Protokoll
1990/91:7
(forts, från prot. 6)
Ekonomisk politik
Anf. 1 Finansminister ALLAN LARSSON:
Herr talman! För ett par år sedan var jag inbjuden att medverka i en kon-
ferens i den amerikanska kongressen. Den handlade om arbete och företa-
gande i Sverige. Det var ett av de många inslagen i Sverigejubileet i Ame-
rika. Vi som var där fick på Sveriges vägnar ta emot mycket beröm av de
amerikanska ekonomerna och politikerna. Sverige hade vänt pessimismen
till optimism. Budgetunderskottet hade ersatts av balans. Industrin hade
byggts ut och moderniserats, och arbetslösheten hade pressats ned. De ame-
rikanska bedömarna var imponerade.
I dag är bilden av Sverige en annan. Den internationella nyhetsförmed-
lingen tar mera fasta på våra problem, inflationen, lönebildningen och den
svaga tillväxten. Det är ofrånkomligt. Men jag skulle ändå vilja vända på
bilden av Sverige.
Då, för två år sedan, när ekonomerna gav oss beröm, borde vi egentligen
ha blivit utsatta för kritik för att vi vilade på lagrarna. Nu, när kritiken får
stort utrymme, borde vi egentligen få rejäl uppmärksamhet för de stora och
viktiga förändringar, de strukturella förändringar, som nu genomförs och
som kommer att ge oss en starkare ekonomi under kommande år.
Jag vill med detta på intet sätt förringa de problem som vi nu brottas med,
men jag vill ändå ge ett perspektiv som kan vara nyttigt för den debatt som
vi skall föra här i riksdagen i dag. Det är lätt, alltför lätt, att fångas av dagslä-
get, att förlora perspektivet och missa morgondagens möjligheter.
Jag vill gärna inleda debatten genom att redovisa hur regeringen ser på det
ekonomiska läget och på den ekonomiska politik som måste föras. Jag skall
göra det på grundval av den prognos som vi publicerar i dag och på det mate-
rial som långtidsutredningen tidigare lagt fram och som är grunden för den
ekonomisk-politiska propositionen.
Den ekonomiska aktiviteten försvagas, på det sätt som vi kunde förutse
redan i våras. Till det kommer nu effekterna av konflikten i Mellanöstern.
Den utgör en tung börda på Sveriges ekonomi. Vår tillväxt stannar i år vid
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
1 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
en enda procent. Nästa år skapar vi över huvud taget inga nya resursr, om vi
inte snabbt kan bryta jakten mellan löner och priser.
Allt vi vill göra under de närmaste åren måste därför underordnas den
stora uppgiften att återskapa vår ekonomiska styrka. Varje beslut om nya
åtaganden blir en skrift i vatten, om vi inte klarar av denna, den grundläg-
gande uppgiften att skapa nya resurser. Vi måste använda de kommande
åren för att låta omvärlden hinna i kapp Sveriges kostnader. Vi måste ge Sve-
rige chansen att hinna i kapp andra länders konkurrenskraft.
I klartext innebär detta långtgående restriktioner för lönebildningen, för
statens utgiftsprogram samt för kommunernas och landstingens åtaganden.
I klartext innebär det samtidigt stora krav på en energipolitik, en Europapo-
litik, en näringspolitik och en arbetsmarknadspolitik, som främjar tillväxten.
Lönekostnaderna har ökat lika mycket på ett år som de gör på två år i våra
konkurrentländer. På tre år har lönekostnaderna ökat med 28-30 %, medan
de ökat med 14 % i Västtyskland eller med 15—17 % i Danmark och Norge,
för att nu ta några näraliggande exempel.
Men det mesta av de stora löneökningarna har varit inflationen. Reallö-
nerna har på dessa tre år bara ökat med ca 2 % i Sverige. Resten är bara luft
i lönekuverten, men en tung börda på de företag som är utsatta för interna-
tionell konkurrens. Det är löneökningar som tillkommit inte bara genom av-
tal utan också genom lokal löneglidning. Det är kostnader som arbetsgivarna
accepterat och som visar att arbetsgivarna inte klarat sin uppgift.
Detta leder till att arbetstillfällen omfördelas från Sverige till utlandet. Vi
har tappat mer än 20 000 jobb i industrin enbart under första halvåret. Vi får
nu varje vecka nya besked om företag som skär ner produktionen i Sverige.
Jag anser att det är en dålig fördelningspolitik att omfördela arbetstillfällen
från Sverige till utlandet. Därför måste kostnadsutvecklingen brytas.
I våras kunde vi här i riksdagen med bred majoritet besluta om riktlinjer
för den ekonomiska politiken. Det var ett viktigt beslut. Det bidrog till att
skapa klarhet om den ekonomiska utvecklingen. Det innebar en förstärk-
ning av finanspolitiken. Det medverkade bl.a. till att de höga räntorna
kunde börja pressas ned. Sedan dess har konflikten i Mellersta Östern inträf-
fat. Den har drivit upp oljepriset, spätt på inflationen och bromsat den eko-
nomiska tillväxten över hela världen.
Vilka slutsatser kan vi dra för vår del? Det har från en del håll sagts att det
nu skulle vara dags att släppa efter på finanspolitiken. Jag vill bestämt avvisa
alla sådana tankar. Finanspolitiken måste bedrivas med fasthet och konse-
kvens. Den måste vara fortsatt stram. Därför har vi avvisat förslag om stora
skattelättnader, som flitigt förekommit i debatten, förslag som saknar finan-
siering.
När det gäller bensinpriset har vi kunnat anvisa en ansvarsfull finansie-
ring, och valt en form som ger goda effekter för dem som bäst behöver en
lättnad, alla som har långa resor till och från arbetet. Detta förslag kan där-
med väl förenas med en stram finanspolitik. För innevarande budgetår är
statsbudgeten balanserad och denna inriktning skall fullföljas i nästa års
statsbudget.
Målet för budgetpolitiken är att hävda välfärden och samtidgt minska de
offentliga utgifternas andel av BNP för att på sikt sänka skattetrycket. Utgif-
ternas andel har minskat från rekordhöga 67 % 1982, det sista av de sex bor-
gerliga åren, till knappt 62 % i år. Vi skall fortsätta på den vägen under de
kommande åren.
På samma sätt måste vår valutapolitik föras med fasthet och konsekvens.
Det har sagts och skrivits mycket om valutapolitiken under de senaste måna-
derna. Jag vill slå fast att vi måste klara anpassningen av våra kostnader och
priser genom inhemska åtgärder, inte genom valutapolitik.
Vi är också fast beslutna att åstadomma ett genombrott i förhandlingarna
med EG om ett EES-avtal. Vi ser mycket positivt på den stabilitet som ska-
pats inom EG när det gäller valutapolitiken. Det är i vårt intresse att upp-
träda så att vi blir en trovärdig samarbetspartner, och till det hör att hålla
fast vid målen för valutapolitiken. Detta är ett faktum som gäller för varje
regering, som vill ha till stånd ett utvidgat och långsiktigt samarbete i
Europa. Därför följer vi noga utvecklingen vad gäller det europeiska valuta-
samarbetet och bevakar Sveriges möjligheter till ett närmande till detta sam-
arbete.
Regeringen kommer inte att motverka en fortsatt nedgång i den ekono-
miska aktiviteten med en allmän påspädning av efterfrågan. Erfarenheterna
från tidigare försök här hemma och utomlands är inte goda. Det blir i stället
arbetsmarknadspolitiken som får en viktig roll. Varje person som blir arbets-
lös skall ges allt stöd för att komma tillbaka i arbetslivet. Insatserna skall
även i fortsättningen vara inriktade på aktiva åtgärder som förmedling, ut-
bildning och rehabilitering. Arbetslinjen skall gälla.
Detta är några viktiga förutsättningar när det gäller att bryta kostnadsut-
vecklingen och stabilisera Sveriges ekonomi. I den uppgiften är lönebild-
ningen den mest akuta uppgiften. Det gäller nu att växla om från inflations-
löner till reallöner för att på så sätt skapa en grund för sysselsättningen och
tryggheten.
Förutsättningarna att åstadkomma detta 1991 är mycket goda. Skattere-
formen ger hushållen en bättre köpkraft, prisstegringstakten dämpas under
1991 och 1992 och överhettningen på arbetsmarknaden avtar.
I de förhandlingar som gäller nästa års löner måste parterna själva ta an-
svaret för avtalen. Några Hagasamtal eller Rosenbadsöverläggningar blir
det inte fråga om. Någon inkomstpolitik blir det inte tal om. Regeringen
skall inte delta som en tredje part i förhandlingarna.
Men det är min och regeringens uppfattning att det behövs medverkan för
att få in ett samhällsekonomiskt synsätt i förhandlingarna, att det behövs
medverkan för att skapa överblick över hela arbetsmarknaden och att det
behövs medverkan för att undvika en situation med vinnare och förlorare
som leder till ständigt nya kompensationskrav. Därför har vi gett Bertil
Rehnberg och hans förhandlingsgrupp i uppdrag att nu undersöka förutsätt-
ningarna för ett stabiliseringsavtal för i första hand 1991, men helst också för
1992.
Gruppen har nu lämnat sin redovisning av hur den ser på den ekonomiska
situationen och begärt att parterna skall svara om de är beredda att ställa
upp i förhandlingar om ett stabiliseringsavtal. Jag tror att förhandlingsgrup-
pen kan ge de besked om det ekonomiska läget som är nödvändiga. De som
ingår i gruppen är trovärdiga därför att den inte är en part i förhandlingen.
Prof. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
De kan utgöra den samlande kraft som behövs för att det skall komma till
stånd realistiska avtal.
Men först som sist handlar det om att arbetsgivare och löntagare tar det
ansvar som följer med deras självständighet. De måste ta ansvar för avtalens
innehåll och för konsekvenserna av avtalen. Det behövs en nationell samling
på den svenska arbetsmarknaden för att bryta kostnadsutvecklingen. Det
finns ingen annan åtgärd som har så gynnsamma effekter för att hävda syssel-
sättningen och för att bekämpa inflationen.
Herr talman! Att reformera den offentliga sektorn är en viktig del av den
ekonomiska politiken. Däri ligger stora möjligheter att åstadkomma förbätt-
ringar i välfärden utan att tillskjuta nya anslag.
När vi senast debatterade den ekonomiska politiken här i riksdagen angav
jag några områden som särskilt viktiga reformområden, nämligen skolan,
äldreomsorgen, de socialförsäkringar som är knutna till arbetslivet, barnom-
sorgen och sjukvården. På dessa för medborgarna viktiga områden satsar
stat, kommun och landsting över 300 miljarder kronor. Vi lägger nu i dag
fram förslag till reformer på flera av dessa områden.
När det gäller socialförsäkringarna, ambitionerna att etablera en arbets-
och rehabiliteringslinje, så förbereds ytterligare steg. Förslag kommer se-
nare.
De reformer som vi nu lägger fram innebär förenklingar, avreglering och
decentralisering. Det kommer att ge de anställda inom dessa områden större
möjligheter att forma verksamheten efter medborgarnas behov. Det innebär
samtidigt en bättre hushållning med knappa resurser, så att vi kan tillgodose
de stora behov som vi kan se framöver.
För att återskapa tillväxten i vår ekonomi måste vi alltså hejda kostnadsut-
vecklingen. Vår konkurrenskraft måste återställas. Detta är den främsta
uppgiften.
Därutöver behövs insatser av många olika slag av strukturell art.
Det gäller Europapolitiken, där vi nu bör kunna se fram emot ett politiskt
genombrott i förhandlingarna mellan EFTA och EG. Det gäller energipoliti-
ken, där vi nu står inför stora och viktiga förhandlingar för att skapa långsik-
tigt hållbara uppgörelser i riksdagen. Det gäller investeringarna i infrastruk-
tur, i vägar, järnvägar och telekommunikationer, som har avgörande bety-
delse för både medborgare och företag. Det gäller arbetsmarknadspolitiken
med insatser för att alla skall ha arbete, det goda arbetet. Det gäller insatser
för att stärka konkurrensen inom näringslivet. Det gäller sparandet, som
skall göra det möjligt att investera och bygga nytt. Det gäller sist men inte
minst skattepolitiken, där vi nu får ett enklare och rättvisare skattesystem,
som gör att både hushåll och företag kan handla på ett sätt som är riktigt från
samhällsekonomisk synpunkt. Denna reform är den enskilda åtgärd som
kommer att ha den största och mest gynnsamma effekten på hela vår eko-
nomi.
Jag vill med detta ange bredden och inriktningen på de insatser som rege-
ringen vidtar för att få i gång en uthållig tillväxt. Det är ett omfattande arbete
som kommer att resultera i förslag till riksdagen vid flera tillfällen under det
kommande året.
Detta är huvuddragen och inriktningen i regeringens ekonomiska politik.
Den innebär att de riktlinjer som vi drog upp här i riksdagen i våras ligger
fast samtidigt som nya initiativ tas på flera olika områden.
Mot den här bakgrunden vill jag avslutningsvis rikta mig till oppositionens
representanter med två frågor: Är ni beredda att stödja en fortsatt stram fi-
nanspolitik för att därmed pressa ned inflationen? Är ni beredda att ge ert
stöd till ambitionerna att åstadkomma ett stabiliseringsavtal som bryter kost-
nadsutvecklingen och räddar jobben?
Anf.2 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Finansministerns presentation av sin ekonomisk-politiska
proposition stöder övriga prognosmakares entydiga bedömning att Sveriges
ekonomi mycket snabbt går mot en hemmagjord avmattning, en självförvål-
lad kris. Det är inte något tillfälligt konjunkturfenomen. Nedgången bottnar
i strukturella svagheter, som regeringen i skydd av devalveringen och den
ekonomiska expansionen utomlands kunnat underlåta att göra något åt se-
dan 1982.
Finansministern efterlyste tidigare kritik för detta. Det har ni sannerligen
inte saknat från vårt håll. Det kan därför inte bli något beröm i dag. Att man
ser på olika källor spelar ingen roll. Alla - ifrån OECD till olika bankekono-
mer - beskriver Sverige inte bara som ett lågtillväxtland utan som lägsttill-
växtlandet bland industrinationerna. Produktionsökningen blir mindre än
1 %. Om dagens höga oljepris står sig, får vi inte ens stagnation utan en till-
bakagång i reala termer.
Samtidigt är vi bland jämförbara länder inte bara ett höginflationsland
utan högstinflationslandet. Prisstegringen väntas bli tvåsiffrig både 1990 och
1991. Det är ingen tröst att den till betydande del är bestämd på politisk väg.
Utgiftsökningen skall ändå betalas av vanliga medborgare. Tvärtom är det
egendomligt att socialdemokraterna och folkpartiet finansierar marginals-
kattelättnader, vilkas syfte bl.a. sägs vara att motverka kostnadsökningar,
med kostnadsdrivande höjningar av andra skatter.
Med den kraftiga kostnadsstegring Sverige uppvisar förvånar det inte att
det redan stora underskottet i bytesbalansen förutses växa ytterligare i snabb
takt. En omläggning av statistiken under sommaren gör att balansbristen ser
mindre ut i absoluta tal. Men fortfarande ökar bytesunderskottet med bortåt
20 miljarder om året, och något trendbrott finns inte i sikte. År 1992 kan det
väntas överstiga 70 miljarder, vilket motsvarar 4,5 % av bruttonationalpro-
dukten. Ser man till det inhemska finansiella sparandet, som med den gamla
definitionen var lika med bytesbalansens saldo, har minussiffrorna t.o.m.
vuxit mer än vad som förutsågs i våras.
Omfattningen av den finansiella obalansen understryks ytterligare, när
man beaktar den pågående utströmningen av investeringskapital. Svenska
företag och privatpersoner placerar i häpnadsväckande omfattning pengar i
aktier, fastigheter och företag utomlands. Bara i juli månad var utflödet 15
miljarder. Problemet är, som jag sagt så många gånger tidigare, inte att
svenskar investerar i andra länder, utan att utländska placerare är så föga
intresserade av Sverige. In- och utgående kapitalströmmar för dessa ända-
mål förhåller sig i storleksordningen 1 till 10.
Det säger sig självt att med dessa tendenser krävs det höga räntor för att
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
kapitalbalansen skall gå ihop. Men dessa avhåller ju i sin tur ytterligare från
satsningar i Sverige, vilket driver den negativa spiralen vidare.
Jag frågade finansministern i riksdagens slutdebatt i våras, om inte denna
utveckling oroar honom men fick inget svar. Något besked om vad rege-
ringen tänker göra återfinns inte heller i dagens proposition, varför jag upp-
repar min begäran att finansministern måtte klargöra sin syn på den på-
gående kapitalemigrationen och ange hur han tänker sig att balans i kapi-
talströmmarna över våra gränser skulle kunna uppnås.
Herr talman! När åttaårsdagen av 1982 års devalvering passerades i början
av veckan, vimlade det av jämförelser, som visade att den tredje vägen, i
enlighet med vad vi moderater så många gånger förutsagt, fullbordat sin cir-
kel och att läget i viktiga avseenden nu faktiskt är sämre än vad det då var.
Det förekommer t.o.m. varningar - som t.ex. i Veckans Affärer - för att
Sverige skall bli nästa kraschade planekonomi.
”Så här kan det inte få fortsätta.” Så sade Allan Larsson i vad som föreföll
vara en gästföreläsning för den socialdemokratiska partikongressen. Det är
lätt att instämma. På samma sätt väcker många nya resonemang i dagens
proposition hos mig en igenkännandets glädje från tidigare moderata motio-
ner. Det talas om att minska den offentliga utgiftsandelen och t.o.m. skatte-
trycket - om än först på sikt. Men som vanligt måste jag efterlysa vilka hand-
lingar finansministern vill sätta bakom orden. Det räcker inte att tillsätta ut-
redningar - inte ens om det gäller ökat oberoende för riksbanken.
I våras var det mycket tal om utbudsekonomi, om att frigöra arbetskraft.
Inför det ”arbetslöshetens stålbad” som nu nalkas har detta tonat bort som
problem. I stället är det lönebildningen som skjuts i förgrunden. Regering-
ens förhandlingsgrupp under Bertil Rehnberg har nyligen på ett bra sätt be-
skrivit det ekonomiska läget men sedan inte förmått mer än att inbjuda par-
terna till överläggning. Har inte regeringen lärt sig att varningar och förma-
ningar är verkningslösa?
Enligt finansministern finns det inget utrymme för lönepåslag nästa år.
Men konjunkturinstitutet bedömer att timlönekostnaderna inom industrin
kommer att växa med drygt 8 %. Ändå har Kl beaktat den försämring som
väntas i arbetsmarknadsläget. Regeringens förhoppning i propositionen om
4% i lönestegring är lika orealistisk som vårens förutsägelse om 3 %. Vad
som står i avtalen spelar liten roll, herr finansminister. Allt utom ca 2 % i KIs
prognos beror på överhäng från föregående år, löneglidning och kostnadsök-
ningar som har åstadkommits på politisk väg. Och redan de 6 å 7 % som
detta ger, dvs. utanför avtalen, överstiger nivån i våra viktigaste konkurrent-
länder.
I förra veckans regeringsförklaring noterade jag att uppgiften att ned-
bringa inflationen nu skall överordnas andra ambitioner och krav. Liknande
uttalanden finns i propositionen. Innebär detta att regeringen verkligen är
beredd att ge kampen mot inflationen högsta prioritet? Härpå tyder uttalan-
det att inte försöka motverka en uppgång i arbetslösheten med generell ef-
terfrågestimulans. Men hur långt vågar Allan Larsson låta arbetslösheten
stiga? Vad säger övriga regeringen? Hur länge håller arbetsmarknadsminis-
terns nerver? Och godtar LO detta?
Herr talman! Förfallet i den svenska ekonomin har gått för långt för att
rättelse skall kunna åstadkommas med bara några enkla grepp. Det krävs ett
långt och mödosamt arbete - säkert under åtskilliga år. Vi måste ta oss an
våra grundläggande strukturproblem, som bottnar i ett för hårt skattetryck,
en för stor offentlig verksamhet samt för mycket regleringar och planhushåll-
ning inom viktiga samhällssektorer. Vad som ändå kan göras med verkan på
kort sikt är att sända tydliga signaler om att en sådan genomgripande om-
läggning av den ekonomiska politiken är på väg. Det skulle betyda mycket
för att få till stånd ett mera optimistiskt stämningsläge såväl i näringslivet
som bland medborgarna.
Vilka är då dessa signaler? Ja, till att börja med vill jag nämna en som inte
får sändas. I en tid när socialismens misslyckande är uppenbart, när östeuro-
peiska länder av all kraft strävar efter att övergå till marknadsekonomi, får
inte Sverige slå in på en väg som leder till ökat kollektivt sparande och för-
stärkt offentlig kontroll över näringslivet. Den socialdemokratiska partikon-
gressens beslut att öppna AP-fonden för aktieköp, och ännu mer LOs fram-
stötar om att trefaldiga fondbildningen i ATP-systemet och tillåta full place-
ringsfrihet inom landet, är ett långt större hot mot den enskilda äganderätten
än löntagarfonderna. Om sådana planer sätts i verket, blir resultatet obön-
hörligen att kapitalflykten ytterligare påskyndas. Vi moderater vill i stället
stärka det enskilda sparandet. Förslag med den innebörden skulle betyda
mycket för att återställa framtidstron i vårt land.
Men den just nu kanske allra viktigaste signalen vore att knyta kronan till
det europeiska monetära samarbetet. Även om medlemskap i EMS till följd
av aktuella reformplaner inom EG inte omedelbart kan uppnås, är det fullt
möjligt att låta vår valuta följa utvecklingen av ecun. Storbritannien, som till
skillnad från andra tidigare höginflationsländer inom EG, t.ex. Danmark
och Frankrike, fortfarande dras med en hög inflation, förde häromdagen in
pundet i den europeiska växelkursmekanismen. Resultatet blev omedelbart
en rejäl räntesänkning. Sverige, som också plågas av hög inflation och hög
ränta, skulle på samma sätt kunna uppnå att marknaden bedömer devalve-
ringsrisken som mindre.
Med förvåning konstaterar jag att regeringen i den nu framlagda proposi-
tionen endast säger sig följa utvecklingen och inte klart uttalar sig för en
svensk anknytning till det europeiska valutasamarbetet. Vi moderater bör-
jade tala om detta redan efter 1982 års devalvering och lade våra första för-
slag om EMS-anknytning före 1985 års val. Mycket hade sett annorlunda ut
om vi hade fått vår vilja igenom den gången. Jag är alldeles övertygad om
att detta steg måste tas i en nära framtid.
Vidare är det naturligtvis nödvändigt att genast lägga fram förslag om ett
första steg i en successiv sänkning av skattetrycket. Sverige har ju alltid till-
hört högskatteländerna inom OECD, men nu ligger vi i särklass. Vi är - om
jag får återknyta till tidigare jämförelser-högstskattelandet. När gränshind-
ren raseras, går det inte - som jag framhöll i gårdagens Europadebatt - att
undvika en anpassning nedåt. Ett klart besked om att skattetrycket framde-
les skall sänkas med i genomsnitt en procentenhet om året skulle kunna fun-
gera som en ljusglimt i slutet av en lång och mörk tunnel.
Under inga omständigheter får skattetrycket ytterligare skärpas, oavsett
hur detta sker. Genom oljeprishöjningen blir den i våras beslutade ökningen
Prof. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
av bensinbeskattningen ungefär 1 miljard större än vad som var avsett. Vi
moderater motsatte oss den gången användningen av ett höjt bensinpris för
att finansiera marginalskattelättnaderna. Men när nu så ändå skedde, måste
det vara rimligt att staten avstår från den merskatt som bensinbeskattningens
konstruktion medför. Gårdagens undanmanöver innebär ju endast en an-
passning av reseavdraget som ändå borde ske, och den skall betalas med
högre skatt på försäkringssparandet. Jag vill fråga såväl Anne Wibble som
Allan Larsson varför ni inte med en allmän bensinskattesänkning kan tillmö-
tesgå kraven från hårt pressade bilister och samtidigt undvika intrycket av
att Sverige, till skillnad från andra högskatteländer, obekymrat fortsätter att
höja skattetrycket.
Vad det här handlar om är att med olika åtgärder återställa lusten och vil-
jan till sparande och företagande i Sverige. Utöver skattesänkningar förut-
sätter det avregleringar och ett brytande av de monopol som i sant planeko-
nomisk anda gäller inom områden som omsorg, utbildning och vård. Utrym-
met för privata initiativ och personliga satsningar måste bli större!
Jag vill också framhålla betydelsen av en tryggad elförsörjning och av en
direkt medverkan i Europasamarbetet. Det räcker inte att som regeringen
hittills gjort bara öppna för en omprövning av gamla hindrande ståndpunk-
ter. Det krävs också ett klart besked om att kärnkraften i enlighet med folk-
omröstningens utslag skall vara kvar så länge det är ekonomiskt och säker-
hetsmässigt motiverat. Dessutom behövs det - som vi moderater framhöll i
går - klarspråk om att Sveriges intressen bäst gagnas av att vi redan nästa år
ansöker om medlemskap i EG.
Herr talman! De åtgärder jag här föreslagit skulle verksamt bidra till att
återföra Sverige till kretsen av världens främsta välfärdsländer, även om det
nog kan ta en hel del tid att nå det målet. Snabba besked om viljeinrikt-
ningen skulle dessutom omedelbart stärka tron på Sverige och därmed
kunna lindra svårigheterna under den nedgångsperiod som vi under alla om-
ständigheter måste gå igenom. Tyvärr finns det inga signaler av det slaget i
regeringens proposition om den framtida ekonomiska politiken. Men kan-
ske kan finansministern råda bot på den bristen genom att här i debatten
klargöra sina avsikter? Man kan då gå längre än vad man gör i en proposi-
tion, som återigen till stor del består av allmänna resonemang, målsätt-
ningar, avsikter, tillsättande av utredningar osv. Det finns alltså inte ett enda
konkret förslag om vad man nu skall göra för att få en vändning på den eko-
nomiska kursen.
Anf. 3 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! I måndags ordnade Handelshögskolan i Stockholm en hel
dags konferens om devalveringen 1982 och vad den har lett till. I stället för
det glada åttaårsjubileum som en del kanske hade hoppats på blev det ett
gravtal över den tredje vägens ekonomiska politik.
Fr.o.m. 1985 har det gått snett. Den ekonomiska politiken har inte varit
tillräckligt stram. Uppsatserna som presenterades då är fyllda av tal om en
”alltför expansiv ekonomisk politik”.
Av dagens proposition tycks Allan Larsson så smått så småningom komma
till denna insikt även han. Men han vill skylla ifrån sig på andra för att det
har blivit så. Det är då inte sin föregångare på finansministerposten han tän-
ker på - vilket i och för sig hade varit naturligt och riktigt - utan han skyller
först på börskraschen 1987 som inte fick tillräckligt dämpande effekter i Sve-
rige och sedan på riksdagen som avvisat regeringens åtstramningsförslag.
Denna historiebeskrivning är inte bara direkt felaktig, den lider också av
en mycket egendomlig lucka. Valåret 1988 har helt fallit bort! Det finns inte
med i historien. Det var då regeringen plötsligt lovade att man inte behövde
betala utlovade reformer som längre föräldraförsäkring och längre semester.
Någon stram finanspolitik behövdes sannerligen inte enligt regeringens egna
påståenden. Jag måste tyvärr, herr talman, ta avstånd från Bengt Wester-
bergs påstående för en vecka sedan att Allan Larsson har en ovanligt välpro-
grammerad hjärna.
Det som hände i våras har också fått en konstig redovisning. Regeringens
förslag var nämligen att fortsätta expansionen av föräldraförsäkringen och
semestern och samtidigt genomföra stopp-paketet. Stopp-paketet var prin-
cipvidrigt, men även om det hade genomförts tillsammans med de aktuella
reformerna hade det sannerligen inte blivit någon åtstramning. Det blev det
däremot i och med det stabiliseringspaket som folkpartiet medverkade till.
Det var med andra ord precis tvärtemot vad regeringen påstår i propositio-
nen. Det var uppgörelsen i riksdagen som skapade en åtstramning, inte rege-
ringens egna förslag.
Denna historiebeskrivning som framkommer i dagens proposition är ett
ovanligt fult försök att undkomma ansvaret för egna misslyckanden. Det
kommer inte att lyckas. Det är regeringen och ingen annan som har ansvaret
för dagens och morgondagens dåliga ekonomi.
Man kan nu avläsa stora och växande problem i den svenska ekonomin.
Nolltillväxt, låg produktivitetsökning, lågt sparande, hög pris- och löneök-
ningstakt. Dessa problem är en direkt följd av att regeringen har misslyckats
med den ekonomiska politiken. Alla prognoser visar nu en stigande arbets-
löshet, på några års sikt upp till 3 % eller mer. Det är dessa personer, som nu
blir utan jobb, som får betala notan för socialdemokraternas misslyckande.
Löneökningstakten har utpekats som boven i dramat. Regeringen fäster
uppenbarligen en mycket stark tilltro till att om bara löneökningstakten kan
bringas ned, så löses alla problem.
Rehnbergkommissionen och dess medverkan i avtalsförhandlingarna
tycks vara det enda recept som Allan Larsson har. Detta kan - tyvärr - inte
bli mycket mer än en förhoppning.
Löneökningarna påverkas i första hand av läget på arbetsmarknaden. Mot
en överhettad arbetsmarknad hjälper varken kommissioner eller förma-
ningstal. Det är alltså inte löntagarna, eller ens arbetsgivarna, som bär skul-
den. Det är regeringen, eftersom regeringen har ansvaret för en alltför ex-
pansiv finanspolitik och en därav följande överhettad arbetsmarknad.
Jag tror alltså att Rehnbergkommissionen - tyvärr - har ganska små chan-
ser att nå det som Allan Larsson önskar sig, nämligen en prolongering - vil-
ket vore bra för landet. Förutom skattereformen är regeringen då alldeles
tomhänt i den ekonomiska politiken. Skattereformen är bra, det är inte tu
tal om det, men den kan faktiskt inte lösa alla problem samtidigt.
Resultatet kommer att bli att bördan kommer att falla ännu hårdare på
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
Prof. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
10
riksbanken och dess penningpolitik. Det betyder i praktiken ännu högre rän-
tor.
Sverige har redan en högre räntenivå än omvärlden. De extra procenten i
hög ränta är en direkt följd av att omvärlden saknar förtroende för den
svenska ekonomins förmåga att utvecklas. Räntedifferensen till vår nackdel
har ökat i höst. Den höga räntan är ett elände för skuldsatta personer, för
villaägare, för hyresgäster, för bostadsrättsinnehavare, för belånade företag
och inte minst för företag som annars hade övervägt investeringar för framti-
den. Den höga räntan driver på prisökningstakten, och medverkar därför till
att förvärra problemen.
Både svenska och utländska placerare på kapitalmarknaden ser att finans-
ministern är tomhänt. De vet att läget kommer att förvärras och befarar att
han då tar till växelkursförändring - igen, trots att det inte har fungerat tidi-
gare och trots allt tal om en fast växelkurs.
Jag tror inte att Allan Larsson överväger devalvering, varken nu eller
nästa år. Jag är också övertygad om att riksbanken på alla sätt kommer att
värja sig mot spekulationer genom att höja räntan. Problemet är att det inte
räcker med ord för att övertyga marknaden. Marknaden har hört orden
förut. Då återstår räntan. Riksbanken kan tvingas höja räntan rejält för att
visa att den menar allvar med att försvara växelkursen.
Det finns en åtgärd man kan vidta. Handling övertygar mer än ord. Sve-
rige borde gå med i det europeiska monetära samarbetet, EMS, och dess
växelkursmekanism, ERM. Det är kanske för sent nu - socialdemokraterna
har missat den chansen - men det är inte för sent att ansluta kronan till EMS-
valutorna. Det kan enkelt göras genom att man ändrar valutakorgen.
Herr talman! En sådan åtgärd skulle tas som en mycket positiv signal. Det
skulle i handling vara en en bekräftelse på att växelkursförändring är uteslu-
ten. Både den politik som innebär en kamp mot inflationen och ett när-
mande till EG skulle öka i trovärdighet. En EMS-anslutning löser förvisso
inte alla problem, men det hjälper. Sveriges ekonomi behöver all hjälp den
kan få.
Allan Larsson tar i dagens proposition ett litet steg framåt. Det är välkom-
met, men det är för litet. Där finns en lång text om hur bra det europeiska
växelkurssamarbetet har fungerat och hur det har ökat trovärdigheten i kam-
pen mot inflationen. När Allan Larsson nu själv tycker att det är så förträff-
ligt borde vi väl gå med! Men det vågar inte regeringen. Det är dumt, mycket
dumt.
Allan Larsson och riksbanken har sagt att vi inte kan gå med nu, utan att
inflationen först måste ned. Detta påstående vederlädes dock effektivt för
några dagar sedan när Storbritannien gick med i ERM, trots lika hög infla-
tion som den svenska. Då sjönk deras ränta. Troligen skulle även den
svenska räntan sjunka, om vi gick med. Det skulle glädja alla dem som är
oroade över höga boendekostnader och företag som skall investera. Det
skulle också dämpa prisökningarna. Inser inte Allan Larsson att han genom
att vägra anslutning av kronan till EMS ökar omvärldens oro och misstro
mot Sverige? Inser han inte att han lägger en ytterligare börda, en onödig
börda, på löntagarna genom för hög ränta?
Herr talman! Jag tolkar finansministerns tal om att kampen mot inflatio-
nen överordnas andra mål så, att han inte tänker sig någon ny överbrygg-
ningspolitik. Jag vill gärna för folkpartiets del svara ja på den första frågan
han ställde, om man är beredd att medverka till en stram finanspolitik, under
förutsättning att detta sker genom åtstramning på utgiftssidan. Några skatte-
höjningar kan vi inte vara med på. Det är bra att finansministern säger nej
till en ny överbryggningspolitik. Det återstår att se om han orkar hålla fast
vid detta när arbetsmarknaden blir sämre.
Reformer, sägs det i propositionen, blir det bara om de kan finansieras
utan skattehöjningar inom ramen för en stram finanspolitik. Det låter också
bra. Men det är tydligen bara en fras som man tar till. Den verkar inte hålla
ens under dagen. Nu skall det nämligen komma ett förslag om bostadsfinan-
siering som av allt att döma betyder en ganska kraftig ökning av bostadssub-
ventionerna. Jag delar helt önskemålet att man skall minska bostadssubven-
tionerna. Men det är sannerligen inte rätt väg att först genomföra en stor
ökning.
Den viktigaste strukturförändringen framöver gäller just den offentliga
sektorn, eller snarare de totala offentliga utgifterna. Där behövs både för-
nyelse, konkurrens och privata alternativ. Här säger Allan Larsson att rege-
ringen har inlett ”ett omfattande förändringsarbete”. Kanske det. Jag tycker
.att det verkar som om det mesta får göras i kommuner och landsting under
ganska hårt motstånd från socialdemokraterna.
Den viktigaste åtgärden på detta område hittills är det kommunala skatte-
stoppet. Det kommer att tvinga kommuner och landsting till hälsosamma
omprioriteringar, strukturella åtgärder och översyn av många byråkratiska
rutiner. Detta arbete försvåras dock av socialdemokraterna och deras ned-
värderande tal om ”kommersiella företag” inom vård, omsorg och utbild-
ning. Propositionen är fylld av tal om hur bra det är med konkurrens, men
det får inte förekomma i vad gäller de sociala tjänsterna som är så viktiga för
enskilda människors välfärd. Jag tycker att det är beklämmande. Det vittnar
inte om någon förmåga till nytänkande.
Det tog två år innan socialdemokraterna övergav sitt motstånd mot föräld-
rakooperativ inom barnomsorgen. Det har tagit mer än fem år till, dvs. totalt
nästan sju år, innan personalkooperativ genom dagens proposition behand-
las likvärdigt med andra alternativ. Skall det ta ytterligare sju år innan van-
liga privata företag tillåts på samma villkor för att lösa krisen inom barnom-
sorgen? Talet om krafttag skorrar en aning falskt.
När den stora skattereformen nu är beslutad blir nästa steg att sänka det
totala skattetrycket. För att detta skall vara möjligt måste de offentliga utgif-
terna bringas ned. Det är framför allt transfereringarna som fortfarande
växer lavinartat. Där behövs en samlad strategi. Eftersom Allan Larsson,
enligt propositionen, dessutom kraftigt vill öka överskottet hos stat och
kommun och öka det offentliga sparandet måste han ha en strategi som mins-
kar utgifterna riktigt rejält. Det handlar inte om småsummor, utan om tiotals
miljarder kronor. Jag skulle vilja fråga finansministern om han har någon
strategi för hur detta skall gå till. Han kanske kan beskriva den strategin för
ledamöterna i kammaren.
Det finns inslag i transfereringssystemen som direkt bromsar den ekono-
miska tillväxten. Det går inte att återställa balansen mellan löneökning och
Prof. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
11
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
12
produktivitet utan att få upp just tillväxten och produktiviteten. Därför
borde regeringen ägna sig betydligt mer åt att förändra transfereringssyste-
men, så att de inte fortsätter att bromsa produktivitetsökningen.
Till slut, herr talman, kan jag inte underlåta att kommentera den nya fond-
debatt som socialdemokraterna i höst har givit oss. I propositionen följs
detta upp. Det sägs att AP-fonden skall få köpa mer aktier, och det aviseras
dessutom något slags nytt fondsystem för de statliga avtalspensionerna. Hur
kan socialdemokraterna vara så dumma att de nu - när hela världen i övrigt
avskriver socialism och statligt ägande och när det verkligen är befogat att
öka intresset att investera i Sverige - tar initiativ till mer förstatligande, fler
socialistiska fonder och mindre privat ägande? Kan Allan Larsson verkligen
med berått mod genomföra åtgärder som ytterligare försämrar tillväxten och
klimatet för industriell utveckling i Sverige?
Anf. 4 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! När man blir äldre tycker man att tiden går fortare. När år-
hundradet och årtusendet går mot sitt slut tycker man att utvecklingen går
snabbare. I det sammanhanget är det viktigt att inte förlora perspektivet.
I går debatterade vi Europa. Berlinmuren som symbol för gräns mellan
öst och väst är borta. De socialistiska kommandoekonomierna har bevisat
sin oförmåga att skapa välfärd.
De västliga marknadsekonomierna har visat sin överlägsenhet i att skapa
resurser, låt vara att dessa resurser många gånger är orättfärdigt fördelade.
Men det är ändå bättre att ha något att dela.
Nya marknader och nya möjligheter blir tillgängliga i vår nära omvärld.
Detta förhållande leder sannolikt till att en eventuell försvagning i den inter-
nationella konjunkturen i varje fall inte kommer att ledas från Europa.
Tvärtom är Europa nu ett starkare ekonomiskt kraftfält i den internationella
ekonomin än på länge.
Sverige ligger centralt i ett nytt Europa. Ibland fungerar Sverige tyvärr
som en ö, både geografiskt och ekonomiskt. Men vi i Sverige är mycket utri-
keshandlande och utlandsberoende. Rätt skött bör vårt geografiska läge
vara en tillgång.
Sverige har dessutom betydande naturtillgångar och en förhållandevis väl
bevarad miljö. Dessa faktorer borde göra att vi skulle kunna skapa såväl en
hållbar utveckling som en hållbar tillväxt, i synnerhet om vi förmår komplet-
tera det bristfälliga BNP-begreppet med mjuka mänskliga värden och miljö-
värden.
Varför är vi på nytt på väg in i en ekonomisk kris? Kanske är den redan
ett faktum.
Den största boven är, vilket jag tror att vi är överens om, inflationen. Kost-
nadsutvecklingen är snabbare än i våra konkurrentländer, över 11 % under
en tolvmånadersperiod, vilket är nästan tre gånger snabbare än konkurren-
ternas.
Grunden i inflationens väsen är brist på tillit till systemet och växelvisa
kompensationskrav.
En intressant fråga nu är vad som utlöser kompensationskraven. Det som
vanliga löntagare, barnfamiljer och pensionärer nu måste ha kompensation
för är till stor del politiskt beslutade och ökade levnadsomkostnader. Dessa
är en effekt av socialdemokraternas och folkpartiets överenskommelse om
finansieringen av skattereformen.
Jag fick i förra veckan, som medlem, ett brev från Svenska arbetsgivare-
föreningen om att företagen inte skulle budgetera ökade lönekostnader för
1991. Detta krav kan verka både orealistiskt och angeläget.
Men vad skall jag säga till en arbetare som tjänar 12 000 kr. i månaden,
som inte tjänar på skattereformen och som vet att boendet, bilkörningen
och maten blir dyrare? Jag skulle naturligtvis kunna säga: Vi riksdagsleda-
möter kan avstå från löneökningar, så det kan du också! Det är ju bara det
att kunskapen om att vi inte skulle få löneökning hjälper ju inte den som
tjänar hälften så mycket, när han vet att kostnaderna stiger.
Det är därför jag säger att det handlar om att skapa tillit och trovärdighet.
Och det går inte att skapa trovärdighet till samhällets tal om minskad kost-
nadsutveckling om inte samhället bestämmer sig för att göra någonting åt de
faktorer som utlöser kompensationskraven.
Ungefär hälften av alla som arbetar använder bil för resorna till och från
jobbet. Den andelen blir naturligtvis mycket större i områden där det inte
går några tåg och där det inte finns några bussar som passar.
När socialdemokraterna och folkpartiet gjorde upp om skattereformens
finansiering tillkom moms på bensin med 1:50 kr. Den totala skatten uppgår
nu till 4:75 kr. per liter. Ju mer priset på bensin stiger på grund av kriser, krig
i andra länder eller andra händelser, som vi inte kan påverka i Sverige, desto
mer pressas våra långpendlare. Så är det med det skattesystem som socialde-
mokraterna och folkpartiet har valt.
Men skatteomläggningens majoritet lade, trots allt, ut en räddnings-
planka. Majoriteten motiverade nämligen sina avslag på centerns förslag
med följande formulering: ”Skulle det visa sig, att icke avsedda effekter upp-
kommer utgår utskottet från att erforderliga åtgärder kommer att vidtas.”
Nu säger finansministern förstås att han just föreslagit ökad avdragsrätt mot-
svarande ungefär 1 kr. per liter i sänkt bensinpris.
Men, snälla finansministern, att få rätt att göra avdrag för en kostnad för
inkomstens förvärvande är väl en självklar rätt och inte någon särskild yn-
nest? Och fortfarande är avdraget betydligt lägre än den verkliga kostnaden.
Och glesbygdsbornas bilresor för att komma åt vanlig service beaktas ju inte.
Detta är inte vad centern avser med ”erforderliga åtgärder”. Ivar Franzén
kommer senare i dag i debatten om skatterna att utveckla detta vidare.
Socialdemokrater och folkpartiet tycks inte ens ha noterat att principen
om generell moms står i konflikt med principen om skatt efter bärkraft.
Människor har nämligen inte bosatt sig efter tjockleken på plånboken. De
som tvingas ha långt till sina jobb, därför att jobb saknas i hemorten, tillhör
rimligen inte de mest privilegierade i vårt land.
En skattereform var nödvändig och måste genomföras. Hade vi kunnat
sänka skattetrycket samtidigt hade det varit lättare. Nu kan vi inte det. Vi
från centern stöder en stram finanspolitik.
Eftersom det inte handlar om skattesänkningar utan om omfördelningar
blir frågan om rättvis fördelning central. Tyvärr innebär socialdemokrater-
nas och folkpartiets förslag och riksdagens beslut om skattereformens finan-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
13
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
14
siering mindre rättvisa och ökade klyftor. Den ökade skattebelastningen på
nödvändig konsumtion ökar ojämlikheten, då den framför allt drabbar lågin-
komsttagare, barnfamiljer, särskilt ensamföräldrar, och pensionärer.
Till råga på eländet drabbas ofta samma grupper av höjda oljepriser och
hög ränta.
Jag vill här upprepa vad vi från centern sade i debatten om skatterefor-
men:
- Inför ett system med differentierad moms med lägre moms för nödvändig
konsumtion som basmat och boende.
- Använd punktskatter på energi i stället för energimoms för att styra mot
inhemska, förnybara och miljövänliga energislag och mot bättre hushåll-
ning.
Det hade naturligtvis varit bäst om man redan då följt centerns förslag.
Nu har vi med anledning av vad som hänt under sommaren - framför allt
avseende oljepriserna - förnyat våra krav i en motion vid riksdagsstarten.
Låt inte prestigeskäl vara avgörande, utan ta hänsyn till våra förslag till
gagn för en stabilare ekonomisk situation, baserad på lägre kompensations-
krav.
Inom den offentliga sektorn - och den är stor - har politiska beslut fått
ersätta marknadskrafterna, och det är i och för sig riktigt. Vi måste genom
politiska beslut garantera likvärdiga förutsättningar för välfärd i olika delar
av landet. Men då det gäller att skapa välfärd leder frånvaron av marknads-
signaler till ineffektivitet och centralstyrning. Det krävs en helt annan mång-
fald av lokala lösningar för välfärdens produktion.
Marknadens förmåga till flexibilitet, effektivitet och förnyelse skall med-
vetet utnyttjas i välfärdens tjänst, så att dessa fördelar kommer inte bara ett
fåtal till del. Däremot får naturligtvis avgöranden om välfärdens organisa-
tion och fördelning inte utlämnas till en okontrollerbar marknad.
I välfärdens förnyelse ingår också att man skall avgränsa det offentliga an-
svaret. Till det offentliga ansvaret hör sådant som hänger samman med män-
niskors trygghet, t.ex. polis och försvar, men även vård, omsorg och utbild-
ning. Den offentliga sektorn måste starkare rikta sina resurser till det som är
kärnan i det offentliga ansvaret. Verksamheter som gäller allmän service el-
ler varuproduktion bör frigöras från den offentliga sektorn.
Finansministern har lärt av sin företrädares misstag och inte satt sig i rollen
som tredje part i förhållande till arbetsmarknadens parter. I stället använder
han idén med ett ”mellanlägg” i form av den s.k. Rehnbergkommissionen.
Jag vill gärna svara på en fråga och säga att centern välkomnar Rehnberg-
kommissionens förslag om ett stabiliseringsavtal.
Det är också självklart att ett sådant avtal skall omfatta alla, även politiker
och näringslivets chefer. Det är självfallet de som tjänar mest och som också
gynnas mest av skattereformen som har de största möjligheterna att avstå
från lönehöjningar.
Med de grundförutsättningar som jag inledningsvis pekade på bör det vara
möjligt att utforma en politik som ger framtidstro hos svenskt näringsliv och
svenska arbetare, en politik där man tar till vara naturresurser och miljö,
kunskap, kreativitet, arbetsvilja och därmed inte låter kapitalet flöda ut ur
landet. En sådan inriktning ger då av sig själv möjlighet till sänkt räntenivå.
Ingen behöver känna oro för att det grundläggande kravet i vårt internatio-
nella samarbete på fasta växelkurser inte skulle gå att uppfylla.
Herr talman! Finansministern föreslår i sin proposition att riksdagen skall
godkänna den föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Jag sak-
nar en bit, nämligen frågan om regionala skillnader i en trolig ökning av ar-
betslösheten. Den tas inte upp. Frågan är om detta är vanlig socialdemokra-
tisk nonchalans mot människor i glesbygden.
För övrigt innebär propositionen i stora stycken en kraftfull kritik av den
förda socialdemokratiska politiken med den stora devalveringen 1982 och
den därpå följande kostnadsstegringen och försvagade tillväxten. I den kriti-
ken instämmer naturligtvis centerpartiet, liksom i finansministerns förhopp-
ning att 1991 skall bli en vändpunkt - det är ju val då!
Anf. 5 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Enligt finansministern och de s.k. ekonomiska experterna
lider Sverige av alltför låg tillväxt och produktivitet och samtidigt av ett för
högt kostnadsläge. Lönestopp är tydligen lösningen. De arbetande arbetar
för dåligt. Vårt statsöverhuvud talar om dålig arbetsmoral. Vad kungen
tycker om finanshajarnas, direktörernas och skatteflyktingarnas moral och
dess inverkan på samhällsmoralen har vi inte fått höra.
Vad är bakgrunden till dagens klagan på de arbetande? Ja, de ekonomiska
och sociala klyftorna har vidgats i vårt land i mycket hög grad under 80-talet.
Antalet miljardärer och miljonärer har mångdubblats och lyxkonsumtionen
har ökat. Rekordvinster och marginalskattesänkningar har inte fördelats till
de lågavlönade. Samtidigt har många slagits ut. Vi har ungefär 10 % av ar-
betskraften utslagen i dag.
En LO-studie visar att de rika drar ifrån - inkomstklyftorna ökar. För de
breda löntagargrupperna har realinkomsterna stigit med 4 % under 80-talet.
För dem i de höga inkomstskiktena har ökningen varit 98 % under samma
period.
Lönsamheten inom industrin under 80-talet har varit mycket god. Trots
detta avlöser SAF-direktörer, ”ekonomiska experter” och politiska företrä-
dare varandra i en klagolåt och pekar ut arbetarnas löner som orsak till pro-
blemen.
Ett lönestopp drabbar de lågavlönade, inte minst med tanke på skatteom-
läggningens andra etapp, eftersom de välavlönade redan under 80-talet för-
sett sig med gigantiska löneökningar och förmåner och får stora marginal-
skattesänkningar nästa år. Då är det mycket flott av direktörerna att avstå
från löneökningar 1991. Ett lönestopp drabbar naturligtvis de lågavlönade.
I den politiska propagandan försöker man få oss att tro att inflationen be-
ror på de arbetandes magra löneökningar. I själva verket är det framför allt
företagens vinster, prissättning och spekulation tillsammans med skatter,
räntor och politiska beslut som är huvudorsaken till inflationsspiralen. Ge-
nom en prispresspolitik kan spekulationen och oskäliga vinster, som nu ur-
holkar Sveriges ekonomi, angripas.
Vänsterpartiet accepterar inte ett allmänt lönestopp i avtalsrörelsen. Där-
emot kan lönestoppet omfatta redan privilegierade grupper. Här kan jag
Prof. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
15
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
16
konstatera att vi har fått stöd av Stig Malm. Det är vår gamla inställning se-
dan löne- och strejkstoppsdebatten i vintras.
I en stabiliseringspolitik måste kompensation utgå till de arbetande för in-
flationens härjningar. Vad som krävs är reallöneökningar, främst för de
breda LO- och TCO-grupperna. Det kan åstadkommas om full kompensa-
tion utgår för inflationen utan att stora generella löneökningar behövs. Där-
med sätts pressen på prissättarna. Reallöneökningen skulle säkras. De nomi-
nella löneökningarna kunde hållas nere om prissättarna är återhållsamma.
Det går inte att enbart inrikta sig på de lågavlönades löneökningar för att
mota inflationen. Försök, finansministern, att sätta stoppa för prisökningar
genom prispress! Det är ett ansvar som vänsterpartiet vill ta för att garantera
en stabil lönepolitik och god ekonomisk utveckling i vårt land.
Ett lönestopp är som sagt förödande för de lågavlönade. 1991 kommer
skatteomläggningen att få full genomslagskraft och då är inte särskilt gynn-
sam för de lågavlönade. Inflationen gör skatteomläggningens effekter än
sämre, och de aktuella ökningarna på bensinpriser, oljepriser, hyror och kol-
lektivtrafiktaxor skapar inte särskilt stora förväntningar hos aktörerna i ar-
betslivet, dvs. de vanliga arbetarna. Med vänsterpartiets förslag skulle vi inte
ha haft de våldsamt höga priserna på bensin och olja. Prisökningarna drab-
bar orättvist både glesbygdsbefolkning och de lågavlönade. Höjda reseavd-
rag, som nu aviseras, är välkomna, men momsen på energi måste tas bort.
Beräkningarna visar att lågavlönade, pensionärer och ensamstående är
förlorare i skatteomläggningen. Kvinnorna drabbas också mycket ogynn-
samt. Prisökningarna på mat ökar kraven på att någonting måste göra. Väns-
terpartiets gamla men mycket goda krav på att momsen på mat skall bort
måste börja förverkligas. För låginkomsttagarna skulle detta vara ett verk-
ligt lyft.
Borttagande av moms på mat har avvisats av regeringen i många år. Ett
stående argument är att det är för komplicerat. Lika handlingsförlamad är
tydligen regeringen när det gäller att beskatta den finansiella sektorn. Det
skjuts åter på framtiden, för det är för komplicerat. Men när man skulle ge-
nomföra skatteomläggningen var ingenting komplicerat, för det gynnade
välavlönade. Då fanns det ingen handlingsförlamning. Det var full fart med
genomförandet. Det var inga mäktiga grupper som man trampade på tårna.
Rättvisa och jämlikhet med förhinder, kan man kanske säga.
En rättvis fördelningspolitik har under 80-talet fått en sådan knäck att det
nu borde vara dags för en låginkomstutredning. En sådan utredning skulle
kunna visa på orättvisan och ojämlikheten i samhället och vara början till en
vändning i fördelningspolitiken. Frågan är om Allan Larsson och regeringen
är beredda att tillsätta en låginkomstutredning. Eller skall orättvisorna tigas
ihjäl?
Vårt land uppvisar stora krisfenomen. Det är turbulens med jämna mel-
lanrum, med börsen som centrum. Spekulationsekonomin med dess förvänt-
ningar och inteckningar i framtiden tål inga dalar. Aktörerna på denna mark-
nad har de kortsiktiga vinsterna för ögonen och överreagerar.
Produktionen av varor och tjänster i vårt land går samtidigt i stort sett i
sin normala lunk, med några undantag i vissa branscher som har svårigheter.
Exportindustrins traditionella marknader har problem och viker, vilket inger
farhågor. En längre tids högt oljepris kan ställa oss inför mycket djup lågkon-
junktur.
Regeringens politik inger oro. På minst två ställen i den av finansministern
aviserade propositionen poängteras att några försök att motverka en upp-
gång i arbetslösheten med generell efterfrågestimulans inte kommer att gö-
ras. Ar det inte en signal på att man ger upp den fulla sysselsättningen som
det främst prioriterade målet? Kärleksförklaringen till växelkursmekanis-
men - EMS - och en prioritering av inflationsbekämpningen kan inte leda
till annan slutsats än att regeringen kommer att spela med arbetslösheten
som ett medel att bromsa inflationen, vilket klart framgår av långtidsutred-
ningen. Det är en metod som de flesta remissinstanser ifrågasätter.
Den positiva utvecklingen är LOs ställningstagande, som går ut på att man
inte anser att en anslutning till EMS, en ekonomisk monetär union, är ak-
tuell och att man inte kan acceptera att starka maktgrupper utanför demo-
kratisk kontroll skall fastlägga den svenska penningpolitikens inriktning.
Dessutom prioriterar regeringen höga företagsvinster, samtidigt som den er-
känner att vi kanske har Europas gynnsammaste skatt för företagen.
Den låga tillväxten och produktivitetsutvecklingen bekymrar naturligtvis
inte bara regeringen. Man kan diskutera vad tillväxten skall ha för innebörd.
Men en rad orsaker påverkar faktiskt tillväxten i samhället. Investeringarna
har varit relativt höga men en kraftig minskning väntas nästa år. Frågan är
vilka investeringar som gjorts, långsiktiga framtidsinvesteringar eller inve-
steringar i kapacitetshöjande åtgärder i befintlig verksamhet. Är investe-
ringarna framåtsyftande, då är de ett viktigt bidrag till den nödvändiga själv-
ständighet, som vi måste ha för att inte bli helt beroende av utländska intres-
sen, t.ex. EG. Kan vi dessutom ha någon självständighet och använda AP-
fonders och löntagarfonders kapital för framtidsinvesteringar, då skulle vi
vara inne på rätt väg.
Om investeringarna i industrin har varit höga är det sämre ställt med inve-
steringar i kunskap. Fortfarande har vi inte någon ordentlig vuxenutbild-
ningsreform. Det var många år sedan dåvarande framtidsminister Ingvar
Carlsson, jag tror det var i Gävle, talade om en ordentlig satsning på vuxen-
utbildning. Kunskapen är vårt främsta konkurrensmedel. Vi har förlorat till-
räckligt med tid genom att den tredje vägens politik inte har prioriterat kun-
skapsutbyggnad på bredden. Dessutom är kunskapen ett viktigt instrument
för demokratisering av arbetslivet.
Något som kan komma att få en bumerangeffekt är bristen på offentliga
investeringar. Grunden för en stor del av tillväxt och produktivitet, som bl.a.
regeringen vill åstadkomma, är att den offentliga verksamheten fungerar.
När man talar om produktiviteten skall det erinras om årtiondens försum-
melser med arbetsmiljön, vilket innebär att ca 10 % av arbetskraften har
ställts utanför. Skulle dessa utslagna kunna återföras till arbetsmarknaden
på rimliga villkor, skulle det innebära en enorm resurs, och vi skulle kanske
kunna klara både tillväxten och produktivitetsutvecklingen. Det saknas inte
resurser i samhället, men det gäller att använda dem.
Beror nu bristerna i produktivitetsutvecklingen på dålig arbetsmoral, som
kungen uttryckte det i en tidningsartikel? Det är ett påstående som inte är
så lätt att bevisa. Men skall kraven ställas på människorna i arbetslivet,
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
2 Riksdagens protokoll 1990/91:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
18
måste det finnas rimliga villkor - en bra arbetsmiljö och en fungerande de-
mokratisk arbetsorganisation. Det går inte att bygga upp ett samhälle och
arbetsliv som grundar sig på ojämlika individer med förmåner och bra villkor
bara för några få. Skall vi få engagerade människor måste arbetslivet grunda
sig på jämlikhet och lika villkor för att man skall kunna utveckla arbetet och
arbeta tillsammans.
Det är bara att konstatera att den kapitalistiska marknadsekonomin är ef-
fektiv till en viss gräns. I ett högutvecklat industrisamhälle är den uråldrig,
eftersom systemet inte tillåter en utveckling av arbetet. Demokrati i arbetsli-
vet är nödvändig om vi skall kunna utveckla samhället och ta till vara den
viktigaste resursen vi har, människan.
Bland de problem som vi nu upplever är främst krisen inom kommunsek-
torn den mest kännbara för vanliga människor. Regeringen stryper sektorns
resurser. Välfärdsinnehållet i vård, omsorg, skola och kommunal service är
hotat. Den linje regeringen följer - att förändringar inom den offentliga sek-
torn skall ske i resursknapphet - får bara ett resultat, en katastrof med om-
fattande privatiseringslösningar som följd.
I förlängningen av en sådan politik öppnas vägen för vård, omsorg, skola,
kultur och service - och här blir plånboken avgörande.
Vi behöver effektivisera offentlig verksamhet, avbyråkratisera och för-
nya. Men målen beträffande rättvisa, jämlikhet och solidaritet skall vara
vägledande i den gemensamma sektorn. Statsbidragen till kommunernas so-
cialt viktiga verksamhet måste öka. Det är oförsvarligt att föra en åtstram-
ningspolitik på dessa områden. Det strider mot den sociala rättvisan. Över-
skott i staten och underskott inom kommunsektorn innebär inte en framsynt
politik.
För att vi skall få en sund demokratisk och rättvis ekonomisk utveckling
1 vårt land krävs det faktiskt att aktörerna i arbetslivet ställs i centrum för
utvecklingen, inte de välmående direktörerna och finansmännen.
Herr talman! Vi är mycket intresserade och ställer gärna upp när det gäller
att bryta nuvarande utveckling. Vi vill ta ett ansvar när det gäller att vända
den nuvarande kursen, högerkursen. Men vi är inte beredda att understödja
en regering som anvisar högerlösningar. Vårt parti är en god samtalspartner
och ställer upp på allt som leder till en utveckling för vanliga människor, för
de breda lagren i samhället, som går åt rätt håll. Vi avvisar alltså den väg
som den aktuella propositionen anvisar och som innebär ytterligare en hö-
gervridning. Om det skulle bli verklighet är vänsterpartiet det enda parti som
står för arbetarrörelsen ideal, traditioner och ära framöver. Det är alltså med
sorg som jag åser detta. Men hoppet finns ännu.
Anf.6 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Regeringen föreslår en politik som under 90-talet innebär att
bruttonationalprodukten och den materiella förbrukningen skall öka med
2 % om året, en utveckling som den vill se långt in på 2000-talet. Men det är
obegåvat och perspektivlöst, och det är också utmanande!
Skall det betyda att vi om 35 år skall konsumera dubbelt så mycket som i
dag? Kan ni föreställa er att vi år 2025 skall äta dubbelt så mycket, ha dubbelt
så mycket kläder, bo på mycket större yta, vara dubbelt så sjuka, läsa dub-
belt så många böcker, använda dubbelt så mycket toalettpapper - vi skall ju
äta dubbelt så mycket - och fälla dubbelt så många träd som i dag?
Skall vi då gå dubbelt så länge i skolan och ha barnen dubbelt så länge på
dagis?
Menar regeringen att det då skall finnas dubbelt så många bilar på Stock-
holms gator och på landets vägar?
Skall vi då ha dubbelt så många TV-kanaler med dubbelt så mycket re-
klam, för vi måste ju bli köplystna för att kunna fördubbla konsumtionen?
Klarar vi en fördubblad alkoholkonsumtion - samtidigt som miljöskadorna
skjuter fart i hela landet?
Ja, hur skall vi klara allt detta och hålla oss friska och ändå ha tid att ar-
beta, älska, leva, träffa vänner och barn och kanske t.o.m. hinna med poli-
tik? Vill vi verkligen allt det här?
Tiden kan vi dock inte fördubbla. Vem skall då hjälpa oss med allt arbete -
för inte orkar vi med att bli dubbelt så effektiva när vi skall ägna oss åt all
konsumtion?
Har regeringen månne ett hemligt vapen, ökad konsumtionsproduktivitet,
så att vi kan konsumera mera på kortare tid? Om det står det ingenting i
propositionen. Det blir kanske ett nytt skolämne för den driftige skolomda-
naren Göran Persson.
Om det inte är aktuellt måste vi få hit folk som orkar, kan och vill göra
jobbet! Om det skulle vara sant att ni verkligen vill ha denna utveckling,
måste det vara inledningen till en radikal ändring av flyktingpolitiken och till
att Sverige öppnas för en massiv invandring av arbetsvilliga från våra östra
grannländer.
Är det så, ja, då måste vi också ställa oss frågor om politikens innehåll:
Hur överenstämmer förslagen till ekonomisk politik med en jordbrukspo-
litik som innebär sänkt produktion om vi skall bli många fler i landet och
med statsministerns tal om att vi skall ställa om samhället till en ekologiskt
uttålig livsform på tio år enligt regeringsförklaringen? Och kommer världen
att acceptera att Sverige tar för sig av jordens resurser och förstör på det
oblyga och hänsynslösa sätt som nu föreslås?
Men kära nån! Visst är väl detta en mardröm! I morse när jag var på väg
in i uppvaknandet blev jag kallsvettig och ångestfylld av Allan Larssons pro-
fetior och vilja till handlingskraft. Jag såg sopbergen torna upp sig och skogar
försvinna. Jag såg de svältande barnen i u-länderna och de stigande
vattennivåerna Herr talman! Det är mycket nu - ja, det är för mycket! Jag
kände att jag inte skulle klara av det föreslagna tempot i konsumtionen. Jag
skulle vara en broms i utvecklingen. Jag skulle vara en illojal medborgare,
som var nöjd med min konsumtionsstandard.
Nej, det är helt fel. Jag tycker att jag har det materiellt bra. Jag vill och
kan leva lättare på jorden. Jag försöker minska min konsumtion, och det vill
flertalet svenskar enligt opinionsundersökningar, för att kunna rädda miljön.
Nu ställer Allan Larsson och regeringen mig inför en fasansfull konflikt:
Skall jag vara solidarisk mot mitt lands regering eller mot världen? Jag och
miljöpartiet väljer demokratin, solidariteten med världen och framtiden.
Är det någon vid sina sinnens fulla bruk verkligen tror att vi kan fördubbla
vår förbrukning på 35 år?
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
19
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
20
Vad händer när vi skall konsumera resurser på detta sätt, när natur, miljö
och människor förslits i ett ständigt ökande tempo?
Vad händer när det goda håller på att ta slut och när vattnens och jordar-
nas produktionsförmåga kvävs och förstörs av alla föroreningar?
Blir det inte de starka, de mäktiga, som kan ta över? Solidariteten mellan
människor och nationer tynar bort, och demokratier hotas.
Allan Larssons och regeringens politik hotar framtiden och det demokra-
tiska samhälle som vi med rätta är stolta över. Vad ni än gör, inled inte en
politik som kan leda till antidemokrati och som är osolidarisk.
Vi kan inte längre bara debattera den närmaste framtiden. Vi måste i den
ekonomiska politiken också arbeta ansvarsfullt på längre sikt.
Regeringen har sagt sitt. Vi vet vad socialdemokratin vill! Men vem ställer
upp på den ohämmade överkonsumtionen och på framtidshoten? Gör cen-
tern det? Gör vänsterpartiet det? Gör moderaterna det - ja, det tror jag fak-
tiskt? Gör folkpartiet - man tycker ju för det mesta som moderaterna? Men
svara gärna på de här frågorna och tala om för oss om ni tror på den ohäm-
made överkonsumtionen.
Det är klart att den framtidsväg som regeringen föreslår är omöjlig. Den
leder in i en återvändsgränd av dästhet, övergödning av människor och hav,
samt förgiftning och skövling med hotande förfall för det demokratiska sam-
hället.
Det är grym politik, den är orimlig rakt igenom.
Regeringen har undertecknat en rad internationella konventioner som sä-
ger att vi skall minska utsläppen rejält. Kärnkraftsepoken skall vara avslutad
senast år 2010, och avveckligen skall börja 1995. Statsministern betonar att
miljön är den viktiga framtidsfrågan. Gäller detta, ja, då måste politiken
vara annorlunda. Betyder konventioner och beslut något för regeringen?
Jag vill inte ägna mig åt att tvivla på regeringens ord, trots vad den säger.
Jag vill hellre tro att den är vilseledd och att den har missförstått viktiga
framtidsfrågor. För hur länge tror regeringen att det skall vara möjligt och
acceptabelt att öka konsumtionen med 2 % om året? Det finns väl ändå grän-
ser för vad regeringen tror oss om att kunna klara av? Det vill jag ha besked
om - i dag!
Byt rådgivare, så att vi får synliga samband mellan ord, löften, beslut och
omedelbara handlingar!
Så här skulle en grön regeringsförklaring kunna se ut:
Vi ser allvarligt på landets och världens miljösituation. De flesta svenskar
har samma uppfattning. Vi kan inte tillåta att den materiella förbrukningen
ökar totalt. Vi måste återanvända, återbruka och se till att soporna minskar.
Energiförbrukningen måste minska med ungefär 2 % om året. Vi måste an-
vända våra samlade kunskaper för att effektivisera energianvändningen och
hushålla och använda förnybara energislag.
Vi måste klara ändringarna på ett socialt acceptabelt sätt. Vi vill föra en
solidarisk ekonomisk politik, kompletterad med ekologiska kunskaper och
präglad av en stark ansvarskänsla för dem som ännu inte har fötts och dem
som inte har röst i Sverige.
Kärnkraften skall avvecklas i enlighet med riksdagens beslut.
Ett prissystem för elkraft, som innebär att all nytillkommande elförbruk-
ning betalas i förhållande till de verkliga produktionskostnaderna, skall in-
föras.
Flyget skall belastas med drivmedelsskatter som är jämförbara med dem
som gäller för vägfordon.
Kollektivtrafiken till lands och på hav skall momsbefrias liksom basmaten.
Systemet med företagsbilar måste bort. Alla som kör privat måste stå för
sina bilkostnader.
Möjligheterna att börja sänka kostnaderna för kollektivtrafikåkande på
land och vatten måste snabbundersökas. Det måste finnas en rejäl kostnads-
fördel med att åka miljövänligt.
Hastigheterna på vägarna skall sänkas för att spara människoliv, minska
utsläppen och sänka bensinförbrukningen.
Skärpta miljöavgifter för att reformera marknadsekonomin och göra den
effektivare skall införas. Samhällskostnaderna skall räknas in i produkternas
kostnader. De som tillverkar energi- och miljösnålt får konkurrensfördelar.
Låga priser skali hädanefter normalt betyda att vi som konsumenter sparar
miljö och sköter vår ekonomi.
Miljöavgifterna skall användas så, att man med kraft kan bygga ut och mo-
dernisera spårbyggen kollektivtrafik och hjälpa industrin till att komma fram
till miljörimliga processer. I TV skall det finnas en fullödig konsumentinfor-
mation. Vi vill att kunniga konsumenter skall styra marknaden.
Det blir ingen bro över Öresund.
Skatt på energiråvaror skall sänka löneskatterna.
En aktivt framtidspolitik innebär att vi också kan börja klara befintliga
ekonomiska problem.
God miljöpolitik är god ekonomisk politik.
Växlingen mellan skatter på energiråvaror och löneskatter minskar infla-
tionen.
Ett intensivare kollektivtrafikåkande och sänkta hastigheter minskar be-
hovet av bensin. Effektivare energianvändning minskar oljebehovet. Vi
minskar belastningen på bytesbalansen. Vi lånar till slut inte pengar till kon-
sumtion. Vi betalar för det vi gör nu och skjuter inte på betalningen till kom-
mande generationer.
En miljörimlig politik medför färre sjuka och skadade och därmed blir
trycket på vården mindre.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken ligger fast i kombination med en
aktiv regionalpolitik. Hela Sverige skall ju leva.
De som vill minska sin arbetstid skall ha rätt att göra det.
Vi vet nu vad regeringen vill med vår framtid. Det är en dyster bild som
vi kan teckna med anledning av regeringens vilja. Det är dags för regeringen
att tänka om.
Uppsatta miljö- och hälsomål samt ekonomiska mål fordrar en ny miljöin-
riktad politik.
Solidaritet med u-länder fordrar att vi sliter mindre på naturen.
Vi måste leva lättare på jorden. Regeringen och stödpartierna på höger-
kanten vill få oss att leva mycket tyngre.
Kortsiktigt är inflationen vårt stora problem. Ett sätt att kunna börja
komma till rätta med den är att de som har höga löner visar vägen genom
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
21
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
att avstå från löneökningar. Därför kan vi riksdagsledamöter avstå från vår
lönehöjning.
Jag vill återkomma till några frågor: Tror verkligen finansministern och
hans stödpartier att det är rimligt och acceptabelt att fortsätta med en ökning
av den materiella förbrukningen med 2 % om året? Kan vi människor klara
ytterligare överkonsumtion?
Varför inte gå till historien som återtågets hjältar i stället för att irra in i
framtiden som om ni ingenting vet och ingenting ser?
Varför väljer ni alltid fel samarbetspartner? Ett vågmästarparti måste vara
ett sådant och våga välja rätt, våga välja socialt ansvar med ekologiska för-
tecken i stället för den blå egoismen och förstörelsen.
Vi måste ge kommande generationer en chans. Vi måste ta ett långsiktigt
ansvar.
Rött är dött. Nu gäller det grönt i stället för blått.
Jag vill gärna svara på finansministerns två frågor. Vi säger ja till en stram
finanspolitik om den har de gröna förtecken som vi tidigare har visat på i en
lång rad motioner och under förutsättning att den strama finanspolitiken är
socialt rättfärdig. Det får inte vara så, att de redan rika får ännu större skat-
tesänkningar, medan de som har det dåligt ställt belastas med olika enorma
momshöjningar osv. Vi måste alltså ha en socialt rättfärdig ekonomisk poli-
tik med ekologiska förtecken. Sådant ställer vi upp på, dock inte på den typ
av stram finanspolitik som regeringen förespråkar. Vi kan också tänka oss
att säga ja till ett stabiliseringsavtal om det omfattar alla och om det kan gö-
ras socialt acceptabelt och i kombination med en ändrad skatteskala till för-
mån för de lågavlönade, så att vi får en process som går i riktning mot en
större social rättfärdighet i det här landet. Det handlar alltså inte om den
starkt högervridna och fula ekonomiska politik som socialdemokraterna står
för i dag.
Anf. 7 Finansminister ALLAN LARSSON replik:
Herr talman! Jag har lyssnat med stort intresse på oppositionens företrä-
dare. Jag har särskilt lyssnat till svaren på den fråga jag ställde, om huruvida
ni är beredda att medverka till en ansvarsfull finanspolitik, för att därmed
pressa ned inflationen. Det jag har mött i den här diskussionen är ett stort
antal förslag om skattelättnader. De är självfallet mycket populära att gå ut
med, men det är mycket svårt att förena den typen av förslag med viljan att
leva upp till ett ansvar för en stram och riktig finanspolitik. Det är förslag
som saknar täckning. Lars Tobisson har redovisat ett antal sådana förslag
och det finns, vilket vi tidigare har diskuterat, i den moderata skattepolitiken
någonting som ser mycket allvarligt och oroande ut för svensk ekonomi.
Det ni talar om är egentligen ett da capo, en upprepning, av det som hände
under de borgerliga åren, då vi fick ett stort budgetunderskott. För mig åter-
uppstår de där åren varje gång vi går igenom budgetläget. Då ser vi kostna-
derna i form av stora räntor som skall betalas på statsskulden. Det är den
ständiga påminnelsen om den typ av finanspolitik som ni i dag, i flera olika
inlägg, har talat er varma för. Vi vet vad det innebär och vi vet också vilket
tungt lass det har varit under de här åren att återställa ordning och reda i
22
statens finanser. Jag vill på det bestämdaste varna er för det lättsinne som nu
visas upp.
Får jag också i det här sammanhanget ställa en fråga om skattepolitiken?
Både centern och moderaterna har tagit upp en kritik mot den skattereform
som vi har beslutat och som nu skall genomföras. Det kommer en diskussion
om detta i eftermiddag, då Erik Åsbrink återkommer närmare till de frågor
som har behandlats här. Men på en punkt vill jag ta upp detta och se var ni
står. Vad skulle bli alternativet i skattepolitiken om ni fick som ni ville, att
ni fick regera? Kommer Anne Wibble att ge upp den uppgörelse som vi har
eller kommer Lars Tobisson och Karl Erik Olsson att ge upp den kritik som
de har redovisat i dag? Har ni något alternativ i skattepolitiken? Jag tror att
det är viktigt att vi nu får veta var ni står, så att vi på ett meningsfullt sätt kan
bedöma era förslag och ståndpunkter samt den fortsatta diskussionen.
Lars-Ove Hagberg vill ha kraftiga löneökningar. Han vill också ha en kraf-
tig utbyggnad av den offentliga sektorn, han vill ha kortare arbetstid och han
vill ha lägre skatter. Han vill kort sagt ha allt gott, och det är lätt att säga:
Låt oss göra detta. Men alla dessa önskningar skall betalas, det skall finnas
resurser till dem. Man hade väntat sig att Lars-Ove Hagberg, för att klara
allt detta, skulle ha sagt någonting om tillväxten, som är förutsättningen för
detta. Det Lars-Ove Hagberg har sagt i dag är precis det som ni alltid har
sagt. Jörn Svensson gav detta en sådan träffande beskrivning när han blev
intervjuad i samband med er partikongress i våras. Han sade så här, och han
vet verkligen, för han har suttit på samma plats och företrätt vänsterpartiets
politik: Det går inte ihop, det kan väl ingen vettig människa ta på allvar.
