Protokoll
1990/91:77
Justerades protokollet för den 7 mars.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:118 till justitieutskottet
1990/91:122 till konstitutionsutskottet
Motionerna
1990/91 :So43—So47 till socialutskottet
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU20 Den ekonomiska politiken och budgetregleringen (prop.
1990/91:100 delvis).
Anf. 1 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Finansutskottets socialdemokrater är i det nu aktuella betän-
kandet påfallande pessimistiska beträffande världsekonomins utveckling.
Möjligen är det ett försök att ursäkta de dystra utsikterna för Sveriges del.
Men sedan kriget i Irak avslutats och risken för höjda oljepriser undanröjts,
kan enligt min uppfattning det tidigare av bl.a. OECD förutspådda upp-
svinget i t.ex. USA och Storbritannien komma till stånd mot slutet av året.
Med fortsatt goda utsikter på den europeiska kontinenten, främst i Tysk-
land, samt i Japan skulle därmed den stadiga tillväxt som präglat västvärlden
under 1980-talet kunna återtas.
Denna mera positiva bedömning betyder emellertid inte någon nämnvärd
lättnad för Sveriges del. Den nedgång som startade tidigare i vårt land än
på de flesta andra håll kommer här att bli både djupare och mer långvarig.
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
1 Riksdagens protokoll 1990/91:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Orsaken är de grundläggande strukturfel som socialdemokraterna i skydd av
den stora devalveringen länge kunde undvika att ta itu med. Det ekono-
miska sönderfallet har inte fortskridit lika långt som i Sovjetunionen, där
man för i år förutser en produktionsminskning med 11 %. Men den tredje
vägens ekonomiska politik har ändå fört Sverige till ett läge, där även vår
ekonomi krymper i reala termer. Och den vändpunkt som regeringen i fi-
nansplanen ,rodde sig skönja mot slutet av året måste tyvärr flyttas en bra
bit framåt i tiden.
Ett viktigt inslag i socialdemokraternas rosenröda förhoppningar är att in-
flationen snabbt skall avta för att redan före årets utgång ligga under genom-
snittet i EG. Men när nästa månadssiffra för konsumentprisindex redovisas,
kommer den att innebära en ytterligare markant uppdragning av inflations-
takten till ca 12 %. Och all erfarenhet visar att det tar tid att från en så hög
nivå krympa ner prisstegringen till mindre än hälften. Många prissättare
kommer att se sig tvugna att söka kompensation för alla de kostnadsök-
ningar som under resten av året gör sig påminda, som en följd av skatteom-
läggningen.
Mycket kommer också att hänga på vilken beslutsamhet regeringen visar
i kampen mot inflationen. Finansutskottets socialdemokrater gör ett försök
att undanröja den motsättning som föreligger mellan finansplanens utfästel-
ser i detta avseende och valplattformens löften om att full sysselsättning skall
förbli det allt överordnade målet. Den omfattande polemiken mot den mo-
derata partimotionen på denna punkt framstår dock som förfelad, när det i
utskottsbetänkandet till slut ändå konstateras att på kort sikt kan den av oss
påtalade målkonflikten uppträda. Något annat vore också konstigt i en situa-
tion där arbetsmarknadsstyrelsen förutspår en öppen arbetslöshet på 4 %
mot slutet av 1991.
Frågan är nu hur socialdemokraterna i regering och riksdag kommer att
reagera på arbetsmarknadsstyrelsens begäran om ytterligare drygt 10 miljar-
der kronor att läggas till de över 11 miljarder som redan föreslagits för ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder nästa budgetår. I det betänkande vi nu dis-
kuterar visas en viss förståelse för sådana krav. Det sägs t.o.m. att man är
beredd att sätta in det som inte enbart kallas marknadsanpassade medel för
att bekämpa arbetslöshet och inflation. Får jag fråga finansutskottets ordfö-
rande vad ni då tänker på - är det på lagstiftning om prisstopp, på löneregle-
ring eller på förbud mot friställningar?
Ytterligare en fråga som inställer sig är hur det skall gå med den av finans-
ministern så omhuldade budgetbalansen. Regeringen har redan tvingats fö-
reslå ökade utgifter för t.ex. det extra pensionstillägget och dessutom mins-
kade besparingar, bl.a. genom att arbetsskadeförsäkringens samordning
med sjukförsäkringen inte blir av. Skulle man nu också satsa hårt på konst-
lade jobb genom AMS, betyder det inte bara ökade statsutgifter. Det inne-
bär dessutom ett återfall i det slags ackomntoderande politik som får talet
om att prioritera kampen mot inflationen att framstå som rent munväder.
Herr talman! Ett större problem för folkhushållet än ett eventuellt bli-
vande budgetunderskott är det stora och snabbt växande underskottet i by-
tesbalansen. Finansutskottets socialdemokrater noterar att det enligt finans-
planen skulle stiga till ca 50 miljarder kronor i år och 60 miljarder 1992, vil-
ket då skulle motsvara 4% av bruttonationalprodukten. Men det tycks inte
vålla dem någon nämnvärd oro. Jag har tidigare uttalat förvåning över det
lättsinne med vilket även finansministern betraktar denna utveckling. Enligt
min mening har vi här att göra med en kraftig sprängladdning, till vilken den
redan antända stubintråden inte kan vara hur lång som helst.
En bankekonom hos Gota har nyligen påvisat att för att återställa balan-
sen krävs det en ökning av exporten med 80 miljarder kronor eller, uttryckt
på annat sätt, med 25 %. Det krävs en överföring av 130000 människor från
framför allt den offentliga sektorn till industrin samt nyinvesteringar för runt
130 miljarder kronor. Det är inte precis i den riktningen utvecklingen går
just nu. Den invändning som kan göras mot dessa beräkningar är att sådana
här gigantiska förändringar snarast innebär en underskattning av problemets
omfattning. Hur tänker sig Hans Gustafsson och Allan Larsson få till stånd
en vändning av detta slag? Är ni beredda till långtgående omprövningar av
den egna ideologin, som kommer att ställa vad som redan åstadkommits i
den vägen fullständigt i skuggan?
Ärligt talat tror jag inte det. Det skall medges att ni på sistone har anam-
mat många gamla moderata förslag: sänkta marginalskatter, minskad kom-
pensationsnivå i sjukförsäkringen, närmande till EG, ingen kärnkraftsav-
veckling under 1990-talet, Öresundsbro och reklam i en fristående tredje
markbunden TV-kanal, för att bara nämna några exempel. Men även om
hjärnan säger er att detta är nödvändigt, märks det så tydligt att hjärtat inte
är med.
Detta belyses av den socialdemokratiska synen på Sveriges framtida för-
hållande till EG. Det är inte bara det att tanken på medlemskap plötsligt dök
upp i ett krisprogram som ett sätt att få stopp på spekulationer om en svensk
devalvering. Under senare tid har dessutom ledande företrädare för partiet,
bl.a. Stig Malm och Ingvar Carlsson, börjat säga att en svensk ansökan om
att bli medlem i EG inte innebär något ställningstagande för ett sådant med-
lemskap. Till raden av sådana tvetydigheter läggs nu uttalandet i finansut-
skottets betänkande, där socialdemokraterna efter att ha erinrat om riksda-
gens beslut om att Sverige skall ansöka om EG-medlemskap säger att ”för-
handlingar får visa på vilket sätt Sverige blir delaktigt i den europeiska inte-
grationen”. På vilket sätt då? Vad menas egentligen? Var för finansutskottets
ordförande riksdagsbeslutet om en medlemsansökan bara ett taktiskt utspel,
som nu kan avvaras sedan riksbankschefen förklarat att delvaveringsoron
har försvunnit? Tror Hans Gustafsson att det går att skapa det goda närings-
klimat som krävs för att få ordning i våra utrikesaffärer, om man börjar sväva
på målet i EG-frågan?
En orsak till att denna finansdebatt har fått skjutas en vecka framåt i tiden
är att finansministern förra onsdagen i stället for till Bryssel. Där skall han
enligt Dagens Industri ha sagt att en anknytning av kronan till den euro-
peiska växelkursmekansimen blir aktuell i april. Ja, det låter intressant för
oss moderater som började förorda en sådan åtgärd redan i mitten av 1980-
talet. Hade det skett då, skulle både inflationstakt och räntenivå i dag ha
varit avsevärt lägre. Men varför vänta till i april eller senare? Genom att
hålla fast vid valutakorgen har kronan fram till helt nyligen kunnat smygde-
valveras genom dollarns kursnedgång. Men de senaste dagarna har dollarn
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bud-
getregleringen
stigit kraftigt, och det betyder att kronan i praktiken revalveras mot D-mar-
ken. Var och en förstår att det inte sker i samstämmighet med utvecklingen
av konkurrenskraften i våra båda länder. Därför är det hög tid att genomföra
den anknytning av kronan till ecun som bl.a. får till effekt att räntemargina-
len gentemot utlandet kan minskas avsevärt.
Herr talman! För att Sverige skall kunna få fart inte nödvändigtvis under
galoscherna men väl utefter Europavägen måste det rekordhöga skatte-
trycket sänkas. När gränshindren i Europa avvecklas kommer det att uppstå
en marknadsmässig skattekonkurrens mellan länderna. Kapital, handel och
så småningom även kvalificerad arbetskraft kommer att söka sig dit där be-
handlingen är bäst. Ett problem för vårt land blir då inte bara det perifera
läget. 1 den internationella skatteligan befinner sig ju Sverige i fullkomlig
särklass. För att få ned skattetrycket till tvåan Danmarks nivå måste uttaget
här hemma sänkas med nära 100 miljarder kronor. Till genomsnittet inom
EG är avståndet nästan 250 miljarder. Det är således många skatter som är
för höga. Men de mest skadliga måste sänkas först.
Eftersom kapitalet rör sig lättast över gränserna är det mycket olyckligt
att skatterna på företagande och sparande genom skatteomläggningen höjts
med bortåt 40 miljarder. Genomförs dessutom det aktuella förslaget beträf-
fande förmögenhetsskatten, försvåras småföretagandet ytterligare i vårt
land. Det vore välkommet och välgörande för investeringsviljan om finans-
ministern här och nu kunde meddela att detta hot aldrig blir verklighet. Det
vore ännu bättre om han samtidigt ville ta tillbaka de avancerade socialise-
ringsplaner som förts på tal i form av ändrade placeringsregler för AP-fon-
den och så sent som i går eftermiddag lär ha beskrivits för den socialdemo-
kratiska riksdagsgruppen. Gör han inte det, skall han veta att dessa beslut
blir de första som en ny borgerlig regering river upp innan året gått till ända,
samtidigt som vi beslutar att sätta den borgerliga planen för löntagarfonder-
nas avveckling i verket.
Ett politiskt beslut om harmonisering inom EG av mervärdeskatten förfal-
ler ligga långt borta. Därmed kan handeln väntas söka sig dit där momsen är
lägst. Sverige måste därför generellt sänka den indirekta beskattningen un-
der de närmaste åren. Och skulle man ta på sig den administrativa bördan
av en differentiering, är det knappast momsen på mat som borde sänkas
först. Större problem erbjuder skillnader i skatteuttag på dyrare kapitalva-
ror, som det lönar sig att gå över gränsen för att köpa de få gånger det blir
aktuellt.
Med hänsyn till det höga kostnadsläget i Sverige blir det dessutom nödvän-
digt att sänka den osynliga skatten på arbete, dvs. de delar av socialförsäk-
ringsavgifterna som är ren skatt. Eftersom hela inkomstskatten i många län-
der är lägre än bara vår kommunalskatt, måste det kommunala skattestop-
pet bestå och förutsättningar skapas för successiva sänkningar av utdebite-
ringen. Jag vill i detta sammanhang fråga finansministern vad han avser att
göra för att uppfylla det ursprungliga löftet att bara en av tio inkomsttagare
skall behöva betala statlig inkomstskatt. Färska uppgifter tyder ju på att så
många som fyra av tio heltidsarbetande nu måste räkna med en marginal-
skatt på 50 %.
Herr talman! En kraftig sänkning av skattetrycket är inte längre bara ett
önskvärt mål i en avlägsen framtid. Förr brukade man gå igenom den offent-
liga utgiftssidan för att se vad som möjligen kunde avvaras, och detta satte
gränsen för vilka skattesänkningar som kunde komma i fråga. Men så blir
inte längre fallet när kapital, och framför allt människor, kan röra sig fritt i
ett gränslöst Europa. Vi måste då börja med att se på skattesidan för att
klara ut vilka sänkningar som av konkurrensskäl oundgängligen måste ge-
nomföras. Den listan kommer att bli lång och omfatta stora belopp på kort
tid. Men vi har inget val. Och skattesänkningarnas storlek blir i sin tur avgö-
rande för vilka besparingar som måste göras bland de offentliga utgifterna.
Några försiktiga drag med osthyveln kommer då inte att räcka. Det krävs
mera grundläggande förändringar av den offentliga verksamheten, där av-
reglering måste vara en ledstjärna. Inte minst gäller det att bryta de offent-
liga monopolen på tjänster som barnomsorg, utbildning och vård. Det har
alltid förundrat mig att samma socialdemokrater som länge av effektivitets-
skäl undvikit att förstatliga industriföretag så envist försvarar planhushåll-
ning och kommandoekonomi när det gäller att tillhandahålla sådana tjänster
som verkligen förutsätter nära relationer mellan människor.
Vägledande bör vara principen att staten inte skall ägna sig åt sådant som
lika bra eller bättre kan utföras i enskild regi. Det betyder att offentligt ägda
tillgångar i form av företag, skogsmark och bostäder bör privatiseras. Det
kapital som därvid frigörs måste till betydande del återinvesteras i den under
senare år sorgligt eftersatta infrastrukturen. Det handlar här om kommuni-
kationsnät lika väl som om högre utbildning och forskning. Behovet är stort,
eftersom socialdemokraterna, när tillväxten har uteblivit och konkurrensen
om de offentliga resurserna har hårdnat, konsekvent har givit företräde åt
en utbyggnad av de stora bidragssystemen. Men här - liksom när det gäller
försvar, rättsväsen och polis - rör det sig just om uppgifter som i princip
ingen annan än staten kan sköta. Och då måste vi politiker se till att det fun-
gerar.
Herr talman! Vad jag här redovisat är huvudpunkterna i den ekonomiska
politik som krävs för att Sverige åter skall beträda vägen mot tillväxt och
ökad välfärd. I betydande utsträckning föreligger det enighet om detta pro-
gram mellan de borgerliga partierna. Det gäller naturligtvis i den fråga som
på ett grundläggande sätt skiljer oss från socialister, nämligen förordet för
enskilt sparande framför offentligt. Men det finns också en grundläggande
samsyn beträffande det ekonomiska läget och de åtgärder som krävs för att
vända utvecklingen rätt igen. De frågor där centerpartiet avviker är av den
karaktären att de kommer att vara undanröjda eller enligt min mening han-
terliga när vi har nått fram till september månad.
Moderata samlingspartiet och folkpartiet har i långa stycken gemen-
samma reservationer. Det gäller inte bara de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken utan även principerna för budgetpolitiken. Därmed
har vi byggt vidare på det program som Carl Bildt och Bengt Westerberg
skisserade i höstas och som kommer att kompletteras och preciseras ytterli-
gare innan riksmötet är slut. Om någon invänder att det ändå inte kommer
att samla en majoritet, vill jag påminna om att det enligt samstämmiga opi-
nionsmätningar i alla fall har åtskilligt större stöd än vad de för närvarande
har som ännu så länge kan formulera finansutskottets betänkanden.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bucl-
getregleringen
Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till reservationerna 1,11,
18 och 32, vilka kan sägas utgöra ett väl avvägt urval av de reservationer som
utskottets moderater har ställt sig bakom.
Anf.2 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! För litet drygt en månad sedan diskuterades den ekonomiska
politiken i den allmänpolitiska debatten. Även den debatten utgick från re-
geringens finansplan och oppositionens motioner. Vad som därefter har hänt
är egentligen bara att höstens val har kommit en månad närmare. Resultatet
har blivit att finansutskottets betänkande nr 20, som dagens debatt handlar
om, är motsägelsefullt och oklart.
Jag vill ta detta tillfälle i akt att begära klarare besked från utskottets tales-
man och från finansministern.
På vissa ställen i betänkandet sägs att problemen på arbetsmarknaden
kommer att finnas kvar under de närmaste åren. På andra ställen sägs att
lågkonjunkturen blir kort. Vilket gäller? Försvinner problemen snabbt, eller
tar det lång tid?
På vissa ställen sägs klart ut att kostnadsproblemen beror på att regeringen
inte har gjort något åt överhettningen. På andra ställen sägs att det gick så
bra under 80-talet att det bara blev så att inflationen ökade. Vilket gäller?
Erkänner regeringen något ansvar eller inte?
På vissa ställen sägs att regeringens politik är i stort sett densamma som
de borgerliga partiernas. På andra ställen påstås att krisen har kommit därför
att oppositionen har röstat ner regeringens förslag i riksdagen. Vilket gäller?
Ibland sägs att företagen måste få goda förutsättningar för produktion och
sysselsättning. På andra ställen andas stor förståelse för en ny jättesocialise-
ring genom att låta AP-fonderna köpa upp företagen. Hur går detta ihop?
Vad gäller?
I finansplanen beskrevs det ekonomiska läget i huvudsak ganska korrekt.
Temat var att läget präglas av djupa problem. Men i finansutskottets betän-
kande är problemen nedtonade. Nu finns knappast några strukturella pro-
blem, utan det handlar om en ”vanlig” lågkonjunktur. Det hävdas dessutom
att denna lågkonjunktur kan bli kortvarig. Det finns också en rad uttalanden
på senare tid från regeringens medlemmar med statsministern i spetsen på
temat ”det har redan vänt”. Detta är enligt min uppfattning i grunden fel.
Det motsägs också indirekt av de prognoser över den kommande utveck-
lingen som ges i betänkandet, men det är bara ytterligare ett tecken på oklar-
heterna.
Låt mig därför fråga utskottets talesman, denna gång inte ordföranden
utan Roland Sundgren, om det är hans uppriktiga mening att påståendet
”lågkonjunkturen blir kort” - det står på s. 34 om han vill bli kollad - är
förenligt med prognoser över arbetslösheten som visar på nivåer aldrig tidi-
gare skådade i Sverige - upp mot 4% 1992 enligt utskottet självt och än
högre enligt andras bedömningar. Om cirka ett år kan det finnas över 200 000
personer i Sverige som inte kan få arbete. Det är då närmast skandalöst att
påstå att ”lågkonjunkturen blir kort”.
Även Allan Larsson driver nu temat att utvecklingen har vänt. Krisen är
över - det är det intryck som tydligen skall förmedlas.
Detta är utomordentligt lättsinniga uttalanden som, såvitt jag kan förstå,
görs i rent politiskt syfte och rimligen mot bättre vetande. Regeringen och
Allan Larsson måste faktiskt veta att de ekonomiska problem som skapats
under lång tid inte hux flux försvinner på mindre än ett kvartal.
Man måste fråga sig vilken verklighet regeringens medlemmar lever i, lä-
ser ni inte tidningarna? Volvo säger upp 1 550 personer, Saab permitterar 600
personer-över 11 000 personer varslades om permitteringar under februari.
Utskottet talar självt om en arbetslöshet på 4 % - en för Sverige helt unik
nivå. I dag står att läsa i Dagens Nyheter att nära 35000 ungdomar är utan
jobb.
Låt mig citera Svenska I [andelsbankens senaste prognos från februari i år:
”Sverige skall alltså omvandlas från ett höginflationsland till ett låginfla-
tionsland. Detta innebär att vi har en relativt lång anpassningsperiod framför
oss.” Handelsbanken fortsätter: ”Tillväxten under 1992 och första halvan av
1993 blir mycket låg och man kan närmast tala om en stagnation, med hög
arbetslöshet (5 ä 6 procent).” Denna utveckling karaktäriserar Handels-
bankens ekonomer som ”relativt positiv”, och den förutsätter att politiken
inriktas på att skapa ett klimat som är gynnsamt för företagande och investe-
ringar.
Industriförbundet lade i februari fram sin mest pessimistiska rapport nå-
gonsin. Antalet anställda inom industrin väntas minska med 50000-60000
personer i år. Mot slutet av innevarande år skulle industrin då sysselsätta
150 000 personer färre än i juni 1989.
Regeringens tal om att utvecklingen har vänt kan faktiskt bara tolkas som
att den har givit upp hoppet att förbli i regeringsställning efter valet. I oppo-
sitionsställning vill socialdemokraterna sedan kunna skylla de ekonomiska
problemen på den nya regeringen. Det är i och för sig intressant med denna
insikt om oförmågan att vinna väljarstöd för den egna politiken. Men sådana
uttalanden bidrar till att förstöra det krismedvetande som finns, och det är
faktiskt både oansvarigt och lättsinnigt.
Av utskottets betänkande framgår det tydligt, åtminstone på några ställen,
att den kraftiga försämringen av det ekonomiska läget som nu pågår är en
direkt följd av regeringens politik. Det står: ”En av huvudorsakerna till
denna snabba avmattning i den svenska ekonomin är de senaste årens över-
hettning på arbetsmarknaden.” Och det är regeringen som bär ansvaret för
överhettningen på arbetsmarknaden.
Samtidigt försöker socialdemokraterna nu att skylla ifrån sig på andra,
särskilt på oppositionen i riksdagen. Om bara det s.k. stoppaketet med
strejkstopp, lönestopp, prisstopp, m.m. hade gått igenom i riksdagen skulle
allt ha varit mycket bättre, sägs det. Allt är oppositionens fel som stoppade
stoppaketet, har statsministern låtit påskina. Ibland säger man t.o.m. att om
regeringen bara hade fått höja momsen med 2% våren 1989 skulle allt ha
varit mycket bättre.
Jag måste fråga Roland Sundgren om han verkligen tror att det är en poli-
tik med ännu högre skatter och löne- och strejkstopp som kan lösa Sveriges
problem. Är det en sådan politik som socialdemokraterna skulle vilja föra
om de mot förmodan fick majoritet i riksdagen?
Till saken hör faktiskt också att regeringen alltid är ansvarig för den politik
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bnd-
getregleringen
som faktiskt förs. Regeringen har valt att sitta kvar och föra denna politik,
och då blir den också ansvarig för resultatet. Resultatet ser vi nu - kraftigt
stigande arbetslöshet.
Mot denna bakgrund, herr talman, blir det närmast parodiskt att höra den
ena efter den andra av regeringens medlemmar påstå att socialdemokraterna
skulle vara det enda parti som värnar om sysselsättningen. Sanningen är ju
den att efter en jättedevalvering och åtta års internationell högkonjunktur
har den s.k. tredje vägens ekonomiska politik lyckats driva Sverige till eko-
nomisk kris.
För att lösa denna kris krävs ett långvarigt och målmedvetet arbete byggt
på en ny ekonomisk politik. Vi har rik erfarenhet av vad som inte kan göras,
eftersom problemen sannerligen inte är nya. Alltför höga pris- och kostnads-
ökningar, som förstör konkurrenskraften och därför slår ut produktion och
sysselsättning, har vi haft under lång tid. Under 1970-talet försökte vi lösa
detta genom att expandera sysselsättningen i den offentliga sektorn, men
den vägen är stängd. Den offentliga sektorn är redan alltför stor i Sverige.
Under 1980-talet försökte vi lösa samma problem genom devalveringar. Den
vägen är också stängd, både av hänsyn till EG och därför att Sverige annars
skulle förbli ett land med stora prisökningar och höga räntor under hela 90-
talet. Det framgår lustigt nog av dagens DN, där en av arkitekterna bakom
jättedevalveringen 1982, Klas Eklund, hävdar att devalveringen har medver-
kat till den låga produktiviteten i industrin.
Nu måste vi ta itu med problemen genom intern anpassning. Det är, som
jag har nämnt, mycket oklart vad slags politik som finansutskottets socialde-
mokrater förordar i detta syfte. Först sägs - jag skall upprepa några motstri-
diga påståenden - att det råder stor enighet mellan socialdemokraterna och
de borgerliga partierna. Så står det t.o.m. i sammanfattningen. Sedan för-
svinner uppenbarligen denna enighet, för några rader längre fram avstyrks
motionerna med hänsyn till påstådd orättfärdig fördelningspolitik. Vidare
tycks det egentligen, om man skall tro statsministern, vara fler momshöj-
ningar, strejkstopp, lönestopp och sådant som socialdemokraterna skulle
vilja genomföra om de bara kunde få majoritet.
Det vore faktiskt tacknämligt om Roland Sundgren eller i varje fall Allan
Larsson kunde klargöra vad för slags politik det egentligen är som socialde-
mokraterna tror kan föra Sverige ur den hemmagjorda krisen. De motsägel-
sefulla påståendena ger sannerligen inte intrycket av någon sammanhäng-
ande politik som kan skapa förtroende.
Herr talman! I motsats till socialdemokraterna har folkpartiet liberalerna
och moderata samlingspartiet, i långa stycken gemensamt med centern, re-
dovisat en sammanhängande syn på de ekonomiska problemen och den poli-
tik som krävs för att bryta stagnationen. Den beskrivs i reservation 1. Jag
skall passa på att nu yrka bifall till reservationerna 1,11,18 och 33.
Målet för den politiken är att skapa riktiga jobb, stabila priser och lägre
skatter. Detta förutsätter insatser över ett brett fält som regeringen uppen-
barligen inte kan - av hänsyn till LO - eller inte själv vill lägga fram.
Låt mig ge några exempel. En av de viktigaste uppgifterna framöver är
enligt min uppfattning att se över de olika socialförsäkringssystemen. De
måste göras om så att det lönar sig att arbeta och så att utgiftsminskningarna
ger utrymme för sänkt skatt. Den nuvarande utformningen av t.ex. arbets-
skadeförsäkringen är ett ovanligt tydligt exempel på regler som har direkt
negativ effekt. En rad beskrivningar finns om hur arbetsskadeförsäkringen
motverkar rehabilitering, medverkar till att alltför många människor förtids-
pensioneras i onödan och slås ut från arbetsmarknaden. Dessutom drar den
kostnader som ökar i rasande takt. Ett inslag i en förändring är en samord-
ning av arbetsskadeförsäkringen med sjukpenningförsäkringen. Ett sådant
förslag aviserades i budgetpropositionen. Därefter har Stig Malm och LO
krävt att ersättningen inte får försämras, och då kan det inte bli någon sam-
ordning. Regeringen har hittills givit efter för LO. I utskottsbetänkandet på-
står socialdemokraterna att det är ”tekniska kompletteringar” som måste
till. Jag vill ställa en enkel fråga, som kan besvaras med ja eller nej, till Ro-
land Sundgren: Kommer det något förslag om arbetsskadeförsäkringen före
valet?
Mitt andra exempel gäller konkurrensen. Det finns en rad utredningar,
inte minst från statens pris- och konkurrensverk, som visar att där konkur-
rensen är dålig stiger kostnader och priser snabbt. Den som verkligen vill
uppmuntra en dämpning av inflationen borde alltså på alla sätt skapa mer
konkurrens.
Nu går emellertid statsministern ut med artiklar som rubriceras ”Håll till-
baka marknadskrafterna” och innehåller en stark plädering för bevarade
monopol inom den offentliga tjänstesektorn. Att riva upp monopolen och
skapa valfrihet, öka konkurrensen genom att uppmuntra enskilda alternativ,
öka effektiviteten, ge mer valuta för skattepengarna och bredda arbetsmark-
naden för kvinnor, något som vi borgerliga vill, påstås vara höjden av orätt-
visa. Vill vi verkligen ha Business Class i sjukvården?, frågar statsministern
retoriskt.
Nej, det vill vi inte. Men det är precis vad vi har i dag-i socialdemokrater-
nas Sverige. För vem är det i dag som kan köpa sig före i sjukvårdskön ge-
nom att betala på privata sjukhus, t.ex. Sophiahemmet? Vem är det i dag
som kan välja ett privat dagis för sina barn? Vem är det i dag som kan sätta
sina barn i en privatskola, vars pedagogik passar en bättre? Jo, det kan bara
den rike som har råd att betala både via skatten och genom höga avgifter,
därför att de privata alternativen inte får samma ekonomiska villkor som of-
fentlig vård, omsorg eller utbildning. Det är i socialdemokraternas Sverige
som plånboken styr. Och hur kan ni påstå att konkurrens i produktionen av
sociala tjänster är mindre viktig för att pressa kostnader än konkurrens i pro-
duktionen av t.ex. mat och kläder?
Mitt tredje exempel gäller de riktiga jobben. Folkpartiet liberalerna
accepterar inte att arbetslöshet används som ett medel i den ekonomiska po-
litiken. Det räcker inte med arbetsmarknadspolitiska insatser, utan man
måste skapa förutsättningar för ökad produktion och sysselsättning i företa-
gen. Särskilt de mindre och medelstora företagen är viktiga, inte minst där-
för att de skapar sysselsättning i hela landet, inte bara i storstadsregionerna.
En av de viktigaste åtgärderna för att underlätta för de mindre företagen
är att ta bort skatten på deras arbetande kapital. Eftersom skatten på maski-
ner, byggnader, varulager och sådant som används i produktionen inte är av-
dragsgill, måste småföretagarna i dag ta ut nästan tre gånger skattebeloppet
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
från företaget. Folkpartiet liberalerna anser att denna skadliga skatt helt
skall tas bort. Men regeringen tycks vilja göra tvärtom - höja den.
I de tre senaste debatterna med Allan Larsson har jag frågat honom om
skatten på småföretagens arbetande kapital. Han har inte svarat. Nu vill jag
faktiskt ha besked. Jag kan börja med att ge Roland Sundgren chansen att
visa litet förståelse för småföretagandets villkor. Roland Sundgren är, såvitt
jag vet, också suppleant i skatteutskottet. Från folkpartiet liberalerna har vi
där väckt förslag om att slopa skatt på arbetande kapital. Jag undrar om Ro-
land Sundgren är beredd att göra det och slänga den remissbehandlade pro-
memorian om förmögenhetsskatten i papperskorgen. Papperskorgen är
också, herr talman, den rätta platsen för de nya socialiceringsförslag i jätte-
format genom aktieköpande AP-fonder som man i Morgonekot i dag berät-
tade om. Detta är enligt min uppfattning en direkt krigsförklaring mot privat
företagsamhet i Sverige.
Herr talman! Roland Sundgren och Allan Larsson kommer säkert att be-
skriva vad de anser vara bra förslag i den ekonomiska politiken. Jag tror visst
att de och andra socialdemokrater gör så gott de kan. Men detta duger inte.
Deras bästa är inte gott nog.
Vad som behövs är en ny liberal ekonomisk politik. Jag kan förstå att detta
är svårt för socialdemokrater. Liberal politik bedrivs bäst av den som är libe-
ral i själ och hjärta. Därför måste Sverige få en ny regering.
Anf. 3 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Kriget i Mellanöstern mellan Irak och de allierade är över.
Det är glädjande för såväl världsfreden som världsekonomin. Ett kortvarigt
krig förväntades visserligen aldrig ha starka effekter på den internationella
konjunkturen, men kriget ledde ändå till osäkerhet och höjda inflationsför-
väntningar, vilket påverkade en redan försvagad konjunktur negativt.
Hoppet har nu ökat, inte bara om fred i Mellanöstern, utan också om att
den tämligen skarpa internationella konjunkturavmattningen blir något
mjukare. Oljepriserna ha återgått till nivån före invasionen av Kuwait. Den
förstärkning av Sveriges hemmatillverkade lågkonjunktur som den interna-
tionella avmattningen innebär bör därför nu bli något mindre.
Bytesbalansen fortsätter dock att försvagas, eftersom vårt alltför höga
pris- och kostnadsläge inte längre kompenseras av en internationell högkon-
junktur.
Den internationella himlen är alltså inte lika mörk som tidigare i år, men
ingen dager synes än för den svenska ekonomin. Statistiken visar på en
sämre utveckling än vad flertalet prognoser, inkl, finansplanen, räknat med.
Tillväxten i ekonomin sjönk under andra halvåret 1990 med 0,5 %.
Arbetslösheten ökar kraftigt. I januari var arbetslösheten 2,3%. Redan
till sommaren väntas den vara uppe i 3 %. Detta är alltså bara genomsnitts-
siffror. I utsatta regioner och inom vissa grupper t.ex. bland ungdomar, kom-
mer arbetslösheten att vara väsentligt högre. Just när det gäller arbetslöshe-
ten är det farligt att använda riksgenomsnittssiffror, eftersom de inte avspeg-
lar människors vardag.
Antalet varsel ökar.
10
Orderingången och industriproduktionen sjunker. Såväl export som im-
port avtar.
12-månaderstalet när det gäller konsumentpriserna bör redan i februari ha
stigit till ca 13%. Det är mer än dubbelt så mycket som genomsnittligt i
OECD, delvis beroende på skatteomläggningen.
Räntorna har sjunkit något. Men Sverige tvingas fortsätta att ha ett ränte-
gap gentemot omvärlden för att balansera valutaflödena.
Enligt riksrevisionsverket kommer statsbudgeten för innevarande år att
sluta på ett underskott med 3,6 miljarder. Redan tidigare var det underlig-
gande saldot enligt finansplanen minus 15,6 miljarder. Dessutom har rege-
ringen, för att dölja sina misslyckanden gentemot pensionärerna, beslutat
att anslå mer medel till KBT.
Herr talman! Mot denna bekymmersamma bakgrund framstår regering-
ens och inte minst finansministerns hyllning till den egna politiken som när-
mast patetisk. I DN-artikeln nyligen gör finansministern ”tummen upp för
Sverige”. Enligt Allan Larsson är förtroendet för landet återskapat, och nä-
ringslivet vill återigen investera i Sverige. Inte minst det sistnämnda är en
märklig slutsats, med tanke på att hans egen finansplan förutspår att indu-
striinvesteringarna minskar med 13% i år.
Enligt finansplanen och finansutskottets socialistiska majoritet bör vänd-
punkten i den svenska ekonomin kunna komma redan under innevarande
år. Enligt vår uppfattning är detta ett rent önsketänkande.
Denna uppfattning har vi också, tillsammans med moderata samlingspar-
tiet och folkpartiet liberalerna, reserverat oss för i finansutskottets betän-
kande. Reservationens skrivningar beträffande synen på utvecklingen i Sve-
rige överensstämmer för övrigt ordagrant mellan de tre partierna.
I ett försök att styra bort debatten från den sittande regeringens misslyck-
ande har Allan Larsson också under längre tid bedrivit propaganda gent-
emot de icke-socialistiska partiernas budgetalternativ. Enligt finansminis-
tern skapar dessa budgetalternativ sammantaget ett mycket stort budgetun-
derskott - detta trots att såväl centern, folkpartiet liberalerna som modera-
terna i sina alternativ redovisar stramare budgetar än regeringen.
I sin iver att bevisa vad som skulle bevisas har finansministern räknat sam-
man alla de förslag till skattesänkning och ökade utgifter som partierna före-
slår var för sig, men däremot endast de besparingar som alla tre är överens
om. Detta räknesätt är naturligtvis helt befängt.
Finansministern attackerar också de enskilda partierna. Moderaterna är
enligt Larsson sämst, därnäst centern. Folkpartiet är enligt departementet
inte lika slösaktigt, vilket kan ha att göra med att folkpartiets budget innebär
betydligt mindre ändringar av regeringens förslag än centerns och modera-
ternas budgetar. Jag tycker att Allan Larsson är skyldig att göra ett klarläg-
gande. Han bör visa att han försökt förbättra sin räkneförmåga genom att
förklara vad han egentligen står för efter de omräkningar som han förhopp-
ningsvis har gjort.
Efter att finansutskottets ledamöter till sist har fått ta del av departemen-
tets sammanställning, har vi kunnat konstatera att departementets samman-
ställning innehåller mycket stora brister.
Centerns förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 innebär ett i för-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
11
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
12
hållande till regeringens budget förstärkt budgetsaldo. Om vårt förslag gick
igenom skulle skattetrycket sänkas, liksom statens utgifter.
Centerns förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92 innebär ett i för-
hållande till regeringens budget förstärkt budgetsaldo med över 2 miljarder
kronor. Skattetrycket sänks med nära 6 miljarder kronor. Centerns största
budgetsatsningar görs på infrastrukturella investeringar och sänkt skatt på
nödvändig konsumtion genom införande av differentierad moms. De största
utgiftsminskningarna gäller investeringsbidrag och sjukpenning vid utbild-
ning.
Herr talman! Jag använde mig tidigare av uttrycket ”ingen dager synes än”
beträffande svensk ekonomi. Jag kunde ha tillagt att ”när mörkret är som
störst är dagen som närmast”. Valet i höst kan bli början till en ny gryning
på det ekonomiska området.
Centerns önskan är ett regeringsskifte med en ny regering baserad på en
icke-socialistisk majoritet. En sådan regeringen är nödvändig för att klara
av den mycket krävande uppgift som det kommer att bli att dels stabilisera
ekonomin, dels ta itu med de grundläggande strukturproblemen och anpass-
ningen av ekonomin till den snabba internationalisering som pågår.
De icke-socialistiska partierna har i år nått en mer långtgående samstäm-
mighet än något tidigare år under den gångna mandatperioden. Det gläder
oss, och det medför att skrivningarna överensstämmer, så när som på ett par
punkter där moderaterna och folkparitet gör tolkningar som går längre än
tidigare riksdagsbeslut eller överenskommelser.
Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för uthållig tillväxt
och stigande välstånd. Politiken skall frambringa arbetstillfällen i stället för
arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög inflation och lägre
skatter i stället för höjt skattetryck.
En första utgångspunkt för politiken skall vara att prioritera strukturpro-
blemen i ekonomin. Pris- och löneökningstakten, bristen på inhemskt spa-
rande och den låga tillväxten är utslag av grundläggande strukturella pro-
blem.
När det gäller lönebildningen skall den skötas av arbetsmarknadens parter
i fria förhandlingar utan direkt inblandning av statsmakterna. Samtliga de
fyra största riksdagspartierna har dock under senare tid deltagit i riksdagsbe-
slut som förändrat förutsättningarna för löneförhandlingarna. Jag tänker
bl.a. på skatteomläggningen och förändringen av sjukförsäkringen.
Dessa fyra partier har därmed ett gemensamt ansvar för utfallet av avtals-
rörelsen. Centern vill inte ha en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden - det
finns andra medel som kan användas. Ett exempel på sådana medel är ökade
egna avgifter i arbetslöshetsförsäkringen. Ett stabiliseringsavtal är av vikt för
att dämpa pris- och lönekostnadsutvecklingen, vilket inte innebär ett ja till
statlig inkomstpolitik.
En andra utgångspunkt för den ekonomiska politiken måste vara den på-
gående internationaliseringen av svensk ekonomi. Sverige skall delta i det
europeiska samarbetet. Ett europeiskt samarbetsavtal mellan EFTA och EG
samt svenskt medlemskap i EG ligger i linje med strävandena mot allsidig
utveckling av samarbetet mellan Sverige och samtliga länder i Europa. Sve-
rige bör lämna in en ansökan om medlemskap i EG under 1991. Centern står
fast vid det beslut som fyra partier kom överens om i riksdagens utrikesut-
skott.
En tredje utgångspunkt är omsorgen om personligt ägande och sparande.
Personligt ägande är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi.
För att ge utrymme för investeringar och förbättrad bytesbalans måste det
totala sparandet öka. Enskilt hushållssparande skall prioriteras.
Jag vill i anslutning till detta också konstatera att centern och socialdemo-
kraterna kommit överens om att tidigarelägga återbetalningen av det tillfäl-
liga obligatoriska sparandet - detta i kombination med möjlighet till extrain-
sättning på allemanssparandet. Det obligatoriska sparandet kommer där-
med i stor utsträckning att omvandlas till frivilligt sparande.
Löntagarfonderna skall avskaffas och statliga företag säljas ut. Centern,
moderaterna och folkpartiet har i gemensamma partimotioner angivit hur
detta skall gå till. AP-fonden skall inte ges rätt till vidgade aktieplaceringar.
Jag delar de synpunkter som Anne Wibble nyss anlade beträffande det för-
slag som presenterades i medierna i dag på morgonen. Papperskorgen är tro-
ligen den bästa platsen för förslaget. Vi tror inte på den typen av lösningar.
Med dessa tre utgångspunkter följer även att den ekonomiska politiken
bör inriktas enligt följande.
Skattepolitiken skall leda till totalt sett en sänkning av skattetrycket. I
första hand bör de skatter som har den mest negativa påverkan på samhälls-
ekonomin, och skatter sammanhörande med nödvändig konsumtion som
mat och boende, sänkas.
En skatt som är direkt samhällsekonomiskt kontraproduktiv är förmögen-
hetsskatten på arbetande kapital i småföretag. Centern tar bestämt avstånd
från de förslag till förändring av denna skatt som presenterats i en utredning
i finansdepartementet. Dessa förslag innebär en skatteskärpning; enligt vår
uppfattning skall skatten på arbetande kapital avskaffas.
Sänkt skatt på nödvändig konsumtion innebär att centern förordar diffe-
rentierad moms med sänkt skatt på mat och boende. Vi anser att det står
klart att ett svenskt medlemskap innebär att vi måste sänka momsen på mat,
åtminstone om samordningen av EGs skattepolitik genomförs enligt pla-
nerna. Den ökade internationaliseringen talar under alla förhållanden för
att en differentierad moms, med sänkt skatt på mat, är nödvändig. Numera
förordar också tidningen Aftonbladet på ledarsidan en sänkning av momsen
på mat, precis vad centern, vänsterpartiet och miljöpartiet här i kammaren
har förepråkat under en längre tid. Frågan är naturligtivs hur länge den so-
cialdemokratiska regeringen tänker förhålla sig kallsinnig till en sänkning av
matmomsen. Det vore värdefullt om finansutkottets ordförande här i dag
gav besked på den punkten.
Jag tror också att det med tanke på rättvisan ute i landet är viktigt att den
kommunala skatteutjämningen förbättras. Merparten av de specialdestine-
rade statsbidragen måste överföras till skatteutjämningssystemet.
Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de viktigaste strukturfrå-
gorna just nu. Förnyelsen måste leda till ökad decentralisering, ökat person-
inflytande och avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på att för-
ena ökad valfrihet och jämlikhet. Den offentliga sektorn skall rikta sina re-
surser till det som är kärnan i det offentliga ansvaret.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
13
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
14
Sänkt skattetryck ställer krav på minskade offentliga utgifter. Förnyelsen
av den offentliga sektorn kommer att skapa stora effektivitetsvinster på sikt,
men det räcker inte. Det offentliga utgiftstrycket måste minskas även på
andra sätt, exempelvis genom en bromsning av de kraftiga utgiftsökningarna
när det gäller vissa socialförsäkringar, bl.a. sjukförsäkring, arbetsskadeför-
säkring och förtidspension.
Socialförsäkringarna skall i första hand ge grundtrygghet, med möjlighet
till frivillig privat påbyggnadsförsäkring.
Socialförsäkringarna skall utformas så, att de ger signaler om rätt be-
teende såväl till enskilda som till företag. Även det allmänna pensionssyste-
mets finansiering måste ses över. Centerns reformförslag - beskattad grund-
pension - skulle förbättra standarden för de sämst ställda pensionärerna och
minska deras beroende av bostads- och socialbidrag. Införande av grundpen-
sion måste - när så kan ske - självfallet finansieras fullt ut.
Införande av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivarav-
gifter. En samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör genomföras.
Därigenom kan betydande fördelar både för den enskilde och för samhället
uppnås, främst genom en bättre arbetsmiljö och en snabbare rehabilitering.
Frånvaro och ohälsa kan därmed minska.
Långtidsarbetslöshet och permanent utslagning från arbetsmarknaden
måste med all kraft motverkas. Det är viktigt med en väl fungerande arbets-
marknad, eftersom en sådan möjliggör lägre arbetslöshet vid en given infla-
tionsnivå. Bland arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kompetenshöjande
utbildning prioriteras. Beredskapsarbeten är dock bättre än passiva kontant-
stöd, som är en absolut sista utväg.
Den kraftiga uppgången i arbetslösheten är ett stort misslyckande för den
socialdemokratiska regeringen. Den är också ett resultat av regeringens
oförmåga att komma till rätta med pris- och kostnadsutvecklingen och oför-
mågan att hantera devalveringen i början av 1980-talet.
Det är viktigt att arbetslinjen fullföljs även i vad avser rehabilitering av
arbetsskadade. Medel från arbetslivsfonden spelar nu en viktig roll för att
främja rehabilitering och god arbetsmiljö.
Inslagen av konkurrens måste öka såväl inom den offentliga sektorn som
i näringslivet. Näringsfriheten bör grundlagsfästas, och det finns skäl att
överväga om konkurrenslagstiftningen bör skärpas.
För att främja ekonomisk tillväxt och regional balans behövs en bättre in-
frastruktur. Investeringar i transportsystem, utbildning och forskning har ef-
tersatts under den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför fram-
över nödvändigt med en kraftig satsning på infrastruktur. I centerns partimo-
tion i anledning av regeringens tillväxtproposition redovisas de satsningar
som vi vill göra på bl.a. miljövänlig järnvägstrafik, upprustning av grusväg-
nätet och investeringar inom den högre utbildningen. Finansiering sker bl.a.
genom försäljning av statliga företag.
Det finns en sak beträffande tilläggspropositionen som, enligt min me-
ning, kräver ett besked av socialdemokraterna här i kammaren. Det är
omöjligt att förstå varför tillväxtpropositionen lades fram först ett halvår
före valet. Varför har man avstått från att ställa dessa nödvändiga krav på
förnyelse av infrastrukturen tidigare? Det finns verkligen inga sakliga skäl
att lägga fram det här förslaget så sent under mandatperioden. Finns det po-
litiska skäl? Man skall naturligtvis inte tro att regeringen ville vänta tills ar-
betslösheten blev hög. Men hade satsningarna gjorts t.ex. för ett år sedan
hade vi kommit en bit längre på vägen. Jag tycker alltså att det krävs en redo-
görelse från socialdemokraternas sida. Varför väntade man till ett halvt år
före valet med att lägga fram ett förslag om nödvändiga infrastruktursats-
ningar, som ju har diskuterats under de senaste tio åren?
Den ekonomiska politiken skall utformas i överenskommelse med kravet
på en långsiktigt hållbar utveckling. Ett fundamentalt strukturfel i dag är att
miljö- och naturresurser i stort sett betraktas som fria nyttigheter. Målet
måste i stället vara att priserna på varor och tjänster avspeglar de fulla sam-
hällsekonomiska kostnaderna.
