Protokoll
1990/91:67
1 § Justering av protokoll Utrikespolitisk
debatt
Justerades protokollet för den 14 februari.
Anf. 1 TALMANNEN:
Talmanskonferensen har den 13 februari uttalat sig för att riksmötet
skall avslutas den 14 juni.
Jag föreslår därför att riksmötet i enlighet med talmanskonferensens utta-
lande förlängs t.o.m. fredagen den 14 juni.
Kammaren beslöt att riksmötet fick pågå t.o.m. fredagen den 14 juni 1991.
Anf. 2 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Sveriges trygghet som nation, vårt folks frihet och vårt obe-
roende beror i hög grad på vår lojalitet mot världssamfundet, på vår trohet
mot folkrätten och på ett konsekvent fullföljande av neutralitetspolitiken.
Förra året vid den här tiden kände vi alla en gränslös glädje över att ”miss-
tron viker som dimman en tidig vårmorgon”, som Olof Palme förutspådde i
den sista intervju han gav. Perestrojka och glasnost i Sovjetunionen hade
banat väg för en svindlande snabb frigörelseprocess i Central- och Öst-
europa. Berlinmuren hade rämnat inför trycket av människornas frihets-
längtan.
I höstas undertecknade alla ESK-stater Parisstadgan för ett nytt Europa
som en bekräftelse på att vi, de europeiska folken, äntligen efter så många
sekler av krig och misstro stod inför en ny era, kännetecknad av fred, frihet
och folkförsoning.
I dag kan vi konstatera att horisonten åter har mörknat. I våra baltiska
grannländer har folkens längtan efter frihet och oberoende mötts med bru-
talt våld. I Central- och Östeuropa hotar arbetslöshetens gissel de länder
som frigjort sig från kommunistdiktaturens förlamning. 1
1 Riksdagens protokoll 19901^1:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
I Europas omedelbara närhet rasar ett förödande krig som med all sin
ohygglighet bedömdes nödvändigt att utkämpa för att befria ett våldtaget
folk från en hänsynslös angripare, en angripare som inte lät sig bevekas av
världssamfundets vädjanden. Gulfkriget är en dramatisk påminnelse om att
vi européer inte kan bygga vår välfärd och frihet i isolering, bakom murar
och vallgravar. Vi måste alltid ha en global dimension i vår politik och med
samma kraft stå upp för fred, demokrati och folkrätt också utanför Europa.
I en värld där djungelns lag och den starkes rätt får råda finns ingen trygghet.
Fjolårets glädje har förbytts i oro.
Vårt folk har fått leva i fred i 176 år. Vår, regeringens och riksdagens, upp-
gift är att även i fortsättningen med kraft och beslutsamhet föra en utrikespo-
litik som säkerställer Sveriges trygghet.
När jag tillträdde som utrikesminister för drygt fem år sedan ställde jag
upp tre ledord för den svenska utrikespolitiken: säkerhet, solidaritet och
samförstånd. Det har, herr talman, odiskutabelt varit en styrka för Sverige
att partierna stått eniga bakom utrikespolitikens huvudlinjer.
De problem och svårigheter vi nu står inför gör det än angelägnare att vi
tar mer fasta på det som förenar oss än på det som skiljer oss åt. Det gäller
våra förpliktelser att bistå våra baltiska grannländer, det gäller våra ambitio-
ner att bli fullvärdig medlem i EG, det gäller vårt agerande i Gulfkrisen och
våra ansträngningar att stärka FN och det gäller - det får vi aldrig glömma -
vår solidaritet med tredje världen.
Ur andra världskrigets fasor föddes drömmen om ett nytt Europa, där alla
folk levde i fred, frihet och demokrati; ett Europa som gav alla sina invånare
ett hyggligt liv, ett Europa solidariskt med omvärlden.
Även om dagens problem kan te sig svårbemästrade, kanske i vissa fall
skrämmande, måste vi se dem i ett längre perspektiv. Vi måste ha en vision,
en vägledande vision, av det framtida Europa. I den visionen hotas inget
folks frihet. Demokrati är den enda godtagbara styrelseformen. En ny säker-
hetsordning byggd på gemensam säkerhet har ersatt den bräckliga säkerhet
som vilade på militärpakternas rustningar och hotet om massförstörelse.
Europas länder samarbetar med varandra i olika organisationer och i olika
regioner för att lösa gemensamma problem och tillsammans skapa trygghet
och välstånd för sina invånare.
Solidariskt bistår de ekonomiskt framgångsrika länderna de mindre lyck-
ligt lottade i vetskap om att deras egen framtid är beroende av att inga nya
gränser dras mellan folk och stater i Europa. Solidariskt uppfyller det rika
Europa - hela Europa är rikt globalt sett - sina förpliktelser mot de fattiga
länderna. Den visionen måste styra svensk Europapolitik under kommande
år. Tillsammans med alla Europas länder och folk skall vi arbeta för att för-
verkliga den.
Herr talman! De nordiska folken har levt i fred med varandra i många ge-
nerationer. Vi har tillsammans haft framgång i vår strävan att bevara avspän-
ningen i vår del av Europa under det kalla kriget. Vi har byggt upp ett samar-
bete som kan tjäna som förebild på andra håll i Europa. Vi har under senare
år vidgat det politiska samarbetet mellan de nordiska länderna. Förändring-
arna i Europa gör det möjligt för oss att gå vidare på den vägen till gagn för
oss alla, utan att avvika från den säkerhetspolitiska linje varje land valt.
Herr talman! Estland, Lettland och Litauen har i demokratisk ordning
klart uttalat sin vilja till självständighet. Det stöder vi helhjärtat, och vi krä-
ver att seriösa förhandlingar utan hot och tvång inleds i enlighet med Hel-
singforsavtalet.
Vi har i olika internationella sammanhang, inte minst inom ESK, påtalat
och kritiserat det våld som användes i Baltikum. Vi fick i förrgår ett svar
från Sovjetunionen, där man säger att de som är skyldiga till våldsbrotten i
Baltikum kommer att ställas inför domstol. Det välkomnar vi.
Som grannar med månghundraåriga förbindelser med Baltikum har vi
svenskar särskilda förpliktelser mot de baltiska republikerna. Breda lager av
vårt folk har engagerat sig i att uppfylla dem genom samarbete och stöd av
olika slag. I den uppgiften står vi enade.
Det är i första hand på oss och våra nordiska grannländer det ankommer
att bistå de baltiska republikerna att komma med i det europeiska samarbe-
tet. Det arbetet har den svenska regeringen inlett genom praktiskt samar-
bete, närvaro i de baltiska republikerna och stöd för att underlätta deras
kontakter med omvärlden.
Tillsammans kan vi i Nordeuropa skapa en region med fördjupade kon-
takter, vidgade förbindelser och växande samarbete inom miljövård, handel,
kultur, kommunikationer och turism. Det som en gång var en av Europas
mest blomstrande regioner kan bli det igen. Vi borde tillsammans bilda ett
Ostersjöråd med deltagande av företrädare för alla länder och folk kring
Östersjön för att diskutera och stärka detta samarbete.
Herr talman! Det råder stor osäkerhet om utvecklingen i Sovjetunionen.
Demokratin har gjort viktiga framsteg, men samtidigt ser vi allt fler oroande
tecken på att demokratiseringen kan komma att avbrytas. Inte heller har
man funnit några metoder för att ens börja komma till rätta med den allt
djupare ekonomiska krisen. Unionens fortbestånd har trängt fram som den
viktigaste frågan. Senast denna vecka kom våld till användning i Georgien.
Inte bara för alla republiker och folk i Sovjetunionen, utan för hela Europa
är det nödvändigt att unionsfrågan löses på fredlig väg.
Europa sträcker sig från Atlanten till Ural, från Island till Istanbul. Ett
Europa som gjorde halt vid Polens östgräns, ett Europa från Brest till Brest,
vore ett amputerat och osäkert Europa. Därför är det så viktigt att vi bygger
ut samarbetet med Sovjetunionen och med republikerna och folken där. På
så sätt kan vi gynna demokratiseringen och närmandet till det övriga
Europa.
Övergången från en centralstyrd planekonomi till marknadsekonomi i
Central- och Östeuropa medför väldiga omställningsproblem. Ekonomierna
är bräckliga. På många håll är miljöförstörelsen katastrofal. Massarbetslös-
het hotar, och människorna riskerar att gripas av vanmakt och hopplöshet.
Historien har lärt oss att demokratin då också sätts i fara.
I vårt eget intresse, och Europas, måste vi, de ekonomiskt framgångsrika
västländerna, fortsätta vårt solidariska stöd till folken i Central- och Öst-
europa, så att den utplånade militära och politiska gränsen mellan öst och
väst inte ersätts med en ny, ekonomisk gräns.
Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK, är det vikti-
gaste instrumentet för att stärka och befästa säkerheten i det nya Europa.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Båda de militära supermakterna ingår i ESK. Avtalet om konventionell ned-
rustning i Europa som undertecknades vid toppmötet i Paris i november är
av historisk betydelse. Det måste nu genomföras fullt ut, och vidare förhand-
lingar om nedrustning och förtroendeskapande åtgärder fullföljas.
I Parisstadgan har alla ESK-stater bekänt sig till demokrati och rättssta-
tens principer. Med sitt breda program för samarbete på olika områden är
ESK början till ett konkret förverkligande av visionen om ett förenat
Europa, ett Europa kännetecknat av gemensam säkerhet, demokrati och
samarbete.
Även Europarådet är av vital betydelse i formandet av det nya Europa.
De höga krav Europarådet ställer på demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter måste vara normgivande för det framtida Europa. Därför spelar
Europarådet en sådan central roll för reformstaterna i Central- och Öst-
europa. Medlemskapet i Europarådet är bekräftelsen på att demokratise-
ringen genomförs. I morgon har vi den stora glädjen att hälsa Tjeckoslova-
kien välkommet som ny medlem i Europarådet.
Fr.o.m. april i år innehar Sverige ordförandeskapet såväl i Europarådets
parlamentariska församling som i Ministerkommittén. Det ger oss goda möj-
ligheter att föra arbetet i Europarådet framåt.
ESK och Europarådet är två av de institutioner som bär upp det nya
Europa. Europeiska gemenskaperna, EG, är den tredje. Mycket av det som
vi vill se förverkligat i hela Europa har redan blivit verklighet i EG. Det är
fred, demokrati och ekonomiskt framåtskridande. EG fullföljer nu arbetet
på den inre marknaden, som skall vara genomförd vid årsskiftet 1992-1993.
Samtidigt bygger EG ut integrationen på sociala och politiska och andra om-
råden.
De senaste årens omvälvningar i Europa har lett till att EG kommit att
engagera sig djupare i det alleuropeiska samarbetet. På många områden kan
EG bli det nav kring vilket ett vidare europeiskt samarbete kretsar, den
kärna kring vilken det byggs upp.
Det är i det perspektivet, som en del av vår alleuropeiska vision, som vi
nu bereder oss att ansöka om medlemskap i EG.
Det är också den vision som de framsynta politiker hyste som efter andra
världskriget påbörjade integrationsarbetet - en vision som tyvärr snabbt för-
flyktigades i det kalla kriget.
Herr talman! Neutralitetspolitiken - stödd på ett starkt och allsidigt total-
försvar - har varit och är fortfarande det främsta medlet för att trygga vår
fred och säkerhet. Men vad som är förenligt med neutralitetspolitiken avgör
vi själva. När omvärlden förändras, förändras också förutsättningarna för
vår fredstida utrikespolitik.
För 30 år sedan eller 20 år sedan - i det kalla krigets, kapprustningens och
konfrontationens tid - var ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen neu-
tralitetspolitik bortom all trovärdighet. 1 dag har förutsättningarna föränd-
rats.
Vårt välstånd är beroende av att vi inte diskrimineras när EGs inre mark-
nad genomförs. Därför är det nödvändigt att fullfölja EES-förhandlingarna
mellan EFTA och EG fram till ett avtal så snabbt som möjligt. Det är troligt
att förhandlingarna om ett sådant avtal kan slutföras före sommaren.
Det är genom att fullt ut delta i integrationen som vi bäst kan arbeta för
demokrati, social välfärd och ekonomiskt framåtskridande i Europa. Där-
igenom gagnar vi också bäst det svenska folkets intressen.
Vi har mycket att erbjuda EG. Sverige är ett högt utvecklat industriland.
Vår vetenskap och teknologi har en hög nivå. Vår sociala välfärdspolitik och
vår arbetsmarknadspolitik - att skapa arbetstillfällen i stället för att ge ar-
betslöshetsunderstöd - vill vi föra vidare i EGs fortsatta arbete.
Ett medlemskap i EG skulle ge oss ökade möjligheter att påverka utveck-
lingen i Europa - den utveckling som vår egen framtid, vår egen trygghet
och vårt eget välstånd är beroende av. Tillsammans med andra kan vi stärka
det demokratiska inflytandet, det sociala ansvaret, jämställdheten mellan
kvinnor och män och löntagarnas ställning och villkor i ett Europa som blir
alltmer ekonomiskt integrerat.
Det är önskvärt med politiskt samråd under den process som leder fram
till en svensk EG-ansökan. Regeringen har därför inbjudit de partier som är
företrädda i utrikesnämnden att delta i ett sådant samråd.
Herr talman! Det som har gjort att Europa i dag är en fredlig del av värl-
den - folkförsoning, ekonomiskt samarbete, folkstyre och gemensam säker-
het - kan också ge Mellanöstern fred och välstånd. Mitt under brinnande
krig ter sig den visionen oändligt avlägsen, men vår egen europeiska erfaren-
het visar att det inte är omöjligt.
Irak måste ovillkorligen dra sig tillbaka från Kuwait och uppfylla FNs re-
solutioner. Detta är icke förhandlingsbart. Men om Irak klart och entydigt
utfäster sig att göra det, måste den US A-ledda koalitionen göra det militärt
möjligt för Irak att visa att det menar allvar. Återtåget kan endast ske under
eldupphör.
Vi känner inte detaljerna i det initiativ som den sovjetiske presidenten
Gorbatjov tagit. Men två personer som tagit del av detaljerna, den tyske ut-
rikesministern Genscher och FNs generalsekreterare, har betecknat initiati-
vet som positivt och som erbjudande ett historiskt tillfälle att undvika ett
blodbad. Vi tar från svensk sida för givet att FNs säkerhetsråd får tillfälle att
ta del av alla detaljer i Gorbatjovs förslag, och vi tar också för givet att USA
inte startar en markoffensiv förrän denna fråga har behandlats i säkerhetsrå-
det.
Sedan FN-medlemmen Iraks brutala annektering av FN-medlemmen Ku-
wait upphört, måste världssamfundet ta sitt fulla ansvar för att få till stånd
en fredsordning för Mellanöstern. Genom sin snabba reaktion vid Iraks an-
grepp på Kuwait förra sommaren har FN påtagit sig en aktiv roll i regionen,
som FN nu måste fullfölja i fredens intresse.
Ingen stabil fred kan åstadkommas utan respekt för folkens rätt till natio-
nellt självbestämmande eller utan att varje stats legitima anspråk på säker-
het erkänns och tryggas. Det gäller Kuwait likaväl som Israel, det gäller Li-
banons folk likaväl som det palestinska folket.
Palestinafrågans lösning är grundläggande för freden i Mellanöstern. Is-
raels snart kvartssekellånga, alltmer brutala ockupation av Västbanken och
Gaza måste upphöra. Det palestinska folkets rätt till nationellt självbestäm-
mande och en egen, självständig stat måste erkännas och förverkligas. Dess
självklara rätt att självt utse sina företrädare måste erkännas.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
|
Prot. 1990/91:67 20 februari 1991 |
Samtidigt måste Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser |
och sluter fred med Israel.
|
Utrikespolitisk debatt |
Utan dessa två element - en palestinsk stat och fred mellan Israel och dess Men fred och säkerhet i området fordrar också rustningsbegränsning och Allt detta kan inte åstadkommas med en gång. Det kommer att krävas en Gulfkriget har satt FN på ett avgörande prov. Frågan om FN och säker- Stödet till FN har alltid varit en hörnsten i svensk utrikespolitik. Varaktig Vårt stöd till FN blir ännu viktigare men också mera krävande, när FN - Vi skall inte förtiga att vi helst hade sett att FNs säkerhetsråd hade behållit FN har börjat fungera så som det ursprungligen var tänkt för att upprätt- Den enighet och den handlingskraft som säkerhetsrådet har visat i Gulf- Vår trygghet och alla andra folks trygghet är beroende av ett starkt FN. Det kräver internationell solidaritet, och det kräver vårt solidariska an- Säkerhet och trygghet är odelbara i vår värld. Brott mot folkrätten och Därför är internationell solidaritet inte bara en moralisk förpliktelse. Det |
6
nationell solidaritet är att ta ansvar för Sverige i världen. Insikten om det
måste också i fortsättningen bestämma svensk utrikespolitik.
Herr talman! Vi befinner oss i ett för vårt folks trygghet och välstånd vik-
tigt skede. Vi deltar aktivt i skapandet av det nya fredliga, demokratiska,
enade Europa. Vi bereder oss att söka medlemskap i EG. Vi står inför en
period, då en ny världsordning kan börja ta form. En ny världsordning med
FN i centrum. En ny världsordning, där folkrätten och inte djungelns lag
råder. En ny världsordning, där internationell solidaritet och inte stormak-
ters egenintressen styr.
Sveriges möjligheter att bidra till denna väldiga uppgift blir större, om det
råder samförstånd kring vår utrikespolitik. Genom samförstånd tar vi ansvar
för vårt land och gagnar bäst vårt folks trygghet och välstånd.
Anf. 3 CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag vill ha ett klarläggande av vad som egentligen gäller här.
Dessa debatter har alltid, så långt tillbaka som jag har kunnat följa dem i
protokollet, till 1940-talet, handlat om att regeringen har givits möjlighet att
avge en utrikespolitisk deklaration. Debatten har inletts med denna, och den
har delgetts oppositionen i förväg. Oppositionens talesmän, vilka de nu har
varit, har utformat sina anföranden med utgångspunkt i regeringens deklara-
tion.
Så har det varit, och det har varit bra. Så skall det vara, och så trodde jag
att det var. Men när man väl kommer hit finner man att utrikesministern
väljer — eller är beordrad, vad vet jag — att läsa upp ett helt annat allmänt
anförande. Det får han gärna göra, men då skall debattordningen se helt an-
norlunda ut.
Man kan undra varför vi har fått ett dokument ett dygn i förväg, om inte
för att kunna utforma våra anföranden med utgångspunkt från detta. Vi
ställs här inför en grundläggande oklarhet. Vad är det egentligen som är utri-
kesdeklarationen just nu? Vilken deklaration om utrikespolitiken är det som
regeringen avgett? Jag har utformat ett svar och har en del synpunkter på
formuleringarna i det papper som delgavs mig i går och som är delat på bän-
karna men icke uppläst för protokollet. Jag har helt andra synpunkter på
formuleringarna i det anförande som utrikesministern just har läst upp. En
av mina assistenter har varit vänlig nog att hämta ner det från pressläktaren,
så att jag har möjlighet att titta på formuleringarna. Jag skulle vilja veta vad
det är vi diskuterar för att kunna veta vilket anförande jag skall hålla.
Anf. 4 TALMANNEN:
Jag vill med anledning av Carl Bildts inledande ord erinra om att dagens
debatt följer riksdagsordningens bestämmelser. Jag har på ett tidigt stadium
försökt att få till stånd en överenskommelse mellan partierna om en mera
koncentrerad uppläggning av debatten med bl.a. kortare inledningsanföran-
den. Då två partier motsatte sig detta återstod enligt min uppfattning endast
möjligheten att fullt ut följa debattreglerna som finns i riksdagsordningen.
Detta var också ett av de två alternativ som diskuterades med de sex partifö-
reträdarna i talmanskonferensen.
Att utrikesministern inleder utrikesdebatten står i överensstämmelse med
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
en sedan många år etablerad praxis. Utrikesministern avgör på egen hand
hur han vill inleda debatten. Någon skyldighet att läsa upp en i förväg skri-
ven deklaration föreligger inte. Jag har funnit det lämpligt att inför dagens
debatt, på utrikesministerns önskan, på ledamöternas bänkar dela ut doku-
mentet om regeringens syn på utrikespolitiken. Detta dokument kommer
inte att tas in i protokollet.
Anf. 5 CARL BILDT (m):
Herr talman! Ja, så är det, men det besvarar inte den grundläggande frå-
gan om vilket dokument vi diskuterar i dag. Diskuterar vi det dokument som
delats ut eller diskuterar vi det anförande som utrikesministern har läst upp?
(Utrikesministern, inpass: Båda.)
Då har talmannen lyckats med prestationen att försätta oss i den situatio-
nen att vi skall diskutera två helt olika dokument samtidigt. Det är inte allde-
les lätt.
Jag tycker personligen att utrikespolitik är någonting som kräver en viss
stringens i hanteringen. Det innebär att vi noggrant tittar på formuleringar
och att vi diskuterar dessa formuleringar. I detta fall är det plötsligt olika
dokument med olika formuleringar. Det föreligger t.ex. olika formuleringar
i de bägge dokumenten om en palestinsk stat, det föreligger olika formule-
ringar när det gäller villkoren för eldupphör i konflikten i Mellersta Östern
och det föreligger nyansskillnader i den viktiga frågan om prövningen av sä-
kerhetspolitikens förenlighet med ett EG-medlemskap.
Jag vill inte nu anklaga utrikesministern för en allmän förflackning av den
utrikespolitiska hanteringen. Det skall jag göra i de fall skäl föreligger för
detta, men det är oprecist och oklart vad den utrikespolitiska debatten
egentligen handlar om. Jag noterar talmannens förklaring, och utrikesminis-
tern har säkert sin version av det inträffade. Jag vill bara konstatera att så
här får det inte gå till. Så här får det inte gå till med hänsyn till vår utrikespo-
litik och den debattordning som faktiskt gällt. Samma debattordning har
gällt i decennier, såvitt jag vet, och det finns vittnen som kan intyga detta.
Det är möjligt att det har varit fel på den, men då skall vi i förväg informeras
ordentligt om vad som gäller.
Anf. 6 TALMANNEN:
Jag vill nu erinra om att utrikesministern har hållit sitt inledningsan-
förande, att det på ledamöternas bänkar utdelade dokumentet inte kommer
att tas in i protokollet och att Carl Bildt nu har erhållit ordet för ett anför-
ande. Varsågod!
Anf. 7 CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag tvingas då konstatera att jag hade tänkt att säga att den
utrikespolitik som återfinns i utrikesdeklarationen kan räkna med ett brett
stöd. Jag hade tänkt säga detta med utgångspunkt i att jag hade tittat på for-
muleringarna, men i utrikesministerns anförande finns andra inslag som gör
att jag inte på samma sätt är beredd att komma med detta uttalande. Jag
tycker att det i regeringsdeklarationen, litet i motsats till anförandet, finns
formuleringar om synen på konflikten i Persiska viken som jag har anledning
att ansluta mig till. Det är en konflikt som bara kan lösas genom att Irak helt
och fullt accepterar FNs säkerhetsråds olika resolutioner om ett omedelbart
och villkorslöst tillbakadragande från Kuwait. Världsamfundet får aldrig ac-
ceptera att aggression lönar sig, och därför är det av största vikt att samtliga
de territoriella, politiska och andra krav som Saddam Hussein rest efter inva-
sionen den 2 augusti entydigt tillbakavisas.
I övrigt, herr talman, har jag inte förmågan att snabbt göra en granskning
av de nyanser som finns i de olika texterna, så jag bortser från detta.
Herr talman! Jag har under de senaste årens utrikesdebatter stundtals haft
anledning att kritisera regeringen för en viss kortsiktighet och en viss senfär-
dighet i inställningen till den stora europeiska omvandlingen. Men samtidigt
har jag haft anledning att konstatera att politiken efter många ”om” och
”men” dock rört sig i rätt riktning.
Under de senaste åren har scenväxlingarna i vår Europa-politik varit lika
snabba som de har varit dramatiska. Det framgår inte minst för den som lä-
ser fjolårets utrikesdeklaration. Då hade vi en sådan som man kan ta del av
i kammarens protokoll.
Då ville regeringen inte använda ordet självständighet när utvecklingen i
Estland, Lettland och Litauen diskuterades. Då målades den sovjetiska poli-
tiken i de ljusaste färger. Då föreföll Tysklands återförening fortfarande av-
lägsen. Då var svenskt medlemskap i EG alls icke aktuellt.
I dagens deklaration - den som ligger på bänkarna - ter sig mycket annor-
lunda. Nu är regeringen beredd till ett klart stöd till Estlands, Lettlands och
Litauens självständighet. Nu nyanseras den tidigare bilden av den sovjetiska
politiken. Nu är Tysklands återförening under borgerlig ledning ett faktum.
Nu har regeringen accepterat att vi strävar efter ett svenskt medlemskap i
EG.
På samtliga dessa punkter rör det sig om förändringar som är av stor lång-
siktig betydelse för vårt land och för vår utrikespolitik.
Den stora utrikespolitiska omsvängningen under 1990 gällde inställningen
till svenskt medlemskap i EG. Det gick föga mer än två veckor efter det att
utrikesministern här i riksdagen den 10 oktober räknat upp fem tunga skäl
till att ett medlemskap endast kunde komma i fråga i ett längre perspektiv,
till dess att finansministern mitt i räntekrisen den 26 oktober förklarade att
nu ville Sverige bli medlem av EG.
Det är nog en av de mest spektakulära saltomortaler vi sett i hanteringen
av svensk utrikespolitik under efterkrigstiden. Det är inte förvånande att
den föranlett ett och annat frågetecken. Till dessa har de olika och ständigt
pågående förskjutningarna i regeringens position bidragit. I dagens utrikes-
deklaration - den som är utdelad, samma passus återfinns icke i det av ut-
rikesminister upplästa inledningsanförandet - dyker ännu en av dessa för-
skjutningar som är ägnade att skapa oklarhet upp.
Det står i deklarationen: ”Efter genomförda medlemskapsförhandlingar
och en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna
kommer det slutgiltiga svenska beslutet om medlemskap i EG att fattas.”
Detta är - om det skall tolkas efter ordalydelsen- en orimlighet. Den sam-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
lade bedömningen av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna måste -
i den mån den inte redan är gjord - självfallet göras innan Sverige formellt
lämnar in sin ansökan om medlemskap. Annars hamnar Sverige i en alldeles
omöjlig situation. För det första skulle tilltron till vår säkerhetspolitik ris-
kera att rubbas om vi ansökte om medlemskap i någonting som vi inte var
absolut säkra på var förenligt med vår säkerhetspolitiska linje. För det andra
skulle tilltron till vår Europa-politik äventyras om vi förhandlade om någon-
ting som vi i slutändan förbehöll oss rätten att i grunden ändra mening om.
Jag fäste uppmärksamhet vid denna formulering, eftersom jag tyckt mig se
fragment av denna orimliga tanke även i andra dokument den senaste tiden.
Därför finns det anledning att, även om detta inte återfanns i det anförande
som lästes upp, begära ett förtydligande av regeringens politik på den här
punkten.
Enligt min mycket bestämda mening måste den samlade och slutgiltiga be-
dömningen av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna göras innan den
formella ansökan lämnas in. Och denna bedömning får självfallet inte vara
preliminär eller väderberoende i den meningen att den plötsligt kan kastas
om vid någon skiftning i det internationella klimatet.
Den europeiska gemenskap vi söker medlemskap i är en gemenskap för
all framtid, och vårt beslut att söka detta medlemskap måste då också fattas
mot bakgrund av allt det som den osäkra framtiden kan komma att innebära.
Här finns inte utrymme för något hattande fram och tillbaka.
Av detta mitt resonemang följer att den utrikes- och säkerhetspolitiska be-
dömingen är av största betydelse, och att den inte kan anstå eller reduceras
till bara några pliktskyldiga formuleringar.
Länge ansåg regeringen att ett svenskt medlemskap i EG inte var förenligt
med den svenska neutralitetspolitiken. Det finns härvidlag ett antal formule-
ringar i det av utrikesministern upplästa anförandet som jag skulle ha haft
synpunkter på om de hade stått i deklarationen. Men jag har inte möjlighet
att göra detta, eftersom jag utformat mitt anförande med utgångspunkt i de-
klarationen.
Det hävdades då från regeringens sida att Sverige inte kunde samordna
sin utrikespolitik med en grupp av andra stater på det sätt som medlemskap
i EG förutsätter. Det var ofta mycket kategoriska formuleringar.
Jag hade alltid anledning att invända mot dessa formuleringar. Jag ansåg
inte att de absoluta hindren fanns, och jag ser det fortfarande som det kanske
största felbeslutet under efterkrigstiden i Sverige att vi inte sökte och vann
medlemskap i EG i början av 1970-talet.
Men under fjolåret svängde regeringens uppfattning om förenligheten av
neutralitet och EG-medlemskap - från ståndpunkten att problemet var så
gott som olösligt till ståndpunkten att problemet knappt ens existerade.
Denna omsvängning motiverades med att den politiska situationen i
Europa genomgått en fundamenal förändring. Det talades om att de bägge
militärblocken nu vittrade bort, att en ny alleuropeisk säkerhetsstruktur ta-
git form, och att ”med en sådan behöver neutralitetspolitiken inte längre
bära samma tunga bördor”, som statsministern skrev. Jag tyckte inte heller
att dessa formuleringar var så lyckade. De var alltför påverkade av ögon-
10
blickets rubriker och alltför litet förankrade i en långsiktig analys av vår fak-
tiska situation i ett förändrat Europa.
Säkerhetspolitiken får aldrig reduceras till kortsiktig spekulation i de in-
ternationella konjunkturerna, utan måste alltid kännetecknas av en lång-
siktighet som ger politiken kontinuitet över tiden och därmed också kraft i
starkt skiftande internationella situationer.
Det finns, herr talman, knappast något område av svensk politik som om-
talats så mycket men diskuterats så litet som just neutralitetspolitiken. Den
har använts omväxlande som inrikespolitiskt tillhygge och som utrikespoli-
tisk besvärjelse, men den har mera sällan setts som den säkerhetspolitik för
krig som den i sin hårda kärna alltid har varit.
Nu står vi i en situation där kombinationen av det sovjetiska sönderfallet
och vår strävan att komma med i den västeuropeiska samverkan gör det nöd-
vändigt att lägga fast vår säkerhetspolitik på nytt.
Att bara säga att den gamla politiken ligger fast är otillräckligt. Att säga
att politiken skall överges vore felaktigt. Den måste definieras på nytt i en
diskussion i vårt eget land och i en dialog med de stater vi nu söker en ny
samverkan med.
Ty när vi även formellt lämnar in vår ansökan om medlemskap i EG, inleds
den stora politiska dialog med EGs institutioner och med EGs medlemssta-
ter som skall avgöra hur vi skall foga in vår alliansfria säkerhetspolitik i det
vidare politiska sammanhang som deras och också vår strävan efter en fast
politisk union innebär.
De kommer, med all rätt, att ställa frågor, och vi måste - det är vår skyl-
dighet! - kunna ge övertygande svar.
Det som nu pågår inom EG är att man inom ramen för de bägge regerings-
konferenserna drar upp riktlinjerna för 1990-talets europeiska samarbete.
Det handlar dels om den ekonomiska och monetära unionen, dels om den
politiska unionen.
Ser vi dessa förändringar i deras stora sammanhang, så finner vi att det
handlar om den tredje stora fördjupningen av samverkan i Västeuropa efter
Romavtalet 1957 och efter Enhetsakten 1987.
Det är ett nytt och långt mer ambitiöst EG som Sverige nu vill komma
med i. I förlängningen av dagens strävan i Västeuropa, strävan efter den po-
litiska och den monetära unionen, börjar vi nu skönja konturerna av ett
Europas Förenta stater.
Vi vet inte exakt vilka resultat regeringskonferenserna kommer att uppnå.
Men redan nu vet vi självfallet åtskilligt om den färdriktning som kommer
att läggas fast.
Vi kan med betydande säkerhet säga att det förslag som finns om att införa
bestämmelser i traktaten som omedelbart skulle omvandla EG till en militär
allians inte kommer att genomföras. Men vi kan med lika stor säkerhet säga
att EG kommer att få ett mycket långt gående utrikespolitiskt samarbete,
och att olika säkerhetspolitiska frågor gradvis kommer att få en allt starkare
ställning genom detta samarbete.
Detta visste vi redan när vi fattade vårt historiska beslut den 12 december
1990, men det står ännu klarare i dag.
Därmed, herr talman och herr utrikesminister, handlar vårt ställningsta-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
11
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
12
gande för medlemskap i EG också om ett ställningstagande för en avgörande
förändring av ramarna och villkoren för svensk utrikespolitik i framtiden. Vi
går in i en fast europeisk gemenskap också på detta område.
Jag tillhör dem som välkomnar detta. Jag är övertygad om att det kommer
att ge vår utrikespolitik ett nytt och viktigt verksamhetsfält i framtiden. Men
jag betraktar det som avgörande för att detta skall lyckas att vi öppet ser och
diskuterar den förändring som nu håller på att ske.
Det är ju inte bara formerna i den europeiska samverkan vi skall ansluta
oss till. Det är också den politiska själen i denna samverkan som vi skall ta
till oss.
Vi har tidigare alltid beskrivit vår utrikespolitik som obunden - nästan i
meningen att hålla distans till vad andra tycker och tänker. Och vi har beskri-
vit vår säkerhetspolitik som alliansfri i formell bemärkelse men dessutom
som neutral i en betydligt vidare och allmännare bemärkelse.
Men nu måste detta förändras. Den utrikespolitiska obundenheten ersätts
de facto av en västeuropeisk samhörighet, och den allmänna etiketten neu-
tralitet kommer, herr talman, att passa allt sämre om den skall gälla också i
förhållande till stater, tillsammans med vilka vi ingår i en ekonomisk, politisk
och social union.
Jag tillhör som bekant dem som alltid har ansett att vår oberoende och
alliansfria säkerhetspolitik är betydelsefull för att trygga vår egen frihet och
vårt eget oberoende i kritiska lägen, men också som ett bidrag till stabiliteten
i det vidare nordeuropeiska och nordatlantiska området - allt under förut-
sättning att vi har ett starkt försvar.
Men samtidigt vet vi ju, när vi ser tillbaka på den 170-åriga historien för
etiketten neutralitet, att under den vida kappan av denna politik har det un-
der denna långa tidsperiod rymts orienteringar och åtgärder av vitt skiftande
slag.
Vår säkerhetspolitik har alltid formats i sitt historiska sammanhang, och
när detta förändrats har också politiken visat sin förmåga till förändring.
Det finns de som säger att det är dags att överge alliansfrihet/neutralitet i
samband med att vi går med i EG. Vi hör sådana röster i debatten inom vårt
eget land, och vi möter dem nog litet till mans när vi rör oss utanför landets
gränser. Men då handlar det oftast om dem som fallit offer för en missupp-
fattning om EG eller om svensk säkerhetspolitik eller möjligen om bägge
dessa saker.
Missuppfattningen att svensk alliansfri säkerhetspolitik, med dess inrikt-
ning på neutralitet i krig, är detsamma som något slags allmän neutralism är
vanligt förekommande, och den har förvisso sin grund i att svensk utrikespo-
lik under åtskilliga decennier har framställts och marknadsförts som en utri-
kes förlängning av medelvägens inrikespolitik. Men den allmänna neutra-
lism som har funnits där har aldrig haft någonting med kärnan i den säker-
hetspolitiska alliansfriheten att göra. Och att denna allmänna neutralism nu
hamnar i en situation där utrymmet för den kommer att begränsas högst av-
sevärt eller t.o.m. försvinna är ingenting som det finns anledning att beklaga.
Missuppfattningen att EG skulle kunna erbjuda något alternativ till den
alliansfria säkerhetspolitiken förekommer kanske mera utanför Sverige än i
Sverige. Men sanningen är, att inte ens de längst gående av de visioner om
säkerhetspolitisk samverkan inom EG som jag har sett skulle kunna ge vår
strävan efter frihet och oberoende det stöd som den alliansfria säkerhetspoli-
tiken ger.
Det ser vi ju därigenom att de stater som är medlemmar såväl i EG som i
NATO förvisso inte avser att lägga ner NATO under hänvisning att EG kla-
rar säkerhetspolitiken. Och så länge de gör bedömningen att de behöver en
säkerhetsgaranti för att klara de uppgifter som EG inte kan och kommer att
klara, måste vi göra bedömingen att vår alliansfria säkerhetspolitik är den
garant för frihet, trygghet och oberoende som vi behöver.
Vårt val för framtiden blir därmed naturligen att utforma en i ett vidare
europeiskt sammanhang infogad alliansfri säkerhetspolitik med stöd av ett
starkt försvar. Detta är vår uppgift, och den är viktig, ty trots det politiska
systemskifte som vi har sett i Centraleuropa och det fortgående söderfallet i
det sovjetiska imperiet är den eviga fredens Europa ännu inte ett faktum.
De centraleuropeiska staterna - Polen, Tjeckoslovakien och Ungern - står
bara i början av det ekonomiska systemskifte från socialism till marknads-
hushållning som nu måste följa systemskiftet från diktatur till demokrati.
Den vägen kommer att bli lång. Det arv som socialismen har lämnat efter
sig i dessa länder är bittert och tungt. Att bygga upp Centraleuropa efter
socialismens decennier kommer att bli en lika krävande uppgift som det var
att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget. Socialismens brott mot
dessa nationer framstår som allt tydligare ju längre tiden går.