Till Carl Frick vill jag säga att det jag möter bland människor runt om i
landet som jag träffar på mina resor, möten och besök är inte det som Carl
Frick säger, att människor lever i ett stort överflöd. Jag möter på arbetsplat-
ser och pensionärsmöten människor som visserligen kan säga att de har det
bra i Sverige, men som också ser stora brister och som känner det angeläget
att kunna förbättra sina livsvillkor och samhällets villkor. Man vill ha bättre
vård och omsorg, man pekar på behovet av förbättrad infrastruktur och man
vill också ha en bättre miljö. Allt detta kräver resurser. Därför tycker jag att
är det oerhört angeläget att arbeta för en ekonomisk utveckling som skapar
de nya resurser som gör det möjligt att uppfylla dessa önskemål. Vi skall
förena strävan efter en ökad tillväxt, efter att återvinna den tillväxt som vi
har haft under 80-talet, men som just nu saknas, med strävan att få en god
resurshushållning. Jag har tillsatt utredare som skall visa hur vi även i natio-
nalräkenskaperna skall kunna bygga in ett sådant hänsynstagande. Vi avise-
rar också i denna proposition förslag som gäller ett nytt sätt att se på natio-
nalförmögenheten, att se till de samlade resurserna och de samlade tillgång-
arna.
Med Karl Erik Olsson vill jag ta upp en fråga som gäller barnfamiljernas
ekonomiska situation. Karl Erik Olsson säger att skattereformen är orättvis
mot barnfamiljerna. Nu har det gjorts mycket ingående beräkningar av för-
delningseffekten. Vi kan konstatera att skattereformen står sig bra. Jag
skulle vilja ställa en fråga till Karl Erik Olsson: Varför motsätter ni er att
barnbidraget höjs kraftigt? Det är en viktig del i skattereformen. Er reform
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
23
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
24
innebär ett sämre utfall, framför allt för dem som har många barn. Vi är an-
gelägna om att även de skall få en god utveckling.
Anne Wibble är irriterad över att jag anser att det var synd att det inte
gick att få ett ordentligt stöd i riksdagen för en åtstramningspolitik förra året,
1989. Men nog måste Anne Wibble hålla med om att det var olyckligt att
folkpartiet tyckte att det var för sent att åstadkomma en åtstramning våren
1989. Hur kan man annars hävda att det var lagom att göra det 1990, men
inte 1989? Jag tycker inte att det finns någon logik i det ställningstagandet.
Jag sätter värde på den uppgörelse vi kunde träffa i våras, då vi lade grunden
för en stramare finanspolitik. Men vi hade haft en lättare uppgift om det
skett tidigare, redan 1989.
Till Lars Tobisson vill jag apropå frågan om bensinskatten och reseavdra-
gen säga, att det förslag som Lars Tobisson nu för fram kostar statskassan
1—2 miljarder. Det är naturligtvis lätt att ta ut en sak i sänder och säga att
detta vill vi göra. Men om man inte har en ansvarsfull finansiering, utan drar
i väg med ett stort budgetunderskott, kommer vi ofelbart att få effekter i
form av en höjd ränta. De avdrag som vi nu genomför har en ansvarsfull
finansiering och innebär en klar förbättring för dem som verkligen behöver
det bäst. För dem som har fem mil till arbetet innebär dessa avdrag en lätt-
nad på 1:30 kr. per liter bensin. Detta är, menar jag, det vi nu kan åstad-
komma - och samtidigt känna att vi har ansvar för den ekonomiska politi-
ken.
Slutligen ett svar om det europeiska samarbetet och valutaområdet. I dag
har vi en valutakorg som till två tredjedelar består av EMS-valutor. Vi följer
med intresse utvecklingen inom det europeiska valutasamarbetet. Vi kan
också konstatera - det tror jag att samtliga kan vara överens om - att EMS
i dag inte är en öppen association som man kan träda in i; det har prövats i
diskussioner från bl.a. norsk sida. Det viktiga är att vi redovisar en fasthet
när det gäller att upprätthålla målen för vår valutapolitik.
Anf.8 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Ännu inga konkreta åtgärder från finansministern! Han
hade ingenting att säga om den pågående kapitalutflyttningen, trots att den
rimligen borde vara det dominerande bekymret för den som har hand om
Sveriges ekonomi.
Det finns ingenting som tyder på en vändning av de nu aktuella tendenser
som jag beskrev i mitt tidigare anförande. Jag tar bara ett enda exempel:
Det stora försäkringsbolaget Skandia, som naturligtvis förfogar över stora
kapitalanhopningar, har nu beslutat att lägga all nettoplacering utomlands,
därför att man söker sig till en bättre avkastning. Och det är naturligtvis så
att om ekonomin är hygglig på andra håll, medan vi har svåra år i Sverige,
då får vi den reaktionen. Vi kan inte möta den på annat sätt än genom att
anpassa villkoren för företagande och sparande i Sverige så att det verkar
attraktivt för både svenskar och utlänningar att vända sig hit.
Det största problemet är naturligtvis skattetrycket. Men vi har där mera
speciella inslag. Skatterna på företagande och sparande har en särskild bety-
delse, och som jag har påpekat behöver vi också besked om energipolitiken.
Det räcker inte med att öppna för en omprövning. Det gäller att klart säga
att det från ekonomisk synpunkt inte går att göra sig av med kärnkraften i
förtid - och dessutom är det inte miljömässigt motiverat.
Det räcker inte heller att tala om att man avvaktar utvecklingen och kan-
ske kan se en situation någon gång då vi kan bli medlemmar i Europa. Vi
måste säga det nu - att vi skall söka medlemskap i EG.
Finansministern hann på övertid med några ord om EMS. Han sade tidi-
gare att det gäller att bevara trovärdigheten utomlands genom en oförändrad
valutapolitik. Jag vill sätta ett frågetecken för detta - så som diskussionen
har gått. Kan det verkligen minska vår trovärdighet om vi skulle åta oss för-
pliktelsen att knyta kronan till ecun? Det skulle ju verkligen vara ett tecken
på att vi inte slår vakt om en handlingsfrihet som tidigare har använts för att
åstadkomma konkurrensdevalvering.
Det har sagts tidigare att vi först måste få ned inflationen. Jag har till en
tid varit benägen att hålla med om detta - det är klart att det vore bra. Men
det har ju visat sig att det inte går, alldeles som det inte gick i Storbritannien,
och alldeles som det tidigare inte hade gått i Danmark och Frankrike. Inträ-
det i EMS, fick emellertid en disciplinerande verkan på de ekonomiska aktö-
rerna, så att man på det sättet kunde få ned prisstegringen.
Nu säger finansministern att man följer och bevakar utvecklingen. Jag tol-
kar det som ett svaghetstecken. Varför inte göra slut på devalveringsspekula-
tionerna genom en anknytning till EMS-valutorna? Om nu inte Allan Lars-
son tror på mig eller vill slå följe med mig, lyssna på Anne Wibble! Ni har
haft ihop det förr. Hennes anförande här om betydelsen av en anknytning av
kronan till EMS kan jag helt skriva under på, och jag önskar att ni på det här
området i varje fall skulle kunna komma till en uppgörelse.
När det gäller lönebildningen menar jag att finansministern fäster alldeles
för stort avseende vid möjligheten av ett stabiliseringsavtal. Jag påvisade
detta genom mina exempel tidigare. Det egna konjunkturinstitutet säger att
timlönekostnaden för industriarbetare nästa år stiger med 8,3 %. Av detta
är ca 2 % förväntad avtalsökning; det andra ligger vid sidan av avtalet. Träf-
fas det ett avtal som säger att det blir noll i avtalsökning, så kommer det ändå
löneökningar, eftersom lönerna är marknadsbestämda. Det gäller att skapa
villkor på marknaden som gör att man kan komma ner till måttliga löneök-
ningar. Återigen: Det är framför allt skatterna det hänger på.
Finansministern frågade om vi är beredda att föra en stram finanspolitik.
Nu vill jag säga att det inte är budgetpolitiken som är problemet, utan pro-
blemet ligger på andra områden, som jag här har varit inne på. Men självfal-
let skall vi ha en finanspolitik i balans. Det är bara det att finansministern
och jag menar olika saker med åtstramning. För socialdemokraterna innebär
det skattehöjningar. Och så är fallet med den förändring som ni gör på ben-
sinskattesidan; den innebär totalt sett en höjning av skatteuttaget.
Vi moderater vill strama åt genom att minska på utgiftssidan. Det ger i sin
tur utrymme för successiv sänkning av skattetrycket. I Sverige gick förra året
56,8 % av våra samlade inkomster till skatter och obligatoriska socialförsäk-
ringsavgifter. Närmaste konkurrentland när det gäller jumboplatsen är Dan-
mark, som ligger på 50,8 %. Men danskarna har redan antagit en budget som
syftar till att föra ned skattetrycket under 50 %. De är medvetna om att de
inte klarar sig i jämförelse med andra länder när gränshindren rivs, om man
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
25
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
26
inte gör den här anpassningen. Det kommer inte vi att göra heller. Den
främsta anledningen till vårt problem är det höga skattetrycket, och vi måste
se till att få ned det.
Som svar på Allan Larssons fråga vill jag säga att vi sjävfallet inte kommer
att ge upp vår kritik mot det höga skattetrycket. Detta skattetryck var ju vår
huvudinvändning mot skatteomläggningen, och den kritiken kommer vi att
föra vidare. Liksom när det gäller marginalskatterna räknar vi med att andra
kommer att instämma. Jag läser i den här propositionen ord om att finansmi-
nistern kan tänka sig att sänka skattetrycket - visserligen på sikt och visserli-
gen bara i ord. Men kom igen med handling! Det är vad jag efterlyser, och
det kommer Sveriges ekonomi att behöva.
Anf. 9 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Först till historieskrivningen. Allan Larsson hade fortfa-
rande en egendomlig minneslucka när han talade om årtal. 1988 var inte
med. Det är väl ett år som inte existerar i den socialdemokratiska historien.
Det var nämligen då regeringen svängde mitt under valrörelsen, det var då
som grunden lades till den överhettning som nu alla, även Allan Larsson,
anser vara felaktig.
Det var också intressant att höra att det som kom 1989 var tvångsspa-
rande, arbetsmiljöavgift och liknande. Det har tydligen inte i Allan Larssons
historia någon större positiv symbolik.
År 1989 sade folkpartiet nej till en kraftig ensidig skattehöjning. Ja, det
kommer vi faktiskt att göra ständigt. Att bedriva den typen av stabiliserings-
politik, med enbart stora skattehöjningar, tror vi är direkt felaktigt.
Jag fick en fråga av Lars Tobisson, i hans första inlägg, angående bensin-
skatten. Jag skall svara med en motfråga. Antag, Lars Tobisson, att det blir
frost i Brasilien, så att kaffeskörden blir usel. Råvarupriset på kaffe kommer
då att stiga. Många kommer att fortsätta att dricka kaffe. Det betyder att
staten kommer att få in mera skattepengar på momsen vid kaffeförsälj-
ningen. Kommer Lars Tobisson då att föreslå att staten skall sänka skatten
på kaffe, för att konsumenterna inte skall drabbas av momseffekten i det
högre kaffepriset?
Detta är med förlov sagt ett utomordentligt konstigt synsätt hos en person
som i andra sammanhang påstår sig företräda marknadsekonomi och fri pris-
bildning. Lars Tobisson måtte väl förstå innebörden av att rörliga priser är
själva kärnan i marknadsekonomins signalsystem.
Får jag ställa en fråga till Karl Erik Olsson, som här utgöt sig över det
som han anser vara negativa effekter av skattereformen. Han tyckte att den
alldeles för mycket drabbar dem som bor, dem som äter, dem som reser osv.
Detta framfördes även av hans partiledare för en vecka sedan, och Bengt
Westerberg frågade då Olof Johansson varifrån dessa 10 miljarder kronor
skall tas. Ungefär hälften finns kanske att ta i det centerförslag som innebär
att man inte skall höja barnbidraget. Men barnfamiljerna måste väl bo, äta
och resa de också. Så det stämmer inte riktigt.
Det fattas en väldig massa pengar, och det förslag som har framförts i cen-
termotionen, att det skall tas från utlandet, har med förlov sagt ingen trovär-
dighet alls.
Lönepolitiken upptar en mycket stor del av den här debatten och även av
finansministerns inlägg. I ett för någon månad sedan utkommet nummer av
tidskriften Tiden, en socialdemokratisk tidskrift, det nummer som kom till
socialdemokraternas kongress, läste jag en artikel skriven av Rudolf Meid-
ner - det var han som var pappa till löntagarfonderna. Han vill nu introdu-
cera ett nytt slags fonder som han kallar lönepolitiska fonder. Förslaget har
möjligen samma innehåll som det LO brukar kalla för förhandlad över-
skottsdelning, för tydligen skall det vara något slags outtagna vinstmedel
från företag och liknande som skall avsättas till fonderna.
Eftersom förslag från det hållet har haft en viss tendens att så småningom
återkomma i socialdemokratiska förslag, kunde det ha sitt värde om Allan
Larsson kunde uttala någon åsikt om dessa lönepolitiska fonder. Ar de nästa
steg i hans lönepolitiska ansträngningar? Är det vad han tänker sig att möjli-
gen behöva ta till, om annat misslyckas? Jag tror för egen del att detta skulle
vara ett utomordentligt förödande slag mot den svenska ekonomins möjlig-
heter att återvinna balansen.
Det grundläggande problemet i vår ekonomi är att vi har en felaktig kon-
struktion av tillväxten i landet. Vi har under hela 80-talet fått tillväxt egentli-
gen enbart genom att jobba flera timmar. Vi har däremot fått mycket liten
ökning av utbytet av varje arbetad timme, dvs. produktiviteten. Detta är så
att säga samma sak som långtidsutredningen ser för 90-talet, och det är ett
hot mot en god realinkomstutveckling, för reallönen styrs faktiskt av pro-
duktivitetsökningen.
Alla de prognoser som regeringen bygger sin politik på tyder på att vi har
mycket liten produktivitetsökning att vänta framöver. Då tycker jag att det
hade varit naturligt, om finansministern hade använt några av sina inlägg -
åtminstone en del av något inlägg - åt att beskriva hur han vill åstadkomma
en förbättring av produktiviteten, som är det långsiktigt grundläggande pro-
blemet i svensk ekonomi.
Finansministern kunde då börja med den tredjedel av hela ekonomin som
är offentlig konsumtion och utgifter. Men just på det området skall det verk-
ligen inte vara någon konkurrens, som skulle kunna öka produktiviteten.
Det är en motsägelsefull politik.
Anf. 10 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill svara finansministern med att säga till att börja med
att jag inte tar något ansvar för Lars Tobissons eventuella lättsinne. Finans-
ministern försöker med ett gammalt trick avkräva ett svar från oppositionen,
som om vi hade ett tvåpartisystem här i landet. Nu har vi faktiskt ett flerpar-
tisystem, där partierna har egna sammanhållna lösningar.
Vi var inte emot skattereformen, men vi har varit emot sättet att finani-
siera den. Vi har full täckning i vårt finansieringssätt, och jag har redan tidi-
gare i dag understrukit att det finns nu inte underlag för att sänka skatterna.
Vi måste fortsätta med den strama finanspolitiken. På sikt skall vi sänka
skatterna, men det skall jag återkomma till.
I frågan om barnfamiljerna kan jag bara notera att finansministern är fast
i rundgångssystemet med kostnadshöjningar, ökad inflation och ökade krav
på kompensation. Detta leder till även på det här området behov av kraftigt
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
27
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
28
ökade barnbidrag. Med vårt förslag behövs det inte, med socialdemokrater-
nas och folkpartiets förslag behövs det.
Detta blir ju än mer märkligt, eftersom särskilt Anne Wibble här i dag har
talat om behovet av att minska transfereringarna. Men i ert gemensamma
förslag ökar ni behovet av transfereringar.
I dagens nummer av Svenska Dagbladet står det att Kommunförbundet
har tittat på behovet av bostadsbidrag. Till följd av vad som nu har hänt är
det inte aktuellt med en ökning med 40 %, som man tidigare trodde, utan en
ökning med 60%. Antalet bidragsberättigade kommer att öka med i stor-
leksordningen 50000.
Detta är den verklighet som ligger bakom ert förslag, och det skorrar väl-
digt illa när ni sedan säger att nu gäller det att få ner transfereringarna. Det
är ju ni som har byggt upp motiven för att öka dem.
Anne Wibble klagar över att jag har utgjutit mig. Jag kräver inte att Anne
Wibble skall tro på våra beräkningar - jag behöver ju inte tro på era - men
jag tycker i och för sig att vi bör respektera varandras beräkningar i det här
sammanhanget. Vi har också täckning för vårt sätt att räkna.
Sedan tänkte jag ställa en fråga till finansministern som bekymrar oss i
centerpartiet. I propositionen och i finansministerns tal sägs att vi nu får ett
skattesystem som är enkelt och rättvist. Frågan är då vad det är som är vik-
tigt. Har enkelheten och konkurrensen på något vis blivit en ny helig ko för
socialdemokratin i samband med det nya skattesystemet?
En illustration kan man få om man läser ur regeringens proposition om
mervärdeskatten, där det står: ”Av konkurrensskäl bör skatteplikten om-
fatta alla typer av resetjänster, oavsett om det är fråga om statlig, kommunal
eller enskild, regional-, när- eller fjärrtrafik, taxiresor, turistresor, sight-
seeingturer eller annat. Det bör heller inte ha någon betydelse vilket trafik-
medel som används eller om resan företas till sjöss, till lands eller i luften.”
Sedan har man visserligen medgett några undantag, men det är inte alls på
det som är för vardagen livsnödvändigt, t.ex. persontransporterna och re-
sorna till och från jobbet.
Här är det en övergång till ett system där man bortser från skatten efter
bärkraft och i stället hyllar principen om enkelhet och konkurrens.
När det gäller förnyelsen av offentligsektorn, som jag tycker att det är
angeläget att vi arbetar med på alla håll, sade finansministern att det krävs
förenkling, avreglering och decentralisering. Det låter bra så långt. Jag vill
då fråga, eftersom jag hade det med i min inledning och jag kan anknyta till
den, om finansministern och socialdemokraterna också är beredda att, som
jag uttryckte det, låta marknadens flexibilitet och effektivitet vara med i väl-
färdens produktion, för att effektivisera och decentralisera funktionerna,
samtidigt som jag hoppas att vi är överens om att när det gäller välfärdens
fördelning skall de politiska besluten vara avgörande. Det vore intressant att
få ett svar på den frågan.
Vad beträffar den hållbara ekonomiska utvecklingen vill jag understryka
att det är viktigt att värna miljövärdena. Jag vill bara påpeka i anslutning till
Carl Fricks anförande att produktion och konsumtion av varor i dag inte är
allt, utan att produktionen och konsumtionen av upplevelser ökar. Turis-
men, tyvärr felaktigt beskattad i skatteförslaget, är ett exempel på det. Jag
tror att Carl Frick, som ligger och svettas på morgnarna, skulle behöva litet
mer trevliga upplevelser. Den ökningen skulle vi kunna klara av utan belast-
ning på miljön.
Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 11 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Regeringen talar om förnyelse inom kommunsektorn. Ett så-
dant exempel har jag upplevt på mycket nära håll, den s.k. Dalamodellen.
Den bygger på decentralisering av resurserna, så att de kommer närmare
människorna. Det är en bra utgångspunkt, som kan minska byråkratin och
demokratisera vården.
Men om resursknapphet blir uppenbar kan samma goda intentioner bli ett
utmärkt utsorteringsinstrument, där de icke-produktiva människorna i sam-
hället kommer i strykklass. Därför är det ett mycket högt risktagande från
regeringen att strypa den kommunala sektorn på det sätt som man gör för
närvarande. Regeringens egna uttalade mål om välfärd och tillväxt kan spo-
lieras med denna politik.
Kommun- och landstingsförbunden kräver en högre volymtillväxt, men
regeringen säger att det är absolut omöjligt och inte förenligt med samhälls-
ekonomisk balans.
Man kan fråga sig varför. Detta har tydligen någon på departementet skri-
vit med den högra hjärnhalvan. Sedan kommer någon och säger, med den
vänstra hjärnhalvan, att det är klart att vi måste ha välfärd och tillväxt. Där
spelar kommunen en mycket stark roll. Investeringar skall ske i utbildning
och infrastruktur. Barnomsorg, hälso- och sjukvård är exempel på verksam-
heter som verkligen skall bidra till dessa förutsättningar. Men det kanske
inte var samma person som skrev det sista.
Jag tror att det kan vara detta som ligger bakom vad landstings- och kom-
munförbunden vill åstadkomma, men som regeringen på något sätt vill
strama åt.
Har man i denna debatt färdigskrivna repliker och tror att var och en säger
som de sade förra året, då blir det som det blir, Allan Larsson.
Allan Larsson säger själv att tillväxt är att införa sjuklön, lönestopp, åt-
stramning på kommunerna, arbetslöshet, närmande till EMS, höga vinster i
företagen och ett mycket lågt skatteuttag i företagen. Det är tydligen detta
som skall klara tillväxten.
Halva mitt anförande handlar om tillväxt, om att ta till vara den resurs
som skall stå för tillväxten: de arbetande människorna.
Jag har inte sagt att vi skall ha kraftiga löneökningar, jag sade snarare
tvärtom. Vi behöver inte stora generella löneökningar om vi sätter press på
dem som sätter priserna. Om vi först gör ett lågt generellt påslag och sedan
ger kompensation för inflationen, då behövs det inga höga nominella löne-
lyft om prissättarna håller igen. Men den vägen vill inte regeringen och fi-
nansdepartementet gå in på.
Sex timmars arbetsdag skall väl knappast införas 1991. Men det är helt
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
29
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
30
klart att införande av en sådan kvalitativ reform omkring år 2000 kräver en
omprioritering från privat konsumtion till offentlig. Det måste vi nog ta.
Dessutom är det så, herr finansminister, att båda de förslag jag har talat
om i dag - energimoms och moms på mat - har totalfinansierats i vårt skatte-
förslag i våras. Ingen kan säga att det har varit något fel på det. Vi föreslog
högre kapitalbeskattning och företagsbeskattning än regeringen och vi kla-
rar av det. T.o.m. i vår balansräkning blir det en överfinansiering.
Men det är regeringen som säger att vi skall ha lägre skatt. Lars Tobisson
berömde finansministern, men hur är det nu med de dynamiska effekterna?
Spär de inte på köpkraften? Betyder inte det att de välavlönade, som får ut
mycket av skattereformen, får en ökad köpkraft?
Jag har varit mycket intresserad av hur finansministern tog upp tråden om
låginkomstutredningen. Förnekar man att 1980-talet har varit ett förlorat år-
tionde för låginkomsttagarna, då har man inte mycket med verkligheten att
göra.
Vänsterpartiet står inte ensamt med sina krav. Jag såg att också den social-
demokratiska broderskapsrörelsen ställt motsvarande krav, och jag tror det
är mycket nödvändigt att föra fram dem i politiken.
Jag kan ge finansministern ett exempel när det gäller sextimmarsdagen
och kommunsektorn, och hur allvarligt det kan vara om man stryper dem.
Vänsterpartiet i mitt partidistrikt har gjort upp med socialdemokratin om
ökad kvalitet i vården. Vi har fått igenom en uppgörelse med Allan Larssons
partikamrater om försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag i långvår-
den. Det lönar sig på sikt, det är vi helt övertygade om, det kanske t.o.m.
blir en besparing i den offentliga verksamheten. Men om regeringens politik
har inriktning på stor resursknapphet kan detta försök gå om intet. Jag und-
rar vem som tjänar på det? Är det Allan Larssons och regeringens intentio-
ner att vi skall ha tillväxt i samhället eller inte?
Jag tror inte på Allan Larssons politik. Jag tror att vi måste se till att upp-
fylla de behov som finns på det sociala området. Det är oerhört viktigt för
vår tillväxt framöver.
Anf. 12 CARL FRICK (mp) replik:
Fru talman! Det vi i miljöpartiet vänder oss mot, Allan Larsson, är slöse-
riet. Den politik ni förespråkar leder till en våldsam ökning av resursförbruk-
ningen i vårt land. Det leder till ett omfattande slöseri. Sopberget är ett typ-
exempel på vad vi håller på med, och det måste vi komma till rätta med.
Sedan gäller det att ta vara på de resurser som finns och hushålla med dem
på bästa sätt. Vi måste också se till att vi fördelar detta så att utsatta grupper
får det bättre. Man behöver inte alltid gynna dem som redan har det bra.
Det verkliga långsiktiga problemet i vårt land är ju, som vi ser det, den
fixa idén att den materiella förbrukningen måste öka vartenda år. Konjunk-
turrapporten som kom förra veckan visar att vi nu är på väg in i en stabil
privat konsumtionsökning på över 2%. Mellan 1985 och 1988 ökade kon-
sumtionen realt med 10 %. Det är inga dåliga grejor! Vi vet att ständigt ökad
materiell förbrukning skändar naturen och förstör de långsiktiga livsförut-
sättningarna. Vi måste med andra ord sträva efter att minska den inhemska
materiella förbrukningen för att kunna få en dräglig framtid.
På kort sikt är det största problemet att vi har så hög inflation. I en mark-
nadsekonomi med en ständigt ökad materiell förbrukning, alltså stor efter-
frågan, får man lätt en överhettad arbetsmarknad. Då finns det ingen broms
på spiralen med löner och priser. Det är ju precis som det fungerar i en mark-
nadsekonomi, och då kan man inte klaga om man får detta resultat.
Problemet är att vår export blir så dyr att den stannar upp och kanske
minskar, samtidigt som den inhemska efterfrågan driver på importen. Bytes-
balansen rasar ihop, och vi får låna utomlands för konsumtion. Detta är ju
inte hållbart.
Vi kan inte fortsätta att bara öka den inhemska köpkraften. Den driver på
inflationen, och skattepolitiken, som den nu är, driver upp köpkraften och
därmed också inflationen.
Vi har flera goda skäl för att hålla tillbaka konsumtionsökningarna, det är
miljön och ekonomin.
Varför då inte utforma en politik som är ett samlat grepp för att klara både
miljö och ekonomi? Att dämpa den inhemska efterfrågan måste vara ett pri-
märt mål i en ekonomiskt rimlig och socialt ansvarig ekologisk politik. Om
vi kan minska inflationstrycket, minskar också kraven på lönekompensation
för stigande kostnader. Då kan vi minska importen, förbättra bytesbalansen
och komma till rätta med denna lånefinansierade konsumtion. Vi kan öka
industrins utrymme för export, såväl prismässigt som kvantitativt, för att bi-
dra till en förbättrad bytesbalans. Vi kan få håll på marknadsräntorna och
diskontot, och vi kan på sikt bidra till att säkra god tillgång till lönearbete
och på allvar börja minska miljöbelastningen.
Är det något i detta som finansministern inte ställer upp på? Vad då i så
fall?
Varför inte komma med förslag som från årsskiftet - eller så snart som
möjligt - medför att vi får skatt på uran och fossila energiråvaror? Vi kan
fördubbla reklamskatten och höja skatten på sprit, vin, tobak och annat onö-
digt. Vi kan se till att flyget betalar samma miljö- och energiskatter som väg-
trafiken och att systemet med företagsbilar försvinner. Vi kan få i gång rejäla
kampanjer i landet för att minska den materiella förbrukningen och slöseriet
i syfte att främja återbruk, återanvändning och hushållning.
Vi kan sänka hastigheterna på vägarna för att minska användningen av
bensin och slopa momsen på de inhemska, förnybara energislagen. Vi kan
slopa momsen på kollektivtrafiken till lands och till havs. Vi kan skjuta på
en del av marginalskattesäkningen för höginkomsttagarna, så att vi inte dri-
ver på köpkraftsökningen ännu mer. Vi kan se till att skatteskalan får en låg-
inkomstprofil.
Vi måste se till att få bort momsen på basmaten och höja momsen på andra
varor. Vi måste kunna inflationsskydda punktskatterna och miljöskatterna
på energiområdet och se till att vi får en skatteväxling mellan energiskatter
och arbetsgivaravgifter.
Om vi överför tillverkningskapacitet till exportindustrin och håller ner
löneinflationen, har vi faktiskt goda chanser att komma till rätta med bytes-
balansen.
Vi kan inte gärna tvinga kommande generationer att betala för vår över-
konsumtion nu.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
32
Hur kommer det sig, finansministern, att regeringen aldrig föreslår åtgär-
der som kombinerar socialt och ekologiskt ansvar med god ekonomi? Varför
har ni kommit överens med folkpartiet om en inflationsdrivande skattepoli-
tik, när inflationen är ett så stort problem? En stor del av den inflation vi har
i dag beror ju på skattereformen. Var finns logiken i detta? Var finns logiken
i miljöpolitiken? Vart tar det sociala ansvaret vägen, när man ger högavlö-
nade stora skattesänkningar och låter det gå ut över dem som har låga löner
och tvingar dem till intensivare lönearbete för att de skall kunna klara sin
ekonomi? Och vart tar den internationella solidariteten vägen, när vi över-
konsumerar resurser från andra delar av världen där dessa så väl skulle be-
hövas?
Vi måste få en sammanhållen ekonomisk politik, som tar miljöansvar och
socialt ansvar, och en långsiktig ekonomisk politik som gynnar flertalet med-
borgare i det här landet och inte bara ett fåtal.
Anf. 13 Finansminister ALLAN LARSSON replik:
Fru talman! Får jag börja med att till Carl Frick säga att det under efter-
middagen blir tillfälle att närmare diskutera skattereformen. Men jag vill
mycket bestämt tillbakavisa den beskrivning han gjorde av skattereformen.
Vi har i dag ett dåligt skattesystem, som innehåller stora orättvisor. Skatte-
systemet är förklaringen till de orättvisor som har uppstått under 80-talet.
Kombinationen av inflation och vårt gamla skattesystem är en viktig förkla-
ring till rådande orättvisor. Vi får nu ett sunt och bättre skattesystem, som
också kommer att bidra till att dämpa inflationen och inflationsförväntning-
arna. Skattesystemet har också en fördelningsprofil som bidrar till rättvisa.
Våra undersökningar och de beräkningar som Landsorganisationen har gjort
bekräftar att skattereformen har en rättvis fördelningsprofil.
Hagberg klagar över nedskärningar. Den kommunala sektorn har ökat
med 25 % under 80-talet. Det finns många ytterligare behov att tillgodose,
men tillväxten har varit snabb inom den kommunala verksamheten. Vi kan
för närvarande inte fortsätta med en så snabb ökning med tankte på de an-
språk som finns också på andra områden.
Hagberg säger också att vi måste omprioritera från privat till offentlig kon-
sumtion. Men samtidigt vill löntagarna - något som också Hagberg brukar
reflektera - ha en ökad köpkraft. Hur skall det gå ihop, om man skall om-
prioritera till den kommunala verksamheten och samtidigt skapa ett ännu
större utrymme för löntagarna? Svaret på den frågan är just det som Jörn
Svensson har gett: Det går inte ihop. Ingen vettig människa kan tro på väns-
terpartiets beskrivning av sin politik.
Låt mig svara på en punkt - det gäller låginkomstutredningen. Vi har till-
satt en utredning som skall se över effekterna av skattereformen. Vi kommer
därför att kunna belysa inkomstfördelningen, och jag ser med stort intresse
fram emot det resultat som utredningen kan komma fram till.
Till Anne Wibble: Vi kan säkerligen spilla mycken tid att diskutera histo-
ria. Låt mig bara säga att folkpartiet år 1989 sade nej till åtgärder för att
åstadkomma en åtstramning. Den uppläggning som vi, tillsammans med cen-
terpartiet, då hade, innehöll många bra inslag, inte minst satsningen på ar-
betslivet. Men vi vet nu att detta inte var tillräckligt. För framtiden - som vi
kanske skall ägna mer tid åt att diskutera, Anne Wibble - delar jag uppfatt-
ningen att frågan om produktiviteten är oerhört viktig, både i näringslivet
och i den offentliga verksamheten. Jag har själv ägnat en del tid åt detta,
praktiskt och i utredningssammanhang, och jag tror att vi där har ett gemen-
samt intresse att ta fram de nya grepp som kan behövas. Men det vi nu och
som redovisas i dagens proposition och i särpropositioner om den offentliga
verksamheten med decentralisering och avreglering kommer att bidra till är
att inom denna sektor öka produktiviteten. Jag tror också att vi behöver ett
mått på den offentliga verksamheten, så att de offentliganställda kan visa
upp att de också åstadkommer bra resultat och bidrar till framstegen. Den
gamla tekniken på det området är kanske inte den allra bästa.
Sedan undrar jag hur det står till med skattepolitiken - jag har inte fått
något klart besked på den punkten. Var står Anne Wibble? Kommer folk-
partiet att falla undan för moderaternas krav eller kan vi räkna med att den
skattereform som vi nu genomför kommer att bli bestående, oavsett vad som
kommer att ske i ett politiskt val?
När det gäller Karl Erik Olsson vill jag bara notera det betyg han gav Lars
Tobisson om lättsinne i den ekonomiska politiken. Jag kanske inte är van vid
så starka uttryck som Karl Erik Olsson använde, men min bedömning ligger
nära den som Karl Erik Olsson gjorde.
Som svar på Karl Erik Olssons fråga om den offentliga sektorn vill jag säga
att jag är öppen för att pröva nya vägar. Jag tycker inte att man skall dra upp
kritstreck och säga att det och det kan vi inte pröva. Jag har själv i en del
sammanhang försökt få fram nya former, bl.a. när det gäller arbetsmark-
nadsutbildningen. Jag anser att det är bra att skilja mellan beställare och pro-
ducenter av tjänster och att pröva alternativ utanför den egna verksamheten.
Jag har en pragmatisk inställning i dessa frågor.
Slutligen vill jag om utlandsinvesteringarna till Lars Tobisson säga att det
i dag, 1990, investeras dubbelt så mycket i den svenska industrin som år
1982, det sista borgerliga året. Jag är mycket angelägen om att vi kan upp-
rätthålla en omfattande investeringsaktivitet i det svenska näringslivet, och
därför vill jag på allt sätt bidra till att bryta kostnadsutvecklingen och därmed
skapa ett gott investeringsklimat.
Anf. 14 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Till finansministern vill jag återigen säga att ekonomisk poli-
tik är någonting mer än bara budgetexercis. Jag har här försökt framhålla
betydelsen av att man uppmärksammar och gör någonting åt den obalans
som finns i våra kapitalflöden över gränserna. Dessa står nu när det gäller
direkt- och följdinvesteringar i förhållande 1:10.
Jag tror faktiskt inte att Karl Erik Olsson om mig använde ordet ”lätt-
sinne”. Han anspelade på någonting som finansministern hade sagt. Men jag
kan returnera detta genom att säga att jag finner det vara lättsinne att på
det här sättet bara bortse från problematiken och mest uppehålla sig vid de
finanspolitiska frågorna.
Jag skulle vilja ta upp någonting som haft en tendens att komma bort i
den här debatten, nämligen de anslag mot framtidstro och investeringsvilja i
Sverige som det naturligtvis innebär när man från socialdemokratiskt håll
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
3 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
lanserar tanken på att öppna AP-fonden för aktieköp. Jag skulle vilja säga
att den stora ideologiskt skiljande frågan i svensk politik under 1990-talet
med säkerhet kommer att bli var sparandet skall ligga. Vi moderater vill
sprida sparandet och ägandet bland de enskilda människorna. Socialdemo-
kraterna säger: Det är klart att det vore bra om hushållssparandet kunde
öka, men det går nog inte och det skulle leda till förmögenhetsklyftor; alltså
måste vi i stället satsa på det kollektiva sparandet. Det sker då till priset av
en ökad överbeskattning av människorna.
Vad skall man då göra med dessa pengar? Jo, de skall in i fonder. Trots
tidigare utfästelser om att löntagarfonderna var det enda steget och trots att
man en gång sade att AP-fonden inte skulle användas som socialiseringsin-
strument, är det nu den vägen man slår in på. Man gör det under utläggande
av rökridåer; man skall trygga pensionskapitalet. Det är ju helt vilseledande.
Genom socialdemokraternas egen försorg blev detta system ett fördelnings-
system, där fondering inte hör hemma annat än i utjämnande syfte. Det blir
inga högre pensioner på grund av avkastning av pensionskapitalet, utan
detta skall i stället användas för att socialisera fler företag.
ATP-systemet förutsätter tillväxt. Socialism ger inte tillväxt - det har vi
med all tydlighet märkt.
Anne Wibble gjorde en egendomlig jämförelse med kaffepriset. Det finns
ingen särskild kaffeskatt, som socialdemokraterna och folkpartiet kunde
höja för att finansiera skatteomläggningen. Det gjorde man mot vår vilja
med bensinbeskattningen. När sedan det underliggande oljepriset höjdes,
blev resultatet en överfinansiering, en höjning av skattetrycket som folkpar-
tiet medverkat till. Det är denna merskatt på ca en miljard som vi föreslår
slopad.
Fru talman! Trots välmenande ord i propositionen och från Allan Larsson
här i dag tror jag inte att det blir någon nedgång av räntan, någon dämpning
av löneanspråken eller någon förändring av kapitalflödena vid gränserna.
Härför hade det krävts förslag om åtgärder för sänkning av skattetrycket,
tryggad elförsörjning, medlemskap i EG och, i avvaktan på det, en anknyt-
ning av kronan till EMS.
Anf. 15 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Fru talman! Först till Karl Erik Olsson: Barnbidragen innebär inte någon
rundgång, utan de är en del av skattesystemet. Jag bara konstaterar att cen-
terpartiet går emot de ökade barnbidragen.
Karl-Erik Olsson vill ha respekt för centerns sätt att räkna. Jag räknar på
vanligt sätt: 1,2, 3,4 och 1 plus 1 är 2. Om Karl Erik Olsson har något annat
sätt att räkna tror jag inte på det. Med mitt vanliga sätt att räkna fattas det
tio miljarder i centerns förslag.
Lars Tobisson säger att kaffe och bensin inte alls är samma sak, eftersom
vi inte har någon punktskatt på kaffe. Låt mig ta ett annat exempel. På tobak
har vi en punktskatt. Om tobaksskörden slår fel, så att tobakspriset blir
högre, blir momsintäkterna också högre vid en oförändrad konsumtion.
Skulle Lars Tobisson i ett sådant läge föreslå en sänkning av punktskatten
på tobak? Eller är det skillnad på vara och vara? Lars Tobisson vill kanske
34
bestämma att bensin är någonting bra medan kaffe och tobak är någonting
onyttigt och att man därför inte skall sänka skatten.
Det synsätt som Lars Tobisson nu gör sig till tolk för, att man skall kunna
manipulera med priserna, stämmer inte med marknadsekonomin, och det
vet Lars Tobisson.
Jag vill till sist ta upp en problematik i propositionen, en problematik som
kommer att skapa problem för Allan Larsson. Han beskriver där två ofören-
liga mål. Det finns ganska gott om oförenliga mål i politiken - för närvarande
är de oförenliga målen inom energipolitiken föremål för diskussion - och det
skapar onödiga låsningar. Jag vill varna för att sätta upp oförenliga mål inom
den ekonomiska politiken.
I propositionen säger Allan Larsson att han ganska rejält vill öka det of-
fentliga sparandet. Med mindre bokstäver står det att Allan Larsson också
är intresserad av att på längre sikt sänka skatterna. Detta kommer att ställa
extremt höga krav på de begränsningar i utgifterna som han då skall åstad-
komma. Jag tror inte att Allan Larsson klarar detta. Då är frågan: Vad är
det som får stryka på foten? Det finns i den här propositionen tydliga tecken
på en önskan att sänka skatterna, något som för min del är helt avgörande.
Propositionen innehåller t.ex. ett litet käckt förslag om att investerings-
skatten skall utökas i Stockholms län till att omfatta ytterligare en kommun,
Nynäshamn. Man tänker sig möjligen att införa en ny regional skatt i Stock-
holm och man beklagar att det automatiska inflationsskyddet som nu finns i
skatteskalan stoppar ökningen av statens skatteinkomster. Jag ser för min
del ett stort framtida problem i detta och kan bara beklaga att Allan Larsson
inte förstår att det verkligt viktiga i den svenska ekonomiska politiken är att
flytta över en betydande del av det kollektiva sparandet till de enskilda hus-
hållen för att därmed lägga grunden för en god ekonomisk utveckling.
Anf. 16 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill först tacka finansministern för beskedet när det gäller
förnyelsen av den offentliga sektorn. Det var mycket positivt att höra att han
är fri att pröva olika modeller och också beredd att se skillnaden mellan be-
ställare och producenter av den välfärd som behövs i samhället.
Sedan är frågan när dessa utlovade fördelar som skattereformen innebär
egentligen visar sig. När vi nu befinner oss mitt i problemen med inflationen,
talar finansministern om att skattereformen skall ge en sänkt inflation, och
LO har påpekat att det nya skattesystemet ger ökad rättvisa. Men varför går
då LOs ordförande Stig Malm ut och säger att det behövs satsningar på låg-
inkomsttagare bl.a. av det skälet att skattesystemet har förändrats? Detta
stämmer inte, och det tar jag som intäkt för att vår bedömning från center-
partiets sida från början var riktig. Det finns en snedfördelning i det skatte-
system som en majoritet här i riksdagen har beslutat om.
Jag vill bara slå fast att centern har gått i spetsen för stödet till barnfamil-
jerna och för flerbarnsstödet. När kompensationskraven ökas, vilket blir en
följd av det skattesystem som socialdemokrater och folkpartister har fått ige-
nom, behövs det ett ökat stöd till barnfamiljerna. I det läget har vi i centern
också ställt oss bakom detta krav. Men vi ansåg att det inte var nödvändigt
att öka behovet, och det var det som var den grundläggande skillnaden.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
35
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk politik
36
Avslutningsvis vill jag säga att det i ekonomiska debatter lätt blir så att alla
målar i mörka färger. Man inriktar sig framför allt på problemen och tycker
nästan att det är viktigt att peka på att allting har lett till problem. Det är
möjligt att en anslutning till det europeiska valutasamarbetet som något
slags stödkorsett för den svenska ekonomin skulle vara bra. Man skall dock
komma ihåg att det viktiga och grundläggande är vad vi i Sverige förmår att
själva åstadkomma om vi kan utnyttja de resurser som vi har. Det finns en
hel del resurser: betydande naturresurser, en bra miljö och en arbetskraft
som är kunnig och kreativ. Vi har beslutat om att utnyttja vår landareal i
jordbruket inte bara för mat, utan också för energi. De mindre och medel-
stora företagen bör stimuleras för att bättre kunna utnyttja kreativiteten och
den arbetsvilja som finns hos alla människor. Om vi lyckas med detta, kan
det gå ganska bra för Sverige.
Anf. 17 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Människor upplever att det i dag är kris i den kommunala so-
ciala sektorn. Utvecklingen är krisartad, och den sociala rättvisan kan inte
uppnås bara genom åtstramningar. Om behoven är större än tillväxten, är
det nödvändigt att denna sektor tillförs resurser.
Utvecklingstakten i den privata tjänstesektorn är däremot galopperande.
Det gäller då att kunna styra ekonomin - något som vi i vänsterpartiet tidi-
gare har föreslagit.
Visst går våra förslag och lösningar ihop. Införandet av sex timmars ar-
betsdag kräver stora insatser och engagemang. Vi tror att det vore oehört
värdefullt om den reformen genomfördes, och den kan också utgöra en stor
tillväxtfaktor.
Beskedet att det inte skulle tillsättas någon låginkomstutredning utan att
det bara skulle ske en utvärdering av skattereformens effekter innebär att
regeringen inte vill se på de klyftor som finns i samhället. Det är verkligen
beklagligt. I klartext är detta ett nonchalerande av utvecklingen i landet och
av de stora grupper, inte minst inom arbetarrörelsen, som tycker att det har
gått oerhört snett.
Regeringen och finansministern är kanske inte de rätta att tala om trovär-
dighet. Om jag var i finansministerns kläder, skulle jag vara väldigt försiktigt
med att ta ordet trovärdighet i min mun. Aktörerna ute på arbetsmarkna-
den, de vanliga människorna, sätter inte längre stor tilltro till socialdemokra-
tin. Om Allan Larsson och jag skulle slå varandra i huvudet med partikamra-
ter, skulle min lista bli väldigt lång på socialdemokrater som kommer till mig
och uttrycker sin oerhörda besvikelse över regeringspolitiken och den social-
demokratiska politiken, och inte minst kongressen. Jag tror att min lista
skulle bli mycket längre än Allan Larssons.
Allan Larsson nappade inte alls på förslaget om lönestopp för högavlö-
nade för att därigenom pressa priserna, utan Allan Larsson tänker fortsätta
att jaga de lågavlönade. Om man arbetat inom industrin i många år är det
svårt att hysa förståelse för tillväxt och ett gott arbetsliv, när unga spolingar
i 25-årsåldern tjänar miljontals kronor, medan arbetare med gedigen erfa-
renhet får börja kl. 7 på morgonen och arbeta långt in på eftermiddagen. På
vintern är det mörkt både när de går till och när de går från jobbet. Den
politiken, den inriktningen och den prioriteringen kommer aldrig att fun-
gera.
Anf. 18 CARL FRICK (mp) replik:
Fru talman! Den gamle president Nixon talade gärna om ”the silent majo-
rity”, och den använde han sig mycket av. Här i riksdagen har vi en tyst majo-
ritet för ökat slöseri och ökad materiell förbrukning. Eftersom ingen svarade
på min fråga om man ställer sig bakom den ökade överkonsumtion vi kom-
mer att få med regeringens politik, kan jag inte tolka det på annat sätt än
som ett ja till ökad miljöförstöring.
Debatten har som vanligt hamnat i ett läge där man använder sig av den
vanliga retoriken om det korta perspektivet. Debatten har inte förmått lyftas
till framtiden och vad som händer när man hela tiden vill öka slöseriet. Det
finns ingen politisk konsekvensanalys. Debatten kunde ha lyfts till att handla
om framtiden och om hur det skall gå för kommande generationer när vatt-
nens och jordarnas produktivitet tynar under miljöförstöringen. Vi kan dag-
ligen ta del av vad miljöförstöringen ställer till med som ett resultat av den
livsstil som vi har valt. Som alla känner till är Östersjön ett tragiskt exempel
på detta.
Den föreslagna politiken gör egentligen bara allt värre genom att man fö-
reslår åtgärder som späder på det som har ställt till det så illa för oss och
försatt oss i dagens situation med vår dåliga miljö och ekonomi - denna slö-
seriekonomi som bara syftar till att öka konsumtionen. Vi måste få en politik
som klarar våra grundläggande ekonomiska och ekologiska problem. För
detta fordras det en grön ansvarsfull politik med socialt ansvar, och det är
riksdagen ännu inte mäktig, vilket är att beklaga för framtiden och för med-
borgarna i det här landet. Tack för debatten.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
Skatter m.m.
Anf. 19 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Jag har här i min hand en informationsbroschyr från socialde-
mokraterna om det nya skattesystemet. I denna står bl.a. att pensionärer
med låg pension slipper skatt. Det är inte sant.
Den från TV-programmet Glashuset numera välkända folkpensionären
Maja Magnusson i Torhamn förlorar 200 kr. i månaden på skatteomlägg-
ningen. Hennes redan mycket låga överskott till livets nödtorft, 780 kr. per
månad, sjunker således till 580 kr. Hon oroar sig med all rätt för hur hon
skall klara av att bl.a. köpa olja till sitt hus för vintern.
Socialdemokraternas ombudsman i Karlskrona har offentligt fått erkänna
att Majas uppgifter är korrekta. Hans cyniska råd till hennes problem med
uppvärmningskostnaden i sitt hus var följande: Sälj ditt torp som du och din
man köpte för trettio år sedan!
Maja Magnusson är inte ensam. Det finns tusentals och åter tusentals
människor i vårt land som förlorar på skatteomläggningen.
I det av Spardelegationen anordnade seminariet om skatteomläggningen
37
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
38
och hushållssparandet bekräftades också denna bild. Det ofta återkom-
mande påståendet från statsråden Larsson och Åsbrink om att alla tjänar på
skatteomläggningen stämmer inte med verkligheten.
Eftersom socialdemokraterna envist biter sig fast vid världens högsta skat-
tetryck är det ju självklart att dessa effekter uppkommer.
Det motstånd mot ett sänkt skattetryck som socialdemokraterna medver-
kar till får allvarliga följder för svensk samhällsekonomi. Det finns nämligen
ett klart samband mellan höga skatter och låg ekonomisk tillväxt. Den so-
cialdemokratiska skattehöjarpolitiken under 1980-talet har bidragit till den
höga inflationen och till att det inte längre finns någon ekonomisk tillväxt i
vårt land.
Det svenska välfärdssystemet knakar därför i fogarna. Trots världens
högsta skattetryck drabbas dagligen många människor i vårt land av att inte
få vård och omsorg i rätt tid. Dagligen drabbas föräldrar av att inte kunna
ordna med omsorg för sina barn.
Jag återkommer till den socialdemokratiska informationen om skattesys-
temet. I denna står också att man skall ta ut skatt efter bärkraft.
Jag vill fråga Erik Åsbrink om han tycker att man lever upp till begreppet
skatt efter bärkraft
när Maja Magnusson förlorar 200 kr. i månaden på skatteomläggningen,
när en trea i allmännyttan på grund av bl.a. skatteomläggningen, men
utan hänsynstagande till effekterna av Irakkrisen, stiger med cirka en tusen-
lapp i månaden,
när bensinskatten driver upp kostnaden i sådan grad att man inte längre
har råd att bo kvar på landsbygden,
när gotlänningens resekostnad till fastlandet enbart på grund av momsen
stiger med nästan 25 %,
när man inte klarar sig på lönen efter skatt?
I den dagliga debatten använder socialdemokraterna en försåtlig debatt-
teknik. Man talar nämligen om att skatten på kapital skärps. Man försöker
inbilla svenska folket att det är kapitalisterna som står för en stor del av fi-
nansieringen av sänkta marginalskatter. Låt oss i stället konstatera att en
höjd kapitalbeskattning i realiteten innebär en kraftigt höjd boendebeskatt-
ning, som drabbar alla hushåll i vårt land.
Fru talman! Vi moderater vill sänka skattetrycket. Ett sänkt skattetryck
bidrar till en ökad ekonomisk tillväxt. Den är nödvändig för att människorna
i vårt land skall komma i åtnjutande av en välfärd som bl.a. skapar förutsätt-
ning för vård och omsorg i rätt tid.
Ett sänkt skattetryck skall i första hand åstadkommas genom att sänka de
skatter och avgifter som berör de enskilda människorna. Vi vill i samband
härmed stimulera till ett ökat enskilt sparande. Vi vill därför sänka skatten
på det egna boendet. Vi vill slopa skatten på det långsiktiga pensionssparan-
det.
Genom att inte införa moms på persontransporter, genom att sänka skat-
ten på bensin med 30 öre per liter redan från den 1 november i år och genom
att sänka momsen på hotell- och restaurangverksamhet till den tidigare skat-
tenivån, 12,87 %, åstadkommer vi två betydelsefulla effekter. Dels reduce-
ras skatteuttaget hos de enskilda människorna. Dels får vi en gentemot
Europa mera konkurrensmässig beskattning inom turistnäringen. På så sätt
får de många små- och medelstora företagen inom turistnäringen i bl.a Norr-
lands inland och på Gotland en reell möjlighet att leva vidare. Sysselsätt-
ningssvaga orter gynnas direkt med en sådan skattepolitik. Den negativa ut-
vecklingen av resevalutan kan därmed också vändas.
Vi har länge efterlyst en förändring av bilreseavdraget. Vi gjorde det se-
nast i samband med riksdagens beslut om skatteomläggning den 30 juni i år.
Det är emellertid inte tillräckligt. En sänkning av bensinpriset måste ske för
att skapa förutsättningar för människor på landsbygd och i glesbygd att få
råd att bo kvar i sin hembygd. För deras del är det inte bara fråga om arbets-
resor. Ert förslag innebär ett fortsatt lika högt skattetryck, och det motsvarar
en sänkning av bensinskatten med 12 öre per liter.
För att Erik Åsbrink inte skall kunna glida undan alla mina frågor vill jag
i varje fall ha svar på följande fråga: Är det rimligt att Maja Magnusson
måste sälja sitt torp för att lindra de negativa effekterna av skatteomlägg-
ningen?
Anf. 20 KJELL JOHANSSON (fp):
Fru talman! Tecknen på en konjunkturnedgång blir för varje dag som går
allt tydligare. Arbetslöshetssiffrorna ökar snabbt och antalet lediga platser
minskar. Stora svenska exportföretag signalerar neddragningar av produk-
tionen.
Också krisen i Irak bidrar till den dämpning som vi kan notera i den
svenska ekonomin. Konjunkturnedgångar och internationella kriser brukar
ju inte betraktas som någon särskilt positivt, och så är det naturligtvis inte
heller denna gång.
Likväl kan - paradoxalt nog - dagens situation även vara till hjälp då det
gäller att komma till rätta med våra problem i ekonomin. Dämpningen i eko-
nomin tillsammans med skattereformen ger oss bättre förutsättningar än på
mycket länge att få ordning på den fråga som jag före sommaruppehållet
betecknade som en ödesfråga för oss, nämligen lönebildningen.
Skattereformen medverkar starkt till en ökning av den reala köpkraften
med ca 3,5 % före 1991. När engångseffekterna på priserna klingar av, kan
vi också förvänta oss en betydligt lägre inflation framöver, under förutsätt-
ning att vi lyckas ta oss samman och hålla löneökningarna i nivå med våra
konkurrentländers eller helst under.
Fru talman! Skattereformen öppnar nya spår. Växeln läggs om, bort från
straffbeskattning av arbete, sparande och initiativtagande i riktning mot en
neutral beskattning av konsumtionen. Människor får behålla mer av sin in-
komst, och staten styr inte genom punktskatter och skatterabatter. Det kom-
mer således att löna sig mera att arbeta och spara, och det blir mindre lö-
nande att skatteplanera. Det kommer att kosta att förstöra miljön. Miljöav-
gifter införs på miljöfarliga utsläpp. Inflationen skall inte tillåtas att höja
skatteuttaget. På alla dessa principiella punkter har folkpartiet haft fram-
gång under utformningen av reformen.
Fru talman! Under arbetet har vi också lagt mycket stor vikt vid en rättvis
utformning och ett rättvist utfall av reformen. Målsättningen har varit att
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
39
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
40
ingen grupp skall betala skattesänkningarna för någon annan grupp i samhäl-
let. Denna regel har varit något av en oskriven lag för arbetet. Utöver detta
har vi också klart uttalat vår ambition från folkpartiets sida att noggrant följa
upp reformen.
Den höjning av avdraget för arbetsresor som tillkännagavs redan i går ut-
gör en sådan uppföljning. Irakkrisen ger konsekvenser som självfallet inte
kunde förutses vid tiden för beslutet. Det är viktigt i en ekonomiskt an-
strängd situation att utforma en lindring så, att den främst kommer dem till
del som har långa resor till arbetet och saknar allmänna kommunikationsme-
del. Därför har vi från folkpartiets sida ställt upp på förslaget om höjda re-
seavdrag. Höjningen kan ses som ett uttryck för vår ambition att se till att
utfallet blir rimligt och rättvist med bibehållande av en ansvarsfull ekono-
misk politik.
Fru talman! Under debatterna om skattereformens första såväl som andra
steg har jag tillåtit mig att efterlysa åtminstone litet mera ansvarskänsla från
de partier som kritiserat reformen, främst centerpartiet och moderaterna.
Tyvärr har denna vädjan klingat ohörd. Genom en kampanj landet runt har
man gjort sitt bästa för att sprida missnöje med reformen. Man har inte dra-
git sig för att medvetet använda felaktiga uppgifter.
Då det gällt exempelvis kollektivtrafiken har man spritt uppgifter om pris-
ökningar på mellan 30 och 40 % när de rätta siffrorna legat på 5-15 %. Det
är omöjligt att en skattehöjning på 25 % kan öka kostnaderna med mer än
25 %. Det är matematiskt omöjligt. Om man dessutom beaktar den utökade
avdragsrätten, blir prisökningarna lägre.
Den utvidgade momsen - som genom reformen gjorts neutral med några
få undantag - har utpekats som den del av finansieringen som skulle föror-
saka misär i landet. Av hela finansieringen av skattereformens andra steg på
70 miljarder svarar indirekta skatter för drygt 14 miljarder. Koldioxid- och
miljöskatterna är beräknade till 3,6 miljarder. Kvar står ca 11 miljarder. Det
är denna summa, utgörande några få procent av konsumtionen i vårt land,
som påstås ställa till ett sådant elände. Egentligen faller detta resonemang
på sin egen orimlighet.
Fru talman! En reform med syftet att sänka marginalskattesatser som
hamnat på en orimlig nivå ger med naturnödvändighet på papperet störst
skattesänkningar för högavlönade. Genom finansieringens utformning och
de minskade avdragsmöjligheterna minskar i praktiken dessa skattesänk-
ningar. Kvar står då uppgiften att åstadkomma ett rättvist utfall för dem som
inte har någon hög marginalskatt eller rent av inte betalar någon statsskatt
alls. För att få ett rimligt utfall har därför barnbidrag, studiebidrag, bostads-
bidrag, pensionstillskottet och KBT höjts. Vi kommer från folkpartiets sida
att följa utvecklingen noga framöver.
Viktigast, fru talman, är nog ändå att skattereformen utgör en förutsätt-
ning för att på nytt få i gång tillväxten och därmed se till att Sverige inte
fortsätter att halka efter.
Anf. 21 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Kjell Johansson inte uttryckte något öns-
kemål från folkpartiet om att man vill sänka skattetrycket. Han nämnde inte
ordet skattetryck, om jag uppfattade hans anförande korrekt. Det är märk-
ligt att folkpartiet inte har ambitionen att vilja sänka världens högsta skatte-
tryck.
Folkpartiet har tillsammans med socialdemokraterna bidragit till att vi har
världens högsta moms, 25 %. Men samtidigt säger folkpartiet att man vill
att Sverige skall bli medlem i EG. Hur harmoniserar folkpartiet en sådan
ambition? Skall vi kunna bli medlemmar i EG - vilket jag hoppas att vi blir
så snart som möjligt - krävs det att vi kan konkurrera på något så när lika
villkor med skattenivåerna inom den gemensamma marknaden. Då måste
momsen sänkas med i runt tal 50 miljarder. Hur tänker folkpartiet åstad-
komma detta?
Kjell Johansson talade också om hur viktigt det är med en generell och
likformig moms. Skattehöjningarna beträffande hotell- och restaurangverk-
samheten har gjort att denna verksamhet har fått vidkännas en volymminsk-
ning på 10-12 % redan nu. Detta har folkpartiet accepterat i uppgörelsen
med socialdemokraterna. Jag läste i tidningen Nu, det nummer som utkom-
mit i dag, att folkpartiet internt hävdar att man inte ville ha en generell
momshöjning för hotell- och restaurangverksamheten men förlorade i den
uppgörelsen med socialdemokraterna. Folkpartiet bidrog alltså i denna upp-
.görelse till att denna volymminskning åstadkoms. Den kommer att förstär-
kas genom att det nu blir moms även på resor. Jag befarar allvarligt att de
små och medelstora företagen i Norrlands inland inte kan klara sig. De små
företagen på Gotland - där jag själv var i somras - kände av den hårda skat-
tehöjning som redan inträffat, och man får där ytterligare en enorm skatte-
höjning den 1 januari 1990 i och med att resemomsen också tillkommer.
Anf. 22 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Karl-Gösta Svenson efterlyste ett besked om skattetrycket.
Jag tycker att detta besked gavs ganska tydligt av Anne Wibble här i debat-
ten före mig. Jag kan försäkra Karl-Gösta Svenson om att hennes ord är lika
mycket värt som mitt.
Det finns en skillnad i synen på dessa frågor mellan Karl-Gösta Svenson
och moderaterna å ena sidan och folkpartiet å andra sidan. Sanningen är ju
den att ni inom moderata samlingspartiet inte vill finansiera reformen alls
eller alternativt vill finansiera den med neddragningar och besparingar.
Vi i folkpartiet har en mycket positiv inställning till besparingar, men man
kan inte samtidigt genomföra en skattereform som ger de högavlönade
mycket stora skattesänkningar på papperet. Detta har förorsakat en social
oro som Karl-Gösta Svenson och hans parti blåser under så gott man kan.
Sedan vill man dessutom gå in och skära kraftigt i sociala system som är till
för att skydda de svaga medborgarna i vårt land. Detta är en fullständig
orimlighet. Det är därför vi inte kan ställa upp på den politiken i dag. Allt
måste ha sin tur och sin ordning.
Anne Wibble påpekade att nu återstår det att göra viktiga förändringar i
det sociala systemet som kan verka produktionshöjande i Sverige. Detta är
nästa steg för oss i folkpartiet.
Hotell- och restaurangbranschen är ett kapitel för sig. Jag skall inte gå in
på vad som har förevarit under några förhandlingar i denna fråga. Jag vill
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
41
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
42
bara konstatera att Hotell- o. restaurang har betett sig på ett ganska konstigt
sätt. Det är den enda organisation som har gått ut i en kampanj. Tidningarna
har denna sommar varit fulla av artiklar där man har talat om vilket elände
det är, hur dyrt det är att gå på restaurang, man har talat om hur billigt det
är resa till utlandet osv. Detta är den mest självdestruktiva kampanj som jag
har sett något förbund bedriva i Sverige under de 30 år som jag har intresse-
rat mig för svenskt näringsliv. Detta har också bidragit till att dra ner omsätt-
ningen inom hotell- och restaurangbranschen mera än vad som egentligen
förorsakats av skattereformen.
Sedan vill jag också påpeka att skattelindringarna kommer under nästa år
och att dessa är betydande. Det kommer då att visa sig i kuvertet. Jag tror
att hotell- och restaurangbranschen faktiskt kan ta igen en hel del då, och
detta gäller även andra verksamheter. Jag skulle vilja se en mera positiv atti-
tyd från deras sida.
Anf. 23 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Fru talman! Det är, Kjell Johansson, allvarligt så till vida att inte företrä-
dare för skatteutskottet klart uttrycker i sitt anförande att man vill sänka
skattetrycket. Jag vill fråga Kjell Johansson hur folkpartiet tänker sig att in-
leda ett sänkt skattetryck. Vilka skatter är det ni i första hand tänker inleda
sänkningen av skattetrycket med?
När Kjell Johansson sedan talar om moderaternas finansiering så vet han
mycket väl att vi har finansierat våra skatteförslag med besparingar, med dy-
namiska effekter och med ökade skatter. Vi är delvis med på en breddning
av skattebasen. Det väsentliga är att vi ser sambandet mellan ett högt skatte-
tryck och låg ekonomisk tillväxt. I dag har vi ingen tillväxt alls. Det är detta
som är allvarligt för välfärden i Sverige. Det är allvarligt för de svaga männi-
skorna att vi inte har en ekonomisk tillväxt. Då har landet inte råd att ge de
äldre och sjuka den vård och omsorg som de behöver. Det är detta vår politik
hela tiden går ut på. Vi måste se till att vi får en ökad tillväxt i vårt land så
att vi kan få en ökad och förbättrad välfärd för våra medborgare.
Våra skatteförslag som vi vill genomföra i samband med skatteomlägg-
ningen innebär en skattereform som skulle ge alla sänkt skatt. Vår ambition
är att stärka den enskildes frihet och den enskildes möjlighet att klara sig och
kunna leva på sin lön efter skatt. Detta är en av de viktigaste frågorna i
svensk skattepolitik.
Anf. 24 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Karl-Gösta Svenson säger att de har finansierat sina förslag
med dynamiska effekter men sedan började han att hacka litet, eftersom det
naturligtvis är en finansiering som kan diskuteras.
Skatteutskottet reste i USA, som ju har genomfört en liknande reform un-
der förra året, och bedrev en, som jag skulle vilja kalla det, jakt på dyna-
miska effekter. Det visade sig dock att det finns anledning att vara litet grand
försiktig. Det uppkommer dynamiska effekter, dvs. positiva effekter, på
ekonomin av skattereformen men de är relativt små och de kommer relativt
långsamt. Vi vill först ha den här fågeln i handen, så att säga, innan vi är
beredda att vidta andra åtgärder.
Sedan säger ni att ni har finansierat detta med besparingar, och det skulle
då ge alla människor sänkt skatt. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att alla
människor får sänkt skatt med det moderata förslaget. Men man kommer
också att få en svidande läxa i form av minskade sociala system. Det är ju
där pengarna skall tas ifrån. Annars skulle det verkligen vara intressant att
få reda på var Karl-Gösta Svenson tänker ta dessa pengar.
Låt mig bara avsluta med, eftersom Karl-Gösta Svenson tillmäter mitt in-
lägg så våldsamt stor betydelse, att säga att vi i folkpartiet kommer att arbeta
hårt för att sänka skattetrycket, i första hand ner till 50%, men vi är inte
främmande för att gå vidare. Den viktigaste skatten som vi menar att vi skall
sänka till att börja med är mervärdeskatten.
Anf. 25 IVAR FRANZÉN (c):
Fru talman! Centern anser att skattereformen i sina grunddrag är bra och
nödvändig, men riktar berättigad och stark kritik mot dess finansiering.
Centerns principer är låg beskattning av nödvändighetsvaror såsom bas-
mat och boende. Ingen moms på energi, eftersom det minskar möjligheterna
att med skatten främja effektivare energianvändning och ökad användning
av förnybar energi.
Skatteuttaget skall så långt som möjligt ske på ett sådant sätt att det inte
blir nödvändigt att komplettera med nya bidrag. Mindre rundgång och lägre
skattetryck är väsentliga mål vid sidan av en god fördelningspolitik.
Fru talman! Bensinmomsen måste bort! Det finns många tunga argument
för att ta bort momsen på bensin. Jag skall redovisa några. Den är orättvis.
Den vanlige bilisten betalar nu 1:50 kr. i moms, men den som har förmånsbil
eller på andra grunder kan lyfta av momsen betalar ingen moms alls. Litet
tillspetsat kan man säga att direktören kör momsfritt, medan den vanlige
löntagaren drabbas av full moms.
Det ger dålig styreffekt. Socialdemokraterna och folkpartiet som infört
momsen hävdar att den är nödvändig för att minska bensinförbrukningen.
Men fördyringen drabbar bara ungefär hälften av bensinanvändningen. Den
som har förmånsbil stimuleras snarare till att köra mer och att utnyttja ”ben-
sinkortet” maximalt. Det kan inte vara rimligt att löntagarna skall tvingas
minska sitt bilåkande drastiskt, samtidigt som stora grupper stimuleras att
öka sitt.
Momsen drabbar landsbygden särskilt hårt. I de stora tätorterna och deras
närregioner finns ofta alternativet kollektivtrafik när bilen blir för dyr, men
på landsbygden saknas ofta detta. De som bor på landsbygden får dels betala
sin andel av kostnaden för kollektivtrafiken via skattsedeln, utan att kunna
utnyttja den nämnvärt, dels drabbas de flesta på landsbygden fullt ut av ben-
sinmomsen.
Momsen på bensin förstärker prisförändringar. Oljemarknaden är insta-
bil, och moms på bensin förstärker prisvariationerna. Bensinprishöjningen
på grund av Kuwaitkrisen ger staten ca 20 öre extra moms per liter bensin.
Brutto ger det ca 100 miljoner extra per månad, eller 1,2 miljarder per år.
Netto är detta sannolikt en dålig affär för staten, eftersom höjd moms gör
att konsumentprisindex stiger och detta innebär att staten får högre kostna-
der för pensioner, studiestöd, osv. under nästkommande år. Omvänt innebär
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
43
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
44
ett borttagande av bensinmomsen att konsumentprisindex sjunker och sta-
tens kostnader för pensioner, studiestöd, m.m., minskar i motsvarande mån.
Centern föreslog i våras att bensinen inte skall beläggas med moms. Vi
rekommenderade i stället en något högre bensinskatt, som betalas lika av
alla. Netto innebär centerns förslag att bensinpriset sänks med 1:20 kr.
Oblyad bensin kommer då att kosta ungefär 5:95 kr. Detta skall jämföras
med dagens 7:15 kr.
Centerns förslag innebär en rimlig och rättvis beskattning och en möjlig-
het för att ”Hela Sverige ska leva!”. Detta har alla partier tidigare sagt sig
vara överens om. Det gäller bara att skapa majoritet för detta i riksdagen.
Fru talman! Det är en kvalificerad dumhet att momsbelägga kollektivtrafi-
ken. Är det meningsfullt att höja skatten på nyttigheter som vi i betydande
omfattning subventionerar med skattemedel? Svaret är självfallet nej. Trots
detta envisas socialdemokraterna och folkpartiet med att lägga moms på kol-
lektivtrafiken. Orimliga bensinkostnader paras med orimliga kostnader för
kollektivtrafiken. Resultatet kommer att bli krav på ökat stöd till kollektiv-
trafiken, dvs. nya bidrag, som kräver nya skatter och därmed ökad rund-
gång.
Höjd moms på bygge är rena karusellen. Brutto ger den höjda momsen ca
7 miljarder, men nettoeffekten blir endast ca 2 miljarder, och från detta skall
därtill dras en del av kostnaden för höjda bostadsbidrag. Hela denna moms-
karusell på ca 7 miljarder ger sannolikt statskassan ca 1,5 miljarder i slutligt
netto. Är detta vettigt?
Denna finansiering kan betecknas med orden: Ökad rundgång och höjt
skattetryck. Lågt räknat drar socialdemokraternas och folkpartiets sätt att
finansiera skattereformen med sig ökade kostnader för stat och kommun på
minst 10 miljarder - 10 miljarder som måste betalas med extra skattehöj-
ningar, 10 miljarder som driver upp inflationen, 10 miljarder med ökade lö-
nekrav som följd, 10 miljarder som höjer ett redan alltför högt skattetryck.
Fru talman! Bensinmomsen måste bort. Vi skall inte syssla med så kvalifi-
cerade dumheter som moms på kollektivtrafik. Rundgången i skattesyste-
met måste begränsas, och skattetrycket måste sänkas.
Jag vill till Kjell Johansson angående detta med dynamiska effekter på-
peka att just momsen utgör den stora faran för att vi skall få negativa dyna-
miska effekter i stället för de positiva som vi alla önskar och i en viss mån
tror på. Det är framför allt de fria yrkena - konsulter, frisörer, byggnadsar-
betare och många andra - som genom detta får ett påslag som kommer att
fresta till ett skatteundandragande som minskar den skattebas som vi alla var
överens om att denna skattereform skulle vidga.
Anf. 26 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Låt mig först konstatera, att om man vill skapa förutsättningar
för ett skatteundandragande, så skall man följa centerns förslag om skilda
momssatser, differentierade momssatser osv. på olika varor. Då uppstår
verkligen förutsättningarna, och det är också på sådana områden som vi har
skattesvinnet i dagens system.
Detta ger en mycket illustrativ bild av centerns politik, som visar att cen-
tern vill styra människorna genom att bestämma att: den här varan skall vi
inte köpa - på den skall skatten vara hög; den här varan skall vi köpa - på
den skall skatten vara låg, osv. Så där har ni i centern hållit på och famlat
fram och tillbaka. Ni var ett tag inne på en höjning av momsen på bilar, sedan
skulle momsen på bilar helt plötsligt vara låg, eller ni ville rättare sagt stimu-
lera bilköp genom att införa bidrag för köp av katalysatorförsedda fordon.
Nu säger Ivar Franzén: Sänk priset med 1:20 kr. Jag vill då verkligen fråga
centern: Var står centern egentligen? Ni väckte en motion som gick ut på att
ersätta momsen med punktskatter. Vi gjorde i skatteutskottet stora an-
strängningar att försöka få klart för oss vad ni egentligen ville med detta,
men det var fullständigt omöjligt att få reda på. På vad sätt hjälper det den
som står vid bensinpumpen och skall tanka att man byter ut rubrikerna på
skatterna? Det skulle vara mycket intressant att få reda på.
Karl Erik Olsson sade från denna talarstol att den inkomsttagare som har
12 000 kr. i månaden inte vinner på skattereformen. Jag är, fru talman, ange-
lägen om att få rätta till detta. Jag vet inte hur det är med Karl Erik Olssons
anställda, men den som har ungefär 12 000 i månadslön kommer nästa år att
få en skattesänkning på ca 9 000 kr. Det vill ni i centern gärna glömma bort.
Karl Erik Olsson sade också att man skall ha rätt att göra avdrag för kost-
naderna, att det är en rättighet. Han tänkte då på bilkostnaderna. Men detta
är ju exakt det förslag som vi nu lägger fram, nämligen att man skall få göra
avdrag för arbetsresorna. Ert förslag går emellertid ut på ett allmänt förbilli-
gande av bilkörandet, som skall drabba mig och Ivar Franzén när vi åker för
vårt höga nöjes skull eller vad vi än har för syfte med åkandet.
Jag vill fråga Ivar Franzén och centern: Är de 1:20 kr. som ni vill sänka
bensinpriset med centerns nya vapen när det gäller att förbättra miljön?
Anf. 27 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Kjell Johansson har fel på nästan alla punkter. I vårt förslag
om momsen talar vi om två nivåer, dvs. en nivå mindre än i dag; vi har i dag
tre momsnivåer. Detta lär inte på något sätt öka möjligheterna till skatte-
fusk. Det kan alltid förekomma litet skattefusk i gränszonerna, men detta är
hanterligt. Och hur kan EG hantera detta om inte vi kommer att klara av
det? Vi skall ju så småningom göra en anpassning till EG.
Vi vill inte styra konsumenternas val, men vi vill låta bli att göra dem bi-
dragsberoende. Det är det som är det allvarliga i skattereformen. Vad vi i
grunden inte ställer upp på är att man i skattereformen har gjort en finansie-
ring som ökar bidragsbehovet. Därmed, Kjell Johansson, ökar skatte-
trycket, eftersom bidrag måste finansieras.
Vad vi söker, och har haft framgång med, är att få en finansiering som
onödiggör eller i varje fall begränsar dessa ökningar av bidragen. Det kan
inte, Kjell Johansson, vara sämre för människor att få behålla pengarna.
Detta har, såvitt jag förstår, tidigare inte heller varit tanken i folkpartiets
ideologi. Det måste vara bättre att människor får behålla pengarna i stället
för att först betala pengarna i skatt och sedan få dem tillbaka i form av bi-
drag.
Detta stämmer inte med folkpartiets filosofi, och det gör oss bekymrade,
eftersom vi verkligen är intresserade av ett brett samförstånd och samarbete
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
45
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
med er. Med dessa helt nya attityder, som är så enormt socialistiskt inrik-
tade, minskar givetvis möjligheterna för ett sådant samarbete.
Är detta centerns nya miljöpolitik, frågar Kjell Johansson. Kjell Johans-
son tycks vara totalt okänslig för rättvisa. I mitt tidigare inlägg visade jag
hur olika momsen slår och hur den t.o.m. stimulerar till ökad bilkörning.
Momsens styreffekt är alltså mycket begränsad. Centerpartiet lade redan i
våras fram förslag om en 24 öre högre bensinskatt. Den skulle drabba alla
och styra lika över hela linjen.
Inom de rimliga nivåer som vi kan styra är centerns förslag det som ger de
bästa miljöeffekterna. Att gå så långt att det blir orimligheter och att man
måste tillgripa åtgärder är ingen styrning som i längden är positiv.
