Protokoll
1990/91:40
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag får meddela att till kammarens ledamöter har utdelats plan för kam-
marsammanträden avseende tiden den 10 januari-den 28 mars 1991.
Justerades protokollet för den 30 november.
Talmannen meddelade att Hugo Bergdahl (fp) hade ansökt om fortsatt le-
dighet t.o.m. den 31 december 1990.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Mariana Wallin (fp) även i fortsättningen skulle
tjänstgöra som ersättare för Hugo Bergdahl.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:Bol6—Bol8 till bostadsutskottet
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU9,
NU11, NU13 och NU14 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 39).
1 Riksdagens protokoll 1990191:40
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Näringsutskottets betänkande NU9
Mom. 1 (frihandelns betydelse)
Först biträddes reservation 1 av Hadar Cars m.fl. med 98 röster mot 72 för
reservation 2 av Rolf L Nilson m.fl. 137 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 138 röster mot 93 för reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. 72 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (beräkning av kostnader för handelsrestriktioner)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 91 för reservation 5 av
Hadar Cars m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (regler för import av miljöfarliga varor m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Rolf L Nilson
och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (export av kärnteknisk utrustning m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 239 röster mot 37 för reservation 8 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 31 ledamöter avstod från att rösta.
Görel Thurdin (c) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men mar-
kerats ha röstat ja.
Mom. 9 (export av svenska alkoholdrycker)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 16 för reservation 9 av
Lars Norberg. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (miljöklausul m.m. i internationella handelsavtal)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Rolf L Nilson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (import av tropiskt timmer)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 37 för reservation 15 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 18 (marknadsföringen utomlands av Sverige som turistland)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 126 för reservation 18 av
Hadar Cars m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU11
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU 13
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU14
Mom. 1 (ny lag om tillfällig försäljning)
Först biträddes reservation 1 av Hadar Cars m. fl. med 97 röster mot 38 för
reservation 2 av Kjell Ericsson och Håkan Hansson. 173 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 178 röster mot 93 för reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen meddelade att jordbruksutskottets betänkanden JoU13 och
JoU14, konstitutionsutskottets betänkande KU16 samt trafikutskottets be-
tänkande TU10 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU13 Skogsbruket i fjällnära skogar (prop. 1990/91:3).
Anf. 2 SVEN ERIC LORENTZON (m):
Herr talman! Under en följd av år har det rått en ganska stor konflikt inom
det s.k. fjällskogsområdet. Det finns där många intressenter, men de tyngsta
är skogsbrukarna och skogsnäringen, som har ett mycket berättigat krav på
att kunna bedriva ett långsiktigt aktivt skogsbruk. Jag vill poängtera att det
är viktigt att göra klart för sig vilka förutsättningar man har innan man går
in och diskuterar de olika förslag som vi i dag skall ta ställning till.
I den största delen av detta område är skogsbruket den i särklass viktigaste
näringen. Den är basen och förutsättningen för att hela bygder skall kunna
överleva. Låt oss slå fast detta, eftersom det är en av grundförutsättningarna
när vi nu går in och diskuterar fjällnära skogar. Skogen är basen och förut-
sättningen för att hela bygder skall kunna överleva.
Den lokala industrin och infrastrukturen är helt beroende av skogsbruket
och dess avverkningsmöjligheter.
En annan stor intressent är rennäringen och samerna. Renskötseln är
också beroende av hur skogsbruket i området kommer att ske. Man är bero-
ende av tillgängligheten till betesområden och tillgång till lavskogar, och
man är beroende av att ha goda relationer till skogsbruket. Två näringar som
är helt beroende av varandra måste ges förutsättningar att i samarbete kunna
bedriva och utveckla sina näringar.
Den tredje intressenten är naturvården. Som realpolitiker som har stude-
rat dessa områden kan vi konstatera att det i det förgångna har förekommit
stora missgrepp. Men vi skall också ha klart för oss att det under de senaste
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
10-15 åren har skett avsevärda förbättringar. Naturligtvis skall ytterligare
förbättringar ske när det gäller hänsyn till naturvårdsintressena. Men frågan
är om dessa naturvårdsintressen skall klaras med ytterligare deljregleringar
och förbud eller genom samarbete.
Det finns ytterligare intressen. Turismen är beroende av skogarna och na-
turen men är i ännu högre grad beroende av infrastrukturen i detta område.
Turismen har inga möjligheter att på sikt klara sig utan aktiva människor och
ett aktivt näringsliv.
En annan faktor som mycket litet diskuteras i dessa sammanhang är för-
svaret och beredskapen. Det måste finnas folk i dessa områden. De måste
helt enkelt vara bebodda, och det kan endast ske genom att människorna
där aktivt kan försörja sig på de näringar som finns i området.
Jag vill slå fast vikten av detta för att vi skall kunna driva ett aktivt skogs-
bruk, ett skogsbruk som inte kommer i konflikt med renskötseln, som tar
hänsyn till naturvården och som därigenom också ger underlag för turism
och ytterligare näringar.
Regeringen har lagt fram en proposition med vissa anknytningar till en
annan proposition, nämligen en proposition om renskötsel. Den propositio-
nen blev återförvisad, och detta gör att det kan halta litet grand när det gäller
motionerna.
Vi var från moderat sida ganska tidigt beredda till en bredare uppgörelse.
Jag vill poängtera att näringen och folket, de aktiva människorna i dessa om-
råden, måste få möjlighet till arbetsro. De måste kunna planera för sin fram-
tid på ett helt annat sätt än nu. Tyvärr blev det inte så, och vi ser i dag resulta-
tet. Det finns ju vissa spänningar i dag.
Herr talman! Jag övergår till att diskutera utskottets ställningstagande.
Jag hävdar att utskottets förslag är otillfredsställande. Jag tror inte att kon-
flikterna mellan naturvårdsintresset och skogsbruket kommer att lösas ge-
nom detta förslag. Såväl naturvården som skogsbruket förlorar på utskotts-
majoritetens förslag. Moderata samlingspartiets förslag förstärker skyddet
av de fjällnära skogarna, samtidigt som det skapar förutsättningar för ett
livskraftigt skogsbruk. Såväl naturvården som skogsbruket tjänar på att
enkla och tydliga regler ställs upp. Moderaternas förslag innebär väsentligt
mindre krångel än utskottsmajoritetens förslag.
Det moderata förslaget bygger på följande komponenter. Först och främst
vill vi myndigförklara skogsbrukarna. Vi vill ha bort tillståndsplikten och i
stället införa en anmälningsplikt. Generella aktsamhetskrav skall införas i
hela fjällskogsregionen, dvs. hyggesstorlekar begränsas, radikala markbe-
redningsmetoder och utländska trädslag tillåts i princip inte. Jag vill betona
att dessa i princip inte tillåts, men det är inte något tvärstopp.
Vårt förslag, och den politik vi vill föra, bygger på naturvårdsinvente-
ringar, och de måste forceras inom detta område. Naturvårdsverket bör ha
det yttersta ansvaret för att dessa naturvårdsinventeringar kommer till stånd.
Men de kan även genomföras av andra organ, skogsfolk och lokala intressen-
ter. Det har diskuterats om dessa naturvärdesinventeringar skulle innebära
ett stort arbete eller inte. Visst är det ett stort arbete, men i botten finns i
dag i de flesta kommuner väl utförda markanvändningsplaner. De som arbe-
tar med dessa frågor säger att om man utgår ifrån dessa, innebär en naturvär-
desinventering inte något större arbete. Man kommer att klara detta, det
finns personal och det går att anvisa pengar till detta ändamål.
Vi moderater menar också att resultatet av dessa naturvärdesinvente-
ringar skall ligga till grund för mer preciserade skyddsinsatser. Vi vill dela in
de fjällnära skogarna, och här kommer poängen, i tre olika skyddsklasser.
Skyddsklass 1 gäller områden som måste omfattas av ett mycket starkt
skydd. Dessa områden bör helt undantas från skogsbruk och andra ingrepp.
Dessa är de ur naturvårdssynpunkt allra värdefullaste markerna, och mark-
ägaren kommer att ersättas för intrånget antingen med pengar eller med er-
sättningsmark.
Skyddsklass 2 omfattar områden där ett skonsamt skogsbruk kan tillåtas.
En planerad avverkning skall anmälas till berörda myndigheter i god tid. An-
mälningsplikten innebär att myndigheterna inom utsatt tid har möjlighet att
kräva att särskilda skyddsinsatser vidtas. Om myndigheternas krav leder till
försvårad markanvändning, skall markägaren vara berättigad till ersättning.
Slutligen, herr talman, till skyddsklass 3. Den omfattar områden där
skogsbruk kan drivas inom givna ramar. Slutavverkning skall föregås av en
anmälningsplikt. Jag vill poängtera att den absolut största delen av dessa
enormt stora arealer i detta område kommer att undantas, och där kommer
skogsägarna att kunna driva ett generellt skogsbruk.
Fördelarna med det moderata förslaget är betydande. Skyddsinsatserna
kommer att sättas in där det verkligen behövs. Skyddsvärda områden kan
garanteras ett starkt skydd. Naturvärdesinventeringarna kommer att ge
bättre kunskaper om fjällskogsregionens känsliga ekosystem. Byråkratin
kommer att minska, och detta är något jag vill understryka. Rättssäkerheten
värnas genom att tydliga och klara regler ställs upp för skogsbruket i de fjäll-
nära områdena.
Ytterligare en fördel är att skogsbrukarna redan på förhand kommer att
veta vilka regler som gäller inom ett visst område, och det är oerhört viktigt
för dem. Detta kommer att innebära, att skogsbrukarna kommer att kunna
bedriva ett skonsamt skogsbruk inom skyddsklass 2 och 3. Slutsumman av
det hela är att skogen även fortsättningsvis kommer att kunna skapa syssel-
sättning.
Jag vill göra en sammanfattning. Riksdagen kan nu besluta om två olika
vägar. Vi ställs inför två olika system - å ena sidan utskottsmajoritetens för-
slag, ett byråkratiskt och tungstyrt förslag som omyndigförklarar näring-
arna - å andra sidan det jag vill kalla moderaternas frihetsförslag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till det senare genom att yrka bifall till reser-
vation nr 4 till utskottsbetänkandet.
Anf. 3 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! I det område som vi i dag debatterar bor ännu människor.
Här finns ännu en flora och fauna som i många fall är unik. Vår uppgift är
att låta samtliga bo kvar på egna premisser. Det är en allvarlig utmaning att
ta detta ansvar. Försök har gjorts. Regeringen har inte lyckats med sitt för-
slag, och utskottsmajoriteten har gjort ett nytt förslag. Man har kommit ett
stycke på väg, men enligt vår uppfattning i folkpartiet liberalerna har man
ännu icke hunnit så långt som man borde.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Den fjällnära barrskogen i vårt land omfattar 3 miljoner hektar. Från na-
turvårdens synpunkt är den en unik tillgång genom sin storlek och genom
det sammanhängande området. Detta område har under lång tid varit be-
växt med förhållandevis opåverkad skog. Naturliga ekologiska samband har
förändrats mindre i de fjällnära skogarna än i andra svenska skogar.
Det måste alltså enligt folkpartiet liberalernas appfattning vara ett allmänt
intresse att områdets kvaliteter inte utarmas. Till områdets kvaliteter hör en
miljö som uppfyller naturvårdens särskilda krav och en levande landsbygd,
människor som bor och kan försörja sig i bygden.
Det ansvar vi politiker valts till att ta kan alltså synas innehålla motstridiga
intressen. Men häri ingår också det politiska ansvaret att följa upp det som
sagts till väljarna - somt obekvämt, somt mer tilltalande. Vägledande måste
vara att ta ett ansvar, att inte i oändlighet skjuta frågan framför sig och inte
heller att överlåta på kommande generationer att reda upp en oförmåga.
Därför är det viktigt att slå fast:
• I fjällnära skog skall ett uthålligt skogsbruk kunna bedrivas som är anpas-
sat till naturvårdens krav om bevarande av skoglig kontinuitet och biolo-
gisk mångfald.
• Krånglet måste minska för skogsägarna. De regler som skall gälla för
skogsbrukets anpassning måste vara enkla och förutsägbara. Detta är en
hörnsten när det gäller rättssäkerheten.
• De som bor i det fjällnära området skall kunna försörja sig och utveckla
infrastruktur och näringar.
Den fjällnära skogen är i allmänhet relativt litet påverkad av modernt
skogsbruk. Fram till år 1982 brukades inte den statsägda skogen i området.
Men när domänverket då avskaffade skogsodlingsgränsen öppnades mer än
700000 hektar produktiv skogsmark för statens skogsbruk. Under 1980-talet
ökade därför avverkningen mycket kraftigt på statlig mark. Bolagen och
även enskilda ökade sin aktivitet. Vi skall då komma ihåg att så sent som för
någon dag sedan underströk skogsindustrierna att något reellt virkesbehov
ur virkesförsörjningssynpunkt fyller inte avverkningen i de fjällnära sko-
garna.
Men självfallet är ändå skogsbruk en viktig näring, som upprätthåller in-
frastrukturen och ger sysselsättning i det fjällnära området. Vid otaliga be-
sök har jag själv på plats kunnat konstatera betydelsen både i avverkningsle-
det och i det industriella ledet. För de många enskilda skogsägarna i fjäll-
kommuner, som är lika stora som landskap i södra Sverige men med ett invå-
narantal som närmast får ses som ett bristande underlag för en stadsdels-
skola, är skogsbruk och skogsvård en viktig deltidssyssla. De 4 300 privata
brukningsenheterna i området ger en inkomst. De enskilda skogsbrukarna
är myndiga, och de flesta visar också detta i praktisk handling genom ett an-
svarigt handlande.
Men enligt folkpartiet liberalernas uppfattning måste bruket i de fjällnära
skogarna präglas av stor återhållsamhet, vilket skall gälla alla. De beslut som
fattats av riksdagen har varit otillräckliga, och vi har därför lagt fram ett åt-
gärdsprogram, som omfattar också en naturvårdsgräns. Debatten har med-
vetet förvirrats av att denna nya gräns lagts till äldre gränser och restriktions-
linjer, och det har givits intryck av att varje nytt förslag inneburit att gränsen
flyttats allt längre ned. Lågt mig därför slå fast att en gräns för särskild natur-
vårdshänsyn skulle ligga väster om den gamla skogsodlingsgränsen. Nedan-
för gränsen skulle skogsbruket i allt väsentligt kunna bedrivas som i övriga
delar av området för svårföryngrad skog.
Många är de enskilda skogsägare som i dag bedriver ett naturvårdsanpas-
sat och hänsynsfullt skogsbruk. Det är ett skogsbruk grundat på erfarenhet,
kunskap och generationers långa tid i naturen. Här finns inget att frukta.
Det är den kunskapen om naturen och ekologins elementa som borde vara
riktlinjen också för andra. Dessa enskilda skogsägare har något att lära ut
till statlig förvaltning och bolags drift, som ej tar dessa naturvårdens hänsyn.
För att säkerställa skyddet behövs en gräns för särskild naturvårdshänsyn.
Härinnanför - ett område till skydd för framtiden, där ännu endast i ringa
omfattning påverkan av modernt skogsbruk skett - förespråkar vi att utöver
allmänna hänsynsregler skall särskilda regler för skogsbrukets anpassning till
naturvårdens krav gälla. Härigenom kan önskemålen tillgodoses om att be-
vara den helhet som delar av dessa områden fortfarande utgör. Områden
som rymmer speciella värden från naturvårdssynpunkt skall liksom hittills
skyddas som reservat.
Vi anser att gränsdragningen, åtminstone på statens marker, kan göras
schablonartat med ledning av de skogsbrukskartor som finns och tillgängliga
data i övrigt. När det gäller den enskildes mindre markägor är uppgiften
grannlaga. Det gäller både gränsdragningen i sig och inte minst informatio-
nen.
Gränsdragningsarbetet innefattar också annan problematik. Vår uttalade
ambition från folkpartiet liberalerna är att enskilda skogsägare vid gräns-
dragningsarbetet inte mot sin vilja skall anslutas till området med särskilda
hänsynsregler. Därför kan mindre brukningsenheter undantas, enligt vårt
förslag.
Därför behövs naturligtvis mer detaljerade inventeringar. Vår inställning
är att regeringen skyndsamt borde återkomma till riksdagen med förslag om
ökade resurser till länsstyrelsernas naturvårdsenheter.
Viktigt vid gränsdragningsarbetet är självfallet också ett samråd mellan
skogsvårdsstyrelse, naturvårdande myndigheter, kommunerna och skogs-
brukarna.
Det är också viktigt att ersättning skall utgå om innanför denna hänsyns-
gräns krav på naturvårdsanpassning avsevärt försvårar pågående markan-
vändning på ett sätt som inte redan i dag den enskilde skogsbrukaren faktiskt
tillgodoser. Därför måste självklart erforderliga resurser avsättas för det. I
första hand skall ersättningsmark erbjudas där så är möjligt, enligt vårt sätt
att se. Den socialdemokratiska regeringen vill inte sträcka sig dithän. Därför
har vi i folkpartiet liberalerna varit med att avge reservation nr 13. Det finns
exempel på att domänverket, som närmast kommit i fråga, inte har varit be-
rett att medverka till sådana konstruktiva lösningar. Metoder finns - bl.a.
genom att mark överförs från domänfonden till naturvårdsfonden. Återigen
intar regeringen en annan inställning. Därför har vi varit med om att avge
reservation 23.
Herr talman! Den socialdemokratiska regeringens förslag präglades i pro-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
positionen av glömska beträffande naturvårdens intressen, ointresse av de
små skogsbrukarnas rättmätiga krav på ersättning, dålig uppmärksamhet på
rättssäkerhetens krav för den enskilde och därtill en sedvanlig och rutinmäs-
sig förkärlek för byråkrati och onödig omständlighet.
I utskottet har försök gjorts att nå bättre lösningar. I några fall har förbätt-
ringar uppnåtts. När det gäller gränsdragningsfrågan står utskottets majori-
tet för ett i jämförelse med regeringsförslaget fall framåt. Men ändå präglas
utskottets förslag enligt vår uppfattning av otillräcklighet i de avseenden som
jag har nämnt. En gräns för särskilda hänsyn måste enligt folkpartiet libera-
lernas uppfattning regleras i skogsvårdslagen och fastställas av regeringen
efter lokalt samråd. Därför herr talman, yrkar jag bifall under mom. 5 till
vår motion Jo4, yrkande 1.
När det gäller de särskilda anpassningsvillkoren avstyrker utskottets ma-
joritet de förslag som vi har lagt fram. Jag yrkar därför under mom. 18 bifall
till vår motion Jo4, yrkandena 2 och 9.
Till skillnad mot vad som framgår av reservation nr 20 om stärkande av
miljövårdsenheterna torde det framgå av vad jag här har sagt, av vad vi från
folkpartiet liberalerna tidigare har förespråkat i debatter under många års
tid och av vår motion Jo4, yrkande 5, att vi också sluter upp bakom reserva-
tion 20.
Herr talman! Härutöver yrkar jag bifall till reservation nr 21 om regional-
politiska åtgärder.
Anf. 4 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Den här debatten i riksdagen om fjällnära skogar är en de-
batt i raden av ganska många. Vi har under många år haft diskussioner om
hur skogsbruket och andra saker som skall ske på detta område skall fungera
tillsammans. Det här området är känsligt på många sätt, eftersom man när-
mar sig gränsen där det inte går att bedriva något skogsbruk längre. Därför
är det naturligt att det blir en konfrontation. Här skall det bedrivas skogs-
bruk, och här har vi renskötsel.
Precis som på alla andra ställen måste det tas hänsyn till naturvården. Se-
dan har vi turismen. Som Sven Eric Lorentzon sade tillkommer beredska-
pen - det är viktigt att det finns människor här.
För centerpartiets del är det viktigt att ta hänsyn till allt detta när vi skall
lösa frågorna. Annars kommer det att bli fel. Dessa bygder lever tack vare
att människor bor där. Det är viktigt att dessa människor även i fortsätt-
ningen kan leva vidare och få en utkomst av sin verksamhet. Det ställer vissa
krav på de beslut som vi skall fatta i dag.
Det är med tanke på de förutsättningar som finns i dessa områden nödvän-
digt att ta hänsyn till naturvården. Det är därför denna diskussion om en
naturvårdsgräns har tagits upp. Det finns goda motiv för en diskussion om
dessa bevarandeintressen, eftersom det i dessa områden finns mycket gam-
mal orörd skog som det kan vara värdefullt och intressant att bevara.
Debatten om detta har varit vidlyftig. Jag tror att det är alldeles nödvän-
digt att alla vi som normalt inte är verksamma inom skogsbruket ökar våra
kunskaper om detta för att kunna fatta viktiga beslut och för att kunna föra
en debatt som är någorlunda rimlig.
Det regeringsförslag som har la^ts fram är inte tillräckligt på alla punkter.
Förslaget skapar en byråkrati för markägare och skogsbrukare inom det
fjällnära området. Förslaget skapar inte heller tillräckligt bra förutsättningar
för naturvård och bevarandeintressen. Det arbete som har gjorts i utskottet
har enligt min uppfattning på väsentliga punkter förbättrat situationen. Det
är därför som vi i centern i de delar där vi är delaktiga i betänkandet har
ställt oss bakom förslaget.
Sven Eric Lorentzon sade nyss att moderaterna hade sett fram emot att
betänkandet hade varit enhäligt. Moderaterna hade ansträngt sig för att nå
fram till ett enhäligt betänkande. Jag måste tyvärr säga att jag inte har upp-
levt den ansträngningen som särskilt stor. Vi har haft många sittningar för
att försöka se om det gick att få ett något mer enhälligt betänkande. Men vi
lyckades inte med det. Jag kan också beklaga att det inte var möjligt att nå
fram.
I det här arbetet har det skett förbättringar på flera punkter. Bl.a. har det
varit en diskussion om en naturvårdsgräns. Utgångspunkten har varit att det
måste bli ett mer naturanpassat skogsbruk som tar hänsyn till de förutsätt-
ningar som finns. Ovanför gränsen skulle skogsbruk kunna förekomma. Nu
blir det faktiskt en sådan gräns i och med att gränsen kommer vid den fjäll-
nära skogen. Ovanför denna gräns ställs speciella krav på skogsbruket vad
gäller skogsbruksmetoder, främmande trädslag, skogsdikning och anlägg-
ning av vägar. Samma sak gäller skogsbruksplaner och de ansökningar som
skall lämnas in vid avverkningar. Kraven är alltså skärpta på det skogsbruk
som skall bedrivas.
Från centerpartiets sida insåg vi snart att det inte är rimligt att dessa krav
ställs på de små brukarna. De har inte förutsättningarna för att klara detta.
De små brukarna har bedrivit skogsbruk i generationer, och de har bevisat
att de klarar att utöva naturvård och samtidigt bevara skogen. Vi vill ju dess-
utom ha kvar turismen och det öppna landskapet - i den mån det finns något
i dessa områden.
Dessa skogsbrukare finns inte i de områden där skogen utgörs av ett stort
sammanhängande gammalt bestånd, utan de finns i huvudsak på den statligt
ägda marken. Det är där dessa bevarandeåtgärder måste sättas in.
Från centerpartiets sida ställer vi därför krav på att de små markägarna
skall få slippa den byråkrati som regeringsförslaget innebär. Vi har också i
utskottsarbetet fått genomslag för ett sådant förslag. Nu skall de som har
brukningsenheter som är mindre än 500 hektar inte drabbas av att behöva
vidta de åtgärder för miljövård, naturvård, renskötsel osv. som finns i deras
skogsbruksplaner. Inte heller skall de behöva krångla med den tillståndsan-
sökan som finns med i regeringsförslaget. Tillståndsansökan skall i och för
sig fortfarande lämnas in, men den skall inte innehålla en redovisning av de
åtgärder som skall vidtas. Det är en skyldighet som åligger myndigheten att
i så fall meddela vilka hänsyn som måste tas.
