att hejda den
höga arbetslösheten och förhindra att människor hamnar i en nedbrytande
långtidsarbetslöshet. Vi måste i praktisk handling hävda arbetets värde för
den enskilde individen och för hela samhället.
Anf. 27 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin! Antalet varsel och permitteringar
ökar kraftigt, och antalet lediga platser minskar. Det rör sig inte längre om
bara ”vanliga” varsel, utan det är också fråga om strukturförändringar inom
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
34
industrin. Många kommuner och landsting befinner sig i en ekonomisk situa-
tion som gör att de måste dra ner även på känslig verksamhet.
Sammantaget leder detta till att olika prognoser pekar på att vi, om man
räknar in både personer som är föremål för arbetsmarknadsåtgärder och så-
dana som är öppet arbetslösa, under 1992 kan komma upp i en arbetslöshet
på 5—6 %.
Läget har förändrats mycket snabbt. Låt mig påminna om att företag och
vårdansvariga för mindre än ett år sedan genomförde kampanjer för att få
folk och ungdomar till industri och vård.
Den svenska lågkonjunkturen är i stor utsträckning hemmalagad. Löneut-
veckling och inflation har länge legat långt över omvärldens. Skatteomlägg-
ningens finansiering har, såväl ur inflationspolitiska som arbetsmarknadspo-
litiska utgångspunkter, verkat i klart negativ riktning. Den förda koncentra-
tionspolitiken har lett till överhettning i framför allt storstadsområden, där
det har uppstått en löneglidning, som sedan har fortplantat sig ut över
landet.
Fru talman! Detta har lett till två debatter- eller kanske skall vi kalla dem
två ekonomiska skolor. I den ena debatten accepterar man en hög arbetslös-
het, som skall tvinga ner löner och inflation. I den andra debatten förordas
den sedvanliga AMS-linjen, det vill säga att omfattande åtgärder skall sättas
in för att kortsiktigt hålla nere de höga öppna arbetslöshetstalen.
Den första, råa linjen är helt oacceptabel för centern. Längre arbetslös-
hetsperioder leder till utslagning och dåligt självförtroende och är egentligen
ett enda stort resursslöseri. Men den omfattande AMS-linjen är heller inte
rätt väg att vandra.
Fru talman! Sverige har i dag ett nedslitet vägnät och järnvägar som kräver
underhåll och nya sträckningar. Vi befinner oss nu i en lågkonjunktur. Vi har
tusentals entreprenörfordon som i dag står lediga. Det är nu, i lågkonjunktu-
ren, som man skall ta krafttag för att bygga en infrastruktur för framtiden.
Det är mycket lämpligare att göra det nu i sämre tider än när kapaciteten i
riket är fullt utnyttjad. Då kan det vara andra saker som bör gå före. Center-
partiet föreslår därför att 10 miljarder kronor under kommande år skall sat-
sas på en utbyggd infrastruktur. Som vi ser det är det också viktigt att dessa
satsningar i första hand körs i gång i de områden i vårt land där sysselsätt-
ningen i dag är svagast, dvs. i regionalpolitiskt känsliga områden. Där finns
hundratals mil av krokiga, svaga grusvägar som behöver rätas, förstärkas
och beläggas. Banverket har ett färdigt stort program som kan tidigareläggas
på järnvägens område. Vi har all anledning att mycket kraftfullare satsa på
högre utbildning och forskning. Centerpartiet har föreslagit 6 000 nya ut-
bildningsplatser - utbildning för framtid.
Vi har gjort en uppgörelse som berör bioenergins roll i det stora energisys-
temet. Vi är inte nöjda med uppgörelsen. Vi tycker nämligen att på just bioe-
nergiområdet skulle satsningen ha kunnat vara litet kraftfullare. Det är dock
ett stort steg i rätt riktning.
Vi vill också att man skall inleda skapandet av ett nordiskt snabbtågbane-
nät. Det är investeringar som kommer att minska behovet av investeringar
på flygets område. Snabba och bra järnvägar är miljöriktiga. Det är det tran-
sportsätt som är att föredra vid måttligt långa avstånd.
De infrastruktursatsningar som vi föreslår är satsningar som utvecklar hela
vårt land. Det är, fru talman, fråga om god ekonomisk politik som skapar
framtida välstånd och bättre möjligheter för en god livskvalitet. Varje sjuk-
dom orsakad av trafikutsläpp, varje trafikskadeoffer, varje nedsliten vägki-
lometer och varje i onödan utbetald kontant arbetslöshetsersättning medför
verkliga kostnader och framför allt stora uteblivna intäkter.
Statsrådet Mona Sahlin bör därför gå in på sin kammare och tänka på vad
jag här har tagit upp och studera centerpartiets motioner. Sedan bör hon ta
Georg Andersson, Rune Molin och hela regeringen ordentligt i örat. Jag an-
ser att det är fel att arbetsmarknadsministern skall tvingas till större och
större ensidiga satsningar. Så blir nämligen fallet om man inte har förstånd
att göra satsningar över ordinarie budget på andra departements områden.
Fru talman! Antiinflationspolitiken måste vara ett framtida rättesnöre.
Sverige har delvis prissatt sig ur världsmarknaden. För det framtida välstån-
dets skull är vi betjänta av en period med lägre löneökningar än omvärldens.
Det är utomordentligt viktigt att Rehnbergsnivån blir det absoluta taket för
ett par år framåt. Vi anser att det är oroande att parter - som borde veta
bättre - inte godtar att högre avlönade som samtidigt är stora vinnare på
skattereformen nu måste lugna ner sig. Chefer i exportföretag och på viktiga
ekonomiska institutioner som alltid predikar återhållsamhetens evangelium
för lågavlönade, måste nu förstå att det är de själva som måste föregå med
goda exempel.
Fru talman! I många kommuner har vi redan en ungdomsarbetslöshet på
över 10%. Den ökar dessutom snabbt. Ungdomar, kvinnor, handikappade
och invandrare utgör de grupper som drabbas hårdast. Det är enligt min be-
stämda mening inte dessa grupper som orsakar överhettning och stark löne-
glidning. Den onda löneglidningen uppstår inte i inlandskommunerna i
Norrland. Men det är där vi har de höga arbetslöshetstalen. Jag vill återigen
med stor bestämdhet säga att öppen arbetslöshet är ett stort resursslöseri.
När det gäller ungdomsarbetslösheten är frågan egentligen om den skall få
fortsätta längre. Det är en fråga om en massiv förstörelse av ungdom och
framtid.
Centern föreslår ett antal försvarslinjer. Den första försvarslinjen måste
vara arbete i en utbyggd näringslivssektor. Den andra försvarslinjen är den
mycket starka infrastruktursatsningen som jag nyss var inne på. Den tredje
försvarslinjen innebär att man satsar på utbildning av både lågt utbildade och
högre utbildade personer för att vi skall stå bättre rustade för att klara en
bättre produktivitet framöver. Den fjärde försvarlinjen - där hyser jag
ganska stor oro i dag - är att vi skall ha ordentliga regionalpolitiska sats-
ningar som utvecklar hela landet. Den femte linjen består i att vi måste ha
en viss kvot av beredskapsarbeten. Alla är inte utbildningsmotiverade. Den
sista försvarslinjen utgörs av kontant arbetslöshetsersättning. Den påsen bör
vara den minsta påsen av alla de penningpåsar som vi har att diskutera.
Jag sade inledningsvis att för mindre än ett år sedan drevs kampanjer för
att få ungdomar till näringslivet och till vården. Jag vill nu varna för en viss
kortsiktighet i agerandet. Jag förstår företagen, många är hårt ekonomiskt
pressade och lever litet för dagen. Man måste naturligtvis se om sitt hus. Det
finns dock en viktig fråga som varje företagare och regeringen och riksdagen
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
35
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsinark iiads-
politiken, m.m.
36
bör ställa, nämligen hur lång den här lågkonjunkturen kommer att bli. Blir
den ett år, ett och ett halvt år eller kanske två år?
Frågan om rekrytering av ungdomar till näringslivet och andra områden
är en väsentligt mer långsiktig fråga, och det finns här anledning att varna
för kortsiktighet i agerandet. Ungdomarna är mycket rörliga - de flyttar
osv. - och det är nog så att industrin behöver ungdomarna mer än vad ungdo-
marna behöver industrin. För att inte missförstås vill jag betona att jag lik-
som alla andra är medveten om att industrin är en välfärdsgrund. Men det
gäller nu att titta på det här överbryggningsskedet, så att man i framtiden har
en rekryteringsbas av väl utbildade och inskolade ungdomar.
Jag vill fråga statsrådet: Hur hög ungdomsarbetslöshet tänker regeringen
acceptera?
Vi var för några år sedan i denna kammare eniga om att stödja ett gammalt
centerförslag om att ungdomar i de känsligaste åren alltid skulle erbjudas
utbildning eller arbete - icke kontanta pengar. Ungdomarna skulle göra en
insats för att få sina pengar; de skulle vara med i samhället. Ställer Mona
Sahlin fortfarande upp på den grundsynen när det gäller ungdomarnas rätt
till arbete och utbildning?
Jag vill också ställa frågan: Vilka medel tänker regeringen arbeta med för
att driva en sådan offensiv linje?
Jag vill avsluta med att säga att centern säger ett bestämt nej såväl till låt-
gå-arbetslöshetslinjen som till en extrem AMS-linje. Med kraftfulla närings-
livssatsningar, infrastruktursatsningar, ordentliga satsningar på en bra ut-
bildning, satsningar på regionalpolitikens område och en beredskap att ta
tag i överhettningsproblemen när dessa uppstår, vilket ofta sker regionalt, är
jag övertygad om att det går att förena en låg inflation och ett stabilt pen-
ningvärde med målsättningen att vi i vårt land inte skall ha långtidsarbetslös-
het för någon grupp.
Kersti Johansson kommer senare att ta upp inte minst de handikappades
problem på arbetsmarknaden.
Anf.28 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! Nu nås vi av den stigande arbetslösheten. Tidigare höga var-
seltal när det gäller uppsägningar börjar nu omsättas i praktiken. 1991 är
redan ett svart år på arbetsmarknaden. Från vänsterpartiets sida har vi var-
nat för den här utvecklingen. Behovet av att snabbt sätta in åtgärder för att
motverka arbetslösheten har vuxit enormt.
Priset för en hög arbetslöshet blir oerhört högt. Det är enskilda människor
som drabbas, och vi vet att ingen kan smita ifrån arbetslöshetens kostnader-
varken de mänskliga eller de samhälleliga. Men företrädare för marknaden
vägrar medvetet att inse detta. Arbetslöshetens stålbad blir verklighet om
de får bestämma. De förordar medvetet att ännu fler människor skall ställas
utanför produktionen - ju fler, desto bättre för landets ekonomi, hävdar de.
Från vänsterpartiets sida vägrar vi att acceptera ett sådant synsätt.
Människors vilja till arbete och egen försörjning är en viktig tillgång. Sve-
rige blir varken bättre eller rikare när fler människor slås ut från arbets-
marknaden - utan tvärtom, vi kommer att bli fattigare.
För vänsterpartiets del kan det aldrig handla om en passiv anpassning till
givna eller s.k. ödesbestämda förhållanden. Den fulla sysselsättningen är yt-
terst en fråga om vilja och förmåga att styra samhällsutvecklingen. Därför
behövs en kraftfull politik för att förhindra att arbetslöshetssiffrorna rakar i
höjden. I det redan allvarliga läget på arbetsmarknaden måste även bered-
skapsarbeten ingå bland nödvändiga åtgärder.
Regeringen bär det yttersta ansvaret för att arbetsmarknadspolitiken inte
avrustas, något som marknaden och vissa andra olyckskorpar förespråkar.
Marknadens företrädare vill inte göra något åt den växande arbetslöshe-
ten. Den får bli vad den blir. Det blir följden om man anser att full sysselsätt-
ning inte är ett mål som måste upprätthållas. En föraktfull inställning till
människornas rätt och vilja till arbete präglar många bankekonomer, indu-
striledare och vissa politiska företrädare, som flera medier låter uppträda
som ”sanningssägare”.
Det är upprörande att det i dag förs fram förslag som innebär att anslagen
till arbetsmarknadsutbildning och andra sysselsättningsskapande åtgärder
skärs ned. På flera håll vill man låta de arbetslösa själva betala en allt högre
del av kostnaderna för arbetslösheten. På annat sätt går det inte att tolka
vissa borgerliga företrädare. De vill kraftigt höja EG-avgifterna till arbets-
löshetskassorna. Dessa förslag kommer inte att lösa några problem på ar-
betsmarknaden, om de skulle omsättas i praktiken. Men det innebär att ett
orättfärdigt slag utdelas mot enskilda människor och deras familjer, som re-
dan har det svårt på grund av arbetslöshet eller hot om sådant.
Därför vänder vi i vänsterpartiet oss emot dem som är beredda att accep-
tera arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken.
Arbete åt alla är 1990-talets huvudfråga. För arbetarrörelsen och vänster-
partiet är rätten till ett meningsfullt arbete en viktig del av den generella väl-
färdspolitiken. Regeringen har även klart uttalat att arbetsmarknadspoliti-
ken fortsättningsvis begränsas till åtgärder för den enskilde individen som
hotas av arbetslöshet eller som är arbetslös. Någon generell efterfrågestimu-
lans för att förhindra arbetslöshet är inte aktuell enligt vad regeringen skri-
ver i årets budgetproposition.
Vänsterpartiet ställer sig naturligtvis positivt till de ökade resurser till ut-
bildning och rehabilitering som regeringen föreslår, men vi är starkt kritiska
till regeringens fortsatta högervridning, som innebär att målsättningen ar-
bete åt alla offras. Regeringens politik underordnas alltmer nyliberalismens
synsätt att öppen arbetslöshet minskar inflation. Från detta har regeringen
inte tagit klart avstånd, och därför måste man utgå från att det fortfarande
gäller.
Fru talman! Tillsammans med en rättvis fördelningspolitik och den gene-
rella välfärdspolitiken är arbete åt alla den övergripande politiska målsätt-
ningen vid fördelning av landets resurser.
Det är viktigt att motverka ökad arbetslöshet och att redan nu ta itu med
sårbarheten i det svenska näringslivet i perspektivet av den lågkonktur vi nu
upplever.
Landets ekonomiska politik och statens insatser måste inriktas på att be-
kämpa arbetslösheten. Förutom att den ekonomiska politiken på alla sätt
skall befrämja arbete åt alla är det nödvändigt att statsföretag, löntagarfon-
der och regionalpolitik omvandlas till redskap för en arbetsskapande politik.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsinark itads-
politiken, m.m.
37
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
38
Dagens arbetsmarknadspolitik bygger på samma ideologiska grundprinci-
per och har samma politiska målsättning som präglar hela den ekonomiska
politiken i övrigt.
Som en aktiv och integrerad del av den allmänna ekonomiska politiken
arbetar man för att minska strukturella obalanser enbart genom en anpass-
ning till de krav som industrin ställer.
Det har skett en förskjutning i arbetsmarknadspolitikens roll och målsätt-
ning. Från att ha varit ett instrument för att bekämpa konflikterna mellan
olika mål i den allmänna ekonomiska politiken har den nu en annan roll.
Tidigare fördes en arbetsmarknadspolitik för att mildra de negativa effek-
terna av den industriella och ekonomiska utvecklingen. Nu prioriterar man
enbart åtgärder som syftar till att underlätta och påskynda industrins struk-
turella omvandling helt på arbetsköparnas villkor, vilket ytterligare förvärrar
den regionala obalansen och ökar klassklyftorna i samhället. Det är i detta
perspektiv regeringens nyliberala politik skall ses.
I den nya politiken från regeringen finns inte någon nämnvärd arsenal för
att möta den stora arbetslösheten. Beredskapsarbeten ses numera som ett
hinder i den ekonomiska politiken. Den insikten att människor som ställs
utanför arbetslivet någon månad snabbt passiviseras och kan slås ut från ar-
betsmarknaden har blivit som bortblåst i regeringspolitiken.
Det är därför bra att utskottet framför en annan uppfattning i sitt betän-
kande nr 11, där det betonas att beredskapsarbete inte får underskattas:
”Utskottet vill med det anförda understryka att beredskapsarbete måste
kunna komma i fråga när detta framstår som den mest ändamålsenliga åtgär-
den i det enskilda fallet.” Denna del av utskottets betänkande ger ju en helt
annan bild än den som regeringen ger i sin budgetproposition.
Vänsterpartiets och socialdemokraternas uppgörelse i skatteutskottet om
att avdela 600 milj.kr. till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bl.a. bered-
skapsarbete, skulle ses som en insats för att regeringen i arbetsmarknadspo-
litiken skulle kunna få instrument för att hävda rätten till arbete.
Vad händer i fortsättningen med denna uppgörelse? Det skulle vara intres-
sant att få veta av Mona Sahlin vart medlen tog vägen. När skall medlen tas
fram? Ar uppgörelsen ingenting värd?
Vänsterpartiet anser att arbetsmarknadsutbildningen är en del av den
samhälleliga vuxenutbildningen. Den bör användas för att stödja dem som
har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Den bör sättas in för att
uppfylla fördelningspolitiska och sociala mål. Utifrån den grunden kan en
politik för arbete åt alla formuleras i följande huvudpunkter:
1. Näringsliv och arbetsliv skall utformas på en nationellt självständig grund
inriktad mot internationell solidaritet. Produktion, tjänster, service och
kommunikation skall utformas i samklang med social nytta, en bra miljö,
regional balans och med en icke kommersiell inriktning. Ett människo-
värdigt arbetsliv krävs utan utslagning och klassklyftor och med en demo-
kratisk maktutövning.
2. Att i samhällets regi upprätta ett nationellt näringslivsprogram, ett pro-
gram som tar sikte på att ge industrin en nationell bas med en ny struktur,
samtidigt som industriarbetet ges ett nytt och mer kvalitativt innehåll.
Utifrån detta program kan kraftfulla satsningar ske i infrastrukturen för
att kunskap, transporter och övriga kommunikationer skall bli verktyg i en
arbetsskapande politik.
3. En allmän arbetstidsförkortning ingår i en politik för arbete åt alla och
den kan motverka utslagning och även förbättra människors sociala livs-
villkor.
4. Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras och inriktas på att skapa be-
stående arbeten. Genom arbetsmarknadspolitiken skall även regionalpo-
litik och ekonomisk politik ge arbete åt alla. Ansträngningar och stimu-
lanser bör sättas in för att vi skall få en del av förtidspensionärerna till-
baka till arbetslivet. Dessutom skall man i arbetsmarknadspolitiken på ett
kraftfullt sätt motverka dagens könssegregerade arbetsmarknad. Ökade
satsningar bör ske i informationen om yrkesval, en omvänd ”prao-inrikt-
ning” m.m.
Vänsterpartiet anser att varje arbetslös är ett nederlag för samhället. Ris-
ken är uppenbar att de långtidsarbetslösas skara ökar. Även för handikap-
pade, kvinnor och ungdomar kan en ökning av långtidsarbetslösheten befa-
ras. Vi gick från en tid då det fanns ungdomslag till inskolningsplatser. Vad
hände med dessa inskolningsplatser, som man då sade skulle vara ett instru-
ment för att på nytt få ut ungdomen i arbetslivet? I dag har kommunerna
ansvar för de unga, men man har inga pengar. Vad händer med de ungdomar
som kommer ut och skall försöka få ett arbete på en sviktande arbetsmark-
nad, när också kommunerna står utan möjlighet att hjälpa dem?
Regeringen brukar tala om att man skall gå på två ben. Det tycker jag är
en självklarhet. Men frågan är vad man skall göra för att gå på två ben. Man
talar om att inflationen utgör det största hotet om arbetslöshet. Den ekono-
miska politiken inriktas enbart på att bekämpa inflationen. Det finns förslag,
som vi har fört fram och som kan bli mer aktuella än någonsin. Jag skulle
vilja höra om någon kan förklara varför man inte fortsätter med det ROT-
program som fanns en gång i tiden.
Det finns möjligheter för byggnadsarbetare att få arbete. Våra skolor be-
höver rustas upp. Där skulle många av de byggnadsarbetare som i dag börjar
bli utslagna av arbetsmarknadsskäl kunna få arbete. Kommunernas vatten-
nät är i stort behov av upprustning. Det finns alltså många åtgärder som
skulle främja och trygga bra arbete för många sont nu kommer att stå utanför
arbetslivet.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 2, 4, 26 och
31 till betänkande nr 11.
Anf. 29 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Fru statsråd! Jag tänker nu passa på att här i kammaren dra
upp huvudlinjerna för hur vi i miljöpartiet de gröna ser på arbetsmarknads-
politiken. Det är den gröna vägen mot ökad frihet i arbetet. När jag förbe-
redde det här anförandet började jag med att skriva att varje människa har
rätt till ett arbete. Ögonblickligen hörde jag en massa frågor. Om vi har rätt
till ett arbete, visst har vi då också skyldigheter med det arbetet, t.ex. att det
ger bra och hållbara produkter, att det inte tär onödigt mycket på våra resur-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
39
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
40
ser, och vad menar vi med ett arbete? Ja, vi kan ju i varje fall skilja på för-
värvsarbete - som lönearbete eller kooperativt arbete — och informellt eller
ideellt arbete. Kontentan av mina funderingar blev i alla fall att jag ändrade
meningen till:
Varje människa i arbetsför ålder har rätt till avlönat arbete, men lönearbe-
tet har inte rätt till varje människa.
Vad menas då med det? Jo, lönearbetet skall inte vara så tungt och långt
att vi inte också orkar med annat arbete: hemarbetet, sport- och friluftsarbe-
tet, arbetet i Röda korset, syföreningen, barnpassningen. Slutsatsen blir na-
turligtvis: Arbete är inte enbart förvärvsarbete. Ingen behöver vara arbets-
lös. Nej, ingen behöver vara arbetslös om vi med arbete också menar det
obetalda arbetet.
Förvärvsarbete är nödvändigt under stor del av vårt liv för att täcka våra
behov, men allt lönearbete är inte bra för miljö och människor.
Konsekvenserna av ett arbete — särskilt då av lönearbetet — för miljö,
individ och samhälle måste analyseras och värderas.
Har vi en till vår tid anpassad syn på förvärvsarbete? Nej, den moderna
synen har inte trängt igenom. Varför består gamla hierarkiska strukturer i
arbetslivet? Varför består den auktoritära människosynen, den förhållande-
vis dåliga jämställdheten och den instrumentella synen på arbetskraften?
Varför tror vi fortfarande på en evig tillväxt i produktion och konsumtion, i
sopor och regnskogsdöd, som ändå drabbar oss människor till slut. Nej, inte
sist, för vi hör ju till näringskedjornas topporganismer, och topporganis-
merna hör inte till världens tåligaste varelser.
Lönearbetet har blivit en stelnad ideologi. I alla tider har arbetet varit nå-
got smutsigt och ovärdigt för de högre klasserna, förutom de manligt värdiga
sysselsättningarna jakt, krig och politik. Så småningom fick arbeten som
handel och hantverk högre status och i dag har — i varje fall i teorin — den
allmänt accepterade idén om allas lika värde följts av alla arbetens lika
värde. — Utvecklingen går mot det bättre!
Men slentrian får inte göra oss blinda för förvärvsarbetets negativa följder,
som ligger i avigsidorna av:
— att det finns kontroll av produktion och människor,
— att det finns marknader för produkter och arbetskraft,
— att det finns ett kapitalintresse och ett löneintresse,
— att det finns partsförhållanden och
— att det finns regler och lagar.
Allt har en positiv och en negativ sida.
Skall vi lönearbeta ännu fler timmar? Skall vi producera och konsumera
ännu mer i vårt mätta land? Produktionen av varor stiger ständigt om inte
lönearbetstiden förkortas. Enligt långtidsutredningens prognoser kommer
den materiella produktionen att öka med 25 % till år 2000. För att nå detta
mål krävs en ökning av antalet lönearbetstimmar med cirka 7 % och av pro-
duktiviteten med 18 %. Oförändrad materiell produktion skulle medföra att
lönearbetstiden kunde sänkas med 8 % och att produktiviteten kunde ökas
med drygt 10%. Det finns alltså utrymme för förändringar.
För arbetsgivaren betyder den kortare arbetstiden att den reella lönen kan
ökas med 2%. Det förutsätter dock att kapitalkostnaden per arbetstimme
inte ökar genom kortare arbetstid totalt.
Är arbetslöshet frihet eller plåga? Jag lyssnade på Sonja Rembo. Efter-
som jag har skrivit detta, säger jag nästan motsatsen - men inte helt. Arbets-
löshet kan för en del företagsamma människor fungera som en puff mot
större frihet från lönearbete och mot nya utmaningar. Men vi vet att för-
värvsarbete är viktigt för de flesta människor. De känner sig utanför, olyck-
liga och obehövda utan förvärvsarbete. Vi vet också att ungdomar som går
arbetslösa är särskilt sårbara. De blir deprimerade, t.o.m kroniskt skadade,
när arbetslösheten varar länge. Därför är arbetslinjen viktig, men med den
kan vi inte lösa problemet när det växer utöver budgetens möjligheter. Vi
måste därutöver hitta andra vägar. När arbetslösheten av olika orsaker stiger
utöver det normala, kan det vara värt att undersöka om man skulle kunna
dela det betalda arbete som finns genom att sänka lönearbetstiden. Det kan
ske genom att ge människor större frihet att välja lönearbetstid.
Fru talman! Nu kommer vi till kärnpunkten: Är kortare arbetstid ett mot-
rnedel mot arbetslöshet?
Rent teoretiskt - ja! Vi delar solidariskt på lönearbetet. I praktiken kom-
mer svårigheterna. Jobben och de arbetslösa finns inte på samma platser.
Utbildning och jobb passar inte ihop osv.
Men om vi antar att åtminstone en tredjedel, vilket troligen är lågt räknat,
av den minskade lönearbetstiden vid en arbetstidsförkortning på de av miljö-
partiet till år 1993 föreslagna första två timmarna per vecka resulterar i nya
arbeten, motsvarar detta cirka 50 000 nya arbetstillfällen. En lönearbetstids-
förkortning kommer därför att ge ett betydande bidrag till att den befarade
ökningen av arbetslösheten kan hållas låg.
Kostnaden för dessa 50 000 nya lönearbetstillfällen består i lägre lön, mot-
svarande de två lediga timmarna - och skattebortfall förstås.
Om lönearbetstiden förkortas kommer också behovet av pengar för ar-
betslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder att minska med
uppskattningsvis 500 milj.kr. under budgetåret 1991/92.
Miljöpartiet har som mål att ge alla människor laglig rätt till 6 timmars
arbetsdag eller 30 timmars arbetsvecka med förhållandevis sänkt lön. Med
denna rätt ökar flexibiliteten och man kan anpassa lönearbetstiden efter sin
livssituation.
Vi föreslår en minskning med en veckotimme år 1992 och ännu en år 1993
till 38 timmar. Det är ett ganska flexibelt instrument, som ändå kan få stor
effekt, eftersom den nya normen troligen kommer att följas på de flesta om-
råden. Möjligheten att avtala om andra lönearbetstider finns naturligtvis
kvar. De två timmarna betyder att lönearbetstiden minskas med 5 %. Om
arbetstagarorganisationerna inte är beredda att sänka utgående veckolön i
kronor, innebär det att man intecknar 5 % av utrymmet för lönehöjningar
till kortare arbetstid. Det är naturligtvis ett problem i dagens situation, när
lönerna ökar alldeles för mycket. För att kompensera kostnaderna för den
kortare arbetstiden, men också för högre energiskatter, föreslår miljöpartiet
i en motion kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter.
Riksdagen bör också återta beslutet om den sjätte semesterveckan. Miljö-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
41
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rhetsmarknads-
politiken, m.m.
42
partiet — och med oss många andra — prioriterar en förkortad veckoarbets-
tid framför en längre semester.
Återstående ca 3 procentenheter av kostnadsökningen ger — fördelade på
två år — ungefär 1,5 % per år. Eftersom det ungefärligen motsvarar produk-
tivitetsökningen inom näringslivet under ett år, skulle det vara möjligt att
med bibehållen men ej ökad lön behålla företagens kostnadsläge oförändrat.
De anställda skulle då få en ökad reallön, men inte i form av pengar i löneku-
vertet, utan som kortare arbetstid.
Till detta kommer naturligtvis dynamiska effekter. Förutom att bidra till
att vi solidariskt delar det lönearbete som finns, får vi andra dynamiska ef-
fekter av den kortare arbetstiden. Tidspressen, stressen, minskar och vi får
större möjligheter att ta framtiden i egna händer med ökad egenkontroll
över miljö och framtid. När vi lönearbetar mindre produceras mindre mängd
varor. Det gynnar återbruk och spar miljö, med mindre sopmängd, sparad
energi och sparade råvaror. Rätten till vår tid blir verklighet.
För dem som har förlorat sitt arbete kan nya lönearbetstillfällen skapas -
sådana arbeten som i dag inte räknas som lönsamma, såsom ytterligare inve-
steringar i miljövänlig infrastruktur, miljöanpassad utbildning och utveck-
ling beträffande varsam teknik och energi, m.m. Jag skall här bara ge ett
exempel. Om vårt vattensystem och vårt avloppssystem - de är så illa däran
i dag att kommunikationerna dem emellan blir allt livligare - repareras i
samma takt som hittills har varit fallet, kommer arbetet att vara klart om 400
år. Men vilket utmärkt arbetstillfälle att undvika hälsokatastrofer vore det
då inte om en stor kontingent av arbetskraft sattes in för att arbeta med att
ersätta de gamla dåliga avloppsledningarna med nya system!
För att arbetslösheten inte skall överstiga drygt 2 % måste AMS genom en
konventionell lösning få ytterligare 10,3 miljarder kronor, dvs. utöver de
drygt 11 miljarder som redan har avsatts i budgetpropositionen. Men netto-
kostnaden blir ”bara” 3 miljarder kronor, eftersom de föreslagna åtgärderna
kommer att innebära att kontantstödet till arbetslösa minskar med 7 miljar-
der kronor - detta enligt AMS.
Det gröna förslaget tål att jämföras med det konventionella. Men det
måste, naturligtvis, finnas nackdelar med vårt förslag, kan någon tycka. Ja,
det tar längre tid att genomdriva vårt förslag, eftersom hindren bl.a. är att
det handlar om ett förstelnat tänkesätt, att det måste genomföras stegvis och
att det måste totalplaneras och prövas.
Så vill jag avsluta anförandet med att deklarera att jag ställer mig bakom
miljöpartiets samtliga reservationer i arbetsmarknadsutskottets betänkan-
den 11 och 12. Jag nöjer mig dock med att yrka bifall till reservationerna 1
och 10 i betänkandet AU11.
I detta anförande instämde Gösta Lyngå (mp).
Anf. 30 LARS ULANDER (s):
Fru talman! Vi har i dag att behandla arbetsmarknadspolitik, arbetslivs-
frågor och arbetslivsforskning. I det här anförandet skall jag ta upp arbets-
marknadspolitiken. För ordningens skull yrkar jag redan nu bifall till hem-
ställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande 11 och avslag på samtliga re-
servationer som har fogats till betänkandet. Bo Nilsson kommer senare att
kommentera betänkande 12.
1 betänkande 11 ger utskottet sin bild av den verklighet som vi har att göra
med. Den bilden redovisar både de starka sidorna och de svårigheter som vi
har att brottas med.
Först och främst skall vi glädjas åt att vi lever i ett av världens bästa länder
vad gäller välfärd och fördelningen av välfärden. Vidare skall vi notera att
ännu fler människor har kommit ut på arbetsmarknaden under 1990. Nu om-
fattas arbetskraften av 87 % av männen och av nästan 83 % av kvinnorna.
Det ger oss en internationell topposition. Att så många som 4 577 000 perso-
ner i vårt land har arbete och egen inkomst är något som vi skall vara glada
och stolta över. Den siffran gäller genomsnittet för 1990. Men det har skett
en viss minskning. 1 februari 1991 var nämnda antal 4 536 000. Det är det
näst största antal personer i arbete som någonsin har noterats för en februari-
månad. Det står också helt klart att vår arbetslöshet om 2,3 % i februari in-
ternationellt sett är utomordentligt låg siffra.
Utskottets betänkande är värt ett studium. Utskottet väjer inte för proble-
men. I betänkandet framhålls det att det centrala stabiliseringspolitiska pro-
blemet är inflationen. I längden är det nämligen inte möjligt att trygga syssel-
sättningen med prisstegringar som sker snabbare än i omvärlden. Reservan-
terna - alltså moderaterna, folkpartiet, centern och miljöpartiet - är, som
framgår av reservationerna 1 och 3, ytterst hovsamma i sin kritik. Det är i
och för sig en förnuftig linje. Om vi tittar i facit, ser vi att det inte hos något
av oppositionspartierna är värnet av ekonomin som har varit det mest fram-
trädande draget. Så fort regeringen har lagt fram ett förslag som innebär att
ekonomin skulle stabiliseras har det samlade svaret från oppositionen blivit
nej.
Full sysselsättning - arbete åt alla - förutsätter en sund ekonomisk utveck-
ling. Inflationen måste hållas nere. Några ljuspunkter på senare tid är att vi
börjar se utfallet av stabiliseringsavtalen. Det handlar alltså om låga löne-
kostnadsökningar samt om att oljepriser och räntor har gått ner. Vi har med
andra ord börjat tämja inflationen! Till den förda ekonomiska politiken har
man tilltro både här hemma och utanför våra gränser.
Efter det att utskottet lagt fast sitt betänkande har det kommit en ny pro-
gnos från AMS. Enligt den prognosen kan arbetslösheten komma att uppgå
till 4,5 % sommaren 1992. Nedgången i konjunkturen har drabbat arbets-
marknaden snabbare och mer djupgående än vad tidigare konjunkturned-
gångar har gjort, säger man vid AMS. Såväl antalet arbetslösa ungdomar
som antalet långtidsarbetslösa kan förutses öka kraftigt enligt AMS. Under
de närmaste dagarna kommer vi att få konjunkturinstitutets rapport. Där-
med får vi ytterligare kunskaper om vad det är för insatser som krävs.
I samband med utskottets ställningstagande sade vi också att osäkerheten
var stor om hur djup konjunkturavmattningen skulle bli och att det därför
under våren kunde bli nödvändigt att ompröva inriktningen av arbetspoliti-
ken. Viktigt i detta sammanhang är att det är nu som de arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärderna skall ge resultat.
I och med kompletteringspropositionen kommer olika förslag som förstär-
ker de åtgärder som läggs fast i betänkandet. Bl.a. har finansministern i fi-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
43
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
44
nansdebatten för ett par veckor sedan redovisat sina planer på att pröva ett
system med utbildningsvikariat. De anställda erbjuds utbildning och kompe-
tensutveckling, och arbetslösa får vikariera för dem som utbildas.
Den här idéen prövades redan under 70-talet enligt de riktlinjer som drogs
upp av Anna-Greta Leijon, som då var biträdande arbetsmarknadsminister.
Systemet är vä! värt att prövas på nytt. Det kanske kan prövas redan under
våren i de län som har den mest ansträngda arbetsmarknaden. Det finns ett
stort intresse bland enskilda löntagare och fackliga organisationer för ett så-
dant här system. Men naturligtvis krävs det också att de privata arbetsgi-
varna är med. Okonventionella grepp av det härslaget behövs i arbetsmark-
nadspolitiken.
Fru talman! Jag reser mig mot den systematiska svartmålning av de fram-
tida möjligheterna för Sverige som välfärdsnation som en del ägnar sig åt.
Samtidigt måste man inse att Sverige i dag befinner sig mitt i en lågkonjunk-
tur och att vi måste ta krafttag för att trygga vårt hus i framtiden. Sonja
Rentbo gav ett övertydligt exempel på vad jag menar med svartmålning. El-
ver Jonsson försökte sig också på detta. Men han nådde inte upp till Sonja
Rembos höjder. Dessutom verkar det, av Elver Jonssons resonemang att
döma, som om reservationerna 1 och 3 skulle kunna ha någonting att ge när
det gäller vägledning.
Då och då förekommer det i diskussionen förslag om att vi skall låta ar-
betslösheten ”ha sin gång” som ett sätt att få ner inflationen. Men den ansat-
sen avvisas bestämd av utskottet, som säger att arbetslöshet inte får användas
som ett medel i den ekonomiska politiken. Mänskliga, sociala och ekono-
miska aspekter talar mot ett sådant sätt att använda politiken. Alldeles sär-
skilt viktigt är det att förhindra att långtidsarbetslösheten får fäste på arbets-
marknaden. Långtidsarbetslösheten kan aldrig accepteras.
Strategin för att motverka arbetslösheten innebär, som utskottet ser sa-
ken, följande:
- Stabiliseringsavtal med låga lönekostnadsökningar för 1990 och 1991 är
en första försvarslinje för den fulla sysselsättningen, och då måste Sverige
återvinna konkurrenskraften.
- Utskottet hävdar arbetslinjen med en utbudsinriktad politik som inriktas
på effektiv arbetsförmedling, ytterligare förstärkning av arbetsmarknadsut-
bildningen och uppmärksamhet på de svaga grupperna. Den kraftiga sats-
ningen på jobbsökaraktiviteter ser utskottet mycket positivt på.
- Om utvecklingen så kräver skall även beredskapsarbeten sättas in. Ut-
skottet betonar i detta sammanhang att värdet av beredskapsarbeten inte får
underskattas och att det finns grupper på arbetsmarknaden för vilka arbets-
marknadsutbildning känns meningslös.
- Beträffande invandrarnas situation på arbetsmarknaden gäller det, en-
ligt utskottets mening, att ta till vara den resurs som invandrarna utgör på
den svenska arbetsmarknaden. Även om det känns trögt går arbetet framåt,
t.ex. när det gäller att hitta nya metoder för att bedöma utländska utbild-
ningar och kunskaper.
- När det gäller arbetsmarknadspolitikens inriktning i stort finns det
skilda åsikter inom utskottet. Den gemensamma borgerliga reservationen är
emellertid inte väsenskild från regeringens uppfattning, och reservanterna
menar också att regeringens politik vad gäller AMS är positiv. Vänsterpar-
tiet däremot går fortfarande omkring med skygglappar när det gäller den
ekonomiska verkligheten. Man föreslår bl.a. generella ekonomiska stimu-
lansåtgärder för att förhindra arbetslöshet. Syftet må vara gott, men att vidta
sådana åtgärder är som att hälla bensin på inflationsbrasan.
När frågan om beredskapsarbetena behandlades i utskottet flaggades det
för en reservation. Tvijrtemot vad som då sades är den nya inställningen, en-
ligt reservationen, att beredskapsarbeten, om situationen så kräver, skall
sättas in. Det gäller folkpartiet och centern. Moderaterna har också ställt sig
bakom reservationen. Men det är inte samma beredskapsarbeten som de ta-
lar om. I reservation 22 sätter moderaterna upp höga staket. Närmare be-
stämt handlar det om 50 % bidragsandel. Det är något virrigt på den borger-
liga sidan.
Av övriga reservationer att döma kan det konstateras att centerpartiet
även i år drastiskt vill minska den fond, arbetsmarknadsfonden, som skall
användas för utbetalning av arbetslöshetsersättning m.m. Regeringens för-
slag är ju att även vissa utbildningsbidrag skall finansieras med hjälp av
denna fond. Moderaterna vill vrida på kranen ännu litet mera och finansiera
alla utbildningar på detta sätt. Men centerpartisterna vrider inte på några
kranar - de öppnar hela slussen. Deras förslag är ju att denna arbetsmark-
nadsfond skall få finansiera även delar av närings- och regionalpolitiken.
I övrigt kan det vid en genomgång av de speciella frågorna om åtgärder
på arbetsmarknadsområdet konstateras att de borgerliga och miljöpartiet nu
återkommer i en reservation och talar om att ”det är hög tid att tillsätta en
utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring”. Men det har tillsatts en
utredning. Vi får se vad den kommer fram till. Reservationen 28 är för övrigt
litet väl avslöjande när det gäller det som reservanterna egentligen vill åstad-
komma.
Fru talman! Den fulla sysselsättningens politik får inte slarvas bort. Det är
i en lågkonjunktur som prövningen visar vad vårt tal om full sysselsättning
och om arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken står för. Uttalanden av ansva-
riga politiker om en hög toleransnivå och om en hög arbetslöshet är direkt
farliga. Det är något som Elver Jonsson bör fundera över.
Vi kan se hur man i vår omvärld har accepterat höga arbetslöshetstal och
därmed ansett slaget förlorat i kampen om den fulla sysselsättningen. 1 land
efter land ligger arbetslöshetstalen på sådana nivåer att det är omöjligt att
ens på sikt komma i närheten av full sysselsättning. Det visar att det är viktigt
att angripa arbetslöshet direkt med de åtgärder som står till buds. Därför
skall man hårt och resolut angripa långtidsarbetslöshet, ungdomsarbetslös-
het eller annan arbetslöshet som det kan vara fråga om.
Anf. 31 SONJA REMBO (m) replik:
Fru talman! Lars Ulander beskyllde mig för att svartmåla. Han brukar
göra det när han har svårt att försvara sig mot min beskrivning av verklighe-
ten - och denna är, tyvärr, inte alltför ljus i socialdemokraternas Sverige.
Själv skröt Lars Ulander ohämmat över de höga sysselsättningstalen utan
att alls beakta vad jag har sagt om utslagningen när det gäller arbetsmarkna-
den, om de höga frånvarotalen och om låsningen genom offentliga monopol.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
45
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
46
Allt detta har medverkat till att vi har fått en brist på arbetskraft, och denna
brist har i sin tur blivit fröet till dagens brist på arbete.
Oppositionen har sagt nej till regeringens politik, hävdade Lars Ulander.
Ja, vi har sagt nej till regeringens politik därför att det är fråga om fel förslag.
Den statliga inkomstpolitiken har inneburit höjda skatter och mer av regle-
ringar. Men det har faktiskt i denna kammare år efter år funnits väl utarbe-
tade förslag från moderata samlingspartiet, vilka har visat på en väl samman-
hållen politik och vilka, om de förverkligades, skulle ha inneburit att vi i dag
hade haft en betydligt ljusare situation och bättre möjligheter att hantera
arbetsmarknadsproblem. Det är regeringen, Lars Ulanders parti, som har
sagt nej till den politik som är absolut nödvändig för att vi skall klara syssel-
sättningen.
I stället skulle jag vilja höra Lars Ulander säga: Sänk skatten, riv hindren
och skapa nya möjligheter för de anställda inom de offentliga monopolen!
Låt parterna på arbetsmarknaden helt och fullt ta sitt ansvar och släpp regle-
ringsambitionerna! Ja, det är många saker som Lars Ulander skulle kunna
göra men som han inte gör. Visst kan vi laborera med olika former av teknik
för att hjälpa arbetslösa till arbete, för att kortsiktigt lindra de problem som
arbetslösheten skapar. Vi kan damma av gamla förslag från 70-talet. Det kan
också gälla förslag som är äldre än så. Det viktiga är att förslagen visar sig
vara effektiva. Men därmed löses inte det grundläggande problemet. Det
gäller ju att skapa arbete åt alla, och då skall det vara riktiga och trygga jobb
som är ekonomiskt bärkraftiga. Det är en sådan politik som Lars Ulander
och hans parti inte har klarat av att föra.
Anf. 32 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tyckte mig kunna utläsa av utskottsordförandens glada
anlete att han är mycket glad för att han är svensk-i alla fall en svensk social-
demokrat. Lars Ulander tyckte att den bild som oppositionen har målat upp
var alltför dyster. Men om det bara var oppositionen som stod för gjord be-
skrivning, skulle Lars Ulanders invändning t.o.m. ha kunnat anses vara rele-
vant. Det verkar som om Lars Ulander, som i övrigt följer med väl, inte har
studerat vad arbetsmarknadsverket säger, nämligen att de närmaste 15 må-
naderna ser ut att bli den djupaste krisperioden under hela efterkrigstiden.
Arbetslöshetstal som är dubbelt så höga som de som noterades under de sex
år som vårt parti deltog i kanslihusets verksamhet skulle vara helt realistiska.
Visst måste man vara bekymrad. Det är viktigt att verkligen ta krafttag.
När det gäller den verbala, skulle jag vilja säga, politiken i övrigt anför
Lars Ulander saker som vi är helt överens om. Konkurrenskraften skall åter-
vinnas. Arbetslinjen skall hävdas. Det är mycket viktigt att vi har full syssel-
sättning. Egentligen är det inte särskilt svårt att uppnå samstämmighet på
den punkten.
Det intressanta är egentligen det som Lars Ulander avstod från att ta upp.
Han kommenterade ju inte aktualiteten vad gäller arbetsmarknadsprogno-
serna framöver. Han sade ingenting om den sociala dimensionen. Vidare ta-
lade han inte om varför regeringen och socialdemokraterna är så njugga när
det gäller högskoleplatserna, som ju skulle kunna innebära ett utrymme för
ungdomarna i en situation där det är ont om jobb. Inte heller tog han upp
frågor som gäller de handikappade. Det är möjligt att Bo Nilsson kommer
med socialdemokratiska deklarationer på dessa punkter.
Lars Ulander sade att det är i lågkonjunkturer som arbetsmarknadspoliti-
ken prövas. Ja, det är så sant som det är sagt. Arbetsmarknadspolitik är dess-
utom mycket mer än så. Arbetsmarknadspolitiken handlar nämligen inte en-
bart om de anslag som finns under arbetsmarknadsdepartementets huvudti-
tel.
Anf. 33 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Lars Ulander påstår att vi är pådrivande vad gäller inflatio-
nen. Han säger också att vi skall vara försiktiga när det gäller bensin. Ja, det
håller jag helt och fullt med om. Men det handlar om att snabbt komma i
gång med infrastrukturinvesteringar, om nya resurser för satsningar på ett
omfattande ROT-program, om större insatser beträffande vuxenutbild-
ningen samt om investeringsstöd till kommuner för satsningar på äldre- resp,
barnomsorgen. Vidare handlar det om att behålla löntagarfonderna, som
skall användas till insatser i den svenska industrin. Är det att driva på infla-
tionen?
När det gäller ROT-programmet fick jag inte något svar. Jag tog ju upp
den frågan i mitt anförande. På byggsidan stiger arbetslösheten, och det är
ett tecken på en konjunkturnedgång. Det är från den synpunkten som jag
nämnde ROT-programmet. Skulle man komma tillbaka med ett ROT-pro-
gram innebärande satsningar även på offentliga byggnader - jag tänker då
på t.ex. skolan och VA-nätet - blir det fråga om en upprustning och om stora
investeringar. Men kommunerna har inte några pengar i dag som de kan av-
sätta för sådana investeringar. Framför allt gäller det vatten- och avloppsnä-
tet.
Mot den bakgrunden skulle det vara positivt både för dem som i dag är
arbetslösa på byggområdet och för samhället i stort om investeringar gjordes
i det sammanhanget.
Jag kan alltså inte förstå resonemanget om att det skulle vara fråga om att
driva på inflationen. I stället tror jag att föreslagna åtgärder skulle bidra till
att både arbetslösheten och inflationen kunde hållas på en lägre nivå. Mot
den bakgrunden tycker jag att ordförandens behandling av vår reservation
och av våra förslag är litet märklig när det gäller vår motivering till arbets-
marknadspolitiska åtgärder.
Anf. 34 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Fru talman! Lars Ulander sade att vi använder 1,5 miljarder ur arbets-
marknadsfonden till offensiva regionalpolitiska och infrastrukturella sats-
ningar. Men det är bara en liten del av våra offensiva satsningar. Våra förslag
bygger på mycket noggranna uträkningar. Slutsatsen är att centern kommer
att ha mera pengar vid budgetårets slut den 1 juli 1992 i arbetsmarknadsfon-
den än vad regeringen kommer att ha. Hur kan det då komma sig? Jo, vi
skapar arbetstillfällen på den ordinarie arbetsmarknaden när det gäller vä-
gar, järnvägar, regionalpolitik osv. Då går det åt färre kontanta arbetslös-
hetsunderstöd.
Som exempel kan nämnas en sak på regionalpolitikens område. Ett ar-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
47
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
48
betstillfälle skapat av glesbygdsmedel i Kersti Johanssons hemlän, dvs. i Jön-
köpings län, kostar 50 000 kr. Det handlar då om ett antal år framöver. Det
blir fråga om en långt mindre summa än vad ett års arbetslöshet kostar. Det
är den typen av alternativt tänkande som vi måste ha. Vi måste alltså lämna
det rent kamerala, det som handlar om plus och minus. Det viktiga är bok-
slutet, och med vår modell blir det ett bättre bokslut. Dessutom har vi byggt
upp en infrastruktur för en utveckling av hela landet.
Anf. 35 LARS ULANDER (s) replik:
Fru talman! Sonja Rembo talade om svartmålning. Det är klart att om
man som Sonja Rembo går upp i talarstolen och talar om ohälsa och förtids-
pensioneringar och samtidigt talar frejdigt om att de 10 miljarder som den
arbetslivsfond som har skapats har till sitt förfogande minsann kan användas
bättre, då är det fråga om svartmålning. Då använder man de negativa si-
dorna. Men de positiva sidorna som uppstår genom att man försöker ta bort
grunden till både ohälsa och förtidspensioneringar tar man inte med.
Resonemanget om devalveringen som Sonja Rembo förde i sitt första an-
förande tillhör precis samma del av resonemanget - en borgerlig fördärvning
av ekonomin tvingade fram en devalvering som i nästa läge skall anses vara
en nackdel för regeringen.
Sonja Rembos hela anförande kan läsas och bedömas i protokollet.
Till Elver Jonsson vill jag säga att det är klart att vi har fått siffror, och vi
kommer att få ytterligare material för att kunna bedöma sysselsättningslä-
get. Det är viktigt att vi får det. Det är AMS skyldighet att lämna sådana
uppgifter. Men man skall dra de rätta slutsatserna av dessa uppgifter. Man
skall använda sig av dessa siffror för att förbättra situationen.
Jag fick inget svar av Elver Jonsson på frågan om att ha uppfattningar om
arbetslösheten. Bengt Westerberg höll ett anförande här i kammaren den 10
januari. Ilan sade: ”Antingen sluter ju parterna till sist upp bakom
Rehnbergs förslag - det vore bra och det skulle vi applådera, för vi har stött
den tanken - eller också gör de inte det. Då ankommer det naturligtvis på
regeringen att utforma en ekonomisk politik mot den bakgrunden. Det är
min bestämda uppfattning att det i det läget inte finns mycket annat att göra
än att acceptera en ökad arbetslöshet---.”
Detta var alltså folkpartiets syn på sysselsättningsfrågorna och arbetslös-
heten. Det är ganska viktigt att detta tas med.
Till Karl-Erik Persson vill jag säga följande. När det gäller diskussionen
om åtgärder tycker jag att det är viktigt att man använder sig av olika former
i en situation när det behöver skapas sysselsättning. Då anser jag att ROT-
programmet är en alldeles ypperlig idé. Jag kan också stödja Karl-Erik Pers-
son genom att säga att min egen fackförening i förrgår antog ett uttalande
där man ställde samma krav. Det är naturligtvis viktigt att man ger tips, upp-
slag och idéer om hur man skall klara av den situation som vi befinner oss i.
Jag representerar ju ett parti som har den fulla sysselsättningen som mål i
sitt partiprogram och som också har detta som mål i den praktiska politiken.
Anf. 36 SONJA REMBO (m) replik:
Fru talman! Jag vill erinra Lars Ulander om att även hans anförande kom-
mer att finnas i tryck i riksdagens protokoll. Och jag undrar om inte framtida
läsare av Lars Ulanders replik kommer att känna sig lika konfunderade som
jag gjorde när jag lyssnade på honom. Jag förstod nämligen inte riktigt vad
han menade.
Ohälsotalen är ju ett faktum. Socialminister Ingela Thalén har ju t.o.m.
gått in för att sänka ohälsotalen. Hon inser i alla fall problemet med ohälso-
talen. Hon kommer förmodligen att lyckas tack vare att hon accepterade
våra förslag om att få kontroll över utvecklingen av den korta sjukfrånvaron.
Det finns anledning att erinra om att arbetslivsfonden tillkom enbart i
syfte att öka skattetrycket och därmed minska köpkraften. Ekonomin ansågs
överhettad. Arbetsgivaravgiften höjdes med 1,5 procentenheter. På detta
sätt drog man in ungefär 15 miljarder kronor som nu 24 regionala och en
central fond skall disponera och fördela enligt korporativa och planekono-
miska regler till de arbetsgivare och arbetstagare som med mössan i hand
ställer sig snällt i kön med en ansökningsblankett i näven. Och Lars Ulander
och hans kolleger skall tala om vad som är bra och inte bra i fråga om arbets-
miljön.
Det är förödande för Sverige med sådana åtgärder, Lars Ulander. Det är
ju sådant som ger oss en ekonomi som leder till arbetslöshet. Det är ju detta
som jag har försökt att påpeka i mitt anförande i dag.
Det finns kanske anledning att erinra om vad Bo Södersten säger i ett par
artiklar i Dagens Nyheter. Han betecknar utvecklingen i Sverige under 70-
och 80-talen som att Sverige har blivit ett dårarnas paradis. De borgerliga
regeringarna får också en släng av sleven. All right, det får vi acceptera. De
borgerliga regeringarna förde alltför mycket av socialdemokratisk politik.
Det är det som man kan kritisera dem för, men knappast för någonting an-
nat. I dessa artiklar kan man tala om svartmålning. Bo Södersten talar också
om att det aldrig tidigare hade erbjudits ett bättre tillfälle än vid devalve-
ringen 1982 att rätta till systemfelen och nå en grundläggande balans i vår
ekonomi. Men den offentliga sektorns Gargantuanska glupskhet stod inte
att hejda. Man tog inte vara på tillfället. Och det är detta sammantaget som
har lett till att vi i dag ser fram emot efterkrigstidens längsta period av svår
arbetslöshet.