Det är alldeles uppenbart att regeringens miljöproposition inte håller måt-
tet. En ny regering måste driva en väsentligt bättre miljöpolitik.
Energipolitiken måste också anpassas med hänsyn till såväl välfärd och
sysselsättning som miljö. Svensk industri skall ha säker tillgång till energi till
konkurrenskraftiga priser. Manifesterade resultat av hiishållningsåtgärder
och tillförsel av el från miljöacceptabel kraftproduktion avgör när den beslu-
tade kärnkraftsavvecklingen kan påbörjas. Centern fullföljer på energiom-
rådet den överenskommelse som träffats tillsammans med folkpartiet och so-
cialdemokraterna.
En rättvis fördelning av välfärden är en grundbult i välfärdssamhället. Vi
ser det som en stor framgång för politiken att nu också folkpartiet och mode-
raterna i reservation tillsammans med oss tar upp vikten av rättvis fördel-
ningspolitik genom sysselsättning, stabila priser och lägre skatt.
Om de riktlinjer för den ekonomiska politiken som vi har förordat följs,
kan svensk ekonomi så småningom stabiliseras och en god ekonomisk ut-
veckling åstadkommas. Dessutom främjas god miljö, regional balans och en
rättvis fördelning av välfärden.
Den socialdemokratiska ekonomiska politiken har haft sin chans. I en
konjunktursituation där alla möjligheter fanns har man misslyckats. Allan
Larssons budget innebär tyvärr ingen fundamental ändring därvidlag. Jag
vill därför yrka avslag på regeringens proposition nr 100, bil. 1, mom. 1.
När det gäller den politik som förordas i motion 224 från vänsterpartiet
och motion 223 från miljöpartiet, menar vi att det rör sig om en utvecklings-
fientlig regleringspolitik som skulle kunna förstärka obalansen i ekonomin.
Vi yrkar därför avslag på dessa motioner.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till de reservationer i finansut-
skottets betänkande nr 20 som undertecknats av Ivar Franzén och mig.
Anf.4 LARS-OVE HAGBERG (v):
, Herr talman! Finansministern besökte ju Bryssel den 6 mars inför slutfa-
sen av EES-förhandlingarna och den förestående svenska medlemsansökan
till EG. Samma dag hade riksdagen debatt om regeringens ekonomiska poli-
tik. Finansministern valde, eller tvingades välja, Bryssel framför riksdagen.
Den händelsen illustrerar ju på ett utmärkt sätt regeringens förhållande till
EG, bristen på en egen självständig linje samt underkastelse. Riksdagen får
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
15
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
16
anpassa sig till Bryssel. Detta kanske ger en föraning om vilken roll riksda-
gen kommer att ha när det gäller svenskt EG-medlemskap.
De senaste årens politiska utveckling har tyvärr gått högerns väg. Skatte-
omläggningen gynnar de högavlönade, - de stora förlorarna är de pensionä-
rer som har den lägsta inkomsten - ständiga angrepp görs mot den sociala
välfärden och en försämring av sjukförsäkringen har genomförts. Kommu-
nerna sätts på svältkur. Regeringen kräver i stort sett lönestopp, vilket leder
till reallönesänkningar om utvecklingen fortsätter. Från regering och riksdag
riktas upprepade attacker mot fackföreningsrörelsens möjligheter att tillva-
rata sina medlemmars intressen. Rehnberggruppen och Nicklassons utred-
ning stryper och begränsar facklig aktivitet. Riksdagen beslutar om ansökan
om medlemskap i EG på kapitalets villkor.
Allt detta är i stort sett högerpolitik som det socialdemokratiska arbetar-
partiets regering effektuerar. Skillnaderna i politiken mellan de borgerliga
partierna och regeringspartiet är ju på de här områdena närmast marginella.
Det har t.o.m. gått så långt att moderaten Filip Fridolfsson numera vill ha
en politisk ursprungsmärkning på förslagen. Han kommer väl senare att plä-
dera för det. Jag hoppas att jag inte har tagit ifrån honom alla argument.
De politiska problemen är ju i dag att kapital, borgerliga partier och rege-
ring inte tar det nödvändiga ansvaret för Sverige. Skiljelin jen i svensk politik
går mellan arbetarrörelsens värderingar och nyliberala idéer; de senare har
även fått fäste inom socialdemokratins ledning. Vi har en nyliberal linje som
vältrar över kapitalets kriseffekter på det arbetande folket och en politisk
vänster som vägrar att finna sig i att den politik som nu förs skall leda till
ökade klassorättvisor, sämre miljö och tummande på det demokratiska infly-
tandet.
Vänsterpartiet för en arbetarpolitik. Partiets politik grundar sig på arbe-
tarrörelsens värderingar om ett samhälle med rättvisa och jämlikhet, solida-
ritet och gemenskap. Utifrån dessa värderingar tar vänsterpartiet ansvar för
Sverige, människors utveckling i en bra miljö med arbete, välfärd, trygghet
och skaparkraft.
Vänsterpartiet uppställer därför som en huvuduppgift att utveckla en stark
vänsterkraft. Vi ser inför höstens val att det är nödvändigt att vänstern går
framåt eftersom det är enda möjligheten att stoppa högerutvecklingen i soci-
aldemokratin. Om resultatet av en framgång blir att Carl Bildt och de bor-
gerliga missar regeringstaburetterna och SAF inte får det direkta inflytande
i politiken som de vill ha, är det en dubbel framgång.
Vänsterpartiets ekonomiska alternativ såsom vi har framställt det i motio-
nerna har följande inriktning: Vi vill fördela från kapital till arbete, från hög-
inkomsttagare till låginkomsttagare, från den privata konsumtionen till den
offentliga konsumtionen och från spekulation och vinster till investeringar.
De riktlinjer vi har för den ekonomiska politiken framhåller främst rätten
till ett meningsfullt arbete och en arbetsskapande närings- och arbetsmark-
nadspolitik och ekonomisk politik. Åtgärder mot den ekologiska krisen och
en resursbevarande och miljöinriktad energipolitik är nästa punkt. Uppvär-
dering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom brytande av den man-
liga maktstrukturen är nödvändigt. Vi vill ha en rättvis fördelningspolitik på
samhällets alla områden, särskilt med beaktande av låginkomsttagare. Infla-
tionen skall bekämpas genom en aktiv prispresspolitik. Jag noterar att man
i LO i alla fall liar förstått att det behövs någon form av åtgärd. Vi vill för-
svara och utveckla den generella välfärdspolitiken. Kommunens socialt vik-
tiga delar måste stärkas. Vi har föreslagit ett stödpaket på 10 miljarder kro-
nor. Återställande av sjukförsäkringen till 100% är nödvändigt, liksom de-
mokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö med minskad ut-
slagning. Vi vill försvara den nationella suveräniteten med riktade framtids-
investeringar som ändå ger ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv i
Sverige.
Den övergripande målsättningen är alltså enligt vår mening en rättvis för-
delning och arbete åt alla. Det skulle vara ett nederlag för vårt samhälle om
människor inte kan få arbete när de genomgår utbildning, blir arbetslösa el-
ler skall göra sin debut på arbetsmarknaden. Samhällets ekonomiska politik
skall prioritera insatser för arbete åt alla.
Vi har åtminstone åtta förslag till åtgärder som borde kunna vara ett ar-
betslöshetsprogram. Regeringen kanske har ytterligare förslag; det vet jag
inte. Vi föreslår:
-Sänkt arbetstid, till en början med en kvart om dagen.
-Snabbt igångsättande av infrastrukturinvesteringar som är nödvändiga
ur ett regionalpolitiskt perspektiv.
-Utbildningsinsatser i ungdomsskolan och vuxenutbildningen.
-Nya resurser satsas på ett omfattande s.k. ROT-program för våra skolor,
vilka kräver omfattande insatser, samt för kommunernas VA-nät som behö-
ver en upprustning.
-Resurser till kommunerna för investeringar och drift vad gäller äldre-
och barnomsorg.
-Alla AMS-medel används offensivt, för såväl utbildning som bered-
skapsarbeten och stöd till de handikappade samt naturligtvis särskilda åtgär-
der för att komma åt ungdomsarbetslösheten som nu omfattar 15 000 fler än
för ett år sedan.
- En ny utlandslånenorm för staten med lån utomlands, vilket skulle inne-
bära att man kunde sänka räntan, något som i sin tur gynnar investeringar.
-Sänkt moms på mat för att gynna inhemsk konsumtion samt borttagande
av moms på kollektivtrafik, vilket har samma effekt. Dessutom kan man
överväga punktskatter på lyx- och skrytkonsumtion som har ett stort import-
innehåll.
Frågan är om regeringen har något program eller åtgärder för att stoppa
arbetslösheten. Är det bara Rehnbergkommissionen man hoppas på - att
med lägre löner och högre vinster klara arbetslösheten? Det vore intressant
att få en redogörelse för det.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att priserna pressas så
att man minskar kraven på lönekompensation. Man kan då få nominellt
lägre löneökningar. Det skall alltså vara rättvisa avtal, och man skall sätta
till en riktig prispress. De lönearbetande måste ha rätt att få kompensation
för prisökningarna. Om man lägger huvudansvaret för inflationen på dem
som sätter priserna får vi en effektiv prispress i samhället. Vi kanske också
får en balans mellan priser och löner samt reallöneökningar. Men så länge
man avstår från att använda prisinstrumentet lever vi i en inflationsspiral där
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bud-
getregleringen
2 Riksdagens protokoll 1990191:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bud-
getregleringen
18
höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor m.m.
är den främsta orsaken till de höga priserna. Mot denna bakgrund är det up-
penbart att Rehnbergkommissionens försök att skapa ett stabiliseringsavtal
utgår från felaktiga premisser. Där har vi också bakgrunden: 80-talets löne-
och skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade och så gott som
ett lönestopp utan några garantier mot prisökningar. Det drabbar ju främst
dem som är lågavlönade i dag och egentligen behöver en kraftig uppvärde-
ring.
Rehnberggruppens arbete riktar därför udden mot de arbetandes löneök-
ningar och mot de lokala fackföreningarnas verksamhet. Man måste avvisa
medlet att öka vinsterna i företagen, på lönernas bekostnad, och sedan tro
att dessa högre vinster skall hålla tillbaka arbetslösheten. Var finns investe-
ringsstyrningarna, var finns den nationella näringspolitiken i så fall när det
gäller att ta hand om dessa vinster? Erfarenheterna av 80-talets devalve-
ringar förskräcker ju.
Rehnberggruppens förslag innebär ett löneutrymme på 1 % för det första
året, ca 1.25 kr./tim, för en vanlig LO-arbetare som tjänar under 170000 kr.
per år. Det skall fördelas centralt i branschen. Lokalt förhandlingsförbud
skall gälla för 1991. Dessutom finns en avräkningsklausul som innebär att
alla löneökningar över 1 % skall räknas av nästkommande år. En liknande
avräkningsklausul gäller även för 1992.
Ett accepterande av Rehnbergkommissionens förslag innebär att förhand-
lingar om andra delar i kollektivavtalet också skall ske under fredsplikt.
Detta kan ställa till avgörande problem för de lokala fackföreningarna.
Rehnbergkommissionens verksamhet innebär en risk för ännu större oba-
lans mellan parterna på det lokala planet. Medan de lokala fackföreningarna
bakbinds i sitt fackliga arbete i nästan två år, kan arbetsgivarparten förstärka
sin ställning inför nästkommande avtalsförhandlingar och genomföra sin de-
centraliserade förhandlingsstrategi. Det är därför vänsterpartiets uppfatt-
ning att Rehnberggruppens arbete borde avbrytas och icke gälla.
Den stora frågan till arbetarpartiet socialdemokraterna är: Hur kan man
utsätta de lokala fackföreningarna för denna risk i detta läge när vi vet att
svensk fackföreningsrörelse har politiska problem? Att försämra deras ställ-
ning ännu mer framöver får en att tro att regeringen offrar de lokala facken.
Tillväxten i samhällsekonomin måste enligt vårt synsätt bygga på en ut-
veckling med ekologiska förtecken. Miljö-och energipolitiken skall göras till
redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på en bred kunskaps-
uppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i arbetslivet är grundpelarna
i en demokratisk tillväxtpolitik.
Den tredje vägens politik har resulterat i att en gammal förlegad industri-
struktur byggts fast. Förnyelsen har uteblivit. Detta är bakgrunden till de
problem vi nu står inför och inte, som det ofta påstås, ett alltför högt löne-
läge.
Vänsterpartiet har i en rad motioner visat att superdevalveringen 1982
ledde till att ett alltför lågt löneläge etablerades i vårt land. Fel signaler sän-
des därmed ut till näringslivet. Det låga löneläget gjorde att investeringarna
framför allt kom att hamna i branscher med masstillverkning vid löpande
band och verksamheter där många av arbetena är lågkvalificerade och i all-
mänhet upplevs som allt annat än stimulerande. Det var framför allt här som
satsningarna gjordes.
Ofta framställs lönernas snabba utveckling som orsaken till alla dessa pro-
blem. Detta är fel. Den grundläggande orsaken är i stället att den socialde-
mokratiska regeringens politik skapat olönsamma industrier, där ingen vill
jobba. Enda sättet att få dem lönsamma igen är att återigen pressa ned lö-
nerna. Enda sättet att få folk tillbaka till dem är att återigen höja arbetslös-
heten. Låga löner och hög arbetslöshet skulle vara lösningen på sammansätt-
ningsindustrins problem. Vänsterpartiet avvisar bestämt en sådan defensiv
och djupt orättfärdig politik.
Det är nu hög tid att regeringen inser den tredje vägens misslyckande.
Stora delar av den svenska industrin står inför omfattande problem. Det
kommer att ta tid innan man återigen är konkurrenskraftig - konkurrens-
kraftig både på världsmarknaden och på den svenska arbetsmarknaden. Av-
görande är om man lyckas kombinera hög produktivitet och kostnadseffekti-
vitet med intressanta och stimulerande arbetsuppgifter.
Riksdagen kan här hjälpa till genom att anslå ordentliga medel till utbild-
ning och forskning. Dessa bör inte bara gå till högskolorna, utan även satsas
på vuxenutbildning. Undersökningar visar att nära hälften av industrins ar-
betskraft genomgått enbart folk- eller grundskoleutbildning. Kunskaperna i
basämnen som svenska, matematik och engelska är därför otillräckliga hos
stora delar av arbetskraften. Ny produktionsteknik ställer ofta ökade krav
på de anställda. Att kunna läsa instruktioner och ritningar och att kunna pro-
grammera maskiner blir allt viktigare. Därför krävs det en ordentlig satsning
på vuxenutbildningen.
Parallellt med att ökade resurser satsas på utbildning måste en förändring
av arbetsorganisationen komma till stånd. Höjd kompetens måste leda till
att arbetsuppgifterna graderas upp. Sker ingen förändring av arbetsinnehål-
let och utbildningsnivån kommer industrin att ha svårt att behålla sin perso-
nal. Helt avgörande för denna utveckling, som inte kan dikteras någonstans,
är att stärka de arbetande i arbetslivet.
Den demokratiska lagstiftningen, demokratiska rättigheter i arbetslivet,
bättre arbetsmiljö och annat är helt avgörande för att åstadkomma en annan
struktur.
Ekonomisk tillväxt har alltför länge och alltför ensidigt handlat om pro-
duktionsvolym. Regeringens politik utgår från att allt fler arbetstimmar och
allt fler maskiner skall få den svenska ekonomin att växa fortare. Masspro-
duktion av enkla standardiserade varor och tjänster har fått högsta prioritet.
Det är nu dags att bryta detta ensidiga tänkande. Miljöförstöring och resurs-
slöseri måste motverkas. Den ekonomiska utvecklingen måste vara ekolo-
giskt balanserad och uppfylla kravet på allas rätt till ett meningsfullt arbete.
Vänsterpartiet vill alltså satsa på ökad kunskap och kompetens. Vi tror att
vi härigenom kan skapa ett bättre samhälle. Regeringen verkar inte tro på
denna strategi. Man vill i stället pressa ner lönerna för att återigen göra mass-
produktionen vid de löpande banden lönsam. Jag kan bara konstatera att
här har vi i grunden helt olika uppfattningar.
Försvaret av den nationella suveräniteten genom riktade framtidssats-
ningar och ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv är en förutsättning
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
19
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bud-
getregleringen
för landets framtid. Utvecklingen tyder dess värre på en fortsatt förflyttning
av tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Det är en oroande utveck-
ling, som underlättats av regeringens ensidiga exportinriktning av politiken,
underdånigheten och flatheten gentemot EG-kapitalet och inte minst genom
slopandet av valutaregleringen.
Det här ett problem för Sverige. Jag kan räkna upp en rad frågeställningar
om vilket samhälle vi skall ha framöver och vilka jättelika problem den
svenska kapitalismen står inför. De är gigantiska. Man klarar inte ett enda
socialt, mänskligt eller miljömässigt problem framöver. Den grundläggande
fråga man kan ställa till socialdemokratins företrädare är: Tror ni på den här
utvecklingen med en ständig kvantitativ tillväxt som ni så gärna gynnar? Hur
skall ni tämja den svenska kapitalismen? Skall ni även framdeles underordna
er som ni gör i dag?
Okad tillväxt och kapital som ständigt skall växa och föränta sig har sina
gränser. Därför uppstår dessa problem för kapitalisterna. De kan inte gene-
rera sin fortsatta existens utan måste grunda tillväxten på miljöresursslöseri
eller genom bördor på de arbetande.
Den svenska ekonomin har naturligtvis också problem. De svenska stor-
företagen är extremt utlandsberoende. De har stärkt sin ställning. De tillhör
nu de internationella blocken. De drog fördel av devalveringen. De stärkte
sin ställning, gjorde utlandsinvesteringar, köpte upp sig själva och stärkte sig
för att motverka andra uppköp.
Man kan konstatera att framför allt de stora imperialistiska multinatio-
nella företagen i världen har en gigantisk centralplanering och långsiktig pla-
nering. De behärskar marknaden. Det är en planeringsgrund som man i det
gamla Östeuropa skulle ha avundats dem i dess effektivitet och långsiktig-
het. Därmed minskar man konkurrensen samtidigt som man bygger sitt poli-
tiska koncept på att vi skall ha fri konkurrens och en fri marknad.
Vad vi egentligen har i världen är några gigantiskt stora företag som be-
stämmer. Även några av de svenska storföretagen är ledande där. Det är där-
för helt nödvändigt, oavsett om vi är med i EG eller inte, att vi själva stärker
vår näringspolitiska bas och hittar ett inhemskt, troget kapital, som industri-
ministern en gång talade om när han var LO-ordförande. Man måste an-
vända resurser och sparande för framtidsinvesteringar i det här landet. Detta
bör ske på ett offensivt sätt. Vi har också presenterat detta i vår motion.
Detta är en av de viktigaste framtidsfrågorna.
I lur skall det svenska näringslivet formas? Vilka skall bestämma över det?
Finns det någon möjlighet för svensk arbetarrörelse i dag att gå till offensiv
för en demokratisering av arbetslivet? När man i dag anmäler löntagarfon-
dernas definitiva uppgång i AP-systemet, finns det anledning att erinra om
det som en gång var tankarna bakom löntagarfonderna: makten över sam-
hället och makten över arbetslivet.
Jag vet inte om socialdemokratin vill svara på de frågorna, men det är fak-
tiskt frågor av avgörande betydelse för Sverige.
Med det, herr talman, ställer sig vänsterpartiet naturligtvis bakom alla
partiets reservationer men yrkar för votering bifall till reservationerna 3, 8
och 35.
20
Anf.5 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Mitt barnbarn Albert frågar mig: Vad gör man i riksdagen,
morfar? Jag blir tyst. Det finns all anledning att fundera, när jag ser honom
på gatan mitt i avgaserna och bilbullret på Fridhemsplan. Vad gör man i riks-
dagen?
Albert är sex år och han är klok. Han har många funderingar om framti-
den. Han ser, han lägger märke till saker, och han tänker.
Hur skall jag berätta om finansutskottet, där 17 riksdagsledamöter sitter i
ett gammalt rum med boaserade väggar, fjärran från avgaser och bilbuller,
för att avgöra frågor om svensk ekonomi?
Hur skall jag berätta om att landets ekonomi inte längre bestäms av dessa
folkets valda representanter utan av rika män, som kan flytta sina pengar hur
de vill för att tjäna pengar så fort som möjligt?
Hur skall jag förklara för Albert att hans livsmiljö spelar liten roll för be-
sluten i finansutskottet?
Hur skall jag förklara att pengar spelar större roll för finansutskottet än
hans och Majas och mammas och pappas framtid?
Det är inte lätt att förklara hur det kommer sig, att det är så här konstigt,
att det viktigaste kommer bort i riksdagen. Det som blir sagt, gjort eller inte
gjort i finansutskottet, det beslutar riksdagen om, utom för de rika med
mycket pengar som gör precis som de vill.
Hur skall jag beskriva att det i riksdagen finns tanter och farbröder, som
tycker att det viktigaste är att man har mycket pengar och att man skall köpa
så mycket som möjligt? Att köpa och använda är det viktigaste, förutom att
arbeta mycket, förstås. Många av farbröderna och tanterna i riksdagen
tycker att vi arbetar för litet. Därför gör de regler så att många tvingas till
mera arbete, för att klara skattesänkningar för dem som redan har mycket
pengar.
Det skulle nog Albert ha litet svårt att förstå, för han tycker att mamma
och pappa är borta alldeles för mycket redan som det är nu. Och varför skall
de som har mycket pengar ha ännu mera? Det tycker han inte är rättvist.
Rättvisa, det tycker han är viktigt.
Men sedan blir det svårt att förklara allt det svåra som man arbetar med i
finansutskottet och som riksdagen snart skall besluta om, beslut som nära
berör Albert och hans familjs och vår framtid. Det är svårt att beskriva att
världen är på väg in i en ekologisk katastrof som drabbar honom, en ekolo-
gisk katastrof som faktiskt har börjat och som beror på att de som har mak-
ten i världen behandlar ekonomiska frågor som om de vore fristående från
natur, miljö och det levande på jorden.
Det är svårt att förklara koldioxidutsläppen, som han har hört talas om,
från industrier och bilar som värmer upp jorden och förändrar vårt klimat,
att utsläppen beror på att man bränner upp en massa gammalt kol, gammal
gas och olja som ligger nere i jorden.
Att regeringen mot bättre vetande sätter hög skatt på att åka tåg och båt,
så att fler åker bil och släpper ut mera av den farliga koldioxiden, det blir
inte lätt för Albert att förstå, för det som är dumt skall man inte göra, tycker
han.
Hur skall jag förklara att riksdagen och finansutskottet gör dumma saker,
Prot. 1990/91:77.
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
21
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
att morfar är med där man gör dumma saker? Det är svårt nog för vuxna,
som är vana vid en hel del dumheter. Men för barn är det direkt besvärligt,
för de tänker logiskt och klart.
Sedan blir det ännu besvärligare, när jag skall försöka förklara hur tokigt
det är att energi till bilar och industrier är så billig att det lönar sig att slösa
med den trots att det blir en massa farliga utsläpp, hur konstigt det är att det
är extra dyrt med maten därför att det finns en extra skatt på mat som vi alla
behöver varenda dag - nog är det väl bättre att ha den där momsen på sådant
som inte är så nödvändigt som maten -, hur tokigt det har blivit med att man
har lagt en massa skatter på pappors och mammors löner, så att det är svårt
att anställa folk och att allt blir dyrare, sådant som farbröderna kallar infla-
tion när de pratar på TV med allvarliga miner.
Världen ter sig absurd för en vetgirig och klok sexåring, när jag försöker
förklara vad man gör i riksdagen. Ja, han har rätt, Albert, i sin förundran
över den ovishet med vilken världen och Sverige styrs. Och då har jag inte
sagt ett enda ord om krig. Och inte kan jag ta upp de allvarliga frågorna om
han som välutbildad får något att säga till om när han blir stor.
Det går inte att med honom nu ta upp frågorna om det demokratiska un-
derskottet i den centralstyrda mångnationella och blivande militärmakten
EG; det begränsade Europa, som moderater och andra nyliberaler vill
tvinga oss in i, inte heller den stora avdemokratiseringen av politiken, som
slopandet av valutaregleringen innebär,
att det nu i praktiken är omöjligt att föra en ekonomisk politik, som utgår
ifrån vad det svenska folket vill,
att politiken styrs av få mycket rika människors strävan efter ännu större
rikedom,
att politikens ledstjärna är mera konsumtion, som leder till mera miljöför-
störing och eldar på den pågående ekologiska katastrofen,
att ledande politiker anser att det inte finns gränser för den ekonomiska
tillväxten,
att all konsumtion är lika bra.
Ja, herr talman, ungefär här slutade min förmåga att för en sexåring för-
klara vad vi gör i riksdagen. Det är svårt nog för vuxna som har vant sig vid
att bli och vara förvirrade.
Jag har en dröm, om barnens bästa livsmiljö, en dröm att jag i framtiden
skall kunna ta något av Alberts barn på utflykt i skog och mark och kunna
glädjas åt att vi kan äta alla bär och dricka vatten utan någon risk för gifter,
att kunna glädja mig och dem med att den biologiska mångfalden har räddats
och att antalet djur i skog, mark och vatten har ökat.
Skulle vi ändå inte kunna ena oss om att få någon grundläggande ordning
på politiken, så att vi tillsammans kan se vart vi bör gå för att kunna få en
god framtid för kommande generationer, att kunna se till barnens bästa livs-
miljö och inte till kortsiktiga ekonomiska kalkylvinster på deras bekostnad?
Nådiga luntan och dagens betänkande kan då inte ligga till grund för ett
sådant arbete.
Nu har vi fått tillväxtpropositionen. Den går längre än Nådiga luntan i
fråga om ekonomisk tillväxt. Vi får nu besked om att regeringens mål är en
22
genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 4 % under 1990-talet och att målet för
den industriella tillväxten har satts till 6%. Det står på s. 48.
Vi vet av Checcinirapporten om de ekonomiska konsekvenserna av EGs
inre marknad att man där räknar med en ekonomisk tillväxt på mellan 4,5
och 7 % om året.
Är det nu så att regeringen tar ut tillväxtglädje av ett förestående medlem-
skap? I varje fall är det mer än märkligt att regeringen inte har lämnat upp-
gifter till finansutskottet om att målen för den ekonomiska politiken har änd-
rats radikalt. Det är ju budgeten och finanspolitiken som vi avhandlar i dag.
En förklaring är verkligen på sin plats.
EG-kommissionen har tillsatt en utredning, som har avgivit en rapport,
Task Force Report on The Environment and The Internal Market. I den
konstateras det att ökad ekonomisk tillväxt hitintills har skett till priset av
ökad energiförbrukning. Samtidigt vet vi att energianvändning leder till om-
fattande miljöförstöring, oavsett ekonomiskt system. Fossila bränslen och
kärnbränslen är höggradigt miljöorimliga var och hur de än används.
Task Force-rapporten redovisar klart den kraftigt ökade miljöbelastning
som den ekonomiska politiken inom EG leder till. I rapporten sägs det klart
att denna utveckling inte är hållbar. Det krävs åtgärder som får marknads-
ekonomin att fungera. Det måste till styrande skatter och avgifter, gröna
skatter och avgifter.
Inom EG finns det uppenbarligen de som inser att utvecklingen inte är
hållbar. Sambandet mellan ökad ekonomisk tillväxt och ökad energiförbruk-
ning måste brytas.
Ibland går det nästan religion i frågan, som när SvD häromdagen i en le-
dare fastslog att det är en naturlag att elanvändningen måste öka. När stiftar
tidningar naturlagar?
Regeringen har uppenbarligen inte viljan att få marknadsekonomin att
fungera. Det skulle ställa för mycket invant tänkande på huvudet, trots att
den i ny och nedan numera sjunger marknadslösningarnas höga visa.
Det finns rader av förslag från miljöavgiftsutredningen som skulle för-
bättra marknadsekonomins funktionssätt. Dem har regeringen inte med i
miljöpropositionen, bl.a. avgifter på varor som klor, avgifter för sjöfart och
flyg. Regeringen fortsätter att tro att lagar och koncessionsförhandlingar är
effektiva sätt att styra mot minskad energiförbrukning och minskad miljöbe-
lastning.
Jag vill fråga finansministern och Roland Sundgren varför regeringen inte
på allvar vill få marknadsekonomin att fungera. Varför är ni så tvetydiga i
ert engagemang för marknadsekonomiska lösningar? Varför är de bra i vissa
sammanhang och inte bra i andra? Varför är de inte bra när det gäller våra
överlevnadsfrågor?
Jag ser en möjlighet för den samlade oppositionen att nu köra över rege-
ringen för att få marknadsekonomin att fungera bättre.
Varför vill inte regeringen kvalificera den ekonomiska tillväxten? All eko-
nomisk tillväxt kan väl ändå inte vara bra? Tillväxt som skadar människor
och natur måste vi väl ändå rimligen motarbeta, eller hur? Tillväxt som kom-
mer sig av att vi utnyttjar ändliga resurser bättre, och inte slösar, är bra. Till-
växt som beror på att vi arbetar smartare är bra. Tillväxt som beror på att vi
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
23
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
återanvänder och återbrukar är också bra. Tillväxt i form av fler koldioxido-
sande, skogsdödande och människolemlästande vägfordon är dålig tillväxt.
Vad vill regeringen att vi skall satsa på i framtiden - nu när tillväxtproposi-
tionen vill öka den industriella tillväxten med 6% i genomsnitt under 1990-
talet? Blir det miljövänlighet och framsynthet, eller förstörelse på kort och
lång sikt? Har regeringen något att säga till om i frågan?
Trots rege -ingens alla trosvissa tal om ökande ekonomisk tillväxt - det må
vara 2 eller 4 % om året - kvarstår det faktum att vi nu är inne i en lågkon-
junktur, både här hemma och utomlands.
Den svenska delen av lågkonjunkturen är i stor utsträckning hemmagjord
och ett resultat av att regeringen och de stora partierna har lyckats med sin
politik.
Den traditionella lyckan i politiken är ju att öka den ekonomiska tillväx-
ten. Olyckan i den ekonomiska politiken sägs vara att Sverige inte ligger i
topp i tillväxtligan.
Hur det än är med det lillgamla i att tävla i procentökningar i BNP, kvar-
står det faktum att det svenska folket mellan 1984 och 1989 kunde höja sin
privata konsumtion inflationsrensat med nära 3 % om året.
Tricket var att släppa loss krediterna, så att medborgarna kunde få låna
till konsumtion. Och det gjorde de med besked. Hus med stigande taxerings-
värden belånades för konsumtion, och den ekonomiska lyckan borde ha va-
rit god.
Det blev en köpfest utan like. Industrin gick för högvarv i en brinnande
långvarig internationell högkonjunktur. Industrin kunde inte mätta den
svenska köphungern. Importen ökade kraftigt, och bytesbalansen gick i bot-
ten. Företagen tog ut jättevinster. Fastigheter köptes och såldes i stigande
takt och till stigande priser. Hyror steg. Kampen om arbetskraften hårdnade,
och lönerna sköt logiskt i höjden. Löneförhandlingssystemet slogs sönder.
Höga vinster och höga priser gjorde det till slut svårt att exportera goda
svenska varor, samtidigt som konjunkturen i världen vände neråt.
Det var en inflationspolitik som hjälptes på traven med höjd moms och
höjda arbetsgivaravgifter.
Så står man med skägget i brevlådan därför att det blev som man ville:
ökad konsumtion som stressar såväl ekonomin som människor och natur,
med inflation och ökande arbetslöshet som följd. Det finns en inre logik i
marknadsekonomin.
Inflationen är ett gissel. Den omfördelar förmögenheter och gör viktiga
investeringar olönsamma.
Det blir befängt när regeringen och de stora partierna kastar sig över fack-
föreningar och de lönearbetande och säger att det är deras fel att inflationen
är så hög och att det är deras plikt att se till att den går ner genom att de
skall minska sina lönekrav i en tid då momsbreddningar och hyreshöjningar
fördystrar vardagsekonomin för många.
Det är bra om alla trots allt bidrar till att dämpa inflationsbrasan. Rehn-
berggruppen har gjort ett bra arbete.
Däremot är det oacceptabelt att komma med tvångslagar. Vi får lov att
välja samhällssystem. Har vi valt marknadsekonomi, så är det den som skall
24
gälla. Då kan vi inte plöstligt införa planekonomi på lönesidan. Sker det,
rycker vi undan grunden för marknadsekonomin, eller hur?
Arbetslinjen kan och får inte överges. Människor utan arbete mår dåligt.
Människor utan arbete innebär att vi utnyttjar våra resurser uselt. Det är
en samhällsförlust att inte använda våra samlade förmågor och kunskaper.
Köerna framför arbetsförmedlingarna ökar nu. Socialnormerna hotar man
att sänka. Olika former av överbryggningsåtgärder måste sättas in. Det bör-
jar bli dags för traditionella grepp med beredskapsarbeten och ännu fler ut-
bildningsplatser, men också praktiska inflationsdämpande åtgärder.
Miljöpartiet de gröna har ända sedan riksdagsinträdet föreslagit en ekono-
misk politik som leder till minskad materiell förbrukning i en fungerande
marknadsekonomi.
I den politiken ingår som viktiga led:
1. att byta skatt på arbete mot skatt på energi och miljöfarliga utsläpp.
Sänkta arbetsgivaravgifter gör mänskligt arbete mindre dyrt. Inflationsdriv-
ningen minskar. Men utskottsmajoritet säger nej.
2. att ta bort momsen på land- och sjöburen kollektivtrafik tillsammans
med sänkta hastigheter på vägarna. Det minskar bilåkandet. Det minskar
bensinförbrukningen. Det förbättrar handels- och bytesbalansen. Det för-
bättrar miljön, och färre människor dödas och lemlästas. Det förbättrar eko-
nomin för vård och omsorg. Och det minskar inflationen. Men utskottsmajo-
riteten säger nej.
3. att slopa momsen på basmaten och höja den på andra, icke fullt så vik-
tiga varor. Det gynnar jordbruket och matkvaliteten och gynnar alternativa
naturskonsamma odlingsmetoder. Folkhälsan förbättras. Samhällsekono-
min blir bättre. Men utskottsmajoriteten säger nej.
4. att satsa dryga 5 miljarder kronor under budgetåret för att bygga ut och
förbättra spårburen kollektivtrafik. Det ger ju också arbete. Men utskotts-
majoriteten säger nej.
5. att hushållen totalt inte får något köpkraftstillskott under budgetåret,
för att kunna hjälpa till att minska den materiella förbrukningen och hjälpa
till att rädda miljön och framtiden. Det minskar också inflationen. Men ut-
skottsmajoriteten säger nej.
6. att skatteskalorna måste ändras så att de blir socialt rättvisare. Utskotts-
majoriteten säger nej.
7. att införa mera och bättre fungerande gröna skatter och avgifter för att
få en bättre marknadsekonomi. Det säger man också nej till.
Utskottsmajoriten säger nej till åtgärder som hjälper till att minska infla-
tionen, minska materiell förbrukning, minska miljöfarliga utsläpp, minska
antalet dödade på vägarna, minska kostnaderna i des offentliga sektorn,
bygga om samhället i miljörimlig riktning, förbättra handelsbalansen och
minska underskottet i bytesbalansen.
Av detta nejsägande kan jag bara dra den slutsatsen att majoriteten inte
har något allvarligt menat intresse att komma till rätta med problemen i sam-
hället. Den hänger sig åt drömmar om silver och guld medan naturen och
medborgarna stressas av förgiftande utsläpp, folk dödas och lemlästas på vä-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
25
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
26
garna, allt fler barn drabbas av allergier från utsläpp och gifter i maten. Bar-
nens bästa livsmiljö sätts på undantag, trots att den är grundläggande.
Det är som om vi förde krig mot oss själva! Det är cyniskt, men det ökar
den ekonomiska tillväxten.
I betänkandet skriver majoriteten att miljöpartiets strävan att sänka den
materiella förbrukningen är samma sak som att minska det materiella väl-
ståndet, och att detta omedelbart leder till sänkt levnadsstandard.
Menar ni verkligen att effektivare energianvändning som minskar använd-
ningen av olja, kol, fossilgas och uran, som minskar utsläppen av koldioxid,
svaveloxid, kväveoxid och radioaktivitet, är sänkt levnadsstandard?
Menar ni att sänkta fordonshastigheter, färre dödade på vägarna och sänkt
bensinförbrukning är att sänka levnadsstandarden?
Menar ni att minskad import av fossila bränslen - som förbättrar handels-
och bytesbalansen - sänker levnadsstandarden?
Menar ni att totalt sänkta lönekostnader och minskad inflation sänker lev-
nadsstandarden?
Menar ni att ökad folkhälsa också sänker levnadsstandarden?
Herr talman! Det är faktiskt så dumt att det är svårt att tro att det kan vara
skrivet - att ett samhälle med minskat slöseri, minskade miljöfarliga utsläpp,
färre skadade i trafiken, bättre mat, färre vårdfall, skulle betyda ett samhälle
där levnadsstandarden sjunker. Det är absurt, och det är skrämmande. Ord
förlorar till slut sin mening.
Men det storborgerliga alternativet är så snarlikt regeringens att man inte
kan ta det på allvar.
Det är av rikspolitiskt intresse att Allan Larsson, Anne Wibble och Lars
Tobisson svarar på följande frågor:
Varför är miljöfrågorna för er av så liten betydelse att de inte får plats i
regeringens proposition, i betänkandet och i den storborgerliga reservatio-
nen?
Varför vägrar ni att se att det finns klara samband mellan ekonomi, eko-
logi, traditionell ekonomisk tillväxt, energiförbrukning och miljöförstöring?
Varför vägrar ni att se alla de mänskliga skador och lidanden som er med-
vetna politik orsakar för den materiella tillväxtens skull?
Är ni så rädda för verkligheten att ni måste dölja er bakom tradtionella
tankar att mera av den ekonomiska politik som gör miljösituationen och
människors situation orimlig, skulle göra det hela bättre?
Anser ni att miljö och natur sätter gränser för den traditionella ekono-
miska tillväxten? Om det är så, närmar vi oss dessa gränser? Och vad betyder
det i så fall för ekonomisk politik?
Var finns logiken i det ni föreslår? Finns barn och barnbarn med i era kal-
kyler?
John Stuart Mill sade 1857: ”Mot vilken slutpunkt strävar samhället ge-
nom sitt industriella framåtskridande? När framåtskridandet upphör, i vilket
tillstånd kan vi vänta oss att det lämnar människosläktet?”
Funderar ni aldrig på dessa frågor? Det gör jag ofta, och jag förfäras över
det jag ser och med vilket medvetet oförstånd som världen styrs. Jag grips
av vrede över cynismen, dumheten och enfalden.
Allt detta är inte lätt att förklara för en vetgirig sexåring, och faktiskt inte
heller för tänkande och kännande vuxna. Alberts fråga om vad man gör i
riksdagen påminner mig om ”Kejsarens nya kläder”, där barnet ropar att
kejsaren är naken. För riksdagen står naken inför de avgörande frågorna,
och betänkandet saknar konsekvensanalyser beträffande ekonomin, de so-
ciala frågorna, miljön och barnens bästa livsmiljö.
Miljöpartiet viil ta ansvar för barnens bästa livsmiljö och inrikta den eko-
nomiska politikens medel mot detta mål.
Därmed vill jag yrka bifall till reservationerna 4, 5, 36 och 37.
Anf.6 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! Sverige är ett bra land att leva i. De flesta har haft möjlighet
att göra jämförelser. Det går också att läsa i finansutskottets betänkande.
När vi studerar bytesbalansen och turistbalansen kan vi se att för varje år
ökar underskottet och att det ofta överstiger det överskott som finns i han-
delsbalansen. De flesta kan också göra jämförelser när de varje kväll ser TV-
nyheterna från omvärlden. Därför upplever nog människor att de som svart-
målar det svenska samhället inte har stöd i verkligheten.
Jag påstår därmed inte att allt är bra. Det finns fortfarande brister och
missförhållanden som vi gemensamt måste komma till rätta med. Det finns
många människor som av olika skäl har det svårt och för vilka den hjälp som
står till buds i dag inte är tillräcklig. Men det vore djupt oriktigt att förneka
att vi här och nu har förmånen att leva i ett av jordens rikaste länder, i ett
välordnat samhälle där inom de flesta områden vanliga människor kan
känna större frihet och trygghet och erbjudas bättre möjligheter att förverk-
liga sina drömmar än på de flesta andra platser i världen.
Som socialdemokrat upprörs jag av orättvisor och stora skillnader i männi-
skors levnadsvillkor. Det kan gälla skillnader i inkomster och förmögenhe-
ter. Men samtidigt kan jag glädja mig åt att vi ändå med hjälp av samhällets
insatser, med skatter och bidrag, och inte minst på grund av vår vid interna-
tionella jämförelser låga arbetslöshet, kan fördela de disponibla inkoms-
terna jämnare än i något annat av de med oss jämförbara västerländska indu-
striländerna. En OECD-undersökning har nyligen visat att fördelningen av
förmögenheter fortfarande är sned, men trots det är den jämnare än i andra
länder.
Det är viktigt att vi har denna bild klar för oss när vi ger oss in i diskussio-
nen om de problem som vi har att möta i dag. Vi står väl rustade att möta de
svårigheter vi har att ta itu med.
Huvudskälet till den gynnsamma situationen är att socialdemokraterna
under 80-talet med hjälp av den tredje vägens politik har fått ordning på sta-
tens finanser. Vi har stärkt vårt näringsliv. Ytterligare 400 000 människor har
sedan 1982 fått möjlighet att försörja sig med eget arbete. Vi har samtidigt
väl utvecklat den gemensamma sektorn, dock inte snabbare än vad samhälls-
ekonomin tål. Sanningen är den att både den statliga och den kommunala
konsumtionen som andel av BNP har faktiskt minskat varje år sedan 1983.
Budgetåret 1982/83 var underskottet i statens finanser 86,6 miljarder kro-
nor. Vi har nu för tredje året i rad med en socialdemokratisk regering kunnat
erbjuda en budget i balans. Hade vi inte haft statsskuldsräntor på 61 miljar-
der kronor som är budgetens i storlek andra eller tredje utgiftspost, utbild-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
27
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
ningen kostar en halv miljard kronor mer, som en ständig påminnelse om
vanskötseln av ekonomin under de borgerliga åren, skulle situationen i dag
naturligtvis vara gynnsammare.
Vi har ändå lyckats bygga ut den kommunala barnomsorgen sedan 1982
så att den nu kan ta emot 186 000 fler barn än då i daghem, familjedaghem
och fritidshem. Antalet läkare i öppenvården har ökat med 50%. Den pri-
vata konsumtionen per hushåll har realt ökat med i genomsnitt 27 000 kr.
från 1982 till 1990.
1 dag står Sverige mitt uppe i en lågkonjunktur. Under 1990 blev avmatt-
ningstendenserna i världsekonomin allt tydligare. Den ekonomiska aktivite-
ten i OECD-området mattades markant. Nedgången i USA under 1990 blev
djupare än vad man tidigare hade kunnat förutse. Landets bruttonational-
produkt sjönk med hela 2 % under fjärde kvartalet.
Flera betydelsefulla EG-länder har också drabbats av lågkonjukturen.
Den senast publicerade statistiken anger för fjärde kvartalet förra året en
minskning av industriproduktionen i OECD-länderna. Man får gå tillbaks
till 1982 för att finna en motsvarighet.
Den vikande internationella konjunkturen ger kraftiga återverkningar på
Sverige. Efterfrågetillväxten på Sveriges viktigaste exportmarknader inom
OECD avtog markant under 1990. Försvagningen fortsätter även under
1991. Detta gäller speciellt USA, Storbritannien, Finland och Danmark.
Under 1989 och första hälften av 1990 var den svenska arbetsmarknaden allt-
jämt överhettad. Produktivitetstillväxten var svag, och de nominella löneök-
ningarna och inflationen fortsatte att ligga klart över genomsnittet för
OECD-länderna.
Arbetslösheten i Sverige var låg under 1990, 1,5%. På grund av vårt
starka utlandsberoende har Sveriges ekonomi kommit in i en lågkonjunktur.
Vi befarar - vilket har sagts tidigare, och vi är överens om problemanaly-
sen - att det kommer att bli en tillbakagång under 1991. De problem som de
senaste årens överhettning på arbetsmarknaden har skapat förstärks nu när
Sverige drabbas av en lågkonjunktur. Industrins konkurrenskraft har urhol-
kats, och Sverige förlorar marknadsandelar. Nedgången i efterfrågan fortsät-
ter. Företagen är inställda på en fortsatt kraftig ordermipskning under det
första kvartalet i år. Arbetslösheten i januari steg till 2,3 % från 1,8 % i de-
cember 1990. Arbetslöshetssiffrorna för februari har nu kommit, och de är
desamma som för januari, dvs. 2,3 %. Det innebär att 104 000 personer är
utan arbete. Det råder inget tvivel om att Sveriges ekonomi präglas av allvar-
liga problem. Vi vet att det i längden är omöjligt att rädda sysselsättningen
om prisstegringarna är högre än i omvärlden.
Det är för att försvara sysselsättningen som vi måste med all kraft inrikta
vårt arbete på att varaktigt få ner inflationen så att konkurrenskraften kan
återställas. Det innebär att en nedväxling från inflationslöner till reallöner
måste komma till stånd. Samtidigt måste sparandet och investeringarna
främjas. Om vi inte lyckas i våra strävanden kommer arbetslösheten att stiga
successivt under 1991. Mot slutet av 1992 kan arbetslösheten uppgå till ca
4%.
Anne Wibble läste upp uttalanden i betänkandet, vilka hon menade var
motsägelsefulla.
Sådana kan man kanske finna om man å ena sidan ser till problemen, som
vi är överens om, och å andra sidan till medlen, där vi har olika åsikter.
Jag tror Anne Wibble frågade om prognosen på 4% var förenlig med den
optimism som kännetecknade utskottsmajoritetens skrivning i betänkandet.
