Tredje vice talmannen meddelade att Catarina Rönnung (s) denna dag
återtagit sin plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upp-
hört för Conny Fredriksson.
Protokoll
1990/91:45
Ny bostads-
finansiering m.m.
Justerades protokollet för den 7 december.
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkanden 1990/91 :FiU10 och FiUll
Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU9-SkU 12
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91 :SfU9
Tredje vice talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden
BoU4 och BoU7 samt socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU7, SfU6
och SfU8 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU4 Ny bostadsfinansiering m.m. (prop. 1990/91:34).
Anf. 1 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! I dag på Luciadagen skall vi börja med att diskutera en ny
bostadsfinansiering. Jag skulle önska att vi med detta förslag kunde se ett 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
ljus gå upp över de finansieringsproblem som i dag vilar över den svenska
bostadsmarknaden. Tyvärr kommer i stället rullgardinen att gå ner i och med
det här förslaget över familjeekonomin för väldigt många människor.
Det nuvarande systemet, som vi härmed förkastar, är det fjärde på 40 år
som har havererat. Systemet har hållit i tio år. Haverierna har kommit med
tio års mellanrum. Det är tur att det inte är kärnkraftverk som det rör sig
om. Av skäl som jag senare skall återkomma till kommer dock inte heller
det här systemet att överleva andra system vad gäller tiden. Den här korta
återblicken ger anledning till ödmjukhet inför vidden av de problem som är
förknippade med att finna ett system som är långsiktigt och stabilt och som
gör det möjligt att uppnå målen för bostadspolitiken.
Centerpartiet avvisar regeringens nu framlagda förslag om en ny bostads-
finansiering med s.k. räntelån. Förslaget innebär en alltför häftig övervält-
ring av ytterligare kostnader på boendet. På sikt ökar boendekostnaderna så
mycket att det blir fråga om orimliga nivåer. Detta gör att skuldfällor gillras
som framför allt många villaägare inte kan ta sig ur. Den kraftiga skuldupp-
räkningen av räntelånen gör att det blir praktiskt taget omöjligt att bygga
och bosätta sig på landsbygden och i små orter där värdestegringen av fastig-
heter är mycket liten.
Svårigheten att ta upp topplån med huset som säkerhet gör också att
boende i egen ägd villa stoppas. Det kommer att innebära att småhusbran-
schen mycket snabbt dukar under, med svåra följder för sysselsättningen.
Sveriges trähusfabrikanters riksförbund talar i en skrivelse till bostadsut-
skottet om en nedgång mycket snabbt på 30%. Det innebär att
15 000—20 000 arbetstillfällen skulle gå förlorade. Eftersom huvuddelen av
småhusfabrikerna finns i regionalpolitiskt utsatta områden, inte minst runt
det småländska höglandet, får detta mycket allvarliga följder ur regionalpo-
litisk synpunkt för sysselsättningen, samtidigt som en attraktiv boendemiljö
framför allt för unga barnfamiljer, ett marknära boende i egen ägd villa, i
fortsättningen inte blir tillgänglig för alla. Men framför allt innebär inte för-
slagen någon lösning på de problem som finns på bostadsmarknaden för de
boende.
I och med att villaboendet sätts i strykklass konserverar det nya bostadsfi-
nansieringssystemet orättvisorna i fråga om de olika besittningsformerna
och begränsar valfriheten i boendet, framför allt för alla som har låga och
normala inkomster.
Privatägandet missgynnas också genom den snabba uppskrivningen av
nettoräntan. Det blir omöjligt att äga flerfamiljshus privat - särskilt i gles-
bygden, där en dålig direktavkastning inte kan uppvägas aven värdestegring
av fastigheten. I glesbygden och i regionalpolitiskt besvärliga områden blir
det i stället de kommunala fastighetsbolagen som ensamma tvingas gå in och
ta på sig ett tungt ägaransvar, med en betydande risk för stora förluster. Det
gör att klyftorna ytterligare ökar mellan rika och fattiga kommuner.
Förslagen motverkar strävandena att driva en politik som håller inflatio-
nen nere, eftersom statens utgifter genom realräntebidraget kommer att öka
när inflationen snabbt går ner. Realräntebidraget och kreditgarantin gör att
systemet också på sikt kommer att bli mycket dyrt för staten. Problemet med
de besvärande stora bostadssubventionerna kommer därmed inte att vara
löst.
Det frestar regering och riksdag att gå in och ändra i de många parametrar
som styr systemet. Nettoräntans storlek och uppskrivningstakt, ingångsrän-
tenivån samt kreditgarantins och regressfordringarnas hantering gör syste-
met mycket instabilt för framtiden. Risken är stor att det kommer att gå på
samma sätt för detta system som det gjorde för paritetslånen, som i princip
är samma system som det som nu föreslås bli infört. Då tvingas staten att
lösa in de här räntelånen på precis samma sätt som man fick göra när det
gällde paritetslånen, och det kommer att bli väldigt dyrt för staten. Den tak-
tik som regeringen nu tycks vara inne på är att försöka baka ihop låga kostna-
der för de boende just nu över valet 1991. Men sedan kommer en fruktans-
värd ekonomisk smäll litet längre fram i tiden.
Herr talman! Den situation som svensk bostadspolitik nu befinner sig i är
den unikt svåraste som vi någonsin har upplevt. Samtidigt som vi har en ut-
bredd bostadsbrist duggar rapporterna tätt om att det blir allt fler lägenheter
som står tomma, därför att folk inte har råd att bo. De lägenheter som där-
igenom står tomma är just de nybyggda, de som har den bästa boendestan-
darden. Om ingenting görs kommer vi mycket snabbt att bygga in oss i en
kostnadsskruv som det blir omöjligt att hantera. Till den bördan skall läggas
övergången till det nya finansieringssystem som vi nu diskuterar och som in-
nebär att man vältrar över ytterligare en kostnad i storleksordningen 8—15
miljarder på de boende själva.
Regeringen håller nu med sin politik på att laga till ett totalstopp i bostads-
byggandet nästa år. Därmed fullföljs den ryckighet som har utmärkt bostads-
politiken sedan 1982. Det här rycket lär bli det största hittills under den här
tiden.
Det höga kostnadsläget i boendet har flera orsaker. Det extremt höga rän-
teläget är en orsak. Med låga och normala räntor skulle problemet med bo-
stadsfinansieringen inte finnas och något nytt förslag inte behöva diskuteras.
Andra orsaker är den allmänt höga inflationen, de höga byggkostnaderna
och, framför allt, de ökade kostnader som har lagts på de boende för att be-
tala skatteomläggningen. De höga boendekostnaderna medför i sin tur att
statens och kommunernas kostnader för bostadsstödet dramatiskt ökar.
De statliga insatserna har visserligen lett oss fram till världens bostadstä-
taste land och en hög standard på våra bostäder. Jag tvekar inte att erkänna
att socialdemokraterna har stor del i det arbetet. Men den socialdemokra-
tiska ivern att lägga in detaljregler i ett vidlyftigt subventionssystem har lett
oss fel. Baksidan har blivit den situation som vi nu befinner oss i, där inte
folkhushållet längre förmår bära kostnaderna för ett bostadsstöd som får allt
mindre fördelningspolitisk träffsäkerhet.
Alltså måste vi hitta en bättre prioritering av bostadsstödet, samtidigt som
stödet måste minskas. Det förutsätter att fler - inte färre - av de boende
förmår bära en större andel av kostnaderna för det egna boendet. Det kom-
mer de inte att kunna göra efter skattereformens höjning av boendekostna-
derna. I den meningen har folkpartiet och socialdemokraterna genom skat-
teuppgörelsen skapat den allra sämsta tänkbara förutsättningen för en sådan
möjlig lösning.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
När kostnaderna för boendet har drivits upp till en nivå där flerbarnsfamil-
jer med normalinkomster, på snudd till att vara höginkomsttagare, med års-
inkomster på upp till 264 000 kr., har rätt till och måste ha bostadsbidrag för
att klara sitt boende, då har vi kommit långt från de sociala mål som skall
ligga till grund för statens engagemang i bostadsfinansieringen.
Den skatteöverenskommelse som socialdemokraterna och folkpartiet har
ställt upp på har för länge sedan suddat ut dessa mål. Skatteöverenskommel-
sen gör det inte bara omöjligt att öka kostnaderna i boendet ytterligare. Den
gör det också mycket svårt att hitta en bättre prioritering av det bostadspoli-
tiska stödet, för att kunna minska det, utan att det drabbar de svaga på bo-
stadsmarknaden.
Det förslag som vi nu diskuterar är ingen lösning. Folkpartiet har inte ställt
sig bakom förslaget. Det hedrar dem. Men man har medverkat till att skapa
de sämsta tänkbara förutsättningar för förslagets genomförande. Från cen-
terns sida fanns det ett intresse för en lösning med räntelån när frågan disku-
terades förra gången, i mitten på 80-talet. Men vår sociala syn och värnet om
de svaga har lett oss fram till att skattereformens finansiering, med så kraftigt
ökade boendekostnader som följd, har omöjliggjort en sådan lösning. Hela
kostnadsutrymmet i boendet är för de flesta låg- och normalinkomsttagare
täckt till bredden med skattereformens finansiering. Där finns inte längre
plats för några lån till räntor.
Centerns väg är mindre kostnadsbelastning på boendet och mindre bidrag,
inte tvärtom. Det ger bättre förutsättningar för att minska bostadssubventio-
nerna och prioritera stödet till dem som bäst behöver det. Därmed kan de
sociala målen i bostadspolitiken upprätthållas.
Herr talman! Det förslag till bostadsfinansiering som vi nu behandlar har
flera beröringspunkter med skattereformen. Ett är förslaget till investerings-
bidrag, som skall ersätta en del av den fördubblade byggmomsen. Det är
ett typexempel på den inslagna vägen med ökade skatter och bidrag, som
socialdemokraterna och folkpartiet valde, dvs. först tas en skatt ut på bo-
stadsbyggandet vilken sedan till viss del återbetalas till samma byggare i form
av ett investeringsbidrag. Under vägen har hela det bostadsbyråkratiska re-
gelverket kopplats på, som snärjer in den enskilda människan och gör henne
mer och mer omyndig. Jag skall inte ta upp tid med att beskriva de här byrå-
kratiska processerna. De är väl kända för de av kammarens ledamöter som
skall debattera den här frågan och för många andra.
Nu har folkpartiet i sin partimotion yrkat avslag bl.a. på att markvillkoret
och lagen om kommunal bostadsanvisningsrätt skall kopplas in som villkor
för investeringsbidrag. Det hedrar dem. Men jag måste fråga hur man kan
göra upp med socialdemokraterna om införande av ett investeringsbidrag,
utan att försäkra sig om att inte krångleriet ökas ytterligare. Jag måste också
fråga socialdemokraterna varför man inte, när man inför ett nytt system, tar
den chans som verkligen finns att sopa undan en rad av de onödiga, krångliga
byråkratiska regler som vi har i vårt finansieringssystem. Varför tar man inte
den unika chansen vid det här tillfället?
En annan beröringspunkt med skattereformen är den höga belastningen
för skatteomläggningens finansiering, som jag tidigare har berört. För att se
hur de kostnaderna skulle kunna tas ut och subventionerna minskas kom
Birgerssons boendekostnadsutredning till stånd, vilken det nuvarande rege-
ringsförslaget till stora delar bygger på. Det var som att slänga in jästen efter
degen i ugnen. På det sättet har bostadssektorn misshandlats hela tiden av
skattereformens två konstruktörer, folkpartiet och socialdemokraterna.
Det resulterade i att bostadssektorn lämnades utanför uppgörelsen, för-
modligen därför att parterna fick kalla fötter över reformens konsekvenser
för de boende, konsekvenser som de inte vågade stå för. Det är oansvarigt
av båda parter och gör att många svaga grupper kommer att drabbas när en
ny bostadsfinansiering skall utformas efter det att skattereformen är genom-
förd.
Det faktum att bostadssektorn misshandlats i skatteutredningen och läm-
nats åt sidan i skatteuppgörelsen innebär att minoritetsregeringen har haft
besvär med att förankra sitt förslag i riksdagen och bilda en majoritet för det.
Den proposition som vi nu behandlar bygger därför på en uppgörelse mellan
socialdemokraterna och vänsterpartiet. Till den har sedermera under ut-
skottsbehandlingen miljöpartiet anslutit sig.
Men vet egentligen vänsterpartiet och miljöpartiet vad de har gått med
på? Dessa två partier säger sig ställa upp bakom de små och svaga i samhäl-
let. Det förslag som nu föreligger kommer att slå särskilt hårt just mot dessa
grupper. Hur kan ni acceptera att det med det nya förslaget blir omöjligt för
barnfamiljer som inte har starka kapitalintressen att luta sig mot att få bo i
en egen villa?
Räntelånet innebär att det inte finns något utrymme för topplån med huset
som säkerhet. Topplån med den egna villan som säkerhet är en nödvändighet
för att människor med låga och normala inkomster skall kunna klara av att
finansiera ett villabygge eller ett villaköp i dag. I fortsättningen blir det en-
dast möjligt för dem som har eget kapital, för dem som har rika föräldrar
eller andra som kan skriva på borgen att bygga villor. Men för normalin-
komsttagare och människor med lägre inkomster kommer detta att vara helt
omöjligt. Är det verkligen era partiers linjer att främja dessa kapitalstarka
grupper och lämna alla barnfamiljer med låga och normala inkomster åt si-
dan? Är det verkligen så? Är det inte det, ja, då kan ni inte med hedern i
behåll ställa er bakom utskottsmajoritetens förslag.
Förhållandet med uppgörelse i förväg mellan regeringen och något annat
parti ger också besvärande låsningar vid behandlingen här i riksdagen. Det
ger dåliga förutsättningar för en bra riksdagsbehandling, där regeringsförsla-
gen kan förändras till det bättre. Särskilt i bostadsutskottet har sådana för-
ändringar tidigare varit möjliga.
Trots detta finns förändringar föreslagna på väsentliga punkter. Det gäller
kreditgarantins utformning, det kommunala förlustansvaret, fastighetsskat-
tens och realisationsvinstbeskattningens utformning i räntelånesystemet och
beslutsordningen i låneärenden. Detta är försök till att mildra de negativa
effekterna av förslaget. Dessa förslag bygger på andrahandsyrkanden från
centerpartiet och motionsyrkanden från vänsterpartiet och enskilda social-
demokrater.
Jag ser dessa markeringar som ytterst väsentliga. Som jag ser det kan till-
kännagivandet om ett bättre förslag till kreditgaranti fälla hela det nuva-
rande finansieringsförslaget. Bostadsutskottet har enhälligt underkänt för-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
slaget till kreditgaranti. Utskottet ställer som centralt krav på ett nytt bo-
stadsfinansieringssystem att lånevillkoren skall vara lika i hela landet och att
villkoren i kreditgarantisystemet ger förutsättningar för byggande även i
mindre orter och på landsbygden.
Utskottet skriver enigt inte endast om kreditgarantin till långivarna. Ut-
skottet skriver också lika skärpt och entydigt beträffande garantiåtagandena
från statens sida gentemot låntagarna. Det avser statens regressanspråk vid
eventuella kreditförluster. Där säger utskottet att statliga regressfordringar
i normalfallet bör kunna efterges. Det gäller alla sådana fordringar som be-
ror på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit så
svag att räntelånen saknar täckning. Detta bör uppfattas som ett åtagande
från statens sida med framför allt en regionalpolitisk innebörd, säger utskot-
tet vidare.
Dessa två kreditåtaganden gentemot långivaren och låntagaren kan inte
uppfyllas, enligt min uppfattning, med mindre än att staten är beredd att
påta sig ett ansvar för alla förluster som uppkommer vid en försäljning av
hus på grund av att värdestegringen varit mindre än skuldökningen i det före-
slagna räntelånesystemet. Med hänvisning till att värdestegringen realt sett
legat under konsumentprisindex för de hus som försålts under 80-talet i om-
råden som täcker ungefär halva landets yta och 50% av fallen kommer en
sådan lösning att bli mycket dyr för staten, dyrare än dagens systern.
Jag vill nu speciellt fråga vänsterpartiets och miljöpartiets representanter
i debatten om de delar min uppfattning härvidlag och är beredda att agera
för att röja förslaget ur vägen i en framtid, om inte dessa garantier från rege-
ringen kan uppfyllas så som utskottet förutsätter med sin skrivning.
Herr talman! Utskottet gör också ett tillkännagivande om att reformen
skall träda i kraft redan den 1 januari 1992, dvs. ett halvår tidigare än vad
som föreslås i propositionen. Det är miljöpartiet som står för den majorite-
ten tillsammans med utskottets socialdemokrater. Där måste jag harangera
vänsterpartiets moraliska resning som bestämt avvisade det förslag som
framställdes direkt vid sittande bord vid justeringstillfället i utskottet.
Det är ju ett mycket lättvindigt sätt att behandla en övergång till ett helt
nytt finansieringssystem som detta. Det tarvar mycket av förberedelser om
det skall lyckas. Misslyckas det blir det alltid de enskilda människorna som
blir lidande. Det är en mycket våghalsig hantering av en viktig fråga, som
miljöpartiet nu medverkar till.
Från socialdemokratiskt håll är det naturligtvis ett sätt att försvåra för en
annan riksdagsmajoritet att efter valet stoppa reformen och ersätta den med
ett nytt förslag. Förslaget kom ju först sedan det stod klart för socialdemo-
kraterna att de hade en enhällig trepartireservation emot sig, där dels yrkas
avslag på det nu framlagda förslaget, dels också tecknas principerna för hur
ett annat och bättre system skall se ut. Ar ni verkligen i miljöpartiet beredda
att stå för konsekvenserna av att hasta i väg med ett genomförande på detta
vårdslösa sätt?
Det blir ju dessutom utomordentligt svårt för regeringen att på den korta
tiden åstadkomma de förbättringar som utskottet enhälligt har krävt. Inne-
bär miljöpartiets ställningstagande i denna del att miljöpartiet är berett att
acceptera ett genomförande, även om inget bättre förslag till kreditgaranti
finns vid ikraftträdandet? Är miljöpartiet då berett att äventyra egnahems-
boendet i halva Sverige? Jag tror att det är utomordentligt viktigt att få be-
sked på dessa punkter, som kommer att ha så avgörande betydelse för de
många människornas enskilda familjeekonomi för framtiden.
Herr talman! 1 reservation 1, som samtliga tre icke socialistiska partier står
bakom, yrkas avslag på förslaget till ny bostadsfinansiering i sin helhet. Det
sammanfaller med yrkandena i partimotioner från samma partier, inkl, cen-
tern. I samma reservation tecknas också principerna för hur vi vill se en ny
bostadsfinansiering utformad.
Förslaget bygger på fyra punkter:
För det första en princip med enhetslån, en bassubvention som är lika för
alla.
För det andra att det nuvarande räntebidraget successivt trappas upp, pre-
cis som i dag.
För det tredje en omfördelning över tiden på annat sätt än vad regeringen
föreslår.
För det fjärde en stimulans av sparandet.
I en rad övriga reservationer, där centerledamöter finns med, följs med
vissa förutsättningar en rad andrahandsyrkanden och tredjehandsyrkanden
från centerns kommittémotion upp.
Det innebär t.ex. att vi avvisar införandet av investeringsbidraget och vill
i stället inte höja byggmontsen.
Vi avvisar överföringen av hela den lånebyråkrati som nu finns till det nya
systemet som villkor för investeringsbidraget.
Vi förordar en lägre uppskrivning av nettoräntesatsen för att mildra skuld-
ökningen på räntelånen.
Vi vill ha en rättvisare fördelning av förlustansvaret mellan staten och
kommunerna. Kommunerna skall inte behöva stå för större förlustansvar än
staten.
Vi avvisar förslaget att bryta statens löfte till de husägare som är inne i
dagens låne- och räntebidragssystem. De bör få vara kvar i det gamla syste-
met om de önskar det.
Vi avvisar majoritetens förslag att övervältra underhållskostnader i hyres-
fastigheter på kommande generationer hyresgäster genom att bostadsföreta-
gens underhållsfonder i praktiken avskaffas. Vi förordar i stället att skattefri
avsättning till reparationsfonder skall fä göras och att även hyresgäster i pri-
vatägda fastigheter via tapetreformen skall få inflytande över sin egen boen-
demiljö.
Herr talman! Jag ber att i första hand få yrka bifall till reservation nr 1 och
samtliga villkorade reservationer i anslutning till reservation 1. I övrigt ber
jag att få yrka bifall till reservationerna 6, 7, 11, 18, 39 och 42.
Anf.2 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Moderata samlingspartiet avvisar regeringens förslag om en
ny bostadsfinansiering. Den socialistiska utskottsmajoriteten har i förelig-
gande betänkande godtagit regeringens förslag med vissa korrigeringar.
Dessa förändringar innebär dock ingen förändring av vår bedömning. För-
slaget är i sak oacceptabelt och orättfärdigt.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Utskottsmajoritetens förslag är ett direkt hot mot hundratusentals små-
husägare och bostadsrättshavare. På nyårsafton 1992 försvinner nämligen
nuvarande räntebidrag i ett slag. Ju nyare hus, desto större blir smällen.
För några dagar sedan talade jag med en man som just hade förverkligat
sitt livs dröm. Han hade byggt ett eget hus.
Han sade: Mitt hus ligger på landsbygden. Det är ett vanligt ordinärt hus
men kostade ändå 1,3 miljoner. Statliga räntebidrag var självfallet en förut-
sättning för att jag skulle kunna bygga. När jag skrev på lånehandlingarna
för mitt statliga lån kände jag det som när man skriver på vilket avtal som
helst. Det som är skrivet det gäller. Men nu vet jag inte hur det skall gå.
Den här mannen och många andra bostadsägare har all anledning att
känna oro. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det nu är de socia-
listiska partierna som samverkar för att rikta ännu ett hårt slag mot dem som
äger sin bostad. Detta sker trots att önskan om en egen ägd bostad är djupt
rotad i det svenska samhället och trots att opinionsundersökningarna enty-
digt visar att en överväldigande majoritet av medborgarna även i vårt land
önskar bo i eget hem.
Regeringens förslag innebär att nuvarande låne- och räntebidragssystem
ersätts av s.k. räntelån. Den enskildes räntekostnader för dessa nya lån blir
så hög att hon eller han erbjuds att låna till räntan. Den nominella skulden
ökar under omkring 20 år trots årliga amorteringar. Skulden kan vara för-
dubblad när det är dags att börja minska den.
Den nyblivne småhusägaren, som jag nyss berättade om, kommer att få
se sin skuld öka från över 1 miljon i dag till kanske 2,5 miljoner år 2010. Jag
har full förståelse för om han känner förtvivlan att ställas inför detta perspek-
tiv.
Bostadsministern förklarar i propositionen regeringens svek mot alla dem
som kominer att mista nuvarande räntebidrag med att klart och cyniskt
hävda att ”räntebidrag är ett ensidigt åtagande från statens sida”. Ett sådant
synsätt kan inte godtas. Det är etiskt oförsvarligt att först införa ett system
för långsiktig bostadsfinansiering, som människor inrättar sig efter, för att
därefter på detta sätt över en natt ändra spelreglerna när ingen återvändo
finns.
Herr talman! Finansieringssystemet kan leda till att fastigheter sjunker i
värde och måste säljas till lägre pris än den skuld ägaren har. Regeringen har
försökt möta detta genom att föreslå att det skall lämnas statliga kreditgaran-
tier för räntelånen. Dessa garantier ges till kreditinstituten som säkerhet om
kreditinstitutens fordran på låntagaren inte täcks av värdet på fastigheten.
Om staten tvingas infria sitt garantiåtagande gentemot kreditinstitutet får
staten å andra sidan regressvis en fordran mot låntagaren. Dessa anspråk
skall prövas av en kreditgarantinämnd, dvs. ännu ett nytt statligt organ.
Några garantier som befriar ägaren från betalningsansvar finns inte. Det lär
knappast bli tal om befrielse när fastigheter sjunker i värde på grund av fak-
torer som påverkar fastighetspriserna i hela landet. Så kan ju exempelvis
vara fallet när fastighetsskatter och energipriser höjs.
Den enskilde fastighetsägaren måste självfallet alltid utgå ifrån att han
kommer att bli personligen ansvarig för skulder som belastar fastigheten.
Just därför kommer få människor att våga skaffa ett eget hem med den 20-
åriga skulduppräkningen. Tiotusentals familjer sparar i dag regelbundet för
att kunna förverkliga önskemålet om en egen bostad. Många av dessa kom-
mer att tvingas ge upp sina planer om regeringens förslag genomförs. Försla-
get kommer att fungera som en stoppkloss för byggande av egnahem. Man
vågar helt enkelt inte satsa på ett nytt eget hem under de nya villkoren. Osä-
kerheten blir för stor.
Det mesta talar för att byggandet av egnahem helt kommer att upphöra
på landsbygden, trots att det här inte finns något alternativ till småhus. Re-
sultatet kommer att bli en avfolkning av landsbygden. De som kommer att
lämna landsbygden och flytta in till större tätorter och städer blir då i första
hand bostadssökande yngre människor. Det betyder en utarmning av lands-
bygden.
Utskottsmajoriteten har trots allt insett att det föreslagna systemet med
kreditgarantier innebär vissa problem. På s. 31 anför man nämligen: ”Rege-
ringsförslaget innebär att pantsäkerheten för räntelånen i förmånshänseende
förutsätts ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för investeringslånet.
Detta innebär i sin tur att något utrymme för ett s.k. topplån med förmåns-
rättsläge mellan säkerheten för investeringslånet och säkerheten för räntelå-
net inte finns.”
Man erkänner så att detta för egnahemsägare kan innebära att exempelvis
en rebelåning för en ombyggnad blir omöjlig att finansiera för den som inte
har eget kapital. Det blir också, som Agne Hansson sade, omöjligt att finan-
siera ett köp med topplån. Detta är en så allvarlig brist i förslaget att ut-
skottsmajoriteten borde ha avvisat propositionen i stället för att föreslå att
regeringen skall återkomma i denna fråga. Eftersom bostadsministern hit-
tills inte har lyckats lösa heller denna fråga talar allt för att han även fortsätt-
ningsvis kommer att misslyckas.
Herr talman! Det föreslagna bostadsfinansieringssystemet kommer över-
gångsvis att minska statens kostnader. Den nya statliga kreditgarantin och
det nya realräntebidraget som föreslås kan emellertid leda till väsentligt
högre kostnader än som förutses. Dessutom kommer det nya lånesystemet i
förening med den beslutade finansieringen av skatteomläggningen att pressa
upp hyrorna. Det i sin tur kommer att leda till krav på höjda bostadsbidrag.
Även på detta område kan alltså statens kostnader komma att öka högst vä-
sentligt. Rundgången, dvs. att höga skatter leder till höga bidrag, kommer
att fortsätta.
Denna utveckling kommer att förstärkas på grund av propositionens för-
slag om räntestöd för lägenhetsunderhåll i hyreshus. Det nuvarande statliga
räntestödet för förbättring av bostadshus utvidgas till att omfatta även lägen-
hetsunderhåll med en varaktighet på 20 år. Beträffande nya hus, dvs. hus
med bostadslån eller motsvarande utbetalade efter utgången av detta år,
skall även underhåll med kortare varaktighet kunna lämnas, som det står i
propositionen, ”så att hyran i dessa hus inte behöver belastas med avsätt-
ningar för underhåll”.
För närvarande avsätts inom allmännyttan ofta 40 kr. per kvadratmeter
och år till det långsiktiga underhållet och 20 kr. för det kortsiktiga underhål-
let. På kort sikt kommer propositionens förslag att medföra att hyrorna kan
sänkas. Men i praktiken kommer det att innebära att bostadsföretagens fon-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prof. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
10
der för Iägenhetsunderhåll avskaffas. I stället för att kunna få ränteavkast-
ning på fonderade medel skall företagen alltså i fortsättningen låna pengar
till underhållet. På längre sikt kommer detta system att leda till kraftiga hy-
reshöjningar då reparationslånen skall återbetalas. Framtida hyresgäster får
betala den förslitning dagens hyresgäster svarar för. De framtida hyreshöj-
ningarna kommer i sin tur att generera krav på ökade bostadsbidrag. Även
förslaget om lån till underhåll kommer således att ha en skadlig inverkan på
bostadsmarknaden.
Denna fråga kommenterades under den offentliga utskottsutfrågningen av
HSBs verkställande direktör, Rolf Trodin, på följande sätt: ”Detta är en
överraskande signal till bostadsmarknaden, åtminstone den del som jag re-
presenterar. I fortsättningen skall man alltså inte i förväg spara till nödvän-
digt underhåll. När den första hyresgästen i ett nybyggt hus har förbrukat
kylskåpet, frysen, spisen eller tvättmaskinen skall värden ta upp nya lån för
att ersätta utrustningen. Detta nya lån skall kommande hyresgäst förränta
och amortera. Enligt HSBs uppfattning bör staten i stället stimulera till att
underhållsfonder byggs upp.”
Denna signal är inte bara överraskande, som Rolf Trodin uttryckte det.
Den är direkt stollig.
Jag vill passa på att ställa en fråga till socialdemokraternas talesman Oskar
Lindkvist. Instämmer Oskar Lindkvist i Rolf Trodins uppfattning att under-
hållsfonder är ett bättre system än lån och bidrag när det gäller underhåll?
Vid bostadsutskottets offentliga utfrågning om det nya bostadsfinansie-
ringssystemet medgav bostadsdepartementets företrädare att detta reala lå-
nesystem inte kan fungera tillsammans med det nominella system för be-
skattning av realisationsvinst som ingår i skatteöverenskommelsen mellan
socialdemokraterna och folkpartiet. Finansdepartementets tjänstemän de-
klarerade att det inom det departementet inte fanns några planer på att
ändra reavinstreglerna.
Lånesystemet blir då ännu mer befängt. Detta illustrerade vi moderater i
vår partimotion med följande exempel. Antag att en person bygger ett eget
hem för 1 milj.kr., och att det för enkelhets skull också är belånat till samma
belopp. Efter ett antal år är skulden uppe i 1,4 milj.kr. Ägaren blir arbetslös,
men får ett nytt jobb på en annan ort. Han har tur och lyckas sälja huset för
1,5 milj.kr. Enligt de nya reavinstreglerna har han då gjort en vinst på
500 000 kr. Denna vinst skall beskattas. Skatten för att få flytta blir 9 % på
1,5 milj.kr., dvs. 135 000 kr. De 1,5 milj.kr. som ägaren fick för huset räcker
inte till att betala lånet och skatten. Det fattas helt enkelt 35 000 kr.
Än värre blir det naturligtvis om ägaren inte lyckas få ut mer för sitt hus
än vad lånen uppgår till. Den situationen är dessutom ett troligare scenario,
åtminstone i mindre orter och på landsbygden. För tydlighets skull skall
också sägas att situationen blir densamma för dem som bor med bostadsrätt.
Man kan med fog fråga sig vad det finns för anledning för människor att
spara och göra stora uppoffringar för att skaffa sig en egen ägd bostad när
det leder till otrygghet, ökad skuldsättning och ovanpå detta en rent konfis-
katorisk flyttskatt. Varför bry sig om att äga, när man ändå bara blir en betal-
ningsskyldig portvakt?
Till skillnad från bostadsministern har den socialistiska utskottsmajorite-
ten insett att det föreslagna bostadsfinansieringssystemet inte kan kombine-
ras med systemet med flyttskatt. Man har t.o.m. illustrerat detta med att
hänvisa till det exempel från vår motion som jag nyss redovisade. Man nöjer
sig dock med att uttala att denna reavinsteffekt måste undanröjas. Den na-
turliga slutsatsen borde enligt vår uppfattning ha varit att utskottsmajorite-
ten hade uttalat att flyttskatten omedelbart skall avskaffas. Jag vill ändå
fråga Oskar Lindkvist: Hur vill då Oskar Lindkvist lösa problemet med rea-
vinsteffekten?
Herr talman! I en gemensam reservation yrkar centerpartiet, folkpartiet
och vi moderater avslag på förslagen i propositionen. Det betyder emellertid
inte att vi vill behålla nuvarande system, långt därifrån.
Utgångspunkten för oss moderater är att bostadsbelåningen måste vara
enkel och lättfattlig. Den bör utformas så, att räntebidragsberättigat bo-
stadslån utgår som enhetslån. Lånet skall vara neutralt, dvs. utgå lika för alla
byggherrar och upplåtelseformer. Nuvarande favorisering av bl.a. kommu-
nala bostadsföretag skall upphöra. Om bostaden är större eller kostar mer
än vad som täcks av enhetslånet, får denna kostnad täckas med tilläggslån
till marknadsränta.
Ett sådant låneregelsystem skulle innebära att i stort sett alla typer av of-
fentlig ekonomisk kontroll samt dagens lånekineseri försvinner. Endast en
ren kreditriskprövning behövde återstå. Nytänkande och produktutveckling
skulle stimuleras, vilket gynnar såväl de byggande som konsumenterna.
Nuvarande subventioner bör avvecklas stegvis och i kombination med
sänkta skatter. Räntebidragen bör - som vi krävt i motioner - avskaffas för
alla hyres- och bostadsrättshus byggda före 1975. Dessa har haft subventio-
ner i över 15 år, och kvarvarande bidrag är ganska små. Ett avskaffande får
begränsad betydelse för hushållen och kompenseras av moderata förslag
inom skatteområdet.
Det finns vidare skäl för en begränsad ökning av upptrappningen av den
garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus byggda efter 1975. En så-
dan förändring skulle leda till att subventionerna avvecklas snabbare än i
dag.
Som jag tidigare framhållit avvisar vi regeringens förslag om ett nytt låne-
och bidragssystem för reparationer och underhåll av hyreshus. Vad som
krävs är ett system med fasta spelregler, som kan fungera under lång tid och
som gör det möjligt att finansiera såväl det kortsiktiga som det långsiktiga
fastighetsunderhållet ur hyresinkomsterna från fastigheten. Ett sådant sys-
tem förutsätter för det första en hyressättning som ger utrymme även för de
långsiktiga underhållskostnaderna och för det andra en möjlighet för fastig-
hetsägaren att fondera de medel som flyter in.
Vi vill därför införa ett system med skattefria avsättningar till reparations-
fonder. Dessa fonder skall vara knutna till viss fastighet, och de fonderade
medlen skall endast kunna lyftas för renovering och modernisering av fastig-
heten. En konsekvens av vårt förslag är att hyreshöjningar kan hållas till-
baka i renoverade fastigheter. Ett system med sådana fastighetsanknutna re-
parationsfonder leder vidare till en kraftig begränsning av nuvarande detalj-
reglering och lånebyråkrati.
För att underlätta för unga människor att skaffa en egen bostad bör ett
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
11
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
A'y bostads-
finansiering m.m.
12
särskilt premierat bosparande införas. Och sist, men inte minst: den orättfär-
diga och konfiskatoriska flyttskatten måste avskaffas.
Herr talman! Slutligen vill jag något beröra den socialistiska majoritetens
förslag vad gäller ikraftträdandet av majoritetens förslag. Detta är ett minst
sagt häpnadsväckande förslag. Vid justeringen av betänkandet föreslog soci-
aldemokraterna utan någon som helst beredning en tidigareläggning av
ikraftträdandet till den 1 januari 1992. Man hävdade också att man ”talat”
med boverkets generaldirektör, Gösta Blucher, och att denne hävdat att det
nog skulle gå bra med en tidigareläggning. På så lösa boliner fattar socialde-
mokraterna sina beslut, i det här fallet med stöd från miljöpartiet.
Herr talman! Det är därför inte så märkligt att svensk bostadsmarknad ser
ut som den gör. Hundratusentals människor, framför allt ungdomar, kan inte
få tag på en egen bostad, trots att vi i Sverige har 4 miljoner bostäder på 3,7
miljoner hushåll. Det byggs omkring 10 000 småhus i grupp med bostadsrätt
och hyresrätt, men endast några hundra med äganderätt, trots att alla vet att
medborgarna helst vill bo med äganderätt. Fastighetsskatten är så hög att
hundratusentals människor måste begära bostadsbidrag för att klara hyran.
Medborgarna i vårt land behöver en ny bostadspolitik. Centern, folkpar-
tiet och vi moderater har i detta betänkande redovisat grunderna för en så-
dan politik. Med hänvisning härtill yrkar jag bifall till reservation 1. Jag nö-
jer mig med det yrkandet just nu, men jag avser att återkomma med ytterli-
gare yrkanden, om andra partiers företrädare yrkar bifall till reservationer
under de moment, där också vi moderater har reserverat oss.
Anf. 3 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Folkpartiet motsätter sig regeringens förslag till räntelån.
Det är en alltför stor risk för att de samlade lånen under ogynnsamma ekono-
miska omständigheter kan komma att överstiga fastigheternas värde. Detta
skulle drabba den enskilde hårt och sannolikt också medföra att hela syste-
met havererade.
Ett bostadsfinansieringssystem måste vara stabilt och kunna fungera över
en längre tidsperiod under skiftande ekonomiska förhållanden. Regeringens
förslag uppfyller inte dessa krav.
Vi i folkpartiet anser att det krävs en övergång till marknadsekonomi även
på bostadsmarknaden.
Vi vill därför minska olika regleringar på bostadsmarknaden. Vi vill ta
bort en rad onödiga regler, såsom markvillkor, konkurrensvillkor, kostnads-
kontroll osv. Den omfattande lånebyråkratin bör skäras ned bl.a. genom att
länsbostadsnämnderna avskaffas.
Vi förespråkar i stället ett nytt bostadsfinansieringssystem som successivt
kraftigt minskar räntebidragen. Detta innebär naturligtvis kostnadsökningar
för den enskilde. Men när bostadssubventionerna minskar skapas också för-
utsättningar för besparingar som kan utnyttjas för skattesänkningar.
Herr talman! Den svenska bostadsmarknaden har slagits sönder av sub-
ventioner och regleringar. Detta har medfört att förhållandena på vår bo-
stadsmarknad mer liknar en planekonomi än en marknadsekonomi.
Detaljreglering och planhushållning leder alltid till samma konsekvenser.
Vi får en ineffektiv produktion som är dåligt anpassad till konsumenternas
önskemål. Det blir långa köer där många fula metoder används för att ta sig
fram i kön. Det uppstår en svart marknad, vilket leder till mer orättvisor och
framför allt slöseri med resurser. Bostadssubventionerna uppgår årligen till
tiotals mil jarder kronor. Räntebidragen beräknas budgetåret 1990/91 kosta
ca 22,5 miljarder kronor och beräknas nästa budgetår öka med minst 4 mil-
jarder kronor. De stora subventionerna medverkar till det höga skatte-
trycket.
Subventionerna går dessutom i huvudsak till dem som redan har det bra
ställt. Det är bara bostadsbidragen - en mindre del av de totala bidragen -
som går till de sämst ställda.
Subventionerna bidrar också till att byggkostnaderna drivs upp. Genom
räntebidragen betalar staten större delen av räntan. Det torde vara uppen-
bart att byggkostnaderna skulle vara lägre om det inte fanns så stora subven-
tioner. En lägre inflationstakt förutsätter sannolikt också en ändring av bo-
stadsfinansieringen. I det nuvarande systemet finns det inga motståndare till
inflationen. För ägare av bostadsrätter, småhus och andra fastigheter har in-
flationen hittills ofta varit mer än välkommen. Fastigheternas värde har sett
över en längre tidsperiod ökat i takt med inflationen, medan lånen har urhol-
kats i takt med inflationen. Generösa avdragsregler har eliminerat en stor
del av effekterna av inflationen.
Subventionerna är därför tvivelaktiga ur en mer principiell synvinkel. Alla
får vara med och bidra genom skatterna, oavsett om de själva bor bra eller
dåligt. Från liberal utgångspunkt är det självklart att den enskilde, inte sta-
ten, själv skall bestämma sitt konsumtionsval när det gäller bostad. Dagens
bostadssubventioner går i stor utsträckning till expansiva regioner, där det
byggs mycket, och därmed förstärks de expansiva tendenserna.
Subventionerna är dessutom, som tidigare nämnts, nära kopplade till om-
fattande regleringar. För att få del av subventionerna måste, som också
nämnts, en rad villkor uppfyllas såsom markvillkor, konkurrensvillkor och
kostnadskontroll. I det nya räntelånesystem som vi i dag debatterar fortsät-
ter tyvärr denna koppling mellan bostadsfinansiering och regleringar.
I regeringens utredningsarbete beträffande det här förslaget har man un-
der de senaste åren kunnat skönja en ökad medvetenhet om avigsidorna av
regleringar och subventioner. Även i den nu aktuella propositionen och i be-
tänkandet redovisas en ökad medvetenhet om främst subventionernas avig-
sidor men i viss mån även om att den nuvarande hyressättningen motverkar
den nödvändiga rörligheten på bostadsmarknaden.
Herr talman! De förslag som redovisas i propositionen för att minska bo-
stadssubventionerna är dock olämpligt utformade, och inga förslag redovisas
för att minska regleringarna. Som jag har nämnt leder ofta regleringar och
subventioner till bieffekter som skapar krav på nya regleringar och subven-
tioner. Det hävdas ofta att bostaden är en social rättighet och att det därför
krävs politiska ingrepp på bostadsmarknaden. Det bör naturligtvis vara en
social rättighet att få ha en bra bostad. Den rättigheten tryggar vi bäst genom
att föra en ekonomisk politik som leder till välstånd och genom stöd till sär-
skilda grupper, t.ex. i form av barnbidrag och bostadsbidrag.
Däremot finns det inget skäl att tro att planhushållning på just bostads-
marknaden skulle vara överlägsen marknadsekonomin. Tvärtom har vi all
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
13
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
14
anledning att tro att marknadsekonomi är bäst för en bra bostadspolitik.
Därför tycker jag att en övergång till marknadsekonomi på bostadsmarkna-
den - en svensk perestrojka inom bostadssektorn - är mycket önskvärd. Men
den kan av hänsyn till enskilda människor inte ske över en natt, och den
kommer inte att kunna ske utan övergångsproblem.
De föreslagna villkoren för räntelånen kan under ogynnsamma förhållan-
den, vilket jag nämnde i min inledning, leda till en omfattande skuldupp-
skrivning under lång tid samtidigt som fastighetspriserna inte stiger i samma
takt. Vi skapar härigenom skuldfällor. Detta drabbar den enskilde hårt och
medför att systemet blir instabilt. Ett bostadsfinansieringssystem måste
nämligen vara stabilt och kunna fungera i skiftande ekonomiska lägen. I pro-
positionen och i betänkandet hävdas att det föreslagna systemet uppfyller
dessa krav. Många remissinstanser har dock kritiserat systemet just därför
att det inte är tillräckligt robust. Även med de förändringar och förtydligan-
den som föreslås i betänkandet kvarstår denna kritik i huvudsak. Riksban-
ken har vid flera tillfällen hävdat att systemet är förenat med i stort sett
samma nackdelar som de som har orsakat sammanbrott i tidigare finansie-
ringssystem.
De statsfinansiella effekterna av räntelån och realräntebidrag belyses
också mycket knapphändigt i propositionen. Det är inte acceptabelt att rege-
ringen lägger fram förslag som innebär förändringar på tiotals miljarder kro-
nor utan att de långsiktiga effekterna redovisas. I propositionen redovisas de
statsfinansiella effekterna med endast två räkneexempel som sträcker sig
fram till 1996. Men det står ingenting om effekterna år 2000 och därefter. På
längre sikt torde vinsterna i statsbudgeten minska. En annan effekt av syste-
met är att ett minskat byggande också ger mindre vinst i statsbudgeten.
Alla regleringar som jag har nämnt, markvillkor, konkurrensvillkor och
kostnadsprövning, finns kvar i det nya räntelånesystemet. Dessutom föreslås
villkor för att investeringsbidraget skall utgå. Man kopplar på ytterligare
regleringar. I folkpartiet har vi gått emot detta i reservation 9, som faktiskt
också centern är med på. Vi motsätter oss alltså ytterligare regleringar.
Folkpartiet har i motioner under många år föreslagit att ett nytt bostadsfi-
nansieringssystem bör bygga på följande riktlinjer.
Räntebidragen bör successivt minska kraftigt. Detta vill vi åstadkomma
genom extra nedtrappningar av räntebidragen i det befintliga bostadsbestån-
det och genom successiva höjningar av den garanterade räntan i nyproduk-
tionen. En sådan reform skulle kunna innebära, vilket jag har nämnt tidi-
gare, att skattetrycket kan sänkas.
Folkpartiet vill också göra det möjligt för den enskilde att ta lån som om-
fördelar kostnaderna över tiden. När man lägger om bostadssubventionerna
kraftigt, bör man kunna erbjuda andra sätt för att kostnaderna skall kunna
minskas när man bygger nya hus. Ett sådant sätt kan vara att införa lån med
viss omfördelning över tiden. Denna omfördelning får dock inte vara så om-
fattande och ske under så lång tid att systemet blir instabilt och därmed inte
fungerar i praktiken.
Herr talman! Den socialdemokratiska bostadspolitiken har under lång tid
haft många punkter i sitt syndaregister. Socialdemokraterna har låtit år efter
år gå utan att göra något rejält åt den närmast explosionsartade ökningen av
räntebidragen, som nu växer med 4 miljarder kronor per år. Detta är fem
gånger mer än vad staten exempelvis satsar på miljön varje år!
Socialdemokraterna utlovade en rejäl reform inför 1982 års val. Det är
ingen hemlighet att den utredning som tillsattes blev ett fiasko. Hela 80-talet
har fått gå utan att problemen har angripits kraftfullt och effektivt. Rege-
ringen har tvärtom åtskilliga gånger gjort ont värre. Den har reglerat mera
och försökt låtsas som om stora bostadssubventioner är höjden av socialt an-
svar och solidaritet.
Vi i folkpartiet har varnat för följderna. Under en rad av år, bl.a. före valet
1988, föreslog vi besparingar på räntebidragen och begärde förslag om ett
nytt finansieringssystem. I stället för att öppet och ärligt erkänna problemen
valde socialdemokraterna den breda vägen. I stället för att försöka skapa
krismedvetande satsade man på löftespolitik. I stället för att bereda marken
för besparingar på bostadssubventionerna valde man att skyla över och att
attackera sina motståndare i stället för att begära väljarnas mandat för en
sundare politik. Det är följderna av detta man nu skördar.
Socialdemokraterna satt passiva under 80-talets högkonjunktur när struk-
turförändringarna borde ha gjorts. I valrörelsen 1988 teg de om det som
måste göras, trots att de visste detta. Nu har de lagt fram ett förslag som inte
håller måttet. Bostadspolitiken är ett stort sakligt och moraliskt misslyck-
ande för socialdemokraterna.
Att vända denna politik på rätt kurs, att börja ntarknadsanpassa bostads-
politiken, blir en viktig utmaning för en ny regering om vi får en borgerlig
majoritet efter valet. Det blir ingen lätt uppgift.
Det handlar om att avveckla en planekonomisk ö i det svenska samhället
som skapat köer, främjat svarta marknader och drivit upp skattetrycket.
Vi är dock från folkpartiet beredda att ta itu med uppgiften. Vår utgångs-
punkt är den partimotion vi väckte med anledning av regeringens proposi-
tion. Det är den som skall ligga till grund för folkpartiets agerande.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis sammanfatta. Vi förespråkar ett nytt
bostadsfinansieringssystem som successivt minskar räntebidragen kraftigt.
Bidrag till flerfamiljshus bör på sikt bara utgå så att de motsvarar den av-
dragsrätt som småhusägarna har. När subventionerna minskar vill vi vara
med och erbjuda förutsättningar för lån där man kan fördela kostnaderna
över tiden. Vi vill utnyttja de besparingar detta leder till för skattesänk-
ningar.
Jag vill instämma i det som Knut Billing tog upp i en fråga till Oskar Lind-
kvist. Anser Oskar Lindkvist att den reavinstbeskattning som nu finns - och
som kommer att få konsekvenser på den här propositionen - är rättvis?
Jag vill även instämma i det som framfördes när det gäller ikraftträdandet.
På sista justerande sammanträdet flyttade man fram ikraftträdandet med sex
månader utan en beredning i utskottet i övrigt.
Jag vill yrka avslag på regeringens förslag till ny bostadsfinansiering. Jag
yrkar inledningsvis bifall till reservationerna 1 och 35 som är gemensamma
för de borgerliga partierna. I övrigt vill jag avvakta och se om andra partier
yrkar bifall till reservationer som anknyter momentvis till folkpartireserva-
tioner. Jag återkommer i så fall.
Till sist några ord till Agne Hansson. Folkpartiets inriktning har varit och
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
15
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
16
är att försöka vara med och bidra till en samordning av den borgerliga bo-
stadspolitiken. Detta har även varit min inriktning inför dagens debatt. Jag
tycker att det är litet märkligt att Agne Hansson inleder sin debattrunda med
att beskylla folkpartiet för konsekvenserna av den ekonomiska politik som
regeringen har fört. Den har drivit upp räntepolitiken och därigenom även
drivit upp kostnadsläget. Agne Hansson beskyller här folkpartiet för den
högräntepolitik som är konsekvensen av den socialdemokratiska ekono-
miska politiken.
Vi står för den del av skatteuppgörelsen där finansieringen av bostäder
sker, och vi tar även ansvar för den delen. Den innebär skattesänkningar som
kommer flertalet hushåll till godo. Skillnaden mellan oss och centern är att
centerns förslag till finansiering inte behöver möta verkligheten.
Centern tycks föreslå finansieringar som inte drabbar någon. Sådana fi-
nansieringsförslag finns inte. När centern t.ex. föreslår att man skall höja
uranskatten kraftigt är det klart att det drabbar några. Om man höjer uran-
skatten höjer man även elpriset. Med centerns förslag blir det ganska
mycket. Då drabbas ju självfallet hushållen av dessa kostnader. Jag tycker
inte att man skall smyga med detta och låtsas som att man har förslag till
finansiering som inte drabbar någon.
Anf. 4 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det finns ingen anledning att ha någon längre debatt mellan
Erling Bager och mig. Vi har ju det gemensamma intresset att få bort det
förslag till finansiering som nu ligger på riksdagens bord. Vi redovisar även
i en gemensam reservation en samsyn på hur ett nytt finansieringssystem
skall se ut.
Jag begärde ordet därför att jag tror att Erling Bager missuppfattade mig
ganska kraftigt i mitt inlägg. Jag kritiserar nämligen inte folkpartiet alls för
att ni skulle stå ansvariga för den inflations- och högräntepolitik som vi har
i det här landet nu. Den kritiserar jag socialdemokraterna för. Jag vill betona
det faktum att vi har det gemensamma intresset att få ned bostadssubventio-
nerna. Detta kräver att de boende måste ta ett större kostnadsansvar själva.
Förutsättningarna för detta är naturligtvis betydligt sämre nu efter skattere-
formen, eftersom ni redan har lagt så stora bördor på de boende genom fi-
nansieringen av skattereformen. Där hade centerpartiet ett annat förslag.
Vi medverkade i skatteuppgörelsen så länge vi såg att det fanns en möjlig-
het att hitta en rättvis fördelningsprofil. Vi medverkade till att justera skatte-
skalan rättvist. Vi kunde inte vara med längre när vi såg att vi inte längre
kunde hävda att bostadssektorn och annan beskattning på nödvändig kon-
sumtion inte kunde klaras. Det finns nämligen möjligheter att lägga tyngd-
punkten i finansieringen på andra sektorer och prioritera annorlunda, utan
att det systemet behöver vara mindre effektivt för finansiering än något an-
nat system, Erling Bager. Detta är skillnaden mellan folkpartiet och oss.
Vårt förslag innebär en fullständig finansiering av skattesänkningen, men
det innebär en finansiering över bostadssektorn som ger en lägre boende-
kostnad med i runda tal 350 kr. i månaden jämfört med den vi kommer att
få nu.
När det gäller frågan om förenklingar är vi ense också i reservation nr 9.
Jag vill fråga om verkligen inte folkpartiet fortsatte att försöka få bort mark-
villkoret, produktionskostnadsprövningen, konkurrensvillkoret och den
kommunala bostadsanvisningsrätten när ni fortsatte att förhandla. Annars
klingar talet om förenklingar ganska falskt när man handlar annorlunda.
Anf. 5 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Det var inte vi i folkpartiet som startade den här debatten.
Det var Agne Hansson som gjorde det i sitt inledningsanförande. Agne
Hanssons senaste inlägg var dock mera nyanserat än hans inledningsanför-
ande. Han tar tillbaka litet grand att vi kopplades samman med regeringens
högräntepolitik. Men utan tvivel beskyllde Agne Hansson i sitt inledningsan-
förande folkpartiet för detta, och det ville jag bemöta.
Folkpartiet står bakom den finansiering för bostäder som finns i skatte-
uppgörelsen, den är väl avvägd. Vi tror inte att centerförslaget skulle ge de
effekter som Agne Hansson här förespeglar om de skulle möta verkligheten.
Dessutom vill jag påpeka att skattereformen innebär stora skattesänkningar
för hushållen. Detta är viktigt att betona, och det framkom inte på något sätt
av Agne Hanssons inlägg.
Jag fick en fråga om investeringsbidraget och om folkpartiet inte i för-
handlingarna med socialdemokraterna hade kunnat få igenom att man skulle
slippa dessa kopplingar till markvillkor, konkurrensvillkor osv. Jag vill då
tala om för kammaren att den kopplingen inte på något sätt funnits med i
någon uppgörelse med folkpartiet. Detta har socialdemokraterna fört dit ef-
teråt. Folkpartiet är klara motståndare till en utbyggnad av regleringar för
bostadsmarknaden. Detta har gjorts utanför de förhandlingar som folkpar-
tiet förde om skatteuppgörelsen.
Anf. 6 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! En hög beskattning på nödvändig konsumtion innebär na-
turligtvis ett tryck uppåt både på inflation och på räntor. I den meningen har
folkpartiet medverkat till den nu uppkomna situationen. Men det finns så
många andra åtgärder som regeringen har vidtagit som också har pressat upp
dessa, och det vore därför fel att ge er hela skulden.
Det är riktigt att många människor får stora skattesänkningar, och de har
råd att betala en högre boendekostnad. Men det är just låg- och normalin-
komsttagarna, som inte får dessa stora skattesänkningar, som nu ser att de
inte klarar av boendekostnaderna. Det var för att undvika att fler skulle be-
höva dras in i bidragskonstruktioner av olika slag och bli bidragsberoende
som vi i centerpartiet valde en annan inriktning på finansieringen av skatte-
reformen.
Sedan till detta med förenklingar. Erling Bager har tagit i anspråk en
mycket stor del av sitt anförande till att deklarera folkpartiets inställning i
detta avseende. Det är mycket bra och lovvärt, och jag ställer mig bakom
detta. Erling Bager förespråkade t.o.m. en svensk perestrojka på bostads-
området.
Det var mot denna bakgrund som jag ställde den försynta frågan. Om man
har en ambition att arbeta för förenklingar, borde man i alla lägen ta chansen
att verka i den riktning som man själv önskar. Hade jag i folkpartiets situa-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990/91:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
/Vy bostads-
finansiering m.m.
tion varit med i skatteförhandlingarna, hade jag naturligtvis krävt av bo-
stadsministern för att gå med på investeringsbidraget att man tog bort mark-
villkoret, konkurrensvillkoret och den andra byråkratin. Jag ställde också
denna fråga eftersom det är av allmänt intresse att få reda på hur pass hårt
socialdemokraterna står fast vid en fortsatt byråkrati. Nu har vi fått reda på
att folkpartiet aldrig ställde detta krav, och det innebär att man kanske kan
se positivt på framtiden när det gäller avregleringar. Det är möjligt att vi
även kan få en bredare majoritet och kanske få med socialdemokraterna om
vi ställer hårdare krav på förenklingar.
Anf. 7 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Finansieringen av skattereformen innebär inte, som Agne
Hansson antydde, att många fler människor behöver bidrag. Det är tvärtom
så, att fler människor får möjlighet att klara kostnaderna för livets uppehälle
med sin egen lön.
Jag fick inte något riktigt svar på min fråga om centerns förslag om uran-
skatt innebär höjda elpriser, något som också drabbar hushållen på ett sätt
som ni inte har klart redovisat. Är det inte så, att ni smyger med era finansie-
ringsförslag?
Folkpartiets vilja att avreglera bostadsmarknaden är klart omvittnad i
kammaren, och vi har under lång tid i våra motioner drivit frågan om en
sådan avreglering. Jag har också här givit besked om att den koppling som
har skett mellan investeringsbidraget och olika villkor är något som socialde-
mokraterna har gjort bakom ryggen på oss i folkpartiet.
Anf. 8 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! I dag har säkert de flesta av oss varit med och firat Lucia,
hemma, på daghem, i skola eller här i riksdagen. Jag tycker att det är en
trevlig tradition i vårt land, och det tror jag att de flesta i mitt parti och i
andra partier håller med om. Man kan jämföra detta förslag till bostadsfi-
nansiering med Luciafirandet. Vänsterpartiet är överens med socialdemo-
kraterna om att vi skall ha ett Luciatåg, men vi tycker att det fattas några
ljus i kronan för socialdemokraterna. Vi vill att alla ljusen skall vara tända i
Luciakronan och att det skall vara ett helt Luciatåg. Det är bra mycket trev-
ligare när det finns med tärnor, stjärngossar och tomtar, och inte bara Lucia
med en del av ljusen tända.
Man kan fråga sig vad alternativet hade varit om inte någon systemföränd-
ring av bostadsfinansieringen hade föreslagits — eller om man bara skulle
genomföra den del som socialdemokraterna nu vill ha. Det har successivt
skett en försämring inom det nuvarande systemet. Subventionerna har min-
skat under en rad år, och resultatet har blivit att exempelvis nyproduktions-
hyrorna för 1991 blir rekordhöga. Den enorma uppbyggnad av förmögenhet
som enskilda husägare i storstäderna har kunnat göra med dagens system
tack vare inflationen, är helt oacceptabel. Detta är ett exempel på en mycket
asocial bostadspolitik. En förändring är nödvändig för att det över huvud
taget skall vara möjligt för människor med normala inkomster att ha råd att
hyra en nyproducerad lägenhet. Det är speciellt nödvändigt nu, när hyres-
18
gäströrelsen vägrar en fortsatt övervältring av kostnader på det äldre be-
ståndet av lägenheter.
Många frågar sig om vi behöver producera en mängd nya lägenheter och
hus. Räcker det inte med dem vi i dag har och att se till att de fördelas bättre?
Från vänsterpartiet ser vi en hög nyproduktion som något nödvändigt. Det
är otänkbart att för de drygt 100000 personer som står i Stockholms bostads-
förmedlings kö hänvisa till att det finns lediga hus och lägenheter på andra
orter i Sverige. Det behövs också ett omfattande underhåll för att upprätt-
hålla och förbättra standarden i de befintliga fastigheterna.
Sveriges trähusfabrikanter med flera parter i målet har i artiklar och vid
uppvaktning i bostadsutskottet målat upp en skräckvision av konsekvens-
erna av att införa de nya räntelånen. Även moderata samlingspartiets och
centerpartiets representanter har här i kammaren i dag enligt min mening
givit uttryck för en sådan skräckvision, nämligen att det inte skulle byggas
några nya hus över huvud taget och att människor inte skulle ha råd att skaffa
ett eget hem på landsbygden.
Man har hävdat att nyproduktionen i stort sett skulle avstanna eller helt
upphöra när räntelånet införs. Jag anser att inget kunde vara mer felaktigt.
Man kan också fråga sig om det inte snart räcker med de hus som finns på
landsbygden, och att den väsentligaste insatsen är ett underhåll och ett bibe-
hållande av de fastigheter vi där har.
Räntelånen innebär att betalningen skjuts på framtiden, och detta i en om-
fattning som långivare och låntagare själva kan komma överens om. Det be-
tyder att man måste satsa på kvalitet och bygga hus som håller i många gene-
rationer. Risken för att det byggs ”sjuka” hus, att kortsiktiga ekonomiska
vinster leder till billiga och slarvigt byggda hus, borde följaktligen minska.
Likaså borde risken för att det byggs bostäder i storskaliga modeller, såsom
under miljonprogrammets dagar, avta. Ett finansieringssystem som bygger
på betalning under lång tid ger förutsättningar för att bygga med kvalitet och
omsorg. Detta borde välkomnas av trähusfabrikanter, moderater, centerpar-
tister och alla andra med ett intresse för bostadsmarknaden.
En förklaring till de sannolikt kraftiga hyreshöjningarna för år 1991 är
självfallet skatteomläggningen. Det blir en ökad beskattning på boendet för
att finansiera skatteomläggningen. För hushåll med låga inkomster och me-
delinkomster blir det en dyr omläggning. Med tanke på statens minskade
kostnader för bostadsfinansiering i och med att räntelånen införs fr.o.m.
1992, borde regeringen ha kunnat avstå från ökade skatter på boendet. Med
det tilläggsförslag till propositionen som vänsterpartiet har fört fram skulle
situationen för de boende ha varit ljusare. Varför kan inte socialdemokrat-
erna acceptera dessa förslag? Flera av de förslag som vi har framställt har
också förts fram av hyresgästerna själva och SABO i förhandlingar med Ivar
Nordberg.
Det är helt uppenbart att vänsterpartiets tilläggsförslag måste antas för att
förslaget som helhet skall vara mer rättvist och för att inte få upp hyrorna
mer i höjden. Det finns fortfarande möjlighet för socialdemokraterna och
övriga partier att rösta för dessa förslag. Om våra krav i dag inte går igenom,
kommer vi att tvingas att komma igen med andra förslag, t.ex. höjda bo-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
19
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
20
stadsbidrag, för att lindra effekten av skatteomläggningen. Kommunerna
kommer sannolikt också att tvingas att betala ökade socialbidrag.