Anf. 37 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Utskottsordföranden verkar fortfarande litet nymornad när
det gäller verkligheten. Det verkar inte som om AMS-statistiken har gjort
tillräckligt intryck på Lars Ulander. Jag ber honom att ta hjälp av vad som
står på s. 59 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 11. Diagrammen där
kan hjälpa honom att inse att läget är dramatiskt svårt. Då räcker det inte
att Lars Ulander talar om att socialdemokraterna har den fulla sysselsätt-
ningen som mål i sitt partiprogram. Det måste råda större samstämmighet
mellan program och verklighet om man skall kunna uttala sig så frejdigt som
Lars Ulander gjorde.
Om man ser på länen är tendensen om möjligt ännu klarare. På länsarbets-
nämnden i mitt eget län, Älvsborgs län, sade man i september att man räk-
nade med en svag nedgång. Men för någon vecka sedan sade man att det
som man nu upplevt är ett konjunkturras - de lediga platserna har varit färre
än man trodde och antalet arbetslösa har blivit mycket större än man hade
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
50
räknat med i sina svagaste prognoser. Man säger att en vändning i konjunk-
turen inte kan väntas förrän långt in på nästa år.
Jag känner mig hedrad av att Lars Ulander citerar folkpartiledaren Bengt
Westerberg. Men han beskriver egentligen bara en situation, som en slapp
ekonomisk politik av den socialdemokratiska regeringen har lett fram till
och som leder till dessa tal. Då hjälper det inte ens att göra stora ansträng-
ningar, eftersom arbetslöshetstalen tyvärr skjuter i höjden.
På tal om citat skall jag redogöra för vad som står i en tidning som både
Lars Ulander och jag är partipolitiskt obundna till, nämligen Svenska Dag-
bladet. Där refererades ett uttalande av statsminister Ingvar Carlsson. Där
säger han att han ser arbetslösheten som en fördel för socialdemokraterna i
valet. Vad menas med det? Spekulerar man i en hög arbetslöshet för att nå
ett bättre valresultat? Enligt tidningen säger Ingvar Carlsson att arbetslöshe-
ten kommer att bli en tillgång för socialdemokraterna i valrörelsen, eftersom
de där praktiskt kan visa att de är beredda att vidta åtgärder.
Tänker socialdemokraterna vänta till valrörelsen med att föreslå åtgärder
mot den dramatiska situation som vi har redan nu? På den frågan skulle Lars
Ulander kunna ge ett besked. Spelar socialdemokraterna med arbetslösa
människors tragiska situation för att lägga upp en valrörelse?
Fru talman! Jag hoppas att referatet är fel.
Anf. 38 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! När det gäller svartmålning underströk jag i mitt anförande
det som jag tyckte var positivt i utskottets betänkande, nämligen att man
använde beredskapsarbeten som ett instrument. Det tyckte jag alltså var po-
sitivt. Det kanske inte framgick att det åtminstone från min sida finns något
positivt och att jag inte bara svartmålar.
Eftersom utskottets ordförande och jag tillhör samma fackförbund läser
vi också samma fackföreningstidning, nämligen Byggnadsarbetaren. I den
har det talats om ROT-programmet och dess förträfflighet. Om vi tillsam-
mans nu kan övertyga regeringen om ROT-programmets förträfflighet och
fä den att förstå att offentliga byggnader, VA-nät m.m. kan vara en positiv
del for byggnadsarbetarkåren och få ett positivt utfall i samhället, tycker jag
att det skulle vara fantastiskt bra. Nu har vi en öppning, och nu kan vi ge
regeringen direktiv att komma igen när det gäller detta. Det är vi helt över-
ens om. Om vi kan övertyga regeringen om detta skulle det vara ännu bättre.
Anf. 39 LARS ULANDER (s) replik:
Fru talman! Sonja Rembo och jag lär väl aldrig kunna komma överens,
men jag kan änzlå konstatera vad som sägs. Och det som Sonja Rembo sade
i sin andra repi.r. är ganska fantastiska saker. I lon säger att man kan få ned
ohälsotalet. Men Sonja Rembo blandar bort korten ganska rejält. Korttids-
frånvaron har knappast något med ohälsotalet att göra, utan den handlar om
något helt annat. Ohälsotalet har med utslagningen i arbetslivet att göra.
Och det är där som arbetslivsfonden kommer in i bilden. Jag tycker att det
var ett genialt drag av socialdemokraterna och centerpartiet att i ett läge då
det fanns möjligheter att få fram resurser se till att det tillfördes medel för
att minska den stora utslagningen i arbetslivet. Detta är mycket viktigt.
Sonja Rembo säger att det sitter en massa människor i 24 fonder och vän-
tar på att folk skall komma med mössan i hand. Det gör man inte. Jag känner
till detta mycket väl, och det finns även en annan person här i kammaren
som kan undervisa Sonja Rembo om vad detta är fråga om. Börje Hörnlund
och jag sitter i denna fonds styrelse. Vi vet att det minsann inte kommer
några människor med mössan i hand, utan det bedrivs ett mycket fint arbete
ute i företag och län för att få en bättre arbetsmiljö till båtnad för alla. Detta
var bland det värsta som jag har hört på mycket länge: föraktet för ett or-
dentligt arbete för att se till att människor får ett bättre liv, människor som
annars löper stor risk att bli utslagna i arbetslivet.
Elver Jonsson kände sig hedrad av Bengt Westerbergs citat, men för en
stund sedan sade Elver Jonsson själv att arbetslösheten inte får användas
som ett medel i den ekonomiska politiken. Det är ganska intressant, och det
bör kanske bli en diskussion i folkpartiets riksdagsgrupp om vad som egentli-
gen gäller i den här frågan.
Beträffande Karl-Erik Persson och ROT-programmet vill jag säga att vi
kan ta en diskussion senare. Jag, liksom regeringen, tycker att man kan an-
vända sig av detta program. Metoden är inte oprövad. Att programmet har
lagts åt sidan beror på den överhettning som under en lång tid har funnits på
byggsidan. Det är emellertid klart att det är ett bra sätt när det gäller att föra
aktiv arbetsmarknadspolitik.
Förste vice talmannen anmälde att Sonja Rembo och Elver Jonsson anhål-
lit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 40 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Fru talman! Varför är kampen för full sysselsättning, arbete åt alla, så vik-
tig? Det gäller inte bara det faktum att det för den enskilde är- en oerhört
viktig förutsättning för ett bra liv att kunna försörja sig själv, att man har ett
meningsfullt arbete och arbetskamrater. Arbete är för mig som socialdemo-
krat framför allt det främsta beviset på varför politik, fördelningspolitik, och
rättvisa är så viktigt i ett samhälle. Om bara det som i andra sammanhang
kallas marknadskrafter får råda över arbete och sysselsättning, blir det svaga
grupper och svaga regioner som råkar illa ut, vilket Börje Hörnlund så riktigt
påpekade. Alltså är kampen för arbete någonting mer än bara en aktiv ar-
betsmarknadspolitik. Det handlar i grund och botten om viljan att använda
ett samhälle och de resurser som vi gemensamt arbetar ihop för att det hela
skall komma så många som möjligt till del.
Vad händer i dag på svensk arbetsmarknad? Lars Ulander har varit inne
på frågan. Vi har en lågkonjunktur som drar fram över Europa. Vidare har
vi en strukturomvandling inom stora delar av vårt näringsliv. Vi har också
haft en egen, hemmagjord, kostnadskris som har hotat jobben och välfärden
i vårt land. De varsel, och den nedgång beträffande lediga platser, som vi nu
ser måste självfallet åtgärdas. Det har också skett. Vi har gjort arbetsmark-
nadspolitiska insatser. Men det räcker inte. Sonja Rembo sade-jag hoppas
att det var en felsägning - att hon ser fram emot en kraftigt ökad arbetslös-
het. Jag hoppas alltså att hon inte menar som det lät: att hon verkligen ser
fram emot arbetslösheten. Det ligger emellertid någonting i vad många i dag
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
51
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsniurknads-
politiken, ni.nl.
52
hävdar, nämligen att det skulle vara något slags ödesbestämd utveckling på
den svenska arbetsmarknaden. Men så är det ju inte. Med ekonomisk poli-
tik, arbetsmarknadspolitik och med insatser på en rad andra politiska områ-
den, som jag tänker beröra senare, har vi i Sverige faktiskt kunnat ha en
betydligt lägre arbetslöshet än omvärlden. Vi kan fortsätta på det sättet, om
vi är beredda att använda alla de medel i både politiken och arbetslivet som
krävs. Det ligger alltså inte något ödesbestämt i arbetslösheten.
För att kunna klara full sysselsättning och arbete åt alla måste Sverige
komma ur den fälla som t.ex. jakten mellan priser och löner, vår höga infla-
tion, har varit. Detta är väl i stort sett det enda som de borgerliga företrä-
darna har haft rätt i. Men en trovärdig politik för att möta problemen måste
ha många ingredienser. Vi måste ha en budget i balans och en låg inflation.
Vidare måste vi komma ur kostnadskrisen och stärka konkurrenskraften.
Produktiviteten måste höjas, och vi måste föra en arbetslivspolitik som för-
ändrar innehållet i jobben och ger större utrymme åt de anställda och för-
hindrar utslagning. Det måste investeras i infrastruktur, kommunikationer
och forskning, allt det som är grunden för ett starkt näringsliv. Dessutom
måste vi ha en aktiv, stark och effektiv arbetsmarknadspolitik. Det är bara
om det finns den här helheten, om man vågar inse realiteterna och inte tror
att allt är ödesbestämt utan räknar med att mycket beror på oss själva, ambi-
tion och offervilja, som vi kan klara full sysselsättning. Sverige har fortfa-
rande en unikt låg arbetslöshet. Alla här i kammaren och alla ute i landet -
och de regioner som drabbas hårdare än andra - är med rätta oroliga över
den ökning av arbetslösheten som har ägt rum och som vi kan se framför oss,
om vi inte agerar. I dag har vi 2,3 % arbetslöshet. Vilket annat land för den
debatt som vi för? Vilket annat land, vilken annan regering, har agerat och
kommer atl agera så starkt och sätta så mycket på spel för att även under
1990-talet kunna höra till den lilla grupp av länder som icke accepterar ar-
betslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken? Det finns många, inte
minst ekonomer, som nu säger med raka ryggar och stolthet i stämman att vi
måste acceptera högre arbetslöshet. Det är t.o.m. bra med litet högre arbets-
löshet, heter det. Problemet är bara det att det alltid gäller andra människor
än dem själva. Jag väntar på den dag då någon som säger att det är bra med
högre arbetslöshet själv erbjuder sig att sälla sig till skaran av arbetslösa för
att på så sätt bidra till det som skulle vara så bra för ett samhälle.
Vad har regeringen gjort, hur har vi agerat och hur skall vi agera den när-
maste tiden - och förhoppningsvis under hela 90-talet - för att kunna klara
sysselsättningen? Vi måste t.ex. ha en balanserad budget, en trovärdig eko-
nomisk politik och våga vara obekväma för att klara det överordnade målet,
den fulla sysselsättningen.
Elver Jonsson t.ex. talade om de höga siffrorna i mitten av 1970-talet och
sedan 1983. Jag förstår att han kan ha suddat ut ur sitt minne vad som hände
mellan 1976 och 1982 med tanke på dem som då hade ansvaret. Jag förstår
honom, men jag har inte glömt någonting. I dagens budget ser jag de 60 mil-
jarder kronor i räntor som Sverige får betala på grund av dem som förut inte
orkade vara så obekväma att de balanserade budgeten. Vi betalar i dag dyrt
för detta, och det skulle ha varit ett helt annat läge på många områden, om
vi hade 60 miljarder kronor att använda. Men jag förstår som sagt att Elver
Jonsson gärna suddar ut det där ur sitt minne, det som vi nu dyrt har att
betala.
Inflationen, kostnadsnivån, måste pressas ned. De borgerliga företrä-
darna har i dag sagt att vi nu är på väg in i en kostnadskris, men jag skulle
vilja påstå att vi äntligen är på väg ur den kostnadskris som vi absolut har
haft och som absolut hotar sysselsättningen. En trovärdig politik måste agera
mot detta. Det är det här som Rehnberggruppen har arbetat med. Det har
varit en förutsättning. Nu får vi allt större genomslag för den norm för löne-
bildningen som Rehnberg och hans grupp har arbetat fram. Jag förväntar
mig att de parter som nu sitter och förhandlar kommer att ta sin del av ansva-
ret för att vi verkligen skall komma ur kostnadskrisen och se det trendbrott
och den vändpunkt som vi nu på allvar kan skymta. Nu har vi en unik chans
att bryta trenden. Vi ser vändpunkten när det gäller inflationen och därmed
också möjligheten att mycket snabbare än vad många av oss tidigare trodde
återhämta konkurrenskraften i våra företag och därmed klara jobben på
lång sikt. Men det här arbetet kommer i så fall att lyckas trots många av de
borgerliga partierna i riksdagen, trots moderaterna och folkpartiet. För ett
år sedan, till att börja med, hade den här kammaren chansen att inte införa
ett strejkförbudspaket, som Sonja Rembo uttryckte det, utan ett stopp för
priser, löner, skatter, hyror och aktieutdelningar. Det var de förslagen som
låg på kammarens bord. Det enda som man orkade med var, som vanligt, att
säga nej och hålla tummarna. Man sade t.o.m. att det var hemskt att sätta
tvångströja på löntagarna. Jag lovar att den tröjan är oerhört mycket lättare
att bära än oket av öppen arbetslöshet i många av våra regioner. Där hade
det i dag varit annorlunda om den här kammaren hade mäktat med något
mera än att säga nej.
Jag tror att allt fler i dag förstår varför vi har agerat, stretat, varit obe-
kväma och fattat många och oerhört avgörande beslut; det är just därför att
arbetena är det som är överordnat. Det gäller också inflationsbekämp-
ningen, eftersom det är två ben som en socialdemokrat måste stå på, om ar-
betslösheten skall kunna klaras på ett trovärdigt sätt.
Beträffande Rehnberggruppen sade Sonja Rembo att det bara var fråga
om ett uttryck för avundsjuka när man reagerar mot dem som försöker finna
gräddfiler för de högavlönade. Det är inte avundsjuka. Här i kammaren sä-
ger man att det är okej att kräva av de lågavlönade, löntagarna, att de skall
hålla tillbaka sina lönekrav. Man tycker att det är avundsjuka om dessa låg-
avlönade grupper då säger att alla skall ställa upp. Jag vill betona hur viktigt
det är att alla ställer upp. För att klara jobben räcker det inte, som Bengt
Westerberg uttryckte det i kammaren, att hålla tummarna. Det är en djup
klyfta mellan en socialdemokratisk och en högerinriktad politik. Vi håller
inte tummarna, vi agerar, vi har agerat och vi kommer att agera.
Arbetslivspolitiken medverkar ju också i kampen för jobben. Det är vik-
tigt att ha den kopplingen klar för sig. Vi måste medverka till att ändra ar-
betsorganisationen: ge större svängrum åt de anställda, åt deras ambitioner,
kunnande och kompetens. Vi får inte acceptera att vissa arbeten oundvikli-
gen leder till utslagning och arbetsskador. Det är också en del i den förnyelse
av arbetslivet som nu sker, som arbetsmarknadspolitiken skall vara en del i
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rhetsnuirknads-
politiken, m.m.
53
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
54
och som också bidrar till den nödvändiga strukturomvandling som stora de-
lar av vårt näringsliv befinner sig i.
Det var tur att vi och centern var så kloka som vi var när arbetslivsfon-
derna inrättades och man samlade i ladorna medan tiderna var goda. Nu,
under lågkonjunkturen, vet vi att man kommer att satsa drygt tio miljarder
på att få ned ohälsotalet, på att förändra arbetsmiljöerna och på att få en
bättre rehabilitering av de människor som redan har blivit utslagna. Det är
anmärkningsvärt att den enda åtgärd Sonja Rentbo nämnde för att få ned
ohälsotalet var kontroll av sjukfrånvaron. Ohälsotalet beror till stor del på
arbetsorganisationen. Man kommer inte åt ohälsotalet om man inte kan för-
ändra innehållet i många av våra arbetsplatser. Det är ju ingen som står med
mössan i hand i arbetslivsfonderna. Jag skall bjuda med Sonja Rembo på ett
studiebesök för att visa hur företagen nu får hjälp för att bredda sitt arbets-
miljöarbete. Inte minst i Göteborg har jag mött att företagen själva, från att
ha varit misstänksamma, nu är mycket positiva och nöjda med den hjälp och
den strukturomvandling som arbetslivsfonden har medfört.
Vi har genom besparingar och gnetande i budgeten också fått fram viktiga
satsningar på sådant som tillväxt och investeringar. Vi har släppt investe-
ringsfonderna - nära 20 miljarder - som nu också börjar användas. Det är
också det ett tecken på att vi kan se en vändpunkt.
Men vi behöver också en aktiv och stark arbetsmarknadspolitik - och det
har vi. Vi har en unikt stark och effektiv arbetsmarknadspolitik i vårt land,
som skall understödja inflationsbekämpningen, underlätta strukturomvand-
lingen, snabbt förmedla arbetskraft till de lediga jobb som fortfarande fak-
tiskt finns samt stärka och stödja de människor och de regioner som drabbas
när arbetslösheten ökar. Jag är stolt över den arbetsmarknadspolitik vi har.
Jag ser också hur vi ännu mer kan effektivisera, förbättra och stärka den. Jag
är mycket stolt över att tillhöra ett parti och ett land som icke accepterar att
passivt kontantstöd är den förhärskande metoden när arbetslösheten ökar.
Jag ser också hur vi nu stärker och ökar möjligheterna att med arbets-
marknadspolitik bidra till att också långsiktigt klara den fulla sysselsätt-
ningen. Inflationsbekämpningen är en förutsättning om man skall vara tro-
värdig och långsiktigt också klara konkurrenskraften. En aktiv arbetsmark-
nadspolitik både underlättar och stöder en sådan ekonomisk politik.
Vi accepterar icke den pysventil som Europas länder använder. Man har
en pysventil som det står arbetslöshet på. Får man problem med ekonomin
pyser man på ventilen, och upp går arbetslösheten. Men att få ner den - om
den viljan över huvud taget finns - är svårare. Därför är det häpnadsväck-
ande att höra Sonja Rembo prata om Europapolitiken som om hon med den
vill legitimera den politik som man i Sverige inte lyckats få gehör för. Den
Europapolitik man nu skall stå för är en politik med 8-10% arbetslöshet,
med långtidsarbetslöshet och med stora delar av hela generationer utanför
arbetsmarknaden. Återigen: En Europapolitik är inte ödesbestämd. Vi skall
ut i Europa, men vi skall göra det med den aktiva arbetsmarknadspolitiken
och med det ansvar för inflationsbekämpningen som vi här i kammaren har.
Om det är misslyckad socialdemokratisk politik som resulterar i 2, 3 %
arbetslöshet, men lyckosam ekonomisk politik att ha 8—10 % arbetslöshet i
högerstyrda länder, är jag mycket hellre en misslyckad socialdemokrat än
en lyckosam högerpolitiker. Det känns gammalt med de recept som Sonja
Rembo här ger uttryck för.
Vad har vi då gjort? Vi kan faktiskt se en vändpunkt i våra kostnader, och
det kommer att ytterligare visa sig när hela bedömningen av konjunkturen
ges i kompletteringspropositionen. Detta tack vare det som få trodde var
möjligt och få ville lyfta ett finger för, nämligen att ta ansvar för att hjälpa
parterna att få ner lönekostnaderna utan att först acceptera ökad arbetslös-
het. Det håller nu på att bli en realitet och en norm på vår arbetsmarknad.
Det är tack vare att vi har agerat och tack vare det stöd som centerpartiet
gav uttryck för här i kammaren. Det är också tack vare den ökade insikten
hos löntagarna och arbetsgivarna om att om vi skall klara detta är det ett
gemensamt ansvar som behövs. Man har nu tagit det ansvaret.
Jag vill också säga att när det gäller arbetsmarknadspolitiken har vi ju inte
suttit och väntat på att agera. Tack vare det vi redan har gjort när det gäller
de aktiva insatserna är det från november fram till i dag en halv procent lägre
öppen arbetslöshet än vad det annars skulle ha varit. Hade vi inte agerat,
hade vi inte haft den effektiva, snabba och bra arbetsmarknadspolitik som
AMS i det här fallet utför, hade vi i dag haft en halv procents högre arbetslös-
het.
Vi skall också vid lågkonjunktur i ekonomin ännu mer se till att det blir
högkonjunktur i kompetensutveckling och utbildning. Det är också oerhört
viktigt att man är medveten om hur arbetsmarknadspolitiken ännu mer kan
medverka till att lågkonjunkturen också blir ett tillfälle för de arbetslösa att
höja sin kompetens och att de som har ”fel” utbildning får stärka sin utbild-
ning och därmed sina möjligheter på arbetsmarknaden.
Även om vi ser en vändpunkt i konjunkturen och i investeringsviljan och
ett trendbrott när det gäller kostnadsökningarna tar det tid innan det märks
på arbetsmarknaden. Därför kommer vi att fortsätta satsningen på aktiva
åtgärder också i den kompletteringsproposition som skall presenteras för
riksdagen inom några veckor. Vi kommer att anslå mer resurser till aktiva
arbetsmarknadspolitiska insatser med den inriktning som arbetsmarknads-
politiken har haft på förmedling och utbildning - både inom och utom företa-
gen. Vi kommer att stärka insatserna när det gäller ungdomsarbetslösheten
och långtidsarbetslösheten och när det gäller de regioner i landet som drab-
bas svårast och hårdast: de som har den ensidiga arbetsmarknaden. Vi kom-
mer att engagera fler arbetslösa i arbetsmarknadsutbildningen. Vi kommer
att förbättra ersättningen till de ungdomar som deltar i arbetsmarknadsut-
bildning. Vi kommer, som finansminister Allan Larsson tidigare har berät-
tat, att göra det möjligt för alla arbetsgivare, såväl privata som offentliga, att
göra en rejäl satsning på kompetensutveckling genom att erbjuda utbildning
åt de redan anställda och ge dem stöd om de samtidigt tar in en vikarie. Det
här är också en oerhört viktig utvecklingslinje för arbetsmarknadspolitiken.
Det finns många redan anställda som behöver höja sin kompetens. Det finns
många arbetslösa som har utbildning men som behöver få erfarenhet och
komma ut på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst de unga.
På det här sättet slår vi två flugor i en smäll, om vi kan få företagen att inse
att de för sin egen skull måste utnyttja de stödformer och möjligheter som i
dag ges för att utbilda de redan anställda, för att höja kompetensen, bredda
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbet.smarknads-
politiken, m.ni.
55
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, ni.ni.
56
yrkeskunnandet och därmed bidra till att strukturomvandlingen gör vårt nä-
ringsliv starkare när konjunkturen vänder. Vi kommer också att göra den
ungdomsgaranti som finns, när det gäller ungdomar upp till 20 år, mer effek-
tiv. Det är precis så som Börje Hörnlund sade, att vi i dag har en sådan ga-
ranti, som dock inte till fullo fungerar. Vi måste påminna om att kommu-
nerna har en möjlighet att få 105 % i stöd för särskilda inskolningsplatser,
som man skall utnyttja och vars antal nu går upp i volym.
Om vi hade haft avtal på hela arbetsmarknaden om inskolningsplatserna
hade också det varit ett oerhört viktigt instrument, men det räcker inte i dag.
Vi kommer att föreslå förändringar när det gäller rekryteringsstödet: att
man skall kunna gå in tidigare och kunna erbjuda det till fler, så att det blir
ett alternativ, om man inte kan få fram avtalade inskolningsplatser.
Till Börje Hörnlund vill jag på hans fråga säga: Jag accepterar icke ung-
domsarbetslöshet. Han frågade vilken nivå som är acceptabel, men jag ac-
cepterar den icke. Det är ett misslyckande för politiken, för arbetsmarkna-
dens parter, för företagen själva och inte minst för ungdomarna, om de skall
börja sin entre i arbetslivet med arbetslöshet.
Det är därför som jag inte så vilset som Sonja Rembo gav uttryck för försö-
ker föra diskusionen om att företagen måste se längre än näsan räcker. Ung-
domar är en bristvara och kommer så att vara under 90-talet. Om man inte
tror att vi kvinnor kommer att föda 18-åringar, måste man ta hand om de
18-åringar som redan finns och utnyttja de möjligheter som vi nu ställer till
förfogande. Det finns ingen viktigare uppgift för arbetsmarknadspolitiken
just nu än att effektivisera ungdomsgarantin och se till att vi får ut ungdo-
marna i arbete eller in i utbildning. Utbildade ungdomar kommer att ha en
stark position på arbetsmarknaden under 90-talet, och det hoppas jag också
att företagen kommer att se.
Med ansvarsfulla parter, med en stark ekonomisk politik, med en låg infla-
tion och en kraftfull arbetsmarknadspolitik, de satsningar vi redan har på-
börjat för att möta den ökade arbetslösheten och de ökade satsningar som
vi kommer att redovisa i kompletteringspropositionen får vi den politik som
Sverige behöver på 90-talet. Det är ansvarsfullt, ibland impopulärt, och
ibland får vi fatta mycket svåra och tunga beslut. Ibland måste sådant som vi
gärna skulle vilja göra få stå tillbaka för det över allt överordnade kravet på
att sysselsättningen, arbete åt alla, skall stå i förgrunden för oss socialdemo-
krater också på 90-talet.
Vi kommer aldrig att ge upp vårt mål arbete åt alla. Vi är beredda till upp-
offringar. Vi inte bara ser inflationen utan vågar också agera för att samtidigt
få ned den och bryta kostnadskrisen, som definitivt har varit ett hot mot ar-
betslinjen och skulle vara det, om vi inte genom Rehnberg nu kan se att det
som få här i kammaren trodde var möjligt faktiskt har blivit det tack vare
socialdemokratin, arbetsmarknadens parter och insikten inom olika regio-
ner och bland arbetslösa om att det inte finns något viktigare för en socialde-
mokratisk regering än att också fortsättningsvis hävda arbetslinjen.
Anf. 41 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Arbetsmarknadsministerns deklarationer här är ju i allt vä-
sentligt allmängods, i den betydelsen att denna kammare ställer upp på det
allra mesta när det gäller inriktning, ambitioner osv. Därvidlag är vi mycket
överens, och jag tycker möjligen att statsrådet överdrev fotarbetet något när
det gällde att försöka övertyga kammaren, som i den delen helhjärtat ställer
upp på hur viktigt det är att hävda sysselsättningen och bekämpa arbetslös-
heten.
Statsrådet kom också med en klädsam bekännelse, att en hel del av krisen
är hemmagjord. Det skall vi hålla henne räkning för.
Till skillnad från statsrådet tänker jag svara på det som fru statsrådet frå-
gade mig om. Det gällde den period då vi hade en annan regering än den
socialdemokratiska. Hon trodde att jag möjligen hade glömt bort den. Nej,
jag har inte det, för jag var med i kammaren då och upplevde den i särklass
tunga lågkonjunktur som vi hade, med chockpriser på oljan. Men vi hade en
hög ambition både när det gäller omstruktureringen och när det gäller låg
arbetslöshet och hög sysselsättning, vilket ledde till att vi fick höga kostna-
der.
En sak till som jag tycker att socialdemokraterna skall lägga på minnet
är att den tidens budgetar, som var oerhört ansträngda och som också blev
underbalanserade på grund av vår höga ambitionsnivå, som regel bjöds över
av den socialdemokratiska oppositionen. Om skuldbördorna nu känns
tunga, skall vi vara medvetna om att de kunde ha varit tyngre.
Vi har sedan under 1980-talet haft en period med extrem högkonjunktur,
med låga oljepriser och en oerhört gynnsam världsmarknad. Man har funnit
att den tredje vägens politik nu har havererat efter alla de år då vi hade möj-
ligheten att få det hela på fötter. Jag tror att det är viktigt att säga detta.
Jag skulle vilja att statsrådet svarade på de tre frågor som jag ställde i mitt
inledningsanförande. De gäller högskoleplatser för ungdomen, handikappa-
des möjligheter till arbete och drogproblematiken i arbetslivet. Var finns den
socialdemokratiska sociala ambitionen? Där skulle det passa bra med mera
av deklarationer.
Vad har regeringen gjort? säger statsrådet retoriskt och talar om behovet
av en balanserad budget, en trovärdig ekonomisk politik osv. Men det är
inget tvivel om att vill man föra en sådan politik finns det starkt stöd i kam-
maren. Problemet har varit inte att man har föreslagit en sådan politik som
statsrådet nu talar om utan att man har avstått från att lägga fram sådana
förslag.
Anf.42 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Vi ser framför oss efterkrigstidens svåraste och längsta pe-
riod av arbetslöshet. Det är sannerligen ingenting att se fram emot i positiv
mening, och det vet Mona Sahlin att jag anser. Det är ingen i denna kam-
mare som ser positivt på denna utveckling.
Mona Sahlin försöker i sitt anförande måla upp bilden att socialdemokra-
terna är på väg att klara krisen. Man ser ljuset längre fram, konjunkturen
kommer att vända och man är på väg att klara problemen. Jag känner igen
den argumentationen. Den fördes av den socialdemokratiska regeringen
1976. Det var det dukade bordet man talade om. Nu försöker man tydligen
göra om bravaden inför höstens val. Men problemet är ju att den socialde-
mokratiska politiken, den tredje vägens ekonomiska politik, har lett in Sve-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
57
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
rige i en svår ekonomisk situation med hög arbetslöshet, låg tillväxt och värl-
dens högsta skatter. Det är ju resultatet av regeringens politik. I den social-
demokratiska politiken finns det inte någonting som ger utrymme för någon
ljusning, vare sig på kort eller på lång sikt.
Socialdemokraterna föreslår traditionell socialdemokratisk politik: högre
skatter, mera regleringar, förbud emot löneökningar, hyreshöjningar och allt
vad det var som ni kom med i januari förra året. Det var oppositionens för-
tjänst att den politiken inte gick igenom. Mona Sahlin skall vara glad för att
den inte gjorde det, för i den fanns en bomb apterad, som skulle ha explode-
rat ungefär vid den här tiden.
Precis detsamma är problemet med Rehnbergkommissionen. Det är med
den som med devalveringar och med andra kortsiktiga åtgärder och försök
att lagstiftningsvägen eller på andra sätt förbjuda inflation. Det går inte. Det
känns varmt och skönt för stunden, men på sikt är det en döbelnsmedicin,
vars resultat känns sjufalt värre.
Socialdemokraterna har ju visat att de inte klarar av att lägga om politiken
så att den, som regeringen säger i sin av utskottsmajoriteten tillstyrka propo-
sition, leder till den sunda ekonomiska utveckling där inflationen varaktigt
nedbringas, vilket är ett villkor för full sysselsättning. För detta krävs den
ekonomiska politik som vi moderater har lagt fram här i kammaren och som
vi har utvecklat i gemensamma reservationer fogade vid utskottets betän-
kande.
Anf.43 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att allt kommer i komplet-
teringspropositionen, och det låter ju väldigt bra. Det skulle kanske vara bra
om hon också kunde nämna något av det som skall komma i kompletterings-
propositionen.
Att det finns en viss oro när arbetslöshetsiffrorna stiger är något som jag
tror att vi skall ta till vara. När det gäller all denna sifferexercis, både när
man talar om förhållandena här i Sverige och ute i Europa, får man aldrig
glömma bort att det finns människor bakom siffrorna. Om man inte känner
oro när siffrorna går upp på ett eller annat sätt, har man ingen aktning för
de människor som finns bakom dessa siffror.
Jag ställde i mitt tidigare anförande en fråga till arbetsmarknadsministern
angående den uppgörelse som träffades i skatteutskottet. Det skulle vara in-
tressant att få veta vad arbetsmarknadsministern har att säga om den saken.
Mona Sahlin och jag kommer aldrig att komma överens om att det är löne-
ökningarna som är huvudorsaken till inflationen. I sitt anförande sade hon
samma sak som förut: Löneökningarna är huvudorsaken till inflationen. Jag
kan aldrig acceptera att de är huvudorsaken. De kan möjligen vara en del i
det hela, men de är inte huvudorsaken. Även om de skulle vara det, kan man
aldrig acceptera att arbetslösheten skall vara den medicin som används i den
ekonomiska politiken. Det är ju konsekvensen av det resonemang som förs
om att löneökningarna är en avgörande del.
Utskottets ordförande och jag var ganska överens om att ROT-program-
met skulle vara ett bra instrument att arbeta med. Jag undrar om arbets-
58
marknadsministern har någon synpunkt på detta. Det skulle kanske kunna
göra att vi kommer lättare överens.
Anf.44 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp) replik:
Herr talman! Statsrådet Mona Sahlin säger att full sysselsättning är det
övergripande målet. Jag vill först säga att uttrycket full sysselsättning är
ganska förfärligt. Det är en klapp på axeln: Sysselsätt dig nu lilla vän, så brå-
kar du inte så mycket. Mona Sahlin använde också ett betydligt bättre ut-
tryck, nämligen arbete åt alla, och det tycker jag att vi skall försöka använda.
Full sysselsättning kan knappast vara det övergripande målet, utan det
måste vara att lönearbetena skall vara kvalitetsmässigt bra för människa och
miljö. Det får inte bara handla om ökad produktion, konsumtion och till-
växtekonomi efter dagens modell, utan det hela måste i första hand gå ut på
en uthållig hushållning och minskad sårbarhet. Annars lär vi snart varken
kunna producera eller konsumera mer. När det sista trädet dött kan du äta
dina pengar, säger man i Tyskland.
Det handlar inte om arbetet i sig eller pengarna i sig, utan dessa två måste
leda till det övergripande kvalitativa, inte det kvantitativa, målet.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
Anf.45 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Det jag försökt framföra är egentligen att jag vill ha en så
liten AMS-nota som möjligt. Jag vill bespara statsrådet Mona Sahlin att
komma upp på en historisk nivå när det gäller arbetslöshet och åtgärder. Jag
vänder mig egentligen mot regeringen som helhet, och framför allt mot de
ministrar som inte är på plats här i dag.
Vi centerpartister håller hårt på arbetslinjen, och jag tror att hela kamma-
ren egentligen vill ha det så. Det är bättre att jobba och få pengarna den
vägen än att få dem genom att inte jobba. Det är en ganska sund inställning.
Det jag här försökt att föra upp till debatt är att första försvarslinjen går i
näringslivet, och inte minst i små och medelstora företag. T.ex. bör arbe-
tande kapital i små och medelstora företag få vara i fred för att ge nya inve-
steringar och fler jobb. Det är effektivt, och det är billigt.
Tänk om t.ex. min länsbroder Georg Andersson tänkte litet mer på det
vanliga vägnätet, det krångel vi har med järnvägarna och i stället var litet
mindre i Danmark. Herre Gud så bra det skulle vara för landet! Det skulle
ge många jobb och sätta i gång de flottor av vägmaskiner som nu står lediga.
Sedan vill jag säga litet grand om inskolningsplatserna. Jag har varit i kon-
takt med några länsarbetsnämndsdirektörer. Det är tydligtvis oerhört trögt
att komma fram avtalsvägen, och man når inte det resultat som man vill nå.
Jag vill fråga statsrådet om regeringen har några funderingar på att hitta
också parallella vägar som leder ungefär till samma resultat. Det är inte bra
med ungdomsarbetslösheten. Garantin gäller ju för ungdomar upp till 20 år,
och just nu gäller den inte, som Mona Sahlin sade. Men sedan finns den stora
gruppen ungdomar upp till 24 år, där vi också riskerar en anhopning. Det är
också en känslig ålder.
Anf. 46 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill börja med att vända mig till Elver Jonsson. Han sade:
Det statsrådet säger är allmängods. Det är ju lätt att säga, men väldigt
59
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmark nads-
politiken, m.m.
60
mycket av det jag sade har vi också föreslagit här i kammaren. Det är mycket
lätt för Elver Jonsson att säga att det är allmängods, men när det väl kommer
till kritan och man också måste våga agera här inne i kammaren, då är det
inte lika lätt för Elver Jonsson att följa med. Det är detta som är skillnaden.
Jag kan vara självkritisk och nämna saker och ting som vi inte har lyckats
med på 80-talet. Men jag kan också se de saker som har lyckats. Om vi inte
kommer åt kostnadskrisen, kan vi inte trovärdigt hävda att vi också klarar
jobben. Den som inte ställer upp på, och inte har ställt upp på, att få till
stånd Rehnbergsavtalet - när ledamötena här i kammaren förkastat förslaget
om att frysa lönerna, priserna, skatterna osv. - är icke trovärdig. Då återstår
pysventilen och att hålla tummarna. Det är skillnaden mellan Elver Jonsson
och mig.
”Visst underbalanserade vi budgeten men det var ju bara därför att vi hade
så höga ambitioner”, säger han själv. Ja just det: Vågar man inte vara obe-
kväm, och inser man inte faran i att dra i väg med utgifterna när man inte
har inkomster, då kommer man icke att klara jobben. Det var därför som
jag nämnde detta först. Det var därför jag också sade: Våga vara obekväm.
Det vågar vi socialdemokrater, och jag tror att allt fler nu ser varför vi har
agerat som vi har gjort; det hänger ihop med jobben.
Drogfrågan är en viktig fråga. Även om jag är en rökare själv anser jag
det viktigt att få ned alkohol- och tobaksanvändningen i vårt land. Jag har
litet svårt att se i vilket sammanhang som Elver Jonsson vill få in den frågan
i arbetsmarknadspolitiken, men det är möjligt att han kan utveckla detta.
När det gäller de handikappade är det viktigt att påpeka, vilket inte riktigt
framkom i Elver Jonssons beskrivning, att vi faktiskt sätter ett staket runt
just åtgärderna för de handikappade när vi nu förändrar anslagsstrukturen
för AMS. Det handlar inte om att vi har minskat anslagen eller att man skall
kunna använda dem till helt andra åtgärder. Det är oehört viktigt att vi vär-
nar om de möjligheter som de handikappade måste ha för att ha en chans att
komma ut i arbetslivet. Det gäller lönebidragen, de andra stödformer som
finns inom arbetsmarknadspolitiken och den resurs som Samhall utgör.
Sonja Rembo ironiserar över att här står Mona Sahlin och säger att vi ser
ljuset och någonstans i tunneln tar det slut. Titta på inflationstalet nu! Se på
hur kostnaderna i vårt näringsliv under de närmaste två åren med Rehnberg
ser ut. Jämför med hur det har sett ut åren innan och säg samtidigt, Sonja
Rembo, att ni inte ser den möjlighet som parterna på arbetsmarknaden och
den ekonomiska politiken tillsammans faktiskt har skapat.
Jag blir litet upprörd när Sonja Rembo fortfarande står här och säger att
det inte går att komma fram med ett stabiliseringsavtal. I lär är parterna i full
färd med att förverkliga det som Sonja Rembo än i dag säger inte går. Vad
säger Sonja Rembo till alla dem som nu är beredda att avstå i lön, därför att
de har insett sambanden i den vansinniga jakten mellan löner och priser?
Allt detta är i full gång. Jag tycker att Sonja Rembo skall se ljuset och
också vilket ansvar Rehnberg och många parter, även förbund med många
lågavlönade, har orkat ta men som inte hennes parti har velat ta.
Till Karl-Erik Persson vill jag bara säga: Försök, snälla Karl-Erik Persson,
att förstå att inflation hotar fördelningen i ett samhälle. Inflation urholkar
arbete och investeringar och gynnar spekulation. Inflation är någonting som
jag önskar att vänsterpartiet lärde sig att hata och också orkade vara med
om att bekämpa här i kammaren.
Arbetslösheten är, precis som Karl-Erik Persson säger, inte siffror utan
människor. Det är därför vi redan har utökat insatserna, vilket jag hoppas
att Karl-Erik Persson ser. Vi har minskat den öppna arbetslösheten med en
halv procent, och vi kommer i kompletteringspropositionen att till fullo fort-
sätta de satsningarna. Jag angav något av vad det handlar om, och det vill
jag säga också till Börje Hörnlund.
När det gäller ungdomarna handlar det om att kunna erbjuda rekryte-
ringsstöd till fler men framför allt att gå in mycket tidigare. För de yngre
ungdomarna sätts det stödet i dag inte in förrän efter fyra månaders arbets-
löshet. Jag tycker att det bör ske efter fyra veckor i stället. Vi skall göra allt
för att se till att ungdomsgarantin blir effektiv, med rekryteringsstöd, inskol-
ningsplatser och insatser från kommunernas sida. Kommunerna har ett vik-
tigt ansvar för de yngsta ungdomarna.
Sedan vill jag hålla med Anna Horn om att ordet arbete är mycket bättre
än ordet sysselsättning. Jag hörde någon säga att män arbetar i industrin och
kvinnor är sysselsatta i den offentliga sektorn. Jag skall fortsättningsvis en-
bart använda ordet arbete, arbete åt alla. Men jag tänker inte bara använda
ordet utan också agera efter det. Det saknade jag synpunkter på och offen-
siva tankar om från Anna Horn. Men det kanske kommer.
Anf.47 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Fru statsrådet talar om att vi bör ha en trovärdig politik och
att deklarationerna bör leda till att ”vi orkar göra” och ”vi vågar stå för”.
Detta finns det ingen anledning att polemisera mot utan bara att säga: Se till
att det blir så!
Socialdemokratin har genom sin finansminister i varje finansplan sagt att
det stora problemet är kostnadsutvecklingen. Och så har det inte hänt nå-
gonting på 1980-talet mer än att kostnadsutvecklingen har rusat i väg. Man
har talat om nödvändigheten av den offentliga sektorns förnyelse, och det är
just den sektorn som inte har orkat med någon förnyelse, trots åtta och ett
halvt år med socialdemokrater i kanslihuset.
Svaren på mina frågor var litet blandade. Jag fick inget svar på varför rege-
ringen är så njugg med att släppa in fler ungdomar till högskoleplatser. Och
vad beträffar handikappades möjligheter talar Mona Sahlin om att här gäller
det att ha staket omkring. Problemet är väl att regeringen sätter staketet så
snävt att alltför få kommer med. Samhall är ett mycket tydligt exempel på
detta. Vi har ju förslag uppe till omröstning i riksdagen och regeringen säger:
Nej, inte så mycket som mittenpartierna vill.
Sedan blir jag bekymrad, när statsrådet säger att hon har svårt att förstå
varför jag för in drogpolitiken bland arbetsmarknadsfrågorna. Hon förstår
inte sambandet, säger hon, men så illa är det säkert inte. Det handlar om
de många människor som blir handikappade på grund av ett för omfattande
drogbruk. Det är inte några små grupper det gäller. 200 000, kanske 300 000,
har för hög alkoholkonsumtion och har besvär i sitt arbetsliv av det skälet.
De många trafikdödade är ett annat exempel.
Det kan inte vara så att arbetsmarknadsministern inte ser sambandet.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
61
Prof. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
62
Fundera kring det här och ta ett resonemang med socialministern. På det här
området behöver vi göra en insats, få in en social dimension i arbetslivet.
Varken Mona Sahlin eller utskottsordföranden har kommenterat vad som
står i Svenska Dagbladet i dag. Enligt tidningen säger statsministern att ar-
betslösheten är en fördel för socialdemokratin i valet. Jag hoppas att det är
ett felcitat och inte uttryck för ett cyniskt spel.
Så till sist detta med allmängodset. Det som nu regeringen berömmer sig
av, när man vill tämja inflationen, få ner kostnadskrisen, stärka konkurrens-
kraften och investeringsviljan för att säkra arbete och välfärd, beror ju på
att ni har tvingats tänka om på några viktiga områden - i skattepolitiken, i
energipolitiken och i Europafrågan. Det är bra att socialdemokratin har
tänkt om där, men det är inte tack vare socialdemokratisk ambition och vilja
utan det är trots den förda regeringspolitiken som vi har en god utgångs-
punkt i dag.
Anf.48 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Man måste våga vara obekväm, sade Mona Sahlin. Javisst,
men det lät som om hon menade att regeringen var beredd att underbalan-
sera budgeten och därmed bädda för ytterligare inflation.
Våga vara obekväm? Javisst, sänk skatten på arbete, bryt upp de offent-
liga monopolen och dra tillbaka gymnasiepropositionen, så att ungdomarna
får en riktig utbildning och slipper vara beroende av arbetsmarknadsutbild-
ning efter gymnasieutbildningen. Det är att våga vara obekväm, Mona Sah-
lin.
Inflationstakten ligger såvitt jag vet nu på 13 % på årsbasis-jag vill reser-
vera mig för den exakta siffran, men det är någonstans i den storleksord-
ningen. Visst går det att genomföra Rehnbergsavtalet, men det löser inga
problem, och det är det jag har försökt göra gällande.
Så vill jag ta upp arbetslivsfonden i min sista replik. Lyssna litet på parti-
kamraten Bo Södersten. Han säger att det är väsentligt att inse att de offent-
liga utgifternas ohämmade expansion har utgjort motorn i den olyckliga ut-
vecklingen. Han talar om att bristen på arbetskraft, kombinerad med sy-
stemfelen i socialförsäkringssystemen, har medfört att den svaga tillväxten
och den höga inflationen permanentats, och han talar om en galopperande
kostnadsutveckling i socialförsäkringssystemen.
Vad gör regeringen? Jo, man drar in skattevägen 15 miljarder kronor från
arbetsmarknaden och sätter dem i en fond som heter arbetslivsfonden, där-
för att man måste lösa problemet med utslagningen på grund av brister i ar-
betsmiljön. Men det finns ju redan 150 olika instanser som arbetar med ar-
betsmiljöfrågor. 12 000-15 000 människor informerar, utbildar, forskar,
granskar, mäter och utvärderar arbetsmiljön, och då har man inte räknat
med alla lokala och regionala skyddsombud och alla som utbildas i skyddsar-
bete på arbetsplatserna. De statliga utgifterna uppgår redan till 5 miljarder
kronor.
Vi har inte lyckats klara arbetsmiljöproblemen med dessa gigantiska insat-
ser, utan trots dessa har det skett en ökning av det som socialstyrelsen i sin
statistiksammanställning kallar för ”frånvaro på grund av ohälsa”. Den från-
varon har under 1980-talet ökat med 20% trots allt detta.
Arbete åt alla kan vi nå, Mona Sahlin, men då måste vi duka om bordet
rejält efter valet i höst.
Anf.49 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Mona Sahlin frågar mig om vänsterpartiets syn och antyder
att vi inte skulle hata inflationen. Vänsterpartiet hatar inflationen, men vi
hatar också en orättvis fördelning; det är kanske en skillnad. När SAF, bor-
garna och SAP hoppar omkring som på kryckor och säger att vi skall be-
kämpa inflationen, då är stopp för löneökningar det enda man hör.
Vänsterpartiet vill bekämpa inflationen genom att pressa priser, oskäliga
vinster och stora löneklyftor. Regeringens politik, med Rehnberg, ser ut att
bli rena gräddfilen för välavlönade - t.ex. inom riksbanken - och stopp för
vanliga lågavlönade. Den politiken vill inte vi ställa upp på. Därför kommer
heller aldrig Mona Sahlin och jag överens - när man bara anklagar och säger
att löneökningar är den stora boven när det gäller inflationen. Man sitter
som en revisor, jämför debet och kredit och ser inte vad det kan leda till när
man talar om att arbetslösheten skall vara med och hålla nere inflationen.
Jag ställde förut två frågor till arbetsmarknadsministern. Men jag ser fram
mot kompletteringspropositionen. Svaren kanske återfinns där, och därför
skall jag nu inte upprepa frågorna.
Anf. 50 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Jag vill påminna om ungdomslagen 1983-1985. Vid den ti-
den var det väldigt mycket folk i denna verksamhet. Det begicks - och det
var regeringens fel - ett ganska stort misstag, nämligen att nästan alla dessa
arbetslösa ungdomar drevs in i offentlig sektor: i kommun, i landsting, i stat-
liga organ. Vi skulle ha haft ett helt annat läge om man hade öppnat det
privata näringslivet - den tillverkande industrin - för dessa ungdomar. Jag
vill bara, med tanke på landets välstånd, vädja till arbetsmarknadsministern
att noga tänka igenom detta, när nu förslag skall läggas fram. Då har man
nämligen förberett landet på ett annat sätt när uppgången kommer.
Sedan vill jag också beröra ohälsotalet. Den stora ökningen av offentliga
utgifter har ju kommit för långtidssjukskrivna, på arbetsskadeområdet och
när det gäller antalet förtidspensionerade. När man studerar det här ohälso-
talet närmare, finner man att hela ökningen egentligen har kommit på kvin-
nosidan. Detta säger oss att man mycket mer än i dag måste tänka på arbets-
organisationen när det gäller kvinnors arbetsmiljö, för att bryta denna ut-
veckling. Här har samhället de stora pengarna att tjäna.
Jag vill sluta mitt inlägg med ett litet förslag, som Mona Sahlin dagligen
bör upprepa i regeringskretsen: Låt Rune Molin när det gäller näringslivs-
området och regionalpolitiken, Georg Andersson när det gäller vägar och
järnvägar, och utbildningsansvariga - Göran Persson, Bengt Göransson
m.fl. - också göra insatser, så att inte Mona Sahlins börda blir alltför tung.
Anf. 51 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
I lerr talman! Jag tackar för omsorgen om min börda. Men det gällde kan-
ske inte att jag skall få större eller mindre börda - och det vet jag att Börje
Hörnlund inte heller menade - utan det gällde de regioner som Börje Hörn-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
63
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
lund mycket varmt förespråkar och agerar för här i kammaren, och som
drabbas hårdast när konjunkturen vänder och arbetslösheten ökar.
Till Elver Jonsson vill jag säga att jag självfallet inte menar att alkohol,
trafikolyckor och droger inte påverkar arbetslivet - det vill jag verkligen be-
tona. Det är också därför som man måste se på arbetslivspolitiken, rehabili-
teringen, rehabiliteringsersättningen, arbetslivsfonden - allt det som nu änt-
ligen händer, och händer med full fart. Vi skall inte bara diskutera vilka er-
sättningar människor skall ha när de väl har blivit utslagna, oavsett om det
är av droger eller av arbetslivet som de blivit utslagna, utan vi bör fråga oss:
Vad kan vi göra för att förändra de förutsättningar som skapar det här till-
ståndet? Det är klart att arbetslivet har stor del i att människor mår dåligt
psykiskt, är mobbade och får missbruksproblem. Jag ser detta till fullo - och
hoppas att jag också agerar med hänsyn till det när det gäller arbetslivspoliti-
ken.
Så vill jag bestämt dementera, både å egna och å Ingvar Carlssons vägnar,
att vi socialdemokrater skulle se arbetslöshet som en fördel, vare sig i valet
eller i något annat sammanhang. Jag kan upplysa om att faktiskt inte allt är
sant som står i tidningar, inte ens i Svenska Dagbladet, hur oberoende den
tidningen nu än kallar sig.
Till Sonja Rembo vill jag säga att jag verkligen inte andades någonting
om att vi nu skulle börja underbalansera budgeten. Precis tvärtemot vad den
borgerliga regeringen gjorde har vi balanserat - och kommer att fortsätta
balansera - budgeten. Det är det som är svårt, och det är det man behöver
vara obekväm för. Jag resonerade om allt detta i mitt tidigare inlägg, och
det är detta som vi också har gjort under de senaste åren: Vi har vågat fatta
obekväma och svåra beslut för att den ekonomiska politiken skulle kunna
vara så stark att sysselsättningen inte skulle hotas.
Vi har faktiskt också i den här kammaren sänkt skatten på arbete. Vi och
folkpartiet har enats om en mycket bra skattereform, som alltså har sänkt
skatten på arbete. Här var Sonja Rembos parti inte med; det tycker jag är
viktigt att påpeka.
När det gäller arbetslivsfonden vill jag säga att jag inte tycker att Sonja
Rembos inlägg tyder på att hon till fullo har insett skillnaden mellan arbets-
livsfonden och det arbetsmiljö- och skyddsarbete som bedrivs av t.ex. yrkes-
inspektionen. Arbetslivsfonden handlar ju om arbetslivsorganisationen-det
man måste förändra i fråga om ansvar, i fråga om att låta arbetstagarna för-
ändra villkoren. Det är inte bara det akuta skyddsarbetet utan någonting
mycket mer långsiktigt som arbetslivsfonden handlar om.
Jag skall komma ihåg min inbjudan och ta med mig Sonja Rembo ut och
studera, om hon vill följa med. Jag vet att hon själv har bedrivit studier på
ort och ställe, men det kanske inte skadar med litet mer.
Sedan hoppas jag verkligen att inte bara jag utan arbetstagarna i Sverige
slipper det där rejält omdukade bordet, som Sonja Rembo aviserade. Vilket
land har, med den politik Sonja Rembo här förordar i kammaren, lyckats
hålla arbetslösheten nere? Är det England, där man har både hög inflation
och hög arbetslöshet? Det finns inga sådana exempel. Det exempel vi har är
att ett socialdemokratiskt parti med insikt om inflationen, och parter med
64
ansvar, drar tillsammans och inte dukar om bordet. Så jag hoppas att vi slip-
per den omdukningen - annars skulle bördan vara stor, inte bara på mig.
Andre vice talmannen anmälde att Sonja Rembo anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmark nads-
politiken, m.m.
Anf.52 MONA SAINTCYR (m):
I lerr talman! Till sist har nu regeringen och socialdemokraterna lyssnat på
och följt upp det förslag som moderaterna varje år fört fram sedan början av
80-talet. Det gäller de individuella, flexibla lönebidragen.