Centern har också i det här sammanhanget fått igenom ett förslag om en
särskild ersättning till de brukare som anstränger sig för att utöva en mer
naturvårdsanpassad skogsvård. Vi har kallat det för skogens NOLA, eller
bidrag för naturvårdsåtgärder i skogslandskapet. Förslaget har hänskjutits
till skogsutredningen med en klar anvisning att förslaget skall drivas igenom.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
10
I en folkpartimotion har det framkommit en fråga. Den frågan är inte mot-
sägelsefull gentemot den fråga som centerpartiet har fört fram i en annan
motion. Frågan gäller om man kan avgränsa områden där det inte skall be-
drivas skogsbruk. På den punkten har det gjorts ett tillkännagivande. Ut-
skottet skriver att det är väsentligt att dessa områden avsätts så att ingen
skogsavverkning kan ske där. Det gäller dels de områden där det inte går att
få en ny skog, dels de områden där det råder speciellt stor konkurrens mellan
naturvård och rennäring å ena sidan och naturvård och skogsvård å andra
sidan. Enligt min mening är det viktiga punkter som nu har klarats ut i och
med det förslag som utskottet lägger fram.
Vi framhåller också i det här sammanhanget att det är viktigt att dessa
områden görs så stora att de kan klara de ekologiska sambanden. Det har
också påpekats i olika sammanhang. Då kan det gå att ta större hänsyn till
den statliga marken.
I det här sammanhanget skulle jag vilja nämna centerpartiets reservation,
där även folkpartiet och miljöpartiet finns med. Den gäller att från statlig
mark kunna överföra mark till naturvårdsfonden för att på det sättet skapa
stora sammanhängande områden. Det skulle ge möjligheter att uppfylla de
krav som har ställts på att skapa dessa områden. Det är märkligt att vi reser-
vanter inte har kunnat få med de övriga partierna på den skrivningen. Jag
tycker att det är speciellt märkligt att inte vare sig moderaterna eller vänster-
partiet har kunna ställa upp på det förslaget. Det hade givit förutsättningar
att skapa de stora sammanhängande områden där det går att bevara gammal
skog. Jag hoppas att ni stöder förslaget i en avslutande votering.
Den inventering som måste göras måste ske på ett sådant sätt att synpunk-
ter kommer med från länsstyrelsens naturvårdsenhet, från markägare, från
Naturskyddsföreningen och från kommunerna. Det är märkligt att folkpar-
tiet inte har kunnat fullfölja den linje som folkpartiet framförde i utskottet.
Utskottsbetänkandet utgår från skrivningen i folkpartimotionen. Det är med
anledning av förslaget från folkpartiet som beslutet nu kommer till stånd. Ni
röstar emot er själva.
Det måste bli en ökad forskning på det här området. Här måste satsas mer
på ett hänsynsfullt skogsbruk. Det finns möjligheter att få fram mindre, lät-
tare maskiner som kan utöva det småskogsbruk som skall få finnas kvar och
då på ett naturanpassat sätt. Det är också möjligt att man måste bedriva mer
forskning kring återbeskogningssystemet, så att hyggesbränning o.d. i ökad
utsträckning kan komma i gång igen. Det är ju så som den här skogen en
gång i tiden har kommit till.
Eftersom vi inte skall yrka bifall till alla reservationer avstår jag ifrån att
göra det beträffande reservation 19, men jag står fast vid de åsikter som där
kommer till uttryck. Jag yrkar i stället bifall till reservation 13, som handlar
om att de markägare som får lämna mark skall få ersättningsmark. Jag
glömde att yrka bifall till reservation 23, som rör överföring av domänverks-
mark till naturvårdsfonden.
I övrigt ställer vi i centerpartiet oss naturligtvis bakom de reservationer
som vi har avgett till detta betänkande, även om jag här inte yrkar bifall till
alla. Det är viktigt att de brukare som finns där uppe skall ges möjlighet dels
att få ersättningsmark om de måste lämna mark i naturvårdssyfte, dels att
kunna förstärka fastigheten genom försäljning av domänverkets mark. I
detta sammanhang har vi också avgett en reservation.
Herr talman! Min taletid är slut. Jag återkommer senare med min bedöm-
ning av de förslag som moderaterna har lagt fram.
Anf. 5 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Lennart Brunander har funnit mycket som är märkligt när
det gäller utskottets arbete kring dessa frågor. Jag kan hålla med om det.
Här har turerna varit många och märkliga, vilket kanske inte minst herr Bru-
nander har bidragit till.
Jag håller även med Lennart Brunander om att det fordras kunskap om
dessa områden. Visst är det så. Jag vill bara notera att Lennart Brunander
påpekade att det behövs ökad kunskap.
Lennart Brunander sade vidare att han inte har uppfattat några signaler
om att vi moderater arbetade för att få ett enigt utskott. Detta beror möjli-
gen på att Lennart Brunander så snabbt ville yrka bifall och gå in i direkta
förhandlingar om förslagen i propositionen. Jag blev faktiskt mycket förvå-
nad över denna arbetsmetod.
Skärpta krav på skogsbruket gäller inte de små skogsägarna. Nej, de sär-
skilda kraven har fallit bort för skogsägare med arealer under 500 ha, men
hela byråkratin kring tillstånd och annat finns ju kvar, herr Brunander. Vi
vill verkligen sätta vår lit till markägarna, för det är de människor som bor i
området som har de bästa möjligheterna att klara detta. Det är inte byråkra-
terna eller nya regler, lagar och författningar som löser dessa problem.
Det som är intressant med det moderata förslaget om inventeringar, som
på ett eller annat sätt måste ske under resans gång vid avverkningarna, är att
dessa skall ske redan på ett tidigt stadium. På så vis kan man föra undan
den mark som vi klassificerar som skyddsklass tre, dvs. de största arealerna.
Denna mark behöver man således inte ägna så mycket tid i fortsättningen,
för på den kommer det utan vidare att kunna drivas ett vettigt skogsbruk.
Det kan ligga en hel del i det som Lennart Brunander sade angående na-
turvårdsfonden. Visst kan man föra över domänverksmark till naturvårds-
fonden, om det rör sig om naturvårdsmarker som skall föras över till natur-
vårdsområden och sådant. Jag vill, herr talman, åberopa herr Castberger,
för det finns en koppling här. Anders Castberger sade att de marker som
förs över till naturvårdsfonden bör användas i byteshänseende. Men, herr
Brunander, då stämmer inte det hela. Dessa marker bör inordnas under
jordfonden eller direkt under den myndighet som har att genomföra bytena.
Anf. 6 TALMANNEN:
Jag vill erinra om att även om Sven Eric Lorentzon rättade sig själv gällde
repliken Lennart Brunander och inte Anders Castberger.
Anf. 7 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! De signaler som moderaterna gav om att de ville åstad-
komma ett enhälligt betänkande var mycket svaga. Moderaterna intog på ett
mycket tidigt stadium den positionen att deras förslag var bäst, och därför
var en vidare diskussion överflödig. Detta illustreras mycket klart av det som
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
11
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
12
Sven Eric Lorentzon sade i slutet av sitt anförande om att mitt förslag om att
överföra naturvårdsmark till naturvårdsfonden visserligen är rätt hyfsat,
men att det kan inte stödjas av moderaterna. Dessutom finns Anders Cast-
berger med i det hela, och han har andra åsikter. Han vill att även annan
mark skall föras över till naturvårdsfonden. Detta var ett nytt argument.
I utskottet tolkade Sven Eric Lorentzon vårt förslag på samma sätt som
han nu tolkar Anders Castbergers. Jag har gång efter annan förklarat för
Sven Eric Lorentzon att så inte är fallet. Vi vill gärna till jordägare sälja ut
skogbruksmark som kommer direkt ifrån domänfonden och utgör domän-
verksmark, men den mark som är avsedd att avsättas för naturvård skall gå
till naturvårdsfonden och användas för detta ändamål.
Det finns fortfarande möjlighet att rösta för reservation 23, som handlar
om exakt detta, oavsett vad folkpartiet har för åsikter i andra sammanhang.
Det går inte för moderaterna att tro att de skall klara sig undan genom att
ge reservationen en annan stämpel för att de skall slippa rösta för den. Re-
servationen har denna inriktning, och det är denna som vi skall rösta om.
Sedan går jag över till moderaternas utomordentligt fina förslag. Klass 1
omfattar ju i princip det som vi vill skapa genom det förslag från folkpartiet
som vi yrkat bifall till, nämligen den mark som finns ovanför hänsynsgrän-
sen. Klass 2 omfattar de marker som finns ovanför den fjällnära gränsen.
Sven Eric Lorentzon och moderaterna håller med om att man skall ställa
skärpta krav på det skogsbruk som där bedrivs. Övrig mark skall inordnas
under klass 3.
Skillnaden är inte så förfärligt stor. Den består mest i hur man vill beskriva
detta. Det moderata förslaget går ut på att man inte skall ha tillståndsplikt
utan enbart en anmälningsskyldighet. Tillståndsplikten har funnits sedan
länge och gäller för betydligt större områden än de som vi nu diskuterar. Till-
ståndsplikten omfattar all svårföryngrad mark där uppe. Vi har inte funnit
det rimligt att ändra på tillståndsreglerna, åtminstone inte i detta samman-
hang. Det får skogsutredningen, till vilken många vill föra hela denna fråga,
ta ställning till, eftersom det gäller ett större område. Vi skall naturligtvis ha
förtroende för markägarna. Detta system har funnits ganska länge, och det
vill vi inte ändra på nu.
Anf. 8 TALMANNEN:
För tydlighetens skull vill jag påpeka att replikskiftet är mellan Lennart
Brunander och Sven Eric Lorentzon.
Anf. 9 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Lennart Brunander sade att moderaterna anser att deras
motion är bäst. Det tycker jag faktiskt, i alla fall om man jämför med de
andras förslag. Lennart Brunander får ursäkta, men det är min åsikt. Jag tror
också att den moderata motionen bäst tillgodoser skogsägarnas och natur-
vårdens intressen.
Lennart Brunander har i sitt arbete utgått ifrån propositionen och vägrat
att lyssna till nya infallsvinklar. Hans stora insats i detta sammanhang är för-
slaget som gäller sänkningen till 500 ha och förslaget som gäller naturvårds-
fonden. Vad har han mer vunnit för den enskilde skogsägaren? Beskriv hur
det blir för honom! Blir det några förbättringar, frånsett sänkningen till
500 ha?
Anf. 10 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Jag utgår ifrån och accepterar att Sven Eric Lorentzon anser
att det moderata förslaget är bäst. Annars hade ni väl inte avgett denna mo-
tion. Men det som diskussionen gäller är ju på vilket sätt vi skulle ha uppnått
enighet kring detta betänkande. Det blir aldrig ett enhälligt betänkande om
man har den inställningen att det egna förslaget till 100 % skall gå igenom,
om det inte finns några speciella kvaliteter i förslaget, vilket det inte fanns
i den moderata motionen. I detta avseende var den inte särskilt märklig i
förhållande till de övriga förslag som också hade samma motiv.
Vilka insatser jag har gjort får väl andra i och för sig bedöma. Det är dock
klart att de små markägarna, merparten av de enskilda skogsbrukarna som
finns där uppe, har vi klarat undan från byråkratin. Skillnaden mellan mode-
raternas och centerpartiets uppfattning är att ni också vill göra det enklare
för bolag och domänverk.
Anf. 11 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Det känns bittert att stå här och tvingas konstatera att vi i
jordbruksutskottet har misslyckats med att hantera frågorna om skogsbruket
i fjällnära skog på ett bra sätt. Det är beklämmande att höra hur herrarna
står här i talarstolen och likt ett gäng småpojkar pekar på varandra och sä-
ger: Det var inte jag, det var han; det var inte jag. De försöker hitta någon
som är skyldig till att det har gått så illa som det har gjort.
Tyvärr får vi väl kollektivt i utskottet ta på oss ansvaret för att vi har miss-
lyckats med den här hanteringen. Det är extra bittert, eftersom vi denna
gång hade chansen att hantera frågorna kring fjällnära skog på ett sätt som
skulle bidra till att lösa upp konflikterna och föra frågan framåt. I stället har
utskottet med sin hantering lyckats befästa de motsättningar som finns och
ytterligare låst positionerna.
I många år har det förts en intensiv diskussion kring skogsbruket i fjällnära
skog. Motsättningarna mellan representanter för olika intressen har varit
hårda och positionerna låsta. Rennäringens företrädare har känt sig och sin
näring åsidosatta. Oersättliga naturvärden har gått till spillo genom avverk-
ningar som aldrig borde ha ägt rum. De som bor i området och brukar sko-
gen har känt sig utpekade som busar, trots att deras ambition är att bruka
skogen på ett långsiktigt hållbart sätt. Motsättningarna har speglats i debat-
terna här i riksdagen och i debatten i massmedia.
Herr talman! I grunden tror jag att detta är en evig konflikt. Vi kommer
aldrig att hitta lösningar som gör alla dessa intressen nöjda i varje enskilt
ärende. Kring den fjällnära skogen kommer det alltid att blåsa hårt, både
bildligt och bokstavligt. Den senaste tiden har vi dock sett öppningar i den
här diskussionen. Representanter för naturvårdsintresset och representanter
för skogsbruket har på ett nytt sätt kommit till tals med varandra. De låsta
positionerna har i viss mån övergivits. Det gör att det känns extra bittert att
utskottet i sin hantering inte kunde leva upp till den förändrade verkligheten
utan blev kvar i ett tidigare passerat stadium.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
13
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
14
Vår uppgift i riksdagen kan inte vara att lösa alla dessa konflikter, utan att
skapa klara och tydliga regler för hur konflikterna skall hanteras och att av-
sätta tillräckligt med resurser för de samhällsinstanser som har att hantera
dessa frågor. De uppgifterna åligger oss här i riksdagen, och vi har inte
lyckats uppfylla dem.
Från vänsterpartiets sida har vi haft ambitionen att hitta en lösning som
utskottet skulle kunna enas kring.
Trots att frågorna kring fjällnära skog har debatterats så länge och så
mycket har skrivits och utretts, saknas fortfarande i hög grad den faktakun-
skap som är det nödvändiga underlaget för skogsbruket.
Herr Lorentzon från moderata samlingspartiet har instämt i att det är ab-
solut nödvändigt med flera inventeringar, särskilt med tanke på naturvår-
dens intressen. Som vanligt har moderaterna dock inte velat inse att detta
också kräver resurser och har därför inte anslutit sig till den reservation som
bl.a. vi från vänsterpartiets sida står bakom. Reservationen innebär att man
skall fördela om och tillföra nya resurser till länsstyrelsernas miljövårdsenhe-
ter. Vi anser att tyngdpunkten i inventeringsarbetet bör förskjutas till läns-
styrelserna, som särskilt har att beakta naturvårdsintresset.
Med tanke på att kunskapsunderlaget fortfarande är otillräckligt menar vi
från vänsterpartiets sida att det behövs dels en kortsiktig, låt oss kalla det så,
nödlösning, dels en långsiktig lösning. Den kortsiktiga nödlösningen har gått
ut på att sätta mycket starka reservationer för domänverket, som förvaltar
det största innehavet inom det här området, och att se till att det kommer
snabbt ökade och omfördelade resurser så att man kan genomföra dessa in-
venteringar.
På lång sikt behövs gränsdragningar för skogsbruk i fjällnära skog. Vi an-
ser att naturvårdens intressen har eftersatts. Vi står fast vid vår tidigare upp-
fattning att det behövs något slags gräns. Låt oss inte kalla den naturvårds-
gräns, eftersom det ordet för tankarna till en stelt uppritad gräns, där man
kan säga att på ena sidan är det si och på andra sidan är det så. Någon sådan
gräns existerar inte i verkligheten. Låt oss hitta ett annat ord som inte är
belastat med tidigare definitioner.
Moderaterna talar om tre olika kategorier av skyddsklassningar. Det är
möjligt att det är en tänkbar väg att gå i framtiden. Det viktiga är dock att vi
har kvar den höga ambitionen när det gäller naturvården. Vi står fast vid vår
tidigare uppfattning att en sådan mycket hög ambition skall upprätthållas.
Vi anser att med den ökade kunskap som vi kommen att skaffa oss genom
förbättrade inventeringar kommer reglerna att kunna förfinas. När det gäller
övriga partiers sätt att hantera dessa frågor är det beklagligt att man talar
mycket om den långsiktiga lösningen i framtiden men undviker att säga hur
vi skall göra nu innan vi har kunskapen.
Moderaterna talar t.ex. inte om hur man skall göra indelningen i tre klas-
ser. För att göra den indelningen behövs ju en kunskap som vi ännu inte har.
Moderaterna menar att medan vi långsamt bygger upp kunskapen kan vi
fortsätta ungefär som nu. Då riskerar vi ju att oersättliga värden förstörs in-
nan vi har tagit reda på att vi skulle ha sparat dem.
På samma sätt förhåller det sig med den reservation som Lennart Brunan-
der tog upp, nämligen att man skulle överföra domänverkets mark till natur-
vårdsfonden. Hur skall det gå till? Innan vi för över marken måste vi ju veta
vilken mark vi vill föra över. Det konsekventa hade varit att centern i utskot-
tets hantering av ärendet skulle ha ställt sig bakom vårt krav på mycket
starka restriktioner för domänverkets skogsbruk i dessa områden. Utan det
kravet faller den önskan som ni har i reservationen om naturvårdsfonder
platt till marken. Den blir betydelselös.
Propositionen som ligger till grund för detta betänkande löser inte proble-
men. Den innehåller inte mycket av substans. Detta döljs dock bakom en
mångfald av regler och föreskrifter som i praktiken inte medför några större
förändringar. Det är väl därför som jordbruksministern konstaterar i slutet
av propositionen att förslaget förmodligen inte kommer att få några ekono-
miska konsekvenser. I en del fall handlar det om att man bekräftar praxis
eller att man till lagstiftning lyfter upp sådant som redan har varit reglerat på
en annan nivå. Vi har inte haft något att invända mot sådana åtgärder, som
t.ex. förbud mot utländska trädslag, att man avstår från mycket radikala
markberedningsmetoder såsom hyggesplöjning osv. Detta innebär margi-
nella förändringar i förhållande till vad som redan gäller.
Utskottets majoritet valde, trots den massiva kritiken från såväl skogsbru-
ket som naturvårdens sida, att bygga vidare på propositionens lapptäcke
med vissa förändringar. Jag anser att det är en förbättring att man undantog
de små skogsbrukarna från propositionens förslag. Det var inte en tillräcklig
förändring, och det var framför allt inte en förändring som tillgodosåg natur-
vårdens krav. Till råga på allt, och nästan värst, menar nu utskottets majori-
tet att man med den här hanteringen slutgiltigt en gång för alla har avgjort
frågorna om skogsbruket i fjällnära skog. Man anser alltså inte att den till-
satta skogspolitiska utredningen skall behöva bry sig om den här delen av
skogsbruket i framtiden. Det tycker vi från vänsterpartiets sida är mycket
olyckligt.
Anders Castberger sade att debatten har förvirrats. Jag vill då påpeka att
den i särskilt hög grad har förvirrats av Anders Castbergers eget parti, folk-
partiet liberalerna, som först i mycket hög grad drev hanteringen i jord-
bruksutskottet i en viss riktning och som sedan plötsligt hoppade av från
detta samarbete. Vi har alltså ett betänkande som i mycket hög grad är utfor-
mat av just folkpartiet, men som folkpartiet inte längre står bakom. I sin iver
att sitta på många stolar samtidigt hamnade folkpartiet tydligen till slut mitt
emellan alla stolarna och fick ingenstans att sitta. Centerpartiet däremot fick
ju sin sittplats i knät på socialdemokraterna. Och priset betalas framför allt
av naturvården.
Herr talman! Vi går nu in i en lågkonjunktur, och den påverkar mycket
snabbt just skogsbruket och skogsindustrierna. Detta är ur sysselsättnings-
synpunkt mycket beklagligt. Men det kanske kan ge oss en respit när det
gäller skogsbruket i fjällnära skog. Jag hoppas att parterna som i verklighe-
ten har att hantera detta tar d$t ansvar som riksdagen inte har förmått att ta
och avhåller sig från att avverka framför allt i det här området och försöker
hitta andra områden. Samhället har också ett ansvar för att se till att ett mer
arbetsintensivt skogsbruk kan befrämjas som inte ytterligare spär på minsk-
ningen av sysselsättningen.
Jag vill även påpeka att den ekonomiska skrivelse som regeringen har läm-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
15
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
16
nat till riksdagen och där man särskilt framhåller nödvändigheten av ökade
avkastningskrav på just domänverket inger oro i detta sammanhang. Just do-
mänverket, som förvaltar det största markinnehavet, har ett mycket stort
ansvar att gå i spetsen när det gäller sysselsättningen.
Internationellt sett ger skogsbruket i fjällnära skog Sverige dåligt rykte.
Ett argument som används utomlands mot svenskt trä över huvud taget är
att det skulle ha varit avverkat på ungefär samma sätt som sker i regnsko-
garna. Jag tror alltså att det ligger i skogsbrukets eget intresse att undanröja
alla tvivel och se till att det blir internationellt känt att vi i vårt land inte av-
verkar skog som innehåller oersättliga naturvärden.
Herr talman! Jag vill med det anförda framhålla att vi från vänsterpartiets
sida står bakom alla våra reservationer i detta betänkande och att jag vill
yrka bifall till reservationerna 1,10 och 20.
Anf. 12 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg sade att hon ansåg att det hade varit bra
om vi hade kunnat fatta ett beslut som hade fört den här frågan framåt. Jag
skulle då vilja ställa några frågor till Annika Åhnberg om detta.
Den första frågan är: På vilket sätt skulle en hänskjutning av denna fråga
till den skogspolitiska utredningen ha fört den framåt? I den utredningen
kommer ju inte dessa frågor att vara de viktigaste att diskutera.
Den andra frågan är: Varför kan inte Annika Åhnberg och vänsterpartiet
ställa sig bakom reservation 23 om överföring av domänverksmark till natur-
vårdsfonden? Det skulle ju kunna föra den här frågan framåt. Speciellt med
tanke på det som Annika Åhnberg sade i slutet av sitt anförande, att hon är
orolig över de ökade avkastningskrav som regeringen nu vill ställa på do-
mänverket, vore det väl viktigt att denna överföring gjordes. Den kan vi
klara med den expertis som finns och de inventeringar som har gjorts.
Anf. 13 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att tankegångarna i den moderata motionen är
ganska långsiktiga, men det finns ändå en konsekvens i detta tänkande.
Jag skall ge Annika Åhnberg en eloge genom att säga att också vänsterpar-
tiets motion är logiskt uppbyggd, men den är mer kortsiktig.
När det gäller inventeringsarbetet vill jag säga att det naturligtvis finns
luckor i en motion som man har några dagar på sig att skriva. Men jag kan
inför kammaren tala om hur jag personligen skulle kunna tänka mig att man
löser inventeringsarbetet och resurserna i detta sammanhang. Vi har under
en följd av år föreslagit att ÖSI, översiktlig skogsinventering, skall läggas
ned. Jag tror att det handlar om ungefär 60 miljoner om året. Personalen där
skulle med mycket kort utbildning kunna användas till att göra dessa inven-
teringar. Det handlar bara om en omfördelning av resurser. Det behöver inte
tillföras nya medel i detta sammanhang.
Anf. 14 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Annika Åhnbergs små lustifikationer byggde på ett medve-
tet vantolkande av det jag sade när det gäller debattens förvirring. Jag
nämnde att den byggde på att nya gränser i debatten lagts till äldre gränser
och restriktionslinjer och att många människor därför kommit att uppfatta
detta som att ytterligare hinder för ett naturvårdsanpassat skogsbruk skulle
åläggas de små skogsbrukarna. Så är ju inte fallet.