Centerpartiet , genom Agne Hansson, har framfört stark kritik mot skatte-
omläggningen och effekterna på boendet. Jag har svårt att förstå varför cen-
terpartiet inte kan ställa upp på vissa av de förslag som vänsterpartiet har
fogat till betänkandet. De går helt i linje med det Agne Hansson muntligen
har pläderat för.
I arbetet med det nya bostadsfinansieringssystemet har vänsterpartiet fått
gehör för vissa förslag redan i propositionen och för andra förslag i det slutli-
gen fastlagda betänkandet. De gäller:
1. Glesbygdsgarantin som kom med i propositionen på vårt förslag och ini-
tiativ, men som där fick en i våra ögon för vag utformning. I betänkandet
har den delen stärkts.
2. Vårt krav på stöd till underhåll i hyresfastigheter kom med i proposi-
tionen. Det är ett stort steg framåt att subventioner även framöver skall
gå till underhåll av hyreslägenheter och att det kan ske redan efter tio år.
3. Vad gäller räntebidragstrappan har vänsterpartiets krav delvis tillgodo-
setts.
4. Våra önskemål om att riksdagen skall fastställa nettoräntesatsen har för-
utsatts av utskottet. Någon reservation är därför inte nödvändig på den
punkten från vår sida.
Vad som kvarstår är däremot en hel del krav från vänsterpartiet:
1. Slopa eller ge uppskov med fjärrvärmemomsen.
2. Slopa uttagsbeskattningen på underhållsarbeten i egen regi.
3. Slopa fastighetsskatten för allmännyttiga bostadsföretag. Utskottets
skrivning om att se över fastighetsskatten är ändå i rätt riktning och kan
förhoppningsvis komma fram till samma resultat, dvs. vårt förslag, så
småningom.
4. Krav till regeringen på att de behovsprövade förvärvslånen för barnfa-
miljer behålis oförändrade med räntebidrag utanför räntelånesystemet.
Det finns bland de familjer som i dag har dessa förvärvslån en stor oro för
hur det nya systemet skall fungera för deras vidkommande. Det finns där-
för anledning att hålla fast vid det kravet från vänsterpartiets sida.
5. Förslag om ändrade regler för beräkning av konsolideringsfondernas stor-
lek.
6. Temporär ändring av bokföringslagen.
Om även dessa krav blir tillgodosedda, är det vänsterpartiets uppfattning
att målet för en social bostadspolitik, nämligen att det skall finnas goda bo-
städer åt alla till en rimlig kostnad, kan bättre tillgodoses. Om tidigare
nämnda förslag skulle bli verklighet redan 1991 skulle det innebära att kra-
ven på hyreshöjningar för 1991, som ser ut att hamna på över 700 kr. per
månad för en normaltrea, skulle kunna stanna under 500 kr. per månad.
Bostadsfinansiering är ett svårt område. Ett fåtal människor i vårt land
förstår sig på det. För mig som hamnat mitt uppe i detta utan några större
tidigare erfarenheter på området har det helt klart varit mycket svårt att
tränga in i det. Jag vill inte låta påskina att det nya förslaget är mindre krång-
ligt och lättare att förstå. Tyvärr är det långtifrån så. Men för vänsterpartiet
har det nya förslaget avgjorda fördelar i jämförelse med det system vi har i
dag. Ambitionen måste självklart vara att gå vidare och förenkla även inom
detta system. Det är min uppfattning att det faktiskt måste vara möjligt att
utforma även bostadsfinansieringsförslag som kan begripas av vanliga med-
borgare utan inträngande studier och förkunskaper.
Herr talman! Jag vill ändå härmed förklara att vänsterpartiet är nöjt med
att förslaget om ny bostadsfinansiering nu snart kan förverkligas. Vi står
bakom utskottets betänkande i allt väsentligt, med undantag för det som vi
tar upp i våra reservationer. Ett misstag har beklagligtvis uppstått. Vi står
inte, som det anges i utskottets betänkande, bakom reservation 3.
Jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 36 och 38 samt hänvisa till
mitt särskilda yttrande vad gäller socialdemokraternas sätt att utan tidigare
utskottsdiskussion föreslå en tidigareläggning av genomförandet av re-
formen. I sak anser vi att det är bra att sänka 1991 års rekorddyra produk-
tionskostnader. Men det sätt på vilket förslaget presenterades för utskottet
är felaktigt.
Vänsterpartiets vision om en god och rättvis bostadspolitik sträcker sig
mycket längre än till det förslag vi behandlar i dag. Dagens boendesegrega-
tion är stor, framför allt i storstäderna, och den ökar. Människors möjlighet
att få en bra bostad bygger i alldeles för stor utsträckning på att de skall ha
egna kapitaltillgångar. En bra bostad är en social rättighet jämförbar med
vård, omsorg och utbildning. Bostadsförsörjningen måste befrias från spe-
kulation och osunda marknadskrafter.
Anf. 9 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Risken är att med vänsterpartiets medverkan kommer fler
ljus att slockna i Luciakronan. Kostnaderna för slitage i våra hyreshus skall
vi nu övervältra på kommande generationer genom att det i stort sett blir
omöjligt att fondera pengar för underhåll. Jag kan tänka mig att vänsterpar-
tiet ligger bakom det förslaget och att socialdemokraterna inte hade kommit
på den idén själva om de inte hade blivit tvingade till det.
Jag fick inte något klarare besked på min tidigare fråga. Det är intressant
att höra Eva Zetterberg tala om hur viktigt förslaget är eftersom det är
familjer med låga och medelstora inkomster som skall klara sig. Hur skall en
låginkomsttagare, Eva Zetterberg, kunna bygga ett hus när han i dag prak-
tiskt taget alltid måste ta ett topplån med huset som säkerhet? När det inte
finns några möjligheter till topplån är enda lösningen att gå till någon som
har pengar och be att denne skriver på borgen. Jag har förstått vad vänster-
partiet är ute efter. Menar Eva Zetterberg att ingen längre skall få bygga
på landsbygden? Det är färdigbyggt där. Då förstår jag inställningen. Detta
finansieringssystem är den effektivaste politiska åtgärd som vi över huvud
taget kan vidta i den här riksdagen i det här landet för att stoppa folk från
att i fortsättningen bygga på landsbygden. De har att tacka vänsterpartiet för
att de i fortsättningen inte kan få bygga på landsbygden om de så vill.
För att kunna klara en rättvis fördelning måste det vara balans mellan
kostnader och inkomster. Då gäller det att inte heller ge sig in i en subven-
tionspolitik som är alltför vidlyftig. Det är förklaringarna till att centern inte
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
21
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
22
har kunnat ställa upp på att avveckla fastighetsskatten på t.ex. allmännyttan.
Det skulle dessutom bli en orättvis fördelning mellan olika besittnings-
former. Fastighetsskatten är viktig som ett bostadspolitiskt instrument för att
klara omfördelningen över tiden.
Anf. 10 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg sade att vi moderater tillsammans med cen-
tern och Sveriges trähusfabrikers riksförbund och många andra har svartmå-
lat majoritetens förslag och att det kommer att gå utmärkt att bygga bostäder
i framtiden även på landsbygden.
Men sedan säger Eva Zetterberg att de hus som finns på landsbygden bör
räcka. Det är ett avslöjande uttalande. Det finns de som hävdar att vi, som
Eva Zetterberg och jag, som bor i Storstockholmsområdet och är politiker
aldrig förstår landsbygdens problem. Jag har alltid sagt att det är ett fullstän-
digt felaktigt påstående. Men, herr talman, efter att ha lyssnat på Eva Zet-
terberg tar jag delvis tillbaka det uttalandet.
Anf. 11 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Centern och moderaterna riktar kritik mot vänsterpartiet för
att vi över huvud taget inte skulle vilja att det byggs egnahem på landsbyg-
den. Vi har inga invändningar mot det, och jag är övertygad om att det kom-
mer att behövas i viss utsträckning framöver. Men vi ser inte att det utgör
det stora behovet, utan det är att få ned kostnaderna för nyproduktionen i
storstäderna.
Jag undrar vad de borgerliga partierna anser om hyrorna i nyproduk-
tionen, t.ex. i Storstockholm. Vilka människor har råd att flytta in i en ny-
producerad tre- eller fyrarumslägenhet, beroende på familjens storlek, som
kostar 6 000 til) 7 000 kr. och framöver kanske 8 000 till 9 000 kr.? Det är
helt oacceptabla hyror. Då kan man i första hand undra hur människor skall
få tak över huvudet.
Jag tror att det är ett berättigat och helt legitimt krav att familjer som bor
på landsbygden skall kunna bygga ett eget hem och att de möjligheterna skall
få finnas kvar. Men vi vet att det finns ett stort antal fastigheter på landsbygd-
en som inte är bebyggda i dag. Vi vet också att man har slarvat med underhåll
och inte lämnat bidrag i den utsträckning som behövs för att kunna ha kvar
hus i många generationer. Det är väl lika väsentligt som att bygga nya egna-
hem.
Det är inte bara egnahem som behöver byggas på landsbygden. I flera
mindre orter finns krav på att man skall bygga lägenheter - hyresfastigheter.
Det är inte så att alla människor på landsbygden vill bygga ett eget hem. Det
finns många - ungdomar och familjer - som också vill bo kvar på landsbygd-
en och som vill ha en lägenhet, och det önskemålet tror jag att det här försla-
get i hög grad kan tillgodose.
Anf. 12 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Kostnaderna är alldeles för höga i nyproduktionen såväl i
Stockholm som i övriga delar av landet, Eva Zetterberg, och centern har
lagt fram en rad förslag för att lösa detta problem. En av orsakerna till att
kostnaderna är höga i framför allt Stockholmsområdet är ju att vi har haft
en tillströmning av människor, ett ökat tryck. Man har då byggt mer arbets-
, platser än bostäder, och detta har medfört ökade krav på en bostadsmarknad
som har havererat.
Men Eva Zetterbergs förslag, att stoppa all vidare byggnation och bosätt-
ning på landsbygden, innebär de facto en styrning mot de expansiva områ-
dena, där värdestegringen på fastigheter är högst. Det är en utomordentligt
koncentrationsdrivande effekt som det förslaget får. Och då, Eva Zetter-
berg, när trycket ökar ännu mer, kommer det att bli ännu svårare att klara
hyrorna i nyproduktionen.
Eva Zetterbergs och socialdemokraternas modell kommer absolut inte att
verka dämpande på hyrorna i storstäderna utan precis tvärtom. Centerpar-
tiet vill inte ha den effekten, utan vi vill snarare ha en ökad bosättning på
mindre orter och på landsbygden för att avlasta storstädernas problem och
för att man därmed skall kunna sänka hyrorna.
Det var därför som jag i mitt inledningsanförande och i min förra replik
ställde frågan hur vänsterpartiet kommer att reagera om inte socialdemo-
kraterna lyckas konstruera en kreditgaranti som vi är till freds med. Det var
en mycket intressant iakttagelse vi gjorde i vänsterpartiets motion, nämligen
att vänsterpartiet icke var nöjt med uppgörelsen med regeringen om att kon-
struera en kreditgaranti, just därför att människor på landsbygden skulle
råka illa ut. Jag ställer frågan ännu en gång: Står vänsterpartiet kvar vid sitt
krav, och är vänsterpartiet berett att röja förslaget ur vägen om inte den här
garantin uppfyllts?
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Anf. 13 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Vad jag kommenterade var ju Eva Zetterbergs uttalande att
de hus vi har på landsbygden bör räcka. Nu säger Eva Zetterberg att det på
landsbygden finns många hus som är dåligt underhållna, och gamla kåkar,
och där kan man renovera och bosätta sig. Det är ett intressant besked till
unga människor som vill bo på landsbygden. Och om det nu inte finns några
gamla kåkar från 1700-talet för ungdomarna att bosätta sig i, Eva Zetter-
berg, så kanske det blir så, om de inte skall bygga nytt, att de flyttar till stan.
Är det vad Eva Zetterberg vill - avfolka landsbygden?
Anf. 14 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Nej, vänsterpartiet vill inte avfolka landsbygden. Men den
vanligaste orsaken till att ungdomar flyttar till storstäder är inte brist på bo-
städer utan brist på arbetstillfällen på landsbygden. Det trodde jag var känt
för fler än vänsterpartiets representanter.
Till Agne Hansson vill jag säga att jag tycker att han lyssnar dåligt. I mitt
andra inlägg gav jag en förklaring till att vänsterpartiet inte var för ett total-
stopp av byggande på landsbygden. Däremot har vi på landsbygden relativt
god tillgång till hus, men för litet hyresfastigheter. Där finns en skevhet.
Vidare hade Agne Hansson tidigare ställt en fråga till vänsterpartiet om
underhållsstödet. Det framgår ju klart av betänkandet att underhållsstödet
skali utgå oberoende av om man lånar eller ej till underhållet.
Ytterligare en fråga som Agne Hansson ställt gäller prisgarantin - om
23
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
24
vänsterpartiet tänker riva upp denna överenskommelse och detta riksdags-
beslut om garantin inte fungerar. Vår uppfattning är att riksdagen här har
gjort en beställning och att detta med kreditgaranti nogsamt skall följas, och
vi utgår från att det kommer att ske. Det finns ingen anledning att i dag spe-
kulera i huruvida detta förslag inte skall fungera, och vad man skall göra i så
fall. Förslaget finns ju därför att vi är överens om att det skall träda i kraft
och därför att vi är övertygade om att det går att genomföra och att det på
sikt skall förbättra bostadsmarknaden i vårt land.
Anf. 15 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Med förslaget till ny bostadsfinansiering uppträder socialde-
mokraterna som de återtågets hjältar vi så väl behöver. Återtågets hjältar
är ett epitet som den tyske samhällsdebattören Hans Magnus Enzensberger
använder bl.a. om kommunistledare i Östeuropa som godvilligt hjälper för-
ändringens krafter på traven. I vårt aktuella fall står socialdemokraterna
dessutom själva, med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna, för
förändringen.
Borgarna har nämligen platt inget att komma med, och det har ju visats
med all önskvärd tydlighet här på morgonen. Folkpartiet talar om en för-
siktig avtrappning av det nuvarande systemet. Moderaterna och centern ta-
lar om någon form av enhetslån som inte närmare beskrivs. Alla partier
utom moderaterna uttrycker dock uppfattningen att den privata kapitalise-
ringen av bostadssubventionerna är orättfärdig och måste bringas att upp-
höra. Egoismens politiska företrädare - främst bland moderaterna - förne-
kar sig således inte här heller. Socialdemokraterna erkänner att nuvarande
system för bostadssubventioner orättfärdigt bidrar till en enorm förmögen-
hetsbildning för dem som i rätt tid blivit bostadsägare. Det gynnar högin-
komsttagare som genom höga räntebidrag har råd med stora bostäder, och
det bidrar inte till att omfördela kostnaderna mellan bostäder av olika åldrar.
När den förste ägaren säljer bostaden gör han en orättmätig vinst på den
statliga räntesubventionen, och det är ju fullständigt galet.
Miljöpartiet de gröna bygger vidare på den sociala bostadspolitiken. Men
boende och bostadsbyggande måste även grundas på ekologiska principer.
Litet tillspetsat brukar jag säga att bostaden inte bara är en rättighet. Den
är också en skyldighet i den meningen att boende inte får vara energi- och
resursslösande eller bidra till ökade sop- och avfallsberg. Det har för övrigt
i det här sammanhanget visat sig att ekobyarna, tvärtemot vad man befa-
rade, har gett lägre boendekostnader på grund av egna insatser och resurs-
snålare drift.
Det finns all anledning att minska och omfördela statens totala kostnader
i bostadssektorn. Vi har faktiskt drygt 40 kvadratmeter bostadsyta per per-
son i detta land. Det storskaliga byggandet måste därför upphöra; byggande
bör ske i mindre skala för att sörja dels för en naturlig och liten folkökning,
dels för att avhjälpa den bostadsbrist som skapats i vissa storstäder genom
en orimlig koncentration av arbetsplatser - som vi hörde i det senaste replik-
skiftet. Störst är bristen på smålägenheter för ungdomar och pensionärer.
Det finns egentligen ingen ursäkt för denna brist. Man skulle för länge sedan
genom om- och nybyggnad ha kunnat balansera tillgången mot efterfrågan.
Genom aktivt stöd till minskande hushåll att flytta från stora till mindre lä-
genheter kan man även öka möjligheterna för de växande hushållen att få
ett bättre boende.
Herr talman! Vi i miljöpartiet de gröna bedömer att regeringens förslag
till ny bostadsfinansiering i sina huvuddrag kan komma att tillfredsställa inte
bara sociala och statsfinansiella önskemål utan även krav på ökad resurshus-
hållning inom bostadssektorn. Vi tillstyrker därför förslaget just i dess hu-
vuddrag men föreslår en rad skärpningar och förbättringar.
Vi tycker att det är bra om det nya systemet skulle kunna förverkligas re-
dan om ett år. Vi stöder därför ett tillkännagivande med denna innebörd,
även om förslaget kom litet sent från socialdemokraterna - vid justeringen
av detta betänkande.
En poäng med det nya systemet är att lånefinansieringen skall ske på den
allmänna kreditmarknaden. En andra poäng är därför att det statliga bo-
stadsfinansieringsbolaget SBAB avstår från sin särställning och bidrar till
konkurrensen på kreditmarknaden under samma villkor som alla andra
banker. Jag förstår inte varför de borgerliga inte kan se poängen i detta. Som
en tredje poäng kan därmed staten bidra till att skapa en konkurrenssitua-
tion. Statens åtaganden i form av realräntebidrag och kreditgarantier kan
nämligen befaras leda till högre låneräntor än vad som är befogat på rent
affärsmässiga grunder. Som ägare av SBAB får ju staten egna impulser av
hur lånemarknaden utvecklas och kan troligen bättre värdera om en äkta
konkurrens utvecklas eller ej.
För att mildra effekten av att full mervärdeskatt utgår även i byggsektorn
införes ett investeringsbidrag i det här förslaget. Vi föreslår att investerings-
bidraget dock avvecklas under en period på 5—7 år. Vi menar att det på
några års sikt inte längre finns särskilda skäl att kompensera för momsen.
Det finns en viss risk att byggföretagen ”intecknar” bidraget utan att bygg-
kostnaderna sänks i motsvarande grad. Dessutom innebär den fulla moms-
effekten på allt byggande att självbyggare inte längre belastas av högre skatt
än byggföretagen. Vår uppfattning i den frågan redovisas i reservation 8.
Våra krav på förenklingar vid beräkning av låneunderlaget tycks komma
att behandlas av regeringen, och jag kan därför medge att min reservation
16 för närvarande inte behöver bifallas.
Ur grön synpunkt kan jag naturligtvis inte acceptera att parkeringsanlägg-
ningar för bilar nu skall ingå i låneunderlaget. Det innebär en smygsubven-
tionering av bilismen, som inte är förenlig med den annars allmänt utbredda
uppfattningen att varje trafikslag skall bära sina egna kostnader. Vår upp-
fattning härvidlag uttrycker vi i reservation 17.
Vi föreslår att åtgärder vidtas för att minska administrationskostnaderna
för det nya bostadslånesystemet och accepterar för närvarande att rege-
ringen återkommer med förslag om effektivare låneadministration.
Så till det komplicerade och kanske alltför generösa realräntebidraget.
Om hela eller större delen av kostnaden för en hög realränta kompenseras
av staten med bidrag, minskar förståelsen för en stram finanspolitik. Å andra
sidan kan man inte lägga hela kostnaden på räntelånet, eftersom låneskul-
den då skulle kunna bli alltför stor. Vi menar dock att endast en mindre del
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
25
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
26
av realräntan, under år med särskilt hög realränta, bör betalas i form av bi-
drag. Detta framgår av vår reservation 24.
Staten ställer enligt förslaget upp med en kreditgaranti för att lån alltid
skall kunna erbjudas, oberoende av objektets lokalisering, i stad eller på
landsbygd, och givet att en normal låneprövning i övrigt ger grönt ljus.
Utan motivering föreslås olika högsta gränser för kreditgarantins säker-
hetsläge i olika boendeformer. Vi tycker att de generella kraven på neutrali-
tet mellan olika upplåtelseformer bör gälla även här. Det vore intressant att
få en förklaring till varför skillnaderna omotiverat behålls. Att kräva olika
kapitalinsatser för olika upplåtelseformer innebär ju inte att neutralitet rå-
der.
Kreditgarantin kan sägas fungera som en försäkring för långivaren. Vi be-
dömer här att det finns en viss risk att låneinstituten väljer ut objekt för vilka
man begär kreditgaranti. Aven om kreditgarantiavgiften bara medför en
räntehöjning med en halv till en promille, kan en effektiv bank komma att
planerat avstå från denna kostnad och därmed minska statens avgiftsintäkter
för kreditgarantin. Om staten då höjer garantiavgiften urholkas snart garan-
tins generella karaktär, och landsbygden kan komma att drabbas. Vi vill där-
för föreslå att regeringen överväger att göra kreditgarantin obligatorisk, som
framgår av vår reservation 26.
Utskottet har enligt vårt förslag diskuterat oklarheterna om statens re-
gressanspråk på låntagarna i de fall då kreditgarantin har utlösts. Vi ser med
tillfredsställelse att utskottsmajoriteten genom ett tillkännagivande önskar
att regeringen tydliggör hur och när statens regressanspråk skall hävdas.
Oklarheter finns kvar om hur det nya lånesystemet skall tillämpas på bo-
stadsfastigheter som har nuvarande form av räntebidrag och bostadslån. Lik-
som utskottet förutsätter jag dock att regeringen återkommer med förslag
till klara direktiv som innebär att kapitalutgiften inte ökar.
Vi avvisar i reservation 43 att räntestöd skall kunna utgå för regelrätt un-
derhåll. Underhållet måste kunna klaras dels genom underhållsfonder, dels
faktiskt genom en portion eget arbete. Eget underhållsarbete missgynnas av
subventioner för inköpt underhåll.
Det finns slutligen inte skäl att avskaffa den nuvarande räntebidragstrap-
pan. Den har ju till syfte att inte ge stöd till höga överkostnader. 1 reservation
45 avvisar jag liksom folkpartiet slopandet av den s.k. räntebidragstrappan.
Så, herr talman, några kommentarer till frågor som hittills har tagits upp
under debatten.
Till att börja med tycker jag inte att Agne Hanssons svartmålning av för-
slaget har särskilt stor substans i fakta. Han ger mest luft åt farhågor. Vad
menar han med att man bygger in sig i en kostnadsskruv? Vårt förslag syftar
ju till att man skall komma ut ur denna. Jag kan inte förstå Agne Hansson
och centern på den punkten.
Agne Hansson säger samtidigt att han kräver mindre bidrag och går till
attack mot oss för att vi skulle hota låginkomsttagarna. Vi vet från boende-
kostnadsutredningen att bostadsbidragen i motsats till de rådande bostads-
subventionerna har en mycket stor social träffsäkerhet. I viss mån får vi i
detta skede förlita oss på att bostadsbidragen fungerar och förstärks. Men vi
ser det ändå som en övergångsperiod. Bostadsbidrag är självfallet i sig inget
gott, men som kostnadsskruven hittills har skruvats upp i boendet och bo-
stadsbyggandet måste man förlita sig till det mest träffsäkra sociala bidrags-
systemet, i detta fall bostadsbidragen.
Vidare ställde Agne Hansson ett par frågor. Kommer vi att medverka till
att riva upp systemet när statens kreditgarantiåtaganden inte fungerar? Ja,
självfallet, men innan en sådan upprivning skall ske finns det många kon-
trollstationer, i vilka man kan korrigera dessa åtaganden, om de inte skulle
fungera ännu. Jag kan hålla med om att det ännu inte är fullständigt redovi-
sat hur dessa garantiåtaganden i detalj skall utformas.
En annan fråga var om miljöpartiet tar ansvar för tidigareläggningen av
finansieringssystemet. Vi tar i betänkandet ansvar för att vi vill ta reda på
om det går att tidigarelägga introduktionen av det nya finansieringssystemet.
Vi behöver inte ta ansvar för tidigareläggningen. Vi vill först se om det är
möjligt att genomföra den. Det är det som vi har sagt ja till, och vi är mycket
positiva till en tidigareläggning av systemets införande.
Knut Billing talar sig varm för den orättfärdiga kapitaliseringen i boendet.
Han säger att det nu är de socialistiska partierna som står bakom förslaget.
Kan han inte läsa innantill? Som jag har redovisat stöder miljöpartiet de
gröna förslaget, vilket förankrat förslaget även utanför de socialistiska parti-
erna, eller hur?
Sammanfattningsvis några ord om de ”borgerliga bostadstomtarna”. Man
har inget tydligt alternativ att redovisa, inte ens här i debatten. Man slår vakt
om den orättfärdiga vinstmaskin som de ägda bostäderna har blivit. Under
sammanlagt 70 minuters taletid ägnade var och en bara några få minuter åt
att redovisa sina disparata idéer till förändrat bostadsfinansieringssystem.
Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen hemma i bostaden.
Slutligen faktiskt tre frågor till socialdemokraterna, som har varit mycket
tysta när det gäller det här förslaget. Det är kanske så komplicerat att de
inte har förmåga att diskutera det. Dagens Lucia Eva Zetterberg ger ett bra
uttryck för att det här faktiskt är komplicerat och att man borde medverka
till att ytterligare förenkla bostadsfinansieringssystemen, så att de är möjliga
att diskutera bland vanligt folk. Det vill jag gärna skriva under på.
Min första fråga till socialdemokraterna: Varför uttalade bostadsministern
i augusti i radio och TV och tidningar att anledningen till förseningen av för-
slaget till nytt bostadsfinansieringssystem var svårigheter att finna stöd i riks-
dagen? Vi hade fått frågan, men har alltsedan förslagets utredningsfas ställt
oss avvaktande positiva. Man har aldrig frågat oss om vad vi tycker. Då kan
man inte gå ut i massmedia och säga att man har svårigheter att finna stöd i
riksdagen.
Och varför svarade en känd statssekreterare i statsrådskansliet, förresten
vid byffén i samband med riksdagens högtidliga öppnande, på min fråga var-
för man inte har tagit reda på vad miljöpartiet anser: Regeringen kan i och
för sig numera förhandla med vem som helst.
Varför tar slutligen inte heller den socialdemokratiska gruppen i bostads-
utskottet kontakt med oss under höstens behandling, trots att vår motion
rimligen borde utläsas som positiv? Den innehåller konstruktiva ändrings-
förslag till huvudidén med räntelån.
Jag skulle gärna vilja få svar på mina frågor.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
27
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Slutligen till vår kära Lucia Eva Zetterberg: Jag är gärna stjärngosse i det
förändrade och rättvisare bostadsfinansieringståget, men den underhållning
som detta utgör kan vi klara utan subventionslån, eller hur?
För att avsluta mera formellt: Herr talman! Jag avstår från att yrka bifall
till mina reservationer, men tillstyrker i övrigt utskottets förslag till ny bo-
stadsfinansiering.
Anf. 16 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Kjell Dahlströms anförande avslöjar och förklarar varför re-,
geringen aldrig frågade miljöpartiet i de här förhandlingarna. Jag kunde inte
spåra något som helst alternativ i herr Dahlströms anförande, trots att hän
anklagade centern och de icke-socialistiska partierna för att inte ha något
alternativ. Men om detta står det att läsa bl.a. i reservation 1.
Den enda chansen för miljöpartiet att få hänga med på ett hörn var att vid
sittande bord hoppa på förslaget att tidigarelägga reformen. Det gjorde Kjell
Dahlström när han såg att det var möjligt och vänsterpartiet verkligen hade
tagit sitt förnuft till fånga. Det gjorde han efter det att han i mycket kraftiga
ordalag hade kritiserat socialdemokraterna för att under pågående samman-
träde komma med ett så våldsamt förslag. Det är därför jag lagt ansvaret på
miljöpartiet för denna tidigareläggning.
Ansvaret är i mycket hög grad ert. Det blir ännu allvarligare i ett läge där
Kjell Dahlström nu säger att man vill se om det är möjligt att tidigarelägga
reformen. Men, Kjell Dahlström, vi beslutar nu i denna kammare i dag att
det hela skall tidigareläggas. Vad gör Kjell Dahlström den .31 december 1991
när han och regeringen upptäcker att det inte går att genomföra en tidigare-
läggning? Det är en enorm vårdslöshet att säga att man vill se om det är möj-
ligt. Det argument som miljöpartiet funnit för att ställa upp på detta förslag
visar inte någon större känsla av ansvar gentemot de många boende som
kommer att drabbas av denna åtgärd, som dessutom gör det svårare att
snabbt komma ifrån det nuvarande systemet och in i ett annat och bättre.
Anf. 17 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Jag har varit förvånad över miljöpartiet när vi i utskottet dis-
kuterat detta förslag om bostadsfinansiering. Men nu förstår jag efter Kjell
Dahlströms inlägg att miljöpartiet och Kjell Dahlström varit mycket be-
svikna för att de inte med regeringen fått diskutera fram ett nytt förslag och
att det är därför som de, som jag tycker, uppträtt litet märkligt. Inför det här
betänkandets justering hoppade man i sista minuten på förslaget att t.o.m.
tidigarelägga reformen sex månader. I sin iver att visa socialdemokraterna
att man vill vara med kan miljöpartiet tydligen göra nästan vad som helst.
Det som förvånar mig hos miljöpartiet är att ni ställer upp på alla dessa
regleringar på bostadspolitikens område som vi i folkpartiet och andra par-
tier arbetar emot. Ni talar om ekobyar och om ekologiskt boende, och ni har
tankar om alternativa former av bostäder. Samtidigt är ni med på att man
har kvar de regleringar som försvårar byggandet av den typen av bostäder-
ni ställer upp på regelverket. Ni är t.o.m. med på att markvillkoret skall fin-
nas kvar som en förutsättning för det nya investeringsbidraget. Det tycker
28
jag borde stämma miljöpartiet till eftertanke. Ni försvårar verkligen det al-
ternativa byggande som ni säger er vilja värna.
Kjell Dahlström talar vidare om ökad rörlighet på bostadsmarknaden, så
att en storfamilj skulle kunna komma i åtnjutande av en större lägenhet.
Men om ni skall kunna förverkliga er politik måste ni ta spjärntag mot de
regleringar som finns. Varför ställer ni upp på regleringarna och varför är ni
med på att bygga ut dem?
Anf. 18 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill fråga Kjell Dahlström vad han menar med att vän-
sterpartiet vill ha ytterligare subventionslån. Våra förslag som avviker från
utskottsmajoritetens går ut på att vt vill ta bort olika former av punktskatter.
Vi anser exempelvis att fjärrvärmen inte skall momsbeläggas, och vi föreslår
att uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi skall slopas. Det är på dessa
punkter och andra som vi har avvikande förslag.
Kjell Dahlström är mycket välkommen att komma med som stjärngosse,
men om han skall ställa upp i tåget gäller det att han har utrustningen med
sig.
Jag vill understryka att vad vänsterpartiet talat om inte är någon utökad
subvention, utan vad vi vill är att det i skatteomläggningens spår inte skall
bli någon ytterligare övervältring på boendet.
Anf. 19 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Agne Hansson försökte anklaga oss för att vi inte har något
alternativ. Det är en ganska tom anklagelse. Vi har ju från början väldigt
noga prövat boendekostnadsutredningens förslag och funnit det vara bra.
Som alla kan se har vi i en motion till denna proposition föreslagit konstruk-
tiva ändringar, även om vi tycker att propositionsförslaget i sin huvudsak är
bra.
Jag förstår inte Erling Bagers tal om att vi skulle ställa upp på regleringar.
Jag har ett arkitektförflutet och har en viss faiblesse för planering. Jag tror
att hela vårt parti ställer upp på att man har en viss planering av bostadsbygg-
andet även fortsättningsvis. Jag tycker att det är lyckligt att vi får en annan
regim av planverket och att boverket, som vi hoppas, är inne på en linje där
man avreglerar detaljspecifikationer i bostadsbyggandet. Det tycker jag är
en mycket vettig och rimlig väg, men det betyder naturligtvis inte att det är
berättigat att rakt ut i luften säga att vi ställer upp på regleringar. Det gör vi
inte annat än om regleringarna är rimliga och vettiga ur plansynpunkt. Vi
ställer inte upp på att kapitalet skall styra byggandet och utvecklingen i sam-
hället på det totala sätt som vi nu kan se utvecklas i den här EG-euforin.
Så till frågan om tidigareläggningen, som de borgerliga debattörerna gör
ett stort nummer av - de tycks inte ha någon annan kritik att komma med.
Det är fråga om en tidigareläggning med ett halvår, om det går. Det är väldigt
tydligt utsagt i betänkandet att vi hos regeringen skall begära klart besked
huruvida reformen kan tidigareläggas. Jag förstår att detta kommer att kosta
en del i form av nya tjänster som snabbt måste tillsättas på bl.a. länsbostads-
nämnderna för att det hela skall fungera. Fungerar det inte, är det inget pro-
blem. Då får reformen skjutas till det datum som vi tidigare har diskuterat.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
29
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Vi tycker att denna förändring är så bra att den bör genomföras så snart som
möjligt.
Anf. 20 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Visst ställer miljöpartiet upp på de regleringar som finns
inom den svenska bostadspolitiken. Ni har exempelvis i dagens betänkande
inte reserverat er på någon punkt som berör regleringarna. Ni har t.o.m.
varit med på att bygga ut investeringsbidraget, som nu skall villkoras. Ett
batteri av villkor skall uppfyllas för att man skall komma i åtnjutande av in-
vesteringsbidraget.
I betänkandet finns reservationer från tre partier om att villkoret skall för-
svinna. Ni är inte med på någon av dessa reservationer. Med markvillkoret
kan kommunerna styra utöver de möjligheter som plan- och bygglagen ger.
Med markvillkoret kan man styra vilka bostäder som skall byggas på den
mark som är aktuell. Vi anser att den nuvarande plan- och bygglagen ger
kommunerna tillräckliga styrmedel, och det behövs inte ytterligare regle-
ringar för att styra bostadspolitiken. Detta har ni ställt upp på genom att ni
inte reserverat er. Detta försvårar det alternativa byggandet. Om kommu-
nerna inte vill verka i den riktningen har de instrument att stoppa ett sådant
byggande. Det har ni ställt upp på.
Anf. 21 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag glömde att bemöta Eva Zetterberg i min tidigare replik.
Anf. 22 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken nu gäller Erling Bager.
Anf. 23 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Det jag sade i slutet av mitt anförande om bostadssubven-
tionerna gällde underhålla. Jag vill bara klargöra att vi inte ställer upp på
den typen av räntestöd för underhåll.
Erling Bager säger att vi ställer upp på markvillkoret. Det är riktigt att vi
gör det. Vi ser många positiva krafter även bland kommunalpolitiker, som
verkar för just ekobyggandet. Jag har på ekobymöten träffat mängder av so-
cialdemokratiska kommunalråd, som själva med entusiasm vill gå in i den
här typen av ekobyar. Jag är därför inte rädd för att man har kvar markvill-
koret. Ekobytanken har alltmer blivit en folkrörelse, som många männi-
skor - både folkpartister, socialdemokrater, centerpartister och andra - del-
tar i. Markvillkoret kan tvärtemot vad Erling Bager säger vara ett stöd för
ett alternativt byggande och boende.
Andre vice talmannen anmälde att Erling Bager anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 24 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Dagens debatt handlar om bostäder. Den handlar primärt
om ett förslag till ett nytt finansieringssystem. I såväl regeringens proposi-
tion som utskottsbetänkandet ges en bakgrund som grundas på bostadspoli-
tiska skäl, statsfinansiella skäl och kreditpolitiska skäl.
För socialdemokratins del vill jag framhålla en för oss mycket viktig sak i
detta sammanhang. Vi betraktar och kommer alltid att betrakta bostaden
som en viktig komponent i den generella välfärden. Den har en hög prioritet
i vår politik. Vår uppfattning om bostaden som en social rättighet är orubb-
lig-
Så några ord om bakgrunden till att vi nu diskuterar nya former för bo-
stadsfinansieringen. Vi har ju haft ett räntestöd de senaste 15 åren, och
denna finansieringsform har betytt väldigt mycket för utvecklingen på
svensk bostadsmarknad. Orsaken är förstås att söka i det ekonomiska läget.
Men orsaken skall också sökas i vårt höga kostnadsläge, vår alltför höga in-
flation och de alltför höga räntorna, behovet av att minska penningutflödet
på konsumtionsmarknaden och behovet av att samtidigt nå ökad effektivitet
i en period av nödvändiga besparingar. En orsak är också det faktum att den
automatiska kostnadsutvecklingen av subventionerna bl.a. på bostadsområ-
det måste få en begränsning. Kostnadsutvecklingen på bostadsmarknaden
och de höga produktionskostnaderna, i vars släptåg följer ökade boende-
kostnader, är bara några av de ting som tvingar fram en mer effektiv använd-
ning av våra resurser.
Om detta utgångsläge - om behovet av särskilda åtgärder för att komma
till rätta med Sveriges ekonomi - är de flesta överens. Enigheten minskar
dock förbluffande snabbt när det gäller vilka åtgärder som skall vidtas. Bo-
stadspolitiken har visat en konstant förmåga att pendla mellan grupperingar
som slår vakt om den sociala bostadspolitiken och andra intressen som ser
den fria bostadsmarknaden som ett hägrande mål. Vi har redan mött dessa
invändningar, och de kommer förstås till uttryck i en del reservationer som
är fogade till det aktuella betänkandet.
Vi som har tagit ställning för regeringens proposition i bostadsutskottet är
sams om den bostadspolitiska målsättningen. Den får icke äventyras. Vi har
godtagit regeringens syn på utformningen av det nya finansieringssystemet:
Det skall vara neutralitet mellan upplåtelseformerna och förbättrad paritet
över tiden. Den skall vara fördelningspolitiskt effektiv. Den skall motverka
kapitalisering, dvs. att den förste säljaren tillgodogör sig subventioneringen
vid försäljning. Den skall kunna ge en rimligt godtagbar boendekostnad.
Det gäller även de uppställda kreditpolitiska målen, främjande av konkur-
rensen på kreditmarknaden, stimulerandet av sparandet inom bostadssek-
torn, ökad räntekänslighet hos låntagarna och minskad automation i statens
utgifter.
På detta sätt skall hyres- och bostadsrättshavarna jämställas med villaä-
garna. Kapitalutgifterna utjämnas med hjälp av räntelån på kreditmarkna-
den. För att begränsa skuldökning och minska lånetiderna införs vid särskilt
höga realräntor ett s.k. realräntebidrag. Regeringens strävan har varit - det
har majoriteten i bostadsutskottet accepterat - att förse förslaget med skyd-
dande åtgärder som innehåller garantier om statlig medverkan i särskilda
ekonomiska lägen.
Herr talman! Denna proposition är inte precis så klar i sin enkelhet att
den inte lämnar efter sig frågetecken. Jag förstår mycket väl Eva Zetterbergs
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
31
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
32
reaktion med behov av att få förslag som är mera pedagogiskt upplagda och
möjliga att följa för den vanlige medborgaren. Vi tycker, i varje fall i utskot-
tet, att det behövs en del klarlägganden. På inte mindre än åtta områden i
propositionen har en varierande majoritet i bostadsutskottet gjort tillkänna-
givanden. Det är ganska mycket. Vi utgår ifrån att regeringen tar våra önske-
mål ad notam och återkommer till riksdagen med de förtydliganden som ut-
skottet har beställt.
Jag tänker därför inte gå in på alla teknikaliteter som finns i propositionen
och i betänkandet. Jag utgår ifrån att bostadsministern så småningom kom-
mer att delta i debatten.
På en del punkter är det dock angeläget att få höra vad man från oppositio-
nen tänker göra för att få ett samlat alternativ. Jag understryker ett samlat
alternativ. I dag har vi i det avseendet endast propositionen att hålla oss till.
Låt oss ta upp den reservation som är intressant i sammanhanget, nämli-
gen reservation nr 1.1 denna yrkar moderaterna, folkpartiet och centern av-
slag på propositionen. Vi har hört skälen här i debatten. Ingen har dock hört
att dessa partier tillsammans har ett samlat alternativ som man kan ställa
emot regeringens proposition. Man kan fråga sig varför så inte är fallet. En
gissning är att man i förlängningen inte kan uppnå en sådan enighet mellan
de tre borgerliga partierna. Man är enig mot propositionen och det före-
slagna finansieringssystemet - hit men inte längre.
Vi som har följt bostadspolitiken på nära håll en längre tid ser ju modera-
ternas längtan och trängtan efter att uppnå det hägrande målet - en fri bo-
stadsmarknad. Den skall vara fri från regleringar, fri från lånegranskning, fri
från bruksvärderingar och fri från hyresgäströrelser. Till på köpet når man
det välsignade tillståndet med s.k. ökad rörlighet på bostadsmarknaden.
Med bruksvärdet, och därmed också besittningsskyddet, ur bilden kan rör-
ligheten på bostadsmarknaden äntligen ta fart. Uttrycket rörlighet är nu-
mera alla bostadsaktiva ekonomers honnörsord. Med detta menas i allmän-
het att man anvisar en väg till ökad segregering inom bostadsområdet.
Det är just detta som är det fina med den sociala bostadspolitiken som
Sverige var, och alltjämt är, ensamt om i hela världen. Olika grupper kunde
bo i samma bostadsområde oavsett inkomster och familjeförhållanden. På
senare år har vi tyvärr kommit en smula ur den rytmen. Därför trycker vi så
hårt på att den sociala bostadspolitiken även skall prioriteras när vi växer in
i ett nytt finansieringssystem.
Jag skall säga några ord om den gemensamma borgerliga avslagsreserva-
tionen. Bakom denna står folkpartiet och centern, vart och ett med sin syn
på vår bostadspolitik. Ett intressant inslag i denna förmiddags debatt var när
Agne Hansson och Erling Bager pucklade på varandra efter bästa förmåga.
Man har ändock nått en enighet tillsammans med moderaterna och samsats
i reservationen. För mig är det alljämt en gåta hur centern har hamnat där.
Vi har ju väldigt ofta hittat gemensamma grepp på hanteringen av spörsmål
som rör bostäderna. Vi får väl se vad som kommer att ske i fortsättningen
på bostadspolitikens område.
Jag vill även ta upp SBAB, statens bostadsfinansierings AB. När det till-
kom genom bostadsutskottets starka engagemang - dvs. av socialdemokra-
terna och dåvarande vänsterpartiet kommunisterna - blev det ett himla liv.
Men SBAB visade sig bli riktigt duktigt. Det höll, med råge, de krav som
statsmakterna ställde på lönsamheten. Genom att finansieringen av det
tänkta räntelånet sker på den öppna kreditmarknaden måste SBAB nu
marknadsanpassas, dvs. företaget skall ut och konkurrera med andra kredit-
institut.
Nu föreslår moderaterna och, till vår stillsamma undran, även folkpartiet
att SBAB skall avskaffas. När detta kreditföretag tillkom kritiserades det för
att det ansågs leva i en skyddad ekonomisk värld. När SBAB nu ger sig ut
och tar upp kampen med de etablerade kreditinstituten skall SBAB inte få
vara med längre. Finns det verkligen ingen plats för SBAB bland jättarna på
den svenska kreditmarknaden? Till på köpet har SBAB under senare tid fått
en folkpartist som ordförande, nämligen Ingemar Eliasson, landshövding i
Värmlands län. Min stillsamma fråga till Erling Bager är om han någonsin
har träffat Ingemar Eliasson och frågat honom vad han tycker om SBAB.
Det vore intressant att få en liten kommentar till detta.
Jag nämnde att vi har gjort en rad tillkännagivanden. De finns i betänkan-
det. Vi säger bl.a. till regeringen att man skall göra en utredning om organi-
sationsstrukturen inom boverket och en översyn av regelverket och lånehan-
teringen. Regeringen är i färd med att expediera denna beställning. Dess-
utom skall länsbostadsnämndernas framtida uppgift kartläggas i utred-
ningen.
Vi har också konstaterat att regeringen har tillsatt en utredning som skall
göra en översyn av fastighetsskatten. Vi har sagt till regeringen att förlägga
den planerade kreditgarantinämnden till Karlskrona. Där finns boverket re-
dan.
Vi vill ha en översyn av realisationsvinstbeskattningen på främst bostads-
rätter. I betänkandet finns det exempel på hur en realisationsvinstbeskatt-
ning kan slå. Förhoppningsvis har det väl ändå aldrig varit avsikten att kon-
struera en skatteregel så tokigt.
Det finns för övrigt en liknande jämförelsepunkt även i den nya skattere-
formen. Denna kammare har lyckats besluta att en bostadsrättshavare vid
försäljning både skall skatta för eventuell vinst och för sin förlustandel i bo-
stadsrättsföreningens bokföring. Nu får vi be om litet skärpning i finansde-
partementet. Politik är inte bara matematik.
Därmed har jag också gett ett svar till Knut Billing. Han frågade vad jag
tycker om realisationsvinstbeskattningen. Jag tycker att den är felaktigt kon-
struerad i båda dessa fall. Jag kommer att göra allt vad jag kan för att med-
verka till en rättelse på det området.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet och
därmed avslag på samtliga reservationer.
Jag vill dock göra ytterligare ett par tillägg. Bland trähusfabrikanterna -
åtminstone bland ett ovisst antal - har stor aktivitet utbrutit när det gäller
det föreslagna nya finansieringssystemet. Man har besökt utskottet. Det
kommer brev så gott som dagligen. Innehållet är ganska likartat. Det kom-
mer att gå åt skogen med hela den svenska trähusfabrikationen om det här
förslaget vinner riksdagens bifall. Det är eländets elände.
Jag förstod när jag lyssnade på Agne Hanssons anförande och i ännu högre
grad när jag lyssnade på Knut Billings att trähusfabrikanterna har gjort ett
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ay bostads-
finansiering m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
34
mycket starkt intryck på dessa två herrar. Det vore hemskt om de talade
sant. Det är visserligen ett nytt system, och det kan nog verka krångligt att
reda ut, men ingenting är omöjligt. Den befarade nedgången i orderböck-
erna under de senaste månaderna kan också ha sina orsaker i den ekono-
miska åtstramningen. Det kan vara så. Det kan också bero på att trähusfabri-
kanterna envisas med att tala om för oss, och naturligtvis även för alla andra,
att ingen längre kommer att köpa småhus om bostadsfinansieringssystemet
går igenom.
Det är sällan man upplever att säljare av en produkt själva talar om för
presumtiva kunder att de inte längre skall köpa småhus. Naturligtvis kom-
mer folk även i fortsättningen att efterfråga småhus. Självfallet blir det så,
men det skadar inte med en bättre marknadsföring för produkten än den
som just nu verkar vara dominerande inom trähusområdet.
Vi har många erfarenheter av hur det brukar gå när man överdimensione-
rar sina farhågor. Vi har mött det många gånger, och bara för några år sedan
hade den socialdemokratiska gruppen i bostadsutskottet besök av en av
Stockholms största byggmästare som i sitt sällskap hade en vid den tidpunk-
ten nyanställd verkställande direktör. De var verkligen bekymrade. Vi skulle
diskutera ett förslag om ändrade regler vid ombyggnad av bostadsfastighe-
ter, och de målade ut bekymren så att man nästan rördes till tårar.
Vi försökte att prata med dem och få dem att acceptera den bakgrund som
motiverade förändringen, men de hade kommit fram till att det skulle gå
mycket dåligt för byggbranschen, och inte minst skulle det gå väldigt dåligt
här i Stockholm. Vi träffade en överenskommelse med dem om att träffas
till hösten igen. Om deras farhågor var riktiga, åtog vi oss, om det behövdes,
att ta en dust med regeringen för att nämna deras förutsättningar. Sedan dess
har vi inte sett till dem, för de kom aldrig tillbaka till oss socialdemokrater i
bostadsutskottet.
Jag tror inte att överdrifterna fyller någon annan funktion än att de som
sysslar med denna verksamhet blir litet nervösa och deprimerade.
Knut Billing antydde litet konciliant, om jag får använda ett sådant varmt
uttryck, att förslaget om att skjuta fram ikraftträdandet av systemet ett
halvår skulle ha skett efter en mycket kort kontakt med boverkets generaldi-
rektör Gösta Blucher. Jag vill tala om för Knut Billing att jag ofta har kon-
takt med Gösta Blucher. Senast på morgonen i dag har jag haft en kontakt
med boverkets generaldirektör för att diskutera.
Av honom har jag fått reda på hur hyggligt det ändå ser ut på bostadsmark-
naden i Sverige i dag. Den bild som Agne Hansson inledde med att måla
upp, fick mig att nypa mig i benet och undra om vi egentligen diskuterade
samma bostadsmarknad.
Vi har på ett par tre år byggt omkring 60 000 nya lägenheter. Vi har hög
kapacitet på bostadsbyggandet i Sverige. Vi har en hög kapacitet också på
småhusbyggandet i Sverige. Det ser utomordentligt bra ut när det gäller pro-
duktionen av bostäder. Vi kan knappast nå en högre kapacitet än vi har för
närvarande.
Vi har också en konjunkturutveckling som markerar en viss ekonomisk
åtstramning. Denna konjunkturutveckling kommer naturligtvis i sinom tid
att sätta sin prägel på efterfrågan på bostäder. Vi hoppas att den inte skall
bli särskilt stark, men det finns alltså inga andra tecken för dagen än att man
i vissa kommuner har uppnått balans mellan tillgång och efterfrågan på bo-
städer.
Det är bra och det är det vi har åsyftat. Vi skall ju bygga bort bostadsbris-
ten.
Jag tror också att det finns återhållsamma prognoser inför 1991. Men jag
tror inte att man skall driva upp debatten om den nya bostadsfinansieringen
på ett sådant sätt att man får uppfattningen att det skulle vara detta som välte
de positiva förutsättningarna som ändå finns när det gäller bostadsbyggandet
i Sverige.
Slutligen skall jag svara på några frågor om jag hinner inom min före-
skrivna tid. Jag har svarat på Knut Billings fråga om reavinstbeskattningen.
Jag skall svara på hans fråga om underhållslån. Min uppfattning är att varje
bostadsföretag skall ha en underhållsfond som fungerar när man skall under-
hålla bostäder.
Samtidigt vet jag att i många kommuner anvisar man till de allmännyttiga
bostadsföretagen bostadssökande som bara bor en kort tid i husen. Att dessa
bostadssökande har sociala problem kan bidra liksom annat till att man får
en starkare förslitning av dessa lägenheter. Sett ur den synpunkten är det lätt
för mig att acceptera underhållslån, om vilket vänsterpartiet och socialdemo-
kraterna har träffat en överenskommelse.
Beträffande framflyttningen av tidpunkten för ikraftträdande med ett
halvår, vill jag understryka vad Kjell Dahlström har sagt. Vi har inte fattat
något beslut om att flytta fram tidpunkten för ikraftträdandet. Vi har fattat
beslut och sagt att om regeringen bedömer att tidpunkten skall flyttas fram,
får den komma tillbaka till riksdagen med en proposition i frågan. Något
annat beslut har bostadsutskottet inte fattat.
Jag tror att Agne Hansson och Erling Bager har avrättat varandras förslag.
Vi har konstaterat, inte utan en viss tillfredsställelse, att Erling Bager har
fastslagit att den effekt som Agne Hansson har utmålat av centerpartiets för-
slag inte stämmer överens med vår uppfattning. Jag gör samma bedömning.
Agne Hansson har egentligen inte mycket att komma med i den här frågan.
Det är bara att konstatera att det är väldigt populärt att angripa och mis-
skreditera bostadspolitiken. Prat om misslyckad bostadspolitik och annat får
vi ofta höra i bostadspolitiska debatter.
Det är inte alls populärt att ställa upp och fatta beslut som är litet oange-
näma. Det är där vi nu måste visa vår styrka, vi som står bakom detta förslag:
Kjell Dahlström, vänsterpartiets Eva Zetterberg och socialdemokraterna.
Vi måste vara medvetna om att vi befinner oss i ett läge med ekonomisk åt-
stramning. Det är viktigt att klara ut dessa frågor och att vi nu får ett förslag
som är det enda alternativet för att göra det.
Anf. 25 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill inte tro att det är höjden av moralisk styrka att inte
arbeta för alternativa förslag, utan i stället ställa upp för förslag som man
tycker är dåliga. Vi arbetar efter den konstruktiva linjen i centern och har
styrkan att säga nej när vi tycker att det är nödvändigt.
Sedan tror jag, Oskar Lindkvist, att det är väldigt farligt att nonchalera
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
35
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
36
det som Sveriges trähusfabrikanter säger i det här fallet. Det har gjort ett
starkt intryck på mig, och det beror naturligtvis på det faktum att jag lever i
deras verklighet.
Sveriges småhusfabriker ligger som ett pärlband runt det småländska hög-
landet i ett regionalpolitiskt utsatt område. 100000 av 200000 anställda på
Hultsfredshus, som jag geografiskt befinner mig mycket nära, har fått av-
sked på grund av en snabbt vikande orderingång. Småhusfabrikanterna sä-
ger att de på tre veckor känner av en 30-procentig nedgång i orderingången,
vilket kommer att betyda att mellan 15 000 och 20000 arbetstillfällen försvin-
ner inom denna sektor.
Eftersom jag bor i glesbygden ser jag också behovet av och bristen på bo-
städer. Det har gjort intryck även på mig och centern och sporrat oss att för-
söka lösa krisen och inte göra den värre.
De åtta ändringar som utskottet har gjort i förslaget är bevis på styrka,
men pekar samtidigt på de brister som ändå vidlåder systemet. Det var där-
för jag inledde med att vara ganska ödmjuk, för jag är medveten om att det
inte är så enkelt.
Just det faktum att det här förslaget inte kommer att stärka den sociala
bostadspolitiken, har gjort att vi i centern inte har kunnat acceptera det.
Vi kan inte acceptera förslaget därför att det motverkar vår strävan att
driva en antiinflationspolitik och få ned bostadssubventionerna på sikt.
Dessutom lägger det över mer av kostnaderna än i dag på de boende själva.
Det går inte om man skall värna om de sociala målen. Förslaget strider mot
centerns målsättning med sitt arbete.
Anf. 26 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Först vill jag ta upp det som Oskar Lindkvist berörde i fråga
om lån och bidrag till underhåll. Han sade att det är motiverat av att man
har ett starkt slitage på allmännyttans fastigheter.
Detta system leder till att det inte finns någon anledning att göra det som
Oskar Lindkvist vill - att bygga upp underhållsfonder. Om man ändå får lån
och bidrag, finns det inte någon sådan anledning. Precis som Rolf Trodin
sade vid utfrågningen är det här en felaktig signal. Det är väl bara att konsta-
tera att Oskar Lindkvist, som också är verksam inom HSB, har en annan
uppfattning i frågan än HSBs VD. Han tycker att det är bra att man har till-
gång till lån och bidrag och att det leder till att man inte behöver göra avsätt-
ningar till reparationsfonder.
Oskar Lindkvist säger att han skall göra något åt reavinsteffekten. Jag har
hittills sett väldigt få exempel på att Oskar Lindkvist och de andra socialde-
mokraterna i bostadsutskottet skulle rå på finansdepartementet. Vi får nog
utgå ifrån att det blir finansdepartementet som segrar och att reavinst-
effekten kommer att finnas kvar. Det naturliga hade varit att ni hade sagt
ifrån nu att flyttskatten skall avskaffas.
Oskar Lindkvist ogillar ordet ”rörlighet.” Det tycks vara ett förfärligt ord
för honom. Det måste ju betyda att han tycker att det är bättre med orörlig-
het på bostadsmarknaden. Det måste vara bra med inlåsning på bostads-
marknaden och att människor inte skall kunna få tag i den bostad de vill ha.
Oskar Lindkvist tycker tydligen att det är bra att vi har en situation med 4
miljoner lägenheter fördelat på 3,7 miljoner hushåll och att människor trots
det inte kan få tag på den bostad de vill ha. Självfallet är det bra med rörlig-
het på bostadsmarknaden så att konsumenterna kan få tag på den bostad de
verkligen vill ha.
När det gäller trähusfabrikernas problem säger Oskar Lindkvist att det
skulle vara hemskt om det var sant. Ja, visst skulle det vara hemskt, Oskar
Lindkvist! Därför gäller det att vara försiktig. Jag vill fråga Oskar Lindkvist
vilket råd han vill ge det unga par som bor på landet och bosparar med mål-
sättning att skaffa eget hem 1992.
Avslutningsvis, herr talman, skall jag komplettera mitt yrkande med att
också yrka bifall till reservation 5, 35 och 37.
Anf. 27 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Jag vill, när jag vänder mig till Oskar Lindkvist, börja med
att säga en sak som kanske ändå till att börja med är litet positiv för socialde-
mokraterna. Efter lång senfärdighet har socialdemokraterna ändå försökt
att utreda och ta fram ett underlag för ett nytt bostadsfinansieringsförslag.
Det kommer som sagt väldigt sent, men ni har genomfört ett arbete där ni
har försökt att titta på subventionerna och ett nytt bostadsfinansieringsför-
slag.
Dess värre sammanfaller inte de analyser och utredningar som socialde-
mokraterna har gjort med vad vi tycker i folkpartiet. Vi tycker att de förslag
som nu har tagits fram är för långtgående och omfattande. Vi tror att de till
slut resulterar i ett rent lotteri med de bostadsintressenter som finns på mark-
naden. Ingen vet hur det slutar - inte ni heller. Vi tror att hela systemet kom-
mer att braka samman.
Jag vill kommentera ett par saker. Vi har, vilket Oskar Lindkvist påpe-
kade, en gemensam reservation från tre partier. Denna reservation utgör en
utgångspunkt och grund för att ta fram ett nytt förslag. Det är därför vi har
begärt återremittering av hela förslaget.
Vad folkpartiet står för och vad vi tycker framgår klart av vår partimotion,
som jag förutsätter att Oskar Lindkvist väl känner till. Vi motsätter oss att
ni nu, när ni hade chansen att göra på annat sätt, fortsätter att öka subventio-
nerna.
Av vad som har framgått tidigare i debatten, skall man nu få subventioner
för lägenhetsunderhåll till att tapetsera om och annat. Det tycker vi är fel.
Vi föredrar i stället att man skall ha skattefria reparationsfonder.
Ert förslag talar också för att ni kommer att agera så att bostadsföretagen
kommer att tvingas avveckla de fonder som redan finns. Regleringen fortsät-
ter också. Den utökas, vilket jag har nämnt tidigare, i och med att investe-
ringsbidraget nu blir villkorat.
Jag fick en fråga om SBAB, och jag har talat med Ingemar Eliasson. Vår
uppfattning om SBAB har framkommit i många motioner. Det framgår av
vår reservation i dagens betänkande att vi inte tycker att SBAB skall vara
statsägt. SBAB kan ha en annan ägare. Vill man avreglera och göra något åt
den statliga bostadsbyråkratin, bör man se över vilken del av verksamheten
som är nödvändigt att ha i statlig ägo. Vi finner inte att staten behöver äga
SBAB.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
7Vy bostads-
finansiering m.m.
Anf. 28 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Oskar Lindkvist att jag i allt väsentligt in-
stämmer i beskrivningen av den sociala bostadspolitiken. Jag tror att vi är
väldigt överens om målen och till viss del också om hur de skall uppfyllas.
Jag tycker inte att jag har fått svar på mina frågor till socialdemokraterna
vad gäller förslagen från vänsterpartiet där vi vill komplettera betänkandet i
väsentliga avseenden. Jag tänker då exempelvis på förslaget om att slopa
moms på fjärrvärme m.m. Det skulle vara önskvärt att få veta vad socialde-
mokraterna tycker om våra förslag.
Anf. 29 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Orsaken till att vi inte kan acceptera vänsterpartiets förslag
om att ta bort momsen på fjärrvärme sammanhänger med att vi inte har nå-
got ekonomiskt utrymme för att kunna genomföra en sådan förändring. Det
finns inte utrymme i vår budget för alla de förslag som kostar mycket pengar.
Därför har vi också yrkat avslag på vänsterpartiets motion.
Jag konstaterar av Erling Bagers sista replik att han egentligen bara är
emot att SBAB ägs av staten. Han är inte emot att SBAB sköts duktigt, att
det går bra för företaget, att man har en duktig ordförande som är folkpartist
eller att SBAB mycket väl kommer att ta upp kampen med de stora drakarna
på kreditområdet i det svenska samhället. Han tycker bara att det är fel att
staten är ägare. Det tycker jag är en form av dogmatism som egentligen inte
borde finnas hos en sannfärdig folkpartist - om det nu finns några sannfär-
diga folkpartister kvar i det svenska samhället.
Erling Bager säger att det har tagit för lång tid att få fram förslaget, att det
är för långtgående och att det hade behövt komma tidigare. I konsekvens
därmed yrkar han på återremiss och vill att ett nytt förslag skall utarbetas.
Det betyder att det tar ännu längre tid att komma fram till ett beslut. Mer
bråttom har inte Erling Bager. Han har inte utnyttjat den tid som gått för att
få fram ett förslag från folkpartiet.
Jag ser mitt resonemang om trähusfabrikernas och trähusfabrikanternas
framtid i ett positivt schema, Agne Hansson. Jag vill att trähusfabrikanterna
skall göra det bästa möjliga av det nya bostadsfinansieringssystemet. Jag har
inte sagt något annat än att jag tycker att de har fel marknadsföring. Som
jag berättade vid ett samtal i ett annat sammanhang läste jag häromdagen
tidningen Q, i vilken två prominenta herrar som Agne Hansson och Curt
Wrigfors har medverkat. Den senare är chef för den mycket framgångsrika
Borofabriken i Landsbro. I en artikel i tidningen ger direktör Wrigfors en
mycket positiv och stabil bild av bostadsmarknaden. Han uttalar sig hundra-
procentigt positivt om den politik kring bostadsfrågorna som förs i det
svenska samhället. För att det inte skall råda något missförstånd om vad jag
sade i mitt tidigare inlägg vill jag säga att jag har samma uppfattning som
han.