Även om prognosen är 4% är detta en helt oacceptabel nivå för oss socialde-
mokrater. En socialdemokratisk regering vidtar åtgärder, och regeringen har
också under det senaste året vidtagit ett stort antal åtgärder för att bl.a.
dämpa kostnadsstegringarna. En del av de åtgärderna presenterades för
riksdagen den 26 oktober förra året. Dessa åtgärder och den tillfälliga åt-
stramningen av penningpolitiken har nu lett till att marknadsräntorna har
gått ned.
Omvärldens förtroende för den svenska ekonomiska politiken har succes-
sivt förstärkts, och sedan mitten av oktober har vi ett betydande valutain-
flöde. Vår valutareserv uppgår i dag till ca 118 miljarder kronor. Genom att
vidta ytterligare åtgärder bör vi kunna pressa inflationen och dämpa den un-
der 1991 så att den kommer i nivå med inflationen i våra viktigaste konkur-
rentländer och under den nivån för år 1992. Om en snabb lönedämpning kan
komma till stånd, kan lågkonjunkturen bli kort och en långvarig arbetslöshet
undvikas. Många and(a länder i Europa har sedan länge lidit av en sådan
arbetslöshet.
Som svar till Lars Tobisson vill jag säga att det nu när kriget tagit slut finns
en optimism inte bara i omvärlden utan också i Sverige, även om Lars Tobis-
son gör allt för att förneka det. Vi tror att det kan bli en vändpunkt i den
svenska ekonomin och industriproduktionen redan under 1991 och att vi åter
får i gång tillväxten.
En av förutsättningarna för en god utveckling är att Rehnberggruppens
förslag till stabiliseringsavtal accepteras av arbetsmarknadens parter. Grup-
pens förslag om ett tvåårsavtal med lönekostnadsökningar inkl, löneglidning
och överhäng som begränsas till ca 5% för 1991 och till ca 3 % för 1992 inne-
bära att vi i år kommer att få samma inflation som i övriga OECD-länder
och en något lägre inflation 1992. Om avtalet accepteras kan detta vara ett
avgörande bidrag till att lågkonjunkturen blir kort, och vi undviker en lång-
varig arbetslöshetskris. Avtalsförslaget innebär också en för parterna unik
möjlighet att reformera lönebildningssystemet. En överenskommelse inne-
bär även att parterna därmed tar det ansvar som följer av den frihet man har
på arbetsmarknaden.
Lars Tobisson undrade om regeringen skulle vidta några icke marknads-
mässiga åtgärder för att klara sysselsättningen. Moderaterna hävdar att det
är fullständigt meningslöst för regeringen att försöka påverka lönebild-
ningen genom Rehnbergkommissionen. Jag tycker att detta är en mycket
uppgiven inställning. Moderaterna har inställningen att parterna själva skall
ta konsekvenserna av för höga löneökningar genom konkurser och företags-
nedläggningar. Att hålla tillbaka arbetslösheten har inte en hög prioritet för
dem, utan här skall det hela få ha sin gång. Vi socialdemokrater tillbakavisar
en sådan passiv inställning som moderaterna har i den här frågan. De grup-
per som lyckats erhålla löneökningar är inte alls de grupper som drabbas av
arbetslösheten.
Regeringen har nu beslutat att frisläppa de allmänna investeringsfon-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
derna. Det frigör ca 20 miljarder kronor, vilket också är betydelsefullt dels
för att få till stånd olika slag av investeringar, dels för att på lång sikt trygga
sysselsättningen.
Gunnar Björk sade att infrastrukturfonden borde ha inrättats för länge
sedan. Regeringens förslag kommer nu att behandlas av riksdagen. Infrast-
rukturfonden kommer att tillföra 10 miljarder kronor för investeringar i vä-
gar, järnvägar och kollektivtrafik, och den är av mycket stor betydelse. Den
utgör ett nytt sätt att finansiera investeringar. Genom samfinansiering med
annan ekonomisk finansiering skapas ytterligare resurser. Under 90-talet
kan många tiotals miljarder och kanske över 100 miljarder kronor komma
att satsas på dessa viktiga infrastrukturinvesteringar. Detta är också ett verk-
samt bidrag i kampen mot arbetslösheten.
En ökad arbetslöshet kommer däremot inte att mötas med generella efter-
frågestimulanser. Arbetsmarknadspolitiken kommer att utformas så att den
bidrar till inflationsbekämpningen. Det innebär att förtur ges till åtgärder
som leder till aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning, rehabi-
litering och yrkesmässig rörlighet. Arbetslinjen har varit ett adelsmärke för
svensk arbetsmarknadspolitik och kominer kanske i ännu större utsträck-
ning att vara riktmärket för den socialdemokratiska arbetsmarknadspoliti-
ken i framtiden.
Vi måste också genom den ekonomiska politiken säkra långsiktig balans
mellan ekonomisk tillväxt och miljö. De redan genomförda förändringarna
av skattesystemet innebär att energikonsumtionen begränsas och att det blir
dyrare att skada miljön. Ytterligare förslag för att skydda vår miljö har nyli-
gen presenterats av regeringen i propositionen om en god livsmiljö.
Jag vill under de få minuter jag har kvar av min taletid kommentera oppo-
sitionens budgetalternativ. Moderaterna avslöjar på ett utmanande sätt det
tänkande som finns i moderata samlingspartiet. Lars Tobisson talar hela ti-
den om skattesänkningar, och moderaterna föreslår stora omedelbara skat-
tesänkningar och likaså besparingar. De vill helt avskaffa flertalet arbetsgi-
varavgifter, däribland arbetarskyddsavgiften. Det innebär att de bl.a. vill
bryta ner stora delar av de samhällsorgan och de resurser som byggts upp
för att tillgodose angelägna behov inom företagshälsovård, arbetsmiljö och
rehabilitering. Moderaterna vill avveckla arbetslivsfonden, Gunnar Björk,
och betala tillbaka fondens tillgångar till företagen. Gunnar Björk sade ju
att man numera var så överens. Detta innebär att man betalar tillbaka 12,4
miljarder kronor som avsatts för att användas till förbättrad arbetsmiljö, för-
kortade sjukskrivningsperioder och ökade rehabiliteringsinsatser.
De moderata stridsropen känns igen när moderaterna attackerar vårt väl-
färdssamhälle:
- Sänk fastighetsskatten.
- Sänk löneskatten med 4,5 %.
- Sänk beskattningen av kapitalinkomster, realisationsvinster, förmögen-
het, arv och gåvor.
- Sänk statens bidrag till kommunerna med 4 miljarder kronor netto under
1992.
- Sänk u-landsbiståndet till de fattiga länderna med 1,1 miljarder kronor.
30
- Sänk ersättningsnivån i föräldraförsäkringen och i deltidspensionssyste-
met.
- Sänk även arbetslöshetsersättningen.
- Inför tre karensdagar i sjukförsäkringen - sänk stödet till folkbildningen.
- Sänk stödet till folkbildningen.
- Sänk statens stöd till arbetshandikappade.
Samtidigt påstår moderaterna att dessa försämringar i trygghetssystemen
uppvägs av sänkt skatt. Men sanningen är att de hushåll som drabbas av ned-
skärningar inte i första hand är de som får sänkta skatter. Det är i stället
arbetsgivarna som kan påräkna sänkta eller avvecklade arbetsgivaravgifter.
En vanlig löntagare däremot kan få nöja sig med sänkt skatt på oblyad ben-
sin, lägre moms på transport-, hotell- och serveringstjänster. Under ett
halvår skulle löntagarna också få en viss lättnad genom avvecklingen av den
tillfälliga momshöjningen. Däremot skulle han eller hon bestående drabbas
av höjd inkomstskatt, eftersom skattereduktionen för fackföreningsavgiften
dras in. De drabbas av höjd hyra, eftersom bostadsstödet begränsas, och de
får sämre kommunal service till följd av de stora indragningarna från kom-
munerna. Dessutom skulle fortsatta stora skattesänkningar, som modera-
terna talar om, ganska snart rasera grundvalen för vår välfärd och sociala
omvårdnad. Den här politiken säger vi socialdemokrater bestämt nej till.
Jag ser att den angivna taletiden är överskriden, varför jag får återkomma
i replikerna.
Med dessa synpunkter, herr talman, yrkar jag bifall till finansutskottets
hemställan.
Anf. 7 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Av någon anledning har finansutskottets ordförande Hans
Gustafsson ställt sig utanför debatten och skickat fram den kände skönmåla-
ren Roland Sundgren i sitt ställe. Man kan fråga sig i vilken skenvärld Ro-
land Sundgren lever. Om jag rätt förstod vad han sade i inledningen av sitt
anförande så menar han att Sverige är ett bra land och att det bevisas av att
turistbalansen uppvisar allt större underskott. För mig är det snarare ett
tecken på att det är ett land som det är dyrt att leva i. Det är ett land varifrån
människor ger sig i väg när de är lediga, liksom det är ett land till vilket allt
färre människor finner det mödan värt att komma på t.ex. semestern.
Det förhållandet att Roland Sundgren har fått hoppa in som reserv för
Hans Gustafsson betyder inte att han kan undgå att besvara de frågor som
jag riktat till finansutskottets socialdemokrater. Det är verkligen anmärk-
ningsvärt att det i hans anförande inte fanns ett enda ord om den viktigaste
framtidsfrågan för Sverige, nämligen vårt förhållande till EG. Får jag på-
minna om min begäran om en förklaring till uttalandet att förhandlingar med
EG får visa på vilket sätt Sverige blir delaktigt i den europeiska integratio-
nen. Menar ni socialdemokrater allvar med ert tal om medlemskap i EG,
eller är det bara ett taktiskt grepp för att dämpa valutaoron?
Jag kan i och för sig förstå att det kan ta emot att ställa upp på moderata
krav. Det är krav som enligt finansministern sedan länge och endast har dri-
vits av ett ansvarslöst, populistiskt ytterkantsparti. Men, som framgick av
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
31
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
32
min uppräkning i anförandet, är det inte första gången vi ställer sådana krav.
Jag antar också att Filip Fridolfsson återkommer till dem senare.
Socialdemokraternas motvilja att närma sig oss moderater tar sig ibland
smått löjeväckande uttryck. Enligt den valplattform som lades fram för att
skipa fred mellan Allan Larsson och Stig Malm är det EG som socialdemo-
kraterna söker sig till socialt medvetet. Det är ett medborgarnas och lönta-
garnas Europa till skillnad från det kapitalistiskt råa och hänsynslösa EG
som moderaterna satsar på. Det här påminner mig om den gång då jag var
med om ett lektorsval i Finland. Det varpå Kekkonens tid. Den gången hade
alla nominerat Kekkonen som sin kandidat. Den stora frågan var bara vilken
Kekkonen som skulle bli vald. Något av samma sak är det när man hör er
tala om EG. Vad som hände i Finland kunde inte dölja att det rådde enighet,
och detsamma gäller även här.
I finansplanen står det att socialdemokraterna är beredda att sänka skatte-
trycket på sikt. Valplattformen gäller uttryckligen under hela 1990-talet.
Men där finns inte ett enda ord om att sänka skattetrycket. Vad menar ni
socialdemokrater med orden ”på sikt”?
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Roland Sundgren hade betydande svårigheter att förklara
påståendet att lågkonjunkturen blir kortvarig. Samtidigt beskrev han själv
hur skyhöga arbetslöshetstalen skulle bli om något år och längre fram. Jag
förstår hans svårigheter, därför att dessa två saker går inte ihop. Jag tycker
att Roland Sundgren i ärlighetens namn skall erkänna det. Sanningen är att
det kommer att ta betydande tid att ändra kurs i Sverige efter den tredje
vägens ekonomisk-politiska misslyckanden. Det går inte att smita ifrån att
detta är regeringens ansvar.
Nu försökte sig Roland Sundgren på en ny typ av bortförklaring. Vad som
hänt var inte oppositionens eller parternas fel, utan omvärldens. Han talade
om den sämre internationella konjunkturen, att det hade gått sämre i USA
och EG osv. Låt mig påminna Roland Sundgren om Handelsbankens senaste
och ganska fullständiga beskrivning av den ekonomiska utvecklingen i värl-
den. OECD-området väntas under åren 1990, 1991 och 1992 få en tillväxt på
2,7 resp. 1,5 och 2,5 procent. I Sverige, för vilket land Roland Sundgrens
socialdemokrati bär ansvaret, är motsvarande procenttal plus 0,6, minus 0,6
och plus 0,5. Det är en betydande hemmagjord kris, Roland Sundgren. Det
vore ärligare att erkänna det än att komma med bortförklaringar.
Roland Sundgren räknade upp olika saker som måste åstadkommas. Det
handlade bl.a. om att få ned prisökningstakten. Jag har självklart ingen an-
nan åsikt på den punkten. Givetvis gäller det också att få bukt med arbetslös-
heten. Men så sade han: genom att vidta ytterligare åtgärder. Det tycker jag
var ett påstående som det kunde vara värt att något utveckla. Såvitt jag för-
står är den enda åtgärd - om man nu skall kalla den för det - som regeringen
har i sin påse Rehnberggruppens förslag. Om det finns ytterligare förslag, så
har det i varje fall inte framkommit under finansutskottets behandling av den
ekonomiska politiken. Det står ingenting om det i finansplanen, och det
finns inte beskrivet i utskottets betänkande. Det skulle vara en nyhet för da-
gen om Roland Sundgren kunde säga om det finns någonting mer. Han tän-
ker kanske göra något positivt för näringslivet. Släng AP-fondsförslaget i
papperskorgen, ta bort förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet och
förklara den konstiga och uttunnade skrivningen om EG! Återgå till litet
mer framtidsinriktade och verklighetsnära beskrivningar!
Anf.9 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! När tillväxten i ekonomin sjunker, när arbetslösheten och
antalet varsel ökar, när exporten och importen avtar och när konsumentpri-
serna snart har stigit med 13%, då beskriver socialdemokraterna i finansut-
skottet det som att tredje vägens politik har lyckats.
Det var för övrigt ganska länge sedan vi hörde talas om tredje vägens poli-
tik, men nu har det uttrycket tydligen dammats av. Jag vet inte om det har
skett inför valrörelsen. Men detta är väl ändå att ha väldigt låga ambitioner
beträffande tredje vägens politik, som vi för övrigt trodde hade kraschat för
länge sedan. Svagare exempel än detta tycker jag man får leta efter.
Beträffande turistbalansen: Jag vet inte om Roland Sundgren har nåtts av
den debatt som pågår om bekymren inom turistnäringen. Roland Sundgren
borde kunna vara en tillgång för turistrådet i dess positiva verksamhet.
I sitt anförande skyller han nästan allt på omvärlden. Jag tycker att inget
kan vara mer fel, eftersom många av våra bekymmer ändå är hemmatillver-
kade och är ett resultat av den socialdemokratiska regeringspolitiken.
Arbetslösheten stiger. Jag frågade kanske inte efter strukturfonden, utan
jag frågade varför man dröjde så länge med att lägga en tillväxtproposition
för att få fram en nödvändig strukturreform och nödvändiga insatser som ett
led i en ökad internationalisering på kommunikationsområdet, vilket som en
bieffekt skulle ha gett flera tusen människor jobb. Varför har socialdemokra-
terna väntat med att lägga fram detta förslag till sex månader före valet? Det
finns inga sakliga skäl för det, mer än att man möjligen vill ha detta som
valfläsk och har spekulerat i att arbetslösheten skulle öka.
Det Roland Sundgren sade om kopplingen mellan arbetsgivaravgifter och
löntagare var litet väl grunt. Arbetsgivaravgiften är ju en kostnad i företaget
och är inte direkt jämförbar med löntagarnas inkomster.
Jag tycker nog att Roland Sundgren satte plogen litet väl grunt. Sådana
tilltag brukar normalt leda till svag skörd.
Anf. 10 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Om Lars Tobisson tyckte att Roland Sundgren skönmålade
fick jag i stället känslan av att han var som någon som läser för barn. Jag fick
intryck av en tidsmaskin där han förflyttade sig tillbaka till det goda 60- och
70-talet, när han skulle referera socialdemokratins politik och dess fördel-
ning av välfärden. Men ni håller just på att skrota välfärdsbygget på olika
plan, Roland Sundgren!
På avgörande områden är det kris i välfärden, och jag kan inte begripa den
generella åtstramningen i sjukförsäkringen, som har varit en grundbult i den
generella välfärdspolitiken. Vi har gemensamt år 1982 gått till val på att sjuk-
försäkringen skall upprätthållas. Nu står vi i dagens verklighet. Då frågar
man sig: Var finns de kraftfulla åtgärderna mot arbetslösheten? Jag ställer
frågan eftersom jag inte ser dem.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
3 Riksdagens protokoll 1990191:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
34
Arbetslösheten ökar. Vad kommer i nästa skede? Är det så att man förlitar
sig på effekterna av att de höga vinster som kan åstadkommas genom låga
löneavtal investeras eller används i svenskt näringsliv - lika oplanerade ef-
fekter som superdevalveringens effekter? Då underordnar man sig helt det
svenska och internationella näringslivet och tänker sig inte alls att styra. Då
uppstår den stora frågan: Vad vill socialdemokratin? Handlar det bara om
en anpassning till utvecklingen?
Var är 80-talets stärkta näringsliv? Var det Volvos och Saabs investeringar
som stärkte näringslivet? Nej, det är snarare tvärtom. Utarmningen av
svenskt näringsliv är just problemet!
Var finns de avgörande framtidssatsningarna i Sverige? Om vi går igenom
bransch för bransch kan vi se att utflyttningen är av strategisk betydelse. Den
är alltså negativ för Sverige. Detta måste väl ändå socialdemokratin se mer
allvarligt på. I tillväxtpropositionen säger man bara att vi skall stödja mark-
nadsekonomin framöver. Tänker man inte göra ett enda ingrepp? Det man
säger i sin portalparagraf beträffande näringspolitiken är just att man skall
stödja näringspolitiken framöver.
Det vore tacknämligt om socialdemokratin och Roland Sundgren kunde
föreslå någon enda åtgärd beträffande priserna som är av någon dignitet
jämfört med Rehnbergkommissionens förslag vad gäller löner. Men också
här kommer man bara med fromma förhoppningar.
Anf. 11 CARL TRICK (mp) replik:
Herr talman! Vi har all anledning att vara stolta över den svenska arbets-
marknadspolitiken. Arbetslösheten är ett gissel, och därför kan vi inte
överge arbetslinjen. Men vi kan komma till rätta med en del av problemen
genom att vi slutar stressa vår ekonomi och minskar vår materiella förbruk-
ning samt utnyttjar möjligheten att lagstifta om rätt till sänkt arbetstid. Vi
kan också sänka normalarbetstiden.
En antiinflationspoliti k kan utgå från att vi kan sänka våra totala lönekost-
nader genom att sänka arbetsgivaravgifterna, som vi har föreslagit, och sam-
tidigt öka skatterna på energi och på miljöfarliga utsläpp. Då slår man två
flugor i en smäll. Man ordnar sänkt inflation och minskar miljöförstöringen.
Vi har också andra spännande fenomen i landet. Inom bank- och finansvä-
sendet har 18 miljarder försvunnit förra året. Det är ungefär lika mycket
pengar som ett normalårs tillväxt i landets ekonomi. En av bankerna, Nord-
banken, ståtar med 5 miljarder i förlust. Under samma tid rånades banken
på blygsamma 1,6 miljoner. Bankledningen var alltså tre tusen gånger effek-
tivare än vanliga rånare när det gällde att minska bankens tillgångar. En av-
gången bankdirektör tog cykeln hem till villan på Djurgården.
Här jobbas i riksdag och departement med att få budgeten att gå ihop,
med prioriteringar och viktiga samhällsbehov. Här drabbas man av målkon-
flikter och politikerförakt därför att alla inte kan få vad de önskar. Samtidigt
försvinner hela tillväxten i ekonomin i spekulationsförluster i stora banker.
Tänk vilka framtidsinvesteringar vi hade kunnat börja med - spårbunden
trafik, miljövänlig teknik, omställning av industrin i miljövänlig riktning, ut-
veckling av alternativ till bilar.
Vart tog de stora kapitalägarnas samhällsansvar vägen? Pengar är inte
bara makt. Det finns ett ansvar att använda pengarna på ett människovärdigt
sätt. Det handlar om samma personkategori som ändrade den ekonomiska
politiken och tvingade riksdagen att besluta om att begära medlemskap i
EG. Makten utgår inte längre från svenska folkets vilja i fria val. Makten
avgörs av bankkontons storlek och kapitalets obegränsade frihet. Miljard-
försvinnandet är mer än ett symptom. Det är beviset på ett paradigmskifte.
Det inträffade visar att det fordras en politik med solidaritet, som har
bästa möjliga livsmiljö för barnen som ledstjärna. Det måste till en grönare
politik, där också kapitalägare faktiskt tar ansvar för hanteringen av peng-
arna, så att de inte bara försvinner. Pengar kan användas nyttigt.
Anf. 12 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! Man kan ha många synpunkter på turistbalansen. Jag upp-
fattade den som ett uttryck för att många svenskar har råd att åka utomlands,
vilket avspeglas i turistbalansen. De upplever en verklighet som inte gör det
så lätt att vara en svartmålare av det svenska samhället. Lars Tobisson sade
att skönmålaren hade skickats fram, och jag tror att det behövs en hel del
skönmålare, eftersom det finns så många svartmålare för närvarande i det
svenska samhället.
Vi kommer naturligtvis att tala mycket om EG här i kammaren, även om
jag inte hade så mycket nytt att berätta i min inledning. Det pågår förhand-
lingar, och med utgångspunkt i dem kommer det att lämnas in en ansökan.
Eftersom Lars Tobisson har läst vår valplattform vet han att vi aktivt vill
delta i skapandet av det nya Europa. Det är kanske inte kapitalets Europa
som vi vill vara med och utveckla, utan sysselsättningens, välfärdens och mil-
jöns Europa. Vi vill vara med och utveckla den sociala dimensionen, och där
tror jag att vi har en hel del att bidra med i den spännande utmaning som det
nu är fråga om i hela det europeiska samarbetet.
Anne Wibble och Lars-Ove Hagberg frågade vilka åtgärder vi vill vidta
för att undvika det jag sade var oacceptabelt, en arbetslöshet på 4%. Jag
nämnde en hel del åtgärder. Allan Larsson brukar säga att när det är lågkon-
junktur i samhället skall det vara högkonjunktur i utbildningen. Jag nämnde
de åtgärder som vi måste vidta när det gäller den aktiva arbetsmarknadspoli-
tiken. Jag nämnde infrastrukturinvesteringarna i tillväxtpropositionen och
frisläppandet av investeringsfonden. Om arbetslösheten utvecklas ytterli-
gare kan det komma även andra åtgärder. Vi har också genomfört en skatte-
reform som jag tror är strukturellt viktig för att stimulera arbete och spa-
rande, vilket också är betydelsefullt för att komma åt arbetslösheten.
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Exemplet med turistbalansen var nog inte så bra. Det går
inte att förklara varför svenskar när de blir lediga far utomlands, för att njuta
av de mycket sämre förhållanden som råder i andra länder, medan utlän-
ningar inte kommer hit, när det skall vara så bra i Sverige - om inte orsaken
ligger i att vi har ett mycket högt kostnadsläge. Det har orsakats bl.a. av det
höga skattetrycket, vilket i själva verket är ett grundläggande problem som
vi bör ta itu med men som Roland Sundgren, nu som självutnämnd skönmå-
lare, väljer att bortse från. Roland Sundgren är inte så dålig på svartmålning
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
35
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
36
heller. Det kan man se när han beskriver det moderata budgetalternativet.
Då framträder även de egenskaperna.
Jag fick ändå ett försök till svar beträffande formuleringen om EG. Ro-
land Sundgren hänvisade mig till valplattformen, där jag skulle finna ett klart
besked om att socialdemokraterna nu satsar på ett medlemskap i EG. Men
där kan jag läsa: ”Socialdemokratin vill att Sverige under 1991 ansöker om
medlemskap i den Europeiska Gemenskapen med bibehållen neutralitetspo-
litik. Bestämmer vi oss, efter förhandlingar och överenskommelse med EG,
för att bli medlemmar är det ett av vårt lands viktigaste beslut---
Det är tydligen inte säkert att ni vill bli medlemmar, eftersom ni fortfa-
rande håller det öppet. Vad ni har kommit fram till är att ni skall skicka in
en medlemsansökan, men vad det skall bli med den, det har ni ingen särskild
vilja att berätta för oss.
Jag vet inte om jag förmår att slå igenom den skönmålning som Roland
Sundgren har gjort och nå fram till en verklighetsbeskrivning åt honom. Om
det inte går på det reala området, skulle jag vilja ta upp några finansiella
frågor.
I vår partimotion, liksom i en reservation om penning- och valutapoliti-
ken, tar vi upp de kreditsvårigheter som uppträder inte minst för småföreta-
gen. Enligt min mening finns det skäl för riksbanken att överväga en sänk-
ning av kassakraven. De kraven har ju till syfte att förebygga en kredit-
expansion som beror på överdriven konsumtionslust, men det är inte dagens
problem.
Kassakraven verkar också snedvridande genom att de riktas mot vissa kre-
ditinstitut men inte mot andra. I dag ser vi hur försäkringsbolagen plötsligt
erbjuder billigare villakrediter därför att de inte omfattas av kassakraven.
Jag frågar: Varför motsätter sig socialdemokraterna att riksdagen här gör ett
uttalande som visar att vi menar att det är dags att vidta denna förändring?
1 samma reservation behandlas frågan om utredningen av riksbankens
oberoende. Det är bra att den nu kommer till. Anser Roland Sundgren verk-
ligen att det är bra att denna utredning, som skall handla om ett riksdagens
organ, inte har någon parlamentarisk representation, inte en enda riksdags-
man, trots att den skall överväga formerna för val här i riksdagen av ledamö-
ter i exempelvis fullmäktige? Det tycker jag faktiskt är utmanande.
Anf. 14 ANNE WIBBLE (fp) replik:
I lerr talman! Roland Sundgren gjorde - och det uppskattar jag mycket -
ett försök att säga någonting om vilka åtgärder man faktiskt skulle kunna
vidta. Han gick emellertid för långt tillbaka i tiden. Roland Sundgren talade
om att man skulle vidta nya åtgärder, och det var det min fråga gällde. Han
talade om att det gick så bra just nu och att vissa saker därför precis nu var
på tapeten. Han hänvisade särskilt till utvecklingen efter det att finansplanen
lagts fram, och då kan man ju inte gärna säga att man är glad över att ha
genomfört en skattereform. Jag håller helt med om det, men min fråga gällde
faktiskt vad som kommer att göras nu.
Roland Sundgren sade också att man skall satsa på utbildning, och det
skulle jag gärna också vilja få en kommentar till. Folkpartiet liberalerna har
föreslagit att man skall utöka lärlingsutbildningen. Vi har under många år
föreslagit detta, och jag tror för övrigt att moderata samlingspartiet har gjort
detsamma. Socialdemokraterna har alltid röstat emot. Just nu är det en ut-
omordentlig tidpunkt att ändra uppfattning och faktiskt stödja förslaget om
lärlingsutbildning. Det är en sällsynt lyckad form av utbildning, som faktiskt
i många fall leder till riktiga arbeten för de ungdomar som nu i allt snabbare
takt blir arbetslösa.
Detsamma gäller högskolan. Regeringen har lagt fram förslag om en mini-
mal utökning av antalet platser på högskolan. Ar det någonting som man nu
skulle ta tillfället i akt att satsa på, så är det en högskoleutbildning för de
ungdomar som söker till högskola men som måste avvisas därifrån på grund
av regeringens egenartade högskolepolitik.
Roland Sundgren kunde kanske något utveckla det han sade om en sats-
ning på utbildningen. Jag tror att det finns ett betydande utrymme för för-
bättringar om socialdemokraterna verkligen är intresserade av detta.
Roland Sundgren brassade dessutom i sitt anförande på kolossalt mot
varje tanke på att förbättre Sveriges ekonomiska framtid genom att minska
offentliga utgifter så att det blir utrymme för skattesänkningar. Jag tycker att
det var en beklämmande beskrivning. Den gick i princip ut på att varenda
skattesänkning är av ondo; det blir pest och kolera om man sänker någon
enda liten skatt. Varenda besparing i de offentliga utgifterna som föreslås av
någon annan än socialdemokraterna är socialt orättfärdig och kommer att
rasera välfärden. Om jag vore Roland Sundgren skulle jag vara en aning för-
siktig med ordvalet. Det går att finna betydande mängder av förslag som tre,
fyra eller fem år för sent har genomförts av socialdemokraterna tillsammans
med ett eller flera borgerliga partier. Det är dumt att binda ris åt egen rygg
på det sättet.
Jag är alldeles övertygad om att Roland Sundgrens parti inte har någon
som helst möjlighet att vända den ekonomiska utvecklingen i Sverige, efter-
som ni inte tror på det som måste göras. Ni har helt enkelt en för gammalmo-
dig och traditionell syn på den ekonomiska utvecklingen.
Anf. 15 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Först yrkar jag bifall till reservationerna 2, 18 och 34, vilka
jag kommer att begära votering på.
Jag hade hoppats att Roland Sundgren klart och koncist skulle ange vad
som är socialdemokraternas målsättning i den ekonomiska politiken, att han
skulle visa vad det är socialdemokraterna avser att gå till val på. Roland
Sundgren verkar emellertid inte inse de svenska insatsernas negativa bety-
delse, och han verkar inte heller ha något krismedvetande. Man fick en
känsla av att Roland Sundgren läste upp ett gammalt anförande som han har
hållit tidigare, eftersom han nämnde den tredje vägens politik.
Tillväxten i ekonomin sjönk under det andra halvåret 1990. Man frågar sig
om detta inte på något sätt bekymrar socialdemokraterna i finansutskottet,
här företrädda av Roland Sundgren, eftersom de fortfarande försöker be-
skriva situationen i ganska ljusa färger.
När det gäller turistbalansen är det helt ofattbart att Roland Sundgren an-
vänder sig av det exempel han tog upp. Den nya momsen på serveringstjäns-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
37
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
38
ter och turism har påverkat förhållandena mycket negativt. Den enda gläd-
jen har varit att det kom extra mycket snö i fjällen.
Angående arbetslivsfonden vill jag säga att jag tror att en av 90-talets vik-
tiga frågor blir satsningen på arbetsmiljön, eftersom näringslivet och arbets-
givarna inte kommer att ha råd att låta bli att ta hänsyn till detta. Arbetslivs-
fonden har här kommit att innebära ett helt unikt sätt att stötta företag. Det
har varit fråga om väldigt många, och ännu fler är på gång. Ungefär 2,5 mil-
jarder kronor har dessutom redan fördelats. Man har genom arbetslivsfon-
den alltså fått fram helt unika sätt att stödja företag som vill satsa på ökad
allmänbildning, en ny organisation, en bättre arbetsmiljö och ökad rehabili-
tering för att fler människor skall komma i arbete. En situation som den un-
der den förra högkonjunkturen, med en halv miljon människor stående
utanför arbetsmarknaden, innebär lidande för de berörda. För nationen är
det bedrövligt att människor saknar arbete, och för näringslivet och arbetsgi-
vare inom den offentliga sektorn är det ett stort bekymmer. Jag är helt över-
tygad om att den insikten kommer att leda till ett ökat stöd för den satsning
som nu sker, där näringslivet och arbetslivet tar en mycket aktiv del och med
glädje tar emot satsningen.
Jag upprepar än en gång mina frågor angående tillväxtpropositionen, ef-
tersom jag inte har fått något ordentligt svar. Har socialdemokraterna med-
vetet struntat i att lägga fram förslag om nödvändiga infrastruktursats-
ningar? Har man väntat till valrörelsen för att på så sätt spekulera i arbetslös-
het?
Anf. 16 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det är inte utan stigande förvåning som jag läser betänkan-
det och vad som där sägs om miljöpartiets förslag. Det sägs att vi vill minska
vår öppenhet mot världen och minska industriproduktionen. Vi förordar fri
handel på lika villkor inom GATT-systemet. Att handeln skall ske på lika
villkor innebär att vi vill att importerade varor skall uppfylla svenska krav
på egenskaper och tillverkningsmetoder. Detta har riksdagen sagt nej till på
grund av att det betraktas som handelshinder. Jag kan inte tolka beskriv-
ningen på annat sätt än att majoriteten är för export av miljöförstöring och
att vi skall importera matvaror som har behandlats på sätt som vi inte accep-
terar i Sverige. Det är att importera ohälsa. Att säga nej till detta är att visa
solidaritet och inte att förorda minskad öppenhet.
I denna fråga finns det förutom miljöpartiet två partier som skiljer ut sig
på ett positivt sätt, nämligen centerpartiet och vänsterpartiet. De andra väl-
jer internationell miljöförstöring och människors ohälsa. Det är frihandelns
fläckade juveler.
Miljöpartiet förespråkar minskad materiell förbrukning och val av pro-
duktionssätt som minskar miljöförstöringen. Menar majoriteten att energi-
effektivitet begränsar industriproduktionen? Menar ni att ökade utbyten och
minskat materialslöseri innebär att man begränsar industriproduktionen?
Menar ni att ökad användning av förnybara energislag är att begränsa indu-
striproduktionen? Menar ni att ökad återanvändning och ökat återbruk är
att begränsa industriproduktionen?
Jag tror inte att er uppfattning delas av dem som arbetar inom industrin.
Under alla de år jag arbetade inom industrin arbetade man för att minska
sina kostnader för energi och materialslöseri genom att bl.a. cirkulera skrot.
Så gör man än i dag. Utskottets skrivning visar att utskottet har dålig kontakt
med det som sker i näringslivet. Skrivningen kan bara tolkas så, att ni upp-
manar människor inom industrin att låta bli att vara kostnadsmedvetna och
resurssnåla. Jag som trodde att moderater och folkpartister ville framstå som
industrins främsta förespråkare! Dagens betänkande visar faktiskt en mot-
satt bild.
Regeringen vill inte stå upp för marknadsekonomin. Miljöpartiet, som av
många framställs som ett parti mot marknadsekonomi, är en av dess var-
maste förespråkare. Vi kan nå goda resultat med hjälp av gröna skatter och
avgifter så att industrierna väljer miljörimliga tillverkningssätt och konsu-
menterna väljer varor som inte orsakar miljöförstöringar. Jag tycker att ni
skall hålla er till sanningen, läsa vad vi skriver och sluta berätta sagor i betän-
kandena.
Med hjälp av en grön, ansvarsfull marknadsekonomi och klok tillväxt kan
vi bygga ett samhälle med barnen i centrum och med tanke på bästa möjliga
livsmiljö för dem. Det är icke att visa mindre öppenhet mot världen. Det
innebär inte att man minskar industriproduktionen. Det är ett fantastiskt på-
stående, och det är djupt okunnigt. Jag hade faktiskt väntat mig något vä-
sentligt mycket bättre än att man dömer ut minskad materiell förbrukning
och hushållning såsom en minskning av industriproduktionen, när man inom
industrin under många år inte har gjort någonting annat än att försöka klara
av sådana här problem.
Anf. 17 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Jag fick inte så mycket till svar av Roland Sundgren. Jag vill
ägna mig åt fördelningspolitiken i kanske något mindre frågor. Låt oss disku-
tera skattereformen, Roland Sundgren, om vi nu skall tänka oss tillbaka till
traditionen.
Vänsterpartiets förslag till riksdagen om en satsning på 1,8 miljarder kro-
nor till de pensionärer som har det sämst ställt avstyrks. Dessa pensionärer
utsätts därmed på ålderdomen för en förnedring, som ni genom KBT, som
kommunerna skall få bära huvudansvaret för, försöker rädda dem ifrån.
Ni ställer inte heller upp på ett kommunpaket eller på att beskatta de högst
betalda i samhället för att satsa på kommunernas viktiga delar, t.ex. hem-
tjänsten och barnomsorgen.
Ni har väl inte hittills ställt er särskilt positiva till våra förslag om att inrätta
8000 nya platser inom högskoleutbildningen. Ni har under en rad år avvisat
vänsterpartiets förslag om en teknisk-humanistisk utbildning för vuxna. Som
jag tidigare påpekade är kanske grunden för en utveckling av vår industri
och vårt näringsliv att vi har välutbildade människor i arbetslivet.
Man skulle också kunna ställa frågan: Hur skall ni klara av ungdomarnas
arbetslöshet? Kommunerna nedrustas och har det väldigt svårt. De kanske
inte ens har råd att inrätta beredskapsarbeten eller andra arbeten som i dag
skulle kunna rädda ungdomarna från sysslolöshet eller från att framöver be-
höva leva på ett lågt kontantstöd. Vad skall vi, Roland Sundgren, nu göra
åt ungdomsarbetslösheten? Vad finns det för åtgärder att vidta som gör att
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
39
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
40
ungdomarna slipper vara arbetslösa, som gör att de har en plats på arbets-
marknaden? Vad har regeringen för förslag, och vilket ansvar tar man?
Moderaterna har till årets riksdag föreslagit att skattetrycket skall sänkas
med 1 % varje år under 90-talet och med 27,5 miljarder redan 1992. Jag vill
upplysa om detta, eftersom ni, Roland Sundgren, under den här valperioden
har övertagit en rad moderata förslag. Ni har genomfört nästan alla modera-
ternas önskemål. Det gäller förändringarna inom socialförsäkringen, och det
gäller det ni har på gång rörande strejkböter. Ni stramar åt för kommunerna,
och ni vidtar en rad åtgärder, exempelvis marginalskattesänkningen, som är
gamla moderata krav.
Kan vi, om ni klarar av att sitta kvar i regeringsställning, förvänta oss att
ni också följer upp det moderata kravet på en sänkning av skattetrycket med
1 % varje år? Är det den vägen ni skall gå, eller vilken väg väljer ni i era
försök att slå en gräns mot borgerligheten? Finns det en möjlighet för väns-
terpartiet att i andra hand rösta på ett socialdemokratiskt förslag som är
bättre än det borgerliga?
Anf. 18 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! De tre minuterna räcker inte till för att svara på alla frågor.
Jag skall börja i en annan ordning den här gången, så att jag också något kan
kommentera det som Lars-Ove Hagberg har sagt.
Många av de förslag som Lars-Ove Hagberg kommer med är mycket bra.
Jag upplevde emellertid att han i sitt första anförande talade om att detta
med tillväxt inte var så väldigt viktigt. Däremot finns det många förslag från
vänsterpartiet, bl.a. i dess motioner, som mycket starkt skulle öka utgifts-
trycket i den svenska ekonomin, inte minst för transfereringarna, och det är
de utgifter som ökar mest.
Jag kände inte riktigt igen Anne Wibbles beskrivning, att vi så definitivt
säger nej till alla skattesänkningar. Det är bara det att vi för att kunna företa
skattesänkningar ändå måste ha utgiftstrycket under kontroll. På den punk-
ten finns det en hel del som man i framtiden kan få anledning att diskutera.
Men vi föreslår också en mängd olika åtgärder för att effektivisera den of-
fentliga sektorn, och det kanske skapar ett visst utrymme.
Men åter till vänsterpartiet! Det är kanske som Jörn Svensson säger, att
det inte finns någon vettig människa som kan ta vänsterpartiets förslag på
allvar. Jag tänker då på dess höjda-löner-sänkta-priser-syndrom. Det finns
fortfarande kvar hos vänsterpartiet.
Lars-Ove Hagberg sade att vi genomför moderata förslag. Jag såg i en tid-
ningsartikel där Bo Hammar intervjuades att han i den interna debatten gick
i taket därför att det inom vänsterpartiet finns många - jag vet inte om Lars-
Ove Hagberg tillhör dem - som inte ser någon skillnad mellan moderater
och socialdemokrater så till vida, att de inte tycker att det spelar så stor roll
om det är socialdemokrater eller moderater som regerar. Där har vi kanske,
Lars-Ove Hagberg, en förklaring till att vi i det majoritetsläge som råder har
varit tvungna att vända oss till de borgerliga partierna för att över huvud ta-
get få majoritet i riksdagen för förslagen.
Gunnar Björk förstod inte varför vi inte tidigare har lagt fram tillväxtpro-
positionen. Jag skulle kunna ställa samma fråga till Gunnar Björk: Varför
lade ni inte fram den när ni hade regeringsmakten och då det var en kraftig
sänkning av tillväxten? Det är en fråga som är lika klok.
Anf. 19 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att citera signaturen Kajenn i
Svenska Dagbladet. Han skrev i förra veckan följande tänkvärda dagsvers:
Emedan det är valår
låter nu låtarna från politikernas pipor
som om det fanns två mycket skilda skalor.
Från ett håll handlar det om kris och knipor
i täta flockar flyger stormens svalor
- emedan det är valår.
Från andra sidan prisar man
allt större glipor i molnens tak
som föranleder jubelrop och galor
- emedan det är valår.
Och själva objektiviteten sjunker
i allt tyngre dvalor
- emedan det är valår.
Herr talman! Så ser en vaken iakttagare på oss politiker. Kajenn är nog
inte ensam om att med en viss skepsis lyssna til vår förkunnelse.
När vi nu i dag debatterar både stormens svalor och de allt större gliporna
i molnens tak kan det vara anledning att göra några reflexioner kring det
faktum att vi har så olika verklighetsbeskrivning, ett förhållande som är väl
dokumenterat i finansutskottets betänkande.
Jag frågar mig naturligtvis, från min horisont, hur det kan komma sig att
oppositionens företrädare är så fångade i pessimism och svartsyn att de inte
upptäcker de positiva dragen i den ekonomiska utvecklingen.
En förklaring skulle kunna vara att oppositionen vill att det skall gå illa
för Sverige för att det skall gå bra för oppositionen. Men den förklaringen är
naturligtvis helt orimlig, herr talman.
Jag utgår ifrån att ni som företrädare för oppositionen är lika angelägna
som jag att det skall gå bra för Sverige, att ni gläds lika mycket som jag över
varje ljusning i tillvaron.
Vad kan då förklaringen vara? Såvitt jag kan förstå finns det i det här av-
seendet en avgörande skillnad mellan regeringen och oppositionen. Opposi-
tionen ser på tillvaron genom backspegeln. Regeringen ser på tillvaron ge-
nom vindrutan; vi ser framåt.
Backspegeln är utmärkt när man skall backa eller när man vill se vad man
har passerat. Men det är livsfarligt att sitta och stirra i backspegeln när man
skall köra framåt. I backspegeln ser man stormens svarta svalor. I vindrutan
ser man allt större glipor i molnens tak.
Jag har också sett stormens svalor, och jag har talat klarspråk om Sveriges
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
41
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
42
ekonomiska problem. Jag sade i höstas att kostnadsutvecklingen var det
stora hotet mot jobben och välfärden.
Jag sade att det var blodigt allvar, att det var nödvändigt att hålla igen på
de offentliga utgifterna och att det var nödvändigt att snabbt växla om från
inflationslöner till reallöner.
Jag har lagt fakta på bordet. Och regeringen har inte dragit sig för att vidta
de åtgärder som är nödvändiga. Vi har verkligen inte gått den breda, lättsin-
niga vägen; vi har valt den smala vägen.
Därför, herr talman, gör jag anspråk på att bli trodd, när jag nu säger att
jag kan se en vändpunkt för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.
Låt mig peka på några viktiga förhållanden:
Vi genomför nu en snabb och kraftfull kostnadsanpassning genom till-
komsten av stabiliseringsavtalet. Hittills har avtal träffats för ca 700000 an-
ställda, bl.a. för kommunalarbetare, för arbetsledare och för typografer.
Förhandlingar pågår nu på bred front, och den här veckan kan vi räkna med
uppgörelser på flera viktiga avtalsområden.
Vi har vidare fått en nedgång i oljepriserna som bidrar till att sänka pro-
duktionskostnaderna och som ger en stimulans till internationell handel. Vi
räknar med att nedgången från kalkylerade 27 dollar till dagens ca 18-20 dol-
lar innebär att inflationen sänks med en halv procentenhet och att handels-
balansen förbättras med 6 miljarder kronor.
Vi har de senaste månaderna kunnat registrera en rejäl nedgång i rän-
torna. Sedan årsskiftet har Stadshypoteks rörliga ränta pressats ned 2,25 %.
För ett hushåll med normala villalån betyder det en lättnad på 600-700 kro-
nor per månad.
Vi kan nu se en radikal nedväxling av takten i prisstegringarna för resten
av året. Fr.o.rn. mars och fram till årets slut stannar prisstegringarna på strax
under 3 %.
Den snabba kostnadsanpassningen bör betyda att vi kan börja återvinna
konkurrenskraft gentemot omvärlden redan under det här året. Vi börjar få
tydliga uttryck för en ökad tilltro till Sverige som industriland. Volvos kon-
cernchef Christer Zetterberg sade nyligen att förutsättningarna för att be-
driva industriell verksamhet i Sverige har förbättrats och att Volvo nu ser sin
konkurrensförmåga sakta bli bättre.
Vi har också ett annat mönster i konjunkturutvecklingen än vad som varit
fallet tidigare. Lagercykeln är annorlunda. Företagen producerar inte för la-
ger i samma omfattning som tidigare. Det är förklaringen till att nedgången
har varit så brant. Det bör i sin tur leda till att uppgången kommer snabbare
och med större styrka.
Till detta vill jag lägga några uppgifter om de internationella bedömning-
arna av den ekonomiska utvecklingen.
Den osäkerhet som präglat världsekonomin och omgett den internatio-
nella utvecklingen har nu väsentligt minskat. Kriget är slut, och detta kom-
mer att få en rad positiva effekter på världsekonomin. De lägre oljepriserna
stärker tillväxten och dämpar inflationen ytterligare. Hushåll och företag blir
mer benägna till konsumtion och till investeringar. Den återuppbyggnad som
nu blir nödvändig ger viktiga stimulanseffekter på andra länders ekonomier.
Min slutsats är att vi bör kunna se en vändpunkt under det här året när det
gäller industriproduktion och totalproduktion. Nästa år bör kunna bli ett år
med återvunnen tillväxt. Men detta förutsätter att vi håller fast vid den eko-
nomiska politikens inriktning.
Det finns mycket som är positivt i framtidsbilden. Men även om vi nu kan
se mer optimistiskt på framtiden än för ett halvår sedan, så kommer vi att ha
stora påfrestningar på arbetsmarknaden.
Visserligen är arbetslösheten låg i Sverige i ett internationellt perspektiv -
för närvarande 2,3%. I Västtyskland och Storbritannien är den nästan tre
gånger så hög, 6,4 %, och i Danmark är den fyra gånger så hög, 9,7 %.