Sedan vill centerpartiet inte ha moms på kollektivtrafiken. Därmed får
man en balans, en övergång till kollektivtrafiken, som blir mycket bättre
med vårt förslag än med det förslag som folkpartiet står bakom.
Anf. 28 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag fick här höra att centerns förslag skulle vara bättre än folk-
partiets. Men på vilket sätt det skulle vara bättre fick jag inte veta. Hur i all
världen kan ett förslag som går ut på att sänka bensinpriset med 1:20 kr. för
alla människor i vårt land vara bättre för miljön? Det är nog bara centern
som kan komma fram till en sådan slutsats.
Här skiljer vi oss åt. Folkpartiet vill lägga fram förslag med träffsäkerhet.
Jag tror att den stora skillnaden mellan folkpartiets förslag och centerns
egentligen är att våra har en träffsäkerhet. Vi föreslår nu att resorna till arbe-
tet skall förbilligas kraftigt, men nöjeskörningen skall inte bli billigare.
På samma sätt kan jag förklara de bidrag som Ivar Franzén inte vill ställa
sig bakom, t.ex. barnbidragen. Centerpartiet är inte främmande för bidrag,
t.ex. subventioner till livsmedelsindustrin i alla dess former. Folkpartiet vill
att det skall vara en träffsäkerhet i systemet. Om man vill hjälpa barnfamil-
jerna skall man höja barnbidraget. Då får just barnfamiljerna, Ivar Franzén,
pengar i handen som de själva kan göra exakt vad de vill med. Det ger en
träffsäkerhet. Ni vill sänka priset på mjölk för alla. Och än en gång, varför
skall Ivar Franzén och jag ha billigare statssubventionerad mjölk? Vad finns
det för skäl till detta, om vi vill hjälpa barnfamiljerna?
Pensionärerna och andra grupper som inte betalar några stora skatter kan
därmed inte få en i hög grad sänkt skatt. När man gör en sådan här kraftig
skatteomläggning finns det skäl att se till att man höjer pensioner, KBT och
andra bidrag, och detsamma gäller studiemedlen.
Anf. 29 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Den enklaste matematik kan tydligen ibland vara svår. Jag
har nu vid flera tillfällen talat om att moms inte drabbar alla. Logiskt sett
sänker vi med centerpartiets förslag inte skatten med 1:20 kr. för al lä. Skatte-
sänkningen omfattar 50-60 % av bensinförbrukningen. De andra förarna är
sådana som har förmånsbilar eller på annat sätt lyfter av momsen.
Det är denna snedhet i det system vi har, där många helt undgår momsen,
som vi i centerpartiet tycker är en orättvisa. Det slår mot landsbygden efter-
46
som man där får betala för kollektivtrafiken via skattsedeln och därtill finns
det mycket få förmånsbilar i de sammanhangen.
Så till frågan om avdrag för ökade kostnader. Jag tycker att det är genant
när man i denna kammare säger att detta avdrag är någonting som man juste-
rar av nåder. Har vi en princip som säger att man skall få göra avdrag för
kostnader för inkomstens förvärvande, måste vi ha den rätten något så när
anpassad till aktuella kostnader. Det är snarare en skyldighet från vår sida
än någonting som skall anses som en nådgåva till dem det berör.
Det är inte subventioner som vi i centerpartiet talar om, Kjell Johansson.
Vi talar om ett anpassat skatteuttag så att man därmed slipper ha pengar som
cirkulerar runt. Kan Kjell Johansson tala om för mig hur man på något annat
sätt än genom höjd skatt täcker kostnaderna för dessa extra bidrag?
Om vi kan göra en förnuftig finansiering minskar vi skattetrycket och
minskar rundgången. Detta trodde jag var en gemensam målsättning. Det
som gör mig så bekymrad är att den enighet som jag tidigare trodde var en
självklarhet, nämligen att folkpartiet och centern är överens på den här
punkten, inte längre tycks föreligga. Det är för att vädja att ni går tillbaka
till gamla sunda ståndpunkter som jag tar upp debatten här i dag. Jag hoppas
att ni skall nå fram till den visheten vad det lider.
Jag kan inte se någon fördel i att vi byter en världsmästarställning mot en
annan. Sverige var förra året världsmästare när det gällde skatteuttag på ar-
betsinkomster. Fr.o.m. nyår kommer Sverige helt otvetydigt att bli det när
det gäller mervärdeskatten. Detta för med sig många problem, vilket vi
självfallet kommer få uppleva och som vi förr eller senare måste hjälpas åt
att rätta till.
Förste vice talmannen anmälde att Kjell Johansson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 30 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Skattepaktspartierna, folkpartiet och socialdemokraterna har
hittills kunnat kassera in föga beröm av väljarna i allmänhet för sin skattere-
form. Det är i stället ekonomer, företagare och möjligen Skattebetalarnas
förening som stått för några erkännsamma ord. Det berömmet är antagligen
en klen tröst för alla de politiker som vet att när det gäller skatt så är det de
skattskyldigas tycke och smak som till sist fäller avgörandet om en reform är
bra.
Vi i vänsterpartiet säger: Riv upp skatteomläggningen. Vi säger inte det
för att vi tycker att det var fel att sänka skatten på arbetsinkomster, dvs.
sänka marginalskatten för låg- och normalinkomsttagare. Inte heller tycker
vi att det var fel att öka det effektiva skatteuttaget på kapital, eller minska
utrymmet för fiffel och båg. Allt detta var bra.
Vänsterpartiet säger: Riv upp skatteomläggningen för vi har ett alternativ
som är bättre än den modell som folkpartiet och socialdemokraterna drev
igenom, ett enklare och rättvisare alternativ. Men det är ingen stor om ens
någon poäng att säga detta till fru talman eller ens till biträdande finansmi-
nistern. Socialdemokraterna har gjort sitt val, och det lär stå fast i huvudsak.
Men om ett år så har väljarna fått säga sitt. Om inte förr så kanske genom
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
47
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
48
valrörelsens stålbad, kanske vissa partier inser att det finns skäl att ompröva
fördelningsprofilen på skatteomläggningen.
Då kanske vi får en riksdagsmajoritet som inser att differentierad moms
är ett rimligt och rättvist krav. Då kanske också socialdemokraterna inser att
Sverige inte måste ha Västeuropas lägsta bolagsskatt. Efter ett val kanske vi
kan få socialdemokrater att inse att det är bra att tala om enhetlig kapitalbe-
skattning och ännu bättre att genomföra det i praktiken. Efter ett val, eller
möjligen några val, kanske en riksdagsmajoritet är beredd att diskutera
höjda marginalskatter, mer än 50 %, för höginkomsttagare, precis som poli-
tikerna tvingats diskutera i USA.
Verkar detta otroligt? Ja, möjligen i dag. Men vi vet också att många poli-
tiker ibland är mycket flexibla före och efter val. Före och efter väljarstor-
mar.
Dagens mest brännbara debattpunkt är bensinpriserna. Jag anser att pri-
serna nu är för höga för alla dem som är beroende av bil för resa till arbete
eller andra nödvändiga transporter. Vänsterpartiet har sagt nej till moms på
bensin och föreslagit system med höjda punktskatter och miljöavgifter. Om
vänsterpartiets förslag hade vunnit kammarens gehör i våras, hade dagens
bensinpriser varit ungefär en krona lägre.
I går kväll visade regeringen att man kan ta intryck av en kraftfull opinion.
Vad som för några dagar sedan var omöjligt att finansiera och olämpligt att
göra, det var i går kväll ett ”sakligt övervägt beslut”. Samma regering kunde
hitta 700 miljoner som var ”bortglömda”. Se, nöden är uppfinningarnas mo-
der.
Nu inser alla, inte bara utanför riksdagen, att något måste göras åt proble-
men kring de höga bensinpriserna. Regeringen föreslår höjda reseavdrag.
Vänsterpartiet stöder det förslaget, men det räcker inte. Vänsterpartiet vid-
håller att det enklaste och rättvisaste sättet att lösa frågan om bensinbeskatt-
ningen är att slopa skatten på skatten, dvs. bensinmomsen.
Och på samma sätt som jag menar att regeringen borde vara mer vidsynt
så kommer vi i vänsterpartiet att pröva även andra idéer i en öppen anda.
Vi avvisar inte blankt någon form av differentierad bensinbeskattning, men
hittills återstår alltför många tekniska frågor att lösa. Kanske vore en väg
att slopa bensinmomsen, höja punktskatterna generellt och samtidigt införa
regionala miljöavgifter på bensin i områden med särskilt stora miljöpro-
blem. Dessa avgifter skulle då kunna finansiera en utbyggd och billigare kol-
lektivtrafik i sådana regioner.
Det finns också andra skatter som borde ändras snabbt. Jag vill poängtera
två basbehov: matpriserna och hyrorna.
Alla vet att inflationslöner missgynnar alla, såväl individer som samhälls-
ekonomi. Höga matpriser, hyresstegringar och dyr bensin ökar inflationen
och lönekraven.
Jag vet att statsrådet kommer att säga att höga matpriser inte bara beror
på matmomsen, men en sänkt skatt på maten skulle fungera som en pris-
press. Regeringen vill prioritera inflationsbekämpningen, och då skulle en
reducerad matmomseffekt i nästa års budget vara ett viktigt bidrag. Det
skulle inte ens stå i strid med regeringens omhuldade EG-anpassning.
Regeringen och hyresgäster vet att dramatiska hyresstegringar står för
dörren nästa år. Vänsterpartiet har genom en överenskommelse med rege-
ringen om finansieringen av nybyggandet försökt att pressa fördyringar av
boendet, men det behövs fler åtgärder. Det vore rimligt att ompröva eller på
annat sätt kompensera vissa momsbreddningar på boendet. Det gäller t.ex.
momsen på fjärrvärme, eller momsen på fastighetsskötsel eller den mycket
säregna uttagsbeskattningen för arbete som utförs inom egna fastigheter.
Här undrar jag om statsrådet har något besked att ge?
Moderaternas representant sade att det finns ett klart samband mellan
högt skattetryck och ekonomisk tillväxt. De länder som mest har sänkt sin
skatt, USA och Storbritannien, och har gått före på denna väg, är de länder
som just nu har den sämsta ekonomiska tillväxten inom hela OECD-områ-
det. Det sambandet tycks inte vara positivt utan snarast negativt. Därför är
det alarmerande att även regeringen börjar tala om att det är ett prioriterat
mål att sänka skattekvoten.
Anf. 31 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill något bemöta den sista delen av Lars Bäckströms in-
lägg. Jag sade att det finns klart dokumenterat att ett högt skattetryck ger
låg ekonomisk tillväxt.
Det är svårt att göra jämförelser med USA, som har ett av de lägsta skatte-
trycken i världen, under 30 %. Det skall man inte jämföra med det land som
har världens högsta skattetryck, dvs. Sverige, som ligger på 57 %. Vi ser nu
effekterna av det höga skattetrycket, som har bidragit till att vi i dag är nere
på nolltillväxt i den svenska ekonomin.
Anf. 32 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Diskussionen om skattetrycket och skattekvoten är oerhört
viktig att föra i denna kammare. Det finns en uppfattning som Näringslivets
Ekonomifakta har spritt ut att Sverige har högt ett skatteuttag och därför är
det en dålig ekonomisk tillväxt.
Korpi har i Ekonomisk Debatt visat att talet om den dåliga ekonomiska
tillväxten till stor del är en myt. Vi ligger på den nivå som genomsnittligt
högindustrialiserade länder gör. T.o.m. liberalen Daniel Tarschys har i tid-
skriften Ekonomisk Debatt påpekat det intressanta att man borde sluta tala
om en skattekvot och i stället tala om en utgiftsnivå, dvs. vilka offentliga
utgifter som vi har.
Jag menar att om man höjer skatterna för att kunna bygga fler JAS-plan
är det förvisso improduktivt. Men om man höjer skatten för att kunna klara
av att rehabilitera dem som har slagits ut från arbetsmarknaden, är det en
oerhört produktiv satsning. Det stärker den ekonomiska tillväxten. Om man
höjer skatten för att bygga ut forskning och utbildning, ökar det produktivi-
teten i arbetslivet. All ekonomisk forskning säger att ökad produktivitet
grundar ekonomisk tillväxt, och produktiviteten ökas när vi får bättre utbild-
ning. Det viktigaste är alltså inte hur högt skatteuttaget är utan vad man bru-
kar skatteinkomsterna till.
Det som oroar mig och som jag hoppas att statsrådet har för avsikt att
utreda är att socialdemokraterna har anammat denna moderata syn som
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:7
.Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
50
Karl-Gösta Svenson har redovisat. De länder som har pressat ned sin skatte-
kvot har gjort det så långt att deras ekonomiska tillväxt har avstannat.
Jag tror att det vore värdefullt om vi rensade siffrorna om skattekvoten i
Sverige från interna transfereringar. Det kommunerna betalar i skatt till sta-
ten är inget riktigt bra mått på hur mycket det allmänna tar av den gemen-
samma kakan. Det är bara en intern transferering. Vi har alltså ett mått på
skattekvoten i Sverige som inte överensstämmer med ett rimligt skattemått.
FN och OECD håller nu på att revidera sina skattekvotsbegrepp.
Vi skall återkomma till denna debatt. Min poäng är att det viktiga är vad
skatten brukas till. Jag hoppas på den typen av skattesänkningar som beror
på att välståndet och jämlikheten stiger.
Anf. 33 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Fru talman! Den i juni beslutade och för nästa år gällande skattereformen
var en kompromiss mellan två partier. Det ena, folkpartiet, stod för ökad
materiell välfärd, speciellt för de bättre ställda i samhället. Att det är så
framhöll Kjell Johansson för en liten stund sedan för kammarens ledamöter.
Det andra, socialdemokraterna, ville sitta kvar i regeringsställning. Låt mig
gratulera dessa partier, som bägge uppnådde sina syften, till en ovanligt
lyckad överenskommelse för de två partierna.
Det blir allt klarare att förlorarna kommer att vara:
- de sämre ställda, för vilka de ökade uttagen av indirekt skatt inte motsva-
ras av minskad direkt skatt,
- resenärerna i kollektivtrafik, som får kraftigt höjda biljettpriser vid års-
skiftet på grund av mervärdeskatt,
- de ekologiska metoderna för energiutvinning, som fortfarande inte stöds
skattevägen jämfört med metoder som bygger på fossila bränslen,
- naturen, vars krav inte beaktats i rimlig utsträckning,
- våra barnbarns barnbarn, som får ta över en utarmad och nedsmutsad
jord.
Låt mig på denna korta tid bara diskutera det nu mest aktuella problemet,
nämligen beskattningen av bensin och avdragsrätten för resor till och från
arbetet. Bensin tillhör dessa fossila drivmedel som bara är tillgängliga i be-
gränsad mängd på vår jord. Mänskligheten tömmer ut den resursen med en
förfärande hastighet trots att teknik finns och drivmedel finns som skulle
kunna ge ett uthålligt utnyttjande under all framtid och ett ekologiskt rimligt
utnyttjande av andra drivmedel. Irakkrisen är mot den bakgrunden ett till-
fälligt fenomen som dock är en varningsklocka. Nu är rätta tiden att satsa på
ekologiskt riktiga produkter. Nu är rätta tiden att påbörja frigörelsen från
beroendet av en produkt som även frånsett händelserna i Mellanöstern en-
dast är tillgänglig i begränsad omfattning. Vad skall vi då göra akut? Att likt
moderaterna och centern föreslå nedskärning av bensinskatten visar brist på
förståelse av problemet. Det är bara symtomen man åtgärdar. Man lappar
på ett ohållbart system. Nej, då är det bättre att ge ett direkt stöd till gles-
bygdsfolk - en summa som t.ex. kan användas till att betala den dyrbara
bensinen eller sparas. Valfriheten är viktig för oss. Vi vill inte styra mot en
ökad bilism.
Vad skall vi då göra på lång sikt? Vi anser liksom finansministern att av-
dragen för arbetsresor bör ses över mot bakgrund av Irakkrisen. Vi anser
dock att det fundamentala problemet måste attackeras. Det måste löna sig
att åka kollektivt, där så är möjligt. Det måste löna sig att samåka, där man
kan göra det. Det måste löna sig att cykla om man har kort avstånd till job-
bet. Därför har vi föreslagit och föreslår igen att avdraget skall vara obe-
roende av vilket transportmedel man använder och endast relateras till av-
ståndet mellan bostad och arbete. Vi menar att de som bor nära arbetet inte
behöver göra detta avdrag. Vi har en gräns vid en och en halv mil. Trots allt
är det glesbygdens folk som får sitta i kläm i dag, och det är viktigt att skapa
en uthållig lösning för glesbygden. Givetvis, jag betonar det än en gång, vill
vi inte att den olyckliga momsbeläggningen av kollektivtrafiken skall genom-
föras till nyår. Vi arbetar i riktningen att detta förslag skall avslås.
Miljöpartiet de gröna finner det olyckligt att skattedebatt och skattepolitik
styrs av så kortsiktiga och tillfälliga hänsyn. Man missar därmed ett utmärkt
tillfälle att med ekonomiska styrmedel ändra det ohållbara konsumtions-
mönster som industrivärlden byggt in sig i. Detta gäller såväl trafik som
många andra områden.
Finansiering av de skattelättnader som vi har förslagit sker huvudsakligen
genom uranskatt på tre öre per producerad kilowattimme. Vi kommer att
föreslå detta. Som alltid vill vi ha full finansiering av våra förslag. I det fallet
skiljer vi oss från moderaterna och centerpartisterna.
Fru talman! Jag hoppas fortfarande. Miljöpartiet de gröna kommer fortfa-
rande att lägga fram förslag på det ekonomiska området. Det gäller förslag
som om de antogs av kammaren skulle styra den onaturliga överkonsumtio-
nen in på resurssnålare vägar. Då skulle vi kunna gratulera våra barnbarns
barnbarn som får ta över denna underbart fina värld med frisk mark, rent
vatten och oförstörd atmosfär.
Anf. 34 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Gösta Lyngå sade något i stil med att folkpartiet står för ökad
välfärd främst för de rika. Jag tror att alla som var närvarande i denna kam-
mare eller lyssnade förstod det intresse som jag visade de grupper som inte
får några stora skattesänkningar genom reformen och hur man löser proble-
men för dem. Jag tror att det står fullständigt klart för alla att Gösta Lyngås
referat var alldeles fel. För att Gösta Lyngå också skall få klart för sig att det
är fel att säga att vi bara värnar om de rika säger jag nu att detta är fel.
Jag vill bara ta upp en liten detalj och ställa en fråga till Gösta Lyngå.
Gösta Lyngå sade att miljöpartiet vill ha full finansiering för sina förslag och
att man tänker införa en uranskatt om tre öre. När tänker ni att kärnkraften
skall avvecklas i Sverige?
Anf. 35 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Centern har full finansiering av sinå förslag, Gösta Lyngå.
Anf. 36 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Fru talman! När jag sade att folkpartiet gynnar de välbeställda var det med
tanke på den marginalskattesänkning som folkpartiet fick med sig socialde-
mokraterna på. Marginalskatten blev 50 % i stället för 55 %, som var tanken
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
51
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
tidigare. Via tabellerna kan man räkna ut att de mer välbeställda får betyd-
ligt större vinning av skattereformen än de mindre välbeställda. För dem blir
det inte så mycket skattesänkningar.
Ivar Franzén uttalade att centern har full täckning för sina förslag. Jag är
glad att höra det. Hur är det då med de dynamiska effekterna som ingår i
finansieringen? När det gäller dynamiska effekter har vi redan hört av Kjell
Johansson att de visade sig inte vara särskilt påtagliga i USA, där man har
genomfört en skattereform som liknar den vi har här. I somras var jag i Au-
stralien. I Australien genomförde man år 1986 en liknande skattereform.
Inte heller där fann man några dynamiska effekter av någon signifikant stor-
lek. Centern har räknat med åtskilliga miljarder. Hur många det var, kom-
mer säkert Ivar Franzén ihåg.
Anf. 37 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Om det skall vara meningsfullt att genomföra en stor skattere-
form måste den rymma en rad positiva effekter som gör att man som full
täckning kan räkna med en del dynamiska effekter. Det är därför vi var så
kritiska mot finansieringen. Vi tror nämligen att den i hög grad motverkar de
dynamiska effekter som skatteöverenskommelsens grunddrag ger möjlighet
till. Vi stöder skattereformen i grunden. Med vår finansiering är det ingen
överoptimism att kalkylera med de 7 miljarder som vi räknar med som dyna-
miska effekter.
Anf. 38 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Folkpartiets syfte med skattereformen är att på nytt få i gång
svensk ekonomi så att vi kan fortsätta välfärdsbygget och främst förbättra
för de sämst ställda, de eftersatta grupperna i Sverige. Därför talar vi om det
glömda Sverige.
Jag fick inget var på frågan om uranskatt. Ni säger att ni skall ha full finan-
siering genom uranskatt. Min fråga löd: När ni tänker ni avskaffa kärnkraf-
ten?
Anf. 39 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Fru talman! Det är nog riktigt att det rörde sig om 7 miljarder. Det fram-
stod för mig snarare som en skillnad mellan utgifter och inkomster i budge-
ten. Det framstod inte som någon effekt som verkligen skulle komma att
uppnås. När man har genomfört liknande skattereformer har man funnit att
dessa dynamiska effekter inte har uppstått.
Jag glömde svara på frågan om avvecklingen av kärnkraften. Miljöpartiet
de gröna kommer säkert att avveckla kärnkraften så fort vi får makt nog att
göra det. Vi har i själva verket föreslagit att man skall börja så fort som möj-
ligt. Vi har kommit med ett genomräknat förslag som visar att det är möjligt
att göra det på tre år. Vi tror inte att vi har möjlighet att få igenom det i
kammaren, men vi har således bevisat att det går rent ekonomiskt.
Vad Kjell Johansson säger om välfärden för de svagare grupperna kanske
de svagare grupperna inte förstår, eftersom de i nuläget drabbas hårdare av
skattereformen än de mer välbeställda.
52
Anf. 40" Statsrådet ERIK ÅSBRINK:
Fru talman! På senare tid har vi på nytt kunnat bevittna den särintressenas
parad i skattedebatten som också har ägt rum tidigare. Vi ser den i massme-
dia. Vi kan även lyssna till den i denna kammare. Varje dag översköljs vi av
nya enfrågekampanjer. Varje dag ”upptäcker” massmedia att ett par tre nya
grupper drabbas av ruin och elände till följd av skattereformen.
Bara de senaste veckorna har det uppdagats att en rad grupper kommer
att plågas och utarmas i särskilt hög grad av att vi i år och nästa år sänker
inkomstskatten med närmare 100 miljarder kronor. Till de mest utsatta grup-
perna hör för närvarande lunchätare, krogbesökare, hotellgäster, forskare,
fiskare, idrottsmän, löntagare, egenföretagare, pensionärer, aktieägare, gäl-
denärer, borgenärer, glesbygdsbor, storstadsbor, bilister, tågpassagerare,
busspassagerare, flygpassagerare, villaägare, hyresgäster, bostadsrättsinne-
havare, slottsherrar, miljövänner, ensamstående och kvinnor. Jag har säkert
glömt några grupper, och jag utgår från att Karl-Gösta Svenson, Ivar Fran-
zén och Lars Bäckström kan komplettera listan om en stund.
Och som ett brev på posten kommer vanligtvis krav på att man skall få
kompensation för de trakasserier som den stora skattesänkningen innebär
för den ena eller andra gruppen. Tagna vart och ett för sig kan dessa krav
förefalla motiverade. Men sammantagna blir de alldeles orimliga. Och den
bild av utbredd misär som summan av alla klagorop skapar har ingenting
med verkligheten att skaffa.
Om man gör sig mödan att glutta litet bakom draperiet, finner man att det
bakom dessa till synes så ”spontana” opinionsstormar ofta ligger väl-
organiserade lobbygrupper och utstuderade och påkostade reklamkampan-
jer. Syftet är nästan alltid, när man skingrar dimridåerna, att bryta sönder
någon del av skattereformen för att införa ett nytt eller bevara ett gammalt
skatteprivilegium.
Denna typ av hänsynslös och pengastark lobbyism visar på en utveckling
i det svenska samhället som jag för min del beklagar. Och jag kan inte upp-
höra att förvånas över hur ofta och hur lättvindigt stora delar av massmedia
faller pladask även för de mest genomskinliga enfrågekampanjerna.
Fru talman! Hur mycket viktigare är det då inte att de politiska partierna
och det parlamentariska systemet förmår att hävda allmänintresset, att se till
helheten och inte blott till delen. Det är på oss det ankommer att våga att
hävda vissa principer, även när det blåser.
På senare tid har det utan tvivel funnits en genuin oro och äkta bekymmer
hos många människor över de kraftigt stigande olje- och bensinpriserna, låt
vara att denna oro har blåsts under och förgrovats av massmedia. Denna
folkliga oro är fullt förståelig. I början av året höjdes energiskatterna kraftigt
som ett led i finansieringen av de sänkta inkomstskatterna. Dessa höjningar
passerade utan alltför stark kritik. Det fanns t.o.m. de som vågade säga att
detta var en bra miljöpolitik. Och det är ett faktum att bensinpriset ännu i
somras, mätt i fast penningvärde, var lägre än vad det var 1982.
Men så kom Saddam Husseins invasion av Kuwait i början av augusti. Till
följd av detta har olje- och bensinpriserna gått upp i hela världen. Den di-
rekta och automatiska följden av detta blev att bensinpriset i Sverige steg
med ytterligare ungefär 85 öre. Som påbröd till de tidigare höjningarna blev
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
53
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
54
detta uppenbarligen i mesta laget. Bensinpriset är fortfarande bara obetyd-
ligt högre än vad det var i slutet av den borgerliga regeringsperioden 1982.
Men nu har det varit en kraftig uppgång på kort tid. Och därför har det fram-
förts starka krav på sänkta bensinskatter eller andra lättnader.
Varje person som gör sig mödan att tänka en smula vet mycket väl att Sve-
rige som nation inte kan kompensera sig för att de internationella oljepri-
serna har stigit. Denna prisuppgång får, särskilt på kort sikt, entydigt nega-
tiva konsekvenser för den svenska ekonomin. Prisökningen - man kan kalla
den för Saddam Hussein-effekten - fungerar i praktiken som en extra och
ovälkommen skatt som läggs på det svenska folkhushållet. Det finns inga
möjligheter att undkomma dess effekter.
Vad mera är - Sverige, liksom andra länder, har erfarenheter från 70-talet,
då vi försökte att uppskjuta anpassningen till de höjda oljepriserna genom
den s.k. överbryggningspolitiken. Det var vackert tänkt, men det fungerade
inte så bra i praktiken. Denna ovilja att så snabbt som möjligt ställa om inför
den förändrade internationella situationen bidrog till de senare svårighe-
terna för den svenska ekonomin. Genom uppskovet blev kostnaderna högre
och anpassningen mera plågsam än vad som hade varit nödvändigt. Därför
har reaktionerna denna gång i praktiskt taget alla länder varit följande: För-
sök inte att dölja kostnaderna med skattelättnader eller subventioner! Ge-
nomför den ofrånkomliga anpassningen så fort som möjligt! Uppskjut inte
till i morgon vad vi kan och bör göra redan i dag! Då och endast då skapas
en god grund för en gynnsam utveckling för välfärd och sysselsättning i fram-
tiden.
Denna insikt lyser totalt med sin frånvaro i moderaternas, centerns och
vänsterpartiets budskap. Vi får lyssna till fantasifulla förslag om bensinskat-
tesänkningar, utan tillstymmelse till finansiering.
Moderaterna hävdar att momsinkomsterna ökar till följd av prisupp-
gången och vill ha en sänkning av bensinskatten med 30 öre. Momsinkoms-
terna ökar visserligen med bara 17 öre, men i den moderata matematiken
”rundar man av uppåt” till nästan dubbla beloppet.
Men det är värre än så. Statsfinanserna förbättras nämligen inte av att de
internationella priserna går upp. Sanningen är tvärtom att de försämras med
mellan 800 och 1800 milj. kr. till följd av Saddam Hussein-effekten. Vi förlo-
rar andra skatteinkomster, och olika indexbundna utgifter stiger. Det skapas
långt ifrån något utrymme för skattesänkningar eller utgiftsökningar. I stället
försämras våra möjligheter i dessa hänseenden. Därför skulle det vara till
stor fördel, inte bara för de enskilda människorna utan också för statsfinan-
serna och för hela landets ekonomi, om vi kunde återgå till de lägre bensin-
och oljepriser som rådde före krisen vid Persiska viken.
Men detta bekymrar inte moderaterna. De har ingenting lärt och ingen-
ting förstått. Statsfinanserna skall till varje pris försvagas med ytterligare ca
1500 milj. kr. Ovanpå Saddam Hussein-effekten vill moderaterna lägga en
Carl Bildt-effekt. Så uppträder ett parti där okunnigheten bara överträffas
av opportunismen.
Centerns och vänsterpartiets förslag, i den mån de överhuvudtaget låter
sig utsättas för någon analys, är ännu mer verklighetsfrämmande. Jag hörde
att centern nu vill sänka bensinskatten med 1:20 kr. Kostnaden för detta är
åtminstone 7000 milj. kr. Varifrån skall centern ta dessa pengar? Det gapar
ju redan tidigare stora hål i era skatteförslag. Skall ni på nytt tillgripa den
fiffiga lösningen att säga att det är utlandet som skall betala centerns rund-
hänta löften?
Så uppträder dessa partier i en skön förening. Högerideologin, center-
ideologin och, jag höll nästan på att säga kommunistideologin, men jag me-
nar naturligtvis vänsterideologin har alla genomfört samma djupsinniga ana-
lys. Den har i samtliga fall lett till exakt samma slutsats, nämligen att bensin-
skatten måste sänkas med det snaraste och att dessa fagra löften inte behöver
betalas. Sverige kan lyfta sig självt i håret. På något mystiskt sätt kan Sverige
som enda land i hela världen undgå att drabbas av störningarna i den interna-
tionella ekonomin.
Den här löftespolitiken är en sak, den äkta folkliga oron är en annan. Den
folkliga oron måste vi ta på allvar. Vi socialdemokrater har undersökt vilka
möjligheter vi har att göra något. Vi ställde två oavvisliga krav. Det första
kravet var att en åtgärd, en lättnad, måste utformas så att den riktas till dem
som bäst behöver den, där den gör störst nytta. Det andra kravet var att den
inte får innebära att finanspolitiken försvagas. Den strama ekonomiska poli-
tiken måste ligga fast.
Vi har hittat en lösning som presenterades i går och som uppfyller dessa
båda krav. Vi höjer reseavdraget 1990 och 1991. Denna höjning motsvarar
en sänkning av bensinpriset med 1:08 kr. i år och 1:31 kr. nästa år för dem
som har långa arbetsresor.
Vi riktar insatserna till det område där behovet är störst, och vi finansierar
dessa insatser genom att genomföra skatteomläggningens principer även på
tjänstegrupplivförsäkringen.
Om vi i stället hade använt dessa pengar för att sänka bensinskatten hade
det räckt till en sänkning med 12 öre.
Fru talman! Skattereformen kommer att genomföras såsom den har beslu-
tats. Särintressen och lobbygrupper kan fortsätta sina kampanjer ännu en
tid. De kommer att misslyckas. Skattereformen kommer att stå pall, därför
att den är bra och därför att den lägger grunden för rättvisa och en bättre
fungerande ekonomi. Detta kommer att märkas i plånboken månad för må-
nad fr.o.m. januari nästa år. Kritiken är till stor del felaktig och missvisande.
På kort sikt tjänar de flesta på skattereformen. På lång sikt kommer alla att
tjäna på den.
Anf. 41 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om de debattregler som gäller.
Anf. 42 Statsrådet ERIK ÅSBRINK:
Fru talman! Jag vill då bara säga att de flesta kommer att tjäna på skattere-
formen på kort sikt, och att alla kommer att tjäna på skattereformen på lång
sikt.
Anf. 43 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Fru talman! Statsrådet Åsbrink raljerade här om att vi i Sverige har enfrå-
gedebatter och att dessa debatter drivs av pressen och understöds av en del
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
55
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
av de politiska partierna. Jag ställde en fråga om det var rimligt att Marja
Magnusson i Torhamn skulle behöva sälja sitt torp för att klara av de nega-
tiva effekterna av skatteomläggningen. För henne är det en realitet att skat-
teomläggningen kostar henne 200 kr. per månad. Hon har i dagsläget 780 kr.
och får 580 kr. från den 1 januari för livets nödtorft. Är det inte vettigt att
diskutera en sådan fråga?
-Sedan frågade jag också statsrådet Åsbrink om alla bostadsinnehavare i
vårt land som får höjda hyror. De är oroade. Är det en enfrågedebatt när
den berör alla hushåll i vårt land att tala om de höga hyror som bl.a. är effek-
ten av skatteomläggningen? För en trea i allmännyttan rör det sig om en
tusenlapp per månad. Hur många av hyresgästerna i en trea får 1 000 kr. i
skattesänkning? Sedan får alla ökade kostnader därför att andra levnadsom-
kostnader stiger i samband med skatteomläggningen.
Lika litet som jag märkte att Kjell Johansson talade om sänkt skattetryck
kunde jag höra statsrådet Åsbrink tala om sänkt skattetryck. Tidigare har
både Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson talat i denna talarstol om att sänka
skattetrycket i Sverige. Man har från socialdemokratiskt håll tänkt sig att
sänka skattetrycket till 1982 års nivå, då det var 51,5 %. I dagens proposition
om den ekonomiska politiken säger man från regeringens sida att man på
sikt vill sänka skatterna. Samma dag, den 13 juni, som riksdagen hade fattat
beslutet om skatterna uppträdde statsrådet i Aktuellt och sade att det aldrig
har varit en huvudsak för socialdemokraterna att lova att sänka skatte-
trycket. Vem skall medborgarna tro på? Eftersom det inte är en huvudsak
för socialdemokraterna att sänka skattetrycket, kommer vi någonsin att få
uppleva att socialdemokraterna föreslår att sänka skattetrycket i Sverige?
Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 44 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Det är ju ändå så, vilket också statsrådet Åsbrink har förkla-
rat, att glesbygdsborna får problem till följd av krisen. Samtidigt ökas stats-
kassans medel genom ökade bensinpriser, som orsakas av Irakkrisen. Det
innebär ju ökade momsintäkter. Då löser regeringen detta alltså genom att
ge rätt till större avdrag. Vore det inte bättre och ge rättare signaler att göra
så som vi har föreslagit, att ge ett direkt bidrag till glesbygdsborna? Det
skulle vara riktigare av två anledningar: dels vill vi inte uppmuntra bilismen
i tätorterna, dels är det alltså glesbygdsfolk som har drabbats värst. Detta
skulle ge dem en valfrihet. Kanske minskar de sedan bilismen. Om de inte
kan göra det, får de alltså kompensation. Kan de göra det, kan de använda
pengarna på ett annat sätt, kanske spara dem. Vad säger statsrådet om detta
förslag?
Anf. 45 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag ställde en lätt förfrågan till statsrådet om matpriser och
hyror. Jag blev inte förvånad över att jag inte fick något svar, för tiden är
knapp, det inser jag. Men jag kommer inte heller att bli förvånad när statsrå-
56
det kommer att säga att han förstår att man måste göra någonting åt dessa
två saker. Därvidlag kommer vi säkert att mötas igen.
Däremot är jag mer betänksam att statsrådet i sitt anförande inte tog upp
detta med skattekvoten. Moderaternas representant tog upp frågan igen.
Här måste jag säga att socialdemokraterna går en mycket farlig väg när de
helt anammar talet om att det är viktigt att sänka skattetrycket. Det är ett
felaktigt resonemang. Det är något rimligare att diskutera utgiftsnivån,
utgiftstrycket. Det mest rimliga är att diskutera utgiftsbehoven i den offent-
liga sektorn. Kan vi minska behoven är det alldeles utmärkt om vi också kan
minska skattekvoten. Detta är den infallsvinkel man bör ha.
Statsrådet räknade upp alla förlorarna och bad att vi skulle komplettera
listan. Den kanske är något inkomplett, men den verkade tämligen fullstän-
dig. Jag hann inte studera, men jag vill göra en annan abrovinkel. Jag vill
räkna upp vinnarna, vi skall ju vara rättvisa. Vinnarna är företagare och lön-
tagare, yrkesverksamma och pensionärer, män och kvinnor, riksdagsleda-
möter och vaktmästare i riksdagen, personer som tjänar över 240000 och
över 300000 kr., storföretagare och småföretagare, statsråd och gräsrötter,
generaldirektörer och statsanställda. Bland alla dessa finns det vinnare. Men
det är inte där knuten finns, utan knuten ligger i att i alla dessa fall är det
.alltid den första i paret som vinner mest, dvs. vissa vinner litet och vissa vin-
ner mer. Det är problemet. Under 1980-talet har klyftorna ökat. När man
fortsätter att låta klyftorna växa under 1990-talet blir det allvarligt. Ni säger
att ni har gjort grundliga studier. Jag vill referera till er egen studie. Nu vet
statsrådet och jag att vi skall räkna bort den första decilen. Med samma logik
räknar jag bort decil 10, för statsrådet och jag vet att i den tionde decilen är
det, de två yttersta percentilerna som förrycker resultatet. Låt oss ta decil 5
och decil 9. Inom decil 5 blir det en ökning på 2,1 % och inom decil 9 en
ökning med 3,7 %. Enligt en enkel matematik får vi en skillnad på ca 1,5 %
till förmån för de bäst ställda i decil 9. Det finns de som vinner mer. Det är
detta vi kritiserar från vänsterpartiet.
Sedan angående finansieringen. Enligt vår totalfinansiering skulle vi ha ett
överskott på 6,8 miljarder som vi kunde använda till kommunal konsumtion.
Ni har en underfinansiering på 5 miljarder i dynamiska effekter, som resulte-
rar i ökat utgiftstryck i privat konsumtion, vilket leder till ökad inflation. Så
var det med den saken.
Anf. 46 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Låt mig först instämma i statsrådets synpunkter på vikten av
att se helheten. Det är någonting som vi i centern verkligen arbetar för. Jag
skall gärna också instämma i att det är bra med goda principer. De måste
dock hanteras med förnuft.
Statsrådet poängterade att det är viktigt att inte skjuta upp till morgonda-
gen vad som behöver göras i dag. Tänk om socialdemokraterna hade levt
efter denna ledstjärna de år då oljan var billig! Då skulle effekten av ökade
oljepriser ha varit väsentligt mindre i dag. Man har verkligen skjutit upp till
morgondagen det som borde ha gjorts i dag eller i går.
Sedan till bensinskatten. Jag har mycket tydligt sagt att vi vill ta bort ben-
sinmomsen. Det är inte korrekt, det är helt fel, att tala om att den skulle ge
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
57
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
58
7 miljarder i intäkter till statskassan. Så är det inte. Jag kan inte hävda att
jag kan göra exakta beräkningar här. I verkligheten händer det ju saker som
varken statsrådet eller jag kan förutse. Men om man räknar på det här netto
och även tar en viss hänsyn till att momsen innebär ett höjt k-prisindex och
därmed ökade kostnader, ligger nettokostnaden i storleksordningen mellan
2 och 3 miljarder. Det är alltså fråga om att ta bort bensinmomsen. Det är
inte så att hela bensinmomsen ger en intäkt i statskassan, utan det är mellan
50 och 60%.
Sedan till redovisningen av finansieringen. Jag skall här gärna redovisa
vissa saker.Vi kunde gärna ta hela paketet, men låt oss begränsa oss litet.
Vi har alltså föreslagit att schablonavdraget skall begränsas till 2 000 kr.
Det ger 2,1 miljarder i ökade skatteintäkter. Vidare vill vi slopa skattereduk-
tionen beträffande fackföreningsavgifter. Det gäller alltså 1,7 miljarder kro-
nor. Vi vill ha lika bränslebeskattning - en väldigt viktig styråtgärd, som ger
0,4 miljarder i intäkter. Sedan vill vi också bibehålla punktskatterna på chok-
lad o.d. Det ger 1,4 miljarder i intäkter. Totalt rör det sig om 5,6 miljarder.
Det täcker alltså med marginal vad det kostar att icke belägga kollektivtrafi-
ken med moms samt nettokostnaden för ett borttagande av momsen på ben-
sin.
Anf. 47 Statsrådet ERIK ÅSBRINK:
Herr talman! Lars Bäckström tog på nytt upp frågan om lägre matmoms.
Men vi får inte veta hur en sådan kostsam åtgärd skall finansieras - och det
är ofta som man inte får veta det.
Jag måste dock fråga: Varför föreslår vänsterpartiet en sådan kostsam re-
form, som har så tvivelaktiga fördelningseffekter? Varför inte använda sig
av andra metoder som inte innebär en stor belastning på statsfinanserna?
Varför har inte vänsterpartiet varit pådrivande när det gäller att avreglera
jordbruket och livsmedelsindustrin? Varför har ni inte varit pådrivande när
det gäller att minska de höga handelshinder som vi har och som bidrar till att
matpriserna i Sverige hålls uppe?
Ni har ju, till skillnad från centerpartiet, inte några närstående producent-
intressen som ni måste slå vakt om. Jag lovar att hur mycket Lars Bäckström
än anstränger sig kommer vänsterpartiet inte att få särskilt många röster från
det hållet heller i framtiden. Varför kan ni då inte då anta de här mycket
bättre och effektivare metoderna, så att statskassan inte dräneras - staten
skulle ju då förlora stora inkomster eller tvingas höja momsen på andra nöd-
vändiga varor? Jag skulle vilja ha ett svar på den frågan.
Det har varit mycket tal här om bensinpriset och dess fördärvliga effekter.
Jag tycker att det finns anledning att göra en kort historisk tillbakablick.
Under de sex år som vi hade borgerliga regeringar höjdes bensinpriset i
Sverige - i dagens penningvärde - från 5:30 till 7:19. Jag säger inte att detta
var fel, utan jag konstaterar bara att bensinpriset gick upp med nästan 2 kro-
nor.
Innan Saddam Hussein slog till var priset på bensin lägre än det var då
socialdemokraterna övertog regeringsmakten 1982. Det är först efter Hus-
seins ingripanden som bensinpriset ligger något över - det rör sig om ungefär
30 öre - 1982 års nivå.
Under den borgerliga regeringstiden höjdes bensinskatten sex gånger. Det
motsvarar - återigen i dagens penningvärde - en höjning av bensinskatten
med 2:04. Jag hörde inte några hemska klagotjut från Karl-Gösta Svenson
eller Ivar Franzén på den tiden. Jag säger detta därför att jag tycker att det
är viktigt att vi har det perspektivet när vi diskuterar bensinskatten förr och
nu.
Ivar Franzén säger att det inte kostar 7 miljarder att genomföra den typ av
skattesänkning som centern föreslår. Det är möjligt att kostnaden blir något
mindre med den teknik som centern förordar. Men faktum kvarstår att ni
här river upp ett nytt stort hål i er finansiering, som redan är så bristfällig.
Det är så, och det har vi utförligt redovisat, att det fattas - snällt räknat - 9
miljarder i fråga om centerns skattepaket. Så fort en ny debattfråga dyker
upp är ni framme och lovar nya skattsänkningar rundhänt åt olika håll. Men
som vanligt lyser finansieringen med sin frånvaro. Sådant är helt enkelt inte
trovärdigt. Och det är en politik som skulle få de mest förödande effekter
om den genomfördes. Den skulle leda till ännu högre inflation, till stigande
räntor och till att förtroendet för den svenska ekonomin fick en knäck.
Jag vill också ta upp frågan om skattekvoten och utgiftskvoten. På sätt och
vis håller jag med Lars Bäckström om att det intressanta inte är skattekvoten
utan utgiftskvoten. Det är ju våra utgifter som skall finansieras. Finansierar
vi dem inte genom skatter, finansieras de med hjälp av sedelpressar och ut-
landslån. Det vet vi alltför väl sedan den borgerliga regeringstiden.
Mellan 1976 och 1982 steg utgifterna i förhållande till vår samlade produk-
tion från 52 till 66 %. Det motsvarar 170 miljarder. Därefter har utgiftskvo-
ten gått ner - till ungefär 61 % nästa år, och det är en minskning med 70
miljarder. Samtidigt har vi höjt en del skatter. Men det har inneburit att vi
helt har kunna eliminera det stora budgetunderskott som vi fick överta i bör-
jan av 1980-talet.
En förutsättning för att vi skall kunna sänka skattetrycket i framtiden -
jag håller med Lars Bäckström på den punkten - är att vi kan sänka utgifts-
trycket. Det skall vi bara göra om vi har goda ekonomiska förutsättningar
och om vi kan göra det på ett socialt ansvarsfullt sätt.
De moderata löftena om skattesänkningar utan några uttalanden om hur
dessa skall finansieras kommer vi aldrig att hålla oss till. Följden blir an-
tingen raserade statsfinanser - och det vet vi att ni klarar av att åstad-
komma- eller också en kraftig social nedrustning. Vi vet också att inte heller
den vägen är främmande för moderaterna.
Till sist vill jag ställa en frågan till Karl-Gösta Svenson och Ivar Franzén,
ja, kanske också till Kjell Johansson som kan få en replik om han så önskar.
Här står ju de borgerliga partierna djupt splittrade och oeniga. Jag vill i
första hand fråga moderaterna och centern: Är det ett villkor för att ni skall
sätta er i en regering med folkpartiet att skattereformen rivs upp och att folk-
partiet bryter uppgörelsen med socialdemokraterna, eller är ni beredda att
överge er egen skattepolitik och acceptera skattereformen för att kunna
bilda regering? Något tredje alternativ gives icke. Ge ett klart och entydigt
besked beträffande den frågan i nästa replik!
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
59
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
Anf. 48 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Som svar på ställd fråga kan jag säga följande: Vi moderater
har förespråkat sänkta marginalskatter. En sådan åtgärd har vi alltså ställt
upp på i den skatteomläggning som har förekommit. Jag konstaterar att
Kjell Johansson i dag har sagt att han vill ha sänkt skattetryck. Det finns
alltså en gemensam nämnare när det gäller moderata samlingspartiet och
folkpartiet i det avseendet.
Vidare konstaterar jag att jag inte fått några svar beträffande Maria Mag-
nusson eller beträffande hyresgästerna och deras oro. Erik Åsbrink nämnde
inte något om de sakerna i sin replik. Han sade: Vi har höjt skatterna en del
under vårt regeringsinnehav. Det talas om 70 miljarder. Dessutom har man
ju ökat statsskulden.
Saddam Hussein-effekten ger ökade skatteintäkter, för momsen innebär
ju ökade skatteintäkter som ni inte hade kalkylerat. Vi moderater anser att
dessa skall komma bilägarna och medborgarna till del. Staten skall inte suga
åt sig intäkterna från den skattehöjning som alltså blir en effekt här. Det blir
således ett ökat skatteuttag.
Statsrådet Åsbrink raljerade litet i sitt inledningsanförande när han talade
om turistmomsen, restaurangmomsen osv. Det finns ett rätt stort antal små-
företag i Härjedalen, Jämtland och på andra håll som är mycket beroende
av turistverksamheten. Man konstaterar i dag en volymminskning, samtidigt
som man nu står inför en viktig tid på året. Man går ju mot vintersäsongen.
Men nu får man ytterligare skatteökningar genom att resemomsen tillkom-
mer. Dels kostar det pengar för människor att ta sig till de här ställena, dels
blir det ökade kostnader genom höjda priser till följd av momsen när det
gäller t.ex. liftarna. Det är det som är allvarligt och som kan förorsaka en
kris för näringen.
Sedan talade statsrådet också om Calle Bildt-effekten. Den effekten inne-
bär att vi får sänkt skattetryck, ökad ekonomisk tillväxt, ökad välfärd, en
framtidsinriktad energipolitik och medlemskap i EG. Dessutom vill vi bryta
monopolen inom den offentliga sektorn för att ge valfrihet åt människorna i
vårt land.
Anf. 49 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att det är funktionen att åka
bil och kostnaden för det som är det viktiga. Hade socialdemokraterna ställt
upp på den effektivisering vad gäller framtagande av bensinsnålare bilar som
centern har drivit under många år, skulle vi den vägen ha åstadkommit en
betydande positiv effekt både för bilåkarna och för landet. Det var den för-
summelsen jag påpekade i min förra replik.
Vi har analyserat de beräkningar som Erik Åsbrink talar om. De må vara,
enligt Erik Åsbrink, snälla, de är inte desto mindre felaktiga. Det är inte
några nya skattesänkningar vi föreslår. Det vet Erik Åsbrink mycket väl. Det
är skattesänkningskrav som vi har drivit hela tiden och som ingår i skattere-
formen. Vi har finansierat dem och redovisat hur finansieringen skall göras.
Det jag valde att plocka ut innebär inte något nytt hål. Det är snarare så att
vi med den finansiering jag har redovisat fyller på litet grand. Det skadar
60
inte heller. Det finns en viss reserv i den redovisade finansieringen av de två
förändringar i momsbeskattningen som jag har talat för här i dag.
Vårt förslag innebär inte något hot mot svensk ekonomi. Det innebär en
sänkt inflation, sänkta lönekrav och ett sänkt skattetryck. Det innebär kort
och gott en stabilisering av den svenska ekonomin. Det är tveklöst så.
Självklart har jag inte något mandat och önskar inte heller att uttala mig i
regeringsfrågan. Men låt mig konstatera att centern är för skattereformen.
Det är alltså inte den diskussionen vi för här. Vi ser de stora bristerna i finan-
sieringen, och vi menar att det är ytterligt angeläget att på finansieringssidan
göra en hel del justeringar, bl.a. ur rättvisesynpunkt, men framför allt för att
stabilisera och utveckla den svenska ekonomin och skapa en bättre välfärd
för alla svenskar.
Anf. 50 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Statsrådet Åsbrink undrade över jordbrukspolitiken och
matmomsen. Jag vill säga att det bästa inte får bli det godas fiender. Jag
poängterar att vänsterpartiets representanter i den livsmedelspolitiska ar-
betsgruppen har varit pådrivande för att få till stånd en bättre jordbrukspoli-
tik.
Beträffande momsen har vi sagt att vi vill göra finansieringen med höjd
kapitalbeskattning med anledning av den fördelningspolitiska effekten. Det
finns låginkomsttagare som inte är barnfamiljer eller pensionärer, och det
finns barnfamiljer som är höginkomsttagare. Vissa höginkomsttagare som
tjänar jättemycket på skatteomläggningen och har barn kompenseras sedan
med extra barnbidrag. Det är inte alls bra fördelningspolitiskt. Det är av för-
delningspolitiska skäl vi driver vår momslinje. Jag vill personligen deklarera
att jag tror att det vore bättre att finansiera en reducerad matmoms med höjd
moms på kapitalvaror. Då skulle man få en än starkare fördelningspolitisk
effekt. Man skulle också förbättra bytesbalansen i och med att man skulle
rikta hushållens konsumtion mot inhemska varor och dämpa importefterfrå-
gan. Det skulle stärka bytesbalansen. Vi vet att OECDs rapporter säger att
de svenska hushållen utmärks av att de konsumerar mat av lägre kvalitet och
i mindre mängd än i andra länder. Det är också en folkhälsofråga.
En annan sak som jag vill runda av med i denna skattedebatt gäller före-
tagsbeskattningen. I den proposition som regeringen har lagt fram säger man
om den ekonomiska politiken på medellång sikt att den nya företagsskatten
hör till de lägsta i OECD. Det finns reserveringsmöjligheter, erkänner man,
som är helt främmande för resten av OECD-världen. Jag vill säga att det är
defensivt att försöka trygga ekonomisk tillväxt i Sverige genom att Sverige
skall vara ett slags storföretagens Monaco. De som har blivit rika på spekula-
tioner flyttar till Monaco och i Sverige skall storföretagen berika sig. Jag tror
att det är en dålig väg för ekonomisk tillväxt. Ni genomförde en sådan över-
gödning, som skapade inlåsningseffekter i företagen, under 80-talet. Jag tror
att detta är en föga kreativ väg för ekonomisk tillväxt.
Det är bra att vi har diskuterat utgiftsnivåerna i stället för skattekvot, men
diskutera aldrig utgiftsnivåerna utan att diskutera de behov som finns i sam-
hället. Satsningar på skola, utbildning och sjukvård ökar arbetsutbudet och
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
61
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
62
höjer produktiviteten i samhället. Det är inte utgift i egentlig mening, det är
på sätt och vis investeringar i framtida produktionskapacitet.
Till sist vill jag angående skatteomläggningen säga att det finns vinnare
och förlorare i alla grupper, men mest vinner de som tjänar bra. Regeringens
egen uträkning säger detta. Den femte decilen tjänar 2,1 % och den nionde
decilen tjänar 3,7 %. Det är en skillnad, om man skall vara exakt, på 1,6 %.
Detta ger ca 1,5 % till förmån för de bäst ställda.
Anf. 51 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Jag upprepar frågan till Erik Åsbrink: Varför har regeringen
valt en glesbygdsinsats som huvudsakligen bidrar till bilanvändandet, i stället
för att ge direkta bidrag som kan användas efter fritt val, för att köra bil
som tidigare, till något annat eller till sparande? Detta vore ett tillfälle att
samtidigt använda bidraget som ett miljöpolitiskt styrmedel.
Anf. 52 Statsrådet ERIK ÅSBRINK:
Herr talman! Jag gläder mig åt att Gösta Lyngå fortfarande uppvisar ett
miljöengagemang. På en del andra håll har den sidan av tillvaron spelat
mycket liten roll under de senaste veckornas våldsamma massmediala an-
stormning.
Vi har gjort den här insatsen därför att det är ett faktum att de internatio-
nella prishöjningarna på ett oplanerat och olyckligt sätt har förvärrat situa-
tionen för en del människor, inte minst för dem som har långa avstånd till
sitt arbete och är beroende av bilen som enda realistiska färdmedel. Därför
tycker jag att det var befogat att göra den insatsen. Den påverkar människor
över hela landet, men den väger tyngst i glesbygden och i Norrland. Relativt
sett är fler människor där i den situation som vi talar om. Det får alltså även
en viss regionalpolitisk effekt som är positiv.
Men jag vill också påpeka att vi vidtar andra åtgärder. Vi har exempelvis
som ett led i skattereformen beslutat att man i det inre stödområdet i Norr-
land skall ha en sex öre lägre elskatt. Det är ett annat sätt att stödja glesbyg-
den, utan att koppla det till bilanvändningen.
Fördelningspolitik har det varit mycket tal om. Det är bra, det är viktigt.
Den här reformen har studerats mer ingående från fördelningsaspekt än
kanske någon annan reform. Det finns hela rader av olika studier. Obe-
roende av varandra har de kommit till i stort sett samma resultat: Detta är
en bra fördelningspolitisk reform. Den ger ett gott resultat i allt väsentligt.
Vi har inte nöjt oss med detta. Vi har sagt att vi skall följa upp detta med
en utvärderingsgrupp, som vi har tillsatt. Det är också något som är ganska
ovanligt. Jag hoppas att det blir vanligare i framtiden. Meningen är att vi
skall kunna följa hur reformen slår i praktiken, så att vi vid behov kan ingripa
om det finns skönhetsfläckar och brister som vi behöver rätta till. Det har vi
sagt att vi är beredda att göra.
Både Karl-Gösta Svenson och Ivar Franzén säger nu att de är mycket posi-
tiva till de sänkta marginalskatterna, men det är finansieringen som är så
usel. Det är typiskt för det opportunistiska agerande som era båda partier
har uppvisat hela tiden i den här frågan. Ni är med på allting som är ange-
nämt och trevligt - att sänka skatter är för det mesta angenämt och trevligt -
men när det handlar om de här obehagliga realiteterna, att det skall betalas
på något sätt, då slår ni bakut.
Även om ni nu upprepar - och tjatar om - att ni har finansierat era förslag,
så är detta helt enkelt inte sant. Det finns väldigt stora luckor. Jag sade att
det är 9 miljarder för centern. För moderaterna rör det sig om det närmast
ofattbart stora beloppet 40 miljarder kronor i bristande finansiering. Och det
är för att ni försöker intala människor att det finns en finansiering som på
något mystiskt sätt inte märks, som inte betalas av vanliga dödliga männi-
skor. Centern har ju tidigare sagt att utlandet skall vara med och betala en
del av skattereformen. Moderaterna brukar tillgripa godtyckliga antaganden
om att hushållssparandet ökar. Man tar engångsinkomster, bokfö-
ringsoperationer och allt vad man kan hitta på för att rent kosmetiskt sätta
ihop en s.k. finansiering.
Men detta är inte trovärdigt, detta fungerar inte i praktiken. Och bevare
oss för att denna politik någonsin skulle möta verkligheten. Det skulle leda
till katastrof för den svenska ekonomin.
Människorna i det här landet - och det gäller även Marja Magnusson - är
inte betjänta av den typen av löftespolitik utan täckning i verkligheten. Jag
känner inte Marja Magnusson och hennes personliga förhållanden. Men jag
är övertygad om att många pensionärer som inte betalar någon skatt i dag,
eller betalar låg skatt, har föga glädje av den moderata löftespolitiken att det
är med skattesänkningar, dvs. sänkningar av en skatt som de inte betalar,
som de skall gå en ljusare framtid till mötes. Jag är mycket mera orolig för
vad som skall hända med Marja Magnusson och många andra pensionärer
om den moderata politiken får genomföras, med stora skattesänkningar för
de välbeställda, skattesänkningar som betalas antingen med en undergrävd
samhällsekonomi, som slår hårdast mot de svagaste, eller med en social ned-
rustning, som återigen drabbar dessa människor hårdare än alla andra. Jag
utgår från att det blir tillfälle att diskutera den frågan mera i det kommande
avsnittet i den här debatten.
Får jag till sist säga att den fråga jag ställde, i första hand till Karl-Gösta
Svenson och Ivar Franzén, inte fick något svar. Karl-Gösta Svenson talade
i allmänna ordalag om att det var bra med sänkt skattetryck. Han hoppades
få med sig folkpartiet på det. Ivar Franzén förebigick frågan helt och hållet.
Och jag är van vid detta. Jag vill bara säga att ni inte kommer undan att svara
på frågan. Den kommer att ställas gång på gång under hela tiden fram till
nästa val. Ni kommer inte undan genom att svara på någon annan fråga än
den som har ställts. Frågan gäller: Är det ett villkor från er sida, för att ni
skall sätta er i en regering tillsammans med folkpartiet, att folkpartiet river
upp skattereformen? Eller är ni beredda att ge upp er egen skattepolitik och
acceptera skattereformen för att åstadkomma denna regeringsbildning? Det
är det som frågan gäller, inte allmänna fraser om att ni vill ha sänkt skatte-
tryck. Den frågan skall ni få tillfälle att besvara senare, jag lovar det.
Andre vice talmannen anmälde att Karl-Gösta Svenson, Ivar Franzén och
Lars Bäckström anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt
till ytterligare repliker.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Skatter m.m.
63
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Sociala frågor
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
64
Anf. 53 Statsrådet BENGT LINDQVIST:
Herr talman! Det riksmöte som just har tagit sin början kommer att visa
att regeringen bedriver ett mycket brett och mycket omfattande förnyelse-
och förändringsarbete inom den offentliga sektorn. Detta gäller inte minst
socialpolitikens område. På snart sagt alla områden är regeringen på väg att
utarbeta förslag om förnyelse och förändring. Samtidigt som det innebär
bättre hushållning stämmer dessa förslag också väl överens med de socialpo-
litiska ambitioner som regeringen har.
Ett sådant område är äldreomsorgen. Vi har sedan lång tid diskuterat hur
vi skall kunna skapa större enhetlighet, bättre och ändamålsenligare hushåll-
ning med resurserna.
Vad innebär då 90-talets utmaningar inom äldreomsorgen? Det finns två
huvudtendenser att lägga märke till och utgå från. Den ena är att vi får allt
fler mycket gamla människor. Antalet människor över 80 år beräknas öka
med 30 % mellan år 1988 och år 2000. Den andra tendensen är att de behov
som de mycket gamla människorna har blir alltmer komplexa, alltmer om-
fattande, och kräver alltmer av kunskap och kompetens när det gäller att
hantera dem. Jag vill påminna om det allt större inslaget av åldersdemens
bland mycket gamla människor.
Vad är det då som krävs under 1990-talet för att vi skall klara den här situa-
tionen? Eftersom det handlar om ett växande antal människor med omfat-
tande behov av hjälp, måste vi för det första kunna klara och hantera resurs-
frågan. Vi måste skapa förutsättningar att få fram de resurser vi behöver för
att ge äldre människor trygghet, vård och omsorg efter deras behov. Det in-
nebär naturligtvis ett mycket hårt krav på oss att på det mest ändamålsenliga
sättet använda varenda krona vi har tillgänglig i dag.
För det andra måste vi klara personalförsörjningen. Det handlar dels om
att rekrytera och behålla personal, dels om att driva personalpolitiken på ett
sådant sätt att vi kan klara de arbetsmiljöproblem och de utbildnings- och
kunskapsproblem som finns på området.
För det tredje måste vi - och det är lika viktigt - under 90-talet öka antalet
alternativa boendeformer.
Om alla dessa ting handlar den äldreproposition som regeringen nu lägger
fram. Det mesta av dessa insatser måste klaras av landstingen och kommu-
nerna, men staten har naturligtvis ett övergripande ansvar, dels för att se till
att ansvarsfördelningen blir rationell och ändamålsenlig, dels för att stimu-
lera och stödja en utveckling i rätt socialpolitisk riktning.
Huvudinslagen i den omfattande proposition som vi nu lägger på riksda-
gens bord är fyra.
1. Vi gör klart, genom en ändring i socialtjänstlagen, att det är kommu-
nerna som i fortsättningen har ansvaret för att utveckla boendealternativen.
2. Vi föreslår att de lokala sjukhemmen, alltså de vårdinrättningar som
bedriver långtidssjukvård med en kommun eller en del av en kommun som
upptagningsområde, överförs till kommunerna. Det skall finnas möjligheter
för kommuner och landsting, när de är överens, att både lägga till och dra
ifrån 1 den förteckning över sådana hem som skall överföras till kommu-
nerna.
3. Vi inför ett kommunalt sjukvårdsansvar. Kommunerna får ansvaret för
sjukvården upp t.o.m. sköterskenivå - den omvårdnadsinriktade sjukvår-
den, skulle man kunna säga - inom de egna boendeformerna, alltså lokala
sjukhem, servicehus, ålderdomshem och gruppbostäder.
4. Vi inför ett betalningsansvar för kommunerna när det gäller den soma-
tiska - kroppsinriktade - långtidssjukvården, där patienter fortfarande finns
inom landstingets område. Avsikten är att ytterligare driva på utvecklingen
av boendealternativ.
Detta är förändringar som sammantaget innebär att resurser, omslutande
17—20 miljarder, skall överföras från landstingens budgetar till kommu-
nerna. Ett omfattande arbete måste utföras vid ett tillfälle för att dessa resur-
ser skall hamna rätt, dvs. i varje kommun i förhållande till det åtagande som
kommunen gör.
För att stödja och driva på utvecklingen skjuter staten också till stimulans-
medel, enligt regeringens förslag, på tre sätt.
För det första sker det i form av ett femårigt stöd till byggande av grupp-
bostäder. Stödet omfattar 300 milj.kr. om året och går såväl till kommuner
som till landsting; när det gäller landstingen för byggande av gruppbostäder
för utvecklingsstörda.
För det andra sker det i form av ett massivt utbildningsstöd under år 1991
för den personal som direkt eller indirekt berörs av den här reformen. En
miljard kronor anslås för detta ändamål - för utbildningsinsatser under 1991.
För det tredje sker det i form av ett omstruktureringsbidrag, också på en
miljard om året i tre år från 1992, som är det år då reformen beräknas träda
i kraft. Omstruktureringsbidraget är till för att stimulera och stödja kommu-
nerna att utveckla äldreomsorgen i den riktning som propositionen förutsät-
ter. Vi menar att kommunerna bör kunna använda den här omstrukture-
ringsresursen inom ramen för propositionens syften men i övrigt fritt.
Vilka är då vinsterna med denna omfattande förändring? Vi har ibland
beskyllts för att göra pappersreformer. Sådana beskyllningar vill jag alldeles
bestämt tillbakavisa. Jag menar att det finns tre alldeles klara vinster med
den reform vi nu lägger fram.
För det första får vi ett kraftfullt medel att driva på utvecklingen av boen-
dealternativ. Detta är, det vet vi alla, en utomordentligt viktig faktor. Vi
måste få fram flera boendealternativ i Sverige för gamla människor.
För det andra ökar tryggheten för gamla som har del av kommunens äld-
reomsorg genom det förhållandet att kommunen får tillgång till sjukvårds-
kompetent personal. Den personalen behövs för tillsyn, för insatser inom en
grupp där man ofta pendlar mellan att vara frisk och att vara sjuk och där
just tillsynen enligt min mening kommer att vara en viktig trygghetsfaktor.
För det tredje skapar vi med den här reformen större ändamålsenlighet i
användningen av resurserna. Vi kan bli träffsäkrare när vi sätter in resurser
som inte är splittrade på två huvudmän utan som en huvudman förfogar
över.
På det här sättet, herr talman, har vi möjlighet att förena viktiga socialpo-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
5 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
litiska mål med en bättre hushållning i framtiden inom äldreomsorgen. Som
jag ser det, är detta ett viktigt förslag för att möta den utveckling som vi kan
vänta inom den svenska äldreomsorgen.
Anf. 54 Förste vice talman INGEGERD TROEDSSON (m):
Herr talman! Det tar sig, statsrådet Lindqvist! Personalkooperativa dag-
hem skall äntligen kunna få statsbidrag. I debatt efter debatt har Bengt Lind-
qvist tidigare sagt blankt nej - det skulle öppna för kommersiella krafter.
Även om den här omvändelsen under galgen är ett steg i rätt riktning, är
det alldeles för litet. Den gigantiska orättvisan mellan kommunal och koope-
rativ barnomsorg och alla andra alternativ kvarstår ju i all sin prakt: 60 000,
70 000 kronor eller mer i stöd per barn eller noll, och det är verkligen inte
de bäst ställda som står utan varje stöd till sin barnomsorg.
Det senaste året har vi sett hur land efter land har kastat av sig sina socia-
listiska ok i en obändig längtan efter frihet och demokrati. Vi kan och skall
hjälpa dem på många sätt, men vi har också mycket att lära av dem. Erfaren-
heterna från mer än 40 års planhushållning visar att politikerstyrning och
monopol, hur välmenta de än må vara, leder till köer, orättvisor, obefintlig
valfrihet och ständiga bortförklaringar.
På viktiga områden har vi i Sverige samma köer som där. Inte när det gäl-
ler mat, kylskåp och bilar, för där har vi marknadsekonomi, men när det
gäller så viktiga områden som barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg.
De s.k. rika klarar sig alltid. De kan ju betala sin vård eller omsorg privat.
Men alla andra? Dagligen och stundligen möter man föräldrar, sjuka, gamla,
förtvivlade och desperata människor, och precis som i de forna socialiststa-
terna möts vi här i Sverige av ständigt nya löften och ständigt nya bortförkla-
ringar.
Vad som krävs är en helt annan politik med mångfald och valfrihet på lika
villkor, med det allmännas stöd men utan dess styrning. Alla, inte bara
några, måste äntligen få garanti för vård i tid.
För oss moderater är det självklart att det är föräldrarna och inte politi-
kerna som vet vad som är bäst för barnen. För oss är det självklart att barn-
omsorgsstödet därför äntligen måste bli rättvist och följa barnen. För det
krävs en helt annan barnomsorgspolitik än den socialdemokraterna och
Bengt Lindqvist står för.
Också på sjukvårdens område måste politikerstyrningen och landstings-
monopolet ersättas av patientens valfrihet. Det är därför vi föreslår en all-
män sjukvårdsförsäkring som omfattar alla, det lilla barnet lika väl som den
äldste bland de äldsta, lodaren i parken lika väl som statsrådet eller general-
direktören.
Om det egna landstinget inte kan göra operationer i tid, kan patienten
vända sig till ett annat landsting eller en privat klinik, utan att det kostar mer.
Och är man inte nöjd med vården vid ett sjukhem, kan man välja ett annat
som man tycker är bättre. Patientens ställning skulle bli så mycket starkare.
Det är faktiskt så, statsrådet Lindqvist, att valfrihet på lika villkor skulle vara
en utomordentlig kvalitetsgaranti.
Lika viktigt är det för oss moderater att man skall kunna välja vård och
66
omsorger på äldre dar. Också där måste den gamle få betydligt större makt
och självbestämmande än i dag. Valfriheten måste skrivas in i lag.
Vi löser inte problemen genom att bara flytta verksamheter från ett mono-
pol till ett annat. Därför kan vi inte acceptera regeringens äldrevårdspropo-
sition. Den politikerstyrning och planhushållning som visat sitt totala miss-
lyckande på så många håll runt om i världen skulle ju kvarstå ograverad.
Till sist skulle jag vilja ställa några frågor.
Socialdemokraterna säger att de vill ge småbarnsföräldrar garanterad rätt
till barnomsorg, när det nu blir. Varför ställer man då inte upp på vårt förslag
att ge alla sjuka en garanti för vård i tid? Är vård av sjuka på något sätt
mindre viktigt än vård av barn?
Och hur går det, statsrådet Lindqvist, för pensionärer med låga pensioner
som inte tjänar så mycket, kanske ingenting alls, på de sänkta inkomstskat-
terna men som drabbas desto hårdare av de ofta dramatiska hyreshöjningar
som kommer att bli en följd av skatteomläggningen? Skall de hänvisas till
socialbidrag, eller hur har man tänkt sig?
Ensamföräldrarna, för att ta en tredje fråga, skall tydligen inte få den utlo-
vade kompensationen för den skattereduktion som försvinner vid årsskiftet.
Vad gör man för dem?
Det sorgliga, herr talman, är att socialdemokraterna i dag tycks vara mera
inriktade på bortförklaringar och på att gå till vildsinta angrepp mot oss mo-
derater än på det omtänkande som så utomordentligt väl behövs.
Anf. 55 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Vill man försöka sig på en rättvis bedömning av regeringens
insatser på det sociala området, tycker jag att det finns fler saker som inled-
ningsvis bör erkännas. Den första är att de uppgifter som det handlar om
är svåra, att verkligheten är sällsynt motspänstig. En hel del av de sociala
problemen har inte någon egentlig lösning utan tillhör våra eviga följesla-
gare. Det är lidanden som kan lindras och mildras men inte i egentlig mening
botas.
Det andra erkännandet är att de ekonomiska resurserna är starkt begrän-
sade, att allt vad vi vill göra inte går att uträtta i en snar framtid. En del av
dessa restriktioner är visserligen självförvållade av regeringen, men det får
vi diskutera i andra sammanhang. Här räcker det med att konstatera att till-
gångarna på kort sikt är begränsade och att en del brister inte går att elimi-
nera genast. Det tredje erkännandet är att regeringen inte är ensam aktör
på det här området, utan att viktiga uppgifter hanteras självständigt av kom-
muner och landsting. Statens roll är inte att gå in i olika enskildheter utan
att vaka över systemet i stort, att de olika bitarna passar in i varandra och att
ingenting faller mellan två stolar.
Anspråken på regeringen är alltså starkt begränsade. Men jag tycker ändå
inte att regeringen lever upp till de anspråk som rätteligen kan ställas, att
agera tillräckligt kraftfullt inom givna ramar. Tvärtom ser vi på område efter
område att man är väldigt långsam att ta till sig nya idéer, att man bromsar
och stretar emot. I detta ligger också en misshushållning med mänskliga re-
surser, ett slöseri med tillgångar som skulle kunna ha utnyttjats för att hjälpa
lidande och behövande människor.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
67
.Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
68
Låt mig peka på sex sådana områden, där regeringen har ett direkt ansvar
för de köer och problem som har uppstått.
1. Först barnomsorgen. Här har regeringen i åratal lagt lock på de nya
alternativen, på de skapande krafter som velat pröva nya vägar. Det är en
stor tragedi och ett stort misslyckande från regeringens sida att vi inte kunnat
nå målet full behovstäckning 1991 som regeringen och folkpartiet gemen-
samt står bakom. Visserligen retirerar man steg för steg och accepterar lång-
samt nya ideér, men det går förtvivlat långsamt. Den senaste reträtten är att
handelsbolag skall få bedriva barnomsorg men inte aktiebolag. Jag ser fram
emot att Bengt Lindqvist förklarar denna subtila distinktion på det ideolo-
giska området.
2. Det andra området är sjukvården. Vi har levt rövare om sjukvårds-
köerna så länge jag kan minnas. Numera finns åtminstone årliga översikter
av köläget från socialstyrelsen. Den senaste rapporten visar på ett läge som
i stort sett är stabilt - köerna blir varken kortare eller längre.
En sådan stabilitet tyder på att vi egentligen inte har någon resursbrist: vi
har kapacitet för de operationer som behöver utföras, men eftersom man
inte klarar av puckeln så tvingas praktiskt taget alla icke-akuta patienter att
vänta i månader eller år på sin behandling. Detta är ett helt onödigt lidande
och det är samhällsekonomiskt vanvett.
Och vad har regeringen gjort? Ja, länge gjorde man absolut ingenting.
Gertrud Sigurdsen och även Bo Holmberg patrullerade som ståndaktiga
tennsoldater längs gränsen mellan socialförsäkring och sjukvård och förkla-
rade att den absolut inte fick överskridas annat än genom det stora klumpan-
slaget enligt Dagmar-avtalet. Sedan försjönk man under några år i grubbleri,
och nu äntligen börjar det synas några tecken på aktivitet, även om resulta-
ten än så länge är mycket blygsamma.
3. Ett tredje område är hanteringen av ungdomar med problem. Här finns
det en lag som vi i stort sett är överens om, men lagen fungerar inte. Domsto-
larna beslutar om LVU-vård och så finns det ingen LVU-vård. 150 av de svå-
rast belastade ungdomarna susar runt och kan inte tas om hand.
Här är problemet inte brist på pengar. Det finns en miljard i statsbidrag
för ungdoms- och missbrukarvård som regeringen skulle ha kunnat använda
för att få fart på verksamheten. I stället har man kastat ut huvuddelen på
ett alldeles planlöst sätt utan att få fram de behandlingsinsatser som skulle
behövas. Här faller ansvaret mycket tungt på regeringen, som helt enkelt
inte klarat att hantera den lag som riksdag och regering har utformat.
4. Detsamma gäller ett fjärde område nämligen rättspsykiatrin. Här finns
mycket klara riktlinjer som skall följas och som regeringen inte klarar av att
följa. Detta har påpekats upprepade gånger av JO och av riksdagen utan att
regeringen tar reson.
5. Så har vi äldreomsorgen. Det är också ett område där vi sett en del so-
cialdemokratiska reträtter under 80-talet, t.ex. i fråga om ålderdomshem-
men. Men vi har också mött mycket motstånd när vi krävt kraftigt ökade
insatser för de senildementa. Till slut gick det att skapa en riksdagsmajoritet
för detta krav i fjol, och nu kommer av allt att döma ett förslag i ÄDEL-
propositionen som nära ansluter till folkpartiets förslag om att införa stimu-
lansbidrag för utbyggnad av gruppboende för bl.a. senildementa. Det tycker
vi självfallet är utmärkt och hoppas därmed att det mostånd vi mött i fråga
om gruppboende och dagvård för senildementa därmed skall vara övervun-
net.
