Justerades protokollet för den 10 januari.
Protokoll
1990/91:50
Nordiskt samarbete
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:K18-K21 till konstitutionsutskottet
Talmannen meddelade att utrikesutskottets betänkanden UU9, UU10 och
UU5 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU9 Nordiskt samarbete (redog. 1990/91:4).
Anf. 1 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Den här morgonen känns det litet speciellt att stå och disku-
tera nordiskt samarbete. Oron i världen har ju ökat, och vi känner väl alla
en djup oro inför det som händer.
Det nordiska samarbetet har alltid varit satt litet på undantag i svenskt
riksdagsarbete. Man får nästan ta i för att få upp de nordiska frågorna på
dagordningen och få dem att anses viktiga och intressanta. Det är ju så att
samarbetet med våra grannländer är otroligt viktigt, eftersom vi tillsammans
blir så mycket starkare och kan uträtta så mycket mer.
I det nordiska samarbetet har under den senaste tiden de frågor som man
anser inte skall diskuteras i Nordiska rådet, de som egentligen hör till utri-
kespolitiken, varit de stora frågorna. Det gäller det europeiska samarbetet 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:50
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
och samarbetet med de baltiska staterna. Det hade varit mycket intressan-
tare att stå här i dag om Sverige hade erkänt de baltiska staterna som fria
stater. Det känns litet beklämmande att så inte blev fallet när frågan var uppe
till diskussion. Men än finns det faktiskt möjlighet för regeringen att gå till
handling.
Om det nordiska samarbetet skall fungera behövs det mer kraft och entu-
siasm. Vi har bl.a. föreslagit direktval till Nordiska rådet. När rådet behand-
lade detta sade man att det var politiskt ointressant och vägrade att över hu-
vud taget ta upp frågan i den kommitté som jobbade med det nordiska för-
ändringsarbetet. Jag tycker att det är litet märkvärdigt. Varför skulle det
vara politiskt ointressant? Det kan ju naturligtvis vara så att de som nu sitter
i Nordiska rådet inte får sitta kvar i Nordiska rådet om man har direktval.
Men för det nordiska samarbetet kan det knappast vara ointressant, utan
faktiskt väldigt intressant om frågan om direktval kommer upp och blir så
värdefull att de nordiska länderna går till val på den frågan.
Ett annat skäl till att det inte skulle vara bra med direktval var att det då
inte skulle bli parlamentariker som satt i riksdagen som skulle, vara med i
det nordiska samarbetet. Det är ju inte heller något skäl. Om partierna vill
nominera kandidater som sitter i riksdagen går det ju mycket bra att göra
det även om det är fråga om direktval. Vi har heller inte märkt att vi 20 leda-
möter i Nordiska rådet här i riksdagsarbetet haft så stor kraft när det gällt
att föra de nordiska frågorna.
Frågan om kärnvapenfri zon är också en viktig fråga som jag tycker att det
nordiska samarbetet borde ta tag i betydligt starkare och verkligen försöka
säga ifrån. Greenpeace har i en rapport visat att det finns gott om kärnvapen-
bestyckade fartyg i våra kustvatten. Varför skulle inte vi i Sverige kunna göra
som Nya Zeeland och säga ifrån att vi inte vill ha fartygen? Det är dags att
vi handlar och visar vad vi vill när det gäller fredsfrågorna.
När det gäller miljöfrågorna har ju utrikesutskottet bl.a. sagt att Norden
skulle kunna vara drivande i ett europeiskt samarbete och att det skulle vara
bra för det europeiska samarbetet om de nordiska länderna kom in i EG.
Tyvärr upplever jag inte att miljöfrågorna har haft särskilt stor framgång i
det nordiska samarbetet. Det har inte varit den radikalism som faktiskt hade
behövts för att åstadkomma de radikala beslut på miljösidan som är nödvän-
diga i dag för att man skall kunna ta itu med de övergripande frågorna.
Jag tror att om vi över huvud taget skall kunna åstadkomma något i ett
mer globalt och större sammanhang måste vi också driva på mycket hårdare i
vårt närområde - i vårt nordiska samarbete - för att åstadkomma någonting.
Annars hamnar vi i den situationen att vi inte är särskilt drivande.
Jag upplever ändå det nordiska samarbetet som otroligt positivt. Jag tror
att om vi alla hjälps åt och driver de nordiska frågorna framåt kan vi åstad-
komma mycket i det nordiska samarbetet. Jag är litet orolig över att man
börjar skära i den nordiska budgeten och drar ner på framför allt kultur-,
utbildnings- och forskningssidan, där vi, om vi samarbetar, klarar av att göra
mycket mer än vad vi gör själva.
Det är otroligt viktigt att de små institutionerna får resurser att arbeta
fram bra förslag, att de har arbetsmiljöer som är bra för att utveckla det nor-
diska samarbetet och att de också kan jobba med de smala frågor som det
oftast är fråga om på de nordiska institutionerna.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till våra tre reservationer: reser-
vationerna 1, 2 och 3 i betänkandet.
Anf.2 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar gäller dels Nordiska
rådets svenska delegations berättelse, dels ett antal motioner som har väckts
om det nordiska samarbetet.
När det gäller berättelsen vill utrikesutskottet, liksom tidigare år, konsta-
tera att Nordiska rådets verksamhet är omfattande. De frågor man behand-
lar är angelägna och kompletterar på ett konstruktivt sätt det arbete som
sker i de nordiska ländernas folkvalda församlingar. Samarbetet på det nor-
diska området utgör också ett värdefullt komplement till de europeiska inte-
grationssträvandena.
Utskottet anser det angeläget att påpeka att det nordiska samarbetet, som
det bl.a. tar sig uttryck i Nordiska rådet, bör avspegla den snabba utveckling
som sker i Europa. De mål för samarbete som vid upprepade tillfällen har
uttalats i rådet får inte uppnås genom att utvecklingen i det övriga Europa
tvingar fram en ökande takt i rådets ställningstaganden, utan det är viktigt
att rådet har en god framförhållning för att kunna ta till vara de nordiska
intressena i det integrerade Europa, där ju Norden utgör en naturlig del.
Utrikesutskottet vill också framhålla att det är av vikt att de möjligheter
till framtida konstruktiva samarbetsformer som kan finnas i förhållandet till
Central- och Östeuropa också bör utnyttjas inom ramen för det nordiska
samarbetet. Nya samarbetsformer för länderna kring Östersjön kan här
komma att få en framträdande plats. Det gäller inte minst miljöfrågorna som
kommer att kräva nya samarbetsformer och intensiva diskussioner över na-
tionsgränserna.
När det gäller den reservation som miljöpartiet har om miljöfrågor i Nor-
den kan man konstatera att Nordiska rådet är mycket aktivt på miljöområ-
det. Det sade också Marianne Samuelsson. Social- och miljöutskottet har
ägnat stor uppmärksamhet åt miljöfrågorna. Man har bl.a. haft att ta ställ-
ning till tre omfattande handlingsplaner på miljöområdet. Dessa har gällt
havs- och luftföroreningar, renare teknologi, avfall och återvinning.
Frågan om formerna för det nordiska samarbetet med länderna kring
Östersjön, som också berörs i reservationen, har en hög prioritet i rådets
arbete. Därför anser utrikesutskottet att den ambitionsnivå som finns på mil-
jöområdet tillgodoser de krav som miljöpartiet för fram i sin reservation.
När det gäller frågan om direktval till Nordiska rådet konstaterar utskottet
att frågan har behandlats av rådets juridiska utskott och att man där avslog
förslaget. Det är en generell uppfattning att det är värdefullt och en styrka
om medlemmarna i Nordiska rådet, liksom medlemmarna i Europarådet,
har säte i sina hemländers parlament. Rådet har ju endast rådgivande funk-
tioner, och det samband som nu finns med de nordiska parlamenten är onek-
ligen viktigt för rådets inflytande.
När det gäller frågan om en kärnvapenfri zon i Östersjöområdet gjordes
ett medlemsförslag till Nordiska rådet att ministerrådet skulle tillsätta en
parlamentarisk nordisk kommission för att belysa frågan. Rådets ekono-
miska utskott avstyrkte förslaget och konstaterade i sitt betänkande att det
Prot. 1990/91:50
löjanuari 1991
Nordiskt samarbete
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
finns en parlamentarisk grupp som redan arbetar med frågan. Gruppen, som
tillsattes 1985, är öppen för alla partier som är representerade i de nordiska
ländernas parlament. Ekonomiska utskottet anförde också att det inte finns
anledning att bryta rådets mångåriga praxis att inte ta ställning till frågor av
säkerhetspolitisk karaktär. Utrikesutskottet delar den uppfattning som eko-
nomiska utskottet har framfört i den här frågan.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.
Anf. 3 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Jag har satt upp mig på dagens talarlista för att kunna delta
i en debatt om situationen i Baltikum. Vi diskuterar det nordiska samarbe-
tet, och Baltikum är en del av Norden. Nu kommer, såvitt jag förstår, en
sådan debatt att hållas i morgon i samband med den information om läget i
Baltikum som utrikesministern skall lämna.
Jag skall i detta sammanhang nöja mig med att konstatera, som jag tror
att också Nils T Svensson gjorde, att de nordiska länderna gemensamt spelar
en viktig, i nuvarande läge kanske avgörande roll för att den baltiska frågan
skall få finnas kvar på den internationella dagordningen. Den baltiska frågan
konkurrerar om uppmärksamheten med den stora konflikten i Persiska Vi-
ken. Till Norden bör man i detta sammanhang också lägga, vilket jag också
tror Nils T Svensson sade, länderna kring Östersjön över huvud taget och de
nya demokratierna i Östeuropa, som av naturliga skäl liksom vi i Sverige kan
identifiera sitt öde med de baltiska folkens.
Jag skall avstå från att i dag ytterligare kommentera denna fråga eftersom
den kommer att tas upp i morgon.
Några synpunkter från folkpartiet liberalerna på det nordiska samarbete
som behandlas i betänkandet kommer Elver Jonsson att ge senare i debat-
ten.
Anf. 4 KARIN SÖDER (c):
Herr talman! Jag har aldrig i min politiska gärning upplevt sådana dagar
som nu, när vi slits mellan hopp och förtvivlan. Vi hoppas naturligtvis att
konflikten skall kunna lösas på ett fredligt sätt. Det har vi lyckats med, i
varje fall för Sveriges vidkommande, under en väldigt lång period.
För våra nordiska grannländer har detta inte varit möjligt på grund av stor-
makters och andra våldsverkares framfart för 50 år sedan. De nordiska län-
derna har, som små länder, under senare tid värnat om samarbetet och om
fredliga lösningar på gemensamma problem. Jag tror inte att vi nog kan upp-
skatta detta. Vi kanske gör det mer i dag än vad vi gjorde tidigare, när vi ser
vad som händer i vår omvärld, i vår nära omvärld, men också långt borta.
Det är väldigt viktigt att säga detta, en dag som denna, då vi diskuterar nor-
diskt samarbete. Det är först när man sätter in det nordiska samarbetet i ett
historiskt perspektiv som man verkligen kan ge det dess rätta värde.
Vi har oerhört mycket att värna om här i Norden, inte som självbespeglare
och med en känsla av att vi är bäst, för det är vi inte i något avseende. Jag
vill påstå att vi är mer privilegierade än några andra länder i världen. Det är
oerhört ansvarsfullt att ha den rollen.
I det läge som vi befunnit oss i de senaste veckorna har statsministrarna
och regeringarna i de nordiska länderna gått före med gemensamma uttalan-
den, t.ex. om läget i Baltikum. Andra åtgärder är ju inte möjliga när det
gäller att påverka, och det är därför rätt väg.
Nordens roll är oerhört viktig i dessa sammanhang, framför allt i Europa
men också i världen i övrigt. Nordens roll är viktig när det gäller arbetet på
ett fredligt och öppet Europa. Detta har givit oss så mycket hopp under se-
nare tid. Till för några månader sedan var himlen bara blå och ljus, och det
var bara att gå vidare. Vi hade faktiskt den inställningen när vi tog beslut
med anledning av utrikesutskottets betänkande om integreringen i Europa.
Vi får inte ge upp det hoppet. Norden kan och måste vara en väsentlig del
av hela Europa. De nordiska länderna tillsammans har mycket att ge till vår
omvärld när vi håller samman som vi gör i det nordiska samarbetet. Vi kan
också få mycket tillbaka i ett öppet och fritt Europa.
Jag vill gärna understryka det som många har sagt under senare tid, nämli-
gen att Norden kan vara och måste få vara ett styrkebälte i det europeiska
samarbetet. Jag är inte alls så rädd för detta samarbete som många andra är.
Det gäller ju att vi bidrar med något för att få något tillbaka. Då är de 22-23
miljoner människor som finns i Norden en stark faktor.
Den nordiska välfärdsmodellen i sin bästa utformning kan visa på lös-
ningar som är mycket väsentliga i det sammanhanget. Det är därför med viss
oro som jag under senare tid, framför allt under det senaste året, har sett att
de nordiska intressena i mycket hög grad har drunknat i engagemang för an-
nan typ av samarbete. Jag tror att det vore oerhört farligt om så skulle bli
fallet för lång tid framöver.
Vi har även inom Europeiska gemenskapen erfarit att de små ländernas,
t.ex. Benelux-ländernas, samarbete fortsätter inom denna, eftersom små
länder behöver hålla samman. Jag vill erinra om detta i dag när vi för fram
synpunkter från Nordiska rådets arbete under det gångna året.
Innan jag går över för att säga några ord om den baltiska situationen vill
jag bara peka på några punkter som finns med i motioner och i andra sam-
manhang. Dessa punkter är en ovärderlig del av den nordiska helheten och
något som vi kan bidra med i ett fritt Europa. Det är att utveckla medborgar-
nas Norden och de medborgerliga rättigheter som är så väsentliga för de nor-
diska medborgarna. Det gäller att minska byråkratin, att främja nordisk
företagsamhet i alla dess former och att utveckla de sociala rättigheterna,
som är väl utvecklade i socialkonventionen, vilken vi kan gå vidare med. Det
gäller andra rättigheter, t.ex. rätten till arbete, det gäller utbyte för våra ung-
domar när det gäller studier och skolutbyte av olika slag och att göra detta
ekonomiskt möjligt. Om vi här i Norden skall kunna leva vidare som en vä-
sentlig och viktig del av Europa, måste vi skapa ett ungdomarnas Norden
inom ramen för medborgarnas Norden.
Vi måste också skapa ett barnens Norden. Jag tänker här på barnkonven-
tionens förverkligande - vi väntar fortfarande på att en del länder skall ratifi-
cera barnkonventionen. Där har de nordiska parlamentarikerna krävt att få
en redogörelse för vad man gör i Norden, och den väntar vi fortfarande på.
Det gäller naturligtvis också de äldres Norden. Där gäller det bl.a. pen-
sionssystem och annat som ännu inte fungerar fullödigt när det gäller att
flytta mellan de olika länderna.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
Jag vill sist, men absolut inte minst, av dessa rättigheter i Norden nämna
detta med miljön. Jag vill påstå att parlamentarikerna i Nordiska rådet har
varit oerhört aktiva på det området och verkligen drivit regeringarna framför
sig i den frågan. Det skall vi fortsätta med.
När det gäller miljön är det helt naturligt att vi måste inkludera våra gran-
nar. Miljön är ju en global fråga. I dag ställs verkligen vårt engagemang på
sin spets och utsätts för ett verkligt prov när det gäller våra grannar i öster,
där vi ser hur spirande demokratier slås sönder med våld och hot om våld.
Jag vill gärna redan i dag, från denna talarstol, erinra om att de baltiska
republikernas ofrihet och lösningen på detta är den sista resten av de pro-
blem och konflikter som vi hade under andra världskriget. De baltiska repu-
blikerna är nu de enda som inte fått sin frihet. Vi måste nu, som nordister
och svenska parlamentariker, på alla sätt ge de kämpande balterna vårt stöd.
Jag är medveten om att detta skall diskuteras i morgon, men jag tycker
faktiskt, med det intresse som Nordiska rådet har visat för Baltikum under
det senaste året, att det hör hemma här i dag. Vid Nordiska rådets delega-
tionsresa till Baltikum och Moskva i höstas fick vi en lång lista på förslag som
gick ut på att man framför allt från Baltikum vädjade om vårt stöd. Det var
materiellt stöd som var huvudmålet för arbetet. Det var en oerhört lång lista
på vad man behöver i dessa länder som en följd av att man under dessa 50
år har levt under en regim som är helt oförmögen att över huvud taget klara
av några problem. Detta måste vi naturligtvis följa upp. Det här arbetet på-
går i Nordiska rådet, men vi kan inte göra det ensamma. Vi måste ha stöd
från parlamenten, vi måste ha stöd från olika håll för att det här skall kunna
genomföras.
Det viktigaste av allt, i det läge som vi nu befinner oss i, är att stödja på
ett sådant sätt, när det gäller t.ex. upprustning av industrier och utbildning,
att vi verkligen skall kunna nå dem vi har avsett att nå med vårt stöd. Det
får inte hamna i fel händer.
Det gäller även att hjälpa sjuka och barn som lider svårt under miljöför-
störingen. Här finns det stora möjligheter. Det finns förslag till Nordiska rå-
det om att involvera de unga människorna i Baltikum i vårt student- och ut-
bildningsutbyte. Vi måste behandla detta förslag mycket positivt. Det är en
oerhört viktig del av uppbyggnaden av dessa samhällen för att det skall bli
demokratiska samhällen som byggs upp när vi nu kan se den vetenskapliga
socialismens totala bankrutt i dessa länder.
Jag vill bara nämna ett en citat från besöket i Sovjetunionen i höstas. Det
visar på behovet av ett oerhört starkt miljöengagemang när det gäller våra
närområden. En av de nyvalda parlamentarikerna sade till oss: We have
tried to defeat the nature, dvs. vi har försökt att slå ned naturen. Med sådana
system kan människorna inte leva. Det är den verklighet som våra grannar i
öster har levt med. Det är den verklighet de har att möta. När det gäller
miljösamarbetet måste vi se hur oerhört stora insatser de behöver för att
kunna få en värdig miljötillvaro.