Med den uppgång som redan skett och de varsel som nu föreligger så finns
det skäl för ytterligare insatser för att bekämpa arbetslösheten.
Det finns en del som ser arbetslösheten som ett medel i den ekonomiska
politiken och som betraktar en hög arbetslöshet som något oundvikligt.
Bengt Westerberg sade i budgetdebatten i januari att en arbetslöshet på 4 %
kan man inte göra något åt. Ja, det är väl ett besked om vad som skulle ske
med en borgerlig politik. Men det kan vi socialdemokrater aldrig acceptera.
Vår strategi mot arbetslösheten innehåller följande:
-Stabiliseringsavtalet är den första försvarslinjen för den fulla sysselsätt-
ningen - vi skall klara kostnadskrisen och återvinna konkurrenskraften.
-En stram och ansvarsfull finanspolitik skall bidra till att varaktigt pressa
ned inflationen och därmed hävda välfärd och trygghet.
-Åtgärderna för att stimulera investeringar i näringslivet, frisläppet av in-
vesteringsfonderna och satsningen på infrastruktur skall bidra till att sätta
fart på Sverige, att stimulera tillväxten.
-Vi satsar hårt - och långsiktigt - på utbildningen. Det gäller såväl hög-
skola, som gymnasieskola och arbetsmarknadsutbildning.
-Vi skall hävda arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken. AMS har nu möj-
lighet att snabbt öka insatserna, framför allt på utbildningsområdet, och så
sker också. Sedan årsskiftet har AMS ökat utbildningsinsatserna till över
50000, en ökning med 10000.
-Det är särskilt viktigt att ungdomar snabbt kommer in i arbete och att
långtidsarbetslösheten effektivt förhindras. Det behövs många fler inskol-
ningsplatser både i företag och kommuner - pengarna finns, det behövs fler
lokala insatser.
När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden skall det vara högkonjunk-
tur i utbildningen. Insatserna skall göra nytta på kort sikt, men de skall också
verka på lång sikt för att möta behovet av yrkeskunnande och kompetens
under 90-talet. Syftet är att bekämpa både arbetslöshet och inflation.
Det är nu dags att gå vidare och vidga insatserna både för dem som är i
arbete och för dem som står utan arbete.
Det kan ske genom rejäla erbjudanden om utbildning och kompetensut-
veckling för dem som redan har ett jobb. Därmed kan vi skapa öppningar i
form av utbildningsvikariat för dem som för tillfället står utan arbete.
Det finns hundratusentals människor som under de senaste årens goda
konjunktur inte har fått chansen att bygga på sin kompetens. Det har inte
funnits tid, när hjulen har rullat för fullt. Det finns starka och väl motiverade
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
43
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Dert ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
fackliga krav på insatser för dem. Det handlar både om breda allmänkunska-
per och direkt yrkeskunnande. Om vi kan finna bra former för att nu tillgo-
dose dessa behov, då kan vi också snabbare ge arbete till dem som står utan
arbete.
Därför har arbetsmarknadsministern och jag gett våra medarbetare i upp-
drag att arbeta fram förslag till åtgärder av det här slaget. Vi vet att det finns
ett intresse från enskilda löntagare, och vi vet att det finns ett starkt intresse
från de fackliga organisationerna. Men det krävs också ett rejält gensvar icke
minst från de privata arbetsgivarna för att man skall klara det här.
Innan regeringen fattar beslut, kommer arbetsmarknadsministern att ha
överläggningar med parterna på arbetsmarknaden om hur ett sådant system
med kompetensutveckling och utbildningsvikariat skall kunna fungera så att
det blir bra för löntagarna och bra för företagen.
När det gäller finansieringen så menar jag att vi på det här sättet kan skapa
ett alternativ till passivt kontantstöd, och i detta ligger en bättre hushållning
med de pengar som arbetsmarknadspolitiken kostar.
Till detta har vi för avsikt att återkomma i kompletteringspropositionen,
men det kan finnas anledning att på försök pröva detta redan under våren i
de län som har den mest ansträngda arbetsmarknaden.
På det här sättet kan arbetsmarknadspolitiken ge något mycket positivt
både för dem som är i arbete och för dem som nu står utan jobb.
Herr talman! Dagens debatt handlar inte bara om regeringens ekono-
miska politik. Den handlar också om oppositionens alternativ. Om detta al-
ternativ kan man ju fatta sig kort: det finns inget alternativ, det finns bara
löften, som mest består av luft.
Här finns tre partier som gör anspråk på regeringsmakten, men som inte
ens i det bekväma läge som oppositionsbänkarna utgör kan åstadkomma ett
sammanhängande alternativ.
Hur skulle ni klara er i den hårda verklighet som regerandet utgör?
Dagens Industri skrev för en tid sedan att er politik inte duger att regera
på, ja den duger inte ens att gå till val på. Förhandlingarna i finansutskottet
har på intet sätt ändrat på den bilden.
Vad ni erbjuder är en såpbubbla som skimrar av löften om sänkta skatter
och ökade anslag, en bubbla som brister så snart någon försöker fånga den.
Genom dessa luftiga löften skapar ni ett underläge på 50 miljarder för en
finansminister i en eventuell borgerlig regering.
En borgerlig regering har inte råd att starta på det sättet i höst, skrev Da-
gens Nyheter i ett anfall av klarsyn, eftersom en sådan politik skulle påminna
marknaden om gamla synder.
Vad Dagens Nyheter säger kan tolkas på två sätt: antingen att DN ber
högre makter att bevara Sverige för en borgerlig regering, eller att era löften
inget annat är än såpbubblor, som kommer att spricka inför regerandets
hårda verklighet.
Jag skulle i detta sammanhang vilja citera en person, som verkligen vet
vad det handlar om, Ulf Adelsohn. I DN den 4 mars skrev han så här:
”Tänk er en riksdag sammansatt som de senaste opinionsundersökning-
arna angett med cirka 25 procent moderater och fyra jämnstarka borgerliga
44
partier på mellan 4 och 11 procent. Vilken regering kan bildas på ett sådant
regeringsunderlag och hur länge kan den överleva?”
Herr talman! Jag skall göra allt för att oppositionen skall besparas de pro-
blem som det skulle innebära och den risk som det innebär för landets eko-
nomi.
När oppositionen nu är väl samlad här i dag för att redovisa sin stora splitt-
ring skulle jag vilja ställa några frågor till de tre borgerliga språkrören.
Jag förstår att det har varit hårda och ansträngande förhandlingar mellan
de tre borgerliga partierna om den ekonomiska politiken. Folkpartiet har nu
verkligen etablerat sig som ett stödparti. Vi som ser det utifrån kan se att det
är moderaterna som styr och ställer och förhandlar.
Mot denna bakgrund vill jag fråga Anne Wibble hur långt subordine-
ringen har gått. Kan vi nu uppfatta Lars Tobissons uttalanden också som
folkpartiets uttalanden när det gäller så viktiga delar av den ekonomiska po-
litiken som skatterna, familjestödet, biståndsanslagen och försvarskostna-
derna?
Var slutar folkpartiet och hur allomfattande är numera moderaterna?
Sedan vill jag vända mig till Gunnar Björk med en fråga. I tidningarna ser
jag att Gunnar Björk har spenderat mycket tid på förhandlingarna med Lars
Tobisson.
Jag skulle vilja veta vilka framsteg som Gunnar Björk har gjort i fråga om
fördelningspolitiken. Fick centern någon förståelse för fördelningspolitiken
i dessa diskussioner? Fick ni gehör för några initiativ när det gäller att skapa
ett bättre arbetsliv? Lyckades Gunnar Björk förhandla bort moderaternas
planer på att slå sönder Arbetslivsfonden, som är vårt gemensamma projekt
för att stimulera utvecklingen i arbetslivet? Gav förhandlingarna stora för-
hoppningar om en rättvis fördelningspolitik inför det regeringssamarbete
som ni så hett åstundar, eller är det kanske så, Gunnar Björk, att också cen-
tern är på väg att ansluta sig till den moderata fördelningspolitiken?
Till Lars Tobisson vill jag säga följande:
Ni har visserligen inte kunnat enas om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, och ni har inte kunnat enas om budgetpolitiken. Ni står i dag
mycket tomhänta. Som uttryck för Lars Tobissons förmåga att föra förhand-
lingar till resultat är det en intressant uppvisning. Men finns det något som ni
inte vill redovisa här i riksdagen? Finns det en hemlig uppgörelse, en pactum
turpe?
Min fråga är föranledd av det enkla faktum att ni i er gemensamma DN-
artikel har sagt att man måste räkna in de tre borgerliga partiernas samtliga
besparingsförslag för att kunna bedöma i vilket underläge en eventuell bor-
gerlig finansminister skulle hamna. Betyder det, Lars Tobisson, att folkpar-
tiet har accepterat era förslag om nedskärningar i u-hjälpen? Har folkpartiet
accepterat era förslag om att urholka barnbidragen vid nästa årsskifte?
Om inte Lars Tobisson kan ge besked på den punkten, kvarstår min be-
skrivning av det lättsinne som präglar det borgerliga alternativet. Då är det
er löftespolitik som är det verkliga hotet mot den återhämtning som nu är
möjlig.
Ni ser i backspegeln när ni skall framåt. Med en sådan ledning och en så-
dan politik skulle stormens svalor snart ersätta gliporna i molnen.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
45
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
46
Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Oppositionen ser i backspegeln och regeringen i vindrutan.
Det är den bild som finansministern vill använda. Jag anser faktiskt att det
är tvärtom. Det är regeringen som gärna ser bakåt, på 1980-talet, på fram-
gångarna med den tredje vägens politik, medan det är vi som på ett realis-
tiskt sätt skildrar den verklighet som väntar.
Finansministern menar att han skönjer en vändpunkt. Det helt avgörande
för Sveriges ekonomiska utveckling är det som händer med bytesbalansen.
Där har regeringen själv sagt att underskottet i år växer till 50 miljarder,
nästa år, 1992, till 60 miljarder. Jag vill påstå att finansministern inte på ett
sanningsenligt sätt kan beskriva hur det därefter skulle kunna minska med
den politik som nu förs. Det är detta som är det gundläggande problemet.
Jag erinrar om det räkneexempél som jag tidigare angav: om vi inte deval-
verar, och det skall vi inte göra, behöver exporten öka med 25 % för att ba-
lansen skall återställas. Det förutsätter att 125000 människor överförs från
offentliga sektorn till industrin. Tendensen är inte att industrins anställda
ökar, utan de varslas och friställs varje dag. För att få i gång verksamhet
krävs det också investeringar med 130 miljarder, men industrins investe-
ringar rasar med 15 % i år. Industriproduktionen sjunker och sysselsätt-
ningen går ned. Detta är den realistiska bilden. Det erkänner finansminis-
tern, för han säger att det nu blir mer pengar till AMS.
Hur går det då med det som man har skrutit så mycket om, med budgetba-
lansen? Finansutskottets socialdemokrater har redan klargjort att det fak-
tum att samordningen i arbetsskadeförsäkringen torkar in och att en del
andra saker händer leder till att vi i själva verket inte längre har en balans i
budgeten. Men det får regeringen återkomma till i kompletteringsproposi-
tionen, säger man. Ja, regeringen skall återkomma i kompletteringsproposi-
tionen - med nya utgifter. Det är vad man kommer med. Hur går det ihop?
Nu försöker finansministern vända på det hela genom att anklaga den bor-
gerliga sidan för att vilja orsaka ett underskott på 50 miljarder. Jag skulle
vilja fråga finansministern om han har funderat på en sak. I finansutskottets
betänkande säger inte socialdemokraterna någonting om att vi skulle ha ett
svagt budgetalternativ. Trots att en av medhjälparna föredrog räknestycket
om de 50 miljarderna nämner inte finansutskottets socialdemokrater det i
sitt betänkande. De förstår vad det är. Det är propaganda. Vi kan föra den
debatten i Dagens Nyheter, det kan vi fortsätta med, men här i denna kam-
mare borde finansministern visa den artigheten att han talar om verkliga för-
hållanden.
Anf. 21 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Allan Larsson låter så allvarlig på rösten att man nästan för-
leds att tro att han har någonting att säga. Men det var tyvärr bara ett önske-
tänkande från min sida, för det han sade var sannerligen ingenting nytt. Det
var precis det han har skrivit i Dagens Nyheter, fullständigt strunt. Det var
precis det han har sagt förut.
Jag vill instämma i det som Lars Tobisson sade. Det är nämligen också
enligt min uppfattning socialdemokraterna som tittar i backspegeln och de
borgerliga partierna, framför allt folkpartiet och moderaterna, som tittar
framåt. Det har vi diskuterat många gånger tidigare. Det omvända blir inte
mer sant för att Allan Larsson plötsligt påstår det.
Det han sade om vändpunkten var intressant. Första gången Allan Lars-
son nämnde att han kunde se en vändpunkt gjorde han ingen tidsangivelse.
Det fick mig att hoppas att han skulle vara litet mer realistisk nu och inte
ställa ut så lättsinniga löften om att det redan börjar att vända och att allt
kommer att gå så bra så bra. Detta är inte sant, och Allan Larsson borde ha
modet att erkänna det. Han förklarade sig vara så väldigt duktig att gå den
smala vägen. Tala då också om sanningen, Allan Larsson, att Sverige står
inför betydande ekonomiska problem, som det kommer att ta lång tid att
bemästra. Detta är en konkret effekt av den ekonomiska politik som herr
Larssons socialdemokratiska parti har fört under de senaste åtta nio åren.
Allan Larsson citerade Bengt Westerberg i fråga om en arbetslöshet på
4 %. Jag vill gärna säga att de fyra procenten står det talat om i finansutskot-
tets nrajoritetstext, såsom en effekt av regeringens ekonomiska politik. Nog
måste det vara tillåtet att läsa i utskottets betänkande.
Jag skulle gärna föra en diskussion om Allan Larssons oförmåga att räkna.
Att för tredje, fjärde eller femte gången upprepa den typen av räkneöv-
ningar som Allan Larsson har ägnat sig åt i massmedia måste jag säga är litet
förnedrande. Jag tycker faktiskt att Allan Larsson, som är Sveriges finansmi-
nister, skulle hålla sig litet för god för att göra sådana ting. Jag tänker faktiskt
inte kommentera det. Det finns bemött i Dagens Nyheter.
Sedan gällde frågan framtiden. Då vill jag påstå att de politiska partier
som har förmågan att konkretisera ett ekonomisk-politiskt alternativ, som
tydligt pekar ut vad som måste göras för att vända Sveriges ekonomiska ut-
veckling, är de partier som har framtiden för sig. Dit hör sannerligen inte
Allan Larssons parti. Jag är inte ett dugg bekymrad över den ekonomiska
politik som vi beskriver i den med moderaterna gemensamma reservationen.
Det är faktiskt sanningsenligt den enda politik som har någon förmåga att
vända utvecklingen till det bättre i Sverige.
Anf. 22 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Finansministern säger att oppositionen svartmålar. Men jag
tror inte att han riktigt har deltagit vid de tillfällen då vi mycket ljust har
beskrivit våra egna förslag. Vi har faktiskt ganska bra idéer. Vi tycker inte
att de direkt går i svart - tvärtom!
Finansministern hävdar att han har sagt att det nu är blodigt allvar när det
gäller den svenska ekonomin. Men nyss hörde vi här socialdemokraternas
talesman i finansutskottet säga att den tredje vägens politik har lyckats. Hur
skulle det vara om ni hade en åsikt? Ar det finansministerns bild som gäller -
dvs. att det nu är blodigt allvar när det gäller ekonomin? Eller är det vad
socialdemokraterna i finansutskottet talar om som gäller-dvs. att den tredje
vägens politik nu har lyckats? Det vore alltså intressant om ni kunde samla
er kring ett anslag.
Vidare säger Allan Larsson: Vi socialdemokrater har aldrig accepterat
4% arbetslöshet. Jag uppmanar då finansministern att tala med norrbott-
ningarna eller med flertalet människor i skogslänen. Då får finansministern
besked. Ni har ju länge accepterat 4 % arbetslöshet. Ungdomsarbetslöshe-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
47
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
48
ten är tre gånger så hög, och så har det varit under en lång tid. När det gäller
vissa regioner har det varit så, och det har man tydligen accepterat ganska
bra hittills.
Sedan tycker jag att finansministerns beskrivning av alternativen som luft
och som såpbubblor kanske kan betecknas som ett något lättsinnigt sätt att
betrakta dessa saker. Det visar att finansministern inte riktigt tar alternati-
ven på allvar. Jag beklagar detta. Finansministern har nog anledning att ta
alternativen på allvar.
När det gäller att så att säga spåna om framtida regeringskoalitioner vill
jag säga följande. Den som är svaret skyldig i den frågan är väl ändå finans-
ministern. Jag har inte hört honom redogöra för vilka förslag han skall ha
ihop med Werner - eller om det nu är Schyman; det framgår inte riktigt. Det
socialistiska förslaget borde väl redovisas på något sätt. Man behöver bara
åka till Finland för att se att det finns en annan typ av koalition, där socialde-
mokraterna gärna regerar ihop med moderaterna. Jag skall inte nämna Fär-
öarna. Men det finns andra exempel att anföra i detta sammanhang.
Jag måste säga att förhandlingarna mellan de icke-socialistiska partierna
har förts i god anda. Jag tycker att den gemensamma kappa som vi har är
mycket framåtsyftande och något som man kan slåss för. Jag måste också
framhålla att jag tycker att moderaterna genom Lars Tobisson i det här fallet
som största parti i den aktuella gruppen har tagit sitt ansvar på ett mycket
bra sätt. Det är alltså fråga om ett bra alternativ.
Finansministern säger att han tittar framåt i backspegeln. Men jag tycker
att man i stället kan göra en annan jämförelse. Jag tänker då på det nya JAS-
planet. När man färdas i detta ser man ingenting av verkligheten, utan då
är man helt hänvisad till de skärmar som ger föraren av planet erforderliga
anvisningar. Jag skulle nog vilja symbolisera finansministerns sätt att se
framåt på det sättet.
Anf. 23 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Finansministern har nu antagit statsmannaminen. Han säger
att det är fråga om blodigt allvar. Men några frågor återstår fortfarande.
Priset när det gäller ekonomisk stabilitet och en vändpunkt har, såvitt jag
förstår, inneburit att det hela har gått ut över de sämst ställda. Det handlar
om försämringar i sjukförsäkringen. Vidare skall det vara lägre löner. Det
är också fråga om en orättvis skattereform. De sämst ställda i samhället upp-
lever ingen vändpunkt i det läget. Det är en allmän reflexion beträffande
fördelningspolitiken och möjligheterna att i ett kapitalistiskt samhälle över
huvud taget bedriva en rättvis och solidarisk politik.
Så till det positiva. Det låter oerhört positivt, jag hälsar alltså med stor
tillfredsställelse, när man talar om utbildningsvikariat - eller vad det nu he-
ter. Det här liknar mycket våra förslag om en teknisk-humanistisk utbild-
ning - förslag som vi har lagt fram under hela 80-talet. Om den här utbild-
ningen äntligen kommer till stånd, skulle det innebära en gigantisk vuxenut-
bildningsreform. Jag hoppas således på ett ordentligt förslag i den vägen,
som vi verkligen kan ansluta oss till.
Men det handlar inte bara om utbildning. Det behövs också fler arbetstill-
fällen i vårt samhälle. Det behövs några ekonomisk-politiska stimulansåtgär-
der för att skapa fler arbetstillfällen. Det finns ju bristområden inom den
offentliga sektorn som måste bibringas stöd. Stödet till kommunerna kan ges
i form av beredskapsjobb t.ex. - formen spelar ingen roll. Men även äld-
reomsorgen och barnomsorgen måste få stöd.
Regeringen satsar dock, så är det faktiskt, på-skulle jag vilja säga-risken
med Rehnberg. Regeringen vill inte riktigt ge besked i det sammanhanget.
Den avgörande frågan är dock den om makten i samhället. Ser inte finansmi-
nistern någon fara - Allan Larsson har ju varit en del av fackföreningsrörel-
sen som expert - i detta med att de lokala fackföreningarna i och med det
här avtalet förlorar ytterligare i slagkraft? Man får ju tävla med arbetsgiva-
ren om gunsten. Kanske förlorar man sin position. Och vad händer i nästa
avtalsrörelse? Vad skall socialdemokratin basera sin verksamhet på? Arbets-
givarna har ju inte lagt sig. De genomför i stället förändringar under denna
period av fredsplikt, då facken är bakbundna. Den oro som människor kän-
ner i det avseendet borde verkligen tas på allvar. Det gäller också den oro
som människor känner inför risken med Rehnbergavtalet.
Satsar man på en lönekonkurrens och på att det skall gå bra framöver med
låga löner - det är ju innebörden här, dvs. att Sverige skall konkurrera med
låga löner - uppstår frågan: Var kommer produktiviteten att så att säga sti-
muleras fram, och hur är det egentligen med åtgärderna när det gäller det
stora arbetsmiljöområdet? Vidare handlar det om demokratin ute på arbets-
platserna och om de lokala fackföreningarna, alltså om den gemenskap som
skulle kunna skapa en arbetsorganisation, som kunde vara en del av vår kon-
kurrenskraft.
Ilar finansministern några funderingar i detta avseende?
Anf. 24 CARL FRICK (mp) replik:
I lerr talman! Det vore väl ändå litet olyckligt att placera finansministern
i ett JAS-plan när det gäller detta med att blicka mot framtiden. JAS-planet
är ju en fågel som har svårt att flyga, och det betecknas som en av världens
dyraste jordfräs. Jag hoppas att det finns bättre bilder att ta till.
Den offentliga sektorn är ju en av grundpelarna i samhället, och den kos-
tar hemskt mycket pengar. De som har problemdefinitionsmonopolet har
bestämt att alla utgifter som har med det offentliga att göra kan inrangeras i
begreppet skattetryck. Vi får en bild av skatteförtrycket. Definitionsbestäm-
marna gör medvetet ingen skillnad mellan offentliga verksamheter och över-
föringar av pengar - sådant som kallas transfereringar. Det handlar om att
röra till det för medborgarna. Överföringar är ju ingenting annat än en om-
fördelning av pengar, och det är privat konsumtion.
Det talas om privatisering av verksamhet. Men det handlar då enbart om
att förflytta det arbete som har gjorts med skattemedel från offentlig till pri-
vat institution. Det är dock precis lika mycket av offentlig verksamhet. Det
hela betalas ju med skattemedel. Principen om vem som skall utföra olika
sorters offentligt betalt arbete är viktig. Grundprincipen om likabehandling
och solidaritet måste vara avgörande. Därefter kan effektivitetsfrågorna
göra sig gällande. Det är säkert få som motsätter sig detta med att nå samma
resultat med samma kvalitet till en lägre kostnad. I den här debatten måste
vi försöka rensa bort de nyliberala floskler som döljer verkligheten, som
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
4 Riksdagens protokoll 1990191:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
50
skymmer sikten och som ger upphov till felaktiga föreställningar och lös-
ningar.
Professor Ingemar Ståhl säger att en EG-anpassning skulle leda till ett in-
komstbortfall om 100-150 miljarder per år. Lars Tobisson späder på och
nämner beloppet 250 miljarder. Det kan inte ses annat än som ett våldsamt
hot mot hela vårt sociala system, som vi kärleksfullt har byggt upp under
många år. Detta system kommer att raseras. Det är ett ohyggligt pris som vi
får betala. Men uppenbarligen jublar moderaterna.
Vad säger då Allan Larsson om dessa fruktansvärda siffror? Vi måste fak-
tiskt få balans i ekonomin. Ekonomin måste vara i balans med de ekologiska
förutsättningarna. Så är det inte i dag. En sådan balans innebär en långsiktig
bärkraftig ekonomi, i jämvikt med naturen, och där finns det plats för en
klok ekonomisk tillväxt.
Men någonstans har nyliberalerna helt glömt bort detta. Nyliberalerna
omfattas ju även av regeringen när det gäller en viss uppfattning. De hänger
sig åt frosseri och plundring av framtiden och lämnar barnen och framtiden
i stort sett bakom sig. Här har vi grunden till den stora spekulationsvågen.
Mot den bakgrunden vill jag fråga finansministern: Hur klarar vi de so-
ciala frågorna om Lars Tobisson har rätt när det gäller de 250 miljarderna?
Accepterar finansministern sådana här saker? Om inte, vad skall vi då göra?
Det är fruktansvärt skrämmande om priset för utvecklingen i Europa inne-
bär ett skattebortfall om 250 miljarder för Sverige. Det innebär ett fullstän-
digt raserande av det samhälle som vi är vana vid. Somliga tycker att detta
är bra. Andra tycker att det är fruktansvärt. För mig framstår det som en
fasansfull bild. Vad säger finansministern?
Anf. 25 Finansminister ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Får jag börja med att svara på den sista frågan och säga att
jag i förra veckan hade tillfälle att träffa presidenten i EG-kommissionen
Jacques Delors, och flera andra kommissionärer. Jag hade också tillfälle att
träffa mina kolleger i Belgien och Luxenburg för att få en bild av de ambitio-
ner och de planer som nu växer fram i det europeiska arbetet. Jag kan för-
säkra ätt den bild som Carl Frick så tacksamt plockar upp ur Svenska Dag-
bladet inte överensstämmer särskilt väl med den bild som jag möter när jag
talar med dem som arbetar med, planerar och skall fatta beslut om dessa
frågor.
Det finns många olika viljor. Men det som jag tycker mig se som det tydli-
gaste i detta är att det finns en strävan i deras planering av den ekonomiska
politiken att komma ifrån några av de allvarliga problem som finns i flera
medlemsländer och som tar sig uttryck i att man har offentliga budgetar med
stora underskott. Därför ser de på våra förhållanden som något mycket posi-
tivt. Det är just det faktum att den offentliga verksamheten skall vara finan-
sierad på ett sunt sätt som är en huvudfråga i deras arbete, just därför att
man skall förhindra att den offentliga verksamheten tar i anspråk resurser
och tvingar fram en omfattande upplåning.
Jag skulle vilja ägna mig även åt ett par andra frågor i den här repliken.
Jag vill först vända mig till Lars-Ove Hagberg. Han säger att vi skall konkur-
rera med låga löner. Nej, vi skall ha goda reallöner i Sverige. Det är det som
är poängen. Vi har under några år haft en för snabb kostnadsökning, och
det har gett inflationslöner, mycket luft i lönekuverten. Det har inneburit att
många arbetstillfällen har försvunnit. Vi i Sverige har inget intresse av att
det läggs kostnader på produktionen som gör att vi förlorar arbetstillfällen
till utlandet. Det kan inte ens Lars-Ove Hagberg tycka är bra. Och det är
just detta som är poängen, nämligen att vi nu med ett stabiliseringsavtal skall
försöka få till stånd en nedväxling från inflationslöner till reallöner och för-
söka begränsa det som också Lars-Ove Hagberg har kritiserat, nämligen att
vi har haft en löneglidning som har gynnat de starka och missgynnat de
svaga. Det är precis detta som vi skall åstadkomma. Och vi är på väg att
åstadkomma ett rejält trendbrott när det gäller kostandsutvecklingen i
svensk ekonomi. Och detta gynnar sysselsättningen i Sverige, och det gynnar
dem som har låga löner och som i övrigt sitter fast i fasta lönesystem.
Sedan vill jag vända mig till de tre borgerliga språkrören. Ni var mycket
upprörda över att jag tangerade de förslag som ni har lagt fram här i riksda-
gen. Jag har inte gjort något annat än att visa innebörden i dem. Jag har inte
sagt att ni kommer att ha ett budgetunderskott på 50 miljarder om olyckan
skulle vara framme och ni skall börja regera. Jag har bara sagt att ni med era
motioner har skapat ett underläge för den som skall sköta finanserna. Den
personen skall börja med ett underläge på 50 miljarder och ur det förhandla
bort vallöften. Det är bara det som jag har sagt.
Då säger Anne Wibble att det är förnedrande att diskutera sådana saker.
Jag kan förstå att detta är känsligt. Ni har försatt er i en fullständigt hopplös
situation. Då är det väl bättre att erkänna att ni har försatt er i den situatio-
nen och visa hur ni skall ta er ur den. Är det så, som det stod i den DN-
artikeln som ni alla tre har undertecknat, att alla är bättre än Allan? Ni är så
duktiga. Då kan ni väl tala om hur det är när ni säger att man skall räkna
ihop alla besparingar. Ni kommer alltså att genomföra dem. Det betyder att
de besparingar som Lars Tobisson står bakom när det gäller biståndet och
när det gäller barnbidragen har även folkpartiet och centern nu ställt sig
bakom. Är det så? I annat fall gäller ju inte era namn under den artikeln.
Det skulle vara mycket intressant att få besked om detta. Det skulle påverka
och betyda mycket för debatten. Då kanske ni blir litet mer övertygande i
ert finanspolitiska framträdande. Men då kanske en del av de löften som ni
har strött omkring er får tas tillbaka. Ge nu ett besked! På den här punkten
kommer ni inte undan. Jag kommer att fortsätta tills jag får veta följande:
Är det som står i artikeln sant, nämligen att man skall räkna in alla bespa-
ringar, eller står ni kvar vid de löften sotn ni har gett?
Sedan vill jag ta upp sysselsättningen. Ni har i olika omgångar framfört
kritik i detta sammanhang. Det är bra att vi får en diskussin om sysselsätt-
ningen. Det är bra att allt fler ställer upp och säger att full sysselsättning är
det viktigaste målet. Det finns för mig ingen motsättning mellan att bekämpa
inflationen och att arbeta för full sysselsättning. Det är just detta som är det
unika med ekonomisk politik i Sverige, dvs. att vi försöker åstadkomma
dessa saker samtidigt. Vi kan nu visa att det går att få ner inflationstrycket
rejält. Och vi skall förena detta med mycket aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Lars Tobisson hoppade upp i talarstolen och talade förnedrande om AMS-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
51
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
insatser. Jag vet inte om han talar även för Gunnar Björk i denna fråga, eller
hur långt går moderaternas rätt att tala för de andra? Jag tyckte att Gunnar
Björk var mer positivt inställd till sådana insatser. Jag trodde att det fanns
en bred enighet om att just utbildning och kompetenshöjning var något vik-
tigt att genomföra. Det skall vi göra.
När den borgerliga oppositionens företrädare är så snabba att kritisera vår
politik, skulle jag vilja veta vad det är för skillnad mellan en borgerlig politik
i Sverige och den borgerliga politik som bedrivs i Danmark, Tyskland och
Storbritannien, där den ekonomiska politiken har lett till en arbetslöshet på
mellan 6 och 10%. Den är tre gånger så hög i Storbritannien och Tyskland
som i Sverige och fyra gånger så hög i Danmark. Vad säger ni till era parti-
vänner i dessa länder när ni träffar dem? Vad tar ni för intryck av deras miss-
lyckanden på sysselsättningsområdet? Det vore intressant att få veta skillna-
den mellan det som vi ser i verkligheten och det som ni säger att ni skall
genomföra.
Jag vill till slut säga till Lars Tobisson, som ju är en av Sveriges mest kända
svartmålare: Läs gärna konjunkturöversikten i dagens nummer av Veckans
Affärer. Där står det att konjunkturen kan vända redan i höst. Det står att
det är ett hoppfullt tecken att pessimismen nu dämpas bland både företag
och hushåll. Jag tror att det är viktigt för Sverige som helhet att vi tänker
efter litet grand när vi håller på att beskriva framtiden. Jag kan förstå er lust
att svartmåla. Men det handlar också om att försöka visa på de positiva drag
som finns när det gäller prisutveckling, konkurrenskraft och den internatio-
nella scenen och att på det sättet skapa möjligheter för dem i Sverige som
bidrar till att bestämma konjunkturen att se de många möjligheter som finns
och inte bara se hinder. Därför tycker jag att det är angeläget att lyfta fram
just dessa bedömningar som vi nu möter på ett mycket starkt sätt internatio-
nellt när vi har kontakter inom OECD och EG och som är något annat än
det som vi möter från oppositionen. Om Lars Tobisson inte vill tro på det
som jag säger, finns det andra bedömare som kommer fram till samma slut-
sats.
Anf. 26 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Om finansministern inte minns det inledde jag mitt anför-
ande med att säga att jag ser ljusare på den internationella utvecklingen än
vad t.ex. socialdemokraterna i finansutskottet gör. Vi kan stå här och slå
olika auktoriteter i huvudet på varandra, men jag kan bara hänvisa till Han-
delsbankens mycket välgjorda modell, som bygger på ett optimistiskt anta-
gande om den internationella utvecklingen. Man har kommit fram till att vi
får en långvarig kris i vårt land, där arbetslösheten kommer att stiga till
uppåt 6 % och blir svår att få ner med den politik som förs.
Finansministern gjorde anspråk på att se framåt. Får jag påminna om att
man gör det även när man ser i backspegeln. Det är för att inte behöva vrida
sig 180 grader och titta genom bakrutan som vi har en backspegel. Men det
är farligt att sitta och stirra i backspegeln på vad man en gång har åstadkom-
mit, för då ser man inte vad som väntar framför en, och då smäller det.
Jag ställde en fråga till finansministern om när det vänder i bytesbalansen.
52
Det vill finansministern inte svara på. Han kan uppenbarligen inte skönja
den vändpunkten, som ju är det avgörande för när det vänder för Sverige.
Finansministern tog själv upp sitt besök i Bryssel. Han bestred inte vad
jag sade i mitt anförande, nämligen att han där skulle ha sagt att en anknyt-
ning till den europeiska växelkursmekanismen kan bli aktuell i april. Äntli-
gen skulle jag i så fall få gehör för den linje som jag ensam började driva här
i riksdagen i mitten av 80-talet. Men återigen blir det för obekvämt att an-
sluta sig till en moderat ståndpunkt. Jag frågar därför igen: Varför vänta till
april? Det är bara dumt med tanke på den utveckling som vi har där vi fak-
tiskt revalverar mot D-marken. Det är bara ännu större räntemarginal som
krävs för utländsk upplåning. Genom en anknytning till den europeiska
växelkursmekanismen kan vi i stället sänka det svenska ränteläget högst be-
tydligt, och det är ett verksamt sätt att återställa framtidstron i näringslivet.
Jag ställde frågor om när socialdemokraterna kan tänka sig att börja sänka
skattetrycket. Det har sagts att det kan ske på sikt. Men jag har också påmint
om att det inom det tioåriga politiska perspektivet inte finns någon skatte-
sänkning eller sänkning av skattetrycket i sikte.
Till slut uppehöll finansministern sig vid den, som han kallar den, borger-
liga splittringen. Låt mig då påminna om att vi har gjort en gemensam be-
dömning av det ekonomiska läget. Folkpartiet och vi moderater är överens
om riktlinjerna för den ekonomiska politiken och principerna för budgetpo-
litiken. Vi kommer att bygga vidare på det. Men jag ställer än en gång frå-
gan: Vem skall finansministern skriva sitt program ihop med? För han tror
väl inte att han ensam kommer att kunna regera i fortsättningen. Socialde-
mokraterna är faktiskt svagare än vad moderaterna och folkpartiet enligt
opinionen är just nu. Var finns det gemensamma programmet? Var har ni
era principer? Visa det, innan ni riktar anklagelser åt vårt håll.
Anf.27 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag förstår att Allan Larsson hellre vill tala om de borgerliga
partiernas ekonomiska motioner och den borgerliga politiken än om sin
egen, för vår politik faktiskt är betydligt mera innehållsrikt - alldeles själv-
klart. Jag tänker fortsätta att tala litet om den borgerliga politiken, för det
är nämligen den politik som krävs för att man skall kunna åstadkomma en
vändning, riktiga jobb, stabila priser och lägre skatter. Flera av dessa punk-
ter har berörts tidigare, och jag tycker att Allan Larsson kunde utnyttja sin
sista replik till att tala något om den politik som han själv som ansvarig i
regeringsställning ändå måste föra under några månader fram till valet.
Den internationella integrationen, medlemskap i EG: Tycker Allan Lars-
son att Sverige skall bli medlem? Tycker han att det är bra eller inte? Om
han skriver under på det som står i majoritetstexten i finansutskottet, då har
det tunnats ut väldigt, då är det väldigt vagt och man vet inte vad man vill.
Vi tycker att det är bra med medlemskap.
Konkurrens är bra, säger Allan Larsson ibland. Men det skall vara mono-
pol. Inom i varje fall en tredjedel av ekonomin skall man producera i offent-
lig regi. Det är fullständigt löjligt.
Utbildning är bra, säger finansministern i tilläggspropositionen. Jag
ställde några frågor om lärlingsutbildning och högskoleutbildning. Det har
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken ocli bud-
getregleringen
53
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och buil-
getregleringen
Allan Larsson inte sagt någonting om. Skattepolitiken är en av de viktigaste
sakerna framöver i Sverige, även efter skattereformens genomförande. Jag
tror att jag nu fem eller sex gånger i debatter med Allan Larsson har frågat
om skatten på småföretagens arbetande kapital. Han kunde någon gång be-
kväma sig till att svara ja eller nej på frågan om denna skatt skall bort eller
om den, enligt socialdemokraternas promemoria, skall höjas. Det vore full-
ständigt fata't för utvecklingen av småföretagsamheten i Sverige.
Socialisering är tydligen något som nu skall skapa framtidstro i Sverige.
Jag vill faktiskt varna för tron att så är fallet. Den politik som vi beskriver i
reservationen till finansutskottets betänkande kommer att ge tillväxt. Till-
växten är, herr finansminister, alldeles nödvändig för att vi skall kunna åstad-
komma de resurser som behövs, om man har någon som helst ambition i för-
delningspolitiskt syfte, om man vill värna om det glömda Sverige och om
man vill hjälpa handikappade och fattiga människor i andra länder. Har man
ingen tillväxt, skapas det inga resurser. Det är vad vi nu ser i socialdemokra-
tins Stagnationssverige. Där är det verkligen trångt med solidaritet.
Jag vill ge ett litet exempel på vad herr Larssons sätt att räkna skulle ge
i budgetsammanhang. Då skulle barnfamiljerna få både barnavdrag enligt
moderaternas förslag och barnbidrag enligt folkpartiets förslag. De skulle
säkert vara glada för denna politik, men jag undrar om herr Larsson verkli-
gen tror att det är sant. Jag tycker att Allan Larsson faktiskt skulle kunna
använda några sekunder av sin tid till att beskriva den politik som han själv
måste regera med under sju återstående månader. Sedan hoppas jag att han
har gjort sitt.
54
Anf.28 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Finansministern har kritiserat de icke-socialistiska partierna
för deras budgetanalys. Det är en ganska generande polemik med tanke på
det underlag som finansministern har för sina påståenden. När man tittar i
departementets sammanställning kan man finna att den har mycket stora
brister. Det budgetunderskott som finansministern anklagar t.ex. centern för
finns inte, när man har tagit del av departementets sammanställning. Unge-
fär en tredjedel av departementets sammanställning är rent slarv. Departe-
mentets representanter har läst fel eller missat saker helt och hållet. En tred-
jedel gäller punkter där man i departementet har gjort egna tolkningar av
våra förslag, tolkningar som inte stämmer överens med våra intentioner. En
tredjedel slutligen gäller förslag där vi och departementet har gjort olika be-
dömningar av det statsfinansiella läget.
Det är viktigt att komma ihåg att finansministern själv har sagt att ”sam-
manställningen har skett under mycket kort period och under stark tids-
press, varför eventuella avvikelser jämfört med partiernas egna uppgifter
kan bero på misstag eller förbiseenden”. Ändå använder finansministern
detta i den offentliga debatten. Jag tycker faktiskt att finansministerns age-
rande är klandervärt, eftersom han använder ett så svagt underbyggt mate-
rial. Vi kan bara konstatera för centerns del att centerns förslag till statsbud-
get är balanserat och innebär ett förstärkt budgetsaldo, sänkt skattetryck och
sänkta statliga utgifter.
Finansministern frågade vad vi har gjort för framsteg. Jag tycker faktiskt
att det har skett en hel del. Om finansministern ger sig tid att läsa de båda
reservationerna, som för övrigt i mycket stor utsträckning är likartade, fin-
ner han att en hel del positivt har skett. Han kan t.ex. läsa på s. 86 om en
folkparti — moderat-motion som tar upp fördelningspolitik - faktiskt en
mycket positiv utveckling.
Jag frågade tidigare i mitt huvudanförande varför man har väntat så länge
med tillväxtpropositionen. Jag gjorde det därför att det är något konstigt
med att ett förslag, som gäller strukturfrågor, som är en nödvändighet för
anpassningen på internationella områden och såsom bieffekt - jag skall inte
säga att det i det här avseendet är ett huvudsyfte - skulle ge fler människor
arbete, har dröjt till bara några månader före valet. Jag tycker att det är cy-
niskt mot dem som skulle ha nytta av förslagets genomförande.
Socialdemokraterna har under den här mandatperioden varit hänvisade
till att ständigt luta sig mot något annat parti. Man kan fråga sig om vi under
överskådlig tid har haft en så svag regering som vi nu har. Det är viktigt att
ta itu med de angelägna frågorna, och för detta krävs en ny politik.
Jag vill avsluta med att säga att det nu är viktigt, Allan Larsson, att social-
demokraterna ger besked om vilka de har tänkt att regera tillsammans med
efter valet. Ge besked om vilket regeringsalternativ ni förordar!
Anf.29 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Visst skall reallönerna höjas och visst skall vi se till att pri-
serna inte ökar så mycket, men det kan diskuteras vilket medel man skall
använda för att nå denna reallöneökning. Regeringen vill ha ett avtal som
binder de lokala facken, annars hotar man med tvång. I fråga om priserna
inskränker man sig till förhoppningar. Det är fromma förhoppningar att det
skall ske vinstökningar och att det skall skapas nya arbetstillfällen. Någon
investeringsstyrning eller dylikt existerar inte. Det är ju detta medel, som
leder till att de arbetande sätts i strykklass, som är förkastligt.
Med dagens struktur på arbetsmarknaden och med den position som
facken intar har inte de lågavlönade något att vinna på det här. Tvärtom -
och det är den stora fara som jag har pekat på - går Svenska arbetsgivareför-
eningens lönestrategi igenom, om de lokala facken förlorar sin position. Re-
geringen vill tydligen inte bidra till att stärka de lokala fackföreningarna så
att de kan ha något demokratiskt inflytande över den dagliga verksamheten
och över det som händer i arbetslivet.
Jag har märkt att regeringens språkbruk när det gäller sysselsättningen har
undergått en uppenbar glidning sedan i julas. I dag tonar man ned att infla-
tionsbekämpningen är det mest angelägna, som man skrev i sin skrivelse. Jag
undrar fortfarande: Tänker regeringen satsa på sådana problemfyllda områ-
den som kommunerna, äldreomsorgen och barnomsorgen? Vilka insatser
tänker regeringen göra för ungdomar? Många kommuner är bekymrade
över hur de skall kunna hjälpa ungdomarna i dag. Är regeringen beredd att
ge pengar till s.k. ROT-projekt? Kommer det att betalas ut några pengar för
inrättande av beredskapsarbeten? Får AMS de begärda resurserna?
Socialdemokraterna har klagat över att de inte har haft majoritet i riksda-
gen och därför inte kunnat genomföra det som de har velat genomföra. Soci-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
55
|
Prot. 1990/91:77 13 mars 1991 |
aldemokraterna säger sig ha haft det väldigt svårt. De har varit tvungna att |
kom in i riksdagen 1971. Mellan 1968 och 1970 hade socialdemokra-
|
Den ekonomiska |
terna egen majoritet. Förslagen om MBL, löntagarfonder och annat har Jag räknade tidigare upp de förslag som gått igenom under den här man- Anf. 30 CARL FR1CK (mp) replik: Herr talman! Jag tog inte upp frågan om det stora skattebortfallet av nå- Jag inledde med att ställa några frågor och jag tänker upprepa dem, efter- Varför vill inte regeringen kvalificera den ekonomiska tillväxten? All eko- Varför vägrar ni se att det finns klara samband mellan ekonomi, ekologi, Barnens bästa livsmiljö måste bli den högsta handlingsnormen. Det är |
56
Anf. 31 Finansminister ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har haft en lång debatt. Jag skall försöka göra en kort
sammanfattning och svara på några av de frågor som har ställts.
Vad har då debatten visat? Jag har visat att man internationellt och bland
konjunkturbedömare här hemma nu alltmer ser framför sig att konjunktu-
ren kommer att vända. De insatser vi gör för att pressa ner kostnaderna och
återställa konkurrenskraften bidrar starkt till detta. Vi bör kunna se en vänd-
punkt under det här året när det gäller produktionen.
Jag tycker att det vore värdefullt om oppositionen ville se framtiden an
litet mer positivt än vad man har gjort i den här debatten. Sverige är inte
betjänt av svartmålningar. Låt oss ta de problem vi har på allvar, men låt oss
slippa den här typen av allmänna svartmålningar.
Sysselsättningen är huvudfrågan. De problem och påfrestningar som finns
på arbetsmarknaden är ett resultat av en för snabb kostnadsutveckling under
föregående år. Det är en viktig uppgift nu att med aktiva åtgärder på arbets-
marknaden ge de människor som står utan jobb chansen att så snabbt som
möjligt komma tillbaka. För oss är detta en oerhört viktig och allvarlig fråga.
Vi vill inte vara med i den här leken, där man säger att man inte kan göra
någonting åt 4 % arbetslöshet, som det sades här under budgetdebatten.
Visst kan och skall man göra någonting åt arbetslösheten! Varje människa
som drabbas av arbetslöshet skall få chansen att så snabbt som möjligt
komma tillbaka i arbetslivet. Vi skall inte spara någon möda på detta.
Jag har i dag fört fram ett uppslag som vi bearbetar och som vi vill ha till
stånd en diskussion omkring. Vi vill göra en insats för dem som finns i pro-
duktionen och som inte har fått chansen under de gångna högkonjunktur-
åren att få del av personalutbildning, kompetensutveckling osv., samtidigt
som vi vill skapa öppningar för dem som står utanför. Det här är en viktig
sak, och jag avser att återkomma till den i olika sammanhang under den när-
maste tiden.
