Protokoll
1990/91:46
Talmannen meddelade att socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund
av uppkommande vakanser anmält
dels efter Marianne Stålberg följande nya representanter fr.o.m. den 1 ja-
nuari 1991, nämligen Birgitta Johansson som ledamot i valberedningen, Iris
Mårtensson som suppleant i talmanskonferensen, Oskar Lindkvist som
suppleant i utrikesnämnden och Iréne Vestlund som ledamot i förvaltnings-
styrelsen,
dels fr.o.m. den 1 januari 1991 Berit Löfstedt som suppleant i valbered-
ningen efter Birgitta Johansson och Iris Mårtensson som suppleant i förvalt-
ningsstyrelsen efter Iréne Vestlund.
Talmannen förklarade utsedda till
ledamot i valberedningen
Birgitta Johansson (s)
ledamot i förvaltningsstyrelsen
Iréne Vestlund (s)
suppleant i talmanskonferensen
Iris Mårtensson (s)
suppleant i utrikesnämnden
Oskar Lindkvist (s)
suppleant i valberedningen
Berit Löfstedt (s)
suppleant i förvaltningsstyrelsen
Iris Mårtensson (s)
1 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Debatt vid hänvis-
ning till utskott
av proposition
1990/91:65
Föredrogs
proposition
1990/91:65 Ändring i regeringsformen med anledning av ett europeiskt eko-
nomiskt samarbetsområde.
Anf. 1 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Nu har regeringen äntligen, till slut, i grevens tid lagt fram en
proposition på riksdagens bord om grundlagsändring i samband med EES-
avtalet. Det skedde på sista möjliga dagen.
Ändringen skall träda i kraft den 1 januari 1992. Den föreslagna änd-
ringen innebär att svenska domstolar reellt blir underställda en EES-dom-
stol. Reellt kommer denna domstol att vara EG-domstolen.
Om det finns en svensk bestämmelse som strider mot en EG-bestäm-
melse, då skall domstolen inte tillämpa den svenska bestämmelsen i det ak-
tuella målet. EG-regeln skall ha företräde framför den nationella regeln.
Ända sedan våren 1988 har miljöpartiet de gröna påpekat att en grund-
lagsändring måste göras för EES-avtalet. Trots att det har funnits gott om tid
har förslaget snickrats ihop i stor hast.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser i sin remiss att
förslaget borde utredas ytterligare. Flera övriga remissinstanser menar att
den föreslagna ändringen inte är tillräcklig.
Då kan man fråga sig: Är det på det här sättet man skall genomföra grund-
lagsändringar i det här landet? Är det här den enda grundlagsändringen?
Om det kommer fler - när kommer de i så fall?
Grundlagsändringar är av den vikten att de inte skall hastas fram på det
sätt som regeringen har gjort med detta förslag. En permanent konstitutio-
nell reglering av Sveriges relationer till EG som är byggd på en hastigt åstad-
kommen grundlagsimprovisation - för en sådan är det fråga om - är någon-
ting mycket olyckligt.
Grundlagsändringen är också av sådan vikt att en beslutande folkomröst-
ning kan komma till stånd om en tredjedel av riksdagens ledamöter så vill.
Vi ser ändå med tillfredsställelse på att EG-frågan till slut hamnar hos kon-
stitutionsutskottet. Vi har under hösten förgäves försökt att remittera frå-
gorna från utrikesutskottet, finansutskottet och från kammaren, eftersom vi
anser att de är av mycket stor konstitutionell betydelse. Bättre sent än aldrig,
kan man säga!
Överläggningen var härmed avslutad.
Propositionen hänvisades till konstitutionsutskottet.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:67 till konstitutionsutskottet
Motionerna
1990/91:Kr6 och Kr7 till kulturutskottet
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU10 Den ekonomiska politiken (prop. 1990/91:39 och skr.
1990/91:50).
Anf. 2 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! I den remissdebatt som socialdemokraterna begärde med
anledning av regeringens krisskrivelse till riksdagen påtalade jag den brist på
förutseende och den förvirring som präglar den ekonomiska politiken.
Bara några veckor tidigare hade regeringen redovisat sitt program för
flera år framåt. Men när skrivelsen sedan anlände, innehöll den väsentliga
nytillkomna inslag. Att ståndpunkterna i de båda dokumenten från rege-
ringen är svårförenliga bekräftas av att finansutskottets socialdemokrater
inte kunnat godkänna där anbefallna riktlinjer, utan valt att göra ett tillkän-
nagivande med anledning av regeringens proposition och skrivelse.
I den nämnda debatten återkom jag till regeringens sedan länge demon-
strerade oförmåga att gå från ord till handling. Utmärkande för båda de akt-
stycken som finansutskottet haft att behandla är att de i så liten utsträckning
innehåller konkreta förslag till åtgärder. I stället domineras de av resone-
mang om vad regeringen säger sig ha för avsikt att uträtta.
En viktig förändring på det verbala planet, vilket också återkommer i fi-
nansutskottets betänkande, är att kampen mot inflationen nu skall sättas i
första rummet. Tidigare har den platsen alltid reserverats för vaktslåendet
om den fulla sysselsättningen.
När nu inflationsbekämpningen enligt socialdemokraterna skall överord-
nas alla andra ambitioner och krav, är motiveringen att det krävs för att
värna sysselsättning och välfärd på sikt. Men detta är just den argumentation
vi moderater länge har drivit, när vi har velat ge kampen mot inflationen
högsta prioritet.
I detta avseende kan det därmed kanske finnas ett visst fog för det i övrigt
överdrivna talet i utskottsbetänkandet om att det råder samstämmighet mel-
lan regeringspartiet samt moderata samlingspartiet och folkpartiet.
Frågan är bara vad regeringen tänker göra för att ge kraft åt sina principut-
talanden. Den säger sig inte vilja försöka motverka en uppgång av arbetslös-
heten med generell efterfrågestimulans.
Däremot anses utrymme finnas för selektiva arbetsmarknadsåtgärder. Det
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
förefaller som om man inte observerat påpekandet i bl.a. långtidsutred-
ningen - att det är omfattningen av den öppna arbetslösheten som påverkar
lönebildningen.
Den färska uppgörelsen med vänsterpartiet i skatteutskottet om 600
milj.kr. till bl.a. beredskapsarbeten, ger anledning till tvivel på att rege-
ringen kan motstå fackets krav att alltför höga lönekostnadsökningar, som
urholkar konkurrenskraften, skall ackommoderas med ökade offentliga ut-
gifter.
Det vore bra om finansutskottets nye ordförande Hans Gustafsson, som
jag för övrigt välkomnar till denna nystart i det politiska livet, kunde undan-
röja mina farhågor på det området.
Även i övrigt framstår beslutsamheten att bekämpa inflationen i tvivelak-
tig dager, när så många av de åtgärder som förs fram i anslutning till krispa-
ketet i praktiken driver på prisstegringen. Så blir fallet med de höjda avkast-
ningskrav som skall ställas på statlig affärsverksamhet.
Ännu klarare är orsakssammanhanget när det gäller den höjning av fastig-
hetsskatten som skall debatteras senare i dag och den skärpning av löneskatt-
en nästa år som regeringspartiet köpte sig till priset av extrapengarna till ar-
betsmarknadsåtgärder.
En annan del av köpeskillingen var borttagandet av taket för fackav-
draget, vilket inte rimmar särskilt väl med allt tal om nödvändigheten att
föra en stram finanspolitik.
Herr talman! Regeringens ekonomisk-politiska strävanden tar för närva-
rande sikte särskilt på två områden. Det ena är lönebildningen. Till skillnad
från sin företrädare säger sig den nye finansministern vara angelägen om att
ansvaret skall ligga på arbetsmarknadens parter.
Men i det praktiska handlandet är inte heller Allan Larsson främmande
för statlig inkomstpolitik. Även om Rehnberggruppen formellt är fristå-
ende, handlar den på regeringens uppdrag, och det är uppenbart att finans-
ministern fäster stor vikt vid att dess arbete leder till avsett resultat.
Parterna håller nu dröjande på att inordna sig i gruppens verksamhet. Men
det sker med många förbehåll. Möjligen blir det så småningom ändå en upp-
görelse, som i likhet med sina föregångare från olika Haga- och Rosenbads-
rundor presenteras som ett trendbrott.
Men problemen är att centrala avtal betyder väldigt litet för det slutliga
löneutfallet. Löner bestäms till slut lokalt på en marknad, och redan över-
häng, löneglidning och politiskt bestämda fördyringar kommer att ge en
kostnadsstegring nästa år på över 8 %, vilket återigen är betydligt mer än i
våra främsta konkurrentländer.
Det sägs ibland att även om inkomstpolitiska försök visat sig föga fram-
gångsrika, är de väl också ganska ofarliga. Jag vill emellertid påstå att de
medför den stora skadan att den ekonomiska politiken grundas på felaktiga
utgångsvärden.
Regeringen har i höst arbetat med ett antagande att timlönekostnadsök-
ningen nästa år blir 4%, vilket i sin tur ger lägre statsinkomster i form av
inkomstskatt och moms än vad som med en realistisk löneprognos kan vän-
tas bli fallet.
Jag är övertygad om att detta ligger bakom det förhållandet att regering-
ens andra dagsaktuella intresse är budgetsaldot. Panikkänslor kanske ger sig
till känna om man utgår från en i stort sett fryst inkomstsida och automatiskt
stigande utgifter i takt med inflationen.
Det har sagts att 25 miljarder kronor behöver sparas. Egendomligt nog är
det dock svårt att få besked om vilken utgångspunkten är för detta räkne-
stycke. Riksrevisionsverket har i sin budgetprognos för innevarande år fört
upp 11 miljarder kronor i extra tillkommande utgifter vad jag förstår - dvs.
utöver de 4 miljarder som finns anslagna - för att dölja att statsbudgeten för
närvarande visar överskott.
Jag är tämligen säker på att inte heller finansutskottets ordförande känner
sig tillfredsställd med de förklaringar som på denna punkt lämnats i ut-
skottet. Frågan inställer sig om regeringens aktuella planer på att minska
statsutgifterna förklaras mer av LOs krav och partikongressens beslut beträf-
fande ett ökat offentligt sparande, än av en strävan att på sikt kunna sänka
skattetrycket.
Den största utgiftsbesparingen i krispaketet avser sjukförsäkringen.
Denna fråga skall debatteras i särskild ordning senare i dag, och jag skall
därför begränsa mig till att påtala det vankelmod hos regeringen som den ger
prov på.
Sänkt ersättningsnivå är något vi moderater länge förordat till ackompan-
jemang av stark kritik från socialdemokratiskt håll. När nu regeringen
gjorde ett lappkast genom att göra detta förslag till sitt, övergav den samti-
digt den lika angelägna arbetsgivarperioden under de första fjorton sjukdag-
arna.
I utskottsarbetet har nu denna rationaliseringseffekt återinsatts, om än
med fördröjning.
Socialdemokraterna köpte därmed en överenskommelse med samma be-
talning som de tidigare använt för att få folkpartiets stöd till att höja mom-
sen. Man kan mot den bakgrunden undra om deras avsikter är ärligare den
här gången.
Jag vill gärna deklarera att den bästa garantin för att en arbetsgivarperiod
verkligen införs senast den 1 januari 1992 är naturligtvis en borgerlig seger i
höstens val.
Krispaketet innehöll andra snabba omprövningar av tidigare fast etable-
rade ståndpunkter. Mest uppmärksammat har naturligtvis det plötsliga löftet
att arbeta för svenskt medlemskap i EG blivit.
Men även en sådan sak som den tidiga skolstarten är en välkommen upp-
slutning kring ett gammalt moderat krav. Det bör dock observeras att vår
motivering har varit främst pedagogisk och på längre sikt samhällsekono-
misk. Det är för mig väldigt svårt att se hur det skall kunna bli en statsfinan-
siell besparing, om en extra åldersklass i ett övergångsskede skall trängas in
i systemet utöver dem som normalt får plats där.
Ytterligare några tillkännagivna besparingar saknar helt strukturpåverk-
ande effekt och har rent av ibland engångskaraktär. Tillväxten i svensk eko-
nomi och förtroendet för Sveriges framtid som industrination lär inte kunna
återställas med hjälp av inställda repetitionsövningar. Sådana åtgärder tyder
bara på att regeringen uppfattar den svenska krisen som statsfinansiell, när
den i själva verket är mycket bredare än så - den är samhällsekonomisk. En
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
läkare som på motsvarande sätt tar fel på sjukdom och därför opererar fel
kroppsdel skulle bli anmäld för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Jag
kanske med anledning av ett aktuellt debattinlägg bör tillägga att jag visst
inte anser att krisen inte finns och att den skulle vara ett jättejippo iscensatt
av finansministern och riksbankschefen.
Jag hävdar tvärtom att Sveriges ekonomiska problem är mer djupgående
och av en mer genomgripande karaktär än vad åtminstone finansministern
tycks inse att döma av hans uttalanden och åtgärder hittills.
Herr talman! Det aktuella läget kan kort beskrivas på följande sätt: Sveri-
ges ekonomi har gått i stå. Nästa år blir det sämre ändå. Bara en ny regering
finns att hoppas på!
Enligt alla prognoser blir vårt lands självförvållade nedgång snabbare och
djupare än vad som tidigare förutsetts. Det framgår också av den OECD-
rapport om Sveriges ekonomi som publiceras i dag och som några ledamöter
ur finansutskottet fick förhandskännedom om vid ett besök i Paris nyligen.
Även utomlands sker nu en avmattning i Irak-krisens skugga. Men aktivitet-
en i t.ex. Japan och Tyskland hålls ändå uppe på god nivå, och den recession
som inletts i USA och Storbritannien väntas redan under nästa år avlösas av
en vändning uppåt.
Även i Sverige råder recession, men här måste den förutses bli betydligt
mer långvarig. Flertalet bedömare räknar med en negativ produktionsut-
veckling inte bara 1991 utan även 1992. Minustal redovisas för industrins or-
deringång, dess produktion och investeringar. Enligt Verkstadsföreningen är
lönsamheten i medlemsföretagens svenska anläggningar sämre än vad som
har registrerats någon gång tidigare, och en ytterligare försvagning väntas
nästa år.
De senaste dagarna har färsk statistik tillkommit, som bl.a. visar att pris-
stegringen i år blir över 11%. Även nästa år måste man realistiskt räkna med
ett genomsnittligt inflationstal på två siffror. SPK redovisade i går en pro-
gnos på i genomsnitt 10,7 %. Till betydande del beror denna prisstegring på
politiska beslut. Tycker Hans Gustafsson och Allan Larsson, som tydligen är
ute och bekämpar inflationen någonstans, att det skänker trovärdighet åt ta-
let om att ge kampen mot inflationen högsta prioritet, när vi på detta vis
redan nu förutser att inflationen genom politiskt bestämda åtgärder nästa år
kommer att ligga på samma höga nivå som i år?
Bytesbalansen försämras stadigt, och det finns inget som motsäger min ti-
digare bedömning att underskottet växer i en takt av ungefär 20 miljarder
kronor per år. Det värsta är att något trendbrott inte är i sikte. Det kanske
inte är någon mening med att ställa en fråga till finansministern, eftersom
han inte är här, men jag kan i stället vända mig till Hans Gustafsson. Är inte
Hans Gustafsson orolig över att bytesbalansunderskottet kan motsvara 4 %
av BNP nästa år och kanske 5 % 1992?
Som jag många gånger framhållit, tillkommer dessutom den pågående
nettoutströmningen av investeringskapital — hittills i år drygt 80 miljarder.
Allt sammantaget ställs därmed stora krav på upplåning utomlands, vilket
får den otillfredsställande konsekvensen att räntenivån trots avmattningen
måste ligga på en hög nivå. Respektavståndet till euroräntan är nu ungefär
dubbelt så stort som det var för något år sedan. Självfallet verkar detta av-
hållande på viljan att satsa i Sverige.
Herr talman! Till de högst påtagliga problem som föreligger i den reala
ekonomin kommer nu en kraftig oplanerad kreditåtstramning. Orsaksked-
jan kan sägas ha börjat med kraschen i Nyckeln och några andra överan-
strängda finansbolag, vilket ledde till kollaps på penningmarknaden. Detta
framkallade en restriktiv hållning hos bankerna mot finansbolagen, vilket
medförde att de förra oväntat fick överta ansvaret för åtskilliga av de senares
kreditengagemang. Därmed visade sig tidigare av bankerna vidtagna åtgär-
der för att uppfylla de nya kapitaltäckningsreglerna otillräckliga.
Läget är i dag det att sunda och välmotiverade investeringsprojekt trots
fullgoda säkerheter inte kan finansieras på grund av den uppkomna bristen
på likviditet i kreditväsendet. Därmed riskerar nedgången att av finansiella
skäl bli djupare än vad de reala faktorerna motiverar. Man anar inledningen
till en självgenererande process, som liknar den nedåtgående spiralen vid 30-
talets början. Enligt min mening har denna sida av den ekonomiska krisen
inte fått tillnärmelsevis den uppmärksamhet den förtjänar. Även om det i
första hand naturligtvis är riksbankens problem, skulle det vara intressant
att få höra synpunkter från finansutskottets ordförande och finansministern
i detta aktuella ämne.
Vad kan då göras för att förhindra att kreditåtstramningen blir okontrol-
lerbar, med våldsam kapitalförstöring som följd? Ja, i t.ex. Japan, där belå-
ningsvärdena också gått ner, har de penningvårdande myndigheterna höjt
belåningsgränserna. Den jakt på överbelåning som bankinspektionen inlett
i Sverige verkar i motsatt riktning och kan mycket väl framkalla de fallisse-
mang man är ute efter att förhindra. I USA riktar myndigheterna uppma-
ningar till bankerna att tillhandahålla likviditet för att motverka den knapp-
het på krediter som där börjat ge sig till känna. Centralbanken har nyligen
också slopat de krav på att hålla kassareserver som tidigare gällt för kreditin-
stituten. På motsvarande sätt finns det enligt min mening skäl för riksbanks-
fullmäktige att överväga lättnader i kassakraven utöver det borttagande av
de dubbla kassakraven för finansbolag som redan beslutats. Men det enda
som verkligen hjälper i längden är naturligtvis att få ned räntan genom att
föra en ekonomisk politik som ökar tilltron till Sveriges framtid.
Vad är då orsakerna, herr talman, till den genomklappning som på kort
tid har drabbat vårt lands ekonomi? En allmän förklaring skulle kunna vara
att vi alltför länge försökt att köra i ett eget spår, vilket varje skidåkare vet
går trögt. I väsentliga avseenden har vi trott oss kunna leva efter andra regler
än vad som gäller i våra viktigaste konkurrentländer. Vad som en gång kalla-
des ”Medelvägens land” har blivit alltmer extremt när det gäller sådana eko-
nomiska grundvärden som skattetrycket, den offentliga verksamhetens om-
fattning, det dåliga sparandet, som för hushållens del länge varit negativt,
osv.
Det är därför det första åtgärdskravet i den reservation till finansutskott-
ets betänkande som vi moderater och folkpartiet står bakom är att Sverige
skall söka medlemskap i EG redan under 1991. Fastheten i denna vår avsikt
bör snarast möjligt markeras genom att vi i Norges efterföljd anknyter kro-
nan till ecun, som är valutaenheten i det europeiska monetära systemet. Ge-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
nom att på detta tydliga sätt demonstrera att det inte blir någon devalvering,
borde det stora risktillägget på den svenska räntenivån kunna nedbringas
med - tror jag - flera procentenheter. Varför kan inte riksbanken få klar-
tecken för denna åtgärd efter regeringens positiva uttalanden om det euro-
peiska valutasamarbetet, som också återges i utskottsbetänkandet?
I detta sammanhang hade det, om finansministern varit här, funnits anled-
ning att fråga honom vad det blivit av den utredning om riksbankens obe-
roende som nämndes i den ekonomisk-politiska propositionen för över två
månader sedan. Att skriva direktiv kan ju inte vara några problem, eftersom
ett förslag till sådana översändes till riksdagen för samråd redan i våras. Jag
utgår ifrån att vi nu verkligen får tillfälle att säga vår mening om utrednings-
uppdraget beträffande vad som ändå är ett riksdagens eget verk. Dessutom
har den tidsnöd som då ansågs föreligga, när siktet var inställt på ett grund-
lagsförslag redan denna höst, nu rimligen bortfallit som ett argument mot att
ge kommittén en parlamentarisk sammansättning. Låt mig uttrycka för-
hoppningen att Hans Gustafsson kan medverka till att vi just från finansut-
skottets och riksdagens sida framhåller detta för regeringen och dessutom
naturligvis skyndar på tillsättningen av den utredning som regeringen plane-
rade redan i våras.
Den andra punkten i den moderat-liberala reservationen rymmer kravet
att skattetrycket successivt skall sänkas. Låt mig yttrycka min glädje över att
Anne Wibble, med vilken jag det senaste året haft åtskilliga duster på denna
punkt, nu klart ställer upp på tanken att om Sverige skall kunna klara kon-
kurrensen med andra länder, kan vi inte ha skatter som väsentligt avviker
från vad som där förekommer. Jag hoppas att detta skall komma till uttryck
även i motionsarbetet om någon månad.
Vi moderater har på vår partistämma nyligen lagt fram en strategi för
sänkt skattetryck. Problemet är att det är så mycket som behöver göras och
att allt inte kan ske på en och samma gång. De mest skadliga skatterna måste
angripas först. Det är de som träffar produktion och sparande. Kapital och
företagande är de ekonomiska företeelser som lättast rör sig över gränserna
om de visar sig vara för hårt beskattade någonstans. Därnäst kommer varor,
vilket kommer att kräva en marknadsanpassning av den indirekta beskatt-
ningen. Men även arbetskraft, särskilt personer med kvalificerad utbildning
och yrkeskunskaper, kommer att vilja röra på sig, om skatteuttaget blir vä-
sentligt högre i Sverige än i andra länder. Man kan inte säga blir, för det är
det redan. Det gäller om det förblir lika högt, vilket det inte rimligen får
göra.
Utrymme för att sänka skadliga skatter får vi bl.a. genom att minska de
offentliga utgifterna. De besparingar som görs måste samtidigt ha karaktä-
ren av strukturgrepp. Det gäller att avreglera och bryta offentliga monopol
för att få till stånd en effektivitetsfrämjande konkurrens. Vidare måste det
enskilda sparandet stärkas, vilket utesluter alla planer på att låta offentligt
kontrollerade fonder stå för en växande del av aktieägandet i vårt land. En
annan förtroendeskapande åtgärd vore att klargöra att det inte blir någon
förtida avveckling av kärnkraften vare sig år 1995 eller 2010.
Betydelsen av att sända klara och riktiga signaler framgick häromdagen,
när SCA förklarade att man vågade satsa i Sverige igen genom att gå in som
ägare i MoDo, därför att Sverige nu äntligen förefaller vara på väg in i EG.
Om även de utdragna energiförhandlingarna, vilka vi moderater som bekant
står utanför, kan avslutas med positivt resultat, bäddar det för fortsatt för-
bättring av näringsklimatet i vårt land.
Herr talman! Att åter göra Sverige till ett lockande land för både svenskar
och utlänningar att satsa och verka i - se, där är den stora utmaningen för
oss som sysslar med ekonomisk politik. Det är inte gjort i en handvändning.
Tvärtom blir det ett långt och mödosamt arbete på många olika fronter. Vad
som kan göras genast är att ta de första tagen och därmed signalera en om-
läggning av kursen i den riktning som visat sig framgångsrik i marknadslibe-
ralt styrda länder i vår närhet. Några viktiga byggstenar till en borgerlig al-
lians, till ett borgerligt regeringsprogram på det ekonomiska området läggs
i reservation nr 1, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Anf. 3 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag skall ta mig friheten att gå några år bakåt i tiden. För
åtta och ett halvt år sedan övertog socialdemokraterna regeringsmakten.
Valrörelsen år 1982 kommer några av oss ihåg. Den handlade mycket om
den ekonomiska politiken. Socialdemokraterna vann valet framför allt på att
kritisera mittenregeringens beslut om införande av självrisk i sjukförsäk-
ringen. Ingvar Carlsson hade året innan skrivit en artikel i vilken han häv-
dade att den offentliga sektorn framöver skulle vara fredad från alla föränd-
ringar. Åt den offentliga sektorn behövde inget göras, påstod han.
Det var då det - för drygt åtta år sedan - när socialdemokraterna ansåg sig
ha lösningen på alla problem. De hade en egen ekonomisk teori, den tredje
vägen, som de påstod innebar att Sverige kunde klara upp de interna oba-
lanserna efter oljekris och industrikriser utan att röra den offentliga sektorn
och de sociala trygghetssystemen eller göra andra kännbara förändringar.
Denna ekonomiska teori har nu kraschat. Den ekonomiska politik som
socialdemokraterna fört under 80-talet har helt enkelt inte fungerat. Nu
kommer notan för detta misslyckande. Inte nog med att räntan är hög, pri-
sökningarna stora och utlandsbetalningarna går med stort och snabbt
ökande underskott, nu kommer också det som folkpartiet liberalerna och
många andra har varnat för - en hastigt ökande arbetslöshet. Säkrare än ett
brev på posten följer nu det arbetslöshetens stålbad som Kjell-Olof Feldt har
varnat för och som Allan Larsson i nästan lika måleriska ord har kallat blo-
digt allvar.
Det handlar nu framför allt om brist på förtroende. Den för socialdemo-
kraterna dystra sanningen är att det knappast finns någon, vare sig i Sverige
eller utanför, som har förtroende för att regeringen skall kunna lösa dagens
ekonomiska problem. En regering som saknar förtroende har gjort sitt.
Jag vill ingalunda påstå att allting som regeringen har gjort är dåligt. Så är
det inte. Det lysande undantaget är naturligtvis skattereformen. Det finns
skavanker kvar även i den, men på det hela taget är skattereformen ett utom-
ordentligt viktigt och positivt inslag. Folkpartiet liberalerna är stolt över att
ha medverkat till detta beslut. Men denna stolthet tycks inte finnas hos soci-
aldemokraterna.
Denna brist på stolthet över vad man faktiskt har uträttat hänger naturligt-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
10
vis ihop med att socialdemokraterna under decennier har propagerat för
motsatsen till det som nu genomförs. Det omtänkande som nu sker, t.ex.
inom sjukförsäkringen och energipolitiken, sker trögt och motvilligt och un-
der galgen. Så är det på flera områden. Därmed undermineras förtroendet
för att socialdemokraterna orkar och vill lägga om kursen. Man kan helt en-
kelt inte backa in i framtiden.
Ibland går det för all del både fram och tillbaka på en gång. I fråga om
sjuklönen, det kallas arbetsgivarperiod ibland, har svängningarna gått flera
varv bara under detta år. Först skulle man inte ha sjuklön, sedan skulle man
ha sjuklön men utan sänkt skatt för företagen, därefter blev man överens
med folkpartiet liberalerna om sjuklön med full skattesänkning. Sedan drogs
detta förslag hastigt och lustigt ensidigt tillbaka och nu har man i socialför-
säkringsutskottet landat på en begäran om förslag på sjuklön som kanske
kan träda i kraft 1992. I förslaget finns dock ingen kompenserande skatte-
sänkning. Det är fem olika positioner på mindre än ett år. En regering som
vinglar så snabbt fram och tillbaka riskerar faktiskt att dra ett löjets skimmer
över sig.
Herr talman! En regering kan inte lösa svåra ekonomiska problem om den
inte har förtroende hos hushåll och företagare. I en ekonomi som är så ut-
landsberoende som den svenska krävs också förtroende hos utländska före-
tagare och ekonomiska bedömare. Dagens regering har inte detta förtro-
ende. Det står att läsa i den nya OECD-rapporten, och det framgår indirekt
av dagens höga räntenivå.
Den enda chansen för Sverige ligger i en annan regering. Folkpartiet libe-
ralerna och moderata samlingspartiet har tillsammans erbjudit ett sådant al-
ternativ - en liberal offensiv och en ny regering. Viktiga inslag i den politik
som måste föras återfinns i reservation nr 1 till dagens betänkande från fi-
nansutskottet.
På vanlig svenska: Sverige behöver en borgerlig politik. Det är bara bor-
gerliga partier som kan föra borgerlig politik med entusiasm. När det gäller
att föra borgerlig politik är faktiskt tilltron och trovärdigheten större för bor-
gerliga partier än för socialdemokraterna och vänsterpartiet. Konstigare än
så är det faktiskt inte.
För vårt klara ställningstagande att regera med moderaterna har folkpar-
tiet liberalerna fått socialdemokratisk kritik. Vi har satt oss i högerburen,
säger man. Kanske kommer Hans Gustafsson att säga detsamma om en liten
stund. I stället borde vi ta mera fasta på det mjuka, det sociala i det socialli-
berala budskapet, säger de. Det skulle vara intressant att få veta om Hans
Gustafsson kan hitta något enda inslag i den gemensamma partimotionen
eller reservationen som inte tidigare funnits i folkpartiets ekonomiska mo-
tioner. Något sådant finns nämligen inte! Låt mig också citera en mening från
Bengt Westerbergs anförande på folkpartiets landsmöte för några veckor se-
dan: ”Den som själv är för mjuk för att ta itu med de ekonomiska problemen
skapar i praktiken ett hårt samhälle.”
Detta är precis vad som kännetecknar socialdemokraterna. Ni vågar inte
eller orkar inte göra de förändringar som krävs för att lösa de ekonomiska
problemen. Ni hindras av att ni alltför ofta och alltför länge hävdat att så-
dana förändringar inte kan accepteras därför att de slår mot de svaga i sam-
hället — och att de inte heller behövs. Men detta hårda samhälle, som karak-
teriseras av ökande arbetslöshet, ökande prisökningar och utebliven tillväxt,
drabbar just de svaga i samhället. Den som har en genuin känsla för de svaga
— det folkpartiet liberalerna kallar det glömda Sverige — vet att den enda
chansen för dem ligger i den tillväxt och ekonomiska utveckling som skapas
av en liberal offensiv och en ny regering.
Det finns kloka socialdemokrater som vet att detta är sant. Det är inte
omöjligt att Hans Gustafsson och Allan Larsson tillhör dem. Jag vill gärna
hoppas att den sortens socialdemokrater vinner större gehör inom partiet
under åren framöver, även i opposition. Men det är ett faktum att de ännu
har mycket långt kvar.
Gårdagens utfall från LO-chefen Stig Malm visar att inkompetens och
oförmåga att förstå verkligheten finns högt upp i den socialdemokratiska
ledningen. Hotet från Stig Malm är tydligt: Det finns ingen kris. Om inte
regeringen gör som LO vill och ändrar den ekonomiska politiken kommer
LO inte att stödja partiet i valrörelsen.
Bilden av ett parti i inre upplösning kunde inte vara tydligare.
Denna inre upplösning och olösta konflikter inom SAP/LO-familjen åter-
speglas också i dagens betänkande. På den ena sidan tycks socialdemokrat-
erna instämma i nästan allt vad folkpartiet liberalerna och moderata sam-
lingspartiet säger. Men på nästa sida är det traditionell s-politik som gäller:
det slopade taket för avdraget för fackföreningsavgiften, de oklara skriv-
ningarna om huruvida det är kamp mot inflationen eller den fulla sysselsätt-
ningen som är det främsta målet, och betalningen till vänsterpartiet för en
extra skattehöjning — 600 milj.kr. för arbetsmarknadspolitiska insatser, bl.a.
kommunala beredskapsarbeten.
Dessa förslag är signaler om att riksdagsmajoriteten inte har förstått vad
det handlar om. Till avdelningen felaktiga signaler hör också den extra höj-
ning av fastighetsskatten som annonseras. Den kom som alla minns trots att
Allan Larsson hade lovat att krispaketet inte skulle innehålla några skatte-
höjningar. För att nu inte tala om det rent idiotiska påfundet att öka sociali-
seringen av det privata ägandet genom att låta AP-fonderna köpa ännu mera
aktier i näringslivet! Hans Gustafsson och Allan Larsson tvingas förmodli-
gen till denna interna kohandel och en mischmasch-politik — ordvalet är Stig
Malms — därför att socialdemokraterna inte vet vad de egentligen vill.
Herr talman! Den politik som en borgerlig regering skall föra har redan
berörts av Lars Tobisson. Politiken beskriver sex centrala områden: EG,
energipolitik, skattetryck, offentliga utgifter, ägande och sparande samt val-
friheten och de slopade monopolen inom den offentliga verksamheten. Jag
kan instämma i det mesta han sade, särskilt de vänliga orden om folkpartiet
liberalerna!
Det ekonomiska läget är nu uselt. Tillväxten är noll och blir negativ. Infla-
tionen är 11 % och förblir hög. För att knäcka inflationen och få upp tillväxt
och produktivitet krävs ett samlat program. Vi måste föra en stram finanspo-
litik genom besparingar i de offentliga utgifterna. I den nya OECD-rapport
som kom i dag sägs att den offentliga sektorn i Sverige är för dyr. Det betyder
på vanlig svenska att medborgarna betalar för mycket för den service de får,
dvs. i dag får de inte valuta för skattepengarna. Det vill vi ändra på. Den
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
11
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
12
viktigaste åtgärden är att införa konkurrens i produktionen av de olika
tjänsterna. Vi vill sälja tillgångar och uppmuntra tillkomsten av privata alter-
nativ. Det ger både större effektivitet och ökad valfrihet för konsumten-
terna. Det finns faktiskt ingenting som så rejält pressar kostnader och priser
som ökad konkurrens. Jag har frågat två tidigare ordförande i finansutskot-
tet varför socialdemokraterna är så benhårt emot att införa konkurrens i pro-
duktionen av vård, omsorg och utbildning - utan att få svar. Nu begär jag ett
svar av Hans Gustafsson.
Det krävs många förändringar i de offentliga transfereringssystemen.
Både ersättningsnivåer och sättet att ta ut försäkringspremierna måste bygga
på principen att det skall löna sig att arbeta och spara. De stora positiva
effekterna följer av att färre personer hamnar utanför arbetsmarknaden som
förtidspensionärer, sjuka eller arbetsskadade. En minskning av det s.k. sjuk-
talet till vad som rådde för t.ex. fem år sedan sparar så mycket pengar att
momsen kan sänkas med ungefär 3 procentenheter.
Att stimulera hushållens sparande är ideologiskt viktigt och också ett sätt
att föra en stram finanspolitik.
Vi måste också få ned räntenivån. Svenska storföretag och andra mark-
nadsaktörer kräver i dag en extra riskpremie för att hålla tillgångar i svenska
kronor. Denna extra ränta fungerar som en straffskatt på hushållen och de
mindre företagen, och den dämpar investeringarna och driver upp prisnivån.
Det borde inte råda något tvivel om att expansionen i näringslivet fram-
över är starkt beroende av att just de mindre och medelstora företagen hyser
förtroende för den ekonomiska politiken och att de tillåts verka i ett närings-
politiskt klimat som de upplever som gynnsamt. Detta är viktigt inte minst
för att tillväxt och ekonomisk utveckling skall kunna ske i hela Sverige. Små-
företagen är viktiga från regionalpolitisk synpunkt.
I många avseenden kommer småföretagens och egenföretagarnas situa-
tion att förbättras i och med skattereformen. Men något saknas ändå. Det
gäller förmögenhetsskatten på deras arbetande kapital, dvs. deras varulager,
maskiner och byggnader. Knappast någon åtgärd torde vara så viktig för att
öka företagarnas lust att investera, ta risker och växa som ett avskaffande
av förmögenhetsskatten på deras arbetande kapital. Även i övrigt krävs en
sänkning av förmögenhetsskatten, för att minska den totala skattebelast-
ningen på enskilt sparande.
Under hela detta år har det ryktats om en kommande promemoria från
finansdepartementet om förmögenhetsskatten. På senare tid har dessa ryk-
ten blivit alltmer intensiva. Allan Larsson är inte här, varför jag frågar Hans
Gustafsson: Kommer regeringen eller för all del riksdagens socialdemokra-
ter att föreslå att förmögenhetsskatten slopas på det arbetande kapitalet i
mindre och medelstora företag?
Herr talman! Socialdemokraternas oförmåga att ta itu med de snabbt väx-
ande transfereringsutgifterna har inte bara bidragit till ett högt och stigande
skattetryck. Den har också medverkat till att tränga ut andra viktiga upp-
gifter, de som tillhör de mera grundläggande statliga ämnesområdena. Jag
tänker både på investeringar i infrastruktur - vägar och tåg - och på investe-
ringar i forskning och utveckling. Den socialdemokratiska politiken har un-
der hela 1980-talet svält ut de offentliga investeringarna.
Sverige kan naturligtvis inte vara främst inom alla områden i forskningen.
Men det är uppenbart att vi måste både satsa mer och få ut mer av de resurser
som avsätts. Jag vill peka på en möjlighet, nämligen löntagarfonderna.
De kollektiva löntagarfonderna skapades här i kammaren för nästan exakt
sju år sedan. Om två veckor upphör tillförseln av pengar. Med facit i hand
kan man konstatera att de mål som förespråkarna tilldelade fonderna inte
har förverkligats. Tur är det, för övrigt. Det skulle vara en verkligt förtroen-
deskapande åtgärd om Hans Gustafsson eller Allan Larsson ville medge att
fonderna blev ett fiasko och att de därför skall avskaffas.
Tillgångarna bör användas både för att öka det personliga ägandet och för
en rejäl satsning på forskning. Om man t.ex. avsätter 10 miljarder kronor till
en fristående stiftelse kommer den årliga avkastningen på dessa tillgångar att
ge utrymme för en kraftig stimulans till forskning och högre utbildning.
Den som har läst Ulf af Trolle vet att detta är nödvändigt. Enligt honom
är Sverige det enda industriland i världen som 1990 utbildar färre akademi-
ker och färre forskare på de flesta ämnesområden än i slutet av 60-talet. Är
ni socialdemokrater beredda att medverka till en forskningspolitisk nytänd-
ning genom att avskaffa löntagarfonderna?
Slutligen lönebildningen: Utskottets socialdemokrater hyser en starkt
överdriven tilltro till den sortens mjuk inkomstpolitik som nu bedrivs av
Rehnberg-kommissionen. Jag hyser stor skepsis mot varje form av inkomst-
politik. Rehnberg har tyvärr fått en omöjlig uppgift. Det grundläggande pro-
blemet är att regeringen diskuterar lönebildningen som om löneökningarna
berodde på något annat än vad de faktiskt beror på, nämligen förhållandet
mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och förväntningar om
kommande inflation: Det är den överhettade arbetsmarknaden och rege-
ringens oförmåga att motverka denna som har drivit fram både löneökningar
och höga priser.
I regeringens proposition 39, som nu är rätt överspelad, om den ekono-
miska politiken på medellång sikt fanns en särskild kläm om stabiliseringspo-
litiken. Exakt vad regeringen ansåg höra till detta område gick inte att ut-
läsa, men Rehnberg-kommissionen är en av de få saker som återfinns i både
propositionen och krispaketetet, och det hör sannolikt hit. Nu är inte utsikt-
erna för ett framgångsrikt stabiliseringsavtal särskilt goda, och regeringen
har inte lyckats komma med något annat inom ramen för stabiliseringspoliti-
ken. Jag vill därför fråga både Hans Gustafsson och Allan Larsson när han
så småningom dyker upp: Vad tänker ni göra om arbetsmarknadens parter
inte accepterar Rehnberg-kommissionens förslag om ett stabiliseringsavtal?
Herr talman! Jag började med att tala om den brist på förtroende som re-
geringens ekonomiska politik åtnjuter. Sveriges enda chans att undvika en
lång och utdragen period med allt större problem och allt högre öppen ar-
betslöshet är att lägga om kursen. Men om vi gör det har vi goda framtidsut-
sikter. Med en liberal offensiv och en ny regering vars politik baseras på den
som beskrivs i reservation 1 kan Sverige om några år gå en ljus framtid till
mötes. Sverige är värt den chansen!
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
I detta anförande instämde Jan-Erik Wikström, Lola Björkquist, Kjell Jo-
13
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
hansson, Carl-Johan Wilson, Karl-Göran Biörsmark, Margitta Edgren, Lars
Ernestam, Leif Olsson, Lars Sundin, Anders Castberger, Lars De Geer och
Ulla Orring (alla fp).
Anf. 4 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! När vi i dag diskuterar den svenska ekonomin är det efter
sju år av högkonjunktur. Det är därför närmast tragiskt att den svenska eko-
nomin befinner sig i fundamental obalans. Samtidigt hör vi inte längre de
glada tillropen från socialdemokratiskt håll om att vi lyckats med den tredje
vägens politik.
1980-talet har präglats av efterkrigstidens längsta internationella högkon-
junktur. Uppgången inleddes 1983 och fortsatte sedan decenniet ut.
Särskilt från 1987 har den ekonomiska aktiviteten varit hög. En lätt pen-
ningpolitik och en låg dollarkurs medförde att världshandeln fick ett upp-
sving. Under 1988 var t.ex. den genomsnittliga tillväxten i OECD hela
4,4%.
Denna utveckling förstärkte emellertid skillnaderna i bytesbalanserna
mellan de stora ekonomierna USA, Japan och Västtyskland, vilket är ett
orosmoln i den internationella ekonomin. Frånsett detta har utvecklingen i
den internationella ekonomin varit relativt homogen under 80-talet. Det gäl-
ler konjunkturerna men också tillväxten.
Hur är då utsikterna inför framtiden?
Utvecklingen inom EG- och EFTA-länderna går nu i riktning mot ökad
ekonomisk integration. Det bör kunna leda till effektivitetsvinster och till att
en hög aktivitet kan upprätthållas. De omvälvningar som pågår i Sovjetunio-
nen och Östeuropa, som hittills lett till avspänning, bör få långsiktigt positiva
följdverkningar på ekonomin.
I det korta perspektivet, och i sämsta fall också i det långa, betyder natur-
ligtvis konflikten i Kuwait ett stort orosmoment. Som en följd av denna har
den ekonomiska aktiviteten på senaste tiden sjunkit kraftigt, samtidigt som
hög aktivitet i Europa bidragit till att tillväxten hållits uppe.
Riskerna för den internationella ekonomin ligger - om man bortser från
situationen i Kuwait - i ett medellångt perspektiv i att ökade obalanser mel-
lan USA, Japan och Västtyskland skulle kunna leda till en felaktig penning-
politik, som i sin tur medför en ekonomisk nedgång i världssamfunden.
När det gäller den svenska ekonomin är det i en högkonjunktur som Sve-
rige, som exportberoende nation, de senaste åren har levat och verkat i. Det
är mot den bakgrunden som den socialdemokratiska regeringens insatser
1982-1990 måste utvärderas.
Den politik som regeringen fört har man själv döpt till ”tredje vägens poli-
tik”. Målsättningen för den var att stärka konkurrenskraften utan att arbets-
lösheten steg. Man inledde denna politik med en kraftig devalvering på
16%.
Dess värre är det så att eftervården, vården efter den operation som en
devalvering innebär, varit mycket passiv. Det har lett till stor skada för sam-
hällsekonomin. Socialdemokratin har inte ens orkat utnyttja den draghjälp
som devalveringen bjöd. I stället har politiken, bl.a. på grund av dåligt kris-
14
medvetande inom arbetarrörelsen, stimulerat till alltför stora pris- och kost-
nadsökningar i förhållande till omvärlden.
Det står helt klart att devalveringarna 1981 och 1982 helt misslyckats med
att uppnå ett varaktigt förbättrat kostnadsläge. Detta har ju inte förbättrats
av att vi haft en finansminister som ständigt, med ganska breda penseldrag,
beskrivit hur fantastiskt bra man lyckats med den svenska ekonomin.
Det socialdemokratiska regerandet har dessutom varit präglat av oför-
måga att fatta beslut. Energifrågan och försvarspolitiken är bara några ex-
empel på det.
Hur rätt verkar inte långtidsutredningen 90 ha haft! I går fick vi OECDs
siffror. Där spår man för Sveriges del fortsatt hög inflation och att tillväxten
sjunker. Man säger att vi har en alltför dyrbar offentlig sektor, att svenska
företag tappar marknadsandelar och att vi haft ett alltför högt ränteläge. Ar-
betslösheten ökar också, och man räknar med att Sverige på lång sikt får
arbeta med en något högre arbetslöshet.
Detta är allvarliga siffror som borde mana alla till eftertanke. De flesta
inser också situationens allvar, dock inte vu-ledamoten och ”vallokomoti-
vet” i det socialdemokratiska partiet, Stig Malm.
Jag vill ställa en fråga, som är viktig när det gäller om man skall lyckas
med ekonomin i landet, till finansutskottets ordförande: Är det en allmän
åsikt i den socialdemokratiska partiledningen att Sverige inte befinner sig i
obalans, eller är den åsikt som majoriteten i finansutskottet har den som gäl-
ler inom socialdemokratin?
Samtidigt som inflationstakten i OECD- och EG-länderna i oktober 1990
låg på ca 6 resp 6,4 % hade vi i Sverige en inflationstakt på 11,3 %. Det visar
att de svenska löntagarna och företagen har fått betala ett högt pris för rege-
ringens politik.
Det som framför allt är angeläget är att man tar itu med strukturfrågorna.
Det har varit svårt för regeringen, främst på grund av ideologiska blocke-
ringar.
Det fåtal strukturåtgärder som har vidtagits, t.ex. skattereformen, har fått
en samhällsekonomiskt mindre lämplig utformning. Skälet till detta är
främst konststycket som man lyckats med att särskilt slå till mot nödvändig
konsumtion, t.ex. boende, resor till och från jobbet och mat.
Vi kan nu konstatera att den tredje vägens politik har misslyckats. De kon-
kurrensförstärkande fördelarna med devalveringen har fuskats bort. Sam-
hällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser. Resultatet
borde kunna vara ett annat efter sju år av högkonjunktur.
En grund har regeringen nu försökt att lägga genom Rehnbergkommissio-
nens tillkomst. Jag vill gärna säga att det vore bra om Rehnbergkommissio-
nen lyckades med sin uppgift. Men det är lätt att tvivla. Men även om man
skulle lyckas uppnå ett stabiliseringsavtal, måste man utgå från att löneglid-
ningen kommer att omöjliggöra att timlönekostnaderna ökar med endast be-
räknade 4 %.
Men om det dessutom är som socialdemokraten Göran Johansson från
Göteborg uttalade i Morgonekot, att vi har en facklig kris inom LO som är
större än inom övriga delar av arbetarrörelsen, inger det naturligtvis oro när
det gäller lönerna.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
15
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Jag tror att det är angeläget att arbetsmarknadens parter nu tar ett ordent-
ligt ansvar för sin del av kostnadskrisen, inte minst den del som beror på
löneglidning. Jag tycker ibland att de parter som finns på arbetsmarknaden
och som ändå helt dominerar beslutsfattandet på arbetsmarknadsområdet
alltför lätt skjuter ifrån sig ansvaret på politikerna.
Från centerns sida menar vi att det är dags att vi får en ny inriktning på
den ekonomiska politiken. Det är nödvändigt att vi under de närmaste åren
inriktar arbetet på en aktiv krisbekämpning och på kraftfulla strukturåtgär-
der, t.ex. inom den offentliga sektorn. Regeringens förmåga på detta om-
råde begränsar sig nästan till enbart skolministerns insatser. Vi måste satsa
på långsiktiga investeringar för framtiden. Här måste en ordentlig satsning
göras på infrastrukturåtgärder, t.ex. när det gäller järnväg och vägnätet. Den
kritik som centern har riktat mot infrastrukturåtgärderna är densamma som
framfördes från socialdemokraten Göran Johansson i Morgonekot. Vi måste
se till att näringslivet ges goda möjligheter till utveckling och långsiktiga in-
vesteringar.
En annan sak som är viktig är att vi inte går in i nästa högkonjunktur, när
den nu kommer, med många människor som står utanför arbetsmarknaden.
350 000 människor är i dag förtidspensionerade. 150 000 är långtidssjuk-
skrivna. Tillsammans står i dag en halv miljon människor utanför arbets-
marknaden. Det kostar samhället mycket, och det kostar enskilt lidande.
Här tror jag att arbetslivsfondens nytänkande och arbetsmiljöåtgärder i ar-
betslivet kan leda till en stor resurs i arbetslivet. Det är också ett sätt att
minska sjukfrånvaron. Och det är intressant att se det stora intresse som
företagen, stora som små, visar för detta ute i länen.
En annan sak som är viktig är att det skapas intresse för framtida investe-
ringar i Sverige. De stora summor som investerats i EG-området under de
senaste åren har dess värre inte lett till att motsvarande investeringar gjorts
i Sverige. För sysselsättningen i Sverige på lång sikt är det livsviktigt att inve-
steringar görs också i Sverige, både av svenska och utländska investerare.
Vi måste också se till att den offentliga sektorn effektiviseras för att med
begränsade resurser kunna ge en godtagbar service.
Om svensk ekonomi skall kunna stabiliseras menar vi från centerns sida
att en rad åtgärder måste vidtas. Inflationsbekämpningen måste få hög prio-
ritet. Vi måste satsa på arbetslinjen framför passiva kontantstöd. Vi måste
lägga ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor. Samtidigt måste skatte-
trycket sänkas, och skatt skall utgå efter bärkraft. Utöver det som jag har
nämnt om infrastruktur måste vi satsa på utbildning och forskning. Och vi
måste se till att öka hushållssparandet.
När det gäller energipolitiken måste det till ett långsiktigt tänkande. Och
det vore bra om ett långsiktigt energibeslut snarast kunde fattas. Vi utnyttjar
i dag inte resurserna i hela landet. Den kampanj som startades för något år
sedan, Hela Sverige skall leva, har regeringen tyvärr fuskat bort. Det kan
inte accepteras, eftersom det är en misshushållning med den svenska ekono-
min, att inte utnyttja de gemensamma resurser som finns i hela landet.
Vi måste också ha ett bra företagsklimat som gynnar investeringar och en
bra arbetsmiljö. Jag tror att det är först då som vi kan upprätthålla konkur-
16
rensen gentemot våra konkurrentländer. Byråkrati får inte i onödan tynga
de mindre och medelstora företagen.
Om vi fick en sådan inriktning av den ekonomiska politiken skulle vi få en
bra grund för en hållbar ekonomisk utveckling i ett längre perspektiv.
Den svaga ekonomiska politik som regeringen har fört har tvingat riksban-
ken att arbeta med en stram penningpolitik, vilket har inneburit ett alltför
högt ränteläge. Man tvingades i oktober att höja räntan med fem procenten-
heter för att vända valutaströmmarna.
För detta bär regeringen ansvaret, eftersom regeringens finanspolitik varit
alltför svag. Alla de som drabbats av höga räntor bör veta att det är regering-
ens oförmåga som har skapat denna situation.
Efter det som hände på marknaden tvingades regeringen, som ett svar på
detta, att lämna en skrivelse till riksdagen. Det var denna som kallades rege-
ringens krispaket. Vad det paketet egentligen står för får vi veta först när
propositioner läggs fram. För budgetåret 1991/92 räknar regeringen med att
de redovisade åtgärderna skall förstärka saldot med 13,2 miljarder. Mycket
talar dock för att saldoförstärkningen blir mindre än vad som angetts i skri-
velsen.
Vi anser från centerns sida att dessa besparingar är otillräckliga. Samtidigt
är det angeläget att minska skattetrycket och öka utrymmet för investe-
ringar.
I det förslag som vi från centerpartiet har lagt fram som svar på krispaketet
har vi prioriterat ett antal områden. Vi anser att man skall sänka de offent-
liga utgifterna, förstärka konkurrenskraften, sänka skatten på nödvändig
konsumtion och öka hushållssparandet. Det tror vi är marknadssignaler som
skulle ge klara spelregler för ekonomin.
Från centerns sida har vi alltså presenterat klara förslag på hur man kan
sänka de offentliga utgifterna. Låt mig nämna några av dessa förslag. Vi har
sagt att man bör ha ett treårigt program för att minska den statliga administ-
rationen, främst när det gäller de centrala ämbetsverken. Vi måste sam-
ordna arbetsskade- och sjukförsäkring. Vi måste acceptera, vilket riksdagen
också har diskuterat, sänkt sjukersättning, nytt bostadsfinansieringssystem,
arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av varje sjukperiod och höj-
ning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen. Det är några av de åtgär-
der som vi tror måste vidtas i detta läge.
Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt att vi får en förstärkt konkur-
renskraft för att bromsa upp försämringen av handelsbalansen, för att åstad-
komma ökade investeringar inom Sverige samt för att hindra en ökad arbets-
löshet. Därför måste vi vidta åtgärder som innebär att löneökningarna hålls
inom den samhällsekonomiska ramen. Vi måste sträva efter stabiliseringsav-
tal på arbets- och bostadsmarknaden. Vi skall sälja ut statliga företag och
ombilda Vattenfall. Vi menar också att investeringsfonderna bör frisläppas
för alla typer av investeringar. Dock bör, i de delar av Storstockholms- och
Uppsalaområdet som omfattas av investeringsavgiften, frisläpp kunna göras
för offensiva miljöinvesteringar. Ett tioårsprogram bör tillskapas för omfat-
tande investeringar i infrastrukturen, främst på järnvägstrafikens område
och på vägområdet. Satsningen på högskoleutbildningen skall öka.
Skattereformen medför att konsumentpriserna kommer att stiga med ca
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
2 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
18
3 % under 1990, och något över 3 % under 1991. Detta är olyckligt i ett läge
där landets ekonomiska problem är alltför höga pris- och kostnadsökningar.
Vi från centerns sida har sagt att det är närmast självklart att man i det
läget inte straffbeskattar livets nödtorft. Det är rimligt att man har en bostad
till rimligt pris. Nu ökar boendet i hyres- och bostadsrätter med i genomsnitt
14 %. Det är rimligt att man har rimliga resekostnader för att ta sig till arbe-
tet. Nu ökar resekostnaderna på järnväg, buss och kollektivtrafik med
3—20 %. SJ höjer sina biljettpriser ganska kraftigt.
Från centerns sida kommer vi att fortsätta att slåss för ett rättvist skattesys-
tem.
Om jag har läst den gemensamma folkparti- och moderatreservationen
rätt kan jag konstatera att folkpartiet accepterar moderaternas skattepolitik,
och de arbetar numera gemensamt för att sänka skattetrycket och främst
sänka momsen, arbetsgivaravgifterna och kapitalbeskattningen.
Jag vill med anledning av detta rikta en fråga till finansutskottets ordfö-
rande, i avvaktan på att finansministern vaknar: Är också socialdemokra-
terna, i likhet med folkpartiet, nu beredda att gå vidare och sänka skatte-
trycket och tänka nytt då det gäller skattepolitikens inriktning? Uppenbarli-
gen står socialdemokraterna nu ensamma kvar bakom skattereformen, om
man tolkar denna reservation.
Jag vill också säga att det är med stort intresse som jag läser motionen och
reservationen från folkpartiet och moderaterna, där folkpartiet liberalerna
nu släpper sitt kategoriska stöd för skattereformen och accepterar modera-
ternas krav på skattesänkningar.
Beträffande moderaternas och folkpartiets reservation kan vi konstatera
att de konkreta förslagen från dessa partier lyser med sin frånvaro i det
ganska allmänt hållna sexpunktsprogrammet. Om mer än ett parti skulle
bilda regering på så allmänt hållna punkter skulle den regeringen nog inte
bli långlivad. Jag förutsätter därför att det tänks vidare i dessa frågor.
Det finns ändå anledning att säga att centern i många stycken delar den
principiella syn som folkpartiet och moderaterna har angett för den ekono-
miska politiken, eftersom den överensstämmer även med centerns politik.
En annan viktig fråga som vi redan tidigare i höst utvecklat i en gemensam
reservation är synen på behovet av förnyelse i den offentliga sektorn. Det är
ett viktigt område som regeringen helt har försummat, och ännu ett område
där regeringen står helt handfallen.
Det krävs i dag en ny politik på det ekonomisk-politiska området. Vi från
centern är beredda att arbeta för en ny regering som tar nya tag när det gäller
den ekonomiska politiken.
Jag vill med det anförda yrka bifall till det andra borgerliga regeringsalter-
nativet i centerns reservation 2.
Anf. 5 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Gunnar Björk tycks vara offer för något oförklarligt missför-
stånd som jag tycker att det är angeläget att rätta till. Han insinuerade, om
jag förstod honom rätt, att folkpartiet skulle ha övergett sitt stöd till skattere-
formen. Det är självfallet alldeles galet. Jag önskar att han hade lyssnat nå-
got på mitt anförande. Då hade han inte kunnat göra en sådan beskrivning.
Vi vill gå vidare. Det är det som reservationen handlar om. Detta är inte
alls någon nyhet. Det framgick även av t.ex. de anföranden som både Kjell
Johansson och jag höll när skattebeslutet fattades i våras att skattereformen
inte är den slutliga lösningen på svenska skattepolitiska problem, utan det
krävs betydande förändringar framöver i fråga om sänkning av momsen, i
fråga om de allmänna arbetsgivaravgifterna och i fråga om kapitalbeskatt-
ningsnivån. Men detta är faktiskt saker som till största delen ligger utanför
skattereformen.
Anf. 6 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Jag har läst reservationen där det står att man vill sänka skat-
tetrycket, sänka mervärdeskatten, sänka arbetsgivaravgifterna och avskaffa
förmögenhetsskatten. Att säga det samtidigt som man säger att skatterefor-
men ligger fast kunde jag inte få att gå ihop.
Anf. 7 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Den totala nivån på mervärdeskatten, förmögenhetsskatten
resp, arbetsgivaravgifterna ingår, som Gunnar Björk borde veta efter alla de
diskussioner som har förts här i kammaren, icke i skattereformen som är en
betydelsefull strukturreform.
Anf. 8 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag har inte på många herrans år hört de borgerliga debattö-
rerna så snälla och icke motiverade till debatt som i dag. Och det har väl
kanske sin förklaring i den politiska utvecklingen.
Det är kris i Sverige i dag. Men den verkliga krisen beror inte på den gene-
rella välfärdspolitiken eller på den fulla sysselsättningen. Det är i stället den
kapitalistiska marknadsekonomins ekorrhjul, det ständigt kortsiktiga vinst-
intresset, som utlöser kris. Därför ligger det mycket i gårdagens bredsida
mot regeringen från Stig Malm. Regeringen har med sitt handlande förstärkt
det som TCO-ekonomerna kallar krismyter — att tillväxten skulle vara
sämre än i jämförbara industriländer, att den offentliga sektorns tillväxt
tränger undan industrin, att det är de arbetandes fel att inflationen är hög,
att svenskarna arbetar för litet och är hemma fast de är friska. Förstärk-
ningen av krismyterna har använts för att driva igenom sociala välfärdsför-
sämringar.
Osökt kommer jag att tänka på likheten i förhållandet mellan SAF och
regeringen och förhållandet mellan elaka Måns och Bill och Bull i Pelle
Svanslös: Det är kris, säger elaka Måns. Visst är det kris, säger Bill. Kris är
ordet, säger Bull. Jag vet inte om det är Allan Larsson som är Bill och Ing-
var Carlsson som är Bull eller tvärtom.
Den generella välfärd som vi har i Sverige har inte tillkommit gratis. I ar-
betarrörelsens historia intar kampen för social rättvisa en central plats. Styr-
kan i rörelsen har tvingat fram denna politik trots ett borgerligt motstånd.
Grunden för välfärdspolitiken har varit arbetarrörelsens grundläggande
värderingar om ett rättvist fördelat samhälle med jämlikhet och solidaritet.
Utgångspunkten är att alla på lika villkor skall få del av välfärden. Gemen-
samhetstanken har varit ledande, inte individuell välfärd enligt plånbokens
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
19
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
20
storlek. Vänsterpartiet står fortfarande, och kommer att så göra, för denna
grundsyn.
Med regeringens ekonomiska politik på medellång sikt och åtgärderna i
den s.k. krispropositionen har nedmonteringen av den generella välfärdspo-
litiken påbörjats genom att grunderna för systemet rivs. Stig Jutterström,
chefredaktör i Metallarbetaren, skrev där den 9 november, dagarna före
SAF-kongressen och moderatstämman:
”Kapitalet har med brutal kraft demonstrerat sin makt. Valutaspekulatio-
nerna ledde till en krissituation, som tvingade socialdemokraterna att på en
vecka lägga om den politiska kursen i väsentliga avseenden. De plockade
kvickt som tanken fram gamla förslag från borgerliga riksdagsmotioner och
gjorde dem till sina egna.”
Förslagen som främst avsågs var försämrad sjukförsäkring och anslutning
till EG.
Men inte bara detta: regeringen har nu på en rad områden följt kapitalet,
Svenska arbetsgivareföreningen och de borgerliga partierna. Marginalskat-
tesänkningar har genomförts främst för höginkomsttagare. Man vill redu-
cera den offentliga sektorn, strypa kommunernas verksamhet samt bekämpa
inflationen med lönestopp. Man vill att detta överordnas sysselsättningen.
Man vill försämra arbetsrätten på viktiga områden. Då är det väldigt svårt
för människorna i verkligheten att se några avgörande skillnader i denna fyr-
klöver i politiken: de tre borgerliga partierna och SAP. Främlingskapet blir
naturligtvis stort i valmanskåren och framför allt inom SAP.
Regeringens politik har försatt människorna i fackföreningsrörelsen och
arbetarrörelsen i vanmakt när de som bäst behöver en facklig och politisk
kraft som för deras talan mot högerfienden i samhället. Har verkligen Carls-
son & Larsson förstått detta? Eller är det som ordspråket säger: Vad tjänar
det till om du behärskar all världens språk om du inte förstår ditt eget hjärtas
språk?
När ungdomar hamnat på glid och inte kan anpassa sig i samhället och
kanske förstör allt omkring sig, är en metod att sätta dem på en båt och låta
dem segla omkring på världshaven för att de skall lära folkvett. Värstingar
kallas de. Carlsson & Larsson är arbetarrörelsens värstingar, som borde sitta
på en båt några månader till havs tillsammans med lågavlönade i vården och
omsorgen, någon industriarbetare i tempoarbete, en snabbköpskassörska,
städare och andra lågavlönade. Kanske skulle det återge regeringen kontak-
ten med arbetarrörelsens verklighet. Det vore i alla fall värt ett försök.
Efter ett 80-tal med ekonomisk omfördelning från låginkomsttagare till
höginkomsttagare, från arbetet till kapital och från kommuner till stat upple-
ver vi nu det slutliga misslyckandet för den tredje vägens politik. Kapital-
ägarnas spekulation mot den svenska valutan, och som följd därav rekord-
höga räntor, har sin grund i regeringens ekonomiska politik, alltså inte i de
arbetandes lönekrav eller utvecklingen i kommunerna.
Sveriges ekonomi är extremt beroende av den internationella kapitalis-
mens villkor. Regeringen drar fel slutsats när den ytterligare stärker beroen-
det av EG. En mer självständig utveckling för att minska beroendet är den
enda väg som på sikt kan leda till framgång.
Räntekriser med höga räntor ökar de ekonomiska orättvisorna och leder
till ökad arbetslöshet. Lösningen på de bakomliggande problemen i ekono-
min är inte på statsbudgetens inkomst- eller utgiftssida. Bakgrunden till rän-
tekrisen är devalveringspolitiken med ökade företagsvinster, en spekulativ
transaktionsekonomi och utlandsinvesteringar. Avskaffandet av valutaregle-
ringen var ytterligare en signal till marknaden att späda på utlandsaktivite-
terna.
När kapitalmarknaden försöker skydda sina kapitaltillgångar mot en de-
valvering, genom att placera pengarna i utländsk valuta, uppstår oro på valu-
tamarknaden. Regeringen säger sig vilja stabilisera valutamarknaden och
pressa ned ränteläget genom åtstramningar. Syftet är att inför finans- och
penningmarknaden skapa förtroende och visa beslutsamhet. Därför vidtar
regeringen åtstramningar i ekonomin, trots att vi är på väg in i en lågkon-
junktur då vi egentligen skulle behöva stimulansåtgärder för att kunna för-
hindra ökad arbetslöshet. Resultatet av regeringens politik är att de arbe-
tande, och i synnerhet de sjuka, blir de stora förlorarna, kapitalägarna vin-
narna.