Lönebidragen som sådana infördes visserligen redan 1980 och ersatte tidi-
gare stödformer i form av s.k. arkivarbete och halvskyddad sysselsättning
för arbetshandikappade. Men systemet var stelbent och behövde göras smi-
digare. Det riktades också till arbetsgivaren och var således beroende av
dennes ekonomiska möjligheter att svara för lönekostnaderna.
Nu kan ett enigt utskott ge klartecken för ett nytt och flexibelt system, där
bidragsnivåerna anpassas till den enskilde handikappades arbetsförmåga och
hjälpbehov. Moderaternas arbete för ett bidrag, som kunde justeras både
uppåt och nedåt med hänsyn till handikappets svårighetsgrad, har till sist
krönts med framgång.
Men lösningen har uppnåtts stegvis. När AMS intresserade sig för det nya
systemet och ville få till stånd en försöksverksamhet inleddes en sådan, men
den var begränsad till två län. I nästa steg vidgades försöket till tolv län och
till att omfatta hela landet vad gällde gravt handikappade ungdomar under
25 år.
Från de två första försökslänen har man kunnat avrapportera den positiva
effekten, att 30 % fler arbetshandikappade beretts anställning med detta sys-
tem jämfört med det tidigare.
I lerr talman! Det finns emellertid vissa problem när riksdagen nu genom-
för det nya systemet att gälla över hela landet. Under åren har bl.a. landets
kulturinstitutioner kommit att anställa många av de arbetshandikappade
som helt eller delvis avlönats med lönebidrag. Bidragen har på så vis blivit
ett kulturstöd över AMS-medel. Utskottet har tidigare påtalat detta för re-
geringen och ansett att stödet till kultursektorn givetvis bör ske direkt över
kulturtiteln och inte indirekt över arbetsmarknadsutskottet.
Det är därför viktigt att övergångsregler tillämpas mellan de båda syste-
men. Lönebidragen för dem som redan är inne i systemet får därför inte för-
ändras nu. Anställningstryggheten för dessa får sålunda inte ifrågasättas.
Enskilda människor får inte råka illa ut. På så vis kommer övergången till
flexibla lönebidrag inte heller att äventyra någon verksamhet.
När utskottet nu enigt tillstyrker regeringens förslag till förändring av lö-
nebidragen, har moderaterna tillsammans med folkpartiet, centern och mil-
jöpartiet velat ge regeringen till känna, att om oönskade effekter trots allt
uppstår i övergångsskedet förutsättes att regeringen vidtar erforderliga åt-
gärder med hänsyn tagen till den fortsatta verksamheten vid berörda institu-
tioner. Om detta har reservanterna önskat att riksdagen gör ett uttalande.
Jag yrkar bifall till den reservationen.
I anslutning till frågan om lönebidrag behandlar utskottet också frågan om
5 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarkmuls-
politiken, m.m.
66
lönebidrag till förtidspensionerade och strukturstödet till byggarbetsmark-
naden. Beträffande de förtidspensionerade, anser vi från moderat håll att
samma regler bör gälla för dem som för andra personer som får lönebidrag
på grund av nedsatt arbetsförmåga. Något särskilt kategorilönebidrag torde
därför inte vara motiverat.
Vad gäller strukturstödet har vi redan tidigare hävdat, att branschen i
fråga bör ta ett större ansvar och att byggnadsarbetarna bör få sin rehabilite-
ring i samma mån som andra utan att gå omvägen över Galaxen.
Nu har ju stödformen i fråga varit en temporär försöksverksamhet och
torde försvinna nästa år, men vi har inte haft anledning att ändra den uppfatt-
ning jag redovisat, varför vi upprepar vår reservation i ämnet. Jag yrkar
alltså bifall till den reservationen.
Herr talman! Samhall är en annan verksamhet som är angelägen för de
arbetshandikappade. 1 år har vi från moderat håll ansett att förhållandena
på arbetsmarknaden är så pass oroande, att någon reducering av bidragspro-
centen till lönesumman inte är möjlig att göra. I övrigt ser vi fram emot och
avvaktar tills vidare den just inledda utredningen om Samhalls framtida roll,
organisationsformer och mål.
Herr talman! Utöver de redan nämnda reservationerna har vi ytterligare
ett antal reservationer i detta betänkande. En talar bl.a. för inbyggda verk-
städer även åt få anställda handikappade hos mindre företag, där ingen be-
gränsningsregel bör finnas. Andra berör att arbetsmiljöinstitutets verksam-
het bör finansieras via arbetsmiljöfonden, som bör ta över hela ansvaret för
institutet.
Herr talman! Jag ställer mig givetvis bakom våra samtliga reservationer
men nöjer mig med att yrka bifall till de nämnda 12 och 17.
Anf.53 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Jag skall tala om de handikappades sysselsättning. Men jag
kan inte låta bli att göra några kommentarer till den debatt som vi har haft
angående sysselsättningen. Det är synd att Mona Sahlin har gått. Men jag
tyckte att det var djupt orättvist när hon insinuerade att Bengt Westerberg,
och därmed folkpartiet liberalerna, skulle mena att det skulle räcka att hålla
tummarna för att få en bättre sysselsättning.
Så är det verkligen inte! Vi vill ha en ny ekonomisk politik, dvs. en ekono-
misk politik som ger framtidstro och ingjuter optimism hos människor. Det
skall vara en politik som visar att Sverige verkligen har en framtid som indu-
strination och en politik som också ger möjlighet för människor att få arbete.
Jag pekar t.ex. på att vi tycker att det är rimligt att inte behålla en mängd
statliga företag som skulle kunna skötas bättre som privata företag. De peng-
arna skulle kunna användas för att bygga vägar och järnvägar. Vi säger nej
till socialdemokraternas förslag om förstatligande av AP-fonderna som
skulle föra med sig ett förstatligande av stora delar av näringslivet.
Vi vill förbättra utbildningen, ändra skattereglerna och hålla igen på byrå-
kratin för företagen så att det skall löna sig bättre att äga och bygga ut mindre
företag.
Det är också viktigt att vi vill bryta de offentliga monopolen för att bättre
kunna ta till vara alla förbättringar och allt nytänkande som finns hos alla
dem som arbetar i vård, omsorg och utbildning. Vi ser det som oerhört ange-
läget att det blir ett nytt klimat för företagen.
Allt detta och en mängd andra saker menar vi skulle ge ny ekonomisk
framtidstro så att företagen satsar på Sverige. Det skulle ge förutsättningar
för en bättre sysselsättning framöver. I avvaktan på att vi verkligen får möj-
lighet att förbättra och förverkliga den ekonomiska politiken, är det själv-
klart att vi på alla tänkbara sätt vill arbeta för att arbetslösheten skall vara
så låg som möjligt. Den skall bekämpas på alla sätt. Det kräver utbildning,
det kräver omskolning, och det kräver större rörlighet och en hel mängd
andra saker - vilket Elver Jonsson har nämnt tidigare. Det är ingalunda så,
Mona Sahlin, att vi menar att vi bara skall hålla tummarna!
Herr talman! Enligt liberala värderingar är det oerhört väsentligt att varje
individ, också hon med de allra sämsta förutsättningarna, får leva ett värdigt
liv. Många i Sverige får inte den möjligheten. De behöver vårt engagemang
mer än de flesta.
I arbetet för att skapa rättvisa åt det glömda Sverige, är egoismen huvudfi-
ende och solidariteten det främsta vapnet.
Vi har inga extra pengar i folkpartiet liberalerna som regnar från himlen.
Det handlar om att prioritera de allra svagaste grupperna.
En viktig grupp som vi räknar som en av de väsentligaste i det glömda
Sverige är just de handikappade, och deras rättmätiga krav att få sysselsätt-
ning är angeläget. Sammantaget satsar folkpartiet liberalerna 500 milj.kr.
mer än socialdemokraterna i det budgetalternativ som lades fram i januari
just på det glömda Sverige. En del av de pengarna använder vi just till att
förbättra sysselsättningen för de handikappade.
Flera utredningar har pekat på hur viktigt det är att människor med handi-
kapp verkligen har ett arbete. Egentligen behövs det inga utredningar för att
visa detta, för det säger ju sunt förnuft.
Trots ambitionen i många sådana uttalanden och trots tillkomsten av
många arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många människor med han-
dikapp fortfarande ett jobb. Det gäller i stor utsträckning människor med
funktionshinder.
Det finns en hel del orosmoln beträffande de handikappades sysselsätt-
ning på 90-talet.
• Den nu dämpade efterfrågan på arbetskraft kan leda till ett minskat in-
tresse för att se arbetshandikappade som en verklig resurs och en del av
arbetskraften.
• Utbudet av arbetsuppgifter förändras. Samhället får en ökad specialise-
ring, enklare arbetsuppgifter försvinner, rationaliseringar sker och mer ar-
betsintensiv produktion flyttar utomlands.
• Ökade krav på utbildning och kompetens kan ge ytterligare svårigheter
för arbetshandikappade.
Vår reservation nr 8 handlar om arbetsförmedlingens ansvar för handikap-
pade ungdomar och deras möjligheter att komma in i förvärvsarbetslivet. Vi
pekar på att det behövs mer konkreta och kraftfulla åtgärder. Samtidigt som
de resurser som avsätts för att bereda handikappade arbete har varit starkt
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
67
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
begränsade, har det egentligen inte funnits någon begränsning när det har
gällt resurserna för att förtidspensionera människor.
Möjligheterna har nu utökats till viss del genom överföring av resurser
från socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta
har gjorts så att det nu finns möjlighet till vilande förtidspension som ett in-
strument i rehabiliteringsprocessen. I december 1990 hade 305 616 förtids-
pension och 55 740 sjukbidrag. Lönebidrag för förtidspensionerade kan utgå
med upp till halva kostnaden för lön och sociala avgifter. Vi tycker att det är
viktigt med ett utökat tillämpningsområde för detta instrument.
För de handikappade ungdomarna är insatserna vid övergång från skola
till arbetsliv mycket viktiga för att de skall få ett fotfäste på arbetsmarkna-
den. Det gäller bl.a. möjligheterna till vägledning inför yrkes- och studieval,
möjligheten att pröva olika arbetssituationer samt tillgången till hjälpmedel,
personlig assistans och psykosocialt stöd.
Många ungdomar med omfattande funktionshinder har ofta små möjlig-
heter att få praktiskt sommararbete och på det sättet skaffa sig erfarenheter
av arbetslivet. Det beror inte bara på att de har svårt att hitta ett jobb. Det
är också svårt för dem att få färdtjänst, arbetsbiträde och arbetstekniska
hjälpmedel. Det är självklart för många andra ungdomar att ha ett sommar-
arbete, och vi tycker att det finns all anledning att lägga ner mer kraft på att
också handikappade skall få det.
Mot bakgrund av att de handikappade som har avslutat en utbildning har
stora svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden bör arbetsförmedling-
arna aktiveras mer. Arbetsförmedlingarna och skolans syo-funktionärer
borde jobba mer för att förbättra de handikappade ungdomarnas möjlighe-
ter. Arbetsförmedlingarna bör få ett större ansvar för att följa upp de handi-
kappade ungdomar som har avslutat sina studier. Något sådant allmänt an-
svar finns inte inskrivet för arbetsförmedlingarna. Vi menar att det borde
finnas.
Själva handikappet kan också medföra att den handikappade ibland har
hög frånvaro. Detta är ytterligare en faktor som försvårar inträdet på arbets-
marknaden. Vi har pekat på att ett sätt att lösa detta problem vore att dela
på ett heltidsarbete. Om t.ex. två eller tre personer delade på en heltidstjänst
skulle frånvaron bli mindre kännbar för arbetsgivaren, och flera handikap-
pade skulle också kunna känna verklig arbetsgemenskap. Det är klart att det
finns en mängd praktiska problem med detta, men man borde kunna an-
stränga sig för att få fram en sådan här konstruktion, tycker vi i folkpartiet.
Rent allmänt har utskottets majoritet i sitt svar på våra förslag pekat på
projektet "Arbete åt unga handikappade". 1 AMS uppföljning av projektet
ser man att en tredjedel av de förtidspensionerade ungdomarna efter tre års
uppföljning av den uppsökande verksamheten fortfarande saknade syssel-
sättning utanför hemmet och titt ungefär en tredjedel hade oavlönad syssel-
sättning. Självfallet tycker vi att det är positivt att en tredjedel har fått arbete
eller utbildning av något slag. Men det räcker inte. Alla insatser som görs på
det här området lönar sig, framför allt mänskligt men också samhällsekono-
miskt.
Föt många handikappade är tillgång till arbetshjälpmedel en förutsättning
för att man skall kunna fungera bra i arbetslivet. Under ett par år har AMS
bedrivit en aktiv verksamhet för att utveckla bl.a. tekniska hjälpmedel för
arbetshandikappade. Dessa hjälpmedel är dyra att införskaffa, och nu före-
slår regeringen att det inte längre skall finnas möjlighet att få stöd till arbets-
hjälpmedel för personer som redan har en anställning. Vi tycker att det är
helt felaktigt.
En anställd kan ju drabbas av en skada eller ett handikapp som gör att hon
eller han inte kan fortsätta sin anställning utan att ha tillgång till ett hjälpme-
del, t.ex. en punktskriftsdator. Vi tycker att starka skäl talar för att arbets-
marknadsverket även framöver skall kunna medge bidrag för installation av
hjälpmedel för redan anställda. Riksdagen bör därför anslå ytterligare 75
milj.kr. till detta ändamål.
Utskottet tar faktiskt inte ställning, i avvaktan på propositioner om arbets-
miljö och rehabilitering. Samtidigt säger utskottet dock att utskottet godtar
regeringens beräkning av medelsbehovet för arbetshjälpmedel men räknar
med att beräkningen kan ändras. Man vet faktiskt varken ut eller in. Folk-
partiet liberalerna står i alla fall fast vid att det behövs ytterligare 75 milj.kr.
till arbetshjälpmedel. Det yrkandet kommer vi att återkomma med. Det
finns också i vår satsning på det glömda Sverige.
1 ett frågesvar i torsdags sade Mona Sahlin att hon skulle återkomma till
frågan om hur hon ser på helheten för Samhall. Jag ser med stor spänning
fram mot det. Men det var inget nytt i hennes tal här i dag.
Samhall redovisade förra veckan en intressant version av Samhallskoncer-
nen mot år 2000 och strategier för att nå dit. De flesta av de 25 förslagen för
en utveckling av Samhall kan vi i folkpartiet liberalerna väl instämma i. Vi
får anledning att återkomma till dem framöver. För dagen skall vi tala om de
aktuella förslagen i vår motion från folkpartiet liberalerna.
Samhall har i samråd med arbetsmarknadssstyrelsen föreslagit att fler ar-
betshandikappade bör beredas arbete inom Samhall under budgetåret
1991/92. Regeringen har dock föreslagit att verksamheten inte skall öka.
Också här har vi en annan uppfattning. Vi tycker att verksamheten bör öka
under det kommande budgetåret med 450000 arbetstimmar. För det har vi
också anslagit 50 milj.kr.
För oss är det - inte minst med anledning av den sysselsättningssituation
som vi har i dag - mycket märkligt att utskottsmajoriteten inte är beredd
att utöka timramen för Samhall. Att man inom Samhall har varit mån om
arbetsmiljön och ställt upp för sina anställda har gjort att frånvaron har mins-
kat. Men går regeringens och utskottsmajoritetens förslag igenom kommer
detta faktiskt att föra med sig att Samhall måste avskeda arbetshandikap-
pade. Tycker verkligen Bo Nilsson att det är rimligt?
Vi förutsätter att den utredning som har att se över Samhalls verksamhet
särskilt beaktar våra förslag om utökade möjligheter för psyskiskt utveck-
lingsstörda och gravt handikappade att få arbete inom Samhällsgruppen.
De inbyggda verkstäder som bedrivs i Samhalls regi betraktas inte längre
som en försöksverksamhet utan som en normal verksamhetsform. Enligt vår
mening är det nu angeläget att gå vidare och släppa kravet på att antalet ar-
betshandikappade måste vara minst fem på varje arbetsplats för att en in-
byggd verkstad skall kunna komma till stånd. Ett slopande av denna regel
skulle innebära att även mindre företag kunde ta emot arbetshandikappade.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
69
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
70
Ofta är de mindre företagen särskilt väl lämpade för sådana uppgifter. Det
borde vara möjligt för Samhall att komplettera den befintliga arbetsled-
ningen med särskilda kurativa insatser, så att de sociala målen för det skyd-
dade arbetet kan uppnås.
Vi tycker att de nya riktlinjerna, som utskottet hänvisar till, inte tillräck-
ligt underlättar för de små företagen att ha s.k. inbyggda verkstäder. Man
sätter upp hinder i stället för att underlätta verksamheten. Självklart tycker
vi det är bra med anställning med flexibla lönebidrag men det ena goda får
inte utesluta det andra goda.
Låt mig slutligen säga några ord om den mycket omdiskuterade frågan om
flexibla lönebidrag. För många handikappade är lönebidrag ett bra sätt att
få fotfäste på arbetsmarknaden. Under ett par år har det pågått försöksverk-
samhet med flexibla lönebidrag. Verksamheten innebär att lönebidragets
nivå kan anpassas efter den arbetshandikappades förutsättningar. Det är
självfallet mycket bra. Erfarenheterna från försöksverksamheten i Krono-
bergs län är också mycket goda.
Det är viktigt att bidragssystemet konstrueras så att man underlättar pla-
ceringar inom de sektorer på arbetsmarknaden där förutsättningarna är
större för de anställda att på sikt övergå till en reguljär anställning utan bi-
drag. Det ger systemet med flexibla lönebidrag större möjligheter till. Rege-
ringen och utskottet föreslår nu att flexibla lönebidrag skall tillämpas över
hela arbetsmarknaden. Det tycker vi i folkpartiet liberalerna är bra.
Vi förutsätter också att ett system med flexibla lönebidrag skall kunna till-
lämpas så att bidragsnivån kan justeras både uppåt och nedåt. Det förekom-
mer faktiskt att de lönebidragsanställdas arbetsförmåga försämras under an-
ställningens gång, och då måste det finnas möjlighet att justera bidragsnivån
uppåt.
Förslaget om flexibla lönebidrag har oroat många, helt naturligt framför
allt kulturinstitutionerna och de allmännyttiga organisationerna där lönebi-
dragen är av mycket stor betydelse. Det handlar om 1,5-2 miljarder kronor
i lönebidrag via arbetsmarknadsbudgeten.
Utskottet delar självklart denna oro och har, tycker jag, genom klara
skrivningar visat att enskilda människor inte får råka illa ut samt att berörda
institutioner och organisationer, i varje fall inte i regel, skall påverkas av bi-
dragsförändringen förrän det är aktuellt med nyanställningar. Inte heller i
dessa fall skall det behöva bli tal om sänkta bidrag, men arbetsgivarna får
vara beredda att acceptera anställning av personer med svårare funktions-
nedsättningar.
Jag behöver inte upprepa vad som står i texten i utskottsbetänkandet - det
har Mona Saint Cyr varit inne på. Men skulle de arbetshandikappade förlora
sitt arbete, då skulle de totala kostnaderna för samhället bli större och det
personliga lidandet ännu större. Därför gäller det att gå försiktigt fram. Det
är något som jag hoppas att vi också är överens om.
Sedan kommer det märkvärdiga. Majoriteten i utskottet är inte beredd
att följa upp vad man säger i utskottet, nämligen att på sedvanligt sätt ge
regeringen till känna vad man skriver. Vad betyder egentligen detta, Bo Nils-
son? Är man inte beredd att ta konsekvenserna? Om oönskade effekter upp-
står inom t.ex. kulturinstitutionerna, skall då inte regeringen vidta erforder-
liga åtgärder? Utskottet har på ett helt annat sätt än regeringen i propositio-
nen lagt sig vinn om att försöka lösa de svårigheter som eventuellt kan upp-
stå. Man har tagit hänsyn till yttrandet från kulturutskottet och till alla mo-
tioner som inkommit i frågan. Motiverar verkligen inte detta ett tillkännagi-
vande, Bo Nilsson? Det här är mycket märkligt.
Kjell-Arne Welin har i många år motionerat om att man skall ta bort taket
för lönebidragsplatser hos de allmännyttiga organisationerna. I det nya sys-
temet med flexibla lönebidrag slopas det här taket och andra begränsningar.
Det innebär alltså i praktiken ett bifall till Kjell-Arne Welins motion, även
om det i den ibland konstiga riksdagsbehandlingen blir ett avslag. Det vik-
tiga är ändå att det kanske kan ge ytterligare några arbetshandikappade me-
ningsfull sysselsättning.
Herr talman! I tider med ökad arbetslöshet tycker vi i folkpartiet libera-
lerna att det är särskilt angeläget att skydda de värst utsatta, däribland de
handikappade. Därför skall jag sluta med att ställa tre konkreta frågor till
Bo Nilsson:
1. Varför är man inte nu beredd att öka timramen för Samhall så att man
slipper avskeda arbetshandikappade?
2. Varför är man inte beredd att underlätta för småföretag att ha s.k. in-
byggda verkstäder?
3. Varför tar man inte t.ex. kulturinstitutionernas oro på allvar, så att man
uppmanar regeringen att vidta speciella åtgärder, om flexibla lönebidrag
skulle komma att drabba kulturen alltför hårt?
Med detta, herr talman, uttalar jag att jag ställer mig bakom folkpartiet
liberalernas reservation men yrkar bifall enbart till reservationerna 12 och
21.
Anf. 54 KERSTI JOHANSSON (c):
Herr talman! Vi har fört en lång debatt om arbetsmarknadspolitiska frå-
gor. Tidigare talare har kommenterat arbetsmarknadsläget som kraftigt har
försämrats och som enligt alla prognoser kommer att försämras ytterligare.
1 ett pressmeddelande från arbetsmarknadsstyrelsen förra veckan sias om
att nedgången på arbetsmarknaden under de närmaste 15 månaderna blir
den djupaste under efterkrigstiden och att arbetslösheten kan komma att
uppgå till 4,5 %. Det är genomsnittssiffran för landet. Vi vet att andelen ar-
betslösa i många län och länsdelar kommer att vara mycket högre och att
merparten näringsgrenar drabbas, i den mån de inte redan är drabbade. 1
något län har man tyvärr redan uppnått procenttalet 4,5 i arbetslöshet - med
råge.
De yngre dominerar bland dem som varslats om uppsägningar, men också
många äldre har varslats. Just för de senare kan det bli svårt att ta sig tillbaka
till arbetslivet.
Ännu svårare kan det komma att bli för människor med arbetshandikapp.
Handikappade har, även under högkonjunktur, ofta svårare att kunna välja
arbete efter egna önskemål. Hamnar vi i en lågkonjunktur med en allmänt
försämrad situation på arbetsmarknaden, så slår den oerhört hårt mot dem
som redan har en svag förankring i arbetslivet. Det gäller bl.a. de arbetshan-
dikappade.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
71
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarkmuls-
politiken, m.m.
72
I arbetsmarknadsstyrelsens prognoser om utvecklingen på arbetsmarkna-
den, som jag nyss refererade ur, sägs att möjligheterna att slussa ut arbets-
handikappade i arbete kommer att försämras drastiskt under det närmaste
året. Det är verkligen illavarslande. Om ingenting görs för dessa människor
kan de riskera att hamna mycket långt bak i arbetslöshetskön - i den mån
deras behov av arbete över huvud taget uppmärksammas.
Vi i centerpartiet hävdar att aktiva insatser måste göras överallt där det
över huvud taget är möjligt för att i tid värna om jobben för de arbetshandi-
kappade. Det gäller att bereda också dessa människor arbete.
Vi har i en motion föreslagit en förstärkning av Samhall. Det har vi gjort
därför att vi anser att det i nuvarande situation med ökade svårigheter på
arbetsmarknaden är särskilt angeläget att den resurs som företagsgruppen
Samhall utgör tas till vara så att dess kompetens främst kommer de utsatta
arbetshandikappade till del.
Den kartläggning som 1989 års handikapputredning gjorde visade att näs-
tan tre av fyra svårt handikappade saknade arbete eller annan daglig syssel-
sättning utanför hemmet. För många av dem var det en tragedi.
Mot bakgrund av de behov som finns är det angeläget att verksamheten
inom Samhall får byggas ut. Detta har vi tillsammans med folkpartiet tagit
upp i reservation 21.
Vi skiljer oss emellertid åt i fråga om medelsanvisningen. 1 centern anser
vi att Samhalls anslag bör räknas upp med 100 milj.kr. i förhållande till rege-
ringens förslag. Denna hemställan finns i reservation nr 23. Med en uppräk-
ning med 100 milj.kr. kan man undvika att få en olycklig neddragning av
antalet arbetstillfällen inom Samhall - vilket annars är vad som väntar - och
man kan även få nya platser, som det alltså finns och kommer att finnas ett
stort behov av.
Vad gäller lönebidragen kommer fr.o.m. nästa budgetår det nuvarande re-
gelsystemet, med dess koppling av bidragsnivån till olika arbetsgivarkatego-
rier, att ändras, så att vi i stället får ett system som på ett flexibelt sätt anpas-
sar lönesubventioneringen till den enskilde arbetstagarens arbetsförmåga.
Med en övergång till flexibla lönebidrag skall det bli möjligt att också
skapa fler lönebidragsanställningar inom anslagsramen. Detta är positivt.
Det finns dock mycken oro ute, främst hos kulturinstitutioner och allmän-
nyttiga organisationer, som tidigare har påpekats. Det är många kulturinsti-
tutioner, statliga och icke-statliga, som för sin verksamhet är starkt beroende
av den arbetsinsats som görs av lönebidragsanställda. I särskilt hög grad gäl-
ler detta institutioner med - i förhållande till antalet övriga anställda - många
lönebidragsanställda. Det gäller t.ex. landsarkiven och ett stort antal mu-
seer, inte minst länsmuseerna. Även folkrörelsearkiven är mycket beroende
av de resurser som tillförs arkiven genom de lönebidragsanställdas insatser.
Kulturutskottet har yttrat sig till arbetsmarknadsutskottet i just den här
frågan och uttryckt oro över vad övergången till flexibla lönebidrag innebär
för just kultursektorn. Oron kan vara befogad. Vi vet att de ekonomiska på-
frestningarna på kultursektorn är stora i dag och att man, så länge inga ytter-
ligare resurser tillförs kulturinstitutionerna, är starkt beroende av lönebi-
dragsanställningarna.
Nog hade det varit bra om vi hade fått en prövning och en bedömning av
vilka effekter en generell tillämpning av flexibla lönebidrag skulle komma
att få, inte minst för denna sektor. Det var ju också vad som utlovades förra
året när arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande konstaterade att ”det var
tillfredsställande att AMS i samråd med statskontoret bl.a. skulle belysa
konsekvenserna av en omläggning till flexibla lönebidrag för de mest be-
rörda verksamheterna”. I de berörda verksamheterna innefattades framför
allt kultursektorn.
Av detta blev tyvärr ingenting, men vi har aldrig fått veta varför. Nu skri-
ver utskottet i detta betänkande att övergången till flexibla lönebidrag inte
nämnvärt kommer att påverka situationen för kulturinstitutionerna och de
allmännyttiga organisationerna, utan lönebidragen kommer att betalas ut till
dessa för deras anställda i samma omfattning som förut. Det är först på sikt
som problem kan komma att aktualiseras. Vidare sägs att om oönskade ef-
fekter uppstår inom kulturinstitutionerna på grund av införandet av flexibla
lönebidrag, har regeringen att vidta erforderliga åtgärder med hänsyn till
den fortsatta verksamheten.
För att vara säkra på att regeringen verkligen vidtar åtgärder om de oöns-
kade effekterna uppstår, är vi av den meningen att riksdagen på denna punkt
borde göra ett tillkännagivande till regeringen. Det har vi uttryckt i reserva-
tion nr 12, som är gemensam för centern, folkpartiet, moderaterna och mil-
jöpartiet.
Därtill anser vi i centern att de handikappades ökade svårigheter på ar-
betsmarknaden till följd av det förändrade arbetsmarknadsläget motiverar
att anslaget, utöver den anslagsökning som regeringsförslaget innefattar, för-
stärks med ytterligare 100 milj.kr. Detta tas upp i reservation nr 19.
Herr talman! Centern har ytterligare ett motionsyrkande som vi återkom-
mer med och som vi även i år har följt upp i en reservation, nr 9, som är
betitlad Samhällsekonomisk studie av en arbetsgaranti för handikappade.
Många människor med olika funktionshandikapp slås i dag ut från arbets-
marknaden. Trots att stödåtgärder sätts in för att underlätta inträde i arbets-
livet, är vissa handikappgrupper missgynnade. Som jag tidigare sade, är det
en mänsklig tragedi att vilja arbeta men inte kunna få en anställning. Även
samhällsekonomiskt är det bäst när arbetshandikappade ges möjlighet att
arbeta. Om de inte får denna möjlighet uppkommer stora kostnader, inte
bara på statsbudgeten utan också inom sjukförsäkrings- och pensionssyste-
men.
Det är mot den bakgrunden som centern för fram kravet på en samhälls-
ekonomisk studie med syfte att analysera de samhällsekonomiska konse-
kvenser som skulle bli följden om alla arbetshandikappade som vill ha arbete
också bereddes arbete, antingen på den öppna marknaden eller inom den
skyddade sektorn. Vi är av den uppfattningen att de samhällsekonomiska
vinsterna i form av minskat behov av pensionering och minskad belastning
på sjukförsäkringssystemet är stora. Men framför allt är det av hänsyn till de
enskilda människor det här gäller som centern vill ha en översyn. Det finns
redan mycket material som kan användas och som man kan ha nytta av. Vi
vill också att studien genomförs under parlamentarisk medverkan. Vi vill ha
det så därför att vi tror att det kan underlätta de offensiva åtgärder som stu-
dien kan ge anledning till.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
73
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
74
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som har stöd av centerpar-
tiet. Jag yrkar bifall till reservationerna nr 9, 12, 19 och 21 till betänkande
AU 12 och till reservation nr 7 till betänkande AU11.
Anf. 55 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Man kan i den här debatten observera att alla partier är
eniga om att vi går mot en svår tid på arbetsmarknaden. Frågan är vilka me-
del och vilken politik som i detta läge skall användas. Man kan också obser-
vera att det i dag finns en stark misstro mot politikernas hantering av arbets-
löshetsproblemet, speciellt bland krafterna utanför det politiska livet på den
s.k. marknaden, där man förväntar sig att förhållandena i Sverige skall vara
av samma art som förhållandena i Europa. Inom den generella välfärden fick
man i höstas en erfarenhet av detta genom besluten om sjukförsäkringen.
Frågan är nu - och där står kampen - om det även när det gäller arbetslöshe-
ten kommer att ske en sådan anpassning till europeiska förhållanden, om
även arbetslösheten kommer att bli en bricka i spelet.
Vänsterpartiet har till arbetsmarknadsutskottets betänkande 12 fogat två
reservationer. Den ena gäller medelsanvisningar till arbetarskyddsverket. Vi
vill öka det anslaget med 3 milj.kr., så att man får ökade möjligheter till
kompetensutbyggnad för att kunna se hur arbetsmiljön verkligen ser ut. Den
andra reservationen gäller anslag till arbetsmiljöinstitutet för utbildning av
företagsläkare inom företagshälsovården och för skyddsombudsutbildning.
Detta är bara delar i det paket som gäller arbetsmiljöns betydelse. I ett
sämre konjunkturläge som dagens kanske frågan om det meningsfulla arbe-
tet kommer i skymundan. Arbetsmiljön har en oerhörd betydelse när det
gäller att hävda det meningsfulla arbetet, och det har inom arbetarrörelsen
rått en väldig skillnad mellan strävan efter arbete åt alla och full sysselsätt-
ning. Att hävda den fulla sysselsättningen kan gälla att ge människor möjlig-
heter att försörja sig, men det handlar til syvende og sidst om att utveckla
människors möjligheter att göra någonting vettigt i det här samhället. Det är
då det meningsfulla arbetet som är viktigt.
Men i rak motsats till att människor har meningsfulla arbeten ser vi nu en
massiv utslagning, och utslagningen har ju på intet sätt minskat på grund av
att 10 miljarder eller 15 miljarder har kommit in i en fond för rehabilitering.
Det är samma värderingar som råder på arbetsmarknaden, det är samma
makt som råder på arbetsplatsen, och det är samma drivkraft som gör att
människor i både offentlig och privat verksamhet har det väldigt bekymmer-
samt.
Som Börje Hörnlund påpekade är det framför allt kvinnorna som under
de senaste två årtiondena har fått ta mest stryk vad gäller hälsan. De har i
och för sig kommit in på arbetsmarknaden, men de har de utan tvivel sämsta
jobben. Dessa bör värderas upp.
I betänkandet föreslås förändringar i reglerna gällande de handikappade
på arbetsmarknaden. För de handikappade är det ju helt avgörande hur ar-
betsmarknaden ser ut, om det över huvud taget finns någon möjlighet att
slussa ut handikappade på arbetsmarknaden. Huvudfrågan för de handikap-
pade, den som framöver kommer att vara helt och hållet avgörande, är om
regeringen kommer att satsa pengar på AMS och om man kommer att vidta
kraftfulla åtgärder av ekonomisk-politisk art som gör att alla får plats på ar-
betsmarknaden.
Det finns i detta också en motsättning. Om vi rehabiliterar dem som i dag
slås ut blir det också fler på arbetsmarknaden, och då krävs fler jobb. Då går
det inte att bara satsa på utbildning, utan man hamnar till sist i det läget att
det är nödvändigt att skapa fler arbeten totalt sett. Och hur klarar man då
sysselsättningen för de utsatta grupperna?
Vi kan i dag konstatera - och jag tror att det är en insikt som regeringen
delar - att regeringens väg, den s.k. tredje vägen, har havererat och att de-
valveringen var ett gigantiskt och egentligen strukturellt misstag. Vi lider
därför i dag av en strukturell kris och av en nedgång i konjunkturen.
Jag lyssnade noga på den tidigare debatten, och jag förväntade mig att de
som värnar om alla skulle föreslå något ordentligt medel, så att alla kan få
arbete. Jag lyssnade inte minst på företrädarna för moderaterna, som kanske
kommer att ta ledningen i en kommande regering. Jag upptäckte då att mo-
deraterna förespråkade en sänkning av löneskatten - och en ordentlig sänk-
ning, efter vad jag förstår. Vad är då egentligen skillnaden mellan detta och
en devalvering? Vad var det som hände efter devalveringen? Jo, vinsterna
rök upp i taket, och man började använda vinsterna till allt annat än produk-
tiva investeringar. Gamla branscher satt fast, och det blev inte fråga om nå-
got nyskapande. Vad hände med den gigantiska vinstökningen inom företa-
gen, om inte exakt samma sak, dvs. det blev ingen skillnad? Skillnaden mel-
lan den tredje vägen och en moderat väg är alltså ganska liten i fråga om
metoderna att förnya svenskt näringsliv och möjligheterna att ge arbete åt
alla.
Det är anmärkningsvärt hur litet som har nämnts om den kovändning re-
geringen gjorde i höstas, när man förklarade att det övergripande målet var
att bekämpa inflationen. Den förändring som har skett på ett år kan ju inte
bara vara redaktionell. Socialdemokraternas målsättning har ju ändrats från
strävan efter arbete åt alla-som förespråkades av den förre finansministern,
han i Nacka - till inflationsbekämpning, som värderas högst av den nye fi-
nansministern. Det här kan inte bara vara fråga om en redaktionell föränd-
ring.
I den politiska retoriken märks den här förändringen ganska tydligt. Rän-
tekrisen i höstas fick som följd extra propositioner och skrivelser, och i sam-
band med dessa talade man på marknaden ganska öppet om att regeringen
hade anpassat sig till europeiska förhållanden.
Det politiska livet har nu - till det bättre - nyktrat till. Socialdemokraterna
har kommit igen i en fråga som är klassisk för socialdemokratin, nämligen
hävdandet av sysselsättningen. Det återstår nu att se om man verkligen sat-
sar. Hittills har man bara talat.
Jag skall även säga något om Rehnbergkommissionen, som skall rädda
jobben. Det går inte att äntra talarstolen i en arbetsmarknadspolitisk debatt
utan att nämna det fenomenet. Vi skall alltså rädda arbetena i landet genom
att totalt sett hålla tillbaka lönerna. Det innebär alltså att vi nu skall införa
konkurrens med låga löner. Man sänker löneutrymmet under tre år. År 1993
skall stabiliseringsavtalet räknas av. Vi ser redan effekterna. På riksbanken
har man höjt lönen för 94 stycken, landstinget i Dalarna tänker höja upp
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
75
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
läkarnas lön ännu högre och det finns fler s.k. hemliga avtal som medför att
de välutbildade, välartade och gångbara på marknaden kan få riktiga löne-
ökningar medan det stora lönekollektivet får en höjning med endast
100-200 kr. Priserna tänker man dock inte göra något åt. Regeringen säger
att man har talat med KF och Dagab. På den nivån ligger det.
Detta skall anses rädda jobben. Man frågar sig hur det kan rädda jobben
eftersom man inte gör något åt marknaden. Skall man införa ett nytt stabili-
seringsavtal när detta avtal upphör? Hurdana blir kompensationskraven, ef-
tersom man har ökat löneskillnaderna? Vad blir följden för sysselsättningen
i nästa omgång? Dessa frågor, som gäller svagheter i systemet, svarar ingen
på.
Jag är dessutom mycket förvånad över socialdemokratins argumentation.
Jag lyssnade här särskilt till arbetsmarknadsministern när hon sade att vi
skall stärka den enskildes ställning. Vad gör man för de arbetandes organisa-
tioner? Det talas numera mycket om den enskildes möjligheter i arbetslivet,
men den kollektiva styrkan är som bortblåst. Resultatet av Rehnbergkom-
missionens förslag blir två års förluster för fackföreningarna, eftersom de
inte får syssla med annat än att kanske hjälpa någon med försäkringar. Vad
händer med marknadens krafter i nästa omgång? Rationaliseringar och an-
nat kanske går igenom. Vad händer då med sysselsättningen? Då kanske so-
cialdemokraterna inte sitter i regeringen, men det är onekligen ett stort pro-
blem för dem som befinner sig där.
Vi i vänsterpartiet menar att det i detta fali inte ens räcker med att gå om-
kring på två ben. Här måste ännu flera ben vara i rörelse för att man skall få
fart på ekonomin och sysselsättningen. Det går inte att tala väl om handikap-
pade, utsatta grupper, ungdomar och kvinnor om man inte inför en rad åt-
gärder.
Vänsterpartiet tänker föreslå regeringen att man skall genomföra minst
nio åtgärder. Nu är det läge att förkorta arbetstiden. Det är en åtgärd. Man
kan börja med en kvart om dagen. Ge AMS 10 miljarder. Sätt i gång med
ett ROT-program snabbt. Vi kan omedelbart börja bygga upp den äldre- och
barnomsorg som vi har lovat våra äldre och barn. Vi skall se till att den om-
sorgen bedrivs och ge kommunerna pengar. Det finns en rad förslag och ge-
nerella politiska åtgärder som kan genomföras för att stärka den inhemska
marknaden. Til syvende og sidst handlar det om att man skall ha arbete i
Sverige. Vi kan inte utbilda oss hur länge som helst.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag komma med ett beröm till regeringen.
Det vill jag ge på ett område som har berörts mycket litet, nämligen vika-
rieutbildningen. Om det i kompletteringspropositionen kommer ett förslag
av någorlunda omfattning - jag tror att utskottets ordförande nämnde
detta - innebär det en oerhörd seger för de många människor inom LO-sek-
torn och på andra håll som vill utbilda sig men sitter fast i arbetslivet. Det
är ett krav som vi har drivit under många år. Vi har kallat det för teknisk-
humanistisk utbildning. Om det blir verklighet har regeringen åtminstone
gjort en insats för sysselsättningen. De övriga åtgärderna ställer sig vänster-
partiet mycket tveksamma till i det här läget.
Med detta, herr talman, har jag yrkat bifall till reservation nr 4.
76
Anf.56 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! När man talar om arbetsmarknaden kan man inte hoppa
över vår ansökan till EG. När man talar om handikappade och deras möjlig-
heter kan man inte hoppa över vår ansökan till EG. Vilka grupper kommer
att bli förlorare när vi kommer in i EG eller anpassar oss nästintill ett med-
lemskap? De handikappade blir definitivt förlorare. De handikappade ute i
Europa är mycket beroende av välgörenhet. Det är inte de handikappade i
Sverige, och det tycker vi är bra. Det finns stora brister, men det är bra att
de inte i första hand är beroende av välgörenhet.
Jag kommer här inte att ta upp de övergripande frågorna, utan jag kom-
mer i första hand att ta upp reservationerna.
Man måste tänka sig att det kan komma fram sådana förslag som det har
gjort i Norrbotten i dag. Det har också litet med EG-anslutningen att göra.
Man har nämligen erbjudit sina anställda 4 000 kr. per månad i sänkt lön.
Det är ett mycket speciellt förslag som nog inte har förekommit tidigare. Lö-
nestopp o.d. är okej, men vi har aldrig hört talas om förslag på sänkt lön.
Vi tycker också att en viktig arbetsmarknadsåtgärd är att sänka arbetsti-
den. Målet är att full arbetstid skall utgöra sex timmar per dag. Detta har
Anna Horn berört i sitt anförande.
Jag avser att tala om reservationerna. Vi tycker att arbetsförmedlingarna
har ett uppföljningsansvar för de handikappade. Vi yrkar här bifall till en
folkpartireservation. Vi anser i miljöpartiet att det är mycket viktigt att man
inte förtidspensionerar handikappade, utan så länge som möjligt försöker
arbetsanpassa dem och se till att de får ett yrkesarbete. Det är viktigt att
arbetsförmedlingarna får ett ansvar att följa upp detta, annars blir det svårt
att se hur detta fungerar. Ansvaret skall i första hand inte läggas på någon
annan än arbetsförmedlingarna.
Vi vill att det skall göras en samhällsekonomisk studie av en arbetsgaranti
för handikappade. Detta behandlas i reservation nr 9. Vi vill studera hur si-
tuationen ser ut, hur de handikappade mår och i vilken omfattning de har
arbete. Vi vet att om en människa saknar arbete i tre månader har det av
olika skäl redan blivit svårare att rehabilitera den människan till ett arbete.
De kan vara arbetslösa, ha fått en arbetsskada osv. Det är därför viktigt med
en snabb rehabilitering. Om man förtidspensionerar handikappade blir det
sedan oerhört svårt att ge dem en meningsfull tillvaro.
Det blir dessutom en oehörd samhällsekonomisk vinst om dessa männi-
skor har arbete. Även om en handikappad inte kan prestera mer än 10 % av
fullt arbete, innebär det en 10-procentig vinst för samhället och en mycket
stor vinst för den enskilde. Även när det gäller svårt handikappade är det
meningsfullt både för de handikappade och för samhället att de har ett ar-
bete och att man försöker anpassa dem.
Miljöpartiet har därför skrivit en motion som handlar om ett handikapp-
anpassat samhälle. Det är inte så som det så vänligt skrivs, att det redan före-
kommer. Man bygger faktiskt järnvägsvagnar, arbetsplatser och ingångar till
affärer på ett sådant sätt att det är mycket svårt för handikappade att ta sig
fram, komma in eller kunna ta ett arbete. Det är svårt för allergiker, synska-
dade och hörselskadade. Vi menar att man skall bygga samhället så att de
handikappade är med redan i planeringen av samhället. Därigenom under-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
77
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
lättar man för dem att delta i samhället och att ta ett arbete samt att arbets-
platserna blir handikappanpassade så långt möjligt.
Jag vill också nämna reservation nr 11, även om jag inte yrkar bifall till
den. Vi står bakom denna reservation som behandlar dyslektiker. Man har
gjort undersökningar under flera år och kommit fram till att så många som
10% av barnen är svårare eller lättare dyslektiker. Det behövs en anpass-
ning, t.ex. när dessa människor skall söka in till högskolan och när de skall
få nya arbeten för att de skall klara inlärning, läsning och skrivning. Rätt
använda kan datorerna bli en bra hjälp. Om datorerna används fel försvårar
de i stället för dyslektikerna. Det blir en spärr för dem i vårt datoriserade
samhälle. Man kan dock hjälpa dessa människor så att det blir en förenkling.
Ett annat stort problem gäller de lönebidragsanställda. För de handikap-
pade och handikapporganisationerna är det ett dubbelt problem. De handi-
kappade får möjlighet till ett arbete. Många handikappade är anställda inom
handikapporganisationerna. Men det är också en hjälp för organisationerna
för att de skall kunna klara sina uppgifter. Här måste man se till att det finns
ett specialdestinerat statsbidrag när det gäller de handikappade. Detta gäller
även inom kultursektorn, idrotten och för ideella organisationer. Många or-
ganisationer kan få svårt att klara sina uppgifter, vilka samhället delvis stöt-
tar sig på i dag. Man säger ofta att frivilligorganisationerna får ta hand om
den ena eller den andra uppgiften. Det gäller inom flyktingpolitiken, fritids-
sektorn och på många andra områden. Detta är delvis uppbyggt på att löne-
bidragsanställda sköter det lilla kontoret eller den lilla expeditionen. Utan
dem blir det svårt att ekonomiskt klara dessa uppgifter. Därför yrkar jag bi-
fall till motion A261 under mom. 18, där vi vill att konsekvenserna av bi-
dragsförändringen får en ordentlig genomgång. Vi vill att den utvärdering
som AMS och statskontoret förutsätts utföra skall få slutföras och remissbe-
handlas före ett beslut i bidragsfrågan. Det är viktigt att det görs en översyn
och analys av behovet, användningen och konsekvenserna av att man ändrar
lönebidraget.
Herr talman! Jag yrkar således bifall till reservationerna 8, 9, 10 och 12
samt till motion A261 under mom. 18 i arbetsmarknadsutskottets betän-
kande AU 12.
Anf.57 BO NILSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med några ord till Charlotte Branting, Kersti
Johansson och Lars-Ove Hagberg. Det verkar som om ni ville fortsätta att
debattera betänkande nr 11. Det tolkar jag som att ni tyckte att de företrä-
dare ni hade i den debatten inte klarade sig särskilt bra. Det kan jag möjligen
hålla med om. Låt oss nu emellertid hålla oss till betänkande nr 12.
Lars-Ove Hagberg talade om att arbetslivsfonden inte hjälper när det gäl-
ler att skaffa jobb åt handikappade. Jag har själv förmånen att sitta i en ar-
betslivsfond. Jag tycker att det är mycket bra, roligt och intressant att se de
fina ansökningar som kommer in, där man tar upp arbetsorganisationen och
förslag till hur man skall minska långtidssjukskrivningarna. Jag tycker att
företag och fack gör en god insats här, och jag är säker på att det blir resultat.
Lars-Ove Hagberg, det råder ingen tveksamhet från vår sida om att arbete
78
åt alla är det viktigaste målet. Det lönar sig inte att misstänkliggöra detta.
Det går inte hem, det lyckas inte.
Herr talman! Årets betänkande nr 12 från arbetsmarknadsutskottet hand-
lar om arbetslivsfrågor. Det tar i huvudsak upp fyra områden, nämligen ar-
betarskyddsverket, anslag till arbetsmiljöinstitutet, lönebidrag till arbets-
handikappade och anslag till stiftelsen Samhall. Jag tänkte säga några ord
om dessa, men vill börja med att yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande och avslag på samtliga reservationer.
Låt mig börja med anslaget till arbetarskyddsverket. Anslaget ger möjlig-
het till att förstärka verket med 50 nya tjänster. Detta passar väl in i socialde-
mokratins kamp för att skapa det goda arbetet. Arbetsmiljökommissionens
arbete, arbetslivsfonden och en förstärkning av arbetarskyddsverksamheten
kommer inom det snaraste att följas av en ny proposition om skärpningar i
arbetsmiljölagen och ytterligare åtgärder för en aktiv rehabilitering. Denna
offensiv visar på den stora vikt som vi socialdemokrater lägger vid arbetet
för en bättre arbetsmiljö och för en aktiv rehabilitering. Här verkar det som
om det finns en stor enighet i vart fall om behovet av förstärkning av arbetar-
skyddsverket, och detta gläder mig.
I moderaternas reservation 1 föreslås att hela kostnaden för arbetar-
skyddsverket skall finansieras med arbetarskyddsavgiften. Redan i proposi-
tion 1971:22 slogs fast att arbetarskyddsavgiften skulle innefatta ett visst bi-
drag till statens kostnader för arbetarskyddsverket m.m. Moderaterna tycks
mena att medelstilldelningen skulle variera årsvis i förhållande till influtna
avgifter. Detta måste vara olämpligt.
I reservation 4 föreslår Karl-Erik Persson att verket skall få ytterligare
3 milj.kr. till flera tjänster för att utveckla ISA-systemet ännu mer. Redan
i propositionen föreslås 2,5 nya miljoner för ADB-investeringar och, som
tidigare nämnts, till ytterligare 50 yrkcsinspektörer. Detta är en ordentlig
och rejäl satsning. Vänsterpartiets förslag om ytterligare medel är därför just
nu onödigt.
Frågorna om arbetsmiljöinstitutets verksamhet och arbetslivsforskning-
ens organisation, som tas upp i reservationer till betänkandet, återkommer i
samband med behandlingen av arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 16
och därmed av proposition 1990/91:69. Jag tillstyrker nu bara regeringens
förslag om ett anslag på drygt 4,6 miljoner för inköp av vetenskaplig appara-
tur.
I reservation 8 tar folkpartiet upp arbetsförmedlingens uppföljningsan-
svar för handikappade ungdomar. I denna reservation har miljöpartiet in-
stämt. Detta ansvar åligger redan arbetsförmedlingen, som här gör ett fint
jobb. Bara i projektet Arbete åt unga handikappade, som också innefattar
samarbete mellan skola och arbetsförmedling, har ca 5 000 ungdomar be-
rörts. Denna verksamhet blir nu permanent. AMS har också visat att antalet
nybeviljade förtidspensioner för personer under 30 år har minskat varje år
sedan 1986. Arbetet med uppföljningsansvaret är alltså redan i full gång.
Centern har i motioner och i reservation 9 föreslagit en samhällsekono-
misk studie av en arbetsgaranti för handikappade. Låt mig än en gång erinra
om AMS treårsuppföljning av projektet Arbete åt unga handikappade och
om alla de åtgärder som nu sätts in för en aktiv rehabilitering inkl, det kom-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
79
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
80
mande förslaget om arbetsmiljön och rehabilitering. Att nu göra ytterligare
studier kan inte vara nödvändigt, när massor av insatser redan är i gång.
Kersti Johansson sade för övrigt att det redan finns massor med material.
Lås oss använda det och nu gå till handling i stället för att fortsätta utred-
ningsarbetet.
Låt mig så gå över till frågan om lönebidragen. I fjolårets kompletterings-
proposition behandlades frågan om övergång till flexibla lönebidrag. Då ut-
ökades försöksverksamheten med flexibla lönebidrag till att omfatta tolv
län. Då varnade jag för konsekvenserna för kulturinstitutioner och allmän-
nyttiga organisationer. Sonja Rembo, moderat, sade då: ”Nu skall det fort-
sättas att utredas och donas. Det går. Ni är senfärdiga.” Elver Jonsson sade:
”Jag kan inte förstå att regeringen och socialdemokratin inte är beredda att
ställa upp fullt ut. Det vill fyra av riksdagspartierna göra.”
Jag har tänkt mycket på det här. Även om jag har mycket svårt att lita på
borgerliga politiker så tänkte jag: Vi skall kanske ändå tro på dem, i vart fall
i den här frågan. Låt oss ta chansen!
Men så kommer det - trots en mycket stark skrivning i majoritetstexten,
som för övrigt överensstämmer med propositionens text - en reservation där
det sägs att om det uppstår oönskade effekter skall regeringen vidta erfor-
derliga åtgärder. Detta skall, enligt reservationen, ges regeringen till känna.
Vad är detta? Låt mig citera ur Allan Larssons vers från den 13 mars i år:
”Och själva objektiviteten sjunker i allt tyngre dvalor emedan det är valår.”
Jag skall också ta två citat från litteraturen, först Peer Gynt:
”Jag protesterar inför hela världen, men jag följer med på färden.”
Och var det inte Shakespeare som sade: ”Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över.”?
Av detta spel har åtminstone jag dragit en viktig slutsats: Lita inte på bor-
gerliga politiker, i vart fall inte om det är valår och man kan skriva arbetarrö-
relsens regering på näsan.
Miljöpartiets representant tog upp risken för allmännyttiga organisationer
och kulturinstitutioner. Det nu föreliggande förslaget innebär att taket höjs
till 100 %. Man kan alltså täcka in lönekostnaden upp till 100 %. Det måste
ju vara en förbättring och bör inte kunna ge anledning till oro.
I en annan reservation skriver moderaterna att kommunerna skall ta ett
allt större ansvar för skyddat arbete. Här skall bara konstateras att modera-
terna i en rad frågor vill lyfta över mer kostnader på kommunerna. Modera-
terna är, som väl är, ensamma om detta förslag.
När det gäller anslaget till strukturstödet för byggarbetsmarknaden eller
till Galaxen menar moderaterna att detta stöd inte är erforderligt. Jag berät-
tade om denna inställning för en representant för en av de stora byggföreta-
gen, som också har en ledande roll i Galaxenverksamheten. Han sade då att
dessa moderater är dåligt förankrade i verkligheten och att Galaxen har varit
och är en riktig satsning, som är till gagn för såväl byggindustrin som ett stort
antal byggnadsarbetare. Till moderaterna vill jag säga: Ta kontakt med era
vänner i SAF så kommer de att leda er in på rätta banor i den här frågan.
I reservationerna nr 18 och 19 går två av de tänkta nya regeringspartierna
åt var sitt håll. Moderaterna vill minska anslaget till särskilda åtgärder för
arbetshandikappade med 473 milj.kr., medan centern vill öka anslaget med
ytterligare 100 milj.kr. Man tar sig för pannan och frågar sig: Hur skall detta
sluta?