Det borgerliga alternativet har diskuterats. Jag har förstått att det är en
mycket öm tå. Jag visste inte att den var så öm när jag ställde försynta frågor
och sammanfattade innehållet i de olika förslag ni har lagt fram. Men jag
tror inte att ni har varit så engagerade och så upprörda över något i samhället
som just detta faktum att jag bara redovisade innehållet och sammanfattade
era förslag. Ni får gärna klaga på mig för jag tål det. Men det är ju inte bara
jag som tycker detta. Dagens Nyheter som i allmänhet stöder er skriver, att
om det skulle bli en borgerlig regering efter valet, har man inte råd att starta
på det sättet i höst, eftersom den politik som ni i dag har talat för och tidigare
lagt fram i era motioner, skulle - enligt Dagens Nyheter - påminna markna-
den om gamla synder. Det är era egna, marknaden och Dagens Nyheter, som
reagerar mot detta.
Sedan har det frågats om regeringsalternativet. Det är företrädare för de
tre borgerliga partierna som sagt att ni skall bilda en trepartiregering. Det är
detta faktum som gör att vi ställer stora krav på er att redovisa hur det skall
hänga ihop. Gunnar Björk har frågat mig om vårt regeringsalternativ. Vi går
ut i valet för att vinna en socialdemokratisk valseger. Under många år har vi
i regeringsställning visat att vi kan utforma en sammanhängande regerings-
politik, och vi har också visat den öppenhet som jag tycker tillhör demokra-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
57
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Den ekonomiska
politiken och bud-
getregleringen
58
tin: att i riksdagen kunna samarbeta med olika partier och finna bra lös-
ningar. När Gunnar Björk påstår att den socialdemokratiska regeringen är
svag måste jag säga att bilden inte alls stämmer. Man kan gå till en tidning
som Svenska Dagbladet, som inte precis är någon socialdemokratisk tidning
eller något regeringsorgan. Den tidningen har understrukit att den här rege-
ringen är mycket handlingskraftig. Förra året var faktiskt ett år med stora
och viktiga beslut beträffande bl.a. skatter, livsmedelspolitik, Europapolitik
och energifrågor. Vi har kunnat hantera stora och viktiga frågor och finna
lösningar. Och vi har gjort det med den öppenhet som demokratin kräver:
att i riksdagen åstadkomma nödvändiga breda kompromisser. Det är vårt
sätt att gå fram. Oppositionen står för ett trepartialternativ som styrs från
högerkanten. Erfarenheten från de sex år då ni hade regeringsmakten visade
att ni när ni kom till riksdagen var ni låsta och inte kunde åstadkomma de
öppningar och de diskussioner som hör demokratin till. Det är samma olycka
som ni nu erbjuder. Ni kan inte tala om vilket innehåll det är fråga om. Det
är självklart att frågor måste ställas, men jag har förstått att det rör sig om
en utomordentligt öm punkt.
Till sist till Lars-Ove Hagberg. De rekommendationer som Lars-Ove Hag-
berg för fram med engagemang - och med indignation eftersom vi inte har
tagit fasta på dem - är ju inte helt nya. De har tillämpats tidigare i andra
länder. Vi vet hur det gick. I ert parti skall ni ju ha någon sorts inre sorgear-
bete med anledning av vad som har hänt i Östeuropa och för att komma fram
till något slags förnyelse. Vi får väl vänta och se vad ni kommer fram till i
detta sorgearbete, innan vi tar fasta på några rekommendationer från ert
håll. Jag tror inte att det som Lars-Ove Hagberg redovisade i dag är någon-
ting som hör framtiden till.
Anf. 32 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag skall säga några ord om det till betänkandet fogade sär-
skilda yttrande som vi moderater i utskottet står bakom.
Vi som under några år har varit ledamöter i den här församlingen har ju
upplevt att de förslag som vi har motionerat om i regel har avslagits och ham-
nat i papperskorgen. Vi har också kunnat konstatera att våra förslag efter
någon tid har lagts på riksdagens bord som regeringens förslag - utan att det
med ett enda ord nämns att ledamoten X eller Y har varit inne på samma
tankegångar. Det här har vi fått leva med, och vi har väl också funnit oss i
det. Att regeringen och dess vapendragare i riksdagen inte vill backa upp
enskilda ledamöters motioner är en sak, men att förslag som framförs i parti-
motioner först motarbetas och avslås av regeringstrogna i riksdagen för att
efter någon tid komma tillbaka som regeringsförslag utan att man med ett
enda ord nämner det parti eller de partier som först aktualiserade förslagen
i riksdagen irriterar mig. Därför har jag skrivit en motion.
Under senare tid har vi i finansutskottet behandlat frågor som under lång
tid har drivits av oss moderater och som socialdemokraterna med hjälp av
något stödparti här i riksdagen förkastat för att sedan propositionsvägen pre-
sentera som regeringsförslag. Man agerar som om förnuftigt departements-
folk hade tänkt, trots att det i realiteten är vi moderater som stått fadder.
Självklart är regeringens sinnesändring bra. Det är bra att viktiga moderat-
ståndpunkter tas upp, men jag tycker att det kunde visas litet generositet, så
att det verkliga ursprunget till förslagen nämns. Jag skulle kunna räkna upp
flera förslag - Lars Tobisson hade en katalog i början av sitt anförande - som
den socialdemokratiska regeringen anammat och gjort till sina. Man kan
t.ex. nämna slopandet av valutaregleringen, avregleringen av kreditmarkna-
den, slopandet av SCB-sympatierna, men där har visst moderaterna på nytt
ändrat sig. Svenskt medlemskap i EG nämnde visst Lars Tobisson. Alla är
de gamla moderatkrav.
Vi har ingen reservation på denna punkt, och jag skall nöja mig med att
citera en mening ur det särskilda yttrandet. Det står bl.a. följande: ”Med
hänsyn till den uppmärksamhet motionen redan väckt framstår det emeller-
tid enligt vår mening inte som nödvändigt att nu ytterligare ge regeringen
detta till känna.”
I kanslihuset vet de vad vi tycker. Vi får press på våra motioner, och det
är bra. Det är jag, Lars Tobisson och Rune Rydén - de två andra moderata
ledamöterna i finansutskottet - som tycker så här. Vi får nöja oss med för-
vissningen om att man i kanslihuset känner till detta.
Om några månader har vi val. På regeringsbänken får ni säga vad ni vill,
men allt talar för att vi om några månader, efter valet, har en ny borgerlig
regering med starkt moderat inflytande. Nu räknar jag inte, herr talman,
med att bli statsråd i den nya regeringen. Men jag skall tala med mina vänner
som blir regeringsledamöter och ge dem ett råd. Om det kommer något vet-
tigt förslag från oppositionspartiet socialdemokraterna-chansen är väl inte
så speciellt stor - som överenstämmer med den borgerliga regeringens tan-
kegångar skall jag säga till mina vänner: Nämn någonting om detta i proposi-
tionen! Jag är övertygad om att socialdemokraterna skulle uppleva en viss
glädje över omnämnandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken)
I en första förberedande votering avgavs 19 röster för reservation 3 av
Lars-Ove Hagberg och 19 röster för reservation 4 av Carl Frick. 278 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Sedan tredje vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i röstur-
nan drog Hugo Hegeland (m) nej-sedeln. Kammaren hade alltså i enlighet
med nej-propositionen till kontraproposition antagit reservation 4 av Carl
Frick.
Härefter biträddes reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén med
37 röster mot 19 för reservation 4 av Carl Frick. 266 ledamöter avstod från
att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Anne Wibble m.fl. med 100 röster mot
37 för reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 185 ledamöter av-
stod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 100 för reserva-
tion 1 av Anne Wibble m.fl. 73 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
59
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Mom. 2 (sambandet ekologi och ekonomisk politik)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 72 för reservation 5 av
Gunnar Björk m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (spelregler på arbetsmarknaden)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 18 för reservation 8 av
Lars-Ove Hagberg. 125 ledamöter avstod från att rösta.
Lola Björkquist (fp) och Birger Andersson (c) anmälde att de avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 6 (penning- och valutapolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot 99 för reservation 11 av
Anne Wibble m.fl. 66 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (avveckling av löntagarfonder m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 135 för reservation 18 av
Anne Wibble m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 17 (allmänna riktlinjer för budgetregleringen)
Först biträddes reservation 35 av Lars-Ove Hagberg med 27 röster mot 20
för reservation 36 av Carl Frick. 270 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 34 av Gunnar Björk och Ivar Franzén med
35 röster mot 18 för reservation 35 av Lars-Ove Hagberg. 269 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 33 av Anne Wibble och Lars De Geer med
39 röster mot 37 för reservation 34 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 246
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 32 av Lars Tobisson m.fl. med 63 röster
mot 36 för reservation 33 av Anne Wibble och Lars De Geer. 223 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 153 röster mot 61 för reserva-
tion 32 av Lars Tobisson m.fl. 109 ledamöter avstod från att rösta.
Göthe Knutson (m), Gullan Lindblad (m) och förste vice talmannen Inge-
gerd Troedsson (m) anmälde att de i huvudvoteringen avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Mom. 20 (redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 37 för reservation 37 av
Lars-Ove Hagberg och Carl Frick.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
60
Andre vice talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkande
KU31, justitieutskottets betänkande JU11, lagutskottets betänkande LU16,
kulturutskottets betänkande KrU14, näringsutskottets betänkanden NU21
och NU22 samt jordbruksutskottets betänkande J0UI8 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU31 Riksdagen och dess myndigheter (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 33 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Med tanke på ett beslut här i kammaren strax före jul 1990
skrev jag en motion som behandlas i konstitutionsutskottets betänkande 31.
Min motion baseras på det faktum att riksdagens majoritet beslöt att arvodet
till riksdagens ledamöter icke skulle höjas under perioden oktober
1990—december 1991.
Det finns ett beklagligt tryckfel i betänkandet. Där står att arvodet skall
vara oförändrat ett år längre än vad som beslutats - men det behöver vi kan-
ske inte ta så stor hänsyn till.
Herr talman! De ord som egentligen skulle ligga i ens mun när det gäller
hanteringen kring det här arvodesstoppet vill jag inte uttala från riksdagens
talarstol. Men det är många kraftiga ord som ligger mycket nära till hands.
Vi har som ledamöter av Sveriges riksdag, vid en internationell jämfö-
relse, dåliga villkor. Nu har de på grund av en majoritet i riksdagen blivit än
värre. Vad vi gjort här har inneburit att vi gått emot det vi själva en gång
beslutade. I syfte att slippa en massmediai debatt varje år om våra arvoden
beslöt riksdagen, i stort sett i full enighet, att vi skulle följa den löneutveck-
ling som hovrättsråden hade i genomsnitt. Det verkar vara bra och rationellt.
Att det sedan inte blev förrän i oktober månad varje år som arvodena
skulle justeras beror antagligen på att hovrättsråden hade en central för-
handling som blev klar i maj månad. Sedan ville riksdagens förvaltningskon-
tor avvakta de lokala förhandlingarna. Efter det att man hade fått in den
statistik som var relevant skulle man kunna föreslå de nya arvoden som
skulle gälla.
Det här med stopp för höjningen av arvoden har riksdagen prövat tidi-
gare. Fälldinregeringen prövade det - till ingen som helst nytta. Nu är vi tyd-
ligen utsatta för samma process igen.
Vem är det då som står bakom dessa beslut, herr talman? Jo, det är tre
partier som i dag inte verkar vara de mest stabila i det här parlamentet. Soci-
aldemokraterna upplever i dag ett sådant ras i opinionen som aldrig skådats
hittills. När det gäller vänsterpartiet har det i dessa dagar i press och andra
massmedia framgått hur stark turbulensen är i det partiet. I fråga om miljö-
partiet påstår många professionella experter att det partiet inte kommer att
sitta i riksdagen till hösten.
Det är alltså dessa tre partier som står för det här populistiska beslutet.
De vågar inte gå ut och säga: Visst skall vi i riksdagen ha arvodesförhöjning
liksom alla andra.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Riksdagen och dess
myndigheter
61
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Riksdagen och dess
myndigheter
62
Vad man glömde tala om var att debatten faktiskt handlade om 1991. Vi i
riksdagen skulle, därför att vissa partier var rädda för en kortsiktig storm,
inte ge oss arvodeshöjningför 1990. År 1991 - okej, då skulle vi så klart hålla
igen som alla andra. Men varför skulle vi göra det redan 1990? Det skulle
vara trevligt att få svar på den frågan här i dag.
Framför allt socialdemokraterna tog inte det här beslutet utan vånda. Det
har försports att det var en rätt intensiv debatt i den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen innan man kom fram till ett beslut. Men det är socialdemokra-
ternas problem.
Jag sade tidigare, herr talman, att jag inte skulle vilja ta de ord i min mun
som det egentligen fanns skäl att uttala. Men nu skall jag ta dem i min mun.
Det är kvalificerad ynkedom när ledande fackliga företrädare - och även en
del ledande företagsledare i Sverige - står upp och säger att det är bra att
riksdagen fattade det här beslutet. De hade samtliga erhållit kraftiga löne-
höjningar 1990. Jag tror att om man hade offentliggjort de lönehöjningar
som dessa personer erhöll 1990, så hade det varit till mycket större skada för
Sveriges ekonomi än den trots allt ganska blygsamma ökning vi skulle ha fått
i oktober 1990.
Vad får det här för effekt? Jo, det får den effekten att den krets som är
intresserad av att komma in i riksdagen och sköta det viktiga uppdrag som
det trots allt innebär att sitta i riksdagen, blir mindre och mindre i takt med
att vi försämrar villkoren för ledamöterna. Många av de människor som har
kritiserat den hittills förda svenska politiken, och på punkt efter punkt haft
rätt, kommer inte hit. De föredrar att sitta utanför och tala om för oss vad
vi skall göra. Det hade ju varit betydligt mer rationellt att ha dessa personer
representerade i något parti i riksdagen.
Men man kan ju hysa en from förhoppning. Om vi får en ny regeringen
till hösten, vilket alla tecken tyder på - även om man icke skall sälja skinnet
förrän björnen är skjuten - hoppas jag att den har mera kurage och kanske
t.o.m. river upp det här beslutet.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja ställa en fråga, framför allt till Olle
Svensson - om det nu var så besvärligt att medge en arvodeshöjning fr.o.m.
oktober 1990.1 betänkandet står oreserverat att fr.o.m. den 1 januari 1992-
om exakt nio och en halv månad - skall riksdagens ledamöter, utan diskus-
sion, ha det arvode som hovrättsråden har den 1 januari. Då är min fråga:
Har man så mycket kurage att man med automatik den 1 januari nästa år
kommer att ge oss drygt 4 000 kr. per månad i arvodeshöjning, eller kommer
man att lägga fram ett nytt betänkande där man tar tillbaka det också? Kan
vi i detta fall, Olle Svensson, lita på KUs betänkande?
I detta anförande instämde Göthe Knutson och Gullan Lindblad (båda
m).
Anf. 34 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill helt kort yrka bifall till utskottets hemställan. Och
jag vill gärna understryka att det, som Sten Andersson i Malmö här beto-
nade, finns ett tryckfel i betänkandet. Det skall stå att riksdagens beslut ”in-
nebär att ledamotsarvodet för tiden den 1 oktober 1990-den 31 december
1991 skall uppgå till ett belopp för månad som motsvarar ledamotsarvodet
för september 1990, 21 625 kr. Fr.o.m. den 1 januari 1992 är ledamöterna
berättigade till ett ledamotsarvode per månad som motsvarar den genom-
snittliga lönen för de angivna tjänstemännen.”
Jag anser att detta är innebörden av konstitutionsutskottets förslag och
riksdagens beslut förra gången, och konstitutionsutskottets förslag nu. Utan
att hänvisa till den tidigare behandlingen av frågan vill jag påpeka att ut-
skottsbetänkandet har varit enhälligt, utan reservationer, vid båda dessa till-
fällen.
Anf. 35 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Olle Svensson är ju ordförande i konstitutionsutskottet och
kanske inte den som har den största insikten i Sveriges finansiella problem.
Faktum är att skälet till att vi skulle säga nej till en arvodeshöjning i oktober
1990 och för hela detta år var att vi skulle vara ett föredöme för den svenska
arbetsmarknaden, för de svenska löntagarna, så att de inte med hänvisning
till vårt resultat skulle begära stora löneförhöjningar som samhällsekonomin
inte orkade bära.
Men, Olle Svensson, vad är det som säger att vi redan i dag, så står det
faktiskt i betänkandet, kan säga att den 1 januari 1992 tickar det ut med auto-
matik drygt 4 000 kr. extra per ledamot i arvode? Vad baserar utskottet detta
på? Tidigare i dag sade finansministern att de närmaste åren inte kommer
att vara de mest glädjesamma från ekonomisk synpunkt. Men om vi i okto-
ber -90 var tvingade att hålla igen, vad är det då som säger att vi plötsligt den
1 januari 1992 kan erhålla de pengarna? Frågan uppstår då i vilket syfte och
vilken avsikten har varit med beslutet. Jag har svaret: Det är ett spel för gal-
leriet. Det kallas på ren svenska för populism.
Anf. 36 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Det är inte ofta som Sten Andersson i Malmö har rätt i de-
batten. I det fall han har tagit upp i dag hävdar han att riksdagen inte kan
fastställa vilka beslut riksdagen skall fatta längre fram i tiden, vilket är helt
riktigt. Jag poängterade detta i ett särskilt yttrande i ett tidigare betänkande
som handlade om riksdagens löner. Vi kan inte i dag fatta beslut om lönehöj-
ningar som nästa riksdag kan riva upp.
Anf. 37 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Hans Leghammar säger att det inte är ofta som jag har rätt.
Det utgör en talande jämförelse att se opinionssiffrorna för miljöpartiet.
Jag är så pass läskunnig att jag kan se att Hans Leghammar har skrivit
under detta betänkande. T betänkandet garanteras att vi ledamöter skall få
en automatisk löneförhöjning den 1 januari 1992. Står inte Hans Legham-
mar bakom detta? Har han skrivit på något som han inte har någon aning
om?
Anf. 38 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Ibland förvånas man över intensiteten hos vissa ledamöter
när det gäller frågor som redan är avgjorda. Denna fråga avgjordes förra
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Riksdagen och dess
myndigheter
63
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Terroristlagstiftningen
året. I det betänkande som behandlade frågan klargjorde jag i ett särskilt
yttrande mitt ställningstagande gentemot vad utskottet hade skrivit. Man
kan inte binda en riksdag som skall väljas till hösten nu. Det är min princi-
piella övertygelse att det inte går att göra något sådant. Varje riksdag kan
naturligtvis göra ett nytt övervägande om riksdagslönerna. Det går inte att
binda något sådant i förväg. Den skrivningen gäller även nu. Jag tyckte att
det var meningslöst att skriva in det en gång till. Jag klargjorde den stånd-
punkten förra gången som ärendet diskuterades.
Anf. 39 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Här har vi ett betänkande som går ut till allmänheten. Där
står det att vi ledamöter automatiskt kominer att få en löneförhöjning. Vi
vet att ute bland svenska folket sjunker förtroendet för miljöpartiet. Kan
man nu inte ens lita på att det miljöpartiet skriver under i betänkandena är
korrekt? Gällde detta endast den dag ni justerade protokollet? Skiftar ni
åsikt så fort?
Anf. 40 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Det är frestande att ge sig in i en allmänpolitisk debatt och
jämföra moderat politik med miljöpartistisk politik. Jag tar gärna den debat-
ten i valrörelsen. Jag tycker inte att debatten om riksdagsmännens löner
skall breddas alltför mycket.
Det viktiga är att våra beslut inte kan bindas. Jag klargjorde detta förra
gången ärendet var uppe till behandling, och jag har klargjort det från talar-
stolen i dag eftersom jag inte har brytt mig om att skriva ett särskilt yttrande
denna gång. Det går inte att binda några beslut.
Anf. 41 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Slutsatsen är alltså att när det gäller betänkanden skrivna i
riksdagen och undertecknade av miljöpartister skall man inte tro på vad som
står i betänkandena utan man måste fråga dem vad de egentligen menar.
Anf. 42 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Det fungerar så att om inte en riksdagsledamot tar ett initia-
tiv när ett ärende kommer upp till diskussion nästa gång i riksdagen, så blir
det givetvis en automatik. Eftersom jag inte har en förstaplats på listan och
inte är hundraprocentigt säker på att jag sitter här i riksdagen efter valet -
det kanske skall tilläggas att jag själv har avsagt mig, inte blivit petad, vill
jag inte i utskottet ta ställning i en fråga som skall avgöras av nästa riksmöte.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10§.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/9l:JuU 11 Terroristlagstiftningen (skr. 1990/91:73).
Anf. 43 BERITII ERIKSSON (v):
Herr talman! Det är åter dags att behandla frågan om hur terroristlagstift-
ningen har tillämpats under ett år. Efter kammardebatten i fjol när vi be-
handlade terroristlagstiftningen blev jag av den turkiska ambassadören för-
ärad ett personligt brev och ett album med färgfotografier av lik.
En del av bilderna skickade jag till FOA efter det att jag hade fått kom-
mentarer om att det i en del fall kunde röra sig om människor som dött av
kemisk gas. Min slutsats, efter att ha tagit del av svaren som jag har fått, är
att bilderna i fråga antingen är från Halabja, den irakiska staden som bomba-
des av Saddam Hussein, eller från Turkiet. Kurdiska källor påstår att även
Turkiet har använt sig av kemisk gas mot kurder.
Det återstår att se om dagens debatt kommer att rendera mig en gåva av
det här litet mer makabra slaget.
Vänsterpartiets reservationer i år med anledning av regeringens skrivelse
och utskottsmajoritetens betänkande är två. Den ena är en reservation som
i nuläget är att betrakta som en markering av vår syn på en särskild lagstift-
ning som enbart riktar sig mot människor med annat än svenskt medborgar-
skap. Det är en lagstiftning som även innebär att vanlig straffrättskipning
sätts ur spel. Att den i dag mer kan ses som en markering beror på, som även
påpekas i betänkandet, att riksdagen inom kort kommer att få ett nytt förslag
till terroristlagstiftning att ta ställning till.
Vår andra reservation gäller regeringens beskrivning av förekomsten av
terroristaktiviteter, terroristlagstiftning och terroristorganisationer i 20 län-
der.
När det gäller Israel skriver regeringen att flertalet av de terrordåd som
förekommer begås av palestinska grupper och är i stället att se som motstånd
mot ockupation, även om grupperna opererar från närliggande stater och
även till viss del finansieras av dessa.
När det gäller Turkiet skriver regeringen att landet även under denna pe-
riod har varit utsatt för internationell terrorism. Två helt skilda rörelser,
PKK och islamiska fundamentalistiska organisationer, har stått för huvudde-
len av terrorhandlingarna. Vidare står det att PKKs aktiviteter i östra Tur-
kiet har fortsatt och att rapporter om strider har förekommit flera gånger i
veckan trots ökade vapeninsatser i området.
Jag håller med om att palestiniernas aktiviteter är att se som motstånd mot
ockupation, men jag anser även att kurdernas väpnade kamp är att se som
motstånd mot ockupation. Kan någon här i kammaren från utskottsmajori-
teten redogöra för vilka kriterier ni anser skall användas för att beskriva vad
som är internationell terrorism? Ar det huvudregeln i vår egen lagstiftning
eller är det de berörda ländernas egna definitioner av vilka organisationer
som är att betrakta som terroristorganisationer som vi bör använda oss av?
Turkiets behandling av den kurdiska befolkningen, brotten mot mänskliga
rättigheter, tvångsförflyttningar, mord, misshandel, tortyr, summariska rät-
tegångar, fängslade och torterade barn - listan kan göras mycket lång, och
brotten är väl dokumenterade. Jag har en bunt telegram från Amnesty som
jag glömt uppe på mitt rum. Jag har samlat dem. De sträcker sig från oktober
1990 till januari 1991, dvs. fyra månader. I dessa telegram räknas upp 504
namn på fängslade personer som utsatts för tortyr eller som riskerar att utsät-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Terroristlagstiftningen
5 Riksdagens protokoll 1990/91:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Terroristlagstiftningen
tas för tortyr. Bland dessa finns även många kvinnor och barn, och merpar-
ten av dem är kurder. Amnesty vädjar om att man skall protestera till turki-
ska myndigheter.
Organisationen för mänskliga rättigheter i Turkiet sänder kontinuerligt
rapporter liksom kurdiska politiska organisationer, bland dem PKK. Det
måste även i andra partier finnas ledamöter som kontinuerligt får dessa rap-
porter och som borde protestera mot den beskrivning som görs i regeringens
skrivelse vad gäller kurdernas väpnade kamp. Sanningen är att PKK har ett
mycket brett stöd hos det kurdiska folket. Den väpnade kampen i den del av
Kurdistan som ligger inom Turkiets gränser har även ett brett stöd bland
andra partier i andra delar av Kurdistan.
Det finns delade meningar om partiets ledare, bristande demokrati i par-
tiet och politisk omognad. Men PKK är det parti som finns i regionen inne i
landet. Partiets styrka växer snabbt, och det får växande sympatier från det
kurdiska folket. Sverige går här Turkiets ärenden och hjälper till att för-
hindra en demokratisk utveckling av PKK genom att terroriststämpla orga-
nisationen. Vi sviker det kurdiska folket genom att förtiga den statsterrorism
som den turkiska regimen utövar, genom att beskriva kurdernas kamp som
terrordåd och genom att terroriststämpla deras organisation.
Herr talman! Med dessa ord ställer jag mig bakom reservation nr 2 och
yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 44 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag tänker inte i dag föra någon längre debatt om terrorist-
lagstiftningen. Regeringens proposition om nya regler i detta avseende har
nyligen lagts på riksdagens bord, och motionstiden utgår den 24 mars. Vi får
tillfälle att senare i vår ingående behandla hur den framtida lagstiftningen
skall se ut på detta område. Vi får då också möjlighet att diskutera det jag
uppfattar som Berith Erikssons huvudfråga, nämligen definitionen av be-
greppet terrorism och enligt vilka kriterier den särskilda lagstiftningen skall
tillämpas i framtiden. Jag ser fram emot motionsskrivandet och diskussionen
både i justitieutskottet och sedermera i kammaren, och jag tänker inte uppe-
hålla mig mer vid detta.
Vi har att behandla regeringens skrivelse om tillämpningen av den nuva-
rande terroristlagstiftningen. Av den skrivelsen framgår att inga terrordåd
hänförliga till begreppet internationell terrorism har inträffat i Sverige under
den period som redogörelsen omfattar. Regeringen har under perioden utvi-
sat en person med stöd av terroristlagstiftningen. Utvisning av en annan per-
son aktualiserades samtidigt nied detta fall, men den personen lämnade Sve-
rige frivilligt, varför ärendet avskrevs. De särskilda möjligheter till hemlig
teleavlyssning och andra tvångsmedel som regleras i terroristlagstiftningen
och kan användas efter tillstånd av domstol, har inte tillämpats under denna
period.
Utskottet har föreslagit att riksdagen skall ställa sig bakom den redogö-
relse som görs i skrivelsen och lägga den till handlingarna. Utskottet under-
stryker i sina överväganden att det även fortsättningsvis finns behov av sär-
skilda bestämmelser för att motverka den internationella terrorismen, men
66
hänvisar till behandlingen av den proposition om den framtida lagstiftning-
ens utformning som nu lagts på riksdagens bord.
Berith Eriksson tar upp en diskussion om förhållandena i Turkiet och be-
handlingen av kurderna och andra oppositionella i Turkiet. Jag skall inte ge
mig in i den frågan, eftersom den närmast hör hemma i den utrikespolitiska
debatten. Jag skall inte närmare beröra frågan mer än att konstatera att PKK
är att betrakta, eller har betraktats, som en terroristorganisation. Denna or-
ganisation har visat sig vara beredd att utöva terrordåd utanför sitt hemland
mot avhoppade PKK-are och andra motståndare som organiserat sig i andra
grupper för ett fritt Kurdistan vid sidan av PKK. Sådana terrordåd har be-
gåtts på en rad håll. Vi har i Sverige erfarenhet av detta, och man har i Frank-
rike, i Österrike och på annat håll uppfattningen att PKK är en organisation
som väl motsvarar den definition som vi hitintills haft på en terroristorgani-
sation.
Berith Eriksson tar upp de skrivningar om palestiniernas situation som
finns i regeringens skrivelse, där det sägs att det närmast är fråga om mot-
stånd mot en ockupation. Sverige har aldrig erkänt Israels suveränitet över
de områden som Israel har ockuperat. Vi har aldrig erkänt de nya gränserna.
Vi betraktar detta som en ockupation, och det finns naturligtvis också orga-
nisationer som verkar för att ockupationen skall upphöra. Det är detta som
regeringen ger uttryck för i denna skrivelse.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna. Jag vill härutöver hänvisa till den debatt om den framtida terro-
ristlagstiftningen som vi får tillfälle att föra senare i vår.
Anf. 45 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Inte heller jag tänker förlänga debatten genom att ta upp
terroristlagstiftningen, även om det finns mycket att säga i denna fråga. Det
finns anledning att återkomma till den. Men jag vill ändå påpeka att det i
nuläget är viktigare än någonsin hur ett land som exempelvis Sverige ut-
trycker sig i sin beskrivning av vad som händer i ett sådant land som Turkiet
och med ett folk som kurderna.
När det gäller beskrivningen av PKKs dåd utomlands kan varken jag eller
Lars-Erik Lövdén med någon hundraprocentig säkerhet säga vad som är
sant eller inte sant. Däremot kan vi vara överens om att vi måste stödja kur-
dernas kamp i Turkiet. Det är då fråga om huruvida vi bäst gör det genom
att envetet bita oss fast vid uppfattningen att organisationen PKK är en ter-
roristorganisation. Organisationen har ju ett så stort stöd.
Det är här fråga om regeringens beskrivning av vad som har hänt i Turkiet
under det år som skrivelsen avser. Dels talar man i skrivelsen om att det i
östra Turkiet har förekommit sammanstötningar, dels beskriver man dem
som terrordåd. I stället handlar det om att det i ett land förs en befrielsekamp
som ett mycket stort antal människor har varit inblandade i under det gångna
året. Det är inte fråga om - som många vill görande gällande-en liten extre-
mistorganisation med några hundra kanske tusen aktivister, utan det rör sig
om hundratusentals människor och demonstrationer med deltagande av tio-
tusentals människor. I svensk massmedia tycks man inte på allvar ta upp för-
hållandena i Turkiet, något som vi i olika sammanhang diskuterar här i riks-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Terroristlagstiftningen
67
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Terroristlagstiftningen
68
dagen. Det är viktigt att diskutera detta, även om det nu rör sig om en redo-
görelse från justitiedepartementet om vad som har hänt under det gångna
året. Om man inte kan göra en mer verklighetstrogen beskrivning, då kan
man lika gärna lämna det hela åt sitt öde. Man diskuterar situationen i tjugo
länder och inte i alla världens länder.
Anf. 46 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Berith Eriksson och jag ser litet olika på hur PKK skall be-
traktas. I det alldeles övervägande antalet länder i Västeuropa betraktas
PKK som en terroristorganisation. Organisationen har bevisligen också be-
gått terroristdåd i Västeuropa. Det har man också gjort i Sverige. Två mord
har utförts på avhoppade PKK-are på uppdrag av PKK. Det är viktigt att
klargöra att vi inte kan acceptera organisationer som är beredda att utanför
sitt hemland begå brott i politiska syften. PKK är att betrakta som en sådan
organisation, dvs. en terroristorganisation.
Anf. 47 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Såvitt jag vet är det Sverige och det forna Västtyskland som
har utpekat PKK som en terroristorganisation. Det är riktigt, som Lars-Erik
Lövdén säger, att det har begåtts två mord i Sverige på avhoppade PKK-are.
Två personer sitter också i fängelse för det. Men åklagarna ansåg inte att det
fanns något belägg för att en organisation var inblandad. Jag tycker det är
att dra alltför långtgående slutsatser när man med utgångspunkt i SÄPOs
uppgifter säger att det finns bevis för att PKK som organisation var inblan-
dad i de två morden. Då är vi tillbaka till fjolårets debatt här i kammaren om
SÄPOs underlag och styrkan i dess undersökningsmaterial. De jurister som
har studerat det anser verkligen inte att det håller för att fastslå att PKK
skulle vara ansvarigt för de två morden.
Anf. 48 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag instämmer med Lars-Erik Lövdén i att vi inte nu skall
föra en diskussion om terroristlagstiftningen. En proposition i ärendet har
just kommit, och vi får möjlighet att väcka motioner med anledning av den.
Därefter kan vi föra en mer djupgående diskussion om terroristlagstift-
ningen.
Jag blir litet förundrad när jag läser utskottets betänkande, inte minst med
tanke på att Lars-Erik Lövdén själv har ingått i terroristlagstiftningskommit-
tén. Man hänvisar till fjolårets uttalande över motioner med en annan syn
på terroristlagstiftningen och säger att utskottet saknar anledning att göra en
annan bedömning än att sådana särskilda regler som terroristlagstiftningen
innehåller alltjämt behövs. Man ställer sig alltså bakom den terroristlagstift-
ning som fanns förra året och som alltjämt gäller. Man säger vidare att ut-
skottet inte gör någon annan bedömning nu.
Terroristlagstiftningskommittén har emellertid till följd av den omfat-
tande kritiken mot vissa delar i terroristlagstiftningen kommit fram till att
vissa förändringar bör göras. Såvitt jag förstår har också regeringen ändrat
sig och bl.a. tagit bort kommunarresten. Jag kan därför inte riktigt förstå
varför vi skall ställa oss bakom den terroristlagstiftning som gäller i dag.
Själv har jag reserverat mig i kommittén och framfört mycket kritiska syn-
punkter på delar av terroristlagstiftningen. Jag skall inte nu gå in på de olika
delarna, men jag kan alltså inte ställa upp på den lagstiftning som gäller i
dag. Det finns allt fog för att ändra den, och det kommer vi att ta ställning
till senare.
Enligt det framlagda förslaget kommer begreppet terroristorganisation
inte att vara aktuellt i framtiden, utan man gör individuella bedömningar av
de brott som begås. Det är också något som vi får tillfälle att diskutera se-
nare.
Anf. 49 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag vill på miljöpartiets vägnar klargöra att vi inte är nöjda
med den nuvarande lagstiftningen. Vi tycker att debatten skall föras när pro-
positionen behandlas i kammaren.
Jag kan dock säga att det är märkligt att man inte skall kunna få sin sak
prövad på sedvanligt rättsligt sätt när man överklagar. Det borde finnas yt-
terligare en instans i utvisningsärenden. Men det är något som vi som sagt
återkommer till.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU16 Ideella föreningar.
Anf. 50 ALLAN EKSTRÖM (m):
Herr talman! Överläggningsämnet - behovet av lag rörande ideella för-
eningar - kan förefalla tråkigt och oinspirerande. Ingenting kan dock var
mer felaktigt. Ämnet angår alla och envar. Låt mig ge några exempel.
- Skall en enskild ha rätt att bli medlem i en förening?
- Skall en enskild ha rätt att slippa tillhöra en förening?
- Skall medlemskap i viss föening kunna ställas som villkor för att erhålla en
arbetsanställning?
- Skall rätten att etablera sig som näringsidkare eller att utöva sin näring
vara mer eller mindre beroende av beslut i en förening som man inte tillhör?
- Kan en enskild medlem överklaga ett föreningsbeslut till högre organ inom
sammanslutningen - och i så fall på vilka villkor?
- Finns det några gränser för föreningskollektivets maktbefogenheter i för-
hållande till en medlem?
- Hur långt sträcker sig helt allmänt majoritetens intresse över den enskilde?
Att märka är att den enskilde i många fall är helt beroende av att tillhöra
sammanslutningen i fråga för sin arbetsanställning eller av liknande anled-
ning; medlemskap kan vara närmast obligatoriskt.
Prot. 1990/91:77
13 niars 1991
Ideella föreningar
69
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
70
Rättsläget kan i stort karakteriseras som ”det kollektiva intressets över-
vikt”, en beteckning som jag hämtat från Rättsfondens skrift ”Domstolarna
och rättsutvecklingen”, 1989. Detta sätter den enskilde i motsvarande un-
derläge. Makt går före rätt.
De inledningsvis ställda frågorna har jag ställt år efter år från denna talar-
stol. Så frågorna är väl kända. Detsamma gäller svaren som på samma sätt
lämnats från talarstolen av min lärde kollega Stig Gustafsson. Så även hans
ståndpunkt bör vara väl känd.
Självfallet måste det finnas samhälliga ramar som kollektivet måste säkra,
vid behov med tvångsmakt. Men det är vid utstakningen av gränsen, punkt
för punkt, mellan områdena för den enskildes anspråk på självbestämmande
och det omgivande kollektivets krav på överhöghet som djupa, inte alltid
helt medvetna, attitydskillnader slår igenom. Denna beskrivning har jag
hämtat från prof. Stig Strömholms bok Rött och Blått, vilket innebär att jag
här avvikit från det anförande som jag höll förra året och som är protokoll-
fört den 14 mars 1990. Detta sagt till vägledning för Stig Gustafsson.
Med en kanske alltför grov förenkling skulle man, fortsätter Strömholm,
kanske kunna säga att den ena sidan - den socialistiska - lägger bevisbördan
för riktigheten i den enskildes anspråk på denne själv; det är hans sak att
övertygande styrka att frågan är sådan att alla andra bör avstå från att be-
stämma över honom, medan den andra sidan - den borgerliga, för att något
namn ha - ålägger det allmännas företrädare att bevisa att en fråga verkligen
i så hög grad angår alla, eller i varje fall en stor grupp, att det är motiverat att
spörsmålet undandras den enskildes suveräna disposition och underkastas
kollektivets beslut.
Kollektivet kan utgöras av staten eller - som i detta fall - av en ideell för-
ening.
Staten har sin makt från fria, suveräna medborgare. Denna makt kan å
andra sidan missbrukas och därigenom bli farlig just för samma medborgare.
Medborgarna måste därför genom rättsregler skyddas mot risken för sådant
missbruk. Så har faktisk skett genom den katalog av rättigheter som inskri-
vits i vår regeringsform. En helt annan sak är huruvida regeringsformen i
denna del är mycket mer än sirliga rosetter, för övrigt av ganska enkel kvali-
tet, för högtidligt bruk - för att citera docenten Axberger i BRÅ Forskning
1988:3 s. 157.
I fråga om den form för kollektivism som utgörs av ideella föreningar avvi-
sar socialdemokraterna med eftertryck blotta tanken att den enskilde skall
få tillgång till rättsregler med enda syfte att upprätthålla balansen mellan för-
eningen och honom själv. Varför står socialisterna alltid på kollektivets sida?
I en välskriven intervju med statsrådet Odd Engström i Svenska Dagbla-
det den 24 september 1989 berörs denna fråga. Här har vi kanske pudelns
kärna. Jag vill därför återge några brottstycken. Nu, Stig Gustafsson, följer
jag mitt anförande från förra året.
Menar du, frågar intervjuaren, att det kan gå med välfärdsstaten som det
gjorde med dig - den fokuserar allt mindre på kollektiva lösningar och allt-
mer på det personliga, det individuella.
Ja, svarar Odd Engström, som här uppenbarligen hänför sig till Anders
Ehnniarks bok om Machiavelli med titeln Maktens hemligheter. Det är svårt
att erkänna för en socialdemokrat, en process. Men historiskt ser jag det som
två steg: befrielse är det första steget, frihet det andra. Och befrielsen, fort-
sätter Engström, har krävt kollektiva ansträngningar. Du kan inte kasta av
dig förtryck, hunger och orättvisa utan tillgång till den kraft, den makt som
finns i de stora kollektiven, folkrörelserna, partierna, fackföreningarna.
Men befrielsen är inget mål i sig: målet är frihet. Och vägen till friheten
måste du gå ensam.
Det här är ett tal som i enklare politisk slagväxling skulle betraktas som
borgerligt, kommenterar intervjuaren. Odd Engström svarar: Socialisterna
har alltså trott att när människan blir befriad från förtryck blir hon fri. Libe-
ralerna menar att när människan är fri så befriar hon sig från förtrycket.
Båda dessa lösningar är ofullkomliga.
Odd Engströms karakteristik av det historiska skeendet är värd begrun-
dan. Anders Ehnmark konstaterar på motsvarande sätt att frihet fordrar be-
frielse, för att därefter tvivlande ställa frågan om befrielsen verkligen behö-
ver leda till frihet.
Det kollektiva tänkandet har alltså sitt ursprung i ett skede där de sociala
förhållandena präglades av allvarliga orättvisor av olika slag. Det krävdes då
kollektiva insatser för att sätta makt bakom orden. Detta skede tillhör det
förgångna.
Nu befinner vi oss i ett nytt skede, en iakttagelse som också är Odd Eng-
ströms. Det skedet kännetecknas av att den enskilde inte längre behöver
tvingas att underkasta sig och sålunda mot sin vilja begränsa sin frihet till
förmån för kollektiva lösningar. Det socialdemokratiska tänkandet har
emellertid inte lyckats frigöra sig från det förflutna. Var det inte, herr tal-
man, Tegnér som skaldade:
Evigt kan ej bli det gamla
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
Jag beklagar att vice statsministerns nytänkande inte slagit igenom i det
socialdemokratiska ställningstagandet i detta ärende. Hur länge får vi vänta
på perestrojka här?
Med hänvisning till det anförda, till alla tidigare anföranden i samma ämne
och till vad Martin Olsson kommer att åberopa i sitt anförande, vill jag, herr
talman, yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 51 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman I Praktiskt taget alla i vårt land tillhör en eller flera föreningar.
Medlemskap är - formellt sätt - frivilligt för den enskilde, men medlemskap
är samtidigt i mycket stor utsträckning en förutsättning för den enskilde för
att kunna hävda sina intressen och rättigheter samt för att kunna utöva fri-
tidsaktiviteter, hobbyverksamheter och mycket annat.
De synnerligen många föreningarna och organisationerna har härigenom
71
Prof. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
72
avgörande betydelse både för den enskilde och för hela vårt samhälle. Ett
fritt och av statsmakterna oberoende föreningsliv och organisationsväsende
är genom både sin omfattning och sina uppgifter en viktig de) av vårt folk-
styre.
Enligt centerpartiets mening är det viktigt att samhället på olika sätt sti-
mulerar föreningslivet och underlättar dess verksamhet. Vi har aktivt arbe-
tat för detta bl.a. genom ekonomiskt stöd till föreningslivet och ekonomiskt
stöd till samlingslokaler.
Frågan om den enskildes rättigheter och skyldigheter inom en organisa-
tion, liksom medborgarnas ställning gentemot olika organisationer, har un-
der senare år uppmärksammats alltmer. Dessutom har frågor om organisa-
tionernas ställning och inflytande i vårt moderna samhälle och förhållandet
mellan samhälle och organisationer tilldragit sig ett växande intresse.
Jag vill erinra om att när det gäller den enskildes ställning kontra samhället
är rättigheterna, efter tillägg till regeringsformen, väl grundlagsreglerade i
2 kap. regeringsformen. Där anges nämligen de grundläggande fri- och rät-
tigheter som varje medborgare skall vara tillförsäkrad gentemot samhället.
Bland de många friheter som anges där finns yttrandefrihet, informationsfri-
het, mötesfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. Föreningsfriheten be-
skrivs med orden ”frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller
enskilda syften”. Det innebär att samhället inte får hindra någon från att bli
medlem i en förening eller hindra bildandet av föreningar.
Den enskildes rättigheter gentemot samhället är alltså noga reglerade.
Den som anser sig ha blivit felaktigt behandlad av samhället har dessutom
möjlighet att vända sig till Europarådet för att få prövat om svenska regler
och deras tillämpning står i överensstämmelse med konventionen om mänsk-
liga rättigheter.
Jag nämnde att medlemskap i olika organisationer är av synnerligen stor
betydelse för den enskilde. Det anmärkningsvärda är att vi inte har någon
lagreglering av relationen mellan den enskilde och ideella organisationer.
Det finns inget som på något sätt motsvarar de grundlagsfästa reglerna om
relationen medborgare - samhälle.
Från centerns sida ser vi det som mycket viktigt att på olika sätt slå vakt
om den enskildes ställning. Det gäller inte endast relationen mellan olika
enskilda och mellan enskilda och samhället utan också mellan enskilda och
organisationerna. Vi har därför under en följd av år i motioner och reserva-
tioner begärt utredning om grundläggande lagregler beträffande den enskil-
des rättigheter och skyldigheter gentemot en förening. Det gäller rätten att
stå utanför en förening, den s.k. negativa föreningsrätten, och rätten att
slippa bli kollektivansluten till ett politiskt parti. Det har även gällt skydd
för småföretagare utan anställda att bli blockerade av en organisation som
företagaren i fråga inte har något med att göra.
I dag gäller det frågan om en medlems ställning i ideella föreningar. Den
frågan har vi diskuterat många gånger. Vad vi kräver och har krävt tidigare
är att det skall göras en utredning rörande såväl behovet som den lämpliga
utformningen av en lagstiftning på detta område. Tyngdpunkten i en sådan
lagstiftning skall ligga på det som från samhällets sida är mest skyddsvärt,
nämligen den enskilde medlemmens ställning i förhållande till organisatio-
nen. Det handlar även om den enskildes rätt till inträde i, avgång från och
uteslutning ur förening, medlems bundenhet av beslut som fattats utan hans
medverkan eller frågor utanför föreningens verksamhetsområde.
Den lagstiftning som vi vill skall prövas gäller regier som skall stärka den
enskildes ställning och därmed även stärka föreningslivet. Det skall vara reg-
ler som helt ligger inom den grundlagsfästa föreningsrätten. Att sådana reg-
ler inte kan hota föreningsrätten visas av att det när det gäller de ekonomiska
föreningarna, vilka ju är en mycket viktig del av Föreningssverige, finns reg-
ler om medlems rättigheter och skyldigheter. Dessa regler är utformade un-
gefär på det sätt som vi menar borde bli aktuellt i fråga om ideella föreningar.
Socialdemokraterna fortsätter att kämpa emot en utredning, vars syfte är
att stärka den enskildes ställning. Jag vill erinra om att socialdemokraterna
på motsvarande sätt under en lång följd av år - jag tror att det har skett så
länge som vi som är närvarande i kammaren nu kan erinra oss - försvarade
systemet med att kollektivansluta människor till sitt parti. Till slut har social-
demokraterna kommit till insikt om att de måste retirera från sin gamla upp-
fattning i fråga om kollektivanslutningen. Trägen vinner, heter det i ordsprå-
ket, och det är tillämpligt på den borgerliga kritiken av kollektivanslut-
ningen. Frågan är nu hur länge socialdemokraterna avser att förhindra den
utredning vi begär i reservation nr 1 och som jag nu, herr talman, ber att få
yrka bifall till.