6. Låt mig allra sist nämna arbetsskadeförsäkringen. Även där har vi mött
mycket ovett från socialdemokratins sida när vi påtalat de uppenbara och
rent av hälsofarliga systemfelen. Nu råder en allt större enighet om att kon-
struktionen är sjuk och att någonting måste göras.
Får jag sammanfatta det här inlägget så ser vi självfallet positivt på att re-
geringen efter hand fångar upp våra förslag och idéer. Jag kan faktiskt inte
på rak arm komma på något enda område där inte socialdemokratin först
sagt nej och sedan kanske och därefter ja till de tankar som framförts från
folkpartiets sida. Men det sorgliga är att det går så förtvivlat långsamt och
att tiotusentals människor faktiskt lider skada av den långsamheten.
Anf. 56 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Det är många frågor som är högaktuella inom det sociala
området. Det handlar mycket om ekonomi och om hur det skall gå med ut-
byggnad av barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Bengt Lindqvist ställde
här inledningsvis frågan: Vad krävs av oss under 1990-talet? Han gav svaret
själv: att vi använder resurserna på bättre sätt och på rätt sätt.
Ett grundfel socialdemokraterna gjort sig skyldiga till inte minst under
1980-talet är att man inte utnyttjat de resurser som faktiskt finns. Detta be-
ror inte på tillfälligt förbiseende, utan det är av ideologiska skäl som man
hittills har vägrat. Nu har socialdemokraterna äntligen på vissa områden re-
viderat sin uppfattning och omprövat gamla ståndpunkter. Redan under den
borgerliga regeringstiden framlades t.ex. förslag om att statsbidrag skulle
utgå till familjekooperativ, personalkooperativ, barnomsorg som bedrivs av
ideella organisationer, privat barnomsorg - om de uppfyllde de allmänna
kvalitetskrav som man ställer på barnomsorg över huvud taget. Men social-
demokraterna sade nej. Efter hand har dock den s-märkta regeringen gett
med sig under opinionens tryck.
Nu gör man stor affär av att personalkooperativ kan få statsbidrag. Men
det har vi motionerat om i många år.
Hade man från socialdemokratiskt håll varit öppen i sin attityd till alterna-
tiv redan tidigare, hade den situation som råder på barnomsorgsområdet inte
varit sådant bekymmer som till nu.
Vi nås ständigt av rapporter som måste vara nedslående för socialdemo-
kraterna och regeringen när det gäller målsättningen om utbyggnad av barn-
omsorgen.
Den inriktning av familjepolitiken och barnomsorgen som vi i centern vill
stå för skall erbjuda valfrihet i olika former, där det personliga initiativet
skall få komma till sin rätt på ett helt annat sätt än hittills, och där friheten
att välja omsorg för barnen också skall innefatta rätten att förkorta sin ar-
betsdag eller vara hemma på heltid under några år när barnen är små genom
införandet av ett vårdnadsbidrag, där föräldrarna får mer att säga till om.
Till de stora outnyttjade resurserna hör fortfarande svenska kyrkan. Nu
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
69
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
70
startar man ändå på många håll genom att bilda föreningar. Men det måste
vara lika självklart för svenska kyrkan som för frikyrkor att driva omsorg i
egen regi och få statsbidrag på samma villkor som andra. Det förvånar mig
att problemet ännu inte är löst. Varför skall det också på detta område ta så
lång tid?
Att man inte har utnyttjat de resurser som finns gäller också vårdområdet
i fråga om äldre. Dessutom har landsting och kommuner under 1980-talet
förlorat minst 17 miljarder. Kommunsektorn har under 1980-talet förlorat
ungefär 21 % av statsbidragen. Vi vet att antalet äldre ökar. Vi vet att det
blir 30 % fler 75-åringar fram till år 2000. Vi vet också att människor över 75
år behöver mer sjukvård än andra. I dag använder den grupp som är över 75
år 60 % av alla slutenvårdsresurser.
Det går inte att bortse från att de äldres behov av vård spelar en central
roll också i vår sjukvårdsapparat.
Om det inte finns lämpliga boendealternativ som kan avlasta sjukhusen,
kommer äldre att ”onödigtvis” uppta ett mycket stort antal sjukhussängar.
Nu framlägger regeringen ett förslag om en administrativ förändring, där
risken finns att man påför alla kommuner en modell utan att ta hänsyn till
att man på det sättet riskerar att bryta ned verkligt fina samverkansformer,
som på många håll kommit till stånd mellan kommuner och landsting. Det
är risk för ökad byråkrati utan att omsorgen blir bättre.
Det kan bli fråga om ett resursslöseri som vi sannerligen inte har råd med
i vårt allmänt svåra ekonomiska läge. Dessutom är det väldigt svårt att nu se
vilka konsekvenserna blir för långtidssjukvården. Därför kan vi från cen-
terns sida inte acceptera propositionens utformning. Det hade varit betydligt
bättre att Bengt Lindqvist hade hjälpt till att också här ta till vara de möjlig-
heter och resurser som finns för att komma till rätta med äldreomsorgens
otillräckliga utbyggnad på många håll.
Riksdagsbeslutet när det gäller om- och nybyggnad av ålderdomshem
borde öppna nya möjligheter att erbjuda äldre människor en boendeform
som länge har efterfrågats och saknats. Inte minst är ålderdomshem ett nöd-
vändigt alternativ till sjukvården. Anledningen till att man ute i kommu-
nerna inte har kunnat utnyttja möjligheterna är, såsom omvittnas på många
håll, en brist på stringens i informationen om vad riksdagens beslut innebär.
Byråkratin tar överhand också här. Därför uppstår ofta en beslutsvånda
bland både tjänstemän och politiker i många kommuner.
En satsning på moderna ålderdomshem skulle ha inneburit en avlastning
av sjukvården och ett bättre alternativ för de äldre när det gäller boendeform
än vad som nu står till buds när man blir gammal och inte orkar så mycket
längre. Vi har också föreslagit att 500 milj.kr. skall satsas på gruppboende
för dementa.
Så varför alltid denna fördröjning av genomförandet av bra beslut? Jag
tänker på personalkooperativen. Och varför alltid så krångliga förslag? Jag
tänker på propositionen om långtidssjukvården när samtidigt utmärkta och
efterlängtade reformer stoppas.
Anf. 57 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall börja med att uttrycka min tillfredsställelse över att
vi har bägge ministrarna här i kammaren. Jag tycker att det är väldigt bra,
och det gör det också meningsfullt att vidga debatten litet grand och inte bara
tala om de nya förslagen.
Jag skall i alla fall börja med att kommentera förslaget om äldreomsorgen.
Det är svårt att uttala sig innan man sett hur förslaget konkret ser ut. Men
vi vet att de behov som man med detta förslag vill tillgodose finns och att
man behöver göra någonting åt problemen. Den fråga som jag tycker att vi
måste ställa oss är denna: Hur kommer kommunerna att kunna klara det här
ansvaret? I dag har vi en utveckling där kommunerna får allt fler arbetsupp-
gifter och ett allt större ansvar för många väsentliga områden i vårt samhälle,
samtidigt som kommunerna i en del fall dåligt klarar sina ansvarsområden.
Ungefär hälften av kommunerna har inte klarat att bygga ut barnomsorgen.
Vi vet också att kommunerna har nya stora uppgifter på miljöområdet som
de inte klarar av. Det brister också en hel del på socialtjänstens område. Jag
skall återkomma till vad man brukar kalla familj- och individomsorg.
När man konstaterar brister på så många viktiga områden undrar jag om
det är ansvarsfullt att lägga över ytterligare ansvar på kommunerna utan att
först se hur de nya ansvarsområdena utvecklar sig. Skolan är det senaste ex-
emplet, och vi vet ännu inte hur det kommer att gå på det området.
En annan fråga som inställer sig är denna: Kommer dessa pengar att
räcka? Bengt Lindqvist talar om en överföring på mellan 17 och 20 miljarder
från landstingen till kommunerna plus 5,5 miljarder i nya pengar. Är det för
det första möjligt att göra den överföringen? Landstingen har redan i dag
ett underskott på 8 miljarder. Är det möjligt att föra över pengar från en
verksamhet i ekonomisk kris till en annan verksamhet i ekonomisk kris?
Kommer för det andra de 5,5 miljarderna att räcka? Jag förstår att det är
svårt att i dag ge ett svar på den frågan. Jag tycker emellertid att hela frågan
om ekonomin hänger i luften.
Detta hänger inte minst samman med avtalsdiskussionerna inom landsting
och kommuner och bland de offentliganställda. De offentliga arbetsgivarna
säger att det inte finns något utrymme, och då svarar facken med att man i
så fall får skära ned på verksamheten. Detta gäller både landsting och kom-
muner. Den här krisen måste man ju göra någonting åt.
Jag vill också något beröra situationen på socialbyråerna i våra kommu-
ner, som i dag har ett stort ansvar och som vi vet inte fungerar. Socialstyrel-
sen har just lämnat en rapport som visar att läget är krisartat. Socialbyråerna
har inte tid, folk och pengar att utföra det viktiga arbete som de är ålagda.
Under sommaren har vi fått ta del av ett antal hemska händelser med miss-
handel av små barn. Ansvariga chefer inom socialtjänsten säger: Hade vi
haft resurser skulle vi ha kunnat förhindra dessa händelser, men vi har inte
haft tid; vi har varit tvungna att sitta på våra rum, bl.a. för att räkna fram
budgetunderlag.
Vi kan nu läsa en artikelserie i Aftonbladet som handlar om ensamma
mammor som haft besvärligheter av olika slag, både med sig själva och med
barnen. Det gäller bl.a. ekonomi och missbruk. Det är fråga om komplice-
rade problem. Gemensamt för dessa mammor är att de frågar: Varför fick vi
aldrig något stöd i tid? Varför måste det hända en katastrof och varför måste
barnen omhändertas och placeras på dyra institutionsplatser innan vi kan få
hjälp och stöd?
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
71
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
72
lag har nästan 20 års erfarenhet av kommunal socialvård, och jag vet av
egen erfarenhet att det blivit en utarmning av socialtjänsten. Personalen kan
inte bedriva den förebyggande och uppsökande verksamhet som skulle
kunna förhindra institutionsplacering och omhändertagande. Vi har fått en
socialvårdsspiral som ständigt går nedåt. I denna utarmning ingår också att
personalen inte kan få utveckla sin kompetens och sina ambitioner. Någon-
ting måste göras åt detta.
Det förvånar mig att socialministern i en allmänpolitisk debatt i början av
ett riksdagsår inte har någonting att säga om detta. Det förvånar mig, och
jag tycker att det är beklämmande. Detta är problem som människor har
inpå huden. Jag tycker också att det är förvånande att man i diskussioner om
både äldreomsorgen och barnomsorgen talar om att vi måste få bättre resur-
ser och använda dessa bättre. Den största resursen inom hela detta område
är personalen. Jag tror att vi kan vara överens om att har vi ingen personal,
så har vi heller ingen verksamhet.
Hur har man tänkt sig att klara rekryteringen av den nya personal som
kommer att behövas inom äldreomsorgen med tanke på den ökning av anta-
let äldre med ett ökat vårdbehov som har redovisats bl.a. i den här debatten.
Jag har glömt den exakta siffran på hur många tusentals personer det är som
behövs inom äldreomsorgen, men jag vet att siffran är ofantligt hög.
Det är likadant inom barnomsorgen. Varifrån får vi personalen? Vi vet att
personalen går över till privata verksamheter. Lönen och arbetsförhållan-
dena inom kommunerna är dåliga. Personalen får inte utveckla sig i sitt ar-
bete, och den får ingen stimulans. Man har ingen möjlighet att förverkliga
sina ambitioner.
Anf. 58 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! I gårdagens viktiga debatt diskuterades Europafrågorna. I
en diskussion togs flyktingfrågorna upp och i en annan den sociala dimensio-
nen. Regeringen lyste med sin frånvaro. Jag bestämde mig för att inte gå upp
och diskutera sociala frågor i dag, för det känns ganska meningslöst när inte
regeringen ser till att skicka någon representant då viktiga frågor skall debat-
teras i riksdagen. Regeringen läste tydligen mina tankar, och för säkerhets
skull skickade den två representanter. Då kan vi kanske få svar på några av
de frågor som togs upp i går om den sociala dimensionen i Europasamarbe-
tet.
I dag sker det hårda nedskärningar inom vård och omsorg. Tidigare an-
vände man sig ofta av osthyvelsmetoden. Nu tar man hela tårtbitar, utan att
diskutera vilka effekterna blir och vilka som drabbas. När skyddsnätets mas-
kor blir större, är det de svaga som ramlar igenom fortast. Det har vi sett
många exempel på, bl.a. i kvällspressen. Det är dags att föra en stor och
genomgripande debatt om samhällets ansvar, vilka uppgifter som vi gemen-
samt skall bära och bekosta samt vilka uppgifter som kan överlåtas på andra.
Om man inte hittar några alternativ kommer den sociala sidan, som den
ser ut i dag, att ramla ihop. Man drar t.ex. in skolpsykologen och bryr sig
vidare inte om de barn som behandlades av skolpsykologen. Det är klart att
det blir en överbelastning och så småningom rasar det hela.
Vi måste bygga en mycket bättre nätverksverksamhet där vi tar bättre
hand om varandra, där vi får tid för omsorg, vård och omtanke om varandra.
Vi måste bygga upp nya nätverk i bostadsområdena där människorna verkli-
gen lär känna varandra. Då kanske också människor reagerar betydligt tidi-
gare när den sociala situationen inte är acceptabel.
Barnen är naturligtvis de svagaste i samhället, men också de som är vikti-
gast att satsa på. Enligt Välfärdsbullentinen är det fortfarande till största de-
len de högavlönade och välbeställda som utnyttjar den kommunala barnom-
sorgen. De lågavlönade får försöka att hanka sig fram på annat vis. Jag skulle
vilja fråga hur mycket regeringen tänker satsa på alternativen.
I somras rapporterades att man inte skulle klara den fullt utbyggda barn-
omsorgen. Om man bara satsar på en form är det klart att det inte går, men
det finns ju möjligheter att via föreningsverksamheten bedriva en del barn-
omsorg. Men då måste man stimulera detta. Det finns redan bra lokaler på
många håll som borde kunna utnyttjas.
Dagmammorna är också viktiga. När får dagmammorna bli klassade som
yrkesarbetande och rätt att räkna in sina egna barn i gruppen? Att vara dag-
mamma är faktiskt ett arbete och nog så tufft.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Men man måste se upp så att
inte vårdkedjan brister. Hela vårdkedjan måste fungera.
Samtidigt som vi satsar på JAS-projektet, Öresundsbron och andra dyr-
bara projekt, skär vi ned friskt på det som kanske är det absolut viktigaste
för ett fungerande samhälle, den sociala sidan. Vi måste få i gång en debatt
om vad det är vi behöver, vilken vård och omsorg vi skall ha och hur vi skall
lyckas med det förebyggande arbetet. Vi måste bry oss mera om varandra,
satsa på alternativen och dra ned på arbetstiden. Sex timmars arbetsdag är
en viktig del för att vi skall få tid för omsorg och vård. Jag tycker att rege-
ringen många gånger har varit stelbent när det gäller att ge pengar och resur-
ser till svaga familjer. Man går in alldeles försent, eftersom ingripandet skall
göras i en omsorgsform som är låst. Det saknas alternativ. Det borde finnas
större möjligheter att på ett tidigt stadium gå in och stödja och hjälpa i de
fall man ganska tidigt kan se att det behövs stöd och hjälp.
Anf. 59 Statsrådet BENGT LINDQVIST:
Herr talman! Jag skall börja med barnen. Åren 1989 och 1990 är märkesår
i utvecklingen för världens barn. Jag tänker naturligtvis på barnkonventio-
nen som antogs 1989 och som nu 48 länder har anslutit sig till. Det fina med
barnkonventionen är dels att barnens rättigheter väldigt tydligt pekas ut,
dels att konventionen utgör en mekanism för att kontinuerligt kontrollera
barns situation, ställa barnens situation under luppen. Konventionen gör det
också möjligt för olika berörda parter att diskutera hur våra barn har det.
Detta är oerhört viktigt internationellt sett, men också oerhört viktigt för
Sverige. Det berör Sverige.
1992 skall vi för första gången rapportera om barns ställning i Sverige till
FN. Från regeringens sida har vi bestämt oss för att detta arbete skall bedri-
vas kontinuerligt och i nära samarbete med de organisationer som kämpar
för barns rättigheter. Redan i höst skall vi i regeringen ha ett ytterligare råd-
slag och i början av nästa år skall det anordnas en stor konferens om barns
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frägor
74
situation i Sverige, allt i linje med barnkonventionens principer och tanke-
gångar.
Beslutet om förskola för alla barn fattades 1985. Enligt min uppfattning
var det ett av den moderna tidens viktigaste beslut när det gäller barn. Det
handlade bl.a. om att ge barn tillgång till just förskola, inte bara barnpass-
ning. Förskola innebär mycket mer av pedagogisk verksamhet och stöd till
varje barns utveckling. Beslutet om förskola skulle gälla alla barn och det
fastslog en tidpunkt, 1991, då kommunerna skulle vara färdiga med utbygg-
naden.
Vi socialdemokrater har varit angelägna om att slå vakt om kvaliteten.
Om vi hade släppt på kvalitetskraven och börjat tala mer om barnpassning,
hade det inte varit någon konst att nå målet till 1991. Det är just kombinatio-
nen av att hålla fast vid de kvalitativa kraven och samtidigt bygga ut till full
behovstäckning som är vår uppgift. Det är det som har gjort att de svårighe-
ter som föreligger har uppstått.
Som alla vet förklaras svårigheterna i första hand med att det har fötts så
många fler barn än vad våra befolkningsexperter har prognostiserat. Exper-
ternas prognos har år efter år slagit fel i samma riktning. Det har fötts fler
barn. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor har också varit högre än vad man
har kunnat förutse. Om situationen varit sådan den prognostiserades 1985,
hade barnomsorgen varit utbyggd 1989. Men så blev det inte. Nu är vi nära
målet. 74 % av landets kommuner har möjlighet att bygga ut till full behovs-
täckning när det gäller barnomsorgen för barn till förvärvsarbetande och stu-
derande fram till 1991. Utbyggnadsvolymen är större än någonsin. Kommu-
nerna har räknat med att 30 000 platser tillkommer under 1990. Det är en
mycket hög siffra i förhållande till tidigare erfarenheter.
Herr talman! Nu gäller det naturligtvis att stå ut, att inte ge efter för alla
som vill ha en senare tidpunkt. Enligt riksdagens beslut skall så många kom-
muner som möjligt ha nått målet 1991. Om detta inte är möjligt, måste målet
nås så fort därefter som det över huvud taget står inom det möjligas makt.
Vad gör då de borgerliga partierna? I sin dogmatiska iver att till varje pris
skapa en barnomsorgsmarknad konstruerar de nu det ena förslaget efter det
andra som innebär att vi slår sönder den barnomsorg och förskola som har
utvecklats och som i dag faktiskt omfattar 80 % eller mer av barnen, om man
räknar bort dem vilkas föräldrar är lediga med föräldraförsäkring. Det här
är ett dråpslag mot dagens utveckling mot förskola för alla barn. Och det har
tagit sig olika former i de tre partierna. Man är inte alldeles färdig med dessa
förslag, men alla har det gemensamt att man slår sönder statsbidrag och
kommunala resurser till barnomsorgen. Det är naturligtvis ett fullständigt
otillfredsställande tillvägagångssätt för dem som menar att vi skall förverk-
liga det beslut som togs 1985.
Herr talman! När det gäller verksamheten för barn och ungdomar som har
det svårt, som är i utsatta situationer av olika slag så finns det verkligen, som
också flera av talarna här påpekat, många problem som vi nu med kraft
måste ta tag i. Det gäller de ungdomar som begår brott och där socialtjänsten
har misslyckats med att ta fram det antal vårdalternativ som behövs. Det
gäller också barn som misshandlas. Det måste samtidigt, som Gudrun Schy-
man påpekade, sägas att socialarbetarna i dag har en mycket svår situation.
Det är nödvändigt med utveckling och förändring också på det här området.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att vi nu har tagit emot flera viktiga rap-
porter från bl.a. socialstyrelsen om sakernas tillstånd.
Senast häromdagen fick vi det s.k. socialbyråprojektet, som pekar ut inte
bara problemen i dagens situation inom socialbyråerna men också utveck-
lingsmöjligheterna, och det är viktigt för oss att vi tar vara på de möjlighe-
terna.
Anf. 60 Förste vice talman INGEGERD TROEDSSON (m) replik:
Herr talman! Bengt Lindqvist svarade inte på mina frågor. Jag frågade om
det nu är ett viktigt mål för socialdemokraterna att ge småbarnsföräldrarna
garanterad rätt till barnomsorg. Varför ställer man då inte upp kravet att
svårt sjuka skall ha garanti för vård i tid?
Jag tog också upp pensionärernas situation. Det gäller de pensionärer som
inte har någon ATP eller bara mycket låg ATP. Hur kommer det att gå för
dem efter skattereformen? I genomsnitt räknar man med att hyrorna för en
pensionärslägenhet kommer att stiga med 600 kr. i månaden. Det betyder
att pensionärer som bor i en kommun som tillämpar KBT-reglerna, om den
pensionären inte har någon ATP eller andra inkomster, så kommer vederbö-
.rande att gå back. Pengarna kommer inte ens att räcka till existensminimum.
Bryr sig socialdemokraterna om dem?
Vi fick inte heller något svar på frågan om ensamföräldrarna.
När det sedan gäller barnomsorgen så sade Bengt Lindqvist att kvalitet är
viktigt, och det är det. Men i begreppet kvalitet måste också ligga att barn-
omsorgen skall passa för föräldrarna och barnen. Bengt Lindqvist nickar.
Men ta då det exempel som vi kunde läsa om i tidningen i förra veckan, den
familj som fick trillingar som nu är någonstans mellan ett och ett och ett halvt
år gamla och som hade ett barn som var tre år. Är det hög kvalitet att de
skall vara tvungna att förvärvsarbeta för att över huvud taget få ekonomin
att gå ihop? Det tycker verkligen inte jag. Jag tycker det inte därför att de
själva tyckte att det var fullständigt absurt. Vi har en absurd familjepolitik.
Det är, Bengt Lindqvist, orimligt att försvara att hundratusentals barnfa-
miljer betalar för en barnomsorg som de inte får, medan ytterligare tiotusen-
tals barnfamiljer är hänvisade till en vård som de inte själva skulle ha valt
om de hade kunnat välja. Kommunal barnomsorg är bra för många men defi-
nitivt inte för alla barnfamiljer. Varför vågar inte socialdemokraterna låta
dem välja?
Den familjepolitik vi föreslår är minst av allt något dråpslag mot små-
barnsfamiljerna. Däremot så skulle den givetvis bli ett dråpslag mot social-
demokraternas ensidiga, orättvisa och dirigistiska barnomsorgspolitik.
Anf. 61 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Bengt Lindqvist skriver redan i tankarna en rapport till FN
1992, men jag tycker att han mera skulle begrunda de rapporter om läget i
Sverige 1990 som inströmmar. Det läget är inte bra för barnen. Det är inte
bra för de tiotusentals barn som inte får plats i barnomsorgen när de behöver
det. Det är inte bra för de barn som växer upp i missbrukarfamiljer. Rege-
ringspolitiken präglas här av passivitet och långsamhet. Det är inte bra för
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
75
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frägor
76
de barn som döms till LVU-vård och som inte får någon sådan vård. Det är
inte bra för de barn som håller på att komma i konflikt med samhället, som
håller på att spåra ur och som inte får hjälp. På den punkten vill jag gärna
instämma i de farhågor som Gudrun Schyman uttalade för att resurserna
inom kommunernas socialtjänst håller på att urholkas.
Det finns många barn som far illa i det svenska samhället och som vi skulle
kunna göra mycket mera för. Det är därför som vi tycker att det är så olyck-
ligt att regeringen på många punkter har hakat upp sig i motstånd mot nya
idéer och mot nya metoder för att arbeta med barn och med barnomsorg.
Nu skall den ideologiska gränsen dras mellan handelsbolag och aktiebo-
lag. Nu har Bengt Lindqvist kommit fram till att barnomsorg kan bedrivas i
handelsbolagsform men inte i aktiebolagsform. Jag skulle gärna vilja ha en
förklaring av den ideologiska gränslinjen mellan just handelsbolag och aktie-
bolag. Tidigare har den ideologiska gränslinjen gått på många olika andra
håll.
En gång var det inte acceptabelt att ha föräldrakooperativ. Det var en
gång inte acceptabelt med statsbidrag till kommunala dagmammor. Den
ideologiska gränsen flyttar sig oavbrutet i socialdemokratisk politik. Nu går
den mellan handelsbolag och aktiebolag.
Det är inte heller något dråpslag som folkpartiet riktar mot barnomsorgen
när vi föreslår att statsbidragen till barnomsorgen i större utsträckning skall
kunna gå via föräldrarna. Vi minskar inte ett enda öre på statsbidragen till
barnomsorgen. Vi ser tvärtom framför oss en ökad volym av statsbidrag till
barnomsorgen. Vi menar dock att det är rimligt att föräldrarna själva i större
utsträckning skall kunna påverka vilken barnomsorg deras barn skall få. Jag
har inte hört något enda argument från Bengt Lindqvist som övertygat mig
om att det är fel att ge föräldrarna större ansvar och större inflytande över
den barnomsorg som gäller deras egna barn.
Anf. 62 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Kvalitet och kvalitetskrav kan vara väldigt olika beroende
på vad man lägger in i ordet kvalitet. För mig är livskvalitet kanske att få
vara hemma med mina barn och få vårda dem själv. För andra är det att ha
ett arbete att gå till och att kunna lämna sina barn till en trygg barnomsorg.
För min del tycker jag att socialdemokraterna i kvalitetskravet åtminstone
borde kunna räkna in dagmammorna och dagmammornas egna barn. Det är
verkligen att gå ifrån kvalitetskraven om man säger att dagmammor som har
egna barn skall vara med i omsorgen ändå.
Jag tycker också att kvalitet är en fråga om samhällets kvalitet, och då
tycker jag att alla barn borde ha någon vuxen att vända sig till. I dag vet jag
att det finns många barn som, när de börjar skolan, inte längre får vara kvar
på daghemmet och inte får någon fritidsplats. De får gå hem till en tom lä-
genhet. Jag undrar om man från socialdemokratiskt håll tror att man över
huvud taget skall lyckas ge ett sådant barn en bra skolgång. Det är faktiskt
så att ett sådant barn har dåliga förutsättningar att få en bra livskvalitet och
att lyckas komma någonstans.
Antingen får man satsa på att vi har mera tid, att man går ned i arbetstid
till sex timmars arbetsdag och att man kan öka omsorgen via den informella
sektorn. Då får vi mera tid för varandra och kan bry oss mera om varandra.
Eller också får man verkligen ge upp en del andra satsningar i samhället och
verkligen satsa på barnen så att man får en barnomsorg och en trygghet för
barnen som fungerar.
Socialdemokraternas skatteuppgörelse tillsammans med folkpartiet gick
inte precis i den riktningen, utan den gick ut på att vi skulle arbeta mer. Det
kommer naturligtvis att ställa ytterligare krav på barnomsorgen. Eftersom
det är upplagt så i skattepaketet att det lönar sig att arbeta mer, så kommer
fler också att vilja arbeta mer.
Då är frågan: Klarar man av att bemöta detta utifrån barnens synvinkel
och få en bra kvalitet för barnen i samhället?
Jag undrar också om vi kommer att få en öppen debatt kring den sociala
dimensionen inom EG, som vi debatterade igår. Eller kommer man att vänta
och se vad som händer?
Anf. 63 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Vad som oroar när regeringen kommer med förslag är att
erfarenheten av vad regeringen tidigare har gjort förskräcker. Det brukar
nämligen ofta vara så att man ger med den ena handen och tar med den
andra. Under 80-talet har man dragit in bortåt 20 miljarder från kommuner
och landsting, och nu gör man en stor affär av det man ger tillbaka när det
gäller äldreomsorgen.
Många oroas också av att socialdemokraterna helt tycks ha glömt bort vad
en fördelningspolitik värd namnet innebär. Många pensionärer har nämligen
en så låg pension att pengarna, när de allra nödvändigaste utgifterna är be-
talda, inte räcker till mycket mer. Deras oro är stor inför vad som komma
skall beroende på skatteomläggningens effekter i form av högre avgifter och
dyrare hyror.
När situationen är sådan kan man inte tala om en rättvis fördelning. Då
frågar man sig om den proposition om äldreomsorgen som regeringen lägger
fram kommer att medföra en vettig användning av resurserna och en rättvis
fördelning av dem. Det är många som tvivlar på det. Risken finns att det går
med platserna inom t.ex. sjukhemmen som det har gått med ålderdomshem-
men. Vilka blir de mest lidande? Jo, naturligtvis i första hand de som inte
har någon valmöjlighet.
Bengt Lindqvist sade att det är viktigt att utvärdera barns situation. Men
lika viktigt måste vara vilka åtgärder man sätter in för att förbättra barnens
situation.
Bengt Lindqvist sade också att regeringen hela tiden har ansträngt sig för
att inte släppa på kvaliteten och gå in för barnpassning och att det är därför
regeringen har sagt nej till våra förslag om alternativa möjligheter inom
barnomsorgen. Men, Bengt Lindqvist, behövde ni verkligen komma fram
till alternativ först efter fem eller åtta år? Vi har under den tiden gått miste
om många resurser alldeles i onödan. Nu gör Bengt Lindqvist motståndet till
en praktisk fråga, men riktigare är nog att det har varit en ideologisk fråga.
Det är, som flera talare har sagt, dåligt ställt med rättvisan när det gäller
barnomsorgen. Det förslag vi nu diskuterar inom vårt parti innebär att man
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
77
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
78
myndigförklarar föräldrarna och att all barnomsorg värderas, också den som
sker i hemmet.
Anf. 64 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag vill börja där Ulla Tilländer slutade, med barnomsorgen.
Bengt Lindqvist är enligt min uppfattning litet väl optimistisk när han talar
om de 70 eller 74 % av kommunerna som skulle klara av sin utbyggnad.
Jag kan tala om hur det går till i Värmdö kommun, där jag bor. I stor poli-
tisk enighet har alla politiska partier utom vänsterpartiet gått med på att
kommunen har regler som säger att barn erbjuds barnomsorg efter det att
de har fyllt ett och ett halvt år, dvs. det blir ingen barnomsorg till barn under
ett och ett halvt år. När jag då stilla påpekade att föräldraförsäkringen fak-
tiskt inte är utbyggd, sade politikerna i kommunen att de visste om det, men
att det inte var deras beslut.
Man kan då fråga sig vad detta innebär för alla föräldrar, framför allt för
de ensamstående som vill eller måste börja arbeta. Jo, det innebär att de
måste ta socialbidrag efter det att föräldrapenningen är slut.
Detta är ingen rolig situation, och jag tycker att det är ansvarslöst av både
stat och kommun att hantera denna fråga på detta sätt. Jag tror att fler kom-
muner än Värmdö kommun har gjort på detta sätt, och de kan då säga att
de 1991 kommer att ha platser till alla barn över ett och ett halvt år. Men då
ljuger de alltså.
Jag skulle sedan vilja få en kommentar från något ansvarigt statsråd om
den förebyggande, uppsökande verksamheten, utarmningen och nedrust-
ningen av arbetet på socialbyråerna, det som vi brukar kalla familje- och in-
dividomsorgen. Vi vet att dessa brister sedan resulterar i andra svårigheter.
De resulterar i att ungdomar måste sitta i fängelse och i att barn som omhän-
dertas inte har några behandlingsplatser att gå till. Alla de stora problem
som kommer sedan beror på att man inte i tid har kunnat ingripa och göra
någonting.
Vi vet trots allt att man tidigt tidigt ser vilka barn som är i riskzonen och
att man då kan göra någonting åt det. Alla är överens om det, experter inom
alla kategorier som arbetar med de här frågorna är överens om det. Jag tror
att också politikerna är överens om det, men man vill inte sätta till pengar.
Om en kommun skulle ha höga ambitioner på det här området, högre än
vad man har på socialdepartementet, så har nu skatteuppgörelsen, i och med
att man har infört ett kommunalt skattestopp, omöjliggjort för den kommu-
nen att ha den höga ambitionsnivån, eftersom det blir fråga om att bedriva
en verksamhet som kostar pengar. Vi har från vänsterpartiet frågat om man
är beredd att undanta vård och omsorg från det kommunala skattestoppet,
så att de kommuner och landsting som faktiskt vill förverkliga intentionerna
i socialtjänstlagen har möjlighet att göra det. Det skulle vara intressant att
få svar på den frågan.
Anf. 65 Statsrådet BENGT LINDQVIST:
Herr talman! Jag vill när det gäller äldreomsorgen be mina debattkolleger
att studera propositionen ganska noga. Den är, hävdar jag, väl genomarbe-
tad, och den är dessutom samkörd med både landstings- och kommunför-
bunden, som mycket långt har samarbetat med oss i utformningen av dess
innehåll.
Någon ställde en fråga om de små kommunerna. Det är viktigt att vi inte
ställer till det så att de små kommunerna fråntas möjligheten att lösa sina
uppgifter. De små kommunerna kommer att föra över de pengar som mot-
svarar de åtaganden de tar över från landstinget. Det är också så att det nya
statsbidraget med sin konstruktion gynnar kommuner med en mycket hög
andel gamla människor. Det har en helt annan kraft när det gäller att fördela
pengarna i förhållande till det mycket varierande antalet pensionärer, sär-
skilt äldre pensionärer, i kommunerna. Jag tror att detta kommer att skapa
bra förutsättningar för många av de små kommunerna i exempelvis Norr-
lands inland, där andelen mycket gamla människor är hög. Det finns i stats-
bidraget både en glesbygdsfaktor och en storstadsfaktor för att försöka väga
in de skiftande förutsättningar som faktiskt finns.
Gudrun Schyman har farhågor för att vi lägger över för mycket på kommu-
nerna. Vi måste ju samtidigt, Gudrun Schyman, på varje verksamhetsom-
råde fråga oss hur vi kan arbeta mer ändamålsenligt. Kan vi arbeta mer ända-
målsenligt med kommunerna som huvudmän, så är det naturligtvis mycket
viktigt. Vi ser det som en av förtjänsterna med reformen att vi, genom att
sammanföra fler verksamheter till en helhet inom kommunerna, kan utföra
ett träffsäkrare och bättre arbete inom äldreomsorgen, eftersom resurserna
används flexiblare och på ett bättre sätt än vad som hittills har varit möjligt
kan anpassas efter de behov som finns. Jag tror därför att detta är en viktig
reform också med hänsyn till hushållningen.
När det gäller barnomsorgen finns det en frågeställning som smyger sig på
när man lyssnar till de tre borgerliga partiernas företrädare. Varför i all värl-
den genomförde ni inte under era sex år vid makten alla dessa fina alternativ
som ni menar skulle ha revolutionerat barnomsorgen. Kan det ha någonting
med verkligheten att göra? Är det kanske rent av så - och det är min överty-
gelse - att alternativen inte löser problemet med utbyggnaden? De kan
skapa valfrihet - där får man välja hur långt man vill gå i förhållande till
andra viktiga mål, att hålla samman verksamheten, att undvika social segre-
gation i sådan verksamhet som förskolan - men de löser inte problemen med
utbyggnaden.
En utbyggnad måste bygga på att man har resurser, lokaler och personal,
vilka alternativ man än väljer. Vill man behålla kvaliteten kan man inte hel-
ler trolla med några alternativ.
Det främsta skälet för oss socialdemokrater att sätta gränsen vid kommer-
siell barnomsorg är att hålla verksamheten samman socialt, att undvika so-
cial skiktning. Det är för oss ett viktigt mål. Regeringen har skapat ytterli-
gare ett alternativ i form av personalkooperativ inom ramen för den verk-
samhet som vi menar motsvarar kraven och som fortfarande håller gränsen
mot kommersiell verksamhet. Det är detta som är skälet till att vi inte har
med aktiebolagen. Det behövs helt enkelt inga aktiebolag om man vill starta
personalkooperativ verksamhet.
Det räcker inte heller med ekonomiska föreningar om man vill att förskol-
lärare och barnskötare skall kunna driva verksamheten. Då måste man kom-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
79
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
plettera den ekonomiska föreningen med handelsbolag. Det är skälet till den
gjorda konstruktionen.
Herr talman! Jag vill understryka att vi i sak i långa stycken är överens
när det gäller problemen inom individ- och familjeområdet. Här finns flera
problem som måste lösas, och många av dem måste lösas snabbt. Inte minst
gäller detta att vi i dag har alldeles för få platser för att ta hand om unga
lagöverträdare. Det problemet måste lösas, och förhandlingar och diskussio-
ner är på gång med huvudmännens företrädare inom kommun- och lands-
tingsförbunden.
Jag är väl medveten om riksdagens uttalande förra året. Men jag har utgått
ifrån, Daniel Tarschys, att vi skall föra diskussionen inom ramen för de re-
surser vi förfogar över. Jag anade att det från folkpartiets sida fanns en tanke
på tillskott av resurser. Det vore i så fall intressant att höra Daniel Tarschys
utveckla detta. Regeringen har utgått från att riksdagen menar att diskussio-
nen skulle gälla det statsbidrag som vi nu förfogar över, dess utformning och
de krav som skall ställas i samband med statsbidraget.
Anf. 66 Förste vice talman INGEGERD TROEDSSON (m) replik:
Herr talman! Vi skall läsa ÄDEL-propositionen mycket noga, Bengt
Lindqvist. Statsrådet sade att den var samkörd med kommun- och lands-
tingsförbunden. Jag antar att Bengt Lindqvist menar mellan socialdemokra-
terna där. Det är i så fall något av ett understatement när vi vet vilken enorm
dragkamp som har förekommit. Men, vilket jag sade tidigare, monopol och
politikerstyrningen består. Där har man inte gjort någon som helst öppning.
Det betyder att de åtgärder som krävs för att våra gamla verkligen skall få
den vård de behöver, de åtgärderna lyser fortfarande med sin frånvaro.
Så till barnomsorgen och kommersiell barnomsorg. Jag vet inte om det är
kommersiell barnomsorg att själv vilja ta hand om sina barn, för att ta ett
exempel. Det blir ju inte det minsta lilla mer möjligt genom den lilla magra
proposition som nu har lagts på riksdagens bord. Det är väl ganska själv-
klart, att om socialdemokraterna vågade myndigförklara föräldrarna, och ge
ett rättvist stöd till alla småbarnsföräldrar, skulle det uppkomma mängder av
mer skräddarsydda småskaliga alternativ, många gånger till väsentligt lägre
kostnad. Men det vågar inte Bengt Lindqvist öppna för.
Slutligen till mina frågor. Det är tydligen helt ointressant för Bengt Lind-
qvist hur det kommer att gå för de pensionärer som redan tidigare har haft
all möda i världen att få inkomsterna att räcka till. Jag har talat med både
Sveriges pensionärers riksförbund och PRO och de är utomordentligt allvar-
ligt oroade över hur det kommer att gå för många av dessa pensionärer. Det
är helt uppenbart att många kommer att få en levnadsnivå betydligt under
existensminimum. Men den frågan ansågs inte ens vara värd att svara på,
inte heller min fråga om hur det går för de ensamföräldrar som inte får den
kompensation för skattereduktionen som ändå var en förutsättning för skat-
teomläggningen.
Jag har naturligtvis inte heller fått något svar på varför det är viktigt att
man ger barnfamiljer garantier för god vård men inte vågar ställa upp på att
ge alla sjuka en garanti för att få vård i tid. Det kan vara fråga om man över
80
huvudtaget har en chans att återvända till full hälsa. Många gånger kan det
t.o.m. vara en fråga om liv eller död.
Anf. 67 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! När det gäller äldrevården är det inte minst personalen inom
vård och omsorg som har drabbats av alla de miljarder som dragits in från
kommunerna. Det har påverkat arbetsmiljön, och det i sin tur har återigen
bidragit till att allt färre söker sig till vård- och omsorgsområdet. Man får i
det här sammanhanget inte glömma att det är personalen som är vårdens och
omsorgens viktigaste resurs.
Vad är det som säger att man inte drar in ytterligare resurser från kommu-
nerna om ekonomin fortsätter nedåt? Det löfte som Bengt Lindqvist redo-
gjorde för kanske bara blir en målsättning.
Det finns risk för att man drar i gång en kostnadskrävande förändring som
medför ökad byråkrati med risk för att det blir alltför små förbättringar för
de äldre. Jag är övertygad om att den administrativa förändring som nu före-
slås när det gäller långtidssjukvården blir kostsam, men knappast effektiv.
Bästa sättet att utnyttja resurserna inom vården är att ge stor frihet åt lo-
kala lösningar. Finns det problem löses de bättre lokalt och inte genom några
centralistiska beslut.
Samma sak gäller egentligen också barnomsorgen. Jag vill återigen fråga
Bengt Lindqvist varför det skulle behöva dröja så många år för att rege-
ringen skulle komma med förslag om statsbidrag till t.ex. föräldrakooperativ
och nu till personalkooperativ. Det finns dessutom många idéer runt om i
landet som faller, eftersom onödiga byråkratiska regler begränsar initiati-
ven.
Bengt Lindqvist frågar varför dessa utmärkta förslag aldrig genomfördes
under den borgerliga tiden. Det skedde. Det lades fram en proposition om
barnomsorg - om jag inte minns fel var det Karin Söder som var socialminis-
ter - och den innebar att all barnomsorg, också privata inslag, som uppfyllde
grundläggande kvalitetskrav skulle omfattas av samma statsbidragsregler
som gällde för den kommunala. Men den inriktningen på barnomsorgen
ändrades mycket snabbt när socialdemokraterna kom tillbaka i regerings-
ställning.
Den motivering som Bengt Lindqvist numera anför mot privata alternativ,
den har under de år som har gått anförts mot föräldrakooperativ, barnom-
sorg som bedrivs av ideella organisationer och mot personalkooperativ. Vi
kan ju hoppas på att positionerna förflyttas ytterligare.
Anf. 68 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Också jag tänker följa Bengt Lindqvists uppmaning att noga
studera ÄDEL-propositionen. För dagen vill jag nöja mig med att säga att
den har ett mycket vackert omslag, till innehållet ber jag att få återkomma
vid ett senare tillfälle.
Den borgerliga perioden var en fantastisk utbyggnadsperiod för barnom-
sorgen. Aldrig tidigare eller senare i svensk historia har det varit en så massiv
och kraftig utbyggnad av barnomsorgen som under de åren.
Jag delar Bengt Lindqvists uppfattning att det är angeläget att motarbeta
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
6 Riksdagens protokoll 1990/91:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
82
social skiktning inom barnomsorgen. Men social skiktning förekommer fak-
tiskt även inom den offentliga barnomsorgen. Det är ingen garanti mot social
skiktning att man har ett offenligt produktionsmonopol för barnomsorgen.
Det uppstår inte heller automatiskt social skiktning om man tillåter många
olika former av barnomsorg.
Nu har socialdemokraterna dragit sin egen ideologiska skiljelinje mellan
handelsbolag som skall få bedriva barnomsorg och aktiebolag som inte skall
få bedriva barnomsorg. Det är intressant att det är där som den ideologiska
gränslinjen mellan det goda och det onda har hamnat i dessa yttersta tider.
Vi var från folkpartiets sida negativa till det förslag som regeringen lade
fram i fjol vad gäller missbrukar- och ungdomsvården och hur det statsbidra-
get skulle utformas. Vi var det enda parti som gick emot det förslaget när det
skulle röstas igenom i riksdagen. Numera har insikten spritt sig i andra par-
tier om att denna utformning inte var så lyckad. Den har inte den lyft- och
styrkraft som skulle behövas för att få till stånd ett differentierat utbud av
vårdmöjligheter. Vi behöver helt enkelt dela upp arbetet mellan landsting
och kommuner, så att det finns olika former av institutioner och olika former
av omsorg för att ta hand om olika kategorier av unga med problem. Man
skulle mycket mera kreativt kunna använda de statsbidrag som redan finns.
Bengt Lindqvist tyckte sig höra hos mig en önskan att utvidga statsbidragen,
men någon sådan önskan finns inte. De pengar som redan i dag finns hos
staten räcker för att åstadkomma mycket bättre resultat än vad som hittills
har åstadkommits.
Anf. 69 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att huvudfrågan är den om huvudmannaskap,
varken i vad gäller äldreomsorgen, barnomsorgen eller något annat av det
vi talar om. Huvudfrågan är om vi har en verksamhet som fungerar. Vi har
konstaterat att det på en mängd områden finns en verksamhet som fungerar
dåligt och på en mängd viktiga områden en verksamhet som fungerar kata-
strofalt dåligt. Varför? Beror det på huvudmannaskapet? Beror det på att vi
inte har gjort stora organisatoriska förändringar som kostar 5,5 miljarder?
Jag säger nej. Det beror på att vi inom en rad områden har t.ex. en ökad
mängd problem. Jag avser inte att dra hela samhällsanalysen varför dessa
problem har tillkommit. Men när nu dessa problem finns och de ökar, måste
väl också pengarna för att lösa dessa problem få öka? När vi har människor
som skall bära upp denna verksamhet och som skall göra ett bra, professio-
nellt arbete vilande på socialtjänstens humanistiska värderingar, måste de
väl också få en rimlig lön och möjligheter att arbeta på ett bra sätt? Eftersom
alla andra löner stiger måste också de lönerna få stiga, framför allt bland dem
som är lågavlönade, t.ex. inom hemtjänsten.
Då kan man inte säga att inga förändringar kan göras utanför ramarna.
Det innebär att skall det finnas folk inom hemtjänsten måste man skära ned
kollektivtrafiken. Skall vi bygga en ishockeyhall i stället för att ha barnom-
sorg? Vem skall föra prioriteringsdiskussionen som man genom denna typ av
ekonomisk politik tvingar fram? Skall vi i riksdagen bestämma hur det skall
se ut? Är det landstingen som skall bestämma vilka operationer som skall
göras och vilka som skall få vänta? Är det kommunens socialnämnd som
skall bestämma om det skall vara barnomsorg eller äldreomsorg? Är det
kommunstyrelsen eller fullmäktige som slutgiltigt skall avgöra om det skall
vara kollektivtrafik eller bio på onsdagar?
Denna nödvändiga prioriteringsdiskussion som blir en följd av den ekono-
miska politiken är absurd. Den befrämjar inte att vi får de verksamheter som
vi behöver. De måste få kosta pengar. De behöver inte vara ineffektiva för
det. Har man en bra personal som arbetar tillsammans med dem man driver
verksamheten för får man ett bra arbete gjort. Sextimmarsdagen är ett ut-
märkt exempel på hur man skapar reformer som tillfredsställer dem som ar-
betar - jag talar om hemtjänsten i Kiruna som tillfredsställer dem som
skall utnyttja servicen och som dessutom ger mer pengar i kassan, dvs. allt
blir billigare. Det är den typen av lösningar och ibland mer pengar som fak-
tiskt måste till.
Därför frågar jag igen: Om jag skulle var kommunstyrelsens ordförande i
en kommun som har höga sociala ambitioner, hur skall jag bära mig åt,
Bengt Lindqvist, för att förverkliga ambitionerna när jag har en regering
som stänger möjligheterna för mig att göra att det?
Anf. 70 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vill ställa några frågor kring individ- och familjeomsor-
gen. Hur är det med det förebyggande arbetet? Vi vet att det behövs ytterli-
gare resurser för att kunna ta hand om de problem som uppstår. Men det
finns ett behov av förebyggande arbete. Jag tycker att det är få signaler på
hur man kan lösa detta för att slippa de höga kostnader som uppstår när man
går in och arbetar så att säga i efterhand.
Min erfarenhet är att det är mycket svårt att ge stöd till anhöriga eller att
ge stöd i det sociala nätverket. Det vidtas åtgärder ofta mycket sent. Där tror
jag att man skulle kunna komma mycket längre om man arbetade mer med
det förebyggande arbetet.
Vi måste titta litet närmare på äldrevården. Det är positivt att lägga den
på kommunerna, dvs. så nära brukarna som möjligt. Det är min grundfilo-
sofi, och jag tycker att det är bra. Det skall vara så få direktiv som möjligt
uppifrån. Visst skall det vara kvalitetsdirektiv, men sedan kan man låta krea-
tiviteten och brukarinflytandet få blomma på lokal nivå. Det borde också
gälla inom barnomsorgen. Låt kreativiteten och idéerna flöda, och ge kom-
munerna möjligheter där idéerna finns att satsa på alternativ.
Man borde också gå in och ge möjligheter till dagbarnvård för egna barn
när det passar. Framför allt skall man ge dagbarnvårdarna yrkesstatus, så att
de får samma rättigheter som alla andra att räkna in sina barn till kön till
barnomsorgen.
Jag väntar fortfarande på en signal från regeringen. Är det fortfarande så
att man ser dagbarnvårdarna som en icke-yrkeskår, dvs. de skall inte få
räkna in sina barn i gruppen? Hur ställs då kvalitetskraven så att det inte blir
så stora grupper? Hur skall en dagbarnvårdare kunna klara att vara dagbarn-
vårdare om hon redan har flera egna barn?
Anf. 71 Socialminister INGELA THALÉN:
Herr talman! Jag skall ta tillfället i akt att kommentera två av de frågor
som har berörts i debatten.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
Den första gäller sjukvården. Svensk och internationell sjukvård brottas
faktiskt med samma problem: kostnadsutvecklingen, befolkningsföränd-
ringar och medicinsk-teknisk utveckling. Det känns därför litet märkligt när
Ingegerd Troedsson tar till den katastrofala situation som råder i vissa östlän-
der och jämför den med Sverige. Det känns inte givande att debattera med
de utgångspunkterna. Det vore bättre att göra våra jämförelser med de län-
der som har haft samma möjligheter som Sverige till utveckling inom hälso-
och sjukvård.
Jag kan omedelbart svara på den direkta frågan om garantin för vård. Vi
anser att hälso- och sjukvårdslagen skall gälla oinskränkt och att alla skall få
rätt vård i tid. De problem vi har i Sverige är inte unika. Andra länder har
precis som vi organisatoriska problem där man vill förändra. Flera av de län-
der som moderaterna så gärna använder som exempel jämför faktiskt med
Sverige när de diskuterar hur de skall förändra och utveckla sin hälso- och
sjukvård.
Även i dessa länder sker det misstag. Jag tänker då inte på organisatoriska
misstag, utan på misstag i organisationen: felaktiga diagnoser, operationer
som misslyckas, läkare som inte är intresserade av sina patienter, sjukvårds-
personal som har sin dåliga dag osv.
De flesta modeller, och de jag tänker på, har sina fördelar och nackdelar.
Så är det naturligtvis också för svensk sjukvård.
Vi brukar imponeras av att människor i Storbritannien har nära kontakt
med sina egna läkare. Läkaren är alltid tillgänglig just för mig. Samtidigt är
valfriheten utomordentligt begränsad i Storbritannien. Där är man hänvisad
just till denna läkare. Man har mycket små möjligheter att t.ex. få sjukhus-
vård. Man kan inte komma till sjukhus utan remiss från husläkaren, utom
vid mycket akuta situationer såsom olyckor. Vill man ha ökad valfrihet, är
knappast Storbritanniens modell den rätta.
Tyskland har en förhållandevis tillgänglig vård. Väntetider och köer exis-
terar knappast. Det är en utomordentligt stor fördel, som vi gärna tittar på.
Man har dock en kostnadsutveckling som är mycket oroande och som oroar
de tyska parlamentarikerna. I denna kostnadsutveckling ingår varken tand-
vård eller allmän äldreomsorg i den allmänna försäkringen. Äldreomsorgen
är för övrigt helt beroende av familjens egna resurser och möjligheter.
Sjukhusvården i Tyskland är också ineffektiv, vilket är ett bekymmer. Man
har långa vårdtider på grund av systemets konstruktion. Man har extremt
höga läkemedelskostnader, och man har en mycket hög läkemedelsförbruk-
ning. Nackdelarna med det tyska systemet är således mycket stora, och man
har en omfattande sjukvårdsdebatt på grund av detta.
Ytterligare ett land som nämns i debatten är Nederländerna. Man hänvi-
sar till Nederländerna ifrån det moderata partiet. Även i Nederländerna har
man emellertid en omfattande sjukvårdsdebatt. Man har tillsatt en särskild
statlig kommission för att försöka lösa den holländska sjukvårdens problem.
Utgångspunkten är att man anser att sjukvården inte är tillräckligt solida-
risk, den brister i tillgänglighet, den är inte tillräckligt effektiv på grund av
otillräcklig flexibilitet och man har hinder i finansieringssystemet. Kostna-
derna är för höga, och volymökningarna i vården kan inte kontrolleras med
nuvarande system.
I denna jämförelse skulle jag naturligtvis också kunna dra till med ett
fjärde land - USA. På något sätt känns det dock litet malplacerat att ta till
detta land, som inte klarar av att hjälpa sitt lands befolkning ens till en mini-
misjukvård långt under det som betraktas som självklart av oss. Ändå kostar
den amerikanska sjukvården mer per invånare än den svenska.
Det krävs förändringar i Sverige, och det sker förändringar. Det är funda-
mentalt fel att påstå att det inte händer någonting. Säger man det vet man
inte hur det ser ut i de svenska landstingen. Det pågår diskussioner, konkreta
försök och utvecklingsarbete. Jag kan bara nämna Dalamodellen som ett ex-
empel. Denna har i dag fått klartecken från regeringen genom att Koppar-
berg har blivit fri-landsting. Andra, lika intressanta försök, pågår också.
I Västsverige har man beslutat om full valfrihet för patienterna när det
gäller att välja vårdenhet både inom och mellan landstingsområdena i västra
regionen fr.o.m. nästa år. Ett omfattande samarbete är under utveckling.
I Malmöhus län och i Malmö kommun har man också fattat beslut om pa-
tientens valfrihet. Man har där tagit steget att dela upp sjukvårdsbudgeten
på de sex sjukvårdsdistrikten i länet. Fördelningen av pengarna skall på sikt
ske efter sjukvårdskonsumtion, population och ålderssammansättning.
Regeringen kommer också att göra det möjligt att genomföra försök med
att föra över primärvård till kommunalt huvudmannaskap i två eller tre
landsting.
När det gäller ÄDEL-reformen hyste Ulla Tilländer farhågor att detta en-
bart skulle bli en konstruktion och att ÄDEL-reformen skulle vara ett cent-
ralistiskt förslag. Det är inte alls sant. ÄDEL-reformen ger en utomordentlig
möjlighet att åstadkomma just det som Ulla Tilländer efterfrågar, nämligen
lokala lösningar. Ett sätt att stödja landstingen i utvecklingsarbetet är att in-
föra en avreglering av patientavgiftssystemet. Det återkommer vi till riksda-
gen med litet senare under hösten. Vi släpper inte kravet på ett högkostnads-
skydd, och vi kommer att föreslå en maximigräns på 1 500 kr.
Förändringar i sjukvården är en stor fråga som innehåller många kompo-
nenter. Vår sjukvård kostar 100 miljarder kronor per år. I sjukvården arbetar
nästan en halv miljon personer. Sjukvården skall ta hand om allt ifrån små
krämpor till livshotande sjukdomar. Den skall vara till för alla befolknings-
grupper.
Det är ingen tillfällighet att svensk sjukvård är organiserad som den är.
Det är en medveten samhällsstruktur som bygger på att vi skall planera för
att tillgodose alla människors behov av vård - rätt vård i rätt tid. Det innebär
också att vi skall ha demokratisk insyn och att den skall vara solidariskt fi-
nansierad.
I det arbete som nu pågår är det naturligtvis, som Daniel Tarschys var inne
på, viktigt att vi kan använda och se resurserna samlat. Vi har därför genom-
fört vissa förändringar i socialförsäkringssystemet. Det kommer också att
läggas fram förslag om en samordning eller förändring av sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen som bättre än i dag skall kunna tillgodose människors
möjlighet att komma tillbaka. Sjuklöneförslaget kommer, om än något för-
senat. Fr.o.m. årets Dagmaröverenskommelse kommer vi att kunna slussa
över 400 milj.kr. nästa år för att man skall kunna förhandla fram överens-
kommelser mellan länskassorna och landstingen när det gäller sjukvård i
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
85
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
86
syfte att rehabilitera människor. Regeringens mål att få ned ohälsotalet med
två dagar per år under de kommande fem åren är en viktig målsättning som
styrmedel.
Den demokratiska organisationen, som naturligtvis skall vara effektiv, är
till och uppbyggd för att tjäna sitt syfte att ge människor sjukvård i rätt tid
och i rätt omfattning. Vi har kvar detta. Detta är en viktig grundförutsättning
för att man skall kunna utveckla på det medicinsk-tekniska området och när
det gäller utbildning av personal samt tillförsäkra patienterna integritet och
säkerhet i vården. Det tycker jag är så viktigt att jag inte anser att man skall
utsätta detta för någon form av jätteexperiment med ett annat system, som
vi inte känner till. Andra länder som har genomfört sådana experiment vill
faktiskt inte ens försvara dem. Jag anser att vi skall kunna genomföra nöd-
vändiga förändringar metodiskt och utan stora åthävor. Hälso- och sjuk-
vårdslagen ställer krav, och vi skall se till att uppfylla de kraven.
Avslutningsvis vill jag även säga något om situationen för de sämst ställda
pensionärerna. Jag är mycket oroad, fru Troedsson, över de samtal jag har
haft med de stora pensionärsorganisationerna och det som har redovisats i
olika massmedia. Jag följer denna utveckling mycket noga. Regeringen
kommer också att gå in och granska de krav som ställs när det gäller hyres-
kostnaderna.
I övrigt tycker jag att Daniel Tarschys insändare i tidningen i dag ger
mycket bra svar på de övriga frågorna.
Anf. 72 Förste vice talman INGEGERD TROEDSSON (m) replik:
Herr talman! Socialministern sade att hälso- och sjukvårdslagen är en ga-
ranti för att alla skall få vård i tid. Struntprat, socialministern vet att det inte
är så. Här kan en gammal sjuk människa ha betalat landstingsskatt under
alla sina år, men när den dag kommer då man är i desperat behov av t.ex. en
viktig operation har man ingen garanti för att få denna vård i tid. Om man
har pengar har man det, inte annars. Det tycker vi är ovärdigt ett välfärds-
samhälle.
Herr talman! Köer innebär inte bara oro, smärta och kanske tilltagande
invalidisering för dem som det gäller, utan det är också fruktansvärt dyrbart
med köer. Jag vet att riksrevisionsverket har fått i uppdrag att titta på kostna-
derna för köerna. Jag läste en TT-intervju med överdirektören på riksrevi-
sionsverket Arne Gadd. Där sade han att den genomsnittliga kostnaden för
väntetiden på en höftledsoperation är 800 000 kr., vilket innefattar produk-
tionsbortfall, sjukpenning, kostnader för läkemedel, smärtstillande medel,
social hemhjälp, färdtjänst, m.m. Dessa 800 000 kr. skall då jämföras med
kostnaden för en operation som kanske är en tiondel av detta belopp. Natur-
ligtvis skulle, och borde, dessa pengar kunna användas ofantligt mycket
bättre genom att man ger människor vård i tid. Det är därför som vi vill sam-
manföra finansieringen av sjukvården med finansieringen av sjukpenningen.
Dra inte fram exempel som USA och England! Deras system vill vi absolut
inte ha. USAs system vill vi inte ha, eftersom man där inte har en allmän
och obligatorisk försäkring. Jag nämnde att vår försäkring omfattar lodaren i
parken likaväl som alla andra. I England har man en statsstyrd sjukvård,
vilket är just det som vi inte vill ha, utan vi vill ha en patientstyrd sjukvård.
Visst finns det problem även i det dåvarande Västtyskland och i Holland,
dvs. länder som har detta system. Men när man talar med människor i dessa
länder om deras problem så är kötider på två eller tre veckor ett utomordent-
ligt allvarligt problem som de måste angripa. Men för oss är det fråga om år.
Jag gläder mig inte åt, men jag noterar, att socialministern är djupt oroad
över hur det kommer att gå för pensionärer med låga pensioner. Jag tyckte
att det var mycket märkligt att det statsråd som har ansvaret för dessa frågor
inte berörde den frågan med ett enda ord.
Slutligen vill jag ställa en fråga. Tycker också socialministern att det är
fråga om kommersialism att man ger ett rättvist stöd även till dem som skulle
vilja ta hand om sina egna barn?
Anf. 73 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! På några av sjukvårdens områden tycker vi i folkpartiet att
regeringen har kommit oss närmare under senare år. Det gäller t.ex. synen
på arbetsskadeförsäkringen, synen på sjuklön och kopplingen mellan sjuk-
försäkring och sjukvård. På alla dessa områden har vi i många år arbetat i
opinionsbildande syfte och stött på motstånd. Men vi tycker att det finns
tecken på en växande förståelse hos regeringen för våra synpunkter, och det
är självfallet bra.
På andra områden tycker jag fortfarande att denna förståelse är litet klen.
Det gäller t.ex. köproblematiken. Jag tror att det är en ganska klen tröst för
en sjuk människa att höra att det är lika illa i Storbritannien, att det är värre
i Nederländerna eller att man i Tyskland inte heller klarar detta bra. Det svar
som den människa som har fått diagnosen att det behövs en höftledsopera-
tion, en ögonoperation, en hjärtröntgen och en hjärtoperation vill få är: Re-
surserna finns här och nu, och vi skall ge dig bästa möjliga behandling här
och nu. Jag kan inte se annat än att det är den enda rimliga ambitionen som
ett välfärdssamhälle kan ha, alltså att man säger till alla medborgare: Ni som
betalar så höga skatter, ni skall få sjukvård när den behövs, inte ett halvår
senare, inte ett år senare, och inte ett och ett halvt år senare utan just när
den behövs.
Inom industrin finns det nu ett begrepp som lyder just in time, som bety-
der att produkterna skall komma rullande på lastbilar precis när de behövs i
ett bygge eller i en industriell process. Vi borde väl ändå kunna uppställa
precis samma mål för sjukvården och för vården i övrigt. Den skall finnas
just in time. Den skall finnas precis när den behövs. Det skall finnas möjlig-
het att operera, det skall finnas plats på dagis, och det skall finnas plats i
äldreboendet precis när det behövs och inte långt senare. Det är på den
punkten som vi menar att regeringen har för små ambitioner och för liten
vilja att verkligen försöka utveckla systemen så att vi tar till vara alla de re-
surser som finns, all den kreativitet som existerar, alla de uppslag som finns
och all den skaparkraft som finns hos personal som vill satsa på nya modeller
och som kanske vill gå utanför de etablerade systemen och hitta egna lös-
ningar. Om vi kunde ta till vara all denna kraft skulle vi kunna få ett samhälle
där vi kan ge vård och omsorg precis när den behövs och inte ett halvår eller
ett år senare.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
87
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
88
Anf.74 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det tråkiga är ju att regeringen har lika små ambitioner som
folkpartiet och har skapat en sådan skatteuppgörelse och gör sådana ekono-
miska uppgörelser att följden blir att man inte kommer till rätta med dessa
problem.
Jag skulle väldigt gärna vilja att Ingela Thalén på något sätt berörde den
prioriteringsdiskussion som jag tog upp. När det görs framsteg inom den me-
dicinska tekniken och vetenskapen som innebär att fler sjukdomar kan botas
och svårare problem kan tas om hand, när vi har en åldersstruktur i landet
som gör att vi får ett ökat antal åldringar och ett större tryck på sjukvården
av det skälet, och när det görs framsteg som leder till att möjligheten att er-
bjuda saker ökar, då kan jag inte se annat än, med tanke på resonemanget
om att inga ramar får utvidgas, att alla sådana landvinningar sker på bekost-
nad av något som redan finns. Om vi förbättrar på ett håll i sjukvården eller
i omsorgen - det gäller ju inte bara sjukvården - då måste vi alltså dra ned
på en verksamhet någon annanstans. Det är detta som personalrepresentan-
terna inom hela den offentliga vården har reagerat mot. Det handlar ju inte
bara om att man måste dra ned verksamheter. Alternativet till att dra ned
verksamhet är ju att man inte ger personalen ökade löner. Då säger persona-
len naturligtvis nej. Personalen måste ju ha sina löner och ha samma löneut-
veckling som andra grupper. Dessutom är denna personal en av låglönegrup-
perna. Detta för då med sig att verksamheter måste läggas ned, och persona-
len blir därmed arbetslös. Det är en absurd situation.
Detta tvingar fram en diskussion om vad det är som vi skall satsa på. Där
ställs nödvändiga verksamheter mot varandra, t.ex. inom sjukvården. Man
ställer frågan om vilken typ av sjukvård som skall prioriteras, vem som skall
få bli opererad och vem som inte skall få bli det. Dessutom ställs vård och
omsorg mot kollektivtrafik, kultur, osv. Vi måste väl kunna säga att vi inte
har byggt färdigt vårt välfärdssamhälle utan att det finns saker som måste få
utvecklas. Jag tycker också att vi skall föra en diskussion om hela den offent-
liga sektorn. Det innebär inte bara vård och omsorg. Det finns andra delar av
den offentliga sektorn där man skulle kunna spara. Den diskussionen måste i
så fall också föras.
Jag skulle vilja fråga hur Ingela Thalén ser på prioriteringsdiskussionen.
Är det vi i riksdagen som skall fatta beslut, är det landstingspolitikerna,
kommunalpolitikerna eller de fackliga organisationerna? Vem skall be-
stämma om vem som skall få del av den här vården och omsorgen när vi säger
att vi inte har råd? Jag menar att vi har råd.
Anf. 75 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! För att sjukvården skall kunna utnyttjas på rätt sätt och för
att köerna skall kunna minska måste vårdkedjan, som det har talats om här
tidigare i dag, för äldre fungera. Och det gör den inte nu. Man måste helt
enkelt eftersträva rätt vårdform.
Ingela Thalén säger att den proposition som vi nu diskuterar öppnar för
lokala lösningar. Jag tycker att regeringen då skall visa den goda viljan på ett
område som också har betydelse för sjukvården och där det ofta i praktiken
inte ges utrymme ens i enlighet med riksdagens beslut. Det fungerar helt en-
kelt inte. Jag skulle därför vilja ställa en fråga till Ingela Thalén. Jag har tagit
upp den i debatten tidigare i dag.
Det var likadant här som när det gällde barnomsorgen, att regeringen sade
nej år efter år. Till slut efter många om och men fattade riksdagen i full enig-
het beslut som gällde ålderdomshemmen. Detta är ingen liten fråga utan av
mycket stor betydelse ute i kommunerna. I många kommuner är man fortfa-
rande bekymrad över situationen. Att vi fattade detta beslut var glädjande,
inte minst med tanke på att äldreomsorgen har allt större behov av alterna-
tiv. Ålderdomshemmen är ett nödvändigt alternativ till sjukvården. De ut-
gör också en mycket viktig länk i vårdkedjan mellan hemboende och lång-
vård. Det här beslutet innebar helt enkelt att ålderdomshemsidén fick en
”rehabilitering”. Beslut fattades i enighet våren 1988. Möjligheterna för
kommunerna att satsa på nybyggnad och ombyggnad av ålderdomshemmen
öppnades.
Trots detta fungerar det inte riktigt. Rätt information har, som jag sade
tidigare, inte gått ut och dessutom har byråkratin satt hinder i vägen. Jag
skulle helt enkelt, eftersom detta är en vårdform som är mycket efterfrågad,
fråga Ingela Thalén om hon är beredd att arbeta för att rätt information ut-
går till kommunerna, en helhjärtad information.
När det talades om pensionärer med låg pension vill jag påminna om att
vi har föreslagit ett grundpensionssystem som förbättrar för dem som har
den lägsta pensionen. Förslaget har vi lagt fram här i riksdagen. Vi slår ihop
folkpension, kommunalt bostadstillägg och pensionstillskott. Det blir ett en-
kelt och betydligt rättvisare system än det vi har i dag.
Anf. 76 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja diskutera förebyggande vård inom sjukvår-
den. Många av våra sjukdomar är i dag i olika hög grad miljöbetingade -
stress, dålig luft, dåligt vatten, restprodukter i mat, felaktig kost osv.
70-90 % av cancerfallen anses vara orsakade av miljöfaktorer.
Jag har upplevt att när det gäller att spara inom landstingen är det på den
förebyggande vården som man börjar dra in och göra besparingar. Där
märks det inte så mycket. Jag skulle vilja höra hur regeringen tänker när det
gäller förebyggande vård. Det finns möjligheter att åtminstone långsiktigt
minska vårdkostnaderna genom att satsa på förebyggande vård och se till att
vi får ett annat samhälle som inte är så miljöbelastande som dagens och där
vi får mer tid för varandra, vilket också är en miljöfråga.
En annan viktig fråga gäller BB-hemmen. Det har gått en våg av nedlägg-
ningar av BB-hem över landet. Man talar om att det skall vara tidig hem-
gång. Det är positivt för dem som klarar av och orkar med det. Men oftast
är det just de resurssvaga som skulle ha behövt ha extra dagar på BB innan
de åker hem som får åka hem tidigt. I gengäld, säger barnläkararna, har man
märkt att det behövs ytterligare satsningar på spädbarnshem och vårdplatser
för barn. Jag undrar om detta har uppmärksammats av regeringen och om
regeringen funderat på denna fråga.
Anf. 77 Socialminister INGELA THALÉN:
Herr talman! Ingegerd Troedsson sade att det är ovärdigt ett välfärdssam-
hälle att en gammal människa som är sjuk inte får sjukvård. Där är vi helt
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
överens. Men det löser inte oenigheten. Enligt min uppfattning löser vi näm-
ligen inte det konkreta problemet med det moderata förslaget. Jag tror fak-
tiskt på den utveckling som jag själv redovisade för en stund sedan. Där har
vi möjligheter att uppfylla våra ambitioner och våra krav på att alla skall ha
rätt att bli opererade när man är i behov av det och rätt att få sjukvård när
man är i behov av det osv. För att underlätta detta för vi också över socialför-
säkringsmedel till sjukvården. Även om det i år inte sker i den omfattning
som sjukvårdshuvudmännen krävde är det ändå fråga om drygt 15 miljarder.
Sedan vill jag än en gång påpeka att det naturligtvis inte är så att jag hänvi-
sade till Holland, Västtyskland osv. Det är inte mina argument. Men i den
information som lämnats från folkpartiet och moderaterna har man hänvisat
till dessa länder som exempel på länder där man har klarat sjukvården bättre
än i Sverige. Då sade jag att dessa länder faktiskt också har sina problem.
Tyskland har inte klarat äldreomsorgen och tandvården på samma sätt som
vi gör i Sverige.
Vi har mycket stora ambitioner, Daniel Tarschys. Den utveckling som på-
går på en lång rad områden, både inom staten och inom landstingen och mel-
lan stat och landsting i samverkan, är den utveckling som vi skall ha.
Det är riktigt att det på sina håll krävs snabbare organisatoriska och me-
dicinsk-tekniska förändringar. Gudrun Schyman var inne på prioriteringsdis-
kussioner. Jag skall inte gå in på prioriteringar i kommunerna. Jag kan bara
konstatera att när det gäller hälso- och sjukvården finns det mycket stora
möjligheter inom den medicinsk-tekniska utvecklingen att ta vara på resur-
serna. Jag skall nämna två saker. Den ena handlar om personalutveckling
och kunskaps- och kompetensutvidgning. Här finns fortfarande mycket att
göra när det gäller att ta vara på personalen, så att man kan minska personal-
omsättningen inom hälso- och sjukvården. Denna fråga har vi uppmärksam-
mat.
Den andra handlar om den rent medicinsk-tekniska utvecklingen. Där kan
jag också nämna två saker. Den ena handlar om problemet att ha ont i ryg-
gen. SBU, statens beredning för utveckling av medicinsk teknik, har gått ige-
nom ont-i-ryggen-problematiken. Om man använde sig av rätt diagnos och
rätt sjukbeskrivning samt rätt terapi skulle man varje år kunna få ner sam-
hällskostnaderna med motsvarande 1,5—3 miljarder. Där råder samstäm-
mighet, och man är på väg att inplantera denna uppfattning inom hälso- och
sjukvårdsapparaten.
Den andra frågan handlar om preoperativa rutiner. Här har man redan,
genom att ta till sig synpunkter och kunskaper, minskat kostnaderna med
motsvarande 60 milj.kr. Fullt använt skulle det motsvara en minskning av
kostnaderna med 200 miljoner per år. Jag kan dessutom nämna en annan
tidigare mycket viktig fråga för människor som har ont i magen. Man opere-
rade i stort sett alltid magsår. I dag gör man det nästan aldrig, vilket också
är prov på medicinsk-teknisk utveckling.
Ulla Tilländer sade att det centerpartistiska förslaget om grundpension,
som skulle kosta ungefär 15 miljoner och som dessutom inte är finansierat,
skulle vara rättvist. Det är inte alls så. Där har man inte alls tagit hänsyn till
de olika boendekostnadssituationerna. Det om något skulle skapa orättvisor
90
mellan olika delar av landet med tanke på att det faktiskt inte går att be-
stämma sådana saker som hyror i direktiv uppifrån.
Vårdkedjan måste fungera, säger Ulla Tilländer. Det är viktigt. Som svar
på den konkreta frågan om jag är beredd att medverka till att korrekt infor-
mation går ut till kommunerna lovar jag att ta upp frågan. Jag kände faktiskt
inte till att icke korrekt information hade gått ut till kommunerna.
Marianne Samuelsson var inne på förebyggande arbete. Jag skall bara
nämna att den folkhälsogrupp som är tillsatt är mycket aktiv och arbetar med
en folkhälsostrategi, där man diskuterar en lång rad saker, inte minst frågor
som gäller alkohol, tobak, kost och motion. Sverige deltar också mycket ak-
tivt i EGs cancerarbete och självfallet i det nordiska cancerarbetet som går
ut på att förebygga och förhindra cancer och att utveckla forskning kring can-
cer.
När det gäller frågor om BB-hemmen och närmare uppgifter i det avseen-
det kan jag tyvärr inte gå in på detaljer. Jag kan alldeles för litet i just den
frågan för att kunna ge ett konkret svar. Däremot kan jag väldigt mycket om
unga mammor och tidig hemgång från sjukvården. Jag har en annan uppfatt-
ning än Marianne Samuelsson. Jag tror nämligen att det är de starkaste
mammorna som lämnar BB-avdelningarna tidigare och att de som inte har
,så mycket ork får stanna kvar ett litet tag.
Anf. 78 Förste vice talman INGEGERD TROEDSSON (m) replik:
Herr talman! Socialministern instämde i att det är ovärdigt att en gammal
sjuk människa inte får vård i tid. Men ställ då upp på vårt förslag om en sjuk-
vårdsgaranti! Moderata landstingsmän har framställt det förslaget i alla
landsting. Även här i riksdagen har förslaget framställts. För två år sedan
skrev jag t.o.m. ett brev till statsministern om detta. Men jag har inte fått
något svar. Socialministern har dock möjlighet att ställa upp på detta. Det är
ovärdigt att inte ha en garanti för vård i tid.
