1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 29 november.
Protokoll
1990/91:39
Vårdnad och
umgänge
2§ Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU16
Trafikutskottets betänkande 1990/91 :TU10
Jordbruksutskottets betänkanden 1990/91:JoU13 och JoU14
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att lagutskottets betänkanden LU13 och LU14, fi-
nansutskottets betänkanden FiU5, FiU6, FiU7 och FiU9 samt skatteutskot-
tets betänkanden SkU3 och SkU5 skulle avgöras i ett sammanhang efter av-
slutad debatt.
3 § Vårdnad och umgänge
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU13 Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8).
Anf. 1 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Familjen är en viktig grundenhet i vår samhällsbyggnad. Att
stärka familjens ställning i det sociala nätverket är därför ett viktigt mål för
den socialdemokratiska familjepolitiken.
Svensk familjerätt har sedan början av 1970-talet varit föremål för ett fort- ' i
löpande reformarbete. Familjen har stått i centrum för detta reformarbete.
I regeringens proposition om vårdnad och umgänge, som riksdagen i dag
skall ta ställning till, fullföljs den inriktningen.
Förslagen i propositionen sätter familjen och det gemensamma föräld- 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
raansvaret i förgrunden. Men förslagen i propositionen innebär också att
ännu större tonvikt än hittills läggs på barnens intressen. En reform i enlighet
med propositionen kommer därför också att innebära en förstärkning av
barnens ställning i samband med vårdnads- och umgängesfrågor.
Föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnen kan växa upp under
trygga och goda förhållanden och med möjlighet till nära kontakter med
båda föräldrarna. All erfarenhet visar att en bristfällig kontakt mellan barnet
och en av föräldrarna kan störa barnets utveckling.
Detta gäller inte minst den sociala anpassningen. En mycket stor del av de
ungdomar som hamnar i kriminalitet har en dålig kontakt med en av föräld-
rarna. De nu framlagda förslagen kan därför också bidra till att motverka en
utveckling mot kriminalitet hos barn och ungdom.
En grundläggande tanke bakom de förslag som lagts fram i propositionen
är att bana vägen för en utveckling mot att föräldrarna i så stor utsträckning
som möjligt själva skall kunna komma överens om hur vårdnads- och um-
gängesfrågor skall ordnas.
Det ligger i sakens natur att barnets möjligheter att ha en nära och god
kontakt med båda föräldrarna underlättas, om dessa kan samarbeta i frågor
som rör barnet. Det är också givet att förutsättningarna för ett sådant samar-
bete är större, om föräldrarna själva kan enas om vårdnad och umgänge än
om avgörandet måste överlämnas till en domstol.
Ett första led i reformen är därför en ökad satsning på samarbetssamtal,
alltså samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig
fram till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. Sådana sam-
tal förekommer redan på många håll, och resultaten är genomgående
mycket positiva. Jag tror inte att någon i dag ifrågasätter värdet och betydel-
sen av samarbetssamtalen. Det finns därför goda skäl att lyfta fram dessa
ytterligare som en modell för att lösa vårdnads- och umgängestvister.
Detta gör vi på två sätt med de nya reglerna. Dels ser vi till att samarbets-
samtal kan komma till stånd i samtliga landets kommuner. Alla föräldrar,
var de än bor i landet, skall alltså ha möjlighet att kunna få samarbetssamtal.
Dels ger vi domstolarna en möjlighet att i vårdnads- och umgängesmål
själva ta initiativ till samarbetssamtal. Även om en rättegång har inletts, bör
alla möjligheter att åstadkomma en samförståndslösning tas till vara.
Med utgångspunkt i att lagreglerna bör främja ett gemensamt föräldraan-
svar är det naturligt att den gemensamma vårdnaden sätts i fokus. Gemen-
sam vårdnad innebär att föräldrarna tillsammans tar det rättsliga ansvaret
för barnet och i samråd löser de frågor som rör barnet.
Erfarenheten visar att kontakterna mellan barnet och den förälder som
barnet inte bor tillsammans med i regel är markant tätare när föräldrarna
har gemensam vårdnad än när de inte har det. De flesta särboende föräldrar
som har gemensam vårdnad är också nöjda med denna vårdnadsform och
vill gärna rekommendera den även för andra föräldrar.
Vi tar nu ytterligare ett steg på vägen mot gemensam vårdnad som den
grundläggande vårdnadsformen. Gemensam vårdnad skall bli möjlig inte
bara när föräldrarna är helt ense om detta. Den skall också kunna användas
i sådana fall då en eller båda föräldrarna i första hand vill ha ensam vårdnad
men i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. Detta gör systemet mer
flexibelt och skapar bättre förutsättningar för att i det enskilda fallet uppnå
den lösning som är bäst för barnet.
För ogifta sammanboende föräldrar är naturligtvis den gemensamma
vårdnaden lika naturlig som för gifta sammanboende föräldrar. Eftersom det
inte finns någon entydig och i alla lägen klar markering av när ett samboför-
hållande föreligger är det svårt att ha den gemensamma vårdnaden som au-
tomatisk huvudprincip.
Vi inför nu en ordning som i praktiken ger ogifta föräldrar samma fördelar
som en huvudregel om gemensam vårdnad. Föräldrarna skall samtidigt som
de lämnar socialnämnden de uppgifter som behövs för att fastställa faderska-
pet kunna anmäla att de vill ha gemensam vårdnad.
I de fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan en av föräldrarna ensam
skall anförtros vårdnaden kommer frågan om umgänge mellan barnet och
den andra föräldern i förgrunden. Det är viktigt att de som handlägger frågor
om umgänge gör detta på ett nyanserat sätt och försöker finna en ordning
som har förutsättning att fungera i praktiken.
Ett särskilt problem när det gäller umgängesfrågorna är s.k. umgängessa-
botage, fall där en förälder utan fog försöker hindra en kontakt mellan bar-
net och den andra föräldern. Vi kan inte acceptera att en förälder ensidigt
och utan skäl försöker hindra kontakten mellan barnet och den andra föräl-
dern.
Samhällets syn på detta måste klart markeras. Det gör vi genom en lagänd-
ring som direkt sätter barnets behov av kontakt med båda föräldrarna i för-
grunden.
Denna regel har i den allmänna debatten missuppfattats på några håll. Låt
mig därför en gång för alla slå fast att regeln på intet sätt innebär att vårdna-
den mer eller mindre automatiskt skall överflyttas till den andra föräldern
när vårdnadshavaren motsätter sig att barnet får träffa den andra föräldern.
Det är ju självklart, och det betonas också på upprepade ställen i proposi-
tionen, att varje fall måste bedömas för sig. Det kan finnas mycket goda skäl
för en vårdnadshavare att motsätta sig att barnet får umgås med den andra
föräldern. Denne kan exempelvis ha gjort sig skyldig till misshandel eller an-
nat övergrepp mot barnet.
Även om det inte är på det viset, kan det från barnets synvinkel ändå vara
bäst att få stanna kvar i sin invanda miljö. Vad det handlar om är i stället
att i lagen slå fast det synsättet, om vilket det i dag råder stor enighet inom
beteendevetenskapen, att det för ett barns utveckling är viktigt att barnet
har nära och goda relationer till båda föräldrarna.
När det skall bedömas om vårdnaden om ett barn skall flyttas över från
den ena föräldern till den andra är således frågan om barnets behov av kon-
takt med båda föräldrarna bara en av flera omständigheter som skall beak-
tas. Det är helhetsbedömningen av samtliga omständigheter i det enskilda
fallet som skall avgöra om en överflyttning av vårdnaden bör ske.
Den regel jag nu har talat om är ett led i strävandena att främja goda kon-
takter mellan barn och föräldrar. I samma riktning verkar en annan regel om
att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna den andre föräldern sådana
upplysningar som kan främja umgänget.
Umgängesföräldern är en viktig person i barnets liv, och för att barnets
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
umgänge med den föräldern skall flyta så bra som möjligt bör umgängesför-
äldern vara så informerad om barnets förhållanden att föräldern på ett natur-
ligt sätt kan leva med i barnets vardag. För de flesta föräldrar framstår detta
som självklart, men för de föräldrar för vilka det inte gör det kan en uttryck-
lig bestämmelse ha ett pedagogiskt värde.
I de vårdnads- och umgängestvister som inte kan lösas genom att föräld-
rarna kommer överens måste i regel en vårdnadsutredning göras. Sådana ut-
redningar kan bli mycket tidskrävande, och vi vill nu effektivisera och på-
skynda utredningsförfarandet. Ett viktigt inslag är att socialnämnden inte
längre skall yttra sig över vårdnadsutredningar. Detta medför inte bara att
tid kan sparas, utan man slipper också processandet inför socialnämnden.
Därigenom kan man minska den risk för fördjupade motsättningar som inte
sällan blir följden av den rättegångsliknande handläggningen av vårdnadsut-
redningar i socialnämnderna.
Det har från några håll sagts att det juridiska inslaget kommer att öka och
det sociala minska om förslaget genomförs. Som jag ser det blir det snarare
tvärtom. Hela reformen präglas av en betoning av de sociala aspekterna och
en strävan efter samförståndslösningar. Men om det till slut ändå kvarstår en
tvist, är det domstolens uppgift att lösa den tvisten. Vad det handlar om är en
renodling av funktionsuppdelningen mellan sociala instanser och domstol.
En fråga som under många år har varit föremål för kritik är systemet med
interimistiska eller provisoriska beslut i vårdnadsmål. Sådana beslut fattas i
ett inledande skede av rättegången, oftast på ett mycket knapphändigt mate-
rial, och de har inte sällan en styrande inverkan på det slutliga avgörandet.
Här går vi nu in med åtgärder. I stället för ett interimistiskt beslut om vårdna-
den skall domstolen kunna nöja sig med att besluta om vem barnet skall bo
tillsammans med så länge tvisten inte är avgjord.
En sådan ordning ligger väl i linje med det grundläggande synsättet att
markera den gemensamma vårdnaden som den naturliga och primära vård-
nadsformen. Det är inte rimligt att en domstol på ett knapphändigt material
skall skilja en förälder från hela det rättsliga ansvaret för barnet. För föräld-
rarna kan det också ha en positiv psykologisk effekt att det interimistiska
beslutet blir mindre ingripande. I framtiden kommer därför i det flesta fall
den gemensamma vårdnaden att bestå, i vart fall till dess att det slutliga av-
görandet kan fattas.
Jag har nu presenterat huvuddragen i de förslag som riksdagen i dag skall
ta ställning till. Det handlar om ett paket med olika komponenter, där de
skilda komponenterna, var och en på sitt sätt, är avsedda att stryka under
den vikt som vi tillmäter betydelsen av goda relationer mellan barn och för-
äldrar. Att uppnå detta är naturligtvis inte bara en fråga för lagstiftaren, utan
också en fråga om tillämpningen av lagen och om praktiskt handlande. Men
det är min förhoppning att vi genom de nya reglerna skall ha lagt den nöd-
vändiga grunden.
Av lagutskottets betänkande synes framgå att det i Sveriges riksdag i allt
väsentligt finns en allmän uppslutning kring de förslag som har lagts fram i
propositionen. Det betyder såvitt jag kan förstå att det här i riksdagen finns
en gemensam syn på betydelsen av att sätta familjen och särskilt barnens
intressen i centrum för reformarbetet. Det är mycket glädjande.
Herr talman! Jag vill redan nu säga att jag dess värre inte kommer att
kunna vara med i kammaren under hela den kommande debatten, eftersom
jag sedan länge har en tjänsteresa inbokad. Men jag hoppas att det skall bli
en intresseväckande debatt. Trots den stora samsyn som råder i grundfrå-
gorna, finns en hel del frågor som kan behöva debatteras. Barnen och bar-
nens rätt och situation i samhället är värda all den uppmärksamhet de kan
få.
Anf. 2 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Dagens betänkande, Vårdnad och umgänge, berör föräldra-
skapets innersta väsen, rätten att få ta hand om sitt barn. Ingrepp i denna
rätt måste göras med största försiktighet och efter mycket noggranna övervä-
ganden. Ställningstagandena är svåra. Betänkandet syftar till att minska de
spänningar och den ångest som uppstår i dessa situationer genom att det i än
större utsträckning låter föräldrarna ta ett gemensamt ansvar för barnet och
själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågorna skall lösas.
Vi tillskyndar dessa förslag och anser att utskottets skrivningar är väl av-
vägda. Barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål
skall enligt utskottets mening i fortsättningen tas till vara på ett mera påtag-
ligt sätt. Här finns ett tillkännagivande som går längre än propositionen. Vi
finner det glädjande och kan konstatera att flera av våra motionärer i dessa
frågor har blivit väl tillgodosedda. Vi gläds också åt framgångarna i utskottet
vad gäller att skyndsamhet skall påkallas då det gäller vårdnadsutredningar.
Våra motionärer har också tagit upp frågan om resekostnader vid utövande
av umgängesrätten. Utskottet har här ett tillkännnagivande som efterlyser
förslag från regeringen, förslag som bör komma skyndsamt. Även på denna
punkt är således våra motionärer väl tillgodosedda.
Betänkandet innehåller många utmärkta synpunkter i dessa svåra frågor.
Alla kan inte beröras här, men värt att nämna är att samarbetssamtalen ges
en starkare ställning. De har visat sig kunna hjälpa föräldrar att finna lös-
ningar.
Men allt kan givetvis inte lösas med lagstiftning. Ett bra och nära föräldra-
skap skapas inte i första hand med lagstiftning, utan med aktiva föräldrain-
satser, ansvar och deltagande i barnets vardag. Inte minst är det viktigt att
bli mer uppmärksam på tidsfaktorns betydelse när det gäller umgänget med
barn.
Moderata kvinnoförbundet har i 20 år haft ett program som då och då revi-
deras i takt med tiden. Det heter Barnet i centrum, och det är just vad det
här handlar om - att sätta barnet i centrum. Betänkandet försöker göra det.
Barnets behov lyfts fram, och barnet har behov av båda sina föräldrar. Men
även mor- och farföräldrar har fått en alltmer ökande betydelse för barnen
i den moderna världen där båda föräldrarna heltidsarbetar. Känslomässiga
relationer till mor- och farföräldrarna är också en verklighet som kan på-
verka det vi alla eftersträvar, nämligen barnens bästa.
Vi har en reservation, nr 14, som grundar sig på en motion av Allan Ek-
ström, i vilken han yrkar avslag på propositionens förslag att byta ordet fa-
derskapserkännande mot faderskapsbekräftelse. Vi moderater har följt upp
motionen och yrkar avslag på betänkandet i denna del. I denna synpunkt har
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
vi också stöd av lagrådet. Terminologi och nyspråk ändrar inte verkligheten.
Man kan också konstatera att det i dessa internationella tider, inte minst med
tanke på Tysklands enande, finns anledning att behålla ett ord som liknar
danskans och tyskans anerkennen. Det är ingen stor fråga, men Allan Ek-
ström har en poäng i sin motion som förtjänar att lyftas fram i en debatt om
vårdnad av barn. Han menar att fadern kan undvika hela förfarandet genom
att gifta sig med barnets mor.
Till betänkandet finns också fogat ett särskilt yttrande. Här pekar jag på
två punkter som är oerhört angelägna att hålla i fokus. Just här ligger nämli-
gen den oro som kommit till uttryck bland dem som känner tvivel inför en
del av förslagen i betänkandet, inte minst organisationen Barnens rätt i sam-
hället, BRIS.
Betänkandet utgår ifrån att barnens bästa skall gälla. Men det är när det
detta skall tolkas som svårigheterna uppstår. Syftet är alla ense om - men
hur uppnås det? När nu gemensam vårdnad blir huvudregel är det oerhört
angeläget att domstolarna är lyhörda för även svaga uttryck som kan visa att
barnen kanske trots allt inte mår bäst av gemensam vårdnad. Skulle man
misslyckas i att fånga upp dessa fall, blir priset för barnen högt, och lagstift-
ningen kommer då inte i samklang med det allmänna medvetandet. Det skall
inte bli den som skriker högst som skall lyckas göra sin stämma hörd i dessa
mål. Det skall inte krävas ett särskilt civilkurage för att gå emot gemensam
vårdnad. Den får givetvis aldrig utnyttjas som ett hot för att framtvinga um-
gängesrätt i olämpliga fall. Inte heller får den vara så stark att den förhindrar
att synpunkter som skyddar barnet kommer i dagen. Barn får givetvis aldrig
användas som verktyg i rehabiliteringen av den som begått övergrepp - om
än aldrig så lindriga.
Umgängesrätten får inte bli en börda för barnet. Barnet skall inte tvingas
till den. Bland det mest centrala i betänkandet är därför utskottets ställnings-
tagande för att ge barnet möjlighet till ett grundläggande inflytande i vård-
nads- och umgängesprocessen. Detta krav bör regeringen snarast konkreti-
sera.
Beslut i dessa frågor kan ha en avgörande betydelse för en människas liv.
Finns det brister i lagstiftning och tillämpning, bör dessa därför rättas till
utan dröjsmål. Lagstiftningens uppgift är att underlätta barnens situation vid
skilsmässa, inte försvåra den. Frågornas komplexitet men också deras stora
betydelse för den enskilde gör att det i just detta ärende är särskilt viktigt
med en noggrann utvärdering och uppföljning. Jag förutsätter att en sådan
kommer till stånd och delges utskottet inom rimlig tid.
Jag yrkar bifall till reservation nr 14.
Anf. 3 BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Låt mig till en början säga att det gläder mig att se justitiemi-
nistern här. Ett rättssamhälle bygger ju inte enbart på straffrätt, regler om
brott och straff, utan också på civilrätt. Reglerna för vårdnad och umgänge
handlar om de kanske absolut viktigaste byggstenarna i samhället, nämligen
barnen.
I en skilsmässosituation är, som jag antydde, vårdnad och umgänge med
barn viktiga och känsliga rättsliga frågor. Det har framförts många klagomål
mot gällande lag. Folkpartiet har framfört krav på förbättringar sedan
många år tillbaka, och jag noterar med tacksamhet att vi nu äntligen har fått
ett besked från regeringen i form av den proposition som vi nu behandlar.
Om den kan sägas att den tillgodoser merparten av folkpartiets krav, och det
är synnerligen tacknämligt. Jag vill ta tillfället i akt att framföra ett tack till
justitieministern för att det är på det sättet.
Men tyvärr nådde regeringen inte heller i den här frågan ända fram. Därav
våra många reservationer. De är närmare bestämt 17 stycken. Jag hoppas att
justitieministern har tid att stanna inte bara för att ta emot mitt tack för vad
som är bra, utan även för att höra kritiken mot det som är dåligt.
Folkpartiets inställning kan sammanfattas på följande sätt. Det råder stor
enighet om att barnets bästa - och jag vill använda det uttrycket och inte
barnets intresse eller något liknande, utan barnets bästa i vid mening- måste
framhävas mer. Den gemensamma vårdnaden från äktenskapet bör inte
upplösas i onödan. Vid äktenskapsskillnad mellan föräldrarna behöver fak-
tiskt barnen båda sina föräldrar, och kanske behöver de sina båda föräldrar
extra mycket just i skillnadssituationen. Därför måste alla anstränga sig att
uppnå samförståndslösningar. Det minimerar ju också tvisterna inför dom-
stol.
De s.k. samarbetssamtalen får en nyckelroll. Tanken är att domstolen har
rätt att ta initiativ till sådana samtal. Folkpartiet anser att domstolen borde
ha en plikt att ta initiativ till samarbetssamtal utom i rena undantagsfall.
Detta borde faktiskt framgå av lagtexten. Jag blir alltmer övertygad om att
det måste framgå av lagtexten efter det som justitieministern sade här i inled-
ningsanförandet.
Om det nu är oundvikligt med tvist om vårdnad och umgänge krävs två
saker för att det skall bli en riktig dom. Det krävs bra beslutsunderlag och
god kompetens hos dem som behandlar fallet.
Det behövs till en början en bra vårdnadsutredning som utförs av välutbil-
dad personal inom socialtjänsten. Det kan vara en kompetent man eller
kvinna. Jag poängterar detta, eftersom många män i skillnadssituationen
uppfattat det som negativt att de möter en kvinnovärld, och det är kanske
inte en bra start för att lösa tvisten.
Det är också viktigt för en bra vårdnadsutredning att de sociala myndighe-
terna lämnar en rekommendation till rätten hur man anser att vårdnads- och
umgängesfrågan skall lösas. Dessutom måste utredningen utföras med
skyndsamhet. Detta är numera ett lagfäst krav. Så stod det inte i propositio-
nen, och detta framförde folkpartiet i sin motion. Vi noterar att hela utskot-
tet enigt har ställt sig bakom att lagen skall ändras på den punkten.
I detta sammanhang vill jag också betona betydelsen av de s.k. snabbytt-
randena, dvs. de yttranden vid interimistiska beslut som justitieministern här
har talat en del om. Det är bra att dessa beslut, helt i linje med folkpartiets
mångåriga inställning, endast gäller den faktiska vårdnaden. Men dessa
snabbyttranden som lämnas från de sociala myndigheterna till domstolen
inte bara bör utan skall inhämtas av rätten före beslut. Det är ett faktum att
dessa interimistiska beslut har en mycket styrande inverkan på de slutliga
besluten. Det tycks justitieministern vara medveten om, men man orkar inte
gå ändå fram. Har man den inställning som justitieministern här har sagt,
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och i
umgänge
skall man också säga ja till att det i lagen skall framgå att dessa s.k. snabbytt-
randen skall inhämtas.
För övrigt kan sägas att det naturligtvis är självklart att alla som vid en tvist
skall bedöma s.k. barnmål skall besitta en rejäl barnkompetens som innebär
kunskap om barns behov och förhållanden. Den behövs inte bara på den
sociala sidan, vilket är mer uppenbart, utan även inom domstolen. Härav
följer att det i barnmålen i princip endast borde utnyttjas ordinarie domare.
De har en betydligt längre domarerfarenhet än någon extra tillkallad tings-
fiskal. Vid behov skall domstolen också kunna använda sig av en barnexpert
som är särskilt sakkunnig och som kan förse domstolen med alla de viktiga
fakta som är nödvändiga för att komma fram till ett bra och riktigt resultat.
De faktorer som jag anfört skulle främja en god dom i dessa mycket svåra
frågor. Det är beklagligt att utskottets majoritet inte ställer sig bakom dessa
enkla självklara krav.
Herr talman! Det bör särskilt tilläggas en del saker om umgängesrätten.
Vid tvist om den gemensamma vårdnaden blir umgängesrätten synnerligen
viktig. Det gäller både för vårdnadshavaren och för umgängesrättshavaren.
Båda har sin plikt att ha ett umgänge med barnen, en god kontakt med bar-
nen, och att främja varandras kontakt. Det är en plikt mot barnet.
Det är en mycket grannlaga uppgift för domstolen att avgöra hur en um-
gängesrätt skall konstrueras, och det är förknippat med många problem. Jag
skall här ta upp några av dessa problem. Det gäller för det första umgänges-
rättens omfattning. I hittillsvarande praxis har den varit otillfredsställande.
Praxis har varit alldeles för stelbent. Man har haft en schabloniserad tillämp-
ning som varit nästan lika i alla fall och som utgått från att alla familjer är
likadana. Man har nästan aldrig uteslutit umgängesrätten, och inte ens vid
sexuella övergrepp mot barnen har pappan, vilket borde vara självklart, för-
lorat sin umgängesrätt. Det finns därför, precis som justitieministern säger,
behov av nya signaler för att få en annorlunda och mer nyanserad praxis.
Lagstiftarens grundläggande tanke är att barnets bästa entydigt - jag vill
betona detta - skall stå i centrum. Men detta hade framgått mycket tydligare
med folkpartiets förslag till lagtext i föräldrabalken 6:15, där vi vill att um-
gängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet — inte som i
dag och som propositionen förordar: ”så långt som möjligt”. Detta är ett all-
deles för neutralt, könlöst och okänsligt uttryck för att det skall tillgodose
barnets bästa. Dessutom borde begreppet preciseras i lagen. Enligt folkpar-
tiet bör umgängesrätten bestämmas ”med utgångspunkt från barnets ålder
och mognadsgrad, känslomässig anknytning mellan barnet och umgänges-
rättshavaren, barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes förhållan-
den".
Det är beklagligt att justitieministern och utskottsmajoriteten inte har ut-
nyttjat detta tillfälle till att skapa klarhet i lagen. Därför förvånar det mig
inte när justitieministern här och nu sade att den här regeln har missförståtts.
Ja, den har missförståtts allaredan. Man behöver bara läsa den här veckans
tidningar så ser man det. Med folkpartiets modell hade man uppnått en tyd-
lig ny signal för en nyanserad praxis.
För det andra gäller det informationen mellan vårdnadshavare och um-
gängesrättshavare. Informationsutbytet har hittills inte varit lagfäst. Numera
är informationsskyldigheten en plikt för vårdnadshavaren och en rätt för um-
gängesrättshavaren — för övrigt ett gammalt folkpartikrav. Tyvärr är denna
informationsskyldighet av svårbegriplig omfattning. Det sägs här att infor-
mationsskyldighet föreligger bara i den mån den ”kan främja umgänget”.
Enligt min uppfattning är detta ett alldeles för snävt synsätt. Informations-
skyldigheten borde i stället omfatta ”erforderliga upplysningar om barnets
förhållanden och utveckling”. För att närmare beskriva detta begrepp kan
jag säga att det är mera omfattande och vardagligt inriktat och inte bara
snävt tillyxat för umgängestiden, som är en del av ett barns liv. En sådan
utformning skulle främja barnets bästa, även i det långa livsperspektivet.
För det tredje handlar det om kostnaderna för umgängesrättens utövande,
och det gäller främst resekostnaderna. Umgängesrätten har faktiskt en kost-
nadssida. Det kostar att resa för att hälsa på sitt eget barn. Detta är alla be-
rörda medvetna om, men det inser tydligen inte regeringen. Umgängesrätts-
havaren står i dag för hela kostnaden, trots att den borde delas mellan mam-
man och pappan. Tyvärr lägger ekonomin alltså hinder i vägen för umgäng-
esrättens utövande. Lagutskottet har flera gånger efterlyst en reglering från
regeringens sida. Nu måste regeringen verkställa denna beställning. Det går
inte att tala vackert om umgängesrätten samtidigt som man nonchalerar den
praktiska verkligheten, i det här fallet kostnaderna.
För det fjärde måste de s.k. umgängessabotagen minskas. Tyvärr före-
kommer sabotage där vårdnadshavaren påfalla upptänkliga sätt hindrar um-
gängesrättshavaren att utöva sin umgängesrätt. Sådant måste motverkas om
det inte sker av beaktansvärda skäl — man skall inte blunda för att det i vissa
situationer kan föreligga sådana skäl. Det finnsjfvå sätt som kan användas för
att hindra och motverka de otillbörliga sabotagen. Det ena är att ompröva
vårdnaden - vilket vi i folkpartiet har föreslagit — och det andra är att införa
en straffsanktion. Jag är fullt medveten om att man inte kan straffa fram
goda relationer mellan barn och föräldrar, men genom den uttryckliga lag-
stiftning som folkpartiet har föreslagit kan man kanske förebygga en lång rad
problem. Dessutom har det väl samma pedagogiska värde som justitieminis-
tern talade om i sitt inledningsanförande när det gällde informationsskyldig-
heten.
För det femte: Om föräldrar inte följer rättens dom måste den naturligtvis
verkställas med tvång; domar är ju till för att följas. Gällande regler är dock
stelbenta och borde därför ändras på två punkter. Verkställighet bör alltid
vägras vid minsta risk för barnen, och länsrätten bör i en sådan situation
självmant kunna initiera en omprövning av vårdnadsfrågan i tingsrätten.
Herr talman! Ensamma pappor är en viktig och angelägen fråga. En kedja
är ju inte starkare än sin svagaste länk. Familjerelationen består av mamma,
pappa och barn. Det förefaller som det är pappan som är den svagaste län-
ken. Orsaken är att den ensamstående, frånskilde mannen drabbas av
dubbla separationer. Han förlorar både sin föräldraroll och sitt nätverk i
form av vänner, släkt osv. Resultatet blir oundvikligen att mannen inte sällan
hamnar i kris, en kris som följs av missbruk, vilket i sin tur leder till ohälsa
och kriminalitet och ytterst till självmord. Det är inte bara som jag står här
och säger, utan det är statistiskt bevisat att det förhåller sig så.
Skuldfrågan kan alltid diskuteras och vems felet är, men det gagnar inget.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
En sak är emellertid uppenbar: ytterst drabbas barnet. Vår kunskap om de
ensamma pappornas situation är helt otillräcklig. Problemen, orsakerna och
de samhällsekonomiska konsekvenserna borde kartläggas och lämpliga för-
bättringsåtgärder vidtas. Detta har påpekats från folkpartiets sida år ut och
år in. Regeringen har struntat i detta, trots att justitieministern i sitt inled-
ningsanförande noggrant poängterade hur viktigt det är att upprätthålla kon-
takten.
I lagutskottet avgavs inte en enda röst för de ensamma fädernas situation,
förutom från folkpartiets sida. Det känns utomordentligt trist, särskilt för
barnens skull.
Det finns också andra typer av föräldraskap som behöver uppmärksam-
mas. Det förekommer faktiskt andra föräldrakonstellationer än kärnfamil-
jer, och dessa uppmärksammas alldeles för litet. Jag skall i all korthet ta upp
några frågor kring detta.
Vid samboende utan äktenskap borde den ogifte faderns ställning förbätt-
ras, särskilt för barnens skull. En faderskapspresumtion borde införas vid
samboförhållande som i princip motsvarar den vid äktenskap. Detta förslag
har avstyrkts av majoriteten. Även i fortsättningen krävs en uttrycklig vilje-
förklaring från den ogifte pappan. Enligt förslag från justitieministern skall
denna viljeförklaring benämnas ”faderskapsbekräftelse”. Jag tycker att det
är en dålig term. För mig och för många andra går då tankarna till någon
form av ”leverans” som bekräftas i efterhand på ett typiskt affärsmässigt sätt.
Det vore bättre att använda ordet ”faderskapsförklaring”. En sådan förkla-
ring kunde avges av en stolt fader direkt vid det efterlängtade barnets fö-
delse. Det skulle innebära en bra start för barnet, justitieministern.
Vid vissa föräldraskap uppkommer speciella problem, och det gäller de
s.k. sociala föräldraskapen. Vid styvföräldraskap och familjehemsföräldra-
skap är den rättsliga situationen synnerligen oklar. Vi i folkpartiet vill skapa
en rättslig reglering, men det har majoriteten avvisat. Jag höll på att säga att
det kvittar. Verkligheten kommer att bli sådan att regeringen — hur den nu
kommer att se ut - tvingas att reglera detta.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag betona att barn alltid behöver två för-
äldrar, även efter skilsmässan. Umgängeskontakten måste bibehållas och
umgängestrassel måste på alla sätt minimeras just för barnens bästa.
Folkpartiet liberalerna stöder samtliga sina reservationer. Jag kan glädja
alla med att votering kommer att begäras endast beträffande reservationerna
6, 10 och 28.
Anf. 4 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) replik:
Herr talman! Bengt Harding Olson har ansett att det i 6 kap. 15 § föräldra-
balken uttryckligen bör anges att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad
som är bäst för barnet. Han har också hävdat att paragrafen bör innehålla
en precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av vad
som är bäst för barnet.
För egen del vill jag konstatera att 6 kap. 15 § föräldrabalken redan anger
att domstolen skall besluta i fråga om umgänge efter vad som är bäst för bar-
net. Bengt Harding Olson är således i den delen redan tillgodosedd i den
10
gällande lagstiftningen. Jag höll på att säga att Bengt Harding Olson återigen
bara har läst halva paragrafen.
När det gäller Bengt Harding Olsons krav på preciseringar i paragrafen
anser jag att det skulle vara olämpligt att göra sådana preciseringar. Som ut-
skottsmajoriteten har framhållit är det tvärtom önskvärt med en större flexi-
bilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet när umgänges-
frågor, som är mycket svåra att avgöra, skall bedömas. Preciseringar av det
slag som Bengt Harding Olson önskar göra i den paragrafen skulle motverka
detta syfte.
När det gäller faderskapspresumtion är det viktigt när man handlägger fa-
derskapsärenden att det görs på ett så smidigt och enkelt sätt som möjligt.
Det är viktigt att det sker under former som inte är integritetskränkande.
Jag anser att de system som vi har i dag uppfyller de kraven.
Det går knappast att införa en faderskapspresumtion för sambofallen. I
samboförhållanden finns inte såsom vid äktenskap en helt entydig och för
alla synlig markering av att ett samlevnadsförhållande föreligger. Det kan
inte gärna komma i fråga att införa ett regelsystem för faderskapspresumtion
i sambofall som innebär att det inte med tillräcklig säkerhet går att avgöra
om någon verkligen är far till barnet. Liksom utskottsmajoriteten ställer jag
mig således avvisande till att införa faderskapspresumtion för sambofall.
Detta gör jag med hänsyn till barnets intresse.
När det gäller frågan om vilken terminologi man skall använda i stället
för den som vi använder i dag - erkännande av ett faderskap - anser jag att
bekräftelse av ett faderskap är en betydligt bättre term. Termen förklaring,
som Bengt Harding Olson förespråkar, kan jag inte alls anse vara lämplig i
det här sammanhanget. Termen finns nämligen redan i föräldrabalken, men
har då en helt annan betydelse.
Bengt Harding Olson sade inledningsvis att han var glad för propositio-
nen. Det gläder mig att han är glad. Han sade också att regeringen inte hade
nått ända fram. Jag undrar om det inte är ett missförstånd. Är det inte så att
regeringen har nått ända fram, medan folkpartiet inte har gjort det? Visar
inte reservationerna det?
Anf. 5 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Jag förstod det mesta som justitieministern sade, men det
sista begrep jag inte. Det kanske kvittar.
Man använder en betänklig och, vill jag påstå, felaktig lagstiftningsmetod.
Man skriver in viktiga regler och synpunkter i motiven i stället för i lagtex-
ten. Enligt min uppfattning räcker det inte med att det står i motiven. Vik-
tiga regler skall stå i lagen. Det gäller initiativplikten, som jag har nämnt,
och umgängesrätten. Däremot lyckades vi faktiskt få skyndsamhetsbegrep-
pet, som bara återfanns i motiven, att bli inskrivet i lagstiftningen. Det är
viktigt att man skiljer på detta. Det är där signalerna ges.
Justitieministern borde rimligen inse att det är viktigt att lagstiftningen är
klar. Vi har nu senast blivit förvånade - det gäller inte bara regering utan
möjligen också riksdag - över den oklarhet som vidlåder rattfyllerilagstift-
ningen. När det gäller begreppet barnets bästa står det så som jag har sagt
i lagstiftningstexten. Begreppet preciseras inte, vilket jag efterlyser. Justitie-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
11
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
12
ministern säger att en sådan precisering skulle låsa. Nej, den behöver inte
alls låsa. Precisering är inte detsamma som låsning. Precisering är detsamma
som att man skapar klarhet och undviker missförstånd. Det är faktiskt två
skilda saker.
Jag vill poängtera att den beskrivning som folkpartiet har i sista stycket
när det gäller den här paragrafen inte är tagen ur luften. Den är grundad på
BRIS, Barnens rätt i samhället, synpunkter. Det bör därför rimligen vara en
acceptabel precisering som, vill jag påstå, skulle ge den nyanserade tillämp-
ning som alla efterlyser.
Man skulle kunna ta upp frågorna om faderskapspresumtion. Jag vet att
diskussion inte lönar sig på den punkten. Jag skall inte gå vidare med detta.
Jag tänker inte heller diskutera vidare huruvida vi skall ha den ena eller
den andra termen. Det här är för viktigt för att man skall prata om annat.
Det är symptomatiskt att justitieministern inte tog upp en viss fråga. Jag
ägnade en stor del av mitt anförande åt ensamma fäders situation. Det är ett
känt problem för alla, utom tydligen för justitieministern och riksdagen. Det
diskuteras i alla media. Det är ett beklämmande ointresse från justitieminis-
terns sida att inte ens i repliken kunna säga en enda liten vers som visar att
man tänker på de ensamma papporna, i varje fall från justitieministerns sida.
Anf. 6 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte låta bli att ta en replik när det gäller de ensamma
fäderna. I propositionen framgår på flera ställen vilken betydelse vi även har
tillmätt de ensamma fäderna. Vi har givetvis valt att i första hand tala utifrån
barnets perspektiv och barnets behov av sin pappa. Även faderns intressen
måste vägas in i lagstiftningsarbetet. Så har skett på flera håll.
Jag vill understryka att t.ex. frågan om precisering i lagtext kan ha bety-
delse just för de ensamstående papporna. När det gäller frågan om möjlighe-
ten att utnyttja umgängesrätten, ekonomiskt bidrag och annat i anslutning
till detta utgår jag ifrån att Bengt Harding Olson är medveten om att de frå-
gorna för närvarande bereds i socialdepartementet.
Anf. 7 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Tack, justitieministern, för att vi fick några ord om de en-
samma papporna. De är omnämnda någonstans i marginalen i propositio-
nen, och vi har nu fått ytterligare några ord på vägen. Men det behövs, justi-
tieministern, inte bara ord, utan det behövs åtgärder.
Förklara för mig varför det är fel att titta på dessa frågor och intressera sig
för orsaker, problem m.m. Om inte justitieministern läser alla tidningar, vil-
ket jag inte kan begära, borde hon ändå läsa tidningen Vi eller varför inte
tidningen Aftonbladet, som borde vara av intresse och som kommer varje
dag.
I Aftonbladet visar man intresse för dessa frågor. Nu har justitieministern
sista chansen att säga att det är bra att frågan är uppmärksammad av folkpar-
tiet inkl. Bengt Harding Olson och av tidningarna. Det är ännu bättre att
socialstyrelsen med anledning av tidningarna - jag tror inte att det är med
anledning av folkpartiet - har sagt att man skall göra en utredning. Jag tycker
att justitieministern skall säga att också hon tycker att det är bra.
Vi stöder reservationen i betänkandet, och jag hoppas att justitieministern
uppmanar sina partivänner att göra det för att markera hur viktigt det här är
för barnens skull.
Anf. 8 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) replik:
Herr talman! Bengt Harding Olson lyssnar tydligen inte på vad jag säger.
Frågan är under beredning i socialdepartementet.
Anf. 9 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Ansvaret för att alla barn har bästa möjliga uppväxtförhål-
landen är en för varje vuxengeneration synnerligen viktig uppgift. Både vår
skyldighet gentemot barnen som individer och vårt ansvar för att den nya
generationen skall få bästa möjliga förutsättningar för att föra vårt samhälle
vidare gör att vi vuxna måste ägna stort intresse åt barnens och ungdomarnas
situation. Det är därför enligt centern av största betydelse att vi för en famil-
jepolitik som ger barnen trygghet och rättvisa och att vi för en utbildningspo-
litik som ger alla barn och ungdomar möjlighet till den utbildning som de
önskar och har förutsättningar för.
Ansvaret för barnens bästa måste i första hand ligga på föräldrarna. Men
hela vårt samhälle har ett ansvar för att genom lagstiftning och andra poli-
tiska beslut se till att barnens bästa tillgodoses och att barnens rättigheter
skyddas.
I dagens ärende behandlas barnens ställning i de många fall då barnets
föräldrar separerat eller av annan anledning inte lever tillsammans. Andelen
splittrade familjer är stor i vårt moderna samhälle. Många barn får därför
inte möjlighet att växa upp i ett hem tillsammans med båda sina biologiska
föräldrar. Många av dessa barn lever i en mer utsatt situation än andra barn,
och en större andel av dessa barn riskerar att få problem och i vissa fall att
bli problem för samhället.
Det är viktigt att samhället har möjligheter att skydda och stödja barn i
utsatta situationer. Men oberoende av samhällets ansvar är det av avgörande
betydelse att föräldrarna tar sitt ansvar för sina barn. Föräldraansvaret skall
vara lika stort även om föräldrarna av olika skäl inte finner det möjligt att
hålla samman. Lagstiftningen när det gäller föräldraansvar och barns rättig-
heter när föräldrarna inte håller ihop skall visa samhällets policy i dessa frå-
gor och samtidigt underlätta för föräldrarna att lösa konflikter på det för sina
barn bästa sättet.
När det gäller frågor om vårdnad och umgänge måste barnets bästa vara
utgångspunkten vid alla bedömningar. Barnet — även om det är litet — är en
individ med rättigheter såväl när det gäller samhället som när det gäller sina
föräldrar.
I den proposition som behandlas i det nu aktuella betänkandet föreslås
ändringar i vissa regler, framför allt i föräldrabalken, syftande till att bana
väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i större utsträckning skall
kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.
Centern väckte en kommittémotion med anledning av propositionen. I vår
motion poängterar vi att barnets bästa måste vara ledstjärnan och att föräld-
rarätten måste utgå från barnets behov och barnets bästa. Barn behöver
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
13
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
14
båda sina föräldrar och är oftast beroende av en nära och förtroendefull kon-
takt med dem båda för sin utveckling. Ett barns föräldrar har därför - obe-
roende av om de bor tillsammans eller inte - ett gemensamt ansvar för bar-
nets uppfostran och uppväxt. Enligt vår mening skall huvudprincipen vara
att barn har rätt till båda sina föräldrar. Reglerna om vårdnad och umgänge
måste därför utformas så att barnens bästa sätts i fokus och att föräldraansva-
ret klart framgår.
I vår motion framför vi fyra konkreta krav. De gäller dels mål och omfatt-
ning av verksamheten med samarbetssamtal, dels uttalande om att barnets
bästa blir avgörande vid beslut om vårdnaden, dels översyn syftande till att
stärka barns ställning i mål om vårdnad och umgänge, dels översyn av reg-
lerna för beslut om umgängesrätt så att reglerna präglas av främst hänsynsta-
gande till barnets bästa.
Under den allmänna motionstiden väckte Karin Söder och Ylva Anner-
stedt en motion med krav på lösning av frågan om ersättning för kostnader
vid utövande av umgänge med barn när föräldrarna bor långt ifrån varandra.
Även den motionen behandlas i det nu aktuella betänkandet.
Herr talman! Jag vill här främst något kommentera behandlingen av dessa
båda motioner och kan då konstatera att flera av kraven stöds av ett enigt
lagutskott, men att vi centerpartister i två fall funnit anledning att reservera
oss med anledning av krav i vår kommittémotion.
Jag vill först ta upp frågan om hänsyn till barnets bästa vid beslut om ge-
mensam vårdnad. I propositionen föreslås att domstol skall kunna bestämma
att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en förälder eller
båda yrkat att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och vårdnaden
anförtros en förälder. Enligt centerns mening måste barnets bästa vara vägle-
dande för domstolen vid beslut om vårdnaden. Ett beslut om gemensam
vårdnad - trots att en eller båda föräldrarna önskar ensam vårdnad - måste
kunna grundas på övertygelsen om att gemensam vårdnad kommer att gynna
barnet.
Vi framhåller i vår motion att gemensam vårdnad kan vara olämplig i för-
hållanden där kvinnan på grund av misshandel eller av annan anledning kän-
ner sig pressad och i underläge. För vissa barn kan ett beslut om gemensam
vårdnad medföra att de riskerar att utsättas för psykisk, fysisk och sexuell
misshandel.
Med anledning av vårt motionskrav och motivuttalande i denna riktning
framhåller utskottet bl.a.:
”Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen vid beslut
om gemensam vårdnad vill utskottet understryka att domstolen i såväl dessa
mål som i alla andra vårdnadsmål skall - utifrån de förhållanden som förelig-
ger i det enskilda fallet - besluta efter vad som är bäst för barnet.”
Härigenom och genom övriga skrivningar tillgodoses vårt motionskrav.
Ett annat motionskrav som vi fått stöd för är kravet på ökat inflytande för
barnet i vårdnadsprocesser. Under senare år har frågan om barns inflytande
i dessa processer, bl.a. genom att barnet blir part och kan få ett särskilt om-
bud, diskuterats alltmer, och förslag i denna riktning framlades av utred-
ningen om barnets rätt 1987. Jag vill erinra om att Föreningen Barnens rätt
i samhället, BRIS, i sitt yttrande över den departementspromemoria som
ligger till grund för propositionen pekade på att barnets ställning och intres-
sen inte lyfts fram och markerats tillräckligt i promemorian och att det helt
saknades förslag till ökade möjligheter för barnet att själv komma till tals i
utredningar, domstolar eller på annat sätt få uttrycka sin mening kring vård-
nadsfrågan.
I propositonen diskuteras inte dessa frågor. Med hänsyn härtill och till vårt
motionskrav framhåller utskottet: ”Enligt utskottets mening hade det varit
önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning som rege-
ringen har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om
barnets rätt.”
Utskottet framhåller vidare, i linje med vad som framhålls i vår motion:
”att det finns anledning att överväga en ordning som medger att barnets upp-
fattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett
mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder”.
Utskottet tillstyrker vår motion och föreslår ett tillkännagivande till rege-
ringen.
Även Karin Söders och Ylva Annerstedts motion om lösning av frågan
om kostnaderna för långa umgängesresor tillstyrks av utskottet. 1988 gjorde
lagutskottet ett uttalande i denna riktning och förordade då att de då väckta
motionerna i ärendet skulle överlämnas till kommittén för översyn av reg-
lerna om underhållsbidrag till barn och bidragsförskott. I våras avslutade
denna utredning sitt arbete utan att ha löst frågorna om underhållsbidrag och
bidragsförskott och inte heller frågan om kostnader för umgängesresor.
Lagutskottet finner därför och med anledning av den nämnda motionen
jämte andra motioner med motsvarande krav att det är ”mycket angeläget
att problemet med resekostnader vid utövande av umgängesrätten nu sna-
rast får en lösning.” Utskottet fortsätter: ”Regeringen bör därför skyndsamt
ta upp frågan till närmare överväganden och därefter återkomma med för-
slag till riksdagen.”
Herr talman! Enligt propositionen införs regler om att kommunerna skall
erbjuda föräldrarna samarbetssamtal för lösande av vårdnads- och umgäng-
estvister. Från centern finner vi detta positivt, men när det gäller mål och
omfattning m.m. av samarbetssamtalen har vi vissa synpunkter, som framgår
av vår motion och av reservation 2 bakom vilken även folkpartiet och miljö-
partiet står. Enligt vår mening bör huvudsyftet med samarbetssamtalen vara
att ena föräldrarna kring en lösning som är bäst för barnet. Detta hänsynsta-
gande till barnets bästa måste i vissa fall leda till att samtalen inriktas på att
förmå en av föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad. Detta bör t.ex.
gälla när barnet riskerar att komma till skada på grund av övergrepp i någon
form från en förälder.
Beträffande utformningen av samarbetssamtalen vill vi framhålla det an-
gelägna i att föräldrarna ges möjligheter att påverka valet av samtalsledare.
Samtalen bör kunna genomföras inom ramen för den verksamhet som be-
drivs såväl av familjerådgivningsbyråer som av kyrkliga organisationer.
Vi betonar även vikten av adekvat utbildning för samtalsledare.
En annan betydelsefull fråga när det gäller samarbetssamtalen är att de
enligt vår mening måste ske under familjerådgivningssekretess, dvs. att det
Prof. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
15
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
16
inte är samma person som både genomför samtalen och som i ett senare
skede utför vårdnadsutredningen.
Innan jag går in på den andra reservation som vi avgett i anledning av vår
motion, vill jag kort beröra reservationen 10 om vårdnadshavarens upplys-
ningsskyldighet. I propositionen föreslås en komplettering av föräldrabalken
innebärande att barnets vårdnadshavare skall, om inte särskilda skäl talar
mot detta, till den umgängesberättigade lämna sådana upplysningar rörande
barnet som kan främja umgänget.
Vi centerpartister delar här synpunkterna i en folkpartimotion, där det
framhålls att upplysningsskyldigheten inte skall begränsas till enbart det som
främjar umgänget utan även omfatta frågor om barnets hälsa, skolgång, up-
pehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Vi föreslår därför att
lagtexten ges en vidare omfattning än den som har föreslagits i propositio-
nen.
Jag vill till slut ta upp ytterligare ett krav i centerns kommittémotion, näm-
ligen frågan om översyn av umgängesreglerna.
Umgängesrätten måste bestämmas med utgångspunkt i barnets behov av
nära och goda relationer till båda sina föräldrar. Men med hänsyn till barns
skilda förhållanden och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning
och en individuell anpassning vid bedömning av umgängets omfattning och
formerna härför. Vi nödgas konstatera att domstolsavgörandena i umgäng-
esfrågor i regel är mycket schablonmässiga. Redan detta talar för behovet av
en översyn.
Viktiga frågor i dessa sammanhang är också bedömningen av s.k. umgäng-
essabotage. Sådana finns det av två slag. Det ena - och det är nog det som
vi oftast tänker på - är när vårdnadshavaren försvårar eller förhindrar um-
gänget med den andre föräldern. Aven om detta i många fall beror på ovilja
hos vårdnadshavaren, måste man komma ihåg att det i vissa fall beror på att
vårdnadshavaren helt enkelt finner det med hänsyn till barnets säkerhet vara
till skada för barnet, om barnet måste umgås med den andre föräldern. Det
finns t.ex. fall där den förälder som har umgängesrätt har förgripit sig mot
barnet.