Så över till Samhällsverksamheten. Jag är verkligen stolt över Samhall.
Detta är en mycket fin verksamhet som jag tror är en unik form i världen för
att ge meningsfullt arbete åt arbetshandikappade. Genom Samhall häröver
35 000 personer ett arbete. Av dessa är över 30 000 arbetshandikappade. En
av de nyare formerna inom Samhall för att skapa jobb är de inbyggda verk-
städerna. Här har utvecklingen gått mycket snabbt. I dag finns det faktiskt
hela 70 inbyggda verkstäder i Samhall.
I en annan reservation vill moderater och folkpartister slopa regeln om att
det bör vara minst fem arbetstagare på varje arbetsplats. Här pågår redan
en försöksverksamhet, men det är viktigt att arbetstagarna får den goda ser-
vice och ledning som faktiskt bara Samhall kan ge. Därför bör man skynda
långsamt när det gäller att ändra antalet fem arbetstagare.
När det gäller volymen inom och medelsanvisningen till Samhall vill jag
ställa någora frågor. En ung grabb som hade fått jobb på Samhall tog kontakt
med mig. Han kände sig orolig, eftersom han hade hört från moderat håll,
att om moderaterna vinner valet så kommer jobben på Samhall att förbehål-
las dem som är allra svårast handikappade. Nu vill jag fråga Mona Saint Cyr
som representant för moderaterna: Ar detta riktigt? Vilka grupper är det
som skall bort? Hur många jobb blir det kvar i Samhall om ni skulle råka
vinna valet? Vilka handikappgrupper kommer att få vara kvar i Samhall?
Jag vill också ställa ett par frågor till folkpartiet och centern: Ställer ni
verkligen upp på dessa moderata idéer? Mona Saint Cyr kan dementera att
det jag nyss refererade till är moderaternas uppfattning, och ingen skulle då
bli gladare än jag. Men om så inte blir fallet vill jag fråga om de moderata
tankarna stämmer med era förslag i dag att öka antalet anställda i Samhall
genom ökade anslag på 50 resp. 100 milj.kr.? Ni är för resten inte eniga i den
frågan heller.
Herr talman! Vi socialdemokrater har genom arbetsmarknadsministern
tillsatt en utredning om Samhalls framtid. Samhall är nu tio år. Man har fått
ökade krav när det gäller ekonomiska resultat. De sociala målen bör grans-
kas. Övergång från enbart produktion till serviceverksamhet är en viktig del
av Samhalls utveckling. Vi vill därför ha svar på en rad frågor: Hur stort kan
Samhall bli? Skall Samhall bli aktiebolag eller fortsätta som stiftelse? Är
AMS propå om att man skall ta över anslaget till Samhall och sedan köper
arbetsplatser hos Samhall någonting att över huvud taget fundera på? Sam-
hall har dessutom fått en ny arbetsuppgift, nämligen att på olika sätt med-
verka för att stödja den nya arbetslivsfonden med sitt rehabiliteringsarbete.
Denna utredning görs av den tidigare socialministern Sven Hulterström och
skall vara klar efter sommaren i år. Först därefter blir vi med och diskuterar
ytterligare anställningar i Samhall.
Låt mig ta upp Charlotte Brantings påstående om att det var tal om att
avskeda anställda i Samhall. Detta är minst sagt att handskas vårdslöst med
sanningen. Det är inte tal om att friställa några personer i Samhall. Det är
fråga om hur många ytterligare personer som man kan anställa. Jag tycker
att Charlotte Branting skulle hålla sig för god för att på de handikappades
vägnar spekulera på det sätt hon gjorde i talarstolen.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
82
Ibland måste man stanna upp för att konstatera om det man gör är riktigt.
En annan viktig fråga är hur Samhall som legotillverkare klarar lågkonjunk-
turen och att hålla alla sina anställda fullt sysselsatta.
Herr talman! Låt mig sluta som jag började. Jag yrkar bifall till arbets-
marknadsutskottets hemställan i betänkande nr 12 och avslag på samtliga
motioner och reservationer.
Anf. 58 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Bo Nilsson funderade över om vänsterpartiets företrädare
inte hade uttryckt sig tillräckligt tydligt tidigare. Bo Nilsson, som kanske inte
litar på Lars Ulander och Mona Sahlin, talade i sin tur för säkerhets skull om
att socialdemokraterna visst stod för arbete åt alla. Därmed har vi kvitterat
varandras uttalanden.
Men det måste vara ett missförstånd, Bo Nilsson, att jag skulle ha sagt att
arbetslivsfonden skulle vara galen på något vis. Jag ville bara poängtera att
med en satsning på 10—15 miljarder för att dels förhindra att människor slås
ut, dels rehabilitera människor, blir det fler människor på arbetsmarknaden.
Det kräver i sin tur fler jobb, Bo Nilsson. Jag ville påpeka att det kan vara
fråga om en kvalitativ förbättring som är oerhört bra. Jag är alltså mycket
positiv till arbetslivsfonden och dess verksamhet. Den kan verkligen åstad-
komma förbättringar. Men då måste man ha en politik i övrigt som ser till
att det finns arbetsuppgifter i samhället som är meningsfulla och samhälls-
nyttiga.
Våra ambitioner vad gäller satsningar på ISA-systemet berördes också. Vi
har väl högre ambitioner på arbetsmiljöområdet. Det får Bo Nilsson leva
med. Det har vi haft ganska länge. På det området har vi undan för undan
fått rätt. Nu får vi se vad som kommer i arbetsmiljöpropositionen, om det
blir några framsteg eller icke.
Vi är inte främmande för att det på hela handikappområdet och i lönebi-
dragssystemet måste satsas oerhört mycket större resurser också framöver,
om vi får en fortsatt hög arbetslöshet. Vi får se vad regeringen vill satsa på
AMS. Fler människor kan komma i kläm och behöva stöd och hjälp. I dag
har vi inte fått något besked från regeringen, Bo Nilsson. Vi har fått ett all-
mänt besked om att man skall satsa på aktiv arbetsmarknadspolitik. Vilken
ambitionsnivå denna skall ha vet vi inte än. Vi vet inte heller till vilken grad
regeringen klämts åt av marknadskrafterna. Bland dessa uttalades så glatt i
höstas att regeringen hade äntligen förstått. Nu hade vi samma spelregler
som man hade i Europa, och nu kunde arbetslösheten få vara på samma nivå
här. Nu hade vi det likadant. Vi får se om regeringen är så tuff som den ville
vara på 80-talet och hävdar sysselsättningen. Det återstår att se i komplette-
ringspropositionen.
Anf. 59 Cl IARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till reservationerna 1,3 och 28 till
arbetsmarknadsutskottets betänkande 11. Det har tydligen inte gjorts tidi-
gare från folkpartiet liberalernas sida.
Sedan vill jag svara Bo Nilsson att jag självklart har förtroende för det
Elver Jonsson har sagt i debatten angående sysselsättningen. Men socialde-
mokraterna kommer med så många konstiga påhopp, att det med den de-
battordning vi har inte är säkert att man hinner svara på allt. Därav den in-
ledning mitt anförande hade. Jag vill också påpeka att vi har gemensam de-
batt om betänkandena 11 och 12, så det kan sannerligen inte vara förbjudet
att ta upp en så viktig sak som hur vi ställer oss i kampen för sysselsättningen.
Jag kommer så till sysselsättningen för de handikappade. Som ett svar på
vår motion, med kravet på att arbetsförmedlingarna verkligen skulle ha ett
utökat ansvar för just de handikappade, hänvisar Bo Nilsson till projektet
Arbete åt unga handikappade. Projektet är en uppföljning av det ansvaret.
Det är alldeles utmärkt. Jag tog upp det i mitt anförande också. Men proble-
met är att fortfarande bara en tredjedel av de människor som ingår i det här
projektet har fått möjlighet till sysselsättning. Det arbete som arbetsförmed-
lingarna gör i dag räcker alltså inte, utan här behövs ett utökat, direkt riktat,
ansvar. Jag vill gärna ha besked av Bo Nilsson om hur han ser på vårt förslag
om att två tre arbetshandikappade skulle ha rätt att dela på ett jobb.
I fråga om Samhall fick jag ett mycket märkligt påhopp. Jag kan tala om
för Bo Nilsson att jag har ett underlag här som kommer från Samhall. Där
säger man mycket klart och tydligt att det är beklagligt att Samhall just nu
tvingas minska antalet anställda arbetshandikappade. Anställningsstopp rå-
der sedan en tid vid flertalet av Samhalls företag. Detta innebär att Samhall
under budgetåret 1990/91 - det är det här budgetåret - minskar antalet ar-
betstillfällen för handikappade med ungefär 1 000, från att i juni 1990 ha haft
30 400 anställda. Det handlar om en klar minskning från Samhalls sida. Det
är därför vi i folkpartiet liberalerna tycker att det är så angeläget att vi får
utökningen med de ungefär 500 arbetstillfällena, för en kostnad på 50
milj.kr. Vi tycker att det är ynkligt att socialdemokraterna inte kan staiia upp
på detta, i ett läge där vi vet att arbetstillfällena för de handikappade är oe-
hört utsatta och att det är kolossalt svårt för de handikappade att få arbete.
Anf. 60 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Bo Nilsson tillhör den typ av politiker som med förkärlek
ägnar sig åt fördelningspolitik. Han borde känna till hur anslagen fördelas
och även kunna läsa innantill hur vi i vissa reservationer har tagit bort medel
som vi lagt på i andra. Jag behöver inte uppehålla mig vid enstaka reservatio-
ner i det avseendet. Problemet kan bero på att regeringen i det här samman-
hanget har en oerhört underlig och tillsnirklad budgetteknik. Därför är det
svårt att utläsa vad som verkligen står i propositionen.
Får man 75 % i statligt stöd till lönekostnader är man självklart förtjust i
den organisationsform som Galaxen har. Det må räcka som kommentar till
det Bo Nilsson sade i det avseendet.
Jag kan konstatera att socialdemokraterna har varit oerhört saktfärdiga
med att genomföra den systemförändring som gäller lönebidragen. Man
borde ha genomfört förändringen under en god konjunktur för att på bästa
möjliga sätt gynna de handikappade i deras försök att komma ut på arbets-
marknaden.
Att man inte haft tillräcklig beredskap inför det som händer på kulturom-
rådet är faktiskt regeringens fel. Utskottet har tidigare uttalat och vi har i
reservationer framhållit att man bör se över detta, så att man vet att nämnda
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
83
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsniarknails-
politiken, ni.ni.
84
effekter inte uppstår. Det kan knappast skyllas på dem som tidigare har varit
reservanter i detta sammanhang och som nu har fått socialdemokraterna
med sig.
När Bo Nilsson går ut med sina varningar, tycker jag att han kunde inrikta
sig på några andra områden, t.ex. att varna sina egna för att lägga moms på
färdtjänst för handikappade och äldre eller för att urholka basbeloppet med
6,5 %, som har skett på två år. Detta har drabbat förtidspensionärer, folk-
pensionärer och ATP-pensionärer. Han kunde också varna sina socialdemo-
kratiska kolleger för att frångå principen för förtidspensionerna med anled-
ning av att man har tagit undan det dubbla pensionstillskottet. Han kunde
också varna socialdemokraterna för att försöka ta bort rätten till fria läkeme-
del, vilket man har velat göra. Dessutom kan han passa på att varna för något
som nu är förestående, nämligen att negativa förändringar är på väg att in-
föras när det gäller arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel. Detta får vi
snart ta ställning till här i riksdagen.
Anf.61 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! När det gäller övergången till det nya lönebidragssystemet
står det i betänkandet att organisationernas verksamhet troligtvis inte kom-
mer att påverkas förrän det blir pensionsavgångar. Det betyder alltså att det
blir en påverkan, även om den inte sker första dagen. Den nya som kommer
har kanske en större arbetsförmåga eller också får företaget en handikappad
som har en mindre arbetsförmåga. Då måste det till större handikappanpass-
ning till arbetsplatsen. Kanske blir uppgifterna svåra att utföra.
I Kronobergs och Kopparbergs län har man prövat flexibla lönebidrag.
Man kunde anställa 30 % fler handikappade när man hade en generellt lägre
lönebidragsnivå. Det är intressant. Det är alldeles utmärkt om fler handi-
kappade får arbete. Men de allra sämst ställda, de människor som det är allra
svårast att anpassa, de som har oerhört svårt att komma ut på arbetsmarkna-
den, de får det ännu svårare. Det är inte alls säkert att generella lönebidrag
ger den förbättring man har framfört här.
Jag vet att Samhall nu har en hårdare press på sig än tidigare. Det händer
t.o.m. att anställda får arbetsskador vid Samhall eller att de slås ut från Sam-
hall. Vi menar att det är allvarligt och att man måste se till att Samhall är
den skyddade arbetsplats som varit avsikten. Om man satsar miljarder på
arbetsmarknadsåtgärder, kan man naturligtvis flytta över en del av pengarna
till Samhall. Jag förutsätter att sådant kan hända. Det är någonting som man
måste se över, så att det sker på rätt sätt och så att åtgärderna sätts in där de
bäst behövs.
Anf.62 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Bo Nilsson ger rosor åt Samhall och det gör jag också. Att
över 30 000 arbetshandikappade har sin sysselsättning inom Samhall är
mycket positivt. Mot bakgrund av den negativa utveckling som vi har på ar-
betsmarknaden i dag, är det enligt vår mening ytterst angeläget att antalet
arbetstillfällen för arbetshandikappade inom Samhall åtminstone inte mins-
kas, utan att det kan bibehållas på oförändrad nivå och helst också ökas.
Men det är inte möjligt i dag. Vi hörde av Charlotte Branting att 1 000 ar-
betstillfällen kommer att försvinna. Jag har uppgifter om ett ännu högre an-
tal. Detta kan väl inte Bo Nilsson vara till freds med.
Om jag inte är fel underrättad sitter Bo Nilsson i Samhalls styrelse. Jag
tycker att Bo Nilsson borde ha ett stort intresse av att behålla denna verk-
samhet i oförändrat skick. Det hade inte varit svårt att göra det, om socialde-
mokraterna i utskottet hade anslutit sig till centerns förslag om att anslå yt-
terligare 100 milj.kr. till Samhall. Då hade man kunnat behålla dessa arbets-
tillfällen.
Det är mycket oro ute i landet. Också i mitt län, i en kommun, har man
sagt att man skall lägga ner verksamheten. Det är en verkstadsindustri. Nu
pågår visserligen förhandlingar med några företag i bygden om inbyggda en-
heter för att anpassa de arbetshandikappade, men ingenting är ännu klart.
Det blir väldigt svårt att placera om en del av de anställda - det vet jag.
Totalt skall 80 000 timmar bort från verkstadssidan bara i mitt län. Dessa
timmar skall omfördelas till i första hand service och tjänster, med bl.a. kom-
munerna som köpare. Frågan är om företagen och kommunerna har bättre
förutsättningar att ta hand om och erbjuda jobb åt de arbetshandikappade i
den allmänna lågkonjunktur som vi nu befinner oss i. Jag tycker att det är
mycket olyckligt att inte Samhall får detta tillskott som vi föreslår för att
kunna behålla sina anställda.
Jag vill ställa en fråga till Bo Nilsson. Här har det talats om komplette-
ringspropositionen. Kommer där att föreslås en förstärkning av Samhall?
Jag skulle också vilja säga några ord om den samhällsekonomiska studie
som jag talade om tidigare. Där säger Bo Nilsson att det är så mycket som
pågår på många håll att det inte är nödvändigt med studien. Sedan börjar Bo
Nilsson argumentera mot mig med att det finns gott om material. Då kan det
väl inte vara så vansinnigt betungande att göra denna studie. Då borde det
gå snabbt. Det vore värdefullt och nyttigt att få den gjord, likaså att den görs
under parlamentarisk medverkan. Då skulle det bli lättare att sätta in offen-
siva åtgärder.
Anf. 63 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall försöka att hinna med att säga några ord till er alla.
Låt mig börja med Lars-Ove Hagberg.
Det gläder mig att Lars-Ove Hagberg numera är positiv till arbetslivsfon-
den. När den genomfördes var det si så där. Jag tror att det blir likadant med
vänsterpartiet som med folkpartiet och moderaterna, att bara man låter den
verka en tid till så tycker ni alla att den är bra och önskade att ni hade varit
för den när den genomfördes.
Sedan påstår Lars-Ove Hagberg att han inte får några besked. Som arbets-
marknadsministern redan har sagt kommer kompletteringspropositionen
om 14 dagar, och där lämnar vi så många besked som vi över huvud taget
kan. Det skulle vara fel av mig att här i dag tala om vad som kommer att stå
i en proposition som kommer om 14 dagar.
Jag håller med Charlotte Branting om det hon sade om arbete åt unga ar-
betshandikappade. Det räcker inte med ett projekt, utan det krävs mycket
mer. Arbetsförmedlingarna har också fått i uppdrag att se över frågan och
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknacls-
politiken, m.m.
85
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
86
arbeta ined den. Men det är bara så att arbetet med unga handikappade nu-
mera är inordnat i den vardagliga verksamheten på arbetsförmedlingarna.
Sedan frågade Charlotte Branting vad jag tycker om idén att två eller tre
delar på ett jobb. Jag är självfallet positiv till det. Jag kan inte se någonting
som hindrar att idén genomförs redan nu.
Charlotte Branting ändrade sig i fråga om Samhall, och det gläder mig.
Det var nu inte alls tal om att friställa några personer. Jag tycker att det är
viktigt att vi handskas rätt med sanningen i dessa viktiga frågor för inte minst
handikappade. Det var alltså ett bra besked jag fick av Charlotte Branting.
Jag vill tacka Mona Saint Cyr för omdömet att jag tillhör de politiker som
är för en rättvis fördelning. Jag tycker att det var ett bra betyg. Sådana får
man inte så ofta från det hållet.
Mona Saint Cyr svarade inte på min fråga angående Samhall. Jag hade
inte väntat mig det heller, men jag vill ha ett svar. Nu vädjar jag till Mona
Saint Cyr: Svara mig på frågan hur ni talar om för de handikappade att det
bara är de svårast handikappade som kan få jobb och att vissa grupper skall
bort. Dessa frågor ställde jag i mitt första inlägg. Jag tycker att det kunde
vara bra, inte minst därför att tänkta regeringskolleger får besked var ni står
i denna fråga och kan tala om att de inte står bakom ett sådant förslag som
ni kanske har lagt fram. Jag vill ha besked, och när jag nu vädjar kan jag väl
få ett svar av Mona Saint Cyr.
Jag är mycket stolt, Kersti Johansson, över att vara suppleant i Samhalls
styrelse. Jag tycker att Samhalls verksamhet är enormt fin. Vi har alla skäl
att vara stolta. Jag tror att Samhalls verksamhet är unik i världen. Men det
må vara en rätt för oss att nu se över verksamheten för att försäkra oss om
att vi går rätt när vi nu går vidare och utvecklar Samhall. Det rör sigom några
månader. Jag tycker att det finns skäl att göra en utredning.
Anf.64 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Det är inte bara numera, Bo Nilsson, som det är positivt med
arbetslivsfonden. Det har det varit hela tiden. Men när regeringen skulle
toka till och höja momsen för något år sedan, blev det en förhandlingsuppgö-
relse mellan centern och socialdemokratin. Vi kunde lika gärna ha gått in då
och stött arbetslivsfondens verksamhet. Det vill jag belägga, men samtidigt
vill jag påpeka att för att vi skall lyckas att förhindra utslagningen krävs det
flera arbetsuppgifter. Då måste man sätta in åtgärder som breddar arbets-
marknaden väldeligen. Då måste man ta till arbetstidsförkortning och en rad
andra åtgärder för att se till att näringslivet breddas i det här landet och att
företagen är kvar i Sverige och inte bara konkurrerar med låga löner, något
som regeringens politik tydligen för närvarande går ut på. Förnyelsen där-
vidlag är ganska långt borta.
Det blev alltså inget besked från regeringen om AMS-åtgärder. Det lär väl
dröja litet mer än 14 dagar innan vi får besked. Men det kanske är så att man
inte vet någonting än i regeringen. Jag hade hoppats på ett uttalande om en
klar ambitionsnivå. Den är fortfarande ganska suddig och mycket är ifråga-
satt sedan höstens spektakel med räntekrisen och sjukförsäkringsförsäm-
ringen. Jag tror inte det är så många som riktigt litar på regeringens ”helhjär-
tade” ambition i arbetslöshetsbekämpningen. Jag hoppas verkligen att rege-
ringen har kommit över sitt problem från i höstas och före jul och verkligen
tar till vara alla möjligheter att bekämpa arbetslösheten. Annars skulle det
vara en katastrof.
Anf. 65 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Låt mig först säga till Bo Nilsson att jag visserligen talade
om en fördelning, men inte om en rättvis fördelning. Det var inte det jag
tillskrev Bo Nilsson.
Bo Nilsson efterlyser besked angående Samhall. Jag hann faktiskt tyvärr
inte med det i första omgången. Men jag kan säga att jag tycker att Bo Nils-
son verkar litet grälsjuk när han talar om detta. Bo Nilsson frågade vilka som
skulle få vara kvar och vilka som inte skulle få det, osv. Detta är ett typiskt
exempel på övertro på vad vi politiker kan göra och inte kan göra. Skall Bo
Nilsson och jag tala om att de och de skall få vara där och att de och de inte
skall få vara där? Det är inte vårt jobb, utan vi skall fatta övergripande prin-
cipiella beslut som möjliggör en verksamhet som är både viktig och angelä-
gen. Det gäller alltså att skaffa arbete åt de svårast handikappade, som behö-
ver inom Samhall få tillgång till de kvalificerade resurser som vi har försett
Samhall med, dvs. handikapputrustning, handikapphjälpmedel och arbets-
ledning. Det är vad det handlar om - ingenting annat.
Jag förstår inte heller varför Bo Nilsson frågar om detta just nu. Har vi en
reservation i det här avseendet som Bo Nilsson har hängt upp sig på? Jag har
uppfattat det så att vi båda står bakom majoritetsskrivningen. Vi har bara
sagt att vi med spänning avvaktar den utredning som Bo Nilsson skröt över.
Då kan vi ta ställning till Samhalls framtida roll och organisation. Då kan vi
diskutera frågan på nytt. Någonting annat har vi inte sagt i sammanhanget.
Anf. 66 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Bo Nilsson säger att han är stolt över Samhall. Det tycker
jag att han har anledning att vara. Det är också vi i folkpartiet, för det var
Rolf Wirtén som en gång lade fram propositionen om Samhall. Vi tycker att
Samhall bedriver en väldigt bra verksamhet, men jag tycker att Bo Nilsson
visar sin stolthet på litet konstigt sätt. Som styrelsemedlem i Samhall agerar
han inte på ett sätt som gör att Samhall verkligen kan behålla sina anställda.
I stället tvingas man, som jag påpekade tidigare, dra ner 1 000 arbetstillfäl-
len. Vi från folkpartiet liberalerna tycker alltså att det är angeläget att föra
en helt annan politik som gör att Samhall kan utöka sin verksamhet med 500
nya arbetstillfällen i stället för att behöva minska. Om Bo Nilsson arbetade
på det sättet, hade han anledning att vara stolt också över sitt eget arbete i
Samhall.
Inbyggda verkstäder skall inte ses som någon motsats till lönebidrag. Det
är viktigt att också de små företagarna kan få möjlighet att ha inbyggda verk-
städer. Jag är övertygad om att man skulle kunna ta sitt sociala ansvar och
att det skulle fungera alldeles utmärkt bra även om man bara har några få
anställda.
Det är alldeles klart att vi från folkpartiet tycker att det är bra att vi nu
äntligen får dessa flexibla lönebidrag, men vi tycker att det är beklagligt att
man från regeringens sida inte kan leva upp till riksdagsbeslutet från förra
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
88
året, som innebar att vi skulle få en ordentlig konsekvensanalys av hur bi-
dragsomläggningen skulle te sig för de berörda verksamheterna. Därför
tycker vi att det är angeläget att regeringen nu verkligen ges till känna vad
vi i arbetsmarknadsutskottet och även kulturutskottet har sagt i denna fråga.
Slutligen: Det skulle vara bra om vi kunde få besked från Bo Nilsson om
hur det blir med arbetshjälpmedel för de arbetshandikappade. Kommer det
en proposition nu, som vi kan ta ställning till i vår? Det är nu som de arbets-
handikappade behöver dessa arbetshjälpmedel, inte någon gång längre
fram. Likaså är det nu som Samhall behöver extra stöd för att kunna anställa
fler, inte nån gång i framtiden. Det är nu som detta behövs, Bo Nilsson.
Anf. 67 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Först till Lars-Ove Hagberg: Det gläder mig att Lars-Ove
Hagberg tycker att arbetslivsfonden är bra. Jag noterar detta. Lars-Ove
Hagberg efterlyste en klar ambitionsnivå på det här området. Den kommer
att anges i kompletteringspropositionen, så andas lugnt. Vårt parti har tagit
ansvar för sysselsättningen så länge som vi har funnits till, och det ansvaret
kommer vi också att ta i framtiden. Det lovar jag, Lars-Ove Flagberg.
Till Mona Saint Cyr: Jag fick som väntat inget svar. Men en sak kan jag
säga till Mona Saint Cyr när hon talar om politiker som skall bestämma all-
ting eller ingenting. Utan politiker och politiska beslut hade Samhall inte
funnits. Därför behövs politiker som är beredda att fatta sådana beslut, och
det har vi i vårt parti, som jag sade, alltid varit beredda att göra.
Slutligen till Charlotte Branting: Jag tycker just nu att det finns skäl att
värna om dem som redan är anställda i Samhall. Vi håller på att utreda hur
det blir i framtiden. Det tar åtta nio månader. Efter sommaren är vi beredda
att diskutera hur Samhall skall se ut och utvecklas. Jag tycker att det finns
rimliga skäl att ibland stanna upp och utreda för att sedan gå vidare. Det är
vad vi häller på med just nu.
Allra sist om arbetshjälpmedel: Propositionen om sådana läggs fram i dag.
Tredje vice talmannen anmälde att Mona Saint Cyr anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 68 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill ta upp den del av arbetsmarknadsutskottets betän-
kande nr 12 som behandlar de statliga lönebidragen, och jag gör det med
utgångspunkt i kulturutskottets yttrande till arbetsmarknadsutskottet. Det
är ett enigt yttrande.
Lönebidragssystemet har alltid haft en dubbel funktion: dels har det fun-
gerat som ett stöd för personer som eljest riskerat att bli arbetslösa, dels har
det förstärkt vissa arbetsgivares resurser - särskilt myndigheters, institutio-
ners och organisationers. Vi har valt att betala ut lönebidrag i stället för att
förstärka bl.a. museernas och arkivens generella anslag. Vi har gjort det där-
för att det här handlar om arbetsgivare, som har kunnat erbjuda en rad ar-
betsuppgifter som har varit mycket lämpliga för lönebidragsanställda. På det
sättet är det här området både arbetsmarknadspolitiskt och kulturpolitiskt.
Detta är, herr talman, något som alla har varit fullt på det klara med. Li-
kaså har vi alla vetat att bygget vilat på osäker grund, osäker för de personer
som har behövt stödet men ännu osäkrare för de institutioner och organisa-
tioner, som blivit beroende av en arbetskraft som avlönats av annan och där
anslaget till deras löner avgjorts av annan.
Grunden är alltså bräcklig, och det går inte att riva i den grunden utan att
hela bygget hotar att rasa.
Det här är vad ett enigt kulturutskott försökt förmedla till arbetsmark-
nadsutskottet, som dess värre inte velat ta emot denna kunskap. Vi ansåg
oss ha anledning att tro att man skulle göra det, eftersom arbetsmarknadsut-
skottet tidigare om åren visat stor förståelse för de problem som arkiv- och
museivärlden skulle komma att ställas inför, om riksdagen förändrade löne-
bidragssystemet. Det var också därför kravet på en konsekvensanalys kom
till.
Från kulturutskottets sida har vi inte uttalat oss om huruvida systemet
skall förändras eller ej, men jag tror inte att det finns någon som är helt avvi-
sande till en förändring - inte ens bland dem för vilka stora ekonomiska pro-
blem hotar. Det är tillvägagångssättet som ifrågasätts.
Jag skulle vilja här citera några rader ur en skrivelse från Naturhistoriska
riksmuseet till arbetsmarknadsutskottet. De lyder så här: ”Det synsätt på lö-
nebidragstjänster som framförs i årets budgetproposition är på många sätt
riktigt. Det är den arbetssökandes behov och förutsättningar som skall vara
utgångspunkten och inte i första hand arbetsgivarens ekonomiska möjlighe-
ter. Men nu råkar det finnas sektorer i samhället som inte kan leva upp till
de krav som förslaget om flexibla lönebidrag innebär. Museer och arkiv har
inga marginaler att ta av - våra lönemedel på t.ex. Riksmuseet är entydigt
fastställda i riksdagsbeslut.”
Principiellt finns det alltså ingen anledning att vara motståndare till en
övergång till mer flexibla lönebidrag. Förändringen måste dock ske med
största varsamhet. I förändringsarbetet måste man ha hela verklighetsbilden
klar för sig - annars kan, som kulturutskottet säger i sitt yttrande, ”föränd-
ringar inom en sektor får negativa konsekvenser för en annan”.
Vi hade velat få konsekvenserna av en förändring för vissa arbetsgivare
inom kultursektorn belysta, så att åtgärder skulle kunna föreslås för att und-
vika de negativa följderna av en förändring.
När det gäller tidpunkten för införande av flexibla lönebidrag anser kul-
turutskottet att övergångsregler bör införas, som innebär att det inte sker
någon förändring för personer som vid ikraftträdandet är anställda vid kul-
turinstitutioner som har den högre bidragsnivån. Inte heller detta krav anser
sig arbetsmarknadsutskottet kunna tillmötesgå till fullo. Man kan fråga sig
varför. I det stora hela handlar det om ganska få personer.
Herr talman! Vi hade från kulturutskottets sida hoppats på att vi tillsam-
mans skulle ha kunnat ta oss an även vårt gemensamma uppdrag, som är att
se till att bl.a. våra arkiv och museer har en sådan ekonomisk situation att
de kan sköta sina viktiga arbetsuppgifter, oavsett om vi har hög arbetslöshet
eller ej i landet. Vi tycker att det är en rimlig begäran.
Tyvärr får vi konstatera att Kultursverige nu får förlita sig på att rege-
ringen i efterhand vidtar erforderliga åtgärder, om oönskade effekter upp-
står på grund av införandet av flexibla lönebidrag. Visst hade det varit bättre
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
89
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsmarknads-
politiken, m.m.
90
om vi hade fått vara med och förebygga dessa effekter. Lönebidragssystemet
är ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, men vi kan för den skull inte
bortse från dess kulturpolitiska betydelse.
Slutligen skulle jag vilja säga att det är en försvinnande liten skillnad mel-
lan majoritetsskrivningen och reservanternas skrivning. I praktiken kan jag
inte se någon skillnad alls. Därför tycker jag att det inte räcker med ett till-
kännagivande när detta är vad man skall tillkännage.
Sist och slutligen skulle jag vilja säga att riksdagens ledamöter kan vara
säkra på att vi kommer att fortsätta att förse arbetsmarknadsutskottet med
såväl information som argument, så att man slutligen till fullo inser vad det
här handlar om.
I detta anförande instämde Stina Eliasson (c), Leo Persson (s), Ingrid
Sundberg (m), Ingegerd Sahlström (s) och Maja Bäckström (s).
Anf. 69 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det är väsentliga ting som Sylvia Pettersson hade att säga.
Arbetsmarknadsutskottet har tagit all hänsyn till vad kulturutskottet har an-
fört i sitt yttrande till arbetsmarknadsutskottet. Jag vill gärna framhålla att
arbetsmarknadsutskottet redan förra året i sitt betänkande i samma fråga
gav regeringen i uppdrag att inför riksdagen rapportera den utvärdering som
AMS och statskontoret tillsammans skulle göra av det flexibla lönebidragets
effekter för just kultursektorn. Till skillnad från vad Sylvia Pettersson säger
har vi till fullo insett att det kan bli problem. Det är nämligen så att det flexi-
bla lönebidraget i sin nuvarande form på ett anmärkningsvärt sätt, skulle jag
vilja säga, har använts för att finansiera reguljär verksamhet inom bl.a. kul-
turområdet.
Riksdagen har fattat ett principbeslut som innebär att arbetsmarknadspo-
litiska medel inte skall användas till reguljära verksamheter. Det är ett beslut
som vi enhälligt har ställt oss bakom, och som hela riksdagen alltså har ac-
cepterat. Jag tycker att det är helt riktigt, och man skall veta vad var sak
kostar. Men självfallet innebär detta att det kan bli problem inom kultursek-
torn. Nu tror jag i och för sig att skrivningarna i utskottsbetänkandet om
varsamhet, successiv övergång, m.m. innebär att det inte blir så svåra effek-
ter som man på många håll har befarat. Men regeringen måste uppmärk-
samma detta och återkomma till riksdagen. Det är en självklarhet för oss i
arbetsmarknadsutskottet. Det är därför som vi reservanter har velat stryka
under detta ytterligare och ge regeringen detta till känna.
Anf. 70 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Vi är helt överens om att lönebidrag inte skall ges till reguljär
verksamhet. Det sade jag också i mitt anförande. Det är inte på det planet
problemet nu ligger. Men den konsekvensanalys som vi båda talar om och
som jag är mycket väl medveten om att riksdagen förra året beställde har ju
inte blivit gjord. Vi vill därför ställa krav på att den blir gjord. Det är också
bl.a. det som kulturutskottets yttrande går ut på.
Att jag anser att det egentligen inte är någon idé att ställa mig bakom den
borgerliga reservationen i detta betänkande hänger samman med att jag an-
ser att det inte räcker med att ge regeringen detta till känna. Man måste ju
också ta reda på vad det är man ger regeringen till känna. När jag har gjort
det tycker jag inte att ett tillkännagivande är till fyllest på något sätt.
Anf. 71 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det senaste som Sylvia Pettersson sade gör att jag inte riktigt
förstår varför hon över huvud taget deltog i den här debatten, om hon nu var
nöjd med utskottsmajoritetens skrivning. Hennes inlägg lät onekligen som
om hon påstod att vi i arbetsmarknadsutskottet inte visste vad vi sysslade
med. Jag vill markera att vi i arbetsmarknadsutskottet har vetat mycket väl
vad vi har sysslat med. Vi som sitter i arbetsmarknadsutskottet har haft täta
kontakter med våra resp, företrädare i kulturutskottet.
Mona Sahlin sitter i kammaren. Jag tycker att vi skall uppdra åt henne -
det kan Sylvia Pettersson hjälpa mig med - att ta med sig detta budskap till
den övriga regeringen, och framför allt till sin regeringskollega som har an-
svaret för kulturpolitiken, att riksdagen förväntar sig en utvärdering och att
regeringen lägger fram ett förslag.
Anf. 72 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag ställer mig gärna bakom den uppmaningen. Den har jag
tidigare framfört i samband med en interpellationsdebatt.
Dessutom vill jag säga till Sonja Rembo att om man i arbetsmarknadsut-
skottet verkligen har varit medveten om vad man har gjort tycker jag att re-
sultatet är ganska magert.
Anf. 73 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Antingen accepterar Sylvia Pettersson de principer som riks-
dagen har antagit, eller också accepterar hon dem inte. Det flexibla lönebi-
draget ger de handikappade mycket goda möjligheter till arbete inom den
reguljära sektorn. Det är arbetsmarknadsutskottets uppgift. Jag tycker att
Sylvia Pettersson skall tacka och ta emot att vi i arbetsmarknadsutskottet har
uppmärksammat något som egentligen ligger vid sidan av vårt verksamhets-
område, nämligen de problem som detta eventuellt kan åstadkomma för kul-
tursektorn, dvs. att vi för en gångs skull har lyckats att arbeta över utskotts-
gränserna. Sitt inte och var sur utan hjälp nu till att få en ordentlig lösning
på detta problem!
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU14 samt
arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1990/91 :AU11 och AU12.
Utrikesutskottets betänkande UU14
Mom. 10 (ökade medel för information i Sverige om Europafrågorna)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 35 för reservation 2 av
Bengt Hurtig och Inger Schörling.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetsmarknads-
politiken, m.m.
Prot. 1990/91:87 Mom. 12 (stöd för samarbete med Baltikum och Central- och Östeuropa)
27 mars 1991 Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 55 för reservation 3 av
Pär Granstedt m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (åtgärder för att öka jämställdheten mellan könen inom FN)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 20 för reservation 4 av
Inger Schörling.
Mom. 40 (efter F3-anslagets storlek)
Först biträddes reservation 7 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus
med 39 röster mot 33 för reservation 8 av Bengt Hurtig och Inger Schörling.
231 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 7 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus
med 65 röster mot 58 för reservation 6 av Margaretha af Ugglas m.fl. 183
ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 175 röster mot 68 för reserva-
tion 7 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus. 63 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 41 (fördelningen av medlen under anslaget F3)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 33 för reservation 9 av
Bengt Hurtig och Inger Schörling. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 42 (bidrag till bestämda organisationer från anslaget F3)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 34 för reservation 10 av
Bengt Hurtig och Inger Schörling.
Mom. 43 (bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut,
SIPRI)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 34 för reservation 11 av
Bengt Hurtig och Inger Schörling.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU11
Mom. 1 (förutsättningar för arbetsmarknadspolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Elver Jonsson m.fl. med 150 röster mot 19
för reservation 2 av Karl-Erik Persson. 136 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 148 för reserva-
tion 1 av Elver Jonsson m.fl.
Mom. 2 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)
Först biträddes reservation 3 av Elver Jonsson m.fl. med 136 röster mot 18
för reservation 4 av Karl-Erik Persson. 151 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 132 för reserva-
tion 3 av Elver Jonsson m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.
92
Mom. 3 (finansieringsprinciper)
Först biträddes reservation 6 av Sonja Rembo m.fl. med 60 röster mot 37
för reservation 7 av Kersti Johansson. 206 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 210 röster mot 59 för reserva-
tion 6 av Sonja Rembo m.fl. 37 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (allmän arbetstidsförkortning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 16 för reservation 10 av
Anna Horn af Rantzien. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 27 (lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 av Karl-Erik
Persson - bifölls med acklamation.
Mom. 30 (utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 147 för reservation 28 av
Elver Jonsson m.fl.
Mom. 33 (åldersgränsen för KAS)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 35 för reservation 31 av
Karl-Erik Persson och Anna Horn av Rantzien.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Mom. 5 (anslag till arbetarskyddsverket)
Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 19 för reservation 4 av
Karl-Erik Persson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (arbetsförmedlingens uppföljningsansvar för handikappade skol-
ungdomar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Elver Jonsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (samhällsekonomisk studie av en arbetsgaranti för handikappade)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 53 för reservation 9 av
Kersti Johansson m.fl.
Mom. 11 (handikappanpassning på arbetsplatserna)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 17 för reservation 10 av
Anna Horn av Rantzien.
Mom. 18 (införande av flexibla lönebidrag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion A261 av Marianne Sa-
muelsson - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
93
|
Prot. 1990/91:87 27 mars 1991 |
Mom. 19 (tillkännagivande om kulturinstitutionernas och de allmännyttiga |
Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot 147 för reservation 12 av
Arbetslivsforskningens g]ver jonsson m fl 2 ledamöter avstod från att rösta.
organisation m.m.
Mom. 26 (strukturstödet för byggarbetsmarknaden)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 58 för reservation 17 av
Sonja Rembo m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 27 (anslag till särskilda åtgärder för arbetshandikappade)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 38 för reservation 19 av
Kersti Johansson och Kjell Ericsson. 8 ledamöter avstod från att rösta,
(forts, s. 106)
På grund av fel på voteringsanläggningen medgav kammaren, på förslag
av tredje vice talmannen, att voteringen om arbetsmarknadsutskottets be-
tänkande AU 12 skulle slutföras efter behandlingen av arbetsmarknadsut-
skottets betänkande AU16.
8 § Arbetslivsforskningens organisation m.m.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU16 Arbetslivsforskningens organisation m.m. (prop.
1990/91:69).
Anf. 74 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Den svenska arbetslivsforskningen som i fast och mer orga-
niserad form pågått sedan andra världskrigets slut, har med tiden kommit att
framstå som allt mindre effektiv. Det är en verksamhet där resurserna inte
tagits till vara på bästa sätt.
Ett bevis på detta är de många utredningar som gjorts för att söka komma
till rätta med problemen. Den senaste utredningen gjordes så sent som 1989
och resulterade i betänkandet SOU 1990:54. Den kritik som där lämnades
var genomgående kraftfull, och utredaren konstaterade att arbetslivscent-
rum brottades med grundläggande svårigheter alltsedan dess tillkomst.
Ett bevis på hur lågt förtroendet varit för arbetslivscentrums verksamhet
är att någon egentlig extern finansiering av forskning inte förekommer och
inte förekommit under arbetslivscentrums tid som centrum för arbetslivs-
forskning i vårt land. Allmänt anses arbetslivscentrum sakna nödvändig
kompetens i sin verksamhet.
Ett flertal remissinstanser har ställt sig bakom vårt förslag om en nödvän-
dig omorganisation. Vi kräver att den värdefulla och nödvändiga forsk-
ningen kring arbetsmiljö, arbetsskador och arbetslivsfrågor i allmänhet skall
läggas ut på universitet och högskolor som har kompetens på området. De
remissinstanser som hävdat nödvändigheten av att flytta ut forskningen är:
Tekniska högskolan, samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockhoms uni-
94 versitet samt Kungliga vetenskapsakademien.
Vi har tagit fast på den berättigade kritik som riktats mot arbetslivscent-
rum under åren som gått och anser att en radikal förändring behöver genom-
föras för att nå de resultat som behövs i denna så viktiga fråga.
Moderata samlingspartiet anser således i reservation nr 2, att arbetslivs-
centrum skall avvecklas och att de resurser som i dag ställs till arbetslivscent-
rums förfogande skall fördelas på de högskolor och universitet som har kom-
petens på området. Jag yrkar bifall till reservation nr 2 till detta betänkande.
Moderata samlingspartiet har i ett särskilt yttrande fogat till detta betän-
kande särskilt pekat på värdet av att det kunnande och den kompetens som
finns i vårt land i fråga om kvinnoforskning tas till vara vid den omorganisa-
tion vi föreslår.
Regeringen föreslår även i propositionen att särskilda medel för utbild-
ning och information om MBL skall kunna användas i en vidgad verksamhet
gällande bl.a. inflytandefrågor, jämställdhet samt ”lärande” i arbetet. Dess-
utom skall medlen i fortsättningen kunna användas för försöksverksamhet
av skilda slag. Detta avstyrker vi. Vi anser att det skall åvila parterna på ar-
betsmarknaden att själva stå för och med egna medel bekosta utbildning och
information om MBL. Den finansiering som skett och fortfarande sker via
arbetsmiljöfonden och som gäller information och utbildning inom MBL-
onirådet, skall upphöra. Jag yrkar därför bifall även till reservation nr 7 till
detta betänkande.
Anf. 75 KJELL-ARNE WELIN (fp):
Herr talman! Efter att ha lyssnat på Erik Holmkvist kan man säga att det
som sägas skall är alla redan sagt. Men det finns trots allt en liten skillnad
mellan reservationerna 2 och 3.
Folkpartiet liberalerna har den uppfattningen, precis som moderaterna,
att denna forskning skall överföras till högskolan och universitetet. Men vi
menar att den bör bedrivas inom en självständig institution. Detta är den
enda förändringen i förhållande till det som Erik Holmkvist sade. Mot bak-
grund av detta kan jag, för att inte förlänga debatten, instämma i allt han
sade. Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 7.
Anf. 76 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Den här propositionen behandlar, som centern ser det, en
viktig och angelägen fråga med stor betydelse för Sveriges framtid. Stora för-
ändringar sker och kommer att ske i arbetslivet och arbetsmiljön den när-
maste tiden. Orsaken är inte minst den allt snabbare takt i strukturomvand-
lingen som förväntas. Det i sin tur beror på den alltmer omfattande interna-
tionaliseringen av ekonomi och näringsliv.
Ett aktuellt exempel som belyser vad arbetsorganisationen betyder för
svensk utveckling och välfärd, är de uppgifter som på senare tid lyfts fram
om skillnaden mellan hur vi i Sverige har ordnat vår produktion av personbi-
lar jämfört med exempelvis hur man gör i Japan. Det exemplet styrker vad
jag sagt om att arbetsorganisation och arbetsmiljö på många sätt är avgö-
rande för Sveriges förmåga att åter komma i främsta ledet som industrina-
tion.
Inför framtiden är kraven lika angelägna i industrin och inom offentlig
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rbetsli vsforskn ingens
organisation m.m.
95
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
96
sektor. För industrins del gäller det att ha en sådan arbetsorganisation att
man kan rekrytera inte minst ungdomar till industriellt arbete. Vi vet att det
är stora svårigheter därvidlag i dag.
Inom offentlig sektor gäller det att ha en organisation som utvecklar ar-
betstillfredsställelsen, så att man där kan behålla arbetskraften, att organi-
sera arbetet så att ingen - och detta gäller inte minst kvinnor-slits ut i förtid,
med mycket stora kostnader för samhället totalt sett. I det sammanhanget
vill jag erinra om det som vi har påpekat i vår motion, nämligen betydelsen
av att om det sker en förändring på det här området, måste forskningen om
kvinnans roll i arbetslivet behållas intakt.
Vi tycker att vi i den delen har blivit tillgodosedda i betänkandet och har
inget särskilt yrkande utan ser med tillfredsställelse på vad utskottet har skri-
vit.
Kvalificerade kunskaper och forskning om arbetslivet är alltså ett medel i
en politik för förnyelse. Det har funnits brister tidigare, och det har varit
orsaken till den översyn som har skett. Det anges också i propositionen som
motiv.
Centerpartiet anser nu att trots den här översynen finns det ett behov av
total översyn av hela arbetslivsforskningen. Vi hamnar då på den slutsatsen
att det är vad som bör ske i dagsläget, inte det som anges i propositionen. Vi
menar att den tanke som har funnits som ett av utredarens tre alternativ, en
närmare koppling av arbetslivsforskningen till universitet och högskolor, bör
studeras litet närmare.
Beträffande MBL-medlen anser vi, i likhet med tidigare talare, att de icke
bör användas på det sätt som har skett. Det bör i större utsträckning vara en
uppgift för arbetsmarknadens parter att informera om en lagstiftning som
ändå kom till vid mitten av 70-talet. Vi tror att de är bäst skickade att klara
den uppgiften.
Herr talman! Jag vill med dessa få ord yrka bifall till reservation 1 vid be-
tänkandet.
Anf. 77 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande om arbetslivsforsk-
ningen behandlar arbetsmiljöfonden, arbetslivscentrum, frågor som ankny-
ter till kvinnoforskningen samt de s.k. MBL-medlen. Åtta motioner har läm-
nats i anledning av propositionen.
Arbetslivsforskningen har ett mycket brett anslag. Det är en tvärveten-
skaplig forskning, som berör fysisk arbetsmiljö, ergonomi, arbetsorganisa-
tion, arbetstidsfrågor och medbestämmande i arbetslivet, för att nämna
några områden. Det är ett ganska nytt forskningsområde, om man jämför
med många andra forskningar. 1966 startade arbetsmiljöinstitutet, och 1976
inrättades arbetslivscentrum. Det är främst krav från de fackliga organisatio-
nerna som utgör bakgrunden till dagens arbetslivsforskning.
Tyvärr kan man konstatera att intresset från universitetsvärlden har varit
ganska ljumt för de här frågorna, och man kan säga att så är det fortfarande,
även om en viss förbättring har skett under senare år. Många kanske frågar
sig varför, eftersom den här forskningen berör så många människor i vårt
land.
Det finns säkert många orsaker till det begränsade intresset från universi-
tetsvärlden. Man har där förmodligen ganska begränsade kunskaper om ar-
betslivets villkor. Universiteten och högskolorna är fortfarande en mycket
sluten värld i det avseendet. Man har naturligtvis inte heller kommit i kon-
takt med svåra arbetsmiljöer. Det är någonting som är ganska okänt både
för arbetsgivare och i universitetsvärlden.
En annan orsak till det bristande intresset för arbetslivsforskning är kan-
ske att det är en sektorsövergripande forskning, något som naturligtvis för-
svårar forskning i universitetsvärlden, eftersom forskningen där nästan alltid
är knuten till fakulteterna. Det är svårt att starta forskning över fakultets-
gränserna, gränser som är uppdragna och fastställda långt innan ordet ar-
betsmarknad fanns i svenska språket.
En rad rapporter från LO och TCO har påvisat behovet av forskning på
arbetslivets område. Arbetsskadeförsäkringen, som många är väldigt kri-
tiska mot, har på ett utmärkt sätt tydliggjort behovet av forskning på arbets-
livets område.
Här framträder ju hur människorna slits ut i arbetslivet. Som exempel kan
nämnas att belastningsskadorna hos kvinnor har fördubblats sedan 1985.
Folkhälsorapporten 1988 och även den senaste 1991 visar också många vik-
tiga saker som anknyter till arbetslivsforskningen. Man kan konstatera att
hälsan fortfarande har att göra med klass och kön. Samtidigt som medellivs-
längden ökade här i landet under 80-talet minskade livslängden för vissa
grupper i samhället.
En liten grupp har en stor del av antalet sjukdagar, medan en tredjedel av
de sjukförsäkrade aldrig har en sjukskrivningsdag under året. Kvinnorna
står för två tredjedelar av den ökade sjukfrånvaron under 80-talet.
Det visar sig också att fler kvinnor än män förtidspensionerades förra året.
Orsaken är främst skador i rörelseorganen.
Antalet hjärtinfarkter har också ökat bland kvinnorna. Däremot drabbas
numera färre medelålders män av bjärt- och kärlsjukdomar. Det finns bara
ett undantag, och det är män i tillverkningsindustrin. De har drabbats i högre
grad.
Därför kan man sammanfattningsvis säga att samhällsklass och hälsotill-
stånd i mycket går hand i hand i vårt land. Arbetsmiljön har med andra ord
mycket stor betydelse för hälsan, och kvinnornas ohälsa har starkt förknip-
pats med arbetsvillkor men också med hemarbete och föräldraansvar.
Vill man spetsa till det litet, kan man säga i anslutning till det resonemang
som moderaterna för i sitt program om den stora och den lilla världen, att
här slår den stora världen väldigt hårt in i den lilla världen, och då ser man
sambandet mellan de två världarna, som moderaterna ofta förnekar.
Utöver den forskningsorganisation som berörs här kan man säga att styrel-
sen för teknisk utveckling, byggforskningsrådet samt skogs- och jordbruks-
forskningsråden har anknytning till och stöder den här forskningen.
Regeringen föreslår att arbetsmiljöfonden får ett ansvar att följa svensk
arbetslivsforskning och att man i anslutning därtill inrättar ett vetenskapligt
råd. Arbetslivscentrum omorganiseras till ett renodlat forskningsinstitut,
och MBL-medlens användningsområde utvidgas. Informationsverksamhe-
ten inom arbetslivsområdet skall också ses över.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990/91:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
98
Tittar man sedan på motionerna, kan man konstatera att de borgerligas
inställning till arbetslivsforskningen, så som den utformas i motionerna, är
mycket negativ. Alla - såväl moderaterna som folkpartiet och centern - vill
avslå regeringens förslag, men partierna har litet olika motiv.
Moderaterna vill avveckla arbetslivscentrum och upphöra med MBL-in-
formationen. Vi kan säga att moderaterna här går på SAFs linje, och det är
inte förvånande. Moderaternas förslag i motioner gäller ju hela arbetsrätten.
Moderaterna har med andra ord alltid arbetsgivarståndpunkter och arbetsgi-
varsynpunkter; de kommer ofta från storföretagen. Ja, ibland har ni t.o.m.
förslag som står till höger om Arbetsgivareföreningen.
I början av debatten om arbetsmarknadspolitik, när man talade om ohäl-
san i arbetslivet, tänkte jag på att moderaterna använde argumentet att man
skall ha en ökad kontroll för att komma till rätta med ohälsan i arbetslivet.
Det säger något om moderaternas inställning.
Ni hackar också ständigt på den samverkan vi har mellan fackföreningsrö-
relsen och socialdemokratin. Men er samverkan med arbetsgivarna och Ar-
betsgivareföreningen är mycket klart uttalad genom de förslag ni kommer
med i er motion. Det är på något sätt mer förtäckt, medan vår verksamhet
sker öppet.
Så fort det är fråga om att öka demokratins verkningsfält säger modera-
terna nej - och här är det ju fråga om att öka demokratin i arbetslivet.
Folkpartiet har i stort sett samma förslag som moderaterna. Man avstyrker
propositionen, man vill inordna arbetslivscentrum under universitetet, och
man avstyrker MBL-medlen. Nu är det tydligen arbetsgivarlinjen som gäller
också i folkpartiet. Emellanåt har man ju en annan inställning, men nu har
man i de här frågorna klart svängt åt arbetsgivarhållet.
Inledningsvis motiverade jag varför man bör behålla arbetslivscentrum.
Det är viktigt att man får en tvärvetenskaplig och sammanhållen forskning
på detta område - och en forskning som ligger nära förändringsfronten, dvs.
nära arbetslivet. Inordnas denna verksamhet under universitetet, så kom-
mer denna forskning att försvåras. Där har man ofta en annan prioritering
när det gäller arbetsmiljöforskning och forskning över huvud taget - det är
den erfarenhet jag har efter att under många år ha suttit i en universitetssty-
relse och försökt verka för att man skall ta upp sådan forskning där.
