Protokoll
1990/91:44
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen
Talmannen meddelade att Kristina Svensson (s), Börje Hörnlund (c) och
Bertil Måbrink (v) denna dag återtagit sina platser i riksdagen, varigenom
tjänstgöringen som ersättare upphört för Märtha Berglund, Nils Häggström
och Seija Viitamäki-Carlsson.
2§ Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 6 december.
3§ Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1990/91 :KU15, KU19 och KU20
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1990/91 :SfU6-SfU8
Socialutskottets betänkande 1990/91 :SoU9
Utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbU3
Bostadsutskottets betänkanden 1990/91 :BoU4 och BoU7
4§ Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den
11 december
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkande 1990/91 :UU8 (be-
träffande debatten i detta ärende, se prot. 43).
Utrikesutskottets betänkande UU8
Talmannen meddelade att proposition först skulle ställas beträffande det
av Per Gahrton under överläggningen framställda yrkandet om hänvisning
av ärendet till konstitutionsutskottet för ytterligare beredning. 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Yrkandet om hänvisning till konstitutionsutskottet
Kammaren avslog med 287 röster mot 40 det av Per Gahrton under över-
läggningen framställda yrkandet om hänvisning av ärendet till konstitutions-
utskottet för ytterligare beredning.
Sverige och den europeiska utvecklingen
Utskottets uttalande godkändes med 288 röster mot 41 för godkännande
av den i reservation 2 av Per Gahrton föreslagna ändringen.
Mom. 1 (samarbetet Sverige-EFTA-EG)
Först biträddes reservation 3 av Bengt Hurtig med 23 röster mot 20 för
reservation 4 av Per Gahrton. 286 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 288 röster mot 21 för reserva-
tion 3 av Bengt Hurtig. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (Sveriges vidare Europasamarbete)
Först biträddes reservation 6 av Bengt Hurtig med 25 röster mot 18 för
reservation 7 av Per Gahrton. 286 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes utskottets hemställan med godkännande av den i reser-
vation 5 av Margaretha af Ugglas m.fl. anförda motiveringen med 104 röster
mot 22 för reservation 6 av Bengt Hurtig. 203 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med godkännande av utskottets mo-
tivering med 198 röster mot 105 för utskottets hemställan med godkännande
av den i reservation 5 av Margaretha af Ugglas m.fl. anförda motiveringen.
26 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (rättsliga och institutionella frågor)
Utskottets hemställan bifölls med 309 röster mot 20 för reservation 8 av
Per Gahrton.
Mom. 5 (frihandel och tullunion)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 6 (Cassis de Dijon-principen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 12 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (krigsmateriel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (kärnkraft och kärnteknik)
Först biträddes reservation 14 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus-
som ställdes mot reservation 15 av Per Gahrton - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 249 röster mot 79 för reserva-
tion 14 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus.
Mom. 9 (konsumentfrågor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 10 (personers rörlighet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 11 (dataintegritet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (arbetsmarknadspolitik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 22 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 13 (arbetsrättsliga frågor)
Först biträddes reservation 23 av Bengt Hurtig-som ställdes mot reserva-
tion 24 av Per Gahrton - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 285 röster mot 41 för reserva-
tion 23 av Bengt Hurtig. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 14 (jämställdhet)
Först biträddes reservation 25 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus-
som ställdes mot reservation 27 av Per Gahrton - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 244 röster mot 80 för reserva-
tion 25 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus. 3 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 16 (ekonomisk politik och kapitalrörelser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 29 av Bengt
Hurtig, dels reservation 30 av Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 17 (skattefrågor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 31 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 18 (miljöfrågor)
Först biträddes reservation 32 av Bengt Hurtig med 27 röster mot 20 för
reservation 33 av Per Gahrton. 279 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 287 röster mot 41 för reserva-
tion 32 av Bengt Hurtig.
Mom. 19 (jordbruk och livsmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 36 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Mom. 20 (transport- och trafikfrågor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 37 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 21 (kulturfrågor)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som
ställdes mot utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som före-
slagits i reservation 39 av Bengt Hurtig och Per Gahrton - bifölls med ackla-
mation.
Mom. 22 (massmedia)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 40 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 23 (närings- och regionalpolitik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 42 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 24 (sociala frågor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 44 av Per Gahrton -
bifölls med acklamation.
Mom. 25 (socialförsäkringar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 45 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 26 (läkemedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 46 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 28 (alkoholfrågor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 47 av Bengt Hurtig
och Per Gahrton - bifölls med acklamation.
Mom. 29 (intern organisation)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 41 för reservation 48 av
Per Gahrton.
Ovrigci moment
Utskottets hemställan bifölls
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att utrikesutskottets betänkande UU11 och utbild-
ningsutskottets betänkande UbU4 skulle avgöras i ett sammanhang efter av-
slutad debatt.
5 § Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU 11 Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait (prop. 1990/91:48).
Anf. 1 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Irakkrisen är det första stora testet på vad svensk neutrali-
tetspolitik egentligen är värd efter det kalla kriget.
I miljöpartiet de gröna anser vi att regeringen, efter en del inledande
handfallenhet och en del litet konstiga uttalanden, ändå över lag har bestått
provet när det gäller denna konflikt. Inte minst tack vare statsministerns be-
römda brev har regeringen visat dels omsorg om svenska medborgare som
befann sig i trångmål, dels klart tagit ställning för en fredlig lösning av kon-
flikten.
Carl Bildts och Bengt Westerbergs kritik mot brevet väcker mycket allvar-
liga frågor. Man undrar vad de egentligen menar. Tycker de att gisslansvens-
karna skulle ha offrats, att regeringen skulle ha struntat i dem? Tycker de att
svenska krigsförband skall skickas till Persiska viken? Man får intrycket att
Bildt och Westerberg tycks anse att hela Sverige skulle ha nöjt sig med att
rulla tummarna inför gisslans öde och hoppats att en kaskad av skällsord
skulle ha bevekat diktatorn i Bagdad. Bildt och Westerberg gömmer sig
bakom FN för sitt krypskytte, och de sätter mänskligheten bakom sitt prin-
ciprytteri.
Faktum är, och det är intressant, att FNs resolutioner och stadgar inte på
något sätt förbjuder den sorts resor som bl.a. jag har deltagit i och den sorts
brev som statsministern har skrivit för att bidra till frigivningen av gisslan i
Irak.
Det är viktigt att understryka i en sådan här debatt, som har som utgångs-
punkt en proposition om sanktioner, att det inte finns något i FNs stadgar
som ålägger Sverige att medverka i något krigsföretag, vare sig mot Saddam
Hussein eller mot någon annan. FN-stadgans 43 § ställer inget ovillkorligt
krav på medlemsstaterna att medverka i av säkerhetsrådet beslutade militära
aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens lydelse innehåller ett flertal in-
skränkningar i medlemsstaternas förpliktelser. Medverkan i eventuella mili-
tära FN-aktiviteter skall ske i enlighet med speciell överenskommelse mellan
säkerhetsrådet och berörd regering. I en sådan speciell överenskommelse
skall truppernas antal och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering fast-
ställas. Dessutom skall en sådan överenskommelse förhandlas fram mellan
säkerhetsrådet och berörd medlemsstat, och slutligen skall den ratificeras i
enlighet med varje lands regler, dvs. riksdagen skall i sista hand säga sitt om
saken.
Det är uppenbart att vi inte villkorslöst accepterat genom att bli medlem-
mar i FN att tillhandahålla stridande trupp ens om säkerhetsrådet så skulle
begära. Det finns ett betydande utrymme för självständigt svenskt beslu-
tande, även om säkerhetsrådet skulle välja att åberopa 43 §. Vi kan i så fall
själva besluta om truppslag, antal soldater, beväpning, övrig utrustning och
lokalisering av trupperna. Det betyder att vi mycket väl även i en sådan si-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
|
Prot. 1990/91:44 12 december 1990 |
tuation skulle kunna avstå från att skicka stridande krigsförband. Jag tycker |
batten.
|
Sanktioner i fråga |
Vi i miljöpartiet de gröna anser det givetvis fullständigt otänkbart att Herr talman! Tyvärr har utrikesutskottet missat ett utmärkt tillfälle för ett I anslutning till denna proposition, där man begär riksdagens godkän- Det är möjligt att riksdagen hade kunnat vägra oss att väcka motionen och Man har i sak inte behandlat motionen med ett ord. Sanningen är ju att Dess värre innebär detta att Stig Alemyr o. Co. har lagt krokben för sig |
6
fullt sätt kunnat ställa sig bakom regeringens agerande när det gäller Gulfkri-
sen, gisslandramat och innehållet i Ingvar Carlssons brev.
Nu vet jag inte riktigt hur majoriteten ämnar bära sig åt. Det enda logiska,
framför allt för socialdemokraterna, är att rösta för vår reservation. I vår
reservation står det klart att vi ställer oss bakom Ingvar Carlssons brev. Hur
skall det tolkas om socialdemokraterna röstar mot vår reservation? Om ni
tillsammans med de partier som bedriver ett krypskytte och en skandalös
och pinsam propaganda mot Ingvar Carlssons brev avslår en reservation som
uttryckligen ställer sig bakom brevet, hur skall offentligheten kunna förstå
det? Hur skall offentligheten kunna begripa något av de politiska turerna?
Detta har utrikesutskottets majoritet med dess ledning i spetsen bäddat för
genom att inte sköta det beredningsansvar som ändå riksdagsordningen läg-
ger på de olika utskotten.
Stig Alemyr har effektivt målat in sig i ett hörn. Jag hoppas att han lyckas
ta sig ut. I den politiska debatten hoppas man ibland att motståndarna stan-
nar kvar i de hörn som de har målat in sig i. Men detta är alldeles för viktigt
för det. Jag emotser att socialdemokratin lyckas ta sig ut ur hörnet och ser
till att det kan fattas ett vettigt beslut där riksdagen inte nu genom att gå efter
majoriteten samtidigt avslår en reservation som stödjer Ingvar Carlssons
brev. Det vore något märkligt att förklara för offentligheten.
Anf. 2 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Majoriteten i utskottet har varit överens om att strikt hålla
sig till det som proposition 48 handlar om - sanktioner i fråga om Irak och
Kuwait - och jag tänker göra detsamma.
Herr talman! Iraks ockupation och annektering av Kuwait samt dess hål-
lande av utländska medborgare som gisslan är ett flagrant brott mot FN-stad-
gan och mot folkrätten. Det internationella samfundet har i stor enighet för-
dömt Iraks aggression, och FNs säkerhetsråd har i ett antal resolutioner
krävt att Irak villkorslöst skall lämna Kuwait.
Sverige stöder självfallet FN i dess ansträngningar att nå en fredlig lösning
på konflikten. FNs säkerhetsråd antog den 6 augusti 1990 en resolution om
vissa ekonomiska sanktioner i fråga om Irak och Kuwait, och den 25 septem-
ber 1990 en resolution om flygembargo mot dessa länder. Regeringen har
med anledning därav i beslut den 7 augusti och den 4 oktober förordnat om
tillämpning av 3-5 och 6-8 §§ lagen om vissa internationella sanktioner. Ut-
skottet hemställer nu att riksdagen ger sitt godkännande.
Herr talman! Säkerhetsrådets resolutioner i Irak-Kuwait-konflikten
måste genomföras utan dröjsmål. Det är viktigt att markera att aggression
inte får löna sig.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 3 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Först yrkar jag bifall till vår reservation, vilket jag tydligen
glömde nyss.
Det var ett mycket vettigt anförande Karl-Erik Svartberg höll. I alla av-
seenden - utom den inledande meningen - var det klokt, välöverlagt och
förnuftigt, och jag kan instämma i allt. På den grundvalen skulle vi utan vi-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak ocli
Kuwait
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
dare i utrikesutskottet ha kunnat formulera ett kraftigt majoritetsyttrande,
som hade satt herrar Bildt och Westerberg på den plats de förtjänar - och
som jag utgår från att också socialdemokraterna anser att de förtjänar.
Men Karl-Erik Svartberg säger att utskottsmajoriteten har valt att strikt
hålla sig till det som propositionen handlar om. Ja, men det finns en motion
också. Sedan när har riksdagens utskott börjat att bara behandla propositio-
ner och strunta i de motioner som i laga ordning väckts med anledning av
dessa propositioner? Maktarrogans är snarast ett milt ord, om det är så att
regeringspartiet fr.o.m. nu bara skall behandla regeringens propositioner
och låtsas som om de motioner oppositionspartierna väckt över huvud taget
inte existerar.
Nej, det är ett allvarligt tjänstefel som utrikesutskottets majoritet har be-
gått, och dess värre har den satt krokben för sig själv. Det hade varit mycket
bättre för er om ni hade tagit det på allvar som vi upprepade gånger i utrikes-
utskottet försökte få er att förstå - att man faktiskt i utskotten måste be-
handla de motioner som i laga ordning har väckts och som riksdagen har till-
låtit oss att väcka. Det är ju detta som det handlar om. Det kanske verkar
som en sorts formalitet, men det är en oerhört väsentlig fråga för riksdagen
om de motioner som vi väcker här bara skall avfärdas av en majoritet, som
inte ens vill gå in i sakdebatt.
Det är alltså ett allvarligt tjänstefel som utrikesutskottets ledning har be-
gått i det här fallet. Jag kan inte på rak arm säga vilka åtgärder som är lämp-
liga att vidta. Men vi kan inte stillatigande acceptera att socialdemokraterna
nu tycks etablera den nya principen att oppositionsmotioner som de tycker
är för heta att ta i skall man över huvud taget inte sakbehandla. Det kan inte
vara i överensstämmelse med riksdagsordningen, i varje fall inte med dess
anda. Om det är i överensstämmelse med dess bokstav får vi givetvis kontrol-
lera närmare.
Anf. 4 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag har i ett särskilt yttrande markerat att även jag anser att
beredningen av detta ärende är otillräcklig. Också vi har ju väckt en motion
som är direkt inriktad på själva propositionen, men den motionen har man
inte ansett vara värd någon argumentation. Utskottstexten består av tre me-
ningar, och därmed anser man ärendet vara behandlat.
Nu har en del grundlagssakkunniga sagt mig att detta är en mer kontinen-
tal ordning. I andra parlament kan man förfara på det här sättet. Vi får väl
hoppas att det inte är någon anpassning till utrikes förhållanden.
Utskottet borde, tycker jag, ha tagit tillfället i akt att analysera möjlighe-
terna till en fredlig lösning av krisen i Persiska viken. Just i tider när mycket
händer är det viktigt, anser jag, att vi försöker formulera principer som rege-
ringen bör handla efter. Alltför stor försiktighet när det gäller att ta ställning
i Irak-Kuwait-frågan har varit påfallande i vårt land. I USA förs glädjande
nog en betydligt mer öppen och intensiv debatt.
Iraks ockupation av Kuwait är givetvis oacceptabel, och de FN-resolutio-
ner som nämns i propositionen har varit rimliga åtgärder för att förmå Irak
att dra sig tillbaka från Kuwait. Jag är för min del övertygad om att sanktio-
nerna mot Irak förr eller senare skulle ge den effekt som önskas även om
man avstått från att blockera medicin och andra varor som kan föras in i Irak
för humanitära hjälporganisationers arbete.
Säkerhetsrådets senaste resolution, som ger möjligheter till enskilda län-
ders militära insatser efter den 15 januari 1991, är ett högt spel med krigsris-
ken i området, särskilt mot bakgrund av att massiva militära styrkor har förts
till regionen. Det är absolut nödvändigt att ge sanktionerna en rejäl chans
att verka. En sådan hållning är enligt min mening nödvändig på grund av de
sataniska mordredskap som det militära numera förfogar över och på grund
av att konventioner mot vissa typer av vapen respekteras dåligt.
Ett ansvarsfullt agerande från svensk sida för en fredlig lösning av konflik-
ten kan inte innebära att Sverige i en eventuell framtida FN-aktion medver-
kar med stridande trupp.
Frisläppandet av den utländska gisslan är givetvis glädjande, liksom de
förberedelser för dialog som nu inletts.
En koppling mellan ockupationen av Kuwait och ockupationen av Pales-
tina är enligt min mening ofrånkomlig, och det är rimligt att säkerhetsrådet
nu driver på i Palestinafrågan för att underlätta en lösning av också denna
konflikt. Svenska påtryckningar för att driva Palestinafrågan mot en lösning
är synnerligen angelägna.
De två meningar som utskottet presterat och som innebär att man marke-
rar nödvändigheten av fredliga lösningar på konflikten har gjort att jag nöjt
mig med ett särskilt yttrande. Jag känner likväl sympati för den reservation
som Per Gahrton har inlämnat, och vi kommer att stödja den i voteringen.
Anf. 5 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! I drygt fyra månader har vi nu levt med Iraks våldförande på
Kuwait och ett stort hot om ett omfattande krig. FNs resolutioner måste nu
förverkligas och allt göras för att Iraks ockupation av Kuwait hävs. Alla de
grymheter som irakiska soldater begår i Kuwait måste få ett slut, och kuwai-
tierna måste få sitt land tillbaka.
Det är ett starkt enat FN som står emot Saddam Husseins erövringspolitik.
Ett FN som kunnat sätta kraft bakom de resolutioner som fördömt Iraks
handlande och som inger hopp om en fredlig lösning genom att Iraks armé
drar sig tillbaka från det ockuperade Kuwait.
Det är viktigt att inom FNs ram söka en fredlig lösning av konflikten. Vi
stödjer att resolutionerna om ekonomiska sanktioner som beslutats av säker-
hetsrådet gentemot Irak och Kuwait tillämpas av Sverige. Det bidrar till att
FNs beslutsamma uppträdande får ett så stort stöd som möjligt. Det är för-
hoppningsvis en väg att nå en fredlig lösning av konflikten.
Det är helt självklart att vi moderater känner en stor glädje över att den
svenska gisslan har kommit hem. Verkligheten visar dock att statsministerns
brev med största sannolikhet inte hade varit nödvändigt. Den linje som har
utstakats i harmoni med FN-resolutionerna är klar. Irak måste lämna Kuwait
och schejkdömets legala regering återfå makten. I annat fall har säkerhetsrå-
det givit klartecken för insättande av väpnat våld efter den 15 januari 1991
för att uppnå resolutionernas målsättningar. Det är det som har fått Saddam
Hussein att besluta att släppa alla i gisslan.
I statsministerns brev görs inget klart fördömande av den irakiska invasio-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
10
nen av Kuwait. Detta är häpnadsväckande, inte minst mot bakgrund av att
brevet förefaller vilja ge en svensk helhetssyn på läget i Mellersta Östern.
Genom den klara kopplingen mellan Palestinakonflikten och invasionen i
Kuwait ansluter sig regeringen till själva huvudlinjen i Saddam Husseins po-
litik.
USA och England har framfört negativa synpunkter, och Finlands utrikes-
minister Paasio har uttalat att den svenske statsministerns brev ”inte ökar
möjligheterna till fred”.
Flera nationer, bl.a. Tyskland och Frankrike, har lyckats få ut sina med-
borgare från Irak. Det har inte skett genom politiska medgivanden.
Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 6 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! När man hör Eva Björne, vet man inte om man skall skratta
eller gråta. Eva Björne tillhör den utskottsmajoritet som enligt en annan fö-
reträdare för samma majoritet strikt har hållit sig till vad propositionen syss-
lar med och därför inte vill ta upp konflikten i allmänhet och beröra statsmi-
nisterbrev och sådana saker. Nu betecknar Eva Björne regeringens politik
som att den ansluter sig till huvuddragen i Saddam Husseins politik.
Eva Björne och Karl-Erik Svartberg ingår i samma majoritet, som inte på
ett seriöst sätt har velat behandla vår syn på konflikten. Eva Björnes inlägg
är tacken till socialdemokraterna för deras fiffighet, denna fullständiga gene-
ralattack mot regeringen där man likställer den svenska regeringens politik
i Mellanöstern med Saddam Husseins politik.
I sak är det naturligtvis inte jag som främst skall bemöta det, utan det är
regeringens representant. Men jag tycker ändå att det är skandalöst att jäm-
ställa den svenska regeringens politik, som går ut på att dels skapa fred i
området, dels rädda svenska medborgare ur trångmål, med en av Mellanös-
terns mest hårdföra diktatorer, för att uttrycka det ganska milt.
Jag ställde en fråga till moderaterna, och den fick jag inget svar på: Tolkar
moderaterna FN-stadgan så att vi kanske skall ta ett steg till, att vi rent av
skall skicka stridande trupp, om FN så vill? Skall svenska soldater slåss i ök-
nen där borta, för att genomföra den politik som moderaterna står för?
Anf. 7 EVA BJÖRNE (m) replik:
Herr talman! Per Gahrton får göra precis vilket han vill - han får skratta
eller han får gråta.
Som vanligt tar Per Gahrton upp en del av det man säger och kommente-
rar det, men han bryr sig inte om helheten. Men precis som Per Gahrton har
rätt att stå här i kammaren och framföra sin talan, har vi moderater rätt att
göra det.
Sedan är det här inte fråga om huruvida vi vill ha stridande trupp i Mellan-
östern, Per Gahrton. Per Gahrton har suttit i utrikesutskottet och lyssnat på
de sakkunniga. Vi har ställt upp för FN. Vi har ställt upp på att vara medlem-
mar i FN. I och med det är vi underställda de bestämmelser som gäller inom
FN. Där gäller inte bara artikel 43 - det har Per Gahrton också hört - utan
även artikel 25 och artikel 26, som vi som medlemmar i FN har skyldighet
att underställa oss.
Anf. 8 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Man skall tydligen tolka detta så att om moderaterna får re-
geringsansvar kan det tänkas att Sverige skickar stridande trupp, i och för
sig inte förrän på FNs begäran, men i alla fall. Om FN skulle begära det,
skall vi skicka stridande trupp till andra länder, i händelse av att moderaterna
kommer i regeringsställning. Det är intressant information till väljarkåren.
Naturligtvis får Eva Björne diskutera vad hon vill. Jag tycker i princip att
det är bra att moderaterna vill ta upp konflikten i hela dess vidd. Problemet
är ju bara att moderaterna i utrikesutskottet har medverkat till en majoritet
som bestämt sig för att inte ta upp saken. Så skrev ni ihop er med socialdemo-
kraterna om ett yttrande som inte är något yttrande. Nu här plötsligt i talar-
stolen tar ni upp statsministerbrevet och det ena med det andra.
Det största problemet är väl hur socialdemokraterna skall agera nu. Den
s.k. enighet som ni hade i utskottet har fullkomligt punkterats här. Inför öp-
pen ridå har denna konstlade enighet spruckit, en enighet som hade ett enda
syfte: Socialdemokraterna försökte springa ifrån en öppen strid om konflik-
ten och gjorde upp med ett parti vars representanter inte hinner mer än upp
i talarstolen förrän de spräcker enigheten. Det är en tjusig koalition!
Anf. 9 EVA BJÖRNE (m) replik:
Herr talman! Utskottets betänkande gäller de ekonomiska sanktionerna
mot Irak. Där är vår enighet med socialdemokraterna fullständig. Vi ställer
oss bakom att godkänna de sanktionerna.
Talmannen anmälde att Per Gahrton anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 10 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Den 2 augusti i år invaderades Kuwait av Irak. Det var en
oprovocerad aggression. Redan samma dag fördömde FNs säkerhetsråd in-
vasionen och krävde att Irak omedelbart skulle dra tillbaka sina trupper.
Irak och Kuwait uppmanades att omedelbart inleda förhandlingar.
Den resolutionen ledde inte till något resultat, och säkerhetsrådet antog
den 6 augusti en resolution om ekonomiska sanktioner mot Irak. I denna
senare resolution uttrycker säkerhetsrådet sitt bekymmer över att den första
resolutionen inte följts och att Iraks invasion av Kuwait fortsätter.
Säkerhetsrådet uttalar sin beslutsamhet att få slut på Iraks invasion för att
återupprätta Kuwaits suveränitet, oberoende och territoriella integritet. Rå-
det fäster uppmärksamheten på sina skyldigheter enligt FNs stadga att upp-
rätthålla internationell fred och säkerhet. Vidare bekräftar säkerhetsrådet
den naturliga rätten till individuellt och kollektivt självförsvar som svar på
Iraks väpnade attack mot Kuwait.
Den svenska regeringen handlade nu mycket snabbt. Redan den 7 augusti
utfärdade regeringen en förordning om vissa sanktioner mot Irak. Rege-
ringen har sedermera begärt riksdagens godkännande av regeringens förord-
nanden om tillämpning av lagen om vissa internationella sanktioner i fråga
om Irak.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
11
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
12
Utrikesutskottet föreslår nu att riksdagen skall bifalla regeringens propo-
sition om sanktionerna mot Irak.
Samtidigt understryker utskottet vikten av att regeringen inom FNs ram
söker alla de möjligheter till fredlig lösning av konflikten som kan finnas. De
sanktioner som påbjudits av säkerhetsrådet måste få möjlighet att verka fullt
ut.
Sedan utskottet skrev detta har säkerhetsrådet fattat beslut om att alla
nödvändiga medel får användas för att förmå Irak att dra sig tillbaka från
Kuwait. Under tiden fram till den 15 januari 1991 har Irak chansen att göra
det. Självfallet hoppas vi alla att Irak skall utnyttja denna möjlighet. Då är
det viktigt att sanktionerna får fortsätta att verka.
Det är också viktigt att Sverige i tal, skrift och handling visar sin solidaritet
med de beslut som FNs säkerhetsråd har fattat. I stort sett tycker jag också
att så har varit fallet. Regeringens ställningstaganden har föregåtts av sam-
råd i utrikesnämnden och kontakter med partiledarna. På den punkten finns
bara det undantag som Per Gahrton har tagit upp i denna debatt, nämligen
det brev som Sveriges statsminister sände till Saddam Hussein, ett brev som
under de senaste veckorna har blivit både diskuterat och kritiserat. Inget
samråd med oppositionspartierna hade föregått brevets tillkomst.
Det är väl ingen hemlighet att folkpartiet liberalernas partiledare har ef-
terlyst en rad förtydliganden av vad som står i brevet. Han har också i viss
utsträckning fått sådana förtydliganden vid utrikesnämndens sammanträde.
Han har även riktat allvarlig kritik mot sammankopplingen i brevet mellan
Iraks ockupation av Kuwait och Israels ockupation av Västbanken och
Gaza.
Det är självfallet angeläget att också lösa den palestinska konflikten. Men
en sak är klar: en sådan lösning har inte kommit ett steg närmare genom
Iraks aggressionskrig mot Kuwait.
Per Gahrton frågar nu av någon anledning folkpartiet om vi anser att giss-
lan skulle ha offrats eller om Sverige skall sända krigsförband till området.
På det vill jag svara att vi inte har haft några invändningar mot att ett brev
skrevs. Däremot har vi framfört synpunkter på och kritik mot hur brevet var
utformat. Vad gäller frågan om Sveriges svar på den senaste resolutionen i
FNs säkerhetsråd vill jag säga att jag helt kan ställa mig bakom de uttalanden
som statsministern och utrikesministern har gjort om vad Sverige är skyldigt
att göra i ett sådant fall.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i utrikesutskottets
betänkande.
Anf. 11 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Jan-Erik Wikström var betydligt mer lågmäld i sitt anför-
ande än vad moderaterna var i sin generalattack mot regeringen. Men han
framförde ändå en kritik som gör att jag vill påminna om att jag kommente-
rade statsministerns brev redan i utrikesutskottet. Partierna hade ju känne-
dom om detta brev. Därför kan jag också skriva om det i vår reservation. Vi
visste ju vad som stod i brevet. Först begärde jag information om innehållet
i brevet, och senare samma dag fick partierna den informationen. Den hade
utrikesutskottet omedelbart kunnat skaffa sig om man hade velat. Innehållet
i brevet bade ju redan spritts ryktesvägen. Det hade alltså funnits möjlighet
för utrikesutskottet att under handläggningen av ärendet seriöst diskutera
statsministerns brev och ta ställning till det i stället för att tjuvhålla på det
och skapa denna konstlade enighet som inte alls har hållit.
Herr talman! Jag vet inte om jag skall fortsätta att vara regeringens för-
svarsadvokat i detta sammanhang. Regeringen har uppenbarligen ingen
egen försvarsadvokat i denna debatt, något som tycks behövas. Min roll är
alltså något ovanlig. Om jag vore statsminister skulle jag nog ta de initiativ
som jag i den rollen har befogenheter att ta för att åstadkomma en ganska
radikal strukturrationalisering av regeringspartiets företrädare i utrikesut-
skottet. Ingen av dem tycks ju ens försvara regeringens politik.
Hur skulle då detta brev till Saddam Hussein ha skrivits för att uppnå sitt
syfte? Har Jan-Erik Wikström en aning om vilka komplikationer det innebär
att på detta sätt närma sig en av Mellanösterns, kanske världens, mest hård-
föra diktatorer? Vi vet alla att det är vad det handlar om. Vi vet också vilka
medel regimen har använt för att hålla sig vid makten i 22 år samt vilka för-
hållanden som råder där. Innan jag tillsammans med representanter för de
flesta övriga partier - bl.a. en folkpartist som folkpartiet senare har behand-
lat på ett skandalöst sätt - reste till Irak, sade jag och andra att detta var en
balansgång på slak lina. Antingen balanserar man på den slaka linan eller
också struntar man i de svenska medborgarna där nere, om man viil ha sina
fingrar helt rena.
Jag tycker faktiskt att Ingvar Carlsson eller hans brevförfattare har lyckats
ovanligt bra med att skriva ett brev som dels fyller den funktionen, dels och
samtidigt är helt hållbart inför en offentlig kontroll. Innehållet i brevet står
också i överensstämmelse med viktiga grundsatser i svensk utrikespolitik.
Det är ett skickligt skrivet brev som innehåller dessa två syften vilka det inte
är helt lätt att förena.
Anf. 12 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:
Herr talman! Per Gahrton söker varje tillfälle att komma åt socialdemo-
kraterna via repliker med mig och Eva Björne. Det skall nu inte lyckas.
När utrikesutskottet behandlade den här frågan var den svenska gisslan
ännu inte hemma. Vi hade självfallet allt intresse av att i utskottet agera så
att vi inte försvårade möjligheterna för Sverige att få hem gisslan. När debat-
ten om Ingvar Carlssons brev sedan har brutit ut, en debatt som Per Gahrton
på nytt tar upp i dag, har jag påpekat att vi har en avvikande uppfattning på
framför allt en viktig punkt och vill få förtydliganden på en rad andra punk-
ter. Om vi skulle ha framfört synpunkter på hur brevet hade bort utformas,
så skulle vi ha lämnat dem till regeringen om den hade efterfrågat sådana.
Vad gäller möjligheterna att utforma ett brev som behagar Saddam Hussein
är jag övertygad om att Per Gahrton är oöverträffad.
Anf. 13 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Jag förstår inte hur Jan-Erik Wikström kan få det till att jag
vill komma åt socialdemokraterna i detta replikskifte. Jag vill varken komma
åt det partiet eller regeringen, även om jag kanske tidigare har kritiserat en-
staka socialdemokratiska ledamöter.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
13
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
Jan-Erik Wikström säger att folkpartiet inte ville försvåra möjligheterna
att få gisslan fri. Hur går det ihop med er behandling av en av ledamöterna
som var med på resan till Bagdad i detta syfte? Ni skandaliserade ledamoten
offentligt medan gisslan ännu var kvar i Irak. Ni behandlade henne som om
hon hade gjort ett allvarligt brott. Hur tror ni det uppfattades? Var det ett
sätt att inte försvåra frigivningen av gisslan? I svensk politik har jag sällan
varit med om ett så fullständigt skandalöst agerande. Även folkpartiets
högsta ledning var involverad. Det överensstämmer inte med ert tal om att
ni på ett seriöst sätt ville agera diplomatiskt för att få den svenska gisslan
frigiven. Jag har inte begärt att ni skall kontrollera enskilda landsmötesom-
bud. Det är inte vad det handlar om, utan det handlar om att partiledningen
var involverad.
Anf. 14 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:
Herr talman! Per Gahrton fladdrar från ämne till ämne i sina repliker. I
folkpartiets riksdagsgrupp hade vi inga invändningar mot att en enskild leda-
mot på eget initiativ gjorde en resa till Irak. Däremot sade vi nej till att med
riksdagsgruppens medel betala denna resa. Det skulle nämligen ha inneburit
att vi som parti hade ställt oss bakom ledamotens handlande. Det är också
den faktaupplysning som gavs på landsmötet.
I övrigt vill jag säga att man, om man sitter med i utrikesutskottet, får vara
med om att handlägga utomordentligt känsliga frågor. Det förhållandet att
fyra partier kunde skriva ihop sig också i denna fråga, berodde bl.a. på att
vi ansåg det vara utomordentligt viktigt att underlätta för Sveriges regering
att få hem gisslan. Vi är glada över att så kunde ske.
Talmannen anmälde att Per Gahrton anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 15 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Iraks invasion av Kuwait är det senaste exemplet i historien
på hur en tyrannisk självhärskare med hjälp av krigshandlingar och militärt
våld försöker utöka sin makt. Det är ett mönster som vi dess värre har sett
gå igen under århundradenas lopp. Men i dag måste man uppfatta detta som
något oerhört primitivt och något som Världssamfundet med all kraft måste
reagera mot. Drabbade är människor som lever i Kuwait och som utsatts
för våldshandlingar och terrorhandlingar av olika slag. Drabbade är också
Världssamfundet och ansträngningarna att skapa en internationell rättsord-
ning som skall trygga relationerna mellan folken.
Det som ändå ger en skymt av hopp i den kris som Saddam Hussein och
Iraks övervåld mot Kuwait har skapat är att FN kanske för första gången
någonsin har kunnat agera och verka på det sätt som var avsikten när Världs-
organisationen bildades. Ur den synpunkten valde Saddam Hussein tid-
punkten för sitt angrepp illa. FN står mer enat än någonsin och har också
kunnat handla med kraft genom de ekonomiska sanktioner som har vidtagits
och som vi i dag skall ta ställning till, men också genom en militär styrkede-
monstration som har visat Saddam Hussein att möjligheterna att med ytterli-
14
gare militära aktioner försöka häva den blockad som man har utsatts för inte
existerar.
Vår förhoppning är naturligtvis att den här konflikten skall kunna lösas
utan ytterligare blodsspillan och att de åtgärder som har vidtagits från FN
skall visa sig tillräckliga. I dag känns det hoppet kanske något större än det
har gjort under tidigare månader.
Det här är en viktig utrikespolitisk fråga, dels därför att ett land har förlo-
rat sin frihet och människor där drabbats hårt, dels därför att det är en test på
Världssamfundets förmåga att stävja våldsverkare av det slag som Saddam
Hussein representerar.
Här i Sverige stänker det dock i ankdammen. Debatten här handlar inte
om hur vi på det mest kraftfulla sättet skall kunna stödja FN när det gäller
att agera på ett ansvarsfullt sätt. I stället diskuterar vi formuleringar i brev.
Centerpartiet har inte deltagit i den kritikstorm som har riktats mot Ingvar
Carlssons brev till Saddam Hussein. Det beror inte på att vi tycker att detta
brev i alla avseenden var fulländat formulerat. Brevets utformning var inte
av det slaget att jag skulle ställa mig bakom ett betänkande från utrikesut-
skottet som gick ut på att analysera situationen i Mellanöstern. A andra si-
dan kan vi inte finna att brevet innehåller enskilda punkter som på ett oac-
ceptabelt sätt strider mot Sveriges åtaganden gentemot FN och Världssam-
fundet i övrigt vad gäller Irakkrisen. Det är ofrånkomligt att brevets syfte,
nämligen att möjliggöra för den svenska gisslan att få komma hem, också
har satt sin prägel på dess utformning. Det är något som vi inte bör förvåna
oss över.
Även om brevet således inte speglar den bild som vi skulle vilja ge av situa-
tionen i Mellanöstern i alla dess delar, anser vi inte att brevet är så förgripligt
att det finns anledning att här föra en lång debatt om dess innehåll. Framför
allt beklagar vi att en del ganska överdrivna kommentarer kring brevet har
bidragit till att ge utlandet en uppfattning om att detta brev till sitt innehåll
skulle ligga betydligt närmare Saddam Husseins syn på situationen än vad
som faktiskt är fallet. En del av de missuppfattningar som nog har uppstått i
utlandet kring innehållet i statsministerns brev tror jag man kan säga beror
på det sätt på vilket brevet har kommenterats i den svenska debatten.
När man hör Per Gahrton från denna talarstol, då förstår man att den stora
konflikten inte utspelas kring Persiska Viken utan i Sveriges riksdags utrikes-
utskott. Den stora skurken i dramat heter inte Saddam Hussein utan Stig
Alemyr. Att göra det här till en fråga som i huvudsak rör Sveriges riksdags
utrikesutskotts behandling av en motion undertecknad av Per Gahrton är
kanske att rikta fokus något fel. Per Gahrton har från denna talarstol ankla-
gat utrikesutskottet för tjänstefel i och med att man inte med vederbörlig
utförlighet har kommenterat hans motion. Det har naturligtvis inte begåtts
något tjänstefel. Per Gahrton har en betydande erfarenhet av riksdagsarbete
både som företrädare för miljöpartiet och tidigare som företrädare för folk-
partiet och borde ha läst tillräckligt många utskottsbetänkanden för att veta
att det inte alls är ovanligt att motioner blir ganska summariskt behandlade.
Det är alltså långt ifrån regel att alla motioner blir föremål för en utförlig
diskussion i utskotten. Vad som är ett krav är att utskottet tar ställning till
motioners yrkanden, och det har naturligtvis skett också i detta fall.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
15
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
Det är utskotten som bedömer om det finns anledning att göra en längre
utläggning med anledning av det som står i motionerna. I detta fall bedömde
utskottet att det inte var lämpligt. Motivet för den bedömningen har redan
anförts av Jan-Erik Wikström. När vi slutbehandlade vårt betänkande rådde
en ganska känslig situation med hänsyn till att den svenska gisslan ännu inte
hade kommit hem. Vi fann det inte lämpligt att Sveriges utrikesutskott under
trycket av den situationen skulle göra en grundlig analys av läget i Mellanös-
tern. En stor majoritet i utskottet nöjde sig därför med att ställa sig bakom
regeringens yrkande i propositionen. En lika stor majoritet avvisade miljö-
partiets förslag att göra andra ställningstaganden. Därmed är Per Gahrtons
motion korrekt behandlad, och han har ingen anledning att klaga. Efter
detta hoppas jag att vi skall kunna ägna vårt intresse, inte åt Per Gahrton
utan åt Saddam Hussein och konflikten i Mellanöstern.
Anf. 16 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Jag har inte sökt konflikt med centerpartiet i sakfrågan. I
den tycker jag att centern har haft en i stort sett riktig linje. Det är just i
sakfrågan jag har debatterat med några företrädare för olika partier.
Jag anser dock att det brister något i logiken i det Pär Granstedt säger. Det
är just bristen på diskussion i sakfrågan i utskottsbetänkandet som har gjort
oss i miljöpartiet både betänksamma och ganska upprörda. Det handlar inte
om formaliteterna i samband med behandlingen av en motion. Hade det va-
rit en helt oviktig motion, då kan jag försäkra Pär Granstedt att vi inte hade
gjort någon större sak av dess behandling i utskottet. Men den aktuella mo-
tionen handlar om en stor och mycket viktig sakfråga. Det har också visat
sig orimligt att föreställa sig att det går att lägga på locket och undvika en
debatt. Den har sannerligen inte bara provocerats fram av mig. Det är dock
bra om jag har bidragit till att det har blivit något av en sakdebatt. Uppen-
barligen har flera ledamöter som deltagit i debatten, i varje fall någon av
dem, i förväg tänkt sig att föra en debatt i sakfrågan. Jag har således svårt
att se någon logik i Pär Granstedts resonemang. Pär Granstedt vet också att
mitt arbete för fred i Mellanöstern inte främst utförs här i riksdagen. I riksda-
gens kammare diskuterar jag med riksdagsledamöter. Pär Granstedt är sä-
kert medveten om att jag sysslar och har sysslat med en del annat som har
med Mellanöstern att göra, och det har också gällt gisslan och Gulfkrisen.
Anf. 17 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det faktum att utrikesutskottet inte utförligt har diskuterat
det som står i miljöpartiets motion innebär inte att vi generellt sett vill för-
söka begränsa debatten kring situationen i Mellanöstern. Det vore en orim-
lig uppgift och en orimlig ståndpunkt. Tvärtom är det viktigt att den här frå-
gan diskuteras grundligt. Men i utskottet ansåg vi inte, som jag redan har
framhållit, att det var lämpligt att utskottet, samtidigt som gisslan väntade på
att få åka hem, gjorde ett utförligt uttalande där vi i olika delar analyserade
situationen i Mellanöstern. Vi tyckte att det fanns lämpligare tillfällen att
föra den diskussionen, t.ex. här i kammaren i dag. Det har vi också gjort.
Det är bara beklagligt att så mycken tid har åtgått till att diskutera, inte vad
16
som faktiskt sker i Mellanöstern och vad vi skall göra åt det utan hur en mo-
tion från miljöpartiet borde ha hanterats.
Anf. 18 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Här har förts en viss debatt om krisen i Mellanöstern. En sak
fattas dock, men det kanske bättrar sig. Ingen från regeringspartiet har i sak
försvarat regeringens agerande. Genom det agerande som Pär Granstedt i
sin egenskap av vice ordförande i utskottet är medansvarig för har det under
en tid skapats en konstlad bild av enighet i den här frågan mellan de fyra
stora partierna, en enighet som miljöpartiet och vänsterpartiet på något sätt
står utanför. Sanningen är dock att det finns ett betydande mått av enighet i
sakfrågan mellan fyra partier i en annan kombination, nämligen mellan soci-
aldemokraterna, centerpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet. Det är den
reella majoriteten i frågan. Carl Bildts och Bengt Westerbergs partier utgör
en minoritet som har skapat problem för trovärdigheten i svensk utrikespoli-
tik över lag. Om denna debatt bidrar till att ge en riktig bild av situationen,
då har den faktiskt fyllt en funktion.
Anf. 19 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag blev upprörd när jag lyssnade till Eva Björnes anför-
ande. Överenskommelsen om att strikt hålla sig till det propositionen hand-
lar om, nämligen sanktioner mot Irak och Kuwait, höll alltså inte längre än
hit till debatten. Frestelsen för Eva Björne att göra sig till megafon för Carl
Bildt blev för stark. Det är därför jag är upprörd.
Låt mig först citera ur utrikesministerns frågesvar den 13 november. Så
här säger han bl.a.:
”Med skärpa har det internationella samfundet reagerat mot Iraks inva-
sion och folkrättsstridiga annektering av sitt grannland. Genom en rad vik-
tiga resolutioner har säkerhetsrådet klart och tydligt visat att stor internatio-
nell enighet råder i denna fråga. Detta är mycket positivt. FN kan äntligen
spela den viktiga roll som organisationen tidigare långa perioder varit oför-
mögen till.” Han säger vidare: ”Det är regeringens starka förhoppning att
ett nytt krig skall kunna undvikas och att en fredlig lösning på Irak—Kuwait-
konflikten skall kunna uppnås på grundval av säkerhetsrådets resolutioner.
Detta skulle öppna möjligheter till en lösning av Mellanösterns övriga pro-
blem”.
I statsministerns brev till Saddam Hussein den 22 november står följande:
”Vad beträffar den aktuella situationen i Gulfen har vi vid upprepade till-
fällen uttalat att en militär lösning måste undvikas. Allt som är möjligt måste
göras för att finna en förhandlad politisk lösning. Sverige för sin del är redo
att ge sitt bidrag för att uppnå detta mål på basis av resolutionerna i FNs
säkerhetsråd.” Jag betonar ordet resolutionerna.
Detta är klara besked. Målet skall uppnås på basis av resolutionerna i FNs
säkerhetsråd, och dessa resolutioner talar sitt mycket tydliga språk vad gäller
den här frågan.
För att inget missförstånd skall råda vill jag i korthet beröra vad vår FN-
ambassadör Jan Eliasson sade i FNs generalförsamling i måndags: ”Sverige
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Sanktioner i fråga
om Irak och
Kuwait
2 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
18
är berett att pröva varje framställan ifrån säkerhetsrådet i enlighet med FN-
stadgan om fortsatt stöd för FNs arbete i Gulfkonflikten.”
Anf. 20 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Jag hoppas att Karl-Erik Svartberg också inser att vi har yr-
kat bifall till utskottets hemställan och att vi är helt ense med övriga partier
om de resolutioner som här skall godkännas.
När vi i utrikesutskottet diskuterade den här frågan, Karl-Erik Svartberg,
då var innehållet i Ingvar Carlssons brev inte känt. Vi ville få del av det, men
detta var inte möjligt just då. Att vi nu diskuterar brevets innehåll och talar
om vad vi anser är negativt i brevet samt redovisar det i brevet som inte upp-
fyller de krav som bör ställas på ett brev som en medlem i FN skickar till
Saddam Hussein, tycker jag att vi har full rätt till. Jag är ingen megafon för
Carl Bildt när jag gör det, utan jag framför de åsikter som jag och mitt parti
står för.
Anf. 21 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! Jag uppmärksammade att Eva Björne yrkade bifall till ut-
skottets hemställan, och jag är naturligtvis medveten om att moderaterna
ställer sig bakom denna hemställan. Det är fem partier som gör det, nämli-
gen alla utom miljöpartiet. Men detta bifallsyrkande från moderaterna leve-
rerades med ett slag under bältet av, som jag tycker, grövsta sort.
Anf. 22 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag reste mig inte för att begära ordet utan för att instämma.
Jag ber alltså att få instämma i Karl-Erik Svartbergs anförande. Eftersom
han därefter har hunnit hålla ytterligare ett anförande, ber jag att få in-
stämma också i det. Hans anföranden var utmärkta och klargörande, och det
tackar jag för.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 6 §.)
6 § Ansvaret för skolan
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU4 Ansvaret för skolan (prop. 1990/91:18).
Anf. 23 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! För nästan exakt ett år sedan omringades detta hus av uppre-
tade lärare som inte ville låta sig kommunaliseras. I dag skall vi ta ställning
till fortsättningen - ett nytt bidragssystem för skola och vuxenutbildning.
Nu som då - för ett år sedan - saknas de mål som motiverar förändringen.
För det är väl inte så att Göran Persson söker förändring bara för förändring-
ens skull?
Varför kommunalisera? Varför lägga om bidragssystemet? Varför öka de
lokala politikernas makt? Vad syftar förändringarna till? Är det för att öka
elevernas kunskaper? Om det vore så väl ändå. Om det är någonting som
borde debatteras, men som inte debatteras vare sig här i riksdagen eller i
massmedierna, är det frågan om vilka kunskaper eleverna skall ha när de
lämnar skolan.
I dag avslår riksdagen troligen - för jag vet inte vilken gång i ordningen -
ett gammalt moderat krav som innebär att det av skollagen skall framgå att
skolans viktigaste uppgift, överordnad andra uppgifter, är att ge alla elever
goda kunskaper och färdigheter. Därmed blir budskapet otydligt. Allt blir
lika viktigt. Därför ser det ut som det gör i många skolor. Lärare, föräldrar
och elever lämnas i sticket.
Att driva fram förändringar utan att först ha klara mål för skolan ger inga
positiva resultat. Att ändra i organisationen är en yttre handling som kanske
för en tid döljer bristen på innehåll. Tomma tunnor skramlar som bekant
mest, och i skolpolitiken har det rasslat till en del under Göran Perssons
styre.
Det är ju när man lägger ut ansvar som mål och läroplaner blir särskilt
viktiga. Om utformningen av läroplanerna vet vi dock ingenting.
Nu har Göran Persson förelagt riksdagen två propositioner där han skjuter
frågan om innehållet framför sig. Riksdagen förväntas effektuera beslut om
ramar. Regeringens proposition flyttar ansvar från en central politisk nivå
till en lokal politisk nivå. Skolan blir fortsatt politikerstyrd. Systemfelen be-
står och om utbildningens innehåll och kvalitet finns inga tankar från rege-
ringshåll.
Situationen, problemen i skolan, är inte lärarnas fel. Det är regeringens,
systemets, fel. Vad Sveriges elever, föräldrar och lärare behöver är en politik
som sätter kunskap och kvalitet i centrum, som i tydliga mål och läroplaner
lyfter fram skolans huvuduppgift och som syftar till att varje elev skall ut-
vecklas maximalt utifrån sina förutsättningar.
Det är t.ex. inte rimligt att det i en obligatorisk skola finns sådana brister
i undervisningen som påtalas i den nationella utvärderingen av skolan. Bris-
terna är särskilt stora när det gäller ämnena samhällskunskap och religions-
kunskap.
Enligt rapporterna saknas i var femte klass antingen religionskunskap el-
ler samhällskunskap eller t.o.m. båda ämnena fram t.o.m. april månad i års-
kurs 5. I delar av den naturvetenskapliga undervisningen är bristerna också
stora. De ”mjuka” ämnena biologi och zoologi tas upp, medan ”hårda” äm-
nen som fysik, teknik och kemi är ovanliga.
De ämnen som åsidosätts är ämnen lärarna tycker det är svårt att under-
visa i. Rapporterna bestyrker faran med blockläsning - vissa ämnen och mo-
ment skjuts åt sidan. De visar också på nödvändigheten av tydliga mål och
läroplaner som lyfter fram skolans huvuduppgift och på vikten av att lärarna
har goda ämneskunskaper.
Skolministern vill inte diskutera rapporterna. Det framgick tydligt av går-
dagens frågedebatt. Skolan behöver ett reformprogram. Men inte ett re-
formprogram som endast rör om i organisationen, utan ett reformprogram
som stärker undervisningen och förbättrar elevernas kunskaper.
Det behövs därför för det första mål som lyfter fram att skolans huvud-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
19
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
20
uppgift - överordnad andra mål - är att ge kunskaper och färdigheter. Det
måste skapas en balans i skolans olika åtaganden så att inte skolans huvud-
uppgift skjuts åt sidan.
För det andra behövs det tydliga läroplaner som gör det möjligt för lärarna
att verkligen nå målen.
För det tredje måste det klart utsägas att en likvärdig utbildning också in-
nebär att varje elev skall ha rätt att utvecklas maximalt utifrån sina förutsätt-
ningar.
För det fjärde bör det finnas reella möjligheter för elever och föräldrar att
välja skola. Placering i en skola skall ses som ett erbjudande och föräldrarna
skall ha rätt att bestämma. Då kan vi få ett verkligt föräldraengagemang i
den valda skolans liv och undervisning - en skoldiskussion i varje familj.
Denna rätt att välja måste klart och tydligt slås fast. Det är märkligt att inte
detta är självklart i Sverige!
Planmonopolet på skolans område måste överges. Ett val av en fristående
skola skall vara lika självklart som ett val av en offentlig skola. De fristående
skolorna skall inte ses som något ”vid sidan av”.
Skollagen skall ange fristående skolor som likvärdiga, som ett jämbördigt
alternativ. Dessa skolor skall ha samma ekonomiska förutsättningar som de
skolor som drivs i kommunal regi. Det måste bli slut på diskrimineringen av
de fristående skolorna!
För det femte behövs ett statsbidrag som följer elevens val av skola. Det
statsbidragssystem vi i dag skall ta ställning till är ett steg i rätt riktning. Det
är schabloniserat och därmed förenklat. Det grundläggande systemfelet be-
står dock i och med att politiska beslut och inte den enskildes val avgör till
vilken skola eleven hänvisas för sin skolgång.
Utskottet gör visserligen ett tillkännagivande när det gäller val av skola
och begär ett lagförslag, vilket är ett genomslag för kravet att kunna välja
skola. Men när det gäller utformningen av statsbidraget förblir skolan politi-
kerstyrd.
Vi moderater anser att statsbidraget skall följa eleven till den skola föräld-
rar och elev väljer - offentlig eller fristående. Då blir möjligheten att välja
en möjlighet för alla.
Konkurrens mellan olika skolor skulle också både stimulera skoldebatten
och kvaliteten. En ”icke vald” skola får ju en mycket tydlig signal om att det
är dags att göra något åt saken. Det är dags att förbättra kvaliteten.
För det sjätte bör eleverna kunna välja ämnen efter intresse. Det är sär-
skilt viktigt på högstadiet.
För det sjunde behövs betyg som anger kunskaper och färdigheter. Bety-
gen kan inte förbigås när man diskuterar olika sätt att styra och utvärdera
skolan.
Visst är det positivt att de relativa betygen äntligen skall försvinna. Hade
vi moderater fått bestämma hade detta system aldrig införts. Det är positivt
att skolministern säger sig vilja ha ett bättre betygssystem. Men skolminis-
terns tal är tvetydigt. Fortfarande skall betyg ges först på högstadiet. Om
betygen skall ge information och stimulans då måste betygen föras in tidigare
i skolan.
Det är oroande att frågan om betygen dragits i långbänk. Det är oroande
att den expertgrupp som skolministern gett sitt stöd uttalat att antalet betygs-
steg skall minska, att egenskaper som kreativitet och samarbetsförmåga skall
ingå i betygsättningen och att betyg endast skall ges från högstadiet.
Ett bra betygssystem visar respekt för kunskap och för elevernas arbete.
Vi vill ha betyg och fler betygssteg som visar vad eleverna kan.
För det åttonde måste vi ha en lärarutbildning som ger lärarna gedigna
ämneskunskaper. Därför måste den bygga på ämnesstudier och ge en till-
räckligt lång utbildning i varje ämne. Lärarna bör inte heller undervisa i för
många ämnen, för det gör det svårt för dem att hålla kunskaperna aktuella
och intressanta.
Bland det viktigaste för att få en undervisning av hög kvalitet är en bra
lärarutbildning! Få saker torde oroa föräldrar så mycket inför barnens skol-
gång som att de inte skall få en bra lärare!
Problemen inom grundskollärarutbildningen är många och stora. Det är
svårt att få tillräckligt många sökande. Därtill får vi nu veta att av de som
1988 började på utbildningen med inriktningen mot årskurserna 4-9 är bara
drygt hälften kvar i dag.
Vi går mot en stor lärarbrist. Läraryrket är inte attraktivt, trots avtal som
givit unikt stora lönepåslag för stora lärargrupper.
Orsaken till att lärarbanan inte lockar dagens ungdomar är naturligtvis till
stor del att de genom sin skolgång har fått en klar uppfattning om vad yrket
innebär. De vill helt enkelt inte försätta sig i en sådan situation.
Grundfelet är att vi har en skola som prioriterar annat än kunskaper. Med
en sådan inställning blir också lärarnas uppgift otydlig och orimlig. Lärar-
bristen är ett av de allvarligaste skolproblemen vi står inför.
Herr talman! Jag tar därför tillfället att här och nu i kammaren föreslå att
en kriskommission tillsätts för att komma till rätta med problemen inom lä-
rarutbildningen. Sverige kan inte fortsätta att gå rakt in i en stor lärarbrist.
Läraryrket måste göras attraktivt igen. Lärarutbildningen måste ha högsta
tänkbara kvalitet.
Vi moderater har föreslagit en ny lärarutbildning för lärare som skall un-
dervisa i årskurserna 4—9. Den bygger på rejäla ämnesstudier och kan till-
föra skolan lärare med en gedigen utbildning och en mer varierad utbild-
ningsbakgrund, vilket vore bra för kvaliteten i undervisningen.
Vår modell för lärarutbildningen skulle dessutom öka lärarutbildningska-
paciteten när det gäller grundskolan. Den torde också kunna dra nya grup-
per till läraryrket och ge det ökad status.
Herr talman! Låt oss få en kriskommission som kan granska den nuva-
rande lärarutbildningen och olika förslag som har lagts fram för att förbättra
den och öka kapaciteten. Därigenom kan kommissionen komma med förslag
som motar den hotande stora lärarbristen.
I samband med detta har vi moderater också föreslagit en fortbildning som
prioriterar den ämnesmässiga utbildningen. Vi har föreslagit att alla lärare
skall erbjudas en ämnesinriktad fortbildning om 20 poäng vart tionde år.
Vi har också föreslagit en fristående utvärdering, som således skall skötas
av en från skolan fristående instans.
Med den syn som vi moderater har på hur fortbildningen och utvärde-
ringen skall utformas och organiseras, kan vi inte tillstyrka att skolverket får
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
21
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
22
dessa uppgifter. Vi hälsar med tillfredsställelse bantningen av den centrala
byråkratin. Det är helt i linje med moderata förslag.
Vi anser dock att utvärderingen skall vara fristående - gärna efter engelsk
modell. Vi anser också att det statliga bidraget till fortbildning skall gå direkt
till kommunerna, som kan upphandla fortbildning hos högskolan. Om en
samordning är nödvändig kan den skötas av en enhet inom eller i anslutning
till högskolan.
De centrala myndighetsuppgifterna på skolområdet kan således minskas
ännu mer enligt vår uppfattning. Detsamma gäller på högskolesidan. Det
finns därför anledning att analysera möjligheterna att samla de centrala
myndighetsuppgifterna för all utbildning i ett ämbetsverk.
Herr talman! När det gäller den kommunala vuxenutbildningen och frågor
som hör samman med den kommer Birger Hagård och Ulf Melin att närmare
utveckla våra synpunkter.
Jag vill sluta mitt anförande med att slå fast att vi moderater självfallet står
bakom alla de reservationer som har undertecknats av moderater. För att
begränsa antalet voteringar yrkar jag dock endast bifall till reservationerna
nr2 och 16.
Anf. 24 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! När jag förberedde mig inför detta anförande hade jag vissa
problem med hur jag skulle få fram den rätta balansen mellan beröm och
kritik och mellan uppmuntran till nya framsteg och klander för otillräckliga
insikter och ambitioner. Det slog mig att mina bekymmer säkert påminner
en del om dem som många lärare har dessa dagar när de går och funderar på
de höstterminsbetyg som skall sättas. Eftersom betyg tycks vara på väg till-
baka i socialdemokratisk skolpolitik tror jag inte att någon har något emot
att jag betygsätter skolministerns proposition och utbildningsutskottets be-
tänkande. Jag väger samman positivt och negativt och gör en samlad bedöm-
ning.
Det måste självfallet bli ett positivt betyg. Nu får vi äntligen en kraftig
decentralisering av skolan och schabloniserade statsbidrag. Allt detta har vi
krävt länge, och den svenska skolan behöver det verkligen. Jag är också be-
redd att ge ett visst överbetyg för Göran Perssons rejäla tag i skolbyråkratin.
Jag tror att det är riktiga grepp.
Något av de högsta betygsstegen kan dock inte komma i fråga. Även med
dessa förändringar kommer Sverige också framöver att ha en politikerstyrd
skola. Det finns en risk för att decentraliseringen så att säga gör halt vid kom-
munalhuset och att det blir skolstyrelsen och skolkontoret som får mera att
säga till om. Därigenom kan man gå miste om de verkligt dynamiska effek-
terna som en sådan här förändring annars skulle kunna möjliggöra, nämligen
om man i högre grad hade givit makten i skolan till dem som är verksamma
i skolan - lärare, elever och föräldrar.
Jag tycker att utskottets betänkande kan ges en aning högre betyg än pro-
positionen. I betänkandet rättas ett och annat problem till. Det finns ett utta-
lande om syokonsulenternas rätt till fortbildning som är värdefullt. Skolmi-
nistern får en välbehövlig knäpp på näsan för sitt mycket egendomliga utta-
lande om att pengarna till lokalupprustning först skall användas till kontors-
lokaler åt lärare. Det är en prioritering som i dagens ekonomiska läge ter sig
minst sagt egendomlig.
Utskottet har också rättat till en egendomlighet i propositionen när det
gäller det nya skolverkets regionala organisation. Vi har också sett till att det
blir något mjukare övergångsregler när det gäller den del av statsbidraget
som beräknas utifrån komvuxverksamheten.
Ett inslag i utskottets betänkande som är mycket svårbedömt är bordlägg-
ningen av det som gäller friskolor. Det här är en mycket viktig fråga. Den är
brådskande. Ett antal av de friskolor som finns i Sverige har mycket stora
ekonomiska problem. Vi vet inte riktigt hur vi skall tolka det faktum att soci-
aldemokraterna tog initiativ till att bryta ut de resonemang i propositionen
och de motionsyrkanden som handlar om friskolor. Vi kan bara hoppas att
detta tyder på att socialdemokraterna är på väg att fullfölja ett omtänkande
som innebär en mera positiv syn på friskolor.
Jag skulle vilja sätta BA+ på utskottsbetänkandet. Det kan tyvärr inte bli
AB. Det beror framför allt på det sätt som utskottsmajoriteten handskas
med löften som givits i skolpolitiken på senare tid. Det är mycket viktigt att
hålla löften i politiken. Vi politiker möter så mycket misstroende. En anled-
ning till det är att det på något sätt har blivit en allmän känsla bland männi-
skor att löften som politiker ger inte spelar någon roll. Så får det inte vara.
Man måste dock skilja något på löften som givits i god tro och löften som
givits mot bättre vetande. Jag hävdar att vi i detta sammanhang ser exempel
på ett par löften som har givits mot bättre vetande. När de nu bryts är det
mycket anmärkningsvärt.
Jag syftar på två saker. Först kan jag ta upp frågan om klasstorleken. Det
är en mycket gammal fråga i svensk skoldebatt. Från olika håll har det länge
hävdats att det skulle vara bättre med mindre klasser. Folkpartiet lade fram
ett skolprogram 1987 där vi diskuterade denna fråga. Vi kom fram till att
redan inom ramen för de resurser som står till skolans förfogande är det möj-
ligt att åstadkomma klasser som även på mellan- och högstadiet aldrig skall
behöva ha mer än 25 elever.
För att gardera oss mot kritiken att detta skulle komma att innebära att
resurser skulle tas från angelägen specialundervisning tillförde vi skolan
vissa resurser. Det var inte fråga om några stora belopp. Det rörde sig om
drygt 70 miljoner. Detta gjorde vi för att kunna hävda att en sådan här för-
ändring inte behöver innebära att några angelägna specialundervisningsupp-
gifter behöver eftersättas.
Förslaget gick ut på att det förbud som hittills har gällt för kommuner mot
att använda förstärkningsresursen till att minska klasstorlekarna skulle upp-
hävas. Vi möttes av kritik, där man sade att vi för det första inte hade någon
kostnadsberäkning och att det för det andra var socialt oacceptabelt, efter-
som det kunde få allvarliga konsekvenser för de svagaste eleverna. Detta är
bakgrunden.
Nu har några år gått, och vi får här ett förslag till schabloniserat statsbidrag
utan detaljbestämmelser som går ut på att kommunerna får göra klasserna
hur små eller hur stora de vill. Så långt är allt frid och fröjd. Det hör dock
till saken att i den upphetsade situationen för ett år sedan då många lärare
var mycket skeptiska till kommunaliseringen av lärarna, träffades en uppgö-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
23
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
24
relse mellan dåvarande vänsterpartiet kommunisterna och socialdemokra-
terna.
Många lärare ansåg att det faktum att de punkter som vpk förde fram åter-
fanns i överenskommelsen var något av en tröst i bedrövelsen. De resone-
rade som så att det visserligen är synd att de blir kommunaliserade, men att
det trots allt blir mindre klasser på mellan- och högstadiet.
Riksdagen uttalade att när det nya statsbidraget utformas skulle riktlinjen
vara att klasserna inte bör ha mer än 25 elever. Alla som har sysslat med
denna fråga vet att om man säger att när statsbidraget genomförs skall man
se till att det blir högst 25 elever i varje klass, förväntar man sig naturligtvis
att det får ekonomiska konsekvenser. Alla vet att om man inte accepterar en
omfördelning av givna resurser, måste man tillföra nya resurser för att kunna
minska klasserna.
Nu säger utskottsmajoriteten att man inte skall ta upp frågan om 25 elever
i varje klass, utan att det skall göras i läroplanen i stället. Det låter som om
det skulle vara fråga om utbytbara storheter. Det är precis detta som Sveri-
ges kommuner fruktar mest av allt. De fruktar att de skall bli av med pengar
men få nya krav. Att man skjuter denna fråga från statsbidragssystemet till
läroplanen innebär att man byter pengar mot krav. Därigenom kan naturligt-
vis varken Sveriges kommuner eller Sveriges lärare anse att löftet är uppfyllt.
Jag tycker att de som under årens lopp har kritiserat våra krav har ett
ganska stort ansvar nu. När de ingick denna överenskommelse måste de rim-
ligen ha känt till att den offentliga sektorn inte har särskilt gott om pengar.
De borde ha aktat sig innan de utställde löftet.
Den andra punkten jag vill ta upp är något som uttalades i samma sam-
manhang, nämligen att statsbidragets storlek skall vara oförändrat. Jag var
mycket förvånad över det redan då. Redan i en riksdagsdebatt den 8 decem-
ber förra året ställde jag frågan till Ylva Johansson om vad detta innebär
konkret och vad man kommer att säga om regeringen i budgetpropositionen
i januari 1990 eller januari 1991 föreslår kraftiga nedskärningar av statsbi-
draget. Jag tyckte att det var så uppenbart att det låg i farans riktning. Jag
fick inget riktigt svar på den frågan den gången. Vad som har hänt visar dock
att frågan var synnerligen berättigad.