Det finns all anledning för oss att känna beundran för den politik som de
demokratiskt valda regeringarna i dessa länder nu för. De har avvisat socia-
lismen - på den punkten förelåg ingen tvekan - och de har nu också avvisat
försöken till något slags tredje väg mellan socialism och marknadsekonomi.
I samtliga dessa länder kan man notera att det är personer och politiska grup-
peringar som vi moderater har samarbetat med som nu fått det demokratiska
uppdraget att föra sina nationer ut ur de gångna decenniernas elände och in
i den europeiska gemenskapen.
De avgörande insatserna måste göras av dessa länder själva. Deras egen
politik avgör deras egen framtid. Men vi måste vara beredda att hjälpa till,
för skulle systemskiftena i Centraleuropa stanna på halva vägen, då har vi
anledning att befara att dessa nationer kommer att falla ner i en ond cirkel
av motsättningar, missmod och kanske t.o.m. av misär. Det får bara inte in-
träffa.
Mellan EG och dessa stater pågår nu förhandlingar om vad som kallas
andra generationens associationsavtal, och vi har anledning att räkna med
att EG kommer att visa stor politisk och ekonomisk generositet gentemot
den centraleuropeiska omvandlingen. Själva kan vi hoppas att som medlem-
mar i EG en dag kunna välkomna dessa stater som nya medlemmar efter det
att deras omvandling gjort det steget möjligt.
Men dessa stater måste också - och det är en stor uppgift - fogas in i den
nya europeiska säkerhetsstrukturen. Ingen borde ha något intresse av att de
förvandlades till en neutral gråzon i Europas mitt med de faror för framti-
den, den osäkerhet, som detta skulle medföra. Och det är värt att notera att
de samtliga avvisar neutralitet som samlingsbeteckning på den säkerhetspo-
litik de söker. Inför de risker som det fortgående sovjetiska sönderfallet in-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
13
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debutt
14
nebär har de i stället börjat diskutera att i den ena eller andra formen söka
anknytning till NATO.
Det är intressant, för det anger också gränserna för de förhoppningar som
kan knytas till de olika alleuropeiska säkerhetsstrukturer som nu håller på
att växa fram. De bör självfallet göras så robusta som möjligt, men vi måste
samtidigt inse att det inom överskådlig tid kommer att finnas gränser för de
påfrestningar som de klarar av att hantera.
Om politiken ibland förändras mycket snabbt, och det har vi upplevt un-
der de senaste åren, så vet vi samtidigt att geografin förändras endast ytter-
ligt långsamt. Och trots alla politiska förändringar förblir det därför ett fak-
tum att vi lever i omedelbar närhet av den stora ryska nationen.
Det sovjetiska statssocialistiska systemet håller på att falla samman, och
Ryssland är på väg in i en ny ”den stora oredans tid”. Därmed är osäkerheten
inför framtiden större än på mycket länge. Lika säker som det går att vara i
förutsägelsen att vi står inför en oreda i Ryssland under de närmaste åren,
lika osäker måste man vara i förutsägelsen om vad som kommer därefter. Ty
att oredan förr eller senare är övergående, och att någonting kommer i dess
ställe, är ställt utom tvivel.
Det finns två huvudalternativ. Det ena är att utvecklingen går i riktning
mot ett demokratiserat Ryssland, som gradvis slår följe med Europa i övrigt.
Det är den utveckling som vi måste hoppas på och som vi har all anledning
att göra allt som vi över huvud taget kan göra för att ge ett stöd. Och då
är det stöd vi kan ge till Rysslands demokratiska partier, organisationer och
grupperingar av stor betydelse. Skall morgondagens Ryssland kunna blir en
del av vårt Europa, är det ur deras led som idéerna och inspirationen måste
komma.
Men samtidigt som vi hoppas på ett demokratiserat Ryssland kan vi aldrig
bortse från risken för att det i stället uppstår ett nyauktoritärt, nymilitarise-
rat eller t.o.m. ett nyrevanschistiskt Ryssland och att denna utveckling skulle
innebära faror för Europa i dess helhet.
Det är inte svårt att i dagens sovjetiska utveckling se de tecken som tyder
på att de krafter som skulle bära upp en ny diktatur växer sig allt starkare.
Den avgående utrikesministern Sjevardnadzes varning för en ny diktatur
följdes snabbt av de centralt planerade kommunistiska kuppförsöken i Li-
tauen och Lettland med de tragiska följder de fick.
Avgörande delar av perestrojkapolitiken har misslyckats. Den ekono-
miska och sociala situationen är nu så allvarlig att det finns anledning att
fråga sig var gränserna för det ryska folkets historiskt mycket stora tålamod
går. Och ändå står vi bara i början av utvecklingen.
De militära intressena har flyttat fram sina positioner på ett mycket tydligt
sätt. De militära ingripandena i Baltikum talar sitt tydliga språk. Kritiken
mot den tidigare förda utrikespolitiken blir alltmer framträdande. Och nu
reses dessutom allvarliga frågetecken rörande innebörden i de viktiga rust-
ningskontrollsavtal som slutits.
Man förefaller nu på sovjetisk sida inte vara beredd att fullt ut respektera
det s.k. CFE-avtalet och det s.k. 2+4-avtalet om Tyskland, kärnan i den
europeiska ordningen.
I vårt eget omedelbara närområde - för att inskränka mig till det - har vi
sett hur dels den 3:e mekaniserade gardesdivisionen vid Klaipeda i Litauen
och dels den 77:e mekaniserade divisionen vid Archangelsk uppe vid Vita
havet, helt och hållet har undantagits från rustningsbegränsningarna genom
att överföras från armén till - av alla ställen - flottan. Dessa och andra
mycket mera långtgående försök att kringgå CFE-avtalet riskerar nu att leda
till att avtalet inte godkänns av västmakterna och till att rustningskontrolls-
processen i övrigt helt stannar av. Då riskerar vi snabbt att stå inför en situa-
tion då ett nytt kallt krig i Europa faktiskt framstår som en verklig möjlighet.
Detta påverkar också situationen i Baltikum. Det var där den nya hårda
politiken först skulle ge resultat, och det var också där den kom att skörda
sina första offer.
I det långa loppet finns det ingen mellanväg mellan en av Ryssland erkänd
självständighet för dessa stater och ett nytt ryskt försök att med förtryck
kväva allt av deras frihet. Den som stiger från mörkret mot ljuset nöjer sig
faktiskt aldrig med skymning.
Sverige har ett starkt intresse av stabilitet i Östersjöområdet. Men den ba-
lans mellan olika intressen som är en förutsättning för stabilitet kan aldrig
åstadkommas om den inte utgår från respekten för Estlands, Lettlands och
Litauens självständighet. Det är när den sovjetiska centralmakten och Ryss-
land är beredda till detta erkännande som det blir möjligt att lösa också de
problem som har att göra med de sovjetiska säkerhetsintressena i området
liksom de problem som har att göra med de ryska och andra befolknings-
grupperna.
Dessa problem finns. Att lösa dem kommer att ställa krav på arrangemang
utöver dem som vi har vant oss vid i tidigare internationella relationer. Kan
Sverige i det sammanhanget spela en konstruktiv roll skall vi, efter nog-
granna överväganden, också vara redo att göra det.
Herr talman! Min vana trogen har jag velat granska några av formulering-
arna i regeringens utrikesdeklaration. Det har medfört att jag inte har kun-
nat ta upp vissa av formuleringarna i utrikesministerns allmänna inlednings-
anförande. Jag har också velat ta upp några av de centrala europeiska fråge-
ställningarna. För mig är det nämligen uppenbart, att det är här som huvud-
uppgifterna för vår utrikespolitik ligger.
Det handlar om Västeuropas enande, om Centraleuropas avsocialisering
och om Östeuropas och Rysslands stapplande steg mot en europeisering.
Allt detta måste lyckas tillsammans för att 90-talet skall kunna uppfylla sina
löften.
Det innebär också en stor förändring för vårt Sverige. Vi lämnar en epok
av delvis självvald isolering och myten om medelvägen, och vi går över i en
annan epok, präglad av delaktighet och engagemang i det gemensamma
europeiska arbetet. Den nya Europavägen kommer att prägla inte bara vår
utrikespolitik under det decennium som nu inleds, utan också vår samhälls-
utveckling i stort.
Anf. 8 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Strävan efter fred är kanske mänsklighetens minsta gemen-
samma nämnare. Ändå misslyckas vi ständigt. Krigets pris har genom år-
hundradena åter och åter betalats.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
15
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
16
Älskade människor rycks bort, barn blir faderlösa, kvinnor blir änkor, för-
äldrar som fött och fostrat liv får uppleva hur de utsläcks i förtid. Smärtans
och sorgens entoniga gråt ekar från historiens början till dagens Kuwait,
USA och Irak.
Längtan efter en värld i fred är stark. Skall vi nå den måste vi bättre förstå
krigets orsaker och fredens förutsättningar. Vi måste försöka hitta de struk-
turer och samhällssystem som gör det möjligt att med fredliga medel lösa de
konflikter som är oundvikliga i mänsklig samlevnad.
I det sökandet har professor Bruce Russett vid Yale-universitetet i USA
med sin senaste bok, Controlling the Sword, lämnat ett värdefullt bidrag.
Det finns, framhåller han, ett par uppenbara inslag i det samtida interna-
tionella mönstret av krig och fred. ”Det ena är att några stater väntar sig,
förbereder sig för, och för krig med andra stater. Det andra är att vissa stater
inte väntar sig, inte förbereder sig för, och inte för krig, åtminstone inte mot
varandra.”
Det första inslaget är tydligt för alla. Det ligger för dagen närmast till att
exemplifiera med Irak. Det andra inslaget i mönstret är mindre uppmärk-
sammat. Men vi kan konstatera att det sedan 45 år råder fred mellan de in-
dustrialiserade och demokratiska stater som ingår i den s.k. OECD-kretsen,
dvs. Västeuropa, Nordamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland. Fram
t.o.m. andra världskriget förekom åtskilliga bittra strider mellan dessa sta-
ter, men de har alltså upphört.
Professor Russett prövar olika förklaringsmodeller. Kan det bero på att
alla dessa stater är marknadsekonomier? Eller beror det på förekomsten av
internationella lagar och institutioner? Beror det på kulturella likheter? Nej,
konstaterar han, ingen av dessa förklaringar duger. Han menar i stället att
det avgörande är att alla dessa stater är demokratier. Demokratier krigar
inte med varandra.
Russett framhåller att det i det demokratiska styrelseskicket finns inbyggt
kraftfulla normer mot användningen av våld både inom staterna och mellan
dem. En av de grundläggande föreställningarna bakom den liberala demo-
kratin är just att konflikter kan lösas utan våld. Demokrati kan sägas vara
ett knippe institutioner och normer för fredlig lösning av konflikter.
Medborgarna i en demokrati har lättare att acceptera synpunkter och an-
språk som förs fram av ledare och folk i en annan demokratisk stat än dem
som framförs av diktatorer utan folklig förankring. Om också det andra
landet är en demokrati, underminerar det människornas vilja till krig och
deras motstånd mot kompromisser som kan lösa uppkomna konflikter.
Jag är övertygad om att professor Russett har rätt. Arbetet för demokrati
är den främsta fredsrörelsen. Ingen regering under folklig kontroll kan välja
att rusta för aggression i stället för att sörja för folket. Att smida plogbillar
till svärd, när det inte är för att värja sig mot ett yttre hot, kan bara ske i
diktaturer.
Det fanns en tid när många menade att demokrati kanske passade i väst-
världen men knappast någon annanstans. Orsaken sades ibland vara att det
skulle finnas avgörande historiska och kulturella skillnader, ibland helt en-
kelt att demokrati ansågs vara en lyx som bara utvecklade industriländer
kunde kosta på sig.
För kineser och araber passar det nog inte med demokrati, sade man. Fler-
talet afrikanska stater hade helt enkelt inte råd med demokrati, och kunde
man tänka sig någon form av demokrati så var det ”enpartidemokratier” -
som om något sådant vore möjligt. I verkligheten dolde sig naturligtvis
bakom dessa ”enpartidemokratier” i grunden auktoritära regimer.
I dag finns det, herr talman, trots de mörka moln som just nu drar fram
över världen, grund för en viss optimism. Demokratin har stärkt sin ställning
i världen under senare år. Det är inte bara i Östeuropa som diktaturer har
fallit och ersatts av demokratier. Demokratin står i dag starkare också i de
övriga världsdelarna.
Det gäller Latinamerika, där flertalet stater i dag är mer eller mindre de-
mokratiska, även om det, såsom framhålls i utrikesdeklarationen, återstår
djupgående samhällsreformer för att hantera de omfattande fattigdoms- och
miljöproblemen.
Demokratiska tendenser finns också i Afrika.
11.ex. Mozambique har man beslutat att skriva in flerpartisystem i författ-
ningen, och liknande beslut eller hoppingivande tecken finns i en rad andra
stater.
Utvecklingen i Sydafrika känns, trots alla svårigheter, löftesrik. Jag vill
gärna instämma i regeringens uttalande i deklarationen, att den tidpunkt nu
rimligen närmar sig då frågan om Sveriges sanktioner mot Sydafrika måste
tas upp till prövning.
Man skall, herr talman, naturligtvis inte överdriva Sveriges möjligheter att
påverka utvecklingen i världen, men man skall heller inte underskatta dem.
Till de viktigaste insatser vi kan göra hör att understödja en utveckling mot
demokrati. Det måste genomsyra våra biståndsinsatser i både Östeuropa och
u-länder. Det måste vara styrande för vår eventuella medverkan, t.ex. inom
ramen för Förenta nationerna, till en framtida stabilitet i Mellersta Östern.
Svensk utrikespolitik har ibland haft en olycklig tendens att knyta Sverige
till diktaturer och auktoritära socialister i u-ländcr, sådana som Nyerere i
Tanzania, Castro på Cuba, MPLA-regimen i Angola och Arafat i PLO.
Det är viktigt att vi i framtiden i våra kontakter med u-länder gör klart att
vi anser att demokratin - med yttrandefrihet, flerpartisystem och organisa-
tionsfrihet - är det enda styrelseskick som kan ge såväl frihet för folken och
fred mellan länderna som ekonomisk utveckling.
Det är inte översitteri eller ”nykolonialism” att sprida de erfarenheter vi
själva har vunnit i kampen för folkligt inflytande och ekonomiskt välstånd.
Tvärtom vore det ett förakt för människor i u-länderna om vi hävdade att de
inte är tillräckligt mogna för att slippa övergrepp och tortyr, att välja sina
egna ledare eller att ha en ekonomi som styrs av människors efterfrågan.
Vi måste - som Göran Rosenberg skriver i det senaste numret av tidskrif-
ten Moderna tider - ”ha modet och viljan att stå upp för vår egen kultur, vår
egen moral och våra politiska principer”.
Under senare år har demokratimålet fått en ökad tyngd i svensk bistånds-
politik. Det är bra. Den lovande utvecklingen i många u-länder ökar också
möjligheterna att med biståndet bidra till demokratisering. Bl.a. därför är vi
från folkpartiet liberalernas sida utomordentligt kritiska mot att regeringen
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
2 Riksdagens protokoll 1990/91:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
18
nu föreslår en minskning av biståndet. Det är djupt beklagligt att solidarite-
ten sitter så trångt i socialdemokratins Sverige.
Av samma skäl som demokratimålet måste betonas starkare i biståndet
måste vi vara öppna för att ompröva biståndet när det blir bakslag för de-
mokratisträvandena eller när framstegen uteblir. Regeringen säger sig ibland
dela den uppfattningen, men ännu oftare framhåller biståndsministern att
biståndet inte skall användas som påtryckningsmedel. I motsats till henne
tycker vi att det är självklart att det skall kunna användas just så.
Ett sätt att uppmuntra en demokratisk utveckling är att, främst efter tyskt
mönster, kanalisera ett ökat bistånd genom organ knutna till svenska demo-
kratiska partier och organisationer, t.ex. Liberalt Utvecklingscentrum - vårt
biståndsorgan - eller Arbetarrörelsens Internätionella Centrum. Genom att
olika organisationer får möjlighet att stödja olika projekt kan vi främja den
mångfald som är en förutsättning för demokrati. Jag hoppas att utrikesminis-
tern vill medverka till en sådan utveckling.
Herr talman! När efter andra världskriget diskussionerna om ett fördjupat
samarbete i Europa kom i gång på allvar, var det viktigaste syftet att för-
hindra ännu ett krig i vår världsdel. Det fanns en stark önskan att skapa så-
dana institutioner för samarbete mellan i första hand de gamla arvfienderna
Frankrike och Tyskland att ett krig mellan dem blev omöjligt. Ur denna
grundläggande önskan föddes först Kol- och stålunionen och sedan EEC.
Det västeuropeiska samarbetets största framgång så här långt är naturligt-
vis att det har medverkat till att säkra freden i Västeuropa. En viktig ut-
gångspunkt för ett demokratiskt styrelseskick är att det politiska spelet inte
är ett nollsummespel. Genom att samverka och lösa konflikter med fredliga
medel kan vi tillsammans bli rikare. Att detta gäller också de internationella
relationerna har blivit alltmer uppenbart för efterkrigstidens västeuropéer.
Samarbetet inom den Europeiska Gemenskapen står nu inför en fördjup-
ning och breddning. Visserligen har kriget i Mellersta Östern och den ekono-
miska recessionen kastat sina skuggor också över EG, men det finns ingen
anledning tro att den utveckling som vi har sett under senare år skulle stanna
upp. Det är vår övertygelse att såväl den monetära som den politiska unio-
nen i sinom tid kommer att förverkligas.
Det beslut som med bred majoritet fattades i riksdagen den 12 december
i fjol om att Sverige skall eftersträva medlemskap i EG var mycket gläd-
jande. Det är angeläget att en medlemsansökan inges så snart som möjligt
och att förberedelserna för den kommer i gång omedelbart.
Om demokrati och samarbete förklarar den fredliga utvecklingen i väst,
är det andra omständigheter som efter 1945 har förhindrat krig mellan öst
och väst, nämligen den ömsesidiga avskräckning - eller terrorbalans - som
har skett genom utbyggnad av omfattande vapensystem. Det går inte att för-
neka att också den har bidragit till den långa perioden av fred i Europa.
Men priset har varit högt. Kapprustningen har frestat på, särskilt i Sovjet-
unionen. Jämfört med USA har Sovjetunionen avsatt en dubbelt så stor an-
del av en hälften så stor nationalinkomst till militära ändamål. Det har bidra-
git till utarmningen av den sovjetiska ekonomin och de sovjetiska medbor-
garnas lidande.
Risken för att motsättningarna mellan öst och väst skulle utvecklas till öp-
pen strid har dessutom hela tiden funnits. Därför är utvecklingen i Central-
europa ett stort steg framåt mot en säkrare fred.
Vad gäller Sovjetunionen råder det, som framhålls i utrikesdeklarationen,
stor osäkerhet om den politiska färdriktningen i Sovjetunionen.
Dödsskjutningarna i Vilnius och Riga i mitten av januari är en tragedi.
Den sovjetiska statsledningen måste hållas ansvarig för dessa händelser.
Som den estniske författaren Jaan Kaplinski har formulerat det: 'Gorbat-
jovs’ liberala och fredliga image ligger krossad vid sidan av kropparna av de
unga män som dödades av skjutglada fallskärmsjägare och som kördes över
av det välkända verktyget för sovjetiskt utrikes- och inrikespolitik: pansar-
vagnen.”
President Gorbatjov har uppenbarligen inte kunnat motstå de reaktionära
krafterna i Sovjetunionen. Om det är av tvång eller av egen övertygelse som
han har gjort sig av med sina liberala rådgivare och ersatt dem med gamla
kommunister vet vi inte. Vi kan bara se vad som faktiskt sker.
Allt pekar nu på att vi åter får en mer auktoritär regim i Sovjetunionen.
En verklig demokratisering kan aldrig ske förrän kommunistpartiet och den
gamla nomenklaturan har förlorat sin maktställning och Sovjetunionen fått
en ledning med folklig förankring.
Men det finns också, herr talman, grund för en behärskad optimism. Så
t.ex. har utvecklingen efter skotten i Vilnius visat att de demokratiska kraf-
terna lever även i Sovjetunionen. I en rad städer, bl.a. Moskva, Leningrad
och Sverdlovsk, har hundratusentals människor tågat på gatorna till stöd för
Baltikum. Det gör att det, trots allt, inte känns alldeles hopplöst!
För oss i Sverige är det viktigt att hålla i gång dialogen med dessa demo-
kratiska krafter, inte minst i Baltikum och den ryska rådsrepubliken. Jag vill
gärna ge ett erkännande till både regeringen och riksdagens talman för att
de både har tagit egna initiativ och snabbt effektuerat uppslag till solidaritet-
såtgärder som har kommit från oss och andra.
På en punkt, herr talman, är jag kritisk och det gäller behandlingen av de
baltiska asylsökande pojkarna, de som har flytt från de baltiska staterna för
att slippa göra värnplikt i Röda Armén, dvs. det de uppfattar som ockupa-
tionsarmén i deras hemländer. För dessa unga män har, såvitt jag förstår,
utvisningsbeslut i princip fattats, men de har fått tillfälliga uppehållstillstånd
i avvaktan på att något positivt skall hända i Baltikum.
Den behandlingen är enligt min mening omänsklig. De unga balterna
måste beviljas asyl i Sverige och få möjlighet att bygga upp ett nytt liv här.
Om de en dag ändå skulle vilja återvända till Baltikum har de naturligtvis
full frihet att göra det. Men de skall inte behöva leva med den osäkerhet som
de nu gör på grund av regeringens snåla flyktingpolitik.
Herr talman! Det har under det senaste året vuxit fram en betydande enig-
het i Sverige om vår Europapolitik, både vad gäller EG och Östeuropa. Det
är glädjande om än något överraskande efter de uttalanden som bl.a. stats-
ministern och utrikesministern gjorde i slutet av 1989.
Då hade utrikesministern knappt ord för sina fördömande uttalanden om
våra krav på stöd till Baltikums självständighetssträvanden. Enligt Sten An-
dersson var jag inte bara okunnig, jag hade dessutom dåliga rådgivare. I dag
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
19
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
20
står utrikesministern på samma lastbilsflak som mina dåliga rådgivare och
uttalar sitt stöd för Baltikums frihet!
Statsministern kritiserade mig i oförsonliga ordalag när jag uttalade att
Sverige borde bli medlem i EG. I dag talar samma statsminister entusiastiskt
om svenskt medlemskap och de stora uppgifter som väntar oss i EG!
En poäng i professor Russetts bok om fredens förutsättningar är att en
demokratisk regering också i utrikespolitiken måste ta hänsyn till vad väl-
jarna tycker. Socialdemokraternas omsvängning när det gäller Baltikum och
EG under det senaste året är en god illustration till den tesen!
Herr talman! I augusti i fjol utbröt det ånyo krig i Mellanöstern. Hela om-
rådet har under mycket lång tid varit en oroshärd. Det har oavbrutet pågått
en maktkamp mellan olika politiska och religiösa intressen. Krig och stats-
kupper har avlöst varandra. Konflikterna är både många och svåra.
Mer direkt har vi i Sverige känt av dem bl.a. genom oljekriserna på 1970-
talet och den stora mängden flyktingar från Mellanöstern.
Det har i Sverige förts en diskussion, bl.a. i anslutning till Ingvar Carlssons
brev till Saddam Hussein i höstas, om vilket problem som är det grundläg-
gande i området. Den svenska regeringens bedömning, som den delar med
bl.a. Saddam Hussein, är att det är Pelestinakonflikten.
1 det perspektiv vi nu måste anlägga på Mellanöstern, dvs. när vi söker
orsakerna till det nu pågående kriget, är detta helt enkelt inte sant. Det har
ingenting med Palestinaproblemet att göra. Det är en orimlig tanke att Irak
för att komma åt Israel skulle ockupera Kuwait, som under Iraks krig mot
Iran stödde Irak och som ekonomiskt också har stött PLO och andra pales-
tinska grupper.
Den koppling som Saddam Hussein i höstas gjorde till Palestinakonflik-
ten, och som återkom i revolutionsrådets s.k. fredsutspel i förra veckan, är
en ren efterhandskonstruktion som bara syftar till att vinna sympatier från
andra arabländer.
Men även när Kuwait en dag har befriats är det tveksamt att peka ut Pales-
tinaproblemet som mer grundläggande än andra problem i området. Jag är
medveten om att det är officiell svensk politik att göra det, men rimligheten
i det måste ändå ifrågasättas.
Det kurdiska problemet, striderna mellan kristna, muslimer och druser i
Libanon och inbördeskriget i Sudan är andra besvärliga problem men utan
någon koppling alls till Palestinafrågan. Än viktigare är den maktkamp som
under hela efterkrigstiden - och med rötter ännu längre tillbaka i historien -
har pågått mellan Saudiarabien, Irak, Iran, Syrien och Egypten.
Om man skall tala om något problem som mer grundläggande än andra
vill jag hävda att det också i Mellanöstern område är bristen på demokrati.
Israel är den enda demokratiska staten i regionen, omgiven av diktaturer och
auktoritära regimer.
För områdets envåldshärskare har hela tiden användning av våld för att
uppnå och upprätthålla maktställningen inom det egna landet, och för att
vinna ökad makt i förhållande till grannstaterna, varit naturlig. Saddam Hus-
seins skräckregim är vidrig. Vetskapen om att han inte är ensam tyrann i
Mellanöstern är skrämmande.
Jag fruktar att alla försök att uppnå en stabil fred i området, som bygger
på överenskommelser mellan dagens auktoritära regimer, kommer att miss-
lyckas. Om det skall bli möjligt att uppnå någon långsiktig stabilitet är det
av avgörande betydelse att en demokratiseringsprocess kommer i gång.
Människorna i arabvärlden måste äntligen få känna respekt för sitt männi-
skovärde och få möjlighet att själva välja sina ledare. Önskemål och krav
med den inriktningen har redan framförts, bl.a. från irakier i exil.
Problemet är, som den arabiska författaren Tahar Ben Jelloun för en tid
sedan skrev i Aftonbladet: ”Demokratin är en kultur, en daglig läroprocess.
Den är inte given. Den är något man förvärvar. Ingen har låtit de arabiska
folken förvärva en politisk kultur och få tillgång till en demokratisk tradi-
tion”. Tiden borde vara mogen för det nu!
Herr talman! Den respekt jag efterlyser måste naturligtvis också till-
komma palestinierna. Det är svårt att se någon annan lösning på deras pro-
blem än att också de får möjligheter att leva i en egen stat.
Iraks ockupation av Kuwait tycks paradoxalt nog ha fört Palestinafrågan
längre från en lösning. PLO har klart tagit ställning för Irak och bl.a. försva-
rat dess attacker på det icke krigförande Israel. Detta har fått t.o.m. Sten
Andersson att något sväva på målet beträffande PLO, men inte mer än att
PLO i utrikesdeklarationen betraktas som en självklar part i en internatio-
nell konferens om Mellanöstern. Det är svårt att förstå den syn som länge
har varit förhärskande i Sverige på PLO som den enda representanten för
palestinierna.
PLO bildades inte för att företräda palestinierna, inte för att förhandla
med Israel, inte för att hjälpa Palestinaflyktingar tillbaka, inte för att uppnå
en palestinsk stat vid sidan av och i fred med Israel. Om dessa mål hade varit
PLOs skulle man förmodligen i dag ha uppnått de flesta av dem. Det är pa-
lestinierna som fått betala priset för PLOs oförsonlighet.
PLO bildades för att förgöra den judiska staten, för att på ruinerna av Is-
rael bygga en palestinsk stat. Och eftersom detta mål har varit - och är - det
enda och övergripande har man inte vikit för att ta till terrorism. PLO har
givit Saddam Hussein ett oreserverat stöd och har aldrig kritiserat den ira-
kiske diktatorns terror.
Ar det någon som tror att den palestinska stat PLO vill upprätta kommer
att vara en demokrati?
Herr talman! Visst kan vi vara kritiska mot delar av Israels politik. Och
inga är mer kritiska än israelerna själva.
Sedan 1967 ockuperar Israel västra Jordanstranden och Golanhöjderna.
Israel hade ingen vilja att ockupera territorium vid sexdagarskriget, utan var
tvärtom villigt att återlämna ockuperade territorier i utbyte mot erkännande
och fred. Arabstaterna svarade med sina nej till förhandlingar, nej till erkän-
nande, nej till fred med Israel.
När Camp David-överenskommelsen med Egypten slöts visade det sig vad
som hade kunnat uppnås om Jordanien och Syrien velat sluta fred efter sex-
dagarskriget. 1978 återlämnades hela Sinai till Egypten - med oljekällor och
turistanläggningar. Regeringen Begin kommenderade ut armén för att få i
väg de judiska bosättarna i Sinai.
Sedan dess har många år gått och tyvärr har bosättningspolitiken fortsatt.
Det försvårar utan tvivel en framtida fredsuppgörelse.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
21
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
22
Jag tror alltså, herr talman, att en del av en fredslösning i Mellanöstern
måste vara att en stat skapas också för palestinierna-en möjlighet som arab-
staterna dess värre sade nej till när de år 1947 avvisade FNs delningsplan.
En sådan palestinsk stat måste vara demokratisk och bygga på ett erkän-
nande av Israel, och i en sådan stat måste det naturligtvis finnas garantier för
minoriteter.
Israel skulle kunna göra mer för att nå fred, t.ex. genom att mer aktivt
söka en motpart på Västbanken för att underlätta förhandlingar och genom
att på nytt klart deklarera att man är beredd att återlämna ockuperade områ-
den i utbyte mot fred och erkännande.
Israel är en tillflykt för judar undan förföljelse. Om inte Israel hade fun-
nits - vart skulle de judar som överlevde nazismen ha tagit vägen? Om inte
Israel hade funnits-vart skulle de hundratusentals flyktingarna från arabsta-
terna ha tagit vägen? Om inte Israel hade funnits - vem skulle då i dag ta
emot de judar som flyr undan den växande antisemitismen i Sovjetunionen?
Denna Israels roll är värd allt stöd från vår sida.
Herr talman! De allierades väpnade insatser för att befria Kuwait var och
är enligt min mening nödvändiga. De har emellertid ifrågasatts bl.a. av dem
som anser att fortsatta ekonomiska sanktioner skulle ha kunnat driva Sad-
dam Hussein ut ur Kuwait. Vi får aldrig veta om det är rätt eller ej, men jag
hör till dem som inte tror att det hade varit möjligt, i varje fall inte inom
rimlig tid.
Varje krig innebär enorma lidanden och stora mänskliga tragedier. De
fruktansvärda bilder vi har sett av krigets civila offer kommer säkert att föl-
jas av fler. Det är en illusion att tro att dessa tusentals flygraider kan vara
”kirurgiska ingrepp” som inte drabbar tusentals civila.
De irakiska soldaterna är heller inga frivilliga som har valt sin situation.
De tusentals soldater som redan har dödats och som kan komma att dödas
lämnar alla sörjande anhöriga efter sig. Ingen skall inbilla mig att en irakisk
mor eller hustru känner mindre saknad efter sin förlorade son eller make än
en amerikansk eller brittisk, eller att känslan av stolthet över att deras fäder
gått i döden för Saddam hos de irakiska barnen dominerar över saknaden
efter deras fäder som har krossats under bomberna.
Det krig som Saddam Hussein startade med sitt överfall på Kuwait är inte
ett ”kliniskt” krig. Det är inga krig. Men ansvaret för kriget ligger hos Sad-
dam Hussein, enbart hos honom. Bara den som saknar respekt för männi-
skovärdet kan med öppna ögon tvinga fram ett krig.
Saddam Hussein har under hela sin karriär vandrat på lik: över tusentals
oliktänkande irakier, bland dem många kurder, som dödats av hans terror,
över den miljon irakier som uppges ha dödats under kriget med Iran, över
de tusentals kuwaitier som dödats eller misshandlats efter Iraks ockupation
i augusti i fjol. Saddam har, med Per Wästbergs ord, ”visat en känslans stum-
het som skrämmer”.
Vår enda önskan måste vara att kriget snabbt tar slut genom att Irak läm-
nar Kuwait och att Saddams terrorregim ersätts av en regering som kan ut-
veckla Irak i demokratisk riktning.
Det har sedan de allierade gick till mottattack ofta sagts att målet är att
befria Kuwait. Det är det mandat de allierade har fått genom säkerhetsrå-
dets resolution 678. Samtidigt måste det sägas: Någon stabil fred i området
om Saddam Hussein förblir Iraks härskare är det svårt att tänka sig. Därför
är uppgifterna om att Sovjetunionens fredsplan skulle innehålla något slags
frisedel till Saddam Hussein starkt oroande.
Det är bra att Sveriges regering har stött alla de resolutioner som säker-
hetsrådet har antagit om Irak-Kuwait-konflikten. Vi har från svensk sida all
anledning att ställa oss bakom de allierades ansträngningar att befria Ku-
wait.
FN-aktionen handlar om små länders rätt till frihet och integritet. Ingen-
ting är för Sverige viktigare än att folkrätten och FN stärks i försvaret för
små länders ställning gentemot starka grannar.
Men detta innebär inte att vi kan blunda för att ett viktigt motiv - vid sidan
av folkrätten - för de allierades insatser är oljan. Det är därför enligt min
mening för tidigt att dra slutsatsen att FN nu har börjat fungera som den
folkrättens värnare, som många har hoppats på ända sedan bildandet. Hur
stark känslan för folkrätten är när den inte stöds av ekonomiska intressen
kan bara framtiden utvisa.
De insatser som i dag görs av de allierade för Kuwaits befrielse, görs alltså
också för oss i Sverige. Också för vår skull tar de allierade på sig en stor
börda, också för vår skull dör amerikaner, engelsmän och fransmän i stri-
derna. Därför var det självklart att vi skulle ge ett positivt besked när brit-
terna hörde sig för om möjligheterna att sända ett svenskt fältsjukhus till
området.
Ändå finns hos många - och definitivt hos mig - känslan av att vi sitter på
parkett och låter andra försvara också våra intressen. Därför bör vi också
från svensk sida förklara oss beredda att utvidga våra insatser så att vi bär en
rimlig del av den gemensamma bördan.
Saddam Hussein är den härskare i arabvärlden som just nu, av naturliga
skäl, fångar de flestas intresse. Alltmer uppmärksammas det fruktans impe-
rium som han har skapat i Irak. Han framträder allt tydligare som en onds-
kans företrädare.
Men även om andra regimer i området kan te sig milda i jämförelse med
Saddams är det flera andra som med vanliga mått mätt är skrämmande.
Jag säger detta för att understryka att vi har all anledning att i den demo-
kratiska världen noggrannare än hittills pröva med vilka vi samarbetar.
Uppbyggnaden av den irakiska krigsmakten har varit möjlig bara genom
en generös vapenexport från många väststaters sida. Förra året röstades för-
slag om att undersöka situationen för kurderna i Irak ned i FNs kommission
för mänskliga rättigheter. Så sent som några månader före krigsutbrottet i
augusti förekom åtskilliga bugningar mot Saddam Hussein från västliga poli-
tiker.
Alla dessa missbedömningar får inte upprepas om vi skall kunna få en sta-
bil fred i Mellanöstern.
Demokratikravet måste än en gång understrykas, liksom kravet på en av-
sevärt skärpt kontroll av all vapenexport till auktoritära regimer. I varje fall
i de demokatiska länderna borde det gå att få förståelse för en sådan politik!
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
23
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
24
Anf. 9 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är naturligtvis en fördel om vi är överens om utrikesde-
battens uppläggning. Om partierna inte är överens är det viktigt att vara in-
formerad i förväg t.ex. via en regeringsdeklaration, och det är vi. Det har
därför varit naturligt för mig att basera anförandet på vår utrikespolitiska
syn och göra eventuella kommentarer i första hand med anknytning till rege-
ringsdeklarationen.
Krigets verklighet innebär alltid nederlag. Krig dödar och lemlästar män-
niskor - och slår framtiden i spillror för dem som skall försöka leva vidare
sedan nära anhöriga ryckts bort, hem lagts i ruiner, mark ödelagts och natur
i övrigt förstörts. Vi fick i går information från Irak om att 20 000 har dödats
och 60.000 skadats hittills på den irakiska sidan. Krigets totala verklighet
fångas inte av medias bevakning. Det finns anledning att understryka det.
Krigets explosioner och krevader speglas på distans eller som ruiner. Ska-
dade människor visas ofta efter omhändertagande i sjukhusmiljö, och de
döda i flaggsvepta kistor eller svarta plastsäckar. Krigets visas ytligt och cen-
surerat, oftare i presskonferensernas sken och teknifierat än som en kamp
på liv och död, som det ju är fråga om. Sådana är bilderna från Gulfkriget.
Iraks utsläpp av olja i Persiska viken orsakar långsiktiga och mycket allvar-
liga skador i en naturmiljö som är sällsynt artrik. FN-alliansens bombräder
söker bl.a. anläggningar för kärnvapenframställning. Iraks missiler riktas
mot civila i Saudiarabien och Israel och mot Israels kärnforskningsanlägg-
ningar. Sambandet mellan kärnkraftens anläggningar och kärnvapen bekräf-
tas på nytt. I detta skeende når TV-kamerorna inte fram.
Diktaturens och diktatorns illdåd mot Kuwait har lyft fram betydelsen av
demokrati och frihet. Det gäller det kuwaitiska folkets rätt till sin egen stat.
Som ett uttryck för avspänningen mellan USA och Sovjet har Förenta na-
tionerna fått en viktig roll, genom resolutionerna, genom sanktionerna.