Centern avstyrker också propositionen. Man säger att man vill ha en total
översyn av forskningen på arbetsmiljöområdet. Men man vill tydligen också
att den på sikt skall inordnas under universitetet. Det motiverar man med
att arbetslivscentrum har en stor byråkratisk apparat. Men den som har varit
litet mer verksam i universitetsvärlden vet att det finns en stor byråkratisk
apparat också där - så det kan väl knappast vara skälet för att inordna verk-
samheten under universitetet.
Resultatet av era förslag här blir ju en försämring för arbetslivsforsk-
ningen i hela landet. Det finns en liten brasklapp från centern: Man säger
att man måste rädda kvinnoforskningen, som bedrivits i arbetslivscentrum;
annars kan den gå förlorad. Det är tydligen så, att den forskningen har varit
mycket bra. Men ändå vill ni föra in den under universitetet. I lär finns up-
penbarligen en risk för att den kommer att försämras om ert förslag genom-
förs.
Vänsterpartiet avstyrker också propositionen, men man har en annan mo-
tivering. Man säger att man inte vill ha ett renodlat forskningsinstitut. Men
de utredningar som gjorts har ju visat på behovet av förändringar. Utred-
ningsverksamheten har, som vi uppfattat det, tagit alltför mycket resurser
från forskningen.
Stig Gustafsson och flera andra socialdemokrater har i en motion uttalat
förståelse för behovet av förändringar i arbetslivscentrum. Men man är an-
gelägen om att forskningens resurser ändå skall bli fullgoda. Maj-Inger
Klingvall m.fl. socialdemokrater framhåller i sin motion att det är viktigt att
kvinnoforskningen och biblioteket i arbetslivscentrum kan bevaras och ut-
vecklas.
Arbetsmarknadsutskottet har uppmärksammat här berörda frågor, och
utskottet utgår ifrån att den slutliga dimensioneringen får avgöras efter den
redovisning som arbetslivscentrum har regeringens uppdrag att göra. Det
bör enligt utskottet medge en viss flexibilitet, som berör arbetslivscentrums
resurser och tjänster. Arbetslivscentrum förutsätts i huvudsak fortsätta med
den inriktning av forskningsverksamheten som detta centrum har i dag. Jag
vill särskilt nämna den kvinnoforskning som bedrivs på arbetslivscentrum
och som är mycket betydelsefull. Utskottet menar att denna forskning bör
bestå även i framtiden. Det är emellertid viktigt att denna forskning inte
sammanblandas med det utvecklings- och utredningsarbete som bedrivs
inom kvinnorådet på arbetslivscentrum. Forskningen skall bedrivas av per-
soner som har forskningsbehörighet.
Sammanfattningsvis, herr talman, är det viktigt att konstatera, som utre-
darna har gjort, att det här är fråga om en avvägning mellan å ena sidan be-
hovet av att koncentrera resurserna till fristående forskningsinstitut och där-
igenom uppnå både koncentration och prioriteringsmöjligheter, och å andra
sidan behovet att sprida dessa tillgängliga resurser ut över landet. Här har
man valt en koncentration.
Arbetsmiljökommissionen konstaterar också att utbyggnaden av och in-
tresset för arbetsmiljö- och arbetslivsfrågor vid universiteten inte är tillfreds-
ställande mot bakgrund av frågornas betydelse.
Ett annat skäl var möjligheterna för arbetsmarknadens parter, om verk-
samheten förläggs till en institution, att påverka forskningsinriktningen och
delta i utvecklingen av forskningsprogram och den arbetsplatsinriktade
forskningsverksamheten. Kommissionen ansåg att det är en central forsk-
ningspolitisk uppgift att slå vakt om sektorsforskningen inom detta område.
Arbetslivsforskning är, som jag också ser det, en viktig del i det goda arbe-
tet, som ett led i skapandet av ett solidariskt arbetsliv, där alla har arbetsupp-
gifter som gör att arbetet kan kännas meningsfullt. Och man skall kunna ha
ett arbete hela livet till pensionsåldern utan att hälsan skadas. I dag är det
allför många människor som slås ut ur arbetslivet.
Kort sagt, herr talman: Arbetslivsforskningen handlar egentligen om livs-
kvalitet i vid bemärkelse.
Med det anförda yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan
i betänkande nr 16 om arbetslivsforskningens organisation, och avslag på
samtliga reservationer.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
99
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation in.in.
100
Anf.78 ERIK HOLMKVIST(m) replik:
I lerr talman! Gustav Persson och jag är helt överens om det stora värde
som ligger i att forskningen kring arbetsmiljöfrågor kan fortsätta.
Men vi hävdar att arbetslivscentrums rykte är alltför skamfilat. Och resul-
tatet från tidigare forskning inom detta centrum har visat att vi behöver för-
ändra verksamheten radikalt. Det finns grundläggande problem och svårig-
heter alltsedan början, säger också utredningsmannen. Vi måste ta fasta på
denna mycket kraftiga kritik mot hela detta centrums vara.
Det finns också starka skäl för en förändring i den riktning som vi menar
är nödvändig. Och ytterligare ett skäl som visar att det är klart nödvändigt
att flytta forskningen är att externa finansieringar för ökad forskning över
huvud taget inte sker i detta centrum.
Vi tycker att parternas påverkan på forskningen mycket väl kan ske ge-
nom att man breddar forskningen ut på högskolor och universitet, där det
också finns rätt miljö för denna forskning.
Gustav Persson menar att vår inställning i MBL-frågan följer SAFs linje.
Ja, den sammanfaller i mycket. Vi anser inte att det är något fel att vi får
starka organisationer med oss i de frågor där vi vill förändra.
Gustav Persson säger att vi är emot en demokratisering. Men var finner
Gustav Persson att vi är emot en demokratisering i arbetslivet? Vi kanske
vill se en demokratisering på ett något annorlunda sätt, men vi är inte emot
en utveckling på området.
Vi har i ett särskilt yttrande också tagit upp frågan om kvinnoforskningen.
Den är viktig att slå vakt om, och den måste med i en förändrad forskning
kring dessa frågor.
Vi tror, liksom (Justav Persson, att värdet i forskningen är så stort att vi
borde kunna komma överens i frågan. Vi ser inte ut att göra det i dag. Men
vi är övertygade om att forskningen om arbetsmiljöfrågor skall läggas ut på
universitet och högskolor. Långsiktigt är det den riktiga lösningen.
Anf.79 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Herr talman! Gustav Persson säger att vi yrkar att den forskning som i
dag bedrivs vid arbetslivscentrum skall läggas ut på högskolorna. Det skulle
enligt Gustav Persson försämra kvaliteten. Vi har precis motsatt uppfatt-
ning. Vi tycker att detta är ett viktigt område som kräver mycket forsknings-
resurser. Där finns många frågor som man måste skaffa sig bättre kunskap
om. Därför är det otillfredsställande att ha forskningsresurser som inte har
fungerat speciellt bra sedan de tillkom - det står också i betänkandet.
I lär gäller att hitta vägar för att få en förhöjd kvalitet på forskningsresulta-
ten. Man skall ta sig an alla dc problem inom arbetslivsområdet som behöver
utredas och forskas om. Det är vårt skäl till att vi yrkar att forskningsverk-
samheten läggs ut på högskolor och universitet. Vi är alldeles övertygade om
att forskningen kommer att ske på ett bättre sätt där och att man då kan
skaffa sig bättre kunskap om de frågor som är så utomordentligt viktiga.
Anf.80 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Vi hävdar i ett särskilt yttrande att vid en omorganisation
skall inte forskningen om kvinnors arbete och arbetsmiljö, som i dag bedrivs
vid arbetslivscentrum, få minskade resurser i framtiden. Det har utskottet
bemött med en positiv skrivning. Vi förutsätter från centerns sida att oavsett
om det blir en av regeringen föreslagen omorganisation eller en i framtiden
till universitet och högskolor kopplad forskning, kommer kvinnoforskningen
att bestå.
Det var intressant att höra Gustav Perssons anförande när han lyfte fram
vikten av att i forskningssammanhang belysa den skillnad i hälsa som finns
mellan olika samhällsgrupper. Det är ett alltför litet observerat faktum i den
allmänna debatten på området. Detta faktum bör få ökad tyngd i fortsätt-
ningen, inte minst på grund av att det har ett så klart samband med hur arbe-
tet bedrivs och organiseras.
Jag begärde ordet för att bemöta Gustav Perssons farhågor i den del som
berör kvinnoforskningen.
I propositionen föreslår man en neddragning av resurserna, inte minst de
fasta forskartjänsterna. När man nu som svar på centermotionen konstaterar
att det inte får ske en minskning på just området forskning kring kvinnors
arbete och arbetsmiljö, innebär det rimligen att det kommer att ske en rela-
tiv förstärkning av forskningen på det området.
Anf.81 GUSTAV PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att de utredningar som har lagts som grund för
ställningstagandet, Erik Holmkvist, ändå visar värdet av sektorsforskning på
området. Arbetsmiljökommissionen visar klart att den behövs och det gör
också erfarenheter från andra länder. 1 t.ex. Storbritannien, Tyskland och
USA finns sektorsforskningsinstitut. Forskningen kan då koncentreras till
ett visst område på ett helt annat sätt. Därför finns det erfarenhet som talar
för att vi i vårt land, som ligger långt framme på området, också skall fort-
sätta med sådan forskning. Erfarenheten inom forskningsvärlden säger, att
om man utan vidare flyttar över forskningen till universiteten kommer man
inte att nå så goda resultat.
Erik Holmkvist säger att det kommer inte någon extern forskning till sek-
torsforskningsinstituten. Arbetsmarknadens parter är delvis med och bestäl-
ler forskning där. Det viktiga är att det är brukarna som är med och beställer.
Därför går det inte att jämföra extern forskning i ett sektorsforskningsinsti-
tut med den vid universiteten.
Vidare säger Erik Holmkvist att universiteten har rätt inställning. Jag tviv-
lar på att universiteten har så stora kunskaper och intressen. Min erfarenhet
är inte sådan, och arbetsmiljökommissionen har inte heller den erfarenhe-
ten.
Jag kan inte undgå att kommentera att Erik Holmkvist säger att modera-
terna är glada att SAF har ungefär samma inställning på det området. I nästa
andetag säger I Iolmkvist att de visst inte är emot demokratisering på det om-
rådet i arbetslivet. Men såvitt jag förstår, om man har SAFs inställning, är
man emot demokratisering i arbetslivet. Jag förstår inte hur Erik Holmkvist
kan få det att gå ihop.
1 stort sett gäller samma svar för Kjell-Arne Welin.
Om vi splittrar forskningen, som ändå har varit framgångsrik på arbets-
livscentrum, kommer det att bli sämre, Göran Engström. Denna forskning
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation in.in.
101
Prot. 1990/91:87 liar en speciell inriktning mot de stora grupperna av kvinnor som finns på
27 mars 1991 arbetsmarknaden. Jag redovisade också vilka besvär dessa kvinnor har, inte
minst i industrin och i vårdsektorn osv. Jag tror därför att det är oerhört vik-
Arbetslivsforskningens a(t fors|
organisation m.ni.
Anf.82 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Herr talman! Det förslag som Gustav Persson gör sig till tolk för innebär
att det i fortsättningen kommer att vara färre som kommer att forska om
dessa frågor än hittills. Det är ett faktum.
Utredningen visar på stor misstro mot de resultat som forskningen har pre-
sterat vid arbetslivscentrum. Utredarna stryker klart och tydligt under detta.
Gustav Persson säger också att sektorsforskning finns i andra länder som
England och USA. Men Gustav Persson, i alla andra sammanhang tar ni av-
stånd från vad som sker i de två nämnda länderna. Hur kommer det sig att
just arbetslivsforskning är så mycket bättre i USA än vad den skulle kunna
bli vid svenska högskolor och universitet? Det kan vara intressant att få veta.
Jag tror att det är den som håller i pengarna i forskningssammanhang som
ändock styr det mesta av hur resultaten blir, även om parterna har ett infly-
tande. Men jag tror att inflytandet skulle bli minst lika stort om inflytandet
gavs över universitet och högskolor.
Gustav Persson oroar sig över att kunskaperna försvinner om forskningen
flyttas. Så är det inte. I stället kommer de kunskaper som finns vid arbetslivs-
centrum att flyttas ut till högskolor och universitet, likväl som vi säger att
kvinnoforskningen skall flyttas. Forskarna blir inte färre för att de byter ar-
betsplats och skrivbord.
Till sist beträffande SAF och demokratiseringen: Vi är inte synonyma med
SAF, som Gustav Persson tolkar det hela och som jag också hört här i kam-
maren tidigare. Vi har diametralt motsatta uppfattningar i många frågor.
1 demokratiseringsfrågan kan jag säga att vi skiljer oss betydligt. Men man
får ändå till SAFs fördel säga att det som har skett i demokratiseringsfrågan
inom näringslivet under de år som har gått till mycket har stöttats upp av just
SAF, även om man kan ha haft olika uppfattningar om takten i utvecklingen
och även om vad som skulle vara mest angeläget att genomföra.
Anf. 83 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag vill först säga något kort med anledning av Gustav Pers-
sons anförande. Han kommenterade den motion som jag och Karl-Erik
Persson har skrivit. Men han glömde bort att nämna att vi har kommit över-
ens i utskottet, vilket bl.a. har lett till en uppmjukning av de krav i fråga om
dimensioneringen för omorganisationen som propositionen hade.
Det är en av de två saker som jag ville ta upp i anslutning till det här betän-
kandet.
Jag vill sedan be om ett klarläggande från Gustav Persson när det gäller
den kommande omorganisationen av arbetslivscentrum. I betänkandet re-
dovisar utskottet sin uppfattning om dimensioneringen. Man säger att ”det i
propositionen uppgivna antalet om ca 35 tillsvidaretjänster får betecknas
som en antalsmässig riktpunkt”. Det sade också Gustav Persson i sitt anför-
ande. Utskottet säger vidare att den slutliga dimensioneringen skall avgöras
102
efter den redovisning som arbetslivscentrum skall lämna om behovet av re-
surser.
Nu hör det till saken att arbetslivscentrum redan har fått regeringens upp-
drag att redovisa ett nytt förslag till organisation som bygger på propositio-
nens förslag. I det uppdraget står det bl.a. att antalet forskartjänster inte får
överstiga 25 och att den totala ramen skall vara 35 tjänster.
Regeringen har alltså beslutat att ge arbetslivscentrum detta uppdrag och
fastställa ramarna innan vi har fattat beslut här i kammaren. Jag måste säga
att jag tycker att det är ett något märkligt förfarande. Vad hade t.ex. hänt
om riksdagen hade avslagit regeringens förslag, som några partier har velat
göra?
Eftersom jag vet att man på arbetslivscentrum redan har börjat arbeta
med utgångspunkt från regeringens uppdrag anser jag att det är på sin plats
att Gustav Persson klargör att det är riksdagens beslut som gäller. Det bety-
der att riksdagen - om man följer det förslag som ligger - har ändrat rege-
ringens direktiv när det gäller dimensioneringen. Det finns i dag ingen
högsta gräns för antalet tjänster, utan siffran 35, som nämns i utredningsupp-
draget, är att betrakta som ett riktmärke.
Det andra som jag vill kommentera, som också berör omorganisationen
på arbetslivscentrum, är avsnittet om kvinnoforskningen. Jag tycker att det
är mycket bra att riksdagen i det här betänkandet klart anger att den kvinno-
forskning som bedrivs inom arbetslivscentrum inte skall få minskade resur-
ser. Jag vill citera några rader ur betänkandet:
”Med hänsyn till arbetsmarknadsministerns uttalande utgår utskottet från
att den kvinnoforskning som nu bedrivs vid arbetslivscentrum fortsättnings-
vis kommer att bedrivas i oförändrad omfattning och tilldelas erforderliga
resurser.”
Jag tycker det är viktigt att konstatera att riksdagen även här går längre
än regeringen i sitt utredningsuppdrag, där man inte säger någonting om
kvinnoforskningen.
Betydelsen av kvinnoforskning är inget som ifrågasätts i dag. Man måste
väl säga att det är ett framsteg när fyra män från fyra olika partier i tur och
ordning betygar betydelsen av kvinnoforskning. Det är någonting som har
hänt. Kvinnor finns i förvärvsarbete i så gott som samma utsträckning som
männen, och då blir forskning om kvinnors arbete och arbetsmiljö särskilt
viktig. På arbetslivscentrum bedriver man en forskning med en tvärveten-
skaplig ansats som är mycket värdefull.
Om jag skulle önska mig något ytterligare i det betänkande som vi har att
fatta beslut om vore det ett tydligare uttryck för orsakerna till det stora beho-
vet av forskning om kvinnors arbetsliv. Vi vet att samhället och arbetslivet
fortfarande är uppbyggt utifrån en manlig maktstruktur och att kvinnornas
inträde på denna arbetsmarknad har haft och har sitt pris. Det är mannen
som har varit normen t.ex. när det gäller utformningen av arbetsredskap el-
ler när man har byggt upp en arbetsorganisation. Det har medfört att kvin-
nor utsätts för större fysiska och psykiska påfrestningar och att kvinnors kun-
skaper och erfarenheter inte har tagits till vara. Forskning inom de här områ-
dena är mycket betydelsefull när det gäller att skapa förutsättningar för att
förbättra jämställdheten och nå ett jämlikt samhälle.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
A rhetsli vsforskningens
organisation m.m.
103
1’rot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
104
Med det, herr talman, vill jag åter upprepa att det finns ett behov av ett
klarläggande från Gustav Perssons sida beträffande hur man skall se på di-
rektiven för omorganisationen av arbetslivscentrum.
Anf.84 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 85 MAJ-INGER KL1NGVALL (s):
Herr talman! Arbetslivscentrum bedriver i dag en kvinnoforskning som
har ett brett samhällsintresse. Den har sin bakgrund i ett projekt som påbör-
jades 1979 för att initiera, planera och samordna jämställdhetsforskning.
Motivet till detta var bl.a. inriktningen av den samhällsvetenskapliga forsk-
ningen, som har varit starkt präglad av ett manligt perspektiv. Kvinnornas
verklighet har tidigare i stort sett inte funnits med i den kunskapsbild som
forskningen har gett beträffande arbetslivet.
Jämställdhetsforskning blev ett prioriterat område på arbetslivscentrum,
och nu finns där en mycket hög forskarkompetens i fråga om kvinnor och
arbete. Det finns en rad skäl till varför det är viktigt att denna kompetens
bevaras och utvecklas inom arbetslivscentrum.
Svenska kvinnor finns ute på arbetsmarknaden i högre grad än i något an-
nat jämförbart land, och det är positivt. Eget arbete ger egen försörjning,
egen trygghet och ökad jämställdhet. Men dubbelarbete och brister i arbets-
organisation och arbetsmiljö börjar nu ge effekter i arbetsskador och utslag-
ning, och de slår hårdast mot kvinnor. Här kommer forskning relaterad till
arbetsplatsen in som en viktig faktor. Internationalisering och teknisk ut-
veckling är andra viktiga faktorer. Även här är det kvinnor som kan komma
att drabbas. Vi måste skaffa oss kunskaper om hur arbetslivet strukturerar
efter både klass och kön.
Den inriktning och kompetens som arbetslivscentrum besitter i dag inom
kvinnoforskningen är synnerligen angelägen att behålla och utveckla. Att
splittra upp resurserna, som flera borgerliga reservanter föreslår, skulle klart
missgynna det viktiga forskningsarbete som bedrivs inom arbetslivscentrum.
Tvärtom anser jag att en väl sammanhållen sektorsforskning vad gäller
kvinnor och arbetsliv ger goda förutsättningar för samarbete med den kvin-
noforskning som nu på allvar börjar byggas upp på universiteten.
Det är glädjande att utskottet så tydligt slår fast i sitt betänkande att
”omorganisationen av arbetslivscentrum inte får medföra att den värdefulla
forskning om kvinnors arbete och arbetsmiljö som bedrivs vid centret får
minskade resurser. Denna forskning har ofta en tvärvetenskaplig ansats och
bör därför inte splittras upp.” Lika viktig tycker jag också att den slutsats
från utskottet är som Maggi Mikaelsson refererade, nämligen ”att den kvin-
noforskning som nu bedrivs vid arbetslivscentrum fortsättningsvis kommer
att bedrivas i oförändrad omfattning och tilldelas erforderliga resurser”.
Det är viktigt att understryka att en sådan forskningsorganisation inte får
bli för liten. Alla erfarenheter talar nämligen för att skall ett positivt och
kreativt forskarklimat uppstå, får inte antalet forskare vara för litet. Utskot-
tet talar om ca 35 tillsvidaretjänster som en riktpunkt. Jag uppfattar detta
som ett minsta antal tjänster för en fortsatt planering av den nya organisatio-
nen. Det gäller att kvinnoforskningens berättigade krav på tillräckligt stor
andel av forskningsresurserna tillgodoses för att utskottets egna slutsatser
om kvinnoforskningens framtida roll skall kunna förverkligas.
En annan viktig fråga i den nya organisationen är bibliotekets ställning.
Arbetslivscentrum har sedan slutet av 1970-talet ett specialbibliotek som en-
samt bevakar arbetslivsforskningen i Sverige. Enligt vad som tidigare har
sagts skulle biblioteket bevaras intakt vid en förändring av arbetslivscent-
rum. I propositionen nämns ingenting om den framtida organisationen och
personaldimensioneringen för biblioteket.
Ställningen som offentligt bibliotek motiverar att resurser ges utöver ar-
betslivscentrums ram så att biblioteket därmed ej behöver belasta arbetslivs-
centrums inre organisation samt att biblioteket ges en självständigare ställ-
ning inom arbetslivscentrum.
Med de här synpunkterna, herr talman, yrkar jag bifall till arbetsmark-
nadsutskottets hemställan i betänkande nr 16.
Anf. 86 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja svara Maggi Mikaelsson beträffande tillsvida-
retjänsterna. I utskottet har vi skrivit att antalet skall utgöra en riktpunkt
och att den slutliga dimensioneringen skall avgöras av regeringen när utred-
ningen kommer till regeringen i maj.
Anf. 87 MAGGI MIKAELSON (v):
Herr talman! Anledningen till att jag ställde frågan var just det att man
på arbetslivscentrum har fått andra direktiv och nu har satt i gång att göra
utredningen om omorganisationen utifrån de direktiv som gällde innan vi
fattade beslut, dvs. de gamla direktiv som bygger på ett maximitak på 35
anställda. Därför är det viktigt att klargöra att detta antal är ett riktmärke.
Jag håller helt med Maj-Inger Klingvall om att man skall se talet 35 som
en miniminivå. Det måste man göra om kvinnoforskningen skall förbli oför-
ändrad.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 3 (översyn av forskningsorganisationen på arbetsmiljöområdet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Börje Hörnlund
och Kersti Johansson - bifölls med acklamation.
Mom. 4 (överförande av arbetslivscentrums resurser till universitet/högsko-
lor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Anders G Hög-
mark m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
105
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Arbetslivsforskningens
organisation m.m.
Mom. 5 (inordnande av arbetslivscentrum i universitet/högskolor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elver Jonsson
och Charlotte Branting- bifölls med acklamation.
Mom. 12 (MBL-medlen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Elver Jonsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut rörande arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 12 (forts,
från s. 94)
Mom. 31 (sysselsättningsvolymen vid Samhall)
Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot 70 för reservation 21 av
Elver Jonsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bufölls.
9 § Statlig personalpolitik
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91: AU 18 Statlig personalpolitik (prop. 1990/91:100 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
10 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU19 Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
106
Utskottets hemställan bifölls.
11 § Ändring i radioansvarighetslagen m.m.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU33 Ändring i radioansvarighetslagen (1966:756) m.m. (prop.
1990/91:94).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Vissa anslag
inom finans-
departementets
verksamhetsområde
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsplenum.
12 § Vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU13 Vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde
(prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 88 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag skall inte bli långrandig i talarstolen den här gången,
även om jag trivs här uppe.
Låt mig hänvisa till reservation 3 som har fogats vid finansutskottets be-
tänkande 13 och undertecknats av oss moderater i utskottet. Vi anser att
konjunkturinstitutet inte skall undantas från de allmänna sparkrav som gäl-
ler inom den offentliga förvaltningen i stort. Med den motiveringen har vi
kommit fram till att konjunkturinstitutet inte skall anvisas ett högre belopp
än 23 270 000 kr., dvs. 1 milj.kr. mindre än vad utskottsmajoriteten föreslår.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3.
Anf. 89 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Finansdepartementet har en central roll i regeringen när det
gäller att spara och effektivisera inom förvaltningen. Regeringen har också
sagt att skattereformen skall lösa många problem. Förenklingen av skatte-
systemet gör att man inte behöver arbeta med det lika mycket som tidigare,
och vi menar därför att det är rimligt att minska anslaget, vilket vi har föror-
dat i reservation nr 1.
Vidare föreslås i betänkandet en fördubbling av anslaget till utredningar.
107
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa anslag
inom finans-
departementets
verksamhetsområde
Vi menar att detta anslag borde kunna reduceras, vilket vi föreslår i reserva-
tion nr 2.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 90 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Finansutskottets betänkande nr 13 gäller vissa anslag inom
finansdepartementets verksamhetsområde. Jag vill börja med att yrka avslag
på de tre reservationerna till betänkandet och bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Centern anser att den centrala administrationen skulle klara sig med en
minskning på 10 milj.kr. Utskottets majoritet anser att genomförandet och
uppföljningen av århundradets skattereform väl motiverar de resurser som
departementet begär. Den förenkling som skattereformen beräknas med-
föra för den enskilde medborgaren innebär inte att genomförandet inte
måste få ta extra resurser i anspråk. Belastningen på finansdepartementets
tjänstemän är dessutom i dagsläget extra stor.
Centern anser också att finansdepartementets utredningsanslag skall
minskas med 11 milj.kr. Genomförandet av skattereformen, tillsammans
med andra viktiga planerade utredningar, motiverar det av departementet
begärda anslaget. Utskottets majoritet yrkar avslag på reservationerna.
Jag vill gärna påminna centern om att ni, likväl som många andra partier,
ofta begär utredningar i olika frågor och att varje sådan begäran kräver re-
surser i form av personal och pengar.
1 en reservation från moderaterna föreslås en neddragning med 1 milj.kr.
på konjunkturinstitutets verksamhet. Konjunkturinstitutets verksamhet ger
ett riktigt underlag vid ekonomiska bedömningar och vid genomförandet
och utvärderingen av ekonomisk-politiska reformer. Konjunkturinstitutet
har på senare tid fått litet förändrade arbetsuppgifter, och man måste också
i dag, såsom marknaden är för ekonomer, satsa på kompetensutveckling. Vi
yrkar därför avslag även på denna reservation.
Anf. 91 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Finansdepartementet har en central roll när det gäller att se
till att andra sparar och håller igen, och detta borde gälla även för finansde-
partementets egen verksamhet. I fråga om utredningar föreslås en fördubb-
ling av anslaget. Det skulle vara intressant att höra vad som skall utredas så
förfärligt mycket att just finansdepartementet skall fördubbla sina insatser.
Man skulle ju tvärtom spara pengar på det nya skattesystemet. Nu verkar
det som om man i stället skall göra av med dubbelt så mycket.
Anf. 92 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Utredningarna är inte enbart en följd av skattereformen,
Gunnar Björk, utan det är även fråga om andra utredningar. Det handlar
om tio nya kommittéer. Bl.a. skall man se över mycket statlig verksamhet,
och då fordras utredningar. Utgifterna kommer i fortsättningen att leda till
besparingar, och jag tror därför att vi alla kommer att tjäna på detta. Men
det kan ta litet tid.
108
Anf. 93 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Låt mig då bara konstatera att finansdepartementet och fi-
nansministern inte föregår med särskilt gott exempel när det gäller att hålla
igen med statens utgifter.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
13 § Anslag till civildepartementet
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU14 Anslag till civildepartementet (prop. 1990/91:100 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
14 § Anslag till tullen m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU 15 Anslag till tullen m.m. (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 94 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Tyvärr har mitt manuskript till det här inlägget förkommit,
och jag gladde mig därför när jag läste att det i riksdagen finns en hittegods-
avdelning där allt möjligt har lämnats in. Man har hittat handskar och hals-
dukar, och man har hittat en baddräkt i entréhallen. Man har hittat ett par
bruna herrskor och en dokumentportfölj med engelsk kurslitteratur. I andra-
kammarsalen har man hittat tvål i presentförpackning och ett par damskor.
Men man har inte hittat mitt manuskript, och jag skall därför bara yrka bifall
till vår reservation nr 9 till skatteutskottets betänkande nr 15.
Detta betänkande gäller tulldatasystemet, som ju har blivit mycket dyrt,
vilket man märker om man tittar närmare på kostnaderna.
Vi har även en reservation nr 11, om narkotikabekämpningen. Vi påpekar
där att tullens narkotikahundar svarar för en ständigt ökande andel av tul-
lens beslag och att de senaste årens satsningar på fler narkotikahundar alltså
har varit mycket lyckosamma. Hundarna bidrar till att skapa effektivitet i
verksamheten även genom att det snabbt kan konstateras att det inte finns
narkotika i undersökt gods.
Jag vill här för de ledamöter som inte vet om det nämna att Inner Wheel,
en systerorganisation till Rotary, har samlat in pengar till inte mindre än åtta
narkotikahundar, som man har skänkt till tullen, eftersom tullen har så ont
om pengar och riksdagen anslår för litet pengar. Varje hund kostar ungefär
150 000 kr., vilket innebär att man har samlat in och skänkt 1,2 milj.kr. utan
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
109
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
att få göra avdrag för det i beskattningen. Det är en ideell insats som verkli-
gen bör noteras till protokollet.
Vi vill vidare att straffsatsen skall skärpas för smuggling av narkotika som
tas in i kroppen, vilket, som alla vet, är mindre lämpligt.
1 reservation 13 förespråkar vi en utvidgning och förbättring av samarbetet
mellan tull och polis.
Reservation nr 15 handlar om klassningen av flygplatser, och där för vi
fram mycket högtflygande planer. Vi menar att Kristianstads flygplats skall
klassas som andra klassens flygplats. Detta lär emellertid inte gå igenom, så
jag yrkar därför inte bifall till den reservationen.
I reservation nr 16 tar vi upp frågan om tulltillägg. Tulldeklarationer måste
ofta upprättas under stor tidspress, vilket gör att det lätt blir fel. Man borde
enligt min mening vara mycket generösare och upphäva dessa bestämmelser
om särskilda tulltillägg.
Vi har dessutom ett särskilt yttrande till betänkandet, och jag hänvisar alla
till att läsa detta.
Anf. 95 LEIF OLSSON (fp):
Herr talman! Jag har här med mig ett manuskript, men det är dock inte
Hugo Hegelands. Så jag är alltså oskyldig.
Herr talman! Skatteutskottets betänkande nr 15 har tre olika huvudingre-
dienser. Det gäller för det första den mycket omfattande omorganisationen
av tullverket som skall införas den 1 januari 1992. För det andra gäller det
uppbyggnaden av ett nytt tulldatasystem. För det tredje gäller det ett ganska
stort antal motioner, som berör i första hand omorganisationen men också
en del andra tullfrågor av gammalt känt märke.
Herr talman! Låt mig först slå fast att vi från folkpartiet liberalerna anser
att det är angeläget att vi så snart ske kan får ett modernt tulldatasystem som
skall finnas tillgängligt i hela landet.
Det är vår målsättning att detta nya system skall medföra många fördelar,
inte minst för företagen i vårt land. Det innebär ju en helt ny teknik av
mycket avancerat slag, en teknik som - får vi hoppas - helt står i överens-
stämmelse med all annan utveckling på liknande områden i samhället. Det
är naturligtvis, inför ett kommande svenskt medlemskap i EG, helt nödvän-
digt att vi genomför denna omorganisation.
Det är i detta sammanhang liksom vid alla andra liknande stora omorgani-
sationer, införande av nya system, osv. alltid mycket svårt att med någor-
lunda träffsäkerhet beräkna kostnaderna för övergången till nya rutiner och
arbetsformer.
Såväl propositionen som skatteutskottets betänkande ägnar stor upp-
märksamhet åt kostnadsutvecklingen. Man konstaterar å ena sidan att det är
fråga om en mycket kraftig kostnadsökning - man talar om en 75-procentig
ökning i jämförelse med tulldatautredningens beräkningar. Å andra sidan är
det fråga om krav på besparingar, som i flera steg skall genomföras inom de
närmaste fem åren.
Folkpartiet liberalerna vill med skärpa framhålla att det är mycket angelä-
get att kostnadsutvecklingen verkligen följs upp i alla led. Själva vitsen med
110
det nya datasystemet och omorganisationen är ju just att den nya tekniken
skall ge utrymme för rationaliseringar och nytänkande på många områden.
Den tidsödande manuella hanteringen av dokument av olika slag skall ge-
nom detta minskas avsevärt. Det skall inte bara ge rationaliseringsvinster
utan också möjligheter att omdisponera resurser till så utomordentligt all-
varliga och viktiga områden som t.ex. narkotikaspaning. Den nya rörliga
kontrollstyrkan på Arlanda är ett bra exempel på detta.
Att omorganisationen genomförs nu och så effektivt som möjligt anser vi
vara mycket viktigt liksom, som sagt, att kostnaderna självfallet pressas ned.
Herr talman! Det är alldeles klart att närden nya organisationen bl.a. skall
medföra en minskning av de s.k. tullregionerna från sju till fyra så uppstår
flera frågetecken om hur tullverksamheten skall se ut i olika delar av landet.
Detta har av naturliga skäl medfört ett stort antal motioner som berör speci-
fika tullstationer och tullexpeditioner runt om i landet. Alla dessa motioner
är säkerligen var och en väl underbyggda och motiverade.
När skatteutskottet för drygt ett år sedan behandlade liknande frågeställ-
ningar rådde enighet i utskottet om att den nya organisationen och det nya
tulldatasystemet påtagligt skulle komma att påverka hur tullens resurser
skall disponeras i olika regioner och på olika platser.
Jag tror även i år att detta är en klok slutsats. Det måste i första hand vara
tullverkets sak att lösa verksamheten på olika platser. Jag försäkrar att vi
från folkpartiet liberalernas sida med intresse noga kommer att följa denna
process.
Herr talman! Till sist vill jag ta upp frågan om tulltillägg som har blivit
något av en årlig följetong i riksdagens arbete.
Folkpartiet liberalerna upprepar även i år i motion Sk822 kravet på att
tulltillägget skall tas bort. Det måste betraktas som helt oacceptabelt att den
som under stark tidspress råkar göra ett oavsiktligt fel i redovisningen skall
bestraffas med tulltillägg. T.o.m. om det av andra handlingar, t.ex. leveran-
törfakturor, klart framgår vilka belopp som är tullpliktiga utgår tulltillägg.
Det är som vi ser det orimligt och stötande.
I utskottets betänkande sägs - och det är bra - att man bör göra allt för att
så många företag som möjligt skall ansluta sig till den elektroniska överfö-
ringen av tulluppgiftcr.
Vore det inte då, Sverre Palm, en bra morot i detta sammanhang att nu ta
bort det orättvisa tulltillägget? Mot dem som medvetet fuskar har vi ju andra
rättsliga medel att ta till.
Herr talman! Tulltillägget utgår av någon obegriplig anledning även på im-
portmoms. Det orimliga i detta har vi redan påpekat tidigare i år, och vi har
begärt att tillägget skall slopas på moms. Denna moms lyfts senare av och
om för litet moms deklareras så blir också avlyftet mindre i motsvarande del.
Att KIS har uttalat sig för att vissa momspliktiga skall befrias från moms
vid införsel hjälper inte dem som av misstag gör ett fel i tullredovisningen av
moms och åker på tulltillägg.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr 16 och 17, och jag
kommer att begära votering.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
111
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
112
Anf. 96 HÅKAN HANSSON (c):
Herr talman! Det är naturligtvis svårt att överträffa Hugo Hegelands ti-
diga iniddagstal när det gäller skämt och roligheter.
När det gäller betänkandet om anslag till tullen vill jag uppehålla mig
några minuter kring vad vi framför i reservation nr 1 om senareläggning av
ny organisation. Inledningsvis vill jag säga att det som Leif Olsson under-
strök beträffande det nya tulldatasystemet har vi från centerns sida inget att
invända emot.
Däremot tycker vi att det är synd att man har rusat i väg i vad gäller tidta-
bellen för ny tullorganisation. Generaltullstyrelsen har gjort en utredning.
Det må vara tullorganisationen som till syvende og sidst skall bestämma de-
taljerna i organisationen, men man kan ändå inte låta bli att fundera över
det förslag som nu ligger. Från centerpartiets sida menar vi att i ett läge där
det handlar om begränsade resurser till de rationaliseringsmål som tullorga-
nisationen sammantaget har fått ta på sig, är det oerhört viktigt när man dis-
kuterar en framtida tullorganisation att så mycket resurser som möjligt fri-
görs till de operativa enheterna. Det avgörande är hur tullverksamheten fun-
gerar ute i den praktiska verksamheten vid tullstationerna. Det är synd att
man inte mera har beaktat de synpunkter som har kommit fram i samband
med utredningen av den nya tullorganisationen, bl.a. från statskontoret, när
det gäller att renodla rollerna mellan administration och administrativt stöd
å ena sidan och den operativa verksamheten å den andra. Det är den ena
biten.
Vi anser att det saknas en genomlysning av hela tullorganisationen. Gene-
raltullstyrelsen, som är den centrala delen i tullorganisationen, borde också
bli föremål för den här genomlysningen. Det är dock ganska naturligt att
så inte har skett med tanke på hur utredningsarbetet har genomförts. Vår
huvudinvändning riktar sig mot att man fortsätter att bygga upp en kompli-
cerad organisation. Man bibehåller treledsorganisationen med en central ge-
neraltullstyrelse och med fyra regionala tullregioner som skall ha sin egen
tulldirektion. Samtidigt skall man ha 41 tulldistrikt. Vi förordar i stället en
tvåledsorganisation. När det gäller sådana organisationsstrukturer försöker
man i dag platta till organisationen, göra den enklare och göra de interna
vägarna så korta som möjligt.
Vi tycker att generaltullstyrelsen skall ha den centrala rollen och vara det
administrativa stödet och den centrala tyngden i organisationen. Vi vill inte
ha fyra tullregioner. Vi tycker att resurserna skall användas i den konkreta
tullverksamheten. Många av de synpunkter som bl.a. statskontoret gav ut-
tryck för i samband med utredningen borde ha beaktats mera. Vi är rädda
för att man i ett läge med begränsade resurser ställer större krav på tullen. I
motionsyrkanden förs det fram krav på nya resurser till tullen.
I det rådande läget känns det litet konstigt att man inte mera ser till vilka
resurser som nu går till administration och byråkrati inom de fyra tullregio-
nerna som annars bättre skulle kunna användas i den lokala tullorganisatio-
nen. Vi tycker att man har gått en omvänd väg. Därför tycker vi att, vilket
framgår av reservation nr 1, när man har underlag och synpunkter från stats-
kontoret, skulle man med ett halvårs fördröjning - som vi menar väl passar
in i tullorganisationens rationaliseringsramar - kunna klara att titta på de
alternativa organisationslösningarna. Risken är att man för att bygga upp
dessa resurser inom mellanledet går för snabbt fram med att dra in resurser
i den lokala tullverksamheten.
Herr talman! Jag beklagar att vi skyndar på detta sätt, att vi rusar fram
och nu sätter den här organisationen i sjön. Jag tycker att det hade varit på
sin plats att vi först fått se alternativ och få en uppfattning om den totala
resursfördelningen mellan gencraltullstyrelsen, de fyra tullregionerna och
den lokala tullorganisationen. Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 1.
En prövning av den modell för hela tullorganisationen som vi förordar in-
nebär att vi skulle kunna hålla kvar en hel del av de resurser regionalt och
lokalt som föreslås i andra motionsyrkanden. Det som föreslås i andra reser-
vationer om speciella regionala och lokala tullverksamheter är bitar som fal-
ler in i vårt totala förslag när det gäller tullorganisationen.
Slutligen vill jag säga att jag i fråga om tulltillägget på momsen instämmer
i vad Leif Olsson sade tidigare.
Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Inte mindre än tre av de talare som deltar i den här debatten
kommer från Bohusbänken, och en är granne till mig, herr Hegeland. Det
sägs att bohuslänningen är en litet kärv människa, men dock hederlig - det
ligger i och för sig ingen motsättning i det. Bohuslän har av naturliga skäl
haft ganska mycket med tullen att göra - ”tollare” säger man där. Apropå
bohuslänningens hederlighet kan man väl säga att man i Bohuslän inte alltid
har ansett att ”tollare” är ett helt hedervärt yrke.
Vi i vänsterpartiet har ju omprövat mycket, och vi vänsterpartister i Bo-
huslän tycker att tullarbetet är mycket viktigt. Det är viktigt för vår export
och det är viktigt för vår import att det arbetet löper friktionsfritt och sköts
på ett effektivt sätt. Det är viktigt för att vi skall klara narkotikaproblemet,
ett av de värsta gissel vi har.
Jag vill påstå att vi här i kammaren vet att tullen är effektiv i förhållande
till sina resurser. Men det anses också - kanske i viss mån med orätt - att
förtroendet blir litet mer begränsat om man läser en skylt där det står ”Ring
upp om du har något att förtulla” och man har ytterligt begränsade serviceti-
der. Det är en spridd uppfattning i mitt hemlän - kanske också med orätt -
att den norska tullen får sköta en hel del av det som den svenska tullen borde
göra. Men skatteutskottet skall ju snart resa till Bohuslän och Svinesund,
och man kan då diskutera detta. Det kanske leder till en annan syn på frågan
än den som nu är förhärskande hos majoriteten.
Vi i vänsterpartiet önskar och tror att tullen kan bli effektivare med givna
resurser. Det är t.o.m. möjligt att tullen kan bibehålla sin ambitionsnivå ge-
nom minskad central administration, genom ADB-stöd och en annan regio-
nal organisation. Det är kanske t.o.m. möjligt att bibehålla kvalitet och ser-
vice med minskade resurser. Detta kan i varje fall inte teoretiskt avskrivas.
Allt detta går från troliga möjligheter till önskvärda önskningar.
Jag tycker att det är litet djärvt av utskottet att påstå att vi kan få en ökad
kvalitet, service och kontroll även om anslagen minskas och att påstå att
detta är en bevisad verklighet. Det gör faktiskt utskottets majoritet.
I utskottsmajoritetens linje vävs tre saker samman: tulldatasystemet, en
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
in.in.
114
ny organisation och frågan om anslagen. Detta vävs ihop till en enhet, och
det är väldigt svårt att skilja på vad som är orsak till och verkan av de ställ-
ningstaganden man gör i utskottet.
Man ger två klara besked i detta utskottsbetänkande. Det ena är att TDS,
tulldatasystemct, skall utvecklas i planerad omfattning och ha en given in-
riktning. Vidare säger man att det skall införas en ny organisation. Detta är
klara ställningstaganden. Men man ger inget ordentligt besked om nivån på
anslagen till tullen. På s. 69 i propositionen säger statsrådet att han i kom-
pletteringspropositionen skall återkomma till behovet av medel för TDS. På
s. 70 i propositionen säger departementschefen: ”Jag är dock inte nu beredd
att exakt ange storleken på besparingen för 1991/92.” Nej, det skall lösas
någon annan gång och i något annat sammanhang. Men om man inte kan ge
klara besked om medelsanvisningen, hur kan man då fatta beslut om en
lämplig organisationsstruktur? Den organisationsstruktur man anser vara
lämplig kräver ju en viss medelsanvisning. Men dessa frågor behandlas inte
sammantaget. Om man nu ger direktiv om att fortsätta utvecklingen av tull-
datasystemet, varför kan man då inte ge besked om vilka anslag som behövs?
Moderaterna har sagt att man behöver ändra på inriktningen. Utskottsmajo-
riteten däremot säger att man inte behöver ändra inriktningen. Men man vet
inte vad som behövs i fråga om anslag, säger man explicit i propositionen.
Beslutsunderlaget är alltså mycket bristfälligt. Man redovisar ett kost-
nadsöverskridande för tulldatasystemet med 75 %. Om detta säger skatteut-
skottets majoritet att det är angeläget att en noggrann uppföljning sker. Man
ägnar alltså tre och en halv rad åt ett kostnadsöverskridande på 75 %, och
så säger man lakoniskt att nu kostar det 520 miljoner i stället. I loppsan! Man
kan säga ”jojo” också! Överallt i propositionstexterna talas det om att det är
viktigt med förnyelse och effektivitet i statliga verk. Man säger att man är
marknadsanpassad, osv. I detta fall säger ägaren, det svenska folket, att det
är viktigt att följa utvecklingen. Hoppsan - 75 % kostnadsöverskridande,
och vi följer utvecklingen! Det är naturligtvis bra, men det är ännu bättre att
göra någonting åt utvecklingen och se till att inte utvecklingen upprepas och
undantaget blir regeln.
Vi i vänsterpartiet anser att det inte går att fatta beslut om den här organi-
sationen nu, eftersom det inte klart kan anges hur man skall klara medelsför-
sörjningen för denna organisation.
Det kan då sägas att vi i vänsterpartiet är populister och är rädda för att
fatta beslut. Det kan talas om det statsfinansiella läget, och man kan återigen
tala om förnyelse och effektivitet.
Vad är det då för kritik som har riktats mot den här organisationen? Det är
länsstyrelserna som har yttrat sig, och de är samfällt kritiska och tveksamma.
Näringslivets organisationer är samfällt tveksamma, och de fackliga organi-
sationerna är samfällt tveksamma och kritiska till organisationen. Riksrevi-
sionsverket har andra idéer om organisationen, och det har även statskonto-
ret. Det är alltså en rejäl samling rabulister och populister som samlat står
kritiska till denna organisationsplan! Om man som Sverre Palm säger att det
inte finns några problem utan att det bara är att besluta, då avfärdar man
med en handviftning länsstyrelserna, näringslivets organisationer, fackliga
organisationer, riksrevisionsverket, statskontoret och ett antal politiska par-
tier. Finansdepartementet har ju sagt sitt, månntro, och då måste det ju vara
bra!
Vad som händer i den nya organisationen är att många enheter dras in och
att många orter mister sina tullkammare. Man drar in på service och tillgäng-
lighet. Det visar det stora antalet motioner.
Varför är man då så angelägen om att driva igenom detta beslut? I proposi-
tionen sägs att om man inte antar den här organisationsplanen så skulle det
bli en icke obetydlig försening och att finansieringen av tulldatasystemet där-
med också skulle försämras. Det är ju där skon klämmer. För att man skall
kunna ta igen cn felplanering, skall tullverksamhetens fältorganisation drab-
bas. Men det är inte tullens fältorganisation som gjort denna felplanering.
Det är inte kunderna som skall drabbas av dålig service därför att man gjort
ett fel i planeringen av tulldatasystemet. Det är inte narkotikakontrollen
som skall eftersättas, därför att staten gjort en felplanering. Detta blir konse-
kvenserna av skatteutskottets majoritetslinje. Någon annan får betala de fel
som man själv har gjort. Själv nöjer man sig med att nogsamt följa utveck-
lingen.
Detta är icke till fyllest, och därför, herr talman, är det nödvändigt att
säga - även om jag vet att det bara blir en retorisk ansats - att kammaren
skall bifalla reservation nr 2. Jag yrkar alltså bifall till denna reservation.
Det står alltså i de texter som är oss förelagda att regeringen skall komma
tillbaka i kompletteringspropositionen. Det jag säger i dag är riktat till
Sverre Palm och till socialdemokraterna i skatteutskottet. Jag ber dem att ta
kontakt med sitt finansdepartement och få sina partikamrater där att någon
gång lyssna på de bärande sakskäl som har levererats från många mycket
tunga instanser. Det är inte modigt att strunta i alla dessa instanser - det är
bara dumt.
Herr talman! Det är också några andra reservationer som jag vill yrka bi-
fall till. Det gäller reservation 5 om tullverksamheten vid Hån. Jag menar att
det är ett hån mot verksamheten i Hån att icke bifalla den reservationen.
Det hade fattats beslut och man stod beredd att sätta spaden i jorden, men
då inhiberades alltihop. Detta är en mycket viktig satsning. Jag yrkar bifall
till reservation 5.
Jag yrkar bifall till reservation 10, som jag anser mycket viktig. I denna
reservation påpekas nödvändigheten av att få ett grepp över den statliga pla-
neringen och kostnadsutvecklingen.
Dessa reservationer är i nuläge de viktigaste för vänsterpartiet att yrka bi-
fall till. Jag får också för säkerhets skull yrka bifall till reservation nr 7 från
vänsterpartiet angående tullverksamheten i Norrbotten.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
115
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
116
14 § (forts.) Anslag till tullen m.m. (forts. SkU15)
Anf. 98 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Fru talman! Jag skall knyta ihop trådarna i denna debattrunda vilken, som
vi har fått höra av Lars Bäckström, ju kvantitativt har dominerats av bohus-
länningar. Jag är glad att kunna säga att skåningarna just nu är majoritet i
kammaren liksom också att det är två skåningar med i debattrundan. Vi har
sedan över 300 år tillbaka varit associerade till Sverige, och vi är ganska ut-
satta ur tullsynpunkt. Mycket av det knark som importeras kommer just via
Helsingborg, en av de orter som jag skall återkomma till.
Vi skall alltså tala litet grand om tullen, men också om den hast varmed
saker tycks ha behandlats i skatteutskottets betänkande. Det är mycket
bråttom, och vad är anledningen till det? Ar det EG-anpassningen som
måste ske så oerhört snabbt? Tulldatasystemet har införts. Vi har i och för
sig stött det, men vi hade inte räknat med att det skulle kosta några hundra
miljoner för mycket.
Vilken part är det som får dra lasset i all brådskan och med alla proble-
men? Jo, det är tullorganisationen. Man är i den situationen att man måste
påverka den myndighet som skall utöva tullverksamhctcn. Man måste
minska bidraget, vilket betyder färre arbetstillfällen och försämrad effektivi-
tet.
Vad gör då skatteutskottet, som har ansvaret för detta? Jo, det är natur-
ligtvis mycket fint att ha en underställd myndighet, och i betänkandet säger
man att det här är något som tullverket får klara av. Tycker Sverre Palm som
representant för skatteutskottets majoritet att detta är snyggt?
Jag skall speciellt tala om en del problem som uppkommer, och då skall
jag först säga några ord om Helsingborg. Det är den ort där man gör de
största och de flesta narkotikabeslagen i Sverige. Det är en viktig inkörsport.
Även om det kommer att bli en bro vid Malmö om cirka tio år, kommer I lel-
singborg att vara en oerhört viktig plats. Man vill trots detta avskaffa Hel-
singborg som region, om också inte som tullstation.
Man gör också mer av förenklingar och nedskärningar. Även Gotland
kommer i viss mån att bli lidande. Det är fråga om en strävan till centralise-
ring till några stora orter. Vi i miljöpartiet har reserverat oss mot detta, spe-
ciellt i reservationerna nr 4, 6 och 8, som jag, fru talman, yrkar bifall till.
Litet mindre brådska har man när det gäller att diskutera problemen i
Norrland. Man skulle faktiskt kunna vinna väldigt mycket, om man hade
halt ett nära samarbete mellan polis och tull. Polisen skulle i en del fall ha
kunnat ha samma befogenheter som tullfunktionärerna. I utskottets betän-
kande framhålls att det tillsatts en beredning, vars resultat man väntar på.
Det är relativt enkla åtgärder som behövs, och de hade kunnat genomdrivas
relativt snart. Det är för stor hast i en del fal), och det är för liten hast i en
del fall.
Jag skall inte ta upp någon diskussion om tulldatasystemet, som behandlas
i nästa betänkande. Vi anser att det i princip är bra, men vi menar att man i
planeringen skulle ha förutsett den stora extra kostnaden. Nu är det, som
sagt, tullverket som får bära de problem som uppstått.
Anf. 99 SVERRE PALM (s):
Fru talman! 1 skatteutskottets betänkande nr 15, anslag till tullen m.m.,
behandlas regeringens proposition 1990/91:100, bil. 9, och ett antal motio-
ner. Ärendebehandlingen i skatteutskottet har medfört 17 reservationer och
4 särskilda yttranden.
Årets anslagsnivå följer de generella dragen i den ekonomiska politiken,
med en mycket restriktiv budgetpolitik och krav på effektivitet i den offent-
liga verksamheten. På litet längre sikt kommer också frågan om att anpassa
tullverksamheten till de förändringar som följer av ett eventuellt svenskt
medlemskap i EG.
Det övergripande målet för tullverksamheten är att den skall bedrivas i en
lämplig avvägning mellan näringslivets krav på en snabb och smidig tullhan-
tering samt statsmakternas krav på en effektiv tullkontroll. Tullverket skall
också säkerställa en riktig debitering och uppbörd av tullar, skatter och av-
gifter samt ta fram underlag för utrikeshandelsstatistiken.
Utskottet tillstyrker en fortsatt utbyggnad av tulldatasystemet, men samti-
digt skärps kraven på finansieringen. Dessutom uttalar utskottet att det är
angeläget att tulldatasystemet utbyggs så att det kan tas i bruk över hela
landet.
Till dem som här har pläderat för en senareläggning av en ny organisation
vill jag säga: Det är av största vikt att tullverket så snabbt som möjligt får en
rationell organisation, så att det står bättre rustat att möta de nya krav som
inte minst den europeiska integrationen innebär.
En senareläggning skulle också medföra ökade kostnader och en fördröj-
ning av tulldatasystemets införande.
Håkan Hansson från centern vill skynda långsamt med tullens organisa-
tionsförändring, vilket skulle fördröja tulldatasystemets införande med
minst ett halvår. Vad skulle det kosta? I utskottsbehandlingen sade Håkan
Hansson att man tror att det skall klara sig inom den anslagsram som finns.