Den andra, och rent statistiskt vanligaste, typen av umgängessabotage är
när den umgängesberättigade föräldern inte följer överenskomna regler för
samvaro med barnet, alltså inte bryr sig om att ta emot barnet alls eller i
varje fall inte i den utsträckning som har avtalats.
Sammanfattningsvis finner vi centerpartister att en översyn av reglerna för
umgänge bör göras i syfte att göra reglerna mer flexibla. Hänsyn till barnets
bästa skall vara vägledande här liksom när det gäller avgöranden om vårdna-
den.
Sedan utskottet behandlade frågan har vi fått stöd för vår uppfattning
både av riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige och i en artikel i
Svenska Dagbladet den 28 november av Kajsa Akselsdotter och Lena Feuk.
I skrivelsen från riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige framhåller
ordföranden Ebon Kram att umgängesrätten inte skall få gå före barnets ele-
mentära behov av att kunna känna sig tryggt och av att få leva tillsammans
med någon som det kan lita på. Vi önskar att riksdagen skjuter på beslutet
och återremitterar ärendet i och för ny utredning. Ingen har krävt att beslu-
tet skall uppskjutas, men genom att stödja centerns reservation i frågan får
vi en utredning om det här svåra spörsmålet.
Herr talman! Vi har alla ett ansvar för att barnen i vårt land får trygghet
och bästa möjliga uppväxtförhållanden. Barnets bästa måste bli avgörande i
alla vårdnads- och umgängestvister. Förslagen i propositionen avses verka i
denna riktning, men enligt vår åsikt gäller detta inte i alla avseenden på ett
tillfredsställande sätt. Med lagutskottets förslag i anledning av de två motio-
ner som jag har berört blir det dock en förstärkning. Ytterligare steg mot att
ta hänsyn till barnets bästa skulle vi i dag ta, om riksdagen följer de reserva-
tioner som centern står bakom.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till en av dem, nämligen reservation 7.
Anf. 10 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vi i vänsterpartiet tror att det om det föreliggande förslaget
om samarbetsavtal förverkligas kommer att bli lättare för många föräldrar
att komma överens när det gäller frågor som handlar om vårdnad och um-
gänge vid separation. Men samarbetssamtalen är ju i första hand till för att
ge föräldrarna en möjlighet att diskutera sig fram till ett gemensamt beslut
om vårdnaden av och umgänget med barnen. De löser naturligtvis inte alla
problem som är förenade med att en familj upplöses.
Jag kommer först att ta upp några punkter som berör förutsättningarna
för att samarbetsavtalen skall kunna bli det som de är avsedda att vara och
därefter peka på förutsättningar för att det gemensamma umgänget skall
kunna fungera i praktiken. Slutligen kommer jag att tala om de uppenbara
brister som propositionen har i fråga om inställningen till barnen och om hur
barnens rätt, behov och vilja bättre skall kunna komma till uttryck. Jag kom-
mer att yrka bifall bara till reservation 3 och 24, men vänsterpartisterna står
naturligtvis bakom alla reservationer där deras namn finns med.
Herr talman! Att vara samtalsledare för två föräldrar - som vid separation
inte av sig själva kan lösa frågan hur de skall ordna för sina barn - och hjälpa
föräldrarna att lösa konflikten är inget som vilken välvillig människa som
helst klarar av. För detta krävs det sakkunnig ledning, helst av utbildade psy-
kologer. Dess värre finns det inte tillräckligt många sådana här i landet. I
propositionen förbigås det här med tystnad, och jag är mycket orolig för att
man inte riktigt vet hur illa det är beställt. Att kommunerna skall ges stor
frihet när det gäller på vilket sätt samarbetssamtalen skall komma till stånd
är nog bra. Går det inte att ordna det hela i egen regi kan man t.ex. köpa
tjänster av någon annan kommun eller på annat sätt, men det är inte till stor
hjälp om det inte finns några sådana tjänster att köpa eller tillgå på annat
håll.
Det blir visserligen en lagstadgad skyldighet för kommunerna att erbjuda
samarbetssamtal. Även om det har prövats på många håll är det fråga om en
ny verksamhet för kommunerna. Vi vet tyvärr alltför väl hur det ser ut på
många håll. Resurserna räcker inte till för den kommunala servicen. Ett sex-
tiotal kommuner har redan talat om att de anser att de i nuvarande ekono-
miska läge inte har möjlighet att erbjuda samarbetssamtal. Tyvärr räcker det
inte långt att göra detta till en lagstadgad skyldighet. Det finns alltför många
exempel på hur andra lagstadgade skyldigheter åsidosätts på grund av brist
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
2 Riksdagens protokoll 1990/91:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
18
på resurser. Ginsorgslagen är ett välkänt sådant exempel. Jag anser inte att
man kan tiga bort problemen när det gäller förutsättningarna för att samar-
betssamtalen skall bli mer än goda intentioner på papperet. Problemen be-
ror som sagt naturligtvis på brist på utbildade personer och på kommunernas
otillräckliga ekonomiska möjligheter. Man kan alltså inte tiga ihjäl proble-
men och hänvisa till det statsfinansiella läget, vilket görS i betänkandet. Jag
vill därför yrka bifall till reservation 3, där det framhålls att regeringen måste
återkomma efter att ha analyserat förhållandena och lägga fram förslag för
riksdagen.
Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall kunna enas om umgäng-
esformerna, och många föräldrar kommer ju redan nu på egen hand överens
om hur de vill ha det. Men för att umgänget mellan barn och föräldrar skall
kunna fungera i praktiken krävs det också en rad andra insatser. För att
främja kontakten behövs ibland förtur till en bostad nära barnet för den för-
älder som har flyttat från det tidigare gemensamma hemmet. Bostadsbidrag
skall kunna utgå till båda parter, så att de har råd med en bostad med ut-
rymme för barn.
Så kommer vi då till problemen med resekostnaderna. I vår motion L427
tar vi upp problemen med resekostnader och föreslår fria resor för barn som
skall träffa en förälder som inte bor på samma ort. Frågan om resekostnader
vid utövande av umgängesrätten har långhalats. Den har varit uppe i riksda-
gen vid en rad tillfällen, men inte heller i den här propositionen läggs det
fram några konkreta förslag.
Nu är vi glädjande nog helt eniga i utskottet. Vi menar att problemen
måste lösas snarast. Jag hoppas att justitieministern - tyvärr har hon måst
avlägsna sig från kammaren - har uppfattat skrivningen i betänkandet som
den är avsedd att uppfattas, nämligen som en skarp uppmaning till berörda
departement att skyndsamt lösa frågan.
Herr talman! Vi i vänsterpartiet anser inte att det går att sätta likhets-
tecken mellan föräldrarnas behov och det som är bäst för barnen på det sätt
som görs i propositionen. J många motioner, från samtliga partier, tar man
också upp frågan om barnens rätt och barnens behov samt om hur dessa bäst
skall tas till vara i frågor som rör vårdnad och umgänge.
Det finns, glädjande nog, en mycket bred samstämmighet om att barnens
intresse, vilja, rätt och behov bättre måste komma till uttryck än som nu är
fallet.
Vi i vänsterpartiet har uttryckt detta genom att visa på det utgångsper-
spektiv som fortfarande finns i lagstiftningen, nämligen föräldrarnas. Vi me-
nar att det borde vara tvärtom: lagstiftningen borde genomsyras av ett barn-
perspektiv. Barnens bästa skall vara den absolut avgörande faktorn när det
gäller att göra olika ställningstaganden.
För att det här skall kunna komma till uttryck krävs det att man respekte-
rar barnet, att man låter barnet komma till tals och att man lyssnar till bar-
net. Och det här är inte så enkelt som det låter. Barn tar nämligen många
gånger ett mycket stort ansvar för sina föräldrar och lägger ofta skulden på
sig själva för föräldrarnas konflikter eller handlingar. För att kunna lyssna
på barnen på rätt sätt - så att deras åsikter bäst kan komma till uttryck -
krävs det av lyssnaren mycket stor erfarenhet och goda kunskaper om barn.
Vi menar att om barnens behov och rätt hade genomsyrat ställningstagan-
dena i vårdnadsfrågor skulle det vara uteslutet att en förälder, som av olika
anledningar allvarligt brister i sin föräldraroll, skall ha rätt till umgänge med
barnet.
Den enighet som utskottet nu visar när det gäller att stärka barnens ställ-
ning i mål om vårdnad och umgänge i förhållande till propositionens förslag
är mycket glädjande, och jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets hemstäl-
lan på denna punkt.
Barnet är den svagaste parten i de flesta sammanhang. Vi i vänsterpartiet
har många gånger tidigare verkat för att barns ställning skall stärkas. Bar-
nens utsatthet erkänns inte av alla eller i alla sammanhang. Det krävs mog-
nad, kunskap, erfarenhet och empati för att en vuxen skall kunna förstå barn
och vad som är barns bästa. Därför har vi föreslagit att mål i fråga om vård-
nad och umgänge skall överflyttas från allmän domstol till förvaltningsdom-
stol.
Vi menar att länsrätterna har större kompetens än tingsrätterna när det
gäller att handlägga sådana här frågor. Med en sådan ordning skulle såväl
själva sakprövningen som frågor om verkställighet helt kunna koncentreras
till den instans som för närvarande har den största socialpsykologiska kom-
petensen. Dessutom har man ofta ett gott samarbete med kommunernas so-
cialtjänst. Det finns alltså enligt vår mening anledning att anta att möjlighe-
terna till samförståndslösningar skulle öka om vårdnads- och umgängestvis-
terna fick handläggas i sin helhet i förvaltningsdomstol. Därtill kommer att
de många gånger kontroversiella verkställighetsfrågorna skulle bli föremål
för uppmärksamhet från både parternas och domstolens sida redan i inled-
ningen av en process.
Vidare kommer risken att behöva besluta om tvångsåtgärder för att få
verkställighet att minimeras så långt detta är möjligt.
Jag anser alltså att det är olyckligt att domstolsutredningen enligt sina di-
rektiv endast har att överväga en ordning som innebär att allmän domstol
skall pröva såväl mål om vårdnad och umgänge som frågor om verkställighet
beträffande sådana avgöranden. Enligt vår mening borde utredningens upp-
gift ha varit den motsatta, något som dock kan rättas till genom tilläggsdirek-
tiv.
Jag yrkar bifall till reservation 24.
Tyvärr tror vi inte att vi kommer att få gehör för vårt önskemål om att mål
skall flyttas över från tingsrätter till länsrätter. Mot den bakgrunden menar
vi att det är viktigt att tingsrätterna tillförs barnkompetens, att deras kompe-
tens när det gäller frågor om barn blir större. Det kan ske på olika sätt. Vi
har valt att följa samma linje som folkpartiet och föreslår alltså expertmed-
verkan i tingsrätterna.
Vi i vänsterpartiet anser att vi har fått gehör för vårt förslag om att vård-
nadsutredningar inte skall få dra ut på tiden på det sätt som sker alltför ofta
nu, och det är naturligtvis bra. Självfallet går det inte att fastställa en absolut
tidsgräns - det menar vi inte heller att man skall göra. Men om inte synner-
liga skäl föreligger bör, menar vi, en period om tre fyra månader vara en
rimlig tid för en vårdnadsutredning. Vi ser med glädje och tillfredsställelse
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
19
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
20
att denna uppfattning delas av andra och tycker att det är bra att detta tydligt
framgår av lagskrivningen.
Herr talman! Jag har inte kommenterat alla punkter vare sig när det gäller
propositionen eller när det gäller betänkandet. Men jag nöjer mig ändå med
vad jag här har sagt. Vi har bara yrkat bifall till två reservationer. Men trots
det står vi, naturligtvis, bakom vänsterpartiets motion och ställningstagan-
den i övrigt.
Anf. 11 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Utskottet är, som det redan sagts flera gånger i debatten,
helt enigt om att det är barnens bästa som man skall ha för ögonen när man
beslutar om hur vårdnaden om barnen skall delas och, tyvärr ibland, fördelas
mellan föräldrarna samt när man beslutar om umgänget mellan föräldrar och
barn i de fall där föräldrarna lever åtskilda.
Det är mycket glädjande med denna enighet. Men vid en första anblick
kan det tyckas underligt att denna stora enighet har kunnat resultera i så
mycket som 28 reservationer. Skälet är naturligtvis att det är oerhört svårt
att åstadkomma bestämmelser som är så heltäckande och som samtidigt är
så flexibla att de kan tillämpas i alla upptänkliga och möjliga situationer, med
alla sorters människor inblandade. Hur skall man t.ex. utforma regler om
umgänge så, att de passar i så olika fall som de där vårdnadshavare vill hindra
den andra föräldern att träffa barnen för att han eller hon själv har svårt att
handskas med kontakten med f.d. maken, och även de där den ene föräldern
vill skydda barnet, och kanske sig själv, från fortsatt misshandel och andra
övergrepp från den andra förälderns sida? Det kanske också finns skäl att
frukta att den andra föräldern skall kidnappa barnet och föra det ur landet.
Men samtidigt skall reglerna kunna tillämpas i de vanliga, normala, fal-
len - med föräldrar som både vill och förmår handla till sina barns bästa. Ett
barn har rätt till nära kontakt med båda föräldrarna. Men det måste vara en
kontakt som är bra för barnet.
Partigrupperna har i utskottet på vissa punkter kommit fram till olika upp-
fattning om vilka regler som säkrast leder fram till det önskade målet: bar-
nets bästa.
Tidigare talare i den här debatten har på olika sätt beskrivit det aktuella
lagförslagets innehåll och prisat dess goda sidor. Därför nöjer jag mig med
att fortsättningsvis i mitt anförande kommentera de frågor där miljöpartiet
har gjort en annan bedömning än utskottsmajoriteten.
Vi är bekymrade över att det, trots alla goda föresatser, finns barn som har
det svårt i vårt samhälle. Många barn försummas och far illa trots reglerna i
t.ex. socialtjänstlagen och föräldrabalken. Vi är övertygade om att de änd-
ringar i föräldrabalken som görs i dag är ett steg på vägen mot en bättre sam-
hällsställning för barnen, men det räcker inte. Det behövs nya grepp.
Miljöpartiet föreslår därför i en motion och i reservation 1 att en parla-
mentarisk utredning tillsätts för att kartlägga och analysera barnens levnads-
villkor och rättsliga ställning och för att reda ut hur nuvarande regler tilläm-
pas och fungerar i praktiken. Utredningen bör sedan lägga fram lagförslag
som skall stärka barnens rätt i samhället. Vi vill i det sammanhanget föra
fram tanken att lagregler som rör barnens rätt skall kunna samlas i en sär-
skild barnbalk. En sådan balk skulle bli en markering av den vikt samhället
lägger vid barnens rätt. I gamla tider samlade man prioriterade frågor för
sig, i jordabalken, i ärvdabalken och i föräldrabalken, för att nämna några
exempel.
När det gäller samarbetssamtalen har vi anslutit oss till centerns förslag
om vissa regler för hur dessa skall utformas. Det bör uttryckas klart att hu-
vudsyftet med samtalen är att ena föräldrarna kring en lösning som är till
barnets förmån, även om det i vissa fall måste innebära att man försöker
förmå en av föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad och umgänge. I
vissa tragiska situationer finns tyvärr risken att barnet kan komma att skadas
genom övergrepp från en förälder. Det är ett förhållande som man inte får
blunda för.
Det är också en fördel om föräldrarna har möjlighet att påverka valet av
samtalsledare, att det finns väl utbildade samtalsledare och att samtalen skall
kunna ske under sekretess. Vi ser inte att de här generella kraven på något
avgörande och störande sätt skulle inskränka kommunernas frihet att ut-
forma samtalen på ett sätt som passar de lokala omständigheterna, vilket ut-
skottsmajoriteten hävdar.
När ett gift par får barn utgår samhället från att den äkta mannen är bar-
nets far. När en man och en kvinna som lever tillsammans utan att vara gifta
får barn krävs en faderskapsutredning. Det upplever många par som krän-
kande. Att införa en faderskapspresumtion vid samboförhållanden skulle
troligen gynna även barnet, på grund av den psykologiska effekten av att
mannen på ett självklart sätt får ta emot sin roll som far, med dess ansvar,
rättigheter och skyldigheter.
Den nuvarande ordningen med en faderskapsutredning, om än så summa-
risk, tar en hel del tid och resurser i kommunerna. Man måste lägga upp ett
ärende med blanketter, underskrifter och registrering. I Göteborg, med sin
knappa halva miljon innevånare, görs 3 400 faderskapsutredningar per år.
90 % av dem gäller fasta samboförhållanden. Om man i stället skulle ge sam-
boende par möjlighet att anmäla sitt samboende till folkbokföringsmyndig-
heten, skapas de förutsättningar som behövs för att man skall kunna utgå
ifrån att mannen i dessa förhållanden, liksom i äktenskap, är far till barnet
som föds. Av den anledningen stöder vi det folkpartiförslag om faderskaps-
presumtion i samboförhållanden som uttrycks i vår gemensamma reserva-
tion nr 16.
I de fall vårdnads- och umgängesfrågorna inte kan lösas i godo blir det ofta
rättegång. När domstolen i den processen fattar ett interimistiskt beslut om
vårdnad och umgänge får den själv avgöra om beslutsskälen skall anges eller
inte. I alltför många fall saknas därför beslutsskälen helt eller är alltför
knapphändiga. Detta är en nackdel för parterna i målen, eftersom de har
stor nytta av att se skälen. Den som vet hur domstolen har resonerat kan
många gånger ha lättare att acceptera beslutet och att avstå från att över-
klaga. För den part som ändå vill överklaga är det lättare att angripa beslutet
med adekvata argument. Miljöpartiet vill med sin reservation nr 22 införa
sådana regler i föräldrabalken att domstolen åläggs att motivera interimis-
tiska beslut.
När domstolen skall avgöra en vårdnads- och umgängestvist mellan två
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
21
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
22
föräldrar, skall den i första hand söka en lösning som är till barnets bästa.
Men det kan ibland vara svårt för domstolens ledamöter att hitta den lös-
ningen, när de bevis och argument som läggs fram för rätten kommer från
föräldrarna och deras juridiska ombud. Ibland är föräldrarnas kamp om bar-
nen mycket prestigefylld och hätsk. Utskottets majoritet har tagit den här
konflikten på allvar och skriver att det finns skäl att tänka på hur barnets
uppfattning och synpunkter skall kunna tas till vara på ett bättre sätt i um-
gänges- och vårdnadsprocesser än vad som nu är möjligt. Majoriteten vill
alltså, liksom vi, ge barnet en starkare ställning i de här tvisterna, men den
vill inte nu föreslå hur det skall gå till, utan överlämnar det spörsmålet till
regeringen, som får överväga saken i sammanhang som den finner lämpligt.
I miljöpartiet är vi mycket glada åt att alla partier faktiskt har uttalat en
önskan att ge barnet en bättre plattform, men vi tycker att det redan finns
ett bra och konkret förslag, som mycket väl skulle kunna genomföras utan
ytterligare omfattande prövningar. Utredningen om barnens rätt kom med
sitt betänkande 1987 och föreslog där att barn skall få rätt till ett eget juri-
diskt ombud i mål om vårdnad och umgänge. Det förslaget behandlas inte
klart i propositionen. Vi har tagit upp det som ett eget förslag i vår motion
1990/91 :L12, och eftersom vi fortfarande tycker att det är gott nog att ge-
nomföras i den form det föreligger, föreslår vi i reservation 23 att så sker.
Avslutningsvis vill jag säga att vi självfallet står bakom samtliga våra reser-
vationer, men av hänsyn till kammarens arbetsbelastning avstår vi från att
yrka bifall till dem.
Anf. 12 GUNILLA ANDERSSON (s):
Herr talman! Barns rättigheter och intressen i den svenska familjerätten
har sedan början av 1970-talet varit föremål för reformering. Från att ha va-
rit en lag som i första hand tillgodosett föräldrarnas rätt till sina barn, har
lagen ändrats och barnets rätt till umgänge med båda sina föräldrar har lyfts
fram.
Det nu framlagda betänkandet är ett stort steg i rätt riktning. Till grund
för betänkandet ligger en proposition från regeringen som i sin tur bygger på
ett antal utredningar som har genomförts under resans gång, och på syn-
punkter som kommit fram vid överläggningar som departementet haft med
myndigheter och organisationer.
På det internationella planet har strävanden mot ett större hänsynsta-
gande till barnens intresse utmynnat i en FN-konvention om barns rättighe-
ter. Konventionen godkändes av Sveriges riksdag under våren och innehåller
bestämmelser avsedda att se till att barns grundläggande rättigheter respek-
teras, att ge barn skydd mot övergrepp och utnyttjande samt rör bl.a. frågor
om vårdnad och umgänge.
Eftersom justitieministern har redogjort för huvudsyftet och helhetssynen
i förslagen till ändringar i lagen, övergår jag till att bemöta de reservationer
som, trots en grundläggande enighet i utskottet, tillfogats betänkandet. För-
slagen till ändringar i lagen poängterar särskilt vikten av att föräldrarna
själva skall ta ett gemensamt ansvar för barnen och själva lösa frågan om hur
vårdnaden och umgänget skall utformas.
För att hjälpa föräldrarna föreslås nu att kommunerna blir skyldiga att er-
bjuda så kallade samarbetssamtal för att lösa dessa problem, samt att dom-
stolarna i anslutning till detta ges rätt att initiera samtal, om de kan tänkas
tjäna något syfte.
I reservation 2 av folkpartiet, centern och miljöpartiet tas frågan upp om
att mål och utformning av samtalen bör anges. Frågan om utbildning av sam-
talsledarna tas också upp, liksom sekretessen vid samtalen.
Frågan om mål och utformning måste vara en sak för kommunerna att av-
göra. Det är väl ganska självklart att syftet skall vara att konflikter löses och
att samförståndslösningar kommer till stånd, detta med hänsyn till vad som
är bäst för barnet. Likadant är det med utbildningen. Det är för mig själv-
klart att socialnämnderna ser till att deras personal får den rätta utbild-
ningen. Givetvis kommer socialstyrelsen att få en viktig uppgift i att hjälpa
kommunerna med utvecklingen av metoder, utbildning av personal m.m.
Sekretessen är givetvis en viktig del i samtalen, och utskottets majoritet vill
understryka vikten av att samtalen, om föräldrarna så önskar, sker med fa-
miljerådgivningssekretess.
Vänsterpartiet tar i sin reservation upp att kommunerna behöver ekono-
miskt stöd för att genomföra verksamheten med samarbetssamtal. Det är ju
redan i dag så att de flesta kommuner erbjuder samarbetssamtal. Enligt en
undersökning som socialstyrelsen gjort förekom våren 1987 samarbetssamtal
i 217 av landets 284 kommuner. Sedan samtalen infördes har man i 80 % av
de samtal som inletts före tvist kommit fram till en samförståndslösning. När
samtal initierats av domstol har 56 % av föräldrarna enats. Detta visar att
frågan är viktig också ur samhällsekonomisk synvinkel. Kommunalekono-
miskt går verksamheten på kort sikt jämnt ut, men på lång sikt är den troli-
gen lönsam. Dessutom vill folkpartiet att det skall framgå av lagtexten när
domstolen bör förordna om samarbetssamtal. Både i propositionens text och
i motivuttalanden i utskottsbetänkandet framgår detta och behöver följaktli-
gen inte ingå i lagtexten.
Folkpartiet har också en reservation om socialt föräldraskap. I förarbetet
till propositionen har frågan inte tagits upp, och det kan ifrågasättas om den
skall behandlas i sammanhanget.
Herr talman! När det gäller frågan om gemensam vårdnad föreslås att
ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad genom en anmälan till so-
cialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. På så sätt förenklas
förfarandet jämfört med i dag, då man måste göra en anmälan till pastorsäm-
betet. Domstolen skall kunna bestämma att vårdnaden skall vara gemen-
sam, eller fortsätta att vara gemensam, om den som yrkat att få enskild vård-
nad absolut inte motsätter sig gemensam vårdnad i det fall hans eller hennes
yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalles av domstolen. Detta har
stor betydelse för barnens rättigheter till båda sina föräldrar. Jag upplever
att barnens rätt till umgänge framfor aöt med sina pappor är begränsad i dag.
I och med den föreslagna lagändringen stärks barnens rätt till båda sina för-
äldrar.
En annan sak som behandlas i betänkandet är frågor som rör umgänget
och umgängesrätten. Här finns två reservationer. Centerpartiet framför i sin
reservation att man vill ha en översyn av reglerna för umgänget. I folkparti-
ets re ervation nr 6 yrkas att man skall komplettera lagtexten så att det där
Prof. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
23
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
24
framgår att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet.
Formen för umgänget skall alltid beslutas utifrån vad som är bäst för barnet.
För att förhindra s.k. umgängessabotage föreslås att man i föräldrabalken
inför en särskild regel som slår fast att frågan om barnets behov av kontakt
och samvaro med båda föräldrarna skall ges en framträdande plats vid valet
av vårdnadshavare. Gemensam vårdnad är inte liktydigt med att barnet t.ex.
bor lika länge hos båda sina föräldrar, utan det betyder kanske att barnet bor
hos en av sina föräldrar men har ett kontinuerligt umgänge med den andra
föräldern. Det betyder givetvis ett delat ansvar när det gäller frågor rörande
barnets framtid. Umgänget skall givetvis planeras med barnens bästa för
ögonen och inte hamna i några schablonmässiga umgängesformer.
Ibland kan det ju också finnas skäl att umgänge med den ena föräldern
inte bör förekomma. Så kan t.ex. vara fallet om en förälder gjort sig skyldig
till brott mot barnet. Umgänget måste bestämmas efter de omständigheter
som förekommer i varje enskilt fall. Högsta domstolen har i ett rättsfall,
NJA 1988, tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider. Som
redan framförts understryks vikten av prövning i varje enskilt fall. I andra
fall kan det vara så att umgängesföräldern inte ser till att umgänget fungerar
eller genomförs. Detta bör också vägas in när beslut fattas.
Utskottets majoritet vill betona vikten av att en flexiblare individuell
prövning bör komma till stånd. Med anledning av vad som sägs i propositio-
nen utgår utskottet från att en utvärdering av rättspraxis kommer att göras i
lämpligt sammanhang. Satsningen på att genom samarbetssamtal öka anta-
let samförståndslösningar kan också leda till att umgängessabotage i framti-
den blir mindre vanliga.
Det är viktigt att beakta och vinna erfarenhet av nu gjorda förändringar
innan man går vidare. Med dessa förändringar uppnås samma mål som de i
reservationen anförda.
Folkpartiet har också en reservation angående umgängessabotage. Man
menar att om den ena föräldern saboterar umgänget skall vårdnaden kunna
överföras till den andra föräldern. Men förutom ändringen att se till att bar-
nets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna i varje enskilt fall
främjas, är man inte beredd från majoritetens sida att införa straffrättsliga
sanktioner för vårdnadshavaren. Det löser inte problemen sett ur barnets
synvinkel. Det är viktigt att ta reda på varför föräldern saboterar umgänget.
Som nämndes tidigare kan det t.ex. vara så att en förälder gör sig skyldig till
brott mot barnet.
Herr talman! En annan viktig del i de föreslagna förändringarna är frågan
om upplysningar till umgängesföräldern om barnet. Här föreslås en särskild
regel om att vårdnadshavaren skall ge upplysningar som skall underlätta um-
gänget. Folkpartiet och centern har, som vanligt höll jag på att säga, en reser-
vation där man yrkar att det av lagtexten skall framgå att upplysningsskyldig-
<■' heten även här avser upplysningar som berör barnens hälsa och framtid.
Upplysningar kan gälla hälsa, skolgång, bostadsort, feriearbete etc. Jag vill
poängtera att utskottets majoritet inte finner det nödvändigt att i lagtexten
reglera särskilda förhållanden. Jag utgår ifrån att det inte blir några problem
att tolka lagen. En väl avvägd motivskrivning åtföljer lagen. Man får förut-
sätta att de som tillämpar lagen gör detta på ett klokt sätt.
När det gäller frågor som rör kostnader för umgänget går utskottet ett steg
längre än propositionen. Ett stort antal motioner tar upp frågan om kostna-
der för resor i samband med umgänget. Utskottet har tidigare påpekat vik-
ten av att frågan utreds. Frågan hänsköts till utredningen om underhållsbi-
drag och bidragsförskott som på grund av tidsbrist inte behandlade frågan.
Utskottet ger därför regeringen till känna att skyndsamt ta upp frågan och
återkomma till riksdagen med förslag. Det är viktigt att barnen skall kunna
umgås med båda sina föräldrar. Därför måste problemet få en lösning.
Utskottet avger ytterligare ett tillkännagivande om en översyn som skall
syfta till att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgänges-
mål skall tas till vara på ett mer påtagligt sätt. Här får man en bra utgångs-
punkt för fortsatta överväganden i departementet. Yrkandena i miljöpartiets
reservation om en översyn av barnens rätt har här delvis blivit tillgodosedda.
Nästa fråga som jag tänker kommentera är vårdnadsutredningar och tids-
aspekten runt dessa. Här föreslås att socialnämnden skall uppdra åt en tjäns-
teman att utföra en vårdnadsutredning och lämna den direkt till domstolen,
i stället för att som nu fördröja det hela genom att gå vägen via socialnämn-
den för beslut. På så vis får man bort det dubbla processandet och tiden för
ett avgörande i vårdnadsmålet kan förkortas mycket. Frågan behandlas i ut-
redningen Barnets rätt 87:7. Där anger man bl.a. följande skäl för förslaget:
1. Den mellankommande prövning som sker i nämnden är ägnad att för-
stärka konflikten mellan föräldrarna.
2. Nämndens prövning förlänger också tiden under vilken föräldern och
barnet får leva i ovisshet om framtiden.
Utskottet instämmer i detta. Utskottet ifrågasätter emellertid inte social-
nämndernas kompetens i frågan; intresset för att förkorta tiden är viktigare.
De flesta remissinstanser instämmer med förslaget.
Vänsterpartiet har reserverat sig för att socialnämnderna skall vara kvar.
Samtidigt har vänsterpartiet motionerat om att utredningstidens längd skall
förkortas. Dessa två förslag motsäger varandra. Har vänsterpartiet kanske
något bra förslag om hur man skall förkorta utredningstiden när det dubbla
processandet behålls?
Förslaget innebär också att utredaren själv får bedöma om det insamlade
faktamaterialet skall åtföljas av en slutsats från hans eller hennes sida. Mot
detta har folkpartiet reserverat sig. Man instämmer nästan med utskottsma-
joriteten, men med den hårfina skillnaden att det ofta, men inte alltid, kan
vara lämpligt att vårdnadsutredningen utmynnar i ett förslag. Till folkpartiet
och Bengt Harding Olson vill jag säga att båda dessa förslag förutsätter väl
att utredaren är en kompetent person som i varje enskilt fall kan bedöma
frågan. Domstolen kan också i varje enskilt fall ange riktlinjer för utredning-
arna.
Folkpartiet tar också upp frågan om barnkompetens för socialnämndens
personal. Här vill jag bara hänvisa till vad som i detta anförande tidigare
sagts angående utbildning i samband med samarbetssamtalen.
Herr talman! Som jag sade inledningsvis är de nu föreslagna förändring-
arna angående vårdnad och umgänge av största vikt för att stärka barnets
rätt till båda sina föräldrar. Dessa barn är vår framtid, men vi alla vuxna
måste ta ansvar för dem och föra deras talan.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
25
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Lennart Andersson kommer att ta upp de frågor som jag nu inte berörde.
Jag vill avsluta med en dikt av Nils Ferlin som jag tycker passar i samman-
hanget.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp
du barfotabarn i livet.
Nu sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord, var det långt eller kort
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.
26
Herr talman! Om riksdagen nu, vilket jag hoppas, beslutar anta det av
lagutskottet framlagda förslaget, så behöver barnen inte komma i en så svår
situation som Nils Ferlin beskriver i dikten.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i nu berörda delar och avslag på
reservationerna 1-13 samt 17-22.
Anf. 13 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Både Gunilla Andersson och jag vet - och säkert också hela
riksdagen - att de här samarbetssamtalen, som nu är föreslagna, kommer att
löna sig på långt sikt. Och jag vill påstå att det är troligt att kommunfullmäk-
tigeledamöter, som beslutar om kommunernas verksamhet, innerst inne
också inser detta.
Men vad gör man om det inte finns medel för verksamheten? Från vilken
verksamhet skall man ta resurser till samarbetsavtal, den här nya uppgiften
som nu läggs på kommunerna? Skall man ta resurserna från hemtjänsten,
från barnomsorgen eller kanske från skolan? Och om det inte finns sakkun-
niga för att leda de här samarbetssamtalen, vad skall kommunerna göra då?
Jag tycker att det är litet trist att vifta undan de här synpunkterna, låtsas
att det inte är några problem och, som man i viss mån nu gör i betänkandet,
skylla på det statsfinansiella läget. Vi kan ha delade meningar om det statsfi-
nansiella läget, men har vi inte råd att satsa på detta, som enligt vad vi alla
är överens om kommer barnen till godo, då tycker jag att det är illa ställt.
Det ser naturligtvis olika ut i olika kommuner. Hur ser det ut i Gunilla
Anderssons kommun? Jag vet i alla fall att man i många kommuner i Öster-
götland kommer att ha svårigheter att genomföra detta.
När vi längre fram kommer tillbaka och pekar på problemen med sakkun-
nig personal, utbildade psykologer osv., hoppas jag att vi kommer att få Gu-
nilla Anderssons stöd - exempelvis när vi kommer att verka för ökning av
antalet utbildningsplatser för psykologstuderande.
Sedan tog Gunilla Andersson upp problemet med socialtjänsten och bibe-
hållande av vårdnadsutredningarna. Javisst, detta är ett problem. Det finns
naturligtvis en motsättning när det sägs att vårdnadsutredningarna skall be-
drivas skyndsamt. Men vi har, som jag hoppas framgår, menat att vi just för
att slå vakt om den barnpsykologiska kompetensen skall behålla socialnämn-
derna i det här sammanhanget. Vi tror att där trots allt finns större kompe-
tens om barn än vad det finns på annat håll, och att det är viktigt att bevara
denna kompetens.
Anf. 14 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Gunilla Andersson kritiserade några av de reservationer där
centern finns med.
I reservation 2, om utformningen av samarbetssamtal, vill vi ha ett tillkän-
nagivande. Gunilla Andersson anser att det inte är erforderligt. Jag vill ta
upp en sak i detta sammanhang. Vi betonar föräldrarådgivningssekretessen.
Utskottet nöjer sig med att säga att man så mycket som möjligt skall erbjuda
föräldrar som så önskar samarbetsavtal med familjerådgivningssekretess.
Detta är alltså en av de frågor vi tar upp, och vi tycker att det är en så viktig
fråga att den nästan ensam skulle ha motiverat ett tillkännagivande.
Men jag tänkte närmast gå in på reservation 7 - där centern är ensam -
om översyn av umgängesreglerna. Det är inget tvivel om att umgängesrätten
för den förälder som inte har vårdnaden om barnet är ett stort problem. Vi
tycker att de reformer som föreslås i propositionen inte är tillräckliga härvid-
lag, utan man behöver gå vidare. Därför är vårt yrkande att det skall ske en
översyn av dessa regler. Vi hänvisar till de problem som finns och framhåller
att frågan främst måste ses utifrån barnets bästa. Man måste undersöka vilka
anledningarna är till umgängessabotage, om det är berättigat att försöka
hindra umgänget utifrån barnets synpunkt. Man måste över huvud taget få
en mer flexibel bedömning - det är den uppfattning som genomsyrar vår re-
servation.
Som jag nämnde i mitt tidigare anförande är vi inte ensamma om att ta
upp den här frågan. Om jag nu hinner, skall jag citera den skrivelse som vi
för några dagar sedan fick från Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sve-
rige, beträffande propositionen om vårdnad och umgänge:
”Många enskilda och organisationer har kontaktat oss i detta ärende och
kritiken är mycket enhällig. Lagförslaget har inte tillräckligt utrett frågan om
umgängesrätt med barn i fall där en förälder utövat sexuella övergrepp mot
barnet.
Umgängesrätten ska inte få gå före barnets elementära behov av trygghet
och att leva med någon att lita på.
Önskvärt vore att Riksdagen skjuter på beslutet och återremitterar ären-
det till ny utredning.
Med kvinnohälsningar
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) Ebon Kram
ordförande.”
Jag tycker att det är värdefullt att få med detta i riksdagens protokoll och
visa vilka synpunkter man har från håll där man särskilt slår vakt om barnens
och kvinnornas situation.
Anf. 15 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Jag skall bemöta några synpunkter i Gunilla Anderssons an-
förande.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
28
Jag noterar att socialdemokraterna behöver minst tre företrädare för att
försvara den här propositionen, nämligen justitieministern, Gunilla Anders-
son och Lennart Andersson - med en taletid på tillsammans 45 minuter. Men
det skall nog ordna sig ändå.
Först och främst, Gunilla Andersson, gäller det samarbetssamtal. Vi är
helt överens om detta. Jag skriver gärna under på att det är viktigt, och jag
är övertygad om att det blir bra resultat. Men varför då säga att det bara skall
vara en rätt för domstolen att ta initiativ till sådana samtal? Se till att det blir
en plikt - med något enstaka undantag - och för in det i lagen! Det skulle
vara en logisk följd av de egna resonemangen.
Sedan gäller det umgängesrättens omfattning. Umgängesrätten skall nu
stärkas, och man skall få en mer nyanserad bild av det hela. Ja tack, det är
bra. Men vad bidde det? En tumme! Här har Martin Olsson talat om vad
ROKS tycker. ROKS tycker att det ges helt fel signaler.
Vi kan också ta med vad som stod i Svenska Dagbladet den 28 november:
”Nästan riskfritt förgripa sig på barn. Föräldrar som försöker skydda sina
barn kan förlora vårdnaden---.” Vem har skrivit den artikeln? Jo, bl.a.
Lena Feuk, som tidigare var ordförande i BRIS.
Regeringen har uppenbarligen misslyckats att precisera lagen för att
uppnå en nyanserad lagtillämpning. Det blev ju precis tvärtom.
Ett sätt att komma ur den fällan är alltså att säga ja till folkpartiets motion
om precisering av begreppet. De här skrivningarna är inte något eget fabri-
kat från folkpartiets sida. Detta är hämtat från BRIS, där som sagt Lena
Feuk tidigare varit ordförande. Det har rimligen också stöd av ROKS. Det
finns ett alternativ till att återremittera ärendet, nämligen att rösta på folk-
partiets reservation.
Den tredje punkten gäller informationsutbytet mellan föräldrarna. Ja,
Gunilla Andersson, det är oerhört viktigt att det sker. Men varför då säga
att det skall vara ett informationsutbyte som kan främja umgänget? Det är
mycket kortsiktigt tänkt. Umgängestiden löper under ett visst antal år i bar-
nets liv. Vidga blicken och tänk litet mer långsiktigt! Se till att det finns ett
informationsutbyte som gagnar barnet inte bara när det är barn utan i livs-
perspektivet! Vad är det för fel på den vidare synen?
Anf. 16 GUNILLA ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! I debatten kring samarbetssamtalen, Elisabeth Persson, har
också dessa samtals samhällsekonomiska betydelse berörts. Låt mig fram-
hålla att samarbetssamtalen inte blir en ekonomisk belastning för kommuner
och landsting totalt sett. Kommunal- och landstingsekonomiskt går verksam-
heten på kort sikt ungefär jämnt ut. Långsiktigt är den troligen lönsam både
för kommuner och landsting. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det
statsfinansiella läget finns det ingen anledning att nu överväga statsbidrag till
verksamheten. I min hemkommun, Elisabeth Persson, finns redan den här
verksamheten.
Martin Olsson och Bengt Harding Olson talade om mål och utformning
för samarbetssamtal. Naturligtvis är målet med samarbetssamtal att nå en
samförståndslösning. Annars vore ju införande av sådana samtal onödigt. I
begreppet samförståndslösning måste anses ingå alternativet att förmå en av
föräldrarna att avstå från den gemensamma vårdnaden resp, umgänget med
barnet, om detta bedöms vara den för barnet bästa lösningen.
Anf. 17 MARTIN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har svårt att förstå hur Gunilla Andersson så energiskt
kan argumentera mot vår reservation 2. I den redovisar vi på ett något fylli-
gare sätt än utskottsmajoriteten hur vi tycker att utformningen av samarbets-
samtalen skall vara. I detta fall liksom i övriga fall i anledning av motioner
är det bra om utskottet går litet längre och preciserar mer än vad som görs i
propositionen.
I min förra replik berörde jag frågan om en översyn av umgängesreglerna,
men jag hann inte fullfölja det jag hade tänkt säga. Jag tror inte att Gunilla
Andersson nämnde något om detta i sin replik, men låt mig ändå säga att
den skrivelse som vi har fått från ROKS i och för sig går ut på att ärendet
skall återremitteras till en ny utredning. Det stämmer mycket väl med vad
som sägs i vår reservation 7.
Vi yrkar inte avslag på ändringsförslaget i propositionen, men vi vill att
det skall göras en översyn av umgängesreglerna, så att de olika aspekter som
finns på dem kan komma att beaktas. Bland de reservationer som vi har av-
gett har jag yrkat bifall just till reservation 7 för att ge riksdagen möjlighet
att i dag stödja vårt krav, ett krav som också stöds av bl.a. kvinnojourerna.
Anf. 18 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Herr talman! Jag ställde tre frågor till Gunilla Andersson angående samar-
betssamtal, umgängesrätt och informationsutbyte. Jag fick inget svar på nå-
gon av dem och efterlyser därför ett sådant.
Därutöver skall jag ställa ytterligare några frågor. Gunilla Andersson sä-
ger att man inte kan straffa bort umgängessabotage. Nej, det ligger mycket
i det. Men det är rimligt att det finns en balans även i strafflagstiftningen.
Om umgängesrättshavaren missköter sig mot vårdnadshavaren då blir han
eller hon straffad. Däremot finns inte motsvarande straffsanktion mot vård-
nadshavaren om denne missköter umgängesrätten. Antingen tar man helt
bort straffsanktionerna, eller också skall straffsanktioner gälla i båda fallen.
Det är rättslig balans. Eller hur, Gunilla Andersson?
I frågan om umgängesrättskostnaderna tycker jag det var bra att utskottet
inkl, socialdemokraterna gav regeringen en knäpp på näsan. Det var välför-
tjänt.
Sociala föräldraskap blir allt vanligare. Det handlar i klartext om styvför-
äldrar som förekommer så frekvent i dag. Det handlar många gånger om
mina, dina resp, våra barn, och det blir ofta en mycket komplicerad familje-
bild som kallas för styvföräldraskap. Detta är hittills oreglerat. Varför visar
Gunilla Andersson inget intresse för den saken?
Vårdnadsutredningen måste utföras med kompetens, Gunilla Andersson.
Folkpartiet tycker verkligen att det skall finnas kompetens både där och i
domstolen.
Låt mig avslutningsvis säga att Nils Ferlin också är min favorit. Min
fromma förhoppning är att vi alla skall verka för att det i fortsättningen inte
skapas några ”rättsliga barfotabarn”.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
29
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Anf. 19 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skall nu försöka vara mycket pedagogisk och tydlig. Det
finns en mängd kommunal serviceverksamhet som alla är överens om är bra
och lönsam. Jag tror exempelvis att det inte råder några som helst delade
meningar om att konsumentrådgivningen gagnar såväl kommunerna som
konsumenterna och på sikt är bra för hela samhället. När kommunerna be-
finner sig i ett svårt ekonomiskt läge och dessutom inte kan höja kommunal-
skatten, måste de dess värre skära ned på viss verksamhet hur bra den än är.
Det har vi sett exempel på inom bl.a. konsumentrådgivningen. Den frågan
kommer vi att diskutera här på fredag. Många kommuner tar bort den verk-
samheten trots att de vet att den lönar sig och är bra för alla parter.
I fråga om samarbetssamtalen vet vi också att familjerådgivningsverksam-
heten i många kommuner inte är tillräckligt utbyggd. Man har inte haft råd
att bedriva den, på en del håll har det uppstått tvister med landstinget om
var verksamheten skall ligga osv. Det har inte heller funnits kompetent per-
sonal att leda familjerådgivningsverksamheten. Den har alltså inte varit till-
räckligt utbyggd.
Nu framläggs ett nytt förslag, nämligen att kommunerna skall ha skyldig-
het att till dem som så önskar tillhandahålla samarbetssamtal. Det betyder
med nödvändighet att ytterligare en uppgift läggs på kommunerna, och den
kostar pengar. I kommuner med dålig ekonomi finns det stor risk för att fa-
miljerådgivningsverksamheten inte byggs ut. Det hjälper alltså inte med den
skyldighet som införs, eftersom det inte heller finns tillräckligt med perso-
nal. Jag tror att de berörda skulle känna stor olust om de fick stå i kö -
kanske i flera månader och upp till ett halvår - för att kunna genomföra
dessa samtal. Det gagnar inte någon part och inte heller vårdnadsutred-
ningen. Det är det scenario som kan bli verklighet om inte kommunerna får
resurser för att bygga ut verksamheten.
Vi har olika uppfattningar om riskerna. Det är beklagligt att vänsterpar-
tiet är det enda parti som tar denna fråga på allvar. Jag skall inte fortsätta
replikskiftet därom men konstaterar att det tyvärr är så. Det handlar inte
enbart om resurser i form av pengar utan även om resurser i form av utbild-
ning och personal. Vi hoppas att den vägen kunna få de andra partiernas
stöd framöver.
Anf. 20 GUNILLA ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Målen för samarbetssamtalen anser jag bör utformas av kom-
munerna. Jag delar helt Martin Olssons uppfattning att det är nödvändigt
med flexibel bedömning och individuell anpassning till förhållanden i det en-
skilda fallet när det gäller umgängesfrågor. En sådan utveckling är enligt min
uppfattning redan på väg i rättspraxis. Det finns skäl att följa utvecklingen,
men jag finner inte någon anledning att nu aktualisera en översyn av um-
gängesreglerna.
I fråga om upplysningsskyldigheten, Bengt Harding Olson, har jag den
uppfattningen att det inte är lämpligt att i lagtexten särskilt reglera vissa ty-
per av upplysningar. I stället bör regeln ges en allmän utformning, vilket fö-
reslås i propositionen. Om endast vissa typer av upplysningar regleras, skulle
30
man kunna bli osäker på vad som gäller beträffande andra slag av upplys-
ningar.
När det gäller sanktioner, Bengt Harding Olson, vill jag säga att jag rfite
tror på att man kan straffa fram ett umgänge.
Bengt Harding Olson tar också upp frågan om s.k. socialt föräldraskap.
Det är väldigt svårt att förstå vad han är ute efter. De sociala föräldraskap
som han räknar upp avser adoptions- och inseminationsbarn samt styvföräld-
raskap och familjehemsföräldraskap. Som han själv konstaterar, är den
rättsliga situationen för adoptions- och inseminationsbarn i allt väsentligt
densamma som vid biologiskt föräldraskap.
Slutligen till Elisabeth Persson: Socialutskottet har i ett betänkande tidi-
gare i år hemställt att riksdagen skal! ge regeringen till känna att man skall
trygga familj erådgivningsverksamheten.
Anf. 21 LENNART ANDERSSON (s):
Fru talman! Som en av utskottets talesmän skall jag i mitt anförande kom-
mentera nio reservationer och framför allt redovisa utskottets motiveringar
och ställningstaganden i de delfrågor som tagits upp i reservationerna. An-
ledningen till att vi i det här ärendet har utsett två talesmän för utskottet är
artighet mot dem som har lämnat reservationer i ärendet.
I reservationerna 14 och 15 tas frågan om termen ”faderskapserkännande”
upp till debatt. De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i för-
äldrabalkens första kapitel. I den nu aktuella propositionen föreslås att ”er-
kännande” av faderskap skall ersättas med det nya begreppet ”bekräftelse”
av faderskapet. I reservation 14 av ledamöterna från moderata samlingspar-
tiet föreslås att termen ”faderskapserkännande” skall bibehållas, och i reser-
vation 15 anser ledamöterna från folkpartiet att den nya termen bör vara
”faderskapsförklaring”.
Jag vill till att börja med erinra om att utskottet tidigare har ställt sig
mycket positivt till en ändring av termen ”faderskapserkännande”. Den frå-
gan behandlades här i riksdagen senast våren 1987. Utskottet har tidigare
framhållit att terminologin i dag för många fäder kan upplevas som svårför-
ståelig och ibland t.o.m. som kränkande. Enligt utskottet borde regeringen
i lämpligt sammanhang överväga om inte någon annan benämning kunde in-
föras för faderns medverkan vid fastställande av faderskap.
En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte på vad
rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett intygande om att mannen
är far till barnet och tar på sig faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga
som andra.