En sista kommentar om det kanske allra viktigaste i dagens läge, herr tal-
man. Vi måste på olika sätt i dag, i morgon och den närmaste tiden så länge
det behövs medverka både från Nordiska rådets sida och från parlamenten
i Norden genom att skicka parlamentarikerdelegationer dit. Jag vet att de
nordiska parlamenten redan har fattat beslut om detta. De som i dag är på
besök i de nordiska länderna ber om detta, de som i dag är mer eller mindre
i exil i Sverige. De behöver ”human shield”, som det ju heter i Mellersta
Östern, för att i någon mån stå emot de våldsverkare som försöker att ta den
lilla demokrati som de har uppnått ifrån dem.
Det är detta som är dagens budskap från våra grannar i Baltikum. Jag hop-
pas att vi inte på de formella grunder som länge existerade i Nordiska rådet
skall hindra oss själva från att göra sådana besök. Jag tror dess bättre att så
inte är fallet i dag. Det finns andra formella grunder från Sovjetunionens
sida som kan hindra detta. Men vi i de nordiska länderna och Nordiska rådet
måste göra vårt yttersta för att svara på denna vädjan om en mänsklig sköld
till stöd för deras demokratiska strävanden. Måtte de en dag kunna bli fria
länder och liksom de nordiska länderna få sträva mot samma mål som vi till-
sammans har kunnat sträva emot under många år! Då kommer de att vara
blomstrande grannar. Men, herr talman, till detta krävs vår solidaritet.
I detta anförande instämde Birgitta Hambraeus (c).
Anf. 5 GRETHE LUNDBLAD (s):
Herr talman! Det nordiska samarbetet är viktigt och för många människor
i Norden självklart. Vi skall ändå inte fördölja att det nordiska samarbetet
kan komma i ett nytt ljus om den västeuropeiska integrationen fördjupas på
olika politiska områden. Det är även vår uppgift, i Sveriges riksdag, att se
till att det nordiska samarbetet fortlever, bl.a. därför att den s.k. nordiska
modellen är viktig att hävda på många viktiga politiska områden.
Detta gäller t.ex. den sociala tryggheten när man flyttar mellan länder, det
gäller arbetsmarknadsfrågor, miljöfrågor, kulturfrågor och även lagharmo-
nisering mellan olika länder. Det nordiska samarbetet framstår där som ett
exempel på vad som kan göras mellan länder. Det lyfts ofta fram långt utan-
för Norden och är just modell för hur man kan samarbeta över gränserna.
Vi bör naturligtvis inte bara nöja oss med detta, utan vi får fortfarande
bygga ut samarbetet. Vi behöver fortfarande kämpa mot arbetslösheten i
våra länder, bygga ut den sociala tryggheten för sjuka och hjälpa de handi-
kappade genom samlade nordiska insatser.
Till detta arbete har under de senaste åren även kommit ett stort interna-
tionellt samarbete där de nordiska länderna tillsammans går ut och försöker
påverka verksamheten i olika internationella fora.
I sommar skall vi t.ex. tillsammans med Europarådet ha en konferens i
Finland om det gränsregionala samarbetet inom hela Europa. Vi har haft ett
samarbete med Benelux-länderna. Vi kan nog säga att Schengenavtalet, det
viktiga avtal som har gett passfrihet inom Benelux-länderna, Tyskland och
Frankrike, säkert har haft den nordiska passöverenskommelsen som modell.
När Marianne Samuelsson här vädjar om att vi skall ha direktval och säger
att det skulle vara så viktigt vill jag varna för detta. Vi har ju i våra grannlän-
der sett hur valet till EG-parlamentet har samlat ett mycket litet antal rös-
tande. Vi tycker att det nordiska samarbetet fungerar utmärkt genom att
våra parlament väljer ledamöterna.
Jag vill även tillbakavisa att samarbetet på miljöområdet skulle vara av
Prot. 1990/91:50
löjanuari 1991
Nordiskt samarbete
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
dålig kvalitet. I Nordiska rådet och dess social- och miljöutskott har vi verkli-
gen pressat våra regeringar till ökat samarbete. Vi har faktiskt ofta i Nor-
diska rådet varit ledstjärnor för samarbete i miljöfrågor i större europeiska
sammanhang.
Vi kan däremot hysa oro för att en viss snålhet med medel till det nordiska
samarbetet på sikt skall göra att det blir besvärligare att hävda dessa viktiga
frågor.
Marianne Samuelsson nämner alla deras medlemsförslag, och det är na-
turligtvis intressant att man tar många initiativ. Det kan också vara så att
mängder med medlemsförslag kan försvaga andra viktiga delar av samarbe-
tet och ibland slå in öppna dörrar. Tyvärr har väl regeringen under de senaste
åren varit något mindre lyhörd för förslag från Nordiska rådet. Man måste
också förstå att det är väsentligt att vi koncentrerar oss på de verkligt viktiga
delarna av samarbetet i dessa tider när andra samarbetsförslag kommer
fram.
Det finns stora likheter mellan de nordiska länderna ock de baltiska sta-
terna. Det finns många kulturella och politiska likheter, bl.a. kraven på par-
lamentarism och självständighet i samarbetet och kraven på att man verkli-
gen skall fördjupa människors inflytande på det politiska livet. Därför klap-
par också Nordens hjärta hårt för de baltiska staterna, och därför har Nor-
diska rådet fördjupat sitt samarbete med parlamenten i de baltiska staterna.
Jag fick nyligen se på vilket fruktansvärt sätt det finns annalkande miljö-
katastrofer i de baltiska staterna. Det brådskar att tillsammans med de bal-
tiska parlamentarikerna sätta in åtgärder mot dessa miljökatastrofer. Dessa
katastrofer hotar både naturen, vår gemensamma Östersjö och människors
och barns hälsa i Baltikum. Det finns verkligen anledning att ta itu med dessa
problem på allvar, även om jag vet att självständighets- och demokratiska
problem i dag tar överhand. Vi får inte glömma att det behövs praktiskta
politiska insatser för att hjälpa de baltiska staterna.
De senaste åren har det partipolitiska samarbetet i Nordiska rådet ökat.
Vi har från socialdemokraternas sida försökt ta initiativ på vissa viktiga om-
råden, och vi har koncentrerat oss till dessa områden. Det gäller miljöområ-
det och barn- och familjepolitiken, t.ex. när det gäller att få ett koncernfack-
ligt samarbete inom Norden förverkligat.
Jag tror att det är oerhört viktigt att både regeringarna och de svenska
parlamentarikerna uttalar att det nordiska samarbetet bör förstärkas och
fortsätta. Det bör förstärkas både inåt genom större samarbete inom Norden
och utåt genom att låta nordiska samarbetsresultat bli modell för många lös-
ningar av samarbetsproblem i större europeiska sammanhang. Man säger
detta ofta, men det är viktigt att man verkligen lever och arbetar efter de
orden. Jag tycker att det är oerhört viktigt att parlamentsledamöter i Sverige
och Norden intensivt arbetar för detta. För närvarande möter vi kanske en
något kylig inställning från Nordiska ministerrådet på grund av brist på me-
del. Det är oerhört viktigt att det parlamentariska trycket för att förstärka
det nordiska samarbetet blir mycket starkt.
Jag hälsar därför med tillfredsställelse det positiva betänkande som ut-
rikesutskottet har lagt fram beträffande det nordiska samarbetet och yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 6 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Grethe Lundblad förvånar mig något. Det är faktiskt första
gången som jag har hört att en partigrupp har lagt fram för många förslag till
Nordiska rådet. Jag tror inte att det gröna partiet som partigrupp har lagt
speciellt många förslag, utan vi har hållit oss till några få viktiga punkter. När
det gäller miljösamarbetet tror jag att även Grethe Lundblad kommer ihåg
Greenpeace mycket hårda kritik mot det nordiska samarbetet när vi skulle
anta havsmiljöprogrammet. Anledningen var ju att man i havsmiljöpro-
grammet aldrig kom längre än till det land som hade de sämsta reglerna, där-
för att ministrarna inte kunde sträcka sig längre. Det var egentligen bara ett
hopkok av redan gamla överenskommelser. Jag tror t.o.m. att Grethe Lund-
blad uttryckte sin kritik mot programmet i fråga. Ett av de stora problem vi
har i det nordiska samarbetet är att ministrarna i Ministerrådet inte vill gå
lika långt som parlamentarikerna. Vi får ständigt skjuta dem framåt, men de
går hela tiden bakåt.
Det nordiska samarbetet måste stärkas. Jag är inte heller övertygad om
att direktval skulle vara sämre än nuvarande system. Det är bara att beklaga
att man inte vill ta upp denna fråga i organisationskommittén när man arbe-
tar med organisationsförändringar. Det är trots allt viktigt att diskutera de
förslag som kommer och som redan ligger för att man över huvud taget skall
komma någonstans i förändringsarbetet.
Anf. 7 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:
Herr talman! Det jag menade med mitt uttalande angående de många
medlemsförslagen var att vi politiker måste lära oss att prioritera också i
Nordiska rådet. Vi måste ta fram de just för dagen verkligt viktiga frågorna
och se till att sådana frågor som vi påbörjat lösningen av får lov att leva ett
tag innan vi kommer med nya förslag. Annars blir det lätt på det sättet att
regeringen inte orkar med att ta itu med alla frågorna.
När det gäller miljösamarbetet och havsmiljöprogrammet kommer
Marianne Samuelsson här med en helt falsk historieskrivning. Inte bara jag
utan vi alla kämpade för att få fram bättre förslag när det gällde havsmiljön.
Vi fick också fram bättre förslag, och det har vid den senaste sessionen kom-
mit ytterligare förslag på detta område. Vi är ännu inte nöjda, och vi kämpar
fortfarande för detta. Men kom inte och säg att vi har misslyckats!
Anf. 8 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Det jag sade var att vi i miljöpartiet inte var nöjda med det
förslag som lades fram. Det är precis detta som Grethe Lundblad nu håller
med mig om. Inte ens i den socialdemokratiska partigruppen var ni nöjda
med det förslag som lades fram. Det är därför som det är så viktigt att vi
fortsätter att driva på.
När det gäller frågan om att prioritera tycker jag att jag gjort en kraftig
prioritering när det gäller mina förslag till rådet. Jag kan inte förstå kritiken
mot att det inte gjorts någon prioritering när det gäller de förslagen.
Anf. 9 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:
Herr talman! Om Marianne Samuelsson hade varit med litet längre i Nor-
diska rådet hade hon fått lära sig, att om inte ett förslag antas i Nordiska
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
10
rådet innebär inte detta att något bättre sker. Det innebär att ingenting sker.
Vi ville att det skulle hända något på havsmiljöområdet, och därför pressade
vi vår regering till bra förslag. Om vi helt avvisat regeringens förslag hade
det inte hänt någonting. Jag hoppas att det inte var detta som Marianne
Samuelsson ville uppnå.
Talmannen anmälde att Marianne Samuelsson anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 10 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! De stora omvälvningarna i Europa har helt naturligt på olika
sätt också påverkat de nordiska länderna. Här som på andra håll i väst har
man med sympati och engagemang följt de östeuropeiska ländernas strävan
att kasta av sig kommunismens diktatur och slå in på en väg mot demokrati,
pluralism och respekt för individen. I varje nordiskt land har denna strävan
fått ett starkt folkligt stöd. Härom vittnar inte minst den våg av sympati som
just nu går från Norden till de baltiska länderna.
Som tillfällig tjänstgörande i Nordiska rådets presidium hade jag i förra
veckan möjlighet att vara med och ta initiativ till ett uttalande där vi i full
enighet gav uttryck för den oro vi känner inför den utveckling som pågick
under just de timmar som Nordiska rådets presidium sammanträdde. Det
uttrycktes också en solidaritet med de baltiska folkens strävan och rätt att bli
fria nationer. Med detta markerade Nordiska rådets presidium att balternas
kamp är Nordens och också Sveriges sak.
Det nordiska samarbetet har influerats av förändringar i vår världsdel.
Den snabba utvecklingen inom EG och de pågående förhandlingarna om ett
EES har gjort det både naturligt och nödvändigt för Nordiska rådet att dis-
kutera vilken framtid det nordiska samarbetet kan ha i ett alltmer integrerat
Europa. Ett förtjänstfullt utredningsarbete under Karin Söders ledning om
rådets framtida internationella relationer har avslutats. Den utredningen har
gett rådet värdefull kunskap om hur bl.a. parlamentarikernas inflytande
skall kunna bevaras och stärkas i de allt större samarbetsfora som håller på
att växa fram.
Det finns olika bilder av nordiskt samarbete. En av dem är att Nordiska
rådet verkat i snart 40 år och fattat hundratals beslut till förmån för nordbor.
Trots en mycket skiftande struktur i våra länder när det gäller ekonomi, poli-
tik, militär organisation osv. finns det ett sammanhållande kitt mellan de
nordiska länderna som man knappast finner någon annanstans i världen.
Kultursamarbetet har varit utveckla och ett praktiskt samarbete har fungerat
mycket länge - också långt före Nordiska rådets tillkomst.
Detta var den ena bilden. Den andra bilden är att Nordiska rådet är en
koloss på lerfötter. Det går trögt och man har beslutskramp, det är en tung
byråkrati och det politiska trycket är alldeles för svagt. Jag tror att det finns
inslag från båda dessa scenarion, även om jag vill påstå att det är den första
bilden som klart dominerar.
När det gäller samarbetet mellan parlamentariker och Ministerrådet, dvs.
de fem nordiska regeringarna, är vår synpunkt den att det var synd att de
nordiska regeringarna inte ville delta i den utredning som jag nyss nämnde.
Nu kan denna brist sägas ha reparerats genom att man lämnar ett positivt
svar på de förslag till förbättringar av Ministerrådets organisation och verk-
samhet som parlamentarikerna i rådets organisationsutredning funnit det
motiverat att framföra. När vi så sent som i fredags träffade samarbetsminist-
rarna tog vi upp denna fråga, och vi hade en givande och konstruktiv diskus-
sion.
Grethe Lundblad nämnde här att Ministerrådets engagemang under se-
nare år inte har varit på den nivå som parlamentarikerna har önskat. Det var
en riktig beskrivning, även om den var i snällaste laget. Jag anmälde för egen
del för vår svenska samarbetsminister, Mats Hellström, att det är några saker
som vi borde ta fasta på.
För det första måste vi öka effektiviteten och höja tempot.
För det andra måste vi vara angelägna om att fullfölja de beslut som Nor-
diska rådet ofta i stor enighet har fattat.
För det tredje måste vi underlätta det praktiska vardagsarbetet, och där
vet vi att väldigt mycket brister.
För det fjärde måste parlamentarikernas ställning stärkas.
När man granskar parlamentarikers möjligheter till inflytande inom t.ex.
EFTA och EG kan man lätt konstatera att detta inflytande inte heller där är
tillräckligt. Det blir därför en viktig uppgift att stärka de folkvaldas roll i den
nya ekonomiska sfären, EES. Endast på så sätt kan det hos breda folklager
bli ett förankrat och erkänt samarbetsorgan.
Hur ett sådant EES-avtal kommer att se ut vet vi inte i dag. Det är bara
att hoppas på att de landvinningar som vi uppnått i det nordiska samarbetet
skall kunna bevaras och utvecklas så att talet om den sociala dimensionen
och medborgarnas Europa blir en realitet. Omsorgen om individens situa-
tion, som går som en ledstjärna genom årtiondenas nordiska samarbete,
måste vara riktmärke också i det europeiska omdaningsarbete som vi skall
delta i.
Till ett ökat parlamentarikerinflytande i det nordiska samarbetet hör
också en förbättrad möjlighet att kontrollera hur intentionerna i våra samar-
betsavtal och våra rekommendationer fullföljs i regeringarnas beslutsfat-
tande. Denna sida av verksamheten är, som jag tidigare nämnde, synnerli-
gen viktig, eftersom det för de enskilda människorna är överenskommelsens
bärkraft i vardagslivet som bevisar styrkan i det samarbete som vi så ofta
och så riktigt berömmer. Alltför ofta fastnar en nordbo i svårförståeliga och
onödiga formaliteter vid bosättning och arbete i ett annat nordiskt land. Vi
har ännu en hel del att lägga till rätta. I denna angelägna verksamhet har
t.ex. en gemensam nordisk ombudsman en stor uppgift att fylla.
När man läser utrikesutskottets betänkande ser man att det är välskrivet
men knapphändigt. Man hänvisar många av knäckfrågorna till den utredning
som Nordiska rådet nu arbetar med. Man skulle möjligen kunna önska att
det framöver skulle kunna tas litet djupare tag och ges ett större utrymme
när det gäller hur Sveriges riksdag bör förhålla sig till det nordiska samarbe-
tet. Det kunde kanske rent av bli ett sådant engagemang att vi också kunde
få med samarbetsministern i en sådan debatt. Det vore mycket bra att ha det
på önskelistan.
I utskottets betänkande återges en del av den pessimism rörande det nor-
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
11
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
12
diska samarbetet för framtiden som präglade det Nordiska rådets session i
fjol. Jag har emellertid intrycket att denna pessimism håller på att vända.
Det finns i allt vidare kretsar en känsla av att regionen Norden kommer att
ha en viktig roll att spela som föredöme och inspiratör för hur ett mellanfolk-
ligt samarbete kan bedrivas. Denna uppfattning baseras inte minst på det
stora intresse som finns i vår omvärld för den nordiska modellen. Benelux-
ländernas intresse är ju här redan omvittnat. Denna vidgade roll förutsätter
också, herr talman, att samarbetet mellan de nordiska länderna inom Nor-
den stärks och förbättras.
Anf. 11 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! Det går inte att i dag diskutera det nordiska samarbetet utan
att tänka på våra baltiska bröder. Vi i Norden har, som Karin Söder sade
tidigare här i dag, ett särskilt ansvar för våra nära grannar över Östersjön.
Jag erinrar mig att jag för ungefär ett år sedan hade en debatt här i kamma-
ren med Karin Söder. Det gällde då en inbjudan av de baltiska republikerna
som gäster till Nordiska rådets session. Tyvärr blev det inget av detta den
gången. Desto mer glädjande är det att beslut nu har fattats om att gäster
från de baltiska republikernas parlament skall inbjudas till sessionen i
Köpenhamn. Jag anser att det finns anledning för oss att glädja oss särskilt
över detta. Vi måste axla det stora ansvar det innebär att stödja frihetens
krafter i Baltikum och de människor som kämpar.