När utskottet behandlade den här propositionen var utgångspunkten fort-
farande - vårt betänkande bygger på det, och vi har fått föredragningar från
utbildningsdepartementet som bekräftar det - att statsbidraget skall vara
oförändrat. Mitt under behandlingen får dock riksdagen regeringens kris-
skrivelse, där det framgår att statsbidragen till skolan skall minskas kraftigt-
med 1 miljard, 800 miljoner eller något sådant.
Jag läste en fråge- eller möjligen en interpellationsdebatt som Ylva Jo-
hansson hade med Göran Persson. Jag blev mycket förvånad över både frå-
garens och svararens inlägg i den debatten. Ylva Johansson sade att uppgö-
relsen kommer att misstänkliggöras från borgerligt håll. Jag kan försäkra
Ylva Johansson att jag kommer att fortsätta att misstänkliggöra denna upp-
görelse. Man kan inte trolla hur mycket som helst med siffror. Antingen har
socialdemokraterna vilselett vpk för ett år sedan eller också har utbildnings-
departementet vilselett finansdepartementet. Antingen är det här en bespa-
ring eller också är det inte en besparing. Om det är en besparing har jag
mycket svårt att förstå hur Ylva Johansson kan anse att den ligger i linje med
er uppgörelse för ett år sedan.
Det är litet svårt att följa vänsterpartiets agerande. På något sätt verkar
det ändå som om vänsterpartiet håller med om det jag nu säger. I betänkan-
det finns en reservation av Ylva Johansson - den har nr 25 för enkelhetens
skull - där hon säger att för att vi skall klara klasser med högst 25 elever
måste skolan få mera resurser. Det gäller inte minst om vi skall klara av att
ha mindre klasser i storstadsområdena. Det är förmodligen den riktiga tolk-
ningen av uppgörelsen för ett år sedan. Eftersom ett av paktpartierna reser-
verar sig håller uppenbarligen inte uppgörelsen längre. Därför kan man
ställa följande fråga, vilket jag gjorde i en lärartidning. Kommer kommuna-
liseringen att rivas upp nu när uppgörelsen har fallit?
Betyget BA + är väl i och för sig inte så tokigt för att komma ifrån en oppo-
sitionspolitiker. Det hade emellertid kunnat vara högre.
Jag vill även ägna några ord åt centerpartiets inställning i skolpolitiken.
Det finns vissa oklara drag. Jag läste i tidningen att skolministern kan tänka
sig att diskutera gymnasieskolans utformning med bl.a. centerpartiet, för att
centerpartiet har en progressiv skolpolitik. Jag undrar litet vilken skolpolitik
skolministern syftar på.
Jag läste att centerns partisekreterare Åke Pettersson hade besökt Fågel-
viksskolan i Tibro. Han gav där ut ett pressmeddelande med rubriken Låt
eleverna välja skola. Första meningen lyder: ”Självständiga skolor och möj-
ligheter för eleverna att välja skola kommer att förnya det svenska skolsyste-
met under 90-talet”. I det nya partiprogram som centern antog på sin senaste
stämma står: ”Det bör vara möjligt att välja den skola som passar barnen
bäst. Det här innebär att föräldrarnas val av skola kan påverka fördelningen
av resurser till skolorna.” Det här är en något suddigare formulering än den
som fanns i programförslaget. Jag vill ändå fråga Larz Johansson om han
anser att det system som i dag kommer att klubbas uppfyller det krav som
Åke Pettersson talade om i Tibro och det som centerpartiets stämma antog
i sitt partiprogram Grön framtid, respekt för livet.
Jag höjde betyget för utskottet i förhållande till propositionen. Jag glömde
att säga att det naturligtvis beror på att utskottet har ett tillkännagivande när
det gäller rätten att välja skola.
Jag har följt socialdemokraternas turer i den frågan med visst intresse. Vi
lade fram en rapport i somras, Den självstyrande skolan. Den som är intres-
serad kan läsa några sidor om hur socialdemokraternas uttalanden på den
här punkten har varierat genom åren. Det är en fråga om exegetik av den
högsta skolan att utläsa vad socialdemokraterna för dagen tycker om frågan
att välja skola.
I propositionen förekom ett allmänt tal om att det nog är bra att eleverna
i högre grad får välja skola. Den traditionella socialdemokratiska uppfatt-
ningen är dock att det naturliga är att man går i den skola som ligger närmast
bostaden.
När man nu har gått ett steg vidare, uppstår ett problem. Tänk om detta
att någon vill gå i en annan skola än den närmaste leder till at| den som vill
gå i den närmaste skolan inte får möjlighet härtill. På denna punkt kommer
Göran Persson fram till att vi måste ha lagstiftning. Det måste slås fast att
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
25
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
26
den som vill gå i den närmaste skolan alltid skall ha den rätten. Resultatet
av detta framsteg skulle egentligen bli en lagstiftning, som närmast hade
motsatt innebörd. Men här gör utskottet ett tillkännagivande. Utskottet
skriver:
”När det gäller elevers val av skola inom kommunen anser utskottet att
utgångspunkten för placeringen av elev vid skola bör vara elevens närhet till
skolan. Kommunen bör emellertid så långt det är praktiskt och ekonomiskt
möjligt tillgodose elevers och föräldrars önskan om placering vid viss skola.”
Att jag, när vi på det sista sammanträdet fick denna fråga till behandling,
bestämde mig för att för folkpartiets del inte reservera mig berodde på ordet
”emellertid”. Efter att ha läst dessa meningar ett antal gånger uppfattade jag
att i ordet ”emellertid” ligger så att säga en polemik mot utgångspunkten i
den första meningen, vilket gör att jag tolkar detta så att utskottet delar vår
uppfattning att huvudprincipen är att elevers och föräldrars önskan om pla-
cering vid viss skola skall tillgodoses så långt det är praktiskt och ekonomiskt
möjligt. Då kan det i undantagsfall inträffa att någon inte har möjlighet att
gå i den närmaste skolan. Om det är den riktiga tolkningen, är detta ett defi-
nitivt framsteg.
Herr talman! Det torde stå helt klart att det beslut som skall fattas i dag
är en viktig milstolpe i den svenska skolans utveckling. Staten minskar kraf-
tigt sitt inflytande till förmån för ett mer långtgående kommunalt inflytande.
Beslutet hade dock kunnat vara ännu bättre. Med hänvisning till kammarens
tidsbrist nöjer jag mig med att yrka bifall till en enda av våra reservationer,
nämligen reservation 3, Lag om självstyrande skolor, m.m.
Anf. 25 LARZ JOHANSSSON (c):
Herr talman! Häromdagen uppvaktades utbildningsutskottet av företrä-
dare för de svenska skolorna i utlandet. De ville framföra en del synpunkter
till oss. De gav ett mycket klart och tydligt budskap: När det gäller att rekry-
tera personal till arbetsuppgifter i företag utomlands eller internationella
uppgifter som staten eller andra organisationer skickar ut människor till gäl-
ler den första fråga som alla ställer inte lön och arbetsvillkor utan om det
finns en svensk skola på stationeringsorten att sätta barnen i. Man uppre-
pade flera gånger att det är oerhört viktigt för svenskar som befinner sig
utomlands att kunna ha sina barn i svensk skola, därför att det är ett mått på
kvalitet. I en svensk skola är man säker på att man får en utbildning av god
kvalitet.
Sådant är faktiskt ganska roligt att höra. Jag tycker att vi såsom svenskar
kan var stolta över vår skola. Vi såsom utbildningspolitiker kan någon gång
räta på ryggen och säga: Faktiskt är den svenska skolan ganska bra. De som
arbetar inom den svenska skolan gör ett bra jobb. Ibland kan det finnas bris-
ter i förutsättningarna, och då skall man naturligtvis rätta till dem. Det kan
finnas också annat som brister. Utbildningens höga kvalitet är så pass väsent-
lig att man inte får låta detta överskylas av något slags ohämmad och obalan-
serad kritik av hur skolan egentligen ser ut.
Mycket i propositionen och i utskottsbetänkandet är bra. Många gamla
centerståndpunkter både bekräftas och flyttas fram när det gäller genomför-
andet i detta sammanhang. Mycket i propositionen är alltså bra. En del har
ju faktiskt utskottsbehandlingen lyckats göra ännu litet bättre, kanske fram-
för allt litet tydligare. Jag skall komma tillbaka till dessa saker.
Det är viktigt att det nu slås fast ordentligt i skollagens portalparagrafer
att alla har rätt till en likvärdig utbildning var man än bor i landet och med
alla övriga förutsättningar givna. Man skall ta hänsyn till barn med särskilda
behov. Detta är för oss en självklarhet. Men det är viktigt att vi på detta sätt
lägger fast de grundläggande demokratiska värderingarna och respekten för
vår gemensamma miljö. Vår framtid kommer mycket att handla om de s.k.
överlevnadsfrågorna, dit miljön naturligtvis hör. Allt detta blir lagfäst, vilket
är bra. Det förpliktar också oss såsom skolpolitiker och dem som är verk-
samma ute i skolan och skall genomföra det. De måste leva upp till dessa
målsättningar.
Jag skall beröra några punkter i propositionen som jag tycker att det är
viktigt att lyfta fram och dessutom understryka i detta sammanhang. I propo-
sitionen krävs att syo-personal, dvs. personal för studie- och yrkesoriente-
ring, har en utbildning som är avsedd för verksamheten. Utskottet har ytter-
ligare markerat detta och sagt att man med sådan utbildning i första hand
avser syo-linjen, för övrigt den enda utbildning som finns just nu. Men vi kan
inte utesluta andra utbildningar. Detta uttalande gör vi bl.a. mot bakgrund
av det som nu pågår i högskolan, dvs. uppluckringen av linjesystemet och
möjligheterna att plocka ihop utbildningar på olika sätt. Vi tycker att man
behöver göra denna utvidgning. Dessutom anser vi det självklart att syo är
en del av utbildningen i skolan. Det är bra att utbildningsutskottet gör dessa
uttalanden. Det har funnits en del oro, inte minst från syofunktionärskårens
sida, under de veckor som behandlingen har pågått. Detta vill jag gärna mar-
kera.
I skollagen garanteras eleverna redan i dag fria läromedel och fri skolhäl-
sovård samt grundskolans elever fria skolskjutsar. Utskottet säger också här
att det är väldigt viktigt att de gällande bestämmelserna verkligen efterlevs.
Det är av fundamental betydelse för att lika tillgång till utbildning skall ga-
ranteras. Detta markerar utskottet.
Jag anser för min del att skolmåltiderna är en förutsättning för att den lika
tillgången skall kunna garanteras, inte minst för dem som redan är skol-
skjutselever. De är borta från hemmet så pass länge att de behöver ett riktigt
mål lagad mat under den tid de är i skolan. Vi har ändå i detta sammanhang
nöjt oss med denna markering och inte sagt att vi just behöver lagstifta om
den frågan. Vi utgår från att landets kommuner inser hur oerhört väsentligt
detta är.
Propositionens huvudpunkt är statsbidragssystemet. Även här har center-
partiet sedan många år tillbaka drivit kravet på högst 25 elever i varje klass.
Det skall erkännas att det är ett något förenklat resonemang. Om vi skall
kunna driva denna typ av frågor seriöst, måste man naturligtvis närmare ana-
lysera vad det handlar om. Detta var viktigt i det gamla systemet, där vi hade
delningstal för tilldelning och utmätning av basresurser.
Under de år som vi har drivit den här frågan har vi visserligen kunnat kon-
statera en ökad anslutning beträffande själva grundprincipen. Däremot har
det nog varit litet si och så på sina håll med benägenheten att skjuta till erfor-
derliga resurser. Jag ber om ursäkt, Lars Leijonborg, om det jag nu har att
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
27
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
säga återigen uppfattas så, att det här är fråga om att mästra. Men det är
ganska viktigt att vi, när vi behandlar dessa frågor, gör det på ett korrekt och
sakligt riktigt sätt. Det finns nämligen inte, Lars Leijonborg, något förbud
mot att använda förstärkningsresursen till att bilda klasser. Det är på det sät-
tet, Lars Leijonborg, att beslut om klassers och undervisningsgruppers sam-
mansättning och storlek fattas av kommunen. Att ha delningstal är ett sätt
att mäta ut resurser från statens sida. Redan i dag har kommunerna stor fri-
het när det gäller att sedan använda de här resurserna.
Då kan man inte bara trolla bort det här och säga: Att det skall vara högst
25 elever i varje klass skulle inte innebära något behov av nya resurser. Men
det gör det, Lars Leijonborg, om man med detta menar att delningstalet
skall ändras. Det handlar här om de beslut som riksdagen tidigare har kunnat
fatta när det gäller statsbidragssystemet.
Men nu är denna fråga överspelad. Den är alltså inte längre aktuell på
samma sätt som tidigare. Nu mäts resurserna i stället ut på ett annat sätt.
Kommunerna har total frihet att bestämma hur pengarna skall användas.
Vår uppgift i det här sammanhanget blir att försöka se till att man har till-
räckliga resurser, så att man kan göra alla de bra saker som man skulle vilja
göra. Bl.a. gäller det att kommunerna skall kunna se till att undervisnings-
grupperna är så små som möjligt. Det finns anledning att återkomma till
denna fråga senare.
Till de områden där utskottet gör förtydliganden hör också detta med för-
hållandena mellan kommunerna och landstingen fortsättningsvis. Det har ju
varit en ganska omfattande diskussion om dessa saker. Även Kommunför-
bundet och Landstingsförbundet har agerat i frågan. Det är nu viktigt att
utskottet gör ett klarläggande om vem som skall bära vilka kostnader och
vem som har ansvaret för de olika utbildningarna.
Vidare är det förtydligande viktigt som utskottet gör om det sätt på vilket
basåret beräknas vid övergången till ett nytt statsbidragssystem. Till skillnad
från Lars Leijonborg tycker jag att en av de allra viktigaste punkterna i det
här utskottsbetänkandet är att vi nu lägger fast att det verkligen är kostnads-
nivån och basåret, budgetåret 1990/91, som är grunden vid övergången till
det nya statsbidragssystemet. Längre än så kan vi inte komma i dag när det
gäller att fatta beslut här.
Naturligtvis kan frågan om besparingar dyka upp i samband med kom-
mande budgetpropositioner - precis som har varit fallet i samband med alla
andra tidigare. Då kan det självfallet bli ganska intressant att veta vad folk-
partiet säger. Det är ju då man får ta ställning till den konkreta frågan - inte
nu, när vi fattar beslut om överföring till ett nytt statsbidragssystem. Det vä-
sentliga nu är resursnivån vid övergångstillfället.
Så några ord om de fristående skolorna. Denna fråga har utskottet enhäl-
ligt bestämt sig för att lyfta ut från den övriga behandlingen. Vi skall i stället
återkomtna till den här frågan i samband med budgetpropositionen. Att
vissa partier ändå har valt att anmäla reservationer beror på att man har velat
göra tydliga markeringar på ett visst sätt. Jag nöjer mig i detta avseende med
att säga att för vår del kvarstår naturligtvis yrkandet i vår motion, som också
kommer att behandlas senare. De fristående skolorna skall alltså ges samma
28
villkor som de offentliga skolorna. Enligt min mening går det inte att komma
längre i fråga om likställighetsprincipen olika utbildningsanordnare emellan.
Sedan vill jag säga något om uppföljning, utvärdering och tillsyn. Det
ställningstagande som utskottet har gjort - och jag hoppas att detta också
blir riksdagens beslut - innebär en bra organisation av skolverket och skol-
verkets fältorganisation. Det är bra särskilt därför att det här i långa stycken
väl överensstämmer med de krav som har framförts i centermotionen. Det
är bra att vi får en fältorganisation utan någon form av regional organisation
på mellannivå.
Trots utskottets deklaration förekommer det fortfarande, såvitt jag för-
står, ett slags debatt ute i landet om att det ändå skulle bli en regional organi-
sation. Jag tycker att det kunde vara av visst värde om utskottets ordförande
i den här debatten ville bekräfta det som vi alla är överens om, nämligen att
skolverkets fältorganisation skall bestå av personer som är anställda direkt
vid skolverket men som har sin placering lokalt eller regionalt ute i landet.
Det skall dock inte tillskapas något ytterligare mellanled, något slags regio-
nal organisation därutöver. I det här sammanhanget måste jag säga att vi i
centern har föreslagit att det nya skolverket, i linje med riksdagens tidigare
principer när det gäller tillskapandet av nya verk och myndigheter, bör loka-
liseras utanför Stockholm. I det här fallet borde det nya skolverket ha lokali-
serats till Härnösand. Martin Olsson kommer senare i debatten att utveckla
vårt resonemang och att presentera ytterligare argument. För min del nöjer
jag mig därför med det gjorda konstaterandet.
Likaså framför vi både i en motion och i en reservation synpunkten att
det nya handikappinstitutet borde ha utgjort en integrerad del av skolverket.
Barn med handikapp av olika slag är, och skall vara, integrerade i den van-
liga skolan. När det gäller utvärderingen, tillsynen, uppföljningen och, na-
turligtvis. de stödinsatser som behövs för dessa barn tycker vi att dessa saker
skall höra samman. Det skall vara integrerat. Att handikappade barn inte
skall särbehandlas på något sätt har vi ansett vara viktigt.
I det nya statsbidragssystem som vi nu skall anta kommer också statsbidra-
get till gymnasieskolan att direkt tillföras gymnasieelevernas hemortskom-
mun. Det är en riktig princip. Till skillnad från tidigare, då pengarna gick
till utbildningsanordnaren, går nu pengarna till hemortskommunen. Därför
tycker vi att det hade varit logiskt att hemortskommunen själv kunde ha fått
avgöra på vilket sätt man skall lösa sina gymnasieutbildningsfrågor, i den
mån man har en egen gymnasieskola. Om man inte har någon sådan, skall
man ha möjlighet att starta en egen gymnasieutbildning eller välja att även
fortsättningsvis köpa platser av en grannkommun. Vi tycker alltså att det
hade varit logiskt om det beslutet hade fått fattas av kommunen, som ju helt
och fullt har utbildningsansvaret för sina elever. Man borde därför verkligen
också ha fått ta ansvar i detta avseende.
En invändning är att detta skulle kunna medföra risker, att vi skulle kunna
få någon form av överetablering och att en mängd små gymnasieskolor skulle
startas mer eller mindre i onödan. Men jag menar att kostnaderna för gym-
nasieutbildningen är så pass höga att det här i så fall skulle ha klarats ut och
så att säga markerats av sig självt.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
29
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
30
Till sist några kommentarer till det som tidigare har framförts här av mo-
deraterna och folkpartiet.
Ann-Cathrine Haglund hade en lång utläggning om lärarutbildningen,
som i och för sig inte behandlas i någon större utsträckning i föreliggande
betänkande. Hon har återigen krav på en kriskommission - den här gången
för lärarutbildningen. Förra gången gällde det en kriskommission för hela
skolan. Jag vill då bara konstatera att en sak är alldeles säker, och det är att
Ann-Cathrine Haglund inte har bidragit till en ökad rekrytering beträffande
lärarutbildningen.
Sedan säger Ann-Cathrine Haglund, på tal om detta med val av skola och
resurser, att en icke vald skola får en tydlig signal om att det är dags att göra
något åt kvaliteten i denna skola.
Men då vill jag fråga: Hur blir det då med en icke vald skola - det kan t.ex.
gälla en hårt nedsliten förortsskola i en av Stockholms södra förorter, en
skola som finns i ett område där det råder tunga sociala problem och där det
förekommer många undervisningsspråk på grund av hög invandrartäthet? I
den här skolan finns det dessutom många obehöriga lärare. På vilket sätt
skall då de marknadsekonomiska krafterna siå igenom, så att den här skolan
kvalitetsmässigt blir väldigt bra? Jag tror att det vore ganska bra om man gav
dem som befinner sig i den här situationen några tips om det. Jag vet att de
gärna vill göra sina skolor bättre redan i dag, utan de här signalerna.
Det finns inte några motsättningar, Lars Leijonborg, i sätten att se på de
här frågorna. Jag försäkrar Lars Leijonborg att han även i fortsättningen
lugnt kan utgå ifrån att den politik som vi driver här i riksdagen och att de
beslut som vi är med om att fatta här i riksdagen är den politik centerpartiet
står för. Jag är glad att Lars Leijonborg läser våra pressmeddelanden, det
vore skojigt om ännu fler gjorde det. Det finns som sagt ingen motsägelse-
fullhet i detta. Jag vet att Åke Pettersson, liksom vi gör i vårt program, talar
om självständiga skolor och om att öka möjligheten att välja skola. Jag skall
komma tillbaka till det. Det är nämligen det som också utskottsmajoriteten
talar om.
Om fler av olika skäl väljer en skola eller om elevströmmarna, även med
närhetsprincipen, leder till att det blir fler elever i en skola än det har varit
tidigare, är det självklart att det måste påverka resursfördelningen. Konstigt
vore det annars Lars Leijonborg.
Det som tas upp i reservationer är i huvudsak tre saker. Rätten att välja
skola, elevpeng som följer eleven och lag om självstyrande skolor.
Det finns redan i dag väldigt stora möjligheter för alla de här sakerna. Det
är bara det att man på många ställen inte utnyttjar möjligheterna fullt ut.
Det sprids så många myter om att det finns många begränsningar. Vi har hört
en del av dem tidigare i dag om en mängd saker som man inte får göra. Så
är det faktiskt inte, det finns väldigt stora möjligheter i dag.
Jag tycker faktiskt att det som utskottet konstaterar om rätten att välja
skola är logiskt. Självklart skall elever som bor i närheten i första hand gå i
den skola som finns i deras bostadsområde. Självklart skall det vara på det
sättet. Dessutom, Lars Leijonborg, skall kommunen redan i dag tillgodose
önskemål därutöver, så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Det
gäller redan nu. Jag tycker att det är ett mycket långtgående åtagande som
kommunerna gör. Om man skall sträcka sig därutöver, Lars Leijonborg, sä-
ger man att kommunerna dessutom skall tillgodose önskemål som inte är
ekonomiskt försvarbara. Det är väl litet vågat i dessa tider, att ge den typen
av signaler till landets kommuner: Vi skall tillgodose önskemål även om det
inte är ekonomiskt rimligt.
Jag tycker att man har överdramatiserat den här frågan ganska ordentligt.
Möjligheterna är i dag redan stora. Men så fort det handlar om att flytta ele-
ver i större antal och över större avstånd uppstår det ganska betydande kost-
nader. Om man vidgar perspektivet ett litet ögonblick och tittar utanför
Stockholmshorisonten, skall man upptäcka att ute i landets skolkommuner
är skolskjutskostnader i dag en mycket dryg del av skolkostnaderna. Dem
skall man inte bortse ifrån.
Sedan sägs det att frågan är kopplad till den skolpeng som skall följa ele-
vens val av skola. Dessutom finns det i en reservation ett som jag tycker nå-
got diffust resonemang om att man med datorteknikens hjälp skall ta fram
den statliga bidragskostnaden per elev. Men det är väl inte särskilt svårt. Det
är bara vanlig enkel division. Man kommer att veta hur mycket pengar kom-
munen får genom det nya statsbidraget och förhoppningsvis vet kommunen
hur många elever man har. Sedan dividerar man summan med antal elever
och får ett slags skolpeng, om man har intresse av det. Det är fullt möjligt
för alla kommuner att göra det. Det är fullt möjligt för dem, om de vill, att
kalla det för skolpeng. Det är fullt möjligt för dem att säga att pengarna får
följa precis det antalet elever i de skolenheter där de finns. I dag får man
bortse från de fristående skolorna, men den frågan behandlar vi inte här.
Den har vi skjutit framför oss och kan återkomma till. Men i övrigt gäller
detta.
Det finns ett litet problem, och det tycker jag att man bortser helt och
hållet från när man för detta resonemang. Det är att elever inte kostar lika
mycket, inte ens i samma kommun, inte ens i samma skola och inte ens i
samma klass. Om eleverna går i en viss skolenhet kan det innebära att de på
grund av avstånd, klasstorlekar och annat är förhållandevis dyra jämfört
med en annan skola där man har välfyllda klasser och kostnaden per elev blir
relativt låg. Att då fördela pengar efter något slags skolpengsprincip, lika för
alla, är inte särskilt praktiskt. Dessutom har barn väldigt olika behov. Det
är en av de grundläggande principerna, i varje fall i vår skolpolitik, den slås
också fast i propositionen, att resurser skall fördelas efter behov. Man skall
ta hänsyn till barn som har särskilda behov. Självklart måste det också vara
på det sättet. Lars Leijonborg hör till dem som på ett mycket förtjänstfullt
sätt har hävdat de elevers rätt som har grava läs- och skrivsvårigheter, de s.k.
dyslektikerna. Har Lars Leijonborg tänkt på att en sådan elev kanske kostar
tre gånger så mycket som en annan elev i skolan? Skall den eleven begära
särskild skolpeng för sin skolgång, för att klara ut dessa bekymmer?
Till lagen om självstyrande skolor. Det är likadant här, det finns oändligt
stora möjligheter redan i dag att låta rektorsområdet eller skolenheten ta ett
mycket stort ansvar för sin egen verksamhet, ett stort ansvar för sin budget,
för sin planering osv. Det finns oändliga möjligheter om man vill göra något
på den punkten. Det är många som gör det också och antalet kommer säkert
att öka. Det är vad vi menar när vi talar om självständiga skolor.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
31
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
32
Det är ganska långt därifrån till att lagstifta om något slags rätt - som folk-
partiet nu vill och som även miljöpartiet hakar på - för de verksamma i sko-
lan att kunna ta över verksamheten, vad det nu kan betyda. Sedan drabbas
man av något slags eftertanke som säger: Ja men, kanske det inte alltid blir
riktigt bra. Då säger man så här: Om de utnyttjar sina möjligheter så att det
strider mot allmänintresset, måste man ha en lag som ger kommunen rätt att
ingripa mot de rättigheter man tidigare har gett dem. Först skall man lag-
stifta för att de verksamma skall ta över, sedan skall man lagstifta mot de
verksamma, om de tar sig vissa friheter som man inte hade tänkt sig. Det är
inte särskilt logiskt det heller. Min fråga till bl.a. Lars Leijonborg och Eva
Goés är: Vad är det för fel på den representativa demokratin?
Föräldrarna till barn i skolan har möjligheter att påverka också på andra
sätt. Vi har ca 1 miljon barn i skolan. Förhoppningsvis har de allra flesta två
föräldrar. Det är ett par miljoner föräldrar till barn i skolan som har möjlig-
het, genom att utöva sin rösträtt, att vara med och påverka i den kommun
de bor. Det är faktiskt en ganska tung faktor i detta sammanhang. Lärarna,
som är ett par hundratusen, har också mycket stora möjligheter redan i dag
genom den representativa demokratin. Folkpartiet anser sig av tradition ha
många lärare som väljare och medlemmar samt som ombud, har jag förstått
och läst i tidningarna. Har de inget inflytande på er politik, varken på central
eller lokal nivå, eftersom man måste ta till särskild lagstiftning för att hävda
de verksammas rätt?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 21 och 28 och avstår från
yrkanden till de övriga centerreservationerna, även om vi naturligtvis står
fast vid våra uppfattningar. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 26 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det står så här i centerns några veckor gamla partiprogram:
”Det här innebär att föräldrarnas val av skola kan påverka fördelningen av
resurser till skolorna.” Det innebär att vi fr.o.m. nu kan räkna med Larz Jo-
hanssons kreativitet och brinnande intresse för regler inom skolområdet och
hur sådana problem skall kunna lösas som Larz Johansson ställde frågor till
mig och Ann-Cathrine Haglund om. Hur skall det gå med resurserna till de
skolor som få väljer? Vad skall vi göra åt det faktum att elever kostar olika
mycket osv.? Innan man tog in meningen i sitt partiprogram måste man ha
haft några funderingar om det. Jag är övertygad om att Larz Johansson på
ett kreativt sätt, med eller utan datorer, kan bidra till lösningar av de frågor
som onekligen uppstår.
Larz Johansson talade om högst 25 elever i varje klass och sade i det sam-
manhanget - jag antecknade det: ”Det här var viktigt i det gamla systemet.”
Jag tycker att det säger en del om Larz Johanssons perspektiv på skolan. De
elever och föräldrar som tycker att det är jobbigt med klasser som består av
29, 30, 31 eller 32 elever bryr sig väl inte om att riksdagen har fattat ett beslut
om ett nytt statsbidragssystem. De är intresserade av att det skall bli färre
elever i varje klass. Då känner jag att de som har kritiserat oss när vi har
hävdat att man med en annan fördelning av skolans resurser kan minska
klasstorlekarna har ett särskilt ansvar att tala om hur det med trolleri plöts-
ligt kan bli verklighet.
Jag talade om exegetik när det gäller rätten att välja skola. Det är oerhört
viktigt, Larz Johansson, vilka ord man använder. När Larz Johansson be-
skrev uskottets beställning sköt han in ordet ”därutöver”. Eleverna skall gå
i den skola som ligger närmast, sade han. Därutöver skall man kunna välja
annan skola. Det står inte så i utskottets betänkande. Man får vara oerhört
noga med de ord man använder här.
Vad är det för fel på den representativa demokratin? frågar Larz Johans-
son. Jag tycker att han skall föra den debatten med partisekreteraren Åke
Pettersson som i Fågelviksskolan i Tibro sade: ”Även föräldrarna måste bli
delaktiga och få ett ökat inflytande i skolan.” Tydligen räcker inte den repre-
sentativa demokratin för centern. De verksamma måste ha ytterligare lagliga
medel att vara med och påverka.
Anf. 27 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag börjar bli ganska van vid att Larz Johansson ägnar sig åt
att attackera moderata samlingspartiet och folkpartiet. Han är väl den oppo-
sitionspolitiker som ger regeringspolitiken det största stödet. Det är därför
som han får beröm av skolministern i olika sammanhang.
Larz Johansson frågade vad jag har gjort för att öka rekryteringen. Jag
har bl.a. föreslagit en annorlunda och bättre lärarutbildning. Jag skulle vilja
kontra med att fråga: Vad har Larz Johansson gjort för att öka rekryteringen
och motarbeta lärarbristen? Att det brister i lärarutbildningen framgår inte
minst av uttalanden från den nyutnämnde chefen för skolverket. Han som
har lämnat tjänsten som rektor vid vår största lärarhögskola har sagt att vi
har infantiliserat lärarkåren, och vår lärarutbildning får Sovjetsystemet att
verka liberalt. Han hoppas för sin del att lärarna inte skall vara så försvagade
att de saknar möjligheter att gripa tillfällen när de i framtiden får större fri-
het. Så kritiken mot lärarutbildningen kommer inte enbart från moderata
samlingspartiet utan också från den nye chefen för skolverket.
Sedan frågar Larz Johansson om den hårt nedslitna skolan skall få fort-
sätta att vara sådan. Med hänsyn till centerns partiprogram vill jag kontra
med att fråga: Vad skall Larz Johansson göra åt den? Skall Larz Johansson
låta den fortsätta att vara på det viset? Jag instämmer i Lars Leijonborgs
fråga, för även centern måste ha tänkt igenom frågan och ha svaret. För min
del står det klart att man måste göra någonting åt saken. Det är inte central-
direktiv som gäller, utan här måste man göra på bästa sätt lokalt efter sina
förutsättningar.
Anf. 28 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Först till Lars Leijonborg. Jag måste upprepa eftersom Lars
Leijonborg uppenbarligen inte förstod. Självklart är det så att det även med
det förslag som majoriteten i utskottet och här i kammaren står bakom kom-
mer att finnas möjligheter för fler att välja en viss skola. När närhetsprinci-
pen är tillgodosedd är det möjligt för även andra, om det är praktiskt och
ekonomiskt genomförbart, att välja en viss bestämd skola. Blir det då fler
elever som kommer till den skolan är det lika självklart att det påverkar re-
sursfördelningen. Det står också i vårt program.
Sedan tog Lars Leijonborg upp det här med delningstal och 25 elever i
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
3 Riksdagens protokoll 1990/91:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
varje klass. Han gjorde något litet citat av vad jag skulle ha sagt - det har jag
säkert också sagt - och slutade där. Eftersom Lars Leijonborg är duktig på
att anteckna, har han säkert antecknat fortsättningen också. Jag sade nämli-
gen: Det här - diskussionen om delningstal - var viktigt i det gamla systemet
därför att man då kunde med riksdagsbeslut ändra delningstalen och därmed
också bestämma hur mycket basresurser som skulle strömma till skolan.
I det nya systemet har vi inte denna möjlighet, för det är ett annat system
där resurser delas ut på ett annat sätt. Då är det viktigt att vi lägger fast t.ex.
resursnivån. Där har Lars Leijonborg sannerligen inte lagt två strån i kors
för att det skulle kunna bli mer resurser till skolan. Det är ett som är säkert.
Jag är mycket medveten om att Lars Leijonborg aldrig någonsin har för-
stått det gamla statsbidragssystemet. Det är då inte särskilt troligt att han
kommer att begripa det nya heller, även om det i mycket stor utsträckning
är förenklat.
Till Ann-Cathrine Haglund: Jag frågade faktiskt inte vad Ann-Cathrine
Haglund hade gjort för att öka rekryteringen till lärarutbildningen. Jag kon-
staterade att hon sannerligen inte har bidragit till att öka lärarrekryteringen.
Då är det mycket lätt att komma med en lång rad motfrågor. På den korta
stund jag har till förfogande hinner jag naturligtvis inte svara på dem, men
vi skrev en utförlig motion i januari om lärarrekryteringsfrågor, där vi på ett
tiotal punkter hade förslag om hur vi skulle kunna förbättra lärarrekryte-
ringen. En del av dem är man nu i full färd med att genomföra. Visserligen
avslogs motionerna, men det är faktiskt vad som nu händer.
Jag vet vad man skall göra med den nedslitna skolan, Ann-Cathrine Hag-
lund. Man skall i varje fall inte ta resurser från den. Skolan behöver i stället
mer resurser för att klara sig. Det var mer än lokaler det handlade om. Det
fanns en lång rad andra kriterier också. Men Ann-Cathrine Haglund hade
inget svar, hon hade bara en motfråga.
Anf. 29 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag drar slutsatsen av Larz Johanssons inlägg att jag har be-
gripit både det gamla och det nya statsbidragssystemet bättre än vad Larz
Johansson begriper centerns nya partiprogram.
När det gäller resurser till skolan har jag faktiskt lagt ett och annat strå i
kors för att öka resurserna till skolan. Vi har medverkat till att avstyra ett
och annat besparingsförslag. Vi har dessutom - som framgick av mitt huvud-
anförande - när det gäller att minska klasstorlekarna yrkat på ytterligare re-
surser till skolan för det ändamålet.
Egentligen är det inte Larz Johansson och jag som skall diskutera det här
med 25 elever i varje klass. Vi har ju kämpat gemensamt för det. Nu får vi
ett statsbidragssystem där den lokala beslutanderätten ökar. Vi behöver inte
längre bekymra oss för begränsningar i rätten att begagna förstärkningsre-
sursen, som Larz Johansson felaktigt refererade till tidigare. Däremot måste
de som träffade överenskommelsen i samband med kommunaliseringen för-
klara varför de då lovade att det nya statsbidragssystemet skulle innebära
högst 25 elever i varje klass.
34
Anf. 30 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Larz Johansson, nog har jag och moderata samlingspartiet
gjort mer för att höja läraryrkets status och öka rekryteringen till lärarutbild-
ningen. Jag konträr med att säga att inte har Larz Johansson gjort något för
detta.
När det gäller den hårt nedslitna skolan skulle jag vilja ta ett exempel från
ett annat land där man i stora områden med enorma problem och hårt ned-
slitna skolor har givit skolan en särskild profilering, bl.a. anställt särskilt bra
lärare, t.ex. gett lärarna högre löner. På så sätt har man skapat magnetsko-
lor, s.k. magnet schools, som faktiskt dragit till sig elever från ett mycket
större område än bara närområdet. Det finns oerhört många exempel på vad
man kan göra för att förbättra skolorna när man lokalt har möjligheter att
göra det och har en lokal frihet.
Anf. 31 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag måste erkänna att det första som Lars Leijonborg sade i
sin replik om statsbidrag och centerns partiprogram var så intellektuellt
djupsinnigt att jag inte förstod det. Jag ber om ursäkt. Jag kan därför inte
kommentera vad det egentligen var som Lars Leijonborg avsåg. Men Lars
Leijonborg fortsätter, antingen medvetet eller därför att han inte förstår, att
diskutera olika saker i sina repliker. Det som jag har talat om i dag är att Lars
Leijonborg och folkpartiet inte har bidragit till att garantera resursnivån i
det nya systemet. Vad ni eventuellt har motverkat för besparingsförslag tidi-
gare är fullständigt ointressant i dag, eftersom vi skall fatta beslut om ett nytt
statsbidragssystem, och i det sammanhanget har Lars Leijonborg inte bidra-
git på något sätt. Han har varit oerhört passiv i hela den diskussion som vi
har fört i utskottet.
Lars Leijonborg och jag har säkert haft målsättningen gemensam, dvs. att
få mindre klasser i skolan. Men metoderna har varit helt olika. Lars Leijon-
borg har nämligen aldrig någonsin insett att om man här i riksdagen skall
fatta beslut med det gamla systemet så att man får färre elever i klasserna i
skolan, måste man ändra delningstalet. Om man sänker delningstalet måste
man samtidigt skjuta till mer pengar, eftersom det då utgår fler basresurser
i systemet. Det har Lars Leijonborg aldrig förstått. Därför är den där gemen-
samma uppfattningen litet begränsad i detta sammanhang.
Ann-Cathrine Haglund, det är klart att det är ett hugnesamt besked om
det är någon skola som till äventyrs känner igen sig i den beskrivning som
jag gjorde - svårt nedslitna lokaler, tungt socialt klimat i området, många
invandrarelever, många undervisningsspråk och många obehöriga lärare.
Ann-Cathrine Haglunds besked till dem är att man först skall ta ifrån dem
litet resurser, så att de förstår att de är dåliga, sedan skall lönerna till deras
lärare höjas, och sedan skall man försöka åstadkomma ett slags profilskola
med de 43 undervisningsspråk som finns på skolan.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Leijonborg och Ann-Cathrine
Haglund anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till yt-
terligare repliker.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
35
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
36
Anf. 32 YLVA JOHANSSON (v):
Herr talman! Demokrati förutsätter människors aktiva deltagande. Den
representativa demokratin måste därför kompletteras med människors di-
rekta engagemang för att man tillsammans skall kunna lösa gemensamma
angelägenheter.
Vi i vänsterpartiet har försvarat den offentliga sektorn, inte minst skolan,
mot de attacker - emellanåt har dessa liknat smutskastning - som högerkraf-
terna riktat mot den. Vi har motsatt oss de nedskärningar på skolans område
som genomförts under 80-talet. Men det räcker inte med att envist försvara
den offentliga verksamheten i allmänhet och skolan i synnerhet. Vi vill också
omorganisera, demokratisera och utveckla. Den offentliga sektorn måste ut-
vecklas till en gemensam sektor som människor känner delaktighet i och an-
svar för.
Skolan är en betydande del av den offentliga verksamheten i vårt land.
Vissa av de vänsterförslag som behandlas i det här betänkandet är specifika
för skolan, men flera av dem skall ses mot bakgrund av vänsterpartiets vilja
att medverka till att utveckla och demokratisera den offentliga sektorn.
Det är viktigt med utbildning och kunskap, dels för den enskilda männi-
skan, dels för vår gemensamma framtid och hela samhällets utveckling.
Även om vänsterpartiet gärna försvarar den svenska skolan mot vulgära
attacker, måste vi konstatera att det finns stora brister. Fortfarande har vi
en skola som systematiskt missgynnar vissa grupper av elever, t.ex. barn ur
arbetarklassen och flickor. Elevinflytandet är mycket litet, och det tenderar
att minska i takt med elevernas ålder och mognad, tvärtemot läroplanens
intentioner. Undervisningen domineras tyvärr fortfarande av förmedlings-
pedagogik och katederundervisning. Jag är inte naiv nog att tro att vi löser
de problem som finns i skolan med organisatoriska åtgärder. Vi i riksdagen
kan aldrig kommendera fram en bra skola. Det kommer i slutändan an på
dem som har sin dagliga verksamhet i skolan. Men vi kan med olika beslut
försvåra eller underlätta en positiv utveckling.
Vi i vänsterpartiet ser många fördelar med ett förenklat statsbidrag när
det gäller skolan. Det kanske främsta skälet är att det ökar möjligheterna
till en mer aktiv politisk diskussion om skolan ute i kommunerna. Skolan
omgärdas i dag av så omfattande och detaljerade regler att det är svårt för
andra än erfarna och kunniga administratörer att behärska detta regelverk.
Det är svårt för den ”vanlige väljaren” att kritisera hur skattemedlen an-
vänds i skolan, dels därför att mycket är centralstyrt, dels därför att systemet
för de flesta är obegripligt.
Skolans verksamhet är ett gemensamt arbete som utförs av lärare och ele-
ver tillsammans med övriga anställda på skolan. En bra skola måste ytterst
skapas av dem som är verksamma där. Detta kräver ett väsentligt utökat
elevinflytande, samtidigt som de anställda måste ges möjlighet till bra och
återkommande fortbildning. Dessutom krävs en fortsatt utveckling av ar-
bete i lärarlag och arbetsenheter. Läraryrkets karaktär av ensamarbete
måste brytas.
Ett ökat lokalt ansvar för den dagliga verksamheten i skolan står inte i
motsättning till nationella beslut om läroplaner eller statens ekonomiska an-
svar för skolan. Enligt vänsterpartiet är det möjligt att uppnå lokalt ansvar
och mångfald inom ramen för en likvärdig skola. En bra skola för alla kan
bara skapas om skolan blir en gemensam angelägenhet med hög prioritet.
Herr talman! Mot denna bakgrund är jag glad att kunna konstatera att
vänsterpartiet i väsentliga delar står bakom det betänkande som vi nu be-
handlar. Vi skiljer oss dock från utskottsmajoriteten på vissa punkter, varav
några är av stor betydelse för oss i vänsterpartiet. Jag skall strax återkomma
till dem.
Låt mig först säga att när vi för ett år sedan debatterade och beslutade om
ett samlat kommunalt huvudmannaskap för lärarna höjdes det gälla röster
från delar av borgerligheten, och med hög svansföring lät de tagelstråna
svepa över de förnäma bakarna. Redan en månad senare, i januari i år, vi-
sade det sig att den borgerliga upprördheten mest varit tomt prat, eller hur
skall man annars förklara att inget parti motionerat om att det s.k. kommu-
naliseringsbeslutet skall rivas upp? Snabbt har de partier som för ett år sedan
svartmålade den kommunala kompetensen bytt fot. Utbildningsutskottets
ledamöter, från samtliga partier, försöker nu överträffa varandra i decentra-
liseringsiver. Lars Leijonborg frågade mig om kommunaliseringsbeslutet
kommer att rivas upp. Svaret är nej. Jag vill returnera frågan till Lars Leijon-
borg: Rivs beslutet om kommunalisering upp om det blir en borgerlig rege-
ring efter valet?
Decentralisering och avreglering skall inte förväxlas med demokratise-
ring. Men decentralisering och ökat lokalt ansvar kan skapa förutsättningar
för en mer levande demokrati. Det är en märklig och motsägelsefull syn på
kommunernas ansvar och kompetens som regeringen ger uttryck för. Samma
regering som nu livfullt argumenterar för ett ökat kommunalt ansvar har tidi-
gare i år drivit igenom ett riksdagsbeslut om kommunalt skattestopp. I detta
beslut hade regeringen stöd av samma folkparti som nu säger att det är så
oroligt över kommunernas dåliga ekonomi. Det är litet märkligt att höra
detta från Lars Leijonborg. Vi i vänsterpartiet har motsatt oss denna cen-
trala strypning av kommunernas ekonomi som skattestoppet innebär. Enligt
vår mening får det svåra konsekvenser när ansvaret för väsentlig verksamhet
på det viset separeras från det ekonomiska ansvaret. Det ekonomiska läget
i kommunerna är nu mycket svårt. I det avseendet tycker jag att socialdemo-
kraterna, liksom också Lars Leijonborg, talar med dubbla tungor när det
gäller decentralisering av ansvar och demokratisering av den offentliga sek-
torn.
Vi i vänsterpartiet delar bedömningen att statsbidragssystemet som styr-
medel är ineffektivt och bör ersättas av en friare resursanvändning i kommu-
nerna. Vi anser dock att riksdag och regering även i fortsättningen i vissa fall
bör kunna använda sig av tidsbegränsade stimulansbidrag som styrmedel för
att genomföra reformer eller påskynda en viss utveckling inom skolan. Det
gäller t.ex. det särskilda stimulansbidraget för upprustning av skolornas fy-
siska miljö. Självfallet måste det också finnas ett nära samband mellan sta-
tens krav på kommunerna och statsbidragens storlek. Men vi motsätter oss
den sammanslagning av bidragen till de olika skolformerna till ett enda sek-
torsbidrag som regeringen och utskottsmajoriteten förespråkar. Verksamhe-
ter som dels styrs av skilda läroplaner, dels skiljer sig åt när det gäller frivil-
lighet och obligatorium bör ges skilda statsbidrag. Det är viktigt att de mål-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
37
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
38
sättningar och gränser som riksdag och regering ställer upp för de olika skol-
formerna motsvaras av ett ekonomiskt ansvar från statens sida.
Många invandrarorganisationer och hemspråkslärare har hört av sig och
uttryckt oro för att just hemspråksundervisningen kommer att få stryka på
foten när beslut om resursfördelning inom skolan decentraliseras till kom-
munerna. Mot bakgrund av regeringens krispaket finns det naturligtvis an-
ledning att vara mycket orolig för hemspråksundervisningens framtid. Den
frågan får vi anledning att återkomma till nästa år. Jag tänker därför inte
fördjupa mig i den nu. Men jag har svårt att förstå på vilket sätt kommunerna
kan klandras för detta. Tvärtom tror jag att hemspråksundervisningen kom-
mer att vinna på att kommunernas ansvar ökar. Tyvärr har våra invandrare
inte rösträtt i riksdagsvalen, men däremot i kommunalvalen. Jag är överty-
gad om att de som är direkt berörda av hemspråksundervisningen nu kom-
mer att få ökade möjligheter att göra sina röster hörda.
Självfallet finns det mycket oro och många förhoppningar när ett nytt
statsbidragssystem skall införas. Det är omöjligt att tvärsäkert uttala sig om
konsekvenserna innan systemet prövats i verkligheten. Det kan finnas anled-
ning att göra förändringar om oron visar sig befogad och förhoppningarna
kommer på skam. Därför har vänsterpartiet, liksom centerpartiet, föreslagit
att en parlamentarisk kommitté skall följa genomförandet av det nya syste-
met. Detta har nu ett enigt utskott ställt sig bakom.
Det aktuella betänkandet behandlar inte bara ett nytt statsbidragssystem.
Regeringen har även föreslagit nya skrivningar i skollagen. Bl.a. sägs i en av
de inledande paragraferna: ”Var och en som verkar inom skolan skall främja
aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma
miljö.” Jag är mycket glad att samtliga partier har ställt sig bakom denna
betoning av ansvaret för miljön. När jag är ute på skolorna möts jag ofta av
ett miljöengagemang som förenar så gott som alla i den uppväxande genera-
tionen. Detta bådar gott inför framtiden. Förhoppningsvis kommer den
yngre generationen att klara av de svåra miljöproblem som vuxengeneratio-
nen aningslöst lämnar efter sig. Vänsterpartiet har länge krävt mer miljö-
kunskap i skolan, och jag hyser goda förhoppningarom att den nu föreslagna
skrivningen i skollagen skall konkretiseras i de kommande läroplanerna.
Flera handikapporganisationer har haft invändningar mot det föreslagna
institutet för handikappfrågor inom skolväsendet. Man har befarat att detta
skulle vara ett avsteg ifrån integrationssträvandena när det gäller handikap-
pade elevers skolgång. Jag kan garantera att vänsterpartiet inte tänker med-
verka till någon försämring för de handikappade eleverna. En av anledning-
arna till att inte samla alla uppgifter i skolverket är att de förvaltningsuppgif-
ter när det gäller specialskolorna, som det nya institutet föreslås få, svårligen
kan kombineras med ansvaret för utvärdering och uppföljning. Utskottet
poängterar också att skolverket skall ansvara för läroplansutveckling, tillsyn
och utvärdering för samtliga elever, alltså även för de handikappade ele-
verna. Syftet är absolut inte att särbehandla de handikappade elevernas
skolgång.
Herr talman! Den första uppgift jag fick som ny i riksdagen för drygt två
år sedan var att ta mig an den proposition om bl.a. profilskolor, där det före-
slogs att elever och föräldrar skulle ges ökade möjligheter att välja skola. De
restriktioner som sattes upp är ganska flummigt formulerade: ”så långt detta
är praktiskt och ekonomiskt möjligt att tillgodose”. Vi i vänsterpartiet mot-
satte oss detta av flera skäl som jag inte nu skall upprepa. Jag vill bara med
stor tillfredsställelse konstatera att den nuvarande skolministern nu, två år
senare, betonar att platserna i en grundskola skall förbehållas de elever som
bor närmast skolan. Jag gör också den tolkningen att även utskottsmajorite-
ten ansluter sig till ”närhetsprincipen”. Det är en princip som vi i vänsterpar-
tiet omhuldar.
Brukarinflytande inom den offentliga sektorn är ett populärt begrepp som
nu är föremål för åtskilliga debatter, konferenser och seminarier. Dessa
handlar så gott som uteslutande om hur det s.k. brukarinflytandet skall öka.
Det gäller hur de som använder och är beroende av olika delar av den offent-
liga sektorn mer direkt skall kunna påverka.
Det är säkert många som håller med mig om att det är nödvändigt att den
offentliga verksamheten får utvecklas, så att de s.k. brukarna ges ett ökat
inflytande. Men när det gäller skolan tycks det vara stört omöjligt att åstad-
komma ens en bråkdel av det inflytande som brukarna - eleverna - efterly-
ser. Varför?
Ingen kan säga att man inte är informerad om problemet. Det är väldoku-
menterat att eleverna i stor utsträckning saknar möjlighet att påverka under-
visningen och sin dagliga verksamhet i skolan.
Varje parti som värnar om demokratin borde uppröras av dessa rapporter.
Det är måhända inte någon lätt uppgift att ändra den nuvarande ordningen
och ge eleverna ökad makt. Men det är både hårresande och oacceptabelt
att en socialdemokratisk regering, som presenterar en omfattande proposi-
tion om ansvaret för och utvecklingen inom skolan, totalt förbigår elevernas
situation och deras möjligheter till inflytande över sin egen arbetssituation.
I regeringens proposition sägs att det är omöjligt att i en decentraliserad
skola garantera elevinflytandet genom centrala beslut. Vidare sägs att det är
lärarna som skall ställa upp preciserade mål, planera och genomföra under-
visningen. Detta är en kraftigt sänkt ambitionsnivå jämfört med nu gällande
läroplan för grundskolan, där dessa uppgifter åvilar elever och lärare i sam-
arbete. Regeringens proposition tar fasta på personalinflytandet, men läm-
nar det s.k. brukarinflytandet utan kommentar. Utskottsmajoriteten späder
på den ogina inställningen till eleverna genom att avstyrka vänsterpartiets
yrkande om att elevernas rätt till inflytande bör skrivas in i skollagen samt
vänsterpartiets begäran om förslag från regering om hur elevinflytandet skall
öka.
Göran Persson och Lars Gustafsson, vad har ni att säga till socialdemokra-
ternas försvar? Vi i vänsterpartiet tror inte att vi sitter inne med några uni-
versallösningar eller att elevinflytandet kan åstadkommas på en kafferast.
Men jag hade verkligen hoppats att vi hade kunnat enas om det angelägna i
att åstadkomma förbättringar när det gäller elevernas möjligheter till reellt
inflytande över undervisningen och över sin egen arbetssituation, liksom att
detta bör .vara ett nationellt mål med hög prioritet för den svenska skolan.
Metoderna att genomföra detta kan vi diskutera. Kanske kunde de förslag
för att öka ungdomars inflytande och delaktighet som nyligen presenterats
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
39
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
40
av den av regeringen tillsatta ungdomskommittén, där jag själv haft förmå-
nen att ingå, ligga till grund för en sådan diskussion.
Herr talman! Jag tänker inte kommentera vänsterpartiets samtliga reser-
vationer. Våra ståndpunkter finns tydligt redovisade i de 7 reservationer som
har fogats till detta betänkande och som vi självfallet står bakom. Jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservationerna 4 och 9. När det gäller de moment
där vi inte har någon reservation vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Avslutningsvis vill jag kort kommentera resultatet av två andra partiers
agerande i utskottet.
Det gäller för det första miljöpartiet i skepnad av Eva Goés, som i detta
betänkande har hamnat helt i knät på högern. I partimotionen från miljöpar-
tiet drivs man av en obegriplig lust att utsätta kommunerna för ett nytt stats-
bidragssystem vartannat år. Om detta mot förmodan inte skulle vinna majo-
ritetens gillande föreslås att förslagen i propositionen avslås. Denna parti-
ståndpunkt har föranlett Eva Goes att tillsammans med folkpartiet före-
språka att ett s.k. entreprenadförhållande skapas mellan kommunen och
skolorna, att tillsammans med moderaterna och folkpartiet framhålla de fri-
stående skolorna som konkurrenter till den kommunala skolan och att i lik-
het med moderaterna och folkpartiet förespråka en elevpeng. Jag tycker att
det är bra att miljöpartiet nu bekänner färg i skolpolitiken, men jag beklagar
att det är i det mörkblåa sällskapet Eva Goes har hamnat.
För det andra gäller det folkpartiet under ledning av Lars Leijonborg som
under stora krumbukter åstadkommit reservation nr 19, som ett resultat av
sitt märkliga intresse - som han också visat prov på här i kammaren - för att
recensera andra partier i stället för att ägna sig åt konstruktivt politiskt ar-
bete. Bakgrunden är att regeringen i sin proposition nonchalerade den be-
ställning som riksdagen, som ett resultat av uppgörelsen mellan vänsterpar-
tiet och socialdemokraterna, gjorde förra året om att statsbidraget för
grundskolan skulle utformas så att ett riktmärke för klasstorleken blir högst
ca 25 elever utan att för den skull skapa ett delningstal. Vi i vänsterpartiet
tog upp detta i vår motion och föreslog att detta riktmärke för klasstorleken,
i ett system med friare resursanvändning, i stället skulle anges i läroplanen.
Vi anser att undervisningsvolymen bör dimensioneras med hjälp av två in-
strument, dels ett riktmärke för klasstorleken, dels timplanerna. Nu hem-
ställer utskottsmajoriteten att det skall göras ett tillkännagivande till rege-
ringen med den innebörden. Något nytt delningstal skapas inte, men farhå-
gorna för att klasserna i framtiden skulle kunna bii hur stora som helst kom-
mer på skam. Ett parti mäler sig dock ut ur denna majoritet, Lars Leijon-
borgs liberala folkparti. I stället för att riksdagen skall göra detta tillkännagi-
vande vill Lars Leijonborg och folkpartiet att riksdagen skall ”påminna” re-
geringen om förra årets riksdagsbeslut när det gäller statsbidragssystemet,
detta samtidigt som folkpartiet förespråkar ett statsbidragssystem som är ut-
format som en elevpeng. Hur går detta ihop? Det måste kännas ovant att
tillhöra den politiska grupp som vill förbättra ekonomin för kommunerna,
Lars Leijonborg. Tidigare har ju folkpartiet varit en villig partner både när
det gällt nedskärning inom skolans område och införande av skattestopp för
kommunerna. Jag ser fram emot att få ta del av folkpartiets budgetförslag i
januari. Det är då vi kan se hur högt folkpartiet värderar skolan. Vi i vänster-
partiet vill öka anslaget till skolan. Lars Leijonborg är välkommen att an-
sluta sig till våra förslag.
Nu säger Lars Leijonborg att han har svårt att följa mitt och vänsterpar-
tiets agerande. Själv har jag utomordentligt lätt att känna igen Lars Leijon-
borgs agerande, eftersom det som vanligt utmärks av frånvaro av folkparti-
stisk skolpolitik. I stället är det recensioner och betygssättning av andra par-
tiers politik som dominerar hans anförande. Det gör det litet svårt att debat-
tera med Lars Leijonborg. Jag har intrycket att han har ett begränsat intresse
för de skolpolitiska realiteterna. Vi i vänsterpartiet är stolta över de beslut
som vi har medverkat till här i riksdagen. Jag blir ganska irriterad när Lars
Leijonborg försöker göra sig till talesman för det lilla bittra och lurade parti
som han själv inte tillhör. Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Låt oss diskutera realiteter. Det är den politik som förverkligas, eller gör
anspråk på att förverkligas, som är intressant. Lars Leijonborgs betygs-
sättningsprocedurer har begränsat intresse för de människor som har sin
dagliga verksamhet i skolan. Hur vill man i det regeringsalternativ som Lars
Leijonborg ansluter sig till lösa problemet med stora klasser? Hur mycket
pengar är man enligt det regeringsalternativet beredd att anslå till skolsek-
torn?
Anf. 33 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag känner faktiskt att jag med mitt sätt att föra den skolpoli-
tiska debatten har bidragit konstruktivt till skolutvecklingen. Jag är själv-
klart ganska tillfredsställd med åtskilligt som nu händer på skolområdet: so-
cialdemokraternas tillnyktring i betygsfrågan och den klara inriktning mot
decentralisering som finns i propositionen. Det är väl hedrande för andra
partier att jag intresserar mig för vad de säger. Jag tror att det är viktigt i den
skolpolitiska debatten, eftersom det kan bidra till att vi blir mer noga med
orden.
Man måste beundra socialdemokraterna för deras sätt att få igenom sin
skolpolitik. Kommunaliseringsbeslutet genomfördes ju med hjälp av väns-
terpartiet. Men när man tar del av det här betänkandet finner man att väns-
terpartiet nu är ganska kritiskt till en hel del. Man ställer inte upp på frågan
om preciserad och förenklad läroplan, man tycker inte att statsbidragen skall
slås ihop till ett, man anser att regeringen har nonchalerat beställningen om
högst 25 i varje klass och man säger att man inte går med på några bespa-
ringar, trots att samma regering som man nyligen har gjort upp med har med-
delat riksdagen att den avser att genomföra besparingar med närmare 1 mil-
jard på skolområdet. För dagen är det alltså ganska oklart huruvida den ma-
joritet som genomförde kommunaliseringen av lärarna fortfarande är en rea-
litet här i riksdagen.
Jag kan inte svara exakt på hur folkpartiets budgetalternativ i januari 1991
kommer att se ut och inte heller när det gäller utbildningsområdet. Vi avvak-
tar och ser vad regeringen föreslår och vilka motiveringar man kan ha för
det. Min poäng i inläggen här i dag har varit att jag tycker att de partier som
genomförde kommunaliseringen av lärartjänster på vissa villkor har ett sär-
skilt ansvar för att se till att de villkoren uppfylls. Som jag har visat i mina
inlägg tyder väl allt på att ett antal av dessa villkor - åtminstone när det gäller
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
41
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
42
klasstorlekarna och de oförändrade statsbidragen - inte kommer att stå sig.
Det är mot den bakgrunden jag i olika sammanhang har ställt frågan om
kommunaliseringsbeslutet skall rivas upp. Vi har sagt i motioner under 1991
att om det finns intresse från andra partier att riva upp det är vi beredda att
göra det. Frågan är vad vänsterpartiet nu gör när man ser vad resultatet blev
av den uppgörelsen man träffade.
Anf. 34 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Lars Leijonborg tar fram kristallkulan och kan se in i framti-
den hur det kommer att gå med de riksdagsbeslut vi alldeles strax skall fatta
här i kammaren. Tyvärr har jag inte någon sådan kristallkula. Det kanske är
tur, för det kan ibland underlätta den politiska verkligheten.
Jag har i dag ingen anledning att ifrågasätta eller betvivla att den uppgö-
relse som vänsterpartiet och socialdemokraterna träffade för ett år sedan
kommer att hålla. Den har hållit hittills. Den har hållit genom det här betän-
kandet, och jag förutsätter att den kommer att hålla under de beslut som
riksdagen skall fatta om några timmar. Det är naturligtvis så att om man till-
hör ett parti som känner sig lämnat utanför därför att man inte fick igenom
sin politik vid det tillfället är det tacksamt att nu sitta och andas i en kristall-
kula och spå om hur illa allting skall gå i framtiden.
När det gäller majoriteter måste det vara bekant för Lars Leijonborg att
det i den här kammaren inte finns någon majoritet som håller i alla frågor.
Det borde ju folkpartiet vara medvetet om vid det här laget.
Anf. 35 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Ylva Johansson säger att uppgörelsen har hållit hittills. Det
är onekligen en definitionsfråga. Hon sade tidigare att regeringen i proposi-
tionen nonchalerat löftet om 25 elever i varje klass. Jag menar alltså att det
inte finns någon utbytbarhet mellan å ena sidan att införa en sådan här be-
stämmelse och ta de ekonomiska konsekvenserna av det i statsbidragssyste-
met och å andra sidan att skriva in en mening i läroplanen.
Vidare är det ju högst tvivelaktigt om uppgörelsen om oförändrat statsbi-
dragssystem håller, eftersom den ena parten, nämligen regeringen, har med-
delat att man avser att minska statsbidragssystemet. Som jag antydde i ett
tidigare inlägg var jag litet förvånad över Ylva Johanssons yttranden i en in-
terpellationsdebatt med skolministern tidigare, där Ylva Johansson inte
markerade att ett sådant förslag enligt vänsterpartiets mening står i strid mot
den överenskommelse de båda partierna träffade.
Anf. 36 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Till Lars Leijonborg skulle jag vilja säga att uppgörelsen
träffades här i riksdagen. I riksdagens utbildningsutskott har vi fått skriv-
ningar och tillkännagivanden som visar att uppgörelsen håller. Det kan inte
vara obekant att det har skett vissa förändringar eller tillägg till propositio-
nen efter utskottets behandling av den.
Jag undanber mig, Lars Leijonborg, tolkningar av vad som enligt vänster-
partiet är brutna löften eller hållna löften. Vi vill gärna själva göra sådana
bedömningar och dra slutsatser.
Andre vice talmannen anmälde att Lars Leijonborg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! I går skulle vi centralisera; i dag decentralisera. I går skulle vi
byråkratisera; i dag avbyråkratisera. I går skulle man ta beslut bakom lykta
dörrar; i dag talar vi om närdemokrati. Det är skuggan av gårdagens EG-
debatt.
Jag har mycket svårt att förstå moderaternas, folkpartiets, socialdemokra-
ternas och i viss mån centerns lovsång till EG, men jag är mycket glad över
det betänkande som vi behandlar i dag beträffande skolan. I dag avvecklas
SÖ och länsskolnämnder. Visserligen uppstår ett skolverk, men vi avbyrå-
kratiserar. Det är ett steg framåt, som följer miljöpartiets krav.
I dag avvecklas statsbidragets styrande funktion. Också det är ett steg i
miljöpartiets riktning. Visserligen införs ett sektorsbidrag och inte en elev-
peng, som är miljöpartiets förslag. Men efter gårdagens debatt uppstår en
misstänksamhet om att detta bara är ett sätt att övervältra det ekonomiska
ansvaret på kommunerna och samtidigt urholka ekonomin för dem. Det fat-
tas ju 27 miljarder kronor i landstingens och kommunernas kassor. Mitt un-
der arbetet med skolans ansvar poppar det upp ett krispaket, där man vill
dra in 1 miljard kronor från utbildningens område. Jag fåren olustkänsla när
jag tänker på det.
Jag vill tro på att Sveriges största och viktigaste arbetsplats skall utvecklas
och inte strypas. Jag vill tro på Göran Perssons positiva anslag. Jag vill tro
på att miljöpartiets idéer, där satsningen på barnen och utbildningen är inve-
steringar för framtiden, skall bli förverkligade. Men då måste teori och prak-
tik gå hand i hand. Skolans mål skall vara att lära för livet, att låta kreativi-
tet utvecklas hos barn, att utveckla personlighet och tänkande intellekt och
att bygga på de naturliga förutsättningar som barnet har med sig när det
kommer till skolan. Eleverna skall vara skolans självklara centrum och re-
spekteras som de individer de är. Arbetet skall präglas av demokrati, solida-
ritet, jämställdhet, positiv konfliktlösning och personligt ansvar.
I demokratibegreppet ingår demokrati i praktisk handling. I det storska-
liga samhälle som vi håller på att bygga upp blir människan anonym, maktlös
och utbytbar. Koncentration av makt gör att beslut tas allt längre från den
det berör. Kortsiktigt effektivitetstänkande leder till stress och ensidighet. I
solidaritetsbegreppet ingår ett medmänskligt perspektiv på omvärlden för
att framtiden skall bli fredlig. Det ingår även förståelse och respekt för andra
folk och kulturer. Det innebär att man utvecklar en ekologisk förståelse och
tar fatt i överlevnadsfrågorna. Det räcker inte att bara känna till, vi måste
också förstå och respektera naturens lagar. De miljöproblem som blir allt
påtagligare är i mångt och mycket en produkt av bristande kunskaper om
hur samspelet mellan natur och människa skall fungera.