När utskottet har haft att bedöma de två förslagen ”faderskapsbekräf-
telse” och ”faderskapsförklaring”, är det vår uppfattning att de är relativt
likvärdiga. Men det är en omständighet som har gjort att utskottet väljer
bort ordet ”förklaring”, och det är att i 1 kap. 2§ föräldrabalken används
ordet ”förklaring” för det fall när rätten skall besluta att mannen i äktenska-
pet inte är far till barnet, och i 1 kap. 5 § föräldrabalken används samma term
i det fall faderskap skall fastställas genom dom. Av dessa orsaker finner ut-
skottet att termen ”faderskapsförklaring” är mindre lämplig än ”faderskaps-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
31
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
bekräftelse”, när man skall ersätta den nuvarande termen ”faderskapserkän-
nande”.
Vi anser i utskottet att propositionens förslag på den här punkten är väl
avvägt. Därmed yrkar jag avslag på reservationerna 14 och 15.
I reservation 16 av folkpartiets och miljöpartiets ledamöter behandlas frå-
gan om faderskapspresumtion vid samboförhållande, ett i och för sig mycket
intressant ämnesområde. Eftersom den frågan redan har debatterats i dag
mellan justitieministern och Bengt Harding Olsson, avstår jag i denna de-
battomgång från ytterligare kommentar. Men formellt ber jag nu att få yrka
avslag på reservation 16.
I reservation 23 av miljöpartiets ledamot behandlas frågan om barns rätt i
mål om vårdnad och umgänge. I reservationen framhålles att förslaget med
ett ombud för barn i vårdnads- och umgängestvister har så uppenbara förde-
lar att regeringen omgående bör förelägga riksdagen ett lagförslag härom.
Jag vill framhålla att utskottets majoritet anser att det är något överras-
kande att miljöpartiets representant väljer att i denna fråga gå fram ensam i
en reservation, när hela utskottet i övrigt har enats om att föreslå ett tillkän-
nagivande med krav på ytterligare övervägande i de frågor som rör barns
ställning i mål om vårdnad och umgänge.
Frågan om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde i vårdnads- och
umgängesmål behandlades av den stora utredningen Barnets rätt. Utred-
ningen skrev mycket utförligt i det ärendet och lade fram konkreta förslag,
men när betänkandet var ute på remiss var det mycket delade meningar
biand remissinstanserna. Många remissinstanser framhöll att det inte är
lämpligt att barn under femton år ges talerätt.
I det nu aktuella ärendet föreligger motioner från alla de sex partier som
är representerade i riksdagen. Med anledning av alla de motionsyrkandena
skriver utskottet rätt utförligt och bl.a. följande: ”Även om förslagen i pro-
positionen är inriktade på samförståndslösningar anser utskottet att man inte
kan avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt framfört, i vart
fall inte förrän man närmare kan överblicka erfarenheterna av tillämpningen
av de föreslagna nya reglerna i FB.”
Med anledning av motionerna hemställer utskottet att riksdagen skall göra
ett tillkännagivande till regeringen om att de här delfrågorna skall övervägas
på nytt och att regeringen skall återkomma med förslag till riksdagen. Där-
med yrkar jag avslag på reservation 23.
I reservationerna 24 från vänsterpartiet och 25 från folkpartiet behandlas
frågor om verkställighet i mål om vårdnad och umgänge. I den motion som
ligger till grund för reservation 24 av Elisabeth Persson förordas att vård-
nads- och umgängestvister skall avgöras i länsrätt i stället för av tingsrätt.
Motionären hävdar att i länsrätten finns det större socialpsykologisk kompe-
tens att tillgå samt att länsrätten samarbetar med kommunernas socialtjänst.
I motionen från folkpartiet föreslås att lagen ändras så att länsrätten skall
kunna vägra verkställighet i samtliga fall när denna inte är förenlig med bar-
nens bästa. Motionären framhåller också att i verkställighetsmålen måste
man söka en metod för att om möjligt undvika fortsatta tvister. En möjlighet
skulle då vara att länsrätten vid vägrad verkställighet med bindande verkan
32
skulle kunna återförvisa vårdnads- eller umgängesmålet till allmän domstol
för omprövning.
Utskottets majoritet påminner i sin skrivning om att denna delfråga redan
är föremål för utredning i rättegångsutredningen. Utskottets majoritet anser
att vi bör avvakta utredningens förslag och föreslår i denna del avslag på de
två motionsyrkandena. Jag yrkar därmed avslag på reservationerna 24 och
25.
I reservation 26 föreslår folkpartiet expertledamot i domstol, och i reser-
vation 27 från folkpartiet behandlas kompetenskrav m.m. för domare. Ut-
skottet har även på dessa punkter mycket utförliga skrivningar. Jag ber att
få hänvisa till dessa och yrkar formellt avslag på reservationerna 26 och 27.
Jag gör detta för att få något mer tid till att diskutera reservation 28 från
folkpartiet, där man behandlar ensamstående fäders situation.
I reservationen sägs att efter en skilsmässa får män en mycket svår situa-
tion. De förlorar sin föräldraroll, och de mister ofta ett tidigare umgänge
med släktingar och vänner. För många män föreligger uppenbar risk för
missbruk av bl.a. alkohol. Inte minst mot bakgrund av de samhällsekono-
miska konsekvenserna av att så många män efter en separation inte kan fun-
gera socialt är det angeläget att lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra de-
ras situation. Så långt reservationen. Jag finner det vara en brist att reservan-
terna inte säger någonting om vilka åtgärder som enligt deras mening är kon-
struktiva i sammanhanget. Kanske Bengt Harding Olson i dag något kan
lätta på förlåten och tala om vilka åtgärder det är som närmast föresvävar
folkpartiet.
Från utskottsmajoritetens sida säger vi i detta sammanhang att riksdagen
våren 1988 behandlade en motion som tog upp samma fråga som den nu ak-
tuella. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen då att överlämna motio-
nen till underhållsbidragskommittén för prövning. I dag vet vi att kommittén
av olika skäl inte har kunnat behandla bl.a. frågan om de underhållsskyldi-
gas situation utan har överlämnat den till regeringen med begäran om att
den övervägs i annat sammanhang. Utredningen har ändå presterat en del.
I betänkandet SOU 1990:48 Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade
barn har kommittén redogjort för situationen för särlevande föräldrar med
särskilt låga inkomster.
Lagutskottet utgår i dag från att de problem som har tagits upp i motion
L10 kommer att övervägas inom den arbetsgrupp som tillsätts inom rege-
ringskansliet för vidare behandling av underhållsbidragskommitténs förslag.
Arbetsgruppen kommer att få företrädare för tre olika departement. Därige-
nom blir det en mycket representativ arbetsgrupp.
Vi är alla ledamöter i lagutskottet lika angelägna om att få i gång ett utred-
ningsarbete, där man utförligt belyser den situation och de villkor som
många frånskilda män lever under. Folkpartiet vill göra ett tillkännagivande
till regeringen nu, trots att utskottet anger att en särskild arbetsgrupp inom
regeringskansliet skall arbeta med denna fråga. Inom majoriteten litar vi på
de uppgifter som vi har fått om att ett utredningsarbete mycket snart skall
komma i gång. Vi har fått uppgifter om arbetsgruppens sammansättning.
Vårt engagemang i sakfrågan är därför inte på något sätt mindre än folkparti-
ets. Det mest intressanta vore nu att få något mer preciserade förslag från
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
3 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
34
folkpartiet. Det skulle bl.a. vara en god vägledning för ledamöterna i arbets-
gruppen när de nu skall ta sig an detta svåra problem och komma med för-
slag.
Jag yrkar därmed avslag på reservation 28 och bifall till utskottets hemstäl-
lan i alla delar.
Anf. 22 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Socialdemokraterna har en särskild faiblesse för att vilja
ändra terminologin. Detta är ofta meningslöst när betydelsen är densamma.
Så är det även denna gång. Det är ingen skillnad i innebörden i det nya be-
greppet, utan innebörden är fortfarande att vederbörande tar på sig fader-
skapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende. Ordet bekräftelse har
sämre internationell förståelse utan att ge något nytt eller bättre. Det för
också tanken till ord som orderbekräftelse, bestyrkande kvitto eller bevis.
Det tycker jag är onödigt att dra in i detta sammanhang. Ordet förklaring
hade varit bättre, men eftersom det används på annat ställe i föräldrabalken
går det inte att använda i detta sammanhang.
Vi avstyrker således förslaget att ändra terminologin. Vi vill bibehålla or-
det faderskapserkännande.
Anf. 23 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är trevligt att miljöpartiet ibland kan över-
raska Lennart Andersson. Förslaget om ombud i rätten för barn har tagits
fram av utredningen om barnens rätt. Vi är medvetna om att remissinstan-
serna har haft delade meningar. I miljöpartiet har många haft ett stort in-
tresse för frågan. Den samlade bedömningen från vår sida är att förslaget är
bra. Därför har vi reserverat oss.
Om Lennart Andersson lyssnade hörde han att jag i mitt anförande utta-
lade stor tillfredsställelse över att utskottet faktiskt nu vill pröva frågan om
barnens ställning i rättegångar. Utskottet kanske kommer fram till det vi fö-
reslår i reservationen. Det kanske blir en annan lösning. Den hoppas jag,
och tror, kommer att bli bra.
Anf. 24 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Till Lennart Andersson vill jag säga att jag tackar för artighe-
ten att så många socialdemokrater ställt upp för att försvara propositionen.
En del punkter kan vi kanske avföra för vidare diskussion för att vinna tid,
exempelvis faderskapspresumtionen. Om vi tittar på begreppet faderskaps-
förklaring/faderskapsbekräftelse tycker jag faktiskt att ordet bekräftelse är
lika kränkande som termen erkännande. Faderskapserkännande är ungefär
som att erkänna en brottslig handling. Faderskapsbekräftelse är, som jag ti-
digare sagt, ungefär som att bekräfta en order eller en begärd leverans. Fa-
derskapsförklaring är den stolte faderns deklaration att han vill ta ansvar för
sitt efterlängtade barn. Om detta sedan skulle kollidera med annan lagstift-
ningsteknik är det bara att justera efter det. Svårare än så är det inte.
Beträffande verkställighet vid tvister då domar inte kan verkställas utan
måste få ytterligare en prövning i domstol är det som föreslås riktigt. Det är
bra att man omprövar detta i rättegångsutredningen. Det hade också varit
snyggt och prydligt om även socialdemokraterna hade talat om i vilken rikt-
ning de tycker att utredningen skall arbeta, i stället för att bara tiga.
Beträffande barnkompetens har jag ingen annan kommentar till Lennart
Andersson än att det är en självklarhet att en sådan skall finnas, både i soci-
alförvaltningar och i domstolar.
Slutligen en otroligt viktig fråga, och det glädjer mig att fler och fler inser
dess vikt i dag - bättre sent än aldrig. Lennart Andersson säger att det finns
ett visst intresse från socialdemokraterna för de ensamstående pappornas si-
tuation. Ja tack, det är bra. Så hänvisar Lennart Andersson till underhålls-
bidragskommittén, den som havererade. Nu skall en ny utredning tillsättas.
Snart skall den utredningens arbete komma i gång. Det är bra, men det
borde ha skett för länge sedan. Så efterlyser Lennart Andersson förslag från
mig på hur frågan skall lösas. Det hade varit bra om jag hade kunnat ge en
patentlösning på de ensamstående pappornas bedrövliga situation, men det
kan jag inte. Det skulle vara oförsiktigt och oklokt av mig att göra det. Jag
kräver först kunskap. På grundval av kunskap skall man sedan fatta beslut
om hur frågan skall lösas.
Om det nu finns ett så stort intresse från socialdemokraternas och rege-
ringens sida, varför inte säga ja till reservationen?
Anf. 25 LENNART ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Först beträffande själva terminologin - om det skall heta fa-
derskapserkännande, faderskapsbekräftelse eller någonting annat - vill jag
påminna om att det finns en bakgrund till det ändringsförslag som lanseras i
propositionen. Det är framför allt en debatt i denna kammare, inte minst
med folkpartiets olika företrädare, som gång på gång har pekat på att termen
faderskapserkännande kan upplevas som kränkande av många. Man har
från folkpartiets sida krävt en annan terminologi. Det är den debatten och
de kraven som ligger bakom propositionen, där nu föreslås faderskapsbe-
kräftelse i stället. Jag har motiverat varför Bengt Harding Olsons förslag om
faderskapsförklaring inte har antagits. Det ordet finns på flera andra punk-
ter i föräldrabalken. Det är inte så enkelt att på dessa platser ersätta fader-
skapsförklaring med någon annan terminologi. Jag är inte ens övertygad om
att en sådan lösning skulle ha blivit bättre.
Med hänvisning till det starka önskemål som under flera år har framförts
här i kammaren tycker jag att det är riktigt att regeringen nu tagit upp frågan
och kommit med ett konkret förslag.
Till Elisabet Franzén vill jag bara replikera beträffande barnens ställning i
vårdnadsmål, att vi ställer stora förhoppningar till den arbetsgrupp som skall
arbeta inom regeringskansliet. Vi vill att det skall vara en förutsättningslös
utredning. Vi har självfallet mycket noga studerat vad utredningen om bar-
nens rätt har lagt fram för förslag. Det är ett alternativ. Men vi säger ju från
utskottsmajoritetens sida att vill pröva även andra tänkbara alternativ för att
stärka barnens ställning i vårdnadsmål, och vi vill alltså ha en förutsättnings-
lös utredning. Vi är glada för att arbetet nu verkligen kommer i gång på all-
var. Vi utgår från att utredningen inte skall behöva ta alltför lång tid, utan att
vi kan emotse nya förslag till riksdagen i denna mycket väsentliga delfråga.
Slutligen till Bengt Harding Olson om de ensamstående pappornas situa-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
35
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
36
tion. Jag delar uppfattningen att vi först naturligtvis måste få en kartläggning
och utifrån denna kartläggning sedan göra den samlade bedömningen. Jag
vill i dag litet protestera mot Bengt Harding Olson, som säger att socialde-
mokraterna inte har något intresse för dessa frågor. Jag vill i all vänlighet
påminna om att under senare delen av 70-talet när vi utformade reglerna
för underhållsbidrag var det vi socialdemokrater som lade fram förslaget om
fädernas förbehållsbelopp och hela den konstruktionen.
Anf. 26 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Lennart Andersson återkommer till frågan om terminologin.
Det är riktigt, Lennart Andersson, att folkpartiet krävt att terminologin
skall ändras, och det känns skönt att vi är ense på den punkten. Folkpartiet
anser fortfarande att ”faderskapsförklaring” är en bättre term. Jag kan åta
mig att justera lagen på de punkter där det behövs, om Lennart Andersson
behöver hjälp.
Vad beträffar de ensamma fädernas situation är det bra att vi nu äntligen
får den här debatten. Det känns tryggt att den förs även här i kammaren.
Som jag nämnde tidigare har det förts en lång debatt i en rad tidningar. Det
är tidningar som jag sade till justitieministern borde intressera henne, och
de borde intressera även Lennart Andersson. Det är t.ex. tidningen Vi och
Aftonbladet. Jag lånar gärna ut ett exemplar av dessa tidningar. Efter Afton-
bladets artiklar kan man läsa: ”Nu satsas det på papporna, säger socialstyrel-
sen.” Det är bra, och jag hoppas att även socialdemokraterna då kommer att
satsa på papporna. Lennart Andersson säger att det gjordes av socialdemo-
kraterna redan på 70-talet. Det är också bra - fortsätt med det även på 90-
talet. Ett sätt att göra det på är att stödja folkpartiets reservation på den
punkten.
Lennart Andersson inledde sitt anförande med en artighet. Jag har velat
kvittera den artigheten. Vi har i den här debatten tre socialdemokrater med
en sammanlagd taletid av minst 45 minuter. Genom att jag begärt replik på
var och en av dem kommer jag upp i en något sånär jämförbar taletid.
Anf. 27 ELISABET FRANZÉN (mp) replik:
Fru talman! När det gäller barnens talesrätt i domstol kan jag inte dela
Lennart Anderssons tillit till regeringens arbetsgrupp, som skall behandla
den frågan. Såvitt jag förstår består detta arbete hittils endast av riksdagens
uttalande att det spörsmålet ”skall övervägas ytterligare i lämpligt samman-
hang och att det bör ankomma på regeringen att bestämma formerna här-
för”. Har regeringen redan tillsatt en arbetsgrupp är det bra. Jag vet emeller-
tid inte om så är fallet, och jag har inte sett direktiven. Till dess ett bättre
förslag presenteras står vi fast vid vårt förslag om juridiskt ombud för barnen
i vårdnadsmål.
Anf. 28 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Fru talman! Det gäller terminologin igen. Något skäl att ändra terminolo-
gin när man inte kommer på något bättre ord finns helt enkelt inte. Det är
typiskt för socialdemokraterna att föreslå ändringar, som inte medför någon
förbättring och inte ger reglerna någon ny innebörd. Socialdemokrater äls-
kar nya lagar. Moderaternas lagförslag utmärker sig för att de medför för-
bättringar - annars föreslår vi inga ändringar.
Anf. 29 LENNART ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag måste då konstatera att Charlotte Cederschiöld inte tycks
ha någon förståelse för opinionsyttringar som kommer fram i denna kam-
mare från olika partigrupper. Socialdemokraternas ställningstagande visar
att vi varit mycket mer lyhörda och velat gå folkpartiet till mötes genom att
gå med på en ändring av den här terminologin. Vi har uppfattat det så, att
det finns ett mycket påtagligt intresse i riksdagen att göra en ändring. Det är
detta intresse vi nu tillgodoser. Vi tycker att det är en god regel att lyssna på
riksdagens ledamöter och ta del av de uppfattningar de för fram.
Som avslutningsreplik till Bengt Harding Olson vill jag säga att det är
självklart för oss i vår partigrupp i lagutskottet att följa den situation under
vilken ensamma pappor lever. Jag får ofta rapporter från exempelvis indu-
striarbetare i min hemkommun. Många ensamstående pappor där måste ar-
beta extra t.ex. som taxichaufförer under lördagar och söndagar för att klara
sin ekonomi. Jag kan också ta fram exempel på frånskilda skolledare och
deras ekonomiska situation. Vi har ganska mycket sådant material att tillgå.
Jag tycker att det är bra att arbetsgruppen i regeringskansliet nu sätter hög
fart och tar tag i dessa frågor för att få fram en ännu mer fullständig kartlägg-
ning. Jag är övertygad om att vi sedan tillsammans skall kunna göra bra be-
dömningar och komma fram till förslag om åtgärder. Jag var i dag nyfiken
på att få höra om Bengt Harding Olson redan nu hade några konstruktiva
tankar om lämpliga åtgärder. Men den diskussionen kanske Bengt Harding
Olson och jag kan ta privat efter den här debatten. Vi kan då jämföra var-
andras tankar och idéer för att se hur långt vi kan komma.
Förste vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Anf. 30 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! I tre år i följd har jag i riksdagen motionerat om förbättringar
vad gäller umgänge med och vårdnad om barn. Under denna tid har jag fått
många brev och telefonsamtal från förtvivlade människor. Det har varit
människor som har känt sig hjälplösa i sin situation: de har rätt att träffa sin
son eller dotter, men i praktiken har det inte fungerat.
När jag började fördjupa mig i denna problematik trodde jag inte att det
fanns så många ensamstående som hade och har dessa problem. Det kändes
som om det tändes ett hopp för dessa människor, människor som inte i första
taget träder fram och skriker på hjälp, därför att de ser det som ett personligt
nederlag, ett socialt misslyckande i livet. I en del fall kan det t.o.m. bli så,
att man dämpar sin förtvivlan med alkohol, som man sedan blir beroende
av, följderna blir då mycket tragiska.
Genorn UFR, Umgängesrätts-Föräldrarnas förening, har jag fått träffa
många människor som har denna besvärliga situation, och jag har också fått
många värdefulla synpunkter på hur umgängesrätten praktiskt fungerar i
vårt land. Föreningen har också noggrant följt både utredningsarbetet och
37
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
38
propositionsarbetet, och man har i remissomgångar gett uttryck för sina syn-
punkter. Jag ser att medlemmar från föreningen i dag följer debatten från
läktaren. Det är ett bevis på att det finns ett stort intresse för denna fråga
från deras sida.
Jag har tidigare här i kammaren sagt att om barn fick bestämma, så skulle
skilsmässor förbjudas. Så tror jag att det är i de flesta fall, men givetvis inte
i alla.
Varje år är det många barn som upplever sina föräldrars skilsmässa. I Sve-
rige hade vi 18 862 skilsmässor under år 1989, varav 11 792 med barn under
18 år. Därtill skall läggas alla separationer i samboförhållanden.
Jag anklagar inte människor för att de går skilda vägar - det kan vara na-
turligt att de gör det. Men viktigt är, fru talman, att om det finns minderåriga
barn med i bilden båda föräldrarna då tar sitt ansvar för barnens uppväxt och
fostran. Barn har rätt til) både mamma och pappa - det har konstaterats av
många. Men tyvärr, i många fall fungerar det inte så i praktiken. Ibland an-
vänds barnen som slagträ i bråket mellan föräldrarna.
De flesta barn vill träffa den förälder som flyttar. Det är dock inte ovanligt
att den förälder som barnet bor hos medvetet eller omedvetet för över sin
bitterhet och besvikelse över den misslyckade relationen på barnet.
Efter att ha lyssnat på många människor och tagit del av många varianter
av problem kan jag bara konstatera att barnen ofta glöms bort. Det är bar-
nen som mår dåligt och tar skada.
Fru talman! Efter att ha tagit del av och läst regeringens proposition och
lagutskottets betänkande kan jag konstatera att det på flera punkter föreslås
ändringar som sammanfaller med de krav som jag och mina medmotionärer,
Ulla-Britt Åbark och Åke Selberg, har framfört.
Vi har under punkt 1 i motionen föreslagit, att det skulle bli obligatoriskt
med samarbetssamtal för alla skilsmässoföräldrar. Propositionen går inte så
långt. 1 denna föreslås att kommunerna skall vara skyldiga att bereda föräld-
rar möjlighet till samarbetssamtal. Jag kan hålla med om att detta kan vara
tillräckligt som ett första steg. Vi får se vad resultatet blir. Men om riksdagen
så beslutar är det viktigt att detta budskap förs ut och att kommunerna erbju-
der utbildad och kunnig personal på området. Jag är orolig för att detta i
mindre kommuner inte får någon högre prioritet. Jag tycker att det ligger en
del i vad Elisabeth Persson på denna punkt framfört i debatten. Följden kan
bli att samarbetssamtalen inte anses meningsfulla och att samtalens kvalitet
inte blir bra. Men jag är beredd att acceptera förslaget och kommer noggrant
att följa utvecklingen.
Under punkt 2 har vi föreslagit att vårdnadsutredningen skall vara avslu-
tad inom tre månader. I propositionen föreslås åtgärder som kommer att in-
nebära en snabbare väg. Utredaren skall gå direkt till tingsrätten och inte via
socialnämnden. Detta är naturligtvis bra, men det är glädjande att utskottet
i betänkandet skärper skrivningen. Man anser att en handläggningstid på tre
till fyra månader torde vara ett rimligt riktmärke, något som också överens-
stämmer med JOs uttalande.
Utskottet gör också ett tillägg i 6 kap. 19 § andra stycket, som komplette-
ras med föreskrift, varigenom rätten åläggs en uttalad skyldighet att se till
att skyndsamhetskravet när det gäller vårdnadsutredningar tillgodoses. Jag
anser att det är bra att utskottet gjort detta uttalande och tillägg. Som jag
tidigare nämnt har barnets umgänge med båda föräldrarna en mycket stor
betydelse. Det är därför oacceptabelt att det som sker i många fall är att
vårdnadshavaren genom olika åtgärder saboterar och omöjliggör för barnet
att få träffa den andra föräldern.
Av många kontakter som jag haft med människor i detta ärende har jag
också blivit uppmärksamgjord på att förhållandet också kan vara det om-
vända, att den förälder som har umgängesrätt struntar i att umgås med sitt
barn. Jag anser att detta är ett lika stort fel som när vårdnadshavaren sabote-
rar umgänget. Barnet skall sättas i centrum. Båda föräldrarna måste känna
ett ansvar för barnets uppfostran, och då måste barnet ha rätt att umgås med
båda föräldrarna på ett naturligt och riktigt sätt. Jag är övertygad om att bar-
net vill ha det så och att föräldrarna måste sluta upp med att enbart tänka på
sig själva eller att skada den andra parten.
I hemställan i vår motion under punkt 3 föreslår vi att reglerna skall skär-
pas för att tillförsäkra en förälder med umgängesrätt möjligheten att faktiskt
utöva umgänget. Den som saboterar umgänget skall bli fråntagen vårdnads-
rätten, om detta inte står i strid med barnets bästa. Detta yrkande har av-
styrkts av utskottet. Men trots detta anser jag att skiljelinjerna inte är så
stora. Utskottet skriver bl.a.: ”Är det klarlagt att en förälder utan godtag-
bara skäl har försökt försvåra eller omintetgöra ett umgänge mellan barnet
och den andra föräldern kan detta tala för att vårdnaden bör överflyttas.”
När jag i dag lyssnade på Laila Freivalds tycker jag att detta blev dunklare.
Hon sade att detta hade uppfattats på fel sätt. Jag är givetvis medveten om
att man när man framför en sådan begäran också måste framlägga bevis.
Därför måste förslaget föranleda en utredning. Jag hoppas att jag har tolkat
utskottstexten rätt. Om jag har missuppfattat texten, måste jag be att få frå-
gan ytterligare belyst av utskottets talesman. Men om min tolkning är riktig
anser jag att skillnaden mellan yrkandet i motionen och utskottets förslag
inte är så våldsamt stor.
Propositionens förslag att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål i stället
för att gälla vårdnaden skall kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med
tycker jag är bra, och detta överensstämmer också med yrkandet i vår mo-
tion. Utskottet har också ställt sig bakom det förslaget.
Fru talman! Barn tar ofta på sig skulden för att föräldrarna bråkar, då de
känner att bråket gäller dem. Det förekommer t.o.m. att barn går i själv-
mordstankar. I vår motion har vi framfört att barnet i tvister som gäller bar-
net bör ha ett juridiskt ombud som tillvaratar dess intressen och som framför
allt ser till att barnet inte utsätts för psykisk press.
Utskottet delar denna uppfattning och går därför längre än propositionen,
och detta tycker jag är mycket bra. Visserligen säger man: ”Det är emellertid
inte givet att en talerätt för barnet med formell partställning i processen och
tillgång till offentligt biträde och ombud är den enda tänkbara lösningen.
Det kan också finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskju-
ten position i vårdnads- och umgängestvister.”
Utöver denna positiva syn från utskottet anser man att det bör ankomma
på regeringen att bestämma formerna och ger därför detta regeringen till
känna.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
En av orsakerna till ett uteblivet umgänge kan vara det geografiska avstån-
det. Det kan vara föräldrar som avsiktligt bosätter sig långt ifrån varandra
för att på så sätt minska umgänget.
Det kan också finnas andra skäliga orsaker till ett långt avstånd mellan de
separerade föräldrarnas bostadsorter. Oavsett orsaken blir det, om um-
gänget med barnet skali fungera, långa och tröttande resor och umgänges-
rättsförälderns bristande ekonomi kan också sätta hinder i vägen. Det är inte
bara resor utan även tillfällig bosättning på orten för att umgänget skall fun-
gera som blir en ekonomisk belastning.
Vi har även tagit upp det här problemet i vår motion. Jag är medveten om
det utredningsarbete som pågått, men jag har nu ytterligare fått veta genom
läsning av utskottsbetänkandet att en arbetsgrupp skall behandla frågorna
vad gäller underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation.
Detta är bra. Det är också mycket bra att utskottet uttalar att problemet
med resekostnader för utövande av umgängesrätten nu snarast får en lös-
ning. Detta ger man regeringen till känna. Det är därför min förhoppning
att en lösning på detta problem snarast presenteras för riksdagen.
Det är också min förhoppning att det samtidigt presenteras en lösning för
fastställande av underhållsbidrag och bidragsförskott. I dag fastställs under-
hållsbidraget efter krångliga regler, där båda parter i många fall känner sig
otillfredsställda. Statens kostnad för bidragsförskott uppgår till 2 250
milj.kr. för innevarande budgetår.
Det är viktigt att föräldrarna också tar ett ekonomiskt ansvar för barnet.
Som vi sagt i motionen skall det vara en självklarhet att man skall betala
underhåll till barnet, precis som man självfallet skall betala inkomstskatt.
Krångliga regler gör att det går att smita lindrigare undan. Det är bra om
vi snarast kan få lösningar på dessa båda problem.
Sekretesskydd i gällande lag får genom kopplingen till vårdnadsinnehav
till följd att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas av orättfärdiga
rättsförhållanden. I sekretessammanhang bör båda föräldrarna, anser jag,
vara jämställda. Även icke vårdnadshavande förälder måste ha möjlighet att
engagera sig i sina barns liv på olika områden, som t.ex. sjukhusvistelse, sko-
lan osv.
Jag har hört många olika varianter som utspelats i konflikter mellan män-
niskor. Bl.a. har jag hört att när barn hamnar på sjukhus, uppger vårdnads-
havaren sjukdomen som allvarligare än vad den är bara för att skada eller
göra den andre föräldern orolig. Den kan inte vända sig till sjukhuset och få
uppgifter eftersom sekretesslagen har den utformningen.
Umgängesrättsföräldern är helt utlämnad till att lita på uppgifter från
vårdnadshavaren. Det är förståeligt om konflikt föreligger att uppgifterna
blir både oriktiga och kanske kortfattade.
I propositionen föreslås en ändring i föräldrabalken där det skall föras in
en särskild regel om vårdnadshavarens skyldighet att lämna bl.a. umgänges-
föräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.
Om så inte sker - vad händer då? Är vårdnadshavaren inte lämplig som
vårdnadshavare då och kan därmed riskera att fråntagas sin rätt som vård-
nadshavare vid en eventuell prövning? Jag ställer frågan till utskottets tales-
40
man.
Jag tycker att propositionen och utskottets betänkande i stort är mycket
bra. Men på denna punkt är jag mycket tveksam om åtgärderna är tillräck-
liga.
Fru talman! Jag hemställer därför om bifall till yrkande 7 i motion L410
angående barnets sekretess.
Fru talman! Nu har regeringen lagt ett förslag om vårdnad och umgänge
som har behandlats av lagutskottet. Utskottet har skärpt förslaget på några
punkter, och jag tycker att slutprodukten i stort är en bra produkt. Nu åter-
står att se hur lagtexten fungerar i praktisk tillämpning.
Men jag kan konstatera att hur bra lagar vi än stiftar i riksdagen och hur
bra formuleringar vi än använder oss av, återstår ändå ett stort ansvar av
båda föräldrarna för barnets uppväxt och fostran.
Ju bättre föräldrarna har löst sin egen separation och ju mer de är överens
om hur vårdnaden av barnet skall skötas, desto bättre mår barnen. Därför
måste föräldrarna ta sitt ansvar och inte låta barnen betala deras egna miss-
lyckande.
Anf. 31 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Det är bra att Kaj Larsson känner djupt för frågan om um-
gängesrätt och vårdnad av barn. Ändå förklarar han sig vara nöjd med i prin-
cip hela propositionen med ett par undantag. Det gör mig något förbryllad.
Han hänvisar till Umgängesrätts-Föräldrarnas riksförbund. Jag undrar om
förbundet är lika nöjt.
I själva kärnpunkten - den viktigaste och centrala punkten i frågan - vi-
sade det sig att Kaj Larsson är osäker. Han hänvisar till att justitieministern
har uttryckt sig dunkelt om hur man skall besluta om umgängesrätten. När
skall den tillåtas, och, framför allt, när skall den förbjudas? Det är allvarlig
kritik som Kaj Larson framför och som han också, om jag har förstått saken
rätt, riktar mot utskottets talesmän.
Folkpartiet har pekat på att just umgängesrättens omfattning behöver pre-
ciseras för barnets bästa. Med det förslag som folkpartiet hade till lagstift-
ningens utformning hade man preciserat i stället för att fördunkla rättstill-
lämpningen.
Jag vet att Kaj Larsson känner djupt för ensamstående fäders situation.
Jag tror att han ställer väldigt fromma förhoppningar till den arbetsgrupp
som plötsligt har dykt upp i debatten.
Det är oklart vad det egentligen är för arbetsgrupp. När tillsattes den? Är
det en ny arbetsgrupp, eller är det en gammal som har återuppstått från den
havererade underhållsbidragskommittén, eller vad är det för något? Hur är
den sammansatt? Och framför allt - vilka direktiv har den fått?
Ett fel med utskottets resonemang, och grundfelet med Kaj Larssons, är
att man bara intresserar sig för hur det blir med ekonomin, bidragsförskotten
och underhållsbidragen. Relationerna och problemen för ensamstående fä-
der gäller inte bara ekonomin, utan mycket annat. Det krävs att man har en
arbetsgrupp som inser det och som arbetar utifrån sådana direktiv för att den
skall kunna klara ut det.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
41
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
Anf. 32 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har uppfattat frågan om sabotage som så, att om någon
avsiktligt saboterar ett umgänge - om det t.ex. inte finns skäliga orsaker till
detta - så överflyttas vårdnaden vid en eventuell prövning till umgängesför-
äldern.
Justitieministern sade i dag att detta hade missuppfattats. Jag förstod inte
riktigt vad hon sade, men hon uttryckte sig faktiskt så, att frågan inte hade
uppfattats rätt av massmedia. Jag frågade därför i mitt anförande utskottets
talesmän: Vad är det som är missuppfattat? Min uppfattning är, att om en
part avsiktligt missköter sig så att det inte finns skäl att fullfölja det som man
har kommit överens om, då bör vårdnaden överflyttas till den andra föräl-
dern. Men vi får kanske svar på den frågan senare.
När det gäller utredningen rör det sig om två ekonomiska frågor: under-
hållsbidrag och resekostnader. Detta framgår tydligt och klart av skriv-
ningen, om Bengt Harding Olson har läst den.
Anf. 33 BENGT HARDING OLSON (fp) replik:
Fru talman! Det är allvarligt att t.o.m. Kaj Larsson, som är en av dem
som på ett förtjänstfullt sätt ingående har försökt sätta sig in i dessa frågor,
kommer att gå ifrån den här debatten, som nu har pågått i snart tre timmar,
med en osäkerhet om hur denna paragraf skall tolkas. Jag hoppas att någon
kommer att hjälpa Kaj Larsson med att sprida ljus i den frågan.
Beträffande utredningen har jag från Kaj Larsson fått ett klarläggande om
att den arbetsgrupp som finns inom socialdepartementet - det är väl den han
avser - huvudsakligen skall syssla med ekonomiska förhållanden. Det är ju
ett klarläggande. Jag menar att detta är fel. Det är ett alldeles för inskränkt
synsätt i den här frågan. Man måste intressera sig för mycket annat som är
viktigt för ensamstående föräldrar och inte bara för pengar.
Även jag är intresserad av att få ett svar på frågan om sekretessen. Kaj
Larsson tyckte tydligen att utskottets talespersoner borde precisera sig på
den punkten, och jag skall med nöje lyssna på informationen.
Anf. 34 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! Den som har läst gamla vårdnadsutredningar - och de behö-
ver inte vara särskilt gamla -, som oftare förstärkte konflikten än bidrog till
en lösning, måste bli glad i hjärtat av det betänkande som vi i dag behandlar.
Det är mycket glädjande att utvecklingen har gått och nu tar ytterligare
ett kliv mot ett större ansvar för föräldrarna att själva komma överens i vård-
nads- och umgängesfrågor. Samhället skall inte tillhandahålla några vapen i
en strid som inte har några vinnare utan bidra till en lösning och, inte minst
viktigt, bidra med hopp om att en lösning är möjlig. De föräldrar som ham-
nar i sådana här situationer har nämligen ofta lämnat det hoppet bakom sig.
I proposition och betänkande sägs att samarbetssamtal skall ske så snart
sådana kan antas tjäna något syfte. Jag skulle vilja gå ett steg längre, och jag
har i motion L8 föreslagit att samarbetssamtal skall förekomma i alla vård-
nadstvister där det inte är uppenbart onödigt. Signalen från samhället till för-
äldrarna borde enligt min mening vara att det är deras ansvar att gemensamt
42
lösa problemen rörande deras gemensamma barn och att samhället tror att
föräldrarna är kapabla till detta.
Det kanske låter blåögt att tro att nästan alla vårdnadstvister kan lösas i
samförstånd. Jag skulle förmodligen också själv ha tyckt det om jag inte hade
haft egen erfarenhet av motsatsen.
Som de flesta väl har förstått vid det här laget, har jag alltså själv arbetat
med vårdnadsfrågor inom Gotlands kommun. Där har vi den erfarenheten
att man kan lösa många fler fall än vad man tror när man träffar föräldrar
som kanske inte ens vill vistas i samma rum. Eftersom vi har sett att detta är
möjligt, har vi också vågat föreslå detta som ett obligatorium. Det var ju vad
Gotlands kommun framhöll i sitt remissyttrande till departementspromemo-
rian om vårdnad och umgänge, nr 1989:52.
Det kräver naturligtvis kompetent personal, personal som kan se till att
barn och även föräldrar inte far illa under processen och att ingen blir över-
körd och tvingas att gå med på en lösning som man egentligen inte vill gå
med på. Jag förstår att det tar tid att bygga upp en sådan kompetens, och det
finns tyvärr fortfarande kommuner som inte tillhandahåller denna möjlig-
het.
Mot bakgrund av utskottets resonemang kan jag förstå att man i dag inte
är beredd att ta ställning för ett obligatorium, och jag skall därför inte
komma med något fåfängt yrkande om bifall till min motion. Jag kan som
sagt förstå utskottet, men jag beklagar det. Jag kan bara hoppas att domsto-
larna kommer att tolka lagen och utskottets uttalande om att föräldrarnas
samtycke inte skall krävas för att samtal skall komma till stånd så, att man i
de allra flesta fall förordnar om samarbetssamtal.
Jag vill i sammanhanget göra ännu ett påpekande, föranlett av utskottets
förhoppning och förslag om att vårdnadsutredningar skall ske snabbt, snab-
bare än i dag. Det är mycket lätt att inse fördelarna med detta, men jag vill
ändå, mitt i den totala enigheten, hålla upp ett varningens finger.
En vårdnadstvist föregås oftast av en separation, och en separation tar sin
tid. Det går, fru talman, inte att forcera sorgearbetet efter en brusten rela-
tion, och det kan då vara väldigt olyckligt om man för snabbt tvingas lösa en
konflikt på ett sätt som kanske blir onödigt konfliktfyllt eller smärtsamt.
Ibland räcker det faktiskt att ge föräldrarna litet tid på sig för att de skall
kunna komma överens, och då kan alltså vårdnadsutredningen inställas. Jag
har upplevt verkligt krångliga vårdnadstvister som har pågått länge men där
föräldrarna en dag kommer och helt förvånande meddelar att de har löst pro-
blemet.
Med det förslag till interimistiska beslut som finns med i dagens betän-
kande och som enligt min uppfattning är alldeles utmärkt kommer saken
också i ett litet annat läge. Man behöver alltså inte vara rädd för att ärendena
skall ta någon eller några månader längre tid, eftersom man inte har låst sig
vid en interimistisk lösning när det gäller vårdnadsfrågan utan enbart när det
gäller boendet. Detta innebär inte att jag på något sätt försvarar att det tar
lång tid innan vårdnadsutredningar kommer i gång. Så skall det självfallet
inte vara.
Det är faktiskt bättre att man kommer överens än att man får ett snabbt
beslut. Man känner också större solidaritet gentemot en lösning som man
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
43
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vårdnad och
umgänge
44
själv har varit med om att arbeta fram och själv har varit med om att skapa.
Och man saboterar inte så gärna en sådan lösning.
Slutligen anser jag, till skillnad från utskottet, att det nu är tid att införa
en generell huvudprincip om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar, oavsett
om de sammanbor eller inte. I både proposition och betänkande talas det
om ett ”mognande”, och såvitt jag förstår syftar man därmed på att en sådan
regel bör komma i en ”mogen” framtid. Jag undrar då bara i all ödmjukhet:
När kommer enligt utskottet tiden att bli mogen, och vilka kriterier skall
vara uppfyllda för att den skall anses vara det?
Anf. 35 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Låt mig som en i sammanhanget menig riksdagsledamot
komma med några kommentarer. Jag har suttit och lyssnat på hela debatten.
Jag ingår inte i lagutskottet, men jag intresserar mig för de här frågorna.
När jag hör Ulla Pettersson tala sin vackra gotländska kommer jag att
tänka på svensktoppsettan med Ainbusk Singers, Jag mötte Lassie. Om vi
lyssnar på den texten tror jag att vi förstår hur utsatta många barn i dag kän-
ner sig i samhället.
Gunilla Andersson deklamerade Nils Ferlins Barfotabarn i livet, och jag
tycker att även denna Svensktoppsetta med den utmärkta gotländska grup-
pen faktiskt har någonting att säga, så lyssna gärna på Svensktoppen när ni
kommer hem i helgen.
Detta betänkande handlar om vårdnad och umgänge. Jag har mött männi-
skor på socialförvaltningar som hellre talar om vård och vårdnad. Man ser
alltså vård som en rent fysisk omvårdnad, där barnen bor finns vården om
barnen, medan vårdnad är ett vidare begrepp och något som på ett naturligt
sätt, och det tycks vi alla vara överens om i den här debatten, skall delas av
båda föräldrarna.
Jag känner ett obehag inför termen umgängesrätt. Det finns en förening
som heter Umgängesrättsföräldrarnas förening. Det ligger kanske något litet
tragiskt i den benämningen. Jag tycker att det är bättre att kalla det vårdnad
i stället för umgängesrätt. Det hade varit mycket bättre om vi ändrat begrep-
pen vårdnad och umlgängesrätt till vård och vårdnad. Det är mer naturligt
att båda föräldrarna har vårdnaden, och det är ju detta som hela betänkande
leder till, såvitt jag kan förstå.
Skilsmässor är grunden till att så många barn far illa och till att vi måste ha
sådana omfattande och kanske krångliga lagförslag och betänkanden i dessa
frågor. Jag vill anknyta hela den problematiken till det samhälle vi har som
är mycket komplicerat och besvärligt. Människor flyttar runt i hela vårt land.
Jag menar att skilsmässor är något naturligt i de fall det inte längre finns bor-
gerliga skrankor kring att omaka par skall fortsätta att leva tillsammans.
Men situationen är samtidigt onaturlig eftersom att detta komplicerade kon-
kurrenssamhälle ställer oerhört stora krav på föräldrar. I den meningen är
skilsmässor en mycket olycklig följd av detta konkurrensutsatta samhälle.
Jag anser att man måste vara på det klara med att man inte kan lasta indivi-
derna, föräldrarna, för alla skilsmässor. Det finns även en överlagrad proble-
matik i det konkurrensutsatta samhället, och barnen kommer i kläm. Jag vill
därför också stödja Elisabet Franzéns framställning för miljöpartiets räkning
om att särskilt uppmärksamma barnens rätt. Det finns faktiskt redan i dag
möjlighet att genomföra lagändringar som stöder barnets rätt.
Jag vill slutligen i anslutning till det jag här sagt, stödja folkpartiledamö-
terna Ulla Orrings och Bengt Harding Olsons reservation nr 28 om de en-
samma fädernas situation. Det problemet har uppmärksammats alldeles för
litet. Jag tycker att det är som om det ginge en ängel genom denna kammare
när många inser detta.Jag anser att de många socialdemokrater som har
ställt upp och talat i den här frågan, gömmer sig bakom ekonomiska övervä-
ganden när det gäller de ensamma fädernas och föräldrarnas situation, och
att det man skall diskutera är underhållsbidrag osv. Det är ju hela den psy-
kiska belastningen som särskilt de utsatta ensamma fäderna upplever som vi
borde uppmärksamma mer än vad som nu sker.
Jag anser att Bengt Harding Olson och folkpartiet i reservation 28 pekar
mycket tydligt på detta, och jag vill därför personligen stödja den reservatio-
nen. Jag vill också stödja Kaj Larssons anförande och den motion om barns
sekretess som han här tog upp. Även om Ulla Pettersson inte yrkade bifall
till sin motion om samarbetssamtal, vill jag säga att jag helt och hållet delar
de uppfattningar som hon här förde fram.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
4 § Ändring i lagen om internationell järnvägstrafik
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU14 Ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik
(prop. 1990/91:43).
Anf. 36 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Detta betänkande behandlar två förslag om ändring i lagen
om internationell järnvägstrafik. Det ena har väckts med anledning av att
Mellanstatliga organisationen för internationell järnvägstrafik, förkortad
OTIF efter det franska namnet, har beslutat om vissa ändringar i bihangen
till 1980 års fördrag om internationell järnvägstrafik. Det handlar i det här
fallet om smärre ändringar som främst innebär en liten höjning av det lägsta
ersättningsbelopp för vilken ränta skall utgå. Miljöpartiet är enigt med res-
ten av utskottet om att detta bör införlivas i svensk lag.
Den andra ändringen tycker vi däremot sämre om. Den innebär att fram-
tida ändringar i fördraget automatiskt skall få genomslag i svensk rätt. Det
motiveras av att nuvarande beslutsordning är omständlig. Det går så till, att
de svenska besluten fattas i två steg. Riksdagen tar först ställning till om revi-
sionsutskottets ändringsförslag kan godkännas. Om inte minst en tredjedel
av medlemsstaterna har gjort invändningar inom utsatt tid, träder revisions-
utskottets beslut i kraft. Tidsmarginalerna för dessa beslut är ibland knappa.
Om och när beslutet sedan trätt i kraft, kommer ärendet tillbaka till riksda-
gen för att införlivas med svensk lag.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändring i lagen om
internationell järn-
vägstrafik
45
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändring i lagen om
internationell järn-
vägstrafik
46
Denna procedur är utan tvivel arbetskrävande. Utskottets majoritet före-
slår i betänkandet att lösningen på detta praktiska problem skall bli att fram-
tida ändringar i COTIF automatiskt och på originalspråket franska skall bli
gällande som svensk lag. Som stöd för detta hänvisar man till de möjligheter
som ges i regeringsformens 10 kap. 5 §. Detta beslut skall därför fattas vid
två tillfällen med ett val emellan.
Miljöpartiet anser inte att det godtas att ett internationellt organ skall
kunna bestämma vilka lagregler som skall gälla i Sverige utan att riksdagen
får möjlighet att påverka lagstiftningen, om det finns minsta risk för att dessa
regler kan få en avgörande betydelse för inhemska svenska förhållanden.
Lagrådet har t.ex. framhållit i sitt remissvar att ändringar i COTIF kan
komma att få en ”beaktansvärd materiell betydelse”.
Vi är också rädda för att detta kan blir ett farligt prejudikat, som kommer
att åberopas vid andra tillfällen som ett stöd för att andra internationella
överenskommelser automatiskt skall gälla i Sverige, överenskommelser där
ännu större svenska intressen står på spel.
Miljöpartiet håller ändå med om att hanteringen i dag är tungrodd. Vi vill
i stället föreslå att det skall bli möjligt med endast en behandlingsomgång i
riksdagen. Samtidigt som riksdagen tar ställning i sak och tar upp frågan om
Sverige skall göra invändningar eller inte mot det aktuella beslutet, skulle
riksdagen kunna besluta om att ändringen senare skall införlivas i svensk lag
förutsatt att beslutet träder i kraft enligt OTIFs beslutsregler.
Miljöpartiet vill, som här framgått, inte ställa sig bakom utskottsmajorite-
tens förslag till lagändring i detta avseende. Vi hänvisar till vår motion och
till vår reservation. Eftersom vi inte tänker begära votering, avstår jag här
från att yrka bifall till reservationen, men vi står fast vid den.
Anf. 37 STIG GUSTAFSSON (s):
Fru talman! Detta betänkande behandlar, som redan framhållits, en pro-
position om en ändring i lagen om internationell järnvägstrafik. I propositio-
nen finns två förslag. Det ena gäller att vissa ändringar skall införlivas i
svensk rätt. Det är inte så komplicerat, och det är alltså inte omstritt här i
dag. Det andra förslaget innebär att ändringar i fördraget om internationell
järnvägstrafik som beslutas av revisionsutskottet automatiskt skall gälla som
svensk rätt. Det är detta som vi diskuterar.
När ändringar i fördraget görs är det en oerhört omständlig procedur när
de skall införlivas med svensk rätt — det har vi upplevt i utskottet. För att
förenkla den ordningen föreslås nu att ändringarna automatiskt skall gälla
som svensk rätt.
Lagrådet har granskat både det förslaget och revisionsutskottets kompe-
tens mot bakgrund av regeringsformens bestämmelser, som återfinns i 10
kap. 5 §, och har tillstyrkt den ändring som nu föreslås. Lagrådet anför bl.a.:
Att ändringar som rimligen kan förväntas bli beslutade av revisionsutskot-
tet och därtill bli bindande för Sverige över huvud taget skulle materiellt bli
av så ingripande natur att deras överensstämmelse med regeringsformens
krav skulle med fog kunna ifrågasättas synes enligt lagrådet för övrigt osan-
nolikt.