Karin Söder nämnde att Nordiska rådets delegation hade fått en lång lista
över önskemål från de baltiska republikerna vid ett besök där. I likhet med
Karin Söder anser jag att det nog är klokt att överlämna denna lista också
till varje nordiskt lands parlament. Det finns en viss erfarenhet av att det går
något snabbare att agera på bilateral väg. Jag vill därmed inte på något sätt
underskatta Nordiska rådets betydelse, men självfallet måste insatser som
görs både på multilateral och på bilateral väg komplettera varandra.
Från moderata samlingspartiets sida har vi t.ex. ett förslag om att Nord-
plus skall utvidgas till att gälla även baltiska studenter. Kanske litet typiskt
för Nordiska rådets snabbhet i behandling av ärenden konstaterar utrikesut-
skottet att en utvidgning av Nordplus till att gälla även baltiska studenter kan
komma att bli ett naturligt komplement efter den utvärdering av program-
met som skall ske efter två år. Det är en framskjutning i tiden som ter sig
något svårförståelig med tanke på den snabba händelseutvecklingen i Balti-
kum och hur oerhört viktigt det är att stödja Baltikum redan i dag.
Jag noterar också att Nordiska ministerrådet har skapat ett särskilt arbets-
program för Baltikum och Östeuropa. Jag är något osäker på om detta ar-
bete har kommit i gång och avsatt några praktiska resultat ännu. Det är möj-
ligt att Karin Söder kan nämna någonting om detta. Det är snabbheten i age-
randet som nu är så viktig för att våra baltiska vänner skall känna att de får
både konkret stöd och moraliskt stöd. Det är ju en kombination av konkret
stöd och moraliskt stöd som är så viktig.
Jag vill slutligen instämma i det Karin Söder sade om synen på de nordiska
länderna som ett styrkebälte i Europa och i den europeiska integrationen.
Vi moderater är fast övertygade om att också det nordiska samarbetet kan
få en renässans i den europeiska integrationen, att Norden som region kan
få en stor betydelse i den europeiska integrationen och att vår röst kan väga
tungt. Självfallet respekterar vi att det är varje enskilt land som måste be-
stämma vägen framåt och innehållet för sitt europeiska samarbete, men vi
vill dock uttrycka vår förhoppning att Norden så småningom som helhet full-
värdigt skall ta del av av den europeiska integrationen och på detta sätt bli
en stark, livaktig och betydelsefull region i Europa.
Anf. 12 KARIN SÖDER (c):
Herr talman! När det gäller det som Margaretha af Ugglas tog upp om
förra årets diskussion vill jag först nämna hur det förhöll sig. Det hade icke
ägt rum fria val i Baltikum - det är ordagrant vad jag sade vid det tillfället.
Som demokratiskt valda parlamentariker var det Nordiska rådets mening att
vi borde invänta den tidpunkt när de baltiska folken hade fått egna företrä-
dare. Det var skälet till ställningstagandet vid det tillfället. Jag vill gärna no-
tera detta till protokollet också i dag. Jag anser att detta var ett klokt beslut
mot bakgrund av vad vi nu ser i dag.
Herr talman! Också jag vill uttrycka min glädje över att vi redan nu har
sett baltiska parlamentariker som gäster vid seminarier och i utbyten av olika
slag och att de också förhoppningsvis kommer att vara närvarande vid vår
session. När det gäller listan på olika förslag har vi från den svenska delega-
tionen delgett ett stort antal myndigheter, företag, politiska partier och fack-
föreningar vår lista. Vi har uppmanat dem att göra allt vad de kan för att på
så många punkter som möjligt vara med och stödja de baltiska länderna. Det
är de många punktinsatserna och punktsamarbete som vi tror är det effekti-
vaste skyddet och stödet för de baltiska republikerna.
Vi har fått fantastiskt många positiva svar från både företag och myndighe-
ter. Man har redan vidtagit åtgärder och varit mycket glad över att man fått
denna långa lista på förslag. Naturligtvis kan vi mycket väl distribuera vårt
utkast till alla parlamentariker. Vi hade överlåtit det arbetet åt partierna,
men jag anser att vi skall göra detta.
När det gäller Ministerrådet vill jag därutöver säga att det i höstas fattade
beslut om insatser i Baltikum, och det är en början. Det gäller inrättandet
av informationskontor, stöd till studentutbyte och insatser på miljöområdet.
När det gäller det s.k. sändebud som nu skulle börja samarbeta och utveckla
detta vidare med industriellt samarbete vet vi nu tragiskt nog inte riktigt hur
man kan gå vidare. Det finns ett förslag som inte är tillräckligt, men det är
en bra början. De nordiska ländernas informationskontor i de baltiska hu-
vudstäderna är en mycket viktig början, så att de nordiska länderna finns på
plats.
Till sist, herr talman! Jag har förstått att jag har taletid kvar eftersom detta
inte är en replik, och jag vill då säga följande. När det gäller direktval till
Nordiska rådet är den diskussionen inte meningsfull så länge man inte har
sett över Nordiska rådets hela konstitution. Det gäller också församlingens
beslutsfattande.
Anf. 13 GRETHE LUNDBLAD (s):
Herr talman! Jag vill ge en upplysning till Margaretha af Ugglas, som frå-
gade om det har hänt något med anledning av Nordiska ministerrådets ar-
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Nordiskt samarbete
13
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
14
betsprogram för samarbete med och stöd till Baltikum. I går blev jag infor-
merad av statssekreteraren för nordiska frågor om att t.ex. när det gäller
stipendier för elever och studerande från de baltiska länderna har det redan
kommit in ca 200 ansökningar. 60 ansökningar har redan beviljats. Jag tycker
att det är utmärkt att det så snabbt har kommit i gång en verksamhet och att
den verksamheten har skapat ett sådant stort intresse. Det gäller utbyte av
studerande mellan de baltiska staterna och Sverige.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 5 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU10 Verksamheten inom Europarådet (redog. 1990/91:3 och skr.
1989/90:156).
Anf. 14 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Med anledning av vad som nu sker i Baltikum är det naturligt
att debatterna om Europarådets och Nordiska rådets arbete fokuseras på
just Östeuropa. Som Håkan Holmberg sade tidigare i dag kommer det att
bli fler tillfällen att debattera och uttala sig när det gäller Baltikum.
Den reservation som vänsterpartiet och miljöpartiet har tillsammans i det
här betänkandet handlar om Turkiet. Jag avser därför att använda min tale-
tid för att kommentera den reservationen.
Det är med tillfredsställelse som man läser utrikesutskottets betänkande
om reglerna för medlemskap i Europarådet. Där står att Europarådet har
tillkommit för att främja samarbetet mellan Europas demokratier, att kra-
ven för att kunna bli medlem är högt satta. Det finns regler för att de mänsk-
liga rättigheterna skall respekteras, och man skall bekänna sig till ett lagbun-
det samhällsskikt. Det är enligt utskottets mening även angeläget att de sta-
ter som uppfyller dessa kriterier, dvs. parlamentarisk demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter, så snart som möjligt skall upptas som medlemmar.
Allt detta är mycket bra. Men vad gör man i Europarådet med en med-
lemsstat som inte uppfyller dessa högt uppsatta krav?
Herr talman! Jag har även anledning att konstatera att det i betänkandet
finns med formuleringar att det sker vissa framsteg vad gäller demokrati i
Turkiet. Det gör det verkligen inte. Amnesty konstaterar att Turkiet är det
land där brott mot mänskliga rättigheter föranleder till antalet flest rappor-
ter från Amnesty. De lagar som Turkiet införde i april 1990 är verkligen ex-
ceptionella och borde ha fått Europarådet att reagera. Men vi får hoppas att
det finns med något i nästa års redogörelse.
Turkiet har anmält krav på s.k. derogation enligt artikel 15 i konventionen
för mänskliga rättigheter och har angett vilka paragrafer i konventionen som
landet inte har för avsikt att följa. Utskottet svarar att man nu i Europarådet
undersöker om de uppgivna förhållandena i landet är sådana att det kan an-
ses vara befogat att Turkiet inte följer delar av konventionen. De riksdagsle-
damöter som finns med i den här debatten och som är medlemmar i Europa-
rådet kanske kan svara på dels om jag har förstått tillvägagångssättet, dels
om Europarådets prövning i den här frågan nu är klar.
Vi kräver i vår reservation att Sverige ånyo skall anmäla Turkiet till Euro-
parådet för brott mot mänskliga rättigheter.
Vänsterpartiet har vidare ett särskilt yttrande när det gäller de irakiska
kurder som finns i lägren i Turkiet. I stället för att upprepa vad vi anser fattas
i betänkandet och i redogörelsen, vill jag använda tiden till att fråga om Sve-
rige finns med i den planering som görs för flyktingarna.
I fredags fick jag en rapport om att en amerikansk delegation finns i lägren
och förbereder att om det blir en fredlig lösning i kriget med Irak skall 800
familjer, motsvarande ca 3 000 personer, och ett antal handikappade och
skadade tas emot av USA. Resten skall fördelas på eropeiska länder. Men
om det blir krig kommer detta inte att ske, utan då hoppas man att de så
småningom skall kunna återvända till sitt land. Jag undrar om Sverige finns
med i den här planeringen för de kurdiska flyktingarna?
Anf. 15 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Europarådets roll och Sveriges möjligheter att arbeta för de
mänskliga rättigheterna är otroligt viktiga för oss. Där måste vi naturligtvis
vara drivande och utnyttja de samarbetsmöjligheter som finns.
Som världen ser ut i dag har inte förtrycket av de mänskliga rättigheterna
minskat, utan vi ser snarare ständigt prov på att det utökas. För oss som par-
lamentariker är det otroligt viktigt att ständigt ta upp frågorna om de mänsk-
liga rättigheterna och ständigt arbeta för en bättre värld. Att göra det inom
Europarådet är en väsentlig sak för oss.
Miljöpartiet har tillsammans med vänsterpartiet en reservation om Tur-
kiets situation. Jag håller med Berith Eriksson i hennes anförande. Det är
viktigt att vi verkligen markerar och ställer krav. Turkiet uppfyller inte i dag
de krav som man har ställt upp i Europarådet för samarbete. Turkiet uppfyl-
ler inte heller kraven på mänskliga rättigheter, och vi får ständigt se prov på
det. Det är naturligtvis angeläget att vi från svenskt håll agerar kraftigt. Jag
yrkar därmed bifall till reservationen.
Anf. 16 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! I det betänkande om Europarådet som vi har att behandla i
dag - det är ett slags årligen återkommande debatt om Europarådets verk-
samhet - finns bara en reservation. Det är den som berör Turkiet. Tidigare
talare har redan berört reservationen.
För bl.a. Turkiet - tidigare var det Grekland under överstarnas tid och
andra länder som har varit medlemmar i Europarådet undersvåra tider-har
Europarådet en stor roll att fylla. Här pågår en kontinuerlig övervakning, en
kontinuerlig granskning och en kontinuerlig debatt. Europarådet har alltså
en mycket stor roll för att driva på utvecklingen och att försvara de männi-
skor som utsätts för förföljelse eller kränkningar av de mänskliga rättighe-
terna. Det är en roll som man känner mycket starkt för när man befinner
sig som delegat i Europarådets parlamentariska församling. Det går icke en
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
15
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
session utan att dessa frågor tas upp. Jag är alldeles övertygad om att när vi
återigen åker ner till Strasbourg, till den session som tar sin början i slutet
av januari, kommer frågan om Turkiet att tas upp igen. Vi får då en möjlig-
het att följa upp det som Berith Eriksson frågade om, nämligen om de frågor
är besvarade som när utskottet tog ställning till motionerna ännu icke var
klara. Vi har alltså en möjlighet att följa upp dessa frågor när vi kommer till
Strasbourg.
Europarådet har fått en ny roll gentemot reformländerna, de nya demo-
kratierna i Central- och Östeuropa. Det är en roll som står beskriven i utri-
kesutskottets betänkande, och det är en roll som jag tycker att vi icke kan gå
förbi i dagens debatt och som är kolossalt viktig. Vi vet att Ungern har blivit
medlem av Europarådet och att Polen står i tur. Man har där haft riktiga fria
parlamentsval.
Europarådet har för att underlätta, erkänna och stärka demokratisträvan-
dena i Öst- och Centraleuropa inrättat en särskild funktion, ett slags obser-
vatörsstatus för de länder som man åtminstone har kunnat beteckna som re-
formländer, även om de på intet sätt ännu kunnat uppfylla Europarådets
höga krav för att bli medlemmar vad gäller demokrati och mänskliga rättig-
heter. Det är självklart att våra tankar i dag går särskilt till en av observatö-
rerna som har varit närvarande vid Europarådets sessioner med en mycket
stor delegation. Det är Sovjetunionen. Jag erinrar mig också det mycket
vackra och uppmärksammade tal som president Gorbatjov, mycket hyllad
och uppburen, höll på försommaren 1989 inför Europarådet. Han talade då
om det europeiska huset.
Nu ser vi vad samme man gör gentemot de baltiska republikerna. Han
skickar inrikestrupper att krossa fredliga demonstranter. Så sent som i går
hotade han de baltiska staterna med fortsatta åtgärder om ingen politisk lös-
ning kommer till stånd. Han påstår något som är klart osant, nämligen att de
baltiska staterna inte har visat någon förhandlingsvilja. Vi vet att de baltiska
delegationerna i Moskva har suttit och försökt att få i gång förhandlingar och
mötts av sovjetiska stenansikten och icke någon rörelse och icke något för-
sök till förhandling. Återigen hotar nu president Gorbatjov med fortsatta
våldsåtgärder i de baltiska republikerna. Det står att läsa i dagens tidningar.
Det är alldeles självklart att Europarådet måste ta upp den baltiska frågan
vid sin session nu i slutet av januari. Det är alldeles nödvändigt. Jag förstår
inte, men det blir naturligtvis en sak för Europarådet att hantera, hur man
skall kunna upprätthålla en fortsatt observatörsstatus för Sovjetunionen un-
der dessa omständigheter. Europarådet har en stor funktion att fylla för att
stödja de baltiska republikerna i deras frihetssträvanden.
Herr talman! Det var det budskap jag ville framföra i dag. Jag hoppas att
de föregående talarna som särskilt har tagit upp frågan om Turkiets situation
tillgiver mig att jag har velat säga detta från talarstolen.
Anf. 17 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tackar Margaretha af Ugglas för hennes inlägg när det
gäller Europarådets arbete för att påverka vad som händer i Turkiet.
Margaretha af Ugglas nämnde också Grekland. Hon sade att när man nu
16
reser till Europarådet blir det tillfälle att ta upp de frågor som vi har tagit
med i vår reservation och i vårt särskilda yttrande.
När det gäller flyktingarna i lägren i Turkiet vill jag nämna att på grund av
de förhållanden som råder där flyr människor i panik. I desperation försöker
de ta sig till andra länder. Till Grekland har det kommit ca 300 personer. De
sitter i grekiska fängelser på Kreta, Amnissa och på andra platser. Där har
man skilt familjerna åt. Kvinnorna finns i ett fängelse, männen i ett och bar-
nen i andra fängelser. Det finns i Sverige namnlistor på dessa personer och
också uppgifter på hur många barn som har fötts i fängelse. Det går att slippa
fängelse om man kan betala en summa motsvarande 2 000 USA-dollar. Det
är också ett förhållande som jag hoppas att man tar upp och behandlar i
Europarådet.
När det gäller Turkiet och de många år som landet har lovat att göra för-
bättringar, kan vi påpeka att de förbättringar som Turkiet utlovade 1984 när
Sverige tog tillbaka sin anmälan väntar vi fortfarande på. Det har varit en
mycket effektiv strategi för turkarna att lova förbättringar som de sedan inte
infriar. Jag undrar hur länge vi skall vänta på att Turkiet också visar några
prov på förbättringar?
Anf. 18 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Det betänkande som vi behandlar i dag om Europarådet
handlar framför allt om de mänskliga rättigheterna i Turkiet samt om de ira-
kiska kurder som har flytt till Turkiet och deras situation. Det finns anled-
ning att vara mycket deprimerad över utvecklingen för bägge dessa saker.
I två och ett halvt år har de ca 30 000 irakiska kurderna levt under svåra
förhållanden i turkiska läger. Turkiet har konsekvent motarbetat alla försök
från utomstående, t.ex. UNHCR och Röda korset, att bidra med pengar el-
ler materiell hjälp.
De irakiska kurderna lever dessutom inlåsta och bevakade, utom för en-
staka besök som de tillåts få, men då bevakade av beväpnade vakter. Situa-
tionen blir inte bättre av att Turkiet i de områden där lägren finns bedriver
ett formligt krig mot PKK. Det betyder naturligtvis att situationen försämras
för de irakiska kurderna eftersom de till stor del utgörs av f.d. gerillasoldater
från grupper i Irak.
De som har haft pengar bland de irakiska kurderna har, som Berith Eriks-
son har sagt, flytt från lägren och tagit sig till andra länder då situationen har
varit hopplös.
Det är oerhört problematiskt att leva år efter år i ett tältläger under usla
sanitära förhållanden, med mat på en absolut miniminivå, utan möjligheter
att försörja sig och utan möjlighet till rörelsefrihet. Barnen har inte gått i
skola på två och ett halvt år. Huvudsakligen beror det på att Turkiet inte
accepterar att undervisning ges på kurdiska, och barnen talar naturligtvis en-
bart kurdiska.
Detta är en oacceptabel situation, och det råder en stor risk att ingenting
kommer att förbättras. Turkiet måste kritiseras utomordentligt starkt för att
man trots de uppenbara humanitära behoven vägrar att låta hjälp komma
fram från utländska och internationella givare. Framför allt måste Turkiet
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
2 Riksdagens protokoll 1990/91:50
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
kritiseras för att UNHCR har förvägrats spela en roll för de europeiska kur-
derna.