Man bygger sitt yrkande på delar av statskontorets förslag om en tvåleds-
organisation. Vi hade generaltulldirektören hos oss vid beredningen av det
här ärendet, och när vi frågade om den här förändringen blev svaret enty-
digt: Propositionens förslag till organisation är det klart bästa. Vid ett ge-
nomförande av centerns förslag skulle man inte kunna föra ut specialister
och stödfunktioner till erforderligt antal enheter.
1 flera reservationer tar man upp krav under rubriken Regionala och lo-
kala tullverksamheter. Det gäller orter i södra Sverige såväl som utefter
Norrlandskusten. Utskottsmajoriteten har ställt sig bakom propositionens
utgångspunkt att det är trafiken och näringslivets behov av tullinsatser samt
statsmakternas krav på en effektiv och rationell verksamhet som skall styra
hur tullverksamheten organiseras och lokaliseras. Det är således en uppgift
för tullverket att fördela resurserna.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
117
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
118
I reservationen framhåller man att samarbetet mellan tull och polis bör
utredas.
1 ett svar på en interpellation för en vecka sedan här i kammaren om sam-
arbete mellan tull och polis uttalade biträdande finansministern att regering-
ens aktionsgrupp mot narkotika har i uppdrag att ta initiativ till att befintliga
resurser utnyttjas effektivt och att samordningen stärks. 1 gruppen finns re-
presentante. från både tullen och polisen. Aktionsgruppen väntas lämna en
rapport i sommar.
Ett fördjupat samarbete mellan tull och polis även på andra områden
övervägs såväl inom regeringskansliet som inom berörda myndigheter. Med
detta svar bör kraven i reservationen vara tillgodosedda.
I reservationen om narkotikabekämpning vill moderaterna redan för bud-
getåret 1991/92 öka anslaget med 1,5 milj.kr. för att tillföra tullen ytterligare
tio narkotikahundar.
Jag vill till Hugo Hegeland säga att bekämpningen av narkotika är och har
varit en högt prioriterad fråga. Särskilda satsningar har under åren gjorts i
form av flera hundar och inrättande av gränssköldsstyrkor. Också antalet
narkotikabeslag har ökat. 1 årets proposition anvisas 6,9 milj.kr. för utbygg-
nad av SPADI-systemet, vilket bör leda till en effektivisering av narkotika-
bekämpningen. Utskottet är inte nu berett att anslå ytterligare medel till an-
skaffande av fler narkotikahundar.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 100 HÅKAN HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är viktigt att vi inte blandar ihop frågan om pengar till
tulldatasystemet och frågan om en ny organisation, när vi diskuterar en sena-
reläggning av omorganisationen. Det är bestickande att det, som det redovi-
sas av majoriteten i utskottsbetänkandet, kan tolkas som att den merkostnad
som tulldatasystemet innebär har varit orsaken till att man påskyndar en or-
ganisationsförändring. Där delar jag Lars Bäckströms synpunkter. Det finns
ingenting som säger att det skulle bli dyrare att senarelägga denna förändring
ett halvår för att pröva andra modeller för organisationen. Effektivitetsvins-
terna skall trots allt göras över en femårsperiod.
Något som också är bestickande är att man har gjort en utredning och
kommit fram till en ny organisationsmodell som innebär åtgärder som berör
den konkreta tullverksamheten vid tullstationerna i form av indragningar
utan att belysa det översta trappsteget. Därför skulle jag vilja ställa en direkt
fråga till Sverre Palm: Vad är det för effektivitetsvinster som man kan vänta
sig i den centrala verksamheten, generaltullstyrelsen?
Anf. 101 GÖSTA LYNGÅ (rnp) replik:
Fru talman! Först noterar jag några nya besked som tydligen kommer från
Erik Åsbrink, om hur samarbetet mellan tull och polis påskyndas. Det är
bra, om det är korrekt uppfattat.
Däremot fick jag inte något riktigt svar från Sverre Palm på varför det är
så förskräckligt bråttom. Varför skall vi anpassa oss till ett Europa som inte
är stabilt ännu? Den inre marknaden finns inte. Vi vet inte riktigt hur det
kommer att se ut ur tullsynpunkt. Det finns mycket mer i Europa än EG.
Hela den strukturen är så pass okänd. Den hast med vilken man vill anpassa
det svenska tullsystemet till någonting som för närvarande är i en mycket
snabb utvecklingsfas är inte motiverad. Vi kunde ta det lugnt. Vi kunde fort-
sätta med nuvarande väl fungerande struktur och inte nödvändigtvis dra ner
på effektiviteten vid platser som Helsingborg, Gotland m.fl.
Anf. 102 LEIF OLSSON (fp) replik:
Fru talman! Sverre Palm sade litet eller inget om tulltillägget. Det kan jag
i och för sig förstå, för det måste vara ett allvarligt och känsligt problem för
er i socialdemokraterna, att ni inte kan gå med på detta. Ett företag som
lämnar ett korrekt underlag för sina tulldeklarationer skall inte drabbas av
extra kostnader i form av tulltillägg. Jag sade i mitt inledningsanförande att
detta borde vara en morot för att få fler företag att ansluta sig till den elektro-
niska överföringen av material till tullens verksamhet. Jag kan inte se annat
än att detta skulle få en dubbel effekt. För er socialdemokrater, Sverre Palm,
skulle det inte behöva vara någon prestigeförlust att ta bort tulltillägget. Vi
är väl överens om att det är bra om företagen ansluter sig till det nya syste-
met.
Jag har en direkt fråga till Sverre Palm, som jag tycker är ganska viktig i
detta sammanhang. Hur blir det vid övergången? Man säger att många före-
tag måste ansluta sig till systemet. Men om det uppkommer fel vid över-
gångstillfället, kommer lagen om tulltillägg att gälla även i detta samman-
hang? Det vore bra att få ett svar på detta. Efter vad jag förmodar kan det
inte vara så lätt, vare sig för företagen eller tullverket, att gå över till ett helt
nytt system. Kommer företagen att drabbas av tulltillägg i den mån de gör
helt oavsiktliga fel? Det vore en viktig upplysning att få här i dag.
Anf. 103 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att Sverre Palm i sitt anförande kommenterade
det faktum att tulldatasystemet byggde på idén att det skulle kosta 300
milj.kr. och att man därför måste ta bort 352 jobb, varav 260 tjänster på
grund av datoriseringseffekterna. Man får sedan en 75-procentig fördyring-
50 milj.kr. per år i fem år - vilket blir 250 milj.kr. Detta är pengar som skall
hämtas in, och det blir då nödvändigt att snabbt göra denna organisationsför-
ändring. Det är verkligheten.
Jag tror mig veta att Sverre Palm har en bakgrund i annan statlig verksam-
het, SJ. Men om införandet av höghastighetståg till Stockholm och en ny
elektronisk tågklarering, fjärrblockering, skulle bli 75 % dyrare än det var
tänkt, vad skulle man då göra? Skulle man dra in tågen på Bohusbanan,
stänga av en rad olika linjer som i och för sig drevs på ett bra sätt innan, bara
för att tåget till Stockholm har blivit dyrare? Det skulle inte anses vara klok
politik inom SJ. Det skulle man ta som att ett fel begåtts och se över felet
och rätta till det, så att det inte blir samma fördyring om man inför ett sådant
nytt system på andra tåg, t.ex. på tåget från Stockholm till Malmö.
Utifrån denna bakgrund har vi i vänsterpartiet reserverat oss och sagt att
man måste åtgärda detta problem. Vi har i reservation 10 krävt att rege-
ringen vidtar åtgärder som garanterar ett bättre underlag för kostnadsbe-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
119
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
in.in.
120
dönmingar i liknande fall i framtiden. Detta vill man inte gå med på från det
parti som Sverre Palm representerar. I stället säger man att man skall följa
utvecklingen nogsamt. Men vore det inte bättre att tillstyrka ett tillkännagi-
vande från riksdagen att regeringen får i uppdrag att ge besked om hur detta
skall undvikas i framtiden? Här är vi och moderata samlingspartiet på
samma linje. Men socialdemokratin visar inte ansvar för en effektiv statsför-
valtning, ut..n det är ”laisser-faire”.
Vi vill ha en inhibition när det gäller den nya organisationen. Vi tycker att
idén från centern kan vara värd att diskutera, men vi vill inte låsa oss för den.
Men förslaget vore klart möjligt. Anslagsfrågor skall ju tas upp i komplette-
ringspropositionen. Det säger regeringen själv. Man har inte redovisat hur
stora besparingar man skall göra för att finansiera tulldatasystemet. Man har
inte redovisat hur tulldatasystemet skall finansieras över huvud taget. Det
skall man återkomma till i kompletteringspropositionen. Men då talar ju
sakskäl för att vänsterpartiets reservation 2 borde ha bifallits, så att det blev
en sammanhållen lösning.
Vad jag framför allt är intresserad av, fru talman, är att få Sverre Palms
redogörelse för varför vänsterpartiets reservation 10 icke har vunnit utskot-
tets gillande. Det vore mycket intressant att få veta. Att följa utvecklingen
är ju inte att styra den. Och det är att styra det handlar om i politiken.
Anf. 104 SVERRE PALM (s) replik:
Fru talman! Till Lars Bäckström vill jag säga följande. Tulldatasystemet
har drabbats av stora kostnadsökningar. Det är klarlagt. Det har hela tiden
varit avsikten att tulldatasystemet skall betalas genom besparingar inom tull-
verket. Man kräver nu inte att hela fördyringen skall betalas genom bespa-
ringar. Men vi får inte glömma bort att det är ett tekniskt mycket komplicerat
system det handlar om, ett stort projekt som pågår under lång tid. Man kan
säga att det är ett statligt pilotfall. Det har inte funnits något motsvarande
system att hämta kunskaper från under uppbyggnaden.
Tullverket får nu ett datasystem med hög teknisk kvalitet och god använ-
darfunktion. 1 dag har omkring 300 företag visat intresse för att ansluta sig
till systemet. Jag kan också påpeka att man från finansdepartementet i sam-
band med beslutet om tulldatasystemet 1988 uttalade att kostnaderna kunde
stiga utöver de då givna ramarna.
Till Leif Olsson vill jag säga att jag nästan hade tänkt tiga bort reservatio-
nen om tulltillägget. Det är, som Leif Olsson säger, en följetong. Att lyssna
på en följetong utan något nytt avsnitt är föga inspirerande. Låt mig ändå
säga att tulltillägget har haft avsedd verkan. Kvaliteten på tulldeklaratio-
nerna är i dag hög. Därmed är tulltillägget berättigat, för att företagen även
fortsättningsvis skall komma att lämna tulldeklarationer med hög kvalitet.
Anf. 105 LEIF OLSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är väl snarare så, Sverre Palm, att det har blivit ett nytt
avsnitt i den här följetongen. I det nya avsnittet är vi överens om att vi vill
ha ett datasystem för tullen, ett system med så många företag som möjligt
som är anslutna till den elektroniska överföringen av tulldokument. Min
fråga gällde vad som händer om ett av de 300 företag som visat intresse för
att ansluta sig till systemet, under en övergångsperiod gör ett fel som inte på
något sätt är medvetet. Kommer det företaget att få tulltillägg?
Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Sverre Palm säger att det var avsikten att klara systemet inom
tullorganisationen. Det vet jag väl! Avsikten var att kartan skulle stämma
med terrängen. Men när man kommer ut i terrängen, ser man att kartan
stämmer inte alls. Då säger socialdemokraterna, som de alltid gör, att kartan
gäller, för det här är ett pilotfall, minsann! Men om piloten skall till Göte-
borg och i stället landar i Malmö, kan man ju inte gå ut och säga att man
skall göra inskränkningar bland personalen som servar planet. Det är piloten
man får ta itu med och ge bättre utbildning, så att han landar på rätt plats
nästa gång. Det är detta som vi har velat ta fram i vår reservation 10. Men
det här är ett pilotfall, säger man, och då kan det gå litet hipp som happ. Jo,
det kan gå hipp som happ. Men då krävs det att man vidtar åtgärder och får
nya piloter. Det bör socialdemokraterna inse även om de är trötta.
Det man nu gör är att man låter det gå ut över verksamheten, fältorganisa-
tionen. Man gör en ny organisation och drar in ytterligare bortemot 200 års-
arbeten, så att man får lägga ner enheter på många ställen. Utskottet säger i
klartext att en annan organisationsstruktur ”skulle medföra en inte obetydlig
försening”, eftersom ytterligare utredningsarbete skulle behövas. ”Finansie-
ringen av tulldatasystemet skulle därmed försämras---”. Detta är verklig-
heten: Man måste försämra servicen och kvaliteten för att klara av sina egna
misstag.
Man kan inte bara agera som bokhållare och sedan låta personalen lida
för sina egna misstag. Det är ingen rimlig hållning. Att styra är inte att vara
bokhållare och notera. Jag kan inte förstå att utskottsmajoriteten inte ställt
sig bakom reservation 10 när vänsterpartiet, och i viss mån även modera-
terna, vill gripa sig an att effektivisera den statliga förvaltningen. Det behövs
en förnyelse.
Anf. 107 SVERRE PALM (s) replik:
Fru talman! Jag förutsätter att övergången till tulldatasystemet blir en
mjuk övergång, Leif Olsson. Det är vanligtvis brukligt när man inför nya
system. Det är det svar jag kan ge.
Förste vice talmannen anmälde att Lars Bäckström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 108 JAN ANDERSSON (s):
Fru talman! I regeringens proposition 1990/91:100 framhålls att det är tra-
fikens och näringslivets behov av tullinsatser samt statsmakternas krav på
en effektiv och rationell klarerings- och kontrollverksamhet som bör vara
styrande för hur tullverksamhet organiseras och lokaliseras. Mot denna bak-
grund är det förvånande att det i såväl propositionen som skatteutskottets
betänkande föreslås att Helsingborg inte längre skall vara egen tullregion.
Det är förvånande eftersom Helsingborg har landets näst största hamn och
är landets dominerande färjeort både mätt i antalet avgångar och antalet re-
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
121
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag till tullen
m.m.
122
sande. 20 miljoner människor passerar årligen via leden Helsingborg—Hel-
singör.
När det gäller narkotikabekämpningen, som är ett prioriterat område, är
Helsingborg också dominerande i Sverige. Över hälften av alla beslag görs
där, bl.a. därför att en särskild och framgångsrik organisation har byggts upp
för detta ändamål.
I utredningen om tullverkets organisation - TOR - som överlämnades i
maj 1990 förordades en organisation med en regional nivå mellan general-
tullstyrelsen och den lokala nivån. Man föreslog samtidigt att nuvarande sju
tullregioner skulle minskas till fem. En av de huvudorter som föreslogs var
Helsingborg.
Statskontorets representant i utredningen föreslog i ett särskilt yttrande
att tullverket i stället borde organiseras i 14 tullkammare direkt under styrel-
sen.
Generaltullstyrelsen följde i allt väsentligt utredningens förslag, utom i
frågan om antalet tullregioner. Utan någon närmare konsekvensanalys, och
med hänvisning till en kommande fast förbindelse över Öresund, föreslog
styrelsen att antalet regioner skulle bli fyra i stället för fem och att Helsing-
borg som tullmyndighet skall ingå i den södra regionen med Malmö som hu-
vudort.
I propositionen görs en avvägning mellan en snabb organisationsföränd-
ring och en mera genomgripande förändring längre fram i tiden, och man
gör bedömningen att tullverket, liksom andra statliga myndigheter, snarast
måste underkasta sig ökade krav på förnyelse och effektivitet. Därför behö-
ver en organisationsförändring genomföras så snart som möjligt. Samma be-
dömning görs i skatteutskottets betänkande. Om detta råder inga delade me-
ningar. Självfallet skall effektivitet och förnyelse prägla tullverkets organisa-
tion. Frågan är emellertid om tullstyrelsens förslag i någon större utsträck-
ning leder till detta än det förslag som TOR lade fram. Jag menar att så inte
är fallet.
Motivet att en fast förbindelse planeras är knappast hållbart. Vid slutet
av 1990-talet, då en fast förbindelse allra tidigast kan vara klar, har med all
säkerhet ytterligare organisationsförändringar behövt göras, bl.a. på grund
av ett närmande till EG.
Ett eventuellt svenskt EG-medlemskap kommer otvivelaktigt att påverka
tullverksamheten i hög grad. Att fram till dess, med motiveringen att en fast
förbindelse kommer till stånd, inte låta den dominerande orten då det gäller
färjor, antalet resande och narkotikabekämpningen vara huvudort förefaller
knappast logiskt och är föga välbetänkt.
Dessutom talar tidigare erfarenheter från perioden 1974-1985, då Hel-
singborg ingick i den södra regionen med Malmö som huvudort, mot en så-
dan lösning. Tilläggas kan också att administrationen i Helsingborgsregio-
nen varit betydligt mindre än inom någon annan tullregion i landet.
Det är av flera skäl angeläget att hålla såväl tullkammaren i Landskrona
som tullstationen i Höganäs bemannad i den utsträckning som sker i dag.
Landskrona tullkammare utgör den till storleken största tullmyndighet som
föreslås bli indragen. I Landskrona finns såväl färjetrafik som båtförbindelse
med Danmark. Ön Ven är dessutom synnerligen svårbevakad när det gäller
en aktiv narkotikabekämpning. Drygt 200 lastfartyg anlöper Höganäs varje
år, och på den svårbevakade kuststräckan Helsingborg—Kullen sker ofta
narkotikasmuggling via småbåtar.
Tveksamheter mot de föreslagna organisationsförändringarna har fram-
förts av de fackliga organisationerna, och länsstyrelsen i Malmöhus län har
motsatt sig att inordna Helsingborgs tullmyndighet i den södra tullregionen
med Malmö som huvudort.
Dessa synpunkter har jag tillsammans med ett antal andra socialdemokra-
tiska riksdagsmän från nordvästra Skåne framfört i motion 1990/91:607. Ef-
tersom dessa synpunkter i motionen helt är tillgodosedda i reservation 4 av
Gösta Lyngå och i reservation 3 av Lars Bäckström och Gösta Lyngå, yrkar
jag bifall till dessa två reservationer.
I detta anförande instämde Maja Bäckström (s).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Importrutiner
i ett datorise-
rat tullför-
farande, m.m.
15 § Importrutiner i ett datoriserat tullförfarande, m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU 16 Importrutiner i ett datoriserat tullförfarande, m.m. (prop.
1990/91:75).
Anf. 109 HUGO IIEGELAND (m):
Fru talman! När jag var liten drömde jag aldrig om att jag i framtiden
skulle stå i riksdagens talarstol och tala om ”Importrutiner i ett datoriserat
tullförfarande, m.m.”, men det är ju rubriceringen på skatteutskottets be-
tänkande 16. Som jag tidigare nämnde har tyvärr mitt manuskript förkom-
mit, och eftersom riksdagens egen hittegodsavdelning också har middags-
stängt har den här pausen inte hjälpt ett enda skvatt. Jag skall därför fatta
mig lika kort som tidigare. För att glädja Lars Bäckström kan jag för övrigt
nämna, att när jag var liten var många tullare kommunister, och den mest
kände hette Knut Senander. Detta kan möjligen förklara att Lars Bäckström
nu är så engagerad när han griper sig an den här frågan.
I vår reservation nr 1 om förenklade förfaranden anser vi att man bör låta
företagen exakt få veta vilka förutsättningar som skall gälla vid tulldeklara-
tion. Regeringen bör återkomma till riksdagen med kompletterande förslag,
som tydligare anger förutsättningarna för ett system med godkända motta-
gare som kan få stor omfattning. Jag yrkar varmt bifall till reservation nr 1.
Sedan har vi reservation nr 2, som vi moderater inte är ensamma om. Där
yrkar vi reservanter att tidsfristen för löpande inlämning av tulldeklarationer
bör utökas till 21 dagar. Nu har man fastnat för 15 dagar, och det anser vi är
6 dagar för kort tid. Vi vill gärna ha en ändring, men jag överlåter åt andra
att yrka bifall till den reservationen.
Sedan har vi moderater avgivit en tredje reservation om mervärdeskatt på
123
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Importrutiner
i ett datorise-
rat tullför-
farande, m.m.
124
import. Vi tycker att man borde slopa importbeskattningen för dem som är
registrerade till mervärdeskatt. Det skulle innebära en rationalisering, och
eftersom förnuftet då och då faktiskt får råda här i riksdagen förväntar jag
mig att alla yrkar bifall till denna reservation.
Anf. 110 LEIF OLSSON (fp):
Fru talman! Det tycks vara mitt öde här i riksdagen att alltid komma efter
Hugo Hegeland på talarlistan. Det har sina sidor, det kan jag meddela fru
talmannen. Jag får bita ihop och fortsätta, det är nog ingenting annat att
göra.
Förslaget om datorisering och överföring på elektronisk väg av dokument
för importörer är egentligen steg två och en fortsättning av det system för
exportärenden som man använt på prov under en tid.
Folkpartiet liberalerna anser att det är bra att rutinerna även vid import
anpassas till ett modernt och datoriserat system. Jag tror att det kommer att
bli bra, rationellt och effektivit för alla. Men det skall naturligtvis genomfö-
ras på rätt sätt, och jag hoppas att vi skall få ett fullgott system när startsvå-
righeterna har övervunnits.
Fru talman! Det är bara på en punkt vi inte ställer upp, och det gäller den
tidsfrist som föreslås i propositionen för inlämnande av uppgifter. Den fris-
ten skall enligt propositionen vara 15 dagar. Det huvudsakliga skälet skulle
då vara att statistiken annars skulle försenas och staten förlora ränta. Vi har
från folkpartiet liberalerna i en motion, som heter Sk46, krävt att tidsfristen
förlängs till 21 dagar. Skälen för det är många, men de borde vart och ett för
sig räcka för att riksdagen skulle gå oss till mötes på den punkten.
Vi ser majoritetens inställning här som ren njugghet. Det är en njugghet
som innebär stora svårigheter för företagen. Det kommer obestridligen att
medföra att fler preliminära tulldeklarationer måste lämnas in. Det betyder
naturligtvis i sin tur avsevärt mycket mer arbete såväl för företagen som för
tullverket. De eventuella räntevinster som staten tror sig göra vägs säkert
mer än väl upp av ökade kostnader för merarbete, dubbelkoll osv. i syste-
met.
Datoriseringen i sig innebär ju - det utgår jag ifrån - att handläggningsti-
derna även hos tullverket förkortas. Det kan faktiskt vara så att tullverket
tjänar både tid och pengar på att något förlänga tidsfristen.
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 2, och jag kommer också
att begära votering på den punkten.
Anf. 111 SVERRE PALM (s):
Fru talman! Våren 1990 antog vi här i riksdagen tullregisterlagen och
andra bestämmelser som gjorde det möjligt att starta upp tullens datasystem
för exportärenden från sommaren 1990.1 dagens betänkande SkU 16 tillstyr-
ker utskottet regeringens förslag att anpassa importrutinerna till ett datorise-
rat förfarande.
Under utskottsbehandlingen har motförslag lagts fram, som framgår av de
tre till betänkandet fogade reservationerna. Krav har rests att tidsfristen för
löpande inlämning av tulldeklarationer skall förlängas, vilket även Leif
Olsson har anfört från denna talarstol.
Jag vill erinra om att det nuvarande systemet medger en inlämningsfrist
på 11—17 dagar eller genomsnittligt 14 dagar. Utskottet tillstyrker proposi-
tionens förslag om en tidsfrist på 15 dagar.
Beträffande förenklat förfarande anser Hugo Hegeland att reglerna för
godkänd mottagare skall fastställas i lag. I den för EG och EFTA-länderna
gemensamma transiteringskonventionen medges införande av förfarandet
”godkänd mottagare”. Då förfarandet är beroende av förändringar i det in-
ternationella tullsamarbetet, har utskottet sett det som lämpligt att detaljre-
gleringen av förutsättningarna ges i föreskrifter på lägre nivå än lag.
Jag skall också kommentera slopande av importmoms, som begärs i den
moderata reservationen 3. Utskottet är medvetet om att kommittén för indi-
rekta skatter har analyserat detta men anser att det är för tidigt att ta ställ-
ning i denna fråga.
Fru talman! Med det jag nu anfört yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 112 LEIF OLSSON (fp):
Fru talman! Jag vill nog ändå ha ytterligare ett svar av Sverre Palm, med
förklaring till varför man skall ha denna korta tidsfrist.
Det sägs att man på det här sättet tillfredsställer statistikernas behov. Är
det inte tvärtom så att en längre tidsfrist förmodligen skulle ge betydligt ex-
aktare och mera slutgiltiga siffror för statistiken? Tillfälliga siffror måste väl
i rimlighetens namn vara mindre värdefulla än en korrekt statistik, byggd på
slutliga siffror.
Preliminära uppgifter lämnas många gånger under tidspress, och jag kan
inte se någon logik i att det med en kortare tidsfrist skulle vara möjligt att få
till stånd en bättre statistik. Jag tror att vi får en sämre statistik, om inläm-
ningsuppgifterna kommer till genom ett hastverk.
Anf. 113 SVERRE PALM (s):
Fru talman! Vi har skäl för vårt förslag om 15 dagars frist för inlämnande
av tullhandlingar. Som jag redan sagt, sker inlämningen i dag i spännet mel-
lan 11 och 17 dagar, genomsnittligt alltså 14 dagar. Vi har stannat vid 15 da-
gar och löpande inlämning, och det har vi gjort för att jämna ut arbetsbelast-
ningen hos tullverket. I dag inlämnas huvudparten av tulldeklarationerna på
onsdagar och torsdagar, och detta har skapat en ojämn arbetsbelastning.
Vi har också tagit hänsyn till den tidsfrist som tullverket har för att lämna
sin handelsstatistik. Den är just 15 dagar, så vid ett månadsskifte har man då
möjlighet att klara detta. Det är alltid en balansgång, om man skall tillgo-
dose näringslivets krav eller om man skall ta hänsyn till tullverkets behov av
att ha en effektiv verksamhet.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Importrutiner
i ett datorise-
rat tullför-
farande, m.m.
Anf. 114 LEIF OLSSON (fp):
Fru talman! Jag måste fortsätta på det här. Hur kan man få en mindre ar-
betsbelastning i ett tullärende, om man skall kolla det två gånger?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
125
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
16 § Anslag på massmedieområdet
Anslag på mass-
medieområdet
126
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/9 l:KrU 15 Anslag på massmedieområdet (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 115 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Fru talman! Det är ett plock av olika alla i och för sig ytterst väsentliga
frågor som ingår i det här betänkandet från kulturutskottet. Jag blir tvingad
att i mitt anförande hoppa litet mellan olika var och en för sig viktiga frågor.
Jag skall börja med att en liten stund filosofera kring begreppet kvalitet.
Jag har lärt mig under mina år i riksdagen - de är inte så många - att vi har
en oerhörd förmåga att tala i volymtermer och slå varandra i huvudet med
hur mycket pengar vi anslår till ett visst ändamål. Några av motionerna i det
här ärendet och några av de reservationer som vi har lämnat tar upp den
andra aspekten på begreppet kultur, nämligen kvalitet, att innehållet är vik-
tigare än volymen.
Jag tänker på motionen om fonogram och musikalier. Den gäller en rela-
tivt smal mottagargrupp, och det är alldeles klart att skulle man se detta i
breda volymtermer, kunde man vara återhållsam. Men tycker man att det är
viktigt att kultursatsningen i vårt land skall möjliggöra även smala kulturytt-
ringar och möjliggöra för människor att t.ex. möta den musik som de själva
önskar, då skall man biträda förslag av det slag som framförs i motionen och
som i reservation 1 följs upp av oss moderater.
Den andra funderingen jag har i det här sammanhanget gäller våra kon-
takter med Europa. Jag hör till dem som diskuterar Europafrågan i helt
andra termer än de flesta andra. Många talar om plånboken och arbetet som
de två avgörande sakerna för Europasamarbetet. För mig är det självklart
att Europasamarbetet i första hand är en fråga om kultur, att återvända till
de andliga rötter som svenskt kulturliv har. Jag gläder mig åt att Bengt Gö-
ransson är i kammaren, och det är möjligt att vi får en debatt på den här
punkten.
Jag menar att man i de flesta länder nere i Europa har bevarat det som är
humanismens kärna, nämligen den klassiska kulturen, och att man genom
att göra det också har fört vårt kulturarv vidare. Är det någonting som kan
vara viktigt för oss i Europasamarbetet, så är det att återknyta till de röt-
terna, att komma bort från den evinnerliga amerikanska popkulturen, som
jag inte känner någonting för, och den oerhörda koncentrationen vid engels-
kan som kulturspråk, när tyskan, franskan, italienskan och spanskan alla
kan återföra till Sverige de kulturkontakter vi behöver.
Att jag gör de här funderingarna hänger samman med att vi i några motio-
ner och i några reservationer har tagit upp ett resonemang om synen på litte-
raturstödet. Man kan, om man vill, se på litteraturen ur ett relativt snävt
perspektiv, begränsat dels till Sverige, dels till en utgivning i samhällsregi och
sponsrad av samhället.
Vi har menat att en av de viktigaste kulturpolitiska åtgärderna är att se till
att det finns ett urval av klassisk litteratur. Det är ett värde i sig, som vi ser
det, och det säger också någonting om vår kultursyn - ett värde i sig att det
i bokhandel och bibliotek ges möjlighet för människor att läsa klassisk litte-
ratur.
Om jag skall göra en syntes av det jag nu har sagt, blir det ju att vi måste
göra en omprioritering inom den budget som vi är förelagda. Vi tycker att
En bok för alla, med de kvaliteter som där finns, självfallet skall fortsätta
vad gäller barn och ungdom, men vi vill säga nej till det vuxenanslag som
ligger på den sidan.
Det här kan man kritisera om man vill, men man kan också säga att det
ligger en kulturpolitisk ambition i att lägga över pengarna i den andra vågs-
kålen och i stället satsa på den vuxen litteratur som utgörs av den klassiska
litteraturen. Resonemanget följs upp i två olika reservationer som bygger på
avlämnade motioner. Jag tänker i första hand på reservation 9, och det är
den som jag härmed, fru talman, också yrkar bifall till.
I detta betänkande tas också upp resonemanget om närradioavgifterna.
Jag skall i det här sammanhanget nöja mig med att säga att vi som förut vill
att avgiften skall sänkas från 15 till 10 kr. per sändningstimme. Det ligger
även i det sammanhanget en ambition från vår sida.
Filip Fridolfsson och några till har i åratal motionerat om reklam i när-
radion. Jag kan instämma i det resonemang som fördes i utskottet, att detta
är en liten fråga, men det är också en principiellt rätt viktig fråga. Vi har
tyckt att det är rimligt att det skall finnas möjlighet till reklam i närradio.
Fru talman! Det återstår en kommentar till en fråga där vi moderater inte
har reserverat oss. Jag vill förklara varför. Det gäller reservation nr 16 där
folkpartisterna har fört ett resonemang om åtgärder mot rasism och antise-
mitism i närradion. Vi har bedömt att utskottets skrivning hänvisar till det
centrala i sammanhanget, nämligen att det pågår en prövning exakt i de ter-
mer som vi har önskat. Jag tycker, fru talman, att detta är så viktigt att jag
vill läsa ur betänkandet.
”Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är nödvändigt med en
förstärkning av möjligheterna att snabbt och effektivt kunna ingripa mot
program som innehåller olika former av rasistiska inslag. Som närmare redo-
visats i det föregående har närradioutredningen föreslagit en skärpning av
13 § närradiolagen. Det föreslås bl.a. ökade möjligheter till interimistiskt
återkallande av sändningstillstånd samt möjlighet att förlänga hindret mot
nytt sändningstillstånd till högst fem år om en sammanslutnings programut-
givare fällts för hets mot folkgrupp.”
Vidare skriver vi i utskottet: ”Med hänsyn till pågående beredningsarbete
inom regeringskansliet avstyrker utskottet motionerna---
Jag tycker att denna skrivning missförståtts om man hävdar att det är en
negativ skrivning. Det är en positiv skrivning precis i den anda som motionä-
rerna har talat om.
Fru talman! Med detta nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 9.
Anf. 116 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Jag har begärt ordet i egenskap av en av de motionärer som
står bakom fyrpartimotionen om rasism och antisemitism i närradion.
45 år efter krigsslutet går antisemitismens spöke på nytt genom Europa. 1
går lär det ha varit årsdagen av de första deportationerna till Auschwitz. Vid
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
127
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
128
denna tidpunkt kan man mitt i Sveriges huvudstad, som enda huvudstad i
Europa, tror jag, höra en radiosändare som vecka efter vecka meddelar att
Auschwitz inte har funnits, judeutrotningen inte har ägt rum och att det är
en judisk propagandabluff i syfte att pressa pengar av västvärlden eller annat
i samma stil. Det är teman som har förekommit regelbundet i Radio Islam,
som denna sändare heter. Det är ett namn som innebär en grov förelämpning
mot en stor världsreligion som inte skall blandas samman med den verksam-
het som Radio Islams ansvarige utgivare herr Ahmed Rami har sysslat med.
Sverige är nog dessvärre unikt i Västeuropa genom att det är möjligt att
bedriva denna typ av propaganda i dag. Vi ser andra tecken på den återupp-
väckta antisemitismen i andra länder. I Sovjetunionen finns Panjat, den anti-
semitiska nationella rörelsen. I Frankrike Le Pens parti som hetsar med
samma varma själ mot både judar och arabiska invandrare. I Tyskland har
det republikanska partiet spelat på de gamla stämningarna. I Östeuropa har
det gått att vädja till vissa typer av väljargrupper med hjälp av antisemitiska
antydningar. Nära oss har vi sett attentat mot synagoger och gravskänd-
ningar.
Antisemitism är inte vilken form av rasism som helst. Den är i vissa av-
seenden unik genom att dess beskyllningar mot en viss utpekad folkgrupp
går igen genom årtusenden med obetydliga variationer, moderniserade och
anpassade till varje tid. Men i grunden är det samma typ av beskyllningar.
Det börjar, som det så ofta har sagts, med judarna. Men det slutar aldrig
med judarna.
Just att antisemitism är den typ varur all annan rashets på ett eller annat
sätt utgår gör att det finns en särskild uppgift i att bekämpa dessa yttringar.
I betänkandet finns en reservation från folkpartiets ledamöter. Men jag
konstaterar också att denna reservation inte gäller grundsynen i frågan utan
de omedelbara åtgärderna. Utskottsmajoriteten delar, som Göran Åstrand
redogjorde för, uttryckligen motionärernas uppfattning att ”det är nödvän-
digt med en förstärkning av möjligheterna att snabbt och effektivt kunna in-
gripa mot program som innehåller olika former av rasistiska inslag.” Däref-
ter redovisas några av förslagen i den välgjorda utredningen Lokalt ledd när-
radio som skulle kunna genomföras. Man nämner också uttryckligen det för-
slag som vi i motionen velat få snabbehandlat på grund av vissa omständig-
heter som jag skall komma till, nämligen att för grova fall av hets mot folk-
grupp få möjlighet att stänga av närradiosändare för en period av upp till
fem år. I dag gäller ett år.
Samma förslag, en femårsregel, nämndes i går av justitieminister Laila
Freivalds i ett svar på en fråga om rätten för denna person, Rami, som har
dömts till fängelse för hets mot folkgrupp, att i fängelset göra nya program av
samma slag som han har fällts för. Jag utgår från att jag kan tolka utskottets
skrivning som en uppmaning till regeringen att mycket snabbt bereda de för-
slag som lagts av närradioutredningen.
Sedan denna motion väcktes har ytterligare omständigheter kommit i da-
gen. Denna person, Rami - eller andra; det finns numera uppenbarligen en
krets av personer i vårt land som är kapabla och intresserade av att bedriva
denna typ av verksamhet, även i andra städer än Stockholm; sådant har an-
tytts i kretsarna, har nu återupptagit sändningarna. Denna Rami skall i april
börja avtjäna sitt fängelsestraff. Han har, som justitieministern konstaterade
i går, laglig rätt att spela in program i cellen, och han har redan i sina sänd-
ningar lovat att göra just det. Även om detta inte är olagligt, och inte bör
vara det eftersom vi inte skall ha förhandscensur, innebär ändå detta age-
rande ett uppenbart hån mot rättssamhället och mot de lagar som vi har stif-
tat i riksdagen. I lördags deltog samma person. Rami, som talare vid en ny-
nazistisk konferens i Munchen. Bland övriga talare märktes den ökände
franske professorn Robert Faurisson som offentligt hävdat att förintelsen av
sex miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum, samt den danske
nazistledaren Poul Riis-Knudsen. Denne herre har dragit de danska myndig-
heternas uppmärksamhet till sig genom att öppet propagera för och initiera
till våldsdåd mot judar och invandrare. Sällskapet är lindrigt talat avslö-
jande. Det finns uppgifter om planer på en liknande konferens i Stockholm
eller någon annanstans i Sverige.
Herr Rami har under de månader som gått sedan Svea hovrätt fastställde
tingsrättens dom också börjat erbjuda sina tjänster till skolor i Stockholms-
trakten. Han har vid något tillfälle lyckats bli inbjuden som s.k. expert till
verksamhet som bedrivits på schemalagd tid, och han har vid ett annat till-
fälle lyckats bjuda in elever till sin studio där han har fört samtal med dem
på det kända nynazistiska temat att förintelsen aldrig har ägt rum.
Allt sådant kan inte förhindras med lagens hjälp. Men hets mot folkgrupp
i närradion skall, enligt de lagar vi stiftat här i riksdagen, inte vara tillåtet.
Det är en grov provokation mot de lagar riksdagen stiftat och mot de grund-
värderingar vi vill stå för över partigränserna, att en person som dömts för
den grövsta rashets som förekommit i Sverige, kanske i sitt slag i hela Väst-
europa, under efterkrigstiden, kan återuppta sin verksamhet nästan samti-
digt som den definitiva domen i hovrätten faller och att han dessutom kan
utnyttja sin fängelsetid till att göra nya program med samma innehåll som de
fällda.
EG-kommissionen har uppmanat medlemsstaterna att skärpa sina natio-
nella lagar mot rashets - mot bakgrund av den rasistiska propaganda som
bedrivs intensivt i vissa länder på kontinenten. I Tyskland är det sedan tidi-
gare rent av förbjudet att förneka att förintelsen ägt rum. I Frankrike har
nationalförsamlingen nyligen infört en liknande bestämmelse. Vi föreslår i
fyrpartimotionen inte något sådant. Däremot vill vi se till att den lagstiftning
vi redan har fungerar. Vi vet nu av bitter erfarenhet att en tillräckligt driven
och nitisk person kan sätta lagen ur spel genom att den tid som det är möjligt
att stänga av en sändare är så pass kort som ett år.
Jag skulle givetvis bli glad om debatten här och de nya fakta jag pekat på
redan i dag kunde leda till att utskottets majoritet anslöt sig till fyrpartimo-
tionen och därmed till reservationsyrkandet. Men om utskottets represen-
tanter drar sig för detta, vill jag ändå kunna gå härifrån förvissad om att man
delar fyrpartimotionens grundinställning, nämligen att regeringen mycket
snabbt måste se till att närradions regler anpassas till den nya verkligheten
med en kraftigt intensifierad rasistisk - och i detta fall öppet nynazistisk -
propaganda.
Jag yrkar bifall till reservation 16.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag pä mass-
medieområdet
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområde!
130
Anf. 117 STINA GUSTAVSSON (c):
Fru talman! Jag skall vid behandling av kulturutskottets betänkande om
anslag på massmedieområdet i huvudsak uppehålla mig vid de reservationer
som fogats till betänkandet av centerns företrädare i utskottet.
Av budgetpropositionen framgår att regeringen uppmärksammat att
några större bokförlag har frånträtt fackbokhandelsavtalet och att det inte
nu går att överblicka konsekvenserna av detta. Det finns även en risk att fler
bokförlag säger upp avtalet. Diskussioner har gått i den riktningen.
Skulle farhågorna bli verklighet, innebär det en koncentration till stor om-
sättning. De alternativ till fackbokhandelsavtalet som branschledande förlag
nu genomför innebär, enligt vår uppfattning i centern, att avtalets kulturpoli-
tiska karaktär försvagas. Förlagens abonnemangsåtagande kopplas till in-
köpsnivåer som är ouppnåeliga för bokhandlarna på många orter.
I betänkandet säger kulturutskottet också att förekomsten av en väl funge-
rande fackbokhandel är en förutsättning för att kvalitetslitteratur finns till-
gänglig i hela landet. Tyvärr tycker utskottet att det räcker med en skrivning
om att frågan följs i utbildningsdepartementet. Det låter vackert så. Men det
är enligt centerns mening nödvändigt att regeringen får i uppdrag att ome-
delbart ta upp förhandlingar med bokförlagen för att säkra att samtliga fack-
bokhandlare kan garanteras ett brett boksortiment till rimliga priser. Kanske
kan man komma fram till andra konstruktioner än nuvarande bokhandelsav-
tal.
Vi menar vidare att Litteraturfrämjandet bedriver en mycket förtjänstfull
verksamhet. Inte minst gäller detta läsfrämjande insatser för barn och ung-
dom. Anslaget tycker vi skall räknas upp.
Så något om närradion. Närradioverksamheten är nu inne på sitt tolfte år.
Den började blygsamt, med en försöksverksamhet på 16 orter, tror jag det
var, men har nu utvecklats till att omfatta ca 160 orter med en sammanlagd
sändningstid på drygt 255000 timmar.
På de mindre orterna, med liten sändningstid, blir kostnaderna för sänd-
ningshyra mycket stora. Sänder en ort t.ex. 30 timmar per vecka är kostna-
derna mer än 30 kr. per sändningstimme. En majoritet i riksdagen har också
sett till att hyran för sändare belastas med moms, och bara det ökar kostna-
derna med 25 %.
Enligt centerns mening bör regeringen få i uppdrag att framlägga förslag
till ekonomiskt stöd till de mindre föreningarna som skall baseras på kostna-
den för sändarhyra.
Närradionämndens verksamhet finansieras delvis genom avgifter från när-
radioföreningarna. Centern har tidigare föreslagit att de kostnader som när-
radionämnden har för myndighetsutövningen inte skall belasta förening-
arna. Det vidhåller vi även nu.
Som tidigare påtalats har det tyvärr, om ock i ett fåtal fall, blivit så att
närradion använts för rasistisk och antidemokratisk propaganda. Detta kan
inte på något vis försvaras utan måste fördömas. Det tycker jag också att
utskottet har gjort, även om det har skett i andra ordalag. Det som står i
utskottsbetänkandet står vi från centerns sida till fullo bakom.
Det är nödvändigt att en skärpning kommer till stånd i närradiolagen, och
det vore värdefullt om riksdagen i dag kunde få reda på något om det bered-
ningsarbete som pågår i regeringskansliet och när ett förslag till förändring
är att vänta.
Fru talman! Jag ställer mig bakom de reservationer från centerns företrä-
dare som finns redovisade i kulturutskottets betänkande nr 15, men jag yrkar
bifall endast till reservation nr 10.
Anf. 118 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v):
Fru talman! 306 tidskrifter har ansökt om stöd för budgetåret 1990/91 från
anslaget Stöd till kulturtidskrifter. Bidrag har beviljats enbart till 216 tid-
skrifter med belopp som har varierat mellan 5000 och 240000 kr. Antalet
ansökningar tyder på att behovet är mycket stort och vida överstiger det av
regeringen föreslagna anslaget.
Regeringen är medveten om att det finns ett stort antal kultur- och idétid-
skrifter i Sverige som har mycket svårt att klara sig ekonomiskt. De har inga
resurser eller ekonomiska möjligheter att själva svara för effektiva mark-
nadsföringsinsatser, utbildning eller investeringar i ny teknik. Dessa tidskrif-
ter spelar en mycket viktig roll i kultur-, idé- och samhällsdebatten och är
nödvändiga beståndsdelar av den mångfald som är en förutsättning för en
fördjupad demokrati.
Vänsterpartiet anser att snålheten mot kulturtidskrifterna rimmar mycket
illa med de uttalade ambitionerna om att eftersträva en kulturell och idémäs-
sig mångfald. Vänsterpartiet föreslår i år en ökning av anslaget med 5
milj.kr., och det yrkandet återfinns i reservation nr 2 i det betänkande som
vi nu behandlar. Jag yrkar bifall till den reservationen.
Anf. 119 KAJ NILSSON (mp):
Fru talman! Jag kan inte låta bli att först kommentera Göran Åstrands
stora entusiasm för det europeiska kulturarvet. Min första anmärkning är att
det kulturarvet inte är entydigt. Det finns ingen enhetlig europeisk kultur,
utan man bör snarare tala om regionernas kulturarv, och där finns både hu-
vudströmningar och motkulturer.
Jag tycker också att Göran Åstrand försummar att ta fram vår egen kul-
tur - även vår moderna kultur. Det visar sig t.ex. att svenska författare går
mycket bra i både Tyskland och Frankrike. Att de inte gör det i större ut-
sträckning annorstädes beror väl på att vi utgör ett litet språkområde. Jag
tycker inte att vi skall nedvärdera vårt eget kulturarv.
Det är intressant att Göran Åstrand tar upp kvalitetsaspekten. Det passar
ju bra för det som Alexander Chrisopoulos precis har talat om, nämligen
kulturtidskrifterna. Jag skall inte utbreda mig mer om det. Från miljöpartiet
har vi tidigare haft motioner till förmån för högre anslag till kultur- och idé-
tidskrifter, som har stora svårigheter att hävda sig i kampen om läsarna. De
har svårt att klara sig ekonomiskt, och de har svårt att nå ut med sina mark-
nadsföringsåtgärder. Dessa svårigheter kan också vara mycket olika lokalt.
Dessa tidskrifter spelar en allt större roll i debatten i det moderna samhäl-
let, och det borde satsas på ett lyft för dessa tidskrifter. Också från miljöpar-
tiet är vi beredda att tillskjuta 5 milj.kr. mer än regeringen. Låt det bli en
tröskelhöjning. I avsaknad av egen motion vill jag yrka bifall till den med
vänsterpartiet gemensamma reservationen, reservation nr2.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
131
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
132
Betänkandet innehåller också ett avsnitt om bl.a. närradion. Remisstiden
för närradioutredningen har nyligen gått ut. Vi kan nog vänta en proposition
i ämnet ganska snart, och därför har vi inte avgett någon motion.
Med den utveckling som har skett tycks det bli allt svårare att hävda sig
för dem som närradion ursprungligen var avsedd för. Stora sändare, t.ex.
från SAF och LO, tycks ta över. De har tydligen uppfattat närradion som en
möjlighet att bedriva en omfattande propagandaoffensiv eller för att skapa
ett medienät, med blockeringar och med så mycket sändningstid som möj-
ligt. för att stå i startgroparna, färdiga att ta över med reklamfinansiering när
riksdagen eventuellt ger klarsignal för det.
Jag tycker att vi har anledning att avvakta propositionen. Närradiovcrk-
samheten tycks emellertid uppenbarligen vara i behov av en upprensning i
den djungel som sändande närradiokanaler utgör i dag. Vi har hört exempel
på detta i I låkan Holmbergs inlägg. Jag vill solidarisera mig med hans syn-
punkter och instämma i den avsky som han känner för den namngivna per-
sonens - rashetsarens - möjligheter att agera så fritt som han får göra. Jag
delar Håkan Holmbergs grundinställning.
Anf. 120 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Det var en nyhet för mig att LO håller på att dominera bland
de stora sändarna i närradion - det kanske Kaj Nilsson kan utveckla när-
mare. Att SAF gör det är riktigt, men att LO etablerar sig på det sättet skulle
jag gärna vilja veta mer om.
Jag vill börja med att kommentera Göran Åstrands inledning på temat
kvalitet och mångfald. Hans ställningstagande mynnade ut i att man inte
skulle ge något statligt anslag till Litteraturfrämjandet för dess utgivning av
vuxenböcker.
Att staten har valt att ge ett aktivt stöd till Litteraturfrämjandet är ett ut-
tryck för den dubbla ambitionen att verka för kvalitet och mångfald, och där-
för bör moderaterna kunna ställa upp på det, om de menar allvar med sitt
tal om just kvalitet och mångfald.
Det handlar om kvalitet i det avseendet att framstående svenska författare
kommer ut till svenska folket. Det handlar om mångfald i dubbelt avseende:
det är ett stort antal författare, och man når ut i de breda folklagren, t.ex.
med arbetsplatsbibliotek, som jag antar att Göran Åstrand har studerat lik-
som jag. Om man tycker att litteratur och detta att stimulera människor att
ta del av ett litterärt utbud är en viktig del av en aktiv statlig kulturpolitik,
då är stödet till Litteraturfrämjandet väl använda pengar. Det finns alltså ett
samband mellan lässtimulerande åtgärder och bokdistribution.
När moderaterna explicit uttalar att kvalitet och mångfald är kulturpoli-
tiska mål, menar jag att det är litet genant att gå emot det som medverkar
till både kvalitet och mångfald.
Eftersom två talare har varit inne på stödet till kulturtidskrifter - det är
Alexander Chrisopoulos och Kaj Nilsson - vill jag säga att de insatser som
under en följd av år har gjorts på det här området har syftat till en utveckling
beträffande bl.a. marknadsföring och utbildning. Teknik är ett exempel här.
Jag är väl medveten om att det finns svårigheter och att man har höga kostna-
der. Det är viktigt att samhället ställer upp och stimulerar och stödjer verk-
samheten. Utöver de tidigare fem miljonerna har vi nu gett ytterligare en
miljon. Det visar att vi från majoritetens sida intar en positiv inställning.
De flesta som har varit uppe har kommenterat närradion. Eftersom jag
började med att polemisera med Kaj Nilsson vill jag i det här avseendet
börja med att instämma i det han sade. Det är riktigt att remisstiden helt
nyligen har gått ut. Jag vill minnas att tiden för remisser gick ut den sista
februari. Enligt den information som jag har fått jobbar man nu på departe-
mentet för fullt med att göra en remissammanställning. Det kan möjligen
fört jäna att noteras att det just beträffande § 13 i närradiolagen, som är ak-
tuell i det här sammanhanget, finns något spridda uppfattningar bland re-
missinstanserna.
Därför tycker jag det är viktigt och riktigt - nu vänder jag mig speciellt till
Håkan Holmberg - att utskottet gör en markering som, såvitt jag kan förstå,
ligger helt i linje med Håkan Holmbergs uppfattning. Om han inte är ute i
något annat syfte borde han som motionär därmed rimligen vara nöjd.
Det nuvarande systemet fungerar inte perfekt. Det är bakgrunden till att
man nu diskuterar en lagändring. Å andra sidan kan man säga att systemet
inte helt är ur funktion, för den person som har nämnts är faktiskt dömd till
fängelse.
Nu handlar det om att försöka komma fram till ett bättre interimistiskt
förfarande, längre maximal återkallelsetid osv. Jag tror att man redan med
nuvarande lagstiftning bör kunna säga att det vore värdefullt om behand-
lingen av yttrandefrihetsmål kunde påskyndas. Jag tycker att man som politi-
ker kan tillåta sig att uttala den uppfattningen från denna talarstol. En sådan
snabbare behandling skulle motverka en del av de nu negativa effekterna.
Stina Gustavsson frågade mig när det kommer att hända något med anled-
ning av utredningen. En här i kammaren närvarande departementschef har
sagt till mig att regeringen räknar med att kunna lägga fram en proposition
till hösten. Med beaktande av remissinstansernas synpunkter och den bear-
betning som rimligen måste ske är det, menar jag, en acceptabel tidpunkt i
dessa avseenden.
Med detta, fru talman, nöjer jag mig med att yrka bifall till hemställan i
kulturutskottets betänkande 15.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
Anf. 121 GÖRAN ÅSTRAND (nt) replik:
Fru talman! Jag kunde i förväg räkna ut att det sätt på vilket jag tidigare
resonerade skulle medföra replik från Åke Gustavsson. Det finns kanske
ändå anledning att ha respekt för att man kan lägga det ena eller det andra i
vågskålen. Vi har valt att i vågskålen lägga begreppet klassisk litteratur. Vi
hade också velat lägga i vågskålen att det är viktigt för bokhandeln - det
handlar om distributionsstöd - att hålla ett lager av representativ klassisk
litteratur. Vi hade dessutom velat lägga i vågskålen - när vi nu har dessa
plusvärden - att man skall minska vuxendelen av verksamheten En bok för
alla, om det nu skall minskas någonstans. Det är fullt respektabelt att tycka
att vi gör en felaktig bedömning, men vi anser att vi gör en ur kulturpolitisk
synpunkt riktig bedömning.
Låt mig ytterligare framföra en synpunkt på det Åke Gustavsson sade.
När vi behandlade närradiofrågan i utskottet framhöll vi att det fanns en
133
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
134
mycket hård och bestämd skrivning, därför att den bl.a. utgör ett citat av det
närradioutredningen säger. Det finns ingen skillnad i synsätt mellan texten i
reservationen och utskottets text. Det säger jag med stort eftertryck. Därför
är det så viktigt det Åke Gustavsson sade, anspelande på en i salen närva-
rande departementschef, att det verkligen händer något i den här frågan. Jag
vill med stor kraft säga att det måste hända något i den. Alla vi som har upp-
levt vad som har sagts från den nämnda närradiostationen tar avstånd från
det och säger att man inte får använda närradioinstrumentet på det sättet.
Anf. 122 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Fru talman! Mångfald är ett honnörsord som nästan alla politiker ställer
sig bakom. Det intressanta är bara att se hur man vill garantera mångfalden.
Åke Gustavsson understryker betydelsen av de olika kulturtidskrifter som
finns i dag. Han påpekar att ökningen med en knapp miljon i prisomlägg-
ningspengar, som föreslås i budgetpropositionen, har att göra med att man
tillmäter dessa tidskrifter stor betydelse. Faktum kvarstår dock att vi i dag
har ansökningar från 306 tidskrifter, som i dag är i ekonomiska svårigheter
och vill ha stöd för att kunna leva vidare. Anslag kan dock inte beviljas till
mer än drygt 200 tidskrifter. Det står klart att de pengar som i dag anslås inte
räcker till för att garantera den mångfald som alla åberopar.