Den nuvarande läroplanen för grundskolan innehåller delar där det klart
och tydligt uttalas att barnen skall undervisas bl.a. i miljö- och överlevnads-
frågor. Framtiden kräver att denna typ av undervisning i skolan får samma
betydelse som baskunskaperna har i dag. Jag ser fram emot Göran Perssons
mål och riktlinjer där jag förmodar att detta kommer att ingå.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
43
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
I framtidens skola måste barnens självkänsla stärkas. För att överleva som
individer måste barnen tycka om sig själva sådana de är oavsett prestation.
Barn som är starka och trygga i sig själva vågar också ge av sig själva utan
reservationer. Våra barn och ungdomar blir alltför ofta och tydligt påminda
om, direkt eller indirekt, att de inte behövs, att de är i vägen. Du blir inget
förrän du förtjänar pengar. För att utvecklas är det centralt att växa inte bara
fysiskt utan också psykiskt och få ett starkt självförtroende och att känna att
man behövs och har betydelse.
På vilket sätt ger vi barnen självtillit?
På vilket sätt ger vi våra barn kunskap om världen?
Hur ger vi våra barn självförtroende?
Hur lär vi dem vördnad för livet?
Hur hjälper vi dem att uttrycka sina känslor?
Hur hjälper vi dem att utveckla social, ekologisk och historisk förståelse?
Ja, inte sker det genom betygen. Vi anser att betyg inte skall sättas i grund-
skolan. Jag tar upp detta i dag eftersom vi just satt oss ned i en betygsbered-
ning. Detta lönsamhetstänkande gör att eleverna bara pluggar för att repro-
ducera mekaniska och ytliga kunskaper. Man pluggar in mätbara kunskaper.
Det står helt i strid med den analys och det kritiska tänkande som vi vill att
barnen skall lära sig i skolan samt mot det samarbete som skall främjas.
Bengt Ekman, som forskar i frågor om elevinflytande, säger: I och med
betygen får kunskapen ett bytesvärde i stället för ett bruksvärde. Eleverna
blir smarta anpasslingar för att få bra betyg.
Betygen tvingar lärarna att lägga upp sin undervisning med tanke på just
betygssättningen. Det betyder att läraren tvingas att ständigt ge avkall på
sina försök att förverkliga de övergripande målen om samarbete, demokra-
tiska arbetsformer etc. i läroplanen. Vi vet, som Ylva Johansson sade här
tidigare, att undervisning i dag ofta bedrivs från katedern.
Herr talman! Jag tänker gå över till att kommentera själva organisationen
av skolan. Jag tror inte att den löser allt, eftersom det är innehållet och må-
len som är det viktiga. Vi hade velat få mål, riktlinjer, statsbidrag och organi-
sation i ett paket redan i fjol. Detta betänkande har i alla fall blivit bättre än
vad vi hade förutsett. Det är ett steg på vägen mot decentralisering, men det
tar inte steget fullt ut och lägger ansvaret på skolenheten. Eller som Jan-Erik
Lane sade i Skolvärlden: Skilj skolan från kommunen! I en decentraliserad
självstyrd skola kan man mycket bättre utnyttja lärarnas kunskaper och
kompetens. Om skolans viktigaste uppgifter att undervisa och att fostra
sköts i samverkan mellan lärare, elever och föräldrar utan kommunal in-
blandning kommer vi att få en verklig demokratisk skola av god kvalitet.
Vi i miljöpartiet vill understryka kravet på självstyrande skolor med egen
styrelse och eget budgetansvar, där lärare, personal, elever och föräldrar
samverkar för att få en ansvarstagande och demokratisk skola.
Vi vill också betona arbetsmiljön, den är avgörande för klimatet i skolan.
Då tänker då jag inte bara på den fysiska arbetsmiljön utan också på den
psykosociala. Även här har betänkandet gått ett steg framåt när man klargör
att det är arbetsmiljön för eleverna i klassrummet som skall förbättras.
Vi tycker också att det är bra med ökad försöksverksamhet inom skolvärl-
44
den, varvid man prövar kooperativa skolor, fristående skolor med olika in-
riktning och profilskolor.
Vi har upptäckt att man i förslagen till ändringar i skollagen har undantagit
den kommunala musikskolan i det offentliga skolväsendet. Jag har därför en
fråga till Göran Persson. Om inte regeringen klart markerar att denna ligger
inom kommunernas självstyre med bibehållen status inom den kommunala
offentliga skolverksamheten efter den 1 januari 1991, kommer hoten mot
musik-, dans- och kulturskolornas existens att bli ännu större än vad de är i
dag. Har Göran Persson någon kommentar till detta? Är det verkligen så att
man har glömt bort kulturskolorna och musikskolorna?
Jag skall gå tillbaka till skolans utformning. Vi tycker att rektorernas profil
har lyfts fram enormt i det här betänkandet. För oss är inte benämningen
rektor viktig utan att det finns samarbetsformer och beslutsfunktioner som
ökar elevernas, föräldrarnas och lärarnas engagemang och inflytande i sko-
lan. Vi anser att rektor eller motsvarande skall tillsättas av skolans styrelse.
När det sedan gäller statsbidragens utformning har miljöpartiet ett eget
förslag där vi menar att man skall dela upp det i tre delar.
Ett statsbidrag bör vara generellt och ta hänsyn till kommunernas struktur.
Det gäller antalet barn, familjestruktur, invandrartäthet, antal barn i hem-
språksundervisning, åldersstruktur osv. Man skall även ta hänsyn till gles-
bygden. Man skall här kompensera dem som har problem och använda det
i en allmän pott. Detta gäller även barnomsorgen, inte bara skolan.
Vi vill ha ett statsbidrag som följer eleverna, en typ av elevpeng som är
lika för alla elever var de än bor. Det skall alltså gälla både kommunala, koo-
perativa och fristående skolor. Där vill jag betona, Ylva Johansson, att dessa
skolor skall vara godkända och följa nationella bestämmelser.
Jag är mycket positiv till vänsterns nya syn på skolan. Man har bytt fot och
kommit mycket nära miljöpartiets synpunkter och även högersidans, mode-
rater och folkpartister, eftersom vänstern nu vill öka inflytandet genom själv-
styrande skolor.
Vi anser att en tredje typ av statsbidrag skall utgå till de kommunala barn-
omsorgsinstitutionerna. Sådana institutioner kan drivas kommunalt, koope-
rativt eller privat, dock ej i vinstsyfte, har vi tillagt, när det gäller privata
institutioner. De skall följa kommunala barnomsorgsplaner, nationella pla-
ner och bestämmelser. Dessa elev- och barnomsorgsplaner kan variera mel-
lan olika åldrar och stadier.
Miljöpartiet har sagt att denna övergång skulle kunna ske före den 1 juli
1993, och under tiden accepterar vi propositionens förslag. Detta beror på
att vi har människor som sitter i kommittéer som behandlar det kommunala
inflytandet, och vi räknar med att också de skall komma fram till någonting
och kanske kunna bidra till att förverkliga våra idéer.
Herr talman! Krispaketet har orsakat kaos i denna debatt liksom i debat-
ten om kommunalisering av lärarna. Jag tänker då på de 300 milj.kr. som
skall tas från hemspråksundervisningen. Hur detta skall gå till nämns inte.
Vi i miljöpartiet anser att det är oerhört viktigt att garantera hemspråksun-
dervisningens fortsatta existens och att se till att den får behålla sin status.
Ingen har hittills talat om komvux. Vi i miljöpartiet tycker att det är bra
att man i betänkandet har föreslagit en s.k. gummibandsprincip. De kommu-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
45
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
ner som redan har byggt ut komvux ordentligt skall inte bestraffas, utan de
skall belönas och få fortsätta med sin verksamhet. De som vill bygga ut får
göra det när de uppnått den kvalitet som behövs.
Miljöpartiet vill också betona att distansundervisningen är oerhört viktig.
Jag tänker då på statens skola för vuxna. Det är ett oerhört bra sätt att kom-
plettera sin skolutbildning när man blivit litet äldre och kan läsa på distans.
Vi vill därför slå ett slag för speciellt statens skola för vuxna i Härnösand,
som arbetar tillsammans med utbildningsradion.
Sedan kommer jag till lärarna och fortbildningen. Jag håller med Ann-
Cathrine Haglund om att läget är allvarligt när det gäller utformningen av
lärarutbildningen. Strömhoppen från lärarutbildningen, och från skolan
över huvud taget, beror i hög grad på att lärarna känner sig utelämnade och
att de får fel signaler. Ge lärarna frihet att arbeta och arbetsglädje! Enbart
elevkontakter räcker inte ett helt arbetsliv, utan det är viktigt med menings-
full fortbildning. Därför har vi från miljöpartiet krävt att en lärare vart
sjunde år skall ha rätt till en termins studier och yrkespraktik. Vi har också
sagt att det är viktigt att universiteten och högskolorna anordnar dessa fort-
bildningsinsatser.
När det gäller skolverkets lokalisering har miljöpartiet liksom centern be-
tonat att det är viktigt att utlokalisera verket. Både Rune Molin och Mona
Sahlin har vid sina besök i Västernorrland sagt att Västernorrland skall prio-
riteras. Som vi vet ligger detta län mitt i Sverige, och det finns en mycket stor
framåtanda. Det finns i dag idéer om att placera ett universitet i denna re-
gion. Jag tycker att det visar på kreativitet och framsynthet. Härnösand är
en skolstad med traditioner som skulle passa utmärkt som lokaliseringsort
för skolverket. Vi i miljöpartiet ställer oss därför bakom reservation nr 28.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 3, 18, 28 och 34, men
naturligtvis står vi i miljöpartiet bakom alla våra reservationer vid utskottets
betänkande.
46
Anf. 38 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Jag håller inte med Eva Goes om att vänsterpartiets syn på
självförvaltande skolor och elevinflytande skulle ha särskilt stora likheter
med den syn som högerpartierna företräder. Jag vill ta upp några punkter
där våra åsikter skiljer sig kraftigt.
Den första är den rätt för den skola som så önskar att mäla sig ut ur det
kommunala skolväsendet som såväl folkpartiet som miljöpartiet har reserve-
rat sig till förmån för.
Den andra gäller det förslag om ett statsbidrag utformat som en elevpeng,
vilket kommer att skapa stora orättvisor mellan elever.
Den tredje är att vi i vänsterpartiet inte vill att skolorna skall konkurrera
om eleverna. Vi vill i stället ge eleverna möjlighet att ha inflytande på den
skola där de går.
Anf. 39 EVA GOES (mp) replik:
Herr talman! Om Ylva Johansson hade läst reservationen till utskottsbe-
tänkandet, hade hon sett att där står att man i vissa kommuner diskuterar en
utläggning av driften av en del av grundskolan, och man vill ha reda på i
vilken juridisk form skolorna kan drivas i entreprenad. Det är detta som vi i
miljöpartiet har betonat, dvs. att de juridiska förutsättningarna härför skall
utredas.
Jag vill än en gång betona att just självstyrande skolor, med en styrelse där
föräldrar och personal är engagerade, är något som är bra. Skulle t.ex. inte
en kooperativ skola i Drevdagen vara något som passar vänsterpartiet? Det
blir ju självstyrande skolor med ett aktivt elevinflytande och där även föräld-
rarna verkligen är aktiva.
Anf. 40 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Detta är ett litet märkligt resonemang. Nu är det plötsligt
fråga om att de borgerliga förslagen handlar om att man vill ha engagemang
och att människor skall vara engagerade och ha inflytande över skolan. Det
är väl inte riktigt där som skiljelinjen går.
Anf. 41 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Det var i alla fall det jag trodde från början. I tidigare reser-
vationer från vänsterpartiet har man inte haft med frågan om engagemang
och frihet att utforma arbetet. Det vi vill betona är att en skola av typen
Drevdagen skall kunna överlämnas till en annan juridisk person. Detta är
sådant som vi tycker att man skall utreda.
Andre vice talmannen anmälde att Ylva Johansson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 42 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! I riksdagsbehandlingen av problemkomplexet om utveck-
ling, styrning och ansvar beträffande skolan kan det betänkande som be-
handlas i dag ses som det tredje steget i en förändringsprocess. Det första
steget var utskottets betänkande om skolans utveckling och styrning, som
debatterades här i kammaren den 8 februari 1989. Det utskottsbetänkandet
var i huvudsak principiellt hållet.
Det andra steget i förändringsprocessen togs genom utskottets betän-
kande om kommunalt huvudmannaskap för lärare m.fl. Det betänkandet
debatterades här i kammaren den 8 december 1989. Den debatten skedde
under betydande, och för vårt utskott ovanligt, publikt intresse. I utskottsbe-
tänkandet föreslogs att den statliga regleringen av löne- och anställningsvill-
kor för tjänster som lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunk-
tionärer skulle upphöra, och det blev också riksdagens beslut.
Det tredje steget i förändringsprocessen tas i och med detta utskottsbetän-
kande. Det innehåller förslag om ett nytt statsbidragssystem, ansvarsfördel-
ningen stat-kommun, uppföljning och utvärdering samt förändring av den
statliga skoladministrationen. Det fjärde steget kommer senare och innefat-
tar förslag om riktlinjer för nya läroplaner. Beträffande gymnasieskolan och
den kommunala vuxenutbildningen kommer förslag att läggas fram i början
av 1991. När det gäller grundskolan kommer förslagen senare.
I detta betänkande finns 61 yrkanden som kammaren har att ta ställning
till. Bland de 38 reservationerna finns det bara en trepartireservation, från
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. I övrigt finns 11 tvåpartireserva-
tioner och 26 enpartireservationer. De flitigaste reservanterna är, inte ovän-
tat, moderaterna och folkpartiet, som är inblandade i 20 resp. 13 reservatio-
ner. Slutsatsen av detta blir att det finns mycket stabila majoriteter för alla
förslag.
Utskottet har gjort åtta tillkännagivanden. De fem viktigaste är:
För det första att antalet lektorstjänster skall ha samma omfång som nu
för att forskningsanknytningen inte skall försvagas.
För det andra att det i läroplanen för grundskolan skall införas ett utta-
lande om att ca 25 elever skall vara riktmärke för klasstorlek. Jag kommer
tillbaka med kommentarer till detta senare.
För det tredje att man beträffande statsbidraget till komvux skall ha en
övergångsperiod för fyra år för att ge kommunerna tid att successivt anpassa
sig till de nya förhållandena.
För det fjärde att uppföljningen av reformen skall granskas av en parla-
mentarisk kommitté.
För det femte att fältorganisationen för uppföljning, utvärdering och till-
syn skall ligga under skolverket.
Jag vill beträffande den sistnämnda punkten gärna stryka under det som
Larz Johansson tog upp i sitt inlägg. Utskottet menar allvar med att det inte
skall utpekas stationeringsorter och inte införas ett nytt led mellan skolver-
ket och den kommunala nivån.
Jag kommer i det följande att relativt flitigt använda mig av citat. Det är
citat ur olika dokument, dels ur utskottsbetänkanden, dels ur andra doku-
ment. Jag gör det för att belägga att flera av de reservationer som jag kom-
menterar egentligen är tillgodosedda genom dessa dokument. Inte minst vik-
tigt blir det när det gäller att kommentera ett antal av moderaternas och folk-
partiets reservationer.
Moderaterna har en reservation, nr 1, om likvärdig utbildning. I den all-
männa motiveringen till 1 kap. 2§ första stycket skollagen vill moderaterna
att det skall anges att en likvärdig utbildning också skall innebära att alla
elever skall ha rätt att utvecklas maximalt efter sina förutsättningar.
Lagrummet föreslås få följande lydelse: ”Alla barn och ungdomar skall,
oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhål-
landen, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn
och ungdom. Utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst
den anordnas i landet.”
Den allmänna motiveringen till lagrummets andra mening, dvs. den som
moderaterna vill göra ett tillägg till lyder: ”1 lagen bör också fästas kravet att
utbildningen inom varje skolform skall vara likvärdig varhelst i landet den
anordnas. I detta sammanhang vill jag framhålla att likvärdig inte innebär
likvärdig i betydelsen likadant. Tvärtom skall det, inom de ramar som stats-
makterna ger, finnas utrymme för anpassning av undervisningen och organi-
sationen av utbildningen till behov hos olika elever och vid olika skolor.”
Det torde av jämförelsen framgå tydligt att moderaternas yrkande redan
är tillgodosett i propositionen. Det är alltså en helt onödig reservation. Till
yttermera visso hänvisar utskottet till Utbildningsplan för grundskolelärar-
48
linjen från den 31 maj 1988. Låt mig citera tre ställen ur den utbildningspla-
nen. Alla finns under avsnittet Mål, karaktär och allmän inriktning.
”De studerande skall utbildas för verksamhet i en obligatorisk skola och i
grundutbildning för vuxna, som har till uppgift att ge varje individ obe-
roende av språklig, social och kulturell bakgrund, ekonomiska eller andra
villkor en likvärdig och likformig utbildning.”
”Det är för läraren också fråga om att kontinuerligt stödja varje elevs ut-
veckling.”
”De studerande skall få kunskaper om varför elever kan få svårigheter i
skolan, liksom om vilka insatser skolan kan göra för att dels förebygga svå-
righeter, dels ge särskilt stöd åt elever med svårigheter. De studerande skall
också uppmärksammas på uppgiften att stimulera elever med särskilda för-
utsättningar.”
Det torde av citatet ur utbildningsplanen för grundskolelärarlinjen framgå
med önskvärd tydlighet att även i detta centrala dokument beaktas aspekt-
erna att stödja varje elevs utveckling.
Moderaterna har också en reservation, nr 2, om kunskaper och färdig-
heter. Jag måste faktiskt ta mig litet tid med den reservationen, eftersom ut-
trycket kunskaper och färdigheter spelar en stor roll i moderaternas förkun-
nelse. I motiveringen till 1 kap. 2§ andra stycket skollagen vill moderaterna
att det ”klarare bör anges att skolans viktigaste uppgift - överordnad andra
uppgifter - är att ge alla elever goda kunskaper och färdigheter”.
Lagrummet föreslås få följande lydelse: ”Utbildningen skall ge eleverna
kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras
harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmed-
lemmar. I utbildningen skall hänsyn tas till elever med särskilda behov.”
Den allmänna motiveringen till lagrummets första mening, dvs. den som
moderaterna vill ändra, lyder: ”För barn- och ungdomsskolan är de vikti-
gaste uppgifterna att ge kunskaper och färdigheter samt att verka fostrande
tillsammans med hemmen.”
Litet längre ner i den allmänna motiveringen står: ”Självfallet måste sko-
lans fostran ske i samarbete med de omyndiga elevernas vårdnadshavare.
Det är i första hand de som är ansvariga för barnens uppfostran, och skolans
insats utgör ett stöd och komplement.”
Moderaterna gör ett antal påståenden i reservation 2. Ett påstående är att
”nu gällande läroplan kan tolkas så att skolans huvuduppgift - att ge alla
elever goda kunskaper och färdigheter - inte blir tillräckligt central. Till
detta bidrar de många andra krav som ställs på skolan från olika håll.”
Som en första kommentar till detta kan man anföra att läroplanens avsnitt
Mål och riktlinjer i andra har stycket följande lydelse: ”Det är en huvudupp-
gift för skolan att eleverna får goda kunskaper och färdigheter. Skolan skall
genom skolarbetet och i samarbete med hemmen stimulera elevernas verk-
samhetslust och fostra dem till ansvar, till goda arbets- och fritidsvanor och
till ett demokratiskt handlingssätt. Kunskaper, färdigheter, normer och vär-
deringar skall genom skolans försorg inte endast föras vidare från en genera-
tion till nästa utan även aktivt bearbetas och vidareutvecklas.”
Nog måste det väl vara tillräckligt centralt att detta konstaterande-görs
alldeles i början av läroplanen som en inledning till avsnittet Mål och riktlin-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
4 Riksdagens protokoll 1990/91:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
jer. Det är det egentliga första avsnittet. Så långt måste väl alla de som skall
bruka läroplanen ha hunnit läsa och ta den till sig.
Vidare säger moderaterna att ett skäl till att huvuduppgiften inte ses som
tillräckligt central är att det har kommit så många krav på skolan från olika
håll. Visst har det kommit krav på skolan. Inte minst här i riksdagen väcks
det varje år ett tjugotal motioner, bl.a. från moderat håll, med olika krav på
nya ämnen, moment och teman. Riksdagen avslår ju det mesta av detta, så
moderaterna kan inte skylla på oss i utskottet.
De krav som reses på skolan från regional och lokal nivå får väl på vanligt
sätt vägas mot de huvuduppgifter skolan har. En del kanske är förenligt med
dessa krav och kan tas in i skolarbetet om annat lyfts ut. Andra krav däremot
får avvisas av tidsskäl eller relevansskäl. Nog borde väl skolledare, lärare
och elever kunna klara ut detta. I detta avseende har ju åtminstone skolle-
dare och lärare redan stor makt.
Moderaterna anser vidare att moment och aktiviteter som är mindre vik-
tiga skall tas bort. De framför dessutom påståendet att skolan i dag engage-
ras i alltför mycket som bör ske på annan tid. Det skulle onekligen underlätta
diskussionen, i varje fall en meningsfylld sådan, om moderaterna ville dels
tala om vad det är för moment och aktiviteter som är mindre viktiga och kan
tas bort, dels ge anvisning om vad de anser borde ske på annan tid.
För att summera: Det måste enligt min mening anses tillräckligt dokumen-
terat att kunskaper och färdigheter intar en central plats bland skolans ar-
betsuppgifter. Uppgiften har sedan länge nämnts först i skollagen och före-
slås alltfort göra det. Det talas om den i läroplanen som skolans huvudupp-
gift, och den nämns även där först. När det nu i den allmänna motiveringen
till skollagen på den här punkten sägs, att de viktigaste uppgifterna för sko-
lan är att ge kunskaper och färdigheter samt att verka fostrande tillsammans
med hemmen och att det är hemmen som i första hand är ansvariga för bar-
nens uppfostran och att skolan där är ett stöd och ett komplement, borde det
ge en anvisning om hur ansvarstyngdpunkterna ligger som även moderaterna
borde begripa.
Till slut måste det dock sägas i det här sammanhanget att de två aspekter
på skolans verksamhet som brukar kallas att undervisa och att fostra, i prak-
tiken är svåra att skilja och ställa mot varandra. Tidigare försökte man ofta
göra det. Fostran angavs som ”karaktärens utformande, känslo- och viljeliv-
ets utveckling och de allmänna personliga egenskapernas daning”. Undervis-
ning angavs som ”bibringandet av kunskaper och färdigheter”.
Senare diskussion om målsättningar har visat på det mindre lämpliga i
denna tudelning. Undervisning innebär ju i realiteten en påverkan på per-
sonligheten och har således en fostrande effekt. Fostran kan ju inte utövas
utan något medium. I skolan är det naturligt att detta är undervisning. Där-
för rymmer fostran också en undervisningsaspekt. Om man betraktar under-
visning och fostran på detta sätt, dvs. som två interagerande aspekter av sko-
lans verksamhet, blir det inte lika självklart, som det tydligen är för moderat-
erna, att ge det ena i absolut mening en överordnad ställning.
Det avsnitt i utskottets betänkande som har rubriken Vissa allmänna an-
svarsfrågor, m. m. har avsatt två reservationer och ett särskilt yttrande, rubri-
50
cerade Lag om självstyrande skolor, m.m. Jag skall nu kommentera detta
avsnitt.
Om moderaternas särskilda yttrande kan jag fatta mig kort. Moderaterna
ställer ju i det här fallet upp på utskottsmajoritetens ståndpunkt att inte lag-
stifta centralt utan att frågorna skall avgöras lokalt. Däremot har moderat-
erna i sitt särskilda yttrande kvar oron för att decentraliseringen skall stanna
på kommunnivån och hos politikerna. Detta gick ju igen som ett eko i Ann-
Cathrine Haglunds anförande här, jag vet inte hur många gånger. Jag tycker
för min del att den oron är obefogad.
Jag går så över till att beröra reservation 3 av folkpartiet och miljöpartiet.
Det framgår att folkpartiet har lämnat sin motionsståndpunkt om att det
finns stor risk för en politikerstyrd skola, för den ståndpunkten upprepas inte
i reservationen. Reservanterna koncentrerar sig nu på en lagreglering av in-
flytandet för skolpersonal, föräldrar och elever, så att det skall garanteras.
Det är i mitt tycke väl djärvt av reservanterna att använda så starka ord som
garantera, när man vet innebörden i ordet - eller är det månne så att reser-
vanterna inte vet det?
Jag vill göra den parentesen att Lars Leijonborg här egentligen tog tillbaka
sin gamla ståndpunkt, när han också talade om att det finns risker för politi-
kerstyrd skola. Hans ord blev därvidlag ett eko av vad Ann-Cathrine Hag-
lund sade.
Alltnog, som Larz Johansson redan har påpekat, kommer längre fram i
reservationen eftertankens kranka blekhet. Där medges ju att systemet med
självstyrande skolor kan hindra eller försvåra en kommunal skolpolitik en-
ligt förpliktelserna gentemot skollagen. Det får alltså även i folkpartiets
kommunala värld finnas en kommunal skolpolitik. Det trodde man knap-
past, när man hade läst alla litanior över den kommande kommunalpoliti-
kerstyrda skolan, som skulle bli följden av decentraliseringen och kommuna-
liseringen.
Reservanterna talar t.o.m. om att det lokala beslutsfattandet vid skolen-
heter kan komma att stå i strid med allmänintresset, uttryckt i kommunala
och statliga beslut. I sådana fall skall, enligt reservanterna, den lokala be-
slutsrätten kunna inskränkas.
Reservanterna har naturligtvis helt rätt i det sista de här skriver, nämligen
att allmänintresset måste ta över särintressena, när dessa två intressen kolli-
derar, och att en kommunal skolpolitik inte får hindras eller försvåras av ett
system med självstyrande skolor.
Med dessa inskränkningar blir det som reservanterna kallar garanti för
personalens, föräldrarnas och elevernas inflytande detsamma som kan härle-
das ur utskottsmajoritetens ståndpunkt. Den ståndpunkten är nämligen följ-
ande: Statsmakterna skall centralt enbart reglera dessa förhållanden genom
stadgandet i skollagen, 1 kap. 2§ tredje stycket, som lyder:
”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grund-
läggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan
skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår ge-
mensamma miljö.”
När det gäller lagen om självstyrande skolor har också vänsterpartiet en
reservation. När Ylva Johansson här med emfas säger att utskottet är ogint,
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
51
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
52
vill jag påpeka för Ylva Johansson att det i propositionen, vilken utskottet
ansluter sig till, står bl.a. följande: ”Även eleverna har berättigade krav på
att få del av ett ökat lokalt inflytande.” Det kan ju inte direkt kallas för ogint.
Oenigheten mellan oss och vänsterpartiet gäller hur det här skall åstad-
kommas. Propositionen och utskottet tror inte på centrala detaljregleringar.
Jag tycker att Ylva Johansson skall ta sig en funderare på följande: Det har
under många år gjorts försök att detaljreglera elevinflytande och personalin-
flytande i olika slags föreskrifter, lagar och förordningar, och med olika slags
konferenser. Den vägen för att ge inflytande för elever och personal har inte
visat sig vara särskilt lyckosam, i varje fall inte när det gäller eleverna. Det
tycker jag att man skall tänka på innan man bryter staven över utskottets
ståndpunkt i det här avseendet.
När det gäller reservation 5 från moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet
om fristående skolor tar jag nu inte upp en diskussion om nivån på stödet,
eftersom det blir anledning att återkomma till den frågan i samband med
behandlingen av budgetpropositionen. Jag noterar bara att man i proposi-
tionen säger att en översyn skall syfta till att nivåerna för fristående skolor
blir mer jämförbara med de kommunala.
När det sedan gäller formuleringen i skollagens 1 kap. 3 § om de fristående
skolornas ställning jämfört med de kommunala skolornas har reservanterna
invändningar. Lagrummet föreslås få följande lydelse:
”Vid sidan av de skolformer som anordnas av det allmänna kan det finnas
skolor som anordnas av enskilda fysiska eller juridiska personer (fristående
skolor).”
Specialmotiveringen till lagrummet lyder: ”Med den utformning som re-
geln nu har fått markeras att de fristående skolorna är sidoordnade de skol-
former som inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom anordnas
av det allmänna, dvs. att utbildning vid en fristående skola i vissa fall kan
ersätta utbildning inom någon av dessa skolformer.”
Reservanterna säger att de vill ha en formulering som jämställer de fristå-
ende skolorna med de offentliga. Min fråga är: Kan två företeelser vara mera
jämställda med varandra än att stå vid sidan av varandra och vara sido-
ordnade?
Avsnittet om ett generellt bidrag till skolsektorn har alstrat tre reservatio-
ner, en från moderaterna och folkpartiet, en från vänsterpartiet och en från
miljöpartiet. Av tidsskäl kommenterar jag bara moderaternas och folkparti-
ets reservation. I den kräver man ett nytt förslag till statsbidrag som beräk-
nas per elev och år, är lika stort för kommunal och fristående skola samt skall
följa elevens val av skola. Detta är alltså kraven.
Larz Johansson har varit inne på detta förut och uttryckt sig på ett sätt som
jag i stort sett kan instämma i. Reservanterna utgår från - som han också
påpekade - att alla elever på grundskolan i en kommun kostar lika mycket
per år och att alla elever i en kostnadsklass i gymnasieskolan kostar lika
mycket per år. Det är ju, som Larz Johansson sade, inte alls fallet. Elever i
olika stora klasser, elever boende på olika avstånd från skolan, elever
boende i glesbygd/tätort, elever med inlärningssvårigheter, elever med annat
hemspråk - alla kostar olika, även om de bor i samma kommun, går i samma
skolenhet och i samma årskurs.
Reservanterna tycks egentligen bara intressera sig för att bidraget skall
vara lika stort för kommunala och fristående skolor. Men även om man löser
det problemet enligt reservanternas önskan så kvarstår ju alla de avväg-
ningar som jag nämnde, och åtskilliga fler - jag tog bara några exempel.
Det är just den här kopplingen, att bidragen skall följa elevens val av
skola, som enligt min mening gör reservanternas förslag omöjligt. Enligt re-
servanterna måste ju genom den s.k. elevpenningsidén dessa elevbidrag bli
manifesta och uppenbara sig som konkreta summor som skall överföras mel-
lan olika skolenheter, inte bara mellan kommunala och fristående, utan
också kommunala skolenheter sinsemellan, liksom också mellan en kommu-
nal skola i en kommun och en kommunal skola i en annan kommun.
Det är i detta läge jag ställer frågan: När vi vet att elever kostar olika
mycket, hur skall elevbidraget beräknas om man vill ta hänsyn till olikheter
elever emellan? Jag utgår naturligtvis från att moderater och folkpartister
som talar så mycket om individen och dess frihet, om hänsyn till individen
och dess särart, har tänkt på hur detta skall tillgodoses i deras system. Nu
hade det faktiskt varit tiden och platsen att närmare utveckla detta, men det
hör vi mycket litet om.
När reservanterna skriver att bidraget skall följa elevens val av skola, är
det ju för övrigt fel just nu, för inte ens moderater och folkpartister yrkar nu
på att det är eleven som skall välja skola. De accepterar utan reservation
utskottets skrivning i detta avsnitt. Där står - som har citerats förut här i
kammaren: ”Utskottet anser att utgångspunkten för placering av elever vid
skola inom kommunen skall vara elevens närhet till skolan. Kommunen skall
emellertid enligt utskottets mening så långt det är praktiskt och ekonomiskt
möjligt tillgodose elevers och föräldrars önskan om placering vid viss skola.”
Jag skall inte kommentera det avsnittet mera; våra synpunkter framgick
av debatten tidigare här i dag.
Folkpartiet åberopar i reservation 19, om riktmärke för klasstorlekar, ett
uttalande av utskottet från december 1989 i betänkandet om kommunalt hu-
vudmannaskap för lärare. Det har också varit föremål för debatt förut här,
så jag skall fatta mig ganska kort.
Det är riktigt att vi nu inte knyter det riktmärket till statsbidragsutform-
ningen, och det beror på att det visat sig omöjligt att med den nu valda stats-
bidragsmodellen göra detta. Därför knyter vi i stället riktmärket till det nya
förslaget till läroplan för grundskolan. Krångligare är inte det. Det väsent-
liga måste ändå vara, Lars Leijonborg, att riktmärket finns i något viktigt
dokument som rör skolan.
Eftersom Lars Leijonborg återkommer gång på gång till den här punkten
och kritiserar oss och vänsterpartiet, tycker jag att han skall fundera över en
sak. Han säger att det tillförs inga resurser. Folkpartiet tillför ju heller inga
resurser. Eftersom Lars Leijonborg är så enveten på den här punkten, måste
jag säga att folkpartiet hade en gyllene chans att haka på vänsterpartiets yr-
kande, som finns i en reservation.
Lars Leijonborg höll faktiskt på att göra det, men hyggliga som vi är frå-
gade vi om folkpartiet skulle reservera sig där också, och då hoppade Lars
Leijonborg snabbt av. Det går att ändra på det här i kammaren och göra en
vändning till. Om Lars Leijonborg inte gör det, tycker jag att han skall tala
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
53
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
tyst om resurser. Det är möjligt att folkpartiet har 700 ä 800 miljoner att
lägga på här. Men gör det då!
Sedan till reservation 21 av centern och folkpartiet, som gäller gymnasie-
regionerna — Larz Johansson tog upp detta förut. Reservanterna vill ome-
delbart avskaffa gymnasieregionerna och låta varje kommun själv besluta
om att anordna gymnasieskola. Utskottet anser att man på litet längre sikt
kan göra som reservanterna säger. Däremot anser inte utskottet att man
omedelbart bör göra det. Huvudskälet är att kommuner med nyetablerade
gymnasieskolor och därmed dryga investeringskostnader inte omedelbart
skall kunna få sin gymnasieskola starkt reducerad genom att grannkommu-
ner öppnar nya skolor. Vi tycker att en övergångstid skulle ge kommunerna
i en gymnasieregion tid att förbereda sig för den fria etableringen, som även
utskottet anser att man på sikt bör tillåta, när man nu ändrar statsbidragssy-
stemet.
Reservanterna säger att de inte delar farhågorna som kommit till uttryck
i det här sammanhanget. Vi tycker icke förty att det finns sådana farhågor.
De har, för att ta ett exempel, manifesterat sig i ett brev till utskottet från
Åmåls kommun, där en gymnasierektor bedömer att det kan vara sannolikt
att några grannkommuner skulle kunna starta egen gymnasieskola, och där-
för känner man sig hotad. Det är bakgrunden till att utskottets majoritet på
den här punkten inte nu går så långt som reservanterna vill.
I reservation 30 yrkas avslag på propositionen när det gäller att inrätta ett
särskilt institut för handikappfrågor inom skolväsendet. Det är väl egentli-
gen främst renodlingen av skolverkets uppgifter och koncentration på läro-
plansutveckling, tillsyn och utvärdering som har gjort att utskottet ansett sig
kunna acceptera propositionens förslag beträffande ett särskilt handikapp-
institut. Skolverkets arbete med läroplansutveckling, tillsyn och utvärdering
skall självfallet gälla också de handikappade eleverna. På den punkten finns
det ingen tveksamhet. Utskottet kan också se fördelar med att samordna
länsskolnämndernas stödorganisation, specialskolorna och den del av SILs
uppgifter som har gällt handikappade, t.ex. produktion av speciella lärome-
del.
Vi betonar också från utskottets sida att det nya institutet och det nya skol-
verket skall etablera ett nära samarbete som också borde borga för att de
handikappade eleverna inte kommer i en sämre situation än nu utan snarast
i en bättre.
Herr talman! Det här var några korta kommentarer till en del av reserva-
tionerna. Jag har inte kunnat ta upp alla reservationer, för det medger helt
enkelt inte tiden, utan jag ber med detta att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan som helhet.
Anf. 43 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag tycker att det var bra att vi äntligen
fick en debatt om innehållet och om begreppet likvärdig utbildning och om
kunskaper och färdigheter. Det var bra att Lars Gustafsson försökte reda ut
vad man menar med ”likvärdig” och ”likvärdig utbildning”. Det visar att det
behövs en ganska omfattande bevisföring för att klarlägga vad man menar
54
med ”likvärdig”, som i propositionen används i en mängd olika betydelser.
Därtill kommer andras tolkning, skolöverstyrelsens t.ex.
Jag instämmer i mycket av det som Lars Gustafsson sade. Däremot anser
jag inte att vårt krav är tillgodosett. Självklart skall skolan stödja varje elevs
utveckling, men det är inte detsamma som att låta varje elev utvecklas maxi-
malt. Ett av grundfelen med vår skola är ju att den inte har haft inriktningen
att låta varje elev utvecklas maximalt efter sina förutsättningar.
Sedan tycker jag inte att det anges tillräckligt tydligt att skolans huvudupp-
gift är att ge kunskaper och färdigheter och att denna huvuduppgift är över-
ordnad andra uppgifter.
Att inte denna skolans överordnade uppgift klart och tydligt anges medför
att det blir en sorts dubbelt budskap. Det är svårt fördem som är verksamma
i skolan att tyda detta. Den övergripande signalen måste vara klar i valsitua-
tioner, för både lärare och skolledare, att huvuduppgiften är att ge kunska-
per och färdigheter.
Ett resultat av att den signalen inte ges i dagens skola är stoffträngseln. Vi
har krävt att ämnena skall ses över, att sådant som är mindre viktigt tas bort
och att man när något nytt förs in skall ta bort något annat. Det är en utomor-
dentligt grannlaga uppgift, men det är särskilt viktigt i en situation när man
decentraliserar och avreglerar att det är klart utsagt att skolans huvudupp-
gift, överordnad andra, är att ge kunskaper och färdigheter.
När det gäller våra synpunkter på fristående skolor vill jag understryka att
det klart skall sägas att de skolorna är jämbördiga med andra. Det görs inte,
och därav vår reservation och vårt krav på ett nytt lagförslag.
Till sist vill jag säga något om klasstorlekarna som jag inte har kommente-
rat förut. Moderata samlingspartiet har ett särskilt yttrande där vi anser att
undervisningsgrupperna självfallet skall vara så små som möjligt men att
detta är någonting som skall avgöras lokalt efter de olika förutsättningarna.
Anf. 44 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var bra att Lars Gustafsson nämnde vårt tillkännagiv-
ande om lektorer. Det hör också till den här listan som gör att jag satte ett
något högre betyg på utskottets betänkande än på propositionen.
När det gäller klasstorlekar finns i min argumentation ett drag av ”vad var
det jag sa” eller ”betalt och kvitterat”. Nu fick vi här en prislapp på vad det
kostar att minska klasstorlekarna, om man inte skall ta pengarna inom syste-
met: ungefär 800 miljoner.
Att jag är så envis med detta beror på att jag i ett anta! debatter under de
sista åren på 80-talet, när jag drev tanken att det är möjligt att omfördela,
fick höra att det är socialt oacceptabelt, för det kommer att drabba de sva-
gaste eleverna för hårt.
Jag tänkte ägna huvuddelen av den här repliken åt frågan om självstyr-
ande skolor, för jag tycker att den är intressant. Vi är överens om att mera
skall bestämmas lokalt. Det finns formuleringar om det både i propositionen
och i utskottsbetänkandet. Att det då emellanåt kan inträffa intressekon-
flikter, det vet vi av verkligheten, och det är lätt att föreställa sig att det upp-
står sådana i framtiden. Föräldrar, elever och lärare på en gymnasieskola
tycker att verksamheten är ganska bra som den är. Den kommunala skolsty-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
55
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
56
relsen anser att gymnasieskolan skall tillföras en viss yrkesinriktad linje där-
för att det vore bra för orten. Det är alltså två åsikter som står emot var-
andra. Jag tycker att det inte är alldeles enkelt att tala om vilken av de båda
åsikterna som skall få göra sig gällande. Min poäng med en lagstiftning som
ger stöd åt de lokalt verksamma är att sådana intressekonflikter på något sätt
skall kunna överprövas. Jag ser framför mig att konflikter av den här typen
får hanteras av t.ex. förvaltningsdomstol, där skolstyrelsen med sina poli-
tiska målsättningar och med stöd av lagstiftning driver sin uppfattning och
där de lokalt verksamma med stöd av lagen om självstyrande skolor hävdar
sin mening. Därefter får en tredje part slita tvisten. Vi kan polemisera om
detta. Både socialdemokraterna och t.ex. folkpartiet liberalerna strävar i
fråga om både resurser och val av skola i en riktning som gör att dessa pro-
blem uppkommer. Det är därför riktigt med en positiv dialog.
Anf. 45 EVA GOES (mp) replik:
Herr talman! Jag vill än en gång ta upp förslaget om att överlämna till en
juridisk person, t.ex. en ekonomisk förening där föräldrar ingår, att driva
exempelvis en Montessoriskola eller annan fristående skola. Att utreda hur
detta juridiskt skall kunna ske det bör väl inte vara farligt. Alla borde enligt
betänkandet ha rätt att starta profilskolor. Lars Gustafsson säger att vi inte
kan få det bättre och att dessa fristående skolor skall stå sida vid sida. Men
det finns ju fortfarande hakar kvar, och vi har genom vår reservation på
denna punkt velat peka på dessa.
Som jag tidigare sade arbetar rätt många kommittéer, utredningar och be-
redningar, som skulle kunna se över också denna fråga. Vi behöver alltså
inte arbeta fram något förslag här och nu.
Vår reservation nr 18 går ut på att förenkla statsbidragssystemet genom
att dela upp statens bidrag till kommunerna på dels ett utjämningsbidrag,
dels en elevpeng, dels ett barnomsorgsbidrag, som går till institutionerna.
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till det förslaget. Vi anser att det
innebär en förenkling jämfört med det nuvarande systemet, som inrymmer
en hel del viktningsvariabler.
Anf. 46 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Nu säger Lars Gustafsson att vi kanske är överens om att vi
vill öka inflytandet. Men socialdemokraterna och vänsterpartiet skiljer sig
åt när det gäller hur elevinflytandet skall öka. Det är något förvånande att
utskottets ordförande nu anger detta skäl för att våra partier inte kunnat
komma överens i denna fråga. Vi i vänsterpartiet anger ju inte i vår motion
eller reservation hur elevinflytandet skall öka. Anledningen härtill trodde
jag att jag hade klargjort i mitt anförande. Vi tror inte att vi har några univer-
sallösningar. Men jag anser att det borde vara möjligt att föra en diskussion
om hur elevinflytandet skall kunna ökas. Därför borde man kunna bifalla
vårt yrkande att riksdagen skall begära ett förslag från regeringen. Också i
en decentraliserad skola måste det vara möjligt att diskutera vad vi tycker är
ett mycket allvarligt problem, nämligen den väldokumenterade bristen på
elevinflytande. Man borde därför föreslå åtgärder för att underlätta och öka
elevinflytandet. Detta skall inte förväxlas med en central reglering. Jag för-
står uppriktigt sagt inte varför Lars Gustafsson använder argument mot cen-
trala reglers begränsade betydelse för ett elevinflytande. Vi har inte föresla-
git någon central reglering av hur elevinflytandet skall gå till. Vad vi har före-
slagit är att elevernas rätt till inflytande klart skall framgå av skollagen. Det
gör vi eftersom vi anser att skollagen bör vara ett centralt rättesnöre för all
verksamhet i skolan.
Jag vill upprepa vad jag sade i mitt anförande:
Riksdagen kan aldrig kommendera fram en bra skola. Det kommer till sist
an på dem som har sin dagliga verksamhet i skolan. Men vi kan genom olika
beslut försvåra eller underlätta en positiv utveckling i skolan.
Det är en sådan diskussion jag efterlyser, och jag hade hoppats att vi skulle
ha kunnat komma överens om att inleda en sådan diskussion och utifrån den
komma fram till de åtgärder som skulle kunna underlätta och öka elevinflyt-
andet.
Anf. 47 LARS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Till Ann-Cathrine Haglund vill jag säga att jag citerade
ganska mycket därför att jag ville visa att de formuleringar som moderaterna
har i sina reservationer och i ett särkskilt yttrande och formuleringarna dels
i utskottsbetänkandet, dels i andra dokument som är viktiga i det här sam-
manhanget ligger oerhört nära varandra i vissa avseenden. Jag förstår att jag
inte kan övertyga Ann-Cathrine Haglund på den här punkten, utan hon får
tycka att uttrycket ”att utvecklas maximalt efter sina förutsättningar” är nå-
gonting annat än vad som står i dessa dokument. Min förhoppning är bara
att vi genom en sådan här debatt för andra skall kunna påvisa skillnaderna i
valörerna. Jag tycker nästan att vi närmar oss en semantisk diskussion på
den här punkten.
Det glädjer mig att Ann-Cathrine Haglund tonade ned det annars så van-
liga kulsprutemässiga hamrandet om hur dålig den svenska skolan är. Hon
gjorde det i varje fall i sin replik.
Låt mig sedan till Lars Leijonborg säga att det inte var jag som satte upp
någon prislapp. Jag bara konstaterade att vänsterpartiet har en reservation,
där man anger den summa som partiet vill lägga på. Den summan var Lars
Leijonborg nära att halka på. I sista stund vek han av, men han kan ju hoppa
på den summan igen. Jag hade alltså inga prislappar, utan jag bara konstate-
rade att det finns en reservation som Lars Leijonborg kan ansluta sig till om
han kan få sitt parti bakom sig i fall han vill lägga på mellan 700 och 800
milj.kr.
Så till frågan om självstyrande skolor. Lars Leijonborg säger att lagstift-
ningen är ett stöd i det sammanhanget. Men om man jämför hela formule-
ringen i folkpartiets reservation med utskottets formulering finner man att
det inte föreligger någon skillnad i sättet att förankra det hela. Folkpartiets
förslag är inte säkrare, sett ur de berördas synpunkter, än utskottets formule-
ring. Det tycker jag att man skall göra klart för sig.
Jag sade, Ylva Johansson, att försöken att lagreglera centralt inte varit sär-
skilt framgångsrika. Det har erfarenheten visat, och det borde man kanske
ta till sig. Den generella regleringen hänvisade jag till genom citatet ur skol-
lagen om de demokratiska grundvärderingarna. Det är det generella man
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
57
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
58
kan säga centralt. Sedan får man på lokal nivå tolka lagen. Genom att det
står i lag kan det prövas i olika sammanhang. Det borde räcka i fråga om
central reglering. Annars blir det återigen allmänna formuleringar, som inte
är särskilt mycket att hålla sig i när man kommer till den konkreta situatio-
nen i skolan.
Anf. 48 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att Lars Gustafssson inte kan övertyga mig.
Det är inte bara en semantisk skillnad, utan det gäller frågan om att vara
tydlig när man formulerar mål och vad skolan skall innehålla, hur läroplan-
erna skall utformas samt vilka kunskaper och färdigheter eleverna skall få,
vilken kvalitet vi skall ha på skolan.
Jag håller förvisso med dem som sagt att det finns mycket fint i den
svenska skolan. Det görs fantastiska insatser av elever och lärare och även av
väldigt många föräldrar. Men det finns problem, och de flesta av problemen
bottnar just i att man inte varit tillräckligt tydlig när det gäller skolans huvud-
uppgift, dvs. att det inte ses som skolans huvuduppgift att bibringa kunskap-
er och färdigheter. Det är så väldigt mycket annat som skolan skall göra.
Man får tecken på det när man undersöker lärarnas attityder till sitt arbete.
Lärarna talar då om stress och en känsla att inte hinna och orka med. Man
märker att lärarna flyr yrket och lärarutbildningen inte är tillräckligt attrak-
tiv. Det är precis detta det handlar om. När vi nu skall lägga ut ansvaret till
verksamheten, är det särskilt viktigt att man är tydlig på de här punkterna,
så att det blir en klar signal om vad lärarna skall ägna sig åt i sitt arbete. Det
är därför vi har krävt en definition av begreppet ”likvärdighet” och att sko-
lans huvuduppgift skall anges som överordnad, nämligen att bibringa kun-
skap och färdigheter.
Anf. 49 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag anser att det kvarstår en skillnad i majoritetens och mi-
noritetens skrivningar när det gäller de lokalt verksammas möjligheter att
hävda sin rätt. Enligt Lars Gustafssons modell har den ena parten, kommu-
nen, rätt att till sist avgöra vad som skall gälla. Enligt den modell som jag
har anslutit mig till blir det två parter som får framföra sina åsikter. Aven de
lokalt verksamma har juridisk uppbackning, och sedan får en tredje part,
t.ex. en förvaltningsdomstol, slita tvisten.
När det gäller de 800 milj.kr. som vpk föreslår i sin reservation minns jag
inte riktigt den incidenten att jag skulle ha varit på väg att ansluta mig till det
förslaget. Det måste i så fall ha varit ett olycksfall i arbetet. Vi har alldeles
avgjort inte 800 milj.kr. att tillföra skolan. Vi har fullt upp med att diskutera
hur vi skall ställa oss när Lars Gustafssons parti för fram förslag om bespa-
ring med samma summa på skolområdet.
Anf. 50 EVA GOES (mp) replik:
Herr talman! Jag vill upprepa min fråga när det gäller det generella statsbi-
draget kontra en elevpeng. Vi har alltså föreslagit att det skall införas ett
generellt statsbidrag till kommunens hela verksamhet i form av ett utjäm-
ningsbidrag, vars storlek blir beroende av kommunens skattekraft och struk-
tur. Detta bidrag skall alltså täcka hela området. Dessutom skulle det utgå
en elevpeng som följer eleven till skolan, vare sig det är en kommunal, koo-
perativ eller fristående skola, som är godkänd enligt skolplanen. Jag vill ha
en kommentar till den idén, som skulle förenkla hela statsbidragssystemet.
Anf. 51 LARS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Ann-Cathrine Haglund talade i sin senaste replik mycket om
att läroplanerna skall vara tydliga. Det blir ju tillfälle att återkomma till frå-
gan om läroplanerna senare, och därför tar jag inte upp den saken nu. Men
kvar står att moderaterna säger att eleverna skall ha rätt att utvecklas maxi-
malt efter sina förutsättningar. I utbildningsplanen för grundskollärarlinjen
står att man skall stödja varje elevs utveckling. Det är inte exakt samma for-
mulering, men jag måste säga att det är väldigt litet som skiljer på den punk-
ten. Som jag sade tidigare har jag inte för avsikt att försöka övertyga Ann-
Cathrine Haglund. Andra får väl bedöma vilka skillnader det finns i formule-
ringarna när de får se dem in extenso.
Till Lars Leijonborg vill jag säga att med den totala formuleringen i folk-
partiets reservation blir det till slut ändå kommunen som har rätt att avgöra
hur man skall förhålla sig. Det framgick av de senare formuleringar som Lars
Leijonborg har i sin reservation, att det till slut ändå är kommunen, allmä-
nintresset, som tar över särintressena. Jag tycker därför att reservationen
inte skiljer sig särskilt mycket från utskottsmajoritetens ståndpunktstag-
ande.
Miljöpartiet säger i sin reservation att statsbidraget skall gå till skolan di-
rekt. Jag vill i korthet säga till Eva Goes att det finns en del problem med
detta. Det är bl.a. svårt att definiera vad en skolenhet är. Jag kan hänvisa
till ett tidigare utredningsbetänkande där man kom fram till att detta inte är
alldeles enkelt. Man måste också fråga sig om det finns nationell statistik på
detta område som gör det enkelt att skicka bidraget direkt till skolorna.
Detta har att göra med en rad strukturella kriterier, som man på ett enkelt
sätt måste kunna ta fram utan att ha en omfattande byråkrati för att definiera
detta. Det finns alltså en rad mycket praktiska hakar i miljöpartiets förslag.
Det ser enkelt ut på papperet, när man säger att bidraget skall skickas direkt
till skolan. Men man finner att det inte är så enkelt om man tränger in i pro-
blemet. Det beror på svårigheten att definiera begreppet ”skolenhet”. Det
är ett av skälen till att vi anser att det inte finns någon möjlighet att gå den
vägen.
Tredje vice talmannen anmälde att Lars Leijonborg, Eva Goes och Ann-
Cathrine Haglund anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde
rätt till ytterligare repliker.
Anf. 52 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte kommentera utskottets betänkande, för det
har utskottets ordförande gjort på ett förtjänstfullt sätt. Däremot förtjänar
debatten som sådan en kommentar. Den har visat på en betydande enighet
om den skolpolitik som propositionen representerar. Vi kommer på nästan
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
59
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
alla punkter att få stöd av riksdagen för den linje som läggs fast i proposi-
tionen.
Debatten har också varit bra på så sätt, att den visat att samstämmigheten
om de här linjerna mycket väl kan ligga till grund för en politisk enighet
också ute i kommunerna i den utveckling som vi nu har framför oss. Det är
en styrka för skolan.
Den enigheten har ett undantag och har haft så under väldigt många år.
Det är moderata samlingspartiet som medvetet ställer sig utanför.
Jag har följt skolpolitiken här i riksdagen sedan 1979 och har haft tillfälle
att lyssna till de anföranden som Ann-Cathrine Haglund brukar hålla, anför-
anden av samma slag som det hon höll också i dag. Det är ett aggressivt ton-
läge, ett utdömande av skolans verksamhet, en svartmålning av vad som sker
runt om i vårt land varje dag på 5 000 arbetsplatser.
Jag håller med Larz Johansson i det han sade om att den typen av beskriv-
ning av vad som sker ute i skolorna verkligen inte bidrar till att locka unga
begåvade människor att välja läraryrket. Eftersom den beskrivningen dess-
utom i grunden är falsk, bidrar den också till någon typ till förakt av politik
och politiker.
Debatten har ändå varit bra på så sätt, att ju längre den har framskridit,
desto mer dämpad har fru Haglund blivit. I sin sista replik sade hon ändå att
det sker väldigt mycket bra i den svenska skolan. Jag hoppas att detta är
någon typ av signal på en positionsförflyttning från moderata samlingspar-
tiets sida i den meningen att man respekterar och värderar en arbetsinsats
som så väldigt många människor dagligen utför i våra skolor. De är värda
den respekten och uppskattningen. Först utifrån en sådan verklighetsbe-
skrivning kan vi gå vidare i ett reformverk. Det är det reformverket som vi
har gett verktygen för i den här propositionen.
Jag har velat säga detta om debatten, eftersom detta faktiskt är ett centralt
politiskt faktum och en iakttagelse som vi har kunnat göra under så lång tid
och som tydligen också gäller för fortsättningen. Moderaterna står isolerade,
men om de vill ansluta sig är de välkomna. Deras högröstade linje gäller inte
som en beskrivning av verkligheten.
För ett år sedan hade vi en annan debatt i den här kammaren. Då var det
fullsatt på läktaren, och det var fullsatt i plenisalen. Man hade satt upp kra-
vallstaket utanför rikdagshuset. Det var partiledare i talarstolen, och min
avgång krävdes både härifrån talarstolen och av skanderande talkörer utan-
för rikdagshuset.
Vi tog då den pricipiella debatten och fattade det principiella beslutet om
regleringen av lärarnas tjänster. Det blev en våldsam debatt, fylld av över-
drifter och lögnaktiga påståenden, fylld med skrämsel och med beskriv-
ningar av vad som komma skulle, något som inte alls motsvarade verklighe-
ten.
Det vär några som orkade ta den debatten och som tyckte att den var värd
att ta. Vi kan i dag, ett år senare, konstatera att den debatten, när vi vunnit
den, lade grunden för det vi nu gör i fråga om statsbidragssystem, skoladmi-
nistration, skollagstiftning och på en lång rad andra punkter. Det var inget
tomt symbolbeslut, utan det var ett beslut som rörde en av de sakligt funda-
60
mentala faktorerna för att få till stånd en decentralisering av skolans verk-
samhet.
Då var det lätt för några att ställa sig vid sidan av och utnyttja det missnöje
och den oro som fanns, och det gjorde man verkligen!
Jag brukar peka på att när den debatten väl var vunnen, så inträffade un-
gefär en månad senare den allmänna motionstiden i rikdagen. Vid motionsti-
dens utgång hade inget av de partier som i december månad beskrev kommu-
naliseringen som en katastrof framställt något motionsyrkande om att beslu-
tet skulle rivas upp. Man förbigick detta med tystnad. Vad som i december
var katastrof och övergrepp, var i januari inte värt att nämnas. Tydligare än
så kan inte defensiven beskrivas, och tydligare än så kan inte inställsamheten
mot mäktiga intressen på skolans område beskrivas. Tidningen Skolvärlden
har utomordentligt väl beskrivit detta mycket tragiska politiska spel.
Nu är det ett år senare, och nu har vi enighet. Det vi lade fast som princip,
det vi stakade ut som handlingsprogram och som då våldsamt kritiserades
och gjordes ned, det har vi nu enighet omkring: statsbidragssystemet, utvär-
deringsfrågorna, läroplansteorierna, skollagen och skoladministrationen.
Detta är steg två i det här resonemanget, och där har vi i dag enighet.
Det känns naturligtvis bra när Lars Leijonborg står här och säger att han
ger propositiöhen godkänt betyg. Det känns bra, men det hade varit bättre,
Lars Leijonborg, om vi från början hade fått se ett rakryggat uppträdande
från folkpartiets sida. Då hade vi kanske kunnat gå ännu längre i den här
processen.
Det hedrar en del av aktörerna i dagens debatt att de haft en rak och kon-
sekvent linje genom hela denna fråga. Skolpolitisk forskning kommer så
småningom att visa vilka det har varit - det är inget större tvivel på den punk-
ten.
Jag har rest mycket under det här året - jag kände mig tvungen till det. På
grund av den våldsamma kritik som i fjol riktades mot regeringsförslaget och
inte minst mot min person sade jag att jag skulle resa ut och träffa lärarna
och möta dem på landets skolor. Jag har under året gjort det. Jag har träffat
mellan 25 000 och 30 000 lärare, och jag vågar påstå att jag har träffat samt-
liga landets skolchefer. Jag har träffat de allra flesta skolledarna, hela den
statliga skoladministrationen. Jag har varit på många föräldramöten och på
Hem och Skolas rikskonferenser. Jag har träffat skolstyrelsernas ledamöter.
När vi dragit principerna för fjolårets beslut och dagens proposition har man
överallt sagt: Det där är rätt, det har vi önskat oss länge, stå på dig och se till
att det blir gjort!.
Det har inte funnits några partigränser i det budskapet. Det har varit folk-
partister, moderater, centerpartister och socialdemokrater. Över partigrän-
serna har man kommit fram efter mötena och sagt: Stå på dig, det är rätt!
Den där opinionen känner naturligtvis även ni som sitter i riksdagen. Jag
misstänker att ni också träffar folk som arbetar ute på fältet. Då återstår inte
särskilt mycket annat som politisk taktik och strategi för dem som var mot-
ståndare till den här processen än att försöka starta en annan debatt, glömma
bort fjolårets debatt, dra ett streck över den. Jag förstår den uppläggningen.
För mig, som slet med debatten och som fick dra den ända hem tillsam-
mans med hårt arbetande partikamrater i utskottet, med vänsterpartiet och
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
61
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
62
med goda argument från några centerpartister, känns det angeläget att på-
minna om den.
Att nu folkpartiet och moderaterna gör skolpengsfrågan till den stora
principiella frågan i den här debatten är heller inte särskilt förvånande. Det
är ju den som skall skilja oss åt nu. För moderaterna är detta ingenting nytt.
Detta har länge varit moderaternas paradfråga i skolpolitiken. Där har Ann-
Cathrine Haglund gott internationellt stöd - hon är inte ensam. Det finns
många konservativa ute i världen som sett detta som möjligheten att ut-
veckla skolan. Men att radikala liberaler, särskilt svenska folkpartister, som
har en stolt tradition när det gäller skapandet av den svenska skolan, nu
skulle byta fot och betrakta skolan som någonting som kan regleras med den
enklaste marknadsfilosofi, det är en nyhet. Dit har Lars Leijonborg manö-
vrerat folkpartiet, och där sitter partiet nu. Följer man den internationella
debatten, vilket jag gör i min egenskap av statsråd-jag träffar mina kollegor
på OECD-möten - kan man notera vad som hänt ute i världen. Det som hänt
är att den engelska skolministern, Thatchers man, när thatcherismen fallit,
har deklarerat att resonemangen om en skolpeng, vouchers, inte är någon-
ting som längre gäller - den är inte praktiskt möjlig att hantera. Men när
Thatcher går ut, går Westerberg in! Så ser det ut, och det är tragiskt med
tanke på att Westerberg här leds in i en fålla som allt fler överger och som är
så fjärran från folkpartistisk tradition i skolpolitiken. Detta är Lars Leijon-
borgs bedrift, och den lär vi kanske få anledning att återkomma till.
Lars Leijonborg borde fråga sig varför inte Ann-Cathrine Haglund i dag
åberopar framgångarna i England och i USA, för där har ju hennes skolpoli-
tiska recept prövats. Vi har haft tio år av extrem högerpolitik i såväl USA
som England. Reagan och Thatcher har prövat sina idéer i skolpolitiken. Re-
sulatet känner vi till. Det amerikanska skolsystemet befinner sig i ett kata-
strofalt tillstånd. En av de stora inrikespolitiska frågorna är hur man skall
kunna restaurera vad som har brutits ned. Det engelska skolsystemet uppvi-
sar motsvarande tendens. Det som för tio år sedan i den svenska högerns
agitation var framtidslanden och lyckorikena, USA och England, nämns nu
aldrig i agitationen. Det som för tio år sedan användes som exempel för den
svenska skolpolitiken plockas nu aldrig fram. Varför? Jo, därför att det har
prövats och visat sig vara icke möjligt att använda. Det har lett till mänskliga
tragedier och fördärvandet av en ungdomsgenerations utbildning. I det läge
då vi alla vet detta kommer Leijonborg traskande och ansluter sig. I samma
ögonblick pläderar han fortfarande för, om jag förstod honom rätt, att vi
skall hålla fast vid en statlig reglering av tjänsterna. För alla som vet vad det
handlar om, för alla de många skolmänniskor ute i landet som har följt den
här debatten och som förstår att den statliga regleringen representerar det
stelt centralt fastställda och samtidigt möter resonemanget om en skolpeng,
för alla dessa tänkande och reflekterande människor, är naturligtvis detta ett
politiskt och intellektuellt moras, som inte på något sätt låter sig sättas på
pränt, möjligen slarvigt uttryckas i en talarstol.
Så är det, herr talman, och så blir det, om man låter tillfälliga opinioner
leda sig. Detta är vad som hänt i den här frågan.
Det har inte varit lätt att driva den här linjen - det medger jag - men det
visar sig i dag, när vi kommit till ett etappmål, att det har varit en riktig linje.
Skolan är och förblir en kultur- och kunskapsinstitution. Den låter sig inte
styras och regleras som en enkel kvartersbutik. Detta inser hela den utveck-
lade världen. De som har prövat att göra detta har fått överge receptet.
Skolpengen är fel tänkt. Det avslöjas inte minst av de frågor som Larz Jo-
hansson och Lars Gustafsson har ställt. Det är en fröjd att lyssna till Larz
Johansson när han tenterar Leijonborg och Haglund. Ingen fråga kan de
svara på, inget besked har de att ge annat än att detta på något sätt skulle
vara marknadsekonomins förlängning in i skolsystemet. Men hur går det för
dyslektikerna, som Lars Leijonborg så varmt värnar om? Det kan han inte
svara på. Skolan är, som jag sade, en kunskaps- och kulturinstitution och
den kan inte och skall inte regleras som en enkel kvartersbutik. Skolan är
någonting annat, någonting viktigare. Detta säger jag som en politisk re-
flexion över vad vi har upplevt och sett.
Vad ligger framför oss? I vilket mönster passar det in som vi gör i dag?
Hur ser skolpolitiken ut? Vilken strategi har vi valt?
Herr talman! Jag har lagt upp något som jag har kallat för min dagordning.
Där har jag tydligt talat om vilka saker som behöver göras för att vi skall få
till stånd en utveckling där vi håller samman grundskola och gymnasieskola,
där vi engagerar människor som arbetar och där vi ger föräldrar och elever
större utrymme att vara med och bestämma.
För att det skall åstadkommas och för att det skall vara en skola för alla i
fortsättningen, behöver vi göra förändringar i de stora tunga system som styr
verksamheten. När vi har genomfört de förändringarna skall vi genomföra
förändringar i organisation och innehåll. Det är en medveten strategi, en
långsiktig linje.
På dagordningen står naturligtvis inte bara propositioner. Där står också
utredningar, regeringsbeslut och en del översynsarbete. Låt mig bara säga
att jag ser några väldigt tydliga steg som har tagits och ytterligare steg som
kommer att tas, som passar in i strategin och som riksdagen kommer att få
hantera.