Försämringarna i sjukförsäkringen är en utmaning mot de svaga i samhäl-
let. Tag som exempel den ensamstående mamman med en månadslön på ca
10 000 kr., som tvingas vara hemma med sjukt barn eller kanske är sjuk själv.
Där finns inga marginaler för de lågavlönade. Ni socialdemokrater och bor-
gare vill straffa alla hederliga människor därför att de är sjuka, samma män-
niskor som ni kräver ökad produktivitet, snabb omskolning och låga löneök-
ningsanspråk av. Utmaningen i detta sammanhang finns också på annat
plan, nämligen ingreppet i den fria förhandlingsrätten.
Arbete åt alla är jämsides med den övriga kampen om rättvis skatte-, löne-
och socialpolitik den viktigaste fördelningspolitiska frågan enligt vänsterpar-
tiet och enligt arbetarrörelsens traditioner. Den socialdemokratiska rege-
ringen överger nu den fulla sysselsättningen som övergripande mål till för-
mån för inflationsbekämpning genom lönenedpressning. Regeringens poli-
tik kan sammanfattas med att den vill upprätthålla den fulla sysselsättningen
genom att öka arbetslösheten.
Här inställer sig många frågor. Har regeringen nu övergett arbetslinjen?
Innebär inte den nya övergripande målsättningen ett permanent accepte-
rande av arbetslöshet? Kan verkligen Allan Larsson ena dagen vara AMS-
general och hävda arbetslinjen och den andra dagen som finansminister byta
fot som vilken lydig kamrer som helst? Kan man göra så i politiken? Detta
förbryllar naturligtvis rörelsen.
I vårens debatt gav jag regeringen en eloge för värnandet om den fulla
sysselsättningen. Jag kan i dag inte annat än att ta tillbaka detta uttalande.
Socialdemokratin måste i dag klargöra hur det står till med målsättningen
arbete åt alla. Innebär inte EG-anpassningen att arbetslösheten skall anpas-
sas till EG-nivå? Man bestämmer inte själv över den längre.
SAF och högern har, som jag har sagt tidigare, haft stora framgångar i
höst. Men aldrig har dessa krafter varit så missnöjda, trots en extremt lång
högkonjunktur. Den kapitalistiska marknadsekonomin, som svenska folket
gött under 80-talet, har bl.a. inneburit rekordvinster i företagen och jättelika
spekulationsvinster för rikt folk, byggt upp en penning- och finansmarknad,
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
21
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
22
genererat ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor, stora arbetsmiljöpro-
blem m.m. Uppräkningen kan fortsätta.
Som jag nämnde tidigare innebar devalveringarna 1981 och 1982 ökade
företagsvinster. Förväntningarna i nyinvesteringar uteblev. När investering-
arna kom har de inte inneburit någon tillväxt i ekonomin, som man kan för-
vänta sig av investeringar. Nu lägger moderaterna och folkpartiet hela skul-
den på regeringen och skriver i sin reservation: ”Devalveringen har endast
bidragit till att dölja behovet av genomgripande förändringar och därigenom
bidragit till att förstärka stagnationstendenserna.” Men då inställer sig frå-
gan: Var inte det svenska näringslivet moget, är det moget över huvud taget,
att ta ansvar för t.ex. ökade vinster genom att investera rätt och ha någon
långsiktighet i sitt agerande? Eller är det så att folkpartiet och moderaterna
tycker att kapitalet endast skall ha det kortsiktiga kravet på stor avkastning
som riktmärke? I annat fall borde ni ha riktat oerhört hård kritik mot detta
näringsliv som har försummat chansen.
Moderaternas och folkpartiets kritik blir nästan bisarr när de senare i sin
reservation skriver: ”1 själva verket är enskild äganderätt en förutsättning
för marknadsekonomin som i sin tur är en förutsättning för demokrati och
ett öppet samhälle.”
Var det inte maktutövningen över den enskilda äganderätten som i själva
verket var huvudorsaken till att devalveringsvinsterna inte avsatte spår i en
framåtsyftande näringsstruktur? Svenska folket betalar nu försyndelsen ge-
nom att marknaden, dvs. huvudaktörerna i det privata näringslivet, försöker
övervältra bördorna på folket. Vad är det för system som måste ordinera ar-
betslöshet för att överleva? Ar det detta som kallas för öppenhet i en demo-
krati?
Herr talman! Diskussionen inom LO och socialdemokratin på 70-talet om
ekonomisk demokrati borde ha utvecklats. Det står nu helt klart att det på
denna sektor inte råder demokrati, utan det är den enskilda gruppens makt
som styr över ett helt folk. Det kan knappast kallas demokrati i dess egent-
liga mening.
Jag vill bara konstatera att huvudproblemet med produktiviteten inte är
de arbetandes arbetsinsats, frånvaro eller sjukdom. Dåliga arbetsmiljöer
och avsaknad av arbetarinflytande är viktiga orsaker till problemen med pro-
duktiviteten. Ett annat problem är de senaste årens investeringsvolym, som
inte gett resultat.
Att låna till investeringar kan inte vara något problem om det kan ge en
framtida tillväxt. Frågan är emellertid om storföretagens expansion utom-
lands, försäkringsbolagens fastighetsköp i Bryssel och London, Volvos och
Saabs nya bilfabriker här hemma samt en fortsatt utbyggnad av den elsub-
ventionerade basindustrin ger någon större framtida tillväxt. Investering-
arna kunde ha använts bättre. De har inte varit lyckade. Resultatet har blivit
överhettning och problem med vår utlandsskuld och i förlängningen valu-
taoro. Regeringens recept på detta är en social nedrustning.
Vilka är nu vänsterpartiets alternativ och utgångspunkter för den ekono-
miska utvecklingen? Ett av huvudproblemen, som också regeringen och de
borgerliga partierna säger är ett reellt problem, är inflationen. Varje arbe-
tare och lågavlönad hatar inflation. Vi måste få ett system där man går över
från inflationslöner till reallöner. Det kräver att priserna pressas för att där-
med minska kraven på lönekompensation för prisökningar. Därigenom kan
lägre löneökningar leda till reallöneökningar. Förutsättningen är emellertid
en effektiv prispress. Skall vi ha ett rättvist utfall av avtalsrörelsen borde
samhället, staten och riksdagen bidra med att ta bort momsen på maten och
skärpa skatten för de högavlönade, som har fått en oförtjänt bra utveckling.
Inflationsbekämpningen genom prispress skall kombineras med åtgärder
mot inflationsdrivande monopol, främst inom byggbranschen och livsme-
delssektorn.
Nu hoppas regeringen att Rehnbergkommissionen skall fixa till ett stabili-
seringsavtal. Tyvärr utses fel mekanism som huvudorsak till inflationen. Det
är inte lönerna som drivit upp inflationen och priserna, utan de som fattar
de politiska besluten om räntor, skatter, avgifter och taxor, förutom staten
och det privata näringslivet som sätter sina priser. Därför är vi naturligtvis
glada att t.o.m. LO-tidningen inser att det krävs en prispressbroms i ett av-
tal. Det är den enda vägen, i annat fall förlorar återigen de lågavlönade. För-
handlingarna måste i så fall gälla både löner och priser. En bärande princip
i inflationsbekämpningen ur arbetarperspektiv är att de arbetande skall
kompenseras för inflationen.
Tillväxten i samhällsekonomin måste naturligtvis bygga på ekologiska för-
utsättningar. Försummelser på miljö- och energiområdet är en hämmande
faktor i tillväxtpolitiken. Skall vi fortsätta med jättelika bulkinvesteringar,
kärnkraft och energislöseri sker ingen förnyelse inom svensk industri. Det är
närmast en stagnation som vi ser framför oss.
Satsningen på kunskapsuppbyggnad är faktiskt katastrofal. Om vi skall
kunna konkurrera med utlandet måste vi ha en ordentlig kunskapsuppbygg-
nad. Vi har ingen som helst förberedelse. Den är konjunkturbetingad. I
t.o.m. denna lågkonjunktur ifrågasätts nästan kunskapsuppbyggnaden, trots
att den är en våra viktigaste konkurrensfaktorer.
Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt näringsliv kräver insat-
ser och kapital. AP-fonderna och andra fonder måste få en helt ny roll, och
de lokala arbetarkollektiven måste ges ökad makt över sparande och inve-
steringar.
Världsekonomins internationalisering har dessutom medfört att varje en-
skilt land, också i det rika nord, har svårigheter att föra en självständig eko-
nomisk politik, vilket bekräftas av höstens räntekris. EGs planer på en ge-
mensam centralbank med stora maktbefogenheter innebär att denna ten-
dens förstärks.
Enligt vänsterpartiet bör två utgångspunkter vara vägledande för Sveriges
förhållande till EG:
att så långt det någonsin är möjligt försvara Sveriges möjligheter att be-
stämma sin egen ekonomiska utveckling, bl.a. genom nyinvesteringar i nä-
ringslivet som minskar beroendet av det internationella kapitalet, och
att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning
för att skapa rättvisa mellan nord och syd.
Ett EG-medlemskap försämrar dessa möjligheter.
Kommunernas kris och den offentliga sektorn är ett annat tema i den s.k.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
24
krisbekämpningen. Det skall vara svältkur nu. Vi i vänsterpartiet anser att
skall vi ha någon konkurrenskraft och social välfärd måste insatserna sättas
in inom vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om dessa
sektorer är ett viktigt led i en rättvis fördelningspolitik. Det går inte att köra
med dubbla budskap här.
En framgångsrik politik på 90-talet kräver rättvisa och självständighet. Vi
måste få en låginkomstutredning. För att utreda varför det svenska näringsli-
vet inte har lyckats bör en näringspolitisk kommission tillsättas så att vi i de-
mokratisk ordning kan komma överens om varför det som har hänt har hänt.
Herr talman! Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för Sveriges ekonomi,
men vi vägrar att ta ansvar för en politik som vältrar över huvuddelen av
bördorna på dem som har det svårt i samhället, de svaga grupperna. Vänster-
partiet är berett att samarbeta med alla som vill bekämpa orättvisorna och
minska klassklyftorna. Vi anser att Sverige inte har råd att låta inkomstklyf-
torna växa.
Men denna utgångspunkt har vi länge ansett att det är poänglöst av social-
demokrater att anklaga vänsterpartiet för att inte ta ansvar. Regeringen kan
aldrig få vänsterpartiet att ta ansvar för felaktiga förslag eller en felaktig soci-
aldemokratisk politik. Därför blev det inga uppgörelser om momshöjning
våren 1989 och strejkförbud och lönestopp vintern 1990. Vänsterpartiet har
i motsats till socialdemokraterna ork och mod att stå fast vid en arbetarpoli-
tik som har sina rötter och intressen i arbetarrörelsens kamp och socialistiska
idéer.
Socialdemokratins politik gör det emellertid nödvändigt för vänsterpartiet
att självt ta ansvaret för arbetarrörelsens framtid. Stig Malms kritik i går av
regeringspartiet visar att det nu enbart är vänsterpartiet som kan vara en po-
litisk kraft mot högern.
Till slut, herr talman, måste jag instämma i Anne Wibbles konstaterande.
Borgerlig politik skall föras av de borgerliga, inte av dem som säger sig före-
träda arbetarrörelsen.
Med detta yrkar jag bifall till reservervationerna 3, 5 och 7.
Anf. 9 CARL FRICK (mp):
Herr talman! I söndags eftermiddag var jag med på en av de finaste hän-
delserna under riksmötena. Det var då som Right Livelihood Foundation
delade ut sina priser till personer och organisationer som har gjort något
verkligt bra för miljön och världens folk. Vår ungdoms- och kyrkominister
Margot Wallström var där och höll ett fint tal, där hon på ett enkelt sätt lyfte
fram samtidens och framtidens problem:
den överhöga konsumtionsnivån i de rika länderna,
det faktum att om alla människor skulle leva som vi skulle vi få ekologiska
katastrofer,
det faktum att vi har kunskaper om orsaker och verkningar men att förmå-
gan till tuffa politiska beslut saknas för att vi skall kunna överleva,
att hon när hon ser ut över världen ser den fylld med rustningar, kärnvapen-
prov och ekologiskt förfall,
att det finns behov av att vi klarar av vår girighet, klarar av maktens arro-
gans, klarar av teknologier som förbrukar resurser i stället för att bevara dem
och klarar av spridningen av kärnvapen.
Herr talman! Det var ett vackert tal av en regeringsledamot i Sverige.
Många var vi som värmdes därav. På söndagar går det an att vara mjuk och
insiktsfull och nästan miljöpartistisk i sin framtoning. Sedan kommer varda-
gen, och då är söndagens fagra tal som bortblåst för regeringen.
I dag behandlar vi ett betänkande som har sitt ursprung i en proposition
och en skrivelse från regeringen. I dessa tre handlingar talar man sig varm för
att vi måste öka den ekonomiska tillväxten för att kunna öka den materiella
förbrukningen. De partier som står bakom betänkandet vill att vi skall öka
vår materiella förbrukning och vår överkonsumtion, trots att de liksom Mar-
got Wallström, har kunskaper som säger att vi inte kan fortsätta med vår
överkonsumtion, än mindre öka den.
Efter andra världskriget publicerades många bilder från nazisternas kon-
centrationsläger och från olika getton. Vissa av dem har fastnat i mitt minne.
En mycket stark bild är en grupp människor som går med sina barn i hand
och med sina resväskor medan Warszawa står i lågor. De vandrar till synes
oberörda för att transporteras mot döden, trots att de visste vad som väntade
dem. Varför kommer dessa bilder för mig i en debatt om svensk ekonomi
med anledning av dagens betänkande, regeringens proposition och skri-
velse? Jo, helt enkelt därför att bilden säger så mycket om vår situation. Som
Margot Wallström sade har vi kunskaper om vårt sätt att leva. Det är ohåll-
bart och leder till katastrofer. Ändå har regeringen mage att föreslå åtgärder
som gör att situationen blir ännu mer ohållbar och att livsförutsättningarna
hotas.
En årlig ökning av den ekonomiska tillväxten med 2%, som regeringen
vill ha, innebär i praktiken att den materiella förbrukningen i Sverige kom-
mer att fördubblas på 35 år. Det är ett katastrofscenario som vi har framför
oss. Många är inte ens nöjda med 2%, utan förespråkar ett än högre tal.
Inom EG talar man om mellan 4 och 7 % ökning om året.
Men regeringen trilskas med framtiden som om man inte ville ha den. Till-
sammans med folkpartiet tvingade man igenom moms på kollektivtrafiken,
trots att man vet att det leder till ökad bilism, större miljöstörande utsläpp,
mer skador och lidande samt ökad belastning på bytesbalansen och den of-
fentliga sektorn. Nu kommer regeringen med förslag till neddragningar i tåg-
trafiken.
Plötsligt är alla bekymmer om växthuseffekt och försurande utsläpp som
bortblåsta. Riksdagsbeslut och internationella konventioner fladdrar bort
som vissna löv i höststormen. Sådan är politiken i Sverige i dag, inte undra
på att medborgarna inte hänger med i valserna och turerna och att de trött-
nat på politiken!
På söndagar talar man i regeringen sig varm för miljö, solidaritet och fram-
tiden. På måndagen fortsätter det idoga förstörelsearbetet. Jag skäms över
politiken och riksdagen, som inte förmår att ta ansvar baserat på de kunska-
per som vi alla har. Politik är allvar. Det är inte söndagsskoleprat, utan det
är att socialt medvetet, ansvarsfullt och med internationella utblickar verka
för en god framtid i ekologisk balans för oss alla på jorden. Det är dags för
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
25
|
Prot. 1990/91:46 14 december 1990 |
regeringen och de stora partierna att lämna söndagsskolan och träda ut i livet |
med medveten omtanke.
|
Den ekonomiska |
Mot bakgrund av kända fakta om befolkningsökning, talet i Brundtland- Vad är det då som styr så fruktansvärt snett i strid mot kunskaper, känsla Vad innebär den otyglade marknaden, som driver till allt högre materiell Jag vill ansluta till det som Anne Wibble sade när hon refererade till vad Miljöpartiet de gröna har krävt att regeringen tar initiativ till internatio- Sverige anses vara i ekonomisk kris. Vi har under de senaste åren haft På grund av en överkonsumtion i Sverige och stor export har industrin ar- Det har varit svårt för den offentliga sektorn att rekrytera folk, trots kraf- För att klara inflationen måste vi börja hålla tillbaka konsumtionsökning- |
|
26 |
Miljöpartiet de gröna vill att människor skall kunna röra sig fritt, bo, ar- |
beta och utbilda sig var de vill inom hela Europa. Men denna önskan motar-
betas av kapitalets och varors fullkomliga rörlighet utan hinder och restrik-
tioner. Därför leder denna restriktionslöshet till förstörelse av det levande.
EG-länderna accepterar inte människors fria rörelse mellan EG och det
forna Östeuropa.
Moderaterna har drivit hållningslösheten till sin spets när de i sitt förslag
till nytt idéprogram säger: ”Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje regle-
ring, varje skatt försvårar och dödar livsprojekt.” Detta är den aningslösa,
ansvarslösa och förstörande frihetens lovsång. Därmed säger man nej till
varje form av fungerande miljöpolitik och socialpolitik.
Varför talar man i frihetsfrågor så litet om friheten att andas frisk luft, äta
oförgiftad mat och att kunna dricka rent vatten, om människornas frihet
kroppsligt och kulturellt? Frågorna kan synas retoriska. Man kan kanske
inte vänta sig något annat svar än att ledande politiker och stora kapitalägare
egentligen inte bryr sig om dessa frågor, knappast ens på söndagar.
Det moderna industrisamhället är i huvudsak uppbyggt på linjära proces-
ser - det går ett nästan rakt spår från gruvan till avfallshögen plus en mängd
molekylsopor till atmosfären och ut i haven. Det moderna industrisamhället
är i sin nuvarande funktion på sikt en fysisk omöjlighet, eftersom det leder
till en enorm förstörelse. Vi måste ändra till ett samhälle som arbetar med
cirkulära processer, dvs. vi måste bygga upp processer som innebär att vi
återvinner och återbrukar så mycket som möjligt.
Det har sagts att om vi inte anpassar oss till marknadens krav, skulle ar-
betslöshetens stålbad drabba oss. För mig som metallurg har detta uttrycks-
sätt alltid verkat underligt. Människor som hamnar i stålbad förgasas. Stål-
badet innebär egentligen att arbetslöshetens gissel skulle tas bort.
Om inte alla tecken slår fel, står vi inför en period med kraftigt ökad ar-
betslöshet. Sverige är numera frilagt inför marknadernas spel med männi-
skors arbete och framtid. Regeringen framhåller i skrivelsen att inflationsbe-
kämpningen går före allt annat. Eftersom det finns ett klart samband mellan
inflationshöjd och arbetslöshet i utvecklade ekonomier betyder detta inget
annat än att regeringen nu har övergivit den fulla sysselsättningens politik.
Vi står inför en EG-anpassning som leder till höga arbetslöshetstal. Det har
redan flera talare här berört och får nog betraktas som en sanning.
Vi i miljöpartiet de gröna kan inte acceptera denna lättsinniga inställning
till mänskligt arbete. Medborgarna har byggt upp sina liv i stor utsträckning
på lönearbeten. De kan därför inte utan vidare reduceras till bidragsmotta-
gare för att gå sysslolösa. Dessutom blir människor sjuka såväl psykiskt som
fysiskt av att inte arbeta.
I ett bättre samhälle, som miljöpartiet de gröna vill se förverkligat, kan
vårt sätt att leva och vara annorlunda med mindre lönearbete och mera tid
för arbete på medborgarnas egna villkor bli verklighet, men vi är inte där
ännu. Vi måste utnyttja en kommande konjunktursvacka till ett medvetet
arbete mot ett grönare och mera solidariskt samhälle. Det är vår mening att
vi måste ha en aktiv arbetsmarknadspolitik, som utnyttjar konjunkturned-
gången till något positivt, och vi måste slå vakt om arbetslinjen. Vi menar
att vi nu i stor skala skall sätta i gång att bygga upp och modernisera den
kollektiva spårbundna trafiken, utveckla spårbilar, förbättra telekommuni-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
28
kationerna över hela landet, sätta i gång med rader av projekt för att få in
de inhemska förnybara energierna på allvar, att sätta i gång massiv energi-
hushållning i hela samhället, för det gynnar handelsbalansen och bytesbalan-
sen, bortsett från allt annat gott som det för med sig.
Det är dags att använda arbetsmiljöfondens miljarder till en massiv sats-
ning på att komma till rätta med allvarliga arbetsmiljöproblem.
Utnyttja miljarderna i industrifonden till kloka satsningar på att ta bort de
allvarligaste miljöförorenarna som finns kvar inom industrin och för att göra
industrin ännu mer energieffektiv.
Ge bidrag till ombyggnad av merparten av alla de bilar som fortfarande
inte har katalysatorer.
Skötseln av våra naturreservat har varit dålig under högkonjunkturen.
Det är dags att se till att naturreservaten börjar skötas igen. Vi måste minska
ungdomsarbetslösheten redan nu och se till att på olika sätt stimulera männi-
skors sparande. Men samtidigt måste vi börja minska den normerade arbets-
tiden från 40 timmar per vecka till att år 2000 ha nått ned till åtminstone
35 timmar per vecka. De första stegen måste tas de närmaste åren, så att vi
solidariskt kan dela på den tillgängliga arbetstiden. Till detaljerna om hur vi
skall gå fram återkommer vi i samband med den allmänna motionstiden.
Rätten att sänka arbetstiden till 20 eller 30 arbetstimmar per vecka skall lag-
fästas. Färdriktningen mot en lägre arbetstid är angiven.
För att kostnaderna för sänkningen av arbetstiden inte skall drabba pro-
duktionskostnaderna, föreslår vi att arbetsgivaravgifterna sänks totalt sett i
samma mån som arbetstiden sänks, med avdrag för produktivitetsökningen.
Miljöpartiet vill att sänkningarna av arbetsgivaravgifterna skall betalas med
hjälp av skatter på energiråvaror och miljöfarliga utsläpp. Vi måste få en
omfördelning mellan skatter på arbete och energi. Sedan 1950 har kostnaden
för arbetstid ökat med över 400 % i realt värde, varav två tredjedelar ligger
på skatter och avgifter. Energibeskattningen har endast ökat med drygt
30%.
Regeringens förslag om ökade arbetsgivaravgifter är utomordentligt då-
ligt. Det innebär att man faktiskt hjälper till att driva fram ytterligare arbets-
löshet och ytterligare inflation. Det är märkligt.
Vi vill gärna dela upp Vattenfall och sälja ut produktionsbolag till länen.
Vattenfall behåller det stora distributionsnätet på ett sätt som påminner om
banverket. Det frigjorda kapitalet skall användas för satsningar på spårbu-
ren kollektivtrafik och utveckling av nya trafiksystem som spårbilar och de
miljövänliga energierna.
Vi måste också se till att vi tar bort momsen på vår basmat, tar bort mom-
sen på mark- och sjöburen kollektivtrafik, liksom momsen på de inhemska
förnybara energislagen och börja avvecklingen av kärnkraften allra senast
1995. Det behövs verkligen klara signaler i energipolitiken.
Vi hade behövt en skattereform i Sverige med gröna förtecken. Vi fick en
socialt orimlig skattereform, som tar från de fattiga och ger till de rika, som
bidrar till att skövla och förstöra våra ekologiska system genom en ogenom-
tänkt tillväxtpolitik utan någon tanke på den ökade materiella förbrukning-
ens innehåll eller kvalitet. Det finns drag i skattereformen som är positiva,
nämligen den ökade beskattningen av konsumtion och den minskade be-
skattningen av arbete. Men reformen missade chansen till en radikal skatte-
omläggning som ett led i en god och framsynt miljöpolitik.
Herr talman! Om man skall vara vänlig, och det skall man kanske vara så
här inför julen, kan man ju säga att det är bra att Margot Wallström ger ut-
tryck för rena miljöpartitankar i ett viktigt anförande. Det tyder på att insik-
ten finns. Nästa steg är att se till att kunskapen realiseras i handling. Här har
regeringspartiet som vågmästarparti ett mycket stort ansvar. Det ansvaret
har partiet, lett av Ingvar Carlsson, inte klarat av de senaste två åren. Det
hade funnits möjligheter att välja grönt. Nu valde regeringen nästan konse-
kvent blåa lösningar, för rött är dött och nu gäller det grönt mot blått.
Framtidsarbetet ser ut att bli svårare nu när B&Ws stormarknad har öpp-
nats med Bildt och Westerberg som chefer. På stormarknaden skönjer vi nu
också Affe Svensson med sin kundvagn på teveshopping, där han går och
plockar godbitar från löfteshyllan. Väl kommen till kassan har han inga
pengar och urskuldar sig med att han har lika väl reda på pengarna som che-
ferna på B&Ws stormarknad. Nu öppnar B&W filial i Köpstaden utanför
Skara med cheferna Bert och Wachtmeister. Det är B&W det med. Till 90 %
samma program som vi har, säger Bildt förnöjt. Fattas bara annat med en
filial! Westerberg är litet undrande och säger att Bert och Wachtmeister mest
liknar Glistrup och Carl I Hagen. Men vem skall då bli Hagen och vem skall
bli Glistrup i svensk politik?
Vilken framtid har Sverige, om dessa människor skall regera och styra och
ställa? Ja, inte är det ett framtida demokratiskt samhälle, där jämlikhet och
solidaritet skall råda, inte ett samhälle där återbruk och återanvändning är
viktiga ingredienser. Det är stormarknadens köp-, slit- och slängmentalitet
som är ledsnöret. Lekkamrat Bildt är störst, och han dikterar villkoren:
”Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje reglering, varje skatt försvårar och
dödar livsprojekt.” O, sancta simplicitas!
Herr talman! I tisdags debatterades EG-frågan, den som fåkunniga kallar
Europafrågan. Beslut fattas över folkets huvud vid den allvarligaste och
största samhällsförändringen sedan reformationen. Svenska folket har inte
beretts tillfälle att efter studier och debatt ta ställning till EG. Aldrig någon-
sin har svenska folket varit så välutbildat och haft så stor förmåga att sätta
sig in i komplicerade framtidsfrågor. Vi i miljöpartiet de gröna tror på
svenska folkets förmåga och vilja att ta ställning till den stora samhällsomda-
ningen. Att inte ge folket möjlighet därtill är ett utslag av ett djupt folkför-
akt. Därför skall det bli spännande att se om vi riksdagsledamöter har förtro-
ende för svenska folket. Det kan vi visa genom att stödja yrkande 20 i motion
Fil7, där det krävs att folkomröstning skall genomföras. Jag yrkar därmed
bifall till yrkandet 20 i Fil7. Anledningen till att denna fråga kommer upp
nu är att utrikesutskottet inte ville ha regeringens skrivelse för yttrande från
finansutskottet, trots att regeringen i en bisats talade om att den ville att riks-
dagen skulle göra ett starkt EG-positivt uttalande - ett märkligt förfarande
i en viktig fråga. Hur kan det komma sig att en så viktig framtidsfråga har
behandlats på ett så föraktfullt sätt, med en sådan okänsla för spelreglerna?
Det blir något för framtida forskare att bita i.
Gunhild Bolander har motionerat om livsmedelsbistånd till Sovjetunio-
nen. Av något misstag har miljöpartiet de grönas reservation omvandlats till
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
29
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
30
ett särskilt yttrande. Därför vill jag yrka bifall till Gunhild Bolanders motion
Fi28. I det som blev ett särskilt yttrande betonar vi vikten av att hjälpa de
baltiska staterna. Riktigheten i Gunhild Bolanders motion och vårt stöd till
den visas av att Sovjetmakten nu har för avsikt att stoppa livsmedelsleveran-
serna till Litauen. För att vi skall få en god framtid måste vi faktiskt arbeta
med de kunskaper och de insikter som vi har och inse att det finns ett klart
samband mellan vår ekonomi och tillståndet i de ekologiska systemen. Har
vi inte insikt utan driver en hänsynslös ekonomisk tillväxtpolitik som leder
till ständigt ökad materiell förbrukning, utan minsta hänsyn till förbrukning-
ens innehåll och kvalitet, ja då kommer det att gå mycket dåligt. Detta har
Margot Wallström i regeringen givit ett klart uttryck för, och det är jag
mycket glad över. Det vore fint om den insikt som uppenbarligen finns i
regeringskansliet också på något litet sätt kunde visas i den ekonomiska poli-
tik som regeringen är villig att föra. Är den villig att göra det, kan den räkna
med vårt stöd.
Därmed vill jag, vid sidan av mina tidigare bifallsyrkanden, yrka bifall till
miljöpartiet de grönas reservationer 4 och 7 i detta betänkande.
Anf. 10 HANS GUSTAFSSON (s):
Fru talman! I finansutskottets betänkande 10 behandlas både regeringens
proposition 39 om den ekonomiska politiken på medellång sikt och regering-
ens skrivelse 50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin. Båda dokumenten
har naturligt nog kommenterats i många av de tidigare inläggen i kammaren.
Jag finner det därför inte nödvändigt att ta upp kammarens tid med en när-
mare redovisning av innehållet i dessa handlingar. Jag skall därför, fru tal-
man, i stället kommentera finansutskottets betänkande och till detta fogade
motioner och reservationer.
Men först ett par principiella synpunkter. Inte minst under hösten har i
skilda sammanhang den svenska ekonomin beskrivits som en ekonomi i kris.
Det ena katastrofscenariot efter det andra har staplats upp.
I dag sade Lars Tobisson att det är en genomklappning i svensk ekonomi.
Anne Wibble sade att det ekonomiska läget är uselt. Jag måste inom paren-
tes säga att det svenska folket måste vara ett folk med nerver av stål som
trots alla dessa svartmålningar orkar handlar julklappar för inte mindre än
33 miljarder kronor. Det är inte precis det bästa uttryck man kan tänka sig
för en genomklappad och usel ekonomi.
I motioner i anslutning till betänkandet talas det om att 1980-talet har
inneburit förlorade år. Man kan också ibland i andra inlägg få intryck av att
Sverige skulle vara ett land på gränsen till armod. För sådana beskrivningar
finns det inte mycket stöd att hämta i tillgänglig statistik, om en jämförelse
görs med andra s.k. mogna industriländer. Det går visserligen att bevisa att
OECD-länderna sammantaget har en bättre tillväxt än Sverige, men om
man tar hänsyn till att det däri ingår ett antal länder där den s.k. upphämt-
ningseffekten har stor betydelse och i stället jämför med de sju rikaste indu-
striländerna släpar vi inte efter, inte heller om man jämför produktivitetstill-
växten i svensk tillverkningsindustri med den i dessa länder. När det gäller
bruttonationalprodukten per invånare i världen ligger Sverige bland de allra
främsta. Det är i stort sett bara Schweiz som ligger före de nordiska län-
derna. Västtyskland har lägre bruttonationalprodukt än vi, Frankrike kom-
mer på tolfte plats och England på artonde.
Svenskarna är inte heller ett folk av lättingar som gör allt de kan för att
undvika sina arbetsplatser, vilket man ibland kan förledas att tro när man
lyssnar till företrädare för näringslivet och andra propagandörer. År 1987 var
antalet i Sverige faktiskt arbetade timmar 1 175 för personer mellan 15 och
67 år. Det är nära 200 timmar mer än för de flitiga tyskarna och nära 300
timmar mer än för fransmännen.
I en av FN gjord undersökning om välfärden i världens länder kom Sverige
på andra plats, alldeles inpå Japan, som alltså intog första platsen.
För en tid sedan hörde jag ett radioprogram där en forskare, som hade
undersökt hur barn mådde i olika delar av världen, funnit att de svenska bar-
nen mådde bäst av alla. För en tid sedan presenterade också Metallindu-
striarbetareförbundet en undersökning av socialförsäkringarna i Sverige och
inom EG som visade att Sverige intog en tätplats. Vi har klarat oss bra i ligan
med de sex mest framgångsrika industriländerna. Till skillnad från dessa har
vi samtidigt klarat att hålla en full sysselsättning. Vi har inte behövt att dras
med gisslet att 5 — 10% av arbetskraften och 20—25 % av ungdomarna fått
beskedet att de inte behövs.
Det har sagts att vi har gynnats av goda konjukturer. Ja, det är riktigt, men
det har också de länder som vi jämför oss med. Inte kan Danmark på andra
sidan Öresund ha en annan konjunktur än vad vi har Sverige, men Danmark
har 10 % arbetslöshet.
Fru talman! Det finns säkert ett och annan som undrar: Varför nu detta?
Varför beskriva det som är bra när debatten skall handla om det som är dåligt
och behöver åtgärdas? Jo, i första hand av två skäl: Det första är att jag tror
att om vi skall komma fram till de rätta åtgärderna och ha folket med oss,
skall vi ge en så korrekt och fullständig bild av läget som det över huvud taget
är möjligt. Det är inte bara energipolitiken som skall utformas på rationella
grunder. Det gäller i hög grad också den ekonomiska politiken. Det andra
skälet är moderaternas och folkpartiet liberalernas gemensamma motion.
Den börjar efter en kort inledning med rubriken Regeringens misslyckanden
är grunden till problemen. På litet mer än en och en halv sida upprepas detta
påstående i varierad form icke mindre än tio gånger. Det är enligt min me-
ning ett orättfärdigt och felaktigt påstående.
Jag har nyss redovisat att vår situation väl tål att jämföras med de toppla-
cerade industriländernas. Dessutom var det inte helt utan problem att ta
över en ekonomi med nära 90 miljarder i underskott i statsbudgeten, 4%
arbetslöshet, en stor statlig utlandsupplåning och ett besvärande kostnads-
läge. Märk väl att jag inte har lagt skulden på någon utan bara konstaterat
att så var det 1982.
Utskottet konstaterar i sitt betänkande att det råder betydande samstäm-
mighet om att det också finns problem i svensk ekonomi. Framför allt gäller
problemet att kostnadsutveckling och produktivitet måste följas åt, vilket de
inte gör för närvarande. Produktiviteten är visserligen inte låg i förhållande
till andra jämförbara industriländers, men helt otillräcklig i förhållande till
en löneökningstakt på 8—10 %. Det torde inte vara möjligt att öka produkti-
viteten, så att de kraftiga kostnadsökningar som vi har haft under senare år
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
31
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
kan bäras; alltså måste kostnaderna ner. Om detta förhållande råder såvitt
jag förstår inga delade meningar.
Dessutom är det så att hög inflationstakt leder till en oönskad omfördel-
ning av resurserna i samhället och har för välståndsfördelningen allvarligare
konsekvenser än resultatet av lönerörelserna. Inflationen beräknas i år
uppgå till 11 %. Även om 3 % härav är resultatet av skatteomläggningen
och 1 % är en följd av tillfällig momshöjning, återstår en underliggande in-
flation i storleksordningen 7—7,5 %. Prisökningarna hos våra åtta främsta
handelspartner var t.o.m. september i år, räknat på tolvmånadersbasis, 5 %.
I Sverige var den under samma tid 11,5 % - eller 7,5 % om man räknar bort
skatteomläggning och tillfällig momshöjning. Tyskland, som är en viktig
handelspartner, hade 3 % prisökning. England hade 3,9 %, USA hade
6,2 %, Danmark hade 3,1 %, Finland hade 5,6 % och Norge hade 3,9 %.
Den lägsta prisökningen hade Nederländerna med 2,7 %. Det är också att
märka att av årets inflation i Sverige på 10,67 % faller 3,5 % på bostaden
och 3,2 % på transport och samfärdsel.
Även om vi tar hänsyn till en höjning av engångskaraktär, som är en följd
av skatteomläggningen, är det alldeles uppenbart att Sverige inte år efter år
kan ha en inflation som ligger väsentligt över vad som gäller för våra viktiga
handelspartner utan att detta leder till en försvagning av konkurrenskraften
och en oacceptabel omfördelning av våra resurser. De negativa konsekven-
serna av en försvagad konkurrenskraft kommer självfallet att bli alltmer på-
tagliga i ett läge där vi också kommer att ha en internationellt försvagad kon-
junktur. Den som inte vill inse detta sticker faktiskt huvudet i sanden. Det
råder alltså inga delade meningar om att den negativa kostnadsutvecklingen
måste brytas. Det finns också en betydande samstämmighet i utskottet om
att det måste föras en stram finanspolitik och att den offentliga sektorn måste
förnyas och effektiviseras så att dess andel av BNP successivt kan sänkas.
Därigenom kan det också skapas förutsättningar för en sänkning av skatte-
trycket. Det råder också enighet om att den konkurrensutsatta sektorn skall
vara löneledande och att lönebildningen åvilar arbetsmarknadens parter.
Det kan i detta sammanhang inte komma på tal att lämna en utförlig redo-
visning vare sig av utskottsmajoritetens ställningstagande eller av reserva-
tioner och motioner. Vi får hänvisa den särskilt intresserade till handling-
arna.
På s. 27 och 28 i betänkandet utvecklar utskottsmajoriteten skälen för att
det enligt majoritetens uppfattning bör vara möjligt att nu växla över från
ett system med nominella löneökningar till ett med reala löneökningar.
Vi anser att de i betänkandet redovisade faktorerna bör förstärka möjlig-
heterna att nå ett stabiliseringsavtal. Utskottet betraktar därför inte, i mot-
sats till motionärerna, alternativ 1 i proposition 39 som ett orealistiskt alter-
nativ vad gäller utvecklingen fram till 1992.
I motionerna Fil4 och Fil5 från moderaterna, folkpartiet liberalerna och
centerpartiet anförs att det i regeringens skrivelse framlagda åtgärdspaketet
inte, eller endast i obetydlig omfattning, får några positiva effekter på sam-
hällsekonomin. Det bör kanske påpekas i sammanhanget att de framlagda
åtgärdsförslagen i skrivelsen tidigarelades i förhållande till den kommande
32
budgetpropositionen med anledning av inträffade omständigheter. Det är så-
ledes inte en uttömmande redovisning av aktuella åtgärder.
På s. 28 i betänkandet redovisar utskottsmajoriteten skälen för att de
framlagda åtgärdsförslagen kan förväntas ge en positiv effekt. Så har ju fak-
tiskt redan skett. Räntehöjningen har kunnat pressas tillbaka något, och va-
lutainflödet har varit betydande. Det vore faktiskt också synnerligen an-
märkningsvärt om besparingar i statsbudgeten på 13 miljarder kronor till-
sammans med en redovisning av viktiga strukturella åtgärder inte skulle ha
någon positiv effekt. Varför skulle medborgarna ta på sig dessa bördor och
varför skulle vi ta på oss eventuella politiska risker om det ändå inte ger nå-
gon effekt? Jag kan inte tro att det har varit meningen att uttrycka det på det
sättet. Det är ett orimligt påstående. Att sedan oppositionen tycker att det
är för litet och för sent, det tillhör pjäsen. Det har oppositionen alltid tyckt,
i varje fall sedan början av 1970-talet och antagligen dessförinnan också.
Fru talman! Innan jag slutar mitt anförande skall jag endast beröra en
fråga till som vid sidan av kostnadsökningarna och produktiviteten utgör ett
problem i svensk ekonomi. Det gäller den ogynnsamma utvecklingen av by-
tesbalansen. Det kan visserligen sägas, att om vi kommer till rätta med de
två första problemen, dvs. kostnadsökningarna och produktiviteten, kom-
mer det också att få en positiv effekt på bytesbalansen. Men underskottet
tenderar, som Lars Tobisson sade, att öka till 4 % av bruttonationalproduk-
ten, och det är naturligtvis ett problem i sig.
När man studerar underskottets ökning kan man finna att det i hög grad
sammanhänger med ökningen av räntekostnaderna på utländska lån. På sta-
tens utlandslån sjunker kostnaderna därför att vi inte tar upp några ut-
ländska lån längre, men de ökar för privata utlandslån. Detta är antagligen
en följd av att det har varit fördelaktigt att uppta lån i utländsk valuta och
att det har gjorts mycket stora direkta investeringar utomlands. De senare
sammanhänger i hög grad med investeringar i fastighetsbranschen och att
företagen köper marknader utomlands.
Ingetdera behöver vara till nackdel för Sverige. Det är dock möjligt att
avkastningarna på de gjorda investeringarna är långsiktiga, inte minst inom
fastighetsbranschen, och att utfallande avkastning återinvesteras utomlands,
vilket kan påverka vår bytesbalans. Det är svårt att få någon säker uppfatt-
ning om hur mycket det ena eller andra påverkar bytesbalansunderskottet.
Säkert är dock att bytesbalansunderskottet måste bringas ned genom att
svenskt näringsliv får möjligheter att stärka sin konkurrenskraft.
Det är självklart att den omfattande utlandsupplåningen på brutto 400
miljarder kronor har betydelse för valutapolitiken, och som vänsterpartiet
anför i sin motion Fil6 ökar naturligtvis benägenheten hos aktörerna att
skydda sina tillgångar mot risker för en devalvering. Det är mot den bak-
grunden av stor betydelse för vår valutapolitik att samtliga partier har uteslu-
tit möjligheterna av en devalvering som en metod för att angripa problemen.
Fru talman! Jag har inte kunnat finna att reservanterna i detta samman-
hang har framlagt några förslag som bättre skulle kunna komma till rätta
med de problem som redovisas i regeringens skrivelse och som utskottsmajo-
riteten ställt sig bakom.
I moderaternas och folkpartiet liberalernas gemensamma reservation re-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
3 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
dovisas i sex punkter vad som bör ingå i ett program för att åstadkomma
balans i den svenska ekonomin. Det är såvitt jag kunnat finna ungefär det-
samma som i Bengt Westerbergs och Carl Bildts gemensamma DN-artikel.
I viss mån sammanfaller förslagen med redan vidtagna åtgärder, det gäller
Europapolitiken, begränsningar av det kommunala skatteuttaget och de för-
ändringar av socialförsäkringen som beslutades om i går. Energipolitiken är
ju föremål för förhandlingar. I övrigt har förslagen, enligt min mening, bris-
ter ur fördelningspolitisk synpunkt. De har i stället sin udd i stor utsträckning
riktad mot löntagarna och mot den offentliga sektorn. De är även i övrigt
olämpliga.
Med hänsyn till vad som sägs om den offentliga sektorn och annat vill jag
gärna påpeka att det faktiskt är en myt att tro att den enskilde i varje läge
föredrar en privat konsumtion i stället för en offentlig. Alla undersökningar
som jag känner till pekar faktiskt i alldeles motsatt riktning. Ökad individua-
lism är ingen lösning på våra problem, utan möjligen en förstärkt solidaritet.
Det är en annan sak att vi alla har ett ansvar för att varje krona inom den
offentliga sektorn används så effektivt och rätt som möjligt. Gustav Möller
sade en gång att en dåligt använd krona inom den offentliga sektorn är en
stöld från de fattiga. Det har vi all anledning att tänka på. Mot bakgrund av
detta noterar vi med tillfredsställelse det omfattande förnyelse- och effektivi-
seringsarbete som nu pågår inom hela den offentliga sektorn.
Fru talman! Huruvida Sverige är i kris är i allt väsentligt en semantisk
fråga. Vi har onekligen våra problem i svensk ekonomi, men vi är fortfa-
rande ett av världens rikaste länder. Utvecklingen, så långt den kan utläsas
av tillgänglig statistik, följer mycket väl utvecklingen i andra jämförbara län-
der.
Det finns förvisso även många hos oss i vårt land som lever på marginalen,
som har svårt att få inkomster och utgifter att gå ihop ens till det allra nöd-
vändigaste. Det hindrar inte att Sverige är ett land med ovanligt hög välfärd,
kanske den allra främsta, och skall så förbli. Men vi måste komma till rätta
med de problem vi har, och vi måste förstå att vi inte kan förbruka mer än
vad vi gemensamt arbetar ihop. Det är alldeles uppenbart att om vi inte gör
något åt våra problem kan en situation uppstå där uttrycket kris har mer sub-
stans än vad det har i dag. Vi kommer då inte att kunna hålla takten med de
övriga industriländernas tillväxt, och vi riskerar att vår höga sysselsättning
äventyras.
De åtgärder som föreslås i regeringens skrivelse är en strävan att intensi-
fiera arbetet att komma till rätta med de problem vilkas existens ingen i ut-
skottet förnekar.
Fru talman! Jag ber att få yrka avslag på samtliga reservationer och i övrigt
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 11 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson är den sjätte i raden av socialdemokratiska
talesmän i finansutskottet som jag har haft tillfälle att möta under mina år
där. Jag har lagt märke till att skiftena har kommit allt snabbare under senare
34
tid. Utmärkande för dem som hållit sina jungfrutal i den rollen har varit att
de har prövat utvägen att skönmåla tillståndet i Sveriges ekonomi.
Hans Gustafsson tog till intäkt för att allt egentligen står väl till att det
förekommer trängsel i julhandeln. Mot slutet av sitt anförande sade han att
frågan om det råder någon kris närmast är en semantisk fråga. Delar Hans
Gustafsson Stig Malms uppfattning, att det egentligen inte råder någon kris
och att detta är ett hjärnspöke, en uppfinning av finansministern och riks-
bankschefen i syfte att få glädjen att försämra sjukförsäkringen? Varför vid-
tas annars dessa åtgärder? Är det inte ett tecken på kris att socialdemokra-
terna, som nu är fallet, tvingas ompröva gamla etablerade ståndpunkter och
inta ståndpunkter som vi moderater företrätt under många år, just därför att
dessa är recepten mot den kris som socialdemokratisk politik har framkallat?
För att korrigera den bild som Hans Gustafsson tecknade vill jag nämna
följande. Sverige ligger i år sist i OECDs tillväxtliga och kommer nästa år
först i inflationsligan. Vi har ett snabbt växande underskott i bytesbalansen
och till följd därav höga räntor, och vi kommer också att få en snabbt väx-
ande arbetslöshet.
Nu ansluter sig socialdemokraterna till moderaternas linje, att hotet om
massarbetslöshet skall mötas med en intensifierad kamp mot inflationen.
Men vad sker i handling? Redan från början var det mycket märkligt att man
höjde fastighetsskatten, något som driver på inflationen. Därefter höjer man
genom riksdagsarbetet löneskatten, och man delar ut 600 milj.kr. till fler of-
fentliga arbeten. Hur rimmar detta, liksom den vidgade rätten till avdrag för
fackföreningsavgift, med allt tal om behovet av stram finanspolitik? Det
finns inte mycket i Stig Malms uttalande som jag kan instämma i. Men jag
måste medge att uttrycket mischmaschpolitik är ganska väl funnet.
På s. 34 i utskottsbetänkandet sägs det att det är angeläget att motverka
utgiftstrycket i den offentliga sektorn, eftersom man då också kan sänka
skatten. Hans Gustafsson var också inne på detta. Han säger inte ens att
detta skall ske på sikt, men i praktiken handlar man tvärtom. Vad är egentli-
gen den verkliga avsikten? Är det att medverka till att få den ofrånkomliga
anpassningen till skatteförhållandena i omgivande länder, eller är det att ex-
pediera beställningen från LO och partikongressen att staten skall hålla sig
med ett växande sparandeöverskott, som skall användas för att köpa aktier
i svenska företag för att därigenom socialisera näringslivet?
Anf. 12 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson använde åtminstone hälften eller kanske
mer av taletiden i sitt anförande till att förklara att det har gått mycket bra
under den socialdemokratiska regeringstiden. Ekonomin är inte alls usel,
och det finns egentligen ingen kris. Om det till äventyrs skulle finnas några
problem, är de inte regeringens fel. Lars Tobisson har bemött detta påstå-
ende.
Med utgångspunkt i Hans Gustafssons egen beskrivning vill jag fråga: Var-
ifrån kommer de problem som finns beskrivna i texten i det betänkande som
vi i dag debatterar? Vad beror de på, och vems fel är det? Har den regering
som lett landets ekonomiska politik sedan år 1982 inget ansvar för detta? Är
tanken att man vill skylla ifrån sig på någon annan, några utländska speku-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
35
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
36
lanter eller andra käcka aktörer på den svenska marknaden? Om detta är
innebörden i Hans Gustafssons påstående, är det ett mycket allvarligt tecken
på att de ord som står här och var i betänkandet som tyder på insikt, inte
motsvaras av någon som helst insikt i verkligheten. Det är bara påklistrade
ord. Det skulle vara intressant att få höra Hans Gustafssons kommentar till
detta.
Hans Gustafsson angrep också något den bristande fördelningspolitiken i
reservation 1 till betänkandet och förklarade att våra åtgärder var riktade
mot löntagare och den offentliga sektorn. Jag vill påminna Hans Gustafsson
om vad som har skett i svensk fördelningspolitik under 80-talet, när ni har
regerat. De som har blivit rika under 80-talet - och det finns ganska många
sådana personer - har i huvudsak blivit detta av två skäl. De har utnyttjat
det gamla ruttna skattesystemet i kombination med en mycket hög inflation.
Nu har vi faktiskt gjort någonting åt det ruttna skattesystemet. Nästa upp-
gift för den som är angelägen om en bra fördelningspolitik är att ta itu med
inflationen, att knäcka inflationen. Detta var ett icke oväsentligt inslag i mitt
huvudanförande, och jag tycker att också Hans Gustafsson kunde visa ett
visst intresse för denna uppgift utifrån rent fördelningspolitiska utgångs-
punkter, och det är också nödvändigt av helt andra orsaker.
Hans Gustafsson påstod slutligen att enskilda människor inte alltid före-
drar privata alternativ. Det tror heller inte jag. Såvitt jag vet har ingen på-
stått detta, i varje fall inte jag. Poängen med att ha privata alternativ till den
offentliga sektorn är att man får välja, att var och en får själv välja som kon-
sument eller som anställd. Jag vill upprepa min fråga: Varför är ni socialde-
mokrater så benhårda motståndare till konkurrens och valfrihet i produktio-
nen av vård, omsorg och utbildning?
Anf. 13 CARL FRICK (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp ett problem som förvirrar och försvårar
såväl i den ekonomiska debatten som i den ekonomiska politiken. I den eko-
nomiska debatten och politiken talar man mest om den relativa ekonomin
i stället för den reala, de verkliga förhållandena. Vi får t.ex. ofta veta att
industriinvesteringar och liknande minskar i förhållande till BNP, medan de
faktiskt i fast penningvärde har ökat kraftigt.
Jag vill ta till en bild som exempel. Om en höjdhoppare kan höja sitt per-
sonliga rekord från 1,20 meter till 1,32 meter, har han flaxat sig upp 10%
och hoppat 12 centimeter högre. Om en stjärnidrottsman som normalt klarar
2,40 meter ökar sitt resultat med endast 5 %, har han också ökat hopphöjden
med 12 centimeter. Han betraktas då som en mästare, ja närmast som en
fantom.
Men i den ekonomiska politiken och i den ekonomiska världen är det pre-
cis tvärtom. Den stackars fantomen som bara klarar en höjning på 5 %, han
betraktas ju som en charlatan och närmast som en krympling. Det är uppen-
barligen på det viset, att vi i Sverige hånas som om vi vore charlataner, efter-
som vår ökning av BNP inte är speciellt hög mätt mot andras. Men jag har
den åsikten att de som ägnar sig åt den sortens jämförelser utan en fast grund
är charlater och i det långa loppet intellektuella krymplingar.
Man måste vid en jämförelse i alla sådana sammanhang utgå från en fast
grund, och inte en grund som hela tiden rör sig - och BNP rör sig hela tiden.
Vi måste för att kunna driva en vettig ekonomisk politik och föra en sansad
ekonomisk debatt fastlägga vissa grunder från vilka man mäter. Om vi gör
detta, tror jag att vi har förutsättningar att komma till rätta med en hel del
problem, eftersom vi vet vad vi håller på med.
Det måste på något sätt bli ett slut på denna intellektuella krymplingsmen-
talitet att mäta på ett sätt som inte har med det reala att göra. Vi bör endast
ägna oss åt det relativa. Då tror jag att vi kan få en fast grund att stå på, och
vi kan bygga ett samhälle som är både ekologiskt och ekonomiskt sunt. Tack!
Anf. 14 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! Finansutskottets ordförande Hans Gustafsson ger en bild av
hur han ser på det ekonomiska läget. Han verkar inte särskilt berörd av de
siffror som både Anne Wibble och Lars Tobisson har refererat från OECD.
Jag återkommer till det.
Det är intressant att Hans Gustafsson angriper ett par reservationer. Men
i sammanfattningen av utskottsbetänkandet står det för det första ”att det i
flera avseenden råder stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och
vad som uttalas i motionerna från moderata samlingspartiet och folkpartiet
liberalerna---”, För det andra står det: ”Vidare tycks överensstämmelse
finnas om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras---”. För
det tredje står det att det ej heller på vissa andra punkter råder några skiljak-
tiga uppfattningar. För det fjärde står det: ”En överensstämmelse återfinns
också mellan vad som anförs i propositionen och---när det gäller krav på
reformer i den offentliga sektorn---.”
Jag tycker att socialdemokraterna skall bestämma sig för vad de tycker. Å
ena sidan tycker de att det som står i reservationen är eländigt. Å andra sidan
säger de i sammanfattningen att det finns en överensstämmelse med vad
folkpartiet och moderaterna har tagit fram i sin reservation. Vi från center-
partiet är tacksamma för att vi inte har fått samma omfamning.
Det har även uttalats ordentliga lovord över hur bra saker är. Vi skall inte
skämmas för det som är bra i Sverige. Det är viktigt att vi lyfter fram sådant.
Men det står i bjärt kontrast till de siffror som har redovisats där det framgår
att inflationen blir fortsatt hög och tillväxten kommer att sjunka. Det är tal
om en dyrbar offentlig sektor och ett alltför högt ränteläge och att arbetslös-
heten kommer att öka. I finansutskottets ordförandes anförande verkar det
som om han inte tar de siffrorna på allvar.
Följande fråga blir alltmer aktuell, eftersom VU-ledamoten Stig Malm -
det socialdemokratiska vallokomotivet, som han kallas i det socialdemokra-
tiska partiet - inte tycks dela de övrigas uppfattning: Är det en allmän åsikt
i det socialdemokratiska partiet och i ledningen att Sverige inte befinner sig
i obalans? Det blev inget riktigt svar från Hans Gustafssons sida - han sade
först å ena sidan och sedan å andra sidan.
Det är väl en konstig ordning att ha en inflation på 11 % och sedan räkna
bort det som hör till skattereformen? I reformen ingår att boendet straffbe-
skattas, att resa till sitt arbete och sköta sitt arbete straffbeskattas, och den
som vill äta mat straffbeskattas. Jag tycker att det är konstigt att plötsligt
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
37
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
räkna bort detta som om det inte fanns. Självfallet är det en del av inflatio-
nen.
Det ligger mycket i den kommentar som Anne Wibble gav uttryck för när
det gäller inflationens skada för fördelningspolitiken. Den har naturligtvis
varit ett stort bekymmer under 80-talet.
Svaret som gavs till oppositionen var mest ”å ena sidan och å andra sidan”.
Anf. 15 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Vi har nu fått reda på att kristemperaturen bestäms av storle-
ken av jultomtens säck. Jag får kanske ställa frågan: När kommer krisen?
Ar det vid en julrusch som motsvarar 20 miljarder?
De lågavlönade, de som inte får del av skattereformen och som har pres-
sats under 80-talet av reallönesänkningar, kanske inte deltar i någon julrusch
dessa dagar. Det kanske blir ännu besvärligare nästa år.
Hans Gustafssons seans innehöll inte något försvar. Jag forstod inte riktigt
om han är överens med regeringen. När regeringen i grundläggande avseen-
den monterar ned den sociala välfärdspolitiken genom att skapa stora hål i
socialförsäkringen, är det tydligen ingenting som en socialdemokratisk ut-
skottsordförande behöver nämna eller fundera över. Det är ett stort brott
mot arbetarrörelsens grundläggande principer som länge har väglett svensk
välfärdsutveckling.
När det gäller bristerna beträffande produktiviteten talas det mycket litet
om orsakerna till den och hur vi skall komma till rätta med dessa. Det enda
som nämns är åtstramningar. T.ex. har vi den oerhörda resurs som finns i
arbetarnas inflytande, bättre arbetsmiljö och en helt annan arbetsrätt. Den
breda kunskapsutvecklingen har försummats under hela 80-talet. Det kan-
ske inte heller blir någon förbättring, eftersom det knappast vidtas några ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder och AMS tilldelas inte några anslag. Det
kanske inte ens i en kommande lågkonjunktur satsas på denna kunskap.
Därav den övergripande filosofin att vi skall bekämpa inflationen med hjälp
av stor arbetslöshet.
Hans Gustafsson säger ingenting om den stora försummelsen, som han vill
egentligen underordna sig, dvs. näringslivets oförmåga att över huvud taget
använda sitt kapital på ett förnuftigt sätt i landet. Vad gör vi åt beroendet av
ett kapital som har det kortsiktiga vinstintresset och som kan sticka i väg vart
som helst? Skall vi ständigt underordna oss och bli en utfattig region i norra
Europa? Vänsterpartiet menar att det skall satsas på investeringar som kan
göra oss så oberoende som möjligt. Men nu väljs den andra vägen.
Jag lyssnade uppmärksamt när Hans Gustafsson sade något om att gå ut
mot löntagarna och den offentliga sektorn. Jag trodde han menade regering-
ens förslag. Men han talade visst om moderaterna och folkpartisterna. Men
också socialdemokraternas förslag har udden mot löntagarna och den offent-
liga sektorn.
Anf. 16 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Om Lars Tobisson har lyssnat lika dåligt på mina företrädare
som på mig är det inte så konstigt att diskussionen sällan leder till något re-
sultat.
Gunnar Björk pekar på att jag säger å ena sidan och å andra sidan. Ja,
precis, Gunnar Björk. Det är bra om politikerna lär sig att allting inte är
antingen helt svart eller helt vitt. Det kan finnas skäl som talar för och skäl
som talar emot.
Lars Tobisson har inte på en enda punkt redovisat att min beskrivning av
den ekonomiska situationen är felaktig. Jag är villig att dokumentera punkt
för punkt med material, som jag tyvärr inte kan föredra här i talarstolen.
Jag har inte redovisat något annat än den faktiskt föreliggande situationen
grundat på riktigt material. Nu säger Lars Tobisson att det kan bli sämre
nästa år. Det blir sämre nästa år. Det är precis vad jag har sagt. Tar vi inte
itu med inflationen, ser vi inte till att få samband mellan produktivitet och
inflation, blir det substans i talet om kris.
Vidare har jag fått frågan om jag delar Stig Malms uppfattning eller ej.
Jag har hört Stig Malm på radion. Jag delar inte hans uppfattning om han
menar att det inte finns några problem i den svenska ekonomin som det be-
höver tas itu med och som är smärtsamma och svåra. Det råder stora pro-
blem med inflationen och produktiviteten, och det är problem med bytesba-
lansunderskottet. Det måste vi ta itu med, det är smärtsamt och det kräver
insatser av olika slag. Var och en som vill göra sig besväret av att läsa mitt
anförande kan se att jag ingalunda undervärderat detta.
Några frågor har ställts direkt till mig. Bl.a. har Anne Wibble två gånger
återkommit till frågan om varför socialdemokraterna inte kan acceptera en
viss privatisering av den offentliga sektorn. Det är en kommunal verksam-
het. Den beskrivning som ofta kommer från talarstolen har inte mycket med
verkligheten att göra. Vi har i kommuner och landsting sedan lång tid till-
baka drivit en omfattande entreprenadverksamhet. Det är få städer och
kommuner i landet som har tillgång till egna resurser för hela anläggningssi-
dan, underhållssidan osv. Nu vill Anne Wibble, om jag förstod henne rätt,
att man också skall gå in på den sociala sektorn.
När det gäller det här talet om konkurrens vill jag säga att jag tror att det
är bra med konkurrens, men var litet försiktig! Jag har nämligen under min
tid som bostadsminister lagt märke till att de som står och talar om konkur-
rensens välsignelse skyndar sig hem, så fort de lämnat talarstolen, för att
köpa upp sina konkurrenter. Jag går med, Anne Wibble, på att vi skall disku-
tera en ökad entreprenadverksamhet även i den offentliga sektorn. Men då
skall vi också diskutera om man skall släppa in den offentliga sektorn på den
privata sektorn, vilket är förbjudet enligt gällande kommunallag. På den pri-
vata sektorn behövs nämligen minst lika mycket konkurrens. Den håller på
att bli lika mycket monopoliserad som den offentliga sektorn håller på att
bli.
Anf. 17 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Jag har länge försökt intressera Allan Larsson för frågor kring
bytesunderskott och kapitalutflöde, men jag har misslyckats; det har mest
blivit tal om budgetsaldo. Därför är jag glad att Hans Gustafsson i sitt anför-
ande berörde problemen i våra utrikesaffärer. Jag är samtidigt förvånad över
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
39
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
att han sade att oppositionen inte har lagt fram förslag för att möta proble-
met med kapitalutströmning.
Jag upprepar att det rör sig om att försöka få till stånd förtroendeskapande
åtgärder. I mitt anförande sade jag: När man nu skriver så vackert om värdet
av det europeiska monetära samarbetet, varför kan inte vi då anknyta kro-
nan till ecun? Jag menar att detta skulle skapa förtroende för att vi inte kom-
mer att devalvera, och att det dessutom skulle sänka räntenivån. Den frågan
har jag inte fått svar på.
Vi måste, har jag sagt, anpassa vårt skattetryck till omvärlden, om det
skall vara attraktivt att verka i Sverige. Jag frågade Hans Gustafsson om han
menar allvar med talet om att sänka skattetrycket, eller om han tror på det
som LO och partikongressen har beslutat - att man i stället skall bygga upp
ett sparandeöverskott i den offentliga sektorn, med överbeskattning.
Jag har påpekat betydelsen av att vi inställer alla planer på förtida avveck-
ling av kärnkraften, för att få företagare att intressera sig för att satsa i Sve-
rige.
Detta är förtroendeskapande åtgärder. Här krävs det klara, tydliga signa-
ler. Om inte allt kan genomföras på en gång, så skall i alla fall signalerna ut.
Jag begär faktiskt att få höra vad Hans Gustafsson anser om de frågorna.
Det väcker inte förtroende, menar jag, när LO-ordföranden går ut och
säger att det inte finns någon kris. Att den är kris kan vem som helst konsta-
tera - det konstaterar OECDs experter, det konstaterar Moody’s ratinginsti-
tut, som är här i dessa dagar. Detta behöver man egentligen inte uppehålla
sig vid.
När finansutskottets ordförande försöker bevisa att allt egentligen står väl
till, så tycker jag att han motarbetar finansministerns ansträngningar att hos
svenska folket skapa ett krismedvetande, som får människorna att kanske
även besinna sig i julhandeln.
Nu sade Hans Gustafsson i slutet av sitt anförande att vi står inför stora
problem om vi inte bekämpar inflationen. Jag kan nämna att jag just har fått
konjunkturinstitutets rapport, som offentliggjordes kl. 11.00 i dag. Där sä-
ger man att inflationen i år skall bli 10,4 %. Vi vet att det är för litet - den
blir drygt 11 %. Men nästa år blir den 10,7 %. Det är ett konstigt sätt att
bekämpa inflationen. Och ännu konstigare är det att man höjer skatter som
driver upp prisstegringen ännu mer.
Jag har tidigare frågat: Varför höjer man fastighetsskatten, varför höjer
man löneskatten och varför släpper man loss utgifter som ingalunda behövs,
t.ex. när det gäller att vidga fackavdragen? De här frågorna kvarstår obesva-
rade, och det vore bra om Hans Gustafsson ville ta itu med dem.
Anf. 18 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Fru talman! Hans Gustafsson tog faktiskt upp temat om konkurrens i den
offentliga sektorn. Det gladde mig, för jag har haft svårt att få någon riktig
kontakt med de tidigare ordförandena; de har inte velat prata om detta.
Hans Gustafsson beskrev förhållandena som om det pågick väldigt mycket
entreprenadverksamhet inom kommuner och landsting. Så är inte fallet. Det
gäller en ganska liten del. De siffror som jag har sett visar att det är betydligt
40
mindre än en tiondel av verksamheten som är utsatt för entreprenad och
konkurrens. Det är nästan alltid och enbart de tekniska verksamheterna.