Det handlar här om ett internationellt samarbete som har gamla anor och
som är av stort värde för att underlätta den internationella järnvägstrafiken.
Det bör kanske också påpekas att riksdagen alltid har möjlighet att ingripa
med lagstiftning om det mot förmodan skulle inträffa att revisionsutskottet
skulle besluta om genomgripande och för Sverige oacceptabla ändringar.
Den möjligheten finns alltid.
Med det sagda, fru talman, vill jag yrka avslag på reservationen och bifall
till utskottets hemställan i lagutskottets betänkande.
Anf. 38 ELISABET FRANZÉN (mp):
Fru talman! Våra argument framförde jag i anförandet, men jag tycker
ändå att det är skäl att kommentera Stig Gustafssons citat från lagrådet.
Hans citat är riktigt. Jag citerade också lagrådet, nämligen den passus där
man säger att den här ändringen kan komma att få avsevärda materiella kon-
sekvenser. Stig Gustafsson citerade den passus där lagrådet säger att det tro-
ligen inte kommer att ske. Lagrådet motsäger alltså sig självt. Vi har tagit
fasta på olika delar av lagrådets remissvar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
5 § Ändrade kassakravsavgifter
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU5 Ändrade kassakravsavgifter (prop. 1990/91:41).
Anf. 39 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! I finansutskottets betänkande nr 5 om ändrade kassakravsav-
gifter föreslås att kassakravsavgiften, som tas ut av riksbanken för de banker
och finansbolag som inte uppfyller det av riksbanken fastställda kassakravet,
som för närvarande är på 4 %, skall höjas när ränteläget på marknaden mot-
svarar det dubbla diskontot minus tre procentenheter eller högre. Då skall i
stället kassakravsavgiften svara mot en ränta som ligger tre procentenheter
över det aktuella steget i räntetrappan, marginalräntan.
Att det över huvud taget kan bli aktuellt med en så hög avgift har ett klart
samband med socialdemokraternas misslyckade ekonomiska politik och be-
hovet av att försvara den svenska kronan, vilket har tvingat upp den korta
räntan till hittills oanade höjder. Även om det väl aldrig varit tanken att av-
giften skulle kunna bli 20 % eller därutöver anser vi det rimligt att belast-
ningen för den försumlige blir relativt sett lika kännbar som tidigare. På den
punkten är vi eniga i utskottet.
Men i det här sammanhanget vill vi moderater peka på olikformigheten i
konkurrenshänseende mellan banker och finansbolag å ena sidan och de öv-
riga kreditinstituten, exempelvis bostadskreditinstituten, å den andra. Ban-
ker och finansbolag har en kassakravsavgift på 4 % som sätts in på ett ränte-
löst konto hos riksbanken. Med nuvarande räntenivå medför detta högst be-
tydande inkomstbortfall och därför en kostnadsfördel och därmed en kon-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändrade kassa-
kravsavgifter
47
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändrade kassa-
kravsavgifter
kurrensfördel för dem som inte behöver avdela viss del av sin utlåningskapa-
citet för ett ändamål som inte ger ränta.
Det enligt oss moderater riktiga sättet att rätta till den olikformigheten i
konkurrensen mellan de olika kreditinstituten är att riksbanken ger skälig
ränta på innestående kassakravsmedel. Tyvärr har resten av utskottet inte
velat lyssna på oss, varför vi har tvingats reservera oss. Fru talman, jag yrkar
jag bifall till reservationen.
Anf. 40 LISBET CALNER (s):
Fru talman! I finansutskottets betänkande nr 5 tillstyrks propositionen om
ändrade kassakravsavgifter. Det innebär att kassakravsavgiften skall vara
flexibel vid mycket höga räntor. Om t.ex. räntenivån på penningmarknaden
ligger nära eller överskrider det dubbla diskontot höjs avgiftsnivån till att
svara mot en ränta som ligger tre procentenheter över det aktuella steget i
riksbankens räntetrappa. Det sade också Rune Rydén. Men under normala
förhållanden blir det som hittills, att kassakravsavgiften skall svara mot en
ränta som uppgår till det dubbla diskontot.
Folkpartiets motion om ändring av kassakravsreglerna för finansbolag har
tillgodosetts genom beslut av fullmäktige i riksbanken den 22 november i år.
Moderaternas förslag om ränta på kassakravsmedel avvisar utskottet. Ut-
skottet avstyrkte så sent som den 5 april i år en motion med samma krav.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att kassakravsmedel inte skall ses som en
placeringsform utan som ett kreditpolitiskt medel. Räntan på kassakravsme-
del bör därför, anser vi, prövas på penningpolitiska grunder av riksbanken.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i finansutskottets be-
tänkande nr 5 och avslag på reservationen.
Anf. 41 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Lisbet Calner motiverade inte med ett enda ord hur man skali
komma till rätta med den skillnad i konkurrenshänseende som finns mellan
banker och finansbolag å ena sidan och övriga kreditinstitut å den andra. Det
är den springande punkten i det här sammanhanget.
Man kan naturligtvis säga att man skall använda kassakraven som ett fi-
nanspolitiskt instrument, men man kommer inte till rätta med skillnaden i
konkurrenshänseende på det sättet, och det är på den punkten som jag efter-
frågar ett logiskt svar från socialdemokraterna.
Anf. 42 LISBET CALNER (s):
Fru talman! Vårt svar på Rune Rydéns fråga - logiskt eller inte - är att vi
anser att räntan på kassakravsmedel skall prövas på penningpolitiska grun-
der av riksbanken.
Anf. 43 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Att säga att detta skall prövas på penningpolitiska grunder är
inget svar. Det upphäver ingalunda den skillnad i konkurrenshänseende som
finns mellan banker och finansinstitut å ena sidan och övriga kreditinstitut å
den andra. Kan jag få ett svar på hur detta skall ske tekniskt?
48
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
6 § Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1989/90
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU6 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1989/90
(redog. 1990/91:2).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
7 § Ändringar i allemanssparandet
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU7 Ändringar i allemanssparandet (prop. 1990/91:45).
Anf. 44 RUNE RYDÉN (m):
Fru talman! Till finansutskottets betänkande 7 om ändringar i allemans-
sparandet har vi moderater fogat en motiveringsreservation. Vi kan i och för
sig acceptera den förändring i allemanssparandet som avvecklandet av den
särskilda sparbonusen på högst 300 kr. innebär, men vi uttalar i vår reserva-
tion att det allemanssparande som inte är ett fondsparande på sikt bör av-
vecklas. I de spardebatter som har förts mellan utskottets ledamöter har vi
från tid till annan utförligt motiverat detta. Därför finns det inte någon an-
ledning att här behandla denna fråga när det rör sig om en teknisk detalj i
allemanssparandet.
Jag vill emellertid också påpeka att vi moderater har ett eget förslag till
sparande, det s.k. statssparandet. Detta sparande ger möjlighet för föräldrar
och andra anhöriga att sätta in ett visst maximerat belopp per år på ett sär-
skilt bankkonto, vars avkastning är befriad från skatt. Kontot bör i stället
vara spärrat för uttag fram till dess att barnet fyller 18 år. Detta är en bättre
form av sparande än det förslag till ändringar i allemanssparandet som soci-
aldemokraterna och regeringen står bakom.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till den moderata reservatio-
nen.
Anf. 45 LARS DE GEER (fp):
Fru talman! Precis som moderaterna har folkpartiet en motiveringsreser-
vation när det gäller avskaffandet av bonusen för allemanssparande för ung-
domar under 25 år. Den enda skillnaden i vår reservation jämfört med mode-
raternas är att vi också vill införa startsparande, men att vi på det här stadiet,
innan en utredning är färdig, inte vill binda oss för att startsparandet skall
vara skattefritt.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i alle-
manssparandet
4 Riksdagens protokoll 1990/91:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i alle-
manssparandet
50
Fru talman! Med denna motivering yrkar jag bifall till reservation 3 som
är fogad till detta betänkande.
Anf. 46 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationen, eftersom vi i miljöpartiet
tycker att det är onödigt att dra in en sparbonus. Sparande är ju en uppskju-
ten konsumtion, och vi vill gärna underlätta för människor att öka sitt spa-
rande. Kan man stimulera ungdomar på olika sätt att spara är detta angelä-
get. Även om det innebär att några enstaka fall överutnyttjar systemet, är
det bättre att behålla sparbonusen, för dessa pengar är ändå sparade. Detta
anser vi vara så pass viktigt att jag än en gång yrkar bifall till reservationen.
Anf. 47 ROLAND SUNDGREN (s):
Fru talman! Det är ett enigt finansutskott som tillstyrker regeringens för-
slag om att den högsta tillåtna månadsinsättningen i allemanssparandet nu
höjs till 1 200 kr. och att taket för det samlade allemanssparandet justeras
upp till 150 000 kr.
De reservationer, eller rättare sagt den reservation, som har fogats till be-
tänkandet handlar främst i sak om finansutskottets initiativ till att avveckla
den särskilda sparbonusen på högst 300 kr. I dag betalas denna bonus ut till
alla som fyller högst 25 år det år de börjar spara i allemanssparandet. Syftet
med denna bonus har varit att stimulera ungdomar mellan 16 och 25 år till
att börja spara i allemanssparandet. När nu den nedre gränsen för allemans-
sparandet upphör att gälla från årskiftet skapar detta möjligheter för föräld-
rar att börja allemansspara för sina barns räkning.
Samtidigt som denna ändring genomförs upphör den nuvarande skattefri-
heten för allemanssparandet. Jag vill dock understryka att allemanssparan-
det även i fortsättningen är en gynnad sparform om man jämför med annat
sparande. Beskattningen vid allemanssparande är 20%, att jämföra med
30 % vid annat sparande.
Det finns även anledning att påpeka att från årsskiftet höjs grundavdraget
vid gåvobeskattning från 2 000 kr. till 10 000 kr. per år och barn. Här stimu-
leras föräldrarna att också genom denna åtgärd spara för sina barn. Vi anser
därför att det inte är angeläget med någon ytterligare skattemässig stimu-
lans, särskilt som det finns skäl att anta att detta främst gynnar föräldrar med
mycket god ekonomi. De kan säkert spara för sina barns räkning utan att det
utgår statsbidrag.
Nu kommer ytterligare 15 åldersgrupper att omfattas av allemanssparan-
det och då skulle en utvidgning av bonusen medföra att det blir en över-
gångsmässig kostnadsökning på 50-75 milj.kr. Vi i utskottet, utom Carl
Frick, är överens om att det är ganska oansvarigt att i dagens statsfinansiella
läge, då man bör göra allt för att spara på statsutgifter, belasta statskassan
med en sådan kostnadsökning. Det är för mig något märkligt att miljöpar-
tiets representant i finansutskottet tycks ha så liten respekt för skattebetalar-
nas pengar.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i finansutskottets betän-
kande och avslag på samtliga reservationer. De tre borgerliga partiernas re-
servationer är mer något av motiveringsreservationer, men alla, utom miljö-
partiet, är överens om att bonussystemet bör avvecklas, inte minst av admi-
nistrativa skäl.
Anf. 48 IVAR FRANZÉN (c):
Fru talman! Även centern har i sak accepterat de förändringar i allemans-
sparandet som utskottet tillstyrker. När nu representanter från övriga partier
här har redovisat hur förnämliga och bra förslag de har, kan jag inte under-
låta att bevisa att centern har det bästa alternativet, ett alternativ som verkli-
gen bör genomföras om man ser framåt. Det gäller detta med personliga in-
vesteringskonton.
Systemet med personliga investeringkonton har två unika egenskaper som
inte de andra förslagen har. Personliga investeringskonton är alltså en spar-
form som är skattefri upp till ett halvt basbelopp. Systemet gör att det nästan
garanterat blir fråga om ett nysparande, vilket icke något av de andra syste-
men kan garantera. Detta beror på att det inte finns någon som skulle flytta
beskattade pengar från ett konto till ett annat konto med skattekredit. Där-
med blir det alltså nysparande.
Det andra egenskapen är att denna sparform rymmer en dynamiskt effekt
som inget av de andra systemen har. Många har begränsade sparmöjligheter
inom den ordinarie inkomsten, men om man vill göra en extra insättning och
spara för att sedan få möjlighet att nyttja pengarna för att starta ett eget före-
tag eller skaffa bostad kan detta göras skattefritt, eftersom pengarna inom
denna sparform är skattefria under förutsättning att de används för egen bo-
stad eller sätts in i ett företag. Dessa två egenskaper gör att detta förslag
faktiskt väsentligt skulle bidra till de dynamiska effekter som många vill till-
skriva skatteomläggningen. Detta vill jag få noterat till kammarens protokoll
för att ge den verkligt fina delen av bilden när det gäller sparande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10§.)
8 § Uppbörden av tillfällig arbetsmiljöavgift
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU9 Uppbörden av tillfällig arbetsmiljöavgift.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i alle-
manssparandet
51
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
52
9 § Deklarations- och kontrollfrågor i anslutning till skattereformen,
m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU3 Deklarations- och kontrollfrågor i anslutning till skatterefor-
men, m.m. (prop. 1990/91:5).
Anf. 49 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Skatteutskottets betänkande nr 3 är föranlett av regeringens
proposition 1990/91:5 med rubriceringen Taxering, kontroll och uppbörd i
anslutning till skattereformen. Som utskottet inledningsvis skriver är de
föreslagna lagändringarna i regel rena konsekvensändringar till nya mate-
riella skatteregler som är en följd av skatteomläggningen. Man erkänner
ändå att propositionen på ett par punkter innehåller några mer genomgri-
pande förändringar i förfarandet. Jag kommer där in på våra reservationer.
Reservation nr 1 handlar om räkenskapsutdrag i handelsbolag. Vi anser
att de nuvarande reglerna för beskattning av näringsverksamhet som bedrivs
i handelsbolag bör bibehållas. Därigenom kommer inkomsterna även i fram-
tiden att beskattas hos delägarna, vilket vi tycker är den riktiga modellen.
Delägarna skall således inte behöva svara för att räkenskapsutdrag lämnas.
Därför lägger man en extra börda på dem. Vi tycker också att liknande reg-
ler skall gälla för rederier, åtminstone för de rederier som är nämnda i propo-
sitionen.
När det gäller det nya standardiserade uppgiftslämnandet, som onekligen
är rationellt i flera avseenden, anser vi att det är viktigt att riksdagen fastslår
att man skall göra en utvärdering av hur detta system utfaller. Vi vet nu inte
hur det egentligen kommer att bli. Det är väl sannolikt att en sådan utvärde-
ring kommer att leda till vissa anpassningar, med särskild hänsyn till olika
företagstyper och branscher. Detta saknar vi. Jag yrkar därför bifall till re-
servation nr 2.
Vi har också en reservation, nr 3, som behandlar ikraftträdande av de nya
reglerna för företagens uppgiftslämnande. Den föreslagna omläggningen i
företagens uppgiftslämnande innebär stora förändringar för många företag.
Detta kommer delvis till uttryck i propositionen genom förslaget att företag
som avslutar sina räkenskaper med årsbokslut vid 1992 års taxering kan välja
att lämna uppgifter enligt gällande regler. Alla andra företag måste tillämpa
reglerna från 1992 års taxering. Vi anser att de bör ha en längre förberedelse-
tid inför övergången till det nya systemet. Vi yrkar således avslag på utskot-
tets skrivning i det förslag som följer propositionen och bifall till reservation
nr 3.
I propositionen föreslås också att dotterföretag skall lämna uppgifter rö-
rande moderbolaget i koncernen. Vi tycker att man där går händelserna i
förväg. Det pågår nämligen ett sådant reformeringsarbete inom EG. Vi
tycker att man skall avvakta detta. I många andra fall hänvisar man till att
det pågår förändringsarbete inom EG och att man bör avvakta det. Vi tycker
att det är en klok inställning och föreslår ett liknande agerande i detta fall.
Följden blir bifall till reservation nr 4.
Som alla vet skall man nu göra ett preliminärt skatteavdrag för alla räntor
och utdelningar fr.o.m. den 1 januari 1991. Det var i alla fall meningen. Det
kommer att ställa till problem. De flesta som har ränteintäkter har naturligt-
vis också räntekostnader, liksom de som har aktieutdelningar kanske har lå-
nat på hälften av aktiebeloppet. Följden blir att vi kommer att få en rad
jämkningsansökningar som ställer till extra arbete, framför allt för bankerna
och givetvis även för VPC.
Vi tycker att man har alldeles för bråttom och anser att detta inte bör ge-
nomföras förrän fr.o.m. 1993 års taxering och gälla från den 1 januari 1992.
Regeringen höll fast vid att detta skall gälla från den 1 januari 1991. Det står
även i propositionen. Ibland händer dock under även i riksdagen. Skatteut-
skottets socialdemokrater och även folkpartister för den delen som var med
på detta från början insåg att det inte går att genomföra. Bankerna pekade
på att det är fullständigt omöjligt att sätta i gång från den 1 januari med att
dra preliminär skatt på alla ränteutdelningar. Man har i alla fall uppnått att
det inte skall ske förrän den 1 april. Det är ett framsteg även om jag tycker
att det är otillräckligt och att man tar för litet hänsyn till det arbete som kom-
mer att vila på bankerna, som kommer att få agera som skattefogdar i fort-
sättningen. Det har vi redan tillräckligt av.
Alla tycker att vi skall använda personnummer i så liten utsträckning som
möjligt. Då och då blir det fråga om utökad användning. Här föreslås att
man skall utöka skyldigheten att inhämta personnummer. Det kommer
också att ankomma på bankerna i samband med preliminärskatteavdraget.
Vi tycker inte att det är motiverat, och därför yrkar vi avslag på detta i vår
reservation nr 6.
Som alla närvarande vet, och kanske en del frånvarande, skall man inte
längre få göra något grundavdrag när det gäller kapitalinkomster. I princip
kan vi väl hålla med om det. Men vi tycker att om man ser praktiskt på detta
blir det ett väldigt kineser,i när man skall börja dra skatt på allt som t.ex.
överstiger 100 kr. per person. Där har vi för övrigt ett ändringsförslag om att
man skall räkna per konto och inte per person. Bankerna har pekat på att det
är mycket mera ändamålsenligt, men det har man inte lyssnat på. Vi föreslår
dessutom att man skall ha ett särskilt grundavdrag på 1 000 kr. för kapitalin-
komster. Det bör inarbetas i det allmänna grundavdraget på 4 000 kr. som
gäller för alla skattebetalare. Poängen är att man uppmuntrar barn och kan-
ske föräldrar till sparande. Det är inte omöjligt.
Det kanske inte låter så mycket med 1 000 kr. Alla ni som är lika gamla
och förståndiga som jag och några till i utskottet vet att 1 000 kr. i dag mot-
svarades av 100 kr. år 1946. Vi har en nolla för mycket i våra räkenskaper
här i Sverige. Gunnar Biörck motionerade på sin tid om att vi skulle ta bort
en nolla. Fransmännen tog bort en nolla som ni vet, dock inte presidenten
utan i räkenskaperna och fick den nya francen på det sättet. Vi sitter fast i
ett nominalistiskt tänkande och tycker att 1 000 kr. låter väldigt mycket som
grundavdrag. Det är det således inte. Det är inte mer än 100 kr. i 1946 års
penningvärde. Vi som levde med de pengarna på den tiden och bättre vet
pengars värde än ungdomar gör förstår att avdragsmöjligheterna måste jus-
teras. Jag hoppas därför att kammaren kommer att följa reservation nr 8 om
särskilt grundavdrag på kapitalinkomster.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
53
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
54
Det var rörande att höra hur varmt ni talade om sparandet. Det påstås för
övrigt att det är detsamma som uppskjuten konsumtion. Det är inte alldeles
riktigt. Många sparar inte för att över huvud taget konsumera, utan för att
lämna efter sig en icke obetydlig förmögenhet till barn och barnbarn. Man
hoppas sedan att det förs vidare. En del är kanske uppskjuten konsumtion,
men en stor del är helt enkelt avstående från konsumtion för evärdliga tider.
Det tycker vi bör uppmuntras.
Konton med räntor har jag varit inne på. Vi tar upp dem i reservation nr
9 tillsammans med centern, som då och då har sina ljusa ögonblick.
Vi har även reservation nr 10 beträffande ikraftträdande av reglerna om
uppbörd av preliminär skatt på räntor och utdelningar. Man har underskattat
bankernas behov av personalutbildning. De skall lägga upp det på data. Man
har varit förtvivlad inför den situation som skulle uppstå om man hade tving-
ats sätta i gång redan den 1 januari. Nu har man i alla fall skjutit på det till
den 1 april. Inom parentes hoppas jag att de inte tror att det är ett aprilskämt
och inte tar det på allvar.
Vi har åter upprepat att vi tycker att den preliminära B-skatten skall mot-
svara föregående års faktiska skatt. Tidigare var man, som ni vet, uppe i
120 % uttaxerad preliminär B-skatt. Nu har man i alla fall gått ned till 110 %.
Vi anser att det är rimligt att man nöjer sig med 100 %. Ändå överbeskattar
vi i många olika sammanhang. Jag yrkar därför bifall även till denna reserva-
tion.
Anf. 50 GÖREL THURDIN (c):
Fru talman! Jag tänker inte orda mycket om det här betänkandet. Det in-
nehåller inte så mycket. Vi kommer att avhandla skattefrågor i nästa vecka
på ett mera genomgripande sätt. Med tanke på att Hugo Hegeland nämnde
att vi har några ljusa ögonblick vill jag peka på ett mycket ljust ögonblick,
nämligen när man får en majoritet i ett utskott att vända och tänka sig för.
Det gäller ikraftträdandet av reglerna för uppbörd av preliminär skatt på
räntor och utdelningar. I detta sammanhang har vi från centerpartiet motio-
nerat, eftersom vi ansåg att utskottet skulle höra kreditinstituten för att se
om inte ikraftträdandet av reglerna måste ändras, dvs. att man ger banker
osv. en längre förberedelsetid. Så skedde och utskottet tog sitt förnuft till
fånga, eftersom man insåg att det var praktiskt omöjligt att få detta genom-
fört på ett bra sätt om man inte sköt upp ikraftträdandet av dessa regler.
Därigenom tillgodosågs vårt förslag.
Vi har i det här betänkandet krävt att någon preliminär skatt inte skall
tas ut på räntor som understiger 100 kr., eftersom det blir ett administrativt
krångel när banken skall försöka hålla reda på det sammanlagda ränteutfal-
let för en kund. Vi tycker att ett sådant förfarande skulle öka det byråkra-
tiska krånglet.
Det finns en annan punkt som vi får anledning att återkomma till senare,
nämligen att ge incitament till sparande. Vi har i ett särskilt yttrande i detta
betänkande pekat på att vi redan i våras i samband med beslutet om skattere-
formen yrkade på att sparavdraget skulle vara kvar på tusenkronorsnivån,
vilket även Hugo Hegeland nämnde. Anledningen till detta är att man skall
försöka åstadkomma även ett nysparande, att ge människor incitament till
att börja spara. Det handlar inte om att vi skall ha bara en bra kapitalbeskatt-
ning för dem som redan har sparat och har ett kapital och se till att dessa
människor stimuleras till att fortsätta spara, utan det är viktigt för våra ung-
domar att känna att det finns ett värde i sparande och att de stimuleras till
detta. Ett avdrag på 1000 kr. är ju inte särskilt mycket, och det borde ha
kunnat medges, speciellt som grundavdraget när det gäller kapitalinkomster
tas bort och en särskild kapitalbeskattning införs. Vi har därför tagit upp
detta i ett särskilt yttrande, men vi återkommer så småningom till detta.
Anf. 51 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Jag skall vara mycket kortfattad. Jag tänkte ta upp två punk-
ter. Den ena gäller reservation 6 om skyldighet att uppge personnummer. Vi
anser att det är mycket onödigt att införa den här typen av registrering av
människor på ytterligare ett område. Vi har faktiskt sett en ganska massiv
protest från det svenska samhället då över 700000 människor har vägrat att
lämna in folk- och bostadsräkningen eftersom de anser att det börjar gå för
långt med allt registrerande och hanterande av ofantliga datamängder som
berör oss i alla möjliga olika former. Det måste vara möjligt att finna andra
former för att komma till rätta med uppgiftsskyldigheterna för bankerna än
att införa ytterligare en registrering. Därför yrkar jag bifall till reservation
6.
I övrigt står jag bakom alla reservationer där miljöpartiet finns med, men
jag tänker inte yrka bifall till dem, eftersom det är onödigt att förlänga riks-
dagens arbete.
Däremot tycker jag att det är mycket viktigt att man på olika sätt stimule-
rar sparandet, vilket har sagts tidigare. En del sparande innebär naturligtvis
att man för gott avstår från konsumtion, och en del sparande innebär att man
skjuter upp konsumtionen. I vilket fall som helst finns det ett gott syfte. Där-
för tycker jag att det finns all anledning att på olika sätt stimulera till detta.
Därför har vi begärt att sparavdraget på 1600 kr. för barn upp till 18 år skall
behållas. Vi tycker att det är onödigt att ta bort det eftersom det kan vara
inledningen till ett sunt förfarande med pengar för ungdomar som de kan ha
nytta av i framtiden. Det är alltför många som skuldsätter sig på olika sätt,
och sedan får de en mängd problem i framtiden. Detta kan man möjligen
förhindra genom att bibehålla det här sparavdraget.
Anf. 52 YVONNE SANDBERG-FRIES (s):
Fru talman! I skatteutskottets betänkande 3 behandlas en proposition från
regeringen i vilken ändrade regler för självdeklaration och kontrolluppgifter
föreslås. Det finns även förslag som gäller skatteuppbördsförfarandet.
De föreslagna förändringarna hänger samman med skattereformen och in-
nebär väsentliga förenklingar både för enskilda människor och för skatte-
myndigheterna. De innebär också att skattekontrollen av företagen kan för-
bättras.
De båda huvudförslagen i propositionen gäller dels ett nytt system för
företagens uppgiftslämnande vid taxering, dels ett system för uttag av preli-
minär skatt på räntor och utdelningar.
Förslaget om företagens självdeklarationer syftar till en mer likformig och
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
55
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
56
effektiv skattekontroll av företagen. Genom de nya reglerna frigörs tid för
skattemyndigheterna så att taxerings- och kontrollverksamheten i högre
grad än vad som är möjligt i dag kan styras mot väsentligheter. Exempelvis
kan ADB-stödet utnyttjas för att skilja ut deklarationer som behöver ge-
nomgå en närmare granskning. Samtidigt förenklas uppgiftslämnandet från
företagen, bl.a. genom att de kan hämta uppgifterna direkt ur sin bokföring.
En effekt av detta blir att ett trettiotal av dagens deklarationsblanketter kan
avskaffas.
Det nya uppgiftslämnandet föreslås gälla fr.o.m. 1992 års taxering. Före-
tag som avslutar sina räkenskapsår med årsbokslut får dock möjlighet att vid
taxeringen 1992 i stället lämna in uppgifter enligt dagens regler. Dessutom
kan företag som inte har sin redovisning utformad på det sätt som förutsätts
beviljas dispens från de nya reglerna i tre år.
Det andra huvudförslaget i propositionen innebär att preliminär skatt på
30 % skall tas ut på inkomsträntor och utdelningar till fysiska personer som
är bosatta i Sverige. Det skall ske på i huvudsak samma sätt som i fråga om
bl.a. lön. Skatten skall dras av när räntan eller utdelningen betalas ut eller
gottskrivs. Det skall göras av den som skall lämna kontrolluppgift. Som vi
vet är det fråga om Värdepapperscentralen, banker och andra kreditinstitut.
Något skatteavdrag skall inte göras för ränta som understiger 100 kr.
Genom det här förslaget behöver den som bara har skattepliktiga ränte-
eller utdelningsinkomster inte deklarera och inte heller själv betala in skat-
ten.
Utskottet instämmer helt i regeringens förslag utom på en enda punkt, vil-
ket har berörts av föregående talare, nämligen när det gäller tidpunkten då
reglerna om uppbörd av preliminär skatt på räntor och utdelningar skall
träda i kraft.
Enligt propositionen skulle detta ske den 1 januari 1991. Dessa regler
skulle alltså träda i kraft vid samma tidpunkt som den nya kapitalbeskatt-
ningen i övrigt. Det är i och för sig ett logiskt och riktigt resonemang. Samti-
digt har vi i utskottet tagit intryck av de synpunkter som bl.a. bankerna har
framfört när det gäller behovet av förberedelser för att få systemet att fun-
gera. En sammanvägning av de här synpunkterna har lett fram till att utskot-
tet föreslår att ikraftträdandet flyttas fram till den 1 april 1991.
Sammanlagt 11 reservationer har fogats till betänkandet, och det är - som
vanligt kan man kanske säga - moderaterna som skiljer ut sig allra mest. Mo-
deraterna svarar ensamma för 8 av de 11 reservationerna, och de moderata
reservationerna präglas i hög grad av en konservativ ovilja mot förändringar.
Reservationerna handlar om att moderaterna vill behålla nuvarande regler
för beskattning av handelsbolag, att de vill försena det nya skatteregistret,
att de vill ge företagen längre förberedelsetid för företagen, att de vill av-
vakta utvecklingen inom EG, att de över huvud taget motsätter sig att ett
system med preliminär skatt för räntor och utdelningar införs och att detta,
om det införs, bör ske först senare, osv.
Motiven i de moderata reservationerna varierar alltså, men konsekven-
serna av de moderata ståndpunkterna blir i de allra flesta fall att möjlighe-
terna till en effektiv skattekontroll försenas och försvåras. Till detta vill ut-
skottet inte medverka.
En av de största förtjänsterna med skattereformen är ju just att den skall
leda till att skatteplanering och skattefusk praktiskt taget omöjliggörs. De
frågor som vi nu behandlar ger de nödvändiga förutsättningarna för den kon-
troll som skall garantera att så också blir fallet.
I ett par reservationer har moderaterna lyckats få andra partier att ansluta
sig. Det gäller den föreslagna skyldigheten att uppge personummer när det
öppnas konto i bank. Moderater och miljöpartister motsätter sig detta. Om
det är att säga att redan de regler som nu gäller, bl.a. om bankernas skyldig-
het att lämna kontrolluppgift, förutsätter att personummer skall anges. Det
är alltså i egentlig mening inte fråga om att införa någon nyhet, vilket ju Carl
Frick var inne på. Utskottet har dessutom inhämtat yttrande från konstitu-
tionsutskottet, som inte har haft någonting att erinra mot förslaget.
I en annan reservation kräver moderater, centerpartister och miljöpartis-
ter att det inte skall tas ut någon preliminär skatt på konton som avslutas och
där den tillgodoförda räntan understiger 100 kr. I propositionen föreslås det
att någon preliminär skatt inte skall tas ut, om den sammanlagda räntan på
ett eller flera konton under ett år understiger 100 kr. Med denna regel blir
det mycket god överensstämmelse med den regel som nu gäller beträffande
kontrolluppgiftsskyldighet. Bestämmelsen infördes bl.a. därför att man ville
underlätta för bankerna. Skulle bankerna inte vara skyldiga att hålla inne
preliminär skatt för sådana här räntor, skulle det i många fall sannolikt inne-
bära att skatteinbetalningen vid årets slut inte skulle visa sig bli den rätta.
Detta i sin tur skulle innebära att många människor som inte skulle ha be-
hövt deklarera skulle bli skyldiga att göra det. Detta är inte önskvärt, efter-
som det skulle medföra mer krångel än vad som är nödvändigt.
Slutligen till frågan om grundavdrag, sparavdrag m.m. Jag har inte för av-
sikt att uppta kammarens tid med att diskutera frågan, eftersom den blir
föremål för debatt redan i nästa vecka.
Jag yrkar bifall till hemställan i skatteutskottets betänkande och avslag på
samtliga reservationer.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Deklarations- och
kontrollfrågor i an-
slutning till skatte-
reformen, m.m.
Anf. 53 HUGO HEGELAND (m):
Fru talman! Vi i moderatera samlingspartiet är ju inte bara intresserade
av förenklingar inom skattesystemet, utan intresset gäller också riksdagens
debattformer, voteringsformer och röstningsförfarande. Därför skall jag ta
tillbaka vad jag sade tidigare när jag ställde flera yrkanden. Jag nöjer mig
med att yrka bifall till blott den första reservationen.
Yvonne Sandberg-Fries påpekade mycket riktigt att moderaterna skiljer
sig från de övriga partierna. Detta är ju oundvikligt, eftersom moderata sam-
lingspartiet är det största och ledande oppositionspartiet. Det vore väl trå-
kigt, om vi gick i flock med de andra. Dessutom sade Yvonne Sandberg-
Fries - ett mycket vackert namn för övrigt - att moderata samlingspartiet
visar en konservativ ovilja mot förändringar. Jag undrar hur en liberal ovilja
mot förändringar ser ut.
Det är alldeles riktigt att bankerna har en skyldighet när det gäller att ta
fram personnummer. Det är inte en nyhet. Det allvarliga är att det är fråga
om en utökning av ett från personlig integritetssynpunkt mindre tillfredsstäl-
57
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Andringar i vägtra-
fikskattelagen
58
lande system. Jag tror att alla kan hålla med om det. Även Carl Frick beto-
nade detta.
På tal om sparande, Carl Frick, får man väl säga: Vad nu sades av Carl
Frick faktiskt var mitt i prick.
Slutligen vill jag, fru talman, göra det påpekandet att inflationen i år tar
11 % av allt banksparande, så den som spar 1 000 kr. på ett bankkonto eller
ett allemanssparkonto får betala 100 kr. till följd av inflationen. Där har vi
det avdrag på 100 kr. som socialdemokraterna gör så stor affär av. Det är ju
av noll och intet värde.
Anf. 54 GÖREL THURDIN (c):
Fru talman! Med risk att inte kunna vara lika rolig som Hugo Hegeland
tar jag på nytt till orda. Jag vill bara att ta upp en sak som Yvonne Sandberg-
Fries sade om skattereformen. Hon sade att i och med genomförandet av
reformen var möjligheterna till skattefusk och skatteplanering i princip full-
ständigt stoppade. Jag vill bara stillsamt markera att det är märkligt att man
måste ha en generalklausul som skall ta vid där skattereglerna inte räcker.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
10 § Ändringar i vägtrafikskattelagen
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91:SkU5 Ändringar i vägtrafikskattelagen (prop. 1990/91:37).
Anf. 55 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! I den proposition som delvis ligger till grund för det betän-
kande som vi nu skall debattera har regeringen tagit upp en del av de konkur-
renssnedvridande effekter som kommer att finnas inom mervärdebeskatt-
ningen.
Det är beklagligt att regeringen inte har haft ambitionen att skapa en kon-
kurrensneutral mervärdebeskattning. Basbreddningen inom momsområdet
innebär ju bl.a. att fot- och naprapatvård momsbeskattas från årsskiftet. Det
får till följd att naprapatvård inte längre blir konkurrensneutral mot kiro-
praktikervård. Denna negativa effekt kan lätt undvikas. Personliga vård-
tjänster som enligt nuvarande bestämmelser är undantagna från mervärde-
beskattning skall enligt moderat uppfattning även framdeles vara befriade
från mervärdebeskattning, oavsett vem som tillhandahåller ifrågavarande
tjänst.
Enskild verksamhet inom omsorgsområdet som riktas direkt mot vårdgi-
vare kommer att belastas med mervärdeskattekostnader avseende den skat-
tefria verksamheten. Bedrivs motsvarande verksamhet i kommunal regi el-
ler i enskild regi, varvid upphandling sker från kommunens sida, erhålls full
kompensation för mervärdeskatten.
I tider då den offentliga sektorn står inför stora förändringsbeslut är det
orimligt att mervärdebeskattningen utformas på det sätt som jag har gett ex-
empel på. Det innebär nämligen en utökad ”Dagmarism”. Det är ju anmärk-
ningsvärt att inte regeringen visar intresse av att skapa konkurrensneutralitet
ens på detta viktiga område, särskilt som efterfrågan på omsorg kommer att
öka dramatiskt, inte minst inom äldreomsorgen.
Mervärdebeskattningen styr oss således mot en fortsatt planekonomi
inom omsorgsverksamheten. För undvikande av skattekostnader måste
nämligen all verksamhet inom ifrågavarande områden kanaliseras via kom-
munsektorn. Det är inte bara stelbent och byråkratiskt. Det står i klar strid
mot marknadsmässiga principer. Valfriheten för enskilda människor begrän-
sas i hög grad.
Motsvarande konkurrenssnedvridande effekter kommer också på idrotts-
området. I vissa fall blir spelaravgifter momsbeskattade efter årsskiftet. Det
är ytterligare ett exempel på hur den beslutade skatteomläggningen drabbar
idrottsrörelsen i vårt land.
I betänkandet behandlas också ett antal motioner från den allmänna mo-
tionstiden.
Utskottets majoritet vill inte stimulera till ett ökat motorintresse bland
våra ungdomar. På annat sätt kan man inte tolka majoritetens förslag att
fortfarande kräva dubbel accis och dispensavgift i samband med att bl.a. mo-
torfordonsintresserade ungdomar bygger ett s.k. amatörbyggt fordon. Trots
att huvudparten av de delar som används vid dessa amatörbyggen tidigare
har funnits på ett accisbelagt motorfordon, måste man erlägga ny accis efter
ombyggnaden. Dessutom måste man erlägga en s.k. dispensavgift på 7 000
kr. Dispensavgiften grundas på bestämmelser om nya avgasregler från 1989
års bilmodeller. Den kommer att ge upphov till mycket stora problem för
många motorfordonsentusiaster. Möjligheten att importera äldre fordon har
i stort sett omöjliggjorts.
Kostnaderna för en amatörbyggare att få ett fordon av normalstorlek god-
känt för körning på svenska vägar uppgår till ca 23 000 kr. Härav uppgår
accis- och dispensavgift till nästan 18 000 kr. Det är enligt moderat uppfatt-
ning ett orimligt avgiftsuttag.
Vi moderater vill inte heller motarbeta intresset för veteranbilar. Det är
enligt vår uppfattning oacceptabelt att införsel och innehav av äldre, kultur-
historiskt intressanta fordon försvåras genom stela och omotiverat hårda
skatteregler. Vi vill därför införa en rullande 30-årsgräns avseende vägskat-
tebefrielse för denna typ av fordon. Dessutom bör inte 30 år gamla eller
äldre fordon beläggas med accis vid införsel. Vi föreslår i stället ett schablon-
belopp i likhet med vad som gäller i bl.a. Norge. Beloppet där är 1500 kr.,
som kan tjäna som riktmärke för oss.
I reservation nr 7 uttalar vi tillsammans med centern att s.k. A-traktorer,
som enbart används i jordbruk, skall hänföras till jordbrukstraktorer. Efter-
som dessa traktorer inte används för entreprenadverksamhet utan enbart för
jordbrukets eget behov är det inte rimligt att hänföra dessa fordon till trafik-
traktorer.
Det får till följd t.ex. att man beträffande transporter av betor, potatis och
spannmål, som har skett med A-traktorer, i flertalet fall återgår till att utföra
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i vägtra-
fikskattelagen
59
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Andringar i vägtra-
fikskattelagen
60
dessa transporter med vanliga jordbrukstraktorer. Det innebär på många
olika sätt en klar försämring.
Det är därför märkligt att utskottets majoritet fortfarande håller fast vid
den orimliga beskattningseffekt som jordbrukare med A-traktorer efter den
30 juni i år har drabbats av.
När det gäller den proposition som behandlas i detta betänkande vill jag
framhålla att vi vägrades att motionera om den typ av konkurrenssnedvri-
dande effekter i momsbeskattningen som jag nämnde inledningsvis i mitt an-
förande. Vi kommer därför att under den allmänna motionstiden åter-
komma med dessa självklara krav på en konkurrensneutral momsbeskatt-
ning. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att enskilda människor ges
möjlighet till valfrihet inom vård och omsorg. För att vi skall kunna uppnå
detta mål måste exempelvis momsbeskattningen ändras.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till reservation 3 i detta betänkande.
Jag har dock inte för avsikt att begära votering.
Anf. 56 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Karl-Gösta Svenson talade inledningsvis så vackert om nap-
rapater och om alternativ medicin att jag började fundera över varför han
inte nämnde zonterapeuterna också. Det gällde ju ändringar i vägtrafikskat-
telagen. Åtminstone i det sammanhanget använder vi ju fotterna, dvs. be-
gagnar apostlahästarna.
Men så småningom kom han in på det här betänkandet om ändringar i
vägtrafikskattelagen. Vi i centern har funnit anledning att ställa oss bakom
reservation 4 om veteranbilar. Vidare har vi funnit anledning att avge en re-
servation i anledning av en motion som har väckts av bl.a. centerpartister
och som handlar om motorsågsbränsle. Det handlar om vikten av att styra
med hjälp av skatter, något som vi har talat om i många avseenden. Det
framgår av många betänkanden. Vi tycker alltså att politiker skall styra med
skatter t.ex. när det gäller miljöfrågor. Om så inte blir fallet, finns det en risk
att ett motorsågsbränsle som är ofarligare för den som arbetar med det och
som alltså innebär en bättre arbetsmiljö slås ut på grund av att det blir för
dyrt.
Likaså står vi bakom reservation 7 om A-traktorer. Vi tycker inte att det
finns någon anledning att kräva en strängare beskattning av dessa traktorer
i de fall där man kan fastställa att traktorerna är rena arbetsredskap. I det
sammanhanget finns det centermotioner som vi har följt upp.
Anf. 57 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Ibland är det svårt att finna rim och reson i vårt utskotts reso-
nemang. Man skriver t.ex. i detta betänkande att det i Sverige pågår ett ar-
bete som syftar till en styrning mot miljövänligare bränslen, fordon och far-
tyg. Sammanhanget är sådant att man kan tro att det underförstås att utskot-
tet verkligen ställer upp på detta. Men det förhåller sig ju precis tvärtom.
Man höjer frigränsen för tunga landsvägsfordon, så att dessa fordon får det
lättare i konkurrensen med spårburen trafik. Det gäller just de utländska
fordonen. När det gäller dessa handlar det väl om långväga transporter, för
vilka just spårburen trafik borde utnyttjas. Jag skulle gärna vilja ha en för-
klaring till varför man gör på det viset. Vi har alltså föreslagit att det beträf-
fande nuvarande skattepliktsgräns, som är 3 500 kg, inte skall ske någon höj-
ning till 6000 kg.
Sedan har vi i vår motion föreslagit gemensamma nordiska miljöavgifter.
Här säger utskottet att ett inslag i det nordiska samarbetet är att söka gemen-
samma nordiska lösningar. Med den motiveringen avstyrker man vårt yr-
kande.
Kan herr talmannen förstå ett sådant handlande? Jag kan inte göra det.
Men vi får hoppas att Kjell Nordström ger oss en förklaring.
Till slut några ord om elbilarna. En särskild skatteklass för elbilar, ja,
t.o.m. befrielse från fordonsskatt, är ju ett gammalt krav från vår sida. Den
reservation som Maggi Mikaelsson och jag har undertecknat grundar sig
dock på en motion från två moderater. Ett tag kunde man nästan tro att mo-
deraterna hade en sorts nyvaknat intresse för miljövänlig teknik. Men så väl
var det inte i detta sammanhang, för moderaterna i utskottet har inte ställt
upp på elbilsreservationen. Det skall bli spännande att se hur det blir på
olika håll i voteringen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 8 och vill meddela att jag
kommer att begära votering på den punkten. I övrigt står vi i miljöpartiet de
gröna bakom våra reservationer. Men i detta sammanhang yrkar vi inte bifall
till dem.
Anf. 58 KJELL NORDSTRÖM (s):
Herr talman! I proposition nr 37 föreslår regeringen förändringar av vägt-
rafikskatten för utländska fordon. Bakgrunden till dessa förslag är att de
nordiska samarbetsministrarna redan 1985 tillsatte en arbetsgrupp som
skulle undersöka förutsättningar för mera likartade regler för fordons-
avgifter i de nordiska länderna.
Arbetet har varit ett led i strävan att utveckla Norden som hemmamark-
nad, och förslagen i propositionen innebär att den gränsöverskridande trafi-
ken underlättas. Beträffande den viktgräns för fordons- och kilometerskatt
för utländska fordon som används i Sverige föreslås en höjning från nuva-
rande 3 500 kg till 6 000 kg. Även beträffande den körsträckegräns som gäller
för kilometerbeskattningen föreslås en höjning, från 50 km till 100 km.
Avsikten med förenklingarna är särskilt att underlätta trafiken i gränsom-
råden. Speciellt viktig är den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen till
6000 kg, något som skulle medföra att lättare distributionsbilar helt kunde
undantas.
I propositionen föreslås också en del förändringar av mervärdeskatten vad
gäller hyra av bil eller motorcykel för yrkesmässig trafik liksom att uttagsbe-
skattning även skall omfatta den kommunala förvaltningen av egna bostads-
fastigheter.
Kommunerna föreslås även få rätt till statsbidrag när man utger bidrag el-
ler andra ersättningar till kommunalförbund i vissa fall.
Slutligen föreslås vissa följdändringar i lagen om mervärdeskatt och i la-
gen om omsättningsskatt på vissa värdepapper på grund av ändringar i annan
lagstiftning.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i vägtra-
fikskattelagen
61
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i vägtra-
fikskattelagen
62
Alla partier utom miljöpartiet har i skatteutskottet tillstyrkt samtliga för-
slag från regeringen.
Miljöpartiet vill i enlighet med reservation 1 att propositionen skall avslås.
Miljöpartiet kan inte acceptera att vi underlättar för den gränsöverskridande
trafiken. Men även miljöpartister måste i denna fråga, liksom i en del andra
frågor, inse att vi knappast kan diktera villkoren själva. Detta förslag är i
mångt och mycket ett resultat av en förhandling där man faktiskt tvingats att
både ge och ta.
Målsättningen har varit att försöka få till stånd en mer likartad beskattning
beträffande fordonstrafiken. Men olikheterna mellan de nordiska länderna
är faktiskt så stor att det har visat sig vara omöjligt att komma fram denna
väg.
I samband med behandlingen av propositionen tog utskottet upp ett antal
motioner som väcktes under den allmänna motionstiden. Detta har resulte-
rat i ytterligare nio reservationer.
Reservationer med i stort sett likalydande innehåll har behandlats av
denna kammare vid ett flertal tillfällen. Jag avser därför inte att kommentera
alla. Men jag vill säga några ord om reservation 3, som gäller amatörbyggda
bilar.
Regeringen avgjorde i juni månad detta år ett antal besvärsärenden om
s.k. årsmodellsdispens som innebar att ett flertal av dessa fordon, som satts
samman äv bilentusiaster, erhållit s.k. årsmodellsdispens. Inom trafiksäker-
hetsverket pågår nu ett arbete med att utforma föreskrifter för en årsmo-
dellsdispens som säkerligen kommer att tillfredsställa många bilentusiaster.
Detta innebär att både motionären och reservanterna borde vara nöjda med
att kraven i viss mån håller på att tillgodoses.
Herr talman! Med detta viil jag yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 59 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Jag har inte fått något rejält besked av Kjell Nordström om
huruvida det nordiska samarbetet skulle kunna gå ut på gemensamma mil-
jöavgifter för transporter.
Dessutom saknar jag fortfarande miljövänligheten i att gynna tunga eller
medeltunga lastbilstransporter framför spårburen trafik.
Anf. 60 KJELL NORDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har förståelse för att Gösta Lyngå på många områden
vill ha bättre miljö. Om det är vi överens. Men det är inte säkert att det i alla
sammanhang skulle vara bättre att använda spårbunden trafik när det gäller
gränsöverskridande trafik. Det finns inte så värst många spår som korsar
gränserna. Det skulle i många fall bli mycket långa resor, ofta med diesel-
drivna tåg. För miljön tror jag att detta förslag är rätt bra jämfört med att
köra långa sträckor med tåg med dieseldrivna lok.
Anf. 61 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Det är just vid långa transporter man skall använda järnvä-
gen. Det är där man skall profilera järnvägen. Vid korta transporter har
landsvägstrafiken en klar plats. Det är den sortens miljöstyrning av trafiken
som vi vill ha. Det är den sorten vi hade hoppats att kunna arbeta för gemen-
samt med de andra nordiska länderna.
Anf. 62 KJELL NORDSTRÖM (s):
Herr talman! Det mesta av landsvägstrafiken utgörs inte av långa resor.
En föredragshållare som jag hade möjlighet att lyssna till för en tid sedan
berättade att 90 % av alla landsvägstransporter med lastbil är kortare än 10
mil. Den föredragshållaren sade att alternativet inte var att använda järnväg,
utan snarare att använda häst och vagn.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande lagutskottets betänkanden 1990/91 :LU13 och
LU14, finansutskottets betänkanden 1990/91 :FiU5, FiU6, FiU7 och FiU9
samt skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU3 och SkU5.
Lagutskottets betänkande LU13
Mom. 5 (ekonomiskt stöd till kommunerna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elisabeth Pers-
son — bifölls med acklamation.
Mom. 11 (umgängesrättens utövande)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 35 för reservation 6 av
Ulla Orring och Bengt Harding Olson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 12 (översyn av umgängesreglerna)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 38 för reservation 7 av
Martin Olsson och Stina Eliasson.