Till Annika Åhnbergs iver att göra sig lustig över alla som sitter på olika
stolar och den här stolbytesparaden kan jag bara tillägga att folkpartiet står
orubbligt fast vid den linje som vi har lagt fast långt tidigare. Tyvärr hamnade
Annika Åhnberg inte ens på någon stol utan på en bänk, utredningens lång-
bänk.
Anf. 15 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Till Lennart Brunander vill jag säga att han uttrycker en nå-
got nedlåtande inställning till den skogspolitiska utredning som nyligen har
tillsatts. Jag har faktiskt ganska stor tilltro till att den utredningen skulle
kunna ge även dessa frågor en ordentlig genomarbetning. Jag utgår ifrån att
det parti som Lennart Brunander representerar också är representerat i ut-
redningen och därmed med kraft kan framföra de ståndpunkter som center-
partiet har. Dessutom kommer ju en utredning att resultera i ett förslag som
riksdagen får möjlighet att hantera. Även om det här är en fråga som har
diskuterats länge, tror jag ändå att det i detta läge hade varit bättre om vi
hade lämnat ifrån oss detta ärende för en mer ordentlig genomarbetning.
När det gäller reservationen om att överföra mark från domänverket till
naturvårdsfonden har jag i min inledning redogjort för att jag inte har ställt
mig bakom den på grund av att jag anser att den reservationen inte är seriös.
Den är avsedd att slå blå dunster i ögonen på dem som läser den. Den utger
sig för att vilja säkra naturvärden, men den ger i praktiken inga sådana möj-
ligheter.
Till Sven Eric Lorentzon vill jag säga att jag inte delar uppfattningen att
man skall lägga ned ÖSI. Men reservation 20 handlar om vikten av att om-
fördela resurser till länsstyrelsernas enheter som har att hantera framför allt
naturvården. I den uttrycks att man vill ha en ökad satsning på dessa invente-
ringar. Eftersom moderaterna ger uttryck för att de har en hög ambition när
det gäller naturvården, finner jag det märkligt att de inte har kunnat stödja
den reservationen.
Till Anders Castberger vill jag säga att jag inte alls tycker att det här är
lustigt. Jag tycker att det är mycket olustigt. Jag har egentligen ingen som
helst lust att fortsätta debatten på den här nivån. Men när Anders Castberger
talar om att folkpartiet orubbligt står fast vid sina ståndpunkter, tycker jag
att det är pinsamt. Om man ser hur folkpartiet i utskottet har hanterat denna
fråga, kan man konstatera att det inte har varit så mycket med den orubblig-
heten.
Anf. 16 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Den skogspolitiska utredningen har tillsatts för att avreglera
skogslagstiftningen. När vi talar om större naturvårdskrav på det fjällnära
området är det inte fråga om avreglering. Så pass ärliga tycker jag att vi skall
vara. Ökad hänsyn innebär med nödvändighet att man måste införa bestäm-
melser av olika slag, med andra ord regler, och gränser. Jag tror alltså att det
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
2 Riksdagens protokoll 1990191:40
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
18
är ganska bra att utredningen slipper att syssla med det här. Det är vårt an-
svar att klara frågan här och nu.
Sedan till frågan om vår reservation är seriös eller inte. Om vi lägger fram
ett förslag - det är inget nytt förslag från centerpartiet - är det alldeles klart
att vi menar vad vi har skrivit. Att sedan vänsterpartiet kanske inte tycker
förslaget är seriöst kan jag inte ha så många synpunkter på. Det är synd att
vänsterpartiet tycker så. Annika Åhnberg står här och säger att hon vill för-
stärka naturvården och skapa stora sammanhängande områden med orörd
skog. Då är det här ett utomordentligt tillfälle för vänsterpartiet att inte bara
prata utan verkligen göra någonting för att det skall bli så. Gör det i omröst-
ningen!
Anf. 17 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Jag visste inte att Lennart Brunander hade sådana gåvor att
han kunde se in i framtiden och tala om vad den skogspolitiska utredningen
skall komma fram till. Om jag har förstått det hela rätt har utredningen till
uppgift att se över den skogliga politikens mål och medel. Förhoppningsvis
kan det innebära att man i vissa delar kan få vad som kallas avreglering, att
man kan minska det omfattande regelsystemet och förenkla en del hante-
ringar. Men i de avseenden där det är befogat med en stark styrning från
samhället finns det ingen som helst anledning att redan i inledningen av ut-
redningens arbete hävda att utredningen skall komma fram till att även nöd-
vändig reglering skall försvinna. Jag tycker tvärtom att den skogspolitiska
utredningen, som i sig har samlat så mycket av kompetens och kunskap i
de skogspolitiska frågorna, mycket väl, bättre än jordbruksutskottet den här
gången, hade kunnat hantera dessa frågor.
När det gäller centerns reservation - jag hoppas att det är sista gången vi
skall behöva kommentera den - är det inte alls så att vi tycker att det är fel
att undanta mark som domänverket förfogar över och föra över den i reser-
vat och se till att naturvården stärks. Men i reservationen föreslås inga som
helst medel för att göra detta. Där sägs bara att man skall föra över mark
från domänverket till naturvårdsfonden. Hur skall det gå till? Har centerpar-
tiet redan listor där det klart uttalas vilka områden som skall föras över? Om
det inte är så, har reservationen ingen substans, därför att man då först måste
uppfylla det krav som vi ställde, nämligen att domänverket inte får avverka.
När man först bestämt det skaffar man sig andrum för att se vilka arealer
som skall föras över till naturvårdsfonden. Det är därför man inte kan ha det
ena utan att ha det andra. Hade vi diskuterat bägge delarna och hade centern
visat ens det minsta intresse för att stödja vårt krav på restriktivitet när det
gäller domänverket, då hade vi kunnat föra en annan diskussion om det kra-
vet.
Talmannen anmälde att Lennart Brunander anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 18 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Debatten är i full gång. Vad som klart framgår är att utskot-
tet definitivt inte är nöjt med det betänkande som har blivit resultatet av ut-
skottets hantering av sakfrågan. När jag lyssnat på debatten finner jag det
ganska märkvärdigt att jag inte kunde få det minsta gehör för mitt yrkande
vid justeringstillfället, att vi skulle fortsätta behandlingen av ärendet. Hade
vi gjort detta, då kanske vi senare hade varit mogna för att komma fram till
något slags resultat. Vid det tillfället var det ganska många, bl.a. folkpartist-
erna, som hade börjat inse att man faktiskt drivit fram ett betänkande som
man inte var så nöjd med.
När utskottet började hantera ärendet upplevde jag ganska tydligt i ut-
skottet att det fanns intresse för bevarandefrågorna. Den stora bevarande-
frågan var bevarandet av arbetstillfällena. Socialdemokraterna drev hårt frå-
gan om att vi måste ha ett effektivt skogsbruk i de fjällnära skogarna i do-
mänverkets område. Centern drev naturligtvis frågan om de små markägar-
nas intressen. Vi tycker också att man skall ha ett skogsbruk där det är lämp-
ligt, men kanske inte den typen av skogsbruk som man i dag har, därför att
det skogsbruket inte är hållbart på lång sikt.
Det största hotet mot dem som bor i området är om man rubbar balansen
i naturen så hårt att det inte längre växer någon skog, och om man avverkar
så mycket skog att det inte finns några arbetstillfällen kvar i området. Det är
självklart att människorna då måste flytta. Vad blir det kvar av den säker-
hetspolitiska aspekten? Det kom fram här i debatten att människor skulle bo
där uppe från säkerhetssynpunkt.
Enligt mitt förmenande är det inte av intresse för naturvården som man
har drivit den här frågan. Att bevara den fjällnära skogen borde vara en
självklarhet i ett rikt land som Sverige. Vi pratar mycket om skogsskövlingar
på andra håll, men så litet om vårt eget ansvar.
Jag har här i min hand en bit fjällskog. Om man tittar på den kan man
klart se att det inte är en bit skog från Västergötland. Nej, det är väldigt små
täta ringar, som tyder på att skogen tar tid att växa. Därför är det så viktigt
att vi, på riksnivå, tar vårt ansvar för skogen. Att se till att skydda den fjäll-
nära skogen är ingen lokal fråga, utan en riksintressefråga. Utskottet borde
faktiskt ha tagit ett större ansvar och fortsatt behandlingen, när vi insåg att
betänkandet innebar att man inte skulle lösa några problem. De frågor som
vi nu debatterar kommer att bli en stor valfråga även i nästa valrörelse. Detta
var ett stort debattämne förra valrörelsen, och alla partier lovade dyrt och
heligt att vi visst skall ha en gräns, att vi visst skulle bevara den fjällnära
skogen osv. När det sedan var dags att besluta ville de inte vara med.
Redan för ett år sedan svek socialdemokraterna och moderaterna sitt löfte
om en gräns. Den proposition som regeringen lade på riksdagens bord var
precis lika dålig som tidigare när det gäller syftet att bevara och skydda sko-
gen. En orsak till det här var att regeringen från början hade gett fel direktiv.
Regeringen skrev i direktiven att pågående markanvändning inte avsevärt
skulle få försvåras. Därmed hade man brutit sitt vallöfte och svikit naturvår-
dens intressen att bevara den fjällnära skogen.
Det finns en del bra saker i propositionen - det är i varje fall något som
blir bättre än nuvarande läge. Man slopar bl.a. 6 § och begränsar hyggesstor-
leken till maximalt 20 hektar. 20 hektar är ganska mycket. Det hade varit
betydligt bättre om man hade sagt att det skulle vara ekologiskt skogsbruk i
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
19
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
20
området. Det är naturligtvis positivt att förbud mot användningen av främ-
mande träslag har kommit med.
Problemen är, som sagt, inte lösta. Jag tror att alla i utskottet är medvetna
om det, även om socialdemokraterna har gjort uttalanden om att problemen
nu är lösta när det gäller bråken och diskussionerna avseende de fjällnära
skogarna.
Vi håller fast vid vårt krav på att det skall finnas en skogsvårdsgräns. Vi
anser att det i nuläget är den enda möjligheten att bevara skogen. Det finns
i nuläget inte något annat alternativ.
Fjällskogarna betecknas många gånger som Europas regnskogar, och visst
kan man dra paralleller här. Det är kanske så, att vi inte ens känner till alla
arter som finns. Biologiskt är det otroligt viktigt att bevara mångfalden.
Djurlivet är också speciellt, och det är mycket viktigt att detta får finnas
kvar.
Det storskaliga skogbruket utgör ett hot. Naturligtvis gäller det också det
sätt på vilket staten bedriver skogsbruk. Hela tiden skall ju det som görs vara
så ekonomiskt som möjligt. Kravet på ett hårt ekonomiskt inriktat skogs-
bruk borde omedelbart bytas ut mot ett krav på att det skall vara ett ekolo-
giskt skogsbruk. På det området förekommer det i dag många försök och
mycken forskning ute i världen. Det finns ett stort intresse för dessa saker.
Jag tror att det är absolut nödvändigt om vi över huvud taget skall klara över-
levnaden beträffande arter och växter i det aktuella området. Självfallet
skall vi medverka till att stora områden skyddas genom ett totalt avverk-
ningsstopp.
Naturligtvis stöder jag alla våra reservationer. Men jag nöjer mig med att
yrka bifall till reservationerna 2, 5, 9, 11, 13, 20 och 23.
Beträffande reservation 13 vill jag säga följande. Miljöpartiet står inte
bakom denna reservation. Men jag yrkar bifall till reservationen, eftersom
vi också står bakom idén med ersättningsmark. Det är självklart att ersätt-
ningsmark skall erbjudas, om det finns sådan, i de fall staten tar undan vissa
marker och det hänvisas till att dessa skall skyddas. Det handlar ju om att
bevara arbetstillfällen. Jag vill upprepa min fråga: När det inte längre finns
någon skog kvar och någon återväxt inte sker, hur blir det då med livsförut-
sättningarna och arbetstillfällena i det aktuella området?
Jag beklagar det sätt på vilket utskottet har hanterat frågan. Jag hade öns-
kat en förlängd hantering, så att vi hade kunnat komma någon vart här för
naturvårdens skull och med tanke på överlevnadsmöjligheterna för både
människor och natur. Men det återstår bara att konstatera att den här frågan
inte är löst och att den förmodligen kommer att återigen aktualiseras i riks-
dagen t.ex. genom motioner. Regeringen borde ha sett på detta med större
klarhet i samband med att propositionen skulle läggas på riksdagens bord.
Anf. 19 MARTIN SEGERSTEDT (s):
Herr talman! Detta är i sanning en något egendomlig debatt. Talare efter
talare hävdar i stort sett samma sak. Det gäller alltså att stärka naturvården,
rennäringen och skogsbruket. Alla synes ha samma avsikt. Men det går inte
att få en lösning här enbart genom några enkla penndrag. Här handlar det
nämligen om en intressekonflikt. Det finns en snårskog av förslag, som för
en icke synnerligen invigd åhörare av debatten eller läsare av protokollet kan
vara förvirrande. Det kan vara svårt att inse vad det egentligen handlar om.
Också jag skall försöka lägga till ytterligare några meningar till protokol-
let.
Den proposition som ligger till grund för det beslut som vi skall fatta i riks-
dagen i dag är en uppföljning av tidigare beslut i frågan. Jag vill starkt poäng-
tera att det handlar om en framflyttning av positionerna vad gäller både na-
tur- och kulturvården och rennäringen.
Skogsbruk är en långsiktig verksamhet, särskilt i de trakter som vi nu talar
om, och det har även Marianne Samuelsson upptäckt. Vi vet nu alltså hur
ett träd som växer sakta ser ut, för det framgår när man sågar i det.
Men samtidigt är detta med långsiktigheten också ett problem i miljöde-
batten. Misstag som har begåtts för många decennier sedan grinar ju fortfa-
rande mot en när man åker upp till fjälldalarna. Mycket har hänt sedan vi
första gången här i kammaren fattade ett mera markant beslut om enbart de
fjällnära skogarna.
Vad som först och främst har hänt är att mycket stora avsättningar till re-
servat har gjorts. Hälften av den produktiva skogsmarken i de aktuella om-
rådena är skyddad på olika sätt. Skogsstyrelsen redovisar i sin utrednings-
rapport också hur utvecklingen har varit när det gäller avverkningen. I stort
sett halverades avverkningen under 80-talet. Ja, det är kanske bara en tred-
jedel kvar. Vi avverkar inte ens hälften, Marianne Samuelsson, av tillväxten
i det här området. Talet om att vi skulle få ett mycket stort kalhygge längs
fjällkedjan är således en myt, som vi gemensamt måste försöka avliva.
Hyggesstorleken har alltså minskat drastiskt - statistiskt från 20 till 14 ha.
Det betyder att det inte längre förekommer några stora kalavverkningar.
Gränsen gick tidigare vid 40 ha. Men vi har sett kalhyggen från 60- och 70-
talen på hundratals hektar.
Så till en annan sak som har hänt i det aktuella området, och det är inte
minst viktigt att påpeka detta. Befolkningen i hela det här området har mins-
kat mycket snabbt. Det handlar om en utflyttning om 5 % per år. Från skogs-
styrelsens sida tror man faktiskt att nedtrappningen i skogsbruket verksamt
har bidragit till denna utveckling. Det är en uppfattning som jag på goda
grunder delar.
Vilka är då de väsentliga förändringar som vi kan förvänta oss med anled-
ning av dagens beslut? Jag vill peka på några saker. Hyggesstorleken kom-
mer att fortsätta att minska. Så har det alltså varit, som jag redan har påpe-
kat. Men den här utvecklingen fortsätter. Det beror inte enbart på lagreg-
lerna om minskningen av hyggesstorleken till 20 ha utan också på att stor-
skogsbruket och, framför allt, domänverket i mycket stor utsträckning har
lämnat området. Man har drastiskt minskat sina avverkningar. Dessutom får
vi förbud mot hyggesplöjning och avverkning beträffande impediment.
Många kanske tycker att det är egendomligt att det skall behöva tas upp.
Men det kommer faktiskt att påverka avverkningen i mycket stor utsträck-
ning. Vidare kan skogsägarna inte mera åläggas att avverka i skogen. Fak-
tum är att det inte längre krävs av en skogsägare att denne skall bedriva ett
aktivt skogsbruk i området. Det är upp till skogsägaren själv att avgöra om
han skall avverka eller inte.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
21
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Vi kommer att få färre nya vägar i samband med avverkningarna. Det nya
är att bidrag skall kunna utgå även till transportformer för väglöst land. För
min del tror jag visst att detta bör prövas, men vi skall ha klart för oss att
det inte går att förringa de svårigheter som finns, framför allt med att klara
skogsvården i ett väglöst område.
Den viktigaste delen i det aktuella förslaget är dock markanvändningsin-
venteringen. Vi har i utskottet fått ingående information om hur den bedrivs
inom en av fjällkommunerna. Vi har också fått rapporter på länsnivå från de
berörda länen.
I propositionen föreslås att markinventeringen kopplas till den kommu-
nala översiktsplaneringen. Denna inventering, som avser olika markan-
språk - skogsbruk, rennäring, turism, natur- och kulturvård - har pågått i
några år och givit ett väsentligt förbättrat kunskapsunderlag. Med denna in-
ventering som grund bör tillämpliga delar tas in i den kommunala översikts-
planeringen. Där anges i stort hur markområden i hela kommunen avses att
användas. Dessa översiktsplaner får sedan en vägledande funktion för de
olika näringarnas långsiktiga utveckling med hänsyn till de allmänna intres-
sena och till konkurrensen om mark och natur. Överföringen till den kom-
munala verksamhetsplanen ger även möjlighet att lokalt lösa de konflikter
som uppstår. Inom områden som i markanvändningsinventeringen har pe-
kats ut som särskilt utsatta för konkurrens bör en fördjupad planering ske,
där samråd mellan olika intressen skall göras. Ansvaret för denna verksam-
hetsplanering skall ligga på skogsvårdsstyrelsen.
Denna planeringsverksamhet är det centrala i hela hanteringen av frågan.
Samråd och information går som en röd tråd genom de föreskrifter och be-
stämmelser som vi nu stadfäster. Det är på plats, ute hos markägare och
andra intressenter, som den bästa kunskapen finns, och det är där, så nära
verkligheten som möjligt, som även besluten skall fattas.
Genomgående i propositionen är att redan etablerade regler och förord-
ningar lyfts upp till lagregler. En följd av detta har blivit att en hel del detalj-
föreskrifter har kommit in i lagen. Mycket av det som redan är etablerat på
området finns nu i lagtext. Det har medfört att vi har fått en debatt om att
byråkratin ökar betydligt. Det är inte på det sättet. Faktum är att mycket
litet av det som nu genomförs är nyheter för de berörda markägarna. Byrå-
kratiproblemet är betydligt överdrivet. Problemet för dem som på ett eller
annat sätt är beroende av ett myndighetsbeslut är att de har mer än en instans
att vända sig till för att få besked. Det har vi lyckats åstadkomma genom att
stadfästa skogsvårdsorganisationen som den som svarar för tillståndsgivning
och inflytande i de här frågorna. Beskeden skall också kunna ges på kända
och av alla omfattade grunder. I och med att vi har en bra planering känner
alla till vad som gäller. Planeringen har också varit föremål för rejält samråd.
När inventeringar är gjorda och den fördjupade verksamhetsplaneringen
är klar finns det underlag som krävs för att myndigheten, skogsvårdsstyrel-
sen, snabbt och klart skall kunna ta ställning till inkomna ansökningar om
avverkning. Min erfarenhet av kontakterna mellan markägarna och skogs-
vårdsstyrelsen är att markägarna genomgående har ett mycket stort förtro-
ende för skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Överklaganden och andra tecken
22
på motsättningar är utomordentligt få, om man betänker det stora flödet av
ärenden som strömmar igenom.
Den tioåriga skogsbruksplan som varje markägare har är ett lämpligt in-
strument att använda för att ge vägledning för skogsägarna i den detaljplane-
ring som man i regel gör inför varje avverkningssäsong. Nu har vi i utskottet
enats om att undanta de mindre markägarna från den skyldighet som före-
slogs i propositionen, att i skogsbruksplan och ansökan om avverkning
lämna en hänsynsredovisning som skulle ange hänsynen till natur- och kul-
turvård. Detta har vi också gett regeringen till känna. I stället läggs ett större
ansvar på skogsvårdsstyrelsen, som har att när så behövs ta in komplette-
rande uppgifter från sökande och andra intressenter.
Med detta som underlag kan vi nu skriva under på det jordbruksministern
skriver i propositionen: Tillstånd till avverkning skall inte få meddelas om
avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för
naturvården eller kulturmiljövården.
Jag undrar verkligen över hur man kan undgå att ur den meningen utläsa
att detta är ett väsentligt skärpt skydd för naturvård och kulturvård. Till-
stånd måste lämnas, och i det skall anges vad som krävs för att avverkning
skall få ske. Jag ser vårt beslut här i dag som en rejäl framflyttning av positio-
nerna för naturvårdsintressena.
Herr talman! När man läser igenom riksdagsbehandlingen av de fjällnära
skogarna, kan man göra intressanta iakttagelser. 1985, när riksdagen fattade
det första beslutet om en speciell varsamhet i det fjällnära området, var det
enbart domänverket som var i skottlinjen. Så småningom kom ett förslag om
en gräns - en naturvårdsgräns - som skulle dras utmed hela fjällkedjan, och
det skulle lösa alla problem.
Mot detta har vi från socialdemokratiskt håll envist och ihärdigt hävdat att
det sättet helt enkelt är omöjligt. Det är omöjligt att från en central position
dra en gräns av biologiska skäl. Den lagstiftning vi har för att skydda den här
skogen, ”för att förhindra att fjällgränsen flyttas ner”, som det står i skogs-
vårdslagen - en lag som har gällt sedan sekelskiftet - grundar sig på de biolo-
giska förhållandena. Men den gränsen - där det gäller ett obligatoriskt till-
stånd för avverkning - går långt från det fjällnära området och omfattar en
total areal på över 6 miljoner ha. Inom detta område finns mycket stora skill-
nader i växtbetingelser, från de bästa boniteter med mycket hög tillväxt, på
i och för sig mycket begränsade områden, upp till trädgränsen där det inte
går att få upp ny skog. Som väl är har debatten på senare tid rört sig bort
från föryngringsproblematiken. Vad jag kan förstå har alla, utom möjligen
miljöpartiet, insett att vi klarar återbeskogningen. Vi vet vad vi måste
lämna, och vi har förtroende för att det går att dra en övre gräns för var vi
inte skall avverka. Vi vet hur långt upp emot fjällkanten vi kan få upp ny
skog.
Nu har återigen naturvårdsgränsen kommit upp. Jag trodde ett tag att den
i stort sett var avförd från debatten. Jag vill påminna er om den karta vi hade
i utskottslokalen i samband med behandlingen. Kartan visade hela det svår-
föryngrade området. I Norrbotten finns över 40 isolerade områden, s.k. öar,
inom det svårföryngrade området där man inte kan återbeskoga. Det är inte
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
23
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
24
ett sammanhängande område som kan avskärmas med en gräns. Detta är
sagt många gånger, men jag vill påpeka detta ytterligare.
Om vi med en gräns skulle fånga in dessa områden fick vi en helt omöjlig
situation. Som jag nämnde är hela området mellan trädgränsen och gränsen
för den svårföryngrade skogen 6 miljoner ha. Den produktiva arealen är 4
miljoner ha. Det är här fråga om ett skärgårdslandskap. För att navigera i
ett skärgårdslandskap krävs detaljkunskap om hur det ser ut.
Dess bättre spred sig insikten till flera i utskottet under behandlingen -
den spred sig t.o.m. till folkpartiet. Vi fick, som jag uppfattade det, en bety-
dande samsyn i utskottet, speciellt sedan vi fått en ingående redovisning för
arbetet med markanvändningsplaneringen i Vilhelmina kommun i Väster-
bottens län.