Iraks invasion av Kuwait och terrorbombningarna mot Israel kan inte nog
fördömas. Kuwaits folk, liksom alla folk, har rätt att i frihet bestämma i sitt
eget land. Därför är det självklart att Sverige - som regeringen säger - ”som
lojal FN-medlem” har givit sitt stöd till alla resolutioner som beslutats av FNs
säkerhetsråd. Därför borde det också vara självklart att Sverige efter kriget
medverkar till en konferens om samarbete och säkerhet i hela Mellanös-
terns, där alla folks, även palestiniernas och kurdernas, fri- och rättigheter
kan få en möjlighet.
Dessa fri- och rättigheter måste också gälla staten Israel. Det gäller rätten
att finnas till inom trygga och erkända gränser. På denna punkt saknade jag
ett uttalande i regeringsdeklarationen.
Det är naturligtvis vår förhoppning i den dagsaktuella situationen att de
fredsinitiativ som har tagits bl.a. från sovjetiskt håll, kan leda till att Irak i
enlighet med FNs resolutioner lämnar Kuwait. Det förutsätter vapenvila.
Det förutsätter vapenvila före den nya fas i kriget som har aviserats, nämli-
gen det stora markkriget. Därefter kan vi vara inne i en ny än mer långsiktig
fruktansvärd fas med ett betydligt ökat antal människooffer.
Varhelst mänskliga fri- och rättigheter förtrampas måste övergreppen för-
dömas, diktaturens våld betvingas och krigets offer ges stöd och hjälp. Åter
illustreras behovet av en humanitär och generös flyktingpolitik, i vårt eget
land, i Europa, i världen. Människor som drabbas av kriget flyr undan förföl-
jelse, förtryck och våld. Vi kan alla se att ingen flyr av fri vilja.
Men krigets mänskliga nederlag måste i första hand förebyggas. Förutsätt-
ningarna för krig måste undermineras. Sällan har den internationella vapen-
handelns öppna dubbelmoral framstått så tydlig som i Gulfkriget. Om
världsamfundet kan enas om en bojkott mot ett land, borde man också
kunna skärpa den internationella kontrollen i framtiden av krigets redskap,
vapnen. Det är åtminstone vår förhoppning att det skall vara en viktig del av
det arbete som följer efter det att vapnen har tystnat i Gulfen.
Låt mig göra en närmare orientering om våra egna gränser. I juni 1990
inleddes EES-förhandlingar mellan EG och EFTA om ett gemensamt euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde. Förhandlingarna hade föregåtts av
omfattande föreberedelsearbete inom både EFTA och EG.
Redan 1988 enades EFTA, på svenskt initiativ, om en plan för breddat och
fördjupat samarbete med EG. I januari 1989 gav EG, genom kommissions-
presidenten Jacques Delors, sitt positiva svar och föreslog ett mer strukture-
rat samarbete med EFTA-länderna. EFTA som organisation stärks, dels ge-
nom det ökade samarbetet mellan medlemsländerna, dels genom ökade eko-
nomiska och personella resurser.
EG tar internt steg efter steg för att fullborda den inre marknaden, samti-
digt som debatten inom EG intensifieras om mer långsiktiga målsättningar
för integrationen. En särskild regeringskonferens kring frågan om en politisk
union planeras för att man bl.a. skall diskutera frågorna om utrikes- och sä-
kerhetspolitiskt samarbete, inkl, försvarssamverkan. Dessutom öppnas dis-
kussioner mera konkret kring den monetära unionen.
Just då EFTAs ambitioner är tydligare och mer samstämda än tidigare, då
EES-förhandlingarna kommit i gång och då faktiskt osäkerheten om EGs
interna utveckling är större en någonsin under de senaste 20 åren, anger den
svenska regeringen att Sverige tydligt och ”i positiva ordalag” skall klargöra
ambitionerna att bli medlem av EG. Deklarationen kom som bekant som en
fotnot i ett inhemskt krispaket den 26 oktober i fjol.
Det är viktigt att som bakgrund ha den utveckling på det säkerhetspoli-
tiska området som samtidigt sker i hela Europa, återföreningen av Tyskland,
de framsteg som gjorts i samband med Paris-konferensen inom ESKs ram
etc.
Fyra dagar efter krispaketet presenterar Carl Bildt och Bengt Westerberg
sex punkter till ett gemensamt regeringsprogram. Jag vill nämna det för full-
ständighetens skull. Den första punkten gäller svenskt medlemskap i EG,
och beskedet är ”fullt formellt medlemskap i mitten av 1990-talet”. Den
”snabba utvecklingen mot en politisk och monetär union som EG nu drar
upp riktlinjerna för---ser vi---som ytterligare ett argument för att Sve-
rige måste söka medlemskap”, skriver de. Samtidigt antyder de att detta ex-
kluderar andra partier.
I rikdagens utrikesutskott enas sedan de fyra stora partierna om en realis-
tisk tågordning för att påbörja den process som skall ge svar på frågan om
ett svensk medlemskap i EG är möjligt eller ej.
Så här drygt två månader senare finns det anledning att påminna om rik-
dagsbeslutets faktiska innehåll, enligt vilket ”Sverige (bör) eftersträva att bli
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
25
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
26
medlem i den Europeiska gemenskapen med bibehållen neutralitetspoli-
tik. ---Efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska
faktorerna och efter samråd i utrikesnämnden bör regeringen kunna lämna
in en svensk ansökan om medlemskap.---I bedömningen ingår självfallet
hänsyn till den fortsatta utvecklingen i Europa inkl. EGs regeringskonferen-
ser, EES-förhandlingarna och säkerhetspolitiskt viktiga skeenden inom
ESK. Av betydelse är också hänsyn till samarbetet med de övriga nordiska
länderna och de övriga EFTA-länderna.” Riksdagen poängterar att det är
”angeläget att arbetet med att på olika områden belysa konsekvenserna av
ett medlemskap inleds så snart som möjligt”. En parlamentarisk arbetsgrupp
bör ”efter slutförda EES-förhandlingar löpande följa framtida medlem-
skapsförhandlingar och deras förberedelser”.
Centerns vision av samverkan och utveckling i Europa gäller hela Europa.
Det är i det alleuropeiska perspektivet de stora möjligheterna finns - till av-
spänning, säkerhet och fred, till demokratiers och fria folks samverkan, till
resor, handels-, utbildnings- och kulturutbyten samt till gemensamma åtgär-
der för att rädda Europas miljö. Därför är ESK, Europarådet och ECE så
viktiga. De omfattar nämligen det alleuropeiska perspektivet.
Låt mig här kort kommentera något av det som återfinns i regeringsförkla-
ringen. 1 den kommenteras bl.a. CFE-avtalet om konventionell nedrustning
i Europa. Det är en viktig säkerhetspolitisk förändring i Europa som åbero-
pas i det tidigare citerade riksdagsbeslutet. Man konstaterar att oklarheter i
tolkningen av avtalet måste redas ut. För Sveriges vidkommande är det vik-
tigt att notera att de militära styrkorna i Sveriges närområde knappast har
reducerats till antalet, snarare tvärtom. Däremot har moderna förband flyt-
tats norröver, bl.a. från det centraleuropeiska området. Den omrustning
som Carl Bildt tidigare nämnde i debatten - i stället för nedrustning - som
har ägt rum genom överföring av militära förband mellan olika vapengrenar,
har bl.a. lett till en utökning av de marina styrkorna. Det understryker bety-
delsen av att marin nedrustning också måste ingå som en del i de internatio-
nella nedrustningsförhandlingarna. Centern har ofta betonat denna brist i
det som hittills har åstadkommits.
Centern bejakar ett nytt Europas nya möjligheter. Därför har vi aktivt
medverkat till beslutet om att ansöka om medlemskap i EG. Riksdagen an-
ger tydligt att frågorna skall tas i rätt ordning. Och naturligtvis med rätt bak-
grund, dvs. där man ser det nya skeendet och dess möjligheter. När vi vet
resultatet av EES-förhandlingarna, och när EG genom sina regeringskonfe-
renser har givit signaler om vilken framtidsväg EG självt väljer, då kan Sve-
rige göra en samlad bedömning av en medlemsansökan, dess möjligheter
och konsekvenser. Detta är själklarheter.
Innan Sverige begär att få förhandla om medlemskap i EG måste vi veta
vad vi skall förhandla om samt veta hur alternativen till medlemskap ser ut.
När Sverige begär förhandlingar om medlemskap måste det finnas ett för-
handlingsunderlag. Därför kan medlemsansökan inte vara detsamma som
medlemskap. Det vore knäfallspolitik - i varje fall är det en tolkning - och
då behövs inga förhandlingar.
När vi i centerpartiet, och många med oss, förordar en folkomröstning
före beslut om ett framförhandlat avtal om medlemskap i EG, så bygger det
på detta synsätt. Vi har för övrigt inte heller haft anledning - jag hoppas
att inte heller någon annan har haft det - att utesluta en folkomröstning i
grundlagsfrågan. Den möjligheten finns särskilt reglerad i vår konstitution.
Ett förhandlingsresultat bör rimligen vara förankrat. Det skall vara ett re-
sultat som människor omfattar, som är begripligt i deras vardag. Människor
skall ha möjlighet att själva ta ställning. Med en annan ordning skulle man
ju ställa människor utanför beslutsprocessen. Demokratin skall för att vara
meningsfull också vara reell. Detta säger jag som en kommentar till Carl
Bildts anförande i denna del.
Den svenska neutralitetspolitiken, med alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig, har hållit Sverige utanför vårt sekels två världskrig. Ibland
framställs detta som en föga heroisk position, men det är ändå ett faktum.
Sedan kan man göra olika bedömningar av huruvida vi hade kunnat handla
annorlunda och kanske mer aktivt deltaga på frihetens och demokratins
sida.
Det råder ändå inget tvivel om att den svenska neutralitetspolitiken har
givit Sverige tyngd i det internationella arbetet för frihet, fred och mänskliga
rättigheter. Neutraliteten är vald av oss själva, den definieras av oss själva
och den får trovärdighet genom vårt eget agerande, här hemma och i relation
till andra länder och ländergrupper. Neutralitetspolitiken byggs utifrån
verkligheten - en verklighet som förändras - och inte utifrån förhoppningar
och spekulationer. Den är ingen åsiktsneutralitet. Den är ingen handelsvara.
Den har ingenting med kortsiktiga konjunkturcykler att göra, varken i eko-
nomin eller i politiken. Alliansfrihet är en tidlös position, rimlig i alla väp-
nade miljöer, i varje fall för den som vill hålla sig utanför väpnade konflikter
genom egna beslut. Den positionen är inte förhandlingsbar. Det är en själv-
klarhet att en av neutralitetspolitikens viktiga syften är att så långt vår för-
måga räcker hålla Sverige utanför krig. Det kräver ett starkt försvar. En an-
nan hållning skulle kräva en total omprövning av den svenska försvarspoliti-
ken.
I vårt närområde, några tiotals mil bort, på andra sidan Östersjön, har
människor helt nyligen offrat sina liv i kampen för frihet och självständighet.
Sovjetmaktens övergrepp i Baltikum kan inte nog fördömas. Men de bal-
tiska folkens krav på demokrati och självständighet förstummas inte av
stridsvagnar och kulor. Deras arbete går tålmodigt vidare och måste få
grannfolkens och den europeiska säkerhetskonferensens stöd liksom världs-
samfundets.
Sverige har som grannland ett stort ansvar att vara pådrivande i opinionen
för ett fritt Baltikum. Centern föreslår bl.a. att Sverige skall ta initiativ till
en internationell konferens om Baltikum, förlagd till Stockholm under detta
år. Vi hoppas att det initiativet skall kunna tas av en enig riksdag. Sverige
måste också driva på för en gemensam nordisk flyktingpolitik, som kan ge
de baltiska flyktingarna ett värdigt mottagande. Att bolla flyktingar mellan
länderna är orimligt. Nordens starka tradition att, grannfolk emellan, ge
flyktingar fristäder och bistånd i kampen för frihet och demokrati förplikti-
gar.
Den geografiska närheten mellan Sverige och Baltikum öppnar många
möjligheter till ömsesidigt samarbete — mellan Sverige och de baltiska repu-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
27
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
28
blikerna, mellan kommuner och regioner, mellan företag, skolor och fria or-
ganisationer. Många fina initiativ till samarbete och utbyte har omsatts i
praktisk handling, inte minst inom folkrörelserna och i många landsting och
kommuner, som har öppnat sina skolor för elever från Baltikum. Men
många nödvändiga åtgärder återstår. Färje-, flyg-, post-, tele- och radiokom-
munikationer måste radikalt förbättras. Utbildningssamverkan mellan uni-
versitet måste byggas ut, mellan det svenska näringslivet och baltiska företag
likaså. Miljösamarbetet måste bli konkret och ge resultat. Bara om miljön
kan räddas, kan de baltiska folken långsiktigt trygga möjligheterna till ut-
veckling. Det gäller den stora föroreningskällan i Estland - skifferbryt-
ningen och skifferns förbränning, det gäller skadorna i Rigabukten, det gäl-
ler litauiska storindustrier med föråldrad teknik, det gäller Tjernobyls mot-
svarighet i Ignalina - för att nämna några av hoten mot Baltikum och Nord-
europas miljö.
Därför behövs, utöver alla de resurser som genereras i organisationers och
företags samarbete och i de nybildade nordiska bankerna för återuppbygg-
nad och utveckling, ett generöst svenskt statligt stöd till Baltikum, ja till hela
Central- och Östeuropa. Centern föreslår för det närmaste budgetåret 300
milj.kr., som finansieras utanför biståndsbudgeten. Vi prioriterar miljösam-
arbetet, som hittills varit svagt och valhänt.
Vi begär dessutom av regeringen att man snarast möjligt startar bered-
ningen för kommande treårsperiod på fördubblad nivå. Det har vi föreslagit
i motioner till årets riksdag.
Det nordiska samarbetet är unikt. Det är ett, i ordets rätta bemärkelse,
mellanfolkligt samarbete, så naturligt och så starkt folkligt förankrat att vi i
dagligt tal knappast kallar det internationellt. Tyvärr glömmer vi i debatten
bort det nordiska samarbetet. Ändå är det just internationell samverkan som
det är fråga om: fem suveräna stater som — med olika säkerhetspolitiska lös-
ningar och med bibehållet självbestämmande — i mellanstatlig samverkan
kunnat uppnå goda resultat för sina medborgare. Passfriheten, den gemen-
samma nordiska arbetsmarknaden och den sociala tryggheten är påtagliga
fri- och rättigheter för alla människor i Norden. Nya framsteg noteras år för
år. Nu finns möjligheter att studera vid Nordens alla universitet och högsko-
lor. Ännu återstår viktiga steg för att målen om en gemensam nordisk hem-
mamarknad, god miljö och långtgående lagharmonisering skall bli verklig-
het. Därtill möter nya uppgifter och nya möjligheter, inte minst i de baltiska
folkens önskan om stärkt samverkan.
Centern vill vidareutveckla det nordiska samarbetet, så att Norden stärks
som samarbetsregion och så att Norden kraftfullt och samfällt kan agera ge-
mensamt och internationellt. Det gäller oavsett om Nordens nationer även i
framtiden väljer olika säkerhetspolitiska lösningar och samarbetsrelationer
till övriga Europa.
I det sammanhanget är Östersjörådet viktigt. Sten Andersson har berört
den saken. Men Nordiska rådet har kommit att bli ett viktigt organ i kontak-
terna mellan de nordiska och de baltiska länderna. Det är därför naturligt
att det nordiska samarbetet successivt vidgas till att i olika avseenden om-
fatta också övriga Östersjöområdet.
Vi i Sverige har ett stort ansvar när det gäller att hantera vår Europadebatt
på den nordiska hemmaplanen. Vi har ingen rätt att skriva nordiska grann-
folk på näsan vad de skall göra. Helt kort kan jag bara konstatera: De har
inget behov av svenska pekpinnar, vare sig från danska eller från svenska
utrikesministrar.
När 2000-talet inleds kommer nio av tio människor att bo i utvecklingslän-
derna. Om inget avgörande och positivt sker i fråga om världssamfundets
ekonomiska ordning, kommer klyftorna mellan de många fattiga männi-
skorna och de rika, priviligierade, att öka. Om inte de obevekliga samban-
den mellan ekonomi och ekologi tas på allvar, kommer stora landområden
och miljarder människor att stå inför en ekologisk katastrof. I en värld av
klyftor och katastrofer kan varken fred eller varaktig utveckling byggas.
Därför är det välkommet att miljöfrågorna alltmer befäster sin plats som
en självklar del av internationellt samarbete, och av svensk utrikes- och bi-
ståndspolitik. ”Ingen stat kan på egen hand lösa miljöproblemen”, säger re-
geringen i utrikesdeklarationen. Man påtalar att miljöfrågorna skall stå högt
på dagordningen i alla former av internationell samverkan. För oss i centern,
som redan på 1960-talet föreslog en räddningsplan för Östersjön och en sam-
verkan för att stoppa gränsöverskridande luftföroreningar och andra förore-
ningar, är det lätt att instämma. Men också den som tänker globalt måste
handla lokalt.
Internationella miljökonventioner måste följas t.ex. av nationella åtgärds-
program - annars saknar de både trovärdighet och verkan. Här är Sverige,
dess värre, ingen förebild. Det saknas en effektiv kontroll av att de konven-
tioner som Sverige har undertecknat verkligen efterlevs i vårt eget land. Det
finns t.o.m konventioner som Sverige har förbundit sig att följa men som
saknar stöd i svensk lagstiftning. Så är det t.ex. med Ramsarkonventionen
till skydd för omistliga våtmarker. Inte ens den som uppenbart bryter mot en
internationell konvention straffas. Detta faktum är till stor skada för Sveri-
ges trovärdighet - och miljö. Naturskyddsföreningens och Världsnaturfon-
dens kritik är också skarp. Här måste en förändring komma till stånd. Inter-
nationella konventioner måste bekräftas i svensk lagstiftning.
Sveriges trovärdighet i internationell miljösamverkan präglas också av vår
förmåga att vara ett föregångsland. Det gäller att ta initiativ, att skärpa grän-
ser och att styra in utvecklingen mot miljövänliga lösningar; och detta innan
det på internationell nivå ställs krav. Här har Sverige goda förutsättningar
genom den kunskap om miljökonsekvenser och miljövänlig teknik som finns
i vårt land. Men i stället för att söka vara först bland de främsta tycks rege-
ringen nu - det framgår t.ex. av miljöpropositionen - sacka efter och luta
sig mot EGs samråd och initiativ. Men varför vänta på EG när Kalifornien
redan nu är en förebild för skärpta krav på förnyelse av bränslen och trafik-
system? En typisk illustration här är att Volvochefen i Ekot i morse just pe-
kade på detta. Han tycker att propositionen är bra, därför att den inte så att
säga ställer upp på den högsta ambitionsnivån. Och varför välja bilväg över
det känsliga Öresund när bensin- och dieseldriven trafik står för 40 % av luft-
föroreningarna? Det måste finnas en helhetssyn i miljöpolitiken, och det
måste också finnas ett samband mellan trafikpolitik och miljöpolitik.
Slut kretsloppen, kräv ren produktion och ta hänsyn till miljön i all plane-
ring! Det är grundläggande krav enligt oss i centern. Den grundsynen får
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
29
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
30
konsekvenser för allt vårt handlande, såväl lokalt som globalt. Vi som lever
nu har ett ansvar för framtida generationer. Industriländernas välfärdssam-
hällen har förpliktelser gentemot människorna i u-länderna, både på hem-
maplan och i fråga om internationell solidaritet.
Centern föreslår att en global miljöfond bildas, som skall möjliggöra mil-
jöinvesteringar i tredje världen och i andra länder med svag ekonomi. Denna
globala miljöfond tycker vi skall knytas till FNs miljövårdsprogram, UNEP,
och finansieras genom att varje industriland avsätter någon promille av sin
bruttonationalinkomst varje år - en tusendel i ett inledningsskede och senare
fem tusendelar. Det svenska initiativet till en global miljöfond bör enligt vårt
synsätt förberedas inför FNs konferens om miljö och utveckling i Brasilien
nästa år. Miljöfonden skulle bli ett led i den överföring av resurser från indu-
strivärlden till utvecklingsvärlden som måste komma till stånd för att rädda
miljön och möjliggöra utveckling. Den är, om man så vill, början på återbe-
talningen av den skuld som industriländerna har till tredje världens männi-
skor. Dessa har länge bistått oss med billiga råvaror och billig arbetskraft. Vi
har råd att bistå dem.
Även det svenska biståndet måste få en miljöprofil. I motionen om tredje
världen utvecklar vi i centern vårt förslag om förebyggande miljöinsatser i
det svenska u-landsbiståndet. God miljö är en förutsättning för varaktig ut-
veckling.
En annan avgörande förutsättning för utveckling gäller en så vardagsnära
fråga som den om läskunnigheten. Där finns nyckeln till demokrati, till ny
miljövänlig teknik, till hälsa och till nya framtidsutsikter. 1990-talet är läs-
kunnighetens årtionde i världen.
Sveriges bistånd till tredje världen får inte åderlåtas på grund av Östeuro-
pas behov. Därför håller vi i centern fast vid enprocentsmålet för u-landsbi-
ståndet.
Anf. 10 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Det vi ser här i riksdagshuset i olika kanaler på TV gör att vi
överväldigas av vämjelse över den militärt styrda information som redovisar
s.k. kirurgiskt rena krigsoperationer. Och på andra vägar - det framgår av
en del andra nyhetsprogram - upptäcker vi att dessa operationer med stor
brutalitet drabbar civilbefolkningen i Irak. Det gäller kvinnor och barn. Det
gäller våra vänner i oppositionen. Det gäller anhöriga till flyktingar som
finns i vårt land.
Samtidigt kan vi se att t.o.m. veckotidningar i vårt land har rubriker av
följande slag: Åh, vilket härligt krig! Vi har hamnat i en krigspsykos som
känns djupt olustig. Djupt olustigt är det också att det sedan lång tid fredliga
och alliansfria Sverige nu utgör en del av de krigförande, levererar krigsma-
teriel och deltar med omkring 500 man i det aktuella området.
Scenerna skiftar snabbt i vår värld. 1989 var det år då förhoppningar föd-
des om en ny era av avspänning, nedrustning, fred, humanitet och gemen-
sam säkerhet.
En hel del positivt har uppnåtts - det skall erkännas. Demokratins för-
stärkning i Öst- och Centraleuropa liksom utvecklingen i Sydafrika och i en
del u-länder är exempel på positiva tecken. Sanktionerna mot Sydafrika är
ett resultat av krav från folkliga rörelser i det här området. Naturligtvis är
det vår önskan att dessa sanktioner förr eller senare skall kunna avvecklas.
Men en sådan avveckling måste ske i samförstånd med de folkliga rörelser i
Sydafrika som har krävt de här sanktionerna.
Men samtidigt med denna positiva utveckling pågår sedan den 2 augusti
kriget vid Persiska viken. I vårt eget närområde, i de baltiska republikerna,
har fredliga och politiska krav mötts med stridvagnar och militärt våld. De
nationella och etniska motsättningarna i Sovjetunionen har visat sig vara
svårare än många har väntat sig, och de kan mycket väl leda till militära kon-
frontationer i större skala.
Samtidigt som vi fördömer de militära övergreppen i Baltikum och stödjer
de baltiska folkens krav på nationellt självbestämmande måste våra krav dri-
vas så, att konflikten i Baltikum kan lösas med dialog, politik och diplomati
i ESK-processens anda.
Det är bl.a. därför som jag nu inte är beredd att driva kravet på att det
mest lämpliga i just detta läge är att erkänna en eller flera av staterna som
självständiga men ockuperade stater. Däremot kan jag inte se att det skulle
vara något problem att konstatera att de tre staternas införlivande med
Sovjetunionen 1940—1941 stred mot folkrätten och att det, när de blir själv-
ständiga starter, väsentligen handlar om ett återupprättande av de förhållan-
den som rådde före andra världskriget. De här tankegångarna har kommit
till uttryck tidigare i ett betänkande från utrikesutskottet.
Det vore en katastrof om utvecklingen i Baltikum med stöd från väst man-
övrerades in i en sådan position att ett väpnat uppror mot den militära över-
makten skulle bedömas vara alternativet. En sådan situation skulle ge de
mest reaktionära militära kretsarna ett alibi för en upptrappning av våldet.
Jag anser, liksom många andra, att den löpande närvaron av parlamentari-
ker och andra från exempelvis Sverige är ett viktigt element i fråga om stödet
för folken i Baltikum. Alltefter förmåga försöker vi besöka dessa länder, och
vi uppmanar också andra att göra det.
Jag tror inte att oenigheten här i kammaren om vilken linje som vi skall
följa när det gäller Baltikum är särskilt stor. Det är bl.a. därför som jag i mitt
anförande huvudsakligen kommer att ägna mig åt EG-frågan och åt frågan
om vår hållning beträffande kriget vid Persiska viken i de fall där meningarna
går isär.
Fru talman! Nu dyker den ena utsagan efter den andra upp med innebör-
den att Sveriges neutralitet är död eller ett minne blott. Grunden för denna
syn är givetvis riksdagens, som jag ser saken, lättvindiga beslut från den 12
december om att ge regeringen i uppdrag att ansöka om medlemskap i EG.
Till riksdagens beslut fogades att medlemskapet skall eftersträvas med bibe-
hållen neutralitetspolitik. Men hur går det att föra en alliansfri politik samti-
digt som man går in i en organisation som utvecklas mot en allians? I långa
stycken handlar det om en organisation som också beter sig som en allians
när det gäller säkerhetsfrågor. Detta är inte trovärdigt. Även om man for-
mellt kan skriva in en undantagsparagraf om rätt till militär opartiskhet upp-
står förr eller senare frågan om varför den eller den neutrala staten eller re-
gionen inte skall så att säga vara med i krigets offer när gemensamma ekono-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
31
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
32
miska intressen hotas eller när alliansen ger sig in på militära äventyr runt
om i världen.
Jag tycker inte att den historiska utvecklingen ger någon fullständig ga-
ranti för att inte demokratiska stater eller demokratiska allianser skulle ge
sig in i krigsäventyr. De amerikanska insatserna i kriget i Vietnam eller i La-
tinamerika kan anföras som exempel i det sammanhanget.
Enligt min mening är det inte definitivt utsagt hur långt man kommer att
gå i samarbetet när det gäller säkerhetspolitik och försvarspolitik i EG.
Redan nu höjs här och var runt om i Europa röster i debatten: Sverige
smiter undan notan för kriget mot Irak. Men ändå vill man ha tillgång till de
fördelar som man tror att kriget skall garantera. I de fördelarna skulle ingå
billig olja eller kontroll över oljeproduktionen.
Det skulle vara intressant att i dag få veta om det föreligger någon begäran
från de allierade om svenska pengar till kriget. Då bortser jag från kostna-
derna för det sjukhus som Sverige ställer till förfogande och eventuella kost-
nader för de minsvepare som tydligen har levererats från vårt land. Även
utan ett medlemskap i EG finns alltså en naturlig koppling mellan gemen-
samma krigsansträngningar och ekonomiska intressen. Om Sverige är med-
lem i EG behöver det inte ens hänvisas till några FN-resolutioner när det
gäller att sätta tryck på Sverige att medverka i militära insatser.
När det gäller att ha en trovärdig neutralitetspolitik krävs inte bara möjlig-
heten till militär opartiskhet. Även handel med krigsmateriel och strategiska
varor måste i en krigssituation kunna styras av den neutrala staten. Likaså
måste en neutral stat kunna avstå från ekonomiskt bistånd till krigförande
part. Hur detta skall kunna förenas med EGs regler och målsättningar har
hittills ingen, enligt min mening, kunnat förklara. Hur skall man t.ex. med
en gemensam utrikeshandelspolitik ens kunna avstå från leverans av strate-
giska varor till stridande part? Och hur skall man kunna undvika att följa
Kol- och stålunionens stadga samt Euratoms stadga som berör detta om-
råde? Skandalöst i fråga om riksdagens decemberbeslut om medlemskapet
är också att ingen analys har gjorts av dessa svårforcerade problem.
Hur skall Sverige i framtiden agera vid en militär konflikt mellan EG och
denna unions omvärld? Är det förenligt med det nya säkerhetspolitiska tän-
kandet att redan nu bestämma att vi alltid skall engagera oss på EG-sidan?
Även om vi skulle anse det ofrånkomligt att konflikt i Europa skall regleras
genom ESK, finns det också en verklighet utanför Europa.
Nu finns det de som säger att neutralitet bara är ett slagord och att vi i
själva verket har haft ett säkerhetspolitiskt samarbete med NATO under
hela efterkrigstiden. Åtminstone för de politiskt intresserade på vänsterkan-
ten har detta samarbete varit ett inslag som vi kritiserat, eftersom det under-
grävt trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Men någon militär
allians har vi ju inte varit medlem i och några formella förpliktelser att gå i
krig på NATO-sidan har inte funnits. Därmed har Sverige haft möjligheten
att stå militärt opartiskt i ett krig. Sedan är det en annan sak hur denna möj-
lighet i alla lägen skulle ha kunnat utnyttjas. Om ett verkligt krisläge hade
inträffat skulle ett deltagande på NATO-sidan sannolikt ha blivit föremål för
viss politisk dragkamp i vårt land. Även om många önskat att den svenska
neutralitetspolitiken skulle ha haft ett vidare innehåll och varit mer aktiv, så
anser jag att dess kärna - alliansfriheten - fortfarande är frisk och stark och
värd att försvara. Men kärnan i neutralitetspolitiken kan inte vara alliansfri-
het om vi går in i en organisation som utvecklas mot en allians. Vad blir då
kärnan? Kanske är det då neutraliteten bara blir ett slagord?
Neutralitetspolitiken måste ses i relation till öst-väst-konfliktpn, och be-
hovet av denna politik minskar när den konflikten upplöses, sägs det ibland.
Men vad har öst-väst-konfliktens innehåll varit de senaste 30 åren? I allt vä-
sentligt har den varit försök från de två supermakterna att utnyttja konflikter
i tredje världen till sin egen fördel, och därmed har dessa konflikter hotat att
bli väldigt stora. Avblåsningen av öst-väst-konflikten underlättar lösningen
av problem på sina håll. Men i stor utsträckning finns konfliktanledningarna
i tredje världen kvar och krig pågår på olika håll.
I konflikterna i tredje världen har Sveriges alliansfrihet inneburit möjlig-
heter till ett viktigt arbete för folkrätten, för en intensifierad nord-syd-dia-
log, för FNs ställning och för nedrustning och dialog i konflikter. Om allians-
friheten upphör eller urholkas torde Sveriges möjligheter att agera som ett
alliansfritt land också upphöra. Om Österrike, Finland och Schweiz också
försvinner ur kretsen av alliansfria länder blir denna krets ytterligare försva-
gad. Det är inte givet att detta är bra för konfliktlösning och stabilitet i värl-
den eller ens för vår egen säkerhet.
För en gångs skull kan jag känna en viss enighet med Carl Bildt, när han
säger att ansökan till EG inte får ske som någon kortsiktig spekulation i vår
säkerhetspolitik. Därför har vi i en motion under allmänna motionstiden
krävt att riksdagen skall fatta beslut om att skjuta på ansökan tills bilden
över vart EG är på väg klarnar.
Fru talman! Det är utmärkt att alla nu tycks ha kommit underfund med att
den Irakiska regimens brott mot mänskliga rättigheter är omfattande. Under
många år anser jag att det här i riksdagen har varit svårt att få gehör för kritik
av denna regim. De förslag om inskränkt handel eller sanktioner som vi tidi-
gare föreslagit har avvisats. Nu sitter vi där med våra fordringar på Irak och
vårt minne av utbyte av vänligheter för att hålla handeln på en hög nivå.
Självfallet måste det internationella samfundet vidta åtgärder för att
förmå Irak att lämna Kuwait. Självfallet måste den desperata användningen
av Scudmissiler fördömas, vilka urskiljningslöst riktas mot civila i Israel och
främst Saudiarabien. Men när vi diskuterade sanktionerna mot Irak i utri-
kesutskottet den 29 november, fann jag anledning att i ett särskilt yttrande
konstatera:
”Det är av största vikt att FNs sanktioner nu får verka utan att förödande
ytterligare krigsinsatser sätts i gång. Slutresultatet av sådana krigsinsatser
kan ingen överblicka. Förr eller senare kommer sanktionerna att ge resul-
tat.”
I denna fråga kan jag konstatera att många organisationer och framträ-
dande personligheter runt om i världen har samma position. Dit kan man,
vad jag förstår, räkna en tredjedel av EG-parlamentets medlemmar, påven,
världskyrkorådet och många politiker i Amerikas förenta stater.
Nu, den 20 februari, kan vi överblicka en del. När vi började granska FN-
stadgan blev det omedelbara intrycket att så här som FN används nu var det
inte tänkt att FN skulle användas. Där har jag en annan uppfattning än utri-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
3 Riksdagens protokoll 1990191:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
34
kesministern. Nu kallas denna nyordning för innovation av de folkrättsex-
perter som regeringarna har til.l hjälp för att försvara sitt handlande. Visst
skall vi vara lojala mot FN när det behövs. Men om säkerhetsrådet fattar
beslut som inte kan ges ett klart stöd i FNs egen stadga är vi ute på ett gung-
fly. Ingen av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet, som styr
mycket av säkerhetsrådets inriktning, kan heller göra anspråk på att vara
några folkrättsliga föredömen eller moraliska ledare för Världssamfundet.
Det troliga är tyvärr att FN när nästa skurk dyker upp på världsarenan åter-
går till den gamla ordningen och att någon av de fem stora lägger in sitt veto
för att som tidigare hjälpa sin skyddsling.
Kriget måste sättas i gång därför att sanktionerna inte gav någon effekt,
sägs det. Både FNs sanktionskommitté och oberoende bedömare i USA,
bl.a. den f.d. utrikesministern, fann sanktionerna effektiva tiden före jul.
Det var också först med FNs säkerhetsråds beslut i ryggen som Bush fick ett
knappt medgivande för kriget i den amerikanska kongressen. Också i denna
kongress trodde många på sanktionerna.
Inga eftergifter fick göras, som kopplingen till andra problem, t.ex. Pales-
tinafrågan, för då skulle Iraks ledare få en chans att rädda ansiktet, hette
det. Han skulle bli belönad för sin aggression och det fick självfallet inte in-
träffa. Men den massiva krigföringen, som nu t.o.m. befaras överträda kri-
gets konventioner, innebär att Iraks statsledning ställs inför två alternativ:
Kapitulera eller se ert land krossat! Med denna utveckling är det t.o.m. tro-
ligt att den amerikanska statsledningen och kanske självaste FN blir de som
på sikt förlorar ansiktet.
De allierades krig bedrivs med kirurgisk precision, lovar de militära infor-
mationsofficerarna. De besväras inte av någon censur. Men det gör sannerli-
gen de journalister som har nyheter som inte ger en positiv bild av kriget.
Det känns förnedrande att veta att de fakta som serveras om kriget är ut-
valda för att inte skada en tvivelaktig krigsinsats. Var är nu alla vänner av ett
fritt informationsflöde, som skulle vara en förutsättning för demokrati?
Genom underrättelseverksamhet och fotografering har man kartlagt de
militära målen, lovar man. Men de spionagets gräsrötter som fått betalt för
underrättelserna om militära mål har sannolikt fått mer betalt ju fler under-
rättelser de lämnat. Då är givetvis frestelsen stor att ett skyddsrum blir mili-
tär kommandocentral eller att en mjölkpulverfabrik blir fabrik för kemika-
lier. Uppgifterna kan bli föråldrade. Det kan t.o.m. tänkas att piloter som
blir rädda för luftvärnseld tömmer sin bomblast för att komma undan.
Många frågar sig varför kurder i Turkiet bombas, vilket envisa uppgifter gör
gällande. Kan en del av den militära insatsen också vara riktad mot dem?
Man behöver inte ha avsikten att terrorbomba civila mål för att det i alla
fall skall bli det praktiska resultatet. Den militära tvärsäkerhetens ihålighet
känner vi till från alla andra krig. Den politiska effekten av de civila lidan-
dena och massförstörelsen kan bli förödande för de krigförande parterna och
även för Förenta nationerna. Jag hade för min del väntat mig en kraftigare
reaktion från den svenska regeringen när bombningen av en kärnkraftreak-
tor uppdagades och efter den uppenbarligen inträffade bombningen av ett
skyddsrum. Den händelsen har senare förklarats vara ett misstag.
Vi menar, tillsammans med många andra, att ett eldupphör är nödvändigt
för de inblandade parternas skull och för FNs skull. Irak har deklarerat sin
villighet att enligt resolution 660 dra sig tillbaka från Kuwait. Det finns för-
utsättningar för att ett sådant eldupphör skulle vara framgångsrikt. Ett så-
dant eldupphör måste följas dels av intensiva politiska och diplomatiska an-
strängningar för att förmå Irak att uppfylla de återstående FN-resolutio-
nerna, dels av förberedelser till en internationell konferens med syfte att
söka en lösning på alla grundläggande konflikter i området.
Det kan enligt min mening inte uteslutas att en internationell debatt i en
framtid kommer att leda till slutsatsen att kriget mot Irak inte hade fullt stöd
i FN-stadgan och bröt mot internationella konventioner om hur krig skall
föras. En sådan situation kan också bli besvärande för Sverige, om vi inte
kraftfullt nog reagerar i tid. Kanske borde vi redan nu kräva en kommission
av oberoende folkrättssakkunniga från olika delar av världen eller att den
internationella domstolen granskar FNs beslut och krigsinsatserna ur rättslig
synpunkt.