Mom. 17 (vårdnadshavarens upplysningsskyldighet)
Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 73 för reservation 10 av
Ulla Orring m.fl.
Mom. 20 (sekretesskyddet för barn)
Utskottets hemställan - som ställdes mot yrkande 7 i motion 1989/90:L410
av Kaj Larsson m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 22 (termen faderskapserkännande)
Utskottets hemställan bifölls med 220 röster mot 59 för reservation 14 av
Rolf Dahlberg m.fl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 37 (behörig domstol i vårdnadsmål)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 18 för reservation 24 av
Elisabeth Persson.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Ändringar i vägtra-
fikskattelagen
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Mom. 42 (ensamstående fäders situation)
Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 36 för reservation 28 av
Ulla Orring och Bengt Harding Olson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU14
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU5
Mom. 2 (ränta på kassakravsmedel)
Utskottets hemställan bifölls med 241 röster mot 60 för reservationen av
Lars Tobisson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU6
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU7
Hemställan
Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 1 av
Carl Frick - bifölls med acklamation.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot dels den i reservation 2 av Lars
Tobisson m.fl. anförda motiveringen, dels den i reservation 3 av Anne
Wibble och Lars De Geer anförda motiveringen - godkändes med acklama-
tion.
Finansutskottets betänkande FiU9
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU3
Mom. 1 (räkenskapsutdrag i handelsbolag, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 58 för reservation 1 av
Bo Lundgren m.fl. i motsvarande del.
Mom. 7 (skyldighet att uppge personnummer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Bo Lundgren
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU5
Mom. 4 (amatörbyggda fordon)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Bo Lundgren
m.fl. - bifölls med acklamation, r
Mom. 10 (elbilar)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 38 för reservation 8 av
Gösta Lyngå och Maggi Mikaelsson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
11 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
29 november
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkande 1990/91 :UbU2
samt näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU2 och NU8 (beträffande de-
batten i dessa ärenden, se prot. 35).
Utbildningsutskottets betänkande UbU2
Mom. 1 (plan för utnyttjande av media i den högre utbildningen)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 140 för reservationen av
Larz Johansson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU2
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU8
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, justi-
tieutskofåets betänkanden JuU5, JuU6 och JuU7, trafikutskottets betänkan-
den TU8 och TU9 samt bostadsutskottets betänkande BoU5, beslöt kamma-
ren på förslag av tredje vice talmannen medge att de fick företas till avgö-
rande i ett sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslutats.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
5 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fortsatt giltighet av
1952 års t rangs me-
delslag
66
12 § Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag (prop.
1990/91:23).
Anf. 63 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill först beklaga att det på grund av kommunikations-
missar mellan mig och utskottskansliet blev ett särskilt yttrande av min reser-
vation i utskottet, och det yttrandet kan jag inte yrka bifall till. Därför, herr
talman, yrkar jag bifall till vänsterpartiets motion JU9.
Ingen har hittills ifrågasatt behovet av denna lag sedan den första riksdags-
behandlingen av dess fortsatta giltighet 1972. Så står det i betänkandet.
För egen del kan jag endast svara för de tre år som jag har varit med. Hös-
ten 1988 var jag ny och oerfaren, och år 1989 hade jag en ersättare. Därför
är det först i år som jag har kunnat sätta mig in i bakgrunden till lagens till-
komst. Jag tyckte att jag måste göra det för att kunna bilda mig en uppfatt-
ning om nödvändigheten av att den finns kvar.
Föregångarna till 1952 års tvångsmedelslag var de krigslagar som infördes
under andra världskriget med början 1940. Den 8 januari 1940 skrev libera-
len Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”Lagen är
en direkt kopia från Hitlers tredje rike, och att när polisen får rätt att av-
lyssna våra telefoner, läsa våra brev, bura in oss på en månad utan vidare
spisning, då kan det bli en smula fason på denna lilla filial till det stora möns-
terlandet.” Det var ungefär vad många tyckte om krigslagarna.
Dessa lagar upphörde att gälla när 1944 års lag antogs. Men sedan hände
det saker. Den s.k. Enbomsaffären blev startskottet till den spionhysteri som
massmedia med Herbert Tingsten i spetsen piskade upp. Man manade till
ett förnyat införande av krigslagarna, och då som nu fanns handlingskraftiga
politiker lyhörda för de stämningar i samhället som pressen speglade. Därför
blev 1952 års tvångsmedelslag en fortsättning på samma tänkande som krigs-
lagarna var uttryck för.
Kammardebatten från 1951 är en mycket intressant läsning. Det tog någon
timme för mig att läsa den, men det var det värt. Propositionen, remissin-
stanserna, betänkandet och sedan kammardebatten handlade helt om att
denna lag behövdes - eller inte behövdes - för att skydda landet mot spio-
neri. Många riksdagsledamöter var bekymrade över att så snart behöva göra
avsteg från konventionen om mänskliga rättigheter som nyss hade under-
tecknats. Ja, flera uttalade sorg över att den demokratiska ordning som in-
fördes när krigslagarna avskaffades blev så kortvarig.
Under de år som gått har tyngdpunkten i regeringens propositioner men
framför allt i utskottets skrivningar kommit att mer ligga på de andra i lagen
uppräknade brotten än spioneri. Men det var just risken för spioneri som var
orsak till att lagen stiftades. Förklarligt nog är det i dag inte lika gångbart att
tala om att denna lag behövs för att förhindra spioneri i landet.
I årets proposition står att SÄPO i en skrivelse anfört att 1952 års tvångs-
medelslag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som SÄPO bedri-
ver samt att de möjligheter som lagen ger också har utnyttjats. Det är allt
vad som står. Helt klart har det gått slentrian i hanteringen.
SÄPO vill självklart ha så långtgående befogenheter som möjligt, och det
vill väl alla säkerhetstjänster. Men det är riksdagens skyldighet att göra en
självständig bedömning av SÄPOs önskemål. Riksdagen har ett ansvar att
redovisa motiven för behoven av en fortsatt giltighet av lagen, utöver moti-
vet att det är SÄPOs önskemål.
Herr talman! Jag yrkar därmed avslag på propositionen och betänkandet
och bifall till vänsterpartiets motion.
Anf. 64 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har i en motion yrkat avslag på regeringens pro-
position om fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag. Det gjorde vi där-
för att vi inte tyckte att det fanns tillräckliga skäl att bifalla propositionen.
Vi anser att det är fel att ha en årlig ritual som går ut på att förlänga denna
tvångsmedelslag utan en noggrann prövning. Vi tycker också att insynen i
säkerhetsarbetet är otillräcklig.
Uppenbarligen avser regeringen att lägga fram ett förslag till en mer var-
aktig lag i dessa frågor samtidigt som man föreslår ändringar i rättegångsbal-
ken. Det är bara märkligt och synd att det skall behöva ta så lång tid.
Insynen i SÄPOs arbete är en svår fråga. Riktlinjerna skall naturligtvis
debatteras som vilken annan viktig politisk fråga som helst, men de konkreta
arbetsmetoderna kan inte alltid debatteras på det sättet. Det skulle försämra
möjligheterna att utföra ett effektivt säkerhetsarbete. Jag tror att de flesta
människor inser att det tyvärr är nödvändigt med ett sådant säkerhetsarbete
så länge världen ser ut som den gör. Det finns internationell terrorism, och
det finns odemokratiska grupper som vill tvinga fram förändringar på ode-
mokratisk väg, även med hjälp av våld. Samtidigt framförs kraftig kritik mot
det sätt på vilket SÄPO har arbetat. Bl.a. kritiseras sättet att använda hugg-
ning.
Avlyssning är ett sätt att missbruka tvångsmedelslagen. Vi i miljöpartiet
anser att säkerhetspolisen har gjort sig skyldig till sådant missbruk. Vi anser
också att man i Sverige tar för lätt på riskerna med detta. Säkerhetspolisen
behövs, men den får inte arbeta så att den utgör en fara för demokratin. Vi
vet ännu inte tillräckligt mycket om hur SÄPO kommer att fungera i sin nya
skepnad. Däremot vet vi att insynen i SÄPOs arbetsmetoder måste bli
bättre. Tills vi har fått fram bättre lösningar när det gäller att skapa löpande
insyn i säkerhetsarbetet får vi nöja oss med att justitieutskottets ledamöter
håller direktkontakt med dem som leder säkerhetsarbetet. Vi i Sverige är
inte ensamma om detta problem; det finns också i andra länder. Det vore
naturligtvis bra om vi genom att ta lärdom utifrån kunde finna bättre former
för hur den nödvändiga insynen i och kontrollen av säkerhetsarbetet skall
äga rum.
Herr talman! Vi vill dock inte denna gång säga nej till att förlänga tvångs-
medelslagen. Till nästa år måste kraven skärpas.
Anf. 65 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! I det betänkande från justitieutskottet som kammaren nu
behandlar tillstyrks regeringens förslag om förlängning av 1952 års tvångs-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fortsatt giltighet av
1952 års trångsme-
delslag
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fortsatt giltighet av
1952 års trångsme-
delslag
68
medelslagstiftning. Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott
mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Det är fråga om tilläggs-
och undantagsbestämmelser till de grundläggande reglerna i rättegångsbal-
ken om straffprocessuella tvångsmedel. Det gäller möjligheterna till häkt-
ning, beslag och kvarhållande av postförsändelser, och det gäller utvidgade
möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Tillstånd till sådana åtgärder får lämnas även om det för brottet är föreskri-
vet lindrigare straff än vad som krävs enligt rättegångsbalken.
1952 års tvångsmedelslag - det sägs också i propositionen - utgör en nöd-
vändig grund för den verksamhet som säkerhetspolisen bedriver, både när
det gäller att bekämpa brott mot rikets säkerhet men också när det gäller att
bekämpa terroristdåd. Det är alltså fråga om utomordentligt allvarlig brotts-
lighet. Som anges i utskottsbetänkandet rör det sig om brott som mord-
brand, grov mordbrand, kapning, luftfartssabotage, flygplatssabotage, grovt
sabotage, krigsanstiftan, spioneribrott samt försök och förberedelse till
stämpling.
Det är alltså utomordentligt allvarlig brottslighet. Tyvärr är läget det att
även om man har förhoppningar om en bättre värld så lever vi i dag i en värld
där den här typen av brott är relativt vanligt förekommande. Vi känner till
att under de senaste åren har det begåtts en rad terroristdåd ute i Västeuropa
som också till en del har haft kopplingar till Sverige.
Det är naturligtvis utomordentligt betydelsefullt att säkerhetspolisen har
tillgång till arbetsmetoder som gör det möjligt att bekämpa den här sortens
brottslighet. I det utredningsarbete som har bedrivits om säkerhetspolisens
arbetsmetoder har såväl den särskilda utredaren Carl Lidbom som SÄPO-
kommittén konstaterat att det finns ett klart behov av lagstiftningen.
Till Krister Skånberg vill jag säga att även JO och JK vid sina kontroller
har konstaterat - JO gjorde det vid en granskning av aktmaterialet som
sträckte sig över 1989 och 1990 års verksamhet inom säkerhetspolisen - att
handläggningen av ärendena om telefonavlyssning har bedrivits i enlighet
med gällande bestämmelser och i enlighet med de intentioner som riksdagen
har skisserat i lagstiftningsarbetet. Det tycker jag är viktigt att ha i minnet.
Visst kan man ha farhågor, och det har man väl alltid kring hemlig verk-
samhet som bedrivs av säkerhetspolis på olika håll, för att verksamheten inte
bedrivs på ett riktigt sätt. Men vid upprepade granskningar har det konstate-
rats att de bestämmelser som gäller enligt den här lagstiftningen har tilläm-
pats på ett korrekt sätt av säkerhetspolisen.
Jag tycker att Krister Skånbergs synpunkter i det särskilda yttrandet, där
han markerar att den parlamentariska kontrollen är viktig, är någonting att
ta fasta på. SÄPO-kommittén föreslog en utvidgad parlamentarisk kontroll,
dels genom rikspolisstyrelsens lekmän, dels i form av inrättande av en sär-
skild registernämnd. Samtidigt markerades av SÄPO-kommittén att riksda-
gen och dess justitieutskott har en betydelsefull roll att spela här. Som Kris-
ter Skånberg säger i det särskilda yttrandet, bör den kontroll som justitieut-
skottet har att utöva göras fortlöpande någon gång om året. Det är en syn-
punkt som jag tycker är värdefull och som jag vill ta fasta på.
Det finns alltså ett uttalat behov av den här lagstiftningen, och som Berith
Eriksson sade i sitt anförande är det nu egentligen första gången som lagstift-
ningen på allvar ifrågasätts, utom vid dess tillkomst då det var en debatt i
kammaren. Även vpk har i justitieutskottet - om jag går tillbaka till tiden
innan Berith Eriksson kom med i utskottet - vid flera tillfällen varit med om
att tillstyrka förlängning av lagstiftningen. Det visar på att det finns ett behov
av denna lagstiftning och jag ser inte att utvecklingen under de senaste åren
har gjort den obehövlig. Snarare är det tvärtom, att det finns allvarliga indi-
kationer på terroristattacker och liknande ute i Europa som även vi i Sverige
måste ha möjlighet att skydda oss mot.
Jag ber, herr talman, att få tillstyrka utskottets hemställan och yrka avslag
på de särskilda yrkanden som Berith Eriksson har ställt under debatten här
‘ dag.
Anf. 66 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Både Krister Skånberg och Lars-Erik Lövdén pratar om ter-
rorister. För att bekämpa terrorism har vi terroristlagen, som ger ungefär
samma möjligheter som den lag vi nu diskuterar.
När tvångsmedelslagen kom till, gällde det spionage och skydd för rikets
yttre och inre säkerhet, och man uttryckte sig som så att vi skall inte huttla
med farliga spioner. I sådana fall får man inte vara så noga med rättssäkerhe-
ten. Det tycker jag inte håller riktigt i dag.
Kärnan i den här lagen och användningsområdet för den är ju att man skall
kunna anhålla, häkta, öppna brev och andra postförsändelser, avlyssna tele-
fon osv. på svagare skäl än vad som annars skulle vara fallet. Det är detta
lagen egentligen är till för.
De uppräknade brotten har ett mycket högre straffvärde än sex månader
till två år, beroende på vilket tvångsmedel man avser att använda, och jag
ifrågasätter behovet av den här lagen. Lars-Erik Lövdén kanske har andra
rapporter än vad jag har tillgång till. Jag har bara den lilla snutten i proposi-
tionen om att SÄPO anser att tvångsmedelslagen skall vara kvar.
Det var just det förhållandet att man skriver att man avser att permanenta
lagen som fick mig att reagera. Om den permanentas, har riksdagen inte
längre möjlighet att varje år försöka ta ställning till den. Jag tycker nog att
om den behövs, måste det också läggas fram en helt annan redovisning för
varför den behövs och hur den används. Någon sådan har vi inte i dag, när
vi skall ta ställning till en förlängning.
Anf. 67 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Berith Eriksson hänvisar till terroristlagstiftningen när det
gäller bekämpande av terroristbrott. Nu är det ju så, Berith Eriksson, att
vänsterpartiet inte är anhängare av terroristlagstiftningens bestämmelser i
det här avseendet. Det visar på blottan i er argumentation. Ni vill avskaffa
både de särskilda bestämmelserna i terroristlagstiftningen och 1952 års lag.
Det skulle, menar jag, medföra utomordentligt stora svårigheter för säker-
hetspolisen att över huvud taget bedriva någon meningsfull verksamhet för
uppdagande och bekämpande av terroristbrott.
Lagstiftningen har visat sig vara nödvändig och värdefull i säkerhetspoli-
sens arbete. En annan sak är, som jag sade till Krister Skånberg, att det är
utomordentligt angeläget att vi har en riktig parlamentarisk kontroll och in-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fortsatt giltighet av
1952 års trångs me-
delslag
69
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fortsatt giltighet av
1952 års trängsme-
delslag
syn i säkerhetspolisens verksamhet. Den insynen kan utövas på olika sätt.
Ett är via justitieutskottet, ett annat är via rikspolisstyrelsens lekmän och
ytterligare ett sätt är via den tillsyn som justitiekanslern och justitieombuds-
männen bedriver.
Såsom påpekats av bl.a. SÄPO-kommittén, finns det anledning att skärpa
kontrollen och insynen. Vissa steg i den riktningen har också tagits sedan
SÄPO-kommittén framlade sitt betänkande.
Jag vill än en gång yrka avslag på Berith Erikssons särskilda yrkanden och
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 68 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag tycker att vi från miljöpartiets sida har givit en signal om
att när den prövning kommer till stånd som absolut måste göras om man
skall permanenta lagen, då krävs det ett mycket mycket bra och gediget un-
derlag som visar att en sådan här lag är nödvändig. Jag förutsätter att alla
partier den gången kommer att delta i debatten. Det vore värdefullt om tiden
kunde användas klokt, bl.a. till att samla in erfarenheter från hur man löser
de här mycket känsliga frågorna i andra länder.
Jag tycker som Berith Eriksson att det är olustigt att tvingas tillgripa extra-
ordinära lagar, undantag från normal lagstiftning, men vi tycker som sagt
inte att vi den här gången ändå vill avslå förslaget om förlängning. Vi kräver
bättre argument inför nästa prövning.
Anf. 69 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén försöker blanda bort korten. Vi debatte-
rar 1952 års tvångsmedelslag. Lars-Erik Lövdén säger att den skall användas
för att bekämpa terrorism och säger att vänsterpartiet vill bli av med terro-
ristlagen. När det gäller vänsterpartiet och terroristlagen är det det medel
som man tar till i nästa led och som går under benämningen kommunarest
som vi mycket skarpt har uttalat oss emot. Vi är nog inte ensamma om det.
Anf. 70 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Vi kan naturligtvis tvista om denna fråga, Berith Eriksson,
men även i terroristbestämmelserna finns det möjligheter till tvångsmedel av
samma karaktär som i 1952 års lag. Om jag inte missminner mig var ni även
där kritiska till bestämmelserna. Det hänger kanske samman med att i de
bestämmelserna inte krävs någon misstanke om bestämt brott för att de skall
kunna tillämpas. Här är rättssäkerhetsgarantierna tydligare, eftersom här
krävs misstanke om ett bestämt brott. Men vi behöver inte tvista mer om
det.
Jag menar att det finns väldigt starka skäl för att förlänga giltigheten ytter-
ligare ett år. Har det visat sig att lagstiftningen är så pass viktig för säkerhets-
polisens arbete bör den på sikt permanentas och arbetas in i rättegångsbal-
ken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
70
13 § Teleavlyssning m.m.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91 :JuU6 Teleavlyssning m.m. (skr. 1990/91:21).
Anf. 71 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! När jag har tittat på gamla protokoll kan jag konstatera att
telefonavlyssning inte heller är en ny företeelse. I Sandlerrapporten kan man
utläsa att hemliga polisen under krigsåren avlyssnade 11 183 972 svenska te-
lefonsamtal. Av dessa föranledde 384 028 skriftliga rapporter. Alltså var
10 799 951 av samtalen av mer privat natur och föranledde inte ens rapport
hos den rapportskrivande polisen.
Antalet avlyssnade samtal har väsentligt minskat, åtminstone de som re-
dovisas. När det gäller nyttan av avlyssningen i förundersökningshänseende
är det i 50 % av fallen som polisen anser sig ha haft nytta av avlyssningen.
Årets redogörelse avser 1989, men i september 1989 byggdes reglerna för
avlyssning ut. Det innebär att antalet avlyssningar nu kommer att kraftigt
öka. Det föranleder oss reservanter att kräva att en mer utförlig och precis
rapportering av avlyssningens omfattning skall ske. Vi har även en reserva-
tion med krav på att en redovisning av omfattningen av brytande av brev-
hemligheten skall ske.
Utskottet hänvisar till att brevkontroll inte är hemlig. Motionen väcktes
efter det att det hade kommit fram att tidningen Brand hade fått sin post
beslagtagen. Svenska Journalistförbundet uttalade oro över att reaktionen
hos allmänheten inte blev större.
I justitieutskottets betänkande JU25 med anledning av proposition
1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor behandlades frågan huruvida sär-
reglering behövdes för att hindra att integritetskänsliga uppgifter röjs som
en bieffekt av tvångsmedelsanvändningen. Utskottet ansåg då att ändamål-
sprincipen och proportionalitetsprincipen gav tillräckligt skydd. Frågan om
brevhemligheten har nyligen varit uppe i kammaren efter konstitutionsut-
skottets behandling av tryckfrihets- och sekretessfrågor. Konstitutionsut-
skottet skrev i sitt betänkande att utskottet utgick från att regeringskansliet
fortlöpande följer frågan om skyddet av anonymitetsintresset.
I vår reservation föreslår vi att en redovisning sker av tvångsmedlet beslag
av brev eller postförsändelser. Vi tycker att det skulle vara värdefullt som ett
sätt att följa frågan vad gäller anonymitetsintresset.
Jag yrkar bifall till de två reservationerna i betänkandet.
Anf. 72 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I en reservation till det här betänkandet om telefonavlyss-
ning m.m. har vi kritiserat regeringen för att den till synes lättvindigt godta-
git att rikspolisstyrelsen inte lämnat redovisning av telefonbevakning. Vi
kräver en betydligt fylligare och innehållsrikare redovisning vad gäller hem-
lig telefonavlyssning.
På den första punkten har vi i utskottet fått en sorts förklaring, som vi
denna första gång får godta. Verksamheten hade pågått så kort tid. Vi tycker
Teleavlyssning
m.m.
71
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Teleavlyssning
m.m.
fortfarande att man skulle ha redovisat den, men okej. Det må bli bättre
nästa gång.
På den andra punkten däremot har vi lagt fram förslag till hur en sådan
fylligare och innehållsrikare redovisning kan ske. Vi vill alltså att varje fall
där den extraordinära åtgärden med hemlig telefonavlyssning eller öpp-
nande av brev tillgrips skall rapporteras. Det skall alltså finnas ett särskilt
rapportblad där man anger vad skälet var, vilket brott man misstänker. Man
skall också följa upp med att tala om när ärendet är slutbehandlat och vilken
betydelse avlyssningen eller öppnandet av brevet har haft för att klara upp
ärendet. En sådan redovisning kommer att bli mycket omfångsrik, som
framgick av Berith Erikssons anförande. Det rör sig ändå om många fall.
Det ger i alla fall en bättre möjlighet till överblick än att gå in i alla hand-
lingar. Det får tillgripas punktvis när rapporterna visar att man misstänker
missbruk eller felaktigt bruk av den integritetskränkande åtgärden telefo-
navlyssning, teleövervakning eller öppnande av brev. Det bör följas upp.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till reservationerna 1 och 2 i betänkandet.
Anf. 73 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Regeringen har i skrivelse underrättat riksdagen om omfatt-
ningen av telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål.
Bestämmelserna om telefonavlyssning är enligt min mening rigorösa. För
att telefonavlyssning skall få användas krävs att det för brottet inte föreskrivs
lindrigare straff än fängelse i två år. Det är alltså enbart mycket grova brott
som öppnar den här möjligheten. Det krävs dessutom att det skall vara av
synnerlig vikt för utredning för att telefonavlyssning skall få tillgripas.
Tillstånd till hemlig telefonavlyssning meddelas av domstol på begäran av
åklagaren. Tillstånd får meddelas för högst en månad. Behöver telefonav-
lyssningen ske under längre tid, måste frågan prövas på nytt. Sedan länge
ges dessutom en förhållandevis fyllig redogörelse till riksdagen om omfatt-
ningen av telefonavlyssningen.
1989 meddelade domstolarna tillstånd att avlyssna 211 personer, som
samtliga var misstänkta för grova narkotikabrott, och 24 personer som var
misstänkta för annan grov brottslighet. Det framkommer ingen märkbar
minskning eller ökning av antalet telefonavlyssningar om man jämför 1989
års siffror med tidigare års, såvida man inte, som Berith Eriksson gör, går
tillbaka till krigsåren - men detta är ju inte jämförbart.
I de år 1989 avlyssnade fallen har det redovisats att avlyssningen i genom-
snitt uppgått till 44 dagar och att avlyssningen haft betydelse för förunder-
sökningen i 51 % av fallen.
Mot den här bakgrunden anser majoriteten i utskottet att redogörelsen till
riksdagen av telefonavlyssningsfallen är fyllig nog. Vänsterpartiet och miljö-
partiet säger i sin reservation att de vill ha en redovisning av vilka som är
beslutande och verkställande organ, hur länge avlyssningen pågått och vil-
ken betydelse avlyssningen haft för förundersökningen. Uppgifterna skall
enligt reservanterna sändas in till ett centralt organ, som i sin tur skall lämna
en redovisning till riksdagen och regeringen.
Men allt detta är faktiskt gjort. Det är precis en sådan redovisning som vi
72
nu behandlar, och det är därför vi vet vilka siffrorna är. Om så inte hade varit
fallet, skulle vi inte ha haft det underlag som nu finns för vårt betänkande.
Frågan om färdiga förundersökningar nämns också i vänsterpartiets och
miljöpartiets reservation. Men färdiga förundersökningar går det redan nu
alldeles utmärkt att få reda på och gå igenom, om man så önskar. Om sedan
redovisningen sker på ett rapportblad eller i brev måste väl ändå vara ganska
ointressant för riksdagen.
Vänsterpartiets och miljöpartiets krav är såvitt jag förstår helt tillgodo-
sedda.
I reservation nr 2 anför vänsterpartiet och miljöpartiet att likartade regler
skall finnas också för brevkontroll. De kräver att beslutande och verkstäl-
lande organ skall anges liksom den gärning som misstanken avser och vilken
försändelse som öppnats. Men alla dessa uppgifter ges redan i dag. Om en
postförsändelse tagits i beslag, skall det upprättas ett beslagsprotokoll, av
vilket framgår vem som är beslutande och vem som är verkställande. I proto-
kollet skall dessutom de beslagtagna föremålen noga beskrivas, och det skall
anges vilket brott som misstanken avser. Vidare skall, så snart det kan ske
utan men för utredningen, såväl mottagaren som avsändaren, om denne är
känd, underrättas om beslaget. Om beslaget beslutats av annan än domstol,
kan den misstänkte begära domstolsprövning av beslagsbeslutet. Eftersom
brevkontroll inte är en hemlig åtgärd på samma sätt som telefonavlyssning,
finns det inget skäl för riksdagen att begära den redovisning som vänsterpar-
tiet och miljöpartiet kräver. Här sker kontrollen, som jag ser det, av den
misstänkte själv, som får reda på vad som görs. Dessutom kan den miss-
tänkte utöva kontrollen genom att gå till domstol, om han inte är nöjd med
det gjorda beslaget.
Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 74 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Sanningen om telefonavlyssningen tycks i dag vara att om
man använder en offentlig telefonkiosk så kan samtalet bli avlyssnat och
bandat. Om innehållet i samtalet inte är av större betydelse än att det möj-
ligtvis kan användas som underhållning på en personalfest, är det i alla fall
frågan om ett intrång i den enskildes integritet och borde åtminstone föran-
leda att det sker en bättre redovisning.
En kriminalreporter ringde och berättade om en rättegång, där man i för-
undersökningen avlyssnat just en telefonkiosk. Det var en annan person än
den misstänkte som ringde ett samtal. Av det samtalet kunde man få argu-
ment som kunde användas mot en tredje person. Det verkar inte som om
detta är särskilt kontrollerat och betryggande.
Jag förstår inte att man inom ett visst parti för ett sådant oväsen över folk-
och bostadsräkningen och kallar denna för integritetstänkande, när man
samtidigt i det partiet anser att sådan här telefonavlyssning kan godtas.
Jag avsåg inte att på något sätt seriöst jämföra siffrorna från krigsåren med
dagens. Jag tyckte bara att det var roligt att göra det.
Anf. 75 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Det är nog ändå så att vårt förslag, som vi framfört efter
samråd med justitieutskottets sakkunniga kansli, skulle ge en bättre och enk-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Teleavlyssning
m.m.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Teleavlyssning
m.m.
74
lare möjlighet att få en överblick. Den rapportering av den hemliga telefo-
navlyssningen som ges i betänkandet är väldigt summarisk. Vill man i dag ha
en bättre insyn, måste man gå igenom väldigt många handlingar. Det har i
varje fall jag fått lära mig när jag försökt sätta mig in i detta ärende. Därför
skulle det förslag som vi framfört i vår reservation faktiskt göra det mycket
enklare för justitieutskottets ledamöter att skaffa sig en överblick, om de
skulle vilja använda sig av den möjligheten. Det skulle t.ex. ges möjlighet
att göra vissa stickprovskontroller. Jag tror att en sådan insyn skulle minska
riskerna för missbruk. Om en person som vill tillgripa hemlig telefonavlyss-
ning vet att det är lätt att bli ställd till ansvar för vad han gjort och att han är
tvungen att redovisa varför telefonavlyssningen skedde och om avlyssningen
varit till nytta eller inte för förundersökningen, tror jag att det skulle ha en
missbruksdämpande inverkan.
Vi står naturligtvis fast vid reservationen.
Anf. 76 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! När man lyssnar till Krister Skånberg får man uppfattningen
att han tror att åklagare och domstolar konspirerar mot misstänkta personer.
Det måste väl ändå vara riksdagen som beslutar om ramar och lagar, som
sedan domstol, åklagare och polis skall arbeta efter.
Hur tänker sig Krister Skånberg att han skall göra om han misstror dom-
stolen? Skall han klandra domstolen eller skall han säga att åklagaren eller
domarna gjort sig skyldiga till fusk? Jag kan faktiskt inte riktigt förstå vad
han menar. Bestämmelserna är ju alldeles glasklara. Det sägs att det skall
finnas en misstänkt person och att brottet skall ha en minimistrafftid på två
år. Det framgår också klart att det skall föreligga synnerlig vikt för att man
över huvud taget skall få meddela tillstånd för telefonavlyssning. Om alla
dessa förutsättningar är uppfyllda, utgår jag faktiskt ifrån att domstolen är
korrekt i sin handläggning av ärendet.
Jag utgår också ifrån att åklagaren är korrekt i sin handläggning, eftersom
jag tycker att vi lever i ett rättssäkert samhälle. Har man den utgångspunkten
är detta beslut viktigt.
Vad som är intressant för riksdagen är att veta om den lagstiftning som
tillhandahålls för denna typ av verksamhet används i alldeles för många fall.
Låt oss säga att vi skulle kunna få reda på att man använder lagstiftningen i
2 000—3 000 fall. Då kanske vi skulle göra den bedömningen i riksdagen att
det inte var avsett att det skulle vara på det sättet, och då kan vi ändra be-
stämmelserna. Jag kan väl ändå inte tro att Krister Skånberg menar att man
skall gå in i det enskilda fallet och pröva om domstolen har fattat ett riktigt
beslut!
Anf. 77 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I ett tidigare anförande sade Britta Bjelle att hon tyckte att
det vi ville med vår reservation redan var tillgodosett. Då förstår hon inte
vad vi är ute efter.
Vi är alltså ute efter en fylligare redovisning än den som för närvarande
finns. Detta är ett sätt att tillgodose det. Uppenbarligen är inte våra önske-
mål tillgodosedda, och vi står som sagt fast vid vår reservation.
Anf. 78 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Ni kräver en fylligare redovisning och har räknat upp vad ni
vill ha reda på. Ni vill ha reda på vem som beslutar, vem som är verkstäl-
lande, hur många ärenden det är och vilken betydelse besluten har.
Allt detta finns angivet, och den enda skillnaden är att ni pratar om ett
rapportblad medan redovisningen oftast sker i form av brev eller skrivelser
till rikspolisstyrelsen eller via data som sedan redovisas för regeringen.
”En fylligare redovisning”. Då måste ni ju tala om vad mer ni vill ha reda
på. Ni vill ju inte ha reda på något mer än vad som redan finns i vårt betän-
kande!
Anf. 79 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Britta Bjelle sade ”ni” och då kände jag mig träffad.
Jag vill påpeka att det blev en kommunikationsmiss med den här reserva-
tionen. Jag skulle nog inte ha försökt utforma förslaget i detalj om jag hade
haft möjlighet att titta på det.
Jag tycker att det är en verkligt skrämmande utveckling att vi undan för
undan bygger upp repressionsapparaten och att vi då också i ökad utsträck-
ning behöver se hur den används, som Britta Bjelle säger. Det är i så fall
riksdagens ansvar att företa ändringar i de lagar vi redan har stiftat. Därför
yrkar vi på en bättre redovisning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
14 § Fastighetsdomstolar, m.m.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU7 Fastighetsdomstolar, m.m. (prop. 1990/91:32).
Anf. 80 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 7 behandlar fastighetsdom-
stolar m.m. Vi moderater har återigen tvingats reservera oss - bl.a. bero-
ende på hanteringen av tingsrätternas arbetssituation.
1 moderata samlingspartiet ställer vi oss mycket tveksamma till partssam-
mansatta domstolar och även till den typ av specialdomstol, som det här är
fråga om. Detta är något som vi även tidigare har redovisat vid många tillfäl-
len.
I våras drogs t.ex. plötsligt den summariska processen bort från tingsrät-
ternas handhavande. Det är något som jag fortfarande tycker var felaktigt
och som tyvärr även visar tecken på att bli betydligt dyrbarare än man sade
sig veta på departementet.
Man ändrade alltså arbetsordningen trots att en parlamentariskt tillsatt
kommitté redan hade tillsatts för att göra en samlad översyn av domstolarnas
uppgifter, av deras arbetssätt och av deras organisation. Regeringen hade av
någon orsak, som jag inte förstår, inte tid att vänta på utredningen.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fastighetsdomstolar,
m.m.
75
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fastighetsdomstolar,
m.m.
Vi moderater reserverade oss då den summariska processen behandlades,
bl.a. för att vi ville ha en helhetssyn på domstolsväsendets funktion innan vi
tog ställning och därför att, som sagt, en utredning pågår.
Nu lägger regeringen fram ytterligare en proposition som kommer att på-
verka tingsrätternas arbetssituation - och detta innan domstolsutredningen
lagt fram sin helhetsöversyn.
Herr talman! Det är möjligt att fastighetsdomstolarna skall avskaffas och
att deras arbetsuppgifter skall överföras till tingsrätterna. I SOU 1987:13 fö-
reslogs detta, men förslaget ledde då inte till ändrad lagstifning. Justitiede-
partementet har i stället utarbetat ett reviderat förslag som ligger till grund
för propositionen.
Regeringen förslår nu att mål rörande hyra och bostadsrätt skall överföras
till tingsrätterna och där prövas i den sammansättning av tingsrätten som gäl-
ler vanliga tvistemål. Övriga mål, som fastighetsbildningsmål och expropria-
tionsmål, skall även i fortsättningen prövas i fastighetsdomstol.
Återigen förändrar man arbetsförhållandena för tingsrätterna trots att en
utredning pågår. Det är inte acceptabelt och därför anser vi även från mode-
rat håll att den kommitté som redan arbetar med översynen av domstolsvä-
sendet ges tilläggsdirektiv med uppdraget att även se över fastighetsdomsto-
larnas verksamhet, speciellt som samtliga dessa mål på sikt eventuellt kom-
mer att föras över till tingsrätterna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 81 LARS SUND1N (fp):
Herr talman! I våras, närmare bestämt i maj, debatterade vi senast här i
kammaren fastighetsdomstolarna. Den gången hade vi folkpartister tillsam-
mans med centerpartisterna i utskottet reserverat oss. Vi ansåg att fastig-
hetsdomstolarna inte behövdes.
Vi menade att de tvister som avgörs i fastighetsdomstolarna borde kunna
flyttas över till de allmänna domstolarna, och att en sådan överflyttning
kunde förberedas av domstolsutredningen. Vår motivering för detta var att
det varken fanns principiella eller oöverkomliga praktiska hinder för en så-
dan överflyttning.
Därmed skulle vi få en enhetligare domstolsorganisation, vilket är ett
egenvärde i sig; därför att det är viktigt för den enskilde medborgaren att
han kan överblicka domstolsorganisationen. Den ger ju lätt, herr talman,
intryck av att vara splittrad, svåröverskådlig och inkonsekvent.
Vi har naturligtvis samma uppfattning i dag, ett halvår senare, men bland
andra partier har det tydligen hänt saker. Vi välkomnar att moderaterna har
anslutit sig till vår reservation - de var inte med i våras - och att också social-
demokraterna är på väg åt rätt håll. Nu vill socialdemokraterna åtminstone
att det mesta av fastighetsdomstolarnas arbete skall flyttas över till tingsrät-
terna. Det är ett steg i rätt riktning. Varför inte, Göran Magnusson, ta också
det sista steget och låta domstolsutredningen förbereda en överflyttning till
tingsrätterna av alla mål som i dag handläggs av fastighetsdomstolarna?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
76
Anf. 82 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Redan 1987 föreslog rättegångsutredningen i ett delbetän-
kande att fastighetsdomstolarna skulle avskaffas och att deras mål skulle
handläggas av tingsrätterna. I den proposition som ligger till grund för det
betänkande från justitieutskottet som vi nu behandlar går man, som Lars
Sundin sade, delvis - men dock inte helt - detta förslag till mötes. I motio-
nerna JU11 och JU12 föreslås att steget skall tas fullt ut och att detta skall
förberedas på det sättet att domstolsutredningen tar upp även denna fråga.
Jag har samma uppfattning som Lars Sundin alldeles nyss har gett uttryck
för, och mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservationen.
Anf. 83 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till hemställan i justitieut-
skottets betänkande nr 7 och avslag på den reservation som finns fogad till
betänkandet.
Utskottet är i sin helhet ense i sakfrågan i propositionen, nämligen att de
mål som gäller hyra av bostadsrätter och som nu handläggs i fastighetsdom-
stolen, i fortsättningen skall kunna handläggas av tingsrätterna i landet. Det
finns i propositionen även vissa andra förslag till förändringar, kring vilka
det i utskottet inte heller råder någon oenighet.
Däremot finns till betänkandet en reservation, i vilken man behandlar frå-
gan om fastighetsdomstolarnas kvarvarande ärenden, dvs. i huvudsak ären-
den som rör fastighetsbildningsmål och expropriation. I propositionen anges
att den typen av mål skall kvarstanna i fastighetsdomstolarna, eftersom de
kräver en särskild sakkunskap.
I den gemensamma reservationen från de tre borgerliga partierna är man
överens om att avskaffa fastighetsdomstolarna och att låta domstolsutred-
ningen närmare studera hur det skall gå till. I själva sakfrågan har man alltså
redan tagit ställning; fastighetsdomstolarna skall bort, och utredningen skall
enbart expediera den beställningen och sedan lägga fram ett förslag till hur
det skall ordnas. Det kanske också är värt att notera att den gemensamma
reservationen ändå vid detta kammarsammanträde kräver tre uttolkningar
för att det skall bli klarlagt vad man tillsammans vill åstadkomma på den här
punkten.
Frågan om fastighetsdomstolarna och den speciella sammansättningen i
dessa domstolar med särskild sakkunskap har behandlats bl.a. av rättegångs-
utredningen. Det kan väl vara värt att notera att rättegångsutredningens för-
slag fick ett blandat mottagande och att det alltså inte finns någon särskilt
enstämmig remissopinion omkring hur man skall lösa dessa frågor. I rätte-
gångsutredningens förslag kom man nämligen inte runt själva kärnfrågan,
dvs. den särskilda sakkunskap som kan behövas vid handläggningen av mer
komplicerade fastighetsbildningsmål och vid expropriationsmål. Det fanns i
stället andra förslag som innebar att tingsrätterna skulle kunna förstärkas
med särskild sakkunskap. Även på den punkten är remissopinionen blan-
dad, och det finns alltså ifrågasättanden när det gäller hur man skall kunna
tillgodose den särskilda sakkunskap som nog egentligen alla är överens om
behövs vid handläggningen av vissa typer av mål.
Detta är alltså en förklaring till varför utskottsmajoriteten har stannat för
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fastighetsdomstolar,
m.m.
77
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fastighetsdomstolar,
m.m.
78
att de typer av mål som skall handläggas i fastighetsdomstol är av sådan be-
skaffenhet att de faktiskt behöver särskild sakkunskap. Vi menar att den
sakkunskapen är tillgodosedd inom den nuvarande fastighetsdomstolsorga-
nisationen. Det finns nog egentligen ingen som anser att själva avgörandena
inte skulle vara av hög och bra kvalitet, utan det är väl mera en fråga om ett
organisationstänkande.
Jag vill, herr talman, avsluta med att säga att frågan om hur man skall till-
godose expertmedverkan eller särskild sakkunskap i tingsrätterna inte är all-
deles enkel. Aven den fordrar en rad överväganden, vilket meddebattörerna
säkert har insett när de har läst på rättegångsutredningens betänkande.
Anf. 84 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Vi bestrider naturligtvis inte att en sådan här sakkunskap
behövs i tingsrätterna i och med att de skall ta över allt det som nu fastighets-
domstolarna handlägger. Den frågan är naturligtvis inte alldeles okomplice-
rad. Frågan är hur denna expertis skall knytas till tingsrätterna. Vi menar
emellertid att domstolsutredningen skulle kunna lösa det problemet. Rätte-
gångsutredningen ville ju på sip tid flytta över alla mål från fastighetsdomsto-
larna till tingsrätterna, men det rådde bland remissinstanserna delade me-
ningar om hur detta skulle lösas praktiskt.
Det intressanta är, Göran Magnusson, att när vi debatterade detta för ett
halvår sedan, förekom det inte ett ord, inte en suck från socialdemokraterna
om att den nuvarande uppdelningen har vållat problem. Detta erkänner
emellertid utskottsmajoriteten denna gång i sin skrivning, men vid den förra
behandlingen förekom alltså inte ett ord om detta. Nu medges bekymren
som har funnits och finns. De är av processuell och ekonomisk art - det är
helt enkelt för dyrt. Välkommen till denna nya insikt, men varför inte ta
även det sista steget?
Anf. 85 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! När vi debatterade den här frågan i våras handlade det om
forumreglerna för ekomålen, och även motionsvägen togs då frågan om fas-
tighetsdomstolarna upp. Redan då fanns den promemoria som ligger till
grund för förslaget och som också har varit på remiss. I den promemorian
har man konstaterat att det har uppkommit problem när det gäller vilken
domstol som skulle vara behövlig. Man har fått bekymmer med handlägg-
ningen av vissa mål, och det har också visat sig vara irrationellt på det sättet
att man inte har kunnat sammanlägga mål som egentligen hänger samman.
Det har inte varit möjligt att hantera dessa mål i antingen tingsrätt eller fas-
tighetsdomstol, eftersom de olika målen enligt de nuvarande reglerna skulle
handläggas i olika domstolar.
Detta problem råder man nu bot på, och kvar står de mera komplicerade
målen i fastighetsdomstolen. Den särskilda sakkunskap som alla är överens
om behövs och de nuvarande fastighetsråden fungerar på ett alldeles utom-
ordentligt sätt.
Det finns en hel del skrivet i fråga om expertmedverkan i tingsrätterna,
det s.k. sakkunnigbeviset eller en särskild förstärkning av sammansättningen
av tingsrätten. Det är inte alldeles enkelt att säga att man utan vidare skall
följa en lösning som exempelvis inte gör det möjligt att i förväg förutse dom-
stolens sammansättning, eftersom man från början inte kan inse målets kom-
plicerade natur utan kanske senare inkallar förstärkning i domstolen. Och
man får då bekymmer med detta.
Anf. 86 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Specialkunskaper hos en domstol kräver inte nödvändigtvis
specialdomstolar, det är poängen med vår inställning. Låt oss därför avskaffa
specialdomstolarna men inte den specialkunskap som behövs.
Anf. 87 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Det låter på Göran Magnusson som om det stora problemet
är hur man skall hantera frågan, vilken domstol som skulle vara behörig och
kunna sköta det hela. Jag stärks därmed ytterligare i mina funderingar kring
att man borde låta den stora, övergripande domstolsutredningen ta fatt även
i detta ärende. Inom denna utredning, om någonstans, borde man ju kunna
se helheten och få den helhetssyn som vi efterlyser.
Anf. 88 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag har uppfattat den nu avgivna borgerliga reservationen
och tidigare resonemang på det sättet, att man vill ha fler mål handlagda i
tingsrätt och därigenom få en enhetligare domstolsorganisation. De föränd-
ringar beträffande ekomålen som vi fattade beslut om i våras är ett steg i
den riktningen. Också de nu föreslagna förändringarna är ett steg i samma
riktning, och jag har då litet svårt att förstå varför Birgit Henriksson inte kan
konstatera att detta går åt rätt håll och att man kan vara tämligen nöjd med
den utveckling som hittills har skett.
Problemet med vilken domstol som skall handlägga målen löser vi nu ge-
nom att föra över hyresmålen och bostadsrättsmålen till tingsrätterna, där
varje tingsrätt i landet blir behörig. Det är ett klarläggande, en förenkling
och förbättring av situationen.
Herr talman! När det sedan gäller den speciella sakkunskapen anförde jag
tidigare några argument i den frågan, och jag vill också foga till debatten det
som tagits upp av flera tunga remissinstanser i anslutning till rättegångsut-
redningens förslag, nämligen att om man har en sammansättning som inne-
bär att exempelvis ledamöter med speciella kunskaper tillförs domstolen un-
der målets handläggning, löper man också en risk att processmaterial tillförs
målet över huvudet på de parter som är inblandade i målet. Det anses inte
heller vara någon god lösning på frågan om behovet av särskild sakkunskap,
något som vi tydligen är överens om föreligger oberoende av om ärendena
skall avgöras i tingsrätt eller i fastighetsdomstol.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §).
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Fastighetsdomstolar,
m.m.
79
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Säkerheten vid
järnväg, tunnel-
bana och spårväg,
m.m.
15 § Uppskjutande av ikraftträdande av vissa ändrade bestämmelser
om motorredskap och traktorer, m.m.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU8 Uppskjutande av ikraftträdande av vissa ändrade bestämmel-
ser om motorredskap och traktorer, m.m. (prop. 1990/91:35).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Anf. 89 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
80
16 § Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU9 Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m. (prop.
1990/91:1).
Anf. 90 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Ändrad inriktning av de statliga myndigheternas verksam-
het, minskad detaljreglering och bantad statlig administration har varit stän-
digt framförda krav i regeringens olika skrivelser den senaste tiden. Dess
värre har dessa nya signaler uppenbarligen inte nått lagtextförfattarna på de
olika departementen. Man fortsätter att skriva dåliga lagtexter, nya detaljre-
gleringar och nya statliga anvisningar på det sätt som man alltid har gjort.
Detta lagförslag är ännu ett exempel på denna teknik, och vi har funnit att
det har så stora brister att det inte bör antagas. Regeringen bör komma till-
baka med ett nytt förslag, som står i bättre överensstämmelse med de egna
kraven på förenkling av den statliga administrationen.
Låt mig, herr talman, ge några exempel på de onödiga regleringarna. Lag-
förslaget innehåller en del rena nonsensparagrafer, t.ex. §§ 10, 12 och 13.
Där föreskrivs bl.a. att spåranläggningar skall konstrueras så, att skador
förebyggs. Det förefaller inte rimligt att förutsätta att spåranläggningar
byggs för att skapa skador. Denna typ av bestämmelser bör därför kunna
utgå.
I lagförslaget finns en uppdelning på tre olika typer av spårbunden trafik -
järnväg, spårväg och dessutom tunnelbana. Något skäl för denna uppdelning
anges inte i propositionen. Både järnvägsinspektionen och kammarrätten i
Stockholm har avstyrkt denna indelning, och den är både onödig och oprak-
tisk. Uppdelningen påverkar endast ordningsföreskrifterna, men där blir ef-
fekten den, att olika regler i vissa fall kommer att gälla på en och samma
station, beroende på vilken sida av plattformen man befinner sig. Dels gäller
järnvägssäkerhetslagens bestämmelser, dels gäller de lokala ordningsbe-
stämmelserna. Detta är knappast en önskvärd uppdelning.
I lagförslaget förutsätts dessutom att spåranläggning inte får byggas utan
banverkets tillstånd. Lagförfattaren har till sin förfäran upptäckt att det
svenska folket sedan 1985 har haft full frihet att bygga järnvägar utan till-
stånd från lämplig statlig myndighet. Denna allvarliga brist vill man nu täppa
till. Detta innebär, herr talman, att ett statligt verk skall överpröva i demo-
kratisk ordning fattade kommunala beslut.
Med de resonemang som förs i propositionen om prövning av den ekono-
miska förmågan hos den sökande, kommer dessutom varken landstinget i
Stockholm eller spårvägen i Göteborg att uppfylla de kvalifikationer som
krävs för att driva en spåranläggning.
Slutligen, herr talman, förutsätter lagen att alla fordon som trafikerar
järnvägsnätet är godkända av banverket. Regeringen skall visserligen kunna
lämna dispenser, men något generellt godkännande av vagnar som tillhör el-
ler har godkänts av andra förvaltningar i Europa är det inte tal om.
Denna paragraf står i skarp kontrast till de ambitioner om ett integrerat
Europa som regeringen i andra sammanhang nyligen har visat. Det innebär
en nyordning så till vida att internationella vagnar inte längre accepteras i
Sverige utan särskilt godkännande i varje enskilt fall.