Först hade vi den skolproposition från februari 1989 som Lars Gustafsson
hänvisade till. Därefter kom kommunaliseringspropositionen som lade fast
vad som skulle komma i nästa proposition i form av förändringar av olika
styrfunktioner.
Nu kommer ansvarspropositionen som vi behandlar i riksdagen i dag. Den
tillhandahåller instrument och redskap för en lokal utveckling av skolan. I
februari kommer kunskapspropositionen, den som reglerar, skapar förut-
sättningarna och ger innehållet åt gymnasieskola och vuxenutbildning.
Därefter, i stort sett samtidigt, följer ett resonemang i budgetpropositio-
nen om kopplingen mellan förskola och skola som också blir möjlig att ge-
nomföra till följd av den proposition vi tar ställning till i dag. När de organi-
satoriska sakerna är genomgångna kommer direktivet till läroplansöver-
synerna. Översynerna kan för en gångs skull göras i ett samlat grepp för för-
skola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning. Så ser strategin och
handlandet ut.
Självfallet möter man en och annan invändning när man lägger fast en så
tydlig och snabbt driven dagordning. Det skall man inte nonchalera, men
man får inte vid dessa tillfällen tveka om inriktningen av arbetet. Inrikt-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
63
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
ningen är fastlagd. Det är det som gäller! Man får vara beredd att föra de-
batt.
Sedan, herr talman, är det underbart att en och annan gång höra att någon
begär votering. Då får vi veta vad majoriteten tycker. Sedan kan vi gå vidare.
Så ser alltså strategin ut i fråga om innehållet i det kommande arbetet och
sättet att gripa sig an det: gå framåt, för debatt och begär votering.
Det här skall också ses i samband med hur man utvecklar och förändrar
den gemensamma sektorn. Skolan är en stor och viktig del av den gemen-
samma sektorn, vilket är något som de flesta i denna kammare sluter upp
bakom. Den gemensamma sektorn är viktig för människors välfärd och rike-
dom i den meningen att man skall leva ett rikt liv.
Den gemensamma sektorn är stor i Sverige. Vi har valt att göra många
saker gemensamt - sådant som vi inte tycker att marknaden har löst på ett
bra sätt eller sådant som skall stå utanför de mekanismer som marknaden
representerar, nämligen förmågan att efterfråga beroende på egen ekono-
misk styrka. Det är inte den egna ekonomiska styrkan som skall vara avgö-
rande, utan behovet.
Alla har samma rättigheter, och alla har lika värde. Därför tycker vi att
omsorg, vård och utbildning är sådana saker som vi alla har samma rätt till.
För den sakens skull har vi byggt upp dessa stora och högt kvalitativa verk-
samheter, men de skall också förnyas och utvecklas. På det området har vi
sett en del svårigheter. Vi har hamnat i ett läge då vi har haft svårigheter att
se den nya vägen.
Det har ibland varit svårt att få gamla strukturer att förändras. Det har
varit jobbigt att föra debatt med personalorganisationer. Men skall dessa ge-
mensamma verksamheter överleva och utvecklas, måste de också vara i takt
med tiden och motsvara de människors önskemål som använder tjänsterna.
I samma ögonblick som en sådan situation inte föreligger börjar dessa ge-
mensamma verksamheter att falla sönder. Det gäller inte minst skolan.
Detta måste vi förstå. Den kunskapsuppbyggnad som finns i befolkningen
leder fram till ökade krav på inflytande - både från professionella och upp-
dragsgivare, lärare och föräldrar. Detta i sin tur driver besluten allt längre
fram i organisationen. Det gäller såväl skolan som den gemensamma sektorn
i övrigt. Det är den principiella utgångspunkten och det är detta det ytterst
handlar om. För detta ändamål måste vi tillhandahålla redskapen och instru-
menten.
Under 60- och 70-talen när det rådde ständig ekonomisk tillväxt, satt vi i
stora statliga utredningar och fördelade tillväxten. Denna tidigare strategi
tror jag är svår att upprätthålla under 90-talet. Det handlar om att göra andra
saker än vad vi gör i dag, utan att kunna påräkna realt sett större resurser.
Något av det vi gör i dag måste ifrågasättas och överges.
Det är oerhört svårt att göra den typen av granskning utifrån ett nationellt
perspektiv. På varje enskild anläggning-skola, vårdhem eller liknande- har
man som professionell eller förälder sin egen uppfattning om vad det är som
egentligen borde ändras eller justeras. Då låter sig inte den verksamheten
utvecklas i och med att man lägger fast ett och samma beslut för hela landet
vid ett och samma tillfälle. Man måste tillhandahålla verktyget åt de männi-
64
skor som finns inom verksamheten att själva bedriva den typen av löpande
utveckling och förnyelse av sektorn.
Däri ligger det nya, och det är det som är så svårt för många av oss att
se. Vi håller fast vid traditionen om att utreda, statligt eller centralt, med
gigantiska kommissioner.
Den gymnasieskola som vi skall förändra nästa år har utretts, mina vän-
ner, i 16 år! Jag tror inte att ett sådant tempo kommer att kunna hålla dessa
verksamheter som vi representerar i frontlinjen av samhällsutvecklingen, för
att uttrycka mig milt.
Vi måste tillägna oss ett nytt sätt att förnya och förändra på. Vi måste
bygga upp systemen på ett sådant sätt att de människor som arbetar inom
verksamheten, får driva fram förändringar och beredas utrymme och möjlig-
heter för sina idéer. Det påverkar statsbidragssystem och läroplaner därför
att samtidigt som denna frihet skall skapas, skall vi hävda det som är så vik-
tigt för skolsektorn - någon typ av nationell likvärdighet.
Var finns ramen? Var finns begränsningarna? Inom vilka gränser skall vi
hålla oss? Det resonemanget finns utvecklat i den proposition som vi be-
handlar i dag och resonemanget kommer att följas upp i läroplansöversynen
som startar i vår.
Det svåra är alltså att åstadkomma lokal frihet och samtidigt hävda natio-
nell likvärdighet. Det är precis som Lars Gustafsson sade - likvärdighet är
naturligtvis inte samma sak som likhet. Det är inte likhet vi åsyftar.
Det som är olika och på många sätt ser litet annorlunda ut, kan naturligtvis
ändå vara likvärdigt. Vi vet att innan den processen rullar är det många mäk-
tiga intressen som utmanas. Om vi som politiker i dessa lägen ser som vår
främsta insats att väta fingret, sätta upp det i luften och känna vartåt de
starka intresseorganisationernas vindar blåser, kommer ingenting att föränd-
ras eller utvecklas. Så är det.
Nu lägger vi fram en ansvarsproposition. Sedan följs den, vilket jag sade
förut, av en kunskapsproposition. Där kommer vi, vilket riksdagen kan del-
ges som information, att föra samman gymnasiefrågorna med vuxenutbild-
ningsfrågorna. Vi kommer att i en och samma proposition föra dessa resone-
mang.
Vi gör det därför att vi inser att gymnasieskolan förbereder för vuxenlivet.
Det är en frivillig skolform. Ungdomarna står inför ett helt liv med alla dess
möjligheter. Familj, fritidsverksamhet, kulturaktivitet, arbetsliv, samhälls-
engagemang - allt detta skall ungdomarna förberedas för. Vi vet att de som
vuxna kommer tillbaka till utbildning fem sex gånger därför att de tvingas
till det när de byter arbete. Om vi inte har en skola, ett utbildningsväsende,
som står öppet för den vuxne att komma tillbaka till och få ny avstamp i kom-
mer vi att bygga upp en situation som vidgar klyftorna i samhället. Det är
därför riktigt att koppla ihop resonemanget om vuxenlivets start i gymnasie-
utbildningen med den återkommande utbildningen som vi har talat så
mycket om under så många år och försöka att göra verklighet av det genom
att låta gymnasieskolan vara en ryggrad även för den verksamheten. Det
kommer vi att beskriva i kunskapspropositionen.
Detta leder fram till lokala kunskapscentra som blir så viktiga både för att
den enskilde individen skall kunna växa och för hembygden och regionen.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
5 Riksdagens protokoll 1990191:44
|
Prot. 1990/91:44 12 december 1990 |
Den plats i detta land som i nästa årtionde inte har möjlighet att erbjuda en |
tion och kraft. Det måste vi inse.
|
Ansvaret för |
Vi tänker också ta bort de sista kvarvarande formella gränserna mellan det Det sker mycket just nu. Parallellt finns också ett resonemang om förskola Det är då naturligt att gå vidare och säga att förskola och skola egentligen Det har funnits regler som har förhindrat detta i kommunerna. Det gäller Vi drar också upp riktlinjerna för en gemensam läroplan. Innehållet i för- I propositionen för vi också fram förslag till ändringar i skollagen som möj- Utredningen om skolbarnsomsorgen är inne i ett slutskede. Jag räknar Vid läroplansöversynen kommer man bl.a. att utgå från det teoretiska re- Det här följs sedan upp genom att vi vid ett och samma tillfälle skall göra |
|
66 |
är löftesrikt att se unga människors attityd till omvärlden. Det är inte Sverige |
som är arbetsfältet i framtiden. Det är världen. För att man skall klara det
skärps naturligtvis kravet på att alla har goda språkkunskaper. Kravet på att
man själv skall vara förankrad i sin egen kulturella bakgrund skärps också.
Det påverkar innehållet.
I innehållet ligger också de ekologiska frågeställningarna. Vi vet att detta
är den framtida stora överlevnadsfrågan. Talar man med en elva- eller tolvå-
ring i dag, inser man att de är helt klara över den här saken. En skola som
inte förmår ge kunskaper som ger samband, överblick och beredskap för
dessa barn att som vuxna medborgare och konsumenter handla på ett sådant
sätt att de agerar så att vi långsiktigt kan överleva på detta jordklot, kommer
inte att vara trovärdig och legitim. Det måste påverka innehållet, brett rakt
över hela skolsystemet. Det ligger i läroplansresonemanget.
Det här är den skolpolitiska strategin. Det är den skolpolitiska dagord-
ningen som vi har slagits intensivt för. Vi har debatterat den. Efter att ha rest
i landet tycker jag att vi har fått en mycket bra uppslutning kring den. Skolan
är viktig. Det som är viktigt är värt en strid.
Skolan skall vara en spjutspets-som Olof Palme uttryckte det-mot fram-
tiden. Det som är en spjutspets måste ligga före. Det måste vara i takt med
tiden om det skall fungera som brytare. Vi måste därför i vårt utvecklings-
och förändringsarbete ha en ständigt pågående process så att skolan får den
karaktären. En skola som är förankrad i 60- eller 70-talet kommer inte att
fungera som spjutspets. Skolan skall vara förankrad i nuet och i framtiden.
Man skall naturligtvis dra nytta av erfarenheter av vad som har hänt tidigare.
Men detta måste vara utgångspunkten.
Jag tror att de stora statliga utredningarnas tid är förbi. Det är de som
arbetar i skolan - lärare och skolledare - som tillsammans med elever och
föräldrar som skall utgöra drivkraften. Lokala politiker blir allt viktigare
som samtalspartner i en dialog. Skolan är och förblir en samhällets angelä-
genhet också i fortsättningen. Den är allas vårt ansvar, inte bara föräldrars
och lärares. Vi skall alla ta ansvar för skolan. Det avgör faktiskt vårt fram-
tida liv och leverne.
Det är det här som det handlar om, och det är det här som diskussionen
har gällt. I detta perspektiv skall dagens proposition sättas in. Det är en vik-
tig uppgift, men det är också en vacker uppgift.
Man är privilegerad när man får arbeta med skolan och med barn och ung-
dom. Det handlar om att vi är med och fostrar en ny generation, ger den
kunskaper, färdigheter, förhållningssätt och stil som gör att den kan bygga
en bättre värld än den vi har byggt. Det är detta som är det vackra i skolans
uppgift. Därför är det ett så oerhört privilegium att få delta i en sådan debatt
och få driva en sådan diskussion. Därför sade jag förut att skolan är värd en
strid. Skolan skall ha ett tydligt ledarskap. I det perspektivet passar dagens
ansvarsproposition förträffligt in.
Anf. 53 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag har följt Göran Perssons uppläggning av anförandena
i kammaren sedan han blev skolminister. Han använder hela tiden samma
strategi och samma taktik. Den går ut på att sära ut oss moderater och att
anklaga oss för svartmålning. Folkpartiet varnas för att ha något samröre
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
67
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
68
med moderata samlingspartiet, eftersom det bara skulle leda till elände. Han
har ett politiskt förföriskt och flödande tal när han kritiserar öss. Han tillkän-
ner oss inga positiva synpunkter på dagens skola.
Jag behöver väl inte upprepa det igen: Det görs mycket fint i dagens skola,
men det finns problem. Och de problem som finns är ju vad vi politiker är
satta att ta itu med.
Jag vill gärna hänvisa till en alldeles ny artikel som har kommit i min hand.
I nr 50 av Affärsvärlden skildrar Bo Södersten tillståndet i den socialdemo-
kratiska skol- och utbildningspolitiken. Jag skulle vilja rekommendera skol-
minister Göran Persson att läsa den artikeln.
Så till kommunaliseringen. Skolministern kritiserade oss i borgerligheten
för att vi inte upprepar vårt krav på att lärarna inte skulle kommunaliseras.
Men det var ju så att denna kommunalisering redan var betald. Den var upp-
gjord med facket, och den betalades dyrt - den var t.o.m. inledningen till en
regerings avgång. Att riva upp det beslutet var icke realistiskt, eftersom pri-
set redan var betalt.
Även jag reser mycket ute i skolorna i vårt land och talar med både elever,
lärare och föräldrar. Jag möter lärare som jobbar och sliter men som känner
missmod, inte minst efter förra årets debatt. De känner också stress och
stoffträngsel, och de är oroade över undervisningen, över yrkets status och
över lärarutbildningen. Men typiskt är att skall man diskutera kvalitets- och
innehållsfrågor - det som är det väsentliga - så kan man inte debattera med
skolminister Göran Persson, utan skall man diskutera med utskottets ordfö-
rande, Lars Gustafsson. Inte minst frågedebatten i går om utvärderingen av
skolan visade att skolminister Göran Persson inte vill diskutera kvalitetsfrå-
gorna.
Jag tror nog att Göran Persson har en strategi, men den är en strategi i fel
ordning: först ta målen och läroplanen, sedan ändra i organisationen. Detta
är det grundläggande systemfel som Göran Persson gör. Vi måste naturligt-
vis först slå fast skolans mål och göra upp läroplaner som är tydliga och som
tydligt anger skolans huvuduppgift: att ge kunskap. Sedan skall vi ändra or-
ganisationen.
Anf. 54 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var nog länge sedan kammaren fick ta del av en så mag-
nifik uppvisning i självgodhet som den vi just har lyssnat till!
Jag funderar litet på vad dessa våldsamma trumpetstötar är motiverade
av - är det för att ni samtidigt håller på att anta vår politik på punkt efter
punkt? Ni tar vår politik i betygsfrågan, ni tar vår politik i skolstartsfrågan,
ni talar om profilskolor och ni tar vår politik i statsbidragsfrågan.
I Göran Perssons anförande fanns inte ett ord om den bitterhet och de
samarbetsproblem som kommunaliseringsbeslutet föranledde, inte ett ord
om de problem för Sverige som land som den offentliga lönerörelsen hösten
1989 har fört med sig.
Göran Persson talar om skolforskning. Jag måste säga att jag med mycket
stor tillförsikt ser fram emot den dag när forskare skall ta del av vad folkpar-
tiet har sagt i skolpolitiken de senaste åren. Vi har nämligen hållit en mycket
rak linje. Däremot är det ett och annat faktum som glöms bort i Göran Pers-
sons skildring av regeringens ”raka” linje. Han för in Bengt Göranssons sista
skolproposition i bilden, som om denna på något sätt var en byggsten, men
alla som var med minns ju att den avförde kommunaliseringsfrågan - en liten
detalj som Göran Persson glömde bort.
Jag tror också att framtidens - och även dagens - forskare skulle ha åtskil-
ligt att säga om Göran Perssons internationella rundmålning. För att bara
ta en detalj i detta sammanhang: Vouchers är mycket ovanligt i USA och
förekommer såvitt jag vet knappast någonstans. Sanningen är väl den att
man i de allra flesta länder nu med stort intresse prövar att ge större rätt för
föräldrar att välja skola och mer av lokalt beslutsfattande.
Jag funderar också på vad Göran Persson menade när han sade att skolan
inte är någon kvartersbutik. Som jag var inne på i min replik till Lars Gus-
tafsson, torde detta vara ett problem också för er. Ni säger ju att föräldrar
och elever skall få välja skola i större utsträckning. Om det nu inträffar, att
många väljer en skola i stället för en annan, är det väl också för er ett pro-
blem hur resurser skall föras från den ena skolan till den andra? Då måste
väl också ni ha prislappar eller någonting liknande?
Det här är ett viktigt problem, som vi absolut inte bara talar om från talar-
stolar utan har brottats med och utvecklat i ett antal rapporter. Det vore bra
om Göran Persson kunde föra en mera seriös diskussion om de här viktiga
frågorna.
Till sist vill jag ställa en fråga. Sollentuna kommun har infört kommunal
skolpeng. Anser skolministern att Sollentuna kommun betraktar sina skolor
som kvartersbutiker?
Anf. 55 EVA GOES (mp) replik:
Herr talman! Jag har svårt att förstå varför Göran Persson låter så gråt-
mild. I dag borde det väl vara en glädjens dag, om man skall följa det paket
som ligger på bordet? För oss är det mycket glädjefullt, eftersom en hel del
har gått igenom. Ta t.ex. ekologin - nu har det blivit så verklighetsanknutet
att man t.o.m. i skolorna skall få lära sig om miljön! Detta är ett krav som
vi har drivit sedan långt innan vi kom in i riksdagen. Jag väntar med spänd
förväntan på de mål och riktlinjer som jag efterlyste för ett år sedan.
Skolministern säger att undervisningen skall vara förankrad även i vår kul-
tur. Därför tänker jag återigen ställa frågan: Vad har hänt och vad kommer
att hända med den kommunala musik-, dans- och kulturskolan? Eftersom
den inte är definierad i det offentliga skolväsendet, finns en risk för att den
blir utdefinierad. Detta skulle jag vilja få ett konkret svar på.
Sedan undrar jag varför det skulle vara så orimligt att utlokalisera skolver-
ket, när man utlokaliserat det ena verket efter det andra: boverket, banver-
ket och allt vad det heter. Att lägga ett skolverk mitt i Sverige vore väl någon-
ting att fundera på? Det är också en fråga till Göran Persson.
Lars Gustafsson sade att det är svårt att ge statsbidrag till skolan, därför
att det är svårt att definiera skolan. Därför frågar jag nu Göran Persson: Är
det så svårt att veta vad en skolenhet är? Skulle det inte gå att införa vårt
statsbidrag, som faktiskt tar hänsyn till att förskola och skola skall ses i ett
sammanhang? Vi vill alltså ha ett generellt statsbidrag, som täcker de ekono-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
69
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
70
miska svårigheter som finns i kommunerna och som följer eleverna till insti-
tutionerna i både skola och barnomsorg.
Göran Persson tycker att det är ett privilegium att få jobba med skolan.
Ja, det första jag sade från den här talarstolen var att jag tycker det är ett
verkligt privilegium att vara lärare. Därför vet jag också hur lärarnas situa-
tion är. Ge dem arbetsfrihet och arbetsglädje - det är det viktigaste redska-
pet. Och jag tycker faktiskt att Göran Persson är på god väg-det berömmet
vill jag ge.
När det gäller skolstart vid sex års ålder ser jag inte att problemet ligger i
administrativa svårigheter, utan jag ser det ur pedagogisk synvinkel. Jag har
varit i England och sett hur skolorna fungerar där, dit barnen kommer när
de är fem år. Men det är en helt annan skolform. Därför vänder jag mig mot
att man använder barnen som brickor i ett krispaket och slänger in dem i
skolan. Jag vill att skolan skall anpassas till sexåringarna - eller till femåring-
arna - och inte tvärtom.
Anf. 56 YLVA JOHANSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har inget att invända mot skolministerns anförande, men
jag skulle vilja ställa en fråga.
Göran Persson sade så här: Vi skall ge verktygen till dem som finns ute i
verksamheten för att förnya och förändra. Detta ställer jag gärna upp på,
men jag vill fråga om skolministern bland dessa som ”finns ute i verksamhe-
ten” också ser den dryga miljonen elever. Vilka verktyg vill skolministern ge
eleverna för att öka deras inflytande? Jag menar att det här måste bli föremål
för en central debatt och förhoppningsvis också för åtgärder.
Det finns i dag stora brister när det gäller utvärdering och uppföljning av
skolan. Nu skall det bli ändring på det, och det är bra. Men när det gäller
elevinflytandet - speciellt inflytandet över undervisningen, det område som
eleverna själva uppger att de helst vill ha inflytande över - finns bristerna
ganska väl dokumenterade. Dessa brister upprör mig och mitt parti, för vi
menar att eleverna måste ses som medarbetare i skolan. Elevernas infly-
tande och engagemang i undervisningen är av central betydelse för att man
skall nå bra resultat i skolan.
Jag kan inte acceptera att detta stora problem får en så undanskymd för
att inte säga osynlig plats i regeringens proposition. Jag vill fråga: Hur ser
skolministern på elevernas roll i skolan? Är bristen på elevinflytande över
huvud taget ett problem, och kan vi i så fall föra en diskussion om hur vi skall
försöka förbättra elevernas möjligheter att påverka undervisningen och sin
egen arbetssituation?
Anf. 57 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Först vill jag vända mig till Ylva Johansson. Klarar vi inte
ett vettigt elevinflytande, kommer vi inte heller att klara en bra skola. Det
kommer att allt kraftigare understrykas. Särskilt kommer detta att märkas i
gymnasieskolan. När vi framlägger vår proposition, kunskapspropositionen,
nästa år, kommer dessa resonemang att vara centrala. Får eleverna inte en
möjlighet att vara med och utöva inflytande, kommer de att vända skolan
ryggen. Det är jag alldeles övertygad om. Här finns en lång rad saker som
man kan och måste göra. Dem kan vi mycket väl diskutera. Vi har all anled-
ning att vara kreativa.
Helt kort till Eva Goes. 6-årsstart är en stor pedagogisk fråga och en stor
social fråga. Den låg i regeringens struktur- och sparpaket, gemenligen kal-
lat krispaketet. Där pekade vi på stora förändringar i gemensam sektor, som
skulle göra att vi får mer av välfärd för de resurser som vi sätter in. Någonting
viktigare för barn och ungdom än att koppla ihop skola och förskola, att de
stora pedagogiska och sociala verksamheterna samverkar, har jag svårt att
se. Det är oerhört viktigt för dem och därmed också för nationen. Det
platsar på så sätt väl i en diskussion om strukturen i gemensam sektor. Det
är mot denna bakgrund som den frågan fanns med i det sammanhanget.
Ann-Cathrine Haglund klagar bittert. Hon har uppenbarligen inte bara
hållit tal här i kammaren utan också lyssnat på andras. Hon fångar alldeles
riktigt den politiska strategi som jag har valt och som väl fru Haglund kan
känna en viss bitterhet över. Men det är så, Ann-Cathrine Haglund, att ni i
moderata samlingspartiet representerar en skolpolitisk tradition, som har
gjort att ni i regel har stått utanför de breda uppgörelser som har träffats.
Dessa breda uppgörelser har i regel varit förankrade i det socialdemokra-
tiska partiet, i folkpartiet, i centerpartiet och av och till också i det kommu-
nistiska partiet, i dag vänsterpartiet. Så har det sett ut. När jag då har funnit
att de mycket enkla marknadslösningar som moderaterna har stått och står
för börjar vinna anklang hos de gamla skolliberalerna, har jag blivit bekym-
rad. Jag har ägnat stor kraft och mycken möda ät att beskriva eländet med
den politik som moderaterna står för, i syfte naturligtvis att beskriva för folk-
partisterna vad de är på väg att ge sig in i. Där har fru Haglund alldeles rätt
fångat det budskap som jag står för.
Fru Haglund har i övrigt alltid varit möjlig att förutse. Det har varit min
kritik av moderaterna. Under stark press här i kammaren i dag har hon i
nästan alla inlägg retirerat, skruvat ner tonen och börjat säga att det finns
också ett och annat som är bra i den svenska skolan. Ja, fru Haglund, den
svenska skolan ligger i världstopp. Vi jämför oss regelbundet med andra län-
der i OECD-kretsen. Vi har ingenting att skämmas för, tvärtom. Vi satsar
mest av alla länder på vår ungdomsskola, och vi ligger i topp också i det av-
seendet. De nationer och system med "magnet schools” som fru Haglund
åberopade har minst av allt rosat marknaden i de jämförelserna. Så är det,
och det är bra om moderaterna kommer till insikt om detta. Det är en ut-
gångspunkt för den skolpolitiska debatt som vi har all anledning att föra ge-
mensamt, därför att det är fakta.
Sedan finns det - vilket jag inser och på intet sätt skall fördölja - fel, be-
kymmer och brister också i den svenska skolan. Naturligtvis, konstigt vore
det annars. Men dem kan vi aldrig angripa och hantera, om vi beskriver
verkligheten på det negativa och felaktiga sätt som moderaterna har gjort.
Skall vi komma framåt och kunna förändra, måste vi faktiskt utgå från den
verklighet som gäller och beskriva de arbetsinsatser som görs av hundratu-
sentals lärare i detta land. Så många är det. Åtskilliga tusentals skolledare
samt engagerade elever och deras föräldrar gör ett bra arbete. Men det finns
en del saker som förhindrar dem att göra det fullt ut, och det är dessa saker
som vi nu försöker plocka bort.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
71
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
72
Jag är glad över att Eva Goes, Ylva Johansson, Larz Johansson och Lars
Leijonborg i viss utsträckning har ställt sig bakom socialdemokraternas linje
i denna reformstrategi. Jag är däremot litet bedrövad över att moderaterna
inte kan komma ut från sin isolering, se till det konstruktiva och föra en de-
batt. Sedan kan man beskylla mig för att vara retorisk eller ägna mig åt vack-
ert och fagert tal. Politik är också tal. Politik är att klä de tankar man bär och
de visioner man har i tal, att vinna människor för sina idéer. Jag blir oerhört
smickrad om Ann-Cathrine Haglund tycker att det jag säger är vackert. Då
börjar de idéer som jag representerar att tränga in också i hennes medve-
tande. Dit trodde jag inte att jag skulle kunna nå. Undrens tid är uppenbarli-
gen inte förbi.
Till Lars Leijonborg vill jag säga att jag är kritisk mot folkpartiet och be-
sviken. Lars Leijonborg har i sitt parti en lång rad representanter för en pro-
gressiv skolpolitik: Gunnar Helén, Rodhe och Bert Stålhammar, människor
som många av oss som arbetar med skolfrågor har känt stor beundran och
respekt inför. De skulle aldrig komma på tanken att orientera sig mot kvar-
tersbutikens ideal. De skulle naturligtvis hålla fast vid kultur och kunskaps-
centra. Detta leder fram till att de elever som kommer dit alla skall ha lika
rätt. De ser inte likadana ut. De behöver olika stöd och stimulans. För detta
behövs en omfattande samhällelig verksamhet. Den måste vara olika, därför
att eleverna ser olika ut. De är individer, och dessa individer kan inte förses
med en och samma prislapp och skickas runt på någonting som man tror är
en marknad. Där har ni inte kommit fram i ert resonemang, och där återstår
fortfarande för Lars Leijonborg att bevisa att hans teorier skulle kunna fun-
gera i praktiken. Lars Gustafsson och Larz Johansson har effektfullt marke-
rat genom frågor hur tungt detta bygge är. Jag kan spä på genom att säga:
Koppla Lars Leijonborgs krav på skolpeng och marknadsorientering till hans
samtidiga vurm för en statlig reglering av tjänster och ni ser det intellektuella
och politiska moras som folkpartiet har hamnat i när det gäller skolfrågorna.
Jag är också kritisk mot folkpartiet i den meningen att jag tycker att folk-
partiet inte står för en linje. Tydligast markeras detta av den partimotion som
Bengt Westerberg skrev under med anledning av budgetproposition 1990
och som Lars Leijonborg utan blygsel har åberopat här i kammaren i dag.
Man skriver så här om kommunaliseringsbeslutet: ”Folkpartiet anser att be-
slutet att kommunalisera lärartjänsterna var olyckligt både i sak och i form.
Om det mot förmodan skulle visa sig att det politiska läget förändras så att
beslutet kan rivas upp under vårriksdagen, kommer vi att medverka till
detta.” Man har inget yrkande. Budskapet är: Tar någon ett initiativ står
folkpartiet till tjänst. Men folkpartiet tar inget initiativ.
Jag pressade Lars Leijonborg på detta i den allmänpolitiska debatten, och
jag vill upprepa det igen. Jag tycker att detta på något sätt ger uttryck för en
kluvenhet inför insikten om vad som är riktigt i utvecklingen. Om man väljer
det riktiga, får man en del problem med starka intressegrupper, och då ham-
nar man mitt emellan.
Folkpartiet är således kluvet - såsom det brukar vara. På något sätt har
man valt att ansluta sig till den som man för tillfället tror är starkast, och det
är trist och litet bedrövligt.
Så kommer Lars Leijonborg fram till det stora fyndet i den internationella
debatten. Han säger nämligen att det inte finns några ”vouchers” i USA.
Nej, det gör det inte, så där har Lars Leijonborg rätt. Det är i varje fall ovan-
ligt med sådana. Man har sådana på några håll på försök. Men Lars Leijon-
borg vill införa skolpeng i Sverige. Vad som inte duger i Reagans USA, det
skall Lars Leijonborg alltså genomföra i Sverige. Och vad som inte dög i
Thatchers England, det vill Lars Leijonborg åstadkomma tillsammans med
Ann-Cathrine Haglund i Sverige. Det är ju det som kritiken gäller. Lars Lei-
jonborg ger mig alltså rätt på den punkten.
Men förklara då, Lars Leijonborg, varifrån dessa nyliberala tankar kom-
mer, hur de är förankrade internationellt och hur de kan kopplas till en an-
svarsfull skolpolitik, som utgår från de elever som faktiskt har det största
behovet av samhällets stöd och hjälp! Hur skall dessa saker förenas? Det
återstår att göra, och däri ligger folkpartiets tillkortakommande.
Anf. 58 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 59 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:
Herr talman! Jag retirerar absolut inte när det gäller det som jag har sagt
tidigare i den här debatten. Jag konstaterar att skolministern kommer med
fagert tal. Men det är ett tal med mycket av självgodhet och med föga inne-
håll.
Jag kan känna bitterhet över att skoldebatten inte handlar om kunskaper
och kvalitet. Den handlar alltså inte om det som är det viktiga. Dessutom
känner jag besvikelse över att vårt lands skolminister inte vill föra den debat-
ten. Han vill inte tala om innehållet, och han vill inte heller börja med att
först slå fast vad vi skall ha skolan till.
Är det bra t.ex. att vissa ämnen åsidosätts, som vetenskapliga rapporter i
den internationella utvärderingen har utvisat? Och är det bra att vissa äm-
nen - samhällskunskap, religionskunskap och naturorienterande ämnen i
vissa delar - åsidosätts?
Det är förståeligt att skolministern inte vill diskutera dessa saker. Skolmi-
nistern älskar ju att flytta om i organisationen. Han älskar att flytta om klos-
sar och att flytta det politiska beslutandet från en politisk nivå till en annan.
Vidare kritiserar Göran Persson det här med marknadslösningar. Men
marknadslösningar innebär att ansvaret flyttas ut till elever, föräldrar och
lärare. Det handlar om att föräldrar och lärare skall ha den självklara rätten
att välja skola. Dessutom skall bidragen följa eleven till den skola som har
valts. Det är marknadslösningar. Det skall alltså vara en självklar rätt för
föräldrar att bestämma vilken skola barnen skall gå i. Det gäller ju att få det
föräldraengagemang i skolan som är så oerhört viktigt för barnen och som
också är oerhört viktigt för utvecklingen av skolan. Det är alltså marknads-
lösningar att låta elever, föräldrar och lärare få ta ett ansvar för och vara
delaktiga när det gäller skolans utformning. För att vi skall kunna uppnå
detta krävs det att skolans huvuduppgift - jag tänker då på detta med kun-
skapen - slås fast. Vidare krävs det att vi får en lärarutbildning av hög kvali-
tet, en lärarutbildning som verkligen lockar människor att genomgå denna.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
73
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
74
Det gäller ju att vi får lärare till skolan. Det får inte vara den enorma brist
på lärare som i dag hotar.
Mot den bakgrunden har vi föreslagit att en kommission skall tillsättas
som skall ha både att se över lärarutbildningen och att granska de förslag
som finns, bl.a. från oss moderater. Det gäller ju att förändra lärarutbild-
ningen så, att både denna och läraryrket blir attraktiva.
Skolan skall vara en spjutspets, sade Göran Persson. Då vill jag säga: Ja,
en spjutspets med kunskap och kompetens.
Anf. 60 EVA GOES (mp) replik:
Herr talman! Ja, Göran Persson, jag har också en vision. Jag har en vision
om en skola med skapande och kreativa människor, en skola där barnen ut-
vecklas personligen, i sitt tänkande och intellektuellt, en skola med arbets-
glädje samt en skola som är förankrad i verkligheten och där miljön sätts i
centrum. Jag skulle kunna fortsätta på den här listan över vad som är mina
visioner.
Men även ett högt torn börjar vid marken. Jag frågar därför ännu en gång:
Hur går det med musik-, dans- och kulturskolan? Kommer den att bli utdefi-
nierad? Allt tal om att vi skall ha skapande och kreativa människor och om
en förankring i kulturen låter mycket bra. Men vad kommer alltså att hända
med musik-, dans- och kulturskolan?
Anf. 61 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Göran Persson har i dag fört in en grad av demagogi, för att
inte säga vulgaritet, i skoldebatten som vi hittills inte riktigt har varit vana
vid. Det är ett häpnadsväckande slarv med bl.a. fakta i hans inlägg.
Göran Persson sade i sitt första inlägg att frågan om kommunalisering inte
var värd att nämnas när det gäller de motioner som oppositionen har väckt i
år. Men nu återger han att folkpartiet faktiskt behandlade frågan i januari
och i den motion som har väckts med anledning av den nu aktuella proposi-
tionen. Jag har alls inte samma verklighetsbedömning, nämligen att kommu-
naliseringsbeslutet förra hösten var nödvändigt för det som vi nu skall be-
sluta om. På den punkten håller jag i stället med Eva Goes, som tidigare i
dag har sagt att det naturliga när det gäller detta med en kommunalisering
av lärartjänsterna hade varit att också diskutera den saken i det här samman-
hanget.
Vidare är även Göran Perssons historieskrivning beträffande folkpartiet,
som skulle vara på väg in i moderaternas marknadsekonomiska gap, och be-
träffande hans kamp för att rädda oss mycket ohistorisk. Men folkpartiets
nuvarande skolprogram, där de aktuella kraven finns med, antogs 1987. Då
var Göran Persson fast förankrad i Katrineholms kommunalpolitik. Och då
räddade han oss inte från några käftar över huvud taget. Det är litet synd att
vi har fått den här tonen i debatten. Det finns ju ett antal sakliga problem
som vi gemensamt har att lösa.
Nu när ni också - under de här fanfarerna är ni ju på glid åt vårt håll och
därom råder det väl inte något tvivel - accepterar tanken att man i högre
grad skall låta elever och föräldrar välja skola, uppkommer problemet med
hur det ekonomiska systemet skall utformas i en sådan här skola.
Om en dyslektiker väljer en annan skola än den som ligger närmast, skall
denne, som det står i Göran Perssons dokument, när det är praktiskt och
ekonomiskt möjligt få gå någon annanstans.
Men då kvarstår följande fråga till Göran Persson: Hur skall den motta-
gande skolan kompenseras ekonomiskt? Det här är verkligen inte ett pro-
blem som bara jag och Ann-Cathrine Haglund behöver fundera över, utan
det är ett problem som de flesta av oss behöver fundera över - möjligen med
undantag av Ylva Johansson, eftersom hon här har sagt att hon gör en helt
annan tolkning än vi andra tycks göra beträffande utskottets skrivning om
rätten att välja skola.
Anf. 62 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Det må väl vara mig förlåtet om jag på något sätt kopplar
ihop dagens debatt, som tydligen är en framgång med tanke på den proposi-
tion som jag har lagt fram, med det som var en förutsättning för fjolårets
riksdagsbeslut och som en del uppenbarligen försöker att förtränga. Men jag
glömmer det aldrig - det försäkrar jag.
Det var en oerhört hård strid, och det var nödvändigt att ta den. Det
gjorde vi också, och vi vann. Men i det sammanhanget finns det anledning
att peka på att det inte var alla som stod och som dessutom stod rakryggade.
Jag lyssnade på Ann-Cathrine Haglunds tal i dag. Det slutade den här
gången med ett krav på en kriskommission för lärarutbildningen. I fjol var
det, som Larz Johansson sade, ett krav på en kriskommission för skolan - en
viss flexibilitet.
Jag kan dela Ann-Cathrine Haglunds oro på en punkt. Det gäller lärarför-
sörjningen långsiktigt. Där är jag naturligtvis öppen för alla konstruktiva
förslag, exempelvis av den typ som centerpartiet har lagt fram i sin motion.
Detta är ett problem som vi måste lösa gemensamt. Om regeringen inte gör
något, kommer naturligtvis kravet att växa sig starkt på någon typ av parla-
mentarisk beredning. Jag kan försäkra fru Haglund att hon ganska snart
kommer att få en lång rad förslag från regeringen samt medel anslagna i bud-
getpropositionen för att möta den typen av insatser. Inte skall utskottet och
riksdagen på den punkten behöva sakna arbetsuppgifter, verkligen inte.
Jag återkommer till marknadslösningarna. Historien var den, fru Hag-
lund, att ni skulle förklara hur det skulle gå till. Jag njuter varje gång Larz
Johansson jagar fru Haglund med de frågorna. Det är verkligheten personi-
fierad av centern, förankrad ute i landets kommuner. Fru Haglund, med stöd
av Lars Leijonborg, har sin förankring i den nyliberala teorin. Då visar det
sig, att när skrivbordets perspektiv inte längre gäller, utan det handlar om
enskilda elever och kommuner, kan fru Haglund inte svara. Det är därför vi
kritiserar marknadslösningarna. Det är därför de faller så platt till marken.
Det är så situationen ser ut.
Det här är allvarligt politiskt, för det befriar på något sätt politikerna från
att vara kreativa, lyhörda och uppfinningsrika samt från att ta ansvar, för
marknaden sägs ju lösa problemet. Det är därför vi för debatten, för mark-
naden löser inte dessa bekymmer, den förvärrar dem. Det har vi sett i USA
och England. Där har resonemanget också varit kopplat till kravet på skatte-
sänkningar, vilket är moderaternas huvudnummer och den politik som förs
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
75
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
76
i landet i dag: Sänk skattetrycket, sänk skatterna! Det har Reagan gjort, det
har Thatcher gjort. Vi ser resultatet i skolsystemet. Skolan är extremt kost-
sam. Vi har tyckt att det har varit värt det. Sänk skattetrycket, sänk sam-
hällsinkomsterna och ni måste göra stora besparingar. Då kommer förfallet.
Det går inte, fru Haglund, att ena minuten hävda att man företräder kvali-
tet och kunskap och i andra ögonblicket ansluta sig till den typen av skatte-
politisk profil. De hänger ihop. Det inser inte minst de som arbetar ute i
skolan. Det är därför moderaterna har så liten framgång med sin skolpolitik.
Den vilar inte på den fasta grund som den borde vila på. Fru Haglund säger
däremot att hon står fast. Hon sitter fast, vill jag säga, i ett perspektiv på
skola och utbildning som är så till den milda grad förenklat och förvanskat
att det inte är förankrat i den verklighet alla vi andra uppenbarligen ser. Det
är moderaternas dilemma.
Eva Goes frågor om kulturella aktiviteter och om profil på olika typer av
skolor har behandlats tidigare och kommer att behandlas i läroplansresone-
mangen. Om vi likt dagens resonemang särskilt skall reglera olika typer av
profilskolor är en fråga som också kräver sitt svar. Jag tycker inte det. Där
tror jag att utskottet har hamnat rätt. Det vore fel, det vore att införa en lång
rad skolformer som vi inte har anledning att reglera. Det skulle skapa nytt
krångel och nya bekymmer.
Slutligen vänder jag mig till Lars Leijonborg. Jag har fört den här debatten
med Lars Leijonborg en gång förut. Jag begick då ett misstag som gjorde att
jag fick retirera och be om ursäkt. Ett sådant misstag gör man bara en gång.
Jag påstod vid det tillfället att kommunaliseringsfrågan inte ens nämndes un-
der allmänna motionstiden. Men den nämndes, jag citerade det själv. Den
här gången sade jag på det korrekta sättet. Det fanns inget yrkande från nå-
gon om att frågan återigen skulle tas upp. Det var det som var poängen. Då
var det en riktig beskrivning.
Poängen består i, Lars Leijonborg, att ni bedrev en våldsam agitation och
kampanj i den här frågan, i den här kammaren, företrädda av partiledaren.
Men ni orkade inte en månad senare föra era önskemål fram till ett yrkande,
utan ni sade att om någon annan tar upp frågan, kan vi från folkpartiet vara
med och stödja. Då kom min lilla ironiska eftersläng: Folkpartiet, till er
tjänst. Den som för tillfället är starkast har att räkna med folkpartiets stöd.
Det gäller tydligen också i skolpolitiken. Det är något bedrövligt.
Om det är demagogi som jag ägnar mig åt kan vi alltid diskutera. Det vore
kanske bra om Lars Leijonborg svarade på frågorna och redde ut begreppen,
hur man ser på marknadslösningar i skolsystemet, om det är förenligt med
den klassiska, folkpartistiska skoltraditionen. Ser Lars Leijonborg inga be-
kymmer när han tittar tillbaka i tiden? Ser Lars Leijonborg inga bekymmer
när han tittar ut över världen och skönjer vilka effekter den här typen av
lösningar har fått för skolsystemet? Finns det ingenting som ringer till var-
ning? När Thatcher går ut ur skolpengsresonemanget, går det svenska folk-
partiet in. Är inte detta enkla konstaterande någonting som borde få Lars
Leijonborg och folkpartiet att fundera på om man verkligen har valt rätt
partner när man valt moderata samlingspartiet i den skolpolitiska debatten?
Det är den frågan jag har ställt, och det är den som Lars Leijonborg undviker
att svara på.
Sedan tar Lars Leijonborg upp frågan om kommunaliseringsbeslutet som
förutsättning för dagens statsbidragsförändring. Där åberopar han Eva Goes
som sakkunnig i den meningen att han skulle ha rätt i den tolkningen. Jag
har stor respekt för Eva Goés, men på den här punkten har faktiskt både
Lars Leijonborg och hon fel. Dagens statsbidragssystem, som kammaren
snart tar ställning till och som Lars Leijonborg prisar, har varit möjligt att
lägga fram förslag om därför att vi har tagit bort kopplingen att tjänster med
kommunen som arbetsgivare skall vara statligt reglerade. Vi har tagit bort
den kopplingen. Det gör det möjligt att lägga ut ett schabloniserat statsbi-
drag till kommunerna. Det är verkligheten, den känner vi alla som under
lång tid har jobbat med skolfrågorna. Egentligen var det en litet fräck drag-
ning att åberopa fru Goés. Jag tror att också hon har den insikten. Inte ens
där har i så fall Lars Leijonborg stöd. Det är min gissning.
Det sägs att vi skulle vara på glid mot folkpartiet. Det råder inget tvivel
om att det finns positioner som man skall överge. Jag skall inte på något sätt
slå mig för bröstet och säga att allt vad vi gör följer en spikrak linje från 30-
och 40-talen fram till i dag. Man måste faktiskt våga byta position. Det har
jag aldrig gjort någon hemlighet av. Det tycker jag ibland är god politik. Men
det skall redovisas, och argumenten skall deklareras.
Jag har inför partikongressen drivit mitt parti till en annan ståndpunkt i
betygsfrågan. Det är jag glad för. Det är ett bra beslut. Jag har drivit en linje
beträffande nya statsbidragssystem och decentralisering, vilken är förankrad
i en klassisk socialdemokratisk syn på utveckling av offentlig sektor. Det är
jag också glad för.
Lars Leijonborg har lett folkpartiet till Ann-Cathrine Haglund och mark-
nadslösningarna på skolområdet. Är han glad för detta och är frisinnade och
liberaler glada över den saken? Det är det frågan gäller.
Det har varit en lång debatt, herr talman. Jag tycker att den har varit bra.
Den visar att vi i grunden, kring de stora frågorna, står enade, med ett un-
dantag. Det undantaget hoppas vi snart skall komma på glid, som Lars Lei-
jonborg sade, i rätt rikting.
Tredje vice talmannen anmälde att Ann-Cathrine Haglund och Lars Lei-
jonborg anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytter-
ligare repliker.
Anf. 63 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! I förrgår högtidlighöll vi nobeldagen i det här landet. Som
vanligt var det ett stort antal amerikaner som kunde uppbära nobelpris. På
en fråga hur det kom sig att amerikaner år efter år dominerar svarade den
amerikanska ambassadören att det sannolikt beror på flexibiliteten i det
amerikanska systemet. Det amerikanska system som Göran Persson utdö-
mer som eländets elände producerar år efter år fler nobelpristagare än något
annat land. Kan det möjligtvis bero på att vi, i synnerhet ni socialdemokra-
ter, har satt medelmåttan i högsätet? Det är medelmåttan som för er har bli-
vit det stora idealet. Vi har hela tiden efterlyst mer kunskap och mer kvalitet
i utbildningen för att vi också skulle kunna få ett system för högre utbildning
och en forskarverksamhet som fungerar ordentligt.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
77
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
78
Den självpåtagna rollen som S:t Göran klär förvisso inte skolministern.
Han talar här om sina utomordentliga förslag, som nu skulle segla igenom.
Ja, det tror jag. Precis som Lars Leijonborg och Ann-Cathrine Haglund
förut har påpekat är det ju förslag från moderaterna och folkpartiet som i så
stor utsträckning kommit att prägla propositionen. Det är det som är bra i
propositionen. Det andra har vi rättat till i utskottet. Utskottets produkt har
på det sättet kunnat bli en ganska hygglig sådan.
Det finns ytterligare två frågor som jag skulle vilja diskutera just med an-
knytning till vad vi har rättat till i utskottet. Den ena gäller lärarfrågan, där vi
har tagit upp lektorernas roll. Utskottet har enigt sagt att det är av nationellt
intresse att vi har forskarutbildade lektorer i gymnasietjänster. Kommu-
nerna har bara att rätta sig därefter. Men varifrån skall vi ta dessa lektorer?
Situationen är nu närmast katastrofal. Den är krisartad. Därför behövs en
kriskommission, skolministern, som just tar upp lärarfrågan i hela dess vidd.
Jag vill påminna om att när skolöverstyrelsen gjorde en undersökning av
lektorssituationen 1985/86 kom man fram till att det fanns 2 916 lektorstjäns-
ter. Då var 69 % av dessa besatta. Åtskilliga av lektorerna var i sin tur tjänst-
lediga för andra uppdrag. Man lyckades året 1986 besätta bara 32 % av de
utannonserade tjänsterna. I dag är situationen sämre. Vi vet att på sin höjd
ungefär hälften av våra lektorat är besatta.
Det är bra att utskottet nu har tagit upp frågan. Det är bra att utskottet
har sagt att vi måste göra någonting för att få en rättelse till stånd.
Den andra lärarfrågan gäller adjunkter, men den har inte berörts här. Ad-
junkterna kommer uppenbarligen att försvinna ur bilden om inte förhand-
larna. Kommunförbundet och lärarnas organisationer, enkannerligen Lärar-
nas riksförbund, kan driva igenom att den stolta gamla titulaturen fortfa-
rande skall finnas kvar. Det borgar för en kvalitet som vi inte kan vara utan
men som dess värre nu i mångt och mycket har fått stryka på foten. Det här
med titulaturen är ju inte riksdagens problem, men jag vill ändå beröra den,
för jag tror att det är en symbol som kan betyda mycket för skolans status i
framtiden.
Så ytterligare några frågor som gäller den kommunala vuxenutbildningen.
Vi moderater har velat stryka under nödvändigheten av att man preciserar
kommunens ansvar för vuxenutbildningen. Vi vill inte att vi i framtiden skall
riskera att få en situation som liknar den som vi har på socialtjänstområdet.
Det måste ytterst vara kommunen som bestämmer den totala omfattningen
av den kommunala vuxenutbildningen.
Jag är glad över att den motion som bl.a. jag står bakom - det finns andra
motioner som går i samma riktning - och där jag kräver en övergångstid när
det gäller fördelning av statsbidrag har tillstyrkts. Utskottet har enhälligt
konstaterat att man inte kan tillämpa de nya bestämmelserna om statsbidrag
omedelbart. Det skulle få förödande konsekvenser. I Vadstena, Söderkö-
ping, Mariestad och Linköping skulle vuxenutbildningen i ett enda nu halve-
ras. Det är inte rimligt. I andra städer och kommuner skulle den skäras ned
med en tredjedel eller kanske en fjärdedel. Samtidigt skulle den byggas ut i
vissa andra kommuner. I t.ex. Jokkmokk skulle den tredubblas, i Sundby-
berg mer än fördubblas och i Håbo på samma sätt, för att nu nämna några
exempel. Det är som sagt inte rimligt. Kommuner som alltså har byggt upp
en god kommunal vuxenutbildning skall inte bestraffas. Utbildningen måste
finnas kvar. Andra kommuner kan inte på kort tid bygga upp en sådan ut-
bildning att den blir tillfredsställande. Det föreslås en övergångstid på fyra
år, och det är positivt.
Jag skulle tro att vi kommer att få som ett resultat att man omprövar de
fem kriterier som nu skall finnas för utdelande av statsbidrag i framtiden.
Verkligheten når alltid i fatt socialdemokraterna förr eller senare. Det är bra
om vi i så fall har kunnat ge riktmärket för hur verkligheten skall mötas.
Anf. 64 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Nya statliga myndigheter bör lokaliseras utanför Stock-
holmsområdet. Det har riksdagen uttalat sig för för flera år sedan. Samtidigt
sade man att Norrland och sydöstra Sverige i första hand bör komma i fråga.
När regeringen lade fram sitt förslag om avskaffande av skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna och i stället inrättande av ett centralt skolverk var
det därför naturligt för oss i Västernorrland att föreslå förläggning av den
nya myndigheten till den välbelägna gamla skolstaden Härnösand, som un-
der en följd av år har drabbats av stort sysselsättningsbortfall och därmed
stor befolkningsminskning.
Jag har, herr talman, begärt ordet i denna debatt, eftersom mitt namn står
som första namn på en flerpartimotion med krav på denna lokalisering. Mina
medmotionärer från Västernorrland är Bo Holmberg, Sigge Godin och Roy
Ottosson. Samma krav på lokalisering till Härnösand framfördes i centerns
kommittémotion, som väcktes i anledning av propositionen. Inom centerns
riksdagsgrupp hade vi alltså på ett tidigt stadium beslutat att arbeta för en
lokalisering till Härnösand samt därmed stödja det under 80-talet hårdast
drabbade länet och samtidigt följa det nämnda riksdagsuttalandet gällande
lokalisering av nya statliga myndigheter utanför Stockholmsområdet.
Västernorrlands läns befolkning har under 80-talet minskat med nära
8 000 personer. Det har jag haft anledning att säga många gånger från talar-
stolen. Det gör att Västernorrland drabbats av större befolkningsminskning
än något annat län under det gångna decenniet. Stora risker föreligger för
att denna negativa utveckling skall fortsätta. Under den gångna hösten har i
länet aviserats många företagsnedläggelser, och många varsel har lämnats.
Länet har utan tvivel stora utvecklingsmöjligheter, om erforderliga sats-
ningar på infrastruktur skulle göras och staten genom lokalisering av statlig
verksamhet ville gynna länet. Tyvärr har vi inte hittills fått några löften som
skulle innebära att de nödvändigaste behoven täcks. I en interpellation un-
der hösten tog jag upp både de akuta sysselsättningsproblemen och nödvän-
digheten av insatser för att långsiktigt ge Västernorrland samma utvecklings-
möjligheter som övriga län. Jag nämnde i interpellationen även frågan om
skolverket och lämpligheten av att lokalisera det till Härnösand. Jag fick
inget svar av industriministern.
Härnösands kommun är i allra högsta grad berörd av de nämnda svårighe-
terna för länet. Under 80-talet har residensstaden Härnösand, som är syn-
nerligen beroende av offentlig verksamhet, förlorat ca 500 arbetstillfällen
inom offentlig förvaltning. Vid kommande årsskifte kommer kommunen att
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
79
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
80
drabbas extra hårt på grund av att dess största industri, Hagraf, med 250 an-
ställda läggs ned.
Härnösand torde vara en av de mycket få residensstäder som inte under
70- eller 80-talet tillförts ny statlig verksamhet. Lokalisering har uteblivit
trots kommunens stora behov av ny verksamhet, trots att offentlig verksam-
het minskat betydligt där under 80-talet och trots att Härnösand både kom-
munikationsmässigt och ur övriga synpunkter borde ha mycket goda förut-
sättningar för olika statliga verksamheter.
När det gäller lokalisering av det nya skolverket finns det även anledning
att erinra om att Härnösand är en klassisk skolstad med mycket lång tradi-
tion inom utbildningsområdet. Om vi ser tillbaka kan vi konstatera att i Här-
nösand fanns under 200 år det enda gymnasiet norr om Gävle. Man har en
lång tradition även inom lärarutbildningen. Lärarutbildningen sker numera
för övrigt på Sundsvall/Härnösands högskola.
Härnösand bör ha mycket goda förutsättningar att vara en lämplig lokali-
seringsort för det nya skolverket. Inom Västernorrlands län är alla ansvariga
eniga om vikten av denna lokalisering. Som jag nämnde har vi inom centerns
riksdagsgrupp helt ställt oss bakom detta krav.
Herr talman! När man tar del av utbildningsutskottets betänkande blir
man dock besviken, både som västernorrlänning och som förespråkare för
att ny statlig verksamhet bör lokalisera, så att den bidrar till en regional ba-
lans i vårt land.
LJtskottsmajoriteten skriver ”att en nödvändig förutsättning för att ett
skolverk med nya verksamhetsformer skall kunna starta redan den 1 juli
1991 är att skolverkets centrala del förläggs till Stockholm inte minst med
hänsyn till att lokalfrågan bör vara löst på ett fullgott sätt vid verksamhetens
start".
Jag har i dag på förmiddagen talat med kommunalrådet Tord Oscarsson i
Härnösand för höra om det är riktigt att Härnösand inte skulle kunna ställa
upp med lokaler. Jag fick uppgiften att det finns lokaler och att man är i färd
med att bygga lokaler som innehåller mer än 5 000 m2 kontorsyta.
Ett annat argument som utskottsmajoriteten anför är följande: ”De sam-
hällsekonomiska konsekvenserna av en eventuell utflyttning samt hänsyn
till den nuvarande personalens bosättningsort bör också vägas in vid bedöm-
ningen av lokaliseringsfrågan.” Med detta resonemang kan man ju aldrig
göra utlokaliseringar! Självfallet måste man räkna med de positiva effek-
terna som en lokalisering får för en avfolkningsdrabbad ort.
Utskottet anser sig tydligen inte alls behöva ta hänsyn till en av riksdagen
tidigare uttalad princip. Jag måste säga att utskottsmajoritetens skrivning är
ett hårt slag mot de lokaliseringssträvanden som jag hoppades att det skulle
finnas en majoritet för i riksdagen.
Varför tar regeringen och riksdagsmajoriteten inte ett regionalpolitiskt an-
svar? Regeringens representant har lämnat kammaren. Utskottsmajoriteten
består av socialdemokrater, moderater, folkpartiet och vänsterpartiet. Var-
för vill man inte medverka till att Västernorrland och Härnösand får den här
värdefulla lokaliseringen? Varför följer man inte riksdagens uttalade inten-
tioner när det gäller ny statlig verksamhet?
Dess bättre har centern och miljöpartiet reserverat sig till förmån för en
lokalisering till Härnösand. I reservationen framförs mycket värdefulla syn-
punkter. Man erinrar om riksdagens uttalande att nya verk bör lokaliseras
utanför Stockholmsområdet. Dessutom bör man, framhålls det, vid en sådan
lokalisering väga in såväl regionalpolitiska som arbetsmarknadspolitiska
aspekter, samtidigt som man ser till att verket har goda förutsättningar att
fungera. Vidare konstaterar man att Härnösand från dessa synpunkter är en
lämplig ort. Man hänvisar även till att moderna data- och telekommunikatio-
ner underlättar en lokalisering till Härnösand, som ju har goda kommunika-
tioner med tåg och flyg.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 28.
Jag vill återkomma till motionen som är undertecknad av representanter
från, förutom centern, tre andra partier.
Jag vill uppmana kammarens socialdemokrater att stödja förre civilminis-
tern Bo Holmberg, som är en av motionärerna.
Jag vill uppmana folkpartisterna att stödja sin främste regionalpolitiske
talesman Sigge Godin, som också är en av undertecknarna.
Vidare har varken moderaterna eller vänsterpartisterna begärt en lokali-
sering till Härnösand, men jag vill uppmana även dem att tänka på det regio-
nalpolitiska ansvaret som riksdagen skall ta vid alla beslut.
Därmed vill jag återigen yrka bifall till reservation 28.
I detta anförande instämde Stina Eliasson (c).
Anf. 65 ULFMELIN (m):
Herr talman! Den detalj- och centralstyrning som har präglat svenskt skol-
väsende har haft socialdemokraterna som sin främste beskyddare. Man har
ständigt byggt på regelverket, så att de som verkar inom detta system har
upplevt det som allt krångligare.
Under de senaste åren har vi äntligen fått en del förändringar på skolans
område som är i rätt riktning. Då menar jag inte kommunaliseringen av den
svenska lärarkåren. Detta beslut lider vi i vårt land fortfarande av. Nyss
hörde jag statsrådet säga att han hade träffat 25 000-30 000 skolpolitiker,
lärare och andra personer anställda inom skolan. Av dessa hade inte någon
invänt mot detta beslut. Det är inte så lätt att göra invändningar till någon
som står i en talarstol eller är på konferens. Ute bland lärarna förekommer
det dock fortfarande en stark kritik av och vånda inför detta beslut. Det
borde även statsrådet vara medveten om. Även socialdemokraterna har in-
sett att det inte längre går att central- och detaljstyra en verksamhet som är
så beroende av att personalen gör ett bra jobb.
Därför har man börjat tala om ett skolsystem där vi från riksdag och rege-
ring skall ange de mål och riktlinjer som skolan skall verka för. Det är bra,
men det är inte tillräckligt. Som vanligt tar socialdemokraterna bara ett halvt
steg i taget. Varför vågar man inte ta steget fullt ut och lita på skolans perso-
nal, lärare, elever och föräldrar?
Statsrådet Persson sade också att man i Sverige satsar mera pengar per
capita på utbildning än något annat industriland. Det är riktigt. Har vi då
världens bästa skola? Når vi det bästa resultatet? Trots vår duktiga personal
är det min uppfattning att vi inte gör det. Skälet till detta är att resurserna
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
6 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
82
inte används på bästa sätt, beroende på den detaljstyrning som styr skolans
verksamhet.
I det fallet tar man i propositionen ett par steg i rätt rättning, om än inte
tillräckligt många, när man nu lägger ut beslutandenivån på många väsent-
liga områden till den lokala skolstyrelsen. Här kommer de lokala skolpoliti-
kerna att få en annan roll och möjlighet att utforma den egna skolan. Nästa
steg måste bli att vi inför ett system med ett bidrag som följer elevens val av
skola.
I vårt land skall i stort sett alla elever ha samma utbildning i grundskolan.
Det innebär att de högpresterande liksom de svagpresterande eleverna blir
lidande. Ändå vet vi att vi som individer är olika, men så skall det vara i
socialdemokratins Sverige. I något slags jämlikhetsiver ser socialdemokra-
terna till att vi inte tar hand om våra elever på bästa sätt, vare sig de är teore-
tiskt eller praktiskt lagda.
I söndagens Dagens Nyheter var det en intervju med skolverkets nye chef
Ulf P Lundgren, som träffande sade så här om den svenska skolan: "Skolan
måste ge varje elev möjlighet att bli duktig på någonting. Nu går många barn
ut skolan och har lärt sig att de inte kan. Att kunna något ger en självkänsla
som gör det lättare att lära hela livet.” Jag tycker att det ligger mycket i detta,
samtidigt som det är ett bra eller dåligt - vilket man vill - betyg över den
likformiga svenska skolan.
Hade vi ett skolsystem som byggde mer på den enskilde eleven och som
gav en större möjlighet till tillval kombinerat med skolor med olika profil,
offentliga och fristående skolor, är jag övertygad om att vi dels gav våra ung-
domar en mer adekvat utbildning, dels använde resurserna både bättre och
effektivare. Vi skulle också med ett sådant system ta hand om eleverna på
ett bättre sätt.
Det är bra att socialdemokraterna äntligen inser att vi måste bort från de-
taljstyrningen och i stället ge mer generella bidrag till skolväsendet. Men,
och det är ett stort men, utgångspunkten skall vara ett bidrag som följer ele-
vers och föräldrars val av skola. Det missar dess värre majoriteten i utbild-
ningsutskottet, och det beklagar jag. Om vi ökade tilltron till eleverna och
föräldrarna, vilket vi moderater vill, skulle Sverige få ett antal nya fristående
skolor. Det skulle leda till att de som vill studera på en sådan skola också
hade ekonomisk möjlighet att göra det. Då styr inte plånboken.
Förutom valfrihet för eleverna så innebär systemet också att det finns
olika skolor med olika pedagogik. Får vi denna mångfald inom utbildnings-
väsendet måste de olika skolorna ha en hög kvalitet på sin undervisning för
att få eleverna till att välja just den skolan. Det innebär att skolan är i en
ständig förändring, precis som det övriga samhället.
Jag tycker att det är trist att majoriteten om en stund förmodligen kommer
att säga nej till elevernas rätt att i en vidare bemärkelse välja skola - jag är
medveten om att utskottsmajoriteten tar ett steg i denna riktning, men det
är inte tillräckligt - och ett bidragssystem som följer eleven i dess val av skola
i det beslut som vi strax skall fatta. Egentligen är jag inte särskilt förvånad.
Socialdemokraterna är i många stycken nej-sägare till förnyelse av skolan.
Där skall allt helst ske inom det offentliga monopolets ram. Det är dess värre
en politik som varken gagnar våra elever eller vår skolpersonal.
Innan jag går in på ett par av våra reservationer vill jag ta upp en fråga i
betänkandet där utskottet har gjort en positiv förändring gentemot förslaget
i propositionen. Det jag tänker på är förslaget om nya beräkningsregler för
statsbidraget till kommunal utbildning för vuxna. Om förslaget gått ograve-
rat igenom i riksdagen hade det medfört dramatiska förändringar i den till-
delning av resurser som nu ges till kommunerna. En del kommuner med en
välutvecklad vuxenutbildning skulle vara förlorare, medan de kommuner
som i dag har ingen eller liten andel vuxenutbildning skulle vinna på försla-
get. Detta är enligt vår uppfattning inte rimligt. Av det skälet har vi modera-
ter ställt oss bakom tillkännagivandet till regeringen om övergångsregler
som innebär att omfördelningen av resurserna för kommunal utbildning för
vuxna sker successivt under en fyraårsperiod och inom ramen för det totala
bidragsbeloppet, trots att vi anser att det borde finnas ytterligare kriterier.
Vi har föreslagit en annan modell för att motverka dessa negativa effekter.
Beräkningsmodellen för det nya statsbidragssystemet bör, enligt vår mening,
vara utformat på det sättet att det också belönar kommuner som aktivt ver-
kar för att rekrytera och motivera vuxna för studier. Därför bör en form av
aktivitetsgrad vägas in som ett ytterligare kriterium för statsbidraget. Vi
tycker inte heller att kriteriet med inriktning mot kommunens arbetsmark-
nad är fullständigt. Om endast de anmälda arbetssökande räknas missar man
utbildningsbehoven hos den grupp vuxna som har anställning men som be-
höver förnya sin yrkeskompetens eller som behöver kvalificera sig för ett
nytt yrke eller för mera avancerade arbetsuppgifter. Man tar inte heller i
denna variabel hänsyn till utbildningsbehoven i kommuner med brist på ar-
betskraft och till näringslivets efterfrågan på ny personal med grundläggande
yrkesutbildning och kompetens i takt med den tekniska utvecklingen. Där-
för bör arbetssökandekriteriet kompletteras med någon form av efterfråge-
kriterium.