Man bör särskilt ta hänsyn till att vi faktiskt lever i en tid då kulturdebatten
liksom åsiktsbildningen domineras av kommersiella krafter, som genom sina
resurser sprider ett oftast ensidigt budskap. Därför är det viktigare än någon-
sin att skapa förutsättningar för att garantera den mångfald som vi alla är
överens om. Frågan kvarstår: Är Åke Gustavsson beredd att bidra till en
ökning av anslaget till kulturtidskrifter med de blygsamma 5 milj.kr. som vi
föreslår? Är mångfalden värd dessa 5 milj.kr?
Anf. 123 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Den motion som var utgångspunkten för mitt tidigare inlägg
är en fyrpartimotion. Redan detta torde klart ange att det inte finns några
syften bakom den annat än det syfte som står i motionen, nämligen att så
fort som möjligt få till stånd en ändring av den dess värre otillräckliga lag-
stiftningen. Det finns en speciell aspekt på detta. Det hör till bakgrunden att
de sändningar som jag här har nämnt ibland har innehållit direkt hotfulla
formuleringar riktade mot enskilda personer eller mot judar som grupp i
Sverige, vilka lyssnarna uppmanas att ta itu med på lämpligt sätt. Det är
orimligt att de som känner sig hotade av den här verksamheten - och de är
inte få - skall behöva befinna sig i en situation där de år efter år måste anmäla
dessa sändningar utan att påföljden någonsin blir effektiv. Detta är allvar-
ligt.
Jag kan dessutom tillägga att den här verksamheten, som har bedrivits i
Sverige några år, har lett till internationell uppmärksamhet. Det har skrivits
om dessa sändningar i internationell press. Sverige har skämt ut sig litet
grand genom att det här har kunnat pågå under lång tid.
Nu har företrädare för fyra partier i sak instämt i motionens syfte. Rege-
ringen kan alltså räkna med en solid majoritet i riksdagen så fort det läggs
fram ett förslag. Jag hoppas verkligen att det skall hända något före hösten.
Det börjar nämligen bli påfrestande att se den här verksamheten bedrivas
på detta sätt. Att stoppa denna verksamhet är den mest angelägna insats för
demokratin som just nu kan göras i Sverige.
Anf. 124 KAJ NILSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag skall försöka utveckla den nyhet som Åke Gustavsson ef-
terlyste apropå talet om att LO skulle dominera närradion. Jag uttryckte mig
nog inte riktigt så. LO-radion, som heter Fotfolket, vill verkligen skapa ett
nytt etermedienät. ett slags motsvarighet till A-pressen. Det betyder att man
lägger beslag på 18 timmar per dag och 80 timmar per vecka i sändningstid.
Det gör i sin tur att det blir svårt för mindre närradioorganisationer att
komma till tals.
Det finns ett fall som gäller radio Skap. Den representerar alla i Sverige
som sysslar med skapande av svensk populärmusik, jazz, schlagermusik, vi-
sor och teatermusik. Man har klagat hos närradionämnden därför att man
inte anser sig ha fått tillräcklig sändningstid. Fotfolket hävdade att Skap och
svensk populärmusik hade mindre behov av närradio samt att Fotfolket be-
hövde alla timmar för ”viktig information till ombudsmän och arbetsplat-
ser”. Enligt en tidningsuppgift skulle radio Fotfolket nästan uteslutande och
non-stop sända internationell popmusik, enklare omröstningar och täv-
lingar. Det är den typen av utbredning till förfång för mindre närradioföretag
som jag har syftat på.
Anf. 125 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att enbart LO står bakom radio Fotfolket, som
Kaj Nilsson talade om. Dessutom är villkoren för närradiosändningar
mycket olika på skilda platser. Själv har jag erfarenheter från Jönköpings
län. Den verklighet som Kaj Nilsson beskriver återspeglas inte i huvuddelen
av landets närradioområden. Självklart är det orimligt att bedriva en närra-
dioverksamhet, oavsett vilken, och säger att den viktigaste uppgiften är att
ge information till ombudsmännen. Jag har svårt att tänka mig att man utåt
har formulerat sitt ställningstagande så. Däremot kan jag hålla med Kaj Nils-
son om det han sade i sitt första inlägg, att en stor sändare av program som
SAF ger mycket information. Men det Kaj Nilsson säger om LO och radio
Fotfolket tycker jag, om han ursäktar mig, är något malplacerat.
Jag skall inte polemisera mot Håkan Holmberg utan konstaterar bara föl-
jande med anledning av hans påstående att syftet var att så småningom få
till stånd en ändring av lagen: Det syftet når man genom att ansluta sig till
utskottets klara skrivning. Syftet är alltså uppnått, och det var därför jag
sade att det var onödigt att reservera sig. Håkan Holmberg kan som motio-
när med gott mod rösta på utskottsmajoritetens förslag.
Till Alexander Chrisopoulos vill jag säga att det inte är fråga om vitt eller
svart när det handlar om att ge anslag. Det finns alltid nyanser att ta hänsyn
till. Jag är inte säker på att det är rimligt att alla 306 tidskrifter som har an-
sökt om pengar skall ha det. Det kan faktiskt finnas något fall då det inte är
rimligt att man är med om att finansiera verksamheten med samhällsmedel.
Men självfallet vill jag gärna medverka till att dessa tidskrifter får chansen
att leva, utvecklas och verka. Genom detta beslut medverkar jag också till
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
135
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anslag på mass-
medieområdet
136
att de får ett stöd. Även om man inte skall förhäva sig, tror jag mig kunna
påstå att Sverige är unikt när det gäller omfattningen av stöd till kulturtid-
skrifter.
Låt mig slutligen säga att jag inte riktigt hänger med i Görans Åstrands
vågskålsresonemang. Det utgår faktiskt, vilket framgick av mitt första anför-
ande, ett stöd för lagerhållning av klassisk litteratur till bokhandeln. Det är
viktigt ur ku.lurpolitisk synpunkt att vi satsar på kanske något udda musik,
på kulturtidskrifter och på att nå ut med litteratur av god kvalitet till många
människor. Det tycker jag är det avgörande. Att sedan kalla det för vågskål
eller använda ett annat bildspråk kan kanske diskuteras. Målet är att nå ut
med detta utbud. Jag tror att Sverige som jag sade, är unikt i det avseendet.
Anf. 126 KAJ NILSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill i rättvisans namn säga att liknande fall har inträffat,
där SAFs stationer inte har velat ge tid till en mindre lokal förening. Dessa
fall har också behandlats av närradionämnden.
Anf. 127 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Fru talman! 1 Åke Gustavssons replik till mig fanns det tre om - om man
gör så, om man gör så och om man gör så. Det var med andra ord ett antal
frågetecken.
Vår reservation, nr 9, handlar om en översyn av litteraturstödets utform-
ning och inriktning. Det går alldeles utmärkt att instämma i den reservatio-
nen. Så uttryckte sig också Åke Gustavsson tidigare till en annan talare. Då
får vi den översyn som uppenbarligen både Åke Gustavsson och jag vill ha.
Anf. 128 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är, Åke Gustavsson, helt enkelt så, att jag och åtskilliga
andra anser att det vore fullt möjligt att på en punkt bryta ur ett av de förslag
som finns i utredningen Lokalt ledd närradio, nämligen den s.k. 5-årsregeln.
Det är en väldigt enkel åtgärd. Det skulle man i princip kunna fatta beslut
om redan nu, och det är därför vi i motionen har begärt det. Vi har däremot
i motionen avstått från att yrka på någon allmän snabbehandling av alltsam-
mans. Men just på denna punkt vore det fullt möjligt att göra det.
Om detta yrkande faller vid omröstningen tänker jag emellertid inte ta det
till intäkt för att påstå att utskottsmajoriteten hade en annan uppfattning i
sak. Så är det inte. Jag kommer tvärtom att berömma utskottsmajoriteten
närhelst jag blir tillfrågad om detta och säga att de stora partierna i riksda-
gen - och jag hoppas kunna säga alla partier - är överens om att en ändring
här måste ske mycket snabbt.
Anf. 129 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Håkan Holmberg fortsätter att berömma ut-
skottsmajoritetens skrivning på denna punkt.
Skälet till att man inte nu skall bryta ut förslaget är att remissinstanserna
faktiskt kan ha synpunkter som i detta avseende kan vara värda att betrakta.
Rent allmänt är det dessutom så, att om man skall ändra på lagstiftningen,
så är det naturligt att ta allt i ett sammanhang. Slutligen vill jag påpeka att
det inte tar så förtvivlat lång tid förrän vi får en ny lagstiftningen på det här
området.
Jag skall inte heller bråka så mycket mer med Göran Åstrand. Jag byter
gärna ut prepositionen ”om” mot prepositionen ”när”, så kanske det hela
löser sig.
Anf. 130 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Fru talman! Även jag tar till orda i min egenskap av en av dem som skrivit
under flerpartimotionen Kr349. Jag skall emellertid göra mitt inlägg mycket
kort genom att bara instämma i vad Håkan Holmberg har sagt.
Att närradion skulle användas för rasistisk och antisemitisk propaganda
var det ingen som förutsåg eller - tror jag - ens kunde föreställa sig. Nu vet
vi alla att vi var för godtrogna i det avseendet. I Radio Islams sändningar
förekommer öppen antisemitism och nynazism av ett slag som jag aldrig
trodde att man skulle få höra i Sverige. Dessa sändningar är ett eko från en
tid av fasa, som inte får komma igen.
Det måste finnas möjligheter att snabbt och effektivt ingripa mot program
som innehåller rasism. Utskottet delar den uppfattningen, vilket egentligen
är självklart. Liksom Håkan Holmberg kommer även jag att ge utskottet be-
röm för det. Men jag anser samtidigt att det hade varit bra om utskottet kla-
rare hade markerat sitt stöd för närradioutredningens förslag till en skärp-
ning av 13 § och föreslagit riksdagen att besluta i enlighet med vår motion.
Det hade snabbare gjort lagen effektivare, och det hade därmed också gjort
demokratin starkare.
Fru talman! Även jag vill yrka bifall till reservation 16, eftersom den reser-
vationen stämmer överens med vårt yrkande i motion 349.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
17 § Stöd till turism och rekreation
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU 16 Stöd till turism och rekreation (prop. 1990/91:100 delvis,
förs. 1990/91:13).
Anf. 131 INGRID SUNDBERG (m):
Fru talman! Att söka i gamla kulturutskottsbetänkanden efter turism kan
vara ganska besvärligt. Man märker att turistfrågorna har aktualiserats i
mycket högre grad under de senare åren, och det kanske inte är att undra
på. På 70-talet behandlades knappast turismen i riksdagen.
Vad som har hänt är naturligtvis att resandet i hela världen har ökat.
Svenskarna reser mycket utomlands; Sverige lär vara det land i vilket man
per innevånare reser mest utomlands på semestern. Utlänningar reser tyvärr
betydligt mindre till Sverige, vilket har medfört att vårt turistnetto har blivit
137
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
ocli rekreation
138
alltmer negativt. Om utvecklingen fortsätter kommer det att närma sig 20
miljarder kronor per år.
Det är synd om Sveriges turistråd. Det är synd om rådet som helhet och
om dess anställda, som säkert alla gör sitt bästa. Hela tiden är de utsatta för
många olika och divergerande krav, som måste skapa osäkerhet och vilsen-
het om vad de egentligen skall arbeta med.
De flesta länder har någon motsvarighet till turistrådet, organisationer-
ofta fristående från staten - som skall främja det egna landet som turistland
och som skall bidra till att landet i den internationella konkurrensen ställer
sig attraktivt och förmår dra till sig resande från andra länder. Därmed bidrar
man till inkomst av främmande valuta och även ökad sysselsättning vad gäl-
ler hotell- och restaurangnäringen.
De synpunkterna var också viktiga när Sveriges turistråd bildades. Det
ökande turistresandet till andra länder krävde motåtgärder för att inte det
ekonomiska utfallet av svensk turism skulle bli alltför negativt samtidigt som
den svenska turistnäringen skulle erbjudas goda arbetsmöjligheter.
Så började man emellertid se på turismen ur social synpunkt. Alla reste
inte bort på sin semester, och vissa delar av vårt land, som i och för sig utgör
fina turistmål, kände sig eftersatta ur turistsynpunkt. Turistpolitiken blev
alltmer en fråga om social verksamhet och regionalpolitiska bedömningar,
och rekreationspolitiken blev ett område som berördes i många olika propo-
sitioner och motioner. Nu började det trassla till sig för turistrådet.
Jag delar uppfattningen att det är angeläget att ingen grupp i landet hind-
ras att resa och njuta av semestern. Jag är medveten om de stora och mycket
viktiga satsningar som har gjorts för att underlätta handikappades resor, och
på det området kan säkert göras ännu mer.
Men jag delar inte uppfattningen att det skall vara Sveriges turistråds upp-
gift att få t.ex. LO-kollektivet, som har nämnts i debatten, att resa i större
omfattning. Dess medlemmar torde i mycket hög grad svara för resandet till
kända turistorter utanför Sverige, och de som inte reser skulle säkert inte
gynnas av att turistrådet gör satsningar för att få dem att resa i Sverige. Där-
emot är det en social och facklig uppgift att öka jämställdheten vad gäller
turistresor, på samma sätt som den statliga regionalpolitiken naturligtvis
måste ta med investeringar på turistområdet i sin verksamhet och i sina pla-
ner.
Inte heller skall Sveriges turistråd lägga sociala aspekter på olika typer av
markanvändning. Riksrevisionsverket har ju granskat verksamheten vid tu-
ristrådet, och man pekade då på de olika mål som har satts upp för verksam-
heten i fråga. Man ifrågasatte om turistrådet verkligen skulle ägna sig åt so-
ciala frågor och regionalpolitik. Enligt RRV bör turistrådets huvuduppgift
vara att med producenternas intresse som utgångspunkt och utifrån ett na-
tionellt perspektiv, som sektorsorgan främja en ökning av turismen i Sve-
rige.
Riksdagens revisorer har därefter granskat måluppfyllelsen, med hänsyn
tagen till de mål som riksdagen har fattat beslut om. Man har alltså under-
sökt huruvida och på vilket sätt turistrådet uppfyller dessa mål. Riksdagens
revisorer var inte särskilt nöjda med måluppfyllelsen, och kritiken utmyn-
nade i att det tillsattes en särskild utredningsman, som skall föreslå en mer
klart avgränsad verksamhet för rådet. Utredningen skall vara färdig i början
av sommaren.
Situationen för turistrådet är alltså inte lätt. Samtidigt som man vet att
verksamheten på något sätt kommer att förändras, står man inför en ny tu-
ristsäsong. Rapporter för den kommande påskferien visar att bokningarna
till utlandet är fulla och överfulla medan de svenska turistmålen har en alltför
liten beläggning. Till stor del beror detta naturligtvis på de kostnadsökningar
som införandet av höjd moms på turisttjänster har medfört.
Man kan inte begära att ett organ som turistrådet skall fungera med de
diffusa mål som en riksdagsmajoritet har satt upp. Även organisationen av
turistrådet kan med all rätt ifrågasättas. Marknadsföring och samverkansfrå-
gor är viktiga.
Vi moderater har i reservation nr 4 yrkat på att riksdagen redan nu skall
ge klarare linjer för turistrådets verksamhet. Genom ett bifall till vår reser-
vation skulle det kunna bli fallet, och förhoppningar finns om att verksamhe-
ten kan utformas på ett riktigt sätt.
I dag går 123 miljoner till turistrådet. Att splittra dessa pengar på olika
uppgifter ger en dålig utdelning av medlen. I längden vore det säkert mera
effektivt att låta turistnäringen ha sitt eget organ som aktivt arbetar med att
marknadsföra sin verksamhet och bidrar till att minska underskottet i turist-
balansen. Riksdagen skulle då kunna ägna sig åt rekreationspolitiken.
Många kan kanske hålla med om vad som stod i Svenska Dagbladet här-
omdagen. Om man inte kan enas om huruvida turistrådet skall främja eller
motarbeta turismen i vårt land, kan man lika väl lägga ner det.
Fru talman! Ett sådant yrkande har jag inte, men väl ett yrkande om bifall
till reservation nr 4 i kulturutskottets betänkande.
Anf. 132 LOLA BJÖRKQUIST (fp):
Fru talman! Turismen är en av de största näringarna i världen, och den
förväntas öka. Det är därför viktigt att Sverige kan fånga upp dessa trender.
Sverige har enastående förutsättningar att bli ett attraktivt turistland.
Vi svenskar uppskattar självfallet Sverige och landets natur. Men hur fan-
tastiskt den egentligen är förstår man först när man har besökt länder där
miljön är förstörd eller starkt hotad. Förra sommaren hade vi besök av goda
vänner från det tidigare DDR. För dem räckte det med att sitta i en skogs-
backe söder om Ydre och äta en medhavd matsäck. För dem var det nästin-
till paradiset. Det är därför mycket viktigt att vi ser till att vi kan marknads-
föra Sverige på ett riktigt sätt. Det gäller i synnerhet när vi vet att om det blir
demokrati och förstärkt ekonomi i östländerna, så är man därifrån mycket
intresserad av att komma till Sverige.
Människor i allmänhet söker sig också till resmål där man kan få tillgång
till ren miljö och ren luft. Man vill ha specifika individuella lösningar på sin
semester. Man vill ha kvalitet. Allt detta har vi i Sverige.
Det har varit fullkomligt självklart för svenskar att sätta sig i chartrade
flygplan eller bussar och åka utomlands. Det borde framöver kunna bli lika
självklart med chartertrafik till Sverige. Ekonomin i de sydeuropeiska län-
derna har blivit bättre, och man reser mera. Det vore konstigt om vi inte
skulle kunna fånga upp de trenderna.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
139
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
ocli rekreation
Svensken själv använder alldeles för mycket pengar till att resa utomlands.
Därför har vårt turistvalutaunderskott ökat genom åren. Det rör sig nu om
19 miljarder. För att minska detta underskott måste vi se till att vi får fler
utländska turister och att fler svenskar turistar i Sverige. Det finns alla möj-
ligheter att vända de negativa trenderna.
Som fru ordförande sade, har man inte diskuterat turismen särskilt mycket
tidigare. Vi kan själva se hur splittrade turismfrågorna är i riksdagen. En
turismmotion hamnar i många olika utskott. Det kan gälla utbildningsut-
skottet, arbetsmarknadsutskottet, skatteutskottet, näringsutskottet m.fl.
Därför är det mycket viktigt att vi får en ordentlig diskussion i landet om
turismen. Det behövs för att man skall kunna samordna alla insatser på ett
bra sätt.
Turist- och rekreationssektorn är mycket stor. 200 000 människor är an-
ställda i den branschen. Det är lika många som sammantaget är anställda
inom papperstillverkningen och den grafiska industrin. I vissa glesbygder är
turismen t.o.m. huvudnäringen, och den har blivit en av våra basindustrier.
Det är därför så viktigt att man tar ett samlat grepp omkring turismen.
I dag skulle vi här i riksdagen ta ställning till förslag från riksdagens reviso-
rer angående Sveriges turistråd som rör ett av de mål som riksdagen har satt
upp, det sociala målet.
För att undvika missförstånd har vi i reservation nr 1 poängterat att de mål
som riksdagen har satt upp bör ligga fast. Däremot kan man diskutera vem
som skall ha ansvaret för dem.
I dag har turistrådet ansvaret för samtliga mål. Som fru ordförande sade
tidigare, har det blivit en övermäktig uppgift. Riksrevisionsverket gjorde i
sin undersökning helt klart att målen var alldeles för vida. Man hade förslag
på att vissa av målen skulle lyftas ut från turistrådets ansvarsområde.
Varken i motionen eller i betänkandet har vi föregripit utredaren genom
att tala om exakt hur vi vill ha det. Jag kan dock säga att vi lutar mera åt
det håll som riksrevisionsverket har föreslagit. Riksdagens revisorer ansåg ju
tvärtom att turistrådet mera skulle arbeta med de sociala målen. Det finns
dock andra sektorer och organ i Sverige som kan arbeta bättre med de so-
ciala målen än vad turistrådet kan. Därför lutar jag mera emot det förslag
som moderaterna har i sin reservation. Vi vill dock ha en bred diskussion
kring turismen när utredaren är klar med sina förslag. Därför tycker vi i re-
servation nr 3 att det är viktigt att riksdagen får ta del av utredarens förslag,
så att inte regeringen själv bestämmer hur det skall bli med turistrådets verk-
samhet.
Jag yrkar således bifall till reservation nr 3 och kommer att begära vote-
ring på den reservationen.
Det är självfallet viktigt att även de sociala målen uppfylls. Folkpartiet li-
beralerna har många förslag till hur de sociala målen skall kunna förverkligas
för handikappade, det glömda Sverige, i andra motioner som kommer att
behandlas i riksdagen och som jag hoppas att vi kommer att få stöd för.
I övrigt innehåller den turistmotion som vi har lagt fram många andra frå-
gor som kommer att behandlas i andra utskott. Jag tar därför inte upp dessa
frågor i dag. Det rör sig dock om utbildning, inlandsbanans bevarande, att
140
vi vill ha tillbaka laxen i Norrlandsälvarna och att det är viktigt att man ut-
vecklar kultur och turism och tar vara på de lokala möjligheterna.
Vi har i en reservation också begärt att regeringen skall intensifiera sina
diskussioner med arbetsmarknadens parter för att sprida semestrar och
sportlov. Det är mycket viktigt för beläggningen på våra anläggningar. Bäd-
darna är i genomsnitt bara upptagna till 30 %, och på vissa orter är belägg-
ningen ännu lägre. Det vore därför värdefullt med en spridning av semestrar
och sportlov.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det viktiga är att vi får en sammanhål-
len diskussion och att vi får ordning på landets ekonomi. Då kan vi ännu
lättare fördela resurserna, så att de som har det svårt får bra rekreationsmöj-
ligheter. Det behövs en genomtänkt utbildning och en framgångsrik mark-
nadsföring.
Vi har i det här läget inte föreslagit någon sänkning eller höjning av med-
len till turistrådet, utan vi stöder tills vidare förslaget om ett oförändrat an-
slag.
Anf. 133 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Turismen är en växande näring, och den är av stor ekonomisk
betydelse för vårt land. Jag kommer i mitt anförande att ägna mig åt några
områden som berörs i centerreservationer.
De mål som riksdagen år 1984 satte upp för turismen bör ligga fast. För
säkerhets skull repeterar jag målen. Turismen skall:
- förbättra svensk bytesbalans,
- öka sysselsättningen,
- stödja regional utveckling,
- medverka till att förbättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism
och rekreation - det s.k. sociala målet.
För att målen skall kunna uppfyllas måste det finnas en allvarligt menad
och genomtänkt strävan och strategi. Regeringens strategi kan inte ha varit
riktigt genomtänkt. Hur skattereformen har slagit för turistföretag kan inte
vara okänt.
Jag vill exemplifiera med Jämtlands län. På bara ett år har turismen i Jämt-
lands län tappat en fjärdedel av sin marknad. Värst har hotellen i länet drab-
bats. På ett år har hotellens gästnätter minskat med 34%. Detta är färska
siffror, som har tagits fram av Sveriges turistråd på beställning av statistiska
centralbyrån. Utvecklingen för turismen i Jämtlands län är dyster, och risken
är nu stor att många företag slås ut. Klart är att kostnaderna är för höga, och
till detta bidrar turistmomsen starkt.
Liknande förhållanden kan redovisas från andra håll i landet litet här och
var.
Turistmomsen är ett av de största hindren för möjligheten att utveckla tu-
ristnäringen.
Ett annat hinder är de dåliga vägarna. Turister åker bara en gång till en
turistanläggning, som i sig själv kan vara alldeles utmärkt, om vägen dit är
sådan att den inte gör någon glad - smal, krokig, slirig, tvättbrädeslik osv.,
en väg där turisterna skall skaka fram i bussar eller egna bilar. Alltså måste
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
141
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöel till turism
och rekreation
investeringar i ordentliga vägar vara ined när man styr mot de turistmål som
handlar om att öka sysselsättningen och att stödja regional utveckling.
Förra veckan ramlade ytterligare en stor sten ned i vägen för turistnä-
ringen. En majoritet i riksdagen röstade bort Inlandsbanan. Det har redan
inneburit att flera reseföretag för säkerhets skull avbokat ett tiotal paketre-
sor på Inlandsbanan, till förtvivlan för folk som arbetar med och för dessa
resandegrupper. Det gäller t.ex. lanthandlare, stugbyägare och alla dem som
förberett olika aktiviteter för resande på Inlandsbanan.
I centern anser vi att det är nödvändigt att påminna regeringen om turism-
målen. Det som föranleder oss att påminna om målen är bl.a. de avsteg från
målvägarna som jag har gett exempel på. En samordning och ett samarbete
mellan olika politikområden borde vara någonting självklart. Först härige-
nom kan det bli en helhet. Det är klart att vi blir misstänksamma och oroliga
när beslut som går i rakt motsatt riktning mot de uppställda målen genom-
drivs. Det är därför viktigt att påminna regeringen om de uppställda målen,
innan urspårningen blir ännu värre.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Turismen har stor betydelse för landets näringsliv, och turismen är en nä-
ring som ökar. Inte minst med vetskap om den lågkonjunktur som vi är mitt
inne i och med tanke på att det ena varslet efter det andra når oss, är det
viktigt att satsa offensivt. Därför vill centern anslå 133 milj.kr. till turistrå-
det. Det är 10 milj.kr. mer än vad regeringen har i sin budget, som realt inne-
bär en minskning av anslaget till turistrådet.
Jag yrkar bifall till reservation 10.
Fru talman! I reservation nr 14 tar vi i centern upp frågan om allemans-
rätten. Reservationen bygger på vår motion där vi föreslår att informationen
om allemansrätten förstärks.
Det är utan tvivel så, att informationsinsatserna inte har varit tillräckliga.
Många kan berätta om hur främlingar gått in i trädgårdar eller andra od-
lingar och tagit för sig. Man har slagit upp tält i klungor eller ställt upp hus-
vagnar på tomter och andra inhägnade områden och ”bosatt sig” där under
avsevärd tid. Markägarna har inte kunnat få inkräktarna att förstå att den
svenska allemansrätten inte betyder att man har oinskränkt rätt att vistas
överallt. Man har hänvisat till att man får plocka bär och att man får vistas
överallt i Sverige - det säger allemansrätten.
Nöjeskörning med skotrar utanför godkända leder och kanotturister som
förstör för seriösa sådana är andra exempel på att informationen om alle-
mansrätten inte är tillräcklig. Det borde vara turistrådets uppgift att strama
upp informationen. Varje researrangör borde självfallet ha med tydliga an-
visningar om vad man får och inte får göra inom ramen för den svenska alle-
mansrätten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till centerreservationen nr 14. Jag ställer mig
bakom alla reservationer som centern har undertecknat, men jag nöjer mig
med att yrka bifall till reservationerna nr 1, 10 och 14.
142
Anf. 134 LOLA BJÖRKQUIST (fp) replik:
Fru talman! Jag vill till Stina Eliasson bara säga att om vi inte hade fått
igenom skattereformen, som är ett måste för utvecklingen framöver, hade
det kommit att se ännu värre ut. Vi måste få ned de höga kostnaderna. Det
kan vi nu få genom skattereformen.
För turistföretagen, som är arbetskraftsintensiva, är det nödvändigt med
en kraftigt minskad löne- och prisökningstakt. Det kan vi också få med hjälp
av skattereformen.
Om det sedan blir som vi har tänkt oss och vi får fram de dynamiska krafter
som vi räknat med, får vi möjlighet att sänka momsen generellt. Men det
allra viktigaste är nu att se till att man rättar till den ekonomiska politiken.
I och med att vi sänkt inkomstskatten för mycket stora grupper, har lönta-
garna fått mer pengar att röra sig med. De allra flesta barnfamiljerna kom-
mer säkerligen att kunna semestra på ett bra sätt.
Vi har även den utredning som SIND arbetar med. Den kommer snart
med en delrapport, och vi får då se om det är några orter som har drabbats
särskilt hårt. Det är ju inte meningen att den här näringen skall slås ut i gles-
bygden.
Vi kan alltså vara hoppfulla. Skattereformen kommer att hjälpa oss att få
fram de dynamiska krafter som gör att vi kan sänka momsen totalt.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
ocli rekreation
Anf. 135 STINA ELIASSON (c) replik:
Fru talman! Lola Björkquist måste tala mot bättre vetande. Vi har nu fa-
cit, bl.a. inom turistnäringen, som visar hur skattereformen har verkat. Tu-
ristjämtland har krympt med 26%.
Förra veckan hölls en s.k. turismriksdag i Göteborg, där man bl.a. genom
professor Bengt Sahlberg, som är professor i turism, fick en hel del kunskap
som motsäger det som Lola Björkquist här har sagt.
Detsamma visas av vad som har skett när man i andra länder t.ex. har
sänkt turistmomsen. I Irland och Frankrike höjde man först skatten, men
upptäckte sedan att det inte var bra. Man tappade då stora delar av sin tu-
rism, och det var först när skatten sänktes som man lyckades ta igen förlus-
ten.
Också vi i centern tyckte att det behövdes en skattereform, men vi tyckte
att finansieringen av den blev felaktig. Det var väl inte meningen att de låg-
avlönade skulle betala skattereformen.
För övrigt handlar det nu om turism och rekreation. Vi kan kanske fort-
sätta skattedcbatten när det gäller andra typer av ärenden. Jag ville i mitt
anförande visa att turistmomsen slår ihjäl turistnäringen på många ställen i
vårt land, inte minst i Jämtlands län.
Anf. 136 LOLA BJÖRKQUIST (fp) replik:
Fru talman! Jag har varit i kontakt med personer som har sammanställt
siffrorna för vintersäsongen, och de säger att dessa blev över förväntan. Det
blev inte så illa som man hade trott från början. Än så länge får vi avvakta
dc utredningar som SIND gör. Jag har sagt att alla är medvetna om att man
måste göra förändringar, om vissa orter kommer att drabbas.
Anf. 137 STINA ELIASSON (c) replik:
I lerr talman! Jag undrar vad de som i dag har det besvärligt och som lever
på marginalen tycker - vänta ni, det blir nog bättre bara SIND får sin utred-
143
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
ning klar! De socialdemokratiska ledamöterna från Jämtlands län framhåller
i en motion att majoritetspartierna på skatteområdet skyndsamt skall ge-
nomföra en utredning och ge kompensation, om det skulle visa sig att det
inte slagit väl ut. I varje fall vill socialdemokraterna på Jämtlandsbänken att
detta skall ske nu. Vi är alltså mycket ängsliga.
Andre vice talmannen anmälde att Lola Björkquist anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 138 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag skall nöja mig med att ta upp en konkret och mycket
angelägen fråga i det här betänkandet, nämligen stöd till turismen på Got-
land.
Flera av basnäringarna på Gotland är ju vikande, och Gotland blir därmed
mer och mer beroende av en stor och fungerande turism för att kunna be-
hålla något av sina inkomster och sin sysselsättning. Vi från vänsterpartiet
har i en motion föreslagit ett antal konkreta statliga utvecklingsinsatser till
stöd för turismen på Gotland. Det handlar bl.a. om att man bör försöka
åstadkomma en förlängning av turistsäsongen och om att utveckla de enk-
lare typer av turism som redan har tradition på Gotland och på Fårö. Det
handlar också om att ge ökat stöd till bevarande av t.ex. fornlämningar, dvs.
natur- och kulturmål för den enklare, rejälare turism som kanske är den som
har de bästa utvecklingsmöjligheterna på Gotland.
Utskottsmajoriteten säger i sitt svar att detta inte är någonting för den cen-
trala statsmakten. Det är någonting som de lokala och regionala samhällsor-
ganen skall sköta om. Men det är ju inte de lokala och regionala samhällsor-
ganen, alltså gotlänningarna själva, som gör att det är så svårt att komma till
Gotland för turisterna.
För en vecka sedan hade vi här i kammaren en stor sjöfartsdebatt, och som
brukligt är innehöll också den sjöfartsdebatten en diskussion om förbindel-
serna med Gotland. Det är nog helt klart att alla gotlänningar är medvetna
om att det största hindret och hotet mot turismen på Gotland är de dyra och
dåliga färjeförbindelserna med Gotland.
Vi menar att om det centrala ansvaret för att förse Gotland ined goda för-
bindelser, för att öka Gotlands tillgänglighet, är så bristfälligt, borde de cen-
trala organen kunna kompensera detta litet grand genom att stödja utveck-
lingsinsatser för turismen. I och för sig skulle dessa utvecklingsinsatser också
kunna innebära ett stöd till de gotländska kommunikationerna. Det är inte
inget som säger att det inte skulle kunna vara så.
Det påpekades i sjöfartsdebatten av många att färjeförbindelserna är Got-
lands motsvarigheter till väg- och järnvägsförbindelser, men att de inte är
jämförbara med kommunikationer i andra delar av Sverige i kvalitet och
pris. Låt mig peka på att man i det lilla öriket Åland norr om Gotland har
en helt annan inställning. Där säger man att båt- och färjeförbindelserna är
något som skall jämföras med vägar och kompensera väglösheten. Öarna
skall vara lika tillgängliga som andra mål, även om det inte har byggts några
broar. Det är någonting som man borde kunna lära sig av här.
144
Jag vill yrka bifall till reservation 12. Jag yrkar också bifall till reservation
2, som Kaj Nilsson kominer att plädera för.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Anf. 139 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! 1 det bär betänkandet om stöd till turism och rekreation be-
handlas frågor som kommer att få stor betydelse för den framtida turismen
i vårt land.
Det handlar mycket om Sveriges turistråds fortsatta verksamhet, särskilt
dess framtida befattning med det sociala målet för turist- och rekreationspo-
litikcn.
Det handlar också om riksdagens revisorers granskning av hur turistrådet
arbetar med de sociala frågorna för turism och rekreation, hur detta arbete
redovisas för oss i riksdagen och vilka framtida krav som kan ställas på rådet.
Miljöpartiet de grönas syn på turistrådets verksamhet i stort framgår väl
tydligast av vårt motionskrav på en radikal minskning av rådets anslag.
Målen för svensk turistpolitik lades fast långt innan miljöpartiet tog plats
i kammaren. Då gällde det ganska mycket att använda turistpolitiken som
ett redskap för att förbättra svensk bytesbalans men även att uppnå regio-
nala och sysselsättningsmässiga effekter. Att rådet också skulle förbättra
möjligheterna för breda folkgrupper till turism och rekreation på fritiden,
det som kallas det sociala målet, har mer eller mindre kommit bort i den
allmänna verksamheten. Riksdagens revisorer uttrycker det så här: ”att Tu-
ristrådets verksamhet inte varit särskilt inriktad på att bidra till de sociala
målen för turism och rekreation”.
Kanske har rådet haft för många uppgifter. Det tycker i varje fall riksrevi-
sionsverket, inte att förväxla med riksdagens revisorer, som granskat rådet.
Turistrådet har inte varit så lyckosamt i sin uppgift att förbättra sysselsättning
och stödja regional utveckling. Miljöpartiet har i sin motion instämt i detta.
Dessa uppgifter bör ligga på andra händer eller organisationer i samhället.
Eftersom regeringen inte har redovisat någon utvärdering av turistrådets
arbete med de sociala frågorna för riksdagen, allt enligt revisorerna, har det
därmed blivit svårt för riksdagen att ta ställning till frågorna rörande de so-
ciala målen, t.ex. till om det är positivt eller negativt från social synpunkt
med en ökad Sverigeturism. Ja, här skulle jag vilja tillägga: om det över hu-
vud taget är positivt med viss turism från ekologisk synpunkt. Är det t.ex.
positivt om växande skaror skall kunna ta sig in i känsliga naturområden per
bil? Det finns också annat turistiskt markutnyttjande som kan vara tvivelak-
tigt.
Jag skulle här vilja göra en liten utvikning. Miljöpartiet vill naturligtvis
stödja utveckling av enklare turism med riktat stöd till kultur- och naturtu-
rism, bl.a. på Gotland, något som det nyss har pläderats för i anslutning till
en reservation. Detta har närmare utvecklats i vänsterpartireservation nr 12,
som jag yrkar bifall till.
Revisorerna anser även att turistrådets uppgifter är dåligt definierade, och
vi i miljöpartiet har tagit fasta på den aspekten och vill att riksdagen faststäl-
ler ett nytt socialt mål för verksamheten. Trots detta har utskottsmajoriteten
inte funnit anledning att ompröva målen för turist- och rekreationspolitiken,
inte heller att göra någon komplettering.
Stöd till turism
oclt rekreation
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
146
Turistrådet måste ges mer precisa arbetsuppgifter, bl.a. beträffande de so-
ciala aspekterna på turism och rekreation. Det har vi utvecklat i reservation
2, som jag skall be att få yrka bifall till. Den står också vänsterpartiet bakom.
Jag yrkar också bifall till reservation 3, i vilken vi tillsammans med folk-
partiet liberalerna och centerpartiet ger regeringen till känna att den snarast
bör återkomma med förslag rörande turistrådets organisation och verksam-
het. Med hänsyn till de ändringar i inriktningen av den statliga turistpolitiken
som vi har föreslagit i vår motion anser vi att den av turistrådet bedrivna
näringspolitiska verksamheten bör ersättas av verksamhet av mera generell
natur och att anslaget till turistrådet kan minskas radikalt. Jag avstår dock
från yrkande på den punkten.
Slutligen vill jag säga att jag kommer att ställa mig bakom reservation 14,
en centerpartireservation, som handlar om att information om allemansrät-
ten skall få en vid spridning. Erfarenheterna visar tyvärr att kunskapen om
allemansrätten inte är vad den borde vara hos utländska besökare.
Anf. 140 MAJA BÄCKSTRÖM (s):
Herr talman! Vi har nu hört en rad av reservanter som har tagit upp de
centrala frågorna i betänkandet. Det är ju naturligt att de främst uppehållit
sig vid vad som ligger dem varmast om hjärtat på turistområdet. Trots att
redan så många företrädare för kulturutskottet har yttrat sig, tror jag att den
som inte närmare har studerat ärendet har ganska svårt att få klart för sig på
vad sätt partierna skiljer sig åt i fråga om synsättet på turismen och vilka
insatser de olika partierna bedömer som mest angelägna. Detta är på intet
sätt förvånande, eftersom bakgrundsmaterialet är ovanligt komplicerat.
I lerr talman! Mot denna bakgrund dristar jag mig till att ta upp kamma-
rens dyrbara tid med en kort beskrivning av de mera väsentliga frågorna i
ärendet och av den utredningsverksamhet, som utskottet haft att beakta vid
sin bedömning. Låt mig poängtera att mitt syfte på intet sätt är att i första
hand komma åt mina meningsmotståndare, utan det enda syftet är att söka
klargöra problematiken.
Målet för turistpolitiken är att dels genom marknadsföringsåtgärder och
utveckling av turistnäringen åstadkomma förbättringar i svensk bytesbalans
samt uppnå regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska effekter, dels för-
bättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism och rekreation på friti-
den. Det är det sistnämnda som kallas det sociala målet.
Turistrådet skall verka för att den statliga turistpolitikens mål uppfylls.
Det är ju ingen hemlighet att utskottsmajoriteten i åratal kämpat för att ge
detta mål dess rättmätiga plats i turistrådets verksamhet. Hittills, det får ju
erkännas, har det misslyckats. Jag känner det personligen som vore det ”lu-
sens gång på tjärad stång”. Jag tycker att industriminister Rune Molin har
beskrivit det sociala målet på ett bra sätt och vill därför citera honom: ”Turis-
men intar något av en särställning som näringsgren. Den är förvisso en nä-
ring-en viktig sådan och dessutom i tillväxt-men turismen skall också svara
upp mot de förväntningar och drömmar människan knyter till fritiden, den
lediga tiden. Semestern skall ge möjlighet till en social rekreation som beri-
kar. och det är en viktig uppgift för oss politiker, att så många som möjligt
har möjlighet till en berikande fritid och semester.”
Det material vi på det ena eller andra sättet har att ta ställning till i ärendet
är för det första en rapport av riksrevisionsverket, direktiven till en av rege-
ringen tillsatt utredning om bl.a. turistrådet, ett förslag av riksdagens reviso-
rer samt budgetpropositionen, och så ett antal motioner.
Genast skall sägas att motsättningarna mellan de två huvudståndpunk-
terna som kommer till uttryck i ärendet kanske inte är så stora som de kan
te sig vid en snabb genomläsning av betänkandet. Utskottsmajoriteten före-
träder den ena ståndpunkten och moderaterna den andra. Egentligen är vi
överens om att det verkar vara svårt för ett organ - turistrådet eller något
annat - att fullt ut samtidigt tillgodose både kravet på goda marknadsförings-
insatser, särskilt internationellt, samt det krav som ligger i det sociala målet.
Som utskottet framhåller i betänkandet är den analys som gjorts av riksre-
visionsverket om motsättningen mellan målen värd beaktande. Såväl ut-
skottsmajoriteten som moderaterna har ju klart markerat, nu och tidigare,
viljan till att Sverige skall hävda sig väl på den internationella turistmarkna-
den. Sverige har faktiskt goda förutsättningar för detta.
Möjligen skiljer vi oss - men där är jag osäker - på det sättet att utskotts-
majoriteten, liksom regeringen i direktiven till den särskilde utredaren, an-
ser att näringen själv skall ta ett avsevärt större ansvar än för närvarande för
marknadsföring och marknadsutveckling. Men vad som framför allt skiljer
oss gäller synen på det sociala målet.
Utskottsmajoriteten menar att det behövs ett organ - för min del tänker
jag mig ett förändrat turistråd, där delegationens kompetens tas till vara -
som aktivt verkar för att leva upp till det av riksdagen uppställda sociala må-
let.
Moderaterna säger uttrycklingen i reservation 6 att ansvaret för att de
breda folkgrupperna får möjlighet till turism och rekreation på fritiden inte
skall åvila turistrådet. Dessa frågor får i stället behandlas av de myndigheter
och organisationer som har till uppgift att tillvarata de olika aktuella grup-
pernas intressen. I reservationen säger reservanterna också att det får an-
komma på regeringen att åstadkomma den samordning mellan berörda sek-
torsniyndigheter som kan behövas.
Jag skall villigt medge att den socialdemokratiska regeringen, som jag in-
ledningsvis antydde, inte har lyckats särskilt bra med att få genomslag för
det sociala målet i verkligheten.
Tror då moderaterna på allvar, om den olyckan skulle tima att vi får en
moderat regering, att exempelvis industriminister Tobisson skulle vara den
rätte mannen att stå för samordningen av det sociala turist- och rekreations-
målet? Jag tror snarare att risken är stor för att han skulle gå till riksdagen
och kräva att det sociala målet avskaffas.
Herr talman! Nej, jag tror inte att sådana samordningsuppgifter bör ligga
hos regeringen, vare sig hos en socialdemokratisk sådan eller någon annan.
Den uppgiften måste ligga på en myndighet.
Även om vi således starkt vill understryka behovet av att en myndighet
har samordningsansvaret för uppnåendet av det sociala målet, får detta inte
undanskymma angelägenheten av att de myndigheter som har ett huvudan-
svar inom sin sektor verkligen tar detta ansvar och inte förlitar sig på att det
finns ett sektorsorgan. Detta har starkt understrukits i motion Kr9, som har
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
147
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
148
min partikamrat Johnny Ahlqvist som första namn. Det är glädjande att en
utskottsmajoritet har velat ställa sig bakom de tankar som finns i denna mo-
tion .
Jag vill också något nämna vad som tas upp i ett par andra reservationer.
Egentligen är jag glad åt reservationerna 1 och 2. Utskottsmajoriteten har
av formella skäl ansett sig böra avstyrka yrkandena, men i sak har vi i majori-
teten inte så mycket att erinra mot synpunkterna i dessa reservationer. Vi är
glada över att folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet stö-
der oss så till vida att vi alla är eniga om att den av riksdagen tidigare fast-
lagda turist- och rekreationspolitiken ligger fast. Jag tror inte ens att mode-
rata samlingspartiet har någon annan mening.
I massmedia har det under de senaste dagarna bl.a. i Lunchekot den 25
mars och i Svenska Dagbladet den 26 mars, cirkulerat uppgifter som inte
stämmer överens med innehållet i kulturutskottets betänkande utan som i
realiteten är ett referat av innehållet i vissa förslag som lagts fram av riksda-
gens revisorer. Vad utskottet egentligen har sagt är att vi både skall mark-
nadsföra Sverige som turistland och arbeta för ett förverkligande av det so-
ciala målet. Utskottet har inte famfört någon kritik mot turistrådets insatser
vad gäller marknadsföringen. Vad utskottet däremot vid upprepade tillfällen
har kritiserat turistrådet för, är att det inte levt upp till riksdagens beslut an-
gående de sociala målen. Detta är mycket anmärkningsvärt och innebär att
det nu måste till en förändring.
Herr talman! Jag yrkar avslag på samtliga reservationer som är fogade till
betänkandet och bifall till betänkandet i sin helhet.
Anf. 141 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Maja Bäckström påstod att t.o.m. moderaterna skulle hålla
med om att turistpolitiken och rekreationspolitiken ligger fast. De må ligga
fast, men de skall inte ligga fast tillsammans. Det är det vi har sagt.
Det går inte att bortse från att ett budgetunderskott på närmare 20 miljar-
der kronor, oavsett vilken regering vi har, betraktas som ytterligt olyckligt
av finansen. Enligt den uppfattning som vi moderater har, är det turistrådets
uppgift att se till att vi får så många utländska turister till vårt land att det
blir en förbättring i detta avseende.
Kulturutskottet har i olika sammanhang diskuterat frågan om kultur och
turism. Både Maja Bäckström och jag vet värdet av Gotlands fornlämningar
och Vadstena kloster. Men när det gäller att ge en berikande fritid, för att
använda Maja Bäckströms ord, finns det över huvud taget inget turistmål i
Sverige som är så mycket besökt som Sommarland och Ullared. Det kan inte
vara turistrådets uppgift att se till att alla människor reser. När det gäller
turismen har man också ett ansvar för att erbjuda sådana alternativ att vårt
land blir attraktivt såväl för utlänningar som kan tillföra främmande valuta
som för våra egna medborgare.
Jag vet inte om industriministern Tobisson skulle avskaffa det sociala må-
let. När det gäller att erbjuda en eftertraktad turistupplevelse får man ändå
förutsätta att det ligger ett mycket stort ansvar på kommunerna att mark-
nadsföra de områden dit man vill att turister också från det egna landet skall
komma.
Det är mycket viktigt att vi börjar skilja på den ekonomiska verklighet
som turistnäringen i Sverige i dag har drabbats av - jag instämmer i Maja
Bäckströms uppfattning att turistrådet har haft svårt att klara av detta - och
rekreations- och socialpolitik, som somliga av oss inte anser skall ligga på
turistrådet.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Stöd till turism
och rekreation
Anf. 142 LOLA BJÖRKQUIST (fp):
Herr talman! Både betänkandet och debatten här i dag visar att detta är
mycket viktiga frågor, och vi måste ordentligt diskutera igenom hur det skall
bli. Jag saknade i Maja Bäckströms inlägg något om det som vi reservanter
framfört i reservation nr 3. Det är viktigt att regeringen kommer tillbaka till
riksdagen med det som utredaren har kommit fram till så att riksdagen får
vara med och diskutera hur det skall bli med turistrådet i framtiden.
Organisationen av turistrådet har inte tagits upp så mycket i debatten, och
det är en mycket stor fråga. Jag har medvetet låtit bli detta, eftersom jag
faktiskt förväntar mig att vi skall få en bred diskussion längre fram när utre-
daren är klar.
Anf. 143 MAJA BÄCKSTRÖM (s):
Herr talman! Också jag tror att det kommer att finnas anledning för oss
att ta en både djup och bred diskussion om dessa frågor framöver.
Lola Björkquist nämnde reservation 3 och att det vore bra om vi alla fick
yttra oss om den utredning som kommer. Därvidlag kan jag säga att det i
och för sig ankommer på regeringen att ta ställning när utredningen är klar.
Regeringen har självfallet två sätt att gå fram, antingen att själv ta ställning
eller att komma med ett förslag till riksdagen.
Visst har Ingrid Sundberg och jag samma värderingar när det gäller kvali-
tet i upplevelserna. Men vi får inte glömma bort att människor i olika skeden
av livet ser på olika sätt på detta med kvalitet. Man får inte underskatta Som-
marland, som jag tror kommer på sjätte eller sjunde plats här i landet, och
till Liseberg vandrar man i dubbelt så stor skara. Man får väl ändå i rättvisans
namn säga att vi säkert behöver både det ena och det andra. Det gäller att
göra detta tillgängligt så att människor oavsett sin ekonomi osv. har möjlig-
het att komma ut. Vi vet att detta inte minst gäller för ensamstående med
barn, som har en nog så bekymmersam situation.
Anf. 144 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Maja Bäckström och jag har i grunden samma uppfattning
när det gäller värdet av olika turistmål, så det skall vi inte diskutera. Men
när det gäller att göra Sommarland och Ullared tillgängliga som turistattrak-
tioner, är detta en social fråga och inte en fråga för Sveriges turistråd.
Det vi i dag diskuterar, och vad jag diskuterar, är RRVs och riksdagens
revisorers förslag om turistrådets framtid. De förslagen går isär. Riksdagens
revisorer har enbart haft att undersöka i vad mån de mål som riksdagen har
satt upp uppnås av turistrådet. I bägge fallen har kritiken varit både berätti-
gad och negativ.
Från moderat sida ser vi ingen annan lösning än att man renodlar turistrå-
dets uppgifter, och där har vi samma åsikter som RRV. Vi är nog ganska
149
11 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastigliets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
150
övertygade om att också utredningsmannen kommer att inse det orimliga i
den organisation som turistrådet har i dag.
Anf. 145 LOLA BJÖRKQUIST (fp):
Herr talman! Jag vill bara tillägga att det låter förhoppningsfullt när Maja
Bäckström säger att regeringen kan tänkas återkomma till riksdagen. Rege-
ringen kan ju välja det alternativet. Jag vill då uppmana Maja Bäckström
och kollegerna i kulturutskottet att påverka regeringen så att den faktiskt
också kommer tillbaka till riksdagen med ärendet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 mars.)
18 § Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU9 Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor.
Anf. 146 JAN SANDBERG (nr):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2
till detta betänkande.
Vi skulle egentligen haft fler reservationer än de många moderata reserva-
tioner vi avgett, men vi har valt att framföra våra synpunkter när det gäller
motiven i form av ett särskilt yttrande som är fogat till betänkandet.
Detta betänkande behandlar vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor.
Det är väl inte direkt en rubrik som ger de många åhörarna på åhörarläkta-
ren några större aha-upplevelser eller får dem att bli mycket intresserade av
detta. Men det är mycket viktiga frågor som behandlas i detta betänkande.
Det handlar om vem som skall bestämma över byggandet i Sverige och om
de enskilda människorna över huvud taget ens skall få bestämma över det
de äger. Det handlar om vi skall ge landsbygden en större möjlighet att bli
mer levande. Det handlar om huruvida vi skall fortsätta att ha ett hyressätt-
ningssystem som kallats bl.a. ”fullständigt orimligt”, eller som en tidigare
socialdemokratisk riksdagsledamot har uttryckt det, ”leder till stora orättvi-
sor”. Skall vi ha frihet att välja vilken organisation vi eventuellt vill stödja
resp, inte stödja? Det finns många fler exempel, men detta är några av de
frågor som behandlas i betänkandet.
Jag vet inte om kammaren har hört följande historia som jag snappat upp
och direkt kopplade till detta. Det var tre yrkesmän som tvistade om vem
som egentligen hade världens äldsta yrke. Vem skapade Eva av ett revben?,
sade doktorn. Haha, sade arkitekten, vem skapade ordning ur kaos? Ja, men
vem skapade kaos, svarade politikern i triumf.
Det är väl att ta i att påstå att den svenska bostadsmarknaden kan liknas
vid ett kaos, men jag tror att delar av bostadsmarknaden faktiskt gör skäl
för den benämningen. Vi moderater vill lösa de problem som i dag finns på
bostadsmarknaden. Vi vill bl.a., och det framgår av detta betänkande:
Ändra expropriationslagen, avveckla förköpslagen, avveckla tomträttsinsti-
tutet, liberalisera plan- och bygglagen, reformera bruksvärdessystemet, av-
veckla hyresgäströrelsens monopol, låta de boende bestämma mer själva,
införa ägarlägenheter och ett nytt s.k. hyr/köp-system på bostadmarknaden.
Jag tänker beröra två specifika områden som detta betänkande behandlar,
bruksvärdessystemet och den allmänna oviljan hos den nuvarande politiska
majoriteten att låta människorna påverka själva.
Herr talman! På hyresområdet kan de boende själva inte nämnvärt på-
verka bostadskostnaden. Faktum är att vi har en reglering av hyran som ur-
sprungligen kommer från efterkrigstidens krislagstiftning. Men denna regle-
ring gäller fortfarande, fyra decennier efter andra världskrigets slut.
Man kan göra en jämförelse inom det nuvarande bostadsbeståndet. Låt
oss ta ett allmänt bostadsföretag i riksdagens närhet, det handlar om Stock-
holmshem, och titta på hyresnivån där år 1987 för en trerumslägenhet på
70 m2, vilket är en normal storlek. Vi tittar först på en lägenhet i Stockholms
innerstad byggd någon gång mellan 1935 och 1939. För en sådan lägenhet får
man betala 20 000 kr. i årshyra.