Det är en omänsklig politik som har förts av Turkiet. Berith Erikssons
uppgifter om den amerikanska delegationen, som verkar vara beredd att ta
emot ett antal familjer, innebär också att Sverige borde reflektera över att
ta initiativ till en motsvarande fördelning mellan de europeiska länderna av
så många som möjligt av de irakiska kurderna. Vi borde nu inse att det efter
två och ett halvt år är uppenbart, av en lång rad olika skäl, att det inte kom-
mer att bli någon lösning i Turkiet för den här gruppen. Det borde naturligt-
vis leda till att man försöker lösa problemet på annat sätt, t.ex. genom att
dessa människor får komma på flyktingkvot till övriga Europa.
Tortyrkommissionen har nu varit ratificerad av Turkiet i ungefär två år,
och ändå strömmar trovärdiga rapporter ständigt in om nya fall av tortyr.
Det går inte längre att, som man har gjort tidigare, skylla på disciplinsvårig-
heter inom polisen - inte efter två år. Bl.a. visar en Amnestyrapport, som
kom för ett tag sedan, att mer än 100 personer blev torterade mellan mitten
av april och mitten av juni 1990.
Det finns också ett hot från regeringen om att börja verkställa dödsstraff,
något som man inte gjort sedan 1984. Det är över 300 personer som i så fall
skulle komma i fråga för avrättning.
Det föreligger även rapporter om att t.o.m. slagord som ”Fred och frihet”
leder till trakasserier för människor. En affärsinnehavare hade satt upp en
lapp i sin butik om att han önskade fred och frihet i Mellanöstern med anled-
ning av det nuvarande krigshotet. Han lär som ett resultat ha blivit av med
sin affär. Detta är bara ett tecken på att respekten för de mänskliga rättighe-
terna inte riktigt är vad den borde vara i Turkiet.
Det är dock rimligt att invänta den rapport från en övervakningskommis-
sion som agerar inom ramen för tortyrkommissionen. Men om inte den kom-
missionen på ett kraftfullt sätt klarlägger att tortyr inte förekommer, så
måste Europas reaktion bli klar och entydig. Turkiet bör i så fall återigen
anmälas till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
Jag vill citera utskottet i anledning av vad Margaretha af Ugglas sade om
Europarådets betydelse för de nya demokratierna i Europa:
"Europarådet har tillkommit för att främja samarbetet mellan Europas
demokratier. Kraven för att bli medlem är högt satta. Medlemskap i Europa-
rådet ses därför av staterna i Central- och Östeuropa som en bekräftelse på
att man uppnått status som parlamentarisk demokrati, att de mänskliga rät-
tigheterna respekteras och att man bekänner sig till ett lagbundet samhälls-
skick."
Vi måste då konstatera att det helt enkelt inte finns plats i den europeiska
gemenskapen, i Europarådet, för ett land som systematiskt och medvetet
kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Det finns en risk för att så är
fallet inte bara med Sovjet utan möjligtvis också när det gäller Turkiet.
Anf. 19 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag ställer mig bakom Maria Leissners krav att Sverige skall
ta emot fler flyktingar från dessa läger och att vi skall finnas med i den här
planeringen.
Men jag vill också påpeka att vi kanske måste städa litet utanför den egna
dörren och ta emot de 18 personer som vi själva direktavvisade i Trelleborg
i augusti 1989 och som kom från de här flyktinglägren. De sitter fortfarande
i Tyskland, och deras ärende ligger hos invandrarverket i Sverige. I det fallet
har vi uppenbarligen brutit mot de bestämmelser vi har om transitland under
flyktvägen. Men vi fick troligen stora skälvan när plötsligt 20 personer från
de här flyktinglägren stod vid vår gräns. Vi trodde kanske att om vi släpper
in dem, så kommer de övriga 30 000 omedelbart.
Det har ju tidigare varit mycket svårt att ta sig ur lägren. Det verkar som
om man i Turkiet har lämnat öppningar för dessa flyktingar - att de kanske
kan ta sig ut ur landet. Det kan ju också bero på att man tidigare med jämna
mellanrum har tvångsåtersänt människor från lägren till Irak, och att det ef-
ter den 2 augusti 1990 inte är möjligt att fortsätta på det sättet.
Jag ställer mig också bakom Maria Leissners uttalande att vi bör överväga
att åter anmäla Turkiet till Europadomstolen.
Anf. 20 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Låt mig först konstatera att det när det gäller frågan om Tur-
kiet enligt min uppfattning inte finns några principiellt skiljaktiga meningar,
trots att det föreligger en reservation. Jag tror att vi alla är ense om att vi
måste sätta största möjliga press på Turkiet, så att vi där får till stånd respekt
för de mänskliga rättigheterna. Och om det inte visar sig gå, måste Turkiet
lämna Europarådet. Vi kan inte som medlemmar acceptera stater som inte
uppfyller Europarådets krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
Anledningen till att vi från utskottets sida inte har föreslagit några sär-
skilda åtgärder är ju att situationen i Turkiet är föremål för en särskild utred-
ning, som senare kan leda till åtgärder. Vi är naturligtvis beredda att med-
verka till de erforderliga åtgärderna om det visar sig nödvändigt, vilket ty-
värr är bara alltför sannolikt.
Europarådet är en viktig institution. Europarådet är viktigt som väktare
för demokrati och mänskliga rättigheter, och det är viktigt därför att det är
det mest representativa organet för samarbete mellan Europas demokratier,
mellan regeringarna och mellan parlamentariker. Det gör att Europarådet
har fått en alldeles särskild roll att spela i den utveckling som vi nu ser i
Europa. Det faktum att allt fler av Europas stater blir demokratier gör att
Europarådet blir ett naturligt politiskt forum för ett vidare alleuropeiskt
samarbete. Europarådet har också kunnat spela den rollen på ett mycket ak-
tivt sätt. Det gäller inte minst dess parlamentariska församling.
Man diskuterar också om Europarådet kan tjäna som bas för den parla-
mentariska förankring av ESK-processen som man nu diskuterar. Vi ser det
som ganska naturligt.
Det är alltså viktigt att Europarådet får möjlighet att spela en fortsatt ak-
tiv - och en aktivare - roll i arbetet på att inlemma de öst- och centraleurope-
iska staterna i Europas demokratiska samverkan och samarbete, och att
Europarådet blir en drivkraft i arbetet på att skapa en alleuropeisk gemen-
skap.
Men detta innebär naturligtvis inte en urskillningslöst öppen famn. Det är
också nödvändigt att Europarådet fortsätter sin roll som väktare av kraven
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
19
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
20
på demokrati och mänskliga rättigheter. Den rollen är naturligtvis särskilt
betydelsefull i den situation vi i dag befinner oss i.
Här har redan kommenterats det faktum att Sovjetunionen har en obser-
vatörställning i Europarådet och också aktivt utnyttjar denna möjlighet.
Detta välkomnande av Sovjetunionen att närvara vid Europarådssessio-
nerna var naturligtvis ett uttryck för en optimistisk syn på Sovjetunionens
inre politiska utveckling mot demokrati.
Europarådet bör nu ta upp frågan om hanteringen av de baltiska republi-
kerna, och det bör man göra ur två synvinklar. Den ena är det faktum att
ockupationen av de baltiska republikerna är ett arv från andra världskriget
och att freden efter andra världskriget inte kan anses ha fullt uppnåtts innan
också de övergreppen har upphävts och de baltiska republikerna har återfått
sin frihet. Därför borde det vara naturligt för Europarådet att aktivt söka
driva det kravet.
Den andra synvinkeln är naturligtvis Sovjetunionens agerande i de bal-
tiska republikerna ur de mänskliga rättigheternas perspektiv. Det är uppen-
bart att den typ av ingrepp - de våldshandlingar - som har skett, de inskränk-
ningar i yttrande- och tryckfrihet som har åstadkommits och det hot man har
skapat mot demokratiseringsprocessen i Baltikum, är brott mot de mänsk-
liga rättigheterna.
Därför bör det vara naturligt att Europarådet snabbt tar upp detta, både
i parlamentarikerförsamlingen och på ministerrådsnivå, och samlar sig till
gemensam reaktion mot Sovjetunionen, en reaktion där man naturligtvis bör
ta upp Sovjetunionens och Europarådets fortsatta relationer till diskussion.
Herr talman! Europarådet har möjligheter och ett ansvar. Jag tror att rå-
dets sätt att hantera den kris som vi just nu upplever i Baltikum också blir
betydelsefull för rådets möjligheter att spela en aktiv och pådrivande roll i
arbetet för att skapa en demokratisk alleuropeisk gemenskap.
Jag vill yrka bifall till utrikesutskottets hemställan.
Anf. 21 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd med dagens debatt om Turkiet -
att så stor enighet och samstämmighet råder när det gäller synen på Turkiet.
I dagens debatt har vi fått ytterligare och mer långtgående uttalanden än vad
som framgår av betänkandet.
Jag ställer mig bakom reservationen men ämnar inte yrka bifall till den.
Vi i vänsterpartiet ställer oss också bakom kravet, som här förs fram, att
frågan om Baltikum skall tas upp i Europarådet så snart som möjligt.
Anf. 22 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! I dagens debatt om Europarådet har situationen för de ira-
kiska kurderna i Turkiet tagits upp.
I måndags, alltså den 14 januari, var jag i Paris på sammanträde med
Europarådets flykting-, invandrar- och befolkningskommitté. Där behand-
lade vi just denna fråga tillsammans med situationen för dem som flytt från
Bulgarien till Turkiet. Vi beslutade med stor majoritet om en rekommenda-
tion som kommer att behandlas vid Europarådets ordinarie session i januari,
närmare bestämt måndagen den 28 januari.
Rekommendationen grundar sig på en rapport som är gjord av den tyska
parlamentsledamoten Luuk och den nederländska parlamentsledamoten
Eisma.
I mars förra året var underkommittén för flyktingfrågor, där jag ingår, i
Turkiet för att undersöka situationen för de olika grupper av flyktingar som
finns där. Som vi tidigare hörde här var förhållandena för människorna i de
flyktingläger vi besökte miserabla, framför allt i de kurdiska lägren i Mardin
och Diyarbakir. Friheten för människorna var begränsad, speciellt i Mardin.
De sanitära förhållandena var dåliga. 11.ex. lägret i Diyarbakir fanns i vissa
delar tillgång till vatten endast mellan kl. 12 på natten och kl. 5 på morgonen.
I Mardin var tappkranen till dricksvattnet placerad bara några meter från
torrdassen. Flyktingarna i Mardin bodde i tält, och gör så fortfarande. Bostä-
derna, dvs. tälten, hade dock förbättrats jämfört med förhållandena under
vintern tidigare, genom att de nu var försedda med dubbla tältdukar och ge-
nom att halvmeterhöga väggar hade byggts upp. Jag vill påpeka att tempera-
turen i detta område kan gå ner till mycket under noll.
All undervisning av barnen var förbjuden. Lägret i Mus hann vi inte be-
söka, men enligt uppgift var situationen ännu värre där. Detta ledde bl.a.
fram till att vi efter besöket hos UNHCR, som endast får verka i Turkiet
under tryck från den turkiska regeringen, gjorde påtryckningar hos våra
olika regeringar för att få fram de medel som saknades för att bygga bostäder
åt flyktingarna i Mardin. Detta lyckades, men när allt var klart sade den tur-
kiska regeringen nej till byggandet med hänvisning till att den turkiska be-
folkningen inte ville ha kurderna i det området. Situationen för de irakiska
flyktingarna är således lika svår även denna vinter.
Den rapport som nu har godkänts har diskuterats under många möten i
kommittén, och den skulle ha debatterats i september 1990 under höstsessio-
nen i Strasbourg men blev uppskjuten på grund av Gulfkrisen.
I rekommendationen uppmanas ministerrådet att verifiera att flyktingarna
i Turkiet, oberoende av varifrån de kommer, skall ha sina rättigheter i enlig-
het med den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, innebä-
rande bl.a. rätt till utbildning, att medlemsländerna skall visa sin solidaritet
mot Turkiet och ge stöd till finansieringen av projekt för de irakiska flykting-
arna, och att den sociala utvecklingsfonden skall se till att tidsplanen för pro-
jektet för de bulgariska flyktingarna hålls.
Turkiet uppmanas att dra tillbaka sin reservation till Genévekonventionen
rörande flyktingars status, låta UNHCR bygga bostäder åt flyktingarna från
Irak, och låta Röda korset hjälpa till med återförening av familjer.
Turkiet föreslås också låta den sociala utvecklingsfonden få stödja de ira-
kiska flyktingarna, och ge internationella hjälporganisationer tillträde till lä-
gren i enlighet med praxis i andra medlemsländer. Dessa uppmanas också
att ta emot de kurdiska flyktingarna i sina länder.
Rekommendationen upptar också en del åtgärder avseende de bulgariska
flyktingarna.
Vid behandlingen av rapporten i måndags informerade de turkiska repre-
sentanterna oss om att skolor startats den 25 oktober 1990 för flyktingbarnen
i Mus och Diyarbakir, däremot inte i Mardin. På grund av lärarbrist är klas-
serna mycket stora. All undervisning sker på turkiska med turkiska lärare.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
21
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Verksamheten inom
Europarådet
Jag har nu kontaktat ambassaden i Turkiet angående denna fråga samt
även rörande den muntliga information som lämnades på sammanträdet om
UNHCRs möjlighet att bygga bostäder på annan plats än den som tidigare
var aktuell.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 23 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag tackar Anita Persson för den här redogörelsen. Det sista
påståendet, att Turkiet skulle ha startat skolor den 25 augusti 1990, ifrågasät-
ter jag. Så sent som den 4 januari talade jag med en flykting direkt från lä-
gren, och enligt honom finns fortfarande ingen skolgång i lägren.
Anf. 24 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Det förekommer viss undervisning i lägren. Jag kan då säga
att enligt det skriftliga besked vi fick undervisas i Mus 1135 elever i åldern
7-13 år av nio lärare. I Diyarbakir är det 1868 elever i åldern 8-12 år som
undervisas av 40 lärare. Turkiska regeringen har enligt egen uppgift satsat
19 904 US dollar för att få i gång den här undervisningen.
Ambassaden har också bekräftat att det förekommer viss undervisning.
Naturligtvis är det inte den undervisning som vi menar med undervisning i
de svenska skolorna, men jag tycker att det är en framgång i alla fall att man
har börjat.
Anf. 25 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det är ju möjligt att man med undervisning menar den frivil-
liga koranundervisning som förekommer i de moskéer som finns i lägren.
Man har byggt upp en lokal som skall fungera som moské, och där erbjuds
barnen att läsa Koranen.
Det var mycket bra att vi fick det här sagt i dag. Jag kommer att förmedla
dagens protokoll till dem som vi har kontakt med i lägren, så att de kanske
kan ställa krav på att få den undervisning som turkarna säger bedrivs där, ett
påstående som jag fortfarande ifrågasätter sanningshalten i.
Anf. 26 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Det är inte den undervisning som bedrivs i lägren, utan den
här undervisningen bedrivs utanför lägren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 5 §.)
22
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU5 Kambodja.
Anf. 27 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Även en dag som den här, då tragiska konflikter och kon-
fliktrisker tornar upp sig, tycker jag att det är rätt att vi försöker ägna någon
tid åt att inte glömma andra oroshärdar i världen där krig faktiskt pågår och
där stora tragedier kan inträffa i framtiden, om ingenting görs nu.
Vi behöver kanske inte i dag repetera någon beskrivning över de röda
khmerernas skräckvälde i Kambodja under perioden 1975-1978, då för-
modligen över en miljon människor mördades eller svalt ihjäl, däribland
90 % av alla som hade någon form av högre utbildning.
Många har under årens lopp haft svårt att förstå varför USA under så lång
tid ansett sig tvunget att se mellan fingrarna eller rent av indirekt stödja en
av de mest barbariska regimer världen skådat och som har kallat sig kommu-
nistisk. Förklaringen är, som väl många av oss inser, den långsinta bestraff-
ningspolitik som USA fört mot Vietnam och som visar sig på en rad områ-
den. Det ser tyvärr ut som om USA inte ger sig i det här området förrän man
säkert har fått en antivietnamesisk regering organiserad i Phnom Penh.
Det var emellertid mycket välkommet att USA under sommaren 1990 de-
klarerade att ett av målen för dess politik var att förhindra att de röda khme-
rerna kommer tillbaka till makten. EG och länderna i Sydostasien och t.o.m.
Kina har följt efter och gjort liknande ställningstaganden. Skälen till denna
omsvängning är flera, men naturligtvis har den internationella oron för och
opinionsbildningen mot att det gamla Pol Pot-gänget skulle hjälpas tillbaka
till makten varit en faktor som har drivit på. Det fanns ju en risk för att plöts-
ligt skulle Kina och USA kunna stå ensamma i FN och försvara de röda
khmerernas representation. Även i USAs kongress har stödet för den förut-
varande linjen sviktat.
Givetvis har utvecklingen i Östeuropa och den därav följande försvag-
ningen av Vietnams ekonomi också bidragit till uppmjukningen av Kinas och
USAs positioner. Omsvängningen under sommaren beredde också vägen för
den fredsplan för Kambodja som presenterades av de fem permanenta med-
lemmarna i FNs säkerhetsråd den 28 augusti. Det högsta nationella rådet för
Kambodja, som enligt planen skulle bildas, har också skapats under hösten
men har oerhört svårt att nå konkreta resultat.
Efter Paris-mötet före jul utövas nu påtryckningar från främst Frankrike
och Storbritannien mot parterna i den kambodjanska konflikten att försöka
förverkliga den plan som säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar har
lagt fram. Det är svårt att utöva påtryckningar på de gerillakrigare som finns
ute i djungeln, och det är då i första hand Phnom Penh-regimen som kan
påverkas, som man har direktkontakt med.
Gerillakriget fortsätter, och de röda khmererna är enligt min mening fast
beslutna att återta makten. De har inte tagit avstånd från sin tidigare politik
och har inte visat sig beredda att avstå ifrån att sabotera de fria val som är
Kambodja
23
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Kambodja
24
tänkta att äga rum. Läget är enligt min mening oroande, och vackra ord hjäl-
per inte långt. Jag skulle, som jag har sagt i reservationen, gärna velat ha en
mera tydlig skrivning i utskottet men godtar att våra yrkanden 1, 2 och 4 i
motion U644 har blivit besvarade.