Från en del håll i parlamenten ute i Europa reses nu kravet på en extraor-
dinär session med FNs generalförsamling för att dels diskutera den upp-
komna situationen och säkerhetsrådets beslut, dels sätta i gång förberedelser
för en internationell Mellanösternkonferens om alla viktiga problem i Mel-
lanöstern, speciellt de som rör palestinierna och kurderna. Det finns FN-re-
solutioner som behandlar Israel—Palestina-konflikten och som väntat
mycket länge på att bli förverkligade. Resolution 242 har väntat sedan 1967
och 338 har väntat sedan 1973. De samlar fortfarande damm i FNs arkiv. Jag
kan för min del inte tänka mig att dessa resolutioner skall förverkligas på
samma sätt som de resolutioner som under hösten riktats mot Irak för dess
ockupation av Kuwait. Men då uppstår frågan om den nya internationella
ordningen vi sägs vara på väg mot innebär någon sorts likhet inför lagen.
Enligt USAs president Bush är kriget ett krig för moraliska och etiska värden
och vägen till en ny internationell ordning. Undran uppstår då hur den pales-
tinska frågan skall hanteras i denna nya ordning. Jag skulle gärna vilja ha ett
besked från regeringen om hur man ser på förslaget att sammankalla en extra
generalförsamling.
Fru talman! Jag antydde inledningsvis att det finns de som menar att detta
krig är ett krig om kontrollen av olja. Om man i Kuwait hade odlat brysselkål
i stället för att pumpa upp olja skulle kriget ha uteblivit. Då hade Saddam
Husseins styrkor inte haft skäl att invadera och USA och dess allierade hade
troligen inte heller engagerat sig militärt, även om en sådan invasion skulle
ha inträffat. Knappt någon förnekar längre att kriget är ett krig vars styrka
beror på oljetillgångarna i Persiska viken. Även i våra militära kommentato-
rers s.k. sakliga analyser hänvisas till att problemet med kontrollen av oljan
är centralt. President Bush själv konstaterade redan den 15 augusti vid ett
besök i Pentagon att: ”Våra arbeten, vårt sätt att leva, vår egen frihet och
friheten för vänskapligt sinnade länder i världen kommer att bli lidande om
kontrollen av världens största oljereserver faller i händerna på denne ende
man, Saddam Hussein.”
Det irakiska parlamentets talman underströk vid vårt besök i oktober att
oljan var Iraks källa till möjlig rikedom, men också landets förbannelse. Det
är uppenbart att Irak genom det av andra arabländer och av väst stödda, åtta
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
35
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
36
år långa kriget mot Iran fick sin ekonomi förstörd. Liksom i många andra
rövarkrig trodde man sig nog genom en erövring av Kuwait få bättre möjlig-
heter att klara sin katastrofala ekonomi. Vapenförsäljare i väst och öst, och
även våra svenska företag, hade sina fordringar.
Det är uppenbart att såväl Irak som USA trott sig att genom kriget avvärja
ekonomiska problem. Frågan är om det också är ett av motiven för Sverige
att engagera sig eller om det bara är folkrätten som vi försvarar. Regeringens
folkrättsexpert erkänner i en artikel i Dagens Nyheter den 13 februari att
oljeekonomiska motiv är med i bilden. Han undantar inte Sverige.
Nu är det ju så att som ett resultat av de tidigare kriserna och krigen kon-
trollen av olja i området är delad mellan arabiska och iranska intressen å ena
sidan och de stora västliga oljebolagen å andra sidan. Priset på olja skall en-
ligt den marknadsekonomiska teorin bestämmas av tillgång och efterfrågan.
Om priset höjs alltför kraftigt sjunker efterfrågan, därför att man går över
till andra energislag eller sparar eller därför att de riktigt fattiga inte längre
har råd att köpa. Det är för övrigt detta förhållande som håller på att leda
till en katastrof i Afrika. Man har inte tillgång till bensin för sina fordon, så
att det blir möjligt att få fram livsmedel till de svältande människorna.
Som en följd av kriget sprids det just nu stor oro i internationella kretsar
med tanke på utvecklingen i Afrika. Det är också viktigt att konstatera att
såväl oljebolagen som arabiska intressen under 80-talet hgllit nere oljepriset
just på grund av rädsla att alternativen skulle ta över en alltför stor del av
energimarknaden. Sänker man priset alltför mycket får man ju också pro-
blem med vinsten i de dyraste källorna. Därför har nog inte vare sig USA
eller t.ex. Norge ett intresse av att oljepriserna ligger alltför lågt.
Men om nu oljepriset i världen i huvudsak bestäms av marknaden, varför
är det då, som så många säger, nödvändigt att föra krig för att tillförsäkra
västvärlden och Japan billig olja? Kriget är ju inte gratis det heller utan
måste betalas med inkomster från oljeförsäljningen. USA och dess allierade
kan också betraktas som de oljerika emirernas och schejkernas lejda solda-
ter. Det skulle vara utmärkt om någon kunde förklara för mig hur krigsinsat-
ser kan motiveras med vikten av att få ett bra oljepris. Det måste vara något
annat s.k. oljeekonomiskt skäl som ligger bakom, för sådana skäl redovisas
ju trots allt. För övrigt har de redovisats under hela efterkrigstiden. När de
irakiska nationalisterna vid en militärkupp 1958 störtade den provästlige
kungen, utlöstes omedelbart militära insatser från väst för att rädda vad som
räddas kunde. Amerikanska trupper landsteg i Libanon, och Eisenhower
godkände att kärnvapen skulle få användas om Kuwait hotades. Storbritan-
nien övervägde att ge protektoratet Kuwait självständighet med löfte att
skoningslöst få invadera, om utvecklingen i området skulle gå fel. Den brit-
tiske utrikesministern Selwin Lloyd konstaterade att USA och Storbritan-
nien var överens om att vidta kraftfulla åtgärder för att till varje pris behålla
västs position i Kuwait och i Aramcofältet. Då ansåg man att tillgången till
billig olja var nödvändig för pundets ställning och den ekonomiska tillväxten
i Västeuropa. När Irak 1961 deklarerade sin avsikt att annektera Kuwait
satte britterna in trupper, och annektionen blev inte av. Så småningom fick
också Kuwait självständighet.
I en lång artikel i Los Angeles Times den 12 september 1990 redogjorde
förre USA-ambassadören i Saudi-Arabien, James Atkins, för hur man i mit-
ten av 70-talet såväl inom som utanför regeringen i USA allvarligt talade om
att ta över kontrollen av oljefälten i Gulfen. Atkins menade att man genom
Iraks ockupation av Kuwait hade fått möjlighet att uppnå ett tidigare fastlagt
mål och att USA troligen skulle komma att militärt stanna mycket länge i
området. Sådana uttalanden gjordes också av USAs utrikesminister.
Fru talman! Vi borde någon gång fundera över hur hundratals miljoner
människor som lever i små omständigheter under förtryckarregimer ser på
oss i väst med vår överdådiga konsumtion och vår önskan att ha billig tillgång
till naturtillgångarna i deras område. Vi borde fundera över hur de kan se på
oss när vi anser oss ha rätt att som en del av betalningen för billig olja leve-
rera vapen och ständigt vidta åtgärder för att skydda mer eller mindre despo-
tiska regimer såväl för varandra som för den egna befolkningen. Vi borde
fundera över hur fattiga, mörkhyade muslimer ser på den rika, vita och
kristna världen, som tycker sig ha all rätt att styra och ställa med gränser,
naturtillgångar och militärmaskiner i muslimernas region.
Kanske är det faktiskt så, att det är inslagen av kolonialt och neokolonialt
herravärlde som frambringar maktgalna ledare som Saddam Hussein och
som gång på gång skapar osäkerhet, krig och elände i regionen. Kanske är
det så, att västvärlden ibland själv skapar sina fiender genom att aldrig lyckas
lära sig den historiska läxan. Kanske är det faktiskt så, att det inte är undan-
röjandet av den s.k. öst—väst-konflikten som leder till fred och nedrustning.
Kanske är det i stället så, att det är klyftorna mellan rikedom och fattigdom,
mellan förtryckta och förtryckare och mellan utveckling och underutveck-
ling som skapar grund för osäkerheten, krigen och rustningarna. Därför är
det inom utrikespolitiken på dessa områden som vår kamp måste föras. Klyf-
torna måste undanröjas för att vi skall kunna få en mer uthärdlig värld. Detta
innebär att det måste bli en central uppgift att föra en kamp för att minska
de ekonomiska klyftorna i världen, främja utvecklingen av demokrati och
mänskliga rättigheter, ge ett effektivt och generöst utvecklingsbistånd. Den
minskning som nu föreslås är för oss oacceptabel. Dessutom menar vi att
vapenexporten måste avvecklas.
Det är verkligen historiens ironi att de som nu öser sin galla över den ira-
kiska regimens omänsklighet under en lång följd av år har varit med om att
bygga upp denna regims krigsmakt. Såvitt jag förstår har även svensk krigs-
materiel hamnat i detta land. Att Sverige nu entydigt har förklarat sig berett
att leverera vapen till USA och dess allierade är utomordentligt svårt att för-
stå såväl för vår fredsrörelse som för de personer utomlands som har vant sig
vid att betrakta Sverige som ett alliansfritt land. Jag hade hoppats att i dag
få höra ett löfte om att leveranserna av vapen inte skulle komma till stånd.
Tyvärr har massmedias information varit en annan.
Anf. 11 ÅSA DOMEIJ (rnp):
Fru talman! 1989 var hoppets år. Trots blodiga konflikter, krig och förtryck
skapade avspänningen mellan stormakterna, demokratiseringen i Östeuropa
och diktaturers fall en känsla av hopp om en fredligare värld. Under förra
året förbyttes optimismen i oro. 1 Baltikum undertrycks strävandena efter
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
37
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
38
demokrati, och vid Persiska viken pågår ett storkrig där många oskyldiga,
som alltid i krig, får lida.
Tänk att en sådan oerhört stor del av världens resurser läggs ned på vapen
och militär i förhållande till vad som används till att lösa grundläggande pro-
blem som mat- och vattenförsörjning. Tänk vad mycket kraft som läggs ned
på att med terror och förtryck rycka åt sig makt i stället för att med samar-
bete och diplomati försöka lösa konflikter. Tänk vilka mängder vapen som
har sålts till terrorregimer, som t.ex. Iraks, bara för maktpolitik och kortsik-
tiga vinstintressens skull. Och tänk vad mycket kraft, resurser och ambitio-
ner som i dag går åt till att bryta ned, men som i stället skulle kunna användas
till att bygga upp.
För någon gång måste väl ändå mänskligheten kunna lära sig en del av sina
misstag. Saddam Husseins terrorvälde byggdes upp av samma länder som i
dag för krig mot Irak. Vapenindustrin är en av de mest lönsamma industri-
grenarna i världen, men priset är mänskligt lidande så svårt att det över hu-
vud taget inte går att förstå.
Sverige har i förhållande till sin storlek en stor vapenindustri och en stor
vapenexport. Vapnen hamnar förr eller senare i krig. Det är ju där de så att
säga behövs. Skandaler kring den svenska vapenexporten visar hur svårt, för
att inte säga omöjligt, det är att kontrollera den. Sverige bör ta initiativ i FN
för att begränsa och helst stoppa all vapenexport i världen. Sverige kan gå
före och stoppa den svenska vapenexporten och säga att det aldrig mer får
hända att liknande terrorregimer som Saddam Husseins byggs upp. Sverige
skulle som ett land som inte tillhör några militärallianser kunna gå före och
visa på andra sätt att lösa internationella konflikter än militärt våld.
Irak har nu glädjande nog gått ifrån sitt påstående att Kuwait är en del av
Irak. Samtidigt har man ställt en rad villkor som är omöjliga att acceptera.
Men Iraks FN-ambassadör säger att villkoren faktiskt inte är några villkor
utan bara diskussionspunkter. Irak börjar vackla. Miljöpartiet anser, liksom
de gröna i Europaparlamentet, att det är dags för FN att ta initiativ till en
vapenvila och försöka förhandla. Många liv skulle kunna räddas genom ett
annat sätt att lösa konflikten än att gå vidare i ett blodigt markkrig.
Det är bra att Sten Andersson står fast vid att en konferens i FNs regi om
Mellersta Östern behövs. En sådan konferens borde ha hållits för länge se-
dan och kan bidra till att skapa fred och större stabilitet i området. Samtliga
konflikter i området måste tas upp under en sådan konferens, även t.ex. kur-
dernas situation.
Nationalism och statsegoism är ofta roten till krig och konflikter. Nationa-
lism kan användas av maktfullkomliga ledare till att skapa aggression mot
andra. En värld där den nationella tillhörigheten inte längre är lika viktig
kan bidra till en fredligare väld. De som är unga i vår privilegierade del av
världen har helt andra möjligheter och en annan vilja att ge sig ut i världen
än vad tidigare generationer haft. Det känns hoppfullt att så många unga vill
resa, lära sig språk, förstå andra kulturer och kanske bosätta sig i andra län-
der. Genom att ta till vara den här drivkraften och arbeta för öppnare grän-
ser kan vi bidra till en fredligare värld.
En långsiktig vision är att alla människor skulle ha möjlighet att bosätta
sig där de själva vill utan att hindras av nationsgränser. Trots att vägen dit
är mycket lång kan vi börja redan nu. Sverige kan arbeta för en gemensam
arbetsmarknad med hela Europa. Vi kan börja med EG, EFTA, Baltikum
och Polen för att så snart som möjligt utvidga det till hela Europa.
Sverige bör också arbeta för ett ömsesidigt avskaffande av visumtvånget
med alla världens länder. Pass bör räcka som inresehandling. Visumtvång
skall inte användas för att hindra flyktingar från att söka politisk asyl i Sve-
rige. Under den tid man har rätt att vistas i Sverige och andra länder som
turist borde man egentligen också ha rätt att arbeta. De regler som gäller på
den svenska arbetsmarknaden skall naturligtvis gälla också dem som får ar-
beta här tillfälligt. Rätt att arbeta ger möjligheter även för människor som
inte har mycket pengar, t.ex. ungdomar, att besöka andra länder och uppleva
andra kulturer.
Kombinationen av en allt snabbare EG-integration och nedrivningen av
järnridån från östsidan kan leda till att en ny järnridå byggs upp. Vi ser redan
många oroande tecken på det. Den här gången byggs den av väst. När män-
niskor i öststaterna äntligen får den självklara rätten att resa utomlands, be-
skärs rätten av länderna i väst. Under partiledardebatten i oktober frågade
jag partiledarna från de andra partierna om de ville ge östeuropéer samma
rätt att resa i Sverige som västeuropéer. Det var bara vänsterpartiet som gav
positivt besked. Därför upprepar jag min fråga i dag: Har känslan för männi-
skors frihet vuxit i partierna under de månader som gått? Vill ni nu arbeta
för samma möjligheter att fritt resa i Sverige för östeuropéer som för västeu-
ropéer? Hur ser ni på läget i Baltikum och andra republiker som inte vill
tillhöra Sovjetväldet? Hittills är miljöpartiet det enda riksdagsparti som lyss-
nat på litauernas begäran om att Sverige skall erkänna Litauen. Resultatet
av litauernas folkomröstning, som offentliggjordes den 11 februari och där
över 90 % röstade för Litauens självständighet i ett val med högt valdelta-
gande, borde vara tydligt nog för Sverige. Nu framstår det som ännu tydli-
gare att Sverige bör ta avstånd från Molotov—Ribbentrop-pakten och er-
känna Litauen.
I ett brev till de svenska riksdagspartierna den 24 januari frågar Litauens
president Landsbergis om Sverige är berett att officiellt ogiltigförklara Sov-
jets annektering av Litauen. Endast miljöpartiet har svarat ja. Är det så svårt
att erkänna att de svenska politiker som en gång godtog Molotov-Ribbent-
rop-pakten gjorde det under stor press? Skall ett beslut som ligger 50 år till-
baka i tiden fortfarande få binda den svenska utrikespolitiken? Vilken prin-
cipiell skillnad finns egentligen mellan ockupationen av de baltiska staterna
och ockupationen av Kuwait, förutom att Litauen har varit ockuperat
mycket längre och att Kuwait ligger längre bort? Island och Moldavien har
redan erkänt Litauen som självständig stat. När är det dags för Sverige?
Sten Andersson säger att Sverige ”stöder” och ”välkomnar” litauernas be-
slut i folkomröstningen. Så står det i alla fall i utrikesförklaringen - i sitt an-
förande stödde han det bara. Men varför nämns inte Landsbergis brev, Sov-
jets ockupation, Islands erkännande och ett kommande svenskt erkännande
i utrikesdeklarationen?
När det gäller människor från andra länder än de europeiska utgör EG
ett hot mot friheten. En samordning av EGs flyktingpolitik riskerar leda till
skärpningar, som gör det svårt för människor i behov av skydd att få en fri-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
39
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
40
stad. De försämringar av den svenska flyktingpolitiken som redan har ge-
nomförts kan vara resultatet av att Sverige har smittats av den hårdare atti-
tyd mot flyktingar som sprider sig i Västeuropa. Amnesty presenterade i no-
vember 1990 en rapport, där man uttrycker oro för harmoniseringen av asyl-
reglerna inom EG.
Unga balter som flyr från militärtjänst i Sovjetarmén ges inte permanent
politisk asyl i Sverige, trots att det är uppenbart att förhållandena i armén är
vidriga och trots att den armé de tvingas tjänstgöra i är en ockupationsarmé.
Sverige måste ge de balter som flyr från Sovjetarmén omedelbar politisk
asyl. Det var glädjande att också Bengt Westerberg tog upp det i sitt anför-
ande.
Sovjet är i dag i stort sett en krigsmakt som verkar vara utan folkligt stöd
i de olika Sovjetrepublikerna. Carl Bildt talade om det ryska förtrycket av
Baltikum. Men det handlar om den sovjetiska centralmaktens förtryck av
Baltikum. Rådsrepubliken Ryssland har t.ex. tecknat handelsavtal med de
baltiska staterna, och relationerna är över huvud taget bättre mellan Balti-
kum och Ryssland än mellan den sovjetiska centralmakten och Baltikum.
Sverige bör arbeta för bättre och direkta kontakter med republikernas rege-
ringar för att så snart som möjligt kunna upprätta regelrätta diplomatiska
förbindelser. När öppnar Ryssland ett informationskontor i Sverige?
Drömmen om en större personlig frihet och möjligheter att bosätta sig i
andra länder har för många blivit drömmen om EG, därför att det är så som
EG har marknadsförts. Men EG handlar egentligen inte så mycket om män-
niskornas Europa. EG handlar framför allt om konsumismens och varornas
Västeuropa. En nedmontering av demokratin och en väldig centralisering av
beslutsfattandet behövs inte för att skapa människornas Europa. Männi-
skornas Europa förutsätter tvärtom en levande demokrati och ett decentrali-
serat beslutsfattande. Inom EG finns den mesta av makten i ministerrådet
där besluten fattas utan insyn. Parlamentets makt är svag, därför att demo-
kratin har prioriterats lågt inom EG. I utrikesdeklarationen berörs inte det
demokratiska underskottet i EG. Sten Andersson ger en väldigt glättad bild
av framåtskridandet inom EG.
Men även om beslut i så stor utsträckning som möjligt bör fattas decentra-
liserat och så nära människorna som möjligt, finns det områden där beslut
måste fattas på en högre nivå än i dag. Tekniken, förbättrade kommunikatio-
ner, har gjort människor över hela världen mycket mer beroende av var-
andra, med gemensamma problem och gemensamma möjligheter. Miljöfrå-
gorna är exempel på problem som är gemensamma för människor över stora
avstånd.
I dag förhindrar statsegoismen ett effektivt internationellt miljösamar-
bete. Enskilda länder kan i dag kortsiktigt tjäna pengar på att förstöra miljön
i andra länder. Det räcker inte längre med att arbeta med internationella
konventioner. Det nordiska miljösamarbetet tycker jag är ett bra exempel
på hur dåligt det kan fungera, då alla länder måste vara överens om gemen-
samma skärpningar av miljöpolitiken. I det nordiska miljösamarbetet bru-
kar kraven i överenskommelserna hamna på det sämsta landets nivå. Om
Nordiska rådet hade haft möjlighet att fatta majoritetsbeslut skulle de nor-
diska miljöprogrammen säkert vara betydligt mer långtgående.
Respekten för internationella konventioner på miljöområdet är också syn-
nerligen svag. Jag tycker att det var mycket bra att Olof Johansson tog upp
den här viktiga frågan i sitt anförande. Inte heller Sverige följer alla sina in-
ternationella åtaganden på miljöområdet utan bryter mot en rad olika miljö-
konventioner. Förra året gick riksdagen emot ett förslag från miljöpartiet
om att samtliga miljökonventioner som Sverige ställt sig bakom skulle gås
igenom och nödvändiga lagändringar göras. Kanske ni som representerar de
andra partierna i dag är beredda att gå längre nu när miljöpolitiken åter är
aktuell? Anser ni att Sverige skall följa alla sina internationella åtaganden
på miljöområdet? Anser ni att lagstiftningen bör ändras så att vi håller vad
vi har lovat internationellt?
Många av våra miljöproblem är europeiska. Därför bör Sverige arbeta för
en gemensam lagstiftning på Europanivå. Lagstiftningen måste utformas så
att de länder som vill gå längre får den möjligheten. Utrymme måste finnas
för goda exempel om miljöarbetet snabbt skall kunna gå framåt. Inom EG
försvåras miljöarbetet starkt av att det är svårt för olika länder att gå snab-
bare fram med miljölagstiftningen framför allt på produktområdet, eftersom
handel sätts före miljöhänsyn. De varor som tillåts och får tillverkas inom
ett land måste, enligt EG, få säljas även i alla andra EG-länder. Detta är
allvarligt, eftersom miljölagstiftningen på produktområdet blir allt viktigare.
Vi talar mer och mer om att det är lättare att kontrollera punktutsläpp än att
kontrollera miljöproblem som orsakas av vår konsumtion och varuanvänd-
ning. Den gemensamma lagstiftning som behövs på alleuropeisk nivå bör be-
slutas av ett demokratiskt, direktvalt och parlamentariskt organ.
I miljöpropositionen, som presenterades i måndags, litar regeringen fort-
farande helt på det vanliga arbetet med konventioner och på att invänta EGs
miljökrav. Man försöker inte ens att vara pådrivande på EG. Varför väljer
inte regeringen att arbeta för en alleuropeisk miljölagstiftning på en minimi-
nivå, där alla länder som vill har möjlighet att gå längre, samtidigt som Sve-
rige går vidare med miljöpolitiken och skärper den här? Nu väljer Sverige
att vänta med miljökrav, t.ex. när det gäller produkter och trafik. Samtidigt
väljer Sverige alltså bort möjligheten att vara pådrivande på miljöområdet.
Miljöpartiet de gröna vill arbeta för ett alleuropeiskt samarbete som byg-
ger på följande:
- En gemensam miljölagstiftning på miniminivå, där varje land och region
skall ha möjlighet att gå längre även när det gäller varor och produkter. ,
- Beslut skall fattas på en så låg nivå som möjligt, vilket innebär en decentra-
lisering av stora delar av beslutsfattandet.
- Gemensamma beslut skall fattas av ett demokratiskt och direktvalt organ.
- Gemensamma beslut om nedrustning får fattas, men en ny militärmakt får
inte byggas upp.
- Ett Europa öppet mot hela världen. Inga gemensamma tullmurar mot u-
länderna får byggas upp.
- Människor skall ha rätt att resa, studera, arbeta och bosätta sig inom hela
Europa.
Sverige får inte låsa sig för den typ av samarbete i Europa som EG repre-
senterar. I dag går EG-integrationen framåt med stormsteg utan att de flesta
människor har haft en chans att tänka efter.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
42
Sten Andersson säger i utrikesdeklarationen att neutralitetspolitiken skall
ligga fast. Men hur kan det vara möjligt att kombinera med medlemskap i
EG? Knappt någon tvivlar i dag på att EG är på väg att utvecklas till en mili-
tär union. Det är viktigt för jämvikten och avspänningens skull i Europa att
det finns ett stabilt neutralt bälte med länder som Sverige, Finland, Öster-
rike, Polen och kanske andra öststater.
Miljöpartiet har länge krävt folkomröstning om EG. Nu har de borgerliga
partierna anslutit sig, men de vill vänta tills förhandlingarna med EG om
medlemskap är slutförda. Men varför vill ni vänta? Det rakaste måste ju
vara, oavsett vilken åsikt man har om EG, att folkomrösta innan ansöknings-
handlingarna lämnas in.
I en värld där miljö- och naturresursfrågorna tas på allvar klaras inte bara
de akuta hoten från miljöförstöring och utplundring av naturresurser. I en
värld där vi utgår ifrån att naturen faktiskt sätter gränser för hur mycket vi
kan förbruka ökar också möjligheterna för fred. Konkurrensen om naturre-
surserna i världen ökar också spänningarna. Om vi påbörjar en anpassning
av energiförsörjningen i världen till en energiförbrukning grundad på för-
nyelsebara och iniljöanpassade energikällor, kommer oljan att minska i be-
tydelse som strategisk resurs. Persika viken kommer inte längre att ha en
lika stor betydelse som råvaruleverantör i världen. Och möjligheterna till en
långsiktig fred kommer att öka.
Urbefolkningar och minoriteter drabbas ofta hårt av exploateringen av na-
turresurser. I USA bedrivs all utvinning av uran på urbefolkningarnas terri-
torium. I de indianreservat som drabbas är cancerstatistiken den högsta i
USA, hos folk där man inte känner till cancer sedan tidigare. I Kanada bryts
uran på indianernas traditionella mark. De lovades höjd levnadsstandard
och bra jobb, men resultatet har blivit sämre hälsa och sociala problem. Sve-
rige köper också uran från Australien, där urbefolkningen drabbas på lik-
nande sätt.
USA, Sovjet, Frankrike och Storbritannien bedriver kärnvapenprov som
drabbar urbefolkningar. Utvinning av naturgas hotar renskötande urfolk i
Sibirien. Sverige kan bli ett av de länder som köper naturgasen. En övergång
till en energiförsörjning utan fossila bränslen och uran är alltså nödvändig,
inte bara för miljön utan också för att värna om urbefolkningars rättigheter.
Sverige bör aktivt verka för ett totalt stopp för kärnvapenprov, även under-
jordiska. Även kärnvapenproven drabbar nästan alltid urbefolkningar. Sve-
rige måste i FN driva frågor om urbefolkningars rättigheter hårt.
En annan viktig naturresurs är den biologiska mångfalden och bevarandet
av arter. I miljöpropositionen går regeringen långt när det gäller att lova och
skriver t.o.m. att den biologiska mångfalden skall säkerställas. Regeringen
använder faktiskt det starka ordet säkerställas. Sverige är med i samarbetet
i den internationella naturvårdsunionen, IUCN. Under den internationella
naturvårdsunionens möte i Australien förra året menade man att det är nöd-
vändigt att skydda minst 10 % av alla representativa naturtypers areal för att
säkerställa den biologiska mångfalden. Men detta har över huvud taget inte
påverkat den svenska politiken. Det kan vi ju se i miljöpropositionen som
presenterades för bara ett par dagar sedan. I Sverige är inte ens 1 % av den
produktiva skogsmarken skyddad nedanför skogodlingsgränsen. Den
svenska modellen har hittills mest gått ut på att skapa nationalparker i områ-
den utan produktiv skog, t.ex. i fjällen, därför att det är billigast.
Hur var det i höstas? Då bestämde sig en stor majoritet av riksdagen för
att fortsätta skövlingen av de fjällnära skogarna, trots att det där finns arter
och biotoper som internationellt sett är unika. Denna skövling hotar att
skada Sveriges internationella rykte, och ett köpmotstånd mot svenska
skogsprodukter kan börja spridas utomlands.
I miljöpropositionen skärs dessutom anslaget till inköp av mark ned, och
möjligheterna att rädda t.ex. urskogarna minskar. Hur skall Sverige kunna
ha någon trovärdighet och kunna vara pådrivande under Brasilienkonferen-
sen 1992, där frågor om världens biologiska mångfald skall tas upp med den
här naturvårdspolitiken på hemmaplan? Hur skall Sverige kunna driva frå-
gan om vikten av att bevara den biologiska mångfalden i regnskogarna?
Regnskogarna finns ju i betydligt fattigare länder än Sverige. Men vi kan inte
ens skydda de fjällnära skogarna, eftersom en majoritet i Sveriges riksdag
anser att vi inte har råd med det.
När mycket händer i Europa, läget är spänt i Baltikum och gamla natio-
nella motsättningar väcks till liv, finns risk att andra delar av världen glöms
bort i den politiska debatten och i massmedias bevakning. De alltmer ut-
byggda kontakterna i Europa riskerar att tränga undan ett utbyggt samar-
bete med världens fattigaste länder. Solidariteten och samarbetet med Öst-
europa får inte leda till att solidariteten med människor som har det svårt
utanför våra gränser minskar.
Under sensommaren, när bensinpriset sköt i höjden på grund av Saddam
Hussein-effekten, spred sig en gnällkampanj ledd av bensinmacks-
föreståndare över landet, trots att bensinen hade blivit billigare under i stort
sett hela 80-talet. Men de som drabbades riktigt hårt var människorna i de
u-länder som inte har olja och vars ekonomier inte klarar plötsligt högre olje-
priser. Tänk om vi i stället hade fått en diskussion om extra stöd till u-län-
derna för att hjälpa dem att klara sin svåra ekonomiska situation!
När beslut fattades om utvecklingssamarbete med Öststaterna var det bi-
ståndet till världens fattiga som fick krympa för att klara finansieringen. I
miljöpartiet tycker vi att levnadsstandarden i Sverige är hög internationellt
sett och att vi har råd med både ekonomiskt bistånd till Östeuropa, utöver
den ordinarie biståndsbudgeten, och en satsning på en utomeuropeisk miljö-
fond. 1 miljard kronor per år bör satsas på en typ av Marshall-hjälp till Öst-
europa och 1 miljard för att bidra till att lösa miljöproblemen utanför
Europa. Pengarna kan bli en grundplåt i en internationell fond där allt fler
länder kan följa efter och satsa pengar. Fonden kan t.ex. användas för att
rädda regnskogar och till markvård för att förhindra erosion och försaltning,
för att trygga världens framtida livsmedelsförsörjning.
Medel ur fonden skulle också kunna användas för sanering vid stora miljö-
katastrofer. Sverige bör nu ta initiativ och satsa pengar på att sanera efter
den enorma miljökatastrof som Irak har orsakat genom att släppa ut olja.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern direkt om den svenska regeringen
kommer att ta några initiativ för att bidra till att minska skadorna efter den
enorma oljekatastrofen i Persiska viken.
Inför miljökonferensen i Brasilien 1992 har Sverige unika möjligheter,
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
43
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
44
som ett i-land utanför världens stora maktblock, att vara med och föra de
fattigaste ländernas talan. Sverige kan göra en värdefull insats för att nord—
syd-dialogen skall bli fruktbar och verkligen föra upp problemen med i-län-
dernas alltför höga resursförbrukning på dagordningen.
Sten Andersson talar ofta om vikten av anpassning till EG. Men är inte
den viktiga anpassning som vi bör göra en anpassning av vår resursförbruk-
ning till en nivå som är möjlig sett i ett globalt perspektiv? En liten del av
världens befolkning står ju för en stor del av resursförbrukningen och dess-
utom för en stor del av miljöförstöringen. Det här hänger ju ihop.
När det gäller globala problem som växthuseffekten och förstörelsen av
ozonskiktet måste Sverige driva linjen att i-länderna skall ta på sig ett tungt
ansvar. Den enda rimliga vägen att klara växthuseffekten är att i-länderna
tar på sig ansvaret att minska sin energiförbrukning. I-länderna måste också
ge ekonomiskt bistånd till u-länderna för att de skall ha råd att göra de nöd-
vändiga investeringarna i sin industri för att övergå till produktion utan
ozonnedbrytande ämnen.
Sverige bör ta initiativ till att ge FN en viktigare roll i arbetet med de glo-
bala miljöproblemen. Ett sätt att ge FN större möjligheter att göra något åt
de världsomspännande miljöproblemen är att inrätta ett miljöråd inom FN
med liknande befogenheter som säkerhetsrådet, t.ex. när det gäller att anta
olika resolutioner. Rådet skulle kunna ta upp frågor om drivhuseffekten,
ozonskiktet, dricksvattnet, erosion och försaltning av odlingsmark. Jag
tycker att Sverige redan nu inför Brasilienkonferensen 1992 kan lämna för-
slag om att inrätta ett FNs miljöråd.
Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till utrikesministern och även till fö-
reträdarna för de andra partierna. Skulle inte vi när det gäller en viktig utri-
kespolitisk fråga i vår närhet - Baltikum - faktiskt våga oss på att säga att
de politiker som fattade beslutet att erkänna den sovjetiska annekteringen
gjorde det under en mycket stor press? Det pågick ett blodigt krig runt om-
kring oss. Vad skulle man göra? Man försökte helt enkelt hålla Sverige utan-
för kriget. Men i dag måste vi väl kunna erkänna att annekteringen av Balti-
kum faktiskt var olaglig och inte längre skall vara giltig ens från svensk sida.
I detta anförande instämde Carl Frick, Roy Ottosson, Inger Schörling,
Kjell Dahlström, Gösta Lyngå, Per Gahrton, Paul Ciszuk och Kent Lund-
gren (alla mp).
Anf. 12 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är möjligt att en del som lyssnar och tittar på oss under
den här debatten kan ha fått för sig att vi är djupt oense i väsentliga delar av
utrikespolitiken; särskilt när de lyssnar på Carl Bildt, som har en förmåga
att låta litet mer grälsjuk än vad jag tror att han är. Men både vi här i riksda-
gen och svenska folket har all anledning att glädjas åt att det finns en bred
enighet kring den svenska utrikespolitiken. 100 % av riksdagens ledamöter
står bakom vårt stöd till Baltikum, 90% står bakom vårt försök att närma
oss och söka medlemskap i EG, 90% står bakom vårt stöd till FN när det
gäller Gulfkriget. Jag är litet mer osäker på hur många procent av riksdagens
ledamöter som står bakom vår solidaritet med tredje världen. Det är någon-
ting som Carl Bildt aldrig yttrar sig om. Jag vet därför inte riktigt var mode-
rata samlingspartiet står.
Det finns en del frågor i marginalen som vi har olika uppfattningar om.
Jag skall börja med Baltikum och det som Åsa Domeij tog upp.
Det är klart att samlingsregeringen 1940 var satt under tryck. Vi var om-
ringade av nazister och stalinister och hade inte särskilt stort handlingsut-
rymme. Men jag skall gärna citera Carl Bildt: Det är meningslöst att sudda
i historien. Kan vi då inte erkänna Litauen? Vi följer i erkännandefrågor en
alldeles klar och ganska benhård princip, nämligen att inte erkänna rege-
ringar, vi erkänner länder. Det finns tre kriterier: Det skall finnas ett land,
det skall finnas ett folk, det skall finnas en regering med hygglig kontroll av
territoriet. Det senare kriteriet uppfylls inte för närvarande.
Man pekar då på Island. Island har erkänt Litauen. Vad har då Island upp-
nått? Jag har fått en dokumentation från den isländska regeringen. Där säger
man att man inte kan bortse från det faktum att Litauen för närvarande är
”begränsat i sin självständighet”. Man konstaterar vidare att det i dagsläget
knappast går att upprätthålla diplomatiska förbindelser genom upprättande
av beskickningar och att den isländska regeringen därför inte nu överväger
utbyte av diplomatiska representanter. Island kan inte, säger man, upprätta
diplomatisk representation.
Sverige har diplomatisk representation både i Tallinn och Riga men skulle,
om vi försökte följa Islands exempel, bli av med denna representation. Det
är mycket tack vare att Sverige finns representerat diplomatiskt i Baltikum
som Sverige har kunnat utveckla bättre kontakter på alla nivåer än vad något
annat land har kunnat göra. Det gäller kontakter mellan individer, organisa-
tioner, kommuner, myndigheter och regeringar. Det vore alltså en oklok väg
att gå i det här läget.
Vi har varit eniga om att försöka hålla trycket uppe på Sovjetledningen,
framför allt efter våldsdåden i Vilnius och Riga. Det har varit viktigt, efter-
som vi har trott att det som har hänt där lätt skulle kunna komma i skymun-
dan av den dramatiska utvecklingen i Gulfen.
Jag kunde i mitt inledningsanförande berätta att vi har fått ett positivt svar
på en del av våra framstötar i ESK-sammanhang. Det går snabbt i utrikespo-
litiken. Under debattens gång har jag fått besked från vår delegation i MR-
kommissionen i Geneve att en positiv dialog har kommit i gång med Sovjet-
unionen. En del andra slutsatser har också dragits, men dem skall jag icke
redovisa offentligt.
Flera talare har varit inne på frågan om vårt agerande i Mellanöstern. Det
är värt att diskutera.
Den första uppgiften är naturligtvis den vi har försökt att klara hela tiden,
nämligen att hjälpa till att hitta en fredlig lösning på problemet. Det har vi
inte lyckats med. Jag hoppas att vi alla delar generalsekreterarens uppfatt-
ning att det är FNs säkerhetsråd som skall få ta del av alla de detaljer som
finns i Gorbatjovs förslag och ta ställning till dem. Det kan inte ankomma
på ett land eller en koalition av länder. Det måste vara FNs sak att fatta be-
slutet som kan leda till ett ännu mer ohyggligt krig än det som nu pågår.