Hans Gustafsson var emellertid beredd att diskutera, sade han, även de
sociala verksamheterna. Men samtidigt sade han, tydligen till mig, att man
skall vara försiktig, för hans erfarenhet är att när man lägger ut sådan verk-
samhet på entreprenad, kommer andra företag och köper upp de kommu-
nala historierna. Det är inte riktigt den verklighet som jag har sett på de ak-
tuella områdena. Jag har litet svårt att tro att de mindre och medelstora före-
tagen, som i första vändan kommer att vara intresserade av entreprenad-
verksamhet för kommuner och landsting, skulle så att säga köpa upp hela
kommunen. Verklighetsanknytningen verkar vara en aning dålig.
Samtidigt ville Hans Gustafsson, för att kunna förorda mer entreprenader,
också släppa in den offentliga produktionen på den privata sidan. Detta vore
helt felaktigt, anser jag. Produktion av varor och tjänster i en marknadseko-
nomi sker bäst i privat regi. Om Hans Gustafsson tvivlar på detta påstående,
så vill jag ge honom tipset att blicka ut över världen. Vad som händer i andra
delar av världen är just att tidigare offentlig produktion läggs över i privat
regi.
Lönestegringstakten vill jag gärna beröra. Jag frågade inledningsvis: Vad
gör socialdemokraterna om Rehnbergkommissionen misslyckas? Detta är
en ganska realistisk fråga, eftersom er stabiliseringspolitik och inflationsbe-
kämpningspolitik är så entydigt och ensidigt upphängd på Rehnbergkom-
missionens lyckosamma uppnående av ett stabiliseringsavtal. Jag skulle
gärna vilja ha ett svar på den frågan.
Slutligen, fru talman! För att åstadkomma någonting positivt i svensk eko-
nomi framöver, för att så att säga få upp framtidstro, tillväxt och optimism
igen, måste man ha ett litet längre perspektiv och en litet mera offensiv in-
fallsvinkel på problemen och på de åtgärder man sätter in än vad Hans Gus-
tafsson har. Hans Gustafsson verkar, liksom socialdemokrater i övrigt, inta
en mycket defensiv position. Till nöds kan man förmås att försvara några av
de åtgärder man vidtar, men det finns inte någon entusiasm för att med liv
och lust gå fram med nya tankar och förändringar i den ekonomiska politiken
som kan skapa förtroende för en positiv framtid i Sverige.
Anf. 19 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Fru talman! När det gäller Rehnbergkommissionen är det viktigt att
komma ihåg den roll som lönebildningen spelar för att vi skall lyckas med att
få den svenska ekonomin att utvecklas åt rätt håll. Därför är det oroande om
det är som socialdemokraten Göran Johansson sade i radio i dag på morgo-
nen, nämligen att det är kris inom LO efter krisen inom det socialdemokra-
tiska partiet.
Jag tycker att det är viktigt att arbetsmarknadens parter tar mer ansvar för
den roll som de har i lönebildningen. Det är ändå så, att arbetsmarknadsde-
len i samhället praktiskt taget sköts av de fackliga organisationerna. Då är
det viktigt att de inte skjuter över ansvaret för följderna av sina beslut på
den politiska delen, som inte skall lägga sig i den fackliga sidan.
Det är intressant att en stor fackföreningsledare inte har det krismedve-
tande som regeringen ändå försöker ge uttryck för. Det är därför som vi har
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
41
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
envisats och ställt frågor kring Malms uttalande. I ett avseende har ändå fi-
nansutskottets ordförande sagt att han inte delar den synpunkt som Malm
har anfört. Men å andra sidan tycker jag inte att Hans Gustafsson är riktigt
klar i sin ståndpunkt.
När det gäller detta om att vara för och emot, är det naturligtvis viktigt
att man speglar samhället - vad som är bra och vad som är dåligt. Men den
socialdemokratiska politiken i dag verkar vara både för och emot - å ena
sidan, å andra sidan. Det är ju ganska symptomatiskt att man inte vet vilken
stol man skall stå på. Det är därför ingen tillfällighet att man för detta ända-
mål behöver en långbänk.
Anf. 20 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag förstår att Hans Gustafsson gärna diskuterar med dem
som han i stort sett är överens med. Han har sagt tre fyra gånger att socialde-
mokraterna är överens med moderaterna och folkpartiet.
Men de besvärliga frågorna som Stig Malm tog upp och som rörelsen fun-
derar över vill han inte gärna svara på. Hur är det med nedmonteringen av
den generella välfärdspolitiken som försämringarna i sjukförsäkringen är ett
tecken på? Hur är det egentligen med beslutet att ensidigt proklamera en
EG-ansökan? Ser socialdemokratin inte någon som helst möjlighet att föra
egen politik mot de kapitalrörelser som har försatt svensk valutamarknad i
kris?
Ser man ingen sådan möjlighet, kommer ju nästa fråga: Har man någon
som helst möjlighet att i nästa skede bekämpa arbetslösheten? Har Sverige
då över fyivud taget ingenting att bestämma om? Har socialdemokraterna
ingen idé om vad de vill göra?
Vad de borgeliga vill, det vet vi. Det har vi inga som helst bekymmer med
att se. Men vad vill socialdemokratin och Hans Gustafsson?
Den ensidiga inflationsbekämpningen genom att hålla tillbaka lönerna har
ingen som helst koppling till en fördelningspolitik. Vi är alla överens om att
bekämpa inflationen. Inflationen omfördelar. Men någonting som systema-
tiskt utelämnas i varje skede är en ordentlig prispress.
Nu visar det sig att fackföreningsrörelsen äntligen har förstått att skall man
förhandla om löner, måste man också förhandla om priserna. Vi har talat om
detta förut och fört fram det i våra motioner: Skall man med framgång kunna
bekämpa inflationen, måste det vidtas åtgärder mot prisökningarna.
Det kan väl inte vara så att vi både skall ha arbetslöshet och nedpressade
löner och att de lågavlönade sedan skall drabbas av efterföljande prisök-
ningar. Det kan väl inte vara socialdemokratins recept, men ni har ingenting
emot det i dag.
Jag är också förvånad över att man inte tar mer itu med tillväxtens grund-
läggande problem. Man inriktar sig mer på kvantitet än på kvalitet och tar
inte vara på de arbetande människornas förmåga. Numera går man helt och
hållet SAF-vägen och försöker på olika sätt att straffa arbetarna och även
försämra arbetsrätten.
Det är ju så, Hans Gustafsson, att det vi nu upplever som näringslivets kris
beror på att företagen inte kunnat ta vara på den chans som ni gav dem och
42
som gav dem höga vinster. Ni gjorde fel. Skall ni göra samma misstag en gång
till?
Anf. 21 CARL FRICK (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att Hans Gustafsson har tagit arbetslösheten
och den förändrade inställningen i socialdemokratiska partiet - eller kanske
egentligen regeringen - till den fulla sysselsättningen på allvar. Som jag sade
i mitt inledningsanförande, är ett lönearbete för många människor en fantas-
tisk viktig del av deras liv. Om vi nu står inför en hotande arbetslöshet, måste
man faktiskt ta itu med det problemet på allvar och hävda arbetslinjen.
Som jag sade tidigare är vi för ett samhälle där lönearbetet på sikt kan
minska och medborgarna i större utsträckning får disponera sin tid för annat,
men vi är inte där ännu. Så länge vi inte är där, måste man se till att männi-
skor kan vara i produktivt arbete.
Vi har angivit en lång rad områden där vi anser att det är viktigt att sätta
in stötarna, därför att det har med vår framtid att göra och våra möjligheter
att komma till rätta med miljöproblem och ekologiska problem. Jag nämnde
investeringar i infrastruktur - spårburen trafik och andra kommunikatio-
ner - inhemska bränslen och alla möjliga andra saker. Vi skall t.ex. vara väl-
digt mycket mer effektiva i vår energianvändning, eftersom det minskar pro-
blemen i samhället både ekologiskt och ekonomiskt. Om vi bringar ner ener-
gianvändningen kraftigt, och det kan vi göra, minskar vi också bytesbalans-
underskottet. Det är ett oftast undanskymt faktum i den politiska debatten.
Man ägnar sig där åt helt andra saker.
Jag tycker att det skulle vara väldigt bra, om Hans Gustafsson och kanske
också Allan Larsson, som nu har kommit, tar upp hela frågan om arbetslös-
heten och hur man kan komma till rätta med den. Vi har framfört en gammal
god och viktig tanke, nämligen att det är dags att äntligen börja minska löne-
arbetstiden, så att människor får större möjlighet att göra andra saker än att
bara arbeta. Det finns en möjlighet nu, i en lågkonjunktur, att börja proces-
sen mot ett mindre arbetsintensivt samhälle. På det sättet kommer vi på sikt
att nedbringa den materiella förbrukningen, och det är gynnsamt för de eko-
logiska systemen och för vår framtid.
Här finns en utomordentlig möjlighet att använda en lågkonjunktur på ett
för framtiden positivt sätt. Det skulle vara värdefullt om regeringen kunde
ta tag i detta på ett bra sätt. Vi ställer gärna upp och hjälper till.
Anf. 22 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Fru talman! Jag hoppas att mina meddebattörer inser att det är nästan
omöjligt att på tre minuter svara på det som har sagts på femton dessförin-
nan, men jag skall försöka göra så gott jag kan.
Låt mig säga till Carl Frick att jag kommer icke att medverka till att man
överger den fulla sysselsättningen eller att man överger arbetslinjen i arbets-
marknadspolitiken. Jag räknar med att finansministern, som kan de frågorna
mycket bättre än jag, kommer att ta upp dem och därmed ge ett svar.
Jag kan ge samma besked till Lars-Ove Hagberg: Det kommer icke att
med min medverkan bli någon nedrustning av den generella välfärdspoliti-
ken. Att det måste göras justeringar på grund av förändringar i verkligheten
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
43
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
och på grund av förändringar i ekonomin är en sak som vi får tåla, men det
finns ingen vilja att avrusta den generella välfärdspolitiken.
Lars Tobisson säger att när jag talar om det som är positivt i svensk eko-
nomi kan det vara att motarbeta finansministern. Jag säger fortfarande att
om Lars Tobisson har något enda underlag för att bestrida det jag har sagt,
så ta fram det. Jag känner finansministern ganska väl, och jag vet att han
tycker om korrekta besked. Om han skulle försöka bedriva en ekonomisk
politik som inte är grundad på fakta, skulle han dessutom misslyckas.
Det finns inga delade meningar på den punkten. Den omständigheten att
man talar om vad som är bra i ekonomin i Sverige är inget skäl för att inte
säga att det behöver sättas in en hel del åtgärder.
Låt mig sedan säga något med anledning av det Gunnar Björk och Anne
Wibble har varit inne på. Framför allt Gunnar Björk förvånar mig litet. I
sitt första anförande frågade han mig om vi vill sänka skatterna. Det är ett
undermåligt, billigt resonemang. Finns det något parti som inte vill sänka
skatterna, om det kan göras utan att det medför några försämringar? Inget
parti tycker väl att man skall beskatta folk bara för nöjet att göra det?
Men jag vägrar för min del att upphöja skattesänkningar till ett överordnat
mål, utan vill i varje läge pröva dem i relation till vad bortfallet av skattein-
täkter medför. Den linje som vi har valt i nuvarande läge är att fortsätta att
effektivisera och förnya den offentliga sektorn och därmed skapa möjlighe-
ter till en skattesänkning utan nedrustning av den generella välfärdspoliti-
ken.
Sedan till Anne Wibble: Jag menade självfallet inte att de små företagen
skulle köpa upp kommunerna. Men om vi nu skulle gå med på att lämna
över verksamhet i den offentliga sektorn till privata entreprenörer, så vore
det ju därför att det anses att det skulle innebära mer av konkurrens och
ökad mångfald. Då borde vi ha en garanti för att konkurrensen finns kvar, att
inte företagen köper upp varandra och monopoliserar den privata sektorn.
Den privata sektorn är på vissa områden i dag så monopoliserad att den
skulle må väl av att den offentliga sektorn erbjöd ett vettigt alternativ även
inom den privata sfären. Låt oss gärna fortsätta diskussionen, Anne Wibble,
om relationerna mellan privat verksamhet i den offentliga sektorn och of-
fentlig verksamhet i den privata sektorn.
Förste vice talmannen anmälde att Anne Wibble anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 23 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! När jag läste tidningarna i morse fick jag veta att Sverige inte
har några problem, att allt bara var ett påhitt av finansministern och riks-
bankschefen. Om det vore sant att Sverige inte har några ekonomiska pro-
blem, då skulle det vara en dans på rosor att vara finansminister.
Men alla vet att vi har en inflation som nu på allvar hotar jobben. Alla kan
se att vi har en mycket liten tillväxt, som starkt begränsar vårt handlingsut-
rymme. Och den som går litet djupare i de ekonomiska förhållandena kom-
mer att upptäcka att vi har ett underskott i våra affärer med omvärlden och
44
att detta är ett allvarligt problem. Detta understryks i OECDs Sverigerap-
port, som publiceras i dag.
Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt när man disku-
terar Sveriges aktuella ekonomiska situation. Vi gjorde stora framsteg under
1980-talet. Det var en period som kännetecknades av god utveckling i nä-
ringslivet, en stark ökning av investeringarna och sysselsättningen, en kraftig
utbyggnad av vården och omsorgen. Sverige blev i många avseenden ett
bättre samhälle.
Allt detta gav upphov till en stark optimism. Den optimismen fick oss att
överskatta våra resurser - och när jag talar om oss, menar jag både närings-
liv, hushåll och offentlig sektor. Med detta följde inflation, försvagad tillväxt
och underskott i utlandsaffärerna.
Det finns många styrkefaktorer i den svenska ekonomin. Det har också
OECD framhållit. Det gäller bl.a. arbetsmarknaden, som är en av de bäst
fungerande inom OECD-området.
Men nu står Sverige inför några ekonomiskt besvärliga år. Det finns inte
utrymme för storstilade löften, varken om kostnadskrävande reformer eller
stora skattesänkningar. Det blir en tid med stora krav på politisk handlings-
kraft och beslutsamhet.
I regeringens skrivelse till riksdagen har vi redovisat hur vi ser på proble-
men och vilka åtgärder som måste vidtas.
Jag har noga lyssnat på debatten under förmiddagen, och jag skulle vid
det här tillfället vilja sammanfatta regeringens syn på de åtgärder vi har redo-
visat i några enkla budskap på det ekonomiska området.
Det första budskapet är att valutapolitikens mål ligger fast. Vi skall hävda
den svenska kronan. Alla som lättsinnigt lekt devalveringsleken eller nervöst
flyttat pengar vet nu vad som gäller, att vi menar allvar när vi säger att det
är uteslutet att Sverige kommer att devalvera. Vi har stängt den dörren och
spikat igen den för gott. Här finns inget att hämta för spekulanterna.
Detta budskap har nu slagit igenom på marknaden. Valutaflödena har
vänt tillbaka. Valutareserven är nu över 100 miljarder kronor. Räntorna har
börjat pressas ned.
Det andra budskapet är att Sverige går den europeiska vägen. Vi skall med
kraft fullfölja förhandlingarna med EG om ett ekonomiskt samarbetsavtal.
Vi är starkt engagerade i arbetet med att skapa gemensam säkerhet i hela
Europa. Vi skall samtidigt göra oss beredda att gå vidare i samarbetet med
EG och klargöra Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemen-
skapen. Vi har därmed gett ett besked till alla som känt sig osäkra om de
skall investera i Sverige. De kan planera för att utveckla sin verksamhet i
Sverige. De behöver inte störta i väg utomlands.
Också detta börjar nu slå igenom. Beskedet från SCA häromdagen om
satsningen i Sverige är ett av flera sådana exempel.
Det tredje budskapet är att Sverige skall tackla sina kostnadsproblem för
att pressa ned inflationen. Vi måste hålla igen på utgifterna i den offentliga
verksamheten. Samtidigt skall vi se till att våra viktiga välfärdssystem, t.ex.
sjukförsäkringen, fungerar väl. Och vi skall se till att växla ner från infla-
tionslöner till reallöner och därmed hävda vårt näringslivs konkurrenskraft.
Arbetet med ett stabiliseringsavtal går nu in i ett avgörande skede. Här
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
45
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
46
har arbetsmarknadens parter ansvaret. De kommer nu att kunna visa att de
kan leva upp till det ansvaret.
Vi måste använda de kommande åren för att låta omvärlden hinna i kapp
Sveriges kostnader. Vi måste ge Sverige chansen att hinna i kapp andra län-
ders konkurrenskraft.
Nu har det sagts i flera inlägg här i dag att socialdemokratin har gett upp
den fulla sysselsättningen. Man säger att vi har gett förtur åt kampen mot
inflationen i stället för kampen mot arbetslöshet. Därför vill jag en gång för
alla slå fast att arbetslösheten inte är något mål eller något medel i socialde-
mokratins ekonomiska politik. Arbetslösheten är en följd av brister i ekono-
min och trögheten på arbetsmarknaden. Den viktigaste orsaken är inflatio-
nen, den snabba kostnadsutvecklingen. Den måste bekämpas för att vi skall
ha en sysselsättning som vilar på en sund bas. Insatserna mot inflationen är
således ett medel i kampen mot arbetslöshet.
Det utesluter inte att vi också skall bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik
som ger ett rejält stöd till den som är eller riskerar att bli arbetslös. Det gör vi
redan. Regering och riksdag har anvisat betydande medel till aktiva åtgärder
under detta år. Det innebär bl.a. att 110 000 personer får en ny yrkesutbild-
ning under det här året. Det är bra för den enskilde, men det är också bra
för de företag som nyanställer och som kan få nya välutbildade medarbetare.
Jag kan arbetsmarknadspolitiken väl, och jag vet dess möjligheter, men
också dess gränser.
Det är min uppfattning att vi också i ett svagare konjunkturläge skall satsa
på yrkesmässig rörlighet, på omskolning och på kompetensutveckling. Det
är just för att vi socialdemokrater är så angelägna om att hävda sysselsätt-
ningen som vi både måste bekämpa inflationen och satsa på aktiv arbets-
marknadspolitik som understödjer den inriktningen.
Fru talman! I dag avslutas 1990 års riksdagsarbete. Som ny i denna kam-
mare vill jag gärna göra några reflexioner om vad riksdagen och regeringen
uträttat under året.
Knappast någonsin tidigare har riksdagen fattat så många och så stora be-
slut, under en så kort och intensiv period som under 1990.
Vi har fattat beslut om en genomgripande reformering av skattesystemet,
en reform som skall gynna arbete och sparande.
Vi har beslutat att ersätta regleringssystemet i jordbruket med en modern
livsmedelspolitik.
Vi har beslutat att reformera hela bostadsfinansieringen i grunden.
Vi har beslutat om en stor reform av äldreomsorgen, som förbättrat för-
hållandena för våra gamla.
Vi har beslutat om den nya Europapolitiken.
Vi skall i dag fatta beslut om att reformera sjukförsäkringen och skapa
bättre incitament till arbete och rehabilitering.
Regering och riksdag har visat handlingskraft och framsynthet. Allt tal om
att vi skulle sakna förmåga att fatta beslut är nonsens.
Det är ett imponerande arbete som utförts i utskott och kanslier. Riksda-
gens ledamöter har anledning att känna stolthet över vad som uträttats under
denna intensiva tid.
Fru talman! För några månader sedan skrev Sture Eskilsson på Svenska
Arbetsgivareföreningen en artikel i Dagens Nyheter. Han föreslog att mode-
raterna och folkpartiet skulle göra upp ett regeringsprogram och ställa cen-
tern utanför.
I början på november skrev Carl Bildt och Bengt Westerberg en gemen-
sam artikel med det innehåll som Eskilsson beställt. Den presenterades som
det nya borgerliga regeringsprogrammet. Centern ställdes åt sidan.
Jag antar att Sture Eskilsson på SAF måste känna sig nöjd.
Men hur står det till med folkpartiets liberaler? Känns det bra att vara
stödparti till moderaterna?
Vad säger centerpartisterna om att stå ute i kylan, när Bildt och Wester-
berg formar det borgerliga regeringsprogrammet?
Jag minns hur den gamle centerledaren Gunnar Hedlund på 1960-talet här
i riksdagen brukade tala om moderaterna och folkpartiet som ”de förenade
högerpartierna”. Jag tror att Gunnar Hedlund skulle ha använt samma ut-
tryck på motsvarande partier i dag.
Men kanske passar det bättre att tala om Firma Buller & Bång. Det är
mycket väsen, men litet ull.
Det mest avslöjande som sagts om denna politiska firma sades av Bengt
Westerberg i lördags. Han sade bl.a. att ”slagkraften i det borgerliga alterna-
tivet har ökat avsevärt genom en rad uppgörelser över blockgränserna”. Han
talade om skatterna, EG, äldreomsorgen och energipolitiken.
Lägg märke till att Bengt Westerberg inte talade om vilken undergörande
kraft som hade frigjorts genom Firma Buller & Bång. Nej, det var uppgörel-
serna över blockgränserna som hade skapat slagkraft. Bengt Westerbergs ut-
talande bygger på en viktig insikt, men innehåller också en stor illusion.
Insikten är enkel och tydlig: De borgerliga partierna har i stora och viktiga
sakfrågor varit så splittrade att de inte på egen hand skulle kunna åstad-
komma en sammanhängande politik. Det är bara genom uppgörelser med
oss socialdemokrater som de kunnat komma till skott.
Bengt Westerbergs uttalande bygger samtidigt på en illusion. När Wester-
berg säger att slagkraften i det borgerliga alternativet har ökat, så vill han få
oss att tro att framtiden är så problemfri att landet kan styras av en borgerlig-
het som inte ens kan hålla ihop i opposition. Men så ser verkligheten inte ut.
Landets politiska ledning kommer att ställas inför stora, viktiga och svåra
uppgifter under de kommande åren. Det finns många sådana uppgifter. Låt
mig få ge ett enda exempel.
Det gäller välfärdspolitiken och dess finansiering. Bengt Westerberg har
själv angripit moderaterna för deras löften om väldiga skattesänkningar och
sagt att moderaterna är ett hot mot välfärdssamhället.
Ett samhälle med trygghet och välfärd kan inte förenas med den skattepo-
litik som moderaterna står för. Det inser alla, och det framgick tydligt vid
moderaternas stämma nyligen. När den här frågan diskuterades på mode-
ratstämman så sade ordföranden i moderata studentförbundet, Anders
Borg, så här:
”Om moderaterna föreslår skattesänkningar, stora skattesänkningar, utan
att samtidigt våga ifrågasätta den generella välfärdspolitiken så finns det tre
sätt att fixa det här. Det ena är inflation, det andra är budgetunderskott och
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
48
det tredje är upplåning. Visst, så kan man göra, så gjorde man under de bor-
gerliga åren.”
Så sade Anders Borg, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, när
han krävde att välfärden skulle skrotas. Det var ärligt och uppriktigt. Att
lova bibehålla allt gott och bra men inte vilja betala notan - det är ett lätt-
sinne som snabbt kan bli förödande för ett lands ekonomi.
Det ledde under de borgerliga åren till ett gigantiskt budgetunderskott
som vi än i dag måste betala för i form av räntor på över 60 miljarder kronor
per år. Det är nästan dubbelt så mycket som försvaret kostar och lika mycket
som hela den svenska skolan kostar. Hade vi sluppit denna väldiga ränte-
börda, då hade t.ex. momsen kunnat sänkas med 10 %.
Så såg det ut med slagkraften under de borgerliga åren. Bengt Wester-
bergs uttalande väcker därför många frågor. Jag skall avslutningsvis bara
ställa ett par frågor:
1. Hur går det med skattereformen om moderaterna och folkpartiet skall
ha en gemensam skattepolitik? Vem skall kapitulera - Carl Bildt eller Bengt
Westerberg?
2. Hur skall det gå med välfärden? Kommer välfärden att bestå eller skall
den skrotas? Eller kommer det att gå så som ungmoderaterna sade?
Om detta är vi många som vill ha besked!
Anf. 24 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Jag måste säga att jag är förvånad över finansministerns an-
förande. I den senare delen kom han in på något slags nyårskrönika. Den
handlade dock enbart om allt stort som uträttats under det år som gått. Han
hade ingenting att säga om sina avsikter för framtiden. Då han talar om
framtiden är det den sedvanliga nidbilden av särskilt moderaternas onda av-
sikter.
Om jag minns rätt sade också finansministern att han hade lyssnat mycket
noggrant på den debatt som förts under förmiddagen. Ja, det är klart lättare
att höra vad som sägs om man är närvarande.
Jag ställde ett antal frågor av vilka ingen fick något svar. Det är jobbigt att
på kort tid upprepa dem. Jag uttryckte en förmodan att oron för budgetsal-
dot som så starkt präglat finansministerns uppträdande är en följd av en
överdriven tro på det kommande resultatet från Rehnbergsgruppen.
Om man föreställer sig att det kan bli nolltillväxt på inkomstsidan och att
statsutgifterna växer i takt med inflationen, då blir det problem.
Men jag måste då ställa frågan hur detta skulle kunna uppkomma. Vi har
en löneutveckling om vilken alla bedömare säger att den blir någonting på
8-9 %. Ändå har finansministern räknat och fortsätter antagligen att räkna
med att den blir 3 eller 4%. Det förutsätter förbud mot lokala höjningar
av lönerna utöver den prolongation av centrala avtal som måste komma till
stånd.
Jag gör den bedömningen som gammal förhandlare att detta kan inte
lyckas.
Hur skall det ordnas? Är finansministern inställd på att genomdriva detta
med lagstiftning? Hur rimmar det i så fall med de argument som vi fick höra
att det är helt parternas ansvar på arbetsmarknaden hur lönebildningen går
till?
När man sedan talar om stram finanspolitik med utgiftsbesparingar utan
skattehöjningar så återstår de frågor som Hans Gustafsson aldrig besvarade.
Hur kan man då höja fastighetsskatten? Hur kan man höja löneskatten?
Hur kan man säga att man anslår 600 miljoner extra till bl.a. kommunala
beredskapsarbeten, när man inte har för avsikt att ackommodera stora kost-
nadshöjningar med offentliga utgifter? Och hur kan man vidga fackav-
dragen?
Det är frågor som jag ställt och skulle vilja ha svar på. Det handlar om den
mörka framtid som Sverige går in i under socialdemokratisk politik.
Slutligen ytterligare en fråga som kräver ett svar: När kommer den utred-
ning om riksbankens oberoende som aviserades för över två månader sedan?
Direktiven var färdiga redan i våras. Jag frågade: Kommer vi att få studera
dem, det gäller ändå ett riksdagens eget verk? Blir det en parlamentarisk
sammansättning av denna kommitté, vilket rimligen måste vara befogat när
det gäller ett riksdagens eget organ?
Anf. 25 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Finansministern säger att arbetslöshet inte är något mål eller
något medel. Nej, men det kan bli resultatet av en felaktigt förd politik, när
man inte unyttjat de devalveringsvinster som man möjligen kunde ha. Man
har alltså inte lagt den grund man borde ha gjort för att utnyttja dem ordent-
ligt.
Sedan säger finansministern att man under denna tid borde utnyttja yrkes-
mässig rörlighet. Det kräver ett svar av finansministern på frågan: Menar
finansminstern att flyttlassen skall rulla snabbare igen, till regioner som sak-
nar bostadsmöjligheter, eller vad är meningen? Det kräver faktiskt ett svar
här i dag, tycker jag.
Finansministern säger att det är nonsens att säga att regeringen inte orkar
fatta beslut. Men hur är det då med TV-frågan, energifrågan, försvarsfrå-
gan? För första gången i historien går en försvarskommitté i stå. Det är en
stor skandal att man inte orkar fatta beslut i en sådan viktig fråga. De ursäk-
ter man har haft har varit uppenbara undanflykter. Det har inte funnits nå-
gon saklig grund för att inte orka fatta ett beslut; oavsett vilket beslutet blir,
borde man orka fatta det. Det är höjden av beslutsimpotens att inte orka
fatta det beslutet.
Finansministern funderade över hur det känns för centerpartiet att vara
ute i kylan. Vi upplever det inte så, utan vi tycker att det är varmt och skönt.
Jag tycker att centerpartiet har ett bra läge inför det kommande valet. Det
faktum att folkpartiet nu har lämnat mittfältet gör egentligen inte så mycket
för vår del, förutom att det är synd att vi inte är fler som slåss för mittenfrå-
gorna. Vi har traditionellt haft en stark samling i mitten i många politiska
frågor, och vi har det fortfarande i Norden.
Folkpartiet har valt att ansluta sig till den linje som företräds av modera-
terna. Jag lyssnade med intresse på Tobissons uttalande om den moderatli-
berala reservationen, men det ankommer inte på mig att dra några slutsatser
av det.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
4 Riksdagens protokoll 1990/91:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Ett borgerligt regeringsalternativ utan centerpartiet, ett alternativ som
saknar rättviseprofil, som saknar regional förankring, som inte tar miljöhän-
syn, det skulle vara ett regeringsalternativ utan stöd hos folkflertalet, och jag
tror inte att det skulle bli någon särskilt långvarig regering. Det är också där-
för vi med glädje slåss för det som är vårt alternativ, nämligen den reserva-
tion som visar det andra borgerliga regeringsalternativet i svensk politik.
Anf. 26 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag undrar om Allan Larsson har läst det betänkande som vi
här debatterar. I varje fall tror jag att han har lyssnat sällsynt dåligt på debat-
ten, även om han kan ha snappat upp ett och annat ord över radion. Många
av de frågor som Allan Larsson ställde och de påståenden som han hävde ur
sig har faktiskt blivit bemötta och avhandlade under morgonens debatt.
Jag vill ändå - för säkerhets skull, med tanke på att Allan Larsson kanske
inte heller läser protokoll - ta upp det som jag hade förutsatt att han skulle
nämna i sitt anförande, dvs. de ”förenade högerpartierna”. Jag skall be att
än en gång få citera min partiordförande: ”Den som själv är för mjuk för att
ta itu med de ekonomiska problemen skapar i praktiken ett hårt samhälle.”
Detta är vad Allan Larsson är i färd med att göra. I det hårda samhälle
som följer som ett brev på posten - t.o.m. säkrare än ett brev på posten i
dagens Sverige - av att man undviker att ta itu med problemen, av att man
inte klarar att hantera de ekonomiska krissituationerna, blir det de svaga
som drabbas av ökad arbetslöshet, av fortsatt höga prisökningar, som fak-
tiskt fungerar som tjuvar som stjäl människors pengar, och av den uteblivna
tillväxt som vi nu kan se det första tecknet på i och med att ingen kan få några
reala inkomstökningar, eftersom det inte finns någon tillväxt att fördela.
Jag måste säga att Allan Larssons inlägg var väsentligt under den klass
som man normalt har anledning att förvänta sig av en finansminister. Inte
heller har han enligt min uppfattning anledning att så där väldigt starkt fram-
häva den egna handlingskraften och beslutsamheten. Det är ju ändå ett fak-
tum att de beslut som har fattats här i riksdagen åtminstone under detta år
har varit en följd av att socialdemokraterna har tvingats uppge sina egna po-
sitioner. Och det vittnar ju inte om någon särskilt stor handlingskraft eller
beslutsamhet. I de flesta fall har man noga undvikit att i förväg tala om vad
man faktiskt vill, och då kan man självfallet så småningom landa på ett be-
slut, men det skapar ju inte precis någon stolthet hos de riksdagsledamöter
som deltar i beslutet. Och det skapar i allra högsta grad förvirring hos de
väljare som har fått lära sig någonting annat på de socialdemokratiska mö-
tena.
Aven jag ställde inledningsvis ett antal frågor till finansministern, och jag
skall bara upprepa en av dem. Det finns några saker man faktiskt skulle
kunna göra för att återskapa det förtroende och den optimism som är nöd-
vändig i det svenska ekonomiska samhällsklimatet över huvud taget. Jag har
tidigare tagit upp valutafrågan, anslutningen till ecun, men det vägrar Allan
Larsson att kommentera. Låt mig då ta upp en annan fråga som ändå på
något sätt är förannonserad, nämligen förmögenhetsskatten. Är Allan Lars-
son beredd att slopa förmögenhetsskatten för småföretagens arbetande ka-
50
pital? Jag tror inte att någonting skulle vara lika positivt för det företagskli-
mat som ändå måste vara grunden för ett framtida välstånd i Sverige.
Anf. 27 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Det här är egentligen en ganska fantastisk debatt. Finansmi-
nistern försöker blanda ihop problem och kris. Men det är väl så att en kris är
något mer än ett problem; vi lever ju efter vad jag har förstått med ständiga
problem. Det som egentligen är vitsen är ju att regeringen försöker anamma
fram en krisstämning, som stämmer överens med uttalanden från Svenska
arbetsgivareföreningen. Man frågar sig vad regeringen har läst för artikel när
den i den här skrivelsen har tagit upp kraven från Svenska arbetsgivareföre-
ningen om medlemskap i EG och försämringar inom sjukförsäkringssyste-
met. Det är ju exakt SAFs krav som nu presenteras som de centrala budska-
pen i skrivelsen.
Regeringen lämnar helt fördelningspolitiken. I alla de åtgärder som Allan
Larsson säger att regeringen har vidtagit är fördelningspolitiken underlåten-
hetssynden. Om man skall vidta någon åtgärd mot något problem är det väl
fördelningspolitiken till förmån för arbetarrörelsen som måste stå i centrum.
Nu skall regeringen göra någonting åt valutapolitiken, och Allan Larsson
säger att vi inte skall devalvera och att vi skall gå med i EG. Regeringen
visar upp sina muskler och spöar upp de svaga i samhället med försämrade
sjukförsäkringar och indragning av offentlig verksamhet. Detta drabbar ju
de svaga i samhället. Sedan säger mannen på ABBs finansavdelning att be-
slutet om EG var jättebra. Nu får vi äntligen som vi vill, nu får vi arbetslöshet
som skall bekämpa inflationen, säger han. Så kommer landets finansminister
och säger: ”Vi skall inte ändra på någonting i vår arbetsmarknadspolitik,
utan den skall vara precis som vanligt. Vi skall lägga in hur mycket utbildning
som helst, eftersom AMS kräver det men hittills inte har fått det.”
Jag vet egentligen inte vad som gäller. Om regeringen underordnar sig
dessa valutaspekulanter och är tvungen att visa upp sina jättemuskler, skall
regeringen då inte också underordna sig när det gäller arbetslösheten? Den
marknad som regeringen visar upp sig för förväntar sig nu att regeringen
släpper upp arbetslösheten.
Jag skulle bli oerhört glad och tillfredsställd om finansministern nu dekla-
rerade att regeringen i varje led kommer att bekämpa arbetslösheten. I
första hand skall den bekämpas med kunskapshöjande åtgärder, men när
alla har fått sina kunskaper och ändå inte får plats på arbetsmarknaden, då
måste man i alla fall se till att de inte går hemma på kontantstöd utan att det
är arbetslinjen som gäller. Det vore ett rejält och bra svar. Jag är mycket
spänd på vad finansministern kommer att ta till. Men nog är väl den här si-
tuationen svår för regeringen - att ha två SAF-krav i en skrivelse med anled-
ning av en valutakris. Det kan väl näppeligen vara i arbetarrörelsens linje.
Anf. 28 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Det känns bra att finansministern anklagar moderaterna för
ekonomisk ansvarslöshet. Jag har alltid tyckt att det är något konstigt med
ett parti som alltid vill sänka skatterna men aldrig vill tala om vad man skall
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
51
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
52
dra in på. Debatten om MUF-ordföranden var fascinerande; jag lyssnade på
den på radion med stor spänning. Det som finansministern sade var helt sant.
Det känns också märkligt att finansministern inte på något sätt berör det
faktum att den ekonomiska politiken har miljökonsekvenser. Vi har faktiskt
en kombination av problem i det svenska samhället. Det är inte bara ekono-
min som är problem. Ekologin utgör också ett problem. Därför är det möj-
ligt att se till att klara dessa problem samtidigt.
Arbetslinjen skall hävdas, säger finansministern. Det låter bra. Men hur
skall det gå till? Varför kan man då inte tala om de nödvändiga framtidsinve-
steringarna som kan hjälpa oss ur arbetslösheten och samtidigt bygga om
samhället så att det blir mindre miljöstörande? Varför kan man inte tala om
att minska arbetstiden så att vi får mera tid över för sådant som vi själva
vill göra? Det skulle dessutom medverka till att vi minskar den materiella
förbrukningen, vilket är mycket bra. Av solidaritet borde vi försöka hitta ett
sätt att fördela den tillgängliga arbetstiden, så att inte vissa drabbas mer än
andra av detta gissel.
Man säger ingenting om en energipolitik som faktiskt skulle innebära att
vi minskade minusposten i bytesbalansen och samtidigt kom till rätta med
avgörande miljöproblem. Genom en intensiv energibesparingskampanj i
detta land skulle vi kunna minska energiförbrukningen mycket kraftigt. Det
finns åtskilliga utredningar som visar att man genom ett aktivt arbete kan
minska energianvändningen i det svenska folkhushållet med ungefär 50 %,
utan att minska den materiella förbrukningen. Skulle vi också dra ner för-
brukningen något, skulle vi kunna spara ännu mera energi. Då skulle vi
kunna slippa en stor import av olika fossila bränslen, som vi vet skadar natur,
miljö och människor. Vi skulle också kunna ta det viktiga krafttaget att äntli-
gen börja avveckla kärnkraften.
Finansministern berör inget av den viktiga kombinationen av ekonomi och
ekologi. Det gör mig mycket bedrövad. Det finns uppenbarligen kunskaper
om detta. Det har jag tidigare vittnat om i dag när jag refererade till ett an-
förande som Margot Wallström höll i riksdagens andrakammarsal i söndags
på ett mycket förträffligt sätt. Jag tycker att insikten om dessa förhållanden
och de åtgärder som föreslås också borde kunna spridas till finansdeparte-
mentet.
Anf. 29 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Att vara finansminister innebär att bli utsatt för kritik och an-
grepp från många håll. Jag skall passa på att använda de här minuterna för
att kommentera några av de synpunkter som har förts fram i kammaren, men
också utifrån.
Stig Malm har anklagat mig och riksbankschefen för att skapa valutakris.
Anklagelsen faller på sin egen orimlighet. Stig Malm riktar attacken åt fel
håll. Stig Malm borde i stället ha kritiserat dem som under det senaste året
har lekt med elden genom att förespråka eller hota med devalvering. Den
diskussionen hade en mycket allvarlig effekt på tilltron till vår vilja och för-
måga att hålla fast vid valutapolitikens mål. Det skapade det klimat i vilket
spekulation mot kronan kom i gång. Det ledde till att räntorna pressades upp
under hösten och till stora utflöden av valuta.
Riksbanken och regeringen har i nära samverkan med riksdagsgruppen
avvärjt spekulationen och hotet om en devalvering. Det är ett viktigt lönta-
garintresse, eftersom en devalvering innebär ett beslut om att öka inflatio-
nen och sänka reallönerna.
När diskussionen om valutapolitiken tog fart i somras iakttog Stig Malm
stor tystnad. Han kunde ha gjort en avgörande insats för att slå undan för-
väntningarna om en devalvering. Han bidrog genom sin tystnad själv till att
hålla liv i ryktena om en ändrad valutapolitik. Stig Malm teg när han borde
ha talat. När han talade riktade han angreppen åt fel håll. Stig Malm har
därmed ett stort personligt ansvar för det som har hänt under hösten.
När det i övrigt gäller synpunkter som har förts fram var det intressant att
höra Lars Tobisson, som anklagade mig för att inte ta upp frågor som gäller
framtiden. Jag har redovisat våra avsikter och ambitioner, vår vilja att kraft-
fullt bekämpa inflationen, att klara de offentliga utgifterna och att på sikt få
ned skattetrycket. Jag har också redovisat vår syn på hur man skall kunna
bekämpa arbetslösheten på ett sätt som är förenligt med vår strävan att mot-
verka inflationen.
När jag tar upp moderaternas politik säger emellertid Lars Tobisson att
jag inte talar om framtiden utan om en nyårskrönika. Det är en mycket in-
tressant beskrivning av moderaternas politik. När vi tar upp detta och frågar
efter era avsikter, får vi veta att det är en nyårskrönika och att det inte hör
framtiden till. Det är mycket anspråkslöst, Lars Tobisson, att ha den inställ-
ningen till detta som är så genomgripande för svensk politik. Det skall vi ta
fasta på. Vi skall gärna fortsätta att tala om moderaternas politik med den
reservation som Lars Tobisson nu har lärt oss.
Gunnar Björk frågade mig om min syn på arbetsmarknadspolitiken. Han
ställde sig frågande inför att vi vill främja yrkesmässig rörlighet. Det är kan-
ske ett litet tekniskt uttryck för att investera i människor, i en högre kompe-
tens och i ett nytt yrkeskunnande så att människor kan ta de arbeten som är
eller bli lediga. Det är en fin princip i svensk arbetsmarknadspolitik. OECD
pekar nu också i sin senaste rapport på att en av de stora styrkorna i den
svenska ekonomin är att vi har en arbetsmarknad som fungerar väl och som
fungerar mycket bättre än i andra OECD-länder.
Det är min ambition att vi skall hävda arbetslinjen. Vi skall fortsätta att
satsa på aktiva åtgärder. Vi skall göra det på ett klokt sätt så att människor
får arbete samtidigt som vi undviker att få ett inflationstryck. Arbetsmark-
nadspolitiken spelar en mycket viktig roll i detta arbete.
Gunnar Björk tyckte också att det som jag här beskrev som viktiga beslut
som har fattats i riksdagen inte var uttryck för någon handlingskraft. Jag
tycker att vi alla som arbetar med dessa frågor skall känna en viss tillfreds-
ställelse över vad vi har åstadkommit. Det har gjorts stora insatser. Det är
ett fint arbete. Vi har en del frågor kvar.
Försvarspolitiken är, som Gunnar Björk sade, en fråga som är kvar. Det
skulle vara intressant att få veta hur detta skall finansieras om Gunnar Björk
har ambitionen att få till stånd ett beslut. Vi har en ansträngd statsfinansiell
situation, och vi arbetar hårt för att klara den. I detta läge har jag konstaterat
att oppositionspartierna - centern, folkpartiet och moderaterna - bjuder
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
53
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
54
över varandra med nya utgifter. Hur skall ni finansiera detta? Det är nu ett
bra tillfälle att ge ett besked om det.
Anne Wibble frågade mig om valutapolitiken. Vi har gett besked i rege-
ringens skrivelse. Vi har sagt att vi noga följer utvecklingen. Vi har kontak-
ter med länderna inom EG, och vi har haft tillfälle att tala med flera av de
ledande personerna på det området. Mittbesked är att vi med finanspolitik
och andra åtgärder skall se till att få ned inflationstakten. Det är den enda
hållbara åtgärden i sammanhanget.
Sverige har en fast växelkurs mot den korg av vuluta som vi har valt, och
det finns en stabilitet i detta som vi har demonstrerat under hösten. Det är
inflationsbekämpningen som skall ges förtur och inte att nu företa några änd-
ringar i valutapolitiken.
Lars-Ove Hagberg berörde frågor om sysselsättning och välfärd. Själv är
jag utomordentligt engagerad i strävan att klara både sysselsättningen och
välfärden för alla människor. Vi skall ha ett välfärdssamhälle som omfattar
alla men som ger mest åt dem som bäst behöver våra insatser. Vi skall ha
solidaritet i samhället. För att det samhället skall kunna fungera måste vi
också ta ansvar för ekonomin. Det gör att man ibland måste fatta impopulära
beslut. Vi kan inte lova allt, inte stora utgiftsökningar lika litet som stora
skattesänkningar. Vi vandrar på en mycket smal väg. Det gäller för oss att
gå fram med stor försiktighet så att vi i detta svåra skede kan återställa balan-
sen och återvinna styrkan i ekonomin. För att klara det måste det vara ord-
ning och reda i de offentliga finanserna. Det kräver att vi omprövar utgifter
och använder pengarna på ett klokt sätt.
Lars-Ove Hagberg representerar ett parti som gärna lovar mycket. Låt
mig påminna om vad partiets tidigare företrädare Jörn Svensson sade om
den politik som Lars-Ove Hagberg nu förespråkar: Det går inte att få det att
gå ihop, det är ingen vettig människa som tror det. Den politiken har prövats
i andra länder, och vi har sett resultaten. Är Lars-Ove Hagberg stolt över
dessa resultat?
Anf. 30 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Kammarens ledamöter är säkert medvetna om att de alldeles
nyss fått bevittna något helt unikt. Finansminister Allan Larsson tillrättavi-
sar i hårda ordalag den frånvarande ordföranden för landsorganisationen,
Stig Malm. Jag kan dela hans kritik i sak, men den valda formen - kritik
mot en motståndare som inte har tillfälle att försvara sig - kan endast förkla-
ras med att desperationen nu verkligen sprider sig ute i rörelsen.
Stig Malms angrepp på regeringen har ändå fört det goda med sig att fi-
nansministern börjat intressera sig för valutapolitiken. I sitt anförande regi-
strerade han att underskottet i bytesbalansen hade växt. I den rapport som
just kommit från konjunkturinstitutet får vi veta att underskottet uppgår till
40 miljarder under det år som nu går mot sitt slut och att det blir 60 miljarder
nästa år. År 1992 uppgår enligt prognoserna det inhemska finansiella sparan-
det till minus 100 miljarder. Vid sidan om detta förekommer det en utflytt-
ning av investeringskapital. Till och med oktober i år uppgår det till 80 mil-
jarder.
Vad gör då finansministern? Jo, han bekämpar inflationen genom prisdri-
vande skattehöjningar. Han förbättrar budgetsaldot genom att öka anslagen
till offentliga arbeten. Dessa åtgärder tar faktiskt inte sikte på problemen
förutom att de till att börja med är helt tokiga. Varför kan inte Allan Larsson
tänka sig att knyta kronan till ecun? Den tanken avvisar han nu. Men insikts-
fulla ekonomiska bedömare har sagt att det ger trovärdighet åt vår avsikt att
inte devalvera, vilket vi eftersträvar att inte göra. Dessutom medverkar det
till att ta ned räntenivån i landet, vilket är av stor betydelse för såväl villaä-
gare som för företagare som planerar att investera. Varför kan inte Allan
Larsson, i stället för att höja skatten, ta första steget i en successiv sänkning
av skattetrycket? I vaga ordalag talar man om att det kanske så småningom
kan bli nödvändigt. Gör någonting nu! Det skulle skapa förtroende för rege-
ringens politik.
Varför kan vi inte få ett besked om energipolitiken? Naturligtvis skall vi
inte ägna oss åt den kapitalförstöring som en förtida avveckling av kärnkraf-
ten innebär, för att inte tala om den miljöförstöring som blir följden.
Finansministern säger att han har redovisat sina avsikter och ambitioner.
Återigen alla dessa ord! Vi vill få bevis för att regeringen verkligen är beredd
att övergå från ord till handling, att den vidtar åtgärder. När jag talade om
en förgylld nyårskrönika föranleddes det av Allan Larssons beröm till riks-
dagen för vad den hade åstadkommit. Vad vi har gjort här i riksdagen är att
i stort sett ha hejdat de dumheter som regeringen planerat i form av exem-
pelvis lönestopp och strejkförbud. Vi har fått regeringen att på många punk-
ter anpassa sin politik till bl.a. det som vi moderater länge har förordat. När
Allan Larsson talar om framtiden har han inget att säga om sina egna åtgär-
der, utan nöjer sig med att teckna en nidbild av moderata avsikter som över
huvud taget inte har någon förankring i verkligheten.
Anf. 31 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag tycker det var bra att Allan Larsson tog avstånd från Stig
Malms uttalanden. Stig Malm får väl själv dra slutsatser av vad Allan Lars-
son här har sagt.
Allan Larsson påstod emellertid att de som skapade krisen var de personer
som i våras diskuterade devalvering. Det är faktiskt milt uttryckt---. Jag
skall inte uttala ordet, eftersom man inte får säga sådana ord i kammare.
Diskussionen var farlig för valutarörelsen bara därför att alla kunde se de
underliggande problemen. De kunde så att säga se att det fanns en realitet
bakom denna diskussion. De kunde också se regeringens oförmåga att ta itu
med problemen. Detta försök att skylla ifrån sig och lägga över ansvaret på
någon annan, som Allan Larsson här gör, är inte särskilt bra.
Allan Larsson talade i sitt anförande om vikten av att bekämpa inflatio-
nen, och det lät mycket bra. Han sade att inflationen orsakar arbetslöshet
och att det därför inte finns någon egentlig konflikt mellan dessa två önske-
mål. Jag håller med om detta. Ett problem är att få i denna sal och få ute i
landet verkligen litar på att regeringen förstår vad detta innebär. Allan Lars-
son talade om att bekämpa inflationen och om behovet av att föra en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Men han smet från det svåra problemet om vad rege-
ringen skall göra när den öppna arbetslösheten på kort sikt uppgår till 2, 3,
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
55
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
3,5 eller ännu högre procenttal. Hur kommer regeringen då att hantera infla-
tionsbekämpningen resp, andra typer av insatser?
I en intervju införd i Veckans affärer från i förrgår säger arbetsmarknads-
ministern så här: ”Det är skillnad på att dämpa överhettningen - den är far-
lig - men jag tror inte att en högre arbetslöshet dämpar lönekraven.” Det är
precis den typen av formuleringar som ministrar älskar att svänga sig med.
Men de smiter därmed ifrån det svåra problemet. Vad gör ni, Allan Larsson,
om ni fortfarande är i regeringsställning när arbetslösheten har ökat? Skälet
till denna ökning är ju den usla politik som ni hittills har fört. Folk har inte
förtroende för att ni klarar att hantera de svåra problem som hänger samman
med valutakrisen och dagens ränteläge. Det visar erfarenheterna. Ett exem-
pel på det är det beslut som skall fattas senare i dag om att ge ytterligare
pengar till AMS-insatser, dvs. innan arbetslösheten ens uppgår till 2 %.
Anf. 32 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Allan Larsson använde SCA:s uppköp av MoDo som ett posi-
tivt exempel på att pengarna nu satsas i Sverige. Det är riktigt att MoDo
ligger i Sverige. Dess tillgångar och skogen finns här. Men på vilket sätt, fi-
nansministern, underlättas konkurrensen och på vilket sätt vitaliseras eko-
nomin i Sverige genom att vi nu får två stora block inom skogsförädlingssek-
torn? Det vore intressant att få svar på den frågan.
Alla som talar om konkurrens som en nödvändig faktor för ökad effektivi-
tet borde i stället som en man protestera mot en monopolisering av vår
främsta förädlingsresurs. Skall man dra slutsatsen att allt är bra bara peng-
arna används för monopolisering i Sverige? Hur blir det då med den framtida
produktiviteten inom den här industrigrenen, herr finansminister? Hur blir
det med effektiviteten om man plötsligt börjar hylla monopoliseringens lov?
Den frågan tycker jag att finansministern och regeringen, som har haft med
frågan att göra, bör svara på.
Jag tackar för den information om rörligheten som jag fick. Det var en bra
information.
Det är bedrövligt att vi inte har kunnat fatta beslut om försvarsanslagen.
1987 års uppgörelse mellan folkpartiet och socialdemokraterna är ingen bra
grund att stå på i en svår ekonomisk situation. Trots de omfattande omvälv-
ningarna i Europa är ändå spänningen i vårt närområde Baltikum större än
den har varit under de senaste 45 åren. Självfallet skall vi ha ett bra försvar
även i fortsättningen.
Låt mig erinra om att det finns utredningar som har medfört ett nytän-
kande inom de centrala myndigheterna - förändringar inom FRI, samord-
ning med statskontoret, samordning mellan fortifikationsförvaltningen och
byggnadsstyrelsen osv. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Vad gäller den lokala organisationen vill jag säga att det inte är nödvändigt
med en mass-slakt av regementen. Det är en felsyn. Vi skall behålla så
många regementen som möjligt. Däremot kan exempelvis förrådshante-
ringen övertas av värnpliktiga. Det finns också många andra idéer om ratio-
naliseringar. Jag ställer alltså inte upp på principen om mass-slakt av rege-
menten som många andra partier slåss för. Jag vill gärna få ett svar på min
56
fråga rörande SCA. Den är principiellt viktig med avseende på hur samhälle
och näringsliv skall fungera.
Fru talman! Finansministern har ett tufft jobb, och därför bör han koppla
av med att läsa en god roman. Det återstår mycket arbete för honom före
valet nästa år. Därmed önskar jag honom en god jul.
Anf. 33 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Finansministern har redogjort för anledningen till den valu-
taoro som uppkommit. Det var Stig Malm som orsakade den! Han teg nämli-
gen. Var det därför som regeringen fattade beslut om en försämrad sjukför-
säkring och öppnade möjligheterna för ett kommande inträde i EG enligt
SAF:s önskemål? Ville man därmed slå Stig Malm i huvudet? Jag tror inte
att den konspirationsteorin överensstämmer med sanningen.
Jag kan dock dra den slutsatsen att det inte finns mycket av fördelningspo-
litik i de åtgärder som regeringen kommer att vidta framöver. Nog måste
ingreppen i sjukförsäkringen och tafsandet på den fria förhandlingsrätten
vara mycket stora ingrepp i den generella välfärdspolitikens system.
Dessutom var det väl inte bara på måfå som man valde att sikta in sig på
korttidsfrånvaron. Den stora kostnaden förorsakar ju långtidsfrånvaron och
de förtidspensionerade, men de som har korttidsfrånvaro skulle straffas; de
som man varje dag avkräver ökad produktivitet och restriktivitet med löne-
kraven, trots att de i många fall är mycket lågavlönade, skall straffas! Jag
tycker det är en mycket usel politik.
Finansminisern hade engagemang i sysselsättningen, sade han, men han
svarade inte på min fråga. Jag återkommer till den när det gäller inflationen.
Om man inriktar inflationsbekämpningen på att åstadkomma låga löneök-
ningar släpper man dem som sätter priserna i övrigt - på grundval av kostna-
der och vinstintresse - och dem som fattar de politiska besluten. Om man
gör det kommer de lågavlönade att drabbas.
Nu säger alla andra att den ökade arbetslösheten är till just för att be-
kämpa inflationen. Finansknutten på ABB tyckte att det var alldeles ut-
märkt - det var därför vi hade vunnit förtroende och fick tillbaka pengarna
hit. Men Allan Larsson har inte den förklaringen till att vi skall in i EG. Han
skall inte anpassa arbetslösheten. Här råder inte lagen om tillgång och efter-
frågan, som Anne Wibble säger. Det vore bra om vi från finansministern
kunde få ett klarläggande på den punkten, eftersom han säger att han skall
hävda sysselsättningen.
När man har vidtagit de här åtgärderna skall man - det vet ju alla - låta
arbetslösheten öka kraftigt. Det är det som ligger bakom åtgärderna. Anled-
ningen till att Stig Malm och alla andra i arbetarrörelsen är oroliga är att man
inte vill värna sysselsättningen. Varför ger man annars inte pengar till AMS?
Den oron, finansministern, är mycket mer värd, och det är den oron finans-
ministern borde känna för framtiden. I stället försöker han anklaga andra
partier för brist på realism, trots att han själv i dagens läge är så orealistisk
ur arbetarrörelsens perspektiv.
Anf. 34 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Lars Tobisson återkommer ständigt till sin önskan att knyta
den svenska kronan till ecun. Jag säger att vi måste få ned inflationen innan
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
58
vi diskuterar några sådana steg. Det är den ansvarsfulla och realistiska vägen
att gå. Men jag kan säga att med den finanspolitik som Lars Tobisson har
formulerat - med lättsinniga skattesänkningar kombinerade med ökade ut-
gifter - skulle en sådan anknytning aldrig vinna någon tilltro. Vi skulle då
aldrig bli accepterade i ett sådant samarbete - där krävs en ansvarsfull och
stram finanspolitik.
Lars Tobisson sade att jag tecknade en nidbild när jag förde moderaternas
politik på tal. Jag citerade ordföranden i Fria moderata studentförbundet,
som beskrev både vad denna politik innebar under de år då ni faktiskt tilläm-
pade den och vad den innebär när man drar ut slutsatserna av det som ni nu
för fram. Kan det vara en nidbild att citera ert eget studentförbunds ordfö-
rande? Då måste det väl kännas att det inte riktigt hänger ihop?
Till Anne Wibble vill jag om den allmänna situationen säga att det självfal-
let är de underliggande problemen som är avgörande. Jag tror att det betyder
oerhört mycket vilken diskussion som förs och vilket intryck man ger om-
världen. Jag har tillsammans med riksbankschefen försökt hävda en konse-
kvent linje. Det har varit svårt, eftersom många har försökt ifrågasätta detta
inom landet, och det har även förekommit spekulationer utifrån. Jag tror att
vi alla gör vår bästa insats för landet genom att hålla en mycket fast linje på
den här punkten. Jag tycker att det har varit en för liten uppslutning kring
detta. Nu tror jag att vi har fått undan de flesta spekulationerna.
Min uppfattning är att det inte är arbetslösheten som avgör om man kan
bekämpa inflationen, utan det är förmågan att kunna få de lediga platserna
snabbt och väl tillsatt med personer med rätt kompetens som är det helt av-
görande. Att Jia en stor arbetslöshet, som man har i en del länder, och samti-
digt ha brister och flaskhalsar i produktionen, är inte någon bra väg. Det är
just detta som OECD har pekat på, dvs. att vi i Sverige har en bättre funge-
rande arbetsmarknad, och där spelar arbetsmarknadspolitiken en viktig roll.
Och det skall den göra även i fortsättningen. Därför skall vi använda aktiva
åtgärder, men vi skall göra det på ett klokt sätt och sätta in dem så att också
det som vi långsiktigt eftersträvar i ekonomin stöds.
Gunnar Björk frågade om skogsindustrin. Jag vet inte om han anser att det
skulle ha varit bättre om det hade skett ett uppköp av utländska intressenter i
detta sammanhang. Är det detta som Gunnar Björk uttalar sig för? Och hur
skall ni betala ökade försvarskostnader i ett läge när statsfinanserna är så-
dana att vi måste vända på varje krona? Hur kan ni då utlova stora påslag,
och hur skall ni finansiera dessa?
Lars-Ove Hagberg, den linje som vänsterpartiet företräder hänger inte
ihop. Det finns inte någon helhet i den. Det förslag som ni redovisar skulle
ha inneburit en mycket högre inflationstakt, och det är allvarligt för syssel-
sättningen och inte minst för dem som har låga inkomster. Därför är infla-
tionsbekämpningen oerhört viktig. Er politik är prövad, och vi vet hur det
går.
Anf. 35 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Finansministern befinner sig alldeles uppenbart i en mycket
trängd situation. Han har stora bekymmer med en ekonomi som har kra-
schat på den tredje vägen. Han har problem med en LO-ledare som inte vill
inse att krisen är här. Jag beklagar att det kanske inte blir någon julefrid i
det Larssonska kället, när finansministern nu skall färdigställa budgetpropo-
sitionen och forma sådana förslag som innebär att valutaoron inte återkom-
mer på det nya året. Han kanske då kan glädja sig åt tanken att det är betyd-
ligt lugnare vid samma tid nästa år, då han å andra sidan får börja ladda upp
inför den allmänna motionstiden.
Allan Larsson sade i sitt anförande att de borgerliga partierna hade orsa-
kat 60 miljarder i statsskuldräntor. Det där tillhör nidbilden som upprepade
gånger förs fram här. Och jag återkommer med mitt svar att över hälften av
statsskulden har samlats ihop under socialdemokratiska regeringar.
När det gäller uppladdningen inför den kommande oppositionsperioden
bör Allan Larsson kanske begrunda företrädaren Kjell-Olof Feldts ord:
Det vore mig fjärran att glorifiera vår oppositionspolitik under de där sex
åren. En hel del av vad vi då sade och gjorde borde kanske ha varit osagt och
ogjort.
Eftersom problemen med de stigande lönerna då diskuterades mycket,
hade finansminister Bohman vädjat till löntagarorganisationerna om åter-
hållsamhet. Kjell-Olof Feldts kommentar blev:
Vågar han än en gång påstå att svensk industri förlorat sin konkurrenskraft
därför att våra lönekostnader stigit mer än andra länders? Vågar han upp-
repa sitt utfall mot löntagarna och höja pekpinnen med krav på att lönerna
inte får stiga med mer än 5 %?
Jag tror att finansministern, med rådgivare som Stig Malm, skall vara glad
över att han har en opposition till höger som vill bekämpa inflationen, som
vill spara på de offentliga utgifterna och som vill förhindra att en devalvering
tvingar sig på oss utifrån. Det var inte vi som utlöste valutaoron och spekula-
tionerna mot kronan under hösten. Det var Stig Malm och LOs ekonomer.
Det har vi Allan Larssons egna ord på. Och det var väl också allt av nya
besked som vi har fått från finansministern här i dag.
Anf. 36 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Vi kan uppenbarligen hålla på hur länge vi vill eller tills fi-
nansministern tröttnar. Jag skall ändå fatta mig förhållandevis kort.
Jag gladde mig åt att höra finansministern säga att han anser att han har
drivit och kommer att driva en fast linje. Han vädjade om mer uppslutning
från andra. Den förre finansministern drev också en förhållandevis fast linje
ända fram till valrörelsen 1988. Det finns andra som fortsatte att hävda den
här fasta linjen men som inte möttes av något större gensvar från ansvarigt
håll. Låt mig också påpeka att denna fasta linje inte är fullt så fast som Allan
Larsson vill låta påskina, eftersom det redan har getts ett antal signaler av
felaktigt slag. Det slopade taket när det gäller avdragsrätt för fackförenings-
avgifter, den nya fastighetsskattehöjningen och mer AMS-pengar är tre
ganska stora saker inom loppet av en mycket kort tid då denna krisskrivelse
ännu inte har hunnit bli behandlad. Jag tycker att detta är illavarslande. Jag,
liksom finansministern, glädjer mig åt att OECD anser, vilket jag tror stäm-
mer, att vi i Sverige har en bättre fungerande arbetsmarknad för att passa
ihop lediga platser och arbetssökande. För detta ändamål har vi byggt ut en
mycket fin arbetsförmedling. Jag tror att man skall ta ytterligare ett steg på
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
59
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
60
den vägen och släppa fram enskilda arbetsförmedlingar. Det finns utred-
ningsförslag om detta, och det finns ständigt motionsförslag om detta i riks-
dagen. Hittills har regeringen sagt nej. Men jag tror att om man verkligen
vill bemöda sig om att få en bättre fungerande arbetsförmedling bör man
öppna även för sådana alternativ. Det är ett litet tips till budgetpropositio-
nen.
Slutligen konstaterade jag att Allan Larsson faktiskt inte svarade på den
svåra frågan, dvs. om inflationsbekämpningen kommer att vara det övergri-
pande målet även när arbetslösheten har stigit till mer än 3 %. Vad gör Allan
Larsson då? Signalerna är illavarslande. Därför har Allan Larsson och hans
regering tyvärr ett dåligt utgångsläge. Det finns få saker som man i praktiken
kan göra för att skapa det förtroende som behövs, i synnerhet när insatserna
i inflationsbekämpningen blir så halvhjärtade och motsägelsefulla. Därför
skulle jag gärna instämma i de önskemål om en god jul som andra har fram-
fört, men samtidigt säga att jag inte tror att de är realistiska.
Anf. 37 GUNNAR BJÖRK (c):
Fru talman! Min önskan om god en jul till finansministern var litet förhas-
tad, men den står sig naturligtvis.
Försvaret skall självfallet rationalisera precis som alla andra. Jag vill bara
erinra om att den högt värderade ledamoten i kammaren Åke Gustavsson i
Nässjö lade fram ett förslag 1983/84, som man i försvarsdepartementet har
lagt i någon byrålåda. Det är inte så att intensiteten i regeringskansliet är
särskilt hög på alla områden.
Jag rekommenderar en kontakt med herr Gustavsson.
Finansministern frågar om det hade varit bättre att SCA hade köpts upp
av utländska investerare. Självfallet nej. Det hade inte alls varit bra. Jag
tycker att regeringens agerande i denna fråga visar upp ett dåligt förtroende
för den svenska ekonomin. Det leder till att man nästan accepterar att Sve-
rige klassas som ett underutvecklat land på skogsindustrins område, vilket vi
verkligen inte är. Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att regeringen i
det här fallet förordar monopolisering.