Förutom de flyktingar som nu skapas inuti Kambodja på grund av gerilla-
kriget finns, som vi alla vet, 400 000 flyktingar längs gränsen mot Thailand.
De flesta är kvinnor, barn och åldringar. Lägren där de vistas kontrolleras av
koalitionen mellan röda khmererna, Son Sanns KPNLF och Sihanouks folk.
Förhållandena i dessa läger anser en del rapportörer vara en internationell
skandal. I utbyte mot mat, sjukvård och kläder från biståndsgivare, däri-
bland FN, rekryteras barn till soldater inuti Kambodja.
Flyktinglägren kan därför sägas delvis fungera som militära baser. Thai-
lands krav att lägren skall demilitariseras och att flyktingar och soldater skall
åtskiljas har inte lett någonstans. Vi tycker att det är dags att FN sätter kraft
bakom orden, försöker ställa lägren under UNHCFs kontroll och ser till att
rätt personer får den flyktinghjälp som delas ut.
Jag är därför inte till freds med den mycket försiktiga skrivning som ut-
skottet gör med anledning av vårt yrkande att flyktinglägren måste befrias
och har därför avgivit en reservation i det här ärendet.
Anf. 28 ANNELI HULTHÉN(s):
Herr talman! I årtusenden har nu människan vandrat omkring på denna
jord. Vi har utvecklats från att ha levt i grottor och träd till att stänga våra
dörrar kring bekvämt centraluppvärmda hem. Vi har tagit sjumilakliv från
primitiva riter och seder till avancerade datatekniksystem. Från den tid-
punkt då hjulet förenklade vår tillvaro har utvecklingen rullat långt, ibland
kanske t.o.m. alltför långt.
Vi som befolkar jorden nu i 1900-talets slutskede skulle ha kunnat skapa
en civilisationens högborg. Men vad har vi egentligen lärt oss, herr talman?
Egentligen ingenting.
Fortfarande tror världen på att konflikter kan lösas med krig. Fortfarande
måste människor offras innan internationella och regionala konflikter kan få
ett slut. Det är med både sorg och besvikelse som vi kan betrakta de vålds-
handlingar och krig som nu tornar upp sig i Baltikum och i Gulfen.
Samtidigt som nu världsmakter återigen är beredda att försöka kriga sig
till ett samförstånd, lider andra stater fortfarande av sviterna från tidigare
försök till sådana lösningar. Kambodja, det ärende som vi nu skall behandla
i kammaren, är ett av dem. Kambodja, detta land som våldförts av krig
och slitits sönder av inbördes stridigheter. Kambodja, detta land som Pol
Pot-regimens groteska sociala experiment ruinerade på ekonomiska och so-
ciala infrastrukturer och vars folk lidit mer än någonsin vår fantasi kan före-
ställa sig. Detta land om något är beviset på nödvändigheten att lösa konflik-
ter med förhandlingar och fredliga överenskommelser.
Efter många år utan någon synlig lösning på konflikten antog FNs säker-
hetsråd i september 1990 resolution 668, i vilken det ges stöd för en fredsplan
för Kambodja och en allomfattande lösning av konflikten. Den planen god-
togs också av de fyra kambodjanska parterna. En fredlig lösning är egentli-
gen den enda reella möjligheten för att Kambodjafrågan en gång för alla
skall lösas, en uppfattning som också utskottsmajoriteten uttrycker i betän-
kandet.
Reservationen som fogats till betänkandet behandlar främst mänskliga
rättigheter samt flyktingars och krigsfångars situation i Kambodja. I reserva-
tionen anförs att Sverige aktivt skall verka i FN och i andra internationella
sammanhang för att gränslägren befrias från de röda khmerernas terror, för
att flyktingar och soldater skiljs åt och för att lägren demilitariseras.
Precis som Bengt Hurtig nyss nämnde, är situationen för de hundratusen-
tals människor som lever i gränstrakterna mellan Kambodja och Thailand
mycket svår. En stor del av flyktingarna är barn under 15 år, och många av
dem har aldrig upplevt något annat liv än det i lägren. Barn tvingas att bli
soldater och delta i stridigheterna.
En faktor som ytterligare komplicerar situationen är att majoriteten av
flyktingarna inte befinner sig under UNHCRs kontroll och därför inte heller
har full flyktingstatus. I få läger, framför allt inte i dem som röda khmererna
kontrollerar, finns det möjligheter för internationella organisationer att
komma in.
Utskottet säger i betänkandet att det är angeläget att Sverige i internatio-
nella sammanhang fortsätter att verka för de mänskliga rättigheterna, inkl,
flyktingars och krigsfångars situation, något som Sverige aktivt har gjort i
FN. Brott mot mänskliga rättigheter kan aldrig accepteras, oavsett vem som
bär ansvaret för dem. Vidare har Sverige vid upprepade tillfällen tagit av-
stånd från den främmande militära inblandningen i Kambodja. Sverige har
också i flera år försökt få säkerhetsrådet att ta upp Kambodj afrågan till be-
handling. Det bör även nämnas att en del av fredsplanen som presenterades
av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar innehöll förslag om skydd
för de mänskliga rättigheterna.
Möjligheten att ge bistånd till offren för kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna är beroende av att fredsplanen förverkligas. Det är först när
fredsplanen har börjat verka som Sverige kan ta ställning till frågan om di-
plomatiska förbindelser med Kambodja. Men vi skall inte glömma att Sve-
rige i dag faktiskt ger stöd till Kambodja genom framför allt katastrofbistån-
det, som uppgick till 16 milj.kr. under förra budgetåret. Biståndet har främst
lämnats genom FNs barnfond för stöd till landets primärskolor, hälsovård
och dricksvattenförsörjning. Genom ett regeringsbeslut under hösten kom-
mer det humanitära stödet till Kambodja att uppgå till 36 milj.kr. under bud-
getåret 1990/91.
Med det, herr talman, och med förhoppning om fred vill jag yrka bifall till
utrikesutskottets hemställan i betänkande 5 och avslag på reservationen.
Anf. 29 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Alla önskar vi att det sargade Kambodja skall få fred, en
demokratisk utveckling och en legitim regering.
FN antog i höstas en resolution som innebär en fredsplan för Kambodja.
Ännu har den inte lett till några framgångar. Vid det möte som hölls i Paris
i december kunde de olika kambodjanska parterna inte enas i arbetet med
fredsplanen. Trots allt kom man dock överens om att samlas till en fredskon-
ferens under det första kvartalet i år.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Kambodja
25
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Kambodja
26
Den stadga och den enighet som FN nu har motsvarar de idéer om en insti-
tution för konfliktlösning som avsågs när de en gång bildades. Det ger trots
allt förhoppningar om en lösning på Kambodjakonflikten.
Japans premiärminister kommer i slutet av denna vecka att besöka Sydost-
asien. Avsikten med hans besök är att få till stånd ett samarbetsavtal mellan
Japan och de sydostasiatiska staterna. Avtalet skall förhoppningsvis omfatta
dels samarbete om en uppbyggnad av ländernas ekonomier, dels ett samar-
bete för att finna lösningar på Kambodjakonflikten. Därmed stöder Japan
de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet i arbetet för att finna en väg
till fred i Kambodja.
Situationen är plågsam för Kambodjas folk. Det är angeläget att också vi
stödjer det kambodjanska folkets rätt att själva besluta om sin framtid. Vi
bör därför stödja FNs fredsplan.
Jag yrkar därmed bifall till utskottets hemställan.
Anf. 30 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Krig och mänskligt lidande har vi sett många prov på i alla
tider och överallt i världen, men inte minst i Indokina under de senaste de-
cennierna - Vietnamkriget och de röda khmerernas härjningar. Ett visst
hopp om möjlighet till fred i Indokina väcktes dock sedan de krigförande
parterna i Kambodjakonflikten enat sig om att bilda ett nationellt råd som
skall styra landet under en övergångsperiod, till dess fria val under FNs över-
inseende kan hållas.
Men vägen dit kan tyckas ganska lång. Frågan är hur de röda khmererna
skall förmås sluta med sin terrorverksamhet och sina krigshandlingar. Pol
Pots skräckvälde under åren 1975—1979 får inte åter bli en grym verklighet.
Minst 1 miljon människor dödades brutalt under de åren.
Nu har det skett en del positiva saker, dock. Man kan säga att Kambodja
har gått från planhushållning till marknadsekonomi. Entreprenörer har nu
startat verksamhet i företag inom småindustri, hantverk, byggande, fiske,
handel etc. 1989 blev det tillåtet för enskilda att bruka mark och driva famil-
jejordbruk. Samma år fanns det ca 12 000 privata företag i Phnom Penh,
detta i ett land som tio år tidigare befann sig på en utvecklingsnivå som man
kan jämföra med 1200-talets, ett helt förlamat land.
Den dag vapentillförsel upphör, flyktinglägren i Thailand neutraliseras
och de röda khmererna avväpnas kan vi förhoppningsvis se en lösning på
Kambod jafrågan. I dag räknar man med att röda khmererna har en armé på
ca 40 000 soldater.
Skall man då nå fram till fria val i Kambodja? Det diskuteras i FN att man
skulle kunna försöka använda Namibiamodellen till att övervaka fria val i
Kambodja.
Nu är det svårt att jämföra dessa två länder. De har helt olika förutsätt-
ningar. Det blir betydligt dyrare och svårare för FN att övervaka fria val i
Kambodja, och man räknar med att det kanske skulle kosta över 2 miljarder
kronor.
Men demokrati måste få kosta. I jämförelse med de enorma summor som
nu läggs ner på vapentillförsel, vapenköp, upprustning och krigsmateriel av
olika slag är detta småpengar i sammanhanget. Därför får inte kostnaderna
vara ett hinder när vi nu skall försöka att via FN få till stånd fria val. Dessa
pengar måste anslås och en organisation skapas för att man skall kunna över-
vaka fria val i Kambodja. Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.
Anf. 31 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag vill gärna börja med att instämma i det Karl-Göran Biörs-
mark säger i sitt anförande. Under 1990 växte förhoppningen om att mänsk-
ligheten i ett starkt FN har ett effektivt instrument för att lösa svåra konflik-
ter med fredliga medel.
Arbetet för Kambodja är ett gott exempel på detta. Stormakterna har böjt
sig för FN. Kina har slutat förse Kmeh rouge med vapen och USA har ändrat
sin inställning totalt till förmån för FNs fredsplan om fria val under FNs över-
inseende med skydd för mänskliga rättigheter och internationella garantier
för Kambodjas självständighet.
Sverige stöder FNs ansträngningar som också går i den riktning som före-
språkas i den motion som behandlas i betänkandet. Det finns inga motsätt-
ningar mellan motionärernas förslag och utskottsmajoritetens.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Anf. 32 PER GAHRTON (mp):
Fru talman! Jag kan instämma med det samtliga föregående talare sagt.
Det här är väl en fråga där det råder en ganska massiv enighet mellan alla
partier och företrädare i debatten.
Vi minns väl alla när Indokina befriades 1975: Glädje och hopp över att
befrielsen också nådde Kambodja och fasan och skräcken när vi efter hand
fick klart för oss att det var en regim som satte i gång det största folkmordet
sedan andra världskriget. Jag kan till alla delar instämma i vad som har sagts.
Jag har försökt att bilda mig en uppfattning om det finns någon saklig
djupgående skillnad mellan reservationen och majoritetstexten, men någon
sådan har jag inte riktigt kunnat finna. Därför yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkanden 1990/91 :UU9,
UU10 och UU5.
Mom. 6 (direktval till Nordiska rådet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (kärnvapenfri zon i Östersjöområdet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Kambodja
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Mom. 11 (miljöfrågor i Norden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1-4
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 5 (anmälan av Turkiet till Europarådet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (mänskliga rättigheter, flyktingars och krigsfångars situation i Kam-
bodja)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Bengt Hurtig -
bifölls med acklamation.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU8 Ändrade regler för bidrag till avhjälpande av fukt- och mögel-
skador i småhus (prop. 1990/91:61).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU12 Sammanställning av tilläggsbudget I för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:25).
28
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU20 Ändring i sekretesslagen.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 33 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
I dag, onsdagen den 16 januari, kl. 13.30 hålls en manifestation för Balti-
kum i andrakammarsalen. Därvid kommer anföranden att hållas av talman-
nen, Estlands utrikesminister Lennart Meri, vice presidenten i Lettlands
parlament Dainis Ivans och vice presidenten i Litauens parlament Bronislo-
vas Kuzmickas. Vidare kommer en barnkör från Estniska skolan i Stock-
holm att medverka.
På förslag av förste vice talmannen beslöt kammaren kl. 11.07 att ajour-
nera förhandlingarna under fem minuter i väntan på att statsrådet Maj-Lis
Lööw skulle anlända till kammaren för att lämna två på föredragningslistan
upptagna interpellationssvar.
Förhandlingarna återupptogs kl. 11.12.
Anf. 34 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Maria Leissner har frågat mig om kvinnor som i samband med
polisförhör i sitt hemland utsatts för våldtäkter och misshandel, är att be-
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
30
trakta som flyktingar i Genévekonventionens bemärkelse samt hur jag avser
att garantera skydd åt de buigarienturkiska kvinnor som utsatts för sådana
övergrepp mot bakgrund av vår inskränkning av asylrätten.
Interpellationen baseras på en missuppfattning. Maria Leissner anför
nämligen i sin interpellation att de buigarienturkiska kvinnornas möjlighet
att få skydd i Sverige har försämrats, eftersom ”paragrafen om uppehållstill-
stånd på humanitära grunder är tagen ur bruk sedan den 13 december 1989”.
Detta är fel.
Reglerna om vem som är flykting finns i 3 kap. utlänningslagen. Beslutet
den 13 december 1989 innebär att endast konventionsflyktingar skall beviljas
asyl här samt att krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar skall undantas från
rätten till asyl, såvida de inte har ett särskilt starkt skyddsbehov. En sådan
företrädesrätt till fristad i Sverige kan emellertid gälla även en utlänning som
får stanna på humanitära grunder enligt bestämmelsen i 2 kap. 4§ utlän-
ningslagen (prop. 1983/84:144 s. 36). Denna bestämmelse tillämpas alltså
fortfarande.
Vad gäller frågan om flyktingskap görs denna bedömning utifrån om ut-
länningen känner välgrundad fruktan för förföljelse och på grund av sin fruk-
tan inte vill begagna sig av sitt hemlands skydd. För att utlänningens fruktan
skall godtas måste den inte bara ha fog för sig, utan den skall också vara
välgrundad. Det är fallet när det med hänsyn till utlänningens personliga för-
hållanden och förhållandena i hemlandet finns anledning att anta att utlän-
ningen kan komma att utsättas för förföljelse om han eller hon återsänds dit.
Vi vet att den s.k. bulgariseringskampanjen under den förra bulgariska
regimen var brutal, och den föranledde också att en del bulgarer med turki-
skt ursprung fick asyl i Sverige.
Sedan regimen fallit, har utvecklingen i Bulgarien gått mot en demokrati-
sering, och de trakasserier som eventuellt kan förekomma i dag är inte sank-
tionerade av staten på det sätt som var fallet under Zhivkov-regimens dagar.
Den politiska situationen i Bulgarien har förändrats på ett för asylbedöm-
ningen avgörande sätt. Detta innebär emellertid inte att det i det enskilda
fallet inte skulle kunna föreligga flyktingskäl även för bulgarer med turkiskt
ursprung.
Vad gäller kvinnor som i samband med polisförhör i sitt hemland utsatts
för våldtäkter och misshandel kan givetvis något generellt svar inte ges. Det
är de sammantagna omständigheterna i det enskilda fallet som får bli avgö-
rande för bedömningen av flyktingskap eller ej. Regeringens beslut i decem-
ber 1989 innebär därvidlag ingen förändring.
Anf. 35 MARIA LEISSNER (fp):
Fru talman! Min interpellation handlar inte om Bulgarien-turkarnas situa-
tion i allmänhet, utan om problemet med troligen ett hundratal kvinnor som
har utsatts för mycket svåra övergrepp i samband med bulgariseringskam-
panjen. Dessa problem har krupit fram först efter ganska lång tid, eftersom
det är väldigt svårt för kvinnorna att börja berätta om dem, och det har fram-
kommit att problemen inte bara rör vissa individer utan att det kan röra sig
om ett stort antal av de buigarienturkiska kvinnor som finns här.
Jag skulle vilja referera till en inlaga från en psykolog som har arbetat med
dessa kvinnor och som jag tror också har kontaktat invandrarministern. Hon
skriver:
Det har uppenbarat sig att de turk-bulgariska kvinnorna i Bulgarien har
haft ett rent helvete. Under den tid som deras män har suttit fängslade har
den bulgariska polisen och militären uppsökt kvinnorna och våldtagit dem.
Det har inte varit fråga om en, utan upp till tre fyra stycken vid samma till-
fälle. De har sedan uppmanats att hålla tyst, annars skulle deras män råka
ännu värre ut. Dessa turkiska kvinnor, som är muslimer, har känt sig skän-
dade och fått skamkänslor. De har inte vågat berätta om övergreppen för
sina män, eftersom de då skulle riskera att överges, vilket också hände en av
de kvinnor jag har träffat. Detta är en stor skymfning inom islam. Dessa
kvinnor har inte heller kunnat prata med andra kvinnor om övervåldet. De
har ej heller kunnat prata med svensk polis om detta vid förhöret tillsam-
mans med maken. Några insiktsfulla advokater som förhörde maka och
make var för sig fick klart för sig om denna tragedi. De vände sig till mig för
att kvinnorna skulle få bearbeta de traumatiska händelserna.
Sedan nämner psykologen några av de exempel som har kommit fram, och
jag vill också gärna referera några fall. Ett exempel handlar om en trettioårig
ensamstående kvinna med två barn, tvillingar, som är sex år. Hon våldtogs
under förhör på en polisstation. Hon blev övergiven av maken då han fick
veta detta.
En annan kvinna på trettiotvå år med två barn på tio och tolv år blev häm-
tad av polisen när mannen satt i fängelse. Hon blev våldtagen av två poliser.