I går kväll hade jag ett sammanträde med representanter för de nordiska
länderna, två utrikesministrar och två ambassadörer plus Canadas utrikes-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
45
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
minister. Vi diskuterade mycket av det som har tagits upp i debatten i dag,
dvs. vilka insatser kan vi, de nordiska länderna och Canada, göra för att
hjälpa till i det ögonblick en fredsuppgörelse nås med fredsbevarande styr-
kor osv. Vi diskuterade vapenhandeln. Men inte bara, som har uppgivits,
konventionella vapen och kärnvapen utan alla massförstörelsevapen. Vi tog
också upp det som Åsa Domeij nämnde, nämligen miljöförstörelsen i Per-
siska viken, dvs. oljekatastrofen där. Vi diskuterade mycket hur vi skall
kunna hjälpa till att skapa en stabil fred i området. Det finns på nordisk basis
en arbetsgrupp. Vi beslöt att ge utvidgade direktiv till den och inbjuda Ca-
nada att medverka. Vi har i dag rapporterat till generalsekreteraren vad vi
har diskuterat och naturligtvis givit uttryck för vår beredvillighet att hjälpa
till.
Bengt Westerberg tog också upp Mellanöstern-problematiken. Han sade
att jag svävade på målet beträffande PLO och dess roll då det gäller att skapa
fred i området. Nej, jag svävar inte på målet. Jag har en mycket bestämd
uppfattning. Jag har mött Arafat vid ett par tillfällen sedan kriget bröt ut.
Första gången var i samband med Bruno Kreiskys begravning. Jag var då
mycket kritisk mot det ställningstagande som PLO hade intagit i konflikten.
Arafat gjorde då gällande att man inte hade tagit ställning för ockupationen.
Man hade heller inte kritiserat Sadam Hussein så hårt som andra. Man
trodde att man skulle kunna spela en medlande roll. Det skulle vara enda
chansen för palestinierna. Arafat redogjorde också för det förslag som han
hade utarbetat tillsammans med president Mubarak och kung Fahd i Saudi-
Arabien och ville att jag skulle föra det vidare till USA-administrationen och
generalsekreteraren. Jag gjorde det. Det var i stort sett de förslag som sedan
framfördes av president Mubarak vid det arabiska toppmötet.
Jag har också träffat Arafat i samband med våra försök att få hem den
svenska gisslan. Jag kan, utan att gå närmare in på det, säga att Arafat där
gjorde en förtjänstfull insats.
Bengt Westerberg! Jag har varit engagerad i Mellanösternproblemet i 27
år. Jag har träffat de flesta israeliska toppolitiker och palestinska politiker.
Jag vet vilken djup misstro och misstänksamhet som 40 års strider mellan två
folk har skapat. Jag inser att det kommer att ta lång tid att överbrygga de
motsättningarna. Därför var det min strävan att försöka åstadkomma att
Arafat och PLO gick ifrån sin terrorism och sin inriktning på att förgöra Is-
rael. Vi var lyckliga då vi tillsammans med andra lyckades få PLO att fatta
Alger-beslutet, dvs. att erkänna Israels rätt till existens och att avstå från
terrorism. Vi var ännu lyckligare när vi lyckades hjälpa till att åstadkomma
dialogen mellan PLO och USA. Det gläder mig att Bengt Westerberg så
oförbehållsamt erkänner det palestinska folkets rätt till självbestämmande.
Men, Bengt Westerberg, i självbestämmanderätten måste det ingå också fol-
kets rätt att utse sina egna representanter. Det gäller det svenska folket, och
det gäller det palestinska folket. Det råder inget tvivel om att det palestinska
folket i dag fortfarande anser PLO vara sin rättmätiga representant.
Jag skall inte falla för frestelsen att delta i Carl Bildts praktgräl med riks-
dagens talman. Inte heller skall jag gå in på de spydigheter om senfärdighet
och annat som han har sagt. Men jag tycker att Carl Bildt yttrar sig vårdslöst
46
och slarvigt om kommunism och socialism. Han blandar ihop de begreppen
i hopp om att det skall falla litet fläckar också på socialdemokratin.
Tänk om socialisten och frihetskämpen Dubcek då han stod här hade fått
höra de spydigheter som Carl Bildt har gjort sig skyldig till! Fundera gärna
på det, så skall jag gärna utveckla ämnet om inte tankeverksamheten hjäl-
per.
Anf. 13 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Utrikesministern är besvärad av socialismen. Det kan man
förstå. Kom ihåg att de stater och system som har fallit samman i halva
Europa under folkens protest alltid har kallat sig socialistiska. De har talat
om det socialistiska systemet, och de har alltid talat om den socialistiska
ideologin. Jag är ledsen om jag gör den gamle partisekreteraren irriterad,
men dessa länder har alltid haft den röda fanan och de har alltid sjungit Inter-
nationalen. De var socialistiska, och de byggdes på socialismens grund. Det
är klart att deras misslyckande i någon utsträckning också har sin betydelse
för dem i andra länder som viftat med likadana fanor, sjungit samma sånger
och talat om samma ideologi. Att det sedan finns skillnader i övrigt är allde-
les klart. Men dessa länder var socialistiska, och socialismen har fallit med
besked.
Det föreligger anmärkningsvärda skillnader mellan regeringsdeklaratio-
nen och ena sidan och utrikesministerns anförande å den andra. Vi fick en
utrikesdeklaration där för första gången på mycket länge en palestinsk stat
inte omnämndes. Antingen innebär detta en utrikespolitisk förändring, ef-
tersom jag utgår från att en sådan deklaration inte tillkommer alldeles
slumpmässigt, eller så är det fråga om slarv i Arvfurstens palats, och det är
anmärkningsvärt även det. Den palestinska staten förekom i utrikesminis-
terns anförande, men det är inte utrikesministerns anförande som är rege-
ringens utrikespolitiska deklaration vid denna debatt.
Jag tog i mitt anförande upp en diskussion om neutraliteten i det nya
Europa, vår nya utrikespolitiska identitet och säkerhetspolitiken i en föränd-
rad situation. Jag ställde en fråga till utrikesministern angående en formule-
ring i detta vitala spörsmål i utrikesdeklarationen. Det var en formulering
som lät antyda att den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska prövningen
skall utföras först preliminärt och sedan slutgiltigt, efter det att vi förhandlat
om medlemskap med EG. Detta är enligt min mening en alldeles orimlig
tanke. I den mån den är tänkt är den felaktig. I den mån det är fråga om en
slarvig formulering på denna punkt och innebörden är en annan, är jag tack-
sam för ett klarläggande.
Jag har ganska länge, vilket utrikesministern inte tycker om, haft anled-
ning att kritisera regeringen för senfärdighet i Europapolitiken. Det är möj-
ligt att det inte är populärt att påpeka detta, men för den som vill ha illustra-
tioner går det bra att gå tillbaka till riksdagens protokoll och se vem det var
som fick rätt i de debatter som fördes om medlemskap eller inte.
Jag har också under de senaste månaderna ansett att man borde komma i
gång mer handfast och konkret med arbetet att förbereda ansökan och för-
handlingarna om medlemskap och inte minst den alldeles avgörande utrikes-
politiska och säkerhetspolitiska prövningen. Vi förde en omfattande diskus-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
47
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
48
sion om detta i utrikesnämnden den 8 februari, där jag ansåg att det borde
göras någonting. Det är tillfredsställande att vi nu har fått ett informellt be-
sked från regeringen att det kommer att tillsättas en undergrupp under utri-
kesnämnden i vilken ingår statsministern, utrikesministern och utrikeshan-
delsministern från regeringens sida och från den borgerliga sidan Olof
Johansson, Bengt Westerberg och undertecknad. Jag tycker att detta är bra,
och det borde ha gjorts tidigare. Men vi bör komma i gång med det arbetet
så snart som möjligt.
Vad gäller Mellersta Östern skall jag inte säga så mycket. Jag vill in-
stämma i det Bengt Westerberg hade att säga när det gäller karaktären av
regimen Saddam Hussein. Vi har fört en diskussion om vad som är den
grundläggande konflikten och det grundläggande problemet i området. Ett
står klart; existensen av regimen Saddam Hussein är ett av de grundläggande
problemen i detta område just nu. Fredsplaner som inkluderar någon typ av
internationella garantier för Saddam Hussein-regimens fortbestånd är inte
någonting som man bör känna någon entusiasm inför.
Så kort till frågan om Baltikum och erkännande. Vad Sverige behöver är
en strategi för stegvist erkännande av Estland, Lettland och Litauen. Det
föreslog jag för ett år sedan i utrikesdebatten. Jag ville då att Sverige skulle
sända en emissarie dit. Det ansåg utrikesministern vara alldeles omöjligt. Vi
har sedan dess sänt många emissarier, och det är bra. Vi har erkänt de bal-
tiska republikernas rätt till självständighet, och det är bra. Men det tog också
sin tid. Vi har nu erkänt de folkvalda parlamenten som de legitima företrä-
darna för dessa folk. Det tog sin tid, men också detta var bra. Det är på
denna väg vi bör gå. Vi skall inte, Åsa Domeij, bedriva symbolpolitik utan
substanspolitik. Människorna i Baltikum vet vad som är möjligt. De vet
också att en politik med stegvist erkännande av deras självständighet hjälper
dem långt mer än tomma slag i luften.
Anf. 14 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Fru talman! När det gäller frågan om erkännande av Litauen vill jag först
instämma i det Carl Bildt och också utrikesministern sade på denna punkt.
Man kan naturligtvis i historiens ljus ha synpunkter på det beslut som fatta-
des under andra världskriget, men det är också ett faktum att utrikesminis-
tern har rätt när han säger att det förhållandet att man då erkände annektio-
nen har ökat Sveriges möjligheter att nu ha kontakter i Baltikum.
Jag vill också ta upp en annan fråga som Åsa Domeij berörde i sitt inlägg,
nämligen synen på flyktingpolitiken i Europa. Jag delar hennes kritiska upp-
fattning om den. Vi i folkpartiet liberalerna har utförligt redogjort för detta
i vår Europamotion som väcktes i riksdagen nu i januari. Men jag drar inte
den slutsatsen, vilket Åsa Domeij tycks göra, att detta skulle tala mot ett
svenskt medlemskap. Jag drar den rakt motsatta slutsatsen. Om vi vill på-
verka flyktingpolitiken i Europa, kan vi bara göra det som medlemmar, och
vi kan inte ersätta Europa. Sverige skall föra en generös flyktingpolitik, men
tro inte att Sverige kan ta på sig hela den börda som bör delas av de euro-
peiska staterna. Vi har tvärtom anledning att försöka påverka andra euro-
peiska stater att föra en mer generös flyktingpolitik, precis som vi har anled-
ning att försöka påverka den svenska regeringen att lägga om politiken.
Fru talman! Jag vill mycket kort kommentera frågan om debattordningen.
Vi kan inte låta bli att konstatera att detta blir, såvitt jag vet, första gången
som regeringens utrikesdeklaration inte kommer att ingå i riksdagens proto-
koll. Jag har litet svårt att förstå varför utrikesministern har valt denna nya
ordning utan att på något sätt avisera detta eller diskutera det med oss i för-
väg.
Fru talman! Jag vill också kommentera utrikesministerns påstående om
enigheten i utrikespolitiken. Det är naturligtvis sant att vi är eniga i många
frågor, och det är bra. Det ökar Sveriges möjligheter att agera kraftfullt. Det
är genom den flexibilitet som regeringen har visat som vi i dag är eniga om
politiken gentemot Baltikum och att Sverige skall eftersträva medlemskap i
EG. När det gäller den sistnämnda frågan, nämligen den om medlemskap i
EG, var detta en politik som Sten Andersson motsatte sig så sent som i okto-
ber förra året. Men omsvängningen kom innan månaden var slut, och det
registrerar vi med stor giädje.
Sten Andersson står här i talarstolen och ifrågasätter om man kan lita på
moderaterna. Men i verkligheten är det intressanta om man kan lita på rege-
ringen, på socialdemokraterna, när det gäller solidariteten med tredje värl-
den. Vilka är det som i regeringsställning nu föreslår en nedskärning av u-
landsbiståndet så att Sverige inte längre lever upp till målet att vi skall av-
sätta 1 % av våra samlade inkomster, 1 kr. av varje hundralapp, till u-lands-
bistånd? Det är den socialdemokratiska regeringen. Dess solidaritet med
tredje världen kan man i dag verkligen ifrågasätta.
Sten Andersson sade i sitt anförande att Förenta nationerna har ett ansvar
för den fredsordning som måste komma efter kriget i Mellanöstern. På den
punkten delar jag hans uppfattning. Sedan sade Sten Andersson: ”Men fred
och säkerhet i området fordrar också rustningsbegränsning och förtroende-
skapande åtgärder, förhandlingsmekanismer, massivt ekonomiskt stöd och
nya ekonomiska samarbetsformer.” Därefter tilläde han: ”Den ohämmade
vapenexporten till området måste upphöra”. Allt detta är säkert riktigt, men
enligt min uppfattning otillräckligt.
Jag betonade tidigare i mitt huvudanförande den betydelse som en demo-
kratisering i området har för att säkra freden. Sten Andersson har i samman-
hanget avsiktligt eller oavsiktligt utelämnat demokrati i sin uppräkning av de
förutsättningar som måste uppfyllas för att vi skall kunna få en stabil fred i
området. Nu kan man alltid fråga sig vilka möjligheter Förenta nationerna,
Sverige eller andra utomstående har att påverka utvecklingen i Mellanös-
tern. Jag menar att de insatser vi skall göra, t.ex. det massiva ekonomiska
stöd som kommer att behövas för återuppbyggnad av Kuwait, Irak och kan-
ske andra delar av Mellanöstern som Sten Andersson talar om, bör kopplas
till krav på en demokratisering av dessa stater.
När Kuwait är befriat är det viktigt att Förenta nationerna uppställer som
villkor för den återinsatta emiren att man återupprättar det sedan ett antal
år tillbaka nedlagda kuwaitiska parlamentet och ger de kuwaitiska medbor-
garna möjlighet att utse sina parlamentariker och så småningom också sin
regering.
Jag antydde i avslutningen på mitt huvudanförande att vi har anledning att
kritiskt granska de olika regimerna, de olika härskarna, i Mellanöstern.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
4 Riksdagens protokoll 1990191:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
50
Även om Saddam Hussein är värst så är han ingalunda ensam. Det finns
många andra som är ungefär som han. Det finns många exempel på vad
dessa regimer ägnar sig åt.
I en intressant och uppseendeväckande artikel på Dagens Nyheters kultur-
sida den 2 februari skildrar journalisten Lisbeth Lindeborg hur den islamiska
fundamentalismen i Mellanöstern har kopplingar till högerextremismen i
Europa. De förenas av antisemitismen. Hon hävdar också att arabiska
pengar stödjer extrema politiska rörelser i Europa. Som exempel nämner
hon att från sitt högkvarter i Karachi betalar World Muslim League för hö-
gerextremistiska och antisemitiska publikationer över hela världen med
pengar som bl.a. kommer från Saudi-Arabien. Denna vetskap måste vi ha
med oss i vår bedömning av framtiden i Mellanöstern. Jag vill ännu en gång
understryka att det är oerhört viktigt att vi använder alla medel som står till
vårt förfogande för att främja en demokratisk utveckling i området.
Anf. 15 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Centern inbegreps så till den milda grad i utrikesministerns
ekumeniska utläggning om utrikespolitiken att det inte blev någon kommen-
tar och inte heller något svar på de frågor jag ställde, men det kanske kom-
mer. Jag skall fullfölja den linjen genom att ta upp handsken som kastades
mellan socialdemokraterna och moderaterna.
Sista stycket på s. 11 i regeringsdeklarationen överensstämmer enligt min
uppfattning i hög grad med riksdagsbeslutet. På samma sätt som föränd-
ringar har skett och pågår i Europa när det gäller den säkerhetspolitiska si-
tuationen kommer EG, under den period som ligger framför oss och med
sina uttalade planer, att förändras. För att illustrera den satsen vill jag som
Martin Bangemann och andra säga att det inte är det EG vi ser i dag som vi
söker medlemskap i. Därför är det viktigt att i dag tydligt tala om att med-
lemskapsansökan inte är detsamma som medlemskap. Ambitionen är nämli-
gen en sak, den har vi gemensam, men resultatet skall bedömas när det finns
ett sådant att bedöma. Det skall baseras på gemensamma diskussioner inför
en medlemskapsansökan, men processen är inte slut där.
Den som slutar processen vid det steget bortser från att det är en djupt
demokratisk fråga som måste hanteras i ett nära samspel med svenska folket.
Det skall inte vara någon formaliademokrati, utan en reell demokrati som
innebär att ett eventuellt svenskt medlemskap i EG är folkligt förankrat. I
annat fall kommer vi, liksom en del andra länder, att stå där med kritiken
efteråt, eftersom människor inte har haft chans att delta i debatten. Det är
därför som vi så envetet har hävdat att det nu är en statlig uppgift att ge re-
surser till organisationer och se till att vi får information på det här området.
Vi måste få en ordentlig debatt, en genomlysningskampanj - den startar vi
för övrigt i eftermiddag här i riksdagen - för att ge möjlighet för experter
med olika utgångspunkter, olika värderingar och olika kunskaper på olika
områden att säga sin mening och sprida den informationen till allmänheten.
Jag utgår ifrån att utrikesministern delar den grundsynen. Som en motpre-
station skall jag instämma i sista stycket på s. 11 i regeringsdeklarationen.
När det gäller att solidariskt fullfölja stödet till omdaningen i Central- och
Östeuropa, som man säger i regeringsförklaringen, är det inte särskilt he-
roiskt att bara fullfölja. I mitt förra inlägg ställde jag frågan oni regeringen
redan nu är beredd att ta upp en diskussion och börja bereda en ny treårs-
plan. Den treårsplan som nu fungerar ligger ju på en utomordenligt låg och
anspråkslös nivå.
I debatten om de baltiska republikernas frihets- och frigörelsesträvan är
det viktigt att vi hittills har agerat stegvis. Självständigheten för de baltiska
republikerna måste uppnås efter förhandlingar och överenskommelser i en-
lighet med Helsingforsdokumentets bokstav och anda, precis som man säger
i regeringsförklaringen. Men den deklarationen kräver en komplettering.
Sovjetunionens övertagande av makten i Estland, Lettland och Litauen var
en folkrättsstridig handling, och det får inte finnas någon tveksamhet i utta-
landen på den punkten. Det var alltså en annektering. Vi måste även göra
den deklarationen samtidigt som vi talar om Helsingforsdokumentets bok-
stav och anda.
Jag vill gärna helt kort instämma med Bengt Westerbergs markering när
det gäller biståndspolitiken. Sten Andersson ägnade sig åt en del stenkast-
ning i glashus på den punkten. Det var inte en del av den samlade uppfatt-
ningen om hur enprocentsmålet för biståndet till tredje världen skall fullföl-
jas. De fattigaste länderna skall även i fortsättningen prioriteras, heter det i
regeringsdeklarationen. Vi välkomnar det uttalandet, men samtidigt konsta-
terar vi att i och med att man lägger Osteuropastödet inom ramen för u-
landsbiståndet avviker man omedelbart från den princip man själv har lagt
fast. Konsekvensen är inte fullt tydlig på den här punkten.
En sak som inte sägs och som jag gärna vill fråga om är hur regeringens
syn på sanktionerna mot Sydafrika ser ut. Jag vill, för egen del, varna för en
uppluckring av dem. Det står ingenting i regeringsförklaringen om detta. Jag
tycker att man, i den situation som vi har i dag, borde säga någonting på den
punkten.
Anf. 16 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag kan, i likhet med Olof Johansson, konstatera att de frågor
som jag ställde och de påpekanden som jag gjorde inte mötte någon reaktion
hos utrikesministern. Vi får väl se hur det blir i sista omgången.
Jag frågade bl.a. om det finns några krav på ekonomiska bidrag till detta
krig utöver dem som vi redan har gett. Det har antytts från en del håll.
Jag ställde även frågan om det inte var skäl att sammankalla en internatio-
nell grupp med folkrättssakkunniga för att granska hur man har följt FN-
stadgan. Man skall kanske också begära ett sammankallade av en extra gene-
ralförsamling för att hantera de här frågorna.
Jag frågade efter reaktioner på de terrorbombningar som drabbat civilbe-
folkningen och på bombningarna av kärnkraftverken. Jag frågade vilka be-
slut regeringen har tagit med anledning av de uppgifter vi har om vapenex-
port till de allierade.
Jag fick inte heller någon reaktion på min, som jag tycker, allvarliga an-
märkning mot de vrängningar av FN-stadgan som finns i anslutning till reso-
lution 678. Eftersom man nu har ställt sig bakom den resolutionen måste
man naturligtvis även hitta ett folkrättsligt försvar för det ställningstagandet.
Jag väntar mig kanske inte att man plötsligt skall ställa upp och säga att det
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
51
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
här beslutet egentligen inte hade stöd i FN-stadgan, men det vore på sin
plats, tror jag, nied en viss självkritik på det här området. Jag menar att be-
slutet har dåligt stöd i FN-stadgan.
De individuella och kollektiva försvarsåtgärder som varje medlem har rätt
att vidta enligt artikel 51, och som det hänvisades till när vi diskuterade i
utrikesutskottet, skall ju ske intill dess att säkerhetsrådet har vidtagit nöd-
vändiga åtgärder, som det heter. Och när dessa åtgärder skall vidtas, skall
det ju ske enligt artikel 42 och följande artiklar. Det är många internationellt
rättssakkunniga som har påpekat detta och ställt frågan hur man kan avstå
från att använda det regelsystem som finns i FN-stadgan.
Enligt denna artikel är det nödvändigt att visa - och det tycker jag är en
springande punkt - att sanktionerna enligt artikel 41 har visat sig otillräck-
liga, eller kommer att bli otillräckliga. Var finns säkerhetsrådets resonemang
som bevisar detta? Det var ju tvärtom så, att det inom själva FN fanns argu-
ment för att sanktionerna faktiskt verkade. Det var också det intryck vi fick
i slutet av oktober när vi var nere i Irak.
När det gäller att genom ett sådant extremt beslut delegera krigsuppdrag
till främst USA, borde en utredning om otillräckligheten i sanktionerna ha
varit mycket noggrann. Den typ av delegering av krigsuppdraget som nu,
såvitt jag förstår, ställer FN helt vid sidan om finns ju inte heller reglerad i
stadgan. Inte minst FN-diplomater och den allt blekare generalsekretaren
borde känna djup oro över detta krig, som man har varit med om att auktori-
sera och tydligen nu inte kan kontrollera.
I artiklarna 43—47, som följer på artikel 42, regleras proceduren för eta-
blerande och styrande av en FN-styrka — hur det skall gå till. Vi vet att den
proceduren inte har följts, och det kallas ju nu för en innovation, som antas
stödjas av en majoritet av FNs medlemsstater och därför betraktas som ”de
facto en förändring av stadgan”.
Men tydligen skall den nu så hafsigt tillkomna nya stadgan bara kunna an-
vändas i detta speciella fall. Sedan skall man i princip gå tillbaka till den
gamla stadgan. Därmed, menar jag, förlorar stadgan och den internationella
rätten sin universalitet och blir ett uttryck för de speciella maktförhållanden
i världen som etablerats mellan stormakterna vid vissa tillfällen. Tydligen är
det denna underordning i förhållande till stormakterna som man nu kräver
att vårt land och andra små länder skall anpassa sig till. De förbrytare som
någon av stormakterna skyddar med sitt veto skall det internationella sam-
fundet inte bry sig om. Men dem som stormakterna kommer överens om att
man skall ta itu med - dem skall man alltså ingripa mot. Det blir konsekven-
sen av dessa resonemang. Jag tycker att det är litet överdrivet att kalla ett
sådant system för en internationell rättsordning.
Dessutom skall, fru talman, enligt stadgan minst nio medlemmar, varav
de fem permanenta medlemmarna, rösta ja till insatser av det härslaget. Det
har ju inte skett. Kina tillät sig att lägga ner sin röst, samtidigt som man för-
klarade att man var emot kriget. Det är också en mycket egendomlig kon-
struktion - och ytterligare en s.k. innovation.
Den auktorisation av medhjälpare till Kuwaits regering som skett i resolu-
tion 678 har genom olika uttalanden av militära ledare ansetts utvidgad till
52
att gälla störtande av regimen i Irak, m.m. För det finns det ju inte heller
något stöd i själva resolutionen.
Man har också, som jag ser det, förgripit sig på folkrätten genom bomb-
ning av kärnkraftverk och genom den inriktning av bombningen som en del
av krigföringen har haft.
Även om den här FN-resolutionen skulle ha varit stadgeenlig, finns det
enligt min mening inga skyldigheter för Sverige att leverera vare sig stri-
dande trupp eller vapen. Bidragen till en gemensam aktion skall enligt min
mening regleras av FN enligt artikel 43.
Vårt försvar måste grundas på folkrätten, och när FN missbrukas för stor-
maktsintressenas skull, är det vår skyldighet att ta upp kampen mot detta
missbruk.
Vilka insatser har regeringen gjort för att kräva stopp för bombningen av
civila mål - för den förödande bombningen av det överbefolkade skydds-
rummet?
Anf. 17 ÅSA DOMEIJ (rnp) replik:
Fru talman! Jag vill gå vidare när det gäller frågan om Baltikum, för jag
tycker att det är oerhört viktigt att få veta om de svenska partierna betraktar
de baltiska staterna som ockuperade nationer eller som sovjetrepubliker.
Det skulle vara mycket intressant att få raka svar på den frågan.
Utrikesministern säger att när det gäller frågor om erkännande skall det
finnas ett land, ett folk, en regering och en kontroll över landet. Det är bara
det att i själva ockupationen ligger ju att landet inte kan ha fullständig kon-
troll över sitt territorium. Om man resonerar som utrikesministern, skulle
det ju inte finnas några ockuperade nationer. När länderna blir ockuperade,
skulle de i så fall omedelbart uppgå i ett annat land. Och hur ser utrikesmi-
nistern egentligen på Kuwaitfrågan med den logiken?
I Litauen har man ett parlament, en regering och en administrativ funk-
tion. Att man sedan inte kan ha den militära kontrollen är en helt annat sak.
Jag skulle vilja fråga er som inte har svarat på Landsbergis brev - för det
är tydligen bara vi bland de svenska rikdagspartierna som har gjort det: Hur
vill ni egentligen svara? Det gäller t.ex. Olof Johansson i centern. Frågan
lyder så här i Landsbergis brev: "Kommer Sverige att officiellt ogiltigförklara
den svenska regeringens ståndpunkt och dokument från 1940/41 beträffande
Sovjetunionens annektering av Litauen?”
Att gå längre när det gäller Baltikum, säger Carl Bildt, är bara ett tomt
slag i luften. Betraktar då Carl Bildt Landsbergis brev som enbart ett tomt
slag i luften? Det är, tycker jag, mycket märkligt, eftersom jag vet att mode-
raterna har arbetat mycket med Baltikumfrågorna och har goda kontakter
i Baltikum. Och Litauen är ju faktiskt ett land som har begärt ett svenskt
erkännande. Det har inte de andra baltiska staterna ännu gjort; de har gjort
en annan bedömning.
Jag vill också säga litet mer om den internationella miljöpolitiken. Trots
att de internationella miljöfrågorna hör till våra viktigaste utrikespolitiska
frågor, är det mycket få av partiernas företrädare som har valt att gå in i en
debatt om dessa frågor; det är faktiskt bara Olof Johansson. Jag vill fråga:
Tycker ni inte att det är självklart att Sverige skall följa internationella kon-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
53
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
ventioner som vi har godkänt, och att en ordentlig genomgång bör göras, så
att vi ser om det krävs ändringar i svensk miljölagstiftning för att klara de
här problemen? Och anser ni att det är riktigt med den passiva hållning som
regeringen har i sin miljöproposition - att invänta miljöbeslut i andra länder,
och med hänvisning till det faktiskt backa från förslag som olika statliga ut-
redningar har lagt fram? Tycker ni att vi under Brasilienkonferensen 1992
kraftigt skall driva frågor om internationell solidaritet med världens fattiga
människor, och att det bör påverka vår resursförbrukning och livsstil?
Olof Johansson var den ende som tog upp de här viktiga frågorna. Men
jag måste ändå fråga centern: Menar ni allvar med det här, eller säger ni det
bara för att ni vill föra ut en miljöprofil?
Jag tänker på några viktiga miljöpolitiska ställningstaganden som centern
har gjort. När bensinpriserna gick upp så kraftigt, höll centern på med något
slags bensinpopulism. Det finns faktiskt andra sätt att stödja glesbygden än
att satsa på billig bensin. Ett högre bensinpris är ju viktigt när det gäller att
minska vårt beroende av fossila bränslen och är därför viktigt för att skapa
fred i världen, och mindre spänningar, och för att också u-länderna faktiskt
skall kunna ha råd att utnyttja denna naturresurs. Vi tar ju en alldeles för
stor den av den här sortens resurser.
Ni gick in i en energipolitisk uppgörelse som är ytterligt urvattnad och där
det inte alls finns några konkreta mål för att minska vår energi- och resurs-
förbrukning.
Och alldeles nyligen - i höstas - var ju centern drivande i uppgörelsen med
socialdemokraterna om att gå ifrån löftet att skydda de fjällnära skogarna.
Det är en mycket stor internationell naturvårdsfråga. Hur skall vi kunna få
trovärdighet under Brasilienkonferensen 1992, när vi skall ta upp andra frå-
gor om den biologiska mångfalden i världen, t.ex. regnskogarna, om vi för
den här politiken här hemma?
Sedan vill jag ställa en fråga till Carl Bildt om militärunion och EG. Carl
Bildt lyfte i sitt tal mycket tydligt fram vikten av att Sverige står utanför mili-
tärallianser. Han sade också att när vi väl har gått med i EG kan vi inte gå
ur, utan beslutet gäller för all framtid. Men om det då visar sig att EG blir
en militärunion — det finns det många som tror, även om inte Carl Bildt hål-
ler med om det - skall Sverige i så fall ge upp kravet på att behålla den
svenska neutralitetspolitiken och stå fritt från militärallianser?
Anf. 18 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Åsa Domeij ville ha raka svar av partierna beträffande vad
hon kallade ockupationen av de baltiska republikerna. Om man skall se på
detta strikt folkrättsligt, och det bör man göra i en utrikespolitisk debatt,
finns det inte en folkrättsexpert i detta land som anser annat än att de bal-
tiska republikerna var ockuperade i folkrättslig mening en månad 1940. Se-
dan inträffade det som var mycket värre för de baltiska folken. De baltiska
staterna annekterades, införlivades med våld, i Sovjetunionen.
Så erkände den svenska samlingsregeringen denna annektering de facto,
någonting som jag motsatte mig hårt som ung socialdemokrat. Men precis
som Åsa Domeij tidigare sade, har jag större förståelse för den åtgärden i
54
dag, med tanke på den situation som Sverige då befann sig i, omringat av
nazister och stalinister och med alla våra grannländer härtagna.
Det tjänar ingenting till — det är till ingen nytta för Baltikum och till ingen
nytta för Sverige - att rota i det förgångna, att försöka sudda i historiebo-
ken. Detta har skett. Nu måste vi, precis som vi gör, inrikta oss på att göra
allt vad vi kan för att stödja balternas kamp för frihet och självständighet.
Vi har dessutom att följa Helsingforsdokumentet, som vi har skrivit under,
där vi säger att folken har sin rätt till självbestämmande men att detta bara
skall komma till uttryck med fredliga medel och efter överenskommelse. Det
är den linjen vi följer. Skulle vi följa Island, skulle vi försätta oss och de bal-
tiska republikerna i en sämre situation än den vi och de befinner sig i i förhål-
lande till varandra.
Sedan kom Carl Bildt in på vad han kallade ”anmärkningsvärda skillna-
der” - jag hörde riktigt hur stora de var — då det gäller den palestinska sta-
ten. Alla vet, och det vet säkert också Carl Bildt, att det är ett axiom för
palestinierna, en självklarhet för dem, att de vill ha en palestinsk stat. Vid de
ansträngningar som måste göras från världssamfundets sida sedan den första
konflikten är löst, den mellan Irak och Kuwait, måste man också ta upp ett
resonemang med palestinierna och israelerna. Då kommer detta säkert att
leda till en palestinsk stat. Det är lika självklart att det palestinska folket,
som andra folk, skall ha rätt att utse sina representanter.
Carl Bildt ondgjorde sig på sitt något magistrala sätt över skrivningen på
s. 11 längst ner, den som handlar om en samlad bedömning av de utrikes-
och säkerhetspolitiska faktorerna. Där tycker jag att Olof Johansson har rett
ut begreppen så pedagogiskt och så ingående att jag kan hänvisa till hans
utläggning. Det borde räcka.
Sedan till Bengt Westerberg. Jag har en stark tro på demokratin. Den har
jag kämpat för på många håll runt om i världen och också i Sverige. Det finns
inget parti som har fört närstriden med kommunisterna på det sätt som den
svenska arbetarrörelsen har gjort, på arbetsplatser och i fackföreningarna. I
den striden har inte nu men tidigare de borgerliga och inte minst Carl Bildts
företrädare ofta satt de vapen i händerna på kommunisterna som de behövde
i form av oginhet och oförståelse för också väldigt självklara sociala refor-
mer. Även i många olika oroshärdar i världen har jag kämpat för demokra-
tin, och jag är självfallet också beredd att göra det i Mellanöstern. Det är en
självklarhet för mig.
Det hör till saken att få organisationer har en så demokratisk beslutsord-
ning som PLO, bl.a. av det skälet att man för att hålla ihop organisationen
måste gå väldigt grundligt till väga. Den består av en lång rad olika samman-
slutningar, som bekant. I den överenskommelse som vi medverkade till här
i Stockholm mellan USA och PLO utlovade man också att man skulle skapa
en demokratisk stat i det nya Palestina.
Jag skulle också önska, Olof Johansson, att vi kunde ge ännu bättre stöd
till Östeuropa och Centraleuropa, även i vårt eget intresse. Det är klart att
om det blir så, som jag har fått uppgift om, att arbetslösheten i den östra
delen av Tyskland, det gamla Östtyskland, kommer att öka inte till 25 %
utan till 40 %, och kanske ännu mer i Polen och de andra ländera, följer
av det social oro, politiska skakningar, möjligheter för ytterlighetsriktningar
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
55
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
både till höger och till vänster. Då är demokratin i fara. I vårt eget intresse
borde vi göra mer.
Av besparingsskäl, som vi alla är upptagna med, har vi fått ta bort en del
ambassader för att flytta över folk till Östeuropa. Allt är inte gjort ännu,
men det är vad vi vill göra. Om jag har förstått finansministern rätt, redovi-
sar ni rejäla underskott, mångmiljardbelopp, i era budgetar. Det är inte så
lätt att i de budgetunderskotten hitta ökat stöd till Östeuropa, men jag öns-
kar verkligen att vi skulle kunna göra det.
Sanktionerna mot Sydafrika finns inte med, sade Olof Johansson. De
finns på s. 13. Olof Johansson hann bara till s. 11, men den sidan har han å
andra sidan läst desto grundligare. Jag skall be att få tala om vad som står om
Sydafrika, så behöver inte Olof Johansson läsa. Det är bra för protokollet.
”1 Sydafrika har samtal mellan den afrikanska nationalkongressen (ANC)
och regeringen lett fram till viktiga överenskommelser.
President F W de Klerks åtagande den 1 februari att verka för att avskaffa
apartheidsystemets grundpelare är mycket glädjande.
Betydelsefulla steg har nu tagits i riktning mot grundläggande och oåter-
kalleliga förändringar i Sydafrika. Därmed närmar sig den tidpunkt, då frå-
gan om Sveriges sanktioner måste tas upp till prövning.---
Det är vår starka förhoppning att Sydafrikas regering nu fullföljer reform-
arbetet, så att reella förhandlingar snabbt kan komma igång med företrädare
för landets folkmajoritet om apartheids fullständiga avskaffande och inför-
ande av demokrati. Viktiga steg måste nu tas av regeringen för att undanröja
alla kvarvarande hinder för förhandlingar.”
När avsiktsförklaringarna övergått till handling, då är det dags att pröva
ett förändrat svenskt ställningstagande.
Bengt Hurtig tog upp frågan om FN-stadgan hade följts då beslutet fatta-
des om resolution 678. Ja, vi hävdar det. Visserligen hade vi önskat att en
annan paragraf skulle tillämpas, men alla FNs medlemmar med några få un-
dantag står bakom resolutionen, och det finns ingen möjlighet till överpröv-
ning, dvs. sista instans i den frågan är FN.
Jag skall ta en sak till. Åsa Domeij sade i sitt första anförande att jag hade
en för glättig syn på EG. Nej, jag är medveten om att medlemskap eller ett
närmande över huvud taget till EG innebär både möjligheter och risker. Det
är långt ifrån problemfritt. Vi gjorde en dumhet, om vi förnekade proble-
men. Inom EG är arbetslösheten i dag i genomsnitt 7 å 8 %, i en del länder
över 15 %. Den sociala tryggheten är väldigt ojämnt fördelad, man har mil-
jöproblem, och jämställdhetssträvandena ligger långt efter vad vi har åstad-
kommit, även om vi inte har åstadkommit så väldigt mycket i det här landet.