Det faktum att kommunen uppbär statliga bidrag för vuxenutbildning in-
nebär inte att utbildningen nödvändigtvis skall anordnas av det allmänna. I
stället bör bidraget ses som en resurs som kommunen kan disponera på ett
sådant sätt att de uppsatta målen nås och att resurserna används på ett effek-
tivt sätt. Andra arrangörer av utbildning skall, enligt vår uppfattning, ha lik-
värdiga möjligheter att svara för den vuxenutbildning som kan förekomma i
kommunen.
Enligt propositionen innebär den nya skollagens 9 §, som även Birger Ha-
gård berörde, ett långtgående åläggande för kommunerna att närmast utan
begränsning svara för vuxenutbildning. Kravet ställs i relation till den enskil-
des önskemål med formuleringen: ”Det offentliga skolsystemet skall ge
vuxna tillfälle att i enlighet med individuella önskemål komplettera sin ut-
bildning.” Vidare sägs att ”utbildningen inom varje skolform skall vara lik-
värdig varhelst den anordnas inom landet”.
Genom att kommunens skyldighet relateras till individuella önskemål
finns det ingen övre gräns för kommunens åtagande. I praktiken föreslår re-
geringen här en lagstiftning som kan få samma effekt som socialtjänstlagen,
dvs. definitionen av det kommunala ansvaret kan komma att fastställas av
domstol.
Slutligen, herr talman, måste 9§ formuleras om, så att utgångspunkten
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
83
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
blir ett offentligt stöd för vuxenutbildning, men att kommunen är fri att själv
avgöra vilken omfattning den totala verksamheten skall ha.
Anf. 66 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Det har varit en lång och lärorik debatt, särskilt för mig som
har suttit här nästan som katten bland hermelinerna, eftersom jag aldrig har
fått ta del av den svenska skolan.
I regeringens proposition om ansvaret för skolan och i utbildningsutskot-
tets betänkande 4 behandlas många stora och grundläggande frågor som
kommer att påverka skolan lång tid framöver. Jag har, tillsammans med tre
finsk- och svenskspråkiga kolleger, i motion 1990/91:Ub22 behandlat frågan
om statsbidraget till hemspråksundervisning och har tagit del av utskottets
behandling av denna motion.
Invandrar- och minoritetsbarnens rätt till hemspråksundervisning har va-
rit lagfäst sedan 1976, och den har gett goda resultat i form av tiotusentals
aktivt tvåspråkiga ungdomar. Många av dem har redan kommit ut i arbetsli-
vet, och vi får en snabbt växande skara som utgör ett värdefullt tillskott av
välutbildade två- eller flerspråkiga medarbetare till vår arbetsmarknad.
Dessa ungdomar har dessutom god kännedom - kalla det gärna kulturkom-
petens - om flera kulturer, och det har vi nytta av här hemma och i det snabbt
växande internationella samarbetet. Det är väl bara en tidsfråga innan vi kan
få några av dem som ledamöter i riksdagen och som delegater i Europarådet
eller i FN.
Regeringen har nu föreslagit riksdagen förändringar i statsbidragsreglerna
även för hemspråksundervisningen. Den föreslagna specialresursen 2 skall
ersätta nuvarande bidragsdelar till hemspråksundervisning och studiehand-
ledning på hemspråket, stödundervisning i svenska samt en proportionell del
av bidragen till socialavgifterna.
Vi motionärer har under årens lopp kunnat följa hemspråksreformens ut-
veckling ganska ingående och är medvetna om den oro som den föreslagna
ändringen i statsbidragen har vållat ute bland elever, föräldrar och lärare. Vi
motionärer inser naturligtvis behovet av förenkling och bättre styrning av
statsbidragen, så att de verkligen ger mesta möjliga för pengarna och hamnar
i kommuner och skolor där undervisning sker.
När vi har studerat propositionen och utskottsbetänkandet har vi funnit
att en del frågor förblivit obesvarade. Jag vore tacksam om vi här i kamma-
ren kan få dessa besvarade. Nu har statsrådet varit tvungen att lämna riksda-
gen, men vi kanske kan få svar av utskottets talesman.
Hur kommer statsbidraget till de s.k. hemspråksklasserna att se ut i det
nya bidragssystemet?
Vad händer med försöket med finskspråkig undervisning på högstadiet?
Får denna tvåspråkiga undervisning del av specialresurs 2?
De inhemska minoriteternas och invandrarbarnens deltagande i hem-
språksundervisning beaktas, enligt propositionen, genom aktivitetsmåttet.
När kommunen nu erhåller specialresurs 2 enbart för de elever som har
minst en i utlandet född förälder uppstår frågan: Finns det risk för att kom-
munen nekar de elever som har ett annat hemspråk än svenska hemspråks-
84
undervisning, trots att elevens båda föräldrar är födda i Sverige? Vilka räk-
nas i detta sammanhang som inhemska minoriteter?
Hur kan vi styra användningen av specialresurs 2 till rätta skolor och ele-
ver i frikommuner och kommuner med kommundelsnämnder? Erfarenhe-
ter från denna typ av kommuner pekar på att man måste vara extra noga med
information om alla förändringar och, om möjligt, ha en ännu effektivare
uppföljning, så att eleverna verkligen får sin rätt till hemspråksundervisning.
Herr talman! Det är viktigt att vi får ett klarläggande på dessa punkter.
Våra skolreformer får inte strida mot de invandrar- och minoritetspolitiska
målen: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Jag hoppas att det är möjligt att
samverka här i dag så att vi kan nå både de skolpolitiska målen och de in-
vandrar- och minoritetspolitiska målen. Men för säkerhets skull yrkar jag
bifall till vår motion.
I detta anförande instämde Erkki Tammenoksa (s).
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande utrikesutskottets betänkande 199O/91:UU11 och
utbildningsutskottets betänkande 1990/91 :UbU4.
Utrikesutskottets betänkande UU11
Mom. I (ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 38 för reservationen av
Per Gahrton. 1 ledamot avstod från att rösta.
Lennart Brunander (c) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Mom. 2 ocli 3
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU4
Mom. 2 (kunskaper och färdigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 61 för reservation 2 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl.
Mom. 3 (lag om självstyrande skolor m.m.)
Först biträddes reservation 3 av Lars Leijonborg m.fl. med 57 röster mot
19 för reservation 4 av Ylva Johansson. 238 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 259 röster mot 55 för reserva-
tion 3 av Lars Leijonborg m.fl.
Mom. 13 (kostnadsfri utbildning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 19 för reservation 9 av
Ylva Johansson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Ansvaret för
skolan
85
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
Mom. 20 (ett generellt finansiellt stöd till samtliga primärkommuner för
grundskola, gymnasieskola och kommunal utbildning för vuxna)
Först biträddes reservation 16 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. med 93 rös-
ter mot 21 för reservation 18 av Eva Goés. 197 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 197 röster mot 103 för reserva-
tion 16 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 24 (riktlinjer för statsbidragssystemet i fråga om grundskolans special-
resurser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Ub22 av Laija Exner
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 27 (planeringen m.m. av gymnasieutbildningen i fråga om gymnasie-
orter och gymnasieregioner)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 74 för reservation 21 av
Larz Johansson m.fl.
Mom. 40 (lokalisering av det nya ämbetsverket för skolväsendet)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 68 för reservation 28 av
Larz Johansson m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 50 (syfte med och ansvar för fortbildningen)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 20 för reservation 34 av
Eva Goés. 38 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
86
Meddelande om samlad votering
Förste vice talmannen meddelade att jordbruksutskottets betänkanden
JoU15, JoU16 och JoU19 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad de-
batt.
7 § Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU15 Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier (prop. 1990/91:36).
Anf. 67 IVAR VIRGIN (m):
Fru talman! Detta betänkande handlar om hur vi skall begränsa miljöpro-
blemen från miljöfarliga blybatterier. Det kan till en början konstateras att
regeringen inte har gjort sig någon särskild brådska att lösa detta allvarliga
miljöproblem. Man har visserligen startat provinsamlingar under 1989 och
1990 och fått in en hel del batterier, men denna åtgärd hade kunnat vidtas
mycket tidigare och fått en betydande effekt under 80-talet.
Nu föreslås en miljöavgift för att finansiera insamlingen av miljöfarliga
blyhaltiga batterier. Det påminner om den metod man använder när det gäl-
ler våra vanliga batterier. I den frågan hade de borgerliga partierna emeller-
tid den uppfattningen att ett pantsystem var att föredra för att få effekt i
systemet och verkligen förbättra återsamlingsresultaten.
Man kan i miljöfrågor använda olika ekonomiska styrmedel. Miljöavgifter
är en möjlighet. De borgerliga partierna kämpade egentligen under hela 80-
talet för att få den idén placerad på kartan och lyckades så småningom att få
detta accepterat, och nu har vi miljöavgifter på en del områden. Men det
måste ändå sägas att socialdemokraternas motstånd mot detta ekonomiska
styrmedel har varit mycket hårt.
Man kan vidare tänka sig miljöstimulanser. Det bästa exempel vi har på
detta är väl den skatterabatt vi hade för bilar fram till år 1989 under den tid
vi väntade på obligatoriet. Det ekonomiska styrmedlet hade en betydande
effekt och stod i själva verket för en betydande miljöinsats.
Ett tredje instrument är ett pantsystem som kan användas för att återcir-
kulera miljöfarligt material eller helt enkelt för att minska resursanvänd-
ningen i samhället. Det råder väl inget tvivel om att de pantsystem vi har för
glas och aluminiumburkar har visat sig utomordentligt framgångsrika. Vi har
fått höga återanvändningstal och har på detta sätt kunnat minska resursåt-
gången i samhället och minska miljöproblemen av de produkter det är fråga
om.
Det vi i dag debatterar, nämligen blybatterier, är definitivt en miljöfarlig
produkt. Allvarliga miljöeffekter kan uppstå om batterierna handhas på ett
sätt som inte är ansvarsfullt, dvs. om de hamnar på soptippar där blyet urla-
kas under en längre tid och förstör sjöar och vattendrag. Detta är alltså ett
problem som måste åtgärdas.
Moderata samlingspartiet har i detta fall haft uppfattningen att pantsystem
är det system som är att föredra för att åstadkomma denna återanvändning.
Det handlar om att ge den enskilde en ordentlig stimulans att återlämna bil-
eller båtbatterier i samband med nyinköp sä att de verkligen kommer till-
baka och tas om hand på ett ansvarsfullt sätt. Vi har alltså den uppfattningen
att det bör finnas ett pantsystem för att få detta system att fungera väl.
Jag kan konstatera att folkpartiet talar om stimulans för att få människor
att lämna tillbaka dessa batterier. Men det är mer fråga om att man skall
kunna stimulera återlämnandet av batterier genom olika typer av tävlings-
bidrag eller på annat sätt när dessa miljöavgifter kommer in. Centerpartiet
har en reservation som handlar om återvinningspremie, och det är för mig
mycket likartat ett pantsystem. Jag skulle vilja säga att det i praktiken är ett
pantsystem.
Man kan konstatera att de borgerliga partierna har en samsyn i denna
fråga, men vi har kommit fram till något olika lösningar. Moderata samlings-
partiets förslag är att man sätter en pant som relateras till batterivikten. Den
tas ut av grossisten och förs till en speciell fond. De återförsäljare som försäl-
jer bilbatterier skall också vara skyldiga att ta emot förbrukade batterier och
återbetala den pant som kunden har erlagt. För ett vanligt bilbatteri kan det
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
87
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
handla om i storleksordningen 50 kr. för att åstadkomma denna stimulans
till återlämnande av batterierna. Det råder inget tvivel om att det i ett sådant
system kan uppkomma underskott i början när systemet sjösätts. För detta
ändamål har vi tänkt att pengar skall tas ur bilskrotningsfonden.
Vi är rädda för att det system som majoriteten nu fastnat för, som är ett
miljöavgiftssystem, kommer att ge ett lågt insamlingsresultat på längre sikt.
Jag anser att utvecklingen när det gäller insamling av ordinarie batterier vi-
sar att man får en god effekt i början, men att ointresset så småningom blir
större för att verkligen återlämna batterier. Även där skulle vi sannolikt få
ett bättre resultat genom ett pantsystem. Det finns väl anledning att åter-
komma till det.
Vi tycker alltså att det system som majoriteten har fastnat för är ett halv-
färdigt system. Jag är av den uppfattningen att en borgerlig regering bör
snabbt lägga fram ett förslag där pantsystemet sätts i sjön på detta viktiga
område. Jag yrkar bifall till reservation 6 i det aktuella betänkandet.
Anf. 68 SÖREN NORRBY (fp):
Fru talman! Bly och vissa blyföreningars skadlighet för människors hälsa
är väl känt. Det anses t.ex. att romarrikets nedgång och fall delvis kan ha
berott på att akvedukterna, vattenledningarna, var utförda i bly. Då var det
genom vattnet som människor fick i sig bly.
Blylödda konservburkar förekom förr i tiden med sannolika hälsoeffekter.
Det talas om att medlemmarna av en polarexpedition omkom allesammans
rakt upp och ner. Det visade sig bero på blyförgiftning från de konservburkar
de hade maten i. Då var det alltså genom maten som människor fick i sig bly.
Senare har den tekniska utvecklingen bidragit med mera raffinerade me-
toder att tillföra oss människor bly. Jag har naturligtvis den blyhaltiga bensi-
nen i tankarna - eller i tanken. Nu var det genom den luft vi andas som blyet
tillfördes. Den metoden är under avveckling, men den kommer att finnas
kvar många år ännu.
Den mest omfattande blyanvändningen svarar blybatterier för. Även där
handlar det om hälsorisker. Veterinärrapporten om att kor som slickat i sig
blysalter från ett batteri som stod uppställt i beteshagen blev blyförgiftade
och måste nödslaktas talar ett tydligt språk. En annan alarmerande uppgift
var den som kom från Göteborg om oförklarligt höga blyhalter i rökgaserna
från sopförbränningsanläggningen i Sävedalen. Detta fortgick tills man upp-
täckte att från småbåtshamnarna och båtuppläggningsplatserna i regionen
tranporterades allt avfall blandat i containrar som tippades rakt ner i för-
bränningsugnen, dvs. även 3 000—4 000 blybatterier varje år.
Blybatterierna innehåller också svavelsyra som delvis kommer ut i natu-
ren. Här torde det röra sig om ett par tusen ton per år eller några procent av
all den svavelsyra som drabbar Sveriges miljö.
Insamlandet av kasserade blybatterier lönade sig rent ekonomiskt fram till
mitten av 80-talet. Ett batteri kunde ha ett värde av 5-10 kr. när konsumen-
ten lämnat det tillbaka till en bensinstation. När sedan blypriset på världs-
marknaden sjönk och batteriskrotet samtidigt klassades som miljöfarligt av-
fall under kommunalt monopol och med särskilt transporttillstånd, ökade
transportkostnaderna som följd, och plötsligt blev de gamla batterierna en
ekonomisk och miljömässig belastning. Insamlingsgraden sjönk ända ner till
ungefär 60 % av den ursprungliga volymen. Upp till 400 000 batterier per år
samlades inte in utan lagrades på olämpliga sätt eller hamnade på soptippar,
dvs. under från miljösynpunkt oacceptabla förhållanden. Ett tillkommande
problem var att människor i allmänhet inte visste var de kunde göra av med
sina gamla batterier.
I det här läget började ett utredningsarbete inom naturvårdsverket, och
batteri- och skrotbranscherna bildade ett särskilt företag, Returbatt, som i
mars 1988 begärde pengar ur bilskrotningsfonden för att snabbt sätta igång
en insamlingskampanj. Regeringen fattade beslutet om en sådan kampanj
först i början av 1989, varigenom dyrbar tid förlorades. Den kampanjen gav
bra resultat och förlängdes t.o.m. 1990. Utgångsläget i kampanjen var att
enbart i hushållen i Sverige kunde det uppskattningsvis finnas 800 000 gamla
blybatterier. Det fanns sannolikt ännu fler batterier lagrade på soptippar,
verkstäder, bensinstationer, jordbruk, skrotupplag och liknande. Kanske
hälften av detta ”lager” är nu insamlat. Det finns alltså mycket kvar att
hämta genom fortsatt insamling. Därför är det nödvändigt att under några
år ytterligare kräva en högre insamlingsnivå än de 95% som propositionen
föreslår, så att vi kan beta av det som finns lagrat.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 4 om insamlingsnivåer.
Samtidigt skrev naturvårdsverket i mars 1988 till regeringen och föreslog
en långsiktig lösning av batteriinsamlingen. Efter en snabb remissbehandling
tog sedan regeringen två och ett kvarts år på sig för att få fram en proposi-
tion, som nära ansluter sig till naturvårdsverkets förslag. Det är en senfärdig-
het som än en gång visar att regeringen inte är beredd att ge förtur åt viktiga
miljö- och avfallsfrågor.
För att nu inte riskera en ytterligare försening har vi från folkpartiet libera-
lernas sida avstått från att upprepa vårt och riksdagens gamla krav på pant
på blybatterier. I stället har vi valt att driva på förslaget om 125 % återvin-
ning de två närmaste åren. Det innebär inte att vi släpper idén om pant som
styrmedel, men vi ser att i detta speciella fall krävs det ytterligare utred-
ningar. Vi tror att miljön mår bättre av en högre insamlingsnivå än av ytterli-
gare väntan på regeringsförslag. Ett pantsystem är inte helt okomplicerat,
med bl.a. betydande kontrollproblem. Nu skall det i praktiken, fru talman,
inte bli mer än ett års väntan med hänsyn till att det är val nästa år - som
också Ivar Virgin nyss antydde.
Miljöavgifter är ett styrmedel som aktualiseras i sammanhanget. Från
folkpartiet liberalernas sida vill vi säga att äntligen har alla slutit upp bakom
tanken på användning av miljöavgifter som styrmedel. Ekonomiska styrme-
del består inte bara av avgifter utan även annat, t.ex. subventioner eller bi-
drag, dvs. den metod som har tillämpats i den tillfälliga insamlingsverksam-
het med blybatterier som nu har pågått i snart två år.
Avgifter kan ha olika funktioner. De kan vara styrande. De kan vara fi-
nansierande, som i det här aktuella fallet, eller utgöra en del av skattebasen.
Vi skall alltså ha klart för oss att de ekonomiska styrmedlen är mer än mil-
jöavgifter, och miljöavgifter kan ha olika funktioner.
Vi har från folkpartiet liberalernas sida också anfört en del synpunkter på
teknikupphandling som ett styrmedel för att utveckla nya batteri- och start-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
89
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
90
tekniker. Vi tänker oss då att man samordnar de olika intressenter som är
stora kunder på batterimarknaden. Det kan vara statliga verk, kommunala
trafikföretag och liknande. Dessa samordnar sina kravspecifikationer på
batterierna, talar om för batteribranschen att de t.ex. om två år kräver att
de batterier de köper skall ha halva vikten mot de nuvarande. Om fem år
skall batterierna dessutom ha dubbla energitätheten. Om tio år kan de kräva
att det skall finnas helt nya batterityper och helt nya startsystem för förbrän-
ningsmotorer. Upphandlingen kan sedan delvis samordnas, men det är inget
absolut krav. Det viktiga är att tillverkarna vet att det finns en garanterad
avsättning för de nya produkter de tar fram inom ramen för ett sådant tekni-
kupphandlingssystem. Styrelsen för teknisk utveckling kan mycket väl hålla
ihop ett sådant samordnat arbete. Utskottet avvisar inte den modellen. Där-
för yrkar jag av arbetstekniska skäl inte bifall till reservationen.
Folkpartiet liberalerna har också tagit upp frågan om insamlings- och in-
formationsmetoder i sammanhanget. Även här har vi en skrivning från ut-
skottet som inte avvisar vårt förslag. Det vi här redovisar är något som man
skulle kunna kalla en morot som vanliga konsumenter behöver för att stimu-
leras att lämna tillbaka sina gamla batterier.
Fru talman! Jag vill ta upp ytterligare en delfråga. Enligt propositionens
förslag skall de avgifter som inflyter i ett sådant system läggas in i det som
kallas batterifonden hos riksgäldskontoret.
Det låter väldigt fint med en fond. Man tänker sig någonting där pengar
redovisas och där pengar placeras räntebärande. Detta är vad vi alla förut-
sätter. Jag skulle nu vilja ha ett besked från regeringspartiets företrädare i
den här debatten: Kommer batterifondens pengar att placeras räntebä-
rande? Det verkar vara en självklar fråga, men jag ställer den mot bakgrund
av att bilskrotningsfonden, som ju har använts för viktiga miljövårdande
uppgifter när det gäller den batteriinsamling som nu pågår, inte har pengarna
placerade på räntebärande konto. Pä det sättet l.ar sedan ungefär tio ar lan-
dets bilägare, som ju faktiskt äger pengarna i den här fonden, gått miste om
över 300 milj.kr. i räntor.
Bilskrotningsfonden består i dag av 228 milj.kr. Det borde ha varit 539
milj.kr., som skulle ha kunnat användas för viktiga miljövårdande uppgifter.
Men medlen finns inte därför att riksgäldskontoret inte har placerat peng-
arna räntebärande.
Anf. 69 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Nu diskuterar vi åtgärder mot miljöfarliga blybatterier. Att
bly inte är särskilt bra vet vi alla, och vi skall försöka se till att det inte kom-
mer in i näringskedjorna och i ekosystemen - för då skapar det bekymmer.
Sören Norrby sade här att romarna kanske kom på obestånd därför att de
drack vatten med bly i, och att sjöfarare fick bly i sig genom mat i blylödda
konservburkar. När Sören Norrby sade detta, kom jag att tänka på att det
faktiskt ännu i dag finns blylödda konservburkar i svensk handel. Det är ett
bekymmer som vi också borde tänka på i det här sammanhanget. Detta tas
inte upp nu, och jag skall inte tala om det vidare, men jag vill bara konstatera
att det är så.
Det har här diskuterats om vi skall ha pantsystem eller inte. Som Ivar Vir-
gin sade tidigare, är ju de borgerliga partierna överens om att vi skall ha ett
pantsystem. Vid åtminstone ett par tillfällen har vi fått riksdagsuttalanden
om att vi skall ha ett pantsystem, och regeringen har fått ett uppdrag i detta
syfte. Men regeringen har i stället valt att göra upp med batteribranschen om
andra åtgärder - först när det gäller de små batterierna och sedan också när
det gäller de nu aktuella batterierna, som är litet större.
Från centerpartiets sida har vi i det här sammanhanget valt att förorda
återlämningspremie, som i princip är ett pantsystem. Skillnaden är ganska
liten. Man får betalt för att man lämnar tillbaka ett batteri som har använts.
En avgift motsvarande premien tas ut vid försäljningen. Skillnaden är ju att
de batterier som finns i handeln också kommer in på det här sättet.
Det mål som regeringen har för sitt förslag är att man skall få in 95 % av
batterierna. Det kan väl i och för sig vara bra, men egentligen borde målet
vara 100 % - det är ju det mål som vi skall arbeta för.
Sedan kan man naturligtvis, som folkpartiet gör i sitt förslag, säga att vi i
början borde ha in 125 %, för att vi också skall få in alla gamla batterier. Men
jag förutsätter att regeringen, när den lagt fram sitt förslag, har utgått från
att vi skall ha in 95 % av de batterier som kommer ut i handeln. Regeringen
har inte bekymrat sig så mycket för de batterier som fanns ute hos konsu-
menterna. Det är en stor brist i sammanhanget, och det är därför som vi har
sagt att en återlämningspremie borde tillkomma.
Regeringen tror ju inte riktigt själv på sitt förslag, för i propositionen skri-
ver man att om inte det som man har föreslagit går bra, så skall man i nästa
omgång tillämpa systemet med återlämningspremie. Vi tycker att det hade
varit riktigt att ta till det med en gång.
Men vi tycker också att man borde styra utvecklingen mot bättre batte-
rier - mot batterier som inte innehåller bly och som inte är så miljöfarliga -
genom att ha styrande avgifter. Enligt vad vi har fått reda på finns det alter-
nativ - nickel-hydridbatterier och litiumbatterier. Man skulle kanske också
kunna tänka sig andra tändsystem, och andra system över huvud taget för
motorerna, så att man kom ifrån batterierna med bly, som är till besvär för
miljön, för människor och naturligtvis också för djur. Men det har inte varit
möjligt att få majoritet för detta synsätt. En majoritet i riksdagen har ändå
klart för sig att styrande miljöavgifter är någonting som är värt att använda,
och en väg att nå fram till renare och bättre miljö och renare varor.
Fru talman! Jag skall inte bli långrandigare i detta sammanhang. Det har
sagts mycket, och vi har diskuterat dessa frågor tidigare. När det gäller pant
eller inte pant är ståndpunkterna klara. Regeringen har inte fullföljt de upp-
drag man har fått av riksdagen. Man har gått andra vägar för att nå samma
mål i och för sig. Men jag tror att det hade varit bättre om man hade valt det
system som riksdagen uttalade sig om tidigare. När riksdagen den gången
fattade beslut, så fanns det ett system som Nordiska rådet hade låtit utarbeta
i fråga om pant på batterier.
Fru talman! Dessa saker tar vi nu upp i reservationerna 7 och 9. Jag in-
skränker mig här till att yrka bifall till reservation 9.
Anf. 70 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Marknadsmekanismerna i praktiken skiljer sig från mark-
nadsmekanismerna i teorin på så vis att de inte fungerar. Just miljöproble-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
men är, tycker jag, mycket tydliga exempel på hur marknadsmekanismerna
inte förmår att på ett riktigt sätt hantera svåra problem. Här har vi en pro-
duktion av batterier som, enligt vad vi alla vet, på lång sikt är förödande för
vår jord, för oss själva och för kommande generationer. Men marknadsme-
kanismerna förmår inte styra bort från användningen av dessa batterier. Det
behövs ett starkt samhälle, som griper in och på olika sätt korrigerar dessa
marknadsmekanismer. Denna samhällsstyrning kan naturligtvis vara av
många olika slag. Det kan vara lagar, förordningar, kontroll, tillsyn och även
ekonomiska styrmedel.
Andra talare här har kommenterat att propositionen har dröjt mycket
länge och att det, när förslaget kommer, är miljöavgift och inte pant som
föreslås. Jag delar uppfattningen att det viktiga nu är att det i praktiken hän-
der någonting, och att det är att föredra att pröva det här systemet med avgif-
ter framför att skicka tillbaka förslaget och be om ett nytt förslag, vilket yt-
terligare skulle försena den här processen.
Dessutom tror jag att miljöavgifter har en fördel, nämligen att de kan vara
något enklare att administrera. Att bygga upp ett pantsystem kan innebära
en mer byråkratiskt krånglig hantering.
Kanske är jag också mer optimist än en del av de tidigare talarna här. Jag
tror nämligen att det inte måste vara ett personligt ekonomiskt incitament
för att människor skall vara beredda att lämna tillbaka batterier. Jag tror fak-
tiskt att miljömedvetenheten i vårt samhälle i dag är så pass stark att männi-
skor av hänsyn till miljön mycket väl kan tänka sig att vara med och lämna
tillbaka de här batterierna utan pantavgiften.
Utan tvivel är det kostsamt att ha denna återvinning, att ta hand om de
här batterierna. Råvarupriserna sjunker. Ökade krav på miljöhänsyn vid
hanteringen gör att den blir kostsam. Därför behövs denna miljöavgift för
att finansiera arbetet med insamling och omhändertagande.
Vi tycker alltså att det i alla fall är bra att någonting äntligen händer när
det gäller de blyhaltiga batterierna.
Det är en formulering i betänkandet som kommer från propositionen och
som jag tycker är väl värd att lägga på minnet. ”Åtgärder för att använd-
ningen av miljöfarliga blybatterier på sikt skall kunna upphöra” står det. All-
deles riktigt, det är dit vi måste komma, att vi över huvud taget inte använder
sådana batterier.
Vi delar från vänsterpartiets sida helt och fullt den inställningen, men vi
är mycket tveksamma till om det som föreslås i propositionen och som ut-
skottets majoritet ansluter sig till verkligen räcker. Det är mycket vagt, där-
för att en miljöavgift på de befintliga batterierna kan inte på något sätt vara
tillräcklig för att få till stånd den utvecklingen. Det behövs ett mer intensivt
arbete med att ta fram alternativ.
Miljöministern skrev i propositionen att hon har för avsikt att tillsätta en
utredning för att följa upp och utvärdera teknikutvecklingen i fråga om alter-
nativa batterityper. Det är i klartext ingenting annat än att man skall sam-
manställa det som redan finns gjort. Vi menar från vänsterpartiets sida att
det är helt otillräckligt. Vad som behövs är ökade insatser, mer resurser till
forskning och till utveckling av alternativ. Vi tycker då att det rimliga sättet
92
att finansiera de åtgärderna är att göra miljöavgiften högre än vad rege-
ringen har tänkt sig.
Det framgick inte av propositionen, men det kom fram vid utskottsbe-
handlingen att man tänker sig ett stort engagemang från ideella organisatio-
ner, från föreningslivet, i arbetet med att samla in batterier. Jag tycker att
det är mycket bra. Jag tror också att det finns ett stort intresse hos förenings-
livet att delta i det arbetet.
Men i naturvårdsverkets utredning, som ligger till grund för propositio-
nen, talas det hela tiden bara om en aktör. Det talas om ett bolag som skulle
administrera den här hanteringen, och det föreslås att i detta bolag skall
branschintressen vara representerade, återvinningsföretagen osv. Med ut-
gångspunkt i det begränsade förslaget har vi i vänsterpartiet tyckt att det är
väldigt viktigt att även miljöintressena blir representerade i bolaget.
Eftersom det också i naturvårdsverkets utredning sägs att det är rege-
ringen som skall forma villkoren för hur bolaget skall arbeta och i vilka for-
mer, har vi från vänsterpartiet tyckt att det vore lämpligt att riksdagen till
regeringen skickade med tanken att miljöorganisationerna skall vara repre-
senterade i återvinningsbolaget. Utskottets majoritet avstyrker det yrkandet
med i mitt tycke mycket märkliga motiveringar. Det skall bli intressant att få
förklarat vad som egentligen är skälet till att man vill avslå detta, som vi ser
det, självklara krav.
Fru talman! Jag vill med detta säga att vi från vänsterpartiets sida står
bakom de reservationer som jag har undertecknat, och jag vill särskilt yrka
bifall till reservationerna 2, 10 och 12.
Anf. 71 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! Regeringen har lagt fram en proposition som heter
1990/91:36, om åtgärder mot miljöfarliga blybatterier. Förslaget innehåller
åtgärder - hur man skall hantera och omhänderta uttjänta batterier, infor-
mationskampanj och finansiering - men också en utredning för att få fram
alternativa batterier och alternativa startsystem.
Det har riktats kritik här i dag mot att det har dröjt länge, innan rege-
ringen har kommit med förslag. Jag lyssnade på Ivar Virgin, som sade att en
borgerlig regering skall ändra på det här. Jag tycker att det är att ta ut segern
litet väl tidigt. Vi skall först ha ett val, Ivar Virgin. Majoriteten i utskottet
har tillstyrkt propositionens förslag.
Bly är ett problem för naturen, för bly bryts inte ned. Den årliga använd-
ningen av bly i Sverige är ca 30 000 ton. Därav går ca 22 000 ton åt för till-
verkning av batterier. I Sverige används det i dag cirka en miljon startbatte-
rier till bilar och båtar. 75 % av dessa tillverkas i Sverige och resten importe-
ras.
Under åren 1989-1990 har det bedrivits en insamlingskampanj som har
haft till syfte att både informera och stimulera människor att lämna uttjänta
batterier till insamling och bortforsling till återvinningsanläggningen.
Förra året, 1989, kom det till Boliden Bergsöe drygt 26000 ton batteri-
skrot. Detta motsvarar nära en och en halv miljon batterier. Denna siffra
skall då jämföras med att det såldes ca en miljon nya batterier.
Innan försöksperioden startade 1989 var det endast 60 % av batterierna
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
93
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
94
som kom till återvinningsverket Boliden Bergsöe. Resterande batterier,
alltså 400000, var så att säga ute på vift, och man kan ställa sig frågan var
dessa blivit av. Svaret är att en stor del säkert är nedgrävda i gamla soptippar,
och eftersom bly inte bryts ned så är det begripligt att detta är till stor skada
för naturen.
Därmed kan konstateras att det har funnits många uttjänta batterier
stående som säkert inte hade blivit omhändertagna om inte insamlingskam-
panjen startat. Pengar för insamlingskampanjen togs ur bilskrotningsfon-
den. Insamlingen har fortsatt under detta år som också visar på ett gott resul-
tat.
Men nu är det dags att gå från kampanj till ett permanent system. Målsätt-
ningen för ett permanent system skall vara att insamlingsnivån skall vara
över 95 %.
En landsomfattande kampanj skall genomföras för att upplysa människor
hur viktigt det är att blybatterier omhändertas och, om så inte sker, vilka
effekter detta får på naturen. Men det kommer också att vara viktigt att in-
formera om hur insamlingen sker, var batteriet skall lämnas, osv. Det kom-
mer att bli naturvårdsverket som får ansvaret för denna informationsverk-
samhet.
Finansieringen av såväl information som insamling och oskadliggörande
av batterierna skall ske genom att en avgift uttas på varje nytillverkat eller
importerat batteri. Avgiften skall betalas efter debitering från statens natur-
vårdsverk.
Eftersom blybatterier klassas som miljöfarligt avfall är det i dag kommu-
nerna som ensamt har ansvaret och skyldighet att insamla och transportera
blybatterier. Tillstånd för transport skall ges av länsstyrelsen.
Enligt naturvårdsverket försvårar denna procedur en rationell hantering.
Av den anledningen föreslås att det kommunala monopolet slopas för insam-
ling av blybatterier. Därmed försvinner inte kommunens ansvar. Även när
blybatteriinsamlingen blir permanent kommer det att vara kommunens an-
gelägenhet att ansvara för hanteringen av miljöfarliga blybatterier i samhäl-
let.
På sikt skall vi försöka komma ifrån denna typ av batterier. Därför kom-
mer en utredning att tillsättas för att följa upp och utvärdera teknikutveck-
lingen i fråga om alternativa batterityper och alternativa startsystem för bilar
och båtar.
Detta är det huvudsakliga innehållet i regeringens förslag. Vid behandling
i utskottet har majoriteten av utskottet ställt sig bakom förslaget. Till betän-
kandet har fogats 12 reservationer, och jag skall kommentera några av dessa.
I reservation nr 1 från folkpartiet och reservation nr 2 från vänsterpartiet
anser båda partierna att det bör satsas mer på teknisk utveckling och forsk-
ning.
I rapporten Begränsningsuppdraget, som kemikalieinspektionen över-
lämnade till regeringen i juni 1990, anges att det internationellt finns en om-
fattande utveckling av alternativ till blybatterier och att användningen av
blybatterier på sikt skall upphöra. Regeringen anser att det är viktigt att ge-
nom en utredning följa upp vad som händer på området och söka dra nytta
av de internationella erfarenheterna.
Att påbörja egen forskning innan man kartlagt vad som pågår internatio-
nellt kan leda till onödigt dubbelarbete. Först alltså kartläggning av den ut-
veckling som pågår, sedan eventuellt beslut om ytterligare forskning!
Vänsterpartiet säger i reservation 3 att insamling och transport av blybat-
terier enligt utskottets mening inte är förenligt med det ökade ansvar för av-
fallet som ålades kommunerna enligt riksdagens beslut våren 1990. Jag på-
står att detta är fel.
Kommunerna har det övergripande ansvaret för planering och översikt av
allt avfall, t.ex. att göra en avfallsplan som gäller från den 1 januari 1991. I
detta ansvar ingår också ansvaret för miljöfarliga blybatterier. Dessutom har
den som yrkesmässigt hanterar miljöfarliga batterier skyldighet att ta emot
sådana, när de är uttjänta.
Vissa avfallsslag, som går att avgränsa och som har en egen marknad i Sve-
rige, är lämpade för undantag från det kommunala monopolet, dels för att
göra det möjligt att tillverkaren/importören lever upp till producentansva-
ret, dels för att kommunerna behöver avlastas arbete där så är möjligt.
I dag tas blybatterierna huvudsakligen om hand av Returbatt, ett företag
som ägs av två batteritillverkare/importörer, återvinningsföretaget Boliden
Bergsöe i Landskrona samt skrotbranschen.
Detta bolag har bildats för att underlätta insamling, transport samt åter-
vinning av och dessutom information om batterier. Bolagets verksamhet
täcker både tillverkning, insamling och återvinning av blybatterier, dvs. hela
varans livslängd.
Insamlingsnivån, som folkpartiet tar upp i reservation 4, behöver inte, Sö-
ren Norrby, fastställas till 125 % de första två åren - den ligger redan på den
nivån. Branschen bedömer inte att det finns så många batterier kvar efter
två år att nivån också i fortsättningen kan ligga på denna höga nivå. Det finns
därför inte anledning till ytterligare detaljstyrning. Regeringen har sagt att
om insamlingsnivån framöver inte kommer att ligga på 95% är regeringen
beredd att införa ett pantsystem för att ytterligare stimulera insamlingen.
Vidare kan sägas till folkpartiet angående reservation 5 om stimulans av
insamlingsarbetet att nuvarande system, där kostnaderna för insamlingen
täcks, fungerar bra. Ytterligare ekonomiska stimulanser behövs inte.
Idrottsorganisationer och andra kan ansöka om bidrag till insamlingsar-
bete, om de kan visa att de kan sköta det på ett sätt som är ofarligt för hälsa
och miljö. Det kan t.ex. gälla idrottsföreningar. Pengarna är med andra ord
inte förbehållna företaget Returbatt. Returbatt får ansöka om medel precis
som andra.
Stora krav måste dock ställas om man lämnar ut insamling av miljöfarligt
avfall till organisationer som inte är specialister på att ta om hand miljöfarligt
avfall.
Avgiften på blyfarliga batterier skall täcka kostnaden för insamling och
omhändertagande men även information. Det är alltså inte något som kan
liknas vid en punktskatt, som moderaterna anser i reservation 6. Avgiften
innebär helt enkelt att tillverkaren tar sitt producentansvar, dvs. tar kostna-
den för att det som tillverkas också omhändertas när användningsperioden
för varan är slut. Och, som jag tidigare har sagt, ett pantsystem kan övervä-
gas om man inte når minst 95 % insamling.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
95
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
96
Till centern och som svar på reservation 7 vill jag säga att den utredning
som regeringen skall tillsätta och som jag tidigare berättat om får till uppgift
att följa och utvärdera teknikutvecklingen för alternativa batterityper och
alternativa startsystem. Syftet att påskynda utvecklingen och framför allt an-
vändningen av miljövänliga alternativ tycker jag därmed uppnås.
I reservation 8 från miljöpartiet föreslås att miljöavgift skall uttas och pla-
ceras i den kemikaliefond som miljöavgiftsutredningen föreslagit och använ-
das till utveckling av mer miljöanpassade alternativ till blyackumulatorer.
Den kemikaliefond som det talas om finns inte! Det är bara ett förslag från
en utredning. Beslut kan alltså inte fattas om att placera pengar i den fonden.
Vidare kräver miljöpartiet i reservation 11 att lagen om avgifter för miljö-
farliga batterier bör inarbetas i övrig miljölagstiftning. Miljöskyddskommit-
tén har i uppdrag att se över alla miljölagar och kan alltså redan enligt sina
direktiv göra detta. Därför behövs inga pekpinnar från riksdagen i detta fall.
Vänsterpartiet kräver i reservation 12 att miljöorganisationerna skall vara
representerade i företaget - Returbatt - som skall organisera insamlings-
verksamheten. Jag lyssnade på Annika Ahnbergs anförande och efterlyser
en kommentar. Det är inte givet, Annika Åhnberg, att Returbatt skall ha
batteripengarna. Returbatt är ett fristående företag som, precis som alla
andra, får ansöka om bidrag från batterifonden. Eftersom Returbatt är ett
fristående företag kan regeringen eller riksdagen inte föreskriva vilka som
skall sitta i dess styrelse.
Fru talman! Den skrivning som majoriteten i utskottet gjort i betänkandet
JoU15 är bra, och jag yrkar bifall till hemställan i detta betänkande och av-
slag på reservationerna.
Anf. 72 IVAR VIRGIN (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att socialdemokraterna nu accepterar mil-
jöavgifter, vilket jag måste erkänna i och för sig är ett fall framåt.
Vi som är starka anhängare till marknadsekonomin har för länge sedan
insett att marknadsekonomin på miljöområdet behöver ett korrigeringsinst-
rument, och ett sådant har vi angett i form av miljöavgifter eller skattestimu-
lanser. På det område som vi just nu debatterar är min uppfattning att ett
pantsystem är det helt överlägsna systemet för att åstadkomma en hög mil-
jöeffekt. Erfarenheten från andra system tycker jag visar att det verkligen är
så. Med ett pantsystem får man en mycket hög återlämningssiffra till fromma
för miljön. Jag tror att det var centerpartiet som en gång hänvisade till en
utredning i Lund som visade att pantsystem hade den effekten. Just på detta
område måste det ekonomiska styrmedlet pant vara att föredra. Jag kan för-
säkra Kaj Larsson att det trots dessa insatser finns kvar en mängd batterier,
i garage, båthus och på andra håll.
Rent allmänt kan jag säga att det kommer att bli utomordentligt svårt att
av den statistik som vi får fram de närmaste åren kunna dra några som helst
slutsatser. De tidigare insamlingsoperationerna kan ha medfört att så många
batterier ute på marknaden har återlämnats att siffran mycket väl kan
komma att sjunka. Den saken kan man alltså inte vara helt säker på. Där-
emot kan man vara säker på att ett pantsystem har en överlägsen funktion
vad gäller återlämningsgraden. Därför är det systemet definitivt att föredra.
Anf. 73 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Kaj Larsson säger att ett pantsystem är överlägset. Jag tycker
det hade varit bättre om regeringen hade fått fram ett system med hjälp av
vilket man säkert kunde säga att batterierna lämnades in. Då hade den åter-
lämningspremie som det talas om i propositionen varit ett bra och riktigt al-
ternativ.
Kaj Larsson säger vidare att det skall göras en utredning som undersöker
alternativ till blybatterier, och det låter framåtsyftande. Egentligen är det
bedrövligt att det förslaget läggs fram i den här propositionen. Den utred-
ningen borde naturligtvis ha varit klar med sitt arbete när propositionen
skrevs. Då hade man kunnat peka på vilka möjligheter som finns och därmed
skapa de förutsättningar som behövs för att de alternativa systemen skall
kunna användas. Det var ju inte för skojs skull som riksdagsmajoriteten 1988
gav regeringen i uppdrag att inrätta ett pantsystem för batterier - det var för
att blybatterier skulle mönstras ut eller, om de användes, i varje fall lämnas
in. I det läget skulle regeringen ha agerat snabbt och tillsatt en utredning som
hade kunnat ha de här alternativen klara redan nu.
I det sammanhanget sade statsministern att socialdemokratiska partiet
skulle bli ett miljöparti. Vi väntar fortfarande på det - det skulle inte vara så
tokigt.
Sedan tog Kaj Larsson upp kommunernas roll när man nu tar bort det
kommunala monopolet och sade att det är störande för att insamlingen skall
fungera väl. Han framhöll det som något slags bedrift att man nu lägger fram
det förslaget. Det är inte länge sedan vi här i riksdagen fattade beslut om
motsatsen. Vid det tillfället hade vi från centerpartiet reservationer, och det
hade även andra partier. Vi förutsade att det skulle komma att fungera precis
så, inte bara på batteriområdet utan även på andra områden, men nu är det
här det område där vi konfronteras med det. Då sade man från socialdemo-
kraterna att det här var ett bra förslag. Det var egentligen ganska onödigt.
Hade man följt vårt förslag till lösning av problemet när vi för ungefär ett år
sedan fattade beslut om avfallspolitiken hade det fungerat.
Anf. 74 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Jag förstår inte hur Kaj Larsson kan vara nöjd med det som
sägs i propositionen och det som utskottsmajoriteten har kommit fram till
när det gäller åtgärder för att få fram alternativ. Det finns ingen som helst
rimlig proportion mellan det angivna målet - att användningen av de här bat-
terierna skall upphöra - och de anvisade medlen, nämligen att miljöminis-
tern har för avsikt att någon gång, ovisst när, tillsätta en utredning som skall
se över vad som redan är gjort på andra håll i världen. Det är så uppenbart
när man hör det att detta är bara tomma ord.
Varför har vi inte i Sverige ett mer utvecklat arbete när det gäller att ta
fram alternativ? Varför måste vi gå till andra delar av världen? Borde inte
just ett land som Sverige, industriellt avancerat, ligga långt framme just när
det gäller avancerad miljöteknologi och när det gäller att ta fram t.ex. alter-
nativ till batterier? Är inte i själva verket bristen på stimulans till forskning
och utveckling kring det här ett viktigt skäl till att vi nu måste gå utomlands
för att se vad man har åstadkommit där?
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Algärder mot
miljöfarliga
blybatterier
7 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
98
När det gäller det kommunala monopolet vill jag säga att vi från vänster-
partiets sida inte är benägna att peta i definitionen av miljöfarligt avfall och
undanta än det ena än det andra. Redan när vi i våras i riksdagen behandlade
den stora avfallspropositionen framförde vi från vänsterpartiets sida att man
borde se över hela begreppet miljöfarligt avfall, som i dag över huvud taget
inte utgår från om avfallet verkligen är miljöfarligt eller inte utan utgår från
var avfallet produceras - om det produceras i industrin är det miljöfarligt,
slänger vi det i soptunnan hemma är det inte miljöfarligt. I en sådan översyn
av helhetsbegreppet miljöfarligt avfall kan man också ta upp den här frågan,
men vi tycker att det är fel sätt att arbeta på att bryta loss den och undanta
den från det kommunala monopolet.
När det till sist gäller företaget Returbatt tycker jag att det är mycket
märkliga och ologiska svar man får. Företaget finns. Dess arbete är av en
helt annan karaktär än små ideella organisationers. Man kan inte jämställa
dem med varandra och säga att Returbatt får ansöka precis som alla andra
och att det inte är säkert att företaget får några pengar. Men det är ju därför
bolaget är bildat! Det är väldigt konstigt att då först medverka till att bolaget
bildas i det uttalade syftet att ta hand om insamlingsarbetet och att ansvara
för informationskampanjerna. Jag tycker att det är ett mycket konstigt svar.
Eftersom Returbatt redan finns och är en dominerande aktör borde det vara
självklart, tycker jag, att man ger den etablerade miljörörelsen representa-
tion i bolagets styrelse. Och eftersom det är regeringen som i avtal med bola-
get reglerar avgiftens nivå och liknande borde man i avtal också kunna reg-
lera detta.
Anf. 75 SÖREN NORRBY (fp) replik:
Fru talman! Kaj Larsson säger att det inte finns batterier så det räcker för
en insamlingsnivå på 125 % under de närmaste två åren. Jodå, det finns visst
batterier så det räcker! Fråga villaägarna här i landet, fråga båtägarna här i
landet, fråga lantbrukarna här i landet! De kan ställa upp så det räcker till
både 125 och 150% om de mobilieras fullt ut.
Det behövs inte ytterligare stimulanser, säger Kaj Larsson, för att få fram
de här batterierna. Det är självklart att om man inte anser att det behövs
ytterligare stimulanser kan man inte nå upp till 125 %. Men om man sätter
in rätt stimulansåtgärder, nämligen dem som gör att de här kategorierna
plockar fram sina batterier och framför allt får reda på vad de skall göra med
dem, kommer de batterierna fram.
Det är alldeles uppenbart att Returbatt i framtiden kommer att spela en
avgörande roll i det här arbetet. Det innebär att det kommer att bli den do-
minerande aktören. Men jag ser det som fullständigt självklart att Returbatt
har ett intresse av att exempelvis samverka med ideella organisationer för
att på så sätt plocka fram de batterier som finns ute i villagarage, på båtupp-
läggningsplatser och vad det kan vara.
När det sedan gäller den tekniska utvecklingen frågar jag mig: Har det
satsats en krona på att utveckla nya batterityper här i landet? Det är ju tack-
nämligt att man säger att man i det fortsatta arbetet kan beakta de synpunk-
ter som folkpartiet har på användning av teknikupphandling som ett hjälp-
medel i sammanhanget.
Man åberopar i debatten här utredningen om miljöfarligt avfall. Den har
just haft sitt första sammanträde. Vi vet alltså ännu inte så mycket om vad
som kommer att hända där. Men en sak vet vi med stor bestämdhet, och det
är att det avgörande problemet är att definiera när någonting är avfall. Det
är alltså en definitionsfråga: När blir återvinningsråvaran avfall? Det är inte
alldeles enkelt att definiera det när det gäller enskilda människors avfall -
det visar sig på en rad olika områden.
Kaj Larsson tog inte upp den fråga jag ställde om ränta på de pengar som
hamnar i batterifonden. Skall regeringen förvalta de pengarna lika uselt som
man har förvaltat bilskrotningsfondens pengar under många år, dvs. ingen
ränta alls? Skall staten alltså tjäna räntan på den här fonden, som har skapats
av miljöskäl?
Jag vill slutligen, fru talman, peka på information som ett viktigt styrme-
del. När det gäller att få människor att ställa upp är det bättre att människor
är motiverade än att de är kommenderade. För att bli motiverad behöver
man information.
Anf. 76 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det har ju talats mycket om att ett pantsystem skulle vara ett
välsignande instrument när det gäller insamlingen av blybatterier. Vi har haft
en kampanj nu i två år som har fungerat väldigt bra. Resultatet har i alla fall
blivit bra. Det fungerar på det viset att man från bilskrotningsfonden får 17
kr. per batteri. Det som kommer att gälla framöver innebär ingen förändring
av det. Det systemet har nu i två år visat ett mycket bra resultat, och varför
skulle det inte kunna fortsätta med det? Varför skulle resultatet framöver
inte bli lika bra? Varför måste man omedelbart införa en form av pantsys-
tem?
Jag tycker inte att man i detta läge skall gå in för ett pantsystem, men jag
håller dörren öppen, Ivar Virgin. Om det skulle visa sig att det här inte blir
bra kan man tänka sig att titta närmare på ett pantsystem.
Lennart Brunander tog upp det kommunala monopolet. Jag har i mitt an-
förande betonat att det inte innebär någon förändring av vad vi tidigare har
sagt. Det är kommunerna som har det totala ansvaret för miljöfarligt avfall.
Sören Norrby har efterlyst svar när det gäller räntan på fondernas medel.
Jag skall vara ärlig och säga att jag i dag inte kan svara på det. Jag utgår från
att det skall kunna utgå ränta, men jag vågar inte lova det eller bestämt säga
att det blir så.
När det gäller stimulans är svaret till Sören Norrby detsamma. Jag tycker
att det inte behövs någon stimulans när man två år i rad haft ett bra resultat.
Annika Åhnberg tog återigen upp frågan om representation i styrelsen i
Returbatt. Jag försökte beskriva att det företagets styrelse är som ett privat
företags styrelse; vi i riksdagen kan inte gå in och säga att den och den skall
sitta i styrelsen - det är en omöjlighet.
Fru talman! Därmed tror jag att jag har tagit upp de flesta av de synpunk-
ter som har framförts.
Anf. 77 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Ivar Virgin sade att pantsystemet eller en återlämningspremie
inte är något välsignande system. Men uppenbarligen räknar regeringen
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
100
ändå med att det skulle kunna vara det, eftersom det skulle kunna frälsa re-
geringen, om det system som man nu föreslår inte skulle fungera. I sådant
fall skulle man kunna tillgripa det, och det är alltså ett bättre system än det
man nu har.
Jag fick inget svar av Kaj Larsson på frågan varför man inte redan nu har
en färdig utredning om alternativ till blybatterier. Frågan är ju inte ny; den
har varit aktuell länge. Hela batterifrågan har varit aktuell och diskuterats
här gång på gång. Man borde ha haft detta klart nu och inte behövt säga att
frågan skall utredas.
Anf. 78 IVAR VIRGIN (m) replik:
Fru talman! Det är, Kaj Larsson, alltid bra med öppna dörrar. Det håller
jag med om, och det är glädjande att regeringen ändå kan tänka i de här
banorna. Det är bara tråkigt att tanken inte fullföljdes på det sättet att man
omedelbart satte pantsystemet i sjön.
Jag är helt övertygad om att pantsystem faktiskt också har en annan egen-
skap som gynnar miljön. Pantsystemet i sig ger en stark stimulans till teknisk
utveckling. I den mån som aktörerna på den här marknaden tycker att detta
system är besvärligt och kostar arbetsinsatser, kommer intresset för batteri-
typer som inte har dessa egenskaper och som inte är pantbelagda att öka.
Jag tycker faktiskt att det är tråkigt att behöva konstatera att vi inte har pant
på normala batterier. Om vi hade haft det är jag övertygad om att vi skulle
ha fått en mycket snabb utveckling mot batterier som gjorde att vi inte be-
hövde ha ett pantsystem, helt enkelt därför att de i sig var miljövänliga.
Detta är en mycket viktig funktion, som gäller nästan alla ekonomiska styr-
medel, men i fråga om pantsystemet tror jag att det gäller i ovanligt hög grad.
Om vi ser litet framöver kan det här problemet bli accentuerat, nämligen
om elbilen införs. Då får vi säkerligen ett ökat antal batterier att ta hand om.
Vissa remissvar av tyngre karaktär förordar ändå ett pantsystem, det gäl-
ler bl.a. LOs och konsumentverkets remissvar. Jag skulle tro att det bakom
remissvaren där man förordar ett pantsystem ligger en betydande tanke-
möda för att få fram de system som man tycker är bäst ur miljösynpunkt.
Anf. 79 SÖREN NORRBY (fp) replik:
Fru talman! Kaj Larsson säger att bidraget till Returbatt med 17 kr. per
batteri har gett bra resultat. Varför skulle det då inte fungera bra framöver
också, frågar Kaj Larsson och menar att det inte behövs någon ytterligare
stimulans. Det där låter ju bestickande, ända till dess man funderar ett snäpp
till och upptäcker att vad Returbatt egentligen har sysslat med är att skumma
grädden av marknaden. Man har tagit hand om de gamla batteriupplag som
funnits på bensinstationer, bilverkstäder, skrotupplag osv. Men nu är denna
marknad i stort sett avbetad, och det är vad Returbatt med stor framgång
har åstadkommit under de här två åren.
Nu gäller det att ta nya tag och hitta på nya stimulansinstrument och nya
idéer för att nå de enstaka batterier som finns i kanske en halv miljon villaga-
rage i landet eller hos tiotusentals lantbrukare som kanske har 10, 15 eller
20 batterier var men som hittills inte har nåtts av en ordentlig information.
Jag återkommer därmed till frågan om informationen som styrmedel. Det är
mycket betydelsefullt att vi utvecklar styrinstrumenten i det här samman-
hanget, och det gör vi inte genom att titta i backspegeln utan att genom att
se framåt.
Jag har en del egna erfarenheter av den här typen av batteriinsamlingar.
Alldeles entydigt är den reaktion som jag har mött från många människor
som kommit med sina gamla batterier: Vad bra att det ordnats en sådan här
insamling, för förut har jag inte haft en aning om var jag skulle göra av mina
gamla batterier. Det kom en pensionär med ett batteri på cykelns pakethål-
lare. Han kom tillbaka gång på gång, eftersom han hade flera batterier
hemma i sitt garage men inte någon bil längre.
Jag har massor av spännande och intressanta erfarenheter från ett stort
antal sådana insamlingar som jag har varit med om. Ibland har insamling-
arna skett med intensiv medverkan av idrottsorganisationer. Det har varit
just sådana klubbar och föreningar som i sin verksamhet arbetar mycket med
batterier, dvs. motororganisationer och liknande. De har ställt upp, och de
har fått en slant för varje insamlat batteri. Ungdomarna deltog i insamlingen
och lärde sig vad miljövård i praktiken är för någonting, samtidigt som de
bidrog till finansieringen av sin egen idrottsverksamhet.
Den sortens ideella insatser skall vi satsa på även i framtiden.
Sedan tackar jag Kaj Larsson för ett ärligt besked när det gäller räntan på
den här batterifonden. Det var ett ärligt besked och en vettig kommentar.
Jag hoppas att vi tillsammans skall kunna se till att de här pengarna blir rän-
tebärande och att vi på samma sätt skall kunna arbeta för att få även bilskrot-
ningsfondens pengar räntebärande. De här pengarna är litet grand av gräd-
den på moset när det gäller viktiga återvinnings- och miljövårdsinsatser i det
här landet.
Anf. 80 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Kaj Larsson sade i sin replik ingenting mer om detta med
ökad satsning på forskning och utveckling. Det förstår jag så väl, för med
hedern i behåll hade han inte kunnat göra mycket annat än att instämma i
det jag sade, och det vill han tydligen inte göra, åtminstone i den här försam-
lingen. Jag hoppas att Kaj Larsson har desto mer att säga till kamraterna i
regeringen, så att vi kan få en proposition som innehåller ett förslag om or-
dentliga satsningar på forskning och utveckling kring alternativa batterier.
Det är fånigt att vi skall behöva en så lång och tjatig diskussion om företa-
get Returbatt. Detta är ju en relativt enkel fråga, och jag förstår faktiskt inte
det envisa socialdemokratiska motståndet på den här punkten.
I naturvårdsverkets utredning heter det:
”Ett för ändamålet särskilt bolag - Returbatt - föreslås administrera sys-
temet ---. Kravet på Returbatts verksamhet bör vara att inom en tvåårspe-
riod från det att systemet trätt i kraft nå en kontinuerlig insamlingsnivå över-
stigande 90 %.
I Returbatt bör ingå de branscher som berörs av förslaget dvs. batteritill-
verkare, batteriimportörer, skrotbranschen, återvinningsföretag m.fl.”
Det är alltså den statliga myndigheten naturvårdsverkets synpunkter på
hur det här bolaget skall vara uppbyggt och vad det skall göra. Då kan jag
inte förstå varför det skulle vara så orimligt att även miljörörelsen hade säte
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
101
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Åtgärder mot
miljöfarliga
blybatterier
102
i detta bolags styrelse för att kunna vara med och arbeta med dessa oerhört
viktiga informationskampanjer. Miljörörelsen har en lång och gedigen erfa-
renhet av hur man når ut med bra information just i miljöfrågor. Jag kan inte
förstå det här envisa motståndet. Jag tycker att Kaj Larsson åtminstone
borde kunna säga att man skall tänka över saken och fundera på om detta
inte skulle kunna vara en bra idé. Det finns inte någon anledning till att det
föreligger partiskiljande motsättningar i denna fråga.
Anf. 81 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag vända mig till Ivar Virgin. Han är envis när det
gäller pantsystemet. Han tror än en gång att det är pantsystemet som skall
lösa hela problematiken.
Som jag ser det är inte problemet så stort i dag. Jag tycker inte att Ivar
Virgin skall vara så låst vid detta. Jag har sagt i talarstolen här i dag att om
det visar sig att de goda resultat vi har uppnått under två år inte håller i sig,
är vi öppna för att pröva ett pantsystem.
Man skall också vara medveten om, Ivar Virgin, att det också är byråkra-
tiskt att införa ett pantsystem. Det innebär merarbete osv., och jag trodde
inte att Ivar Virgin var en sådan vän av byråkrati.
Sören Norrby verkar veta allt. Han vet att det finns batterier i garage, i
lador osv. När batteribranschen gör den bedömningen att det inte finns flera
batterier kvar vet Sören Norrby hur det förhåller sig: Det står ett batteri här
och ett annat där, och tillsammans blir de många batterier. Jag litar faktiskt
på branschens bedömning i det här fallet.
Glöm inte heller, Sören Norrby, den information som finns i förslaget om
att man skall fortsätta att gå ut och informera människor om hur viktigt det
är att batterier kommer i rätta händer när de är uttjänta.
Till sist talar Sören Norrby om att idrottsföreningar och liknande skall ta
hand om batterierna. Jag har själv arbetat inom idrottsföreningar och min
uppfattning är att vi skall vara rädda om idrottsfolket. Jag vill använda dessa
människor till att fostra och ta hand om vår ungdom - inte till att ragga batte-
rier!
Satsning på utveckling är ju någonting som vi kommer att fortsätta med,
Annika Åhnberg. Som jag har sagt kommer en utredning att tillsättas. Jag
tycker att det är naturligt att man börjar med att titta på vad som finns i dag,
och man har kommit ganska långt internationellt sett på detta område. Man
bör summera de olika bitarna innan man kastar sig in på forskning och ut-
veckling. Jag tycker att det är rätt naturligt att man klarar av detta problem
först.
Det har framförts kritik som går ut på att utredningen skulle ha kommit
till stånd långt tidigare. Det kvittar naturligtvis vad regeringen gör. När ut-
redningar kommer till stånd är det alltid för sent och fel på något sätt. Det
har jag vant mig vid här i riksdagen.
Till sist, Annika Åhnberg, Returbatts styrelse är en privat styrelse. Vi kan
inte sätta oss på den. Jag bedömer det så att det skulle vara bra om det blev
konkurrens för att inte Returbatt blev ensamt på marknaden om att samla
in batterier.
Jag har ingenting emot att fler företag gör det. De får naturligtvis ansöka
om pengar från insamlingen precis som Returbatt. Vi kan inte sitta här och
säga att den ena eller andra personen skall sitta i Returbatts styrelse.
Anf. 82 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Miljöpartiet de gröna har tidigare föreslagit att ett pantsystem
skall införas för blybatterier. Detta kan lämpligen utformas som ett miljöav-
giftsbaserat inlämningspremiesystem.
Med regeringens förslag saknar man möjligheter att lägga styrande mil-
jöavgifter på blybatterier. Endast avgifter för att direkt täcka kostnader för
omhändertagande kan tas ut.
Vi anser att möjligheterna att ta ut avgifter bör utökas. En styrande mil-
jöavgift på blybatterier bör tas ut. Pengarna bör användas till att ta fram mer
miljöanpassade alternativ till blyackumulatorer.
Detta är angeläget eftersom det fortfarande saknas bra alternativ i han-
deln. Pengarna skulle kunna tas in till den kemikaliefond som miljöavgiftsut-
redningen har föreslagit.
Miljöskyddskommittén arbetar bl.a. med en samordning av miljölagstift-
ningen. Det är olyckligt med en uppsplittring av miljölagstiftningen i alltför
många lagar eftersom det försvårar tillämpningen.
Små lagar, som t.ex. den som föreslås i propositionen, är därför olämpliga.
Miljöskyddskommittén bör därför få i uppdrag att arbeta in lagen i annan
miljölagstiftning.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 8 och 11.
Jag vill också kommentera något av det Kaj Larsson sade. Han har rätt i
att kemikaliefonden inte finns ännu. Det utesluter inte att den kommer att
finnas så småningom och förhoppningsvis kan man då lägga det i denna fond.
Kaj Larsson sade också att det inte behövdes några pekpinnar från riksda-
gen. Om det inte skall behövas några pekpinnar från riksdagen vill det nog
till att regeringen kommer med betydligt snabbare och radikalare idéer på
miljöområdet. Det måste ju hända någonting.
1 propositionen återfinns egentligen inget förslag om hur man skall ut-
veckla alternativen. Trots att det nämns i inledningen, finns det bara en kort
bit om att saken skall utredas och att man därefter skall återkomma i frågan.
Det hade varit väldigt bra om man redan här hade kunnat lägga in ett förslag
om styrande avgifter så att det verkligen hade hänt någonting i fråga om al-
ternativen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
8 § Miljöprojekt Göteborg
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU 16 Miljöprojekt Göteborg (skr. 1990/91:6).
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
103
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
104
Anf. 83 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! Snart är det på dagen tre år sedan som regeringen tillkallade
en delegation med uppgift att initiera och samordna åtgärder för att göra
Hisingen i Göteborgs kommun väsentligt renare inom en 10-årsperiod. De-
legationen har sedermera presenterat sitt betänkande Miljöprojekt Göte-
borg. Och det är detta som nu föranleder regeringen att i en skrivelse till
riksdagen låta oss ta del av de åtgärdsförslag som där ges.
Jag vill först konstatera att det nu har gått tre år av de tio år som angavs i
uppdraget. Det är viktigt att komma ihåg detta eftersom många åtgärder
måste planeras i mycket god tid för att så småningom ge effekt. Ett bra exem-
pel på detta är satsningar på infrastrukturen i form av en utbyggd järnväg.
Miljöprojekt Göteborg har arbetat mycket aktivt. De stora punktutsläp-
pen i Göteborg har studerats, såsom raffinaderierna, hamnen, Volvo m.fl.,
därutöver har avfallshanteringen och trafiken varit de stora delarna i miljö-
projektets arbete.
Det är just på dessa punkter som vi från centern anser att riksdagen bör
reagera på den skrivelse som vi i dag har att ta ställning till. Vi anser således
att statsmakterna skall ta ett större ansvar bl.a. när det gäller att kontrollera
de stora punktutsläppen, dvs. ge länsstyrelsen större möjligheter till bättre
kontroller.