De brände henne med droppande plast på brösten. Hon vaknade utanför
huset efter att ha varit avsvimmad och fick söka hjälp hos en vän som är
sjuksköterska. Maken är ovetande om detta.
Ett annat fall gäller en trettioettårig ensamstående kvinna med en elvaårig
son. Hon är frånskild sedan två år på grund av att maken fått vetskap om att
hon under hans fängelsetid under början av 80-talet våldtagits av poliser.
Hon fick missfall efter det att hon brutalt våldtagits, bränts med cigaretter
och rispats med kniv. Hon har vid ca 25 tillfällen under detta år varit tvingad
till samlag t.o.m. i sonens åsyn. Osv., osv.
Det är alltså fråga om oerhört brutala övergrepp, som på något sätt måste
tas i beaktande när kvinnorna ansöker om asyl i Sverige.
Jag ställde två frågor till invandrarministern. Den ena frågan var om man
rent generellt skulle kunna tänka sig att kvinnor i allmänhet som på grund
av etnisk tillhörighet utsätts för övergrepp som är så pass brutala som den
här typen av våldtäkter skulle kunna passa in under Genévekonventionen.
Jag får inget riktigt svar på den frågan i Maj-Lis Lööws interpellationssvar.
Jag vill då hävda att det är alldeles klart att när man är förföljd så betraktas
man enligt Genévekonventionen som flykting om förföljelsen uppnår en viss
nivå, även om förföljelsen sker på etnisk grund. Min bedömning är att den
nivån i dessa fall är tillräckligt allvarlig för att man skall kunna bedöma dessa
kvinnor som konventionsflyktingar. Det är inte uteslutet att man är flykting
enligt Genévekonventionen bara därför att förföljelsen sker på etnisk grund.
Det är tvärtom en av de grunder som nämns i Genévekonventionens para-
graf.
Min andra fråga gällde vilket skydd som kan garanteras dessa kvinnor om
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
31
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
32
de inte får stanna som konventionsflyktingar. Jag hade i min interpellation
en felaktig formulering, som nu har klarlagts av Maj-Lis Lööw. Men faktum
är ändå att även om regeringen formellt inte är förhindrad att ge uppehålls-
tillstånd av humanitära skäl, så är dessa möjligheter i princip i praktiken helt
borta. Såvitt jag har förstått har paragrafen knappast använts, men det är
möjligt att jag är dåligt informerad.
Jag skulle därför vilja fråga Maj-Lis Lööw: I ungefär hur många fall har
denna paragraf kommit till användning under den tid som har förflutit sedan
den 13 december 1989? Jag skulle inte tro att det är fråga om särskilt många
fall, och därför ligger väl egentligen min beskrivning närmare verkligheten
än Maj-Lis Lööws. Men det kan ju hända att jag har fel.
Jag skulle till slut vilja få ett mer utförligt svar på hur kvinnor som har
utsatts för den här typen av övergrepp kan få skydd i Sverige medan nuva-
rande regler gäller. Jag skulle uppskatta om Maj-Lis Lööw kunde ge något
positivt besked. Det rör sig nämligen om kvinnor som har varit utsatta för
mycket mycket svåra upplevelser. Även om den politiska situationen i Bul-
garien nu delvis är en annan, är dessa kvinnor ändå så djupt skadade och har
blivit så pass störda att det kommer att bli utomordentligt svårt för dem att
återvända till hemorten och kanske se våldtäktsmännen i ögonen och träffa
dem dagligen och stundligen igen. Detta i sig kan vara en grund för att be-
vilja uppehållstillstånd i Sverige.
Anf. 36 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag skall inte återupprepa vad jag sade i mitt svar. Jag vill
bara än en gång understryka vad jag alltid har anledning att understryka,
nämligen att det alltid liksom i det här fallet är utomordentligt svårt att ge
några svepande, generella svar.
Även om jag inte på något vis vill kommentera de exempel som Maria
Leissner här har återgett som tredje- eller fjärdehandsuppgift, vill jag inte
ifrågasätta att det under den tidigare regimen i Bulgarien och även under
den s.k. bulgariseringskampanjen kan ha förekommit allvarliga sexuella
övergrepp och andra övergrepp på kvinnor, att man tyckte att fältet så att
säga också var fritt för sådant.
Vad vi emellertid måste göra, vilket också i hög grad anknyter till Genéve-
konventionen, är inte bara att bedöma hur situationen i Bulgarien ser ut i
dag, utan vi måste också ta med i bilden att demokratiseringssträvandena
och arbetet för att också ta hänsyn till minoriteterna i Bulgarien faktiskt hade
påbörjats under hösten 1989, när de allra flesta i denna grupp kom till Sve-
rige. Detta måste enligt min uppfattning också tas med i bilden.
Men självfallet kan det faktum att kvinnor har varit utsatta för sådana här
övergrepp, när det ingår som en del i en sammantagen bild av en familjs si-
tuation, leda till att man bedömer att det finns grund för att familjen skall få
stanna i Sverige.
Jag är ledsen, men jag har utomordentligt svårt att på rak arm ge några
siffror på hur ofta hänsyn tas till humanitära skäl. Jag kan emellertid försäkra
att möjligheterna att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl har utnyttjats
i åtskilliga ärenden under den här tiden. I det avseendet finns det ingen skill-
nad föranledd av det s.k. decemberbeslutet.
Anf. 37 MARIA LEISSNER (fp):
Fru talman! Jag hade inte för avsikt att ta en debatt om hela den Bulga-
rien-turkiska situationen, även om det kanske också hade varit på sin plats.
Jag vill ändå protestera mot att Maj-Lis Lööw säger att en försvagande om-
ständighet för Bulgarien-turkarna var att de lämnade sitt land när demokra-
tiseringen redan hade påbörjats. Jag tror inte att det har så särskilt mycket
med verkligheten att göra. Maj-Lis Lööw vet säkert vid det här laget att väl-
digt många av Bulgarien-turkarna blev uppmanade att lämna sitt tand och
blev försedda med dokument av myndigheterna för att de skulle kunna göra
det. Hon vet säkert också att det, när de kom till Sverige under augusti, sep-
tember och oktober, inte fanns så många tecken på att saker och ting skulle
förbättras.
Det fanns inte heller särskilt många tecken till förbättringar i januari, även
om den delegation som regeringen då skickade till Bulgarien var oerhört
framsynt, eftersom den konstaterade att saker och ting redan hade hänt
fastän beslut om detta fattades först nästan ett år senare, dvs. i november i
år. Det gällde Bulgarien-turkarnas rätt att få tillbaka sina namn och annat.
Låt oss ta upp detta i en annan debatt så att vi kanske då kan gå mer på
djupet med frågan.
Jag tackar ändå för de något positiva formuleringar som Maj-Lis Lööw
ger när det gäller möjligheten att räkna in den här typen av upplevelser vid
bedömningen av en asylansökan.
Den inskränkning som gjordes den 13 december 1989 innebar att enbart
rena konventionsflyktingar skulle få stanna. De asylsökande utöver konven-
tionsflyktingarna som skulle få komma in i landet var endast människor med
inte bara starka skyddsbehov utan särskilt starka skyddsbehov. Paragrafen
om humanitära skäl har som jag har uppfattat det för det mesta använts för
människor som haft avsevärt svagare skäl än ”särskilt starka skyddsbehov”.
Det är kanske därför på sin plats att jag återkommer med en fråga, så att vi
sedan kan få ett svar på om paragrafen om humanitära skäl verkligen är i
bruk på det sätt som Maj-Lis Lööw hävdar. Det vore mycket intressant att
få veta det.
Jag hoppas att Maj-Lis Lööw har dessa fakta om de Bulgarien-turkiska
kvinnornas situation aktuella när deras fall bedöms. Som jag sade tidigare är
det nämligen inte bara den nuvarande situationen i Bulgarien som är aktuell,
utan det är också fråga om hur mycket dessa kvinnor har skadats av sina
upplevelser och hur problematiskt det skulle bli för dem att återsändas till-
baka till samma ställe och möta de människor som har förövat brott emot
dem. Detta måste också tas med när man behandlar deras ansökan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 38 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig om regeringens inställ-
ning till en av UNHCR överlämnad lista från oktober 1990 avseende ett antal
3 Riksdagens protokoll 1990/91:50
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
34
personer vilka befinner sig i Polen men har anhöriga i Sverige och därför
önskar ansöka om asyl här.
Bakgrunden är följande. I början av 1990 skedde en markant ökning av
asylinvandringen via Polen. Från svensk sida togs kontakt med polska myn-
digheter för att få stopp på en från början misstänkt men senare bekräftad
illegal invandring. Det stod snabbt klart att man från polsk sida ville med-
verka till en lösning av problemen. Som en följd av dessa strävanden avvisa-
des ca 260 personer till Polen med omedelbar verkställighet, och de polska
myndigheterna stoppade omkring 500 personer från att fortsätta resan till
Sverige. Polska Röda korset tog hand om personerna i Polen. Svenska myn-
digheter ställde dessutom ett belopp till svenska Röda korsets förfogande för
hjälp till systerorganisationen i Polen.
De polska myndigheterna tog kontakt och inledde ett samarbete med
UNHCR. Efter UNHCRs utredning framkom att ungefär hälften av de ca
760 personer som begärt att få resa till Sverige ansågs ha flyktingskäl och att
ett drygt hundratal av dessa sagt sig ha anhöriga här i riket. Sverige har för-
klarat sig villigt att medverka till en lösning i dessa fall. Vi kom överens med
UNHCR att personakterna i resp, ärende skulle tillställas statens invandrar-
verk för vidare handläggning. Dessutom ombads UNHCR att med kraft
söka en lösning även för övriga inom denna grupp som finns kvar i Polen.
Personakterna tillställdes invandrarverket strax före jul. Där handläggs nu
ärendena. Granskningen sker för att säkerställa arten av anknytningar till
Sverige.
Anf. 39 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Fru talman! Jag får tacka invandrarministern för svaret på min interpella-
tion.
Jag anser att Sveriges åtgärd att direktavvisa asylsökande till Polen var fel-
aktig, bl.a. därför att Polen inte har skrivit under Genévekonventionen och
därför att Polen i det närmaste saknar asyllagstiftning. Jag är också mycket
kritisk mot Sveriges agerande när det gäller personer som ville söka asyl i
Sverige och som reste via Polen. Man kan också misstänka att svenska myn-
digheter nu förhalar en lösning av detta problem.
FNs flyktingkommissariat överlämnade redan den 3 oktober 1990 till den
svenska regeringen en lista över 77 ärenden, representerande 124 personer,
som uppfyller kriterierna i den svenska regeringens utfästelser.
Dessa utfästelser är att asylsökande, som direktawisats från Sverige till
Polen som första asylland och som därefter i Polen intervjuats genom FNs
flyktingkommissariat och befunnits vara flyktingar enligt Genévekonventio-
nen och hade släkt med uppehållstillstånd i Sverige, skulle tillåtas återvända
till Sverige. Dessa utfästelser bekräftades av statssekreterare Bo Göransson
i en TV-film i Sveriges television Kanal 1 den 4 december 1990. De perso-
nakter som invandrarministern talar om borde mycket snabbt kunna kon-
trolleras via invandrarverkets dataanläggning.
En annan anmärkningsvärd formulering i interpellationssvaret gäller in-
vandrarministerns påstående om bekräftad illegal invandring. Jag skulle
vilja att invandrarministern närmare förklarade innebörden i uttrycket ”ille-
gal invandring”. Avses exempelvis användande av falskt pass, förfalskade
viseringar etc.? Anser invandrarministern att det alltid är fel att någon med
hjälp av förfalskade handlingar tar sig till Sverige? Jag hoppas att invandrar-
ministern kan förklara denna formulering i interpellationssvaret om illegal
invandring.
Till sist, fru talman: Kan invandrarministern tala om för mig hur lång tid
det kommer att ta innan de asylsökande som fortfarande finns i Polen får
komma till Sverige? Jag åsyftar alltså de asylsökande som redan den 3 okto-
ber 1990 enligt FNs flyktingkommissariat uppfyllde kraven på att få asyl i
Sverige.
Anf. 40 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag skulle kunna ägna lång tid åt att beskriva bakgrunden till
det som var alldeles nödvändigt att göra i förhållande till Polen när den situa-
tion som jag beskriver i mitt svar uppstod i början av år 1990. Vi upptäckte
ganska snart att vi var på väg att få en ström av f.d. gästarbetare från För-
enade Arabemiraten och trakterna där omkring. Det var en hel kedja av pro-
fitörer som gav dessa människor falska förespeglingar och utnyttjade deras
brist på kunskap om möjligheterna att få asyl i Sverige. I denna verksamhet
ingick även falska viseringar och falska pass.
Jag har ingen lust att medverka i en invandrarpolitik som ger fritt fram för
den här typen av verksamhet ute i världen eller i Sverige. Det var alldeles
nödvändigt att vidta denna åtgärd. Vi hade annars fått en alldeles ohållbar
situation.
Det visade sig också att Polen - och det tycker jag att vi skall ta med på
plussidan - var beredd att ta sitt ansvar. Man ansåg också i Polen att om Po-
len skulle kallas för demokrati och vara ett fritt land i fortsättningen, fick
man lov att ta sitt ansvar på det sätt som demokratiska och fria länder gör
när det gäller flyktingar från andra länder. Det gjorde man också, bl.a. med
bistånd från svenska Röda korset. Jag anser att det var bra att saken kunde
lösas på det sättet.
Vi har emellertid sagt oss att det bland dessa människor kan finnas sådana
som är flyktingar i konventionens bemärkelse. Det var svårt för Polen att
klara ut detta, eftersom - precis som Jan-Olof Ragnarsson påpekade - man
inte hade någon rutin i sådana här frågor och heller ingen lagstiftning på om-
rådet. Man tog därför hjälp av UNHCR, som ställde upp och gjorde denna
prövning. Vi fick sedan i oktober ett brev med ett antal namn. Vi svarade då
att vi ville ha dessa människors akter, så att vi kunde bedöma vilken anknyt-
ning de hade, var de skulle placeras osv. Det har faktiskt betydelse för att vi
skall kunna åstadkomma ett vettigt mottagande. Vi fick akterna alldeles före
jul, och vi jobbar nu med ärendena.
Jag tycker faktiskt att det är litet oförskämt att påstå att vi förhalar hand-
läggningen. Ärendena handläggs i bästa samarbete med de polska myndig-
heterna och UNHCR. Jag är alldeles säker på att vi kommer att ha ett sådant
samarbete även i fortsättningen.
Anf. 41 MARIA LEISSNER (fp):
Fru talman! Jag anser att den här aktionen mot Polen i somras var ett all-
varligt brott mot det internationella regelsystemet när det gäller flyktingar.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar pä interpella-
tioner
35
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
Jag ställer mig också mycket frågande till en hel del av de formuleringar som
Maj-Lis Lööw använder i debatten när hon säger att det hade varit att ge fritt
fram för flyktingar att strömma in i Sverige och bosätta sig här, om man hade
behandlat deras asylansökningar. Jag vill då bara påminna om att FN-kon-
ventionen om mänskliga rättigheter slår fast att människor har rätt att söka
asyl. Sedan har varje land full frihet att göra en bedömning av vilka asylsö-
kande som är att betrakta som flyktingar och vilka som inte är det och som
man alltså kan vägra uppehållstillstånd. Den rätten har Sverige ograverat,
och det är därför som vi har ett invandrarverk med uppgift att pröva asylan-
sökningar och föreslå om de asylsökande skall få stanna eller om de inte skall
få göra det.
Om man hävdar att människor bara genom att få lov att komma till grän-
sen och söka asyl därigenom ges fritt tillträde till det svenska territoriet, är
det ingenting annat än en grov förolämpning mot invandrarverkets personal
som på ett mycket noggrant sätt prövar skälen för att låta de asylsökande
stanna.
Det är uppseendeväckande att invandrarministern försvarar åtgärder som
syftar till att hindra människor från att ansöka om asyl, eftersom det står
mycket klart i FN-konventionen, i Genévekonventionen och på andra stäl-
len att rätten att ansöka om asyl är absolut. Man skall kunna ansöka om asyl.
Sedan skall Sverige kunna säga nej.
Det är också anmärkningsvärt att bortåt hälften av dessa människor be-
fanns vara flyktingar i Genévekonventionens bemärkelse och att de alltså
skulle ha haft rätt att stanna i Sverige. Det fick de alltså inte, utan problemet
måste lösas på annat sätt. Jag instämmer helt och hållet i Jan-Olof Ragnars-
sons kritik.
Jag vill till sist beröra påståendet att en hel del av dessa människor var
arbetskraftsinvandrare, som strömmade in från Förenade Arabemiraten.
Troligen var det en hel del människor som hade utnyttjat möjligheten att
arbeta under en kortare tid i Förenade Arabemiraten för att få möjlighet att
fly undan en outhärdlig situation i hemlandet. Det stod ganska klart att det
gällde en icke obetydlig del av dessa flyktingar. När möjligheten att få skydd
på det sättet upphörde tvingades de söka andra lösningar. I vilket fall som
helst skall även deras ansökningar prövas. Sedan kan Maj-Lis Lööw säga
nej, om det finns skäl till det.
Anf. 42 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Maria Leissner kom in i den här
debatten. Jag delar fullständigt hennes uppfattning att det inte är fritt fram
för alla människor som kommer till Sverige att få stanna här. Vi har enligt
vår flyktingpolitik en reglerad invandring, men ansökningarna skall prövas i
vanlig ordning i Sverige.
Jag skall inte upprepa vad Maria Leissner sade, men jag skall upprepa de
frågor som jag i mitt anförande ställde om invandrarministerns formulering
”illegal invandring” och som jag inte fick något svar på. Anser Maj-Lis Lööw
att användandet av falska pass och falska viseringar innebär illegal invand-
ring? Tycker invandrarministern att det är fel att man med hjälp av falska
36
handlingar tar sig till Sverige? Jag anser att invandrarministerns formulering
i det här avseendet är olycklig.
Jag frågade också hur lång tid invandrarministern tror att det tar innan
dessa 124 personer, som enligt FN-kommissariatet är flyktingar enligt Gené-
vekonventionen och har anknytning till Sverige, får ett besked om att de kan
komma till Sverige.