Anf. 52 STIG GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Riksdagen har många traditioner. En tradition är att vi unge-
fär vid samma tidpunkt varje år, just i brytningen mellan vinter och vår -
egentligen en av våra finaste årstider - har en debatt om lagstiftning beträf-
fande ideella föreningar. Jag är inte emot fina traditioner - tro inte det
men alla traditioner är inte värda att upprätthållas. Just den här traditionella
debatten börjar enligt min uppfattning bli överflödig.
Under de senaste 15 åren har vi i kammaren diskuterat denna fråga. Oav-
sett om vi har haft borgerliga regeringar eller socialdemokratiska, så har
riksdagen inte velat lyssna på kraven om en lagstiftning när det gäller de
ideella föreningarna. Skälen till detta är mycket goda.
Vi har i Sverige en mycket rik föreningsflora, som vi skall vara rädda om.
De ideella föreningarna i vårt land har stora uppgifter att fylla, och de funge-
rar utomordentligt väl. I själva verket finns det ingen saklig kritik mot det
ideella föreningsväsendet. Den kritik som kommer till synes i de motioner
som vi har att behandla här i dag måste jag tyvärr beteckna som osaklig.
Som så många gånger tidigare tvingas jag konstatera att man i de borger-
liga motionerna och reservationerna när man uppger sig vilja värna om skyd-
det för den enskilde, i själva verket vänder sig emot bara vissa organisatio-
ner. Det är den enskilde medlemmens ställning i förhållande till organisatio-
nen som man säger sig vilja värna. Det kan man göra i många former. Men
det som man i motionerna vänder sig emot är de fackliga organisationernas
verksamhet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av exemplifieringen
både i motionerna och i reservationen.
Det här är emellertid ingenting nytt. Den enskildes frihet hotas, säger man
från borgerligt håll, men det är nu, liksom tidigare, inte den enskilde indivi-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
73
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
dens frihet som man tänker på. Nej, vad debatten i själva verket handlar
om är en kampanj mot de fackliga organisationerna. De här motionerna och
debatten som förs omkring dem är ingenting annat än ett led i en antifacklig
kampanj, även om den kampanjen har klätts i juridisk språkdräkt.
Man säger att det är ett juridiskt problem. Men det är inget sådant, utan
det är ett politiskt problem - man vill ha en lagstiftning riktad mot fackliga
organisationer, som inskränker deras möjlighet att på bästa sätt arbeta för
sina medlemmar. Det saknas också i övrigt bärande skäl för särskild lagstift-
ning om ideella föreningar. I själva verket är det främst företeelser utanför
ramen för sådan lagstiftning som motionärerna har haft i åtanke i sina för-
slag, t.ex. förekomsten av fackliga organisationsklausuler. Ett förbud mot
sådana klausuler hör inte till området lagstiftning om ideella föreningar, utan
det hör till den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Det finns flera andra exempel i motionerna på frågor som inte hör hemma
i den debatt som rör lagstiftning om ideella föreningar. Jag tänker här t.ex.
på vad som sägs om ”blockader som riktas mot företagare utan anställda,
eller med anställda som inte är medlemmar i den blockerande organisatio-
nen”. Även detta är en ren arbetsrättslig fråga, och den bör därför diskuteras
i andra utskott än lagutskottet.
De rättsfall som åberopas i motionerna, t.ex. domarna från högsta dom-
stolen som avser uteslutning ur facklig organisation eller fackförbunds beslut
att teckna kollektiv hemförsäkring för sina medlemmar, visar också att det
finns en rättsbildning på det här området.
I själva verket skall vi vara stolta och glada över att vi har en stark tradition
när det gäller ideella föreningars verksamhet. Vi får inte glömma att en lag-
stiftning på detta område med all nödvändighet skulle bli mycket otymplig.
Till ideella föreningar räknas nämligen inte bara fackliga organisationer, vil-
ket man lätt kan få intryck av när man läser motionerna, utan också säll-
skapsföreningar, som bridgeklubbar, golfklubbar, idrottsföreningar. Röda
korset, våra politiska partier, religiösa föreningar, arbetsgivarföreningar,
osv.
Jag tycker att förhållandena i Finland, som utskottet besökte för något år
sedan, ändå visar vilken apparat och vilken byråkrati som krävs om man
skulle införa lagstiftning och registrering av ideella föreningar. Låt mig
nämna ett exempel. Den avdelning inom justitiedepartementet som sköter
dessa frågor har ett trettiotal personer anställda. Det tycker jag säger allt.
Är det så att vi vill byråkratisera samhället, så skall vi naturligtvis tillstyrka
dessa motioner om lagstiftning. Jag för min del vill inte vara med om det.
Till min gamle motkombattant Allan Ekström vill jag säga att jag är impo-
nerad av hans energi när det gäller att försvara motionerna i denna fråga.
Nya argument är dock svårare att spåra, men det är inte Allan Ekströms fel.
Det finns inga nya och inte heller några bärande argument för den sak han
försvarar. Den enskilde har rättsregler att hålla sig till när det gäller medlem-
skap i ideella föreningar. Här vill jag bara hänvisa till den rättspraxis som har
utvecklats.
Allan Ekströms citat från intervjun med Odd Engström om kollektivis-
men och friheten är ju intressanta. Jag ställer mig här på frihetens barrikad -
74
frihet från lagstiftning, en lagstiftning som bara skulle byråkratisera före-
ningsväsendet.
Jag vill till Martin Olsson säga att även han har varit energisk när det gäller
försvaret av motionerna på detta område. Men också i fråga om Martin Ols-
sons inlägg är det svårt att finna några nya, fräscha argument.
Herr talman! De ideella föreningarna har en utomordentligt betydelsefull
ställning i vårt samhälle. De har alltid tagit sitt samhällsansvar och fullgör
ofta viktiga samhällsfunktioner. Ideella föreningar utgör i dag ett omistligt
inslag i vår demokrati. Eftersom det inte finns några missförhållanden att
peka på och en lagstiftning bara skulle försvåra och krångla till föreningarnas
verksamhet, ber jag, herr talman, att till alla delar få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna.
Anf. 53 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skall kommentera några av de saker som Stig Gustafsson
tog upp. Visst är detta en tradition. Men alltifrån det att jag kom till riksda-
gen 1971 var det också tradition med en debatt om kollektivanslutningen.
Dåvarande partisekreterare och nuvarande utrikesminister Sten Andersson
höll storslagna tal, i vilka han.hyllade friheten för organisationer att kollek-
tivansluta medlemmar till ett politiskt parti. I dessa tal förekom samma ton-
läge - eller kanske ännu något hetsigare - och samma jargong som nu hos
Stig Gustafsson, men då gällde det att det måste vara kollektivet som har
rätt att besluta över den enskilde. Det var bra att vi upprätthöll den traditio-
nen ända tills socialdemokraterna backade i frågan.
Under 70-talet och långt fram på 80-talet hade vi en annan tradition - vi
diskuterade kärnkraften. Den bortgångne statsministern höll här och utan-
för det här huset flammande tal mot Thorbjörn Fälldin när denne kritiserade
eller ifrågasatte kärnkraften.
Jag tror inte att det är fel att återkomma till en fråga. Det är snarare rätt
att återkomma till en fråga när man vet att det är en fråga som bör lösas och
som har framtiden för sig. Därför har vi återkommit. Det är för att slå vakt
om den enskildes ställning, för att hitta lösningar på de tvister som kan upp-
stå mellan den enskilde och organisationen, som vi behöver lagregler - på
samma sätt som vi behöver lagregler i samhället i övrigt.
Som jag framhöll i mitt anförande har vi i centern alltid slagit vakt om och
hyllat föreningslivet - det är inget som helst tvivel om det - men vi slår också
vakt om den enskildes ställning. I de få fall - det är dess bättre undantags-
fall - då det uppstår konflikt mellan den enskilde och hans förening är det
viktigt att det finns regler om det.
Med det yrkar jag igen bifall till vår motion och uttrycker förhoppningen
att man även fortsättningsvis driver den här frågan i riksdagen till dess att
den får en nöjaktig lösning.
Anf. 54 STIG GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Martin Olsson anförde exempel på andra traditioner som
upprätthållits här i kammaren. Som exempel nämnde han debatten om kol-
lektivanslutningen. På den punkten skulle jag bara vilja säga att när för-
eningar vill ha till stånd en förändring - när man t.ex. kommer med krav på
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
75
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Ideella föreningar
76
lagstiftning - skall riksdagen naturligtvis hjälpa till, om man så vill, och det
är nödvändigt. Men det har inte ställts några krav på förändringar i det här
avseendet från organisationer eller från föreningsväsendet. Tvärtom.
Jag skulle vilja citera ett remissyttrande som Svenska arbetsgivareföre-
ningen avgav för något år sedan över samma motioner - de har ju inte för-
ändrats nämnvärt under årens lopp. Svenska arbetsgivareföreningen sade då
i sitt remissyttrande: Föreningen har i samtliga fall avböjt tanken på sådan
lagstiftning - dvs. om ideella föreningar - med motiveringen att det inte före-
legat något påvisbart behov därav. Föreningen vidhåller alltjämt uppfatt-
ningen att det inte är erforderligt med en generell lagstiftning angående
ideella föreningar. - Det tycker jag säger allt om behovet av en sådan lagstift-
ning.
Anf. 55 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det har väl gått rätt långt då vännen Stig Gustafsson måste
ta till Arbetsgivareföreningens synpunkter för att hitta lämpliga argument
att anföra emot oss. Det är självklart att den föreningen liksom andra för-
eningar inte begär regler i den här riktningen - det är naturligt. Men här är
det fråga om att vi som riksdagsledamöter och representanter för svenska
folket företräder de många enskilda människorna. Det är utifrån de aspek-
terna som vi på olika sätt slår vakt om den enskildes ställning. Vi vill skapa
regler, inte för att på något sätt hindra föreningslivet utan för att ge den en-
skilde tillfredsställande rättigheter när konflikt har uppstått.
Anf. 56 STIG GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga att jag citerade Arbetsgivareföre-
ningens yttrande just därför att de exempel som används i motionerna rör
arbetsmarknadens organisationer. Därför tycker jag att det inte finns något
lämpligare citat att anföra än Svenska arbetsgivareföreningens yttrande -
LO och TCO har ju precis samma uppfattning.
Anf. 57 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Reservanterna vill ha en lagreglering av ideella föreningar
främst med motivet att skydda den enskildes ställning och rätt i förhållande
till föreningen. Utskottsmajoriteten anser att det saknas skäl för en sådan
reglering.
De förhållanden som beskrivits i motionerna och i någon mån i anföran-
dena här i dag är allvarliga och behöver rättas till. Tyvärr går det inte att göra
lagstiftningsvägen på det sätt som motionärerna föreslår utan att den fria
föreningsrätten på något sätt begränsas. Det måste därför vara en uppgift för
föreningarhas medlemmar.
Miljöpartiet vill värna om den fria föreningsrätten och om möjligheten att
bilda föreningar för olika ändamål och göra det på det sätt som är mest ända-
målsenligt i just den situation som man befinner sig i. Det är en av de vikti-
gaste grunderna för ett demokratiskt samhälle.
Därför ställer sig miljöpartiet bakom utskottsmajoritetens hemställan att
riksdagen skall avslå motionerna, men eftersom vi gör det med en annan mo-
tivering än majoriteten yrkar jag bifall till reservation nr 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/9l:KrU 14 Stöd till trossamfund m.m. (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 58 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Efter förslag av kulturutskottet gjorde riksdagen förra året
det uttalandet att regeringen i årets budgetproposition borde föreslå en reell
uppräkning av statens bidrag till trossamfunden.
Utskottets skäl för att begära en uppräkning av anslaget var bl.a. att anta-
let medlemmar i våra invandrarkyrkor ökat mycket kraftigt under 80-talet.
Tidigare hade endast församlingar inom den krets som samverkar i Sveri-
ges frikyrkoråd kunnat få del av statsbidragen. I dag är trossamfunden i Sve-
rige ganska många, och vid sidan av de ursprungliga frikyrkliga samfunden
finns anglikanska kyrkan, estniska evangelisk-lutherska kyrkan, de isla-
miska församlingarna, de judiska församlingarna, de ortodoxa och öster-
ländska kyrkornas ekumeniska råd, Stockholms katolska stift och ungerska
protestantiska kyrkan, som också får del av statsbidragen.
Regeringens förslag, att räkna upp anslaget med 10 milj.kr., räcker inte
och når alls inte den nivå som kulturutskottet avsåg i sitt uttalande.
Med de senaste årens höga inflation och eftersläpningen i anslagstilldel-
ningen hade det behövts betydligt kraftfullare insatser för att täcka behoven.
Folkpartiet liberalerna föreslår i sin reservation att ytterligare 3 milj.kr. anvi-
sas och, herr talman, jag vill yrka bifall till reservationen.
Jag är medveten om att en uppräkning med 3 milj.kr. inte heller räcker
för att täcka behoven, men varje krona utöver vad regeringen föreslagit är
värdefull, särskilt som kostnader för byggande och underhåll haft en våld-
sam ökning.
I ett särskilt yttrande till betänkandet har folkpartiet liberalerna anknutit
till regeringens uttalande om att skattereformens effekter för folkrörelserna
bör följas med särskild uppmärksamhet. Trossamfundens ungdomsverksam-
het får del av statsbidragen, men de kan ju inte, som exempelvis ett företag,
kvitta ingående mervärdeskatt mot den som betalas ut. Här brister det fort-
farande i kompensationen till trossamfunden och andra folkrörelser som
t.ex. nykterhetsrörelsen.
Från folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi att regeringen står fast vid
sitt uttalande i samband med skattereformen och söker former för att rätta
till bristerna.
Slutligen, herr talman, vill jag kommentera en skrivning i detta betän-
kande som jag nog tycker var ganska onödig. Utskottet hänvisar till möjlig-
heten för folkrörelserna och därmed också trossamfunden att finansiera sin
verksamhet med spel och lotterier.
Stöd till trossam-
fund m.m.
77
Prot. 1990/91:77
13 niars 1991
Stöd till trossam-
fund m.m.
Herr talman! Den som vet något om trossamfunden känner också till att
spel och dobbel är dem fullständigt främmande.
Tvärtom sysslar många av dem med Gudi mer behagliga gärningar. Fräls-
ningsarmén t.ex. gör en mycket värdefull insats genom att ge mat och hus-
rum åt dem som hamnat på vårt samhälles skuggsida; frälsningssoldaterna
tar vid där vårt kostsamma, sociala nätverk kommit till korta.
Herr talman! Jag vill ännu en gång yrka bifall till folkpartireservationen.
Anf. 59 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Jag skall inte upprepa vad Margareta Fogelberg har sagt om
hur det har fungerat tidigare; det gäller statsbidrag till nya trossamfund för
deras verksamhet.
Kulturutskottet uttalade förra året att statsbidraget till trossamfund måste
höjas ordentligt med hänsyn till det ökade antalet invandrare under 1980-
talet. Det har regeringen nu gjort. Det har blivit plus 10 miljoner. Det är en
ökning med 17 %, vilket - anser jag - är ganska mycket. I den situation som
råder, där vi hela tiden måste ta hänsyn till ekonomin och nagelfara förslagen
på alla möjliga områden, anser vi att det är en ganska bra höjning. Om vi
hade haft råd hade vi givetvis kunnat anslå ytterligare miljoner, men det har
vi inte. Jag yrkar därför avslag på den folkpartistiska reservationen, där man
yrkar på 3 miljoner utöver regeringens förslag.
Den andra fråga som tas upp i det här sammanhanget är skattereformen.
Jag vet inte vad Elver Jonsson tänker säga, så jag får väl återkomma till det.
Margareta Fogelberg nämnde de övriga folkrörelserna. I uppgörelsen mel-
lan regeringspartiet socialdemokraterna och folkpartiet om skattereformen
stod det att idrottsrörelsen skulle få kompensation - man syftade på det lo-
kala stödet - och så har ju skett.
Man har också sagt att man skall följa upp det hela och se om några folkrö-
relser har blivit drabbade av skattereformen. I rådande situation är vi givet-
vis inte färdiga att komma med några förslag i syfte att avhjälpa sådana skev-
heter. Vi får följa upp det och återkomma.
Jag vill ytterligare understryka att barn- och ungdomsverksamhet på olika
sätt har fått stöd och höjningar, inte bara inom idrottens område, i årets bud-
getproposition. Jag yrkar givetvis bifall till kulturutskottets hemställan.
Anf. 60 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande har våra invandrare bidragit
till att medlemsantalet i trossamfunden har ökat liksom antalet trossamfund.
Det är positivt-det ger ett fint bidrag till den allmänna kulturverksamheten,
kan man säga.
Jag tycker att det är synd att Erkki Tammenoksa fått ta på sig den otack-
samma uppgiften att försvara regeringens förslag här. Han är annars en
mycket god ambassadör här i riksdagen för gruppen invandrare.
Erkki Tammenoksa tycker att 17 % är en stor uppräkning. Ja, det beror
ju helt på hur hög den nivå är som man utgår ifrån. Vidare säger Tammen-
oksa att regeringen inte har råd med mer. Men ett par miljoner kronor ut-
över vad regeringen har föreslagit hade ändå varit ett litet belopp i jätnfö-
78
relse med de enorma summor som man lägger ned på andra folkrörelser,
t.ex. idrottsrörelsen.
Anf. 61 ERKKI TAMMENOKSA (s) replik:
Herr talman! Jag är givetvis tacksam för Margareta Fogelbergs uppskat-
tande ord, men faktum är att vi har att bevaka olika områden inom det stat-
liga området, och då har vi - tyvärr - inte råd.
Sedan en annan sak. Jag skulle gärna vilja säga mycket om idrottsrörelsen
och dess krav, men jag anser inte att detta är rätt tillfälle att föra den debat-
ten, så jag får väl återkomma till det.
Anf. 62 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Jag skall ta upp några funderingarmed anledning av den mo-
tion som jag tillsammans med Erling Bager och Lars Ernestam har väckt till
årets riksdag. I samband med fjolårets beslut om reformerad inkomstbe-
skattning uppmärksammade riksdagen med anledning av motioner riskerna
för negativa effekter för folkrörelserna av den breddade och förändrade
momsnivån. Finansministern hade uttalat att frågan här borde följas särskilt
uppmärksamt.
Riksdagen förutsatte att negativa och oförutsedda konsekvenser skulle
neutraliseras i detta års budgetproposition. Till en del har detta skett. För
idrottens del blir det en relativt kraftig justering och kompensation. I viss
mån gäller det de handikappade organisationerna, även om vi från liberalt
håll tycker att det är för litet. Svenska kyrkan däremot erhåller fullt ut kom-
pensation för merkostnader på grund av skatteomläggningen. Detta är bra,
herr talman. Samtliga dessa justeringar är i linje med riksdagsbeslutet.
För de fria trossamfunden, nykterhetsrörelsen m.fl. folkrörelser utgår
ingen kompensation. I motionerna Kr409 och Kr410 har vi påtalat att enbart
för de fria trossamfunden torde kostnadsökningen uppskattas till upp emot
100 milj.kr. Nu kan det naturligtvis påstås att de ökade utgifterna som avser
att finansiera skattereformen faller ut i sänkta skatter för fysiska inkomstta-
gare. En sådan omläggning av skattesystemet leder dock inte med säkerhet
till kommunicerande kärl. De som gynnas mest av skattereformen är kanske
inte de som dominerar de genuina folkrörelserna. Ofta är det vad som skulle
kunna betecknas som personer med små inkomster och medlemmar utan
egen inkomst. I folkrörelsearbetet finns det stora grupper pensionärer, barn
och ungdom, inte sällan i de aktiva åldrarna, de som med rätta skulle beteck-
nas som ”småfolket” eller personer med små inkomster.
Nu vill utskottsmajoriteten ge intryck av att trossamfunden, nykterhetsor-
ganisationerna m.fl. skulle ha fått en mycket kraftig uppräkning. Så är inte
fallet. Det är tvärtom fråga om en betydande eftersläpning så att man till
nöds undgår en ytterligare urholkning. Denna urholkning har för övrigt på-
gått under flera år. Vi får inte glömma bort att det här inte bara handlar om
de direkta statsbidragens relativa försämring utan också om andra inslag som
starkt försämrar folkrörelsernas ekonomi.
Det finns anledning att erinra om regeringens borttagande av organisa-
tionstidskriftsstödet. Det rörde sig om ett förhållandevis litet belopp i stats-
budgeten, men ett kraftigt bortfall för de ideella folkrörelserna. Detta tid-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Stöd till trossam-
fund m.m.
79
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Stöd till trossam-
fund m.m.
skriftsstöd som tillkom för att dämpa de allt högre portokostnaderna, plock-
ades bort samtidigt som portot fortsatte att rusa i höjden. Detta anslag på
några få miljoner rycktes bort samtidigt som dagspresstödet höjdes till halv-
miljardklassen. Tala om solidarisk fördelningspolitik, kulturminister och
kulturutskott!
I dessa yttersta dagar finns också anledning att erinra om att det statsägda
postverket inte aktar för rov att ta extra betalt av fattiga folkrörelser som
ordnar frivilliga insamlingar. Jag har velat nämna dessa exempel för att visa
att den samlade ekonomiska bilden är starkt negativ för det ideella arbetet.
Regering och riksdag hyllar ofta i varma ordalag det frivilliga folkrörelsear-
betet som en omistlig del i vårt samhälle. Men när det kommer till konkreta
ställningstaganden glider man så lätt undan ett realt ansvarstagande.
Därför förpliktar det regeringen att i enlighet med det särskilda yttrandet
från folkpartiet liberalerna snarast möjligt finna lämpliga former för att rätta
till de brister som har påtalats.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionerna Kr409 och Kr410
samt till reservationen av Lars Ernestam och Margareta Fogelberg.
Anf. 63 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Jag vill påpeka att Elver Jonsson tillhör det parti som har
varit med i skatteuppgörelsen. Jag skall dock inte ta upp den debatten nu.
Jag vill medge att samarbetsnämnden, som har att fördela medel till tros-
samfunden, tidigare har varit solidarisk gentemot de nya trossamfunden som
består av invandrare. Nämnden kan givetvis åberopa att den har gett så
mycket mera tidigare att den skall ha kompensation. Jag har talat om vilka
möjligheter vi har och inom vilka ramar vi har att röra oss.
När det gäller lotteri och spel glömde jag att säga att det inte är fel att
hänvisa till en översyn som skall göras på detta område. Det kanske är fel
när det gäller trossamfunden, men frågan gäller även andra folkrörelser. Det
är då inget fel i att utskottet behandlar den här frågan och hänvisar till en
översyn som förhoppningsvis skall utmynna i ett tillskott till folkrörelserna i
form av nya medel så att de kan fortsätta sin verksamhet.
Anf. 64 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det är riktigt som Erkki Tammenoksa säger att lotteri och
spel tillämpas av en del folkrörelser, som har ekonomisk glädje och nytta av
det. Det är dock litet torftigt att hänvisa till denna utredning när socialdemo-
kraterna här i riksdagen inte ens ville gå med på att släppa fram fyra om-
gångar trisslotterier. Man hade begärt att få dessa och borde egentligen ha
kunnat få riksdagens stöd. Det var inte fråga om någon direkt statsutgift. Det
var fråga om att låta fyra extra omgångar gå till de folkrörelser som deltar i
sådan verksamhet. Jag tycker att det är ett tunt besked som ges från utskotts-
majoriteten.
Erkki Tammenoksa talade här om att den näntnd som har att fördela me-
del har varit solidarisk gentemot de nya trossamfunden. Det är ett riktigt
påstående. Problemet är bara att man tilldelas en ram som relativt sett har
krympt. Det har blivit en eftersläpning. Riksdagen sade förra året att den
80
måste justeras. Det har skett en del, men vi från liberalt håll tycker att man
borde ha varit generösare.
Jag har också observerat att utskottets talesman inte heller polemiserar
mot den bild jag ger av att det har blivit en kraftig försämring, inte bara på
grund av en fortgående urholkning, utan på grund av att man har plockat
bort stöd på andra punkter. Jag nämnde organisationstidskriftsstödet som
exempel. Samtidigt får t.ex. dagspressen flera miljoner.
Man har valt spår från socialdemokratins sida. Det är inte de små fattiga
folkrörelserna som kommer först. När man väljer kommer tidningsdrakar
och andra före.
Jag tackar för erinran om att våra partier har varit med om en skatteupp-
görelse. Det är en mycket bra skatteuppgörelse. Det hindrar dock inte - om
det på enstaka punkter skulle visa sig vara negativa effekter - att man gör
justeringar som riksdagen förutsatte och som man nu till en del har genom-
fört. Vi har begärt - i en socialdemokratisk och en folkpartistisk motion - att
man borde justera de fall där man inte har levt upp till riksdagsbeslutet.
Detta har mitt inlägg handlat om.
Herr talman! Jag är ändå litet optimistisk. Jag tror att uppmaningen i det
särskilda yttrandet kommer att få effekter. I föregående vecka ägde en upp-
vaktning hos statsrådet Asbrink rum, då företrädare för olika folkrörelser
och partier förde samtal. Statsrådet tog till sig budskapet att man skall rätta
till det som har slagit litet snett i marginalen. Det är en rimlig anhållan. Jag
tror att både regeringen och riksdagen har allt att vinna på att göra en sådan
justering.
Anf. 65 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Jag vill avslutningsvis konstatera att vi skall behandla detta
speciella betänkande och att vi inte är mogna att besluta om justeringar när
det gäller skattereformen nu. Vi får återkomma till det.
Jag yrkar avslag på motionerna och bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU21 Bidrag mot royalty.
Anf. 66 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Detta betänkande behandlar bidrag mot royalty. Jag kom
personligen först i kontakt med den här typen av ärenden när näringsutskot-
tet en mörk höstkväll i slutet av 1979 eller 1980 besökte Bo Finnkvists hem-
trakter Uddeholm. Vi skulle få en redogörelse för hur den borgerliga rege-
ringens s.k. villkorslån skulle drabba den då krisdrabbade Uddeholmskon-
cernen.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Bidrag mot royalty
6 Riksdagens protokoll 1990/91:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Bidrag mot royalty
Dessa villkorslån liknar mycket de bidrag mot royalty som vi i dag diskute-
rar. Det innebär i praktiken att den som lämnar ett lån till ett utvecklingspro-
jekt eller ett riskföretag skulle kunna dra av lånet i sin deklaration eller
skriva av det. Den som mottar lånet skall ta upp det som en skattepliktig
intäkt. De amorteringar som skulle ske när projektet hade lyckats och börjat
ge avkastning skulle vara avdragbara. Det här systemet har tillämpats av
svenska staten och den statliga industrifonden med icke obetydlig framgång
och på ett positivt sätt bidragit till riskkapitalförsörjningen av särskilt risk-
fyllda projekt.
I proposition 1982/83:94 ville dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt
även ställa upp på att den skattemässiga behandlingen av denna typ av bidrag
eller villkorslån skulle se ut på det sätt som jag har beskrivit. När näringsut-
skottet nu ställer frågan om privata intressenter skulle kunna få lämna denna
typ av villkorslån och på det sättet högst påtagligt positivt hjälpa småföreta-
gen i deras för närvarande utomordentligt besvärliga riskkapitalförsörjning,
svarar riksskatteverket till att börja med att man ansåg att så inte var fallet.
När utskottet påpekade uttalandet från 1982/83 års riksdag svarade man att
det kanske skall tillämpas såsom det sägs i den propositionen, men man hän-
visade till att rättsläget är mycket oklart. Man menar att varje enskilt fall
skall prövas av riksskatteverkets rättsnämnd, med den mycket utdragna pro-
cessföring detta innebär, vilket som även kostar den som begär beskedet en
hel del pengar.
Herr talman! När majoriteten i utskottet nu avslår den motion som vill
öppna dessa villkorslån för privata riskkapitalinvesterare, måste jag säga att
jag blir ganska indignerad. Jag har mycket svårt att förstå hur någon vill ha
ett oklart rättsläge som gör det svårt för småföretag att erhålla riskkapital via
ett regelverk motsvarande det som många venture capital-företag och många
småföretag får riskkapital enligt utomlands.
Oklarhet och osäkerhet kan inte vara i någons intresse. Vilket småföretag
kan vänta så länge om det har ett bra riskprojekt och vill göra en riskfylld
satsning? Först skall man hitta någon som vill ge ett lån. Sedan skall man
driva processen med riksskatteverkets rättsnämnd, för att där förmodligen
få ett besked om hur man skall hantera det hela. Inte ens då är det helt klart
hur det skall behandlas skattemässigt.
Jag är personligen helt övertygad om - vilket även erfarenheten under 80-
talet hitintills visar att det inte blir någon sådan riskkapitalförsörjning. Det
kommer att bli fortsatt svårare för små företag i Sverige att få riskkapital.
Det tycker jag inte någon kan tjäna på.
När man läser majoritetens skrivning får man lätt en känsla av att den
mycket väl skulle kunna vara skriven av ett gäng arbetslösa skattejurister
som gärna ser fram emot ett stort antal skatteprocesser. Jag vet ju att så inte
är fallet, men jag har fortfarande oerhört svårt att förstå att man skulle vilja
ha oklarhet och osäkerhet och att man vill försvåra för småföretagen att
kunna genomföra viktiga risksatsningar i framtiden.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Anf. 67 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationen.
Jag och miljöpartiet tycker att det är en god idé att ett företag som har
likvida medel men kanske inte så många projekt på gång överlåter sin goda
likviditet till ett annat företag, som liar idéerna men inte kapitalet. Det låter
ganska förnuftigt. Det gäller i och för sig generellt, både stora och små före-
tag. Att detta inte skulle kunna vara skattemässigt helt utklarat tycker vi är
beklagligt.
Däremot ställde miljöpartiet inte upp på affären med Saab, det s.k. vill-
korslånet. Det är inte ett lån, utan i princip en överlåtelsen av kapital på
vissa villkor. Att vi inte ställde upp på det var för att vi tyckte att det var ett
olämpligt projekt, inte för att principen var felaktig. Det vi nu diskuterar är
principen. Vi tycker alltså att det är en sund princip. Sedan är det klart att
varje projekt får värderas utifrån sina meriter. Som miljöpartist vill jag na-
turligtvis att det skall vara miljöriktiga och i det avseendet förnuftiga projekt
som företagen skall syssla med. Men det får riksdagen försöka att styra på
annat sätt, genom att bromsa miljöskadlig verksamhet och uppmuntra miljö-
vänlig.
Vi tycker att det är förvånansvärt att inte utskottet inser att det är otill-
fredsställande att man skall behöva gå till skatteverkets nämnd för att klara
ut detta i stället för att ha en helt klarlagd lagstiftning som visar hur spelreg-
lerna skall se ut. Det är någonting som i stor utsträckning förekommer i ang-
losaxisk lagstiftning, där hela rättssystemet bygger på prejudikatsfall. Men
svensk lagstiftning har inte den traditionen. Vi har en lagstiftningstradition
som säger att lagarna skall tala om för medborgarna hur de skall agera och
vilken följd det får när de agerar på ett visst sätt. Jag är förvånad över att
utskottsmajoriteten inte säger att vi som lagstiftare har skyldighet att tala om
för medborgarna om detta är rätt eller fel. I det här fallet tycker vi i miljöpar-
tiet dessutom att det rör sig om en god idé. Vi skall göra om lagstiftningen
så att det blir klart utsagt att detta ligger inom lagarnas ram.
Vi tror att vi kan uppmuntra initiativ och kreativitet. Ett företag som har
kapital men kanske inte för närvarande har utvecklingsidéer kan på det viset
flytta över sitt kapital till ett annat företag, som saknar kapital men har de
goda idéerna. Det är därför vi ställer upp på den här reservationen. Jag är
övertygad om att vi förr eller senare får en sådan här lagstiftning. Det är
bara en tidsfråga innan majoriteten, vad den nu kommer att heta i framtiden,
kommer att ändra sig.
Anf. 68 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Till skillnad från de två föregående talarna vill jag börja med
att yrka bifall till näringsutskottets hemställan i betänkande nr 21 och avslag
på reservationen.
Betänkandet behandlar ett par motioner. Såvitt jag har förstått har motio-
närernas uppfattning varit att det har varit omöjligt att träffa den här typen
av avtal. Men vi har under behandlingen i utskottet förstått att det är möjligt.
Det har visat sig efter remisser att de här möjligheterna finns, men att ären-
det först skall behandlas av riksskatteverkets rättsnämnd. Utskottsmajorite-
ten har tyckt att det i en sådan situation är onödigt att göra en utredning och
frågan skulle därför aldrig prövas. Det är alltså möjligt att träffa sådana här
avtal. Det har vi kommit fram till. Då är det inte nödvändigt med särskilda
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Bidrag mot royalty
83
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Bidrag mot royalty
84
initiativ. Det är förklaringen till att vi har avstyrkt motionerna. Vi har också
avstyrkt utredningsförslaget.
Till Per Westerberg vill jag säga att jag har en annan upplevelse av det s.k.
Uddeholmslånet. Vi skall inte diskutera det, men jag kan säga att det hade
en helt annan konstruktion än royalty. Lånet var egentligen till för att upp-
muntra strukturåtgärder. Det utgick också summor i samband med struktu-
rering inom både skogsindustri och stålindustri. Det var anledningen till att
det lånet gavs.
Anf. 69 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det är inte klarlagt att enskilda personer eller privata företag
kan lämna den här typen av villkorslån eller bidrag i utbyte mot royalty. Det
vi har sett och det som har genomförts är att svenska staten har kunnat göra
det som stat. Sveriges industrifond, en statlig organisation, har kunnat göra
det, men inte privata företag och personer.
Riksskatteverket svarade också i första vändan att det inte var möjligt för
privata företag att ingå sådana avtal. I andra omgången svarade man att
rättsläget var oklart och att man borde pröva varje enskilt fall hos riksskatte-
verkets rättsnämnd. När vi nu vill stödja småföretagen och se dem som cen-
trala och viktiga för Sveriges utveckling under 1990-talet - det tror jag att
nästan samtliga partier i denna kammare har skrivit under på - och när risk-
kapitalförsörjningen för dessa företag är utomordentligt bristfällig, måste
jag säga att det för mig är fullständigt obegripligt att man vill skära av den
möjlighet till en betydande riskkapitalförsörjning som man använder sig av
utomlands genom att inte ens kunna klarlägga vad som egentligen gäller i
Sverige.
Anf. 70 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Riksskatteverket har faktiskt sagt att det är möjligt, men att
en prövning skall göras av rättsnämnden när sådana avtal träffas. Vi pratar
litet grand förbi varandra. Vårt beslut grundar sig på att det finns en möjlig-
het.
Anf. 71 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Riksskatteverket har sagt att rättsläget är oklart och att varje
enskilt fall bör prövas av rättsnämnden. Genom det förfarandet är det i prak-
tiken nästan omöjligt för företag som behöver den här typen av riskkapital
för små riskfyllda projekt att kunna få det. Det är för mig fortfarande lika
obegripligt varför den sittande majoriteten inte vill klargöra vad som egentli-
gen gäller.
Anf. 72 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag tycker att detta tyder på en allmän ovilja att över huvud
taget tillstyrka en motion, vare sig den är förnuftig eller oförnuftig. Det leder
till att man säger att alla motioner skall avvisas. Det är grundprincipen. I det
här fallet leder det till att detta naturligtvis tolkas som en negativ inställning
till företagsamheten, eftersom majoriteten inte vill ge den service till före-
tagsamheten som en klar lagstiftning innebär.
Anf. 73 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Majoritetens ställningstagande kan knappast upplevas som
ovilja i och med att vi har utrönt att det finns en möjlighet att träffa sådana
här avtal. Det är viktigt att framhålla det, tycker jag. Man får hoppas att
sådana här avtal kommer till stånd. Då får vi reda på vilka villkor det blir
fråga om.
Det kan sägas att en sådan utredning som efterlyses - det var vad som blev
kvar av alla kraven - också tar mycket lång tid. Det går säkert snabbare att
träffa ett sådant här avtal än att vänta på en utredning. Det är möjligt redan
i dag att träffa avtal.
Anf. 74 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Fortfarande är det obegripligt för mig vad Bo Finnkvist me-
nar. Har man från riksskatteverket nämnt att rättsläget är oklart och att det
är nödvändigt att gå den långa vägen via förhandsbesked från riksskattever-
kets rättsnämnd - som ingalunda är sista instans, eftersom det mycket väl
kan innebära att det blir en helt annan behandling i skattedomstolarna - gör
man det i praktiken omöjligt för den småföretagare som har en god idé och
ett riskfyllt projekt att använda sig av den riskkapitalförsörjningskälla som
det här är fråga om och som utnyttjas så flitigt utomlands. Varför inte klar-
lägga rättsläget, när detta kan göras genom en mycket snabb utredning? Det
är ju inte så värst mycket som behöver utredas. Det är genom att göra preci-
seringar i lagstiftningen som man verkligen går från ord till handling och an-
ger de ramar som behövs.
Anf. 75 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Egentligen har jag ingenting att tillägga. Jag instämmer i vad
Per Westerberg sade. Det handlar om en ganska enkel utredning, som säkert
kan göras som en enmansutredning på någon månad.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 8.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU22 Näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och kon-
kurrensverk (prop. 1990/91:100 delvis).
Anf. 76 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Detta betänkande handlar om de myndigheter som vakar
över den fria konkurrensen.
Marknadsekonomi är en förutsättning för tillväxt och välstånd. I en väl
fungerande marknadsekonomi är den fria konkurrensen en av hörnpelarna.
Näringsfrihet, etableringsfrihet och äganderätt är de andra hörnpelare som
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Näringsfrihetsoni-
budsmannen och
statens pris- och
konkurrensverk
85
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Näringsfrihetsom-
budstnannen och
statens pris- och
kon k ur rens verk
86
krävs när det gäller att lägga en stabil grund för ett framgångsrikt svenskt
näringsliv och därmed för vår ekonomi.
Detta med att slå vakt om den fria konkurrensen är till gagn för både den
svenska ekonomin och konsumenterna.
Att näringsfrihetsombudsmannen, NO, snabbt ingriper i fall där den fria
konkurrensen sätts ur spel, t.ex. vid leveransvägran, ligger i allra högsta grad
i linje med konsumentintresset. Näringsfrihetsombudsmannens handlägg-
ningstider har glädjande nog blivit kortare men kan förhoppningsvis ytterli-
gare förkortas. Moderata samlingspartiet och folkpartiet pekar i en gemen-
sam reservation på detta.
Statens pris- och konkurrensverks verksamhetsinriktning är numera att
utreda, bevaka, uppmärksamma och analysera samhällsekonomiska kostna-
der till följd av brister i konkurrensens effektivitet. I det nu aktuella betän-
kandet kan vi läsa att målet för SPKs arbete skall vara att främja konkurrens
och effektivitet i såväl privat som offentlig verksamhet.
Inom den offentliga verksamheten finns det dess värre knappast någon
konkurrens, eftersom socialdemokraterna har gått in för en öststatsmodell.
Genom att vi på dessa verksamhetsområden har ett planhushållningssystem
lider nu den offentliga sektorn av samma problem som vi har sett att man
har i planekonomierna i öst och som de har som arbetar inom monopolsek-
torn. Hur mycket man än jobbar och sliter upplever man ändå att man har
svårt att påverka sin egen arbetssituation. Köer, ineffektivitet, höga kostna-
der och sjunkande kvalitet är följden av bl.a. bristen på konkurrens. Allt
detta går ut över konsumenterna, som efterfrågar de tjänster som det här
gäller.
Den offentliga verksamheten är således till största delen i dag undantagen
från konkurrens genom att det råder en monopolsituation. Den viktigaste
konkurrensbefrämjande åtgärd som borde vidtas omedelbart är ju att man
öppnar den monopoliserade offentliga sektorn för enskilda företag och för
konkurrens. Det näringsförbud som i dag i praktiken råder inom serviceom-
rådet och som innebär att inte minst kvinnor utestängs när det gäller att
starta egen verksamhet kommer att upphöra om det efter valet blir en bor-
gerlig regering.
Det är ur konsumenternas synpunkt viktigt att de myndigheter som har i
uppgift att bevaka den fria konkurrensen fungerar väl och att de bedriver
sitt arbete effektivt och med kraft. Moderata samlingspartiet och folkpartiet
föreslår att konkurrenskommittén ges tilläggsdirektiv att lämna förslag till
en samordning av de konkurrensvårdande myndigheterna NO och SPK för
att dessa myndigheter därigenom skall bli så slagkraftiga och effektiva som
möjligt i sitt arbete för att befrämja en fri konkurrens.
Anf. 77 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Eftersom det gäller förslag som har behandlats här i kamma-
ren tidigare skulle jag kunna nöja mig med att instämma i vad Karin Falkmer
här har sagt. Det finns dock ett par saker som jag skulle vilja lägga till.
När det gäller NOs handläggningstider vill jag framhålla följande. Tänk
vad det ändå lönar sig med opposition och med motioner från oppositionen!
Handläggningstiderna hos NO har ju nu nästan halverats. Jag är alldeles
övertygad om - jag riktar mig då till Inga-Britt Johansson, som snart kom-
mer upp i debatten och som skall försvara det aktuella avslagsyrkandet - att
man alls inte skulle ha tittat på denna fråga om inte de aktuella motionerna
hade väckts. Frågan skulle alltså inte ha berörts. Jag tror inte att regeringen
skulle ha haft en tanke på att det är viktigt att pressa ned handläggningsti-
derna.
Vi har således tagit ett steg. Det är bra att handläggningstiderna nästan
har halverats. Men en handläggningstid som i genomsnitt är fyra och en halv
månad är inte tillräckligt. Det betyder ju att handläggningstiden för flera
ärenden är mycket längre. Men handläggningstiden för flera ärenden är
också kortare. Vi vill fortsätta på den inslagna vägen. Därför vidhåller vi
framställda motionsförslag, som vi alltså yrkar bifall till.
Också när det gäller sammanslagningen av NO och SPK handlar det om
förslag som har framställts tidigare. Socialdemokraterna vägrar att acceptera
våra förslag. De avslår alltid våra motioner. Men nu har socialdemokraterna
i ett annat sammanhang kommit på att olika statliga verk och myndigheter
skall slås samman. I en annan proposition föreslås att SIND och statens ener-
giverk skall slås samman. STU är också aktuellt i det sammanhanget.
Jag är alldeles övertygad om att detta kommer att verkställas. När det blir
av vet jag inte. Förslag från regeringen tycks smakligare för socialdemokra-
terna än förslag från oppositionen.
Att man har en sådan här överlappande verksamhet mellan NO och SPK -
jag är säker på att det är fråga om en sådan - innebär att man måste försöka
rationalisera. Därför är det som här tas upp ett steg i rätt riktning. Jag tycker
att det är riktigt att sittande konkurrenskommitté borde få i uppdrag att ana-
lysera dessa förhållanden och att göra en bra sammanvägning beträffande
samordningen. Det må gälla NO, SPK och kanske också konsumentverket,
för att ta några exempel. Den analysen måste man få göra.
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom de två reservationer som vi har
undertecknat i detta sammanhang. För enkelhetens skulle nöjer jag mig
dock med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 78 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag har avstått från att ansluta mig till reservation nr 1. Där-
emot anslöt jag mig i fjol till en liknande reservation. I och för sig instämmer
jag i Gudrun Norbergs omdöme beträffande reservation nr 2, nämligen att
det är mycket som går av bara farten. I det här fallet tycker jag nog att oppo-
sitionen litet grand så att säga har kört av bara farten. På ett år har det ju
gått att korta ned handläggningstiderna inom de aktuella myndigheterna.
Handläggningstiderna är ju nu ungefär hälften så långa som de var tidigare.
Därför hade det kanske varit smart att säga att det är bra. Det kanske t.o.m.
räcker.
Det finns nämligen två aspekter här. Vi skall ha en bra konkurrens. Men
de här myndigheterna har ju också sett till att rättssäkerheten i dessa frågor
på olika sätt beaktas. En viss utredningstid kan behövas. Därför har jag i år
inte anslutit mig till reservation nr 1. Jag anser alltså att både motionerna
och reservationerna har gått litet väl mycket av bara farten.
Däremot väckte vi i miljöpartiet i fjol en motion med samma innehåll som
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Näringsfrihetsom-
budsniannen och
statens pris- och
konkurrensverk
87
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Näringsfrihetsom-
budsmannen och
statens pris- och
kon ku rrens verk
88
reservation nr 2.1 år väckte vi inte denna motion, men vi har anslutit oss till
en annan motion med samma innehåll, dvs. att dessa myndigheter hör sam-
man på ett naturligt sätt, att de är små och att man därför på den administra-
tiva sidan, på kanslisidan, kan nå betydande samordningsfördelar genom att
slå ihop dem. I detta sammanhang kommer den andra gamla dåliga traditio-
nen fram, nämligen att förslag som kommer från oppositionen först skall av-
slås. Men jag är ganska säker på att vi så småningom får ett förslag, och det
kan komma mycket snart, om att dessa myndigheter skall slås ihop. Det är
alltså min övertygelse att det bara handlar om en tidsfråga.
Anf. 79 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag kan hålla med om att det är många ärenden i de olika
utskotten som går av bara farten därför att de tas upp år efter år.
Den valappell som Karin Falkmer testade från talarstolen tänker jag inte
ens kommentera.
Jag kan beträffande reservation nr 1 om NOs handläggningstider i stora
delar hålla med Lars Norberg. Handläggningstiderna har under ett år nästan
halverats, och man fortsätter att arbeta med detta. Det är möjligt att det del-
vis beror på att riksdagens näringsutskott vid ett flertal tillfällen har sagt att
det är nödvändigt att förkorta handläggningstiderna och att de inte är accep-
tabla. Men det kan också bero på att det på regeringens intiativ har skett en
effektivisering inom den offentliga sektorn under de senaste åren, en effekti-
visering som i många fall har varit framgångsrik.
Med hänsyn till den förkortade handläggningstid som man har lyckats
åstadkomma - medianvärdet sjönk till två tre månader, och det antar jag är
den minimitid som det kan ta att gå igenom ett ärende, eftersom ärendena
måste skickas ut på remiss till samtliga berörda parter innan man fattar be-
slut om dem, och snittet ligger på 4,4 månader - kan jag inte se att det finns
någon anledning till något speciellt uttalande från riksdagen i denna fråga.