Att vi fått denna samsyn beror, tror jag, på att vi vid de upprepade be-
handlingarna av ärendet i utskottet fått en så ingående kunskap om de för-
hållanden som råder. Det gäller de utomordentligt stora naturvärdena, som
föranlett att hälften av arealen produktiv skog är skyddad i olika former av
reservat, men det gäller också den betydelse som skogsbruket har för ut-
komsten och därmed den fortsatta bosättningen. Andra talare har berättat
om den betydelse det har för befolkningen och sysselsättningen. Jag skall
erinra om ytterligare en aspekt av det.
Det handlar inte bara om det direkta virkesvärdet på rot - att man löser ut
skogen. Man kan lätt tro att om man ser till att markägaren hålls ekonomiskt
skadeslös är all hänsyn tagen, men så är det inte. Det är, som en person där
uppe sade till mig: Har vi inte virkesbilen har vi heller ingen plogbil.
Varje sysselsatt i skogen ger arbete till ytterligare fler i transporter och
vidareförädling. Det har vi som arbetat med de här frågorna fått klart för
oss, och det har medverkat till en bred enighet i utskottet. Men på några
punkter har avvikande meningar presenterats.
Jag vill först ta upp moderaternas alternativa förslag i motionen och i re-
servation nr 4. Det är inte så lättbegripligt, men såvitt jag förstår tänker man
sig en på naturvärdesinventeringar grundad indelning av fjällskogsområdet
i tre aktsamhetsklasser. Det som nu gäller för svårföryngrade områden är
vilka föryngringsproblem som finns. Enligt det här förslaget skulle man dela
in fjällskogsområdet i tre aktsamhetsklasser, och det skulle medföra mindre
krångel och byråkrati. Jag kan trots den redovisning vi fått i motionen och
trots det vi har hört här i dag inte riktigt begripa vari förenklingen består;
Lennart Brunander var också inne på det.
Jag kan möjligen förstå det på en punkt: man skulle slopa hela det svårför-
yngrade området som tillståndsområde, och kvar skulle stå en anmälnings-
plikt. Det skulle då vara något slags förenkling. Vad den förenklingen bety-
der framgår inte. Anmälan skall lämnas in i så god tid att skogsvårdsstyrelsen
får möjligheter att på barmark besiktiga avverkningsområdet och fastställa
vilka aktsamhetsregler som skall gälla. Vidare skall det införas heltäckande
naturvärdesinventeringar, för vilka naturvårdsverket skall ha ansvaret. Na-
turvärdesinventeringarna skall, enligt vad jag förstår, resultera i redovis-
ningar av skyddsområden som skall beläggas med preciserade skyddsinsat-
ser.
När det gäller att ta bort kravet på tillstånd i hela området, som nu är klas-
sat som svårföryngrat, vill jag påminna om att detta är ett förslag som - om
det verkligen skall bli en förenkling - kan innebära mycket stora risker. Vi
har redan ingående regleringar som vi såvitt jag förstår i varje fall hittills har
varit eniga om.
Ta t.ex. contortaförbudet, eller förflyttningsreglerna för plantorna; de se-
nare måste respekteras - det har vi efter svåra bakslag lärt oss. Hur skall
detta klaras utan en mycket handfast rådgivning? Skulle meningen vara att
alla skall få dessa råd och anvisningar ändå är ju litet vunnet med att kalla
det för bara en anmälningsskyldighet.
Om markägaren har anmält att han skall avverka skogen och skogsvårds-
styrelsen granskar det enligt moderaternas förslag och upptäcker att det här
inte finns anledning att gå in med något förslag, vilket även nu är det van-
liga - man ger ju tillstånd utan några större krusiduller - behöver man inte
skicka något brev till markägaren. Det enda jag kan förstå att man sparar
med det förslaget är brevportot för tillståndet.
Sammanfattningsvis kan jag inte förstå att moderatförslaget vare sig är
mindre byråkratiskt på någon punkt eller skulle ge ett större utrymme för
naturvården.
En viktigt del i hela den här frågan är förhållandet mellan skogsbruksin-
tressena och renskötseln. Där vill jag i första hand beklaga att vi inte fick
tillfälle att behandla rennäringslagen i enlighet med det förslag som rege-
ringen framlagt men som avvisades av en enig opposition. Jag vill hävda att
dessa saker hänger i hop.
I den nu aktuella propositionen redovisas hur en utvecklad samrådsskyl-
dighet och hänsyn till rennäringen skall utformas. Tillstånd till avverkning
skall kunna vägras om avverkningen på ett avgörande sätt kan rubba förut-
sättningarna för en fortsatt renskötsel. Men detta är kopplat till den ytterst
väsentliga frågan om antalet renar. Den frågan, som är både känslig och
grannlaga, har vi genom oppositionens avslag på rennäringspropositionen
inte fått tillfälle att diskutera. Det gör att hela läget för förhållandena mellan
de två näringarna är oklart och kommer att så förbli under en oviss framtid.
I reservation 15 avvisar folkpartiet förslaget om att skogsvårdsstyrelsen
skall ta hänsyn till rennäringen vid tillståndsgivningen. Det är ju ytterligt
egendomligt och obegripligt, om man vet hur beroende rennäringen är av
även mycket små områden när det handlar om t.ex. nattbetesplatser eller
olika områden med lavskog som är så viktig för rennäringen i flyttningshän-
seende. Det förslaget måste bero på att man inte har satt sig in i vad det
betyder att samerna har möjlighet att i hela flyttningsområdet gå igenom
med renarna på ett sådant sätt att de klarar den svåra förflyttningen speciellt
på vårarna.
Vänsterpartiet har i reservation 10 föreslagit att domänverkets avverk-
ningar i fjällnära skog skall upphöra. Jag måste säga att jag saknar John An-
dersson i den här debatten. Han var kunnig, och vi hade heta debatter, men
han skulle förvisso aldrig ha lagt fram ett förslag som så starkt begränsade
arbetsmöjligheterna i fjällkommunerna som det här gör. Det är ett mycket
egendomligt förslag.
Först och främst måste väl alla vid det här laget vara på det klara med att
förhållandena skiftar i mycket stor utsträckning. Domänverket har avsatt
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
25
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
26
mer än halva sitt innehav av produktiv skogsmark till reservat, i Västerbot-
tens län betydligt mer än hälften. Motsvarande avsättning har inte skett inom
privatskogen - där är andelen fortfarande obetydlig. Även om den större
delen skyddsvärdsskog finns på kronans mark torde ändå rimligen inte ande-
len skyddsvärt av vad som återstår vara större än på den privata mark där
inga avsättningar har skett. Om det är skyddsvärdet som skall styra utnytt-
jandet av skogen kan det alltså inte rimligen vara där vi skall lägga de mest
ingripande restriktionerna.
När det gäller kraven på en utförsäljning av statens skogar är motivet som
jag ser det oklart - jag har då övergått till att tala om en annan reservation.
Enligt de uppgifter vi fått från skogsbruket görs för närvarande 80 ä 90 % av
slutavverkningarna maskinellt. Detta gäller lika för alla markägarkategorier.
Inte heller i övrigt finns det belägg för att någon ägarkategori generellt sett
numera beaktar naturvårdshänsynen mindre än någon annan.
Att domänverket som andra markägare skall delta i en fortgående bytes-
verksamhet för att förbättra strukturförhållandena är vi överens om. Jag kan
t.o.m. gå med på att verket genom sin dominerande ställning på många om-
råden kan ha ett större ansvar än andra markägare. Men det betyder inte att
domänverket skall tvingas att avhända sig områden i blindo med enbart en
from förhoppning om att en ny ägare först och främst skall vara bosatt i om-
rådet för all framtid och att denne ägare dessutom av något slags naturlag
skall bedriva ett naturvänligt skogsbruk.
Visste jag att marken fortsättningsvis skulle bli underlag för arbete och
bosättning i området, kanske som komplettering till en annan verksamhet
som inte ger sin utövare full försörjning - skulle jag med glatt hjärta tillstyrka
en utförsäljning. Men så är det tyvärr inte i verkligheten. Risken för att det
blir ytterligare en utboägd mark - kanske med flera ägare i ideella andelar -
är stor, och det övertygar mig om att vi bör avslå dessa propåer.
Överföring till naturvårdsfonden från domänfonden är en gammal fråga
för utskottet. Debatten härom i dag har förvirrats betydligt. Men om vi utgår
från utgångsläget, så vidhåller jag att vi bör låta domänverket även fortsätt-
ningsvis ha ansvaret för dessa områden som man redan har avsatt till reser-
vat. Jag hoppas att vi är överens om att det är detta som det gäller. Nu har
ju Anders Castberger chans att komma in i den här debatten igen. Om det
skulle gälla något mer än de skyddsvärda områdena, så är det en annan sak.
Men som jag ser det nu - med tanke på det som skall avsättas för att det är
skyddsvärt - är det rimligt att domänverket får behålla ansvaret för dessa
områden. Skötseln kan då på ett praktiskt sätt samordnas med domänver-
kets övriga verksamhet.
Till slut skall jag något kommentera de inlägg som gjorts här.
Överföring av pengar att fördela om när det gäller inventeringsarbete -
det är ju någonting som hör hemma i budgetsammanhang. Men jag vill redan
nu säga att jag känner starkt motstånd mot att ta ÖSI-pengar till detta. Den
översiktliga skogsinventeringen är nu inne i slutskedet av den första tioårs-
perioden. Att nu avbryta den skulle medföra väsentliga svårigheter. Det är
mycket som nu måste knytas ihop, så att vi får hela bilden klar för oss. Att ta
från dessa pengar skulle inte, såvitt jag kan se, vara någon som helst lösning.
Sven Eric Lorentzon säger att vi skall lita på skogsägarna. Det tycker jag
är riktigt, och det gör vi också. Där det skall vara tillstånd för avverkning får
de allra flesta sina tillstånd utan några vidare restriktioner. I hela det jätte-
stora området nedanför inlandsbanan och ner till gränsen för svårföryngrad
skog sker mycket små ingrepp av markägarna. Det kan inte bli någon som
helst skillnad mellan en anmälningsplikt och en tillståndsplikt.
Anders Castberger slår orubbligt fast någonting, och det måste bero på att
han, som Annika Åhnberg säger, sitter på flera stolar. I utskottsarbetet var
vi mycket länge eniga om hur vi skulle lägga upp detta. I början var det ny-
ansskillnader, men vi kom överens om att vi med ledning av det som fanns i
fråga om markanvändningsinventering skulle kunna fastställa områden där
speciella hänsyn skulle tas. Sedan har det hänt någonting annat, och det är
obegripligt att man inte kan stå fast vid den uppfattning som de som var med
i utskottet och fick denna information kom fram till.
I övrigt är det ju ett genomgående drag att man försöker ge sken av att
man skall ta alla dessa olika nödvändiga hänsyn utan att det skall inkräkta
på något annat. Att vi skulle kunna genomföra starka inskränkningar utan
att det skulle bli någon form av byråkrati - det är omöjligt, menar jag. Vi
måste förstå att det här gäller motstående intressen, och det reglerar vi inte
en gång för alla. Det tror jag inte att dagens beslut skall göra heller, utan vi
får med all säkerhet fortsätta att följa den här frågan.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationerna.
Anf. 20 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Såvitt jag förstår av Martin Segerstedts resonemang är Martin
Segerstedt och socialdemokraterna intresserade av att människor bor kvar
uppe i det här området och att de också kan bedriva en verksamhet. Då
tycker jag att det skulle vara ganska naturligt att ställa upp på att domänver-
ket, som är en dominerande markägare där uppe, skall släppa till ersätt-
ningsmark till de privata markägarna - de skogsägare som bor där uppe och
som bedriver sin verksamhet där - när deras mark tas i anspråk ur natur-
vårdssynpunkt. Jag förstår inte, Martin Segerstedt, varför det inte skall gå
att ställa upp på den självklara slutsatsen.
Domänverket skall också kunna sälja mark till de människor som bor där
uppe och har verksamhet där. Vi vet ju att det krävs större och större mark-
områden för att man skall kunna livnära sig på sitt skogsbruk. Och dessa
människor måste få marken där de bor, inte någon annanstans. Eftersom
domänverket äger merparten av marken där uppe, är det naturligt att do-
mänverket också släpper till mark.
Martin Segerstedt sade att kanske skulle det här gå, om man visste att
dessa människor bodde kvar där. Det får vi förutsätta att de gör, och det är
de som också skall få köpa. Varför kan ni inte ställa upp på detta vårt krav?
Samma sak gäller naturvårdsfonden. Det måste vara rimligt att mark som
är av den karaktären att den behöver skydd, och som finns i statlig ägo, över-
förs till naturvårdsfonden.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
27
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
28
Anf. 21 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:
Fru talman! Jag kan fatta mig ganska kort. Både Ivar Virgin och Hans Dau
från moderata samlingspartiet är antecknade efter mig på talarlistan, och de
kommer att gå in på de frågeställningar som Martin Segerstedt tog upp.
Jag vill nu bara säga att vårt sätt att göra inventeringar innebär en avbyrå-
kratisering. Alla strävanden i samhället i dag går i riktning mot avreglering
och förenklingar. I det här fallet går man motsatt väg, och det är det vi har
reagerat mot.
Anf. 22 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Det verkar som om Martin Segerstedt inriktar sig på rennä-
ringsfrågorna nästan mer än på de frågor vi har haft att behandla. Den debat-
ten hade vi ju häromveckan. Regeringens stora misstag var att lägga fram så
osammanhängande förslag att riksdagen tillbakavisade allt. Nu har rege-
ringen fått i uppdrag att komma tillbaka med ett samlat förslag. Då får man
väl också ta hänsyn till vad som framkommer i dag - när man lägger fram ett
förslag som är mer heltäckande än det man kunde åstadkomma förra
gången.
Det politiska ansvar som jag inledningsvis nämnde innefattar självfallet en
avvägning mellan de olika intressen som flera av talarna här i dag har redovi-
sat. Vi i folkpartiet liberalerna ger inte sken av att denna avvägning är utan
svårigheter. Tvärtom har vi framhållit att det finns svårigheter. Men vi har
också lagt fram förslag om hur de svårigheterna skall kunna övervinnas.
Visst kan det synas som om socialdemokraterna flyttar fram sina positio-
ner under trycket från en mångårig opinionsbildning. Martin Segerstedt ta-
lade här mycket om bred enighet och ökad samsyn. Men i själva verket är
ändå, om man ser till en längre period, flera år, bilden av socialdemokra-
terna lik en fyrkantig kloss som skall rullas framåt. Det är trögt och svårt.
Ibland kommer klossen en bit bort från sin ursprungliga position. Det är pos-
tivt, men det skymmer ändå inte det faktum att de förslag som vi har lagt
fram, och de motioner som åberopas i utskottsbetänkandet, inte tillgodoses.
De får en välvillig behandling genom att man hänvisar till dem. Men själva
innehållet i förslagen avvisas, eller tas inte upp.
Det verkar också som om Martin Segerstedt gärna vill inrikta sig på vad
som är fasta positioner. Nu sade Martin Segerstedt själv inledningsvis att en-
vist och ihärdigt har socialdemokraterna hävdat att en sådan här gräns omöj-
ligt kan dras. Vad är nu detta? I valrörelsen hävdade ni ju ihärdigt och envist
motsatsen. Eller menar Martin Segerstedt att den redovisning som gjordes
av era svar i själva verket var felaktig? Jag trodde inte det, utan jag har trott
på vad socialdemokraterna har sagt, och det stämmer inte med vad Martin
Segerstedt nu ger sken av, att budskapet har varit detsamma. Vi står för
samma åsikt före valet och efter valet.
Anf. 23 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Martin Segerstedt bekräftar, tycker jag, mycket av den kritik
som jag framförde i mitt inledningsanförande. Han säger själv att det är en
snårskog av förslag, att detaljföreskrifter förs in i lagen och att det egentligen
handlar om mycket litet som är nyheter. Det bekräftar precis vad jag sade.
Detta är inte några nya åtgärder som regeringen är beredd att vidta för att
säkra naturvårdens intressen, och det är det som vi tycker är så beklagligt.
Jag har naturligtvis också rent personliga synpunkter på ledamöterna i ut-
skottet och vilka socialdemokrater jag personligen skulle föredra, men jag
skulle aldrig komma på tanken att offentligt ställa mig och tala om för andra
partier vilka personer de bör ha i riksdagen och vilka ledamöter de bör ha i
jordbruksutskottet. Jag tycker att det är självklart att man respekterar de
val som andra partier gör till utskotten och att man för diskussioner med de
ledamöter som finns där.
Sedan skall jag gärna tillstå att jag också saknar John Andersson och hans
gedigna kunnande ibland. Jag kommer inte från den del av landet som vi nu
talar om, och jag har inga praktiska skogliga erfarenheter bakom mig. Jag
försöker i mesta möjliga mån kompensera den bristen på praktisk kunskap
med ödmjukhet inför andras kunskap, och jag tror att det kan vara ett an-
vändbart sätt för flera att hantera verkligheten.
Jag tror att det kan vara bra om vi inser att vi alla lever i verkligheten men i
en begränsad verklighet och att man bör anstränga sig för att ta del av andras
verklighet, oavsett var man själv kommer ifrån.
I övrigt vill jag gärna säga beträffande sysselsättningen att den främsta or-
saken till att sysselsättningen i skogen minskar är mekaniseringen. Enligt en
uppgift från Skogsarbetareförbundet har mekaniseringen inneburit på tret-
tio år en reduktion från 58000 sysselsättningstillfällen till drygt 12000.
Det framhålls alltid att detta är en effektivisering, och det är naturligtvis
en framgång att vi kan bli mer och mer effektiva. Men varför skall det alltid
just mot naturvården framhållas att den påverkar sysselsättningen negativt?
Varför kan vi inte också då tala om att detta måste vi kompensera med andra
sysselsättningsbefrämjande åtgärder?
Här tycker vi att domänverket har en uppgift att gå i spetsen. Jag kan inte
förstå annat än att Martin Segerstedt inte delar den uppfattningen, och det
tycker jag är beklagligt. Jag vill gärna fråga: Anser Martin Segerstedt att
man skall ställa större krav på statligt ägda företag än på andra? Det anser
vi att man skall göra.
Jag vill också fråga honom, om han är nöjd med de resurser som finns i
dag för naturvärdesinventeringar. Skogsstyrelsen var i sin utredning i vart
fall inte nöjd utan redovisar att kunskaperna när det gäller naturvärden inom
den aktuella zonen fortfarande är mycket dåliga.
Anf. 24 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Fru talman! Det var en intressant jämförelse som gjordes med ”öarna” i
skogsbruket. Man har alltså undantagit vissa ”öar”. Varför har man då inte
gjort en klar gräns mot den fjällnära skogen, så att man undantar åtminstone
den näraliggande?
På öarna i Bohuslän har det också en gång i tiden vuxit skog. Det gör det
inte i dag, och vi vet kanske alla varför. Det är en intressant jämförelse mel-
lan de öarna och de ”öar” som nu bildas i skogsbygderna.
Påståendet att det inte skulle gå att bedriva skogsbruk på väglös mark
tycker jag vittnar om en ganska okunnig syn på det hela. Vi har t.o.m. i ut-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
29
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
30
skottet fått en föredragning om försöken som görs i Canada, där man bedri-
ver skogsbruk utan vägar och får ett bra resultat, inte minst ekonomiskt.
I fråga om befolkningssituationen har utskottet, tycker jag, uttalat en
ganska primitiv syn. På s. 44 i betänkandet sägs att en minskning av skogs-
bruket skulle utgöra ett hot mot befolkningen. Men det är ju skogsbruket i
sig som har varit hotet mot befolkningen, eftersom det har varit alltför inten-
sivt. Hade man från början haft ett mera ekologiskt anpassat skogsbruk,
hade det behövts mer folk i området, och man hade sluppit avfolkningen.
Sedan finns det mycket i regeringens glesbygdspolitik som naturligtvis också
har inverkat. Det är inte bara skogsbruket.
Jag tycker att det är märkvärdigt att man inte på statens mark har kunnat
dra en gräns och undanta områden. Det är ju det minsta man kunde begära
av en regering.
Slutligen vill jag säga att det inte ens har motiverats varför utskottet vill
avslå våra förslag på naturvårdsområdet. De har bara avstyrkts rätt av.
Anf. 25 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik:
Fru talman! Först några ord beträffande domänskogen och naturvårdsfon-
den. Det står i både propositionen och betänkandet, och vi har sagt det
många gånger förr, att domänverket skall ställa upp i strukturarbete, och jag
vet att man gör det. Det har funnits erbjudanden om ersättning från krono-
parker till dem som har sålt exempelvis till reservat, så det förekommer re-
dan. Enligt det program som domänverket har gett ut skall man i ökad ut-
sträckning delta i strukturarbetet, och det har länge varit en önskan från min
sida.
Men det är en sak. En annan är ju om domänverket skall avhända sig
mark, mer eller mindre i syfte att andra ägargrupper skall ta över den, och
att det skulle vara någon form av naturvård. Jag kan inte förstå att det skulle
betyda att vi får en bättre naturvård.
Så till Anders Castberger och rennäringen. En del av rennäringsproposi-
tionen tog upp just skogsbruket och det som betyder så mycket för näringen,
nämligen antalet renar. Nu vet vi inte vad som kommer att ske. Skall vi
blanda in sametinget och allt som har att göra med inflytandefrågorna?
Detta är ju mycket omfattande frågor.
Precis som jag sade i mitt huvudanförande, skjuter vi hela den här frågan
in i en oviss framtid. Men nu är det bråttom. Det är mycket stora motsätt-
ningar och samarbetsproblem på det här området, och det hade varit värde-
fullt om vi hade kunnat komma så långt nu att människorna fått reda på vad
som gäller.
Sedan beklagar jag att Annika Åhnberg uppfattade det jag sade så som
hon gjorde. Sakfrågan gällde om domänverket skulle avsätta sina marker för
någon form av naturvård, och det anser jag vara omöjligt, för vi vet ju vad
domänverket betyder som arbetsgivare i området. Då kunde jag inte undgå
att komma ihåg hur John Andersson som domänverksanställd alltid tog fram
de synpunkterna i våra debatter.
I övrigt gäller det ju pengarna, och den frågan får vi väl återkomma till.
Vi måste få fram resurser för att genomföra de inventeringar som skall göras.
Men detta får vi ta upp en debatt om när vi har fått budgetpropositionen.
Anf. 26 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! När det gäller domänverksmarken är det tre saker det handlar
om. En av dessa saker är naturvården, och vi avsätter mark till naturvårds-
fonden för att skydda den.
När vi ger mark till den bofasta befolkningen, innebär det inte nödvändigt-
vis bättre naturvård, men ofta sköter de små brukarna sin skog i det avseen-
det bättre än domänverket. Avsikten med ersättningsmarken är att ge de bo-
fasta brukarna trygghet och säkerhet, dvs. att de får ny mark när de blir av
med mark som skall avsättas för naturvård.
Slutligen sker det för att förstärka fastigheter med mark och skapa bättre
förutsättningar för dem som har ett skogsbruk här uppe att leva vidare och
försörja sig på det.
Anf. 27 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Vi har ofta väldigt lätt i vårt land att tycka att länder som har
betydande arealer regnskog skulle avstå från att avverka dem. Men det är
precis samma problematik som ett land som Brasilien har att dras med. Det
handlar också där om människor som lever och bor i dessa områden och som
är beroende av dem för sin utkomst och sin existens.
Det brukar också vara lätt för oss att säga när det gäller dessa länder att
samhället, staten där, måste ta ett stort ansvar för att skapa ny och alternativ
sysselsättning. Men det är tyvärr inte lika lätt för oss att inse att detsamma i
så fall också borde gälla i vårt eget land. Det vilar ett ansvar på samhället att
se till att befrämja t.ex. ett mer småskaligt, arbetsintensivt skogsbruk.