I mitt anförande sade jag att det är naturligt att bostadsföretagen har en
underhållsfond, Knut Billing. Den uppfattningen står jag fast vid. Det är lika
naturligt att de har lånat pengar med tanke på de omständigheter som råder.
Dessa redovisade jag också i mitt anförande. Det är inte märkligt att den
38
möjligheten kommer att finnas inom ramen för det nya bostadsfinansierings-
systemet.
Anf. 30 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är intressant att kunna konstatera hur eniga Erling Ba-
ger och Oskar Lindkvist har varit när det gällt att försämra förutsättningarna
för de boende. Därefter träter de om hur man skall arbeta vidare för att hitta
ett system för att förbättra situationen för de boende. Jag har framfört kritik
mot att förutsättningarna är betydligt sämre än de hade varit med en annan
inriktning på skattereformen.
Vilket socialt tänkande, Oskar Lindkvist, ligger egentligen bakom ett sys-
tem där hundratusentals fler människor blir bidragsberoende? Man omöjlig-
gör för barnfamiljer i normalinkomstlägen att bo i en villa. Det föreslagna
systemet lyfter över 8-15 miljarder i kostnader från statsbudgeten till de
boende. Det kan illustrera vad det i praktiken rör sig om. En normalstor villa
kostar i dag ca 1,2 milj. kr. att uppföra på en liten ort. Det innebär att staten
subventionerar denna villa med 130000 kr. per år under de första åren.
Dessa pengar skall villabyggarna inte längre få i bidrag från staten, utan de
skall få låna dem. Det innebär att låntagaren skjuter skuldbördan framför
sig. I början blir inte kostnaderna särskilt höga, och det är en abrovinkel som
socialdemokraterna gör för att hålla boendekostnaderna nere över nästa års
val. Men efter några år blir det etter värre för de boende. Jag ställer frågan
till Oskar Lindkvist, bostadsministern och socialdemokraterna:Vad gör ni
om de boende på sikt inte orkar betala sina skulder? Är ni då beredda att
göra precis som staten fick göra med paritetslånen, nämligen lösa in skuldök-
ningen? Lovar ni att göra det? Det blir en nödvändighet. Problemet är att
det blir betydligt dyrare för staten längre fram än om man nu hittar en mer
modest övergång till ett system där kostnaderna och subventionerna kan hål-
las nere.
Oskar Lindkvist nämnde min artikel i tidningen Q. Jag hoppas att han
också har läst de brev som Curt Wrigfors har skrivit till bostadsministern och
regeringen. I dem ber han på sina bara knän att det föreliggande förslaget
inte skall genomföras nu. Jag förstår att Curt Wrigfors av marknadspolicy-
skäl inte kan säga det öppet. Men jag medger att det inte är bra att spela
detta dubbelspel.
Anf. 31 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Oskar Lindkvist ställde tidigare en fråga till mig om SBAB.
Vi kritiserade SBAB när det bolaget infördes och sade att dess bostadsfinan-
sieringssystem var helt felaktigt. Varför bör då inte SBAB finnas kvar om
bolaget ges samma konkurrensvillkor som övriga bolag på kreditmarknaden
har? Svaret är helt enkelt att det inte behövs något statligt kreditinstitut. Det
räcker utmärkt bra med de kreditinstitut som redan finns på marknaden.
Konkurrensen är både bred och bra. Att åberopa att Ingemar Eliasson är
ordförande i SBAB är inget skäl för att bolaget skall finnas kvar. Även om
Oskar Lindkvist var ordförande skulle jag yrka att SBAB avskaffades.
Curt Wrigfors, som Oskar Lindkvist omnämner i debatten, har förvisso
skrivit brev. I tidningen Q uttalar han att föreliggande förslag är bra. Jag
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
39
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
40
tycker det är beklagligt att han inte har kurage att säga det som han skriver
i ett brev till bostadsminister Ulf Lönnqvist, nämligen följande:
”Hur kan du medverka till ett beslut som innehåller så mycket brister och
oklarheter att man bara står där handfallen? Är det meningen att du skall
föra in svenskt bostadsbyggande i ett kaos?”
Dessa frågor tycker jag vinner respekt. I detta brev säger Curt Wrigfors
sanningen. Det borde han ha gjort också i sin egen tidning.
Jag fick inget svar på min fråga om vilket råd Oskar Lindkvist vill ge det
unga paret som bosparar och vill förverkliga sin dröm om ett eget hem 1992.
Jag hoppas få detta svar i Oskar Lindkvists nästa replik. Det innebär att jag
inte har någon ytterligare replik för att kunna kommentera hans svar, och det
får jag acceptera. Det intressanta är, Oskar Lindkvist, att detta par hamnar i
en situation att de, efter att ha skaffat sig ett hus för ca 1 miljon kronor, får
en skulduppräkning så att de kanske blir skyldiga 1,5 milj. kr. I dag ligger
priset för ett begagnat sådant hus långt under 1 milj. kr., och allt talar för att
den situationen kommer att bestå även i framtiden. Paret kan alltså aldrig få
igen sina pengar vid en försäljning. Den unga familjen blir med andra ord
livegen om den bygger sitt hus. Nu är vederbörande säkert både kloka och
förnuftiga och vill inte vara livegna. Därför tvingas de beklagligt nog att av-
stå från att bygga ett småhus. De måste med andra ord flytta till en större
tätort och bosätta sig där. De har inget annat val drabbade som de är av den
socialdemokratiska politiken. Det kommer de också säga.
Anf. 32 ERLING BAGER (fp) replik:
Herr talman! Vi vill avreglera mycket av den statliga byråkratin, Oskar
Lindkvist. Därför anser vi att SBAB inte skall ha ett statligt ägaransvar. Den
uppfattningen följer vi upp i vår reservation.
Oskar Lindkvist kommenterade sedan folkpartiförslaget och övriga parti-
ers förslag samt frågade vad de bygger på, vad utgångspunkten är för dem
osv. Jag hävdar att folkpartiet i många år har föreslagit en teknik med hjälp
av vilken man åstadkommer en nedtrappning av räntebidragen i befintliga
bostadsbestånd. Det systemet började genomföras under den borgerliga re-
geringstiden med Birgit Friggebo som bostadsminister. Det är en beprövad
teknik som ligger i botten för vårt förslag. Om ni under 1980-talets högkon-
junktur inte hade fortsatt att trappa upp subventionerna, då hade vi inte haft
nuvarande situation.
Nu får vi skörda vad ni har sått i och med den politik som ni har fört. Ni
har ju låtit detta med bostadssubventionerna skena i väg.
Vidare vill vi, som framgår av vårt förslag, genom successiva höjningar
av den garanterade räntan i nyproduktion åstadkomma en likartad funktion
beträffande bostadssubventionerna. Därefter kan den enskilde, säger vi, er-
bjudas möjligheter att ta lån som innebär en omfördelning av kostnaderna
över tiden. Men vi kan inte ställa upp på så omfattande förslag som de som
ni lägger fram i propositionen och som utskottsmajoriteten har ställt sig
bakom.
Jag måste erkänna, Oskar Lindkvist, att jag i somras trodde att det inte
skulle komma någon proposition med anledning av de förslag och den utred-
ning som har varit. Jag tyckte nog att jag stärktes i den tanken efter att ha
talat med socialdemokrater i utskottsgruppen. Men jag misstog mig. Det
kom alltså en proposition i oktober. Jag trodde, som sagt, aldrig att ni skulle
driva fram ett förslag med tanke på den stora osäkerhet som ett sådant här
instabilt system skapar.
Beträffande en viss direktör i Landsbro, Curt Wrigfors, vill jag bara säga
att det finns en betydande skillnad mellan Expressens helsidesannonser och
vad direktören skriver i brev till oss i utskottet och till ministrar. En bety-
dande skillnad kan här alltså konstateras, och detta är litet märkligt.
Så något om reavinstbeskattningen. Nej, Oskar Lindkvist, det räcker inte
med ett tillkännagivande i betänkandet. Det här kommer att skapa mycket
stora problem, inte minst för de människor som bor i bostadsrätter. Det hade
varit mera ärligt att redovisa ett förslag för riksdagen som hade inneburit en
lösning i alla dessa avseenden.
Anf. 33 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Till Oskar Lindkvist vill jag säga följande vad gäller talet om
att möjligheterna att undanta fjärrvärmen från momsbeskattning och att
göra andra undantag enligt förslag från vänsterpartiet skulle vara obefint-
liga, därför att kostnaderna skulle bli så höga för staten. Men i och med att
beslut fattas om räntelånesystemet kommer det ju att finnas ett finansiellt
utrymme fr.o.m. 1992. Det är vår uppfattning att det mycket väl skulle vara
möjligt att ha vissa undantagsbestämmelser, t.ex. för att inte hyresgäster, fa-
miljer och hushåll, som har små inkomster skall drabbas på det sätt som nu
kommer att ske till följd av skatteomläggningen. Jag antar att Oskar Lind-
kvist i dag inte är beredd att säga att man nu är villig att frångå skatteomlägg-
ningen.
Så några ord om en fråga som har tagits upp tidigare, bl.a. i Oskar Lind-
kvists anförande. Det handlar om systemets krånglighet. Jag tror att jag ut-
tryckte mig klart i mitt första anförande. Jag sade ju att jag verkligen instäm-
mer i kritiken om hur svårt det är att förstå dessa saker. Vidare pekade jag
på att det krävs förenklingar. Jag tycker att det är bra att få framfört att för-
enklingar inte kan gå ut på att man frångår en social och rättvis bostadspoli-
tik. Det är vad jag tycker. Därmed instämmer jag i det som Oskar Lindkvist
sade i sitt första anförande, nämligen att det som jag nyss har nämnt är vad
de borgerliga partierna vill göra. Men vi i vänsterpartiet står fast vid det ak-
tuella förslaget, eftersom detta ändå kan erbjuda en mera rättvis situation
på bostadsmarknaden.
Anf. 34 OSKAR LINDKVIST (s) replik:
Herr talman! Agne Hansson säger att det är omöjligt för barnfamiljer att
skaffa sig ett eget hem med det nya bostadsfinansieringssystemet. Vidare
frågar Knut Billing mig vilket råd jag vill ge de ungdomar som har bosparat
och som tänker skaffa sig ett eget hem. Till yttermera visso bor dessa ungdo-
mar på landsbygden, detta enligt frågeställarens egen uppläggning. Svaret är
mycket enkelt: Utan tvekan rekommenderar jag dessa ungdomar att bygga
ett eget hem med det nya bostadsfinansieringssystemet. Visserligen kan det
förefalla något diskutabelt ekonomiskt sett, om man enbart ser till skuldsi-
dan. Men samtidigt planas deras kostnader ut. De får alltså möjlighet att bo
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
41
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
42
till kostnader som rimligen bör vara överkomliga under de första svåra åren -
för så är det ju för en villaägare.
Jag tycker inte att det är något problem att ge ungdomarna detta råd. Jag
tror att också trähusfabrikanterna skall ge ungdomarna precis samma råd,
och det kommer de för övrigt att göra.
I alla tider har man ju trott att ungdomar inte skulle våga sig på uppgiften
att skaffa sig en villa. Men det har de vågat sig på, och de har också klarat
den uppgiften. Därom råder inget tvivel. Agne Hansson frågar vad vi nu tän-
ker göra. Han frågar om vi kan ge ett löfte om att de skall lösas ut om syste-
met - vilket kanske ligger så att säga i frågans längdriktning - skulle have-
rera. Jag tycker att frågan egentligen borde ställas till bostadsministern. Jag
kan dock säga att det enligt min mening helt enkelt är så, att socialdemokra-
terna tar ansvar för det här bostadsfinansieringssystemet. Men systemet
måste först sättas i sjön. Först därefter kan det sänkas. Det måste alltså få
verka ett tag, så att man får erfarenheter av det. Man kan således inte börja
med att begrava detta system som inte ens har trätt i kraft.
Agne Hansson har ju här tidigare kritiserat oss för att vi har öppnat en
möjlighet för regeringen att komma tillbaka till riksdagen med en begäran
om en framflyttning ett halvår i tiden. Jag tycker dock att vi borde kunna
kosta på oss att vara litet konsekventa när vi bemöter varandra i dessa frågor.
Tidigare sade Knut Billing till mig att han trodde att finansministern var
väl stark att rå på när det gäller reavinstbeskattningen. Men då vill jag säga
att det helt beror på riksdagen. Det är faktiskt, Knut Billing, riksdagen som
stiftar lagar i det här landet, inte finansministern. Därför tror jag att det finns
möjligheter att åstadkomma en förändring av realisationsvinstbeskatt-
ningen. Jag kommer personligen att arbeta för en sådan förändring.
Sedan vill jag bara säga följande till Erling Bager. Nu har vi beställt en
utredning beträffande regleringsfrågorna och lånehanteringsfrågorna. Det
är bara att säga till för er i folkpartiet, centern, moderata samlingspartiet,
vänstern och miljöpartiet. När ett förslag ligger på riksdagens bord kan vi
diskutera på vilket sätt vi skall göra en avreglering.
Andre vice talmannen anmälde att Agne Hansson, Knut Billing och Er-
ling Bager anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.
Anf. 35 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Oskar Lindkvist har utförligt redovisat skälen till att vi här i
riksdagen i dag kan diskutera ett förslag om en förändrad bostadsfinansie-
ring. Grunden för detta är naturligtvis att det finns en del brister i det nuva-
rande systemet, som inte erbjuder lika villkor för olika upplåtelseformer och
ägarkategorier vare sig vid produktionstillfället eller över tiden. Vidare har
systemet liten fördelningspolitisk träffsäkerhet. Dessutom kan räntebidrag
kapitaliseras när egnahem och bostadsrätter säljs. På det sättet ökar sälja-
rens förmögenhet, samtidigt som den som köper bostaden inte får del av det
dyra samhällsstödet. Inte heller utjämnas kostnaderna över tiden. Därtill
kommer, naturligtvis, de statsfinansiella tingen.
När man går över till ett nytt system är det naturligtvis nödvändigt att man
med hjälp av systemet skall kunna säkerställa ett fullföljande av den sociala
bostadspolitiken. Det handlar då om allas rätt till en bra bostad. Det system
som i dag diskuteras möjliggör ett fortsatt upprätthållande av det bostads-
byggande som behövs över hela landet. Det är ett system som är stabilt till
sin konstruktion. Det är ett system som gör att bostadsutgiften för den
boende inte kommer att öka snabbare än den skulle ha gjort med dagens
system. Vad utskottsmajoriteten har ställt sig bakom är ett förslag som står
på de boendes sida.
Så, herr talman, några reflexioner med anledning av det som har sagts i
debatten här. Min första reflexion gäller den svartmålning som företrädare
för centern, folkpartiet och moderaterna har presenterat. Det skulle bli ett
eländes elände om det här förslaget genomfördes. Man skulle inte kunna
bygga på landsbygden. Människor skulle förvägras att skaffa ett eget hem.
Det föreslagna systemet skulle bli en stoppkloss för egnahemsbyggandet osv.
Dessutom har man hänvisat på olika sätt till uttalanden som gjorts av bl.a.
trähusfabrikanter.
Mot det står ändå det som Oskar Lindkvist berörde, nämligen det som har
sagts av en av de ledande trähusfabrikanterna i landet, Borochefen. I den
tidning som sprids till svenska hushåll säger han, som svar på frågan om unga
människor vågar investera i ett eget hus - det är egentligen ett svar till Knut
Billing - att bakgrunden till att även du ställer den här frågan är påverkan av
den hetsdebatt som förekommer”. Att bo i ett eget hus har historiskt alltid
varit den bästa boendeformen, fortsätter man. Det finns ingen som helst an-
ledning att avstå från ett boende i eget hus.
Till det kommer att man i stora annonser om sanningen om skatterefor-
men och det nya räntelånet säger rakt ut: Du som bygger för att bo är den
store vinnaren. Du får 1992 en hyra som är minst 1 000 kronor i månaden
lägre än i dag, om den nya bostadsfinansieringen är beslutad. Så fortsätter
det i ett stort antal positiva att-satser.
Det är naturligtvis precis detta det handlar om. Fortsätter man denna våld-
samma kanonad, denna svartmålning, detta försök att misstänkliggöra de
partier som står bakom förslaget såsom de som skulle vilja sänka hela Bo-
stadssverige, är det klart att man kan riskera att det får negativa konsekven-
ser. Agne Hansson borde, som boende mitt i trähusbygden, vara väldigt för-
siktig med att söka måla upp skräckbilder, som dessutom saknar varje typ av
förankring i verkligheten. Nej, ni gör naturligtvis de människor ni säger er
vilja värna om den största tjänsten genom att söka ge en sakligt korrekt be-
skrivning av vad det egentligen handlar om. Då blir era omdömen om det
nya förslaget någonting helt annat.
Knut Billing har tagit upp sveket mot dem som bor och sagt att det är etiskt
oförsvarligt att införa ett system och sedan göra förändringar i systemet.
Knut Billing exemplifierade med en person han mött som hade satsat 1,3
miljoner på ett eget hus.
Vad är det Knut Billing vill? Knut Billing vill avveckla subventioner ge-
nom extra upptrappningar av garanterad ränta och genom andra påslag som
snabbt leder till minskad subventionsmängd. Men, Knut Billing, det är också
ingrepp i befintliga system. Det intressanta är att när Knut Billing mötte
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
43
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
denne man, som ställde frågan på det här sättet, borde kanske Knut Billing
i stället ha sagt att det ni moderater vill är att ta bort subventionerna. Då
skulle denne man, med huset för 1,3 miljoner, ha kunnat räkna fram att hans
subvention vid sidan av den avdragsrätt han har är ungefär 6 500 kr. i måna-
den. Dråpslaget mot denne person, Knut Billing, skulle komma med den
avveckling av subventionerna som moderaterna så högt ordar om att göra,
utan att egentligen sätta någonting annat i stället. Men jag förmodar att Knut
Billing glömde att tala om för den här personen vad de Billingska attackerna
mot hans hus egentligen skulle innebära.
Apropå det borgerliga förslaget vill jag betona att det inte, precis som ut-
skottsmajoriteten har skrivit, finns något egentligt alternativ till de system
som majoriteten i utskottet står bakom. Det kom också till uttryck i den ge-
mensamma borgerliga reservationen, som egentligen bara har en enda ut-
gångspunkt. Det är ett samstämmigt nej till regeringens förslag.
Det finns en gemensam nämnare till, åtminstone i det som kommer till
uttryck i moderaternas och folkpartisternas motioner, nämligen att subven-
tionerna snabbt skall avvecklas. Jag berörde vad det skulle betyda för dem
som bor i småhus, när man inte sätter någonting annat i stället. För flerfa-
miljshusen vill Knut Billing snabbt ta bort varje form av subvention för hus
byggda före 1975. Det betyder en hyresökning på 400 kr. i månaden. För
den som bor i ett hus byggt 1985 betyder borttagandet av subventionerna en
hyresstegring på 3 670 kr. i månaden. Så kan man fortsätta. Försök någon
gång att klargöra vad som ligger bakom ropen på det som tycks så enkelt, att
snabbt avveckla subventionerna. Försök tala om att det handlar om drama-
tiska ökningar av bostadsutgiften för den enskilda människan. Det är nämli-
gen precis detta det rör sig om.
Får jag beträffande diskussionen om byråkrati bara säga att vi nu ser över
denna byråkrati som ni kallar lånereglerna och lånesystemet. Markvillkoret
tittar boverket på, enligt det uppdrag som verket tidigare fått. Översynen av
länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter i ett förändrat finansieringssystem
ses över. På det sättet tar vi oss an de frågeställningar som ni här har berört.
Det är inte på det sättet att ingenting görs åt de här frågorna.
En annan frågeställning som det var mycket diskussion om är: Kan man
bygga på landsbygden? Ja, visst kan man det. Genom de olika åtagandena i
den statliga garantin ges precis den förutsättningen. Den kommer till för att
det skall vara möjligt att upprätthålla ett bostadsbyggande över hela landet.
Om den enskilde skulle ha en högre skuld än det pris han kan få ut för huset
när han säljer det, beroende på att något dramatiskt har inträffat på orten
såsom industrinedläggelse eller något annat, går staten in för att klara det.
Det är den fallskärm som den enskilde behöver. Det skall göra det möjligt
att bygga över hela landet. Jag tycker att det är orättfärdigt att hålla på med
en svartmålning om att det blir omöjligt att bygga småhus på landsbygden.
Anf. 36 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag förstår inte vad det är för svartmålning jag sägs hålla på
med eller vilka skräckbilder jag gör. Jag redovisar bara verkligheten, herr
bostadsminister. Jag lever 5 mil från Hultsfredshus. 100 anställda av 200 har
44
fått om avsked på grund av en snabbt vikande orderingång. Det är vad jag
har relaterat här.
Sedan säger bostadsministern att vi säkerställer en social bostadspolitik.
Men vad är det för socialt i en bostadspolitik enligt vilken man övervältrar
mer och mer av kostnaderna på de boende, så att just låginkomsttagare och
normalinkomsttagare inte klarar sitt boende utan bidrag och har svårt att
klara sig över huvud taget.
Garantin innebär att man klarar att bo och bygga på landsbygden. Men då
måste bostadsministern här och nu ge ett klart besked till dem som tänker
bygga. Var skall en låginkomstintagare, en normalinkomsttagare, hämta
pengar till de topplån som behövs för att klara en bostad? Var skall han
hämta dem, om inte kreditinstituten vill låna ut pengar in blanco?
I ett tidigare brev än det som nu har citerats från nämnde direktör för Bo-
rohus säger han att topplånefinansieringen i en fastighet omöjliggörs. Vi kan
fortsätta med den här bostadsdirektörens uttalanden. I och för sig är han
Sveriges mest framgångsrike producent av bostäder och det är inte oväsent-
ligt.
Den annons som bostadsministern visade här var från någon gång okto-
ber-november. Den 11 december i år skrev nämnde direktör till bostadsmi-
nistern det som Knut Billing återgav här: ”Är det meningen att du skall föra
in svenskt bostadsbyggande i ett kaos? De remissinstanser som när förslaget
lades stödde intentionerna börjar nu att få kalla fotter.”
Under dessa tre veckor direktörens orderingång sjunkit 30%. Det är
självklart att han börjar få kalla fötter. Detta är ett faktum. Nu kommer ho-
tet allt närmare de boende och bostadsproducenterna. Det är då man ser
vart det barkar.
Anf. 37 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Jag skall inte ta upp en diskussion om bostadsbristen. Den
har Agne Hansson klarat av.
Ulf Lönnqvist talar om svartmålning. Han säger att den saknar varje för-
ankring i verkligheten. Då frågar man sig vilken verklighet bostadsministern
lever i.
I utskottsbetänkandet på s. 110 kan man läsa vad Sveriges riksbank tycker
om lånefinansieringsförslaget. Riksbanken konstaterar: ”Om fastighetspri-
serna till följd av den höga realräntan, förändrade skatteregler och kanske
också till följd av räntelånesystemet i sig skulle bli nominellt oförändrade,
uppstår en situation där räntelånet överstiger marknadsvärdet för huset.
---Om---de reala fastighetspriserna faller, riskerar hushållen att
hamna i en nettoskuldssituation som skulle bli besvärande.---Samman-
fattningsvis anser riksbanken, liksom tidigare, att en nedtrappning med ett
bibehållande av räntebidragen kombinerat med en statlig garanti för topplån
är att föredra.”
Det är alltså en skarp kritik, men det finns ytterligare kritik. Bankföre-
ningen och en mängd instanser som begriper det här har talat om hur illa det
är. Det är uppenbart att Ulf Lönnqvist inte lever i verkligheten. Det märks
tydligt också när han skall beskriva vårt förslag. Det var något märkligt. Han
talade om vad det skulle innebära. Den uppfattning som Ulf Lönnqvist torg-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
TVy bostads-
finansiering m.m.
46
för här kan man få bara om man väldigt sällan besöker det här huset och tar
del av de debatter som förs och de förslag som föreligger. I annat fall skulle
man inte ha kunnat uttrycka sig på det sätt som Ulf Lönnqvist gjorde. Han
säger att vårt förslag om ett gradvis avskaffande av räntebidragen kombine-
rat med sänkta skatter skulle innebära en hyreshöjning i vissa fastigheter på
400 kr. i månaden. Men detta är bara en andeviskning mot vad bostadsminis-
tern själv har genomfört. Nu har vi förhandlingar som innebär hyreshöj-
ningar på ungefär 1 000 kr. i månaden. Dessutom höjs skatterna. I vårt för-
slag kombinerar vi en gradvis avtrappning av räntesubventionerna med
sänkta skatter.
Slutligen vill jag säga till Oskar Lindkvist att om han behöver hjälp här i
riksdagen med att ändra på reavinstbeskattningen, kunde han göra det
mycket enkelt genom att ta fram reservation 32 i utskottets betänkande och
tillstyrka den. Riksdagen kunde genom att bifalla reservation 32 se till att
riksdagen nu säger ifrån att vi skall göra någon åt reavinstbeskattningen.
Men det törs inte Oskar Lindkvist. Därför var det fortfarande mest munvä-
der från hans sida.
Anf. 38 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Bostadsminister Ulf Lönnqvist talar om svartmålning när vi
beskriver den bostadspolitik som har förts under de senaste 10-15 åren. Det
har förts en låt-gå-politik. Subventionerna har fått växa, och man har motar-
betat förslag från andra partier om att arbeta inte minst under högkonjunk-
turen med att göra extra upptrappningar av bostadssubventionerna, de ga-
ranterade räntorna. Det kallas för svartmålning. När vi sedan säger att de
förslag som nu föreligger inte håller måttet bygger det, precis som Knut Bil-
ling och jag själv förut har framfört, på att inte minst riksbanken, Sparbanks-
föreningen och flera remissinstanser kritiserat förslaget och sagt att det är
mycket osäkert. Det här kommer att skapa problem. Jag tror att det är ett
gigantiskt lotteri som ni kastar de svenska bostadskonsumenter in i när ni
sjösätter den här reformen. Dessutom fortsätter ni. som jag påpekade, med
att bygga ut regleringarna, inte minst när det gäller investeringsbidraget.
Subventionerna fortsätter att växa. Snart kan man få låna till att byta tapeter.
Det är bra som har framkommit här att ni nu skall se över det som vi kriti-
serar: regleringarna och byråkratin. Det är tydligen så att vi får kritisera er
oerhört hårt i tiotal år och peka på brister. Ni talar hela tiden emot. Så äntli-
gen, med 10-15 års fördröjning, inser ni det hela. Då tillsätts en utredning
som skall titta på saken. Det är bra, men det kommer för sent.
När det gäller reavinstbeskattningen skulle Oskar Lindqvist tala, om jag
uppfattade rätt, med sin finansminister för att försöka få ordning på den. I
stället kanske det blir så att jag och andra partier får tala med vår finansmi-
nister innan det händer någonting.
Anf. 39 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Det är faktiskt trevligt för miljöpartister att kunna vara över-
ens med bostadsministern om det här förslaget. Det förhållandet att vi i mil-
jöpartiet kan stödja ett socialdemokratiskt förslag borde faktiskt mana till
eftertanke i regeringskretsen. Alltså: lägger regeringen fram kloka, välgrun-
dade, ”resurssnåla” och miljöförbättrande förslag, har regeringen möjlighet
att få ett brett stöd både i parlamentet och bland folket för kanske en stor del
av den politik som man smusslar undan när man vänslas med de tredskande
mittenpartierna.
Jag vill återkomma till min fråga till bostadsministern varför han under
resans gång gått ut och sagt att han inte har kunnat finna något parlamenta-
riskt stöd, trots idogt, som han säger, letande. Han hade mycket enkelt kun-
nat få det här stödet långt tidigare.
Sedan vill jag kommentera ytterligare en sak. Jag tog upp nedgången av
bostadsbyggandet i anslutning till bostadsfinansieringsförslaget. Det är ett
bostadsfinansieringsförslag som väldigt många inte förstår sig på. När man
inte förstår sig på någonting vill man gärna svartmåla. Man är rädd för det
man inte förstår. Den pedagogiska uppgiften hänger väldigt mycket samman
med att förslaget är dåligt redovisat. Jag menar att nedgången i bostadsbyg-
gande hänger mera samman med en mättnad på bostadsmarknaden. Vi har
i Sverige 460 lägenheter per 1 000 invånare och, som jag sade i mitt inled-
ningsanförande, mellan 40 och 50 m2 boyta per person. Givetvis innebär det
en mättnad som kommer till uttryck på olika sätt inom byggsektorn. Skulle
jag sitta centralt inom byggbranschen skulle jag - många har faktiskt gjort
och talat om det i olika branschtidningar på, allvarligt fundera att faktiskt
dra ner en del av överkapaciteten inom bygg- och bostadssektorn. Det finns
en viss överkapacitet på vissa områden. Vi menar att ombyggnad och sats-
ningar på infrastruktur av olika slag är vad vi behöver.
Anf. 40 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Låt mig först slå fast att det inte är någon nedgång i bostads-
byggandet. Vi har här i landet den största produktionen sedan mitten av 70-
talet.
Jag vill till Agne Hansson säga följande. Om det just nu råder problem i
Hultsfredshus kan det i varje fall inte bero på ett nytt bostadsfinansierings-
system, som ju ännu inte har trätt i kraft. Om det i detta läge skulle bero på
någonting och ha någon koppling till en aktuella debatten, skulle jag snarare
tro att det har en direkt koppling till att Agne Hansson väldigt ofta vistas i
dessa bygder. Och om han där låter på samma sätt som han gör här i dag,
förstår jag om en del människor avstår från att bygga sitt hus, i all synnerhet
de som eventuellt tror på Agne Hanssons budskap.
Agne Hansson sade också att det horribla i systemet skulle vara att man
genom räntelånen vill skjuta upp en bostadsutgift för den enskilde. Han på-
stod att detta naturligtvis är något som socialdemokraterna gör för att hålla
bostadsutgifterna nere över valet. Men det är ju inte fråga om det, Agne
Hansson, därför att det här systemet kommer inte att ha trätt i kraft när valet
1991 äger rum. Jag vet inte riktigt vad det är som Agne Hansson talar om.
Möjligen är det ett uttryck för sanningshalten i de budskap som Agne Hans-
son i dag har låtit flöda i denna kammare.
Sedan frågar Agne Hansson varifrån man skall hämta pengar till topplå-
nen. Om det nu är topplån man skall diskutera i detta sammanhang, är det,
Agne Hansson, fråga om att man behöver spara ihop ca 5 % av kostnaderna.
Om man skall bygga ett hus i miljonklassen kan det röra sig om ett sparande
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
48
på ungefär 50 000 kr. Redan i det nuvarande systemet, som har gällt under
mycket lång tid, har det krävts att man har haft ett visst sparande i botten
om man skall ta på sig en så pass stor egen utgift. Jag har rätt svårt att förstå
att man, innan man låter projektet gå i gång, inte skulle kunna spara ihop
ett belopp i ungefär den här storleksordningen, om man skall göra en så stor
satsning som det innebär att bygga något i den prisklassen. Jag tycker att det
är en ganska sund ordning som minskar riskexponeringen för människor.
När det gäller kreditgarantin blir ju finansiärernas risker genom den inte
mer annorlunda i glesbygd än i tätort. Det finns därför ingen grund för påstå-
enden om att ovissheten om värdeutvecklingen på landsbygden skulle göra
det svårt att få lån till investering eller räntelån. Det är som hittills uteslu-
tande stat och kommun som utsätts för sådana risker och som hittills lånta-
garna själva såvitt gäller den egna kontantinsatsen. Men, som jag har sagt,
den enskilde behöver, genom den fallskärm för säkerhet som finns i syste-
met, inte riskera att hamna i någon sorts skuldfälla, om något på orten skulle
inträffa som gör att värdet på husen dramatiskt skulle minska. Det är för att
undvika detta som denna fallskärm har tillkommit. Det är naturligtvis inte
på det sätt som Agne Hansson förmodade att vi skulle försöka skapa något
slags bostadspolitiskt kaos. Vi skall skapa ett system som håller och som är
bra för de boende. Och det är detta system.
Sedan undrade Knut Billing om det är olika verkligheter som vi lever i.
Jag lever i den verklighet där de boende har behov av att finnas, de männi-
skor som har behov av att få en bra bostad att bo i. Det är min viktigaste
uppgift att söka medverka på olika sätt till att dessa önskemål kan genomfö-
ras. Knut Billing hänvisade till olika remissinstansers synpunkter på detta
system. Det är klart att man kan ha olika uppfattningar om ett system. Men
det är inte någon samfälld negativ uppfattning från Kreditsverige. Jag kan
hänvisa till Lars Wohlin i stadshypotekskassan. Han säger att stadshypoteks-
kassan har tillstyrkt räntelånesystemet. Man hade förslag till förändringar i
det. Dessa invändningar har i stort sett beaktats i detta förslag. Man kan hän-
visa till många olika citat, Knut Billing, och likväl befinna sig mitt i verklig-
heten.
Jag trampade tydligen på Knut Billings ömma tå, nämligen subventio-
nerna. Men det är bara ett faktum, Knut Billing, att när man avvecklar sub-
ventioner snabbt och kraftigt, som Knut Billing vill, ieder det till ökade bo-
stadsutgifter för den enskilde. Annars måste man sätta något annat i stället.
Det kan man fortsätta att efterlysa. Ni har ju ingenting annat att sätta i stäl-
let. Då måste ni vara beredda att avslöja vad ert tal om borttagande av sub-
ventioner innebär. Och det innebär kraftiga bostadsutgiftsökningar, oavsett
om man bor i hyreshus, i bostadsrätt eller i småhus.
Erling Bager sade att folkpartiet under 10-15 år har kritiserat den förda
bostadspolitiken. Av dessa 10-15 år har folkpartiet haft ansvaret för bo-
stadspolitiken i åtminstone sex år.
Erling Bager konstaterade att det är bra att någonting kommer men att
det kommer alldeles för sent. Sedan talade han åter om hur folkpartiet under
10-15 år envetet krävt att något skulle ske. Jag kan bara stillsamt konstatera
att det fortfarande är på det sättet att folkpartiet under sex av dessa år hade
ansvaret för bostadsdepartementet. Eftersom Erling Bager så ensidigt inrik-
tar sig på subventionerna och i debatten också talar om rundgången, nämli-
gen detta med bostadsbidragen, som en del av er anser vara något fruktans-
värt, kan det vara intressant att veta vad folkpartiet gjorde åt dessa ting när
de satt i regeringsställning. Så vitt jag kan se gjorde de ingenting. Jo, de
gjorde en sak. De ökade subventionerna under den perioden från ungefär
10 miljarder till ca 25 miljarder, samtidigt som igångsättningen av byggandet
av nya bostäder minskade med 30 %. Totalt steg subventionerna till bostads-
sektorn i fast penningvärde med 26 %. Både Erling Bager och andra här har
talat om rundgången med bostadsbidrag, osv. och ondgjort sig över det. Un-
der de borgerliga åren steg kostnaderna för bostadsbidragen med 37 % i fast
penningvärde. Nästan 500000 hushåll hade bostadsbidrag.
Jag tycker alltså att man skall vara litet försiktigare när man ger sig in i
denna våldsamma kanonad av kritik.
Subventionerna har fyllt ett viktigt syfte för att möjliggöra ett genomfö-
rande av den förvandling av Bostadssverige som ägt rum. Men det nuva-
rande subventionssystemet har visat sig ha en del brister som det fått under
tidens gång. Det är därför som vi gör dessa förändringar, och naturligtvis på
grund av att de utgör en stor statsfinansiell belastning i sammanhanget. Då
gäller det att hitta någonting annat som gör att man kan upprätthålla en so-
cial bostadspolitik och ändå göra olika avvecklingar.
Var litet försiktigare i fortsättningen, Erling Bager, när det gäller både kri-
tiken av subventionerna och att vi ingenting skulle ha gjort för att komma
till rätta med detta. Vi lägger nu fram förslag som innebär att man kan
komma till rätta med det som Erling Bager ondgjort sig över. Men då är för-
slagen, enligt Erling Bager, för långtgående, för sent komna, m.m. Men ställ
gärna upp bakom vårt förslag, Erling Bager, så åstadkommer vi en del av det
som Erling Bager egentligen vill åstadkomma.
Stödet till underhållet gör att vi får en neutralitet mellan olika upplåtelse-
former. Den som kan låna till underhållet får en 30-procentig subvention den
vägen. Då är det inte orimligt att de som bor i hyreshus får samma subven-
tion i form av ett bidrag. Detta är ju inte knutet till att man inte får ha några
reparationsfonder. I stället får man denna subvention oavsett om man lånar
upp pengarna eller om man tar dem ur en reparationsfond. Det bör naturligt-
vis även i fortsättningen stimulera till uppbyggnaden av reparationsfonder
av olika slag.
Anf. 41 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Rent sakligt är det inte riktigt av bostadsministern att påstå
att man håller fast vid de sociala målen i bostadspolitiken med den politik
som nu bedrivs.
När det gäller Hultsfredshus är det klart att den snabba nedgången beror
på två hot som de boende och de som står i begrepp att bygga känner: skatte-
reformens effekter på boendet och det nya bostadsfinansieringssystemet.
Det är helt klart att man blir försiktig inför framtiden.
Det rör sig om betydligt större belopp än 50 000 kr. när det gäller topplån,
bostadsministern, med huset som säkerhet. Det är ju denna betalningsför-
måga som begränsas genom dessa räntelån. Chefen för Stadshypotek, Lars
Wohlin, har här åberopats. Han har också uttalat sin tveksamhet inför möj-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990191:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
ligheten att finansiera boendet med de villkor som nu gäller, att — som bo-
stadsministern sade — kreditgarantin skall utgöra den säkerhet som alla kan
luta sig mot.
Som jag sade i mitt inledningsanförande förutsätter detta att staten är be-
redd att garantera och täcka alla förluster som uppstår vid försäljning, förlus-
ter som härrör sig från att värdestegringen har varit mindre än skuldök-
ningen. Om bostadsministern och regeringen är beredda att justera kreditga-
rantin i den meningen, undanröjer man ett stort problem.
Jag tror inte att de boende är beredda att se så lätt på saken som socialde-
mokraterna och Oskar Lindkvist gör genom att säga: När det här sätts i sjön,
då tar vi också ansvaret.
De enskilda vill nog inte göra några chansningar i fråga om familjeekono-
min. De riskerar att förlora allt genom att de inte har säkrare garantier än
så. Därför vill jag upprepa min andra fråga: Är ni beredda att också lösa in
skulderna på samma sätt som staten gjorde med de havererade paritetslå-
nen?
Det har frågats efter alternativ. Nu skall vi diskutera det förslag som ligger
på bordet och inget annat. Men reservation 1 innehåller ett förslag i fyra
punkter som kan utgöra grund för ett nytt och bättre system. Förslaget byg-
ger på principen om enhetslån, en upptrappning av räntebidragen enligt nu
gällande princip, en omfördelning över tiden av kostnaderna och på ett ökat
sparande. I reservationen står det också att det som har anförts om utform-
ningen av ett nytt finansieringssystem inte får innebära några drastiska för-
ändringar av de boendes villkor.
Anf. 42 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Ulf Lönnqvist sade tidigare att kritiken saknade varje för-
ankring i verkligheten. Sedan redovisade han vad riksbanken har uttalat. Då
tvingades han erkänna att det faktiskt förekommer kritik mot detta förslag.
Men bostadsministern anser att man inte behöver ta så allvarligt på att det
har framförts kritik från dem som verkligen är insatta i frågan, Bankföre-
ningen, riksbanken osv.
På nyårsaftonen 1992, Ulf Lönnqvist, försvinner räntebidragen i ett enda
slag genom ert system. Vi moderater anger som alternativ att räntebidragen
skall avvecklas gradvis. Vilket förslag får störst effekt för de boende? Vi vill
i framtiden ha en gradvis upptrappning av räntan och därmed en neddrag-
ning av subventionerna.
Det är alltså lögn att säga att vi lägger fram ett förslag som innebär en
hyreshöjning på 3000 kr. i månaden för en bostad belägen i ett hus byggt
1985 eller senare. Den enda förklaringen är att Ulf Lönnqvist inte vet vad
han talar om.
Bostadsministern sade vidare att det inte kommer att möta några hinder
att bygga på landsbygden. Han åberopade också Lars Wohlin. Jag rekom-
menderar bostadsministern att slå upp s.120 i utskottsbetänkandet. Där sä-
ger Lars Wohlin:
”Jag anser att det finns många områden där en fördjupning under 70%
behövs för att vi skall våga ta kreditrisken. Vi kan peka på sådana uppenbara
50
situationer, t.ex. i de fall när vi hjälpt till att bygga egna-hem i Jämtlands
län.”
Lars Wohlin säger helt klart att det inte kommer att gå att bygga på lands-
bygden. Den saken är uppenbar för envar som inser att det kostar 1 milj. kr.
att bygga ett enkelt småhus och att det blir en skulduppräkning, som innebär
att man inom ett antal år har en skuld på 1,5 milj. kr., varav marknadsvärdet
kanske kommer att utgöra hälften. Man blir livegen, Ulf Lönnqvist.
Jag kan konstatera att bostadsministerns tal om fallskärmar handlar mera
om fall än om skärmar.
Anf. 43 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Bostadsminister Ulf Lönnqvist riktade sig till mig när han i
sitt inlägg tog upp storleken på bostadssubventionerna under de borgerliga
åren. Det är riktigt att subventionerna ökade. Anledningen var inte minst
oljeprisets dramatiska höjning och den högräntepolitik som den framtving-
ade. Med det skyddsnät som då fanns inom bostadspolitiken ökade subven-
tionerna automatiskt. Långt senare, under 1980-talet, nådde subventionerna
gigantiska höjder.
Men, Ulf Lönnqvist, redan under den borgerliga regeringsperioden bör-
jade vi med att lägga fram förslag och genomföra en extra upptrappning av
den garanterade räntan. Detta kritiserades hårt av socialdemokratin. Vi pe-
kade på en väg att gå när det gällde att trappa ned, och den vägen har vi
under alla dessa år följt. Ni socialdemokrater har gång efter annan kritiserat
oss för detta. Efter många år började ni äntligen inse att det inte är bostads-
politik på högsta nivå att hantera bostadssubventionerna så som ni har gjort.
Denna insikt har Ulf Lönnqvist kommit fram till i den proposition, vars för-
slag vi nu behandlar. På s. 9 påpekar Ulf Lönnqvist:
”Enligt utredningens bedömningar är det främst bostadsbidragen som har
en hög fördelningspolitisk precision. Det generella bostadspolitiska stödet,
räntebidrag och skattesubventioner, sänker visserligen relativpriserna på
alla bostäder, men eftersom hushåll med höga inkomster har en högre bo-
stadskonsumtion får dessa hushåll en större andel av det generella stödet än
andra hushåll.” Det har tagit många år för socialdemokraterna att erkänna
hur felinriktade bostadssubventionerna har varit.
I mina inlägg har jag påpekat att ni under tio år och långt därutöver har
kritiserat den borgerliga politiken. När ni kom i regeringställning kritiserade
ni förslagen i våra motioner om hur man skall sänka subventionerna.
Riksbankens kritik går ut på att ert förslag är instabilt och att det råder
stor osäkerhet. Jag skulle vilja att bostadsministern redovisar hur han ser på
inte minst riksbankens kritik mot betydande delar i detta förslag, Jag skulle
också vilja att bostadsministern kommenterade den kritik som HSB och
Knut Billing har riktat mot förslaget.
Anf. 44 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Även om vi i miljöpartiet de gröna hyllar tanken att den poli-
tiska diskussionen skall föras i kammaren och i utskotten, vill jag för tredje
gången upprepa min fråga: Varför har inte bostadsministern och socialdemo-
kraterna långt tidigare kunnat konstatera att det fanns en parlamentarisk
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
51
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
52
majoritet för förslaget? Då hade förslaget på ett konstruktivt sätt uppenbar-
ligen kunnat diskuteras åtminstone mellan tre partier, och det hade kunnat
ske under en längre process än vad som nu blir fallet.
Anf. 45 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Jag tror att det för att klara trähusföretagen runt Agne Hans-
sons hembygder vore välgörande om Agne Hansson värnade om att ge dem
som skall bygga och bo i det här landet, och väljer att bo i småhus, en bra
och riktig information om det som vi i dag talar om.
Det är naturligtvis ett illusionistiskt konststycke att säga att man skall
trappa upp den garanterade räntan och avveckla räntesubventionerna nu
och att det inte skall leda till några drastiska förändringar. Det som man från
centerpartiets och de andra borgerliga partiernas sida vill sätta i stället är
sådant som vi inte kan läsa ut av vad ni säger.
Agne Hansson talar om ett enhetslån, men ett enhetslån löser ju inte den
här sortens problem. Då man inte talar om huruvida det finns eller inte finns
någon subvention, då man inte talar om var det skall tas ut och enligt vilket
system det hela skall utformas, blir det närmast - och det är det som Agne
Hansson och jag utvecklar i en tidningsartikel - fråga om vilken typ av låne-
granskning som man skall ha. Lånegranskningen skall vi se över. Vi hade ju
en gång enhetslån, men det gick vi ifrån. Det visade sig man att på den yta
som huset byggdes på fick ta kostnaderna för både marken och taket på hu-
set. Då var det mera lönsamt att bygga på höjden. Det är kanske så, att Agne
Hansson och centern numera vill förse landsbygden och andra delar av
landet med ett antal mycket höga hus.
Så ni får väl försöka redogöra för vad ni menar. Det som sägs är ganska
dimmigt.
Till Knut Billing: Det handlar ju om en avveckling av räntebidragen utan
att någonting annat sätts i stället. Då blir det de konsekvenser som jag har
talat om. Ni kan ha vilka skrivningar ni vill, är ni inte beredda att sätta nå-
gonting annat i stället höjs bostadsutgiften för den enskilde dramatiskt. Det
är prishöjningar som vi talar om. Det som gör att man efter genomförande
av vårt förslag kan genomföra en socialt riktig bostadspolitik är ju att det,
om man jämför med det nuvarande systemet, inte leder till någon höjning
av bostadsutgifterna för den enskilde. Knut Billing citerade litet av vad Lars
Wohlin yttrat, men jag vill fortsätta att citera, eftersom Knut Billing avbröt
när det passade honom. Det står i utskottsbetänkandet bl.a. följande:
”Denna regel har stor betydelse för möjligheten att erhålla lån speciellt i
glesbygd. Enligt bostadsutskottets mening bör denna regel föras över till det
nya bostadsfinansieringssystemet på så sätt att en möjlighet att fördjupa kre-
ditgarantin under 70 % av fastighetens pantvärde införs. En sådan ordning
står för övrigt i överenstämmelse med vad som i propositionen anförts om
att kreditgarantin är avsedd att täcka den del av lånebehovet som i dag täcks
med bostadslån.”
Därmed har jag svarat Knut Billing.
Vi tänker oss att vi bygger ett hus med en nominell skuld på 1,2 milj.kr.,
varvid räntan uppgår till 14 % och inflationen till 8 %, och låter det hela gå
under en skulduppbyggnadsperiod på ungefär 20 år. Då blir skulden efter
skulduppbyggnadsperioden realt inte ens hälften så stor som ursprungsskul-
den. Den reala skulden minskar alltså varje år med det här systemet, och det
är ju det som gör att man inte behöver hamna i de skuldfällor som ni på olika
sätt har talat om. Om man likväl skulle hamna i den olyckliga situationen
utlöses garantin - fallskärmen. Knut Billing säger att det då är fråga om mer
fall än skärm. Jag kan naturligtvis uttala förhoppningen att någon tar bort
den skärm som skyler Knut Billings klarsyn i denna fråga. Pedagogiskt kom-
mer vi kanske att lyckas så småningom.
Erling Bager! Det som vi har kritiserat i era resonemang under årens lopp
är att ni har verkat för ökade hyror och ökade bostadsutgifter, eftersom ni
har velat ta bort bitar av subventionssystemet. Då bitarna har blivit för stora
har vi haft anledning att rikta kritik mot er. Orsaken har då varit att det inte
har funnits någonting annat i stället, varför förslagen omedelbart skulle ha
lett till en kraftig ökning av bostadsutgifterna. Detta vill vi undvika när vi nu
tar bort subventioner eller delar av subventioner. Vårt förslag till system kla-
rar den saken. Därmed kan det också läggas en grund för fullföljandet av en
social bostadspolitik, och det är det som är syftet med systemet.
Anf. 46 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Jag skall inskränka mig till detta sista inlägg, eftersom det
finns mycket annat att diskutera i dag.
Vi sätter någonting annat i stället när vi föreslår en gradvis minskning av
räntebidragen. Bl.a. föreslår vi ju skattesänkningar och avskaffande av fas-
tighetsskatten. Genom en sänkning av skatterna blir det möjligt för de en-
skilda hushållen att betala ökande boendekostnader. Socialdemokraterna
ökar boendekostnaderna samtidigt som de höjer skatterna.
Under dagen har socialdemokraterna prisat SBAB mycket. Därför dristar
jag mig till slut att något beröra vad Sune Jussil, verkställande direktören,
säger apropå att bygga på landsbygden. Han säger att marknadsvärdena i
större delen av landet redan med dagens system ligger under produktions-
kostnaderna. Man kommer alltså att stå inför den alldeles uppenbara risken,
att om man bygger ett småhus enligt det nya systemet, kommer man att ha
skulder som är så höga att vill man sälja får man inte tillräckligt mycket betalt
för att kunna betala sina skulder. Man sitter i en skuldfälla, man blir livegen.
Resultatet av detta, herr bostadsminister, blir, om man är en klok person,
att man inte försätter sig i denna situation och hoppas på socialdemokrater-
nas s.k. fallskärmar. Man avstår, och det är beklagligt, för det kommer att
gå ut över tiotusentals människor som i det nya systemet aldrig kommer att
kunna förverkliga sin önskan om att få bo i ett eget hem. De blir hänvisade
till allmännyttan, och det är dit bostadsministern vill fösa dem.
Anf. 47 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Inte heller jag skall nämnvärt förlänga debatten. I dagens
debatt har jag försökt att peka på det regelverk och de subventioner som har
försvårat situationen på bostadsmarknaden och som också har bidragit till
att höja kostnaderna för bostäder. Jag tycker att det är fint att också socialde-
mokraterna med många års fördröjning inser att den förda politiken inte har
varit en socialt tillfredsställande politik med fördelning mellan olika katego-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ny bostads-
finansiering m.m.
53
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Teckning av aktier
i Statens Bostads-
finansieringsaktie-
bolag, SBAB m.m.
rier. Snarare har de som byggt de största och lyxigaste bostäderna fått mest
subventioner. Det är bra att socialdemokratin successivt backar här och att
socialdemokraterna får en annan syn på detta, som vi under många år har
kritiserat.
Slutligen konstaterar jag att de frågor som har ställts av mig och Knut Bil-
ling om riksbankens kritik av det förslag till reform som nu läggs fram lämnas
obesvarat av bostadsministern.
Anf. 48 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Egentligen kan jag uttrycka mig så här: Jag avstår från att
för fjärde gången fråga bostadsministern varför inte han eller hans socialde-
mokratiska riksdagsgrupp i god tid söker parlamentariskt stöd förförslagen.
Det är oroande att inte socialdemokraterna tar tillfället i akt och utnyttjar
det parlamentariska underlag som faktiskt finns för goda förslag. Om man
inte gör det är ju utgången för socialdemokraternas deltagande i lämpliga
majoriteter klar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU7 Teckning av aktier i Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag,
SBAB m.m. (prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 49 JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Min partivän Knut Billing har i den precis avslutade debat-
ten på ett föredömligt och kort sätt redovisat den moderata synen när det
gäller SBAB. Vi tycker att man skall avveckla SBAB. Det har vi framfört
i en reservation i det här betänkandet. Jag tänker bara yrka bifall till den
reservationen.
Anf. 50 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Jan Sandbergs och moderaternas reservation och dess yr-
kande är ett eko av stadshypoteksföreningens Lars Wohlin och i hans anda.
Vi är mycket stolta över SBAB. Vi tycker att bolaget har en bra administra-
tion. Det är effektivt och kommer att bli en konkurrenskraftig part när det
gäller bottenlåneinstituten och kreditinstituten. Vi går ut med 550 miljoner
till aktieteckning, och det är nödvändigt för att SBAB skall kunna hävda sig
på marknaden.
Därmed yrkar jag avslag på den reservation som finns och bifall till hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.
54
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU7 Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen (prop. 1990/91:51).
Anf. 51 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Nu är verkligen det svenska sjukvårdssystemet ute på ett
gungfly. Dagmarsystemet är på väg mot sin bankrutt. Det ärende som vi
skall behandla i dag visar att den socialdemokratiska regeringen inte längre
har råd att hålla den socialdemokratiska landstingsmajoriteten under ar-
marna. Av den miljard som socialdemokraterna i Landstingsförbundet anser
sig behöva för sjukvård får de en tiondel, eller 100 miljoner.
Det här sker i en tid när landstingen, som för några år sedan hade 14 mil-
jarder i reserver, nu har 3 miljarder i skulder. Underskotten i verksamheten i
landstingen rullar bara vidare. Den här krisen är allvarlig. Somliga landsting
övervägde nyligen att sälja sina sjukhus och hyra tillbaka dem för att klara
driften. Vi är snart där.
Allt rullar vidare i landstingen utan att de rationaliseringar som skulle till-
låta att man tärde på reserverna på det här sättet har gjorts. Sjukvården är
på väg in i en kris som är mycket närmare än vad den socialdemokratiska
majoriteten anar.
Detta sker inte i en statisk situation utan i en situation där antalet äldre
ökar i snabb takt och där vi vet att en 80-åring har 16 gånger större vårdbehov
än en 60-åring. Socialdemokraternas aningslöshet här är ett hot mot välfär-
den. Man har själv ställt till med köerna till hjärtoperationer, höftoperatio-
ner och starroperationer. Det rör sig om prevalensköer här, dvs. att när en
ny teknik kommer finns det ett antal människor som för kanske 5, 10, 15
eller 20 år sedan skulle ha behövt genomgå den aktuella operationen och
som nu alla ställer sig i kö i hopp om att få den utförd. Kön svarar inte för
det årliga behovet som tillkommer, utan det är en sammanlagd kö betingad
av att en ny teknik har kommit till.
När nu socialdemokraterna envist har vägrat att ta till flexibla lösningar
genom att hyra ut operationssalar, tillåta privata initiativ eller ge stimulans
till övertidsinsatser för att kapa de tillfälliga topparna, blir dessa naturligtvis
permanenta, och folk får lida år efter år. Man funderar i stället på att bygga
ut för att klara de tillfälliga topparna, och då får man en kostym som är för
stor efteråt. Det blir också fel.
Sverige är ett litet land - det finns bara plats för en åsikt i taget. På 60-talet
var åsikten den att vi skulle åstadkomma hart när det eviga livet genom att
satsa på länsdelssjukhusen. På 80-talet skulle vi få det eviga livet genom att
satsa på primärvården, och just nu skall vi få det eviga livet genom att satsa
på den högteknologiska vården. Det lyckas inte. I bästa fall kan vi räkna med
att få leva till mellan 80 och 90 års ålder.
Politiker har, och det ser man alltför väl i landstingen, svårt att flexibelt
anpassa vårdutbudet till föränderligheterna i sjukvårdspanoramat och till
tillkomsten av ny teknik. Man vågar helt enkelt inte ta de obehagliga beslu-
ten. Man skapar i stället onödiga regelverk som R-listor, regionvård och
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
55
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
sjukvårdsdistrikt, som alla både hämmar utvecklingen och skapar revir som
sedan skall försvaras.
Grundfelet i den svenska sjukvården är politikerstyrningen. I nästan hela
västvärlden är det mycket ont om politiker ute i verksamheten. Jag tror att
det är en styrka för dessa länder att inte ha sin sjukvård så genompolitiserad.
Politiker har dessutom en märklig dubbelroll. De är både konsumentföreträ-
dare och producentföreträdare. Det blir en situation som närmast ter sig
schizofren.
Behovet av sjukvård borde egentligen vara ganska väl täckt i det här
landet. Vi lägger ner mycket pengar på vår sjukvård -9 % av BNP och drygt
det. Det är en internationellt sett hög siffra. Efterfrågan på sjukvård är inte
detsamma som behovet av sjukvård. Efterfrågan är om inte omättlig så åt-
minstone omätlig.
Vi går till doktorn tre gånger om året i Sverige. 1 Kuwait går man sju
gånger om året, i Tjeckoslovakien 14 gånger om året och i Kina 15 gånger
om året. Alla dessa länder har köer. Detta visar väl att produktiviteten i Sve-
rige inte är mycket att skryta över. Det visar också att det är ganska hopplöst
att försöka ge sig på att på konventionellt sätt bygga ut för att svara mot
efterfrågan. Efterfrågan beror utöver på behovet, på priset, på avståndet
och på utbudet. 1 Sverige har socialdemokraterna helt och hållet koncentre-
rat sig på att styra med utbudet. Om man väljer utbudet som styrmedel väljer
man köerna som styrmedel, och då får man köer när pengarna tryter. Där-
igenom har vi skapat ett kösamhälle i det här landet också, precis som i
många andra socialistiskt styrda länder.
En tjänst som inte har ett pris konsumeras alltid i överkant. Det kan i och
för sig vara någonting gott, men det är dyrt på sluträkningen. Som jag sade
går 9 % av BNP till sjukvården, men folk skall faktiskt också ha råd att äta,
bo och klä sig. Man kan alltså inte expandera hur mycket som helst. Detta
försöker i och för sig regeringen nu göra klart för landstingen.
Sjukvården kan knappast få mer pengar, utan man måste ge sjukvården
incitament att ta till vara pengarna bättre, att bli effektivare. Då är det vik-
tigt att stimulera effektiviteten och inte produktiviteten. Den kan man få upp
ganska mycket utan att förbättra effektiviteten. Då får man, enligt min me-
ning, börja med att fundera på vad som är det väsentliga i sjukvården. Det
gör för övrigt de flesta västeuropeiska länder i dag. Det primära i vården
är patienten och inte sjukvårdsapparaten. Det är kanske överraskande för
många politiker, men det är faktiskt patienten som skall sättas i centrum.
Det är därför som vi moderater vill ha en allmän obligatorisk sjukvårdsför-
säkring där alla är med, men där patienten själv får bestämma hur pengarna
skall användas, inte politikerna. Det finns självfallet en risk för att detta kan
vara kostnadsdrivande, det skall inte förnekas. Men det finns många exem-
pel ute i världen på hur man kan styra upp detta och få en kostnadskontroll.
Kan sedan patienten och hans läkare i samråd fritt välja att använda sjuk-
husvården på det sjukhus där de får den bäst och billigast, kan man sköta
sjukhusen professionellt. Då är det patienternas val som avgör vilka sjukhus
som skall kunna utvecklas och vilka som inte har följt med i tiden. Det be-
hövs inga politiska beslut, och då behövs heller inga landsting, eftersom de
56
bara har biåsorkestrarna kvar. Vi uppnår en vård på patienternas villkor, och
en effektiv vård.
Vi är inte där nästa år, och inte heller året därefter. I ett övergångsskede
till ett sådant system behövs det akuta åtgärder, och vi har pekat på en rad
sådana. Det behövs en vårdgaranti - att vi lovar medborgarna i detta land
att de skall få den vård på sjukhus som de behöver, även om det egna lands-
tinget inte är berett att åstadkomma detta. Det är en väsentlig rättvisefaktor,
en garanti som gör att patienten kan få sin vård i ett annat landsting, utom-
lands eller privat - men han skall få sin vård, trots att det egna landstinget
försöker styra med köer.
Vi har här många gånger diskuterat ett stopp för etableringsbegränsning
för läkare och sjukgymnaster. Det är viktigt för att skapa en ökad valfrihet
för patienterna. Vi har också gång på gång påpekat att rehabiliteringsåtgär-
der är viktiga för många patienter. Här kan medel föras över från försäk-
ringen och ge stora samhällsekonomiska vinster.
Vi anser att det är viktigt att ge även de psykiskt sjuka rätt till adekvat
vård. Psykoterapeutisk och psykologisk vård bör föras in under sjukförsäk-
ringen. Även andra vårdgivare - sjuksköterskor, barnmorskor och på sikt
även legitimerade dietister - bör få ansluta sig till försäkringen. Undersök-
ningar med moderna metoder i privat regi, som t.ex. MRI-undersökningar,
skall också kunna ersättas från försäkringen.
Vi anser också att den eftersläpande taxan bör justeras och att man skall
stimulera etabiering i glesbygd genom att där ha en högre taxa. Vi vill an-
vända moroten i stället för som socialdemokraterna piskan och regelverket.
Möjligheten att få hjälpmedel är mycket olika i olika landsting. Oftast
möts patienten av beskedet att medlen är slut för året, och det är bara att
vänta till nästa år. Detta är oacceptabelt. Vi vill ha en utredning om hur ett
statligt huvudansvar skall se ut. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett me-
delsansvar, men det skall finnas ett ansvar för att dessa patienter får en lik-
värdig behandling oavsett var de bor och oavsett under vilken del av året de
behöver sitt hjälpmedel.
Jag har velat understryka att den svenska sjukvården är inne i ett kritiskt
skede. Det är ett hot mot välfärden att vi nu uppenbarligen inte kan klara
av de nuvarande sjukvårdssystemen, utan att man måste sätta landstingen i
beråd. Det finns ingen verklig trygghet om vi inte vet att vård finns vid svår,
kronisk och invalidiserande sjukdom.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de moderata reservationerna,
men jag vill här i dag yrka bifall endast till reservationerna 1 och 33.
Anf. 52 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Sedan vi i december 1989 debatterade ersättningarna till
sjukvårdshuvudmännen har inte problemen inom sjukvården kommit när-
mare sin lösning. I den debatten talade jag om den oro som människor kän-
ner för att de inte skall få bästa tänkbara vård om de blir sjuka. Den oron
finns tyvärr kvar. Mycket finns att göra för att rationalisera och effektivisera
vården, men det krävs också nya tillskott av medel till speciellt utsatta områ-
den.