På samma sätt menar vi att statsmakterna måste ta större ansvar när det
gäller avfallshanteringen. Man kan genom ekonomiska styrmedel se till att
de blir mera lönsamt att sortera avfall. Detta har vi gett uttryck för i reserva-
tion nr 1 resp, reservation nr 7. Centern står självklart bakom dessa i sin
helhet men med den ordning vi numera har beslutsordningen här i kamma-
ren avstår jag från att hemställa om bifall på dessa två reservationer.
Fru talman! Jag vill slutligen ta upp den fråga som såväl Miljöprojekt Gö-
teborg som många andra utredningar kommit fram till är det allvarligaste
miljöproblemet i Göteborg - biltrafiken. Som framgår av betänkandet så har
utöver Miljöprojekt Göteborg också storstadstrafikkommittén behandlat
detta liksom den av regeringen tillsatte förhandlingsmannen i Göteborgsre-
gionen Ulf Adelsohn. Alla kommer fram till att det är ett stort miljöproblem
med den tilltagande biltrafiken och att bästa åtgärden är att få en bättre kol-
lektivtrafik.
Utskottet avstår ifrån att ta ställning i dessa viktiga frågor. Enligt vår me-
ning bör riksdagen ta fasta på vad som sägs i skrivelsen angående trafikpro-
blemen och även uttrycka en mening om vad man bör göra för att åtgärda
dessa.
Enligt centerns mening är det tre saker man kan göra. Det ena är att se till
att samhällsplaneringen är sådan att vi hellre minskar behovet av trafik när
vi planerar bostäder, arbetsplatser och service än att vi som många gånger
sker ökar behovet av trafik. En ytterligare åtgärd är att förbättra drivmedlen
för bilarna. Katalytisk avgasrening var en åtgärd, en annan är att börja an-
vända inblandning av etanol.
Regeringen har här underlåtit att satsa på detta bränsle, vilket är helt obe-
gripligt. Det gäller en inhemsk produktion som samtidigt ger våra storstäder
en bättre miljö. Vi anser i vår reservation nr 1 att regeringen skyndsamt skall
vidta åtgärder för att stimulera detta inhemska bränsle.
Den tredje åtgärd som jag vill ta upp är naturligtvis satsningen på kollek-
tivtrafiken. För Göteborgs vidkommande gäller det pendeltrafiken i regio-
nen, spårvägstrafiken inne i Göteborg och naturligtvis även fortsatta förbätt-
ringar i framkomligheten för busstrafiken i Göteborg. Detta är åtgärder som
är oerhört viktiga för att man skall kunna få en bättre trafiksituation i Göte-
borg.
Man kan undra vad detta har att göra med oss i riksdagen. Är det inte
Göteborgs och Göteborgsregionens egen sak att hantera? Men som framgår
av såväl skrivelsen från Miljöprojekt Göteborg som av andra utredningar är
man överens om att det är statens ansvar att svara för satsningarna i infra-
strukturen. I regeringens skrivelse framhålls också den påbörjade satsningen
på järnvägen, bl.a. västkustbanan.
Fru talman! Jag tycker att man inom utskottet med ansvar för miljöfrågor
är alltför flat. Man talar om denna blygsamma satsning samt om att man
inom regionen först måste komma överens om någon form av trafikplane-
ring. Vad är nu detta?
I regionen är man överens om att en satsning måste ske på det västsvenska
järnvägsnätet. Det har betydelse för en effektivare godstrafik och kommer
starkt att medverka till en avlastning av vägnätet runt Göteborg och på ga-
torna i själva Göteborg. En framtida satsning på snabbtåg på samtliga linjer
kommer att medföra en annan struktur på flygtrafiken och minska såväl per-
sonbils- som busstrafiken, t.ex. mellan Göteborg och Malmö samt Göteborg
och Oslo.
Det antyds emellanåt att en utbyggnad av västkustbanan mellan Göteborg
och Malmö inte skulle vara färdig förrän in på 2000-talet. Om så är fallet är
det helt förödande ur miljösynpunkt. Det är skrämmande att det utskott som
har ansvar för miljön inte reagerar på detta utan bara hänvisar till att miljö-
ministern har sagt att man skall återkomma med en samlad bedömning
längre fram.
Från centerns sida anser vi att riksdagen i stället bör tala om vilka sats-
ningar som bör göras, eftersom regeringen så totalt har underlåtit detta un-
der ett stort antal år. Vi anser att riksdagen skall ge regeringen till känna vad
vi har sagt om behovet av satsningar på kollektivtrafiken i Västsverige.
Pendeltrafiken skulle få helt andra villkor om man hade dubbelspår på
samtliga fem järnvägslinjer. Om man sedan också ser till att den regionala
spårtrafiken blir genomgående i Göteborg skulle standarden höjas betydligt.
Det skulle bli ett ännu mer attraktivt alternativ till bilen som färdmedel, inte
minst vid arbetsresor men även i övrigt i regionen.
Regionen och Göteborg får själva svara för kostnaderna för att köpa in
tåg och spårvagnar. Det är stora investeringar som man är beredd att göra.
Själva spåren måste dock anses tillhöra infrastrukturen, och för denna skall
staten svara. Det tar tid innan en sådan här planering blir genomförd och får
effekt. Det är därför viktigt att vi så snart som möjligt får beslut i dessa vik-
tiga frågor.
Miljöprojekt Göteborg har tio år på sig. Av dessa har tre redan gått. Med
den takten, fru talman, som projektet fortskrider föreligger stor risk att det
inte hinner hända mycket på de återstående sju åren heller.
Från centerns sida har vi en klar uppfattning om vad som behöver göras.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
105
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
106
Det behövs inte flera utredningar. I första hand skall man i stället ge banver-
ket tillräckligt med investeringsmedel och fatta nödvändiga beslut för att nå
den effekt som Miljöprojekt Göteborg talar om.
Med anledning av vad jag nu har sagt ber jag att få yrka bifall till reserva-
tion nr 2 i jordbruksutskottets betänkande nr 16.
Avslutningsvis vill jag tillägga att finansministern snart lägger fram budge-
ten för kommande år. Jag hoppas att det i densamma återfinns rejäla anslag
för investeringar i kollektivtrafiken på västkusten. I annat fall är det på grän-
sen till politiskt bedrägeri att tillsätta sådana utredningar som Miljöprojekt
Göteborg, storstadstrafikkommittén eller statliga förhandlare om inte rege-
ringen är beredd att följa upp dessa utredningar med rejäla investeringsan-
slag.
Anf. 84 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Göteborgsregionen har många stora och svåra miljöproblem.
Det beror på att det finns många verksamheter lokaliserade till det området
som ger upphov till miljöproblem. Det beror också på att regionen får ta
emot en stor del luftföroreningar som kommer från andra länder.
Det var därför mycket befogat när Miljöprojekt Göteborg tillsattes.
Många och stora förhoppningar knöts till projektet om att man skulle arbeta
med miljöproblemen på ett nytt sätt. Det gjorde man också. Man arbetade
sektorsövergripande i många avseenden. Man arbetade med myndigheter
och privata företag. Man utnyttjade den gedigna kunskap som finns hos
fackföreningsrörelsen, och man gick över många gränser som ett utrednings-
arbete annars sällan passerar. Man åstadkom också många konstruktiva del-
lösningar.
Ändå kan man i dag höra ganska många som lever och bor i den här regio-
nen uttrycka en besvikelse över att så litet har hänt som människor påtagligt
kan uppleva, om man t.ex. bor på Hisingen. För bara några dagar sedan
kunde vi på nytt läsa i tidningarna om att man hade inversion. Ett tjockt,
gråbrunt, smutsigt lufttäcke lade sig som ett lock över regionen.
Det här beror självfallet på att många av de problem som påvisades i Mil-
jöprojekt Göteborg och som tas upp i den utmärkta sammanställning som
utredningen har gjort, inte kan lösas på det lokala planet. Det krävs övergri-
pande lösningar. Det krävs förändrad miljölagstiftning och insatser från re-
geringen och riksdagen.
När det gäller ett av de viktigaste problemområdena som även föregående
talare tog upp, trafiken, behövs det resurser från statens sida för att man
skall kunna göra en satsning på kollektivtrafiken. Jag delar den uppfattning
som Rune Thorén framförde. Det känns mycket beklämmande att från jord-
bruksutskottet lämna ett betänkande där man inte obönhörligt kräver att
dessa resurser skall satsas på denna region. Man nöjer sig med vaga uttalan-
den fråri regeringen om att man skall återkomma i den frågan.
Det finns en risk för att den entusiasm som människor kände när Miljöpro-
jekt Göteborg startade över att man nu på ett nytt sätt och mera resolut och
handgripligt skulle göra något åt miljöproblemen, förbyts i resignation och
uppgivenhet över att det bara blev ytterligare en utredning och ytterligare
en bunt papper att lägga på hyllan.
Därför hade det varit angeläget att riksdagen i dag skulle ha markerat att
om man tillsätter en sådan utredning - vilket i sig är ett outtalat löfte - skall
man också vidta de nödvändiga åtgärderna som utredningen kommer fram
till. När man tillsatte den utredningen borde det ha följts av nödvändiga re-
surser. Det borde riksdagen i dag ha fattat beslut om och ställt som krav till
regeringen.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till vår reservation nr 3, som handlar om
behovet av resurser för utbyggnad av kollektivtrafiken.
Jag sade att Miljöprojekt Göteborg kommer med många förslag till lös-
ningar som sträcker ut sig vitt och inte är lokala. Det avspeglas också i betän-
kandet, där man kan finna reservationer på så vitt skilda områden som befo-
genheten att besluta om hastighetsbegränsning lokalt och nödvändigheten
av att införa principen om den omvända bevisbördan i miljölagstiftning. Det
finns över huvud taget många krav och förslag om ökade anslag och om för-
ändrad lagstiftning.
Vid utskottshanteringen tyckte jag att en hel del av dessa förslag lämpligen
borde ha behandlats i ett annat sammanhang och yrkade därför inte bifall till
ett antal reservationer. Jag kommenterade i stället i särskilda yttranden att
jag delar de krav som förs fram i reservationerna, men inte tyckte att det var
lämpligt att reservera sig. Nu har jag, för att tala i klartext, fått bakläxa på
detta från min grupp, som tycker att det skapar oklarhet om vi inte yrkar
bifall till de reservationer som innehåller ståndpunkter som vi i andra sam-
manhang har framfört. Jag vill därför, fru talman, passa på att markera att
vi också ansluter oss - även om jag nu inte yrkar bifall - till reservationerna
nr 5, 6, 8, 9, 11 och 12.
Jag vill dock yrka bifall till vår reservation nr 3 som handlar om kollektiv-
trafiken och även till reservation nr 10. Denna reservation innehåller ett för-
slag som framfördes i rapporten från Miljöprojekt Göteborg om att Göte-
borgsregionen skulle bli ett miljöskyddsområde. Om det skulle bli ett miljö-
skyddsområde, öppnar det helt andra möjligheter att göra något åt miljöpro-
blemen speciellt i denna region. Det ger större befogenheter att fatta spe-
ciella beslut för denna region.
Det här kravet framförde Miljöprojekt Göteborg i sin utredning. Vi från
vänsterpartiets sida tycker att det är beklagligt att regeringen inte har tagit
fasta på detta förslag och tagit upp det i sin proposition till riksdagen utan
avvisar detta utan att egentligen göra några kommentarer eller ens förklara
varför. Man förklarar inte heller hur man anser att de resultat som var avsik-
ten med att göra Göteborgsregionen till ett miljöskyddsområde på annat sätt
skulle kunna uppnås.
Fru talman! Jag yrkar alltså särskilt bifall till reservationerna 3 och 10.
Därutöver står vi från vänsterpartiets sida bakom de reservationer vi har un-
dertecknat, och därutöver dem som jag nyss räknade upp.
Anf. 85 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Miljöprojekt Göteborg skapades för att lösa Göteborgs och
speciellt Hisingens, miljöproblem. Delegationen har mycket riktigt tagit
fram en rad bra förslag, men på grund av bristande politisk vilja hos rege-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
107
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
108
ringen och hos utskottsmajoriteten är det tveksamt om de nödvändiga poli-
tiska besluten blir verklighet. Satsningarna saknas.
Sämst har det blivit på trafikområdet. De av regeringen och utskottsmajo-
riteten föreslagna åtgärderna kommer knappast att göra Hisingen väsentligt
mycket renare på tio år. För detta krävs ett helt batteri av mer långtgående
och delvis helt andra åtgärder, som inkluderar kraftiga ekonomiska styrme-
del som kan ge effekt på kort sikt, t.ex. kommunala miljöavgifter.
Luften i Göteborg är eländig. Till på köpet räknar man med en 5-procentig
tillväxt av biltrafiken per år. Detta kommer att leda till att utsläppen ökar
även om vi inför katalysatorer på varenda bil. Detta skulle innebära att vi år
2010 skulle ha 25 % större kväveoxidutsläpp än i dag.
För att få bättre luft i Göteborg krävs mycket stora insatser både för spår-
vägen och för den regionala tågtrafiken. Tyvärr har dock kollektivtrafiken
systematiskt missgynnats när statens anslag till trafiken har fördelats - trots
Miljöprojekt Göteborg. Det har på senare tid dragits i gång nya vägprojekt -
Säröleden är ett exempel - trots att de pengarna borde ha satsats på kollek-
tivtrafiken i stället.
Biltrafiktillväxten är störst mellan Göteborg och kranskommunerna. Där-
för är det oerhört viktigt att kollektivtrafiken in till Göteborg förstärks. Till
Göteborg leder som alla vet järnvägar från Uddevalla, Vänersborg, Alingsås
och Kungsbacka, men endast en är i dag utnyttjad för pendeltågstrafik. För
att få till stånd en effektiv pendeltågstrafik krävs att Bohusbanan och Borås-
banan rustas upp samt att utbyggnaden till dubbelspår fortsätter utan avbrott
på västkustbanan. Dessutom krävs ökade anslag till länstrafiken.
Men vad har resultatet varit? Jo, i det s.k. krispaketet minskade rege-
ringen i stället anslagen till länstrafiken och den interregionala trafiken! Man
går alltså tvärtemot vad man borde göra. Kan detta vara miljöpolitik? Nej,
det passar att avge bra miljölöften i samband med att man drar i gång sådant
som Miljöprojekt Göteborg, men sedan drar man ner dessa pengar.
Västpendeln måste förverkligas i full omfattning, och då måste det till
mera pengar från statens sida.
Statsbidrag bör också kunna utgå för en större del av investeringarna vad
gäller spårväg, och även för trådbussinvesteringar.
Miljöpartiet de gröna har tidigare föreslagit ett särskilt investeringspro-
gram för miljövänlig kollektivtrafik. Under en tioårsperiod bör staten satsa
15 miljarder, utöver andra anslag till bl.a. järnvägsinvesteringar. Det bör bli
500 milj. kr. per år.
Vi anser också att anslagen till investeringar i järnvägsnätet bör flerdubb-
las. Vi har tidigare föreslagit att 65 miljarder anslås till ändamålet under 90-
talet. Första året bör nivån kunna vara 2,5 miljarder kronor, vilket vi före-
slog för 1990/91. Med dessa investeringar, tillsammans med ökade anslag till
köp av persontrafik på järnväg - som regeringen i stället skär ned - skulle
man kunna uppnå en förbättrad miljösituation i Göteborg.
Storstadskommunerna och staten måste dela på kostnader för utbyggna-
den av kollektivtrafik. Motivet till detta är att för att vi skall få en hyfsad
miljösituation måste huvuddelen av minskningen av biltrafiken ske i storstä-
derna. Detta innebär att det måste komma till stånd restriktioner mot bilis-
men, t.ex. i form av regionala drivmedelsavgifter och områdesavgifter.
Dessa avgifter kan samtidigt vara en finansieringskälla för kollektivtrafiken.
Men även om en del statliga medel kan användas för att förbättra kollektiv-
trafiken, måste kommunernas beskattningsrätt utvidgas, så att finansierings-
möjligheterna ytterligare ökas genom t.ex. bilavgifter, miljöavgifter och lä-
gesskatt för kommunala fastigheter.
För att förbättra situationen i miljöskyddsområdet Göteborg bör dieseld-
rivna fordon och bensindrivna fordon utan effektiv avgasrening snarast möj-
ligt avvecklas. En storsatsning på alternativ som är bättre ur miljösynpunkt
bör omgående sättas i gång med statligt stöd. Senast 1995 bör miljöskydds-
området Göteborg vara stängt för dieselfordon och bensinfordon utan effek-
tiv rening.
Omprövning av stora punktkällor bör intensifieras, som Miljöprojekt Gö-
teborg har föreslagit. Naturvårdsverket bör omedelbart begära omprövning
och samtidigt agera så att man når den målsättning som skisserats i miljöpro-
jektet. Dessutom måste kommunen få rätt att begära omprövning av konces-
sionsvillkoren. Större krav måste också ställas i lagstiftningen genom att man
vid koncessionsprövningen utgår från vad naturen och människan tål. I dag
utgår man i stället från vad som är ekonomiskt möjligt för branschen.
Göteborg måste förklaras vara miljöskyddsområde på det sätt som delega-
tionen föreslår. Regeringen går inte på den linjen, och utskottet kan heller
inte tänka sig den. Det uppdrag som regeringen senare ämnar ge naturvårds-
verket är inte tillräckligt. Kommunen bör vidare få möjlighet att på egen
hand utfärda generella föreskrifter inom miljöskyddsområdet. Det bör
också klargöras i miljöskyddslagen att det inom miljöskyddsområdet skall
kunna utfärdas föreskrifter som ställer mer långtgående krav än vad som
normalt är möjligt med stöd i miljöskyddslagens nuvarande tillåtlighetsreg-
ler.
Dagens miljölagstiftning utgår huvudsakligen från att kontrollera enskilda
punktutsläpp. Trafikens miljöeffekter regleras över huvud taget inte. Miljö-
lagstiftningen klarar därför inte av att begränsa den totala miljöbelastningen
i ett område. Den totala belastningen består ju av summan av olika punktut-
släpp, utsläpp från ”rörliga källor”, bilar, diffusa utsläpp, t.ex. från jordbru-
ket, och utsläpp från punktkällor.
Det är därför nödvändigt att införa miljökvalitetsnormer, som fastlägger
den kritiska belastningsgränsen i ett område och tar med samtliga förore-
ningskällor. För att få ett system med miljökvalitetsnormer att fungera effek-
tivt behöver de kopplas till en möjlighet att arbeta med rättsligt bindande
genomförandeplaner - planer som skall följas.
Göteborg är ett typiskt problemområde, med utsläpp från en mängd olika
källor, där problemen inte har kunnat klaras av med dagens miljölagstift-
ning. Miljöskyddskommittén bör därför få klara direktiv om att kvalitetsnor-
mer i kombination med genomförandeplaner bör införas i miljölagstift-
ningen. Det är en förutsättning för att vi skall kunna reda upp sådana pro-
blem som finns i Göteborg och även i andra delar av landet.
Både kemikalieinspektionen och kommunerna har i dag otillräckliga re-
surser för att kontrollera alla nya kemikalier. Principen om den omvända
bevisbördan, dvs. att den som tillverkar eller importerar en produkt skall
visa att den inte är alltför farlig för hälsa och miljö, finns med i förarbetena
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
109
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
till kemikalielagstiftningen. Det innebär egentligen att den redan bör tilläm-
pas. Om den omvända bevisbördan skrivs in i lagen om kemiska produkter,
kommer det att klargöras att den verkligen gäller fullt ut, och den blir lättare
att tillämpa för tillsynsmydigheterna. Lagen bör därför ändras på det sätt
som miljödelegationen har föreslagit.
Miljödelegationen föreslår vidare att substitutionsprincipen skall skrivas
in i lagen om kemiska produkter. Detta är redan genomfört, eftersom miljö-
partiet de gröna fick stöd av riksdagen för ett motionsyrkande. Här är i stäl-
let det viktiga att substitutionsprincipen tillämpas fullt ut, dvs. finns det en
ofarligare kemikalie skall de som använder den farliga kemikalien tvingas att
gå över till att använda den ofarligare.
Lagen om kemiska produkter skiljer sig från miljöskyddslagen genom att
den gäller hela kedjan från tillverkning till användning och avfallshantering.
Det är en brist att inte lagen om kemiska produkter tillämpas redan vid kon-
cessionsprövning enligt miljöskyddslagen. Om lagen om kemiska produkter
tillämpades vid tillståndsgivningen skulle koncessionsnämnden kunna ta
hänsyn även till andra miljöeffekter än dem som direkt orsakas av tillverk-
ningen. Lagstiftningen bör därför ändras så att även lagen om kemiska pro-
dukter tillämpas vid tillståndsprövningen.
Miljödelegationen har föreslagit att transporter till och från tillståndsplik-
tig och transportintensiv verksamhet skall prövas enligt miljöskyddslagen.
Regeringen menar i sin skrivelse att den prövningen redan görs genom att
lokaliseringen sker enligt 4§ miljöskyddslagen. Ja, möjligheten att pröva
finns men utnyttjas inte, och prövningen blir otillräcklig. Därför måste
större hänsyn tas till transporterna vid koncessionsprövningen. Miljölagstift-
ningen bör ändras enligt delegationens förslag, och miljöskyddskommittén
bör får tilläggsdirektiv om att utforma förslaget.
Miljöpartiet de gröna står bakom sina reservationer. Jag yrkar bifall till
reservationerna 4, 6 och 10.
Anf. 86 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! Jag skall också försöka spara tid.
Miljösituationen i södra och västra Sverige är allvarlig, och ön Hissingen
i Göteborg är ett av de mest utsatta områdena i Sverige när det gäller utsläpp
av luftföroreningar. Det kan vi alla vara överens om.
Av det skälet beslöt regeringen den 17 december 1987 att utse en delega-
tion med uppgift att initiera och samordna åtgärder för att göra Hisingen i
Göteborgs kommun väsentligt renare inom en tioårsperiod.
I jordbruksutskottets betänkande 1990/91:JoU16, Miljöprojekt Göte-
borg, behandlas regeringens skrivelse 1990/91:6, vari regeringen bereder
riksdagen tillfälle att ta del av de åtgärdsförslag som lämnats av delegationen
för Miljöprojekt Göteborg och uppföljningen av dess förslag.
Utskottsmajoriteten har ingen erinran mot denna redovisning. Jag vill på
utskottsmajoritetens vägnar framföra ett tack till medlemmarna i delegatio-
nen för ett bra jobb.
De motioner som väckts av centern, miljöpartiet och vänsterpartiet med
anledning av skrivelsen gäller till största delen sådana frågor som riksdagen
110
kommer att behandla mer ingående i den miljöpolitiska propositionen våren
1991.
Ett antal av motionerna och de 14 reservationerna är redan åtgärdade. Jag
skall motivera utskottsmajoritetens yrkande om avslag på samtliga reserva-
tioner.
När det gäller reservation 1 av centern och vänsterpartiet, som handlar om
stora punktkällor m.m., kan utskottsmajoriteten för sin del inte se någon
motsättning mellan miljöministerns uttalande och reservanternas synpunk-
ter i detta avseende. Jag ber er därför förklara vad som skiljer oss åt.
Som framgår av skrivelsen har miljöministern understrukit det angelägna
i att utsläppsvillkoren för de företag som påverkar mil jön i området kan skär-
pas kraftigt i samband med omprövningen av villkoren enligt miljöskyddsla-
gen. Vidare har redovisats hur regeringen i några koncessionsärenden fast-
ställt strängare krav för att minska användningen och utsläppen av lösnings-
medel från vissa anläggningar i Göteborg.
Utskottsmajoriteten delar miljöministerns uppfattning att miljöarbetet
bör drivas intensivt och att ny reningsteknik, råvarusnålare metoder och mil-
jövänligare kemikalier utnyttjas i produktionen. Flertalet av de problem
som delegationen pekar på kommer också att behandlas i den miljöpolitiska
propositionen våren 1991.
I reservationerna 2-7 behandlas olika trafikfrågor. Utskottsmajoriteten
anser i likhet med miljöministern att trafiken är ett av storstädernas stora
miljöproblem och att utsläppen från trafiken behöver minskas kraftigt. För
att uppnå detta krävs bl.a. en utbyggd och konkurrenskraftig kollektivtrafik.
Jag vill framhålla att skrivelsen innehåller en utförlig redovisning av de åt-
gärder som vidtagits resp, planeras för att lösa trafik- och miljöproblemen,
främst i storstäderna.
För att förbättra trafiken och livsmiljön i våra tre storstäder har tre för-
handlare presenterat förslag om situationen i Göteborg, Stockholm och
Malmö. Regeringen har aviserat att den kraftigt bidrar med medel för att
lösa en del av de stora trafik- och miljöproblem som har uppstått i våra stor-
städer.
Jag vill tillägga att de mer övergripande frågorna om trafik och miljö m.m.
i huvudsak kommer att behandlas i samband med den miljöpolitiska propo-
sitionen våren 1991.
Att som centerpartiet i dess reservation 2 nu specificera åtgärder för när-
mare 50 miljarder kronor för att komma till rätta med trafikmiljöproblemen
i Göteborg är inte särskilt begåvat. Hur skall centerpartiet finansiera alla
projekten? Har centern övergivit målsättningen att hela Sverige skall leva?
I reservation 5 från miljöpartiet föreslås att kommunerna i Göteborgsre-
gionen ges rätt att sänka hastigheten. Jag vill upplysa Claes Roxbergh om att
kommunerna enligt nu gällande regler kan besluta om lokala hastighetsgrän-
ser för vissa vägar om det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, fram-
komligheten eller miljön.
Övriga reservationer under avsnittet trafik avstyrks med bl.a. motive-
ringen att frågorna kommer att behandlas i den miljöpolitiska propositionen
och får en mer ingående sakbehandling.
Centerpartiet tar i sin reservation 7 upp problemen med de växande av-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
111
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
fallsmängderna. Jag vill upplysa om att jordbruksutskottet i betänkande
JoU:16 i samband med behandlingen i våras av regeringens förslag om vissa
avfallsfrågor anförde att avfallets volym och farlighet måste minska samti-
digt som behandlingen av det avfall som ändå uppkommer förbättras.
Utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med att minska mängden avfall
och avfallets farlighet skall enligt riksdagsbeslutet vara följande:
Produktionsmetoderna måste utvecklas med utgångspunkt i sparsamhet
med råvaror och återvinning av använt material. Sparsamhet, hushållning
och återanvändning skall vara grundläggande principer för vårt utnyttjande
av naturresurser och inriktningen av vår varuproduktion.
Återanvändning måste därför vara en ledande princip. Varorna måste
vara anpassade till miljökraven redan från början.
Det är alltså producenten som skall ansvara för att varorna får en miljöan-
passad utformning och för att den restprodukt som en vara lämnar i form av
avfall kan tas om hand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt.
Efter det att delegationen för Miljöprojekt Göteborg presenterat sina för-
slag har kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk av regeringen
fått i uppdrag att ta fram förslag till lämpliga åtgärder för att begränsa an-
vändningen av hälso- och miljöskadliga ämnen.
Detta uppdrag har nyligen presenterats för regeringen. Eftersom detta nu
remissbehandlas återkommer miljöministern i denna fråga. Jag vill också på-
peka att miljöavgiftsutredningen har avgett förslag om ekonomiska styrme-
del på avfallsområdet.
Denna fråga kommer också att behandlas i den miljöpolitiska propositio-
nen våren 1991.
Miljöpartiet har i reservation 8 förslag om ytterligare resurser till kemika-
lieinspektionen. Riksdagen har för innevarande budgetår beslutat om re-
sursförstärkningar motsvarande fyra tjänster samt 500 000 kr. för vissa kon-
sultinsatser.
Behovet av ytterligare resurser kommer att prövas i samband med nästa
års budgetförslag.
I reservation 9 från miljöpartiet tas kravet beträffande den omvända be-
visbördan upp. Denna reservation är helt onödig med tanke på att riksdagen
så sent som den 24 oktober avslog ett motionsyrkande från miljöpartiet som
var identiskt med dagens yrkande. Kemikalieutredningen har ju föreslagit
att principen beträffande den omvända bevisbördan skall föras in i lagen om
kemiska produkter. Det förslaget bereds för närvarande i regeringskansliet.
Vänsterpartiet och miljöpartiet föreslår i reservation 10 att Göteborgsre-
gionen förklaras som miljöskyddsområde. Men ingen av de tre berörda
kommunerna - Göteborg, Partilie och Mölndal - tillstyrker det här förslaget.
Utskottsmajoriteten instämmer i dessa kommuners, liksom också miljömi-
nisterns, överväganden i denna fråga.
Miljöministerns förslag är att naturvårdsverket skall få i uppdrag att utar-
beta branschöversikter och allmänna råd för vissa branscher, så att arbetet
kan underlättas för myndigheter i Göteborgsregionen liksom för andra
större tätorter.
Ett annat motiv är att miljöskyddskommittén skall belysa möjligheten att
112
ändra miljöskyddslagen så, att regeringen får möjlighet att utfärda generella
normföreskrifter för vissa specificerade verksamheter.
Jag yrkar avslag på reservationen.
I tre reservationer behandlas frågor om lagstiftning, tillsyn och kontroll.
Av den aktuella skrivelsen framgår att delegationen föreslår flera änd-
ringar i miljöskyddslagen. Förslagen har överlämnats till miljöskyddskom-
mittén, som ägnar särskild uppmärksamhet åt de frågor som tas upp i reser-
vationerna. Kommittén kommer att avge sitt första betänkande inom en
mycket snar framtid.
Herr talman! Delegationen har lagt ned ett omfattande arbete och presen-
terat en rad förslag till åtgärder.
Målet för delegationen och dess uppdrag har varit att åstadkomma ett re-
nare Hisingen under loppet av tio år. Det är vår plikt att möjliggöra att för-
slagen blir konkreta beslut.
Den socialdemokratiska regeringen kommer därför att i den kommande
miljöpropositionen presentera flertalet av delegationens förslag.
Förslagen kommer att innebära radikalt förbättrade livsvillkor för hisings-
borna och vara till glädje för hela regionen.
Jag yrkar bifall till hemställan i jordbruksutskottets betänkande 16 och av-
slag på samtliga reservationer.
Anf. 87 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Inge Carlsson efterlyste i början av sitt anförande förkla-
ringar till att det finns reservationer när det gäller villkoren för stora punkt-
källor. Inge Carlsson hänvisade till att den ambition som miljöministern ger
uttryck för inte skiljer sig från den ambition som kommer till uttryck i den
aktuella reservationen. Ja, det är sant. Men anledningen till att reservatio-
nen framställdes är - åtminstone enligt oss i vänsterpartiet - att vi tyckte att
den ambition som miljöministern ger uttryck för i ord inte stämmer överens
med vad som i praktiken händer. Det är mycket riktigt så som det står i pro-
positionen, nämligen att omprövningar nu pågår beträffande många stora
punktkällor. Vi i vänsterpartiet tycker inte att man när det gäller dessa om-
prövningar har levt upp till den höga ambition som det talas om. Vi tycker
alltså inte att tillräckligt höga krav har ställts med tanke på vad som är tek-
niskt möjligt att åstadkomma i dag. Nu, liksom alltför ofta annars, låter man
företagens ekonomi gå före miljökraven.
Inge Carlsson säger att mycket av det som man har motionerat om kom-
mer att behandlas till våren i samband med den miljöpolitiska propositionen
och att det därför inte finns någon anledning att ta upp dessa krav i det här
sammanhanget. Men då måste jag fråga: Vad är avsikten med att regeringen
nu kommer med den här skrivelsen till riksdagen om Miljöprojekt Göteborg
om man har för avsikt att gå Miljöprojekt Göteborg till mötes och man tän-
ker göra det i samband med den miljöpolitiska propositionen till våren? Vis-
serligen brukar vi klaga över att man ofta kommer för sent, att man dröjer
för länge från regeringens sida. Men den här gången hade vi kanske föredra-
git att den här redogörelsen hade lämnats till våren och att man då konkret
hade visat vilka av förslagen som man är beredd att stödja.
Det kan inte hjälpas, men misstanken dyker upp att anledningen till att
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
man kommer med den här skrivelsen nu är att man så att säga vill ha betat
av hanteringen av Miljöprojekt Göteborg.
Visserligen har Inge Carlsson lovat att förslagen skall tas upp i vårens mil-
jöproposition. Jag hoppas verkligen att så blir fallet. Det skall alltså bli spän-
nande att se om de förslag finns med i nämnda proposition till våren som
har framförts i Miljöprojekt Göteborg. Jag utgår från att Inge Carlsson, om
förslagen inte finns med i nämnda proposition, kommer att motionera
därom.
När det gäller miljöskyddsområdet tror jag att ett viktigt skäl kan vara att
miljöskyddsområdet med dagens bestämmelser innebär ökade befogenheter
för regeringen. Om mera av dessa befogenheter att vidta strängare åtgärder
när det gäller miljön låg på det lokala planet, skulle säkert intresset från be-
rörda kommuners sida vara större om man där hade ett större inflytande
över vad detta med ett miljöskyddsområde skulle innebära i form av ökade
restriktioner. En väg att gå vore kanske att fundera över om inte kommu-
nerna kunde få dessa befogenheter.
Anf. 88 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman 1 Man kan undra varför motionerna i samband med Miljöpro-
jekt Göteborg och den aktuella skrivelsen så mycket handlar om trafiken
och lagstiftningen. Svaret blir naturligtvis att det är på dessa områden som
problemen finns. Det är alltså trafiken och miljölagstiftningen som är pro-
blemet. Den svenska miljölagstiftningen läcker nämligen som ett såll.
På grund av miljölagstiftningen är det omöjligt att angripa de största ut-
släppen i Göteborg.
När det gäller detta med koncessionsprövningen vill jag säga följande. Ja
visst, det sker en omprövning. Men det går för långsamt. Dessutom ställer
man, enligt vårt förmenande, felaktiga krav. Man utgår från den bästa tekni-
ken, från vad som är ekonomiskt möjligt för ett medelstort företag i bran-
schen och från vad som är miljömässigt motiverat.
Men man utgår inte från vad naturen tål, något som det egentligen borde
vara självklart att man gjorde. Man borde alltså utgå från vad göteborgaren
och miljön i Göteborg tål. Dessutom är det bara punktkällorna, de fasta ut-
släppen, som prövas på det här viset.
Nej, det behövs en förändring av lagstiftningen. Det behövs kvalitetsnor-
mer, och kommunen bör inte själv bestämma om det skall vara fråga om ett
miljöskyddsområde eller inte. Utsläpp över en viss nivå bör automatiskt leda
till att det blir fråga om ett miljöskyddsområde. Då tvingas man göra upp
genomförandeplaner, som visar hur det skall gå till att ändra på situationen.
Hela Sverige skall naturligtvis leva. Men jag skulle vilja säga att utveck-
lingen i storstadsregionerna i dag innebär att man delvis tar död på resten av
landet. En vettig utveckling för storstadsregionerna och ett stopp när det gäl-
ler den framtida expansionen skulle skapa möjligheter för övriga delar av
landet.
Beträffande hastighetsbegränsningen är det naturligtvis så, att kommunen
har möjlighet att införa hastighetsbegränsning på vissa vägar. Men det finns
ett antal vägar för vilka den möjligheten inte gäller. Jag känner till ett antal
114
fall i Göteborg - om jag nu inte är felunderrättad - där det inte har gått att
ändra hastighetsgränsen.
Anf. 89 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Inge Carlsson efterlyste vad som skiljer våra reservationer
från majoritetens förslag.
I reservation 1 tycker vi att länsstyrelserna skall ha mer pengar, så att de
kan sköta kontrollen på ett nödvändigt sätt.
I reservation 7 tycker vi att regeringen skall satsa mer pengar på ekono-
miska styrmedel. Det nämnde Inge Carlsson själv.
I reservation 2 har vi nämnt etanol. Vi tycker att utvecklingen har gått
alltför långsamt. Det är inte bara vi som tycker så utan många andra. I ut-
landet har man kommit ett bra stycke längre än vi i Sverige.
Jag skall ändå vara positiv på en punkt, Inge Carlsson. Jag tar honom på
allvar då han säger att den kommande miljöpropositionen behandlar de
flesta av de frågor som vi har tagit upp. Äntligen, äntligen. Jag hoppas verk-
ligen att det också anvisas medel. Jag har många gånger förut från denna
talarstol försökt att förklara att jag som gammal kommunalkamrer vill skilja
på investeringar och finansiering. Jag kan förstå att det kan vara bekymmer-
samt att i ett kortare perspektiv finansiera allt. Men det är viktigt, Inge
Carlsson, att vi blir överens om att vissa projekt behövs. Förslagen som gäl-
ler Västsverige innebär ju kanske inte i sig att hela landet skall leva, vilket
jag tycker att det skall göra. Men titta på vad järnvägsinvesteringarna ger.
De går t.o.m. utanför landet. Sträckningen Göteborg-Oslo ligger inte bara
i Sverige. Göteborg-Stockholm, Göteborg-Malmö, Göteborg-Karlstad,
Göteborg-Jönköping - utmed den linjen fortsätter man på Götalandsbanan
nästan förbi hemma hos Inge Carlsson, alltså Linköping-Norrköping-Göte-
borg-Kalmar. Allt detta är viktiga saker att satsa på ur miljösynpunkt. Det
ger minskad lastbilstrafik och minskad biltrafik på många ställen. Det ger
minskad nationell flygtrafik. Det har oerhört stor betydelse, inte bara ur Gö-
teborgsperspektiv.
Jag har däremot sagt, Inge Carlsson, att när vi har byggt ut dessa järnvä-
gar, får vi också möjligheter till en bättre pendeltrafik i Göteborg. Men ur
Göteborgs synpunkt, vilket Miljöprojektgruppen har sagt, är det viktigt att
trafiken avlastas lastbilar och bussar. Men vi behöver också ge pendeltrafi-
ken riktiga förutsättningar. Det är det vår motion tar fram.
Jag hoppas verkligen, om Inge Carlsson inte är beredd att ändra inställ-
ning vid beslutet här i dag, att han och regeringen står vid löftet att det i den
kommande miljöpropositionen äntligen skall komma både pengar till och
förslag om att dessa projekt räknas upp. Jag kommer att nogsamt följa ären-
det.
Anf. 90 INGE CARLSSON (s):
Herr talman! Till Annika Åhnberg kan jag säga att de flesta av de förslag
som har redovisats i skrivningen och som vi har behandlat i utskottet är så-
dana förslag som kommer i miljöpropositionen våren 1991. Jag tror att ni
kan vara lugna på den fronten.
Det som skiljer oss åt, Rune Thorén, är att ni kräver mer pengar. Jag
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Miljöprojekt
Göteborg
115
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifterna m.m.
116
ställde en fråga: Hur skall ni finansiera era förslag, en utbyggnad av kollek-
tivtrafiken, som kommer att kosta mellan 50 och 60 miljarder kronor? Vi
socialdemokrater har ett ansvar för hela landet. Det verkar som om center-
partiet har givit upp och inte vill vara med om det längre. Jag kan inte lova
att vi i förslaget i miljöpropositionen kan åstadkomma den här mängden
pengar. Det är skälet till att jag har yrkat avslag.
När det gäller de stora punktkällorna förstår jag fortfarande inte vad som
skiljer oss åt. Ligger skillnaden i att ni kräver att länsstyrelsen skall få mer
pengar? Är det bara den skillnaden, tycker jag faktiskt att vi kan vara över-
ens. Pengar till de här olika åtgärderna kommer naturligtvis att anslås i bud-
getpropositionen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
9§ Prisregleringsavgifterna m.m.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU19 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
(jordbruksdepartementet) (prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 91 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Jordbruksutskottets betänkande 1990/91:19 behandlar till-
läggsbudget I i statsbudgeten för innevarande budgetår, den del som berör
jordbruksdepartementets område.
I juni 1990 fattade riksdagen beslut om ny livsmedelspoiitik. Beslutet in-
nebar en avreglering av svenskt jordbruk, förberedelser för en ökad interna-
tionalisering, dock inom ramen för ett bibehållet gränsskydd. Gränsskyddet
kan sänkas, men i samma takt som i omvärlden. Ömsesidighet skali gälla för
att skapa rättvisa konkurrensförutsättningar.
Uppslutningen kring det livsmedelspolitiska beslutet var stor. Samtliga
riksdagspartier, utom miljöpartiet, stod bakom beslutet. Den breda uppslut-
ningen kring beslutet var viktig och värdefull och borde skapa förutsätt-
ningar för en långsiktigt hållbar jordbrukspolitik.
Det livsmedelspolitiska beslutet var en kompromiss. Vi moderater tving-
ades därför att avstå från en del av våra ursprungliga förslag. Som exempel
kan nämnas att vi föredragit större insatser av olika stimulansåtgärder i syfte
att varaktigt föra arealer ur livsmedelsproduktionen. Det skulle snabbare
leda till bättre balans också inom spannmålsproduktionen, lägre exportkost-
nader och bättre lönsamhet.
Om avregleringen skall kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt ford-
ras att tydliga och klara signaler sänds till jordbruksnäringen. Tyvärr kan
konstateras att det fortfarande, snart sex månader efter beslutet, på flera
områden råder oklarhet och oro ute bland lantbrukarna om vad som gäller.
De kommande åren blir avgörande för den svenska jordbruksnäringens
fortsatta utveckling. Det jordbrukspolitiska beslutet måste leda till att nya
produktionsalternativ etableras. Skall omställningen lyckas måste riksda-
gens jordbrukspolitiska beslut i grunden ligga fast. Där brister i informatio-
nen till lantbrukarna nu råder, måste regering och berörda myndigheter
snabbt ge klara besked.
Beslutet innebar bl.a. att det av staten garanterade inlösenpriset på spann-
mål successivt skulle trappas ned. Detta skulle, såvitt omställningen blir
framgångsrik, dock kunna innebära en prisnivå med bibehållen lönsamhet.
Årets spannmålsskörd har dock blivit större än beräknat. Den första novem-
ber beslutade regeringen därför att medge jordbruksnämnden att höja pris-
regleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel med hela 30 %.
Höjningen av prisregleringsavgiften syftade till att täcka underskottet i
spannmålsregleringen. Det har också blivit utskottets förslag. Detta leder till
att lantbrukarna nu drabbas av avgiftshöjningar som tvingar dem att betala
ytterligare 120 milj.kr. om året till spannmålsregleringen.
I propositionen, med förslag om tilläggsbudget, framhölls att ”finansie-
ringen av underskottet i spannmålsregleringen bör belasta de jordbrukare
som producerar spannmål, dvs. som bidragit till överskottsproduktionen och
fått del av merintäkterna”.
Vi moderater vänder oss mot detta resonemang. Riksdagen fastställde in-
lösenpriset för spannmål då vi tog beslutet om livsmedelspolitiken. Den av
utskottet nu förordade höjningen innebär ett avsteg från riksdagsbeslutet.
Dessutom kommer höjningen av prisregleringsavgiften att drabba alla de
lantbrukare som använder bekämpningsmedel och handelsgödsel. Detta in-
nebär att även lantbrukare som inte odlar spannmål kommer att tvingas be-
kosta underskottet i spannmålsregleringen. Detta är orättfärdigt. Potatisod-
lare, betodlare och lantbrukare med gräs- och vallodlingar kommer nu också
att drabbas av den höjda avgiften. Vi anser att höjningen innebär att jord-
bruksnäringens villkor förändras i förhållande till de villkor som gällde då
riksdagen fastställde jordbruksbeslutet. Ytterligare en pålaga drabbar nä-
ringen.
Jag vill i sammanhanget notera vad majoriteten i miljöavgiftsberedningen
sade i sitt slutbetänkande. Man menar där att några större förändringar i av-
giftssystemet inte skall göras. Man bör vara försiktig. Man sade också när
det gäller bekämpningsmedlen att den osäkerhet som har redovisats talar
mot att införa alltför höga avgifter och att man därför bör vara försiktig.
Herr talman! Jordbrukarna har i samband med riksdagens omställnings-
beslut i våras fatt en klar signal om en långsiktig politik. Nu ändrar man på
det. Det är därför mycket förvånande att regeringen nu gett dessa nya signa-
ler och helt plötsligt, mot alla tidigare givna signaler, avsevärt höjer prisreg-
leringsavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel.
Vi anser att denna åtgärd strider mot möjligheterna att inleda en harmoni-
sering med EG. I ett läge då EES-förhandlingarna går mot sitt slut och Sve-
rige nu tar de första stegen till ett medlemskap i EG beslutar regeringen om
nya avgifter på jordbrukets område, som försämrar vår konkurrenssituation
gentemot, framför allt EG-länderna. Detta är olyckligt och skadligt för möj-
ligheterna att klara anpassningen till omvärlden.
Prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör där-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifterna m.m.
117
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifterna m.m.
för sänkas till den tidigare nivån, dvs. den nivå som gällde innan regeringen
kom med sitt beslut den 1 november 1990.
Riksdagen borde med denna bakgrund besluta att den rörliga kredit som
statens jordbruksnämnd disponerar för ändamålet inom jordbruksregle-
ringen och regleringen av sockernäringen höjs så att den täcker underskot-
tet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet undertecknad
av oss moderater och också av centerpartister som i utskottet anslutit sig till
vårt yrkande.
Anf. 92 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! För tämligen exakt ett halvår sedan fattade riksdagen ett be-
slut om en ny livsmedelspolitik. Detta beslut innebar, som Ingvar Eriksson
nyss har sagt, att vi i motsats till vad som tidigare varit brukligt i riksdagen
beslutade om spannmålspriser att gälla de närmaste fyra åren, pris på 1:30
kr., 1:15 kr., 1:90 kr. Det här var en uppgörelse mellan samhället och bön-
derna inför en förestående mycket omfattande förändring av jordbrukspoli-
tiken, en förändring som kommer att vara påfrestande i väldigt många sam-
manhang. I det här läget krävs det naturligtvis att de besked som ges från
riksdag och regering står sig från det ena året till det andra. När vi uppnådde
en bred enighet i jordbruksutskottet inför beslutet sade vi att det var väldigt
viktigt. När vi har denna enighet kan vi lita på att beslutet håller, inte bara
från ett år till ett annat utan också från en valperiod till en annan.
Det har varit en ovanligt bra skörd, det är sant. Jordbruksministern säger
i propositionen att den här skörden kombinerad med ovanligt låga världs-
marknadspriser gör att underskottet i spannmålskassan ökar. Det leder till
betydande problem när det gäller finansieringen. Så säger jordbruksminis-
tern att det här skall jordbrukarna vara med om att betala.
En mycket viktig del i jordbruksreformen var att man skulle gå från ett
regleringssystem till ett system där jordbrukarna blir mer företagare. I före-
tagandet ligger att man får ta den skörd det blir. Nu lägger man fram ett för-
slag att höja regleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel
därför att skörden var bra.
Jag tycker att en intressant fråga att ställa sig, eller egentligen att ställa till
regeringspartiet och utskottsmajoriteten, i det här sammanhanget är: Om
det hade blivit en mindre skörd än normalt, hade man i så fall i det läget
sänkt regleringsavgifterna? Om det nästa år skulle bli en mindre skörd än
normalt, kan vi då förvänta oss att man drar ner regleringsavgifterna, kanske
under den nivå som vi har i år? För det är väl på det viset man skall se det
hela? Men det här är mest hypotetiskt, för då har vi avskaffat regleringsavgif-
terna. Då är regleringsavgiften en miljöavgift som det inte går att ändra på.
Det här är måhända inte någon jättefråga. Det handlar om 120 miljoner
per år som kommer att ligga kvar in i framtiden och därmed naturligtvis bli
till mer pengar. Men principiellt är den viktig, därför att den innebär att till-
tron till regeringen när det gäller att stå fast vid principerna i det jordbruks-
politiska beslutet minskar än mer. Det är därför som vi från centern, för att
man i alla fall skall ha tilltro till riksdagen, vill i reservation 1 slå fast att det
118
här är ett avsteg från riksdagsbeslutet om livsmedelspolitiken. Jag yrkar bi-
fall till reservation 1. Jag tycker att denna princip är det viktigaste.
Vidare yrkar jag bifall till reservation 2, som egentligen är en följd av den
förra, innebärande att avgiften, om man inte tycker att den skall höjas,
borde ligga på den nivå som den tidigare låg på.
Anf. 93 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jag tycker inte att man är uppriktig när man från reservan-
ternas sida hävdar att en höjning av gödselmedelsavgifterna för att täcka de
ökade kostnaderna för ett överskott av spannmål innebär ett avsteg från den
stora jordbruksuppgörelse som träffades i våras. Det finns ingenstans skri-
vet, det vill jag upplysa reservanternas företrädare om, att det inte skulle
vara möjligt att i vissa situationer höja eller sänka gödselmedelsavgifterna.
Det kan man göra utan att det skall betraktas som ett avsteg från jordbruks-
uppgörelsen i våras. Jag känner en mycket stor tillfredsställelse över att vi
enhälligt kunde ro jordbruksreformen i land i riksdagen, om vi bortser från
miljöpartiet. Jag tycker att det är väldigt viktigt att - utskottets ordförande
sade det också - vi håller fast vid den. Då får man inte gå ut med anklagelser
och hävda att vi nu försöker gå ifrån den. Det är väldigt viktigt som sagt att
vi håller fast vid den.
Om det nu skulle vara, som ni säger, ett avsteg, varför pekade ni inte i
samma reservation på att också regeringen har gjort ett avsteg från riksdags-
beslutet. Det sades också att man inte skulle ställa ytterligare budgetmedel
till förfogande för spannmålsreglering under innevarande budgetår. Men nu
ställs en räntefri rörlig kredit till jordbruksnämndens förfogande för att
täcka kostnaderna. Det belastar självfallet statsbudgeten ytterligare.
Nu till saken: Om det nu visar sig att kostnaderna för att sälja årets skörd
är ca 1 000 miljoner mer än vad man har beräknat, därtill till största delen
beroende på att vi har fått en ökad spannmålsvolym, att vi har fått en bra
skörd, då måste det finnas någon som tar hem vinsten. Vem är det? Det är
ju Sveriges spannmålsodlare, som kan sälja sin spannmål till ett i förväg fast-
ställt pris, oavsett hur stor volymen är. Det är då man skall sälja i andra hand
som problemen uppstår. Det har varit det stora problemet under en lång rad
av år och egentligen ledde till att vi måste se över hela vår jordbrukspolitik
och hela regleringssystemet. Jag vill inte påstå att ni som företräder reser-
vanterna skulle tala i egen sak, men nog tillhör ni båda vinnarna på grund av
den goda skörden. Är det dä inte rättvist att också vinnarna är med och beta-
lar en del av kostnaderna för överskottet och att man inte bara lägger över
dessa pä konsumenterna?
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.
Anf. 94 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt att kostnaderna för exporten ökar
mycket om exporten, med rådande världsmarknadspriser, ökar. Men det är
inte det vi talar om, utan det vi talar om är att beslutet innebar att regeringen
skulle ta ansvaret för att exportera spannmålen under den här perioden. Då
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifterna m.m.
119
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifterna m.m.
120
skall man inte i efterhand diskutera detta med denna grupp och säga: Var nu
företagare, ta chanser och risker.
Håkan Strömberg vågade inte svara på den fråga som jag ställde i mitt
första anförande: Hade regeringen sänkt den här avgiften om skörden hade
blivit liten? Jag har mycket svårt att tro att regeringen hade gjort det.
Jag skall göra en kommentar om den rent formella frågan. Det som rege-
ringen har gjort är inte formellt oriktigt. På den punkten kan jag hålla med
Håkan Strömberg. Däremot är det moraliskt och principiellt förkastligt.
Anf. 95 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Detta innebär ett principiellt avsteg, Håkan Strömberg. Re-
geringen har gjort detta avsteg trots att den har bundit upp sig i det betän-
kande som vi kompromissade om. Det tycker jag att man bör ha klart för
sig. Jag vill också erinra om vikten av att jordbruksnäringen genom de här
ökade avgifterna belastas med ytterligare ökade kostnader som sedda i kon-
kurrensperspektivet när det gäller omvärlden är mycket olyckliga. Vi be-
tecknar det som mycket allvarligt att man under den här perioden ökar kost-
naderna ytterligare och dessutom säger att det drabbar just dem som produ-
cerat överskottet. Men det drabbar de facto, Håkan Strömberg, många
andra bönder som inte producerar spannmål.
Anf. 96 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jo, utskottets ordförande, vi talar om att vi mot tidigare be-
räkningar och prognoser har fått en betydligt större spannmålsskörd i år än
vi hade räknat med och de problem som det innebär att sälja ut detta på
världsmarknaden när det är så låga priser där. Då måste regeringen på något
sätt handla. Vi ställer krav på att regleringskassan skall sälja ut spannmål.
Vi ställer också krav på att jordbrukarna skall ha sin del. Men när det upp-
står brist i kassan måste man på något sätt komma till rätta med denna brist.
Jag vill svara på Karl Erik Olssons fråga att det är helt klart, att om vi hade
fått en dålig spannmålsskörd i år och inte hade haft någon exportvolym, hade
vi kunnat sänka förmalningsavgiften. Nu vill jag inte påstå att hela denna
förmalningsavgift skulle ha gått till jordbrukarna, eftersom konsumenterna
är med och betalar. Då tycker jag att man åtminstone borde dela på detta.
Samma sak görs när budgetmedel tas i anspråk för att täcka räntekostnader
för rörliga krediter. Då tar skattebetalarna och konsumenterna en del. Men
jag vill än en gång säga att det inte är mer än rätt att också vinnarna i årets
skörd tar sin del, eftersom det är helt klart att det är lönsamt för jordbru-
karna om de får en bra skörd. Men vi skall dessutom komma ihåg att det
också är beroende av handelsgödselmedel och kväve som används på de åk-
rar där man odlar spannmål. Ni har ju i andra sammanhang föreslagit att vi
skall införa miljöavgifter. Varför säger ni då nej när en sådan införs beträf-
fande jordbruket? När det gäller våra vattendrag är ju kväveläckagen i jord-
bruket den största föroreningskällan.
Anf. 97 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Det är ju uppenbart att lönsamheten blir bättre för jordbru-
ket om skörden blir stor. Det behöver vi inte diskutera i riksdagen. Det är
en självklarhet. Men vad vi diskuterar i riksdagen är de regler som vi fastlade
i beslutet för ett halvår sedan och som skulle gälla under den här perioden.
Nu utnyttjar regeringen egentligen ett hål som vi inte observerade och som
vi inte diskuterade den gången. Vi täppte inte till hålet, och därför säger jag
att regeringen formellt inte har gjort något fel, men den har gjort en föränd-
ring som inte var förutsedd i beslutet. Jag tror att det är mycket osäkert om
regeringen hade gått åt andra hållet, Håkan Strömberg. Så väl tror jag mig
känna jordbruksministern och regeringen på den punkten.
Anf. 98 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Vi anser att riksdagens beslut måste följas. Det är därför
som vi har motionerat och protesterat mot regeringens handling. Vi menar
att ingenting är viktigare än att upprätthålla trovärdigheten just i den viktiga
omställningsprocess som svenskt jordbruk nu står inför. Därför vill jag än en
gång understryka vikten av att sådana förslag inte upprepas.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoU15,
J0UI6 och JoU19.
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Mom. 2 (handlingsprogram för utveckling av miljövänligare typer av batte-
rier)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 18 för reservation 2 av
Annika Åhnberg. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (insamlingsnivåer)
Utskottets hemställan bifölls med 242 röster mot 53 för reservation 4 av
Bengt Rosén m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (lagförslaget)
Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 60 för reservation 6 av
Sven Eric Lorentzon m.fl.
Mom. 7 (styrande miljöavgifter m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 242 röster mot 39 för reservation 8 av
Marianne Samuelsson. 26 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (återvinningspremie)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 38 för reservation 9 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (inarbetande av lagen i övrig miljölagstiftning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Marianne
Samuelsson - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Prisreglerings-
avgifter na m.m.
121
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Mom. 11 (miljöorganisationernas representation)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 18 för reservation 12 av
Annika Åhnberg.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU16
Mom. 2 (utbyggnad av kollektivtrafiken m.m.)
Först biträddes reservation 3 av Annika Åhnberg med 28 röster mot 20 för
reservation 4 av Marianne Samuelsson. 259 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunan-
der med 44 röster mot 38 för reservation 3 av Annika Åhnberg. 225 ledamö-
ter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 233 röster mot 75 för reserva-
tion 2 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.
Mom. 4 (områdesavgifter och miljöavgifter m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 37 för reservation 6 av
Marianne Samuelsson.
Mom. 8 (Göteborgsregionen som miljöskyddsområde)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 38 för reservation 10 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Mom. 1 (uttalande om innebörden av riksdagens livsmedelspolitiska beslut)
Utskottets hemställan bifölls med 241 röster mot 36 för reservation 1 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander. 32 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2, 3 ocli 5 (sänkning av prisregleringsavgifterna, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 212 röster mot 97 för reservation 2 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Mom. 4
Utskottets hemställan bifölls.
122
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, skat-
teutskottets betänkanden SkU6, SkU7 och SkU8, näringsutskottets betän-
kanden NU 12, NU 15, NU16 och NU 17, konstitutionsutskottets betänkande
KU 18 samt finansutskottets betänkande FiU8, beslöt kammaren på förslag
av talmannen att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan de-
batten i alla dessa ärenden avslutats.
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 18.10 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
10 § Fastighetstaxering av lantbruk
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU6 Fastighetstaxering av lantbruk (prop. 1990/91:47).
Anf. 99 KNUT WACHTMEISTER (m):
Herr talman 1 Aldrig någonsin har så stor osäkerhet rått inför en fastighets-
taxering som inför 1992 års taxering av lantbruk. Osäkerheten beror natur-
ligtvis på den avreglering av jordbruket som beslutades i våras och som kom-
mer att väsentligt påverka lönsamhet, prissättning och efterfrågan. Hur
detta kommer att påverka det marknadsvärde som ligger till grund för det
taxeringsvärde som skall åsättas en jordbruksfastighet vet vi nu, i slutet av
1990, inte mycket om. Det naturliga, logiska och rättvisa vore att uppskjuta
taxeringen till 1996, då situationen har klarnat. Eftersom marknadsvärdet
skall baseras på försäljningarna två år före taxeringsåret skulle 1996 års taxe-
ringsvärde grundas på prisnivån 1994. Vid den tidpunkten kan man klart ut-
läsa hur avregleringen har påverkat marknaden.
Herr talman! Med det sagda yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Enligt min uppfattning är det som inte står i den proposition som utgör
bakgrund till detta betänkande intressantare än det som står där. Det som
står i propositionen rör vissa ändringar i värderingsförfarandet samt några
förenklingar för de mindre lantbruksenheterna. Däremot finns inte några
som helst förslag med anledning av jordbrukets avreglering, och detta är an-
märkningsvärt. Speciellt finns det anledning att kritisera att inga förslag
finns när det gäller att fastställa det marknadsvärde som skall ligga till grund
för taxeringsvärdet. Liksom tidigare skall marknadsvärdet beräknas i första
hand med ledning av det genomsnittliga prisläget två år före taxeringsåret, i
detta fall alltså 1990. Självfallet måste, enligt min uppfattning, alldeles spe-
ciellt efter avregleringen, större hänsyn tas till en fastighets avkastningsför-
måga än till ett marknadsvärde, som alltså har fastställts tidigare.
Skälen härtill är flera:
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
123
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
124
1. Avkastningsvärdering används vid prövning av förvärvstillstånd enligt
jordförvärvslagen.
2. Köpeskillingsstatistiken som används för att räkna fram marknadsvärdet
är osäker i och med att en liten del av jorden och skogen omsätts på öppna
marknaden. Detta gäller speciellt skog, där förvärv ofta har karaktären
av köp av rotpost.
3. En annan svaghet med denna statistik är att släktköp undantagits, trots
att de oftast är baserade på en seriös beräkning av fastighetsvärdet.
4. Denna köpeskillingsstatistik gäller för 1990, nästan ett halvt år innan av-
regleringen beslutades av riksdagen.
Det är fullkomligt givet att denna avreglering måste medföra prisfall på
fastigheterna, något som också noteras i vårens proposition om livsmedels-
politiken. Även skatteutskottets majoritet tillstår detta, men lika litet som
regeringen vill man ta hänsyn till detta självklara skäl när det gäller att få
fram ett rättvisande taxeringsvärde.
Om man nu inte vill gå med på någon lättnad, som borde ha föranletts av
jordbrukets avreglering, borde man åtminstone i logikens namn medverka
till ökade möjligheter för omtaxering. Någon lättnad av nuvarande regler
har alltså inte skett. Fortfarande kan särskild fastighetstaxering ske om fas-
tighetens beskaffenhet påtagligt ändrats. Vi har emellertid beklagligtvis inte
fått gehör för det ganska självklara kravet på att sjunkande marknadsvärde
skulle vara en tillräcklig grund för omtaxering. Att omställningen kan ske
under en följd av år understryker ytterligare detta krav.
Det finns anledning att kommentera ytterligare några punkter i betänkan-
det. Det har framkommit att småhus med tomtmark som ingår i lantbruksen-
het betalas med ett högre pris än om småhus och tomt hade varit en självstän-
dig enhet. Detta förhållande föreslås i propositionen få ge fullt utslag i det
nya taxeringsvärdet. Att denna prisskillnad får slå igenom fullt ut anser vi
vara felaktigt av två skäl:
1. Prisskillnaden beror säkerligen i stor utsträckning på det förhållandet att
kostnaderna för reparation och underhåll av bostad på jordbruksfastighet
hittills varit avdragsgilla men fr.o.m. kommande årsskifte inte är det.
2. Ett underskott på jordbruksfastighet är t.o.m. i år kvittningsbart mot
tjänsteinkomst, en regel som nu försvinner, till stor nackdel för många
deltidsjordbrukare. Avdragsmöjligheten har naturligtvis verkat prishö-
jande.
Det är också anmärkningsvärt att propositionen inte tar upp de problem
som avregleringen med följande omställning kommer att medföra när det
gäller fastställande av ägoslag. Stora belopp kommer att betalas ut för åker-
mark som ställs om till annan produktion än livsmedel. Denna åkermark
måste då få en annan klassificering, och då också sänkt taxeringsvärde. Som
exempel kan anges att åkermark som ställs om till permanent betesmark inte
får tillföras gödningsmedel. Därmed kommer denna mark att ha en väsent-
ligt sämre växtkraft. Sådan mark borde inte klassas som åkermark, även om
det är formellt riktigt att den går att plöja - något som är en förutsättning för
att mark skall klassas som åker.
Avslutningsvis kan jag nämna att vår sista reservation, nr 10, tar upp kra-
vet på att ej genom en alltför kraftig höjning av taxeringsvärdet försvåra eller
omöjliggöra bevarande av viktiga kulturbyggnader.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall till blott reservationerna 6
och 8, förutom till reservation 1.
Anf. 100 LEIF OLSSON (fp):
Herr talman! Det är obestridligen, som skatteutskottet skriver i sitt betän-
kande 6, jordbruksfastigheternas tur att taxeras 1992, som ett sista steg i den
allmänna fastighetstaxering i vårt land som riksdagen har beslutat om.
Folkpartiet liberalerna har inte motionerat när det gäller frågan om upp-
skov med fastighetstaxering för jordbruksfastigheter. Men vi ställer ändå
upp bakom reservation 1 tillsammans med moderaterna och centern. Det
huvudsakliga skälet, herr talman, till att även vi vill vänta något med denna
taxering är den stora osäkerhet inför den närmaste framtiden som svenskt
jordbruk känner i dag, något som också Knut Wachtmeister har nämnt. Det
gäller lönsamhetsfrågorna över huvud taget och omställningsproblemen i
samband med avregleringen inom jordbruket - en avreglering som nu prak-
tiskt taget alla är eniga om måste ske. Det gäller naturligtvis också utform-
ningen av framtida arvs- och förmögenhetsbeskattning, där frågetecknen är
många, och det stora prisfall som sannolikt kan befaras inträffa inom de allra
närmaste åren.
Eftersom taxeringsvärdet skall grundas på marknadsvärdet två år före
taxering, kan det innebära att en redan hårt pressad näringsverksamhet be-
lastas med taxeringsvärden som helt plötsligt ligger alldeles för högt och
framför allt medför en ytterligare försämring av lönsamheten i jordbruksnä-
ringen.
Herr talman! När det gäller de s.k. släktköpen har regeringen i proposi-
tion 1990/91:47 föreslagit att dessa köp generellt inte skall ingå i den prissta-
tistik som skall ligga till grund för taxering. Folkpartiet liberalerna kan inte
acceptera detta synsätt rakt över. Visst finns det släktköp där just släktskapet
påverkar priset, men det finns också, som för övrigt Svenska jordägareför-
bundet hävdar i sitt remissvar, många släktköp där priset av olika skäl för-
visso är fullt jämförbart med priset för utomstående köpare. Det finns ingen
som helst anledning att utesluta släktköp med normala priser från prisstatis-
tiken.
Herr talman! I vår kommittémotion har vi också uppmärksammat den
kommande fastighetstaxeringens inverkan på skogsvårdsavgiften, som ju är
direkt relaterad till taxeringsvärdet, eller rättare sagt till skogsbruksvärdet.