Anf. 43 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag hade ingen som helst förhoppning om någonting annat än
att Maria Leissner skulle instämma i kritiken. Däremot tycker jag att jag
borde kunna ha förhoppning om att bli riktigt citerad. Jag sade faktiskt inte
att det skulle vara fritt fram att strömma in i Sverige och få asyl, utan jag
försökte i mycket kort sammandrag beskriva den situation som rådde och
vad den hade kunnat leda till.
Jag kan trösta både Jan-Olof Ragnarsson och Maria Leissner med att även
om 260 personer fick vända, så var det 30 000 andra som fick söka asyl i Sve-
rige under den här tiden.
Samtidigt måste det bygga på att vi kan föra en dialog med våra grannlän-
der om dessa frågor. Om vi skall ha så täta förbindelser, öppna gränser och
möjligheter att röra sig över gränserna till våra grannländer måste vi kunna
föra en dialog kring dessa frågor när situationen var så som den var i Polen.
Där hade man gått emot fria val, demokratisk styrning, mänskliga rättighe-
ter m.m.
Jag vill än en gång understryka, vilket jag hoppas framgick av mitt första
inlägg, att innan vi vidtog auktionen hade vi försäkrat oss om att Polen hade
för avsikt att inte verkställa några utvisningar som stod i strid mot Genéve-
konventionen och att man var beredd att verka i den anda som de konventio-
ner som vi har på detta område ger uttryck för. Att man inte hade hunnit
ratificera konventionen är en annan sak.
Huvudsaken är att vi vet och kan lita på att myndigheterna agerar på ett
acceptabelt sätt. Detta var precis vad som hände. Polen levde upp till de åta-
ganden som hade gjorts. Man inrättade flyktingförläggningar. Vi kunde
också ha möjlighet att ge ett visst svenskt stöd till det. De tog hjälp av FNs
flyktingkommissariat och fick ärendena prövade. Vi är också beredda att ta
vår del av detta.
Jag vill också påpeka att vi mycket starkt har understrukit att UNHCR
måste se till att det även blir en lösning för de övriga. Det är ingen lösning
att Sverige tar emot dem som har anknytning till Sverige. Även de andra
människornas problem måste ju få en lösning, i Polen eller annorstädes.
Anf. 44 MARIA LEISSNER (fp):
Fru talman! Det viktiga i denna debatt är att Sverige måste se till att slå
vakt om det internationella regelsystemet. Det är mycket svårt för oss att
agera internationellt för att andra länder skall följa andan i Genévekonven-
tionen och regler som har fastslagits om vi själva manipulerar och t.o.m. bry-
ter mot de internationella reglerna.
Det är därför mycket oroväckande att höra Maj-Lis Lööws argumentation
emot rätten att söka asyl. Hon säger att situationen skulle ha blivit - jag tror
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1990/91:50
Prot. 1990/91:50
löjanuari 1991
Svar på interpdla-
tioner
att uttrycket var - ohållbar om dessa människor skulle ha tillåtits att söka
asyl i Sverige. Det finns regler när man kan avvisa till första asylland. Det
finns relativt klara regler, och en praxis har utbildats i Sverige. Dessa regler
följdes dock inte i detta fall. Flera av dem som blev tillbakaskickade till Po-
len var människor för vilka Sverige var att betrakta som första asylland.
På många olika sätt rörde det sig således i somras om en regellös dumpning
av asylsökande till ett uttfattigt grannland. Detta grannland hade inte skrivit
under Genévekonventionen, var inte förberedd på det hela och var, såvitt
jag vet, inte helt införstådd med vidden av det svenska agerandet.
Det är därför mycket ledsamt att höra att invandrarministern rättfärdigar
detta beteende. Det betyder att Sverige inte är berett att slå vakt om de inter-
nationella reglerna och om rätten att söka asyl. Som ett medel att skapa en
bekvämare situation i Sverige använder man sig t.o.m. av åtgärder som hind-
rar berättigade asylsökande från att ens komma fram till den svenska grän-
sen. Detta är en ganska allvarlig händelse.
Anf. 45 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Fru talman! FNs flyktingkommissariat skall självfallet också diskutera de
260 fallen. Min fråga gällde emellertid att man förhalar att människor, som
redan är intervjuade och vars fall har blivit utredda och som faller under Ge-
névekonventionen när det gäller flyktingar och har anknytning till Sverige,
kan komma till Sverige. Jag har här brevet från FNs flyktingkommissariat
som är daterat den 3 oktober.
Vidare kan jag bara konstatera, fru talman, att jag inte får svar på mina
frågor om illegal invandring och vad invandrarministern menar med den for-
muleringen. Som jag sade i min inledning finner jag sådana formuleringar
vara anmärkningsvärda. Jag får väl återkomma till dem i ett annat samman-
hang. Invandrarministern har nu möjlighet att svara på de frågor jag har
ställt.
Anf. 46 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag tycker, Jan-Olof Ragnarsson, att vi ganska många gånger
i denna kammare har diskuterat att man självfallet har möjlighet att komma
hit och söka asyl och uppehållstillstånd utan handlingar eller med falska
handlingar. Det kan finnas förklaringar till att människor gör det. Vi har
också åtagit oss att pröva deras skäl.
I mitt andra inlägg försökte jag ändock att beskriva vilken verksamhet som
låg bakom en stor del av den ström som vi såg började komma och som vi
hade sett under ganska lång tid innan vi tog till denna åtgärd. Det fanns fak-
tiskt människor som utnyttjades av profitörer hela vägen och kanske skulle
riskera att hamna i Sverige helt utblottade och ändå inte få uppehållstill-
stånd. Jag tycker ändå att vi skulle kunna vara överens om att vi inte skall
medverka till att försätta människor i en sådan situation och låta andra
mindre nogräknade personer profitera på det.
UNHCR har utrett flyktingskapet, men har självfallet inte kunnat utreda
anknytningen. Vi fick akterna strax före jul, och vi måste få en chans att titta
38
på hur anknytningen ser ut. Det har också betydelse för det rent praktiska
mottagandet av de människor som skall komma hit.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 47 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Elver Jonsson har ställt följande frågor till socialministern:
1. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att nå Världshälsoorganisa-
tionens (WHOs) målsättning om en minskad totalkonsumtion av alkohol
med 25 % till år 2000?
2. Hur har Nordiska rådets beslut följts upp för att uppnå WHO-målet?
3. Vilka konkreta åtgärder i övrigt har regeringen vidtagit med anledning av
riksdagens olika uttalanden om en mer aktiv alkoholpolitik med syfte att
sänka alkoholkonsumtionen och förbättra folkhälsan?
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Från olika håll har lagts fram förslag om förändringar av den samlade alko-
holpolitiken i syfte att sänka alkoholkonsumtionen i enlighet med WHOs
målsättning. Riksdagen har också ställt sig bakom socialutskottets betän-
kande om en aktiv alkoholpolitik.
Jag har vid olika tillfällen i kammaren framhållit att jag delar den uppfatt-
ning som socialutskottet uttalade i sitt betänkande, att vi måste finna kon-
kreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen.
Vad gäller Nordiska rådets rekommendation till Nordiska ministerrådet
om ökade insatser för att minska alkoholkonsumtionen vill jag redovisa föl-
jande:
Samtliga nordiska länder arbetar för att begränsa alkoholkonsumtionen
i överensstämmelse med WHOs målsättning, men varje land har sitt eget
program utifrån det egna landets förutsättningar. Frågan har diskuterats vid
ett möte mellan Nordiska rådets social- och miljöutskott och ministerrådet
den 14 november 1990 i Helsingör. Nordiska ministerrådet anser att det inte
är möjligt att utarbeta ett gemensamt nordiskt tidsbestämt aktionsprogram
i den här frågan. Alkoholfrågorna ingår som ett prioriterat område i det sam-
arbetsprogram som fastställdes av de nordiska social- och hälsovårdsminist-
rarna år 1988.
De nordiska länderna undersöker för närvarande möjligheterna att ge-
mensamt finansiera en insats för att stärka WHOs alkoholpolitiska arbete
inom Europaregionen. Regeringen är, som redovisas i årets budgetproposi-
tion , beredd att avsätta medel för detta ändamål. Tillsammans med de övriga
nordiska länderna har Sverige medverkat till att FNs ekonomiska och sociala
råd (ECOSOC) uppmanat FNs generalsekreterare att ta initiativ till fler al-
koholpolitiska åtgärder inom FN.
På nationell basis har regeringen under senare år stärkt det förebyggande
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
39
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
arbetet på alkohol- och drogområdet. Under åren 1989 och 1990 har en
landsomfattande aktion mot alkohol och andra droger genomförts. Aktio-
nen leds av en arbetsgrupp - den s.k. ATHENA-gruppen - i vilken ingår
representanter för folkrörelser och myndigheter. Gruppen har initierat olika
drogförebyggande verksamheter och opionsbildande insatser. Regeringen
har nyligen beslutat att förlänga gruppens mandat fram till den 1 juli 1991
för att tillsammans med regeringens aktionsgrupp mot narkotika ytterligare
intensifiera och förstärka det lokala drogförebyggande arbetet.
Som jag tidigare informerat riksdagen om avser regeringen att förelägga
riksdagen en proposition med förslag till åtgärder på det alkoholpolitiska
området under innevarande riksmöte i syfte att sänka alkoholkonsumtionen
och därmed förbättra folkhälsan.
Anf. 48 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag tackar statsrådet Lindqvist för svaret på min interpella-
tion, som jag ställde till socialminister Thalén, tillika superminister. Orsaken
var närmast att jag och Bengt Lindqvist hade en debatt för drygt ett år sedan.
Jag vill nu höra om minister Thalén har en högre ambitionsgrad än vad vi då
kunde spåra och sedan har sett av regeringens arbete.
Låt mig säga med ledsnad i rösten, Bengt Lindqvist, att detta år får ses
ur alkoholpolitisk synpunkt som ett förlorat år. Den oro som riksdagen har
dokumenterat och uttalat så många gånger återspeglas inte i regeringens in-
satser. Jag är därför osäker på om statsrådet Lindqvist saknar ambitionen
eller auktoriteten att göra det riksdagen flera gånger har bett om. Läget är
fortfarande svårt, fru talman. Det beräknas att upp emot 0,5 miljoner män-
niskor har bekymmer med sitt eget alkoholbruk. En femtedel av vårdplat-
serna upptas av alkoholrelaterade skador hos patienterna. Värst är det inom
den psykiatriska vården, där upp emot hälften har svåra alkoholproblem.
De drabbas av sjukdomar orsakade av ett omfattande alkoholbruk. Vi har
massor med mänskliga tragedier i de här spåren.
Det är över ett år sedan som riksdagen sade till regeringen: Låt oss få en
mer aktiv alkoholpolitik. Utöver de konkreta åtgärder som man ville vidta
sade man också att de måste leda fram till ett förverkligande av de mål som
man tillsammans med regeringen hade ställt sig bakom, nämligen att minska
den nationella konsumtionen med en fjärdedel fram till år 2000. Alkohol-
konsumtionen är fortfarande det dominerande sociala och medicinska pro-
blemet i vårt land.
Detta klara samband mellan bruk och missbruk har inte heller statsrådet
eller regeringen dementerat. Det är därför som det är så oroväckande att
man inte vidtar konkreta åtgärder. Statsrådet säger att han delar socialut-
skottets och riksdagens bedömning att det vill till att konkreta åtgärder vid-
tas. Han hänvisar också till ATHENA-gruppen, som säkerligen gör ett gott
arbete. Men det är en liten informationsinsats som inte skall överdrivas i
brist på andra insatser.
Jag känner också stor oro vad gäller Nordiska ministerrådets inställning.
Den svenska regeringen bär också en stor del av ansvaret för den. Om alko-
holfrågorna är ett prioriterat område sedan 1988, som ministerrådet säger,
40
och det inte har skett mer, då frågar jag mig: Vad sker när ett ärende inte är
prioriterat?
Före jul, fru talman, dementerade statsrådet Bengt Lindqvist uppgifter
som cirkulerade i pressen, att Sverige inte längre skulle kunna använda pris-
instrumentet på grund av harmoniseringsarbetet inom EG. Det var väl att
det skedde. Nästan samtidigt tog jag del av ett anförande som statssekrete-
rare Sture Korpi från socialdepartementet hållit på CANs årsmöte. Han sade
bl.a. att möjligheterna till vidgade insatser är uttömda, och det sade han med
avseende på prisinstrumentet. Kan Bengt Lindqvist förtydliga regeringens
hållning och tala om huruvida möjligheterna är uttömda? Eller betraktar re-
geringen fortfarande prisinstrumentet som en aktiv alkoholpolitisk åtgärd?
Försiktigheten att använda det ger mig onda föraningar om att statssekrete-
rare Sture Korpis uttalande kan äga giltighet.
Nu har regeringen haft socialstyrelsens förslag på sitt bord ett år. Det inne-
håller många goda förslag, och nu utlovas en proposition. Jag förutsätter att
det finns mycket med i den av vad socialstyrelsen och riksdagen har uttalat
sig för. Situationen på det alkoholpolitiska området är nämligen närmast på
väg att försämras. Under åtta nio år från 1977 års beslut hade vi en period
då utvecklingen på detta område gick i rätt riktning, mot en bättre tingens
ordning. Därefter har det gjorts många utredningar, men passiviteten har
lett till en motsatt trend.
Jag är också bekymrad över den avrustning av alkoholpolitisk kompetens
som socialstyrelsen utsetts för. Jag tror att det är djupt olyckligt att man rus-
tar av på detta område.
Jag kan, fru talman, inte underlåta att säga följande: Regeringen, som ger
oss fylliga deklarationer vid varje riksmötes start om vad som är viktigt, har
med nästan allting utom vad man tänker göra på det alkoholpolitiska områ-
det. Ändå säger man att alkoholmissbruket är vårt största sociala och medi-
cinska problem. Det finns en disharmoni mellan vad vi behöver göra och vad
regeringen har gjort.
I den förra debatten uppmanade jag statsrådet Bengt Lindqvist att han vid
några större framträdanden borde ta upp dessa frågor till diskussion. Jag tror
nämligen det spelar mycket stor roll vad den minister säger som har ansvaret
för dessa socialpolitiska frågor. Jag hemställer att den uppmaningen får stå
kvar.
Låt mig slutligen summera detta interpellationssvar genom att citera en
statsman från svunna tider, en socialdemokratisk sådan. Vid ett tillfälle sade
han ungefär så här: Vad vilja socialdemokraterna? Detta frågetecken fram-
står i eldskrift när statsrådet Bengt Lindqvist har besvarat min interpellation.
Anf. 49 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Låt mig först understryka att alkoholkonsumtionen och den
problematik som den leder till är för mig och för regeringen ett allvarligt pro-
blem som inte skall bagatelliseras eller försummas. Jag ger Elver Jonsson
rätt i hans kritik att den alkoholpolitiska propositionen har dröjt så länge.
Men det finns en rad skäl till det som jag skall redovisa för att försöka öka
förståelsen för dröjsmålet. Jag vill också framhålla att det inte har att göra
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
41
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
42
med någon bagatellisering eller nedsättning av betydelsen av alkoholpoli-
tiska insatser.
För att tala klarspråk var det så att varken riksdagens beställning eller soci-
alstyrelsens handlingsprogram var särskilt väl utarbetade rent tekniskt. Kra-
ven gällde i de flesta fall en omfattande beredning för att kunna driva frå-
gorna vidare, inte minst om det skulle bli fråga om en proposition till riksda-
gen. Det beredningsarbetet har pågått under det gångna året.
En annan sak som har komplicerat vår planering är EES-förhandlingarna;
det skall jag gärna erkänna. Redan under sommaren och sedan under hösten
1990 aktualiserades vissa frågor i våra interna diskussioner och så små-
ningom också med förhandlarna och i förhandlingarna kring EES-avtalet.
Som Elver Jonsson vet gällde det framför allt frågan om monopolens ställ-
ning. Detta har vi i varje fall tills vidare klarat ut genom en redovisning av
vår ståndpunkt, nämligen att våra monopol bör kunna bevaras. Det finns
också starka alkoholpolitiska skäl för denna ståndpunkt. Det ställningsta-
gandet har vi gemensamt med de andra EFTA-länderna.
Om emellertid EG hade ställt kravet att vi skulle slopa våra monopol eller
delar av dem, då hade det självklart känts underligt att just ha lagt fram en
alkoholpolitisk proposition som bygger på vårt system för utskänkning och
försäljning av alkohol. EES-frågan och försöken att klarlägga vår syn på al-
koholfrågorna har spelat en roll för vår planering av den kommande proposi-
tionen.
Som Elver Jonsson också vet har det varit ett händelserikt år som har gett
regeringen och regeringskansliet ganska mycket att göra. Det har faktiskt
också påverkat våra möjligheter att med kraft hantera propositioner av detta
slag. Det är de tre skäl som jag kan anföra som orsak till det långa dröjsmå-
let. Men nu kommer alltså den alkoholpolitiska propositionen.
I anslutning till detta skall jag beröra frågan om vår framtida alkoholpoli-
tik och det förhållandet att vi nu står inför diskussioner om en förmodad inte-
gration i Europa. I de intervjuer och artiklar som jag har stått för den senaste
tiden har jag i detta perspektiv sagt att vi behöver en debatt om den långsik-
tiga alkoholpolitiken i Sverige.
Det är egentligen två faktorer som vi skall försöka förändra. Det ena är
att vi skall uppnå WHO-målet och sänka alkoholkonsumtionen med 25 %
fram till år 2000. Det andra är att vi skall försöka göra det i en miljö som blir
mer internationell och där vår politik så att säga får mäta sig med politiken i
andra länder.
Mot den bakgrunden har jag sagt att det i det långsiktiga perspektivet är
svårt att tänka sig att vi genom att väsentligt trappa upp de traditionella re-
striktiva medlen kan nå målet att sänka konsumtionen. Av olika skäl tror
jag att det blir politiskt svårt att göra det. Vi skall inte bara bevara den alko-
holpolitiska politik som vi för med nuvarande restriktioner, utan vi skall
också försöka bygga vår politik på att nå målet, dvs. ökade restriktioner. Jag
tror att vi behöver föra en diskussion om detta. Jag har ärligt försökt redo-
visa min inställning i det fallet.