Pengar för att operera i kapp, det låter bra. Men jag vill återkomma till
intervjun med Arne Gadd, som är överdirektör i riksrevisionsverket. Han
menade att landsting, kommuner och försäkringskassa skulle tillskjuta
pengar till fonder, ur vilka medel skulle tas till operationer av hjärtan, ögon
och höftleder. Pengarna skulle gå till de landsting som hade köer. Till att
börja med kan det låta bra. Men om ett landsting inte har några köer blir det
inga pengar. Därför gäller det att se till att det blir köer, så att man får
pengar. Med tillräckligt långa köer får man väldigt mycket pengar. Men det
är ju inte bara de här tre mera spektakulära behoven av operationer som är
allvarliga.
Jag brukar ta som exempel att jag i somras träffade en lantarbetare som
hade varit sjukskriven ett halvår i väntan på en operation i höger hand. När
operationen väl kom till stånd tog den mindre än en halvtimme. Han var
mäkta förgrymmad på det sjukförsäkringssystem som vi har här i Sverige.
Så till frågan om andra länders sjukvård. Jag kan inte erinra mig att vi
någonsin har hänvisat till det engelska sjukvårdssystemet. Det är stick i stäv
med vad vi önskar. Men vi har en viss erfarenhet av liknande system här i
Sverige. Vi har ju en tandvårdsförsäkring som omfattar varenda en. Den
som saknar betalningsförmåga betalar inte någon försäkring men omfattas
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
91
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
92
ändå av försäkringen. Man kan vända sig till folktandvården eller till en pri-
vat tandläkare, som inte kostar mer. Det systemet finns alltså redan delvis i
Sverige. Det är det systemet som vi vill bygga vidare på. Jag tycker att social-
ministern skall ta sig en funderare till på det, så kanske det blir bra så små-
ningom.
Anf. 79 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Apropå detta med icke korrekt information vill jag bestämt
förneka att vi i våra motioner eller rapporter skulle framställa t.ex. det väst-
tyska eller det holländska systemet som generellt sett överlägset det svenska
systemet. Vi menar att man har anledning att blicka över gränserna för att
få en del goda uppslag och för att lära sig en del goda element i fråga om de
system som finns i andra länder. Med en sådan attityd tror jag att vi skulle
kunna förbättra svensk sjukvård ganska kraftigt.
Vad gäller Storbritannien råder det faktiskt inte så starka begränsningar i
valfriheten som socialministern antydde. Man har ju sin husläkare, och om
man är missnöjd kan man byta. Det är precis det system som vi önskar skulle
gälla för Sverige. Vi vill att var och en skall ha en egen husläkare, så att det
blir kontinuitet i sjukvården. Husläkaren skall sedan hjälpa till när det gäller
kontakterna med den specialiserade sjukvården. Vi har alltså mycket att lära
av ett land som Storbritannien liksom av en del andra länder. Det här är en
fråga om attityder. Är man beredd att ta intryck, eller tror man att det egna
systemet är det bästa?
På den socialdemokratiska partikongressen sade Ingvar Carlsson ungefär
så här: Vi socialdemokrater har ingenting att lära av utvecklingen i Öst-
europa.
Jag tycker att det är en helt felaktig attityd. Vi liberaler har mycket att lära
av utvecklingen i Östeuropa. Jag tycker att ni socialdemokrater också har en
del att lära. Vi har nog anledning att ta till oss en hel del av det som händer
i omvärlden helt enkelt därför att vi ser hur olika organisatoriska lösningar
fungerar och vilka problem som finns med olika system. Det finns ju trots
allt en hel del likheter på olika sätt mellan systemlösningarna i stora planeko-
nomier och systemlösningarna i den svenska sjukvården. Vi har alltså anled-
ning att ta till oss en del av det man nu upptäcker beträffande hur planekono-
mier fungerar i samband med att vi försöker reformera också inom det
svenska vårdsystemet, detta sagt utan några som helst övertoner eller påstå-
enden om att det t.ex. skulle vara fråga om kommunism i Sverige, som det
självfallet inte är fråga om.
Anf. 80 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Till Ingela Thalén vill jag säga att det naturligtvis finns en
mängd obesvarade frågor. Det finns alltså frågor som vi inte har kunnat ta
upp i den här debatten. Men vi har ju möjlighet att återkomma till dessa
saker i frågor och interpellationer. Det är väl i de sammanhangen som vi får
behandla de frågor där vi inte har fått några svar.
Det är i alla fall väldigt trevligt att Ingela Thalén vill närvara och även
delta i den här debatten. Hon har ju också lyssnat på debatten med biträ-
dande ministern och därmed visat sitt intresse. Men det finns ju också andra
mycket viktiga politiska områden som skall debatteras här i dag. Tyvärr lyser
statsråden med sin frånvaro. Därmed visar man vilken vikt man fäster vid de
olika frågorna.
Jag har, som sagt, inte fått svar på ställda frågor. När jag tar upp frågan
om prioriteringar pekar Ingela Thalén på vissa positiva exempel - det är i
och för sig bra. Men med tanke på den situation vi har i dag - det gäller t.ex.
bristen på pengar inom sjukvården och de köer som vi har pratat om - är det
inte tillräckligt. Vi kan inte vänta på att goda saker skall utvecklas. Ont-i-
ryggen-projektet är bra. Vi har talat om det projektet i socialutskottet. Men
vad gör vi under tiden åt de behov som finns? Vi kan inte bara ställa olika
verksamheter mot varandra. Det är den diskussionen som jag vill föra.
En annan sak som jag tycker har försummats i den här debatten är frågan
om personalsituationen. Det gäller då sjukvården, äldreomsorgen och barn-
omsorgen i både kommuner och landsting. Personalfrågan är undervärde-
rad. Kraven på sex timmars arbetsdag har man fått igenom på endast ett fåtal
ställen. Stockholms läns landsting har beslutat om en försöksverksamhet, i
strid med vad Landstingsförbundet vill. Det blir intressant att se hur det går.
Jag tror att den här försöksverksamheten får ett bra utfall, precis som i Ki-
runa.
Men man nedvärderar personalen inom den offentliga sektorn när man
ställer deras berättigade lönekrav mot verksamheterna i sig eller när man
säger att personalen får subventionera verksamheten genom lönerna. Då
tycker jag att man som arbetsgivare inom den offentliga sektorn är illa ute.
Där har regeringen ett ansvar för hur det får gå till. Jag tror att vi får åter-
komma också till den här frågan.
Jag tycker att det är beklämmande att se att det är just de här delarna i
vårt välfärdssamhälle, vårt välfärdsland, som man är så snabb att skära i.
Man ställer inte andra offentliga verksamheter mot just vården och omsor-
gen. Jag tycker i stället att vi kunde ställa t.ex. JAS-projektet mot en funge-
rande äldreomsorg. Det är nog många som tycker att det är en självklarhet
att föra den diskussionen. Men den förs aldrig. Jag vet inte om ens regerings-
kansliet någon gång för den diskussionen. Det skulle vara intressant att få
en kommentar. Kanske brukar ni munhuggas om vilka områden som faktiskt
svarar mot ett reellt behov. Jag tror att Ingela Thalén skulle vinna på det.
Anf. 81 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det lät ju positivt att folkhälsogruppen jobbade. Det finns
ett stort behov av det. Men vad händer egentligen nere på landstingsnivå?
Ger man några direktiv om att man skall satsa på förebyggandesidan? De
signaler som jag har fått är att det är på förebyggandesidan man skär snab-
bast nu när man har dålig ekonomi. Då riskerar man att få ett lapptäcke. Vi
förebygger inte, utan botar i efterhand i stället. Det kostar massvis med
pengar och lidande till absolut ingen nytta.
Jag vet inte om Ingela Thalén missuppfattade mig. Jag tror att vi var helt
överens om BB-hemmen. Det är klart att de resursstarka, de som mår bra,
går hem först från förlossningen. Det är också de som kanske väljer hemför-
lossning eller alternativa förlossningsställen i landet. Men det är just värdet
av BB-hem för de svaga grupperna som jag menar att man borde titta på.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
93
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Sociala frågor
94
Det är så lätt att mäta bland dem som väljer själva och är resursstarka. Det
är mycket svårare med den lilla grupp som blir kvar, den som kanske varken
hörs eller syns lika mycket. Jag hoppas att regeringen tittar på detta. Jag vet
att det skall hållas en barnläkarkonferens om detta framöver.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi tidigt sätter in resurser och satsar
på de små barnen. På BB-hemmen har man ofta haft en möjlighet att lägga
märke till saker på ett tidigt stadium och även att kunna sätta in hjälp vid
behov. Jag tror att det är viktigt.
Den förebyggande vården och vilket samhälle vi väljer var precis vad Gud-
run Schyman tog upp. Det handlar om valet mellan JAS-plan, Öresundsbro
och bra vård m.m. Det är den övergripande diskussionen vi måste ha i gång.
Det var det jag tog upp i mitt första inlägg. Jag tycker att det är den stora
och viktiga biten. Vad är det som vi absolut måste bära inom det gemen-
samma, vilka grupper skall vi värna om extra mycket och vilken vård skall vi
bekosta och låta samhället ta ansvar för? Vad kan vi lägga ut i andra former?
Den diskussionen tror jag att vi behöver ha, liksom en diskussion om priori-
teringar mellan motorvägar och annat som orsakar mer olyckor och kostna-
der.
Anf. 82 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka Ingela Thalén för det visade intresset för
frågan om ålderdomshem. Jag kan också i det sammanhanget nämna att
Rosa Osth och jag har anmält frågan som ett granskningsärende till riksda-
gens revisorer.
Ingela Thalén hänvisade i sitt första anförande också till vissa kommuner
som hade fått större frihet att genomföra försök inom sjukvården. Jag tror
att den begränsade friheten när det gäller just försök är ett av de största hind-
ren för att vidareutveckla sjukvården och ta till vara också privata alternativ.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att tillåta olika försök. Där har
vi många förebilder, både inom och utom landet.
Beträffande vårt förslag om grundpension talar de som kan bedöma rättvi-
san i förslaget, nämligen pensionärerna själva och deras företrädare, mycket
varmt för det. Jag tycker att Ingela Thalén skall vara litet försiktig med att
avfärda det så snabbt, inte minst med tanke på det orättfärdiga system som
vi nu har. Det finns också en risk för att klyftorna mellan olika pensionärer
ökar ytterligare när skatteomläggningens effekter slår igenom.
Jag skulle vilja sluta med att ställa en fråga till Ingela Thalén: Är Ingela
Thalén bekymrad över det nuvarande läget när det gäller barnomsorgen, att
det är ungefär 40 % av alla förskolebarn som över huvud taget inte får någon
eller mycket liten del av barnomsorgens alla miljarder? Dessutom vet vi att
de socialgrupper som mest utnyttjar just barnomsorgen, denna stora åtgärd,
är de som har det bäst ställt, medan LOs grupper och småföretagare utnytt-
jar barnomsorgen i betydligt mindre utsträckning.
Anf. 83 Socialminister INGELA THALÉN:
Herr talman! Jag delar Ingegerd Troedssons funderingar kring diverse
fonder för operationer som det är kö till. Jag hade inte uppmärksammat den
frågan.
Får jag säga till både Ingegerd Troedsson och Daniel Tarschys att socialde-
mokratin, som är en internationell rörelse, naturligtvis är beredd att ta in-
tryck samt både påverka det som sker i andra länder och påverkas av det
som sker i andra länder. Men det gäller att sortera sina intryck och använda
dem med förnuft och inte förstöra det som människor i vårt land faktiskt slår
vakt om, nämligen just offentlig sjukvård.
Om husläkarsystemet råder en samstämmighet, åtminstone vid de inter-
nationella konferenserna. Det är ett portvaktssystem. Det är möjligt att det
är bra att ha detta portvaktssystem, med den tillgänglighet som det faktiskt
har. Men i Sverige har människor av tradition, rätt eller fel, vant sig vid att
också kunna välja poliklinikbesök och akutbesök på ett helt annat sätt än det
här portvaktssystemet syftar till.
Gudrun Schyman säger att de exempel jag nämnde inte är exempel för
dagen. Jag är medveten om, Gudrun Schyman, att det naturligtvis också är
helt andra typer av prioriteringsdiskussioner man måste kunna föra. Även
om det inte finns utrymme för dem i den här debatten förs de. De förs all-
mänt och inte minst har de förts på den socialdemokratiska partikongressen.
Men jag tycker inte att man skall avfärda det jag nämnde. De utvecklings-
möjligheter som ligger i förändrade metoder används redan i dag och påver-
kar gynnsamt utvecklingen inom hälso- och sjukvården till både patienternas
och personalens fromma.
Till Marianne Samuelsson vill jag säga att i den Dagmaröverenskommelse
som vi har gjort med Landstingsförbundet har vi kommit överens om och
mycket tydligt markerat just det förebyggande arbetet.
Till Ulla Tilländer vill jag säga att faktiskt inte alls alla pensionärer och
pensionärsorganisationer tycker att grundpensionen, med den konstruktion
som centerpartiet föreslår, och framför allt inte med den bristande finansie-
ringen, är en särskilt rättvis pensionsform.
Jag vill avsluta med att säga att för socialdemokraterna är det en utomor-
dentligt viktig utgångspunkt att hälso- och sjukvården skall vara solidariskt
finansierad. Den skall vara demokratiskt styrd och den skall ges åt alla efter
behov.
Andre vice talmannen anmälde att Daniel Tarschys, Gudrun Schyman,
Ulla Tilländer och Marianne Samuelsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Energipolitik
Anf. 84 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! I denna kammare finns ingen företrädare för regeringen när
vi skall diskutera energifrågorna. Det faktum att det inte finns någon företrä-
dare för regeringens energipolitik i denna kammare särskiljer inte denna
kammare från någon annan plats i Sverige. Det finns ingenstans någon som
kan ge besked om vilken energipolitik Sveriges regering för. Det är det som
har blivit så uppenbart avslöjat när socialdemokratin har tvingats revidera
det som var oåterkalleligt och kompromisslöst.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
95
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
Det finns ingen energipolitik, och ingen socialdemokrat som kan tala om
vad socialdemokratin avser att driva som sin politik när det gäller kärnkraft,
naturgas och de orörda älvarna. Det är beklämmande, för vi lever i ett land
som behöver en fast grund för energimarknadens aktörer. I den i dag utde-
lade propositionen från regeringen om ekonomin i det medellånga perspek-
tivet kan vi läsa att regeringen t.o.m. räknar med fallande BNP under de
kommande åren som en risk. Och fortfarande kan vi konstatera denna oviss-
het om energipolitiken.
Detta skall ses mot bakgrund av att vad vi i Sverige behöver är inte att
finna på olika vägar att kunna minska och strypa användningen av elektrisk
kraft, utan snarare att kunna öka utbudet av elkraft för att kunna möta en
ständigt växande efterfrågan - som har att göra med att el är den mest effek-
tiva formen av energi. Ju effektivare elanvändningen blir, desto snabbare
ökar därför också behovet av elkraft.
Det är - och kommer att vara - en förutsättning för svensk industri att vi
i Sverige kan erbjuda el till vettiga priser inom ramen för ett integrerat
Europa, där inte minst elmarknaden kommer att bli föremål för integrering.
I detta perspektiv, fru talman, kan vi konstatera att vi har en socialdemo-
krati som inte vet vad man vill - och med vem. Man vet heller inte vad som
skall komma ut ur de olika förhandlingar som man skall inleda om någon
liten stund.
Det är i det sammanhanget värt att säga att om inte årtalsfixeringen i
svensk energipolitik avvecklas, så kommer vi även i framtiden att ha en ener-
gipolitik som gör det till ett dogmatiskt huvudmål att bortse från verklighe-
tens krav och villkor. Och det kan gärna vara sagt att om folkpartiet, i de
förhandlingar som nu skall genomföras, binder sig för en inriktning av ener-
gipolitiken där 2010 står kvar som mål, då binder man sig också för en energi-
politik som kommer att dra 80-talets ”energibänk” in i 90-talet, med den osä-
kerhet och den bristande trovärdighet som det kommer att medföra.
Men det skapar också ett annat problem. Det skulle försvåra för väljarna
att i allmänna val påverka energipolitiken så att den blir i överensstämmelse
med den allmänna opinionen.
Man kommer också i så fall att tvingas binda sig för en politik som sätter
som ett huvudmål att hålla igen den mest effektiva form av energianvänd-
ning som vi har. En god tillgång till denna energiform är en förutsättning för
att svensk industri skall ha en rimlig chans att kunna återta den under 80-
talet förlorade konkurrensförmågan.
Fru talman! Under 80-talet maskerade Birgitta Dahl det vakuum i fråga
om energipolitik som avslöjades slutgiltigt vid den socialdemokratiska parti-
kongressen. Hon maskerade det genom ord som ”oåterkalleligt” och ”kom-
promisslöst”.
Om man fortsätter med årtalsfixeringen in i 90-talet, så kommer vi att ha
precis samma illusionsnummer. I samband med att beslutet om 1995/96 fatta-
des, pekade vi från början på problem för miljön, för ekonomin och för sam-
hället i dess helhet - och verkligheten har gett oss rätt. De problemen kom-
mer ju att kvarstå. Det är bara det att en avveckling 2010 kommer att ställa
krav på mångfalt större sänkning av ambitionen när det gäller miljö och eko-
nomi.
Det finns ett alternativ till en sådan energipolitik. Det är att bibehålla
kärnkraften och ha ett beskattningssystem som gör det möjligt att på energi-
marknaden tillföra el från många olika aktörer. Då kommer vi också att
kunna klara ett växande elbehov inom ramen för nuvarande energistruktur
under 90-talet. Det är den politiken som borde ligga till grund för svensk
regeringspolitik.
Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 85 SÖREN NORRBY (fp):
Fru talman! Jag skall välja en i viss mån annan utgångspunkt än Gunnar
Hökmark genom att börja med att slå fast att all distribution av energi har
miljöeffekter. Eftersom miljöförstöringen nu är det allvarligaste hotet mot
mänsklighetens framtid, måste vi alla ge förtur åt kampen mot miljöförstör-
ingen i alla sammanhang och i alla roller - som politiska beslutsfattare, som
energikonsumenter, t.ex. Självfallet gäller även inom energipolitiken att mil-
jökraven är överordnade.
Industriländer i allmänhet och nordiska länder i synnerhet är mycket
starkt energiberoende. Väsentliga delar av vårt materiella välstånd baseras
på tillgång till billig och tillförlitlig energi. Produktion, distribution och an-
vändning av den energin har medfört stora och delvis oåterkalleliga miljö-
skador. Vi har alltså delvis köpt vår materiella standard till priset av förstörd
miljö - ett slags kredit som nu växer med ränta på ränta och som vi måste
börja betala tillbaka.
Mot den här bakgrunden måste vi nu diskutera stora förändringar i vårt
energiförsörjningssystem. Förändringarna måste vägledas av det överord-
nade kravet på kraftigt minskad miljöbelastning. Vi måste beskriva konse-
kvenserna för miljön av varje tänkt åtgärd inom energipolitiken, liksom vi
måste göra i alla andra sammanhang. Då är det fyra konkreta delmål som är
angelägna:
1. Minskad förbränning av fossila bränslen.
2. Inga fler älvar byggs ut.
3. Ökad effektivitet i produktion, distribution och konsumtion av energi.
4. Snabb utveckling av mindre miljöförstörande energikällor som bio-
bränslen, vindkraft, solenergi, avfallsbränsle, och i begränsad omfattning
naturgas.
Jag nämnde i den här uppräkningen inte avveckling av kärnkraft. Jag an-
ser nämligen att det på medellång sikt är till fördel för miljö och resurshus-
hållning att behålla våra kärnkraftverk, trots den låga verkningsgrad som de
har eftersom de är kondenskraftverk. Kärnkraften är främst en säkerhets-
risk, en mycket liten risk för mycket stora konsekvenser. Om en matemati-
ker tar hand om de här uttrycken, så talar han om 1 genom oändligheten
gånger oändligheten, och så säger han: Det kan bli vad som helst. Det blir
det också i den allmänna debatten.
När det gäller de kortsiktiga alternativen vid en kärnkraftsavveckling, dvs.
olja och kol, eventuellt också naturgas, så är miljöförstöringen inte sannolik,
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
7 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
den är hundraprocentigt säker. Koldioxid, luftföroreningar vid förbränning,
kolaska osv. uppstår fortlöpande. Under kärnkraftsepoken har dessa effek-
ter av användningen av fossila bränslen sannolikt haft mycket större effekt
än kärnkraften på miljön, naturresurserna och människors hälsa. Självfallet
räknar jag då in hela transportsektorns energiförbrukning.
Det andra delmålet är att inte bygga ut fler älvar, ett folkpartikrav som är
så välkänt att jag inte behöver kommentera det närmare.
Det tredje delmålet är ökad effektivitet i energiprocessen. Många led i den
processen har alldeles för låg verkningsgrad. Ett kondenskraftverk kyler
bort kanske hälften av primärenergin, förbränningsmotorn väsentligt mer än
så. Energiåtervinning och energisparande kan göras lönsammare med eko-
nomiska styrmedel, främst prissättning på energi genom beskattning - och
även genom subventioner. Ett problem som här uppstår är exportindustrins
situation, ett annat är förmögenhetsöverföring från elabonnenter till vatten-
kraftägare.
Men det är rimligt att varje energislag bär sina egna kostnader - sina egna
samhällsekonomiska kostnader. Äntligen har ekonomiska styrmedel i miljö-
politiken fått ett brett genomslag. Jag ser det som en stor framgång mot bak-
grund av att jag själv har hävdat det i över 20 år. Tillämpat på energipolitiken
bör det leda till att de kortsiktiga marginalkostnaderna blir vägledande för
prissättningen.
Från effektivitets- och miljösynpunkt är el ett bättre sätt att transportera
energi för småhusuppvärmning, särskilt i glesare bebyggelse, än lokal ol-
jeeldning som har låg verkningsgrad, ger luftföroreningar, förutsätter trans-
porter av olja och ger risk för spill. El är ju ett sätt att distribuera energi, inte
en energiråvara i sig, vilket somliga ibland tycks ha för sig.
Fjärrvärme är naturligtvis ett bra sätt att värma upp tätbebyggelse, dock
med den nackdelen att det inte är sparstimulerande, på grund av höga fasta
och låga rörliga kostnader.
Slutligen målet snabb utveckling av nya, mindre miljöfarliga energikällor.
Det kan vara biobränslen, som just har bundit den koldioxid som frigörs vid
förbränning och dessutom kan bidra till våra möjligheter att hålla landskapet
öppet. Vindkraft kan på sikt ge värdefulla tillskott av el. Solenergi kan bli
intressant, om vi kan öka verkningsgraden vid omvandling särskilt till el men
även till värme.
Jag vill nämna även avfallsbränsle i detta sammanhang och tänker då på
bränslefraktioner som kan källsorteras ur både hushållsavfall och industriav-
fall. Främst handlar det om papper, plast och trä. Det är ju energiråvaror
som har använts till något nyttigt innan de eldas upp, en form av återvinning
alltså.
Fru talman! Alldeles strax börjar partiledaröverläggningarna om energi-
politiken. Det betyder att vi inte kan vara särskilt tydliga i den här debatten
utan kanske mera redovisa utgångspunkter för våra samtal, egna och andras.
Regeringsförklaringens ord om energi är, på samma sätt som vår debatt här
sannolikt blir, allmänt välmenande, ibland kanske lite hjälplös, och syftar till
bred politisk enighet. Den här debatten borde kanske, fru talman, ha hållits
om några dagar i stället för just nu, tio minuter i fyra.
98
Anf. 86 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter klockan 19.00.
Anf. 87 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag instämmer i väldigt mycket av vad Sören Norrby som före-
trädare för folkpartiet här har sagt, inte minst att vettig energibeskattning
ger oss en enorm möjlighet att under 90-talet klara ett flertal av de viktiga
miljömålen och samtidigt säkra tillgången på elkraft i Sverige.
Mot den bakgrunden har det sitt intresse vad olika partier tycker. Rimligt-
vis kan Sören Norrbys och folkpartiets uppfattning inte vara beroende av vad
som sker vid partiledarförhandlingarna. De ger möjligtvis ett utfall av något
slag, vilket vet ingen, men någon uppfattning måste väl ändå Sören Norrby
och folkpartiet ha om vilken energipolitik de själva står för.
Jag vill ta upp frågan om år 2010, därför att mot bakgrund av de mycket
kloka saker som Sören Norrby här framförde är det relevant att diskutera om
folkpartiet på nytt är berett att binda upp sig för en årtalsfixering av svensk
energipolitik. Vi har de kommande åren möjlighet att avveckla årtalsfixe-
ringen, och det kommer att ge oss en möjlighet att bedriva en energipolitik
där aktörerna kan låta de olika energislagen växa fram tekniskt och kommer-
siellt för att successivt avlösa äldre och ekonomiskt mindre meningsfulla
energiformer.
På det viset blir det verkligheten som styr svensk energipolitik, inte olika
illusionsnummer och trolleri med knäna. Det skulle ge en säkerhet och en
trovärdighet för svensk energipolitik, om man inte hela tiden hade bilan
hängande över sig i form av en politiskt fixerad avveckling till ett visst datum.
Det har väl Sören Norrby och folkpartiet klart för sig, även om klockan nu
har hunnit bli åtta minuter i fyra.
Anf. 88 SÖREN NORRBY (fp) replik:
Fru talman! För folkpartiets del är en medverkan i energisamtal med
andra partier möjlig enbart om årtalsexercisen upphör.
Intressant är att Naturskyddsföreningens vice ordförande Per Kågeson i
en debattartikel i Dagens Nyheter i dag litet oväntat pekar på någonting åt
det hållet, åtminstone enligt rubriksättaren. Som partipolitiker tycker jag att
artikeln är intressant, men som aktiv medlem i Naturskyddsföreningen är
jag litet besviken. Helst ser jag att föreningen driver miljökraven hårt och
överlåter kompromissandet till oss politiker.
Skall vi nå en långsiktig lösning av ett långsiktigt problem, kommer det att
förutsätta att alla ställer upp på en kompromiss som kan hålla över årtion-
den. Och som sagt: Utgångspunkten för folkpartiet är att årtalsexercisen
upphör och att verkligheten, i synnerhet den framtida skisserade verklighe-
ten, får fälla avgörandet.
Anf. 89 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag ber att få tacka Sören Norrby för detta mycket raka och,
som jag kan begripa det, mycket vettiga besked. Jag vill bara försöka nå ett
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
99
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
förtydligande: Innebär detta att folkpartiet inte är berett att binda 90-talets
energipolitik till att all kärnkraft skall vara avvecklad år 2010?
Jag säger det därför att de problem som vi kunde konstatera med en av-
veckling 1995—1996 - och som skapade den bristande trovärdigheten för
svensk energipolitik under 80-talet - är mångfalt större med en avveckling
av tolv reaktorer som skall vara fullständigt avklarad till år 2010. Merparten
av de utredningar som gjorts om energi- och miljöpolitik har handlat om just
2010-perspektivet och visar på vilka betydande förluster det svenska samhäl-
let skulle göra. Men än viktigare är de problem som uppstår på grund av den
bristande trovärdigheten gentemot svenskt näringsliv och svensk industri.
Om Sören Norrby kan ge ett klart besked att folkpartiet icke avser att
binda sig för 2010, då har han också meddelat en sak som är av utomordent-
ligt stor vikt för svensk energipolitik, nämligen att det finns en grund - med
ett betydande parlamentariskt underlag - för en ny typ av energipolitik, som
icke är årtalsfixerad utan som sätter verkligheten främst.
Anf. 90 ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! Det är något beklämmande över att det har gått mer än tio år
sedan folkomröstningen om kärnkraften och sedan svenska folket gav be-
sked om att vårt energisystem skulle ställas om. Det är beklämmande därför
att det under den här tiden egentligen inte har hänt någonting som ändrar
vårt energisystem i den avsedda riktningen. Det är beklämmande också ur
demokratisk synpunkt att ett folkomröstningsresultat så till den milda grad
kan nonchaleras.
Jag skulle vilja säga att det enda man har kunnat se är att regeringen har
utvecklat energi på att lysa med sin frånvaro i debatterna. I snart två decen-
nier har framtidens energipolitik diskuterats och i takt med den diskussionen
tycks framtiden bara ha blivit mera avlägsen.
Det är bl.a. mot den bakgrunden som vi från centerhåll presenterat en
rapport, betitlad ”Tillbaka till framtiden”. Det är en rubrik, det medger jag,
som kan tolkas på många sätt, men avsikten är att rapporten skall stimulera
tankarna kring de alternativ som finns.
Uppbyggnaden av det storskaliga energisystemet under många år, först
med kraftigt ökat beroende av fossila bränslen och sedan en omfattande ut-
byggnad av kärnkraften, har lett oss in i en energipolitisk återvändsgränd.
Det som nu krävs är i stället förnyelse och omställning av energisystemet.
Hushållning och effektivisering och satsning på förnybar miljövänlig
energi är framtiden. Att så länge som möjligt bibehålla dödsdömda energi-
slag som olja, kol och kärnkraft är ingen framtid utan ett hot mot kommande
generationer. Framtiden ligger i stället i på de naturliga kretsloppen grun-
dade energislag: biobränsle, sol, vind och vatten. Framtiden är att effektivt
använda dessa resurser inom ett ekologiskt balanserat samhällssystem.
Fru talman! Vad krävs då för att komma dit? Grundläggande är att de styr-
medel som finns måste vara så utformade att de mål och målsättningar som
fastlagts - för all del också de oåterkalleliga beslut som fattas - får ett reellt
innehåll. Att diskutera principer i åratal, att diskutera tidtabeller utan att
skapa förutsättningar för att de kan hållas är snarast ohederligt, och det är
100
förståeligt om ingen tror att principbeslut som fattas kommer att uppfyllas,
eftersom de medel som krävs inte har angetts.
Den aktuella debatten, om den sentida avvecklingen av kärnkraften - som
kärnkraftvännerna kallar ”förtida” - ifrågasättandet om fastlagda mål är
förenliga och påståendet att avveckling fram till 2010 skulle vara omöjligt
m.m. är bara ett utflöde av att energimarknadens aktörer egentligen är de
som bestämmer debattens innehåll. Här i kammaren får de stöd av ett antal
megafoner.
Vad menar man med ”förtida avveckling”? I kärnkraftanhängarnas värld
är det bara reaktorerna Harrisburg och Tjernobyl som inte är för tidigt av-
vecklade. En förtida avveckling är tydligen att börja avveckla när det redan
är för sent. Det är enligt centerns mening inte någon konstruktiv debatt.
Fastlagda beslut måste gälla, och vi borde i stället diskutera medlen för att
nå dithän.
Ytterligare några centrala punkter. Ett nytt miljöanpassat energisystem
måste införas som bygger på punktbeskattning, på miljöavgifter, på kol-
dioxidskatt. Det krävs lika beskattning av bränslen oavsett om de används
för el eller värme. Elskatten bör tas ut i produktionsledet, och den nuva-
rande konsumtionsbeskattningen avskaffas.
Energislag som biobränsle, vind och sol måste vara skattefria. Reglerna
för den energiintensiva industrin måste förändras och stimulera effektivise-
ringar och hushållning.
Det är också viktigt att ekonomiska resurser skapas som gör det möjligt
för enskilda företag, kommuner etc. att genomföra investeringar som ett led
i en omställning av energisystemet.
Fru talman! Det finns, som jag sade inledningsvis, ingen regeringsföreträ-
dare med i debatten i dag. Jag vill ändå till dem som är anhängare av en
föråldrad, storskalig energimarknad ställa ett par frågor.
Varför vill inte ni ge framtidens energikällor en chans? Är det så att ni tror
att de nuvarande generationerna är de sista?
Anf. 91 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! I samma stund som vi står här och diskuterar energipolitik
inleds överläggningarna mellan regeringen, centern och folkpartiet kring
energipolitiken. Det tycker jag är ett slående exempel på hur riksdagens roll
i de politiska processerna reduceras, och hur viktiga politiska diskussioner
förs bort från offentligheten till slutna rum.
Jag hade faktiskt väntat mig någonting annat. Jag hade väntat mig att alla
partier skulle bjudas in till diskussion, att problemen skulle redovisas, att
man skulle lyssna till förslagen på alternativa vägar och sedan låta de fort-
satta diskussionerna utvisa vilka möjligheter till lösningar man kunde se.
Regeringens tillvägagångssätt är ett helt annat. Mest påminner det om de
trevande amorösa försöken i skolan. Man skickade en liten lapp till den ut-
valde - i det här fallet Westerberg och Johansson - med frågan: Har jag
chans på dig? Och sedan försöker man tolka reaktionerna. Fast här är det
inte bara resten av klassen utan ett helt land som försatts på åskådarplats och
som skall försöka tolka de minst sagt oklara signalerna.
- Ja men titta, nu säger han att år 2010 står fast!
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
101
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
102
- Men här står att han har sagt att det kan ruckas på!
Jag tycker att det är oerhört nonchalant, inte bara mot de partier som läm-
nas utanför dessa överläggningar. Det är oerhört nonchalant mot alla männi-
skor i detta land.
Eftersom jag ändå är en obotlig optimist - och det kanske man måste vara
som aktiv politiker i Sverige i dag - skall jag ändå ta detta tillfälle i akt att
föra fram några synpunkter, som vi från vänsterpartiets sida tycker är viktiga
i de pågående energipolitiska diskussionerna.
Det är inte riksdagens uppgift att fastlägga en framtida energibalans i de-
talj . Det finns många realistiska scenarion som visar hur den framtida energi-
balansen skall se ut. Alternativen finns, fungerar och räcker. Men det är riks-
dagens uppgift att skapa ramarna, att se till att skatter, avgifter, prissättning
och andra redskap bildar en helhet som styr till bättre resursanvändning och
ekologisk hänsyn så att jorden förblir brukbar också för de kommande gene-
rationerna.
I våras beslutade vi här i riksdagen om energimoms för fjärrvärmeverken
fr.o.m. årsskiftet, om koldioxidskatt, om svavelskatt och kväveavgift. Bollar
i luften är fortfarande biobränslesatsningen, uranskatt m.m. Energipolitiken
är en enda röra. Vi måste få klarhet.
Jag skall ta ett exempel. Fjärrvärmeverken som producerar värme kan
också producera el. Med samma råvaruinsats får vi då mer energi. En konse-
kvent satsning på kraftvärme skulle kunna ge oss minst 20 TWh el, kanske
mer. Det är mellan en tredjedel och hälften av vad kärnkraftverken produce-
rar i dag.
Man skulle kunna basera detta på en ökad andel biobränslen och en mins-
kad andel fossila bränslen. Men inte satsar energibolagen på kraftvärmepro-
duktion så länge signalerna är så oklara och så länge det fortfarande finns
subventionerad kärnkraftel att köpa från Vattenfall.
Jag vill också säga att det är starten på kärnkraftsavvecklingen som är så
oerhört betydelsefull. Först när en reaktor tagits ur drift är den nya vägen
definitivt bekräftad.
Vi kan ta bort en reaktor omedelbart och ytterligare en under 1990-talet.
Det kommande riksdagsbeslutet får inte som de tidigare inskränkas till att
bli en viljeyttring. Det är lagstiftning och andra bindande beslut som behövs.
Tillstånden för reaktorerna måste återkallas och ersättas med nya.
Om och hur producenterna skall ersättas för avvecklingen måste också
diskuteras, och fonderingen av medel för omhändertagande av kärnkraftens
avfall måste justeras.
Naturgasnätets tillväxt måste styras så att vissa områden reserveras för
biobränslen. Naturgasen är visserligen bäst av de fossila bränslena, men det
är ändå ett fossilt bränsle som bl.a. ger utsläpp av koldioxid.
Det behövs en prissättning på elektricitet som återspeglar marginalkostna-
derna. Det behövs en skatt på spillvärmen, och det behövs miljöavgifter på
elproduktionen. Det behövs satsningar på effektivisering och besparing.
Äterinför t.ex. stödet till energirådgivarna.
Det behövs normer för elförbrukningen på hushållsapparaterna. Vi måste
komma bort från elvärmen i bostäder. Det är faktiskt en betydande del av
kärnkraftselen som används för att värma bostäder.
Vi måste satsa på utvecklingen av vågkraft och andra alternativ, inte bygga
upp långsiktiga stödsystem, men se till att hjälpa alternativen över de
tröskeleffekter som finns i en del fall.
Fru talman! Det har alltid förvånat mig att förespråkare för marknadseko-
nomi också är anhängare av kärnkraft. Den förutsätter nämligen ett storska-
ligt, centraliserat planhushållningssystem. Den ger inte utrymme för flexibi-
litet när det gäller energiproduktionen. Det var ingen slump att det var
omöjligt för just Thatcher i England att privatisera kärnkraften.
Kärnkraftssamhället bygger dessutom på fortsatt energislöseri. Det går ut
på att producera och konsumera mer och mer så att hjulen snurrar fortare
och fortare. Människan reduceras till konsument.
Kärnkraftsavvecklingen däremot innebär ett steg i en annan riktning.
Många fler dras in i samhällsbygget. Människan växer och med framtidstro
bygger hon ett miljömässigt och socialt hållbart samhälle.
Fru talman! Den energipolitiska diskussionen handlar inte bara om att
välja ett energisystem för de närmaste decennierna. Det handlar också om
att välja framtid.
Anf. 92 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag tänker inte bemöta Annika Ähnberg i de olika trosvissa
föreställningar hon demonstrerade här utan bara ställa en fråga när det gäller
kärnkraften och marknaden. Är problemet det att man inte privatiserat de
svenska kärnkraftverken? Det skulle vi ju lätt kunna komma överens om.
Jag ställer den enkla frågan till Annika Ähnberg om hon är beredd att med-
verka till en lagstiftning som gör att vi kan få privata ägare till kärnkraftver-
ken. Det löser kanske hennes ångest inför kärnkraften. I så fall kan vi kanske
ta de första stegen redan om något år.
Anf. 93 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Jag är beredd att omedelbart bidra till en lagstiftning som gör
att vi kan avveckla kärnkraften. Den är nämligen precis lika farlig vare sig
den är privatägd eller samhällsägd. Jag bara påpekade för Gunnar Hökmark
att om man förespråkar marknadsekonomi är det märkligt att man, när det
gäller energisystem, förespråkar en energi som det är totalt omöjligt att till-
lämpa marknadsekonomin på. Det skulle vara intressant om Gunnar Hök-
mark försökte besvara den frågan i stället för att slingra sig.
Anf. 94 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Om problemet, enligt Annika Åhnbergs uppfattning, bara är
att kärnkraften ändå skulle kunna gå att få privat ägare till så är jag helt över-
tygad om att verkligheten skulle ge henne fel åter och åter omigen. Den eng-
elska situationen är en annan. Men den kärnkraft som vi talar om i den här
kammaren är de tolv kärnreaktorer vi har i Sverige. Där finns säkerligen inga
som helst problem. Det var t.o.m. till för några år sedan en del av dem som
var i privat ägo. Men folkomröstningens linje två krävde att man skulle föra
över dem till samhällets ägo. Är det detta som gör att Annika Ähnberg tror
att inte kärnkraften är ekonomiskt bärkraftig, att den inte går att ha i privat
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
103
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
C
104
ägo? Då har hon djupt fel och det var detta som jag ville påpeka med min
enkla fråga.
Anf. 95 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Utvecklingen i England visar ju på ett ganska tydligt sätt att
när man försöker privatisera kärnkraften är det ingen som är intresserad.
Jag ville med mitt påpekande framhålla att de som förespråkar marknads-
ekonomi talar så mycket om hur marknadsekonomin stimulerar konkurren-
sen, hur den ökar flexibiliteten osv., men verkligheten talar ett helt annat
språk, därför att det energisystem som kärnkraften innebär bygger på något
helt annat. Det dödar all kreativitet och tar bort alla möjligheter till flexibili-
tet i energisystemet. Det är i stället förenligt med en hårt centraliserad plan-
hushållning, precis det som marknadsförespråkarna säger att de inte vill ha.
Anf. 96 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Gunnar Hökmarks och
Annika Åhnbergs kritik av regeringens pinsamma frånvaro och inte bara här
i kammaren utan jag vågar påstå totalt i energipolitiken. I övrigt vill jag
gärna motsäga Gunnar Hökmark på praktiskt taget varje punkt i hans anför-
ande. Tyvärr tillåter inte tiden allt vad jag i det fallet skulle vilja anföra utan
jag vill börja med vad regeringen har sagt.
Statsminister Ingvar Carlsson har sagt: ”Kärnkraften hör inte hemma i ett
civiliserat samhälle.” När han ger upp det alltför blygsamma målet att starta
kärnkraftsavvecklingen år 1995 frågar man sig om statsministern verkligen
är så angelägen om civilisationen. I själva verket kunde vi stoppa en reaktor
i år utan allvarliga konsekvenser för energiförsörjningen. Det borde vara
klart för varje tänkande människa att det är allra lättast att stoppa den första
reaktorn. När man kommer fram till de sista krävs betydligt mer energiska
åtgärder.
År 2010 skall dock enligt Ingvar Carlsson oåterkalleligen all kärnkraft
vara avskaffad. Det hörde vi i regeringsförklaringen och i partiledardebat-
ten. Vi skall äntligen få ett civiliserat samhälle - om man nu kan lita på sådan
löften. Vi har blivit vana vid löftesbrott från det hållet.
Men regeringens trovärdighet i energifrågan har inte mindre skadats av
den brist på handlingskraft som präglat hela 80-talet och som gör kärnkrafts-
avvecklingen svårare än nödvändigt. Otillräcklig satsning på energihushåll-
ning och effektivitet. Otillräcklig satsning på inhemsk förnybar energi. Man
har försummat att använda priset som instrument i energipolitiken.
Men låt oss nu se framåt. I partiledardebatten förra veckan sade Olof Jo-
hansson att det behövs både mål och medel i energipolitiken. ”Mål, när de
uttrycks som årtal utan medel, är förödande för den politiska trovärdighe-
ten”, sade han.
Miljöpartiet instämmer livligt. Dess värre måste vi konstatera att Olof Jo-
hanssons uttalande blir en bumerang mot centern. Centern har inte i sina
energimotioner vare sig definierat när kärnkraften skall vara avvecklad eller
vilka medel som skall användas för att komma dit. När det gäller koldioxid-
taket är det lika illa. Det framgår av den debatt om bensinskatten som har
förts i dag.
Samma sak gäller moderaterna och folkpartiet. Beslutet från 1988 om kol-
dioxidtaket kommer kanske att hålla i år, men om så sker är det inte de bor-
gerliga partiernas eller regeringens förtjänst, utan Saddam Husseins.
Dessutom är det ju så att ett koldioxidtak inte räcker. En ansvarsfull och
solidarisk energi- och miljöpolitik kräver att Sverige drastiskt minskar sina
utsläpp av alla växthusgaser. Samma sak gäller vår totala energiförbrukning.
Brundtlandkommissionen anger att industriländerna måste skära ned sin
energiförbrukning med minst 50 %. Birgitta Dahl har flera gånger instämt i
detta, men är det socialdemokratisk politik? I så fall, hur skall det omsättas
i praktisk handling?
Energipolitiken befinner sig i en gråzon där ingen talar klartext och ingen
presenterar konkreta program. Det är kanske typiskt för de grå partierna,
moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna, som alltmer utvecklas till
ett samlat grått block i politiken.
Vi i miljöpartiet har ensamma försökt göra det som Olof Johansson talar
om, fastställa både mål och medel.
Vi kräver en kärnkraftsavveckling på tre år.
Vi kräver att koldioxidutsläppen från fossila bränslen skall reduceras med
85 % på 25 år.
Vi kräver att energiförbrukningen skall reduceras med 2 % per år, vilket
innebär en halvering på 35 år.
Vi har också angivit medel för denna politik i form av förslag till skatter,
investeringsbidrag och åtgärder för effektivare energianvändning.
Vi har också föreslagit en lag som förbjuder uppförandet av nya anlägg-
ningar som använder fossila bränslen. De grå partierna är beredda att låta
Sverige bygga fast sig i ett nytt beroende av ett fossilt bränsle, fossilgasen,
vilket lär komma att kosta 32 miljarder kronor. Pengar som kunde användas
till att satsa på inhemsk energi och hushållning. Pengar kan som bekant bara
användas en gång. Det gäller även 32 miljarder.
Vi är medvetna om att det i dag saknas majoritet för en kärnkraftsavveck-
ling på tre år, och vi kommer givetvis att stödja varje förslag som innebär att
avvecklingen kommer i gång inom rimlig tid, precis som Annika Ähnberg
sade. Det är en trovärdighet att man verkligen vill göra något. Vi vill dock
varna de grå partierna. En treårig avveckling kan aktualiseras förr än ni anar,
det bestämmer inte ni. Det bestämmer den reaktor som behagar totalhave-
rera inom eller nära landets gränser med stora utsläpp som följd. Då kom-
mer kravet mycket snabbt.
Fru talman! Det här är en sammanfattning på en energipolitik som jag vill
grunda på miljöpartiets fyra solidaritetskrav. Tyvärr är vi än så länge en-
samma om dem.
Anf. 97 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Lars Norberg måste ha läst på dåligt vad centern har skrivit i
frågan om avveckling av kärnkraften och när det gäller förnyelse av energi-
systemet. Det förvånar mig lite grand, eftersom det mesta som miljöpartiet
skriver på detta område är ett plagiat av centerns nuvarande och tidigare
politik.
Men jag tycker inte det finns skäl att vi som står på samma sida när det
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
105
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
gäller kärnkraftsavvecklingen, skall diskutera den här saken för
mycket. Jag delar nämligen den uppfattning som framfördes av både Lars
Norberg och Annika Ähnberg, att det är mycket viktigt att det första kärn-
kraftverket avvecklas snarast möjligt. Det är den viktigaste signalen som
energimarknaden och energimarknadens aktörer kan få för att förstå att det
nu verkligen är fråga om en reell omställning av energisystemet.
Anf. 98 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag har förgäves letat efter ett årtal som visar när enligt cen-
terns mening kärnkraften skall vara avvecklad. Jag har icke hittat detta årtal.
Kanske Roland Larsson kan upplysa mig?
Anf. 99 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag lovar att jag innan jag går härifrån skall överlämna den
rapport jag har här till Lars Norberg. Då kan han läsa den och på så sätt få
den bekräftelse han vill ha.
Anf. 100 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att Roland Larsson kunde ange årtalet här och nu i
kammaren, så slipper jag leta efter det i en lång rapport. Jag antar att Roland
Larsson känner till rapporten så pass väl att han kan tala om vilket årtal det
är.
Förste vice talmannen anmälde att Roland Larsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 101 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Grunden för energipolitiken är naturligtvis folkomröstnings-
resultatet. Energipolitiken skall medverka till välfärd och trygghet i Sverige.
Genom en säker tillförsel av energi får vi möjligheter att nå målen om social
och ekonomisk utveckling, full sysselsättning och en rättvis fördelning av
välfärden. Energipolitiken skall också utformas med utgångspunkt i vad na-
tur och miljö tål.
Den socialdemokratiska partikongressen slog fast att all kärnkraft skall
vara avvecklad år 2010. Den skall ersättas dels av varaktiga, helst inhemska
och förnybara energikällor, dels genom en effektivare energianvändning.
Avvecklingen måste påbörjas i sådan tid att denna genomgripande omställ-
ning av energisystemet kan ske utan allvarliga störningar.
För att omställningen skall kunna förenas med de uppställda målen, måste
bl.a. följande krav ställas:
- Tillgången till energi skall tryggas. Det är särskilt viktigt att tillräcklig
mängd el kan levereras och att leverans sker vid rätt tidpunkt.
- Basindustrin skall garanteras rimliga konkurrensvillkor.
- Utsläppen av försurande ämnen som kväveoxider och svaveloxider skall
minska ytterligare.
- Utsläppen av ämnen som kan påverka klimatet skall minska ytterligare.
- Outbyggda älvar skall skyddas enligt riksdagens beslut.
106
I hela vårt samhälle pågår redan ett intensivt arbete med denna omställ-
ning. Jag vill peka på några punkter.
Det är för det första fråga om en effektivisering och intensifiering av hus-
hållningen. En effektivare användning av energin är ett mål i sig om vi skall
kunna minska resursslöseriet, ett medel för att minska påfrestningarna på
miljön och ett medel för att minska de kostnader som kärnkraftsavveck-
lingen kommer att medföra.
Alla, både naturen och vi människor, tjänar på en effektivare elanvänd-
ning. Om vi kan undvika att göra dyra investeringar i nya kraftproducerande
anläggningar minskar risken för prishöjningar på el, och därmed blir kostna-
den lägre för användarna, vare sig dessa är hushåll eller företag.
Hushållningsprogrammet startade år 1988. I det ingår bl.a. stöd för upp-
handling av eleffektiv teknik. Energiteknikfonden skall stödja framtagandet
av prototyp och demonstrationsanläggningar, dvs. bekosta insatser mellan
forskningsstadiet och en kommersiell introduktion. Fonden tillförs medel
genom en avgift på 10 kr. per kubikmeter olja. Den uppgår nu till knappt
500 milj, kr., och av dessa har ca 300 miljoner reserverats för olika projekt.
Sparpotentialen har bedömts till 10—15 TWh fram till mitten av 90-talet.
Vi anser för det andra att el i första hand skall användas för elspecifika
.ändamål.
För det tredje måste ny elproduktion byggas. Kraftvärmen, som är ett ef-
fektivt sätt att producera el, skall byggas ut. Man bedömer att den totala
potentialen rör sig om 15—25 TWh el. För detta ändamål har under en tre-
årsperiod avsatts ca 430 milj. kr.
De nuvarande beskattningsreglerna missgynnar kraftvärme baserad på
fossila bränslen jämfört med kondenskraftverk. Effekten av detta förstärks
när koldioxidskatten införs vid årsskiftet. Därför är det nödvändigt att den
aviserade översynen av dessa frågor i departementet sker mycket snabbt.
För att klara försörjningen skall också naturgas introduceras. I detta pro-
jekt deltar kommunerna, bl.a. genom Mellansvenska naturgaskonsortiet,
som nu skall köpa aktier i Swedegas. Utbyggnaden av ett stomnät för gas
skall naturligtvis också ske.
Biobränslena skall spela en viktigare roll, och i beslutet om en ny jord-
brukspolitik ingår en satsning på 3 miljarder kronor på energigrödor. Rege-
ringen har aviserat en femårig satsning på 500 milj.kr. per år under 90-talet
för en miljöanpassad energiteknik, där energigrödor har en framträdande
roll.
Det statliga vindkraftsprogrammet har pågått sedan 1975. Vindkraftsut-
redningen har kartlagt utbyggnadsmöjligheter för 5-10 TWh på land och 20
TWh till sjöss.
Det förekommer också omfattande satsningar på forskningsverksamhet.
Fru talman! Jag vill också beröra frågan om energi och miljö. Energisyste-
mets påverkan på miljön har minskat under de gångna 10-15 åren. Utbygg-
naden av fjärrvärme har bidragit till detta och medfört en förbättrad lokal
luftmiljö. Också försurningen förorsakad av förbränningsanläggningar har
minskat. Detta har skett genom bättre rening och genom en minskad svavel-
halt i oljan.
Regeringen tar nu ytterligare ett steg mot en miljöförbättring genom att
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
107
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
108
den 1 juli 1992 införa en miljöavgift på 40 kr. per kilo utsläpp av kväveoxider
från de största värmepannorna. Avgiften beräknas medföra en minskning av
utsläppen med 27 000 ton per år.
Omställningen av energipolitiken förutsätter ett långsiktigt hållbart be-
slut. Beslutet måste vara sådant att trovärdighet om kärnkraftens avveckling
kan uppnås. Ett sådant beslut uppnås bäst genom en bred parlamentarisk
uppgörelse mellan flera partier. Då håller beslutet över olika valresultat och
genom tillfälliga opinionssvängningar. Därför har den socialdemokratiska
partikongressen givit partistyrelsen och riksdagsgruppen i uppdrag att söka
träffa en bred parlamentarisk uppgörelse om energipolitiken.
Jag vill till sist tillägga att den hittillsvarande debatten under energiavsnit-
tet med all tydlighet har visat på den splittring som råder mellan de olika
partierna i energipolitiken. Därför är det socialdemokratiska initiativet till
breda överläggningar och en uppgörelse av största vikt för att vi i Sverige
skall få en bra energipolitik för framtiden.
Anf. 102 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag misstänker att Göran Magnusson har varit frånvarande
från kammaren under ett arbetsplenum utan att kvitta ut sig eller förlorat
någon intern tävling i riksdagsgruppen och att detta har lett till att han har
fått bestraffningen att här framträda för att företräda en energipolitik som
nu faktiskt bara blev en symbol, eftersom socialdemokratin inte har någon
energipolitik. Det är i energipolitiken fråga om en lång rad olika förhopp-
ningar och målsättningar men över huvud taget en frånvaro av faktiska in-
slag.
Jag skulle för det första vilja be Göran Magnusson att akta sig för att tala
så mycket om splittringen i energipolitiken. Det som skiljer Göran Magnus-
sons socialdemokratiska parti från mitt moderata är nämligen att vi vet vad
vi vill i energipolitiken, men ni vet det inte.
I övrigt är vi, liksom ni, beroende av att samverka med andra för att i
denna kammare få parlamentariskt underlag för politiken.
För det andra vill jag fråga: Vad vill ni, eller i varje fall Göran Magnusson,
i energipolitiken? El 90-utredningen visade på att man, om man skall ha rim-
liga elpriser, för att ersätta kärnkraften måste bygga ut den fossila naturga-
sen motsvarande 60 TWh, vilket skulle innebära en ökning av koldioxidut-
släppen med 50%. Är socialdemokraterna beredda att göra denna utbygg-
nad?
Fru talman! El 90-utredningen pekade också på att man förutom detta
skulle behöva en utbyggnad av de fyra orörda älvarna. Är det socialdemo-
kratisk energipolitik att de orörda och i dag skyddade älvarna skall byggas
ut? Och är det socialdemokratins uppfattning att energipolitiken skall ta
hänsyn till koldioxidtaket?
I El 90-utredningen förespråkade man också en utbyggnad av vindkraften.
Det ger ett mycket marginellt tillskott, men det skulle kräva 15000 vind-
kraftverk längs 70 mil av den svenska kusten. Är det detta som är socialde-
mokratisk energipolitik?
När väl förhoppningarna och den allmänna målsättningen om att efter-
sträva positiva konsekvenser och inte negativa konsekvenser har skalats bort
från Göran Magnussons anförande och regeringens energipolitik, kan man
konstatera att det finns ett vakuum. Men nu finns möjlighet att ge besked på
de konkreta frågor som jag ställt och också i frågan om det är regeringens
vilja och avsikt att i mitten av 90-talet avveckla kärnkraftverk med de konse-
kvenser det får för miljö och elpriser.
Anf. 103 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Om jag hade hört Göran Magnussons anförande för tio år
sedan hade jag ansett att även om det inte var det allra bästa så var det ändå
ett förhållandevis bra anförande om den framtida energipolitiken. Men det
är ju tio år för sent! I stort sett varenda sak som Göran Magnusson nämner
är sådant som påbörjats eller påbörjas nu, dvs. år 1988,1989 eller 1990. Det
skulle ha kommit för tio år sedan. Jag förstår inte hur Göran Magnusson kan
stå här och slå sig för det kollektiva socialdemokratiska bröstet och berömma
sig av en energipolitik som är så fullkomligt hopplös när det gäller att skapa
ett hållbart energisystem för framtiden.
Göran Magnusson nämner att kraftvärmen missgynnas och att regeringen
nu måste skynda sig att göra någonting åt det. Men det har vi ju vetat hela
tiden! Det är ju bedrövligt! För bara några dagar sedan kom ett pressmedde-
lande från industridepartementet: Oj då, nu har vi kommit på att vid årsskif-
tet - när fjärrvärmen också skall beläggas med energimoms - kommer det
att bli problem för fjärrvärmen och för kraftvärmen. Är det dags att komma
på det nu? Det är fullkomligt upprörande.
Ni har försatt er i en situation där ni inte kan reda ut energipolitiken. Det
är ju därför som ni kallar till dessa överläggningar. Detta berör inte Göran
Magnusson med ett ord! Han står där och redogör för den här halvdana ener-
gipolitiken som om allting vore hur bra som helst och det bara var att lunka
på. Sedan har han mage att säga att det behövs en bred parlamentarisk upp-
görelse. Men varför har ni då tagit på er rollen att försöka jämka ihop cen-
tern och folkpartiet? Det är ju en omöjlig uppgift om det inte är så att ni
nöjer er med en fullkomligt urvattnad uppgörelse som är lika hopplöst oan-
vändbar som den energipolitik vi har nu.
Om ni hade vänt er till de partier som står för en kärnkraftsavveckling
hade ni haft bredaste tänkbara parlamentariska bas, och en hållbar bas för
framtiden. Denna majoritet har funnits i riksdagen sedan år 1980.
Detta är obegripligt. Jag tycker att Göran Magnusson skall förklara varför
socialdemokraterna beter sig på det här sättet.
Anf. 104 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag ställde i mitt anförande en fråga om socialdemokratin
möjligtvis tagit intryck av vad förra energiministern, nuvarande miljöminis-
tern, Birgitta Dahl sagt om att vi skall halvera vår energianvändning här i
Sverige. I Danmark har man som bekant gått in för att beträda den vägen
genom att enligt folketingsbeslut minska sin energianvändning med 1 % per
år. Hur är det egentligen? Är det bara Birgitta Dahls privata tyckande, eller
finns det från socialdemokratiskt håll några som helst planer på att minska
den totala energianvändningen?
När det gäller kraftvärmen så säger Göran Magnusson att man skall satsa
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
109
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
110
på den. Det är mycket märkligt att man då accepterar att det införs moms
på kraftvärme. Jag har träffat företrädare för den industrin som konstaterat
att det blir helt omöjligt att bygga ut kraftvärmen. Skall man dessutom an-
vända något bränsle, blir olja det billigaste. Miljöpartiet har föreslagit att
man i första hand skall ta bort momsen på de inhemska bränslena så att man
ger den inhemska energin en chans.
Göran Magnusson vill bygga ut naturgasnätet. Jag vill då erinra om vad jag
tidigare sade: Skall vi satsa på ett nytt fossilt bränsle? Man kan bara använda
pengar en gång. De pengar som vi lägger ner på att bygga ut och bygga oss
fast vid en ny fossilbränsleanvändning, de pengarna tar vi från alternativen
och ingen annanstans.
När det gäller den breda parlamentariska uppslutningen instämmer jag
livligt i det Annika Ähnberg nyss sade.
Beträffande kärnkraften vill jag slutligen säga att kärnkraften inte är nå-
gon lösning. Föreställningen att kärnkraften på något sätt skulle kunna
rädda oss i miljöfrågorna är felaktig. Skulle man ersätta större delen av de
fossila bränslena i världen med kärnkraft, skulle kärnkraftsutbyggnaden be-
höva femtondubblas, vilket förmodligen snart skulle komma att leda till ha-
verier av det slag som gör att hela programmet stannar.
Skulle inte denna våldsamma satsning mot förmodan leda till haverier,
skulle den leda till att uranenergin tar slut på något årtionde. Kärnkraften är
ingen lösning utan bara ett hot från urangruvan ända till slutförvaringen.
Anf. 105 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Den som lyssnar på Göran Magnusson skulle kunna få in-
trycket att den socialdemokratiska regeringen har gjort väldigt många saker
för att förbereda en omställning av energisystemet. Det intrycket kan man
lätt få om man lyssnar utan att göra alltför inträngande analyser. I så fall
måste vän av ordning fråga sig hur det kan komma sig att socialdemokra-
terna inte är beredda att omedelbart avveckla det första kärnkraftverket.
Har man gjort så pass mycket som Göran Magnusson påstår att man gjort
borde ju det inte vara några större svårigheter, eller hur? Ändå är regeringen
beredd att dra på beslutet om startidpunkt. Det har man i varje fall gett ut-
tryck för senast.
Nej, fru talman, sanningen är den att det som Göran Magnusson nämner
här som stora satsningar i pengar och resurser räknat är peanuts i förhållande
till de stora insatser och investeringar som har gjorts för att hålla de döende
kärnkraftverken vid liv några år till.
Anf. 106 SÖREN NORRBY (fp) replik:
Fru talman! Göran Magnusson gjorde en lång och innehållsrik uppräkning
av vad den socialdemokratiska regeringen har gjort i utvecklingen av energi-
politiken. På sluttampen sade han att han också ville beröra miljö och energi.
Det är ju där man skall börja, eftersom konflikten mellan miljökraven och
energihushållningskraven är de mest grundläggande. Först skall man ta upp
miljöaspekten, sedan kan man börja räkna upp vad man har gjort.
Göran Magnusson pekar på splittringen mellan partier. Den innebär ju en
öppen redovisning av de alternativa handlingslinjer som drivs av olika par-
tier. En splittring inom ett parti leder ofta inte till samma öppna redovisning
av meningsmotsättningar. Åtminstone har det inte tidigare varit fallet med
socialdemokraterna, men det har ju inträffat förändringar på senare tid.
Jag noterar med tillfredsställelse vad som står på s. 36 i propositionen om
den ekonomiska politiken på medellång sikt, där regeringen nu tar bestämt
avstånd från den s.k. genomsnittsprissättningen, som har varit ute och åkt
litet grand i debatten om el. Det är så att man, fru talman, nästan får tårar i
ögonen som gammal anhängare av marknadsekonomi när man läser om en
fungerande energimarknad, marknadens villkor, samhällsekonomiskt ratio-
nellt sätt, marknadsprissättning och liknande. Det känns skönt att en om-
vändelse har kommit.
Men om man läser en annan proposition som regeringen har lämnat från
sig och som handlar om allmän energiskatt m.m. ser man att oljeprodukter
som tillhandahålls i särskild förpackning om högst 5 liter skall undantas från
energiskatt. Om man tillhandahåller oljeprodukterna i små engångsförpack-
ningar skall de inte energibeskattas.
Av den här propositionen framgår att den recirkulerade bensingasen som
vi i dag vill ta hand om på olika sätt i bensindistributionssystemet fortfarande
skall dubbelbeskattas. I den uppstädning som Göran Magnusson nu talar om
bör man passa på att städa upp i den proposition som regeringen just har lagt
fram om vissa ändringar i energiskatten.
Anf. 107 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har fått en mängd frågor och hört en rad påståenden men
har kort tid till mitt förfogande. Jag skall använda en del av den tiden till att
kommentera inledningen av Gunnar Hökmarks anförande. Han ansåg att
jag nog betett mig på ett sådant sätt att jag behövde delta i den här debatten.
Jag vill gärna säga att jag anmält mig till debatten av intresse för energifrå-
gorna. Jag har kanske inte varit så länge i riksdagen och tror fortfarande på
att det skall gå att föra en debatt. Men jag kan inte påstå att Gunnar Hök-
mark med sitt inlägg med gliringar och nedsättande omdömen inbjuder till
debatt eller överläggning. Jag tycker att den typen av debatt är utomordent-
ligt trist.
Jag har försökt att redovisa i mitt inlägg den socialdemokratiska politiken
för att åstadkomma en bred lösning av energifrågorna. Jag kan erinra om att
folkomröstningen 1980 dels var ett resultat av kärnkraftsolyckan i USA, dels
ett resultat av en flerårig splittring inom de olika borgerliga regeringarna och
mellan de borgerliga regeringar som då ägnade sig åt energipolitiken.
Den kraftiga polarisering som råder i energifrågan utgör en svårighet för
skapandet av en långsiktig fast grund för energipolitiken. Jag är inte mannen
att göra någon värdering av vilka partier som har blivit inbjudna till överlägg-
ningarna. Men de inlägg som har gjorts från Annika Ähnberg och Lars Nor-
berg inbjuder inte precis till försök att åstadkomma en bred lösning. Ett tids-
villkor är tre år. Roland Larsson, centern, vill att avvecklingen skall ske all-
deles omedelbart. Jag vet inte riktigt vad Annika Ähnberg vill, men det är
möjligt att också hon vill att det skall ske alldeles omedelbart.
Gunnar Hökmark gör det lätt för sig. Han läser upp sin läxa enligt formu-
läret och tar som vanligt när det gäller moderaterna inte något större ansvar
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
111
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
112
för den samlade politiken. Han driver den moderata politiken, och sedan får
de andra partierna se till att det fattas ett beslut i riksdagen.
Anf. 108 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Min ironi mot Göran Magnusson var inte menad att göra ho-
nom så ledsen, snarare att belysa att han inte redovisade någon annan social-
demokratisk energipolitik än allmänt välvilliga och vällovliga målsättningar
om det ena eller det andra. För att ge Göran Magnusson möjlighet att kon-
kretisera den socialdemokratiska energipolitiken ställde jag frågor om man
är beredd att bygga ut de orörda älvarna, om man är beredd att ersätta kärn-
kraften med upp till 60 TWh fossileldad elkraft, - och när det gäller avgö-
rande brytpunkter - om man är beredd att börja avveckla kärnkraften redan
under 90-talet med sikte att det skall vara slutavvecklat år 2010.
Det är inget ohemult krav att ställa den typen av frågor. Det är det som är
förutsättningen för att man skall kunna ha en fast energipolitik, dvs. att de
olika aktörerna inom energipolitiken vet vad de vill. Men inom socialdemo-
kratin vet man icke vad man vill. Därför hoppas man kunna lösa sina interna
problem i förhandlingar med andra. Det får som konsekvens en energipoli-
tik som kommer att vara lika dålig vad gäller trovärdighet som under 80-
talet.
Låt mig till slut diskutera frågan om ansvar. Att ta ansvar för landets eko-
nomi och framtida energiförsörjning måste bygga på att man intar en stånd-
punkt som man vågar stå för och inte smiter undan i slutna rum för att för-
handla med andra. Under 80-talet har ni socialdemokrater bluffat det
svenska samhället med hjälp av uttryck som oåterkalleligt och kompromiss-
löst och gett sken av att ni hade en energipolitik. Den har varit föga betrodd
och har haft en mycket låg trovärdighet. Ni har skadat landet genom att inget
har hänt på energimarknaden och på grund av en bristande trovärdighet vad
gäller den framtida svenska energiförsörjningen. Ni har skadat landet på ett
sätt som är klart avläsbart när det gäller svensk industris inställning till inve-
steringar i Sverige. Detta är icke att ta ansvar. Det är att fly sitt ansvar när
man förhandlar i slutna rum utan att veta vad man själv vill.
Vi moderater deklarerar klart och entydigt vår politik. Vi sade från början
att 1995-1996 som startpunkt för kärnkraftsavveckling inte är förenlig med
ett samhällsansvar. Det har nu sakta börjat gå upp även för er socialdemo-
krater. Ni tar icke ansvar för det kommande 90-talet så länge ni håller på
med illusionsnummer som t.ex. 2010 och dessa slutna förhandlingar, där ni
icke har deklarerat vad ni själva står för.
Anf. 109 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Göran Magnusson kommenterade inte mina påståenden om
att det var både oansvarigt och senkommet av regeringen att nu plötsligt
upptäcka att det blir problem för kraftvärme- och fjärrvärmeproduktionen i
och med att momsplikten införs från årsskiftet. Jag utgår därför från att han
instämmer med mig.
Man måste tänka litet grand över situationen runt om i landet. Hur ser
det ut för de kommunala energibolagen, där man nu några månader före
årsskiftet inte vet vilka kostnader man har att räkna med för nästa år, inte
vet hur man skall sätta sina taxor? Det är fullkomligt oerhört att regeringen
kan behandla hela landet på detta sätt!
Göran Magnusson säger vidare: Att döma av inläggen här finns det inget
utrymme för att diskutera med just vänsterpartiet. Men ni diskuterar med
centerpartiet, fastän de åtminstone i denna debatt är minst lika säkra på att
det går att avveckla en reaktor. Det är vår uppfattning att det går att göra
det. Varför skulle vi ändra oss? Att förhandla är alltid ett givande och ett
tagande. Men ni har inte ens försökt att fråga oss vad vi är beredda att ge för
att få något annat i stället. Ni har över huvud taget inte velat diskutera med
oss.
Ni säger att ni vill ha en bred parlamentarisk uppgörelse, och så försätter
ni er i en situation där ni skall jämka ihop centern och folkpartiet, som inte
själva på eget initiativ under hela 80-talet har lyckats komma överens om
energipolitiken. Det var det de borgerliga regeringarna hade sådana oer-
hörda problem med. Nu sätter ni er i den sitsen att ni skall jämka ihop dem
för att få en bred parlamentarisk bas. Men denna breda bas finns redan. Det
är ett fullkomligt obegripligt agerande från er sida. Jag tycker att man har
rätt att kräva att ni klargör varför ni beter er på detta sätt i denna oerhört
viktiga fråga.
Anf. 110 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag vill först säga något om de tre åren. Göran Magnusson
lyssnade uppenbarligen inte på mitt första anförande. Jag sade att vi är med-
vetna om att det saknas en parlamentarisk majoritet för en kärnkraftsav-
veckling på tre år. Vi vet att det är ett ansträngande program. Men vi anser
å andra sidan att det är moraliskt det enda försvarbara. Går det inte att finna
en parlamentarisk väg att nå denna treåriga avveckling kommer vi att stödja
varje förslag som får fart på avvecklingen, om det så bara gäller en reaktor
till att börja med.
Jag vill återigen fråga om Brundtlandkommissionens målsättning att
minska energiförbrukningen i industrivärlden. Målsättningen är enligt kom-
missionen en halvering. Jag vill ge Göran Magnusson tipset att om socialde-
mokratin är inställd på att röra sig i riktningen att minska den totala ener-
gianvändningen, så slipper han de bekymmer som Gunnar Hökmark talade
om, att när man skall ständigt öka energianvändningen riskerar man därige-
nom att bryta igenom alla koldioxidtak, vilket naturligtvis oundvikligen blir
fallet.
Det är förvånansvärt att man säger sig vilja avveckla kärnkraften, medan
man för en skattepolitik där priset på el är sådant att man i dag uppmuntrar
människor till ökad elanvändning och bort från andra energikällor.
Anf. 111 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! För att inte Göran Magnusson eller någon annan skall sväva
i tvivelsmål om var centern står i fråga om kärnkraftsavvecklingen vill jag
säga att vår utgångspunkt är att kärnkraftsavvecklingen skall påbörjas så
snart formella och tekniska förutsättningar föreligger och vara avslutad se-
nast 2010.
Att jag här i denna debatt inte har invecklat mig onödigtvis i någon siffer-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
exercis hänger samman med den enkla verkligheten, nämligen att man på
rent naturvetenskapliga grunder kan fastslå att energisystemet förr eller se-
nare, om människan över huvud taget skall överleva och klara sig i framti-
den, måste ställas om. Det kan då vara ganska oegentligt att inveckla sig i
årtal hit och dit, när man vet vilka stora saker för mänskligheten som står på
spel när det gäller vår energiförsörjning.
Fru talman! Vi kommer inte att klara vår miljö och överlevnadsfrågorna
med mindre än att vi tar itu med problemet omedelbart, oavsett när genom-
förandet kan ske. Oavsett vilken uppfattning vi har i energifrågan är detta
ett naturvetenskapligt faktum.
Anf. 112 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt inledningsanförande att tillgången till energi
skall tryggas och att det är särskilt viktigt att tillräcklig mängd el kan levere-
ras och att leverans sker vid rätt tidpunkt. Det kan låta som självklarheter.
Om man har utgångspunkten att sysselsättningen skall värnas och att man
skall kunna klara verksamheten i olika industrier m.m. är det naturligtvis
litet svårare att minska tillgången på el och ersätta den med annat än om man
bortser, vilket uppenbarligen Lars Norberg och Annika Ähnberg gör, ifrån
sysselsättningseffekter m.m. och endast har som huvudmål att avveckla
kärnkraften.
Gunnar Hökmark! Jag är i och för sig inte så ledsen. Jag är kanske mera
ledsen över att Gunnar Hökmark två gånger har frågat om älvarna. Redan i
mitt inledningsanförande sade jag att outbyggda älvar skall skyddas enligt
riksdagens beslut. Jag menade då att det kanske inte behövde kommenteras
ytterligare, men nu är det gjort.
Vi skall således inte ersätta bortfall av kärnkraft med 60 Twh från fossil-
bränslen. I mitt anförande pekade jag på flera olika energislag och insatser
för att kunna parera dessa frågor. Vi skall, Lars Norberg, minska åtminstone
den specifika industriförbrukningen och satsa på energisnålare apparater
och processer som på ett bra sätt tar till vara energi. På så vis finns naturligt-
vis ingen motsättning i det mera allmänna resonemanget om behovet av att
vara resurssnål också när det gäller energi i olika former.
När det gäller fjärrvärme och kraftvärme har jag vid olika tillfällen försökt
hävda att man måste se till att fjärrvärmen blir konkurrenskraftig. Vi skall
naturligtvis inte manipulera marknaden i första hand, men man måste ge de
olika aktörerna rimliga utgångspunkter för agerandet. När det gäller fjärr-
värme kan man i första hand diskutera momsfrågan. När det gäller kraft-
värme är det egentligen inte fråga om energimomsen utan om beskattningen
av bränslet som man sätter in i processen. Kraftvärmeprocessen är missgyn-
nad beskattningsmässigt i förhållande till energi från kondenskraftverken.
Detta har bl.a. påtalats från Norrköpings och Västerås kommuner. Jag räk-
nar nu med att det arbete som är i gång skall leda fram till att man får en
prissättning på el producerad i kraftvärmeverk som medför att el kan tävla
med och tas in på nätet till konkurrenskraftiga priser.
Förste vice talmannen anmälde att Annika Ähnberg och Lars Norberg an-
114
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 113 LARS DE GEER (fp):
Fru talman! Mitt anförande strider inte mot folkpartiets linje i energifrå-
gan, men jag är inte partiets officielle talesman i dagens debatt. Däremot har
jag många års erfarenhet som producent, distributör och storkonsument av
elkraft och som storkonsument av kol och eldningsoljor. Mot den bakgrun-
den upphör jag aldrig att förvånas över dagens energidebatt, i vilken kärn-
kraften alltid utpekas som den elake busen i landets energiförsörjning.
Har vi - i dessa Gulfkrisens dagar - glömt att det var kärnkraftens utbygg-
nad som minskade Sveriges oljeanvändning med 43 % från 1972 fram till i
dag? Har vi glömt att denna utbyggnad medförde att de fyra nordligaste äl-
varna i Norrland fortfarande rinner fritt? Har vi glömt att ett stort antal svåra
miljöproblem lösts genom att ren elkraft kunnat ersätta gamla bränslen som
gav dålig miljö?
En folkomröstning, som i riksdagens godtyckliga tolkning kommit att in-
nebära att all kärnkraft skall avvecklas inom 30 år, är även i en demokrati
ett våghalsigt sätt att fatta beslut på. Man sätter då naturvetenskapens forsk-
ningsresultat under tre decennier på mellanhand. Vem talade eller visste år
1980 om de fossila bränslenas växthuseffekt eller om ozonskiktets betänkliga
uttunning i atmosfären? Försurningens problem var visserligen inte obe-
kanta 1980, men exemplen på dess väldiga konsekvenser från Mellaneuropa
fanns ej då. Är det riktigt och rimligt att begära att väljarna år 2010 radikalt
skall sänka sin levnadsstandard på grund av ett riksdagsbeslut från år 1980?
Det är knappast troligt att de accepterar en sådan omyndighetsförklaring,
som är träffad av helt andra människor, med en kanske lägre kunskapsnivå
än deras egen.
Just nu pågår en diskussion mellan tre partier som handlar om årtalen för
kärnkraftsavvecklingen. Datumstämplingen på vår förre energiministers
”oåterkalleliga avvecklingsstart år 1995” har uppenbarligen gått ut, och nu
anses i stället årtalet 2010 vara oåterkalleligt, senast av Göran Magnusson i
dagens debatt.