Det är ytterst viktigt att den kommande taxeringen av lantbruk inte automa-
tiskt höjer skogsvårdsavgiften. Jag utgår från att utskottet med sin skrivning
avser att, som det heter, noga följa detta. En smyghöjning av skogsvårdsav-
giften genom taxeringsvärdet får bara inte ske. Avgiften borde snarare sän-
kas, men det får vi återkomma till i annat sammanhang.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 101 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Vi tillämpar sedan 1988 ett system för fastighetstaxering som
innebär att dels kommersiella fastigheter utom lantbruk, dels småhus, dels
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
125
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
126
lantbruk taxeras med två års intervall mellan resp, grupp av fastigheter. Vi
får på det sättet ett sexårigt omdrev mellan taxeringarna. Enligt denna tur-
ordning står nu lantbruksfastigheter i tur att taxeras år 1992. Det är detta
som nu föreliggande betänkande behandlar. Det här taxeringsvärdet på fas-
tigheter ligger bl.a. till grund för ett antal skatter och avgifter.
Avsikten med taxeringarna är att anpassa taxeringsvärdena till marknads-
prisförändringarna för att bl.a. ge ett rättvisande underlag för dessa skatter
och avgifter. I allmänhet sker en kontinuerlig höjning av fastighetspriserna
till följd av den allmänna inflationen, ofta t.o.m. mer än inflationen. I all-
mänhet kan man alltså säga att det vid taxeringstillfället påräknas en fortsatt
värdestegring i förhållande till det nyåsatta taxeringsvärdet.
Det förhåller sig av allt att döma annorlunda när det gäller utvecklingen
av priserna på lantbruksfastigheter. Skälen till detta är flera. Men de står
främst att finna i de förändrade skatteregler som vi redan har tagit beslut om
och i viss mån även i aviserade förändringar av skatteregler framför allt på
förmögenhetsområdet. De står också att finna i den hårdhänta omstrukture-
ring som jordbruket står inför och delvis redan har inlett. Även skogsbruket
står i dag inför icke enbart konjunkturella utan även strukturella lönsam-
hetsproblem.
Mot den bakgrunden finns det goda skäl att i nuvarande turbulenta situa-
tion avvakta med taxeringen av lantbruksfastigheter till dess att situationen
har stabiliserats. Detta föreslås också i ett flertal motioner från samtliga op-
positionspartier utom miljöpartiet.
Miljöpartiet anslöt sig dock omedelbart till kravet om uppskov under ut-
skottsbehandlingen. Vänsterpartiet anslöt sig dock efter viss betänketid å
andra sidan till propositionsförslaget, och resultatet blev således att utskottet
med smalaste möjliga majoritet nu biträder regeringsförslaget. Vi beklagar
detta och har reserverat oss mot beslutet.
Herr talman! Jag yrkar i detta sammanhang bifall till reservation 1 i detta
hänseende. Jag rekommenderar den till genomläsning och därav följande
anslutning till densamma. Denna rekommendation är i och för sig allmängil-
tig, men den är framför allt riktad till vänsterpartister för beaktande.
Om kammaren ändå beslutar i enlighet med utskottsmajoritetens förslag
har vi funnit anledning att föreslå förändringar gentemot regeringsförslaget
på några punkter. Det gäller släktköpens påverkan på köpeskillingsstatisti-
ken, som berördes här tidigare, det gäller möjligheterna till jämkning och
det gäller olika hektarpriser beroende på arealens storlek. Bevekelsegrun-
derna för de här erinringarna framgår av reservationerna 5, 7 och 9. Jag
vill här endast framhålla det ologiska och helt orimliga förhållandet att små
arealer skall belastas med ett högre hektarpris än större arealer. Därför vore
det av intresse om Bruno Poromaa ville utveckla skälen för denna åtgärd
ytterligare.
Herr talman! För övrigt anser vi att skogsvårdsavgiften bör förgöras.
Anf. 102 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Det betänkande som vi behandlar här i kammaren och det
beslut som vi i dag kommer att fatta - förhoppningsvis ett bifall till utskottets
hemställan i dess helhet - är en fortsättning på den beslutsprocess som egent-
ligen inleddes redan 1985, då riksdagen beslutade att dela upp den allmänna
fastighetstaxeringen på följande sätt.
Det skulle ske med början 1988 för hyreshus och industrienheter, två år
senare, år 1990 - alltså i år - för småhusenheter och sedan till sist om två år,
1992, för lantbruksenheter inkl, bostäder på dessa. Den allmänna fastighets-
taxeringen skulle därefter återkomma vart sjätte år i samma ordning. Det
betyder att exempelvis hyreshusen bJir föremål för ny taxering nästa gång
1994.
Till detta betänkande, som är föranlett av regeringens proposition om
vissa frågor inför 1992 års allmänna fastighetstaxering av lantbruksenheter,
har fogats totalt tio reservationer. Av dessa svarar moderaterna, som sig bör,
för de flesta. Om riksdagen i dag skulle bifalla någon av de två första reserva-
tionerna om uppskov med taxeringen skulle den fina systematiken, som jag
redogjorde för inledningsvis, brytas. De borgerliga partierna har nämligen
en gemensam reservation i vilken de yrkar att fastighetstaxeringen skjuts
upp med fyra år från år 1992 till år 1996. Miljöpartiet däremot anser att ett
uppskov med två år är tillräckligt.
Utskottsmajoriteten anser att de reservanter som pläderar för ett upp-
skov, oavsett om det är fråga om två eller fyra år, starkt överdriver de svårig-
heter som de förväntade höjningarna av taxeringsvärdena kommer att med-
föra för jordägarna. Som reservanterna känner till genomfördes den sista
allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De marknadsvärden som låg till
grund för denna taxering är milt sagt inaktuella, som jordbruksutskottet
också säger i sitt yttrande.
Vi begärde via utredningstjänsten uppgifter från landbruksstyrelsen på
prisutvecklingen för jord- och skogsbruksfastigheter från år 1981 fram till det
sista mätbara året, 1989. Det var faktiskt intressant att studera dessa siffror.
Om man utgår från ett index på 100 för år 1981 visar sig det här talet vara
oförändrat fram till år 1983. År 1981 var det således 100, år 1982 var det 101
för att återigen vara 100 år 1983. Det är först från år 1984 som prisutveck-
lingen ökar i en accelererande takt varje år fram till år 1989. Det året har
indextalet så gott som fördubblats och låg då på 199.
Herr talman! Jag anser inte att reservanternas resonemang håller. Trots de
senaste årens tal om avregleringar, om förändringar på skatteområdet och
mycket annat har prisutvecklingen varit den rakt motsatta mot vad ni säger
i reservationerna. Bara under det sista året - från 1988 till 1989 - steg index-
talet med 32 enheter. Jag drar den slutsatsen, av de uppgifter som jag erhållit
från lantbruksstyrelsen, att det icke är de synpunkter som ni redovisar i re-
servationerna som kan förorsaka ett prisfall på jordbruksfastigheter. Det är
helt enkelt, tyvärr måste jag säga det, en ny borgerlig regering som kan göra
det. Slutligen när det gäller prisutvecklingen på jord- och skogsbruksfastig-
heter visar det sig att denna varit nästan exakt densamma som för småhus
som upptaxerats i år.
Även om jag vet att det är en omöjlighet att övertyga er, vill jag ändå peka
på några andra negativa effekter av en uppskjuten taxering. Ett tillmötes-
gående av miljöpartiets reservation skulle innebära ett skattebortfall på
drygt 1,2 miljarder kronor i löpande priser för statskassan. Ett tillmötes-
gående av den borgerliga reservationen skulle innebära att skattebortfallet
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
127
|
Prot. 1990/91:44 12 december 1990 |
skulle uppgå till drygt 2,5 miljarder kronor. Ett uppskov skulle också med- |
verket.
|
Fastighets- |
Vi ville visa vår generositet vid utskottets behandling och tog därför in en Herr talman! Jag har kanske uppehållit mig alltför länge vid reservationen Frågor likartade dem som tas upp i reservation nr 3 behandlades i våras. I reservation nr 4 om särskild fastighetstaxering framkommer ingenting I reservation nr 5 om släktköp görs gällande att det endast är vid sådana Vad sedan beträffar reservation nr 7 om jämkning anser utskottsmajorite- När det gäller reservationerna om arealens storlek vill jag säga att det Till reservation nr 10 om kulturbyggnader, den sista reservationen, vill jag Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets hemställan i Anf. 103 KNUT WACHTMEISTER (m) replik: Herr talman! Låt mig först och främst säga till Bruno Poromaa att ett even- Bruno Poromaa sade inledningsvis att vi överdriver svårigheterna. Men |
|
128 |
uppmärksamt måste följa utvecklingen och ingripa om det visar sig att det |
blir orimliga taxeringar. Jag tycker att dessa två uttalanden talar emot var-
andra.
Det är inte bara jordbrukets avreglering som är skälet till att vi kräver att
1992 års fastighetstaxering uppskjuts. Det finns många andra förhållanden
som spelar in, exempelvis begränsningsreglerna när det gäller förmögenhets-
skatten. Vill Bruno Poromaa hålla med mig om att den s.k. 30-procentsre-
geln bör vara kvar?
Sedan till frågan om skogsvårdsavgiften. Anser Bruno Poromaa att skogs-
vårdsavgiften åtminstone bör sänkas i samma takt som taxeringsvärdena
eventuellt höjs? Det finns ytterligare en skattefråga, och det är avdragsrät-
ten. Fr.o.m. den 1 januari får man inte dra av ett underskott på jordbruksfas-
tighet mot en inkomst av tjänst. Det förorsakar tiotusentals deltidsjordbru-
kare mycket stora skatteförluster.
Självfallet måste jordbrukets avreglering ha en inverkan. Jag förstår inte
när Bruno Poromaa säger att vi överdriver på den punkten. Om man sänker
ett spannmålspris från 1:40 kr. till 90 öre på några få år måste detta få näst
intill förödande verkningar för många jordbruksfastigheter, samtidigt som
alla andra kostnader stiger. För bara någon timma sedan konstaterades att
jordbruksnämnden hade beslutat att höja gödselmedelsavgifter och avgif-
terna på bekämpningsmedel med inte mindre än 120 milj.kr. på ett år.
Slutligen undrar jag hur Bruno Poromaa kan anse att de omtaxeringsreg-
ler som gäller duger bra, när en omställning kan ske under flera år och man
då inte får ta hänsyn till en sjunkande avkastning för att få fastigheten omtax-
erad. Det är bara om driften läggs om på vissa sätt som detta går. Det går
däremot inte om man måste bibehålla nuvarande odlingar men med betyd-
ligt sämre lönsamhet. Då skulle man alltså inte få begära omtaxering.
Anf. 104 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Med hänvisning till regulariteten inom ramen för det beslut
som riksdagen fattade år 1985 om taxeringen konstaterar Bruno Poromaa att
beslutet nu skall fullföljas utan hänsyn till nytillkommande omständigheter.
Han försökte att underbrygga sitt resonemang genom att hänvisa till köpe-
skillingsstatistik t.o.m. år 1989.
Det är ett faktum att vi först år 1990 kan se effekterna av de förändrade
omständigheterna. Om Bruno Poromaa hade itts att undersöka den utveck-
ling som vi redan nu kan se på lantbruksnämnderna och på lantbruksstyrel-
sen, dvs. hur priserna har påverkats under 1990, skulle han ha funnit belägg
för att stödja reservationslinjen. Nu får framtiden utvisa hur det blir på den
här punkten. Vi gör uppenbarligen olika bedömningar i detta hänseende,
eller i varje fall olika bedömning beträffande graden.
När det gäller olika regeringars möjligheter att parera de förändrade för-
utsättningarna framöver, måste jag tillstå att jag sätter större förhoppningar
till en kommande regering än till den nuvarande.
Bruno Poromaa motiverade den nu föreslagna taxeringen med att den le-
der till ökade skatteintäkter, och han framlägger t.o.m. olika kalkyler för de
reservationer som avgivits. Jag inser att det skulle föra för långt att i
kammardebatten redovisa underlaget för dessa kalkyler, men jag vill gärna
markera att jag skulle se med stor tillfredsställelse på om jag efter det att
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
130
debatten är avslutad kunde få ta del av det kalkylunderlag som ledde fram
till dessa summor.
Jag vill slutligen upprepa min fråga om olika taxeringsvärden per hektar
beroende på arealens storlek: Vari ligger logiken bakom detta förslag?
Anf. 105 LEIF OLSSON (fp) replik:
Herr talman! Bruno Poromaa säger att vi starkt överdriver svårigheterna
i denna problematik. Jag tror faktiskt inte att vi gör det. Det är just detta
att index har fördubblats på 80-talet som är den oroande faktorn med det
skattesystem och det system för att fastställa taxeringsvärdena som vi har.
Om vi får ett starkt prisfall under de närmaste åren, vilket är troligt, kommer
taxeringsvärdena att påverka mycket snett.
År 1996 är ett lämpligt årtal, eftersom det betyder att 1994 års priser blir
utgångspunkt för taxeringen. Vi bör då också troligen bättre kunna bedöma
hur prisutvecklingen på jordbruksfastigheter kommer att se ut framöver.
Det gäller på något sätt att här mota Olle i grind.
Att skattebortfallet .skulle bli så eller så många miljoner per år med reser-
vationernas förslag ifrågasätter jag på många sätt. För det första vet vi inte
hur taxeringsutfallet blir innan taxeringen är genomförd, men framför allt är
det inte något vidare starkt argument om resultatet visar att det skulle bli en
orättvis beskattning. Varken jag eller Bruno Poromaa vill ha en beskattning
som inte är rättvis. Jag utgår ifrån att vi alla vill ha en beskattning som är så
rättvis som möjligt. Vi riskerar att inte få det på detta område om vi i dag
bifaller propositionen.
Det är naturligtvis bra att utskottet skriver att regeringen skall följa ut-
vecklingen och vidta åtgärder osv. Men det är just precis vad vi reservanter
vill med vår reservation nr 1. Varför inte följa den linjen? Då skulle man lösa
detta problem. Jag tycker att utskottets skrivning snarare bekräftar att vi har
rätt i vår reservation.
När det sedan gäller släktköpen säger Bruno Poromaa att vi har påstått att
det endast är vid sådana köp som man gör rätt bedömning av fastighetens
värde. Jag har i varje fall inte påstått det. Jag har sagt att man skall väga bort
de släktköp där priset har påverkats av släktskapet. Andra köp, som ligger
inom normala lägen, skall naturligtvis som alla andra köp få påverka prisni-
vån när det gäller att fastställa taxeringsvärden.
Anf. 106 BRUNO POROMAA (s) replik:
Herr talman! Detta uttalande gjorde utskottsmajoriteten helt enkelt för
att uppnå enighet i skatteutskottet, Knut Wachtmeister. Majoriteten i ut-
skottet har också ett visst ansvar, och det ansvaret ligger i att man bör efter-
sträva största möjliga enighet. Men det verkar vara helt omöjligt att övertyga
er, oavsett om detta resonemang pågår i utskottet eller här i kammaren. Ni
är helt enkelt omöjliga att övertyga om det rätta i detta förslag.
När det sedan gäller skogsvårdsavgifterna vill vi avvakta den skogspoli-
tiska utredningens resultat innan vi tar slutgiltig ställning till den frågan.
Jag är mycket intresserad av att få veta en sak, och jag har också gjort
antydningar i den riktningen. Om det nu är så, att riksdagen avslår er reser-
vation, kommer då en borgerlig majoritet i denna kammare efter höstens val
att genomföra denna framflyttning av taxeringen? Hur skall ni då göra om
den genomsnittliga värdestegringen det år ni skall genomföra fastighetstaxe-
ringen är tredubblad i förhållande till år 1981?
Sedan vill jag gärna säga följande till Knut Wachtmeister. Moderata sam-
lingspartiet hade tidigare en partiledare som ägnade sig åt vadslagning. Be-
träffande den fortsatta värdestegringen är jag inte alls orolig för en sådan
utveckling som ni befarar. Det är tack vare de generösa skatteregler som vi
har i detta land som denna värdestegring kommer att fortgå. Jag kan i likhet
med er tidigare partiledare slå vad om detta, men i motsats till honom kom-
mer jag att vinna vadet.
Rolf Kenneryd kan vända sig till finansdepartementet, där man har gjort
beräkningar av det framtida skattebortfallet vid ett tillmötesgående av era
reservationer. Ni sätter inte någon större tilltro till de siffror som presente-
ras. Jag vet inte om det finns någon mening i att ge er dessa redovisningar.
Ni sätter hur som helst inte någon större tilltro till de siffror som redovisas.
Anf. 107 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:
Herr talman! Bruno Poromaa sade att utskottsmajoriteten hade skrivit in
en passus om att regeringen noga måste följa utvecklingen. Bruno Poromaa
hävdar att den har skrivits in för att försöka få enighet i utskottet.
Tror ni inte själva på vad ni har skrivit? När ni nu inte fick hela utskottet
med er hade ni kunnat ändra på den första skrivningen.
Bruno Poromaa vill slå vad. Men han vill inte svara på de två frågor som
jag ställde till honom tidigare. Är det hans uppfattning att den s.k. 30-pro-
centsregeln skall tillämpas när det gäller förmögenhetsskatten? Anser han
att skogsvårdsavgiften bör sänkas åtminstone så mycket att den parerar de
väntade högre taxeringsvärdena?
Jag har en fråga till som jag också vill ha svar på. Jag sade i mitt första
anförande att det inte är riktigt att den höjning av köpeskillingarna som har
skett för småhus på lantbruksfastighet skall slå igenom fullt ut. Skälet till att
jag inte vill att den skall slå igenom fullt ut är dels att man inte längre kom-
mer att ha avdragsrätt för kostnader för reparationer och underhåll på bo-
stad i jordbruksfastighet, dels att ett underskott inte längre är avdragsgillt
mot en tjänsteinkomst.
Anser inte Bruno Poromaa att dessa två ändringar har påverkat prissätt-
ningen på de småhus som finns på jordbruksfastighet?
Anf. 108 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Jag vill kort och gott anmäla intresse för vadslagningen. För
att en sådan skall vara möjlig erfordras dock vissa preciseringar. Jag skulle
vilja föreslå att vi ses utanför kammaren efter debatten. Då kanske det också
kan bli möjligt att ta del av svaret på den fråga jag framställde och som jag
hittills inte har fått något svar på.
Anf. 109 BRUNO POROMAA (s) replik:
Herr talman! Jag återgår till taxeringarna. Småhusen har fått nya taxe-
ringsvärden. Det har inneburit väsentliga förhöjningar. Men det var ändå
fråga om helt andra siffror än vad många av er tidigare försökte göra gäl-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
131
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
132
lande. Var är rättvisan i att ägare av stora hemman och stora förmögenheter
skall beskattas enligt en minst sagt inaktuell värdering? Det är trots allt
marknadsvärdet som ligger till grund även för småhustaxeringen. Ni hyllar
ju marknadskrafterna. Men blir det negativa effekter för er vill ni ha något
annat.
Knut Wachtmeister gör gällande att vi inte tror på vad vi har skrivit i be-
tänkandet. Det gör vi visst. Vi tror på varenda bokstav som vi har skrivit i
betänkandet. Vi vill med skrivningen att regeringen skall följa utvecklingen
och öppna en ventil så att ni inte skall behöva vara så oroade. Det finns fak-
tiskt utrymme för ett visst prisras med tanke på den kraftiga prisstegring som
skett på jordbruksfastigheter under senare år. Ni kan vara helt övertygade
om att detta kommer att fortsätta.
Andre vice talmannen anmälde att Knut Wachtmeister anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 110 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! En mycket tydligt uttalad avsikt med den nya livsmedelspoli-
tiken har varit att få ned de för höga värdena på jordbruksfastigheter. Det
har sagts att det av samhället under 80-talet beviljade jordbruksstödet har
kapitaliserats i jordbruksfastigheterna och lett till icke realistiska värden på
dessa. Ett syfte med den förändrade jordbrukspolitiken skulle vara att få
dessa orealistiska värden att falla till en mera rimlig nivå.
Mot den bakgrunden är det märkligt att höra Bruno Poromaa så självsä-
kert uttala sig om att det inte kommer att inträffa. Tvärtom, värdena på jord-
bruksfastigheterna kommer enligt honom att fortsätta att stiga. Som partner
i denna vadslagning skulle jag vilja rekommendera jordbruksminister Mats
Hellström, som såvitt jag vet inte delar denna uppfattning, att delta. Jag vet
inte om det är på det sättet ni brukar lösa era problem i regeringspartiet. Det
är mycket ologiskt att inför ett beslut bestämt hävda denna uppfattning att
värdena skall falla men litet senare i ett annat beslut inte låtsas om det utan
hävda motsatsen.
Jag kan inte här och nu bedöma realismen i beloppet 2,5 miljarder kronor.
Det är inte heller redovisat i betänkandet. Men om det är sant att det handlar
om 2,5 miljarder i förlorade statsinkomster, handlar det också om 2,5 miljar-
der i ökade utgifter för en näring som är mycket trängd.
Den svenska jordbruksnäringen består av 100 000 jordbruksföretag, varav
20000-30000 är heltidsjordbruk. Jag tror inte att det är någon överdrift att
påstå att vi har en jordbruksnäring i dagens läge som är hårt trängd och som
är mycket bräcklig. För många jordbruksföretag kan minsta lilla utgiftsök-
ning i det läget vara det som stjälper lasset. Skall vi nu räkna på inkomster
till staten hit och dit, undrar jag just vad det skall betyda i förlorade inkoms-
ter om vi över huvud taget inte har några jordbruksföretag kvar att be-
skatta - för att inte tala om de förluster det skulle innebära för den svenska
landsbygden, infrastrukturen osv.
Det riktigt allvarliga är att detta visar på en mycket nonchalant attityd från
samhällets sida i förhållande till jordbruket. Det är en näring som man inte
bryr sig så mycket om och som inte är så viktig. Ibland får man en känsla av
att regeringspartiet tror att mat bara är något som kan inhandlas i affärerna
och faktiskt inte inser att maten också måste produceras. Vill vi ha ett
svenskt jordbruk - vilket jag trodde vi var överens om - måste man faktiskt
också se till att det har drägliga förhållanden.
Jag är övertygad om att om socialdemokraterna ville skulle vi tillsammans
kunna finna en skattebas som är mer bärkraftig och som skulle kunna kom-
pensera för det inkomstbortfall som här uppstår.
Jag har under den allmänna motionstiden väckt en motion som just tar
upp kravet på att skjuta upp fastighetstaxeringen när det gäller jordbruket
till 1996. Med det vill jag yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.
Anf. 111 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Jag vill först beklaga att jag av en miss inte kom med i bok-
ningen för utskottsrundan. Nu vill jag vid detta tillfälle yrka bifall till reserva-
tion 2. Jag är med i tre av reservationerna i betänkandet, och de är alla bra.
Men reservation 2 är den jag yrkar bifall till. Jag vill förklara varför den är
så pass bra att jag rekommenderar alla att rösta för den.
Argumentet att avreglering för jordbruket kommer att medföra prisfall
kan vara bra. Vi vet inte exakt, och det är just osäkerheten som gör att vi
skall avvakta någon tid. Att vi nödvändigtvis skall avvakta fyra år så att nästa
taxering skulle baseras på 1994 års värde och genomföras 1996 har jag inte
funnit några övertygande argument för. Det är kanske någon metafysisk till-
tro till skottår.
Den cykel man har talat om i taxeringen är på sex år, inte fyra år eller två.
Men ett uppskov på två år gör att man ser vad det gäller.
Herr talman! Jag är litet grand chockerad, dock inte över de summor som
Bruno Poromaa nämnde, 1,2 resp. 2,5 miljarder. Jag kan tro att de är riktiga.
Däremot är jag chockerad över det faktum att de inte var med i det ursprung-
liga underlaget för beslut i utskottet.
Vi får i skatteutskottet vara noggranna, även om det rör sig om i de stora
budgetarna relativt små siffror som miljarder. De bör finnas med i underla-
get till beslutet. Jag tror alltså att de är riktiga. Jag håller med Annika Åhn-
berg om att en inkomst för staten motsvarar en utgift för lantbrukarna. Det
hela måste övervägas. Är utgiften rimlig? Är det rimligt att öka taxeringsvär-
det? Är det rimligt att vänta två år tills man ser vilka de verkliga värdena är?
Jag anser reservation 2 vida överlägsen de två andra förslagen, dvs. försla-
gen i betänkandet och i reservation 1. De övriga reservationerna har redan
kommenterats till fullo av andra.
Anf. 112 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Det var Gösta Lyngå själv som i skatteutskottets behandling
efterlyste dessa siffror. Vi lät då finansdepartementet ta fram dem. Jag vet
inte om Gösta Lyngå var med på sammanträdet när dessa siffror presentera-
des.
Jag tycker att resonemanget nästan bara handlar om konsekvenserna för
de aktiva jordbrukarna. Jag vill göra gällande att det trots allt är en liten
del. Skogsbruket är också med. Skall de stora skogsbolagen, som äger stora
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
133
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Fastighets-
taxering av
lantbruk
134
fastigheter i Norrlands inland, också behandlas så generöst från riksdagens
sida? Jag tycker att det vore en otroligt stor orättvisa.
När vi behandlade den här frågan i skatteutskottet, sade Gösta Lyngå att
han kände sympati för framflyttning av taxeringen. Som jag nämnde också i
huvudanförandet, har propositionen varit på remiss till jordbruksutskottet,
och där var det inte någon större sympati från miljöpartiets sida. Men någon-
ting hände på sträckan mellan jordbruksutskottet och skatteutskottet. Sym-
patierna för en framflyttning växte och nådde sin kulmen.
Jag hoppas att de sympatierna nu är i avtagande. Det skulle Gösta Lyngå
kanske bäst visa genom att avstå från att stödja reservation 1.
Anf. 113 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Bruno Poromaa har alldeles rätt i att det var på mitt yrkande
som siffrorna togs fram. Om jag inte hade yrkat det, hade siffrorna inte varit
kända, och då hade vi fattat beslut utan att känna till hur många miljarder
det kostar. Jag vet inte om det hade varit bättre på det viset.
Frågan om jag skall stödja reservation 1 kanske inte kommer upp. Det
kan nämligen vara så att reservation 2 vinner, och i så fall är det ju en inak-
tuell fråga.
Anf. 114 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Inom vänsterpartiets grupp i skatteutskottet har vi berett
den här frågan, och det har inte varit helt okomplicerat. Det har funnits bä-
rande skäl för olika hanteringar av ärendet. Inom vårt parti har vi lyssnat på
de argument som har framförts av ledamoten Annika Åhnberg, och många
av oss har känt stor sympati för och funnit stor bärighet i hennes tankar.
Dock finns det också ståndpunkter, som ledamoten Poromaa har redogjort
för och som jag inte behöver upprepa, som talar för att en taxering bör ge-
nomföras.
Det finns en skrivning i betänkandet som gör att man slipper slå vad och i
stället kan vänta och se på verkligheten. På s. 44 i utskottets betänkande står
det: ”Samtidigt förutsätter utskottet att regeringen noga följer utvecklingen
och skyndsamt lägger fram förslag till åtgärder om det visar sig att avveck-
lingen av jordbruksregleringen medför ett så avsevärt prisfall att 1992 års
taxeringsnivå ej framstår som acceptabel.”
Jag har mycket bestämda åsikter i frågan om vilken regering vi skall ha i
höst - inte bara förhoppningar utan även ett mått av prognos - att vi inte
skall ha en folkparti-moderatministär. Men oavsett vilket, finns det majori-
tet för att denna skrivning skall gälla. Med den kan vi alltså vara tämligen
förvissade om att vi slipper slå vad utan att vi kan stödja oss på riksdagsbe-
slut. Det tror jag är en säkrare grund att stå på.
Anf. 115 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Bruno Poromaa berörde i sin replik till Gösta Lyngå fastig-
hetstaxeringens påverkan på bolagsinnehav. Jag kan i vart fall inte så här rätt
upp och ner se vilken koppling det kan ha. Bolagen betalar vad jag känner
till varken förmögenhetsskatt eller andra skatter eller avgifter som är direkt
relaterade till taxeringsvärdet.
Jag vill med anledning av det ställa frågan till Bruno Poromaa: På vilket
sätt menar Bruno Poromaa att denna koppling finns mellan bolagens inne-
hav och de nya taxeringsvärdena?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
11 § Omprövningsregler vid uppbörd av skatter och avgifter
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/9 l:SkU7 Omprövningsregler vid uppbörd av skatter och avgifter (prop.
1990/91:46).
Anf. 116 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Kammaren gör ett intryck lika ödsligt som en öken. Samma
intryck fick jag för övrigt när jag höll mitt jungfrutal här hösten 1982. Då
kom jag att tänka på en väldigt vacker bok av en fransk författare, Antoine
de Saint-Exupéry, som heter Den lille prinsen, Le petit prince. Han säger på
ett ställe att öknen blir vacker därför att den rymmer en källa. På liknande
sätt kan man säga att även kammaren blir vacker, när den rymmer en leda-
mot.
En som har bidragit till ett sådant förskönande intryck är ingen mindre än
Knut Wachtmeister, som en gång hade förmånen att vara ensam med talman-
nen och tjänstgörande personal. Han hade hoppats på en liknande erfaren-
het i kväll, men i det avseendet har han blivit djupt besviken.
Nu skall vi dessutom tala om omprövningsregler vid uppbörd av skatter
och avgifter. I propositionen föreslås nya regler på det området, bl.a. i fråga
om omprövning och överklagande. Vi har från vårt håll några invändningar,
därför att vi gärna vill tillgodose rättssäkerhetssynpunkter. Vi tycker att man
tar litet för lättvindigt på en del problem i detta sammanhang, och det kom-
mer fram i reservation.
Tillsammans med centerpartiet, som för övrigt var initiativtagare i frågan,
delar vi inte uppfattningen att de skattskyldiga skall hållas i ovisshet beträf-
fande uppbördsbeslut ända upp till två år. Därför yrkar vi i reservation nr 1
att man i stället som tidsgränser skall ha sex månader efter utgången av det
kalenderår under vilket uppbördsåret har gått ut resp, tolv månader efter
utgiftsåret. Jag instämmer i den reservationen, som Görel Thurdin sedan
kommer att yrka bifall till.
I reservation 2, som tar upp vissa tidsfrister för överklagande från det all-
männa, vill vi också att riksdagen skall ta hänsyn till de rättigheter som den
överklagande bör tillgodoses. Därför yrkar vi att tidsgränsen för överkla-
gande av det allmänna till den skattskyldiges eller arbetsgivares nackdel
också bör vara sex månader enligt uppbördslagen och tolv månader enligt
lagen om uppbörd av sociala avgifter från arbetsgivare.
Vi har också en tredje reservation, om ställföreträdares ansvar. Vi vänder
oss mot det sätt att utvidga ställföreträdares betalningsansvar som föreslås i
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Omprövningsreg-
ler vid uppbörd
av skatter och
avgifter
135
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Omprövningsreg-
ler vid uppbörd
av skatter och
avgifter
propositionen. T.o.m. domstolsverket anser att frågan bör utredas ytterli-
gare, innan man tar ställning. Vi anser därför att frågan bör utredas och bely-
sas ytterligare i ett större sammanhang och att det då bör göras övervägan-
den med hänsyn till olika fordringars ställning i konkurs, innan riksdagen
fattar beslut i denna fråga.
Slutligen reservation 4, som gäller avdrags- och uppgiftsskyldighet beträf-
fande vissa uppdragsersättningar. Där är vi moderater ensamma, och den
reservationen yrkar jag därför omgående bifall till. Vi anser att tiden sedan
länge är mogen att avskaffa den särskilda uppgiftsskyldighet som ålades små-
husägare och lägenhetsägare hösten 1982. Den har alltsedan dess varit utsatt
för kritik, och vi kan där hänvisa till vad utskottet skriver på s. 46.
Utskottet erinrar om att även finansdepartementet i en promemoria, Ds
1988:59, beträffande F-skattebevis anser reglerna vara mycket diskutabla
och att man därför inom regeringskansliet överväger att så snart det blir möj-
ligt lägga fram förslag för riksdagen på grundval av den promemorian.
Vi tycker att det är rätt självklart att man bör avvakta denna beredning
innan riksdagen tar ställning. Därför yrkar jag som sagt bifall även till den
reservationen.
Anf. 117 GÖRELTHURDIN (c):
Herr talman! Betänkandet ser litet och behändigt ut och skulle kanske inte
behöva föranleda någon längre utläggning. Men det är ett betänkande som
är litet symptomatiskt för den socialdemokratiska regeringspolitiken. Vi har
här återigen ett bevis på att man sätter rättssäkerheten på undantag, att myn-
dighetsutövandet får gå före individens möjligheter till ekonomisk plane-
ring.
Jag måste säga att det är inte första gången vi möter det här. Jag har så
många års erfarenhet av taxeringsarbete att jag vet hur utsatta människor
många gånger är i taxeringssammanhang. Dels är det väldigt svårt för dem
att förstå hur skattesystem är uppbyggda - vi får hoppas att det blir litet enk-
lare framöver - dels har de inte samma möjligheter att göra utredningar som
myndigheterna har.
Jag tycker inte att myndigheterna i dag är betjänta av att lägga ärenden på
hög ända in på nästa period för att kunna se om det eventuellt finns någon-
ting som man kan anklaga den skattskyldige för. Jag tycker att myndigheten
borde vinna på att klara av ärendena så fort som möjligt och se till att man
har tid att ägna åt de nya taxeringar som uppstår varje år.
Jag yrkar bifall till reservation nrl. Vi centerpartister står bakom tre re-
servationer; tillsammans med moderaterna har vi velat markera rättssäker-
hetsperspektivet, kanske för den lilla människan i förhållande till den stora
myndigheten.
Det finns ett avsnitt som handlar om ställföreträdares ansvar och som
också är typiskt för den socialdemokratiska regeringspolitiken när det gäller
rättssäkerheten och när det gäller att sätta före möjligheten att få ut skatte-
medel, oavsett om man får ut dem från den det berör eller från någon an-
nan - det spelar ingen roll, bara man får ut det man har tänkt sig. Så kan vi
ju inte ha det i samhället att det skall vara den ledande principen, utan det
136
är rätt människor som skall bli utsatta. Det finns så mycken kritik mot det
här förslaget att jag inte förstår att man har tvingat igenom det.
Även här finns en brasklapp, en mening som vi börjar bli ganska vana vid
i skatteutskottet, nämligen att utskottet förutsätter att regeringen noggrant
följer tillämpningen av den nya bestämmelsen och, om utvecklingen ger an-
ledning till det, återkommer till riksdagen med nya förslag. I det förra betän-
kandet om fastighetstaxeringen har utskottsmajoriteten t.o.m. sagt att rege-
ringen utan att riksdagen gör något särskilt tillkännagivande skall åter-
komma till riksdagen om utvecklingen ger anledning till det. Man är tydligen
litet mer oroad i det här betänkandet än i det förra betänkandet.
Det kan i och för sig vara bra att det finns nyanser i de här skrivningarna
från socialdemokraternas sida. Men jag tycker ändå att det är beklämmande
att man hela tiden hårdrar det. Och det är inte vi som är omedgörliga, utan
det är faktiskt en majoritet i skatteutskottet som är ganska omedgörlig när
det gäller att över huvud taget diskutera olika saker i samband med skattere-
former och de lagregleringar som eventuellt behöver ändras. Jag tycker att
det är synd att vi så ofta skall behöva läsa meningar om att vi skall följa en
utveckling och om den blir negativ vidta åtgärder - det är nästan så att man
förutsätter att den skall bli negativ.
Jag yrkar alltså bifall till reservation nrl.
Anf. 118 TORSTEN KARLSSON (s):
Herr talman! Jag har inga litterära citat att föredra. Jag tänker fatta mig
mycket kort och ägna utskottsbetänkandet hela mitt intresse.
Betänkandet i dess helhet är ganska kortfattat. Jag har inte för avsikt att
ge mig in i någon större redovisning av det, utan jag skall ägna min uppmärk-
samhet åt reservationerna. Jag yrkar naturligtvis avslag på samtliga.
Görel Thurdin talade om vad som var symptomatiskt för socialdemokra-
terna. Jag vet inte om skillnaderna i ståndpunkter mellan oss-i det här fallet
är skillnaderna sex månader resp, ett år - är så stora att man kan åberopa
dem.
När det gäller den första reservationen föreslår centern och moderaterna
nämligen att man skall ändra tidsgränserna till sex månader efter utgången
av det kalenderår under vilket uppbördsåret har gått ut resp, tolv månader
efter utgiftsåret. I anslutning till detta vill man att taxeringslagen skall för-
ändras och anpassas till de nya bestämmelserna.
Så sent som i våras beslutade vi om en ny taxeringslag. I stort sett handlar
det här om en anpassning till de reglerna, så vi har redan behandlat de här
reglerna när vi angivit tidsgränserna.
Den andra reservationen är en konsekvens av den första. Jag ber att få
yrka avslag på båda.
Den tredje reservationen, om ställföreträdares ansvar, gäller ett utvidgat
ansvar för den person som företräder den juridiska personen. Anledningen
till förslaget är helt och hållet att man skall undvika skattefusk i samman-
hanget. Vi har ju i betänkandet förklarat att skulle det visa sig att förhållan-
dena här kommer att fungera på ett otillfredsställande sätt är vi på det klara
med att den här frågan måste ses över. Det är bara det att vi har litet större
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Omprövningsreg-
ler vid uppbörd
av skatter och
avgifter
137
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Omprövningsreg-
ler vid uppbörd
av skatter och
avgifter
138
förtroende för regeringen än vad exempelvis centern har i det här samman-
hanget.
Den fjärde reservationen gäller också ett förslag som är något av en tek-
nisk anpassning till den nya skattereformen. Vi vet att det föreligger en pro-
memoria som behandlar de här frågorna, nämligen DS 1988:59. Man tar där
upp frågan om reglerna för skatter och sociala avgifter, och man föreslår
bl.a. i själva promemorian att uppbördsskyldigheten skall upphävas. Man
anger även i propositionen att den är föremål för behandling i regeringskans-
liet och att det ganska snart kommer att föreligga förslag från regeringen.
Jag tror att det då är angeläget att avvakta den prövning som just nu sker i
regeringskansliet innan man tar ställning. Därför, herr talman, yrkar jag av-
slag på samtliga reservationer och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 119 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Torsten Karlsson säger att socialdemokraterna har förtro-
ende för regeringen. Då säger jag att vi i centerpartiet har förtroende för
individen - därför tycker vi att politiken skall avspegla ett sådant förtroende
för individen. Vi har bedömt att det kan räcka med sex månader som plane-
ringstid för myndigheten, och det för att man skali tvingas vidta åtgärderna
så fort som möjligt, om man nu tycker att det finns någonting att ta itu med,
och för att individen skall ha möjlighet till en rimlig planering.
När det gäller ställföreträdares ansvar talade Torsten Karlsson om att det
gäller att undvika skattefusk. Vi från centern tycker nog också att man skall
försöka utforma reglerna så att man inte inbjuder till skattefusk. Å andra
sidan föreslår ju ni en generalklausul. Ni kan ju därför komma åt dem som
fuskar, om ni skulle vilja det, även om ni inte kan det enligt de här reglerna.
Jag förstår inte varför ni måste bygga in dubbla spärrar för individerna. Det
visar bara att ni har förtroende för regeringen men inte för individen.
Anf. 120 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av diskussionen om social-
demokraternas förtroende för regeringen. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att Torsten Karlsson faktiskt sade att socialdemokraterna har ”litet större
förtroende” för regeringen än centerpartiet. Med en så blygsam inställning
hos socialdemokraterna har jag svårt att fortsätta repliken.
Anf. 121 TORSTEN KARLSSON (s):
Herr talman! Det vi diskuterar i fråga om reglerna är bara en avvägning
om dessa skall gälla för sex månader eller ett år. Därför är det inte mycket
att strida om. Vi fattade dessa beslut redan i våras när vi beslutade om den
nya taxeringslagen.
Vi har också förtroende för individen, men jag tror ändå att det måste fin-
nas regler som individer får rätta sig efter för att vi skall kunna få ordning i
den här typen av frågor. Det tror jag även att individerna tjänar på.
Alla individer drabbas ju inte av dessa regler. Skulle svårigheter uppstå
finns det ju prövningsmöjligheter.
När det gäller frågan om juridisk person får vi väl utgå ifrån att om det
inte skulle fungera, återkommer regeringen i frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
12 § Upphävande av lagen om dubbelbeskattningsavtal med Tyska
Demokratiska Republiken m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU8 Upphävande av lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Tyska Demokratiska Republiken m.m. (prop. 1990/91:57).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
13 § Statliga företag
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU12 Statliga företag (prop. 1990/91:30 och skr. 1990/91:20).
Anf. 122 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I NU 12 behandlas bl.a. ett förslag från regeringen, i vilket
man föreslår riktlinjer för riksdagens medverkan vid beslut om försäljning
av aktier som innehas av det nya statliga förvaltningsbolaget Fortia.
Från folkpartiet liberalernas sida motsatte vi oss i våras bildandet av det
statliga förvaltningsbolaget. Därför yrkar vi nu också avslag på denna propo-
sition som föreslår vissa befogenheter för detta statliga förvaltningsbolag.
Liberalismen bygger på marknadsekonomi och enskilt ägande. För folk-
partiet liberalerna är det viktigt att sprida makt och inflytande. Genom fri
företagsamhet och enskild äganderätt bör det ekonomiska inflytandet förde-
las till så många individer som möjligt. Ägandet i näringslivet skall spridas,
inte kollektiviseras och koncentreras.
Ett spritt ägande och mindre koncentrerad makt är ett mål i sig för en libe-
ral samhällsutveckling. Vi tillmäter individen betydelse som enskild person,
och inte enbart som del av ett kollektiv eller en grupp, som skall föra hennes
eller hans talan och placera en oidentifierbar andel i kollektiva medel.
Den socialdemokratiska regeringen har fört en politik som bidragit till
kollektivisering och koncentration av ägandet. Medan det enskilda ägandets
andel av näringslivet trendmässigt minskar så ökar institutioner, företag och
fonder sin del.
Löntagarfondernas införande 1983 är det mest flagranta exemplet på
detta.
Det utbredda statliga ägandet av alla möjliga slag av verksamheter är ett
exempel på koncentration. De mindre försök till försäljning av delar av de
statliga företagen som gjorts under senare år har genomförts på ett sådant
139
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
140
sätt att institutioner, andra storföretag och bankernas storkunder gynnats, i
stället för de anställda och allmänheten.
Ett spritt enskilt ägande och en fri konkurrens utgör grundstenarna för en
vital ekonomisk politik. Man kan utan vidare säga att all erfarenhet visar att
ett privat, decentraliserat ägande och företagande är den bästa grunden för
ett ökat välstånd.
I reservation nr 1 framför vi krav på en privatisering av statliga företag.
Dessa krav bygger på en gemensam motion från folkpartiet liberalerna, mo-
derata samlingspartiet och centerpartiet.
Vi menar från dessa partier att stora delar av den affärsverksamhet som
bedrivs av staten i verks- eller bolagsform bör kunna avyttras. Verksamhe-
terna skulle då utsättas för marknadsmässig konkurrens som skulle befrämja
effektivitet och bättre anpassning till konsumenternas behov.
Försäljningen av statliga företag måste ske i sådana former att det främjar
en ökad spridning av aktieägandet. Det är därför viktigt att valet av försälj-
ningsmetod anpassas till de olika objekt man skall sälja, men också till det
läge som råder vid tidpunkten för avyttrandet.
Procordias introduktion på Stockholms Fondbörs är ett exempel på hur en
försäljning absolut inte skall gå till. Där fick i praktiken institutionerna en
förköpsrätt. Den lilla pott som blev över fördelades av banker och fondkom-
missionärer till deras största kunder.
Vi menar att en betydande del av de statliga företagen kan säljas direkt till
den stora allmänheten genom börsen. Erfarenheterna från Storbritannien
och Frankrike visar att man på det viset kan sprida aktieägandet till ett
mycket stort antal småsparare.
För det krävs dock omfattande information riktad till allmänheten. Det
pekar också på att man kan sälja samtliga aktier till enskilda anställda så att
helt löntagarägda företag skapas.
De statliga försäljningarna får inte heller ges en sådan volym att möjlighe-
terna stryps för andra företag som vill utnyttja riskkapitalmarknaden som
finansieringskälla. Vi föreslår en utförsäljningsvolym på i storleksordningen
15-20 miljarder kronor på tre år.
Regeringen bör enligt vår mening utarbeta ett förslag till plan för försälj-
ning av statliga företag.
Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga de reservationer som folk-
partiet liberalerna har avgivit till detta betänkande men för att spara kamma-
rens tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 123 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Det är egentligen gamla bekanta frågor vi diskuterar när vi
nu har att behandla dels en proposition om vissa befogenheter för ett nytt
förvaltningsbolag, dels 1990 års skrivelse för de statliga företagen och de mo-
tioner som väckts i anledning härav. Detta har vi diskuterat vid flera tillfällen
tidigare i kammaren.
Det finns då vissa fundamentala utgångspunkter när vi debatterar dessa
frågor. En sådan utgångspunkt är att ett spritt ägande och en fri konkurrens
är viktiga ingredienser i en vital ekonomisk politik.
Statens främsta uppgift skall vara att dra upp ramarna för näringspolitiken
och även att på olika sätt medverka och stimulera till en positiv utveckling i
näringslivet. Man behöver därför inte äga företag eller bedriva näringsverk-
samhet. Det sköts bättre av privata intressen.
En privatisering av statliga företag skulle innebära en klar vitalisering av
vår ekonomi och vårt näringsliv. Verksamheter skulle utsättas för marknads-
mässig konkurrens. Detta skulle med all sannolikhet leda till både en bättre
effektivitet och en bättre anpassning till kundernas behov och önskemål.
Från de borgerliga partiernas sida har vi vid upprepade tillfällen drivit kra-
vet på att mycket stora delar av den affärsverksamhet som i dag bedrivs i
verk- eller bolagsform skall utförsäljas. Vi anser att ett realistiskt mål bör
vara en utförsäljning i storleksordningen 15-20 miljarder under en treårspe-
riod. Valet av försäljningsmetoder och aktuella objekt kräver noggranna
överväganden. Vi anser därför att regeringen bör utarbeta ett förslag till en
plan för försäljning av statliga företag i enlighet med de riktlinjer som har
dragits upp i den borgerliga motionen.
Försäljning av företag bör ske på ett sådant sätt att man främjar spridning
av ägandet. Denna försäljning måste också ske med anpassning till rådande
marknadsläge.
Med utgångspunkt ifrån vad jag nu har anfört anser jag inte att det finns
skäl för riksdagen att anmoda regeringen att utarbeta ett samlat program för
de statliga företagens uppgifter och funktion. Jag yrkar därför bifall till reser-
vation nr 1.
När det gäller riksdagens medverkan vid beslut om aktieförsäljning anser
vi att det inte behövs några nya riktlinjer beträffande det statliga förvalt-
ningsbolagets befogenheter att avyttra aktier utan riksdagens hörande.
Vi vill ha en omfattande utförsäljning av statliga företag. Om denna för-
säljning skulle kunna komma till stånd har förvaltningsbolaget ingen funk-
tion att fylla längre.
Jag vill också något beröra Celsius Industrier. Den svenska krigsmateriel-
industrin står nu inför betydande omstruktureringar. Här bör även den mili-
tära fartygsproduktionen inräknas. Staten har som ägare till Celsiuskoncer-
nen även ansvar för att Karlskronavarvet AB och Kockums AB får en gynn-
sam lösning av sina strukturfrågor. Därför anser vi att regeringen bör ge
dessa företag ett ägarförhållande som bättre tillgodoser företagens utveck-
lingsmöjligheter och som samtidigt medverkar till en omstrukturering av
svensk försvarsindustri.
När det gäller Svensk Kärnbränslehantering AB vill jag bara säga att vi
från centerns sida inte har något emot att det sker en information om kärn-
kraftsavfallets hantering. Vi har ju redan sådan avfall, och man måste natur-
ligtvis ta hand om detta. Informationen skall dock inte vara så utformad att
den uppfattas som en plädering för kärnkraft.
Slutligen, herr talman, vill jag bara säga ett par ord om Swedegas AB.
Om vi nu bygger ut ett rikstäckande naturgasnät där det kommer att ske en
storskalig introduktion av naturgas, kommer detta helt naturligt att både för-
svåra och förhindra ett större utnyttjande av biobränslen.
Vi håller nu på med energiöverläggningar mellan socialdemokraterna,
folkpartiet och centern. Bioenergin kommer att utgöra en mycket viktig del.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
141
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
Vi måste nu ge biobränslena den rätta chansen. Därför bör vi vara försiktiga
med en alltför kraftig utbyggnad av naturgasen.
Anf. 124 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Än så länge är vi inte med i EG, och än så länge har riksda-
gen möjligheter att på ett kraftfullt sätt påverka näringspolitiken i landet.
Kapitalets totala frihet att röra sig över landets gränser har visserligen be-
gränsat möjligheterna till en självständig politik. Avviker vi från vad som
är kutym i våra viktigaste konkurrentländer måste vi naturligtvis noggrant
analysera våra åtgärder.
Grundläggande när det gäller näringspolitiken är enligt min mening att vi
befinner oss i en situation där den ekologiska katastrofen i världen förvärras
för varje år. Det är industrivärldens industriella processer - inkl, det indu-
strialiserade jordbruket - som tillsammans med den slösaktiga resurskon-
sumtion som de rika länderna hänger sig åt är huvudproblemet och som leder
till att världen blir allt fattigare. Det är nämligen en fullständigt falsk före-
ställning att världen blir rikare genom den industriella utveckling som pågår.
Världen blir i stället allt fattigare.
Naturresurser uttöms. Biologiska arter dör ut med en förfärande hastig-
het. Skogsskövlingen fortgår. Tillgången till odlingsbar jord och rent vatten
minskar både absolut men framför allt per capita. Spannmålsproduktionen
stagnerar. Tillgången på fisk i världshaven minskar. Vi har i dessa fakta en
grundläggande orsak till den världsvida inflationen. En växande mänsklighet
skall dela på sinande naturtillgångar. Logiskt sett leder det till att priset går
upp.
Detta är enligt min och miljöpartiets uppfattning en nödvändig bakgrund
till varje diskussion om hur vi skall utveckla vårt näringsliv. Mot den bak-
grunden ter sig frågan om huruvida ett antal industrier skall ägas av staten
eller av enskilda som en sekundär fråga.
Sverige har ingen stor statlig industrisektor. Tidigare politikergeneratio-
ner både på höger- och vänsterkanten har sett ett värde i att staten äger vissa
företag, framför allt sådana som är grundade på långsiktigt värdefulla natur-
tillgångar. Det gäller framför allt skog och malm.
Det finns kanske ibland skäl att sälja ut sådana tillgångar. Vi i miljöpartiet
menar t.ex. att skogen kan bli bättre skött om den ägs av ägare som bebor
och arbetar med sitt skogsinnehav. Erfarenheten av storskaligt statligt
ägande antyder att det tenderar att bli mindre effektivt än privat. Samtidigt
blir utan tvivel fördelningen av förmögenheten jämnare om hela folket äger
en tillgång än om den är privatägd, då ägandet tenderar att koncentreras till
vissa personer eller grupper.
Jag förstår inte riktigt Isa Halvarssons argument att de statliga aktiebola-
gen skulle bli mera utsatta för konkurrens om de privatiserades. Jag tror att
de befinner sig i en konkurrenssituation som är fullt jämförbar med de pri-
vata företagens situation i allmänhet. Centern säger att man genom privati-
serande uppnår ett spritt ägande. Låt oss emellertid anta att man säljer ut
ASSI. Jag vet inte hur länge det kommer att dröja innan ASSI hamnar i en
av de två stora skogsgrupper som för närvarande finns i landet. Det finns väl
142
undantag från spritt ägande. Det är kanske mera en trosföreställning än en
på verkligheten grundad uppfattning.
Vi konstaterar sålunda att staten äger industrier och att ägande ger makt
och ansvar. Frågan är hur detta ansvar skall skötas.
Staten har alltid ett ansvar för alla företag i landet, nämligen som normgi-
vare. Den ekologiska krisen måste leda till att staten talar om för företagen
vad som är acceptabelt och vad som måste minskas eller elimineras. Staten
har både lagstiftningsmakten och den ekonomiska makten via skatter, avgif-
ter och bidrag. Detta är statens viktigaste uppgift när det gäller företagen.
Jag kan inte se någon uppgift som skulle vara viktigare för ett näringsutskott
än att diskutera hur den industriella verksamheten skall bedrivas så att ut-
armningen av jorden bromsas liksom den ekologiska krisen.
När det gäller de statliga företagen har staten ett dubbelt ansvar. Även där
gäller naturligtvis den normgivande makten. De statliga företagen skall lyda
under samma regler och lagar och betala samma skatter som de enskilt ägda
företagen. Staten har dessutom en ägarmakt och ett ägaransvar. Miljöpartiet
har ställt frågor om den statliga företagspolicyn tidigare i ett antal motioner.
Vi ställer dessa frågor i år igen. Åter har vi mötts av samma tystnad från
utskottets och regeringens sida. Vi trodde förr att en dialog var demokratins
livsluft, men vi har uppenbarligen missförstått något - eller också saknas de-
mokrati.
När det gäller de statliga företagen finns det anledning att diskutera eko-
nomisk demokrati inom företagen och frågan om ägandets anonymitet.
Stora privata koncerner och transnationella företag är ofta mycket anonymt
ägda. De statliga företagen är på intet sätt bättre. Där sitter en tjänsteman på
industridepartementet eller något annat departement och röstar för statens
samtliga aktier. Man kan knappast tänka sig någon anonymare ägarfunktion
än denna. Riksdagens inflytande är marginellt när det gäller de statliga före-
tagen. Vi har också ställt frågan om man på något sätt kan begära att de
statliga företagen skall vara föredömen när det t.ex. gäller hänsynstagande
till miljö, ekologi och inte minst arbetsmiljö.
Det är ur dessa utgångspunkter som vi i miljöpartiet velat diskutera den
statliga företagsamheten. Förra året tog vi upp till diskussion ASSIs pro-
duktprogram som vi ansåg helt felinriktat ur ekologisk synpunkt. Anmärk-
ningen gäller dess värre detsamma även i år, även om vi i vår motion inte har
berört ASSI. Det är ett företag som ser som sin huvuduppgift att expandera
marknaden för engångsförpackningar, gärna klorblekta. Detta bidrar till
energi- och resursslöseriet i världen.
Inom Procordia kan vi finna åtskilliga exempel på produkter som ur ekolo-
gisk synpunkt måste ifrågasättas. I själva verket borde man kunna begära att
de statliga företagen skulle befinna sig i främsta ledet när det gäller miljövän-
lig produktion. De skulle kunna vara pionjärer för att i praktiken genomföra
livscykelbegreppet i produktionen och den livscykelspecifikation som vi tidi-
gare har diskuterat. De skulle frivilligt kunna införa miljöredovisning i sina
årsberättelser. Det är frågor som vi för någon vecka sedan diskuterade här i
kammaren och som de partier som i valrörelsen kallade sig miljöpartier tydli-
gen inte begrep eller struntade i. Därigenom dementerade de definitivt på-
ståendet om sitt miljöintresse.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
143
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
144
Miljöpartiet har omnämnt ett antal företag som sysslar med speciellt mil-
jöfarlig eller ekologiskt olämplig verksamhet inom den statliga sektorn:
Studsvik AB, SAKAB, Svensk Kärnbränslehantering och Swedegas. Vi har
också uttalat att krigsmaterieltillverkningen bör avskiljas från Celsius Indu-
strier och ställas direkt under departementets kontroll. Krigsmaterieltill-
verkning bör enligt vår uppfattning inte betraktas som en industriell verk-
samhet vilken som helst som skall verka på marknadens villkor, utan snarare
som ett nödvändigt ont som skall stå under strikt demokratisk kontroll.
Samma sak gäller egentligen de fyra bolag som jag har nämnt. Studsviks och
SKBs verksamhet skall inriktas på en kärnkraftsavveckling, som i varje fall
senast skall vara klar år 2010, men som enligt miljöpartiets uppfattning kan
vara klar betydligt tidigare. Att dessa företag inriktar sig på en fortsatt ut-
veckling av något som svenska folket i folkomröstning har förkastat är enligt
vår uppfattning både dumt och omoraliskt.
Naturligtvis håller jag med centern om att en saklig information från bola-
get är helt acceptabel. Tyvärr har SKB ingalunda fungerat så, utan den infor-
mationsverksamhet som man på ett effektivt och dyrbart sätt har bedrivit i
landet har varit så inriktad att det har varit uppenbart att man velat propa-
gera för fortsatt användning av kärnkraft.
Att expandera användningen av fossilgas anser vi också vara förkastligt.
Det kommer att låsa fast landet i ett beroende av ett nytt fossilt bränsle, sår-
bart och importerat. Att satsa miljarder på detta är att stjäla resurser från
de energiformer som vi enligt tidigare riksdagsbeslut skall satsa på: inhemsk
förnybar energi. Att ett statligt företag medverkar till detta finner vi beklag-
ligt. Här borde staten ingripa med sitt ägaransvar för att dra ned på verksam-
heten, som dessutom leder till koldioxidutsläpp om det införs ett nytt fossilt
bränsle.
Vad så gäller SAKAB skall jag fatta mig kort. Staten måste förbjuda pro-
ducerandet av avfall som inte kan destrueras eller återvinnas, dvs. förbjuda
de produkter som alstrar sådant avfall vid tillverkning eller användning eller
skrotning. Vi måste äntligen lära oss att världens framtid kräver ett krets-
loppstänkande.
Slutligen har vi anmärkt på att Nordiska Satellit AB ägnar sig åt en verk-
samhet som ökar den andliga miljöförstöringen i landet. Vi anser att staten
borde söka en bättre användning för satelliten Tele-X.
En viktig fråga som vi berör bland principfrågorna vad gäller de statliga
företagen är frågan om statliga monopol. Eftersom jag skall föra en interpel-
lationsdebatt med industriministern kring detta den 11 januari nästa år av-
står jag från kommentarer i dag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 3, 7, 13, 14 och 16.
Anf. 125 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan inte hålla med Lars Norberg i hans kritik mot den
informationsverksamhet som Svensk Kärnbränslehantering AB har bedri-
vit. Jag har själv varit i Oskarshamn och sett både Sigyn och mellanlagret
Clab där. Som jag ser det bedriver miljöpartiet en oseriös skrämselpropa-
ganda. Utställningen i fråga var enligt min mening både saklig och instruktiv.
Den visade också att SKB på ett seriöst och professionellt sätt handhade
dessa farliga insatsvaror liksom avfallet från kärnkraftverken. Som svensk
tycker jag att man kan känna sig tillfredsställd och trygg med det sätt varpå
Svensk Kärnbränslehantering handlägger dessa svåra frågor.
Vi i folkpartiet liberalerna är motståndare till att det sker en utbyggnad av
ett rikstäckande naturgasnät under de närmaste åren. Det skulle försvåra
eller t.o.m. förhindra ett bredare utnyttjande av biobränslena. Dessa frågor
skall enligt vår mening avhandlas i samband med diskussionen om energipo-
litiken.
Att miljöpartiet inte förstår vitsen med att försälja statliga företag samt att
ha en fri näringsverksamhet och en fri näringspolitik i Sverige har vi tidigare
sett exempel på.
Anf. 126 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Vi vill gärna ha en fri näringspolitik, Isa Halvarsson. Men
den statliga sektorn i Sverige är förhållandevis liten och utgör inget större
problem. Vi kan mycket väl tänka oss att vissa delar av denna statliga sektor
försäljes. Isa Halvarsson påstår att det skulle förbättra konkurrensen, vilket
jag har svårt att förstå. De statliga företagen inom Procordia, exempelvis
Pripps eller Sarakrogarna, konkurrerar på tämligen lika villkor med ett antal
privata företag i landet. Att en försäljning av statliga företag skulle få någon
större effekt på konkurrensen förstår jag alltså inte. Isa Halvarsson kan kan-
ske förklara för mig hur det ligger till.
Saklig information om kärnkraften och kärnkraftsavvecklingen hänger na-
turligtvis till en del samman med vad man tror och anser om kärnkraften.
Det är lätt att påverkas av sin personliga inställning till denna teknik och dess
risker. Samtidigt kan jag hålla med Isa Halvarsson om att staten och indu-
strin tack vare kärnkraftsmotståndarnas idoga arbete för en bättre politik än
andra länder när det gäller att ta ansvar för både riskerna och avfallet. Vi
har ju sett skräckexempel i öst. Jag vågar påstå att vi står oss gott jämfört
med länder som England och USA. Där finns förskräckliga exempel på non-
chalans vad gäller kärnkraftshantering.
Anf. 127 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att alla i Sverige är intresserade av en säker hante-
ring av dessa farliga ämnen. Själv har jag inte alls varit en ivrig kärnkrafts-
förespråkare, men jag måste säga att jag blev imponerad av det sätt som
Svensk Kärnbränslehantering arbetade.
Vad så gäller statens roll inom näringspolitiken vill jag säga så här: om
staten agerar på den marknad där man själv sätter upp spelreglerna uppstår
uppenbara risker för en osund konkurrens. Det blir motstridiga lojaliteter,
och det uppkommer verkligen risker för snedvridna konkurrensförhållanden
mellan privata och statliga företag. Det står enligt min mening helt klart att
det skall vara så mycket privat och spritt ägande som möjligt.
Anf. 128 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Visst förstår jag att Isa Halvarsson blev imponerad när hon
besökte Oskarshamn. Men den saken skall vi kanske inte fortsätta att disku-
tera.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
146
En stark ägare, och en sådan är ju staten, kan naturligtvis alltid påverka
situationen för sina företag. Men jag skulle vilja få mer konkreta exempel
på hur statligt ägda företag leder till minskad konkurrens.
Anf. 129 RUNE JONSSON (s):
Herr talman! Riksdagen beslöt i maj i år att statens aktier i tio bolag skulle
överföras till ett särskilt förvaltningsbolag med namnet Fortia. På initiativ av
riksdagen föreslår nu regeringen i proposition 1990/91:30 vissa riktlinjer för
i vilka fall riksdagen skall höras innan förvaltningsbolaget kan fatta beslut
om försäljning av aktier i bolagen. Riktlinjerna innebär bl.a. att riksdagens
ställningstagande skali inhämtas om Fortia tänker frånhända sig röstmajori-
teten i något av bolagen eller att Fortias andel i något av de nu delägda bola-
gen sjunker så att de inte längre överstiger en tredjedel. Utskottsmajoriteten
anser att regeringens förslag tillgodoser de krav som riksdagen har ställt. Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.
De borgerliga partierna tar åter upp frågan om privatisering av de statliga
företagen. Vår inställning är fortfarande att det skall finnas en statlig före-
tagssektor som en motvikt till de privata maktgrupperna. Eftersom denna
fråga, som vi ser det, inte i något avseende tillförts något nytt sedan den se-
nast behandlades, ber jag att få hänvisa till tidigare debatt och beslut här i
riksdagen. Det var faktiskt så sent som i våras. Jag yrkar således avslag på
reservationerna 1 och 4.
Vad så gäller regeringens redogörelse för de statliga företagen samt kraven
från centerpartiet och miljöpartiet på att en principdeklaration om de stat-
liga företagens mål och riktlinjer skall redovisas med vissa mellanrum, anser
vi att det räcker med att regeringen i ärenden om särskilda företag och i nä-
ringspolitiska propositioner tar upp dessa frågor till behandling. Det skedde
så sent som i våras då regeringen i den näringspolitiska propositionen disku-
terade motiven för de statliga företagen. Jag yrkar därmed avslag på reserva-
tion 7.
Jag yrkar också avslag på reservationerna 8 och 9 som handlar om Celsius
Industrier AB, Karlskronavarvet och Kockums. Jag vill kortfattat hänvisa
till beslutet här i riksdagen i våras och till debatten förra månaden med an-
ledning av betänkandet NU10 om krigsmaterielindustrin.
Vad så gäller frågan om hur Tele-X-satelliten skall nyttjas hänvisar jag till
att det för närvarande pågår överläggningar mellan Satellitaktiebolaget och
Rymdaktiebolaget. Ett avtal kommer inom kort att undertecknas. Avsikten
är att Satellitaktiebolaget skall ha ägaransvaret och utöva kontroll över hur
satelliten skall användas. Jag yrkar avslag på reservation 10.
Låt mig i sammanhanget peka på utskottets skrivning där vi framhåller hur
viktigt det är att kontakterna med Polen och de baltiska staterna fullföljs så
att Tele-X-satelliten nyttjas för att utöka telekommunikationerna.
Herr talman! I övrigt hänvisar jag till utskottets skrivning och yrkar bifall
till hemställan i betänkandet samt avslag på samtliga reservationer.