Nu må någon naturligtvis invända att detta inte är något problem, och att
ansvarskännande myndigheter naturligtvis kommer att se till att bestämmel-
serna blir lämpliga och väl fungerande. Jag vill påstå, herr talman, att det
inte finns något som styrker detta. Det finns massor av exempel på svenska
myndigheters rigida regeltolkning, och genom denna paragraf öppnas ett
nytt verksamhetsfältet för ambitiösa byråkrater.
Sammanfattningsvis, herr talman, är detta lagförslag så dåligt att det inte
bör antas i nuvarande form. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt,
förenklat och förbättrat förslag, och i avvaktan på detta yrkar jag avslag på
denna proposition. Skulle detta yrkande falla, kommer vi att stödja reserva-
tion 2 vid en eventuell omröstning i ett senare skede.
Anf. 91 RUNE JOHANSSON (s):
Herr talman! Detta betänkande skall ses mot bakgrund av 1988 års trafik-
politiska beslut, ett beslut som bl.a. innebar att andra aktörer än SJ kan be-
driva järnvägstrafik på det statliga järnvägsnätet. Fram till nu har det funnits
bestämmelser om järnvägssäkerhet spridda i ett flertal olika författningar.
Av olika skäl har det nu ansetts riktigt att samla samtliga dessa bestämmelser
i en gemensam grundläggande författning.
En stor utskottsmajoritet delar också denna uppfattning, med ett undan-
tag, nämligen Tom Heyman. Han har som enskild motionär och i en reserva-
tion där han bl.a. fått med sig de andra moderata kamraterna yrkat avslag
på hela propositionen. Samtidigt har han reserverat sig när det gäller en liten
detalj i en paragraf. Jag anser, herr talman, att om man yrkar avslag på en
hel proposition, finns det ingen anledning att gå in och speciellt yrka bifall till
en reservation om en liten detaljfråga. Jag yrkar alltså avslag på reservation 1
som bl.a. Tom Heyman står bakom.
Den andra reservationen har folkpartiursprung. Man anser att en person
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Säkerheten vid
järnväg, tunnel-
bana och spårväg,
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:39
Prot. 1990/91:39 5 december 1990 |
som bedriver spårtrafik inte behöver ha ett ekonomiskt kunnande. Men om |
en trafikutövare bör ha sådana ekonomiska förhållanden som ”kan anses
Säkerheten vid |
uppfylla kraven i denna lag”, och det är en helt annan sak än det man reser- Slutligen, herr talman, vill jag säga att trafikutskottet brukar vara positivt Med de här orden, herr talman, yrkar jag bifall till trafikutskottets hem- Anf. 92 TOM HEYMAN (m): Herr talman! Vi har yrkat avslag på hela propositionen och begärt en ny Anf. 93 RUNE THORÉN (c): Herr talman! I föreliggande betänkande behandlas bi.a. trafikledningsan- När vi nu delat upp ansvaret för järnvägen på banverket - det har ansvaret Jag kan ta ett exempel från den region som jag kommer ifrån, dvs. Göte- I Jönköpings län blev det ett privat företag som tog hand om tågtrafiken åt |
82
eftersom just SJ såväl hade trafikledningsansvaret som ägde stationerna.
Även i ett sådant fall är det viktigt med ett neutralt trafikledningsansvar.
Med en förbättrad järnväg kanske vi på sikt kommer att få flera, kanske
egna, företag som kör godståg. Då är det viktigt att trafikledningsansvaret
handhas på ett neutralt sätt.
Herr talman! Jag vill sluta med att uttala min tillfredsställelse med att vi i
utskottet har kunnat enas om ett tillkännagivande i denna fråga och hoppas
att regeringen skyndsamt återkommer med förslag till riksdagen.
Slutligen vill jag, utöver vad som framgår av själva betänkandet, framhålla
att det naturligtvis är viktigt att banverket får möjligheter att göra de ny- och
reinvesteringar som behövs i vårt land för att vi skall få ett bra järnvägsnät,
som möjliggör en framtida konkurrens till fromma för såväl person- som
godsbefordran. Jag vill särskilt understryka det, eftersom vi nu med snabba
steg närmar oss det datum då regeringen lägger fram sin proposition och då
partierna väcker sina motioner. Att investera i infrastrukturen är väl an-
vända pengar, inte minst under kärva tider.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 94 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi har från miljöpartiets sida upprepade gånger krävt att tra-
fikledningen för järnvägstrafiken skall ligga hos banverket och inte hos SJ,
som den gör i dag. Skälet är, som redan har sagts här, att SJ är att betrakta
som ett trafikföretag bland flera som bedriver järnvägstrafik. En neutral
form av trafikledning bör ligga någon annanstans än hos just det företaget.
Jag konstaterar att utskottet har enats om det kravet i ett tillkännagivande
till regeringen, och det är ju glädjande. Då får vi väl se när regeringen åter-
kommer. Det står dock i betänkandet att det skall ske skyndsamt och sna-
rast.
Jag vill också passa på att betona att vi, trots att vi då inte var represente-
rade i riksdagen, helt ställde oss bakom den järnvägspolitiska reformen
1988, då man delade upp SJ i ett trafikföretag och ett banverk. För att det
skall fungera bra krävs förutom en ändring av trafikledningen att man inve-
sterar tillräckligt, som Rune Thorén tog upp, men också att staten tar sitt
ansvar och köper sådan persontrafik på järnväg som är samhällsekonomiskt,
socialt och regionalpolitiskt motiverad. Det får vi anledning att återkomma
till under budgetbehandlingen här i riksdagen. Med det, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 95 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! I folkpartiet liberalernas motion i detta ärende har vi i hu-
vudsak tillstyrkt förslagen i propositionen, men vi har på en punkt, som
Rune Johansson tidigare nämnde, haft avvikande uppfattning, vilket vi tagit
upp i en reservation.
I den allmänna motiveringen redogör regeringen för de kriterier som skall
tillämpas vid prövningen. I begreppet yrkeskunnande innefattas inte enbart
branscherfarenhet utan också ”ekonomiskt kunnande”. En sådan bedöm-
ning kan knappast anses ha direkt relevans för hälsa och säkerhet för passa-
gerarna. Det kriteriet bör därför inte tillämpas, anser vi.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Säkerheten vid
järnväg, tunnel-
bana och spårväg,
m.m.
83
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
84
Många företag i andra branscher skulle aldrig ha kunnat starta, om en
myndighet hade haft tillfälle att stoppa dem med hänvisning till att de ekono-
miska kalkylerna skulle vara för bristfälliga. Risken är uppenbar att denna
regel kan användas som ett allmänt etableringshinder.
Vi anser därför att tillståndsprövning endast skall avse faktorer som är av
betydelse för att transporterna skall ske på ett säkert sätt. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till reservation nr 2, som vi har avgivit tillsammans med
moderaterna.
Anf. 96 RUNE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag måste än en gång påpeka för Kenth Skårvik att det inte
är fråga om ekonomiskt kunnande. Jag ber att få citera sista delen av 4 §:
”Tillstånd får beviljas den som med hänsyn till yrkeskunnande, laglydnad
samt ekonomiska och andra förhållanden av betydelse kan anses uppfylla
kraven i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.”
Det är alltså inte fråga om ekonomiskt kunnande - det är de ekonomiska
förhållandena som man i lagtexten talar om. Det bör vara det som gäller,
Kenth Skårvik.
Anf. 97 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! Vi utgår från att den som har begärt att få utföra sådana här
transporter har ett sådant ekonomiskt kunnande som krävs för att ge sig på
sådana saker. Vi anser inte att det behöver vara inskrivet i kriterierna för att
den bedömningen skall komma till stånd. Vi anser alltså att yrkeskunnande
och branscherfarenhet bör räcka till för att klara de transporterna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
17 § Lagstiftning till följd av beslutet om en ny regional statlig förvalt-
ning
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU5 Lagstiftning till följd av beslutet om en ny regional statlig för-
valtning (prop. 1990/91:27).
Anf. 98 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas förslag till en rad princi-
piella lagstiftningsbeslut, som måste fattas med anledning av den proposition
om samordnad statlig förvaltning som riksdagen antog för ungefär ett år se-
dan. Det var ett beslut som centern inte stod bakom. I stället hade vi hellre
sett en fördjupad länsdemokrati förverkligad, där man utgick från det folk-
valda länsorganet, landstinget, som i dag finns på länsnivå. Där kunde de
gemensamma statliga angelägenheterna ha samordnats i ett länsparlament
baserat på landstingens sammansättning. Det blev emellertid inte så, men
nu håller detta reformarbete på att genomföras ute i länen. I detta arbete
råder en stor osäkerhet om vad regeringen har för syfte med denna reform.
Under årets gång har det kommit många oliktydiga signaler, men jag hop-
pas att det har klarats ut genom fredagens interpellationsdebatt. Jag avser
då det förslag om nedläggning av länsskolnämnderna som har framlagts.
Förslaget går ut på att man i stället skall bygga ut ansvaret för vissa länsex-
perter och utvidga detta till att omfatta storregionala områden. Även inom
vägverket arbetar man på att bygga upp en samverkan mellan flera län i stor-
regioner. Andra talesmän som står regeringspartiet nära har framträtt i de-
batten och talat om att länsnivån inte längre är aktuell, utan att det nu hand-
lar om storregioner. Men jag hoppas att den debatten lägger sig och att vi
kan vara ense om att det är länsnivån som skall diskuteras.
Jag hade naturligtvis gärna sett att man i denna proposition hade tagit upp
en del saker som tidigare har diskuterats. Då hade vi kunnat närma oss en
demokratisk process på länsnivå enligt den modell som centern har föresprå-
kat. Så har emellertid inte blivit fallet och därför finns det anledning för mig
att betona två punkter i betänkandet där vi i centern har reserverat oss. Vi
menar att man borde ha fattat ett annat beslut nu när den principiella lagstift-
ningen håller på att byggas upp.
Den första punkten gäller synen på nämndorganisationen inom den nuva-
rande samordnande länsstyrelsen. Enligt det beslut som riksdagen fattade
efter en remissomgång i utskottet, då majoriteten vid första kammarbehand-
lingen helt plötsligt svängde, gäller den ordningen att det är länsstyrelserna
själva som bestämmer huruvida det skall inrättas några nämnder för spe-
ciella sakområden inom länsstyrelsens ram. I det propositionsförslag som
riksdagen hade att ta ställning till framhölls att man från centralt håll genom
lagstiftning skulle inrätta fem nämnder.
Medan arbetet har pågått ute i länen har jag fått oroande signaler om att
det är mycket få länsstyrelser som avser att inrätta några nämnder över hu-
vud taget. De beslut om statliga angelägenheter som i dag ligger på sektors-
organ överförs nu direkt till länsstyrelsens styrelse. Det var denna lösning
som jag befarade under förra årets debatt. Om så sker betyder det att det blir
en betydande centralisering av inflytande och beslut till länsnivå från sådana
sektorsorgan som i dag har att fatta beslut, t.ex. lantbruksnämnderna, läns-
vägnämnderna, länsskolnämnderna, skogsvårdsstyrelserna osv. Allt detta
kommer nu att läggas under länsstyrelsens styrelse med betydande inskränk-
ningar i insyn och demokrati som följd.
Jag menar inte att man skall inrätta för många nämnder, för det är angelä-
get att förvaltningen rationaliseras. Men det är viktigt att inflytandet inte be-
gränsas. Då kan människors engagemang för deras egna angelägenheter som
rör länen minska, vilket kan få till följd att de blir mer och mer likgiltiga för
politiskt arbete över huvud taget, och det vore djupt olyckligt. Vi är på väg
mot en sådan utveckling inom många områden just nu. Därför är det viktigt
att vara observant när de statliga beslutsfunktionerna byggs upp på länsnivå
så att man inte hamnar i en sådan sits.
Vi från centern menar att det vore rimligt med en regel som innebär att
länsstyrelserna är skyldiga att inrätta åtminstone två nämnder för att garan-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
85
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
86
tera en vidgad insyn. Detta har vi tagit upp i vår motion som följts upp i en
reservation fogad till detta betänkande.
Den andra punkt där vi från centern har en annan uppfattning är sättet på
vilket ledamöterna i dessa nämnder skall utses. Enligt riksdagens tidigare
beslut är det tänkt att det är länsstyrelsen som har att utse dessa ledamöter.
Länsstyrelsen skall alltså inte bara besluta om vilka nämnder som skall inrät-
tas utan skall även utse ledamöter och ordförande. Vi menar att ett viktigt
steg mot vidgad länsdemokrati är att förankra detta val hos det parlamenta-
riska organ på länsnivå som i dag utses av folket, landstinget. Då förankrar
man den demokratiska processen genom direkta val i länet. Insynen i valpro-
ceduren vidgas, vilket är i enlighet med vårt motionsyrkande som inte till-
styrkts av utskottet. Detta krav har följts upp i en annan reservation. Jag
yrkar härmed bifall även till denna reservation, som är fogad till detta betän-
kande.
I övrigt vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och till de reservationer
där mitt namn finns med.
Anf. 99 MARGARETA GARD (m):
Fru talman! Riksdagen har tidigare beslutat att överlåta till länsstyrelser-
nas styrelser att själva bestämma vilken nämndorganisation som skall knytas
till länsstyrelserna och hur de skall vara utformade för att medverka till en
nödvändig avbyråkratisering och effektivisering av länsstyrelseorganisatio-
nen.
Regeringen återkommer nu med en proposition angående länsstyrelseor-
ganisationen, där det föreslås en ändring i bostadsförsörjningslagen så att
samråd i bostadsförsörjningsfrågor skall ske, inte bara med övriga kommu-
ner i området utan även med länsstyrelsen. Regeringen påpekar att förslaget
inte innebär någon ändring av ansvarsfördelningen mellan staten och kom-
munerna när det gäller bostadsförsörjningen.
Denna lagändring föreslås mot bakgrund av att länsstyrelserna har en bred
samhällsplaneringskompetens och därmed anses kunna bidra med ett regio-
nalt perpektiv på den lokala bostadsförsörjningen, vilket skall leda till att
länsstyrelsen kan ge kommunerna råd och underlag för den kommunala bo-
stadsplaneringen.
Att som regeringen föreslår ge länsstyrelsen i uppgift att ge råd till kom-
munerna i deras bostadsplanering och i någon form samordna bostadsplane-
ringen i länen bygger på förlegade planhushållningsprinciper.
Erfarenheten av planerandet och reglerandet inom bostadssektorn borde
ha lett regeringen och socialdemokraterna i utskottet i motsatt riktning,
nämligen mot en successiv avreglering av bostadsmarknaden - detta i akt
och mening att få en bättre fungerande bostadsmarknad. Ett led i denna av-
reglering är att avveckla länsbostadsnämnderna. Med det moderata försla-
get om ett nytt lånesystem för bostäder, där bostadsadministrationen läggs
ut på bankerna, kan länsbostadsnämnderna slopas.
Fru talman! För att vi skall få en bättre fungerande bostadsmarknad och
för att göra avregleringen möjlig yrkar jag avslag på propositionens förslag
om ändring av bostadsförsörjningslagen samt bifall till reservation nr 5.
Jag vill även tillägga, fru talman, att vi ledamöter i bostadsutskottet har
fått en skrivelse från samrådsorganet för kommuner och landsting i Stock-
holms län, där man just påtalar vad som kommer att bli följden om förslaget
går igenom, nämligen att fyra olika instanser skall granska bostadsförsörj-
ningsplanerna. Det kan inte vara en åtgärd i rätt riktning, som jag tidigare
påpekat. Det påpekar man också från den här instansen.
Storstockholmsområdet är väl det enda området i landet som skulle kunna
ha någon form av nytta av denna samplanering. Även de som har att handha
bostadsförsörjningen i det området säger nej till detta. Det visar att man har
fel inriktning i förslaget. Jag vill påminna om att det inte bara är vi moderater
som har den inställningen. Den finns också ute bland kommunal- och lands-
tingspolitiker.
Anf. 100 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Fru talman! Följdlagstiftning, som detta betänkande handlar om, brukar
inte tillhöra de stora debattämnena i riksdagen - så ej heller i dag. Men även
denna mindre proposition, nr 27, som ligger till grund för betänkandet, har
lett till motioner och reservationer, vilket har framgått av de tidigare talarna.
Även folkpartiet liberalerna har en motion som har lett fram till reserva-
tionerna nr 6 och 7. Vi stöder givetvis dessa, men yrkar bifall endast till nr
7. Denna reservation behandlar arbetsmarknadsfrågornas organisation på
regional nivå.
Folkpartiet liberalerna vill stärka det regionala ansvaret för bl.a. syssel-
sättningen. Detta rimmar väl med ökade länsanslag som i första hand kom-
mar att användas för att skapa ny sysselsättning. I de sämre tider - som nu
verkar stunda, och på en del orter och vissa branscher redan har börjat - är
det viktigt att länsåtgärder samordnas snabbast möjligt.
De nya länsstyrelserna skall enligt tidigare beslut utveckla samrådsförfa-
randet i vad gäller arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och vissa
andra frågor som rör arbetsmarknaden. Vi anser dock att detta förfarande
inte ger ett tillräckligt inflytande över den regionala planeringen. Av den an-
ledningen bör målsättningen vara att inlemma de planeringsfrågor som rör
sysselsättningsutvecklingen i de nya länsstyrelsernas verksamhet.
Vi beklagar att vi inte har fått gehör för dessa synpunkter.
I den stora frågan om bostadsfinansieringen, som kommer upp i nästa
vecka, har folkpartiet liberalerna föreslagit en rad förenklingar inom hela
bostadsområdet. Som en följd av dessa förenklingar föreslår vi också att
länsbostadsnämnderna skall avskaffas helt, således även den del som nu
kvarstår enligt det årsgamla beslutet om regional förvaltning.
I detta betänkande behandlar vi det som kvarstår och som ingår i länssty-
relserna, nämligen bostadsförsörjningsplaneringen.
Vi liberaler har motsatt oss lagtextens innebörd i § 3 a om att länsstyrelsen
äläggs att ge kommunen råd och information. Det är allför mycket av store-
brors pekpinne. Initiativet skall komma från kommunerna som har ansvaret
för bostadsförsörjningen. Däremot kan det vara bra att man tillsammans
med länsstyrelsen samarbetar mer med planering över kommungränserna.
Från storstadsområderna tycker man emellertid, som Margareta Gard redan
påpekat, att detta är ett onödigt statligt intrång. Det visar hur svårt det är att
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
87
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
stifta lagar som passar alla olika regioner i vårt land. Vi får följa lagstiftning-
ens konsekvenser på dessa punkter med uppmärksamhet.
Vi hade en tredje punkt i vår motion. Det gäller den juridiska kompeten-
sen. Det har från vissa håll uttryckts farhågor för att man bygger upp många
specialistkompetenser på länsstyrelsen men försummar den juridiska kom-
petensen. Jag tror inte att så är fallet, men vi har i alla fall velat ta upp denna
fråga. Utskottet har också instämt i att det är mycket viktigt att länsstyrel-
serna besitter den juridiska kompetens som är nödvändig för att de skall
kunna klara tillsynsärenden, besvärsärenden, överklagningar osv. Eftersom
vi är tillgodosedda på den punkten har vi inte tagit upp den i någon reserva-
tion.
När det gäller frågan om man skall ha juridisk enhet, som vi hade med i
motionen sedan tidigare, tycker vi att det är bättre i linje med lagstiftningens
anda att länsstyrelserna själva skall utforma sin organisation. Vi tycker inte
att riksdagen skall uttrycka synpunkter på det.
Beträffande organisationen vill jag instämma med utskottets ordförande
Agne Hansson när det gäller den stora osäkerhet som för närvarande råder.
Samtidigt som man håller på med den omorganisation som skall träda i kraft
den 1 juli 1991 kommer många nya signaler som berör länsstyrelserna, bl.a.
med krav på stora indragningar. Det är naturligtvis viktigt att man i den
omorganisation man håller på med också ser till rationaliseringsaspekten.
Det var en av målsättningarna i det beslut som vi fattade förra året. Det ska-
par dock litet oro när det kommer många olika direktiv på en gång.
Även på en annan punkt kan jag delvis instämma med Agne Hansson,
nämligen när det gäller nämndorganisationen. 1 en av sina reservationer har
centern krävt att lantbruksnämnden skall vara en obligatorisk nämnd. Det
tycker jag inte är riktigt, eftersom länen är så olika. Vi har fattat beslutet att
de skall få utforma det här själva. Jag vill framhålla att det är mycket viktigt
att de län där de areella näringarna är av stor betydelse åtminstone under
en övergångsperiod noggrant överväger frågan om de inte också skall ha en
lantbruksnämnd. Lika väl som man i norr värnar mycket om rennäringen
och vill skapa organ för att den skall kunna bedrivas ordentligt, bör vi som
bor i areella län se till att vi får en nämndorganisation som sköter dessa frå-
gor.
Det är välkommet att utskottet också har gått på samma linje som jord-
bruksutskottet i rennäringsfrågan. Man väntar med de frågor som berör de
norra länen tills man kan ta ställning till den samlade sameutredningen.
Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkande
BoU5 utom i de moment där folkpartiet har reservationer.
Anf. 101 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Från vänsterpartiets sida var vi minst sagt förvånade när det
här ärendet ånyo hamnade på bostadsutskottets bord. Vi uppfattade att sak-
behandlingen av den nya regionala statliga förvaltningen var avslutad i och
med riksdagens tidigare behandling av frågan. När ärendet nu har återkom-
mit till riksdagen för följdbehandling av de lagstiftningsmässiga konsekven-
serna av förslaget, har vi valt att betrakta ärendet som ett rent formellt upp-
88
följningsärende. Vi har därför valt att i sak inte ta ställning till de olika för-
slag som här har upprepats från olika partier.
Vänsterpartiets uppfattning om den regionala planeringen och det regio-
nala beslutsfattandet tror jag är väl känd. Vår uppfattning är att det är oer-
hört väsentligt att stärka det regionala beslutsfattandet och att bygga ut län-
sparlament. Vi har sett det som grundläggande att man har landstingen som
bas och att man bygger ut landstingen till att bli länsparlament med riktiga
och viktiga beslutsfunktioner. Vi tror att man till stor del kan minska den
statliga regleringen via länsstyrelserna och deras organ till förmån för ett ut-
byggt länsparlament. Självfallet skall det därigenom vara möjligt med di-
rektval från och genom landstinget till olika andra organ och att det är lands-
tinget som skall utse dem.
Jag finner emellertid inte någon anledning att gå in på de olika sakargu-
menten, och jag kan bara konstatera att vi i vänsterpartiet instämmer i en
del av de uppfattningar som tidigare talare här har kommit in på, nämligen
hur viktigt det är att bygga ut det regionala beslutsfattandet genom länspar-
lament.
Jag vill också kommentera den skrivelse som riksdagens ledamöter tyvärr
fick först i dag från samrådsorganet för kommuner och landsting i Stock-
holms län. I denna skrivelse krävs det att riksdagen skall återremittera ären-
det i dag. Eftersom vi har betraktat den här frågan som en ren konsekvens
av tidigare beslut som har fattats av riksdagen anser vi att det i dagens läge
inte finns anledning att återremittera ärendet. Vi hoppas naturligtvis att på
sikt få gehör för vår uppfattning om ett utbyggt länsparlament, men vi anser
att riksdagen nyligen har fattat beslut om hur den regionala statliga förvalt-
ningen skall se ut och att det är väl tidigt att riva upp beslutet.
Jag tror emellertid att det är viktigt att se till de sakargument som förs
fram i den här skrivelsen och att det för storstäderna är mycket viktigt att
man inte dubblerar olika beslutsfunktioner. Vi har alldeles tillräckligt med
organ som skall besluta om samma frågor i Stockholms län, och det är vä-
sentligt att minska dem och få en klar uppdelning av var besluten skall ske.
I sak tycker jag att det är mycket som talar för de synpunkter som framförts
i denna skrivelse.
Jag vill således yrka bifall till reservation 1 från vänsterpartiet och miljö-
partiet. I övrigt hänvisar jag till vårt särskilda yttrande med anledning av pro-
positionen och utskottets betänkande.
Beträffande övriga reservationer avstår vi från att rösta.
Anf. 102 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Miljöpartiet har avstyrkt förslaget i propositionen på samma
grund som vi avstyrkte det förra gången det var aktuellt. Denna samordnade
länsförvaltning bör enligt vår mening inte genomföras. I stället bör vi satsa
på förstärkta demokratiska organ. Vi bör införa länsparlament. Vi behöver
få ett ökat demokratiskt direktinflytande på de regionala organen.
Regeringen föreslog i samband med krispaketet att det skulle tillsättas en
konstitutionell utredning. Det vore därför naturligt att denna utredning fick
utreda frågan om länsparlament, ett utökat regionalt inflytande och en ut-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
89
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
90
ökad regional direktdemokrati. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1
och 2.
Anf. 103 MAGNUS PERSSON (s):
Fru talman! Den proposition som vi nu behandlar innebär smärre föränd-
ringar och anpassningar till en fortsatt reformering av länsförvaltningen på
lagstiftningens område. Det är en direkt följd av riksdagens tidigare fattade
beslut om en ny samordnad länsförvaltning.
En central organisationskommitté har tillsatts med uppdrag att utföra för-
beredelsearbete som krävs för att genomföra den nya statliga regionala för-
valtningen.
På regional nivå sker en liknande kartläggning och ett förberedelsearbete
för att den nya länsförvaltningen skall kunna ros i hamn den 1 juli 1991.
Dessutom har regeringen tillsatt en särskild utredare för att företa en över-
syn av den centrala myndighetsorganisationen på jordbrukets område.
Allt det jag här har nämnt är beställningsjobb som riksdagen gett rege-
ringen bemyndiganden att göra. Länsstyrelsen ges ökade befogenheter och
ökar sitt revirområde för att samordna en rad regionala nödvändiga insatser.
Det gäller frågor om kommunikationer, skogsvård och trafiksäkerhet och ett
utvecklat samrådsförfarande när det gäller frågor rörande arbetsmarknads-
utbildning, beredskapsarbeten och frågor som rör sysselsättningen och ar-
betsmarknaden i stort.
I stort sett borde detta ha tillgodosett oppositionspartierna. Men så är icke
fallet. Vad vill då de olika oppositionspartierna med sina förslag? Jag skall
senare mera konkret återkomma till den delen och bemöta reservanterna.
Man kan säga att det är en storm i ett vattenglas och att propositionens för-
slag är gamla bekantingar som dyker upp i en nygammal tappning.
Lagförslagets redaktionella delar är som jag inledningsvis sade ytterst
marginella och närmast av lagteknisk art. Fru talman! Oppositionen låter sig
inte avskräckas av detta utan finner här ett osökt tillfälle att återupprepa sina
tidigare krav och ståndpunkter och återkomma med sina ändringsförslag.
Till betänkandet är sju reservationer och tre särskilda yttranden fogade.
Jag skall något närmare kommentera förslagen.
Reservation 1 med anledning av motion Bol4 står Kjell Dahlström från
miljöpartiet och Eva Zetterberg från vänsterpartiet bakom. De vill vidga frå-
gan till att bli en riksangelägenhet, dvs. att detta skall gälla hela riket, alla
län, kommuner etc. I reservationen tar man närmast sikte på en framtida
förändrad indelning regionalt och lokalt i syfte att få till stånd ett ökat själv-
styre ute i landets olika regioner.
I motionen nämns bl.a. Göteborgsregionen. Motionärerna menar att Gö-
teborgsområdet är ett typexempel på en region som kräver förändringar och
reformer på det regionala och kommunala området.
Fru talman! De båda partierna, miljöpartiet och vänsterpartiet, vill ha en
ny och helt förändrad länsindelning. De föreslår att frågan lämpligen bör be-
handlas av författningsutredningen. Kanske skulle man, fru talman, säga
författningsberedningen, eftersom det är detta som det förmodligen kom-
mer att handla om. Den nya statliga förvaltningen har föregåtts av en utred-
ning och en omfattande försöksverksamhet. Vi tycker att erfarenheterna i
stort sett är goda och tillfredsställande. Förberedelsearbetet pågår ute i lä-
nen. Om de tongångar och tankegångar som har framförts från talarstolen
från Agne Hansson, centern, och Ingrid Hasselström Nyvall, folkpartiet,
skulle vara riktiga är det naturligtvis inte bra. Men låt oss avvakta i den frå-
gan och se vad resultatet blir.
Fru talman! Vi tycker med andra ord att den regionala statliga förvalt-
ningen fungerar på ett hyggligt sätt, och vi tror att den nuvarande ordningen
med rikets administrativa indelning länsvis tills vidare bör bestå i den form
som riksdagen har bestämt. Det är också ett svar på Agne Hanssons frågor.
Vi avvisar däremot miljöpartiets och vänsterpartiets förslag i denna del.
Fru talman! Om man skulle följa miljöpartiets och vänsterpartiets före-
slagna ordination skulle en ytterligare fördröjning av den förhoppningsvis
snabbt arbetande författningsberedningens tänkta resultat ordentligt senare-
läggas, och det kan vi inte gå med på. Vi menar att detta förslag bör avvisas,
och jag yrkar avslag på reservation 1.
Från miljöpartiet säger man att den redan beslutade reformen om en sam-
ordnad länsförvaltning inte bör genomföras. Man vill i stället arbeta på ett
annat sätt. Fru talman! Det här låter vackert, men vi tror inte att det är vet-
tigt. Så dåligt som reservanterna utmålar läget är det inte ute i våra kommu-
ner, länsstyrelser, lekmannastyrelser, osv. Därmed yrkar jag avslag på
reservation 2.
Reservation 3 är en gammal bekanting. Det är centerpartisterna som åter-
kommer. Reservationen handlar om på vilket sätt de särskilda nämnderna
inom länsstyrelserna bör tillsättas. Vi har från utskottsmajoritetens sida gått
så långt vi kan i den här frågan. Detta är det mest decentralistiska förslaget
vi har. Vi har i hög grad tillmötesgått det med kompromissen här i kammaren
för en tid sedan. Enligt vår åsikt skall självfallet t.ex. länsstyrelsen i Växjö
och Kalmar besluta, eftersom de är de närmast sörjande. De befinner sig på
basplanet, och det är de som skall besluta om hur länsstyrelsen skall se ut.
När det gäller ordförandefrågan, fru talman, kommer landshövdingen att
i de allra flesta fall vara ordförande i nämnderna. Men om lekmannastyrel-
sen så begär av regeringen kan ju regeringen t.ex. säga att i Kalmar, Växjö
eller Karlstad kan man ha en annan ordförande i den eller den nämnden. Det
är vårt beslut och det är vi stolta över, eftersom vi tycker att det är vettigt.
Med det sagda yrkar jag samtidigt avslag på reservation 3 och 4, eftersom
dessa reservationer hör ihop.
När det gäller reservation 5 sticker moderaternas bockfot fram under kap-
pan. Vad är man egentligen ute efter? Jo, man är ute efter att avskaffa läns-
bostadsnämnderna. Jag skulle vilja fråga Margareta Gard: Är Margareta
Gards erfarenhet av länsbostadsnämnden i Kopparbergs län så dålig som det
getts sken av både i debatten och i moderaternas reservation? Jag har fak-
tiskt inte samma erfarenhet från mitt hemlän, och jag tror att många andra
tycker att det inte förhåller sig som det utmålas.
Jag yrkar alltså avslag på reservation 5.
Beträffande folkpartiets reservation 6 kan man säga att man möter en an-
nan syn på det regionala organet när det gäller bostadsförsörjningsplane-
ringen. Enligt folkpartiet är det först när kommunerna ropar på hjälp som
länsstyrelsen skall komma till undsättning. Vi menar att det är bättre med
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
91
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
92
samråd mellan kommuner, länsstyrelser osv. och att man diskuterar
bostadsförsörjningsprogrammet ute i kommunerna tillsammans med läns-
styrelsen.
Därmed yrkar jag avslag på reservation 6.
Den sista reservationen är folkpartireservationen 7 om arbetsmarknads-
frågornas roll på regional nivå. Fru talman! I samband med behandlingen av
förslaget till ny, samordnad länsförvaltning var även denna fråga föremål för
behandling. Erfarenheten från försöksverksamheten visade att det här är
ganska hyggligt. Nu skriver man in i den nya länsstyrelseinstruktionen och i
regelverket att ett utökat samrådsförfarande skall komma till stånd. Ut-
skottsmajoriteten följer regeringens linje även i dag.
Jag yrkar avslag på reservation 7.
Så några ord om vårt särskilda yttrande beträffande samefrågorna. Med
det särskilda yttrandet vill vi endast redovisa vår principiella ståndpunkt i
ärendet.
Därmed yrkar jag än en gång bifall till utskottsförslagen i betänkandet,
vilket också innebär att ett tillkännagivande till regeringen att det bör läggas
fram ett sammanhållet förslag beträffande samefrågorna gäller.
Sedan några ord till Eva Zetterberg, som tog upp skrivelsen från KOLA.
Vad är då, fru talman, KOLA? Det är ett samrådsorgan för kommuner och
landsting i Stockholms län. Skrivelsen i fråga har hamnat på utskottets bord
i dag. Det står att man tycker att vårt förslag om lag om ändring beträffande
kommunala åtgärder vid bostadsförsörjningsplaneringen är byråkratiskt. Vi
har inte alls rådgjort i utskottssammanhang, men skulle erfarenheten bli den
som nämns i skrivelsen är det möjligt att det går att återkomma i ett senare
skede. Men låt oss, Eva Zetterberg, se hur erfarenheten verkligen är. Är den
som den utmålas är regeringen naturligtvis beredd att se på frågan. Men det
är möjligt att man målar på ett sätt som inte motsvarar verkligheten.
Än en gång, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 104 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Magnus Persson sade att länsstyrelserna ökar sitt revirom-
råde. Det är alldeles riktigt och kunde inte ha beskrivits bättre. Därför kom-
mer gamla förslag tillbaka - jag fortsätter alltså att referera vad han sade.
I viss mån har alltså centern berört gamla saker, men vi har avstått från
att ta upp förslagen om länsdemokratin och reformarbetet i hela dess vidd.
Orsaken till att våra två förslag om antalet nämnder och utseendet av dessa
kommer igen bygger alltså på den oro som vi har märkt i länen om vart re-
formarbetet är på väg. Det hade naturligtvis varit logiskt att överlåta beslu-
tanderätten till de lokala organen i en fullt utvecklad demokrati med hel för-
ankring. Nu är ju länsstyrelserna inte den typen av organ. Det är i dag en
blandning av organ där inte alla ledamöter med beslutanderätt utgår från vad
det lokala parlamentet i länet, länsstyrelsen, har valt. Därför kan man i i
vissa fall riskera just centralisering. Då tvingas man att i författningstexten
fastlägga garanti för en vidgad insyn. Enligt vår åsikt är detta mycket viktigt,
och det är av den anledningen som våra yrkanden på dessa punkter förnyas.
Nu vet vi, vilket Magnus Persson har understrukit, att reformen skall full-
följas. Därför vill jag understryka att jag tror att det är viktigt att ytterligare
direktiv lämnas till länen om hur de skall arbeta för att det hela skall gå i lås.
Som utskottets ordförande vill jag understryka att det är viktigt att länssty-
relserna tar allvarligt på de krav på insyn och demokrati som ändå finns med
i majoritetens yttrande. Man måste försöka tillgodose dessa krav parallellt
med effektivitetskravet.
Slutligen hoppas jag att samordningen i storstadsområdena kan fungera
mellan landsting och kommun. Jag har förutsatt att detta blir fallet. Det är
möjligt att vi har förbisett saken i utskottet. Om så är fallet får vi ta upp
frågan vid något annat tillfälle. Med centerns modell med ett fullt länsparla-
ment skulle det aldrig ha varit fråga om något problem.
Anf. 105 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Magnus Persson har redogjort för utskottsmajoritetens och
socialdemokraternas förslag och framhållit att reservationerna från övriga
partier i sak inte inrymmer någonting nytt. Det är ju den bedömning som
även vänsterpartiet har gjort, förutom på en enda punkt. Här har vi en reser-
vation tillsammans med miljöpartiet. Vi anser att sakfrågorna är behand-
lade, men även frågan om hur det regionala beslutsfattandet och det ökade
regionala inflytandet skall kunna stärkas anser vi bör finnas med i en författ-
ningsutredning. Jag har förstått att det är bråttom med författningsutred-
ningen, men om man inte kan beakta dessa synpunkter är det, enligt min
mening, en stor förlust för utredningen.
Jag tror att vi har en syn som något avviker från socialdemokraternas i vad
gäller länsfrågorna. När socialdemokraterna talar om att vidga det regionala
inflytandet handlar det om en förskjutning från staten till länsstyrelser. Men
när vi från vänsterpartiet talar om samma sak rör det sig om en förskjutning
från staten till länsparlament, att låta det av folket valda organet, lands-
tinget, och ett utökat länsparlament ha direkt inflytande på frågorna. Di-
rektvalda representanter i landstingen skall vara med om att besluta i dessa
frågor.
Där tycker jag att det finns en avgörande skillnad. Men den saken har vi
redan redogjort för i andra sammanhang, så jag tänker inte tränga längre in
i den frågan i dag. Jag understryker alltså att det handlar om ett nytt ställ-
ningstagande och om en ny fråga när det gäller den reservation som vi har
avgett tillsammans med miljöpartiet.
Vad ånyo gäller skrivelsen från Storstockholm - jag vill då säga att jag kän-
ner väldigt starkt för den som representant för Stockholms län, eftersom jag
arbetar för fullt som förtroendevald inom Stockholms läns landsting - är det
här fråga om problem som är väl kända för mig. Det gäller problem som
sammanhänger med behovet av att få en förenklad beslutsapparat. Det gäl-
ler ju att klart och tydligt kunna veta var besluten ligger. Sedan får man ge-
nomföra det som har beslutats. Det finns ju en rad olika organ på olika håll.
En ambition både från Stockholms län och från kommuner inom Stockholms
län är ju att åstadkomma en förenkling. Det gäller att minska antalet organ
och att få till stånd en så enkel beslutsgång som möjligt.
Jag håller i och för sig med om att skrivelsen kom för sent för att det skulle
gå att ändra gjorda ställningstagande. Beträffande den sista punkten håller
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
93
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
94
jag med Magnus Persson om att vi får ta med oss dessa synpunkter i den
fortsatta behandlingen av frågorna. I den mån det inte skulle fungera så som
det var tänkt måste det, därom är jag övertygad, bli en ändring. Det gäller
ju att få en beslutsapparat som fungerar och att stärka inflytandet direkt vad
gäller medborgarna i resp. län.
Anf. 106 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Fru talman! I grunden tror jag att det handlar om synen på den regionala
demokratin - en fråga som flera redan har varit inne på. Är det så, att man
skall förstärka och göra om de traditionella organen, våra vanliga statliga
organ ute i regionerna? Länsstyrelserna är ju statens förlängda arm i de olika
regionerna - och så har det alltid varit, av historiska skäl. Men sedan har det
bitvis blivit en demokratisering. I och med den här reformen blir organen
kanske litet mera demokratiserade än de tidigare varit. Vi menar dock att
det inte räcker. Vi måste ge upp tanken på detta med att styra regionerna
utifrån staten, något som vi fick med Gustav Vasa och som växte fram i stor-
maktstidens Sverige. Men det måste vi gå ifrån i dag.
Regionerna är mogna att bestämma mycket mera själva. För att detta skall
vara möjligt måste det finnas regionala parlament. Men det kommer att ta
tid att genomföra en eventuell konstitutionell beredning. Jag säger detta
trots att det sägs att detta skall gå fort. Men när det gäller alla konstitutio-
nella utredningar och beredningar som förekommit tidigare har det ju tagit
mycket lång tid. Och kanske är det så, att det bör ta lång tid i det avseendet.
Konstitutionella förändringar är ju ingenting som görs från den ena dagen
till den andra.
Såvitt jag förstår behövs det åtminstone sex år innan en sådan här konsti-
tutionell förändring kan så att säga sättas i sjön. Att under den perioden ta
med även frågan om regionala parlament vore egentligen helt naturligt.
Det här betänkandet gäller ju bl.a. konsekvensändringar. Jag har den upp-
fattningen att det är den majoritet som står bakom det ursprungliga förslaget
som måste ta ansvar för genomförandet av konsekvensändringar. Vi hävdar
bara vår ursprungliga politik, som vi höll oss till även i samband med förra
beslutet. Vad det här bygger på är alltså synen på statens uppgift i regio-
nerna. Är det så, att vi skall demokratisera på ett reellt sätt och att vi skall
utvidga de regionala parlamenten eller inte?
Anf. 107 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Fru talman! Jag undrar om inte Magnus Persson har missförstått det här
litet grand. Vi i folkpartiet har inte begärt någon ändring av länsindelningen,
även om vi naturligtvis också funderar i de banorna. Vi har alltså ännu inte
tagit upp den frågan.
Men samtidigt som man arbetar på en omorganisation inom de olika länen
kommer det signaler t.ex. om att större regioner kanske skall bildas - så har
det varit på utbildningssidan, och så blir troligen också på vägsidan nästa
vecka - och det framkallar självfallet stark oro. Kanske funderar man i nå-
gon länsstyrelse i dag på att inrätta en kommunikationsnämnd inom sitt om-
råde. Men i nästa ögonblick sägs det kanske att det blir en hopslagning med
en del andra län.
Det är inte särskilt lätt att fatta beslut i den situationen.
Sedan vill jag säga att jag märkte att Magnus Persson inte bevärdigade mig
med att lyssna till mitt ringa anförande särskilt mycket. Därför är det inte så
konstigt att han citerade mig helt fel.
Vad vi i folkpartiet har tagit upp i vår reservation nr 6 är frågan om vem
som så att säga har initiativrätt när det gäller överläggningar med länsstyrel-
sen om bostadsförsörjningsplaner. Vi tycker att en begäran först skall
komma från kommunerna, som har ansvaret för bostadsförsörjningen. De
skall givetvis utnyttja all den sakkunskap som finns hos länsstyrelserna. Men
i lagförslaget står det att länsstyrelserna åläggs att ge råd. Då blir det väldigt
ofta fråga om pekpinnar: Ni skall minsann peka ut åt kommunerna vad de
skall göra.
Däremot, och det har jag faktiskt sagt, tycker vi att det är bra att man
tillsammans med länsstyrelsen samarbetar mera över kommungränserna om
planeringen. Om det hade funnits samrådsgrupper hade kanske en del av det
som har gått snett i vissa områden i fråga om bebyggelsen kunnat undvikas.
Jag tänker då t.ex. på detta med att egnahem i många fall ligger i en annan
kommun än den man arbetar i. Om det hade funnits litet mer av samråd hade
det kanske funnits litet mera differentierad bebyggelse också i grannkommu-
nerna.
Slutligen vill jag säga, Magnus Persson, att man även när det gäller en
följdlagstifting har rätt att göra påpekanden och säga vad man tycker är fel.
Det kan t.ex. gälla var arbetsmarknadsfrågorna ligger.
Anf. 108 MARGARETA GARD (m) replik:
Fru talman! Magnus Persson säger att det rör sig om gamla bekanta för-
slag. Ja, så är det när det gäller det moderata förslaget om ett avskaffande
av länsbostadsnämnderna. Detta har vi föreslagit vid åtskilliga tillfällen, ef-
tersom vi tycker att det är angeläget att länsbostadsnämnderna avskaffas.
Min erfarenhet av bostadspolitiken är att det behövs ett nytt lånesystem.
Det är helt enkelt nödvändigt när det gäller bostäderna. Vi moderater har
föreslagit en modell för detta. Om den modellen blev verklighet skulle det
inte behövas någon länsbostadsnämnd över huvud taget. Det är bakgrunden
till att vi nu för fram vårt förslag om ett avskaffande av länsbostadsnämn-
derna.
Magnus Persson frågar om mina erfarenheter från länsbostadsnämnden.
Efter att ha suttit med i länsbostadsnämnden i tolv år och efter att ha tagit
del av arbetet där - jag tänker då på alla förordningar och restriktioner som
har tillkommit samt på all byråkrati som enbart har inneburit att det har bli-
vit allt krångligare för kommuner och, inte minst, för enskilda låntagare -
inser jag ännu mera att det är nödvändigt att vi får ett nytt system för detta.
Dessutom vill jag säga att det system som vi nu har är mycket kostsamt. Ett
omfattande arbete måste nämligen läggas ned på att få det här att fungera
något så när rättvist.
Mycket talar således för att det behövs ett nytt lånesystem och för att läns-
bostadsnämnderna behöver avskaffas, för, Magnus Persson, det är inte fler
regleringar som vi behöver utan färre. Jag tycker att det är märkligt att soci-
aldemokraterna inte har lärt något av det som har skett i öst när det gäller
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
95
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
planhushållningen. En sådan leder ju till ett mycket stelbent system som
medför brister. Vårt eget bostadspolitiska system fungerar ju inte särskilt
väl. Det är alltså mot den bakgrunden, Magnus Persson, som vi återkommer
med vårt förslag om ett avskaffande av länsbostadsnämnderna.
Anf. 109 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Fru talman! Agne Hansson måste tillstå att detta är ett så långt möjligt
decentralistiskt förslag. Det är länsstyrelsen - i Kalmar län sitter Agne Hans-
son själv som ledamot - som beslutar hur nämndorganisationen skall se ut.
Det är lekmannastyrelsen som beslutar om ordförandeskapet etc. Vi skall
lyssna, för att höra om kritiken är riktig, och vi skall avvakta det organisa-
tionsarbete som pågår. Låt oss ta den här debatten när skutan är satt i sjön.
Jag tror att det finns en lyhördhet för den här frågan. Jag sade i den första
debatten vi hade att man verkligen borde måna om demokratin och se till att
den fungerar.
Eva Zetterberg säger att vi skall vidga synsättet i fråga om författningsut-
redningen. Men, fru talman, de lekmannastyrelser vi har - kvinnor och män
som gör ett fint jobb ute i lekmannastyrelserna - är valda på ett demokratiskt
sätt. Det är också svaret till miljöpartiet. Dessa människor gör ett fint och
bra jobb. Jag tycker inte att ni skall utmåla dem som om de vore några mons-
ter.
Gustav Vasa är död för länge sedan. Han är död och borta liksom att läns-
styrelsen skulle vara statens förlängda arm. Jag menar att det sker mycket i
samband med den nya författningsändringen. Det är ett faktum. Det skall vi
ta till vara. Men att därifrån gå så långt som miljöpartiet gör och säga att
man skall ta upp detta i författningsberedningen, att vidga frågan till att om-
fatta hur regioner och län skall se ut, vore att fördröja ärendet. Regioner och
län skall vi inte koppla ihop. Det är svaret också till Agne Hansson och vår
vän Ingrid Hasselström Nyvall. Det är län vi fortfarande talar om. Region-
tänkandet får vi återkomma till i en senare debatt.
Margareta Gard hoppar direkt på öststaterna. Vad har länsbostadsnämn-
derna med öststaterna att göra? Vi har en försöksverksamhet i Värmlands
län, och vi har en försöksverksamhet i Stockholms län, där vi försöker bryta
ned byråkratin och förenkla lånehanteringen. Det har gett oss rätt mycket
och vi skall fortsätta med detta. Det är svaret på de frågor som har ställts.
Anf. 110 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har undvikit att gå in i någon djupare länsdemokratidebatt
med Magnus Persson. Jag anser också att vi hade den när vi tog principbeslu-
tet för ett år sedan.
Jag vill för det första säga att jag är mycket glad över det Magnus Persson
sade senast, att det är län vi talar om och ingenting annat. Jag tar honom på
orden, för det är verkligen viktigt att vi alla slår vakt om den länsnivå som vi
har i dag.
För det andra är Gustav Vasa förvisso borta sedan lång tid, men hans cent-
raliseringsidéer lever fortfarande så här många hundra år efteråt. Det är det
vi nu vill ändra på. Därför är det inte ett decentralistiskt system att låta läns-
96
styrelserna utse nämnderna. Kalmar län var ett utomordentligt dåligt exem-
pel, som Magnus Persson tog upp.
Utan minsta misstroende mot den landshövding vi har nu i Kalmar län -
honom har jag fullt förtroende för - måste jag säga att länsstyrelsen består
av två block och att det är ordföranden, landshövdingen, som avgör hur be-
sluten skall utfalla. Valet äv ordförande i länsstyrelsen i Kalmar län kan icke
någon länsbo påverka. Alltså kan icke någon länsbo i det fallet påverka vil-
ken fördjupad demokrati som skall införas, dvs. hur många nämnder som
Kalmar län skall tillsätta om ett block tillsammans med landshövdingen har
beslutat sig för att inga nämnder skall tillsättas.
Nu tror jag att vi kommer att hamna rätt i Kalmar län, men det kan finnas
andra sådana exempel. Det är därför jag menar att det inte går att använda
decentraliseringsbegreppet som argument i detta fall. Här är det viktigt att
lägga fast på central nivå att insynen skall vara bred.
Det har i debatten talats om att avveckla länsbostadsnämnderna. Centerns
finansieringssystem innebär också att man kan avbyråkratisera och avveckla
länsbostadsnämnderna.