Vi har år efter år diskuterat den s.k. Dagmaröverenskommelsen. Vi kan
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
57
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
58
nu konstatera att Dagmarsystemet är ett misslyckande. Socialdemokraterna
har inte heller i år nått något mål. Agne Hansson ägnade sig för en stund
sedan åt hetsjakt mot folkpartiet. Jag skall inte på samma sätt anklaga cen-
tern, utan jag skall bara försynt konstatera att centern har nyktrat till. Vis-
serligen säger centerpartisterna att Dagmarreformen ger en relativt rättvis
fördelning av resurserna över landet, men de säger i samma andetag också
att frågan om läkarbristen i glesbygden inte är löst. Det är bra att ni har kom-
mit på bättre tankar. Dessa problem är så gigantiska att vi måste hjälpas åt
för att lösa dem. Det är bra om vi till en början tillsammans isolerar socialde-
mokraterna. De får stå där med sin Dagmarreform och konstatera att den
inte löser problemen.
Folkpartiet liberalerna har år efter år anvisat mycket stora belopp för att
flytta fram positionerna för de grupper som vi räknar till ”det glömda Sve-
rige”. Genom att socialdemokraterna i socialutskottet tagit sitt förnuft till
fånga, i samband med behandlingen av ADEL-propositionen, som debatte-
ras senare här i dag, kommer betydande medel att anvisas för åtgärder som
exempelvis eget rum inom långvården, gruppboende för dementa samt åt-
gärder för fysiskt handikappade och psykiskt sjuka. Insatser för att råda bot
på de långa köerna i sjukhusvården görs också, vilket även varit ett krav från
folkpartiet.
Herr talman! Detta tillgodoser folkpartiets krav om ökade resurser till
vården. I det betänkande som vi just nu behandlar har vi krävt ett tillskott
med 450 milj.kr. De 500 milj.kr. som föreslås i socialutskottets betänkande
om äldrevården fyller därmed folkpartiets krav. Men jag vill påpeka att vi
ser det djupt olyckligt att det sker en höjning av den allmänna löneskatten.
Det är inte med högre löneskatter som man löser sjukvårdens problem utan
snarast genom lägre skattetryck.
Herr talman! En rationellare och effektivare vård kräver att hinder och
onödiga regelverk avskaffas. Vi har år efter år krävt att etableringsbegräns-
ningarna för läkare och sjukgymnaster skall avskaffas.
Min fråga till utskottets talesman blir: Anser socialdemokraterna att Dag-
marsystemet har lett till bättre regional balans beträffande fördelningen av
vårdresurserna? Vi kan inte finna att den regionala tillgången på läkare och
annan vårdpersonal har förbättrats med etableringsbegränsningarna. Varför
fortsätter ni då ert hårdnackade motstånd?
Eftersom inga förbättringar av tillgången på läkare sker i glesbygder, krävs
att nya vägar prövas. Folkpartiet anser att åtgärder måste till som stimulerar
läkare att etablera egen praktik i underförsörjda områden. Detta kan ske
genom särskilda investeringsstöd, genom högre ersättning från sjukförsäk-
ringen eller genom möjlighet till nedskrivning av studieskulder.
Det beslut som kommer att fattas i dag ger snarast en försämrad möjlighet
till fri etablering, genom att stödområdesindelningen kommer att ändras.
Exempelvis gäller icke längre fri etablering på Gotland. Har regeringen eller
utskottsmajoriteten någon uppfattning om hur detta påverkar läkarsituatio-
nen på Gotland?
Herr talman! Det är angeläget att så många människor som möjligt får
en egen husläkare. Inte minst vid behandlingen av kroniska sjukdomar och
psykosomatiska problem är detta av stor betydelse. Principen om det fria
läkarvalet förutsätter att det vid sidan av den offentliga sjukvården finns pri-
vatpraktiserande läkare. Fördelningen mellan offentlig och privat vård skall
styras av patienterna och inte av oss politiker. Folkpartiet har i
reservation 13 pekat på en modell för hur detta skall kunna gå till. Självfallet
kan det finnas andra modeller som vi också är beredda att pröva.
Herr talman! I betänkandet redovisas att hjälpmedelsersättningen skall
ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen. Detta kan leda till att ett mindre
belopp än tidigare används för hjälpmedelsförsörjningen. Folkpartiet mot-
sätter sig detta. Vi anser att hjälpmedelsersättningen är så viktig att den även
i framtiden skall utges som särskild ersättning, så att inte hjälpmedelsförsörj-
ningen äventyras.
Vi vill också påpeka att det finns problem med hjälpmedelsförsörjningen
i flera landsting. Det förekommer att handikappade inte får hjälpmedel som
de blivit ordinerade. Orimligt långa väntetider förekommer. Detta underlät-
tar inte rehabiliteringen.
I regeringens förslag anvisas äntligen medel från socialförsäkringen till
sjukvården. Köerna till operationer av hjärtan, höfter och gråstarr är mycket
långa och kräver särskilda insatser. Det är därför glädjande att dessa medel
anvisas. Vi förutsätter att man nu med kraft gör försök med överföring av
medel från sjukförsäkringen så att köerna inom utsatta områden kan minska
och att man därigenom också kan minska sjukskrivningarna, något som för-
slaget till stor del syftar till.
Herr talman! Kostnaderna för sjukförsäkringen och läkemedelsförmå-
nerna har ökat dramatiskt. Vi har erfarit att många läkare inte har klart för
sig vilka kostnader de åsamkar samhället. För att öka kostnadsmedvetandet
inom sjukvården bör information regelmässigt lämnas till läkarna om vilka
utgifter deras läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.
Herr talman! Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora
ekonomiska problem. Det beror i många fall på att behandlingstaxorna slä-
par efter. Den justering som gjorts med anledning av kostnadsökningen har
inte lett till någon förbättring utan taxenivån måste höjas. Regeringen bör
därför skyndsamt se över behandlingstaxorna.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag påpeka att utskottsmajoriteten tagit
en märklig ställning när det gäller pensionärers sjukhusvård. När en pensio-
när läggs in på sjukhus över en natt och går hem på förmiddagen dagen
därpå, får denne betala avgift för två dagar trots att vederbörande inte ut-
nyttjat vare sig mat eller förbrukningsartiklar. Trots att både riksförsäkrings-
verket och Försäkringskasseförbundet anser att det finns skäl att överväga
en ändring så drar sig utskottet för detta. Vad är orsaken till detta ställnings-
tagande?
Herr talman! Folkpartiet står bakom alla de reservationer som vi fogat till
betänkandet, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till re-
servationerna 15 och 34.
Anf. 53 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Sjukvården i Sverige får realt sett 1 miljard kronor mindre
nästa år. Regeringen har ensidigt beslutat om det sedan förhandlingarna med
Landstingsförbundet brutit samman. 1 stället läggs nu ett bud om 100
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
59
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
60
milj.kr., vilket är mindre än en tiondel av vad Landstingsförbundet har be-
gärt.
Av detta drar man slutsatsen att staten och landstingen befinner sig på kol-
lisionskurs. Snaran dras åt allt hårdare kring de redan ekonomiskt tyngda
landstingen. I och med skattestoppet kan man inte heller kompensera de
uteblivna bidragen från staten.
Allt detta skall ses mot bakgrunden av att den socialdemokratiska rege-
ringen sedan makttillträdet 1982 har berövat sjukvården ca 20 miljarder kro-
nor. Däremot har miljardrullningen från sjukförsäkringen fortsatt utan häm-
ningar. Vi kan i centern inte acceptera denna i grunden felaktiga avvägning
av de samhälleliga resurserna. Sjukvården betraktas vid undersökningar
bland medborgarna som samhällsfrågan nummer ett. Regeringen bär ett
tungt ansvar för att det av riksdagen fastlagda målet om en procents volym-
ökning inte kan uppnås. Nu räknar landstingen i stället med en volymminsk-
ning på cirka en halv procent.
Därför får vi i riksdagen avgöra om vi vårdpolitiskt kan acceptera försäm-
ringar av hälso- och sjukvården. Vi kan inte göra det i centern. Vi anser att
ytterligare resurser bör tillskjutas för den egentliga vården för att sjukvårds-
huvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa på en god vård för alla.
Därför yrkar vi att ytterligare 1 miljard kronor tillförs sjukvården för år
1991.
Diskussioner kring ÄDEL-förslaget, som vi strax skall debattera i kamma-
ren, har i blixtbelysning klarlagt de strukturella problem vi har i svensk sjuk-
vård. Det är därför synnerligen angeläget att klara ut hur framtidens sjuk-
vård skall produceras, kontrolleras och finansieras. Ingen organisation i värl-
den klarar av så motstridiga roller som landstingen nu har.
Vi har därför i centern med anledning av regeringens proposition pm äld-
reomsorgen krävt att en parlamentariskt tillsatt kommitté skall se över sjuk-
vårdens framtida organisation, verksamhet och finansiering. Detta krav
återkommer i en gemensam reservation av centern och moderaterna fogad
till betänkande nr 9 från socialutskottet, som vi här strax skall debattera.
Nu får landstingen ändå på olika sätt söka tillgodose allmänhetens krav på
god sjukvård till alla på lika villkor oavsett vem du är, var du bor och hur
mycket pengar du har - krav som vi i riksdagen har formulerat i hälso- och
sjukvårdslagen.
Runt om i landet skapas olika modeller för hur sjukvården skall organise-
ras. Dalamodellen, Blekingemodellen, den västsvenska modellen, Malmö-
husmodellen osv. för att bara nämna några av de försök man nu gör för att i
ett trängt ekonomiskt läge ändå tänka långsiktigt, inte handla kortsiktigt,
och för att skapa den mångfald och valfrihet som måste känneteckna 1990-
talets hälso- och sjukvård. Denna utveckling är ett gott tecken.
I stället för att ge landstingen en rimlig ersättning föreslås att patienterna
själva skall betala en större del av sjukvårdskostnaderna. Detta skall ske ge-
nom att avreglera patientavgifterna och höja maximibeloppet för högkost-
nadsskyddet till 1 500 kr. Avregleringen av patientavgifterna kan vara posi-
tiv i den meningen att sjukvårdshuvudmännen nu kan styra de vårdsökande
till rätt vårdnivå. Exempelvis kan ett besök på vårdcentralen vara billigare
än på sjukhusets akutmottagning. Men centern anser att det är oacceptabelt
att höja taket i högkostnadsskyddet till 1 500 kr. Patienter som ej når upp till
detta tak kan nästa år få sina sjukvårdskostnader höjda med mer än 50%.
Vi anser att taket för högkostnadsskyddet skall sättas vid 1 000 kr.
För att effektivisera vården anser centern att den byråkratiska och hierar-
kiska organisationen måste förändras. En del av det jag tidigare har nämnt
gäller dessa frågor. Personalen måste på ett helt annat sätt än som nu sker få
påverka vårdens utformning och inriktning. De anställda måste få ett större
inflytande i förhållande till deras stora ansvar. Detta kan ske genom att dele-
gera ansvar och befogenheter. Ett exempel som vi ser förhoppningsfullt på i
centern är den vårdform som börjar växa fram och som också finns i andra
omsorgsformer, nämligen personalkooperativen. Vi hoppas mycket på dem.
Det är nödvändigt med en jämn fördelning av sjukvårdspersonal över
landet för att vi skall kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens principer.
Särskilt gäller detta tillgången till läkare. Under förra årets debatt i kamma-
ren tog jag fram exempel från mitt eget län - Kalmar län - där särskilt bristen
på distriktsläkare är besvärande. Av 95 inrättade befattningar är endast 58
bemannade. I inlandet är det alldeles bedrövligt. Där talar man om ”veckans
dansk”. På gränsen mot Blekinge finns det bara vikarier. Då måste jag i san-
ningens namn tala om att vi i Kalmar län inte har det värst i landet. Det är
därför vi i centern med sådan otålighet väntar på den av riksdagen hos rege-
ringen under hösten 1989 begärda redovisningen och analysen av läkarför-
sörjningen. En omgående effektuering av den beställningen är vad vi förvän-
tar oss i centern.
Så till frågan om hjälpmedel till handikappade. Som tidigare sagts från ta-
larstolen är organisationen när det gäller hjälpmedel diffus och splittrad.
Genom förslaget att kommunerna också skall ansvara för vissa handikapp-
hjälpmedel kommer denna situation att förvärras. Det är av synnerlig vikt
att det på detta område blir klara ansvarsförhållanden. Brist på hjälpmedel
kan öka behovet av andra insatser från samhällets sida. Förutom att den han-
dikappades möjligheter att klara sin dagliga livsföring förbättras med en god
organisation för handikapphjälpmedel, är det också ekonomiskt lönsamt att
ha en slagkraftig organisation på området. Det är därför vi tillsammans med
moderaterna kräver en utredning där en klar och tydlig organisation med
statligt huvudmannaskap förbereds.
Betänkandet behandlar två centermotioner från den allmänna motionsti-
den om återinförande av pensionärernas avgiftsfria år. Det nuvarande syste-
met med sjukhusvårdsavgifter, som infördes den 1 januari 1989, medför att
pensionärer med långa vårdtider får stora kostnader för sådana avgifter.
Ofta har de dessutom låg pension. Centern anser att sjukhusvårdsavgift inte
skall tas ut för de första 365 dagarna som en ålderspensionär erhåller sjuk-
husvård.
Herr talman! Sverige behöver en folkrörelse mot nedskärningar i vården!
Det florerar en mängd myter om svensk sjukvård som måste avlivas. Tyvärr
har de professionella i vården sällan tid eller ork att komma till tals i massme-
dia. Det finns en företrädare, Jerzy Einhorn. Han talar-som väl är. Jag tror
honom när han säger - på tal om sjukvårdskrisen - att Vårdsverige effektivi-
serade sin verksamhet under de senaste fem åren i troligen högre grad än
någonsin industrin, och nu går det inte längre. Sjuksköterskorna kan inte
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
61
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
62
sticka fortare, biträdena kan inte mata fortare och läkarna kan inte sy ihop
fortare. Jag tror honom när han säger att om inte staten betalar tillbaka åt-
minstone hälften av vad den tagit från vården sedan 1982, då kommer vi att
få se på kris under 90-talet.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservation nr 2. Jag
står naturligtvis bakom de övriga centerreservationerna, även dem som vi
har tillsammans med moderaterna.
Anf. 54 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Detta årligen återkommande ärende brukar kallas för Dag-
maröverenskommelsen. I år får vi väl kalla det endast för Dagmar och stryka
överenskommelse. I år är det egentligen bara ett besked från staten till lands-
tingen att man ämnar höja den allmänna sjukvårdsersättningen med 100
milj.kr. för 1991.
Landstingsförbundet har begärt 1,5 miljarder, och det är en summa som
motsvarar de kostnadsökningar som har förekommit under året. Vi i väns-
terpartiet tycker att det är rimligt att sjukvårdsersättningen räknas upp med
åtminstone lönekostnadsökningarna. En lägre uppräkning än så betyder
nämligen i praktiken nedskärningar.
Utskottet hänvisar till socialutskottets förslag att i samband med omorga-
nisationen av äldrevården ge landstingen ett extra bidrag på 500 milj.kr. Det
är givetvis bra att landstingen får dessa pengar. Men pengarna kommer först
1992, och det blir ju ett år däremellan, 1991. Jag tror inte att landstingen
klarar sig med att bara leva på hoppet, det behövs pengar också.
Utskottet menar att avregleringen av patientavgifterna kommer att öka
landstingens inkomster för 1991 med 500—800 milj.kr. Det är riktigt att man
räknar med en inkomstökning av den storleken, men patientavgifterna är ju
bara en liten del av landstingens inkomster och utgifter. Om utgifterna för
sjukvården är ungefär 100 miljarder kronor så tar landstingen in skatt på 70
miljarder, medan Dagmar ger t.ex. 15 miljarder och patientavgifterna bara
2 miljarder kronor. Det är alltså ungefär 2 % som det handlar om, och det
har mycket liten betydelse i det stora hela för landstingen. Men för den en-
skilde har det mycket större betydelse.
När det gäller patientavgifterna kommer 16 landsting att höja avgiften för
besök hos doktor från 60 till 100 kr. I samband med läkarbesöket får man
kanske medicin - det är vanligt när man går till doktorn - vilket kostar 75 kr.
Det innebär alltså att läkarbesök och medicin kommer att kosta patienten
175 kr. Och bor man en bit från doktorn tillkommer resan, som försäkringen
bara ersätter till ett visst belopp; 30 kr. fram och 30 kr. tillbaka får man betala
själv. Då kostar läkarbesöket sammanlagt 235 kr.
Vi menar att man då är uppe i sådana summor att en del människor kom-
mer att tvingas att göra ekonomiska överväganden, om de verkligen har råd
att gå till doktorn. Denna summa, 235 kr., är ju mer än vad en folkpensionär
har i dagsinkomst från nästa år. Ni kan ju göra en egen jämförelse. Om ni
som lyssnar här skulle betala mer än en dagsinkomst för ett läkarbesök, så
skulle ni också tänka er för ett par gånger. Och vi kan faktiskt läsa mellan
raderna att en av avsikterna med de här höjningarna är att man på detta sätt
skall försöka begränsa efterfrågan på vård.
Vi anser också att det s.k. högkostnadsskyddet bör vara 900 kr. för nästa
år - för att det skall vara ett högkostnadsskydd. Förslaget om en höjning till
1 500 kr. innebär för patienterna merkostnader på ungefär 70 %.
Om det nu är så att prishöjningar är inflationsdrivande - och vi är alla
överens om att det är på det sättet - så kan givetvis inte vårdavgifter vara
något undantag. Det kan ju inte vara så att alla andra prishöjningar höjer
inflationen, medan prishöjningar inom vården är undantagna. Så fungerar
det inte. Därför borde det ligga i allas intresse att man håller nere även de
här kostnadsökningarna.
Den sista punkt som jag här skall ta upp gäller ersättningen för förebyg-
gande arbete inom sjukvården. Fram till nästa år har sjukvårdshuvudmän-
nen fått specialdestinerade ersättningar till det förebyggandet arbetet. Enligt
det förslag som nu föreligger kommer dessa ersättningar att bakas in i den
allmänna sjukvårdsersättningen. Vi tror att det finns en fara i detta förfa-
ringssätt. Landstingen har som bekant en synnerligen bekymmersam ekono-
misk situation, som kommer att tvinga fram ganska hårdhänta prioriteringar.
Vi vet att det förebyggande arbetet inte ger ett omedelbart resultat, dvs. man
kan inte med detsamma avläsa besparingarna i den kommande budgeten.
Det förebyggande arbetet handlar ju inte heller omedelbart om liv eller död.
Därmed är vi rädda för att det finns en risk för att sjukvården tvingas för-
summa det långsiktiga förebyggande arbetet. På så sätt kommer ju vården
att bli dyrare på sikt. Därför tycker vi att de här öronmärkta pengarna skall
finnas kvar tills vidare.
Herr talman! Vi har i flera reservationer till betänkandet redovisat vår
uppfattning där vi skiljer oss från utskottsmajoriteten, och jag yrkar bifall
till reservation 3.
Men jag skulle också, herr talman, vilja kommentera det moderata inläg-
get i den här debatten. Jag har försökt skära ned mitt anförande i övrigt för
att jag skulle få tid till detta. Det är alltid oemotståndligt, tycker jag, att få
utbyta några ord med Bertil Persson. Han har, precis som jag, en sjukvårds-
bakgrund, och det gör att jag tycker att han säger många kloka saker. Men
han blandar alltid dessa kloka uppfattningar med den moderata uppfatt-
ningen, och då blir ju resultatet förödande.
Att jag vill kommentera det moderata inlägget beror också på att det
finns, som det ser ut i dag, en viss risk för att Bertil Persson och moderaterna
fr.o.m. nästa år kan få ett större inflytande över sjukvårdspolitiken. Som be-
kant delar jag inte alltid de socialdemokratiska värderingarna. Men jag inser
ändå, herr talman, att det finns grader där nere i de varmare regionerna, och
jag måste erkänna att jag i det val det då blir fråga om föredrar den socialde-
mokratiska politiken.
Den moderata allmänna sjukvårdsförsäkringen kommer säkerligen att
fungera de första åren. Jag tror inte att man då kommer att märka någon
större skillnad. Men sedan kommer förändringarna. När den offentliga sjuk-
vården får konkurrens av den privata sjukvården, och den privata sjukvår-
den till en början kan hålla lägre priser, då kommer inte den offentliga sjuk-
vården att kunna ha kvar samma antal vårdplatser, samma personalstyrka,
samma antal sjukhus osv., utan måste göra nedskärningar. Och det är ju det
som man åsyftar med det moderata förslaget.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
63
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
När man har kommit i den situationen att den offentliga sjukvården
tvingas göra nedskärningar, då kommer priserna att höjas inom den privata
vården, för då blir konkurrenssituationen ojämn. Och då kommer priserna
att höjas mer inom den privata sjukvården än vad den allmänna sjukvårds-
försäkringen kommer att motsvara, och då hamnar vi i den situation som
man har hamnat i på andra ställen där man förespråkar och prövar det här
systemet, nämligen att människor med låga inkomster inte kommer att ha
råd med sjukvård över huvud taget; de kommer att ställas utanför systemet.
Och den sjukvården, Bertil Persson, betackar vi oss för.
Anf. 55 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Vi är varken för offentliga
monopol eller privata monopol. Det är just konkurrensen som pressar pri-
serna.
Anf. 56 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Ja, det är här som moderaterna visar sitt rätta ansikte. De
talar om sjukvård som om sjukvård gällde vilken varuproduktion som helst
i samhället, och menar att det inte spelar någon roll om den är offentlig eller
privat och att den enskilde konsumenten - patienten - har full frihet och
möjlighet att välja. Men det är inte sant. Man kan inte se på sjukvård som
på varuproduktion i övrigt.
Om man går ut på marknaden för att köpa margarin och gör ett fel och i
stället köper smör, eller ett annat märke som man inte hade tänkt sig från
början, så får det inte så stora konsekvenser. Men patienterna har ingen möj-
lighet att göra samma val när det gäller sjukvård - vilken operation man skall
genomgå, hur omfattande behandlingar man skall ha. Om patienten väljer
fel i det läget, då får det konsekvenser.
Anf. 57 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Vad är det som är så märkvärdigt med sjukvård? Patienten
har i vårt system sina pengar. Han har dessutom den bästa tänkbara rådgi-
vare i sin husläkare. Tillsammans väljer de var han får vården bäst och billi-
gast. I dagens läge har han ingenting att välja på. Hans husläkare har ingen-
ting att råda honom till, mer än det reglerade sjukhus som han skall till vare
sig det är bra eller dåligt.
Anf. 58 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! I det moderata systemet kommer en del människor att ha
tillgång till husläkare - och mycket bra husläkare - och tillgång till hela sjuk-
vårdssystemet, det är jag fullkomligt övertygad om. De människorna är jag
inte ett dugg bekymrad för, men jag är verkligen bekymrad för alla männi-
skor som kommer att ställas utanför det här privata sjukvårdssystemet. Så
blir det när den offentliga sjukvården kommer att raseras och den privata
sjukvården höjer priser. När den här allmänna sjukvårdsförsäkringen, som
moderaterna skall införa, inte följer med prisutvecklingen och pengarna inte
räcker för alla till privat sjukvård, då får vi det system som man har i t.ex.
64
USA, där miljontals människor står utanför rätten och möjligheten att få
sjukvård.
Talmannen anmälde att Bertil Persson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 59 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna tillstyrker i stort sett utskottets hem-
ställan, och jag tänker inte ta upp en Dagmardebatt där alla storheter är
kända. Vi har dock avlämnat ett antal reservationer, som jag vill beröra. Vi
står bakom alla de reservationer som miljöpartiet är med på, men jag vill
bara yrka bifall till reservationerna 18, 23 och 28.
I Sverige mår många människor psykiskt dåligt, och vi måste satsa ytterli-
gare på människors mentala hälsa. Likaväl som vi behöver gå til] sjukgym-
nast eller läkare för somatiska sjukdomar behöver vi få hjälp med våra psy-
kiska problem. Miljöpartiet återkommer om igen med en motion i denna
fråga under allmänna motionstiden.
Det anslås redan 21 milj. kr. till psykoterapeutiska behandlingar, men jag
anser att det är dags att bygga vidare på verksamheten. Även om man satsar
aldrig så mycket pengar, också på en bra verksamhet, kan man aldrig komma
ifrån kravet att den måste byggas upp från grunden. Vi kommer under den
allmänna motionstiden att yrka på ytterligare pengar till den här verksamhe-
ten.
Vi xtet att många människor är i behov av denna typ av vård. Det är också
så att många somatiska besvär beror på att man mår illa psykiskt. Ibland är
frågan vilken läkare man skall till först.
När det gäller högkostnadsskyddet anser jag att situationen redan i dag är
sådan att människor på grund av kostnadsnivån tvekar att gå till läkare. Så
är det redan nu med en kostnad på 60 kr. Ta t.ex. en familj med tre barn, där
man får en streptokockinfektion! Om hela familjen skall behandlas, får man
betala avgift och medicin för alla samtidigt. Man når så att säga på en månad
nära nog upp till högkostnadsskydd för familjen - det är bara det att barnen
har ett eget sådant och de vuxna ett annat.
Höjer man ytterligare dessa kostnader kommer man upp för högt. Av det
skälet har vi yrkat att man skall behålla högkostnadsskyddet på en lägre nivå.
Vi har accepterat en höjning med 100 kr., vilket ungefär motsvarar en upp-
skrivning med inflationen sedan det förra beslutet.
Vi har också en inställning som går ut på att mota Olle i grind. Vi har ett
uttryck för detta i Dalarna. Det är dock inte fråga om att mota sjukdomen i
dess begynnelse, vilket jag i min enfald i början trodde, utan det är fråga om
att mota patienten i grind, så att det inte blir en för stor sjukvårdskonsum-
tion. Det är ganska horribelt att man försöker att hindra patienterna från att
komma till läkaren. Sådan är naturligtvis inte inställningen de facto, men det
finns en särskild skrift som handlar om detta. Det är ganska allvarligt.
Vi vet att det finns ett fåtal människor som kan gå i onödan till läkaren,
men de allra flesta människor tvekar länge innan de går dit, och det kommer
med den nya inställningen att bli så att en hel del människor stannar för
länge. Vi vill inte ha ett sådant program.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
5 Riksdagens protokoll 1990/91:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Det sammanlagda trycket på de sjukas ekonomi är redan i dag hårt, och
det blir allt större allteftersom bidrag på kommunal och landstingskommunal
nivå och på riksnivå dras in eller minskas, avgifter ökas osv.
Jag skall också säga några ord om dåliga ryggar och belastningsskador,
vars antal ökar alltmer. En grupp läkare och sjuksköterskor har en god spe-
cialistutbildning och kan göra en stor och viktig insats på detta område, där
behovet är oändligt. Här behövs såväl kiropraktorer och naprapater som or-
topedmedicinsk behandling förmedlad av sjukgymnaster och läkare. Tills
specialiteten ortopedisk-medicinsk behandling blivit godkänd av socialsty-
relsen som egen specialitet gör vi ett undantag och vill att man skall satsa
pengar på just denna specialitet.
I Säter i Kopparbergs län drivs en ryggklinik i landstingsregi med rygg-
skola och behandling förmedlad av ortopeder med ortopedmedicinsk utbild-
ning och sjukgymnaster med sjukgymnastutbildning. Den fyller ett tomrum
mellan ortopeder/sjukgymnaster och alternativmedicinska behandlingar.
Man kan säga, helt fackfelaktigt, att alternativmedicinarna är både läkare
och alternativmedicinare.
Alternativmedicinutredningen gav mycket litet när det gäller behandling
av belastnings- och skelettskador. Kravet på legitimering av naprapater fick
t.ex. inget gehör. Vad ortopedmedicinarna behöver är socialstyrelsens god-
kännande av deras verksamhet och därmed godkänd specialistkompetens.
Då kan vi dra tillbaka vårt motionskrav, men det behövs i nuvarande läge.
Jag vill till Bertil Persson säga att jag menar att man skall kunna välja sjuk-
hus. I dag är det långa köer överallt, och man har inget sådant val.
Vem skall betala den obligatoriska sjukförsäkringen, arbetsgivarna eller
privatpersonerna? Skall vi ha det som i USA, Tyskland och Frankrike, där
stora grupper står utanför försäkringssystemet och barnaföderskor och
oiycksfallsdrabbade får vända när de inte har kontanter, eller får häfta i
skuld för lång tid framöver, trots att de kanske inte ens har ett arbete? Vart
är vi på väg i så fall?
Jag har talat med moderatungdomar om kravet på att man skall kunna
välja till vilken läkare man skall gå. Det var i en landsortskommun. De sade:
Det är klart att man skall få åka in till centralorten - i det fallet Karlstad -
och välja vilken läkare man vill ha. Ja, frågade jag, men vad skall vi då göra
med kliniken i det här samhället? - där fanns en läkarvårdsstation. Ja, den
skall naturligtvis finnas kvar, blev svaret. Men hur skall den kunna finnas
kvar, när stora grupper väljer att åka till Karlstad? Då faller underlaget för
denna läkarvårdsstation bort.
Jag menar att man måste titta litet på vad detta innebär. Skyddet för van-
liga människor kommer inte att finnas kvar, om vi i alltför stor utsträckning
har en sådan valmöjlighet. Vi kommer som i andra länder att få fattigläkare
och rikemansläkare. Det är någonting som vi inte kan acceptera. Fattiglä-
karna skall då betalas av staten, men också rikemansläkarna skulle få hjälp
av staten och göra ganska stora förtjänster på detta. Servicen kommer inte
att kunna upprätthållas, och som vanligt kommer landsbygden att bli värst
utsatt. Det kommer inte att finnas underlag för de mindre läkarstationer som
nu finns, och då blir kostnaderna för resor till läkarna inne i staden dyrare,
66
och avgifterna ökar, som Margö Ingvardsson nämnde i det förra replikskif-
tet.
Anf. 60 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det är märkligt att det är så svårt att förstå att vi när vi talar
om en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring menar vad vi säger. Den
skall vara allmän och obligatorisk och skall därmed omfatta alla. Det innebär
naturligtvis ändå att vem som helst skall få välja vilken läkare man vill ha
och att vårdpengen då skall följa med. Alla skall alltså kunna gå till den som
Ragnhild Pohanka kallar rikemansläkaren. Det kan de inte göra i dag. Med
nuvarande ordning får de fattiga bara gå till de läkare som är anslutna till
försäkringskassan. Med vårt system får alla samma möjligheter.
Anf. 61 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Då är det alltså fråga om en sådan sjukförsäkring som vi har
i dag. Vi har nu en allmän sjukförsäkring. Alla människor är försäkrade och
har rätt att gå till läkare.
Anf. 62 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Ja visst, men det finns en grundläggande skillnad, som up-
penbarligen miljöpartiet inte har fattat, och det är att när man har en allmän
och obligatorisk försäkring bestämmer man själv vart man skall gå, vem som
skall få pengarna. Nu försvinner dessa in i ett allmänt system, där det är poli-
tikerna som bestämmer vem som skall ge vården, vilken vårdcentral de skall
gå till och vilket sjukhus de skall ligga på, oavsett om det är bra eller dåligt.
Med vårt system kommer patienten att bestämma över sjukvården, inte poli-
tikerna, och det är just det som är nyckelfrågan.
Anf. 63 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Vi har en försöksverksamhet i Dalarna, som heter Dalamo-
dellen. Jag har varit speciellt mycket emot att genomföra den, med den hets
som har förekommit. Där lär man få valfrihet. Jag tror dock inte att detta
går att genomföra. Det har redan pekats på brister. Det går inte att genom-
föra detta, eftersom vissa läkare eller sjukhus inte kommer att få tillräckligt
mycket att göra, medan andra blir överbelastade. Framför allt kommer detta
att drabba landsbygden. Det finns inte läkarunderlag för den modell som
moderaterna förespråkar. Man får dessutom dyra resor till centralorter ut-
över alla andra höga kostnader.
Talmannen anmälde att Bertil Persson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 64 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det ärende som nu behandlas gäller ersättningar för näst-
kommande år från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. Satsningen
från statens sida omfattar litet mer än 15 miljarder. Vi ser detta som ett
mycket bra tillskott till landstingen, som har det yttersta ansvaret för sjuk-
vården. I beloppet ligger också ersättning till Handikappinstitutet. I över-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
68
enskommelsen mellan parterna ingår en fortsatt gemensam satsning på ett
förändringsarbete, som syftar till att ytterligare förbättra tillgänglighet och
kapacitet i hälso- och sjukvården. Inom ramen för detta program tillkommer
också ett utvecklingsarbete under 1991. Det förbigår framför allt oppositio-
nen i den här debatten.
Jag bör väl också nämna att parterna har enats om att den särskilda ersätt-
ning som 1990 infördes för psykoterapeutisk verksamhet kvarstår även un-
der 1991.
I förhållande till nuläget har sjukvårdsersättningen räknats upp med 100
miljoner. Den summan kan i och för sig diskuteras. Vissa talare har framfört
synpunkter och velat ha till stånd en uppräkning. Det är klart att diskussio-
nerna mellan parterna har präglats av det rådande ekonomiska läget, där det
är viktigt och nödvändigt med återhållsamhet rent allmänt. Det framhålls
också ständigt från samtliga partier i den ekonomiska debatten att vi måste
ålägga oss återhållsamhet.
Från utskottets sida konstaterar vi att man i överenskommelsen kommit
överens om att patientavgifterna skall avregleras. Det kan öka inkomsterna
för sjukvården på mellan 500 och 800 miljoner. Det hör också till bilden. Jag
kan vidare peka på att sjukvårdshuvudmännen tidigare erhållit extra medel
för att korta köerna inom vissa delar av sjukvården, och dessa medel har nu
permanentats.
Låt mig säga till oppositionen att det inte finns någon trovärdighet i det
oppositionen säger. Ni efterlyser mer pengar och vill ha större anslag. Det är
inte trovärdigt - ni har inga pengar, och ni vet inte var man skall ta pengarna.
Jag vill gärna gå tio år tillbaka i tiden, till den tid då de tre borgerliga parti-
erna regerade. Då skapade man en låneskuld på flera hundra miljarder, som
vi i dag fortfarande betalar ränta på med 65 miljarder. Under den tiden
gjorde vi ju oss beroende av de lånen. Hade det fortsatt, Bertil Persson, hade
Sverige verkligen gått bankrutt. Det är den kalla verkligheten. Det finns
alltså ingen trovärdighet i ert agerande - ni har inga pengar. Ni vill ju sänka
marginalskatterna med miljardbelopp, så den ekvationen går inte ihop.
I det här enskilda ärendet pekar ni på att det måste till mer resurser till
olika ändamål. Samtidigt går ni ut med mycket stora skattesänkningar, som
gynnar framför allt de högre inkomsttagarna. Det ni säger här faller därför
platt till marken.
Bertil Persson sade att socialdemokratin är ett hot mot välfärden. Men ni
har ju aldrig accepterat välfärden, Bertil Persson! Det är den kalla verklig-
heten - ni accepterar inte den.
Den viktigaste nyheten för nästa år när det gäller den ersättning vi nu dis-
kuterar är att en särskild ersättning på 400 miljoner införs för att förbättra
kapaciteten när det gäller rehabiliterings- och behandlingsinsatser. På det
sättet skapas det goda förutsättningar att minska väntetiderna för de medi-
cinska delarna av rehabiliteringen och därmed bidra till att uppfylla det mål
som ställts upp vad beträffar sänkningen av ohälsotalet.
Moderaterna anser - det framför de i sin reservation - att också den här
åtgärden är otillräcklig. Man efterlyser en samverkan mellan försäkringskas-
san och sjukvården när det gäller rehabiliteringsinsatserna. Men det är ju
det som sker! Har inte moderaterna upptäckt den debatt som ägt rum i sam-
band med den ekonomiska skrivelsen och inför alla de beslut som vi tidigare
har fattat? Det är ju just i en överföring mellan socialförsäkringen och sjuk-
vården som man försöker att finna lösningar som jag tycker är mycket vik-
tiga.
Dessa 400 miljoner skall alltså användas för åtgärder som syftar till att
snabbare återföra människorna till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Det är alltså ett viktigt led i de stora satsningar som nu görs i olika avseenden
för att få till stånd en aktiv rehabilitering. Bl.a. annat har riksdagen i våras
beslutat om vissa insatser för en aktiv rehabilitering, och regeringen har
också anmält att man återkommer med förslag under varen. Till de insat-
serna räknas också det som sker via arbetslivsfonderna för att förbättra ar-
betsmiljön och förhindra att människor drabbas av skador - det är också en
faktor som spelar in i sammanhanget. Det sker alltså ett mycket omfattande
arbete i olika avseenden. Det har moderaterna tydligen inte velat se - det
passar inte deras argumentation.
När det gäller hjälpmedelsförsörjningen, som en del har talat om, är det
speciella problem. Problemen att tillhandahålla hjälpmedel har uppmärk-
sammats av hjälpmedelsutredningen. En beredning av det materialet sker,
och vi får väl så småningom ett förslag.
I flera reservationer finns det också synpunkter på tillsynsansvaret för
hjälpmedelsverksamheten. Den uppgiften har i dag socialstyrelsen. Ut-
skottsmajoriteten förutsätter att tillsynen sker på ett betryggande sätt.
Såväl centern som miljöpartiet och vänsterpartiet har invändningar mot
att högkostnadsskyddets kostnadsnivå fastställs till 1 500 kr. Patientavgif-
terna har inte höjts sedan januari och juli 1989. Därför har vi ansett det rim-
ligt med en höjning den här gången. Men de 1 500 kronorna är ju ett högsta
belopp - landstingen har också möjlighet att ange ett lägre belopp för hög-
kostnadsskyddet. Så sker också i vissa fall.
Sedan några ord om moderaternas reservation nr 1 där man, som Bertil
Persson har berört, flaggar för en sjukvårdsförsäkring. Man säger där att för-
delningen av de reella resurserna på området inte har blivit jämnare över
landet utan snarare tvärtom. Man tycker sjukvården är bankrutt och att
Dagmarsystemet skall avskaffas. Det finns ingen trovärdighet i det heller,
menar jag.
Moderaternas förslag syftar ju till en total systemförändring inom sjukvår-
den, där man skall lösa upp samhällets ansvar och bädda för en total privati-
sering i känd moderat anda - det är vad man syftar till. Man talar om konkur-
rens, men naturligtvis eftersträvar moderaterna en total privat finansiering,
ungefär som man har det i USA. De anonyma marknadskrafterna skall
komma in i bilden, där man inte vet vem som har ansvaret och patienterna
inte har någon att vända sig till. Marknadskrafterna skall ta över och styra,
och det är en utveckling som vi naturligtvis inte accepterar.
Dagmarsystemet syftar till en god hälso- och sjukvård för alla medborgare
på lika villkor. Det är en viktig princip som fortfarande gäller. Det finns alltså
en stabil majoritet för den. Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för hälso-
och sjukvården i landet, och det är väl rimligt att de också har inflytande
över hur både de ekonomiska och de personella resurserna fördelas, såväl
mellan sjukvårdshuvudmännen som inom resp, geografiska område. Jag
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjuk vårdsliuvud-
männen
det är viktigt att de har det inflytandet, och det har de i dag. Genom att resur-
serna styrs jämnare över hela landet kan ett fritt läkarval på sikt bli en reali-
tet för hela landet.
Dagmarsystemet har i sin nuvarande omfattning fungerat bra sedan 1988-
det är alltså relativt nytt. Det måste ha en chans att så att säga sätta sig och
ge resultat. Men jag kan redan nu säga att det är helt klart att Dagmarsyste-
met har givit en bättre fördelning. Sedan måste man gå vidare, och Dagmar-
systemet måste också verka i ett antal år.
Slutligen vill jag också nämna det som sägs i regeringens skrivelser om åt-
gärder för ekonomin. Där föreslås ytterligare åtgärder för att få till stånd en
effektivare sjukvård och en samordning mellan sjukvården och sjukförsäk-
ringssystemet som leder till bättre resursutnyttjande. Bl.a. skall försök sna-
rast inledas i några primärvårdsområden, där kommun eller landsting skall
få ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, för
läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt förtidspensio-
nen. Man skall även överväga att låta försäkringskassan få ett sådant totalan-
svar.
Detta pekar ändå på något av det förändringsarbete som är på gång och
som är oerhört viktigt. Naturligtvis ställs det mycket stora krav på lands-
tingen att ta tag i förändringsarbetet.
Vi ser redan olika modeller som skapas ute i landstingen. Jag ser det som
oerhört positivt, för att vi skall kunna få en bättre sjukvård. Det är med kon-
kreta åtgärder som man måste angripa problemen, och inte bara gå ut i en
generell debatt.
Herr talman! Jag har ingen avsikt att kommentera materialet. Många av
de frågor som finns i reservationerna har behandlats och diskuterats tidigare.
Jag bör inte utveckla saken ytterligare, utan vill bara yrka bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 65 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det torde framgå för alla som har lyssnat på denna debatt
att skillnaden mellan oss och socialdemokraterna är att vi sätter patienterna
i centrum, medan socialdemokraterna sätter sjukvårdspolitikerna i centrum.
God hälso- och sjukvård på lika villkor - har vi fått detta med Dagmar-
överenskommelsen? Vad säger de patienter som står i kö för hjärtoperatio-
ner, för höftledsoperationer? Tycker de att vi har en bra hälso- och sjukvård?
Vad säger de som gärna vill få nya satsningar på hälsovården och den före-
byggande vården? På lika villkor? I ett samhälle där bara de rika kan skaffa
sig ett alternativ till den offentliga sjukvården?
Detta betänkande är ganska tjockt. Det är naturligtvis svårt att läsa det
och hinna ända bort till reservationerna. Jag förstår att Börje Nilsson inte
haft möjlighet att läsa så noggrant. Men när sade jag att vi ville betala mera
pengar via Dagmar? Jag kan inte hitta det.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Börje Nilsson. Han sade att man skulle
gå vidare med Dagmar. Hur tror Börje Nilsson att det kommer att stå till
med landstingen om vi fortsätter med Dagmar? För några år sedan hade de
14 miljarder i reserver. Nu har de 3 miljarder i skulder. Allt pekar på ökande
70
underskott med det nuvarande systemet. Hur kommer landstingen att klara
sig om ett år, om fem år, om tio år? Hur skuldsatta kommer de då att vara?
Anf. 66 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Jag tror inte att Börje Nilsson är okunnig om att vänsterpar-
tiet hade andra förslag när det gällde skattereformen. Vi tycker ju att det är
oförsvarligt i en situation när samhället inte har pengar nog att ge sjukvård
och äldreomsorg att dela ut miljarder för att sänka i första hand höginkomst-
tagarnas skatt. Vi hade velat använda skattereformen på ett annat sätt så att
vi hade fått de pengar vi anser att sjukvården behöver.
Vi skulle också, om vi hade haft en möjlighet att påverka besluten, valt att
höja skatten i landstingen för att ge landstingen pengar till sjukvård i stället
för att som nu höja avgifterna. Visserligen drabbar landstingsskatten hårt,
men alla undersökningar visar att en höjning av avgifter och taxor drabbar
låginkomsttagarna i ännu högre grad. Alltså hade vi föredragit en skattehöj-
ning.
Börje Nilsson tycker att en höjning från 60 till i genomsnitt 100 kr. är en
rimlig höjning av patientavgifterna. Jag vill påpeka att om patientavgifterna
sedan 1974 hade följt inflationen skulle det i dag ha kostat 40 kr. att gå till
doktorn. Bara sedan förra året skulle höjningen av patientavgifterna varit 10
kr., dvs. det skulle ha kostat 70 kr. om patientavgifterna hade följt inflatio-
nen.
Jag kan inte förstå att det är rimligt att just vårdavgifterna skall höjas
mycket mer än allt annat i samhället.
Var anser Börje Nilsson att gränsen går för en folkpensionär när man
måste göra ekonomiska avvägningar och fråga sig om man har råd att gå till
doktorn? Nästa år blir dagsinkomsten för en folkpensionär, om man lägger
till det kommunala bostadstillägget, strax under 200 kr. Om ett läkarbesök
med medicin och sjukresor kostar 235 kr., tror inte Börje Nilsson då att
många pensionärer får svårt att ta in ett läkarbesök i budgeten?
Tror Börje Nilsson att avgiften kan höjas ännu mer? Tala i så fall om var
en s.k. rimlig avgift kan ligga någonstans utan att man får dessa begränsande
effekter jag pekar på.
Anf. 67 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! När Börje Nilsson inte vill föra debatt då buntar han ihop de
borgerliga partierna och säger att de inte har någon trovärdighet. Låt oss
titta på vad det handlar om. Utan en omstrukturering av svensk industri un-
der de borgerliga åren hade vi inte ens klarat oss till i dag, Börje Nilsson.
Visserligen är situationen risig i dag, men ni har ändå släpat er fram tack vare
att man fick en omstrukturering inom industrin. Vi kanske kan lämna den
diskussionen ocl) ägna oss åt vad det egentligen handlar om.
Vad är det socialdemokraterna föreslår? Vilka insatser vill ni företa för att
vården skall bli bättre? Vad är det för förslag ni försöker presentera i dag?
Jag vet faktiskt inte vad det är för några. Ni har äntligen tvingats inse att
man bör föra över pengar från sjukförsäkringen till sjukvården, någonting
som folkpartiet har krävt år efter år, för att få kortare väntetider i vården,
för att korta sjukskrivningarna osv. Ni har, Börje Nilsson, totalt, till sista
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
71
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
72
kommatecknet, anslutit er till folkpartiets ÄDEL-motion. Där hade ni inte
heller några rimliga förslag som var möjliga att genomföra.
Vi ville lägga 450 miljoner till Dagmaröverenskommelsen. Visserligen är
vi oerhört kritiska till att man höjer löneskatten, men har ni kommit fram till
att de pengarna kommer fram, Börje Nilsson. Låt oss ändå diskutera vad det
handlar om, för vårdens skull.
Bunta inte ihop oppositionspartierna som om de inte hade något infly-
tande. Man frågar sig verkligen vart socialdemokratin är på väg när det över
huvud taget inte finns några konkreta förslag från er sida. Ni måste hela ti-
den luta er mot oppositionen, men sedan säger ni att oppositionen inte har
några förslag.
Låt mig ta ett par saker till.
När det gäller hjälpmedlen, Börje Nilsson, blir det precis som i alla andra
debatter - ärendet bereds i regeringskansliet. Sluta att bereda ärendena!
Håll i varje fall inte på i flera år! Man har hållit på med det ett par år, men
fortfarande finns det inget förslag. Då är det självklart att vi tar upp frågan,
för den är viktig. Handikappade människor bör få sina hjälpmedel, det
måste fungera och man måste veta vilka som har huvudansvaret.
Likadant är det när det gäller pensionärernas sjukvårdsavgifter. Hur vore
det, Börje Nilsson, om ni accepterade förslag i en sådan enkel fråga som alla
har tillstyrkt?
Anf. 68 MARIANNE JÖNSSON (c):
Herr talman! Utskottets talesman säger att vi har inget ansvar, vi föreslår
ingen finansiering. Men när det gäller den miljard kronor extra till direkt
vård som centern föreslagit menar vi att de pengarna skulle tas ifrån den
summa regeringen föreslagit i ÄDEL-propositionen till information och ut-
bildning i samband med den föreslagna ändringen. Den saken skall vi strax
här debattera, och summan har blivit förändrad, men så var det när vi skrev
motionen.
Vi föreslog också andra avgifter och möjligheter för sjukvården att öka
sina intäkter. Vi menar att det är väldigt viktigt att pröva nya vägar för att
tillföra hälso- och sjukvården pengar. Vi har sagt att en möjlighet vore att
införa en särskild avgift på alkohol och tobak, som baserar sig på de kostna-
der bruket av dessa varor åsamkar vården.
Nu skall 400 miljoner föras över från socialförsäkringen till sjukvården,
och det är alldeles utmärkt - man talar ju vanligen bara om sina egna förslag,
men jag vill berömma det som är bra. Detta är ett steg i rätt riktning. Det
finns 250 miljarder i sjukförsäkringssystemet. Sjukvården och socialförsäk-
ringssystemet verkar som kommunicerande kärl, och det är viktigt att vi får
en god struktur på fördelningen av pengarna mellan dessa system. Vi arbetar
vidare på detta och vill ha en allmän översyn.
Den situation landstingen hamnat i nu är alldeles omöjlig. Vi måste se
över hur produktion, kontroll och finansiering skall ske i framtiden.
Har vi då övergivit våra gamla tankar om Dagmar? Det har vi visserligen
inte gjort. Vi står fortfarande för den solidariska finansieringen, som skall
ge bra vård till alla på lika villkor var vi än bor och vem vi än är. Men det är
också viktigt att se att själva regleringsfaktorn i Dagmarsystemet faktiskt har
spela ut sin roll. Det har runnit mycket vatten under broarna. Vi måste hitta
nya former för att komma till rätta med den strukturkris som nu råder inom
landstingen. Vi måste hela tiden ha människan i centrum och se den vård
som tilldelas henne.
Det behövs nya former, ett nytt förnyelsearbete, där personalen skall gå
in som initiativtagare och inspiratör. Vi måste ta vara på den resurs som per-
sonalens kunnande och engagemang utgör.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
Anf. 69 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Att ha patienten i centrum är ju helt självklart. Riksdagen
har också på förslag från socialutskottet fattat beslut om att patienten så
långt möjligt skall fritt få välja läkare och att vården skall utformas i samråd
med patienten. Vi tycker det är en viktig princip som vi redan sjösatt. Det
bör man notera.
Socialutskottet har också varit inne på personalförsörjningen och framhål-
lit att det är viktigt med en aktiv personalpolitik, men det är närmast en de-
batt som kommer från socialutskottet.
Beträffande avgifterna vill jag säga att de avregleras i detta sammanhang.
Landstingen kommer att själva ha ansvar för avgifterna inom ramen för hög-
inkomstskyddet.
Vi måste konstatera att saker och ting kostar och måste betalas. Detta
måste vi inse.
Det sägs att näst freden är hälsan och rätten till en bra sjukvård det som
svenska folket värderar allra högst. Vi konsumerar också mycket sjukvård i
landet, det kostar sammantaget 100 miljarder.
Vid en nyligen genomförd jämförelse av sjukvården i 10 länder som pre-
senterats i Ekonomisk Debatt framgår att svensk sjukvård ger en större vo-
lym för pengarna än den i andra länder. Jag tycker det är ett ganska gott
betyg. Det talar om en hög effektivitet i den svenska sjukvården.
Högst utgifter har USA, det land där merparten av all sjukvård är privat.
Det måste ju rubba privatiseringsformeln för moderaterna. Deras förslag ger
ingen bättre sjukvård. Det är enbart en systemförändring, som för in ano-
nyma krafter. Vem skall man då vända sig till om man har synpunkter på
sjukvården? Jag bara frågar.
Sigge Godin säger att vi inte skall bunta ihop oppositionspartierna. Men
moderaterna och folkpartiet har ju nu gått ut och sagt att man skall samar-
beta och står på samma plattform. Då får ni väl samordna era argument. Om
inte Sigge Godin vill acceptera vad Bertil Persson säger, så får ni väl sam-
ordna er om ni skall samarbeta.
Anf. 70 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Först tycker jag Börje Nilsson skall fundera på vad som är
produktivitet och vad som är effektivitet. Det han talade om var inte effekti-
vitet.
Vart skall försäkringstagaren vända sig? Varenda försäkringstagare torde
veta vart han skall vända sig när han är försäkrad.
Vi vill trygga välfärden, men inte den nuvarande sjukvårdsapparaten som
Börje Nilsson vill.
73
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ersättningar till
sjukvårdshuvud-
männen
74
Jag tycker Börje Nilsson i hederlighetens namn skall medge, att dagens
situation visar att Dagmar, som inte ens längre är en överenskommelse med
partikollegerna på andra sidan, håller på att kapsejsa.
Hur länge skall ni stå handfallna här i riksdagen? Jag skall medge att det
finns undantag i det socialdemokratiska partiet. Det finns riktigt pigga soci-
aldemokrater i Dalarna som försöker tänka vidare och inte direkt har mot-
verkat. Börje Nilsson och hans kolleger stod här i riksdagen och sade nej
till att avskaffa R-listan. Gunnar Hofring avskaffade den ändå, men här i
riksdagen har jag inte sett mycket av nytänkande.
Sjukvårdens framtid debatteras överallt i hela världen. Men Sverige är ett
så litet land, så här har man bara en åsikt i taget, och här får den inte debat-
teras.
Jag tror det är väsentligt. Skall vi kunna klara en bra välfärd inom rimliga
ekonomiska ramar måste det vara tillåtet att diskutera hur man skall få fram
effektivitet.
Vi tappar ju på område efter område. Det är bara i fråga om barndödlig-
heten som vi fortfarande är världsledande dvs. har den lägsta barndödlighe-
ten, kanske för några år framöver.
Ser ni inte att detta världfärdssystem krisar för er, på precis samma sätt
som pensionerna, sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och vad ni hål-
ler på med?
Varför svarar inte Börje Nilsson på frågan om hur det kommer att se ut
för landstingen om fem år, om tio år, eller bara om ett år?
Anf. 71 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag började mitt inlägg med att tala om människornas oro
och den rädsla de känner för att bli sjuka när de inte kan få den vård som de
efterfrågar.
Börje Nilsson har inte antytt ett dugg om dessa frågor. Däremot säger han
att Dagmar är en viktig princip. Jag tycker att vi måste tala om något annat
än principer när vi upptäcker att vården inte fungerar.
Sedan skulle jag vilja fråga Börje Nilsson: Skäms socialdemokraterna för
uppgörelser? Efter oss kommer två samarbetsingenjörer upp i talarstolen,
nämligen Daniel Tarschys och Bo Holmberg. Det gäller en uppgörelse som
åtminstone folkpartiet känner alldeles speciellt för. I morgon kommer en an-
nan uppgörelse, där ni kan ansluta er till moderaterna.
I en demokrati får man finna sig i att söka stöd där man kan hitta det. Då
får man också acceptera att man är nödd och tvungen, och sedan får man stå
för det.
Avslutningsvis Börje Nilsson: I fråga om arbetsmiljön är arbetslivsfonden
något alldeles speciellt. Det är alldeles utmärkt, både när det gäller princi-
perna och när det gäller byråkratin. Folkpartiet ville ha andra modeller, där
man kunde ta hand om pengarna och göra någonting verkligt fullt för dem,
inte ny byråkrati och nytt krångel. Vi skall diskutera detta mera i morgon.
Anf. 72 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Den miljard som Marianne Jönsson talar om finns inte
förrän 1992 då äldredelegationens förslag har genomförts och träder i kraft.
Det är ett faktum.
Bertil Persson säger ännu en gång att Dagmarsystemet inte har betytt nå-
gonting. Det uttalandet bygger mer på tro än på vetande.
Härefter skall jag beröra det stora problemet. Tack vare en expansiv medi-
cinsk—teknisk utveckling, särskilt inom hjärtkirurgin, kan allt fler männi-
skor behandlas och opereras. Det är ytterst glädjande. Men det leder också
till att klyftan mellan resurser och behov ökar, och det problemet måste an-
gripas. Det gör inte de övriga partierna. Regeringen har lagt fram olika för-
slag, och landstingen arbetar med frågan. Det måste bli ett bättre resursut-
nyttjande och en samordning mellan aktörerna. Det gäller också att se över
beslutsvägarna. Det är ett oerhört viktigt uppdrag för sjukvårdshuvudmän-
nen. De borgerliga partierna, framför allt moderaterna, anvisar inga medel
för detta. De vill i stället genomföra marginalskattesänkningar på flera
hundra miljarder; det är sanningen. Hur går det då med välfärden? Jo, den
struntar ni i, den har ni aldrig ställt upp på.
Anf. 73 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det vore mig fullständigt fjärran att säga att Dagmarrefor-
men inte har betytt någonting. Den har betytt köer, regleringar, klinikfär-
diga patienter och mycket annat för detta land.
Låt mig härutöver konstatera att jag tydligen inte får något svar på min
fråga om hur välfärden skall räddas när man har krossat landstingens eko-
nomi.
Anf. 74 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Det kommer att lösas med den socialdemokratiska politi-
ken, men definitivt inte med moderaternas politik.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU6 Studiestödsfrågor (prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 75 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! 1 detta betänkande har miljöpartiet de gröna ingen reserva-
tion, men jag vill ändå kommentera innehållet i betänkandet. Låt mig först
yrka bifall till betänkandet i dess helhet.
Som en följd av skattereformen blir det moms på kollektivtrafiken, vilket
i sin tur bl.a. föranleder en ökning av bidraget till ”Vissa studiesociala ända-
mål”, nämligen 36,7 miljoner som ersättning till länstrafikhuvudmännen för
gymnasieelevers resor mellan hem och skola. Man är tvungen att ta med ena
handen och ge tillbaka med den andra. Skattereformen blir på många sätt
bara en administrativ reform där pengarna får vandra fram och tillbaka utom
för vissa låginkomsttagare som får vara med och betala.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Studiestödsfrågor
75
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Mottagning av
flyktingar
Ökningen av medel till studeranderabatten för resor blir 89 milj.kr. Miljö-
partiet har ansett det viktigt att få med även E 4-tågen i rabattsystemet. An-
nars blir främst Norrlandsungdomar missgynnade där inga järnvägar eller
ingen fungerande järnvägstrafik finns. De har dessutom redan oftast de
längsta resorna till och från studieorten räknat i timmar och kilometer. För-
handlingarna med länstrafikbolagen har dock strandat. Det är viktigt att
återuppta dem och försöka åstadkomma bästa möjliga avtal för de stude-
rande. Vi ämnar återkomma till detta i en motion. Frågan är så viktig att jag
särskilt har velat betona den. Det gäller att försöka få bidrag för hela hemre-
san för alla elever.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8§.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU8 Mottagning av flyktingar (prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 76 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Inte heller i detta ärende har vi avgett någon reservation,
varför jag yrkar bifall till betänkandet i dess helhet.
Jag vill dock framhålla att det är positivt med lån till hemutrustning för
flyktingar, något som vi också tidigare har förespråkat. Flyktingar vill gärna
göra rätt för sig när de kommit till Sverige, och ett lån betyder ett ansvarsta-
gande som går helt i linje med miljöpartiets syn om att flyktingar - våra nya
svenska invånare - skall få samma rättigheter och skyldigheter som svenskar
så snart det är möjligt.
En generös flyktingpolitik kan lämpligen kombineras med att vi behandlar
flyktingarna med respekt och även ställer krav på deras deltagande i utbild-
ning och att de i övrigt tar ansvar för sitt nya liv i Sverige med stöd och hjälp
från samhälle, arbetsgivare och befolkning. Det gäller att ge våra asylsö-
kande och flyktingar självförtroende och låta dem behålla sin självrespekt.
Bl.a. anser miljöpartiet att asylsökande skall ha rätt att arbeta under vänteti-
den.
Dessa förslag om lån till hemutrustning och arbete under väntetiden gör
också flyktingmottagandet billigare. Invandrarfientligheten minskar till en
del. Dessutom blir hälsotillståndet på förläggningarna bättre. Många är
nämligen i mycket sämre psykiskt skick efter att ha väntat på asyl än de var
när de kom till Sverige, trots svårigheterna i hemlandet.
Vår önskan om en generösare flyktingpolitik är också beroende av den
bild svenska folket får av flyktingar. Om de själva får ta ansvar för sitt liv,
får lån och ges möjlighet att arbeta, då bidrar det till att vi svenskar mer
accepterar flyktingarna. Det gör i sin tur att flyktingfientiigheten kan
minska.
76
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkanden 1990/91 :BoU4 och
BoU7 samt socialförsäkringsutskottets betänkanden 1990/91:SfU7, SfU6
och SfU8.
Bostadsutskottets betänkande BoU4
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 134 för reservation 1 av
Agne Hansson m.fl.
Ingrid Hemmingsson (m) anmälde att hon avsett att rösta nej men marke-
rats ha röstat ja.
Mom. 3 (införandet av ett investeringsbidrag)
Först biträddes reservation 5 av Knut Billing m.fl. i motsvarande del med
57 röster mot 38 för reservation 6 av Agne Hansson och Birger Andersson.
214 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 208 röster mot 59 för reserva-
tion 5 av Knut Billing m.fl. i motsvarande del. 37 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 7 (kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret)
Utskottets hemställan bifölls med 184 röster mot 130 för reservation 11 av
Agne Hansson m.fl.
Mom. 13 (den framtida bostadslåneadministrationen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Agne Hansson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 26 (slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga bostadsföreta-
gen)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 17 för hemställan i reser-
vation 36 av Eva Zetterberg. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 35 av Knut Bil-
ling m.fl. anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
Mom. 27 (slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi m.m.)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 19 för hemställan i reser-
vation 38 av Eva Zetterberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Moti veri ng
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 37 av Agne
Hansson m.fl. anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
77
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Mom. 28 (skattefria avsättningar till reparationsfonder)
Utskottets hemställan bifölls med 179 röster mot 135 för reservation 39 av
Agne Hansson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 31 (räntestöd för underhåll)
Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 135 för reservation 42 av
Agne Hansson m.fl. 16 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Mom. 1 (avveckling av SBAB)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 60 för reservationen av
Knut Billing m.fl.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Mom. 1 (förändringar i ersättningssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 64 för reservation 1 av
Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 2 (höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.)
Först biträddes reservation 2 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson
med 44 röster mot 19 för reservation 3 av Margö Ingvardsson. 251 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 256 röster mot 37 för reserva-
tion 2 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson. 17 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 15 (etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 97 för reservation 15 av
Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 18 (psykoterapeutisk behandling)
Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 20 för reservation 18 av
Ragnhild Pohanka. 66 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 22 (högkostnadsskyddets kostnadsnivå)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 71 för reservation 23 av
Karin Israelsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 27 (ortopedisk-medicinsk behandling)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 19 för reservation 28 av
Ragnhild Pohanka.