Jag vill upprepa vad jag sade tidigare: Alla de som talar för konkurrens
som en nödvändig faktor för effektivitet borde resa sig upp och protestera
mot denna monopolisering av vår främsta förädlingsresurs.
Anf. 38 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! I denna evighetsdebatt har vi fortfarande inte fått något be-
sked av finansministern om hur han tänker bekämpa arbetslösheten i dess
helhet. Enligt alla dokument från regeringen skall inte några generella sti-
mulansåtgärder vidtas för att bekämpa arbetslösheten, utan det blir endast
individuella insatser. Om det nu inte finns tillräckligt med arbetstillfällen, får
enligt propositionen och regeringens skrivelse, såvitt jag förstår, arbetslöshe-
ten bli precis lika stor som i Europa. Jag kan inte tolka det på annat sätt.
Nu är det faktiskt så att vår politik inte har fått någon chans att prövas,
Allan Larsson. Tyvärr, för den skulle säkert ha stor framgång. Det skulle
säkert gå bra för Rehnberg att fixa till ett avtal om man gjorde omfördel-
ningar i systemet, minskade momsen på maten och såg till att de högavlö-
nade inte fick så goda villkor som de nu har fått. Framför allt bör man se till
att vi får en ordentlig prispress så att priserna inte ökar. Det spelar ingen roll
för oss om man förhandlar eller om löneökningarna ingår i systemet, men vi
måste pressa priserna och se till att aktörerna på denna prismarknad inte
höjer priserna. Då behöver man faktiskt inte heller höja lönerna.
Tillväxten i samhället beror till stor del på aktörerna i arbetslivet. Gynnar
man dem och ser till att människor som har dålig arbetsmiljö och dåligt infly-
tande på sin arbetsplats får det bättre, kan tillväxten och inflytandet den vä-
gen öka, och då investerar vi rätt i samhället.
Slutsatsen blir att regeringens agerande på 80-talet är förskräckligt. Först
utnyttjar man inte devalveringsvinsterna, som nu i stället gick till spekula-
tion. När man väl investerar - vi kan nu läsa resultatet - ger investeringarna
inte någon tillväxt eller ökad produktivitet. Det har jag redovisat tidigare.
Regeringen lastar hela skulden på de arbetande människorna, på dem som
är sjuka. Fördelningspolitiken saknas i regeringens perspektiv. Jag anser
att - regeringen kan inte heller påvisa något annat - vår politik går ihop och
är möjlig. Däremot kan jag konstatera att regeringens politik inte går ihop
med arbetarrörelsens värderingar, inte med fackföreningsrörelsens ledning
och inte ens med dess basfolk, de lågavlönade, inte heller med miljörörelsen.
Där tror jag att socialdemokratin har ett stort problem att hantera.
Anf. 39 CARL BILDT (m):
Fru talman! Det var egentligen inte min avsikt att lägga mig i den ekono-
misk-politiska debatten, men jag gör det i alla fall. Det vi har hört här i
kammaren i dag är någonting som jag tror är ganska så unikt i vår parlamen-
tariska historia. En ledamot av ledningen för det stora partiet har i de allra
mest centrala politiska frågorna tagit heder och ära av en annan ledamot av
ledningen för samma stora parti. Jag tror att man får gå decennier tillbaka i
riksdagens historia för att se så djupa motsättningar så tydligt demonstrerade
i så viktiga frågor av så centrala personer.
Vi skall inte diskutera 1980-talets ekonomiska politik. Jag tillhör dem som
anser att det blev ett förlorat decennium för Sverige. Men vi kan i alla fall
blicka tillbaka till 1990-talets första år för socialdemokratin, ett år som när-
mast blivit något av ett sammanbrottets år med den ena krisen ovanpå den
andra. Vi har nu fått besked om att ränte- och valutakrisen under hösten
enligt finansminsistern var Stig Malms fel. Det är ett besked som närmast är
sensationellt, men inte utan intresse för de villaägare som nu tyngs ned av de
alltför höga räntorna, för de hyresgäster som nu står inför de hyreshöjningar
som de höga räntorna framkallar och för dem som drabbas inte minst genom
ökad arbetslöshet av de bristande investeringarna i näringslivet till följd av
de höga räntorna. Då säger en ledamot i verkställande utskottet inom social-
demokratin, finansministern, att krisen är orsakad av en annan ledamot i
verkställande utskottet i socialdemokratin, nämligen LOs ordförande. Allt
detta ekonomiska elände skulle vara ett resultat av stridigheterna inom soci-
aldemokratin.
Jag kan nu litet bättre förstå varför statsministern inte ville ha någon parti-
ledardebatt i dag. Det politiska året 1990 avslutas med att vi har fått från
konjunkturinstitutet och OECD en serie av rapporter, som entydigt visar hur
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
61
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
62
vår ekonomi får allt större problem. Arbetslösheten växer vecka för vecka
som ett resultat av misslyckanden för den tredje vägens ekonomiska politik.
Det politiska året 1990 avslutas nu med ett bittert krig inom det regerande
partiet. Vi visste redan i våras att ni administrerar en sönderfallande eko-
nomi. Nu ser vi att ni i den processen håller på att falla sönder själva.
Anf. 40 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Jag förstår inte vad Carl Bildt är ute efter. Carl Bildt får nu
egentligen igenom den politik han har varit ute efter hela tiden. Modera-
terna hade sin stämma i riksdagshuset och skisserade 90-talets skattesystem.
Det skattesystemet håller i dag på att genomföras. Carl Bildt har gjort upp
med socialdemokraterna om sjukförsäkringen. Han får igenom sitt sjukför-
säkringsförslag. Han får igenom sitt förslag om EG-anslutningen. Alltså är
den här debatten en fars!
Jag skulle vilja säga att motsättningen inte finns mellan moderaterna och
socialdemokraterna, som Carl Bildt vill förespegla.
Det handlar om en helt annan motsättning. Det är faktiskt så, att socialde-
mokraterna har slagit in på moderaternas väg. Att då försöka förespegla väl-
jarna att den stora skiljelinjen går mellan socialdemokratin och moderater-
nas politik är helt fel. Det överensstämmer inte med verkligheten. Det är
faktiskt moderaternas politik som vi ser sättas i verket nu under 90-talet.
I detta anförande instämde Kjell Dahlström, Anita Stenberg, Gösta
Lyngå, Carl Frick, Roy Ottosson, Krister Skånberg, Anna Horn af Rant-
zien, Ragnhild Pohanka och Inger Schörling (alla mp).
Anf. 41 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag tillhör inte dem som i onödan söker strid. Men jag tror att
många medborgare tycker att den politiska debatten alltför mycket är full av
anklagelser. Jag har försökt att vara sparsam med orden, sökt redovisa i sak
hur jag ser på läget och försökt arbeta fram förslag som kan bidra till en lös-
ning av vårts lands ekonomiska problem. Jag hoppas att jag skall kunna fort-
sätta på den linjen.
Men jag förbehåller mig rätten att, när jag blir angripen här i kammaren
eller utifrån, tala om var jag står. Carl Bildt och Lars Tobisson skall inte an-
klaga mig för detta. Det är faktiskt en medborgerlig rättighet även för en
finansminister att få säga ifrån. Stig Malm har gått för långt i den här diskus-
sionen. Jag tar inte på mig den kritik som han har framfört - den saknar
grund. Rikta alltså inte kritiken mot mig! Och kom ihåg: Jag kommer att ta
uti med den typen av uttalanden, varifrån de än kommer!
Nu har Carl Bildt spelat upp de politiska frågorna i stort här. Jag har nu
ett utmärkt tillfälle att försöka få svar på de frågor som jag ställde till Lars
Tobisson och som tidigare har ställts utan att något besked givits.
Ni säger att ni skall regera. Ni skriver artiklar i Dagens Nyheter. Ni publi-
cerar dem som motioner här i riksdagen. Men jag vill gärna veta vad det är
för politik ni skall föra. Är det Carl Bildt som skall ge efter för Bengt Wester-
berg i skattepolitiken, eller är det Bengt Westerberg som skall ge efter för
Carl Bildt? Det är väldigt många som är intresserade av ett besked nu när vi
är på väg att genomföra en stor skattereform. Man undrar vad som skall
hända framöver.
Jag beskrev det framtidsscenario som vi kan se när det gäller välfärdspoli-
tiken: För att välfärdspolitiken skall kunna upprätthållas, måste den finan-
sieras på ett ansvarsfullt sätt. Detta beskrev Lars Tobisson som en nidbild.
Men nu har Carl Bildt chansen att ge ett svar.
Sedan gäller det den beskrivning som ordföranden i ert ungdomsförbund
gav av vad som kommer att hända om man förverkligar era löften på utgifts-
sidan när det gäller skattesänkningar. Nu har Carl Bildt chans att i årets sista
debatt ge oss ett ordentligt besked, något som många skulle sätta värde på.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (riktlinjerna för den ekonomiska politiken)
Först biträddes reservation 3 av Lars-Ove Hagberg med 26 röster mot 20
för reservation 4 av Carl Frick. 280 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén med
38 röster mot 21 för reservation 3 av Lars-Ove Hagberg. 268 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Anne Wibble m.fl. med 98 röster mot 41
för reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 189 ledamöter avstod
från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 147 röster mot 102 för reserva-
tion 1 av Anne Wibble m.fl. 79 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (Sverige och EG)
Förste vice talmannen meddelade att propositioner först skulle ställas be-
träffande den i motion Fi 17 av Inger Schörling m.fl. aktualiserade frågan om
folkomröstning rörande svenskt medlemskap i EG och att utskottets hem-
ställan i övrigt vid detta moment därefter skulle företas till avgörande i ett
sammanhang.
Folkomröstning om svenskt medlemskap i EG
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 40 för reservation 6 av
Carl Frick i motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 i övrigt
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars-Ove Hag-
berg i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Den ekonomiska
politiken
63
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
64
Mom. 4 (tillsättande av en låginkomstutredning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Lars-Ove Hag-
berg och Carl Frick - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (livsmedelsbistånd till Sovjetunionen)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 36 för motion Fi28 av
Gunhild Bolander. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Anf. 42 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Onsdagen den 16 januari, som tidigare var en reservdag, kommer kamma-
ren att sammanträda för arbetsplenum kl. 9.00.
Förste vice talmannen meddelade att socialförsäkringsutskottets betän-
kande SfU9 och skatteutskottets betänkande SkUll skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU9 Vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. (prop. 1990/91:59).
Anf. 43 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Så har då verkligheten nått den socialdemokratiska rege-
ringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen även beträffande social-
försäkringarna. Det är litet frestande att i dag säga: Välkomna in i högerbu-
ren. Men jag skall inte göra någon större affär av detta. För Sveriges skull är
det viktigt att en bred uppgörelse har nåtts om vissa besparingar inom sjuk-
försäkringen och att vi har en framåtsyftande handlingslinje i frågan.
Vi moderater ställer oss bakom vettiga besparingsförslag när det gäller att
reda upp den ekonomiska kris som den socialdemokratiska regeringen har
ställt till med. Det är att beklaga att Stig Malm i LO och andra fackliga före-
trädare inte inser att det finns viktigare saker än fackligt egoistiska intressen.
Nu gäller det faktiskt Sveriges ekonomi och Sveriges framtid. Då kräver an-
svaret av oss alla att vi ruckar litet på de egna snäva intressena.
”1 pakt med djävulen”, stod det som rubrik på en ledare i Dagens Nyheter
den 8 december. Jag vet inte om det är jag som representerar den lede poten-
taten, men jag skall - måhända till Stig Malms lättnad - säga att jag inte är
helt nöjd med den s.k. pakten. Vi moderater hade helst sett en arbetsgivar-
period redan i mitten av nästa år i enlighet med den uppgörelse som träffats
med socialdemokraterna och folkpartiet, men vi har tagit och gett som man
får göra i en förhandling för att uppnå ett resultat. Jag förstår och respekte-
rar att folkpartiet är missnöjt, men jag beklagar ändå att det inte gick att nå
en ännu bredare uppgörelse i utskottet.
En dag som denna när en majoritet av socialdemokrater, moderater och
centerpartister enats om ett förslag till en besparing på 4, kanske närmare 5,
miljarder inom sjukförsäkringen - ett viktigt led i en begynnande sanering
av svensk ekonomi - finns det skäl att blicka tillbaka och fråga: Varför har
inte någonting gjorts tidigare?
Jo, redan under den borgerliga regeringsperioden, närmare bestämt 1982,
beslutade dåvarande riksdagsmajoritet om vissa nödvändiga besparingar i
form av tre karensdagar inom sjukförsäkringen. Jag har gått tillbaka till
gamla utskottsbetänkanden och finner i reservationer från maj 1982 att mina
socialdemokratiska kolleger i utskottet var djupt indignerade över ”ett för-
delningspolitiskt orättfärdigt sjukpenningssystem”. Man ansåg att det var ett
oerhört ingrepp i den fria avtalsrätten och att förslaget var helt orimligt.
Socialdemokraterna lovade att avskaffa systemet om de vann valet, och så
skedde ju också hösten 1982. Det var på den tiden, mina vänner, när de
kunde hålla åtminstone något vallöfte. Jag har kvar ett par socialdemokra-
tiska valannonser från september 1985, där man säger: ”Jag röstar på social-
demokraterna - för jag vill behålla sjukersättningen”, ”Inte sämre sjuker-
sättning, utan fortsatt trygghet vid sjukdom”, ”Du skall inte få sämre sjuker-
sättning när du blir sjuk”, ”Vi försämrar inte för vanligt folk för att ge högin-
komsttagarna lägre skatt” och ”Vi vill utveckla välfärden”. Ja, det var då
det.
Valet 1988 hette det: ”De borgerliga vill ha tillbaka karensdagarna, för-
sämra sjukförsäkringen och minska delpensionen! - Vi klarar ekonomin
utan sådana nedskärningar.” Som bekant kan verkligheten ibland vara den
värsta fienden, och det är inte så lätt att alltid hålla vallöften. Det har vi blivit
varse under senare år.
OECDs rapporter - som har diskuterats här på förmiddagen - innehåller
mycket illavarslande profetior om svensk ekonomi, om utsikterna för
svenskt näringsliv och om arbetsmarknaden. Man har då anledning att fråga
sig hur annorlunda samhällsekonomin hade varit om vi sparat bl.a. i social-
försäkringarna redan 1982. Vi moderater har hela tiden föreslagit sänkta er-
sättningsnivåer inom sjukpenningförsäkringen för att hålla kostnaderna un-
der kontroll. Den socialdemokratiska regeringen har i stället eldat på kost-
nadsbrasan ytterligare, bl.a. genom ett system för korttidssjukskrivning,
som t.o.m. gjort det mer lönande att vara sjukskriven än att gå till jobbet.
Arbetsskadeförsäkringen har helt urartat, arbetsskadefonden är för länge
sedan tom - minus ca 10 miljarder kronor - och utbetalningarna går nu di-
rekt från våra hårt beskattade och allt tunnare plånböcker.
Sjukpenningförsäkringens kostnader belöper sig i dag till ca 38 miljarder
kronor. Utgifterna för sjukförsäkringen har ökat med i genomsnitt 8,7 % per
år. Reallönesumman har vuxit med ca 1,6 %. Ökningstakten i sjukförsäk-
ringen har således varit betydligt högre än de samlade löneökningarna. Sjuk-
talet, dvs. antalet sjukpenningdagar per försäkrad och år, har ökat från ca
18 dagar 1982 till 26 dagar 1989. När vi vet att varje ökning med en dag mot-
svarar 1,5—1,7 miljarder kronor, kan var och en lätt räkna ut att ökningen
under denna period har varit 12—15 miljarder kronor.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
66
Varje människa med någon insikt i ekonomi förstår ju att denna utveck-
ling inte kan fortsätta. Det är därför välkommet att regeringen har samlat
sig till en proposition om besparingar i sjukförsäkringen, även om jag inte
tror att den här reformen kommer att svida så mycket i skinnet som finansmi-
nistern utlovade. Regeringen har hoppat från det ena förslaget till det andra
och ändrat uppfattning från den ena månaden till den andra. Försäkringskas-
sorna har ställt in sig på ett system med aktiv rehabilitering som huvudupp-
gift. Då är det anmärkningsvärt, som bl.a. Lars Tobisson tidigare sade, att
man nu skall återgå till traditionell utbetalning av sjukpenning en tid.
Det är naturligtvis vår förhoppning att regeringen känner råg i ryggen av
den överenskommelse som vi har träffat och att vi kan lita på att vår beställ-
ning till regeringen snarast resulterar i en proposition med förslag om en ar-
betsgivarperiod som skall löpa fr.o.m. den 1 januari 1992. En sådan arbetsgi-
varperiod kommer att minska kassornas arbete och frigöra personal för vik-
tigt rehabiliteringsarbete i stället för penningutbetalning. Den kommer
också att utgöra ett viktigt incitament för arbetsgivaren att förbättra arbets-
miljöerna i syfte att minska antalet sjukskrivningar. En förutsättning är na-
turligtvis att arbetsgivaravgifterna sänks.
Jag känner givetvis stor respekt för utskottets ordförande och hennes am-
bitioner att hålla de överenskommelser som har träffats, men jag vill ändå
ställa frågan: Kommer utskottets ordförande att vara aktivt pådrivande för
att den arbetsgivarperiod som vi har kommit överens om enligt den utform-
ning med sänkta arbetsgivaravgifter som moderaterna och centerpartiet skis-
serat skall kunna genomföras?
Det är av flera skäl viktigt att åstadkomma ordentliga besparingar inom
sjukförsäkringssystemet. Om förslaget går igenom blir det en besparing
inom sjukförsäkringen på ca 500 milj.kr. per månad. Den kanske viktigaste
effekten är ändå att antalet sjukskrivningar kommer att minska, vilket är all-
deles nödvändigt för produktionens skull. I dag tvingas såväl offentliga som
privata arbetsgivare att anställa en tredjedel mer personal än vad som egent-
ligen skulle behövas beroende på den höga frånvarofrekvensen. Rimliga ut-
gifter för sjukförsäkringen är ett måste om inte de svenska företagen skall
fortsätta att fly Sverige för att investera utomlands. Det är också viktigt att
upprätthålla respekten för vårt socialförsäkringssystem, som är en mycket
viktig del i vårt sociala trygghetssystem. Detta ställer sig naturligtvis samtliga
ledamöter i socialutskottet bakom.
Herr talman! Vad innebär då det förslag som riksdagen nu skall ta ställning
till? För oss moderater och för centern är det viktigt att planerna på att införa
en arbetsgivarperiod snarast fullföljs såsom regeringen tidigare föreslagit,
men som man övergav för en kort tid sedan. Där finns ett tillkännagivande
till regeringen från majoritetens sida, och det ligger nu makt uppå att rege-
ringen kommer med ett förslag redan under vårriksdagen. Utskottet har för
övrigt gjort ganska väsentliga förändringar till det bättre i förhållande till den
proposition som åtskilliga av oss var mycket kritiska till, men som vi trots
allt i stor utsträckning ställt upp på av samhällsekonomiska skäl. Det gäller
t.ex. utskottets uttalande om restriktivitet i fråga om högre ersättning än
65 % de första tre dagarna och minskat krångel med bedömning av sjukpen-
ningnivån för de långtidssjukskrivna. Här har vi moderater blivit tillgodo-
sedda, vilket vi naturligtvis är glada för. Vi anser nämligen att de som är
sjuka lång tid skall ha en bättre sjukersättning än de korttidssjuka, att för-
säkringen skall prioritera dem som bäst behöver stöd.
Andra förenklingar som vi har kommit fram till är att ersättningen skall
baseras på aktuell lön och inte på sjukpenninggrundande inkomst, att ar-
betsgivarnas uppgiftsplikt förenklas och att skattepliktiga förmåner utöver
lön inte beaktas. Sjömännens speciella situation har också uppmärksam-
mats, och det har föranlett ett tillkännagivande till regeringen. Enligt utskot-
tet kan det ju inte vara rimligt att arbetsgivarna både skall betala full sjuklön
och samtidigt vidkännas avdrag. Utskottet ifrågasätter också om inte den
gamla sjömanslagen helt enkelt bör ändras.
När det gäller de moderata reservationerna yrkar jag bifall till reservation
8, där vi skriver att regeringen bör överväga möjligheten att ersätta de tre
första dagarna med lägre ersättning med tre karensdagar. Jag anser också att
regeringen bör föreslå ett högriskskydd för dem som har varit sjukskrivna
t.ex. femton dagar per år med den lägsta kompensationsgraden.
Våra övriga reservationer har väl känt innehåll, men av tidsskäl yrkar jag
inte bifall till dem. Det gäller en kompensationsgrad på 80 % inom föräldra-
försäkringen vid barns födelse, vilket skulle möjliggöra en basbeloppsrelate-
rad och rättvisare garantinivå för de fattigaste föräldrarna, nämligen från 60
kr. per dag till ca 88 kr. per dag. Vidare vill vi lägga arbetsskadeförsäkringen
utanför den allmänna försäkringen genom en avtalsreglerad ansvarighetsför-
säkring.
I det särskilda yttrandet av moderaterna och centern betonar vi vikten av
att arbetsgivarperioden förenas med sänkta arbetsgivaravgifter och att små-
företagare ges möjlighet att försäkra sig mot höga kostnader vid de anställ-
das sjukdom.
Till sist, herr talman: Det är nu riksdagsmajoritetens förhoppning att ar-
betsmarknadens parter visar sitt samhällsansvar och ställer upp på de villkor
som krävs för att sjukpenningreformen skall kunna genomföras. Om social-
ministern hade varit här i denna viktiga stund, skulle jag naturligtvis ha bett
henne om en kommentar till Stig Malms uttalanden och till TCOs agerande
i frågan, men jag hoppas givetvis att socialministern har samma klara inställ-
ning som finansministern tidigare har gett uttryck för.
Jag vill sluta med att säga att det här verkligen behövs en kamp mot egoism
och för solidaritet med Sverige.
Anf. 44 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Den snabba utgiftsökningen inom sjukförsäkringen har un-
der 80-talet haft en tendens att tränga tillbaka andra angelägna behov. Detta
tyder på att socialdemokraterna har misslyckats med att förvalta och ut-
veckla den svenska välfärden.
Folkpartiet liberalerna har med oro sett hur socialdemokraterna har sak-
nat förmåga att angripa dessa problem. Året 1990 fick folkpartiet, i samband
med en överenskommelse om stabiliseringspolitiken, gehör för en rad ange-
lägna åtgärder, bl.a. en reformering av arbetsskadeförsäkringen och införan-
det av en lagfäst sjuklön.
Folkpartiets skäl till överenskommelsen var också förvissningen om värdet
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
67
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
68
av ett konstruktivt arbete för att minska ohälsotalen i landet. En sjuklön med
kompensation till arbetsgivarna för de ökade kostnader som de åsamkas
skulle ge en morot för dem att snarast förbättra arbetsmiljö och arbetsorga-
nisation för att minska sjukfrånvaron.
Överenskommelsen mellan regeringen och folkpartiet om sjuklön var väl
genomarbetad. Arbetsgivarna skulle svara för sjuklön under 14 dagar mot
att de kompenserades för de ökade kostnaderna. De små arbetsgivarna
skulle få möjligheter att återförsäkra sig mot alltför stor risk. De ofta sjuka
skulle själva kunna begära undantag och fortsättningsvis få sin ersättning ge-
nom försäkringskassan. Uppgörelsen var granskad av lagrådet. Lagrådets
huvudsakliga kritik var endast att det behövs mer tid för förberedelser, innan
reformen skulle kunna genomföras. Folkpartiet accepterade därför att
skjuta fram ikraftträdandet till den 1 juli 1991.
Förutom överenskommelsen har regeringen vid två regeringsförklaringar
understrukit värdet av en sjuklöneperiod. Trots detta frånträdde regeringen
överenskommelsen utan att redovisa några skäl.
I en interpellationsdebatt tidigare sade socialministern att en sänkning av
ersättningsnivån inte kan kombineras med en sjuklön. I dag går det uppen-
barligen bra.
Herr talman! Det finns en bred uppfattning i Sveriges riksdag om att statlig
byråkrati och statligt krångel måste minska. Några politiska beslut får därför
inte fattas som ökar byråkratin eller försvårar arbetet med att minska den.
Uppgörelsen mellan socialdemokraterna, moderaterna och centern, som
vi skall fatta beslut om i dag, är ett klent aktstycke. Den rymmer en mycket
vag beställning till regeringen om ett förslag om sjuklön den 1 januari 1992.
Den innehåller inga preciseringar om hur sjuklönen skall utformas. Det
enda vi vet är att socialdemokraterna motsatt sig att arbetsgivarna skall kom-
penseras för sina ökade kostnader. Därmed faller också det viktigaste incita-
mentet för att skapa bättre arbetsmiljö och bättre arbetsorganisation i före-
tagen.
Överenskommelsen bygger på ett antal antaganden, nämligen att parterna
på arbetsmarknaden skall ta sitt samhällsansvar och sluta avtal som mer till-
talar regeringen än parterna själva.
I dag vet vi att TCO redan har slagit bakut. Tjänstemännen finner sig inte
i att bli hunsade av socialministern. Självklart kan inte vi politiker bestämma
eller diktera villkoren för parterna på arbetsmarknaden.
Regeringens förslag, visserligen förtjänstfullt förskönat av utskottet, visar
trots detta uppenbara brister, framför allt när det gäller den praktiska hand-
läggningen ute på kassorna.
Herr talman! Riksförsäkringsverket skriver i en kommentar till utskottet:
”Den beräknade resursbesparingen som ett genomförande av obligatorisk
sjuklön skulle ha inneburit uteblir. Effekterna härav beräknades motsvara
ca 2 300 årsarbetare. Konsekvenserna härav blir, om ej kompenserande åt-
gärder genomförs, katastrofala för planerad utveckling av ohälsoarbetet.”
Vidare skall skriver riksförsäkringsverket: ”Under våren aviserades genom-
förandet av en lagstadgad sjuklön till den 1 januari 1991. Detta beräknades
medföra att resurser motsvarande drygt 2 000 årsarbetare skulle frigöras vid
försäkringskassorna. Alla kassor skulle härigenom kunna få de resurser som
behövdes för arbetet mot ohälsan. En omfattande kompetensutveckling
skulle dock behövas. Med dessa förutsättningar utarbetades en plan för
kompetensutveckling, och kassorna påbörjade sina förberedelser för ge-
nomförande av utvecklingen. Förberedelserna har gått så långt att man på
många håll har planerat, i vissa fall också startat utbildning. Man har också
i många kassor redan utpekat dem som skulle gå över från den rutinmässiga
sjukfallshanteringen till rehabiliteringsarbete. I oktober 1990 ändrades ge-
nomförandetidpunkten för obligatorisk sjuklön till 1 juni 1991. Regeringens
proposition innebär att sjuklöneperiod inte införs.
Det är nu helt nödvändigt att en stabilitet i arbetsförutsättningarna er-
hålls. Arbetet mot ohälsan måste övergå från försöksverksamhet till en re-
guljär verksamhet. Försäkringskassorna måste kunna infria de förväntningar
som människor nu har rätt att ställa beträffande insatser för rehabilitering.”
Brottstycken ur riksförsäkringsverkets 26 s. långa aktstycke skulle behöva
uppta kammarens tid ytterligare, men jag skall avstå från vidare högläsning.
Herr talman! Man behöver inte vara särskilt väl bevandrad i personalfrå-
gor för att förstå att man inte får handskas med personal på detta sätt.
Först föreslår regeringen sjuklön fr.o.m. den 1 januari 1991, underbyggt
med argument i två regeringsförklaringar. Sedan skjuts reformen fram ett
halvår. Därefter skall den inte förverkligas; en månad eller tre veckor senare
skall den åter införas. Vill man ta död på all kreativitet och allt engagemang
hos kassapersonalen skall man gå ut med dessa tredubbla budskap.
Utskottets förslag innebär också ytterligare ett antal osäkerheter. Hur
skall man kunna genomföra två ändringar i sjukförsäkringen inom tio måna-
der? Hur anser utskottets företrädare att informationen till allmänheten
skall klaras? I mars skall man informera om sänkta ersättningsnivåer och om
vilka nya regler som sjukersättningen skall grundas på. Utskottet har tving-
ats att arbeta om reglerna för sjukpenninggrundande inkomst. Nu skall en-
dast lön och AGS-ersättning grunda sjukersättningen. Men jag vill fråga ut-
skottets företrädare: Hur skall AGS-ersättningen beräknas, eller hur skall
kassan kunna se till att maximalt 90 % utbetalas när det är två utbetalare
som skall sköta detta? Kassan betalar ju, som vi vet, endast ut sjukersätt-
ningen, inte AGS-ersättningen.
Några månader senare skall ny information ut. Då skall eventuellt arbets-
givarna ta över. Sjukanmälningarna skall då ske hos arbetsgivaren. Nya reg-
ler skall utformas för dem som skall undantas. Eller gäller inga sådana regler
i kommande förslag? Kammaren kanske behöver svar på det. Därtill kom-
mer arbetsgivarnas osäkerhet om vilken roll de skall spela.
Enligt utskottet skall arbetsgivarna inte kompenseras för de merkostnader
de drabbas av. Jag vill därför fråga utskottets företrädare: Vilka motiv har
då arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön och arbetsorganisationen? Den
morot som var ett avgörande bidrag i kampen mot ohälsan tar socialdemo-
kraterna bort. Är det möjligen så att det är detta som gör att ni på nytt fått
LOs välsignelse om en sjuklön? Eller är rörelsen återigen delad? I förra
veckan deklarerade socialdemokraterna i utskottet att arbetsgivarna inte
skulle kompenseras. I en artikel i dag säger socialministern att en arbetsgi-
varperiod skall vara kostnadsneutral. Hon vill däremot inte använda ordet
full kompensation.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
69
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
Är det inte skäl att socialdemokraterna tar sig samman och klarar ut vad
de menar? Hur är det, Doris Håvik? Skall arbetsgivarna kompenseras för de
ökade kostnader som ni lägger på dem, eller inte? Utskottet och regeringen
har lyckats skapa totalt och fullständigt kaos och oreda. Tydligen fortsätter
oredan.
Herr talman! Som jag tidigare sagt i mitt anförande fanns det minst tre
besked från regeringen att sjuklön skulle införas. Trots detta hoppade rege-
ringen av efter påtryckningar. Vilka garantier kan socialdemokraterna i dag
lämna för att det verkligen blir någon sjuklön 1992? Vilka regler skall då
gälla? Är det de regler som regeringen och folkpartiet var överens om - bort-
sett från att arbetsgivarna inte skall få någon kompensation? Eller är det
några andra regler som skall gälla? Utskottet säger ingenting på den punk-
ten.
Sjukförsäkringen är så viktig för svenska folket att det finns mycket goda
skäl att lämna svar redan i dag, innan beslutet fattas.
Socialdemokraternas oförmåga att ta ansvar för sina överenskommelser
är förödande för landet, framför allt när det gäller arbetet för att minska
ohälsotalet. Det är därför som kritiken från riksförsäkringsverket är så för-
ödande. Det är sällsynt att ett statligt verk med sådan kraft går emot rege-
ringens förslag. Efter att ha studerat alla turerna i detta ärende förstår var
och en att riksförsäkringsverket och försäkringskassorna försatts i en orimlig
situation.
Folkpartiet står fast vid överenskommelsen från i våras. Vi har i vår mo-
tion flera modeller till besparingar. Det har bara varit för socialdemokra-
terna att välja. Vi vill gärna göra kammaren uppmärksam på att folkpartiets
förslag när det gäller den tillfälliga föräldraförsäkringen har vunnit utskot-
tets gillande. Det innebär att småbarnsföräldrarna inte drabbas så oskäligt
hårt som i regeringens förslag. Vi vill också påpeka att utskottet har tagit
folkpartiförslaget trots att folkpartiet krävt ett nytt helt förslag där alla bitar
skall ingå. Men av hänsyn till barnfamiljerna bjuder vi på detta.
Folkpartiet liberalerna kan alltså inte stödja utskottets förslag. Det är ett
förslag som försämrar förutsättningarna för försäkringskassorna att ta kraft-
fulla tag mot ohälsan i samhället. Det är ett förslag som tar bort incitamentet
för arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön och arbetsorganisationen för att
minska sjukfrånvaron i företagen. Det är ett förslag som rycker undan kas-
sornas planering när det gäller ökade insatser för rehabilitering av långtids-
sjuka. Det är ett förslag som skapar behov av ytterligare 500 till 600 årsarbe-
tare för att klara den nya administrationen. Enligt socialministern får ju kas-
sorna inte denna nya personal. Vid samtal med kassorna uppges de att de då
tvingas flytta över personal från rehabiliteringsarbete till improduktivt kas-
saarbete. Dessutom skall 2 300 årsarbetare som förberett sig för rehabilite-
ringsarbete fortsätta med byråkratin för att klara den dubbla omställningen.
Detta tar verkligen död på kassapersonalens kreativitet och engagemang.
Utskottets förslag skapar mer onödig byråkrati och mer krångel genom att
två omläggningar vid olika tidpunkt krävs i riksförsäkringsverkets stora data-
system. Det skapar stora informationsproblem genom att svenska folket
inom tio månader två gånger skall informeras om förändringar i sjukförsäk-
ringen.
Herr talman! I dag när beslut skall fattas vet ingen hur mycket ändringarna
av datasystemen och de ökade informationsinsatserna kostar. Man kan inte
heller bedöma hur stort bortfall av arbetstid som förorsakas av dubbla för-
ändringar hos kassorna. Har socialdemokraterna någon ekonomisk redovis-
ning av konsekvenserna att ge kammaren i dag? Hur mycket blir kvar av
socialdemokraternas storslagna besparingar?
Folkpartiet ställer inte upp på ogenomtänkta och obearbetade förslag. Ut-
skottets förslag är enbart förhoppningar om att parterna skall lägga sig platt
till marken för regering och riksdag. Att bygga ett riksdagsbeslut på fromma
förhoppningar i stället för realiteter och fakta är att bygga beslut på alltför
lösan grund. Därför säger folkpartiet nej.
Herr talman! Eftersom minoriteten i utskottet inte fått gehör för ett mo-
ment i betänkandet där vi kan yrka avslag på propositionen kommer jag att,
som en symbolhandling för folkpartiets krav på att reformen i sin helhet skall
träda i kraft den 1 juli 1991, endast yrka bifall till reservation nr 1, mom. 1.
Därefter kommer folkpartiet att avstå i övriga moment.
Anf. 45 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Man skulle nästan kunna tro att Sigge Godin var uppe och
pratade i fel ärende. Det gäller särskilt om man har läst hans motion med
anledning av den proposition som regeringen har lagt fram. Sigge Godins
motion har tillstyrkts från utskottsmajoriteten på de allra flesta punkterna.
Det är bara ikraftträdandedatum den 1 juli som har flyttats fram till den 1
januari, för övrigt har utskottsmajoriteten bifallit alla önskemål. Jag ser inte
att den starka kritik som Sigge Godin vill rikta mot oss som går med på den
här överenskommelsen äger någon giltighet med tanke på folkpartiets ur-
sprungsförslag.
Moderaterna, centern och socialdemokraterna har gått med på att genom-
föra en sjuklön från den 1 januari 1992. Vi hade varit stärkta i vår inställning
om också folkpartiet hade släppt prestigen och gått med på det förslaget. När
det sedan gäller utformningen av sjuklönen, som Sigge Godin säger är vag,
har vi också en lagrådsremiss att grunda vår uppfattning på. Vi har våra mo-
tionsförslag, och de är väl kända av alla som har läst dem. De överensstäm-
mer i stort sett med varandra. Det finns ingen tvekan om var vi står i den här
frågan. Vi har även fått löfte om att delta i det beredningsarbete som skall
föregå ett beslut. Jag tror att det är en styrka om vi nu kan tro på en framtid.
Sedan säger Sigge Godin att man inte får handskas med personal på det
här sättet som nu blir fallet. Jag tror att situationen hade varit likartad, om
inte betydligt värre, om vi hade krävt att både sjuklön och sänkt kompensa-
tionsgrad skulle varit genomförda den 1 juli 1991. Det vore intressant att få
höra från Sigge Godin om folkpartiet liberalerna tänker stödja sjuklönen ef-
ter valet, eller om man är lika kritisk då som Sigge Godin har visat sig vara
i talarstolen i dag.
Herr talman! Ibland påminner livet i riksdagen om ett lotteri med ständigt
nya insatser och nya vinster. Dessutom tillkommer nya vinstmöjligheter
varje gång lotteriföreståndaren, regeringen, befinner sig i kris. I dag har vi
dragit en vinstlott när vi fått stöd för vårt, sedan ett antal år, framlagda för-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
71
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
72
slag om införandet av sjuklön. Man kan likväl frukta för att vinsten kanske
inte betalas ut.
Folkpartiet fick samma löfte i sin skatteuppgörelse men drog en nitlott.
Inte ens i dag känner man sig från folkpartiet liberalerna nöjda med att vinst-
lotten som blev en nitlott har återigen blivit en vinstlott. Det är först vid vår-
sessionens slut som vi säkert vet om det föreligger något förslag till sjuklön
eller inte. Allt beror på lotteriföreståndaren. Det är i sanning en spännande
tillvaro.
Det är inte ansvarsfullt att, som regeringen nu gjort, plötsligt ändra inrikt-
ning när det gäller beslut som innebär stora förändringar för många perso-
nalgrupper. I årets regeringsförklaring utlovade statsministern att den 1 juli
1991 skulle sjuklön införas. Alla berörda instanser påbörjade ett arbete för
att förbereda byråkratin på alla de förändringar detta innebar. I skatteupp-
görelsen fanns sjuklönen med, vi fick bara inte besked från de berörda par-
terna om vilken procentsats som arbetsgivaravgiften skulle minskas med. I
en tilläggsbudget angav regeringen 1 % medan folkpartiet föredrog en något
högre procentsats.
Regeringen fortsatte att förbereda förslaget, och lagrådet fick i uppdrag
att granska förslaget. Vissa synpunkter gavs på förslaget från lagrådets sida.
Bl.a. diskuterades tidpunkten för ikraftträdandet.
Så kom den nya krisen, och regeringen sammankallade alla berörda parter
för att hitta sparmöjligheter i socialförsäkringssystemet. Plötsligt uppstod en
ny skapelse, och en sänkning av kompensationsnivån blev plötsligt aktuell,
och sjuklöneförslaget lades åt sidan. Förslaget var något förebudat av att
Göran Johansson i Göteborg tidigare krävt införande av karensdagar.
Vi från centerpartiet framförde kritik mot detta. Vi ansåg att sjuklönen
var en mycket viktig reform, och vi kunde acceptera en kompensationsnivå-
sänkning i det systemet. Nu vidtog nya turer, och efter förhandlingar föddes
så förslaget som i dag skall behandlas. Vi vet att också den 1 januari 1992
ligger nära i tiden för att hinna förbereda ett så omfattande förslag, men vi
accepterar detta av praktiska skäl.
Varför är det då så viktigt att det sker förändringar i de stora transfere-
ringssystemen? Redan i början av 80-talet beslutade den dåvarande rege-
ringen om införande av karensdagar. Det är få förslag som väckt en sådan
folkstorm som detta. Socialdemokraterna skydde inga medel för att skarpt
fördöma detta samt att driva tesen om social nedrustning. Situationen i dag
hade naturligtvis varit helt annorlunda om vi redan då hade vidtagit dessa
åtgärder.
Den socialdemokratiska regeringen har tidigare enbart framhållit för det
svenska folket att allt står väl till i vårt land. Det finns inga risker för dåliga
tider med en socialdemokratisk regering. Inför valen skrämdes folket för de
dåliga borgarna, som ville folket illa och t.o.m. gav sig på den sociala trygg-
heten.
Nu visar det sig vad detta övermod har lett till. Alltför sent vidtar man
åtgärder för att hejda en utveckling som gröper ur socialförsäkringssystemen
och som inte fördelar de resurser som finns-till dem som bäst behöver dem.
Nu står arbetsskadeförsäkringen på tur att förändras, detta för att vi skall
ha råd att ersätta den som verkligen behöver ersättning för en arbetsskada.
Praxisförändringen i arbetsskadeförsäkringen har lett till att gränsen mellan
arbetssjukdom och sjukdom blivit allt svårare att dra. En förändring av såväl
försäkringen som ersättningen måste därför ske inom den närmaste framti-
den.
I det betänkande som vi behandlar i dag finns förslag på sänkt kompensa-
tionsnivå för de tre första sjukdagarna. Centerpartiet har accepterat detta
under förutsättning att det finns ett skydd för den som ofta är sjuk och att
ersättningen den nittionde dagen också motsvarar nuvarande ersättning.
Den som har en kortare sjukperiod har råd att avstå från full ersättning
för sitt inkomstbortfall. Den som har en långvarig sjukdom måste skyddas
från alltför svåra konsekvenser av sjukskrivningsperioden. Vi ser fram emot
det aviserade och utlovade förslaget med rehabiliteringslön. Då kan man
sätta in åtgärder tidigare i ett sjukdomsskede för att förhindra långa onödiga
sjukskrivningsperioder.
Utskottet har under handläggningens gång förändrat stora delar av rege-
ringens i all hast komponerade förslag. Jag vet att förslaget är mer lätthanter-
ligt nu, och att det är möjligt att tillämpa det utan alltför stor byråkrati. Ut-
skottskansliets personal bör få en särskild eloge för det arbete den lagt ner
på detta. Detta visar att regeringen inte borde byta fot alltför snabbt. Det
första beslutet var det bästa i detta fall. Vad som sedan händer är bara att
man biter sig själv i svansen.
Det är oftast kvinnor som har barn som är sjuka, och de skall inte straffas
ekonomiskt i en situation de inte råder över. Vi i centerpartiet vill av den
anledningen behålla nuvarande ersättningsregler i den tillfälliga föräldra-
penningen. De brev som kommit mig tillhanda i detta ärende har oftast
handlat om att en sänkning av den tillfälliga föräldrapenningen slår mot
svaga grupper. Vi från centerpartiet anser, av jämställdhetsskäl, att det är
viktigt att man inte rör den tillfälliga föräldrapenningen. Det är kvinnorna
som i de flesta fall utnyttjar den tillfälliga föräldrapenningen, och i deras fall
blir detta en stor belastning.
Inte ens majoritetens förslag, som överensstämmer med det förslag från
folkpartiet som folkpartiet inte längre stöder, anser vi vara tillräckligt långt
gående. Ersättning för fjorton dagar per barn och år kan innebära - om man
har flera minderåriga barn och barnen är sjuka efter varandra - stora ekono-
miska avbräck för barnfamiljen. Detta blir speciellt tydligt i familjer med
bara en förälder, där ekonomin redan i dag är hårt ansträngd och där de
höjda hyrorna och övriga fördyringar efter årsskiftet inte kompenseras av
någon skattesänkning. Det är just dessa föräldrar som behöver samhällets
stöd.
Den som har ett litet företag måste få ett skydd när sjuklönesystemet in-
förs. Jag kan inte förstå varför inte detta kunde komma med i utskottsbetän-
kandet utan måste tas med i det särskilda yttrande som vi har tillsammans
med moderaterna. Lagrådsremissen innehåller ju just denna passus. Vi an-
ser att den då föreslagna gränsen för lönesumman med 50 basbelopp är för
låg. Ett småföretag måste skyddas och kunna få sitt försäkringsskydd enligt
en annan modell än genom sjuklönesystemet.
Vi i centerpartiet anser att de som ofta är sjuka måste skyddas när nu ak-
tuella förändringar genomförs. Utskottets majoritet har också beslutat detta
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
73
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
74
och frångått det byråkratiska system som propositionen angav. Genom att
undanta personer som ofta är sjuka från de sänkningar som drabbar övrigas
ersättning skyddas dessa från ökade ekonomiska påfrestningar. Centern
krävde i går vid behandlingen av ersättningsreglerna för sjukvårdshuvud-
männen att högkostnadsskyddet skulle inträda vid en kostnad på 1 000 kr.
Vi fick tyvärr inte stöd för detta. Vi krävde också insatser för att rädda sjuk-
vården från de stora indragningar som nu sker. Vi anser att just de pengar
som dessa kompensationssänkningar ger borde användas till detta. Vården
behöver 1 miljard, och det beslut vi tar i dag ger en besparing på 500 miljoner
i månaden. Nu har vi råd att ge vården berättigade resurser.
Vi har från centerns sida krävt förändringar i sjukförsäkringen. Vi har ve-
lat att arbetsgivarens avgifter skall sättas i relation till antalet sjukdagar. I
dag får en arbetsgivare betala samma arbetsgivaravgift oavsett om han har
anställda med få sjukdagar eller om sjukdagarna är många. Detta ger inte
något som helst incitament till att se över arbetsmiljön och förändra sjukpe-
rioderna den vägen. Försäkringskassan får i och med att sjuklön införs bety-
dande möjligheter att fortsätta med sina förebyggande och rehabiliterande
insatser. Det är ett av skälen till att vi gått med på de föreliggande förslagen.
Vi vill ge försäkringskassepersonalen en rimlig chans att förbättra de rehabi-
literande insatserna. Antalet sjukfrånvarodagar har stigit de senaste åren
med en viss utplåning under fjolåret. Ohälsotalet har från att år 1985 ha varit
40,4 stigit till 49,1 år 1989.
Socialförsäkringssektorns kostnader i procent av bruttonationalproduk-
ten har också stigit, från 17,35% år 1979 till 19,62% år 1989. Detta beror
till stora delar på ökade kostnader för arbetsskador och högre sjukfrånvaro.
Det finns alltså stora vinster att hämta om sjuktalen minskas och arbetsmil-
jön förändras. Det var därför vi reagerade så hårt när förslaget om sjuklön
drogs tillbaka. Att enbart sänka kompensationsgraden ger visserligen en
minskad kostnad för statskassan, men fortfarande skapas inga förväntningar
på arbetsgivaren. Den sjuklön som nu skall införas den 1 januari 1992 behö-
ver naturligtvis förberedas så att inte också den blir ett hastverk.
Ett problem med det förslag som vi fattar beslut om i dag är att ernå lika-
behandling av alla, oavsett vilka avtal som finns, och garantera högre ersätt-
ning än vad som nu är aktuellt. Utskottet utgår ifrån att parterna på arbets-
marknaden anpassar sina avtalsbestämmelser till de nya bestämmelserna om
kompensationen inom sjukförsäkringen. Ett särskilt ansvar i detta hän-
seende måste ligga på staten som arbetsgivare. Tyvärr har man inte ens från
statens sida lyckats fullfölja de avtal som den nya lagen om efterlevandepen-
sionen borde resulterat i.
Att arbetsmarknadens parter anpassar sina avtal efter de nya besluten är
också viktigt när det gäller sjuklönen. Trots allt kan det förhållandet att detta
kanske inte är löst fram till den dag då systemet med sjuklön skall genomfö-
ras inte få förhindra att sjuklönen införs. I så fall borde även det beslut som
fattas i dag behandlas på samma sätt.
För att ge arbetsgivaren ett incitament till sjuklön måste naturligtvis också
arbetsgivaravgiften regleras. SAF föreslår en sänkning med 3 %, regeringen
föreslog tidigare en sänkning med 1 %. I en intervju i dagens nummer av
SAF tidningen säger socialminister Ingela Thalén: ”Vi utgår helt ifrån att
systemet med arbetsgivarperiod ska vara kostnadsneutralt. Jag vill inte an-
vända ordet full kompensation för det för tankarna till att varje arbetsgivare
ska få det.”
Detta är regeringens tankegångar, och det motsäger Sigge Godins antyd-
ningar om att arbetsgivarna över huvud taget inte kommer att få någon sänk-
ning av arbetsgivaravgiften. Moderaterna och centerpartiet är överens om
att så skall ske, och det verkar också socialdemokraterna vara med på. Det
är svårt att för tillfället ange vilken nivå som skall vara den rätta. Det måste
lösas i det framtida utredningsarbetet. Jag tror att folkpartiet och socialde-
mokraterna i den tidigare överenskommelsen inte var överens på den punk-
ten.
Samhället inbesparar ca 14 miljarder kronor genom sjuklönen. Det är då
rimligt att arbetsgivaren kompenseras för sin merkostnad. Just i en lågkon-
junktur måste produktiviteten gynnas både hos de små företagen och hos de
stora.
Jag vill härmed, herr talman, yrka bifall till reservation nr 7 till betänkan-
det SfU9.
Anf. 46 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag kan bara beklaga att Karin Israelsson tydligen inte har
förstått vilken oreda och byråkrati hon hjälper till att skapa. Tala med för-
säkringskassans personal! Då får Karin Israelsson ett klart och entydigt be-
sked.
Jag kan också förstå att Karin Israelsson, som inte tycker om spel och dob-
bel, inte har förstått att man inte drar en vinstlott, utan man drar en lott. Om
det sedan blir vinst- eller nitlott får framtiden utvisa.
Folkpartiets överenskommelse var ett genomarbetat förslag. Läs lagrådets
kommentarer, Karin Israelsson! Där finns alla dessa punkter upptagna.
Vad innehåller det förslag som ni i centerpartiet nu medverkar till? Jag
skulle kunna läsa innantill i utskottets betänkande, eftersom det bara står
några få rader om vad det hela innehåller. Något så ofullständigt och diffust
har jag aldrig upplevt tidigare i denna kammare. Men det är kanske detta
som Karin Israelsson anser är poängen.
Karin Israelsson radar sedan upp ett antal krav. Arbetsgivarna skall kom-
penseras, vi skall ha förståelse för att de små företagen måste skyddas, och
de människor som ofta är sjuka skall också undantas osv. Det är ju precis
detta som lagrådet har haft synpunkter på. Om ni antagit det förslag som
folkpartiet lagt fram hade detta inte varit någonting att vara bekymrad över,
Karin Israelsson. Men nu har ni bestämt er för ett förslag som ni inte vet vad
det innehåller. Ni har avgett ett särskilt yttrande till betänkandet där ni krä-
ver vissa saker. Det måste självfallet betyda att ni inte är överens med social-
demokraterna.
Det folkpartiet kom överens om med socialdemokraterna finns redovisat
i lagrådsremissen, och det är också kommenterat av lagrådet. Det behöver
vi inte tvista om, utan det är bara att läsa innantill. Jag kan bara säga som en
f.d. partiledare har sagt: Ni nådde tydligen inte ända fram.
Den enda besparing som socialdemokraterna har lyckats genomföra blir
det nästan ingenting kvar av, eftersom det skapas en massa byråkrati,
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
75
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
krångel, ökade kostnader, ändringar i stora datasystem osv. flera gånger un-
der en tidsperiod av tio månader. Jag tror att socialdemokraterna så att säga
hade köpt folkpartiets förslag om ni i centerpartiet hade hjälpt till och varit
ståndaktiga. Men det har ni inte varit, och då får vi bara hoppas och se om
det blir en vinst- eller nitlott.
Anf. 47 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Sigge Godin försöker att med stora kanoner få oss att inse
att han har rätt. Men faktum är att Sigge Godin har väckt en motion med
anledning av den proposition som regeringen lade fram. Sigge Godin står
väl för de förslag han lade fram i den motionen? Han har fått de allra flesta
förslagen tillgodosedda i utskottsbetänkandet.
Av praktiska skäl såg vi ingen möjlighet att införa sjuklön redan den 1 juli
1991. Det var också av omsorg om försäkringskassepersonalen, som även
Sigge Godin anser sig värna, som vi inte föreslog att ändringen skulle genom-
föras vid den tidpunkten. Det var helt praktiskt omöjligt att genomföra båda
dessa genomgripande ändringar av sjukförsäkringssystemet samtidigt. Av
den anledningen kunde vi från centern och moderaterna godta att sjuklön
införs från den 1 januari 1992.
Efter den utskottsbehandling som skett av regeringens förslag har det
krångliga förslaget förenklats betydligt. Byråkratin blir inte lika omfattande.
Vi är naturligtvis medvetna om att detta innebär en ansträngning för försäk-
ringskassans personal. Men vi ser det också som en ljusning att vi får med
förslaget orrvsjuklönen, något som man är förberedd på och startat utbild-
ning om. Det innebär att försäkringskassans personal får en rehabiliterande
roll, något som också Sigge Godin underströk i sitt anförande.
Jag kan inte inse varför inte folkpartiet liberalerna har kunnat hejda sig
och något glömma sin prestige och gå med på att denna förändring genom-
förs i två steg - den ändrade kompensationsgraden den 1 mars och sjuklönen
den 1 januari 1992. Det är det mest praktiska i dagens situation. Dessutom
innebär det trots allt en relativt stor besparing i statsbudgeten att genomföra
den sänkta kompensationsgraden nu den 1 mars. Även folkpartiet libera-
lerna vill ju ha en sänkt kompensationsgrad, och det hade då varit helt natur-
ligt att man följt med även i detta sammanhang.
Anf. 48 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag kan förstå att Karin Israelsson inte exakt vet hur över-
enskommelsen har arbetats fram i samtal mellan folkpartiet och socialdemo-
kraterna. Det var så tidigt som i maj som jag träffade Ingela Thalén - och vi
var några stycken till också, för att nu ingen skall missförstå någonting. Den
1 oktober ansåg regeringen att detta gick att ordna. Den 1 november gick
det inte alls. Tre veckor senare går det tydligen bra att införa en sjuklön.
Det finns ingen anledning att tro att det inte går att genomföra förslag som
genomarbetades redan i maj, Karin Israelsson, dvs. mer än ett år före det
datum vi ansåg att det skulle sättas i sjön.
Karin Israelsson talar om de enorma besparingarna. Vi tvistar om 12 mil-
jarder kronor minus alla de omkostnader som tillkommer. Jag skall inte an-
76
klaga centern för något. Jag hoppas bara att Karin Israelsson dragit den
vinstlott hon talar om. Det skall bli intressant att se hur vinsten ser ut.
Anf. 49 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Lagrådet hade synpunkter på det förslag som ni hade kom-
mit överens om med socialdemokraterna. Det gällde just tidsaspekten. Vi
har uppmärksammat det. Vi har också haft kontakter ute i verkligheten som
säger att vi har rätt.
Naturligtvis ställde förslaget om ändrade kompensationskrav till stora be-
kymmer i försäkringskassevärlden. Arbetet har därför stått stilla, och det
har bidragit till att det finns ännu mindre chans i dag att klara en sådan ge-
nomgripande förändring till den 1 juli 1991.
Precis som Sigge Godin säger vet man inte vad som är möjligt den 1 ja-
nuari 1992. Men det är ett val däremellan. Det var därför jag ställde frågan
till Sigge Godin om folkpartiet liberalerna är intresserat av sjuklön efter va-
let.
Anf. 50 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Den historiska skillnaden mellan arbetarrörelsens och de
borgerligas syn på vårt sociala trygghetssystem har varit inställningen till ge-
nerella lösningar. Inom arbetarrörelsen har vi hävdat de generella lösning-
arna, lika för alla, för att komma bort från det gamla fattigvårdstänkande
som pekar ut människor som har det sämre ställt. Högerkrafterna föresprå-
kar ett annat system, ett selektivt system, där de sämst ställda får en möjlig-
het att ansöka om extra samhällsstöd när de har svårt att klara sin försörjning
av olika orsaker.
Sjukförsäkringen och pensionen är grundstenarna i det starka samhället,
som Tage Erlander uttryckte det. För dessa reformer har arbetarrörelsen
alltsedan den bildades fört en hård kamp. Målet för en fullt utbyggd sjukför-
säkring nådde vi först för tre år sedan, en sjukförsäkring som gett oss alla
ekonomiska möjligheter att vara hemma från jobbet när vi är sjuka.
När den socialdemokratiska regeringen och riksdagsgruppen efter ut-
pressning nu går i spetsen för att slå sönder vårt sociala trygghetssystem kän-
ner vi inom arbetarrörelsen inte igen partiet. Det finns ingen trovärdig för-
klaring eller försvar för att socialdemokraterna nu tillsammans med modera-
terna genomför den systemförändring som Olof Palme varnade för att Carl
Bildt skulle genomföra om han kom till makten.
Nedskärningarna i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen och infö-
randet av en arbetsgivarperiod är en systemförändring. Sjukförsäkringen
kommer inte längre att vara generell, dvs. lika för alla. När man genomför
så kraftiga försämringar som förslaget innebär, måste man införa särbestäm-
melser för utsatta grupper. I det här fallet blir det för kroniskt sjuka och män-
niskor med handikapp som kan förväntas ha en hög sjuklighet. De får göra
en personlig ansökan och anhålla om högre bidrag. Det är inte värdigt en
arbetarregering att peka ut människor på det sättet. Att vi alltid hävdat gene-
rella system framför selektiva är för att få bort den förnedring det innebär
att bli utpekad som extra behövande.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
77
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
78
Införandet av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen genomförs nu på ett
kuppartat sätt. Först gör regeringen upp med folkpartiet och lägger förslag
om en arbetsgivarperiod. Förslaget så gott som slakfas av lagrådet och ut-
sätts för en massiv kritik från Försäkringsanställdas förbund, dvs. den perso-
nalgrupp som närmast skall arbeta med frågorna. Flera tunga fackliga orga-
nisationer avvisade förslaget som oacceptabelt. Så drar regeringen tillbaka
förslaget, och socialministern meddelar här i kammaren att regeringen avser
att i stället sänka kompensationsnivån i sjukförsäkringen. Och, säger social-
ministern, en sänkning av kompensationsnivån är omöjlig att kombinera
med en arbetsgivarperiod, eftersom det inte kan kontrolleras att ett sådant
system efterföljs.
Efter det beskedet drar många en lättnadens suck. Visserligen är förslagen
om nedskärningar hårda, men vi tror att vi slipper arbetsgivarperioden. Då
gör plötsligt socialdemokraterna upp igen, den här gången med moderater
och centerpartister, om en arbetsgivarperiod. Plötsligt från en dag till en an-
nan, det var så fort det gick, blir det omöjliga förslaget fullt möjligt. Ut-
skottsmajoriteten avslår t.o.m. vänsterpartiets förslag om att skicka den nya
kombinationen till lagrådet för en granskning, man avvisar över huvud taget
något som helst remissförfarande. Det är givetvis helt otillständigt att ge-
nomföra en så genomgripande förändring av sjukförsäkringen på det sätt
som nu sker.
Doris Håvik har under 80-talet genomgått en förändring som överträffar
Dr Jekylls förvandling till Mr Hyde. 1981 skrev Doris Håvik som socialde-
mokraternas representant i sjukpenningkommittén, att en arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen ger långtgående konsekvenser utan att man uppnår några
egentliga fördelar. Doris Håvik sade då ifrån med skärpa att en arbetsgivar-
period kommer att medföra hårdare sortering bland de arbetssökande och
att personer som förväntas ha en hög sjukfrånvaro inte anställs. Arbetsgiva-
ren får med en arbetsgivarperiod ett direkt ekonomiskt intresse att förhindra
anställdas sjukfrånvaro, vilket kan leda till en ingående kontroll av de an-
ställda. I samma reservation säger också Doris Håvik att socialdemokraterna
eftertryckligt avvisar åtgärder som kan beskära den fria avtalsrätten, men
hon avvisar också en form av samhällskontrakt för att uppnå samma effekt.
Om en sänkt kompensationsnivå de första dagarna i en sjukperiod sade soci-
aldemokraterna, fortfarande i samma reservation, att det var ett oeftergiv-
ligt krav att eventuella besparingar skulle drabba alla lika. Men, fortsätter
Doris Håvik i reservationen, då ett sådant villkor inte kan uppfyllas vid inför-
ande av självrisk i sjukförsäkringen, måste tanken på besparingar genom så-
dana åtgärder bestämt avvisas.
Det var då det. Kan det vara så enkelt att socialdemokraterna har en upp-
fattning när man befinner sig i opposition, som man gjorde 1981, och en an-
nan i regeringsställning? I så fall pekar ju allt på att socialdemokraterna
mycket snart får en chans att åter radikaliseras och ägna sig åt socialdemo-
kratisk politik.
Men jag bergriper inte varför socialdemokraterna skall göra det så oerhört
lätt för moderaterna att ta över. Under det senaste året har ni jobbat frene-
tiskt för att duka bordet åt en borgerlig regering. Ni sitter i krissammanträde
efter krissammanträde för att klara en borgerlig regering från sammanbrott.
Hittills har ni löst problemen åt dem genom att komma överens om skattere-
formen, EG, sjukförsäkringen - och nu sitter ni och sliter med energifrågan.
Samtliga dessa frågor hade var för sig kunnat spräcka det borgerliga samar-
betet. Och har ni glömt att det faktiskt var sjukförsäkringsfrågan som fällde
den borgerliga regerigen 1982?
Vi tvingas konstatera att i fråga efter fråga viker sig socialdemokraterna
för högerkrafterna. I dessa tider får vi ju vara försiktiga litet till mans med
garantier och löften. Men en sak kan jag i alla fall garantera: Vänsterpartiet
kommer aldrig att vika sig för högerkrafterna. Vi ser det alltid som vår
främsta uppgift att bekämpa högerkrafterna varhelst de uppträder, och vi är
glada att Stig Malm nu har samma uppfattning.
Vi uppmanar socialdemokraterna att - i stället för att slå sönder vår sjuk-
försäkring - genomföra arbetsmiljökommissionens förslag om differentie-
rade arbetsgivaravgifter och översyn av arbetsrätten och arbetsmiljölagstift-
ningen. Det är de bästa vägarna att förbättra arbetsmiljön och därmed också
förbättra människors hälsa.
Om ni nu inte följer den uppmaningen, så ber jag Doris Håvik att förklara
sambandet mellan de miljarder som flöt ut i landet i oktober och nedskär-
ningarna i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Jag har ställt frågan
tidigare men inte fått något svar. Ge mig svaret i dag!
Avslutningvis, herr talman, vill jag kommentera miljöpartiets agerande,
trots att jag är mycket väl medveten om att partiet tjänar bäst på att dess
förslag bara begravs i tysthet. Det finns här ändå en poäng. Miljöpartisterna
framstår här i kammaren som ärliga EG-motståndare - och duktiga EG-mot-
ståndare, måste jag erkänna - och har tillsammans med oss gång på gång
påpekat att en av konsekvenserna av ett medlemskap i EG blir en nedskär-
ning i våra socialförsäkringar. Men när nu regeringen lägger fram ett förslag
vars enda objektiva förklaring är att vår sjukförsäkring skall anpassas till vad
som gäller inom EG för övrigt, då ansluter sig miljöpartiet glatt till nedskär-
ningarna.
Herr talman! För att ge socialdemokraterna och även miljöpartiet ännu en
chans yrkar jag i första hand återförvisning av hela ärendet till socialförsäk-
ringsutskottet för ytterligare beredning och för ett remissförfarande. Om
detta inte blir kammarens beslut, yrkar jag bifall till vänsterpartiets reserva-
tion nr 2.
Anf. 51 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Huruvuda sjukförsäkringen är generell eller selektiv kan vi
kanske diskutera, Margö Ingvardsson. Såväl Margö Ingvardsson som jag
torde ha ca 450 kr. om dagen i sjukpenning. Men det finns hemarbetande
kvinnor i Värmlands glesbygder som har noll kronor. Det här systemet är
inte särskilt generellt. Som representant för de s.k. högerkrafterna vill jag
säga att det är alldeles nödvändigt med en systemförändring.
Har Margö Ingvardsson över huvud taget inte hört talas om den OECD-
rapport som har diskuterats här hela förmiddagen? Där har det talats om att
inflationen är 10-11 % såväl i år som, förmodligen, nästa år. Vi vet sedan
förut att svenska företag har investerat ca 70 miljarder utomlands under det
gångna årets första åtta månader, medan man bara har investerat 9 miljarder
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
79
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
80
i Sverige. Att valutan har flödat ut beror på att man inte tror på Sverige om vi
inte gör någonting åt ekonomin, om vi inte skapar ett helt annat ekonomiskt
klimat för svenska företag - och ökar produktionen.
Fördelning är nog bra, Margö Ingvardsson, men nu handlar det faktiskt
om att skapa resurser så att vi får någonting att fördela.
När det gäller förnedring vill jag fråga: I vilket system är det som den verk-
liga förnedringen av människor inträffar? Jag behöver i denna kammare inte
ens ge exempel. Alla vet vilket system jag talar om.
Och jag kan lova Margö Ingvardsson att jag kommer att bekämpa väns-
terkrafter i Margö Ingvardssons tappning varhelst de uppträder.