Fru talman! Finns det över huvud taget något rationellt stöd för att nu
spika att all kärnkraft skall vara avvecklad just till detta årtal? Folkomröst-
ningens utfall räcker inte, eftersom den kloka formuleringen att avveck-
lingen skulle ske ”när sysselsättning och välfärd” så medger fanns med.
Detta förutsätter att landets försörjning av elkraft kan klaras år 2010 även
utan kärnkraft.
Om alla fossila bränslen och all utbyggnad av vattenkraft underkänns som
energikällor på grund av ökade utsläpp av koldioxid, svavel, tungmetaller,
aska och naturförstöring, faller bördan på effektivt elsparande, torv, bio-
bränslen, vind och vågkraft samt, långt fram i tiden, direkt solenergi och
vete. Elsparandet är på kort sikt den enda verkligt tunga komponenten i
denna bukett. De övriga kan ge bidrag - ofta ganska dyrbara sådana - till
vår elförsörjning, men aldrig någonsin täcka bortfallet av 70 TWh kärnkraft
i en totalbild av kanske 150 TWh.
Vad biobränsle beträffar finns en annan ofta obeaktad restriktion. Endast
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
115
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
116
halm, bark, avfallsvirke och energiskog bör utnyttjas som biobränsle. Tar vi
till gagnvirke, t.ex. massaved, blir det ekonomiska utfallet helt orimligt. En
miljon kubikmeter ved minskar vår oljeimport med 100 milj.kr., medan
samma virkesmängd förädlad till papper ger landet 1,5 miljarder kronor i
ökade exportinkomster. Det är således otänkbart att använda gagnvirke för
att producera värme eller elkraft.
Runt om i världen finns i dag ett ökat intresse för kärnkraft. 118 nya kärn-
kraftverk är under byggnad i dag. Det är en siffra som inte kommer fram så
ofta i debatten. I Japan, Frankrike och Sydkorea pågår nu en intensiv ut-
byggnad, och dessa länder kommer inom 20 år att täcka nära 90% av sitt
elkraftsbehov genom reaktorutbyggnad. Både i USA och i Finland pågår
diskussioner om en fortsatt utbyggnad av kärnkraft. I Finland blir byggandet
av en femte reaktor sannolikt aktuellt efter valet i mars nästa år, vilket den
finske handels- och industriministern har antytt. Den ringa miljöpåverkan i
jämförelse med alternativen är här ett tungt vägande argument.
Fru talman! Att i detta läge ”oåterkalleligen” spika den slutliga kärn-
kraftsavvecklingen till år 2010 vore inte bara oklokt, utan direkt dumt. En
enorm och för vår levnadsstandard katastrofal kapitalförstöring skulle bli
följden. Den ersättningskraft som då skulle behöva sättas in blir antingen
importkrävande och miljöfarlig - fossila bränslen - eller dyr och otillräcklig
inhemsk sådan av typ vindkraft, vågkraft, torv och biobränslen.
Fru talman! Sist, men inte minst, vad skulle Sverige vinna i säkerhet på att
slå igen tolv reaktorer som anses vara mycket säkra, när vi runt omkring oss
i Europa i alla fall har 211 igång varande reaktorer av sannolikt lägre säker-
hetsgrad?
Anf. 114 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att ett anmärkningsvärt förakt för demokratin
kommer till uttryck när Lars De Geer frågar hur man kan fästa tilltro till
folkomröstningen för tio år sedan och slänga åt sidan det som forskare under
flera decennier har kommit fram till. Vi bygger väl ändå detta samhälle för
de människor som lever i det. Och om människorna tycker att ångesten och
oron inför det som kan hända med kärnkraften är skäl nog att avveckla den,
då tror jag nog att vi politiker gör klokt i att respektera det.
Sedan är det inte riktigt som Lars De Geer säger, nämligen att växthus-
effekten inte var känd 1980. Vi hade t.ex. en svensk nobelpristagare i fysik
ganska tidigt på 1900-talet, Svante Arrhenius, som klart tog fram detta med
växthuseffekten och visade vad de ökade koldioxidutsläppen skulle leda till.
Det är ingen nyhet. Växthuseffekten beror inte heller framför allt på energi-
produktionen för värme och el. Den har i hög grad att göra med t.ex. de
trafiksystem som vi bygger upp. Det skulle vara intressant att få veta på vil-
ket sätt Lars De Geer anser att man skall få bort växthuseffekten när det
gäller trafiksystemen.
Det är också därför som awecklingspartierna, vi i vänsterpartiet och de
andra linje 3-partierna, alltid har förespråkat en stor balans i fråga om bio-
bränslen för att ersätta kärnkraften. Det är ingen överraskning för oss att det
är på det sättet.
Lars De Geer undviker också hela diskussionen om det globala perspekti-
vet. Det talas om det i t.ex. Brundtlandrapporten. Jag tror att vi någon gång
måste försöka få till en helhet i våra huvuden. Vi kan inte tala om de globala
problemen i en debatt och hålla dem helt särskilda från energidebatten. De
hänger ihop. Vi i de industrialiserade länderna måste åta oss att minska vår
energianvändning med 50 % för att ge länderna i tredje världen en möjlighet
att utvecklas. Hur skall det gå till om vi skall fortsätta att slösa med energi
och ständigt producera mer och mer för att konsumera mer och mer i ett
aldrig upphörande ekorrhjul. Hur skall det gå till? Kärnkraftsavvecklingen
är ett steg på vägen att komma till ett annat samhälle där vi också producerar
andra kvaliteter.
Sedan kan jag även påpeka t.ex. att man, när man diskuterar konsekven-
serna av kärnkraften, inte kan diskutera bara sannolikheten av en olycka
utan också effekterna om en olycka trots allt inträffar. Jag vill nämna ett ex-
empel. Tjernobylkatastrofen gjorde lika mycket jordbruksareal som vi har i
hela vårt land obrukbar, för hur länge vet vi inte. Det tycker jag att Lars De
Geer skall tänka på.
Anf. 115 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Som sagt, koldioxideffekten var väl känd 1980. Och jag vill
erinra om att linje 3 i folkomröstningen var den som verkligen drev frågan
om en ökad användning av inhemska bränslen, vilka som bekant inte ger de
problem som de fossila bränslena ger. I detta sammanhang har Lars De Geer
ingenting att komma med.
Lars De Geer säger också att en avveckling av kärnkraften år 2010 skulle
leda till en oerhörd standardsänkning. Det standardbegrepp som Lars De
Geer håller sig med tror jag inte är något som vi kan leva vidare med, om
standard skall innebära att man ständigt ökar förbrukningen av råvaror och
energi. I själva verket finns det, såvitt jag kan förstå, bara ett hopp för
mänskligheten, nämligen att man hushållar bättre med råvarorna. Jag tycker
alltså att Lars De Geer borde studera Brundtlandrapporten och ifrågasätta
om inte den halvering som föreslås där borde vara en målsättning. Då skulle
det på sikt inte vara någon som helst svårighet att avveckla kärnkraften och
även i största utsträckning avveckla de fossila bränslena i vårt land.
Kärnkraftsutbyggnaden löser inga problem. Det har jag sagt tidigare i
denna debatt. Det vore helt orimligt att tro att man kan ersätta de fossila
bränslen med kärnkraft. Redan tillgången på uranenergi är sådan att det är
ett omöjligt projekt.
Slutligen vill jag säga att kärnkraften marknadsekonomiskt är orimlig. Det
har Annika Ähnberg redan påpekat. Jag föreslår att Lars De Geer försöker
åta sig att bli försäkringsmäklare och ge sig ut och försäkra kärnkraften med
fullt och strikt ansvar för kärnkraftverken upp till ca 100 miljarder svenska
kronor. Då visar det sig nog att han misslyckas med det. Dessa 100 miljarder
är å andra sidan vad som enligt vår uppfattning är en högst rimlig ansvars-
nivå. Och om vi skall fortsätta med kärnkraft borde varje kärnkraftverk vara
försäkrat upp till det beloppet. Då tror jag att resultatet blir att kärnkraften
avvecklar sig själv.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
117
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
118
Anf. 116 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Lars De Geer frågar om det är rimligt att man år 2010 radikalt
skall behöva sänka sin levnadsstandard för att man 1980 tyckte att kärnkraf-
ten skulle avvecklas. För det första är detta fel. Det finns inget i världen som
säger att man skall behöva sänka sin levnadsstandard för att man ställer om
energisystemet till ett mer uthålligt system. För det andra bygger resone-
manget på att den lagrade energin, uran eller fossila bränslen, skall räcka i
all oändlighet, eljest kommer man ju ändå förr eller senare i den situationen
att man måste ställa om systemet till ett mer uthålligt biobaserat system. Jag
vill då ställa en fråga till Lars De Geer: Är det rimligt att våra framtida gene-
rationer skall få sänka sin levnadsstandard radikalt bara för att vi i dag inte
har varit förnuftiga nog att inse att de fossila bränslena och uranet är bräns-
len som kommer att ta slut?
Fru talman! Vi måste ändå inse att vi förr eller senare måste satsa på ett
uthålligt system. Man kan då titta på de ekonomiska konsekvenserna av det.
Då finner man ganska snart att sådana investeringar är investeringar för all
framtid, medan investeringar som har gjorts i kärnkraften har en högst tret-
tioårig livslängd.
Anf. 117 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Jag skall för enkelhetens skull börja med att vända mig till
Roland Larsson. Han säger att uranet inte räcker för vår energiförsörjning i
framtiden. Det har han alldeles rätt i. Men att vi använder uran under en 50-
eller 100-årsperiod och under den tiden utvecklar t.ex. väte eller solkraft till
användbara, förnyelsebara och rena energikällor, det är vad vi behöver kärn-
kraften till. Långsiktigt kan vi klara oss utan kärnkraften, men då måste vi
utveckla just väte och solkraft.
Annika Ähnberg sade usch och fy och att om vi har haft en folkomröstning
skall vi inte ifrågasätta dess resultat. Då vill jag påminna Annika Ähnberg
om att vi hade en folkomröstning i fråga om vänster- och högertrafik och
som utmynnade i resultatet att 80 % var för vänstertrafik. Sju och ett halvt
år senare gick vi i Sverige över till högertrafik. En folkomröstning behöver
inte vara ofelbar, i synnerhet inte om det kommer fram nya fakta mellan tid-
punkten för folkomröstningen och tidpunkten då frågan skall tas upp på
nytt.
Annika Ähnberg frågade mig hur man skall minska utsläppen från trafi-
ken. Dels har vi redan lagar angående katalysatoranvändning i personbilar
som är nya, dels vill framför allt vi folkpartister öka den premie som nu är
för låg för att få ägare av gamla bilar att sätta in katalysatorer i sina gamla
bilar. Det är bara 1 400 som har gjort det. Vi har begärt att man skall tre-
dubbla premien. Då kanske det blir 50 000 som gör detta.
Annika Ähnberg talade också om Sveriges ansvar för koldioxiden. Ja visst
har vi ett sådant ansvar. Men Sverige släpper ut bara 0,3 % av världens kol-
dioxider. Ansvaret vilar därför mycket tyngre på länder som använder kol,
brunkol och naturgas och som eldar dessa i stor skala, framför allt Amerika.
Sedan kom Annika Ähnberg in på resonemanget om att vi inte får an-
vända kärnkraften eftersom u-länderna då skulle kunna skadas. Jag vill säga
precis tvärtom till henne. Vi här kapital och resurser att på ett säkert sätt
använda kärnkraft. U-länderna är däremot ofta tvingade att använda fossila
bränslen trots alla de nackdelar som är förknippade med dessa bränslen. Vi
som har råd att använda bränslen som inte ger svavel, tungmetaller och aska
bör använda den energiformen, och de som inte har råd att använda den kan-
ske tvingas använda kol, ved, osv.
Lars Norberg sade att vi inte kommer att behöva sänka vår standard om
vi övergår till andra energisystem. Lars Norberg är mycket kunnig på detta
område, men jag tvivlar på att så är fallet. Jag tror tvärtom att det med nuva-
rande teknikutveckling kommer att kosta oss kolossalt mycket att byta ener-
gisystem och skrota kärnkraften. 18 öre är för närvarande den rörliga kost-
naden för kärnkraften. 35 öre är den lägsta kostnad som jag har hört nämnas
för nya fossila kondenskraftverk, och sådana vill vi inte ha.
Lars Norberg säger att vi skall ha absolut riskfrihet. Det finns, fru talman,
inte någon absolut riskfrihet i den värld som vi lever i. Allting är farligt: kol
är farligt, olja är farligt och kommer alltid att så förbli.
Anf. 118 ANNIKA ÄHNBERG (v) replik:
Fru talman! Lars De Geer gör en märklig logisk kullerbytta som förvånar
mig. Han säger att vi behöver kärnkraften under de närmaste 100 åren för
att utveckla alternativ. Det är ett påstående som gör mig än mer förvånad när
det kommer från en liberal som hyllar de marknadsekonomiska principerna.
Lars De Geer borde inse att man inte sätter i gång att producera el på ett
alternativt sätt när man redan har för mycket el producerad med kärnkraf-
ten. Man kan bara jämföra med sig själv. Om jag har huset fullt med äpplen
springer jag inte ut och köper ännu mer äpplen. Man kan också säga så här:
Nöden är uppfinningarnas moder. När vi börjar dra ned på kärnkraftselen,
skapar vi det marknadsmässiga utrymmet för alternativen. Tänk att jag som
socialist skall behöva tala om detta för en marknadsekonomi
Vad gäller folkomröstningar hölls den om trafiken före min tid. Jag är sä-
ker på att jag skulle ha röstat på att vi skall hålla oss till vänster, om jag hade
varit med. När det gäller trafiken äter tyvärr den ökade trafikmängden upp
den goda effekten av katalysatorerna.
Till sist en kommentar till vad Lars De Geer sade i sitt första anförande
om pappersmassetillverkningen. Det är lyckligtvis så att man för energi-
framställning framför allt använder lignin, som man inte har så stor glädje
av när man framställer papper. Så även med ökat uttag av papper för pap-
persmasseproduktion kan vi få ett tillskott till den del som vi använder för
energiproduktion.
Anf. 119 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Att till kommande generationer, till dem som skall utveckla
de nya energikällorna och alternativen, överlämna att ta ansvar för de rester
och de miljöproblem som vi producerar tycker jag nästan är ett cyniskt reso-
nemang. Vi i centern kan aldrig acceptera ett resonemang som går ut på att
man lämnar efter sig till kommande generationer sådant som vi under vår
generation inte har klarat av när det gäller miljöfrågor och ekonomiska frå-
gor av olika slag. Det är helt och hållet oacceptabelt, anser vi från vår sida.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
119
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
120
Anf. 120 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Folkomröstningen om vänster- eller högertrafik är ett tragiskt
exempel på hur riksdagen kör över ett av folket fattat beslut. Det har säkert
både bidragit till politikerförakt och skadat demokratin. Har man fattat ett
beslut i en folkomröstning och skall upphäva detta beslut krävs enligt min
mening en ny folkomröstning.
När det gäller bilismen tröstar sig Lars De Geer med att vi har katalysato-
rer. Dessa har en något osäker effekt. Deras effekt är förmodligen överskat-
tad. När de är i bruk och åldras försämras de. Dessutom löser de icke kol-
dioxidproblemet. När det gäller koldioxid kan vi bara konstatera att Sverige
släpper ut per invånare tre gånger så mycket från fossila bränslen som världs-
medborgare i genomsnitt. Vi lever i lyx och överflöd på denna punkt och
skadar alltså den globala miljön tre gånger mer än människor i genomsnitt
på vår jord. Vi behöver alltså anpassa vårt levnadssätt. Vår levnadsstandard
är enligt miljöpartiets uppfattning en levnadsstandard som grundar sig på att
föröda jordens resurser, de oundgängliga resurserna. Det blir följden av allt-
för stor energianvändning. Det är ett starkt argument för att följa Brundt-
landkommissionens rekommendationer.
Anf. 121 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! En kort replik till Lars De Geer dels beträffande folkomröst-
ningen, dels beträffande tekniken. När det gäller folkomröstningen 1980 i
jämförelse med folkomröstningen om vänster-/högertrafik är det viktigt att
slå fast att man skall ha respekt för folkomröstningsresultatet, särskilt för
det 1980 där de politiska partierna förband sig att följa folkomröstningens
resultat. Annars är folkomröstningsinstitutet bara rådgivande, och det slut-
giltiga beslutet fattas av riksdagen. Men just 1980 förband sig alltså partierna
att följa resultatet. Därför måste man ha stor respekt för det folkomröst-
ningsresultat som kom fram efter en mycket omfattande debatt.
Sedan kan jag inte underlåta att göra en reflexion när Lars De Geer be-
känner sig till tron på vetenskapen och tekniken, framför allt när det gäller
kärnkraftens möjligheter och något litet bortom kärnkraften. Han bortser
alldeles från eller tilltror inte vetenskapen och tekniken att kunna utveckla
andra typer av alternativa energikällor. Jag tänker på bränslen i olika pan-
nor, sol, vind. Där tycker jag att samma tekniktilltro borde han kunna visa
till dessa olika energiformer.
Anf. 122 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Jag vill för Göran Magnusson påpeka att jag absolut delar
uppfattningen att vi har kolossalt mycket forskningsarbete framför oss i
fråga om nya energikällor. Däremot vill jag kritisera vår regering därför att
den successivt minskat anslagen för utveckling av nya energikällor flera år i
rad. Där har regeringen ett ansvar.
Till Annika Ähnberg vill jag säga att jag talade ganska mycket om att vi i
framtiden måste få fram direkt solkraft eller väte som nya energikällor men
sade att det ligger 20, 30, 40 eller 50 år bort i tiden innan man kan få fram
dessa till ekonomiskt försvarbara priser.
Roland Larsson och Annika Ähnberg kritiserade båda min vårdslöshet
när det gäller kärnkraftsavfallet och sade att vi lämnar till kommande gene-
rationer avfall som är radioaktivt. Då vill jag säga att om den politik som ni
bägge vill föra resulterar i att vi tvingas använda kolkondens, får vi de be-
kanta konsekvenser som finns ute på kontinenten med stora berg av aska
och kvicksilver i jorden, svavelsyrlighet i vattendragen som gör att alla staty-
figurer i södra Polen tappar näsa och öron. Om alternativet är kolkondens-
kraft, då är det inte mycket att hänga i julgranen.
Ligninet talade Annika Ähnberg om. Det är en bra källa till framtida
energi och måste användas.
Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 123 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Sverige behöver en långsiktig trovärdig energipolitik som
förbättrar miljön och bygger på effektivare energianvändning och förnybara
energikällor. Både företag och industrier av olika slag, hushåll och den of-
fentliga sektorn, har rätt att få besked om hur en sådan energipolitik ser ut
.för att kunna välja rätt i sina beslut om fortsatta satsningar och fortsatta inve-
steringar. Det skall vara besked som inte ändras med kort varsel.
Miljöpartiet menar att vi gemensamt i riksdagen måste verka för att kraft-
producenter, distributörer och slutanvändare skall tjäna på att använda
energin effektivare, att investera i energieffektivare teknik och utrustning i
hushåll, företag och offentlig sektor. Vi menar att vi måste fatta beslut om
miljöavgifter och energiskatt redan under våren 1991 och konstruera dem så
att förnyelsebara energikällor omedelbart blir konkurrenskraftiga.
Kraftvärmeproduktion, fjärrvärme och miljövänliga energisystem måste
göras lönsamma. Dessutom vill vi, som Lars Norberg har påpekat, beskatta
energiråvarornä och därmed gynna en effektiv elgenerering. Vidare behövs
det åtgärdsprogram för att stegvis minska utsläppen av koldioxid, kväveoxi-
der, lustgas, metan och andra växthusgaser - åtgärdsprogram som omfattar
energiproduktionen, trafiken, jordbruket och industrin. Dessutom skall
nämnda åtgärdsprogram omfatta en effektivare energianvändning, för det
skulle leda till minskade utsläpp inom alla sektorer.
Sedan krävs det planer när det gäller att strukturera om transportappara-
ten och att åstadkomma en omläggning, så att vi får mer av sjöfart och spår-
bunden trafik. Dessutom gäller det att vi använder oss mera av elektroniska
kommunikationer. I de här avseendena har miljöpartiet och vänsterpartiet
samma uppfattning.
Herr talman! Det finns någonting som kallas elanvändningsrådet som re-
presenteras av generaldirektörerna för statens energiverk, styrelsen för tek-
nisk utveckling, statens industriverk, byggforskningsrådet, boverket och
konsumentverket. Dessa personer har till uppgift att följa elmarknadens ut-
veckling inom de sektorer som de representerar. Dessutom skall man vara
pådrivande när det gäller elhushållningsprogrammet. Om detta kan man läsa
i ”Kontrollstation 90 elanvändningsrådets rapport”. På baksidan av den rap-
porten skriver man:
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Energipolitik
121
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
122
”Styrmedel för att minska elnotan
Märk eldrivna produkter t ex kylskåp och diskmaskiner så att kunden ser
vilken som är bäst. Redovisa marknadens främsta varje år och sprid det till
allmänheten via energitjänstföretagen. Låt stat, kommun och landsting de-
monstrera ny teknik för belysning, ventilation, värme mm i sina lokaler så
att de blir förebilder för andra.”
Vidare talas det om att fastighetsägarna måste använda sig av elsnåla lös-
ningar vid alla nybyggen i offentlig regi. Antalet energirådgivare vill man
öka på olika sätt. Dessutom vill man göra det möjligt att använda investe-
ringsfonder till eleffektivisering - fonder som innehåller över 20 miljarder
kronor.
Man föreslår rabatter för vissa produkter, t.ex. på belysningsområdet, och
för varvtalsreglering av elmotorer. Genom sådana rabatter blir det lättare
och lönsammare för användarna att investera energi effektivt.
Men det finns fler förslag. Hans Rode, generaldirektören i statens energi-
verk, har nyligen i en debattartikel föreslagit inrättandet av en elbörs. På det
sättet skulle man friare och effektivare kunna sälja och köpa el. Det skulle
direkt göra det lönsamt för eldistributörerna och deras kunder att använda
elen effektivare och att sälja sparad el. Det här skulle alltså vara ett ganska
stort steg mot en effektivare energianvändning. Det är således en av nyck-
larna beträffande början på avvecklingen av kärnkraften. Det gäller att
börja nu.
Vi behöver kanske inte tvista om själva tidsplanen här. Det finns anled-
ning att tro att de svenska kärnkraftverken själva svarar för den saken. Det
finns uppgifter om att flera verk är i ett sådant skick att de i varje fall kommer
att behöva tas ur bruk under 90-talet. Vi får bara hoppas att man inte tövar
för länge - då skulle vi verkligen få reda på vad som menas med kapitalför-
störing.
Herr talman! Jag har försökt framhålla några gånger här i talarstolen att
svensk industri har väldigt mycket att vinna på tidigaste möjliga omställning
och på en övergång till en effektivare energianvändning. Därmed skulle man
öka sin konkurrenskraft. Ännu så länge ligger utlandet före. Det vore synd
om vi skulle tappa ännu mera terräng än vi redan har förlorat. Man har alltså
mycket att vinna på att vi här i riksdagen driver på utvecklingen. Det gäller
ju att satsa på en långsiktig energipolitik.
Jämställdhet
Anf. 124 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Jag har vuxit upp i en familj där man aldrig talade om jäm-
ställdhet. Man tillämpade den - i hemmets sysslor lika väl som i studier, ut-
bildning och yrkesval. Det var helt naturligt, helt självklart.
Men i dag skall det här talas om jämställdhet. Jämställdhetsministern vill
det, liksom de socialdemokratiska kvinnornas nya ordförande, Margareta
Winberg. Ord får alltför ofta ersätta aktiv handling på alltför många områ-
den i politiken. Margareta Winbergs smekmånad som ny ordförande i det
socialdemokratiska kvinnoförbundet var inte ens en hägring, då hon förlo-
rade sin sextimmarsarbetsdag för småbarnsföräldrar på partikongressen.
Vinnare var företrädarna för fackets aptit på mera pengar genom höjda fack-
avdrag och -avgifter. Det var ett beslut om prioritering.
Margot Wallström, som går i spetsen för åtskilliga jämställdhetsdiskussio-
ner, tycks däremot inte vara benägen att lägga på ett definitivt extra kol för
jämställdheten genom att förmå regeringen i övrigt att äntligen släppa job-
ben fria åt kvinnorna ur de cementerade samhällsmonopolen, att frigöra job-
ben åt kvinnors företagsamhet och idérikedom.
I stället väljer man en extra jämställdhetsdebatt, trots att arbetsmarknads-
utskottet kommer att ha en sådan om knappt 14 dagar. I går ägde också en
kvinnodebatt rum under Europaparaplyet. Och propositionen om en revide-
rad jämställdhefslag dröjer i motsvarande mån. Men kanske får vi i dag ta
del av några nya okonventionella idéer på området. Jag ser förhoppnings-
fullt fram emot detta.
Givetvis skall jag därför utnyttja min tilldelade tid till att ta upp ett par
spörsmål. Har ni funderat över hur jämställdheten och speciellt kvinnors si-
tuation - det är ju mestadels den senare som debatten alltjämt uppmärksam-
mar - drabbas och förvärras när den ekonomiska tillväxten avstannar, när
ett orubbligt skattetryck kväver alla impulser till initiativ och när bensinskat-
.terna kramar ur lands- och glesbygden det tålamod som återstår?
Där har kvinnorna inte mycket att välja på redan från begynnelsen. Och
valfriheten tunnas ut. Man finner dessa kvinnor i omsorgsyrket bland gamla,
sjuka och barn. Men kvinnorna måste ha bilen i och till jobbet. De måste ha
bil för att kunna ta sig till daghemmet, om de mot förmodan har en barnom-
sorgsplats. De måste ha bil om de vågat trotsa den politiska motvinden för
småföretagare och egenföretagare, ty de allmänna kommunikationerna letar
sig inte fram på deras små, krokiga avsides vägar.
Alla politiska frågor, och främst de övergripande ekonomiska frågorna, är
viktiga för förverkligandet av jämställdheten. De måste ge positiva reaktio-
ner, innan vi kan förvänta oss ett genomslag för förändrade attityder.
När ämnar ni alltså ta det steg som främjar just ert ansvarsområde? När
skall till sist verkligheten övertyga er om att öppna monopol - på sjukvårds-
området och på äldre- och barnomsorgsområdet? När skall ni släppa in också
andra aktörer än de offentliga - politikernas egen stora skyddade verkstad?
Det är ju här som de anställda kvinnorna finns, väntande på bättre arbets-
förhållanden, bättre arbetstider och bättre löner. I primärkommunerna beta-
las de med fyra femtedelar av männens löner och i landstingen med knappt
tre fjärdedelar. Kvinnorna kräver, och kommer att kräva mera högljutt, en
vidare yrkesmarknad samt en mer mångfasetterad och stimulerande mark-
nad, där de kan påverka och utvecklas.
Ni båda har den privilegierade positionen att ni kan prioritera detta fram-
för er ideologiska låsning - makten över samhället och människorna har ju
hittills betytt mera. Det är hög tid att avveckla monopolen - av flera skäl,
men i detta sammanhang just för möjligheterna att förverkliga jämställdhe-
ten.
Herr talman! På kvinnors arbetsmarknad i dag finns det ett praktiskt pro-
blem som är särskilt framträdande för barnfamiljerna - bortsett från den rå-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
123
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
dande orättvisan på barnomsorgsområdet, som tidigare ventilerats. Jag tän-
ker på arbetstiden och dess förläggning.
Många kvinnor önskar faktiskt deltid - oavsett vad politikerna anser, och
vid sidan av problemet med oönskade deltider. De önskar det när barnen är
små. Det ger dem möjlighet att upprätthålla en viktig kontakt med arbetsli-
vet, parallellt med det vårdnadsansvar som kvinnor vill ta.
Den flexibla arbetstiden, där arbetstidsuttaget varierar under en livscykel,
borde därför ägnas mer intresse. Det skulle underlätta för många småbarns-
föräldrar, om de själva kunde påverka sin situation. Det förutsätter samtidigt
en uppvärdering av det frivilligt valda deltidsarbetet. Deltidstjänster inom
traditionellt mansdominerade yrken skulle också behöva ökad uppmärksam-
het, inte bara för männens och familjernas skull. En sådan möjlighet skulle
samtidigt visa vägen till nya yrkesområden för kvinnor.
Herr talman! Jag ser fram emot statsrådet Margot Wallströms och Marga-
reta Winbergs svar på frågeställningarna inom de två moderata områden
som jag har valt att koncentrera mig till under debattens stipulerade sex mi-
nuter; de offentliga monopolen och den i livsperspektiv flexibla arbetstiden.
Anf. 125 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Som f.d. förbundsordförande i folkpartiets kvinnoförbund
vill jag allra först hälsa Margareta Winberg välkommen i jämställdhetsdebat-
ten som ordförande i socialdemokratiska kvinnoförbundet. Det är ett vik-
tigt, roligt och ansvarsfullt arbete som hon har fått, och vi ser fram emot att
i den egenskapen se henne kämpa för jämställdheten.
Behövs det verkligen 1990 någon kamp för jämställdhet? Jag tror att vi
som är samlade här, även om vi inte är många, är överens om det, även om
vi har olika uppfattningar om hur frågan skall drivas. Men de allra största
hoten ser jag bland dem som är likgiltiga och, ännu värre, bland dem som
tror att vi har nått vårt mål. För dem har vi alla ett gemensamt ansvar att
driva en aktiv och intensiv informations- och upplysningskampanj. Jag tror
allvarligt talat att det annars finns risk för att vi förlorar delar av de segrar
som våra företrädare vunnit i trägen seg kamp. Men här i dag vill jag ta upp
några frågor som jag ser att vi har litet olika uppfattningar om i den här kam-
maren, nämligen barnomsorgen, de offentliga monopolen och kvinnolö-
nerna.
Att bristen på barnomsorg är ett av de största hoten mot jämställdhet hop-
pas jag att vi kan vara överens om, även om jag allvarligt talat tvekar om vad
moderaterna egentligen tycker. Med det nya moderata förslaget om famil-
jestöd kommer många småbarnsföräldrar, i praktiken småbarnsmammor, att
avstå - eller, om man så vill, av ekonomiska skäl tvingas avstå - från för-
värvsarbete. Inser inte moderaterna att detta skulle föra med sig enorma
problem även på arbetsmarknaden, inom t.ex. vård och omsorg, där många
kvinnor i dag arbetar? Det går inte heller att blunda för att den som förvärvs-
arbetar avstår en stor del av resultatet till den gemensamma kakan. Därför
är det rimligt att samhället ger en större subvention till de föräldrar som för-
värvsarbetar än till dem som tar hand om sina egna barn. Nu har jag förstått
att det här förslaget har rönt en del motstånd också hos moderaterna. Därför
124
tycker jag att det skulle vara mycket angeläget att höra hur Mona Saint Cyr
ser pä den här frågan.
Det tråkiga är att vi inte heller riktigt kan lita på socialdemokraterna i
barnomsorgsfrågan. Det beror på att de har misslyckats med att uppfylla sina
fastställda mål och löften. Varför det då? Man skyller på uppgång i födelsetal
och kommunernas ekonomiska situation. Men det är inte hela sanningen.
En mer avgörande orsak är den bristande förmåga till flexibilitet och nytän-
kande som rått när socialdemokraterna envist och dogmatiskt har stoppat
många alternativa producenter av barnomsorg. Inte ens när man har fått er-
känna att man har misslyckats med att uppnå sitt löfte är man beredd att
tänka om helt.
Enligt min uppfattning är det två villkor som man måste uppfylla för att
nå målet barnomsorg utanför hemmet till alla som efterfrågar det. Det första
är att alternativen skall tillåtas och uppmuntras. Det andra är att kommu-
nerna skall bedriva ett radikalt effektiviseringsarbete.
Tyvärr var inte den utredning som i augusti presenterade sina förslag be-
redd att acceptera dessa villkor. Min fråga är nu om socialdemokraternas
företrädare här i dag är det.
Men barnomsorgen är inte det enda område där alternativen stoppas eller
försvåras, vilket också Mona Saint Cyr var inne på. När vi i våras tog upp de
här frågorna ansåg socialdemokraternas företrädare att de inte hörde
hemma i jämställdhetsdebatten. Men det gör de verkligen. Hade vi inte haft
de offentliga monopolen inom omsorg, vård och utbildning, hade många låg-
avlönade kvinnor haft en mycket bättre arbetsmarknad. Om det finns kon-
kurrens finns det möjligheter till bättre lön, bättre arbetsmiljö och flexiblare
arbetstider. Det finns i dag t.ex. många sjukgymnaster som hindras att sätta
upp egen verksamhet. I min kommun Växjö håller man nu på att dra in bi-
dragen till ett privat sjukhem. I Luleå ville fältassistenterna utföra sitt arbete
pä entreprenad. Till detta sade socialdemokraterna nej, trots att det skulle
bli 100000 kr. billigare. Exemplen skulle kunna mångfaldigas men frågan
kvarstår: Varför stoppar socialdemokraterna denna entusiasm och möjlig-
het, inte minst för många kvinnor, att få intressantare, mer välbetalda och
roligare jobb?
I våras sade Margot Wallström - apropå löneskillnaderna och arbetsvär-
dering - att man genast skulle ta itu med de frågorna. I det betänkande angå-
ende jämställdhet som vi justerade i går i arbetsmarknadsutskottet står det
att man har påbörjat ett arbete i civildepartementet för att öka kunskaperna
om löneskillnaderna. Men det är faktiskt inte ytterligare kunskaper, Margot
Wallström, som vi behöver i första hand. Det är åtskilliga forskningsrappor-
ter som har visat att löneskillnaderna har ökat mellan kvinno- och manslö-
nerna. Senast läste jag en doktorsrapport av Tora Friberg i Lund. Det vi be-
höver är åtgärder.
Propositionen om en förstärkt jämställdhetslag är försenad. Det vore in-
tressant att veta när den kommer, men det vore roligare och ännu intressan-
tare att fä veta om vi kan förvänta oss något förslag som gör att vi kommer
närmare malet om lika lön för likvärdigt arbete.
Herr talman! Bra barnomsorg, bort med de offentliga monopolen och lika
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
125
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
126
lön för likvärdigt arbete, det är tre viktiga krav från folkpartiet för en bättre
jämställdhet.
Anf. 126 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Den moderata synen på barnomsorgen är att man skall se
till barnets och familjens bästa samt till familjens beslut. Vi tycker att det
bidrag som staten ger i dag är orättvist så till vida att det bara berör en del
av Sveriges barn. Alla barn kommer inte i fråga, men alla föräldrar får vara
med och betala. Det är fel att en får 0 kr. och en annan får 70000 kr. av
samhället. Alla barn bör få del av detta.
Vårt förslag, som kommer att behandlas på vår partistämma om några
veckor, innebär att kommunbidraget och statsbidraget skall vara en pott som
fördelas på alla barn. Alla skall komma i fråga. Sedan är det föräldrarnas sak
att med den barnomsorgspeng de får i handen avgöra var de vill köpa sin
barnomsorg, om de skall köpa den av kommunen, av någon annan som ger
barnomsorg eller själva sköta sin barnomsorg. Vi tycker att det ger största
möjliga valfrihet åt föräldrarna och familjerna. Det är till barnens bästa, ef-
tersom alla barn är olika och har olika behov av omsorg.
Jag tycker att det är tråkigt om Charlotte Branting försöker göra detta till
en stridsfråga. Men jag kan också konstatera med anledning av den press-
konferens som folkpartiet har haft, att folkpartiet har anammat det socialis-
tiska synsättet, att samhällets intressen går före individernas.
Anf. 127 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt att Mona Saint Cyr tydligen sällat
sig till dem i det moderata partiet som försvarar detta förslag. Folkpartiets
krav på en god familjepolitik är valfrihet och jämställdhet. Vi kan inte accep-
tera ett sådant förslag som moderaterna nu har lagt fram, där det faktiskt
framgår att en tvåbarnsförälder skulle behöva tjäna ungefär 140000 kr. för
att det över huvud taget skulle löna sig att förvärvsarbeta. Det är inte i över-
ensstämmelse med folkpartiets syn på jämställdhet.
Vi beklagar att moderaterna går ifrån det förslag som vi 1988 hade gemen-
samt från de tre borgerliga partierna. Det hade vi kunnat vinna stort förtro-
ende för, om vi hade slagits för det gemensamt. Jag hoppas att moderaternas
stämma så småningom kommer att ändra sig och gå tillbaka till det ursprung-
liga programmet, som folkpartiet står för.
Anf. 128 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det här är en debatt som vi skall föra. Jag
tror att vi kan bli överens på många områden, men det är klart att det kräver
överläggningar. Vårdnadsbidraget, som ni håller kvar, innebär att de som går
ut i arbete får alla positiva möjligheter men inte de som är hemma. Det är
detta vi protesterar mot.
Den sifferexercis som man har fört in i debatten hör inte hemma här.
Det är föräldrarnas sak att bestämma, som jag sade förut. Jag tycker att
det är sorgligt, om ni har slagit in på den linjen att ni skall vara med som
politiker och tycka åt människorna. Det är en sak som vi protesterat mot
jämt, och jag har för mig att ni också har gjort det förut.
Det var i januari i år som ni vacklade i fråga om det förslag som vi förut
var ense om och ni då var beredda att lämna. Sedan har ni tyckt att det passar
att komma tillbaka, och det tycker jag inte är riktigt juste. Det krävs mycket
mer av diskussion och överläggningar för ett fortsatt samarbete.
Anf. 129 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Det är alldeles felaktigt att vi skulle ha hoppat av vår linje i
januari. Vi hade samma förslag då som vi hade 1988 vad gäller vårdnadsbi-
draget. Det är faktiskt moderaterna som har hoppat av det gemensamma
förslaget, och det är sorgligt.
Sedan tycker jag att det är viktigt att säga att folkpartiet visst anser att
det är rimligt och viktigt att föräldrarna skall bestämma över barnomsorgen.
Vårdnadsbidraget skall alls inte bara gå till dem som väljer att vara hemma,
utan det skall gå till samtliga. Men vi vill inte ha ett vårdnadsbidrag av sådan
storlek att det inte skulle löna sig att förvärvsarbeta.
Vi tycker att det är viktigt att i vår familjepolitik slå fast att vi vill ha både
full behovstäckning för dem som önskar barnomsorg utanför hemmet och
full valfrihet för föräldrarna att bestämma och vidare att det skall vara
samma statliga och kommunala bidrag till all form av barnomsorg.
Andre vice talmannen anmälde att Mona Saint Cyr anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 130 KERSTI JOHANSSON (c):
Herr talman! I centerpartiet har vi i riksdagen vid åtskilliga tillfällen lyft
fram jämställdhetsfrågorna. Vi har föreslagit konkreta åtgärder för att för-
bättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Vi har betonat vikten av re-
gional balans och samhällsplaneringens betydelse för jämställdhet och för
ökad kvinnosysselsättning och den betydelse kvinnors arbete har för sam-
hällsekonomin.
Vi har pekat på nödvändigheten av en förändrad inriktning av utbild-
ningen och föreslagit åtgärder för ett mindre bundet utbildnings- och yrkes-
val, vi har visat på behovet av stöd för att stimulera kvinnligt företagande,
på inflytandefrågor och på betydelsen av jämställdhet inom familjen - för att
ta några exempel ur vårt arbete för att uppnå jämställdhet.
Herr talman! Så sent som i går kväll justerade vi i arbetsmarknadsutskot-
tet återigen ett betänkade om jämställdhet som skall debatteras i kammaren
om fjorton dagar. Även om vi i riksdagen hållit på i många år i avsikt att föra
jämställdhetsarbetet framåt, återstår mycket att göra. Den uppfattningen får
man också då man ser att antalet motioner som tar upp frågor om jämställd-
het blir fler och fler för varje år.
Och det är kanske inte så underligt om antalet motioner ökar, då man ser
hur verkligheten ser ut. Ta kvinnors löner t.ex.
”Förr ansågs det rätt och riktigt att män hade högre lön än kvinnor - och
det grundade sig främst på uppfattningen om mäns större försörjningsbörda
och om deras större behov för egen del.” Det är ett citat ur betänkandet från
jämställdhetsutredningen.
Men redan 1925 infördes principen om lika lön for lika arbete när det gäl-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
127
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
128
ler statliga tjänster. Denna princip konkretiserades ytterligare 1947, och
1960 antogs motsvarande princip inom den privata sektorn.
Likvärdiga arbetsuppgifter skulle betalas lika för kvinnor och män. Visst
har det skett vissa förbättringar och utjämningar genom åren. Men utjäm-
ningen stannade upp i mitten av 1980-talet, och under senare år har det åter-
igen skett en ökning av löneskillnaderna. Det är orimligt att det skall vara
på det sättet!
Så har yrkesområden där kvinnor utgör huvuddelen av de anställda haft en
svagare löneutveckling än områden där män utgör det dominerande antalet
anställda. Vi vet att exempelvis arbeten inom vård- och servicesektorn vär-
deras lägre än arbeten inom yrken med teknisk inriktning.
Det har vi i centerpartiet påpekat år efter år, och vi har begärt att en parla-
mentarisk kommitté skall tillkallas med direktiv att genomföra en arbetsvär-
dering av olika yrkessektorer för att kartlägga skillnader och analysera bak-
grunden till att kvinnodominerade yrken oftast värderas lägre än yrken där
män är flest. En sådan kommitté, menar vi, skall också lägga förslag om hur
rådande missförhållanden skall åtgärdas, utan att man från samhällets sida
inkräktar på det ansvar parterna på arbetsmarknaden har.
Varför, Margot Wallström, skall det vara så omöjligt att i riksdagen få ge-
hör för ett sådant förslag?
Troligtvis är det på det sättet att det bär emot att ansluta sig till ett center-
förslag. Men också Sture Nordh, ordförande i SKTF - kommunaltjänste-
männen konstaterar i en artikel i Aftonbladet i september bl.a.: ”Lönerna
i kvinnodominerade yrken är lägre, utvecklingsmöjligheterna sämre och
skillnaderna växer---. Det är nu hög tid att vi alla tar frågan på allvar och
under 90-talet åstadkommer avsevärda förbättringar för landets kvinnor.”
I centerpartiet lägger vi också i våra motioner tonvikten vid regional ba-
lans och samhällsplaneringens stora betydelse för jämställdhet och för kvin-
nors sysselsättning i alla delar av landet. Här har väl tagits små steg framåt -
men hur blir det i fortsättningen?
Vad innebär skattereformen, konstruerad av socialdemokraterna och
folkpartiet? Vi vet att de som kommer att drabbas är de lågavlönade, och
bland dem finns många kvinnor. Skattereformen skall ju finansieras genom
mervärdeskatt på nödvändig konsumtion, och det får den effekten att många
människor med låga och normala inkomster tvingas betala skattesänkningar
som främst kommer höginkomsttagare till del. Är Margot Wallström beredd
att genomföra en omläggning av finansieringen av skattereformen som inne-
bär sänkt skatt på t.ex. mat och boende och som gynnar låginkomsttagare
och därmed många kvinnor?
Hur blir det med kvinnornas arbetstid? Möjligheten att minska sin arbets-
tid - för den som så önskar - är begränsad redan i dag, och den möjlighet
som finns kan omintetgöras. Det kan bli så att kvinnor känner sig tvingade
att förlänga sin arbetstid, helt enkelt för att få inkomsten att räcka till. Och
det här behöver inte gälla enbart kvinnor - det kan även gälla män. Är det
så vi vill ha det? I varje fall inte vi i centerpartiet.
Jag vill slutligen ta upp en annan fråga - eller beröra ett diskussionsinlägg
som vi nyligen kunnat ta del av. Det gäller en eventuell sammanslagning av
JämO och diskrimineringsombudsmannen. Jag vill spontant här säga att jag
anser att det ligger en hel del i de tankegångar som förts fram av JämO. Det
kan vara ett sätt att få myndigheten starkare, och det tror jag behövs. Vad
anser Margot Wallström, regeringens jämställdhetsminister, om det diskus-
sionsinlägget?
Anf. 131 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Sverige har 4283000 kvinnor, männen är 107000 färre. Att
kvinnor och män är nästan lika många - ja, att kvinnorna t.o.m. är i majori-
tet - avspeglar sig inte i vårt samhälleliga liv.
Hur ofta ses inte kvinnor, handikappade, barn och invandrare som spe-
ciella grupper, stående utanför en stor normal grupp, gruppen av män? Det
man då inte tar hänsyn till är för det första att s.k. särgrupper alltid består
av både kvinnor och män, för det andra att kvinnor behandlas som en mino-
ritet trots sin majoritetsställning.
Dessa synsätt har som resultat att män och manliga värderingar blir nor-
men i samhället, och kvinnor och kvinnors livsvillkor blir undantag från den
normen. Ofta har kvinnor också en känsla av skuld för de ojämlika förhål-
landena. ”Det är vår egen skuld - vi har oss själva att skylla.” I den verklig-
heten är det inte förvånande att motståndet mot att ge kvinnor och män lika
villkor har varit starkt.
Idéer om lika rättigheter för kvinnor och män har funnits sedan årtusen-
den. Men för att idéer skall kunna slå rot och bli verklighet krävs att marken
är beredd. Samhällsutvecklingen, behovet av förändringar, måste stämma
överens med idéerna. Först då kan idéerna motivera och t.o.m. vara driv-
kraften för politiska beslut.
I vårt land och i våra dagar är det inte längre god ton att gå emot lika rättig-
heter för båda könen. Däremot finns betydande motstånd mot att ge sär-
skilda rättigheter till kvinnor utifrån kvinnors speciella behov eller för att
kompensera en underordnad ställning.
Den utveckling som skett på olika rättighetsområden för kvinnor är inte
enbart frukten av kvinnors kamp. Reformer har varit möjliga därför att de
även har gynnat männen och gynnat den samhällsomvandling som just då
var nödvändig. Jag skulle kunna ta många olika exempel men tänker inte
göra det i dag. Att leta efter olika motiv som legat bakom reformerna kan
ge oss en mer sammansatt och sannare bild av maktförhållanden och driv-
krafter i samhället. Att leta efter motiv kan även ge idéer till strategi för det
fortsatta arbetet för jämställdhet.
De områden där vi kanske upplever skillnader och orättvisor störst i dag
är utbildning och arbetsmarknad.
På utbildningssidan har olika forskningsrapporter visat att pojkar tar mer
lärartid i anspråk än flickor. Pojkarna väljer de dyraste utbildningslinjerna,
eller kanske vi gör dem dyrare - prioriterar dem ekonomiskt - just därför att
det är pojkar som finns där.
Könsuppdelningen på olika gymnasielinjer är fortfarande mycket stor,
trots att detta uppmärksammats och vissa åtgärder från tid till annan vidta-
gits.
Att bryta mönstret för val efter kön ger ofta problem för flickorna. För-
utom problemen under utbildningstiden tänker jag då på att mottagandet på
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
arbetsmarknaden blir ett helt annat för flickorna än för pojkarna. Flickor
som exempelvis gått teknisk-industriell linje har mycket svårare att få arbete
som direkt knyter an till deras utbildning, medan pojkar som gått vårdlinjen
tas emot med öppna armar och avancerar mycket snabbt inom det område
de utbildat sig för.
Dagens skola bidrar inte till att öka flickors valmöjligheter på arbetsmark-
naden. Jag vill ställa frågan till Margot Wallström: Vilka idéer har socialde-
mokraterna för att ändra på detta? I gymnasieskolan är 50 % av linjerna upp-
delade på pojk- och flicklinjer. Detta gynnar inte inträde på arbetsmarkna-
den.
För förvärvsarbetande kvinnor skiljer sig löner och inkomster i övrigt från
männens.Kvinnor i industriarbete har bara 90% av manslönen osv. Denna
skillnad kan inte förklaras fullt ut med att de finns inom andra yrken och
andra och lägre avlönade tjänster. Det är också en skillnad som sedan har
verkningar för pensioner, sjukförsäkring, ATP etc.
Vänsterpartiet anser att vi under 1990-talet måste lägga samhällsekono-
miska aspekter på bristerna i jämställdheten. Det är dags att studera de sam-
hällsekonomiska aspekterna, och vi tycker att det bör utses en grupp att se
över detta och komma tillbaka till riksdagen med förslag till åtgärder.
(forts. 4 §)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00 under ledning av förste vice tal-
mannen.
130
Jämställdhet (forts.)
Anf. 132 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Frihet, broderskap och jämlikhet! Vilka omöjliga krav! Frihet
till något eller från något? Den frihet som lär finnas t.o.m. i en fängelsecell
eller frihet från manipulerande reklam? Broderskap - jo, jag tackar jag,
drygt halva mänskligheten bortglömd! Och jämlikhet - en absurditet i en art
där varje människa är ett unikum.
Ibland talar man t.o.m. om jämlikhet mellan könen utan att ens ta hänsyn
till den ofrånkomliga genetiska skillnaden mellan kvinnans två hela x-kro-
mosomer och mannens enda hela plus den lilla konstiga y-kromosomen, där
så mycket saknas. Det som saknas måste vara några modererande gener, vil-
ket gör att de flesta män ligger till höger eller vänster på samtliga skalor me-
dan kvinnorna håller sig mer i mitten. Fler män finns i brottsstatistiken såväl
som i nobelpriskatalogen, fler män finns i Guinness rekordbok såväl som i
dagstidningarnas födelsedagsannonser. Nävrätt får gå före människovärdig-
het. Om detta sägs inte mycket i biologiböckerna, eftersom de flesta är
skrivna av män. I en finns det med, för där har jag medverkat. Men - för
rättvisans skull - visst finns det balanserade män också, modererade av so-
ciala faktorer eller klokskapsfaktorer.
Om jämställdhet är det viktigt att tala, om männens möjlighet att få del
av s.k. kvinnliga värden och om kvinnors möjlighet att få del av s.k. manliga
livsvärden. JämO behandlar frågor som gäller ojämställdhet i arbetslivet.
Varför skulle hon inte få mer resurser för att också ta hand om ojämställdhe-
ten i hemmen och i samhällslivet?
Jämställdhet är inte bara en fråga om förhållanden mellan könen, men
andra ojämlika jämställdhetsfrågor har hänvisats till diskrimineringsom-
budsmannen. Kanske borde alla dessa frågor läggas under en hatt.
Svårigheter med jämställdhetsfrågorna är att de ofta är mycket diffusa. De
måste ofta ställas i relation till seder och bruk i olika länder, i olika social-
grupper m.m.
Jag frågade nu på morgonen vår grekiska städerska om hon kände sig jäm-
ställd i arbetet och med männen. Jo, det gjorde hon - men hon fick ju er-
känna att det inte fanns några städande män. Varför finns det för resten inga
män på dagens talarlista? Men i jämförelse med förhållandena i Grekland
var vi väldigt jämställda, tyckte vår städerska.
Och på ett annat plan - från EG-debatten i går: ”Jag blir så trött, så utmat-
tad och så rasande över dessa män i höga positioner, som så självsäkert yttrar
sig å allas våra vägnar om hur absolut nödvändigt, livsviktigt och ofrånkom-
ligt ett svenskt medlemskap i EG är! I en värld, där fortfarande ca 40 000
barn dör av svält och sjukdomar varje dag, och där ca 1 miljard människor
lever i absolut fattigdom, där 40 % inte har tillgång till rent vatten eller hälso-
vård, där vi i den rika världen roffar åt oss tre fjärdedelar av alla naturresur-
ser. I denna värld har ett antal herrar bestämt sig för att den viktigaste och
noblaste utmaningen är kampen om herraväldet över världshandeln.”
I en norsk utredning, Om kvinnor og EF av Else Skjönsberg, konstateras
att EG favoriserar de redan starka i samhället, och det är inte EGs kvinnor.
I rapporten sägs att medan männens arbetslöshet inte har stigit som helhet i
EG sedan 1984 så ökar kvinnornas arbetslöshet som ett resultat av de lång-
siktiga strukturförändringarna, och då särskilt i tjänstesektorn och i den of-
fentliga sektorn. Det visar sig också betydligt svårare att i EG-kommissionen
få igenom föreslagna jämställdshetslagar än att få igenom lagar och bestäm-
melser om de fyra friheterna varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Fru talman! I miljöpartiet de gröna arbetar vi nu med ett jämställdhetspro-
gram, som jag får flera tillfällen att återkomma till, först när motionerna om
jämställdhet snart kommer upp i kammaren och sedan när propositionen
kommer i vår. I vårt program påpekar vi bl.a. att ingen jämställdhetslag kan
åstadkomma rättvisa på arbetsmarknaden och att ett samhälle blir jämställt
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
131
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
först då vi åstadkommit ekonomisk jämställdhet. Den politiska uppgiften är
att åstadkomma de ekonomiskt jämlika villkoren.
Ett villkor för vårt samhälles välfärd och överlevnad är att vi åstadkommer
en jämnare ansvarsfördelning mellan kvinnor och män. Därmed kan män-
nen få ökat utrymme för hem och familj i sitt liv, medan kvinnorna får bättre
möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknad och i samhälle.
Också tiden är en viktig faktor för jämställdheten och ansvarsfördel-
ningen. I ett första steg mot arbetstidsförkortning anser vi att föräldrar med
barn upp till tolv år skall ha rätt att minska sin arbetstid. Vissa yrkesgrupper
med fysiskt och psykiskt ansträngande arbete skall också ges förtur i genom-
förandet. En generell förkortning kan börja med 35 timmars arbetsvecka.
Man skall ha rätt att inom ramen för en årlig normalarbetstid förlägga sitt
arbete så att det passar barnomsorg och hemarbete.
Vi i miljöpartiet de gröna har genom vårt inträde i riksdagen, som det
första nya partiet på 70 år, fått en unik möjlighet att omsätta våra, i den nya
tiden väl förankrade idéer om jämställdhet i praktiken. Det måste vara svå-
rare i de gamla partierna. Den praktiska jämställdheten visar vi genom att
ha både ett språkrör och en gruppledare av vardera könet och genom att
jämlikt fördela uppdrag av olika slag. Men vi får nog också inom värt parti
vänta ännu en eller två generationer på att få män och kvinnor att ta för sig
lika mycket av talartid och att tala lika högt och myndigt. Men vi ger inte
upp kampen!
132
Anf. 133 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM:
Fru talman! Jämställdhet är 1990-talets viktigaste rättvisefråga. Sett både
i ett historiskt och i ett internationellt perspektiv har vi kommit en bra bit på
väg i Sverige. Nästan lika många kvinnor som män finns pä arbetsmarkna-
den. Rätten till arbete omfattar både kvinnor och män.
Men vi nöjer oss inte med det. Nu handlar det om rätten till det goda arbe-
tet. Rätten till ett arbete där man kan få utvecklas, trivas och känna trygghet
i stället för att riskera liv och hälsa. Rätten att kunna påverka sin egen arbets-
tid och sin egen arbetssituation. För i arbetslivet finns fortfarande orättvi-
sorna, både klasskillnader och skillnader mellan kvinnors och mäns villkor.
Granskar vi arbetslivet utifrån både klass- och könsperspektiv så ser vi att
kvinnorna drar det kortaste strået.
Längst ned på trappan finns LOs kvinnor som har tunga och monotona
jobb, som har det minsta inflytandet över sin egen arbetssituation och ar-
betstid och de lägsta lönerna. Klasstrappan finns där inbyggd redan när ung-
domarna kommer ut i arbetslivet. De unga arbetarkvinnorna hamnar längst
ned.
Men det finns också en otålighet hos de unga kvinnorna som kan bli en
stark drivkraft för förändringar.
De unga kvinnorna betonar mest av alla att facket bör ha mer att säga till
om på arbetsplatsen, och de vill också att facket härdare skall driva frågor
som utbildning i arbetet och inflytande över arbetssituationen.
Det är viktigt att ha det här perspektivet på jämställdhetsarbetet - jämlik-
het och jämställdhet måste gå hand i hand, för att vi skall kunna nå ökad
rättvisa.
Makt förknippas ofta med den offentliga, politiska makten, vars beslut
och utövare granskas noga. Maktutredningen har gett en betydligt bredare
bild av makten, gett kunskap också om kapitalets och opinionsbildningens
makt.
Om vi ser till hur makt och inflytande fördelas mellan kvinnor och män,
kan vi ändå konstatera att kvinnor har gjort klara framsteg när det gäller
den politiska makten, som den kan avläsas i resultaten av de allmänna valen.
Drygt en tredjedel av uppdragen i riksdag, landsting och kommunfullmäk-
tige innehas nu av kvinnor. Offentligheten kring de allmänna valen har sä-
kert bidragit till framgången.
Det är sämre i de indirekta valen. Men även här har det gått framåt, från
15 till 22 % i de regionala styrelserna och till 29 % i de centrala styrelserna
efter senaste valet. Utredningen om kvinnorepresentation hjälpte till att syn-
liggöra den låga andelen kvinnor, och det skapade debatt, som ledde till för-
ändring.
Kvinnorna är däremot nästan helt utestängda från det privata näringslivets
styrelserum. För ett år sedan var endast 1,6 % av styrelseposterna i 239 börs-
noterade företag anförtrodda kvinnor, dvs. 26 kvinnor på 1646 styrelseupp-
drag. Vad gör näringslivet för att ge kvinnorna mer inflytande? Varför reage-
rar inte massmedia på de uppgifterna? Och när hörde ni senast någon bor-
gerlig debattör ta upp den frågan?
Makt över besluten handlar ändå om mycket mer än den matematiska för-
delning som vi kan räkna fram. Det är för det första en fråga om demokrati,
om rättvisa, eftersom kvinnor är hälften och några till. Att dela makten har
alltså ett värde i sig. Det är för det andra en fråga om resurser, om att ta till
vara allas kunskaper och erfarenheter och om att vi tror att besluten faktiskt
blir bättre om olika erfarenheter finns med. Det är för det tredje en intresse-
fråga. Frågor som kvinnor kan tycka är särskilt viktiga skall också komma
upp på dagordningen och finnas med när resurserna skall fördelas.
Att låta kvinnor ta hand om konsumentfrågor, kultur, utbildning och so-
ciala frågor medan männen bestämmer över planering, byggande och trafik
samt fördelar pengar mellan olika verksamheter kan se bra ut på papperet,
men det innebär fortfarande en ojämn maktfördelning. Kvinnor och män
borde dela uppdragen pa alla områden.
För att jämställdhet skall nås krävs insatser av vitt skilda slag och föränd-
ringar på många olika områden, som så riktigt har påpekats här redan. Det
är för mig inte möjligt att här gå in på alla dessa frågor, utan jag väljer att
koncentrera mig till en fråga som blir alltmer aktuell, nämligen löneskillna-
derna mellan män och kvinnor.
Jag möter den frågan ständigt när jag träffar kvinnor runt om i landet. Jag
möter också den vrede som kvinnor känner inför orättvisa löner. De accepte-
rar inte att deras arbete värderas lägre. De nöjer sig inte med att lämna över
åt andra att se till att de får en rättvis lön. Många kvinnor vill inte längre
välja mellan att ta hand om och bry sig om människor å ena sidan och att
bevaka sin lön å den andra. De vill göra både-och.
Varför har då kvinnor lägre lön? Drygt 40 % arbetar deltid, men även när
man jämför heltidsarbetande är löneskillnaderna betydande. Kvinnor som
arbetar heltid har nu i genomsnitt mellan 75 och 90 % av männens löner,
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
133
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
beroende på avtalsområde. Under 1960- och 1970-talen minskade skillna-
derna, genom låglönesatsningar. Den solidariska lönepolitiken och samord-
nade förhandlingar har betytt mycket för att utjämna löneskillnaderna mel-
lan kvinnor och män.
Från mitten av 1980-talet ökar nu skillnaderna på nytt. Den utvecklingen
måste vändas. Minskade löneskillnader är ett viktigt jämställdhetsmål.
Förhandlingar och avtal om löner är och skall vara ett ansvar för parterna
på arbetsmarknaden. Ja visst! Därför vill jag också diskutera frågan med
parterna. För en vecka sedan hade vi ett mycket bra seminarium om Arbe-
tets värde, där vi tillsammans diskuterade bl.a. behovet av arbetsvärderings-
system och av mer kunskaper.
Statsmakternas uppgift är att genom lagstiftning sätta ramar för vad som
är tillåtet och inte. Jämställdhetslagen förbjuder t.ex. könsdiskriminering i
fråga om anställning och anställningsvillkor. Samma lön skall, oavsett kön,
betalas för vad som enligt praxis och avtal är att betrakta som lika arbete.
Samma lön skall också, oavsett kön, betalas för arbete som är likvärdigt en-
ligt överenskommen arbetsvärdering.
Jämställdhetslagen har nu utvärderats, och betänkandet Tio år med jäm-
ställdhetslagen har nyss remissbehandlats. Skärpningar av lagen föreslås
bl.a. när det gäller tillämpningen av förbudet mot lönediskriminering. För-
slagen innebär också en anpassning till EG-direktivet i fråga om lika lön.
Regeringens förslag kommer i den jämställdhetsproposition som planeras
till februari. Jag vill bestämt påstå att den inte alls är försenad. Vi har haft
en rekordkort remisstid, och vi arbetar nu på med förslaget.
Vi behöver mer kunskap om löneskillnaderna och deras orsaker. Detta
påpekades inte minst på seminariet. En av de tre nya professurerna i kvinno-
och jämställdhetsforskning, som ingick i den senaste forskningspropositio-
nen, avser därför ekonomisk forskning med inriktning på kvinnors och mäns
inkomster och löner.
Samtidigt måste vi redan nu våga diskutera lönerna och de värderingar av
olika arbeten som de bygger på. Det är riktigt, och det väntar sig också stora
kvinnogrupper. De som är otåliga nu vill inte vänta på forskning, även om
den är viktig på lång sikt. Att jämföra värdet av kvinnors och mäns arbete är
svårt och mycket kontroversiellt-t.o.m. omöjligt, hävdar en del. Självfallet
ligger det redan nu värderingar bakom hur olika jobb avlönas. Men det är
osynliga värderingar, som man inte kan ta på, diskutera eller förhandla om.
För att ge underlag till fortsatt diskussion tog vi till seminariet i förra veckan
fram ett faktablad om arbetsvärdering. Jag utgår från att också riksdagsleda-
möterna känner till det.
Kommer inte kvinnorna - nu igen - vid alldeles fel tillfälle, nu när det inte
finns utrymme för att höja lönerna? Nej, jag tror att det är nu vi skall stanna
upp och tänka om, ta en ordentlig diskussion om hur vi värderar olika arbe-
ten, gemensamt bestämma oss för att männen nog får stå tillbaka för att
kvinnorna skall få mer betalt.
Det finns de som påstår att jämställdhet som politisk fråga är ute, som vill
förringa hela jämställdhetsarbetet. Jag tror att de gör en grov felbedömning.
Rättvisan är inte alls omodern. Den har många förespråkare, och det finns
134
en stor uppslutning bakom tanken att minska löneskillnaderna mellan kvin-
nor och män.
”Det duger inte att sätta sig ner och konstatera att allt är bedrövligt, man
får försöka göra något åt det.” Det säger Anna, 72 år, som intervjuas i LO-
rapporten Klass och kön. Det leder mina tankar både till jämställdhetsarbe-
tet och till ett helt annat perspektiv. Ibland måste vi nog lyfta blicken och
fundera över våra levnadsvillkor i stort. Det var också detta som Anna Horn
af Rantzien försökte göra.
Som så många andra såg jag i söndags på TV-reportaget från barnhemmen
i Rumänien och de omänskliga och ovärdiga villkor som dessa barn levde
med. Jag tror att alla ställer sig frågan: Vad kan vi göra? Vad kan jag göra?
Rumäniens barn angår oss alla. Ändå känns det i särskilt hög grad som en
kvinnofråga. Rumänien har varit ett hårt land för kvinnor. Vi har enligt min
mening ett särskilt ansvar för att stödja också kvinnorna. Vad kan de poli-
tiska kvinnoförbunden och andra kvinnoorganisationer göra för att stödja
rumänska kvinnor att bygga upp en bättre tillvaro? Vad som behövs är alltså
solidaritet i förhållandet mellan man och kvinna men också mellan kvinna
och kvinna; inte bara ord, utan också handling.
Anf. 134 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om de debattregler som gäller.
Anf. 135 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inte lätt att kämpa emot orättvisor som kräver raffine-
rade statistiska beräkningar för att synliggöras. Och det är ju också vad som
är fallet när det gäller kvinnolönerna. Därför behövs det naturligtvis bra
forskning.
Ett annat område där man också behöver se över, forska om och synlig-
göra hur ojämlikheten slår, är kvinnorätten i juridisk mening. Det behöver
klargöras hur den manliga dominansen i vårt samhälle avspeglar sig i rätts-
ordningen och hur rättsreglerna och rättstillämpningen förstärker eller mild-
rar mansdominansen eller i vilken utsträckning och på vilket sätt lagstift-
ningen är ett uttryck för mäns intresse. Vad behövs för att kvinnors intressen
och förhållanden skall förbättras?
För att förstå sådana här rättsregler och hur de verkar måste man veta hur-
dana förhållandena är och hur de skiljer sig mellan män och kvinnor. Det
finns alltså många områden att ta upp, men framför allt tror jag att frågor
om arbetsmarknaden och kvinnors rätt i juridisk mening hör ihop.
Jag tog i mitt inlägg också upp skolan och hur gymnasieskolan fungerar i
dag. Jag skulle bli glad om jag fick svar på frågan om det finns några funde-
ringar om hur man kommer till rätta med den könssegregering som finns re-
dan i gymnasieskolan.
Anf. 136 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Statsrådet sade att jämställdheten är 1990-talets viktigaste
rättvisefråga. Den borde nog ha varit 1980-talets viktigaste, och från detta
borde man bygga vidare. De ambitionerna borde man ha haft från början.
Men vi är en bit på väg.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
135
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
136
Statsrådet nämnde i sitt anförande att kvinnor inom LO-kollektivet i det
här sammanhanget har det lägsta inflytandet. Statsrådet sade att oppositio-
nen borde vetat svaret på frågorna när det gällde näringslivet. Vi represente-
rar ju inte alls näringslivet. Jag tror att regeringen har många fler samman-
träffanden med näringslivet än vad vi har.
Jag tycker att regeringen också borde se på den mycket stora arbetsgivare
som den offentliga sektorn utgör. I mitt inledningsanförande ställde jag en
direkt fråga till statsrådet om att upplösa den offentliga sektorn och de of-
fentliga monopolen. Men på den frågan fick jag inget som helst svar. Vad
gör den offentliga sektorn?
Jag nämnde också de siffror som finns på löneskillnader när det gäller
kvinnor och män inom kommuner och landsting och som är nog så oroväck-
ande. Jag tycker att man inte bara skall ta en del av samhällslivet utan se till
samtliga som är arbetsgivare åt kvinnor. Då är den offentliga sektorn den
största arbetsgivaren.
Man gör kvinnorna och jämställdheten en björntjänst om man fokuserar
på näringslivet och helt och hållet sätter på skygglapparna när det gäller den
offentliga sektorn. Jag väntar på ett svar på min fråga.
Anf. 137 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Det finns mycket i det Margot Wallström sade som jag vill
instämma i. Det gäller inte minst det sista hon sade om en gemensam kamp
för Rumäniens folk och kvinnorna i Rumänien. Om vi kunde göra något ge-
mensamt där skulle det vara utomordentligt bra.
När det gäller representationen inom näringslivet undrade Margot Wall-
ström när man sist hörde någon borgerlig företrädare tala om detta. Det talas
faktiskt i folkpartiets jämställdhetsmotion om vikten av att öka representa-
tionen också inom näringslivet. Men tyvärr är det väldigt litet som vi politiskt
kan göra åt detta. Här behövs en gemensam opinions- och upplysningskam-
panj, och den kan vi väl också vara överens om att vi skall bedriva.
Margot Wallström talade sedan mycket om rätten till det goda arbetet.
Det var också mycket bra. Men varför inte, Margot Wallström, se till att fler
kvinnor verkligen kan få en bättre arbetsmarknad genom att slopa de offent-
liga monopolen?
Anf. 138 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Vi är ingalunda färdiga med jämställdhetsarbetet. Det visar
det för varje år ökande antal motioner med olika krav på just jämställdhets-
området.
Jag fäste mig också vid det Margot Wallström sade om näringslivet och
vad det gör för att öka kvinnorepresentationen och vid att hon efterlyste bor-
gerliga debattörer. Jag vill i det här sammanhanget erinra om att det kanske
inte endast är näringslivet som är boven i dramat. Inom den kommunala sek-
torn, som domineras av kvinnor, är endast 11% av förvaltningscheferna
kvinnor, och inom den sociala sektorn, där över 75 % av de anställda är kvin-
nor, är bara 14 % av socialcheferna kvinnor. Jag menar nog att man här verk-
ligen behöver arbeta för chefsrekrytering av kvinnor.
Vi arbetar mycket med olika projekt, och det gör inte minst socialdemo-
kraterna och regeringen. Man är mycket för projekt. Jag har berört den här
frågan tidigare. Kanske skulle man i stället gå över till någon form av kam-
panjer? Varför inte starta en kampanj som syftar till att både stimulera och
informera och bygga upp kvinnors självförtroende att söka chefstjänster?
I detta arbete är det också viktigt att ta till vara kvinnoorganisationerna.
Vi i centerpartiet har hävdat att om kvinnoorganisationerna hade litet mer
pengar skulle de kunna göra ännu mer arbete på det här området. Nu arbetar
man mest ideellt.
Margot Wallström nämde också arbetsvärderingssystemet. Det är något
som också jag har tagit upp. Det är inte säkert att det system som vi i center-
partiet har föreslagit är det som vi kan komma framåt med, men vi i center-
partiet är mycket angelägna att få till stånd en undersökning om arbetsvärde-
ring så att vi kan analysera bakgrunden till att kvinnodominerade yrken vär-
deras lägre och kartlägga dessa skillnader och också få förslag till hur vi skall
kunna åtgärda detta.
Anf. 139 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM:
Fru talman! Jag börjar undra om jag trampade på några ömma tår när jag
tog upp frågan om det privata näringslivet.
Jag skall ägna mig åt att kommentera detta med den offentliga sektorn.
Jag skall göra det i fem punkter.
För det första kan vi väl ändå konstatera att det är tack vare en väl utbyggd
offentlig sektor som vi har så många kvinnor i förvärsarbete i dag. Det har
varit möjligt att ge kvinnor betalda jobb.
För det andra är den offentliga sektorn inte någon skyddad sektor. Ni
måste ha missat någonting när ni säger så. Den offentliga sektorn är demo-
kratiskt styrd och utsatt för insyn och ett mycket hårt yttre tryck. Det ni
själva säger här är belysande. Det går inte att göra så mycket åt det privata
näringslivet, men det går att göra någonting åt den offentliga sektorn. Ja,
det går just därför att den är demokratiskt styrd och vi där har möjlighet att
påverka. Förändringarna är ju enorma.
Jag undrar dessutom var dessa monopol finns. Efter vad jag kan se tillåter
vi privata alternativ, läkare och tandläkare, inom vård och omsorg på prak-
tiskt taget alla områden. Den här förändringen går mycket snabbt. Det görs
ansträngningar att finna nya former som ändå kan förena det demokratiska
inflytandet och styrningen.
För det tredje är den offentliga sektorn ett sätt att organisera och möta de
behov av vård och omsorg som vi kan se i vårt samhälle. Frågan om vilket
sätt som är effektivast är det som vi många gånger har olika synpunkter på.
Men det är väl inte alltid som privatisering också är lika med effektivisering?
Det tror i alla fall inte jag. Frågan är just hur vi effektivast och på mänskli-
gaste vis skall tillgodose behoven av vård och omsorg.
För det fjärde hävdas det ofta när det gäller frågan om lika lön att det är
kvinnornas koncentration till den offentliga sektorn som ligger bakom låga
löner. Jag kan konstatera att löneskillnaderna mellan kvinnor och män rent
allmänt är minst lika stora på den privata sidan som på den offentliga. Se på
det allra största kvinnoyrket, sekreteraryrket. Där är löneskillnaderna
mycket stora, och det är inte till den privata sektorns fördel. Jag anser inte
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
137
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
138
att man skall acceptera detta påstående, och det är en av de saker som vi
behöver reda ut.
För det femte vill jag påstå att det sker väldigt mycket i form av föränd-
ringar inom den offentliga sektorn. Vi har en rad projekt som just syftar till
att utveckla kvinnornas inflytande och ställning. Men det är mycket dåligt i
det privata näringslivet. Det var detta jag ville påtala, och vi behöver alla
hjälpas åt för att se hela spektrumet. Jag glömmer inte bort någon del, det
kan ni vara säkra på.
Anf. 140 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Statsrådet sade ”tack vare den offentliga sektorn”. Jag har
inte ifrågasatt den offentliga sektorn, möjligen dess storlek och dess fortsatta
tillväxt.
De betalda jobben är inte alltid välbetalda - det var detta jag antydde för
en stund sedan. Det avgörande är att de inte är utsatta för konkurrens; det
trodde jag att statsrådet hade förstått.
Var finns monopolen, frågar statsrådet. Det är väl självklart, och det
trodde jag att statsrådet också kände till. De finns inom barnomsorg, äld-
reomsorg och sjukvård. Man behandlas inte på lika villkor, och det är det vi
efterlyser. Vi moderater vill tillvarata samhällets totala samlade resurser för
att de skall komma människorna till godo. Vi skall inte uppställa förbud för
vissa, utan alla som kan ge något av det människorna efterfrågar skall kunna
fungera.
De mänskliga behoven förutsätter att alla resurser skall tas till vara på alla
områden när det gäller barnomsorgen, äldreomsorgen och utbildningen.
Förbjud inte vissa, och diskriminera inte vissa! Det är det som sker i dag.
Man ger statsbidrag till dem som man vill uppmuntra, och man ger ingenting
till andra. På så vis blir det ojämlika villkor i samhället.
Det mänskliga som statsrådet nämnde skulle vara att politikerna bestäm-
mer, politikerna dirigerar och vet bäst vad människorna vill göra i familjen
och på yrkesområdet. Över huvud taget går man in i den offentliga sektorn
och dirigerar. Varför är ni så rädda för att släppa loss? Det kommer alla till
godo, och det ger valfrihet.
Vidare har vi de projekt som nämndes nyss. Jag vet att statsrådet Åsbrink
i dag talade om särintressen och stora ekonomiska resurser som satsas. Han
nämnde kvinnorna som ett särintresse på slutet. Det tycker jag är ett mycket
märkligt uttalande, och jag tycker att statsrådet skall fråga sin kollega vad
han menade med det.
Anf. 141 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Självfallet behöver vi även i framtiden en stor offentlig sektor.
Men det är märkvärdigt att vi från den borgerliga sidan hela tiden måste
skjuta socialdemokraterna framför oss när vi vill ha alternativ.
Nu har man accepterat föräldra- och personalkooperativ inom barnomsor-
gen. Varför, Margot Wallström, går man inte hela vägen? Vad är det för skill-
nad mellan att ha ett handelsbolag och att ha ett aktiebolag?