Om vi å andra sidan ser på en lägenhet i ett nybyggt område långt ut i
Stockholms periferi, Västra Smedshagen i Hässelby, får man för en lika stor
lägenhet betala 36 000 kr. i årshyra, dvs. 16 000 kr. mer per år i hyra trots att
lägenheten är belägen mycket mer ocentralt.
Att de boendes önskemål genom nuvarande bruksvärdessystem får en helt
omvänd ekonomisk effekt är en av orsakerna till att problemen på bostads-
marknaden i Sverige i dag de facto är så stora som de är. Hyreslagstiftningen
är också en av huvudanledningarna till att rörligheten på bostadsmarknaden
är så låg som den är.
Det är ett exempel på ett område som vi moderater vill förändra. Det
andra exemplet är det monopol som hyresgäströrelsen har inom bostadsom-
rådet, där de boende i hyreslägenheter tvingas betala inte bara kostnaden
som organisationen har för att förhandla utan också kostnader för vad man
kallar boinflytande, lokaler, fritidsverksamhet m.m.
Det är aktuellt att ifrågasätta vad hyresgästföreningen egentligen gör, inte
minst med tanke på det som har hänt i Göteborg de senaste dagarna. Vi har
ju kunnat läsa om att hyresgästföreningen har gått med på allehanda ekono-
miska transaktioner som har haft en enda förlorare, de boende, dvs. de män-
niskor som hyresgäströrelsen egentligen skulle företräda.
Vi moderater vill låta människorna själva välja om de skall tillhöra en or-
ganisation och vilken organisation de skall tillhöra - och därigenom indirekt
om de skall betala något för den tillhörigheten. Det borde vara en självklar-
het med föreningsfrihet och organisationsfrihet, men det är det inte i Sverige
i dag. Orsaken till att det inte är så är i huvudsak att socialdemokrater har
styrt den här delen av det politiska systemet i Sverige.
Vi har också allmänt en bostadsmarknad i Sverige som ger allt färre
svenskar möjlighet att bo enligt egna önskemål. Jag har försökt hålla det här
anförandet relativt kort med tanke på den sena timmen, men jag vill ändå
avsluta med två frågor till utskottsmajoritetens talesman Hans Göran
Franck.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
151
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
152
För det första: Är det rimligt att tvingas betala mer i hyra, ju mindre nöjd
man är med sin bostad vad gäller läget?
Och för det andra: Vad är det som säger att inte de boende själva skall få
bestämma utan överlåta den här bestämmanderätten till hyresgäströrelsen?
De frågorna skulle jag vilja ha svar på.
Anf. 147 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Det är bara några månader sedan vi häri kammaren behand-
lade det som på kanslisvenska heter vissa fastighetsrättsliga frågor men som i
flera fall handlar om trivsel och mindre byråkrati i boendet. Några av dagens
frågor fanns med i betänkandet BoU3, fastighetsbildning för landsbygdens
behov, som vi också hade uppe i höstas. Vissa av frågorna från de tillfällena,
t.ex. vad gäller bostadsrätter och bostadsförmedling, kommer upp i andra
betänkanden i vår, sedan det under de senaste veckorna har lagts propositio-
ner med förslag till vissa förändringar. De flesta andra frågor är däremot de-
samma som tidigare, t.ex. den om kommunala förköpsrätten, som folkpar-
tiet liberalerna anser bör avskaffas. Detta framgår av reservation 3.
Ett område där vi inte har avgivit reservation är tillståndslagen, men jag
hälsar med tillfredsställelse att hyreslagskommittén skall behandla reglerna
om tvångsförvaltning och om tillståndslagen är tillräckligt effektiv. För ett
liberalt parti tar det emot att kräva mer regler och skärpta krav för att för-
värva fastigheter, men när hyresgästerna oförskyllt kommer i kläm, som nyli-
gen har skett i flera fastigheter, bl.a. inom mitt eget hemlän, då måste man
reagera. Både kommuner och banker bör skärpa sin bedömning av vilka som
får bedriva fastighetsförvaltning. Utebliven långivning är ett verkningsfullt
sätt att stoppa icke seriösa fastighetsköpare. Dessa är, som tur är, i fåtal.
Hyresgäster skall inte komma i kläm, sade jag nyss. Nej, de skall i stället
ha ökat inflytande över sitt boende. Endast tre av tio hyresgäster i allmännyt-
tan tycker enligt en utredning att de kan påverka sitt boende. Det verkar
dock som om man bl.a. inom allmännyttan vill arbeta mer med inflytande-
frågor. Många hyresgäster vill också i takt med ökade hyror känna att de kan
påverka sitt boende.
En risk finns dock i det nya bostadsfinansieringssystemet, som folkpartiet
liberalerna motsätter sig. När avsättning till lägenhetsunderhåll ersätts med
lån, ökar fastighetsägarens inflytande på bekostnad av hyresgästernas. Detta
är inte bra. Därför är det viktigt att stödja reservation 16, men det är ännu
viktigare att ifrågasätta det beslut som fattats om räntelån till underhåll.
Detta kommer dock i en annan debatt.
I morgon lägger regeringen fram ett förslag om ny jordförvärvslag. Där
blir det fritt fram för alla svenskar att köpa sig en bondgård. Kravet är dock
att köparen flyttar med själv och bosätter sig på fastigheten. Vid behand-
lingen i höstas av propositionen om fastighetsbildning för landsbygdens be-
hov anslöt sig folkpartiet till en motion som stödde bildandet av större fritids-
fastigheter på landsbygden. Detta krav upprepas i reservation 10. Ligger inte
detta förslag, måste man fråga sig, i linje med det som regeringen väntas
komma med i morgon? Den som vill ha en större fritidsfastighet vill ofta
odla, hålla djur eller vårda landskapet men vill kanske göra det under en del
av året. Landsbygden blir befolkad, landskapet hålls öppet, handel och an-
nan service får stöd. Att tillåta större fritidsfastigheter på landsbygden kan
ha samma regionalpolitiska profil som en talesman för jordbruksdeparte-
mentet säger att morgondagens lagförslag har.
Herr talman! Eftersom vi nu så nyligen har behandlat många av frågorna
i betänkandena BoU9 och BoU3, tar jag inte upp dessa utan avslutar med
folkpartiet liberalernas stöd till de reservationer där vi finns med. Med tanke
på voteringsanläggningens kapacitet yrkas endast bifall till reservationerna
10 och 16.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
Anf. 148 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande nr9, som vi nu diskuterar, har
den torra titeln "Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor”. Bakom denna
rubrik döljer sig många angelägna frågor för de boende. I betänkandet be-
handlas 21 motioner från den allmänna motionstiden med totalt 55 yrkan-
den.
Till betänkandet har fordrats 28 reservationer. Centern finns med på 14 av
dessa. Jag kommer här inte att ta upp alla våra reservationer, utan jag nöjer
mig med att behandla några av dem.
Jag vill börja med boendeinflytandet. En bra bostad i en bra miljö till en
rimlig kostnad är en förutsättning för social välfärd. Men detta är oftast inte
tillräckligt för en fullgod trivsel. Det krävs någonting mer-ett engagemang
från de boende. För att skapa ett ökat engagemang måste de boende ges
möjlighet att påverka sin egen boendesituation. Ökad boendeinflytande är
en viktig förutsättning för att åstadkomma gemenskap och trivsel i våra bo-
stadsområden.
Det finns visserligen en del boendeinflytandeavtal mellan fastighetsägare
och hyresgästorganisation, och boendeinflytandet är också delvis fastlagt i
lagstiftning. Men vi i centerpartiet tycker att det finns en rad hinder, som vi
vill undanröja, när det gäller de boendes inflytande över sin boendemiljö.
Vi i centern vill vidga boendeinflytandet. Det framgår av många centerkrav
i detta betänkande.
I vår motion 413 tar vi upp boendeinflytandet i samband med gemensam-
hetsanläggningar. Vi vill att boendeinflytandet vid bildandet av gemensam-
hetsanläggningar stärks på så sätt att hyresgästerna själva eller genom frivil-
lig samverkan i föreningsform ges rätt att utöva inflytande. Nuvarande regler
i anläggningslagen innebär att hyresgäster företräds av den hyresgästorgani-
sation eller de organisationer av hyresgäster som har avtal om förhandlings-
ordning för berörda fastigheter.
I en annan av våra reservationer begär vi i centern att anläggningslagen
ändras, så att boendeinflytandet vid inrättandet av geinensamhetsanlägg-
ningar ökar för småhusägare i s.k. storkvarter.
Vi i centern upplever också att det är brister i bostadssaneringslagen och
hyresförhandlingslagen. Vi vill öka den enskilde hyresgästens möjligheter
att komma till tals i frågor som direkt berör honom. En ombyggnad av en
fastighet kan i dag komma till stånd utan att ens de människor som bor i
fastigheten kunnat påverka beslutet. Boendeinflytandet bör utformas så att
möjlighet öppnas för hyresgästerna, eller om de så önskar en förening av
berörda hyresgäster, att yttra sig i ombyggnadsfrågor.
153
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
154
Ytterligare ett exempel, som jag vill nämna, på centerns önskemål om vid-
gat boendeinflytande är det hyresgäststyrda underhållet. Vi vill ge den en-
skilde hyresgästen ökade möjligheter att själv avtala om underhållsstandar-
den i sin lägenhet.
Så går jag över till att säga några ord om bruksvärdessystemet. Vi vill från
centerns sida ha en översyn av bruksvärdessystemet, så att det klarare fram-
går vad som menas med bruksvärdet. Tillämpningen av nuvarande bruksvär-
dessystem, som är ca 20 år gammalt, har lett till att en liten lägenhet i ytter-
områden kan ha en högre hyra än en större, mera centralt belägen lägenhet.
Det är rätt naturligt att en sådan hyressättning upplevs som orättvis. Enligt
vår uppfattning måste en lägenhets läge tillmätas större betydelse i bruksvär-
dessystemet. Jag vill här passa på att fråga socialdemokraternas representant
Hans Göran Franck: Vill Hans Göran Franck medverka till att bruksvärdes-
systemet ses över?
I reservation 5 begär vi att tomträttsinstitutet avskaffas. Enligt vår bedöm-
ning finns inte tillräckliga skäl att behålla tomträttsinstitutet, som infördes
1907, som ett särskilt rättsinstitut vid sidan av äganderätten. Några nya tomt-
rätter bör inte tillskapas. De som bor i småhus med tomträtt bör erbjudas att
köpa sin tomt.
I reservation 2 begär vi en samlad översyn av ersättningsreglerna i expro-
priationslagen. I vårt moderna och komplicerade samhälle har det blivit allt
vanligare att enskilda personer till förmån för allmänna intressen måste avstå
mark som de äger eller godta inskränkningar i rätten att förfoga över sin
egendom. Ett exempel pä situationer där enskilda får tåla intrång är vägbyg-
gen.
Det ifrågasätts allt oftare om samhället visar tillräcklig respekt för ägande-
rätten och för de enskildas intressen. Ersättningsreglerna kan också slå
ojämnt. Handläggningen är oftast segdragen och kan ta mycket långtid. Hit-
hörande frågor har hittills tagits upp sektor för sektor allteftersom de har
aktualiserats. Det gäller t.ex. expropriationslagen, väglagen, plan- och bygg-
lagen, naturvårdslagen och en hel del andra lagar. Någon samlad översyn har
knappast tidigare gjorts. Vi tror från centerns sida att det är värdefullt med
en samlad översyn. Jag vill passa på att fråga socialdemokraternas företrä-
dare om han är beredd att medverka till att en samlad översyn kommer till
stånd i det avseendet.
Herr talman! Jag tänker i detta anförande inte beröra några fler av cen-
terns reservationer. Självfallet ställer jag mig bakom samtliga de reservatio-
ner där centern finns med i detta betänkande. Men jag nöjer mig med att
yrka bifall till reservationerna 2 och 5.
Anf. 149 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag skall koncentrera mig på två ämnen i mitt anförande.
Dels gäller det stödet till de bofasta i glesbygden i våra skärgårdsområden,
dels gäller det stödet och försvaret för de bofasta i våra städer, dvs. hyresgäs-
terna. Det jag tänker ta upp där är bruksvärdesprincipen.
Först har vi försvaret av de bofasta i skärgårdsområdena. Jag vill läsa högt
ur det betänkande som ligger till grund för vår debatt. Det är strålande for-
mulerat.
”Det finns anledning att hysa stor oro för den omvandling av permanent-
hus till fritidshus som pågår på vissa orter framför allt i vissa skärgårdskom-
muner. Det kan inte anses vare sig rimligt eller önskvärt att samhällen, som
är uppbyggda för permanentboende, nästan helt förvandlas till orter för fri-
tidsboende. Härigenom kommer den sociala servicen, gemenskapen och
tryggheten att kanske helt försvinna för dem som bor kvar permanent. Med
den nuvarande lagstiftningen och de finansieringsmöjligheter som finns kan
få skärgårdshus bevaras åt de fastboende. Dessutom kommer de samhälle-
liga investeringarna att kunna utnyttjas endast i begränsad omfattning.”
Med utgångspunkt i detta konstaterande kommer utskottsmajoriteten
fram till att den är väldigt nöjd med att bostadsministern har lovat att se över
förköpslagen, dvs. kommunernas förköpsmöjligheter. Detta har redan
gjorts i tidigare utredningar. Då har det framkommit att detta inte, åtmin-
stone inte ensamt, är en framkomlig väg. Slutsatsen av det vackra stycket i
betänkandet borde i stället vara stöd till vänsterpartiets förslag. Det är en-
kelt, nämligen att regeringen skall lägga fram det förslag till förvärvslagstift-
ning som har utarbetats inom departementet och som den tidigare har lovat
skall läggas på riksdagens bord.
Men man har tvekat eftersom alla remissinstanser inte har varit helt nöjda
med förslaget. Vi menar att man borde kunna ta hänsyn till konstruktiva syn-
punkter från remissinstanserna. Därefter kan man ge de kommuner som så
vill möjlighet att peka ut på vilka områden de skulle vilja tillämpa en för-
värvsprövning. Det innebär att man överlämnar åt kommunerna att be-
stämma om de vill använda sig av möjligheten eller inte. De kommuner som
inte vill behöver inte göra det.
Det är inte försvarligt att på detta vis begrava ett förslag i stället för att
slipa av det och fullfölja det. Jag yrkar bifall till reservation 4.
Vi kan då gå över till det som är viktigast för stadsborna. Det är att nu
försvara och förbättra den hyresreglering som vi har och som innebär att hy-
ror trots allt inte har kunnat rusa iväg enligt någon form av marknadshyres-
prissättning. Det finns fler och fler som har börjat argumentera och verka
för att man skall släppa på den hyresreglering som ligger i systemet med
bruksvärdeshyror och det därmed sammanknutna besittningsskyddet för hy-
resgästerna.
Det är nog bra i många sammanhang med marknadsekonomi och mark-
nadsprinciper. Men det är inte bra när det gäller så tunga, viktiga och grund-
läggande saker för människor som bostaden. Där har vi inte råd att låta pris-
kriget och bristen på bostäder få avspegla sig i en prissättning som gör att
också besittningsskyddet kommer i stor fara för de boende. Det viktigaste i
svensk hyreslagstiftning är det grundläggande besittningsskyddet - kvar-
boendeskyddet. Det går inte att upprätthålla om man inte också har någon
form av hyresreglering. Den metod som finns är bruksvärdessystemet som
baserar sig på en självkostnadshyra för de allmännyttiga företagen som inte
skall vara vinstgivande.
Jag håller inte med vad framför allt Jan Sandberg har sagt. Han har ond-
gjort sig över bruksvärdessystemet. Han tar upp ett exempel där inom ett
bostadsföretag en bostad som är byggd på 30-talet har en lägre hyra än den
som är byggd på 70-talet. Men det är den olika åldern som gör skillnaderna.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
155
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastigliels-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
Om Jan Sandberg i stället jämför två bostäder i samma bostadsföretag
byggda samma år, finner han en skillnad i hyran som beror på läget. Då har
de centralt belägna bostäderna högre hyra än de som ligger mer perifert.
Problemet är att skillnaderna på grund av åldersfaktorn är alltför stora och
inte motsvarar standardskillnaderna. Med det av riksdagen beslutade nya
räntelånesystemet går det så småningom att reducera åldersfaktorns bety-
delse i hyressättningen.
Bostadsministern har aviserat en översyn av bruksvärdessystemet. Men
vem som skall göra denna översyn vet jag ännu inte. Jag vet inte om det är
offentliggjort. Det är viktigt att peka på att den översynen inte får innebära
ett ifrågasättande av bruksvärdessystemet. Däremot skall detta förbättras.
Vi har pekat på några förslag. Det går att ta bort det s.k. påtaglighetsrekvisi-
tet. Det är det som gör att en fastighetsägare som jämför sig med ett allmän-
nyttigt bolag alltid kan ta ut litet högre hyra än vad det allmännyttiga bolaget
gör. Vi tycker att det är fel. Fastighetsägaren skall inte få ta ut en högre hyra.
Vi menar också att det skall gå att rensa hyran från t.ex. kostnader för
kabel-TV och parkering. Sådant som inte alla självklart vill ha, behöver eller
kan utnyttja. I det nuvarande systemet kan den som vägrar att betala en så-
dan del av hyran som kabel-TV-avgiften eller bilparkeringen bli av med hela
lägenheten. Det är en skönhetsfläck i systemet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 11 och 14.
Vi har också pekat på att principerna med direkt besittningsskydd och
bruksvärde borde genomföras även beträffande lokaler. Som det är nu är det
en stor sporre för fastighetsägarna att utnyttja så mycket ytor som möjligt
till butiker, lokaler, kontor osv. i stället för till bostäder, för då kan man ta
ut mycket högre hyra. Det finns alltså en ekonomisk drivkraft att förändra
bostäder till lokaler, för att därmed kunna ta ut högre hyra.
1 systemet ligger också en svårighet för alla de lokalhyresgäster som inte
har stora inkomster att göra sig gällande på hyresmarknaden. De slås ut och
blir hänvisade till små, dåliga lokaler med dåligt läge, om de inte kan hänga
med i marknadshyreskarusellen. Lokalhyresgästernas företrädare säger
t.o.m. att de hyror som har utvecklats nu ligger över marknadshyrorna, ge-
nom att lokalhyresgästerna är i underläge gentemot dem som hyr ut lokaler.
Därför yrkar jag bifall till reservation 23.
Slutligen - inte minst därför att Jan Sandberg har begärt replik - vill jag
ta upp Jan Sandbergs svartmålning av hyresgäströrelsen och det illvilliga
gläfs mot de organiserade hyresgästerna som förekommer.
Jag har själv arbetat som förtroendevald inom hyresgäströrelsen i bortåt
30 år och tror att jag ganska väl känner till hur det går till och hur demokratin
fungerar inom hyresgäströrelsen. Jag medger i och för sig att det finns bris-
ter, precis som det finns brister i alla organisationer, politiska partier, fack-
föreningsrörelser osv. Men det finns också en levande diskussion om demo-
kratin, om hur de boende själva skall utöva sin bestämmanderätt via sin or-
ganisation, hyresgästföreningar, kontaktkommittéer osv.
I normalfallet är det precis som även ni borgerliga företrädare efterlyser:
de berörda hyresgästerna får t.ex. i ett saneringssamråd framföra sina åsik-
ter, diskutera med sina grannar och formulera hyresgästernas gemensamma
156
ståndpunkt beträffande vilka förändringar man vill ha, vilka krav man skall
ställa på fastighetsägaren osv.
Det brukar t.o.m. organiseras så att man inte går med på några överens-
kommelser om inte de hyresgäster som ingår i den aktuella kontaktkommit-
tén eller arbetsgruppen allihopa tecknar på de aktuella ritningarna. Först då
undertecknar den som formellt företräder organisationen något avtal med
motparten, dvs. fastighetsägaren.
Det förekommer avsteg från detta. Sådana skall bekämpas, framför allt
inom dessa föreningar och organisationer. Ifall hyresgäströrelsen inte klarar
av den här demokratiska uppgiften kommer den inte att överleva. Men man
skall ha klart för sig att hyresgästerna behöver en stark organisation i ryggen.
Ensam är ju varje hyresgäst ganska svag mot de starka och välorganiserade
motståndarna, medan hyresgästerna tillsammans är mycket starka och kan
utöva makt, om man verkligen ger sig sjutton på det och utnyttjar de möjlig-
heter som lagstiftningen och förhandlingssystemet ger.
Anf. 150 JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att göra ett tillrättaläggande beträffande
mitt inledningsanförande. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 12. Det
var detta jag menade, även om jag inte sade det.
Jag kan inte undgå att kommentera det Jan Strömdahl säger först och
främst beträffande bruksvärdessystemet. Jan Strömdahl sade själv att fler
och fler argumenterar för en översyn av bruksvärdessystemet. Den naturliga
slutsatsen borde då vara att det finns all anledning att se över bruksvärdes-
systemet, och det är detta vi moderater vill göra. Vi vill inte införa mark-
nadshyra, utan vi vill se över bruksvärdessystemet. Och vi ifrågasätter inte
besittningsskyddet - det skall finnas kvar.
Jag förstår inte att Jan Strömdahl kan försvara ett system som ger så
uppenbara orättvisor som detta. Jan Strömdahl sade att det handlade om
skillnaden i produktionsår vid jämförelsen mellan 30-talslägenheten i cen-
trala Stockholm och den moderna lägenheten i Västra Smedshagen. Det
skulle vara den skillnaden som gjorde att det blev så mycket dyrare att bo
centralt.
Låt mig då ta ett annat exempel: Södra Stations-området, som byggdes
ungefär samtidigt som Västra Smedshagen i Hässelby. Det är dyrare att bo i
Västra Smedshagen än i Södra Stations-området. Det kan väl ändå inte Jan
Strömdahl försvara.
Det handlar om att vi måste se över systemet, och det är allt fler som krä-
ver en sådan översyn.
Så till hyresgäströrelsen. Jag har själv varit med i den en gång i tiden, och
jag träffade senast i onsdags kväll en representant för hyresgäströrelsen och
pratade mycket ingående om deras sätt att arbeta och mina synpunkter på
det. Vad jag vänder mig emot är att en förening eller organisation får mono-
pol på att företräda de boende.
Den viktigaste synpunkten och frågan är: Varför inte låta de boende själva
bestämma vilken organisation som de vill tillhöra och vilken organisation
som skall företräda dem i dessa sammanhang? Det är den friheten jag är på
jakt efter. Jag har viss förståelse för att herr Strömdahl, som representerar
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
157
12 Riksdagens protokoll 1990191:87
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastigltets-
rätlsliga lagstift-
ningsfrågor
158
vänsterpartiet, har litet svårt att förstå kravet på ökad frihet för enskilda
människor, men det är alltså detta som det handlar om.
Anf. 151 JAN STRÖMDAHL (v) replik:
Herr talman! För att börja med det sista: Det finns faktiskt organisations-
frihet även för hyresgäster. Det är alltså felaktigt att beskriva situationen
som en monopolsituation, att det är tvingande att tillhöra en hyresgästföre-
ning som är ansluten till Hyresgästernas Riksförbund. De hyresgäster som
vill slå sig samman i en annan organisation har faktiskt möjlighet enligt den
lagstiftning som finns att tillskansa sig en förhandlingsordning och en för-
handlingsrätt.
Beträffande hyrorna kan jag inte säga om det är fel eller rätt att hyrorna
på Södra Stations-området, med samma produktionsår som i Jan Sandbergs
första exempel, är högre eller lägre. Men jag vet att när man sätter hyrorna
i nyproduktionen har det åtminstone under de senaste tio åren funnits en
skillnad mellan de centrala bruksvärdeshyrorna och de mindre centrala i
Stockholmsområdet.
Anf. 152 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
I lerr talman! Låt mig först säga att jag givetvis står bakom alla de reserva-
tioner där miljöpartiet och mitt namn finns med, men jag tänker inte i något
fall yrka bifall till någon sådan reservation, vilket ytterligare skulle belasta
vår voteringsanläggning.
Låt mig också säga att jag delar den inställning som Jan Strömdahl har gett
uttryck för i reservation nr 4 vad gäller en översyn av förköpslagen. Det finns
anledning att gå mycket snabbare fram än vad utskottsmajoriteten föreslår
för att få till stånd någon typ av förvärvsprövning i de kommuner som har
galopperande priser på grund av attraktivitet osv.
Låt mig också säga att jag, liksom miljöpartiet gör i en reservation, stöder
tanken på att biluppställningsplatser och kabel-TV-installationer inte skall
kunna påtvingas hyresgäster. På samma sätt tycker vi att hyresgästerna skall
ha inflytande över beslut om installation av kabel-TV och liknande installa-
tioner som kan komma i framtiden.
Miljöpartiet står också öppet för att förhandlingsrätten enligt hyresför-
handlingslagen, som det talas om i reservation 15, utvidgas. Monopolet för
hyresgäströrelsen, som det kallas, kan behöva ruckas i vissa lägen. På samma
sätt som hyresgästerna skall ha inflytande över kabel-TV-installationer, bör
de också få ha ett större inflytande över lägenhetsunderhållet, vilket några
reservanter föreslår i reservation 16.
Efter att ha konstaterat detta kring betänkandet om vissa fastighetsrätts-
liga lagstiftningsfrågor skall jag berätta om ett besök som jag gjorde i en lä-
genhet i Jordbro för någon vecka sedan. Jordbro ligger i Haninge kommun
på Södertörn. Där finns ett stort område som ägs av Stiftelsen Familjebostä-
der. Man kan säga att de yttersta besluten som rör Familjebostäder i Jordbro
i Haninge kommun fattas i stadshuset vid Riddarfjärden här i Stockholms
kommun. 1 övrigt fattas många beslut rörande Familjebostäder på Sankt
Eriksgatan på Kungsholmen långt från Jordbro.
I ett stort område i Jordbro med hyreslägenheter konstaterade man för ett
par år sedan alldeles för höga radonhalter. I den lägenhet jag besökte visade
det sig att strålningen var 687 becquerel redan för två år sedan. En tid efter
vintern 1989 kom en reparatör med en norsk springventil, som han satte in
i ett av fönstren, varpå man kontrollmätte. Radonhalten gick ned med 10
becquerel till 677. På den tiden gällde att en radonhalt på 400 becquerel var
den högsta acceptabla nivån. Sedan dess har den högsta radonhalten enligt
riksdagsbeslut minskats till 200. Lägenheten är på 118 m2, och familjen har
bott i lägenheten i 26 år, dvs. ända sedan husets byggdes. Man betalar 5720
kr. i hyra per månad. Hyran har man snyggt och prydligt betalat under hela
tiden. Denna familj sitter fast i en hälsofälla. Man har engagerat sig i den
lokala kontaktkommittén för att få till stånd en radonsanering, men ingen-
ting har hänt. Det sitter en hel del småpåvar i vägen, och på dem fastnar
tydligen besluten i halsen. Vad kommer att ske? Det kostar kanske 30000
kr. att radonsanera bostäderna, och det finns en stor mängd av dem. Vem
skall betala? Det går att få visst statsbidrag för att göra det, men ingenting
händer.
Inför den typen av bostadsmiljöer är vi i miljöpartiet mycket öppna för
tanken på ägarlägenheter och försäljning av hyresrätter. 25% av lägenhe-
terna i detta land är hyresrätter. Med vår grundläggande ideologi att man
skall ta ansvar för sitt boende, vilket innebär både rättigheter och skyldighe-
ter, så tycker vi att man också skall kunna ha det ekonomiska förvaltningsan-
svaret för bostaden. Därmed ligger det totala ansvaret ”nära” lägenheten. 1
dag är det inte så. Trots att den boende engagerar sig i kontaktkommittén
kan han eller hon, som mitt exempel visade, fastna i en hälsofälla. Jag kan
alltså inte se annat än att vi måste vara öppna för andra upplåtelseformer.
Ingen upplåtelseform skall uteslutas. Alla upplåtelseformer behövs. Att
ställa svart mot vitt, som man gör i vänster-höger-debatten, är olyckligt.
I bostadsområdet i Jordbro sitter man på en enorm resurs. Den nämnda
lägenheten pä 118 m2 är belastad av ett lån på 180 000 kr. Men marknadsvär-
det efter en radonsanering till en kostnad av 30000 kr. tillsammans med en
del andra åtgärder är kanske uppemot 1 milj.kr. De hyresgäster som har bott
i miljonprogrammets områden i 20-30 år sitter alltså på en enorm resurs,
som varken de, Familjebostäder eller andra SABO-företag kan utnyttja för
att förbättra bostadsmiljön.
Jag tycker att mitt exempel manar till eftertanke och funderingar kring
laborationer med hyresrättssektorn i våra bostadsområden.
Anf. 153 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! I det senaste numret av nyhetsmagasinet Nu finns en intres-
sant karakteristik av den tilltänkta borgerliga bostadspolitiken i allmänhet
och hyrespolitiken i synnerhet. Den är intressant därför att artikeln i fråga
handlar om hur man uppfattar vad som komma skall vid ett regimskifte, nå-
got som tidningen hoppas på. Man försöker ge ganska klara besked. Mer likt
Norge skulle det bli om de borgerliga partierna fick bestämma, säger man.
Norrmännen betalar 58 % av lönen för sitt boende. Nu tror jag att den siffran
är överdriven, men om inte den här debatten varar alltför länge kommer jag
iväg till Norge i morgon. Där skall jag undersöka hur det ligger till. Hur som
helst vet jag att boendekostnaderna i Norge ligger på en mycket hög nivå.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
159
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
160
En viss reservation gör folkpartitidningen för centern som beskrivs som
försiktigare med att explicit önska mer marknadsekonomi. Enligt uppgift är
boendekostnaden för svensken omkring 20 % av lönen. Trots detta prisar nu
de borgerliga partierna de hårda angreppen mot socialdemokraternas so-
ciala bostadspolitik. Den jämförs med ”öststaternas misslyckade planeko-
nomi”.
Hur skall då det borgerliga systemskiftet uppnås enligt nyhetsmagasinet
Nu? Jo, det skall uppnås bl.a. genom att kostnadskontroller och länsbostads-
nämnder avskaffas. Dessutom skall bostadssubventioner och markvillkor för
byggande minskas. Låt människorna betala de verkliga kostnaderna för sitt
boende, utropar tidningen. Det skulle betyda att hyror och andra boende-
kostnader nära nog fördubblas i nybyggen. Det är just på det sättet situatio-
nen blir mer lik den i Norge. Boendekostnaderna skall inte utjämnas via
skattsedeln och bostadssubventioner, som socialdemokraterna vill.
Eftersom hyressättningen i de allmännyttiga bostadsföretagen är riktgi-
vande för hyresmarknaden i övrigt, kräver moderaterna och folkpartiet till
råga på allt att allmännyttans lägenheter säljs ut till privata fastighetsägare.
Nu framhålls att subventioner leder till en för stor efterfrågan på bostäder,
och bostadsbristen skall därför enligt detta recept avskaffas genom skyhöga
hyror.
På knappast något område får ett borgerligt maktskifte så allvarliga konse-
kvenser som just i fråga om vanliga hyresgästers situation. Svaret på åtskil-
liga av de frågor som har ställts i dag är att socialdemokraterna säger nej
till marknadshyror och ja till en social bostadspolitik med bruksvärdeshyror.
1 lyrespolitiken får inte liberaliseras mer. Hyror och bostadskostnader är re-
dan höga nog. Vad som behövs är snarare en hyresbroms. Det behövs också
en reformerad hyreslagstiftning, som stärker besittningsskyddet och hyres-
gästernas ställning på hyresmarknaden.
I lerr talman! 1 det betänkande vi nu debatterar behandlas i stort sett mo-
tioner som vi är väl bekanta med och som har behandlats av riksdagen i mer
eller mindre många omgångar. En hel del av de motioner som är väckta är
också föremål för viss beredning i regeringskansliet, och en rad andra frågor
behandlas i den hyreskommitté som jag, Jan Sandberg och Birger Anders-
son är ledamöter i. Jan Sandberg och Birger Andersson är därför väl infor-
merade om vad som har hänt i den utredningen.
Jag skall i korthet kommentera några av de spörsmål som har kommit upp
i debatten. Bl.a. har frågan om expropriationslagstiftningen berörts. Om
detta är inte mer att säga än att det nu inte finns anledning att göra någon
större översyn.
På en punkt är det viktigt att det sker förbättringar, nämligen när det gäller
handläggningstiderna. Det är över huvud taget så inom hela vår administra-
tion och vårt rättsväsende att vi lider av alldeles för långa handläggningsti-
der. Detta är någonting som med skärpa måste kritiseras, och det behövs
klara förbättringar också i just den frågan.
Det andra problemet som flera talare här har berört är frågan om förköps-
rätten och särskilt då gällande bostäderna i skärgården. Jag delar den upp-
fattning som här har kommit fram, nämligen att detta är ett både allvarligt
och oroväckande problem. Jag beklagar att det inte gick att komma fram
med ett förslag på ett tidigare stadium. Man kan naturligtvis, som Jan Ströni-
dahl, säga att detta borde ha gått ändå. Men ett faktum var att det förslag
som tidigare låg gav upphov till en alldeles för splittrad opinion och alldeles
för mycket remisskritik. Det skulle inte ha gagnat saken att lägga fram ett
sådant förslag. Men nu är i alla fall en översyn på väg, och den syftar till att
skapa bättre möjligheter att stoppa den pågående omvandlingen av perma-
nentbostäder inom dessa områden.
Utskottet har sagt att detta är en oönskad utveckling. Vi förutsätter att det
på detta område skall komma ett förslag som är genomförbart.
Jag vill tillägga att den här frågan inte är alldeles enkel, utan det är nöd-
vändigt att göra noggranna överväganden. Här får jag ett andra tillfälle att
nämna förhållandena i Norge. Norge har på den här punkten en lagstiftning
som kanske kan vara av intresse. Det sägs att den har fungerat förhållandevis
väl, och det kan enligt min uppfattning vara anledning att studera hur man
där har lyckats med att få en lagstiftning som i varje fall har tillfredsställt en
hel del.
Det har talats om att man vill sälja ut tomträtterna och att man inte heller
vill ha några nya tomträtter. På den punkten är socialdemokraternas inställ-
ning klar. Tomträttsinstitutet är viktigt för möjligheten att fullfölja en bo-
stadssocial politik och att motverka spekulation. Jag vill inte påstå att det är
något allena saliggörande, men det är ett av de instrument som finns.
Ingrid Hasselström Nyvalls beskrivning av hur det kan gå när det gäller
hyresfastigheter var bra, om jag nu uppfattade hennes anförande rätt. Hon
sade att hyresgästerna hade kommit i kläm. Det är av den anledningen vik-
tigt med en noggrann uppsyn över dessa frågor och att vi ser till att lagstift-
ningen kan motverka det som Ingrid Hasselström Nyvall nämnde. Jag vill
inte ytterligare gå in på den här frågan, eftersom den skall bli föremål för
hyreslagskommitténs överväganden. Jag hoppas att vi skall komma fram till
ett förslag som bättre tillgodoser de behov som har lett till att hyresgäster
har kommit i kläm.
Jag har redan sagt några ord om bruksvärdessystemet. Vi vet ännu inte -
i varje fall vet inte jag - hurdan sammansättningen i den nya kommittén på
det här området kommer att bli. Den är ännu inte tillsatt, men den kommer
av allt att döma inom kort. Det behövs en översyn och analys av systemet.
De frågor som här har kommit upp kommer att prövas av kommittén, men
det kommer att ske på grundval av att detta bruksvärdessystem behövs och
skall bibehållas.
Några talare har varit inne på vad hyran skall omfatta. En del andra frågor
som hyreslagskommittén nu prövar har också tagits upp. Före årets slut
kommer hyreslagskommitténs förslag.
Ilerr talman! Jag nöjer mig med detta. Det är möjligt att jag på grund av
den sena timmen inte har svarat på alla frågor, men min taletid är nu i det
närmaste ute.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 154 JAN SANDBERG (nt):
Herr talman! Jag tycker att herr Franck borde ha använt mera tid till att
läsa betänkandet och kanske inte lika mycket tid till att läsa tidningsartiklar.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets^
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
161
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
162
Jag förstår inte riktigt hur Hans Göran Franck kan få för sig att moderat
politik skulle innebära att priserna och hyrorna skulle raska i höjden. Vi har
föreslagit en sänkt fastighetsskatt. Vi vill sänka den ännu mer. Det är vi som
har sagt nej till räntelånesystemet. Det är vi som vill genomföra ändringar i
skatteomläggningen, som kommer att medföra att belastningen på boendet
kommer att minska. Jag förstår inte riktigt vad Hans Göran Franck fick detta
ifrån i vad gäller högre kostnader. Han försöker möjligen koppla det till vårt
krav på en översyn av bruksvärdessystemet.
Hans Göran Franck verkar vara en av de få som försvarar det system som
vi har. Jag har i min hand ledaren i det senare numret av tidningen BoFast,
allmännyttans egen tidning, där chefredaktören Crister Lindström säger föl-
jande: ”Det finns all anledning att se över hur saker och ting fungerar, inte
minst bruksvärdessystemet.” Herr Franck sade något om att det skall göras
en översyn. Tycker Hans Göran Franck att det system som vi har i dag är bra
eller dåligt, d.v.s. att man får betala mera i hyra ju mindre nöjd man är med
sin bostad, åtminstone när det gäller läget?
Jag fick inte heller något svar på frågan varför man inte skall låta de
boende själva bestämma mera och hyresgäströrelsen bestämma mindre.
Jag minns debatter som vi hade här i kammaren före valet när man talade
mycket om moderaternas förslag som skulle innebära ökade kostnader,
höjda hyror, sociala orättvisor m.m. Man vet ju hur mycket de orden var
värda när valet var över och den socialdemokratiska regeringen tillträdde
och genomförde den största skatteomläggning vi har sett i modern tid i Sve-
rige, som i och för sig innehåller många fördelar i vad gäller sänkningen av
inkomstskatter. Vi har däremot varit kritiska när det gäller att höja andra
skatter för att bekosta de sänkta inkomstskatterna.
Hans Göran Francks tal om risken för höjda hyror klingar relativt falskt
med tanke på det man hörde socialdemokraterna säga före valet om hyresni-
vån och att man nu ser hur hyresnivån har förändrats i och med skatteom-
läggningen. Hans Göran Franck, är det bra eller dåligt att man får betala
högre hyra om man bor ocentralt jämfört med ett centralt läge? Varför vill
man inte låta de boende bestämma själva i stället för att hyresgäströrelsen
skall göra det?
Anf. 155 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Eftersom Hans Göran Franck hänvisade till förhållandena i
Norge, vill jag bara påminna om att Norge har en socialdemokratisk rege-
ring. Hans Göran Franck skall åka till Norge inom de närmaste dagarna. Det
finns då anledning att kontakta socialdemokraterna och ta reda på varför
hyreskostnaderna är så höga i det socialdemokratiskt styrda Norge.
Hans Göran Franck säger vidare att socialdemokraterna säger nej till
marknadshyror. Jag har en känsla av att alla partier säger nej till marknads-
hyror. Från centerns sidan säger vi i alla fall nej. Vi har sagt att vi vill ha en
översyn av bruksvärdessystemet. Den frågan ställde jag också till Hans
Göran Franck. Det visar sig nu att Hans Göran Franck säger att det nog be-
hövs en översyn och analys av systemet. Jag har antecknat de orden.
Det intressanta är vad som föreslås i reservationen i betänkandet. I tid-
ningen Hyresgästen säger bostadsminister Ulf Lönnqvist följande: ”Det är
också svårt att på ett relevant sätt kunna ta hänsyn till fastighetens ålder och
läge inom ramen för rådande bruksvärdering”. Det finns flera motiv för bo-
stadsministern att kräva en översyn av bruksvärdessystemet. Det finns såle-
des möjligheter för Hans Göran Franck att ansluta sig till reservationen.
När det gäller eventuella framtida hyreshöjningar vill jag säga att den s.k.
århundradets skattereform som genomfördes av bl.a. socialdemokraterna
har följts av århundradets hyreshöjning. Det har inte vid något annat tillfälle
skett så kraftiga hyreshöjningar som under det här året och fjolåret.
Hans Göran Franck framhöll att många av motionerna är välbekanta se-
dan tidigare år. Det håller jag med om. Man måste då fråga sig vad det beror
på. Jo, det beror på att motionerna avslås, och då kommer de tillbaka. Jag
vill göra alla i riksdagen uppmärksamma på att det inte är helt säkert att en
motion måste avslås därför att den kommer från ett oppositionsparti. Vi kan
väl alla här i riksdagen framföra vettiga och bra förslag. I och med att motio-
nerna har kommit tillbaka tror vi att förslagen är riktiga och att de så små-
ningom bör kunna godkännas av en majoritet i riksdagen.
En helt ny motion som jag yrkade bifall till - och där jag kommer att be-
gära votering - gäller regler vid expropriation. Jag läste reservationen nog-
grant innan jag gick upp här. Jag tycker att det finns anledning för Hans
Göran Franck att läsa den noggrant. Det fanns tydliga tecken från Hans
Göran Francks sida på att han var inne på att man kanske skulle kunna bi-
falla den så småningom.
Anf. 156 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Jag har faktiskt inte haft tillfälle, Hans Göran Franck, att
läsa denna artikel. Jag kan därför inte säga om den verkligen speglar folkpar-
tiets bostadspolitik. Jag tror inte att svensken kommer att acceptera att 58 %
av lönen går till boende. Då blir det snarare som en talesman för boverket
uttalade i dag i en TT-intervju, att svensken kommer att knapra ner sin bo-
stadsstandard ganska väsentligt under de närmaste åren.
Vi har nog alla sagt att man behöver få ned bostadssubventionerna. Man
måste dock göra det i en rimlig takt. Regeringen föreslår i en proposition
som har lagts fram i dag som en uppföljning av förslaget i budgetpropositio-
nen att man skall ta ytterligare 600 miljoner. Hela bostadspolitiken är under
en väldig omstöpning just nu. Den debatten skall vi inte föra här i kväll. Det
gäller nu vissa specialområden. De har naturligtvis också påverkats av hela
bostadsdebatten.
Jag tycker inte heller att vi skall föra en skattedebatt nu, såsom det blev
kring det förra ärendet om turismen. Om man accepterar en marginalskatte-
sänkning, som både centern och moderaterna har sagt sig göra, måste peng-
arna tas någonstans ifrån. En väg är att förändra de stora bostadssubventio-
nerna, vilket vi tror är av betydelse för hur hela bostadsmarknaden kommer
att fungera framöver. Det är så lätt att säga att man ställer upp på sänkta
inkomstskatter men så svårt att ange varifrån pengarna skall tas.
Jag hade inget yrkande när det gäller fastighetsförvaltare och fastighets-
ägare som inte sköter sig. Jag betonade också att det var ett fåtal. Jag avvak-
tar resultatet av kommitténs arbete. Det viktiga är att man kan förebygga
mer än vad man kan i dag. Tvångsförvaltning kommer in på ett alltför sent
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
163
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
riittsliga lagstift-
ningsfrågor
164
stadium, även om det kan gå ganska fort i dag. I ett närliggande fall hemma
kunde jag se att det gick ganska fort att få tvångsförvaltning så att missförhål-
landena för hyresgästerna kunde rättas till. Jag vill dock att man skall för-
söka hitta vägar att förebygga sådana situationer.
Anf. 157 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Det gick inte att komma fram, sade Hans Göran Franck,
när det gällde förslaget till förvärvslag för att klara problemen för de bofasta
skärgårdsborna. Men i nästa ögonblick hänvisade Hans Göran Franck till
Norgemodellen även i det här fallet. Det kan då konstateras att det var just
Norgemodellen som låg till grund för det svenska förslaget till en förvärvs-
lagstiftning. Jag skulle vilja föreslå att Hans Göran Franck när han gör sin
studieresa till Norge lyssnar med någon kustkommun som tillämpar den här
lagstiftningen, så att han får se var knuten finns.
Jag vill också fråga Hans Göran Franck om det finns något hinder för en
kombination av åtgärder, dvs. både en förvärvslagstiftning och en förköps-
möjlighet. Jag är tveksam till att man skall ha bara förköpsmöjlighet. Pri-
serna är högt upptrissade, och ett förköp innebär att man måste gå in till det
här upptrissade priset.
Anf. 158 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tycker inte att hyresgästorganisationerna, oavsett vilka
de är, har ett för stort inflytande. Det är snarare så att det finns ett behov att
stärka hyresgästorganisationerna, inte som något självändamål utan för att
få en större balans på hyresmarknaden. Det är ett intresse för hela landet att
vi har starka partsorganisationer. Flera talare, b).a. Jan Sandberg, har inte
insett vilken betydelse det har för att vi skall få en bra reglering av förhållan-
dena på marknaden. Har man starka organisationer kan man överlämna
mycket fler frågor till deras egna förhandlingar. Om organisationerna är
svaga, fordras det mer av lagstiftning för att man skall kunna skydda den
svagare parten. Vi har här ett belysande exempel, och det gäller lokalhyres-
lagstiftningen. Vi skulle ha haft en bättre situation på lokalhyresmarknaden
i dag, om vi hade haft starkare organisationer på hyresgästsidan. Det finns
därför nu anledning att göra en uppföljning av den lagstiftning vi har och då
lyssna till vad de parter som finns på den marknaden har att säga. Det är
möjligt att lagstiftningen inte är tillräcklig. Men en sak vet jag säkert, och det
är att det behövs en förstärkning på hyresgästsidan. Det görs här ambitiösa
ansträngningar av köpmän och hantverkare men även av Hyresgästernas
riksförbund att skapa en organisation som skulle ge större jämvikt på den
marknaden. Men ännu har man inte kommit dithän.
Frågan om vilken betydelse lägesfaktorn skall ha är en sak som denna ut-
redning får ta ställning till. För dagen är det inte mer att säga om det, men
däremot är det alldeles klart att en översyn är behövlig och att denna skall
ske på bruksvärdeshyresprincipens grund.
Anf. 159 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill än en gång upprepa att också vi i centern säger nej
till marknadshyror. Jag har en känsla av att det på sina håll ute i landet sprids
en vilseledande information om att de borgerliga partierna kommer att in-
föra marknadshyror efter valet.
Jag återkommer till tidskriften Hyresgästen och vill läsa upp vad centerns
partiledare sagt i denna tidning. På frågan ”Ar ni beredda att avskaffa bruks-
värdessystemet och låta marknaden styra hyrorna helt?” svarar Olof Johans-
son: ”Nej, det är inte aktuellt”. Det anförs ytterligare en hel del synpunkter,
men jag slutar citatet där. Jag hoppas att detta nu är klarlagt.
Jag håller med Hans Göran Franck om att det behövs en uppföljning av
lokalhyreslagstiftningen. Hans Göran Franck var ordförande i en utredning
som arbetade med detta, och det har nu efter ett tag visat sig att det vore
värdefullt med en uppföljning och översyn. Jag tycker alltså att det finns an-
ledning för regeringen att tillsätta en särskild utredningsgrupp som får i upp-
drag att göra den erforderliga översynen.
Anf. 160 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det första som behövs är att vi får reda på hur det faktiskt
förhåller sig med lokalhyrorna. Det kommer in nya rapporter om detta, och
lagstiftningen har nu verkat så länge att man bättre kan se hur det förhåller
sig än vad man kunde i varje fall under förra året, då det ännu hade träffats
alltför få avtal enligt den nya lagen.
Det behövs också en fördjupad undersökning av detta, och en sådan skall
också komma till stånd.
Anf. 161 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! En fördjupad undersökning, som Hans Göran Franck talade
om, ställer vi oss från centerns sida bakom. Men det behövs också en så
grundlig översyn att det krävs att en särskild utredningsgrupp får detta upp-
drag. Vi tror att det finns en hel del saker som man behöver ändra på. Jag
hoppas att Hans Göran Franck kan påverka bostadsdepartementet, så att vi
kommer fram på den här vägen och att det tillsätts en särskild utrednings-
grupp och görs en fördjupad undersökning.
Anf. 162 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Om det är som vi misstänker att det bör göras en uppfölj-
ning, skall jag verka för att en sådan kommer till stånd.
Jag vill tillägga att den nuvarande hyreslagskommittén har vissa möjlighe-
ter att också ta ställning i frågor som gäller hyreslagstiftningen. Det gäller
för kommittén att ta ställning till om den lagstiftning som föreslås skall gälla
för både bostadshyresgäster och lokalhyresgäster eller om den bara skall
gälla bostadshyresgäster.
Anf. 163 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt att det finns en möjlighet att lägga detta upp-
drag på 1989 års hyreslagskommitté, men jag tror för min del att det behövs
en något grundligare översyn än vad som kan ske genom att man lägger upp-
draget som ett bihang till hyreslagskommittén. Vi i centern anser alltså att
det behövs en särskild utredning som ser över dessa frågor.
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Vissa fastighets-
rättsliga lagstift-
ningsfrågor
165
|
Prot. 1990/91:87 27 mars 1991 |
Överläggningen var härmed avslutad. |
|
Vissa fastighets- |
19 § Bordläggning Anmäldes och bordlädes Propositionerna 1990/91:121 Försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för 1990/91:138 Vissa tandvårdsfrågor 1990/91:144 Vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m. 1990/91:147 Förstärkt konkurrens på livsmedelsområdet 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m. 1990/91:156 Miljöklasser för nya fordon, m.m. 1990/91:157 Kommunala dispensavgifter i trafikärenden Skrivelse 1990/91:137 Redovisning för fördelningen av medel från allmänna arvsfon- 20 § Kammaren åtskildes kl. 22.49. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 25 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 40 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 57 (delvis), av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8§ anf. 83 (delvis), av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.57, av förste vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 136 (delvis) och Vid protokollet TOM T:SON THYBLAD |
I Barbro Karlsson
166
Onsdagen den 27 mars
1 § Justering av protokoll.................. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 1
3 § Förnyad bordläggning............. 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 21
mars...................... 1
Justitieutskottets betänkande JuU17 (delvis)
Justitieutskottets betänkande JuUlO
Lagutskottets betänkande LU15
Lagutskottets betänkande LU17
Bostadsutskottets betänkande BoUlO
Bostadsutskottets betänkande BoUll
Konstitutionsutskottets betänkande KU11
Konstitutionsutskottets betänkande KU29
5 § Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
heterna.......................................... 5
Utrikesutskottets betänkande UU17
Beslut........................ 5
Meddelande om samlad votering........................... 5
6§ Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område........ 5
Utrikesutskottets betänkande UU14
Debatt
Inger Koch (m)
Birgitta Hambraeus (c)
Jan Jennehag (v)
Gösta Lyngå (mp)
Stig Alemyr (s)
Göran Allmér (m)
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Erik Svartberg (s)
Beslut fattades efter 7 §
7§ Arbetsmarknadspolitiken, m.m.......................... 22
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU11
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Debatt
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Börje Hörnlund (c)
Karl-Erik Persson (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Ulander (s)
Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
167
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Kersti Johansson (c)
Lars-Ove I lagberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Bo Nilsson (s)
Sylvia Pettersson (s)
Beslut................................................
Utrikesutskottets betänkande UU14
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AUU
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12 (delvis)
8§ Arbetslivsforskningens organisation m.m...................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Debatt
Erik I lolmkvist (m)
Kjell-Arne Welin (fp)
Göran Engström (c)
Gustav Persson (s)
Maggi Mikaelsson (v)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Maj-Inger Klingvall (s)
Beslut................................................
Beslut rörande arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12 (forts,
från s. 94)........................................
9§ Statlig personalpolitik ........... . .....................
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU18
Beslut................................................
10 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet m.m..............
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU 19
Beslut................................................
11 § Ändring i radioansvarighetslagen m.m....................
Konstitutionsutskottets betänkande KU33
Beslut................................................
Beslut om uppskjuten votering.............................
12 § Vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde . .
Finansutskottets betänkande FiU13
Debatt
Filip Fridolfsson (m)
Gunnar Björk (c)
Marianne Carlström (s)
Beslut skulle fattas den 28 mars
13 § Anslag till civildepartementet..........................
Finansutskottets betänkande FiU14
Beslut skulle fattas den 28 mars
14 § Anslag till tullen m.m..................................
Skatteutskottets betänkande SkU15
Debatt
91
94
105
106
106
106
106
106
107
107
107
107
109
109
168
Hugo Hegeland (m)
Leif Olsson (fp)
Håkan I lansson (c)
Lars Bäckström (v)
(forts.)
Ajournering........................................... 115
Återupptagna förhandlingar............................... 116
14 § (forts.) Anslag till tullen m.m. (forts. SkU15).............. 116
Gösta Lyngå (mp)
Sverre Palm (s)
Jan Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 28 mars
Prot. 1990/91:87
27 mars 1991
15 § Importrutiner i ett datoriserat tullförfarande, m.m........... 123
Skatteutskottets betänkande SkU16
Debatt
Hugo Hegeland (ni)
Leif Olsson (fp)
Sverre Palm (s)
Beslut skulle fattas den 28 mars
16 § Anslag på massmedieområdet.......................... 126
Kulturutskottets betänkande KrU15
Debatt
Göran Åstrand (m)
Håkan I lolmberg (fp)
Stina Gustavsson (c)
Alexander Chrisopoulos (v)
Kaj Nilsson (mp)
Åke Gustavsson (s)
Ann-Cathrine Haglund (ni)
Beslut skulle fattas den 28 mars
17 § Stöd till turism och rekreation.......................... 137
Kulturutskottets betänkande KrU16
Debatt
Ingrid Sundberg (ni)
Lola Björkquist (fp)
Stina Eliasson (c)
Jan Strömdahl (v)
Kaj Nilsson (mp)
Maja Bäckström (s)
Beslut skulle fattas den 28 mars
IBS Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor................. 150
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Debatt
Jan Sandberg (ni)
Ingrid 1 lasselström Nyvall (fp)
Birger Andersson (c)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
1 lans Göran Franck (s)
Beslut skulle fattas den 28 mars
19 § Bordläggning....................................... 166
169
gotab 98578, Stockholm 1991