Slutligen skulle jag, fru talman, med hänsyn till kammarens voteringsord-
ning vilja justera mitt första yrkande. Nu vill jag yrka bifall till reservation
nr 4 och i övriga moment där inte centerns reservationer står emot yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 111 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Fru talman! Jag måste upprepa att Magnus Persson tyvärr inte vill lyssna
till det jag säger. Jag sade just att det är länen vi diskuterar nu. Men även för
länet är det jobbigt att, när man håller på med en omorganisation, få så
många signaler om att man kanske inte alls skall fungera som ett län.
Jag tog vägverket som exempel. Samtidigt som man för in vägverket under
länsstyrelsen får det signaler om att det kanske skall höra till en helt annan
region. Även om regeringen nu vill rationalisera den statliga verksamheten,
vilket är lovvärt, är det litet olyckligt när man kommer med så olika signaler
på samma gång. Det var det jag tog fram. Jag talade inte om en annan länsin-
delning.
Det är naturligtvis inte så lätt att uppfatta vad alla säger. Det brukar jag
inte alltid göra själv heller. Men jag vore mycket tacksam om Magnus Pers-
son nu tog till sig de här synpunkterna.
Anf. 112 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Till Magnus Persson vill jag säga att jag tycker att det är fel
att blanda ihop de personers kompetens som sitter i länsstyrelser med den
principiella frågan om det är länsstyrelsen som skall välja sina egna represen-
tanter, som skall välja ordförande osv. Jag och de flesta här är övertygade
om att alla som blir valda till ett uppdrag i länsstyrelsen eller något annat
organ under länsstyrelsen sköter detta efter bästa förmåga. Det finns det
ingen anledning att betvivla. Det är inte det frågan gäller. Vad det gäller är
hur invånarna i ett län skall få mer direktinflytande. De skall själva få välja
vem som skall styra deras region. Vi vill driva frågan om länsparlament och
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
7 Riksdagens protokoll 1990/91:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
98
direktval till dessa. Jag tycker att det är viktigt att inte blanda ihop de olika
frågorna.
Magnus Persson tar också upp möjligheten för länsstyrelsen att vända sig
till regeringen för att i efterhand själv få bestämma hur man skall välja sin
ordförande. Det behöver inte alltid vara landshövdingen som är ordförande.
Det är bra om den möjligheten finns. Det finns anledning att följa hur frågan
sköts i fortsättningen. Jag tror också att det, även under den nuvarande ord-
ningen, är av stort värde att landshövdingen inte är självskriven som ordfö-
rande i de sammanhangen.
Anf. 113 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Fru talman! Poängen med det jag sade är att vi plåstrar på Gustav Vasas
gamla modell hela tiden; om inte annat säger ju namnet länsstyrelser det,
nämligen en styrelse varmed länet skall styras av staten. Vi har dock succes-
sivt ökat det demokratiska inflytandet i länsstyrelserna. Jag håller med om
att förslaget faktiskt är ett visst fall framåt. Det skapar ett ökat inflytande,
men det är inte vad vi egentligen behöver. Länsindelningen behöver ju inte
kopplas så tätt ihop med författningsutredningen så att de behöver vara fär-
diga samtidigt. Om länsindelningen är komplicerad att lösa kan den faktiskt
få ta ett par år extra innan man har rätat ut frågetecknen i alla delar av
landet. Det är absolut inte något angrepp på de personer - landshövdingar
och förtroendevalda - som arbetar i länsstyrelser i nuvarande system. De gör
naturligtvis så gott de kan. Vad vi vill se är ett nytt regionalt parlament där
det demokratiska inflytandet blir helt annorlunda. Det avgörande är alltså
om medborgarna genom val skall kunna påverka de beslut som fattas i det
regionala parlamentet och på regional nivå.
Anf. 114 MARGARETA GARD (m) replik:
Fru talman! Magnus Persson säger att man gör försök med förenklad låne-
hantering. De förslag som vi nu har att behandla leder inte till några förenk-
lingar utan tvärtom till en utökad planhushållningsprincip. Det är det man
föreslår. Det vill vi inte vara med om. Från moderat håll säger vi att vi måste
gå den andra vägen: minska planeringskravet och föra fram en förenklad lå-
nehantering. Det finns modeller för det. Vi vill hävda att det på alla områden
är förenklingar som måste göras för att man skall få en fungerande bostads-
marknad. Och det är viktigt.
Anf. 115 MAGNUS PERSSON (s) replik:
Fru talman! Låt oss slå fast att det är länsnivån det handlar om. Det är
möjligt att Ingrid Hasselström Nyvall inte lyssnar på mig, men jag har fak-
tiskt sagt att det är på den nivån jag tycker vi skall hålla oss. Jag har noterat
det. Jag vill inte diskutera enskilda län. Men varför ta upp Gustav Vasa och
Magnus Ladulås i debatten? De är sedan länge borta. Det har hänt mycket
på det här området.
Jag tycker att reformen är ett led i demokratiseringssträvandena för att få
människor i regionen att vara statens förlängda arm och förmedla de viktiga
regionalpolitiska intressena såsom sysselsättningsfrågorna, kommunika-
tionsfrågorna etc. Det är de frågor man diskuterar i lekmannastyrelsen och
i nämnderna. Det är kloka människor som sitter där, oavsett om de kommer
från oppositionen eller från regeringspartiet.
Till miljöpartiet vill jag säga: Tala gärna med Kjell A Mattsson, landshöv-
dingen i Göteborgs och Bohus län. Han har varit med och utrett den här
frågan vid ett par tillfällen. Men det vore olyckligt att förknippa detta med
författningsutredningen. Då hamnar miljöpartiet snett i den här frågan. Det
skulle fördröja en lösning. Det är ytterst viktigt att vi kan lotsa igenom den
snabbare än den tidsplan som nämnts i debatten.
Till Margareta Gard vill jag säga att propårna om länsbostadsnämnden
och den försöksverksamhet som pågår har gett goda erfarenheter - vi kan
fråga invånarna i Värmland, och vi kan fråga invånarna i Stockholm. Vi sä-
ger i utskottet att regeringen bör överväga huruvida frågan skall planteras i
flera län.
Vi vill ha bort byråkratin, och vi vill ha bort alla regler och bestämmelser.
Men det är klart att om det är vi som sitter på pengarna skali vi också ha
insyn, vare sig det är via länsstyrelsen eller länsbostadsnämnden. Det är
egentligen det som är förslaget. Til sy vende og sidst vill jag säga att jag tycker
att det är ett bra förslag. Låt oss gå vidare. Låt människor ute i länen arbeta
vidare på detta. Låt oss sätta skutan i sjön den 1 juli 1991.
Förste vice talmannen anmälde att Claes Roxbergh anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 116 RUNETIIORÉN (c):
Fru talman! Jag har begärt ordet i den här frågan med anledning av att jag
representerar Göteborg, en av de tre storstadsregioner som även i den här
debatten varit uppe till diskussion. Det gäller frågan om bostadsförsörj-
ningen och kommunernas roll. Det står på s. 7 i betänkandet att ansvaret för
den kommunala bostadsförsörjningsplaneringen är och bör även framdeles
vara kommunernas. Om vi vore överens så långt skulle det inte vara några
bekymmer. Men här har redovisats av utskottets ordförande och majorite-
tens föredragande, Magnus Persson, samt av Eva Zetterberg m.fl. att om
frågorna i fortsättningen inte kan handläggas så som de handlagts i Stock-
holms-, Göteborgs- och Malmöregionerna, utan det blir en förändring,
måste man på något sätt ta itu med detta; det måste i form av motioner, ut-
skottsinitiativ eller på annat sätt ses till att man i huvudsak kan följa den
ordning man haft nu. Jag vill understryka det med stort allvar eftersom jag i
15 års tid varit ordförande i Göteborgsregionens kommunalförbund och väl
känner till hur frågorna handläggs. Det hjälper inte att det är en partivän till
mig, tidigare bostadsutskottets ordförande, som nu är landshövding i Göte-
borgs och Bohus län. Länsgränserna är som de är. Jag vill säga till bl.a. Mag-
nus Persson att jag inte tänker fördjupa mig i länsindelningsfrågan. Men min
absoluta uppfattning när det gäller länsindelningen i Västsverige är att man
har två saker att välja på: den ena är att göra en länsgränsändring som i hu-
vudsak följer den nuvarande Göteborgsregionens linjer. Den andra är att se
till att man har ett starkt kommunalt samarbetsorgan i Göteborgsregionens
kommunalförbund. Det är just i det sista fallet, fru talman, som jag menar
att det är viktigt att man får behålla de befogenheter man har i dag. Jag kom-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
99
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lagstiftning till
följd av beslutet om
en ny regional stat-
lig förvaltning
100
mer för egen del nogsamt att följa ärendets fortsatta handläggning och håller
öppet för motioner eller andra initiativ i frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU5,
JuU6 och JuU7, trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU8 och TU9 samt
bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU5.
Justitieutskottets betänkande JuU5
Utskottets hemställan - som ställdes mot motionerna Ju9 av Berith Eriks-
son och JulO av Inger Schörling m.fl. - bifölls med acklamation.
Justitieutskottets betänkande JuU6
Mom. 1 (fylligare redovisning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Berith Eriksson
och Krister Skånberg - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (brevkontroll)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Berith Eriksson
och Krister Skånberg - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU7
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (fastighetsdomstolarnas framtid)
Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 118 för reservationen av
Britta Bjelle m.fl.
lYafikutskottets betänkande TU8
Utskottets hemställan bifölls.
lYafikutskottets betänkande TU9
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 57 för reservation 1 av
Rolf Clarkson m.fl.
Mom. 2 (ekonomisk lämplighet)
Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot 93 för reservation 2 av
Rolf Clarkson m.fl.
Mom. 3—6
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU5
Mom. 1 (rikets regionala och lokala indelning)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 37 för reservation 1 av
Eva Zetterberg och Kjell Dahlström. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 19 för reservation 2 av
Kjell Dahlström. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (sättet för val av nämnder m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot 58 för reservation 4 av
Agne Hansson m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (länsstyrelsernas roll vid bostadsförsörjningsplaneringen)
Utskottets hemställan bifölls med 199 röster mot 58 för reservation 5 av
Knut Billing m.fl. 43 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 9 (arbetsmarknadsfrågornas organisation på regional nivå)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 34 för reservation 7 av
Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall. 18 ledamöter avstod från att
rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, kul-
turutskottets betänkande KrU8 och näringsutskottets betänkande NU7, be-
slöt kammaren på förslag av förste vice talmannen medge att de fick företas
till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i båda dessa ärenden avslu-
tats.
18 § Lotterifrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU8 Lotterifrågor.
Anf. 1X7 LARS AHLSTRÖM (m):
Fru talman! Den 29 november förra året behandlade vi senast lotterifrå-
gorna. Jag inledde då mitt anförande med några citat från det nyligen av-
hållna riksidrottsmötet med innebörd att skattereformen blir ett dråpslag
101
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
102
mot idrotten. Ett år senare måste vi tyvärr konstatera att detta inte var någon
överdrift.
Riksidrottsförbundet har nu räknat ut hur mycket dyrare verksamheten
blir efter den 1 januari nästa år enbart för idrottsföreningarna-ca 580 miljo-
ner. Detta bygger på en enkät som besvarats av 1749 föreningar. Jag har hela
tiden hävdat att det är de minsta klubbarna som drabbas särskilt hårt och
orättvist. Det är inte endast det faktum att skatteomläggningens effekter slår
hårdast mot de små föreningarna, utan idrotten tvingas också till en ökad
byråkrati och bokföring. Redan i dag tvingas de flesta ideellt arbetande le-
darna att ägna ungefär 75 % av sin tid åt att diskutera ekonomi och åtgärder
för att skaffa fram pengar.
Jag skall citera några rader ur det betänkande vi nu debatterar:
”Utskottet vill här erinra om de uttalanden som gjordes under våren om
effekterna för de ideella folkrörelserna av 1991 års skattereform. I proposi-
tion 1989/90:110 anfördes att effekterna bör följas upp med särskild upp-
märksamhet och att - om det vid en sådan genomgång skulle visa sig att icke
avsedda effekter uppkommer- motverkande åtgärder självfallet bör vidtas.”
Vid lotteridebatten i kammaren förra året krävde jag liksom företrädarna
för folkpartiet och centern att en heltäckande lotteriutredning skulle tillsät-
tas omgående. Tyvärr ville den socialistiska majoriteten annorlunda, och
därmed förlorades ett helt år. Man kan också beklaga att riksidrottsmötet i
Östersund 1989 inte följde riksidrottsstyrelsens linje och biföll förslaget om
en utredning. Detta var det viktigaste skälet till att socialdemokraterna i
riksdagen motsatte sig en utredning. Men bättre sent än aldrig.
Denna utredning kommer då bl.a. att få ta ställning till våra förslag fram-
förda i moderata samlingspartiets motion Kr509 om en utökning av ideella
organisationers andel av den totala spelmarknaden, att penningvinster i lo-
kala, regionala och riksomfattande föreningslotterier skall tillåtas, att slopa
den beloppsmässiga begränsningen för penningvinster i föreningslotterier,
att slopa tillståndsplikten för lokala föreningslotterier bedrivna från fast för-
säljningsställe, att tillstånd skall kunna ges till sådant automatspel som ger
vinst i form av pengar, värdebevis, spelpoletter eller liknande, och att ideella
organisationer skall få rätt att anordna lotterier av samma typ som det s.k.
Trisslotteriet.
Fru talman! Vid idrottsmässan i Jönköping i slutet av november anordna-
des ett antal seminarier, bl.a. ett om ”90-talets spel och lotterier”. Det var
mycket intressant och upplysande att lyssna till de inlägg som åtföljde de in-
ledande redogörelserna. Inte minst representanter för Folkrörelsernas sam-
arbetsorgan för lotterifrågor betonade med kraft nödvändigheten av en revi-
dering av nuvarande lotteriförordning som, enligt deras mening, i stort kan
sägas gälla de förhållanden som fanns på 30-talet. Det är därför hög tid att
se över den.
Med uppskattning mottogs därför informationen om att ett enhälligt kul-
turutskott föreslår en utredning, vari ingår representanter för riksdagsparti-
erna. Som företrädare för moderaterna fann jag det uppmuntrande att no-
tera att flera talare betonade betydelsen av att ideella organisationer ges rätt
att anordna lotterier av samma typ som Trisslotteriet, som i dag bedrivs i
monopolställning. Jag har i flera år, inte minst i riksdagen, betonat nödvän-
digheten av att idrottsrörelsen utöver det sedvanliga statsbidraget också skall
ges möjligheter att på annat sätt finansiera sin verksamhet.
Vi tog ett steg i rätt riktning i maj i år, då riksdagen med 169 röster mot
148 fattade beslut i enlighet med följande reservation från finansutskottets
betänkande 1989/90:FiU36: ”Enligt utskottets mening bör en större andel än
för närvarande av den vinst AB Tipstjänst gör på det idrottsanknutna spelet
gå tillbaka till idrotten. Eventuellt bör denna andel bestämmas som ett visst
procenttal av omsättningen. Fördelningen av dessa medel bör kunna göras
genom att ett större belopp ställs till Riksidrottsförbundets förfogande för
fördelning enligt förbundets önskemål. Vad utskottet anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.”
På sikt är det enligt min bestämda uppfattning bäst att de ideella organisa-
tionerna ges lika rätt att utveckla nya spelformer, precis som vi föreslår i vår
motion Kr509. För att rätt kunna driva spel och lotterier och för att direkt
kunna avläsa och tillgodogöra sig en positiv ökning måste folkrörelsernas
alla föreningar, inte minst de små, själva äga dessa.
Vad beträffar tillåtande av spel på utbetalningsautomater vill jag erinra
om att 1987 års lotteriutredning föreslog att tillstånd skulle kunna ges. Detta
tillstyrktes också av flera remissinstanser. Vi moderater anser fortfarande att
automatspel bör tillåtas och följaktligen att den förordade nya lotteriutred-
ningen bör se över även detta.
Mot bakgrund av att det i Europa snart är endast Sverige och Albanien
som ej har kasinoverksamhet delar vi moderater den uppfattning som kom-
mit till uttryck i framställningen till regeringen om en utredning med uppgift
att belysa förutsättningarna för kasinoverksamhet i Sverige.
Fru talman! Folkrörelsernas utomordentligt viktiga roll i vårt samhälle
kan ej nog betonas. De ideella insatserna är en förutsättning. Alla talar så
vackert om dessa människors betydelsefulla arbete. De är vår största tillgång
i kampen mot våld, knark och kriminalitet. Låt oss visa dem vår stora upp-
skattning genom att i dag fatta kloka och framsynta beslut.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan beträffande tillsättandet
av en lotteriutredning. För tids vinnande yrkar jag ej bifall till de moderata
reservationerna, som vi emellertid självfallet står bakom.
Anf. 118 MARGARETA FOGELBERG (fp):
Fru talman! För att inte heller jag skall förlänga debattiden kan jag i allt
väsentligt instämma i det vackra Lars Ahlström sade om folkrörelserna och
deras betydelse.
Fru talman! Flertalet ideella föreningar - stora som små - inom de s.k.
folkrörelserna har ambitionen att själva kunna finansiera sin egen verksam-
het. Oräkneliga är de timmar som vuxna såväl som ungdomar ägnar åt att
sälja lotter och julkalendrar, ordna basarer, poängpromenader och jag vet
inte allt, för att få in så många slantar som möjligt. Enkla lotterier där insat-
sen är ringa har varit lättsålda, och allmänheten lägger gärna en peng på en
lott, kanske mera för nöjet och den goda sakens skull än för utsikten till en
storvinst.
AB Tipstjänst har också insett hur lättarbetad lotterimarknaden kan vara,
om bara hanteringen görs tillräckligt enkel. Trisslotterierna blev en succé för
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
103
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
104
Tipstjänst men innebar samtidigt en katastrof för folkrörelserna, som snabbt
förlorade en avsevärd del av spelmarknaden.
1989 års lotterilag medförde en del förändringar till folkrörelsernas fördel
men långt ifrån tillräckligt. I flera motionsyrkanden, bl.a. från folkpartiet
liberalerna, ställs därför åter kravet om bättre villkor för folkrörelsernas spel
och lotterier liksom kravet på en ny översyn av lotterilagen. Det är därför
mycket glädjande att kulturutskottet kunnat enas om en hemställan till rege-
ringen att en parlamentarisk utredning får lösa den uppgiften.
Men intill dess att förslag från en utredning hunnit förverkligas kvarstår
likväl de akuta ekonomiska problemen. Inte heller vet vi ännu när och på
vilket sätt regeringen kommer att kompensera folkrörelserna för den mer-
värdeskatt som annars får kännbara effekter i en verksamhet där kvittnings-
möjligheten saknas.
Folkrörelsernas samarbetsorgan för lotterifrågor har föreslagit den tillfäl-
liga lösningen att överskottet från fyra extra omgångar av Trisslotteriet
skulle tillfalla folkrörelserna. Förslaget har följts upp i olika motioner till
riksdagen, tyvärr utan att vinna utskottsmajoritetens gillande. Därför, fru
talman, kvarstår kravet i den borgerliga reservationen nr 2.
Anf. 119 STINA GUSTAVSSON (c):
Fru talman! Folkrörelsernas möjligheter att själva finansiera sin verksam-
het har minskat med åren. För flera av folkrörelserna har statsmakterna ge-
nom ökade ekonomiska pålagor påtagligt försämrat ekonomin. Krav på
ökade detaljredovisningar har också inneburit ökad arbetsbelastning, och
alla de frivilliga krafter som arbetar ideellt upplever detta som minskad upp-
skattning från samhällets sida för deras viktiga arbetsinsatser.
Vi har från centerns sida i olika motioner, som rör idrottsrörelsen och stö-
det till centrala och lokala ungdomsaktiviteter, påpekat de svårigheter som
finns för de ideella organisationerna. Därtill kommer skattereformens nega-
tiva effekter, precis som Lars Ahlström så riktigt nyss påtalade.
En säker och pålitlig inkomstkälla har varit folkrörelsernas lotterier, som
tyvärr för varje år har minskat jämfört med statliga spel och lotterier. För
några år sedan presenterades en särskild utredning som mottogs med stora
förhoppningar av folkrörelserna. Tyvärr blev den inte uppföljd på ett riktigt
sätt av regeringen och av en riksdagsmajoritet. Det är därför nu verkligen
angeläget att en parlamentarisk utredning tillsätts med största skyndsamhet
för att ge förslag på utökade möjligheter för folkrörelserna till självfinansie-
ring.
Den lotterilagstiftning som ideella föreningar lever under är föråldrad och
tar inte någon hänsyn till den nya teknik som nu står till buds och som de
statliga spelen och lotterierna så framgångsrikt använder sig av.
Det är därför mycket glädjande att i dag konstatera att ett enigt utskott
äntligen ställt upp på vad centern sedan länge krävt, nämligen en översyn av
lotterilagen, likaså att översynen skall göras av en utredning som är parla-
mentariskt sammansatt.
Till betänkandet finns några reservationer fogade. Reservation nrl tar
upp en kultur- och folkrörelsefond. Från centerns sida har vi länge krävt en
prövning av möjligheterna att inrätta en kultur- och folkrörelsefond med en
del av de medel som tillförs staten genom spel och lotterier. Denna idé har
mött ett betydande gensvar ute bland olika organisationer.
Kulturen skulle på detta sätt kunna få del av en ny finansieringskälla som
är både långsiktig och stabil. Inrättande av en sådan fond är också naturlig
mot bakgrund av att staten genom en omfattande spelverksamhet dränerar
inkomstmöjligheterna för folkrörelse- och kultursektorn.
Enligt vår mening i centern bör ca 10 % av dessa statsintäkter av en om-
fattning på nära 5 miljarder kronor kunna tillföras en kultur- och folkrörelse-
fond.
Vad beträffar reservation 2 instämmer jag i vad bl.a. Lars Ahlström och
Margareta Fogelberg här tidigare har sagt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och 2 och i övrigt till hemstäl-
lan i kulturutskottets betänkande nr 8.
Anf. 120 ANDERS NILSSON (s):
Fru talman! Årets betänkande från kulturutskottet beträffande lotterifrå-
gor är i omfång tunnare än tidigare år. Orsaken till det är att flera av de mo-
tioner som behandlas tidigare har varit föremål för riksdagens prövning.
Däremot innehåller detta tunna häfte ett ställningstagande för en utred-
ning på lotteriområdet. Det är inte mer än två och ett halvt år sedan riksda-
gen behandlade förslag med anledning av förra utredningen inom lotteriom-
rådet.
De beslut vi då fattade har lett till förbättrade villkor för folkrörelserna
och till en förenkling av gällande regler. Det har emellertid skett sådana för-
ändringar, bl.a. på det tekniska området, att det nu är naturligt att på nytt
starta ett utredningsarbete. Det är dessutom sannolikt att lagstiftningen yt-
terligare kan förenklas.
I det sammanhanget vill jag säga till Lars Ahlström när det gäller utred-
ningen att det finns en olikhet mellan de utredningar som han talade om i
sitt anförande. Vad Riksidrottsförbundet sade nej till för ett år sedan var en
utredning om idrottens roll i samhället. Där kommer naturligtvis lotterifrå-
gorna in som en del. Det vi nu säger ja till är en renodlad lotteriutredning.
Utgångspunkten för utredningen skall vara att det framstår som nödvän-
digt att ytterligare åtgärder vidtas för att förbättra möjligheterna för folkrö-
relserna att själva finansiera sin verksamhet.
Bakgrunden härtill är en bedömning av att utsikterna att i framtiden vä-
sentligt öka det statliga stödet till folkrörelserna är begränsade. Traditionellt
har lotteriverksamhet för många folkrörelser varit en naturlig väg att få re-
surser för sin verksamhet.
Det finns skäl att framhålla att de reformer som vi genomförde våren 1988
har lett till bättre villkor för folkrörelsernas spel och lotterier. Speciellt gäller
detta bingospelet.
Samtidigt har det skett en stabilisering av spelmarknaden. De statliga spe-
len har inte ökat i samma snabba takt som tidigare, och under de senaste två
åren torde små förskjutningar ha skett av andelarna av spelmarknaden mel-
lan de statliga spelen och folkrörelserna.
I tre motioner från de borgerliga partierna föreslås att fyra extra omgångar
av Trisslotteriet skall anordnas och att överskottet från dessa skall delas av
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
105
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Lotterifrågor
106
de organisationer som ingår i folkrörelsernas samarbetsorganisation i lotte-
rifrågor.
Ett av skälen till förslaget är de effekter skattereformen väntas få för folk-
rörelserna. Utskottsmajoriteten avvisar förslaget. Ett skäl för detta - och här
vill jag faktiskt säga, om än med en annan utgångspunkt, precis samma sak
som Lars Ahlström, nämligen att dessa effekter enligt skattebeslutet i vår
skall följas med särskild uppmärksamhet och att - om det visar sig att sådana
effekter uppstår - motverkande åtgärder självfallet skall vidtas. Låt mig
gärna säga att det är sannolikt att sådana effekter har uppstått.
Ett annat skäl för oss att avvisa motionsförslagen är att riksdagen av rege-
ringen beställt ett förslag rörande AB Tipstjänsts stöd till idrotten.
Sedan vill jag också förfäkta den linje som kulturutskottets majoritet un-
der ganska lång tid drivit, nämligen att statens stöd till idrotten principiellt
beslutas av riksdagen och måste vägas mot andra behov.
Idrotten är en folkrörelse. Det är därför angeläget att det finns en viss ba-
lans i statens stöd till idrotten i jämförelse med andra folkrörelser. Det för-
tjänar att påpekas att folkrörelsernas samarbetsorganisation i lotterifrågor
ju inte på långt när samlar alla de folkrörelser som på ett eller annat sätt har
statligt stöd.
Vi kan förvänta oss att budgetförslaget kommer som vanligt den 10 ja-
nuari. Det är ett understatement. Det finns också anledning att anta att för-
slaget rörande Tipstjänst kommer ungefär samtidigt. Fram till dess - ungfär
en månad, eller något längre - finns det anledning att vänta den korta tid
som återstår.
En fråga som rör folkrörelserna som en konsekvens av skattereformen är
de rekommendationer riksskatteverket utfärdar för tillämpningen av lagför-
slagen. Jag har inhämtat att dessa rekommendationer för skatteåret 1990 är
under tryckning. Rekommendationerna för skatteåret 1991 beräknas bli
klara under januari.
Beträffande de övriga reservationerna i utskottets betänkande vill jag en-
dast hänvisa till tidigare utskottsutlåtanden. Med hänvisning till vad jag nu
sagt vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på
de fyra reservationerna.
Anf. 121 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:
Fru talman! Risken är ju inte att de flesta av folkrörelsernas organisatio-
ner skulle få för mycket pengar att röra sig med, utan de har ju haft ett stort
avbräck som de känner av nu på grund av att staten har gått in med nya lotte-
rier.
Därför tycker vi att dessa omgångar av extra Trisslotterier kunde genom-
föras nu för att lösa de akuta ekonomiska problemen.
Anf. 122 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag kan berätta för kammaren att jag har lovat fru talman att
begränsa inlägget till en och en halv minut. Egentligen skulle det behövas
flera minuter för att beskriva den situation som gäller i fråga om kasinoverk-
samhet.
Det föreligger två motioner där man pläderar för att spelkasinon skall till-
låtas i Sverige. Lars Ahlström har i korthet, också på grund av tidsbrist, en-
dast något berört detta och det föreligger en reservation, reservation 4. Jag
uppfattade det så att han inte yrkade bifall till den - också av tidsskäl i denna
tidspressade kammare 1990.
Det föreligger uppenbarligen ett fel i utskottsmajoritetens skrivning i
detta betänkande. Jag ber att få hänvisa till s. 7, nedersta stycket som slutar
i ett avvisande: ”Enligt utskottets mening bör denna prövning inte
föregripas---.”
Om man ringer till finansdepartementet och frågar får man veta att det
inte föreligger någon realbehandling av ärendet. Frågan prövas inte, och de
utredningar som på departementets och regeringens beställning lades fram
1988 av Gert Karlsson och Bill Fransson, kända personer inom svenskt tu-
ristväsende, har uppenbarligen inte lett till någonting ännu. För några
veckor sedan stötte en av utredarna på i ärendet efter att ha haft regeringens
uppdrag att lägga fram förslag beträffande turistnäringen i Norrbotten. Re-
geringen kommer tydligen inte att göra någonting på detta område förrän
riksdagen tar ställning.
Jag har med andra ord starka sympatier inte bara för de motioner jag har
varit med om att skriva utan också för reservation 4, men jag avser inte att
yrka bifall till någondera. Jag får återkomma till frågan i ett annat samman-
hang.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 19 §.)
19 § Minerallagstiftning m.m.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU7 Minerallagstiftning m.m. (prop. 1988/89:92).
Anf. 123 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Den utdragna behandlingen av regeringsförslaget om en för-
ändrad lagstiftning på mineralområdet har tett sig som en ”lång dags färd
mot natt”. Kortfattat innebär lagförslaget att nuvarande gruvlag och mine-
rallag slås samman till en enhetlig lag. Gruvlagens inmutningssystem, som
kom till för att stimulera till eftersökning av malm, överges och ersätts med
ett koncessionärt system. Gruvlagens utmål ersätts med bearbetningskon-
cession.
Berättigat tvivel och farhågor rörande effekterna av det nya lagförslaget
har funnits vid utskottets behandling. Propositionen, som ursprungligen var
avsedd att träda i kraft den 1 juli 1990, har legat osedvanligt lång tid för be-
grundande. Det är ingen hemlighet att vi moderater närt en stilla förhopp-
ning om att lagförslaget skulle dras tillbaka. Vi är övertygade om att det hade
varit klokast ur gruv- och mineralnäringens synpunkt.
Bakom förslaget till ny minerallagstiftning ligger ett planhushållningstän-
kande. I sann socialistisk anda påkallas ett ökat samhällsinflytande över
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
107
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
gruvverksamheten i vårt land. Avsikten är att det allmänna, dvs. staten, vid
behov skall kunna styra mineralutvinningen. Socialdemokraterna sitter up-
penbarligen fast i den planekonomiska ideologi som forna socialistländer i
dag flyr som pesten.
I ett särskilt yttrande till minerallagskommitténs betänkande 1986 manade
ledamöterna Björzén och Widmark till stor försiktighet med införande av
nya styrningsmöjligheter, medan behovet av stimulansåtgärder betonades.
Samtidigt framhöll de att nuvarande gruvlag har fungerat tillfredsställande
och att önskvärda förändringar borde genomföras i form av smärre juste-
ringar i nu gällande lagar.
Vid remissomgången har dessa tankegångar genomsyrat den omfattande
kritiken från gruv- och mineralnäringens företrädare. Dessa är bedövande
överens om att 1974 års gruvlag fungerar bra. De varnar för att den före-
slagna nya enhetliga minerallagen kommer att hämma utvecklingen av en
livskraftig malm- och mineralbrytning.
Den statliga myndigheten SGU, vars uppgift bl.a. är att utveckla kun-
nande om den svenska berggrunden för att därmed förbättra förutsättning-
arna för gruvverksamhet, tillbakavisar också förslaget och varnar för dess
följder.
Det är belysande för regeringens ställningstaganden, och det ger samtidigt
en tydlig bild av var maktkoncentrationen i svensk politik finns, att titta efter
vem som egentligen är positiv till den nya lagen.
Det är LO och Gruvindustriarbetarförbundet samt TCO och ett fåtal läns-
styrelser som tillstyrker förslaget. Trots den svenska gruvindustrins samlade
motstånd och trots varningarna om förslagets konsekvenser, går socialdemo-
kraterna i LOs ledband.
Den röda rörelsens symbios mellan partiet och LO fungerar alltför ofta
som broms när det gäller nya industrisatsningar inom Sveriges gränser. Nya
effekter av denna symbios drabbar nu gruv- och mineralindustrin. Ökad stat-
lig styrning, ökad byråkrati och osäkerhetsfaktorer innebär försämrade vill-
kor för prospektering och gruvdrift.
Moderata samlingspartiets utgångspunkt är i stället att det skall skapas
bästa möjliga förutsättningar för en livskraftig svensk mineral- och gruvindu-
stri.
De nuvarande lagarna är väl anpassade till den svenska berggrunden och
ändamålsenliga för branschen. Inmutningssystemet passar för de små och
svårupptäckta svenska malmfyndigheterna och koncessionssystemet för de
ytutbredda mineraler som finns i minerallagen.
Grundläggande är att ge goda förutsättningar för prospekteringsverksam-
het. Sverige behöver fler entreprenörer som vågar satsa på prospektering
och gruvdrift.
Framgångsrika prospekteringsföretag karakteriseras av personliga initia-
tiv, professionell personal, kreativ miljö och entreprenadanda. För att få fler
aktörer behövs inte en statlig styrning utan stimulansåtgärd.
Att leta efter malmer och mineralfyndigheter är mycket resurskrävande
och chansartat. Gruvdrift är en mycket långsiktig verksamhet. Prospekte-
ringsverksamhet kan liknas vid ett lotteri. Den som satsar sina pengar på en
108
lott tar en risk. Förvissningen om att den som får en vinstlott också får vins-
ten, gör att risken är värd att ta.
På samma sätt finns det i nuvarande gruvlag en trygghet i inmutningssyste-
met. Det garanterar att den som finner brytvärd malm också får bryta den.
Att ta bort den garantin försätter presumtiva prospektörer i en osäkerhetssi-
tuation. Den som upptäcker en fyndighet kan inte längre vara helt säker på
att han har rätt att bearbeta den.
Om vi vill få en ökad verksamhet på mineralindustrins område måste vi ha
lagar och regler som lockar till prospektering. Nya inhemska och utländska
prospekteringsföretag måste finna det intressant att satsa i Sverige.
Försämrade spelregler och oklarheter om bearbetningsrätten kommer att
verka direkt avskräckande på nysatsningar inom prospekteringsområdet. De
som kommer att avskräckas är enskilda aktörer och mindre bolag. Nya in-
tressenter kommer inte att ge sig in i prospekteringsbranschen, eftersom den
här nya lagen effektivt kommer att strypa entreprenörandan.
Nuvarande ägar- och industristruktur riskerar att permanentas. De stora,
gamla gruvelefanterna kan nog dansa vidare ett tag till, men de små nykom-
lingarna som behövs för framtiden kommer aldrig ut på dansgolvet.
En ytterligare osäkerhetsfaktor, som om möjligt är ännu allvarligare, är
den oklarhet som nu finns angående avvägningen mellan miljö- och naturin-
tressena och industrins behov av fasta spelregler.
Enligt propositionens ursprungsförslag skulle prövning enligt naturresurs-
lagen ske en gång för alla vid ansökan om bearbetningskoncession. Boverket
och naturvårdsverket har i en skrivelse protesterat mot detta. Bostadsutskot-
tet har enhälligt föreslagit att regeringen skall komma med ett nytt förslag
på denna punkt.
Att nu genomdriva en ny minerallag, utan att fullt ut ha utrett den viktiga
frågan om hur lagen skall anpassas till olika intressen, är som att lämna pro-
spekteringsföretag och gruvbransch ute i ett gungfly där allting flyter. Det
kan bli den slutgiltiga dödskyssen för svensk gruvnäring.
Framtiden för mineralbranschen är starkt beroende av hur prospekte-
ringspolitiken utformas. Mineralkommitténs betänkande Prospekteringspo-
litiken har varit ute på remiss och bereds nu i industridepartementet.
Staten bedriver i dag en omfattande prospekteringsverksamhet. Riksda-
gens revisorer har konstaterat att den statliga prospekteringen via nämnden
för statens gruvegendom, NSG, inte varit särskilt lyckosam. Att det behövs
nya aktörer som ägnar sig åt prospektering borde alla inse.
Det är anmärkningsvärt och ologiskt att nu genomdriva en ny minerallag.
Eftersom prospektering utgör själva grunden för mineralbranschens verk-
samhet borde riksdagen först fatta beslut om prospekteringspolitiken för 90-
talet och därefter genomföra de lagändringar som behövs för en anpassning.
I stället för att stärka statens inflytande över mineral- och gruvbranschen
måste villkoren för enskilda och företag förbättras. Genom att avskaffa kro-
noandelssystemet och låta näringen behålla de resurserna vill vi moderater
ge företagen ökade möjligheter att investera för framtiden. Genom att
stärka äganderätten vill vi stimulera markägarna till aktivitet.
Avslutningsvis, den nya föreslagna minerallagen kommer inte att stimu-
lera propektering och nysatsningar inom gruvindustrin. Inte i någon industri-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
109
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
110
verksamhet har ökad statlig styrning åstadkommit positiv utveckling och till-
växt.
Jag stöder självfallet de reservationer som vi moderater står bakom i detta
betänkande, men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 124 LARS DE GEER (fp):
Fru talman! Prospektering är kanske inte den verksamhet som är mest
känd i vårt land. Ett ganska litet antal högt kvalificerade människor ägnar
sig åt den, och för många förefaller det hela som en obetydlig specialverk-
samhet. Men så är inte alls fallet. För våra basindustrier inom stålindustrin,
metallverken, den kemiska industrin och i mindre mån även skogsindustrin
är prospekteringen en mycket viktig del av deras totala verksamhet. Utan
förnyelse av sina råvarokällor blir dessa industrier hänvisade till valutakrä-
vande import, som i vissa fall kan vara så dyrbar att hela verksamheten blir
olönsam. Perspektivet ”olönsamma basindustrier” är olycksbådande för
Sverige. Det är ju faktiskt basindustrierna som bär upp vårts lands handels-
balans. Vår stora verkstadsindustri i all ära, men den importerar så mycket
halvfabrikat att dess bidrag till vår export netto blir mycket mindre än basin-
dustriernas.
År 1974 fick Sverige sin nu gällande gruvlag, vilken tillika med en samti-
digt antagen minerallag reglerar vad som i Sverige gäller i fråga om statliga
regler för prospekteringsverksamheten. De i Norge gällande reglerna på-
minner mycket om de svenska, och vad Finland beträffar antog man där pro-
spekteringslagar som är nästan helt kopierade efter våra lagar av år 1974. I
dag gäller alltså likartade bestämmelser i hela Norden, exkl. Danmark - vil-
ket i och för sig är ett skäl för att inte radikalt ändra i vår nu gällande lagstift-
ning.
Det tyngst vägande skälet mot radikala ändringar är emellertid det förhål-
landet, att den nu föreslagna lagstiftningen innehåller så många bestämmel-
ser och prövningar i olika instanser, att den kommer att avsevärt minska per-
soners och företags vilja att prospektera i Sverige, i synnerhet som det finns
gott om andra länder med en liberalare och friare syn på prospekteringens
villkor.
En svensk gruvspecialist har liknat den nu föreslagna lagstiftningen med
ett lotteri, vilket Karin Falkmer gjorde alldeles nyss, på vars lottsedlar skulle
stå följande text:
”För den händelse Din lott utfaller med vinst förbehåller vi oss rätten att
pröva, dels huruvida utdelning av vinsten alls skall äga rum, dels huruvida
Du är rätt person att förvalta vinsten.”
Fru talman! Varken vi folkpartister eller moderaterna tror att lottsedlar
med en sådan text skulle vara så särdeles lättsålda. Många skulle nog hellre
avstå än att lägga ut pengar på dem, om man inte nu helt enkelt förläde sin
verksamhet till annat land med för prospekteringen positivare bestämmel-
ser.
Majoritetstexten innehåller på s. 15 högst upp ett yttrande, som mot bak-
grund av vad som under det senaste året hänt i Östeuropa är värt att orda-
grant citeras:
”Som framhålls i propositionen är det i vissa avseenden påkallat med ett
ökat samhällsinflytande över gruvverksamheten. Önskvärdheten av att det
allmänna vid behov kan styra mineralutvinningen mot ett mera effektivt re-
sursutnyttjande talar enligt utskottets mening för att det traditionella inmut-
ningssystemet överges till förmån för ett system som medger en viss diskre-
tionär prövning.”
I december 1990 trodde jag inte att en svensk utskottsmajoritet skulle ut-
trycka sig på detta vis. Det smakar ju ”planhushållning” och ”storebror sta-
ten vet bäst” lång väg. Staten vet förvisso inte bäst, och statens obegränsade
resurser kan lätt medverka till att pengar slängs ut på projekt som privata
företag aldrig skulle vilja satsa på. Att i dag satsa på ett återfall i planhushåll-
ning, vilket det nya lagförslaget i viss mån är, förefaller folkpartiet helt orim-
ligt.
I ett enda avseende vill emellertid folkpartiet liberalerna gå med på, och
gå längre än, vad lagen föreslår. Vi vill inte ens tillåta prospektering i natio-
nalparker, naturreservat och vissa andra fjällområden. Hänsyn till bevaran-
devärdet i orörd natur, till rennäringens berättigade anspråk på att få dispo-
nera stora, orörda betesmarker och till inhemsk och utländsk turism har
gjort att vi med stöd av vår motion N28 yrkar avslag på regeringens proposi-
tion även av miljöskäl.
Men huvudskälet till vårt avslagsyrkande ligger givetvis i att vi anser det
obefogat att nu införa en helt ny lagstiftning inom ett område där i dag Fin-
land, Sverige och Norge har en likartad lagstiftning. Den nya lagstiftningen
skulle göra prospektering till en i byråkrati insnärjd verksamhet, som med
viss fördel i stället kunde förläggas till utlandet. En utökning av antalet mine-
ral som skall ingå i den nya lagen, kan lika enkelt göras genom ett tillägg till
den gamla lagen, och så kan man även förfara med anknytningen till naturre-
surslagen. Det går alltså att modernisera de gamla lagarna utan att avskaffa
dem. Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Fru talman! I reservation nr 4 stödjer folkpartiet ett avskaffande av kro-
noandelen, och i reservation nr 6 hävdar vi att staten, om kronoandelen lik-
väl förblir kvar, aldrig skall utnyttja densamma till att i egen regi gå in i ett
brytningsföretag. Anledningen till denna vår ståndpunkt är dels att vi inte
anser att det är en offentlig eller statlig uppgift att driva gruvindustri, dels,
och framför allt, att kronoandelsinstitutet starkt reducerar motiven för att i
Sverige bedriva prospektering.
Att dessa motiv behöver förstärkas och inte försvagas vill jag något dras-
tiskt understryka genom att inför kammaren med viss tvekan relatera ett sä-
gessätt från min av gruvhål djupt penetrerade hembygd:
”Det finns tre sätt att förlora pengar på:
Det finns kvinnor. Det är i särklass det angenämaste.
Det finns hasardspel. Det är det snabbaste.
Det finns prospektering. Det är det i särklass säkraste.”
Om någon i kammaren till äventyrs skulle finna det första sättet stötande,
är min ursäkt den att den ursprungliga författaren lär ha varit en bergmästare
som levde i slutet av 1700-talet.
Men från skämt till allvar. På järnmalmssidan anses det i dag inte föreligga
något större prospekteringsbehov, eftersom våra järnmalmsgruvors problem
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
111
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
112
är att i konkurrens med billiga dagbrott runt om i världen hålla nere bryt-
ningskostnaderna, inte att hitta ny malm. Men precis motsatsen är fallet i
fråga om våra sulfidmalmer. Om Sverige skall kunna vidmakthålla sin hit-
tillsvarande produktion av bly, koppar, silver, guld och zink, måste vi inom
några få år hitta nya brytningsvärda fyndigheter. Då behöver prospektering
uppmuntras på alla sätt, eftersom det dock är en hantering med stora risker.
Chansen att lägga ned stora kostnader utan att hitta en brytvärd fyndighet
är mycket stor. Då bör den inte dessutom göras än mindre värdefull genom
att staten skall ha en kronoandel, utan att ha delat på riskerna under under-
sökningsarbetet.
Fru talman! Av hänsyn till kammarens pressade tidsläge har jag inget yr-
kande beträffande denna reservation.
Anf. 125 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Av hänsyn till kammarens pressade tidsläge skall jag fatta mig
mycket kort.
Detta är ett ärende, vilket tidigare talare har varit inne på, som varit före-
mål för lång tids behandling i riksdagen. Nu får vi i varje fall en enhetlig lag
på mineralområdet, och vi får också med den nya minerallagen en lag som
har många fördelar. Det innebär betydande förenklingar och är ett led i en
bättre sammanhållen mineralpolitik. Den nya minerallagen ersätter, som
Karin Falkmer sade, de nuvarande två lagarna, gruvlagen och lagen om vissa
mineralfyndigheter.
Regeringens ursprungliga förslag har dock behövts ändras på några viktiga
punkter, vilket vi från centern medverkat till. Minerallagstiftningen måste,
som jag och centern ser det, fylla flera funktioner och uppfylla olika villkor.
Den måste ha ett klart uttalat näringspolitiskt syfte. Svensk gruv- och mine-
ralindustri är en mycket viktig del av vårt näringsliv. Därför behövs också
fasta spelregler som anger villkoren för utvinning av intressanta mineraler.
Miljöfrågorna måste också beaktas i all verksamhet i samhället. Utvinning
av mineraler innebär av naturliga skäl alltid sår och ingrepp i naturen. Därför
är det nödvändigt att uppställa stränga miljökrav som får slå igenom vid ut-
formningen av minerallagstiftningen, utan att det innebär stopp för all mine-
ralhantering. Det måste handla om en avvägning mellan de intressen som
vill exploatera och de intressen som vill bevara.
En annan avvägning som måste göras är balansen mellan ett övergripande
allmänintresse och äganderätten. Markägarnas intressen får inte bli åsido-
satta, utan en rimlig hänsyn måste tas till markägarens rätt och intresse.
Regeringens proposition har på några väsentliga punkter förändrats, och
det har vi från centerns sida medverkat till. I stället för att säga blankt nej
till regeringens förslag föreslog vi konkreta förändringar. I stället för nejsä-
garlinjen valde vi en konstruktiv dialog för att få en bättre minerallag. Jag
menar att vi med de förändringar som centern lyckats åstadkomma har fått
en minerallagstiftning där olika intressen som står mot varandra är väl av-
vägda och där vi tagit hänsyn till markägarnas berättigade intressen.
Minerallagen skulle, enligt propositionen, omfatta mineraler som är in-
dustriellt användbara. Enligt vår uppfattning var det antal mineraler som av
regeringen föreslogs bli lagreglerade alltför omfattande. Vissa av de mineral
som i propositionen föreslogs bii koncessionspliktiga kräver enligt vår me-
ning egentligen inte någon systematisk letning och undersökning. Dit hör
olivin och talk. Olivin är ett mineral som kan bli aktuellt att använda för att
motverka försurning och är således intressant från jordägarsynpunkt.
Vi har också ansett att det inte finns något behov av att föra in mineral
som diatomit, fältspat, glimmer, kvarts, kvartsit, dolomit, kalksten och krita
i minerallagen. Det finns enligt vår mening inget motiv för det ingrepp i
äganderätten som en koncessionsplikt för dessa mineral skulle innebära.
På den här punkten har vi nått total framgång för vårt krav; vi har fått
gehör för det hos socialdemokraterna. Jag tycker det är bra.
Till sist några ord om motstående intressen.
Lantbruksstyrelsen framhöll i sitt yttrande över minerallagskommitténs
betänkande att gruvverksamhet är att jämföra med större vattenföretag. Om
ett vattenföretag kan medföra väsentlig skada på t.ex. jordbruket får lant-
bruksstyrelsen, med stöd av 11 kap. 10 § i vattenlagen, förordna om nödvän-
diga utredningar. Motsvarande möjlighet borde enligt vår mening införas i
minerallagen, och vi har fått gehör för centerns krav om denna möjlighet för
lantbruksstyrelsen när det gäller jord- och skogsbruket.
Fru talman! Med dessa ord i all korthet ber jag att få yrka bifall till utskot-
tets förslag. Vi står från centerns sida bakom reservation 11. Jag avstår dock
från att yrka bifall till den, även om jag i övrigt vidhåller yrkandet.
Anf. 126 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiet instämmer i behovet av en ny minerallag. Vi
har emellertid avvisat det förslag som presenterats i propositionen om ny mi-
nerallagstiftning och i det aktuella betänkandet.
Det finns bl.a. från miljösynpunkt anledning att rikta stark kritik mot för-
slaget. Det är uppenbart otillfredsställande att prövning enligt naturresursla-
gen skall äga rum först i samband med bearbetningskoncession. Över huvud
taget är prövningsförfarandet och förhållandet till berörd lagstiftning be-
handlat på ett otillfredsställande sätt, någonting som understryks i yttrandet
från bostadsutskottet.
Man har inte tagit tillräcklig hänsyn till att själva undersökningsarbetet
kan innebära en oönskad miljöpåverkan. Det kan innebära att man gör in-
trång i skyddsvärda områden. När undersökningstillstånd väl har givits är
det i praktiken omöjligt att sedan sätta stopp för projektet - av miljöskäl.
Risken är att det redan har satsats alltför mycket pengar vid själva undersök-
ningsarbetet. Vid prövningen enligt naturresurslagen, då bl.a. kommuner
och landsting skall säga sitt, är de redan i praktiken uppbundna. Man kom-
mer att kunna ge undersökningstillstånd utan att kommuner och länsstyrel-
ser fått säga sin mening. Detta strider också mot de decentraliseringssträvan-
den som finns bl.a. i plan- och bygglagen. Därför borde prövningen enligt
naturresurslagen göras när man diskuterar och lämnar själva undersöknings-
tillståndet.