Anf. 52 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har läst OECD-rapporten om den förväntade ökningen
av inflationen. Men jag kan inte förstå hur detta hänger ihop med nedskär-
ningar i socialförsäkringssystemet. Kanske Gullan Lindblad kan vara snäll
och förklara för mig hur det hela hänger ihop. Är det verkligen så, att man
spär på inflationen när man ligger hemma och har influensa? Det är mycket
svårt för mig att förstå varför man skall ge sig på sjukförsäkringen om man
vill få ner inflationen.
Sedan tillhör Gullan Lindblad dem som i den här kammaren systematiskt
har försökt spä på myten om att sjukförsäkringens kostnader bara ökar och
ökar, och att vi i Sverige skulle bli sjukare och sjukare. Jag har försökt tala
om för Gullan Lindblad att det inte förhåller sig på det sättet, men Gullan
Lindblad vill aldrig tro på vad jag säger. Därför blev jag mycket glad i dag
när jag i SAF-tidningen, som jag också läser, hittade en rapport enligt vilken
SAF nu konstaterar att det är mycket glädjande att sjuktalet går neråt, vilket
det har gjort ända sedan 1988, att vi snart är nere på samma nivå som i början
av 80-talet, och att vi nu i statsbudgeten gör stora besparingar på sjukförsäk-
ringen. Kanske Gullan Lindblad tror mera på SAF än på mig och slutar att
sprida myterna om att svenskarna skulle vara sjukare än andra människor -
och framför allt att vi skulle fiffla med sjukförsäkringen.
Anf. 53 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Det är mycket lätt att förstå de här samhällsekonomiska re-
sonemangen om man bara bjuder till, Margö Ingvardsson. Saken är nämli-
gen den att svenska företags - och de svenska offentliga företagens - kostna-
der är alldeles för höga beroende på, som jag sade i mitt anförande, att det
s.k. sjuktalet är alldeles för högt. Man tvingas anställa - t.ex. i Stockholms
läns landsting - ca 30 % fler människor än man egentligen borde behöva om
alla vore på jobbet.
Naturligtvis förekommer alltid ett visst sjuktal, men det är hur enkelt som
helst att konstatera att det svenska sjuktalet har ökat, att miljarderna har
rullat och att det också har förekommit missbruk, t.ex. när sjukförsäkringen
har använts som något slags konfliktinstrument. Detta är ju allom bekant.
Det är bara att fråga personalen vid försäkringskassorna. Inte minst sedan
man har börjat göra ordentliga kontroller igen, vet man att detta är förhål-
landet.
Jag förstår att Margö Ingvardsson har svårt att förstå, så det är väl ganska
lönlöst att försöka förklara de enklaste ekonomiska sammanhang för henne.
Men annars är det som sagt bara att läsa innantill i den statistik som finns.
Att sjuktalet eventuellt har blivit litet lägre för närvarande beror på att
människor nu börjat bli rädda om sina jobb. Det är alltid vad som inträffar
när vi går mot en lågkonjunktur. Det borde Margö Ingvardsson också veta
vid det här laget.
Anf. 54 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag erkänner villigt att jag har svårt att förstå åtgärderna i
regeringens krispaket. Lyckligtvis är det inte bara jag som har det, utan även
Stig Malm har väldigt svårt att förstå de åtgärderna.
Jag vore oerhört tacksam om Gullan Lindblad försökte förklara för mig
sambandet mellan att det flöt ut ett antal miljarder från Sverige i oktober
månad och att regeringen nu skall skära ner på sjukförsäkringen. Jag kan
inte förstå var det sambandet finns. Skulle de sjuka eller föräldrar till sjuka
barn på något sätt ha medverkat till att miljarderna flöt ut ur landet? Eller
varför skall de nu straffas på det sätt som Gullan Lindblad förespråkar?
Andre vice talmannen anmälde att Gullan Lindblad anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 55 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Ingen noggrann analys har gjorts av vad utskottets förslag
egentligen innebär för den som berörs av dagens betänkande. Ävenså är för-
ankringen hos dem som skall handlägga ersättningsfrågorna dålig. Redan vid
utskottsbehandlingen yrkade miljöpartiet de gröna liksom vänsterpartiet på
återremiss av ärendet för utredning i berörda instanser.
Det faktum att TCO och LO nu kraftigt protesterar mot ändringar i sjuk-
försäkringen visar att inte heller fackföreningarna i tid haft möjlighet att rea-
gera mot den orättvisa konstruktionen av förslaget om nedsättningar i sjuk-
försäkringarna.
Med anledning av denna alltför snabba handläggning yrkar jag på återre-
miss av ärendet till socialförsäkringsutskottet. Jag noterar med glädje att
vänsterpartiet ställer upp på det. Jag hoppas att det goda omdömet hos kam-
marens ledamöter gör att ett tillräckligt bifall nås i kammaren för detta.
För den händelse det icke skulle bli fallet, vill jag ändå gärna motivera
det ställningstagande miljöpartiet de gröna gjort i reservationerna till dagens
betänkande. Jag gör det också mot bakgrund av den just utspelade debatten
om Margö Ingvardssons förmåga att förstå.
I sitt anförande sade sig Margö Ingvardsson inte kunna skilja mellan det
förslag som miljöpartiet de gröna har lagt och det förslag som utskottets ma-
joritet står bakom. Nu skall jag hjälpa till genom att förklara hur vårt förslag
egentligen ser ut.
Det är beklagligt när reformer, som nu skett, tas upp som sparförslag i
statens budget, eftersom detta från början ger en skev vinkling av det hela.
Antingen det gäller ålder för skolstart, den pågående miljöförstöringen eller,
som nu, sjukförsäkringens konstruktion, borde man i första hand diskutera
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
82
vad som är bäst rent sakligt och diskutera de finansiella konsekvenserna i
andra hand.
Det sjukförsäkringssystem vi diskuterar i dag syftar till omfördelning av
resurser på två sätt. Dels är det meningen att de som arbetar och får inkoms-
ter skall avstå en del av sitt välstånd till dem som inte kan arbeta på grund
av sjukdom - detta är alltså en fråga om solidaritet med svagare grupper
dels är det en fråga om fördelning över tiden för varje människa, dvs. man
betalar medan man har inkomster för en försäkring som man får ut av när
man är sjuk.
Om det endast gällde att fördela inkomsten för varje människa mellan den
tid han är frisk och den tid han är sjuk, hade propositionens modell för en
begränsning av kostnaderna inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna kun-
nat diskuteras. Det förslag som lagts fram av utskottsmajoriteten kommer
emellertid på grund av omfördelningen mellan människor att osolidariskt
drabba låglönegrupperna.
Miljöpartiet de gröna anser att detta måste förhindras. Det är inte endast
en fråga om solidaritet, det är faktiskt också i andra hand en fråga om eko-
nomi. Om nämligen behovet av socialhjälp ökar på grund av att kompensa-
tionen till låginkomsttagare är otillräcklig vid sjukdom, har samhällets be-
sparing varit osund.
Som jag nämnde, är det inte bara vi som är chockerade över att det social-
demokratiska partiet har lånat sig till en uppgörelse som drabbar lågin-
komsttagare på detta sätt. LO-chefen Stig Malm betecknar det som både mi-
sch-masch-politik och kohandelspolitik, och han tycker att det är ett jätte-
jippo när man tar en framskapad kris till intäkt för att försämra en sjukför-
säkring som i och för sig må vara i generösaste laget. Det är glädjande att
veta att det finns ledande socialdemokrater som har kvar solidariteten med
de sämst ställda. Det var också roligt att kunna notera att Björn Rosengren
i TCO delar vår uppfattning i denna fråga.
Herr talman! Ett objektivt faktum är dock att kostnaden för sjuk- och ar-
betsskadeförsäkringarna under de senaste fem åren fördubblats, från om-
kring 20 miljarder till omkring 45 miljarder. Detta är betydligt mer än infla-
tionen, och effekten kan ha flera orsaker. En betydande del avser långa sjuk-
skrivningar och arbetsskador till följd av dålig arbetsmiljö, allergier, försli-
tande arbeten, osv. En mer realistisk klassificering av skador som arbetsska-
dor skulle kunna vara en annan orsak. Det här är inte tillräckligt utrett i de-
talj. En mera detaljerad analys hade varit av intresse för utskottets ledamö-
ter.
Miljöpartiet de gröna kan inte ställa upp på den föreslagna reformen, och
därför yrkar vi avslag på propositionens förslag och lägger i stället ett alter-
nativ som presenteras i reservation 3 beträffande mom. 1 och 5. Vårt alterna-
tiv är så utformat att det ger samma budgetutfall som socialförsäkringsut-
skottets förslag. Inte heller vi vill öka de offentliga utgifterna.
Vårt alternativ är så utformat att det skall skydda de svagaste grupperna,
dem för vilka en sjukdomsperiod i utskottsförslaget kan betyda ett svårt eko-
nomiskt avbräck. I vårt förslag får man efter de första tre ersättningsdagarna
en ersättning som är olika beroende på den försäkrades inkomst. För in-
komster/inkomstdelar under fyra basbelopp föreslår vi att ersättningsnivån
skall vara 85%, eventuellt inkluderande 10% från arbetsgivaren, och för
inkomster/inkomstdelar över fyra basbelopp 50 %. Efter 90 dagars sjukdom
skall ersättningsnivån för alla vara minst 90 %.
Miljöpartiet de gröna anser vidare att den lägre kompensationsnivå som
majoriteten föreslår för de tre första dagarna kunde ha varit acceptabel, om
man hade tagit tillräcklig hänsyn till dem som ofta är sjuka. Vi yrkar därför
i reservation 5 att regeringen bör lägga fram förslag om en konstruktion av
högriskskyddet som innebär att man efter en viss tid, t.ex. 20 eller 25 dagars
sjukdom per år, med kompensationsnivån 65 % kunde få den högre kompen-
sationsnivån 80%. Detta skulle innebära väsentliga förenklingar såväl för
den enskilde som för försäkringskassorna.
Också den av utskottet föreslagna sänkningen av kompensationsnivån för
den tillfälliga föräldrapenningen vid vård av sjukt barn kommer att slå sär-
skilt hårt mot ensamstående lågavlönade.
Nuvarande kompensationsnivå, 90%, bör därför behållas i familjer där
hushållets sammanlagda sjukpenninggrundande inkomst understiger ca 4,5
basbelopp. I högre inkomstlägen bör ersättningen trappas ner på lämpligt
sätt. I vår reservation 7 kräver vi att regeringen snarast lägger fram ett för-
slag med regler av denna innebörd.
Sammanfattningsvis kan man säga att för de längre sjukskrivningarna,
som ekonomiskt har den största betydelsen, innebär miljöpartiets förslag vä-
sentliga förbättringar för de lägre inkomsttagarna medan höginkomstta-
garna får bära en mer rättvis andel av besparingen. Detta framstår som så
mycket viktigare här när man även tar hänsyn till att sjuktalen är högre i
lägre inkomstskikt.
Herr talman! På lång sikt är det viktigaste att politiken i sin helhet bedrivs
så att sjukdom och arbetsskador långsiktigt minskar. Här tänker jag på före-
byggande hälsovård, ett mindre stressbetonat samhälle med kortare arbets-
tid, kraftfulla insatser för att förbättra yttre miljö och arbetsmiljö, sänkta
fordonshastigheter och intensivare insatser för samordnad rehabilitering.
Detta är allt i linje med det program som miljöpartiet de gröna drivit i
riksdagen under de senaste åren.
Kammaren bör avslå utskottets hemställan under mom. 1 och 5 i betän-
kandet genom att rösta på miljöpartiets reservation 3. Jag yrkar bifall till
reservationerna 3, 5 och 7.
Karin Israelssons generositet att yrka bifall till reservation 7 vill jag åter-
gälda med att yrka bifall till hennes reservation 6.
Anf. 56 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Om Gösta Lyngå talade för hela miljöpartiet i den här frågan
skulle jag faktiskt tycka att det var tragiskt. Nu är det ju dess bättre så att det
finns olika uppfattningar i miljöpartiet om förslaget om sjukförsäkringen.
Miljöpartiet godkänner nedskärningar av sjukförsäkringen i sin reserva-
tion. De vill bara ha en annan konstruktion. Denna konstruktion skulle med-
föra ytterligare mått av individuell prövning. Miljöpartiet har inte fattat
skillnaden mellan generell och selektiv sjukförsäkring.
Om riksdagen skulle följa exempelvis miljöpartiets förslag till en föränd-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
83
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
ring av föräldraförsäkringen, skulle det innebära ett enormt utpekande av
vissa ensamstående föräldrar. Dessa föräldrar värnar miljöpartiet om och
det kan ju vara hedervärt. Förslaget innebär att vissa ensamstående föräld-
rar skall behöva förödmjuka sig och anhålla om ett högre bidrag.
Det skall verkligen bli intressant att få följa utvecklingen av socialförsäk-
ringssystemet, anpassningen till EG och miljöpartiets förslag. Kommer mil-
jöpartiet hela tiden att ställa upp på nedskärningarna bara förslaget har en
annan konstruktion?
Anf. 57 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Jag begär ordet bara för att få berätta för kammaren att jag
i mitt huvudanförande av misstag yrkade bifall till reservation 7. Det skall
naturligtvis vara reservation 6.
Jag har full förståelse för att miljöpartiet anser att ensamstående föräldrar
bör ha högre ersättning vid barns sjukdom. Men jag kan absolut inte accep-
tera det mycket byråkratiska system som miljöpartiet förordar.
Det råder redan i sig en stor byråkrati omkring föräldrapenningen, och jag
anser inte att det finns någon anledning att öka byråkratin. Det enklaste sät-
tet är att man behåller nuvarande ersättningsformer inom den tillfälliga för-
äldrapenningen.
Jag yrkar bifall till vår reservation 6.
Anf. 58 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Till Margö Ingvardsson vill jag säga att vårt förslag till mo-
dell inte är något försök att anpassa sjukförsäkringssystemet till EGs nor-
mer. Jag tror att det är stor skillnad mellan sjukförsäkringssystemen i olika
EG-länder och den modell vi föreslår.
Det är faktiskt de grupper som behöver hjälp som vi försöker gynna ge-
nom den profil vi har på ersättningsnivån. Jag är förvånad över att Margö
Ingvardsson tycker att det är en felaktig profilering av ett ersättningssystem.
Anf. 59 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet att det finns flera i miljöpartiet som har samma upp-
fattning som vi har i vänsterpartiet. Det enda objektiva skälet till att göra
en nedskärning i socialförsäkringen just nu är att regeringen avser att söka
medlemskap i EG. Med en nedskärning i sjukförsäkringssystemet kommer
vår sjukförsäkring att ligga på en nivå som är mer jämförbar med den i EG-
länderna än vad fallet är nu.
Anf. 60 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Vi, liksom flertalet andra partier i riksdagen, har en ansvars-
full budgetplanering. Vi försöker faktiskt att följa kostnadsutvecklingen.
Det är korrekt som jag sade att utgifterna på detta område har mer än
fördubblats på fem år. Det klart väsentligaste är att komma åt orsakerna till
sjukdomar osv., men i detta läge är det kanske också viktigt att man har en
styrande inriktning av de ersättningar man betalar ut.
84
Anf. 61 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 62 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Efter alla dessa inlägg och replikskiften, tror jag att det är
alldeles nödvändigt att jag presenterar vad utskottets förslag egentligen in-
nehåller. Vi har gjort flera ändringar i den ursprungliga propositionen, och
jag menar att det är nödvändigt att det i riksdagens protokoll finns klart angi-
vet vad som egentligen kommer att gälla.
Det kommer man naturligtvis att få veta vid senare tillfälle, men det bör
bli så fort som möjligt. Jag tror att riksdagens protokoll är den första utgåvan
där detta besked kan lämnas.
Propositionen innehåller förslag om att man skall sänka sjukpenningen till
65 % för de första tre dagarna och därefter till 80%. Detta förslag ligger i
botten, men det talas också om att man skall göra vissa prövningar för män-
niskor som är sjuka ofta och som efter ansökan skall kunna få ett högre be-
lopp. Samma ersättning skall gälla för dem som är sjuka mer än 90 dagar, så
att svårt sjuka och de som inte kan få rehabilitering på hemorten skall kunna
få en höjning.
På dessa tre punkter har utskottet gjort justeringar. Vi säger nämligen att
sjukpenning alltid skall utgå från samma kompensationsnivå som i dag,
90 %, fr.o.m. den 91 :a sjukdagen. Det tror jag är en bra markering. Pröv-
ningar är administrativt krångliga och kan kanske upplevas som besvärande
för den som skall bedömas vara svårt sjuk eller inte.
Vi har också föreslagit att den tillfälliga föräldrapenningen inte skall vara
80% hela tiden, utan enbart de första 14 dagarna. Fr.o.m. den 15:e dagen
skall ersättningen vara 90 %.
Vi menar att vi därigenom har kunnat täcka in de barn som ofta är sjuka
och långtidssjuka barn. Enligt förslaget skall det efter de 90 första dagarna
utgå 90 % ersättning. Jag tycker att det är viktigt att markera det.
Vi pekar alltså på en administrativ förenkling. Vi är väldigt noga med att
i utskottsbetänkandet på flera sidor markera att detta förslag skall gälla lika
för alla. Därför pekar vi på att den nivåsänkning som kan medföra att det
drabbar alla lika är ett instrument som innebär att sjukpenningen skall mins-
kas om arbetsgivaren betalar ut lön eller andra skattepliktiga förmåner ut-
över vissa ramar samtidigt som sjukpenning utgår. Om den försäkrade får
sjukpenningersättning på 65- eller 80-procentig nivå medger ramen att ar-
betsgivaren kan fylla ut med 10%. Får den försäkrade sjukpenningersätt-
ning på 90-procentig nivå finns inget utrymme för extra ersättning. Det som
tillkommer skall i sin helhet minska sjukpenningen. Får man 100 % ersätt-
ning får man således inte mer än 70 % ifrån försäkringen.
Jag tror att det är viktigt att vi ser att detta instrument finns med i bilden.
Jag är ganska övertygad om att arbetsmarknadens parter inte kommer att
finna det intressant att dessa pengar går till statskassan och icke betalas ut
på annat sätt.
Vi har haft ett konstruktivt arbete i utskottet. Jag skall inte gå närmare in
på det, även om jag kanske återkommer på någon punkt.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
85
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
Efter att ha hört denna debatt tror jag att det är mycket viktigt att nu säga
att regeringen vid upprepade tillfällen har lagt fram förslag till besparingar i
statsbudgeten. Det har varit mycket svårt att få ihop en majoritet för bifall
till dessa punkter. Det är mycket lätt att ställa upp när det gäller utgifter,
men när man kommer till besparingarna är det inte lika lätt. Man har lagt
fram förslag som på punkt efter punkt har avvisats av en majoritet. Man har
fått göra upp med andra partier. Det måste upprepas ofta att regeringen inte
har någon egen majoritet.
I varje fråga här i riksdagen där det fattas beslut i enlighet med regeringens
förslag står ett eller flera partier förutom socialdemokraterna bakom det.
Alla förslag kommer inte fram genom förhandlingar och diskussioner.
Många ärenden är rena rutinärenden där vi tycker lika. Det förtjänar dock
ändå att upprepas att man inte kan fatta något beslut utan att något annat
parti är med på det.
På frågan varför regeringen inte beslutar i den ena eller den andra rikt-
ningen är det lätt att svara att man inte har majoritet. Det är helt klart.
Jag vill betona att även efter detta förslag har vi en bra och generell sjuk-
försäkring. Det är viktigt att det blir sagt. Den är fortfarande i alla jämförel-
ser en god försäkring som ger en trygghet. Det finns inget glapp om man
t.ex. skulle bli arbetsoförmögen och inte kan återgå i arbete. Det är då inte
fråga om att man har sjukpenning under en begränsad tid och att det sedan
dröjer länge innan en annan stödform tillkommer. Så ser det emellertid ut i
ganska många av våra europeiska grannländer.
Margö Ingvardsson har gjort en stor affär av vad jag sade år 1981. Jag kan
med betydligt mera dämpat röstläge säga att jag står för vad jag sade 1981
med det utgångsläge som man då hade i sjukpenningskommittén. Denna
kommitté tillsattes för att utreda och förbättra situationen för deltidsan-
ställda och korttidsanställda. Kommittén skulle även studera en arbetsgiva-
reperiod eller lagstadgad sjuklön. Kommitténs arbete utmynnade sedermera
i att vi fick tilläggsdirektiv och även skulle titta på karensdagar. Så blev det
sedan, och jag återkommer till det.
Hur var situationen när man tänkte sig en lagstadgad sjuklön? Det talades
inte om rehabilitering. Det talades inte om att man skulle ha möjligheter att
samarbeta för att finna en arbetslinje, vilket vi nu har. Det talades inte om
att vi ville ha tidig rehabilitering, att vi ville ha insyn och möjligheter att
kunna skapa resurser för att få tidig rehabilitering. Det fanns inte ett rött öre
med i bilden för att man skulle kunna klara detta utomordentligt viktiga
skede när det gäller arbetsgivarperiod.
I den utredningen räknade man också från arbetsgivarens sida ut vad det
skulle kosta. Det visade sig då att man inte var särskilt intresserad. Man be-
dömde att det kunde medföra svårigheter och att det blev dyrare än om för-
säkringskassan hade hand om det. Jag kan förstå att man kom fram till den
linjen. Svenska arbetsgivareföreningen räknade två gånger och kom fram till
att det var dyrare. Man ville då inte ha det ansvaret.
Nu tycker jag emellertid att situationen är helt annorlunda. Nu har vi ett
gemensamt ansvar. Parterna skall ställa upp och klara ut frågan. När vi nu
pekar på att man skall titta på dessa möjligheter är det mot bakgrund av att
86
det i början finns två nivåer. Det har påpekats från olika håll. Det bör inte
vara oöverstigligt att kunna klara en arbetsgivarperiod.
Jag vet vad man har sagt från Försäkringsanställdas förbund centralt. Jag
vet också mycket väl vad man säger bland personalen lokalt. Jag har fått oer-
hört många telefonsamtal och många brev om detta. Vad handlar det om?
Jo, i dag betalar man ut sjukpenning för ca 9,5 miljon fall där människor har
varit sjuka 1-14 dagar. Dessa pengar bara pytsas ut. Det går åt ungefär 2500
årsarbetare. I dessa fall är det inte på något sätt fråga om tidig rehabilitering.
Eftersom arbetsgivaren betalar de första 14 dagarna har man möjlighet att
frigöra ca 2 000 årsarbetare för andra viktiga arbetsuppgifter. Rehabilite-
ringsuppgifterna är då av central betydelse.
Det sägs då att man inte får vetskap om dessa fall. Jo, arbetsgivaren skall
anmäla de fall där han betalar ut sjuklön. Han skall även anmäla om veder-
börande är sjuk längre. Han skall kunna skicka över den anmälan till försäk-
ringskassan. Det skall också göras undantag för sådana som inte har varit
anställda tillräckligt länge. Jag tror att detta kommer att bli bra. Detta skall
nu prövas, och en beredning skall arbeta jämsides med socialdepartementet.
Denna beredning skall vara sammansatt av ledamöter från olika partier. Jag
vågar påstå att detta har prövats i många länder utan att ha lett till den kata-
strof som Margö Ingvardsson här har målat upp.
I debatten i dag har det också sagts att regeringen kastade fram detta för-
slag oerhört snabbt. Det ingick i ett besparingspaket. Vi hade inte fått gehör
för besparingar i tillräcklig omfattning på andra områden. Det medför en
försämring av sjukförsäkringen. Det har jag klart deklarerat i många sam-
manhang. Vi har ändock en generell och bra försäkring, som vi i utskottet
nu har försökt göra ännu mer generell så till vida att det inte skall göras några
speciella prövningar.
Jag minns en situation då det inte blev någon förbättring för de deltidsan-
ställda som låg på en procentsats på mellan 35 och 60 %, när det föreskrevs
90 % i lagen. Det blev i stället fråga om karensdagar. Det skulle vara fråga
om en insjuknandedag och två karensdagar, men i alldeles speciella skeden
kunde det bli fråga om tre och en halv dagar innan man fick ut någon ersätt-
ning.
Anledningen till att vi så starkt vände oss emot detta var självfallet att det
bara drabbade LOs privatanställda och inga andra grupper. Det fanns inte
ett ord med om att detta skulle drabba alla i samhället. Men det var ett starkt
krav från oss att det skulle vara en rättvis sjukförsäkring.
Vi har ju i utskottsbetänkandet skrivit att alla skall drabbas lika. Därom
utgår jag ifrån att det råder en total enighet. I avsnittet som gäller arbetsgi-
varperioden står också att alla skall drabbas lika, det skall vara lika för alla,
även under denna period. Det står helt klart skrivet i det avsnittet.
Att det sedan inte står något om en sänkning av kompensationsnivån un-
der arbetsgivarperioden i det stycke jag hänvisar till beror på att s-gruppen
ansåg att den frågan inte var vårt bord. Jag förstår att också moderaterna
och centern har varit av den åsikten, eftersom de på den punkten enbart gör
en markering i ett särskilt yttrande. Vi vet att socialministern har uttalat att
detta skall vara kostnadsneutralt, det har hon sagt vid flera tillfällen. Men
trots hennes uttalande menar jag att det skall komma när de parter som har
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
87
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
88
diskuterat frågan har lämnat in ett förslag. Jag tror att utskottsbetänkandet
därigenom är renodlat och att det har vunnit på att vi inte har tagit ställning
just till den punkten.
Jag kommer då till reservationerna. De är så noggrant föredragna här, och
jag skall inte bemöta dem alla. Moderaterna föreslår att kompensationsni-
vån vid vård av barn skall vara 80 % under hela tiden. Men man vill också
ha en sänkning av föräldraförsäkringen vid födsel av barn till 80 %. Det tar
vi över huvud taget inte med i detta sammanhang, och vi menar att vi icke
heller skall göra det.
Gösta Lyngås motion är enligt min mening en fattig mans fälla. Jag är ut-
omordentligt förvånad och närmast något ledsen över att behöva möta en
motion som på det sättet selekterar människor. Det administrativa krångel
den skulle ställa till med kan jag över huvud taget inte överblicka. Jag utgår
från att man skall slippa se sådant i ett utskott i fortsättningen.
Det finns i socialförsäkringsutskottet en duktig person från miljöpartiet
som kan mycket i dessa frågor och som är väldigt intresserad av att följa dem.
Jag vet att hon med bestämdhet vänder sig från Gösta Lyngås konstruktion.
Det bådar ju ändå gott att det i miljöpartiet finns de som säger att vi inte
skall ha en sådan socialförsäkring.
I vilket ekonomiskt läge var det som den borgerliga regeringen lade fram
propositionen om karensdagar som bara skulle gälla en viss grupp? Här har
pekats på en ekonomisk katastrof och att det skulle vara därför vi nu kastar
fram detta förslag. Vi har inget budgetunderskott när vi lägger fram denna
proposition, men när den borgerliga regeringen lade fram propositionen om
karensdagar var budgetunderskottet drygt 68 miljarder kronor.
Det kanske säger någonting om hur förutseende man var och hur mycket
man funderade över vilka åtgärder man ville vidta. Budgetunderskottet steg
sedan ytterligare till ca 90 miljarder kronor, och anledningen var inte att ni
inte fick genomföra förslaget om karensdagar, utan anledningen var helt en-
kelt - som det så många gånger har sagts - en felaktigt förd ekonomisk poli-
tik. Svårare än så var det inte. Ni var över huvud taget inte eniga om hur ni
skulle klara av situationen. Regeringarna kom och gick.
Man kan också så här i efterhand fundera över varför ni då inte införde en
arbetsgivarperiod, när det är så väldigt bråttom nu.
Riksförsäkringsverket har vissa farhågor om att den 1 januari 1992 är nå-
got för tidigt för att de skall kunna klara administrationen. Riksförsäkrings-
verkets generaldirektör har sagt att den 1 juli 1992 är lämpligare sett från
deras synpunkt.
Sigge Godin talade om den utomordentligt krångliga administration som
detta sjukförsäkringsförslag skulle få till följd. Jag har varit i kontakt med
den person på riksförsäkringsverket som har att ge ut anvisningar och som
väldigt noga granskar hur detta skall gå till. Han säger att de förändringar
som är gjorda i utskottet innebär att det icke kommer att bli några stora ad-
ministrativa svårigheter och att det inte kommer att bli svårt att ge ut anvis-
ningar för att detta skall fungera på ett bra sätt fr.o.m. den 1 mars 1991.
Låt mig i varje fall ta upp en fråga till. Jag har nog inte någon gång under
min riksdagstid sett en reservation som utgör ett nytt betänkande och där de
egna motionerna presenteras som om ingenting hade hänt i utskottet under
resans gång. Det är ungefär som ”ingenting sett, ingenting hört, kan inte
tala”. Där pekar man på vad som gäller för vård av sjukt barn, där pekar
man på den extra prövning som skall ske efter 90 dagar, och man pekar på
saker som om ingenting vore tillrättat. En läsare som inte är van att läsa be-
tänkanden och som sedan läser majoritetens skrivning säger då: Vad kons-
tigt! Har reservanterna inte förstått att riksdagen kommer att fatta beslut om
detta? Framtida forskare som läser betänkanden och funderar över vad man
gjorde i riksdagen kommer nog att få vissa svårigheter när de ser hur folkpar-
tiet har betett sig.
Jag kan mycket väl förstå om ni i folkpartiet kände er besvikna. Jag kan
förstå det, och jag menar att det var olyckligt att man av denna proposition
inte kunde överblicka huruvida det var möjligt att genomföra en arbetsgivar-
period med detsamma. Men jag tycker nog ändå att vi i utskottet kunde ha
fört ett resonemang och enat oss om att huvudsaken ändå är att detta går
igenom i stället för att demonstrera någon form av vad jag skulle vilja kalla
grinighet.
Herr talman! Jag har lyssnat noga på replikerna. Det har varit som att sitta
på första parkett och få ta del av att enigheten inte är så total mellan de olika
grupperna. Men det är ju inget nytt. Det har ju så varit, och det verkar som
om det så skall förbli.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i socialförsäk-
ringsutskottets betänkande nr 9 och yrka avslag på samtliga reservationer.
Anf. 63 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Doris Håvik säger att vi i folkpartiet ingenting har sett, ing-
enting har läst, ingenting har hört och ingenting har diskuterat. Jag själv har
diskuterat med Doris Håvik i utskottet, utanför utskottet, i rökrummet och
på många andra ställen. Men hon vill tydligen inget förstå.
Vad innebär då utskottets förslag, säger Doris Håvik. Jag har inte blivit
ett dugg visare efter att ha läst det. Förslaget är lika tunt och innehållslöst
som utskottsbetänkandet.
Föräldrapenningen bjuder vi på, Doris Håvik, därför att ni något värnar
om barnfamiljerna. Med utskottets förslag drabbas de inte så hårt som tydli-
gen regeringen vill att de skall göra.
Doris Håvik säger vidare att alla skall drabbas lika i det nya sjukförsäk-
ringssystemet. Hur då? frågar jag. På vilket sätt skall det kunna avgöras att
inte mer än 90 % av lönen betalas ut vid sjukdom när det sker två utbetal-
ningar, en genom sjukförsäkringen och en i form av AGS-ersättning.
Sedan säger Doris Håvik något fantastiskt. Lyssna noga: Det är så svårt
att hitta majoriteter för besparingar! Det måste vara ett skämt, Doris Håvik.
Ingela Thalén och jag träffades i maj och kom överens om besparingar som
borde göras. Det var inget problem. Vi var beredda att göra ett antal bespa-
ringar. Vi har lagt fram tre olika förslag till besparingar som komplement till
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. Det var bara för er att ta för er. Det
första jag sade i utskottet var: Var så goda och välj socialdemokrater. Men
ni kan ju inte välja, och det känner vi alla till.
Doris Håvik säger att vi skall ta ett gemensamt ansvar och att parterna
måste ställa upp. Berätta för mig, Doris Håvik, hur det skall gå till. Jag
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
89
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
90
tycker att ni skall lagstifta mot arbetsmarknadens parter så att ni får dem på
mattan. TCO har redan sagt att man inte går med på det framlagda förslaget,
och det har också flera andra fackförbund gjort. Hur skall ni bära er åt, Dori/
Håvik? Det är dags att tala om det.
Jag väntar med spänning på att få veta vad sjuklönen kommer att inne-
hålla. Karin Israelsson var jättenervös för att en mängd saker som hon tyckte
skulle ingå i paketet inte nämns i betänkandet. Jag har ställt samma frågor
som hon och bara fått ett svar från Doris Håvik, nämligen: Det är inte vårt
bord. Vems bord är det då? Jag ser att socialministern sitter i kammaren, och
vi kanske av henne kan få svar på våra frågor. Ni socialdemokrater har ju
kontakt med oppositionen. Men frågan är om ni har kontakt med er egen
regering så att ni vet vad ni kan resp, inte kan fatta beslut om.
Jag hoppas alltså få svar på frågan vad sjuklönen innebär. Vidare vill jag
veta vilka garantier Doris Håvik kan lämna till kammaren för att en sjuklön
verkligen skall införas. Jag tror att alla som lyssnar är intresserade av att få
veta det.
Anf. 64 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Utskottets ordförande säger att det inte råder så stor enighet
mellan olika grupper. I den här frågan råder det faktiskt mycket stor enighet
mellan de borgerliga partierna. Vi vill allesammans ha en arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen på 14 dagar, och den skall vara förenad med sänkta arbets-
givaravgifter. Men hur är det med enigheten inom det egna blocket, Doris
Håvik? Jag kan erinra om vad Stig Malm och TCOs Björn Rosengren har
uttalat de senaste dagarna. Det kanske räcker.
Om historieskrivningen från 1982 kan jag ge besked. Jag var nämligen
med, som det heter. När vi diskuterade dessa frågor år 1982 var förhållan-
dena vitt skilda från dem som gäller i dag. Då hade vi ett budgetunderskott,
vilket vi inte har i dag. Men i dag har vi något som är mycket värre, nämligen
en finansiell kris, en allmän ekonomisk kris som vi moderater vill hjälpa till
att lösa på ett konstruktivt sätt genom att minska kostnaderna för produk-
tion och näringsliv. Det är mycket väsentligt. Vi har fört mycket konstruk-
tiva diskussioner och, med vissa förändringar, ställt upp på delar av regering-
ens proposition. Av partiegoistiska skäl sade dock socialdemokraterna sten-
hårt nej till allting.
Vi är i dag överens om att det är oerhört viktigt att rehabilitera människor
i stället för att låta dem gå långtidssjukskrivna. Det skrev vi moderater i en
partimotion, undertecknad av Gösta Bohman m.fl., redan 1981/82. Vårt för-
slag utmynnade så småningom i tillsättandet av en rehabiliteringsberedning
och konstaterandet att det är bättre att rehabilitera människor än att lång-
tidssjukskriva dem. Att sådana tankar också är djupt förankrade hos försäk-
ringskassans folk kan jag slå fast genom innehållet i det brev som socialför-
säkringsutskottets ledamöter har fått från mina kolleger vid försäkringskas-
san i Arvika. I detta brev står bl.a. följande:
”En arbetsgivarperiod anser vi vara vår räddning för att kunna arbeta kon-
struktivt med rehabilitering och därav sänkt ohälsotal. Vårt förslag är: Ge
oss en arbetsgivarperiod på 14 dagar så att vi kommer ifrån det tidskrävande
arbetet med de korta sjukfallen, så att vi kan arbeta med rehabilitering och
därigenom sänka ohälsotalet, och så att vi får en sjukförsäkring som är i ti-
den. I tiden är att arbeta med sikte på arbetslinjen.”
Det här är mycket uppfordrande och stimulerande för oss i socialförsäk-
ringsutskottet att ta del av. Alla har vi dessa ambitioner, även om socialde-
mokraterna nu främst har att se till att det skapas nya fonder - Arbetslivsfon-
den och andra byråkratiska organ. Men den saken kan vi diskutera en annan
gång.
Jag beklagar naturligtvis livligt att det inte har varit möjligt att åstad-
komma det vi egentligen ville ha, nämligen en arbetsgivarperiod i sjukför-
säkringen redan från juli 1991. Men jag lovar Sigge Godin och andra att vi
skall göra allt vad vi kan för att se till att det blir en arbetsgivarperiod på de
premisser som de tre borgerliga partierna ställer upp på. Eftersom socialmi-
nistern är i kammaren vill jag direkt fråga henne: Får vi en arbetsgivarperiod
med sänkta arbetsgivaravgifter?
Anf. 65 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Doris Håvik gjorde en genomgång av vad det framlagda för-
slaget innebär, en genomgång som nog behövdes för lyssnarna. Vi i center-
partiet accepterar de förändringar som föreslagits frånsett förslaget om den
tillfälliga föräldrapenningen, där vi anser att nuvarande ersättningsnivå skall
behållas. Skälen därtill har vi anfört i vår reservation, nämligen att den
tänkta ordningen drabbar just ensamstående småbarnsföräldrar mycket
hårt, särskilt om barnen ofta är sjuka. De skulle inte ha samma skyddsnät
som nu.
Det finns fördelar med en sjuklön frånsett de inslag i systemet som här
har diskuterats. Bl.a. tas timsjukpenningen bort. Vi var kritiska till att den
infördes och såg den som starkt byråkratisk. Det är ytterligare ett skäl till att
sjuklön bör införas.
Den historieskrivning som Doris Håvik gav var inte riktigt korrekt. Det
fanns ett skyddsnät i det förslag till karensdagar som vi lade fram 1982. Vi
slog vakt om dem som ofta var sjuka liksom de sämst ställda. Vår förhopp-
ning var även då att arbetsmarknadens parter skulle känna sitt ansvar.
Samma förhoppningar har vi i dag inför införandet av sjuklön och de kom-
pensationsförändringar som vi om en kort stund skall fatta beslut om.
Jag vet att det är en helt galen historieskrivning som Doris Håvik här ger.
År 1982 tog socialdemokraterna inte något ekonomiskt ansvar för landets
ekonomi. Man förde en politik som var helt inriktad på att efter valet 1982
ta över rodret och få en maktposition. Nu blev det inte så. I dag skall en
minoritetsregering försöka ro olika förslag i land. Även Doris Håvik inser
vilka problem som finns. Samma problem hade regeringen år 1982. Att vi
inte nu har något budgetunderskott är en sanning med viss modifikation.
Med tanke på landets dåliga ekonomiska situation har vi många andra pro-
blem att brottas med. Vi har dålig handelsbalans, hög inflation, en mycket
hög utlandsskuld osv. Det finns all anledning att vi som också har ett ansvar
för landets ekonomi ställer upp på ett sådant här förslag.
Man får nästan intrycket att den kris vi ser här i dag skulle bero på den
regering som satt fram till 1982. Men sanningen är att den nuvarande rege-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
91
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
92
ringen har orsakat den kris vi befinner oss i. Det är också den nuvarande
regeringen som har ansvaret för den och också bör ta på sig ansvaret fullt ut.
Anf. 66 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Doris Håvik tycker att jag gör en alldeles för stor affär av
hennes uttalande från 1981. Anledningen till att jag tar upp det uttalandet
är att jag tycker att socialdemokraterna då hade en alldeles riktig åsikt. Vi
kan instämma i det mesta som sades i den socialdemokratiska reservationen
från det året.
Sedan säger Doris Håvik att situationen var en annan då än vad den är i
dag.
På ett sätt har Doris Håvik rätt. Då gällde det en arbetsgivarperiod eller
sänkt kompensationsnivå i sjukförsäkringen. I dag gäller det bäggedera, och
socialdemokraterna sväljer hela paketet och går helt ifrån sina gamla värde-
ringar om en generell socialförsäkring.
På den tiden kunde den borgerliga regeringen hänvisa till ett budgetunder-
skott. I dag förväntar vi oss ett budgetöverskott. Den enda objektiva ekono-
miska förklaring till nedskärningarna som Allan Larsson gav här tidigare i
dag är att ett antal miljarder flöt ut ur landet i oktober, något som Allan
Larsson ville ge Stig Malm skulden för.
Vad säger regeringen i sin skrivelse om den ekonomiska politiken? Där
heter det: ”Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste
brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas.”
Men man förklarar inte på vilket sätt sänkt sjukersättning skall leda till en
dämpad inflation. Jag har ställt frågan här i dag till Doris Håvik men får inget
svar. Att det blir en besparing för statskassan när man gör dessa nedskär-
ningar, det begriper jag, men jag förstår inte hur det kan leda till lägre priser
ute i butikerna. Är det inte i stället så att löntagarna av förklarliga skäl kom-
mer att begära kompensation för en försämrad sjukersättning? Det är nog
mycket troligt. Och leder inte detta i så fall till högre löner och priser än vad
som skulle ha varit fallet annars?
Finns det inte risk för att denna åtgärd raserar Rehnberggruppens över-
läggningar?
Nej, fru Håvik, jag har mycket svårt att se hur en reducering av sjukersätt-
ningen automatiskt skulle leda till en sänkt inflation. Jag kan bara se att den
leder till att de sjuka och föräldrarna till sjuka barn får ännu mindre pengar
att röra sig med.
Anf. 67 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Herr talman! Jag vill göra tre tänkvärda citat från Doris Håviks avstyr-
kande av våra reservationer.
Det första är att nedskärningarna i sjukförsäkringssystemet skall drabba
alla lika, alltså låginkomsttagare och höginkomsttagare skall drabbas lika.
Det är tänkvärt när man ser regeringens förslag. Det har uppfyllts där.
Det andra var fattigdomsfällan, som Doris Håvik använder om vårt för-
slag och inte om sitt eget. Det behöver belysas med några siffror. En in-
komsttagare med 10 000 kr. i månaden - alltså en verklig låginkomsttagare -
som blir sjuk i 90 dagar, får ett inkomstbortfall efter skatt på 2 000 kr. med
regeringsförslaget och på 1 000 kr. med mitt förslag. Det är naturligtvis den
som får det största inkomstbortfallet som löper största risken att hamna i
fattigdomsfällan och bli tvungen att ta ut andra bidrag och sådant.
Att detta skulle vara krångligt förstår jag inte alls. Det måste någon för-
klara för mig. Sjukpenninggrundande inkomster finns ju registrerade. Det
är väl inga problem med det.
Det tredje citatet är att Doris Håvik vill slippa se vår motion. Det kan väl
inte vara en relevant kommentar. Det är väl rätt tydligt, herr talman, att
Doris Håvik knappast sett vår motion, för allting står klart och tydligt där.
Anf. 68 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Sjuklönen är ju kostnadsneutral för socialförsäkringssyste-
met, Sigge Godin. Men den innebär en samhällsekonomisk vinst, inte sant!
En lägre ersättning är en kostnadsminskning i systemet. Det var väl någon-
ting Sigge Godin inte hade riktigt klart för sig.
Låt mig erinra om vad det står i utskottets betänkande just i fråga om ar-
betsgivarperioden:
”Det skulle också frigöra avsevärda resurser hos försäkringskassorna för
att fortsätta det redan påbörjade arbetet med att aktivt verka för en rehabili-
tering av sjukskrivna försäkrade redan i ett tidigt stadium av sjukperioden.
Även ett arbetsgivarinträde under 14 dagar skulle kunna ge fördelar i sådana
hänseenden, men inte i lika hög grad. Det finns därför anledning för rege-
ringen att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag om införande av
en arbetsgivarperiod på 14 dagar. Ett berättigat krav beträffande en sådan
period är emellertid att kompensationsnivåerna blir rättvisa och lika mellan
olika grupper på arbetsmarknaden. Beträffande tidpunkten för ett genomfö-
rande av ett system med arbetsgivarperiod/sjuklön vill utskottet erinra om
att - som också lagrådet pekat på i sitt yttrande över regeringens remissför-
slag om sjuklön - en omläggning till ett sådant system kräver nya personalad-
ministrativa och kamerala rutiner hos arbetsgivarna och leder till stora änd-
ringar i verksamheten hos försäkringskassorna. Vidare kan åtskilliga av för-
ändringarna med säkerhet framtvinga ändringar i dataprogram.” Därav kom
vi fram till att den 1 januari 1992 var mera realistisk, inte minst därför att
kassorna talade om att man inte skulle kunna klara av det till den 1 juli 1991,
som folkpartiet nu har låst sig fast vid.
Det skall vara lika för alla. Vi har klart sagt ifrån att det inte är fråga om
någon lagstiftning. Men utskottsmajoriteten har trott på arbetsmarknadens
parter och att de inser vikten av att här träffa ett avtal, inte minst mot bak-
grund av att här finns en reduceringsregel: allt som betalas ut över 90 % re-
ducerar de 80 % bidrag som skall utgå enligt lagen. Därför menar jag att
båda parter, både arbetsgivare och anställda, bör inse att om det betalas ut
sker en motsvarande reduktion.
Hur skall det kunna kontrolleras? frågar man. Jo, naturligtvis har arbets-
givaren kvar sin uppgiftsskyldighet som vi förlitar oss på. Likaså kommer
säkert de fackliga organisationerna att kunna klara ut vad som gäller.
Anf. 69 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Doris Håvik frågade vad forskarna skall säga. Forskarna lä-
ser innantill vad som står, nämligen att vi vill ha ett paket som sätts i sjön
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
94
samtidigt för att undvika krångel och byråkrati. Doris Håvik kan också läsa
innantill, om hon har lust.
Hur skall 90 % säkert kunna utbetalas, så att det inte blir mer när det är
två utbetalare? På den frågan vill jag fortfarande ha ett svar.
Ingela Thalén och jag var överens när det gäller sjuklönen. Det är 13 må-
nader mellan maj 1990 och juli 1991. Nu blir det tolv månader. Dessutom
har kassorna förberett sig för att kunna jobba med detta fram till den 1 ja-
nuari 1992. Det kommer alltså att kunna fungera alldeles utmärkt, om man
bara vill ta till sig den informationen. Men, Doris Håvik, vilka regler skall
gälla för en sjuklön? Skall det bli en sänkt nivå för arbetsgivaravgiften eller
skall det bli som Ingela Thalén sagt? Först var det full kompensation, sedan
var det ingen kompensation och därefter någon form av kompensation. Vil-
ket gäller nu? Vi skall ju strax fatta beslut i ärendet.
Skall man skydda de små arbetsgivarna? Hur skall det i så fall ske? Skall
man skydda de ofta sjuka? Hur då?
Ingenting av detta står det någonting om i betänkandet, och det är betän-
kandet som ligger till grund för de beslut vi skall fatta.
Jag ställer frågorna, och jag tycker att det är dags att vi får svar.
Jag skulle också vilja veta om socialdemokratin står kvar vid arbetslinjen
med tanke på att man vill flytta över personal till administrationen i stället
för till rehabiliteringsarbetet. Hur skall ni klara den biten när ni inte har för-
säkringskassornas personal med er? Jag frågar verkligen hur ni har tänkt er
det.
En fråga till: Vad kostar det med att två gånger ändra de stora datasyste-
men på riksförsäkringsverket? Vad kostar administrationen på kassorna?
Hur mycket, Doris Håvik, blir det kvar av de 2 miljarder som ni säger att ni
skall spara, ett förslag som ni har svårt att hitta en majoritet för? Det skulle
inte alls vara svårt att hitta den majoriteten om ni ville leta litet grand, men
det vill ni ju inte.
Lagrådet har bara pekat på att det var litet kort tid. Ingela Thalén och jag
var överens om att skjuta fram införandet ett halvår. I övrigt hade lagrådet
enbart sådana erinringar som man kommer att göra även mot detta förslag,
dvs. att avtal måste ändras osv. Hur blir det, Doris Håvik, med avtalen? Tän-
ker ni lagstifta för att parterna skall finna sig i detta eller hur skall det gå till?
Det är dags att vi får svar nu!
Anf. 70 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Det har tydligen varit litet så och så med yrkandena i dag.
Vi har bollat med så många miljarder tidigare att vi nu inte klarar ens entals-
siffror. Jag skall, med ändring av vad jag tidigare sade, be att få yrka bifall
till reservation nr 4.
Jag har inte fått något tillfredsställande besked när det gäller min fråga om
arbetsgivarperioden. Jag har frågat både utskottets ordförande och socialmi-
nistern, som är närvarande i kammaren, men hittills har jag inte fått något
klart besked. Kan vi förvänta oss ett förslag om arbetsgivarperiod med
sänkta arbetsgivaravgifter, så att reformen kan träda i kraft den 1 januari
1992. Det är den beställning som utskottsmajoriteten har gjort. Jag tycker
att socialministern här borde kunna ge ett klart besked på den punkten.
Om så icke är fallet litar jag tills vidare på det uttalande som socialminis-
tern har gjort i det senaste numret av SAF-tidningen, där hon säger: ”Vi har
nu fått riksdagens uppdrag att lägga fram ett förslag om arbetsgivarperiod,
och det skall vi naturligtvis följa.” Som en konstruktiv person vill jag tro på
detta. Om det inte kommer något förslag, vem är det som i så fall drabbas?
Ett sådant svek skulle varje fall icke drabba de borgerliga partierna - vi vet
var vi står - utan då skulle socialdemokraterna få en svekdebatt igen. Det
säkraste sättet för väljarna i detta land torde vara att rösta fram en borgerlig
regering i valet, eftersom de då vet att det kommer ett förslag som är kon-
struerat på sådant sätt att det ger ökade incitament för arbetsgivarna att se
till att arbetsmiljön bli bra och därmed att sjuktalen minskar. Förslaget kom-
mer också att innefatta sänkta arbetsgivaravgifter. Allt detta är väsentliga
saker.
Herr talman! Detta är sannolikt min sista replik, och jag ber att få önska
herr talmannen, medarbetarna och mina kolleger en god jul.
Anf. 71 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att Doris Håvik har slutat med sin historiebe-
skrivning. Det var nog det elegantaste sättet att komma ut knipan. Nu är vi
på samma linje, och vi har samma förutsättningar. Det viktigaste är nu att vi
ser till att den här reformen sätts i sjön på det sätt som vi kommit överens
om. Ni har ändrat er, och vi accepterar att ni följt vår linje när det gäller
sjuklönen. Vi tycker att det är ett bra förslag som läggs fram för riksdagen i
dag. Att reformen av praktiska skäl inte kan träda i kraft tidigare är jag
mycket medveten om. Jag har också i mina kontakter med riksförsäkrings-
verket erfarit att de hade önskat ytterligare ett halvår för att få tid på sig att
göra erforderliga förändringar. Det absolut tidigaste datumet blir då den 1
januari 1992. Dessförinnan sätter vi i sjön reglerna om sänkt kompensations-
grad.
I vårt särskilda yttrande har vi tagit upp frågan om småföretagarnas sär-
skilda situation. Efter lagrådsremissen är det alldeles klart att dessa skall fin-
nas med fortsättningsvis. De måste ha ett särskilt skydd, eftersom de inte har
samma möjligheter som stora företag att anställa människor som kan förvän-
tas ha en större sjukskrivningsgrad än genomsnittet. Dessa frågor har man
löst mycket elegant i våra grannländer och i andra länder, och det skall inte
vara omöjligt att även i Sverige hitta lösningar som gör att detta förslag kom-
mer att bli bra.
Jag säger precis som Gullan Lindblad att det är åtminstone två partier som
efter en valseger i höst kommer att se till att reformen kommer att sättas i
sjön. De som tror på sjuklönen kan alltså vara trygga.
Anf. 72 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Doris Håvik undviker att svara på frågan på vilket sätt en
sänkning av sjukersättningen skall leda till en dämpning av inflationen. Det
måste bero på att det sambandet inte finns.
Doris Håvik svarar inte heller på frågan varför socialdemokraterna gör allt
för att underlätta för en borgerlig regering. Hör ni inte hur segervissa mode-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
95
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
96
raterna redan är? De står t.o.m. här i kammaren och hånar er för den uppgö-
relse ni träffat med moderaterna om sjukförsäkringen.
Det är svårt, säger socialdemokraterna, att hitta samarbetspartner här i
riksdagen. Då vill jag påminna socialdemokraterna om att det faktiskt finns
en majoritet i Sveriges riksdag för en rättvis vänsterpolitik.
Ni socialdemokrater kan välja vänster eller höger, och ni väljer konse-
kvent högerpolitiken. Om ni fortsätter på den inslagna vägen finns det en
uppenbar risk för att människor gör som Carl Bildt säger - de väljer origina-
let i stället för kopian.
Anf. 73 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Först helt kort några ord till Sigge Godin. I mitt förra inlägg
talade jag om att det inte handlade om en lagstiftning när det gäller arbets-
marknadens parter. I stället utgår vi från att man genom detta system skall
inse vikten av att man anpassar sina avtal till de nya förutsättningarna.
Sedan vänder jag mig till Karin Israelsson. Det finns en gammal klok f.d.
partiledare - denne man har varit ledare av ert parti - som heter Gunnar
Hedlund. Han var alltid väldigt noga med att framhålla följande: Sälj inte
skinnet förrän björnen är skjuten.
Det är kanske inte alltid så värst klokt att ta ut segrar i förskott här i talar-
stolen.
Margö Ingvardsson sade att här finns en majoritet för vänsterpolitik. Jag
vill då säga att det vid många tillfällen nog har varit så, att man har funderat
över om det har varit särskilt enkelt eller om det över huvud taget har funnits
någon möjlighet att uppnå majoritet när det har handlat om besparingar. På
det området är ni inte beredda att ta något ansvar. Så länge ni tror att den
politik som ni driver är populär bland de många människorna, bryr ni er inte
om att ställa upp i en situation där många människor inser att besparingar
kan vara nödvändiga.
Efter litet funderingar över detta med att ni har bytt namn tänkte jag fak-
tiskt att ni nu skulle anpassa er något till de ekonomiska realiteterna och att
ni skulle känna ett samhällsansvar även på områden där det inte handlar om
enbart utgifter och om system som ni tycker att man skall slå vakt om. Jag
anser att vi har ett bra sjukförsäkringssystem, och det kommer att gälla även
efter denna förändring. Vi har en generell försäkring, en försäkring för alla
människor. Det är viktigt att slå fast detta.
Herr talman! Till slut vill jag understryka att det också är viktigt att försäk-
ringskassans personal får signaler och besked om att man har möjlighet att
arbeta med rehabiliteringen, vilken är utomordentligt betydelsefull.
För närvarande finns det ju en stor arbetslivsfond och regionala fonder.
Dessutom har försäkringskassorna fått stora summor för att personalen vid
tre kassor på försök skall kunna bedriva rehabiliteringsverksamhet. Jag tror
att det finns mycket fint som kan komma ut av detta. Avsikten med det här
är att det, oberoende av om det är lågkonjunktur eller högkonjunktur, är
arbetslinjen och rehabiliteringen som gäller.
Jag vill passa på att tacka herr talmannen och dennes medarbetare. Jag
önskar alla en riktigt god jul. Det gäller då också alla kollegor.
Tredje vice talmannen anmälde att Margö Ingvardsson och Sigge Godin
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 74 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag vill avge en röstförklaring. Men först vill jag säga föl-
jande.
Hela behandlingen av socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU9 om vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. är en endimensio-
nell ekonomisk kalkyl. Men livet är åtminstone fyrdimensionellt.
Livet består av levande människor samt av deras arbete och vardagsliv.
Dessutom är livet korrelerat till tiden. Det består av ett samhälle, ett sam-
fund, som skall lyfta och bära när individer och familjer inte orkar. På det
sättet är vi alla beroende under en längre eller en kortare period i livet - som
små barn, som sjuka och när vi åldras. Ett starkt skyddsnät när det gäller
sjukdom, bestående av stadiga knutar av kraftig tråd, är en av de viktigaste
och tryggaste sakerna i fråga om vår välfärd. Här får Sveriges riksdag och
regering inte svika de svenska medborgarna.
Vidare måste det vara en generell försäkring, inte en selektiv. Även om
jag inte accepterar socialdemokraternas skrivning i betänkandet, handlar
det faktiskt om en generell försäkring. Det är dock inte som vårt eget förslag.
Men människor skall inte behöva lämna sina hem eller komma på obestånd
därför att de är sjuka.
Vi i miljöpartiet de gröna anser att människorna i Sverige konsumerar för
mycket och att vi som bor i den rikare delen av världen måste avstå från en
del av den materiella konsumtionen. Framför allt gäller det den konsumtion
som drabbar miljön och de knappa råvaruresurserna och som sker på bekost-
nad av u-världens miljoner svältande människor. Där stöder jag självfallet
denna programpunkt för miljöpartiets del.
En av bristerna i fråga om vår egen motion är att vi inte har tagit hänsyn
till sådana effekter som brukar kallas för dynamiska effekter. I motionen tas
alltså inte hänsyn till de positiva följderna av de utgiftsminskningar som blir
resultatet av en grön politik. Det gäller då den förebyggande sjukvården,
hälsovården osv.
Inte heller accepterar jag att detta skall ske helt på löntagarnas bekostnad,
och då till stor del på låg- och medelinkomsttagarnas bekostnad.
Det första stora misstag som regeringen och riksdagen gjorde 1990 var an-
tagandet av den nya skattereformen. Då minskades utrymmet för lågin-
komsttagarna väsentligt, och eventuella marginaler gick upp i rök. Minsk-
ningen av räntebidragens storlek fick stor effekt framför allt beträffande
unga lägenhets- och villaägare. Där har jag tillstyrkt. Jag har alltså inte gått
emot på den punkten. Men det här får i alla fall en stor effekt. Det gäller att
se till de sammanlagda effekterna.
Höjda matpriser och momsen på kollektivtrafiken påverkar oerhört
mycket den dagliga hushållsekonomin och drabbar i första hand låginkomst-
tagarna. Höginkomsttagarna däremot får behålla mer än tillräckligt efter ge-
nomförandet av den nya skattereformen. Man går på de svagaste. Men man
skapar inte några förhoppningar hos dessa om en förbättring.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vissa ändringar i
sjukförsäkringen
m.m.
98
Det här var några exempel på fördyringar och extra pålagor som vi i riks-
dagen har presenterat för de svenska låginkomsttagarna. Visserligen får man
högre bostads- och barnbidrag i förekommande fall. Men det kompenserar
bara delvis.
Landstingen höjer högkostnadsskyddet och patientavgifterna. Eventuella
besök hos distriktsköterskan kan bli avgiftsbelagda, och nu aviseras en för-
sämrad tandvårdsförsäkring. Kommunerna presenterar höjningar när det
gäller färdtjänsten, barnomsorgstaxan och fotvården. Eventuella gymnasie-
luncher får man betala för. Vidare blir det fråga om avgifter i sporthallar och
beträffande fritidsaktiviteter.
Utöver detta kommer nu osthyveln fram i socialförsäkringssystemet.
Cirka två veckor har riksdagen på sig att ta ställning till ett nytänkande när
det gäller en av de viktigaste delarna av vårt socialförsäkringssystem, nämli-
gen sjukförsäkringen. Men om vi öppnar slussarna i denna slutna damm, kan
vi drunkna av störtfloden. Förändringar kan behövas. Men först behövs det
en noggrann prövning. Dessutom måste konsekvensanalyser göras.
Jag minns mina klasskamrater från barndomen - själv var jag ganska pri-
viligerad - vilka var fattiga. De var beroende av folks välgörenhet.
Vi får inte rasera vårt välfärdssystem. Kanske behöver delar rivas, restau-
reras och byggas om. Men välfärdssystemet får för den skull inte raseras.
Jag yrkar bifall till vänsterpartiets reservation nr 2 vad gäller momenten
1, 2, 5, 7 och 10. Sedan yrkar jag avslag på hemställan i betänkandet i dess
helhet. Men i första hand yrkar jag tillsammans med Gösta Lyngå på återre-
miss.
Jag yrkar alltså avslag på miljöpartiets samtliga reservationer. Jag skall i
det följande tala om orsaken till detta.
Miljöpartiets förslag har inte en låglöneprofil - snarare en välgörenhets-
profil. Den generella sjukförsäkringen skjuts i sank. Men vilken solidaritet
med ännu svagare grupper i Sverige och i u-länderna kan de människor
känna som slås ut till följd av ökade kostnader och minskade ersättningar?
Miljöpartiet har gång på gång i uttalanden på kongresser och i det politiska
utskottet hävdat att varken karensdagar eller någon annan försämring i fråga
om sjukförsäkringen kan accepteras. Över 4 basbelopp är gränsen - har man
då en standard som kan minskas när man sjuk? Och 4,5 basbelopp gäller för
en familj - har man då råd med minskad ersättning till familjer?
Jag yrkar avslag på hemställan i betänkandet, och det gör jag av nästan
samma orsaker som jag här har nämnt.
Varför skall just de sjuka stå för en minskning av konsumtionen och stan-
darden?
Varför ta av de korttidssjuka - något som mest gynnar företagen, inte
statskassan?
Hur blir det med motsvarigheten när det gäller talet om självtillit och detta
med att socialbidragstagarna ökar?
Vilken nationalekonomisk vinst gör Sverige om fler och fler privatperso-
ners ekonomi inte går ihop?
Först luras människor in i en alltför hög konsumtion och sedan ”straffas”
de ut ur den.
Med bankers hjälp har familjer och enskilda planerat sin ekonomi. Och till
följd av skattereformen, avgiftshöjningar, bidragsminskningar och minskade
räntebidrag brakar ekonomin ihop. Det är dessa samlade beslut som vi måste
beakta. T.ex. när det gäller skattereformens nolläge handlar det om ca
14 500 kr. i månadslön.
Utan en remissomgång och djupare analyser kan jag inte delta i ett beslut
som drabbar de svagare i samhället.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkUll Tillfällig höjning av fastighetsskatten, m.m. (prop.
1990/91:56 delvis).
Anf. 75 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Under de senaste åren har det märkliga inträffat att socialde-
mokraterna ganska ofta har talat om en sänkning av skattetrycket. Antag-
ligen har man vid de kontakter som man har på gräsrotsnivå, eller på baspla-
net, noterat att människorna är trötta på de höga skatter som socialdemokra-
terna har sett till att vi i Sverige har fått. Det är ju under socialdemokratiska
majoriteter i riksdagen - och då i samarbete med vänsterpartiet - som skatte-
trycket har ökat till en nivå som i dag är världsrekord. Man har alltså insett
att människor har tröttnat. Man har kanske också insett att det finns några
sakliga skäl. Jag återkommer till dessa saker i samband med debatten om
nästa betänkande som vi skall behandla här i kammaren i dag. Det finns sam-
hällsekonomiska skäl för en sänkning av det totala skattetrycket i Sverige.
Det är säkert mot den bakgrunden som finansministern i samband med
presentationen av det krispaket som hade orsakats bl.a. just av det alltför
höga skattetrycket, och det är ju en av de främsta anledningarna till misstron
mot den svenska ekonomin och mot svensk skattepolitik, klart och tydligt
sade att krispaketet inte skall innefatta några som helst skattehöjningar. Men
vad socialdemokraterna än säger slutar det ändå på ett enda sätt: Det blir
nya skattehöjningar.
Vad som tas upp i detta betänkande är nästa skattehöjning - en bland flera
hundra under de senaste åren. Det handlar nämligen om en s.k. tillfällig höj-
ning av fastighetsskatten. Men till nöds försöker man motivera den före-
slagna höjningen genom att säga att det behövs ett slags åtstramning inom
den fastighetssektor som nu drabbas av den tillfälliga höjningen av fastig-
hetsskatten. Men detta är inte sant. Det finns ett enda skäl, och det är att
man så till den milda grad har sett till budgetsaldot - man har struntat i pro-
blemen i övrigt och orsakerna till våra ekonomiska problem - att man har
känt sig tvingad att komma med förslag till åtgärder som skulle innebära en
förbättring av statens budgetsaldo.
När man inte kan genomföra några besparingar över huvud taget - eller
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
99
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
om besparingar bara kan genomföras i mycket blygsam mån-väljer man den
gamla vanliga socialdemokratiska vägen: Människorna skall betala. Ingen
fastighetsägare betalar nämligen den här fastighetsskatten. Det här kommer
att drabba kommersiella lokaler. Sedan vältras det hela över på konsumen-
terna. Det är ju människorna, medborgarna, som får betala varje skatt som
socialdemokraterna har infört, och kommer att införa.