Vi får ofta höra att man inte skall få göra vinst på barnomsorgen. Jag
tycker att det är sällsynt fånigt. Det är väl självklart att ingen vill ha sina barn
i en barnomsorg som inte fungerar bra. Men alla som arbetar inom barnom-
sorgen måste ha rätt att få en vettig inkomst och kunna få en vinst. Går det
att få en bra vinst tyder det på att man har en bra kostnadseffektivitet. På tal
om barnomsorg i aktiebolagsform för att man skall få god vinst vill jag säga
att det måste finnas en hel del andra saker som det går att få större vinst på.
Släpp loss! Då skall man se att det går att få ökad valfrihet för kvinnorna.
Det blir en kvalitetsutveckling, och det blir bättre utnyttjande av de resurser
som finns. Det blir en starkare position för personalen och större möjlighet
för personalen att utvecklas. Säkert går det att utnyttja fler kvinnor. Perso-
nalflykten blir mindre och nya krafter kommer till.
Det här handlar inte bara om barnomsorgen. Jag tog i mitt anförande upp
exempel på fältassistenter som vill arbeta på entreprenad och om sjukgym-
naster som vill arbeta i privat regi. Varför säger ni nej?
Anf. 142 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Det är inte försvarbart med stora löneskillnader inom den of-
fentliga sektorn. Jag tror inte att löneskillnaderna skulle bli mindre om ett
privat ägande kom in.
Jag hade inte tänkt tala om barnomsorg i dag, eftersom vi har så många
andra tillfällen att debattera barnomsorg. Men det går inte att undvika äm-
net.
Nu har det blivit möjligt för två förskollärare att starta barnomsorg. Det
återstår att se hur många sådana kooperativ som skapas. Förskollärarna är
utbildade till pedagoger och inte till egenföretagare.
Jag tycker också att det är vilseledande med uttrycket privat barnomsorg.
Den är ju inte privat i egentlig mening. Den är i stället en blandning av of-
fentliga pengar och privat administration. Privat barnomsorg är alltså bero-
ende av offentliga pengar. Risken finns att vi om statsbidraget minskar får se
att daghem läggs ned. Då kan man tänka sig vad som kan hända i en glesbygd
där det inte finns något annat alternativ. Föräldrarna i den kommunen kan
alltså behöva betala mycket höga barnomsorgsavgifter för att kunna få till-
gång till barnomsorg.
Det är inte heller svårt att räkna ut vilka som kommer att välja billigare
alternativ inom en privatiserad barnomsorg. Det blir naturligvis de föräldrar
som har mycket dålig ekonomi.
När det är de stora gruppernas tur att få del av barnomsorgen, skall det
finnas privata alternativ där de som har tillräckligt med pengar kan köpa
bättre pedagogik, medan låglönegrupperna får hålla till godo med sämre.
Jag hoppas att vi inte skall behöva ta fler steg i den riktningen mot privatise-
ring i barnomsorgen.
Anf. 143 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM:
Fru talman! Jag får lust att fråga som jag ibland gör när jag är på gymnasie-
skolorna och får ta del av politikerförakt eller det moderata budskapet att så
många politiker som möjligt borde avskaffas liksom den politiska styr-
ningen: Vem är det då som bestämmer? Är det den som har tjock plånbok,
den som skriker högst eller den som kommer först? Hur vill vi att samhället
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
139
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
skall formas? Hur vill vi att demokratin skall utövas? I grunden är detta en
demokratifråga.
Vi är överens om att det behövs stora förändringar inom den offentliga
sektorn. Vi är överens om att detta har betydelse för kvinnorna. Jag anser
att det är betydelsefullt just för demokratin och möjligheterna att få vara
med och påverka sin arbetsorganisation och att få behoven av vård och om-
sorg tillgodosedda. Men vi måste också se till de andra delarna.
Jag skulle vilja kommentera några av de frågor som har riktats till mig.
När det gäller likalönefrågan var det någon som sade att det inte är mer kun-
skaper som behövs utan konkreta åtgärder. Jag kan hålla med om att det
också är fråga om mer konkreta åtgärder. Men vi behöver avgjort mera kun-
skaper. Det visade seminariet tydligt.
På det statliga området har vi bestämt att det skall tas fram ett system för
arbetsvärdering. På ett sätt skall man vara pionjär för att försöka hitta vägar
att rättvisare värdera mäns resp, kvinnors arbete. Jag gillar faktiskt Kersti
Johanssons och centerns förslag. Vi är inte alls negativa när det gäller att
driva frågor om arbetsvärdering vidare. Vi arbetar vidare med den frågan.
Jag tror också, precis som Berith Eriksson sade, att utbildningsområdet är
mycket viktigt. Jag vill påstå att en reformerad gymnasieskola kanske är en
av de viktigaste jämställdhetsreformerna framöver. Vi kommer då förhopp-
ningsvis ifrån det mycket könsuppdelade linjeval som har förekommit hit-
tills. Vi får också komma ihåg att man nu går över till ett kommunalt ansvar,
och där behövs det mycket arbete för att bevaka jämställdhetsfrågorna i ut-
bildningen.
Förste vice talmannen anmälde att Mona Saint Cyr anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 144 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Först vill jag kommentera några av de saker som Mona Saint
Cyr sade. Hon tyckte tydligen att denna debatt var onödig, och hon kände
sig tvingad att delta i den. Det beklagar jag. Jag tror att det är oerhört viktigt
att vi har dessa debatter och att man den vägen försöker förändra verklighe-
ten.
För det första påstår Mona Saint Cyr att min smekmånad är över och att
vi har förlorat slaget om sextimmarsdag för småbarnsföräldrar. Ibland är det
svårt att förstå vad som händer när man inte själv deltar i en kongress. Social-
demokratiska kvinnoförbundet har aldrig drivit frågan om sextimmarsdag
för småbarnsföräldrar. Vi förlorade alltså inte frågan om sextimmarsdag,
utan kongressen uttalade en princip för sextimmarsdag som ett första steg på
1990-talet under förutsättning att det sker en tillväxt.
För det andra hävdar Mona Saint Cyr att den offentliga sektorn är politi-
kernas stora skyddade verkstad. Jag tycker att det är ett hån mot demokratin
och dem som arbetar för den. Jag skulle gärna vilja veta vad Mona Saint Cyr
menar med det.
För det tredje säger Mona Saint Cyr att många önskar arbeta deltid. Det
är precis tvärtom. Det är alldeles för många deltidare i dag. Många kvinnor
140
önskar gå upp i tid, men på grund av organisationen i vissa typer av arbeten
är det omöjligt.
Fru talman! Vad betyder det egna arbetet med en lön som man kan för-
sörja sig på? Det betyder egna pengar i fickan, det vet vi. Det betyder att
man är med och delar på de utgifter som en familj har för att existera. Det
borde också betyda att hemarbete och fostran av barnen delas lika mellan
kvinnor och män. För människan betyder den egna lönen självständighet
och oberoende. Man väljer själv sin livsform. Vill man bo ihop med någon
så gör man det, vill man inte så låter man bli.
Den egna försörjningen betyder emellertid också något i vidare mening.
All historisk forskning visar att kvinnors ställning i samhället har en direkt
koppling till kvinnors ställning i förvärvslivet. Man kan uttrycka det så att i
länder där den kvinnliga förvärvsfrekvensen är hög är också andelen kvinn-
liga politiker stor. Det är Sverige ett talande exempel på. I utvecklingen mot
ekonomiskt oberoende följer alltså en förändrad kvinnoroll och i förläng-
ningen förhoppningsvis också en ny mansroll.
Det är därför vi socialdemokratiska kvinnor så hårt hävdar att grunden för
jämställdhet är den egna lönen, och det är därför som rätten till arbete, även
för kvinnor, är vår viktigaste fråga att driva inom en politisk kvinnoorganisa-
tion.
För att jämställdhet skall vara möjlig krävs mera än förvärvsarbete. Det
krävs t.ex. barnomsorg. Men det är viktigt att påpeka att tillsynsmotivet bara
är en del av barnomsorgen. De sociala och pedagogiska bitarna väger lika
tungt. Barnomsorg till alla barn är en viktig jämlikhetsfråga.
En väl fungerande barnomsorg är väl en absolut förutsättning för att kvin-
nor och män skall kunna förena föräldraskap och förvärvsarbete. I dag kan
375 000 barn erbjudas plats i daghem eller familjedaghem. Det är 127 000
fler än 1982. Bara i år tillkommer 30 000 nya platser.
Fru talman! I somras kom arbetsmiljökommissionens rapport. Det är här
fråga om vårt vallöfte att åtgärda de 400 000 farligaste jobben. Den påvisar
bl.a. att många kvinnor kommer in friska och åker ut sjuka. De blir sjuka
och skadade av monotona arbeten, ensidiga rörelser och pressande arbetssi-
tuationer. Kommissionens rapport visade också på en annan, mycket intres-
sant faktor som inte förekommit i debatten om dåliga arbetsmiljöer, nämli-
gen det dubbelarbete som kvinnor tvingas till och som gör dem sjuka.
Vi har ju inte lyckats med konsten att få männen att ta sin del och sitt
ansvar för det obetalda arbetet. Männens ansvar och del i hem och barn på-
verkas inte av kvinnans arbetstid. Det är enbart männens egen arbetstid som
ger utslag härvidlag. Det är därför viktigt med en generell sänkning av ar-
betstiden både för jämställdheten och för kvinnors hälsa och arbetsmiljö.
Den fysiska arbetsmiljön måste också förbättras. Här har vi en stor chans
när arbetslivsfonderna skall börja fungera med de 15 miljarder som för när-
varande finns i de olika arbetslivsfonderna. Från det socialdemokratiska
kvinnoförbundet kommer vi att försöka förmå styrelserna för arbetslivsfon-
derna att prioritera kvinnor och kvinnors arbeten högst.
Fru talman! Det skall löna sig att arbeta. Man skall kunna leva på sin lön.
Det är uttryck som ofta hörs, särskilt från moderat håll. Jag läste för någon
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
141
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
månad sedan en artikel av Anne Wibble i tidningen Nu. Den har litet grand
berörts här i dag.
Anne Wibble angrep moderaterna och i viss mån centerpartiet för att ha
sprungit ifrån den tidigare uppgörelsen om vårdnadsbidraget och nu lagt
fram förslag som ger helt felaktiga signaler till kvinnor. Enligt hennes beräk-
ningar i den här artikeln måste en kvinna i moderaternas förslag tjäna drygt
70 000 om hon har ett förskolebarn för att över huvud taget få en krona över.
Om hon har två barn måste hon tjäna 135 000, och har hon tre barn måste
hon tjäna över 200 000, annars lönar det sig inte att arbeta. Jag undrar om
det är riktigt och rimligt.
Enligt centerns förslag måste en förälder med två barn tjäna 90 000 för att
ett förvärvsarbete skall löna sig. Jag vet inte om det här är rätt, men det är
en artikel som Anne Wibble har skrivit. Jag måste fråga både moderaterna
och centern om det är rätt. Eftersom det är kvinnor som företräder sina par-
tier vill jag höra om ni, om detta är riktigt, ställer upp på detta. Är inte detta
i så fall en stor kvinnofälla? Är det inte mycket ojämställt?
Anf. 145 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Till Margareta Winberg vill jag säga att jag precis kommer
från MKFs 70-årsjubileum, som ägde rum under det timslånga uppehållet.
Övriga kvinnoförbundsordförande var närvarande och gratulerade, men
Margareta Winberg lyste med sin frånvaro. En av dem som gratulerade sade
att vi samverkar i kvinnofrågor även med dem på andra sidan. Jag funderade
litet över vad det kunde vara sakralt sett. Men sedan kom jag på att hon
måste mena socialdemokraterna, och det gjorde hon.
Det har fastslagits i många betänkanden i riksdagen att vi kvinnor har ett
gemensamt mål när vi diskuterar dessa frågor, men vi har litet olika uppfatt-
ningar om medlen. Därför tycker jag att vi skall koncentrera oss på dem när
vi diskuterar detta.
Det frågades i sammanhanget vem som skall bestämma. Jag har tidigare
sagt att det skall vara de människor som berörs. När det gäller barnomsorgen
skall föräldrarna, i det här fallet talar vi om kvinnorna, bestämma hur de
vill ha den ordnad. Kvinnorna måste komma fram till hur de skall ordna sitt
yrkesliv tillsammans med sin man för att ordna det på bästa möjliga sätt för
barnen. Det har jag sagt tidigare här i dag.
Jag förstår inte att socialdemokraterna vid det här laget inte har lärt sig
vad vi menar med monopol. Inom barnomsorgen, som ligger närmast till
hands när det gäller förvärvsarbete för kvinnor, vore det vettigt att använda
samtliga resurser för att ta hand om barnen, så att barnen får just den omsorg
som deras föräldrar tycker är bäst för dem.
Många kvinnor förvärvsarbetar inom de olika monopolen inom sjukvård,
äldreomsorg och barnomsorg. Jag är själv kommunanställd, och jag vet hur
folk resonerar. De vill göra väldigt mycket som de inte får göra i dag. De är
instängda i monopolen. De kan inte välja arbetsgivare. Jag vet att statsrådet
i en tidigare debatt med Margareta Winberg har sagt att det finns ett antal
kommuner att välja på som olika arbetsgivare. Vi skall väl inte behöva bli
nomadiserade som kvinnor. Vi måste kunna ha en arbetsgivare i den kom-
142
mun där vi bor. Vi måste kunna starta eget eller bli anställda av någon annan
som vill starta eget och ta det ansvar som det innebär att bli arbetsgivare.
Jag vet att det finns idéer, intresse, kunskap och ambition hos kvinnorna
att få göra detta. Med det regelsystem som socialdemokraterna har lagt fast
som en järnhand över Sverige får de inte göra detta. De kan inte göra detta,
eftersom de måste jobba på samma villkor som andra, kommunerna och mo-
nopolen.
Anf. 146 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Margareta Winberg talade om vikten av en ny mansroll. Det
kan jag verkligen instämma i. Det är särskilt viktigt att männen tar ett större
ansvar för barnen när de är små. Jag vill fråga Margareta Winberg om ni är
beredda att stödja folkpartiets krav att det skall bli en utökning av ledigheten
vid födsel av barn så att pappans tid förlängs. Den är tio dagar i dag. Jag
tror att det är oerhört viktigt att papporna är hemma och delar ansvaret med
mammorna under den allra första tiden när barnet har fötts.
Är man också beredd att möta litet okonventionella krav för att få fler
män att ta ut mer av föräldraledigheten? Det kan t.ex. ske i någon form av
extra stimulans, t.ex. en extra semesterdag. Vi har haft sådana tankar från
folkpartiets sida, eftersom vi anser att detta är mycket väsentligt.
Margareta Winberg talade om hur bra det har varit med utbyggnad av
barnomsorgen. Det tycker jag också, men det räcker inte. Fortfarande står
tiotusentals människor i kö. Min fräga till Margareta Winberg är fortfa-
rande: Är ni nu beredda, för att så snabbt som möjligt nå målet om full be-
hovstäckning för alla dem som vill ha barnomsorg utanför hemmet, att ta
alla möjligheter till alternativ i anspråk? Det gäller t.ex. att slopa lex Pyss-
lingen och låta svenska kyrkan m.fl. driva daghem.
Anf. 147 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Fru talman! Jag måste verkligen hålla med Margareta Winberg om att vi
har alldeles för många deltidsarbeten. I dag finns det 800000 personer som
har deltid, men vill ha heltid. Jag hoppas också på och ser fram emot alla de
bra och konkreta förslag som måste komma fram utifrån målsättningen om
det goda arbetet. Det gäller t.ex. förslag när det gäller att komma till rätta
med obekväma arbetstider, förslag när det gäller att komma till rätta med
den arbetsorganisation som missgynnar kvinnor i dag, förslag när det gäller
sex timmars arbetsdag och förslag som innebär att graviditet inte betraktas
som en privatsak, dvs. att det i arbetsmiljön tas hänsyn till vad ett foster tål.
Om och när sådana konkreta förslag läggs fram kanske vi, liksom 1946 års
riksdagskvinnor, kan enas om en motion. Den gången gällde det lika lön för
lika arbete inom staten. Resultatet av den motionen blev principbeslutet om
lika lön och tillsättandet av likalönskommittén. Men ännu i dag har de stat-
ligt anställda kvinnorna inte lika lön som männen. De har bara 91 % av
manslönerna. Men det gäller ju att vi inte tappar sugen utan verkligen sätter
upp mål och att vi försöker nå dem.
Anf. 148 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! När Margareta Winberg säger att många önskar arbeta deltid
och samtidigt konstaterar att det är fel med deltid, är jag inte så säker på det
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
143
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
144
som Margareta Winberg tycks vara. Från centerpartiet har vi vid upprepade
tillfällen understrukit att både flexibel arbetstid och förkortad arbetstid är
angelägna för många människor. Och det är faktiskt väldigt många som väl-
jer att arbeta deltid. Vi i centerpartiet menar att man måste lägga stor vikt
vid personliga valmöjligheter så att arbetstiderna kan anpassas till olika fa-
miljers och individers behov och önskemål - detta inte minst med tanke på
barnen.
Vad Anne Wibble har skrivit har jag inte läst. Men så länge centern inte
har presenterat något annat förslag så gäller det förslag om familjepolitik
som vi lade fram i riksdagen i våras. Vår familjepolitik är i första hand inrik-
tad på att det skall skapas valfrihet för småbarnsföräldrar. Vi menar att varje
barnfamilj skall få möjlighet att ordna sin barnomsorg på det sätt som den
själv vill. Det är ju det som skapar trygghet. Därför anser vi i centerpartiet
att en större del av de resurser som ställs till förfogande för barnomsorg skall
disponeras av föräldrarna själva.
Anf. 149 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Mona Saint Cyr inte vill svara på den fråga
som jag ställde, om de siffror som står i denna artikel kan stämma.
Jag undrar vad grunden för jämställdhet är för moderaterna? Är den inte
att varje människa skall ha egna pengar och vara oberoende, fri och själv-
ständig? Hur går det då om man utformar ett sådant system som ni tydligen
är på väg att utforma och som innebär att man måste tjäna så mycket för att
inte behöva betala för att få arbeta?
Både Mona Saint Cyr och Charlotte Branting återkommer till monopolen.
Men kan ni tala om på vilka områden som det är monopol? Vad är det som
kvinnor inte får göra? Kvinnor får starta eget, jobba inom sjukvård, inom
barnomsorg, osv. Tala om vad kvinnor inte tillåts göra!
Jag måste säga att jag är litet förvånad. Vi brukar ju säga att omsorg inom
olika områden inte skall drivas med vinst. Men nu kanske ni ändå vill tillåta
det. Jag vet inte. Men vi socialdemokrater har sagt att gränsen går där för
oss. Man skall inte tjäna pengar på barn. Då svarar jag också på frågan från
Charlotte Branting, nämligen att vi inte vill ha lex Pysslingen och andra ak-
tiebolag i den formen. Vi säger att det skall vara kvalitet på barnomsorgen.
Vi anser att det skall finnas klara pedagogiska mål för barnomsorgen och att
vi skall ha utbildad personal. Det är för oss det viktiga. Barnomsorgen är
nämligen till för barnen och inte för att några kvinnor skall få jobb. Man kan
ta privata tandläkare och deras tandsköterskor som exempel. Har de bättre
betalt inom den privata verksamheten än inom folktandvården? Jag kan
också nämna de städerskor som fick gå från offentlig verksamhet till ASAB
och allt vad städbolagen heter. Hur gick det för dem? Fick de mer betalt?
Fick de bättre arbetsmiljö? Nej, de fick större beting och samma lön.
Charlotte Branting ställde en fråga om föräldraledigheten. Hon undrade
om vi var beredda att se till att papporna kan vara hemma längre. Vi har från
vårt kvinnoförbund sagt, men det är ingen partiståndpunkt, att vi vill att tre
månader av de ytterligare månader som vi hade hoppats att föräldraförsäk-
ringen skulle utökas med före nästa val skall kvoteras. Jag kan bara beklaga
att folkpartiet ställde sådana krav i uppgörelsen om den ekonomiska politi-
ken att vi inte kunde fortsätta att bygga ut föräldraförsäkringen. Det var
folkpartiet som stoppade den. Men vi är mycket villiga, åtminstone från
kvinnornas sida, att se till att man kvoterar föräldraledigheten så att männen
får sina rättigheter. I övrigt bedrivs det ju en stor upplysningskampanj i frå-
gan.
Alla alternativ inom barnomsorgen kan naturligtvis vara bra, men är de
bra för kvinnorna och jämställdheten? Jag tycker inte att dessa saker har
riktigt med varandra att göra.
Det gläder mig att Kersti Johansson tydligen tar avstånd från det som har
diskuterats beträffande centerns nya familjepolitik när hon säger att centern
håller fast vid det förslag som lades fram i våras.
Anf. 150 MONA SAINT CYR (m) replik:
Fru talman! Låt mig först göra en kommentar som jag inte hann med tidi-
gare. Jag berörde i mitt inledningsanförande verkligen den flexibla deltiden,
som innebär att kvinnorna själva i avtal med arbetsgivaren kan komma över-
ens om den arbetstid som de vill ställa upp med under den tid då de har små
barn och vill vara hemma och träffa dem. Sedan kan de förlänga denna ar-
betstid när de inte är lika beroende av att vara hemma med barnen. Hela
ansvaret är helt enkelt lagt i den enskildes händer efter den enskildes behov.
Det tycker vi är riktigt. Det utgår från människan och individen, barnens,
föräldrarnas och familjernas behov.
När det gäller ideologin i barnomsorgen har det tidigare i dag diskuterats
var skiljelinjen går, om den går mellan handelsbolag och aktiebolag. Då kan
jag i detta sammanhang fråga Margareta Winberg var gränsen går i ideologin
när det gäller deltiden?
Margareta Winberg frågade om moderaternas syn på jämställdhet. Vi an-
ser att alla individer har samma värde, man som kvinna. Vi gör ingen skill-
nad i fråga om detta. Det innebär att människorna själva skall ha rätt att
avgöra sådana faktorer som påverkar deras egna liv och förutsättningar. Det
är mycket viktigt. Och jag sade tidigare i dag att det inte är politikerna som
skall tycka åt människorna, utan människorna skall få tycka och fatta beslut
själva om närliggande områden. Då säger socialdemokraterna och Marga-
reta Winberg alltid: vinst, kommersialism, tjäna pengar. Men anklagar ni
även kyrkan för att vara ute i kommersiellt syfte när det gäller barnomsor-
gen? Vi vill att kyrkan som andra skall få anordna barnomsorg. Alla ideella
organisationer skall få anordna barnomsorg. Vad säger ni t.ex. om föräld-
rarna som skall ta hand om sina egna barn? Tjänar de också pengar? Är de
kommersialister om de vill ta hand om sina barn, Margareta Winberg?
Anf. 151 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Skyll inte på folkpartiet, Margareta Winberg, för att ni social-
demokrater inte fick igenom kravet på en utbyggnad av föräldraförsäk-
ringen! Socialdemokraterna hade inte pengar att finansiera den reformen
nu. De prioriterade i stället en förlängning av semestern.
Margareta Winberg sade att de privata tandläkarna inte var bättre. Det är
möjligt att de är sämre i vissa fall. Men vad jag med bestämdhet vet är att de
är billigare. De är 30 % billigare än tandläkarna inom det offentliga syste-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Jämställdhet
met. Dessutom har många privata tandläkare vittnat om att de har större
möjligheter att själva påverka sina arbetstider och att de har en bättre arbets-
miljö, osv. De olika alternativ som vi förfäktar skall finnas inom alla områ-
den utgör ett bra komplement.
Jag vill ställa en fråga: Vad är det egentligen som säger att det skulle vara
bättre kvalitet på barnomsorg som drivs inom ett handelsbolag än barnom-
sorg som drivs inom ett aktiebolag?
Till sist vill jag passa på tillfället att ställa en fråga till Margareta Winberg.
Eftersom ni tog upp en så oerhört stark och stor debatt på er stämma angå-
ende affärstiderna, undrar jag vad det är som säger att vi får en bättre situa-
tion för kvinnor och jämställdhet om vi får en ny affärstidslag. Nog är det
litet löjligt om man skulle få en lag som säger att vi får lov att handla damst-
rumpor på en söndag men inte herrstrumpor, att vi får handla bullar men
inte barnmat, socker men inte salt. Det hjälper verkligen inte kvinnor och
inte heller män. Låt oss behålla våra affärstider som de är i dag.
Anf. 152 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar igen att Mona Saint Cyr inte vill svara på den
fråga som jag ställde och som handlar om de belopp som jag redovisade. Jag
vet alltså inte om de stämmer. Jag är mycket intresserad av att få veta det,
eftersom det är en folkpartistisk kvinna som har skrivit artikeln och jag inte
har kunnat kontrollera siffrorna. Är det så att man måste tjäna dessa sum-
mor för att inte behöva betala för att förvärvsarbeta?
När vi då diskuterar deltid säger Mona Saint Cyr hela tiden att det är
”hon” som skall ha deltid. Detta är en riktig beskrivning av verkligheten. För
det är i de allra flesta fall en hon som har deltid, därför att hon skall hinna
med det andra arbetet också och mannen arbetar heltid eller övertid. Det
har vi socialdemokratiska kvinnor vänt oss emot, inte deltiden som sådan
men mot att det fungerar på det sättet att kvinnor blir dubbelarbetande och
sliter ut sig, så som jag beskrev i mitt första anförande. Att man kan avtala
om arbetstiderna är väl väldigt bra, men risken är bara att de anställda kom-
mer i underläge och att arbetsgivaren har övertaget och dikterar villkoren.
En annan sak som jag tycker att det finns skäl att ta upp är talet om att
familjen själv skall bestämma. Naturligtvis skall familjen själv bestämma
över viktiga saker. Vad ni moderater och andra många gånger glömmer bort
när ni talar om att familjen själv skall bestämma är att det också i familjen
finns en maktstruktur. Det har visat sig att den maktstrukturen går ut på att
mannen väljer först. Sedan kommer barnens behov, och kvinnan får ta det
som blir över. Detta har arbetarklassens kvinnor alltid vetat och alltid fått
arbeta på den tid som blir över - baka på nätterna, bära ut tidningar på morg-
narna och skura trappor på kvällarna.
Sedan till frågan vem som får driva dagis. Det möter inget hinder att kyr-
kan har daghem och bedriver barnomsorg. Kyrkan har rätt till egen beskatt-
ning och kan mycket väl taxera ut pengar om den så önskar för att driva
dagis.
Förste vice talmannen anmälde att Kersti Johansson och Mona Saint Cyr
146
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Regionala frågor
Anf. 153 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! Mitt anförande skall bli kort, för mitt ärende är lika enkelt
som angeläget: det är för dyrt att resa med Gotlandsfärjorna! Ni har hört det
förut, och jag lovar att jag så länge orättvisan består och jag är ledamot av
Sveriges riksdag fortsätter att påtala det faktum att det är dyrare för en en-
skild eller en familj att resa till Gotland än till andra orter.
Jag har tidigare här i kammaren, för att göra det tydligare, gjort jämförel-
sen med en godtyckligt vald ort på ungefär samma avstånd från Stockholm,
nämligen Borlänge. Jag har följt upp detta i dag och kan konstatera att en
tvåbarnsfamilj som väljer Gotland framför Dalarna förlorar minst 270 kr. i
pengar och 61/2 timme i tid. Det, fru talman, skall vi slåss emot när vi skall
hävda turistnäringen som en av våra basnäringar i Gotlands län.
Vår landsväg består inte av grus, betong eller asfalt. Den består av fartyg
och hamnar. Kostnaden för vår landsväg beräknas inte på samma sätt som
kostnaden för andra länsvägar. Därför är det dyrare att resa till Gotland. Vi
ser framför oss ännu högre kostnader nästa säsong. Vi behöver en ny kon-
struktion av Gotlandstrafikens finansiering.
Det är inte rimligt att människor skall välja andra resmål än Gotland på
grund av kostnaden.
Det är inte rimligt att utflyttade gotlänningar skall ha högre kostnader än
andra för att besöka sin hemort.
Det är inte rimligt att resekostnaden skall få företag och enskilda att tveka
inför en flyttning till Gotland.
Man kan, fru talman, diskutera avgångstider, turtäthet, restidens längd
och mycket annat i Gotlandstrafiken. Jag har medvetet valt att koncentrera
mitt inlägg på kostnaden. Det är dags att Sveriges riksdag erkänner - och tar
det ekonomiska ansvaret för - Gotlands landsväg till fastlandet.
Anf. 154 GUNHILD BOLANDER (c):
Fru talman! Under vårsessionens slutskede fattade riksdagens majoritet
ett antal beslut som för Gotland kommer att få näst intill förödande effekter.
Det gäller stödområdesindelningen, där Gotland inte längre fick tillhöra
stödområde.
Det gäller beslutet om århundradets skattereform, där speciellt turismen
har blivit drabbad av den förhöjda mervärdeskatten.
Det gäller framtiden för jordbruksnäringen, som fortfarande är den domi-
nerande näringen på Gotland.
Inför alla dessa beslut har jag i motioner och debattinlägg försökt påtala
konsekvenserna för det gotländska näringslivet, men utan nämnvärt resul-
tat. Varför vill man i regeringen inte lyssna, varför är man inte beredd att
se till helheten? Det har funnits många anledningar under mina år i denna
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
147
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
148
kammare att konstatera att den ena handen i regeringen inte vet vad den
andra gör. Gång efter annan upprepas detta.
Hela Sverige skall leva - det har vi snart hört till leda. Jag måste då ställa
frågan: Vilka förutsättningar ger regeringen för ett liv i glesbygdslänet Got-
land?
Den höjda turistmomsen blev ett dråpslag för oss med 50000 färre turister
den gångna sommaren, ungefär en tiondel färre besökare på ön. Mina utta-
lade farhågor i juni har dess värre besannats. Det gick några veckor efter
riksdagsbeslutet, och den 5 juli hade statens industriverk fått i uppdrag att
studera momsförslagets effekter på vissa turistregioner i Sverige, däribland
Gotland. Om det efter några år visar sig att det blir ”orimliga effekter”, kan
staten möjligen tänka sig en stödinsats. Men då är ju skadan redan skedd,
det är den i dag. Och hur kommer ”orimlig effekt” att definieras?
Från centerpartiets sida har vi aktivt motarbetat höjningen av turistmom-
sen. Vi kommer att fortsätta med det, därför att vi inser vilka konsekvenser
denna har för den enskilde företagaren inom denna bransch.
Som ytterligare lök på laxen kommer från årsskiftet införandet av person-
trafikmoms. Mitt krav från juni på att färjetrafiken till och från Gotland
måste undantas ställer jag på nytt här i dag till de båda partier som genomdri-
vit skatteomläggningen, nämligen socialdemokrater och folkpartister. Det är
otillständigt att en familj med två vuxna och två barn plus bil, som i dag beta-
lar ca 2 000 kr. för ett Gotlandsbesök, nästa år skall betala ytterligare 500 kr.
i mervärdeskatt för persontrafik.
Dessutom aviserar nu Gotlandslinjen en biljettprishöjning utöver mom-
sen med uppemot 10%.
Jag kan sälla mig till övriga frågeställare när det gäller trafiken: Vilken
trafikant i Sverige betalar ett sådant kilometerpris över länsgränsen som vi
gotlänningar och alla som tar sig till och från Gotland får göra? Här har sta-
ten tidigare gått in med SIND-pengar i ett projekt ”Avstamp Gotland”, som
bl.a. skulle resultera i ökat stöd till turism och jordbruk. Detta ingav förvänt-
ningar inom turistnäringen, förhoppningar som i dag ligger grusade av denna
eländiga mervärdeskatt. Det är varken mer eller mindre är en paradox att
regeringen nu slår undan benen på projekt som tidigare initierats av samma
regering. Återigen - var finns helhetssynen?
Under den gångna veckan har bensinpriserna diskuterats främst i gles-
bygdslänen i norra Sverige men också på annat håll. Regeringen har svarat
med höjda avdrag för arbetsresor. Och det är väl bra så långt. Men för Got-
land, som faktiskt är landets mesta glesbygdslän så till vida att Gotland pro-
centuellt har mest invånare boende utanför tätort, hade en total sänkning av
bensinpriset/-skatten varit mera rättvis. Det finns ett antal nödvändiga resor
som inte är arbetsresor. Med centerns förslag till energibeskattning skulle
bensinpriset vara mer än en krona lägre.
När det gäller den förändrade jordbrukspolitiken kommer en omställning
att få större inverkan på arbetsmarknaden på Gotland än i något annat län i
landet. Bortsett från sockerproduktionen finns det inget som helst hänsyns-
tagande till Gotlands speciella läge och beroende av jordbruksproduktio-
nen. Från riksdagsmajoritetens sida saknas det både förståelse och vilja när
det gäller att rättvist möjliggöra en positiv utveckling på ön.
Fru talman! Det finns anledning att återkomma i denna talarstol vid ett
senare tillfälle såväl till dessa frågor som till villkoren för våra kommunika-
tioner med fastlandet. Vad jag ville redovisa i denna debatt var den oro som
vi gotlänningar känner inför framtiden när det gäller de här frågorna.
Anf. 155 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Fru talman! ”Värmland det är mitt liv, det se”. ”Där vill jag leva, ja, där
vill jag dö” står det ju i Värmlandsvisan.
Egentligen skulle jag kanske ha sjungit den sistnämnda. Men när jag
tänkte efter insåg jag att det nog var bäst att bespara fru talmannen samt
övriga åhörare det.
Ja, hur är det då att leva i Värmland 1990? Bilden är inte helt ljus. Mörka
moln börjar torna upp sig vid horisonten, och fortfarande råder en regional
obalans. Den längsta högkonjunkturen under efterkrigstiden börjar nu mat-
tas av. Men denna långa och intensiva högkonjunktur har naturligtvis under
tiden påverkat Värmland mycket positivt. Utgångsläget inför den väntade
lågkonjunkturen är därför bättre än vad det normalt brukar vara inför bist-
rare tider.
Antalet arbetslösa i nuläget visar inte på någon större ökning. Däremot
har oroande varsel lagts, och orderingången till vissa företag har minskat.
Tendensen visar därmed att arbetslösheten i det korta perspektivet inte för-
väntas-öka drastiskt. Men utvecklingen i det längre perspektivet inger viss
oro och måste därför nogsamt följas.
I Karlskoga har t.ex. sedan mitten av 70-talet ca 4 000 arbetstillfällen för-
svunnit. Degerfors och Storfors har förlorat ca 1 000 arbetstillfällen vardera.
I år har Kristinehamn drabbats av en minskning av antalet arbetstillfällen
med ca 500. Vidare har Saab-Scania varslat om nedläggning, vilket innebär
att ett stort antal arbetstillfällen kommer att försvinna.
I den berörda regionen finns det ett högteknologiskt kunnande. Där finns
arbetskraft med mycket kvalificerat verkstadskunnande. Där finns också
den modernaste industriella utrustning som står att få.
Staten måste här känna ett särskilt ansvar för de strukturförändringar som
följer av att försvarsindustrin får andra förutsättningar.
I västra Värmland har TVAB, som tillverkar kablar främst till bilindustrin,
beslutat att flytta tillverkningen till Portugal. Om det sker kommer ett hund-
ratal anställda att förlora sina jobb, och Töcksfors kommer att drabbas
mycket hårt. Även de enheter som TVAB har i Säffle, Koppom, Malung och
Vansbro kommer att beröras.
Riksdagen har ju fattat beslut om att ge stöd till teknisk utveckling beträf-
fande bilindustrins underleverantörer. Jag förutsätter att det stödet kommer
att utgå till de berörda.
I Säffle har vi Billeruds bruk, som tillverkar fettavstötande papper. I dag
råder det osäkerhet angående brukets framtid på grund av att ägarna vill
sälja koncernen, i vilken bruket ingår. Här måste man mycket noga följa ut-
vecklingen ur regionalpolitisk synpunkt.
I norra delen av Värmland har vi länets högsta arbetslöshet. I dessa delar
är det fråga om långa avstånd samt dåliga vägar, vilket gör att det är svårt
med arbetspendling till andra orter. Det beslut som har fattats om nedlägg-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
149
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
150
ning av NKLJ-banan i Hagfors gör inte situationen i denna del av Värmland
bättre.
Kvinnoarbetslösheten i den här delen av länet är också mycket hög.
Fru talman! Vad behöver man då göra för att kunna komma till rätta med
den regionala obalansen?
Först och främst vill jag lyfta fram utbildningen. Utbildningen är ett medel
när det gäller att komma till rätta med den regionala obalansen. Därför är
det mycket viktigt att det från statens sida sker en satsning på framtida ökade
samt fasta forskningsresurser vid högskolan i Karlstad.
Vidare råder det som bekant fortfarande en överhettning i storstadsområ-
dena. Därför anser jag att statsmakterna bör ta initiativ till en starkt ökad
utlokalisering av verksamheter och statliga verk och myndigheter till de re-
gioner där ökad sysselsättning är ett måste för regionens överlevnad och ut-
veckling.
Ett konkret exempel i nuläget i det sammanhanget är postgirohante-
ringen, som tas upp i post- och teleutredningen. Denna verksamhet skulle
med fördel kunna utlokaliseras. Vi värmlänningar säger att postgirot är
hjärtligt välkommet till Hagfors. Där finns det bra arbetskraft och lämpliga
lokaler. Är det så att det måste vara en större ort, är man hjärtligt välkom-
men till Kristinehamn eller Karlstad.
Vidare hälsar vi värmlänningar den eventuellt kommande nya TV-kana-
len mycket mycket välkommen.
Bra kommunikationer är ju en mycket viktig förutsättning för att länet
skall utvecklas. Därför måste vi se till att det blir en ny länsflygplats i Värm-
land.
Järnvägsförbindelserna måste också utvecklas.
Inte heller vägstandarden är bra. Det gör att vi också kräver höjda statliga
väganslag.
Slutligen protesterar samtliga riksdagsledamöter från Värmland mot för-
slaget om en ny tullorganisation. Vi vill inte förlora ytterligare 24,5 tjänster,
som väl kommer att försvinna i Karlstad, Kristinehamn och Charlottenberg.
Fru talman! Värmland är ett bra län att leva i. Jag vill att det skall vara så
även i fortsättningen. Därför kommer vi socialdemokrater att fortsätta vår
kamp för en positiv utveckling i Värmland.
Anf. 156 KJELL ERICSSON (c):
Fru talman! Värmland är ett bra landskap att bo och leva i. Man kan inte
göra annat än instämma i det. Från Värmlands sida arbetar vi alla för att det
skall vara så även i fortsättningen.
Jag har här i talarstolen många gånger talat om värmländska förhållanden.
I dag skall jag ha ett litet annorlunda och mera omfattande anförande som
också gäller andra län.
För att hela vårt land skall kunna utvecklas fordras det många olika åtgär-
der inom olika områden. Det gäller tillgången till arbetstillfällen, bostäder,
kommunikationer m.m. Jag skall i den här debatten något beröra dessa frå-
gor.
Under en osedvanligt lång period har det varit högkonjunktur i vårt land.
Det har gjort att hjulen har snurrat för fullt inom nästan alla områden. De
brister som har funnits har därför inte kommit i dagen. Nu kan vi däremot
skönja en försvagning av konjunkturen. Orsakerna är flera. En orsak är den
ekonomiska situationen, vilken berörts av flera talare tidigare i dagens de-
batt.
Både skogsindustrin och bilindustrin, men även underleverantörerna till
bilindustrin, har fått ett kraftigt försämrat läge. När det gäller de här två in-
dustrigrenarna har man ofta verksamhet i områden som regionalpolitiskt är
mycket känsliga.
Beträffande bilindustrin kan vi dagligen både se och höra att omstrukture-
ringar är på gång. Såväl SAAB som Volvo har genomfört personalminsk-
ningar, och nya varsel om ytterligare neddragningar har aviserats.
Båda dessa företag har en stor del av sin tillverkning förlagd till det som i
dag kallas för stödområdet. Nu riskerar många arbetstillfällen att försvinna.
Detsamma gäller olika underleverantörer till bilindustrin som kommer att få
vidkännas samma neddragningar.
En av orsakerna till det försämrade läget är att våra svensktillverkade va-
ror blir för dyra och därför har svårt att konkurrera på den internationella
marknaden. Våra underleverantörer inom t.ex. bilindustrin har därför fått
vidkännas kraftigt sänkta priser på sina produkter. Detta har lett till att en
del av tillverkningen har förlagts utomlands. Ytterligare produktion kom-
mer att flyttas ut till låglöneländer.
För att vi även i framtiden skall kunna vara med som en ledande tillver-
kare av bilar och komponenter till bilindustrin krävs det, utöver det som tidi-
gare har angivits av flera talare under rubriken ekonomisk politik, en skynd-
sam insats för att utveckla både produkter och metoder, så att vi kan konkur-
rera om framtidens komponenter på de nationella och internationella mark-
naderna. Det gäller t.ex. TVAB, som Lisbeth Staaf-Igelström nämnde. Men
det gäller också sådana företag som Fundo i Charlottenberg, VME i Arvika
osv. I den näringspolitiska propositionen, som riksdagen antog i våras, an-
slås 150 miljoner för utveckling av just underleverantörssektorn inom bilin-
dustrin. Det var ett bra initiativ av industriministern. Men dessa medel kan
bli alltför små med tanke på vad som har skett och vad som kan komma att
ske inom branschen. Vi måste ha en hög beredskap.
En annan näring som nu börjar känna av en försämrad konjunktur är mas-
saindustrin, med åtföljande neddragningar i produktionen. Det är någonting
som bör följas med uppmärksamhet med tanke på varsel om personalminsk-
ningar, som kan bli aktuella.
Än så länge har sågverksnäringen gått bra. Men på grund av svårigheter
att bli av med spån och flis har flera sågverk fått stoppa produktionen under
en viss tid. Det är något som är helt oacceptabelt. Går det inte att bli av
med spån och flis till massafabrikerna och till plattfabrikerna måste det vara
ypperligt att använda de produkterna för energiändamål. Tyvärr har vi i dag
en lag, träfiberlagen, som förhindrar ett fritt utnyttjande av dessa produkter.
Jag och flera med mig har motionerat om att denna lag omedelbart bör av-
skaffas. Jag hoppas därför att vi inom en inte alltför avlägsen framtid skall
kunna få bort denna hämsko på utnyttjandet av träråvaror. Det är också ur
regionalpolitisk synvinkel viktigt att våra sågverk, som finns på många plat-
ser i vårt land, kan hålla i gång sin produktion på ett rationellt sätt.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
151
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
152
En annan fråga som har en mycket stor regionalpolitisk betydelse är till-
gången till goda kommunikationer. Tyvärr är det si och så med den saken ute
i våra glesbygdslän. Där saknas oftast tillfredsställande allmänna kommuni-
kationsmedel. Det som står till buds är i regel bilen. Men på grund av det
höga bensinpriset har resekostnaderna i glesbygden blivit orimligt höga. En
del beror på oroligheterna vid Persiska viken, men den största delen är själv-
förvållad, genom den höga skatt som vi har på bensin här i Sverige.
Jag har hela tiden bestridit att skattereformen skall finansieras genom den
höga beskattningen av glesbygdsbefolkningen. Det blir en orättvis beskatt-
ning som slår mycket hårt mot utsatta grupper. Sedan har oroligheterna vid
Persiska viken lagt ytterligare lök på laxen. Därför borde regeringen ome-
delbart sänka bensinskatten. Vill vi ha kvar människor på landsbygden får
inte statsmakterna slå undan fotterna på dem. I dag är det så dyrt för många
att köra till och från arbetet att man ifrågasätter om det verkligen är värt att
arbeta. Därtill måste man på landsbygden använda bilen för att komma till
service av olika slag och även till barnens aktiviteter. Det nu höga bensinpri-
set gör det orimligt dyrt att klara av alla nödvändiga resor. Därför vädjar jag
till regeringen: Sänk omedelbart bensinskatten!
Jag är tacksam för att finansministern i går föreslog en höjning av reseav-
draget, men det är inte tillräckligt och det täcker inte på långt när de höjda
kostnaderna för att ha bil. Det gäller inte endast arbetsresor. Som jag tidi-
gare sade måste man köra långa sträckor för att komma både till service och
andra aktiviteter på landsbygden. Om vi inte vidtar åtgärder som lättar den
tunga bördan för landsbygdens folk kommer allt tal om en levande lands-
bygd bara att vara tomma ord.
Fru talman! Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till Lisbeth Staaf-Igel-
ström. Hon har tidigare själv arbetat hårt för att bensinskatten skulle sänkas.
Är Lisbeth Staaf-Igelström nöjd med finansministerns ställningstagande att
höja reseavdraget eller kommer hon att fortsätta att arbeta för sänkt bensin-
skatt?
Anf. 157 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Skattereformen som vi socialdemokrater och folkpartiet har
beslutat om är en mycket bra reform. Den är något som kommer att gynna
alla i Sveriges land. I år har vi mest fått känna av kostnaderna. Nästa år kom-
mer faktiskt också lättnaderna. LO och TCO har gjort en utvärdering av
skattereformen. Den pekar på att reformen är neutral mellan glesbygd och
storstäder.
Nu har, som Kjell Ericsson nämnde, den olyckliga invasionen inträffat vid
Persiska viken, vilket har drivit upp bensinpriset. Jag är mycket medveten
om att det höga bensinpriset är något som främst drabbar glesbygden. Där-
för har jag jobbat för att få en lösning på frågan. Den lösningen kom vi soci-
aldemokrater och folkpartiet överens om och lade fram i går. Resor till och
från jobbet skall ha ett högre avdrag än tidigare.
Detta förslag innebär att den som kör tio mil om dagen till och från jobbet
kommer att få en minskning med 1:08 kr. per liter bensin. Det finner jag i
nuläget acceptabelt. Men jag hoppas verkligen att krisen vid Persiska viken
löser sig, naturligtvis först och främst för de människor som bor där och för
att vi får fred i vår värld, men även för att vi skall få ett lägre bensinpris här
i Sverige.
Anf. 158 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Visst beror det höga bensinpriset till en del på krisen vid Per-
siska viken, men den största delen utgörs av bensinskatten. När jag läste Ex-
pressen i går såg jag vad Lisbeth Staaf-Igelström skrev där, att det måste
komma till en lösning, en sänkning av något slag. Det rekordhöga bensinpri-
set drabbar glesbygdsbefolkningen hårt i hela länet. Det är inte bara resorna
till arbetet som kostar mer nu. I glesbygden har man också långt till affärer,
bensinmackar och skolor. Jag tycker att det Lisbeth Staaf-Igelström skrev i
Expressen var bra. Jag hoppas att hon skall arbeta med frågan i fortsätt-
ningen också.
Tittar man på vad som har skett med bensinpriset under året ser man att
det i början av året gällde en kostnad på 5:17 kr. per liter. Den 1 juni var det
6:50 kr. och i dag är det 7:57 kr. Alltså har priset stigit med 2:40 kr. på den
här tiden. Regeringens förslag är att man i 1991 års deklaration skall få göra
avdrag för 11 kr. per mil oavsett körsträcka.
Om man t.ex. kör 3 000 mil per år innebär det att man får ett avdrag på
7 400 kr. Med 50 % marginalskatt ger det 3 700 kr. i förtjänst. Vid 30 % mar-
ginalskatt, som många kommer att ha efter nyår, ger det 2 220 kr. Det skall
jämföras med den merkostnad på ungefär 7 200 kr. som man får vid 3 000
mils körning. Alltså täcker det knappt hälften av vad merkostnaden handlar
om. Jag funderar på vad Lisbeth Staaf-Igelström egentligen säger till exem-
pelvis ett vårdbiträde i Gillberga som arbetar inne i Säffle. Hon har fått kraf-
tigt höjda bensinkostnader och får inte ens kompensation för det i sitt av-
drag. Därtill kommer alla andra kostnader för resor. Hon får inte heller spe-
ciellt stor kompensation i skattereformen. Det skall bli roligt att höra vad
Lisbeth Staaf-Igelström säger om detta.
Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 159 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Sjukvårdsbiträdet i Gillberga, som Kjell Ericsson tog som
exempel, kommer naturligtvis att få ta del av ökningen av avdraget för resor
till och från arbetet. Kjell Ericsson sade själv att bensinen kostade 5:17 i bör-
jan av året. Nu är den uppe i 7:57 kr. Studerar vi effekterna av bensinprishöj-
ningen vet vi att den mesta höjningen kom i samband med invasionen i Ku-
wait. Enligt skattereformen hade bensinpriset legat kvar på den nivå som det
hade 1982, om icke invasionen i Kuwait hade ägt rum.
Anf. 160 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller inte riktigt med Lisbeth Staaf-Igelström om att
den största höjningen har kommit med krisen. Mellan den 1 januari och den
1 juni höjdes priset med nästan 1:50 kr. Efter den 1 juni har det höjts med
ungefär 1 kr. Det mesta ligger på skatten.
En lågavlönad som måste köra lång väg till jobbet har stora utgifter för
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
153
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
154
bensin men blir kompenserad knappt till hälften genom reseavdragen. Det
tycker jag är otillständigt.
Anf. 161 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Utan Västernorrland dör Sverige. Den svenska skogsindu-
strin svarar för 54 miljarder av Sveriges nettoexportintäkter. Av dessa kan
35 miljarder hänföras till norra Sverige och ca 25 miljarder av dessa kommer
från Västernorrland.
I jämförelse med svensk bilindustri är nettoexportintäkterna från Väster-
norrland dubbelt så stora som från hela den svenska bilindustrin. Dessutom
exporterar Västernorrland 4,3 TWh el till övriga Sverige.
Västernorrland bidrar med avgörande nettoinkomster till Sverige i jämfö-
relse med exempelvis Stockholm, som är en tärande del av landet. Stock-
holm lever av Västernorrlands och andra läns förmåga att producera och ex-
portera skogsråvaror som gör att Stockholm och övriga Sverige kan över-
leva.
Är då Västernorrland nödvändigt för landet eller kan vi avveckla skogsin-
dustrin i ”mittlän” till förmån för etableringar inom EG? Svaret är självklart.
Skogsindustrin är avgörande för Sveriges framtid.
Herr talman! Jag har många gånger från denna talarstol redovisat situatio-
nen i Västernorrland. Befolkningsutvecklingen har dramatiskt förändrats se-
dan 50-talet. Då bodde i länet 281 000, och i dag är vi nere i 260 000, en
minskning i runda tal med 21 000 personer, och det är då huvudsakligen ung-
domar som har flyttat söderut. Det är alltså ”en hel kommun” som har för-
svunnit.
Västernorrland är ett län som regeringen har rest förbi. Intresset har sak-
nats från den socialdemokratiska regeringen att analysera och utvärdera de
rapporter som kommit från ”mittlän”.
Trots att den regionalpolitiska utredningen föreslog betydande insatser i
länet slog regeringen dövörat till. Man tycker att en statlig utredning borde
vara mer trovärdig än det klagande som vi politiker ibland framfört från lä-
net. Men så var tydligen inte fallet.
I dag är vi på nytt inne i en betydande kris. Av de varsel som lagts i landet
kommer en tredjedel från Västernorrland. Jag skall ta några exempel:
Kerna Nobel lägger ner kiselfabriken i Ljungaverk i Ånge.
Kabi i Matfors, Sundsvalls kommun, flyttar tillverkningen till Norge.
Hagraf lägger ner tillverkningen i Härnösand.
Saab avvecklar i Kramfors.
T 3 i Sollefteå läggs ner.
Hägglunds i Örnsköldsvik avvecklar en del av den spårbundna tillverk-
ningen och Husum i Örnsköldsvik avskedar inom pappersindustrin.
Herr talman! Jag vill påstå att regeringen inte medverkar till att tvinga
fram en lösning i Ljungaverk. Bofors borde ta sitt ansvar i denna glesbygd.
Regeringen gör heller inget för att påverka Kabi att lösa krisen i Matfors.
I Härnösand har de statliga verksamheterna dragits ner med flera hundra
personer. Därför ställs särskilda krav på ersättningsindustrier när nu Hagraf
lägger ner i Härnösand.
Saabs etablering i Malmö tvingar delvis fram avvecklingen i Kramfors.
Därför har regeringen ett särskilt ansvar för nya jobb i Kramfors. Hittills har
det gått trögt med ny verksamhet.
T 3 i Sollefteå skall enligt försvarsutskottet ersättas med annan verksam-
het. Ingen reaktion från regeringen!
Utredningar har gjorts i Örnsköldsvik om tänkbara kunder och arbetstill-
fällen inom tjänstesektorn. Regeringen sade nej till stöd för byggandet av
tjänstecentrum Arken. Tala om statlig kluvenhet! I det ena fallet initierar
man verksamhet och i det andra fallet vägrar man att ställa upp. Sammanta-
get handlar det om över 1 000 industrijobb som hotas, 700- 800 jobb inom
tjänstesektorn och 200—300 jobb inom grossistindustrin. Allt detta i ett län
som har tappat över 20 000 människor under åren.
”Mittlän” har trots den dystra bild jag målar upp enorma möjligheter till
utveckling. Det ligger mitt i Norden. Det skulle kunna bli en centralpunkt
för samverkan i Mittnorden.
Det är 40 minuters resväg från Stockholm.
Det har överskott på el, som är till glädje för övriga delar av landet.
Vi har en blomstrande högskola med goda förutsättningar att utvecklas till
ett Mittnordenuniversitet, en högskola utan problem med bostäder för de
studerande, landets vackraste kårhus, närhet och gemenskap i Sveriges
vackraste län.
Den socialdemokratiska regeringen har ”mittlän” i sin hand. Skall den
strypa Sveriges ekonomi och därmed också Stockholms överlevnad? Eller
kommer regeringen att lösa energifrågorna för skogsindustrin, metallindu-
strin och den kemiska industrin? Blir elpriset sådant att Gränges Aluminium
kan överleva? Blir elpriset sådant att inte skogsindustrin tvingas utomlands?
Blir elpriset sådant att ökad förädling kan ske i våra basnäringar?
Jag vill ge några förslag till insatser som kan vara bra.
Det är då en satsning på vägarna. Av 300 mil belagda vägar är det 200 mil
som skall åtgärdas. Vad händer med resten? Vi skall ha klart för oss att 60 %
av vägarna i Västernorrlands län är belagda, medan 100 % är belagda i öv-
riga Sverige.
Vi behöver forskning och utveckling vid högskolan. Då menar jag att kol-
lektivforskningen inom massa och papper skall flyttas från Stockholm till
Västernorrland.
Vi vill ha en satsning på snabbtågsutveckling, så att vi slipper åka mjölktåg
norr om Gävle, och vi tycker att Botniabanan måste byggas, för annars kla-
rar man inte skogstransporterna.
Vi menar också att man måste etablera det nya skolverket i Härnösand
som en kompensation för problemen vid Hagraf.
Anf. 162 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Repris, repris, repris - det brukar mina barn säga när man
upprepar en sak för många gånger. Men jag tar risken. Jag tänker tala om
arbetslöshetssituationen i Gävleborgs län.
Här i riksdagen pratar vi en hel del om sysselsättning och arbetslöshet.
Den allmänna uppfattningen är att arbetslöshet är ett resursslöseri, åtmin-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
155
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
156
stone i tider när högkonjunkturen gör att marknaden efterfrågar mer arbets-
kraft än vad som finns tillgänglig inom regioner eller branscher.
Vid månadsskiftet maj-juni var 2 388 personer heltidsarbetslösa i Gävle-
borgs län. I augusti hade siffran stigit till 3 900. Vi står på ungefär samma
nivå som för två år sedan.
Herr talman! Den långvariga högkonjunkturen börjar nu att vika. Samt-
liga sektorer i samhället kommer att vara ytterst restriktiva med expansion
och nyanställningar. Det sker nu varsel och driftsinskränkningar inom delar
av industrin och neddragningar inom den offentliga sektorn.
Det är från en extrem högkonjunktur nedgången sker. Emellertid har ned-
gången kommit snabbt under de senaste två månaderna, och signalerna indi-
kerar att det bara är början på en våg av inskränkningar som kommer fram-
över inom samtliga områden i samhället.
Kostnadsläget, med ökade produktionskostnader, samtidigt med den fal-
lande dollarkursen medför kärvare konkurrensläge för den svenska indu-
strin på exportmarknaden. Det ger en komplex problembild för just Gävle-
borgs län.
Stora basindustrier rationaliserar, med minskat personalbehov som följd.
Byggsektorn, jord- och skogsbruk samt den offentliga sektorn har stor bety-
delse för sysselsättningen. Inom samtliga dessa sektorer kommer färre män-
niskor att sysselsättas framöver.
Länets höga deltidsarbetslöshet är ett problem som inte underlättas av en
vikande konjunktur med färre fasta heltidsjobb att erbjuda. 3 000 personer
är deltidsarbetslösa i Gävleborgs län. Det är ett faktum att deltidsarbetslös-
heten oftast drabbar kvinnorna.
Vilka åtgärder behövs? Gävleborgs län har den näst högsta arbetslösheten
i riket, den högsta deltidsarbetslösheten, den högsta förtidspensioneringen
och en av de lägsta utbildningsnivåerna.
Länets näringslivsstruktur är sådan, att en stor andel av sysselsättningen
är koncentrerad till de områden som nu drabbats hårdast.
Länet har en av de lägsta utbildningsnivåerna i riket. Detta, samt den vi-
kande konjunkturen, gör det angeläget att ökade utbildningssatsningar möj-
liggörs.
Exempel på åtgärder:
Utbildningssatsningar med påbyggnad inom t.ex. ekonomi och data samt
på arbetsmiljöområdet.
Utbildningssatsningar riktade mot yrken som fortfarande har brist på ar-
betskraft - NC-operatörer, svetsare, yrkeslärare med naturvetenskaplig och
ekonomisk inriktning, socialsekreterare och hälso- och miljöskyddsinspek-
törer.
Inte ens vid en eventuell ny högkonjunktur om 3-4 år kan man räkna med
att yrkena inom administration och kontor kommer att bli fler.
Arbetsmarknadsutbildningar, med inriktning på kontor och administra-
tion, har för länge sedan dragits ner till ett minimum. Däremot fortsätter
gymnasieskolan att utbilda alltför många med inriktning på handel och kon-
tor. Därför är ökad samverkan mellan olika instanser i samhället av yttersta
vikt för att man över huvud taget skall ha en chans att komma till rätta med
denna obalans.
Ökade utbildningssatsningar i länet är därför nödvändiga.
Här behövs också en intensifierad information i skolorna för att förhindra
inflöde till yrken som försvinner eller ytterligare reduceras.
Flyktingar och invandrare är en viktig framtida arbetskraftsresurs. När
lågkonjunkturen vänder har vi inte längre några stora arbetskraftstillskott i
form av kvinnor eller ungdomar att ta till. Trots rationaliseringar inom
många branscher och sektorer i samhället, kommer vi då att behöva det ar-
betskraftstillskott som invandrarna utgör. Det är därför viktigt att under låg-
konjunktur förbereda detta.
Anf. 163 EIVOR HUSING (s):
Herr talman! När jag förra veckan lyssnade på partiledardebatten så hade
jag svårt att känna igen mig när allt elände presenterades av främst de bor-
gerliga partiledarna. Samtidigt är det fastlagt att barnen i Sverige har det
bäst av alla världens barn. Det är väl ett bra betyg för vår välfärd. Det var
nog riktigt som en ung pappa sade i våras när vi tvingades skjuta upp utbygg-
naden av föräldraförsäkringen: ”Jag känner inte igen mig i den bild som
media skildrar av oss småbarnsföräldrar.”
Låt oss fortsätta att bygga vidare på vår familjepolitik, som på sikt ger en
god återbäring med trygga barn. Men visst finns det många än som saknar
barnomsorg - inte minst i storstäderna. Därför vill jag gärna förmedla hur
bra barnomsorgen kan fungera ute i en glesbygdskommun som Lycksele och
även ute i småbyarna.
Jag har nyligen besökt ett minidagis som vi kallar alternativt dagis. I ett
litet Folkets hus hyr kommunen lokaler för dagis Kattfoten, i byn Kattisa-
van, och pensionärsföreningen upplåter sina hobbylokaler för vävning och
träslöjd. Äldreomsorgen är införlivad i dagisverksamheten genom att pen-
sionärerna äter lunch där, med barnen vid samma bord.
Här känner sig personalen inte instängd i ett monopol, som någon ut-
tryckte det här tidigare i debatten.
Här har man hittat lösningar för att överbrygga generationsklyftorna.
Barnstugan har blivit en central punkt i byn, precis vad som sades i barnstu-
geutredningen. Och här är det ingen som efterfrågar vårdnadsbidrag; kvin-
norna ja, även männen, vill ha arbete, och därför är barnomsorgen ute i gles-
bygden en stor regionalpolitisk fråga. Annars stannar inte kvinnorna kvar -
vi har ändå underskott på kvinnor under 40 år i alla de sju skogslänen.
Regionalpolitik för 90-talet - som antogs i våras har redan börjat sätta
spår. Att det mesta av stödet går till det inre stödområdet gör att de små
kommunerna vågar hysa en viss framtidstro, trots att de aldrig riktigt fått ta
del av den högkonjunktur som gällt under den senaste tiden. Dock har de
fått uppleva en viss brist på arbetskraft. Nu behövs åtgärderna - inte minst
för utbildning - när arbetslöshetssiffrorna tenderar att stiga.
Det finns många idéer om de 200 miljoner som går till de tre nordligaste
länen för särskilda infrastrukturåtgärder i de inre stödområdena. Här har
länsstyrelserna en stor uppgift att fastlägga bra förslag. Idéerna finns, inte
minst när det gäller kompetensutveckling - och speciellt för kvinnor. Vi upp-
lever faktiskt nu att kvinnorna börjar räknas som en resurs även i glesbyg-
den, och det är glädjande.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
157
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
158
Kulturen nämns också, och här vill jag säga att kultur och småföretagsam-
het i glesbygden måste gå hand i hand. Sänkningen av den allmänna löneav-
giften om 10 % i det inre stödområdet får vi hoppas leder till nya investe-
ringar och därmed ökad sysselsättning. Här finns också utrymme för att för-
verkliga ”det goda arbetet” med tanke på arbetsmiljön, delaktighet och ut-
bildning för de anställda.
Men visst finns det klagomål också. Bensinpriset upplevs som högt, och
människorna har inte pratat om något annat den sista tiden. Det är glädjande
att förändringar är på gång.
I gruvorna är det neddragningar.
Många påstår att hotell- och restaurangmomsen slår hårt mot turismen.
Det finns säkert många andra orsaker. En kan vara att demokratiseringen i
Östeuropa har medfört att många valt att åka till dessa länder. Vi bör nog
invänta de studier som SIND gör av hur turistnäringen utvecklas och vilka
effekter skattereformen har på densamma.
Att turistnäringen skall kunna ta del av samma regionalpolitiska stöd eller
utvecklingsbidrag som all annan näringsverksamhet betyder mycket för vår
landsända.
Avslutningsvis vill jag säga att vi hälsar glesbygdsdelegationen varmt väl-
kommen till Östersund med Marianne Stålberg som chef.
Anf. 164 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra Eivor Husing tala om kvinnorna i
glesbygden och vad sänkta socialavgifter kan betyda. Detta innebär att soci-
aldemokraterna på allvar anammat folkpartiets förslag att sänka socialavgif-
terna i de mest utsatta områdena i landet. Vi har fått kämpa i många år för
att detta skulle bli verklighet. Det är bra om ni nu insett behovet.
Men jag skulle vilja fråga Eivor Husing: Varför gäller detta inte kvin-
norna? Avgifterna sänks ju inte för typiska företag som kvinnor bedriver -
på det ville ni inte vara med.
Eivor Husing tycker att det är viktigt att kvinnorna kan få förvärvsarbeta
även i inlandet. Det är vi överens om. Men skall de då inte ha samma förmå-
ner och samma möjligheter att bedriva företagsamhet i form av egen verk-
samhet och få samma möjligheter som männen har? Kvinnor bedriver inte
tekniska företag och industriell verksamhet, utan de finns i högre grad inom
servicenäringen, och där gäller inte denna nedsättning. Varför gör ni skillnad
mellan män och kvinnor i det sammanhanget?
Sedan tror jag att Eivor Husing inte har besökt tillräckligt många kvinnor
i inlandet för att studera barnomsorgen och möjligheten att få välja den for-
men. Fråga samtliga, så kanske det blir ett annat resultat. De kvinnor jag
har träffat i inlandet vet verkligen vad de vill, och de vill själva bestämma
vilken form av t.ex. barnomsorg de skall ha. De vill dessutom själva be-
stämma inom vilka branscher de skall arbeta.
Anf. 165 EIVOR HUSING (s) replik:
Herr talman! Sigge Godin går förbi vad jag sade när jag tog upp sänkta
löneavgifter. Jag hoppades att den sänkta avgiften skulle leda till nya investe-
ringar och därmed även sysselsättning som kvinnor kan ta del av.
Jag har varit ute mycket i glesbygden och sett vad kvinnor arbetar med.
Jag har även sett annan verksamhet inom dagisverksamheten än den jag nu
skildrade. Jag skulle kunna berätta mycket.
Det finns många kvinnor som startar eget. Flera projekt är på förslag i
kommunerna i Västerbotten. Jag tror emellertid att folkpartiet helt har bitit
sig fast vid att människor skall starta eget inom verksamhet som knyter an
till den offentliga sektorn, främst när det gäller sjukvård. Kvinnor kan
mycket mer än vård och omsorg!
Anf. 166 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Vad jag försöker säga till Eivor Husing är att kvinnor inte
har möjlighet att välja, eftersom de inte blir behandlade på samma sätt som
män. Enligt Eivor Husings modell måste kvinnor alltid ägna sig åt industriell
verksamhet. Service och tjänsteproduktion, vilket jag nu tänkte mig, är ju
det viktigaste som kvinnor brukar ägna sig åt och har erfarenhet och utbild-
ning för.
Skall kvinnorna inte ha samma förutsättningar som männen? De har de ju
faktiskt inte i dag. Det är det som jag opponerar mig mot. Jag har inte sagt
att de enbart skall ägna sig åt vård och omsorg. Det skall de kvinnor och män
göra som är intresserade av och har utbildning och fallenhet för det. De
andra skall fritt få välja att forma en förvärvsverksamhet som de tycker är
bra.
Jag tycker att det är litet beklämmande att ni socialdemokrater inte inser
detta. Människor måste ha möjligheter att fritt välja och skapa sig en framtid
och dessutom skapa en framtid för den region och ort där de arbetar. Det är
viktigt framför allt om vi skall få inlandet att kunna leva vidare och dessutom
kunna intressera kvinnor för att stanna kvar - många kvinnor flyttar tillbaka.
Det behövs kvinnor med kompetens, välutbildade kvinnor, som verkligen
satsar på inlandet. Det finns några exempel, men med socialdemokratisk po-
litik får de inte samma förutsättningar som männen.
Anf. 167 EIVOR HUSING (s) replik:
Herr talman! Visst får kvinnor välja! Det är väl då det här med omsorg
kommer in i bilden, eftersom Sigge Godin tror att alla vill starta eget. Jag
träffar många kvinnor - senast i lördags när jag var ute i Nordsjö, där jag
träffade kvinnor i åldern 21 till 61 år. Där fanns det ingen som pratade om
att de hade önskemål om att starta egen verksamhet inom sjukvården eller
äldreomsorgen. Det fanns heller ingen som pratade om vårdnadsbidrag. I
stället vill kvinnorna ha bra barnomsorg, och då är det dagis man vill ha. Det
är inte ens dagbarnvårdare som efterfrågas.
Det har kommit fram många förslag nu vad gäller kompetensutveckling
för kvinnor. Vi kommer säkert att starta upp något. Det är bara att komma
fram till vad som blir det bästa när det gäller kompetensutveckling för kvin-
nor.
Andre vice talmannen anmälde att Sigge Godin anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
159
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
160
Anf. 168 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Norrbotten har på många betydelsefulla områden haft en
positiv utveckling under praktiskt taget hela 80-talet. Grunden till detta lä-
des med den socialdemokratiska regeringens proposition ”Utveckling i
Norrbotten”. Genom de åtgärderna och insatserna skapades en bättre situa-
tion för länets basindustrier, vilket också medfört att dessa har kunnat hålla
en hygglig investeringsnivå. Det har i sin tur lett till att de små företagen har
kunnat utvecklas bl.a. som underleverantörer. Det har också startats många
nya företag. Aldrig har vi haft så hög sysselsättningsgrad som vi har för när-
varande i vårt län.
Den beskrivning som jag nu gett kan kanske få den oinvigde att tro att
allting är bra i vårt län, men det finns många problem. Faktum kvarstår att
länet har den största arbetslösheten i landet. Det finns också stora regionala
skillnader inom länet mellan arbetslösheten i kustregionen och inlandsregio-
nen.
Dessutom finns nu tendenser till en vikande konjunktur. Det är ju så att
reaktionen vid lågkonjunktur i regel först kommer till Norrbotten, och där-
för gäller det att vara lyhörd och bromsa arbetslösheten så tidigt som möjligt
för att inte försämra de positiva effekter som nåtts i vårt län.
Skogsbruken i Norrbotten är en väldigt viktig näring. Skogen, skogsarbe-
tet har av tradition varit en av de stabilaste näringarna i länet med hög syssel-
sättningsgrad till gagn för framför allt lands- och glesbygd.
Nu friställs skogsarbetarna på löpande band, främst från domänverket och
de stora bolagen. Om detta får fortsätta kommer landsbygden att ytterligare
tunnas ut, och ett helt kunnande kommer att försvinna. Här borde i första
hand de stora bolagen, som domänverket, känna ett större ansvar för framti-
den.
Jordbruket är en annan näring som har mycket stor betydelse för vår
landsbygd. I våras fattades ett stort och historiskt beslut när riksdagen beslu-
tade att en avreglering av jordbruket skulle inledas och genomföras. Dess-
utom skedde detta med mycket stor majoritet i kammaren.
Man var också överens om att slå vakt om det norrländska jordbruket och
att lönsamheten och produktiviteten i stort skulle bibehållas. Allt detta är
bra. Men när det gäller Norrbottens län är nu utvecklingen mycket negativ.
På grund av att mjölkproducenterna fortfarande får bidra till överskotts-
produktionen, fast man inte bidragit till överskotten, viker lönsamheten
drastiskt. Om detta får fortsätta hotas både näringen och förädlingsindu-
strin. Det är därför nu nödvändigt att det beslut som vi fattade i våras om-
sätts i praktiken för att man skall komma bort från överskottsavgifterna och
att den nya beräkningen av Norrlandsstödet omedelbart fullföljs. Om inte
detta sker, riskerar vi att jordbruksnäringen utarmas totalt i dessa områden.
Jag vill samtidigt uppmana de lantbrukare som går i tankar att lägga ned:
Invänta resultatet av det beslut vi fattade i våras innan ni avvecklar!
Herr talman! Under senare tid har debatten om bensinskatt och höjning-
arna av bensinpriset i samband med krisen i Mellanöstern gått varm. Därför
är det naturligtvis tillfredsställande att finansministern nu gått in för en höj-
ning av reseavdragen på arbetsresor. Om den unga, arbetsföra befolkningen
inte anser sig ha råd att bo ute på lands- och glesbygd skulle det ju få föröd-
ande konsekvenser för framför allt äldre människors service och omvårdnad.
Men mycket återstår att lösa för att inte de höga bränslepriserna skall slå
enormt orättvist.
I förra veckan besökte jag Muodoslompolo, längst uppe i Pajala kommun.
Där finns i stort sett ingen kollektivtrafik, ingen läkare, ingen tandläkare och
i stort sett inget, eller väldigt litet, kultur- eller fritidsutbud. All denna ser-
vice som människorna och kanske framför allt barnen är i behov av finns på
elva mils avstånd, enkel väg. Liknande exempel skulle kunna tas från andra
kommuner och områden i vårt land. Det finns alltså ett annat behov, nämli-
gen den sociala servicen och kontakten människor emellan, som är så viktig
för människors utveckling.
Vad tjänar det till att vi genomför kampanjer som Landsbygd 90 och Hela
Sverige ska leva! samt tillsätter glesbygdsdelegationer, om vi inte följer upp
och ser till att människorna också har råd att arbeta och bo och åtminstone
får den nödvändigaste servicen? Därför måste resekostnaderna för glesbyg-
den ses över. Men låt oss också dra lärdom av krisen i Persiska viken, så att
vi skyndar på utbyggnaden och förbättringen av kollektivtrafiken på såväl
landsväg som järnväg. Då kan mycket av de negativa effekterna mildras.
Anf. 169 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag hade från början tänkt tala om Bergslagens positiva ut-
veckling, men den senaste tidens händelser med besked om företagsnedlägg-
ningar, varsel på grund av minskade orderingångar m.m. gör att den opti-
mism som man känt har dämpats en aning.
Bergslagen har i stort sett haft en positiv utveckling under de senaste åren,
och de regionalpolitiska insatser som gjorts har gett resultat.
Högkonjunkturen har naturligtvis haft sin del i den positiva utvecklingen,
och en del rationaliseringar har därför skjutits på framtiden.
Nu är vi på väg in i en lågkonjunktur, och nu börjar det komma, det som
vi fruktat: rationaliseringar, varsel, nedläggningar och arbetslöshet. Men det
finns en skillnad i dag jämfört med förra gången som Bergslagen drabbades
av en lågkonjunktur. Vi känner problemen och har lärt oss vilka insatser som
behövs. Vi kräver också att få dem, och det snarast.
Bergslagskommunerna har vid uppvaktningar på departementen kommit
med olika förslag och idéer, som ofta bemötts positivt därför att det var väl
underbyggda och realistiska förslag.
Departementen säger att de skall titta vidare på förslagen, men sedan hän-
der ingenting. Inget besked ges. Vi undrar varför.
Bergslagen är fortfarande i behov av regionalpolitiska insatser för att klara
de hot som finns mot en fortsatt positiv utveckling. Hoten är framför allt
det ensidiga näringslivet, som det tar tid att förändra, samt infrastrukturen,
avsaknad av högre utbildning och utflyttningen framför allt av unga kvinnor.
Det finns alltför stora skillnader när det gäller arbetsmarknaden för kvin-
nor. De större orterna, dvs. länscentra, har en relativt sett bra arbetsmark-
nad, medan småorterna har en från kvinnosynpunkt bristfällig, för att inte
säga mycket bristfällig arbetsmarknad. De kvinnor som inte vill ägna sig åt
vård- och omsorgsyrken har inte mycket att välja på. Det här har lett till att
kvinnorna har flyttat.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
161
11 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
Men en differentiering av arbetsmarknaden kräver naturligtvis utbildning
och möjligheter till utbildning. Det behövs och kommer att behövas sats-
ningar på alla nivåer, inte minst när det gäller vuxenutbildningen.
Vi tycker att den satsning som gjorts på Bergslagens tekniska högskola är
bra och av stor betydelse, och den måste få fortsätta.
Helt klart har Bergslagens tekniska högskola varit framgångsrik. Tyvärr
finns det förespråkare som vill upplösa nuvarande organisation och som
också anser att de medel som är öronmärkta för Bergslagens tekniska hög-
skola skall fördelas mellan berörda högskoleenheter.
Det här motsätter sig Bergslagskommunerna och menar att utbildningen
i stället borde vidgas till att omfatta fler områden. Det har t.ex. visat sig att
framför allt småföretagare har behov av kvalificerad fort- och vidareutbild-
ning, men de har ofta svårt att kunna delta i utbildning på annan ort. De har
ingen som under tiden sköter företaget. Därför måste utbildningen ske på
hemorten och på tidpunkter som passar för arbetets gång. Utbildningen skall
helt enkelt vara vad man kallar kundanpassad.