Vi får följa frågan och se till att handläggningstiderna inte förlängs igen.
När det gäller den andra frågan, myndighetsstrukturen på konkurrensom-
rådet, säger Gudrun Norberg att det är smakligare när det kommer förslag
från regeringen. Konkurrenskommittén, som lägger fram sitt slutbetän-
kande i juni, håller på att arbeta med denna fråga. Jag vet att kommittén
diskuterar med både NO och SPK om hur en eventuell sammanslagning skall
gå till och vad man vinner i effektivitet. Jag undrar därför vad vi har att vinna
genom att begära ett tilläggsdirektiv till den kommitté som befinner sig i slut-
behandlingen av den fråga som man vill ha tilläggsdirektiv till. Det är faktiskt
litet övermaga tycker jag. Om konkurrenskommittén lägger fram detta för-
slag i sommar och om de remissinstanser som sedan blir tillfrågade tycker att
det är okej, tar jag för givet att ett sådant förslag kommer att överlämnas till
riksdagen oavsett vilken regeringen som vi har efter den 15 september.
Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 80 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Först och främst står jag naturligtvis bakom båda reservatio-
nerna i betänkandet, och jag yrkar bifall till reservation nr 1. Det glömde
jag i hastigheten att göra.
Inga-Britt Johansson vill inte kommentera konkurrenssituationen inom
den offentliga sektorn. Men vi vet att konkurrensfrågorna har en mycket stor
betydelse för den svenska ekonomin, både på den privata och den offentliga
sidan. Och eftersom en av de myndigheter som vi talar om i dag, SPK, har
som särskilt mål att främja konkurrensen både i den privata och offentliga
verksamheten, tycker jag att det vore naturligt att få belyst vad Inga-Britt
Johansson anser om konkurrenssituationen inom den offentliga sektorn.
Finns det inte all anledning i världen att se till att vi får in mer konkurrens i
även denna sektor?
Anf. 81 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Inga-Britt Johansson, att hänvisa till sittande utredningar är
ett känt manér i regeringspartiet, och så sker även nu. Men resonemanget
om att vi reserverar oss av bara farten och att vi väcker motioner av bara
farten, tycker jag faktiskt är ett osjyst sätt att debattera - jag höll på att ta
till ett starkare ord. Man får genomgående väcka förslagen åtskilliga gånger,
innan de mognar och innan de kommer i propositionsform från regeringen.
Och då går de igenom. Att vi har väckt förslaget att handläggningstiderna
hos näringsfrihetsombudsmannen skall förkortas är orsaken till att närings-
utskottet vid några tidigare tillfällen har uttalat sig om vikten av att få förkor-
tade handläggningstiden Men jag har inte sett en enda initiativ från socialde-
mokratiskt håll - inte en enda socialdemokratisk motion, inte ett enda för-
slag - om att det är angeläget att förkorta handläggningstiderna. Det är först
när folkpartiet har väckt dessa motioner och frågan har blivit aktuell att dis-
kutera och när man har sett hur långa handläggningstiderna verkligen är som
socialdemokraterna har vaknat och sagt att detta nog borde ses över. Sedan
avslår man motionen.
Vi har i alla fall haft framgång med våra motioner, så klaga därför inte på
dem, eftersom de har gjort mycket nytta.
Anf. 82 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Konkurrens är väsentlig, och vi kommer nog i fortsättningen
att få många tillfällen att diskutera konkurrens. I varje fall tänker vi i miljö-
partiet ta upp frågan om konkurrens inom den statliga sektorn i samband
med näringslivspropositionen som nyligen har lagts fram. Vad vi här talar
om är framför allt konkurrens inom den privata sektorn.
Karin Falkmer framförde en del överord om öststatsmodeller. Vi har i och
för sig en viss monopolsituation när det gäller sjukvård, skola och barnom-
sorg. Om detta är en öststatsmodell så finns det många länder i Europa som
inte räknas till östblocket men som har ett liknande system. Vi skall inte in-
billa oss att effektiviteten blir så särskilt mycket större om man frångår det
systemet. Det visar t.ex. erfarenheterna inom sjukvården i USA. En viss
konkurrens kan naturligtvis vara motiverad, men jag tror att man skall vara
en smula försiktig med överorden och diskutera med viss moderation. Det
finns mycket mer inom den statliga sektorn. Det är alltså inom de statliga
affärsverken som man döljer monopol och blandar samman monopol och
konkurrensutsatt verksamhet. Men det får vi som sagt återkomma till. Här
gäller det frågan om handläggningstider, vilken jag inte skall säga något mer
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Näringsfrihetsom-
budsmannen och
statens pris- och
konkurrensverk
89
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
om, och frågan om dessa två myndigheter och om man kan rationalisera
dem. Det är den väsentliga frågan som vi skulle tala om här i dag. Vi anser
att man kan rationalisera dessa myndigheter. Och det skulle absolut inte på
något sätt försena processen om riksdagen biföll förslaget i reservation nr 2.
Anf. 83 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Jag vill bara kortfattat rekommendera Lars Norberg att ta
del av en utredning, som är gjord på socialstyrelsen och som handlar om just
jämförelser mellan verksamhet inom privata alternativ och offentliga alter-
nativ.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU18 Djurskydd m.m.
Anf. 84 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Djurskydd m.m. är rubriken för jordbruksutskottets betän-
kande 1990/91:18, som kammaren nu skall behandla. I betänkandet behand-
las 49 motionsyrkanden gällande djurskyddslagstiftning, djurhållning, trans-
port av levande djur, pälsdjursfarmning, importrestriktioner och märkning
för vissa pälsar och skinn, koscherslakt, svanskupering m.m. Beslut fattas
också om att begära en lägesavstämning under våren 1991 gällande på-
gående försök med alternativa produktionsmetoder inom äggproduktionen.
Jag skall något beröra en del av dessa frågeställningar, särskilt dem där vi
moderater har ansett oss tvungna att avge reservationer.
I reservation 3 föreslår vi moderater tillsammans med utskottsrepresen-
tanterna för centern, vänsterpartiet och miljöpartiet att riksdagen hos rege-
ringen begär förslag till ändrad utformning av djurskyddslagen i syfte att
stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur. Vi anser det angeläget
att riksdagen på nytt får tillfälle att pröva utformningen av 29 § djurskyddsla-
gen. Skälet till detta är att lagen med dess nuvarande tillämpning i åtskilliga
fall inte har kunnat motsvara sitt verkliga syfte då det gäller att i praktiken
kunna ingripa mot misshandel, vanvård och annan olämplig behandling av
djur.
Lagen skulle ge möjlighet till ingripande vid uppenbar och konstaterad
vanvård. Enligt förarbetena till lagen skall dock hänsyn tas till den skyldiges
försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt som ett förbud att hålla
djur efter vanvård kan få. Detta hänsynstagande har i flera fall inneburit att
beslut om förbud att hålla djur upphävts i högre instans. Vidare har det i
flera fall hänt att person som förbjudits att hålla djur överlåtit djurhållningen
till annan, nära anhörig, men i praktiken ändå fortsatt att sköta djuren. På
90
detta sätt kommer ett förbud mot att hålla djur att frångås på ett mycket
olyckligt sätt, ofta med fortsatt vanvård som följd.
Självfallet är detta oacceptabelt, och det strider mot djurskyddslagstift-
ningens grundläggande intentioner, nämligen att garantera djuren ett effek-
tivt skydd och förebygga vanvård och annan olämplig behandling.
Herr talman! Det är beklagligt att utskottet inte har kunnat ena sig om
att nu ta tag i denna fråga. Chansen finns dock fortfarande om kammarens
ledamöter röstar på reservation 3, vilket jag rekommenderar.
Då det gäller äggproduktionen har socialdemokraterna reserverat sig mot
utskottes beslut att under innevarande år begära en lägesavstämning av de
forsknings- och försöksåtgärder som pågår kring alternativa inhysnings- och
produktionssystem inom äggproduktionen till det för närvarande domine-
rande burhönssystemet. Orsaken till utskottets beslut om denna lägesav-
stämning är att vad som hittills framkommit av försöken, bl.a. redovisat i
samband med utfrågning i utskottet, ger klara belägg för nedslående resul-
tat. Försöken med olika former av värphöns på golv visar att ökade problem
med djurhälsa och arbetsmiljö uppstått samt att dessa varit svåra att be-
mästra. Vi anser det angeläget att de medel som anslås till nämnda försök
framöver satsas så att de kan förväntas leda till positiva och meningsfulla
resultat. Det är att beklaga att socialdemokraterna i utskottet inte velat inse
verkligheten och motarbetat den föreslagna lägesavstämningen.
I reservation nr 9 tar vi upp problemet med kompensation för de ökade
produktionskostnaderna, som föranletts av den nya djurskyddslagstift-
ningen. I samband med att beslut fattades om de nya miljö- och djurskydds-
bestämmelserna fastslogs att de av beslutet orsakade merkostnaderna skulle
uppmärksammas och avklaras i samband med kommande jordbruksprisför-
handlingar. Som alla borde veta är den praktiska verkligheten för närva-
rande den, att några sådana förhandlingar inte blir av. I och med beslutet om
ny livsmedelspolitik för snart ett år sedan med avreglering och marknadsan-
passning som huvudpunkter frångås de tidigare prisförhandlingarna då det
gäller produktpriserna.
Mot bakgrund av detta och med hänsyn till lantbruksstyrelsens utredning
angående miljö- och djurskyddsbestämmelserna är det enligt vår mening
angeläget att klarhet skapas kring de ekonomiska konsekvenserna av de nya
reglerna. Vi upplever nu att jordbruket är mitt uppe i en omställningspro-
cess, som är nog så problemfylld och i flera fall innebär en betydande pris-
press. Vi anser att det är regeringens skyldighet att snarast ge näringen be-
sked, annars raseras fullständigt trovärdigheten kring besluten och de krav
som riksdagen har ställt på detta område.
Herr talman! I reservation nr 10 gällande svanskuperingsförbudet har vi
moderater tillsammans med folkpartirepresentanterna i utskottet begärt en
utvärdering av konsekvenserna av beslutet angående svanskuperingsförbu-
det. Orsak till detta är de praktiska konsekvenser som beslutet fått för be-
rörda hundar genom skador och ökat lidande som drabbat dem, men också
genom effekterna inom aveln och när det gäller tillgången på bra brukshun-
dar i framtiden.
Riksdagens beslut om förbud mot svanskupering sades bero på omsorg om
djuren. Nu kan vi tyvärr notera vissa brister i beslutsunderlaget. Vi anser
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
91
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
att en uppenbar risk föreligger bl.a. för att svenska uppfödares möjlighet till
utbyte av avelshundar med utlandet radikalt minskar och i vissa fall urholkas
och helt upphör. Endast Norge har infört ett liknande förbud. Försämrade
avelsmöjligheter hotar produktionen inom landet av bl.a. polishundar, öv-
riga vakthundar, narkotikahundar och ledarhundar. För vissa uppgifter an-
vänds framför allt raserna schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av
dessa raser berörs av kuperingsförbudet. Registreringen av de aktuella ra-
serna har gått ned. Skulle den tendensen hålla i sig, innebär det mycket all-
varliga konsekvenser för tillgången på brukshundar. En starkt begränsad
uppfödning inom kuperingsraserna medför dessutom ökade risker för sprid-
ning av genetiskt betingade sjukdomar och skador. Riksdagen bör därför hos
regeringen begära en övergripande analys och utvärdering av konsekven-
serna av svanskuperingsförbudet. Trots ambitionen att man skulle införa för-
budet av omsorg om djuren har det tyvärr i många fall lett till motsatsen. Det
tycks vara så att mer blod flyter igenom de skador som de okuperade hun-
darna ådrar sig. I vissa fall har det också inneburit att man i stället har tving-
ats amputera, med mycket större lidande för hundarna. Det är med hänsyn
till de praktiska resultaten som vi anser att riksdagen nu borde kunna göra
en utvärdering av det beslut som har fattats.
Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till reservation nr 3, och för att
spara kammarens tid yrkar jag inte bifall till de övriga reservationerna, men
självfallet står vi med all kraft bakom dem.
Anf. 85 BENGT ROSÉN (fp):
Herr talman! Gudrun Norberg och jag avgav för drygt ett år sedan en mo-
tion om utvecklingen av nya system för äggproduktion, vars något modifie-
rade hemställan en majoritet i jordbruksutskotet nu har ställt sig bakom. Jag
önskar kortfattat redovisa bakgrunden till motionen.
Våren 1988 antog riksdagen en ny djurskyddslag, där det slås fast att djur
som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel skall ha möjlighet att
bete sig naturligt. Samtidigt bestämdes det att äggproduktion i nuvarande
bursystem måste upphöra med 1998 års utgång, att forskning och utveckling
av s.k. golvproduktion skall inledas och att en utvärdering av detta arbete
skall görs 1993.
Arbetet med att utveckla nya system startades på lantbruksuniversitetets
försöksgård Lövsta utanför Uppsala med målsättningen att vid övergång
från burproduktion till golvproduktion får djurhälsa, äggkvalitet och arbets-
miljö inte försämras och medicinering och kannibalism inte öka. Till dessa
krav kommer att äggproduktionen i nya system inte får bli alltför mycket
dyrare än i det nuvarande. Från mitten av 90-talet kan vi räkna med att olika
handelshinder är avvecklade, och då kommer vår produktion att utsättas för
internationell konkurrens. Det är ju också troligt att vi då är medlemmar i
EG.
Erfarenheterna från det utvecklingsarbete som nu pågått i drygt två år är,
som Ingvar Eriksson framhöll, inte alltför uppmuntrande. Vid det allmänna
veterinärmötet i Uppsala i november förra året redovisade Ragnar Tausson -
som leder Lövstaförsöken - erfarenheterna från dessa och från internatio-
92
nella försök i Norge och i Schweiz. Som jag tidigare nämnde har problemen
i de flesta hänseenden visat sig vara större vid golvproduktion.
Det är möjligt att det bästa produktionssystemet är ett mellanting mellan
golv- och burproduktion. Vid Lövsta prövas nu ett sådant system i form av
s.k. minivoljärer. Utvecklingsarbete också kommit i gång på andra håll. Vid
Segerstads lantbruksskola i Småland har ett projekt pågått en tid, vilket ut-
gör ett modifierat schweiziskt system med lösgående hönor.
Eftersom det är djur, levande varelser, som nya system skall utvecklas för,
vet vi att det tar lång tid. Vi har därför föreslagit att det under 1991, i sam-
band med att forskningsmedel skall fördelas för innevarande budgetår, görs
en lägesavstämning.
Vår nya djurskyddslag har blivit internationellt uppmärksammad och den
har möjlighet att bli normbildande för lagstiftningen i andra länder. Därför
är det angeläget att tillräckliga resurser sätts in för att få fram system som
kan öka hönsens möjlighet till naturligt beteende, utan att produktionseffek-
tiviteten försämras för mycket. Om vi misslyckas och blir hänvisade till att
importera ägg i framtiden, är risken stor för att det då kan komma att röra
sig om ägg som är producerade i burar och som är förbjudna i Sverige. Där-
med blir också betydande arealer på vilka vi nu odlar den spannmål som in-
går i hönsfoder i behov av omställning till annan produktion.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan under p. 4 i jordbruksutskot-
tets betänkande 18.
Anf. 86 LENNARTBRUNANDER (c):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett antal motioner om skyd-
det för våra djur. Jag tänkte börja med tillkännagivandet att regeringen skall
lämna en redovisning om i vilket stadium vi befinner oss när det gäller ut-
vecklingen av nya system för att hålla höns i någonting annat än burar.
Orsaken till utskottsmajoritetens agerande är att vi anser att det har äg-
nats för litet intresse från regeringen och de myndigheter som har att hantera
dessa frågor. Man borde ha sett till att skapa forskningsresurser och att det
verkligen satsades på att få fram och utveckla nya system. Dessutom borde
man ha undersökt på vilket sätt de nya systemen kan fungera. De har kom-
mit till stånd för djurens bästa, och då är det nödvändigt att systemen fyller
den funktionen. Jag utgår ifrån att det skall bli så och att diskussionen förs
utifrån den utgångspunkten. Man kan förstås ha olika synpunkter, men dem
bör man vänta med till dess försöksperioden är slut, när det visar sig vad
man kan få fram. Då får man bedöma de olika system som skall ersätta de
nuvarande.
Jag ser det som fullständigt naturligt och självklart att om det i Sverige inte
skall produceras ägg från höns i burar, skall vi inte heller importera sådana
ägg. Det vore en paradox att göra så. Det får ju vara litet rim och reson i det
som vi företar oss.
Det är emellertid ett antal år kvar innan beslutet träder i kraft, men det är
viktigt att de åren tas till vara. Det är för att så småningom nå detta mål som
utskottet har begärt en redovisning under våren 1991.
Ingvar Eriksson tog upp frågan om vilka kostnader som uppstår när man
skall vidta alla de åtgärder som behövs för att djuren skall ha det så bra som
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
93
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
94
djurskyddslagen föreskriver. Dessa kostnader drabbar naturligtvis den som
håller djur och som skall leva på djurproduktionen. De ökade kostnaderna
måste täckas via konsumentpriserna eller de priser som jordbrukaren kan ta
ut. Enligt min uppfattning är det fortfarande regeringens ansvar att se till
att så blir fallet. Det finns ju möjligheter för jordbruket och regeringen att
resonera och bedriva förhandlingar. Så länge det finns ett gränsskydd - och
vi är ju överens om att gränsskyddet skall vara kvar - bestäms priset på den
svenska produkten utifrån detta. Där finns också möjligheten att ge denna
kompensation. Det är regeringens uppgift att föra diskussionen med jord-
bruket och komma fram till en lösning.
I betänkandet tas också upp andra frågor. Vi i centerpartiet har reserverat
oss på en del punkter. En av dessa punkter gäller den ändring av djurskydds-
lagen som Ingvar Eriksson beskrev i sitt inledningsanförande. Om djuren
hanteras dåligt, om de inte sköts på det sätt som de skall skötas på eller om
man är elak mot dem, är det inte till fyllest med en lagparagraf som bara
gör det möjligt att vidta åtgärder, men som inte inrymmer möjligheten att
tillräckligt snabbt skilja djuren från den som missköter dem. Vi vill ha till
stånd en ändring i det fallet. Det har förekommit en del uppmärksammade
fall då lagens funktion har visat sig vara otillräcklig.
Vi har alltså i en reservation tillsammans med ett antal partier krävt att en
sådan här ändring skall komma till stånd och att regeringen skall lägga fram
ett förslag.
Vi har också ett par reservationer om hantering av djur som transporteras
över gränserna. Bakgrunden är väl alla de hundar som skadades eller dog
vid transporter hit. Hundarna skulle användas vid djurförsök. Det visade sig
alltså vad som kan inträffa. Men det är oacceptabelt att något sådant får ske.
I reservationen ställs det krav på att man skall ha godkända regler för trans-
porterna och att människor, skötare, skall följa med och se till att missförhål-
landen och olyckor inte inträffar. Det är viktiga krav om djurtransporter
skall kunna ske på ett riktigt sätt.
I en reservation har vi föreslagit att det skall vara förbjudet att införa päl-
sar och skinn av djur som har fångats på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige.
Djuren får inte fångas med sådana metoder som innebär lidande. Eftersom
vi vet att oacceptabla fångstmetoder förekommer i andra länder varifrån
skinn importeras till Sverige, tycker vi att det är stor anledning från djur-
skyddssynpunkt och från en viss konsekvenssynpunkt att förbjuda införsel
av skinnen i fråga, dvs. så länge djuren fångas på det sätt som det här rör sig
om.
Herr talman I Det här var en kort redovisning för den ställning som center-
partiet har tagit beträffande de motioner som behandlas i betänkandet. Jag
yrkar bifall till reservation nr 3. Vi står naturligtvis bakom våra övriga reser-
vationer i betänkandet, men med hänsyn till den praxis som har utvecklats i
riksdagen yrkar jag inte bifall till dem.
Anf. 87 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Frågor om djurskydd har egentligen att göra med mycket
grundläggande frågor om hur människan ser på sin egen roll i naturen, hur
hon ser sig själv i förhållande till andra levande varelser. Det finns fortfa-
rande många människor som inför djurskyddsfrågor undrar om det verkligen
är viktiga frågor, om vi t.ex. inte i riksdagen borde ägna mer av vår tid åt
de stora ekonomiska och politiska diskussionerna och om inte det här med
djurskydd är litet grand av en lyxdiskussion som kanske inte är så angelägen.
Med anledning av sådana synpunkter skulle jag och mitt parti vilja framhålla
att vi anser att frågorna om djurskydd hör till de allra viktigaste just därför
att de handlar om den grundläggande respekten för livet. Det är min be-
stämda uppfattning, att om vi inte är beredda att ta dessa frågor på djupaste
allvar och tillmäta dem mycket stor betydelse, kan man också ifrågasätta hur
seriösa vi annars är när vi diskuterar respekten för livet och för andra männi-
skor. I grund och botten kan man inte särskilja de här aspekterna.
Vi har fått en ny djurskyddslag i vårt land. Alla de människor som aktivt
arbetar för att förbättra djurskyddet och höja ambitionen var mycket glada
över lagen. Det kändes som ett mycket stort framsteg. Det kändes som om
lagen skulle bygga på en ny inställning till djuren och djurskyddet. Då skulle
man väl kunna säga att allting är bra, i och med att vi har fått den nya djur-
skyddslagen. Men när man ser vad som verkligen händer efter den nya la-
gens tillkomst, måste man ändå fråga sig hur pass djupgående förändringar
lagen bidrar till. Kan det t.o.nr. vara så, att förändringarna ibland är kosme-
tiska? Kan det vara så, att vi invaggas i en falsk förhoppning om att allting
har förändrats, medan det i själva verket finns kvar oerhört många problem?
Jag tycker att de diskussioner som vi nu för om t.ex. djurskyddslagens 29 §
mycket bra belyser frågeställningen. Vi har i den nya djurskyddslagen höjt
ambitionen och sagt, att om människor misshandlar djur, vanvårdar dem,
skall myndigheterna kunna förbjuda vederbörande att ha djur. Man skall
kunna ta ifrån dem djuren. Men man har i lagtexten lagt in en restriktion.
Om det är mycket väsentligt för personens försörjning att ha djuren, se då
kan man inte sätta så särskilt stor kraft bakom orden! Med denna inställning
i den nya lagen måste man fråga sig om det verkligen var så mycket bevänt
med höjningen av djurskyddsambitionen, eftersom det fortfarande är så att
människan för ekonomisk vinnings skull kan få misshandla och vanvårda
djur. Det går att få rätt till sådant i högre instans, fast man på det lokala
planet där man handhar djurskyddet har observerat och insett att det finns
missförhållanden. Vid prövning i högre instans får alltså djurhållaren rätt.
Jag tycker, herr talman, att det är upprörande att det har utvecklats en
praxis beträffande den nya lagen som delvis gör att den inte har någon ver-
kan. Ännu mer upprörande tycker jag att det är att inte jordbruksutskottets
majoritet kunde ställa sig bakom de motioner där det begärdes en ändring
av djurskyddslagen och en översyn i syfte att se på vilket sätt 29 § måste änd-
ras och kompletteras. Jag vill särskilt yrka bifall till reservation nr 3.
När det gäller djurskyddet är många frågor symbolfrågor. En symbolfråga
är frågan om burhönsens vara eller icke vara. När det nu visar sig att det är
svårt att få fram alternativa system och att de medel som riksdagen anslår
för forskning om alternativa system inte kommer till användning och en ma-
joritet i utskottet därför vill få till stånd en undersökning, visar det sig att
symbolfrågan är mycket stor. Genast väcks frågan om man i själva verket vill
riva upp beslutet och ha kvar äggproduktionen som den nu ser ut. Det är
därför förslagen läggs fram, heter det. Jag vill därför klart deklarera att det
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
95
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
96
för vänsterpartiets del absolut inte handlar om att omvärdera synen på bur-
hönsen och äggproduktionen. Däremot handlar det om att se till att vi i verk-
ligheten kan genomföra de beslut som vi tidigare har fattat. Vi får inte
blunda för verkligheten när det visar sig att det blir problem. Vi måste kan-
ske öka samhällets ansträngningar, vi måste kanske satsa mer resurser på
forskning och utveckling av alternativa system. Det blir kanske också nöd-
vändigt att se efter vad som händer med de resurser som vi redan har ansla-
git. Om det visar sig att problemen inte går att lösa, måste vi kanske t.o.m.
ifrågasätta inte bara burhönssystemet utan också storskaligheten. Det är
kanske i själva verket den som är det största problemet, och då får vi inte
tveka inför det problemet heller. Men vänsterpartiet tycker inte att det på
något sätt skulle vara fel att begära en översyn av vad som nu händer, så att
det i framtiden blir möjligt att genomföra det beslut som riksdagen har fattat
när det gäller förändringen av äggproduktionen.
Att det här är en symbolfråga visar sig när man kommer till en annan typ
av djurhållning, nämligen pälsdjursfarmningen. Här finns det inte alls
samma intresse av att skydda de djur som utsätts för en helt oacceptabel
djurhållning. Man säger att det inte finns någon forskning som kan ge belägg
för vad som är acceptabelt eller inte. Man måste fråga sig om vi behöver
någon forskning för att konstatera att det inte är bra att vilda djur förvaras i
små, små burar utan möjlighet att leva på ett naturligt sätt. Jag tycker fak-
tiskt att sunt förnuft, något som också borde få råda i politiken, säger oss att
det här handlar om en djurhållning som vi borde kunna avveckla. Vi behöver
den inte, och den är helt oacceptabel när det gäller de djurarter som det rör
sig om.
Herr talman! Det finns i betänkandet en lång rad reservationer. Vänster-
partiet står bakom många av dem. Det gäller åtgärder som har tagits upp av
andra deltagare i debatten: gränsöverskridande djurtransporter, importför-
bud beträffande skinn av djur som har fångats med sax eller på något annat
sätt som vi tycker är oacceptabelt. Tiden medger inte att jag i detalj går in
på alla de yrkanden och krav som vi har fört fram för att öka ambitionen i
fråga om djurskyddet. Jag vill bara säga att vi från vänsterpartiets sida står
bakom alla krav, och jag yrkar alltså särskilt bifall till reservation nr 3.
Anf. 88 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Riksdagen har mycket riktigt antagit en relativt ny djur-
skyddslag. Det uppfattades som mycket positivt att det skulle bli ett bättre
skydd för djuren, som ibland bor och far illa. Djurskyddslagen är i allra
högsta grad en s.k. ramlag. Det gäller då att den fylls med tillämpningsregler
som gör att det verkligen blir ett bättre djurskydd.
Vi i miljöpartiet anser att det behövs en allmän översyn av djurskyddslag-
stiftningen och har därför yrkat att det skall tillsättas en parlamentarisk kom-
mitté som skall arbeta med att få fram allmänna råd enligt de tillämpnings-
föreskrifter som riksdagen hade i åtanke när man antog djurskyddslagen.
Jag tror att en av de viktiga frågorna är att vi får en tillämpning av djur-
skyddslagen som verkligen ger ett skydd åt våra djur.
Vi har tagit upp detta i reservation nr 2. Den följs av reservation nr 3, som
avgivits bl.a. till följd av att ramlagen inte har fyllts med det innehåll som vi
anser att den skulle ha för att ge alla djur ett skydd. Det har visat sig att
ramlagen har medfört problem när det gäller tillämpningen. Jag är framför
allt väldigt förvånad över att folkpartiet inte har anslutit sig. Jag trodde fak-
tiskt att folkpartiet, enligt vad jag tidigare hört från åtminstone vissa folkpar-
tister, bryr sig om djurens väl och ve och alltså borde ha stött den här reserva-
tionen.
Det är ju uppenbart att det är på det här viset i dag. I många kommuner
har man klagat på att man inte har verktyg för att kunna tillämpa djurskydds-
lagen på ett bra sätt. Jag tycker också att socialdemokraterna, som ju har
majoritet i många kommuner och borde vara väl medvetna om problemen
kring detta, skulle ha insett att detta är något som vi borde itu med på riks-
dagsnivå för att se till att vi får en lagtext och en tillämpningslag som ger
djuren det skydd de behöver - oavsett om de är lönsamma för ägaren eller
inte; lagen kom ju till för djurens skull och inte för ägarnas. Nu visar det sig
att man i vissa fall inte kan vidta de åtgärder som skulle behövas för djurens
bästa, eftersom det skulle innebära ekonomiskt avbräck och ekonomiska
problem för ägarna av djuren. Jag tycker att det är helt oacceptabelt. Om
man inte sköter djur på ett sätt som djuren mår bra av är man inte värdig att
hantera djuren även om de är lönsamma.
Än är det inte för sent. De socialdemokrater och folkpartister som verkli-
gen vill vidta åtgärder för att göra det bättre för djuren rekommenderar jag
att, när det blir dags för votering, rösta för reservation nr 3. Jag yrkar där-
med bifall till både reservation nr 2 och reservation nr 3.
Det finns ju fler frågor som vi har tagit upp i våra reservationer tillsam-
mans med andra partier, och även i egna reservationer. Pälsdjursuppföd-
ningen är ju en fråga som har varit uppe till debatt i riksdagen ett flertal
gånger. Jag kan egentligen inte förstå varför vi skall låta djur leva under för-
hållanden som inte kan anses vara värdiga för dem bara för att vi vill ha ett
visst skinn. Det finns ju faktiskt ur ekologisk synpunkt och ur natursynpunkt
ett skinn som borde vara bättre att bära, nämligen fårpälsen. Den är ekolo-
giskt rätt och den skulle kunna utvecklas och bli ett varmt plagg att bära. Vi
behöver inte ha mink- och rävpäls för värmens skull. På det här området
behöver man naturligtvis vidta åtgärder. Antingen skall man hitta värdiga
former för uppfödningen av dessa djur, eller också skall man helt enkelt för-
bjuda den. Vi behöver den inte, och djuren mår inte bra.
Jag vill också påpeka att vi stöder reservation nr 7, även om vi inte kom-
mer att yrka bifall till den. Det gäller importförbud beträffande vissa pälsar
och skinn. Det är ju också någonting som i konsekvensens namn måste föl-
jas. Vi kan inte sätta upp regler här i Sverige och samtidigt exportera proble-
men till andra länder genom att importera pälsar från djur, om vi inte här
hemma skulle acceptera sättet att föda upp eller döda dem.
Vi har också yrkat att pälsar borde märkas med uppgift om varifrån de
kommer och hur djuren är uppfödda. Det är en konsumentupplysning som
jag tror skulle vara väldigt värdefull och som nog i vissa fall skulle ändra in-
ställningen till pälsköp.
Vi har också tagit upp frågan om djurvänlig och ekologisk slakt. Något
som jag tror att vi måste utveckla och arbeta vidare med är slakten. Vi har i
dag alldeles för få slakterier och för långa transporter. Vi måste nog se till
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990191:77
Prot. 1990/91:77
13 niars 1991
Djurskydd m.m.
att få gårdsslakterier och att det blir bättre slaktförhållanden. Jag tror inte att
djur mår bra av att transporteras långa sträckor för att komma till slakteriet.
Men det absolut viktigaste är faktiskt att man kommer till rätta med frågan
om djurskyddslagstiftningen. Jag hoppas verkligen att riksdagsmajoriteten
tar sitt ansvar och ser till att vi får en sådan tillämpningsregel att det blir
möjligt att följa lagen efter den intention som ställdes upp när den antogs.
Anf.89 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Marianne Samuelsson frågade var folkpartiet står när det
gäller djurskyddet. Jag vill deklarera att vi står bakom den nya djurskyddsla-
gen och de bestämmelser som den omfattar. Vad vi uppenbarligen har olika
uppfattning om, Marianne Samuelsson och andra företrädare för opposi-
tionspartierna och jag, är frågan om vi med den lagstiftning som finns kan
klara de problem som uppkommer när vissa människor inte sköter sina djur
väl. Enligt min uppfattning och de jurister som jag har konsulterat klarar vi
det med den lagstiftning vi har. Det finns ingenting i 29 § djurskyddslagen
som säger att man skall ta hänsyn till om vederbörande är beroende av dju-
ren för sin utkomst, utan man har möjlighet att klara problemen med den
lagstiftning som finns.
När vi får en ny lagstiftning tar det alltid några år innan den har satt sig,
dvs. innan vi har fått avgöranden som gått upp i högre instans och det har
utbildats en praxis. Den här lagstiftningen är så pass ny att det är möjligt att
det fortfarande finns någon osäkerhet från myndigheternas sida när det gäl-
ler vilka möjligheter man har att ingripa. Men enligt min uppfattning finns
alla möjligheter som man behöver. Det är bara fråga om att man från myn-
digheternas sida tar obehaget att ta bort djur som far illa och ser till att den
människa som har vanvårdat sitt djur inte får möjlighet att förfoga över det
längre.
Anf.90 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag är glad att Bengt Rosén är så optimistisk när det gäller
tillämpningen av djurskyddslagen. Det har dock visat sig att det inte stäm-
mer. Det är därför som dessa motioner har kommit till. De har inte kommit
till av en händelse, utan av den anledningen att flera personer på myndig-
hetsnivå har försökt att tillämpa lagen enligt de intentioner som man trodde
gällde och råkat ut för att detta inte gått. De har inte kunnat sanktionera
beslut om att ta bort djuren från de personer som misshandlar dem. De har
överklagat till högre instans och där fått rätten att behålla sina djur.
Nu måste vi ge en klar signal om att när man gjorde tillämpningsreglerna
till djurskyddslagen har man inte gjort dem enligt den intention som Bengt
Rosén säger borde gälla för lagen. Jag tror att alla i riksdagen som var med
och beslutade om den lagen ansåg att dessa intentioner skulle gälla. Det är
dock inte riksdagen som har satt upp tillämpningsreglerna. Därför måste vi
här och nu markera så att vi får den lagtext som verkligen ger det skydd vi
vill ha för djuren. Det är därför som de här motionerna har kommit till och
som vi också har hävdat i utskottet att detta är viktigt. Det är därför som fyra
av sex partier här i riksdagen står bakom den här reservationen.
98
Anf. 91 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Jag har inte tillgång till de aktuella tillämpningsbestämmel-
serna, men om det skulle vara fel på dem är det inte lagen som behöver änd-
ras. Lagen ger möjlighet att skilja djuren från en ägare som inte sköter dem.
Man behöver inte avvakta ägarens eventuella överklagande, utan man kan
omgående skilja djuren ifrån en ägare som misshandlar dem.
Anf. 92 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Men det är en ramlag, och den har gett de här problemen
med överklaganden. Ägare har fått tillbaka sina djur, och man har alltså inte
kommit något vart med den här lagen som den ser ut i dag. Därför är det så
viktigt att vi gör någonting åt det här. Vi vet ju om problemet, och de är
självklart att vi här i riksdagen måste ta ansvar för det som har uppstått och
se till att det åtgärdas.
Anf. 93 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! I det betänkande som nu föreligger till avgörande för kam-
maren har jordbruksutskottet behandlat ett antal motioner om djurskydd.
Som framgår av utskottsbetänkandets sammanfattning är flertalet motioner
en upprepning av motioner som behandlats av riksdagen så sent som under
1989/90 års riksmöte. Det kan möjligen tolkas så att det föreligger en viss
överambition hos motionärerna när man återkommer med samma motions-
krav ett år efter det att riksdagen med bred majoritet avvisat förslagen. Det
visar sig också att det under den tid som förflutit sedan riksdagen senast be-
handlade dessa frågor inte har hänt någonting som egentligen skulle ge an-
ledning för riksdagen att ha en annan uppfattning än tidigare.
Motionärerna visar dock att det finns ett stort engagemang för frågor om
djurskydd och hur vi behandlar våra djur. Detta engagemang finns inte bara
här i riksdagen och hos vänsterpartiet, utan det finns minst lika starkt i alla
grupperingar ute i vårt svenska samhälle. Det finns hos allmänheten, djur-
skyddsorganisationerna och inte minst bland djurägare - det gäller ägare
både till husdjur och till sällskapsdjur. Vi skall inte heller glömma bort jägar-
organisationerna. De lägger ned ett mycket omfattande arbete på att skydda
de vilda djuren i vår natur för att vi skall kunna behålla dem som ett bra
inslag i den svenska naturen. Denna samstämmighet har lett till att vi i vårt
land gått mycket långt när det gäller att skydda djuren och att de inte på
något sätt skall utsättas för onödigt lidande. Djur som hålls i fångenskap och
används för livsmedelsproduktion skall så långt möjligt kunna leva under sitt
naturliga beteende och må väl.
Jag tror också att vi, och den lagstiftning vi har på detta område, i en inter-
nationell jämförelse intar den absolut ledande platsen när det gäller att
skydda djur. Jag är övertygad om att vi är överens om att vi skall behålla
den platsen. Vi skall inte förtröttas i vår ambition att djuren skall ha goda
förhållanden i alla situationer, det gäller inte minst våra husdjur, från födsel
fram till dess djuren avlivas genom slakt.
Detta har naturligtvis kostat på. Vi har en omfattande lagstiftning om hur
djur skall vårdas och där djurägarnas skyldigheter regleras. I gengäld har vi
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
den minsta dödligheten bland världens alla länder när det gäller våra hus-
djur.
Det är inte bara ekonomiskt kostsamt att vårda djuren väl. Jag satt fak-
tiskt, herr talman, med i djurhälsoutredningen på mitten av 70-talet. Det vi-
sade sig då att vi hade kostnader för sjuka djur på omkring 450 milj, kr./år.
Med dagens penningvärde är den kostnaden betydligt högre. Det är lönsamt
att vi har nått en nivå där vi försöker att så långt som möjligt eliminera ska-
dor och sjukdomar hos djur.
Det ligger ett stort värde i att vi i stort sett har gemensam syn här i riksda-
gen på vård av djur och vad gäller på vilka områden vi har brister och måste
gå vidare.
Om man läser utskottsbetänkandet ytligt kan man få uppfattningen att det
råder stor oenighet om vår syn på djurvården, eftersom det till utskottsbe-
tänkandet ha fogats tolv reservationer. Läser man betänkandet mera nog-
grant finner man att det är mera markeringar i reservationerna än skillnader
i uppfattningen om hur vi genom lagstiftning och riksdagsbeslut skall driva
frågorna om en förbättrad djurvård. Jag vill dock något kommentera reser-
vationerna och de krav som framställts där.
1988 års riksdag tog ställning till en ny djurskyddslag. Den innehöll dels
nya förslag till ett omfattande skydd för djuren, dels ändringar och skärp-
ningar av tidigare lagstiftning. Vissa åtgärder kunde genomföras direkt, när
det gäller andra gjordes bedömningen att man skulle skjuta ikraftträdandet
framåt i tiden. Man skulle dock ha en fastställd tid för dess genomförande.
I några fall gällde tre år, i andra fem år och i några särskilda fall skulle föränd-
ringarna genomföras under en tioårsperiod. Detta berodde på att vi ville gå
långt i bestämmelserna om vilka förhållanden som skulle gälla för skötsel
och utrymme för djuren. Djurägarna skall veta vilka bestämmelser som
kommer att råda. Då kan man göra de rätta och nödvändiga investeringarna.
1 vissa fall var vi när det gällde lagstiftningen före med de bästa och mest
praktiska lösningarna. Man skulle därför få rimlig tid på sig att hitta de mest
lämpliga och humana lösningarna. Detta var avsikten inte minst när det
gällde vår vilja att avskaffa nuvarande bursystem för höns som hålls för ägg-
produktion. Det gällde också damm- och ventilationssystem i djurstallar,
men också en rad andra områden, inte minst arbetsmiljön för dem som skall
sköta djuren.
Att nu kräva en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen eller änd-
ringar i djurskyddsorganisationen skulle inte på något sätt föra frågan
framåt. Vi skulle i stället tappa tempo. Ingen skulle våga göra några som
helst investeringar i avvaktan på en sådan översyn och i avvaktan på den lag-
stiftning som kan komma till stånd.
När det gäller ändringar i 29 § delar jag Bengt Roséns uppfattning att det
är helt klart att de påståenden som görs i reservation 3 inte har täckning i
lagtexten.
Vad beträffar gränsöverskridande djurtransporter och åtgärder mot djur-
plågeri inryms de förslag till åtgärder som framförs i reservationerna i den
nuvarande lagstiftningen och tillämpningsföreskrifterna. Jag tycker inte att
vi skall förtröttas när det gäller att komma till rätta med de fall av vanvård
100
och djurplågeri som ibland förekommer, men lagstiftningen är klar i fråga
om alla former av djurplågeri och vanvård.
Tyvärr sker det ibland överträdelser, men vi måste också konstatera att
det kan göras anmälan mot djurägare i fall där förhållandena ändå inte varit
av den arten att ett åtal skall kunna komma till stånd. Även den möjligheten
måste ges utrymme i vår lagstiftning.
Det är helt klart att djurägare kan skiljas från att ha hand om djuren. Man
kan också avlägsna djur från de stallar som har använts. Så det räcker inte
med att någon annan övertar ägandet och en person som har bedrivit djur-
vård på ett inhumant sätt ändå kan fortsätta med detta. Djurägaren är alltid
ansvarig och kan alltid ställas till svars.
Det finns också en reservation om pälsdjursuppfödning. I den frågan vill
jag säga att i lantbruksstyrelsen pågår en översyn av nuvarande bestämmel-
ser.
Det förekommer import av skinn från länder där man tillämpar bestäm-
melser och fångstmetoder som vi inte godkänner eller har belagt med för-
bud, men vi skall komma ihåg att Sverige inte är något stort och betydande
land när det gäller skinnimport från länder med bestämmelser av det slag
som det pekas på i reservation 7. Ett förbud mot import av skinn från dessa
länder skulle bara innebära att Sverige inte var ett köparland, men förhållan-
dena i de länderna skulle ju kvarstå.
Det är en bättre väg som vi har valt från svensk sida, att man genom inter-
nationella avtal och konventioner kommer överens om att sådant som vi be-
traktar som inhumana fångstmetoder avskaffas i alla länder. Förr har vi ju
inte löst problemet. Ett förbud för import till Sverige kanske bara skulle in-
nebära en fördröjning av möjligheterna att komma till rätta med problemen
genom internationella konventioner och avtal.
Slopande av burhönssystemet har utskottet föreslagit att det borde göras
en utvärdering av. Vi visste redan när beslutet fattades 1989 att det inte fanns
någon i alla delar lämplig ersättning för nuvarande burar, men vi var överty-
gade om att det skulle gå att finna under en tid av tio år fram till 1999. Det
gällde att få i gång prövning av olika modeller, och vi fastställde att 1993
skulle det finnas en kontrollstation. Då skulle vi ha ett underlag genom de
insatser som gjorts på området, och då kunde vi gå vidare.
Att som utskottsmajoriteten föreslår göra denna avstämning under inne-
varande år, skulle inte på något sätt flytta fram positionerna. Vi vet att det i
dag inte finns så mycket att utvärdera, för försöksarbetet har just kommit i
gång. Det är först nu som olika modeller sätts i verket, och det kommer att
göras en utvärdering 1993, så att vi kan bedöma vilka modeller som det finns
anledning att gå vidare med.
Därför vill jag yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen nr 4.
Låt mig sedan säga att jag är mycket glad för att riksdagen fattade beslutet
om förbud mot svanskupering på hundar och att jag är glad för att det i ut-
skottet i dag finns majoritet för att det förbudet skall vara kvar. Även om
det skulle uppstå problem med skador på svansen hos vissa hundraser, finns
möjligheten att genom veterinäringrepp amputera svansen. Men det kan ju
inte motivera ett generellt upphävande av förbudet för alla raser. Jag tycker
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
101
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
102
att det finns en förtäckt tanke här, att får vi en utvärdering av förbudet så
kan vi upphäva beslutet.
I reservation 9 framförs synpunkter om att ersättning skall utgå till djur-
ägare för merkostnader på grund av att de inordnar djuren under humana
och goda förhållanden. Jag vill upprepa det jag sade inledningsvis, att det
är en vinst att djuruppfödning och djurhållning sker under mycket humana
förhållanden. Numera har vi avreglerat jordbruket, och det ankommer då
på jordbrukarna själva att se till att de kan sköta sina djur under vad vi anser
vara acceptabla förhållanden.
Herr talman! Jag vill som sagt yrka bifall till utskottets hemställan med
undantag för mom. 4, där jag yrkar bifall till reservation 4.
Anf. 94 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att det är pinsamt när bristande
insikt och bristfälliga kunskaper avslöjas så obarmhärtigt som faktiskt har
skett i den här debatten.
I det betänkande som jordbruksutskottet har justerat står det: ”När för-
budsbestämmelsen ursprungligen infördes i djurskyddslagstiftningen under-
ströks att förbud fick tillgripas endast i särskilt kvalificerade fall med hänsyn
till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett
förbud kunde innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få för den
enskilde. Vid behandlingen av nu gällande djurskyddslag konstaterades att
detta även i fortsättningen bör gälla.” Detta har alltså riksdagen konstaterat.
Nu har denna lag prövats. I flera fall har man fört ärenden ända upp till
kammarrätten. Det handlar om uppenbara fall av vanvård, där djur har fått
nödslaktas på platsen därför att de inte ens har kunnat resa sig upp, där djur
har haft skinnen sönderfrätta, inte fått någon mat, fått ligga i sin egen träck.
I sådana fall har kammarrätten, med hänsyn till den citerade formuleringen,
sagt att denna djurägare har rätt att få behålla sina djur.
Här påstås i debatten att det inte finns något skäl att ompröva djurskydds-
lagen i det avseendet. Jag blir så upprörd! Om man inte med de klara fall
som finns och med de formuleringar som riksdagen har ställt sig bakom kan
dra den enkla slutsatsen att här behövs en förändring, då vet inte jag vad som
skall till, herr talman, för att det skall bli begripligt för vissa av riksdagens
ledamöter och partier att här måste det ske en förändring.
Anf. 95 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Strömberg säger att det inte behövs någon ändring av djur-
skyddslagens 29 §. I praktiken finns flera fall som visar att personer som för-
bjudits hålla och sköta djur fortsätter att göra det trots lagen, detta på grund
av att man överför ägandet till annan och att man överklagat beslutet. Jag
tycker att det är svagt att inte inse detta.