Det finns därför, naturligtvis, bara ett sätt att stoppa skattehöjningarna,
och det är att vi i Sverige får en ny regering och en ny majoritet i riksdagen.
Sakligt sett är alltså den föreslagna skattehöjningen felaktig. Krisen skulle
bara förvärras.
Vad tror ni som lyssnar på debatten här i kammaren och vad tror Lars
Hedfors och Karl Hagström, som skall representera socialdemokraterna i
debatten, egentligen är orsaken till att svenska företag investerar miljardbe-
lopp i utlandet, medan man i utlandet knappast investerar någonting i Sve-
rige? Vad är orsaken till exempelvis valutakriser och räntechocker?
Jo, veligheten och bristen på politik när det gäller EG. Självfallet är det
så. Jag skulle också kunna nämna en del andra saker.
Men inser ni inte att det är de ständiga skattehöjningarna som leder till att
man inte kan lita på en stabil ekonomisk politik i Sverige?
Jag skulle vilja fråga Karl Hagström, som snart kommer upp i talarstolen:
Hur kommer det sig att man, trots löften om en sänkning av skattetrycket på
sikt - dessutom skall ju skattetrycket absolut inte höjas - vill införa en ny
skatt? Ge oss en förklaring!
I betänkandet behandlas också en del andra frågor. Socialdemokraterna
har ju, med stöd från ett par partier här, tyvärr, infört en investeringsskatt
och genomfört en tillfällig höjning av fastighetsskatten i en viss region. Detta
bör naturligtvis ses på samma sätt. När vi nu har tillfälle att behandla dessa
saker här bör kammaren ta tillfället i akt och se till att investeringsskatten i
dess helhet avskaffas och att den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten i
Stockholms- och Uppsalaregionen försvinner.
Herr talman! Ytterligare ett par frågor behandlas i propositionen och i be-
tänkandet. En fråga gäller detta med att man vill ta bort skattskyldigheten
för allmänna pensionsfonden beträffande fastighetsinkomster. Det vore na-
turligtvis orimligt och skulle gynna en enda aktör på fastighetsmarkanden.
Det bör, som vi moderater och även folkpartiet liberalerna säger i reserva-
tion 5, stå helt klart att AP-fonden inte skall ha skattefrihet vare sig för fas-
tigheter eller för någonting annat. AP-fonden skall, naturligtvis, vara en ak-
tör bland många. Vidare är det helt klart att den inte bör ha rätt att inneha
aktier eller fastigheter.
Avslutningsvis: Lagen om skatteflykt bör, en fråga som vi har debatterat
många gånger, avskaffas - det får inte bli en förlängning, som föreslås i pro-
positionen.
Med tanke på den sena timmen och på det faktum att resultatet av vote-
ringen torde vara givet, nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 1 i
skatteutskottets betänkande nr 11.
100
Anf. 76 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Resultatet av voteringen torde vara givet, sade Bo Lund-
gren. Jag skall strax återkomma till den saken och tala om varför jag inte tror
att det torde vara givet i just det här fallet.
Regeringens proposition nr 56 behandlas i föreliggande betänkande. Det
är fem förslag som tas upp. Vi i folkpartiet yrkar avslag beträffande fyra av
förslagen. Jag hänvisar till reservationerna 3, 4, 5 och 7, vilka jag inte kom-
mer att yrka bifall till.
Inledningsvis yrkar jag i alla fall bifall till reservation 1. Denna reservation
handlar om fastighetsskatten. Som Bo Lundgren sade är det här en ganska
underlig historia. Anne Wibble framhöll i finansdebatten tidigare att social-
demokraterna ändrat ståndpunkt i sjukförsäkringsfrågan fem gånger på ett
år. Men det är inte så konstigt om man håller samma takt som finansminis-
tern håller i detta ärende.
På en presskonferens den 18 oktober sade ju finansministern att det abso-
lut inte skulle komma några skattehöjningar i och med krispaketet. Men nio
dagar senare presenterade han just en skattehöjning.
Den här skatten får otroligt olyckliga konsekvenser. Jag har fått i min hand
en skrivelse från Svenska Fastighetsägareförbundet, vilken tyvärr inte fanns
när skatteutskottet behandlade den här frågan.
Det som ligger till grund för fastighetsskatten är den taxering som gjordes
1988. Då kodades fastigheterna och åsattes en typkod. Fastigheter byggda
för blandad användning, som har både lokaler och bostäder, fick typkoden
321. Fastigheter med enbart lokaler fick typkoden 325. Här sker ingen redu-
cering av fastighetsskatten, utan full fastighetsskatt utgår även för bostä-
derna i dessa hus.
Det finns egentligen ingenting i lagstiftningen som definierar kommer-
siella lokaler. Lokaler är allting. Det innebär att skatten inte bara kommer
att drabba rörelsedrivande verksamhet i privat regi, utan också verksamhet
i offentlig regi; offentliga myndigheter, daghem, socialtjänst, arbetsförmed-
ling osv. Detta är ytterligare ett skäl till att inte införa den. Den får en orimlig
konsekvens.
I dag betalar man 200—300 kr./m2 i fastighetsskatt på större orter. Efter
höjningen blir det ytterligare 80-120 kr./m2. En lokal på 1 000 m2, som inte
är så förskräckligt stor, kommer alltså att belastas med mellan 80 000 och
120 000 kr. Det kommer självfallet att slå på priserna, eftersom skatten i de
normala hyresfallen går att direkt föra hela kedjan ut; fastighetsägare, hyres-
gäst, konsument.
När vi utarbetade skattereformen lade vi ned ett mycket stort arbete på
att få ett rimligt utfall för alla grupper. Vi gjorde beräkningar gällande dem
som inte skulle ligga alltför bra till i skattereformen. Sedan vi gjorde dessa
beräkningar har vi kunnat notera väldigt kraftiga prisökningar. Jag måste
säga att vi i folkpartiet är oroliga för hur pensionärer med låg inkomst skall
klara sig. Vi gjorde en beräkning som vi då tyckte var acceptabel. Sedan dess
har priserna rusat iväg. Nu inför regeringen ytterligare pålagor. Därför vill
jag ställa två frågor till Karl Hagström: Delar ni den oro som vi i folkpartiet
liberalerna känner för en prisutveckling som slår hårt mot dem som har det
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
101
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
102
besvärligt, t.ex. de människor som har de lägsta pensionerna? Om svaret är
ja, varför lägger ni då fram förslag som slår hårdast mot just dessa grupper?
Herr talman! Min tid är snart till äpda, när det gäller debattiden i vart fall.
Vi har ytterligare några frågor, men eftersom Bo Lundgren har berört dem
ganska väl skall jag ta upp dem mycket kortfattat. Det gäller AP-fondernas
skattebefrielse. Vi i folkpartiet liberalerna tycker inte att man skall ge skatte-
befrielse. Vi tycker att det är en mycket olycklig snedvridning av konkurren-
sen gentemot andra fastighetsägare att just AP-fonderna skall slippa skatta
för sina inkomster. Vi vill gå i helt motsatt riktning. Vi menar att AP-fon-
derna över huvud taget inte skall få äga realkapital i form av aktier och fastig-
heter.
Generalklausulen kommer, eftersom det i dag saknas prejudikat på en
mängd områden, att medföra en rättsosäkerhet i lagstiftningen. Det hade
varit mycket klokt att slopa den vid detta tillfälle.
Anf. 77 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Dagens riksdagsbehandling, som är den sista före juluppe-
hållet, berör åtskilliga betydelsefulla frågor med allvarlig bakgrund och in-
bördes samband. Flertalet har beröringspunkter med det s.k. krispaket som
regeringen presenterat under senhösten. Krispaketet har tidigare i dag de-
batterats flitigt i kammaren. Det diskuteras också flitigt ute i samhället, på
arbetsplatser och varhelst människor träffas. Under det senaste dygnet har
det också, för att använda ett språkbruk som stundom används i ett välkänt
veckoblad, diskuterats på höjden av nivå inom det regeringsbärande partiet.
När vi i TV-rutan eller vid olika studiebesök möter bilder ur u-ländernas
eller östländernas verklighet, ställer sig många frågan om vi har en kris eller
ej i Sverige. I det här perspektivet ter det sig, mitt uppe i julhandelns Sve-
rige, litet malplacerat att tala om kris i Sverige. Om vi har kris här, vad är
det då vi ser i u- och östländer? Vilka ord måste där tillgripas för att beskriva
deras verklighet? Nej, vid den jämförelsen lever inte svensken i kris.
Ändock är det befogat att säga att den svenska ekonomin är i kris. Den är
det framför allt för att det svenska folket har tillägnat sig en materiell kon-
sumtion som inte motsvaras av en produktivitet som kan bära denna mate-
riella standard. Vi lever över våra tillgångar. Vi lånar till vår välfärd. Vi lånar
utomlands och vi lånar av kommande generationer. Vårt gemensamma ar-
betsresultat förmår inte bära de kostnader som vårt leverne medför. Därav
består den svenska ekonomiska krisen.
I proposition 56 föreslås bl.a. en tillfällig höjning av fastighetsskatten för
s.k. kommersiella lokaler med 1 % vid 1992 och 1993 års taxeringar. Skälet
till den tillfälliga höjningen anges i propositionen vara att det är en av flera
åtgärder för att ”stabilisera och stärka den svenska ekonomin”. På vilket sätt
just den här åtgärden skulle medverka till en stabiliserad och stark ekonomi
utvecklas däremot inte i propositionen. Det är i och för sig förklarligt att det
inte finns någon sådan redogörelse, eftersom det svårligen går att finna ett
sådant samband som man i propositibnen anger skall finnas.
Tvärtom finns det, precis som det utvecklats i reservation 1, en rad skäl
som talar i rakt motsatt riktning. Skattetrycket höjs med ytterligare 1 mil-
jard. Förslaget höjer kostnadsläget inom handel och hantverk, och det spä-
der på en redan hög inflation, en inflation som redan tidigare fått ett par
rejäla puffar uppåt just genom politiska beslut. Jag tänker på dels skattere-
formens påverkan, dels höjningen av mervärdeskatten. Båda dessa beslut
har fattats av socialdemokrater och folkpartister liberaler i samverkan. Höj-
ningen av fastighetsskatten hämmar också investeringar i berörda branscher.
Alla dessa fördyringar kommer på sikt att övervältras på konsumenterna.
Men eftersom dessa, dvs. konsumenterna, under 1991 kommer att tyngas av
många andra bördor kommer övervältringen att ske med en viss tidsfördröj-
ning. Det kommer därför att leda till ännu mer pressade lönsamhetsmargina-
ler för en rad småföretag. Den här åtgärden föreslås alltså vid en tidpunkt
då vi kanske mer än någonsin har anledning att hålla ner skattetrycket, att
bekämpa inflationen och att främja investeringar, framför allt för små- och
nyföretagande.
För mig och för centerpartiet är det en gåta att detta förslag har kunnat
ges plats i ett krispaket. Kan månne Karl Hagström bringa ljus över denna
frågeställning och medverka till gåtans lösning? Jag har av morgonens upp-
repade Ekosändningar förstått att Karl Hagström är en sanningssökare. Har
Karl Hagström funnit sanningen kring det nu aktuella spörsmålet?
I avvaktan på svaret ber jag att få yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 78 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna har ett flertal gånger försökt att få till
stånd större satsningar på miljövänlig kollektivtrafik, speciellt i tätorter. I
det sammanhanget har vi också diskuterat en fastighetsskatt, som skulle vara
högre i tätorter än i glesbygder, någonting som är helt logiskt. Vi har i detta
speciella betänkande haft tanken att det kanske skulle gå att få gehör för en
sådan profilering av en skatt. Vi hade kunnat ställa upp på en fastighetsskatt
som gått till den typen av investeringar, vilket också storstadsutredningen
funnit helt logiskt.
I fråga om satsningar på miljövänlig kollektivtrafik har vi dock stått en-
samma. Många partier pratar om miljön, men när det gäller att fatta beslut
om sådana satsningar är vi ganska ensamma. Jag beklagar det. Men, herr
talman, jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet. Med tanke på att det
även med längre diskussioner torde vara svårt att förmå kammaren att stödja
denna reservation, nöjer jag mig för dagen med detta.
Anf. 79 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Detta betänkande behandlar proposition 1990/91:56.1 pro-
positionen föreslås att uttaget av den statliga fastighetsskatten för s.k. kom-
mersiella lokaler tillfälligt höjs med 1 % vid 1992 och 1993 års taxeringar, till
3,5 % av taxeringsvärdet. Höjningen skall gälla generellt över hela riket.
Skälen till denna ändring är för det första att det under de senaste åren
har varit en påtaglig överhettning på detta område, främst inom den privata
tjänstesektorn. För det andra har den internationella konkurrensen inte
samma återhållande inverkan på priser och löner på just det här området.
Det är därför motiverat att - i samband med stabiliseringsåtgärderna - till-
fälligt höja den nämnda fastighetsskatten. Jag yrkar bifall till propositionen
i denna del och avslag på samtliga motioner och reservationer.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
103
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
104
I propositionen föreslås också att Nynäshamns kommun inte skall omfat-
tas av investeringsskatten på oprioriterade byggnadsarbeten, som påbörjats
efter den 31 december 1990. Som framgår av regeringens proposition om den
ekonomiska politiken på medellång sikt
Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen i denna del och avslag på
motioner och reservationer.
Beträffande Allmänna pensionsfondens skattskyldighet föreslås att fon-
den blir befriad från skattskyldigheten för fastighetsinkomster. Skälet är att
fondens nuvarande skattskyldighet på ett olämpligt sätt snedvrider fondens
placeringsförutsättningar, då fonden nu fått rätt att placera medel i fastighe-
ter.
Jag yrkar också här bifall till propositionen och avslag på motionerna i
dessa delar.
I propositionen föreslås också fortsatt giltighet t.o.m. år 1993 av lagen om
skatteflykt. Här föreslår jag bifall till propositionen och avslag på motio-
nerna.
Anf. 80 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! De skäl Karl Hagström angav för den tillfälliga höjningen
av fastighetsskatten är egentligen rent nonsens. Att påstå att vi skulle ha en
överhettning i restaurangbranschen, som utskottsmajoriteten gör, när vi vet
att omsättningsminskningen har gett problem som har påtalats av såväl ar-
betsgivare som arbetstagare, nej, de argumenten håller inte. Det är den van-
liga, gamla socialdemokratiska skattehöjningspolitiken som slår igenom.
Ponera att det skulle ha varit relevant. Förklara detta för mig, Karl Hag-
ström: Den 18 oktober säger finansministern att vi inte skall höja några skat-
ter. Den 14 december, t.o.m. några veckor tidigare, säger socialdemokra-
terna i skatteutskottet att vi under många år har haft en överhettning, som
gör det väl motiverat att höja den här skatten. Hur kommer det sig att det
inte var motiverat att göra det den 18 oktober?
Anf. 81 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Jag ställde två frågor och fick inget svar, därför skall jag upp-
repa frågorna. Den första frågan löd så här, herr Hagström: Delar ni social-
demokrater den oro som vi i folkpartiet liberalerna känner för en prisutveck-
ling som slår hårt mot dem som redan har det besvärligt? Om svaret är ja,
kommer den andra frågan: Varför lägger ni då fram förslag som slår hårdast
mot dem som har det värst, vilket fastighetsskatten gör?
Jag skall illustrera detta. Låt mig läsa ur Fastighetsägareförbundets skri-
velse: Dessa bestämmelser leder till betydande kostnadsskillnader jämfört
med de bostadslägenheter som finns i hyreshusenheter med huvudsakligen
bostäder. Det handlar alltså om hus som också har lokaler.
För hyreshus med huvudsakligen bostäder och med värdeår 1977 och se-
nare skall ingen fastighetsskatt utgå för 1991. Det innebär att dessa fastighe-
ter får en kostnadsminskning jämfört med 1990. Den kan beräknas till ca 80
kr. per kvadratmeter för hyreshus byggda i slutet av 1980-talet.
Hyreshus med både bostäder och lokaler, resp, med huvudsakligen loka-
ler, dvs. de som är typkodade 321 och 325 får ingen reduktion. Det innebär
att ett sådant hus, med samma taxeringsvärde i kr. per kvadratmeter som
tidigare nämnda fastigheter har, får en fastighetsskatt om 115 kr. per kvad-
ratmeter.
Till Karl Hagström vill jag ställa frågan: Är detta verkligen rimligt?
Anf. 82 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Jag måste konstatera att Karl Hagström inte hade något ljus
att sprida över den här frågeställningen. Han hade ingen förklaring på gåtan
och ingen redovisning av sanningen. Det enda han gav oss var en krystad
förklaring att skälet skulle vara en överhettning under de senaste åren. Det
är frestande att ställa frågan om den bedömningen kvarstår även nu, om
överhettningen består landet över och om den kan väntas bestå under den
tid detta krispaket är avsett att verka.
Jag avstår dock från att ställa dessa kompletterande frågor. Jag skall heller
inte upprepa den ursprungliga frågan. Jag vill inte strö ytterligare salt i såren
genom att göra det. Jag inser att det inte finns något relevant svar på den i
det första anförandet framställda frågan.
Anf. 83 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Jag är verkligen nyfiken på varför socialdemokraterna inte
gick med på vårt förslag om att fastighetsskatten skulle satsas i miljövänlig
kollektivtrafik. Det hade varit en lämplig och logisk överenskommelse helt
i linje med resultatet av storstadsutredningens arbete. Kan man av detta
möjligen dra slutsatsen att socialdemokraternas tal om att de vill gynna mil-
jövänlig kollektivtrafik bara är tomt prat? Jag skulle vilja höra Karl Hag-
ström upplysa mig på den punkten.
Anf. 84 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vänder mig först till Bo Lundgren. Jag fick just en artikel
i min hand som handlar om överhettningen inom hotellbranschen. Över-
skriften lyder: ”Investeringsboomen i hotell- och restaurangbranschen”. Ar-
tikeln fortsätter: ”Åtta miljarder kronor kommer att investeras i vår bransch
i år och nästa år.” Är inte detta överhettning?
En isolerad åtgärd som denna leder totalt sett inte till ett höjt skattetryck.
Däremot kommer budgeten att visa en viss sänkning av skattetrycket
i Sverige.
De prisökningar som blir följden av denna höjning av fastighetsskatten
skall beräknas på det genomslag som dessa ökningar får på omsättningen.
Det är en helt annan sak att jämföra procentförändringar när det gäller den
fastighetsskatt som redan finns. Om man använder denna metod, Kjell Jo-
hansson, är jag säker på att höjningen kommer att innebära att det blir nollor
efter kommatecknen när man beräknar prisökningarna. Däremot har över-
hettningarna mycket större effekter på priserna inom den här delen.
Nog är det underligt, att när man diskuterar skatter, det allmännas medel
och skattesänkningen beträffande de allmänna pensionsfonderna är ton-
gångarna annorlunda. Men det beror väl på att det är skillnad mellan privata
inkomster och det allmännas inkomster.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
105
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
Till Gösta Lyngå vill jag säga att man skall vara mycket restriktiv med att
peka ut områden som skall finansieras med just inkomster från skattehöj-
ningar. Däremot ger en sådan inkomstökning oss större förutsättningar att
via budgeten uppfylla de miljöåtaganden som nu föreligger.
Anf. 85 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag har inte anmält mig till denna debatt, men när jag lyssnar
till den inser jag att det kan vara på sin plats med några kommentarer.
Någon talare tog upp frågan huruvida det var kris eller inte i den svenska
ekonomin. Det har i dagarna talats om myter och realiteter.
Förvisso råder det inte någon akut ekonomisk kris, men den ekonomiska
utvecklingen pekar mot ett klart krisläge i ekonomin, om lönerna fortsätter
att öka med 10 % medan produktiviteten är 2 %, samtidigt som det inte går
att höja exportpriserna - visst kommer detta att leda till ett krisläge.
Vad är då orsaken till det krisläge som kan komma att uppstå? De flesta
är överens om att en av orsakerna är den överhettning som har rått. Det har
dessutom gjorts investeringar i äldre strukturer, vilket har gett inlåsningsef-
fekter i ekonomin. Detta är de två problem som vi inte har kunnat hantera.
Var har då den kraftigaste överhettningen förekommit? Man har sagt att
kommunerna har stulit resurser och utrymme från industrin och man har
därför velat strama åt i kommunsektorn. Men enligt KIs höstrapport vad gäl-
ler förändringar 1988-1989 av antalet sysselsatta, ökade näringslivets tjäns-
tesektor med 3,2 %, och vad gäller antalet timmar var ökningen 2,5 %. Där-
emot ökade kommunerna antalet sysselsatta med 1 % och antalet timmar
med 0,8 %. Den statliga sidan visade minus.
Den överhettning som alla har talat om har alltså icke varit påfallande
inom kommunerna. Den statliga sidan har varit helt i avsaknad av någon
överhettning. Var har vi då haft en spekulativ marknad, en transaktionseko-
nomi? Jo, vi vet alla att det har varit inom byggsektorn och när det gäller
fastighetsmiljardärerna.
I min hemstad Uddevalla har man under de senaste åren byggt tre lyxho-
tell, men turisterna har inte blivit fler. Samtidigt läggs landstingets små-
sjukhus ner. Så har det sett ut.
Vi i vänsterpartiet har talat om att styra ekonomin på ett tidigt stadium. I
januari föreslog vi höjda arbetsgivaravgifter inom den privata tjänstesektorn
i storstadsregionerna. Om socialdemokraterna hade antagit detta förslag,
skulle en del av de hotbilder som vi nu har varit mindre reella.
Nu kommer åtgärderna något sent, men det råder dock inte någon akut
kris inom den privata tjänstesektorn eller inom hotellbranschen. Det före-
kommer överetableringar som kan vara så att säga marknadssanerande av
sig själva, och där skall man inte blanda ihop skatteomläggningen och mark-
nadskrafternas spel. Man kan inte skylla allt på staten i en marknadseko-
nomi.
Törhända kan det visa sig nödvändigt att skapa stödområden på industrisi-
dan för att trygga industrisysselsättningen och framför allt kommunsidan.
Men då måste det också finnas resurser för dessa satsningar. Man kan inte
både ha kakan och äta upp den. Det är därför som vi i vänsterpartiet stöder
106
det här förslaget, men förslaget hade sett annorlunda ut om vi hade utformat
det.
Det bästa får dock inte bli det godas fiende. Därför accepterar vi denna
åtgärd som syftar till att skapa handlingsberedskap för att man skall kunna
möta en sysselsättningskris inom industrin och för att man skall kunna sanera
underskotten inom den kommunala sektorn. Dessa underskott är så stora att
många kommuner tvingas vidta icke ekonomiskt motiverade åtgärder för att
sanera sina ekonomiska underskott.
Det här kan säkerligen ställa till problem på vissa områden, men i det
verkliga livet finns det inte enbart svart och vitt. Det finns inte heller någon
politisk sida som förordar åtgärder som inte har några som helst bieffekter.
De politiker som lever i en sådan värld kommer sällan in i kammaren. Ibland
tycks de dock göra det, och då kan de utgöra ett ganska stort underlag. Men
det blir inte god praktisk handling av en sådan politik.
Anf. 86 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Av någon anledning fann sig Lars Bäckström föranlåten att
gå in i debatten och - såvitt jag förstod - förklara varför man bör planera
ekonomin. Förklaringen till varför man inte skall planera ekonomin så, som
f.d. vpk, numera vänsterpartiet, anser att man skall göra, är lättast att finna
om man tar sig till Sovjetunionen och ser vad centralstyrning och planering
har lett till där när det gäller människornas situation, miljöproblem och an-
nat. Det är den politiken vänsterpartiet uppenbarligen fortfarande förordar,
och det är beklagligt.
Gösta Lyngå ställde en fråga till Karl Hagström. Svaret är mycket enkelt.
Man höjer fastighetsskatten för att få in pengar som skall påverka budgetsal-
dot. Därför kan man inte ge ut dessa pengar till miljösatsningar, för då ökas
ju utgifterna.
Nu är skattehöjningar egentligen emot regeringens egen ekonomiska stra-
tegi, men den strategin har man ju frångått direkt, eftersom förslaget är
framlagt.
För att blidka Gösta Lyngå säger sedan Karl Hagström: Vi kan kanske
tänka oss utgifter senare. Tar vi bara in skatteintäkter, kan vi nog fördela
dem - dvs. öka de offentliga utgifterna. Det är nästa steg från en strategi som
man säger är nödvändig för att klara svensk ekonomi. Socialdemokraterna
kan ju inte klara den svenska ekonomin. Det är uppenbart när det gäller
utvecklingen.
Karl Hagström sade vidare att en isolerad skattehöjning inte leder till höjt
skattetryck. Det är ganska fantastiskt att om man höjer en skatt, så blir inte
skattetrycket högre. Det är inte att undra på att socialdemokraterna har höjt
skatter så mycket genom åren. De har varken trott eller insett att det höjer
skattetrycket. Det stora problemet är att människorna har märkt detta och
att ekonomin har försvagats.
Karl Hagström försöker också förklara hur höjd skatt kan leda till däm-
pade prisökningar. Kampen mot inflationen skulle alltså bedrivas bäst ge-
nom skattehöjningar. Varför höjer ni då inte alla tänkbara skatter för att få
ned inflationen? Uppenbarligen för att ni inser att det är en felaktig politik.
Sanningen är ju mycket enkel. Det finns inga som helst sakliga skäl för att
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
107
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Tillfällig höjning av
fastighetsskatten,
m.m.
108
höja fastighetsskatten. Det som inträffade mellan den 18 oktober och fram
till dess regeringen lade fram propositionen var att man inte kunde klara hem
de besparingar som man egentligen insåg var nödvändiga. För att få litet
pengar till statsbudgeten sade man att man måste höja en skatt. Det gör soci-
aldemokrater alltid.
Anf. 87 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! När hyreshusen taxerades 1988 var det ingen som fäste nå-
gon större vikt vid det här med lokaler eller vilken kodning man fick. Då
utgick det ingen fastighetsskatt. Fick man en felaktig kodning, kunde man
gärna acceptera den. I dag kan man inte ändra på detta. Däremot kan man
drabbas av en enorm konsekvens. När det gäller hyreshus med lokaler kan
taxeringsvärdet variera och uppgå till 10 000 kr./m2. Det innebär att det med
3,5 % fastighetsskatt blir en skatt på 350 kr./m2. I sådana hus i Sverige bor
det ungefär 180 000 familjer. Det gäller alltså hus med kombinerat lokaler
och bostäder. Förstår då Karl Hagström att det här kan drabba människor?
Karl Hagström sade att det efter kommat bara blir en mängd nollor, men det
är ju inte det som är intressant. Det gäller ju att titta framför kommat.
Anf. 88 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Karl Hagström tycks ha missförstått någonting rätt funda-
mentalt. Till min stora förvåning instämde Bo Lundgren och gjorde sig skyl-
dig till samma missförstånd. Det gäller alltså skillnaden mellan tillfälliga
skatter och tillfälliga investeringar å ena sidan och budgetutgifter å andra
sidan.
I betänkandet står det mycket klart att den tillfälliga höjningen av fastig-
hetsskatten skall motverka en viss överhettning och utgå under två år. Då
menar vi att det är riktigt att använda pengarna för en satsning på en upp-
byggnad av miljövänlig trafik. Pengarna skall alltså inte ingå i en budget som
sedan skall hållas år efter år. Det är en fundamental skillnad mellan om det
rör sig om någonting tillfälligt eller om det handlar om budgeten. Jag är för-
vånad över att Bo Lundgren gick i den fällan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU9 och skatteutskottets betänkande 1990/91:SkUll.
Återförvisningsyrkandet
Kammaren avslog med 290 röster mot 38 det av Margö Ingvardsson och
Gösta Lyngå under överläggningen framställda yrkandet om återförvisning
av ärendet till utskottet för ytterligare beredning.
Återförvisningsyrkandet hade alltså avslagits med erforderligt antal rös-
ter, dvs. mindre än en tredjedel av de röstande hade biträtt yrkandet.
Mom. 1 (sänkt kompensationsnivå inom sjukpenningförsäkringen m.m.)
Först biträddes reservation 2 av Margö Ingvardsson i motsvarande del -
som ställdes mot reservation 3 av Gösta Lyngå i motsvarande del - med ack-
lamation.
Härefter biträddes reservation 1 av Sigge Godin och Barbro Sandberg i
motsvarande del med 40 röster mot 24 för reservation 2 av Margö Ingvards-
son i motsvarande del. 263 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 249 röster mot 40 för reserva-
tion 1 av Sigge Godin och Barbro Sandberg i motsvarande del. 39 ledamöter
avstod från att rösta.
Erik Holmkvist (m) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 2 (sjömän)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 23 för reservation 2 av
Margö Ingvardsson i motsvarande del. 39 ledamöter avstod från att rösta.
Barbro Westerholm (fp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Mom. 5 (arbetsgivarperiod)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 36 för reservation 2 av
Margö Ingvardsson och reservation 3 av Gösta Lyngå i motsvarande del. 47
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (nytt förslag om kompensationsnivåer m.m.)
Först biträddes reservation 4 av Gullan Lindblad m.fl. - som ställdes mot
reservation 5 av Gösta Lyngå - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 188 röster mot 60 för reserva-
tion 4 av Gullan Lindblad m.fl. 79 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (tillfällig föräldrapenning)
Först biträddes reservation 2 av Margö Ingvardsson i motsvarande del -
som ställdes mot reservation 7 av Gösta Lyngå - med acklamation.
Härefter biträddes reservation 6 av Karin Israelsson och Rune Backlund
med 45 röster mot 23 för reservation 2 av Margö Ingvardsson i motsvarande
del. 258 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 208 röster mot 41 för reserva-
tion 6 av Karin Israelsson och Rune Backlund. 77 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 10 (differentierade arbetsgivaravgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 22 för reservation 2 av
Margö Ingvardsson i motsvarande del. 43 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
109
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
110
Mom. 1 (tillfällig höjning av fastighetsskatten)
Först biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del med
141 röster mot 20 för reservation 2 av Åsa Domeij. 167 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 140 för reserva-
tion 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 18 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 2—6
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 89 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill meddela att överläggningarna kommer att fortsätta i afton utan
middagsuppehåll.
Förste vice talmannen meddelade att skatteutskottets betänkanden
SkUlO och SkU12, finansutskottets betänkande FiUll samt skatteutskottets
betänkande SkU9 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU10 Kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och före-
tagsbeskattningen, m.m. (prop. 1990/91:54 delvis).
Anf. 90 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det som vi nu står inför är den sista riksdagsbehandlingen,
åtminstone 1990, av vad som skulle kunna kallas för århundradets omfördel-
ning av Sveriges världsrekordhöga skattebörda. Det är det som det hela rör
sig om. Det som kallas för århundradets skattereform är alltså ett bibehål-
lande av det rekordhöga skattetryck vi har haft under lång tid i Sverige.
Det var självklart nödvändigt, som vi moderater länge hävdat, att sänka
Sveriges extremt höga marginalskatter. Det var emellertid inte nödvändigt
att motverka den alltför snabba konsumtionsökning som hade blivit följden
om man sänkt skatter utan kompenserande åtgärder. På grund av de många
skattehöjningarna kommer nu flera att förlora, eftersom skattesänkningarna
till följd av sänkta marginalskatter inte fullt ut kompenserar prisökningar
och skattehöjningar som är avsedda att finansiera marginalskattesänk-
ningen.
Till detta att enskilda människor kommer att förlora och att skattetrycket
förblir oförändrat högt, kommer de problem som finansieringen i sig själv
leder till i många avseenden. Finansieringen har ju utformats så att skatterna
har höjts, varigenom inflationen under 1990 och 1991 kommer att bli extremt
hög i förhållande till vad som gäller för andra länder. Man har då försökt
hävda att om inflationen skulle råka bli 11 % under 1990 är det egentligen
bara fråga om 7—8%. Resten skall vara en effekt av skatteomläggningen.
Men inflationen blir ändock 11 % - inte vare sig mer eller mindre. Svenska
hushåll har att se och acceptera en prisökning på den nivån. Det innebär na-
turligtvis också att utländska placerare som försöker bedöma den svenska
inflationstakten kommer att se siffran 11 % och ingenting annat.
Till följd av att finansieringen har utformats så att det har blivit en kraftig
påspädning av inflationen kommer situationen i samhällsekonomin att för-
sämras. Det blir också då som enskilda människor kommer in i ett bidragsbe-
roende som blir allt större.
Man tvingas höja investeringsbidraget för att över huvud taget något skall
byggas. Bostadsbidraget och barnbidraget höjs för att inte alltför många
skall förlora på skattehöjningen. Det är naturligtvis i sig negativt. Det är åt
rakt motsatt håll mot vad vi skulle gå, nämligen sänkta skatter och mindre
bidragsberoende.
De skattehöjningar som nu kommer att införas och till en del redan har
införts, innebär också problem för det totala sparandet. Vi har i Sverige ett
alltför lågt sparande, vilket märks i det accelererande underskottet i bytesba-
lansen. Det är självklart att det blir effekter om man skapar en situation där
de två sparmål som rimligen är de mest betydande i dag, nämligen sparandet
till sin egen bostad och för sin egen ålderdom, straffbeskattas genom skärpt
fastighetsskatt och skärpt reavinstskatt - för att ta några exempel på bo-
stadsområdet - och införande av de tre olika pensionsskatterna på pensions-
sparandet.
Att lägga en skatt på eller höja skatten på sparandet leder till mindre spa-
rande än annars. Därför kan man räkna med att hushållens sparande kom-
mer att fortsätta att ligga på en låg, och sannolikt, tyvärr, negativ nivå också
under kommande år. Det är i ett läge när vi måste gå åt andra hållet.
En sak som sällan diskuteras är de negativa effekterna för riskkapitalför-
sörjningen som den skärpta kapitalvinstbeskattningen och flera andra åtgär-
der kommer att få. Det är självklart att det blir den effekt som vi diskuterat
i anslutning till det förra betänkandet, dvs. att företag i Sverige väljer att
investera utomlands, medan företag i utlandet inte finner anledning att över-
väga investeringar i Sverige i någon nämnvärd utsträckning. Sverige kan inte
överleva som industrination med ett skattetryck på det här området som gör
att kapitalet söker sig från vårt land.
Det är nödvändigt att reformera den kapitalbeskattning som man nu har
reformerat genom en överenskommelse mellan socialdemokraterna och
folkpartiet så, att den är extremt hög i förhållande till andra länder. Så kan
det inte vara.
Ett exempel är att för den småföretagare som vill starta från scratch, som
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
111
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
i dag kanske har en tjänst på ett företag, och som vill ta risken att satsa på
ett eget företag för att utveckla en produkt, har skatten i realiteten höjts ge-
nom att det inte längre är accepterat att kvitta underskott mot löneinkomst.
Det innebär att riskbenägenheten blir mindre. Färre kommer att satsa på
företagande om de har en tjänst i botten.
Skulle denna person trots detta problem välja på att satsa på en idé, en
produkt, och det skulle gå bra, höjs reavinstskatten särskilt mycket för den
kategorin. I bägge ändarna klipper man till och talar om för människor att
det inte är lönt att satsa på företagandet. Det blir en större riskkostnad, och
går det bra får man betala högre reavinstskatt. Det är den politik som kom-
mer att träda i kraft den 1 januri 1991.
Fru talman! Det finns bara ett svar till det dilemma som Sverige står inför
och som innebär att vi måste sänka marginalskatterna. Det är att samtidigt
sänka det totala skattetrycket. Det höga skattetrycket är i sig självt ett pro-
blem. I långtidsutredningen 1987, när skattetrycket var knappt 52% av
BNP, skrev man: Sammanfattningsvis kan konstateras att skattesystemet har
vissa snedvridande effekter och att dessa aldrig helt och kanske inte ens i
huvudsak kan försvinna vid en skattenivå motsvarande den i dag rådande.
Sedan dess har skattetrycket skärpts väsentligt.
I kompletteringspropositionen från i våras säger regeringen att av stor be-
tydelse för samhällsekonomin, och inte minst sparandet, är det samlade
skatte- och avgiftstrycket. Ett högt skattetryck skapar i sig problem för eko-
nomins sätt att fungera. Budgetåret 1990/91 beräknas skattetrycket mot-
svara ca 55 % av BNP. Internationellt sett är detta mycket högt, vilket måste
tas i beaktande med tanke på Sveriges utlandsberoende.
Men vad gör man? Jo,man gör något som vi har diskuterat tidigare i dag:
man höjer gamla skatter ytterligare, trots att man vet att det leder till nega-
tiva effekter. Men det ligger ju i linje med vad socialdemokraterna egentli-
gen vill.
Den 4 februari höll budgetminister Odd Engström ett anförande - på den
tiden han fungerade i den rollen - där han sade att vi skall ha kvar världens
högsta skatt. Den förestående skatteomläggningen är ingen skattesänkning.
Det skall ingen tro. Han sade också att skatteomläggningen inte görs för att
någon som individ skall tjäna på den, utan det är kollektivet, samhället, som
skall tjäna på det.
Om skattetrycket skall sänkas är det bara med hjälp av en borgerlig riks-
dagsmajoritet och en ny regering som bygger på den majoriteten som det
kan ske. Det är därför man med glädje kan se den omsvängning som har ägt
rum så att folkpartiet, i det sexpunktsprogram som har presenterats, tillsam-
mans med oss vill uttala sig för en successiv sänkning av skattetrycket.
Finansministern ställde i en debatt tidigare i dag en fråga till oss modera-
ter. Han undrade om det inte är så att om skattetrycket sänks kan välfärdssy-
stemet inte behållas. Men det är tvärtom. Som han själv skriver i komplette-
ringspropositionen leder det höga skattetrycket till sådana påfrestningar på
svensk ekonomi att det i sig hotar välfärden. Det är bara genom sänkt skatte-
tryck som vi har en chans att rädda välfärden för enskilda människor i vårt
land. Därmed minskar politikernas makt och inflytande, och det tycker vi
112
för vår del är bra, även om jag förstår att det för socialdemokrater och andra
planerare kan kännas bittert och besvärligt.
Det är alltså nödvändigt att sänka skattetrycket, i vart fall till jämförbara
europeiska länders nivå. Det innebär självklart att Sverige likväl som t.ex.
Västtyskland och Schweiz kan ha generella välfärdssystem som ger trygghet
åt alla, t.ex. en bra sjukvård. Våra system leder på grund av stelbenthet och
inskränkt valfrihet till problem för enskilda människor. En successiv sänk-
ning av skattetrycket parat med en avreglering, och stimulans av alternativ
leder till en bättre vård, större frihet och därmed också bättre tillväxt i eko-
nomin.
Det som krävs är en planmässig sänkning av skattetrycket under 1990-ta-
let. Det gäller arbetsgivaravgifterna, eller löneskatterna, som först och
främst måste återfå den relatering till förmåner som de en gång i tiden hade
i stället för att successivt bli mera en skatt.
Det mest angelägna är naturligtvis att slopa de avgifter som inte har något
som helst samband med några utgående förmåner för medborgare. Det gäl-
ler avgifter för vuxenutbildning, barnomsorg m.m. De är skatter och ingen-
ting annat än skatter. De skall successivt slopas.
Också mervärdeskatten måste sänkas till europeisk nivå. Det är rimligt att
vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer ner till en moms på 18 %
räknad som pålägg, dvs. en sänkning med 7 procentenheter räknat från da-
gens alltför höga nivå.
Detta gäller också energibeskattningen, och i det sammanhanget skall mil-
jöhänsyn tas. Vi måste lägga om energibeskattningen på det sätt vi modera-
ter har föreslagit så att den blir mer miljörelaterad med slopade punktskatter
och en högre koldioxidskatt.
Inte minst i Sveriges glest befolkade land måste vi också för medborgarnas
skull få en drivmedelsbeskattning som ligger på europeisk nivå. Inkomst-
skatten måste justeras så att skattesatsen för den statliga inkomstskatten på
sikt blir lägre, vilket innebär att man rättar till snedvridningar där man inte
tar hänsyn till försörjningsbördan eller inte taxerar ut skatt efter bärkraft.
Detta gäller också en del andra områden.
Vi måste på samtliga dessa områden vidta åtgärder som leder till sänkt
skatt, och det mäktar inte den sönderfallande socialdemokratiska regeringen
med. Det är helt enkelt svårt att svänga, och det kan var och en förstå. Ett
parti som har byggt upp hela sin existens på en stor offentlig sektor och ett
högt skattetryck, hur skall det kunna administrera en ekonomi som syftar till
lägre skatt och större frihet för individen? Det behövs en framåtsyftande, ny
borgerlig regering för att hantera detta.
Fru talman! I den proposition som behandlas i skatteutskottets betän-
kande tas ett antal mycket viktiga frågeställningar upp. Det gäller frågor som
lämnades utestående vid vårens riksdagsbeslut, och det gäller justeringar i
de avseenden man insett att man hamnat snett. Vissa justeringar är ibland
inte tillräckliga i detta avseende. Det skulle ta mycket lång tid att gå igenom
samtliga dessa frågor. Jag skall nöja mig med att hänvisa till de reservationer
som finns till betänkandet när det gäller helheten, och sedan ta upp några
viktiga frågeställningar som är av principiell betydelse.
Man föreslår att den allmänna löneavgiften höjs - visserligen tillfälligt,
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
114
men ändock - eftersom man inte tekniskt sett på ett tillräckligt bra sätt har
kunnat utforma den pensionsskatt som i sig är farlig för samhällsekonomin.
Då väljer man att införa en skatt som ökar kostnadsnivån för företagen, vil-
ket ökar prisnivån. Det väljer man att göra i ett läge där man själv säger att
det svenska kostnadsläget är alltför högt. Detta är fullkomligt orimligt, och
därför naturligtvis i linje med socialdemokratisk politik för närvarande.
Man kommer att införa en särskild löneskatt på avtalsförsäkringar. Vi mo-
derater är med på att de förmåner man har som anställd av sin arbetsgivare
skall beskattas med den lägre skattesats som har blivit följden av de nödvän-
diga marginalskattesänkningarna. Vi är också överens om, att i den mån den
inkomsten grundar sociala förmåner, skall man naturligtvis också mer eller
mindre direkt betala de avgifter som är relaterade till förmånerna. Men att
införa en särskild löneskatt på 22,2 % på en inkomst som över huvud taget
inte ger några förmåner, är att gå på tvärs mot den inriktning som är nödvän-
dig beträffande arbetsgivaravgifterna, nämligen större förmånsanknytning.
För oss moderater är särskild löneskatt något artfrämmande, som bör slo-
pas snarast möjligt. Det är orimligt att, som man exempelvis gjorde i juni,
införa en särskild löneskatt på just pensionärers förvärvsinkomster efter 65
års ålder, vilket minskar deras intresse för att arbeta. Man sänker först in-
komstskatterna genom förändrade avtrappningsregler och skapar en bättre
stimulans för pensionärer att arbeta, något som vi moderater länge har
krävt. Men sedan lägger man en särskild löneskatt på pensionärernas in-
komster, vilket gör att det blir ett mindre intresse från arbetsgivarna att an-
ställa dem, något som ju är självklart. Detta är återigen ett exempel på den
felaktiga politik som är så kännetecknande för socialdemokraterna.
När skattereduktionen för ensamstående med barn skulle slopas utfäste
man sig att direkt och parallellt lägga fram ett förslag som innebar att de
kompenserades på annat sätt. Vi moderater var beredda att acceptera detta
för att renodla skattesystemet. Men något sådant förslag har inte kommit.
Det är därför orimligt att fullfölja riksdagens beslut i detta avseende. Skatte-
reduktionen bör finnas kvar till dess att regeringen kan lägga fram ett kon-
struktivt och rimligt förslag som ger de ensamstående den levnadsnivå som
är skälig.
När det gäller beskattningen av bilförmåner och annat, har inkomstbe-
skattningen utformats på ett sådant sätt att det blir fullkomligt snurrigt. Man
har infört en beskattning av bilförmån för den som har bil i tjänsten som gör
att det blir jättebra att ha tjänstebil om man kör litet i tjänsten men mycket
privat. Skulle man köra mycket i tjänsten och litet privat, skall man absolut
inte ha tjänstebil, eftersom det inte blir lönsamt. Hur kan Lars Hedfors för-
svara ett sådant förslag?
Detta är fullkomligt vanvett, för att inte tala om vilka effekter det leder
till för miljön. Om jag exempelvis en gång i tiden har betalt min bilförmåns-
skatt, finns det ju inga hinder för att köra. Då kommer jag att köra så mycket
jag kan privat för att utnyttja dessa pengar och minska min milkostnad, även
om jag i realiteten inte gör det. Detta är ett förslag som är principiellt vidrigt
och som leder till sämre miljö genom att man kan köra utan någon som helst
begränsning. Självfallet skall man skatta för förmånen av fri bil efter den
faktiska utnyttjandegrad man har, och ingenting annat.
När det sedan gäller avdrag för bilresor, har man i förslaget när det gäller
resor i tjänsten ansett att avdrag inte skall få göras för de faktiska kostna-
derna. Detta är också fullkomligt vanvett. Principen måste ju vara, att jag
får göra avdrag om jag är tvungen att ha bilen i tjänsten, för vad det kostar
mig att köra om vi över huvud taget skall ha avdrag. Det måste vara den
grundläggande principen.
Nu minskar man avdraget till en schablon som inte alls täcker kostnaderna
för det stora flertalet. Vad ledde detta till? Jo, det ledde till att arbetsgivaren
ökade sin milersättning som normalt var 20 kr. per mil till 24 kr. eller kanske
större belopp. Riksdagen bestämde sig för att minska avdragsrätten från de
20 kr. som kanske var normalt till 12 kr. Samtidigt sade man till arbetsgiva-
ren - och det gjordes under riksdagsdebatten - att när vi nu inte är beredda
att medge avdrag för hela den faktiska kostnaden, anser vi att ni skall ersätta
mer än den faktiska kostnaden. Det visar hur principiellt fel också detta är.
Självfallet skall vi ha en schablon. Gränsen kan i och för sig sättas på en
något lägre nivå än de 20 kr. som gällde tidigare, men det skall alltid vara
möjligt att få avdrag för de faktiska kostnaderna. Det bör i princip också
gälla resor till och från arbetet. I ett land som Sverige gäller det att se till att
vi får en rörlighet på arbetsmarknaden och att möjliggöra för människor att
bo i glesbygd. Då är principen den att man skall kunna täcka sina kostnader.
Må vara att vi av praktiska och andra skäl väljer att ha en schablon, men
då bör den schablonen räknas upp. Det är därför som vi moderater kräver i
reservationen att man måste se över detta och komma med förslag om en
rimlig schablonivå också när det gäller resor. Samtidigt bör, som jag tidigare
sagt, drivmedelsbeskattningen justeras ned till den nivå som gäller i Europa
i övrigt.
Det finns andra tekniska skönhetsfläckar i förslaget till skatteomläggning.
Man har infört mervärdeskatt på ett enhetligt sätt. Egentligen är en enhetlig
moms bra, men inte på den nivå som vi för närvarande har, dvs. 25 % räknat
som pålägg. Vad innebär det som nu har skett? Jo, det innebär att man inför
moms, eller rättare sagt höjer momsen, för hotell- och restaurangnäringen.
Det har inneburit att hotell- och restaurangnäringens omsättning har mins-
kat så att skatteintäkterna har blivit mindre än vad de annars skulle ha blivit.
Dessutom har det lett till att vi fått en sämre bytesbalans, eftersom fler
svenskar på marginalen har bestämt sig för att semestra utomlands i stället
för i Sverige, och fler utländska medborgare har bestämt sig för att semestra i
utlandet och inte i Sverige. Statsfinansen har missgynnats, och bytesbalansen
försämrats till ett belopp som med största sannolikhet överstiger de beräk-
nade skatteintäkterna av denna del av momshöjningen. Ni måste tänka om
i detta avseende. Ni har egentligen den chansen. Det räcker med att gå upp
i talarstolen och yrka bifall till de reservationer som finns i detta avseende.
Slutligen, fru talman, är bostadsrätternas vinstbeskattning någonting helt
vidrigt ur principiella utgångspunkter. När villaägare köper och säljer villor,
utgår man från vad han eller hon har gett för villan och vad man får för villan
vid försäljning. Man räknar bort provisioner och gör en del andra mindre
justeringar. Detta är alltså vad man gör.
När bostadsrättshavare köper och säljer, då skall man ta hänsyn till bo-
stadsrättsföreningens skuldförändring under innehavstiden. Det man då
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
115
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
116
glömmer är att villaägare äger sitt hus helt och hållet och svarar för samtliga
lån. Bostadsrättshavaren har rätt att bo i lägenheten, men lägenheten tillhör
bostadsrättsföreningen.
Och skulle det nu vara så, att man gör stora reparationer och skulden ökar,
så kommer det att leda till högre avgift. Detta kommer att kapitaliseras i det
pris som man kommer att få på marknaden. Man får alltid mer betalt för en
lägenhet med lägre avgift än för en lägenhet av motsvarande standard med
högre avgift. Detta är en självklarhet.
Det är här fråga om ett feltänkande, som uppenbarligen inte vare sig folk-
partiet eller socialdemokraterna är beredda att erkänna nu. Detta är också
en sak som vi har tagit upp i en reservation.
Fru talman! Det är min förhoppning att se Kjell Johansson eller Lars Hed-
fors gå upp och yrka bifall till några av våra reservationer. Som det nu ser ut
är det bara vi moderater, och ibland något annat parti eller några andra par-
tier, bakom dem. Då är det inte lönt att begära votering och rösträkning, för
vi vet ungefär hur det utfaller. Men nu har ni chansen att ändra er, att yrka
bifall till de reservationerna.
Själv nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 1,10 och 13, där
det finns en viss, om än liten, möjlighet att få majoritet.
Anf. 91 KJELL JOHANSSON (fp):
Fru talman! Med behandlingen av dagens betänkande lägger vi i all huvud-
sak fast de skatteregler som skall gälla för inkomståret 1991. Några frågor -
i och för sig ganska viktiga - återstår dock därför att de kräver vidare utred-
ning.
Utöver detta har ju också en kommitté tillsatts med uppgift att följa upp
och rapportera anmärkningsvärda effekter av skattereformen. Självfallet
måste en så omfattande reformering som nu skett innehålla en del inslag som
senare kan visa sig i behov av förändring. Från folkpartiet liberalernas sida
vill vi gärna markera en viss ödmjukhet när det gäller detta förhållande.
Under skatteutskottets behandling av propositionen har vi också från ma-
joritetens sida fäst regeringens uppmärksamhet på några punkter som kräver
en noggrann uppföljning. Det handlar om frågor som ränteförmånliga lån,
särskild löneskatt på pensionsförmåner, kulturhistoriskt värdefulla byggna-
der, de ömsesidiga skadeförsäkringsföretagens konkurrenssituation, pro-
blem som kan uppkomma vid ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter,
och möjligen någon ytterligare fråga. På en rad punkter har också förbätt-
ringar och förtydliganden gjorts i de redan beslutade reglerna. Vi sätter där-
med en tillfällig punkt för reformeringen av det svenska skattesystemet, ett
skattesystem som i sina huvudlinjer överensstämmer med vad vi i folkpartiet
krävde i valrörelsen 1988. Därmed skapas förutsättningar för att på nytt
växla in den svenska ekonomin på sunda banor. Det innebär i sin tur att vi
på nytt kan börja att skapa resurser, att undanröja brister i välfärden och att
sänka skattetrycket.
Betänkandet behandlar ett stort antal frågor som krävt lång tid för ingå-
ende överväganden. Den tid som vi debattörer nu i riksdagsterminens sista
skälvande timmar disponerar tillåter ju inte någon mera ingående debatt.
Jag tänker därför i likhet med vad som varit fallet vid de båda tidigare
debatterna hålla mig till de principer som varit vägledande vid utformningen
av det nya skattesystemet.
Från folkpartiet liberalernas sida har vi även vad gäller de frågor som nu
behandlats tagit vårt ansvar i syfte att ge Sverige och svenskarna ett bättre
skattesystem. Vi har i stort kunnat enas med socialdemokraterna om huvud-
delen av de frågor som stått på dagordningen. På en del punkter har vi inte
kunnat uppnå annan enighet än att vi till slut blivit överens om att vi är
oense. En sådan punkt är frågan om skattereduktion för fackföreningsavgif-
ter. I och för sig är det ju inte speciellt märkvärdigt att vi inte kunnat enas
på alla punkter. Likväl kastar den här frågan - skattereduktion för fackföre-
ningsavgifter - en speciell skugga över arbetet så här i slutskedet.
Helt osökt dyker nämligen i minnet upp att det var just införandet av
denna avdragsrätt som definitivt bröt upp samarbetet mellan folkpartiet-
centerpartiet å den ena sidan och socialdemokraterna å den andra sidan om
den senaste större skattereformen, 1981/82. Socialdemokraterna valde då att
sätta sig i knät på kommunisterna, och sedan följde en tid när skatter höjdes
i en takt som vi aldrig tidigare upplevt maken till i vårt land.
Det var också i hög grad skadeverkningarna av dessa skattehöjningar som
till slut tvingade socialdemokraterna att göra helt om i skattepolitiken. Hel-
omvändningen i sig tycker vi självfallet var bra, men minnet av dessa social-
demokratiska turer med kommunisterna ger en del obehagliga associationer.
Från folkpartiet liberalerna yrkar vi självfallet avslag på förslaget om ut-
ökad avdragsrätt för fackföreningsavgifter.
Fru talman! Botemedlet mot de problem som vi dras med i den svenska
ekonomin heter inte höjda skatter. Att i nuvarande arbetsmarknadssituation
lägga en pålaga i form av höjd löneskatt - låt vara tillfällig - på svenska före-
tag är självfallet alldeles uppåt väggarna. Det är sannerligen inte lätt att
känna förtroende för en regering som höjer löneskatten och därmed skapar
arbetslöshet för att få fram pengar till att främja sysselsättningen. Jag har ju
slagits för att vi skall få bort momsen på cirkus, och inte vill jag ha olika
momsskattesatser heller, men på cirkus av detta slag borde det vara en spe-
ciell moms - gärna dubbel.
Fru talman! Utöver de områden där det, som jag nämnde i inledningen,
krävs ytterligare utredningsarbeten, vill jag peka på ytterligare ett par där
förändringar enligt vår mening krävs. Jag tänker då på arvs- och gåvoskatten
samt på förmögenhetsbeskattningen, som måste lindras - och helt avskaffas
på arbetande kapital i företagen.
Då det gäller förmögenhetsskatten vill jag framhålla att denna inte varit
föremål för resonemang under förhandlingarna om skattereformen. Vi hade
gärna sett att vi fått en lösning även på detta skatteavsnitt, men att döma av
de rykten som nu går är vi uppenbarligen på ren kollisionskurs med socialde-
mokraterna. Regeringen planerar enligt dessa rykten att ta bort 30-procents-
reduceringen för de allra minsta företagen. Alla som lyssnade på Anne
Wibble i finansdebatten förstår hur allvarligt vi ser på en sådan förändring.
Från folkpartiet liberalerna återkommer vi i januari i vår partimotion om
skatterna till hur vi menar att reformeringen av det svenska skattesystemet
bör gå vidare. Jag kan därför i dag nöja mig med att hänvisa till reservatio-
nerna i dessa avsnitt i dagens betänkande.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
117
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
Fru talman! I debatten om skattereformen strax före sommaruppehållet
betonade jag den vikt som vi lägger vid att skattesystemet skall medverka till
ekonomisk effektivitet. Tillåt mig att med utgångspunkt i den häftiga kritik
som Bo Lundgren - och också Gunnar Björk på förmiddagen - riktade mot
bilreseavdragen ge ett exempel på vad vi menar.
När jag för ca 40 år sedan slutade skolan, hade jag en kamrat som började
jobba i byggsvängen. Han jobbade i Malmö. Eftersom vi båda var födda,
uppvuxna och bosatta i Landskrona, föll det sig naturligt för mig att fråga
varför han inte kunde jobba på något bygge i vår hemstad.
”Du är galen”, sade han. ”Det finns inte en landskronabo som jobbar i
Landskrona. Vi har ju skattefri ersättning för resan och bra traktamenten
allihop, och det är ju det vi tjänar på.”
Sedan sade han också någonting om hur många det var i bilen om morg-
narna. ”När vi åker till Malmö om morgnarna så möter vi malmöborna på
halva vägen. De är på väg till Landskrona och Helsingborg.”
Detta, fru talman, var således för 40 år sedan. Men alla vet ju att det varit
likadant gemom decennierna fram till dessa dagar. Än i dag jobbar man med
förkärlek på en annan ort än hemorten trots att reseavdragen minskar, och
inte bara på Skånes västkust utan i hela landet. Jag tror att medvetenheten
om traktamentets och resornas betydelse är stor i denna församling i dessa
dagar.
Jag vågar mig, fru talman, inte på en gissning om vad detta kostat folkhus-
hållet. En stor del av en hel yrkeskår har under 40 år tillbringat i runda
slängar ett par timmar av sin arbetsdag på vägen. Vad har detta kostat hyres-
gästerna? Vad har det betytt i fordons- och vägslitage? Vad har det betytt i
drivmedelsförbrukning och miljöförstöring? Det handlar självfallet om mil-
jarder och åter miljarder. Det kan man vara helt säker på. Det handlar också
om olyckor och mänskliga tragedier.
Jag har velat ta detta exempel för att belysa att det kan finnas skäl att tänka
sig för innan man med subventionerade resor sätter folk på vägen ett par
timmar av deras arbetsdag. Den som sitter i en bil på vägen bygger inga hus!
Med anledning av Gunnar Björks anförande vill jag säga till Görel Thur-
din att den princip som vi tillämpat då det gäller avdrag för resor till arbets-
platsen och användande av privat bil i tjänsten är att ersättning skall utgå
med de merkostnader som följer utöver ett normalt privat innehav av bilen.
Det handlar om en schablon. Därav följer att det inte slår exakt rätt i alla
individuella fall, men principen har sitt värde inte minst då det gäller att und-
vika att stimulera till ineffektivt beteende.
Den andra principen jag talade om var konkurrensneutraliteten. Jag kan
faktiskt anknyta till nyssnämnda exempel. Ofta har det sagts att vi måste
medge generösa avdrag för arbetsresor för att gynna glesbygden. Defini-
tionsmässigt handlar reseavdragen dock normalt om en subventionering av
arbetskraftskostnaderna för arbetsgivare i tätorter. Man kan berättigat fråga
sig om etablering av verksamheter i glesbygd gynnas av att glesbygdsborna
genom skattefavörer stimuleras att ta jobb i närmaste storstad. Skapar det
jobb på landsbygden?
Andra subventioner syftar till att få strömmen att gå i andra riktningen.
118
Det är aldrig bra när subventionerna på det här sättet - likt byggnadsarbe-
tare - möts på halva vägen.
Ett tredje inslag som vi i folkpartiet liberalerna slår vakt om är principen
om konsumtionsneutralitet. Staten skall inte styra konsumtionen genom av-
gifter eller subventioner av vissa varor eller tjänster.
Ibland låter det som om de som bor på landsbygden på något sätt skulle
vara förvisade. Så är det ju faktiskt inte. Jag bor själv på landsbygden, av
egen fri vilja. Att bo på landsbygden bjuder på livskvaliteter som inte nog
kan värderas. Även här har vi försökt att skapa neutralitet, i förhållande till
tätortsboende.
Resorna blir förvisso normalt dyrare om man bor i glesbygd men boendet
blir också normalt billigare i glesbygd. Ser man till helheten, blir utfallet
ganska rimligt, vilket är precis vad vi har eftersträvat.
Fru talman! Vänsterpartiet har, alltsedan partiet inte fann det generande
att kalla sig kommunister, kritiserat skattereformen. Det tar jag med viss ro.
Beröm av det sakliga innehållet från det hållet skulle förmodligen ha känts
som ett rejält misslyckande.
Moderaterna och centerpartiet har också kritiserat skattereformen. De
har sagt sig vara med på reformen men inte belåtna med finansieringen.
I en intervju i dagens nummer av Södermanlands Nyheter hävdar Olof Jo-
hansson att vi i folkpartiet liberalerna försöker att isolera centern. Detta på-
stående har inget med verkligheten att göra. Ni i centern isolerar er själva.
Det framgår inte minst av er skattepolitik, illustrerad just i detta betän-
kande.
Er kritik skulle kunna ha känts besvärande, om det gått att upptäcka några
principer eller något konstruktivt i den. Men den enda princip jag lyckats
upptäcka är att ni valt att stryka alla medhårs.
Centerns partimotion med anledning av den proposition vi behandlat är
ingen motion. Det är en önskelista. Allt till allt och alla! Den borde kanske
inte gått till kammarkansliet. Jag tycker att den borde ha gått till jultomten.
Fru talman! Eftersom jag känner mig litet upprymd inför utsikterna att
snart få några dagars helgvila, vill jag ändå ge Görel Thurdin litet beröm, för
centerpartiet har ju verkligen för en gångs skull lyckats vara tydligt i politi-
ken. Ni ville ta bort momsen på energi. Ert recept är nu chockhöjningar av
el- och energipriserna för svensk basindustri - det är centerns metod att be-
tala alla julklapparna i form av subventionerade priser på krogen, osv. När
vi i folkpartiet liberalerna velat ge svensk industri samma konkurrensförut-
sättningar som sina utländska konkurrenter, då vill ni i centern chockhöja
deras energikostnader.
Med er politik på skatteområdet och i energipolitiken dröjer det inte
förrän varslen ligger i fickorna på de anställda i svensk basnäring - skogsin-
dustrin, stålindustrin, den petrokemiska industrin och verkstadsindustrin.
Med centerns politik kan människor i glesbygd, inte bara i Norrland utan i
stora delar av Sverige, möjligen - jag säger möjligen - köpa någon tioöring
billigare bensin. Inte för att åka till jobbet utan för att åka och beskåda och
begrunda silhuetten av den gamla arbetsplatsen där den ligger i morgondim-
man - tyst, nersläckt och övergiven. På hemvägen kan de ju stanna till och
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
119
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
120
äta en subventionerad matbit vid någon av alla de krogar som självfallet
kommer att blomstra i takt med att basindustrin läggs ned.
Nej, fru talman, vi i folkpartiet liberalerna försöker inte isolera centern.
Det klarar centerpartisterna själva genom sin politik.
Däremot har jag ofta plågats av attjag inte begriper centerpartiets politik.
En och annan gång har jag nog beklagat mig här i kammaren också. Nu be-
griper jag den för en gångs skull - och då är det ännu värre.
Moderaternas önskelista var från början inte lika lång. Men skam den som
ger sig! Genom träget reservationsskrivande har man minst kommit i fatt
centerpartiet. Och det är ju ingen konst när man inte bekymrar sig om att
saker och ting måste betalas.
Vi är med på en successiv sänkning av skattetrycket - en planmässig sänk-
ning, som Bo Lundgren sade. Jag håller med Bo Lundgren. Jag håller också
helt med Lars Tobisson, som sade att vi måste sänka de mest skadliga skat-
terna först. Det är det vi har försökt med nu. Men jag tycker ändå att Lars
Tobisson skall ta ett samtal med Bo Lundgren, för han sänker alla skatter på
en gång. Det är bara att läsa reservationerna. Jag kan tänka mig att skatte-
sänkningarna kan summeras till åtminstone 10 miljarder. Ibland får jag käns-
lan av att Bo Lundgren också tror att jultomten skall fixa det här.
Det är klart att det måste ske en samordning mellan moderaterna och oss
i skattepolitiken. Vi är helt överens om färdriktningen, men det är uppen-
bart att vi inte är överens om i vilken takt man kan gå fram. Kanske vore det
klokt, fru talman, om jag slutade detta anförande med någonting som börjar
bli en tradition nu, nämligen min lilla uppmaning till moderaterna att ägna
helgerna till en stunds kontemplation över det ansvar som åvilar det största
oppositionspartiet.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservationerna 2 och 13.
Anf. 92 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Kjell Johansson sade att det kanske var bäst att han slutade
sitt anförande. I vissa delar var det sådant att det nästan hade varit bäst att
han inte sagt någonting alls.
Jag var väl fyra eller fem år gammal när jag slutade tro på jultomten. Jag
tror inte heller på Kjell Johansson nu, måste jag säga. Han skildring av vad
som hände för 40 år sedan på byggnadsarbetarfronten är rätt intressant, men
låt mig först konstatera att jag sällan har hört en så okänslig beskrivning av
situationen för människor som bor på landsbygden som den Kjell Johansson
redovisade nu.