Eftersom staten är dominerande markägare i dessa områden, vars markin-
nehav förvaltas av domänverket, kan jag inte se annat än att vi har en unik
möjlighet att genomföra detta. Tänk om dessa arealer hade varit privatägda.
Vilken oerhörd ekonomisk belastning det skulle bli på samhället att lösa in
dem. Nu har vi helt andra förutsättningar att värna om den fjällnära skog vi
vill bevara. Men regeringen är uppenbarligen inte beredd att ta det ansvaret.
Jag tycker detta är mycket beklagligt.
Vår avsikt har inte varit att det skulle bli ett totalt stopp för domänverket.
Vår avsikt - och det hade Martin Segerstedt kunnat upptäcka om han hade
läst förslaget noggrant - är att sätta en gräns där domänverket inte ger sig in
och avverkar i det som i alla fall nu är obrutet land. Man bör hålla den grän-
sen medan inventeringar görs som skaffar oss ett fastare kunskapsunderlag
för att göra en avgränsning mellan det som vi kan avverka och det som vi
skall bevara.
Jag tycker det är beklagligt att socialdemokraterna inte tar ansvaret för
skogsbruket i den fjällnära skogen.
Anf. 28 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Fru talman! Vem är det egentligen som skjuter frågan framför sig? Som
jag uppfattar det är det regeringen, som här nu lagt två tandlösa propositio-
ner, en om rennäringen och en om fjällskogarna, propositioner som egentli-
gen inte bidragit någonting till att lösa de viktiga frågorna i området.
När det gäller domänverkets mark och ökad naturvård tycker jag att rege-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
31
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
ringen hanterar frågan märkligt när man inte åtminstone vill ta tillbaka den
gamla skogsvårdsgränsen och se till att man skyddar detta område.
Vad kommer att hända framöver när man släpper regleringarna och det
ges möjlighet att köpa mark? Får vi då utländska uppköpare av denna mark?
Vi vet redan i dag att domänverket i vissa områden bidrar till att trycka upp
markpriserna och priset på skogen. Då måste man avverka mycket om man
skall kunna konkurrera för att klara ekonomin i det hela. Om nu området
inte undantas och skyddas riskerar vi stora problem som man inte alls har
planerat för.
Anf. 29 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Martin Segerstedt har flera gånger berört överförandet från
domänfonden till naturvårdsfonden. Han har avvisat det hela och t.o.m. sagt
att jag skulle få en chans att kommentera den frågan. Men det finns inte
mycket att kommentera när Martin Segerstedt inte lägger fram några skäl
för att han avvisar förslaget.
Vi har redovisat skälen för, och nu är det dags för Martin Segerstedt att
redovisa skälen emot.
Detta gäller också frågan varför socialdemokraterna inte vill stärka läns-
styrelsernas miljövårdsenheter. Är det inte bättre att satsa pengarna där än
till ökad byråkrati och blankettskickande enligt regeringens förslag?
Martin Segerstedt försöker dölja alltsammans genom att i efterhand för-
söka ta poänger av förförra veckans stora regeringsdebacle och nederlag när
det gäller renskötselfrågorna. Där misslyckades regeringen. Nu får inte den
frågan förskjutas framåt i ett töcken, som Martin Segerstedt närmast anty-
der. Nu har regeringen fått ett entydigt uppdrag att lägga fram ett samman-
hållet förslag. Det gäller naturligtvis också att ta fasta på dagens debatt i den
frågan.
Ett av de problem när det gäller gränsdragningen som framgår av vad ut-
skottet förespråkar är oklarheten när det gäller skyddet av ekologiska vär-
den.
Ett annat problem är att vi inte får besked om vilka naturvårdshänsyn som
skall tas i de avgränsade områdena.
Ett tredje problem är att de uttalanden som utskotten gör, med Martin
Segerstedt i spetsen, ger intryck av att det handlar om isolerade öar av natur-
skydd. Vi menar att det snarare gäller sammanhängande områden, där en-
bart småskaligt skogsbruk skall få förekomma.
De förslag vi från vår sida redovisat och ställt oss bakom innebär att krång-
let begränsas, att hänsyn tas till naturvårdsintressena och att hänsyn också
kan tas till de små skogsbrukarnas rättmätiga intressen. Det är stor skillnad
mellan regeringens förslag och vårt också i det fallet.
Det handlar om att motverka den folkutflyttning som hotar i dessa områ-
den. Det hotet motverkas inte av att man sätter mera folk i improduktivt
byråkratiskt arbete. I stället måste man se till att få människor i produktivt,
t.ex. skogsvårdande, arbete med egen lönsamhet.
Anf. 30 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik:
Fru talman! Debatten om naturvårdsfonden och domänfonden grundar
sig på en uppfattning att vi skulle få bättre naturvård i och med att vi över-
förde arealerna till en annan ägarform. Tyvärr finns det inget bevis för att
det är så.
Andra argument jag hört är lättare att acceptera, t.ex. att det skulle med-
verka till bättre sysselsättning och överlevnad. Men det argument som Len-
nart Brunander för fram anser jag inte hållbart. Det finns inga belägg för
det.
Annika Åhnberg drar paralleller med regnskogarna. Den jämförelsen
tycker jag inte är rättvis. I Sverige skövlar vi inte skog. Vi ser till att det över-
allt där vi får tillstånd att avverka finns ett bestämt krav på att man skall se
till att få upp en ny skog. Det är väldigt stor skillnad.
Resonemanget om priset på marken är egendomligt. Skulle marken vara
billigare bara för att domänverket äger den? Den uppfattningen kan jag inte
dela. Marken har naturligtvis samma värde oavsett vem som äger den. Om
vi avstår från statlig mark är det naturligtvis en påfrestning på statens egen-
dom. Det kan ju inte vara rätt sätt att se på saken att säga att vi på detta sätt
skulle kunna lösa problemen.
Anders Castberger verkar ha gott om pengar att satsa på länsstyrelsernas
naturvårdsenheter. Vi får väl se när vi skall debattera nästa års budget vad
folkpartiet kan ställa upp med och vilket mått av pengar som man kan ha att
ställa till förfogande.
Vidare vill Anders Castberger ha någonting som han kallar för ett entydigt
förslag från samerättsutredningen för rennäringen. Men om vi skall gå in på
de frågor som finns där, då blir det ingen snabb lösning. Det finns mycket
som talar för att vi måste ändra grundlagen, i varje fall om vi skall följa vissa
av de krav som ställs. Det innebär att det kan gå långt in på 1995 innan vi är
klara med hanteringen i Sveriges riksdag.
Förste vice talmannen anmälde att Marianne Samuelsson, Anders Cast-
berger och Annika Åhnberg anhållit att till protokollet få antecknat att de
inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 31 IVAR VIRGIN (m):
Fru talman! Två krav måste ställas på skyddsåtgärder för den fjällnära sko-
gen. För det första måste unika naturvärden skyddas effektivt och bevaras
till eftervärlden. Den biologiska mångfalden måste också bevaras.
Det andra kravet är att höga rättssäkerhetskrav måste uppfyllas. Ägande-
rätt måste respekteras. Jag är övertygad om att de moderata förslagen om
de fjällnära skogarna uppfyller båda dessa krav.
Våra fjällnära skogar representerar ju så stora naturvärden att ett särskilt
skydd är befogat. Okänsliga kalavverkningar på hundratals hektar under 60-
och 70-talen skapade sår i naturen som har haft svårt att läka.
De stora försyndelserna har skett i statens skogar. Reaktionerna på dessa
ingrepp har varit starka och sakligt väl underbyggda.
Enskilda skogsägare har också avverkat skog, men på ett sätt som normalt
accepterats av naturvänner. Ändå kan man väl säga att svensk skogsvårds-
lagstiftning - med krav på exakta avverkningsmetoder - har varit ett pro-
blem när det gäller att skydda naturen. Allt det här är bakgrunden till försla-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
3 Riksdagens protokoll 1990191:40
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
34
get från Svenska naturskyddsföreningen att skapa en naturvårdsgräns för
fjällnära skog. Över denna gräns skulle endast småskaligt skogsbruk tillåtas.
I debatten från föreningens sida har man då och då fört fram tanken på
att skogsbruk över huvud taget inte skulle få förekomma över denna gräns.
Moderata samlingspartiet har efter valet 1988 ägnat mycken tankemöda åt
att göra Naturskyddsföreningens krav på naturvårdsgräns till praktisk poli-
tik. Socialdemokraterna säger att gränsen är omöjlig att upprätthålla. Det
kanske den är, men den går att omsätta i praktisk politisk handling. Jag
tycker att förslaget om skyddsklassning kan ge just det skydd som eftersträ-
vas i Naturskyddsföreningens förslag. Underlaget tas då fram vid en nog-
grann inventering som staten svarar för.
Vi tycker att det är viktigt att denna inventering prioriteras. Det bör kunna
göras för att starta processen snabbt.
Den högsta skyddsklassen skall innefatta de skogar vi vill skydda helt och
fullt. De kan vara i stort opåverkade av mänskliga aktiviteter och ha en stor
artrikedom och unika arter. Skogsägaren skall självfallet ha rätt till ersätt-
ning om skogen hamnar i denna skyddsklass.
Det finns möjligheter att dessutom använda domänverkets mark för byten
så att man håller skogsägaren skadeslös.
De fjällnära skogarna i skyddsklass 2 fordrar speciella hänsyn i skogsvår-
den, t.ex. vid avverkning. Särskilda åtgärder skall kunna begäras för att man
skall kunna bevara arter. Även här skall ersättning kunna utgå till skogsäga-
ren för det intrång skyddsklassningen medför.
I den tredje skyddsklassen finns endast de allmänna aktsamhetsregler som
gäller i de fjällnära skogarna, dvs. små hyggen, skonsamma markbered-
ningsmetoder och val av inhemska trädslag.
Förslaget innebär i princip att tre naturvårdsgränser skapas. Fördelen är
att skyddet kan skräddarsys och att godtycke därigenom förhindras. Ägan-
derätten värnas. Förståelsen hos enskilda skogsägare kommer att öka när
man vet exakt varför en skyddsåtgärd vidtas. Jag är övertygad om att i den
internationella skogsdebatten skulle ett skyddsklassningssystem av denna
typ accepteras som ett långt gående skyddssystem. Vår kritik av det förslag
som ligger på riksdagens bord och som stöds av socialdemokraterna och cen-
terpartiet är att det kommer att medföra ökad byråkrati och en stor osäker-
het om vilka regler som egentligen kommer att gälla för den enskilda skogs-
fastigheten. Naturskyddsföreningen säger i ett flygblad att oppositionspar-
tierna presenterat motförslag som innebär att man stod fast vid sina vallöf-
ten. Det såg bra ut. Vi har hört vad som hände under behandlingen.
Man kan hoppas att en ny regeringen kan lägga fram ett bättre förslag och
undanröja de olyckliga effekterna av det sannolika majoritetsbeslutet i riks-
dagen i eftermiddag.
Anf. 32 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Ivar Virgin säger att det är unika naturvärden som måste
skyddas och att en biologiskt mångfald måste få finnas kvar. Vidare säger
han att rättssäkerheten för de människor som bor i dessa trakter skall skyd-
das. Med det moderata förslaget skulle man tillgodose dessa krav.
Jag vill påstå att man tillgodoser dessa krav också med det förslag som
centern ställer sig bakom här i dag. Skillnaderna mellan det som Ivar Virgin
har sagt och det förslag som utskottet har kommit fram till är egentligen inte
särskilt stora. Skyddsklass 1 innebär i princip detsamma som den hänsyns-
gräns utskottet i sitt förslag vill omfatta dessa marker med. Vi har i utskotts-
skrivningen sagt att denna hänsynsgräns skall vara tillräckligt långtgående
för att skydda och bevara de ekologiska systemen.
Här kommer det alltså att finnas en gräns. Om man sedan kallar den na-
turvårdsgräns eller hänsynsgräns spelar i och för sig inte så stor roll.
Den andra gränsen, som jag skulle vilja kalla naturvårdsgräns, är den som
avgränsar den fjällnära skogen. När det gäller den gränsen ställs ökade krav
på skogsbruket, vilket vi har konstaterat här redan tidigare i dag. Den grän-
sen sätts med biologisk utgångspunkt, på biologisk grund.
Den tredje gräns som nämns här är den som gäller det svårföryngrade om-
rådet. I detta avseende skiljer sig inte förslagen så förfärligt mycket - i varje
fall inte så mycket som man vill göra gällande i debatten. Jag skulle definitivt
inte vilja säga att det moderata förslaget är bättre ur naturvårdssynpunkt än
det som finns i betänkandet.
Det slås fast i betänkandet att ersättningsreglerna som gäller för natur-
vårdslagen också skall gälla i detta sammanhang, och därmed är frågan om
rättstrygghet klar. Vi i centern har förstärkt det här genom att fastslå att man
skall ha ersättningsmark till markägare, och det ställer också moderaterna
upp på, och att vi skall kunna sälja ut mark från domänverket.
Moderaterna ställer däremot inte upp på att överföra mark till naturvårds-
fonden. Det är märkligt om man påstår sig vilja skydda de fjällnära områ-
dena.
Anf. 33 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag vill också påpeka hur lika dessa förslag verkar åtminstone
för mig.
Förslagen går ut på att vi att med den mer generella markanvändningsin-
venteringen skall identifiera de områden där vi sedan skall sätta in vad vi
kallar för fördjupad verksamhetsplanering. Det måste väl vara något lik-
nande som moderaterna menar med sitt förslag till inventering?
Man kan prata hit och dit om gränser, men det väsentliga är ju att vi skall
identifiera de områden där vi skall ta speciell hänsyn. Vi skall på något sätt,
i plan eller program, redovisa hur man skall ta dessa speciella hänsyn i de
olika områdena.
Det som för mig är det väsentliga, och som väldigt få här verkligen har
diskuterat, är att dessa områden inte är sammanhängande. Vi talar om ett
skärgårdslandskap. Jag har bara i fråga om Norrbotten redovisat 40 höjder
som går upp i det område där klimatet ställer stora krav på föryngringen.
Det är det som gör det omöjligt att dra en s.k. naturvårdsgräns. Vi skall iden-
tifiera områdena, och vi skall ha ett program för hur de skall hanteras.
Anf. 34 IVAR VIRGIN (m) replik:
Fru talman! Det är enligt min mening en utomordentligt stor skillnad mel-
lan att lägga orimliga bördor på skogsägarna i form av skogsbruksplaner, där
man i detalj talar om vilka naturvårdshänsyn som under en lång tid framöver
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
35
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
36
skall tas, och att faktiskt lägga denna inventeringsuppgift på staten, som då
skall ge skogsägarna detta material, varefter man får komma överens om hur
naturvården skall klaras framöver. Det är faktiskt i de här förslagen en utom-
ordentligt stor skillnad när det gäller rollspelet mellan staten och den en-
skilde. Det är alltså en statlig uppgift att göra den här inventeringen.
Det har under debatten i dag också talats om kostnaden för denna invente-
ring. Skulle det moderata förslaget gå igtnom är det möjligt att återkomma
nästa budgetår och ge de medel som verkligen behövs för att snabbt genom-
föra denna naturvårdsinventering, som är nödvändig för att skapa styrka och
fasthet i planeringen i det här området.
Jag menar alltså att skillnaden mellan dessa båda modeller faktiskt är av
väsentlig betydelse i debatten. Jag tror att Naturskyddsföreningen har upp-
fattat det på samma sätt. Man säger nämligen att oppositionspartierna har
presenterat motförslag som - även om våra förslag är olika - innebär att vi
står fast vid våra vallöften om att uppfylla kraven på ett småskaligt skogsbruk
i detta område.
Anf. 35 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara påpeka en sak som kanske inte framgått så tyd-
ligt. Vi har för det första i vårt förslag undantagit brukningsenheter under
500 ha, och det innebär att den alldeles övervägande andelen av privatskogs-
bruken inte berörs. För det andra innebär förslaget att den fördjupade verk-
samhetsplanen som skall etableras i de mest skyddsvärda områdena ersätter
skogsbruksplanerna och den redovisningsskyldighet som hör ihop med
dessa. Den enskilde markägaren behöver alltså inte på något sätt beröras av
detta, utan det blir i stort sett en uppgift för myndigheterna att klara av i de
här områdena.
Anf. 36 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Ivar Virgin fortsätter att säga att det är fråga om stora skillna-
der och att det förslag vi nu talar om - alltså det i betänkandet och inte det
som fanns i propositionen - lägger orimliga bördor på markägarna. Men vi
har ju tagit bort de bördorna från de små markägarna. Skillnaden mellan
moderaterna och oss är att moderaterna vill att ansvaret för att plocka in
uppgifterna i skogsbruksplanerna och redovisa hur de krav som ställs skall
tillgodoses också skall tas bort från domänverk och bolag. Vi tycker inte att
det finns någon anledning till det, utan dessa måste kunna ta ett vidgat och
större ansvar. Men de små markägarna har vi alltså klarat i det här samman-
hanget.
Moderaterna menar väl inte, Ivar Virgin, att man inte skall ta någon hän-
syn till naturvården? Om det är detta ni menar, så har ni naturligtvis tagit
bort ytterligare några bördor. Men det tycker jag inte är rimligt att göra, utan
man måste naturligtvis ta hänsyn till naturvården, oavsett om skogsarealen
är stor eller liten.
När det gäller inventeringarna sitter vi i samma båt. Det krävs nämligen
resurser till detta. Det står i betänkandet - och det har vi strukit under - att
de resurser som finns på detta område skall användas så effektivt som möjligt
så att man kan klara detta. En naturvårdsgräns eller en gräns för fjällnära
skog skall vara klar den 1 juli 1991, och de övriga områdena skall också av-
sättas efter de inventeringar som sker. I fråga om detta är förslagen egentli-
gen inte ett enda dugg olika.
Anf. 37 IVAR VIRGIN (m) replik:
Fru talman! Jag skall gärna ge Lennart Brunander den framgången att
centern i förhandlingarna med socialdemokraterna lyckades skriva in regeln
om 500 ha, och det var naturligtvis en förbättring. Men det förhindrar inte
att det principiella, det viktiga i frågan ändå är att rollspelet mellan de en-
skilda och staten skall vara klart, och det är enligt min mening en självklarhet
att det är staten som skall klara ut vilka områden som är värda att skydda.
Jag blev utomordentligt förvånad över Lennart Brunanders karakteristik
av vårt förslag. Det framgår ju väldigt klart att skyddsklassningen utgår från
att värdefulla naturvärden skall skyddas. Hela förslaget är ju uppbyggt kring
att vi skall slå vakt om de unika naturvärdena uppe i fjällskogen.
Däremot har vi som sagt en annan uppfattning om vem det är som skall
stå för inventeringen och i fråga om skogsägarens roll, vare sig han är stor
eller liten. Detta är en principiell fråga. Man kan väl inte dra en godtycklig
gräns och säga att för den ena kategorin skall en sak gälla och för den andra
en annan. Det är väl rimligt att behandla skogsägare på samma sätt, alldeles
oberoende av storleken.
För oss är det här rollspelet kristallklart; det är staten som skall stå för en
sådan här uppgift. Vi är självfallet villiga att ställa upp med de resurser som
fordras för att inventeringen skall kunna göras på ett grannlaga och fint sätt
och under en rimlig tidsperiod.
Det är självklart att det förslag vi har lagt fram pressar tiden. Invente-
ringen måste ske inom ett par år för att ge den säkerhet i planeringen för
skogsägarna här uppe som fordras.
Naturskyddsföreningen har faktiskt ägnat väldigt mycket tid åt denna
fråga. Och när man läste igenom de olika förslagen tyckte man tydligen ändå
att oppositionens förslag i grunden var bra och att det utgjorde en god grund
för en överenskommelse. Naturskyddsföreningen skriver i en analys: Men i
stället för att försöka komma överens och rösta ner regeringens förslag bör-
jade centern och folkpartiet förhandla med socialdemokraterna. Resultatet
blev en uppgörelse i jordbruksutskottet som presenteras som en kompromiss
men som i praktiken innebär att c och fp helt ställer upp bakom regeringen
och därmed på samma sätt sviker sina vallöften.
Jag måste säga att jag tycker att denna analys har mycket starkt fog för
sig.
Förste vice talmannen anmälde att Lennart Brunander anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 38 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Skogens betydelse såväl för den enskildes som för landets
ekonomi, på både kort och lång sikt, motiverar till stor varsamhet och manar
till hushållning med bestående värden.
Men inte enbart ekonomiska intressen står bakom kravet på återhållsam-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
37
|
Prot. 1990/91:40 6 december 1990 |
het med skogens resurser, utan det manar minst lika mycket till skydd för |
batten under de här timmarna visat.
|
Skogsbruket i fjäll- |
I utskottets betänkande JoU13 understryks också det förhållandet att stor Den fjällnära skogen är värdefull genom att den omfattar ett stort och I den debatt kring fjällnära skogar som pågått under det senaste årtiondet En sak som jag gärna vill lyfta fram i detta sammanhang är äganderätten. I vår motion Jo2 - undertecknad av Ulla Orring och Britta Bjelle - har vi Fru talman! Eftersom utredningen kommer att behandla och lägga fram Jag vill helt allmänt göra ett ytterligare tillägg. Jag tror att det inte skulle |
|
38 |
Stenseles del ett område vid avvittringsförrättning fastställd av länsstyrelsen |
den 15 oktober 1918. Låt mig erinra om att bakgrunden till allmänningsbild-
ningen bl.a. var att statsmakterna ville tillse att enskilda fastigheter inte för-
minskades otillbörligt genom stora skogsägares förvärv från de oftast medel-
lösa nybyggarna. Det var de stora skogsbolagens härjningar som föranledde
detta.
För att skydda de enskilda fastighetsägarna, vilka var fattiga nybyggare,
tillkom år 1909 lagen om husbehovsskogar, enligt vilken en del av varje fas-
tighets skogsanslag avsattes till en gemensam förvaltning. Det är detta om-
råde som nu utgör allmänningen och som orättmätigt jämförs med de stora
skogsbolagen.
Allmänningen måste anses som delar av en stor mängd små, föga bärkraf-
tiga fastigheter, och det finns ett klart uttalat syfte att den skall bestå till sin
omfattning i all framtid. De små markägarna finns sålunda inom den stora
sammanslutning som kallas allmänningen.
Det är viktigt att äganderätten skyddas på detta område, och jag vill sär-
skilt framhålla de människor som bor i dessa områden och som för sin för-
sörjning är beroende av skogsbruket.
Anf. 39 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Fjällnära barrskogar har de senaste åren uppmärksammats
mycket i skogsdebatten. För oss som lever i dessa områden har debatten
många gånger verkat vara av den arten, att många debattörer inte känner till
hur skogsbruket i dessa områden bedrivs i dag. Bevarandet av fjällskogarna
drivs främst av den ideella naturvårdens intressen. Men även vi som bor och
brukar skogen önskar att skogen skall nyttjas på ett bevarandevänligt sätt.
Dessa intressen borde inte stå emot varandra.
Naturvårdsgränsen ansågs lösa problemen med överavverkning och sköv-
ling. Rennäringens behov av skydd för sommarbeteslandets skogar kräver
också speciella åtgärder. Fjällbonden och skogsbrukaren, vilka under det se-
naste århundradet drivit skogsbruk i dessa trakter, ansåg att de skötte detta
med all respekt för att skogen skulle växa på de marker som brukats. Särskilt
för denna grupp framstod kravet på naturvårdsgräns som ett stort hot.
Genom att beakta de naturliga förutsättningarna inom området, vilket
åligger den som skall avverka enligt skogsvårdslagen, kan om lagen efterlevs
skyddsvärda områden bevaras. Staten som ägare av domänverket har inte
tidigare visat denna respekt, vilket också drivit fram kravet på ett bevarande
av fjällskogarna.
Redan i dag är i min hemkommun Sorsele 60 % av ytan på 75 kvadratmil
avsatta för att bevara skyddsvärda områden. Inga satsningar har skett för att
kompensera inkomstförlusterna, varken för enskilda eller för kommunen.