Sedan är Strömberg glad åt svanskuperingsförbudet, och han hänvisar till
att möjligheter finns till amputation. Jag vill då fråga Strömberg: Är amputa-
tion lindrigare för djuren? Nog är det så att mer blod flyter vid en amputation
än om man svanskuperar just de fåraser som det skulle kunna vara motiverat
för.
Angående ersättning för dyrare produktion på grund av den nya djur-
skyddslagen säger herr Strömberg att det är en sak som jordbrukaren själv
får klara av i samband med att man nu har avreglerat jordbruket. Det är
faktiskt så, Strömberg, att när beslutet fattades utlovades kompensation för
merkostnaderna. Jag tycker att det är rent ut sagt ynkligt att springa ifrån
det löftet genom att hänvisa till jordbrukets avreglering.
När det gäller äggproduktionen verkar det som om Håkan Strömberg me-
nar att vårt beslut om lägesavstämning inte kan bidra till något positivt. Re-
dan när beslutet fattades varnade vi från vår sida för att det fanns stora risker
med att införa detta förbud innan man hade bursystem eller andra slag av
produktion som fullt ut kunde ersätta det nuvarande systemet. Genom de
försök som hittills har gjorts har vi nu fått indikationer på att det blir försäm-
ringar för djuren, för äggkvaliteten och inte minst för dem som skall syssla
med verksamheten.
Håkan Strömberg talade nyss om arbetsmiljön. Springer Håkan Ström-
berg ifrån konsekvenserna när det gäller arbetsmiljön? Nog krävs det bättre
argument, herr Strömberg, om vi skall godta den uppfattning man har när
man motarbetar den lägesavstämning som vi har beslutat om.
Anf. 96 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg läste upp den text som jag hade tänkt ci-
tera, och jag tror att jag inte behöver göra det nu. Men det bör väl vara klart
för alla och envar att det här kryphålet behöver täppas till om lagen skall
kunna bli en bra djurskyddslag - som vi tidigare hörde att den skulle vara
redan i dag,
Men Håkan Strömberg sade något annat som jag tyckte att man borde
reagera inför. Det gäller det här engagemanget som han pratade sig varm
för. Han sade att det fanns hos alla. Men ute i landet börjar engagemanget
hos de kommunala myndigheterna minska. De känner att de inte har de
verktyg de behöver för att kunna tillämpa den lag som riksdagen har beslutat
om. Det innebär att det inte är så roligt att vara kommunalt engagerad i den
här frågan och försöka vidta åtgärder, när man vet att kammarrätten kan riva
upp beslutet. Det har ju faktiskt hänt på flera punkter. Det är lönsamhets-
aspekten och försörjningsmöjligheten som blir avgörande, och då är det inte
djurens väl och ve som styr det hela.
En annan fråga som I låkan Strömberg tog upp gäller importförbudet. Jag
tyckte att det var inkonsekvent när Håkan Strömberg sade att importförbu-
det inte skulle ha någon som helst funktion, eftersom man skulle arbeta med
internationella konventioner. Då tror jag inte att Håkan Strömberg alls för-
står hur marknaderna fungerar. Det är ju faktiskt genom att tala om för
marknaden att vi i Sverige inte tillåter den här importen som man får effekt -
inte på grund av att det är så få svenskar som köper produkten. När inte vi
säger ifrån att det är på grundval av den svenska lagtexten eller våra djur-
skyddsregler som vi inte vill ha importen, då är det klart att man fortsätter
att importera. Det blir naturligtvis då också svårare att få igenom internatio-
nella konventioner på området, eftersom vi inte ger de signaler som vi borde
ge. Vi som har varit engagerade i Sydafrikafrågan vet att regler för vad man
får exportera och sanktioner faktiskt är effektiva. Det borde de vara även i
det här fallet, för djurens skull.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
103
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
Anf. 97 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Håkan Strömberg tog upp frågan om djurskyddslagstift-
ningen och tyckte att det inte fanns något behov av att ändra den. Nu har ju
Annika Åhnberg på ett kraftfullt sätt reagerat mot detta, och jag kan in-
stämma i vad hon sade därvidlag. Det är ju alldeles tydligt att lagstiftningen
inte fungerar så som man hade tänkt. Den enda möjlighet vi då har från riks-
dagens sida är att ändra lagstiftningen.
Håkan Strömberg framhöll sedan att djurägarna i själva verket tjänar på
att man har friska djur. Vi har, som Håkan Strömberg sade, friskare djur i
Sverige än vad man har i andra länder. Djurägarna sköter djuren bra.
Men detta fråntar ju inte samhället skyldigheten att stå för de beslut som
vi fattar. När vi fattade det beslut som det här gäller, så beslutade vi också
att man skulle hjälpa til! att klara kostnaderna. Det ansvaret har faktiskt re-
geringen.
Nu har vi inte avgivit någon reservation i detta avseende. Men jag tycker
att det är fråga om någonting självklart.
När det gäller metoder i fråga om djurburssystem, så är det inte en utvär-
dering av metoderna, eller av det nya systemet, som vi nu skall ha. Vad vi
skall ha är en lägesrapport om det utvecklingsskede där vi befinner oss.
Detta skall snarast ses som en kritik mot att det har gått för sakta - och det
är det som har varit orsaken till det här majoritetsbeslutet i utskottet. Om
det inte händer någonting nu, får vi ingen utvärdering 1993 - och det är vad
som måste göras.
Anf. 98 BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Av Håkan Strömbergs anförande fick man ett intryck av att
han trodde att den lägesavstämning som en majoritet i jordbruksutskottet
nu står bakom - när det gäller utvecklingen av nya system för äggproduk-
tion - skulle ersätta den kontrollstation som vi har beslutat om för 1993. Det
är alltså inte meningen, utan det är då den stora utvärderingen skall ske.
Men som Lennart Brunander framhöll är erfarenheterna från de två år som
nu har gått till ända med försök med olika system inte uppmuntrande.
Till detta har kommit att vi för förhandlingar i internationell ordning, som
innebär att vi sannolikt i mitten av 90-talet har en internationell konkurrens.
Då får det inte skilja alltför mycket i fråga om kostnadseffektivitet mellan
de internationella systemen och de system som vi har i Sverige.
Jag kan tänka mig att konsumenter är villiga att betala ett något högre pris
för ägg som är producerade med metoder som tar större djurskyddshänsyn.
Och jag kan även tänka mig att man med GATT-avtal kommer fram till be-
stämmelser om att samhället får kompensera uppfödare för viss del av mer-
kostnaden, när man i olika länder har beslutat om längre gående djurskydds-
krav. Men vi kan inte räkna med att de nya systemen får resultera i kostnader
för äggproduktion som kraftigt avviker från de internationella. Och det är
därför som vi nu har begärt den här lägeskontrollen. Vi tror att det kan bli
en betydligt kraftigare satsning på forskning och utveckling av alternativa
system, så att vi kan leva upp till den nya djurskyddslagens bestämmelser.
104
Anf. 99 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg tog till brösttoner och påstod att det var
fråga om bristande insikter, när jag kunde hävda att vi har en lagstiftning
på det här området som kan tillämpas och som skyddar djuren. Jag vill inte
diskutera de enskilda fall som förekommit i domstolar, varvid man kanske
tar ställning till händelser som relaterats på tidningarnas nyhetssidor.
Det finns också en princip i det här landet att ibland skall man hellre fria
än fälla. Domstolarna har naturligtvis gjort sina överväganden i de enskilda
fallen. Riksdagen skall inte behöva gå in och göra särskilda bedömningar
huruvida domstolarna har gjort rätt eller fel. Det finns en lagstiftning som
ger rätt till att ingripa.
Marianne Samuelsson säger att kommunerna börjar att förtröttas. Det på-
går ute i landet försök med frikommuner. De kommuner som har sökt till-
stånd att få vara frikommuner, ibland endast på vissa områden, har faktiskt
fått den möjligheten. Då kan de göra egna bedömningar och fatta beslut
även på det här området. Jag tror inte alls att de har förtröttats.
Det är klart att det kan uppstå skador på en hund, Ingvar Eriksson. Då
skall naturligtvis de ingrepp göras av en veterinär som eliminerar de ska-
dorna. Vi sätter oss därför emot att ha generella bestämmelser om att det
redan på valpstadiet skall finnas möjlighet att kupera svansar.
Jag kommer tillbaka till importförbudet. Det hjälper inte gentemot inhu-
mana fångstmetoder i andra länder om vi skulle säga att vi inte tillåter import
av skinn från dessa länder. Det effektiva medlet är lagstiftning i det enskilda
landet och att åstadkomma internationella överenskommelser där också
andra länder går med på dessa åtgärder.
Jag delar Lennart Brunanders uppfattning i mycket när det gäller djur-
ärenden. Det är viktigt att vi sätter värde på vårt historiska sätt att se på
djur i det här landet. Vi skall ta till vara på möjligheterna att med hjälp av
information och lagstiftning förbättra förhållanden. Jag vill inte säga att den
ena eller den andra här har en bättre syn på djurskyddet.
Jag delar Annika Åhnbergs uppfattning att det är viktigt att ta upp frågan
om hur vi handhar djur och hur djuren skall få leva. Det är ett sätt att visa
hur vi ser på livet. Det skall vara grunden för oss när vi fattar beslut om
bättre djurvård.
Anf. 100 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Håkan Strömberg sade tidigare att det inte var så stor skill-
nad mellan betänkandetexten och reservationerna. Det var ungefär samma
ord. Jag tycker att det bevisar att vi har inte bara en ekonomisk inflation i
landet, vi har uppenbarligen en inflation i ordens värde. Man kan använda
vackra ord hur som helst. Det viktiga är, Håkan Strömberg, vad dessa ord
betyder i praktiken. Ju längre debatten fortgår, desto mer uppenbart blir det
för mig att vi faktiskt menar helt olika saker med dessa ord.
Att vara så nonchalant i hanteringen av djurskyddslagstiftningen som jag
tycker att inläggen i den här debatten är exempel på, vittnar inte om något
större intresse i praktiken för djurskyddsfrågorna.
Jag har inte diskuterat enskilda rättsfall. Jag har diskuterat rättspraxis.
Det är summan av en lång rad enskilda fall som prövas ända upp i högsta
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
105
8 Riksdagens protokoll 1990191:77
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
106
instans. När man då kan konstatera att den praxis som utbildas leder till att
vi får en verklighet som inte alls stämmer överens med djurskyddslagens in-
tentioner, borde vi dra slutsatser av det här i riksdagen. Vi borde i riksdags-
uttalanden ändra på de utgångspunkter som finns för djurskyddslagstift-
ningen, eftersom den leder till denna tillämpning i praktiken.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna och deras förvaltningar är oerhört ar-
betsbelastade. De har viktiga uppgifter på en lång rad områden. Det gäller
livsmedelskontrollen och miljöskyddet. Naturvården kommer också in. Det
gäller också djurtillsynen. Hur skall de kunna prioritera att lägga ned ett om-
fattande arbete på denna verksamhet när de ständigt får se sitt arbete tillin-
tetgjort av högre instanser? Arbetet blir ju meningslöst. Man orkar inte på
det lokala planet att driva dessa frågor vidare när man inte får det stöd från
högre instanser som absolut är nödvändigt.
Jag hoppas verkligen att denna fråga kommer tillbaka till riksdagen igen
snart. Jag hoppas också att alla partier då noggrant har satt sig in i vad som
händer i verkligheten så att de nödvändiga förändringarna kan komma till
stånd.
Anf. 101 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Herr Strömberg säger att skador på hundar skall givetvis åt-
gärdas, om det så innebär amputation. Men han vänder sig mot att man re-
dan vid födseln kuperar hundar.
Men just för de få raser vi pratar om vet man att hundarna kan skadas. Då
är ingreppet i samband med en kupering betydligt mindre smärtsamt än vid
en amputation. Det är av det skälet vi vill ha en utvärdering av de verkliga
effekterna av det beslut som riksdagen har fattat.
Strömberg hade inget att säga om kompensation för merkostnaderna på
grund av den nya djurskyddslagen. Det är beklagligt. Vi moderater anser att
löften skall hållas. Jag konstaterar tyvärr att Håkan Strömberg har en annan
uppfattning när det i varje fall gäller frågan om ersättning för jordbrukets
merkostnader på grund av miljöskyddslagen och djurskyddslagen. Håkan
Strömberg har fortfarande en chans att uttala en uppfattning.
Golvhönssystemen som nu utprovas kräver användning av antibiotika.
Det är också problem med arbetsmiljön och nättrimning. Jag tror inte,
1 låkan Strömberg, att arbetsmiljömyndigheter och fackliga organisationer
kommer att godta dessa förhållanden. Det är därför viktigt att försöken och
forskningen inriktas på ett system med andra slags burar. Det är av det skälet
vi menar att behovet av en snabb lägesrapport är så väl motiverad.
Anf. 102 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
I Ierr talman! Håkan Strömberg gör mig verkligen förvånad. När jag pra-
tar om att man börjar förtröttas i sitt engagemang, menar jag naturligtvis
tillsynsmyndigheterna på lokal nivå som har att arbeta med denna fråga och
att se till att djurskyddet efterlevs. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det har
att göra med att en kommun kan ansöka om att få bli en frikommun. Jag vet
inte om det beror på mig. Jag förstår inte att om en kommun blir frikommun,
kan 29 § tillämpas på ett annat sätt. Det är lagstiftningen i djurskyddslagen
vi diskuterar. Det har inte så mycket med frikommuner att göra. De får rätta
sig efter de övergripande lagar som finns. Även om det är fråga om en fri-
kommun kan fall prövas i rättsinstanser och orsaka dessa problem.
Vi har inte heller diskuterat några enskilda fall. Vi har diskuterat att denna
paragraf gör att det är svårt att tillämpa intentionen i djurskyddslagen. Eko-
nomisk skada är ett övergripande kriterium som gör att man helt enkelt inte
har kunnat tillämpa lagen. Djurägarna i fråga har blivit frikända. Jag avser
inte de fall som man egentligen inte borde klaga på. Jag syftar naturligtvis
på dem som uppenbarligen misskött sina djur och som blir frikända på
grundval av att man anser att de lider ekonomisk skada om djuren tas ifrån
dem.
Anf. 103 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall vara litet försiktiga, Annika Åhnberg,
med orden och inte ta till överord. Jag hävdar när det gäller vår djurskydds-
lagstiftning att Sverige intar tätplatsen bland världens länder på nära nog
samtliga områden. Det har kunnat ske med hjälp av politiska beslut i riksda-
gen. Men det är inte så många förslag som har kommit från vänsterpartiet
och dess företrädare i riksdagen.
Annika Åhnberg säger att vanvård av djur ständigt pågår och att kammar-
rätten friar i dessa fall. Det förhåller sig inte så. Man har friat i vissa enskilda
fall. Men kammarrätten, Marianne Samuelsson, friar inte i alla mål som
överklagas dit, utan den gör en bedömning i det enskilda fallet.
Vi har hållstationer på olika punkter där vi finner det angeläget att avvakta
vad som händer på området, göra en utvärdering och se vilka regler som be-
höver skärpas. Det sade jag redan i mitt inledningsanförande, och det är så
vi måste arbeta. Det finns sådana tidpunkter på varje område. Vi måste ha
ett underlag så att vi kan gå fram på ett riktigt sätt. Det är först då vi kan nå
en bra position, och det gäller också regler för djurägare.
Jag beklagar självfallet alla de fall där djuren utsätts för lidande och inhu-
man vård. Det är inte bra. Vi har den inställningen, och vi måste hjälpas åt.
Men det gör vi inte genom att anklaga varandra när någon vill gå längre.
Vi borde försöka enas om att detta är mycket viktigt och gemensamt följa
utvecklingen på detta område.
Jag skall komma tillbaka till frågan om svanskuperingen, Ingvar Eriksson.
Ni vill hävda en generell möjlighet att på valpstadiet kupera samtliga hundar.
Det finns även här möjlighet att göra kirurgiska ingrepp och amputera svan-
sen på de hundar som har skador på svansen. Det finns naturligtvis hundar
bland alla raser där det tvärtom är ett naturligt beteende att visa sina reaktio-
ner med svansen. Det ligger i djurens naturliga beteende, och vi skall så långt
möjligt se till att djuren lever under naturliga förhållanden, Ingvar Eriksson.
Det kan då inte bli fråga om någon generell regel om svanskupering.
När det sedan gäller kompensation har det givits respit för detta. Men
självfallet står samhället fast vid det förbud som ålagts.
Förste vice talmannen anmälde att Annika Åhnberg, Marianne Samuels-
son och Ingvar Eriksson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte
ägde rätt till ytterligare repliker.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
107
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
Anf. 104 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag är glad att Håkan Strömberg sitter kvar i kammaren fastän
jag kommer in i debatten litet mot slutet.
Jag vet inte om Håkan Strömberg uppvisar nonchalans eller okunskap el-
ler om det möjligen är en kombination utav båda. Håkan Strömberg sade i
början av sitt anförande att man återkommit med motioner om svanskupe-
ringen och en utvärdering av den fastän utskottet sade nej förra året. Vi
kommer självfallet tillbaka, eftersom tiden har visat att vi hade rätt.
Man beräknar att en tredjedel av de unghundar som används i jakt har
råkat ut för sådana skador vi varnade för. Nu är det fråga om mycket unga
hundar. Det är möjligt och ganska säkert att denna trend tyvärr kommer att
visa sig hålla till hösten 1991 och att ännu fler kommer att drabbas av detta.
De kanske råkar ut för en smärtsam amputation och en lång läkningsperiod
efter detta.
Jag har svårt att föreställa mig något mer anmärkningsvärt från anhängare
till ett effektivt djurskydd än att motsätta sig en utvärdering av en ifrågasatt
reform. Om, och jag säger om, det stämmer att svanskuperingsförbudet är
till skada och att det förorsakar lidanden för vissa hundraser med viss funk-
tion i samhället, anser jag det självklart att vi skall medverka till en utvärde-
ring. Har tillskyndarna till en utvärdering, således vi, rätt, måste riksdagen
självfallet också vidta åtgärder. Har tillskyndarna fel, är det utmärkt att få
detta bekräftat. Då har vi fått veta att vi haft fel och fått detta bekräftat. Men
jag kan inte begripa att man kan säga nej till en utvärdering.
Det är lätt att konstatera att majoriteten i kammaren går ifrån de krav som
jag anser att djurskyddet har rätt att ställa på riksdagen. Det har hävdats,
som jag tidigare sade, att så många som en tredjedel av dessa hundar får
skador. Jag tror att Håkan Strömberg i debatten med Ingvar Eriksson har
missförstått vad det gäller. Det är fråga om vissa hundraser som används på
ett visst sätt och har en viss funktion i samhället. Det är inte fråga om något
generellt upphävande av förbudet. Det har vi inte begärt, men det påstod
Håkan Strömberg i ett tidigare inlägg.
Det sades att Sverige innehar tätplatsen bland världens nationer i vad gäl-
ler djurskydd. Jag hoppas att det är rätt, men jag har svårt att föreställa mig
det. Det verkar vara samma självförhävelse som kanske framför allt social-
demokraterna står för i riksdagen. Sverige är alltid bäst. Men det är inte möj-
ligt att det alltid är just vårt lilla land som står för det bästa på alla områden.
Jag tror således att framtiden tyvärr kommer att utvisa samma tendens när
det gäller skador. Jag har också en känsla av att det gått mänsklig svaghet
och prestige i denna fråga och att man därför är ovillig att erkänna att svans-
kuperingsförbudet har sina nackdelar. Förbudet var förhastat och skapar li-
dande i vissa fall. Det finns en risk för att vi får sämre brukshundar. Enbart
räddningsverket efterfrågar 2 500 hundar om året. Om vi får en sämre avel
får vi sämre brukshundar, sämre sökhundar för t.ex. narkotika och mögel-
skador, sämre blindhundar m.m. Detta gäller om de kommer från de raser
som kuperas, annars gäller det naturligtvis icke.
Enligt uppgift har man i hela Europa antagit den internationella djur-
skyddskonventionen, men man har på flera håll, utom i Sverige och Norge,
108
gjort undantag för svanskuperingen. Man har i dessa länder konstaterat de
negativa konsekvenserna och har inte velat följa konventionen.
Av respekt för de arbetsformer som vi i enighet beslutat om kommer jag
inte att yrka bifall till reservation nr 10. Men jag vill samtidigt säga att vi
naturligtvis, trots vad Håkan Strömberg hävdade i sitt första inlägg, kommer
att återkomma. Om våra farhågor är riktiga och lidandet för dessa hundar
har ökat, vore det dåligt av oss om vi inte kom tillbaka, trots att Håkan
Strömberg anser att vi inte borde göra det.
Anf. 105 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Självfallet lyssnar jag på Elisabeth Fleetwoods inlägg om
djurskyddet, något som jag själv har intresse för. Men det gäller här en spe-
ciell fråga, nämligen utvärdering. Ingvar Eriksson redogjorde här för de pro-
blem som finns, hur svårt det var att utveckla aveln och alla skador som upp-
kommit genom att riksdagen fattat beslut om förbud mot svanskupering.
Men Ingvar Eriksson och Elisabeth Fleetwood har redan utvärderingen klar.
Ni vill ju upphäva beslutet. Beslutet har varit i kraft i ett år, och det tar ju
ändå tid även för hundar att bli vuxna. Det finns inte ett underlag för att
kunna göra en utvärdering efter det att bestämmelserna endast varit i kraft
i ett år.
Vi måste självfallet, liksom i andra frågor, se till det litet längre perspekti-
vet. Låt oss också se till vad andra länder kommer fram till. Även om man
hittills bara har fattat ett liknande beslut i Norge, kommer det signaler från
andra länder att man där kanske har för avsikt att följa efter. Också i dessa
länder vill man sträva efter en human djurvård och att djuren skall ha goda
förhållanden. Vi vet att det finns ett signalsystem där djuren använder svan-
sen.
Nu har vi ett förbud mot generell kupering. Det är enbart om svansen ska-
das som det finns möjlighet att amputera. Låt oss se på detta i ett litet längre
perspektiv innan vi gör någon utvärdering. En utvärdering i dag innebär att
man vill upphäva förbudet.
Anf. 106 ELISABETH FLEETWOOD (nt) replik:
Fru talman! Det var en märklig replik! Vi begär en utvärdering, men det
finns ju redan en utvärdering, säger Håkan Strömberg. Var då? Vi har inte
gjort någon utvärdering utan vi har lyssnat på brukarna av dessa hundar.
Vi vill att riksdagen begär en utvärdering hos brukare, veterinärer, medici-
nare osv. De skall stå för utvärderingen, och efter deras resultat skall vi se-
dan fatta beslut åt det ena eller andra hållet. Vi har inte sagt något om att vi
är övertygade om det ena eller det andra, utan i den här motionen säger vi
att tvivel har uppkommit och att en utvärdering därför bör göras.
Håkan Strömberg pratar om signaler om att andra länder kan följa efter.
Nej, tvärtom - man följer efter när det gäller det allmänna djurskyddet. Man
har t.o.m. särbestämmelser om under vilka förhållanden det är tillåtet att
kupera svansar hos de raser där man har funnit skador och lidande. Så är
det.
Jag skulle tro att man i Norge också kommer att begära en utvärdering,
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
109
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
110
om man inte redan har gjort det. Vårt krav kvarstår således, och vi återkom-
mer.
Anf. 107 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Jag sade inte att vi hade en utvärdering klar, utan jag sade att
ni, Ingvar Eriksson och Elisabeth Fleetwood, hade er utvärdering klar, ge-
nom att ni h ir radat upp problem som ni hävdar har uppkommit genom för-
budet mot kupering av hundsvansar.
Vi har inte någon utvärdering klar, och vi vill heller inte göra någon efter
bara ett år. Men ni har ju redan bestämt att det finns sådana problem att
förbudet borde upphävas. Det var det jag sade, Elisabeth Fleetwood!
Anf. 108 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! När Håkan Strömberg läser protokollet hoppas jag att han ser
att han förvanskade vad jag sade. Jag sade inte att vi har bestämt att förbudet
skulle upphävas. Jag sade precis tvärtom - vi vill ha en utvärdering eftersom
vi har fått signaler om att det finns problem.
Jag sade inte heller att vi har utvärderingen klar. Jag sade att det inte är
vår uppgift, utan vår uppgift är att begära en utvärdering som är objektiv.
På det objektiva underlaget skall vi sedan fatta beslut om ändringar, om det
visar sig vara rätt. Den vägen skall vi naturligtvis följa, precis som i andra
frågor här i kammaren.
Anf. 109 KERSTIN EKMAN (fp):
Fru talman! Lars Leijonborg och jag har återigen yrkat på ett tillägg i den
nya djurskyddslagen så att det genom dispens från lagen skall vara tillåtet
med koscherslakt i Sverige.
Det är smärtsamt att år efter år tvingas konstatera att ledamöterna i jord-
bruksutskottet helt avstår från att värna om religionsfriheten för ett stort an-
tal svenska medborgare, samtidigt som man helt negligerar utlåtanden från
experter som hävdar att djurskyddet inte är hotat när man i andra länder
använder och därför godkänner slaktmetoder som ger koscherkött.
I fråga om religionsfrihet borde ledamöterna i Sveriges riksdag inte hysa
något tvivel om att religionsfrihet måste garanteras medborgarna i vårt land.
Det vi nu diskuterar berör en av de mest grundläggande rättigheterna: rätten
att utöva sin religion i enlighet med samvetets bud.
Den nu aktuella frågan kan på intet sätt jämföras med det man kan be-
teckna som sedvänjor i andra länders kulturer som ligger så långt från svensk
rättsuppfattning att de måste förbjudas i vårt land. För att ta ett exempel
som alltid dyker upp i debatten kan jag nämna barnäktenskap och kvinnlig
omskärelse. Vad det något kryptiska yttrandet i utskottets överväganden syf-
tar på går inte att tyda.
Det förtjänar att nämnas att det förbud vi har i Sverige drabbar såväl
troende judar som muslimska trosbekännare. Både judisk och muslimsk reli-
giös lag påbjuder detaljerade regler för kosthållning och tillagning av mat.
Religionsfrihetsfrågor ligger givetvis inte inom jordbruksutskottets kom-
petensområde, men Lars Leijonborg och jag har som motionärer varje år
påpekat att frågan borde hänskjutas till konstitutionsutskottet, eftersom det
är i detta utskott en fråga som gäller respekten för den i vårt land grundlags-
fästa religionsfriheten skall behandlas. Liknande synpunkter förs nu fram i
det särskilda yttrande som Sören Norrby har fogat till betänkandet.
Även i år har man valt att låta motionen behandlas av jordbruksutskottet,
och det har alltså även i år varit frågan om djurskydd som blivit avgörande.
Jag ser inget fel i att även denna aspekt belyses. Tvärtom välkomnar jag den
debatten. Däremot kan jag absolut inte godta de slutsatser som utskottet har
kommit fram till, lika litet som jag kan godta det avslagsyrkande som man
har landat på.
Min absoluta övertygelse är att slakt som ger kött som är koscher inte är
mer smärtsam än våra godkända metoder. Den övertygelsen delas av ett an-
tal experter.
Jag vill först och främst slå fast att när vi motionärer yrkar att man genom
ändring i den nu gällande djurskyddslagen äntligen skall avskaffa 1937 års
förbud mot koscherslakt, utgår vi från att de slaktmetoder som skulle tillåtas
skall vara desamma som t.ex. i vårt grannland Danmark, det land från vilket
vi importerar koscherslaktat kött.
Grunden för all slakt som ger kött som är koscher är att den judiska reli-
gionen förbjuder djurplågeri. Ansatsen till detta finns redan i Moseböck-
erna, som uttryckligen förbjuder bl.a. stympning av djur samt jakt. Det är
därför en troende jude aldrig kan tänka sig att äta ren- eller älgkött, eftersom
dessa djur inte avlivas på ett smärtfritt sätt och köttet därför inte är koscher.
Moseböckernas föreskrifter har senare utvecklats till dagens slaktmeto-
der. Danskarna tillämpar metoder som godkänts av “Det etiske råd vedrö-
rende Husdyr“, som säger att den person som skall utföra slakten måste un-
dergå särskild utbildning för att bli godkänd. Det ställs också speciella krav
på den judiske slaktaren, som måste genomgå speciell utbildning där det
ställs höga krav på såväl det religiösa som det yrkesmässiga. Det finns alltså
en garanti vid tillämpning av denna slaktmetod.
Ett av de kriterier som måste vara uppfyllda för att köttet skall vara ko-
scher, dvs. rent och tillåtet, är förutom det nämnda kriteriet om smärtfrihet
att så mycket blod som möjligt lämnar djurkroppen. Djuret måste också
vara helt friskt. Djuret avlivas därför utan föregående bedövning genom att
man med ett snabbt snitt öppnar halspulsådern. Denna speciella slaktmetod,
som hos judarna kallas skäktning och hos muslimerna halal, används över
stora delar av världen. Den kniv som används måste vara felfri och oerhört
vass. Kroppspulsådern skärs av, och djuret förlorar medvetandet.
Eftersom det är viktigt att rätt belysa alla möjligheter till smärtförnimmel-
ser, måste det påpekas att eftersom just nötkreaturs hjärna får sin blodtillför-
sel från ytterligare ett håll, tar det några sekunder innan medvetandet har
släckts. Smärtförnimmelsen under dessa få sekunder kan inte mätas. Men vi
kan jämföra med om vi t.ex. gör ett snitt med rakblad, då vi vet att det inte
blir något omedelbar smärta.
Det är däremot ställt utom allt tvivel att all slakt medför stress för det ak-
tuella djuret. Att påstå att denna stress skulle vara mer utpräglad vid
koscherslakt saknar grund. All forskning visar att stressen är kopplad till den
tid då djuret förs till slaktplatsen, inte till slaktmomentet.
I den diskussion som har förts mellan experter med anledning av att förbu-
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
111
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
det mot koscherslakt har prövats, har det funnits delade meningar om huru-
vida denna slaktmetod skulle vara mer plågsam än de metoder som vi god-
känner i Sverige. Jordbruksutskottets ledamöter har år efter år valt att luta
sig emot i huvudsak en expert, som hävdar att slakten medför större lidande.
Jag anser att detta är ett märkligt ställningstagande. Dels finns det andra
expertutlåtanden, som säger motsatsen, dels godkänner andra länder, som
har väl så höga krav på djurskydd som vi har i vårt land, koscherslakt. Dess-
utom godkänner vi i Sverige import av i Danmark koscherslaktat kött.
Det var inte heller, fru talman, djurskyddet som var avgörande när den
ursprunliga lagen antogs 1937. Justitieminister K G Westman hävdade att
förbudet skulle införas ”oavsett hur det förhåller sig med graden av det li-
dande som---tillfogas djuret”.
Fru talman! Det är verkligen på tiden att vi nu gör oss kvitt det förbud som
innebär en fläck på Sverige i fråga om respekten för svenska medborgares
rätt till religionsfrihet. Jag yrkar bifall till motion 1989/90:Jo518.
Anf. 110 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Kerstin Ekman sade att jordbruksutskottet i flera år har avvi-
sat dessa motioner. Jag är glad för det. Vi har påpekat att vi ser mycket hu-
mant på djurvården, också till och med slakten. Det gäller att ha humana
förhållanden under djurets hela livskedja.
Beträffande koscherslakt är det helt riktigt som Kerstin Ekman säger att
olika veterinärexperter har olika uppfattningar, naturligtvis beroende på vil-
ken religion man bekänner sig till. Men vi har anlitat de svenska veterinärex-
perterna på lantbruksstyrelsen.
Det är inte så, Kerstin Ekman, att djuret förlorar medvetandet i och med
att halspulsådern skärs av utan det är först sedan blodet har pumpats ut som
djuret förlorar medvetandet. Undersökningar har visat att djur har kraftiga
reaktioner ända upp till 40 sekunder efteråt. Det kan vara en mycket lång
tid, om man ser ett djurs lidande under den tiden. Därför är det viktigt att
vi i vårt land har bestämmelsen att djuret skall bedövas innan avblodning
sker.
Jag är inte någon religionsexpert, men jag har ändå studerat vad som sägs
i lagen beträffande religionsfrihet. Det är att man fritt skall uttrycka sina tan-
kar i tal och skrift och att man fritt skall få anordna möten. Detta har ingen-
ting att göra med vilken lagstiftning som gäller på andra områden.
Kerstin Ekman nämnde själv omskärelse. 1 den frågan tillåter vi inte andra
religioner att verka här i landet, med metoder som vi inte kan acceptera.
Men beträffande koscherslakt hävdas att förbudet innebär en inskränkning
i religionsfriheten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 111 KERSTIN EKMAN (fp) replik:
Fru talman! Det var ett märkligt yttrande. Det lät som om de experter som
anser att det inte är mer utan snarare mindre smärtsamt att koscherslakta
djur skulle ha en speciell religiös tillhörighet. Det skall bli intressant att se i
protokollet om det var detta Håkan Strömberg menade. Det är inte så. Det
112
har inte med veterinärens eller forskarens religion att göra, utan det är hans
insikt i ämnet som är avgörande.
Jag sade tidigare att det finns sedvänjor. Kvinnlig omskärelse är en sed-
vänja som vi inte kan acceptera, och det finns andra sedvänjor vi inte heller
kan acceptera. Men frågan om att äta kött som är koscher avser muslimers
och judars möjlighet att utöva sin religion.
Apropå vad som har sagts om tidsrymden vill jag citera ett utlåtande från
Göteborgs universitet:
”Under förutsättning att detta” - dvs. snittet - ”sker under mycket kort
tidsperiod, dvs. med ett snabbt snitt torde risken för smärta vara liten. Ett
insnitt genom människans hud leder till mycket ringa eller ingen omedelbar
smärta. Smärtan uppträder först med viss stor tidsfördröjning. Vid det ak-
tuella snittet upphör blodcirkulationen till hjärnan omedelbart vilket inne-
bär att medvetslöshet inträder och därmed oförmåga att uppfatta en smärta
som uppträder med fördröjning. Förekomst av reflexer såsom blinkreflexen
efter det att snittet har genomförts innebär inte att djuret är vid medvetande
eftersom medvetandet försvinner långt innan dessa reflexer har eliminerats
på grund av den tilltagande syrebristen i såväl hjärna som perifera vävnader
i huvudet.”
Detta yttrande är avgivet av Sven Andersson, professor i fysiologi vid Gö-
teborgs universitet.
Anf. 112 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:
Fru talman! Jag sade inte att det alltid var så att de experter som uttalar
sig till förmån för koscherslakt skulle ha någon speciell religiös tillhörighet,
men jag sade att även det kan komma in i bilden. Om det är fråga om exper-
ter av judisk härkomst är det helt självklart att man ser detta som humant.
Mot det utlåtande från Göteborgs universitet som Kerstin Ekman anförde
står de experter vi anlitar inom lantbruksstyrelsen, vilka säger att djuren har
mycket, mycket kraftiga reaktioner ända upp till 40 sekunder efter det att
man har gjort snittet i halspulsådern. När det gäller stora djur, storboskap,
är det sedan djuret har pumpats på blod som bedövningen sker. Det går inte
att komma ifrån att så är fallet. Alla som har sett en slakt kan ju intyga detta.
Anf. 113 KERSTIN EKMAN (fp) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om en lång tidsrymd, och det är inte fråga
om hur vi som ser på slakten uppfattar den. Det är i stället fråga om hur
djuret uppfattar slakten. Det tycker jag att vi skall ha klart för oss.
Det finns ingen anledning att förlänga debatten, utan det är bara att kon-
statera att man i jordbruksutskottets bedömning av den här frågan inte tar
upp fakta på rätt sätt. Jag beklagar att vi fortfarande är långt ifrån att få till
stånd en ändring av det som är en skamfläck för vårt land.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
Anf. 114 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Jag hade inte tänkt ta del i den här debatten, men när jag
upptäckte att det fortfarande finns förespråkare för den barbariska traditio-
nen att klippa av svansen på hundar, dvs. hundarnas talorgan, var jag
tvungen att säga vad jag tycker.
113
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
114
Hundar som har svans löper risk att bli skadade, påstår somliga hundupp-
födare 1991. Samma argument hördes i riksdagens kammare för många,
många år sedan när man förbjöd öronkupering av hundar. Då sade man att
hundar som har öron skadar sig och att sådana hundar inte kan användas till
jakt ute i skogen.
I dag finns det hundar som kanske skadar sina öron någon gång, men
ingen kommer på den befängda idén att säga att vi skall klippa av dem öro-
nen.
Den allmänna veterinärenheten på lantbruksstyrelsen har gjort en utvär-
dering som bygger på en enkät där man har tagit reda på hur många svans-
skadade hundar som har tagits till veterinär sedan kuperingsförbudet inför-
des. Av 125 svansskador av olika art tillhörde 31 hundar av de s.k. kuperings-
raserna. Den slutsats man borde dra är givetvis att man skall kupera svansen
på alla hundar, även på raser som normalt inte kuperas, så att de inte riskerar
att skada svansen.
Argumentet att man månar om hundens väl och ve väger nog inte lika
tungt som kuperingsuppfödares och andra uppfödares funderingar om vad
som är en vacker hund, vad som är mode, osv. Det har ingenting att göra
med djurens sätt att röra sig.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan under mom. 14.
Samtidigt vill jag passa på att yrka bifall till reservationerna 6 och 7, som
handlar om buruppfödning av pälsdjur och om saxfångade djur.
Anf. 115 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag blev mycket förvånad över Margareta Fogelbergs sätt att
uttrycka sig. Hon påstår att de som begär en utvärdering i den här frågan
inte skulle vara måna om hundens väl och ve. Jag skulle också vilja påpeka
att den utvärdering som Margareta Fogelberg här hänvisar till är av ett så
pass tidigt datum att vi inte kan räkna med den på samma sätt som med en
utvärdering som tar hänsyn till att en jaktsäsong snart är över - det är nämli-
gen i samband med jakt som de flesta skadorna har upptäckts.
Jag nöjer mig med detta, men jag vill gärna till protokollet föra att jag blev
förvånad över att Margareta Fogelberg visar vad som enligt min uppfattning
är bristande kunskap och bristande förståelse för att även vi är djurvänner.
Anf. 116 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Jag tycker att det vittnar om att man är djurvän att man vill
låta djuren vara såsom vår Herre har skapat dem och man vill låta dem bete
sig på ett naturligt sätt.
Elisabeth Fleetwood sade också i sitt anförande att situationen nu är be-
kymmersam för dem som föder upp vakthundar och narkotikahundar. Jag
undrar då om Elisabeth Fleetwood vet hur många av dessa hundar som är av
kuperingsras. 90% av dessa hundar är svanshundar, nämligen schäfrarna.
Anf. 117 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Låt hundarna vara såsom vår Herre har skapat dem, sade
Margareta Fogelberg. Jag tror att Margareta Fogelberg vet att människan
har använt hundar i sin tjänst under tusentals år. Den specialisering och avel
i fråga om hundraser som har pågått i hundratals år har skapat de hundar vi
nu har, med de förutsättningar under vilka de arbetar. Många raser - jag kan
tyvärr inte säga hur många - ser icke alls ut såsom vår Herre en gång skapade
dem. De är ett resultat av den avel vi har drivit fram just för att få en typ av
brukshund som passar för det ändamål för vilket han skall användas av oss
människor. När vi sedan frångår detta uppstår därför en risk för skador, vil-
ket vi nu har påpekat. Men det är skador som icke vår Herre är skyldig till.
Anf. 118 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Det är inte i första hand brukshundarna som somliga föresprå-
kare för Kennelklubben är ute efter, utan det är helt andra hundar.
Bevare oss för de hundraser som människan har avlat fram! Vi har i dag
kortbenta hundar med intryckta nosar, hundar som nästan kvävs därför att
människorna har avlat fram sådant som skulle vara tjusigt. Det gäller även
chihuahua-rasen, som håller på att tappa sina ögon. Jag tycker att människan
skall sluta avla fram hundar på det viset.
Anf. 119 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag kan hålla med om att de exempel som Margareta
Fogelberg nu nämnde är avarter. Det som våra förfäder gjorde på 1200-,
1300-, 1400- och 1500-talen kan vi emellertid i dag inte göra mycket år, utan
det är bara att se till att följa upp de förutsättningar vi har givit de här djuren.
När det gäller brukshundar är det till stor del vorsteh, riesenschnauzer och
dobermann som utgör en allt större procentuell andel av brukshundsbesätt-
ningen. De är alla kuperingshundar, och de blir alltså viktigare och viktigare.
Det är av den anledningen vi vill ha en utvärdering men inte något avskaf-
fande i dagsläget. Har vi fel så lägger vi oss, men har vi rätt så går vi vidare.
Anf. 120 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Det är precis samma andas barn som fortfarande vill göra om
hundarna efter människans eget intresse. Men som väl är finns det en stor
grupp hunduppfödare som välkomnat kuperingsförbudet.
Anf. 121 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det är viktigt, Margareta Fogelberg, att vi fortfarande har
hunden i vår tjänst. Ett nytt användningsområde för hundar är narkotikaspa-
ningen. Jag undrar om vi skulle vilja vara utan våra narkotikahundars tjäns-
ter. Även på det området tränar man hundar och avlar hundar som har de
rätta egenskaperna, de egenskaper som ger dem de bästa förutsättningarna
att fylla de funktioner i samhället som vi eftersträvar att de skall fylla.
Anf. 122 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Som jag sade tidigare är schäferhundarna och narkotikahun-
darna inte något problem - schäfern har svans.
Anf. 123 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det här verkar gå alldeles för långt. Låt mig bara säga att det
finns många andra raser än schäfer som passar till narkotikahundar. Man är
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
115
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Djurskydd m.m.
116
t.o.m. på väg mot de små raserna, eftersom de lättare kommer in i skrymslen
som ofta används i sådana sammanhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU31, justitieutskottets betänkande 1990/91:JuUll, lagutskottets
betänkande 1990/91:LU16, kulturutskottets betänkande 1990/91 :KrU 14,
näringsutskottets betänkanden 1990/91:NU21 och NU22 samt jordbruksut-
skottets betänkande 1990/91 :JoU 18.
Konstitutionsutskottets betänkande KU31
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuUll
Mom. 1 (tillämpning av terroristlagstiftningen)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 28 för reservation 1 av
Berith Eriksson. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU16
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 96 för hemställan i reser-
vation 1 av Rolf Dahlberg m.fl.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 2 av Elisabet
Franzén anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
Kulturutskottets betänkande KrU14
Mom. 1 (Bidrag till trossamfund)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 38 för reservationen av
Lars Ernestam och Margareta Fogelberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2 (kompensation för skatteomläggningen till de fria trossamfunden
m.fl.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motionerna Kr403 av Rune
Backlund och Kersti Johansson, Kr409 av Berndt Ekholnt m.fl. och Kr410
av Elver Jonsson m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 3—5
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU21
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Hadar Cars
m.fl. - bifölls med acklamation.
Näringsutskottets betänkande NU22
Mom. 3 (NOs handläggningstider)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 133 för reservation 1 av
Hadar Cars m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU18
Mom. 2 (en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 21 för reservation 2 av
Marianne Samuelsson.
Mom. 3 (åtgärder mot djurplågeri m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 134 för reservation 3 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Mom. 4 (äggproduktionen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Jan Fransson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (pälsdjursuppfödning)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 37 för reservation 6 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson.
Mom. 9 (importförbud för vissa pälsar och skinn)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 70 för reservation 7 av
Karl Erik Olsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (koscherslakt)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 20 för motion Jo518 av
Lars Leijonborg och Kerstin Ekman. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Jerry Martinger (m) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num onsdagen den 20 mars.
117
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
12 § Kammaren åtskildes kl. 17.45.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 6 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 32,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8§ anf. 66 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 103 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGTTÖRNELL
/Barbro Karlsson
118
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Onsdagen den 13 mars
1 § Justering av protokoll................................ 1
2§ Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
3 § Den ekonomiska politiken och budgetregleringen........... 1
Finansutskottets betänkande FiU20
Debatt
Lars Tobisson (m)
Anne Wibble (fp)
Gunnar Björk (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Carl Frick (mp)
Roland Sundgren (s)
Finansminister Allan Larsson (s)
Filip Fridolfsson (m)
Beslut................................................ 59
Meddelande om samlad votering........................... 60
4§ Riksdagen och dess myndigheter........................ 61
Konstitutionsutskottets betänkande KU31
Debatt
Sten Andersson i Malmö (m)
Olle Svensson (s)
Hans Leghammar (mp)
Beslut fattades efter 10 §
5 § Terroristlagstiftningen................................ 64
Justitieutskottets betänkande JuUll
Debatt
Berith Eriksson (v)
Lars-Erik Lövdén (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Krister Skånberg (mp)
Beslut fattades efter 10 §
6 § Ideella föreningar................................... 69
Lagutskottets betänkande LU16
Debatt
Allan Ekström (m)
Martin Olsson (c)
Stig Gustafsson (s)
Elisabeth Franzén (mp)
Beslut fattades efter 10 §
7 § Stöd till trossamfund m.m............................. 77
Kulturutskottets betänkande KrU14
Debatt
Margareta Fogelberg (fp)
119
Prot. 1990/91:77
13 mars 1991
Erkki Tammenoksa (s)
El ver Jonsson (fp)
Beslut fattades efter 10 §
8 § Bidrag mot royalty..................................
Näringsutskottets betänkande NU21
Debatt
Per Westerberg (m)
Lars Norberg (mp)
Bo Finnkvist (s)
Beslut fattades efter 10 S
9 § Näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrens-
verk ............................................
Näringsutskottets betänkande NU22
Debatt
Karin Falkmer (nr)
Gudrun Norberg (fp)
Lars Norberg (mp)
Inga-Britt Johansson (s)
Beslut fattades efter 10 §
10 § Djurskydd m.m.....................................
Jordbruksutskottets betänkande JoU18
Debatt
Ingvar Eriksson (m)
Bengt Rosén (fp)
Lennart Brunander (c)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Håkan Strömberg (s)
Elisabeth Fleetwood (m)
Kerstin Ekman (fp)
Margareta Fogelberg (fp)
Beslut................................................
Konstitutionsuskottets betänkande KU31
Justitieutskottets betänkande JuUl 1
Lagutskottets betänkande LLJ16
Kulturutskottets betänkande KrU14
Näringsutskottets betänkande NU21
Näringsutskottets betänkande NU22
Justitieutskottets betänkande JuU18
11 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 20 mars...........
85
90
116
117
120
gotab 98395, Stockholm 1991