Mom. 32 (huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen)
Först biträddes reservation 33 av Gullan Lindblad m.fl. med 105 röster
mot 39 för reservation 34 av Sigge Godin och Barbro Sandberg. 169 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 182 röster mot 128 för reserva-
tion 33 av Gullan Lindblad m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU6
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU8
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 77 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU9 Ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (prop.
1990/91:14).
Anf. 78 STEN SVENSSON (m):
Fru talman! Operationsköerna och det stora antalet medicinskt färdigbe-
handlade åldringar som ligger kvar på akutsjukhusen, därför att de inte har
någon annanstans att ta vägen, är några av de största problemen i svensk
sjukhusvård.
Man tvingas använda de dyraste sjukvårdsplatserna som hotell, därför att
det inte finns ålderdomshem, sjukhem och liknande omsorger i tillräcklig
omfattning. Dessa förhållanden är inte bra för de gamla. Det är extremt dyrt
och blockerar dessutom mängder av operationer. Alla märker och oroas av
bristen på institutioner - från servicehus och ålderdomshem till sjukhem och
sjukhus. Så har det blivit när vissa politiker har fallit offer för modeflugan
att ”riva institutionerna”.
Nedläggningen av ålderdomshem och sjukhem måste upphöra och resur-
ser användas för att få bort köer och patienter i korridorer samt för att åstad-
komma tidiga utskrivningar.
Vi måste känna ansvar för dem som drabbats av sjukdom och för dem som
vårdas i livets slutskede. Vi måste bry oss om! Vår grundläggande tanke om
livskvalitet, med utgångspunkt från våra värderingar, är att även svårt sjuka,
dementa och handikappade skall få behålla sitt värde som människor och
79
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
80
att de skall få behålla ett eget hem i äldrevården - även sedan de flyttat till
institution - så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt.
Vi moderater har därför länge efterlyst stimulansbidrag för gruppboende,
bl.a. i motion 1988/89:So233. Nu efterkommer regeringen delvis detta för-
slag i enlighet med det uttalande som riksdagen gjorde då reservation nr 6 i
betänkandet 1989/90:SoU12 vann riksdagens bifall.
Det är angeläget att kommuner och landsting får möjligheter att utveckla
gruppboendeformer avpassade efter lokala behov och förhållanden. Det re-
gelverk som bl.a. bostadslåneförordningen ställer upp, och som låser fast bo-
städernas utformning och gruppernas storlek, återstår dock att avveckla.
Propositionen innehåller inga förslag i den delen, vilket är beklagligt. Hu-
vudmännen måste kunna finna adekvata lösningar avpassade till de äldres
behov, utan hinder av statliga normer. Bidragen måste vara tillgängliga även
för alternativt boende, dvs. sådant som ej organiseras av kommunen.
Socialutskottets ledamöter har emellertid enats om att ställa sig bakom det
krav som de tre borgerliga partiernas företrädare har anfört i den avvikande
mening som fogats till bostadsutskottets yttrande, nämligen att göra ett en-
hälligt uttalande som går ut på att regelsystemet - låneregler och statsbi-
dragsbestämmelser - för gruppboende för senildementa skall ses över och
att sådana lösningar som kan möjliggöra ett decentraliserat beslutsfattande
skall sökas.
Vidare har utskottet enats om att föreslå att 300 milj. kr. per år under fem
år skall avsättas till stimulansbidrag till gruppboende för åldersdementa och
psykiskt utvecklingsstörda. Vi föreslår dessutom att 500 milj. kr. avsätts för
att stimulera utbyggnaden av nya boendeformer för psykiskt sjuka och fy-
siskt handikappade.
Därmed har kraven med motsvarande innebörd i de moderata motionerna
blivit tillgodosedda, vilket jag gärna vill uttrycka min tillfredsställelse över.
Men, tyvärr, är det endast så här långt som det råder enighet mellan alla
partier om utskottets förslag.
Fru talman! Bakgrunden till den aktuella äldrevårdsreformen är den tidi-
gare äldreberedningens arbete, som resulterade i regeringens proposition
1987/88:176. Den åsikt som propositionen förde fram var att kommunerna
skulle bli ansvariga för hela äldreomsorgen inkl, hemsjukvården och vård på
sjukhem.
Som framgår av socialutskottets betänkande 1988/89:SoU6 och behand-
lingen av detta, har en enhällig riksdag ställt sig bakom dessa riktlinjer. När
sedan äldredelegationen skulle omsätta detta i förslag till praktiska åtgärtier,
började det att gå snett. Detta beror dels på regeringens alltför oprecisa di-
rektiv till delegationen, dels på revirkampen mellan socialdemokratins före-
trädare i Kommun- och Landstingsförbunden.
Äldredelegationens majoritetsförslag leder, som den moderata ledamoten
Anita Estberger påpekade i sin reservation, till nya gränsdragningsproblem.
Det är allvarligt också ur en annan aspekt. Under förespegling av att den
socialdemokratiska regeringen skulle komma med ett genomgripande för-
slag för äldrevården, har under ett par års tid utvecklingen inom äldrevården
och omsorgen gått i stå. Landstingen har inte velat göra något och kommu-
nerna har inte vågat.
Propositionens förslag löser inte de centrala frågorna, nämligen de som
handlar om en god och värdig vård för de äldre. Än mindre gäller detta för
de handikappade, vilka också skall omfattas av reformen. Det är allvarligt
att regeringen tidigare har gett sken av att komma med förslag som i grunden
skulle förändra och förbättra äldreomsorgen för både de äldre och persona-
len. Förväntningarna har varit stora. Föreliggande proposition innebär att i
stort sett samtliga dessa förväntningar kommer på skam.
Konsekvenserna av den föreslagna reformen är mycket svåröverskådliga.
Det är svårt för kommunerna att genomföra förslagen. Kommuner och
landsting har på grundval av ett punktprogram från den socialdemokratiska
partistyrelsen uppmanats att starta utredningar och förhandlingar om den
framtida äldreomsorgens organisation. Uppmaningen har inte föregåtts av
något beslut i riksdagen och lagrådet har inte heller hörts i frågan. Detta för-
farande strider mot alla demokratiska principer och mot det beredningsför-
farande som föreskrivits för regeringens propositioner. Denna bedömning
ändras inte nämnvärt genom den uppgörelse som skett mellan socialdemo-
kraterna och folkpartiet i socialutskottet.
De finansiella transaktionerna till följd av s-fp-uppgörelsen blir omfat-
tande, byråkratiska och ineffektiva. I stället för att ha en landsomfattande
sjukvårdsförsäkring förs finansieringsansvaret i betydande utsträckning ned
till de enskilda kommunerna, utan att garantier finns för att de kan uppfylla
de nya krav som ställs på dem. Dessutom försämras det riskspridningsmo-
ment som nu finns till följd av landstingets ekonomiska ansvar. Det skulle
medföra risk för försämrad kvalitet på vården, inte minst i små kommuner,
med en stor andel äldre och med en ansträngd ekonomi.
Vi får ingen klarhet beträffande de sammanlagda ekonomiska konsekven-
serna för landstinget och kommunerna. Dessutom kan det starkt ifrågasättas
om kommunerna har kapacitet att genomföra de aktuella förändringarna
inom den snäva tidsramen. Arbetet med den tänkta reformen har hittills
mest handlat om en administrativ revirstrid och inte om äldrevårdens
främsta problem, bristen på resurser och vårdplatser.
Det är direkt oansvarigt att nu fatta beslut om en reform som berör betal-
ningsströmmar till ett sammanlagt värde av ca 20 miljarder kronor samt nya
miljardanslag, utan att de ekonomiska konsekvenserna är helt klarlagda.
Risken för fortsatta kompetenstvister och ekonomiska gräl mellan lands-
tinget och kommunerna är uppenbar.
Jag vill här ge några exempel på de orimliga gränsdragningsproblem den
föreslagna reformen medför: Geriatrisk vård faller inom landstingets betal-
ningsansvar, medan långvård skall ingå i kommunernas betalningsansvar.
Gränsdragningarna mellan dessa vårdformer kan bli mycket svåra att göra
och få stora ekonomiska konsekvenser. Vidare: Beträffande kommunala
sjukhem betalar landstinget medicin, färdtjänst, tandvård - beträffande ål-
derdomshemmen betalar kommunen. Men dessa vårdformer kommer att gå
i varandra. Egendomligt är också att patientavgiften på de kommunala sjuk-
hemmen skall vara högst 55 kr., medan ålderdomshemmen, där kommunen
också är huvudman, har betydligt högre avgifter.
När det gäller den stora tvisten, den som en reform var tänkt att lösa upp,
nämligen ansvaret för vården i hemmet, har utskottsmajoriteten inget att
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
82
komma med utöver regeringens förslag. Beslutsångesten utmynnar i förslag
om fortsatt försöksverksamhet. De äldre och den berörda personalen får
finna sig i fortsatt ovisshet om hur de långsiktiga lösningarna kan se ut, när
utskottsmajoriteten skjuter problemen med kompetenstvisterna framför sig.
Detta är mycket otillfredsställande.
Dellösningar och kompromisser, som bara skulle konservera dagens pro-
blem, måste riksdagen avvisa när ärendet nu skall avgöras här i kammaren.
Redan äldredelegationens förslag var en halvmessyr. Sedan devalverades
detta genom kompromissen i den socialdemokratiska partistyrelsen och re-
geringen expedierade förslaget genom framläggandet av den proposition
som vi nu behandlar. Sedan har riksdagens ursprungliga intentioner erode-
rats ytterligare genom s-fp-kompromissen i utskottet.
Fortfarande är det en omfördelning-och på flera punkter en oklar sådan -
inom monopolets ram som skett, inte en ökad valfrihet för de äldre. Fortfa-
rande är huvudmannaskapet splittrat. Fortfarande handlar det om förlegade
finansieringsformer, som inte medger de äldre att själva fritt välja den vård
och service de vill ha och är i behov av.
Problemen måste bearbetas från de rätta utgångspunkterna. Organisatio-
nen är snarare en sekundär fråga. Det är beklagligt att moderaternas och
centerns gemensamma förslag om att initiera en ordentlig översyn av sjuk-
vårdens finansiering och verksamhet har röstats ned i utskottet. För att sti-
mulera utvecklingen av alternativa service- och omsorgsformer och för att
öka den enskildes valfrihet krävs förslag till ett nytt finansieringssystem. Ett
sådant underlag är nödvändigt innan beslut fattas om en så genomgripande
och kostnadskrävande reform som denna, där avsikten måste vara att sätta
vårdens kvalitet och den enskildes vilja i centrum!
Fru talman! I den för centern och moderaterna gemensamma reservatio-
nen nr 1 anser centerns och moderaternas ledamöter i socialutskottet att det
måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna beslut
inom den sociala tjänstesektorn. Den verksamhet som bedrivs där har stor
betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet. Beslut om hur
boende, service och omsorgen skall utformas tillhör det viktigaste i många
människors tillvaro. Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av
medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få välja mellan
olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt utrymme för löntagare
inom denna sektor att - i en helt annan utsträckning än i dag - välja arbetsgi-
vare och arbetsform.
Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare: En-
skild och offentlig verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensför-
hållande. Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare
måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga ekonomiska
villkor.
Vår uppfattning är att regeringen snarast måste låta utreda ett nytt finan-
sieringssystem med beaktande av de olika tekniska principlösningar som har
lagts fram i de borgerliga partimotionerna, där avsikten är att vidga valfrihe-
ten för den enskilde och att garantera vård i tid. Under utredningsarbetet
bör de lösningar som finns i andra länder, t.ex. i Nederländerna, Tyskland,
Schweiz och Canada, studeras för att utröna huruvida sådana system - under
anpassning till svenska förutsättningar - kan fungera och stå modell för Sve-
rige.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservation nrl.
Fru talman! Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i
dag delat mellan landstingen och kommunerna. Gränsdragningarna är svåra
i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård eller till äldreomsorg. Många
gamla har hamnat ”mellan stolarna” i huvudmannaskapstvister. Detta är
oacceptabelt. JO har också påtalat detta problem.
Dagens gränsdragningar mellan primärkommunernas och landstingens
uppgifter i äldrevården skapar således onödiga problem. Många människor
far illa, medan kommun och landsting diskuterar vem som ansvarar för vad,
samtidigt med att problemen växer fortsätter skattetrycket att stiga. Det är
en dubbel social nedrustning när det offentliga inte klarar problemen, och
hushållens ekonomi undergrävs så att de saknar möjligheter att lösa proble-
men på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket god ekonomi har någon
reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för de enskilda
måste flera viktiga krav uppfyllas. Det får inte bara bli så att verksamheter
flyttas från en stor organisation till en annan.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och omsor-
gen. Det ligger en stor trygghet i att kunna utöva ett eget val, och det kräver
en ändrad syn på vad som ligger i begreppet huvudmannaskap. I dag betyder
det att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar
vård eller omsorg. Det borde i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla
har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men att verksamheten skall
kunna bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmanna-
skap utformat enligt dessa principer för äldrevården och äldreomsorgen kan
sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till
vara genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma villkor.
Mångfald ger kvalitet genom att det blir de enskildas önskemål som styr. För
att mångfalden skall kunna utvecklas krävs att också finansieringen ändras.
En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger en bättre vård genom att
patienten kan välja vårdgivare och att resurserna följer patientens val. Sjuk-
vårdsförsäkringen skall omfatta alla, även pensionärer, och innebära ett soli-
dariskt betalningsansvar. Även de som inte betalar till försäkringen skall ges
rätt att utnyttja den. Också valfriheten i den sociala servicen kan garanteras
med ett liknande system. Finansieringen förblir gemensam men valet den
enskildes.
Monopolsituationen måste brytas, inte enbart organiseras om. Finansie-
ringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från verksamhetsansvaret.
Huvudmannaskapet, dvs. ansvaret för att erforderliga resurser finns, skall
vara sammanhållet. Verksamheten, däremot, skall kunna bedrivas av många
olika vårdgivare.
Fru talman! Under förutsättning av bifall till mitt redan framställda yr-
kande beträffande reservation nr 1 yrkar jag dessutom bifall till de övriga
moderata reservationer som fogats till betänkandet.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
83
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
84
Anf. 79 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Riksdagen behandlar i dag frågan hur vi framöver skall ta an-
svar för de svårast sjuka - inte äldreomsorgen i största allmänhet, vilket man
från socialdemokratiskt håll och folkpartihåll vill ge sken av.
Hur svårt sjuka patienterna inom långtidsvården är framgår av att det bara
är cirka en av tio som klarar av att äta, ta sig ur sängen och sköta toalettbesty-
ren själv.
Den andra gruppen som berörs av s-fp-uppgörelsen är de s.k. färdigbe-
handlade på lasaretten. Av dessa är det bara en av fem som har egen kraft
att klara av att äta, ta sig ur sängen och sköta sina toalettbestyr.
Dagens debatt handlar om vilket värde vi tillerkänner dessa patienter och
deras vård. Det är, Bengt Lindqvist och Daniel Tarschys, en känslig mätare
på samhällets solidaritet och välfärd. Det är en vård som sätter den humana
människosynen på dess svåraste prov. Är vi beredda att tillerkänna alla män-
niskor ett lika värde i olika skeden av livet, eller räknas vi bara fullt ut så
länge vi är i yrkesverksam ålder eller hyggligt friska?
Under 80-talet har vi fått bevittna hur den socialdemokratiska politiken
lett till att tryggheten och vården vid svår och långvarig sjukdom begränsats -
samtidigt som överflödet brett ut sig för en härskande elit. Ålderdomshem
och sjukhem har inte rustats upp, och många platser har lagts ned.
Bara under de fyra senaste åren 1985-1989 har vårdplatserna minskats
med 7 %, samtidigt som ökningen av antalet gamla motiverat ett tillskott på
10 %, eller i klartext, möjligheterna för en svårt långtidssjuk att få en sjuk-
hemsplats har minskat med mer än 15 % på bara fyra år - utan att någon
motsvarande ökning skett i andra vårdformer. Det är inte så konstigt att pro-
blemen snabbt vuxit i vården.
För den svårt långtidssjuke är det viktigt med såväl en kvalificerad medi-
cinsk vård och en god omvårdnad som en väl fungerande bostad. Beaktar
man de omfattande vårdbehov som flertalet av dagens sjukhemspatienter
har, måste man konstatera att det är mer ett hem än en bostad som behövs.
En bra bostad och god service är viktiga, men det är långt ifrån tillräckligt
när sjukdomarna är svåra och skröpligheten stor.
Sviktar grundläggande livsfunktioner klarar man inte av att efterfråga och
köpa enskilda tjänster, utan man behöver ett mer samlat stöd. Servicemodel-
len är då inget fungerande alternativ som ger en god omvårdnad av svårt
sjuka. Det gäller för de allra flesta av dagens långvårdspatienter.
Fru talman! Vi få under 90-talet ca 100 000 ytterligare farbröder och da-
mer som fyller sina 80 år eller mera. Läkarvetenskapen kommer att göra
stora framsteg som innebär att allt svårare sjukdomar ibland botas och ofta
lindras i allt högre åldrar. Äldreutvecklingen och de medicinska framstegen
kommer att ställa stora krav på allt från högspecialiserad vård till hemsjuk-
vård.
Sjukhemsplatserna är i dag ca 50 000. Upprustningen och utvecklingen
mot en- och tvåbäddsrum kommer att minska antalet platser till ca 30 000.
Vårdavdelningarna på lasaretten är redan i dag ofta överbelagda. Och som
sagt var, trycket kommer att öka mycket kraftigt under 90-talet. Då kan man
inte se det så enkelt som Kommunförbundets ledning gjorde i sin argument-
samling för kommunalråd och sociala chefer. Där ansåg man att om man
upphörde med intagningen till sjukhemmen så skulle de vara tomma om så
där en tre år och kunna användas till invandrarbostäder, m.m. Det är en
okunnighet utan motsvarighet. Problemet är ju, och blir framför allt, att
kunna bereda plats för alla svårt sjuka och mycket gamla medmänniskor.
Nej, fru talman, eftersom det knappast blir tal om att bygga nya stora sjuk-
hus, kan det aldrig bli tal om att rusta ner sjukhemmens medicinska nivå.
Nivån måste i stället höjas upp till medicinavdelningarnas nivå, om vi skall
ha en chans att på ett någorlunda acceptabelt sätt klara av vården av svårt
sjuka och skröpliga medmänniskor.
ÄDEL-utredningen var förutbestämd. Biträdande socialminister Lind-
qvist och Kommunförbundets socialdemokratiske ordförande var totallåsta
i förväg och var inte intresserade av analys och framtidssyn. De var helt in-
riktade på det byråkratiska och utgick inte från den svårt sjuka, mycket
gamla människans behov.
Riksdagen har därför förelagts ett förslag som skapar flera och svårare
gränser än dagens. Och inte har förslaget blivit bättre av folkpartiets sedvan-
liga uppgörelse med socialdemokraterna. Tänk i stället om utgångspunkten
för dagens beslut hade varit: Sätt patienten i centrum.
Det är också utomordentligt allvarligt och konstigt att f.d. HCK-ordfö-
rande Lindqvist sedan också blandar in de handikappade bland våra äldsta
och svårast sjuka. De har liksom i förbifarten kastats upp på sista vagnen.
Fru talman! Jag skall säga något om ekonomin. Den socialdemokratiska
regeringen har efter 1982 dragit in tiotals miljarder kronor från vård och om-
sorg. Storleken är sådan att om indragningarna inte hade skett skulle sjuk-
vården i år ha haft ytterligare 17—18 miljarder kronor till sitt förfogande.
Handikappade har också varit 80-talets förlorare. Skäms inte f.d. HCK-ord-
föranden, biträdande socialministern Lindqvist? Det är Lindqvist och hans
regeringskamrater som är orsaken till dagens kris.
Hur blir det då kommande år? Om staten uppräknat sin andel till vård och
omsorg, den s.k. allmänna sjukvårdsersättningen, med kostnadsutveck-
lingen skulle den, bara för nästa år, ha höjts med minst 1,5 miljarder kronor.
Biträdande socialminister Lindqvist drog i praktiken in det beloppet genom
att anslå endast 100 milj.kr.
De indragna pengarna kom sedan delvis tillbaka i den s.k. Ädelpropositio-
nen. 1 miljard kronor skulle anslås till kurser och konferenser i kommu-
nerna.
För att få det att låta storvulet talade man om ett femårsanslag på 5,5 mil-
jarder kronor. Men, fru talman, det är per år endast drygt 1 miljard kronor.
Man drar alltså från den opererande, utredande och kvalificerade sjukvår-
den in ca 1,5 miljarder kronor. Sedan anslår man dryga miljarden per år i
dagens beslut, och för den bedriften slår sig socialdemokraterna och folkpar-
tisterna för bröstet.
Folkpartiet har gått ut stort och sagt att det nu blir enkelrum för alla. Till
det är det avdelat 200 milj.kr. per år. Tidigare år har det satsats mycket mera
pengar än så till enkelrum, och folkpartiet i fält har sällan varit speciellt
framstående i de sammanhangen. Nu har emellertid det mesta stannat av på
grund av Lindqvists förutbestämda utredande och den akuta penningbristen.
Vet folkpartiet, när de går ut på detta sätt, att kommuner och landsting
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
85
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
86
får ett underskott på 22 miljarder kronor innevarande år? Vet folkpartiet om
att prognoserna är lika dåliga för åren 1993 och 1994?
Det finns en liten, liten ljusning för 1992, då det kanske blir 3 miljarder
kronor i positivt utfall, med en mindre verksamhet, men Bengt Lindqvist har
i regeringen gått med på att det skall dras in till staten.
Jag måste säga att jag upplever det vara höjden av lurendrejeri när man
ger 200 milj.kr. per år till ombyggnad av sjukhem, fastän de sammantagna
underskotten i vård och omsorg inom landsting och kommuner bara i år blir
ca 22 miljarder kronor. Prognoserna är lika dåliga för 1993-1995. Då går
folkpartiet ut och säger att man nu har fixat enkelrum åt alla. Det innebär
att man försöker ange alla möjliga motiv för uppgörelsen med socialdemo-
kraterna.
Fru talman! Bildt och Westerberg har skrivit i Dagens Nyheter om att de
har en samsyn när det gäller hur välfärdspolitiken skall reformeras. Där he-
ter det att man skall låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den
enskilde träffar.
På ett annat ställe står det: Det innebär en valfrihetsrevolution i välfärds-
politiken.
Den uppgörelse folkpartiet nu har träffat med socialdemokraterna inne-
håller inte ett dugg av valfrihet, utan egentligen bara svårare gränsdrag-
ningar och en förfärlig massa ny byråkrati.
Det är centern och moderaterna som har en gemensam reservation om
valfrihet och om att pengarna skall gå till vård i stället för till byråkrati.
Den gemensamma artikeln verkar allt tommare för varje uppgörelse folk-
partiet gör med socialdemokraterna.
Fru talman! Centern avvisar förslaget att ålderdomshem och sjukhem
skall omvandlas till servicehus eller någon form av särskilt boende. Vi önskar
i stället att de rustas upp och utvecklas till fullvärdiga alternativ. De behöver
sedan kompletteras med fler gruppbostäder anpassade efter skilda behov.
Med en mångfald av vårdformer måste det skapas garantier för en vidgad
valfrihet för den enskilde. Det kan inte - som föreslås - vara en fråga för
socialtjänst och sjukvård att avgöra vad som är bäst. Den enda riktiga exper-
ten är den enskilde själv och dennes anhöriga. Den framlagda propositionen
präglas av motsatt synsätt där det är överheten - staten - som vet bäst och
där byråkratin är dess lydiga redskap.
Det är ett tekniskt och byråkratiskt system av sällan skådat slag som skis-
seras i propositionen och i överenskommelsen med folkpartiet. Säkra effek-
ter är ett starkt växande byråkratiskt inslag i vården och tilltagande svårighe-
ter för den enskilde att veta vem man ska vända sig till. Från demokratisk
utgångspunkt är detta djupt beklagligt.
Risken för uppslitande kompetenstvister och ekonomiska gräl mellan
sjukvård och socialtjänst ökar också med de föreslagna förändringarna.
Samtidigt kan man konstatera att den enskildes vård i avgörande grad är be-
roende av motsatsen, dvs. en väl fungerande samverkan. Vårdens syfte
måste få förbli humanitärt och inte reduceras till krass ekonomi och byrå-
krati.
Hur det föreslagna köp- och säljsystemet skall fungera i praktiken har be-
lysts varken i propositionen eller i folkpartiets motion, där systemet vidgas
till att även omfatta färdigbehandlade patienter i akutvården. Utan prak-
tiska erfarenheter eller genomarbetade förslag innebär detta betydande ris-
ker för försämringar i vården. Någon hållbar definition av vad som menas
med färdigbehandlad har inte presenterats, vilket gör att problemen i prakti-
ken kommer att bli stora.
Fru talman! Centerpartiet vill sammanfattningsvis:
1. erbjuda alla ett differentierat utbud av vård, service och ett boende som
tar hänsyn till människors unika behov och medger en reell valfrihet,
2. ge en snabb och säker tillgång till botande insatser oberoende av sjukdo-
mens varaktighet,
3. slå vakt om och utveckla ålderdomshem och sjukhem samt komplettera
med gruppboende och en förstärkt hemtjänst/hemsjukvård,
4. statsa på kontinuitet och kvalitet i hemsjukvården, där distriktssköters-
kan har en mycket viktig roll och där möjligheterna till bättre sjukvårdsut-
bildning bör tillvaratas,
5. bygga ut stödet till anhöriga och ta till vara alla möjligheter till samverkan
med frivilligorganisationer och privata initiativ samt
6. uppmuntra variation i vårdorganisationen, visa uppskattning av goda in-
satser och sprida dess resultat.
Vi i centerpartiet vill också uppvärdera det krävande omvårdnadsarbetet,
som av tradition nästan helt legat på kvinnorna. Vi anser att ett arbete måste
värderas lika, oavsett om det till största delen utförs av män eller kvinnor.
Det är oacceptabelt att männens inkomster skall vara 50% högre än kvin-
nornas och att skillnaden tenderar att öka. En av 90-talets stora frågor måste
gälla att få en gemensam arbetsmarknad med en rättvis värdering av olika
slags arbete.
För att möjliggöra en utveckling i denna riktning vill vi i centerpartiet att
regeringen snarast låter utreda ett nytt finansieringssystem, där avsikten är
att vidga valfriheten för den enskilde och att garantera en anständig vård i
tid.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till centerns och moderaternas gemen-
samma reservation samt till de två centerreservationerna.
Anf. 80 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Fru talman! Bristerna i äldreomsorgen har under 1980-talet blivit allt på-
tagligare. Många kommuner kan inte erbjuda tillräcklig hjälp genom hem-
tjänsten till dem som bor kvar i sina hem. Det saknas boendeformer för alla
dem som inte längre klarar av ett helt självständigt boende men som ännu
inte är i behov av en plats på långvårdssjukhus eller sjukhem.
Det är långa köer till långvårdssjukhusen och sjukhemmen. På många håll
är det svårt att över huvud taget få tag på personal som kan tänka sig att
arbeta inom hemtjänsten eller inom den övriga äldreomsorgen.
Det finns flera orsaker till att det har blivit så här. En orsak är att 70-talets,
och även 80-talets, politiker har utgått ifrån att alla människor vill vara kvar
i sina hem till livets slut. Samtidigt har en hel del av dessa politiker tänkt sig
att det blir så mycket billigare för samhället om de flesta bor kvar hemma på
sin ålderdom.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
87
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
88
Därför har man underlåtit att bygga om gamla ålderdomshem. I stället har
de lagts ned precis som sjukhemmen. Man har inte ens funderat på några
alternativ i boendet.
Den ekonomiska åderlåtningen av kommuner och landsting under 80-talet
har fått till följd att det inte har gjorts tillräckliga satsningar på personalen
och arbetsmiljön inom äldreomsorgen, vilket har medfört personalrekryte-
ringsproblem och att vårdavdelningar har fått stänga på grund av personal-
brist. Att människor inte får en vårdplats när de blir sjuka eller att de inte
får tillräckligt med vård och omsorg i hemmet beror givetvis inte på om det
är kommunen eller landstinget som är huvudman för verksamheten, utan det
beror helt enkelt på hur mycket vi gemensamt vill betala för vården av de
äldre. Detta gäller oavsett om det är kommunen eller landstinget som svarar
för vården.
Självfallet blir det inte heller en billigare vård för att landstinget säljer ut
den till kommunen, eller om man gör tvärtom. Jag vill t.o.m. påstå att det
blir dyrare när man säljer tjänster till varandra.
Utskottet konstaterar också i betänkandet att det kommer att fattas 1,5
miljarder kronor för kommunerna när de får det nya betalningsansvaret.
Trots att man via centrala regleringar för över så mycket pengar som lands-
tingen beräknas använda för dessa patienter till kommunerna, saknas det i
alla fall 1,5 miljarder kronor. Det blir alltså dyrare att göra på det här sättet.
Vänsterpartiet har yrkat avslag på huvudelen av detta förslag, eftersom
det innebär en skenlösning. Omorganisation är ett gammalt, känt och beprö-
vat knep när man vill komma ifrån problem som man inte riktigt vill ta itu
med. Det känner vi till både från offentlig sektor och från privat verksamhet,
där det är lika vanligt. Vi tror inte att en jättelik byråkratisk omorganisation
vare sig ger fler vårdplatser eller ökar personaltiligången. Däremot finns
många inslag i denna uppgörelse som rent av kommer att förvärra proble-
men. Jag skall nämna några av de allvarligaste inslagen.
Det handlar främst om kommunernas betalningsansvar när det gäller de
s.k. färdigbehandlade patienterna inom akutsjukvården och patienterna
inom den somatiska långtidsvården. Redan i betänkandet fastställer Daniel
Tarschys och Bo Holmberg kostnaderna för de färdigbehandlade patien-
terna till 2,34 miljarder kronor. Av detta belopp skall 1,64 miljarder tas från
landstingen och föras över till kommunerna. Det är precis sådana här förslag
som gör att människorna ute i verksamheten blir fullkomligt galna på oss
politiker och våra skrivbordskonstruktioner, för detta är en skrivborskonst-
ruktion. Hur kan man utifrån gamla siffror - i det här fallet rör det sig om
siffror som landstinget presenterade 1988 - fastställa antalet färdigbehand-
lade patienter 1992? Det är inte något konstant antal. De varierar ju från tid
till annan och från plats till plats.
Men för landstingen kommer det här att få den konsekvensen att man blir
av med 1,6 miljarder kronor, och det får till effekt att motsvarande platser
inom akutsjukvården kommer att försvinna. Landstingen har inte pengar.
Då får man skära ned i motsvarande omfattning. Så fungerar det. Och vad
har vi då vunnit på förändringen? Det var ju de här platserna som skulle
minska köerna till operationerna, som så att säga skulle bidra till omloppet.
De försvinner.
Jag befarar också att skrivbordskonstruktionen i vad gäller vinsterna till
följd av kommunen får betalningsansvaret för långvårdspatienter med soma-
tiska sjukdomar inte håller i verkligheten. Tanken är ju att kommunerna i
stället för att betala långvårdsplatserna till landstinget skall bygga alternativa
boendeformer. Bl.a. gäller det då det som vi kallar gruppboende. Kanske
kunde det fungera om man kunde använda samma pengar flera gånger eller
åtminstone två gånger. Innan de alternativa boendeformerna finns - det lär
ju dröja några år - måste alltså kommunerna använda de pengar som de får
från landstingets budget för att betala tillbaka till landstinget för den vård
som köps till patienterna. Men frågan blir då: Varifrån får kommunerna då
de pengar som skulle användas för att bygga ut gruppboendet? Det är ju
samma pengar som man har tänkt skall användas. Varje enhet av grupp-
boende kostar i dag ungefär 7 milj.kr. Visserligen är vi överens om ett stats-
bidrag, men det rör sig ju inte om någon större summa - en engångssumma
på 200000 kr. per enhet.
Kommer landstingen att ha råd att hålla samma antal långvårdsplatser, när
och om kommunerna tar hem sina patienter från landstingen? Det går ju
bara att ha så många platser som kommunerna får betalt för. Blir följden
densamma som inom akutsjukvården, att man måste minska antalet lång-
vårdsplatser?
I dag sägs det allmänt att det är synd om de patienter som finns i fel vård-
form inom akutsjukvården eller långtidssjukvården. Jag kan förstå att det
inte är riktigt bra att inte vara sjuk och ligga på sjukhus, men tänk er motsat-
sen. Hur blir det för de här patienterna om kommunerna tvingas att välja
det billigaste alternativet i stället för det bästa, dvs. gruppboendet, för att
över huvud taget klara vården av de äldre? Sedan är det möjligt att de som
är ”friska” och ligger på sjukhus placeras i det egna hemmet med otillräcklig
hemtjänst. Här föreligger det en högst påtaglig risk, för kommunerna har i
dagens läge knappast råd att tänka längre än till nästkommande budget, och
hemtjänsten blir alltid det billigaste alternativet. Själv skulle jag nog om jag
vore gammal välja att inte vara så sjuk och ligga på sjukhus framför att vara
sjuk och ensam och tvingas vara i bostaden utan tillräcklig vård.
När jag läste propositionens förslag om fördelning av de 5,5 miljarder kro-
nor som aviseras som ett statlig stöd i samband med huvudmannaskapsför-
ändringen blev jag milt sagt förtvivlad. Enligt det ursprungliga förslaget
skulle ungefär en tredjedel av miljarderna användas för att bestrida ökade
kostnader för själva byråkratin i samband med omorganisationen. Nu måste
jag ändå säga till utskottets försvar att den fördelning som utskottet har gjort
är bättre än fördelningen enligt det ursprungliga förslaget. Men, Daniel Tar-
schys och Bo Holmberg: Nog måste det vara något fel, om man anser att det
behövs en halv miljard kronor för att övertyga den berörda personalen om
att det rör sig om en riktig omorganisation. Så mycket pengar anslår man
nämligen för att utbilda personalen i att förstå nyttan av denna omorganisa-
tion. Har inte alltid folkpartisterna i den här salen skrutit med att de är emot
byråkratin och har de inte satt som ett av de främsta målen att minska byrå-
kratin? Nu anslår man en halv miljard för att utbilda folk, så att de skall
förstå nyttan av ökad byråkrati. De här pengarna kunde användas på ett
bättre sätt.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
89
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
90
I en situation när mer än hälften av hemtjänstpersonalen saknar adekvat
utbildning för sitt arbete använder ni en halv miljard till utbildning i byrå-
krati. Pengarna kunde användas för att ge personalen grundläggande utbild-
ning för sitt arbete. Det finns också, Daniel Tarschys, skäl att ifrågasätta att
1 miljard kronor - under fem år visserligen, men det är ändå 1 miljard - skall
användas till att bygga ut till eget rum i långvården. Jag och mitt parti tycker
att det finns angelägnare uppgifter när resurserna är knappa. Fråga de be-
rörda äldre patienterna och fråga personalen, för det är inte så att patien-
terna inom långvården över lag önskar sig ett eget rum. Jag är övertygad
om att Daniel Tarschys här gör precis samma fel som politikerna gjorde när
politikerna bestämde att ålderdomshem aldrig kan vara en värdig bostad för
en gammal människa. Här har Daniel Tarschys bestämt sig för att gamla
människor inom långvården har som högsta önskan ett eget rum. Därför att
Daniel Tarschys tycker så skall man plocka fram 1 miljard kronor för den
reformen. Man har inte frågat de berörda. Man utgår bara ifrån vad man
själv tror är bra för andra människor.
Vänsterpartiet förespråkar andra lösningar för att trygga en god vård och
omsorg när det gäller de äldre. Vi menar att huvudmannaskapsfrågan i sig
är fullkomligt ointressant. Varken de äldre eller de anhöriga bryr sig egentli-
gen om vem som är huvudman för vården. Vad man bryr sig om är att få veta
om man kan få en vårdplats när man blir sjuk, att man kan få hjälp hemnja
av hemtjänsten när man behöver hjälp eller att det finns alternativ när man
inte längre klarar sig hemma. Vi vill använda de här pengarna, 5,5 miljarder
kronor som nu plötsligt har kommit fram, för att bygga ut när det gäller
gruppbostäder och andra kollektiva boendeformer för äldre. Vi tycker att
det ändå verkar ganska praktiskt att kommunen är huvudman för dessa verk-
samheter. Vi vill satsa på utbildning av personalen inom äldreomsorgen, och
vi vill ge personalen inom äldreomsorgen kortare arbetsdag. Vi tror att det
är den enda möjligheten att förbättra yrkets status och därmed förbättra vill-
koren för yrket. På så sätt kommer vi att kunna klara rekryteringen av perso-
nal till äldreomsorgen. Vi tycker att det är en klar ansvarsfördelning om
landstinget svarar för all sjukvård och om kommunen tar över sjukhem efter
lokala förutsättningar, när både landsting och kommun anser att detta är den
bästa lösningen.
Avslutningsvis vill jag, fru talman, säga att detta att vi har andra förslag
till lösningar givetvis inte innebär att vi kommer att sätta oss på tvären ute i
kommunerna, om beslutet går oss emot. Vänsterpartiet kommer givetvis att
på bästa sätt försöka att klara av de nya uppgifterna, men vi tycker att det är
onödigt att ägna tid och kraft åt vad vi här har talat om, när pengar och ar-
bete hade kunnat användas på ett mycket bättre sätt.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 9 och 12 i betänkandet.
Anf. 81 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Miljöpartiet de gröna vill att hela primärvården, när det gäller
särskilda boendeformer för service och omvårdnad för dem som behöver
det, tas över av kommunerna när nu ansvaret för de äldres och handikappa-
des boende blir ett kommunalt ansvar. Om man ser till reservationerna i be-
tänkandet verkar det inte som om vår idé kommer att gå igenom. I detta läge
kommer vi att stödja betänkandet. Det har under arbetets gång i utskottet
förändrats så att flera av våra idéer har tillfredsställts genom den ändrade
texten.
Detta gäller t.ex. rätten för kommunerna och landstingen att, om de kom-
mer överens och under en försöksperiod, låta kommunen ta över hela pri-
märvården. Det var ju detta vi ville. Detta är ett steg i rätt riktning enligt
vårt sätt att se på decentralisering inom vård och omsorg. Det innebär att de
kommuner som känner sig mogna för att ta över primärvården verkligen kan
göra det. Vi får nöja oss med det så länge. Det finns därför ingen anledning
att avslå propositionen i dess helhet. Vi vill ändå frarrjhålla att det under alla
förhållanden blir en smärtsam omställning att ändra huvudmannaskapet.
Att göra det i flera mindre steg innebär bara ännu fler smärtsamma omorga-
nisationer för de offentligt anställda. Detta påpekas också i ett särskilt ytt-
rande. Jag yrkar bifall till vår reservation 3 under mom. 1 som handlar om
reformens allmänna inriktning och hanteringen av äldreomsorgsfrågorna.
Utskottet har med anledning av miljöpartimotionen So322, yrkande 2 och
miljöpartimotionen So217, yrkande 2 om boendeformer hemställt om ett
tillkännagivande till regeringen. Vi har fått miljöpartimotionen So322, yr-
kande 3 om utbyggnaden av dagverksamheten tillgodosedd i texten. Men vi
har fått avslag på vår motion So322, yrkande 1 om personalutveckling, var-
för jag yrkar bifall till reservation 10. Den sistnämnda motionen handlar om
utbildning för vårdpersonal. Vi anser att det är mycket viktigt. Den har del-
vis blivit tillgodosedd, men inte fullt ut. Vi har också fått vår motion So313,
yrkande 3 och 4 som handlar om stimulans till gruppboende, tillgodosedd
genom att utskottet vill att riksdagen skall göra ett tillkännagivande till rege-
ringen.
Likaså har vi i en egen motivering till mom. 14, angående tekniska hjälp-
medel, sagt att vi anser att frågan först bör färdigbehandlas i den nu på-
gående statliga handikapputredningen som beräknas bli klar i början av
1991. Jag yrkar därför bifall till reservation 13 angående motiveringen till
att vänsterpartiets motion Sol8 avstyrks. Vi stöder nämligen i princip den
motionen, men vi anser att man kan avvakta handikapputredningens resul-
tat.
Vi skulle också gärna vilja stödja vänsterpartiets motion Sol8 där man
önskar förkortad arbetsdag inom hemtjänsten, men tyvärr har vi inte kunnat
finansiera denna arbetstidsförkortning genom statsbidrag som det står i mo-
tionen. Vi måste därför avstå från att stödja motionen. Vi arbetar i miljöpar-
tiet i vårt budgetarbete med att hitta någon form för finansiering, och vi åter-
kommer troligen i en motion under allmänna motionstiden i den här frågan.
Vård, omsorg och medmänsklighet kan man inte sätta ett pris på. Det är
saker som faktiskt bara måste tillfredsställas. En nation som inte har råd att
på ett godtagbart sätt ta hand om sina svaga grupper i samhället är en synner-
ligen fattig nation. Vi får inte låta Sverige bli en sådan nation. Vi får inte
rusta ner vår sociala välfärd.
Detta blir ingen reform som ger billigare vård. Det inbillar sig inte miljö-
partiet de gröna, men förhoppningsvis blir det en decentraliserad vård. Och
vi tror att man i högre grad kan ta till vara de anställdas förmåga att utnyttja
vården på bästa sätt i en decentraliserad vård.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
91
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
Anf. 82 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Ingen i kammaren är okunnig om att det finns svåra brister i
svensk äldreomsorg. Vi vet att många gamla inte får vård i tid på sjukhusen.
Vi vet att det saknas platser på sjukhemmen. Vi vet att det saknas platser på
servicehus och ålderdomshem. Vi vet att det finns svåra personalproblem
som drabbat inte minst hemtjänsten. Dessa problem har uppmärksammats
och bearbetats under lång tid. Den reform som vi i dag skall ta ställning till
har en lång förhistoria.
Ar 1980 tillkallade Karin Söder en utredning som kallades äldrebered-
ningen. Den arbetade i sju år med frågorna om hur äldreomsorgen skulle
reformeras. Det rådde då en bred uppslutning kring tanken att kommunerna
borde ges ett vidgat ansvar. Ar 1988 hade vi tillfälle att här i kammaren dis-
kutera en proposition som stakade ut riktlinjer för en sådan reform. Det är
på dagen två år sedan vi hade den debatten, på Luciadagen 1988. Jag har
gått tillbaka till protokollet och läst vad vi sade i den debatten.
Jag konstaterade själv att det fanns en växande värdegemenskap i fråga
om äldreomsorgen och en växande enighet om hur en reform skulle kunna
se ut. Jag konstaterade att vi var överens om att det var en klok tanke att nu
försöka bygga vidare på äldreberedningens grund och konkretisera de idéer
om ett ökat kommunalt ansvar som då skisserades. Jag anmälde själv en av-
vikande mening i förhållande till utskottets majoritet på tre punkter.
För det första menade jag, för folkpartiets räkning, att det behövdes en
kraftigare markering av det bidrag som enskild vård, enskilda alternativ, kan
ge till äldreomsorgen. Det är nödvändigt, sade jag, att vi ser till att olika
alternativ kan verka på lika villkor.
För det andra pekade jag på behovet av att gamla människor pä våra sjuk-
hem ges möjlighet att få ett eget rum om de så önskar. Det är inte ett uttryck
för förmynderi att folkpartiet sedan 1985 mycket hårt har drivit kravet på att
de som så önskar skall ha möjlighet att få ett eget rum.
Det finns ännu i dag inom långvården, inom mentalvården, inom psykvår-
den och inom omsorgsvården över 50 000 patienter som inte har tillgång till
eget rum. En del av dessa personer vill kanske inte ha eget rum. Ingen har
då tänkt sig något annat än att de själva skall få bestämma. Vi menar att man
skall ha möjlighet, rättighet att stänga en dörr bakom sig. Man blir inte i
mindre behov av en personlig värdighet och av en egen integritet bara för att
man blir gammal och saknar förmåga att orientera sig eller för att man drab-
bas av psykiska problem.
Vi tycker att detta är ett ganska elementärt krav som vi som medborgare
skall kunna ställa på samhället att vi när vi hamnar i den här situationen skall
ha möjlighet att få ett eget rum. Därför har vi, sedan 1985 i första hand,
mycket starkt drivit kravet att det bör införas ett stimulansbidrag som bidrar
till att vi steg för steg kan realisera detta mål.
Den tredje punkten som jag pekade på Luciadagen 1988 var att vi måste
få fram långt fler gruppbostäder för senildementa. Experterna på äldreom-
sorg, de erfarna inom äldreomsorgen har relativt sent kommit fram till att
det är mycket viktigt för dementa äldre att vistas i en liten och överskådlig
miljö. De stora institutionerna är oerhört skadliga för senildementa. Därför
92
har man börjat bygga gruppbostäder med få gamla människor, få boende,
för att få en mer hälsosam, trivsam och sund miljö för senildementa.
Bristerna på det här området är ännu oerhört stora. Vi har knappast fler
än ungefär 2 000 platser för senildementa i gruppbostäder. Uppskattning-
arna av hur stora behoven är växlar, men det finns uppskattningar att
20 000—30 000 platser skulle behövas.
Gruppbostäder är därtill en mycket bra boendeform för andra grupper,
t.ex. psykiskt utvecklingsstörda, en del patienter som skrivs ut från mental-
sjukhusen, och fysiskt handikappade som har nytta och glädje av denna
boendeform. Det är därför oerhört viktigt att vi får i gång en utbyggnad av
antalet gruppbostäder så att vi kan täcka dessa viktiga behov.
Detta var mina synpunkter för två år sedan. Det är mot denna bakgrund
som jag med stor glädje ser på den reform som nu föreslås riksdagen. I den
tillgodoses både de önskemål som jag här räknat upp och en del andra som
folkpartiet har formulerat i sin motion. Vi menar att förslaget i sin bearbe-
tade form har blivit ett bra reformförslag, och vi kan helhjärtat stödja det
betänkande som utskottet har framlagt.
Utöver de tre punkter jag har nämnt, vill jag framhålla några andra punk-
ter som har tillfogats under behandlingen i utskottet, en behandling som från
socialdemokratisk sida har präglats av en konstruktiv attityd och en genero-
sitet gentemot idéer från annat håll.
En för folkpartiet viktig punkt i förslaget är att det införs ett betalningsan-
svar för kommunerna för medicinskt färdigbehandlade patienter. Detta kan
för en del förefalla som någonting byråkratiskt, kameralt, någonting admi-
nistrativt krångligt, någonting som bara kommer att skapa en massa papper
och betalningsströmmar inom sjukvården. I själva verket är det någonting
helt annat. Det är en oerhört viktig metod för att se till att vi kan nå två
viktiga mål. För det första att ge en mer adekvat vård för de patienter som
är medicinskt färdigbehandlade men som ligger kvar på sjukhusen. För det
andra att vi kan se till att sjukhusen används optimalt för de patienter som
behöver sjukvård.
Vi har i dag på sjukhusen 4 000 patienter som är färdigbehandlade. Det
innebär att en stor del av sjukvårdens dyrbara, viktiga och användbara resur-
ser utnyttjas för patienter som inte behöver någon medicinsk vård, medan vi
samtidigt har långa köer till operation och behandling. Margö Ingvardsson
sade att hon gärna låg kvar på sjukhuset även sedan hon har blivit färdigbe-
handlad. Jo, jag kan tänka mig det. Men jag vill ändå påpeka, Margö Ing-
vardsson: Skänk en tanke åt den person som befinner sig i operationskö och
som inte kan komma in på sjukhuset därför att Margö Ingvardsson ligger
kvar i sin säng färdigbehandlad och frisk.
Det väsentliga med detta förslag är att vi kan utnyttja sjukvårdens resurser
bättre, så att människor som i dag väntar på behandling, människor som
lider och har ont, kan få sin behandling i tid. Vi kan samtidigt ge en bättre
vård, en mer adekvat omvårdnad, till de färdigbehandlade som i dag finns
kvar på sjukhusen.
Börje Hörnlund har alldeles rätt när han säger att det rör sig om skröpliga
människor. Det är mycket få av dessa som klarar sig själva. Det är en minori-
tet som över huvud taget kan bo hemma med hjälp av hemtjänst och hem-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
93
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
94
sjukvård. De flesta av dem behöver någon annan typ av omvårdnad - det
kan vara sjukhem, konvalescenthem, gruppbostäder eller någonting annat
som är lämpligt. Det är självfallet angeläget att vi ser till att vi ger just den
vård som behövs. Men det är inte lyckligt från någon synpunkt att vi ger sjuk-
husvård till människor som inte behöver sjukhusvård. När förslaget genom-
förs innebär det en väsentlig förbättring.
Det fördes här tidigare en debatt om det tänkande som kommit alltmer
under senare år om att sälja och köpa och att skilja finansiering från produk-
tion och om detta har fått en för stor eller för liten plats i detta förslag. Om
jag förstod Sten Svensson rätt, ansåg han att det var för litet av detta tän-
kande i reformförslaget. Om jag förstod Börje Hörnlund och Margö Ing-
vardsson rätt, ansåg de att det var för mycket av åtskillnad mellan finansie-
ring och produktion i förslaget.
Jag dristar mig då till att säga att det kanske är precis lagom. Vi kanske
just skall arbeta så, att vi stegvis prövar nya metoder på detta sätt. Vi skall
självfallet vara öppna för att lära oss en del av erfarenheterna. Men jag tror
att vi nu genom att ålägga kommunerna ett betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade och också ålägga dem ett finasiellt ansvar för långvårdspa-
tienter, kan lära oss en hel del om hur dessa instrument skall kunna använ-
das.
Det kommer säkert att ta sin tid innan allt fungerar, och det kommer att
krävas en inkörning. Vi kanske får revidera våra tankar något efter erfaren-
heterna. Men låt oss börja med att pröva dessa metoder. De kan om de fun-
gerar väl ge oss en mycket bättre sjukvård och en mycket bättre användning
av våra resurser.
Ett drag i reformen som vi fäster stort avseende vid är att det är en mer
flexibel reform än vad som ursprungligen avsågs. När detta förslag kom
hörde vi från många håll i landet att det var onödigt att störa system som
redan fungerade väl. Man sade så här: Hemma hos oss i vårt landsting funge-
rar allting bra. Varför ändra ansvarsfördelningen här?
En typ av kritik gick ut på att reformen var en halvmesyr, att man skapade
nya problem och nya gränser genom att föra över bara en del av primärvår-
den i kommunernas regi. För att möta båda dessa former av kritik öppnar
det förslag som nu föreligger två ventiler i reformen. Det finns å ena sidan
möjlighet för de kommuner och landsting som så önskar att fortsätta med
sjukhemmen i landstingens regi. Den möjligheten står till buds om man an-
ser att allting fungerar väl redan i dag. Det finns å andra sidan möjligheten
att gå längre och på försök föra över hela primärvården i kommunernas regi.
Den möjligheten öppnar vägen för dem som anser att detta är en otillräcklig
reform.
Jag hade nyligen kontakt med en kommun i Sydsverige, där man sade att
man hade för avsikt att använda båda dessa ventiler. Först ville man under
ett år låta landstinget fortsätta att driva sjukhemmen. Sedan avsåg man att
år 1993 komma överens med landstinget om att ta över hela primärvården.
På detta sätt är reformen mer anpassad till lokala och regionala behov. Det
handlar inte längre om att försöka stöpa hela Sverige i en mall, utan det
handlar om att skapa ett ökat utrymme för de olika behov och synpunkter
som kan finnas runt om i vårt land.
Reformen, förvandlingen och förbättringen av äldreomsorgen kommer
aldrig att kunna styras från Stockholm. Den måste hela tiden formas på fäl-
tet. Det denna konstruktion och flera andra konstruktioner i förslaget ger
utrymme för, är ett fortsatt lokalt arbete med att förbättra omsorgen om våra
äldsta, om dem som allra bäst behöver samhällets hjälp och stöd.
Anf. 83 STEN SVENSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att Daniel Tarschys medvetet inte vill medge att han
lyssnade på mitt anförande. Det framgick med all önskvärd tydlighet att min
huvudinvändning var att vi inte har någon kontroll över hur de ekonomiska
följdverkningarna kommer att bli för kommunerna och landstingen.
Daniel Tarschys försöker göra ett nummer av att socialdemokraterna har
lagt sig helt för folkpartiets partimotion. Det är snarare tvärtom. Det är näm-
ligen så, att Daniel Tarschys tillsammans med socialdemokraterna bildar ma-
joritet i utskottet. Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet på s. 82: ”---
att utskottet godtar de av regeringen föreslagna huvudprinciperna för den
ekonomiska regleringen av huvudmannaskapsreformen”. Det är så det för-
håller sig.
Sedan försöker Daniel Tarschys påstå att det är skillnad mellan Börje
Hörnlunds och mitt synsätt när det gäller den här frågan. Nej, det är det inte.
Det framgår av reservation nr 1 att vi är ense om att begära att regeringen
snarast skall låta utreda ett nytt finansieringssystem.
Kostnaderna för långvården delas i dag solidariskt av medborgarna i för-
hållande till ekonomisk bärkraft. Efter reformens genomförande, dvs. med
uppgörelsen mellan folkpartiet och socialdemokraterna, skall varje kommun
finansiera sin egen långvård. Det betyder att kommuner med hög andel åld-
ringar får större ekonomisk belastning än de kommuner som har en låg andel
åldringar.
Nu säger man att detta skall korrigeras med hjälp av ändrade statsbidrag
och andra finansiella åtgärder. Men man vet inte exakt hur effekterna blir.
Det erkänner ni ju i betänkandet. Det står på s. 83: ”---det framgår inte
klart av propositionen hur det föreslagna systemet kommer att samverka
med de redan existerande utjämningssystem på riksnivå och regional nivå.
Utskottet anser sig inte kunna ta slutlig ställning till detta förslag innan ett
bättre underlag föreligger.”
Fru talman! Reformen skall trots denna brasklapp genomföras, och det är
mycket märkligt. För att understryka hur ogenomtänkt detta är vill jag på-
peka att den relativa andelen åldringar ändrar sig med tiden. Det torde kräva
kontinuerliga bidragsändringar m.m. med åtföljande växande byråkrati.
Kommer det, Daniel Tarschys, att finnas någon garanti för att kommunerna
blir likvärdigt behandlade?
Principen tycks vara: Besluta om reformen först så skall kanslihuset med
sitt tolkningsföreträde ordna finansieringen senare. Här ger folkpartiet en in
blanco-fullmakt som kan bli ganska bekymmersam att hantera framöver.
Det är som att ställa ut en växel som man inte med säkerhet kan veta om den
går att lösa in.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
95
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
96
Anf. 84 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Fru talman! Daniel Tarschys försvarar miljarden som skall gå till eget rum
på långvården med att han började ställa det kravet redan 1985. Det är i och
för sig hedervärt att man står för sina förslag. Men ibland kan det faktiskt
vara bättre att säga: Jag hade nog inte riktigt rätt i den uppfattning som jag
började hävda 1985. Det finns skäl att ändra sig.
Problemet i dag inom långvården är inte att patienterna inte får välja en-
bäddsrum, tvåbäddsrum, trebäddsrum eller vad de nu vill ha. Problemet är
att det finns massor av patienter som behöver en vårdplats och som över hu-
vud taget inte kan få en vårdplats. Frågar man de patienterna om pengarna
skall användas för att bygga egna rum i långvården eller om de skall använ-
das till platser över huvud taget, är svaret givet att det är platser över huvud
taget som man anser behövs för långvården.
Jag delar inte uppfattningen att det är det egna rummet med en dörr att
stänga om sig som är grundläggande för integriteten. Samma argument, Da-
niel Tarschys, användes när ålderdomshemmen lades ner. Då skulle man
sitta med full integritet i det egna hemmet bakom en stängd dörr. I dag är
det massor av gamla människor som sitter i det egna hemmet med sin integri-
tet men med en otillräcklig vård. De önskar inte något annat än att få en
plats i kollektivt boende - gärna då ett ålderdomshem.
Samma sak är det med rummet på långvården. Vi skall komma ihåg att de
flesta människor som ligger där är mycket gamla och i ett dåligt skick. Det
är kanske bara en på 20-25 patienter som över huvud taget skulle få ut något
av att ha ett eget rum. De flesta önskar sällskap och att kunna se att det hän-
der något runt om dem på sjukhuset.
Vidare har vi detta med friska patienter som ligger och tar upp plats på
akutsjukvården. Om Daniel Tarschys hade rätt i att sambanden fungerar så-
som Daniel Tarschys har tänkt sig när det gäller kommunernas betalningsan-
svar, dvs. att det ökar omsättningen på patienter på akutsjukhuset, skulle
resonemanget vara riktigt. Men vad blir konsekvensen av Daniel Tarschys
förslag? Det blir att landstingen blir av med 1,6 miljarder kronor från akut-
sjukvården. Men då hävdar landstingen att de inte har råd med samma antal
platser inom akutsjukvården som det finns i dag. Alltså minskar antalet plat-
ser. Det är det som blir effekten av folkpartiets och Daniel Tarschys utvid-
gade betalningsansvar.
Anf. 85 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Fru talman! Aldresjukvården och äldreomsorgen är i dag mycket skör. Jag
tyckte att det var positivt att Daniel Tarschys hade en ödmjuk ton när det
gäller det här verket.
Jag har varit med länge i den här diskussionen. 1979 förhandlade folkparti-
regeringen med Landstingsförbundet om att det varje år skulle byggas 3 000
nya långvårdsplatser i Sverige.
1984 var det samma expertis som låg bakom förslaget att de små lasaretten
skulle läggas ner och massor av sjukhemsplatser skrotas. Allt skulle skötas
hemma - HS 90-verket!
Nu har det återigen nyktrats till. Det innebär att man talar inte längre om
att lägga ned lasaretten. Det är bara Kommunförbundets informatörer- tor-
peder som direktören där kallar dem - som talar om att man skall sluta ta in
på sjukhem.
Vi måste vara uppmärksamma. Jag blir inte förvånad om vi om fem år står
här i kammaren och säger: Herregud vad vi felbedömde! Det gick inte att
klara så mycket i hemsjukvården på grund av att om man är svårt sjuk är
man beroende av att en anhörig finns där. I det här landet har vi slagit sönder
familjerna. Familjesambandet finns inte. Man bor på olika orter osv.
Detta kommer att sätta stora spår åren framöver. Jag är inte säker på om
jag använder de rätta siffrorna. Men hur kan man fastställa kostnaden för
färdigbehandlade patienter till 2,34 miljarder när de egentligen bara kostar
maten? Det är kvalificerade utredningar, operationer och uppvaknandet
första dagen efter operationen som kostar stora pengar. Men nu får man inte
pengar för den verksamheten. Det behövs väsentligt mera pengar för att det
skall gå ihop. Det är ett grundfel i tänkandet i propositionen och i beslutet.
Anf. 86 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Utredningen av äldreomsorgen har pågått i tio år. Två utred-
ningar har arbetat med frågan. Nu är huvudalternativet i centerns och mode-
raternas reservation att en tredje utredning bör fortsätta arbetet med att
grubbla över framtiden. Är det inte dags att komma till skott? Måste vi inte
bryta förlamningen?
Alla vet att ute i kommuner och landsting har man väntat och väntat. Re-
dan i debatten 1988 noterade jag att flera talare sade att allting har gått i stå
i kommuner och landsting. Man väntar på att det skall komma klara besked,
dvs. att ansvarsfördelningen skall klaras ut. Jag tycker att det vore ytterst
äventyrligt om vi som beslut skulle säga: Fortsätt att vänta. Osäkerheten be-
står. Saken skall till ny grundlig utredning för att se över hela sjukvårdens
finansiering.
Detta innebär inte att jag är främmande för att vi behöver fundera över
sjukvårdens finansiering. Vi behöver fundera över de förslag som har fram-
lagts av moderaterna och som även har kommit från andra håll. Det är ett
arbete som förestår och som det finns skäl att ägna sig åt. Men det är inget
alternativ till att i dag ge klara signaler om en reform av äldreomsorgen. Jag
tycker därför, fru talman, att vi i dag skall fatta det beslutet.
Margö Ingvardsson menar fortfarande att det inte finns något större in-
tresse för det egna rummet. Jag konstaterar att vi har olika bedömning på
den punkten. Hon menar i stället att det allra viktigaste som begärs i sjukvår-
den är att det finns platser. På den punkten är vi nog överens.
Jag har litet svårt att förstå hur vänsterpartiet har tänkt sig att det skall
komma till fler platser när man samtidigt vill ge personalen ledigt under den
senare fjärdedelen av arbetsdagen. Jag tycker att det verkar mycket äventyr-
ligt från personalförsörjningssynpunkt att tänka sig så radikalt förkortad ar-
betstid. Var finns de kanske 10 000 personer som behövs för att fylla de
tomma platserna? Jag är rädd för att vänsterpartiets alternativ snarare leder
till en minskning av platserna i äldreomsorgen.
Anf. 87 STEN SVENSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med den artikel som Börje Hörnlund nämnde i
sitt anförande och som Carl Bildt och Bengt Westerberg har skrivit.
7 Riksdagens protokoll 1990191:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
I punkt 4 framgår det att välfärdspolitiken måste reformeras också i andra
avseenden. En av de allra viktigaste uppgifterna under 1990-talet är att avre-
glera den i dag monopoliserade sociala tjänstesektorn. Det vill vi göra med
utgångspunkt i systemen med gemensam finansiering, dvs. låta pengarna i
stor utsträckning följa det val som den enskilde själv träffar. Därmed kombi-
neras marknadens fördelar med det gemensamma ansvaret för rättvisa.