Om vi å andra sidan ställer oss utanför EG och inte ens får till stånd ett
EES-avtal, då är både välfärden och sysselsättningen hotade. Jag tror att det
finns de, även i den här kammaren, som ser fram emot ett medlemskap i EG
också därför att de den vägen skall lyckas åstadkomma det systemskifte som
de inte under åren har lyckats få de svenska väljarna att ställa sig bakom.
Men det kommer vi att sätta p för.
56
Anf. 19 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Det var litet oklart vad utrikesministern på slutet skulle sätta
p för. Om det var medlemskapet i EG, så var det antagligen en felformule-
ring. Jag hoppas i alla fall det.
Medlemskapet i EG kommer emellertid att ha också inrikespolitiska kon-
sekvenser. Det kommer även utrikesministern i sinom tid att bli varse.
Socialdemokratin och inte minst Sten Andersson har svajat fram och till-
baka i Europapolitiken, det vet vi. Det är just därför det som står på s. 11
längst ned är så viktigt. Om socialdemokraterna säger att man nu skall göra
en preliminär prövning av utrikes- och säkerhetspolitiken i förhållande till
medlemskap i samband med ansökan och sedan göra en till, innebär det att
socialdemokratin är i full färd med att skaffa sig en reservutgång i Europapo-
litiken, en reservutgång som man kan använda sig av om ett antal år. Om det
är fallet, äventyrar det enligt min uppfattning både våra EG-förhandlingar-
vem vill förhandla med den som håller sig med reservutgångar av den ty-
pen? - och trovärdigheten i vår säkerhetspolitik, eftersom den ju inte får
göras till något konjunkturfenomen.
Det är möjligt att utrikesministern ansåg att denna fråga reddes ut till all-
män klarhet av Olof Johansson. Jag tycker nog inte riktigt det. För övrigt
riktade jag min fråga till regeringen.
Jag ställde frågan mot bakgrund av att formuleringen längst ned på s. 11
inte är någon isolerad företeelse. I den socialdemokratiska valplattformen,
i en ledare i Aktuellt i politik och samhälle liksom i en längre intervju med
Stig Malm i LO-tidningen antyds att man har diskuterat en reservutgång i
Europapolitiken. Det är i så fall allvarligt, och då kommer det att inträffa
mycket.
Så något kort om Baltikum. Vi bör ta olika delsteg i en strategi för ett
stegvis erkännande av Baltikum. Vi bör sikta framåt - om det är utrikesmi-
nistern och jag eniga - och inte hålla på att sudda i historien; det kan vi över-
låta åt historikerna.
Ett viktigt steg skulle vara att utrikesministern slutade att tala om ”de bal-
tiska republikerna” och i stället tog steget och sade ”de baltiska staterna”
eller ”de baltiska länderna”. De är republiker i konstitutionell bemärkelse -
det är Tyskland också men vi talar aldrig om ”den tyska republiken”, ”den
italienska republiken” eller vilken republik det nu kan vara vi talar om. Säg
”staterna” eller ”länderna”, och glöm ”republikerna”! Det är en signal som
kommer att uppfattas.
Till slut något angående att man bör välkomna det sovjetiska beskedet att
de ansvariga nu skall ställas inför rätta. Det har sagts mycket från sovjetisk
sida om vad som hände i Vilnius och vad som hände i Riga. Vi skall döma i
frågan den dag vi ser att Sovjet faktiskt tar fram de ansvariga, faktiskt ställer
dem inför rätta och faktiskt fäller dem för deras brott. Ett sådant sovjetiskt
besked kommer också jag att välkomna. Intill dess begär jag ytterligare be-
sked från sovjetisk sida.
Anf. 20 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Det har här förts en diskussion i diskussionen om Sveriges
förhållande till EG, om hur allvarligt menad vår medlemskapsansökan skall
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
57
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
58
vara och om vad det slutliga målet för den här processen är. Låt mig bara för
folkpartiet liberalernas räkning deklarera att vår uppfattning är att Sverige
skall bli medlem i EG. Vi kan inte se att det finns några hinder på vägen.
Det är en process innan vi är där - så mycket skall klaras ut men målet är
alldeles avgjort att Sverige skall bli medlem i EG. Det är inte så att vi nu
framför oss ser en tid då vi skall samla in information för att sedan så små-
ningom bestämma hur vi skall göra, utan vi vet vad vi vill.
Sten Andersson instämmer i att det är önskvärt med en demokratisk ut-
veckling i Mellanöstern, och det är i och för sig bra. Men det är ändå noter-
värt att han inte i regeringsdeklarationen eller i sitt huvudanförande här i
kammaren i dag på egen hand har betonat det. Det krävdes en fråga från
min sida för att den saken skulle komma fram.
Herr talman! En grundtanke i svensk utrikespolitik av socialdemokratiskt
märke har varit att vi från svensk sida har stött en tredje väg mellan det de-
mokratiska och marknadsekonomiska väst och det odemokratiska och socia-
listiska öst. Även Carl Bildt tog upp det i sitt inledningsanförande. Svensk
socialdemokrati har tagit avstånd från öststatskommunismen och har säkert,
som Sten Andersson sade, utkämpat många närkamper här i Sverige. Men
när det har gällt kommunism och socialism i tredje världen har man svävat
på målet. Det är enligt min mening ganska fantastiskt att Sten Andersson
pekar ut PLO som ett uttryck för höjden av demokrati i tredje världen. Den
enda praktiska erfarenhet vi har av PLO-styre är PLO-land i Libanon, där
man under en period utövade ett skräckvälde.
När nu öststatskommunismen har gjort bankrutt både politiskt och ekono-
miskt framstår de svenska socialdemokraternas försök att ställa svensk utri-
kespolitik mellan öst och väst som en brusten illusion. Socialdemokraterna
har missletts av en förhoppning att socialismen ändå skall ha något gott med
sig och att planekonomin skall vara möjlig. Men Sverige tillhör gruppen av
västliga demokratier. Vi har aldrig tillhört någon annan sfär.
Folkpartiet liberalerna har stött en alliansfri svensk politik i en värld som
har präglats av de stora militärallianserna. Men vi har aldrig accepterat nå-
gon ideologisk neutralitet i kampen mellan samhällssystemen. Utvecklingen
har gett oss rätt. En sådan neutralitet framstår som alltmer omöjlig i den
värld vi lever i.
Nu är, herr talman, vår viktigaste uppgift att arbeta för att demokratin och
marknadsekonomin får så stor utbredning som möjligt i vår del av världen
och även i resten av världen.
Anf. 21 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Eftersom utrikesministern, i varje fall temporärt, har ut-
nämnt mig till talesman i Europafrågor skall jag fullfölja den debatten ge-
nom att konstatera att det står klart vad som är vår ambition, nämligen EG-
medlemskap. Resultatet tar vi ställning till i demokratisk ordning. Om man
har motsatt uppfattning när det gäller att bedöma resultatet, dvs. att man
godtar vilket resultat som helst, oavsett demokratisk förankring, då stämmer
det inte med vår uppfattning om hur sådana här viktiga frågor skall hanteras.
Det var den enligt min uppfattning mycket tydliga deklarationen som jag ti-
digare avgav.
Som ett utflöde av utrikesministerns odysséer i västerled, dvs. till Norge,
till Europabevegelsens årsmöte och till talarstolen i Oslo, kunde man i en
Eko-sändning höra att frågan om när Sverige kommer att lämna in sin ansö-
kan inte alls beror på regeringskonferenserna eller på EGs pågående utred-
ningsarbete om sin framtida gemensamma utrikespolitik, utan att det som
bestämmer tidpunkten är hur fort EES-förhandlingarna mellan EFTA-län-
derna och EG klaras av och ingenting annat. Detta sade emellertid inte Sten
Andersson rätt ut - i så fall skulle jag direkt opponera mig -, utan den som
sade det var Eko-reportern i Bryssel. Men jag tror att det är farligt att ha
sådana predestinerade målsättningar. Vi är nämligen nu inne i ett skeende,
en process, och då skall man inte föregripa den processen, i synnerhet när
man inte bestämmer över den själv utan hanterar den tillsammans med
andra parter.
Jag har läst vad som står på s.13 i regeringsdeklarationen, men jag hakade
upp mig på en mening, och det var den här: ”Därmed närmar sig den tid-
punkt, då frågan om Sveriges sanktioner måste tas upp till prövning.” Jaha,
sade jag, och så väntade jag på slutsatsen, men den kom aldrig. Den kom i
stället i någon mån i utrikesministerns uttalande nu: När avsiktsförklaring-
arna övergår i handling är det dags. Bra! Då är vi överens. Då är inte någon-
ting förhastat på gång. Men vi hoppas naturligtvis att handlingen skall
komma fort i Sydafrika - det behöver det sargade landet.
När det gäller det brev som vi har fått från president Vitautas Landsbergis
vill jag bara säga att vi för vår del skulle vara beredda att förorda att utrikes-
departementet svarar efter samråd, eftersom formuleringarna i brevet gäller
hur Sverige - inte partierna - ställer sig. Den distinktionen har vi gjort. Det
är litet oförsynt att överlämna en massa partiståndpunkter till Vitautas
Landsbergis och låta honom av dem dra slutsatser om var Sverige egentligen
står. Vi är beredda till ett sådant samråd.
Anf. 22 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag tycker också att det fortfarande råder en viss oklarhet
när det gäller under vilka villkor man skall avbryta sanktionerna mot Sydaf-
rika. Jag menar att det inte kan ske annat än i samförstånd med de folkliga
krafterna - främst då ANC - i området. Den formuleringen har vi inte sett
till i regeringsförklaringen eller hört från talarstolen.
När det gäller medlemsansökan till EG tycker jag att de slutsatser man
kan dra av de inlägg som har gjorts är att en fördjupad analys - på grund av
den internationella situationen - måste göras för att klarlägga vilka konse-
kvenser en sådan ansökan skulle få för svensk alliansfrihet och neutralitet
och att man därför tills vidare bör skjuta en sådan ansökan på framtiden.
Jag kan också hålla med Åsa Domeij om att det är förödande för miljöpo-
litiken om vi nu här i landet hänvisar till utvecklingen inom EG och därmed
lägger vissa nödvändiga krav på is i väntan på att EG skall komma ifatt oss.
Jag anser också att har vi anslutit oss till internationella konventioner på mil-
jöområdet skall de också följas.
Det skulle naturligvis ha varit intressant och värdefullt att här i dag föra
en debatt med de borgerliga företrädarna om socialism och demokrati. För
mig innebär socialism en utvidgning av demokratin också till det ekonomiska
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
59
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
60
området. I vår analys av det sammanbrott som nu sker i de s.k socialistiska
staterna och planekonomierna har vi just pekat på att de inte kunde fungera
just på grund av bristen på demokrati. Däremot kan ju privat, icke demokra-
tisk kontroll av ekonomin trivas mycket väl i de diktaturer som finns runt om
i världen, och det har vi också en rad exempel på.
Jag tycker också att det var positivt att lyssna till Bengt Westerbergs ton-
gångar när han talade om Saudiarabien och kritiserade regimen där. Men det
gäller ju hela det här området. Saudiarabien är kanske den främsta av de
regimer som har pumpat in pengar i länder med högreaktionära diktatorer
runt om i världen när USA har ansett det oanständigt att göra det. Då har
man i stället låtit den här regimen göra det.
Frågan är nu: Vilka regimer skall det bli i det här området efter kriget?
Ingen av dem vi pratar om nu - exempelvis i Kuwait - har förklarat sig villig
att införa någon form av parlamentarism. Man har avskaffat parlamentet,
och det står man i den familj som kontrollerar området fast vid. Det finns
därför många frågetecken inför den framtida utvecklingen. Jag vill som tidi-
gare understryka att jag inte tror att kriget kommer att lösa de problemen.
Anf. 23 ÅSA DOMEIJ (mp) replik:
Herr talman! Jag fick inget rakt svar på frågan, om de baltiska staterna är
ockuperade nationer eller om de är Sovjetrepubliker. Men jag tyckte att jag
fick en del positiva besked i den här debattrundan.
Olof Johansson sade t.ex. att Sverige bör svara på Landsbergis brev. Det
tycker jag är positivt. Sedan sade Carl Bildt att vi skall kalla de baltiska sta-
terna för stater och inte för republiker. Att det framfördes under dagens de-
batt tycker jag också är mycket positivt.
Till utrikesministern skulle jag vilja säga: Jag förstår fortfarande inte den
principiella skillnaden mellan Kuwait och Litauen. Utrikesministern hänvi-
sar till att Litauen blev annekterat. Men det har ju Kuwait också blivit i så
fall. Litauen har ju gjort den bedömningen att ett svenskt erkännande skulle
vara mycket bra för dess del.
Sedan skulle jag vilja ta upp en del andra folkrättsliga principer.
Sten Andersson har talat mycket om folkrätten i dag. Då är jag inne på
de internationella miljökonventionerna. Utrikesministern har inte varit så
intresserad av att diskutera miljöpolitik i dag, men när vi bryter mot interna-
tionella miljökonventioner bryter vi också mot folkrättsliga principer. Vore
det ändå inte bra om Sverige gjorde en ordentlig genomgång av miljökon-
ventionerna så att vi här i riksdagen kunde besluta om de lagändringar som
är nödvändiga?
Utrikesministern erkände också att bilden av EG i utrikesdeklarationen
är alltför glättad. Det tycker jag är väldigt bra. Det är synd att inte litet grand
av den synen kom med redan i utrikesdeklarationen. Men det är också en
del annat som har ändrats mellan utrikesministerns tal och utrikesdeklaratio-
nen.
Jag skulle då vilja fråga: Varför säger Sten Andersson inte någonting om
det demokratiska underskottet i EG, som jag faktiskt tog upp som huvud-
skälet till att vi inte bör gå med i EG? Är det inte väsentligt på vilken nivå
beslut fattas och på vilket sätt besluten fattas? Är det också därför som utri-
kesministern inte tycker att vi skall ha en folkomröstning? Är det därför som
utrikesministern tycker att de här frågorna skall behandlas i utrikesnämn-
den, där oppositionen i frågan inte finns med? Skall vi ha ett demokratiskt
underskott också i diskussionen om en eventuell anslutning till EG? Det
tycker jag i så fall är märkligt.
Till sist skulle jag vilja fråga alla: Bör det vi har sett när det gäller uppbyg-
gandet av terrorregimen i Irak ha någon inverkan på den svenska vapenex-
portpolitiken för att hindra fler storkonflikter av den nu aktuella typen?
Anf. 24 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag använde uttrycket ”sätta p för” på ett sätt som magister
Bildt inte godkände. Tiden tog slut-jag skall erkänna det. Det jag ville sätta
p för var det systemskifte som en del av er så gärna vill åstadkomma via EG
därför att ni inte kommer att kunna klara det här hemma. Jag skall inte pole-
misera, men eftersom Carl Bildt ändå tog upp det vill jag säga att det som
föresvävade mig var det han själv har skrivit i Svenska Dagbladet om att den
Europaväg som Sverige nu slagit in på innebär så radikalt nya förutsättningar
att mycket av det som varit kärnan i den socialdemokratiska samhällsmodel-
len måste överges. Det är alltså systemskiftet.
Vi har naturligtvis inte samma målsättning. Vi går naturligtvis in i Europa-
samarbetet med helt olika idéer och värderingar, på samma sätt som vi har
olika idéer och värderingar här hemma. Vi kommer naturligtvis att kämpa
för våra idéer och värderingar, nämligen de som enligt FN har fört fram vårt
land till en absolut tätplats i Europa och till andra platsen i världen då det
gäller att mäta standard med andra mått än med kalla siffror-i livskvalitet,
då det gäller tillgång till arbete, bostäder, sjukvård och vård och omsorg över
huvud taget. Det kommer vi att fortsätta att kämpa för.
Vi tror på dessa idéer. Det är inte bara idéer, utan de är idéer omsatta i
praktisk handling. Det vet jag att ni inte heller gillar.
Det är ju ingen tillfällighet att Sverige har 2 % arbetslöshet medan arbets-
lösheten ute i Europa ligger på 8%, och då tycker många länder att de har
pressat ned den långt nog. Vår låga siffra beror på vår arbetsmarknadspoli-
tik. Om man jämför med Danmark använder vi 70% av våra resurser till
utbildning för nya jobb. I Danmark använder man 70 % till arbetslöshetsun-
derstöd och bara 30% till utbildning.
Vi vill något mer med EG. Vi vill att EG skall bli ett av instrumenten för
att man skall kunna uppnå de långsiktiga målen och förverkliga den vision
av ett framtida Europa som vi har.
Vår målsättning är mycket mer omfattande än er. Vi vill ge alla människor
i detta nya Europa ett hyggligt liv. Vi vill bekämpa arbetslösheten och de
sociala orättvisorna. Vi vill att detta Europa skall vara det Carl Bildt aldrig
nämner: solidariskt med omvärlden.
Sedan några andra frågor då det gäller Sydafrika. Bengt Hurtig säger, och
det är egentligen en självklarhet, att om vi skall släppa på sanktionerna skall
det naturligtvis ske efter samråd med dem som kämpar för frihet och demo-
krati. Det glädjande med Sydafrikaproblematiken är ju att president
de Klerk så tydligt har visat att han menar allvar. Det inger hopp. Jag tror
att den tiden är ganska nära då vi kan lätta på en del av sanktionerna.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
61
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Sedan tycker jag fortfarande - också efter den sista lektionen Olof Johans-
son gav Carl Bildt - att den här deklarationen som finns på s. 11 är tydlig.
Det är egentligen ingenting annat än ett fullföljande av vad utrikesutskottet
har sagt. Det borde inte vara så svårt att begripa.
Jag tycker, herr talman, att det är synd att Carl Bildt, som är så kunnig och
väl insatt, i varje debatt anstränger sig för att ta mer fasta på det som skiljer
än på det som förenar. I övrigt tycker jag, herr talman, att det har varit en
utomordentligt bra debatt som ändå - tvärs igenom en del partipropagandis-
tiska dimridåer - har visat att det finns en bred enighet om den svenska utri-
kespolitiken.
Anf. 25 STURE ERICSON (s):
Herr talman! Eftersom vår årliga utrikesdebatt baseras på en bred presen-
tation av Sveriges aktuella utrikespolitik, blir de inlägg som följer med nöd-
vändighet i huvudsak kommentarer till delar av regeringsdeklarationen.
Jag skall här i korthet beröra några frågor och avsluta med en kommentar
om situationen i Burma.
Kriget i Gulfen och sovjetvåldet i de baltiska republikerna har varit de
utrikes händelser som på senare tid tilldragit sig störst intresse. De kommer
att leda till långsiktiga förändringar i vår internationella miljö och få bety-
delse också för vår egen framtid.
Jag är en av dem som beklagar att de omfattande ekonomiska sanktioner
FNs säkerhetsråd beslutade i höstas inte fick verka under en längre tid. Inte
för att jag tror att de utan vidare hade knäckt Iraks militärdiktator, men de
innebar dock en möjlighet till en fredlig avveckling av konflikten. Den grupp
av stater som blev Kuwaits allierade var dock alltför laddad av inre motsätt-
nignar för att hålla samman under någon längre tid. Den politiska logiken i
denna oroliga region, där makten över världens största oljereserver ligger i
vågskålen, ledde till en obeveklig fortsättning på det krig Irak inledde den 2
augusti i fjol.
Kriget kommer naturligtvis att leda till drastiska förändringar i regionens
politiska geografi, och tyvärr är risken stor för fler militära konflikter i Mel-
lanöstern under 90-talet. En lösning på Palestinafrågan är den viktigaste för-
utsättningen för fred i regionen, men här utgör Israels nuvarande regering
ett av de större hindren. Västvärlden, anförd av USA, saknar troligen poli-
tisk förmåga att genomdriva en långsiktig lösning.
En av konsekvenserna av Gulfkriget blir att USAs militära tillbakadra-
gande från Europa påskyndas. Visserligen talade försvarsminister Cheney i
går inför kongressen om fortsatt närvaro i Europa inom NATOs ram, men
den 25-procentiga neddragning av militärutgifterna, som USA nu genomför,
kommer med säkerhet att leda till procentuellt mycket större minskningar i
Europa. Man måste för övrigt fråga sig om det blir politiskt möjligt för USA
att stanna med stora styrkor i Tyskland sedan de sista ryska soldaterna läm-
nat landet 1994.
Någon gång måste naturligtvis den snart 50-åriga efterkrigstiden avslutas
och Europa frigöra sig från Sovjetunionens och USAs förmyndarskap. Fort-
sätter Sovjetunionen som en politisk enhet i en eller annan form efter den
62
djupa kris unionen nu genomgår, är det inte orimligt att tänka sig, att framti-
dens Europa i politisk mening kommer att sluta vid Sovjets västgräns.
Vårt eget land har ju genom det historiska beslut riksdagen fattade den 11
december i fjol i praktiken bestämt sig för att försöka bli en aktiv medlem
i detta nya demokratiska mångnationella Europa. Det öppnar många och
fascinerande möjligheter för en aktiv och kreativ svensk utrikespolitik, men
det är ett ämne som vi får fler tillfällen att fördjupa oss i här i riksdagen.
Utvecklingen mot nationellt oberoende i de tre baltiska republikerna rul-
lar vidare och har nu nått så långt att jag har svårt att se hur den skall kunna
bromsas. Regeringens text i dagens deklaration innebär ytterligare en klar
markering av vårt stöd åt de baltiska frihetssträvandena.
Vi har anledning att vara stolta över den nationella enighet som skapats i
vårt land för balternas sak. Tyvärr finns inte samma stämningar bland flerta-
let ledande västliga politiker med större geografisk distans till Tallinn, Riga
och Vilnius. När vi talar om möjligheterna för de baltiska republikerna att
uppnå politisk självständighet möts vi med öppen skepsis i många västliga
huvudstäder.
Många kontakter med demokratiskt valda baltiska politiker och några be-
sök i Baltikum under det senaste året har övertygat mig om att centralmak-
ten i Moskva inte kommer att kunna vända den utveckling som nu pågår mot
nationellt självbestämmande. De tre baltiska republikerna är kulturellt och
historiskt en del av Europa med den framtida politiska definition jag just
gav.
Självfallet kommer de baltiska republikerna samtidigt att för all framtid
vara nära förbundna med det stora Ryssland, bl.a. till följd av de stora ryska
minoriteter som lever inom deras gränser. Ekonomiskt kommer dessutom
beroendet att vara mycket stort.
Realistiska baltiska politiker inser också att deras länder under överskåd-
lig tid kommer att få finna sig i att ha ryska militärbaser inom sina gränser.
Men med dessa restriktioner som givna förutsättningar finns det ändå vida
möjligheter till en snabb ekonomisk, social och kulturell utveckling om bara
de baltiska republikerna kan göra sig politiskt självständiga.
De försök som för några veckor sedan gjordes att genom klassiskt kommu-
nistiska våldsmetoder sätta de demokratiskt valda parlamenten ur spel har
åtminstone temporärt misslyckats. De små Moskvatrogna kommunistpar-
tiernas ledare bildade ”kommittéer för nationell frälsning” och försökte med
Moskvaledd militär och polis att först lägga beslag på massmedia och sedan
genom naket våld provocera oroligheter som kunde motivera stängning av
de baltiska parlamenten.
Det är möjligt att gammelkommunisterna i Kreml kommer att göra nya
brutala försök att kväva demokratin i de baltiska republikerna. Men jag är
övertygad om att de inte kommer att lyckas. Det är inte i 1990-talets Europa
möjligt att använda allt det våld som skulle krävas. På 40-talet ansåg Stalin
det nödvändigt att mörda tiotusentals och deportera hundratusentals balter
för att befästa Sovjetmakten i de annekterade baltiska staterna. Det kan inte
dagens Sovjetledare göra. De har ju nyligen t.o.m. i Parisstadgan bekänt sig
till demokrati och rättsstatens principer.
Det finns som jag ser det all anledning att se optimistiskt på de baltiska
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
63
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
64
republikernas möjligheter att genom sammanhållning, envishet och för-
handlingsvilja uppnå nationellt oberoende under de närmaste åren. Hur
snabbt det sker beror naturligtvis till stor del på det politiska skeendet i Mos-
kva. Men det beror också på det stöd för deras sak som kan mobiliseras utan-
för Sovjetunionen. Den politiska, ekonomiska och nationella upplösning
som nu hotar Sovjetimperiet kan kanske hejdas, men ledarna i Kreml är
mycket beroende av stöd från väst för att undvika totalt ekonomiskt kaos
och för att få i gång någon sorts reorganisering av ekonomin.
Kan vi bara få fler i väst att verkligen verka för nationell självständighet
för de baltiska republikerna och inte bara se med välvillig skepsis på våra
ansträngningar här i Norden, så vore mycket vunnet. Alltför många i väst
tycks mena att Gorbatjov skulle försvagas ytterligare eller kanske falla om
han accepterade baltisk självständighet. Gorbatjov sjaiv och hans supportrar
i väst måste fås att inse att baltisk självständighet faktiskt skulle bidra till
lösningen av flera av de enorma problem Sovjetunionen står inför.
I den svenska debatten har efter de sovjetiska våldsaktionerna i Vilnius
och Riga och naturligtvis med anledning av kriget i Gulfen höjts röster för
att vi skall omvärdera vår säkerhetspolitik. Det är under massmedietrycket
från de akuta konflikterna och kriget lätt att dramatisera och kräva en kär-
vare svensk försvarspolitik.
En kylig analys - och det är bara på en sådan vi bör basera vår säkerhets-
politik - leder inte till att hotbilden mot Sverige har förändrats genom vad
som skett i Baltikum. Inte heller kriget i Gulfen leder till någon försämring
av vår säkerhetspolitiska miljö. Genom det nya samarbetet mellan USA och
Sovjet är risken för en spridning till Europa av konflikter i Mellanöstern
mindre än någonsin tidigare under efterkrigstiden.
Vad vi har att utgå från är den faktiska utvecklingen främst i Europa. Den
har varit utomordentligt gynnsam under de senaste åren. Warszawapakten
har i praktiken upplösts. Tyskland har enats. Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern har fått demokratiskt valda icke-kommunistiska regeringar. Sovjet
är i färd med att ta hem sina soldater från Centraleuropa och genomför enligt
CFE-avtalet mycket kraftiga minskningar av sina konventionella styrkor.
Den politiska upplösningen i Sovjetunionen innebär naturligtvis ytterligare
en försvagning av Sovjetarmén bl.a. till följd av att många värnpliktiga helt
enkelt struntar i sina inkallelseorder.
Det har nu i väst uppstått vissa tvivel på Sovjetledarnas förmåga - och kan-
ske vilja - att genomföra allt vad man åtagit sig enligt CFE-avtalet. Carl Bildt
gav exempel på det här tidigare i debatten. Detta accepterar naturligtvis inte
NATO, och vi får väl se hur det blir med Sovjets avtalstrohet under de när-
maste åren.
För svensk del kvarstår dock konstaterandet att vi nu har ett gynnsammare
säkerhetspolitiskt läge än vi någonsin haft efter andra världskriget. Risken
för storkrig i Europa, som tidigare bedömdes som mycket ringa, har genom
det senaste årets dramatiska händelser blivit ännu mindre. Att Tysklands och
Polens Östersjökust inte längre kontrolleras av Sovjetarmén innebär ett
bättre läge för Sydsverige.
De militära förändringarna i nordvästra Sovjetunionen är mindre enty-
diga. En del tyder på vissa kvalitetshöjningar hos förbanden i Leningrads
militärdistrikt och i de baltiska, samtidigt som det sker vissa kvantitetsminsk-
ningar. Den strategiska betydelsen av styrkorna på Kolahalvön för Sovjet
har inte minskat utan kanske t.o.m. ökat genom reduktionerna i Central-
europa.
En alliansfri småstat som Sverige har all anledning att ta stor hänsyn till
mäktigare grannars militära potential när säkerhetspolitiken utformas. Det
dominerande inslaget i vår säkerhetspolitiska miljö är ändå den radikala för-
ändringen i relationerna mellan NATO och vad som var Warszawapakten.
Det är värt att notera att USAs försvarsminister Cheney i går inför kongres-
sen mitt under pågående krig i Gulfen föreslog en minskning av USAs för-
svarsbudget med 25 % under de närmaste åren. Det motsvarar i trupper räk-
nat ungefär det antal soldater som USA nu har i Gulfen. Även andra västlän-
der drar nu kraftigt ned sina militärutgifter. I det nya Tyskland minskar anta-
let soldater av olika nationalitet fram till 1994 med närmare en miljon man.
De som i vårt land på fullt allvar hävdar att de ca 35 miljarder vi nu lägger
ned på militära förberedelser måste på en gång ökas med flera miljarder och
sedan år för år tillåtas stiga i snabb takt argumenterar faktiskt litet i otakt
med tidsandan.
Herr talman! Det gladde mig mycket att utrikesdeklarationen, för första
gången såvitt jag kan minnas, tog upp situationen i Burma eller Myanmar,
som landet nu också kallas. Sverige har medverkat till att de grova kränk-
ningarna av de mänskliga rättigheterna i Burma nu tas upp inom FNs kom-
mission för de mänskliga rättigheterna.
Burma har sedan början av 60-talet styrts av en militärjunta ledd av Ne
Win. Han störtade en demokratiskt vald regim och har sedan fört en politik
som utmärkts av militärkommunistiska experiment, korruption och brutalt
godtycke som ruinerat landet. Den snart 30-åriga diktaturen har inneburit
mycket lidande för Burmas folk. Regimen har medvetet på närmast albanskt
vis isolerat landet från omvärlden och därmed undgått massmediai uppmärk-
samhet i väst. Den har släppt in en del utländska kapitalintressen som villigt
ägnat sig åt rovdrift av landets naturtillgångar.
I fjol gjorde militärjuntan ett försök att legitimera sitt styre genom att
hålla val, men eftersom oppositionen trots svåra handikapp vann en överväl-
digande seger struntade Ne Win och hans generaler i valresultatet. Parla-
mentet tillåts inte sammanträda, och valda representanter för Burmas folk
fängslas eller förföljs på annat sätt. I detta djupt buddistiska land försöker
representanterna för folkmajoriteten att med fredliga medel tvinga militär-
juntan bort från makten. De är värda vårt mycket aktiva stöd.
Många svenskar och vår regering har tidigare aktivt engagerat sig för Viet-
nams och Kambodjas kamp för frihet. Om vi bara kunde ägna Burma en
bråkdel av det intresse vi ägnat kommunistledda befrielserörelser i dessa två
grannländer, skulle det betyda mycket för det plågade burmesiska folket.
Andra länder har på senare år satt in vissa sanktioner mot militärdiktatorn i
Rangoon. Mest verksamma har naturligtvis Japans åtgärder varit.
Sverige kan på flera olika sätt bidra genom att aktivt stödja dem som käm-
par för återupprättandet av demokratin i Burma och genom att öppet kriti-
sera dem som hjälper militärdiktaturen. Det gäller då framför allt kungari-
ket Thailand, som ju Sverige har mycket vänskapliga relationer med och som
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
5 Riksdagens protokoll 1990/91:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
66
när det gäller både ekonomi och demokrati på senare år genomgått en posi-
tiv utveckling. En målmedveten svensk insats för ett demokratiskt Burma
bör nu följa på det löfte om stöd som dagens utrikesdeklaration innebär.
Anf. 26 INGER KOCI1 (m):
Herr talman! Medan världens intresse är fokuserat på kriget vid Persiska
viken och Sovjetunionens aggressioner mot de baltiska staterna, hotas delar
av södra Afrika av en svältkatastrof-som kan bli en av de värsta i historien -
utan att detta uppmärksammas.
Miljontals människor riskerar att dö på grund av svält i Etiopien, Sudan,
Angola och Mogantbique. Även i Liberia är nöden akut.
Åratal av krig, torka och en stor befolkningsexplosion har skapat denna
svåra situation. Men det är framför allt de många krigen och striderna som
slagit sönder jordbruken, drivit stora mängder människor på flykt och för-
stört transportnäten. Trots den överhängande katastrofen fortsätter konflik-
terna att försvåra hjälpinsatserna.
I Etiopien pågår fortfarande Afrikas längsta och blodigaste krig, som i 30
år har orsakat ett oerhört lidande för befolkningen. I lundratusentals männi-
skor har dött på grund av den etiopiska arméns terrorbombningar och re-
pressalieaktioner i ett land där regimen inte tillåter någon opposition. Dikta-
turen har använt terrorn som vapen i krigföringen för att hänsynslöst kunna
fullfölja sin politik med bybildningar och folkförflyttningar. Svälten har an-
vänts som ett annat vapen utan att världsopinionen har reagerat genom att
föra upp frågan på den internationella politiska dagordningen.
Det är nödvändigt att förnyade ansträngningar nu görs för att försöka lösa
konflikten mellan gerillan och den etiopiska regimen så att en utveckling mot
demokrati kan påbörjas.
Etiopien är ett av våra äldsta biståndsländer. och Sverige har därför ett
särskilt ansvar för att denna konflikt förs upp till behandling i FN.
I Sudan, ett av de hårdast drabbade länderna, är det redan för sent att
rädda tiotusentals sudaneser från svält i vår. Enligt uppgift kan uppemot en
miljon människor komma att dö om inte den totalitära militärregimen i
Khartoum kan förmås att medge att landet står inför en svältkatastrof och
tillåter att ett hjälpprogram organiseras.
I Somalia har striderna mellan de olika rebellgrupperna och den somaliska
regimen under diktatorn Siad Barres ledning lett till att rebellstyrkorna lyck-
ats erövra huvudstaden Mogadishu. Presidenten med flera medlemmar i re-
gimen har flytt ur landet. Somalia står nu inför en kaotisk period, och många
fruktar att landet skall falla sönder.
På grund av dessa krig i länderna kring Afrikas horn har nu antalet flyk-
tingar ökat till omkring två miljoner människor, vilket ytterligare försvårar
försörjningen.
I Angola pågår sedan 16 år ett inbördeskrig mellan Angolas Sovjetstödda
regering och Unita-gerillan. Fredsförhandlingar mellan de stridande par-
terna pågår nu i diskussion med portugisiska, sovjetiska och amerikanska
medlare. Man hoppas att snart kunna underteckna ett fredsfördrag. Men
striderna pågår fortfarande, och folket i Angola svälter.
I Mogambique pågår sedan 15 år strider mellan Renamo-gerillan och rege-
ringen. Dessa strider har lett till att en miljon människor flytt utomlands och
två och en halv miljon är på flykt inne i landet. Svälten är svår på grund av
de många årens strider och ett diktatoriskt styre.
Regeringen har emellertid nu aviserat att den är beredd att utlysa all-
männa val och påbörja en utveckling mot demokrati.
I Liberia är över hälften av landets befolkning flyktingar efter flera års
inbördeskrig, och folket hotas även här av svält.
Herr talman! Vi får inte genom vår biståndspolitik medverka till att totali-
tära regimer kan fortsätta sitt förtryck.
Det är viktigt att Sverige genom stöd till FNs flyktingkommissariat
UNHCR och till enskilda organisationer på alla sätt försöker lindra nöden
för de hårt drabbade invånarna i dessa afrikanska länder. Men det är lika
viktigt att Sverige också på alla sätt initierar och stöder en utveckling mot
demokrati i länderna.
En början på en sådan utveckling ser vi i Zambia, som kommer att ha all-
männa val under 1991.
Även i Sydafrika ser vi nu en glädjande utveckling i riktning mot demo-
krati. ANC-ledaren Mandelas frigivning för ett år sedan var inledningen på
en process som nu lett fram till att arbetet med en ny författning påbörjats.
Flera rasåtskillnadslagar har redan avskaffats. Vid öppnandet av parla-
mentet i januari i år lade president de Klerk fram förslag som innebär att
apartheidpolitikens hörnstenar försvinner. Härmed avses de lagar som be-
stämmer var man får bo, vem som får äga jord och till vilken befolknings-
grupp man hänförs vid den klassificering av rastillhörighet som bestämmer
ens plats och möjligheter i samhället. Samtidigt lovade han också att alla
människor i landet skali få rösträtt.
Ett allvarligt problem har varit det ökade våldet mellan olika svarta grup-
per, främst anhängare till ANC och Inkhata. Sammanlagt har omkring 5 000
människor fallit offer i dessa strider. Men mötet mellan ANC-ledaren Nelson
Mandela och Inkhata-rörelsens Mangosuthu Buthelezi i januari och deras
gemensamma deklaration - i vilken de manar till fred och försoning mellan
de båda rörelserna - inger hopp.
1 förra veckan meddelade EGs utrikesministrar att de avser att upphäva
gemenskapens sanktioner mot Sydafrika så fort det aviserade lagförslaget
lagts fram. Även Australiens premiärminister anser att de Klerks reformer
är steg i rätt riktning, och han anser att samväldet bör överväga att upphöra
med sportbojkotten.
Herr talman! Enligt min mening bör även Sverige nu överväga att upphäva
sanktionerna mot Sydafrika för att underlätta en omvandling mot ett demo-
kratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Jag noterade också med tillfredsstäl-
lelse att utrikesministern här i debatten sade att tiden är nära då man kan
lätta på en del av sanktionerna.
Anf. 27 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Fattigdomen i världen och den utbredda analfabetismen
hänger nära samman. Av dagens 962 miljoner icke läs- och skrivkunniga bor
921 miljoner i utvecklingsländerna - länder som har stigande skuldbördor,
snabb befolkningstillväxt, svältkatastrofer och omfattande miljöförstöring.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
67-
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
68
Dessa problem har medfört att den lovande utvecklingen på läskunnighets-
området som började under 60- och 70-talen förbyttes i bakslag under 80-
talet i många av de minst utvecklade länderna.