Men tillbaka till detta med byggnadsarbetarna! Ni har såvitt jag vet inte
föreslagit någon försämring av reseavdraget när det gäller resor till och från
arbetet. Man kan diskutera om avdraget skall förbättras, men ni har inte fö-
reslagit någon försämring, och ingen har heller beskyllt vare sig er eller soci-
aldemokraterna för detta. Så där har ni inte gjort någonting för att förhindra
den trafik som så att säga i realiteten går från en arbetsplats till en annan.
Det som skapat problem är framför allt generösa traktamentsbeskatt-
ningsregler, vilka vi är överens om att ändra. Därom har vi inga delade me-
ningar.
Jag kritiserar beskattningen av resor i tjänsten och det har inte ett dugg
med byggnadsarbetarna att göra, så hela exemplet var fel. Men okänslighe-
ten i övrigt när det gäller att beskriva glesbygdsbors situation tycker jag är
anmärkningsvärd.
Jag skulle, fru talman, vilja fråga Kjell Johansson tre saker. För det första
är det så att inflationen inte blir 4,1 % under 1990 utan 11 %. Inkomstskatte-
uttaget skärs automatiskt mellan år 1990 och 1991 med i varje fall 8 miljarder
kronor. Tycker Kjell Johansson att det är rimligt med en så stor automatisk
skattehöjning på grund av att vi inte har något inflationsskydd?
Den andra frågan är: Tycker Kjell Johansson att det är rimligt att man
skall ha en beskattning av bilförmån som innebär att det lönar sig mest att
ha tjänstebil när man använder den mest privat, vilket ju missgynnar miljön?
För det tredje vill jag fråga: Tycker Kjell Johansson att det är rätt att en
bostadsrättsinnehavare vid reavinstbeskattning skall behöva ta hänsyn till
om skulden har förändrats i bostadsrättsföreningen?
Anf. 93 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Låt mig börja med den påstådda okänsligheten gentemot dem
som bor på landsbygden. Jag har inte alls visat någon okänslighet för dem
som bor på landet. Men jag tror faktiskt att vi i det här landet måste börja
fundera över om det verkligen är så klokt att ha dessa avdrag som verkar på
det sätt som jag nyss har skildrat.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort en utredning. Det visade sig
att det var oerhört stora belopp som länsstyrelsen i Södermanlands län an-
vände till att ge subventioner för att människor skulle kunna åka utom länet
och arbeta. Vi är naturligtvis glada över att en del människor kan åka utom
länet och finna sysselsättning där. Självfallet är också människorna i glesbyg-
den glada över att kunna komma till större orter och finna sysselsättning där.
Men jag tror att de skulle vara bra mycket gladare om villkoren kunde bli
sådana att de kunde stanna närmare den ort där de bor och att man på det
sättet så att säga kunde få en vandring ut mot landsbygden.
Då det gäller bilreseförmånen har en schablon skapats för att man skall
slippa att redovisa körsträckor och annat, vilket har visat sig orsaka tvist ef-
ter tvist. Jag håller med om att schablonen aldrig kan bli bra, eftersom den
inte tar hänsyn till körsträckan. Jag vill referera till den ödmjukhet jag talade
om i inledningen av mitt anförande. Vi får väl se om vi kan hitta någon bättre
modell.
Anf. 94 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Hur många är det som kan välja, Kjell Johansson? Vi kan ta
som exempel en situation där två människor bor tillsammans och har arbete
på olika orter, men har bostaden på en ort. Sedan tvingas de på grund av
arbetsnedläggelse att arbeta någon annanstans. Många sådana situationer
uppkommer.
Just avdraget för resor med bil till och från arbetet har ju inte försämrats
genom skatteuppgörelsen mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Men
Kjell Johansson argumenterade ju tidigare för att man borde försämra det!
Det är det som är så anmärkningsvärt. Det jag kritiserade var i första hand
bilresorna i tjänsten.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
121
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
122
En fråga svarade Kjell Johansson på, och det var ju bra. Beredskapen att
justera bilförmånsbeskattningen tycker jag är bra, och den skall vi ta fasta
på.
De andra två frågorna har vi däremot kvar. Eftersom ni har räknat med en
inflation på 4,1 % och inflationen visar sig bli åtminstone 11 %, höjs skatten
automatiskt med 8 miljarder utöver vad ni har räknat med. Ni räknade med
6,2 miljarder i finansieringen. Är den automatiska skattehöjning som ger er
8 miljarder rimlig?
Den andra kvarstående frågan lyder: Är det rätt att ta hänsyn till bostads-
rättsföreningens skuld när bostadsrättsinnehavaren skall skatta?
Anf. 95 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag beklagar att jag inte fick med svaren på alla frågorna. Jag
har haft en del antecknat, och jag hoppas att jag har tagit upp det mesta.
De exempel jag tog upp när det gäller bilresor i tjänsten gällde inte när
man gör avdrag för resor till och från arbetsplatsen utan det förhållandet när
man är anställd på ett ställe och åker till ett annat för att arbeta.
När det gäller frågan om bostadsrätter tror jag faktiskt inte vi kan klara ut
det här. Det hade varit lämpligare om Bo Lundgren hade ställt den frågan
till mig vid ett tidigare tillfälle, i stället för att komma just nu när jag har två
minuter av min repliktid för att besvara den. Jag tycker självfallet att den
lösning som vi har skisserat är rimlig. Jag håller inte med dem som säger att
den är rättsvidrig eftersom lagrådet faktiskt har granskat detta avsnitt inte
mindre än två gånger.
Jag tycker faktiskt, och det borde Bo Lundgren också göra som är så pigg
på att begära lagrådsgranskning, att man kan tro på lagrådet i det här fallet.
Även i denna fråga är jag öppen för, vilket jag sade i min inledning, för att
göra förbättringar i de fall vi kan ha missat någonting.
Slutligen vill jag ta upp frågan om inflationen. Vi har en inflation som har
skenat i väg och det har flera skäl. Ändå, vilket jag sagt tidigare, har vi aldrig
i Sverige haft bättre möjligheter och utsikter - aldrig någonsin - att få bukt
med inflationen.
Det år som snart är till ända kan vi inte göra något åt. Det får vi väl svälja,
om Bo Lundgren nu har räknat rätt, vilket jag inte är helt säker på.
Det finns faktiskt ett inflationsskydd också. Då får vi vidta de åtgärder
som behövs. Inflationen under det här året inser jag att vi inte kan göra något
åt. Vi har som sagt försökt gardera oss och är det så att vi når dit som jag har
tänkt - en lugn prisutveckling fortsättningsvis - kommer vi som sagt att ha
en helt annan utgångspunkt i fortsättningen.
Anf. 96 GÖREL THURDIN (c):
Fru talman! Traditionsenligt står vi här igen och debatterar omfattande
skatteförändringar i slutet av året. Det är nästan som ett slags Luciafirande -
fast utan ljus. Man kan också likna det vid en julklappsutdelning, där vissa
får betala dyrt för sin julklapp. Jag har noterat att tomten inte kommer att
vara närvarande här i kammaren och det ser ut att bli rena julkrisen!
Förutom det besvärande i att lagregler i skattesystemet inte beslutas
förrän strax innan ikraftträdandet, och människorna därigenom inte vet vad
som skall gälla under 1991, finns det sorgligt nog direkt stötande förslag i
det här betänkandet. Det finns förslag, såsom höjningen av den allmänna
löneavgiften och reavinstbeskattningen av bostadsrätter, som innebär di-
rekta rättsövergrepp och tillika en straffbeskattning av många små företa-
gare.
Utan tanke på kravet på rättssäkerhet uttaxerar regeringen folket. Rege-
ringen skall till varje pris ha sitt förslag till finansiering, även om det i slutän-
den ger negativa effekter som måste rättas till. Detta skapar i det långa lop-
pet inget förtroende hos folket.
Jag kan inte se vilken ekonomisk effektivitet som ligger i att man först be-
skattar och sedan går in med bidrag. Nu skall idrottsrörelsen få bidrag därför
att man har skapat sådana regler att arbetet i idrottsföreningar kommer att
försvåras.
Vi kommer kanske att få se att handikapprörelsen behöver bidrag. Vi ser
att investeringsbidrag måste utgå till bostadsbyggande, bostadsbidrag måste
utgå i fördubblad omfattning och socialbidrag måste betalas ut för att männi-
skor skall kunna klara av boendekostnaderna. Detta är enligt Kjell Johans-
son ekonomisk effektivitet.
Vi i centerpartiet har, även om vi har mött kritik från socialdemokrater
och folkpartister, finansierat en hel del på samma sätt som ni har gjort.
Skillnaden är bara att vi har vägrat att gå med på finansieringar som redan
från början får sådana effekter att regeringen måste gå in med bidrag och
stöd och därmed öka rundgången som redan är för stor. Jag har nämnt bo-
stadsbeskattningen, men det kommer att bli likadant med kollektivtrafiken.
Från centerns sida har vi tidigare ställt upp på att beskatta pensionsförmå-
ner med en löneskatt - det har vi faktiskt gjort. Den löneskatten beräknas
tillföra staten ca 4 miljarder kronor per år. Nu upptäcker regeringen att man
inte kommer att få in dessa miljarder därför att det inte finns något förslag
som är godkänt av lagrådet. Vad gör regeringen då? Jo, då höjer man arbets-
givaravgifterna med 1,3% - i en tid då arbetslösheten stiger kraftigt! Det
har heller inte någon betydelse om den drabbade arbetsgivaren kommer att
betala någon löneskatt på pensionsförmåner i framtiden. Alla skall betala,
oavsett om de kommer att vara skattesubjekt eller inte! Det har inte heller
någon betydelse vilken effekt på alla småföretag det har att höja arbetsgivar-
avgiften, speciellt i en begynnande lågkonjunktur. Det kallar ni socialdemo-
krater för en ansvarsfull finansiering! Inte ens för det lilla företaget med noll
eller få anställda görs undantag. De stora företagen skall ni ha utomlands
och de små skall tvingas till konkurs! Var finns krismedvetandet?
I ett nyhetsbrev från spardelegationen i oktober kunde vi alla se statsrådet
Erik Åsbrink sittandes i en skön soffa med en spargris i knät och med ett
förnöjsamt leende på läpparna. Över bilden fanns rubriken Sänkt skatt på
arbete! Får jag fråga om ni socialdemokrater anser att en höjd allmän löne-
avgift är en sänkt skatt på arbete?
Nej, fru talman, den höjda allmänna löneavgiften på 1,3 % är inte bara en
höjd skatt på arbete - den blir också en straffskatt får många småföretagare,
och det hotar rättssäkerheten. Det är helt oacceptabelt att småföretagare,
som inte gjort några avsättningar till pensionsförmåner i det gamla skattesys-
temet och därmed inte heller åtnjutit skattelättnader till eventuellt höga
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
123
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
124
skattesatser, nu skall betala en löneskatt för andras pensionsförmåner. Herr
Småföretagare, som inte haft råd att betala någon pensionsförsäkring, får nu
i stället betala den skatt som herr Storföretagare slipper betala på sin och
sina anställdas pensionsförmåner. Detta anser jag vara ett rättsövergrepp.
Räcker det inte att vi tar ut mer i skatt på avkastningen från egenföretagar-
nas pensionsförsäkringar jämfört med tjänstepensioner? Centerpartiet har
även här krävt ett rättvisare system, som tar hänsyn till den lille företagaren.
Det handlar inte om önskelistor som inte har någon verklighetsförankring,
ens när det gäller finansieringen. Det antyddes t.o.m. i en tidigare proposi-
tion att man skulle ta hänsyn till de små företagarna, t.ex. när det gällde be-
skattningen av avkastningen på pensionsförsäkringarna, men det är bara att
notera att den fullständiga nonchalansen mot småföretagen kvarstår.
Från centerns sida har vi kraftigt motsatt oss den höjda löneavgiften av
rättssäkerhetsskäl, men också därför att det här inte är något lämpligt till-
fälle att belasta företagen ytterligare med tanke på nuvarande vikande kon-
junktur. Vi har sagt att den ansvarsfulla finansieringen måste tas ut inom ra-
men för det tidigare föreslagna systemet för löneskatt på pensioner, när det
är färdigutformat. Vi har inte fått gehör för det. Därför måste jag fråga soci-
aldemokraterna: Tror ni inte ens själva på möjligheten att på ett vettigt sätt
ta ut löneskatt på pensionsförmåner? Om så är fallet tycker jag att ni skall
tala om det.
Det märkliga är emellertid att folkpartisterna nu helt plötsligt frångår kra-
vet på finansiering av skattereformen under ett halvår, och även de åberopar
konjunkturläget. Folkpartiet liberalerna säger så här: Vi anser att en tillfällig
lindring av kostnadsbördan är att föredra framför en försämring. Sent skall
syndaren vakna! Centerpartiet har hela tiden hävdat att det är bättre att av-
stå från en finansiering som leder till en försämring - då uppstår endast rund-
gång! Jag noterar att kravet på en ansvarsfull finansiering av skattereformen
i folkpartiets och socialdemokraternas debatt bara har gällt andra partier,
inte folkpartiet och socialdemokraterna.
Men när folkpartiet inte vill vara med om att finansiera reformen med
höjda arbetsgivaravgifter, finner regeringen sin forna, på senare tid ofta
övergivna, kamrat till hands och klarar galant av att belasta stora som små
företag med extra avgifter. Men vänsterpartiet ger inget gratis. Som betal-
ning gick regeringen med på att höja den möjliga skattereduktionen för fack-
föreningsavgifter inkl, mätnings- och granskningsarvoden. Man slopade be-
gränsningen, vilket mycket väl kan leda till att fackföreningarna finner an-
ledning att höja avgifterna, då löntagaren i vilket fall som helst får tillbaka
20 % av staten. Det lär väl ingå moms på gransknings- och mätningsarvo-
dena, eftersom vi skall ha en likformig beskattning av tjänster. Därför frågar
jag er socialdemokrater: Det här underlaget för skattereduktionen - är det
med eller utan moms?
Det finns åtskilliga förslag som rör företagen, och jag tänker behandla
dem tillsammans. Jag skall först ta upp övergången från brutet räkenskapsår
till kalenderår.
Efter det att centerpartiet uppmärksammade besvärligheterna med likvi-
diteten vid övergången och på olika sätt slog larm har regeringen - det note-
rar jag med en viss tillfredsställelse - mildrat övergången genom att mycket
kraftigt förstärka möjligheterna att avsätta till resultatutjämningsfond. Där-
till ges också möjlighet att sprida avkastningen över flera år.
Jag vill också tillägga att jag anser att byråkratiskt och praktiskt krångel,
som man anför mot det här med kalenderår, kan överbryggas, om det finns
tillräckligt med verklighetsförankring hos myndigheter och departement.
När det gäller bokslutsdispositioner och avsättning till skatteutjämnings-
reserv i det nya skattesystemet anser vi att regeringen skulle ha varit något
mer konsekvent och tillåtit avsättning med 30% på ingående eget kapital,
kombinerat med antingen 20 % av inkomsten eller 15 % av lönesumman, en
kombination som man kan säga tillåts i dag. Det är endast den förstnämnda
kombinationen som skall medges i fortsättningen.
Vi anser fortfarande att taket för reavinstbeskattning av näringsfastigheter
skall sänkas i nivå med vad som gäller för fritidsfastigheter. Vi anser därtill
att den undantagsregel som tidigare beslutats skall kvarstå vid försäljning av
företag och fördelning av beskattningen på kapital resp, arbetsinkomst un-
der tjänst. Vi tycker att den schablonregel som nu förts fram gynnar de större
fåmansföretagen och företagen med stora reavinster, medan de mindre få-
mansföretagen missgynnas. I och för sig kan jag tillstå att regeringen är oer-
hört konsekvent när det gäller att missgynna småföretagen, men någon
måtta får det väl ändå vara!
För övrigt anser centerpartiet att förmögenhetsskatt på arbetande kapital
skall tas bort.
När jag nu ändå är inne på reavinstbeskattningen skall jag ta upp det andra
exemplet på rättsövergrepp, nämligen det som gäller beskattningen av rea-
vinsten på bostadsrätter. Regeringen beskattar reavinsten som om den ovill-
korligen bestämdes av föreningens skulder. Beskattningen sker också som
om föreningens skulder höjde reavinsten, men om en förening blivit tvungen
att höja hyran därför att skulderna ökat kraftigt, kan ju inte det automatiskt
leda till högre reavinst. Däremot kan det leda till lägre.
Reavinsten bestäms framför allt av skillnaden i köpeskilling och försälj-
ningspris; båda delarna bestäms av tillgång och efterfrågan och av hyran vid
det tillfälle då köpet eller försäljningen görs.
Om det råder brist på bostäder i Stockholm - inte sjutton frågar en bo-
stadsbehövande person efter bostadsrättsföreningens skulder! Han eller hon
frågar efter priset, dvs. insatsen, och hyran och möjligheterna att finansiera
det priset samt tar sig eventuellt en titt på lägenheten. På samma sätt är det
vid köp och försäljning av en villa. Priset bestäms inte av ägarens skulder-
möjligtvis om ägarens skulder är på tok för stora och villan går på exekutiv
auktion; då kan det inträffa att priset blir lägre, och då blir ju också reavins-
ten lägre. Vi skall komma ihåg att en skuldsatt villa i dag inte alls behöver
betyda att pengarna investeras till fullo i huset. Ägaren kan ha köpt en bil,
en båt, osv. för de pengarna. Vi har inte den kontrollen att vi kan avgöra
det, men det är i alla fall viktigt att komma ihåg.
Jag är förundrad över att folkpartiet ställer upp på finansdepartementets
resonemang här. Jag anser att skatteutskottets majoritet i alldeles för hög
grad litar på finansdepartementets erfarenheter. Förslaget har ingen verklig-
hetsförankring. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker tala om
att finansdepartementets och regeringens verklighetsuppfattning har stora
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
125
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
126
brister. Vi ser att utvecklingen hela tiden visar på detta när det gäller vårt
sätt att finansiera i förhållande till andras.
Nu blir det som vanligt, nämligen att regeringen ombeds av majoriteten
att uppmärksamma frågan och eventuellt komma med förslag om det skulle
vara så att en icke inträffbar händelse har inträffat.
I stället för att i den här propositionen om kvarvarande frågor i skattere-
formen lösa problem och ta bort felaktigheter, har socialdemokraterna valt
att fortsätta att skapa problem. I stället för att avvakta förslag som kan god-
kännas av bl.a. tunga remissinstanser, har regeringen valt att kasta fram då-
liga förslag, som detta rörande beskattning av premier för grupplivförsäk-
ringar. Det förslaget behövs inte för finansiering av skattereformen men
drivs ändå igenom just nu. Regeringens förslag är komplicerat och kan leda
till ej avsedda effekter. Regeringen har inte kunnat visa på vilket sätt man
undviker de nackdelar som remissinstanserna var eniga om fanns.
Propositionen ger oss ett bristande underlag för beslut, men det spelar för-
stås ingen roll, utan man fortsätter på den inslagna vägen. Vi tycker emeller-
tid att förslaget borde avslås av riksdagen. Riksdagsmajoriteten måste börja
ta ansvar för sina beslut med åtföljande negativa effekter. Kom ihåg verklig-
heten! Den kommer alltid ihåg oss förr eller senare.
Jag kan notera ett annat förslag än det rörande övergångsregler för änd-
ring av räkenskapsår, som faktiskt har gått i vår riktning. Det är avdraget för
resor mellan bostad och arbetsplats. Vi har tidigare hävdat att avdraget skall
utformas så att det är lika stort oavsett avstånd. Vi tänkte då på alla som inte
har tillgång till alternativa färdmedel. För det fick vi tidigare mycket stark
kritik, naturligtvis inte minst från Kjell Johansson. Nu är det helt plötsligt
även majoritetens uppfattning. Det är ett lysande exempel på att verklighe-
ten faktiskt har drabbat er. Jag hoppas att det håller i sig, så att andra änd-
ringar också kommer till stånd. Ni har dessutom höjt reseavdraget för 1990
och t.o.m. för 1991.
Till skillnad från regeringen och folkpartiet anser vi att schablonavdraget
för egen bil i tjänst skall vara högre än vad det är i dag. Men vi anser också
att man skall kunna dra av den faktiska kostnaden. Utskottsmajoriteten sä-
ger att så många fler deklarationer då måste granskas. Om det är som ni sä-
ger, att folk inte har högre kostnader än 12 kr., innebär det ju ingen risk att
lägga till detta med faktisk kostnad. Jag tror att ni inte törs göra detta, utan
att ni försöker blunda för verkligheten.
Det skall vara ekonomisk effektivitet, säger Kjell Johansson. Jag förstår
att han menar att man inom hemtjänsten färdas ineffektivt och att resemon-
törer liksom många andra yrkeskategorier helst inte bör resa alls. Jag tycker
emellertid att det är ett skamgrepp att hävda att folk reser mellan orter, mel-
lan hem och jobb, bara därför att de tjänar på att resa. De flesta har fått
ungefär 30 % tillbaka på de avdrag de tidigare har gjort. Om man bor i en
tätort där företag som står för många arbetstillfällen läggs ned, tvingas man
kanske till en ohållbar ekonomisk situation genom att man måste resa till ett
arbete på en annan ort för att klara försörjningen. Skall man då tvingas flytta
till den andra orten innan man har sett om det kan skapas nya arbeten på
den ort där man redan bor sedan förut?
Jag tycker faktiskt att Kjell Johansson i det resonemanget borde ta tillbaka
litet grand. Det finns säkert de som anser att de tjänar på vissa ersättningar,
men jag tror inte att man kan generalisera så som Kjell Johansson har gjort.
När det gäller avdrag för egenföretagares bilkostnader i rörelsen, anser
jag det återigen vara ett slags rättsövergrepp att inte tillåta avdrag för verklig
kostnad. Det är ju sagt att företagaren skall ha rätt att dra av kostnader för
sin verksamhet i rörelsen, men det frångår man nu. Marknadspriser skall
råda vid beskattning, men när det gäller avdrag för priser gäller inte princi-
pen. Man kan fråga sig: Vad är bensinpriser, kostnader för inköp av bil, repa-
rationskostnader, kostnader för försäkring - skatt kan diskuteras på ett an-
nat sätt - om inte en sorts marknadspriser?
Skattereformen präglas om och om igen av ett slags verklighetsflykt. Jag
har nu lyssnat till Kjell Johansson och Bo Lundgren, och jag måste säga att
det skall bli mycket intressant att se hur folkpartiet och moderaterna fram-
gent skall kunna samarbeta om skatterna. Jag tror faktiskt att de behöver
hjälp av centern för att få rätt verklighetsförankring. Kjell Johansson sade
dessutom att man först skulle ha en successiv höjning och sedan en planmäs-
sig sänkning. Det lät nästan som något slags planekonomi som skulle infinna
sig någon gång hädanefter.
Jag skall be att få yrka bifall till reservationerna 3, 9 och 54 samt 75 och
till de reservationer som vi i övrigt kan ha på punkter där andra partier yrkar
bifall. I övrigt har vi reservationer som följer upp flera ställningstaganden
som jag inte här har haft möjlighet att beröra. Skattereformens finansiering
och detta betänkande visar att socialdemokraterna och folkpartiet helst vill
vara bara gäster hos verkligheten.
Eftersom min taletid inte är riktigt slut skall jag tillägga en sak angående
basindustrin uppe i Norrland. Kjell Johansson skall inte stå här och säga
osanningar om att det finns partier i den här riksdagen som skulle fatta beslut
som på något sätt skulle göra det nödvändigt att lägga ned den basindustrin.
Det är verkligen en osaklighet som är enastående. Alla har ställt upp på un-
dantagsregler i syfte att se till att denna industri skall klara sig. Det finns
inte någon som inte även fortsättningsvis kommer att ställa upp för detta. De
prisökningar som Kjell Johansson talar orn har vi väl inte sett så mycket av
än. Men frågan är om det inte är det kommande energisystemet som kom-
mer att avgöra detta.
Anf. 97 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Är det så att centern tänker tillämpa vad Görel Thurdin kal-
lade undantagsregeln som finns för industrier som förbrukar mycket energi,
då stämmer inte deras intäkter.
Jag vet inte vem som har det värst när det gäller resorna. Ni i centern
väckte en motion med anledning av Irakkonflikten. I den hade ni fyra yrkan-
den. Alla fyra skulle leda till en förhöjning av drivmedelsförbrukningen i
Sverige. Ni skrev att sedan skattereformen trädde i kraft har prisökningen
varit 1 kr. och att 25 öre av detta är moms. Men så är ju inte fallet. Ni kan
aldrig lära er att 20 % av varupriset utgörs av moms. Men så småningom går
det upp för er. Priset ligger alltså 1 kr. högre. Sedan skrev ni att detta i vissa
Norrlandslän har förorsakat kostnadsökningar på 7 000-8 000 kr. Det inne-
bär att den i detta län som har en bil som drar ca 0,9 liter per mil alltså sitter
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
127
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
128
1 000 timmar om året i bilen på väg till jobbet. Sedan säger Görel Thurdin
att detta inte är ett problem utan att detta är höjden av effektivitet. Det blir
ju så. 8 000 dividerat med den krona som blir 90 öre om man förbrukar 0,9
liter per mil.
Lagrådet har som sagt granskat frågan om bostadsrätterna ett par gånger.
Syftet till att regeln har kommit till är att man skall kunna tillämpa schablon-
regeln även på bostadsrätter. Vi vill ha en likformighet, en likställdhet. Det
finns ju inte någon större bostadsbrist i Stockholm när det gäller bostadsrät-
ter. Jag hade en brorsdotter som sökte bostadsrätt, och hon hade åtminstone
300 stycken små, fina lägenheter att välja på. Man säljer dem ju inte, man
behöver inte sälja dem. Man har dem av ett helt annat skäl. Priserna ligger
där de ligger eftersom beskattningen är skev. Om man bygger en bostadsrätt
för 1 miljon blir beskattningen helt annorlunda än om man bygger en villa
för 1 miljon om det visar sig att schablonregeln är förmånligare. Detta vill vi
undvika.
Avslutningsvis vill jag ta upp energipriserna. Det sades beträffande finan-
sieringen att man inte skulle behöva bidrag. Jag tror att många kommer att
behöva bidrag, framför allt arbetslöshetsbidrag. Jag har här en förteckning
från Bo Berggren. Jag tror nog att han kan den bransch som han lämnade.
Hans budskap till oss är entydigt: Inga elprishöjningar.
Anf. 98 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Görel Thurdin är orolig för att Kjell Johansson och jag skulle
ha svårt att komma överens. När en kamrat plötsligt börjar leka med någon
annan och överger en - och tycker att det är farligt att sänka skattetrycket för
att välfärden kan hotas - blir man litet ledsen. Om kamraten sedan kommer
tillbaka och säger att vi nu skall sänka skattetrycket är naturligtvis förutsätt-
ningarna mycket bra för att man gemensamt skall kunna komma fram till
något som är vettigt.
Kjell Johansson talade på många punkter om ödmjukhet och om att man
kan ändra vissa saker. Jag ser fram emot det framtida samarbetet för den
planmässigt successiva sänkningen av skattetrycket, som vi båda är överens
om. Den finns med i dessa punkter. Ingen kan vara gladare än jag och Kjell
Johansson - jag kan dock bara prata för mig själv - om Görel Thurdin också
är med i den allmänna skattesänkningssvängen. En sak är säker. Vi får inte
med vänsterpartiet och socialdemokraterna på det, knappast heller miljö-
partiet.
Anf. 99 GÖREL THURDIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill först säga till Bo Lundgren att politik faktiskt inte bara
är en lek. Det handlar om människors vardagsliv i allra högsta grad. Ibland
raljerar man metodet och försöker blunda för det i beslut som fattas i denna
kammare.
Jag kan bara observera att endast två partier försöker göra något för att
åstadkomma ett sänkt skattetryck, moderaterna och centerpartiet. Bo Lund-
gren lär inte kunna säga emot det. Det är riktigt att hålla sig till verkligheten
när det gäller vad partier gör och inte gör.
Kjell Johansson, jag har inte sagt att det inte är ett problem om människor
tvingas åka långt för att försörja sig, fastän de fortfarande vill bo kvar där de
kanske har bott länge och där de trivs. Deras barn kanske också går i skola
där. Vi har försökt tala om att folk tycker att det är ett problem. Men de
tycker inte att det är särskilt roligt att deras ekonomi skall vara så beroende
av att de har ett arbete just på den ort där de bor, så att de inte ens under en
övergångsperiod, medan de försöker skaffa sig ett annat jobb på hemorten,
kan söka sig till en annan arbetsplats på annan ort.
Det visar på litet nonchalans gentemot vardagsmänniskan. Jag träffar oer-
hört många vardagsmänniskor. Kjell Johansson träffar människor som har
skattefria inkomster och skattefria förmåner, har jag förstått.
När det gäller energibeskattningen och begränsningsregeln för företag i
Norrland har vi visat på ett system som inte kräver mer finansiering än vad
ni har lyckats visa på. Ni kommer med osaklig kritik. Vi kan ha olika syn på
energimomsens varande eller icke varande. Kom dock inte med argumentet
att det inte är finansierat. Det är faktiskt inte riktigt. Man lägger på 25 %
moms, vilket utgör 20 % av priset. Det kan jag hålla med Kjell Johansson
om.
Anf. 100 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag tänker inte stå och träta med Görel Thurdin om vem som
träffar flest vardagsmänniskor.
Jag skall bara kortfattat säga att det frestade på när Görel Thurdin talade
om beskattning av näringsfastigheter, eftersom jag själv råkar ha en.
Det frestade också på ganska mycket när hon talade om vad resemontörer
tjänar eller inte tjänar, eftersom jag i halva mitt liv har varit resemontör.
Redan när jag var ung - det kan vara trevligt för mig att få återknyta till min
ungdom ett litet slag - kunde jag konstatera att civilingenjörer inte hade en
chans inkomstmässigt mot resemontörerna när det gäller pengar i handen
efter skatt.
Anf. 101 GÖREL THURDIN (c) replik:
Fru talman! Jag noterar att Kjell Johansson inte talar om kvinnorna i hem-
tjänsten. Han talar enbart om resemontörerna. Han glömmer att ta med de
traktamenten som utgår när man har varit ute. Jag kan inte se att vi har haft
så stora åsiktsskillnader när det gäller att ta itu med detta. Det här med re-
sorna var faktiskt något helt annat.
Anf. 102 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! I afton tas det tredje steget i skatteomläggningen. Kjell Jo-
hansson sade att man nu sätter tillfällig punkt för reformarbetet. Där har
Kjell Johansson rätt. Det är en tillfällig punkt i den nästan ändlösa vandring
som skattepolitiken utgör. Kammaren har tagit tre rejäla kliv åt höger. För
min och för vänsterns del hoppas vi och arbetar för en annan ordning, där vi
tar såväl stora som små steg åt vänster. Det tror jag kommer att bli nödvän-
digt.
Fru talman! Jag skall försöka undvika fällan att hemfalla åt recensioner.
De verkligt viktiga recensenterna, skattebetalarna och väljarna, kommer
snart med sina omdömen. Jag tror mig veta att regeringen och folkpartiet
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
130
hoppas på senkommet beröm. Till viss del kan de bli bönhörda. Omlägg-
ningen är konstruerad så att godbitarna främst faller ut under nästa år, dvs.
valåret 1991. Räkningen har betalats såväl i förskott via indirekt skatt som
per efterkrav via kapitalbeskattningen.
På sikt är det inte ettårsresultaten som räknas utan effekterna i det långa
loppet. Där menar jag att omdömet kommer att bli hårt i vad gäller fördel-
ningseffekterna. Efter hand kommer alla att kunna se om Sverige rör sig mot
ökad ojämlikhet eller inte.
Det har gjorts gällande att denna skatteomläggning är fördelningspolitiskt
neutral. Det finns t.o.m. de som hävdar att omläggningen betyder att lågin-
komsttagarna vinner medan höginkomsttagarna förlorar. Så är naturligtvis
inte fallet.
En prognos för framtiden kan man få genom att studera samtidshistorien.
I början på 80-talet, som Kjell Johansson påpekade, gjorde socialdemokra-
terna och folkpartiet också upp om marginalskattesänkningar. Då var det
visserligen inte fråga om århundradets reform utan bara en underbar natt,
men idén var densamma. Då liksom nu skulle vinsterna för de bäst ställda
motverkas genom andra åtgärder, t.ex. avdragsbegränsningar. Till en del
fungerade detta, men slutomdömet om den underbara natten kan utläsas
t.ex. i den statliga långtidsutredningen.
Fru talman! Jag vill citera ur långtidsutredningen: ”inkomstfördelningen
före och efter skatt reducerades påtagligt mellan 1982 och 1985. Skattesyste-
mets omfördelande förmåga minskade. En bidragande orsak till detta kan
ha varit skattereformen 1983-1985”. Långtidsutredningen fortsätter: ”Sam-
mantaget hade skatter och transfereringar en något mindre omfördelande
effekt 1987 än 1982.” Detta finns angivet på s. 364 i långtidsutredningen.
På samma sätt kommer det att gå nu. Jag påstår inte att alla kommer att
förlora på skattereformen. Många kommer tvärtom att vinna. Vissa kommer
t.o.m. att vinna väldigt mycket. Min poäng är att de som har det bäst ställt
nu kommer att vinna mest på omläggningen. De som har inkomster runt
150 000 vinner ca 10 000. De som har inkomster på det dubbla, runt 300 000,
vinner ungefär 30 000, dvs. det tredubbla.
Till den som inte tror mig rekommenderar jag läsning av långtidsutred-
ningen på s. 376, där man visar jämförelser med de berömda decilerna. Man
gör en jämförelse mellan decil 5, medelinkomsttagare, och decil 9, högin-
komsttagare. Differensen är 1,6% till höginkomsttagarnas förmån.
Därtill skall man lägga att vi alla här i kammaren vet att man i regerings-
kretsar för närvarande diskuterar sänkt kapitalbeskattning. Då kommer vi
att få ytterligare vinklingar av de felaktiga fördelningseffekterna.
Visst behöver Sverige en skattereform, men - för att travestera ett ord-
språk - socialdemokraterna har gjort det goda till det bästas fiende. Att
minska marginaleffekterna för inkomsttagare i låga eller normala inkomstlä-
gen var förvisso riktigt. Att skapa rakare och enhetligare regler som bidrar
till att minska möjligheterna till skatteundandragande är vettigt. Att sänka
skatten på arbete och öka skatten på kapital är utmärkt.
Det var emellertid inte nödvändigt att gå från en ytterlighet till en annan.
Man har gått från uppemot 50 % i marginalskatt för låginkomsttagare som
tjänar 100 000 kr. om året till 50 % i marginalskatt för folk som tjänar
100 000 i månaden. Sådana tvära kast är inte möjliga. När man gör så, då
slänger man ut inte bara barnet med badvattnet, utan man hivar också ut
baljan. Frågan är om inte också syskonen åker med på samma resa. Det bru-
kar så småningom bli ensamt i stugan för dem som ägnar sig åt sådan storbyk.
Det är närmast tragiskt att den socialdemokratiska ledningen inte förstod
att Bengt Westerberg förlorade förra valet på sin skattepolitik. Trots detta
steg man in bakom skaklarna, drog upp folkpartiet ur diket och drev dess
skattealternativ till seger. Möjligen trodde socialdemokraterna att man ge-
nom ett bondeoffer skulle kunna gå från en underbar natt till en fast förbin-
delse med folkpartiet - allt för att trygga regeringsmakten.
Den planen stäcktes emellertid när skattereformen väl var i hamn. Folk-
partiet skrev denna höst kontrakt med moderaterna. Nu kan socialdemokra-
terna erinra sig en annan schackterm: Skåda aldrig given häst i mun.
I dag är enligt socialdemokraternas skattepolitik 30 % i skatt det bästa.
Tyvärr håller ni på att bli bönhörda även på andra områden. Men talet om
den enhetliga skatten på 30 % är i mångt och mycket en myt.
Inkomstbeskattningen blir 30 % för vanliga inkomsttagare om kommunal-
skatterna sammantaget råkar uppgå till just 30%. Men skillnaden mellan
högsta och lägsta kommunalskatt varierar med mellan 6 och 7 kr., från be-
tydligt över till väsentligt lägre än 30 kr.
Kapitalbeskattningen sägs bli 30%. Men i verkligheten finns en rad un-
dantag. Beskattningen är lägre för t.ex. allemansfonder, pensionsfonder och
reavinster. Dessutom finns specialregler som sänker skattesatsen för aktier.
Allt detta gör att det är lika riktigt att tala om 30 % i kapitalbeskattning som
ett undantag i stället för en regel.
Företagsbeskattningen sägs vara 30 %, och det är den formellt. Men ge-
nom införandet av en särskild skatteutjämningsreserv ligger den effektiva
skatten på ca 20 %.
Riv upp skattereformen, säger vi i vänsterpartiet. Lägg om skattekursen i
den riktning som vänsterpartiet redovisat. Vänsterpartiet har föreslagit en
strikt kapitalbeskattning efter 30%. Vänsterpartiet har också föreslagit en
företagsbeskattning på 30 % utan särskild skatteutjämningsreserv. Även det
är en internationellt sett låg företagsbeskattning.
Vänsterpartiet menar att det är rimligt att ha en inkomstbeskattning som
ger högre marginaleffekter än 50 % för höginkomsttagare. Vi har föreslagit
60 % vid en inkomst på 240 000 kr. och 40 % vid 300 000 kr. Vi kan diskutera
justeringar såväl uppåt som nedåt. Men ett är säkert: 50 % som högsta gräns
t.o.m. för miljonärer ger sneda fördelningseffekter.
Nu tror jag inte att det är möjligt att uppnå dessa förbättringar under inne-
varande riksmöte, dvs. innan opinion och väljare tvingar fram nya beslut.
Men på några punkter borde ändå skattepaktspartierna besinna sig. I det här
betänkandet finns några sådana punkter som jag vill yrka bifall till. Det gäl-
ler reservation 21 om förmån av fri bil och reservation 24 om drivmedelsbe-
skattningen. Jag skall kommentera dessa reservationer samt förslaget om
slopat grundavdrag för inkomster över 180 000 kr.
Ett av syftena med skattereformen sägs vara att ta bort skattefria öar och
förenkla skattesystemet. I fråga om tjänstebilarna har man uppenbarligen
misslyckats med bägge syftena.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
131
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
132
Jag måste säga att det är anmärkningsvärt att t.o.m. ett så bil- och företa-
garvänligt parti som moderaterna inser vad socialdemokraterna och folkpar-
tiet vägrar se, nämligen att marginalkostnaden för privatbruk av tjänstebilar
är lika med noll. Regeringen och folkpartiet må besinna sig och acceptera
vår begäran om att ta fram nya regler. Om inte, så förlorar i varje fall social-
demokraterna all trovärdighet vad gäller inriktningen att begränsa bilismens
avigsidor. Jag hoppas att utskottets ordförande tar upp denna fråga till dis-
kussion och klargör i vilken takt omprövning sker inom socialdemokratin.
En annan given punkt där skattesystemet måste ändras gäller frågan om
grundavdragen. Sverige har internationellt sett låga grundavdrag. Grundav-
drag brukas i de flesta länder för att tillgodose bärighetsprincipen, dvs. att
låga inkomster inte skall belastas av ett högt skatteuttag. I beslutet i våras
erkände riksdagsmajoriteten denna princip även för Sverige, varpå grundav-
draget höjdes inom vissa lägre inkomstskikt för att sedan trappas av igen.
Märkligt nog avslogs vänsterpartiets förslag om att slopa grundavdraget för
inkomster över 180 000 kr.
Jag tror att en riksdagsmajoritet snart kommer att dela vår ståndpunkt i
denna fråga. Hittills har jag inte mött några argument mot kravet på ett slo-
pande av grundavdraget vid inkomster över 180 000 kr. Grundavdrag vid så-
dana inkomster är inte fördelningspolitiskt riktigt. Ett slopande av grundav-
draget i sådana fall skulle ge samhället inkomster på ca 5 miljarder kronor,
kanske mer. Jag förutsätter, kanske med rätta, att centern och miljöpartiet
ser positivt på denna tanke, men vad säger övriga partier?
Inom folkpartiet har man tidigare varit pigg på att avveckla grundavdra-
get. Samma parti har uttryckt visst intresse för att minska indirekta skatter
såsom momsen. Kanske kan detta vara ett finansieringsbidrag? För folkpar-
tiet har väl inte lämnat idén om att skattesänkningar i vart fall delvis måste
finansieras?
Fru talman! Jag har ofta varit hård i mina omdömen om socialdemokrater-
nas skattepolitik, och jag känner mig tyvärr tvungen att vara ännu hårdare.
I går fick vi SCB-siffror som stämmer till eftertanke. Moderaterna och folk-
partiet vill bilda regering, och SCB visar att möjligheten, eller snarare ris-
ken, finns för att detta skall bli verklighet. Moderaterna har höga siffror, och
uppgången började på senhösten 1988. Det var vid samma tidpunkt som
Kjell-Olof Feldt gjorde sin Canossa-vandring och anslöt sig till nyliberal
skattepolitik. Vad vi nu ser är att Carl Bildt har rätt när han säger att folk
hellre röstar på orginalet än på en blåkopia. Men kanske kan dessa siffror
tillsammans med varningsorden från LO-Malm och TCO leda till att väckar-
klockan ringer på Rosenbad. Då kan vinden vända.
Men, fru talman, som man säger i visan: Ingen dager synes än. Kanske
finns det ändå en liten men viktig ljuspunkt, ett litet undantag. Skatteom-
läggningen skulle finansieras. Nu skedde det inte fullt ut, utan till väsentliga
delar förlitade sig folkpartiet och socialdemokraterna på s.k. dynamiska ef-
fekter. Men visst intog folkpartiet en rimligare hållning i finansieringsfrågan
än moderaterna.
Förmälningen mellan de moderata folkpartiliberalerna och de mer nylibe-
rala moderatliberalerna - de två partierna börjar ju glida samman - har lett
till att finansieringskravet har minskat även hos folkpartiet. Så fanns det
plötsligt ingen samsyn mellan socialdemokraterna och folkpartiet när det
gällde att finansiera ett bortfall på 2 miljarder, när lagrådet av tekniska skäl
stoppade den särskilda löneskatten på pensionsinbetalningar. Det var en
skatt som såväl folkpartiet liberalerna som vänsterpartiet i princip redan tidi-
gare ställt sig bakom. I stället föreslog regeringen att den allmänna löneav-
giften skulle höjas med 1,3 procentenheter under första halvåret 1991.
Fru talman! Vänsterpartiet har ingen anledning att ta fullt ansvar för fi-
nansieringen av regeringens skatteuppgörelse med folkpartiet. Inte heller
har vänsterpartiet någon anledning att bidra till att inkomstbeskattningen
sänks utan att detta finansieras. Det skall erkännas att vänsterpartiet på en
rad andra områden har framlagt förslag i vilka reses krav på finansiering.
Regeringens skatteomläggning får sneda fördelningspolitiska effekter.
Aven moderaterna har kritiserat omläggningen för detta. Moderaterna me-
nar dock att fördelningsfrågan skall lösas genom att skatteuttaget minskas.
Men en orättvis reform blir inte rättvisare för att man underlåter att finan-
siera den.
I utskottet har en majoritet kunnat skapas om att reservera 600 milj.kr. av
inkomstförstärkningen för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utskot-
tets majoritet skriver bl.a. ”att man nu bör skapa beredskap för att motverka
en allmänt befarad arbetslöshet”. Utskottets majoritet understryker vidare
vikten av en aktiv arbetsmarknadspolitik i form av kompetenshöjande insat-
ser, t.ex. utbildning och andra offensiva åtgärder, samt någon form av bered-
skapsarbeten. Utskottet konstaterar därjämte att dessa insatser inte minst
bör gälla den kommunala sektorn.
Vänsterpartiet anser att dessa ställningstaganden är mycket viktiga mot
bakgrund av att propåer har rests om att arbetslösheten borde tillåtas stiga
för att bekämpa inflationstendenser i ekonomin. För vänsterpartiet är det av
stor vikt att slå vakt om den fulla sysselsättningens princip, och vi ser det
som tillfredsställande att skatteutskottets majoritet har anvisat medel för att
hävda denna princip. Inte minst viktigt är då att även reservera medel för
beredskapsarbeten - detta för att motverka tendenser till långvarig arbets-
löshet som kan leda till att människor slås ut för gott från arbetsmarknaden.
Detta är en ljuspunkt. Naturligtvis är vi i vänsterpartiet inte fullt nöjda
med allt i denna uppgörelse. Men det är en viktig princip att arbetslösheten
aktivt skall bekämpas, och uppgörelsen visar att socialdemokrater liksom
vänsterpartister i utskottet kan lösa problem på ett rimligt vis när utskotten
ges tid och möjlighet att arbeta på ett konstruktivt sätt. På samma sätt kunde
vänsterpartister och socialdemokrater komma fram till vettiga lösningar på
skolområdet och vad gäller bostadsfinansieringen.
Om det så finns några ljuspunkter på vänstersidan kan man dock undra
vad som skall komma ut från ett eventuellt samarbete mellan moderaterna
och folkpartiet liberalerna, t.ex. på skatteområdet. Socialdemokrater bru-
kar säga att borgarna inte kan samarbeta. Där har s-sidan fel. På västkusten
där jag kommer från brukar man säga att det ordnar sig nog med skridskor
bara det blir is. Och blir det bara borgerlig majoritet så kommer de nog sams,
Bill och Bull. Det tror jag.
Då är det mer intressant att få reda på var samsynen kommer att läggas.
Vid alla steg i skatteomläggningen så har moderaterna reserverat sig på så
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- ochföre-
tagsbeskattn ingen,
m.m.
133
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
gott som alla punkter. I detta betänkande har moderaterna presenterat 43
reservationer, av 75 avgivna. Och då väl att märka att detta var ett begränsat
urval enligt moderaternas eget särskilda yttrande.
Om moderaterna skall vidhålla sin linje i en tänkt regering, då kommer
sannerligen skattereformen att rivas upp, om än i fel riktning. Nu begär jag
inte att moderaterna eller ens folkpartiet skall presentera en färdig samsym
vid dagens kammardebatt, men nog vore det en bra varudeklaration för väl-
jarna att få reda på från moderaterna vilka reservationer som är särskilt vik-
tiga att få gehör för, och nog vore det bra om folkpartiet kunde deklarera
vilka punkter man är särskilt noga med att behålla. Finansieringskravet är
något som man kommer att fortsätta släppa efter på.
Kjell Johansson sade visserligen inte att Bo Lundgren var jultomten, men
han antydde i varje fall att Bo Lundgren kände tomten eller hade nära rela-
tioner. Om folkpartiet nu börjar ge efter för ett slags moderat tomtebrus, är
då Haga- och Rosenbadsförhandlingarna om skatterna ett gigantiskt Svarte
Petter där socialdemokraterna blev sittande med Petter? Kammaren och de
skattskyldiga och väljarna vill nog gärna har klara svar på dessa funderingar
innan valet. Jag tror att svaren kommer att avgöra en hel del av valresultatet.
Kanske får vi ett preliminärt svar redan om någon minut.
Den moderate ledamoten har här talat om de förkättrade planerna och
om hur eländiga de är. Men det finns tydligen en plan som är alldeles ut-
märkt, och det är den planmässiga sänkningen av skattetrycket. Det är tydli-
gen skillnad på planering och planering. En plan finns som är godkänd, och
det är när man sänker skattetrycket. I alla sina reservationer kan man ange
bärande skäl och argument, men det finns en underliggande tydlig ström och
det är: Sänk skattetrycket så löser sig allting. Det är ungefär som de vises
sten.
Men det finns länder som sänkt skattetrycket år efter år, och de sociala
problemen har ökat.
Det finns länder som har bekämpat inflation och arbetslöshet med en poli-
tik som liknar den moderata, och dessa länder har lyckats åstadkomma såväl
hög inflation som hög arbetslöshet. Så det är väl inte givet att skattesänk-
ningar löser alla problem.
Själv är jag för att ta ned skattetrycket därest vi får den situationen att
behov av transferering minskar och därest vi får bättre inkomstfördelning.
Då behöver vi inte utnyttja skattesystemet för att rätta till de skevheter som
marknaden ger upphov till. Kan vi få en mer socialt anpassad marknad, ja
då kan vi sänka skatteuttaget, men först då. Vi kan inte gå andra vägen.
Anf. 103 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Planmässiga sänkningar av skattetrycket är bra, men det är
inte ordet i sig själv utan vad det egentligen innebär. För Lars Bäckström och
hans partikamrater, som tidigare hette vänsterpartiet kommunisterna, är
centralstyrningen och planeringen ett självändamål. Det är just den plane-
ringen av människornas vardag och företagens sätt att producera, inriktning
på varor och sådant som lett till det kaos, den fattigdom och den kommande
svält som finns i Sovjetunionen. Det är precis det system ni har förespråkat.
134
Även om ni nu försöker klä det i andra kläder är det fortfarande grunden i
den politik ni är intresserade av.
Sedan säger Lars Bäckström att någon kan sitta med Svarte Petter. Social-
demokraterna har också svårt att sänka skatterna. De börjar tala om att de
kan tänka sig att göra det. Men är det att sitta med Svarte Petter om man får
sänkt skattetryck, så att människorna kan bestämma över en större del av
sina inkomster? Det har jag mycket svårt att se. Jag har en känsla av att det
också blir svårt för socialdemokraterna att reagera mot detta när det väl är
genomfört av en ny regering.
Lars Bäckström säger att han också kan tänka sig att sänka skattetrycket
om behovet av transfereringar minskar. Men det är ju det höga skattetrycket
som ökar bidragsberoendet. Om man sänker skatterna minskar behovet av
transfereringar. Det är så man måste se det, men det vill inte Lars Bäck-
ström. För det är planeringen, centralstyrningen av människornas vardag
som ligger bakom, den som skapade hela Östeuropas problem.
Lars Bäckström hade funderingar över Kjell Johansson och mig och våra
resp, partier. Ja, jag är medveten om att min replik gäller Lars Bäckström,
men frågan gällde vad vi tillsammans med folkpartiet kan åstadkomma. Om
jag säger till Kjell Johansson: Visst måste man sänka mervärdeskatten under
1990-talet. Visst måste man sänka arbetsgivaravgifterna så att vi har en chans
att komma i Europanivå. Visst måste vi dra ner kapitalbeskattningen, liksom
statsrådet Åsbrink själv har sagt t.ex. Där vi har vi några punkter, viktiga för
människorna, som vi säkert kan komma överens om eller hur? Vad tror Lars
Bäckström?
Anf. 104 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Fru talman Det blir inget preliminärt besked här i kväll - jag tänker inte
försöka klara ut folkpartiets långsiktiga skattepolitik här. Vi får hitta något
bättre tillfälle. Men Lars Bäckström skall inte behöva bli helt lottlös. Jag
skall ge ett definitivt besked: Vi i folkpartiet kommer inte att slopa grundav-
draget över 180 000 kr.
Om man över huvud taget skulle göra någonting - men det har vi inga som
helst planer på - skulle man i så fall trappa av det. Men slopar man det blir
det ju inga 5 miljarder. När den som har 180 000 kr. i inkomst och höjer till
190 000 får han ju inget kvar, eftersom han blir av med sitt grundavdrag. Den
som kommer upp i 200 000 får 75 % marginalskatt, vid 210 000 kr. blir det
66 % osv. och sedan sjunker det när man kommit upp i miljoninkomster ner
till nära 50.
Jag kan inte tänka mig att ens Lars Bäckström vill ha ett sådant system.
Anf. 105 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är bra, Kjell Johansson, att vi kan börja debattera den
saken, för just det som Kjell Johansson antydde är otänkbart för min del.
Naturligtvis måste det bli en avtrappning. Vid inkomster över 180 000 kr.
måste grundavdraget helt försvinna. Då får vi en marginaleffekt som blir nå-
got högre än den nuvarande. I dag handlar det om 33 % - det kan gälla upp
till ungefär 140 000 kr. Sedan kan det vara snabbare avtrappning. Marginal-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
135
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frägor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
136
effekten skulle då ligga på runt 40 %. Resonemanget är alltså riktigt om det
handlar om den effekten.
Det här skulle på det hela taget leda till en mycket bättre fördelningsprofil.
Men den här frågan kommer vi att ha många fler debatter om. Jag tror att
den framförda ståndpunkten så småningom kommer att vinna ett sådant ge-
hör att folkpartiet liberalerna accepterar den.
Vidare ser jag med spänning fram emot kommande debatter under våren.
Vi kommer att ställa samma fråga om samsynen i skattepolitiken när det gäl-
ler folkpartiet liberalerna och moderatliberalerna. Det skall bli intressant att
se hur detta kan formas till en helhet.
Bo Lundgren tog upp tråden beträffande detta med vänsterpartiet kom-
munisterna som partiet tidigare hette. Ja, vänsterpartiet kommunisterna
hette en gång i tiden Sveriges kommunistiska parti. Då trodde Sveriges kom-
munistiska parti på en allomfattande plan - det är riktigt. Men även mode-
rata samlingspartiet, högerpartiet, hade en gång uppfattningar som man nu
har gått ifrån. Vi utvecklas i takt med tiden - det är korrekt.
Sedan tycker jag att detta med planmässigheten är någonting intressant.
Det finns ju ett stort mått av planmässighet inom vad som kallas marknads-
kapitalism - inom de stora trusterna, monopolen, kartellerna och, inte
minst, näringslivets takorganisationer.
Det finns också en typ av anarkistisk kapitalism i tredjevärlden som resul-
terar i svält.
Men det finns ytterligare en aspekt här: Den marknad som vi har haft har
inte varit den nattväktarstat som ni vill återskapa, utan det har varit fråga
om en marknadsekonomi med en stark arberarrörelse, med en stark facklig
rörelse, som har kunnat driva högerpolitiken på reträtt. Därför har vi fått
välfärd i detta land. Välfärden har vi alltså inte fått tack vare moderaterna,
utan tack vare svenska folkets och de svenska folkorganisationernas insatser.
Men framför allt har vi fått välfärden genom individens arbete - vid skrivbor-
det eller vid maskinen. Det är alltså varken moderater eller industriledare
som har byggt upp välfärden, utan människorna själva.
Något som jag har funderat över - jag skall försöka återkomma senare,
Bo Lundgren - är följande fråga: Finns det någon skatt som moderaterna
inte vill sänka? Ni vill ju ta bort alla skatter. Men finns det alltså, Bo Lund-
gren, någon skatt som ni inte vill sänka omedelbart? *
Anf. 106 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Först skall jag berätta litet grand om lille herr Svensson och
hans vanliga familj. Hemma hos Svenssons är det på det viset att man, när
man skall kosta på sig en utgift, först ser till att det finns pengar i kassan.
Herr och fru Svensson låter litet tjatiga när de får tala om detta för barnen
gång på gång. Men egentligen förstår barnen mycket väl att det måste vara
på det viset när det gäller pengar och ekonomi.
Egentligen borde det vara likadant hos store herr Larsson och i nans stora
rike, men det är det inte. Där är det på det viset att två politiska partier, herr
Larssons eget parti och folkets liberala parti, tillsammans har drivit igenom
en skattereform, där den tydligaste effekten är en kraftig sänkning av in-
komstskatten för dem som har det bäst, som har de högsta inkomsterna. Gi-
vetvis kostar sådant pengar, och en del av finansieringen har de två partierna
kunnat enas om -1.ex. beträffande moms på kollektivtrafiken, för att nämna
en sak.
Sedan hade man också tänkt sig en inkomst genom att ta ut en löneskatt
på pensioner. Den skatten skulle betalas när pensionerna tjänas in. Det där
var litet komplicerat, och det kunde inte direkt accepteras av lagrådet. Där-
för saknades det 2 miljarder när det gällde att bekosta skattesänkningarna.
Tydligen har folkpartiet och socialdemokraterna inte kunnat komma över-
ens om ett sätt att ta in de pengarna. Men påhittig som han är, herr Larsson,
föreslog han då att man skulle öka den allmänna löneavgiften med 1,3 % -
dvs. under första halvåret 1991 öka uttaget av skatt på arbete. Inga andra än
socialdemokraterna tyckte om den lösningen. Men nu har räddaren trätt
fram: Vänsterpartiet har erbjudit sig att stödja finansieringen av skattere-
formen - givetvis inte utan villkor! Vänsterpartiet fordrar ett antal åtgärder
för att befrämja sysselsättningen - riktigt vad vet man väl inte ännu. Men
man vet att det kommer att kosta 600 miljoner, som alltså skall reserveras
för ändamålet.
Vi i miljöpartiet de gröna anser att lösningen är lika förvånande som den
är förkastlig. Man finansierar inte en budget genom att hitta på nya utgifter.
Och man främjar inte sysselsättningen genom att höja löneavgiften med 2
miljarder. Folkpartiet och socialdemokraterna, som var så överens om att
sänka höginkomsttagarnas skatt, borde faktiskt också ha ett ansvar för att
budgeten går ihop.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4. Det gäller då mom. 1.
Flera av riksdagens partier talar faktiskt om miljöfrågor precis som om de
vore intresserade av en radikal förbättring av miljön. Det är dock bara i vår
skattemotion som miljön har prioriterats. Varför har man t.ex. åstadkommit
en skattereform som gynnar privatbilismen mer än kollektivtrafiken? Mom-
sen på kollektivtrafiken drabbar direkt hushållen och indirekt miljön, efter-
som det kan befaras att många inte använder sig av kollektivtrafiken. Vi i
miljöpartiet de gröna anser att momsen på kollektivtrafiken skall bort. Jag
yrkar bifall till reservation 27. Det gäller då mom. 15. Den voteringen kom-
mer att bli intressant inte bara för utskottet och kammarens ledamöter utan
också för miljövänner och vänner av kollektivtrafiken landet runt.
Sedan vill jag något kommentera de höga drivmedelspriser som Irakkrisen
har orsakat. Internationellt sett innebär det höga oljepriset en omfördelning
mellan de oljeproducerande och de oljeimporterande länderna. Särskilt län-
derna i tredje världen drabbas ytterst allvarligt. För Sverige som helhet, lik-
som för i-världen i stort, kan de ökade utgifterna klaras. På grund av mervär-
deskatten på bensin kommer statskassan t.o.m. att tjäna litet på krisen.
Inom Sverige blir det dock en viss omfördelning. De som utnyttjar bil eller
andra transportmedel förlorar en hel del, både till oljeproducenterna och till
statskassan - i varje fall gäller det den sena effekten och kompensationen.
Vi föreslår i reservation 30, som jag yrkar bifall till, en skatterabatt om
2000 kr. till glesbygdsbor i arbetsför ålder - dvs. mellan 19 och 65 år - och
en rabatt om 1 000 kr. för övriga. Det här är enkelt att administrera och det
erbjuder den enskilde valfrihet. Om han eller hon vill eller kan minska sitt
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frägor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
137
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
transportarbete, har man den valfriheten. Det lönar sig, och det måste vara
bättre för miljön. Annars täcks förtjänsten delvis av rabatten
Min sista kommentar gäller den barocka regeln om beskattningen av för-
månen av fri bil, utan hänsyn tagen till körsträckan. Det var dock hoppfullt
att höra - jag tänker då på debatten som Bo Lundgren och Kjell Johansson
hade - att en lösning är i sikte. Det här är en gammal miljöpartifråga.
Eftersom jag hörde att vänsterpartiet är på samma linje som vi yrkar jag
bifall till reservation 20. Både reservation 20 och reservation 21 lyder ju un-
der samma moment.
Herr talman! Betänkandet innehåller många detaljer som vi har diskuterat
tidigare och som vi skall återkomma till. För tids vinnande hänvisar jag den
nyfikne ledamoten till våra reservationer, som jag till fullo står bakom.
När det gäller yrkandena om bifall till reservationerna handlar det spe-
ciellt om reservationerna 4, 20, 27 och 30.
Anf. 107 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! För att inte skatteutskottet skall få alltför dåligt rykte bland
hemlängtande riksdagsledamöter skall jag korta ned mitt anförande högst
avsevärt.
Inför den här imponerande församlingen är det kanske på sin plats att på-
minna om att det i dag, faktiskt nästan på dagen, är ett år sedan riksdagen
fattade beslut om första steget i den stora skattereformen. I dag tar vi alltså
det tredje och sista steget beträffande genomförandet av den reformen.
Därmed sätter vi punkt för ett arbete som har tagit mer än tre år. Det har
varit ett minst sagt grundligt utredningsarbete. Varje del av det gamla syste-
met har genomlysts, och varje litet nytt förslag har analyserats. Absolut ing-
enting har lämnats åt slumpen.
Statliga utredningar - med landets absolut främsta skatteexpertis - har ar-
betat sedan 1987, och i ett fall ända sedan 1985. Hundratals remissinstanser
har granskat förslagen. Ett mycket stort antal tjänstemän i finansdeparte-
mentet och i skatteutskottet har berett förslagen. Detta - kan man väl säga -
är i sanning svensk grundlighet när den är allra bäst.
Men det är heller inte vilken reform som helst. Här är det fråga om den
största skattereformen någonsin i Sverige. Och vem vet - kanske benämns
den rent av som århundradets skattereform i framtidens historieböcker.
Ändå är reformarbetet säkert inte alldeles färdigt. Vi kommer med största
sannolikhet att upptäcka att det finns saker och ting som behöver rättas till.
Det vore väl närmast konstigt om ett så omfattande reformarbete skulle vara
fullständigt perfekt från allra första början.
Om det t.ex. skulle visa sig att det fortfarande finns fördelningspolitiska
orättvisor eller om nya kryphål i skattelagstiftningen skulle dyka upp, ja, då
måste vi vara beredda att ingripa.
Därför måste reformen följas upp och utvärderas mycket noggrant. Rege-
ringen har, som alla vid det här laget vet, tillsatt en särskild kommitté som
skall göra detta. Det kan tilläggas att kommittén redan är i arbete.
Jag för min del är också övertygad om att de s.k. särintressena kommer att
fortsätta sin envisa kamp för att förbättra sina skattevillkor. Många motioner
138
kommer att väckas i det syftet, och mycken vältalighet kommer att utveck-
las.
Det blir krav på lägre krogmoms och lägre moms på persontransporter.
Det blir krav på bättre villkor för idrott och annan ideell verksamhet. Det
blir krav på bättre villkor för pensionssparande, användande av tjänstebil
osv.
Men tro mig - dessa och andra särintressen kommer att få det allt svårare
att göra sig hörda i skattedebatten! Människor kommer mer och mer att inse
att de försämrade skattevillkoren, som dessa intressen onekligen får, mer än
väl uppvägs av över 100 miljarder kronor i sänkt inkomstskatt.
Människor kommer att upptäcka att ett enkelt och enhetligt skattesys-
tem - utan en mängd undantag och särregler - är den bästa garantin för ett
rättvist skattesystem, utan möjligheter för smarta och välbärgade människor
till osund skatteplanering och skattefusk.
Människor kommer att upptäcka att - om nu dessa särintressen ändå skall
gynnas, vilket naturligtvis inte kan uteslutas - det bästa sättet inte är skatte-
subventioner. Annars får vi återigen det skattelapptäcke som tidigare har
vållat oss så stora bekymmer.
Herr talman! Det är viktigt att en så pass omfattande samhällsförändring
som den som det nu rör sig om vilar på en bred parlamentarisk bas. Den ger
nämligen de nödvändiga förutsättningarna för att vi skall få ett hållfast och
varaktigt skattesystem. På så vis hinner människor vänja sig vid systemet.
Framför allt hinner man lära sig hur det fungerar innan det ändras igen.
Därför är det bra att socialdemokraterna och folkpartiet har kunnat enas
om tagen och tillsammans konsekvent och målmedvetet har drivit igenom
reformarbetet i riksdagen. Det är också bra att centerpartiet ställer sig
bakom stora delar av reformen.
Men moderata samlingspartiet ställer sig, som vanligt, vid sidan om och
fortsätter på det viset sin sedan 1981 inledda skattepolitiska ökenvandring.