Detta innebär en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Den ger helt nya
möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och utbildning
som för dem som är beroende av dessa tjänster. Dessutom leder ökad kon-
kurrens till bättre utnyttjande av resurserna och därmed till att köer och bris-
ter i dagens system kan angripas. Vi är övertygade om att en välfärdspolitik
med denna inriktning kommer att ge en bättre service för alla och envar. I
vissa avseenden har vi olika uppfattningar om de lösningar som bör väljas
för att genomföra förändringarna. Men vi är överens om vikten av att byta
färdriktning i välfärdspolitiken.
Ja, det är dags att komma till skott, Daniel Tarschys. Det är dags att byta
färdriktning. Då skall inte Daniel Tarschys köpa socialdemokraternas för-
slag till ekonomisk reglering som leder till denna byråkrati. Aven andra har
påpekat att det kommer att innebära att man måste anslå 500 milj.kr. till
kurser och konferenser för att kunna klara ut hur detta skall skötas i prakti-
ken.
Nu fanns det möjligheter att ansluta sig till det förslag som Börje Hörn-
lund och jag nämnde i debatten och som finns i reservation 1, nämligen att
man skall initiera en ny utredning för att förändra finansieringssystemet i den
riktning som har angivits i artikeln som Carl Bildt och Bengt Westerberg har
skrivit. Där står också att det kommunala skatteuttaget inte får öka. Det blir
tvärtom med all byråkrati. Det kommer att bli svårt för många små kommu-
ner, och det har jag redan belyst i mitt anförande.
Med ett socialförsäkringssystem som grund bibehåller man den riskutjäm-
ning som redan i dag finns via landstingen. Den blir dessutom med vårt sys-
tem upphöjd till riksnivå.
Nu väljer man i stället att föra ned finansieringsansvaret till varje enskild
kommun, och det kommer att bli jättestora problem. Det gäller med andra
ord att inför valet ge klara signaler om att det blir ett trendbrott, att det blir
en ny politik. Det är detta det är fråga om. Daniel Tarschys hade chansen att
ansluta sig till den reservation där vi pekar på att man med utgångspunkt i
de olika förslag som finns i de tre borgerliga partimotionerna bör utreda ett
nytt finansieringssystem, som innebär att man åstadkommer en sådan för-
ändring.
Anf. 88 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Fru talman! Med en icke förutbestämd inriktning i utredandet hade vi kan-
ske kunnat komma till skott på ett riktigt sätt. Men man skall inte komma
till skott om det är risk att man skadskjuter. Tänk om man hade kommit till
skott 1984 och 1985 och lagt ned smålasaretten - och ännu fler sjukhemsplat-
ser!
Om jag vore kommunalansvarig, skulle jag känna kalla kårar efter ryggen,
98
för ingenting är utrett. Hur skall den här ekonomin vara för den enskilda
kommunen?
Detta skall klaras av, säger man då. Ja, i dag skiljer det 7 kr. i skatt, och
de som har den högsta skatten har den lägsta kommunala servicen. Hur har
det kunnat bli på det sättet? Vad är det som säger att allt gott kommer nu?
När det gäller handikappade är det en skillnad mellan olika kommuner
på 16 000 kr. i skattade pengar för samma service. Det här är rätt svårt. De
kommuner som i dag har 30 % pensionärer kommer att få ännu mer pensio-
närer framöver, för det är från de kommunerna som ungdomar flyttar ut;
de gamla flyttar inte. Det finns kommuner som har 7 % pensionärer, och de
kommer att få behålla den fina bilden. Regeringen har i hela sitt agerande
visat att det inte finns några garantier i detta sammanhang.
Jag tycker att det är synd att man inte gör ordentliga analyser och söker
valfrihetssystem där den ekonomiska risken kommer på hela kollektivet, och
inte som i det här fallet ställer till oerhörda bekymmer i många kommuner.
I går träffade jag en mängd sjukhemspersonal - jag har ju träffat mycket
sådant folk genom åren. Dessa människor kände sig egentligen mycket så-
rade. Den här reformen genomförs under kompakt motstånd från dem som
jobbar på golvet. Man har talat med ordförandena i ett par organisationer,
men på golvet är alltså motståndet kompakt. De människor det här gällde
funderade egentligen i stort sett på hur de skulle komma ifrån arbetsplatsen.
Detta är litet tråkigt. Skall man göra en svår reform, så är det viktigt att man
har dem som berörs med sig.
Anf. 89 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Fru talman! Eget rum i långvården är inte bara dyrt, utan om detta skall
genomföras så minskar det också det totala antalet platser i långvården. Det
går inte att bygga om ett tvåbäddsrum till två enkelrum; det fungerar inte så,
Daniel Tarschys. Ett tvåbäddsrum blir vanligen ett enkelrum, och ett tre-
bäddsrum blir kanske i bästa fall två enkelrum. Det totala antalet platser
minskar alltså med Daniel Tarschys förslag.
Men om vi fick använda pengarna, en hel miljard kronor, till exempelvis
personalrekryteringsförbättrande åtgärder, så skulle det omedelbart få ef-
fekt. Det är nämligen så, Daniel Tarschys, att människor som väljer vårdyr-
ken inte är annorlunda än andra människor. Man väljer sitt yrke, och då frå-
gar man sig: Hur är arbetsmiljön, hur mycket får jag betalt, vilka vidareut-
vecklingsmöjligheter finns det, och hur är arbetstiden? När ungdomarna
skall göra den bedömningen, så tvingas de ju konstatera att arbetsmiljön är
dålig, att arbetstiden är urusel, att lönen är dålig och att det knappast finns
några vidareutvecklingsmöjligheter. Ungdomen är klok, den väljer inte
vårdyrkena under de förhållandena. Men kortare arbetsdag gör vårdyrket
attraktivare omedelbart; det vet man från de ställen där man faktiskt har
försökt med kortare arbetsdag.
Här i Stockholm är mer än 1 000 långvårdsplatser stängda på grund av per-
sonalbrist. Vi menar att en miljard skulle göra mycket större nytta för lång-
vården om vi fick satsa den på personalrekryteringsförbättrande åtgärder.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
99
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
100
Anf. 90 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Fru talman! Nu var det väl inte personalrekrytering utan kortare arbetstid
som var vänsterpartiets paradnummer. Jag förstår faktiskt inte hur antalet
stängda platser skall bli mindre än 1 000 om man inför en radikalt kortare
arbetstid. Det är inte så att det står långa köer av människor som önskar
arbeta inom vården och som skulle kunna fylla upp dessa tomrum utan vi-
dare.
Fru talman! Börje Hörnlund har träffat många som är kritiska mot refor-
men. Jag har också träffat många som är kritiska mot reformen. Jag tror
dock inte att det är en riktig bild att de anställda i gemen är kritiska mot
reformen. Det finns också många - som jag har träffat - som är positiva till
reformen.
När socialutskottet inbjöd företrädare för LO, TCO och SACO att yttra
sig om reformen, så fick vi positiva tillrop från alla dessa tre huvudorganisa-
tioner.
Sten Svensson läste upp en utmärkt artikel, och jag skulle vilja svara med
att själv läsa upp ett kort citat från en motion av Nils Carlshamre - en mode-
rat kommittémotion för två eller möjligen tre år sedan: ”Kommunerna bör
bli ansvariga för hela äldreomsorgen inkl, hemsjukvården och vård på sjuk-
hem. Det är den åsikt propositionen för fram. Som vi nämnt tidigare är vi av
samma mening.”
Vad folkpartiet nu gör är att fullfölja Nils Carlshamres och den moderata
socialutskottsgruppens ståndpunkter.
Anf. 91 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! I mitt skrivna underlag vill jag också veva filmen tillbaka två
år, som Daniel Tarschys gjorde inledningsvis, och påminna om att vi då, just
på Luciadagen, beslöt om en tidigare proposition för de äldre. Då sade vi
enhälligt från socialutskottets sida att regeringen borde komma tillbaka med
en huvudmannaskapsreform, där kommunerna fick det samlade ansvaret för
äldreomsorgen. Till detta uttalande fanns ingen reservation från modera-
terna, ingen reservation från centern och ingen reservation från vänsterpar-
tiet kommunisterna, som partiet då hette.
Socialutskottet uttalade också att de gamlas självbestämmande, trygghet
och valfrihet skulle vara ledstjärnor i 1990-talets äldrepolitik, Sten Svensson!
Självbestämmande, trygghet och valfrihet var alltså den gemensamma be-
ställning vi då gjorde.
Beställningen var klar, likaså viljeinriktningen. Regeringen fullföljde ut-
redningsarbetet; man drog i gång ett stort utredningsarbete. Kommuner och
landsting engagerades, likaså de fackliga organisationerna och pensionärsor-
ganisationerna. Man ville ha en sådan reform som riksdagen hade uttalat sig
för.
Nu har beställningen och förslaget kommit från regeringen. Vad händer
då här i riksdagen, två år efteråt? Jo, att moderaterna, centern och vänster-
partiet byter fot - de vill inte ha reformen. Då har jag två principfrågor till
företrädarna för de här tre partierna.
För det första: Vad har hänt hos er under de gångna två åren som gör att
ni har ändrat uppfattning?
För det andra: Hur skall det egentligen bli med fastheten i demokratin och
i riksdagens arbete, om man för ett par år sedan har sagt att vi skall dra i
gång ett stort utredningsarbete och komma tillbaka med en reform, där man
engagerar kommun, landsting, fack och riksorganisationer, och om man se-
dan byter fot och säger nej? Jag tror att den tingens ordning inte är bra ur
kontinuitets- och demokratisynpunkt.
Jag har också inledningsvis frågor och kommentarer när det gäller den ge-
mensamma m- och c-reservationen. Jag blir inte klar över vad man egentli-
gen menar. Först säger man att reformen är för stor, och sedan säger man att
reformen är för liten. Den uppfyller inte förväntningarna. Men samtidigt är
den så oerhört genomgripande att de ekonomiska konsekvenserna inte går
att utläsa - säger ni. För mig går det här inte ihop. Är reformen för stor, eller
är den för liten?
På en punkt tycker jag att den gemensamma reservationen är mycket tyd-
lig, nämligen när ni samlar ihop all möjlig kritik och riktar den mot den här
reformen. Det är inte mycket av Heja Sverige! över denna reservation, utan
den verkar vara skriven av ett antal dystergökar, som bara ser problem. Det
är, som jag ser det, mera en uppvisning i gnällighet än en saklig kritik.
På en punkt har jag en fråga till centern. Ni säger så här i den med modera-
terna gemensamma reservationen: ”att vård och omsorg måste kunna bedri-
vas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig verksamhet bör
komplettera varandra i ett konkurrensförhållande”.
Jag skulle vilja fråga centern hur man skall tolka detta. Moderaterna vill
ju privatisera sjukvården och avskaffa landstingen. Jag har uppfattat att cen-
tern inte har samma åsikt om behovet av privatiseringar. Jag har också upp-
fattat att centern tvärtom vill utvidga landstingen och införa länsparlament.
Vän av ordning frågar sig när han läser de här gemensamma raderna: Vad är
det som nu skall gälla; moderaternas krav på avskaffande av landstingen och
privatisering av vården eller centerns fasthållande vid vår välfärdsmodell och
utveckling till ett länsparlament? Hur skall man se på detta i framtiden?
Jag vill också fråga centern och moderaterna hur man skall uppfatta reser-
vationens krav på utredning av ett privat försäkrings- och finansieringssys-
tem. Det kravet känner jag igen från moderat håll, Sten Svensson. Det är er
tanke. Men ni har också lagt till områdena äldrevård och -omsorg, om jag
uppfattade det rätt. Frågan är: Skall man vid sidan av sjukvården också ut-
reda en privat finansiering av äldreomsorgen? Jag har inte sett något privat
finansieringssystem av den typen i Europa. Men jag har kanske inte tillgång
till all information som finns i det avseendet. Jag skulle vilja veta vad ni i sak
menar på denna punkt. Kanske är det inte bara så att centern är med på en
moderat reservation av det här slaget, vilket jag personligen tycker är märk-
ligt, utan också drar till med en privat finansiering av inte bara sjukvården
utan också äldreomsorgen.
Också från vänsterpartiet har avgivits en reservation. Jag delar vänsterns
uppfattning att det är viktigt att klara personalrekryteringen, att åtgärda
bristen på vårdplatser, brister i hemtjänsten osv. Däremot delar jag inte
Margö Ingvardssons upprördhet över de medel som vi vill använda för att nå
dit. Jag har hört Margö Ingvardsson tala några gånger tidigare, och jag
tyckte att hon i dag var ovanligt dyster. Jag undrar om Lucias lyskraft inte
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
101
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
102
nått fram till Margö Ingvardsson. Hon kunde ha varit litet ljusare i tonen när
hon talade om den här reformen.
Jag blev också en aning oroad när jag hörde på hur många punkter Margö
Ingvardsson hade missuppfattat reformen. Jag tänkte i mitt stilla sinne:
Hoppsan! Kanske är den halva miljarden för utbildningsverksamhet alldeles
för litet. Om alla skulle vara så felinformerade som Margö Ingvardsson, be-
hövs det sannerligen informationspengar för den här reformen. Men så nykt-
rade jag till i bänken och kom att tänka på att det ändå är en partipolitisk
debatt och att det nog är fråga om en partipolitisk vinkling. Personalen och
andra människor ute i landet kommer nog att vara bättre informerade än
Margö Ingvardsson, och då räcker det kanske med den halva miljarden till
utbildning.
Vad gäller miljöpartiet har jag konstaterat att det nu är med på vår färd-
riktning. Det gläder mig att miljöpartiet inte säger blankt nej till en så viktig
reform för de äldre och sjuka.
Med detta, fru talman, vill jag gå över till att på några punkter beröra sak-
innehållet i propositionen och i utskottets förslag. Jag ser det nu framlagda
förslaget som en viktig fortsättning på det trendbrott som skedde i äldrepoli-
tiken i Sverige på 1970-talet. Jag hoppas att frågetecknet efter den grundläg-
gande och väsentliga frågan ”Hur vill du själv ha det när du blir gammal?”
skall rätas ut och att förslaget skall leda till praktiska resultat för våra gamla.
Ytterst handlar det, som jag ser det, litet om etikens grundelement och
om människors självbestämmande. De gamla skall själva få välja vård- och
omsorgsform. Det handlar om att gå från ett illabefinnande vid sjukdom och
annan skröplighet till ett välbefinnande liksom om att skapa rättvisa på ål-
derns höst.
De förslag som läggs fram och som rör personalen, organisationen och
pengarna är verktyg för att åstadkomma det goda livet för de gamla - ingen-
ting annat. Jag vill säga till Margö Ingvardsson och andra som underskattar
organisationens betydelse för resultatet i människornas vardag att ni gör er
skyldiga till en felbedömning på den här punkten. Jag tror att många av oss
gör det. Många av dem som talar från denna talarstol umgås antagligen med
den uppfattningen att om riksdagen fattar ett fint och mänskligt beslut i den
här frågan, kan samhällets organisation se ut hur som helst - våra fina inten-
tioner kommer ändå människorna till del. Men min erfarenhet säger mig att
det inte fungerar så.
Har man en felaktig organisation, hjälper det inte hur fina mål vi än sätter
upp, hur vackra tal vi än håller från denna talarstol. Är organisationen felak-
tig, kommer de fina intentionerna inte de gamla till del.
Jag kom att tänka på detta när jag själv började arbeta med sjukvårdspoli-
tik uppe i Västernorrland. Vi åkte då ned till Danmark och besökte ett s.k.
plejehjem. Där har man inte två huvudmän för omsorgen om de gamla. Man
tvistar där inte om huruvida de gamla skall finnas på servicehus eller på sjuk-
hem. Man har plejehjemmen, där alla åldringar tas om hand. Ingen utreder
om man skall vara på det ena eller på det andra stället.
När vi kom dit från Västernorrland var det inte föreståndarinnan eller
föreståndaren som hälsade välkommen, utan en dam som satt i rullstol. Hon
sade: Jag är ordförande på det här hemmet. Här bor vi, och det är vi som
bestämmer. Personalen är våra verktyg. Man hade där byggt in det egna
rummets fördelar, med egna möbler osv.
Det var en annan organisation, Margö Ingvardsson, än hemsjukvården
och hemtjänsten, som vi har i våra svenska kommuner och landsting, med
sjukhem och ålderdomshem på olika sidor om de organisatoriska gränserna.
Tro inte att vi kan åstadkomma viktiga förändringar utan att samtidigt beröra
samhällsorganisationen i vårt land!
Det föreslås här 1,5 miljarder plus 0,5 miljarder för gruppboende. Vi har
mellan partierna i utskottet varit överens om att detta är en angelägen re-
form. Vi lägger här till två viktiga grupper, de fysiskt handikappade och de
psykiskt sjuka. Tyvärr har vi i viss mån tappat bort de psykiskt sjuka. Vi har
genomfört en mycket fin förändring i vårt land innebärande att de psykiskt
sjuka inte skall behöva finnas på mentalsjukhus och att de gamla mentalsjuk-
husen har lagts ned. Vi har dock inte hunnit med att ordna gruppboendet
för dem i tillräcklig utsträckning. Riksdagen kan i dag besluta om en viktig
förbättring för denna grupp, som går ut på att också de skall få del av den
stimulans som utbyggnaden av gruppboendet innebär. Jag ser det som en
stor framgång för denna grupp av sjuka människor.
Den satsning som görs får förutom effekter för de äldre också effekter på
sjukvården. Vi har debatterat detta. Det gäller de 4000 gamla som i onödan
ligger på sjukhus, på grund av att vi inte har andra alternativ utbyggda.
Denna ordning skapar merkostnader, som man bör kunna åtgärda. Jag är
ganska övertygad om att de förslag om betalningsansvar som läggs fram skall
skapa den kraft som behövs för att dessa 4000 gamla skall få vård och om-
vårdnad på rätt nivå.
Varför fungerar det inte i dag när vi har en lagstiftning som ålägger kom-
munerna detta? frågar vän av ordning. Kanske behövs det här förutom lag-
stiftning ekonomiska incitament som ger tillräckligt med kraft. Låt oss pröva
detta och icke fördöma nya förslag som skall kunna lösa ett sedan länge känt
problem.
Låt mig till detta tillägga att det inte bara är på sjukhusen som det vårdas
människor på fel nivå i Sverige. Det är fel genom hela kedjan. På sjukhem
ligger gamla som skulle kunna vara på ålderdomshem eller i serviceboende,
och i serviceboende finns gamla som skulle kunna vara hemma. Med den nu
aktuella reformen har vi möjlighet att åstadkomma rätt nivå, med den bästa
vården till den lägsta kostnaden.
Jag ser förslaget om fri nämndorganisation som en fördel för kommu-
nerna. Man får kraftsamla sig i en särskild äldrenämnd, om man så vill, för
att på ett fint och engagerat sätt genomföra denna reform. Man behöver inte
längre ha något nämndobligatorium. Jag vet dock att några har varit nervösa
för hur det skall bli med socialtjänstens mål och för om man skall klara hel-
hetssynen. Låt mig säga att socialtjänsten med denna reform inte ändras på
en enda punkt. Det som riksdagen har sagt om socialtjänstens mål ligger fast.
Vad som nu sker är att kommunerna fritt får bestämma organisationen. Må-
let ligger fast, men verktyget förändras, och det ser jag som en fördel.
Ett annat viktigt sakområde är försöksverksamheten inom primärvården.
Det öppnas här möjligheter för sådan försöksverksamhet, om kommuner
och landsting är överens, om patientens rättigheter finns med och om social-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
103
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
styrelsen gör den bedömningen att det är fråga om ett seriöst försök, som
kan utvärderas. Som jag ser det år det därför inte nu nödvändigt att rege-
ringen tillsätter en särskild utredning i denna fråga. Det blir ett eller flera
praktiska försök, och därefter får man ett seriöst underlag för hur det skall
vara med äldrevården framöver.
Sammanfattningsvis handlar det om särskilda statsbidrag i storleksord-
ningen 5,5 miljarder kronor. Det är inte dåligt med tanke på att det i övrigt
förs en ekonomisk debatt i vårt land som går ut på att vi måste försöka hålla
igen och göra riktiga prioriteringar. Då avsätts 5,5 miljarder till denna re-
form för de äldre.
Avslutningsvis har det, fru talman, varit en del oro ute i landet: Kommer
riksdagen att anta ÄDEL-propositionen eller inte? Många har lagt ned ar-
bete och har förväntningar på att förslaget skall förverkligas. Nu kan den
oron skingras - reformen kan komma till stånd.
Jag är medveten om, Börje Hörnlund, att det också finns människor som
är oroade över förändringar. Ar det inte så, Börje Hörnlund, att det är du
och jag också - det är alla. Min erfarenhet är att oavsett om det är en stor
eller en liten förändring som skall genomföras är en tredjedel emot, en tred-
jedel för och en tredjedel vet ej. När vi skall genomföra förändringar får vi
alltid räkna med att alla inte på en gång eller i inledningsskedet kommer att
applådera. Socialdemokratin ser det som en framgång att det här beslutet nu
kan fattas. Jag ser det som symboliskt att det sker på Luciadagen, så att Lu-
cia får ge litet extra lyskraft åt den här reformen.
Anf. 92 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Avsikten med beslutet på Luciadagen för två år sedan var ju
att man skulle lösa problemen med det delade huvudmannaskapet. Som jag
påpekade i mitt anförande har man inte löst det stora problemet, det som en
reform var tänkt att lösa, nämligen tvisten om ansvaret för vården i hemmet.
Här har man bekräftat - jag såg i en intervju i Kommun-Aktuellt att man här
inte har något mer att komma med - att problemet kvarstår.
Sedan är det också viktigt att en reform skall fungera praktiskt och inte
minst ekonomiskt. Jag har i mitt anförande givit exempel på orimliga gräns-
dragningsproblem med den föreslagna reformen och ställt frågor om dem.
Jag vill nu här upprepa de frågorna till Bo Holmberg.
Geriatrisk vård faller inom landstingens betalningsansvar, medan lång-
vård skall ingå i kommunernas betalningsansvar. Hur skall man göra gräns-
dragningarna mellan dessa vårdformer? Hur skall man klara ut de ekono-
miska konsekvenserna?
För medicin, färdtjänst och tandvård på kommunala sjukhem betalar
landstingen, medan kommunerna står för motsvarande kostnader på ålder-
domshemmen. Men dessa båda vårdformer kommer att gå in i varandra.
Hur skall man praktiskt lösa det?
Bo Holmberg svarar: Sen om man blir överens mellan kommunerna och
landstingen. Men vad händer om man inte blir överens? Hur skall man lösa
det problemet? Egendomligt är också att patientavgiften på de kommunala
sjukhemmen skall vara högst 55 kr., medan det på ålderdomshemmen, där
104
kommunen också är huvudman, gäller betydligt högre avgifter. Hur försva-
rar man en reform som ger dessa olika praktiska följdverkningar?
På flera ställen i betänkandet har man erkänt att man nu inte kan bedöma
vilken inverkan förändringarna kan få för kommuner och landsting. Man på-
pekar att kostnaderna kan bli större. Man säger att det inte framgår klart av
propositionen hur det föreslagna systemet kommer att samverka med redan
existerande utjämningssystem, etc. Man säger t.ex. att utskottet inte nu kan
bedöma vilka effekter en eventuell korrigering av avräkningsskatten kan få
för kommuner och landsting i förhållande till huvudmannaskapsreformerna.
Allt det här lämnas alltså öppet. Men likväl skall beslut fattas i dag - utan
att man har den totala överblicken. Vi får vänta tills propositionen kommer
i mars 1991 för att få den totala överblicken. Detta menar jag är mycket otill-
fredsställande, Bo Holmberg. Det är skälet till att vi säger nej till att vara
med och fatta det här beslutet i dag.
Bo Holmberg sade att vi skulle ha ändrat oss under resans gång. Vi har
påpekat att vi var överens om det ursprungliga beslutet, om ett sammanhål-
let huvudmannaskap, och vi har också via vår reservant i äldredelegationen
givit signaler om var vi står - det har varit känt för er socialdemokrater.
Anf. 93 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Bo Holmberg försöker låta påskina att dagens beslut egentli-
gen fattades av riksdagen redan för två år sedan och att vi i dag skulle försöka
springa ifrån det. Man kan då fråga sig: Varför har vi dagens ärende till de-
batt, om beslutet redan är fattat?
Men jag förstår att Bo Holmberg gärna vill göra den vinklingen - det är
ju ändå något besvärande att man från socialdemokraterna har gått ut med
direktiv till kommuner och landsting att påbörja den här förändringen innan
riksdagen har diskuterat ärendet och fattat beslut.
När vi diskuterade ärendet för två år sedan sades det klart i betänkandet
att det inte gällde ändringen av huvudmannaskapet. Vi beställde ett förslag
till ändring. Vi har deklarerat det flera gånger: Vi har kunnat tänka oss att
ändra en del av huvudmannaskapet. Delvis är vi också med på det i dag,
nämligen när det gäller kommunernas ansvar för särskilda boendeformer.
Men vi ville nog se hela förslaget innan vi bestämde oss. Och det är det da-
gens ärende handlar om.
Bo Holmberg sade att vi då fastställde några riktlinjer. Det är riktigt. De
var självbestämmande, valfrihet och trygghet. Jag vill fråga Bo Holmberg:
Hur hänger självbestämmandet och valfriheten ihop med kommunernas be-
talningsansvar? Vad har den äldre människa för valfrihet och trygghet som
ligger på landstingets långvårdssjukhus eller på en akutavdelning? Ingen
alls! Hon är helt överlämnad åt kommunens vilja att betala eller inte. Det
kallar jag inte självbestämmande, och jag tycker inte att det är trygghet.
Bo Holmberg vill också göra gällande att jag har missförstått det här för-
slaget och att det skulle behövas mycket utbildningspengar för att upplysa
mig om hur det verkligen ligger till. Men Bo Holmberg kunde inte på en
enda punkt tala om vad jag hade missförstått. Jag vill påstå att jag har läst
förslaget mycket noga och att konsekvenserna tyvärr nog blir de jag befarade
i min inledning.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
105
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
106
Bo Holmberg tog upp det danska exemplet med plejehjemmen och visade
hur bra Danmarks äldreomsorg är, där de äldre kommer och tar emot. Ja,
det låter trevligt. Men tyvärr verkar det som om det i Sveriges äldrevård
kommer att se annorlunda ut. Här är det Bo Holmberg och Daniel Tarschys
som tar emot och glatt säger: Hej! Här bestämmer vi, och de äldre och perso-
nalen är våra verktyg. - Så kunde jag säga om jag ville vara stygg, men det
vill jag givetvis inte vara en Luciadag.
Anf. 94 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! Det går inte att komma ifrån, Bo Holmberg, att Margö Ing-
vardsson är mycket kunnig och vaken i sjukvårdsfrågor. Det står mycket tyd-
ligt i texten i det betänkande som Bo Holmberg pratade om att man icke
tog ställning i huvudmannaskapsfrågorna. Däremot är det naturligt att man
söker bästa möjliga gränsdragning.
Jag vill svara på den större frågan om vår gemensamma reservation med
moderaterna.
Jag har ett förflutet. Jag fick tillfälle att vara ordförande för hälso- och
sjukvårdsutredningen som kom med ett i princip enhälligt betänkande, som
senare blev hälso- och sjukvårdslagen.
1 den utredningen gick mycket tid åt till att diskutera den lika rätten till
hälso- och sjukvård för ung och gammal, fattig och rik, var du än bodde i
landet. Utifrån detta följde alltihop det andra.
När det gäller offentlig och privat vård sade man att de skulle jobba sida
vid sida på ett positivt sätt för människornas bästa.
Allteftersom tiden har gått har jag gripits alltmer av decentraliseringens
fjärde steg, nämligen att vi måste se igenom våra stora system för att föra
besluten så mycket som möjligt till den enskilde, för att få valfrihet.
Detta är inte helt lätt, men det är nödvändigt att våga sätta sig ned och
utreda detta med öppna ögon. Detta kommer troligtvis att avdramatisera
huvudmannaskapsfrågorna. Men jag vill betona att vi aldrig släpper center-
profilen i detta, rättvisefrågan, frågan om rättvis vård.
Jag har blivit mer och mer fundersam över socialdemokratins sätt att agera
i sjukvårdsfrågorna, och framför allt socialdepartementets. Det är också en
orsak till att man måste börja fundera på ett utförligare sätt.
Anf. 95 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Till Sten Svensson vill jag säga att man inte kunde inläsa i
den beställning riksdagen gjorde för två år sedan om en huvudmannaskaps-
reform att kommunerna skulle överta primärvården. Det tror jag inte heller
Sten Svensson menar om han skulle lägga handen på hjärtat eller tänka till
ordentligt.
Ingen tror att vi har löst svåra gränsdragningsproblem med denna reform.
Ibland längtar vi litet var till idealsamhället där alla problem skulle vara lösta
och där himmelens änglar sjunger över folket. Sten Svensson vet likaväl som
jag att det idealsamhället inte finns. Sten Svensson skall inte missuppfatta
propositionen på den punkten. I den sägs också, t.ex. när det gäller hemsjuk-
vård och hemtjänst, att på den punkten är det ingen slutlig lösning, utan det
behövs fortsatt diskussion och utveckling i Sverige.
Till Margö Ingvardsson vill jag säga att hon lät gladare i den här repliken
och inte så dyster som i sitt första inlägg. Om Margö Ingvardsson i fortsätt-
ningen håller den glada profilen i debatten har jag inget emot att hon är med
på trappan och tar emot de gamla. Men skall det vara så dystert och surt tror
jag att någon annan får stå där.
Jag hinner inte här reda ut allt det som Margö Ingvardsson missuppfattat,
men jag vill nämna att det hon tog upp i sin replik om hur man skall koppla
människovärdet och betalningsansvaret var ett nätt litet missförstånd. Jag
noterade dock att vänstern skulle göra bästa möjliga av denna reform när
den skulle genomföras. Det tycker jag är en bra demokratisk ansats.
Till Börje Hörnlund vill jag säga att jag gärna tar en debatt om hälso- och
sjukvården, men nu är detta inte ämnet, utan äldreomsorgen. Jag kan dock
glädja honom med att de sex punkter han hade i sin inledning och som han
gärna hade sett att denna reform hade innehållit, har jag för egen del ingen
svårighet att anta på stående fot och säga att de sex punkterna kommer att
kunna förverkligas i samband med denna reform.
Däremot kan vi inte ta med alla motiveringar och ibland lätta överdrifter
från Börje Hörnlunds sida i texten, men väl de sex konkreta punkterna.
Anf. 96 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har med mig det betänkande S0U6 som Bo Holmberg
refererar till. Där säger ett enhälligt utskott: ”Som framgått av den tidigare
redovisningen betonas i propositionen att samordningen av samhällets insat-
ser för äldre behöver utvecklas och att målet bör vara ett mer sammanhållet
ansvar”.
Det var detta jag talade om alldeles nyss. Man har inte lyckats framlägga
ett förslag som tillgodoser den målsättning vi var överens om för två år se-
dan.
Man har inte heller lyckats att lösa de ekonomiska frågorna så att vi här
har en total överblick av konsekvenserna av denna reform. I mitt förra inlägg
ställde jag ett antal frågor som jag vill påminna om och som Bo Holmberg
avböjde att svara på. Men Bo Holmberg har ju en replik kvar. Får jag be om
svar på frågorna då.
Enligt detta upplägg skall det bli ett nollsummespel. Landstingens kost-
nadsminskningar antas bli lika med kommunernas ökningar, säger man. Är
detta trovärdigt, Bo Holmberg? Vad finns det för garantier för att förhands-
kalkylerna i praktiken leder till en rättvis fördelning mellan kommunerna?
Vad har utskottsmajoriteten att säga om detta? Är inte risken för kostnads-
drivande effekter stor?
Landstingens verkliga kostnader kommer sannolikt att bli mindre än den
självkostnad kalkylerna kommer att visa, eftersom en stor del av landsting-
ens självkostnader är av fast natur och/eller avser försörjningsenheter som
utnyttjas av såväl långvård som annan verksamhet.
Resurser som kostar flera miljarder varje år låter sig inte hur lätt som helst
omstruktureras från landstingen till kommunerna. Kan det verkligen vara
så, Bo Holmberg, att reformen inte kommer att dra några nya kostnader?
Jag kan ge ett exempel från min egen valkrets. Enligt en artikel i Tidning
för Skaraborgs län räknar man i Gullspångs kommun med att kommunal-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
107
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
cildreomsorgen
m.m.
108
skatten kommer att behöva höjas med åtta kronor för att klara den situation
som ÄDEL-reformen kan leda till. Samtidigt visar jämförelserna länet runt
att landstinget kan tänka sig att sänka med fem kronor - det utrymmet över-
förs då till kommunerna. Fattas alltså 3 kr. för Gullspång, med en medelålder
som är två år högre än riksgenomsnittet. Den totala kommunala utdebite-
ringen är för närvarande 33 kr. och 34 öre. och skulle alltså behöva höjas
med ytterligare 3 kr. efter skatteväxlingen med landstinget. Det finns, Bo
Holmberg, fler sådana glesbygdskommuner i vårt land som ställs i en mycket
svår situation, som också Börje Hörnlund här har påpekat. Hur skall vi lösa
detta problem? Detta måste kunna redovisas i beslutsunderlaget när riksda-
gen skall ta ställning till en sådan här reform.
Anf. 97 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag i dag klarar av att leva upp till Bo Holm-
bergs krav på glädjeutbrott från min sida över denna reform. Jag tvingas ty-
värr konstatera att många av förslagen kommer att få allvarliga konsekven-
ser, framför allt för landstingens möjligheter att även i framtiden kunna be-
driva en bra sjukvård. Det är svårt för landstingen att ha kvar den nuvarande
omfattningen, exempelvis på akutsjukvården, när Bo Holmberg och Daniel
Tarschys fastslår att landstingen 1992 skall bli av med 1,64 miljoner från
akutsjukvården som i stället skall föras över på kommunerna för att använ-
das till bl.a. att ta bort de färdigbehandlade patienterna.
Om Bo Holmberg kunde garantera att detta inte får några som helst effek-
ter för akutsjukvården, att inte antalet platser kommer att minska, då med-
ger jag att jag skulle känna mig litet gladare. Men riktigt lugnad är jag nog
inte förrän jag sett effekten av dessa förslag.
Jag kan fortfarande inte, Bo Holmberg, förstå hur detta med betalnings-
ansvaret, där kommunen tittar hur mycket man har i den kommunala skatte-
kistan och därefter bestämmer om fru Andersson och herr Pettersson får
ligga kvar på sjukhuset eller inte, hur det hänger ihop med riksdagens utta-
lande om att de äldres självbestämmande skall vara en ledstjärna för föränd-
ringen inom omorganisationen.
Men förklara det gärna för mig.
Anf. 98 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:
Herr talman! På sätt och vis är det ändå en sjukvårdsdebatt, för det gäller
vården av våra mest sjuka och skröpliga.
Man har ju fått höra mycket om Danmark. Men i Danmark har man en
medellivslängd som är ett par år kortare, man har långt fler som inte stiger
upp ur sängen eller sitter i rullstol.
Bo Holmberg, vi skall lära av andra, men inte allt. Jag har en nära anhörig
på ett sjukhem. Tyvärr har vi den pressen i svensk sjukvård att ingen där kan
utöva värdskap. Så dåligt är det med hälsan och tillståndet.
Till slut vill även jag säga att när beslutet har fattats är den demokratiska
seden att man gör det bästa av även beslut som man inte tycker är så kloka.
Anf. 99 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Får jag säga tre saker till Sten Svensson.
Först och främst hävdar jag bestämt att man inte kunde tolka in i 1988 års
beslut att regeringen skulle komma tillbaka med en reform som också skulle
innebära att man förde över hela primärvården till kommunerna. Jag hävdar
bestämt att man inte kan utläsa detta från vad vi sade i utskottet eller från
vad riksdagen beslöt. Däremot hävdar jag att man kunde komma tillbaka
med ett förslag som det vi har fått. Detta beslut ligger i linje med vad vi sade
för två år sedan.
Sedan menar jag, Sten Svensson, att det går väl att läsa ut de väsentliga
delarna i den ekonomiska regleringen för att kunna ta ställning till denna
reform.
Man kan hitta frågetecken. Det gör jag också. Utskottet har dessutom sagt
att på den och den punkten finns frågetecken som regeringen får återkomma
till i den proposition som kommer i vår om den ekonomiska regleringen.
Men att använda dessa frågetecken som intäkt för att säga att man inte kan
se och förstå den ekonomiska regleringen anser jag inte vara korrekt.
Sten Svensson frågar om jag kan garantera att det inte bli höjt skattetryck
till följd av denna reform. Ja, det kan jag.
Men sedan är det viktigt att vi också har klart för oss att det blir fler och
fler äldre i Sverige. Redan i dag är vi världens äldsta nation - inget land i
världen har så många äldre. Gruppen kommer att öka, om jag minns rätt
med 140 000 fram till år 2005. Det betyder ett tryck både på sjukvården och
omsorgen, på landstingen och kommunerna.
Jag såg att en hälsoekonom hade räknat om de siffror som SCB tagit fram
och funnit att det skulle innebära ett tryck på sjukvården på drygt 8 miljarder
kronor. Utifrån den aspekten kan jag inte garantera hur det kommer att bli
med skattetrycket framöver. Men att denna reform i sig inte skall öka skatte-
trycket är jag helt övertygad om.
Jag vill också säga tre saker till Margö Ingvardsson.
Är det så svårt att förstå att om man har 4 000 gamla på våra sjukhus i dag
och inrättar en organisation och ett betalningsansvar så att dessa människor
inte finns där längre, så kan vi ta hand om köerna. Hur många köer finns det
kvar i sjukvården om vi plötsligt får 4 000 platser lediga på våra sjukhus?
Det är väl bara Margö Ingvardsson som inte begriper detta.
Det andra är att om kommunen får betala 1 800 kr. om man inte tar hem
de färdigbehandlade, men får lägre kostnad om man klarar det hemmavid,
då förstår kommunalpolitiker att det är bättre att ta hem dem än att låta dem
ligga kvar på sjukhusen.
Det tror jag också Margö Ingvardsson förstår. Men sedan måste man ha
flera bollar i luften samtidigt om man skall se den här reformen i dess helhet.
Självbestämmande, integritet och valfrihet är huvudmålsättningar, och vi
har ett antal incitament för att uppnå dessa.
Talmannen anmälde att Margö Ingvardsson och Sten Svensson anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 100 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Efter flera års utredningsarbete är vi nu framme vid den tid-
punkt när riksdagen skall fatta beslut om förändringar i organisationen inom
äldreomsorgen.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
109
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
110
Jag vill gärna från början säga att hela det utredningsarbete som jag har
varit ansvarig för och delaktig i har haft som utgångspunkt äldre människors
rätt till ett bra liv även när krämporna och sjukdomarna kommer. Det är
viktigt att den utgångspunkten finns med hela tiden, också när vi tvingas in
i tekniskt komplicerade diskussioner för att åstadkomma en bra lösning på
sikt.
Herr talman! Det finns starka skäl för att nu genomföra förändringar i äld-
reomsorgens organisation och ansvarsfördelning. Jag skali ange två.
Vi upplever viktiga förändringar i befolkningsstrukturen. Vi lever längre.
Sverige har en av världens högsta medellivslängder. Antalet mycket gamla
människor ökar. 1980 hade vi 263 000 människor över 80 år. 1990 har det
blivit 372000. År 2000 räknar vi med att ha 440000 människor över 80 år.
Med den erfarenhet vi har vet vi att med stigande ålder kommer krämporna,
sjukdomarna och handikappen. Därför vet vi också att vi behöver mer vård,
mer omsorg och mer social service för att klara det omvårdnadsbehov som
vi står inför.
Behoven blir också mer sammansatta. Därför behöver vi ett bredare yr-
keskunnande och en mer varierad omvårdnadsinsats.
Det andra skälet för en reform är att dagens organisation av vård och om-
sorg för våra gamla uppvisar stora brister. Det oklara ansvarsförhållandet
mellan landsting och kommuner gör att enskilda människor kommer i kläm.
Men det gör också att ansvar för dimensionering, planering och utbyggnad
inte tas på ett effektivt sätt. Det innebär i sin tur att många äldre befinner
sig på fel ställe i detta system i förhållande till sina egna upplevda behov.
Härur uppkommer problemet med de medicinskt färdigbehandlade inom
sjukvården och problemet med att många bor kvar längre i den ursprungliga
bostaden än vad de egentligen klarar av med hänsyn till sitt handikapp.
Herr talman! Jag skulle vilja kort sammanfatta huvudinnehållet i den re-
form som riksdagen nu skall ta ställning till. Det låter sig göra sig i fyra enkla
punkter.
För det första blir kommunerna genom en ändring i socialtjänstlagen enty-
digt ansvariga för dimensionering, planering, utbyggnad och drift av de sär-
skilda boendeformerna som är så viktiga men just nu en bristvara.
För det andra överförs de lokala sjukhemmen till kommunerna och blir en
viktig särskild boendeform i de utbud av möjligheter som kommunerna sva-
rar för.
För det tredje får kommunerna ett sjukvårdsansvar och därmed också
sjukvårdskunnig personal, framför allt inom de särskilda boendeformerna.
För det fjärde stimuleras kommunerna till att bygga ut olika slag av boen-
dealternativ med hjälp av s.k. betalningsansvar för långvård och akutsjuk-
vård.
Jag kan se tre viktiga vinster med dessa åtgärder, herr talman. Genom att
kommunerna får det samlade ansvaret för äldreomsorgen, betalningsansvar
och stimulansmedel från staten kommer det att bli en kraftig utbyggnad av
boendealternativ under den närmaste tiden. Det råder inget tvivel om det,
och det är precis vad vi vill åstadkomma.
Vidare blir det möjligt att på ett bättre och tryggare sätt svara för alla de
insatser som äldre människor med omfattande vårdbehov behöver i och med
att kommunerna får sjukvårdsansvar och tillgång till sjukvårdskunnig perso-
nal.
Slutligen kommer det tydliga ansvarsförhållandet mellan kommuner och
landsting att kunna medföra att vi får en bättre och effektivare planering och
en bättre resurshushållning med de medel vi förfogar över.
Jag vill för övrigt i sammanhanget understryka att den engagerade perso-
nal vi har i vården och omsorgen har rätt att få arbeta inom en organisation
som uppfyller krav på tydlighet, har god planering och tillräckliga resurser.
Det är vårt ansvar som politiker om vi befinner oss inom regering, riksdag,
kommuner och landsting att se till att så blir fallet.
Det förslag som nu behandlas har sin utgångspunkt, vilket flera har fram-
hållit, i 1988 års proposition och riksdagsbeslut. Där framhölls principerna
om valfrihet, självbestämmande, trygghet och integritet och de principerna
skall också enligt regeringens uppfattning prägla äldreomsorgen på 90-talet.
Propositionen grundade sig i sin tur på den stora parlamentariska äldrebe-
redningen. En enig riksdag konstaterade att det inom äldreomsorgen finns
en rad olika insatser för vård och omsorg som behöver samordnas så att verk-
samheten skall bli mer ändamålsenlig.
För att bereda frågan tillsatte regeringen äldredelegationen där det fanns
representanter både från socialdemokraterna och de tre borgerliga parti-
erna. Också landstingen och kommunerna var representerade i delegatio-
nen. Delegationen utförde ett omfattande utredningsarbete, och rapporten
från äldredelegationcn sändes ut på en mycket bred remiss till landstingen,
till alla kommuner, de berörda pensionärs-, handikapp- och fackorganisatio-
nerna och till en rad statliga myndigheter. Det är i själva verket en av de
största remissomgångar som regeringskansliet någonsin har genomfört.
Regeringens proposition ”Ansvaret för service och vård för äldre och han-
dikappade” bygger i väsentliga delar på äldredelegationens överväganden.
Jag konstaterar i dag att socialutskottets betänkande i sina huvuddrag följer
äldredelegationens intentioner och bygger på propositionen.
På några punkter innebär socialutskottets betänkande förändringar gent-
emot propositionen. Det gäller betalningsansvaret, som breddas till att
också omfatta de medicinskt färdigbehandlade inom akutsjukvården, och
förändringar i fördelningen av de statliga medlen på 5,5 miljarder som rege-
ringen har ställt till förfogande för reformen.
Jag kan för min del konstatera att de förändringar som utskottet har gjort
stämmer väl överens med propositionens huvudintentioner, och jag kan där-
för ställa mig bakom dessa förändringar.
Utskottet markerar betydelsen av eget rum på långvården. För min del
tycker jag att det är rätt lätt att acceptera den inriktningen. Jag vill gärna
påminna om att det i propositionen finns ett klart uttryck för att vi måste
förbättra boendeförhållandena för de långtidssjuka. Vi är alltså eniga om att
förhållandena måste förbättras, och det tycker jag är det allra viktigaste i
sammanhanget.
Två politiska partier, socialdemokraterna och folkpartiet, är nu beredda
att ta det parlamentariska ansvaret för de nödvändiga förändringarna inom
äldreomsorgen. Det skulle innebära allvarliga konsekvenser för äldreomsor-
gens utveckling att skjuta på besluten, herr talman. En fortsatt tveksamhet
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Ändrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
111
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
112
och ovisshet beträffande ansvarsfördelningen skulle innebära handlingsför-
lamning inom både kommuner och landsting.
Socialutskottets gedigna betänkande bygger alltså på en proposition som
är grundligt uppbyggd, och remitterade ståndpunkter finns hela tiden redo-
visade att falla tillbaka på. Propositionen har också starkt stöd i de pensio-
närs- och handikapporganisationer som verkar i vårt land och också inom de
fackliga organisationerna.
Jag vill gärna säga att de kontakter jag har haft med organisationslivet inte
inskränker sig till några samtal med ordföranden utan är mycket omfat-
tande. Det vill jag gärna rikta till Börje Hörnlund.
Herr talman! Mot detta ställs en gemensam reservation från moderaterna
och centerpartiet, vilken utmynnar i krav på en ny utredning. Det är inte nya
utredningar, herr talman, som vi nu behöver! Frågan är tillräckligt utredd.
Det som nu behövs är givetvis besked om hur det blir för pensionärerna,
personalen samt förtroendevalda och tjänstemän inom landsting och kom-
muner.
Jag kan förstå att det finns olika meningar i viktiga frågor som den här.
Men jag måste säga att jag blir både besviken och upprörd när jag läser den
gemensamma reservationen från moderaterna och centerpartiet.
Med tanke på frågans stora betydelse för hundratusentals gamla männi-
skor i vårt land är reservationen utomordentligt torftig. Moderaterna och
centerpartiet har inte haft förmågan att arbeta fram ett konkret och handfast
alternativ till utskottets ställningstagande.
Det är så mycket märkvärdigare som man redan i den allmänpolitiska de-
batten i oktober slog fast att man tänkte yrka avslag på propositionen. Man
har alltså haft ett par månaders tid på sig att diskutera fram någon form av
hanterligt alternativ.
Särskilt besviken är jag faktiskt, herr talman, över centerpartiets age-
rande. Centerpartiet ställde sig bakom 1988 års riksdagsbeslut om äldreom-
sorgen.
Jag har på mina resor ute i landet träffat åtskilliga centerpartister, som re-
presenterat lokal verksamhet och som för sin del har sagt att de tycker att det
är naturligt att kommunerna får ett mer samlat ansvar för äldreomsorgen.
Centerpartiets riksdagsgrupp har inte lyssnat på den opinionen, utan i stället
gjort helt om och avlägsnat sig från 1988 års riksdagsbeslut. Särskilt anmärk-
ningsvärt är det att centern nu gör gemensam sak med moderaterna, som vill
genomföra utomordentligt omfattande nedskärningar inom hela den gemen-
samma sektorn, vilket naturligtvis får stora konsekvenser för äldreomsor-
gen.
Noterbart är också att den gemensamma reservationen innebär att de
båda partierna vill avstå från den resursförstärkning som de 5,5 miljarderna
skulle innebära för äldreomsorgen i dag.
Herr talman! Jag vill också med ett par ord beröra Sten Svenssons och
Börje Hörnlunds inlägg tidigare i debatten. För Sten Svensson är det allena
saliggörande att gång på gång hänvisa alla besvärliga vård- och omsorgsfrå-
gor till den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen. Den skall uppenbarli-
gen, tillsammans med gigantiska nedskärningar inom den offentliga sektorn,
lösa alla problem inom vården och omsorgen - tro’t den som vill!
Till Börje Hörnlund, som sur och grinig var ute efter att få ett personligt
gräl med mig i sitt huvudanförande, vill jag gärna säga att jag inte brukar
kliva undan när någon vill utmana mig till gräl. Men vi har faktiskt viktigare
saker att syssla med i kammaren än den typen av påhopp som Börje Hörn-
lund gjorde på mig personligen.
För övrigt, herr talman, vill jag fråga Börje Hörnlund om han över huvud
taget har läst propositionen. Jag känner inte igen den beskrivning av åtgär-
derna som han gör i sitt inlägg. Vi andra har för länge sedan kommit förbi
den debattnivå som Börje Hörnlund befann sig på i sitt huvudanförande. Jag
skulle för min del vilja uppmana Börje Hörnlund till att höja nivån på debat-
ten och sluta med skrämselpropaganda så att vi kan få en saklig debatt om
det som faktiskt gäller i dag.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (reformens allmänna inriktning)
Först biträddes reservation 2 av Gudrun Schyman med 23 röster mot 19
för reservation 3 av Anita Stenberg. 272 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Sten Svensson m.fl. i motsvarande del
med 97 röster mot 20 för reservation 2 av Gudrun Schyman. 198 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 95 för reserva-
tion 1 av Sten Svensson m.fl. i motsvarande del. 40 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 11 (personalutveckling m.m.)
Först biträddes reservation 9 av Gudrun Schyman i motsvarande del - som
ställdes mot reservation 10 av Anita Stenberg - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av
Gudrun Schyman i motsvarande del - genom uppresning.
Mom. 12 (sjukvårdsutbildning för ålderdomshemsföreståndare)
Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 39 för reservation 11 av
Ulla Tilländer och Rosa Östh.
Mom. 14 (tekniska hjälpmedel)
Hemställan
Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 12 av
Gudrun Schyman - bifölls med acklamation.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 276 röster mot 18 för den i reserva-
tion 13 av Anita Stenberg anförda motiveringen. 20 ledamöter avstod från
att rösta.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Andrad ansvars-
fördelning inom
äldreomsorgen
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:45
|
Prot. 1990/91:45 13 december 1990 |
Mom. 28 (statsbidrag till förkortad arbetsdag inom hemtjänsten m.m.) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Gudrun Schy- |
man i motsvarande del - bifölls med acklamation.
|
HIV/aids m.m. |
Mom. 34 (hanteringen av äldreomsorgsfrågorna) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Sten Svensson Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Ajournering Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 10 § HIV/aids m.m. Föredrogs Anf. 101 STEN SVENSSON (m): Herr talman! Sjukdomen aids, förorsakad av HIV-virus, har blivit vår tids Enligt Världshälsoorganisationen finns det nu minst 8 miljoner HI V-posi- Vi vet i dag hur sjukdomen sprids, och åtgärder har vidtagits för att att Man får lätt uppfattningen, när man följer massmedias rapportering om Det finns dock en grupp, som helt oförskyllt och trots ett normalt levnads- |
|
114 |
erhållit blodtransfusioner på sjukhus, t.ex. vid förlossningar, trafikolyckor |
och operationer. Blodet som de då har fått har lämnats av HIV-smittade
blodgivare. För dessa människor har hela världen slagits i spillror.
De familjeförsörjare som finns bland de smittade måste känna en outsäg-
lig oro inför tanken på hur de skall kunna trygga sina barns framtid. Möjlig-
heten att genom privata försäkringar, t.ex. genom livförsäkring eller person-
försäkring, ge familjen drägliga villkor är stängd. Inget försäkringsbolag är
villigt att teckna en sådan försäkring, och försäkringstagaren är skyldig att
uppge sin HIV-smitta. Här måste staten ikläda sig ett större ekonomiskt an-
svar. Upplysningsvis kan anföras att ersättningsbeloppet i Sverige är lågt i
jämförelse med andra europeiska länder. T.o.m. våra nordiska grannländer
har en generösare inställning.
De nya reglerna för ersättning till dem som har drabbats av transfusions-
smitta ger ett bättre stöd än de gamla men kan ändå inte anses tillräckliga.
Familjeförsörjare måste alltså känna en outsäglig oro för hur de skall
kunna trygga sina barns framtid.
Information som påverkar attityder och beteenden är avgörande när det
gäller att hejda smittspridningen. Det är angeläget att centralt initierade in-
formationsinsatser görs även i fortsättningen samt att informationen till all-
mänheten varieras och utformas så, att människor väcks till insikt och enga-
gemang till att söka ytterligare information och till att testa sig. Sambandet
mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste fram-
hållas tydligare.
Även om pengar aldrig kan utgöra en ersättning vid uppkommen skada,
kan de underlätta i en svår situation och uppfattas som att samhället tar ett
ansvar för vad som har inträffat. Regeringen bör därför snarast lägga fram
förslag om en statlig ersättning till transfusionssmittade HIV-patienter.
Denna ersättning bör utgå retroaktivt till alla transfusionssmittade i landet
och lämnas oberoende av var transfusionssmittan har skett.
Ett bra tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad information
är det tillfälle vid vilket HIV-testning sker. Sådan rådgivning har emellertid
inte alltid fungerat, varför en utvärdering av den rådgivning som har ägt rum
bör komma till stånd.
Det förebyggande arbetet får inte avstanna. För att det skall vara möjligt
att hantera vetskapen om att en kamrat är smittad behövs det mer informa-
tion, fler samtal och mer av förberedelsearbete. Frivilligorganisationerna
har en viktig uppgift att fylla. Bidrag har visserligen utgått till organisationer-
nas informationsarbete, men restriktiviteten har varit onödigt stor när det
gäller beviljade anslag. En större del av de statliga informationsmedlen
måste avsättas till frivilligorganisationernas förebyggande och stödjande ar-
bete.
Det är av stor betydelse att kontaktspårningen bedrivs intensivt och på ett
kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom kontaktspårning kan man
dels finna smittade, dels få viktig information och kunskap. Kontaktspår-
ningen fungerar inte lika väl i hela landet. Därför är det nödvändigt att dess
kvalitet och resurser omgående utvärderas, så att sådana åtgärder kan vidtas
som ger en effektiv kontaktspårning i hela vårt land.
Enligt den nya smittskyddslagen är all den undersökning, vård och be-
handling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en samhällsfarlig sjuk-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
115
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
116
dom kostnadsfri för patienten om detta utförs inom den landstingskommu-
nala sjukvården. Endast undersökningar som utförs av en privat verksam
försäkringsansluten läkare med syftet att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är gratis för patienten. Man måste därför bestämt
avvisa den åtskillnad som görs mellan offentlig och enskild vård. Att patien-
ten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller sexuellt
överförbara sjukdomar. Beträffande HIV torde valfriheten vara av avgö-
rande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till sjukvår-
den. Vård och behandling bör vara kostnadsfria, oavsett hos vilken läkare
en smittad avser att söka vård och behandling.
Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser, är det en förutsättning
för ett effektivt smittskydd att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan till-
lämpas i de fall där någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider en
smittsosam samhällsfarlig sjukdom. Det råder en viss osäkerhet på denna
punkt. En översyn av brottsbalken bör därför göras.
Den försöksverksamhet med utbyte av sprutor som pågår sker i klar strid
med riksdagens restriktiva hållning när det gäller att eliminera alla led i nar-
kotikahanteringen, ett förhållningssätt som för övrigt överensstämmer med
ansträngningarna att begränsa HIV-smittan. En verksamhet med utdelning
av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare kan inte godtas utifrån
dagens kunskaper och erfarenheter.
Uppfattningen att utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbru-
kare skulle leda till en minskad smittspridning och i ett längre perspektiv
även till ett minskat narkotikamissbruk bygger på en felaktig-och fördoms-
full - bedömning av narkotikamissbrukarens roll avseende spridning av
HIV-smitta i samhället och på en felaktig analys av narkotikamissbrukarens
livsföring.
Detta med kriminalisering av själva narkotikamissbruket, ett kraftigt ökat
sociallagstvång gentemot narkotikamissbrukare och utdelning av sprutor
och kanyler till narkotikamissbrukare är ett budskap som det inte går att för-
stå.
En verksamhet med utdelning av sprutor, sammantaget med övriga
nämnda tvångsåtgärder, motverkar den enskilde individens möjligheter att
seriöst överväga det egna ansvarstagandet avseende den personliga livsfö-
ringen. Personligt ansvarstagande är det enda verkligt effektiva medlet mot
en ökad smittspridning. Utdelning av sprutor och kanyler bidrar till en ökad
risk för ytterligare stigmatisering av en redan utslagen grupp. Den risken bör
man inte ta när det handlar om en åtgärd som har ett så osäkert smittskydds-
värde.
Narkotika är ett dödligt gift, och användningen av narkotika har dessutom
förorsakat det svenska samhället en dyster brottsutveckling. Denna insikt
har bl.a. givit riksdagen anledning att fatta ett beslut om kriminalisering av
narkotikakonsumtion. Det ter sig därför verklighetsfrämmande att samma
riksdag skulle medge att man tillhandahåller missbrukare verktyg, vilket
skulle underlätta ett fortsatt missbruk och brottsliga handlingar. Motiven för
en fortsatt försöksverksamhet är inte övertygande. De etiska motiven för en
avvisande hållning överväger. Därför måste försöksverksamheten snarast
bringas att upphöra!
I stället måste kraftfulla åtgärder vidtas såväl mot narkotikamissbruket
som mot HIV/aids. Samhället skall inte vare sig i ord eller i handling agera
så, att den ena kampen uppfattas som mindre viktig än den andra!
Herr talman! Med det anförda har jag redovisat motiven för de ställnings-
taganden som vi moderater har gjort i de reservationer som har fogats till
betänkandet och som vi här i kammaren således ställer oss bakom. Med hän-
syn till kammarens ansträngda tidsplan yrkar jag dock bifall endast till reser-
vation nr 10.
Anf. 102 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Först vill jag säga att vi i utskottet på många viktiga punkter
är överens om inriktningen av arbetet med HIV/aids. På tre punkter är folk-
partiet liberalerna dock av en annan uppfattning än utskottsmajoriteten. Det
gäller då för det första metadonbehandlingen, för det andra sprututbytespro-
gram och för det tredje anonymitet vid testning.
Beträffande de två första punkterna finns det en koppling till vårt arbete
med narkomani. För att jag inte skall bli missförstådd vill jag med en gång
understryka att vi i folkpartiet liberalerna anser att målet för narkotikapoliti-
ken är ett narkotikafritt samhälle, att kraftfulla åtgärder skall vidtas för att
hindra narkotikans vidare spridning och att narkomanerna skall få stöd i sina
ansträngningar att upphöra med sitt missbruk. Här har hälso- och sjukvår-
den en viktig uppgift.
Det har i dag talats mycket om köerna inom hälso- och sjukvården, och
det skrivs mycket om dessa saker i våra media.
Om någon dör i väntan på en kranskärlsoperation, blir det stora rubriker.
När en narkoman dör i väntan på metadonbehandling förbigås detta där-
emot med tystnad. Att fem narkomaner i Stockholm och ett par narkomaner
i övriga landet förra året dog i väntan på metadonbehandling har inte tilldra-
git sig något intresse. Det är en dödlighet som inte var oväntad och som
kunde ha förhindrats. Uppsalaforskarna Leif Grönbladh och Lars Gunne
har nämligen visat på att dödligheten bland dem som har bedömts kunna bli
rehabiliterade från sin narkomani genom metadonbehandling, men som inte
fått tillgång till sådan, är 70 gånger större.
Enligt den senaste statistik som jag har tillgång till väntar ett trettiotal fär-
digutredda patienter på metadonbehandling. Bland Stockholmspatienterna
är 60 % HIV-smittade. Dessutom har ungefär 170 personer anmälts till me-
tadonbehandling genom läkarremiss eller socialutredning. Av decsa är 120
från Stockholm, och andelen HIV-smittade uppskattas till 60%. Siffrorna
från övriga landet är inte kända, men sannolikt ligger de betydligt lägre. De
HIV-smittade narkomanerna har således drabbats av två dödliga hot: narko-
mani och HIV.
Varför reagerar man inte kraftfullare på dödsfallen i metadonkön? Jag kan
bara spekulera i orsakerna. Kan det vara så att man prioriterar missbrukare
lägre än andra patienter, i synnerhet om de är kriminellt belastade? En sådan
syn är emot de grundläggande etiska principerna i vår hälso- och sjukvårds-
lagstiftning, som säger att ”målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa
och en vård på lika villkor för hela befolkningen”.
En annan orsak kan vara synen på metadonbehandlingen. Många inom
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
117
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
118
socialtjänsten, men också politiker, har varit kritiska mot den, eftersom den
innebär att man behandlar narkomaner med ett narkotiskt preparat. Det
strider enligt deras uppfattning mot narkotikapolitiken, vars mål ju är ett
narkotikafritt samhälle.
Visst vill vi ha detta narkotikafria samhälle. Men för den skull får vi inte
undandra narkomaner som skulle kunna rehabiliteras till ett normalt liv med
hjälp av metadon, en sådan terapi. Därför har vi i folkpartiet liberalerna
flera år motionerat om att taket för det antal personer i Sverige som kan få
tillgång till metadon skall tas bort. Nu har socialstyrelsen frångått riksdagens
beslut, bl.a. efter hörande av aidsdelegationen, och höjt taket från 300 till
450 patienter. Vi förutsätter att taket kommer att höjas allt eftersom beho-
ven förändras och så småningom tas bort helt. Därför har vi nöjt oss med ett
särskilt yttrande i denna fråga.
Däremot reserverar vi oss mot de begränsningar som riksdagsmajoriteten
vill ha när det gäller möjligheten till sprututbyte inom ramen för ett väl kon-
trollerat program.