I en femtedel av utvecklingsländerna är inskrivningen i skolan på väg
nedåt. Det finns också tydliga tecken på att många föräldrar inte längre ser
utbildning som en väg till bättre livsvillkor för sina barn. Flickorna blir sär-
skilt utsatta under dessa förhållanden.
Om allt fler kvinnor blir läs- och skrivkunniga betyder det emellertid att de
får större möjligheter att påverka sina barns hälsa, utbildning och framtid.
Statistiken visar att läs- och skrivkunniga kvinnor får färre barn och kan delta
i samhällslivet på mera jämställd bas och frigöra sig från ekonomiskt utnytt-
jande och förtryck.
Detta är bl.a. bakgrunden till att Förenta nationernas generalförsamling,
på förslag av Unesco, beslöt att 1990 skulle bli ett internationellt läskunnig-
hetsår. I de flesta medlemsländer har aktiviteter organiserats via de natio-
nella Unescokommissionerna eller via särskilda organ.
För ett år sedan anordnade fyra FN-organ - Unesco, Unicef, UNDP och
Världsbanken - en världskonferens om utbildning för alla i Jomtien, Thai-
land. Vid konferensen antogs två dokument, dels en Deklaration om utbild-
ning för alla, dels Ramar för åtgärder för att tillgodose behovet av grundkun-
skaper.
Jag vill peka på litet statistik. Trots alla ansträngningar som har gjorts un-
der åren lopp finns det i dag:
- ca 130 miljoner barn - varav 60 % flickor - som inte har tillgång till grund-
läggande skolutbildning,
- mer än 960 miljoner vuxna - varav två tredjedelar kvinnor - som inte kan
läsa och skriva och
- mer än 100 miljoner barn och oräkneliga vuxna som inte slutför den grund-
läggande utbildning de påbörjar.
Om inte ökande ansträngningar görs nu kommer världen vid sekelskiftet
att ha omkring 1 miljard människor som inte kan läsa och skriva. Därmed,
menar jag, ges inte demokratin och freden en rejäl chans.
Vad skulle det kosta att ge alla barn en möjlighet till grundläggande utbild-
ning fram till år 2000? Det rör sig faktiskt om små belopp i jämförelse med
många andra utgifter som världens länder kostar på sig. Enligt uppgifter vid
världskonferensen i Jomtien skulle det kosta ytterligare 5,8 miljarder US-
dollar per år. Vad motsvarar det? Det motsvarar t.ex. två dagars kostnader
för vapen i i-länderna eller en veckas militära utgifter i u-länderna eller sum-
man av ett års kostnader för tobaksreklam i USA eller vodkakonsumtion i
Sovjet. Det rör sig således inte om större belopp.
Utrotning av analfabetism och möjligheten till grundutbildning för alla
fram till år 2000 är ett av de viktigaste medlen i 1990-talets utvecklingsstrate-
gier i u-länderna. Om målet är realistiskt är svårt att bedöma. Skillnader och
orättvisor i könsroller är en av flera motverkande företeelser som är djupt
rotade i traditioner i många länder och som det i sin tur kommer att ta tid att
bryta ned.
Demokratin och analfabetismen hänger nära samman. Därmed är det
också en fredsfråga. De yttre förutsättningarna för en demokratisk samhälls-
utveckling är väsentligt annorlunda i fattiga länder utan demokratisk tradi-
tion än de är i utvecklade industriländer som t.ex. Sverige. Det går att peka
på en rad försvårande faktorer, bl.a. den dåliga och låga utbildningsnivån,
de outvecklade kommunikationerna, den ofta svaga lojaliteten mot samhäl-
let och en vacklande - ibland obefintlig - nationell enhetskänsla. De gränser
som har dragits upp på kartorna har ofta dragits upp ovetande om det faktum
att de har skilt folk åt, att de har splittrat upp stamtillhörigheter, gamla tradi-
tioner, kultur och språk. Många u-länder har också vunnit sin självständighet
efter krigföring som knappast förbättrat förutsättningarna för tolerans och
demokrati.
Dessa problem är fattigdomens följeslagare, och är ofta motivet till många
biståndsinsatser. Men de motiverar ingen annan värdering av demokratin
som styrelseform, och de kan aldrig rättfärdiga förtryck. Rätten att påverka
sin livsmiljö, säga sin mening och kräva sin rätt att i allmänna och fria val
utse sina makthavare kan aldrig vara en lyx. Den rätten måste tillkomma alla
människor, särskilt de fattigaste och svagaste grupperna, som inte kan få sina
krav uppmärksammade genom ekonomisk makt eller speciella kontakter.
En rad krav måste uppfyllas för att en stat skall kunna räknas till kretsen
av demokratier. Dit hör bl.a. att det skall hållas fria och hemliga val, att det
skall råda en vidsträckt yttrande- och organisationsfrihet samt att den poli-
tiska mångfalden skall vara säkerställd genom fri partibildning och flerparti-
system. Vi bör givetvis vara medvetna om att snabba resultat är svåra att
uppnå, men färdriktningen måste vara klar.
Läskunnighet är en viktig nyckel till framgång för utveckling och utövande
av demokrati i världen. UNESCOs tidning, UNESCO-kuriren, berättar för
oss i sitt specialnummer, som kallas för ”En miljard analfabeter - vår tids
utmaning”, om kvinnans situation i u-land. Där kan vi bl.a. läsa om hur en
nyligen alfabetiserad grupp kvinnor från Kenya förklarar fördelarna med att
kunna läsa, skriva och räkna. Nu, när de kan skriva sina namn, har de större
kontroll över exempelvis sin penningtransaktioner. De kan läsa recept och
föreskrifter från sin läkare. ”Våra ögon har öppnats”, säger en av dem och
uttrycker därmed den nya känsla av stolthet och ökad självkänsla som de alla
upplever.
De första resultaten av ett frågeformulär, som internationella KFUK
sände ut i september 1988 till sina medlemsorganisationer, bekräftar alfabe-
tiseringens frigörande effekter. Svaren visar att kvinnor som alfabetiserats
möts med ökad respekt i samhället och hemma, är bättre rustade att söka
jobb och därför kan tjäna mer. De inser att de kan utföra vissa arbeten som
traditionellt ansetts vara förbehållna män, de har större förmåga att driva
småföretag och kan själva sköta den bokföring som krävs, och de blir bättre
ledare för kvinnogrupper. Vidare blir de politiskt mer medvetna, de deltar
oftare i det politiska livet och blir bättre organisatörer. De förstår bättre sina
rättigheter och kan mycket lättare än tidigare hjälpa sina barn med skolarbe-
tet.
Det finns många mänskliga, sociala och ekonomiska skäl till att alfabetise-
ring av flickor och kvinnor bör ges högsta prioritet i inte minst biståndsarbe-
tet. För många kvinnor kan läs- och skrivkunnighet komma att innebära att
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
de börjar få kontroll över sitt eget liv, kan delta i samhällslivet på lika villkor
som män och slutligen kan frigöra sig från ekonomisk utsugning och patriar-
kaliskt förtryck. Enbart det faktum att mödrarnas utbildningsnivå haren po-
sitiv effekt på barnens hälsa och framsteg i skolan bör räcka som argument.
Statistiken visar att klyftan mellan antalet läs- och skrivkunniga män och
kvinnor ständigt ökar. Dessutom verkar det troligt att denna könsskillnad
kommer att bli ännu större, då ekonomiska åtstramningar leder till ökad ef-
terfrågan på okvalificerad kvinnlig arbetskraft och knuffar läs- och skrivkun-
nigheten ännu längre ned på angelägenhetsskalan hos folk och regeringar.
Det gäller nu att anta FNs utmaning- utrota analfabetismen i världen, för
demokratins och fredens skull.
Anf. 28 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! 1 natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag
drömde det var fred på jord och alla krig var slut.
I lerr talman! Den här drömmen är vi många som vill se uppfylld. Längtan
är stark runt om i världen efter fred och slut på krig. Det gäller inte bara
kriget i Persiska gulfen, som är det krig vi i dagsläget i huvudsak följer via
massmedia. Längtan efter fred och frihet är också stor i Baltikum, och vi
följer och stöder det baltiska folket i deras kamp. Längtan efter fred och fri-
het är lika stark på många andra håll i världen, i länder och bland folk som i
skuggan av Gulfkriget och Baltikumkrisen upplever långvariga, allvarliga
och utbredda krig, kriser, oroligheter och brott mot mänskliga rättigheter.
Det är något som vi inte får glömma eller gömma. Därför skall jag belysa
några av dessa delvis bortglömda konflikter.
Saddam Husseins förklaringar till intagandet av Kuwait, med ursäkter och
förevändningar samt uttalanden om att ha gjort detta för att belysa palesti-
niernas problem i området, kan inte längre dölja hans verkligt tyranniska
läggning. Intagandet av Kuwait är bara en fortsättning på hans tidigare terro-
riserande, föraktfulla och oresonliga agerande mot den inhemska, proteste-
rande befolkningen. Han har under en lång följd av år mördat, torterat, ter-
roriserat och förföljt all opposition mot sig själv. Vittnesmålen är åtskilliga,
och det berättas om barn som torterats framför sina föräldrars ögon, försvin-
nandet! i tusental och gasande med kemiska krigsmedel mot den egna in-
hemska befolkningen, framför allt i norr.
Gulfkriget har inte bara drabbat den irakiska befolkningen i Bagdad och
Basra mycket hårt utan även kurderna i Irak. Kurdiska byar, bl.a. i norr, har
utsatts för bombningar - med ytterligare lidande och död som följd. Cyniskt
har kurdiska pojkar tvingats gå i första anfallsleden vid intagandet av Ku-
wait. Husseins senaste krav, att 17-åringar skall ut i kriget, kommer natur-
ligtvis att innebära ytterligare en möjlighet för Saddam Hussein att minska
den kurdiska befolkningen.
De kurder som tidigare har flytt från Saddam Husseins anfall med kemiska
stridsmedel - framför allt gäller det gasanfallet mot Halabja -, kurder som
har flytt till Iran och Turkiet, lever under mycket svåra förhållanden. Fortfa-
rande finns det tiotusentals kurder kvar i flyktingläger i Turkiet och Iran, och
dessa lider brist på mat, pengar, arbete, skolundervisning m.m. Ytterligare
70
påtryckningar måste göras vad gäller Iran och Turkiet för att få till stånd en
lösning i fråga om dessa flyktingars situation.
Det är emellertid inte bara kurdflyktingar som har det svårt i Turkiet.
Även den inhemska befolkningen, och då främst kurder, utsätts för förtryck
och tortyr. Förstörelse av byar och tvångsförflyttningar har påbörjats från
Turkiets sida, i likhet med vad som tidigare har skett i Irak. Ett system med
byvakter har byggts upp av den turkiska regimen, bl.a. i syfte att skapa fiend-
skap kurderna emellan. Den som vägrar att ställa upp på myndigheternas
krav att bli byvakt har att vänta misshandel, trakasserier och beskyllningar-
t.ex. om att vederbörande är terroristanhängare, s.k. PKK-vän. Många se-
riösa bedömare menar att det turkiska folkets livsvillkor i Turkiet ständigt
blir sämre. Visserligen har den turkiska regimen lovat kurderna att kurdiska
skall få talas offentligt. Det är ett löfte i skuggan av Gulfkriget, i syfte att
hålla kurderna lugna. Det är emellertid i dag tveksamt om det avgivna löftet
kommer att infrias och om det kommer att medföra nödvändiga lagregler i
framtiden.
Kurdernas rätt att fritt leva och verka samt deras rätt att utöva sin kultur
i sina hemländer eller i exil måste respekteras. Det är därför mycket viktigt
att en framtida lösning i Mellanöstern inte ensidigt koncentreras kring pro-
blematiken om palestiniernas framtid i området. Visserligen är också den
saken viktig. Men det handlar även om hur kurdernas situation kan förbätt-
ras i de länder där de lever. Vidare handlar det om hur kurderna skall kunna
uppnå större frihet och självbestämmande i framtiden. Löses inte frågan om
kurdernas situation i området, kan jag inte se några möjligheter till en varak-
tig fred eller hur säkerhet skall kunna skapas i Mellanöstern.
Jag saknar i dag besked från den socialdemokratiska regeringen om huru-
vida denna kommer att agera för att även kurdfrågan skall lösas i en framtida
diskussion om en säker fred i Mellanöstern. Kanske kan jag här senare få ett
svar av regeringens representant.
När det gäller Turkiets övriga övergrepp mot den inhemska befolkningen
vill jag framhålla att även dessa kommer i skymundan, mot bakgrund av
Gulfkriget. Kritiken mot turkarnas utbredda användning av tortyr och deras
fängslande av oliktänkande har dämpats tack vare att Turkiet har gett de al-
lierade styrkorna tillstånd att använda turkiska flygbaser. Vi i centern menar
ändå att kritiken mot Turkiet borde vara kraftfull, eftersom Turkiet har un-
dertecknat dels FNs konvention mot tortyr, dels Europarådets konvention.
Dessutom måste detta ses mot bakgrund av att Turkiet vill bli medlem i EG.
Därför är turkarna mera mottagliga för kritik. Om inte befolkningens situa-
tion i Turkiet förbättras vad gäller de mänskliga rättigheterna kan det enligt
centerns mening bli så, att Sverige måste aktualisera frågan om ett uteslu-
tande av Turkiet vad gäller Europarådet. Jag undrar om Maj Britt Theorin,
som enligt talarlistan kommer upp senare i debatten här, ställer upp på kra-
vet att Turkiet måste se till att situationen förbättras vad gäller de mänskliga
fri- och rättigheterna där.
En annan makt som utnyttjar Gulfkriget till att förtrycka de egna opposi-
tionella är Kina. Det pågår för närvarande summariska rättegånger mot bl.a.
de studentledare som var aktiva i arbetet med att agera för demokrati och
förnyelse i Kina före massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989. De
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
71
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
72
gripna riskerar att dömas till döden eller till långa fängelsestraff. De s.k. rät-
tegångarna har ofta föregåtts av förhör under tortyr och misshandel - detta
för att få fram erkännanden.
Den kinesiska förföljelsen gäller också tibetaner. Tibetaner som proteste-
rar riskerar att bli brutalt nedslagna, att bli fängslade eller att bli skjutna.
Tvångssteriliseringar och tvångsaborter förekommer för att hålla nere den
tibetanska befolkningen. Nya restriktioner införs vad gäller religiösa aktivi-
teter i landet. Detta vet vi trots relativt sparsamma rapporter från Tibet be-
roende på rådande besöksförbud.
Dessa brott måste ständigt påtalas, och Sverige måste aktivt arbeta för en
ökad självständighet för det tibetanska folket med utgångspunkt i Dalai La-
mas fredsplan. Vi bör också eftersträva att en undersökningsdelegation
sänds till Tibet.
Herr talman! Gulfkriget har varat i litet mer än en månad, och det får dag-
ligen uppmärksamhet i massmedia. Kriget i Afghanistan började 1979, då
Sovjet tågade in i landet. Detta krig är i det närmaste ett glömt krig, trots
de katastrofala följderna av striderna för det afghanska folket. Landet har
bombats sönder och samman. Hus, vägar och kanalsystem har förstörts.
Man räknar med att 20—25 miljoner minor är spridda över landet, vilket in-
nebär att död och lemlästning av folket kommer att fortsätta långt efter en
verklig fred. Var tredje flykting i världen, ja, ända upp till 40 % av världens
samlade flyktingskaror, består av afghaner.
Samtidigt minskar det internationella ekonomiska stödet till de afghanska
flyktingarna i Pakistan. Stödet till den afghanska gerillan har minskat från
bl.a. USAs sida, medan Sovjet efter sitt uttåg från Afghanistan 1989 har ökat
sitt stöd till Kabulregimen och den förhatlige Nadjibullah när det gäller såväl
vapentillförsel som militär rådgivning.
Mot den bakgrunden gäller det för oss att fortsätta med det humanitära
stödet till de afghanska flyktingarna och att stödja återuppbyggnadsarbetet
inne i Afghanistan. Vi måste orka fortsätta att visa solidaritet med det hårt
drabbade afghanska folket, trots behovet av stöd i Mellanöstern. Planerna
på en folkomröstning i FNs regi bör stödjas. Centern anser att det är lika
viktigt att Sovjetunionen betalar krigsskadestånd till Afghanistan som det
anses vara ett naturligt krav i FN att Irak betalar krigsskadestånd till Kuwait.
Vi förstår inte varför vi inte får stöd för detta vårt krav.
Ett annat land som i åratal har upplevt krig och oroligheter är Cambodja.
I tolv år har inbördeskrig rått i landet. 1975—1979 utsatte de röda khmererna
befolkningen för ett blodbad av sällan skådat mått. Minst en miljon cambod-
janer fick sätta livet till under khmerernas grymma ledning.
Vid ett besök som jag gjorde i landet i höstas fanns det fortfarande rester
av människoben vid massgravarna utanför huvudstaden Pnom Phen. Pojkar
vaktade vid minnesmärken uppbyggda av dödskallar. En pojke sov dagligen
sedan kriget intill sina föräldrars benrester. Hela hans familj hade utplånats.
Men mest orolig var han för att de röda khmererna skulle komma tillbaka
till makten och därmed få möjlighet att på nytt terrorisera civilbefolkningen
på det sätt som sker i nordvästra delen av landet i dag. Bl.a. har de röda
khmererna placerat ut minor som lemlästar och dödar civila.
FNs fredsplan går ut på att även de röda khmererna skall finnas med i en
regeringskoalition, ett nationellt råd, fram till det planerade valet i FNs regi.
Det är sagt att de stridande parterna skall lämna ifrån sig alla sina vapen.
I Oron i Phnom-penh är nu stor över att de röda khmerernas avväpning inte
■ kan kontrolleras. Detta skapar rädsla inför framtiden bland folket. Det är
tveksamt hur fredsarbetet kan fortsätta. Mot denna bakgrund menar jag att
vi i övriga världen har ett mycket stort ansvar för att förhindra att Pol Pot
kan komma tillbaka för att ånyo terrorisera befolkningen. Vi måste hjälpa
landet med återuppbyggnad, hjälp och bistånd redan i dag. Denna hjälp
måste utökas kraftfullt mot bakgrund av att öststaterna, som tidigare hjälpt
Cambodja, har minskat ned sitt stöd väldigt mycket. Därför behövs det att
Sverige ställer upp.
Herr talman! Även i Afrika pågår ett flertal krig. Inger Koch har tidigare
berättat om det trettioåriga kriget i Etiopien. Vi från centern säger att det
logiska är att befolkningen får avgöra sin framtid i en folkomröstning.
Västsahariernas strävan efter frihet och oberoende bör också avgöras i en
folkomröstning enligt FN-planerna. I mer än 15 år har saharierna kämpat
mot Marockos ockupation. Nya påtryckningar mot Marocko i syfte att få till
stånd folkomröstningen är nödvändiga. Skulle Marocko fortsätta att för-
dröja och förhala en folkomröstning, bör Sverige, enligt min mening, över-
väga att frysa biståndet till landet. Samtidigt är det viktigt att de sahariska
flyktingarna får ett utökat svenskt bistånd, som dels kan administreras via
olika hjälporganisationer, som sker i dag, dels bör kunna gå direkt till Polisa-
rio för ett effektivare stöd. Även här är jag intresserad av att höra hur rege-
ringen ser på detta.
Med dessa exempel, jag skulle ha kunnat lämna många fler, har jag velat
lyfta fram i debatten några långvariga krig och kriser i världen, vid sidan av
den mer akuta Gulfkrisen och krisen i Baltikum, så att de ej glöms bort. Jag
har velat exemplifiera hur nya kriser i världen allvarligt riskerar att försämra
situationen för fattiga och utsatta folk i andra delar av världen, hur nya krig
möjliggör för förtryckarländer att intensifiera förföljelser mot oliktänkande
i skuggan av de nya konflikterna.
Slutsatsen måste självklart vara att fredsansträngningarna måste intensi-
fieras runt om i världen. Freden måste få en chans. Som det står i visan: Jag
drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Detta måste bli verklighet
och inte bara en dröm.
Anf. 29 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Krig löser inga problem. Krig skapar bara fler problem. Krig
är alltid ett misslyckande - för de direkta offren, för folkrätten, för världs-
samfundet.
Kriget i Persiska viken är en mänsklig tragedi. Det har redan lett till ekolo-
gisk förödelse. Det kan leda till en politisk katastrof. Politiska problem krä-
ver politiska lösningar. Förhandling och dialog är alltid bättre än våld. Vi
måste på nytt ge freden en chans. Det är mycket lätt att starta ett krig, men
svårare att avsluta det.
Den nya process som de facto inleddes med Iraks tillkännagivande i fre-
dags skapar förutsättningar för ett snart slut på kriget. Det fredsinitiativ som
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
6 Riksdagens protokoll 1990191:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
74
Sovjet tagit ger oss hopp. FNs generalsekreterare kallar det ett historiskt till-
fälle att undvika ett förödande markkrig.
Självklart måste det nu vara FNs säkerhetsråd och inte de krigförande län-
derna som bedömer Sovjets fredsinitiativ och Iraks svar samt fattar beslut
om huruvida resolution 678 därigenom kan vara uppfylld.
Vilka skäl kan finnas för att inte pröva detta historiska tillfälle? Vilka skäl
kan vara starka nog att dra in en miljon soldater i en förödande markstrid?
Räcker inte en utfästelse av Irak att lämna Kuwait utan villkor? Var det inte
detta Förenta nationerna i resolution 678 gav fullmakt åt ett antal stater att
se till? Någon allmän krigsfullmakt har FNs säkerhetsråd aldrig givit.
Sverige har hela tiden på olika sätt aktivt verkat för en fredlig lösning.
Dessa ansträngningar måste fortsätta tills dess kriget upphör. I det arbetet
måste varje initiativ, varje försök prövas.
Ett krig innebär inte bara mänskligt lidande och blodspillan. Det f<5r med
sig ett lidande som i varje krig, trots det militärer kallar kliniska operationer,
huvudsakligen drabbar civila - kvinnor och barn. Ett utdraget krig försvårar
dessutom på alla plan återgången till fredliga förhållanden i regionen.
Varje krig hotar FNs roll och auktoritet och är ett bakslag för Förenta na-
tionerna. Förenta nationernas uppgift är att arbeta för fred. Som det heter i
dess portalparagraf: ”att rädda kommande generationer från krigets gissel.”
Herr talman! Trots att vi inte vet hur eller när kriget slutar måste vi nu
börja tänka på tiden efter kriget.
- Hur kan broar byggas för att bryta ner det hat som kriget har skapat?
- Hur skall en varaktig och stabil fred uppnås i regionen?
- Har Europa särskilda förutsättningar att spela en konstruktiv roll i den
processen?
- Är Europas erfarenheter av politiskt brobyggande och förtroendeska-
pande åtgärder tillämpliga?
Efter Iraks invasion av Kuwait visade FNs säkerhetsråd prov på beslut-
samhet och handlingskraft när beslut togs om ekonomiska sanktioner. Det
var sanktioner som ansågs som mycket effektiva för första gången i FNs his-
toria och som borde ha fått prövas längre.
Kriget i Persiska viken är inte FNs krig. Det har vi generalsekreterarens
ord på. Men för FNs skull är det viktigt att den militära operation som För-
enta nationerna har legitimerat håller sig inom angivna ramar. FNs arbete
för fredlig konfliktlösning måste förstärkas och intensifieras. Det är viktigt
att FNs säkerhetsråd nu återtar sin roll och fortsätter ansträngningarna att
nå en politisk lösning och en varaktig fred och stabilitet.i Mellersta Östern.
En bred Mellersta Östern-konferens, där Palestina/Israel-frågan och
andra konflikter i området - jag inbegriper också kurdfrågan - kan få lång-
siktiga lösningar, är en förutsättning för att de politiska problemen i området
skall kunna lösas och för att en varaktig och stabil fred skall kunna uppnås i
regionen.
Förenta nationerna måste nu snabbt ta initiativ till ett återuppbyggnads-
program till stöd för de drabbade människorna och miljön i regionen.
Herr talman! Vilka lärdomar kan vi dra av kriget?
Genom en historiens ironi vänds nu Iraks vapen mot länder som under
åratal hjälpt till att bygga upp Saddam Husseins gigantiska vapenarsenal.
Under 1980-talet byggdes Irak upp till en militär stormakt med hjälp av
många stater, men framför allt av Sovjet, Frankrike och Kina. Men också
många andra industrinationer har hjälpt till att bygga upp hans kemiska an-
läggningar och tekniska kapacitet på det militära området.
Inga vapen, inget krig.
Den första lärdomen av kriget måste vara att all vapenhandel och vapen-
överföring måste begränsas kraftigt och kontrolleras internationellt. Alla
stater, både säljare och köpare, måste underordna sig en sådan*kontroll.
Det är hög tid för världssamfundet att på allvar ta itu med de problem den
internationella vapenhandeln innebär. FN bör som ett första steg nu upp-
rätta ett register över internationella vapenleveranser.
Men varje land maste ta ansvar för en restriktiv lagstiftning och heltäck-
ande kontroll av sin vapenproduktion och export. Enligt de riktlinjer som
riksdagen antog 1971 gäller ovillkorligt hindef för export av vapen till länder
i krig. Dessa riktlinjer är dock inte lag. Medborgarkommissionen begärde
en sådan lag, vilket också den socialdemokratisk^ partikongressen enhälligt
beslutade om hösten 1990. Kriget vid Persiska viken visar att det brådskar
med ett sådant lagförslag.
Kriget vid Persiska viken överskuggar också olika nedrustningsförhand-
lingar, men det gör arbetet för nedrustning bara mer angeläget. I skuggan av
kriget fortsätter supermakterna sina bilaterala förhandlingar om strategiska
kärnvapen. I skuggan av kriget vid Persiska viken fortsätter förhandlingarna
vid nedrustningskonferensen i Geneve. Den centrala förhandlingen där se-
dan några år tillbaka gäller ett totalförbud mot kemiska vapen, ett arbete
som i högsta grad fått ökad auktalitet till följd av kriget vid Persiska viken.
Den andra lärdom som man kan dra av kriget är att ett avtal om totalför-
bud mot kemiska vapen snabbt måste slutföras. Den politiska viljan till ett
sådant förbud hos alla involverade måste ju ha ökat inför hotet att dessa
massförstörelsevapen används. Med en klar politisk vilja kan ett avtal snabbt
vara klart. Arbetet på en avtalstext är långt framskridet. Förra året - när
Sverige ledde förhandlingarna - kom ytterligare några bitar på plats i detta
stora avtalsbygge. ExempePpå sådana framsteg är att man kunde enas om
en förstörelseordning för kemiska vapen och produktionsanläggningar för
sådana vapen, om metoder att utreda anklagelser om användning av ke-
miska vapen, om sanktioner vid brott mot avtalet och om sätt att lösa tvister
om tolkning av avtalet.
Ett fåtal svåra problem är alltjämt olösta. Dit hör vissa kontrollfrågor, inte
minst frågan om rätt till att vid misstanke om.brott mot avtalet göra inspek-
tion för att utreda detta, s.k. inspektion på anmodan.
En överenskommelse har också träffats mellan supermakterna om att för-
störa 80 % av deras kemiska vapenarsenaler som ett led i arbetet på ett glo-
balt avtal om ett fullständigt förbud mot och förstörelse av alla kemiska va-
pen. Ett tecken på den trots allt förändrade värld vi lever i är att USA prak-
tiskt bistår Sovjet vid den tekniskt och säkerhetsmässigt besvärliga förstörel-
sen av de kemiska vapnen. Detta är betydelsefullt, inte bara i förhållandet
mellan supermakterna, utan också i samband med förhandlingarna i Geneve
om ett allomfattande förbud mot kemiska stridsmedel.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
75
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
76
Kriget vid Persiska viken och hoten om användning av kemiska vapen gör
det än mer angeläget att förhandlingarna snabbt slutförs om ett fullständigt
förbud mot och förstörelse av alla kemiska vapen.
Herr talman! Vi vet att tekniken att tillverka och använda massförstörelse-
vapen under senare år har spritts till allt fler länder - även till konfliktdrab-
bade länder och regioner. Det gäller utrustning för att tillverka kärnvapen,
men även kemiska och biologiska stridsmedel och missiler för att transpor-
tera sådana stridsspetsar.
Problemet försvåras av att en hel del av denna teknik för massförstörelse-
vapen baseras på utrustning som används för legitima civila ändamål som
kärnkraft, civil kemisk industri, läkemedels- och livsmedelsindustri eller ci-
vila rymdprogram.
Det beräknas att ett femtontal länder i Mellersta Östern, Asien och Latin-
amerika i dag disponerar eller själva utvecklar missiler som kan bära mass-
förstörelsevapen. Samtidigt har kunskapen om hur man tillverkar kemiska
stridsmedel blivit spridd. Sådana stridsmedel har bevisligen använts i kon-
flikten mellan Irak och Iran och internt i Irak mot kurderna. Det finns också
uppgifter om att vissa stater även försöker att skaffa sig kapacitet att utveckla
biologiska stridsmedel.
Spridningen av bärraketer har till stor del skett genom stormakternas för-
säljning av militära raketer till länder i tredje världen. De mer avancerade
missilprojekten i dessa länder bygger emellertid även på att man skaffar sig
tillgång till civil rymdteknik och applicerar den på militära projekt.
Användningen av vad som i princip är civil utrustning kännetecknar i ännu
högre grad tillverkningen av kemiska och biologiska stridsmedel. De ak-
tuella staterna gör därvid ofta stora ansträngningar för att dölja att den civila
utrustningen kan användas för militära ändamål.
I april 1987 beslöt sju väststater att söka begränsa spridningen av bärrake-
ter och missilteknik. Sedan dess har ytterligare några länder stött denna am-
bition. Dessutom har ett tjugotal västländer inom ramen förden s.k. Austra-
liengruppen sedan flera år tillbaka agerat tillsammans för att hindra sprid-
ning av sådana civila kemiska substanser som kan användas för att framställa
kemiska stridsmedel. Detta har också behandlats vid nedrustningsförhand-
lingarna om kemiska vapen i Geneve.
FNs säkerhetsråd antog med anledning av att kemiska stridsmedel använ-
des i kriget mellan Irak och Iran i augusti 1988 en enhällig resolution, där
medlemsstaterna uppmanas att införa en strikt exportkontroll för kemiska
produkter, som kan användas för tillverkning av kemiska vapen.
En tredje lärdom av kriget vid Persiska viken är att det nu är än mer ange-
läget att internationellt hindra spridning av missilteknik och produkter an-
vändbara för massförstörelsevapen. Sverige bidrar till detta genom det lag-
förslag som nyligen gick till lagrådet för yttrande.
Herr talman! Även supermakternas bilaterala nedrustningsförhandlingar
har kommit i skymundan på grund av kriget vid Persiska viken. Under 1990
träffade Sovjet och USA en principuppgörelse om en kraftig nedskärning av
de stategiska kärnvapnen. Uppgörelsen är historisk. Det kan i och för sig
kanske inte sägas vara den första i sitt slag, eftersom den har föregåtts av
INF-avtalet, som innebar den första avtalade nedskärningen av kärnvapen.
INF-avtalet innebar ett marginellt ingrepp i kärnvapenarsenalerna - med
några procent medan det strategiska avtalet innebär avsevärda nedskär-
ningar, även om det inte blir hälften som ursprungligen sades.
Enligt planerna skulle avtalet ha undertecknats vid det toppmöte i Moskva
som skulle ha ägt rum just nu i dagarna, men som nyligen uppsköts främst
med hänvisning till kriget vid Persiska viken. Men som jag förut sagt gör kri-
get inte nedrustningsarbetet mindre viktigt, tvärtom.
Den fjärde lärdom som man kan dra av kriget vid Persiska viken är att
nedrustningsarbetet måste fortsätta. Därför är det nu ytterst viktigt att såväl
förtroendeskapandet som nedrustningsförhandlingarna fortskrider och in-
tensifieras och att varken förhandlingarna om strategiska kärnvapen eller ra-
tificeringen av fjolårets avtal om att kraftigt minska de konventionella strids-
krafterna i Europa hejdas av konflikten vid Persiska viken. Därför är det
viktigt att vapenhandeln kraftigt begränsas och bringas under internationell
kontroll. Därför är det viktigt att spridningen av teknik för tillverkning och
bruk av massförstörelsevapen stoppas. Därför är det viktigt att förhandling-
arna i Geneve om ett fullständigt förbud mot kemiska stridsmedel snabbt
avslutas.
Vi måste, herr talman, ge freden en chans!
Anf. 30 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Först vill jag instämma i Maj Britt Theorins krav på att man
måste försöka få till stånd ett förbud mot tillverkning och användning av ke-
miska stridsmedel. I det här sammanhanget kan jag nämna att rykten har
nått mig att man i det sju år gamla kriget i Sudan nyligen har använt kemiska
stridsmedel. Som tack för stödet till Saddam Hussein har Sudan fått kemiska
stridsmedel av Irak och nu också använt dessa stridsmedel mot den egna be-
folkningen. Användningen av kemiska stridsmedel sprider sig tydligen.
Ge freden en chans, sade Maj Britt Theorin, och instämde i det önskemål
som jag framförde. Jag gladde mig mycket över att få höra att regeringen
tänker agera för att även kurdfrågan skall kunna lösas - för att det skall
kunna bli en varaktig fred i Mellanöstern. Jag fick emellertid inget svar på
hur regeringen ställer sig till att på dagordningen eventuellt ta upp frågan om
Turkiets uteslutning ur Europarådet på grund av de brott mot bestämmel-
serna om de mänskliga rättigheterna som Turkiet gör sig skyldigt till - om
Turkiet nu inte bättrar sig. Eftersom Maj Britt Theorin på olika sätt uttalar
sig för stöd för sanktioner i syfte att påverka stater, skulle det ju finnas en
chans att påverka Turkiet, så att förhållandena i det landet förbättras. Likaså
skulle det vara möjligt att med påtryckningar påverka Marocko för att finna
en fredlig lösning för Västsahara.
Jag fick inte heller svar på min fråga vad som skiljer kravet på krigsskade-
stånd som enligt centerns mening bör ställas på Sovjetunionen för Sovjets
förstörelse i Afghanistan och att Förenta nationerna nu ställer krav på Irak
att betala krigsskadestånd till Kuwait. Från centerns sida tycker vi att dessa
både krigsskadeståndskrav är lika angelägna. Varför ställer inte regeringen
upp?
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
7 Riksdagens protokoll 1990191:67
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
78
Anf. 31 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Ingbritt Irhammar tog upp ett vitt spektrum av frågor och
berörde många konflikter runt om i världen. Det är inte riktigt så lätt att
svara på alla frågor på en gång, men låt mig generellt säga att FN stärkte
sin roll mycket kraftigt i höstas när man beslöt sig för att vidta ekonomiska
sanktioner mot Irak för Iraks ockupation av Kuwait. Då öppnade sig en ny
möjlighet för Förenta nationerna i och med att det kalla kriget var över. Kon-
flikten mellan supermakterna i Europa hade bilagts. Vi kunde förvänta oss,
och vi kunde se, att de därmed inte heller utnyttjade sin vetorätt i säkerhets-
rådet. Det öppnar sig stora möjligheter för Förenta nationerna så länge inte
kriget var ett faktum.
Många av oss såg det kraftiga agerandet från säkerhetsrådets sida som ett
tecken på att Förenta nationerna otvetydigt i fortsättningen kommer att in-
gripa mot varje brott mot mänskliga rättigheter. Det kanske är något av öns-
ketänkande. Jag är inte riktigt övertygad om att vi ser samma enighet när
det uppstår en ny konflikt i fortsättningen, vare sig det nu skulle vara i Af-
ghanistan, i Panama eller i Grenada. Men min förhoppning är att den princi-
piella ställning som man har tagit, att vi skall agera vid brott mot FN-stadgan
och de mänskliga rättigheterna, också skall gälla i fortsättningen.
Jag är inte lika övertygad som Ingbritt Irhammar om att det bästa sättet
att få Turkiet att förändra sin politik på MR-området i sitt eget land är att
nu utesluta Turkiet ur Europarådet. Vi har diskuterat frågan vid ett flertal
tillfällen, och vi har varit framme vid att föreslå att Turkiet inte skall ha säte
där. I princip vill jag hävda att det är lättare att nå, samtala med och övertyga
länder om man kan umgås i internationella organisationer. Det finns dock
en gräns för hur stort brottet kan vara mot de regler som vi har satt upp. Det
gäller också, skulle jag vilja påstå, för Marocko. Påtryckning måste alltså
kunna ske inom FN-systemet både vad gäller Turkiet och vad gäller Ma-
rocko, så att dessa länder också fyller upp de kriterier som ställs på deras
agerande enligt FN-stadgan.
Vad som skiljer krigsskadeståndet från Sovjetunionen till Afghanistan och
krigsskadestånd enligt FN-resolutionerna kan jag inte på rak arm svara på.
Sannolikt är det helt enkelt så att frågan inte har aktualiserats av andra län-
der. Det kanske ändå fordrar sin förklaring. När säkerhetsrådet har antagit
resolutioner om kriget i Kuwait har Sverige inte behövt säga vare sig ja eller
nej till de beslut som har fattats, eftersom Sverige inte är medlem i säkerhets-
rådet.
Anf. 32 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Jag vill instämma i att FNs roll har stärkts i den senaste kon-
flikten. Det finns många frågor som hitintills inte har tagits upp men som vi
kanske enklare kan ta upp i framtiden. Vad jag menade är att Sverige nti kan
ta upp frågor som gäller Sovjets krigsskadestånd till Afghanistan, eftersom
man i FN har kunnat enas om kraven på Irak efter Iraks agerande i Kuwait.