Det finns i Bergslagen egentligen ingen tradition när det gäller högre stu-
dier, och därför är det bra när kvalificerad utbildning kan ges på hemmaplan.
Ett alldeles utmärkt exempel på hur man kan utnyttja tekniken och hög-
skolan för distansutbildning får vi i slutet av oktober i Ljusnarsberg. Via en
TV-skärm följer kursdeltagarna hemma i Ljusnarsberg undervisningen vid
högskolan i Örebro. Precis som studenterna i föreläsningssalen kan de ställa
frågor direkt till läraren. Detta kan ske tack vare en tvåvägs bild- och ljud-
kommunikation. Tekniken öppnar verkligen nya utbildningsvägar, men
detta under förutsättning att telenätet är tillräckligt utbyggt. Trots att Bergs-
lagen geografiskt sett ligger centralt i landet är telenätet otillräckligt utbyggt
och behöver med det snaraste förbättras. Bra och tillförlitliga datakommuni-
kationer är av betydelse för regionens utveckling.
Teleavgifterfla kommer också att spela en avgörande roll. Kommer en
eventuell aktiebolagsbildning och privatisering att göra det dyrare för före-
tag att existera i glesbygden? Vilka regionalpolitiska hänsyn kommer att tas?
Blir det samma regionalpolitiska hänsyn som SJ tar, då är risken stor att våra
företag i Bergslagen går en svår framtid till mötes.
Bra kommunikationer när det gäller såväl telekommunikationer som vä-
gar och järnvägar är ett livsvillkor för Bergslagen.
Det samarbete mellan kommunerna som Bergslagsdelegationen inledde
och som nu kommunerna själva fortsätter med efter delegationens nedlägg-
ning bygger på en vision för samverkan och samarbete, som jag gärna vill
förmedla: Ett Bergslagen där det är bra att leva, bo, arbeta och driva verk-
samheter, ett Bergslagen där människor kan identifiera sig med och känna
stolthet över sin bygd.
Anf. 170 INES UUSMANN (s):
Herr talman! Regionalpolitiken omfattar inte bara glesbygden utan också
storstaden. Vi är ganska många, vi som jobbar och bor här i Stockholmsom-
rådet. Vi är tillsammans, kvinnor och män, barn och ungdomar, gamla tanter
och farbröder, ungefär en femtedel av Sveriges befolkning. Många av oss har
162
vuxit upp på annat håll: i Västerbotten, Halland, Chile eller Iran. Men nu är
Stockholmsregionen vår hembygd, som vi uppskattar och t.o.m. älskar.
Vi vet att i dåliga tider får vi en nettoinflyttning till Stockholmsregionen
från andra delar av Sverige, medan vi i goda tider har en utflyttning till det
övriga Sverige. Därför är det för oss särskilt angeläget med en god tillväxt
och en fast ekonomisk politik, genomförd av en socialdemokratisk regering.
Jag åker ofta tunnelbanelinje 23 mellan Danderyd och Hallunda i Bot-
kyrka. Man kan jämföra den linjen med spårvagnslinje 5 i Göteborg.
På ungefär tre mils färdsträcka eller 45 minuters restid åker jag igenom ett
tvärsnitt av Sverige. När jag kliver på i Mörby centrum träffar jag människor
som är de mest välsituerade, välformulerade och välutbildade i världen. Jag
passerar universitetet, och efter en kvart skulle jag kunna kliva av och ta en
sväng kring de tusentals affärer som ligger runt Drottninggatan, gå på bio
eller besöka någon av alla de teatrar som finns i innerstaden. Men jag fortsät-
ter. Mellan Gamla stan och Slussen ser jag en flik av vår fantastiska skärgård,
som vi också har i storstaden. Men sedan kommer jag till den del av Stor-
stockholm dit det sällan kommer några yuppisar eller limousinebilar. I Skär-
holmen och norra Botkyrka bor Sveriges fattigaste människor i hyreslägen-
heter i ganska stereotypa miljöer. Ofta är det ensamstående mödrar, som har
ett tungt knog med att få pengarna att räcka till, att pussla med tider så att
både jobb och ungar får sitt. Och inte hinner de åka in till det glittriga city
mer än kanske ett par gånger om året.
Det som gör mig glad i Botkyrka, det är mötena mellan olika människor,
mellan språken och kulturerna. Det kan skapa möjligheter, vitalitet och tole-
rans och vilja att hitta lösningar på problem.
Det är detta som är vår region, ett rikt utbud av varor och tjänster, en god
arbetsmarknad, ett rikt kulturutbud, möjlighet till utbildning och fin natur
med en levande skärgård.
Men här finns också bilismen i sin extremaste form med buller och avga-
ser. Här finns trängsel och konkurrens om de knappa markresurserna. Här
finns ensamhet, alkoholism och narkotikamissbruk. Här finns en utslagning
från arbetsmarknaden som är större än någon annanstans.
Utvecklingen under de senaste åren har gått fort, vi i Stockholms län har
blivit en del av en s.k. K-region. K står för kunskap och kreativitet bl.a.
Mycket har varit positivt, men vi har också fått en hel del negativa effekter
på köpet.
Vi som representerar socialdemokraterna i Stockholms län i den här för-
samlingen menar att det är ett antal problem som vi måste lösa tillsammans
rikspolitiskt och regionalt i landstinget och kommunerna i vårt län.
Det finns många exempel. T.ex. trafikinvesteringarna har blivit eftersatta.
Kollektivtrafiksystemet måste moderniseras och rustas upp. Samtidigt be-
höver den spårbundna trafiken byggas ut. Även vägsystemet behöver rustas
upp och byggas ut för att klara vår regions transportbehov, men också för att
lösa problem med avgaser, buller och framkomlighet.
Vi måste få en bättre inomregional balans. Det gäller t.ex. att sprida ar-
betstillfällena ut i regionen.
Genom en konkret samverkan mellan riksdagen och Stockholms läns
landsting har man, genom den inomregionala skatteutjämningen, just i da-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Regionala frågor
163
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
garna kunnat fatta beslut om att föra över ungefär en halv miljard kronor
från de rikaste till de fattigaste kommunerna i länet. Det är en sådan samver-
kan mellan riksdag och landsting som vi behöver mer av i fortsättningen.
Men det är också nödvändigt att vi får till stånd en omfördelning i länet
som gör att vi kan bygga ut den högre statliga utbildningen och forskningen
i de södra länsdelarna. Här behövs en starkare och mer medveten strategi
för de statliga investeringarna.
Bostadsbristen är ett akut problem. Nu kommer det under året i gång ett
byggande av inte mindre än 10 000 lägenheter i regionen, och det är bra.
Men hyrorna får inte bli så astronomiska att folk inte har någon praktisk
möjlighet att flytta in i en nybyggd lägenhet. Samtidigt måste vi få ekono-
miska resurser som gör det möjligt att förnya och rusta upp de halvgamla
bostadsområdena från slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Det borde vara rimligt, anser vi socialdemokrater i Stockholms län, att vi
får använda de övervinster som på grund av samhällets insatser har skapats
i företagen i vår region till att lösa våra problem.
Vi tycker också att det är rimligt att vi får använda de specialskatter som
tas in från Stockholmsregionen för att kunna förnya vårt trafiksystem och
våra bostadsområden.
Vi menar till slut att det också är befogat att vi får använda den andel av
investeringsmedlen för vägar och kollektivtrafik som motsvarar vår andel av
det s.k. trafikarbetet. Detta är sannerligen inte för mycket begärt.
Övriga frågor
Anf. 171 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Verkligheten hinner till slut alltid upp socialdemokraterna.
Så har skett beträffande den ekonomiska politiken, så har skett i energipoli-
tiken, så har skett inom vård- och omsorgspolitiken, och så har nu också
skett inom bostadspolitiken.
Men som så många gånger förr reagerar socialdemokraterna helt irratio-
nellt. Den gamla politiken sitter djupt rotad, och nytänkande vad gäller nya
lösningar och förslag lyser med sin frånvaro.
Det räcker inte med att konstatera att ”så här kan det inte få fortsätta”,
som finansministern beskriver den förda politiken, det gäller dessutom att
finna ut en annan politik, och en politik som är bättre än den gamla.
Detta borde i de flesta fall inte vara särskilt svårt, men tyvärr blir ofta den
ena villan värre än den andra, när socialdemokraterna skall lösa problem
som de själva skapat. Inom bostadspolitiken är detta förhållande särskilt på-
fallande.
För oss moderater har det sedan länge stått klart att bostadspolitiken
måste läggas om. Den har alltför länge kännetecknats av tvång, brist på val-
frihet, gynnande av vissa grupper och byggherrar, byråkratiskt krångel, kost-
nadsdrivande regler, onödiga skatter och för höga kostnader. Statens utgifter
för denna sektor har, inte oväntat, skjutit i höjden.
Herr talman! Felet i hela detta system är att politiken har förts av socialde-
164
mokraterna. Det är deras egen politik. Styrningen är för stor och skatterna
och avgifterna för höga, för att nämna några exempel.
De mycket kraftiga hyreshöjningar som nu aviseras är ett resultat av soci-
aldemokratisk politik. Regeringen har själv skapat den kris som bostads-
marknaden uppvisar. När nu äntligen regeringen skall göra något åt detta
elände hoppar den ur askan i elden.
Förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem med räntelån som i dag
lämnats till riksdagen, kommer att innebära att småhusbyggande på lands-
bygden och i glesbygden helt kommer att upphöra. På en osäker arbetsmark-
nad och med små möjligheter att få ett nytt jobb om den enda arbetsplatsen
på orten i fråga upphör, finns det ingen som är så äventyrligt lagd att han
bygger ett hus för en miljon kronor och med perspektivet att detta hus belas-
tas med en skuld på kanske två miljoner kronor efter ett antal år. Vem köper
ett hus i en glesbygd utan jobb? Även om det går att sälja, inte finns det
någon som betalar två miljoner.
Nu menar regeringen att staten i vissa fall skall ge ekonomiskt stöd till dem
som drabbas av stora förluster. Här öppnar sig möjligheter för godtycke.
Inte heller kan det vara särskilt roligt för en villaägare att veta att går det
riktigt illa, så kommer farbror staten - kanske - och ger en liten peng så att
han kan leva vidare.
Denna statliga kreditgaranti som nu kommer att införas kan leda till två
reflexioner.
För det första utgår regeringen uppenbarligen från att det nya systemet
kommer att leda till att många enskilda villaägare gör stora förluster vid sina
husförsäljningar. Detta visar på ett av förslagets svagheter.
För det andra byggs byråkratin ut ytterligare genom att en särskild kredit-
garantinämnd tillsätts. Var det inte meningen att vi skulle få enklare regler
och mindre byråkrati?
Regeringens förslag om räntelån med en skulduppskrivning i 18 till 20 år
innebär ett dråpslag mot allt villaboende, och då särskilt på landsbygden.
Hur går det för dem som nyligen byggt ett hus med de då gällande reglerna,
när de tvingas in i ett nytt och förödande system? Det kommer att gå illa!
Man kan fråga sig om detta system har som syfte att avskaffa det egna
villaboendet och villaägandet. Socialdemokraterna har hunnit ganska långt
på vägen att avskaffa äganderätten inom bostadssektorn. Nu kommer det
avgörande slaget på detta område.
Herr talman! Detta säger vi moderater självfallet nej till. Att äga sin bo-
stad har ett stort värde. Det måste vi slå vakt om även framöver.
En nödvändig förändring av bostadspolitiken och bostadsfinansieringen
måste ske, men det måste ske planerat och gradvis. Vi har sedan många år
tillbaka anvisat vägar för hur detta skall gå till.
Ett nytt lånesystem baserat på ett enhetslån, mindre byråkrati och
krångel, reformering av Svensk Byggnorm samt en gradvis nedtrappning av
statens subventioner till boendet i kombination med skattesänkningar är hu-
vuddragen i den politik vi vill föra på detta område.
Om våra förslag hade bifallits tidigare hade dagens kris på bostadsmarkna-
den inte uppstått, och regeringens panikförslag, som nu kommer, hade varit
ännu mer obehövligt.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
165
12 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
166
Anf. 172 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är helt uppenbart att den bostadspolitik som vi har haft
och som socialdemokraterna har haft ansvaret för, har lett till den kris som
vi nu befinner oss i. Jag kan instämma i praktiskt taget allt vad Bertil Da-
nielsson här sade i sitt anförande och i sin analys av situationen, och jag skall
inte uppta kammarens tid med att ytterligare analysera läget genom att ta
upp exempel för att belysa krisen.
Jag skulle vid detta sista avsnitt av den långa debatten vilja inleda med ett
citat, som lyder så här:
”Sedan skattereformen presenterades har de mest orimliga påståenden
om dess effekter på boendet gjorts. Påståenden om att kostnaderna i vanliga
hyreslägenheter skulle stiga med ända upp till 1 000 kr. i månaden. Så är det
naturligtvis inte.
För 1991 gäller att kostnaden för den genomsnittliga hyreslägenheten,
som en följd av skattereformen, stiger med ungefär 10 % eller 275 kr. i må-
naden. Naturligtvis kan det i de enskilda fallen bli något mer eller något
mindre.”
Vem kan ha sagt detta? Jo, det sade bostadsminister Ulf Lönnqvist den 29
januari i år. Nu har det gått en tid sedan dess, och vi börjar än tydligare se
effekterna av skattereformen för 1991. Nu har vi sett vilka krav som finns på
hyreshöjningar, och ingenstans kan man se att kostnadsökningen blir 10 %.
I alla krav för bara den sista av de tre etapperna som boendet har drabbats av
genom skattereformen ligger kostnadshöjningarna på mellan 30 och 40 %. I
den sista etappen ligger i stort sett alla krav på hyreshöjningar runt 1 000 kr.
eller däröver.
Nu börjar oron att stiga. Man upptäcker allt tydligare att skattesänk-
ningen äts upp av de ökade boendekostnaderna, av dyrare mat och resor
samt av andra indirekta skatter.
Ann-Charlotte Molander hyr en femrumslägenhet på Södermalm här i
Stockholm. Hon är ensamstående med tre barn. Hon får en hyreshöjning på
1 315 kr. i månaden nästa år, om man inte kan förhandla ner det kravet. Hon
är vårdare och har en lön efter skatt på 7 000 kr. Hon får en hyra på 6 273
kr., och hon har då 700 kr. kvar att leva av. Det går alltså ungefär jämnt ut
med nettolönen och hyran. Det hon skall klara sig på i fortsättningen blir
alltså barnbidragen och bostadsbidraget. Hon kommer i stort sett att bli helt
bidragsberoende.
Var det verkligen den effekten vi ville åstadkomma genom skatterefor-
men? Är det verkligen en rimlig effekt av en riktig bostadspolitik? Om det
inte är det, måste man ställa sig frågan vad vi skall göra åt det. Jag vill ställa
de frågorna till bostadsministern.
Skattereformen och skatteomläggningen innebär att det blir ungefär
50 000 fler hushåll i landet som får leva på bidrag. Denna bidragsmodell ger
också en rad andra effekter. Den tar t.ex. inte bort marginaleffekten, utan
den flyttar över den från fattiga till rika. Den ökar kostnaderna för kommu-
nerna, vilket gör att de boende kan drabbas på andra sätt, t.ex. genom för-
sämrad service. Sammanlagt räknar man med att kommunerna kommer att
få 2,4 miljarder i ökade kostnader. Till detta kommer ökade kostnader för
KBT. Det har sagts att regeringen kommer att kompensera kommunerna för
detta. Gör man inte det, innebär det ytterligare ökade kostnader på de
boende från andra håll.
Detta är en orimlig väg. Kostnadskrisen är förlamande för utvecklingen
av en fortsatt sund bostadspolitik. Det kunde vara intressant att få höra vad
bostadsministern vill göra åt kostnadskrisen för de boende.
Anf. 173 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST:
Herr talman! I dag har en proposition lämnats till riksdagen om ett nytt
bostadsfinansieringssystem. Jag skall återkomma till detta, men först några
ord om situationen på dagens bostadsmarknad.
Vi har i dag ett högt bostadsbyggande. Under 1989 påbörjades byggandet
av nästan 60 000 nya lägenheter i vårt land. Årets siffra blir ungefär den-
samma. Det är de högsta igångsättningstalen sedan 1974. För de närmaste
åren framöver har vi behov av en bostadsproduktion på ungefär 50 000 lä-
genheter. Detta är vad som behövs för att klara den bristsituation som råder
på bostadsområdet på en hel del håll i landet.
Ett problem i sammanhanget är de höga byggkostnaderna. De beror
främst på den kraftiga högkonjunktur som rått på byggområdet under några
år. När efterfrågan på byggkapacitet - arbetskraft och material - överstiger
tillgången, ökar priserna.
Byggsektorn består av tre storheter: nyproduktion av bostäder, ombygg-
nad av bostäder samt byggande för näringsliv och samhälle. I ett läge där det
är nödvändigt att hålla en hög nyproduktion av bostäder samtidigt som det
är angeläget att dämpa den totala efterfrågan för att på det sättet komma åt
prisspiralen är det nödvändigt med åtgärder som drar ner byggandet på de
andra båda områdena. Därför har regeringen genomfört begränsande åtgär-
der när det gäller näringslivsbyggandet och ombyggnader av bostäder. Vi-
dare har en särskild investeringsskatt på 30 % på annat byggande än bostä-
der införts i Stockholmsområdet. För att öka tillgången på byggmaterial har
beslut fattats om att byggmaterial godkänt i ett nordiskt land utan nytt god-
kännande skall få användas i Sverige.
De insatta åtgärderna har dämpat kostnadsutvecklingen. Under åren
1986—1988 ökade kostnaderna för bostadsbyggande tre gånger snabbare än
inflationen. Under 1989 halverades ökningstakten. Under det första halv-
året i år har byggkostnader och inflation stigit ungefär lika mycket.
Men detta räcker inte. Det måste också göras klart att det är en uppgift
för beställare och producenter att medverka till att dämpa kostnadsutveck-
lingen. Det är trots allt byggherrar och producenter som beställer och produ-
cerar de hus som byggs. De gör det lätt för sig genom att skylla på någon
annan. Ofta skyller man på finansieringssystemet. Det är nu nödvändigt att
de drar sitt strå till stacken och gör sitt för att dämpa kostnadsutvecklingen.
Det ansvaret har vi rätt att kräva.
Herr talman! I dagarna har kraven på hyreshöjningar lämnats från de all-
männyttiga bostadsföretagen. Det är rekordhöga krav som redovisats. En
del av de framförda kraven har anknytning till den finansiering av skattere-
formen som riksdagen fattat beslut om. Dessa krav ligger enligt redovis-
ningen i massmedia betydligt högre än de genomsnittsvärden för skatterefor-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
167
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
mens effekter som såväl SABO som bostadsdepartementet räknat fram. Till
detta kommer krav på höga påslag också i övrigt.
Effekterna av skattereformen måste redovisas för sig. Jag utgår ifrån att
den redovisningen bara tar med de kostnadsökningar i boendet som har med
skattereformen att göra, varken mer eller mindre.
Jag vill för kammaren redovisa att jag inhämtat att inom ramen för den
särskilda utvärdering av skattereformen som genomförs kommer statens
pris- och konkurrensverk att granska skattereformens påverkan på boende-
kostnaderna både i början av detta år och i början av 1991. Hyresgäströrel-
sen har nu en viktig uppgift framför sig. Som vanligt kommer hyresgäströrel-
sen nu att granska kalkylerna och göra sina bedömningar. Normalt brukar
den granskningen leda till att ursprungskraven prutas. De beräkningar vi ut-
fört när det gäller skattereformens effekter på boendet pekar mot att de upp-
går till ungefär 60 kr. per m2. Det skall då sättas i relation till de skattesänk-
ningar som kommer nästa år.
Låt mig ta ett exempel. En familj med två barn som bor i en 90 m2 stor
fyrarumslägenhet i allmännyttan, och där den ene inkomsttagaren tjänar
11 000 kr. i månaden och den andra 8 000 kr. i månaden, får följande effek-
ter av skattereformen. Skattesänkningen på deras inkomster blir sammanta-
get ca 14 500 kr. Barnbidraget för de två barnen ökar med tillsammans 4 600
kr. Totalt ökar den disponibla inkomsten med ungefär 19 000 kr. De höjda
boendekostnaderna uppgår till ca 5 400 kr., vilket innebär att den disponibla
inkomsten ökar med ca 14 000 kr. under 1991 för denna familj. Hyresgäströ-
relsen har i en lång rad exempel redovisat sin syn på detta, och den redovis-
ningen visar att de boende i vanliga lägenheter med vanliga inkomster är vin-
nare på skattereformen.
Så till finansieringssystemet. Dagens finansieringssystem har spelat en vik-
tig roll när det gällt att genomföra en social bostadspolitik i vårt land. Det
infördes vid ett ränteläge på ungefär 7 % och en garanterad ränta på 3,9 %.
Utvecklingen sedan dess har gjort att systemets kraft när det gällt att åstad-
komma de olika mål man vill uppnå har avtagit. Den granskning som genom-
förts visar att neutraliteten i systemet försvagats, att pariteten inte kunnat
uppnås och att den fördelningspolitiska träffsäkerheten minskat.
Av dessa skäl bedömde regeringen det som nödvändigt att söka genom-
föra ett nytt finansieringssystem. Den s.k. boendekostnadsutredningen till-
sattes. Dess förslag redovisades och remissbehandlades. De olika organ som
har med bostadsbyggandet att göra var i stort sett ense om att det var ett
bra system. Vissa kritiska synpunkter anfördes framför allt när det gällde
kapitalförsörjningen.
Inom bostadsdepartementet har dessa frågor bearbetats. Ett förslag, som
i allt väsentligt bygger på boendekostnadsutredningens principer där proble-
men med neutraliteten, pariteten och fördelningspolitiken rättats till, där
låntagarnas trygghet förbättrats jämfört med utredningens förslag och där
kreditmarknadsfrågorna fått en tillfredsställande lösning på grundval av re-
missinstansernas kritiska synpunkter, lämnas nu till riksdagen.
Det är ett stabilt system som skall kunna klara den bostadsförsörjning som
vi behöver för 1990-talet och som innebär ett fullföljande av den sociala bo-
168
stadspolitiken. Systemet förutsätts träda i kraft för nyproduktionen den 1
juli 1992 och för beståndet i övrigt den 1 januari 1993.
Hela lånefinansieringen sker på den allmänna lånemarknaden genom
olika bostadslåneinstitut. Statens bostadsfinansieringsaktiebolag - SBAB -
jämställs med övriga kreditinstitut.
I det nya finansieringssystemet får alla 30 % subvention på sina räntekost-
nader. Egnahemsägare får en skatteminskning med detta belopp av sin rän-
teutgift, och till de boende i hyres- eller bostadsrätt lämnas motsvarande bi-
drag. Därmed har neutralitetskraven uppfyllts. Övriga ränteutgifter täcks i
princip med räntelån och egna betalningar.
Den del som faller på egna betalningar kommer för det första året då det
nya systemet införts att vara 3,75 % av ursprungsskulden, lika för alla upplå-
telseformer. Denna nivå höjs sedan i tre steg så att den för hus som byggs
1995 eller senare kommer att vara 4%. Återstoden av ränteutgifterna kan
sedan täckas genom statligt garanterade räntelån. Dessa påverkar inte de
egna betalningarna så länge lånen fortfarande byggs upp, dvs. under de
första 15—20 åren av lånetiden. En del av systemets stabilitet är just att
skulduppbyggnadsperioden inte får överstiga 20 år.
Om realräntan - marknadsräntan minus inflationen - är högre än 4-5 %
lämnas ett realräntebidrag, lika för alla, för att skydda låntagarna mot alltför
stor skulduppbyggnad och för lång lånetid.
Hushållens utgifter hålls kvar på i princip den nivå de har inom dagens
räntebidragssystem vid den tidpunkt då omläggningen genomförs.
Omläggningen gäller även de hus som den 31 december 1992 finns kvar i
det nuvarande räntebidragssystemet. Ägarna av dessa hus kommer att er-
bjudas skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag och kreditgaran-
tier för räntelån. För nyinvesteringar och varaktiga underhållsåtgärder med
en livslängd på 30 år ges från den 1 juli 1992 i huvudsak samma villkor som
för nybyggnad.
Den 1 januari 1991 införs ett investeringsbidrag som kompensation för
den höjning av byggmomsen som tidigare beslutats. Detta gäller för perma-
nentbostäder. För att man skall klara övergången till ett nytt system på ett
smidigt sätt kommer den övre delen av den s.k. räntebidragstrappan att tas
bort den 1 januari 1991. Detta kommer att gälla alla hus för vilka lånen utbe-
talas efter den 1 januari 1991. Det sänker kostnaden i främst allmännyttans
nyproduktion.
Herr talman! Det nya finansieringssystemet är en viktig del av genomför-
andet av en bra bostadspolitik för 1990-talet. Vid de överläggningar som
förts inför propositionens överlämnande har överenskommelse nåtts med
vänsterpartiet om stöd till det förslag som tas upp i propositionen. Jag hop-
pas att det skall vara möjligt att nå en än bredare uppslutning bakom de för-
slag som nu överlämnats till riksdagen när frågan nu diskuteras i riksdagens
bostadsutskott.
Anf. 174 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra att vi äntligen har fått en hög bostadsproduktion
i landet. Men det kan också vara intressant att höra vad bostadsministern
tror om prognoserna framöver. Med den kostnadskris som nu hotar är det
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
169
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
170
uppenbart att just den här viktiga höga nivån kommer att brytas. Om man
inte kan strypa kostnaderna hjälper det inte med åtgärder för att förhindra
t.ex. kontorsbyggande här i Stockholm.
När det sedan gäller effekterna av skattereformen på boendet är det up-
penbart att man inte enbart kan räkna på de direkta effekterna. Man måste
också räkna på den allmänna effekten på ekonomin som skattereformen
åstadkommer.
Den inflation vi nu fått, det höga ränteläge som vi har och de indirekta
skatterna i flera led gör att effekten blir så mycket större. Det är naturligtvis
den som nu avläses i dessa höga krav på ökade hyror. Det är detta som man
räknar in. Till detta kommer vad som har hänt i Mellersta Östern.
Det finns minst fyra starka skäl som nu pekar på att man borde ompröva
den hårda belastning på bostadssektorn som skattereformen innebär. Inte
ens jag och vi från centern som har kritiserat förslaget vågade ens gissa att
man i dag, när reformen genomförs, skulle ha en kostnadsökning på boendet
på över 40 % i förhållande till den dag då utredningsarbetet startade.
Sedan en kommentar till det exempel som bostadsministern tog. Man
kommer inte alls att få några 19 000 kr. över eller bara en boendekostnads-
ökning på 5 400 kr. Den kommer att bli mer än dubbelt så stor med det kvad-
ratmeterpris i ökning på hyran som nu har begärts. Med det kvadratmeter-
pris i genomsnitt som SABO har begärt skulle det alltså bli 6 000 kr. netto
kvar i det exempel som bostadsministern har visat för en tvåbarnsfamilj där
två arbetar, för att alla andra kostnadsfördyringar som skattereformen åstad-
kommer på mat, kläder, resor osv. skall klaras. Jag tycker att det är bely-
sande nog att vi har hamnat helt snett ur boendets synvinkel.
När det gäller bostadsfinansieringssystemet övervältrar man ännu mer
kostnader på de boende.
Anf. 175 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Bostadsministern berömmer sig för att kostnadsutveck-
lingen inom byggsektorn har dämpats. Det är till att ha ganska låga ambitio-
ner. Nu är inflationen 10-11%, och byggkostnaderna för bostäder ökar inte
mer än inflationen. Är det något att slå sig för bröstet för och säga att nu ökar
bara byggkostnaderna med 10-11 %? Det tycker jag är en låg målsättning.
Bättre måste vi väl ha det på det området.
När det gäller systemet med räntelån utgår man i propositionen från en
rad antaganden som är ganska förgyllda. Jag nämnde nyss inflationen, som
är tvåsiffrig på årsbasis. I propositionen utgår man från att den skall vara
6 %. Skulduppskrivningarna får en helt annan profil om man iltgår från den
ränte- och inflationsutveckling som vi just nu upplever. Det finns inget
tecken som tyder på att den kommer att dämpas, snarare tvärtom. Det är
möjligt att bostadsministern antar att det skall bli en borgerlig regering och
att räntan och inflationen därmed skall dämpas, men det var kanske inte rik-
tigt så tänkt.
Det vore skräp annars om inte bostadsministern är belåten med sitt eget
förslag. Jag har hört dessa tongångar förr, nämligen att det förslag som rege-
ringen har lagt fram är det avgörande och det som skall vara vägledande en
lång tid framöver. ROT-programmet försvann ganska snart, för att inte tala
om hela den berömmelse som man ägnade sig åt när det gäller den tredje
vägens ekonomiska politik - den är man nu tyst om.
År 1988 sade man i valrörelsen att den ekonomiska krisen är avklarad.
Vad upplever vi i dag? Jag måste vara försiktig om jag skall bedöma detta
förslags varaktighet och de effekter som kommer att bli av det. Det kommer
att bli ökade kostnader, framför allt för dem som bor i villa.
Slutligen har vi de hyreskrav som har rests. Bostadsministern nämnde 60
kr. kvadratmetern. Det var väl att vara utomordentligt blygsam. De siffror
som har nämnts ligger mycket högre, på tiodubbelt högre nivå. Det kommer
att bli utomordenligt kännbart för det stora flertalet. Det är regeringen som
har ansvaret för det.
Anf. 176 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST:
Herr talman! Bertil Danielsson har levererat en våldsam skrämselpropa-
ganda i dagens debatt. Han försöker skrämma boende i glesbygden med det
nya finansieringssystemet. Men, Bertil Danielsson, i systemet är inbyggt en
sådan säkerhet att man inte skall behöva komma i den situationen att någon
skuldfälla ramlar ner. Tanken är att om värdeutvecklingen på huset är lägre
av olika skäl än den skuld man drar på sig skall de bedömningar göras som
vi har sagt att kreditgarantinämnden skall utföra. Det är för att kunna klara
ett bostadsbyggande även i glesbygden. Det är naturligtvis viktigt att man
åstadkommer möjligheter för ett byggande över hela landet. Men jag tror
att det är bättre, Bertil Danielsson, att vara beredd att beskriva detta på det
sätt som framgår av propositionen i stället för att försöka gå ut med skräm-
selpropaganda av olika slag.
Bertil Danielsson ägnade en stor del av sitt inlägg till att tala om hur illa
det nuvarande bostadsfinansieringssystemet är och hur många fina förslag
moderaterna har haft för att försöka åstadkomma en bättre tingens ordning.
Låt mig stillsamt erinra om att ni moderater fanns med på olika sätt under
sex års tid och att ni hade möjlighet att påverka denna politik. Jag märkte
inte så värst mycket av era glänsande förslag i de sammanhangen.
Nu har vi presenterat ett förslag som skall göra det möjligt att ha ett stabilt
bostadsfinansieringssystem. Det är naturligtvis inte så, Bertil Danielsson, att
det systemet endast skulle fungera vid en inflation på 6 %. Systemet har en
sådan stabilitet att det har förutsättningar att klara de ekonomiska situatio-
ner som vi kan möta på olika sätt. Det är naturligtvis en förutsättning att det
är ett stabilt system som vi har anledning att presentera, dvs. ett system som
skall kunna bidra till att klara en bra bostadsförsörjning under 1990-talet.
Agne Hansson frågade om prognoserna framöver. Bostadsfinansierings-
systemet kommer att ge förutsättningar för byggande av de bostäder som
vi har behov av. Sedan är det upp till kommunerna att i sin planering göra
bedömningarna av hur många bostäder som behövs i skilda sammanhang.
Jag har angett att vi har ett behov av bostadsbyggande de närmaste åren på
i storleksordningen 50 000 bostäder. Långtidsutredningen säger att mera
långsiktigt kan det röra sig om ca 40 000 bostäder. Detta finansieringssystem
ger förutsättningarna för att klara detta.
Jag blev något förbryllad när Agne Hansson ville föra in även de hyreshöj-
ningar som drabbat svenska folket under årens gång, oavsett om det har
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
171
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
172
skett förändringar av något skattesystem eller ej, och lägga dem till skattere-
formens påverkan på boendekostnaderna. Så kan man alltså inte göra. Man
skall renodla de kostnader som har med skattereformen att göra. Det är
också det som SABO har räknat fram i sina grundläggande prognoser, och
det är det vi har räknat fram. Det är detta, Agne Hansson, som ligger bakom
den stora undersökning som hyresgäströrelsen har genomfört och där man
nogsamt har granskat skattereformens effekter för de boende.
Om inte Agne Hansson och Bertil Danielsson vill tro på mina siffror och
uppgifter, tag till er den undersökning hyresgäströrelsen har gjort! Där kom-
mer ni att kunna utläsa att vinnare på skattereformen står att finna bland
vanliga människor i områden med flerfamiljshus.
Jag vill gärna betona att det som nu har presenterats är de krav som olika
bostadsföretag har på hyreshöjningar. Det är med utgångspunkt i detta man
skall diskutera och förhandla. Det är viktigt att understryka att de kostnads-
ökningar som är en följd av skattereformen skall man självfallet redovisa
som en följd av denna, varken mer eller mindre. Jag är övertygad om att de
skrämselord som uttalas om skattereformens ohemula effekter kommer att
avta. Skattereformens påverkan på boendet kommer att vara sådant att de
allra flesta inkomsttagarna får en kraftigt ökad disponibel inkomst sedan
skattereformens påverkan på boendekostnaderna har tagits i beaktande.
Anf. 177 BERTIL DANIELSSON (m) replik:
Herr talman! Bostadsministern tycker att jag ägnar mig åt skrämselpropa-
ganda när jag beskriver hur vi ser på frågan om skulduppskrivningen för vil-
lor på landsbygden. Jag tror tyvärr att det är en realitet. Det kommer att
mötas av utomordentligt stor misstro och misstänksamhet av dem som skall
bygga och bo på landsbygden, eftersom de vet att skulden kommer att öka
under 20 år. Att överbrygga detta tror jag är en pedagogisk uppgift som över-
stiger även bostadsministerns förmåga, tro mig.
Den garanti som då skall kunna utlösas är inte gratis. Det blir 0,5 % till på
räntan. En särskild nämnd skall nagelfara varje enskilt fall. Det kan inte vara
särskilt muntert att veta att man möjligen kan få litet hjälp om det skulle gå
riktigt illa.
Jag vill göra en liten kommentar till frågan om ökningen av hyreskostna-
derna, som kan bli en följd dels av regeringens allmänna politik, dels av skat-
teomläggningen. Det hjälper inte om man bara redovisar vad reformen ger
i hyresökning. Den totala politiken påverkar hela samhället och naturligtvis
även hyreshöjningarna. Oavsett hur man redovisar det, tror jag inte att man
hjälper dem som får sin hyra höjd med flera hundra kronor i månaden. Det
hänger inte på redovisningssystemet, utan den faktiska höjningen.
När vi från vårt parti under årens lopp har försökt att försiktigt trappa ned
räntebidragen för att på så sätt något minska statens utgifter, har det mötts
av mycket stark kritik från socialdemokraterna. I våra förslag har vi haft
mycket måttliga höjningar kombinerade med skattesänkningar. Det har då
hetat att det är omöjligt med en hyreshöjning på 75 kr. per kvadratmeter och
år. Nu är det tydligen opportunt att acceptera detta.
Slutligen vill jag säga ytterligare några ord om glesbygds- och landsbygds-
frågor. Det kommer nog att bli två marknader när det gäller hus på landsbyg-
den. Den ena marknaden består av de hus som inte har räntelån. De kom-
mer att kunna köpas betydligt billigare än de som har räntelån. Ingen vågar
eller kan dra på sig de stora kostnader som det blir fråga om. Det kommer
således att uppstå två marknader om det över huvud taget kommer att finnas
någon marknad. Jag misstänker att luften totalt går ur den marknaden, och
vi får en ytterligare inlåsning och minskad rörlighet när det gäller vår bo-
stadspolitik. Det är olyckligt.
Anf. 178 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Bostadsministern, det är självklart att dessa kostnadsök-
ningar även är orsakade av de indirekta effekter som skattereformen har
gett. Skattereformens förmåga att bidra till stabil inflationsutveckling och ett
stabilt ränteläge är i mycket hög grad avgörande för hur fördelningsprofilen
är lagd i skatteomläggningen och hur mycket kompensatoriska krav de
väcker och inte väcker. Ingen kan väl ha undgått att de väcker en rad kom-
pensatoriska effekter. Varifrån tar SABO sin bas för sina krav om det inte
har upptäckt den indirekta effekten? SABO är inget företag som skall drivas
med vinstintresse.
Är det nya bostadsfinansieringssystemet verkligen en garanti för att vi
skall kunna klara 40000 lägenheter? Jag delar Bertil Danielssons oro när det
gäller glesbygden. Jag tror att det finns en djup ovilja hos en bred allmänhet
att ge sig in i en sådan här skulduppbyggnad.
Det är ganska uppenbart att regeringen och bostadsministern nu har lagt
fram ett förslag som visar att han inte vill vinna nästa val. Nu släpper han
fram en subventioneringsbrasa som kommer att bli förödande för statsfinan-
serna i detta land om två år. Vad är det för konsekvens, bostadsministern, i
att som i år ha en begränsad och skärpt räntetrappa och begränsade RBF-
stöd och nu släppa alla slussar fria, ta bort räntetrappan och införa lån och
subventioner för ombyggnader av hus som inte är mer än tio år? Vad kom-
mer det att kosta staten om två år? Vad kommer det att få för följder för de
boende när statens finanser inte kan klara de stora belastningarna på stats-
budgeten? Den sociala bostadspolitiken kommer att bli ännu mer urholkad
än vad den är nu. I dag har många inte råd att bo och det finns inte heller
bostäder att bo i.
Jag tror att följande tre mål är mycket viktiga att arbeta för när det gäller
90-talets bostadspolitik. Det gäller för det första billigare bostäder, för det
andra bättre boendemiljö och för det tredje ett mer resursbevarande byg-
gande.
Anf. 179 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST:
Herr talman! Bertil Danielsson säger att förslaget kommer att möta miss-
tro och misstänksamhet. Det kommer naturligtvis att möta misstro och miss-
tänksamhet i den tappning som Bertil Danielsson försöker ge det. Det för-
slag han söker beskriva när det gäller byggandet på glesbygden är i alla fall
inte det förslag som vi har överlämnat till riksdagen i dag. Det är något helt
annat, och jag vet inte varifrån Bertil Danielsson har fått det.
Bertil Danielsson säger också att det inte är muntert att veta att man får
hjälp om det går illa. Det måste väl vara en trygghet att veta att om det skulle
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
173
13 Riksdagens protokoll 1990191:7
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
bli fråga om industrinedläggning eller annat i en bygd så att det hus man har
byggt inte längre får den värdetillväxt man har väntat sig, finns det en säker-
het för den enskilde så att han inte behöver hamna i en skuldfälla. Det måste
vara den trygghet som gör att den bild som Bertil Danielsson försöker skapa
av systemet inte hör hemma i verkligheten.
Vidare säger Bertil Danielsson att moderaterna har mötts av motstånd när
de har försökt trappa ned räntebidragen. Det möts naturligtvis med mot-
stånd om man inte försöker sätta in något annat i stället. Ett nytt finansie-
ringssystem måste därför innehålla andra ingredienser om det skall vara
möjligt att trappa ned en del av de direkta bidragen.
Det finansieringssystem som vi nu har lagt fram och som i allt väsentligt
bygger på de principer som boendekostnadsutredningen presenterade har de
inslagen. Därför ställde sig hela Boendesverige positivt till utredningsförsla-
get, alltifrån producenter, beställare av hus, byggherrar och förvaltare till
hyresgäströrelsen. Småhusorganisationerna ställde sig också bakom de prin-
ciper som redovisades i kommitténs förslag. Det fanns en kompakt samstäm-
mighet från Boendesverige bakom detta. Det borde kunna få även Bertil
Danielsson och hans parti att inse att det nu presenterade systemet är bra.
Agne Hansson resonerade kring skattereformen och dess effekter på
boendekostnaderna. Man kan naturligtvis inte ta upp andra effekter än de
som har med skattereformen att göra. Ökade boendekostnader som de olika
företagen tar ut på annat sätt kommer att finnas oavsett om skattereformer
genomförs eller ej. De brukar också stå i överensstämmelse med att folk har
fått ökade inkomster under året.
Agne Hansson uttalade också sin oro när det gäller glesbygden och finan-
sieringssystemet. Jag vill bara hänvisa till det som jag nyss har sagt med an-
ledning av Bertil Danielssons farhågor.
När det gäller att göra en överbryggning mellan ett nu pågående finansie-
ringssystem och det nya systemet har det varit nödvändigt att göra vissa för-
ändringar för att klara bl.a. nyproduktionen under 1991. Då handlar det om
att man skall ta bort den övre delen av räntebidragstrappan. Det är alltså
en kostnad i storleksordningen 30 miljoner. Det är en åtgärd som främst är
tillkommen för att man skall skapa den utjämning och jämlikhet som krävs
om allmännyttiga bostadsföretag skall kunna fortsätta med sin bostadspro-
duktion. För dem som har haft möjlighet att låna upp till det som legat över
trappans 125 % har det inte varit något problem tidigare heller.
De ombyggnadsregler som är viktiga och nödvändiga samt tioårsunderhål-
let är en fråga för nyproduktionen år 1991 och åren därefter. Agne Hansson,
om det är fråga om tioårsunderhåll så handlar det om kostnader som uppstår
först tio år framåt i tiden. Det är egentligen inte något konstigt. Inom ramen
för ett nytt finansieringssystem ges alltså de som bor i hyreshus samma möj-
lighet som de som bor i småhus redan har, nämligen att de kan låna till kost-
naderna för underhållet. Sedan får den som äger sitt hus göra avdraget på
räntan, medan den som bor på annat sätt får ett motsvarande bidrag. Det är
alltså ett led i strävan att skapa en fullständig neutralitet mellan systemen.
Jag hoppas som sagt att det, när Agne Hansson och Bertil Danielsson har
haft möjlighet att i detalj studera det nya förslaget, skall finnas förutsätt-
174
ningar för att fortsätta diskussionen i en mer konstruktiv anda än den som
har redovisats här i dag.
Andre vice talmannen anmälde att Bertil Danielsson och Agne Hansson
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 180 STIG BERTILSSON (m):
Herr talman! Tack så mycket för det. Det är ingen överdrift att påstå att
svenskt föreningsliv och i första hand idrottsröreslen i dag skakas av den
skatteomläggning som socialdemokraterna och folkpartiet har genomfört.
Runt om i våra föreningar börjar man i dag inse att det är idrottsrörelsen
som är en av de stora förlorarna i uppgörelsen om skatterna, detta av den
enkla anledningen att föreningar i allmänhet inte kan kompensera sig för
skattehöjningarna genom att dra nytta av sänkta inkomstskatter.
I stället får svenskt föreningsliv bara vara med och betala notan. Vad vi
just nu ser är hur en gigantisk kostnadsövervältring på föreningslivet håller
på att genomföras.
Det blir, herr talman, full moms på i stort sett alla varor och tjänster för
vilka föreningar saknar avdragsrätt - de är ju i allmänhet inte momsregistre-
rade och har ingen momsredovisning. På exempelvis hotell- och restaurang-
kostnader är full moms redan införd. Detta gäller också för bensin, vilket
i kombination med höjning av bensinskatten och höjda marknadspriser på
bensin drabbar idrotten hårt.
Vidare blir det, för att ta några ytterligare exempel, full moms på person-
trafik med buss och på telefonkostnader. Dessutom fördyras fastighetssköt-
sel på grund av moms på sotning, sophämtning, el, vatten och avlopp.
Skatteomläggningen som drabbar föreningarna innebär vidare att idrotts-
priser till ett värde av 300 kr. beskattas. Dessutom skall föreningar betala
avgifter på ersättningar - t.ex. på domararvoden - som uppgår till 1000 kr.
per år. Det kan jämföras med att gränsen i dag är 14850 kr., dvs. ett halvt
basbelopp.
Utöver de här mycket stora merkostnaderna kommer den administrativa
bördan för föreningarna att växa dramatiskt genom de ökade kraven på före-
ningarna att lämna kontrolluppgifter, arbetsgivaravgifter och redovisning av
sociala avgifter.
Herr talman! När ungdomsledare och andra i föreningarna borde få ägna
sig åt sitt ledarskap och inte åt byråkrati så lägger samhället de här bördorna
på svenskt föreningsliv.
Dessutom skapas det en onödig och meningslös administration hos skatte-
myndigheterna. I tider som borde användas till att effektivisera och minska
den offentliga byråkratin så känns det frustrerande att konstatera att det är
till administration man vill styra pengarna i stället för till föreningslivets egen
verksamhet.
Det har gjorts beräkningar som visar att summan av alla de pålagor som
svensk idrottsrörelse nu råkar ut för uppgår till åtminstone 500 milj. kr. per
år. Det som kan synas som små oansenliga bäckar blir, när de flyter ihop, en
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
175
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
176
gigantisk fors, en fors som hotar att dränka de krafter som så väl behövs
inom svensk idrottsrörelse och i svenskt föreningsliv.
Inför allt detta står skatteomläggningens ingenjörer uppenbarligen helt
kallsinniga. Någon full kompensation för kostnaderna har inte utlovats. Jag
är glad över att idrottsministern lyssnar på detta inlägg, även om han kanske
inte var förberedd på det. Jag vill också ställa en fråga till honom. Är det
meningen att ideell frivilligverksamhet inom föreningslivet skall bära en del
av skatteomläggningens kostnader?
Någon form av åtgärder har aviserats till budgetpropositionen i januari.
Jag vågar påstå att svensk idrottsrörelse med noggrannhet kommer att nagel-
fara och värdera de förslag till lindringar som regeringen säger sig avse att
då lägga fram.
Herr talman! Skatteomläggningens effekter har redan till vissa delar slagit
igenom. Åtgärder måste därför, menar vi moderater, vidtagas nu. Till att
börja med är det orimligt att idrotten ensidigt skall drabbas av momskostna-
der. Därför anser vi, vilket jag gärna vill skicka med idrottsministern, att
man omgående bör utreda möjligheten att registrera ideella och allmännyt-
tiga föreningar i momsregistret och därmed ge dem avdragsrätt för all erlagd
moms på varor och tjänster. En utredning skullle snabbt kunna visa om detta
är en framkomlig väg för att motverka en del av skatteomläggningens nega-
tiva effekter för föreningslivet.
Jag har, herr talman, förhoppningar om att regeringen skall kunna med-
verka till att en sådan utredning snabbt genomförs, eftersom en momsregi-
strering av föreningslivet till sin natur förmodligen inte strider mot de inten-
tioner som regeringen har haft med skatteomläggningen.
Jämförd med de byråkratiska pålagor som skatteomläggningen medför för
föreningarna skulle en årlig momsredovisning inte skapa några stora pro-
blem i föreningslivet. Däremot skulle en avdragsrätt för erlagd moms inne-
bära betydande besparingar och till en del kunna motverka skattereformens
dråpslag mot idrotten.
Vi moderater vill, herr talman, snarast möjligt se till så att skatteuppgörel-
sens effekter inte drabbar idrottsrörelsen. En snabbutredning av momsre-
gistrering är, menar jag därför, ett konstruktivt förslag som om det visar sig
genomförbart kommer att få betydande positiva effekter för idrottsförening-
arna.
Samtidigt vill jag, herr talman, understryka att en momsregistrering, om
den visar sig genomförbar, inte kompenserar fullt ut för föreningarnas nya
avgifter och skatter. Regeringen måste därför snarast visa vad den ytterligare
vill göra för att idrotten inte skall behöva bli en strykpojke i skatteomlägg-
ningens spår.
Anf. 181 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST:
Herr talman! Jag vill säga ett par saker med anledning av detta inlägg.
Först vill jag beträffande idrottspriser säga att det ganska länge har rått
en missuppfattning i debatten om att det skulle innebära en försämring för
idrottsrörelsen när idrottspriser över 300 kr. nu skall beskattas. Om man i
dagsläget under ett år får priser som uppgår till ett värde som överstiger 600
kr. är man skyldig att skatta för dessa pengar. Nu blir det fråga om 300 kr. per
tillfälle. Och eftersom det kan handla om många tävlingstillfällen är detta en
påtaglig förbättring ur idrottsrörelsens synpunkt.
När det gäller kontrolluppgifter blir det ingen skillnad jämfört med dagslä-
get. Man är inom idrottsrörelsen även i dagsläget skyldig att lämna kontroll-
uppgifter för de inkomster som olika utövare eller ledare får.
Så till den summa som nämndes, 500 miljoner. Det är riktigt att den sum-
man har redovisats av Riksidrottsförbundet på ett ganska tidigt stadium. Vi
har bett om en precisering och bett om ett underlag som riksidrottsstyrelsen
skall kunna anse mera säkert än det som lämnats. Vi har ännu inte fått det.
Jag vill då hänvisa till att i anslutning till skattepropositionen redovisades för
denna riksdag att om det skulle visa sig att skattereformen får sådana nega-
tiva effekter för folkrörelserna, bl.a. idrottsrörelsen, som idrottsrörelsen på-
pekat, skulle regeringen återkomma senast i anslutning till budgetproposi-
tionen med olika förslag på området.
När det sedan gäller frågan om att registrera ideella föreningar för moms
vill jag understryka att idrottsrörelsen såg det som en oerhört stor lättnad när
man för några år sedan tog bort momsredovisningsskyldigheten för ideella
föreningar för sådan verksamhet som inte är skattepliktig. Ideella föreningar
är som bekant befriade från skatt, med vissa undantag. Man tyckte att det
var utomordentligt värdefullt när det gällde att minska på byråkratin. Om
det nu skulle vara så att vissa föreningar önskar få tillbaka momsredovis-
ningsskyldighet för att kunna göra olika avdrag medan man har inkomster
att göra dessa på, finns naturligtvis den möjligheten genom att föreningar
kan registrera den del av sin verksamhet som man vill ha införd i momsredo-
visningssystemet som ekonomisk förening eller bolag. Vissa större före-
ningar vill måhända överväga detta, men för andra föreningar är det fortfa-
rande inte någon större vinst med ett sådant system, eftersom man som sagt
saknar inkomster som man skulle kunna dra av momsen mot. Detta är väl
en sak som föreningslivet i första hand måste avgöra. Det är naturligtvis i det
sammanhanget som man får se vilka avväganden de själva är beredda att
göra.
Herr talman! Jag hade som sagt inte tänkt gå in i denna debatt, men efter-
som det ställdes en rad frågor till mig ville jag ändå göra det. Jag kommer
däremot inte att ytterligare delta i debatten.
Anf. 182 STIG BERTILSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill tacka idrottsministern för dessa besked. Det var posi-
tivt att höra att idrottsministern i varje fall inte är negativ till momsavdrag
för idrottsföreningar. Jag tycker att man kan tolka svaret så. Jag förstår
mycket väl att idrottsföreningarna tidigare inte ville ha momsregistering.
Men då hade man inte den byråkrati som har uppstått under senare år, inte
minst med tanke på effekten av skatteomläggningen. Situationen är en helt
annan i dag. Jag ser det idrottsministern nyss sade som en möjlighet att vä-
sentligt förbättra idrottsföreningarnas ekonomi, för det skulle resultatet i
dag bli av möjligheten till momsavdrag.
Sedan helt kort om de 500 miljonerna. Det är, som idrottsministern helt
rätt sade, en ganska osäker siffra. Just nu görs en enkät bland 25 % av lan-
dets idrottsföreningar. Det föreligger inga resultat ännu. Det är också kor-
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
177
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
178
rekt. Ingenting i dag talar emellertid för att siffran blir lägre än 500 miljoner.
Man skall inte bli överraskad om den blir betydligt högre.
När det gäller kontrolluppgifterna på småbelopp nämnde jag förut inte det
värsta av allt, nämligen att idrottsföreningarna i fortsättningen skall skicka
in kontrolluppgifter om de betalar startavgifter för sina medlemmar för del-
tagande i tävlingar, förutsatt att avgifterna överstiger 100 kr. under ett år.
Det kommer att skapa oändlig byråkrati. Jag vet idrottsföreningar som i dag
förutser att de kommer att få hundratals, kanske tusentals, kontrolluppgifter
att sysselsätta sig med.
Som helhet: Tack idrottsministern, för svaren på frågorna.
Anf. 183 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Antalet polisanmälda brott i Sverige uppgick under år 1989
till inte mindre än 1144800. Det är en ökning med 58589 brott, eller 5,4%
från år 1988.
Vissa brott har ökat ännu mer. Det kan exempelvis nämnas att antalet rån
har ökat med 24,7%, narkotikabrott med 15,9%, biltillgrepp med 14,2%
och våldtäkter med 9,7 %.
Regeringens kriminalpolitik har otvivelaktigt banat väg för den här ut-
vecklingen. Nedrustningen av polisen, den flitiga användningen av institutet
åtalsunderlåtelse, halvtidsfrigivningen, oviljan att sätta in kraftfulla åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten och den släpphänta narkotikapolitiken är några
av de faktorer som varit brottsbefrämjande.
Den socialdemokratiska politiken med färre poliser på gatorna och på sina
håll nästan tomma kriminalavdelningar har lett till att upptäcktsrisken mins-
kat. Det finns ett stort mörkertal i brottsstatistiken.
Den s.k. uppklaringsprocenten ligger nu på en mycket låg nivå. År 1989
klarades i genomsnitt endast 32 % av alla brott upp. När det gäller vissa typer
av brott var uppklaringsprocenten ännu lägre. För t.ex. rån var den 18%,
för biltillgrepp 14 %, för bostadsinbrott 8 %, för stöld från motorfordon 4 %
och för cykelstöld 2 %.
En förstärkning av polisens resurser skulle öka upptäcktsrisken och där-
med också bestraffningsrisken, vilket i sin tur skulle få en brottsavhållande
effekt. Förutsättningen för detta är förstås att de upptäckta brotten verkli-
gen resulterar i en reaktion från samhällets sida. Men det är dåligt bevänt
med den saken i dag.
De många åtalsunderlåtelserna innebär att en stor mängd brott i vårt land
inte resulterar i någon särskild påföljd för de skyldiga. Det är naturligtvis
olyckligt, eftersom respekten för lag och rätt då minskar.
När det gäller frågan om den s.k halvtidsfrigivningen har regeringen ännu
inte lagt fram någon proposition, trots att frågan stötts och blötts i justitiede-
partementet ända sedan 1986, då den s.k. fängelsestraffkommittén kom med
sitt betänkande.
Justitieministern har förklarat sig beredd att avskaffa den obligatoriska
halvtidsfrigivningen, men bara under förutsättning att detta inte leder till
några generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna. Vad det kan bli fråga
om är alltså endast en kosmetisk förändring utan verklig effekt på straffti-
derna.
Vi moderater har år efter år krävt att halvtidsfrigivningen skall avskaffas.
Men i motsats till regeringen anser vi att avskaffandet av halvtidsfrigivningen
med nödvändighet måste leda till längre fängelsetider för de dömda.
Nuvarande regler är rena rama bedrägeriet mot svenska folket. Männi-
skor läser i tidningarna att en brottsling dömts till fängelse i t.ex. två år. Då
tror man naturligtvis också att vederbörande sitter inne två år. Men i verklig-
heten är brottslingen ute i samhället redan efter ett år. Det är ingen bra bild
medborgarna får av rättssamhället när de upptäcker detta. I utlandet skrat-
tar man åt oss på den här punkten.
”Hälften kvar” - det är vad man skall ha när man har suttit inne den första
halvan av straffet! Vi moderater anser att villkorlig frigivning inte skall vara
obligatorisk, utan en belöning för gott uppförande som inte bör komma i
fråga förrän större delen av straffet avtjänats.
Jag sade inledningsvis att regeringen visat ovilja att sätta in kraftfulla åt-
gärder mot ungdomsbrottsligheten. Med detta menar jag att socialdemokra-
terna gång på gång röstat ned moderata förslag på det här området.
Vi har t.ex. föreslagit att polisen skall ges tillstånd att registrera lagöver-
trädare under 15 år. Polisen har inte laglig möjlighet till detta i dag. När per-
soner under 15 år begår upprepade brott saknas därför oftast uppgifter om
deras tidigare brott, brottskamrater, förhörsledare, föräldrar och kontakt-
män. Detta försvårar polisens arbete och minskar möjligheterna till effektiv
brottsbekämpning.
Herr talman! En stor del av brottsligheten kan härledas till missbruk av
narkotika. Många missbrukare begår brott för att kunna finansiera sina nar-
kotikainköp. Inom det här området har regeringens släpphänta kriminalpo-
litik varit särskilt förödande. Jag vill påstå att 80-talet blev ett förlorat decen-
nium i kampen mot narkotikan. Det hade inte behövt bli så, om regeringen
hade lyssnat på dem som tidigt varnade för t.ex. kokainet. Men nu är kokai-
net här, i full skala. Och i dess spår följer en mängd nya, syntetiskt fram-
ställda, centralstimulerande preparat.
Som det nu ser ut står vi sannolikt inför en narkotikaboom utan like i
svensk historia. Det är därför hög tid att förklara krig mot narkotikan på alla
fronter. Narkotikastrafflagen måste ändras, så att den kan användas fullt ut -
alltså även mot missbrukarna. Det är ju de som trots allt är marknadens yt-
tersta förutsättning och i praktiken den enda oersättliga länken i hela kedjan
av aktörer inom narkotikahanteringen.
Tiden medger inte att jag redogör för alla åtgärder som skulle behövas i
det här kriget. Men det står klart att det bl.a. krävs lagändringar även när
det gäller straffskalorna. Exempelvis måste livstidsstraff kunna utdömas vid
den här typen av brott.
Herr talman! Taletiden är slut. Jag vill bara understryka att vi moderater
har ett mycket omfattande program när det gäller att få ned brottsligheten.
Jag har här bara tagit upp ett fåtal inslag i det programmet.
Anf. 184 PAUL CISZUK (mp):
Herr talman! Försvarspolitiken bör finnas med i en allmänpolitisk debatt.
De politiska och militära förändringarna i vår omvärld har gett oss en unik
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
179
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
möjlighet att grundligt ompröva vår försvarsorganisation. Vi kan göra det
utan att riskera att blottställa oss inför någon potentiell angripare.
Hoten mot det svenska samhällets fortbestånd har successivt förändrats.
Andra hot än de militära har blivit dominerande.
Miljöförstöringen hotar grundvalen för vår existens. Vad skall vi leva av
när markförsurningen stoppar tillväxten i skogen och förgiftar livsmedel och
vatten med tungmetaller och aluminium eller när Östersjön och Kattegatt
producerar sumpgas i stället för fisk och skaldjur? Men vi blir ju färre när
ozonskiktet försvinner och hudcancern breder ut sig.
Sverige satsar i dag 2,5 % av den s.k. bruttonationalprodukten på militärt
försvar, medan våra samlade satsningar på miljöåtgärder ligger på 0,64 %
enligt tyska beräkningar. Det finns sannerligen anledning att omprioritera.
Vårt militära försvar drar lika stora kostnader som hela vår sjukvård. Be-
hoven inom sjukvården kommer att öka dramatiskt, även om miljöförstör-
ingen hejdas, på grund av att antalet äldre ökar. Dessutom klarar vi inte upp-
satta mål när det gäller barnomsorgen.
Det kan anses tarvligt att jämföra och att ställa olika nödvändiga samhälls-
funktioner mot varandra. Jag gör det inte därför att jag vill försämra vårt
försvar, utan därför att jag vill förbättra det och därför att jag tror att det går
att komma fram till en försvarsorganisation som kan ge oss både nödvändig
militär beredskap och kraft gentemot miljöhot och vårdkris. I en miljöpartis-
tisk motion kallar vi den här modellen allmän värntjänst, som motsvarar vad
vi tidigare kallade samhällstjänst.
I korthet går förslaget ut på att ge alla ungdomar, alltså både pojkar och
flickor, en grundläggande försvarsutbildning när de är i 18—20-årsåldern.
Utbildningen bör vara i minst sju månader. Därtill kommer repetitionsut-
bildning. Vissa kortare moment, som grundläggande sjukvård och överlev-
nadskunskap, skall vara gemensamma för alla. Men sedan specialiserar man
sig på några olika områden. Huvudområden bör vara militärtjänst, rädd-
ningstjänst, miljövärn, humanvärn, ekotjänst och internationellt bistånd.
Militärtjänsten får, liksom nu, vara inriktad på olika specialiteter men
skall enligt vad vi föreslagit i andra motioner mera vara inriktad på decentra-
liserat territorialförsvar och lättrörliga jägarbataljoner. Det skall vara en god
beväpning och modern utrustning, men mycket litet av dyrbara stridsfarkos-
ter som pansarfordon och JAS-plan.
Räddningstjänsten innebär utbildning för förband som kan assistera den
ordinarie räddningstjänsten vid stora olyckor både i Sverige och utomlands.
Bara som ett exempel vill jag nämna de bränder som vi har upplevt i både
Uppsala och Stockholm och som mycket väl utrustade brandkårer inte har
klarat av helt enkelt därför att man haft för litet personal. Det finns alltså ett
behov av att ha möjligheter att mobilisera extra styrkor.
Miljövärnet bör bestå av dels fältarbetsförband som restaurerar sjöar, an-
lägger våtmarker och sköter naturreservat, dels av arbetslag som arbetar
med provtagning och kartläggning av miljösituationen.
Humanvärnet utbildar vårdlag som kan tjänstgöra inom vården av barn,
äldre och sjuka dels vid olika fredstida arbetstoppar, dels vid kriser och i
krig.
180
Ekotjänsten utbildar arbetslag som kan rycka in vid utbyggnad av ekolo-
giskt lantbruk, ekologisk energiteknik och avfallshantering.
Den internationella biståndstjänsten bör syfta till beredskapsstyrkor för
flyktingmottagande, internationella räddningsstyrkor, lantbruksbistånd och
bistånd i ekologisk teknik.
Denna allmänna värntjänst är en utveckling av den s.k. allmänna värn-
plikten, som vi nu har för män. Nuvarande system befinner sig i kris. Även
om en riksdagsmajoritet fortfarande säger att värnplikten har en grundläg-
gande betydelse och att den skall bibehållas, blir det en urholkning genom
att man förkortar och differentierar utbildningstiden, lägger ned de bästa ut-
bildningsförbanden och förvärrar lärarbristen. Stödet för värnpliktsutbild-
ningen är verbalt men kommer till korta när JAS och pansarfordon skall be-
talas.
Ett företag eller system i kris måste antingen avvecklas eller också utveck-
las. Varför inte välja utveckling och marknadsanpassning, som ju blivit så
gångbart även inom den offentliga sektorn? Hotbildsmarknaden ser inte ut
som den gjorde 1901. Oberoende av om man är pacifist, militarist eller eko-
logist borde man kunna se det ekonomiskt rationella med att ha en försvars-
organisation som kan göra något nyttigt även i fredstid.
En försvarsvän bör kunna se fördelarna med att få en stor och flexibel för-
svarsorganisation. En sådan innebär möjligheter att hålla en militär bered-
skap som är lätt att anpassa till en växlande militär hotbild. Fältarbetsför-
band med olika civila huvuduppgifter kan få viss militär grundutbildning.
Om militära hot visar sig besvärligare, kan man sätta in kompletterande ut-
bildning och vapen - naturligtvis inte JAS-plan och pansarfordon men olika
typer av svensktillverkade eller lagerhållna robotar, minor, granatgevär,
handeldvapen osv.
Herr talman! Ett försvar av här skisserat slag ger den bästa folkliga förank-
ringen och innebär, tror jag, den bästa anpassningen till våra naturliga förut-
sättningar - ett litet folk med stort territorium. Det handlar inte om en efter-
apning av stormakternas militärmakt men heller inte av Vietnams eller Af-
ghanistans gerillakrig. Det jag föreslår är något som bör vara militärt av-
skräckande för en stormakt genom sin oberäknelighet och sin folkliga för-
ankring. Samtidigt ger det kraft att möta de stora hoten mot vår miljö och
vår inre solidaritet.
Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:10 till konstitutionsutskottet
1990/91:11 till justitieutskottet
1990/91:17 till näringsutskottet
1990/91:23 till justitieutskottet
1990/91:28 till jordbruksutskottet
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Allmänpolitisk
debatt
Övriga frågor
181
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
1990/91:30 till näringsutskottet
1990/91:31 till jordbruksutskottet
1990/91:32 till justitieutskottet
1990/91:36 till jordbruksutskottet
1990/91:38 till socialutskottet
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:9 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.
1990/91:13 Godkännande av 1989 års internationella avtal om jute och jute-
produkter
1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
1990/91:18 Ansvaret för skolan
1990/91:26 Ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag
1990/91:33 Ändring i lagen (1984:351) om totalisatorskatt
1990/91:34 Ny bostadsfinansiering, m.m.
1990/91:37 Vägtrafikskatten för utländska fordon, m.m.
1990/91:44 Ytterligare försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga
sektorn
1990/91:45 Ändringar i allemanssparandet
Skrivelse
1990/91:20 1990 års redogörelse för de statliga företagen
Motion
1990/91 :Sk3 av Inger Schörling m.fl. (mp) om skattepolitiska åtgärder till
följd av Irakkrisen (väckt med anledning av händelse av större vikt)
182
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 11 oktober
1990/91:41 av Viola Claesson (v) till utrikesministern om Chile:
I samband med försöken att återinföra censur och självcensur i Chile på-
går fortfarande trakasserier och förföljelser riktade mot massmedia och
journalisterna. De anklagas av bl.a. Pinochet för att bedriva en kampanj mot
armén. För närvarande pågår processer mot ett trettiotal journalister. Fyra
journalister har fängslats efter den 11 mars 1990. Militärdomstolarnas åkla-
gare har enbart under september månad kallat anställda från fem olika mass-
media till förhör.
Den 26 september greps för sjunde gången Juan Pablo Cardenas, direktör
för tidskriften Analises, i Santiago de Chile. Cardenas anklagas nu enligt
uppgift för ett samhällskritiskt debattinlägg som en av tidskriftens läsare fått
publicerat. Militäråklagarna har förklarat Cardenas skyldig till det ”brott”
han anklagats för.
Den chilenska regeringens flathet har hittills omöjliggjort ett genomslag
för demokratiska fri- och rättigheter i Chile. Därför har yttrandefriheten
satts på undantag. Utan fortsatt internationell uppmärksamhet och stöd åt
bl.a. de massmedia och journalister som nu drabbats riskerar den utlovade
demokratin och friheten i Chile att kvävas.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
1. Hur ser regeringen på utvecklingen i Chile mot bakgrund av militärdom-
stolarnas fortsatta förföljelser av massmedia och dess journalister?
2. Tänker regeringen agera internationellt för att stödja de chilenska jour-
nalisternas kamp för yttrande- och pressfrihet?
1990/91:42 av Karl-Erik Persson (v) till miljöministern om glasbruket i Ham-
mar:
PLM har nyligen beslutat att lägga ned glasbruket i Hammar. Därmed
upphör produktionen av returglas i Hammar. Det är numera oomtvistat att
returglas är den ur miljö- och energisynpunkt bästa dryckesförpackningen.
Det är också en av riksdagen uttalad målsättning att minska mängden av-
fall som måste deponeras, vilket entydigt talar för att returflaskan måste få
en ökad marknadsandel.
I Hammar finns också Svensk återglasvinning, det enda företag i Sverige
som sysslar med återanvändning av krossglas. Företagets verksamhet kan
knappast ses som oavhängig till glasproduktionen i Hammar.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöministern:
1. Hur ser miljöministern på att returflaskans marknadsandel stadigt sjun-
ker till förmån för de miljöolämpliga aluminiumburkarna och PET-flas-
korna?
2. Avser regeringen att komma med konkreta förslag som kan leda till att
avfallsmängden från dryckesförpackningar minskas?
3. Avser regeringen att vidta åtgärder som kan garantera fortsatt återvin-
ning av krossglas?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 10 oktober
1990/91:81 av Martin Olsson (c) till statsrådet Erik Åsbrink om hobbybiod-
ling:
Biodlingen har mycket stort samhällsekonomiskt värde främst genom det
pollineringsarbete som bina utför, men även genom honungsproduktionen.
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
183
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
184
Det är viktigt att skatteregler och andra regler inte motverkar en omfattande
biodling.
Hittills har från beskattning undantagits biodlare med högst 15 bisamhäl-
len, men skattereformen leder av allt att döma till att även dessa små biod-
lare drabbas av hobbybeskattning. Reglerna för hobbybeskattning passar
dock inte biodlarna, eftersom de stora initialkostnaderna då inte kan kvittas
mot framtida överskott på verksamheten.
Kostnaderna för att starta med t.ex. sex bisamhällen uppskattas till minst
30 000 kr. förutom lokalkostnader. Att skatta för framtida inkomster utan
att få dra av initialkostnaderna ger så negativa resultat att många biodlare
torde avveckla och nya ej vilja starta. Jag tog upp dessa frågor i våras i motio-
nen 1989/90:Sk63, vilken dock avvisades av majoriteten utan särskild moti-
vering.
Eftersom det är viktigt att biodlingen stimuleras i stället för att motverkas
vill jag fråga statsrådet Erik Åsbrink:
Vilka initiativ avser regeringen att ta för att skattereformen inte skall
omöjliggöra hobbybiodlingen?
den 11 oktober
1990/91:82 av Rune Backlund (c) till statsrådet Erik Åsbrink om avräknings-
skatten:
Riksdagen beslutade i våras om en särskild avräkningsskatt som skall tas
ut av kommunerna för att neutralisera de vinster som kommunerna annars
skulle göra på skatteomläggningen.
Det visar sig nu att avräkningsskatten för 1991 i vissa kommuner inte bara
neutraliserar skatteomläggningen, utan i själva verket blir en extra straffbe-
skattning av kommunen. I t.ex. Jönköpings kommun beräknas utfallet bli att
kommunen betalar drygt 24 miljoner mer i avräkningsskatt än vad man vin-
ner på skatteomläggningen.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för 1991 så att avräkningsskatten inte
blir en extra straffbeskattning av vissa kommuner?
1990/91:83 av Viola Claesson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om invandrar-
verkets och arbetsmarknadsdepartementets administrativa rutiner:
De sju chilenska syskonen Monte Sotos fleråriga kamp för att få hit sina
åldrade föräldrar har nu, efter ett tredje försök, fått ett positivt gensvar hos
statens invandrarverk. Modern, som är svårt märkt av cancer, kan äntligen
få komma till Marks kommun i Sverige tillsammans med sin make för att
återförenas med sju av sina barn och deras familjer. Alla utom den yngsta
dottern, 21-åriga Marcela, har bildat familj, arbetar och har uppehållstill-
stånd i Sverige.
Det anmärkningsvärda har inträffat att medan föräldrarna förbereder sig
för att återse sina sju barn i Sverige så har invandrarverket beslutat att verk-
ställa utvisning till Chile av den yngsta dottern Marcela. Om utvisningen full-
följs kommer av allt att döma mor och dotter aldrig mer att återse varandra.
Av någon anledning tycks det som om Marcela Monte Sotos fall bedömts
helt fristående från familjesituationen.
Jag vill därför fråga Maj-Lis Lööw:
Vilka förändringar i de administrativa rutinerna hos invandrarverket och
arbetsmarknadsdepartementet anser regeringen erfordras för att undvika
liknande fall i framtiden?
1990/91:84 av Annika Åhnberg (v) till statsministern om åsiktsregistrering:
Riksdagen har beslutat att åsiktsregistrering ej skall förekomma. Likväl
har enligt tidningsuppgifter en representant för SAP i SÄPOS styrelse disku-
terat strejkerna på Scania i våras, som ett hot mot säkerheten. Detta är djupt
upprörande.
Rätten att agera för rimliga löner och arbetsvillkor måste vara självklar i
ett demokratiskt samhälle. Det är ett hot mot demokratin att stora ekono-
miskt betydelsefulla företag som Scania i Södertälje tvingar ut sina anställda
i stridsåtgärder genom att vägra förhandla.
Det borde vara arbetarrörelsens uppgift att värna och utveckla möjlighe-
terna till fackligt inflytande. I stället har man i detta fall, och kanske fler,
slagit in på en motsatt väg. Hur kan det över huvud taget vara möjligt att ens
närma sig tanken att använda SÄPOs för registrering av strejkande arbe-
tare? Detta är en skam för hela vårt samhälle!
Jag vill därför fråga statsministern:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta med anledning av vad som förevarit
i SÄPOs styrelse angående registrering av strejkande arbetare?
9§ Kammaren åtskildes kl. 22.29.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
185
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Torsdagen den 11 oktober
1 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 6)................. 1
Ekonomisk politik................................... 1
186
Finansminister Allan Larsson
Lars Tobisson (m)
Anne Wibble (fp)
Karl Erik Olsson (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Carl Frick (mp)
Skatter m.m......................................... 37
Karl-Gösta Svenson (m)
Kjell Johansson (fp)
Ivar Franzén (c)
Lars Bäckström (v)
Gösta Lyngå (mp)
Statsrådet Erik Åsbrink
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Sociala frågor....................................... 64
Statsrådet Bengt Lindqvist
Förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)
Daniel Tarschys (fp)
Ulla Tilländer (c)
Gudrun Schyman (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Socialminister Ingela Thalén
Energipolitik........................................ 95
Gunnar Hökmark (m)
Sören Norrby (fp)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Roland Larsson (c)
Annika Åhnberg (v)
Lars Norberg (mp)
Göran Magnusson (s)
Lars De Geer (fp)
Krister Skånberg (mp)
Jämställdhet........................................ 122
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Kersti Johansson (c)
Berith Eriksson (v)
(forts. 4 §)
2 § Ajournering för middagsuppehåll........................
130
3 § Återupptagna förhandlingar............................ 130
4§ Allmänpolitisk debatt (forts.)........................... 130
Jämställdhet (forts.).................................. 130
Prot. 1990/91:7
11 oktober 1990
Anna Horn af Rantzien (mp)
Statsrådet Margot Wallström
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Berith Eriksson (v)
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Kersti Johansson (c)
Margareta Winberg (s)
Regionala frågor..................................... 146
Ulla Pettersson (s)
Gunhild Bolander (c)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Kjell Ericsson (c)
Sigge Godin (fp)
Karl Hagström (s)
Eivor Husing (s)
Åke Selberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Ines Uusmann (s)
Övriga frågor....................................... 164
Bertil Danielsson (m)
Agne Hansson (c)
Bostadsminister Ulf Lönnqvist
Stig Bertilsson (m)
Jerry Martinger (m)
Paul Ciszuk (mp)
5§ Hänvisning av ärenden till utskott........................ 181
6§ Bordläggning....................................... 181
7 § Anmälan om interpellationer
1990/91:41 av Viola Claesson (v) om Chile............... 182
1990/91:42 av Karl-Erik Persson (v) om glasbruket i Hammar 182
8 § Anmälan om frågor
1990/91:81 av Martin Olsson (c) om hobbybiodling......... 183
1990/91:82 av Rune Backlund (c) om avräkningsskatten..... 184
1990/91:83 av Viola Claesson (v) om invandrarverkets och ar-
betsmarknadsdepartementets administrativa rutiner..... 184
1990/91:84 av Annika Åhnberg (v) om åsiktsregistrering .... 184
187
gotab 97105, Stockholm 1990