Domänverket avvecklar nu sin verksamhet med en stor arbetslöshet för
kommunens del som följd.
Jordbruksutskottet har försökt att förbättra regeringens proposition ge-
nom en kompromiss. Man har delvis lyckats genom att minska byråkratiska
krav på skogsägare som har brukningsenheter under 500 hektar. Trots denna
förändring finns det fortfarande kritik från alla de berörda grupperna.
Jag har i en motion med anledning av propositionen krävt att förslaget
från regeringen skall avslås. Detta avslagsyrkande har även framförts i mo-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
39
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
40
tioner från Ulla Orring och Marianne Löfstedt. Vi anser att den nyss tillsatta
skogspolitiska utredningen borde ha fått i uppdrag att även beakta hur skyd-
det av de svårföryngrade skogsområdena i fjälltrakterna skulle hanteras.
Nu kommer utredningen bl.a. att behandla det ekonomiska stödet till dem
som inte får avverka sin skog. Det beslutet kommer först ett antal år efter det
att avverkningsförbudet trätt i kraft. Någon retroaktivitet finns inte i detta
förslag, om det någonsin blir aktuellt. Det blir då den mindre skogsägaren
som får betala för skyddet för fjällskogen genom inkomstförluster.
Jag anser därför att mitt motionskrav om ett avslag på propositionen
borde ha vunnit utskottes gehör. Jag yrkar bifall till min motion Jo6 som ju
sammanfaller med motion Jol, yrkande 1, av Marianne Löfstedt och Jo2 av
Ulla Orring och Britta Bjelle, och jag yrkar med detta också avslag på ut-
skottes hemställan i betänkande JoU13.
Anf. 40 HANSDAU (m):
Fru talman! Jag har för avsikt att kommentera en del påståenden som
gjorts under denna debatt. Men jag vill först uttrycka min sympati för motio-
nerna Jol, Jo2 och Jo6, i vilka man vill föra denna fråga till den skogspoli-
tiska utredningen. Jag förstår att det inte kommer att bli majoritet för detta,
men det är helt säkert det allra bästa vi hade kunnat gjort. Denna fråga bör
föras dit för att vi skall få ett förslag där man ser på helheten och en skogspo-
litik för hela landet. Den uppsplittring som man nu får är olycklig.
Förra veckan fattade riksdagen beslut om regeringens proposition om ren-
näring och återförvisade den för att vi skulle få ett samlat förslag i anledning
av samerättsutredningen. Även skogsbruket i de fjällnära skogarna måste
sättas in i ett större och skogligt sammanhang. Därför är det, som sagt, nöd-
vändigt att även den här propositionen avvisas och skickas till den skogspoli-
tiska utredningen. Eftersom det kanske inte blir majoritet för detta, skall jag
kommentera vissa saker och anlägga en del synpunkter som vi moderater
har.
Samerna vill både beträffande den förra propositionen om rennäringen
och det som nu är aktuellt få bestämmelser som skapar förutsättningar för
en dialog med markägare och andra i området. Man anser att ett genomfö-
rande av det här förslaget inte möjliggör det. Samerna har t.ex. förvägrats
rätten att vara med i den skogspolitiska utredningen med en expert eller sak-
kunnig. Man anser att man på många områden hålls utanför. Det är ganska
anmärkningsvärt då man vet att en tredjedel av landets totala skogsareal un-
der vissa delar av året används till renbete. När man håller de fjällnära sko-
garna utanför skogsutredningen, riskerar man ju att de stora experterna som
vet bäst - i Stockholm, i Skåne och över huvud taget utanför det här områ-
det - styr opinionen, medan de som bor i närheten av de ifrågavarande områ-
dena eller i dessa områden inte hörs, eftersom de utgör en liten minoritet.
Jag, liksom moderata samlingspartiet, anser att ett genomförande av hem-
ställan i betänkandet skulle komma att innebära att osäkerheten består. Folk
i områdena kommer att säga: Vad kommer att hända med min skog, med
min by och med min kommun? Framför allt kommer de kanske att fråga:
Vad kommer det att hända med min arbetsplats?
Anders Castberger gjorde det fantastiska påståendet att vi nu inte behöver
någon skog, eftersom industrin sagt detta. Jag vet att Anders Castberger har
varit i de här områdena och talat med industrins representanter. Tag t.ex.
Byggelit i Storuman och de sågar som finns utmed hela fjällkanten - hur
skulle de klara sig utan den här skogen? De skulle helt enkelt vara tvungna
att stänga igen.
Annika Åhnberg påstod i ett inlägg att man inte vill stoppa avverkning-
arna på domänverkets marker. Samtidigt skriver Annika Åhnberg i
reservation 10 att domänverkets avverkning i fjällnära skog bör upphöra.
Sedan fortsätter hon: ”Till detta avverkningsstopp bör fogas en dispensmöj-
lighet att användas med stor restriktivitet.” Visserligen skall detta enligt
Annika Åhnbergs uppfattning förekomma endast medan man gör den över-
gripande bedömningen av vilken areal som behöver skyddas. Jag tror emel-
lertid att Annika Åhnberg vet lika bra som alla andra att en industri inte kan
stoppa sin tillverkning. Det går inte att säga till gubbarna att de får gå hem
och vara hemma några år, medan Annika Åhnbergs förslag om en invente-
ring förverkligas. Detta vore ju helt orimligt. Gjorde man på det sättet skulle
hela bygden och näringen vara slut den dag då det skulle vara tillåtet att
börja på nytt.
Marianne Samuelssons uttalande fordrar kanske ingen kommentar, efter-
som det hon sade är så otroligt för oss norrlänningar: Skogsbruket är ett hot
mot folket! Jag kan försäkra Marianne Samuelsson att Norrland vore ingen-
ting utan skogen. Möjligen skulle det finnas några gruvsamhällen litet här
och var, men i övrigt skulle det över huvud taget inte existera någonting. Att
använda ett sådant språk som Marianne Samuelsson använde är förvånande
för en norrlänning.
Byråkratin, krånglet, regleringarna och tvånget ökar enligt min och andra
norrlänningars uppfattning. Det erkänner ju Lennart Brunander, medan
däremot hans kamrat när det gäller det här betänkandet, Martin Segerstedt,
säger precis tvärtom. Tyvärr förhåller det sig så som Lennart Brunander till-
står. Även skogsägarna och de människor som arbetar där vet att det förhål-
ler sig så. Man måste konstatera att det under alla de år som man har diskute-
rat problemet- särskilt tidigare - inte har förekommit någon direkt kritik
mot de privata skogsägarna, småskogsbrukarna. Kritiken har endast gällt
storskogsbruket och då framför allt domänverket. Trots detta kommer ett
genomförande av förslaget att få de mest negativa följderna för de privata
ägarna av det småskaliga skogsbruket. För storskogsbolagen rör det sig om
en mycket marginell del av skogsinnehavet. Se på SCAs eller Mo & Domsjös
innehav. Även om vi tycker att de har stora arealer i området, är det mycket
marginellt. Detsamma gäller domänverket. De som har all sin mark i områ-
det blir drabbade. Jag anser att det i betänkandet berörs många avarter. En
som är speciellt anmärkningsvärd och som har diskuterats av många männi-
skor skall jag ta upp i det här sammanhanget. Jag syftar på skrivningen om
skogsvägarna. I propositionen står det så här: ”Tillstånd till avverkning för
att bygga skogsbilvägar får bara ges om nyttan av vägen i skogsbrukshän-
seende motsvarar kostnaden för den.” Tänker man inte efter så mycket säger
man att det är självklart, men de människor som bor i de här områdena är
sällan eller aldrig enbart skogsbrukare. De har andra näringskällor, framför
allt turism, fritidsaktiviteter, jakt och fiske. Då skulle alltså dessa människor
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
41
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
42
förmenas rätten att bygga en väg på sin egen mark, en väg som skulle ge dem
möjlighet att använda den för skogsbruk, turism och annat. Något sådant
kan vi moderater absolut inte acceptera, och vi har också reserverat oss.
Över huvud taget kan man fundera över hur centern kan ställa upp på ett
sådant förslag, då man vet hur centerpartister i området resonerar. Karin
Israelsson har ju understrukit hur det ligger till. Hon bor ju i det här området
och vet vad det handlar om.
Folkpartiets insats på detta område har ju Annika Åhnberg beskrivit på
ett mycket klargörande sätt. För min del vill jag bara tillägga att det märkliga
ju är att den kanonad som Anders Castberger kommer med när det gäller
det här betänkandet inte alls vittnar om att han egentligen varit med om
kompromissen ända till den sista timmen, då han gick ut och lät andra stå för
det hela. Det är ganska fantastiskt att ni först kunde göra upp om saken för
att sedan stå och kritisera, därför att partiledningen har gjort en kovändning.
Martin Segerstedt är en mycket varm vän av de här bygderna. Han har
bott i Vilhelmina. Vi två har resonerat mycket om dessa problem, och egent-
ligen har vi samma uppfattning. Han har emellertid uppgiften att försvara
regeringen, och det är inte alla gånger det roligaste.
Jag anser att det blir fråga om en utarmning av vissa bygder. Man drar
bort arbete från entreprenörer, åkare och andra. Martin Segerstedt frågade
mycket riktigt vem som skall ploga om inte åkaren finns kvar och vem som
skall skotta snö åt pensionärerna om inte traktorentreprenören finns kvar. I
Västerbotten har vi fört en mycket hård och lång debatt om Blaikfjällsområ-
det. Här kom ett mycket stort område att bli naturreservat. Enligt de flestas
uppfattning är området alldeles för stort. Det hade gått att bevara de skydds-
värda områdena med mycket mindre ingrepp. Jag har gjort en liten beräk-
ning. Skulle man teoretiskt varje år avverka tillväxten inom Blaikfjällsområ-
det, skulle bara den sysselsätta en lastbilsåkare året runt, till glädje för be-
folkningen som dessutom behöver transporttjänster. Med erfarenheterna
från Blaikfjällsområdet frågar man sig: Var finns ersättningsmarken? Ja, den
finns inte, men var finns ersättningsmedlen, pengarna? På naturvårdsenhe-
ten i Västerbotten säger man rent ut: Ja, sådana har vi inte, men det brukar
sällan bli några stora krav, eftersom folk är så rädda om sin jakt, så att de
låter sig tvingas avstå från ersättningen för att inte bli berövad även jakt- och
fiskemöjligheterna.
Avslutningsvis: Lennart Brunander sade att det moderata förslaget inte är
så märkvärdigt. Både Lennart Brunander och Martin Segerstedt tycker att
utskottets förslag liknar vårt. På moderat håll har vi en annan uppfattning.
Det som gläder oss moderater mycket är att vårt förslag har mötts positivt
både av Svenska naturvårdsföreningen och av skogsägarrörelsen. Man anser
att vårt förslag är sådant att det går att enas om det. Det går att göra någon-
ting med det för att uppnå en samsyn. Båda organisationerna tycker att för-
slaget är bra, därför att det skulle medföra mindre med regleringar, byråkrati
och tvång.
Fru talman! Som ett bevis för detta har jag här en broschyr som har delats
ut här utanför. I broschyren går man till skarpt angrepp mot socialdemokra-
terna och centern och hävdar att de sviker givna löften. Av broschyren fram-
går att oppositionspartierna har presenterat motförslag som innebär att de
står fast vid sina vallöften. I stället har det blivit detta center-socialdemokra-
tiska och f.d. folkpartiförslag.
Anf. 41 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Med Hans Daus inhopp har moderaterna sänkt sig, tyvärr, till
vad som verkar vara deras rätta debattnivå. Inhoppet grundar sig uppenbar-
ligen dels på att han inte har läst alla handlingarna, kanske inte mer än sin
egen motion, dels på att han inte tog del av debattens inledande faser i dag.
Hans Dau säger att han egentligen har samma mening som Martin Seger-
stedt. Det borde vara både oroande och också mycket förvånande för säkert
de flesta. Men Hans Dau har inte heller lyssnat när han säger att jag menar
att det inte finns behov av virke från fjällnära skogar. Jag refererade att
skogsindustrin så sent som för några dagar sedan underströk att avverk-
ningen i de fjällnära skogarna inte fyller något reellt virkesbehov ur virkes-
försörjningssynpunkt.
Jag har varit ett flertal gånger i dessa trakter och studerat skogen och indu-
strierna, som även Hans Dau påpekade. Jag vet också vad avståndet är mel-
lan Ammarnäs och Byggelitfabriken i Storuman. Jag tror inte, även om Hans
Dau gör sken av att jag påstår så, att det förekommer någon skövling i de
fjällnära skogarna för att tillfredsställa virkesbehovet vid Byggelits välskötta
fabrik i Storuman. Tvärtom köps virke i småposter från de lokala skogs-
ägarna. Många av dem har också skog och virke utanför den föreslagna na-
turvårdsgränsen.
På något konstigt sätt blir Ivar Virgins ropande i den moderata öknen efter
något som verkar vara en välavvägd naturvårdsståndpunkt något som faller
bort. Hans Dau går fram som en slåttermaskin över de olika ståndpunkter
som faktiskt finns i frågan. Det är vårt politiska ansvar och vår uppgift att
sammanjämka dem och så småningom komma till en rimlig slutsats. Hans
Dau har mält sig ur hela denna debatt.
Anf. 42 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Hans Dau vet säkert också att skogsindustrin inte står och
faller med leveranserna av virke från de arealer som förvaltas av domänver-
ket och som befinner sig ovanför domänverkets tidigare skogsodlingsgräns i
obrutna marker. Det är de arealerna som avses i reservationen. Det är be-
klagligt att diskussionen skall föras på det här sättet.
Som jag långt tidigare har visat är det den långt gångna mekaniseringen
som verkligen har förändrat sysselsättningen inom skogsbruket - från 50000
arbetstillfällen ner till ca 12000.
Det framhålls alltid som något positivt att vi har ett effektivt och rationellt
skogsbruk. Det talas inte så ofta om sysselsättningseffekterna. Jag kan ställa
samma fråga till Hans Dau som jag ställde tidigare i debatten: Varför skall
just alltid naturvården sättas mot sysselsättningen? Jag tycker inte att det är
ett korrekt sätt att hantera verkligheten på.
Det finns all anledning att känna oro i den här delen av landet, särskilt när
vi nu går in i den lågkonjunktur som drabbar skogsbruket och skogsindu-
strierna. Vi måste försöka enas kring att samhället skall ta sitt ansvar. Det
blir alltid samhället som får ta ansvaret. En hel del av den privata verksam-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
43
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
44
het som Hans Dau företräder brukar inte vara så intresserad av att ta det
ansvaret. Samhället måste ta sitt ansvar, inte bara för att genom domänver-
ket driva ett arbetsintensivt och sysselsättningsskapande skogsbruk utan
också för samhällets infrastruktur, som är en viktig bidragande orsak till att
människor kan leva, bo och verka i dessa områden. För detta krävs pengar.
Samhället måste ha resurser till sitt förfogande. Moderaterna brukar inte
ställa upp på att se till att samhället kan skaffa sig dessa resurser. Men Hans
Dau är välkommen i det sällskapet.
När Hans Dau nu talar här rämnar den nyputsade naturvårdsfasad som
Sven Eric Lorentzon tidigare har visat upp för oss. Moderaterna kanske inte
har blivit Rödluvans mormor när allt kommer omkring, utan man är fortfa-
rande stora stygga vargen. Om moderaterna menar allvar med en skydds-
klassning i tre olika klasser, måste det väl också innebära att det i högsta
klassen där inte något skogsbruk skall bedrivas blir effekter för sysselsätt-
ningen och inkomsterna?
Anf. 43 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Fru talman! Uppenbarligen har Hans Dau inte lyssnat till innehållet i det
jag sade. Han ryckte ut en bit och talade om att skogsbruket skulle vara ett
hot mot folket. Jag sade faktiskt att det var så. Men med det menade jag det
intensiva skogsbruk som på många håll fortfarande bedrivs. Det har ett klart
samband med kommande överlevnadsmöjligheter i området.
Jag drog också paralleller med Bohuslän och de kala klipporna där. En
gång i historien fanns där en vacker ekskog. Vi kan inte kortsiktigt sitta här
och planera, utan vi måste också planera för framtiden, för våra barn och
barnbarn och kommande generationer. Vi måste ta oss en ordentlig funde-
rare över vad som kommer att hända.
Jag vidhåller att ett ekologiskt skogsbruk är betydligt mer sysselsättnings-
befrämjande och hållbart ur långsiktig synvinkel. Det gynnar dessutom tu-
rism, jakt och fiske. Om vi inte bevarar naturen lär vi inte heller kunna ha
någon större verksamhet med turism, jakt eller fiske i området.
Det gäller alltså att komma i en ekologisk balans där hänsyn tas till natu-
rens förutsättningar för långsiktigt överlevande. Det är något som vi alla
måste värna om och lära oss att förstå.
Hans Dau tog även upp frågan om samerna. Jag undrar hur han ser på
detta med samerna. Moderaterna kämpar för att samerna skall få ingå i den
skogspolitiska utredning som de tidigare har begärt men fått avstyrkt.
Anf. 44 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag hälsar först även andra norrlänningar välkomna in i denna
debatt.
Jag har inga som helst samvetskval när det gäller mina möjligheter att för-
svara regeringens förslag. Jag menar att detta är en bra kompromiss, ett för-
slag som vi verkligen kan använda till att dämpa de intressemotsättningar
som det hela handlar om.
Jag glömde i mitt anförande bort en sak som vi inte har diskuterat tidigare,
nämligen kravet på att skjuta frågan till skogsutredningen. Jag vet inte vad
man menar med att det skulle komma fram några nya synpunkter som skulle
kunna användas i det sammanhanget. Vad är det för något nytt som behöver
läggas på vårt bord för att vi skall kunna fatta beslut? Vi har skogsstyrelsens
utredning, vi har haft en ordentlig genomgång av vad som har skett i markan-
vändningsplaneringen och vad som pågår i de olika länen. Jag ser inte vad
det är för beslutsunderlag som fattas. Det handlar här, som jag har sagt så
många gånger tidigare, om stora intressemotsättningar. Det finns ett ögon-
blick då vi måste gå till beslut. Det kan vi göra med det underlag som finns.
Vad är det mer som behövs för att gå till beslut?
Anf. 45 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Fru talman! Hans Dau tog upp frågan om skogsbilvägar och den skrivning
som finns i utskottsbetänkandet. Han undrar vad centerpartister anser om
att man inte skulle få bygga en väg fram till sin stuga. Men det är inte det
frågan handlar om, Hans Dau. Det står i betänkandet att skogsvägarna har
stor betydelse för renskötselns utövare, för lokalbefolkningen och för turis-
men. Det står så, eftersom det är på det sättet. Man skall naturligtvis få
bygga en väg fram till sin stuga.
Det som Hans Dau tar upp här om skogsbilvägar gäller sådana vägar som
bara servar skogsbruket. Det är i detta syfte som skogsbilvägarna skall an-
vändas. Det har ingenting att göra med de människor som bor i området, för
de skall naturligtvis ha sin väg.
Anf. 46 HANS DAU (m) replik:
Fru talman! Flera här har påstått att jag inte har tagit del av debatten. Jag
har suttit här från början och hört vad de flesta, även Anders Castberger,
har sagt. Anders Castberger har en så klar röst att det går ganska bra att höra
honom.
Anders Castberger använder virkesförsörjningen och skogsindustrins ytt-
rande som ett argument. Om man lyssnar till Anders Castberger, får man
den uppfattningen - vare sig han menar det eller inte - att det här egentligen
inte behövs någon avverkning, eftersom det är vad skogsindustrin säger.
Skogsindustrins företrädare talar dock för hela landet. Här diskuterar vi
de fjällnära områdena. Där finns det, med förlov sagt, inte något överskott
på timmer och annat. Priskänsligheten är så stor att man måste ta virket från
nära håll. Man har inte råd att frakta virket några längre sträckor. Det är
därför som detta är så viktigt.
Jag är lika väl som Annika Åhnberg medveten om att mekaniseringen le-
der till färre arbetstillfällen. Varför inte se hela kedjan? Det finns en mängd
olika grupper. De som kör skogsmaskiner utgör ju bara ett fåtal. Hela denna
kedja är väldigt viktig fram till slutprodukten, var den nu hamnar någon-
stans, i södra Sverige eller utomlands. Denna kedja brister om man tar för
hårda tag.
Annika Åhnberg påstod att jag inte tar ansvar för naturen och att hela
fasaden rämnar. Först och främst vill jag säga att jag har varit skogsbrukare
i stort sett i hela mitt liv. Utan att förhäva mig kan jag påstå att knappast
någon annan har ett större intresse för naturvård än jag. Jag försöker att
sköta min skog med hänsyn till naturen. Samtidigt vill jag sköta den på ett
effektivt och ekonomiskt sätt. Jag vill påstå att dessa mål går att förena.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
45
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Annika Åhnberg talade om att fasaden rämnar. Men det förhåller sig
tvärtom. Vårt förslag om tre olika skyddsklasser är mycket bättre från natur-
vårdssynpunkt än det här förslaget. Denna broschyr visar ju att man angriper
kompromissen, men inte oss andra. Jag nämnde Blaikfjället som exempel.
Om man hade följt vårt förslag när man lade beslag på dessa områden, hade
exakt samma naturvårdsresultat uppnåtts på ett mycket mindre ingripande
sätt för de privata markägarna. Man hade kunnat föra undan de områden
som vi anser skyddsvärda och lämnat de andra områdena i fred, i stället för
att göra som naturvårdsenheten på länsstyrelsen, som gjorde en stor ring
runt hela området och tog med hela rubbet.
Martin Segerstedt undrade vad mer som behövs. Det var en bra fråga. Jag
anser att detta är en komplicerad materia, och med det resultat som utskottet
har kommit fram till behöver insikten faktiskt fördjupas. Man måste gräva
djupare, vilket jag anser att man bör göra i skogsvårdsutredningen.
Lennart Brunander sade att detta gäller enbart de vägar som används för
skogsbruk. Jag kan försäkra att det inte finns någon väg i Norrlands inland
som bara används för skogsbruk. Lennart Brunander kan peka ut vilken väg
han vill, och jag kan ändå bevisa att vägen används till allt möjligt annat.
Fru talman! Jag glömde att yrka bifall till reservation nr 6.
Anf. 47 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Hans Dau tar delvis tillbaka det som han har sagt, men det
hindrar inte att man undrar - om Hans Dau nu har suttit här hela tiden - om
han verkligen har lyssnat tillräckligt.
I sitt förra anförande läste Hans Dau från ett flygblad som SNF sprider här
utanför huset. I detta flygblad anges att oppositionspartierna står fast vid
sina vallöften, och såvitt jag förstod prisade Hans Dau detta. Erkänner inte
Hans Dau nu att folkpartiet liberalerna står fast vid sina vallöften? Jag har
faktiskt givit uttryck för detta genom förslaget om att införa en gräns för sär-
skilda naturvårdshänsyn, ett förslag som vi t.o.m. yrkar bifall till. Denna
ståndpunkt kritiserar samtidigt Hans Dau med sin spefulla tunga. Detta går
inte ihop.
När det gäller frågan om den avverkning som sker och den avverkning som
vi i folkpartiet anser också fortsättningsvis skall kunna ske i de fjällnära om-
rådena sade jag dessutom följande: ”1 fjällnära skog skall ett uthålligt skogs-
bruk kunna bedrivas, som är anpassat till naturvårdens krav.”
Jag sade också att ”nedanför denna gräns skall skogsbruk i allt väsentligt
kunna bedrivas som i övriga delar av området för svårföryngrad skog”. Jag
kan inte begripa hur Hans Dau annat än med debattknep kan få detta till att
jag anser att det varken behövs eller borde tas ut skog ur detta område. Men
vi i folkpartiet liberalerna understryker att avverkningen naturligtvis måste
ske med hänsyn till såväl naturens krav som de rimliga krav som de bosatta
småskogsägarna och småskogsbrukarna i detta område har.