Jag skulle tro att Bo Lundgren och andra moderater har vissa pedagogiska
problem med att för sina väljare förklara varför man tar avstånd från en re-
form, som innebär historiens största marginalskattesänkning och en långt-
gående anpassning till EG, bl.a. när det gäller indirekta skatter och företags-
skatter.
Ännu större pedagogiska problem, och det har vi märkt redan i dag här,
kommer han att få när han skall förklara för sina väljare att hans parti tänker
regera ihop med folkpartiet - om han nu får den möjligheten efter valet
1991.
Jag vet inte om ni som sitter här i kammaren nu lyssnade på Bo Lundgrens
anförande. Jag lyssnade väldigt noga, och jag noterade alla hans målande
beskrivningar av förslagen i skattereformen. Han sade faktiskt att förslagen
i skattereformen var vanvettiga, galna. Han klippte sedan till rejält när han
sade att förslagen är snurriga. Nu säger Bo Lundgren att han - om han får
den möjligheten - skall regera ihop med ett parti som kan lägga fram vanvet-
tiga och snurriga förslag.
Naturligtvis kommer en mängd frågor att resas inom väljarkåren: Kom-
mer moderaterna i den situationen, om de får möjlighet att regera ihop med
folkpartiet, att kräva - och den frågan har ställts tidigare - att skatterefor-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
139
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
140
men skall rivas upp? Om svaret på den frågan skulle bli ja - jag tvivlar på att
jag får ett entydigt svar - vad tror då Bo Lundgren att folkpartiet säger? Vi
har ju fått en liten föraning här i diskussionen mellan Bo Lundgren och Kjell
Johansson, och det var sannerligen inget kärleksgnabb - snarare ett kraft-
fullt skilsmässogräl, skulle jag vilja påstå.
Om svaret på frågan däremot blir nej, kommer nya följdfrågor som ett
brev på posten: Vilka heliga skatteprinciper måste ni då överge? Vilka vik-
tiga vallöften måste ni bryta? Bo Lundgren kan ju börja träna inför den kom-
mande valrörelsen genom att verkligen försöka svara på frågorna nu. Det
går inte att glida undan som Bo Lundgren hittills har gjort.
Herr talman! I det betänkande som vi nu diskuterar behandlas regeringens
proposition nr 54 som har titeln Kvarvarande frågor i reformeringen av in-
komst- och företagsbeskattningen, m.m.
Bakom denna mycket allmänt hållna rubrik döljer sig ett stort antal för-
slag. Det rör sig om kompletteringar av det tidigare reformarbetet, om
smärre justeringar av redan fattade beslut samt om lagtekniska regleringar
och förbättringar.
Utskottet ställer sig inte helt oväntat bakom nästan allt. Vissa förtydligan-
den och påpekanden gör man dock. På en punkt avviker utskottsbetänkan-
det något från propositionen. Det gäller då frågan om finansieringen av de
sista 2 miljarderna i skattereformen. I propositionen föreslås att detta skall
ske genom en höjning av den allmänna löneavgiften med 1,3 % under första
halvåret 1991. Efter denna tidpunkt sker finansieringen genom en särskild
löneskatt på vissa pensionsförmåner - som det ursprungligen var tänkt.
Utskottet instämmer - efter en överenskommelse som har gjorts mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet - i detta förslag. Samtidigt föreslår
man, som Lars Bäckström har redogjort för, att 600 milj.kr. skall avsättas
för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därmed blir skattereformen i
det allra närmaste finansierad, och regeringens kamp mot inflationen under-
lättas. Man kan alltså på detta vis bidra till att bekämpa inflationen. På
samma gång som vi gör detta uppnår vi det goda att beredskapen för offen-
siva åtgärder mot en befarad ökad arbetslöshet kan förberedas.
Utskottet ställer sig också bakom en socialdemokratisk motion om att det
s.k. taket på 2 500 kr. för skattereduktion för fackföreningsavgift skall slo-
pas. Skälet till det är i första hand att det inte i dag finns någon begränsning
i arbetsgivares avdragsrätt för organisationsverksamhet. Genom att ta bort
taket skapas likformighet - det är det viktigaste skälet - mellan arbetsgivare
och arbetstagare i detta avseende.
Herr talman! Det har - inte helt oväntat - avlämnats ett stort antal reser-
vationer till betänkandet, närmare bestämt 75 stycken. Jag tänker förskona
riksdagen från en närgången granskning av dessa reservationer och bara
göra några kortfattade övergripande kommentarer.
De moderata reservationerna leder i de allra flesta fall till inkomstförsvag-
ningar. Därmed följer man som väntat upp sin tidigare politik med en kraftig
underfinansiering av sina skatteförslag. Det finns åtminstone en konsekvens
i moderaternas förslag. Bo Lundgren säger att han under en tioårsperiod vill
sänka skattetrycket i Sverige till den nivå som råder i Västeuropa i övrigt.
Med en snabb överslagsberäkning kommer man fram till att det skulle inne-
bära att moderata samlingspartiet vill sänka skatten i Sverige med ungefär
20 miljarder kronor per år. Det låter väldigt klämmigt och väldigt käckt.
Men när man kommer över till frågan om var de pengarna skall tas, säger
inte moderata samlingspartiet någonting. Då är man inte så käck och kläm-
mig längre. De är t.o.m. så optimistiska att de föreslår att kostnaderna för
det svenska försvaret skall ökas kraftigt. Det finns alltså ingen som helst tro-
värdighet i skattesänkningsförslagen från moderata samlingspartiet.
Dessutom innebär de moderata inkomstförsvagningarna mycket stora
skattelättnader för höginkomsttagare och kapitalägare. Det är inte heller
särskilt förvånande. Det är en gammal och känd moderat fördelningspolitik.
Även centerpartiets förslag underminerar skattereformens finansiering.
Därmed förstärker man den underfinansiering som fanns redan i vårens cen-
terförslag.
Centern upprepar också sitt förslag om att ersätta energimomsen med
punktskatter. Det är, som det har sagts tidigare, ett minst sagt uppseende-
väckande förslag med tanke på att arbetslösheten nu har en tendens att öka.
Förslaget innebär nämligen att man kraftigt försämrar villkoren för företa-
gen. Det hjälper inte med några undantagsregler, Görel Thurdin, det drab-
bar företagen hårt. Det förstärker nedgångstendenserna i sysselsättningen.
Det är något som bl.a. kommer att drabba den glesbygd som centerpartiet i
andra sammanhang säger sig värna om.
Det skulle finnas mycket att säga om enskilda reservationer. Det gäller
också de relativt fåtaliga miljöparti- och vänsterreservationerna. Tiden tillå-
ter inte det.
Låt mig bara till allra sist litet grand få beröra den fråga som Lars Bäck-
ström har aktualiserat, nämligen det på nytt i vänsterpartiets reservation
framförda kravet på en kraftig skärpning av företagsbeskattningen, utöver
den som ingår i skattereformen. Det är som jag ser det en minst sagt äventyr-
lig politik att i den konjunktursvacka vi ser framför oss ytterligare försämra
företagens konkurrensförmåga.
Det vore intressant att få höra Lars Bäckström förklara hur den politiken
går ihop med i andra sammanhang framförda bekännelser till den fulla sys-
selsättningens politik. Lars Bäckström talar ofta och varmt om ökad jämlik-
het. Men den riktigt stora ojämlikheten är faktiskt arbetslösheten.
Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 108 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Lars Hedfors säger att vi moderater är ute på en skattepoli-
tisk ökenvandring. Det finns en bred enighet om att vi måste söka nära an-
knytning till eller medlemskap i EG. En förutsättning för att kunna fungera
i det sammanhanget är att vi anpassar oss skattemässigt. Det är snarare det
parti, socialdemokraterna, som slår vakt om Sveriges världsrekordhöga
skattetryck som är ute på den europeiska ökenvandringen, om man nu kan
se öknar så långt norrut som i Sverige.
Vi tar inte avstånd från marginalskattesänkning. Men inse för en gångs
skull att om socialdemokraterna konstruerar en omfördelning av skattebör-
dan, som inkluderar en ingrediens som vi tycker är bra och som vi har stöttat
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
141
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
142
i riksdagen, innebär det inte att det inte finns andra sätt att kompensera ex-
empelvis en alltför snabb köpkraftsökning. Ni har inte rätt i det ni säger. Det
visar om inte annat den samhällsekonomiska utvecklingen i Sverige.
I fråga om en del andra saker hävdar Lars Hedfors att detta förslag är en
anpassning av momsreglerna till EG. Tvärtom. Ni har fjärmat er än mer från
EG när det gäller såväl skattesats som bas. Det är ett steg i fel riktning man
har tagit, och så småningom måste man stiga tillbaka.
Reformen av företagsbeskattningen bygger på en moderat motion från
1985. Det jag föreslog att man borde lägga fram för regeringen, när andra i
företagsskatteutredningen diskuterade cashflow-skatten och andra teore-
tiskt intressanta förslag, var 30 % bolagsskattesats, slopade lagernedskriv-
ningar, slopade investeringsfonder osv. Det är moderat politik, och det går
alldeles utmärkt. JJet vi säger nej till är ett oförändrat högt skattetryck och
att man genomför sådana skärpningar av beskattningen som försämrar sam-
hällsekonomin totalt sett.
Lars Hedfors är föraktfull mot särintressen. Var och en som kritiserar det
socialdemokraterna nu har genomfört är ett särintresse. Då är hyresgästerna
särintressen. Småhusägarna är särintressen. Alla löntagare som får höjd
moms är också särintressen. Alla som får pension och mister del av pensio-
nen på grund av pensionsskatten är särintressen. Skulle de inte få uttala sig:
hyresgäster, löntagare och pensionärer? Det är orimligt att tänka sig.
Folkpartiet har nu, vilket vi tycker är bra, anslutit sig till vår uppfattning
att man måste sänka skattetrycket planmässigt. Om man skall sänka skatte-
trycket måste man med nödvändighet ändra någonting i det skattesystem
som gäller från den 1 januari 1991, annars kan man inte sänka skattetrycket.
Man måste sänka någon skattesats någonstans, annars sänker man inte skat-
ten. Skall alla skattesatser ligga fast, kan man inte sänka skatten. Då är frå-
gan till Lars Hedfors: Hur skall ni kunna sänka skattetrycket, som ni talar
om, om ni inte vill ändra någonting i skatteomläggningen!
Anf. 109 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag håller med Lars Hedfors om att det är en stor och viktig
skattereform. Därför har vi från centerpartiet varit med på stora delar av
den. Vi har också varit med för att påverka reformen så att den skulle bli
något så när bra för människorna i samhället. Vi har sett till att grundavdra-
get är kvar, för det var faktiskt borta från förslaget ett tag. Vi kan titta på
reseavdraget, som i princip var på väg att slopas. Vi kan se på bostadsbe-
skattningen, som säkerligen hade sett ännu sämre ut än den gör i dag om inte
vi i centerpartiet hade slagit larm om detta redan i utredningen.
Jag noterade emellertid att det hos Lars Hedfors finns en viss beredvillig-
het till omtänkande. Jag noterade även att sådan beredvillighet finns hos
folkpartiet. Men jag skulle vilja ställa en fråga. Reformen griper in i så
många delar av samhället, bl.a. påverkar den utgifterna för våra bostäder.
Till skattereformen hör också förslaget om bostadsfinansiering. Den disku-
terades i utredningen och man sade att man skulle komma fram till ett finan-
sieringssystem som blev bra till slut, eftersom det inte var så bra från början,
med höjd byggmoms, investeringsbidrag och mycket höjda boendekostna-
der. Jag måste fråga Lars Hedfors om han har samma uppfattning som Oskar
Lindkvist gav uttryck för i går. Han är i varje fall er ledande ledamot i
bostadsutskottet. Han sade så här: ”Denna kammare har lyckats besluta att
en bostadsrätthavare vid försäljning både skall skatta för eventuell vinst och
för sin förlustandel i bostadsrättsföreningens bokföring. Nu får vi be om litet
skärpning i finansdepartementet. Politik är inte bara matematik.” Sedan sä-
ger han att han skall göra allt han kan för att medverka till en rättelse på
detta område. Skall Lars Hedfors göra något annat än den som borde vara
insatt i bostadsfrågor? Jag tycker att det vore intressant att få svar på den
frågan.
Jag förstår att Lars Hedfors försöker få det att se ut som om centerns för-
slag om energimoms på något sett redan nu skulle ha åstadkommit föröd-
ande arbetslöshet. Jag tycker inte att vi skall trolla bort korten. Det är rege-
ringens ekonomiska politik som rår för detta. Det skall vi komma ihåg. Höjd
arbetsgivaravgift är här fullständigt fel.
Anf. 110 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Att motionera och att reservera sig är ibland som att ropa i
öknen. Man får inte svar, inte ens ett eko.
Jag refererar speciellt till en fråga som tre olika partier har motionerat om
och som jag har pratat om här. Det är frågan huruvida momsen på kollektiv-
trafik borde bort. Det är inte bara dessa tre partier som har sagt så utan även
miljörörelser i Sverige samt alla möjliga pendlare från norr till söder. Det är
viktigt för oss att den momsen kommer bort och att det sker snart.
Herr talman! Jag läser från betänkandet: Inte heller i denna del är utskot-
tet berett att ompröva siit ställningstagande och avstyrker därför... Det är så
mycket motivering man har att komma med. Det är som att ropa i öknen.
Om jag ropar till Lars Hedfors i denna kammare, kan jag få svar på när ni
tänker avskaffa momsen på persontransporter, eller kommer jag då att få
samma svar som i öknen, en tystnad?
Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Lars Hedfors ställde en fråga till mig om företagsbeskatt-
ningen. Jag vill svara genom att citera vänsterpartiets motion om den ekono-
miska politiken på medellång sikt: ”Integrationen i världsekonomin gör att
vinstläget i Sverige inte i längden kan avvika påtagligt från det i omvärlden.
En för låg vinstnivå leder till att investeringarna i stället söker sig utom-
lands.”
Det kanske inte är allmänt bekant att vänsterpartiet har denna stånd-
punkt, men det har vi. Vinstnivån kan inte påtagligt avvika. Men icke heller
företagsbeskattningen bör påtagligt avvika från omvärldens. Det är vad den
gör för närvarande. Jag tror mig veta att Lars Hedfors känner till att före-
tagsbeskattningen i Sverige är den lägsta inom Västeuropa. Skatteutskottet
besökte Belgien. Där hade man en vida högre företagsskatt för Volvo än
man har i Sverige.
När vi i skatteutskottet hade en utfrågning om företagsbeskattning er-
kände t.o.m. herr Lodin från Industriförbundet och dess skattedelegation
att industrin visst kunde tänka sig att slippa skatteutjämningsreserv, om man
fick ner skattesatsen till ungefär 23 %. Men hade man gjort så, hade Sverige
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
143
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
144
framstått som industrins lågskatteland. Det hade blivit problem med interna-
tionell skatterätt om företagen såg till att beskattas i Sverige. Det hade
t.o.m. kunnat bli problem inom GATT. Socialdemokratin har hemfallit åt
någon slags talmystik, där man får allt att se ut som 30 %, oavsett om det är
30 % eller ej. Visst går det att ha ett normalt företagsskatteklimat, utan att
ha Monaco för miljonärer och Sverige för företag. Det finns andra metoder
att få produktivitet och utveckling. Ni gjorde felet 1982 att med superdeval-
veringen få för höga vinster och en inlåsningséffekt för industrin. Det är en
av orsakerna till dagens kris.
Det är riktigt som Lars Hedfors säger, att sysselsättningen är den vikti-
gaste fördelningspolitiska frågan. Men den går att klara även med ett nor-
malt skatteläge för företagen.
Jag hoppas att Lars Hedfors kan avsätta någon minut, jag vet att det är
ont om tid, till frågan om tjänstebilar. Särintressen skulle ju inte tillgodoses.
Men två särintressen tillgodosågs i denna skatteomläggning: kottplockarna
och Volvo. Det är en helt absurd lagstiftning vi nu har på detta område. Vi
har reserverat oss enbart för att begära ett mer normalt skatteförhållande,
så att inte kostnaden blir noll för att köra tjänstebilen privat. Finns det ingen
beredvillighet, Lars Hedfors, att se över detta system?
Anf. 112 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Lars Hedfors sade att han skulle fatta sig kort, men han var
egentligen ganska polemisk. Jag vet inte om vi sparar så mycken tid. Han
började med att tala om ett praktgräl mellan mig och Bo Lundgren. Då har
inte Lars Hedfors hört mig gräla ordentligt.
Jag är inte riktigt överens med Lars Hedfors om att vi sätter punkt för
skattereformen. Jag sade i mitt anförande att vi tillfälligt sätter punkt för
vissa avsnitt. Jag är noga med att poängtera det.
Däremot är jag inte beredd att här gå in på hur det besked som Lars Hed-
fors efterlyste skall se ut. Det får bli samma påpekande som Lars Bäckström
fick och som jag även gjorde i mitt anförande. Beskedet om vår långsiktiga
skattepolitik och hur vi bör gå vidare kommer vi att ge i januari i vår skatte-
motion. Där avhandlar vi i vilken takt vi tror att vi skall kunna sänka skatte-
trycket: arvs- och gåvoskatterna, förmögenhetsskatten osv. De frågor som
vi har varit överens om att utreda vidare är självfallet inte avslutade: särskild
redovisningsmetod, nuvärdesavskrivning osv.
Men jag skall inte polemisera. Det börjar bli dags att sammanfatta debat-
ten nu. Jag vill tacka Lars Hedfors för ett gott år under vilket vi både i och
utanför utskottet har arbetat bra tillsammans i en trevlig stämning. Jag till-
önskar en välbehövlig vila och ber att få önska riksdagens personal och alla
mina kollegor en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.
Anf. 113 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Jag får tacka för de vänliga orden från Kjell Johansson och
återgälda desamma.
Det var litet trist, Kjell Johansson, att vi inte fick något besked om hur det
tänkta samarbetet skall gå till. Väldigt många människor längtar och träng-
tar efter ett sådant besked.
Jag har faktiskt roat mig med att räkna efter, Bo Lundgren, och funnit att
det i de sammanlagda betänkandena om skattereformen finns inte mindre
än 160 moderata reservationer. På 160 punkter är ni alltså oense med folk-
partiet om skattepolitiken. Ni kan inte tänka er att rucka på en enda av de
punkterna. Ni vägrar kategoriskt och konsekvent - det är egentligen den
enda punkten ni är riktigt konsekventa på - att svara på frågan hur ni med
så stor oenighet skall kunna komma överens i skattepolitiken framöver.
Sedan svarade Bo Lundgren inte heller på nästa fråga. Han svarar över
huvud taget inte på några frågor i dag. Det verkar inte särskilt käckt och
piggt. Bo Lundgren svarade inte på frågan om varifrån han skall ta de 20
miljarderna om året som skall dräneras ur statskassan. Bo Lundgren har
inget annat att komma med än bara ett löst rundsnack om att man måste få
ned skattetrycket i nivå med EG-staternas skattetryck. Det vore bra om man
någon gång kunde få ett konkret förslag från Bo Lundgren.
Görel Thurdin ställde den stora och viktiga frågan om hur vi skall ha råd
att bo. Hon gör precis samma fel som så många av skattereformens belackare
gör: hon ser nämligen bara till de negativa sidorna och glömmer de positiva.
De kraftigt sänkta inkomstskatterna skall ge oss denna möjlighet. Det är en
annan sak att vissa bostadsföretag höjer hyrorna mer än vad skattereformen
ger dem rätt till att göra.
Frågan om beräkning av reavinst vid försäljning av bostadsrätter, Görel
Thurdin, behandlades för sex månader sedan. Då var i stort sett alla - lägg
märke till det - remissinstanser positiva till det förslag som vi lade fram. Det
fanns i alla fall inte några.invändningar från dem som var närmast berörda.
Nu gör vi t.o.m. en förbättring av förslaget. Utskottet bidrar också till denna
förbättring med ett särskilt påpekande. Det är något märkligt att man då
talar om rättsövergrepp, särskilt som denna fråga har granskats av lagrådet -
precis som Kjell Johansson tidigare sade. Lagrådet har inte kunnat hitta nå-
got som tyder på rättsövergrepp.
Jag skulle naturligtvis också vilja svara på Gösta Lyngås och Lars Bäck-
ströms frågor, men jag får återkomma till deras frågor i en senare replik.
Anf. 114 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Först vill jag till protokollet få noterat att jag inte avser att
yrka bifall till fler reservationer än de tre jag redan har yrkat bifall till, även
om andra yrkar bifall till sina reservationer under samma moment. Det inne-
bär att vi för att spara kammarens tid kommer att avstå från att delta i vote-
ringen, eftersom vi ändå vet hur det slutliga utfallet kommer att bli. Det är
alltså inte fråga om något ställningstagande i sak som skiljer sig från vad som
sägs i våra reservationer.
Lars Hedfors är naturligtvis besviken över att det finns partier i riksdagen
som kan tänkas få majoritet för att sänka skattetrycket. Det finns knappast
något värre för socialdemokrater än att bli av med skattepengar, medborgar-
nas surt förvärvade slantar som skall betalas in till det offentliga.
Vi moderater är glada över att folkpartiet delar vår uppfattning om en
successiv sänkning av skattetrycket. Som jag sade till Lars Hedfors är det
självklart att man, om man skall kunna sänka skattetrycket, måste ändra en
skattesats i nedåtgående riktning. Annars blir det ingen sänkning. En sänk-
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
146
ning innebär att man ändrar i den skattelagstiftning som gäller per den 1 ja-
nuari 1991. Samma sak gäller för Lars Hedfors, om han vill sänka skatte-
trycket, som han har sagt att han egentligen vill göra. Då måste man göra
dessa ändringar. Så enkelt är det. Sedan kommer vi naturligtvis att föra dis-
kussioner med de partier som också vill sänka skattetrycket samtidigt som vi
reformerar den offentliga sektorn.
När det gäller vår anpassning till Europa kan jag först notera att det finns
andra länder som har betydligt lägre skattetryck än Sverige. Det gamla Väst-
tyskland, numera Tyskland, har ett väsentligt lägre skattetryck, men ett soci-
alt välfärdssystem som i många avseenden t.o.m. är bättre än det svenska.
Man kan aldrig göra en hundraprocentig jämförelse mellan olika länder,
men ett land kan alltså ha samma goda välfärd till lägre skatt med andra sys-
tem än det svenska.
Om produktiviteten i den offentliga sektorn under 80-talet varit oföränd-
rad och inte sjunkande, hade det funnits utrymme för att ha ett 70-80 mil-
jarder kronor lägre skatteuttag än i dag. Det belopp vi vill sänka skatte-
trycket med rör sig under 90-talet om ca 130 miljarder kronor. Detta kan
genomföras genom att man vidtar åtgärder som gör att den offentliga sek-
torn fungerar effektivare - enbart detta ger oerhörda vinster.
Man skall naturligtvis också väga in ett ökat hushållssparande, som ju ni
har hållit nere. Man skall väga in mycket blygsamma, i och för sig försiktigt
beräknade, produktionsökningar. Dessutom måste man vidta rena bespa-
ringar. Till skillnad från när ni skall spara 25 miljarder kronor - om ni nu
någonsin kommer att lyckas med det - menar vi inte att det skall ses som ett
gnetande bara för att staten inte klarar sin uppgift på grund av att man håller
fast vid de cementerade systemen som inte medger någon valfrihet. Vi me-
nar i stället att dessa pengar skall användas också för att människorna skall
få lägre skatt. Då kan vi få en expanderande ekonomi. Till skillnad från er
vill vi ha dynamik och tillväxt.
Anf. 115 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Jag vill gärna önska Lars Hedfors och mina kamrater i kam-
maren en god jul och ett gott nytt år. För Lars Hedfors del gäller detta även
om jag inte får svar på min fråga om moms på kollektivtrafik, men jag hop-
pas på ett svar.
Anf. 116 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Vi i centern har ständigt hävdat att skatt skall betalas efter
bärkraft. Människor skall inte behöva känna att de först skall betala skatt
och sedan erhålla bidrag för att klara sin försörjning. Man skall kunna leva
på sin lön, ha råd att betala sina boendekostnader och ha råd att åka till och
från jobbet.
Skatt skall tas ut så att arbete och företagande stimuleras. Det finns här
förslag som går ut på att höja skatten på arbete, vilket stimulerar varken det
ena eller det andra.
Centern vill stimulera sparande och decentraliserat ägande. Därför borde
man som ett sparincitament ha infört ett sparavdrag. Det är viktigt att kunna
spara både till nyföretagande och till boende.
Vi i centern vill styra med skatter när det gäller miljö och resurshushåll-
ning. Det finns forskare som hävdar att om man fortsätter på den väg som
nuvarande energipolitik har lett fram till, kommer energipriserna att bli
mycket högre jämfört med andra alternativa lösningar.
Skattereformen skall inte heller hota regional balans. Därför har vi haft
synpunkter på t.ex. resekostnader och skatteutjämningssystem, som i och
för sig är frågor som är under utredning.
Vår målsättning är att sänka den totala skattekvoten. Jag vill än en gång
säga att det egentligen bara är moderaterna och centern som har lämnat för-
slag om en sänkning.
Vi i centern vill ha en differentierad moms med lägre skatt på nödvändig
konsumtion. Det är märkligt att det nu när Sverige närmar sig EG med
stormsteg och när man vet att EG-ländema kommer att tillämpa differentie-
rad moms ändå inte går att införa differentierad moms som faktiskt bidrar
till en lägre kostnadsnivå. Differentierad moms bidrar också till att kraven
vid löneförhandlingar blir lägre. Nej, Sverige skall köra likformighetsprinci-
pen i botten, kosta vad det kosta vill.
Som ett exempel kan nämnas beskattning av värdepapper och skulder i
utlandet. Här har det avreglerats genom valutaavreglering och kapitalavreg-
lering. Nu skall det helt plötsligt byggas upp murar inom skattesystemet. Det
är väl ändå ganska inkonsekvent, särskilt med tanke på det beslut som fatta-
des häromdagen.
Turistmomsen avviker definitivt från hur det förhåller sig inom EG-län-
dema.
Varför kan man inte ta fasta på åtminstone det som man vet är bra för
människorna och som främjar den ekonomiska effektiviteten, även om inte
alla är av samma uppfattning?
Jag vill avsluta med att önska skatteutskottets ledamöter och utskottskans-
liets personal, som har arbetat hårt, en god jul. Jag vill också skicka med
Lars Hedfors en hälsning till statsrådet Erik Åsbrink. Jag har saknat en röd
tomteluva här i kväll.
Anf. 117 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Herr Hedfors hann inte med att besvara min fråga. Det har
jag full förståelse för, och då får jag möjlighet att utvidga den.
Det finns fyra partier, alltifrån moderata samlingspartiet till vänsterpar-
tiet, som har tagit upp frågan om tjänstebilar. Utskottet skriver: ”Det finns
enligt utskottets mening inte någon anledning att göra ändringar i det beslut
som riksdagen fattade så sent som i juni i år. Utskottet avstyrker därför mo-
tionerna”. Finns det verkligen ingen anledning?
En rubrik i Svenska Dagbladet hade följande lydelse: ”Bra affär att köra
tjänstebil privat”. Är inte detta en anledning att göra någonting åt proble-
met?
Jag bläddrade i en reklambroschyr från ett större bilföretag - jag tänker
inte sponsra företaget genom att nämna dess namn. Där stod det att sänk-
ningen av marginalskatten till 50 % har gjort att förmånsbil blir billigare
netto att köra 1991 jämfört med 1990. Finns det verkligen ingen anledning
att göra ändringar i den antagna lagstiftningen? De 200 000 tjänstebilar som
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
147
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Kvarvarande frågor
i reformeringen av
inkomst- och före-
tagsbeskattningen,
m.m.
148
det handlar om har en marginalkostnad på 0 kr. De är i huvudsak koncentre-
rade till storstäder med de miljöproblem som där finns. Finns det då verkli-
gen ingen anledning att göra en översyn av tjänstebilsförmånen? Jag anser
att den slutsats som skatteutskottets majoritet har kommit fram till är något
udda.
I vår reservation framför vi bara en hovsam begäran att regeringen skall
lämna förslag för att denna skattefria zon skall kunna undanröjas. Vi vet att
denna lagtext kom till efter en intensiv lobbyverksamhet av två svenska bil-
företag. Det är viktigt att värna om sysselsättningen, men det kan nog ske
på annat sätt än att ge en liten grupp av människor skattefrihet och låta dessa
personer gratis köra bil så mycket de vill i storstäderna. Det är inte rimligt.
Visst finns det anledning, herr Hedfors!
Jag tror att det är klokt av socialdemokraterna att överväga det förslag
som vi från vänsterpartiet har presenterat, nämligen att slopa grundavdragen
för inkomster över 180 000 kr. Man skall naturligtvis inte använda sig av en
stupstock, utan man bör fortsätta att arbeta på den väg som man har slagit
in på. Ni har ju infört ett förhöjt grundavdrag för inkomster mellan 60 000
kr. och 90 000 kr. För inkomster därutöver är grundavdraget fast i en kort
intervall för att sedan trappas av. Denna avtrappning kan då fortsätta så att
grundavdraget helt försvinner vid inkomstskiktet 180 000 kr. Detta skulle ge
stora inkomster till statskassan. Hur dessa inkomster sedan skall användas
är en annan fråga. Man kan t.o.m. använda dem för att sänka momsen.
Detta är något som ni inom socialdemokratin bör fundera över, för det har
också mycket stora positiva fördelningspolitiska effekter.
Anf. 118 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! När det gäller tjänstebilar har vi försökt att hitta en scha-
blonmässig lösning som något så när överensstämmer med de faktiska kost-
naderna. Det är klart att det kan uppstå smärre orättvisor i ett system med
schabloner. För enkelhetens skull och för att man skall slippa bygga upp en
omfattande byråkrati är det praktiskt att tillämpa schablonregler.
Gösta Lyngå frågade om moms på kollektivtrafik. Det är en bärande prin-
cip i hela skattesystemet, att alla former av konsumtion skall beskattas unge-
fär lika mycket. Det är inte skatten som skall vara avgörande för vilken vara
eller tjänst man väljer att konsumera. Jag kan trösta Gösta Lyngå med att
det har visat sig att kollektivåkandet i Sverige nu ökar. Jag hoppas att det är
en julklapp som Gösta Lyngå uppskattar.
Görel Thurdin tog upp den gamla klassiska centerfrågan om den differen-
tierade momsen. Helt kort vill jag svara att vi inte tror att differentierad
moms har några fördelningspolitiska effekter. Vi vet att man kan uppnå pre-
cis samma fördelningspolitiska effekter på annat sätt till mycket lägre kost-
nader. Det bör man tänka på i dagens situation.
När det gäller Bo Lundgren och de 160 punkterna efterlyser jag fortfa-
rande svaret på min fråga, men jag tror inte att jag kommer att få något. Bo
Lundgren kan fundera över julen vilka av de 160 punkterna ni vill göra av-
steg ifrån vid ett eventuellt samarbete med folkpartiet.
Jag ber att få återgälda hälsningarna och önskemålen om en God Jul och
ett Gott Nytt År.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU12 Ändringar i 19 § kommunalskattelagen (1928:370) (prop.
1990/91:117 och 1990/91:54 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiUll Ändring i lagen om tillfällig begränsning av kommuners rätt
att ta ut skatt (prop. 1990/91:56 delvis).
Anf. 119 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort, eftersom vi i vår reservation
framför synnerligen väl underbyggda argument för vårt förslag om att det
kommunala skattestoppet skall upphävas. Därmed yrkar jag bifall till vår
reservation.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU9 Lag om folkbokföringsregister, m.m. (prop. 1990/91:53).
Anf. 120 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Så här nära jul ligger det nära till hands att erinra om vad vi
kan läsa i åtminstone ett av evangelierna. För 2 000 år sedan utgick sålunda
ett påbud från kejsar Augustus att hela världen skulle skattskrivas. I år utgår
från den lilla världen, dvs. Sverige, ett påbud att alla medborgare skall be-
skattas för sina inkomster och utgifter. För tre år sedan utgick ett påbud från
riksdagen att man i vår lilla värld skulle föra över ansvaret för den löpande
folkbokföringen från pastorsämbetena till de lokala skattemyndigheterna.
Ändring i lagen
om tillfällig
begränsning av
kommuners rätt
att ta ut skatt
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
149
11 Riksdagens protokoll 1990191:46
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
150
Jag tror inte att kejsar Augustus skulle ha gillat detta påbud. Han var näm-
ligen också överstepräst. Något som dock inte nämns i evangeliet.
Men man behöver inte vara vare sig kejsare eller överstepräst för att rea-
gera negativt på påbudet i vår lilla värld. Vi yrkar sålunda i reservation 4 i
skatteutskottets betänkande om lag om folkbokföringsregister, m.m. avslag
på föreliggande proposition, liksom vi gjorde när principbeslutet fattades för
tre år sedan.
Den nu föreliggande propositionen 1990/91:53 innehåller många svaghe-
ter, vilket bl.a. har påpekats av datainspektionen, konstitutionsutskottet och
kulturutskottet utöver vad vi reservanter i skatteutskottet har anfört. Vi har
särskilt pekat på frågorna om registeransvar, sökbegrepp och också på ange-
lägna sekretessfrågor i övrigt. Vi kan t.ex. inte inse att det skall vara nödvän-
digt att införa ett nytt centralt referensregister, när vi redan har centrala re-
gister som kan användas även för sådana ändamål, nämligen det centrala
skatteregistret som via det s.k. riksaviseringsbandet byggs upp på uppgifter
från de nuvarande länsregistren inom folkbokföringen. Snart får vi väl även
ett centralt boskapsbokföringsregister där all valboskap kommer att löpande
registreras.
Vi anser också att det är mycket olyckligt att närheten för de enskilda
människorna till den verkligt lilla världen kommer att minska högst betydligt
när ansvaret för folkbokföringen överförs från svenska kyrkan till skatteför-
valtningen. Visserligen anförs från socialdemokratiskt håll att förslaget för-
utsätter en medverkan i folkbokföringsarbetet från de allmänna försäkrings-
kassorna. Vi anser att man i stället bör pröva möjligheten att låta svenska
kyrkan genom pastorsexpeditionerna svara för denna medverkan. Då skulle
man i varje fall i viss utsträckning bevara den närhet som finns i den nuva-
rande organisationen. För samhället skulle en sådan ordning innebära bety-
dande besparingar i form av färre nyanställningar och mindre utbildning av
personal vid försäkringskassorna. Den som inte tillhör svenska kyrkan och
som av principiella skäl inte vill vända sig till pastorsexpeditionerna har ju
skattemyndigheterna att tillgå. Det är även dessa myndigheter som enligt
den nya ordningen har beslutanderätten i folkbokföringsfrågor.
Herr talman! Skulle de följande inläggen inte vara tillräckligt provoce-
rande och jag därmed inte får anledning till replik, önskar jag alla en god
skatteåterbäring till julkostnadernas bestridande.
Anf. 121 LEIF OLSSON (fp):
Herr talman! Det har blivit mitt öde denna höst att komma upp som talare
efter Hugo Hegeland. Det har ibland sina sidor när man ser citaten ur såväl
den grekiska mytologin som nu t.o.m. Bibeln. Det är inte alltid så lätt att
komma upp som talare i andra hand.
När vi nu sista dagen och i det sista ärendet behandlar skatteutskottets
betänkande nr 9 om lag om folkbokföringsregister, m.m., kan man konsta-
tera att utskottet har varit osedvanligt givmilt denna gång när utskottet gäller
att behandla viktiga delar i liberala motioner. På tre viktiga avsnitt har skat-
teutskottet tillstyrkt liberala yrkanden som innebär ett bättre skydd för en-
skilda människors integritet än vad propositionen föreslår.
I folkpartiet liberalernas motion Sk25 yrkar vi att riksskatteverket inte
skall ha registeransvar för det centrala folkbokföringsregistret. Det är något
som för övrigt även datainspektionen ansåg. Vi konstaterar med tillfredsstäl-
lelse att även skatteutskottet nu enhälligt tillstyrkt vår motion på denna
punkt.
Det är bra att utskottet även biträder ett annat av kraven i vår motion,
nämligen att medborgarskap inte skall få användas som sökbegrepp i regist-
ret. Skälet är givetvis att vi vill värna om den enskildes integritet och att per-
sonnummer, namn och adress får anses utgöra tillräckliga sökbegrepp.
En tredje fråga där ett liberalt förslag vunnit gehör i utskottet handlar om
att regler om gallring av uppgifter i folkbokföringsregistret skall ha lagform.
Gallring av registret skall alltså ske enligt arkivlagens bestämmelser, vilket
är bra.
Herr talman! Efter all denna glädje över liberala framgångar i utskottet
kan det ju tyckas märkligt, ja kanske t.o.m. otacksamt, att vi ändå i reserva-
tion nr 5 yrkar avslag på propositionen. Vårt avslagsyrkande grundar vi helt
enkelt på det förhållandet att vi tycker att förslagen kommer i fel turordning.
Som framgår av propositionen kommer ett förslag om ny folkbokförings-
lag att läggas fram under våren 1991. Folkbokföringslagen kommer att inne-
hålla materiella bestämmelser om organisation, verksamhet, m.m.
Från folkpartiet liberalernas sida har vi här tagit starkt intryck av datain-
spektionens yttrande på den här punkten. Jag vill gärna citera en mening ur
detta yttrande. Man skriver:”Föreskrifterna i en registerlag om ett registers
ändamål och innehåll samt ansvaret för registret etc måste naturligtvis styras
av de materiella bestämmelserna om verksamheten och dess organisation.”
Det är enligt vår mening fel tågordning, och därför yrkar jag bifall till re-
servation nr 5 där jag också kommer att begära votering.
Herr talman! Så några ord om folkpartiet liberalernas övriga reservatio-
ner.
I avsnittet om ADB-stöd finns frågan om sårbarhet och säkerhet i syste-
met. Utskottsmajoriteten och konstitutionsutskottet hänvisar här till på-
gående insatser inom riksskatteverket och tycker uppenbarligen att detta
räcker som skydd.
I reservation 9 hävdar vi liberaler tillsammans med moderaterna att dessa
för medborgarna så vitala frågor måste klaras ut innan riksdagen presenteras
ett förslag om registerlag.
I reservation 12 begär vi från folkpartiet liberalerna att den del av statens
person- och adressregister, SPAR, som inte omfattas av normal uppdatering
av adresser till myndigheter, bör läggas ner. Visserligen säger utskottsmajo-
riteten att man kan räkna med en uppstramning när det gäller försäljning
av personuppgifter, men kvar står fortfarande möjligheten att sälja delar ur
registret kommersiellt, något som vi inte kan se att det finns skäl för.
I reservation 17 vill vi ånyo peka på den mycket stora vikt vi lägger vid
enskilda personers rätt att skydda sin identitet. Det gäller inte minst kravet
att personer som utsätts för våld, hot eller trakasserier skall kunna få ett till-
fredsställande skydd.
I regeringsförklaringen i oktober i år sade statsministern att skyddet för
förföljda kvinnor skall stärkas, och samma sak sade riksdagen i våras, just
på förslag från skatteutskottet. Det finns, som jag ser det, alltså all anledning
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
151
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
152
att nu åter fullfölja denna viktiga fråga. Det gör folkpartiet liberalerna i re-
servation nr 17.
Till slut, herr talman! I själva huvudfrågan om var folkbokföringen bör
ligga vill jag bara erinra riksdagen om att folkpartiet liberalerna förordade
försäkringskassan som huvudman - inte minst för att bereda bättre service
för allmänheten.
Jag vill bara betona vad vi framfört i vår kommittémotion Sk25 om vikten
av att tillgodose god service inte minst genom samarbete med försäkrings-
kassorna. Vi är alla överens om att detta skall komma till stånd.
Jag ber att än en gång få yrka bifall till reservation nr 5.
Anf. 122 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Hugo Hegeland talade så vackert om julevangeliet. I det står
det om de tre vise männen. De som har väckt förslaget om att överföra folk-
bokföringen till skattemyndigheterna är tre partier, men jag skulle vilja kalla
dem tre ”ovise män”.
I samband med behandlingen av propositionen talade vi om vad vi tyckte
om förslaget. Vi anser fortfarande att det skall rivas upp. Det har vi också
markerat i reservation nr 1, till vilken jag yrkar bifall.
Om förslaget i den föreliggande propositionen går igenom är det viktigt
att framhålla att register och liknande har med sekretesskydd och rättssäker-
het att göra. Därför har vi i en reservation markerat vikten av sekretesskydd.
Däremot har vi bara i ett särskilt yttrande framhållit att vi tycker att man
borde ta med pastorsexpeditionerna mycket mer i arbetet med folkbokfö-
ringen och inte avlöva dem fullständigt på deras arbetsuppgifter. Det har fått
och kommer alldeles klart att få stora konsekvenser i olika bygder. Det inne-
bär att det blir en klar centralisering av den här uppgiften och att människor
måste resa längre sträckor för att få dessa kontakter.
I en reservation har vi yrkat avslag på propositionen. Vi ställer oss natur-
ligtvis bakom även den reservationen, men eftersom vi skall minska antalet
voteringar yrkar jag inte bifall till den.
Anf. 123 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! När riksdagen den 28 oktober 1987, således före vår tid här,
beslutade att ta bort den fungerande folkbokföringen, så var det inte bara
en administrativ klåfingrighet. Det var också ett kulturellt nidingsdåd, vars
konsekvenser man ännu inte har förstått vidden av. Risken är uppenbar att
vi förlorar de historiska spåren av landets ofta naturgivna indelning i socknar
eller församlingar.
Centraliseringen och anonymiseringen av folkbokföringen är dess värre
bara en del av en nedbrytningsprocess. Man är i färd med att riva ned den
politiska arkitekturen, det civila samhällets struktur och gestalt. Många kun-
niga och erfarna politiker tycks inte förstå vad det är man håller på med.
Förstärkningen av statens länsstyrelser sker i stället för att skapa regionalt
självstyre, i en tid då man ute i Europa talar alltmer om regionernas roll och
betydelse. EG-anslutningen sker på storkapitalets villkor och har egentligen
ingen folklig förankring. Detta är exempel på andra klåfingrigheter vad gäl-
ler den politiska arkitekturens nedbrytning.
Den här nedbrytningsprocessen tjänar bara ett syfte, att centralisera makt
och beslut så att de starka kapitalkrafterna, som uppträder allt anonymare
och längre från människorna, lättare skall kunna påverka för att inte säga
styra dessa beslut. Om maktens politiska hantlangare förstår att man bryter
sönder den civila politiska strukturen, vet jag inte. Vi vill i alla händelser inte
delta i denna process, och jag vill göra vad jag kan för att allt fler skall få upp
ögonen för vad det är som håller på att ske.
Vi har sedan urminnes tider samlats i socknar i detta land. Landet har i
grunden kvar indelningen i socknar eller församlingar. Att dessa försam-
lingar bara tycks ha kvar sin rent statskyrkliga betydelse, vid sidan om upp-
giften med folkbokföringen, förringar inte dess värde som en av samhällets
kulturhistoriska och miljömässiga byggbitar.
Jag vill avvisa folkbokföringsfrågans koppling till religionsfrihetliga spörs-
mål. Grubblerier kring kyrkans och religionens roll hör inte hemma i detta
perspektiv. Jag har dessutom den erfarenheten att pastorsexpeditionernas
personal sköter folkbokföringen med en neutralitet, värdighet och servi-
ceanda som kanske kan bli svår att återskapa hos skattmasarna.
Datainspektionen har lämnat mycket allvarlig kritik mot hela förslaget
och ber oss observera att länsskattemyndigheten blir registeransvarig för alla
lokala folkbokföringsregister i hela länet. Jag citerar datainspektionen:
”Kommitténs förslag innebär således att det kommer att ske en enorm an-
samling av personuppgifter på ADB-medium hos 24 skattemyndigheter.
Detta skall jämföras med dagens förhållande, där folkbokföringen är decen-
traliserad till i huvudsak 1 400 pastorsexpeditioner. En sådan koncentration
av uppgifter på ADB-medium innebär betydande risker från integritetssyn-
punkt.”
Statsrådet Åsbrink har inte bemödat sig om att bemöta kritiken utan på-
står helt frankt att verksamheten kommer att bedrivas lokalt. I själva verket
kommer verksamheten att koncentreras till ett sjuttiotal skattekontor i hela
landet.
Vid pastorsexpeditionerna är i dag totalt 2 400 anställda för folkbokfö-
ringen. Nästan samtliga dessa är deltidsanställda kvinnor i medelåldern och
boende på orten. De har en unik kompetens som nu riskerar att splittras.
Många har blivit lovade anställningar vid de nya skattekontoren, där de så
småningom även kan tvingas handlägga skatteärenden. Villkoren för att
kvinnorna i denna lojala och trogna yrkeskår skall kunna flytta med är när-
mast absurda ur regionala, miljö- och arbetsmarknadsmässiga aspekter.
Pastorsexpeditionerna i exempelvis Idre och Pajala församlingar ligger
20—25 mil från de nya skattekontoren i Mora resp. Haparanda. När folkbok-
föringen flyttar från Östhammar till Uppsala tvingas den eller de som vill
hänga med till tre timmars pendling varje dag eller femton timmar per vecka,
när man nu kanske bara har en kvart till arbetet.
Det hela blir en brutal indragning av de mest decentraliserade offentliga
tjänsterna i landet.
Folkbokföringen sker fortfarande manuellt på nästan samtliga pastorsex-
peditioner. Oavsett om detta är en verklig nackdel eller bara en inbillad
otidsenlighet, kan datorisering genomföras även med bibehållande av en lo-
kal organisation; det är ju en av huvudpoängerna i datorkommunikation.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
153
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
Så till statens försäljning av adressuppgifter. Detta sker ju genom statens
person- och adressregister, SPAR, med stöd av datalagens 28 §. I propositio-
nen motiveras centraliseringen av folkbokföringen med denna krämarupp-
gift. Man påpekar att SPAR på ett helt annat sätt kommer att kunna förse
en beställare av adresser med relevanta uppgifter för reklamändamål. Vi
motsätter oss bestämt denna utveckling och föreslår därför en ändring av da-
talagen.
Ytterligare ett motiv för centraliseringen av folkbokföringen har varit
möjligheten att enklare bedriva släktforskning vid landsarkiven, dit allt ar-
kivmaterial skall förpassas under en tioårsperiod. Men landsarkiven har
ingen kapacitet eller beredskap för att ta emot detta enorma material. Samti-
digt bryts de rent fysiska banden med den bygd som ändå torde vara en le-
vande del av släktforskningen. Forskningsargumentet synes därför vara
mycket svagt.
Herr talman! Vi avvisar propositionen och hela den föreslagna föränd-
ringen av folkbokföringens organisation. Vi anser att pastorsexpeditionerna
även fortsättningsvis kan sköta folkbokföringen. De religionsfrihetliga knu-
tar som eventuellt kan hittas kan man nog klara av att lösa. Skulle detta inte
accepteras tycker vi, i likhet med datainspektionen, att en ny lokal folkbok-
föringsmyndighet skall inrättas. Detta kan väl ske genom en formell delning
av pastorsexpeditionerna och enklast bara med nya skyltar i entrén, skulle
jag tro.
Enligt uppgift har varken datorer inköpts eller personal anställts för den
organisation som skall fungera inom ett halvår. Bara en försöksanläggning
finns, och man är i färd med att föra över personakterna på pastorsexpeditio-
nerna.
Vi anser därför att man åtminstone borde kunna uppskjuta reformen.
Som en särskild poäng ser vi det att man då tills vidare kan spara uppskatt-
ningsvis 200 miljoner av statens utgifter.
Om riksdagen, trots att våra och i viss mån de borgerliga partiernas motiv
för avslag är välgrundade, ändå väljer att genomföra reformen anser vi att
vi bör kunna få en fullständig lägesredovisning i form av en skrivelse till riks-
dagen.
Förstör inte allt vi har! Försök att bygga vidare på det som ändå fungerar
i en orolig tid och en orolig värld! Se till den nära service som vi fortfarande
kan få på pastorsexpeditionerna när vi behöver ett personbevis eller annan
hjälp från folkbokföringen. Att vi dessutom borde förankra oss bättre lokalt
i alla livets och samhällets frågor gör ju inte vår plädering svagare.
Jag yrkar bifall till vår reservation 2 i detta betänkande och kommer att
begära votering på den punkten. I övrigt avstår vi från att begära votering,
även om vi självfallet står för innehållet i alla våra reservationer.
I den mån det blir voteringar om en del borgerliga reservationer avser vi
att stödja dem. Det kan, har jag förstått, gälla exempelvis moderaternas re-
servation 4, folkpartiets reservation 5 och även folkpartiets reservation 17
om sekretessprövningen. Man talade här om rädslan för att kvinnor blir för-
följda. Jag instämmer också i det, även om jag inte tog upp det i mitt anför-
ande. Tack, herr talman!
154
Anf. 124 MARIANNE ANDERSSON i Gislaved (s):
Herr talman! År 1987 fattade riksdagen beslut om en omorganisation av
folkbokföringen. Riksdagens beslut innebar en överföring av den löpande
folkbokföringen från pastorsexpeditionerna till de lokala skattemyndighe-
terna eller de lokala skattekontoren, som de kommer att heta från den 1 ja-
nuari 1991. Riksdagen uttalade också att den allmänna försäkringskassan
skulle ta aktiv del i folkbokföringen.
Anledningen till omorganisationen var att det skulle bli en rak och enhet-
lig organisation. De principiella religionsfrihetsaspekterna som rör organisa-
tionsfrågan skulle också tillgodoses. Man skulle i framtiden använda ADB-
mediet.
I våras beslutade vi här i riksdagen att anslå pengar för att kunna påbörja
förberedelsearbetet med att föra över uppgifter från pastorsexpeditionerna
till de lokala skattemyndigheterna. Det arbetet är nu i full gång ute i landet.
Den proposition som vi i dag har att ta ställning till gäller lag om folkbok-
föringsregister. Grunden för förslaget är det förslag som den organisations-
kommitté som blev tillsatt har lagt fram. Av förslaget framgår hur man skall
organisera folkbokföringen i framtiden när det gäller datorisering, integri-
tetsskydd, m.m.
I framtiden kommer det att bli det lokala skattekontoret som kommer att
ha ansvaret för folkbokföringsregistret. Man kommer då att i det registret
ha uppgifter om de människor som bor eller har bott inom verksamhetsom-
rådet.
Det kommer också att finnas ett centralt register med begränsade uppgif-
ter, som kommer att finnas över hela landet. Det kommer samtliga skatte-
myndigheter att ha tillgång till. Registeransvariga kommer länets skattemyn-
digheter att bli.
Försäkringskassans medverkan i folkbokföringen kommer att ske genom
information till allmänheten, utlämnande av blanketter samt hjälp till den
enskilde att fylla i blanketter och kontroll av de blanketter som den enskilde
har fyllt i på egen hand.
I propositionen tas också upp frågan om vad man skall få söka på i regist-
ret, det s.k. sökbegreppet. Regeringen föreslår i propositionen att man skall
kunna söka på utländskt medborgarskap - detta för att man skall kunna rikta
information till människor på deras eget språk.
Konstitutionsutskottet, som har beretts tillfälle att yttra sig över proposi-
tionen, har uppfattningen att sökning på medborgarskap skulle kunna
kränka den personliga integriteten. Skatteutskottet instämmer i konstitu-
tionsutskottets åsikt och tycker inte att det finns tillräckliga skäl för att anta
det förslaget i propositionen. I stället skall man inte tillåta sökning på med-
borgarskap.
Avslutningsvis vill jag kommentera några av de reservationer som har
lämnats.
Även den här gången ställs det förslag om att beslutet som fattades 1987
inte skall genomföras. Som jag ser det har ingenting framkommit som skulle
kunna motivera att det förslag som riksdagen antog 1987 skulle rivas upp.
Jag tycker det vore ytterst olyckligt om man nu skulle avbryta det arbete som
är i full gång inför omorganisationen.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Lag om folkbok-
föringsregister,
m.m.
155
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Moderaterna framför i en reservation förslag om att pastorsexpeditio-
nerna i framtiden skall få den roll som försäkringskassorna nu får i och med
den nya organisationen. Att nu ge kyrkan nya uppgifter i folkbokföringen
skulle innebära att man inte får den raka organisation som bl.a. var me-
ningen med omorganisationen.
Försäljning av uppgifter från folkbokföringen tas också upp i en reserva-
tion. Självfallet skall man vara restriktiv med försäljning av de uppgifter som
finns i folkbokföringsregistret, men eftersom lagrådet nyligen har granskat
ett lagförslag om offentlighet, integritet och ADB och i lagrådsremissen för-
ordar en uppstramning i frågan om myndigheters försäljning av personupp-
gifter, tycker jag inte att vi skall föregripa den propositionen utan invänta
och se vad den innehåller.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till hemställan i skatteutskottets
betänkande och avslag på reservationerna.
Anf. 125 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Marianne Andersson i Gislaved tycker inte att det har fram-
kommit något som helst som talar för att man skulle avbryta den organisa-
tionsförändring som påstås vara i vardande. Jag sade i mitt huvudanförande
att enligt uppgift har varken datorer inköpts eller personal anställts. Den
personal som man diskuterar om att överflytta från pastorsexpeditionerna
till de nya lokala skattekontoren svävar, efter vad jag förstår, i fullständig
okunnighet om vad som kommer att ske.
Jag tycker att det är mycket märkligt att driva på en sådan fråga. Hur skall
en sådan här stor organisation hinna landa inom ett halvår? Det förefaller
mig faktiskt i hög grad kunna bli ett hafsverk.
Låt mig också tillägga att jag vet att folkpartiet gärna driver frågan om
denna förändring. Jag vet inte vad man har för grund till det. Kanske finns
det frihetliga aspekter på frågan, och det må vara.
Må jag då också säga att miljöpartiet de grönas inställning i den här frågan
är att kyrkan skall skiljas från staten. Ni förstår då att vi verkligen står för
detta. Vi tycker inte att detta har med religionsfrihetliga aspekter att göra.
Det är en praktisk organisation. Låt den fortsätta att fungera. Jag tror fak-
tiskt att folkflertalet i det här landet är av den åsikten.
Anf. 126 MARIANNE ANDERSSON i Gislaved (s):
Herr talman! Enligt de uppgifter jag i alla fall har fått från mitt län håller
man på att köpa in datorer och förbereda det här arbetet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkanden 1990/91:SkU10 och
SkU12, finansutskottets betänkande 1990/91 :FiUU samt skatteutskottets
betänkande 1990/91 :SkU9.
156
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Mom. 1 (en tillfällig höjning av den allmänna löneavgiften, m.m.)
Först biträddes reservation 3 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd i mot-
svarande del med 35 röster mot 18 för reservation 4 av Åsa Domeij i motsva-
rande del. 259 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 3 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd i
motsvarande del med 38 röster mot 37 för reservation 2 av Kjell Johansson
och Leif Olsson i motsvarande del. 239 ledamöter avstod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del
med 61 röster mot 38 för reservation 3 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd
i motsvarande del. 215 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 59 för reserva-
tion 1 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 92 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 4 (grupplivförsäkringar m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 217 röster mot 96 för reservation 9 av
Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 5 (skattereduktionen för ensamstående med barn)
Utskottets hemställan bifölls med 183 röster mot 130 för reservation 10 av
Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del.
Mom. 8 (skattereduktionen för fackföreningsavgift, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Bo Lundgren
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 13 (förmån av fri bil)
Först biträddes reservation 20 av Görel Thurdin m.fl. med 58 röster mot
17 för reservation 21 av Lars Bäckström. 240 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av
Görel Thurdin m.fl. - genom uppresning.
Mom. 14 (drivmedelsbeskattningen)
Först biträddes reservation 23 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd i mot-
svarande del - som ställdes mot reservation 24 av Lars Bäckström - med ack-
lamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 206 röster mot 38 för reserva-
tion 23 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd i motsvarande del. 71 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Mom. 15 (mervärdeskatt på persontransporter)
Först biträddes reservation 26 av Görel Thurdin m.fl. i motsvarande del
med 53 röster mot 19 för reservation 27 av Åsa Domeij i motsvarande del.
241 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 186 röster mot 71 för reserva-
tion 26 av Görel Thurdin m.fl. i motsvarande del. 55 ledamöter avstod från
att rösta.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
157
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Gullan Lindblad (m) anmälde att hon i huvudvoteringen avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 18 (en särskild glesbygdsrabatt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 30 av Åsa Domeij -
bifölls med acklamation.
Mom. 38 (bostadsrättsinnehavares avdragsrätt vid vinstbeskattningen)
Utskottets hemställan bifölls med 210 röster mot 96 för reservation 54 av
Bo Lundgren m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 56 (omprövning av tidigare beslut)
Utskottets hemställan bifölls med 218 röster mot 37 för reservation 75 av
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd. 58 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU12
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiUll
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 19 för reservationen av
Carl Frick. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Skatteutskottets betänkande SkU9
Mom. 1 (huvudmannaskap)
Först biträddes reservation 1 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd med
38 röster mot 14 för reservation 2 av Gösta Lyngå. 260 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 258 röster mot 49 för reserva-
tion 1 av Görel Thurdin och Rolf Kenneryd. 4 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 4 (avslag på propositionen om lag om folkbokföringsregister, m.m.)
Först biträddes reservation 4 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del med
74 röster mot 42 för reservation 5 av Kjell Johansson och Leif Olsson i mot-
svarande del. 195 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 166 röster mot 78 för reserva-
tion 4 av Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 65 ledamöter avstod från att
rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
158
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:68 Ändring i brottsbalken m.m. (böter)
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 14 december
1990/91:117 av Birger Hagärd (m) till statsrådet Göran Persson om åtgärder
mot elever som saboterar skolundervisningen:
Enligt tidningsuppgifter avser en kommun i Sydsverige att betala ett antal
elever 1500 kronor i månaden under förutsättning att de sköter sina uppgif-
ter i skolan och inte kommer för sent, skolkar eller förstör. De aktuella ele-
verna har tydligen haft någon form av förhandling med sin skolledning. Av
referatet framgår att ”eleverna inte accepterat” en lägre ersättning.
Det inträffade innebär de facto att skolan faller till föga för utpressnings-
metoder. Att på detta sätt ge skolans busar betalt för att de skall uppföra sig
på ett anständigt sätt är utomordentligt stötande för en bred allmänhet.
Skolans ansvariga gör sig själva en björntjänst, om de genom flathet faller
undan för dylika fasoner. Det måste givetvis finnas andra metoder för att
återföra de elever som inte vet hut till ordningen. Om det inte är möjligt skall
eleverna i fråga inte finnas kvar i den vanliga skolan. Deras problem får lösas
på annat sätt.
Skolans verksamhet och normsystem måste fungera så att eleverna får
chansen att i skolan göra det de är där för, nämligen att lära sig något för
framtiden.
Med anledning av det inträffade vill ställa följande frågor till skolminis-
tern:
Vilka åtgärder avser skolministern vidta för att skolan skall kunna komma
till rätta med elever som direkt saboterar undervisningen?
Anmäldes att följande fråga framställts
den 14 december
1990/91:305 av Anita Modin (s) till statsrådet Erik Åsbrink om informatio-
nen om de nya skattereglerna:
Riksdagen beslutade i samband med kompletteringspropositionen våren
159
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
1990 att tillskjuta ytterligare 67 miljoner kronor för riksskatteverkets infor-
mationsinsatser till allmänhet och företag i samband med skattereformens
genomförande.
Jag vill fråga statsrådet Åsbrink:
Vilka insatser har gjorts resp, planeras att genomföras för att från riksskat-
teverkets sida informera allmänheten om de nya skattereglerna?
Anf. 127 ANDRE VICE TALMANNEN:
Protokollen från kammarens sammanträden den 10, 11, 12,13 och 14 de-
cember kommer att justeras den 10 januari.
Till kammarens ledamöter har utdelats statistik om riksdagsarbetet.
Anf. 128 TALMANNEN:
Ärade kammarledamöter! Jag vill tacka er alla för ett mycket gott riks-
dagsarbete. Jag har flera gånger offentligt sagt att riksdagen består av kun-
niga, kompetenta och ambitiösa ledamöter. Detta är en stor tillgång för
landet. Jag vill i kväll så här inför julen gärna upprepa detta.
Jag vill av hela mitt hjärta önska er alla en god och trevlig jul. Ni är väl
förtjänta av några dagars vila, efter en arbetsam riksdagshöst.
Jag vill också tacka de vice talmännen, kammarsekreteraren och all riks-
dagens personal för ett väl utfört arbete och för den arbetsglädje ni alla har
visat. Jag vill också på allas våra vägnar önska dem en riktigt god jul och ett
gott nytt år.
Ärade kammarledamöter! Torsdagen den 10 januari 1991 kl. 10.00 ringer
voteringsklockorna in vårens arbete. Välkomna tillbaka! Det vore roligt att
då åter få se er alla här i riksdagens plenisal.
Höstens arbete är härmed avslutat.
(Applåder)
16 § Kammaren åtskildes kl. 20.54.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 9 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 43 (delvis),
av andre vice talmannen därefer t.o.m. 5 § anf. 56 (delvis),
160
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 89,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 105 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
IGunborg Apelgren
161
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Fredagen den 14 december
1 § Anmälan om kompletteringsval till valberedningen m.m....... 1
2§ Debatt vid hänvisning till utskott av proposition 1990/91:65 .... 2
Claes Roxbergh (mp)
3 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 3
4 § Den ekonomiska politiken............................. 3
Finansutskottets betänkande FiUlO
Debatt
Lars Tobisson (m)
Anne Wibble (fp)
Gunnar Björk (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Carl Frick (mp)
Hans Gustafsson (s)
Finansminister Allan Larsson (s)
Carl Bildt (m)
Claes Roxbergh (mp)
Beslut................................................ 63
Meddelande om sammanträdet onsdagen den 16 januari 1991..... 64
Förste vice talmannen
Meddelande om samlad votering........................... 64
5 § Vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m.................... 64
162
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU9
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Sigge Godin (fp)
Karin Israelsson (c)
Margö Ingvardsson (v)
Gösta Lyngå (mp)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Doris Håvik (s)
Ragnhild Pohanka (mp)
Beslut fattades efter 6 §
6§ Tillfällig höjning av fastighetsskatten, m.m................. 99
Skatteutskottets betänkande SkUll
Debatt
Bo Lundgren (m)
Kjell Johansson (fp)
Rolf Kenneryd (c)
Gösta Lyngå (mp)
Karl Hagström (s)
Lars Bäckström (v)
Beslut................................................ 108
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU9
Skatteutskottets betänkande SkUll
Meddelande om dagens sammanträde....................... 110
Tredje vice talmannen
Meddelande om samlad votering........................... 110
7 § Kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbe-
skattningen, m.m.................................. 110
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Debatt
Bo Lundgren (m)
Kjell Johansson (fp)
Görel Thurdin (c)
Lars Bäckström (v)
Gösta Lyngå (mp)
Lars Hedfors (s)
Beslut fattades efter 10 §
8 § Ändringar i 19 § kommunalskattelagen.................... 149
Skatteutskottets betänkande SkU12
Beslut fattades efter 10 §
9 § Ändring i lagen om tillfällig begränsning av kommuners rätt att ta
ut skatt.......................................... 149
Finansutskottets betänkande FiUll
Debatt
Carl Frick (mp)
Beslut fattades efter 10 §
10 § Lag om folkbokföringsregister, m.m..................... 149
Skatteutskottets betänkande SkU9
Debatt
Hugo Hegeland (m)
Leif Olsson (fp)
Görel Thurdin (c)
Kjell Dahlström (mp)
Marianne Andersson i Gislaved (s)
Beslut................................................ 156
Skatteutskottets betänkande SkUlO
Skatteutskottets betänkande SkU12
Finansutskottets betänkande FiUll
Skatteutskottets betänkande SkU9
11 § Bordläggning...................................... 159
12 § Anmälan om interpellation
1990/91:117 av Birger Hagård (m) om åtgärder mot elever som
saboterar skolundervisningen...................... 159
13 § Anmälan om fråga
1990/91:305 av Anita Modin (s) om informationen om de nya
skattereglerna.................................. 159
163
Prot. 1990/91:46
14 december 1990
14 § Meddelande om justering av kammarens protokoll, m.m......
Andre vice talmannen
15 § Avslutningsord.....................................
Talmannen
160
160
164
gotab 97514, Stockholm 1991