För Sten Svensson vill jag särskilt framhålla att ytterligare data har fram-
kommit i Malmö genom Stig Cronbergs grupp, vilka styrker folkpartiet libe-
ralernas uppfattning i denna fråga. Här har man haft ett sprututbytespro-
gram sedan juli 1987. Totalt har sprututbytesmottagningen besökts av 1 107
personer som missbrukar intravenöst, varav 905 olika personer under 1990.
202 är inte längre aktuella. Flertalet har upphört med sitt missbruk.
Av de 1 107 kände man till 571 förut och trodde att mörkertalet var ca 300.
Men sprututbytesprogrammet har lett till att man har fått höja detta antal
ytterligare, till 500. Man har alltså nått mer än 500 personer med intravenöst
missbruk, som man inte tidigare hade kännedom om. Totalt rör det sig om
15 000 besök samt utlån av 47 000 sprutor och 93 000 nålar. Man har gjort
2 500 HIV-tester. Det eftersträvas att dessa personer HIV-testas var tredje
månad, och man gör kraftfulla insatser för att få in dem i behandlingsprog-
ram. I och med sprututbytesprogrammet, som infördes 1987, bröts upp-
gången av hepatit bland missbrukare. 1990 har man inte haft något sådant
fall bland missbrukarna. HIV-smitta förekom sporadiskt 1986 och 1987. Ett
nysmittat fall upptäcktes vintern 1989, liksom ytterligare sju fall som var
kontakter. Men 1990 har man inte hittat något nytt fall av HIV-smitta bland
missbrukarna nere i Malmö.
Aterlämningsgraden när det gäller sprutor är mycket hög, 99 %, och när
det gäller nålar 91 %. Dessutom får man in sprutor från Lundaprogrammet
samt sprutor som härrör från bl.a. Köpenhamn och olika orter i Frankrike.
Till detta kommer andra positiva effekter, som att andelen bostadslösa i den
här gruppen har sjunkit från två tredjedelar 1989 till hälften i år.
Samtidigt kommer oroande rapporter från Stockholm och Göteborg om
nyupptäckt HIV-smitta och gulsot bland missbrukare. Ur strikt vetenskaplig
synpunkt kan det synas angeläget att särskilt Göteborg, med en än så länge
låg förekomst av HIV-smitta bland dem som missbrukar intravenöst, fortsät-
ter att låta bli att byta sprutor. Men jag tror inte att någon etisk kommitté,
mot bakgrund av det vi vet, skulle tillåta en sådan obehandlad kontroll-
grupp. Därför är det viktigt att sprututbytesprogram får bedrivas i samver-
kan mellan hälso- och sjukvården och andra samhällsorgan, som socialtjäns-
ten och polisen, i kontrollerade former och med möjlighet att fortlöpande
göra en vetenskaplig utvärdering, men utan de politiska restriktioner som
regeringen och riksdagsmajoriteten har beslutat om.
Därmed yrkar jag bifall till folkpartiet liberalernas reservation nr 7 till
detta betänkande.
Beträffande anonymiteten vill jag säga, att eftersom HIV-infektion leder
till döden och vi inte har något effektivt botemedel, eftersom smittan kan
spridas sexuellt och därmed är en av de svåraste infektionerna att hejda -
det har århundradens erfarenhet av syfilis visat - är det av största vikt att alla
som misstänker att de kan ha smittats av HIV låter testa sig. Därför anser
folkpartiet liberalerna att det måste finnas en möjlighet att testa sig ano-
nymt. Erfarenheten från bi.a. Malmö visar att det är få som begär anonymi-
tet och att de som begär det så småningom anger sin identitet. Detta är ett
sätt att långsamt bygga upp ett förtroende mellan de skygga narkomanerna
och hälso- och sjukvården. Möjligheten till anonym testning måste finnas för
att vi inte skall missa dessa fall.
Därför yrkar jag bifall till reservation 9 till betänkandet.
Anf. 103 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill gärna bekräfta för Barbro Westerholm att jag har
tagit del av den rapport som Stig Cronberg och hans grupp i Malmö har sam-
manställt. Det är ett mycket intressant material, och jag kan även bekräfta
att de slutsatser som Barbro Westerholm redovisade i sitt anförande finns.
Men materialet är inte tillräckligt fullständigt för att föranleda mig att på
något sätt ändra den ståndpunkt som jag redovisade i mitt anförande. Det
finns ingenting i materialet som visar att man har blivit mer framgångsrik i
narkotikakampen.
Det är fortfarande en felaktig signal att tillhandahålla verktygen. De som
får dessa sprutor skall skaffa sig narkotikan på annat sätt, begå olagliga
handlingar för att få tag i narkotika. Det finns många olika sätt, men sam-
mantaget strider alla dessa sätt mot lagen. Jag upprepar ännu en gång att det
är en felaktig signal att använda erfarenheterna för att tillåta ett utbyte av
sprutor. Vi måste, som jag sade i mitt anförande, vidta alla tänkbara åtgärder
för att markera utåt att kampen mot såväl HIV som aids är lika viktig som
kampen mot narkotika. Narkotika är också ett dödligt gift.
Anf. 104 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Det finns inga data som tyder på att tillgången på sprutor i
ett sådant här program skulle öka missbruket. Det är helt andra orsaker som
ligger bakom. Jag undrar just om Sten Svensson kan ta på sitt ansvar att ha
denna inställning. Vi får säkert anledning att diskutera detta under kom-
mande år. Jag ser med stor oro på vad som kan komma att hända i Göteborg,
där man nu har fått in smittan.
Slutligen vill jag fråga Sten Svensson hur de vetenskapliga undersökning-
arna skall vara upplagda för att kunna övertyga Sten Svensson om det ena
och det andra.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIVIaids m.m.
119
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
120
Anf. 105 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag ifrågasätter inte arbetsmetodiken bakom det material
som Stig Cronbergs grupp redovisar då det gäller att leda i bevis det de själva
kämpar mot, nämligen HIV/aids. Men det är viktigt att man ser till att det
finns minst samma vetenskapliga noggrannhet i kontrollen av vad som i det
sammanhanget händer på narkotikaområdet.
Här har vi en undersökning som någorlunda hyggligt kan understödja den
argumentation som folkpartiet har pläderat för ganska länge i kammaren.
Samtidigt kan man mot detta sätta de erfarenheter som erhållits i andra län-
der. Det finns ett omfattande sprututbyte både i Italien och i Spanien. Men
där kan vi dess värre konstatera att de andra följdverkningar jag har pekat
på är mycket besvärliga. Där finns det alltså erfarenheter som talar för en
motsatt ståndpunkt. Det finns med andra ord, herr talman, inte tillräckligt
underlag för att vi säkert skall kunna instämma i den ståndpunkt som Barbro
Westerholm har gett uttryck för.
Anf. 106 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det känns fint att höra de uppskattande ord
som Sten Svensson nämnde beträffande undersökningen i Malmö. Det är
faktiskt vi i Sverige som har de mest välkontrollerade programmen. De går
inte att jämföra med dem som finns på andra håll, även om data från en del
av dem pekar i samma riktning. Det är just den kontrollerade formen och
samarbetet mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten som utgör skill-
naden.
Glöm inte bort de omkring 500 missbrukare som man hittade nere i
Malmö och som man kunde hjälpa in i en rehabilitering. Det tycker jag är
mycket värt. De var alltså inte tidigare kända. Man stretar på där nere. Helst
skulle jag vilja se en nationell kontrollerad studie med märkta sprutor, så att
man hela tiden kan hålla koll på i vilken utsträckning de kommer tillbaka.
Vi-får säkert anledning att diskutera detta ytterligare ett antal gånger.
Anf. 107 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Nästan viktigare än vad vi säger i den här frågan är att vi
säger något. Jag menar då att det är viktigt att vi håller debatten och allvaret
i debatten levande, eftersom det egentligen inte har hänt något som har gjort
HIV/aids-problemet mindre sedan vi första gången diskuterade den här frå-
gan. Då hade vi en intensiv debatt. Vad som har hänt sedan dess är att vi har
lärt oss mer och att vi också kan räkna med att allmänheten vet mer. Men
samtidigt har förekomsten av smittan ökat mycket. Vi kan konstatera att det
är en relativt långsam men ändå nästan kuslig regelbundenhet i ökningen av
smittan.
Vi har allt fler drabbade bland oss, människor som går omkring med sin
oro över att de är smittade och som inte vågar berätta om det på sina arbets-
platser, eftersom attityden till den här sjukdomen fortfarande är som den är.
Allt fler finns också inom sjukvården, inom både den öppna och den slutna.
Tidigare talades det mest om riskgrupper. Senare ändrade man detta till
att tala om ett riskbeteende, men man menade ändå en ganska klart avgrän-
sad grupp. Numera vet vi att den största smittökningen sker bland ”vanliga
människor”, som i sitt ganska vanliga riskbeteende utsätter sig för smittfa-
ran. Därför kan ingen uppgift vara viktigare än att informera och upplysa på
ett sådant sätt att allmänheten, och framför allt naturligtvis våra unga, blir
inte bara kunniga utan även insiktsfulla om vad HIV innebär i vårt samhälle.
Det är därför som vi från centerpartiet ständigt återkommer med krav på
information och upplysning om det förebyggande arbetet.
Genom socialutskottets försorg har också skolöverstyrelsen vid ett par till-
fällen fått extra pengar för att utbilda personal inom skolan för det viktiga
utbildningsarbetet om detta inom skolan.
Dessa frågor tas upp i reservationerna 1 och 2.1 reservation 1 pekar vi på
att det nu skulle behövas en utvärdering av det informationsarbete som har
skett, bl.a. i samband med HIV-testning, på ungdomsrådgivningar, osv.
I reservation 2 tar vi åter upp stödet till frivilligorganisationerna. Vi menar
att en större andel av de statliga informationspengarna borde gå till dessa
organisationer, helt enkelt därför att vi vet att människor tar till sig ett bud-
skap på ett helt annat sätt om det ges av personer som de har en särskild
värdegemenskap med.
Som har sagts tidigare här är partierna i stora delar överens om de stora
dragen i aidspolitiken. Det är därför som man också kan konstatera att vi
har varit relativt framgångsrika. Det är därför som man från flera länder är
intresserade av att ta del av vår politik på detta område.
Barbro Westerholm har varit inne på de punkter där vi har delade me-
ningar. Jag tänker framför allt på utdelning av rena sprutor. Varken Barbro
Westerholm eller någon annan läkare har kunnat övertyga mig om att detta
är en bra företeelse. Jag hade kunnat se ett värde i att vi hade fått till stånd
en försöksverksamhet på ett annat ställe i landet än bara i Skåne. Men anled-
ningen till att vi inte har fått det är ju att socialtjänsten inte har ställt upp på
sin del av denna verksamhet, vilket jag menar är en förutsättning för att man
skall kunna tala om att den är framgångsrik när det gäller både att stoppa
HIV-spridningen och att få kontakt med narkomanerna.
Barbro Westerholm hänvisar till verksamheten i Skåne. Där har man av
tradition närmare kontakter mellan läkarna och socialtjänsten, och där har
man förmodligen bättre förutsättningar att kunna komma fram till ett bättre
resultat när det gäller att fånga upp narkomanerna. Men såvitt vi kan se före-
ligger inte den situationen i någon annan del av landet.
Jag har talat med ganska många infektionsläkare. De brukar säga att deras
uppgift är att försöka hindra smittspridning av HIV men att det inte är deras
ansvar att ta hand om narkomanerna och att behandla dem för deras narko-
mani. Det säger mycket tydligt, att om vi skall kunna plädera för en utdel-
ning av sprutor - och då talar jag bara om begränsade försöksverksamheter
som kan ge oss belägg för om detta är framgångsrikt, eftersom vi inte vet det
i dag - är en förutsättning att socialtjänsten och polisen ställer upp.
Herr talman! Från centerpartiet står vi givetvis bakom de reservationer
som vi har fogat till betänkandet, men jag avstår från att yrka bifall till dem.
Anf. 108 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag noterar att man från centerpartiets sida inte är avvisande
till att vidga den här försöksverksamheten med sprututbytesprogram. Jag
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
121
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
122
tror därför att det är en mycket viktig signal att sända ut från den politiska
nivån, att vi ser det som angeläget med en sådan vidgad verksamhet i kon-
trollerade former. Det är en viktig signal till inte minst socialtjänsten, och
det är angeläget att den kunskap som finns i södra Sverige sprids till andra
delar av landet. Det är just i samverkan mellan dessa tre parter som en sådan
verksamhet kan bli lyckosam. Men det har blivit något av ett ställningskrig.
Det var en kommentar till det som Rosa Östh sade.
Anf. 109 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Barbro Westerholm skall inte se detta som en signal från min
sida att jag skulle vilja utvidga någon verksamhet med utdelning av sprutor.
Vad jag fortfarande står bakom är det riksdagsuttalande som innebar att
man medgav en försöksverksamhet på högst tre ställen i landet. För att vi
skall få någon form av vetenskaplig utvärdering och för att se om det finns
något belägg för att den här verksamheten kan försvaras, hade jag således
gärna sett att vi hade fått en verksamhet till stånd på ett annat ställe än i
Skåne.
Anf. 110 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! En dödlig sjukdom som överförs genom vårt sexuella be-
teende är en fruktansvärd kombination. Om det förebyggande arbetet en-
bart handlade om att sprida kunskap kunde vi nu slå oss till ro och vara
ganska nöjda med vårt arbete. 1 dag vet nämligen barn ända ned i sju—åtta-
årsåldern att HIV/aids är en sexuellt överförbar sjukdom. Och ungdomar
och folk i allmänhet vet ganska väl att kondom är det preventivmedel som
bäst förhindrar smitta. Men det handlar inte bara om kunskap. Det svåra är
att få människor att tillämpa kunskaperna på det egna beteendet. För kvin-
nor handlar det helt enkelt om att våga ställa krav på männen att använda
kondom. Och för männen handlar det om att använda kondom.
Förmågan att ställa krav i en sexuell relation och att ta ansvar för sin egen
och andras hälsa genom en förändrad sexualteknik står i direkt relation till
självsäkerheten och den trygghet man känner i sin identitet. Om man tycker
om sig själv och känner sitt värde bryr man sig också mer om sin hälsa. Men
om man genom omvärlden får lära sig att avsky sig själv eller att betrakta sig
som sjuk, onormal eller mindre värd, så kan man inte ställa krav, och man
kanske känner att det gör detsamma om man blir sjuk.
Det har väl aldrig varit lätt att vara ung och homosexuell, men HlV-infek-
tionens intåg har nog gjort det än värre. Och det är unga homosexuella poj-
kar som hittills har drabbats hårdast.
Den heterosexuella kärleken hyllas överallt i vårt samhälle, i filmer, i
schlagertexter och i böcker. Men den homosexuella kärleken osynliggörs
fortfarande på några få undantag när. Och även när det gäller homosexuali-
tet har vi den kvinnliga underordningen. Om det är ovanligt att samhället
ger en positiv bild av två pojkar, män, som har ett förhållande, så är det ännu
mer ovanligt att man synliggör två lesbiska kvinnor. Lesbiska kvinnor har
jag bara sett på bild när bilderna är avsedda att kittla heterosexuella män.
Många homosexuella pojkar och flickor saknar helt positiva förebilder.
Negativa förebilder finns det alldeles för gott om. Men de har inga positiva
förebilder att ty sig till. I skolan låtsas man sällan om att 5-10 % av eleverna
sannolikt är homosexuella, och lesbiska flickor finns knappast i sinnevärl-
den, som jag sade tidigare. Skolan måste ändra sin samlevnadsundervisning
så att även de ungdomar som inte är heterosexuella kan känna igen sig och
känna att det här berör dem. Det är en första förutsättning för att man skall
kunna få en identitet. Vi måste erkänna öppet att det finns annan kärlek än
den heterosexuella. Skolan måste ta sitt ansvar för att alla ungdomar får po-
sitiv syn på sig själva och sin sexualitet, för utan en positiv syn på sig själv är
det svårt att vara rädd om sig själv och andra. Vi menar att det ur förebyg-
gande synpunkt är minst lika viktigt som kondompropagandan att samhället
går in för att medvetet förstärka ungdomars självkänsla, oavsett vilken sexu-
ell läggning dessa har. De måste få höra att de är normala, att de duger och
t.o.m. är bra.
Flera talare före mig har sagt att det i det förebyggande arbetet för att
bekämpa HIV/aids finns en bred samstämmighet. Jag instämmer i det. Det
är skälet till att vi lyckats ganska bra i Sverige på detta område.
Vänsterpartiet har en avvikande mening gentemot majoriteten bara på en
punkt, som vi har haft uppe till debatt flera gånger tidigare, och det är inställ-
ningen till anonymiteten vid provtagningen, där vi tycker som folkpartiet. Vi
tror inte att det är någon fara med att låta människor få möjlighet att vara
anonyma, även om testet skulle visa att smitta förekommer. Vi är övertygade
om att när man har byggt upp ett förtroende mellan den smittade och den
behandlande läkaren, är den smittade intresserad av att tala om vem hon
eller han är och var läkaren kan få tag på henne eller honom för att personen
i fråga skall få del av de behandlingsmetoder som nu håller på att utvecklas.
Herr talman! Vänsterpartiets mening finns antecknad i reservationerna 3-
9 i betänkandet. Eftersom jag inte har för avsikt att begära rösträkning, yr-
kar jag inte heller bifall till reservationerna.
Anf. 111 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna har ända sedan vi kom in i riksdagen
väckt motioner om att ungdomsmottagningar skall inrättas i alla kommuner.
Det är mycket viktigt att arbeta målmedvetet förebyggande bland de unga.
Det gäller både kroppslig och själslig profylax. Att kunna förhindra oöns-
kade graviditeter i stället för att göra aborter är oerhört viktigt. Att före-
bygga könssjukdomar och att förhindra HIV-smitta är lika viktigt. Därför
gläder det oss att Sverige verkligen har satsat förebyggande, för det tycker
vi att man har gjort. Att få höra att en fjärdedel av alla barn som dör i Zim-
babwe dör i aids, att få veta att 40 % av kvinnorna där är HIV-smittade, att
få veta att de svårast aidssjuka barnen skickas hem från sjukhusen för att få
dö hemma, ofta tillsammans med sin sjuka mamma, är verkligen deprime-
rande. Det fick jag höra nu i höstas. Men så är det i södra Afrika. Det är
dess invånares verklighet.
Det är också sorgligt att träffa unga människor här hemma i Sverige som
smittats av HIV. Jag träffade för någon vecka sedan en ung trevlig familj,
där mannen, hustrun och deras lilla barn hade utvecklat aids. Det var för
resten en av våra f.d. idrottsflickor som råkat så illa ut. Man kan bli bedrövad
över att de unga inte förstått och inte lyckats skydda sig mot HIV och aids.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
123
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
124
Varför är det inte fullständigt självklart att skydda sig mot aids? Har trots
allt informationen inte gått hem? Vi har ju ändå satsat så stort i Sverige och
haft så stora upplysningskampanjer.
Som malmöbo vill jag också stödja Stig Cronbergs grupp. Vi i miljöpartiet
är positiva till att försöksverksamheten i det s.k. Malmö-Lund-projektet får
fortsätta och slutföras. Det innebär att sprutnarkomaner får gratis byta spru-
tor och kanyler mot nya för att undvika att bli HIV-smittade eller själva
smitta andra. Samtidigt påverkas ju dessa narkomaner att sluta med använd-
ning av narkotika. Dessutom fångar man upp nya. Det kan inte vara något
fel att arbeta på det sättet; det måste vara rätt.
Miljöpartiet yrkar härmed bifall till reservation 9, mom. 13, som gäller
anonymitet vid HIV-test. Det är så viktigt att den som är smittad inte sprider
smittan vidare, att frågan om anonymiteten, som innebär en minskad sam-
hällskontroll, inte får bli ett hinder för HIV-testen. I övrigt anser jag att ut-
skottets skrivning i betänkandet är bra.
Anf. 112 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlas motionsyrkanden som tar upp
frågor om HIV/aids och andra smittskyddsfrågor. Samtliga motionsyrkan-
den avstyrks. De flesta frågor har för övrigt varit uppe till behandling tidi-
gare. Vi har i vårt land en god organisation för att kunna göra de insatser
som krävs för att möta hotet från smittsamma sjukdomar, där nu HIV/aids
utgör det allvarligaste hotet. Detta är naturligtvis också huvudinnehållet i
motionerna. Vi har aidsdelegationen, som på nationell nivå kontinuerligt
följer upp och initierar olika åtgärder.
Det pågår ett väl organiserat arbete ute i våra kommuner och landsting
via informatörer, i vården, på ungdomsmottagningar och i skolor. Frivilliga
organisationer utför ett mycket viktigt arbete och får också samhällets stöd
för detta.
Vi har en ny smittskyddslag, som trädde i kraft den 1 juli 1989. Som flera
talare sagt finns det i stort en samstämmighet kring hur arbetet skall bedri-
vas, men reservationerna till detta betänkande visar att det finns olika syn
på vissa punkter.
Folkpartiet liberalerna har t.ex. en utförlig reservation, där de kräver att
narkomaner skall förses med rena sprutor. Det vänder sig utskottsmajorite-
ten emot, med motiveringen att det inte finns några vetenskapliga belägg för
att detta har något värde när det gäller att hindra smittspridning. Det finns
viss möjlighet att göra vetenskapligt upplagda försök för att utröna meto-
dens värde. Det finns i denna fråga en klar konflikt mellan narkotikapoliti-
kens mål och målet att förhindra smitta. Det är därför särskilt viktigt att ve-
tenskap och beprövad erfarenhet är ledstjärnan när vi fattar beslut.
Metadonmetoden har varit mycket omdiskuterad, därav riksdagsbeslutet
om tak för verksamheten. Nu har aidsdelegationen och socialstyrelsen änd-
rat antalet till 450, och det kan vara en god metod att aidsdelegationen och
socialstyrelsen följer denna fråga, som inte är så självklar.
Moderaterna i utskottet har med en ännu skarpare motivering avstyrkt
folkpartimotionen om utdelning av sprutor. De medger inte ens den restrik-
tiva möjligheten till försöksverksamhet, som utskottsmajoriteten vill hålla
öppen. Vi säger att det bör vara möjligt att på ett strikt vetenskapligt sätt
söka visshet i denna fråga. Vi är helt överens om att avstyrka folkpartiets
krav på utdelning av rena sprutor.
Frågan om anonymitet vid aidstest har behandlats upprepade gånger i ut-
skottet. Det är svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter
till tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patienten möjlighet att vara
anonym även efter ett positivt test och därigenom möjlighet att undandra sig
åtgärder enligt lagen. Det är fortsatt anonymitet efter ett positivt test som
begärs i motionen.
Det är alldeles klart att man kan vara anonym fram till dess att ett test
påvisar smitta. Därefter prioriteras samhällets möjligheter att skydda med-
borgarna från samhällsfarliga sjukdomar framför den enskildes frihet. Ute i
behandlingsarbetet anses det här inte vara något problem - det har jag hört
från flera som är inne i verksamheten. I allmänhet har man ett förtroende-
fullt samarbete. Det finns inte några starka önskemål om att vara anonym
efter det att smitta har påvisats.
Moderaterna tar i en motion upp en angelägen fråga, nämligen reglerna
om ersättning till dem som drabbats av HIV-smitta via blodtransfusion. I sin
reservation påpekar moderaterna att de nya ersättningsreglerna ger ett
bättre stöd än de gamla, men att de nya reglerna ändå inte är tillräckligt om-
fattande. Det kan alla instämma i.
En av regeringen tillsatt kommitté gör nu en översyn av reglerna för ersätt-
ning för - som det kallas - ideell skada. En av huvuduppgifterna är att över-
väga om ersättningsnivån bör höjas.
Frågan om ersättning till transfusionssmittade behandlas dessutom i förtur
av kommittén. Utskottsmajoriteten avvaktar dess resultat och avstyrker där-
för motionen.
Herr talman! När det gäller krav på ytterligare informationsinsatser och
fördelning av ekonomiskt stöd till de frivilliga organisationernas informa-
tionsinsatser, gör utskottet den bedömningen att riksdagen inte behöver gå
in med ytterligare beslut, med hänvisning till det arbete som pågår och den
inriktning som insatserna har, en inriktning som sammanfaller med de öns-
kemål som finns i motionerna och reservationerna. Detta gäller också kon-
takt- eller smittspårning, som naturligtvis är en angelägen verksamhet, och
det är viktigt att denna verksamhet fungerar väl. Här finns föreskrifter och
allmänna råd från socialstyrelsen, som också avser att utvärdera smitt-
skyddslagen, vilket inkluderar en uppföljning av kontaktspårning.
Herr talman! Det är viktigt att arbetet med att begränsa och förebygga
HIV/aids fortsätter med oförminskad kraft. Detta är frågor som vi måste ta,
och som vi verkligen tar, på största allvar. Jag inledde med att säga att vi har
en god organisation och bra förutsättningar för att så skall ske.
Med det anförda vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande
och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 113 GÖRAN ALLMÉR (m):
Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av min motion
1989/90:So510 rörande ersättning till transfusionssmittade HIV-patienter.
Motionen behandlas av utskottet i förevarande betänkande.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
125
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
126
Jag måste tillstå, herr talman, att jag känner mig mycket betryckt, för att
inte säga förtvivlad, när jag läser utskottets betänkande. Detta beror inte
bara på att utskottet avstyrker min motion, utan kanske framför allt på att
utskottets motivering för avstyrkandet andas en fullständig brist på känsla
och engagemang. Av de talare som hittills har deltagit i debatten är det
egentligen bara den moderate företrädaren, min kollega Sten Svensson, och
utskottets talesman, Ingrid Andersson, som har berört denna fråga. Utskot-
tets talesman hade ingenting annat att säga än det som redan är skrivet i ut-
skottsbetänkandet.
Utskottet konstaterar att antalet personer som fått HIV genom blodpro-
dukter den 31 juli 1990 uppgick till 192. Av dessa har 91 personer smittats
genom blodtransfusioner och 11 har avlidit. Men, herr talman, bakom dessa
siffror döljer sig människor av kött och blod: barn, ungdomar, medelålders
människor och åldringar. Här finns både kvinnor och män, ensamstående
och människor med familj och försörjningsansvar.
Här finns den unga kvinna som i tjugoårsåldern genomgick en svår opera-
tion och i samband med den fick många blodtransfusioner. Hon blev så im-
ponerad av det arbete sjukhuset lade ned på henne att hon beslutade sig för
att försöka bli läkare. Hon tog studielån, kompletterade sin grundutbildning
på komvux, sökte till läkarlinjen, kom in och påbörjade sina studier. Hon
var framgångsrik i studierna, hon gifte sig och väntade sitt första barn. Kort
sagt: Livet log mot henne. Då fick hon beskedet från sjukhuset att hon hade
fått HIV-infekterat blod vid den stora operationen fem år tidigare. Hela hen-
nes liv rasade samman. Hon och hennes man vågade inte ta ansvaret att låta
sitt barn födas HIV-smittat. Hon orkade inte fullfölja sin läkarutbildning.
Nu plågas hon av att ständigt inför vänner och bekanta behöva ljuga om var-
för hon inte är som förut.
Här finns trebarnsmamman, som smittades av sin man som vid en opera-
tion fått HIV-smittat blod. Äktenskapet höll inte. Mannen tog sin ersättning
från patientförsäkringen och lämnade familjen. Själv fick hon kämpa länge
för att få sin ersättning från patientförsäkringen. Hon var partnersmittad,
och det var inte självklart att hon var berättigad till ersättning. När hon fick
sin ersättning satte hon in den på ett bankkonto för att ha någon ekonomisk
garanti för sina barn om något skulle hända. Skattemyndigheterna ville fullt
naturligt ha skatt på den avkastning bankbeloppet gav, och hon tvingades
använda av sitt sparbelopp för att klara kvarskatten. Hennes stora bekym-
mer är hur det skall gå för barnen, när hon inte längre finns till eller längre
orkar klara försörjningen.
Här finns den lilla åttaåriga flickan, som fick HIV-smittat blod vid en blod-
transfusion som nyfödd och som inte kan förstå varför hon inte är som andra
barn.
Här finns också alla de blödarsjuka, som förutom sin tidigare obotliga
sjukdom genom blodpreparat och blodtransfusioner smittats med HlV-vi-
rus.
Det som är gemensamt för alla är att de smittats inom sjukvården i Sverige
och att de alla kommer att dö.
Herr talman! Utskottet redogör omständligt och ingående för patientför-
säkringens ersättningsregler, något som för övrigt redovisas också i min mo-
tion och alltså för mig var välbekant när jag framställde mitt yrkande. Det
är för att ersättningarna inte är tillräckliga som jag har motionerat i ärendet.
Utskottet avstyrker mitt motionsyrkande med hänvisning till en sittande
utredningskommitté, som har till uppgift att se över reglerna om ersättning
för idéell skada i samband med personskada.
Utredningen har verkat i två år och beräknas vara klar först om ett år.
Därefter skall utredningens betänkande förmodligen remissbehandlas och
så småningom bli föremål för en proposition, vilket säkert kommer att ta
ytterligare ett år. Detta blir en lång tid av väntan på ett resultat för de trans-
fusionssmittade. Vid den tidpunkten kommer säkerligen många av de be-
rörda att vara långt bortom all möjlighet till hjälp och stöd från det samhälles
sida som onekligen är medskyldigt till deras olycka. Dessa människor behö-
ver hjälp nu, herr talman!
Låt mig avslutningsvis få citera slutet av ett brev, som jag fått från den
unga kvinna som jag inledningsvis berättade om. Jag blir så gripen av hennes
olycka att jag på förhand ber kammaren om överseende för att jag kanske
inte kan hålla tillbaka min rörelse. Så här skriver hon:
”Ingen människa skulle behöva ha det så här. Man tvingas bära på sin ång-
est och fruktan för sjukdomen i tysthet av rädsla för att omgivningen ska
reagera negativt. För att de - absurt - kanske fruktar att jag kan smitta dem!
Min dröm och mitt mål är att alla ska få veta. Jag har inte gjort något kri-
minellt och jag smittar inte någon annan! Sedan kan jag leva litet i taget,
njuta av livet lite i taget med stöd för detta från alla runtomkring mig. Det
finns mycket som jag tycker är roligt och som gör mig glad. T.ex. att umgås
med mina vänner, kanske resa bort med någon av dem. Kanske studera nå-
got annat, inte fullt lika krävande som medicinstudierna, men utan att ha
några ekonomiska bekymmer för detta!
Landstinget gav mig HIV-smittat blod och förändrade därmed mitt liv som
jag bara just hade börjat!
Det är så oerhört mycket som tagits ifrån mig. Jag orkar aldrig mer jobba
24 timmar om dygnet för att spara ihop till en fantastisk resa eller till ett eget
hus!
Jag är fertil, men jag får inte föda min mans barn!
Jag hann inte skaffa mig den utbildning som jag vid 20 års ålder bestämde
mig för!
Jag kan inte teckna några försäkringar, då jag aldrig någonsin kan få ett
friskintyg. T. ex. - vi har i dagarna sökt ett lån för att kunna köpa vår första
lägenhet, men vi har inga möjligheter att ta en återlösensförsäkring på detta
om det skulle hända någon av oss något. ..
Den skada som har åsamkats mig är ogripbart stor. Mitt förlorade liv, mitt
förlorade barn och mina förlorade drömmar kan aldrig ersättas.
Detta är i korthet min situation. Pengar är inte allt - man kan ju inte köpa
hälsa - men jag tycker att jag skulle kunna få leva utan ekonomiska bekym-
mer, unna mig lite ’lyx’.
Det skadestånd som landstingets försäkringsbolag erbjöd för mitt förlo-
rade barn - 10 000:-, tio tusen kronor - var en stor skymf! Jag uttrycker
hårt - ’de mördade mitt barn’ och erbjuder 10 000!
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
127
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV!aids m.m.
128
Det är svårt för en ung människa att förstå att vi har sådana försäkrings-
regler i Sverige!”
Ni partier som utgör utskottsmajoriteten och som alla så vackert - från
folkpartiet över hela skalan fram till vänsterpartiet - talar om att värna om
de små och utsatta grupperna i samhället, vad svarar ni på detta smärtfyllda
rop om hjälp och förståelse? Jag vädjar till er. Ändra ståndpunkt! Ge dessa
människor ett hopp om hjälp nu! Stöd mitt yrkande om bifall till reservation
10 och till min motion.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 10.
Anf. 114 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ville bara försäkra Göran Allmér om att utskottet tar de
transfusionssmittades situation på fullaste allvar. Vi inser till fullo det tra-
giska i deras situation. När vi hänvisar till kommitténs arbete gör vi det där-
för att vi vet om att deras ersättningsfrågor behandlas med förtur. Vi gör det
också med den förhoppningen att det snart skall komma ett positivt resultat.
Anf. 115 GERTRUD SIGURDSEN (s):
Herr talman! Världshälsoorganisationen beräknar att det kan finnas mel-
lan 8 och 10 miljoner HIV-smittade totalt. Om 10 år kan antalet HIV-smit-
tade i världen ha fördubblats. I september 1990 rapporterades från WHO
283 000 fall av aids från sammanlagt 157 länder. HIV-smittan har alltså spritt
sig praktiskt taget till alla länder runt om i världen.
Kampen mot aids är global, och våra möjligheter att motverka smittsprid-
ningen i Sverige påverkas också av hur övriga länder lyckas med att bekämpa
smittspridningen.
I Sverige har totalt ca 2600 fall av HIV-smitta rapporterats. Under de se-
naste två till tre åren har 20—30 nya fall anmälts varje månad. Mer än hälften
av de svenskar som smittats heterosexuellt har angivit att man fått smittan
under en resa utomlands.
För första gången har det under 1990 rapporterats fler heterosexuellt smit-
tade än homo- och bisexuella. En förklaring till detta är att många utländska
medborgare kommer hit som asylsökande och flyktingar från områden i värl-
den med särskilt mycket smitta. Fortfarande smittas homo- och bisexuella
män. Antalet intravenösa missbrukare som rapporteras är litet, ca två till
fyra nya fall per månad.
Jämfört med många andra länder i världen har vi i Sverige fortfarande en
relativt gynnsam situation. Ansträngningarna för att förebygga smittsprid-
ning får dock inte mattas av. Fortsatta informations- och utbildningsaktivite-
ter som påverkar människors riskbeteende måste därför fortgå med oför-
minskad intensitet.
Under de senaste fyra åren har vi i Sverige satsat betydande ekonomiska
resurser på att förebygga smittspridning av HIV. Riksdagen har ställt dessa
ekonomiska resurser till förfogande. Som tidigare talare har sagt: Svensk
aids-policy har utformats i stor politisk enighet. Jag tror också att detta har
ett oerhört stort värde.
Vi startade redan 1985 med att bygga ut ett omfattande program för HIV-
testning. Sedan dess har i Sverige till dags dato genomförts ca 4,5 miljoner
tester. Det beräknas att ca 1,2 miljoner personer i Sverige vid något tillfälle
har testats under dessa år. Vi har satsat betydande resurser på att kartlägga
smittspridningen, kanske mer än något annat land i världen. HIV-testningen
är alltså en viktig del i den svenska modellen. I samband med HlV-test-
ningen kan man ge individuellt inriktad information och rådgivning som gör
att människor i framtiden blir försiktigare och undviker att utsätta sig för
smittorisk.
Kontaktspårningen är en annan central del i smittbekämpningen. Det är
också intressant att notera att allt fler länder börjar följa den svenska model-
len. Man börjar successivt bygga upp system för att kartlägga smittsprid-
ningen och satsar på kontaktspårning.
Vi har också satsat stora resurser på att förebygga smittspridning bland
narkotikamissbrukare. Den relativt måttliga smittspridning som vi kan kon-
statera i Sverige är bl.a. en effekt av ett konsekvent och omfattande förebyg-
gande arbete. Vi börjar alltså kunna se resultatet av alla de ansträngningar
som gjorts i samhället, där statliga myndigheter, kommuner, landsting och
olika frivilligorganisationer, var och en och tillsammans, svarat för bety-
dande insatser. Aids-delegationen har samordnat arbetet och initierat nöd-
vändiga insatser på olika områden.
Herr talman! Som Ingrid Andersson sade pågår det ett intensivt arbete
ute i kommuner och landsting. I varje landsting finns sedan flera år tillbaka
regionala samverkansgrupper med representanter från hälso- och sjukvår-
den, skolan, kriminalvården, narkomanvården etc. De svarar för den nöd-
vändiga samordningen av det lokala arbetet.
HIV-situationen i ett genomsnittligt landsting, utanför storstadsregio-
nerna, ter sig vid en första anblick kanske inte särskilt alarmerande. Man har
15—25 HIV-smittade totalt. Under de senaste åren har det bara anmälts
några enstaka fall. Det som är alarmerande är att det blir allt fler svenskar
som smittas heterosexuellt i samband med utlandsvistelse. Dessa HIV-smit-
tade finns runt om i landet. En majoritet av de HIV-smittade, som nu rap-
porteras, finns utanför Stockholmsområdet. Det finns också en ökad oro ute
i landet för att ungdomar skall bli smittade under resor utomlands.
Ungdomsmottagningarna blir en allt viktigare resurs i det förebyggande
arbetet. I dag finns 130—140 ungdomsmottagningar, vilket är en fördubbling
under de senaste åren. Det är också tydligt att man politiskt prioriterat eta-
bleringen av ungdomsmottagningar i de flesta landsting. Ungdomsmottag-
ningarna bör ges ett fortsatt stöd.
En annan viktig del i det HIV-förebyggande arbetet är de kontakter som
hud- och könskliniker har med sina patienter. Det är här kontaktspårningen
kommer in som en viktig del. Många landsting har redan antagit särskilda
program.
Över huvud taget är arbetet att nå ut till ungdomar i skolorna, på ung-
domsmottagningar mycket prioriterat. Det är en tydlig del av landstingens
förebyggande arbete. Det finns många spännande projekt med stort engage-
mang att arbeta med ungdomar. Till detta skall läggas all verksamhet där
frivilligorganisationerna är involverade.
Det bedrivs ett mycket bra arbete ute i landstingen. Beredskapen är god -
jag skulle t.o.m. vilja påstå mycket god. I ett internationellt perspektiv tror
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
HIV/aids m.m.
130
jag att vi har unika förutsättningar och tillgångar i det arbete som bedrivs i
kommuner och landsting.
Så några ord med anledning av Göran Allmérs inlägg. Jag tror, precis som
Ingrid Andersson sade, att ingen är oberörd av den situation som speciellt
de HIV-smittade som har smittats vid transfusioner eller som är blödarsjuka
befinner sig i. Jag har fått brev från och träffat precis samma personer som
Göran Allmér här har refererat till. Jag har noga tagit del av den situation
som de befinner sig i. Jag är dessutom ordförande i den utredning om ideell
skada som ju har mycket omfattande direktiv.
Efter uppvaktning från NU-föreningen, som är de transfusionerades för-
ening, och De blödarsjukas förening i augusti och september i år beslutade
vi i den parlamentariska kommittén under politisk enighet att med förtur be-
handla de genom sjukvården smittade. Vi försöker på olika sätt att klara
detta arbete.
Göran Allmér talar här om den långa processen med betänkanden osv. Vi
försöker också att snabbare komma fram till en lösning, om det nu är möj-
ligt. Är det inte möjligt - vi har haft kontakter med konsortiet för patientför-
säkringar- kommer vi att ge ut ett delbetänkande. Alla politiker och sak-
kunniga i kommittén har ambitionen att snabbt få till stånd en lösning på
detta problem
Herr talman! Vi har kommit i gång bra med det förebyggande arbetet i
Sverige. Vi har anledning att vara nöjda med de resultat vi hittills har upp-
nått. I ett internationellt perspektiv har vi hittat ett bra system. Omfatt-
ningen av samhällets totala insatser för att motverka en smittspridning får
inte reduceras. Vi måste fortsätta att arbeta konsekvent och ihärdigt och inse
att det är först på sikt som vi kommer att uppnå resultat.
Rosa Östh sade i sitt inlägg att det är viktigt att vi säger något. När jag
träffar HIV-smittade, säger de ofta: Varför är det så tyst om HIV och aids
numera? Jag menar att vi alla har ett ansvar för att det inte skall vara tyst.
Men tystnaden får inte bytas mot en hysterisk skrämselpropaganda. En lugn,
saklig nivå på upplysningen och informationen är vad vi behöver. Men allva-
ret måste finnas med, för det gäller en sjukdom med dödlig utgång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 12 (utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Daniel Tarschys
och Barbro Westerholm - bifölls med acklamation.
Mom. 13 (anonymitet vid provtagning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Daniel Tarschys
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 14 (statlig ersättning till transfusionssmittade)
Utskottets hemställan bifölls med 241 röster mot 56 för reservation 10 av
Sten Svensson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, kulturut-
skottets betänkande KrU9, arbetsmarknadsutskottets betänkande AU15,
konstitutionsutskottets betänkanden KU15, KU19 och KU20 samt utbild-
ningsutskottets betänkande UbU3, beslöt kammaren på förslag av tredje
vice talmannen, att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan
debatten i alla dessa ärenden avslutats.
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91:KrU9 Tilläggsbudget I inom utbildningsdepartementets område
(prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 116 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! För snart ett år sedan fick många människor i detta land upp-
fattningen att den socialdemokratiska regeringen ville göra något för våra
museer. I årets budgetproposition pekade utbildningsministern på de cen-
trala museernas viktiga roll som vägledare och idégivare för hela landets mu-
seiverksamhet. Bl.a. av det skälet fann statsrådet det angeläget att de cen-
trala museerna gavs ökade resurser för sitt utvecklingsarbete. En samlad me-
delsram på 10 milj. kr. föreslogs för detta. Moderaterna ville senare öka
detta belopp till 18 milj. kr. och fördela dem direkt till de centrala museerna,
innebärande ett ökat anslag på ca 3 milj. kr. för de större centrala museerna
och 1 milj. kr. för de mindre.
Nåväl, riksdagen godkände regeringens förslag, vilket också medförde att
medlen inte gick direkt till museerna, utan till kulturrådet för senare fördel-
ning. Där, herr talman, har medlen legat medan museerna planerat för sitt
utvecklingsarbete och för nya projekt.
Riksdagen hade senare att ta ställning till museernas bevakningskostna-
der. För kommande budgetår föreslogs ett anslag begränsat till 10 milj. kr.
Kulturutskottet kunde, efter att ha hört representanter för våra museer, kon-
statera att 10 milj. kr. på intet sätt räcker för nödvändig bevakning. Ett enigt
utskott gav därför regeringen till känna att: ”när kulturrådet prövat frågan
om planeringen, dimensioneringen och kostnadstäckningen av museernas
bevakningsfunktion bör regeringen - om den finner detta nödvändigt för att
upprätthålla en oförändrad bevakningsnivå - återkomma till riksdagen med
förslag om medel på tilläggsbudget.”
Regeringen återkom med förslaget att museerna skall ta utvecklingspeng-
131
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
132
arna och använda dem tillsammans med de tidigare anslagna 10 miljonerna
till bevakning.
Herr talman! Man kan tycka att de summor som kulturen rör sig med är
närmast försumbara jämfört med t.ex. anslagen till utbildning eller arbets-
marknad. Men detta innebär inte på något sätt att kraven på en korrekt be-
handling av kulturfrågorna kan eller får ifrågasättas. Kraven på en konse-
kvent politik, där av riksdagen fattat beslut gäller, är inte mindre på kultur-
området.
Ett intensivt arbete har nu bedrivits på våra museer runt om i landet. Man
har glatt sig åt de vackra orden i budgetpropositionen och det därav följande
10-miljonersanslaget och planerat verksamheten därefter. Nu rasar alltihop
därför att regeringen helt enkelt inte förmår att driva en konsekvent musei-
politik - såvida man, dvs. museicheferna, inte använder pengarna som ur-
sprungligen avsett var och åsidosätter säkerheten. Den möjligheten ger i
princip regeringen i tilläggspropositionen.
Jag är ändå övertygad om att statsrådet Göransson väl känner sina musei-
chefer och också värdet av de tillgångar som de har att förvalta och skydda,
och därför litar på att ingenting skall hända som utsätter våra oersättliga mu-
seiföremål för konsekvenserna av den starkt ökade brottsligheten.
Kulturrådet har låtit verkställa en översyn av bevakningen på våra museer
och museernas bevakningskostnader. Rapporten har på grund av sin spe-
ciella karaktär hemligstämplats och överlämnats till regeringen i särskild
ordning. Kulturrådets styrelse har anslutit sig till bedömningen i rapporten,
att några väsentliga nedskärningar av de nuvarande bevakningskostnaderna
på kort sikt inte kan ske med bibehållen säkerhetsstandard. Den främsta or-
saken härtill är den senaste tidens snabba upptrappning av hot och riskbilden
som i kombination med rådande tekniska förutsättningar tvingat museerna
att höja den personella bevakningen. Statens konstmuseer är i internatio-
nellt perspektiv särskilt utsatta med tanke på hotbilden i vad avser konst.
Kulturrådet föreslår därför att statens konstmuseer bör få ett särskilt anslag
på 10 milj. kr.
Herr talman! Det förvånar mig att de socialdemokratiska ledamöterna i
kulturutskottet har gjort en helomvändning. Alla uppgifter som kommit ut-
skottet till del sedan riksdagen enades om att nya bevakningsmedel skulle
kunna anslås i tilläggspropositionen pekar på att förhållandena är värre än
vad vi anat.
Jag vill inte här i kammaren närmare precisera vilka faror som hotar våra
museer, våra kulturskatter och våra samlingar av olika slag. Vissa saker skall
inte ges offentlighet. Jag kan bara tala om för kammarens ledamöter, att en
allmän uppfattning har varit att Guds försyn starkt bidragit till att inga större
förluster hittills har gjorts. Den internationella brottslighetens utveckling
ställer emellertid för framtiden krav på bevakning som vida överstiger vad
vår Herre hittills har hjälpt oss med.
Utskottets borgerliga ledamöter har i två reservationer framfört sina syn-
punkter. För en fullvärdig bevakning av de centrala museerna, föreslår vi
att riksdagen anvisar över tilläggsbudget 14 milj. kr. Vi biträder heller inte
statsrådets förslag att tidigare anvisade medel skall kunna användas även till
andra museer än de centrala museerna. Däremot kommer vi i motsats till
socialdemokraterna att fortsätta med att arbeta för en konsekvent och an-
svarsfull kulturpolitik och också för att ge våra museer en hög säkerhet och
goda utvecklingsmöjligheter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 vid kulturutskottets be-
tänkande nr 9.
Anf. 117 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Det talas ibland om kulturskymning. Men här, i Sveriges
riksdag, släpper man sällan fram kulturen innan mörkret redan fallit och tim-
men blivit sen. Jag kommer därför, herr talman, inte att utnyttja hela den
anmälda taletiden. Jag skall bara säga några ord om museianslagen och cen-
tralmuseernas bevakningskostnader. Jag anser att fru Sundberg utvecklade
detta ganska väl.
Som en av förklaringarna till varför regeringen inte effektuerat riksdags-
beslutet om nya medel i tilläggsbudgeten, säger statsrådet i propositionen att
”museerna själva får väga angelägenheten av olika medelsbehov och till-
gängliga inkomster mot varandra”.
Principiellt kan man ju inte ha några invändningar mot resonemanget,
men läget nu är det, att de tilldelade resurserna inte räcker till både den verk-
samhet man vill bedriva och till en acceptabel bevakningsnivå. Att rege-
ringen förolämpar en enig riksdag, det kan vi leva med. Men det finns inga
ursäkter för att försätta de ansvariga museerna i en situation där enda alter-
nativet blir att frysa verksamheten för att kunna klara bevakningen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 118 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Även jag vill instämma i den kritik som i reservation 1 till
detta betänkande riktas mot regeringens handläggning. Det har flera gånger
hänt att regeringen inte har effektuerat riksdagens beslut på kulturområdet.
Kulturutskottet brukar i den situationen inte ge sig, utan utskottet brukar
återkomma. Det hade också varit det normala den här gången, men nu blev
det inte så. Vi fick inte majoritet för detta i utskottet, utan det blev i stället
en reservation.
Detta väcker också vidare frågor. Redan nu är frågan huruvida regeringen
tänker fullfölja treårssatsningen inom kulturområdet. Vi har att se fram
emot en budgetproposition där sista året i den satsningen tas upp. Det är
många som inom kulturområdet med viss förundran har kunnat se hur medel
disponeras om på regeringens förslag och som nu står tvivlande inför om re-
geringen tänker fortsätta den satsning den inledde för två år sedan. Det finns
kanske skäl att understryka dessa farhågor.
Jag vill i övrigt instämma med Ingrid Sundberg, som jag tycker på ett
mycket bra sätt redovisade skälen till att vi varit tvingade att avge denna re-
servation.
Det finns också skäl att säga, att om riksdagen vill fullfölja det beslut som
fattades tidigare under våren, bör riksdagen också ge sitt bifall till denna re-
servation, så att det blir ett majoritetsbeslut i kammaren. Då uppfyller man
nämligen de löften om medel man utställde.
Herr talman! Jag skall något beröra reservation nr 4. Vi reservanter mot-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
133
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
134
sätter oss givetvis inte att det blir en ökad spridning av de finska TV-sänd-
ningarna genom kabelnätet på ett antal orter. Vi vill dock poängtera att det
råder en avsevärd skillnad mellan att kunna ta emot ett program via kabelnät
och att kunna ta emot det via etersändningar. Många som är intresserade av
att se den här typen av program kommer inte att kunna ta emot dem, såvida
de inte skaffar egen utrustning för detta ändamål. Det är inte så lätt, efter-
som programmet dels sänds via satellit, dels tas ner till markstationer och
sänds via kabel.
Vi återupprepar alltså kravet att marksändningarna borde utökas för
finska TV-program.
De program som sänds i dag endast via Nackasändaren är vad vi har för-
stått mycket populära. Man skulle önska att fler kunde se de finska TV-sänd-
ningarna utan att vara beroende av kabeloperatörernas välvilja. Vi har kun-
nat se att när det blir trångt i näten, när nya kanaler kommer till, finns det
en benägenhet att göra en prioritering. Det som man då tycker är mindre
sevärt flyttar man ut ur de paket som det går att abonnera på. Det har som
bekant hänt med den ryska satellitkanalen, vilket har väckt stor uppmärk-
samhet. Det kan också hända med en finsk kanal när den verkar ha för få
tittare eller inte berör alla dem som har tillgång till programmet via kabelnä-
tet. Det är alltså betydligt mer jämlikt att ge möjligheten att se programmen
via etersändningarna.
I diskussionerna har nämnts att det skulle vara mycket kostsamt att lösa
de upphovsmannarättsliga frågorna. Men de löses inte på detta sätt. Nu läg-
ger man över ansvaret på kabeloperatörerna. Vi tycker att det hade varit
rimligt att frågan hade blivit löst.
Jag har deltagit i flera konferenser i Finland där dessa frågor har berörts.
Tydligen är problemen färre i Finland. Man hör aldrig talas om några pro-
blem kring den upphovsmannarättsliga delen då de svenska sändningarna
återutsänds i Finland. Där har man tydligen kunnat lösa det problemet på
annat sätt. Det är reservanternas förhoppning att detta går att lösa i Sverige
så att vi får en större spridning av de finska TV-sändningarna till glädje för
många, naturligtvis för dem som kommer från Finland men även för många
svenskar.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 4.
Anf. 119 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag vill gärna gå närmare in på det projekt som vi antagligen
kommer att gå miste om på grund av att regeringen har försatt sig i den situa-
tion som har beskrivits av de föregående talarna. De statliga centrala mu-
seerna har för första gången lyckats enas om ett gemensamt utställningspro-
jekt, som är tänkt att genomföras över hela landet vid ett och samma tillfälle.
I oktober 1992 är det meningen att parallella utställningar skall öppnas dels
vid Statens historiska museum och Nordiska museet, dels vid länsmuseerna.
Den centrala utställningen byggs i två delar: Sveriges historia del 1 på Hi-
storiska museet och del 2 på Nordiska museet. De två utställningarna kom-
mer att integreras och anknyta till varandra i lämpliga partier och även haka
ihop övergången kring Gustav Vasas tid så att de tillsammans ger en helhets-
bild av vår historia. Det är ett projekt som ser ut som en tanke nu när Sverige
överväger att söka medlemskap i EG och därmed gör ett skifte i den natio-
nella historiens utveckling.
Meningen är att den centrala utställningens nationella perspektiv på histo-
rien skall kontrasteras mot lokal historia, som fokuseras vid länsmuseernas
utställningar. På så vis tänker man sig åstadkomma en spänning och ett de-
battstoff som också kommer att prägla massmedia, publikationer, läromedel
och programverksamhet i anslutning till projektet.
Med hjälp av dessa gemensamma, samordnade insatser skulle man kunna
långsiktigt höja intresset för de historiska och kulturhistoriska museernas
verksamhet.
Herr talman! Många av oss svenskar har glömt vår historia. Vi har tappat
kronologin som kan skapa ett medvetande om att var och en är delaktig i den
pågående utvecklingen och att vi alla formar - eller avstår från att forma -
framtidens historia. Kunskap om vår historia är viktig för vår framtid. Den
Svenska Historien vill ge oss svenskar vår historia tillbaka.
Samtliga tio statliga museer har gemensamt föreslagit att projektet bör
prioriteras och att medel skall avsättas av medelsramen om 10 milj. kr. för
utvecklingsverksamhet. Förslaget i tilläggspropositionen innebär att projek-
tet står utan ordnad finansiering och kanske inte kan genomföras. Om ut-
vecklingspengarna måste överföras till bevakning måste alltså projektet av-
brytas eftersom museerna är beroende av lång framförhållning i sin plane-
ring. Ett nytt tillfälle att skapa ett sådant samordningsprojekt måste anses
vara mycket avlägset.
Tyvärr kan jag inte å mitt partis vägnar ställa upp på 14 milj. kr. till bevak-
ning. Jag tycker verkligen att det är regeringens uppgift. Jag kommer alltså
inte att yrka bifall till reservationen, men jag stöder den givetvis.
Slutligen, herr talman, kan jag inte underlåta att beklaga att miljöpartiet
de gröna inte lyckats realvärdesäkra ersättningen åt författare m.fl. för utlå-
ning av deras verk vid bibliotek. Vi har i motion Kr3 på nytt föreslagit 9 öre
mer än tidigare grundbelopp. Regeringens förhandlare har lyckats få en höj-
ning med 6 öre men inte nått ända fram. Efter avtalets ingående har vi avstått
från att reservera oss. Varje öres höjning av grundbeloppet kostar staten
977000 kr. Det rör sig om 3 milj. kr. Jag får alltså nöja mig med utskottsma-
joritetens höjning.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
Anf. 120 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Jag är något konfunderad över de tidigare inläggen i denna
debatt. Debatten gäller ju ett betänkande om tilläggsbudget I. Där finns på
kulturområdet förslag som innebär att vi kan klara upp en av de senaste de-
cenniernas stora frågor på området, nämligen att Göteborgs musikteater kan
förverkligas. Det är en historia på över en halv miljard kronor och där sta-
tens andel är 347 milj. kr. - om jag har rätt.
Vi klarar också upp att öka omfattningen av sändningarna av finsk TV i
Sverige. Det är en mycket efterlängtad sak. Under ett helår kostar det nära
12 milj. kr. Den sistnämnda frågan har Jan Hyttring berört. För övrigt är det
ingen av talarna som med ett ord har nämnt Göteborgs musikteater, som är
en utomordentligt stor händelse i vårt kulturliv.
Under flera decennier har ett arbete pågått för att finna en lösning på
135
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
136
dessa problem. Särskilt intensiv har diskussionen varit under de senaste sex
sju åren. Flera förslag har presenterats beträffande lokalisering och med al-
ternativa förslag till finansiering. Regeringen lovade i 1988 års budgetpropo-
sition ett statligt stöd om 230 milj.kr. Det löftet har utvidgats till att gälla ett
ytterligare tillskott innebärande en summa som motsvarar vad näringslivet i
Göteborg med omnejd ställer upp med.
För att få en slutlig finansiering klar har Göteborgs kommun, närliggande
kommuner, näringslivet och staten bidragit. Ett enigt kulturutskott tillstyr-
ker regeringens förslag, och det är utomordentligt tillfredsställande att
denna fråga nu får sin lösning. Jag kan inte underlåta att notera att Marga-
reta Fogelberg nämnde ordet kulturskymning med anledning av propositio-
nen. Jag tror inte att göteborgarna, och knappast ens hallänningarna, tycker
så.
Utskottet är också enigt vad gäller anslagen till författarersättningen för
utlåning av deras verk och beträffande pengarna till regional musikverksam-
het.
Frågan om anslaget till de centrala museerna för förvaltningskostnader
och vissa kostnader för utställningar och samlingar är något komplicerad.
Bakgrunden är besluten i budgetpropositionen om 10 milj.kr. för bevak-
ningskostnader och 10 milj.kr. för utvecklingskostnader. Riksdagen god-
kände dessa förslag men tilläde i ett uttalande att regeringen borde åter-
komma med förslag om medel i tilläggsbudgeten för att kunna behålla en
oförändrad bevakningsnivå.
Utan tvivel innebär de ökade bevakningskostnaderna ett stort bekymmer
för museerna. Dessa har anmält ett behov av medel för bevakning omfat-
tande ytterligare 14 milj.kr. Kulturrådet har på grundval av en utredning sagt
att det inte går att göra någon väsentlig nedskärning av bevakningskostna-
derna på kort sikt om vi vill behålla nuvarande säkerhetsstandard.
Regeringens förslag innebär att de tidigare nämnda 10 milj.kr. för bevak-
ning samt utvecklingspengarna om samma belopp bör ses som en ytterligare
basresurs för museerna. Pengarna bör dessutom i något fall kunna användas
även för museer utanför den krets som de centrala museerna utgör. Anled-
ningen till det förslaget är främst de behov som föreligger vid Thielska galle-
riet. Det finns skäl att ställa frågan till Ingrid Sundberg, med tanke på den
lösning som föreslås i reservationen: Hur skall Thielska museets konstskat-
ter bevaras enligt moderaternas modell?
På sikt bör museerna själva få ansvaret för hur tillgängliga medel skall för-
delas inom de ramar som ekonomin medger. I det ansvaret ligger bl.a. storle-
ken av bevakningskostnaderna gentemot andra behov, möjligheterna att få
ytterligare inkomster med hjälp av höjda entréavgifter, de vinster som kan
göras genom samarbete med andra museer och rationaliseringar som i övrigt
kan ske. Även om det måste bli så på sikt, förutsätter vi att regeringen ser
på hur bevakningskostnaderna skall kunna bli lägre totalt sett. Vi som tillhör
utskottsmajoriteten har funnit att vi, i nuvarande statsfinansiella läge, inte
kan göra någon annan bedömning än den som regeringen har gjort. Det finns
helt enkelt inte pengar.
Jag vill också kommentera ett annat uttalande av Margareta Fogelberg där
hon säger att det är att förolämpa en enig riksdag. Det är ju så, fru Fogel-
berg, att detta beslut blir giltigt först när samma riksdag sannolikt har gått
på utskottsmajoritetens förslag. Det är ju vi som beslutar. Regeringen har
gått till riksdagen med ett förslag som innebär en förändring, och det är vi
som har möjlighet att ta ställning till det. Såvitt jag kan förstå så uppfylls alla
demokratiska krav på att det skall gå till på rätt sätt.
Utskottsmajoriteten ställer sig också bakom den bedömning som rege-
ringen har gjort att det i ett längre perspektiv inte rimligen skall ankomma
på regering eller riksdag att avgöra hur stora resurser de centrala museerna
skall avsätta för bevakningsändamål. Vi finner det riktigt att museerna får
den friheten att inom ramen för tillgängliga medel avgöra hur de skall förde-
las.
I en av motionerna, den av Berndt Ekholm, aktualiseras det projekt som
utvecklats av några museer benämnt Historieprojektet. Vid den utfrågning
av representanter för de centrala museerna som utskottet har gjort framgick
att det här projektet har en mycket hög prioritet. Det innebär, som Kaj Nils-
son har redovisat, en stor central utställning om vilka några museer samarbe-
tar och det innebär också samarbete med länsmuseerna. Det finns anledning
att tro att fördelningen av de tillgängliga medlen kan ske på ett sätt som lig-
ger i motionens anda. Jag tror att det är en något förhastad slutsats när Kaj
Nilsson säger att vi går miste om det projektet. Vi har all anledning att se
vad som händer. Jag är inte alls så pessimistisk när det gäller detta.
Regeringens proposition innehåller ytterligare ett förslag till utveckling
inom kulturområdet och det gäller sändningarna av finländsk TV i Sverige.
De har hittills skett endast i Stockholmsområdet. Från Sverige-finska riks-
förbundet och Finlandssvenskarnas riksförbund har under lång tid framförts
önskemål om en utvidgning av denna verksamhet. När riksdagen nu sanno-
likt tar beslut i enlighet med regeringens förslag innebär det ett principiellt
ställningstagande som kan ge sådana sändningar på ett betydande antal orter
utöver Stockholmsregionen. Enligt förslaget skall det ske i befintliga kabel-
nät. Centern föreslår i en reservation att dessa sändningar också skall kunna
ske via marknät och/eller via satellit. Det är naturligtvis ett gott syfte som
den centerpartistiska motionen har. Felet är bara att den inte är realistisk på
grund av kostnadsskäl. Jag undrar om reservanterna själva kan ange vad det
skulle kosta.
Herr talman! De förslag som regeringen kommer med utgör en väsentlig
förbättring i jämförelse med dagens situation. Från utskottets sida tycker vi
att det är en glädjande händelse.
Jag vill gärna avsluta det här inlägget med att anknyta till min inledning.
Propositionen innebär en icke obetydlig kultursatsning. Göteborg får sin
länge efterlängtade nya musikteater, och våra finska och finlandssvenska
vänner får sin länge efterlängtade utbyggnad av TV-sändningarna från Fin-
land. Det är inget dåligt resultat i ett besvärligt ekonomiskt läge.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till hemställan i utskottets betän-
kande och avslag på de fyra reservationer som föreligger.