Detta är den linje som vi i folkpartiet liberalerna har drivit hela tiden och
som jag har givit uttryck för i mitt anförade. Denna linje manifesteras också
i de yrkanden om bifall som jag framställde i mitt inledningsanförande.
46
Anf. 48 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Fru talman! Jag är fullt medveten om att Hans Dau har en mångårig erfa-
renhet av skogsbruk, en erfarenhet som jag saknar. Jag hyser också all re-
spekt för Hans Daus erfarenhet. Det gläder mig att höra om hans höga na-
turvårdsambition när det gäller hans eget skogsbruk. Men nu var det inte
Hans Daus privatliv utanför denna byggnad som föranledde mig att ta upp
denna diskussion, utan det var de mer övergripande aspekterna på moderata
samlingspartiets politik som intresserade mig, där jag tycker att oklarheten
kvarstår.
Det moderata förslaget med tre olika klasser innebär kanske en föränd-
ring av dagens läge som i något avseende innebär en förhöjd naturvårdsam-
bition. Då förvånar det mig att inte även detta förslag, liksom vårt, får kon-
sekvenser för sysselsättningen i detta område. Eller också innebär inte det
moderata förslaget någon förändring, utan bara en förskönande omskriv-
ning av att man tycker att allt är bra som det är. I så fall är det ohederligt att
inte detta kommer fram.
Om man argumenterar mot andra partier och säger att deras förslag kom-
mer att påverka sysselsättningen negativt, skall man också själv vara beredd
att redogöra för de konsekvenser för sysselsättningen ens eget förslag får och
hur man vill bemöta dessa eventuella konsekvenser. Min fråga kvarstår.
Anf. 49 ANDERS DAU (m) replik:
Fru talman! Vad jag vill försöka framhålla, Annika Åhnberg, är att om
man tillämpar vår modell, lägger man beslag på mycket mindre mark än om
man, som t.ex. Anders Castberger föreslår, inför en generell gräns.
Vi moderater är av den uppfattningen att om man inför dessa tre klasser
skyddas den mark som behöver skyddas. Det är möjligt att avverkningarna
blir mindre om man går in för generella gränser, men resultatet blir då
mycket annorlunda. Dessutom riskeras att stora områden nedanför gränsen
avverkas, där man skulle behöva ha detta skydd.
Det har talats om naturvårdsgränsen i Västerbotten, som är det län som
jag bäst känner till. Det finns också fjällområden som ligger långt nedanför
inlandsbanan med sådana ”öar” som Martin Segerstedt talade om och som
skulle behöva skyddas. Det är ambitionen att skydda dem och samtidigt am-
bitionen att utnyttja den mark som inte behöver skyddas, som går bra att
föryngra, använda för skogsbruk och därigenom höja sysselsättningen som
har drivit oss att lägga fram detta förslag.
Det är självklart att vårt förslag påverkar, men på ett mycket mindre och
positivare sätt än vad kompromissen gör och ännu mycket mindre än vad
folkpartiets förslag om naturvårdsgräns gör.
Anf. 50 ÅSA DOMEIJ(mp):
Fru talman! Nu skall då den här stora miljöfrågan avgöras av riksdagen,
åtminstone för den här gången. Det är en av de allra största av de miljöfrågor
som debatterades före valet, då samtliga partier ställde ut mycket långt-
gående löften för naturvårdens del. Tyvärr har riksdagen inte klarat av att
uppfylla dessa löften. Det är inte första gången som löftena sviks.
Moderaterna skryter nu med att de inte blev inlurade i den här konstiga
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
47
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
48
uppgörelsen. Men jag vill påminna om att första gången som dessa löften
sveks var när moderaterna och socialdemokraterna gemensamt sade att man
inte skulle fatta något beslut för naturvårdens del då. Man hänvisade i stället
till en utredning om fjällnära skogar som skogsstyrelsen då bedrev. Enligt
direktiven skulle utredningen gärna lägga fram förslag, men förslagen skulle
inte få kosta några pengar. I direktiven stod att pågående markanvändning
inte fick avsevärt försvåras av förslagen. Det innebär just att förslagen inte
skulle få kosta någonting; ersättning till markägarna skulle inte få betalas ut.
Visst finns det här en intressekonflikt, och jag vill på den punkten faktiskt
ge Martin Segerstedt en eloge. Han inser att det föreligger en intressekon-
flikt, och han erkänner det. På den punkten ger jag honom rätt, även om jag
inte alls delar hans åsikter om naturvården.
Martin Segerstedt talade också om hur mycket mark som är skyddad. Men
man måste komma ihåg att när vi har skyddat mark här i Sverige, t.ex. i form
av nationalparker och naturreservat, har vi ofta tagit den billigaste marken,
mark som inte är alltför produktiv, medan mycket litet av den produktiva
skogsmarken har skyddats. Det gäller framför allt den litet bättre produktiva
marken.
Centern är jag inte förvånad över. Centern agerar alltid så i naturvårdsfrå-
gor att man lovar mycket och sedan snirklar till det på olika sätt i utskottet,
så att man sabbar för naturvården. Det har man lyckats med den här gången
också, och man har t.o.m. lyckats snärja in folkpartiet på något lustigt sätt.
Det är bra då att folkpartiet har vinglat tillbaka åt rätt håll och yrkar bifall
till sin motion. Men tyvärr vinglar man i motionen också, och det märks att
det finns olika åsikter i den här frågan inom folkpartiet. Man säger bl.a. att
bara de privata markägare som så vill behöver ta extra naturvårdshänsyn.
Det är litet konstigt, eftersom det ju på privat mark kan finnas arter som är
allvarligt hotade, och dessa arter är väl lika mycket värda på privat mark som
på annan mark. Jag tycker att folkpartiet skall tänka över detta och rösta för
vår reservation, där vi föreslår att områden som är unika lokaler för arter
som tillhör kategori 1 och 2, över huvud taget inte skall få avverkas. Det
krävs av folkpartiet att man stöder den reservationen för att partiets politik
skall få någon trovärdighet.
Så till moderaterna. Lade ni märke till hur olika de båda moderater som
senast var uppe i debatten, Ivar Virgin och Hans Dau, beskrev moderaternas
förslag? Först sade Ivar Virgin att moderaternas förslag är jättebra. Stöd det!
uppmanade han riksdagsledamöterna och tilläde att utskottets förslag inte
går tillräckligt långt för naturvården. Hans Dau sade: Stöd moderaternas
förslag, eftersom utskottets förslag går alldeles för långt - det ger en alldeles
för bra naturvård, och det är inte bra för markägarna. Visserligen är modera-
ternas idé om tre skyddsklasser intressant. Förpackningen är helt okej, men
det besvärliga är att innehållet saknas. Därför säger jag till moderaterna:
Stöd vår reservation, där vi föreslår att ingen avverkning skall få förekomma
i områden där det finns allvarligt hotade arter! Jag tycker att moderaternas
förslag kan tolkas så, att det vill att det i vissa fall skall bli lättnader i de
nuvarande restriktionerna. Motionen är litet snårig, och det är därför svårt
att förstå vad som egentligen skulle bli resultatet om riksdagen biföll motio-
nen. Men jag vill gärna säga: Kom tillbaka, så kanske ni t.o.m. kan få stöd
av miljöpartiet för ert förslag om skyddsklassning! Kom tillbaka med samma
förpackning och gärna med samma beteckning, men fyll det hela med något
slags innehåll!
Vänsterpartiet bara passar; det är för besvärligt för vänsterpartiet att ta
ställning, och man vill hänskjuta hela frågan till skogsutredningen. Men då
kommer det att dröja tre år till innan vi kan fatta beslut till gagn för natur-
vården. Då kan mycket redan vara för sent, eftersom den här skogen vid den
tidpunkten kan vara nedhuggen.
Jag skulle faktiskt vilja uppmana alla partier att rösta på miljöpartiets re-
servationer. Det är faktiskt det enda sättet att helt och hållet uppfylla de löf-
ten som gavs före valet. Det som förvånat mig allra mest är att miljöpartiet
är det enda parti som vill stoppa avverkningar i områden där det finns oer-
hört starkt hotade arter. Glöm inte bort att detta är en fråga som också in-
tresserar den internationella naturvårdsrörelsen.
Anf. 51 HANS DAU (m):
Fru talman! Åsa Domeij säger att uppgörelsen mellan socialdemokraterna
och moderaterna om en utredning var förkastlig och att den strider mot den
uppfattning vi nu har. Men så är det inte alls. Genom den utredningen fick
vi nämligen en analys som kunde ligga till grund för det förslag, som även
Åsa Domeij tycker är i vissa hänseenden ”jättebra”.
Vad vi avser med förslaget att pågående markanvändning inte får försvå-
ras är de områden där de föreslagna åtgärderna inte behövs, dvs. mark som
tillhör skyddsklass 3. Genom det föreliggande förslaget försvåras markan-
vändningen även på sådana områden.
Vi har vidare inte föreslagit att det skall vara någon skillnad i skyddet för
hotade arter på privat mark och på annan mark. Var hotade arter än finns
skall de skyddas.
Åsa Domeij säger vidare att det är stor skillnad mellan Ivar Virgins och
min framställning, och hon gjorde gällande att vi skulle ha helt olika uppfatt-
ningar. Det har vi inte alls. Vad jag ville säga var att om vi fick igenom vårt
förslag om tre skyddsklasser, skulle vi få ett mycket bättre miljöskydd, samti-
digt som vi skulle få bättre möjligheter att bedriva näringar i sådana områ-
den. Det var också därför som jag kritiserade utskottets förslag.
Åsa Domeij påstod också att miljöpartiet är det enda parti som vill stoppa
avverkningarna i de områden där det finns skyddsvärda marker. Det är ju
inte sant, Åsa Domeij! Jag talar bara för moderata samlingspartiet, och vi
föreslår att man i skyddsklass 1 skall sätta stopp för all verksamhet som hotar
skyddade arter. Det är märkligt att Åsa Domeij inte uppfattat den punkten
i det förslag som hon beskrev som ”jättebra”.
Anf. 52 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Nu har Åsa Domeij susät in och gjort ett inhopp i slutet av
debatten. Jag har förståelse för att man inte orkar sitta och lyssna på en de-
batt som är så lång som den här har varit, men det underlättar onekligen
debatten om man är med från början och vet vad andra har talat om.
Jag vill på det bestämdaste framhålla att vi inte ”passar” - vad det nu skall
betyda. Jag har sagt vid utskottsbehandlingarna att vi står fast vid vår upp-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
4 Riksdagens protokoll 1990/91:40
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
fattning att det behövs en högre ambition för naturvården i dessa områden.
Men vad vi bevittnat under sommaren och hösten är någonting mycket vä-
sentligt. De tidigare låsta positionerna har börjat lösas upp. Skogsbrukarna
och naturvårdsintressena, som tidigare stått emot varandra i de hårdaste
motsättningar, har nu kommit till tals med varandra och framfört likartade
idéer om hur politikerna bör hantera denna fråga.
Vi har lyssnat på parterna, eftersom vår ambition när det gäller skogsbru-
ket i fjällnära skog inte är att vi skall få glänsa som dem som är allra bäst
på naturvård, utan vår ambition är att motsättningarna skall hanteras av de
människor som lever och bor i dessa områden. Vi tror att en hög ambition
för naturvården förutsätter medverkan av dem som är allra mest direkt be-
rörda. När motstående intressen har ansett att det är bra att man nu fattar
vissa kortsiktiga beslut som vi har föreslagit, t.ex. att domänverket skall upp-
höra med sin avverkning, men att man i övrigt bör överlämna frågan till den
skogspolitiska utredningen, har vi lyssnat till dem och kommit fram till att
deras förslag är bra.
Anf. 53 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! I debattens sista minuter avlevereras ett blixtrande anförande
från miljöpartiet. Om någon liten småskogsägare hade betett sig på samma
sätt mot sin skog som Åsa Domeij gör mot sina kolleger här i kammaren,
skulle det ha kunnat liknas vid skövling av fjällskogar.
När det kommer till debatter på ort och plats i fjällskogen och i de små
byarna med hundratals människor som har retats upp med missvisande pro-
paganda, då halas miljöpartiets smattrande fana ner under snålblåstens
gräns. Det kan kallas vingleri. Det går an för Åsa Domeij att vara karsk här
i kammaren. Folkpartiet står fast vid samma linje efter valet som före valet.
Anf. 54 ÅSA DOMEIJ (mp):
Fru talman! Om utskottet nu står så fast vid sin ståndpunkt är det mycket
lätt att rösta på reservation 9, som jag yrkar bifall till, om att man inte skall
få avverka i de områden där det verkligen finns många hotade arter. Om
moderaterna menar allvar med sin skyddsklassning skulle ju det här kunna
vara ett sätt att fylla moderaternas motion med innehåll. Jag har inte sagt att
den är jättebra, utan jag har sagt att metoden med skyddsklasser kan använ-
das om man fyller den med något innehåll, men bara om man gör det.
Jag tycker att det är jättebra att vänsterpartiet som enda parti tillsammans
med miljöpartiet faktiskt vågar göra något åt statens skogsbruk. I detta sam-
manhang kan man ju direkt gå in. Det är ju inga problem, eftersom det är
fråga om statens egen mark. Vi skall också komma ihåg att det är mycket
sent som domänverket över huvud taget har börjat bedriva skogsbruk i de
här trakterna. Och det är det som har gett upphov till hela den här debatten.
Det är också bra att Annika Åhnberg själv står fast vid tidigare löften.
Men problemet är ju att om man skjuter över allt det här till skogsutred-
ningen utan några anvisningar, kommer det att ta så lång tid att även om
skogsutredningen skulle komma fram till något mycket bra kan det vara all-
deles för sent. Vi har också överlämnat vissa mindre delar till skogsutred-
50
ningen men sagt att detta måste utredas skyndsamt och då givit anvisningar
om inriktningen på det som utredningen bör komma fram till.
Jag skulle vilja fråga hela utskottet varför man inte kan ställa sig bakom
miljöpartiets reservationer. Det var ju så väldigt lätt att ställa sig bakom
dessa saker före valet. Det borde ju vara lika lätt i dag. Det är ju bara att
trycka på de rätta voteringsknapparna.
Anf. 55 HANS DAU (m):
Fru talman! Åsa Domeij börjar ta tillbaka vad hon har sagt. Hon menade
att hon inte har sagt att motionen är jättebra. Jag antecknade i alla fall att
hon sade att moderaternas förslag med skyddsklasser är jättebra.
I mitt förra inlägg glömde jag att säga följande. Åsa Domeij frågade om
vi skulle ha lättnader i fråga om nuvarande restriktioner. Jag tyckte att jag
beskrev Blaikfjällsområdet på ett sådant sätt att där det nu finns restriktion-
er därför att man har tagit över ett för stort område skall man kunna ta bort
det man har tagit till för mycket.
Det sades att vi skulle fylla vår motion med innehåll. Den är redan fylld
med innehåll. Jag vill ytterligare en gång betona att vi inom skyddsklass 1
vill totalförbjuda skogsbruk. Det som står i reservation 9 är en självklarhet.
Sedan kan jag kontra med följande fråga: Varför skall vi rösta på miljöpar-
tiets reservationer om inte miljöpartiet röstar på våra reservationer, när våra
reservationer enligt Åsa Domeij tydligen är lika bra?
Anf. 56 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag vet inte om innebörden i det som Åsa Domeij sade i sitt
senaste inlägg var att miljöpartiet egentligen kräver att man helt skall upp-
höra med avverkningarna och sedan utreda. Det är väl i så fall det enda som
kan innebära att man över huvud taget inte avverkar framgent. Jag har inte
uppfattat miljöpartiets ställningstagande i utskottet på det sättet. Men jag
kanske har missförstått det hela.
Det är mycket möjligt att vårt förslag hade kunnat vara bättre. Vi har be-
mödat oss från utgångspunkten att det måste vara möjligt att förena en hög
naturvårdsambition med ett skogsbruk. Det måste gå att bygga naturvårds-
ambitionen på de människors verksamhet som lever och bor i de här områ-
dena. Då har vi kommit fram till ett förslag som i vissa delar är en kompro-
miss mellan naturvård och skogsbruk. Men, som jag och andra har sagt tidi-
gare i den här debatten, det här handlar om konflikter som i konkreta ären-
den i praktiken förmodligen alltid kommer att leda till att något intresse får
vika. Det går inte att hitta en lösning som tillfredsställer alla olika intressein-
riktningar i alla konkreta fall. Det tror jag att vi måste inse.
Det som Åsa Domeij talar om när det gäller utrotningshotade arter är vik-
tigt. Men vi kan inte bifalla en reservation som så direkt innebär att man
alltid skall säga nej till avverkningar när vissa djur eller växter är utrotnings-
hotade. I vissa fall kan faktiskt även människan i dessa områden vara c.. ; .
rotningshotad art. Och då måste man kanske göra kompromisser •
mesta möjliga mån tillgodoser alla intressen.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
51
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Skogsbruket i fjäll-
nära skogar
Anf. 57 ÅSA DOMEIJ (mp):
Fru talman! Jag vill påminna Annika Åhnberg om att hon och jag för ett
år sedan tillsammans stod bakom en reservation om en moratorielag där vi
ville att allt skogsbruk när det gäller kalavverkning skulle upphöra tills lämp-
liga föreskrifter för skogsbruket hade kommit fram. Nu går vi inte lika långt
i år. Nu säger vi att ingen avverkning alls får förekomma i områden där det
finns riktigt hotade arter. Jag tycker faktiskt att Annika Åhnberg med sitt
senaste inlägg visar en mer negativ syn på naturvården än de andra partier-
nas företrädare här har gjort. Det är ju faktiskt ingen som har gått så långt
som att påstå att det skulle vara ett större problem att människan skulle vara
mer utrotningshotad som art än de arter som finns bara i detta område och
inte någon annanstans i hela världen. Det tycker jag är ett mycket konstigt
resonemang.
Var är det då som vi vill upphöra med avverkningar redan nu? Det gäller
på statens mark, tills föreskrifter har tagits fram, och det gäller där de här
riktigt hotade arterna finns. Vi vill att skogsutredningen skall utreda det pro-
blem som gäller de privata markägarna och att det skall ske snabbt, på unge-
fär tre månader, och att denna utredning skall ta fram lämpliga föreskrifter
för detta område.
Jag sade att idén med skyddsklasser var bra. Men det går inte att bara säga
skyddsklass 1,2 och 3 och inte tala om vad de skall innehålla och hur de skall
definieras. Därför har jag föreslagit en typ av definition som jag tycker att
moderaterna kunde ställa sig bakom. Jag undrar nämligen vad skyddsklass
1 är om man inte till skyddsklass 1 räknar de områden där det verkligen finns
många hotade arter. Det kan jag över huvud taget inte begripa. Det skulle
vara intressant att få ett svar på det så småningom. Om det inte är möjligt
att lämna det nu här i kammaren kanske jag kan få det senare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU14 Björnlandets och Djurö nationalparker (prop. 1990/91:31).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU16 Justitieombudsmännens redovisning av sin verksamhet till
1990/91 års riksmöte m.m. (redog. 1990/91:1).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU10 Tilläggsbudget I inom kommunikationsdepartementets om-
råde (prop. 1990/91:25 delvis).
Anf. 58 RUNE THORÉN (c):
Fru talman! I föreliggande ärende begär regeringen att riksdagen skall be-
vilja ett anslag på ca 7 milj.kr. Det skall användas till att göra vissa undersök-
ningar i samband med byggandet av en eventuell Öresundsbro. Som är väl
känt för denna kammare anser vi i centerpartiet inte att det skall byggas en
Öresundsbro. Vi har inget emot att man gör vissa undersökningar som kan
gälla t.ex. färjeförbindelserna eller en järnvägstunnel. Därför yrkar jag bifall
till reservationen i betänkandet.
Anf. 59 VIOLA CLAESSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har under många år försökt att arbeta på det
sättet att planerna på Öresundsbron skulle stoppas. Det finns flera partier i
riksdagen som har samma uppfattning, även om vi ännu så länge är i minori-
tet.
Jag skall inte hålla något längre tal för att framföra vår uppfattning om
Öresundsbroprojektet, den bilbro som skulle medföra ännu mer bilism och
ännu mer biltrafik och ännu mera utsläpp. Men jag skall läsa upp ett intres-
sant citat ur min egen lilla artikelsamling i denna fråga. Artikeln fanns i tid-
ningen Arbetet lördagen den 14 januari 1984. Storstilt lyder rubriken: ”Så
går 'supervägen’ från Oslo till Paris”. Så står det:
”Planerna som vänder upp och ned på Sverige.
Arbetet kan i dag avslöja de topphemliga planerna på ett av de största
byggprojekten någonsin i modern tid!”
Det handlar alltså om de västeuropeiska rundabordslobbyisternas planer
på Scandinavian Link, inkl. Öresundsbroprojektet. Där framgår att den en-
mansutredning som regeringen hade tillsatt - utredningsmannen är samme
Lennart Johansson som har varit med i många Öresundsbroutredningar se-
dan dess - inte hade en aning om dessa planer. Tvärtom höll han i januari
1984 på att färdigställa en utredning som mynnade ut i ett förslag om att bron
inte skulle byggas. Det var ett orealistiskt och alldeles för dyrt projekt.
Det nämns inte särskilt mycket i dag om att det gick till på det viset. Där-
emot framgår av de artiklar som tidningen Arbetet var först med att publi-
cera om Scandinavian Link och Öresundsbron att två departementssekrete-
rare i Sverige var de enda förutom dåvarande kommunikationsministern
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anslag till utred-
ning om fast förbin-
delse över Öresund
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:40
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anslag till utred-
ning om fast förbin-
delse över Öresund
m.m.
som mot tystnadslöfte var invigda i dessa topphemliga planer som tidningen
Arbetet skriver om.
Det här visar på bristen på en debatt på riktigt sätt, en mer rättvis debatt
om vilka planer det egentligen handlade om. planer som skulle innebära att
massbilismen skulle öka. Det ger också en liten inblick i hur det har sett ut
genom åren.
Vad det handlar om nu är ifall regeringen skall få ytterligare pengar att
satsa på att utreda Oresundsbrofrågan. Vi har skrivit en motion i denna fråga
och menar att det är fullständigt självklart att inga mer pengar skall satsas.
Däremot skulle man mycket väl kunna satsa pengar på utredningar som
handlar om att mera noga titta på miljökonsekvenserna av andra projekt
som inte alstrar ytterligare biltrafik, t.ex. järnvägstunnel samt utvecklad och
moderniserad färjetrafik. Det skulle vi kunna tänka oss, men det är inte
detta det gäller här. Därför, fru talman, ber jag att få yrka bifall till reserva-
tionen till trafikutskottets betänkande TU10.
Anf. 60 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Eftersom de tidigare debattörerna har varit kortfattade, skall
också jag vara det, men de kan inte få stå oemotsagda.
Öresundsbron är södra Sveriges allra viktigaste fråga. Det är också viktigt
för tillväxten i Sverige att vi har ytterligare ett tillväxtområde utanför axeln
Stockholm-Arlanda-Uppsala. Området kring Öresund har resurser att bli
Europas femte K-region. Här finns 4,5 miljoner invånare, och det finns tre
universitet. Hade det varit öken, skog eller berg mellan Malmö och Köpen-
hamn, hade vi haft en väg där för länge sedan. Jag kan inte se att det är så
märkvärdigt med grundvatten.
Riksdagen är väldigt mycket 08-fixerad. Vad som sker i Skåne är man på
lagom avstånd okunnigt välmenande om, men Stockholms ringleder eller Li-
dingöbron anses landet i övrigt inte ha något att göra med.
Till Viola Claesson vill jag säga att all erfarenhet av den typ av brobyg-
gande som det här gäller visar att broar ofta byggs i tron att de är till för den
långväga trafiken. Men inom sex sju år har de blivit lokala förbindelselänkar.