Därför borde Sverige kunna aktualisera frågan på nytt efter det att den har
diskuterats i fråga om Irak och Kuwait.
Jag är inte heller helt säker på att det rätta sättet att påverka Turkiet är att
ensidigt försöka utesluta Turkiet ur Europarådet, men jag tycker att frågan
måste övervägas. Jag undrade om man är beredd att överväga att aktualisera
denna fråga, om inte annat hjälper.
Anf. 33 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! På den sistnämnda frågan kan jag svara att vi för tillfället
inte är beredda att överväga en uteslutning av Turkiet. Den frågan är inte
aktuell.
Får jag komma tillbaka till FNs roll och säkerhetsrådet, eftersom jag inte
hade möjlighet att vara riktigt tydlig och klar. Sverige är inte medlem av sä-
kerhetsrådet och kan därmed inte heller rösta vare sig för eller emot säker-
hetsrådets beslut. Sverige kan därmed inte heller aktualisera frågor i säker-
hetsrådet. Det betyder däremot inte att Sverige inte står bakom de beslut
som säkerhetsrådet har fattat. Sverige är medlem av FN, och vi är som alla
andra medlemsländer bundna av säkerhetsrådets beslut. Jag kan, som sagt,
inte på rak arm säga vilka länder som har aktualiserat frågan om krigsskade-
stånd, men det är inte en fråga som Sverige har drivit.
Jag hävdar alldeles bestämt att politiska problem kräver politiska lös-
ningar. Då måste det till förhandlingar, samtal och dialog. Dialog och för-
handlingar är alltid en bättre form än våld, därför att krig aldrig är en lösning
på problemen. Dialog och förhandlingar är den enda framkomliga vägen.
Då är FN ett instrument som vi har. Vår gemensamma uppgift måste nu vara
att förstärka FN och se till att FN får en verklig roll i framtiden så som FN
en gång var tänkt för att skydda kommande generationer från krigets gissel.
Anf. 34 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! I höstas var optimismen stor i Europa. Delegaterna vid den
europeiska säkerhetskonferensen i Wien arbetade för högtryck för att få allt
klart till toppmötet i Paris. Det är verkligen ett stort antal och långt gående
överenskommelser som undertecknades i Paris. Glädje och tro på en fredlig
och ljus framtid var påfallande.
I dag ser det något annorlunda ut. Det stora nedrustningsavtalet om ned-
rustning med tiotusentals konventionella vapen har inte ratificerats. Det står
verkligen skrivet i stjärnorna om och när det kan ske.
Orsaken till allt detta är det som skett inom Sovjetunionen under de se-
naste månaderna. Tusentals stridsvagnar, pansarfordon, stridsflygplan,
attackhelikoptrar och artillerienheter finns uppställda öster om Ural för att
finnas utanför det avtalsområde som sträcker sig mellan Atlanten och Ural.
Det har visat sig att man inom Sovjetunionen inte räknat de enheter som
finns inom det marina infanteriet och att motorskyttebrigader överförts till
marint infanteri därför att man inte velat räkna med dem, osv.
Detta har medfört att förtroendet har minskat avsevärt emellan parterna
och att vidare förhandlingar har stagnerat. Enligt överenskommelsen i Paris
skulle man gå vidare med t.ex. regler för flyginspektioner och söka komma
överens om tak för antalet militärer. Det sker nu inte.
De förtroende- och säkerhetsskapande förhandlingarna, där Sverige är en
av parterna, har i hög grad påverkats av det som skett i förhållandet mellan
NATO och Sovjetunionen. Dessa förhandlingar har nästan helt avstannat.
Det hela är mycket oroande, och det finns stora risker för att arbetet fram
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
79
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
80
till nästa års ESK-möte i Helsingfors inte alls blir så som det var tänkt. Risk
finns för att CFE- och CSBM-förhandlingarna inte kommer att slås samman
enligt det beslut som fattats.
Den nya europeiska säkerhetsordningen och Sovjetunionens begynnande
inordnande i ett europeiskt och internationellt sammanhang bör verka stabi-
liserande. Landets stora olösta ekonomiska och miljömässiga problem, reli-
giösa motsättningar, minoritetsproblem osv., är stora hot mot fredssträvan-
dena i Europa.
Vid ämbetsmannamötet inom ESKs ram i januari riktades en massiv kritik
mot Sovjetunionen för dess handlande mot de baltiska staterna. De sovje-
tiska delegaterna tog på sig sitt ansvar, visserligen med ursäkter, men utta-
lade att de önskade en fredlig lösning.
Sverige måste konsekvent och målmedvetet verka för att alla ESK-stater
respekterar och fullföljer de överenskommelser som träffats. Det är väsent-
ligt att CFE-avtalet ratificeras och att fortsatta nedrustningsförhandlingar
kan äga rum. Sverige måste vidare med kraft verka för att förhandlingarna
inom ESK förs vidare med Parisdokumentet som grund för såväl de för-
troende- och säkerhetsskapande åtgärderna som nedrustningen.
Det är viktigt att söka skapa en fredsordning för Mellanöstern. När Irak-
—Kuwait-kriget avslutas är det angeläget att ha en beredskap för att bygga
upp en sådan. Den fredsordningen måste innehålla komponenter som säker-
hetsarrangemang, social och ekonomisk utveckling samt demokrati och
mänskliga rättigheter. Skall en fredsordning bli bestående, måste den om-
fatta dessa områden. De motsvarar de tre korgarna i den europeiska säker-
hetsprocessen.
En varaktig och stabil fred i Mellanöstern kan inte etableras utan en säker-
hetsordning mellan Israel och Palestina. Utgångspunkten för att lösa denna
konflikt finns i allt väsentligt i Camp David-avtalet. Gränsen mellan Egypten
och Israel fastställdes, och Egypten erkände Israels existens.
FN måste ha huvudansvaret för att ett fredsarbete startas i Mellanöstern.
En framtida fredsordning skulle kunna bygga på FN-alliansen eller en mera
fast kärna av staterna vid Persiska viken, Egypten, Saudiarabien, Irak, Tur-
kiet och Israel. Med en stabil säkerhetsordning skulle möjligheterna för en
demokratisk utveckling förbättras. I dag är Israel och Turkiet de enda demo-
kratierna i området.
Mellanöstern har ett bra utgångsläge för en god ekonomisk och social ut-
veckling. 40 % av befolkningen bor inom områden med stora oljeinkomster.
Herr talman! Nedrustning lever inte sitt eget liv; den måste grundas på
politisk tilltro och samförstånd, en demokratisk utveckling och respekt för
de mänskliga rättigheterna. Europa, som kommit en bit i freds- och säker-
hetsarbetet, borde kunna spela en roll även i Mellanöstern. En FN-konfe-
rens kan ge möjligheter för staterna i Mellanöstern och utomstående stater
att bidra i det arbetet.
Anf. 35 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Under tio dagar i denna månad har jag haft en märklig upp-
levelse. I Litauen har jag sett hur människor som har varit förtryckta under
ett halvt sekel nu ser med hopp på framtiden, hur de menar sig vara fria och
självständiga. Deras kamp, det första steget mot självständigheten, började,
kan man säga, den 11 mars förra året då det litauiska parlamentet, Supreme
Council of Lithuania, förklarade att Litauen var en oberoende republik.
Några få dagar efteråt kom dementin från Högsta sovjet. Man sade att detta
var fel och att detta inte var legalt.
Turerna fortsatte under förra året. Vi kommer ihåg dem, blockaden, och
vi kommer ihåg kulmen den 13 januari i år, då tankar, kanoner och kulor
riktades mot obeväpnade människor. 14 människor dödades, och 676 sårade
fick uppsöka vård.
Jag träffade ett antal människor som hade stått vid TV-tornet. De vaj be-
slutsamma och modiga. De sade: Vi skulle ha stått kvar. Jag träffade också
folk som stod vid parlamentet, dit tankarna aldrig kom. Även där fanns be-
slutsamhet och bestämdhet att Litauen är deras. Den sovjetiska röda armén
har inte bestämmanderätt där.
Några dagar därefter, den 16 januari, beslöt Supreme Council of Lithuania
att arrangera en folkomröstning, en opinionsundersökning. Man ställde föl-
jande fråga till Litauens folk: Anser ni att Litauen skall vara ett självständigt
och demokratiskt land?
Folkomröstningen ägde rum den 9 februari, och jag hade nöjet att bevaka
den i en stad som heter Jonava, en mindre stad på landsbygden nordväst om
Vilnius.
Omröstningen var fri och hemlig. Man röstade efter sin övertygelse, och
det förekom inget fusk, vilket jag och flera andra kan intyga. Det fanns
många västeuropeiska parlamentariker på plats.
Efter det att människor hade röstat intervjuade jag ett antal personer. Jag
frågade dem: Har ni röstat tidigare? Nej, det har inte varit så intressant. Vi
har inte kunnat påverka någonting tidigare, sade de. Jag frågade: Har ni fått
fullständig information om ja- och nejalternativen? Många sade: Ja, visst har
vi fått det, men vi läste väl aldrig nejalternativet ordentligt. Andra sade: Ja
visst, vi har röstat nej. Vi menar att Litauens framtid är inom Sovjetunionen.
Totalt sett deltog 76 % i denna omröstning. Det var ett större valdelta-
gande än vid andra val. Över 90% av dem som deltog svarade ja. Några
procent av valsedlarna var ogiltiga. Och det var inte mer än 6 % som sade
nej.
Med denna starka demonstration av det litauiska folkets vilja gick parla-
mentet till beslut den 11 februari, alltså måndagen förra veckan. Då
accepterade man enhälligt en resolution där man förklarade att Litauen är
en självständig och demokratisk stat.
Jag hade nöjet att vara med i det litauiska parlamentet, och jag var tack-
sam att jag inför det litauiska parlamentet fick framföra mina gratulationer
och mitt hopp om ett framtida samarbete mellan länderna runt Östersjön.
Måndagen och tisdagen i förra veckan var det en konferens i vilken ett
antal parlamentariker från andra länder i Europa deltog. Den ägde rum på
Vilniusuniversitetet och på Kaunasuniversitetet. Man behandlade frågor om
det fria Litauen i Europa. Man behandlade frågor om gränserna - är de om-
stridda eller inte, är de historiskt berättigade? Man behandlade ekonomiska
frågor, oerhört svåra ekonomiska frågor. Man har nu rubeln som valuta, men
man måste få en konvertibel valuta.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
81
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
82
Miljöfrågorna är mycket svåra. De är svåra för alla länder runt Östersjön.
Östersjön är ju ett av våra mest förstörda inomhav. Dessa frågor kan inte
lösas av ett dessa länder, utan de måste lösas genom samarbete mellan län-
derna runt Östersjön, genom samarbete mellan fria stater. Och jag kan säga,
herr talman, att ett sådant samarbete kommer att komma till stånd.
Det är något av en besvikelse att komma hit till den svenska riksdagen och
höra vilka missförstånd som tydligen råder. En av partiledarna talade om
Ryssland som Sovjetunionen. Han blandade ihop begreppen fullständigt.
Det är i Boris Jeltsins Ryssland, den ryska rådsrepubliken, som man talar
om Litauen och som har långtgående avtalsförhandlingar med Litauen. Vil-
ken dag som helst kommer man att träffa avtal. Man kommer att ha avtal
med andra republiker. Däremot är banden till Sovjets centralmakt brutna.
Utrikesministern sade här att det, för att erkänna Litauens självständig-
het, fordras att Litauen har ett land, ett folk, ett parlament och kontroll över
området. Jag vill påstå att trots att Röda armén för närvarande besätter två
byggnader i Vilnius med tankar och taggtrådsstaket - obeväpnade männi-
skor står där och tittar, och jag har själv stått utanför och tittat på - och trots
att Röda armén har hundratusentals man i olika läger i Litauen, är området
utanför dessa byggnader litauisk mark. Något utbrytningsförsök från sina
nästen har Röda armén inte försökt sig på efter den 13 januari. Jag tycker att
det finns starka skäl att under de kommande månaderna hörsamma Vytautas
Landsbergis vädjan till västländer om erkännande av staten Litauen. En lik-
nande situation måste naturligtvis också gälla andra baltiska stater när de så
begär. Estland och Lettland kommer ju att ha motsvarande opinionsunder-
sökningar den 3 mars.
Endast mellan självständiga stater runt Östersjön kan vi hoppas på ett
framtida samarbete i ekonomiska frågor, i miljöfrågor och i kulturella frågor.
Och jag ser fram emot detta.
Anf. 36 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid en rad övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna, övergrepp som pågår på flera håll i världen, men
som vi inte får glömma, trots att det pågår ett krig i Gulfen och trots att vi
alla med stor oro följer utvecklingen i Baltikum.
Jag vill först ta upp Tibet. I Tibet pågår sedan flera år en grym utplånings-
kantpanj från Kinas sida, både när det gäller befolkningen och när det gäller
kulturen.
Genom bestialiska tvångssteriliseringar och tvångsaborter av tibetanska
kvinnor och flickor och genom en massiv inflyttning av kineser försöker Kina
bokstavligen utrota det tibetanska folket. Rapporterna från dem som lyckats
fly talar sitt tydliga språk. Barnen i skolan kiniseras, och kulturskatterna i
klostren stjäls och säljs i Hongkong. Den tibetanska befolkningen är ungefär
sex miljoner, och hittills har kineserna skickat dit mellan sju och åtta miljo-
ner av sin egen befolkning för bosättning. Till detta kommer ungefär en halv
miljon kinesiska ockupationssoldater, som med grymma metoder håller tibe-
tanerna i schack. Tibetanerna blir allt färre i sitt eget land.
Tibetanernas ledare Daiai Lama, som flydde 1959, har oförtröttligt vädjat
om världens stöd för en fredlig lösning av tibetanernas frihetskamp. Sverige
får inte förtröttas i arbetet att stödja Tibet i internationella organisationer.
Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna får aldrig sopas under mattan.
Sverige måste alltid stå i första ledet när det gäller att reagera. Regeringen
har under en lång tid varit mycket njugg i sin behandling av Dalai Lama och
Tibets sak. Det gläder mig att det nu är en förändring på gång och att Tibet
faktiskt nämns i regeringens deklaration i dag.
Ett annat land där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna har svårt
att nå de svenska nyhetssidorna är Sudan.
Den senaste Amnestyrapporten om Sudan pekar särskilt på de övergrepp
som riktas mot läkare och sjuksköterskor, dvs. de människor som i någon
mån kan lätta sina medmänniskors lidanden i den svält och terror som råder
i Sudan.
Det är framför allt människor i södra Sudan som protesterar mot den mu-
slimske diktatorns krav på muslimsk lag i landet. Den kristna och animistiska
befolkningen utsätts för ofattbara lidanden i fängelser och genom tortyr, och
på olika sätt försöker regeringen svälta ut den.
Inbördeskriget har varat ända sedan 50-talet, men övergreppen har inten-
sifierats efter de fundamentalistiska muslimernas militärkupp 1983. Rege-
ringen bombar nu byar i södra Sudan med det enda syftet att skrämma be-
folkningen till tystnad och underkastelse och har nu också förbjudit Röda
korset att företa några som helst transporter inom området.
Situationen förvärras av den annalkande svältkatastrofen där mellan 8 och
9 miljoner människor väntas bli drabbade. Sverige har gett ett betydande
humanitärt bistånd genom både UNICEF och andra organisationer. I detta
sammanhang är det oerhört angeläget att påpeka att man måste se till att
hjälpen når också andra än diktatorns anhängare. Hittills har hjälpen i alltför
stor utsträckning nått diktatorns anhängare.
Jag vill understryka vad Bengt Westerberg sade tidigare i debatten, nämli-
gen att Sverige i allt större utsträckning måste medverka till att demokratiska
strävanden stöds i utvecklingsländerna. Bara om demokrati råder kan
mänskliga rättigheter upprätthållas. Bara om demokrati råder kan den eko-
nomiska utvecklingen säkerställa drägliga materiella förhållanden för lan-
dets invånare.
Herr talman! Slutligen vill jag ta upp övergreppen mot de mänskliga rät-
tigheterna på betydligt närmare håll, nämligen i Turkiet. Turkiet är ett land
som vill bekänna sig till den demokratiska sfären av Europa. Trots detta är
Turkiet ett av de oftast återkommande länderna i Amnesty Internationals
rapporter. Det är ständiga listor på försvinnanden, rapporter om tortyr inom
polisen och om människor som har satts i fängelse utan rättegång. Det är
framför allt i sydöstra Turkiet som övergreppen verkar vara värst. T.ex. kur-
derna är mycket allvarligt utsatta. Den rapport som kom i dag innehöll en
lista på inte mindre än 22 människor som tagits av polisen och som man nu
fruktar torteras i Turkiets utfrågningsceller.
Turkiet har ratificerat den Europeiska konventionen mot tortyr den 25
februari 1988 liksom FNs konvention mot tortyr. Sedan dess har emellertid
Amnestys rapporter om tortyroffer inte visat något som helst tecken på att
sina.
Tjänstemännen är förbjudna att organisera sig, oorganiserad arbetskraft
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
83
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
84
favoriseras i regeringsstyrda kommuner och nästan 300 människor sitter se-
dan år tillbaka i fängelse i väntan på att deras dödsstraff skall verkställas.
Det är nu hög tid att Sverige åter agerar i Europarådet. En undersökning
har gjorts men Turkiet vill inte offentliggöra den. Det är alldeles klart att
den innehåller uppgifter som man inte alls vill skall komma till Europas kän-
nedom. Sverige bör kräva att en ny undersökning görs som visar en förbätt-
ring, eller också måste Turkiets medlemskap i Europarådet omprövas. Rå-
dets krav på att medlemsländerna skall respektera de mänskliga rättighe-
terna måste upprätthållas. Någon undantag för Turkiet får inte förekomma.
Sverige får inte förtröttas när det gäller att ständigt hävda de mänskliga
rättigheterna i internationella sammanhang. Det gäller speciellt att agera för
de små ländernas kamp för mänskliga och demokratiska rättigheter. De sto-
ras konflikter uppmärksammas ändå.
Anf. 37 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Fredsansträngningarna ökar nu på olika plan. En fredlig lös-
ning i Mellanöstern kan vara i sikte. De som har argumenterat för kriget på
båda sidor har tillfogats betydande motgångar. USAs negativa inställning till
den sovjetiska fredsplanen stärker misstankarna om att det finns andra syf-
ten med de allierades militäraktion än att tvinga Irak ut ur Kuwait. Sverige
måste aktivt agera mot att de allierade nu igångsätter sin markoffensiv som
kan leda till ett katastrofalt blodbad med ett oändligt mänskligt lidande.
Fredsopinionen vinner i styrka. Aktionsgruppen för fred i Mellanöstern,
som bildades den 5 februari, har lyckats samla enskilda personer från alla
olika fredsrörelser i vårt land. Riksdagledamöter från fem riksdagspartier
finns också med. Kraven som ställs är:
- Irak ut ur Kuwait.
- Stoppa kriget genom eld upphör.
- Medge ingen vapenexport till de krigförande.
- Dra tillbaka de allierade militära styrkorna och sänd fredsbevarande för-
band för att säkra vapenvilan.
- Förhandla om en fredlig lösning.
- Genomför en internationell Mellanösternkonferens för fred, gärna i Sve-
rige.
- Öka de humanitära insatserna till krigets offer.
- Ta initiativet till omfattande bistånd till de krigshärjade länderna.
De är de enkla krav som aktionsgruppen har ställt. Runt om i landet ge-
nomförs demonstrationer och opinionsmöten med just dessa krav, som vin-
ner allt starkare gehör. Men det finns en rad andra problem, som jag också
något skall beröra.
Ett kollektivt säkerhetssystem är av stor betydelse för att upprätthålla fred
världen. En ovillkorlig förutsättning för att det skall kunna fungera är att det
upprätthålls strikt och med konsekvens i alla sammanhang. Om så inte sker
undergrävs trovärdigheten.
Stormakterna har kunnat härja fritt i kraft av sin makt och sin vetorätt i
FN. Vi känner till de aggressionshandlingar som exempelvis USA, Sovjet-
unionen och Kina har vidtagit. Vem - som är realistisk - kan tro att FN med
vapenmakt kan agera mot USA, Sovjet, Kina eller någon annan stormakt?
Stormakternas vetorätt är för övrigt ett effektivt medel mot militära FN-
sanktioner om de riktar sig mot någon av dem. Det tar avsevärd tid innan
man kan hoppas på en sådan sinnesförändring hos stormakterna att ett tro-
värdigt kollektivt säkerhetssystem kan upprätthållas.
Nu gäller det inte bara Kuwaits rätt till självständighet. Det är också fråga
om stora oljeintressen, som världens ekonomiska stormakter vill ha kontroll
över. Då kan man sätta in militära sanktioner. Då räcker det inte med ekono-
miska sanktioner. Då får ett krig kosta, på den ena sidan, 3 miljarder kronor
om dagen. De ekonomiska intressena är av allt att döma förklaringen till
USAs krigsaktivistiska inställning. USAs agerande i FN måste på nytt bely-
sas.
Det gäller nu att verka för att återupprätta förtroendet för FN och att för-
svara FN-stadgan. FN-stadgan medger bruk av våld endast i två fall, nämli-
gen individuellt eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 och efter beslut
av säkerhetsrådet enligt artikel 42. Artikel 51 avser ett eller flera länders
ställningstagande, vilket skall rapporteras till FNs säkerhetsråd.
Beslut om militära åtgärder av FN kan enligt FN-stadgan bara fattas enligt
artikel 42 och enligt de procedurregler som finns. Det betyder att om FN
skall föra krig skall det ske enligt dessa regler. Nu säger FNs generalsekrete-
rare, vilket inte har varit så tydligt tidigare, att det här inte är FNs krig. Han
är också angelägen om att det skall bli en fredlig lösning; i varje fall att man
noggrant skall studera det förslag som framlagts från Bagdad.
Det är inte förenligt med FN-stadgans anda och bokstav att i detta spe-
ciella fall göra en innovation av den, vilket angetts vara den rättmätiga grun-
den för säkerhetsrådets resolution 678. En rad skäl talar däremot. Då FN
som organisation genomgår betydande förändringar i vitaliserande och för-
stärkande riktning för att säkra fred och säkerhet bör givetvis inte FN göra
en innovation av stadgan som leder till, eller riskerar medföra, ett storkrig
som sätter världsfreden i fara.
I sådana situationer bör FN-stadgan i stället följas strikt. Viktiga föränd-
ringar av stadgan bör inte ske genom innovationer utan genom beslut av FNs
generalförsamling på det sätt som föreskrivs i kapitel 18 i stadgan. Innovatio-
ner var och är under föreliggande omständigheter i hög grad olämpliga.
Olämpligheten blir än större då resolution 678 inte innehåller några in-
skränkningar när det gäller de befullmäktigade staternas militära agerande i
vare sig tid eller rum. De allierade styrkorna har fått i stort sett fria händer
i krigföringen, vilket fått förödande konsekvenser för civilbefolkningen.
Förutsättningarna för att stoppa kriget är nu mer gynnsamma. Sovjetunio-
nens fredsplan bör studeras noga och behandlas i positiv anda, då det synes
vara ett viktigt bidrag för att uppnå en fredlig lösning av konflikten.
De krigsaktiva krafternas inflytande över opinionen minskar. Fredsopi-
nionen här och ute i världen har uppnått en framgång som måste följas av en
stegrad kamp för att stoppa kriget och uppnå en varaktig fred i Mellanöstern.
En FN-ledd breddad internationell Mellanösternkonferens bör beslutas
redan nu och genomföras snarast möjligt, gärna i Sverige. Syftet bör vara
att säkra folkens självbestämmanderätt i regionen, inkl, de palestinska och
kurdiska folken.
Det är nödvändigt att öka de humanitära insatserna för krigets offer inte
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
85
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
86
minst i Kuwait och Irak. Initiativ bör också tas till planering av ett omfat-
tande internationellt bistånd till de krigshärjade länderna.
Genom en samlad fredsinsats skapas förutsättningar, inte bara för en fred-
lig lösning av konflikten i Mellanöstern, utan även för att återupprätta och
stärka förtroendet för FN.
I detta anförande instämde Anita Johansson (s).
Anf. 38 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! Jag hade valt att debattera det svenska biståndet och krav på
mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Jag valde exemplet Cuba. Men först
vill jag i svensk översättning få läsa upp ett öppet brev till Sveriges parlament
och folk. Brevet är daterat Havanna, Cuba, den 2 januari 1991.
”Kära vänner!
Jag sänder er vår broderliga hälsning och vår tacksamhet över det stöd som
ni givit vårt land genom åren. Vi vet att er hjälp är motiverad av er önskan till
samarbete med vårt folk, i överensstämmelse med svenskarnas humanitära
sinnelag.
Vi utgör ingen officiell röst, vi är en kristen rörelse som söker förändra
vårt samhälle mot demokrati och frihet med fredliga medel.
Vi är rösten från det folk som inte har någon röst, och även om vi å ena
sidan kommer att vara fortsatt tacksamma för er generösa hjälp, vill vi å
andra sidan påminna er om att: 'Människan lever icke av bröd allena, utan
också av de ord som utgår från Herrens mun’.
Men, även om er materiella hjälp har ett högt värde för oss, för folket,
så kommer er förståelse, er solidaritet och ert moraliska stöd för målet om
demokratisering och försoning i Cuba att ha ett ännu större andligt värde.
Gud välsigne och vare med alla familjer i Sverige.
Med broderlig hälsning
Oswaldo José Payå Sardinas”
Detta, fru talman, och värderade riksdagskolleger, är en bön om hjälp
från en av de många kubaner som på hemmaplan kämpar för en annan ting-
ens ordning och genom fredliga medel hoppas nå en utveckling mot demo-
krati och mänskliga rättigheter, inte minst yttrandefrihet.
Den kubanska enpartistatens ideologi, marxism-leninismen, har alls inte
givit åt var och en efter hans behov, lika litet som var och en bidragit efter
sin förmåga. Det finns över huvud taget inget kollektivistiskt statssystem
som kan visa upp ett samhälle där alla med liv och lust arbetar för det gemen-
samma bästa, där människor vårdar och utvecklar vad man gemensamt äger.
Det är precis tvärtom, och Cuba utgör inget undantag. Det är plågsamt att
se förfallet i denna örepublik, som hade kunnat vara ett paradis mitt i ett
varmt och vänligt hav.
Fru talman! För mig är det fullkomligt obegripligt hur svenska regeringar
under en lång följd av år har kunnat pumpa in biståndsmiljoner till Cuba
utan krav på motprestationer eller utan att ens kritisera det diktatoriska sys-
temet. Så som Sveriges bistånd används i dag finns det all anledning att ifrå-
gasätta vilket värde det har för Cubas folk.
Man kan ju invända att det hör till ett lands inre angelägenheter hur det
behandlar sina egna medborgare. Men så länge Cuba tillhör världssamfun-
det genom sitt medlemskap i FN och har bundit sig för en rad av de resolutio-
ner som talar om mänskliga rättigheter, så länge får Cuba finna sig i att ta
emot kritik. Arresteringar och fängslande av regimkritiker, utan föregående
rättegång och utan tillgång till juridiskt biträde, kan inte få fortgå opåtalat,
lika litet som vi stillatigande får acceptera att människor utsätts för tortyr,
drogning och annan kränkande behandling i fängelser och polisarrester.
Fru talman! Cubas ekonomi har aldrig varit så dålig som nu. Östtyskland
finns inte längre, så därifrån kommer det ingen hjälp. Sovjetunionen har allt-
för mycket av egna bekymmer för att längre ha råd att bistå Cuba. Den vikti-
gaste exportvaran, socker, har ett mycket lågt värde på världsmarknaden,
och utan gångbar valuta börjar såväl energi som livsmedel att ta slut. Man
skulle kunna tro att Fidel Castro i en sådan situation inte har något annat val
än att släppa loss litet fri företagsamhet för att åtminstone ge kubanerna en
chans att själva hålla svälten från dörren. Men någon annan sinnesändring
än en ännu oförsonligare attityd till sina kritiker går inte att utläsa av hans
handlande.
Vartefter som den kommunistiska världen, så när på Kina, håller på att
rämna stärks Fidel Castro i övertygelsen att han är den siste försvararen av
den enda sanna marxism-leninismen. ”Kuba tar inte ett steg tillbaka, inte ens
för att ta sats”, har han sagt. I sitt nyårstal till folket var budskapet ”hellre går
jag i döden med mitt folk, än ger efter för någon form av kapitalism”. Över
Kubas gator och husfasader lyser parollen ”socialism eller döden” som har
fått ersätta den tidigare maningen ”fäderneslandet eller döden”.
Missnöjet bland kubanerna är stort. Ungdomen är desillusionerad, för att
inte säga demoraliserad, och kriminaliteten ökar snabbt. De unga genom-
skådar dubbelmoralen och inser det lögnaktiga i alla planer, prognoser och
produktionsresultat som visas i TV medan butikshyllorna gapar nästan
tomma, matköerna bara växer och oxkärrorna får ta vid där lastbilarna har
givit upp.
Men oppositionen har svårt att göra sig hörd i ett korrumperat system.
Medborgarkontrollen är så gott som total genom de s.k. kommittérna till
revolutionens försvar. De finns i varje bostadsområde och är regelrätta angi-
vericentraler med förgreningar till säkerhetspolisen.
Trots svårigheterna finns det kubaner som hoppas på en bättre framtid och
önskar ett värdigare liv åt folket, människor lika Oswaldo Payä i den kristde-
mokratiska rörelsen, vars idéer sprider sig som ringar på vattnet. Även om
de lägger vikten vid olika krav arbetar alla MR-grupper i Kuba mot samma
mål. Det gäller fria val, flerpartisystem, amnesti åt politiska fångar, rätten
till juridiskt stöd vid rättegångar liksom rätten att fritt uttrycka sig i tal och
skrift.
Utanför Kuba finns den nybildade, tvärpolitiska kubanska demokratiska
plattformen. Det är en opinionsbildare och pådrivare för moraliskt stöd åt
dem som inifrån Kuba arbetar för en fredlig förändring. Ingen önskar ett
nytt Rumänien.
Både USA och Sovjetunionen skulle verksamt kunna bidra till att sänka
den politiska temperaturen i denna del av världen. Sovjet genom att helt
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
87
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Utrikespolitisk
debatt
88
upphöra med sitt stöd till Kuba, och USA genom att avbryta den verknings-
lösa handelsblockaden, som ironiskt nog är Fidel Castros bästa argument för
att inte förändra någonting alls. Så länge den intensiva propagandan utpekar
den illvillige grannen i norr som roten till allt ont är det inte alldeles uppen-
bart för kubanerna att landets svårigheter beror av de egna politiska och eko-
nomiska systemfelen.
Både Förenta nationerna, Röda korset och Amesty International har vid
flera upprepade tillfällen påtalat Kubas brott mot mänskliga rättigheter. Sve-
rige borde liksom EG omedelbart dra tillbaka sitt bistånd till dess att den
kubanska statsledningen visar sin vilja att respektera kravet på mänskliga
rättigheter, yttrandefrihet och en human behandling av sina medborgare.
Fru talman! Både i vår närhet och längre bort i världen är människor ut-
satta för våld och orättvisor. Varje dag får sin beskärda del av en aldrig si-
nande ström av rapporter. Ju grymmare de är desto mer attraherar de värl-
dens intresse. Men för den skull får vi inte svikta i vårt stöd till dem som
utan att använda våld strävar efter demokrati och politisk frihet även inom
suveräna stater.
Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:84 till justitieutskottet
1990/91:96 till socialutskottet
Anf. 39 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Vid remiss till utskott av regeringens proposition 1990/91:88 Energipoliti-
ken kommer industriminister Rune Molin (s) att närvara med anledning av
att två ledamöter från miljöpartiet har anmält att de vill yttra sig i anslutning
till remissen.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:88 Energipolitiken
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:74 Ändring i växtförädlarrättslagen
(1971:392)
1990/91 :L16 av Elisabet Franzén m.fl. (nip)
med anledning av prop. 1990/91:78 Internationellt ungdomsutbyte
1990/91 :KrlO av Ylva Johansson m.fl. (v)
1990/91:Krl 1 av lngridSundbergm.fi. (m)
1990/91:Krl2 av Larz Johansson m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:80 Rättskipningen i socialförsäkringsmål
1990/91 :Ju21 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c)
1990/91:Ju22 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Ju23 av Lennart Andersson m.fl. (s)
1990/91:Ju24 av Anita Modin m.fl. (s)
med anledning av prop. 1990/91:83 Försäljning av statens aktier i Svenska
Petroleum Exploration AB, m.m.
1990/91 :N15 av Per Westerberg m.fl. (m)
1990/91 :N16 av Lars Norberg m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1990/91:86 Polisens åtgärder i samband med ingri-
panden mot ungdomar
1990/91 :Ju25 av Lars Werner m.fl. (v)
Anmäldes att följande frågor framställts
den 19 februari
1990/91:429 av Berith Eriksson (v) till utrikesministern om bombningarna i
Irak och den kurdiska befolkningen:
Enligt uppgifter som framkommit i turkiska massmedia förekommer
bombangrepp på båda sidor av den turkisk-irakiska gränsen. Bomber fälls i
Kurdistans turkiska del. Radio Teheran talar om 20 000 döda i Iraks kur-
diska områden.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
Ingår även detta i FN-uppdraget att köra ut Irak ur Kuwait?
den 20 februari
1990/91:430 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Anita Gradin om va-
penexport till länder som deltar i kriget vid Persiska viken:
Enligt gällande riktlinjer för krigsmaterielexport skall tillstånd inte bevil-
jas för export till stat, som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat.
Fråga är nu i vilken utsträckning det är aktuellt att pröva ansökningar om
tillstånd till krigförande länder vid Persiska viken under den närmaste tiden.
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
89
Prot. 1990/91:67
20 februari 1991
Det har angetts att vapenexport skulle kunna medges på grund av FNs ställ-
ningstagande.
Det föreligger inte i detta fall någon folkrättsligt tvingande förpliktelse att
leverera vapen till krigförande. FNs generalsekreterare har förklarat att det
inte är FNs krig, och det förs inte heller under FN-flagg.
På grund av det anförda får jag ställa följande fråga till handelsminister
Anita Gradin.
I vilken utsträckning är det aktuellt att under den närmaste tiden pröva
framställningar om vapenexporttillstånd till de krigförande, och är rege-
ringen beredd att förklara att ingen vapenexport till de krigförande vid Per-
siska viken skall medges så länge kriget pågår?
1990/91:431 av Gudrun Schyman (mp) till statsrådet Anita Gradin om Karls-
kronavarvets leverans i februari av två minsvepare:
Enligt uppgifter i massmedia levererade Karlskronavarvet i förra veckan
två stycken radiostyrda minsvepare av typ ”SAM”. Enligt samma uppgifter
var leveransen avsedd för FN-styrkorna i Persiska viken, något som Karls-
kronavarvets VD varken ville bekräfta eller dementera.
Om tre månader kommer SCBs statistik över levererade krigsfartyg t.o.m.
februari månad, med uppgifter om mottagarland, antal båtar och summan
pengar.
Min fråga är:
Är utrikeshandelsministern beredd att redan nu bringa klarhet i den ovan
nämnda leveransen?
1990/91:432 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
krigets offer i Kuwait och Irak:
Sverige har beslutat om betydande insatser till de krigsdrabbade i Mellan-
östern. Större delen av denna hjälp går till fältsjukhuset i Saudiarabien. En
ringa del av hjälpen lämnas till krigets offer som befinner sig i Kuwait och
Irak. Internationella röda korset kan kanalisera hjälp till krigsoffren i Ku-
wait och Irak.
På grund av det anförda får jag ställa följande fråga till statsrådet Lena
Hjelm-Wallén.
I vilken utsträckning och till vilket belopp har Sverige lämnat humanitär
hjälp till krigets offer i Kuwait och Irak samt vilka åtgärder kommer att vid-
tas för att utöka stödet till krigsdrabbade människor som vistats i dessa län-
der?
8 § Kammaren åtskildes kl. 15.20.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 9 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 18 (delvis),
|
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 36 (delvis) och |
Prot. 1990/91:67 20 februari 1991 |
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
IGunborg Apelgren
91
|
Prot. 1990/91:67 20 februari 1991 |
Innehållsförteckning Onsdagen den 20 februari |
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Förlängning av riksmötet.............................. 1
Talmannen
3 § Utrikespolitisk debatt................................. 1
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Carl Bildt (m)
Talmannen (om debattreglerna)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Bengt Hurtig (v)
Åsa Domeij (mp)
Sture Ericson (s)
Inger Koch (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Maj Britt Theorin (s)
Eva Björne (m)
Gösta Lyngå (mp)
Ylva Annerstedt (fp)
Hans Göran Franck (s)
Margareta Fogelberg (fp)
4§ Hänvisning av ärenden till utskott........................ 88
5 § Meddelande om remissdebatt........................... 88
Förste vice talmannen
6§ Bordläggning....................................... 88
7 § Anmälan om frågor
1990/91:429 av Berith Eriksson (v) om bombningarna i Irak och
den kurdiska befolkningen......................... 89
1990/91:430 av Hans Göran Franck (s) om vapenexport till län-
der som deltar i kriget vid Persiska viken.............. 89
1990/91:431 av Gudrun Schyman (mp) om Karlskronavarvets
leverans i februari av två minsvepare................. 90
1990/91:432 av Hans Göran Franck (s) om krigets offer i Ku-
wait och Irak................................... 90
92
gotab 98148, Stockholm 1991