Anf. 121 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Jag tror att det är lyckligt om riksdagen i årets nästan sista
skälvande minuter inte debatterar frågor om vilka utskottets ledamöter har
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
137
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
varit eniga. Om Anders Nilsson tvivlar på att jag är glad för Göteborgs mu-
sikteater så vill jag gärna säga att så är fallet. Att jag inte tog upp den beror
på att jag tycker att här bör debatteras de saker där olika meningar råder.
Jag vill bara ta upp två frågor, kronologi och matematik - kronologi i den
betydelsen att anslagen kom i ordningen 10 miljoner till utveckling och 10
miljoner till bevakning. Bevakningskostnaderna har tidigare år varit täckta
och glädjen över anslagen till utvecklingskostnaderna var förståelig. Utskot-
tet har fått reda på att bevakningskostnaderna på grund av en enormt ökad
brottslighet har ökat lika enormt. De 10 miljonerna räcker inte. Här förelig-
ger ett förslag från socialdemokraterna om en basresurs på 20 miljoner och
ett förslag från de borgerliga partierna om en resurs på 34 miljoner. Min
fråga till Anders Nilsson är: Vill han minska bevakningen, minska museer-
nas öppethållande, lägga ner planerade projekt eller kanske litet utopiskt
låsa in alla presumtiva brottslingar?
Anf. 122 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Herr talman! Jag ansträngde mig för att vara så kort som möjligt men lik-
väl fann Anders Nilsson en rad uttalanden av mig att slå ned på. Anders Nils-
son är upprörd över att vi kritiserar brutna löften i stället för att vara tack-
samma över att regeringen har hållit sina löften. Ja visst, Anders Nilsson, vi
tycker att det är jättebra att Sverige skall få en ny musikteater i rikets andra
stad. Jag är själv stolt över att min kommun och mitt län har ställt upp för
den här musikteatern. Även näringslivet och enskilda personer har ställt upp
för teatern. Regeringen har uppfyllt sitt löfte att ställa upp med ungefär mot-
svarande belopp.
När det sedan gäller detta med bevakningskostnaderna så må det vara att
ett majoritetsbeslut är ett demokratiskt beslut, men det kan inte hjälpas att
för museerna är det ett mycket obilligt beslut. Man ställer dem i en helt
omöjlig situation.
Anf. 123 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Anders Nilsson säger att det är några museer som har lyckats
samla sig om det här projektet. Det är faktiskt alla de tio centrala museerna
som för första gången har lyckats samla sig om ett projekt. Det tycker jag
man skall understryka i det här fallet.
Så sent som den 14 november skriver projektets eldsjäl och drivkraft Sten
Rentzhog ett brev där han säger att projektet är hotat. Han säger så här:
Förslaget i tilläggspropositionen innebär att projektet står utan ordnad fi-
nansiering och kanske inte kan genomföras. Statens andel av kostnaderna är
beräknad till 10 milj, kr., varav 2,5 för innevarande budgetår. Om utveck-
lingspengarna överförs till bevakning måste projektet avbrytas eftersom mu-
seerna är beroende av lång framförhållning.
Det har jag redan nämnt. Jag tycker att det ser ganska mörkt ut när det
gäller förutsättningarna för att man skall lyckas med detta. Det vore faktiskt
stor skada om man inte kunde lyckas genomföra detta när man för en gångs
skull slår till med alla museerna i ett sådant här mycket omfattande projekt.
De har planerat i god tid i förväg och ligger långt framme i planeringen.
138
Anf. 124 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Anders Nilsson frågade oss reservanter om vi hade räknat
på hur mycket det kan kosta att utöka de markburna finska TV-sändning-
arna. Det har vi inte gjort. Det finns tidigare beräkningar gjorda av telever-
ket som jag tyvärr inte har tillgång till här i bänken nu. Men de visar natur-
ligtvis att det kostar mer. Men det finns olika alternativ. Vi har t.ex. nu star-
tat en beredning om TV-politiken. Kostnaderna beror på om man bara byg-
ger sändare för finska TV-sändningar eller om man gör det med tanke på en
kombination med andra sändningar osv. Det finns alltså en ganska osäker
grund, och man måste bestämma sig för vilka orter och under vilka former
man vill marksända finska TV-program innan man räknar på det här.
Sedan säger Anders Nilsson att nu blir våra finska vänner glada när de kan
se TV-sändningar inom ett större område i Sverige. Javisst, om de bor på ett
visst sätt, dvs. man måste bo så att man har tillgång till ett kabelnät, och man
måste bo i ett område där det finns en kabeloperatör som väljer att ta in de
finska sändningarna endera i basutbudet eller i tilläggsutbudet. Det finns
alltså en massa om för att man skall kunna se de finska sändningarna.
Kabelutbyggnaden ligger någonstans på 47 % i dag. Jag har inte hunnit
kontrollera de olika orterna. Det varierar över landet. Det kan vara mycket
lägre tal också. Det finns ett antal av dessa 47 % - om vi antar att det är
genomsnittet - som är intresserade av de här programmen. Detta är ju fak-
tiskt en jämlikhets- och rättvisefråga också, att kunna ta emot finska TV-
program i Sverige med en vanlig utrustning som kan ta emot de andra TV-
programmen.
Visst går det att räkna på detta, men då måste man bestämma sig för under
vilka former man vill göra det. Vi har faktiskt bett om ett uttalande av riksda-
gen om att man skall utöka de här sändningarna, och vi har bett regeringen
återkomma.
Anf. 125 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Till Ingrid Sundberg vill jag säga, när hon påpekar att i det
här trängda tidsläget bör bara det debatteras som vi är oeniga om, att jag
trodde faktiskt att frågan om musikteatern i Göteborg var en sådan remark-
abel händelse i kulturlivet i Sverige att den kunde förtjäna några ord på en
minut även från kulturutskottets ordförande.
Bevakningskostnaderna för våra museer är naturligtvis ett problem. Det
är ett utomordentligt allvarligt problem. De stora summor som det gäller är
verkligen bekymmersamma. I propositionen har det anvisats ett antal vägar
som delvis kan leda till en förbättring. Det pekas på samarbetsmöjligheter
mellan olika museer eftersom de ligger geografiskt någorlunda nära var-
andra. Det pekas på möjligheterna att höja entréavgifter. Det pekas på
andra rationaliseringsmöjligheter etc. Jag är väl medveten om att detta inte
är en lösning som täcker alla de här sakerna, men statskassan har också be-
gränsade pengar, och det har vi inte försökt att sticka under stol med. Det är
det statsfinansiella läget som gör att vi har måst tillgripa den här vägen.
Sedan vill jag säga till Jan Hyttring att jag försökte vara mycket vänlig mot
er i centern när jag beträffande er reservation sade att syftet naturligtvis är
mycket gott - så är det ju.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
139
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Användningen av
anvisade medel till
bevaknings- och ut-
vecklingsverksamhet
vid de centrala mu-
seerna, m.m.
Den förändring som vi nu föreslår innebär en betydande förbättring. Men
sedan är det ju så, att man då och då får finna sig i att man inte kan få allting
här i livet på en gång. Därför menar jag att vi ändå har gjort ett utomordent-
ligt stort framsteg när det gäller de finska TV-sändningarna.
Anf. 126 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Jag vill gärna säga till Anders Nilsson att jag delar uppfatt-
ningen att det på lång sikt säkert finns mycket att göra. Tekniken går ju
framåt, och rationaliseringar är önskvärda inom alla områden.
Men vad vi här debatterar är den situation som är aktuell i dag. Det finns
inte särskilt mycket mera att säga. Men självfallet kommer jag, liksom ut-
skottets övriga ledamöter säkert kommer att göra, att bevaka vad som sker
på utvecklingsområdet. Det gäller då historieprojektet, bevakningen och ut-
vecklingen beträffande bevakningskostnaderna. Men det gäller också de
centrala museernas verksamhet i stort samt i vilken mån vi kanske måste
konstatera en nedgång mot bakgrund av förslaget i tilläggspropositionen i år.
Anf. 127 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Vi är, Anders Nilsson, väl medvetna om att man inte får allt
på en gång. Vi har alltså inte vänt oss mot det utbyggnadsförslag som har
presenterats. Det skall dock bli intressant att se hur det blir i fortsättningen.
Det finns säkert fler orter där man har intresse för de finska TV-sändning-
arna, och detta tas ju också upp i propositionen.
Men hur blir det då med den inslagna vägen, och hur blir det om man fort-
sätter att se till konsekvenserna - när det gäller att ge endast dem möjlighe-
ter som har tillgång till kabel? Men då kommer man faktiskt även i fortsätt-
ningen att vara beroende av kabeloperatörer och av den takt i vilken kabel-
utbyggnaden sker. Vi menar att man nog måste titta även på den andra möj-
lighet som nämns och att återkomma med förslag. Naturligtvis kan det inte
ske i morgon.
Vi avvaktar och återkommer med liknande förslag nästa år.
Anf. 128 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! De svenska centralmuseerna förmår säkert, fru Sundberg,
att klara det här problemet på kort sikt. Naturligtvis kan det som sker bli till
men för verksamheten under en kort tid. Men livet tar ju inte slut i och med
att detta budgetår är slut. Vidare finns det en inneboende kraft i museernas
verksamhet. Det som regeringen nu har anvisat och som vi i utskottsmajori-
teten har ställt oss bakom är en lösning som innebär att det går att klara situa-
tionen under detta budgetår.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
140
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU15 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 129 SONJA REMBO (m):
Herr talman! I all sin enkelhet är det här betänkandet från arbetsmark-
nadsutskottet ett ganska märkligt betänkande. Jag tänker då inte så mycket
på det som står i det utan mera på det som inte står i det.
Betänkandet innehåller inte några förslag om nya pengar till arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Det innehåller heller inte några reservationer med
krav på mera pengar.
Det märkliga är att en majoritet i skatteutskottet, samma dag som arbets-
marknadsutskottet justerade sitt betänkande om tilläggsbudget I, kom över-
ens om att uppdra åt regeringen att komma med förslag om 600 nya miljoner
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Skatteutskottet talar också om hur
pengarna skall användas.
Man kan då fråga: Tänker socialdemokraterna avskaffa arbetsmarknads-
utskottet, eller vad menas med det här? Frågan bör naturligtvis ses mot bak-
grund av den kris som håller på att torna upp sig på arbetsmarknaden. AMS
har aldrig någonsin under den tid som statistiken har funnits noterat så höga
varselsiffror som i november månad i år. Den hearing som arbetsmarknads-
utskottet anordnade i slutet av november visade på att läget på arbetsmark-
naden försämras dramatiskt. Vi står inför ett arbetslöshetens stålbad.
Arbetsmarknadsministern säger i propositionen:
att den svenska ekonomin nu försvagas kraftigt,
att den låga produktiviteten och det höga kostnadsläget alltmer urholkar
Sveriges konkurrenskraft,
att denna utveckling måste brytas om vi skall kunna behålla och utveckla
vår välfärd,
att det är nödvändigt att Rehnberggruppen lyckas åstadkomma ett stabili-
seringsavtal samt
att ett sådant avtal är nödvändigt för att motverka en snabbt stigande ar-
betslöshet.
Givetvis stiger nervositeten hos socialdemokraterna. Sysselsättningen har
varit deras enda återstående försvar av den tredje vägens ekonomiska poli-
tik. Nu rämnar också den bastionen, och valet närmar sig.
Vad gör då regeringen? Jo, regeringen höjer ännu en gång arbetsgivarav-
giften, trots att regeringen vet att detta medför en ytterligare höjning av
kostnadsläget i produktionen och att Sveriges konkurrenskraft följaktligen
urholkas - dvs. detta leder till arbetslöshet.
Socialdemokraterna här i kammaren kan väl ändå inte tro att Rehnberg
är ett slags trollkarl som skall kunna åstadkomma ett avtal som innebär att
detta med konsekvenserna av regeringens arbetslöshetsskapande politik
upphävs.
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
141
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
Vi kommer att satsa 600 miljoner på arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
säger åtminstone socialdemokraterna i skatteutskottet. Men får jag då bara
erinra om att en ökning av arbetslösheten med 1 % kostar runt 5 å 6 miljar-
der kronor enbart i form av ökade arbetslöshetsersättningar. Och det är ändå
en försiktig beräkning. Man kan fråga sig hur många procentenheter arbets-
lösheten kommer att stiga med till följd av de ökade kostnader som har lagts
på produktionen under 1990 och 1991 i form av utökad moms och höjda ar-
betsgivaravgifter.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder är nödvändiga när det gäller att hjälpa
arbetslösa till produktivt arbete. Men det finns en gräns för hur stor del av
arbetskraften som kan hållas i arbete genom statliga subventioner och pro-
gram. Vi moderater har länge hävdat att alltför omfattande insatser motver-
kar tillkomsten av riktiga produktiva arbeten. Vi ser nu framför oss arbets-
löshetstal av en storlek som alla hade hoppats slippa se. Samtidigt kommer vi
också i fortsättningen att ha en besvärande brist på arbetskraft inom många
sektorer. Detta ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken. Men
när det gäller arbetsmarknadspolitik i traditionell mening kan man endast
marginellt komma till rätta med de stora strukturella obalanserna på den
svenska arbetsmarknaden. I det avseendet krävs det en helt annan ekono-
misk politik än den som regeringen lyckas prestera och som vi nu får ytterli-
gare ett sorgligt exempel på i det betänkande från skatteutskottet som kom-
mer att behandlas här i morgon.
Herr talman! Vi moderater har en rad reservationer som är fogade till be-
tänkandet. De flesta talar för sig själva. Vi står givetvis bakom alla våra re-
servationer, även om jag endast yrkar bifall till den första. Jag skall här be-
röra bara dem som rör en föreslagen ändring av lagen om anställningsskydd,
LAS.
Utskottsmajoriteten föreslår att LAS ändras i syfte att göra det möjligt för
65-åringar att fortsätta sitt yrkesarbete fram till 67 års ålder. Detta är natur-
ligtvis en riktig och bra tanke. Allt fler är ju friska och vitala långt upp i åld-
rarna. De som vill fortsätta att arbeta skall naturligtvis kunna göra det utan
hinder i lagstiftningen. Vi behöver deras kunskaper och erfarenhet. Ändå
har vi moderater gått emot förslaget i det här avseendet.
Anledningen är att den föreslagna ändrade lagen inte kommer att kunna
tillämpas med mindre än att gällande kollektivavtal omförhandlas. De allra
flesta av dessa stipulerar nämligen avgång vid 65 års ålder.
Med tanke på det arbetsmarknadsläge som vi ser framför oss lär det
komma att dröja innan en sådan omförhandling äger rum. Lagen skulle
alltså komma att gälla i stort sett endast för dem som inte har kollektivavtal.
Och det är inte en tillfredsställande ordning att lagar av det här slaget inte
gäller lika för alla. Dessutom är det redan med nuvarande regler i LAS fullt
möjligt att träffa avtal om fortsatt arbete. Kunskapen om denna möjlighet
behöver emellertid spridas.
Vi vill att regeringen skall återkomma med förslag i syfte att göra det möj-
ligt att träffa enskilda avtal om fortsatt arbete efter uppnådd pensionsålder
utan sådana hinder som att kollektivavtal föreskriver avgångsskyldighet.
Det finns ett uppenbart behov av att vidga utrymmet för avtal mellan be-
142
rörda arbetstagare och arbetsgivare. Och varför skulle det bara handla om
67 år? Varför får man inte fortsätta ännu längre om man så önskar?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Med tanke på den sena tim-
men och på övriga aktiviteter som förekommer i huset kommer jag att vara
restriktiv när det gäller utnyttjandet av replikrätten. Vi kommer ju ändå un-
der vårsessionen att få anledning att återkomma till arbetsmarknadspoliti-
ken och till läget på arbetsmarknaden.
Anf. 130 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! När det gäller arbetsmarknaden står vi förmodligen inför
den största påfrestningen någonsin. Misslyckandet med den tredje vägens
politik avslöjas obarmhärtigt i dessa dagar. Enligt kvällens internationella
rapporter i TV är detta ett sorgligt faktum. Och mera kommer att sägas om
detta i morgon.
I fråga om detta betänkande skall jag bara kommentera ett avsnitt, och
det gäller då lönegarantilagen.
Hösten 1987 fattade riksdagen beslut om en ändring i lönegarantilagen.
Det handlar alltså om en statlig lönegaranti vid konkurser. Regeringen före-
slog då - man gick emot den statliga utredning som arbetade med dessa frå-
gor och även en stark remissopinion - att kronofogdemyndigheten skulle be-
sluta om utbetalningar när det gäller lönegarantier. Vi i folkpartiet yrkade
att detta borde vara en uppgift för konkursförvaltaren.
Den diskussion som vi alltså hade för ett par år sedan gällde bl.a. just frå-
gan huruvida denna uppgift skulle ankomma på konkursförvaltaren eller på
kronofogdemyndigheten. I propositionen förklarade dåvarande arbets-
marknadsministern att hon senare avsåg att återkomma med ett mera ge-
nomarbetat förslag.
Nu har regeringen fortsatt att utreda frågan, men inte kommit med något
förslag till riksdagen. Visserligen har det bytts flera ministrar, men arbetet
måste väl ändå skötas så att riksdagens intentioner kan förverkligas. Det
finns ett förslag sedan lång tid, som har remissbehandlats och som går ut på
att prövningen skall ankomma på konkursförvaltaren. Som jag sade till-
styrkte praktiskt taget alla remissinstanser det förslaget.
Vad har regeringen gjort? Här följer regeringen en ordning som är på väg
att bli regel: Beställda eller förutsatta förslag blir inte expedierade från kan-
slihuset. Man kan undra varför. Visserligen är frågan komplicerad, men den
troliga orsaken synes vara att hela frågan är nedprioriterad. Därtill kommer
förmodligen att regeringen tycker att hela frågan är en alltför ”het potatis”.
Att vi har en ordning där lagstiftningen säger ett och tillämpningen är en
annan är naturligtvis inte försvarbart. Därför borde regeringen lägga ned
stor möda på att komma med ett, som det då hette, genomarbetat förslag.
I sakfrågan är vi i utskottet helt ense. Arbetsmarknadsutskottet skriver att
nuvarande ordning är ett ”kringgående av lagen”. Det är hårda ord, men det
är en korrekt beskrivning. Utskottsmajoriteten, anförd av socialdemokra-
terna, vill än en gång litet blåögt sätta sin förhoppning till att regeringen ändå
skall komma med en reform när det gäller lönegarantilagen. Hos reservan-
terna har tålamodet tagit slut. Vi vill få en regelrätt beställning och vill att
regeringen skyndsamt kommer med förslag till riksdagen.
Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till reservation nr 6.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
143
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
Anf. 131 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i arbetsmarknadsutskottets
betänkande 15 och avslag på alla reservationerna.
Nu trodde jag att den här debatten skulle handla om det som stod i propo-
sitionen och i betänkandet. Men det var naturligtvis inte så enkelt, utan man
måste gå utanför för att hitta angreppspunkter. Jag skall försöka att mycket
kort säga några ord om de här grejerna som det inte står något om i betän-
kandet, men inte fördjupa mig alltför mycket i dem. Jag tycker att det är rätt
onödigt.
Sonja Rembo sade att det var positivt att vi ville lämna mer pengar till
arbetsmarknadspolitik, även om det var i ett annat utskott. Samtidigt sade
hon att det är farligt att satsa för mycket. Jag tror faktiskt att det sistnämnda
brukar segra hos moderaterna. Det blir alltså inte så mycket pengar från det
hållet om det skulle behövas.
Elver Jonsson nämnde tredje vägens misslyckande. Jag måste en gång till
påminna Elver Jonsson om att när ni satt vid makten lovade ni 400 000 nya
jobb. Det blev ett stort minus. Nu har vi, kanske med tredje vägens politik,
skapat 450 000 nya jobb i vårt land, och Elver Jonsson talar om att det är ett
misslyckande. Jag tycker att siffrorna talar för sig själva.
Herr talman! Regeringen föreslår i tilläggsbudget I en ändring i lagen om
anställningsskydd, populärt kallad LAS. Ändringen betyder att åldersgrän-
sen i 33 § första stycket höjs från 65 år till 67 år samt att avtal om tidsbegrän-
sad anställning enligt 5 § tillåts efter pensionering om arbetstagaren uppnått
den sistnämnda åldern. Innebörden av den höjda åldersgränsen är att arbets-
tagare har rätt att fortsätta förvärvsarbeta med bibehållet skydd mot uppsäg-
ning utan saklig grund fram till 67 års ålder. Denna åldersgräns skall gälla i
det fall någon avgångsskyldighet inte finns föreskriven enligt kollektivavtal
eller enskilt avtal. Reglerna föreslås således alltjämt vara dispositiva. I pro-
positionen föreslås också - för de fall avgångsskyldighet inte är föreskriven -
att den åldersgräns vid vilken tidsbegränsad anställning är tillåten höjs från
65 till 67 år. I propositionen anges som främsta skäl att en höjd medellivs-
längd och en förbättrad hälsosituation för äldre innebär att många äldre per-
soner har krafter, förmåga och vilja att fortsätta som yrkesverksamma.
Herr talman! Utskottet föreslår att ändringarna i lagen träder i kraft först
den 1 april 1991.
I några moderata reservationer föreslås avslag på propositionen i dessa
delar, men om moderaterna får avslag på detta förslag kräver de senarelägg-
ning av ikraftträdandet. Det verkar som om moderaterna vill både äta upp
kakan och ha den kvar. Men sedan har deras vanliga ensidiga stöd till arbets-
givarna segrat, och de föreslår avslag på propositionen. Jag är dock inte sä-
ker på att moderaterna ens har rätt i detta ställningstagande. Det finns säkert
väldigt många företagare som vill utnyttja sina duktiga medarbetare så länge
som möjligt. Vi menar dessutom att ikraftträdandedagen i utskottets förslag
är väl avvägd.
I motion 748 från den allmänna motionstiden i våras och i reservation nr
6 av de borgerliga partierna begärs en ny lag om lönegaranti. Utskottet har
emellertid inhämtat att dessa frågor redan bereds i regeringskansliet. Vi för-
144
utsätter därför att ett förslag i detta ämne, oavsett dessa reservationer eller
motioner, är att vänta.
I en annan moderat reservation klagar moderaterna på att AMS får till-
stånd att omdisponera vissa anslag till mera offensiva åtgärder. Det är förvå-
nansvärt att samma moderater, som begär en friare användning av medel och
större frihet för de statliga verken inom vissa ramar och givna politiska mål,
samtidigt petar i dessa nödvändiga omdispositioner. Det kan väl inte vara så
att målstyrning bara gäller om moderaterna får vara med och bestämma i
alla små detaljer?
I reservation 7 menar moderaterna att det är ineffektivt att stödja utbild-
ning i företag. Dessutom ifrågasätter moderaterna om det är företag i kris
som bör stödjas. Detta är ett mycket torftigt synsätt. Det är mycket viktigt
att öka kompetensen för alla på den svenska arbetsmarknaden. Nu måste vi
passa på att utbilda arbetskraften för att den skall klara framtidens jobb.
Men det har väl aldrig fallit moderaterna in att det finns skäl att öka kompe-
tensen hos de anställda, utan att man för den skull direkt stödjer företag i
kris. Om företaget skulle klara lågkonjunkturen, kan det möta framtiden
med en personal som har betydligt högre kunskap och kompetens. Om före-
taget inte klarar sig, har de anställda ändå fått utbildning för att möta framti-
den på ett bättre sätt.
Jag tror att det blir en av 90-talets viktigaste frågor att ge arbetskraften
större möjligheter att med kunskap och skicklighet möta framtiden i gamla
och nya företag. Lyft blicken, moderater, för här är ni verkligen konserva-
tiva bakåtsträvare. Får jag också upplysa er om att ni är alldeles ensamma i
er uppfattning. Detta om något borde mana till eftertanke.
Till sist skall bara kort nämnas att det redan pågår förhandlingar mellan
facken och staten som arbetsgivare om ett nytt avtal för företagshälsovår-
den. Dessutom kommer vårriksdagen 1991 att få ta ställning till en proposi-
tion om just företagshälsovården.
Sammanfattningsvis kan konstateras att moderaterna mycket ofta blir en-
samma när det gäller praktisk politik, i vart fall i arbetsmarknadsutskottet.
Då får de faktiskt sällan stöd av sina s.k. borgerliga bröder och systrar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i
dess helhet i betänkande 15.
Anf. 132 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Jag blir tvungen att begära replik, trots det jag saJe i mitt
anförande.
Bo Nilsson vill inte ta upp det märkliga faktum att arbetsmarknadsutskot-
tet inte har krävt några nya pengar till arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
trots att skatteutskottet samma dag kräver pengar för arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Detta är en anmärkningsvärd hantering, Bo Nilsson.
Arbetsmarknadsministern säger i propositionen att den ökning av arbets-
lösheten som har ägt rum har skett från en mycket låg nivå och för närva-
rande inte motiverar att ytterligare medel avsätts för arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Han anför vidare att en hög beredskap emellertid måste hål-
las för att kunna möta en snabb försämring av läget och att det därför kan
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
146
finnas anledning att senare återkomma till riksdagen, eller, om läget så krä-
ver, att utöka finansfullmakten.
Det finns alltså pengar på kort sikt för att klara eventuella satsningar på
olika åtgärder. Det skulle vara intressant att veta varför socialdemokraterna
i skatteutskottet egentligen gjorde en helt annan bedömning och vilket stats-
råd som stödde den bedömningen. Var det bara för att man skulle få igenom
förslaget om höjd avdragsrätt för fackföreningsavgifter? Tanken går osökt
till att det fanns en koppling, eftersom den motion som lades till grund för
beslutet om avdragsrätten var undertecknad av Lars Ulander, arbetsmark-
nadsutskottets ordförande. Det är en mycket märklig hantering. Det var
därför jag frågade om socialdemokraterna avser att avskaffa arbetsmark-
nadsutskottet.
Lagen om anställningsskydd, Bo Nilsson, gör det redan nu möjligt att
träffa avtal om fortsatt anställning enligt 5 §. Det finns inga hinder. Det finns
heller inga hinder för anställning efter 67 år upp till 70 år eller vilken ålders-
gräns som de berörda arbetstagarna och arbetsgivarna än väljer. Den möjlig-
heten finns. Lagändringen är onödig, eftersom den bara, tycker jag, ställer
riksdagen i en genant situation genom att den inte kommer att få full effekt.
Eftersom den görs dispositiv och vi vet att kollektivavtal förhindrar anställ-
ning efter 65 års ålder skall vi inte heller stifta den typen av lag.
Anf. 133 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Bo Nilsson tycker inte om att höra att det sägs att jobben är
i fara. Den ljuvliga musiken ringer väl fortfarande från Folkets hus i septem-
ber då partiordförande Carlsson sade: Vi har klarat problemen. Därför vill
han inte vare sig lyssna eller begrunda vad statsminister Carlsson och finans-
minister Larsson har att säga i regeringens dokument som når riksdagen och
där det talas om ett utomordentligt allvarligt läge. Därtill kommer OECD-
rapporter och uppgifter från andra sakkunniga som har samma synpunkter.
Och man behöver väl inte precis vara profet för att vara rätt övertygad om
att den budgetproposition som är under utarbetande kommer att ha ett
mycket kärvt budskap och ge besked om att regeringen inte har lyckats med
de goda föresatser som den säkert hade och har.
När det gäller den punkt som jag kommenterade och som finns i betänkan-
det sade Bo Nilsson inte något om det som jag anförde om utskottets mycket
hårda dom över sakernas tillstånd, nämligen att det handlar om ett kring-
gående av lagen när det gäller lönegarantiärenden. Jag sade tidigare att det
var hårda ord men en korrekt beskrivning. Nu talar Bo Nilsson om att rege-
ringen skulle få utreda. Det är ju det som regeringen har fått chans att göra
utan att kunna komma med något förslag. Regeringen har inte orkat handla.
I det fallet följer regeringen mönstret. Den har på många punkter slutat att
regera. Den reagerar först då det blir ett tryck från verkligheten eller från
riksdagen. Det är därför, herr talman, som jag ser det som så angeläget att
riksdagen gör en bindande beställning så att vi får en reformerad lönegaran-
tilag. Jag yrkar fortfarande bifall till reservation 6.
Anf. 134 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag blev litet förvånad över Sonja Rembos inledningsanfö-
rande. Hon var mycket upprörd. Nu har jag fått förklaringen, och nu förstår
jag. Det gällde tydligen att hitta på något som kunde vara till förmån för de
fackliga organisationerna. Och då förstår jag både ilskan och annat som
Sonja Rembo tog sig friheten att syssla med i sitt inledningsanförande. Men
avdragsrätten för fackföreningsavgifter skall vi väl inte behandla i kväll.
Jag vill säga till Elver Jonsson och Sonja Rembo att vi säkert kommer att
ta upp arbetsmarknadspolitiken igen. Det parti som jag tillhör har alltid vär-
nat om jobben, att alla som vill och kan också skall ha ett jobb, och det kom-
mer vi att göra även i fortsättningen.
När det gäller ändringen av pensionsåldern, Sonja Rembo, så finns möj-
ligheten men inte rätten. Och det är kanske en viss skillnad.
Till Elver Jonsson vill jag säga att det står i utskottets betänkande att det
redan pågår ett arbete i departementet när det gäller lönegarantin. Det finns
alltså inget skäl att göra nya beställningar.
Anf. 135 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Bo Nilsson, politik måste ju ändå hänga ihop. Vi kan ju inte
hålla isär vad som sker i ett utskott i riksdagen från det som sker i ett annat
utskott. Det kanske är det som är problemet med socialdemokraternas poli-
tik: den hänger inte ihop. I stället för en ekonomisk politik som ger förutsätt-
ningar för en väl fungerande arbetsmarknad med hög sysselsättning sätter
man in olika former av bidrag. Man kan fråga sig hur många jobb avdragsrät-
ten för fackföreningsavgifter ger? Det borde vara en central uppgift för ar-
betsmarknadsutskottets ordförande att arbeta för sysselsättning och hålla
den på en hög niva. Men det var tydligen inte det främsta motivet i det här
fallet.
När det gäller utbildning i företag vill jag säga att utbildning är nödvändig.
Där har Bo Nilsson och jag helt rätt. Vi moderater har i många år hävdat att
arbetsmarknadspolitik och passiva åtgärder skall ersättas med aktiva åtgär-
der, framför allt utbildning. Det är alldeles nödvändigt. Men vi har sett allt-
för många exempel på hur den här typen av åtgärder sätts in i krisföretag
som saknar framtidsutsikter. Då skjuter man bara problemen framför sig och
förhindrar den nödvändiga strukturomvandlingen. Det gäller att hitta en ba-
lans i detta sammanhang, och det krävs ett nytänkande, Bo Nilsson. Det går
inte längre att trampa på i gamla vanliga ullstrumpor. Vi måste tänka till be-
tydligt djupare än så här i arbetsmarknadsutskottet och se till att åtgärderna
dels stöder de arbetslösa, dels utgör ett led i den allmänna politiken för fler
jobb, produktivitet och en bättre ekonomisk utveckling. Men då får man inte
göra som skatteutskottet har gjort, nämligen föreslå höjningar av arbetsgi-
varavgifterna och lägga ytterligare pålagor på produktionen. Det motverkar
direkt sysselsättningen. Jag tror att det är den kopplingen som även Bo Nils-
son måste lära sig att göra i dessa sammanhang.
Jag vill kortfattat säga något om LAS. Möjligheten finns, säger Bo Nils-
son, men inte rätten att arbeta efter 65 års ålder. Men, Bo Nilsson, det är ju
kollektivavtalen som hindrar människorna att fortsätta att arbeta efter 65 års
ålder, inte lagen.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Vissa anslag inom
arbetsmarknads-
departementet
147
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1990/91
148
Anf. 136 LARS ULANDER (s):
Herr talman! Jag har blivit apostroferad ett antal gånger av Sonja Rembo.
Jag vill därför bara ge upplysningen att debatten om min motion kommer att
föras i morgon, och då får vi möjlighet att diskutera detta.
Anf. 137 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag vill allra sist säga något om utbildning. I ett pressmedde-
lande från AMS som jag har står det:
Arbetsmarknadsutbildningen nådde rätt personer. Det fortsätter sedan:
Utbildning är en viktig del i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det finns många
skäl för det. Genom arbetsmarknadsutbildningen tillförs marknaden perso-
ner med efterfrågad yrkesutbildning, vilket gynnar prisstabilitet och motver-
kar inflation.
Sonja Rembo, det är ju ni som har sagt nej till att dessa pengar skall få
användas mer flexibelt, och det är konservativt och bakåtsträvande.
Anf. 138 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Bo Nilsson, vi säger inte nej till att pengar används flexibelt.
Vi stöder en tlexibel användning av medlen. Det hör till det intressanta i vad
som nu sker när det gäller budgeteringen inom den statliga sektorn.
Herr talman! Jag noterar att inte heller Lars Ulander förmår se helheten.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU15 Riksdagens förvaltningskontors verksamhet (redog.
1990/91:5).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU19 Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggs-
budget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 (förs. 1990/91:10).
Anf. 139 HANS LINDBLAD (fp):
Herr talman! Det är inte fråga om några stora pengar. Det gäller 5,5 milj,
kr., alltså bara drygt 1 kr. per skattebetalare. Jag har ändå väckt en motion
där jag tar upp en fråga som jag tycker är principiell, nämligen vad man skall
ta upp på tilläggsstat. Idén bör vara att man väger alla utgifter mot varandra
och ser efter var varje krona gör mest nytta.
Om det sedan inträffar en jordbävning eller något annat, är det klart att
saker och ting kan förändras. Då tycker jag att det här är en viktig princip
för statsförvaltningen och att den bör gälla också för riksdagen själv. Det är
särskilt viktigt eftersom vi alldeles nyligen har beslutat att inte längre jäm-
föra oss med statstjänstemän på en viss kompetensnivå och sagt att riksdags-
män skall ha mindre betalt. Det skulle vara en signal ut till det ekonomiska
livet. Då tycker jag att det också är en signal ut till det ekonomiska livet hur
riksdagen själv behandlar sin budget. Då är det inte något bra argument att
få mer pengar på tilläggsstat och att man konstaterar att riksdagens bostäder
är 24 år gamla. Det kan man inte, eftersom de var 23,5 år gamla vid petitatill-
fället.
Jag har efteråt erfarit att behovet av den nya tjänst som skall inrättas inte
bara har dykt upp plötsligt, utan det finns ett behov av att placera en av riks-
dagens tjänstemän. Det stod mycket högtidligt att det var fråga om framtids-
inriktade utredningar avseende inriktning, resursutnyttjande och samord-
ning på skilda områden inom den inre riksdagsförvaltningen. Jag tycker att
det kan vara ett argument, eftersom den tjänstemannens förhållanden kan
ha förändrats. Men varför icke berätta det för riksdagen? Jag anser att det
finns ett behov av att samhället skall vara öppet även inom den här kåken.
Varför kan man inte säga att man vill ha ett arbete till den här personen?
Personen finns och man får skapa ett jobb efteråt. Om det är på det sättet,
varför kan man inte säga det?
Herr talman! Den här motionen är litet märklig på ett sätt. Jag har motio-
nerat om saker som har gällt miljarder. Men det finns ingen motion som på
samma sätt som denna har fått kolleger och ledamöter från olika partier att
komma och uppmuntrande säga att det är skoj att jag har motionerat om
detta och att det är bra att jag har gjort det. Det är en intressant iakttagelse.
Jag har dessutom fått uppmärksamhet genom att vårt eget lilla veckoblad
har ägnat en hel sida åt motionen. I artikeln talas det i och för sig inte om
principerna i motionen, men det påpekas att jag på en lång rad punkter har
helt fel. Jag får i artikeln också så att säga en liten klapp på axeln om att detta
inte innebär att man inte får kritisera men att allt som sägs i motionen är fel.
När jag har gått igenom motionen kan jag konstatera att en uppgift i motio-
nen förmodligen är fel. Jag har nämligen skrivit att det inte går att ringa till
utlandet när telefonväxeln inte är öppen, alltså efter kl. 22.00 på vardagar
och på lördagar och söndagar. Men det står i detta veckoblad att det är själv-
klart att detta är möjligt. Det anges också vilket nummer man skall slå. Jag
tror att det är sant att man kan ringa till utlandet. Men jag visste inte det.
Och jag har inte heller hittat någon annan ledamot som visste det. Vi får en
telefonkatalog som innehåller 78 sidor. I den får vi mycket information. Där
finns bl.a. information om telefonnummer till Bangladesh ambassad, fidei-
kommissnämnden, hundskolan, Jernkontoret, Liberias honorära general-
konsulat, Västerås domkapitel och andra ställen som är angelägna för riks-
dagsledamöter att få kontakt med.
Vad som hände mig var nämligen följande. Jag skulle på riksdagens sti-
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1990/91
149
11 Riksdagens protokoll 1990/91:45
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1990191
pendium åka till USA. Efter nio timmars väntan visade det sig att flyget blev
inställt. Jag kom tillbaka till riksdagen och ville meddela de människor som
skulle ta emot mig att jag inte kommer. Jag försökte ringa och fann att det
inte var möjligt. Jag ringde till larmcentralen, för den fungerar ju som växel
för inkommande samtal. Där förklarades att det var omöjligt att ringa ut.
Det går inte efter växelns stängning, fick jag höra. Ja, sade man sedan på
larmcentralen, du kan väl ta dig in på någon av partiledarnas rum. Det tyckte
jag inte var sådant som jag normalt skulle vilja göra. Det var bara att gå till
Sheraton och be att få låna telefon. Men här i huset gick det alltså inte att
ordna saken.
Det intressanta i det här fallet är - det är egentligen konklusionen i min
motion - att det finns för mycket chefsfixering i riksdagen, besluten fattas på
en alldeles för hög nivå. Det går att ringa ut. Men ledamöterna vet det inte.
Larmcentralen vet det inte, men man vet det på en ganska hög nivå här i
huset.
Det här är en liten sak men den visade att jag har mer rätt än jag trodde.
Att man inte kan ringa ut kan tyckas vara negativt, men att det går att ringa
men inte få reda på det är värre. Tjänstemännen vet det inte. Det får de inte
reda på. Det här är faktiskt bevis på att jag inte har fel när jag säger att beslu-
ten i huset fattas på en för hög nivå. Jag trodde att det var tvärtom.
Konstitutionsutskottet i samband med en grundlagsproposition och fi-
nansutskottet har vid flera tillfällen sagt när det gäller petitor att man skall
föra fram sakerna då och inte på tilläggstaten. Jag är glad över att utskottet
har skärpt motiven när det gäller min argumentation i motionen. Att min
motion sedan har avstyrkts är inte konstigare än att det brukar bli så här i
riksdagen.
Anf. 140 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Det är alltid uppfriskande att lyssna till riksdagskollegan och
journalistkollegan Hans Lindblad. Det är ungefär som att läsa hans kåserier
ibland i Gefle Dagblad. Jag tycker inte att vi skall behöva vara så oense här.
Jag noterar att Hans Lindblad inte yrkade bifall till sin motion, som ju ändå
innehöll dels yrkande om avslag på förvaltningskontorets förslag om tilläggs-
anslag, dels förslag om att riksdagen skulle uppdra åt riksdagens förvalt-
ningskontor att till kommande budgetår presentera en plan för neddragning
av den interna riksdagsbyråkratin med 10%. Jag är glad över att utskottet
har kunnat övertyga motionären om att han inte skall vidhålla sina förslag.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.
Om jag då skall bedöma det sakliga innehållet i motionen kan jag väl säga
så här: Vad som helst serveras i finalen på Luciadagen. Det innehåller öm-
som vin, ömsom vatten, en del väl genomtänkt, en del mindre bra smaksatt.
Jag vill säga följande. Jag tycker att det är litet orättvist att påstå att den
utbyggnad som har skett inom förvaltningskontoret ingalunda har något
sammanhang med de önskemål om en bättre service som riksdagsledamö-
terna har kommit med. Här finns i föreliggande förslag en del som berör
dataservice. Där har det faktiskt skett något av en revolution de senare åren.
Det har förändrat riksdagsledamöternas arbetsformer. Det är självklart att
150
en sådan väsentlig utbyggnad bör följas upp med en väsentlig utbyggnad av
verksamheten också.
Sedan noterar jag att Hans Lindblad och utskottet är överens om att man
inte skall använda tilläggsbudgeten på det sätt som här har gjorts. Man bör
gå in för att ha en ökad disciplin, att liksom i förväg kunna överblicka vilka
anslag man vill få fram. Man bör kunna komma med en mindre del av försla-
gen i tilläggsbudgeten. Det gäller inte bara förvaltningskontoret utan även
regeringen och motionärerna. Vi kommer säkert att få krav på ökad disciplin
på det här området. Om vi så småningom får ett treårigt budgetperspektiv,
får vi vara ganska noggranna med den här saken.
Samtidigt vill jag säga att det här finns frågor som ger uttryck för en ambi-
tion från förvaltningskontorets sida att tillgodose ledamöters önskemål.
Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan. Såvitt jag vet
föreligger inget annat förslag.
Anf. 141 HANS LINDBLAD (fp):
Herr talman! Mina skäl för att väcka den här motionen är egentligen två.
För det första kan det vara bra att beskriva hur ledamöterna upplever det
här huset. Det skrivs så mycket om riksdagen, så det kan vara bra också att
skriva hur vi ledamöter själva upplever det. För det andra gäller inte alla de
exempel som jag har redovisat sådant som jag själv har haft problem med.
Det är andra också som försökt göra vissa saker men det har inte gått. Därför
har jag framfört saken motionsvägen.
Det är egentligen ingenting konstigt med den här beslutsordningen. Det
är det normala - man behöver bara gå tillbaka till Max Webers teorier om
rationell byråkrati. Den bygger på att klokheten blir större ju högre i hierar-
kin vi kommer. Det är det normala i och för sig inom statlig förvaltning. Man
har chefer som vet mer än nivån under, och de längst ner får mycket reglerat
uppifrån. Så var byråkratier uppbyggda, väldigt hierarkiska och med väldigt
strikta gränser mellan saker och ting. Det här är alltså ett utslag av en sådan
modell: hård chefsfixering och väldigt strikta gränser.
Sedan har vi ett specialproblem. Den enhet som fungerar dygnet runt syss-
lar bara med bevakning och kan alltså inte vara oss till hjälp med andra sa-
ker. Det blir en obalans mellan bevakning och service här i huset. Det blir
också en väldigt stor obalans mellan det som har att göra med dörrar och
fönsterdekorationer och det som har att göra med att bereda våra ärenden.
Se bara på hur liten utskottsorganisationen är! Den är betydligt mindre än
vad intendenturenheten är. Det här är principiella frågor, och jag ser motio-
nen som en principiell motion. Sedan har jag tagit exempel ur verkligheten.
Det är precis som när man motionerar om andra frågor. Man motionerar om
principer och tar exempel ur verkligheten. Jag tycker inte att det är konstigt
att motionera om riksdagshuset, precis som man motionerar om världen i
övrigt.
Jag tror precis som Olle Svensson att det är en skärpning på gång när det
gäller anslagen. Jag tror också att en decentralisering är på gång inom orga-
nisationen. Sådana system som är hårt hierarkiska fungerar inte. Det kan jag
säga efter att ha sysslat med organisationsteorier - egentligen det enda jag
har hållit på med förutom politik - både på militär- och på civilsidan. Vi har i
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1990/91
151
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Riksdagens förvalt-
ningskontors för-
slag om anslag på
tilläggsbudget till
statsbudgeten för
budgetåret 1990/91
huset ett lärorikt exempel på hur hierarkiska organisationer fungerar dåligt,
därför att kunskapen inte når ut till de enskilda befattningshavarna.
Anf. 142 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Bara ytterligare en synpunkt. Jag tycker visst att Hans Lind-
blad skall kunna motionera om riksdagsförvaltningen och föra fram sina syn-
punkter. Vi har diskuterat det här i konstitutionsutskottet och i arbetsgrup-
pen. Det har förekommit enkäter, och förvaltningsstyrelsen har behandlat
frågan. Det viktiga att komma ihåg - det vill jag gärna säga - är att vi har en
organisation, där våra förtroendemän har en insyn i verksamheten. Vi kan
genom dessa förtroendemän framföra våra synpunkter. Vi bör ta bort varje
intryck av att vi anser att den här kritiken är riktad mot dem som är anställda
som våra tjänstemän. Vi har som riksdagsledamöter ett ansvar för den här
organisationen, och vi bör också uttala ett tack för den service som vi får här
i huset. Den är i alla fall rätt hygglig. Vi får inte dra felaktiga slutsatser. Det
har skett en förändring på sistone, vilket är värt beröm.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/9LKU20 Vissa normgivningsfrågor rörande riksbanken m.m.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU3 Tilläggsbudget I (prop. 1990/91:25 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkande 1990/91:KrU9, ar-
betsmarknadsutskottets betänkande 1990/91:AU15, konstitutionsutskottets
betänkanden 1990/91:KU15, KU19 och KU20 samt utbildningsutskottets
betänkande 1990/91 :UbU3.
152
Kulturutskottets betänkande KrU9
Mom. 6 (användningen av anvisade medel till bevakning och utvecklings-
verksamhet vid de centrala museerna samt anvisande av ytterligare medel
till bevakning)
Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 132 för reservation 1 av
Ingrid Sundberg m.fl.
Mom. 12 (framtida mark- och/eller satellitsändningar av finländsk TV-
kanal)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 35 för reservation 4 av
Jan Hyttring och Stina Gustavsson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU15
Mom. 2 (5 § och 33 § första stycket lagen om anställningsskydd)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 58 för reservation 1 av
Sonja Rembo m.fl.
Mom. 6 (ny lönegarantilag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Elver Jonsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 19
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU3
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:65 Ändring i regeringsformen med anledning av ett europeiskt eko-
nomiskt samarbetsområde
1990/91:67 Ändring i övergångsbestämmelserna till regeringsformen
153
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:55 Statlig garanti för anordnande av olym-
piska vinterspelen i Sverige år 1998
1990/91 :Kr6 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (v)
1990/91 :Kr7 av Inger Schörling m.fl. (mp)
154
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 december
1990/91:115 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
asylsökande som kommit till Sverige via Polen:
Statens invandrarverk beslutade den 21 mars 1990 att ”i hög utsträckning
sända tillbaka asylsökande som reser in i Sverige via Polen”. Även sådana
asylsökande som haft för avsikt att resa igenom Polen och fortsätta till Sve-
rige för att söka asyl där har blivit avvisade till Polen som s.k. första asylland.
Eftersom Polen inte skrivit under Genévekonventionen och i det närmaste
saknar asyllagstiftning är det ytterst tveksamt om dessa åtgärder står i sam-
klang med Sveriges åtaganden enligt Genévekonventionen. Regeringen har
emellertid gjort en utfästelse, bekräftad av statssekreterare Bo Göransson i
en TV-film sänd i Sveriges Televisions kanal 1 den 4 december 1990. Utfäs-
telsens innebörd är att asylsökande som avvisats från Sverige till Polen som
första asylland, därefter i Polen intervjuats genom FNs flyktingkommissariat
och befunnits vara flyktingar enligt Genévekonventionen samt har släkt med
uppehållstillstånd i Sverige skulle tillåtas återvända till Sverige.
FNs flyktingkommissariat har den 3 oktober 1990 till den svenska rege-
ringen överlämnat en lista med över 77 ärenden representerande 124 perso-
ner som uppfyller kriterierna i regeringens utfästelse.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga statsrådet:
1. Har regeringen besvarat flyktingkommissariatets framställan och om så
är fallet vilket svar avgav man?
2. Om svar ej avgivits, när avser regeringen att besvara framställningen?
1990/91:116 av Håkan Hansson (c) till industriministern om riskkapitalför-
sörjningen i svenskt näringsliv på 90-talet:
Efter ett 80-tal med en mycket expansiv kapitalmarknad och en god till-
gång på placeringsvilligt kapital tenderar 90-talet att i detta avseende bli det
omvända decenniet.
En dramatisk konjunkturavmattning och ett fortsatt högt ränteläge kom-
binerat med fortsatt betydande utlandsinvesteringar från svenska industri-
företag som inte motsvaras av utländska investeringar i Sverige bidrar till en
snabb brist på riskvilligt kapital. I en nyligen presenterad studie redovisar
Aktiefrämjandet de betydande behov av riskkapital som svenskt näringsliv
kommer att behöva på 90-talet.
Under 80-talet är det främst de börsnoterade bolagen som via den publika
aktiemarknaden haft en god tillgång på riskvilligt kapital. De icke börsnote-
rade bolagen och de mindre företagen har däremot för sin kapitalförsörjning
i all huvudsak varit hänvisade till kreditmarknaden och lånefinansierat kapi-
tal.
I början av 80-talet inleddes under de centerledda regeringarna ett arbete
för att skapa förutsättningar för en utökad riskkapitalmarknad till att om-
fatta även de icke börsnoterade bolagen. Tillkomsten av utvecklingsfon-
derna, gynnsammare skatteregler för aktiesparande och tillkomsten av
OTC-marknaden var några exempel på denna politik. Efter regeringsskiftet
1982 upphörde detta arbete.
90-talet kommer att ställa stora krav på det svenska näringslivets för-
nyelse. Trots ett expansivt 80-tal ledde devalveringspolitiken 1982 till att
svensk industris konkurrenskraft ökade. Den paradoxala effekten av den
tredje vägens devalveringspolitik blev också att presumtiva krisindustrier
vändes till vinstföretag. Strukturomvandlingen och förnyelsen av svensk in-
dustri som hade påbörjats under de centerledda regeringarna avstannade.
Detta gör att den svenska industristrukturen i dag framstår som exceptionellt
konjunkturkänslig. Den låga produktivitetsutvecklingen kombinerat med en
alltför snabb löne- och kostnadsutveckling leder till att svensk industris kon-
kurrenskraft nu snabbt försämras.
Mycket tyder på att 90-talet för svenskt näringsliv kommer att ställa stora
krav på nyinvesteringar men också en aktiv medverkan i den strukturom-
vandling europeisk industri står inför. Denna strukturomvandling har redan
börjat.
En avgörande fråga blir dels i vilken utsträckning vi i vårt land kommer
att kunna mobilisera en riskkapitalmarknad, dels hur vi förmår öka intresset
från internationellt investeringskapital för att medverka till svenskt närings-
livs kapitalförsörjning.
Enligt Aktiefrämjandets beräkningar har aktiemarknaden under 80-talets
senare del kunnat förmedla ca 10-12 miljarder kronor per år i nytt riskkapi-
tal. Detta skall då ses mot bakgrund av en expansiv period av den svenska
aktiemarknaden. Nettokapitaltillförseln för närvarande är ca 13 miljarder
kronor. Det totala behovet är enligt Aktiefrämjandets beräkningar ca 25-35
miljarder kronor per år under 90-talet. Bakgrunden till det ökade behovet
grundar sig främst på svenskt näringslivs betydande företagsförvärv utom-
lands som gjorts under 1990 och som kan förväntas ske de närmaste åren.
Med hänsyn till det kapitalbehov som dessutom kommer att finnas bland
statliga, kommunala, kooperativa företag samt inom småföretagssektorn
kan 90-talets behov av nytt riskkapital beräknas bli avsevärt större än vad
den nuvarande marknadens kapacitet tillåter.
80-talets goda kapitaltillgång håller nu dramatiskt på att försämras. Kon-
junkturavmattningen kombinerat med betydande investeringsbehov gör att
ett ackumulerat kapitalbehov nu skapas. De redan betydande investerings-
insatserna i Västeuropa som skett från svenska företag förstärks av det fort-
satt höga kostnadsläget i Sverige, men också att EG-marknaden utgör vårt
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
155
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
156
lands största exportmarknad. Med tanke på det försämrade kostnadsläget i
Sverige minskar svensk industris möjligheter att tilldra sig det internationella
investeringskapitalets intresse.
Allt talar för att 90-talets riskkapitalmarknad kommer att ha betydande
svårigheter att tillgodose det svenska näringslivets behov av kapital. I princip
inträdde denna situation redan under 1989. Skälen går att dels hänföra till
de brister i aktiemarknadens sätt att fungera som politiska interventioner på
marknaden såsom omsättningsskatten bidragit till, dels den bristande tilltron
till det allmänna ekonomiska läget i Sverige.
Under 1990 bedöms svenska placerare köpa svenska aktier för ca 14 mil-
jarder kronor. 2 miljarder av dessa beräknas vara svenska återköp från ut-
landet. Det motsvarar ett tillflöde motsvarande dagens öppna behov av risk-
kapital, men täcker knappast det ökade behovet under 90-talet.
De svenska hushållen svarar under detta år för cirka hälften av nettokapi-
taltillskottet på den svenska riskkapitalmarknaden. Företrädesvis sker detta
via kollektiva värdepappersplaceringar såsom allemansfonderna.
För de mindre och medelstora företagen som hittills varit i all huvudsak
hänvisade till kreditmarknaden bidrar nu ett högt ränteläge till dramatiskt
försämrad soliditet.
Den allvarliga grundorsaken till den låga andelen utländska investeringar
i svenska företag går att härröra från att de större institutionella placerarnas
långsiktiga placeringspolitik känner misstro mot den svenska ekonomin, va-
lutan, svenska aktier och den ekonomiska politik som förts i landet.
Den bristande tilltron gör att riskkapitalmarknaden dräneras trots att de
legala hindren för internationellt riskkapital att investera i svenskt näringsliv
successivt avvecklas.
Detta hjälper dock föga om tilltron till en fungerande och marknadskon-
form penning- och finanspolitik fortsättningsvis sviktar. För de icke börsno-
terade företagen är det snarare en otillräcklig och småföretagsfientlig nä-
ringspolitik - i synnerhet avseende företagsbeskattningen - som utgör det
primära hindret för tillgången på riskkapital.
Otvetydigt utgör frågan om hur behovet av riskkapital för svenskt närings-
liv skall kunna tryggas på 90-talet av vital betydelse för den långsiktiga kon-
kurrenskraften, tillväxten och förnyelsen i det svenska samhället. Utan en
fungerande riskkapitalmarknad och därmed en tillräcklig investeringsnivå i
näringslivet bibehålls det höga ränteläget. De höga räntorna drabbar inte
bara företag, utan även hushållen. Räntekostnaderna är i dag ett av de allra
största ekonomiska problemen för många hushåll. Detta är ännu en anled-
ning att snabbt förbättra riskkapitalförsörjningen.
Förutsättningarna för att detta skall lyckas är att kapitalbeskattningen ut-
formas så att sparandet i den svenska ekonomin stimuleras och att företags-
beskattningen bidrar till att öka egenfinansieringen och därmed soliditeten i
företagen. Här gäller det att gå vidare på att reformera skattesystemet.
Självfallet kan riskkapitalförsörjningen till svenskt näringsliv genereras el-
ler formas på olika sätt. En väg är att som socialdemokratin konstatera den
växande bristen på riskkapital kombinerat med ett negativt hushållsspa-
rande utan att åtgärda de grundläggande systemfelen för att uppnå en mera
marknadskonform kapitalmarknad. Ett sådant synsätt leder naturligt till åt-
gärder som frisläppande av AP-fondernas placeringsrätt, statliga regionala
riskkapitalbolag och ett statligt investmentbolag som Fortia. Alla åtgärder i
en fortsatt statligt reglerad riskkapitalmarknad där antalet aktörer på mark-
naden blir få och stora. Resultatet blir en riskkapitalmarknad utan dynamik,
mångfald och ett fortsatt lågt intresse från internationella placerare.
Från centerns sida förespråkar vi en annan väg som bygger på att stimulera
det enskilda sparandet och därmed riskkapitalförsörjningen till näringslivet.
Härigenom skapas de bästa förutsättningarna för mångfald och ett spritt
ägande. Det personliga ägandet - oavsett om det gäller i det egna företaget
eller i form av en aktiepost i ett större företag - utgör enligt vår uppfattning
drivkraften och incitamentet för en positiv utveckling av det svenska närings-
livet. Pluralism i stället för statlig eller privat maktkoncentration minskar ris-
kerna för marknadsdominans och monopol. Därför måste det personliga
ägandet i svenskt näringsliv få en starkare ställning på 90-talet. Detta kan
ske genom en fast och konsekvent ekonomisk politik, men också att politiska
beslut fattas som stimulerar det enskilda sparandet och personliga ägandet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga:
Vilka industri- och näringslivspolitiska åtgärder tänker regeringen vidta
för att möta näringslivet, och då främst småföretagens riskkapitalbehov?
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att öka det enskilda sparandets
roll i riskkapitalförsörjningen i svenskt näringsliv?
Är regeringen beredd att vidta åtgärder avseende företags- och kapitalbe-
skattningen för att stimulera riskkapitalförsörjningen i svenskt näringsliv?
Anmäldes att följande fråga framställts
den 13 december
1990/91:304 av Gudrun Schyman (v) till utrikesministern om Liberia:
I slutet av november besökte ordföranden i MOJA (Movement for justice
in Africa) Sverige. Besöket var en del i en västeuropeisk rundresa med syfte
att få internationellt stöd för en demokratiseringsprocess i Liberia.
Bakgrunden är det senaste halvårets tragiska utveckling med massakrer,
massvält och stora flyktingströmmar.
För att få ett slut på den destruktiva utvecklingen och för att förmå den
nuvarande militära ledningen att överlämna makten till demokratiska organ,
har samtliga politiska partier i Liberia bildat en interimsregering. Den söker
nu internationellt erkännande och ber om stöd och hjälp för att få i gång en
demokratisk process med allmänna val.
Min fråga är:
Avser regeringen att vidta några åtgärder för att främja en demokratisk
utveckling i Liberia?
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
157
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
20§ Kammaren åtskildes kl. 21.58.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 15
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6§ anf. 51 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 77,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 91 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56.,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 124 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
158
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Torsdagen den 13 december
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen............... 1
2§ Justering av protokoll................................. 1
3§ Förnyad bordläggning................................. 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
4§ Ny bostadsfinansiering m.m............................. 1
Bostadsutskottets betänkande BoU4
Debatt
Agne Hansson (c)
Knut Billing (m)
Erling Bager (fp)
Eva Zetterberg (v)
Kjell Dahlström (mp)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
Oskar Lindkvist (s)
Bostadsminister Ulf Lönnqvist (s)
Beslut fattades efter 8 §
5§ Teckning av aktier i Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag,
SBAB m.m....................................... 54
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Debatt
Jan Sandberg (m)
Magnus Persson (s)
Beslut fattades efter 8 §
6 § Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen................... 55
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Debatt
Bertil Persson (m)
Sigge Godin (fp)
Marianne Jönsson (c)
Margö Ingvardsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Börje Nilsson (s)
Beslut fattades efter 8 §
7 § Studiestödsfrågor.................................... 75
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU6
Debatt
Ragnhild Pohanka (mp)
Beslut fattades efter 8 §
8§ Mottagning av flyktingar............................... 76
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU8
Debatt
Ragnhild Pohanka (mp)
159
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
Beslut................................................ 77
Bostadsutskottets betänkande BoU4
Bostadsutskottets betänkande BoU7
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU6
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU8
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)....... 79
9§ Ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m.......... 79
Socialutskottets betänkande SoU9
Debatt
Sten Svensson (m)
Börje Hörnlund (c)
Margö Ingvardsson (v)
Anita Stenberg (mp)
Daniel Tarschys (fp)
Bo Holmberg (s)
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Beslut................................................ 113
Ajournering........................................... 114
Återupptagna förhandlingar............................... 114
10 § HIV/aids m.m...................................... 114
Socialutskottets betänkande SoU5
Debatt
Sten Svensson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Rosa Östh (c)
Margö Ingvardsson (v)
Anita Stenberg (mp)
Ingrid Andersson (s)
Göran Allmér (m)
Gertrud Sigurdsen (s)
Beslut................................................ 130
Beslut om samlad votering................................ 131
11 § Användningen av anvisade medel till bevaknings- och utveck-
lingsverksamhet vid de centrala museerna, m.m........... 131
160
Kulturutskottets betänkande KrU9
Debatt
Ingrid Sundberg (m)
Margareta Fogelberg (fp)
Jan Hyttring (c)
Kaj Nilsson (mp)
Anders Nilsson (s)
Beslut fattades efter 16 §
12 § Vissa anslag inom arbetsmarknadsdepartementet........... 141
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU15
Debatt
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Bo Nilsson (s)
Lars Ulander (s)
Beslut fattades efter 16 §
13 § Riksdagens förvaltningskontors verksamhet............... 148
Konstitutionsutskottets betänkande KU 15
Beslut fattades efter 16 §
14 § Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggsbud-
get till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 .............. 148
Konstitutionsutskottets betänkande KU19
Debatt
Hans Lindblad (fp)
Olle Svensson (s)
Beslut fattades efter 16 §
Prot. 1990/91:45
13 december 1990
15 § Vissa normgivningsfrågor rörande riksbanken m.m.......... 152
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Beslut fattades efter 16 §
16 § Tilläggsbudget I.................................... 152
Utbildningsutskottets betänkande UbU3
Beslut................................................ 152
Kulturutskottets betänkande KrU9
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU15
Konstitutionsutskottets betänkande KU15
Konstitutionsutskottets betänkande KU19
Konstitutionsutskottets betänkande KU20
Utbildningsutskottets betänkande UbU3
17 § Bordläggning...................................... 153
18 § Anmälan om interpellationer
1990/91:115 av Jan-Olof Ragnarsson (v) om asylsökande som
kommit til] Sverige via Polen....................... 154
1990/91:116 av Håkan Hansson (c) om riskkapitalförsörjningen
i svenskt näringsliv på 90-talet...................... 154
19 § Anmälan om fråga
1990/91:304 av Gudrun Schyman (v) om Liberia........... 157
161
gotab 97480, Stockholm 1991