Det betyder naturligtvis inte, fru talman, att vi inte skulle kunna höja pri-
serna på alkohol på det sätt som vi har gjort sedan 1987. Vi har försökt hålla
dem på den höga nivå som vi då lade dem på. Priserna har höjts för att kom-
pensera för inflationen. För att nå vissa mål kan vi möjligen också höja pri-
serna ytterligare. Men de stora insatser som skulle behövas för att uppnå 25-
procentsmålet tror jag vi måste söka oss fram till också på andra vägar. Jag
vill få till stånd en diskussion om vilka de realistiska förutsättningarna är för
att uppnå det målet. Det kan ske med den politik vi har fört tillsammans med
andra möjliga åtgärder som vi som kämpar för att sänka alkoholkonsumtio-
nen kan se som acceptabla och realistiska i nuvarande läge.
Anf. 50 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag tackar för de deklarationer som statsrådet här har gett för
hur han ser på det allvarliga problemet med den höga alkoholkonsumtionen.
Om dessa deklarationer är vi ense, och det gäller också riksdagen och rege-
ringen i övrigt. Problemet har varit att statsrådet har hängett sig åt de goda
filosofier som han har fullt stöd för men samtidigt inte låtit skrida till hand-
ling. Jag ger honom en honnör för att han tar till sig kritiken mot att det har
hänt så litet. Det tar jag som ett indirekt löfte om att det kommer att bli
bättre fart.
Jag har sedan, fru talman, litet svårt att förstå att det här skulle vara så
besvärligt. Det har varit tekniska svårigheter och krävts mycket beredning,
säger statsrådet. Men, käre Bengt Lindqvist, det här är egentligen vad riks-
dagen beslöt 1977. Man kan också påtala några av Bengt Lindqvists företrä-
dares försumligheter, men det är ju dagens problem vi diskuterar. Det be-
hövs inte beredas mycket och inte forskas särskilt mycket. Vi kan ändå göra
mycket av det riksdagen har önskat. Vi behöver inte hänga upp oss på en
eller annan delfråga i ett EES-avtal, även om ett sådant avtal är mycket vik-
tigt. Jag hoppas att den proposition som kommer inte gör en delfråga av mo-
nopol och prisinstrument. Statsrådet säger för övrigt att det inte skall vara
något bekymmer när vi får en harmonisering med förhållandena ute i
Europa. Utskänkningsfrågor och liknande frågor tycks vara det enda riktigt
svåra.
Låt oss gärna föra en långsiktig debatt, statsrådet Bengt Lindqvist. Det
tycker jag vore mycket bra. Problemet är bara att om vi begränsar oss till det
är vi snart framme vid år 2000, då vi skall ha uppfyllt WHOs krav på en 25-
procentig sänkning av alkoholkonsumtionen. De senaste tre fyra åren indi-
kerar inte ens att vi går åt det hållet, och det gör mig bekymrad. Jag delar
annars Bengt Lindqvists uppfattning att vi inte väsentligt skall trappa upp
situationen och åtgärdssidan. Det kan vara komplicerat. Jag ställer dock
inga andra krav än att vi står fast vid det som vi redan har bestämt oss för i
riksdagens beställning. Även jag vill gärna få till stånd en breddad diskus-
sion. I det ligger att jag tycker att Bengt Lindqvist litet oftare skall tala om
alkoholpolitik både när han träffar partivänner och i andra högtidliga sam-
manhang.
De alkoholpolitiska frågorna är jätteviktiga och genomsyrar hela vårt
samhälle. Låt oss gärna föra diskussioner, men just nu krävs kraftfull hand-
ling.
Anf. 51 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Låt mig bara göra några korta reflexioner. Då och då talar jag
faktiskt om alkoholpolitik och om nödvändigheten av att bedriva en aktivare
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
sådan. Vi kan kanske enas om att medias intresse för den typen av inlägg
varit ganska begränsad. Det är svårt att nå ut med sådana debatter. Men om
vi nu kan få till stånd en debatt mot bakgrund av WHO-målet och internatio-
naliseringen, så är det precis vad som behövs. Jag lovar att försöka fylla pro-
positionen med ett så kraftfullt och realistiskt innehåll som det över huvud
taget är möjligt.
Elver Jonsson betecknade 1990 som ett förlorat år. Det kom ingen alko-
holpolitisk proposition, sade han, och det var väl grunden för påståendet om
ett förlorat år. Men faktum är att vi för första gången på åtskilliga år ser ten-
denser till att alkoholkonsumtionen viker, Elver Jonsson. Det tycker jag inte
att vi bara skall notera som en automatik - det tror jag faktiskt delvis har
att göra med att svenska folket blir bättre upplyst och att de insatser som vi
gör, inte minst de som ATHENA-gruppen med sina olika aktiviteter har stått
för, ger resultat. Låt oss ta till oss det som någonting positivt. Alkoholkon-
sumtionen fortsätter nu i varje fall inte att öka.
Försäljningen via Systembolaget gick 1990 ned med 3,4 %. Sedan är det
möjligt att det tyvärr kommer att motverkas av en ökad försäljning på re-
stauranger och av öl i butikerna. Det får vi se när vi får fram den statistiken.
Men det är en positiv signal som jag tycker att vi skall ta till oss.
Sedan menar jag att det arbete som ATHENA-gruppen gjort och de näst
intill 20 miljoner som vi lagt ned på att driva upplysnings- och informations-
arbete under de senaste åren inte är ett förlorat arbete. Det börjar ge resul-
tat. Jag skulle vilja se mycket mer av den typen av insatser i framtiden. Där
tror jag att vi kan utveckla oss långt. Sedan kan vi också knyta an till männi-
skors intresse för sin hälsa och sitt välbefinnande och på den vägen utveckla
ett sundare umgänge med starka drycker. Möjligheten att utveckla den sor-
tens politik tror jag faktiskt ganska mycket på.
Anf. 52 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Statsrådet Lindqvist har sagt så många bra saker att jag bekla-
gar att han nu börjar låta förnöjsam över de tendenser han kan skönja, näm-
ligen att vi i siffermaterialet kan se att Systembolagens försäljning under
1990 kan ligga någon tiondel lägre än året innan. Han dementerade också
sitt eget påstående genom att sedan säga att vi inte vet hur det har sett ut
bl.a. på restaurangsidan.
Jag tror att de tendenserna är alltför små för att ge oss hopp om att vi kla-
rar WHO-målet, men jag har ändå tagit fasta på att statsrådet är beredd att
lägga fram en proposition där man nu radikalt tar itu med de här sakerna,
till skillnad från de senaste åren. Det ser jag som ett löfte, men också som
en bindning från regeringens sida att nu göra det.
Sedan sade statsrådet att han då och då talar om de här frågorna och bekla-
gade det dåliga mediaintresset. Jag instämmer i det. Om massmedia vore
lika ”källkritiska” i förhållande till dessa gifter som i förhållande till andra
gifter skulle vi här i landet ha en mycket kraftig debatt. Jag beklagar att vi
inte har det. Det betyder att vi här i riksdagen och även regeringen måste
tala ofta och högt om de här frågorna.
För övrigt ber jag om en hälsning också till superministern. Säg att detta
44
inte enbart är en fråga för statsrådet Lindqvist — hela regeringen måste enga-
geras i detta arbete, om vi skall nå framgång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 15 januari
1990/91:129 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om Mellanös-
tern:
Ett storkrig får inte igångsättas av någon part i Mellanöstern. Det skulle
kunna leda till oöverskådliga, oberäkneliga och katastrofala konsekvenser i
området. Det finns också en uppenbar risk att krigsbranden sprider sig. I
varje fall kommer dess verkningar att drabba alla andra delar av världen.
Ett krig löser inte Gulfkrisen eller andra konflikter i Mellanöstern utan
hotar snarare att förvärra dem.
Iraks angreppskrig är ett brott mot freden. Alla sådana folkrättsbrott
måste med kraft beivras. Irak måste lämna Kuwait.
Ett kollektivt säkerhetssystem är av stor betydelse för att upprätthålla fred
i världen. En ovillkorlig förutsättning för att det skall fungera är att det upp-
rätthålls strikt och med konsekvens i alla sammanhang. Om så inte sker un-
dergrävs trovärdigheten.
All aggression och ockupation, som förekommer i Mellanöstern måste ge-
nast upphöra och nationellt självbestämmande och oberoende garanteras
alla länder och folk, även det palestinska folket. Garantier måste lämnas för
att USA och dess allierade lämnar arabiskt territorium så snart Irak utrymt
Kuwait.
Inkonsekvensen i USAs och andra länders agerande är uppenbar i Mellan-
östern. En följd därav har blivit en dubbelstandard, som är ohållbar. Det går
inte att ha olika måttstock beroende på vilket land som angriper. Folkrätten
gör ingen sådan skillnad.
Det är mot denna bakgrund konflikterna i Mellanöstern kräver särskilda
åtgärder av extraordinärt slag, som inte uppfylls av hittills fattade FN-beslut.
Det är främst genom att undanröja konfliktorsaker och genom att för-
handla, som konstruktiva och varaktiga fredliga lösningar kan uppnås.
I den utsträckning FN-sanktioner har tillgripits eller kommer att tillgripas
i Mellanöstern för att uppnå fred måste de genomföras med konsekvens och
ihärdighet. Det är därför felaktigt att inte avvakta den fulla effekten av de
ekonomiska sanktionerna mot Irak.
Under lång tid har frågan om en internationell Mellanösternkonferens un-
der FNs ledning stått på dagordningen. I det nu uppkomna läget måste en
breddad sådan konferens komma till stånd utan vidare dröjsmål. Därvid bör
de olika akuta konflikterna i området behandla, främst de som rör ockupa-
tionerna i Kuwait, Västbanken, Gaza och Libanon.
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
Det är nödvändigt att alla goda krafter verkar för en nedtrappning av kon-
flikterna, särskilt den som rör Kuwait. Den stora koncentrationen av offen-
siva vapen i regionen är ytterligt farlig liksom det ständigt eskalerande nerv-
kriget och de återkommande provokationerna. Denna utveckling måste bry-
tas för att skapa ett gynnsamt klimat för en Mellanösternkonferens.
FNs säkerhetsråd har beslutat att ge fullmakt åt de stater ”som samarbetar
med Kuwaits regering” att tillgripa ”alla nödvändiga medel” inkl, militära
åtgärder. Härigenom tvingas emellertid inte FNs andra medlemmar till mili-
tära åtgärder då §42 i FN-stadgan inte åberopats i resolutionen.
Det är nödvändigt att FNs säkerhetsråd snarast på nytt behandlar frågan
om delegeringen att använda militära åtgärder. Sådana åtgärder som för-
hoppningsvis inte längre har erforderligt stöd av säkerhetsrådets medlem-
mar bör inte tillgripas i nuvarande situation. Därvid bör beaktas att en dele-
gering knappast överensstämmer med §42 i FN-stadgan, som bl.a. talar om
att en av FN beslutad militär aktion skall stå under dess egen ledning.
Det är av största vikt att stormakterna upprätthåller stadgans anda och
mening, som är att skapa fred, stabilitet och rättvisa i världen.
Det humanitära biståndet måste utökas och lämnas till alla behövande
oberoende av i vilket land de befinner sig. Internationella Röda korset och
FNs flyktinghjälp kan med ökade resurser göra stora insatser.
De synpunkter som har framförts bygger på den deklaration, som gjorts
av Svenska FN-förbundet.
Även om ett storkrig utbryter i Mellanöstern måste fredsansträngningarna
fortsätta.
På grund av det anförda får jag ställa följande frågor till utrikesminister
Sten Andersson.
1. Vilka åtgärder avser regeringen att ytterligare vidta för att snarast få till
stånd en FN-ledd internationell Mellanösternkonferens?
2. Avser regeringen att vidta någon åtgärd för att FNs säkerhetsråd på nytt
prövar sitt beslut om delegering av militära åtgärder?
3. Vilka garantier kan enligt utrikesministern erhållas för att USA lämnar
arabiskt territorium efter en irakisk utrymning av Kuwait?
4. Vilka åtgärder vill regeringen vidta för att de humanitära insatserna ut-
ökas till de hjälpbehövande oberoende av det land de befinner sig i?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 15 januari
1990/91:343 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) till statsministern om för-
delningen av medel till kommunikationssektorn:
I massmedia har vi kunnat läsa att Ingvar Carlsson utlovat att huvuddelen
av de miljarder som satsas på en infrastrukturfond under 90-talet skall gå till
Stockholmsområdet.
Det skulle innebära att kommunikationsinvesteringarna i Stockholm
skulle förstärkas ytterligare på bekostnad av andra delar av landet. Detta
leder i sin tur till ytterligare koncentration och nya problem i området. Den
regionala obalansen förstärks ytterligare.
I Västsverige finns stora behov av investeringar på järnvägssidan för att
möjliggöra och förbättra pendeltågstrafiken till Göteborg och för kommuni-
kationerna med andra delar av landet och till Norge. Vägstandarden i Älvs-
borgs län visar på en klar eftersläpning jämfört med landet i övrigt. Troll-
hätte kanalverk har fått budgetneddragningar vilket drabbar en miljövänlig
trafik.
Hur avser regeringen att fördela ytterligare medel till infrastruktur under
90-talet och hur kommer Västsveriges behov att tillgodoses?
1990/91:344 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) till utrikesministern om
informationsspridning till Litauen:
De sovjetiska trupperna i Litauen har nu stoppat alla radio- och TV-statio-
ner i landet. Vi i Sverige har ett ansvar för att bidra till att Litauens folk
i detta svåra läge kan få information utifrån. Sveriges Radio skulle genom
sändningar på litauiska kunna göra en stor insats.
Hur och i vilken omfattning avser regeringen bidra till informationssprid-
ningen i Litauen?
den 16 januari
1990/91:345 av Jan Hyttring (c) till statsministern om fördelningen av medel
till kommunikationssektorn:
Av ett pressreferat från statsminister Ingvar Carlssons budgetdiskussion
med socialdemokraterna i Stockholms län framgår att huvudparten av de 20
”friska” miljarder som skall tillföras kommunikationssektorn under den när-
maste tioårsperioden kommer att tilldelas Stockholm.
Statsministern medger att Stockholm och de två andra storstadsregio-
nerna har behandlats styvmoderligt under 80-talet och tror nu att de 20 mil-
jarderna som skall läggas ovanpå de ordinarie anslagen till vägverket och
banverket skall bädda för investeringar på 100 miljarder totalt. Det heter
vidare i pressreferatet att det är socialdemokraternas sätt att bygga ”det nya
Sverige”. Med ytterligare satsningar utöver tidigare angivna 5,5 miljarder i
storstadsområdena kan man mycket väl uppfatta viljeinriktningen så att "det
nya Sverige” inte kommer att omfatta flertalet län, däribland Värmland.
Med mer än halverade väganslag och en bekymmersam situation för järnvä-
gens bevarande och utveckling kan man som värmlänning verkligen ställa
sig frågan om infrastruktursatsningar hos oss inte kommer att vara någon
angelägen fråga för socialdemokraterna.
Mot bakgrunden av statsministerns uttalanden i Stockholm vill jag fråga
på vilket sätt Värmland och andra tidigare regionalpolitiskt prioriterade län
kan få någon nämnvärd del av de 20 ”friska” miljarderna?
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
47
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
14 § Kammaren åtskildes kl. 12.18.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 16 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 29 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
/Gunborg Apelgren
48
Prot. 1990/91:50
16 januari 1991
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
3§ Nordiskt samarbete.................................. 1
Utrikesutskottets betänkande UU9
Debatt
Marianne Samuelsson (mp)
Nils T Svensson (s)
Håkan Holmberg (fp)
Karin Söder (c)
Grethe Lundblad (s)
Elver Jonsson (fp)
Margaretha af Ugglas (m)
Beslut fattades efter 5 §
4 § Verksamheten inom Europarådet....................... 14
Utrikesutskottets betänkande UU10
Debatt
Berith Eriksson (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Margaretha af Ugglas (m)
Maria Leissner (fp)
Pär Granstedt (c)
Anita Persson (s)
Beslut fattades efter 5 §
5§ Kambodja.......................................... 23
Utrikesutskottets betänkande UU5
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Anneli Hulthén (s)
Eva Björne (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgitta Hambraeus (c)
Per Gahrton (mp)
Beslut................................................ 27
Utrikesutskottets betänkande UU9
Utrikesutskottets betänkande UU10
Utrikesutskottets betänkande UU5
6 § Ändrade regler för bidrag till avhjälpande av fukt- och mögel-
skador i småhus............ , ...................... 28
Bostadsutskottets betänkande BoU8
Beslut................................................ 28
49
Prot. 1990/91:50 7 § Sammanställning av tilläggsbudget I för budgetåret 1990/91 ... 28
16 januari 1991 Finansutskottets betänkande FiU12
Beslut................................................ 29
8 § Ändring i sekretesslagen.............................. 29
Näringsutskottets betänkande NU20
Beslut................................................ 29
Meddelande om manifestation för Baltikum................... 29
Förste vice talmannen
Ajournering........................................... 29
Återupptagna förhandlingar............................... 29
9§ Svar på interpellation 1990/91:111 om flyktingar i Genévekon-
ventionens bemärkelse.............................. 29
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Maria Leissner (fp)
10 § Svar på interpellation 1990/91:115 om asylsökande som kommit
till Sverige via Polen................................ 33
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Maria Leissner (fp)
11 § Svar på interpellation 1990/91:112 om minskad alkoholkonsum-
tion ............................................ 39
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Elver Jonsson (fp)
12 § Anmälan om interpellation
1990/91:129 av Hans Göran Franck (s) om Mellanöstern .... 45
13 § Anmälan om frågor
1990/91:343 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) om fördel-
ningen av medel till kommunikationssektorn . .......... 46
1990/91:344 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) om infor-
mationsspridning till Litauen....................... 47
1990/91:345 av Jan Hyttring (c) om fördelningen av medel till
kommunikationssektorn.......................... 47
50
gotab 97632, Stockholm 1991