Apropå broresonemanget: Det är 17 kilometer mellan Malmö och Köpen-
hamn. Det är också 17 kilometer mellan Malmö och Lund. Hade det varit
något listigt med att forsla bilarna på tåg i en tunnel, skulle ni ha krävt att
man rivit upp motorvägen mellan Malmö och Lund och borrat en tunnel och
forslat bilarna på tåg där.
54
Anf. 61 RUNE THORÉN (c) replik:
Fru talman! Jag skall försöka vara kortfattad. Från centerns sida kan vi
tänka oss en järnvägstunnel, och i det sammanhanget vill jag ta upp kommu-
nikationerna mellan Malmö och Köpenhamn. Vi vet att antalet bilar kom-
mer att öka. Från miljösynpunkt är det naturligtvis bättre att ha en bra tåg-
förbindelse, bl.a. lokaltåg. Det är viktigt också för Malmöregionen. Jag de-
lar alltså uppfattningen att det inte bara får bli ett 08-resonemang. Därför
har vi från centern sagt att det är viktigt att satsa på en omfattande järnvägs-
utbyggnad och även vägutbyggnad i hela landet. Det kommer naturligtvis
också Malmöregionen till del.
Anf. 62 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Det är typiskt när en moderat uttalar sig i detta sammanhang
att hon eller han låtsas som om miljöproblemen över huvud taget inte existe-
rar eller nonchalerar och avfärdar dem fullständigt.Vad vi har sagt är att
kommunikationerna måste utvecklas i hela landet, men det skall vara miljö-
vänliga transporter, som ju finns tillgängliga. Det finns teknik för både snab-
bare, bekvämare och miljövänligare transporter. Ändå talar moderaterna
som om det bara är en tillväxt när det gäller bilism som kan räknas i en re-
gion. Så är alltså inte fallet.
Här har man inte brytt sig om att på ett tillnärmelsevis sakligt och rejält
sätt utreda frågan om en järnvägstunnel. Man har från början bestämt sig,
vilket jag försökte åskådliggöra i mitt förra inlägg, att det är en bro vi skall
ha. Det är inte bara rundabordsindustrialister som krävt detta som ett led i
projektet Scandinavian Link utan också andra intressenter. Det är sådana
intressenter som i likhet med moderaterna fullständigt struntar i om utstläp-
pen från bilismen ökar och miljön förstörs. Den del av landet som det här
handlar om tål inte mer av farliga utsläpp. Det vore bra om vi åtminstone
fick det erkännandet av moderaterna och om de talade om hur problemen
skall lösas.
Anf. 63 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Om det i en fråga finns flera intressen och intressenter är det
faktiskt klokt att väga dem mot varandra och inte bara se på frågan från en
enda utgångspunkt, som kommunisterna envisas med att göra.
Beträffande miljöfrågan skall jag säga att jag inte tycker att det här pro-
jektet är det angelägnaste miljöprojektet, men det är ett bra miljöprojekt
därför att utsläppen från bron, med de katalysatorrenade bilar som vi då
kommer att ha, kommer att minskas till hälften av vad nuvarande färjor släp-
per ut. Då skall man veta att det inte finns någon teknik tillgänglig för att
rena utsläppen från färjorna till mer än 50 %, om det inte är en elfärja med
sladd bakom. Dessutom får dessa sin el någon annanstans ifrån.
När det gäller vattengenomströmningen kommer det att bli en minskning
med 0,5 %. En korrigering kan lätt göras genom muddring. Det behövs en
bro för att vi skall få en bred förbindelse som lätt kan anpassas till nya och
miljövänligare trafiktekniska lösningar i framtiden - detta i stället för ett litet
hål under vattnet.
Anf. 64 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Kort och gott vill jag bara uppmana Bertil Persson att litet
mera noggrant - eller kanske för första gången - ta del av de utlåtanden och
undersökningar som finns och som handlar om miljön.
Anf. 65 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag försäkrar, Viola Claesson, att jag redan har gjort det.
Dessutom vill jag påpeka att vi i Skåne exempelvis har lyckats minska svavel-
halten i luften till en tredjedel av vad som gällde 1970. Vidare har kvävehal-
ten halverats, och för närvarande är det bara 15 % av svavelhalten i luften i
Malmöregionen som är egenproducerad.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anslag till utred-
ning om fast förbin-
delse över Öresund
m.m.
55
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anslag till utred-
ning om fast förbin-
delse över Öresund
m.m.
56
Anf. 66 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! I fråga om tilläggsbudgeten är knappt 7 miljoner avsedda för
utredningar och förberedelser beträffande en Öresundsbro. Men jag vill då
framhålla att en lång rad motioner har väckts här i riksdagen, som ännu inte
har behandlats och som handlar om just Öresundsförbindelserna. Den spon-
tana reaktionen hos oss i miljöpartiet var naturligtvis att pengar inte borde
anslås i en viss riktning innan riksdagen har fattat beslut om Öresundsförbin-
delserna. Riksdagen har alltså ännu inte fattat beslut om huruvida det skall
vara en bro, en tunnel, en färjeförbindelse eller någonting annat.
Vi väckte en motion, naturligtvis, för att den här frågan skulle bli upp-
märksammad. Denna motion har utmynnat i en reservation, vilken jag yrkar
bifall till.
Ur miljösynpunkt är det uppenbarligen på det sättet att en bilbro skulle
medföra mycket stora problem, i synnerhet om man vill hålla nere koldioxid-
utsläppen. En motorvägsbro av den storlek som det här handlar om skulle
svälja närmare 70 000 fordon per dygn framemot mitten eller slutet av 90-
talet. Det innebär enorma utsläpp. De siffror som återfinns i en del tidigare
kalkyler är betydligt lägre. Men om man hör sig för hos vägverket och frågar
vilken bedömning som där görs, får man till svar att det rör sig om höga siff-
ror.
Vidare påpekar vi i vår reservation att strömningsförhållandena i Öresund
är oerhört viktiga för hela Östersjöns miljö. En del här i kammaren har kan-
ske följt debatten om bron över Stora Bält, som man är på god väg att bygga.
I det sammanhanget har det visat sig att tidigare gjorda beräkningar har ifrå-
gasatts av expertis. Antagligen kommer den här bron att påverka mer än vad
man tänkt sig.
Det är bara att muddra, kan man kanske säga. Men problemet är att bot-
tenslammet i Öresundsregionen, tyvärr, är förorenat av miljögifter. En
muddring skulle innebära att miljögifterna rördes upp och spreds i vattnet.
Det skulle, naturligtvis, bli en hel del miljöproblem. Det finns alltså mycket
starka skäl för att vi måste klara kommunikationerna mellan Malmö och Kö-
penhamn på något annat sätt än just genom en bilbro. Kommunikationerna
kan klaras genom en väl utbyggd färjetrafik, som kan renas till 90 % enligt
sjöfartsverkets egna uppgifter. Självfallet är en borrad järnvägstunnel också
en variant, om man nu vill satsa på en sådan.
Anf. 67 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Den del av trafikutskottets betänkande nr 10 som nu debatte-
ras gäller ett mindre anslag som har begärts för viss utredningsverksamhet
i samband med de diskussioner som förekommer om byggandet av en fast
förbindelse över Öresund. Den frågan har diskuterats ur många synvinklar
och från många håll. Ett av de argument som har framförts mot ett brobygge
har gällt just miljöfrågorna. En vital del i den debatten har varit just frågor
om vattengenomströmning och andra miljökonsekvenser. När man nu redo-
gör för dessa saker och säger att man vill ytterligare undersöka konsekven-
serna av ett brobygge bl.a. när det gäller vattengenomströmning, har ut-
skottsmajoriteten ansett att detta är just vad som har efterlysts och vad som
behövs innan beslut fattas i frågan. Något beslut om förbindelserna över
Öresund har alltså ännu inte fattats. Vi tycker nog att det är bättre att först
utreda för att sedan få ett förslag i den ena eller den andra riktningen. Alltså:
först utreda och ta reda på konsekvenser och därefter ta ställning i sakfrågan.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 68 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Utreda först och besluta sedan - javisst! Frågan om Öresunds-
förbindelserna har ju utretts mycket noggrant i ett stort antal omgångar.
Men vad det handlar om när det gäller de här pengarna är direkta förhand-
lingar med danskarna för att det skall bli möjligt att snabbt få till stånd ett
brobygge innan riksdagen har fattat beslut om att det skall vara en bro.
Mot den bakgrunden måste jag fråga Birger Rosqvist: Är det verkligen
lämpligt att gå in i direkta förhandlingar med danskarna innan riksdagen har
fattat beslut i frågan?
Anf. 69 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Jag måste säga att jag anser det vara helt självklart att man
innan beslut fattas - och det kan då gälla såväl små som stora frågor -måste
veta vad det är man egentligen beslutar och vilka konsekvenser fattade be-
slut får. Nu tillmötesgår man ju krav från de många människor som vill ha
olika analyser av miljöpåverkan - inte minst gäller det vattengenomström-
ningen. Det handlar alltså om ett förslag från regeringen, som innebär att
det skall finnas möjligheter att genomföra önskade utredningar. I det läget
finner jag inte att det finns skäl att gå emot ett sådant här förslag, för det
handlar ju om just det som har efterfrågats. Det är detta önskemål som man
tillmötesgår i de här förhandlingarna och i de utredningar som görs.
Jag upprepar att jag tycker att det inte finns någon anledning att gå emot
ett förslag av den här karaktären. Jag måste också säga att jag har svårt att
förstå Roy Ottossons inställning i denna fråga.
Alltså: först en utredning och fakta på bordet, därefter beslut - åt vilket
håll det sedan går får vi se den dag som beslut fattas.
Anf. 70 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Vår invändning mot att dessa pengar anslås är att man direkt
siktar på ett byggande av en bro. Det finns alltså en direkt koppling till ett
brobygge.
Allmänna utredningar beträffande miljöeffekter och olika förslag finns re-
dan. Birger Rosqvist är ju socialdemokrat. Och ganska nyligen bestämde ju
ni socialdemokrater er för en bro. Då måste ni ha ansett att frågan var till-
räckligt utredd. Birger Rosqvist är alltså inte konsekvent här när han säger
att detta behöver utredas ännu mera. Nej, de här pengarna är direkt avsedda
till att få i gång ett brobygge så fort som möjligt och för att mer eller mindre
ställa riksdagen inför faktum - och detta innan riksdagen har fattat beslut
om vilken typ av förbindelse som vi skall satsa på.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anslag till utred-
ning om fast förbin-
delse över Öresund
m.m.
57
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkanden 1990/91:JoU13
och JoU14, konstitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU16 samt trafikut-
skottets betänkande 1990/91 :TU10.
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Mom. 1 (överlämnande av delar av propositionen till skogspolitiska kommit-
tén)
Hemställan
Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 1 av
Annika Åhnberg - bifölls med acklamation.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 2 av Marianne
Samuelsson anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
Mom. 2 (avslag på propositionen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 12 för yrkande 1 i motion
Jol av Marianne Löfstedt samt motionerna Jo2 av Ulla Orring och Britta
Bjelle och Jo6 av Karin Israelsson. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Marianne Jönsson (c) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
ha röstat nej.
Mom. 2 i övrigt
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 5 (avgränsade områden, m.m.)
Först biträddes utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till yrkande 1 i motion Jo4 av Sören Norrby m.fl. med 28 röster
mot 19 för reservation 5 av Marianne Samuelsson. 248 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter biträddes reservation 4 av Sven Eric Lorentzon m.fl. med 59 rös-
ter mot 46 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till yrkande 1 i motion Jo4 av Sören Norrby m.fl. 190 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 56 för reserva-
tion 4 av Sven Eric Lorentzon m.fl. 57 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (skogsbruksplaner)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Sven Eric Lo-
rentzon m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (skydd av vissa biotoper)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 19 för reservation 9 av
Marianne Samuelsson. 18 ledamöter avstod från att rösta.
58
Mom. 9 (restriktioner för domänverket)
Först biträddes reservation 10 av Annika Åhnberg med 26 röster mot 18
för reservation 11 av Marianne Samuelsson. 250 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 250 röster mot 18 för reserva-
tion 10 av Annika Åhnberg. 24 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (ersättningsmark)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 138 för reservation 13 av
Karl Erik Olsson m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 18 (särskilda anpassningsvillkor m.m.)
Utskottes hemställan bifölls med 226 röster mot 28 för yrkandena 2 och 9
i motion Jo4 av Sören Norrby m.fl. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 25 (stärkande av miljövårdsenheterna)
Utskottets hemställan bifölls med 232 röster mot 56 för reservation 20 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson. 7 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 26 (regionalpolitiska åtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 28 för reservation 21 av
Bengt Rosén och Sören Norrby. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 28 (överförande av mark från domänverket till naturvårdsfonden)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 80 för reservation 23 av
Karl Erik Olsson m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 16
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU10
Mom. I (utredningar)
Utskottets hemställan bifölls med 219 röster mot 72 för reservationen av
Elving Andersson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
59
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 6 december
1990/91:114 av Margitta Edgren (fp) till civilministern om folk- och bostads-
räkningen:
Sverige har just genomfört FoB-90. Det har skett under livlig debatt i
massmedia med inlägg från många olika individer med olika utgångspunkter
och olika kunskaper. Det mest uppmärksammade inlägget gjordes, enligt
min uppfattning, av Jan Ewers. Ewers som är datalagsexpert bl.a. åt rege-
ringen menade att Europarådets rekommendation och konvention som un-
dertecknats av Sverige tar över svenska FoB-lagen.
Även datainspektionens generaldirektör menar att DI aldrig skulle god-
känt att forskningsregister med så luddigt argument som ”forskning”. Hon
säger att enligt DI skall ett personregister preciseras så att det framgår vilken
speciell forskning som skall göras med hjälp av registret.
För att förstå vad Dis generaldirektör syftar på citerar jag lagen om Folk
och bostadsräkning 1990. Den säger: ”en allmän folk- och bostadsräkning
skall företas år 1990 för att framställa statistik för samhällsplanering, forsk-
ning och allmän information. De genom den allmänna folk- och bostadsräk-
ningen insamlade uppgifter får inte användas för andra ändamål än det som
anges i första stycket.”
Flera problem har visat sig i samband med FoB-90:
Ett är, att många, många svenskar vägrar, uppgifter i december -90 säger
att ca 700 000 ej fyllt i och skickat in blanketten. Ett annat problem är att
många uppger sig ha förvanskat sina uppgifter, satt kryssen litet hipp som
happ. Andra har förfalskat sina personnummer.
Ett ytterligare problem borde vara att Stockholms stad, av ekonomiska
skäl, har vägrat att anvisa de pengar som skulle behövas för att fullfölja FoB-
90. Utan stockholmarnas uppgifter torde hela FoB-90 snedvridas.
Vid en frågestund i riksdagen menade civilministern att den minskande
tilliten till FoB-90, manifesterad genom minskande villighet att fylla i blan-
ketten, bero på att ”villoläror” spritts. Det är väl klart att det finns medbor-
gare som ryckts med av den allmänna oviljan mot FoB-90 men knappast
700 000. Enligt min uppfattning är det snarare ett tydligt tecken på medbor-
garnas bristande tilltro till datainsamlingens nödvändighet och till möjlighe-
terna att få sekretess för de uppgifter man lämnar.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga:
1. Vilka svar kan civilministern ge med anledning av påståendet om FoB-
90s relation till Europakonventionen?
2. Är det enligt ministerns uppfattning i överensstämmelse med datalagen
att samla in uppgifter för forskning utan att precisera ändamålet med
forskningen?
3. Vad kommer det att innebära för FoBs användbarhet som underlag för
60
samhällsplanering, forskning och allmän information att bortfallet troligt-
vis blir stort eller att lämnade uppgifter förvanskats?
4. Hur kommer utfallet av FoB-90 att påverka eventuella förslag till folk-
bokföringar under åren framöver?
5. Menar civilministern verkligen att alla de medborgare som inte skickat in
sina blanketter korrekt ifyllda är offer för ”villoläror”? Om inte, hur äm-
nar civilministern öka tilliten hos medborgarna för den datainsamling
som bedöms nödvändig?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 6 december
1990/91:286 av Olle Östrand (s) till socialministern om sjuktransporter med
helikopter:
Frågan om akuta sjuktransporter med helikoptrar har behandlats i riksda-
gen vid åtskilliga tillfällen. Bl.a. har riksdagen såväl 1986 som 1989 som sin
mening givit regeringen till känna att frågan om luftburna sjuktransporter
måste föras fram till en lösning.
I den budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 7 s. 110-111) som avläm-
nades i januari i år anförs att en särskild förhandlingsdelegation tillkallats
med uppgift bl.a. att träffa erforderliga avtal om helikoptrar för sjuktrans-
porter. För statens del beräknades ett engångsbelopp om 75 milj.kr. I propo-
sitionen angavs också att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en
ändring i hälso- och sjukvårdslagen i sådan tid att lagändringen kan träda i
kraft den 1 juli 1991. Ännu har emellertid inte någon proposition i ärendet
lagts fram.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga socialministern:
När ämnar regeringen förelägga riksdagen den aviserade propositionen?
1990/91:287 av Lena Öhrsvik (s) till statsrådet Bengt Lindqvist om invand-
rarbarns svenskspråksträning i förskolan:
För invandrarnas delaktighet i det svenska samhället är kunskaper i vårt
språk av avgörande betydelse. När det gäller vuxna har vi välordnad svensk-
undervisning. Men har vi tillräckligt funderat över de mindre barnen? Man
har konstaterat att det inte räcker med att vara tillsammans med svenskta-
lande barn och personal i förskolan för att kunna förstå. Särskild stimulans
och träning behövs.
Därför vill jag fråga statsrådet Bengt Lindqvist:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att invandrarbarn i förskolan
skall få bättre möjligheter till träning i svenska språket?
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
61
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
62
1990/91:288 av Margit Gennser (m) till civilministern om insynen i kommu-
nala bolag:
Stockholms stad behandlar för närvarande förslag om att lägga samman
alla av kommunen ägda bolag i en koncern. En sådan åtgärd skapar en rad
problem som kommunallagsutredningen i ringa utsträckning uppmärksam-
mat. I Landstingsrevisorernas tjänsteutlåtande avseende förslag till ny kom-
munallag tas däremot hithörande problem upp. Revisionskontoret förordar
att 13 § tredje stycket får ett tillägg om koncernredovisning.
Som motiv för tilläggen anges att kommunen har ett ekonomiskt ansvar
för verksamheten vare sig den bedrivs i bolags- eller förvaltningsform. Varje
kommunalt bolag har ett kommunalt syfte som är grunden för dess existens.
Revisionen bör därför pröva om verksamheten inom bolaget eller en kon-
cern av bolag drivs så att det kommunala syftet uppnås. Koncernbildningar
kan dess värre försvåra insynen i den kommunala verksamhet som drivs
inom koncernen. Detta bör motverkas genom lagstiftning.
Med hänvisning till vad som ovan anförts ber jag att få ställa följande fråga
till civilministern:
Avser statsrådet att medverka till att insynen i kommunala bolag eller kon-
cernbildningar enligt ovan förbättras i förhållande till dagsläget?
1990/91:289 av Ulf Melin (m) till utbildningsministern om Erasmus-stipen-
diater:
EGs ministerråd beslutade nyligen att Erasmus-programmet skall öppnas
för EFTA-länderna. Det är glädjande. Om förhandlingarna, vilket vi hop-
pas, går väl kommer de första svenska studenterna att kunna åka ut i Europa
på Erasmus-stipendier hösten 1992.
Men medaljen har en baksida. Om svenska studenter skall ut i Europa så
kommer det också europeiska studenter hit och det är en uppenbar risk att
det kommer att bli problem för dessa. I vårt land härskar det en oerhörd
byråkrati kring uppehållstillstånden, som skall beviljas av invandrarverket.
Med de långa handläggningstider som råder så är det troligt att studenten för
länge sedan har gett upp hoppet om att få studera i Sverige, när han/hon
äntligen erhåller ett tillstånd. Det andra problemet är studentbostäderna, ef-
tersom dessa är en bristvara på våra universitetsorter.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsministern:
Vilka åtgärder avses att vidta för att underlätta för utländska studenter att
studera i Sverige på Erasmus-stipender?
1990/91:290 av Eva Goés (mp) till industriministern om säkerheten vid kärn-
teknisk hantering:
”Det allvarligaste felet någonsin” skedde i november i forskningsreaktor
R2, Studsvik, enligt Bengt Pettersson på SKI. Vid en rutinkontroll avslöja-
des att två av sex styrstavar som används för att snabbstoppa reaktorn inte
fungerade. Han påpekade att det är allvarligt med så stora brister i en väsent-
lig säkerhetsfunktion. ”Att styrstavarna kärvar emellanåt händer, men det är
dock ovanligt att skadorna drabbar fler än en åt gången”, säger Börje Nils-
son på Studsvik. Styrstavarna reglerar kärnklyvningen i reaktorn och an-
vänds för att stänga av den.
Nästan samtidigt hände en olycka i Västerås vid transport av uranhexa-
fluorid till kärnbränslefabriken, då tre tunga behållare föll från en lastbil.
Vad hade hänt om en brand uppstått och uranhexafluoriden övergått i gas-
formigt tillstånd på grund av en kollision?
Hur har industriministern och industridepartementet följt upp dessa inci-
denter och säkerheten vid kärnteknisk hantering över huvud taget?
11 § Kammaren åtskildes kl. 16.32.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5§ anf. 19 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
I Barbro Karlsson
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
63
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
Torsdagen den 6 december
Meddelande om kammarens sammanträdesplan för tiden den 10 ja-
nuari-den 28 mars 1991............................. 1
Talmannen
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Fortsatt ledighet.................................... 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 5
december........................................ 1
Näringsutskottets betänkande NU9
Näringsutskottets betänkande NU11
Näringsutskottets betänkande NU13
Näringsutskottets betänkande NU14
Meddelande om samlad votering........................... 3
5 § Skogsbruket i fjällnära skogar.......................... 3
64
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Debatt
Sven Eric Lorentzon (m)
Anders Castberger (fp)
Lennart Brunander (c)
Talmannen (om debattreglerna)
Annika Åhnberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Martin Segerstedt (s)
Ivar Virgin (m)
Ulla Orring (fp)
Karin Israelsson (c)
Hans Dau (m)
Åsa Domeij (mp)
Beslut fattades efter 8 §
6§ Björnlandets och Djurö nationalparker................... 52
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Beslut fattades efter 8 §
7 § Justitieombudsmännens redovisning av sin verksamhet till
1990/91 års riksmöte m.m............................ 52
Konstitutionsutskottets betänkande KU 16
Beslut fattades efter 8 §
8 § Anslag till utredning om fast förbindelse över Öresund m.m. . . 53
Trafikutskottets betänkande TU10
Debatt
Rune Thorén (c)
Viola Claesson (v)
Bertil Persson (m)
Roy Ottosson (mp)
Birger Rosqvist (s)
Beslut................................................ 58
Jordbruksutskottets betänkande JoU13
Jordbruksutskottets betänkande JoU14
Konstitutionsutskottets betänkande KU 16
Trafikutskottets betänkande TU10
9 § Anmälan om interpellation
1990/91:114 av Margitta Edgren (fp) om folk- och bostadsräk-
Prot. 1990/91:40
6 december 1990
ningen ........................................ 60
10 § Anmälan om frågor
1990/91:286 av Olle Östrand (s) om sjuktransporter med heli-
kopter ........................................ 61
1990/91:287 av Lena Öhrsvik (s) om invandrarbarns svensk-
språksträning i förskolan.......................... 61
1990/91:288 av Margit Gennser (m) om insynen i kommunala
bolag......................................... 62
1990/91:289 av Ulf Melin (m) om Erasmus-stipendiater..... 62
1990/91:290 av Eva Goes (mp) om säkerheten vid kärnteknisk
hantering...................................... 62
65
gotab 97435, Stockholm 1991