Anf. 130 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Rune Jonsson anser att det har getts ett svar på frågan om
den statliga företagspolicyn. Vi i miljöpartiet har ett antal gånger ställt flera
frågor kring detta. Vi hade hoppats att antingen från regeringen eller från
utskottsmajoriteten få svar på våra konkreta frågor. Dessa kan kort sam-
manfattas så här: Vilken principiell skillnad ser regeringen mellan affärsverk
och aktiebolag? Hur skall regelsystemet för dessa företagstyper skilja sig åt?
Kan andra krav ställas på statliga företag än på övriga företag? Skall statliga
företag utgöra ett föredöme i fråga om miljö, affärsmoral etc.? Skall statens
innehav av företag användas för att främja ekonomisk demokrati? Har sta-
ten ett särskilt ansvar för krisbranscher i en vikande ekonomi? Det är kon-
kreta frågor som jag inte anser att vi har fått ett samlat och konkret svar på.
Jag kommer att lämna riksdagen i och med att denna treåriga mandatpe-
riod löper ut. Under snart tre år har jag drivit en fråga utan att få något kon-
kret svar. Det är beklagligt. Av åldersskäl kommer jag inte att ställa upp som
kandidat som ledamot i riksdagen under ytterligare mandatperiod.
Anf. 131 KJELL ERICSSON (c) replik:
I lerr talman 1 Rune Jonsson och jag representerar två olika ideologier, och
det är inte konstigt att han motsätter sig en försäljning av statliga företag.
Själv tror jag att en försäljning av statliga företag innebär en vitalisering av
vårt näringsliv. Det är inget självändamål för staten att äga företag. Det är
bättre att skapa gynnsamma förutsättningar och bra ramar för svenskt nä-
ringsliv att kunna verka. På det viset sprider man också ägandet och engage-
rar fler människor. Det blir därmed mer aktivitet runt om i vårt land. Jag
tror alltså att det vore mycket bra för vår ekonomi och för vårt näringsliv om
fler företag kunde privatiseras.
Det är helt onödigt att tillåta förvaltningsbolaget Fortia att sälja aktier.
Om statliga företag säljs ut så behövs inte detta företag. Verksamheten kan
skötas bra ändå.
Därmed yrkar jag avslag på utskottets förslag i detta fall.
Anf. 132 RUNE JONSSON (s) replik:
Herr talman! Låt mig först säga följande till Lars Norberg. I de näringspo-
litiska propositionerna brukar man behandla just de frågor som Lars Nor-
berg här berör beträffande företagspolicy. Men det sker inte i samband med
redogörelser för de statliga företagens verksamhet.
Kjell Ericsson konstaterar att vi har olika uppfattningar, och det är allde-
les riktigt. Vi tycker att de statliga företagen tillsammans med kooperativa
företag spelar en roll som motvikt till den stora andelen privata företag. Vi
anser således att de statliga företagen spelar en roll i det industripolitiska
arbetet.
Anf. 133 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag förmodar att Rune Jonsson tänker på de rader i den nä-
ringspolitiska propositionen som handlar om statligt företagande. Men där
finns inga konkreta svar på de frågor som vi har ställt, t.ex. om hur man ser
på de s.k. naturliga monopolen. Vad är kriteriet för om en statlig verksamhet
skall bedrivas i verksform eller i aktiebolagsform? Vilka principiella skillna-
der leder det till i fråga om demokratisk insyn osv.? Det finns ett stort antal
frågor som vi har ställt men inte fått svar på.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
147
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
148
Anf. 134 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra med många aktörer inom näringspolitiken. Det är
också bra att det finns såväl enskilda som kooperativa företag. Det är inget
självändamål att ha statliga företag. Man kan t.ex. få anställda i företagen
och många andra att köpa aktier och på det viset sprida ägandet. Det tror
jag är en bra injektion för vår ekonomi och för vårt näringsliv.
Anf. 135 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande 12 behandlar man riktlin-
jerna för hur det nya statliga konglomeratet Fortia skall kunna få sälja aktier
i sina dotter- och intressebolag. Fortia är ju det holdingbolag som skall ta
hand om det statliga aktieägandet. Det är kanske ett mer fantasifullt namn
än det gamla Statsföretag AB, men i övrigt är principerna ungefär desamma.
Vi i de tre borgerliga partierna tycker inte att det finns några motiv för att
ge sådana riktlinjer. Det räcker egentligen med en enda riktlinje, nämligen
att de statliga företagen skall säljas och ge en så stor ägandespridning som
möjligt. På det sättet kan vi dessutom få mer kompetenta ägare till de statliga
företagen än vad dessa i dag har. Det kan medföra en dualism mellan ägare
och företagsledning, något som har visat sig medföra en betydligt bättre ut-
veckling än den som uppnås i företag i statlig ägo. Samtidigt skulle dessa
företag ges möjlighet att attrahera till mer riskkapital på riskkapitalmarkna-
den. Hårdare krav skulle ställas från riskkapitalmarknaden på avkastning
och förräntning i företagen. Samtidigt skulle man särskilja staten i dess egen-
skap av ägare i företag och givare av ramarna för företagandet i landet.
Jag tycker att den stora cirkus som ägde rum kring Nordbanken, posten
och Sparbanken denna höst visade hur illa det kan gå när staten är storägare
i en bank samtidigt som man anger spelreglerna för hur bankerna skall få
agera. Det är ett mycket klart skäl till att staten bör träda ur ägarfunktionen
och i stället koncentrera sig på att ange ramarna för verksamheten.
En privatisering skulle dessutom inbringa relativt stort kapital till statskas-
san och därmed skapa möjligheter att nedbringa statsskulden eller placera
skattebetalarnas pengar i andra angelägna investeringar. Man måste kunna
få byta tillgångar och inte för alltid behålla dem som man av någon anledning
har råkat få.
Många av bolagen i Fortia AB har kommit in i företagsgruppen närmast
av en sinkadus. Det är märkligt att man vill att just dessa företag skall förbli
statliga.
Socialdemokraterna har tidigare sagt att dessa företag skall drivas på ex-
akt samma villkor som motsvarande privata företag. Man ställer sig natur-
ligtvis frågan: Varför skall de vara statliga när man kan frigöra kapital till
andra och mer angelägna investeringar?
I hela Västeuropa har man privatiserat företag. I samband med näringsut-
skottets resa ute i Europa denna höst kunde vi konstatera hur företag säljs i
hela Östeuropa. 1 Polen skall staten sälja 7 000 företag på mycket kort tid.
Nästan samtliga ledamöter i Sejm röstade för försäljningen. Detsamma var
fallet i Tjeckoslovakien. Men ljuset tycks ännu inte ha nått svensk socialde-
mokrati.
Vi i de borgerliga partierna tycker därför helt följdriktigt att det inte finns
några skäl för staten eller för regeringen att ge nya, speciella riktlinjer för
sitt företagande. I stället bör man sälja företagen för att ge dem den mark-
nadsanpassning som de så väl förtjänar.
Ett exempel på handlingsförlamning gäller Celsius Industrier AB. Det är
ett fastighetsbolag som även sysslar med röraffärer. Man har även varvsverk-
samhet och försvarsindustri inom sitt område, trots att den företagsgruppen,
nämligen Kockum Marin och Karlskronavarvet med all säkerhet skulle passa
bättre in i en försvarsindustristruktur och delta i den omstrukturering som
där måste ske. Det är märkligt att man inte har kunnat frigöra sig från den
tradition och stelbenthet som finns i det statliga företagandet.
I reservation 19 har vi med en liten motivskrivning. Vi anser att majorite-
tens skrivning är ogin mot den fast boende skärgårdsbefolkningen och Kro-
noholmarna. Man marknadsanpassar deras arrenden och ställer nya investe-
ringskrav på dem. Det hade varit riktigare att biträda vårt förslag till skriv-
ning och därmed slagit vakt om skärgårdsbefolkningens möjligheter att
stanna kvar. Man borde ha avvaktat de rättsprocesser som i dag äger rum
för att på så sätt kunna ge skärgårdsbefolkningen bättre villkor. Jag är helt
övertygad om att sommargästerna klarar sig på öarna i fråga, men det är den
bofasta befolkningen som vi har anledning att slå vakt om.
Med det anförda ber jag att få instämma i samtliga moderata reservationer
och yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 136 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Per Westerberg upprepar ofta och gärna att de statliga före-
tagen skall säljas. Därmed åstadkommer man ett spritt ägande, säger han.
Jag har aldrig riktigt förstått hur det skall gä till. Om aktier i exempelvis
ASSI eller Pripps hamnar i en stor koncern föreställer jag mig att följden
ganska snart blir en ytterligare koncentration i näringslivet. Den risken är
väl så stor som att det blir ett spritt ägande.
Som jag sade i mitt tidigare anförande har vi i miljöpartiet i och för sig inte
den dogmatiska inställningen att staten till varje pris skall behålla företag. I
ett senare inlägg här i kammaren kommer jag tvärtom att propagera för att
staten skall avhända sig vissa investeringar för att kunna göra andra. Jag kan
mycket väl tänka mig att det även inom den här företagssektorn kan finnas
skäl att i viss utsträckning byta tillgångar.
Det är klart att ett konglomerat av typ Celsius Industrier är en besynnerlig
sak. Det förekommer i stor skala i exempelvis USA. Jag tycker att Celsius
Industrier AB passar bra in pä begreppet konglomerat. Det var i varje fall
för något årtioende sedan en vanlig företeelse inom det privata näringslivet.
Så småningom ansågs det vara mindre ändamålsenligt och rationellt med den
företagsformen, varför den avvecklades. Det borde förmodligen ske även
med Celsius Industrier AB.
Att jämföra svenskt statligt ägande med situationen i Polen tycker jag är
barockt. Vi har en ganska liten statlig företagssektor som inte kan jämföras
med den statliga sektorn i Östeuropas länder. Jag tycker att de borgerliga
partierna överdriver den statliga företagssektorn så som varande ett stort
problem.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
149
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Statliga
företag
150
Anf. 137 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Den statliga företagssektorn skall förhoppningsvis vara en
tillgång som kan utnyttjas genom att säljas till så många små ägare som möj-
ligt. Ett spritt ägande med många små aktieägare ser vi som något positivt.
Vi tycker inte att det är ett spritt ägande om staten äger allt. Naturligtvis
skall man eftersträva så rationella strukturer som möjligt inom näringslivet.
Självfallet kan det ske uppköp och delningar av företag, men trots det kan
ett spritt ägande behållas med många miljoner människor som ägare. Vi har
sett resultaten av det stora privatiseringarna ute i Europa där många miljo-
ner människor har blivit ägare av stora delar av näringslivet.
Begreppet konglomerat är betecknade för de statliga företagen. Fortia
AB har företag i de mest skiftande branscher. Erfarenheterna de senaste
tjugo åren visar att ingen företagsledning i världen är kompetent skicklig nog
att leda företag i snart sagt alla branscher. Det är därför som konglomeraten
försvinner. Man skapar bättre strukturer som är mer konkurrenskraftiga.
Det talas om kärnaffärer. Jag tycker att den statliga styrningen av de statliga
företagen är minimal. Det bör leda till att ägandet sprids. Därmed skapas
förutsättningar för staten att frigöra resurser och minska sin skuldbörda.
Privatiseringarna i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern och andra delar av
Östeuropa är intressanta, därför att det är en så total uppslutning från alla
politiska grupperingar bakom uppfattningen att man skall radikalt minska
det statliga företagandet och övergå till ett massivt privat ägande. Man inser
att det är det som skapar välståndet.
Statliga företag är ingen belastning, men det gäller att utnyttja företagens
möjligheter att utvecklas och sprida välstånd i Sverige. Det sker bättre i pri-
vat ägo, med ett spritt ägande, än med en passiv och tämligen ointresserad
statlig ägare.
Anf. 138 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag tycker att Per Westerberg borde besinna ett ögonblick
att det inte finns något mer spritt ägande än ägandet i de statliga företagen.
De ägs nämligen av varenda levande medborgare i detta land - de ägs av hela
svenska folket. Om man i något sammanhang skall tala om spritt ägande,
bör man nog göra det när det gäller de statliga företagen. Sedan är det en
fråga om det är en förnuftig form för att leda och organisera företag och för
att arbeta på en marknad. Det tycker jag att vi kan diskutera. Men att man
skulle kunna åstadkomma ett så spritt ägande genom att sälja ut de statliga
företagen på marknaden, det har jag svårt att se.
Anf. 139 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Jag noterar miljöpartiets definition av spritt ägande - när
staten äger är ägandet spritt. Det är inte den definition som jag använder.
Spritt ägande är när många människor kan äga och ha inflytande över det
de äger. Jag tror inte att de statliga företagen, statens järnvägar eller några
andra, uppfattas som exempel på spritt ägande av svenska folket - möjligen
av miljöpartiet.
Det vi menar är så centralt och viktigt med privat ägande är att man, när
ett företag kommer ut på den privata riskkapitalmarknaden, på börsen, med
många små ägare, ställer krav. Man ställer krav som nästan alltid leder till
förbättringar och skärpningar i företagen.
Det första som hände i Storbritannien när man började privatisera var att
lönsamheten steg i nästan samtliga statliga företag. Man insåg att det inte var
statens krav som gällde, utan marknadens, och de var väsentligt hårdare.
Det är den kunskapen som har spritt sig som en löpeld i snart sagt varje land
i hela Europa. Men det har gått långsamt och varit svårt för svensk socialde-
mokrati, och tydligen även för vissa delar av miljöpartiet, att förstå.
Anf. 140 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag framhärdar i mitt påstående att det staten äger, äger hela
svenska folket. Per Westerberg har en besynnerlig synpunkt på detta. Jag
kan icke förstå den.
Anf. 141 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Man kan tycka att det är en besynnerlig synpunkt eller defi-
nition, att ett spritt ägande är när många äger. När en äger - staten - borde
väl ägandet vara koncentrerat så det förslår.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
14 § Insiderhandel
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU15 Insiderhandel (prop. 1990/91:42).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
15 § Ändrade kapitaltäckningsregler för kreditinstitut, m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU16 Ändrade kapitaltäckningsregler för kreditinstitut, m.m.
(prop. 1990/91:40).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
16 § Verksamheten vid Vattenfall m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU 17 Tilläggsbudget I (prop. 1990/91:25 delvis).
151
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
152
Anf. 142 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I näringsutskottets betänkande 17 behandlas dels en propo-
sition om förslag till tilläggsbudget, dels två motioner som har väckts med
anledning av propositionen. De rör statens vattenfallsverk.
Vi har alldeles nyss haft en debatt om statliga företag, där vi från folkpar-
tiet liberalernas sida har krävt privatisering av statliga företag. Det är just
med utgångspunkt i denna princip, att staten bör avveckla affärsverksamhet
inom områden där det inte finns särskilda skäl för detta engagemang, som vi
har en gemensam reservation från moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centern, där vi framför att en betydande del av Vattenfalls tillgångar skall
kunna avyttras.
När det gäller uppdelningen av och den partiella försäljningen av Vatten-
fall bör en ökad konkurrens på elmarknaden eftersträvas. Enligt vår mening
bör också mycket stora delar av den affärsverksamhet som nu bedrivs i
verks- och bolagsform kunna avyttras, precis som vi sade i det förra ärendet.
Vi anser att riksdagen bör anmoda regeringen att återkomma med förslag
till en omorganisation av Vattenfall i enlighet med vad vi anför i reservation
1, som jag yrkar bifall till.
Anf. 143 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Detta ärende handlar om tilläggsbudgeten på industridepar-
tementets ansvarsområde, och framför allt om statens vattenfallsverk. Jag
vill här bara i mycket korta ordalag beröra ett par reservationer som behand-
lar just Vattenfall. Även här handlar det om privatisering.
I reservation 1, som bygger på en centermotion, finns en borgerlig enighet
om att dela upp och utföra en partiell försäljning av Vattenfall. Vi vill gärna
se en organisatorisk lösning som ger möjlighet till en ökad konkurrens på
elmarknaden. Vi anser därför att stora delar av den affärsverksamhet som
nu bedrivs i verks- eller bolagsform kan avyttras.
Vi har den utgångspunkten att staten bör avyttra sin affärsverksamhet på
de områden där det inte finns särskilda skäl för ett statligt engagemang. Där-
emot anser vi att ansvaret för t.ex. stamlinjenätet kan överföras till ett sär-
skilt bolag eller en särskild myndighet. Vi anser att detta ansvar kan ligga hos
ett statlig organ. De övriga verksamheterna skall man efter hand försälja.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
När det gäller omstruktureringen av Vattenfall Energiverksgrupp AB,
menar vi från centerns sida att den typ av omorganisation av delar av Vatten-
fall som är föreslagen inte skall komma till stånd. De förslag som har presen-
terats går förvisso i rätt riktning. Vi anser emellertid att de inte är tillräckligt
långtgående. Vi menar därför att regeringen skall komma tillbaka med ett
förslag som överensstämmer med vad vi har angivit i vår motion
1990/91 :N 13. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.
Anf. 144 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! I detta betänkande har miljöpartiet reserverat sig för att sta-
ten skall genomföra en radikal omstrukturering av Vattenfall, och jag börjar
med att yrka bifall till reservationerna 2 och 4.
Huvudanledningen till vårt förslag är inte att Vattenfall enligt vår mening
mer eller mindre systematiskt har saboterat den energipolitik som riksdagen
beslutat, även om det är en bidragande orsak.
Vattenfall har enligt vår uppfattning genom sin politik byggt fast Sverige i
en alltför stor och oekonomisk elproduktionsapparat, som under 70- och 80-
talen har varit helt inriktad på kärnkraft. Samtidigt har man på ett effektivt
sätt bromsat energihushållning, kraftvärmeutbyggnad, vindkraft m.m. Sär-
skilt förrädiskt har varit att man parallellt med detta, för att tillmötesgå sin
ägare staten, har bedrivit visst arbete inom dessa områden. Men för dem
som har följt utvecklingen och lyssnat till Vattenfalls företagsledare har det
varit uppenbart att detta inte har varit huvudinriktningen. När man nu på
senare år har lyckats sälja sin elproduktionskapacitet genom en storsatsning
på villavärme och elfjärrvärme har man börjat söka expandera inom andra
sektorer: fjärrvärme, fossilgas, konsult- och entreprenadverksamhet.
Nu vill jag inte antyda att Vattenfall skulle vara en organisation med sär-
skilt onda eller intriganta ledare. Jag vill bara ha sagt att Vattenfall uppträder
som varje stor organisation. Den lever sitt eget liv och söker främja sina egna
syften i fråga om makt och tillväxt. Och man har gjort det skickligt. Staten i
form av regering och riksdag har på intet sätt varit mäktig att styra Vatten-
fall. I stället har det varit Vattenfall som styrt staten, vilket för övrigt tämli-
gen oförblommerat bekräftades av Vattenfalls förre tekniske direktör, Ing-
var Wivstad, vid ett framträdande vid en konferens i måndags här i riksda-
gen.
Om staten skulle vilja styra verksamheten inom energisektorn, och spe-
ciellt elsektorn, är alltså förutsättningarna att genom direktiv till Vattenfall
uppnå resultat ganska dåliga. Däremot kan man genom en genomgripande
omorganisation skapa förutsättningar för en ny inriktning. Det är också vad
miljöpartiet föreslår. Genom en uppdelning av Vattenfall i ett flertal fristå-
ende enheter kan man enligt vår mening uppnå ett antal önskvärda möjlighe-
ter:
1. Skapa möjligheter för en planmässig kärnkraftsavveckling
2. Skapa en elmarknad med ett flertal konkurrerande producenter
3. Renodla den typiska monopolverksamheten, den nationella kraftdistri-
butionen, i ett statligt monopol som arbetar enligt common carrier-princi-
pen
4. Låta konsumenterna ta ansvar för den lokala eldistributionen
5. Låta Vattenfalls nuvarande projekt- och entreprenadverksamhet verka
som ett fristående företag under full marknadskonkurrens.
Vi föreslår sålunda att kärnkraftverken sammanförs till ett statligt företag
som drivs i verksform med inriktning på avveckling.
Vi föreslår vidare att vattenkraftverken försäljs, men inte till privata in-
tressen utan till de län där de är belägna. Därigenom stannar tillgångarna
i folkets ägo, men med en stark anknytning till den bygd där tillgångarna
finns.
Vidare föreslår vi att Vattenfalls verksamhet i de kommuner där man nu
arbetar med eldistribution och fjärrvärme försäljs till lokala intressenter, fö-
reträdesvis kommunerna.
Vi föreslår att högspänningsnätet för hela landet skall handhas av ett stat-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
153
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
154
ligt monopol i verksform som åtar sig krafttransmission enligt common car-
rier-principen.
Projekt-, entreprenad-, kanal- och fastighetsverksamheterna ombildas till
separata aktiebolag, som eventuellt försäljs, gärna till de anställda och till
lokalbefolkningen.
Mycket av det vi föreslagit är redan under genomförande i Norge. Där har
Vattenfalls norska motsvarighet Vassdragsvesendet delats upp enligt lik-
nande principer. Huvudsyftet med detta förslag är att skapa konkurrens och
nya förutsättningar på elmarknaden och ett bättre utnyttjande av statens ka-
pital. Ett annat viktigt syfte är att genom försäljning av stora delar av Vatten-
fall frigöra medel för angelägna statliga investeringar.
Vattenfalls totala förmögenhet har nyligen värderats till 140 miljarder kro-
nor. Minst hälften torde ligga i vattenkraftverken, de s.k. sedelpressarna i
norr. De investeringsmedel som frigörs bör användas för en omställning av
landets energi- och transportsystem i miljövänlig riktning. Vi befinner oss
mitt i en ekologisk kris, och vi mäste börja investera oss bort från de miljö-
farliga och energislösande energi- och transportsystem som i dag dominerar.
Samtidigt är vi övertygade om att industrivärlden står vid inledningen till
en långvarig lågkonjunktur och att det är mycket viktigt att staten i det läget
bekämpar arbetslösheten. Vi har ett socialt nätverk som tar hand om männi-
skor även om de blir arbetslösa, men det är ett socialt ont att människor skall
vara arbetslösa. Staten kan motverka detta genom att starta statliga investe-
ringsprogram.
Nu säger någon att det är väl inte möjligt att sälja ut kraftverken till lands-
tingen eller att sälja ut detaljdistributionen till kommunerna. De har ju just
i dessa dagar visat sig vara utomordentligt fattiga. Då bör man komma ihåg
att det här är frågan om ytterligt lönsamma verksamheter med hög säkerhet,
och till sådana är det inte svårt att finna lånefinansiering, förutsatt naturligt-
vis att staten sätter ett rimligt pris.
Vi menar att staten bör investera när den privata investeringsverksamhe-
ten går ned. Vi tänker oss en årlig investeringsvolym i storleksordningen 10
miljarder kronor per år. Den skulle användas, som jag antydde, för järnvä-
gar, både banor och rullande materiel, spårvagnslinjer, trådbussar etc. i de
stora städerna. Vidare kan den användas för att satsa på vindkraft, biobräns-
leanläggningar av skilda slag - skördare för energiskog, pannor, biogasan-
läggningar etc.
Regeringen har hittills inte haft några kreativa idéer för hur krisen skall
mötas. Man har talat om arbetsförmedling och omskolning, men det kom-
mer inte att räcka. Redan nu har vi en ungdomsarbetslöshet på 7 %. Om inte
snabba åtgärder vidtas kommer vi snart att ha en arbetslöshet på EG-nivå.
Det investeringsprogram som miljöpartiet föreslår har tre fördelar. För
det första bekämpar det samtidigt den ekonomiska och den ekologiska kri-
sen genom satsning på miljövänliga och energisnåla alternativ. Det ger, för
det andra, sysselsättning i de branscher som med all säkerhet kommer att
drabbas av den ekonomiska krisen, nämligen entreprenad-, byggnads- och
verkstadsindustrierna. För det tredje ger det en sysselsättning som är spridd
över landet, till både glesbygd och tätorter.
Det tar säkert en viss tid innan en försäljning av Vattenfalls tillgångar kan
genomföras. Därför har vi velat få dessa tankar presenterade så snabbt som
möjligt. Det ger regeringen möjlighet att ta hänsyn till dem i sitt arbete med
energipropositionen.
Regeringen har ju också på senare tid visat sig kunna genomföra relativt
omfattande förslag ganska snabbt. Jag kan inte se att detta förslag skulle
stöta på några stora formella eller ekonomiska hinder även vid ett snabbt
genomförande. Vi menar att en uppdelning av Vattenfall skall kunna påbör-
jas redan nästa höst, så att investeringsmedel kan finnas tillgängliga redan i
början av år 1992.
Det kan emellertid finnas skäl att starta investeringsprogrammet ännu ti-
digare. Det kan ske genom att man i viss utsträckning använder budgetme-
del, men staten kan också genom ett relativt kortfristigt obligationslån ”för-
skottera” investeringsmedlet. Vi kommer att återkomma med förslag i
denna riktning i samband med vårt budgetalternativ.
Herr talman! Utskottsmajoriteten har visserligen bundit sig för att av-
styrka våra förslag, och jag har inga illusioner om att den kommer att ändra
sig före voteringen. Jag har dock vissa förhoppningar om att dessa förslag
skall befinnas så pass förnuftiga att man vid närmare eftertanke finner att de
utgör en chans att slå två flugor i en smäll - att skapa en bättre elmarknad
och att bidra till bekämpandet av den dubbla krisen.
Anf. 145 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Frågan om Vattenfalls ägande och organisation har viktiga
principiella aspekter. Elproduktion och eldistribution är verksamheter som
i sig skapar faktiska monopol. Där kan det aldrig bli fråga om reell konkur-
rens. Vattenfall är en nationell tillgång som enligt utskottsmajoritetens upp-
fattning skall ligga kvar i statens ägo. Vi vill inte acceptera vare sig en upp-
delning eller en försäljning. Vi kan inte heller godta att man kopplar in
landstingen på ett helt nytt verksamhetsområde enligt miljöpartiets reserva-
tion när det gäller eldistribution. Vi avstyrker även det förslaget.
Sedan vill jag upplysa mina meddebattörer om att Vattenfalls organisation
kommer upp i den tilläggsproposition som riksdagen kommer att få i feb-
ruari. Då får vi anledning att återkomma och diskutera dessa frågor.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till näringsutskottets hemställan i
betänkande 17 och avslag på reservationerna.
Anf. 146 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Åke Wictorsson säger att elproduktion och eldistribution ut-
gör naturliga monopol. Såvitt jag förstår är det fel.
Både lokal och nationell eldistribution måste rimligtvis bedrivas som en
monopolverksamhet - om det tror jag inte vi behöver vara oeniga.
När det gäller elproduktionen vet vi dock att det finns många producenter
av el som kan och även i fortsättningen bör kunna distribuera och sälja el till
kunder. Landstinget i Norrbotten - som ju kommer att bli en stor elprodu-
cent enligt vårt förslag - kan sälja el till vilket kommunalt elverk som helst,
men om det kommunala elverket finner att det kan köpa billigare kraft från
Älvsborgs län i Trollhättan eller från Västerbotten så går det bra. Elproduk-
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
155
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
tionen behöver ingalunda vara något monopol. Med den s.k. common car-
rier-principen kan producenter och konsumenter träffa avtal om att köpa
och sälja. Det statliga monopol som finns kvar är alltså transmissionsmono-
polet, högspänningsnätet, där man låter dessa kontrahenter transportera
elektricitet efter en viss taxa som gäller lika för alla. Så har man lagt upp det
i Norge, Åke Wictorsson.
Anf. 147 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! I detta betänkande finns bl.a. en återkallelse av förslag om
treårsplan för Vattenfall. Det kan ha sitt värde att påpeka att denna återkal-
lelse beror på att regeringen icke kunde få stöd i riksdagen i våras för en
utbyggnad av tre större fossila kraftverk. Det var när dörren stängdes för
denna fossilkraftverksutbyggnad - som man från socialdemokraternas ut-
gångspunkt ansåg vara fullt realistisk att ersätta kärnkraften med, det vet vi
från regeringens egen utredningsman - som graden av energipolitisk förvir-
ring inom svensk socialdemokrati blev så pass stor att man gick in i denna
hösts nya energipolitiska fas. Det finns mycket som tyder på att denna nya
fas innehåller betydligt mer förnuft än den tidigare energipolitik som präg-
lade Sverige under den senare delen under 1980-talet. Vi får väl se. Men det
är, väl att märka, så att denna återkallellse trots allt i någon form visar på en
viktig vändpunkt i svensk energipolitik.
Herr talman! Detta betänkande handlar egentligen om Vattenfalls
energiverksgrupp. Vår uppfattning i utskottet var att man rimligtvis skulle
behandla dennas omstrukturering i samband med behandlingen av Vatten-
falls bolagisering. Detta ville inte utskottsmajoriteten, men det hade varit av
värde om man gjort detta. Då hade vi kunnat föra en litet bredare diskus-
sion, som bl.a. involverat det Åke Wictorsson här nämnde, nämligen att
Vattenfalls verksamhet skulle vara ett naturligt monopol. Så är det inte alls,
vilket sades i en replik här.
Om vi ser oss runt om i världen, och t.o.m. på våra grannländer, ser vi att
det uppenbarligen inte förhåller sig så. Redan i dag finns det betydande mått
av konkurrens i det svenska kraftsystemet, något som man självfallet bör ut-
vidga till att omfatta en större del av vår totala elförsörjning.
Det är mot denna bakgrund som vi moderater vill att Vattenfall kommer
i många aktieägares enskilda ägo. Det är bättre om människorna äger och
inte staten. Vi vet att affärsmässiga verksamheter fungerar bättre i privat
regi.
Herr talman! När det gäller elförsörjningen visar den nya energipolitiska
situationen att vi i Sverige skulle må bra av en privatisering av Vattenfall,
eftersom vi behöver mer konkurrens när det gäller kraftförsörjningen. Vi
behöver också lyfta ut stamnätet från det stora Vattenfall, så att det blir ett
enskilt företag, eller möjligtvis en enskild myndighet, som ger tillträde för
många olika konkurrenter.
Vi står i början av en utveckling mot en ny typ av energimarknad, där vi
kommer att få betydligt mycket mer av konkurrens och mångfald. Jag tror
att Åke Wictorsson gör väl i att studera i läroboken vad som verkligen är
naturliga monopol. Han kommer att upptäcka att man numera inte finner
156
naturliga monopol på så många områden. Vi kan föra den diskussionen i dag
och kanske många gånger i framtiden.
Det viktiga i den kommande debatten om Vattenfalls framtida utveckling
är att en privatisering som uppfyller många viktiga kriterier, såsom bättre
effektivitet, mer enskilt ägande och mångfald, måste utformas så att den
både möter kravet på en ökad konkurrens på den svenska energimarknaden
och har en förmåga att inför den nya struktur som kommer efter en privatise-
ring kunna klara sig som en samarbetsvärdig och trovärdig partner i ett euro-
peiskt energiperspektiv.
Vi har mycket att vinna på om svensk kraftproduktion kan fungera i detta
internationella perspektiv när det gäller att utnyttja gemensamma resurser
för kraftproduktion. Det kommer både miljön och ekonomin i elförsörj-
ningen att vinna på. Det är mot den bakgrunden som vi de kommande måna-
derna behöver pröva hur en organisation av Vattenfall bör se ut i framtiden
för att bäst leva upp till dessa krav.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation nrl, som be-
handlar en uppdelning och partiell försäljning av Vattenfall. Första steget är
redan taget genom att regeringen har aviserat att man skall bolagisera. Det
är bra att regeringen därmed jämnar vägen för en fortsatt privatisering, så att
ägandet av hela svenska folkets Vattenfall tillkommer hela svenska folket.
Anf. 148 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Gunnar Hökmark talade om återkallelse. Också miljöpar-
tiet har yrkat på att de investeringar i kraftverk för fossila bränslen som Vat-
tenfall föreslog inte skulle komma till stånd. Skillnaden mellan Gunnar Hök-
mark och mig är att han samtidigt inte kan tänka sig att minska elanvänd-
ningen och ersätta den med inhemska energislag och därigenom skapa möj-
ligheter för en avveckling av kärnkraften.
Jag vet inte riktigt hur moderaterna på sikt föreställer sig att de skall klara
energibalansen. De tror väl på Kraftsams och andras prognoser att elkon-
sumtionen kommer att öka i landet. Får man inte bygga kraftverk för fossila
bränslen, återstår naturligtvis att bygga kärnkraftverk. Men Gunnar Hök-
mark vet lika väl som jag att detta tar en sådan tid att det inte löser några
elproblem under 90-talet, förutom att jag föreställer mig att svenska folket
inte vill vara med på den linjen.
Självfallet är vi överens om att transmissionen är ett naturligt monopol.
Att man skulle dra parallella kraftledningar genom landet för att konkurrera
om transmissionen är utomordentligt oekonomiskt och osannolikt. Jag antar
att Gunnar Hökmark håller med mig om att också eldistributionen på lokal
nivå i kommunerna är ett naturligt monopol, där man har mycket svårt att
åstadkomma en konkurrens. Det är därför som vi i miljöpartiet föreslår att
kommunerna skall ta hand om transmissionen, så att detta monopol står un-
der demokratisk kontroll.
När vi i miljöpartiet föreslår att kraftverken skall tas över av landstingen,
beror detta på att vi anser att landstingen över huvud taget skall öka sin verk-
samhet. Det är då rimligt att de landsdelar som har fått en stor del av sin
natur skadad och i viss utsträckning förstörd av vattenkraftsanläggningarna
skulle få ett visst mått av inflytande och inkomst av dessa anläggningar. Vi
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
157
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
158
tycker att detta är ett rimligt och rättvist sätt att ge människor i dessa bygder
ett ägande som de får glädje av.
Anf. 149 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater inbjöd för flera månader sedan mode-
rata samlingspartiet till debatter över hela landet om hela det politiska fältet.
Av någon obegriplig anledning har moderata samlingspartiet visat sig vara
obenäget att ställa upp i en sådan debattrunda. Däremot visar det sig nu i
kväll att moderata samlingspartiets representanter i näringsutskottet efter-
anmäler sig i varje ärende för att presentera sin moderata politik och följakt-
ligen inbjuder till en debattomgång här i kammaren. Jag måste naturligtvis
med anledning av kammarens pressade tidsläge beklaga att vi får denna de-
batt på det här sättet, men vi skall självfallet ta den.
Gunnar Hökmark säger att vi för närvarande upplever en viktig skiljelinje
när det gäller energipolitiken. Ja, det är riktigt. Men det är inte tack vare
moderaterna, utan tack vare att tre partier i denna kammare - socialdemo-
kraterna, centerpartiet och folkpartiet - befinner sig i en intensiv slutför-
handling om en uppgörelse om en långsiktig energipolitik för detta land.
Detta, herr Hökmark, är det nya i energipolitiken. Såvitt jag förstår har mo-
deraterna inte bjudit särskilt mycket till för att åstadkomma den utveck-
lingen.
Sedan återkommer Gunnar Hökmark till resonemanget, att om man pri-
vatiserar Vattenfall - det handlar framför allt om att föra över av samhället
ägd förmögenhet till privata ägare - skulle detta medverka till en ökad kon-
kurrens, till en bättre eldistribution och till ökad valfrihet för abonnenterna.
Detta är bara garneringar som i realiteten inte betyder någonting. Det kom-
mer att bli på detta område som det blir på andra områden. Om Vattenfall
förs över till privat ägande kommer starka ägargrupper på den privata sidan
att ta hand om både elproduktion och eldistribution i detta land, och det vill
vi socialdemokrater inte vara med om.
Det lyster mig att höra hur Gunnar Hökmark skall kunna beskriva att det
finns en konkurrens om elproduktionen i de norrländska älvarna. Var finns
den konkurrensen mellan olika kraftproducenter? Var finns konkurrensen
när det gäller kärnkraftsreaktorerna? Vilka privata ägare kan plocka fram
de tiotals miljarder som fordras för att skapa dessa produktionsanlägg-
ningar? Jag håller med om att små anläggningar kan drivas i privat regi. Men
när det gäller de stora strategiska anläggningarna finns det ingen konkur-
rens, och där bör samhället vara ägare.
Anf. 150 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Anledningen till att ni förhandlar om er energipolitik är ju
att ni i grunden inte vet vad er egen energipolitik skall vara i framtiden. Fak-
tum är att Åke Wictorsson inte ens vet det här i kväll. Det har ni överlåtit
till andra att i praktiken bestämma över, eftersom ni själva har insett att den
energipolitik som var högsta sanning här i kammaren för ett år sedan nu inte
rimmar med verkligheten.
När det gäller debatterna runt om i landet, Åke Wictorsson, föreslog vi
att det skulle föras debatter om Europa, om energi och om skatter. Men av
någon outgrundlig anledning ville ni inte ha debatter i olika fackämnen.
Möjligtvis kan det ha berott på att ni vid den tiden inte visste var ni i sak stod
i dessa frågor.
Jag förstår uppriktigt sagt inte Åke Wictorsson när det gäller konkurren-
sen i kraftproduktionen. Visst är det en mängd olika företag som kan produ-
cera elektricitet på olika sätt och som kan konkurrera genom att producera
på bästa sättet. Så har vi det redan i dag. Visst kan vi titta runt i vår omvärld
och se att vi har betydande konkurrens även när det gäller distributionssyste-
men. Det allra besynnerligaste är när Åke Wictorsson menar att privata
ägare inte kan erbjuda storskalig kraftproduktion.
Åke Wictorsson har varit en intensiv anhängare av bl.a. NEX-projektet,
som byggde på en mycket stor privat ägare. En stor del av den svenska kärn-
kraften byggdes upp med hjälp av privatkapital. En stor del av den svenska
vattenkraften har byggts upp av privatkapital. Jag tyckeratt Åke Wictorsson
bör besinna sig litet grand innan han far ut i alldeles för vilda slängar, som
slår tillbaka mot honom själv.
Herr talman! Lars Norberg vill överföra Vattenfall till landstingen. Av
detta kan jag bara konstatera att miljöpartiet på fullt allvar vill överföra den
svenska kraftproduktionen till en politisk institution som när det gäller sjuk-
vård och annan verksamhet visat sig fungera mindre väl och skapat mängder
med problem. Det är fullt i linje med den misshushållning av resurser som
miljöpartiets centralistiska regleringspolitik i praktiken innebär - man må
kläda det hela i aldrig så gröna ord. Miljöpartiet är för en stor och omfat-
tande politisk kontroll.
Anf. 151 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark och jag är i princip överens om konkur-
rensen och att man genom den s.k. common carrier-principen kan skapa
bättre möjligheter för konkurrens mellan olika elproducenter. Jag hoppas
att vi också är överens om att det krävs ett stamlinjenät för att ombesörja
transporterna av elektricitet, och detta är ett naturligt monopol. Jag hoppas
också att vi är överens om att distributionen på lokal nivå är ett naturligt
monopol där det är mycket svårt att tänka sig konkurrens. Min uppfattning
är att det bästa sättet att handha naturliga monopol är att de läggs i samhäl-
lets ägo. Man kan alltså tänka sig även privat ägo, men då måste man ha en
speciell övervakning över sådana företag.
När det gäller landstingen är det ingalunda en centralistisk idé. Tvärtom,
det är fråga om att decentralisera ägandet från ett koncentrerat statligt
ägande till ett spritt ägande. Vi har diskuterat om det kanske vore lämpligt
att vattenkraftverk skulle ligga på kommunal nivå och drivas av kommu-
nerna. Men vi tror att det är för små enheter för att driva så pass stora före-
tag. Vi tror att landstingen är en rimlig och naturlig nivå. Det hänger natur-
ligtvis ihop med vår syn på den regionala demokratin. Vi menar att det skall
vara en utökad regional demokrati, till vilket riksdagen kan delegera ett stort
antal av de frågor som i dag behandlas i detta hus. Det kan gälla transporter,
energi, sjukvård osv. Den synen tycker jag att Gunnar Hökmark i varje fall
måste respektera, även om han inte delar den. Han vill ju ha enskilt ägande
överallt.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
159
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
160
Anf. 152 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste ha uttryckt mig otydligt om Gunnar Hökmark
uppfattade mitt anförande så att det inte skulle kunna vara privata ägare av
stora kraftproduktionsanläggningar. Jag sade att det handlade om en privati-
sering. Jag bestred däremot att man genom en privatisering skulle öka kon-
kurrensen på området. Det gör man inte.
Jag skulle vilja komplettera mitt tidigare inlägg. Jag upplever att i den in-
ternationella energimarknad som nu håller på att växa fram står vi starka i
Sverige med Vattenfall som en stor motor i dessa verksamheter. Jag upplever
inte att det på något sätt skulle påskyndas genom att man privatiserar ägan-
det av hela eller delar av Vattenfall.
Vi är beredda - och det glädjer mig att Gunnar Hökmark också tycker så -
att ställa upp i debatter med moderaterna för att diskutera hela det politiska
fältet, t.ex. energi, EG, det sociala trygghetssystemet och den svenska mo-
dellen. Gå hem till partikansliet och se till att vi får dessa debatter.
Anf. 153 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Den här debatten har tenderat att bli något längre än vad
ärendet egentligen från början förtjänar. Jag hör att jag får bifall ifrån kam-
maren, vilket inte är så vanligt. Det visar att vi kan vitalisera det parlamenta-
riska livet på detta vis.
Herr talman! Jag vill konstatera för Lars Norberg att miljöpartiet vill ha en
ökad politisk styrning av energiproduktionen. Det må vara er politik, men ni
skall inte påstå att det är något annat än centralism. Att ni sedan väljer en
regional nivå spelar ingen roll.
Åke Wictorsson! Jag är beredd att åka ned till Nynäshamn, hans egen
hembana, och tala med honom om medlemskap i EG, om energiförsörjning,
om vi skall ha kärnkraften kvar eller inte osv.
När det gäller Vattenfall är det självklart att det blir en bättre och en jäm-
bördig konkurrens om en av de största kraftproducenterna är på likställd fot
med de andra kraftproducenterna och inte en statlig myndighet.
Jag hälsar från det moderata partikansliet. Jag är mycket väl medveten om
hur gärna vi vill debattera. Gå hem, Åke Wictorsson, till Bo Toresson och
föreslå honom att ta en sakdebatt i frågorna. Ställer ni upp kommer ni att
möta många debatthungriga moderater, som är väl beredda att tala om hur
vi skall förbättra den sociala tryggheten så att människorna inte behöver stå
i landstingens sjukvårdsköer som Lars Norberg vill göra längre genom att
överföra vattenkraften dit.
Anf. 154 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Herr talman! Jag accepterar med glädje utmaningen från Gunnar Hök-
mark att möta honom i en fortsatt debatt i Nynäshamn.
Anf. 155 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Gunnar Hökmark säger att det är en centralisering att sälja
ut från statlig nivå till regional nivå. Han och jag har icke samma språkbruk.
Jag kallar det för decentralisering när man överför resurser och beslutsmakt
från statlig till regional nivå.
När det gäller frågan om energidebatt måste jag beklaga att det pågår en
sådan vid sidan om kammaren i slutna rum. Jag tycker att det är ur demokra-
tisk synvinkel beklagligt att det är så i vår svenska riksdag.
Anf. 156 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Åke Wictorsson frågade var konkurrensen till de stora kraft-
producenterna är. Med den nuvarande kraftmonopolpolitiken har man lyck-
ats undvika sådan konkurrens. Det är därför det är så viktigt att stamnätet
blir tillgängligt för alla, för stora och små kraftproducenter, för distributörer
och åtminstone för större elförbrukare, så att de kan överföra elkraft till
självkostnad.
Miljöpartiet vill ha common carrier-principen både i Sverige och i hela
Norden. Norges förra borgerliga regering föreslog i våras en sådan common
carrier-princip. Stortinget antog förslaget, och den nuvarande socialdemo-
kratiska regeringen avser att följa det. Där ligger Sverige litet efter, men det
är lätt avhjälpt.
Herr talman och Åke Wictorsson! Det är inte bara konventionella kraft-
producenter som kan erbjuda elkraft. Det skulle också kunna vara vind-
kraftverk och biokraftdrivna kraftverk. Dessutom har vi det senaste året fått
lära oss att man också kan låta distributörer tillsammans med stora kunder
genom att spara kraft få kraft över som kan transiteras på nätet. Det finns
verkligen mycket att göra på området. Det har man visat i andra länder, mest
än så länge i USA. Nu har det kommit till Norge, och det finns i delar av
Tyskland. Låt det också komma till Sverige, så vi får en bättre fungerande
elmarknad, och vi kan få den elbörs som chefen för statens energiverk har
efterlyst. Låt oss få detta, så får vi bättre och billigare tillgång till el än vi
skulle få om monopolen behålls.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
17 § Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/9LKU18 Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.
(förs. 1990/91:11).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Verksamheten
vid Vattenfall
m.m.
161
11 Riksdagens protokoll 1990191:44
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
162
18 § Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU8 Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån (prop.
1990/91:25 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Företogs till avgörande skatteutskottets betänkanden 1990/91:SkU6,
SkU7 och SkU8, näringsutskottets betänkanden 1990/9LNU12, NU15,
NU 16 och NU 17, konstitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU 18 samt fi-
nansutskottets betänkande 1990/91 :FiU8.
Skatteutskottets betänkande SkU6
Mom. 1 (uppskov med taxeringen, m.m.)
Först biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. med 130 röster mot 22
för reservation 2 av Gösta Lyngå. 156 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 156 röster mot 134 för reserva-
tion 1 av Bo Lundgren m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (avkastningsvärde m.m.)
Utskottet hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Bo Lundgren
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (arealens storlek)
Utskottet hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Bo Lundgren
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottet hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU7
Mom. 2 (vissa tidsfrister för omprövning på skattemyndighetens initiativ)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 94 för reservation 1 av
Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 5 (avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätt-
ningar)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 60 för reservation 4 av
Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU8
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU 12
Mom. 1 (statligt företagande)
Först biträddes reservation 1 av Hadar Cars m.fl. med 129 röster mot 22
för reservation 2 av Lars Norberg. 156 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 131 för reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (utredning om statlig företagspolicy)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 5 (innehållet i redogörelsen för de statliga företagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Roland Larsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (Studsvik AB)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 10 (Svensk Avfallskonvertering AB)
Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 23 för reservation 14 av
Lars Norberg. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 11 (Svensk Kärnbränslehantering AB)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 21 för reservation 16 av
Lars Norberg. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU15
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU16
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU17
Mom. 3 (uppdelning och partiell försäljning av Vattenfall)
Först biträddes reservation 1 av Hadar Cars m.fl. med 138 röster mot 22
för reservation 2 av Lars Norberg. 147 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 159 röster mot 130 för reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (omstrukturering av Vattenfall Energiverksgrupp AB m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 3 av Roland
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
163
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Delgivnings-
frågor
164
Larsson och Sven-Olof Pettersson, dels reservation 4 av Lars Norberg - bi-
fölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU18
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU8
Utskottets hemställan bifölls.
19 § IJelgivningsfrågor
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU8 Delgivningsfrågor (prop. 1990/91:11).
Anf. 157 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Detta ärende handlar om delgivning, och eftersom riksda-
gens ledamöter är skötsamma personer kanske det finns anledning att be-
rätta vad delgivning är.
Man kan konstatera att det oftast är något mindre trevligt för mottagaren.
Gällande lag säger att delgivning skall kvitteras av mottagaren, och det sker
ofta i form av ett delgivningsbevis.
I en proposition föreslås ett antal åtgärder för att förbättra och förenkla
delgivningsverksamheten. Vi moderater godtar flertalet av förslagen mot
bakgrund av att det finns ett stort behov av ett effektivare delgivningssystem.
Vi vänder oss emellertid mot vissa av regeringens förslag på grund av att
de kan utgöra ett hot mot den enskildes rättssäkerhet och/eller integritet.
I propositionen föreslår regeringen att kravet på särskild bevisning för att
delgivning har skett slopas vid ordinär delgivning i vissa fall.
Under förutsättning att den som söks är medveten om att målet är anhäng-
igt vid domstol, skall det vara tillräckligt att myndigheten först skickar del-
givningen med posten till den sökte och därefter skickar ett meddelande om
att delgivningshandlingen har skickats. Förenklad delgivning, herr talman,
skall generellt sett kunna användas beträffande alla försändelser. Det enda
undantaget gäller stämningsansökan eller andra handlingar varigenom mål
eller ärenden anhängiggörs.
Vi moderater kan inte godta att förenklad delgivning ges ett så omfattande
användningsområde som föreslås i propositionen. Även om risken för att två
separata försändelser skall försvinna i posthanteringen är liten, kan det inte
uteslutas att de kan försvinna.
I ett sådant läge har den enskilde bevisbördan och skall påvisa att han eller
hon inte har delgivits handlingarna. Det, herr talman, torde vara praktiskt
taget ogörligt för en vanlig människa att kunna bevisa att han eller hon inte
har fått en viss försändelse med posten.
Det finns också en uppenbar risk, anser vi, för att personer anses ha blivit
delgivna trots att de har varit bortresta då försändelsen anlände och två
veckor därefter. Det är alltså fråga om en så kort tidsrymd som ett par
veckor. Som bekant är den svenska lagstadgade semestern betydligt längre,
och många har möjlighet att ta ut sin semester i ett sammanhang.
Den föreslagna delgivningsordningen kan leda till allvarliga rättsförluster
för enskilda. Denna vår uppfattning på moderat håll har vi också stöd för
hos ett antal remissinstanser vilka de facto är kritiska till den av regeringen
föreslagna ändringen. Detta finns beskrivet dels i den moderata motionen,
dels i betänkandet i form av referat av dessa remissinstansers kritik och, na-
turligtvis, också i instämmanden i vissa fall.
Det är mot denna bakgrund vi föreslår att förenklad delgivning inte skall
få ske beträffande försändelser som kan ha en ingripande betydelse för den
som söks.
Det finns en annan del av propositionen som vi är minst lika kritiska mot
och som vi också yrkar avslag på. Det gäller förslaget från regeringen ont att
hemliga telefonnummer till enskilda personer skall få lämnas ut till myndig-
heter utan hinder av sekretess om uppgiften behövs för delgivning.
För närvarande gäller att televerket skall lämna ut uppgiften om hemligt
telefonnummer till enskilds bostad bara om det är uppenbart att intresset av
att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall
skydda. Här ber jag att få hänvisa till vad statsrådet i det departement som
har att sköta dessa ärenden sade under riksmötet 1984/85. Då var nämligen
förslaget uppe om att delgivningsärenden skulle lyfta på sekretessen för
hemliga telefonnummer. Det avvisade statsrådet, som faktiskt även då var
socialdemokrat.
Vi moderater konstaterar att flera remissinstanser har samma kritiska in-
ställning till detta som vi har. Jag skall med nöje gå in på dessa remissinstan-
sers yttranden om så anses nödvändigt i en eventuell debatt i detta ärende.
Det är inget hot. Det är bara ett konstaterande om att kritiken är stark och
att den stöder oss moderater.
I vår motion 1990/91: Ju7 har vi hemställan i två punkter. Den ena avspeg-
las i betänkandets reservation nr 1, och den andra återkommer i reservation
nr 4. Vi moderater står självfallet bakom dessa reservationer. Dessutom står
vi bakom reservation nr 2 som är en flerpartireservation.
På grund av den sena timma som vi befinner oss i skall jag nu avstå från
att yrka bifall till reservationerna nr 1 och nr 4. Däremot yrkar jag bifall till
reservation 2, flerpartimotionen. Innehållet i den reservationen kommer sä-
kert folkpartiets företrädare i denna debatt att gå in på.
Anf. 158 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Delgivningsfrågor är rubriken på detta betänkande* Det gäl-
ler viktiga frågor som ytterst handlar om rättssäkerheten. En av de grundläg-
gande principerna i en rättsstat är att ingen skall dömas ohörd. En domstol
kan inte fatta beslut utan att den som skulle kunna drabbas av beslutet får
tillfälle att yttra sig. Ibland räcker det med skriftliga besked från den be-
rörde, men vid rättegångar och liknande måste man höra honom eller henne
på plats.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Delgivnings-
frågor
165
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Delgivnings-
frågor
Delgivning är ett sätt att få rimliga garantier för att en handling når sin
adressat, vilket inte är så lätt av olika skäl. Förhandlingar som måste inställas
därför att människor inte har blivit delgivna är ett stort problem framför allt
i storstäderna.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna ser därför positivt på detta regerings-
förslag som vill förenkla och effektivisera delgivningsförfarandet. Vi tycker
att man på ett rimligt sätt har balanserat effektivitetshänsyn, integritets-
aspekter och rättssäkerhetsskäl. Det har dock gjorts med ett undantag.
Undantaget är surrogatdelgivning genom arbetsgivare. Denna fråga var
aktuell 1985 men avvisades då. Nu kommer förslaget igen. Effektivitetshän-
synen väger nu tydligen tyngre än hänsynen till individens integritet för rege-
ringen och socialdemokraterna, men inte för oss i folkpartiet liberalerna.
Förslaget till surrogatdelgivning via arbetsgivare bör inte genomföras den
här gången heller. Detta är innebörden i reservation nr 2, som jag yrkar bifall
till.
Anf. 159 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet ställer sig bakom reservation nr 2 Surrogat-
delgivning genom arbetsgivare, och yrkar bifall till reservation nr 3 som
handlar om skydd av brevhemligheten. Den är i dag skyddad genom en sär-
skild reglering i regeringsformen. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hem-
ställan.
Anf. 160 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I justitieutskottet har jag tillsammans med andra ledamöter
reserverat mig mot den förenklade delgivning som föreslås i propositionen
och mot propositionens förslag om rätt att öppna delgivningsförsändelse och
rätt att lämna ut hemliga telefonnummer för att, som man tydligen tror, un-
derlätta delgivning. Jag ställer mig bakom dessa reservationer.
Jag vill särskilt protestera mot förslaget att förenklad delgivning skall an-
tas ha skett två veckor efter det att delgivningsbrev har skickats. Många män-
niskor i Sverige är bortresta mer än två veckor i sträck, vilket vi har hört
tidigare här. Särskilt när det gäller semesterresor kan det vara svårt att få
eftersändning av posten att fungera. Det finns således stora och tydliga risker
att enskilda människor råkar illa ut genom den förenklade delgivning som
föreslås. Jag hoppas att kammarens ledamöter skall inse det orimliga i detta
och avslå propositionens förslag om förenklad delgivning.
Anf. 161 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det sägs då och då att effektiviteten i den offentliga sektorn
är dålig och att vi inte får gjort det vi vill få gjort för de insatta resurserna.
I hela den offentliga sektorn pågår nu ett omfattande arbete med att öka
möjligheterna att nå uppställda mål utan krav på ökade resurser. Man ser
över arbetsorganisationen och rutinerna och gör nya prioriteringar. Jag
tycker att det är viktigt att riksdagen bidrar till det arbetet genom att också
se över de regelsystem som styr många verksamheter. I det sammanhanget
skall vi se förslaget om förenklade rutiner i delgivningsverksamheten.
166
Antalet delgivningar har ökat, liksom också svårigheterna att fullfölja del-
givningen. Folk håller sig undan på ett mer effektivt sätt.
När riksdagens revisorer granskade hur delgivningsverksamheten funge-
rade kom man fram till att det borde gå att effektivisera den. Riksdagen in-
stämde i detta och sade att förslag till ändringar borde kunna komma så snart
som möjligt. Nu har vi fått ett sådant förslag om förenklingar.
Vi anser att dessa förslag kan effektivisera delgivningsverksamheten utan
att de medför men för rättssäkerheten eller den personliga integriteten. Vi
tycker att det är viktigt att den offentliga sektorn får möjligheter att arbeta
på ett förnuftigt sätt och yrkar således bifall till utskottets hemställan och
avslag på reservationerna.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Delgivnings-
frågor
Anf. 162 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det är klart att det är en fördel med ett kortfattat inlägg så
här dags. Jag tyckte dock att det var ett väl svepande sätt att avfärda så
mycket av så stark remisskritik mot dessa båda förslag. Det gäller dels för-
enklad delgivning, dels regeringsförslaget om utlämnande av hemliga tele-
fonnummer.
Jag vill bara understryka - det gör jag också mycket kortfattat - att remiss-
kritiken är mycket stark. Var och en här i kammaren, och även icke närva-
rande, kan ta del av remissinstansernas kritik i betänkandet. Jag vill således
inskränka mig till att rekommendera läsningen i fråga.
Anf. 163 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Förra gången som frågan om surrogatdelgivning genom ar-
betsgivare var uppe var skälen emot så många att man avstod från att införa
en sådan regel. Alla de skäl som nu anförs i betänkandet på s. 14 var aktuella
redan då, men de ansågs inte vara tillräckligt starka. Nu säger utskottsmajo-
riteten helt enkelt: Inga hinder föreligger. Vad är det som hänt under tiden?
Anf. 164 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag vill göra både meddebattörerna och övriga i kammaren
uppmärksamma på att i samtliga fall där vi föreslår förenklingar har dessa
omgärdats med mycket starka villkor, vilket innebär att vi med gott fog kan
hävda att både rättssäkerheten och den personliga integriteten skyddas.
Den förenklade delgivningen skall vara sådan, att den delgivne är medve-
ten om att ärendet är aktuellt och att förenklad delgivning kan användas.
Den skall alltså inte komma som en överraskning. Dessutom får det inte röra
sig om åtgärder som är mycket ingripande för den enskilde.
Även surrogatdelgivning via arbetsgivare omgärdas med villkor för att ga-
rantera rättssäkerheten. Dessutom understryks både i propositionen och i
utskottsbetänkandet att den vägen bör användas först sedan alla de vanliga
vägarna har prövats utan framgång och att det är uppenbart att adressaten
medvetet håller sig undan och därigenom i praktiken omöjliggör en delgiv-
ning. Jag anser att delgivningsmyndigheten skall få den här möjligheten att
nå adressaten via hans arbetsplats.
167
|
Prot. 1990/91:44 12 december 1990 |
Anf. 165 GÖTHE KNUTSON (m): Herr talman! Jag beklagar den lättvindighet med vilken utskottsmajorite- |
tens talesman avfärdar den starka remisskritiken. Observera bl.a. skriv-
|
Delgivnings- |
ningen i reservation nr 4 beträffande hemligt telefonnummer. En sak som riksdagen intresserat sig mycket för är situationen för kvinnor Anf. 166 EVA JOHANSSON (s): Herr talman! När Göthe Knutson säger att vi inte tar hänsyn till remissin- Självfallet skall, Göthe Knutson, telefonnummer som lämnas ut till delgiv- Anf. 167 GÖTHE KNUTSON (m): Herr talman! Det här blir mitt sista inlägg, såvida inte Eva Johansson pro- Eva Johansson ägnar sig åt önsketänkande. Att t.o.m. televerket vill avslå Anf. 168 EVA JOHANSSON (s): Herr talman! Jag vill bara konstatera att vi hyser tillit till delgivningsmyn- Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Mom. 2 (surrogatdelgivning genom arbetsgivare) Utskottets hemställan bifölls med 182 röster mot 114 för reservation 2 av Mom. 3 (öppnande av delgivningsförsändelse) |
|
168 |
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 40 för reservation 3 av |
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
20 § Tilläggsbudget I
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU9 Tilläggsbudget I (prop. 1990/91:25 delvis).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut om fortsatt ärendebehandling den 13 december
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid morgonda-
gens arbetsplenum.
21 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkanden
1990/91 :FiU10 Den ekonomiska politiken
1990/91:FiUl 1 Ändring i lagen om tillfällig begränsning av kommuners rätt
att ta ut skatt
Skatteutskottets betänkanden
1990/91 :SkU9 Lag om folkbokföringsregister, m.m.
1990/91 :SkU10 Kvarvarande frågor i refonteringen av inkomst- och företags-
beskattningen, m.m.
1990/91 :SkU 11 Tillfällig höjning av fastighetsskatten, m.m.
1990/91 :SkU12 Ändringar i 19 § kommunalskattelagen
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU9 Vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m.
22 § Kammaren åtskildes kl. 22.44.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 24 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6§ anf. 44 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 66,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8§ anf. 85 (delvis),
169
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.10,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 137 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
170
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
Onsdagen den 12 december
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen............... 1
2§ Justering av protokoll................................. 1
3§ Förnyad bordläggning................................. 1
4§ Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den 11
december........................................ 1
Utrikesutskottets betänkande UU8
Meddelande om samlad votering........................... 4
5 § Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait.................... 5
Utrikesutskottets betänkande UU11
Debatt
Per Gahrton (mp)
Karl-Erik Svartberg (s)
Bengt Hurtig (v)
Eva Björne (m)
Jan-Erik Wikström (fp)
Pär Granstedt (c)
Beslut fattades efter 6 §
6§ Ansvaret för skolan..........j....................... 18
Utbildningsutskottets betänkande UbU4
Debatt
Ann-Cathrine Haglund (m)
Lars Leijonborg (fp)
Larz Johansson (c)
Ylva Johansson (v)
Eva Goés (mp)
Lars Gustafsson (s)
Statsrådet Göran Persson (s)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Birger Hagård (m)
Martin Olsson (c)
Ulf Melin (m)
Lahja Exner (s)
Beslut................................................ 85
Utrikesutskottets betänkande UU11
Utbildningsutskottets betänkande UbU4
Meddelande om samlad votering........................... 86
171
Prot. 1990/91:44
12 december 1990
7 § Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier....................
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Debatt
Ivar Virgin (m)
Sören Norrby (fp)
Lennart Brunander (c)
Annika Åhnberg (v)
Kaj Larsson (s)
Marianne Samuelsson (mp)
Beslut fattades efter 9§
8§ Miljöprojekt Göteborg................................
Jordbruksutskottets betänkande JoUlö
Debatt
Rune Thorén (c)
Annika Åhnberg (v)
Claes Roxbergh (mp)
Inge Carlsson (s)
Beslut fattades efter 9§
9§ Prisregleringsavgifterna m.m............................
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
103
116
Debatt
Ingvar Eriksson (m)
Karl Erik Olsson (c)
Håkan Strömberg (s)
Beslut................................................ 121
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Jordbruksutskottets betänkande JoUlö
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Beslut om samlad votering................................ 122
Ajournering........................................... 123
Återupptagna förhandlingar............................... 123
10 § Fastighetstaxering av lantbruk.......................... 123
Skatteutskottets betänkande SkU6
Debatt
Knut Wacthmeister (m)
Leif Olsson (fp)
Rolf Kenneryd (c)
Bruno Poromaa (s)
Annika Åhnberg (v)
Gösta Lyngå (mp)
Lars Bäckström (v)
Beslut fattades efter 18 §
11 § Omprövningsregler vid uppbörd av skatter och avgifter...... 135
Skatteutskottets betänkande Sk'U7
Debatt
Hugo Hegeland (m)
172
|
Görel Thurdin (c) Torsten Karlsson (s) |
Prot. 1990/91:44 12 december 1990 |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
12 § Upphävande av lagen om dubbelbeskattningsavtal med Tyska | |
|
Demokratiska Republiken m.m........................ |
139 |
|
Skatteutskottets betänkande SkU8 | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
13 § Statliga företag..................................... |
139 |
|
Näringsutskottets betänkande NU12 | |
|
Debatt | |
|
Isa Halvarsson (fp) | |
|
Kjell Ericsson (c) | |
|
Lars Norberg (mp) | |
|
Rune Jonsson (s) | |
|
Per Westerberg (m) | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
14 § Insiderhandel...................................... |
151 |
|
Näringsutskottets betänkande NU15 | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
15 § Ändrade kapitaltäckningsregler för kreditinstitut, m.m....... |
151 |
|
Näringsutskottets betänkande NU16 | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
16 § Verksamheten vid Vattenfall m.m....................... |
151 |
|
Näringsutskotets betänkande NU17 | |
|
Debatt | |
|
Isa Halvarsson (fp) | |
|
Kjell Ericsson (c) | |
|
Lars Norberg (mp) | |
|
Åke Wictorsson (s) | |
|
Gunnar Hökmark (m) | |
|
Krister Skånberg (mp) | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
17 § Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m......... |
161 |
|
Konstitutionsutskottets betänkande KU18 | |
|
Beslut fattades efter 18 § | |
|
18 § Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån........ |
162 |
|
Finansutskottets betänkande FiU8 | |
|
Beslut................................................ |
162 |
|
Skatteutskottets betänkande SkU6 | |
|
Skatteutskottets betänkande SkU7 | |
|
Skatteutskottets betänkande SkU8 | |
|
Näringsutskottets betänkande NU12 | |
|
Näringsutskottets betänkande NU15 | |
|
Näringsutskottets betänkande NU16 | |
|
Näringsutskottets betänkande NU17 | |
|
Konstitutionsutskottets betänkande KU18 | |
|
Finansutskottets betänkande FiU8 |
173
Prot. 1990/91:44 19§ Delgivningsfrågor................................... 164
12 december 1990 Justitieutskottets betänkande JuU8
Debatt
Göthe Knutson (m)
Lars Sundin (fp)
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Eva Johansson (s)
Beslut................................................ 168
20 § Tilläggsbudget I.................................... 169
Justitieutskottets betänkande JuU9
Beslut................................................ 169
Beslut om fortsatt ärendebehandling den 13 december........... 169
21 § Bordläggning...................................... 169
174
gotab 97479, Stockholm 1991