En långsiktig och ansvarsfull mineralpolitik måste bygga på omsorgsfull
hushållning med naturresurser. Därför är det angeläget att man inför stränga
krav på att mineralinnehållet i en gruva blir fullt utnyttjat. Rovbrytning, som
innebär att värdefull malm lämnas kvar outnyttjad, måste beläggas med
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
114
kännbara straffavgifter. Det är slöseri med naturresurser men medför också
uppenbara miljörisker, t.ex. när det uppstår urlakning och läckage till vat-
tendrag.
Också från rent mineralpolitisk utgångspunkt har majoritetens förslag en-
ligt vår uppfattning uppenbara brister. Vänsterpartiet har länge krävt att in-
mutningssystemet skall avskaffas och ersättas med ett enhetligt koncessions-
system. Man kan kanske på formella grunder hävda att det kravet i viss ut-
sträckning är uppfyllt. Men den föreslagna minerallagen har fortfarande
starka inmutningsrättsliga inslag.
När det gäller koncessionsmineral har detta dessutom förstärkts. Det är
skäl nog att avslå förslaget.
Förslaget i propositionen var otillåtligt svagt, och det har försvagats under
utskottsbehandlingen, genom att flera mineral som minerallagskommittén
ansåg vara särskilt intressanta i prospekteringssammanhang - dolomit, fält-
spat och kvarts - nu undantas från minerallagstiftningen. Sådana fyndigheter
får alltså inte utnyttjas utan markägarens medgivande.
Ett viktigt inslag i en offensiv mineralpolitik måste vara grundsynen att
naturtillgångar i princip är gemensam egendom; privata exploatörer måste
hindras att för egen vinning lägga under sig påträffade mineralfyndigheter.
Endast samhälleligt ägande, som kan utövas på flera sätt, skapar någon
reell förutsättning för att tillgångarna blir till nytta för folkflertalet. Därför
bör minerallagstiftningen utformas på ett sådant sätt att samhället tillförsäk-
ras ensamrätten till nya mineralfyndigheter.
När det gäller upplåtelse av kronoandel anser vi givetvis att så länge staten
tillåter enskilda att exploatera mineralfyndigheter måste principen vara att
staten inte avstår från den medverkan som man enligt lag har möjlighet till.
En riktlinje för den statliga mineralpolitiken skall alltså vara att kronoande-
lar inte upplåts eller överlåts till privata intressenter.
Riksdagen bör mot bakgrund av vad jag tidigare sade om att viktiga natur-
tillgångar bör ligga i samhällets händer begära förslag från regeringen om
hur det samhälleliga inflytandet över mineralförekomster kan öka.
Det här säger jag därför att utskottet i betänkandet behandlar en kvardrö-
jande motion från riksmötet 1988/89 från vänsterpartiet kommunisterna
med ett sådant yrkande.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation 2, som är ett yrkande
om avslag på lagförslaget, och till reservation nr 14.
Anf. 127 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3, 5 och
13.
Detta betänkande klargör på ett ganska entydigt sätt rågången mellan de
gamla partierna och miljöpartiet de gröna. Det visar också att de gamla par-
tiernas omsorg om miljön inte grundar sig på någon genomtänkt ideologi
utan på den triviala föreställningen att miljöfrågorna kan behandlas separat
sedan man fastlagt den övriga politiken. Då kan man med lämplig renings-
teknik reparera de skador som man genom sin egen politik tidigare har främ-
jat.
Sedan urminnes tider har utvinning av mineral betraktats som ett sätt för
ett folk att bli rikare. Naturligtvis förhåller det sig precis tvärtom: Eftersom
mineralerna är en ändlig tillgång blir landet fattigare ju mer man utvinnner.
Av gammalt har man inte sett det så, eftersom man har betraktat mineral-
tillgångar som praktiskt taget outsinliga. Därför har kortsiktig vinst och ar-
betstillfällen varit de avgörande faktorerna när det gällt mineralutvinning.
I dag vet vi bättre. Sveriges mineraltillgångar är ingalunda outsinliga. Våra
järnmalmsgruvor i Bergslagen är alla nedlagda. De stora fyndigheterna i
Norrbotten, som för 90 år sedan bearbetades i dagbrott, finns nu 700 meter
under jorden. Så kunde jag fortsätta med Östergötlands bergslag, Sala sil-
vergruva och Falu koppargruva.
Detta har dock inte påverkat tänkandet i de gamla partierna - de är fortfa-
rande inställda på att exploatera så snabbt som möjligt. Både den gamla och
nya minerallagen är i grunden exploateringslagar, som syftar till att under-
lätta exploateringen av ändliga naturresurser.
Vi miljöpartister har en annan ideologi. Vi försöker bedöma de politiska
frågorna utifrån våra fyra solidaritetskrav: Solidaritet med naturen, solidari-
tet med kommande generationer, solidaritet med andra folk-främst i u-län-
derna och solidaritet med vårt eget folk - främst med svaga grupper.
I det här fallet kommer främst solidariteten med naturen och med kom-
mande generationer in.
Gruvbrytning är en mycket miljöstörande industri. Den måste därför om-
gärdas med stränga miljökrav. Därför kräver vi att såväl markägare som
kommun och stat var för sig skall ha vetorätt när det gäller gruvföretag.
Gruvföretagen måste granskas genom ett noggrant förfarande enligt natur-
resurslagen m.fl. associerade lagar.
Genom att inta en restriktiv hållning till gruvföretag visar vi även hänsyn
till kommande generationer. Vi menar dessutom att staten har all anledning
att genom en vetenskaplig undersökning se efter hur den långsiktiga till-
gången på mineral - främst metaller - förhåller sig både globalt och natio-
nellt. Där kan jag se en klar koppling till de frågor om livscykelspecifikation
som vi diskuterade här i kammaren förra veckan. Det handlar om hur man
med hjälp av en lagstiftning som ser till att återvinning underlättas och så
småningom kanske lagfästs skall kunna minska förbrukningen av metaller
genom en ökad återvinning av dessa.
Därför har miljöpartiet i sin motion avvisat förslaget till ny minerallag och
krävt en ny utredning med nya direktiv för att man skall få underlag till en
helt ny minerallag grundad på våra solidaritetsprinciper. Vi kommer inte att
acceptera den nya minerallag som kanske antas här i dag, utan vi kommer i
så fall igen med nya och mera genomarbetade förslag. Detta förslag har legat
länge, och vår första motion var kanske ett nybörjararbete i detta avseende,
men vi återkommer som sagt. Oberoende av vilken lag som kommer att gälla
vill vi i första hand ha en resursbevarande lag.
Fru talman! Slutligen vill jag erinra om vår reservation nr 13. Vi begär där
att bergtäkt för utvinning av sten och makadam skall jämställas med gruv-
drift. Den bör omgärdas med lika stränga krav som finns för annan gruvdrift
och med sådana krav som jag nyss nämnde. Jag anser för övrigt att de krav
som gäller för gruvdrift bör bli strängare. Den här verksamheten med berg-
täkt växer ju snabbt i omfattning, eftersom grustillgångarna i vissa delar av
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
M inerallagstiftning
m.m.
115
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
116
vårt land håller på att tömmas ut. Det finns inte längre naturgrus att tillgå,
och då krossar man berg. Detta visar också hur knappa våra naturresurser i
själva verket är och hur vi håller på att bli fattigare här i landet. Dessa berg-
täkter kräver naturligtvis en helt annan insats av energi än de gamla grustäk-
terna. Denna verksamhet, som utgör ett allt större lokalt miljöproblem, bör
alltså omgärdas med strängare bestämmelser.
Anf. 128 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Jag har vid ett flertal tillfällen hört Lars Norberg ganska själv-
belåtet säga att om man exploaterar naturrikedomar, så blir man inte rikare
utan tvärtom fattigare och att detta är självklart. Vi som inte tillhör miljöpar-
tiet begriper inte denna högre sanning. Vi är tydligen litet dumma.
Lars Norberg säger att man inte blir rikare utan tvärtom fattigare. Det
är min slutsats. Om jag inte helt har missuppfattat Lars Norberg förordar
miljöpartiet samtidigt att man trots allt skall bryta malm och utvinna naturre-
surser, men på ett sätt som är skonsammare mot miljön. Jag tror att det är
där skillnaden ligger.
Varför i hela fridens namn förordar då Lars Norberg att vi skall utarma
landet och göra det fattigare genom att bryta malm? Varför inte låta den
ligga kvar och på så sätt bevara rikedomen i landet? Jag förstår inte logiken
i det hela.
Anf. 129 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Såvitt jag förstår bekänner sig Rolf L Nilson till marxismen.
Marx var ju av den uppfattningen att naturresurserna var någonting som
obegränsat stod till mänsklighetens förfogande. Han kunde knappast förutse
att naturresurserna var begränsade^Med över 5 miljarder människor på jor-
den och med en globalt väldigt accelererande användning av naturresurser
är situationen i dag en helt annan.
Som jag sade i mitt anförande kan vi när det gäller Sverige iaktta att gruv-
tillgångarna är begränsade. Därför finns det anledning att hushålla med till-
gångarna. Det betyder ju inte att vi omedelbart skall sluta att använda mine-
raler, utan att vi bör vara försiktiga. Det är denna försiktighetsprincip som
jag har talat för när det gäller att utvinna ny mineral. Jag har samtidigt anvi-
sat en väg att hushålla med mineral. Den motion och den reservation om
livscykelspecifikation som behandlades för en vecka sedan skulle t.ex. kunna
leda till en ökad återvinning av mineral och metall. Det är meningslöst att
tro att samhället kan lägga om totalt och inte använda icke förnybara resur-
ser, men vi bör börja med ett omtänkande och med att hushålla med mat-
säcken. Vi måste börja inse att tillgången inte är obegränsad. Därigenom tar
vi hänsyn både till miljön och till kommande generationer.
Anf. 130 MATS LINDBERG (s):
Fru talman! I näringsutskottet betänkande nr 7 behandlas regeringens
proposition 1988/89:92 om ny minerallagsstiftning. Dessutom behandlas fem
motioner som väckts med anledning av propositionen och sex motioner från
den allmänna motionstiden 1989 och 1990.
Flerr talman! Det är viktigt att den svenska mineralpolitiken görs så klar
att den samhällsekonomiskt viktiga basnäringen får klara spelregler. Frå-
gorna kring mineralpolitiken har debatterats ofta och länge i Sverige. Därför
är det bra om vi nu kan klara ut minerallagsstiftningen. Den svenska mine-
ralindustrin är viktig både från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt.
Jag delar därför i stora stycken Lars de Geers uppfattning att en konkurrens-
kraftig gruv- och mineralindustri är mycket viktig och betydelsefull för ut-
vecklingen av svenskt näringsliv. Ett övergripande mål för näringspolitiken
är att skapa förutsättningar för utveckling och förnyelse inom industrin.
Som en del av näringspolitiken syftar mineralpolitiken till att ta till vara
utvecklingsmöjligheterna inom den svenska mineralråvaruindustrin. För att
skapa förutsättningar för en god försörjning av mineralråvaror och för att
kunna utnyttja landets mineraltillgångar måste detta ske på ett effektivt sätt
samtidigt som kraven på en god miljö tillgodoses. Mineralpolitiken samver-
kar också med regionalpolitiken, eftersom mineralpolitiken är av stor bety-
delse för sysselsättningen i regioner där det inte finns några andra alternativ.
Det nu framlagda förslaget baseras på en utredning som sammankallades
den 22 juni 1983 och som lämnade sitt slutbetänkande i november 1986. En
av de frågor som varit mest debatterad är frågan om inmutningssystem eller
koncession. Huvudmotivet för att bibehålla inmutningssystemet i dess nuva-
rande form har förändrats genom att de tekniska och ekonomiska förutsätt-
ningarna för undersökning och utvinning av mineralfyndigheter har föränd-
rats. Dessutom har det varit otillfredsställande att utmålshavare har kunnat
behålla utmål under lång tid utan krav på aktivitet och att resultat från tidi-
gare undersökningsarbeten inte har kunnat utnyttjas av andra. Dessutom
medförde den gamla lagstiftningen att en uppsplittring med vitt skilda regler
för olika mineraler blev till en stor nackdel. Enhetliga regler som nu föreslås
kommer också att förenkla det administrativa förfarandet.
Fru talman! Jag skall kortfattat ta upp några av de reservationer som har
avlämnats på detta område. I reservation nr 1 från moderaterna och folkpar-
tiet, nr 2 från vänsterpartiet och nr 3 från miljöpartiet har man från olika
utgångspunkter avstyrkt propositionen.
I moderaternas reservation anser man att nuvarande ordning med en gruv-
lag och en minerallag bör bibehållas. Utskottets majoritet anser dock, ut-
ifrån det jag tidigare redovisade, att starka skäl föreligger för att man skall
genomföra ett koncessionssystem. När det sedan gäller de mineraliska äm-
nena har utskottets majoritet tillstyrkt vissa avvikelser från regeringens för-
slag. Vad gäller miljöaspekterna har prövningen enligt NRL i koncessions-
ärenden i regeringens förslag utgått ifrån att de inte skall efterföljas av någon
ny prövning när den planerade verksamheten senare skall bedömas enligt
någon till NRL anknuten lag. Här har näringsutskottet inhämtat yttrande
från bostadsutskottet, som har avstyrkt det framlagda förslaget och föresla-
git att det bör övervägas ytterligare. Man föreslår att regeringen bör kunna
förelägga riksdagen ett nytt förslag.
Utskottets majoritet vill hänvisa till yttrandet och rekommendera att den
av bostadsutskottet anvisade handlingslinjen följs. Samtidigt vill utskottets
majoritet uttala att vi när det gäller exploateringsföretag på mineralområdet
finner den av regeringen föreslagna nya bestämmelsen i NLR lämplig.
I reservation nr 9 från moderaterna och folkpartiet, Ersättning för skada
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
117
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
och intrång, framhåller motionärerna att generösare ersättningsregler skall
komma till stånd. Utskottets majoritet delar inte motionärernas uppfatt-
ning, men vill påpeka att en komplettering till tidigare bestämmelser har
gjorts, vilken innebär att om en markägare begär det och det uppstått syn-
nerliga men på fastigheten, skall koncessionshavaren lösa in fastigheten.
Reservation nr 14 från vänsterpartiet gäller överföring i offentlig ägo av
privata mineralförekomster. Utskottets majoritet har tidigare avstyrkt att ut-
vinning av mineraler skall tillfalla staten. I konsekvens härmed avstyrks även
tanken på en nationalisering av mineralfyndigheter.
Fru talman! Med hänvisning till det anförda vill jag yrka bifall till närings-
utskottets hemställan i betänkande nr 7 på samtliga punkter samt avslag på
reservationerna.
Anf. 131 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Mats Lindberg talar om att det är viktigt att förstärka konkur-
renskraften för den svenska mineral- och gruvindustrin genom att ge den för-
utsättningar för utveckling och förnyelse. Dessutom är det viktigt med klara
spelregler, säger Mats Lindberg. Javisst, men då skall man inte komma med
den nya minerallagstiftningen.
Alla som hävdar att den nya minerallagen är en förbättring hävdar det i
strid mot den samlade gruvnäringens uppfattning. Enhetligheten i lagen är
ingen tillgång utan en nackdel. Man samordnar två i sig oförenliga system -
inmutningssystemet och koncessionssystemet. Man tar ingen hänsyn till att
de geologiska förutsättningarna är så olika när det gäller å ena sidan svår-
funna malmer och å andra sidan ytmineralerna.
Mats Lindberg talar också om regioner som har sysselsättningsproblem.
Jag bor i Bergslagen. Därför vill jag hänvisa till Bergslagsdelegationens re-
missyttrande. I Bergslagen pågår mineral jakten, och man är mycket mån om
nya fyndigheter som kan brytas. Bergslagsdelegationen påpekar att företag
och enskilda prospektörer skall finna det meningsfullt att lägga ned tid och
pengar på undersökningsarbeten. Dock krävs ett någorlunda förutsebart
samband mellan undersökning och tillstånd till bearbetning. Det samband
som i dag finns i gruvlagen mellan undersökning, fynd och bearbetning finns
inte klart uttalat i det nya lagförslaget. Spelreglerna blir således försämrade.
Jag vill fråga Mats Lindberg om socialdemokraterna egentligen vet vad
som, enligt den här nya lagen, kommer att gälla beträffande anpassningen
till naturresurslagen. Oklarhet råder om lagens genomslag. Känns inte det
besvärande?
Anf. 132 LARS DE GEER (fp):
Fru talman! Mats Lindberg sade beträffande proposition 1988/89:92 att
den ger klara spelregler. Mot bakgrund av detta vill jag säga att med kom-
plettering av nya mineraler och med anslutning till naturresurslagen skulle
nuvarande lagar och minerallag bli lika klara. Det skulle dessutom medföra
att gruvfolket skulle känna igen sig i ett regellandskap som det har vant sig
vid under nästan 20 år.
Mats Lindberg säger också att det är otillfredsställande att man i de gamla
118
lagarna kunde ligga länge på ett utmål. Det ligger tyvärr i prospekteringens
natur att det i vissa fall kan vara nödvändigt att ligga länge på ett utmål.
Låt mig, herr talman, ta Aitik som exempel. När Aitik först belädes med
utmål fanns inte den anrikningsteknik som gjorde fyndigheten brytvärd. Det
tog 30 år för Boliden att få fram den anrikningsteknik som medförde att man
kunde börja bryta malmen i Aitik. Nu är Aitik Sveriges i särklass viktigaste
koppar- och guldgruva. Det visar att det av tekniska skäl finns behov av att
ha kvar långa tider för utmål om man skall kunna utnyttja fyndigheterna.
Bostadsutskottet säger att ytterligare överväganden i fråga om prövnings-
systemet bör göras när översiktsplanerna i första generationen av naturre-
surslagen har kommit fram. Då inför man ytterligare tveksamhet för gruvfol-
ket. Man vet att ytterligare prövning föreslås, och då kommer reglerna att
ändras ännu en gång. När det gäller så långsiktiga verksamheter som gruvor
bör man inte ändra spelreglerna ofta. Det hotar man att göra.
Efter att ha hört hela debatten vill jag säga att jag tycker att centerpartiet
tar på sig ett stort ansvar. Som enda parti samtycker centerpartiet till den
nya lagen. Om man inte hade gjort det, skulle lagen inte ha kommit igenom
riksdagen, trots att motiveringarna för avslagen har varierat.
Anf. 133 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Mats Lindberg liksom moderaterna och folkpartisterna utta-
lar sig på ett sådant sätt att det tydligt framgår att exploatering är det enda
och primära intresset. De berör inte med ett ord att det handlar om knappa
och ändliga naturresurser och vilka konsekvenser man skall dra av den kun-
skapen.
Jag vill också tillägga att vi från miljöpartiets sida tycker att det är naturligt
att gruvdrift skall granskas på samma sätt som annan miljöstörande industri.
Det skall inte finnas ett antal specialbestämmelser för det området. Om jag
har förstått bostadsutskottets uttalande rätt förordar man just den ord-
ningen.
Anf. 134 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Till Karin Falkmer vill jag säga att inmutningen nog har låst
fast gruvnäringen. När det gäller mineraljakten är det precis som Karin Falk-
mer säger. Det är en oerhört viktig del i gruvhanteringen. Jag kan inte finna
att den skulle bli sämre med en ny lag.
Jag är också orolig över hanteringen av naturresurslagen. Det är viktigt
att vi försöker hitta en hantering som är positiv. Men jag utgår från att den
klokskap som finns även i bostadsutskottet kommer att ge vid handen att vi
får en prövning som är positiv.
Lars de Geer säger att Aitik är ett bra exempel. Det innebär att Aitik med
den nya lagstiftningen inte skulle ha prospekterats klart och brutits. Jag tror
inte att det är på det sättet. Det kanske tvärtom är så att Aitik skulle ha blivit
exploaterat tidigare på grund av att det har förekommit en konkurrens när
det gäller att ta fram nya metoder. Jag tror alltså inte att det som Lars De
Geer säger är helt riktigt.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
119
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Minerallagstiftning
m.m.
120
Anf. 135 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! I fallet Aitik var situationen sådan att om den nya lagstift-
ningen hade gällt hade Boliden blivit av med sitt utmål långt innan den nya
tekniken hade kommit fram, och då hade Aitik aldrig blivit bearbetad, vilket
hade varit något av en katastrof både för bygderna runt Gällivare och för
landets ekonomi. Aitik är den mest värdefulla gruva vi för närvarande har i
Sverige med undantag av Kiruna.
Anf. 136 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Det drar ihop sig till votering, så jag skall inte förlänga de-
batten genom att upprepa mina argument. Men att lita på klokskapen i riks-
dagen, som Mats Lindberg gör, kan nog vara något vanskligt.
Lagen skall inte träda i kraft den 1 juli 1991 utan först den 1 juli 1992. Är
det möjligen så att socialdemokraterna räknar med att en annan majoritet i
riksdagen får sätta detta elände i sjön?
Anf. 137 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! Nej, Karin Falkmer, vi kommer även efter nästa val att ta
ansvaret för detta. Och jag tror inte att Karin Falkmer skall ropa hej än. Vi
socialdemokrater kommer att driva den här linjen, och vi kommer att se till
att vi får en gruvprospektering och en gruvnäring som kommer att vara fram-
gångsrik även i fortsättningen.
Till Lars De Geer vill jag säga att det skulle ha bedrivits verksamhet i Aitik
i alla fall. Det är inte säkert att det hade varit Boliden som hade gjort det.
Men Aitik är en av de viktigaste gruvorna, och det skulle ändå ha skett bryt-
ning där. Jag vill påstå att det kanske hade gått snabbare om vi hade haft den
nya lagstiftningen.
Anf. 138 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Mats Lindbergs och mina uppgifter står faktiskt mot var-
andra. Jag har uppfattat att den teknik i anrikningen som man använde i Ai-
tik kom fram från Outokumpu, och den utvecklades vid en tidpunkt långt
senare än då Boliden fick utmål på fyndigheten. Jag tror faktiskt inte att Ai-
tik hade kommit till stånd om de nu föreslagna spelreglerna hade varit in-
förda för 30 år sedan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande kulturutskottets betänkande 1990/91 :KrU8 och
näringsutskottets betänkande 1990/91:NU7.
Kulturutskottets betänkande KrU8
Mom. 2 (en kultur- och folkrörelsefond)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Stina Gustavs-
son och Stina Eliasson - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (trisslotterier)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Lars Ahlmark
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU7
Mom. 1 (ny minerallag, m.m.)
Först biträddes reservation 2 av Rolf L Nilson med 25 röster mot 19 för
reservation 3 av Lars Norberg. 250 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Hadar Cars m.fl. med 90 röster mot
17 för reservation 2 av Rolf L Nilson. 191 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 173 röster mot 90 för reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. 35 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (avskaffande av institutet kronoandel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 3—5
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 6 (bergtäkt)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (överföring i offentlig ägo av privata mineralförekomster)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Rolf L Nilson -
bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann de-
batteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till
avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsplenum.
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
121
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
122
20 § Utrikeshandel
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU9 Utrikeshandel.
Anf. 139 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Det är inte svårt att i vår tid se den fantastiska betydelsen
av frihandeln. Runt omkring i världen har gamla diktaturer förvandlats till
demokratier. Det gäller i Latinamerika, i Asien och i vår absoluta närhet i
Europa. Det är behovet av att kunna handla, umgås och samarbeta som har
drivit fram kravet på förändringar i tidigare slutna ekonomier.
Vi ser i den europeiska gemenskapen en förkroppsligad samverkan som
skapar fred. Gamla arvfiender har genom frihandel och ekonomisk integra-
tion gjort kriget omöjligt. Vi ser hur fattiga länder som till för 10—20 år se-
dan hade varit inom den slutna ekonomin genom att övergå till frihandeln
på en imponerande kort tid kunnat resa sina ekonomier ur fattigdom och
misär och kunnat ge sina medborgare drägliga villkor. Vi ser förvisso också
motsatsen. Vi ser hur ekonomier som behållit sin slutenhet är efterblivna och
inte bara har misslyckats i ekonomisk bemärkelse. Det är i de slutna ekono-
mierna som vi ser den eländigaste och mest människoförnedrande miljöför-
störelsen. Frånvaron av konkurrens, nya kunskaper och ny teknik har gjort
det möjligt för rent miljöförstörande verksamhet att fortgå år ut och år in.
Konsekvenserna får bäras av enskilda människor, av barn som växer upp i
förgiftade miljöer.
Vi ser också i Europa hur kraven från de gamla tidigare kommunistiska
slutna ekonomierna på att få ansluta sig till den europeiska frihandeln växer
sig allt starkare. De ser betydelsen av frihandeln som ett sätt att stärka demo-
kratin, att få nya kunskaper. De ser betydelsen av frihandeln som ett medel
att skapa inte bara välfärd utan också en bättre miljö.
Fru talman! Vi kan konkret se runt om i vår värld, i vår närhet och i fjär-
ran, hur frihandeln har varit en process för fred, demokrati, mänskligt sam-
arbete och mänsklig samexistens och en utveckling i ordets bästa bemär-
kelse. Det är mot den bakgrunden som reservanterna bakom reservation 1
vill göra ett särskilt uttalande för att lyfta fram frihandelns betydelse, för att
visa att det inte bara handlar om de ekonomiska fördelar som frihandeln ger
utan också för att visa att frihandeln betyder något mer, något som Sverige
som ett litet land med en stark ekonomi har all anledning att göra allt för att
stärka. Vi bör se det som vår viktigaste internationella uppgift att motverka
protektionistiska strömningar, att underlätta för det mänskliga samarbete
som frihandeln medger.
Mot bakgrund av frihandelns uppenbara betydelse för den fattiga världen,
för Östeuropas tidigare förtryckta folk och för den fredliga samvaron blir
man förvånad över reservation 2. Där uttalas att frihandeln inte är ett mål i
sig. Det är, fru talman, mot bakgrund av mänsklighetens mycket dyra erfa-
renheter - tänk bara på efterkrigstiden - en mycket besynnerlig tanke. Det
går inte att finna något stöd för den tanken bland människorna i de tidigare
östeuropeiska länderna. För dem är frihandeln ett mål i sig. Den är faktiskt
ett medel för att förverkliga drömmen om den stabila demokratin, om en
bättre miljö och uppnåendet av välfärd, som är en förutsättning för att man
skall kunna resa sig från förnedringen.
Det är ingenting att förvåna sig över att vänsterpartiet, tidigare vänster-
partiet kommunisterna, vill anföra ett antal undantag. Man säger att undan-
tag kan vara angelägna och nödvändiga. Man blåser därmed under litet
grand av de protektionistiska strömningar som håller på att sprida sig i vissa
länder, inte minst i tider av lågkonjunktur. Det betyder också att man inte
vill att Sverige skall spela den aktiva rollen. Jag måste säga att jag också är
förvånad över de andra reservanterna. Det må vara att de tolkar in andra
saker i denna reservation än vad de tidigare anhängarna av den slutna ekono-
min gör.
Fru talman! Frihandelns betydelse gäller inte bara varor i den traditionella
bemärkelsen utan också tjänster. Vi har velat lyfta fram betydelsen av att
Sverige aktiverar sig för frihandeln när det gäller tjänstesektorn. Vi har
också i en annan reservation lyft fram vikten av att vi i Sverige, inför svenska
folket, kan visa på frihandelns betydelse genom att kostnadsredovisa vilka
kostnader det faktiskt innebär när man inskränker frihandeln, vad det fak-
tiskt innebär i form av minskad kunskapsökning, i form av minskade möjlig-
heter och minskad materiell standard. Det är viktig pedagogik i arbetet på
att föra i frihandelns talan.
Det är mot denna bakgrund tråkigt att utskottsmajoriteten inte har velat
följa moderata och folkpartistiska ledamöter i utskottet.
Fru talman! Till sist ytterligare en fråga i raden av reservationer. Reserva-
tionerna för förbud mot export av kärnteknologisk utrustning är i all sin en-
kelhet ett uttryck för cynism. Vi vet att i vår omedelbara närhet finns det
länder och ekonomier som är i ett våldsamt behov av att sanera sin miljö.
Dessa länder kommer inte att vilja bygga ut ytterligare den fossila kraftan-
vändningen. De har sett hur det har förstört deras ekonomier och miljö. De
har sett vad det innebär. De söker i dag möjligheter att på ett bättre sätt än
tidigare, utan konsekvenser för miljön av de slag som de har skådat, produ-
cera elektricitet under säkrare former. De har tidigare varit beroende av sov-
jetisk kärnkraftsteknik. När dessa länder nu vill bygga ut kärnkraften för att
kunna försörja sig med el hänvisar reservanterna faktiskt dessa länder till
dem som kan saluföra en kärnteknologi vi i Sverige och i den övriga västvärl-
den finner oacceptabel. Det är ur miljösynpunkt fördärvligt. Det är ur säker-
hetssynpunkt och ytterst också ur moralisk synpunkt cyniskt att göra den
svenska kärnkraftsdebatten till någonting som länderna i Östeuropa skall få
lyda under.
Fru talman! Frihandelns betydelse kan inte överdrivas. Det bör vara vik-
tigt för Sverige att i sin utrikespolitik ständigt värna frihandeln mot protek-
tionistiska strömningar runt om i världen, mot vänsterpartister och miljöpar-
tister här hemma, som ständigt försöker ge sken av att man är för marknads-
ekonomin men som faktiskt i all sin enkelhet varje gång det kommer till av-
görande föredrar den slutna ekonomin utan att vara beredda att ta den slutna
ekonomins konsekvenser.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
123
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
124
Anf. 140 HADAR CARS (fp):
Fru talman! Det kan kännas litet konstigt att inför en församling som be-
står av sex ledamöter hålla högstämda anföranden om frihandeln och frihan-
delns betydelse.
Jag vill gärna säga att jag tycker att det som Gunnar Hökmark sade var
tungt och riktigt, och jag kan i väsentliga avseenden instämma i det.
Det är alldeles uppenbart så, fru talman, att frihandeln har betytt mer för
utvecklingen av välståndet i världen än nästan någonting annat. Jag tänker
då inte bara på handeln med varor utan också och inte minst på det utbyte
av idéer, tankar, teknologier och nya kunskaper som alltid har följt i han-
delns spår.
Detta är inga nya erfarenheter. Vi kan under historisk tid konstatera att
relativt välstånd alltid har varit en följd av ökad handel, medan det utan han-
del har varit tillbakagång, stagnation och fattigdom som blivit resultatet.
Fri handel måste det vara. Det innebär att det skall vara en handel som
inte bygger på slaveri, kolonialism eller socialistiskt förtryck utan en handel
som blir till gagn för alla deltagande parter.
Som liberal är det alldeles självklart att jag känner en extra stolthet över
att företräda en idétradition för vilken frihandeln alltid varit någonting cen-
tralt. Det är mina företrädare i den svenska och andra riksdagar och på öv-
riga områden av det politiska fältet som har försvarat och utvecklat frihan-
delns principer, ofta i hård strid med konservativa och socialistiska företrä-
dare. Efter att ha hört Gunnar Hökmarks anförande i dag räknar jag avgjort
honom inte till dem som motsätter sig en vidgning av och en fortsatt satsning
på fri handel.
Även området för frihandeln har successivt vidgats efter världskriget.
Detta har lett till en kraftig stegring av levnadsstandarden i många tidigare
fattiga länder. Undantagna är just de länder i Östeuropa och i u-världen som
har satsat på en socialistisk planekonomi. Bortser man från våra grannar i
Östeuropa är det Nordkorea och Cuba och, vill jag gärna tillägga, flertalet
av de afrikanska huvudmottagarländerna för svenskt bistånd.
Handelns betydelse för välståndet får aldrig undervärderas. Om man jäm-
för handeln med bistånd är det inget tvivel om vad som betytt mest. När jag
säger det, fru talman, är det utan att i något enda avseende göra avkall på
folkpartiets starka försvar för ett omfattande och växande svenskt bistånd.
Två internationella organisationer har spelat en särskilt stor roll under ef-
terkrigstiden för att vidga området för den fria handeln. I Europa har det
varit Europeiska gemenskapen, som genom sin satsning på att öppna grän-
serna har ökat förutsättningarna för ett idé-, tanke- och varuutbyte, som har
lett till att länder som efter kriget var djupt förtrampade och förtryckta och
i ekonomiskt armod har kunnat resa sig och bli ledande välståndsländer i
världen.
På det globala planet spelar GATT en oerhört stor roll. GATT är viktigt
som ett instrument för att ge den rättsliga stadgan åt dem som vill bedriva
fri handel. GATT är nu inne i ett oerhört spännande och dramatiskt skede.
Alltifrån det att de nuvarande GATT-förhandlingarna började i Punta del
Este har vi fått många rapporter om de framsteg som man tycker sig ha gjort.
Jag vill inte anklaga någon för att ha varit optimistisk - en viss optimism är
nog nödvändig för att man skall nå framsteg - men nu har vi kommit till san-
ningens ögonblick; nu får vi se vad dessa GATT-förhandlingar kan komma
att ge.
Självfallet kan jag som svensk glädja mig åt att den svenska regeringens
representanter i Bryssel spelar en viktig roll där och att de gör det på ett
sätt som jag inte har anledning att skämmas för. Jag tycker att de företräder
frihandelsintressen. Jag tänker på Anita Gradin och Mats Hellström. Det är
självfallet en glädje att inte behöva känna annat än tillfredsställelse över att
de kan spela en sådan roll. Men vi som i den här kammaren har haft anled-
ning att föra debatter med dem - jag vet inte hur många gånger jag har haft
debatter med Anita Gradin om den svenska tekopolitiken - tycker nog också
att vi kan glädja oss åt att vi lyckats ”baxa dem ända hit”, för att citera en
tidigare minister.
GATT-förhandlingarna är viktiga. Jordbrukspolitiken är en nödvändig
förutsättning för en ökad frihandel i världen - inte minst om man ser det ur
de fattiga ländernas synpunkt. Det är orimligt att ett land som Argentina
skall hamna i ett slags internationell fattigdomsfälla därför att dess produk-
ter inte gått att sälja på världsmarknaden utan landet måste skuldsätta sig
för att kunna importera de industriprodukter som man självfallet väl behö-
ver även där. För Sverige är naturligtvis förutsättningarna att vidga området
för tjänstehandeln central i de förhandlingar som nu förs. Det är att hoppas
att man kan nå framgångar i det avseendet.
Uppnår man inte dessa framgångar ökar betydelsen för Sverige av ett
medlemskap i Europeiska gemenskapen. Om det blir ett sammanbrott i
GATT-förhandlingarna - något som man möjligen kan frukta men som vi
alltjämt hoppas inte skall ske - är det viktigt att vi får den trygghet i relatio-
nerna med våra viktigaste handelspartner som ett medlemskap i Europeiska
gemenskapen kan ge. Men det blir faktiskt också ännu viktigare för Euro-
peiska gemenskapen att länder som Sverige kommer med, länder som vill
medverka till att världens största handelspartner vill fortsätta att vara öppen
för omvärlden.
Sverige skall fortsätta att internationellt spela en pådrivande roll för att
alla i en värld där vi kommer allt närmare varandra skall inse, ta vara på och
få i full grad fägnas av de fina frukter som följer med fri handel.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.
Anf. 141 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Det är ett i allra högsta grad aktuellt ärende vi nu behandlar,
ett ärende ”i tiden”. Behandlingen av betänkandet sker ju i en tid då reglerna
för världshandeln står under debatt vid GATT-mötet i Bryssel, som Hadar
Cars nyss berörde och som kan betecknas som slutpunkten, upploppet, för
Uruguayrundan. Alla här i kammaren kan nog hoppas på, åtminstone gör
jag det, att GATT-rundan och mötet i Bryssel leder till positiva resultat, så
att vi får stabila handelsregler och inte ett sammanbrott - något som Hadar
Cars också var inne på. Jag delar alltså Hadar Cars uppfattning på den punk-
ten.
Allvarligast vore det om GATT-förhandlingarna slutade i ett kaos och det
blev en uppgörelse mellan ett antal större handelspartner, t.ex. USA, Japan
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
125
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
126
och någon annan, som fastställde reglerna och delade upp världsmarknaden.
Viktigast är att vi får ett handelsavtal som är hållbart över tiden och som alla
deltagare i GATT-rundan kan ställa upp på.
Sverige och svenskt näringsliv är ju mycket export- och importberoende.
Därför är utrikeshandeln särskilt viktig för oss. Vidare ökar behovet av in-
ternationellt samarbete från decennium till decennium.
Vi i centern eftersträvar en omfattande internationell handel, en fri han-
del - men utan att vi behöver underkasta oss den starkes rätt. Jag tänker då
på läget om GATT-förhandlingarna skulle leda till sammanbrott och ett an-
tal starka länder eller ländergrupperingar skulle stå som segrare när GATT-
rundan är slut.
Isolering föder inte framgång. Därför kan, och skall, inte vi i Sverige resa
murar runt landet i tron att Sverige kan vara oberoende av omvärlden. En
öppen internationell handel är ett avgörande villkor för vårt land. Vi i cen-
tern vill betona att ekonomisk utveckling i längden är hållbar endast om den
kombineras med och om hänsyn tas till miljö och ekologiska villkor. Därför
behöver sambanden mellan handel, miljö, resurshushållning samt social och
ekonomisk utveckling bättre belysas i handelspolitiska sammanhang.
Jag reagerade litet grand när Gunnar Hökmark - utan att nämna vare sig
mitt namn eller centern - angrep reservation nr 2. Han valde ut vissa delar
av den som han citerade här. Men jag tycker att Gunnar Hökmark skall läsa
hela det aktuella stycket. Skillnaden mellan reservation 1 och reservation 2
är inte särskilt stor, om vi nu skall vara riktigt ärliga och uppriktiga. Vi i cen-
tern har velat betona sambandet mellan miljö och resurshushållning i han-
delspolitiska sammanhang. Jag tror att också Gunnar Hökmark vid närmare
eftertanke kommer att dra samma slutsats som vi. Jag är övertygad om att
vi, med litet mera pedagogik, som Gunnar Hökmark var inne på, kommer
att kunna finna varandra på den här punkten.
Jag tror att det är viktigt att framhålla följande. När handelsregler eller
resultatet av handeln kommer i konflikt med miljömålet, måste faktiskt mil-
jömålet överordnas de ekonomiska intressena. Det bör enligt min mening
inte finnas något motsatsförhållande mellan viktiga miljökrav å ena sidan
och handel och industriellt samarbete å andra sidan. Det är egentligen två
grenar på ett och samma träd.
Jag vill ge ett konkret exempel. Om miljöförstöringen här hemma delvis
kanske till följd av våra egna åtgärder eller bristfälliga miljöåtgärder eller till
följd av påverkan från andra områden i Europa slog ut delar av vårt skogs-
bruk, skulle det få konsekvenser för vår skogsindustri. Detta skulle i sin tur
få konsekvenser för vår export och våra exportinkomster. Svensk skogsindu-
stri svarar i dag för 60 miljarder i exportintäkter, och det är en betydelsefull
andel. Det är naturligt att man, när den frågan diskuteras, också anlägger
miljöaspekter i de här sammanhangen.
För oss i centern är det en självklarhet att ekonomi, handel och miljö kan,
och måste, förenas. Jag tror faktiskt att Gunnar Hökmark och jag i det långa
loppet är överens på den punkten.
Närmare 90 % av Sveriges utrikeshandel sker med de övriga industrilän-
derna, varav drygt 70 % med de västeuropeiska länderna. Den svenska ex-
porten till Västeuropa har ökat mycket kraftigt under de senaste åren, delvis
som en följd av ökade investeringar i Västeuropa. Däremot är handeln med
u-länderna ett orosmoment. Jag tycker att det finns anledning att hissa en
varningens flagg vad gäller just den minskade handeln med u-länderna, nå-
got som är allvarligt både för u-länderna själva och för den ekonomiska ut-
vecklingen i världen som helhet.
För Sverige, som är ett litet land med en omfattande utrikeshandel, är det
viktigt att bedriva handel med så många länder som möjligt. Vi i centern
anser att det är nödvändigt att Sverige och svenska företag kan samarbeta
och handla med länder i alla delar av världen. Men för det behövs det ett
stabilt handelssystem, som jag hoppas blir resultatet av GATT-förhandling-
arna - ett stabilt handelssystem som också omfattar u-länderna och där vi
genom en ökad handel med dessa länder kan främja deras utveckling.
Fru talman! Så här på tröskeln till ett nytt årtusende är Europa på nytt i
stöpsleven, och det är positivt. Det innebär en öppning när det gäller nya
perspektiv och möjligheter för svenskt näringsliv och för svensk utrikeshan-
del. Det är mycket som händer på kort tid.
När vi för drygt ett år sedan diskuterade utrikeshandeln gällde debatten
nästan uteslutande den västeuropeiska integrationen och Sveriges relationer
till EG. Även om detta alltjämt är ett centralt ämne måste debatten i dag
föras i vidare termer. Den snabba utvecklingen mot demokrati och fria
marknader i de östeuropeiska länderna är lika imponerande som den är väl-
kommen. Varken murar eller ridåer av järn kunde i längden hejda männi-
skornas frihetslängtan i Öst- och Centraleuropa. I land efter land i Öst- och
Centraleuropa har man tagit, och tar fortfarande, initiativ för att skapa verk-
ligt fria marknader. Man byter ut ett statskommenderat ekonomiskt system
mot ett system med marknadsekonomi och frihandel.
I Sovjet introduceras i dag mekanismer för marknadsekonomi och för
ökad handel med väst. I Sovjet, liksom i en del andra öst- och centraleurope-
iska länder, ersätts förtryckets kommunism med ett öppnare, friare och ri-
kare samhälle. Vi i Sverige, som tillhör den västeuropeiska delen, kan inte
annat än hälsa den här utvecklingen med tillfredsställelse. Men det är också
viktigt att främja handeln med just dessa länder som befinner sig i en mark-
nadsekonomiskt ny tid.
De riktigt stora svenska företagen är redan ”på gång”. Man är nämligen i
färd med att göra nya prioriteringar som kan komma att påverka såväl han-
del och utrikeshandel som näringslivets utveckling här hemma samt i Öst-
och Centraleuropa.
ABB exempelvis har ju, och det är glädjande, visat snabbhet när det gäller
att ta till vara Östeuropas nya möjligheter. Ingvar Kamprad från IKEA har
en rad nyetableringar på gång i Östeuropa. Han uttryckte för någon månad
sedan: Vi har rätt varor till rätt pris.
För Sverige och för svenskt näringsliv innebär det nya Europa många nya
möjligheter. En friare handel i hela Europa innebär också att de östeuro-
peiska länderna får tillgång till ny teknik, till kapital och till konsumtionsva-
ror - till gagn för människornas levnadsstandard. Det är en utveckling som
vi här i Sverige har anledning att glädjas åt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 samt till reservation nr
18, vilken vi har gemensamt med folkpartiet och moderata samlingspartiet.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
127
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
128
Reservation nr 18, som behandlar Sverige som turistland, är viktig. Turis-
men är ett betydelsefullt led i främjandet av utrikeshandeln.
Genom olika åtgärder kan vi främja turismen i Sverige. På olika sätt kan
vi också få fler människor från övriga delar av världen att turista i Sverige.
Därigenom främjar vi en viktig tjänstesektor.
Jag tror att vi här i Sverige också har anledning att se om vårt hus, så att
vi inte genom olika åtgärder försvårar turismen här hemma. Jag tänker då
på beslutet om införandet av full moms på hotell- och restaurangtjänster.
Det har ju visat sig att den åtgärden inte har främjat turismen.
Nu står folkpartiet, moderaterna och centern bakom reservationen om att
främja marknadsföringen utomlands av Sverige som turistland. Vi bör som
ett resultat av den enigheten kunna ta nästa steg - jag är optimistisk på den
punkten - nämligen att när förhållandena det medger gemensamt förändra
skattesatsen för turistmomsen, så att vi får en moms som överensstämmer
med vad som gäller i övriga länder i Västeuropa.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 18.
Anf. 142 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag nämnde inte centern, Per-Ola Eriksson, eftersom jag
kände att det inte är med dem som jag har en debatt att föra i den här frågan.
Reservationen är däremot ett uttryck för dåligt sällskap i frihandelsfrågan,
vilket jag i broderlig omsorg gärna vill varna Per-Ola Eriksson för. Efter hans
inlägg kan jag konstatera att det kanske var bra att vi tog upp diskussionen
om den reservationen. I sitt anförande klargjorde Per-Ola Eriksson mycket
tydligt en mycket mer positiv attityd till frihandeln än vad jag anser att reser-
vationen ger uttryck för.
Det står faktiskt i reservationen att undantag kan bli angelägna i tider av
växande miljöproblem. Men frihandeln står inte på något sätt i motsatsställ-
ning till hanterandet och lösandet av vare sig lokala, regionala eller globala
miljöproblem. Tvärtom är det vår nutida historiska erfarenhet att förutsätt-
ningarna för förnyelse av industrin och för utbyte av kunskap är att man har
frihandel. Fri handel står inte i motsatsställning till att man har gemensamma
regler inom miljöpolitikens område. Det är inte minst den europeiska ge-
menskapens samarbete ett utryck för.
Allt detta gjorde att jag tyckte att det var angeläget att peka på reservation
nr 2. Jag vill gärna säga till Per-Ola Eriksson att jag efter hans anförande
inte känner att avståndet till honom och centern är så stort i denna fråga som
jag vet att det är till hans medreservanter.
Anf. 143 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att med litet pedagogik kommer
Gunnar Hökmark att inse att vi egentligen står till 99 % på samma våglängd.
Jag beklagar bara att inte Gunnar Hökmark och moderata samlingspartiet
har kunnat ta fasta på de signaler som vi har visat då det gäller miljöhänsyn
i sådana här sammanhang.
I grund och botten tror jag att vi är överens om att man också i handelspo-
litiska sammanhang, liksom i andra sammanhang, måste ta ökad hänsyn till
miljöfrågorna. Vi får inte driva den ekonomiska politiken och handelspoliti-
ken i sådan riktning att vi försämrar våra möjligheter att driva en aktiv miljö-
politik. Vi skall tvärtom använda miljöpolitiken som ett instrument som kan
främja våra möjligheter att skapa utjämning mellan olika länder i världen.
Jag tror att vi, som Gunnar Hökmark sade i slutet av sitt anförande, står
väldigt nära varandra. Det var bara synd, fru talman, att Gunnar Hökmark
inte denna gång tog fasta på alla våra tankegångar. Därför tvingades vi att
reservera oss.
Anf. 144 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Man skall kanske inte lägga sig i det interna borgerliga grälet
mellan moderaterna och centern. Jag trodde att det var en markering av att
moderaterna och folkpartiet distanserat sig från centern, på samma sätt som
man har gjort i tidigare debatter, där man har uttryckt tvivel om att man
kunde lita på centerpartiet med tanke på en eventuellt kommande borgerlig
regering. Det var synd att Per-Ola Eriksson gav Gunnar Hökmark så många
medgivanden. Det var onödigt. Det gör mig tveksam till min anslutning till
den reservation som jag tillsammans med Lars Norberg och centerpartis-
terna i näringsutskottet har fogat till betänkandet. Menar ni inte allvar med
den reservationen? Det tycker jag vore synd.
Jag tycker annars att Gunnar Hökmark lyfter fram skillnaden mellan sin
syn och min syn på frihandeln på ett förtjänstfullt sätt. Jag menar också att
han lyfter fram skillnaden mellan vänsterpartiets sätt att se på frihandeln och
det synsätt som kännetecknar moderaterna och folkpartiet. Jag tror att jag
kan säga det utan risk eftersom Hadar Cars i stort sett instämde i allt som
Gunnar Hökmark sade.
Gunnar Hökmark sade någonting som jag tycker är mycket märkligt, att
frihandeln inte är ett medel utan ett mål i sig. Menar Gunnar Hökmark verk-
ligen att målet för politiken skall vara fri handel? Det enda rimliga är att man
gör en bedömning av vilka medel man kan använda för ari nå sina mål, om
det nu är ökat utbyte mellan människor, kunskapsutveckling, teknikutveck-
ling eller ökat välstånd, för att sedan komma till slutstatsen att fri handel
eventuellt är ett instrument för att nå sådana mål. Åtminstone är det vänster-
partiets uppfattning att frihandel, om den är fri, jämlik och solidarisk, kan
vara ett medel att bättre utnyttja resurser och fördelar som man har på grund
av sitt geografiska läge, sin historiska tradition eller tillgång till råvaror m.m.
som man har fått av en slump, genom sparsamhet eller skicklighet.
Gunnar Hökmark gav också vänsterpartiet en roll som vi inte riktigt är
vana vid i svensk politik. Han sade att vänsterpartiet med sina markeringar i
handelspolitiska frågeställningar underblåser protektionistiska strömningar
som växer sig starka i andra länder. Jag tycker att det är att litet överdriva
vår makt och vårt inflytande. Det är riktigt att det förekommer ganska starka
protektionistiska strömningar på handelsområdet, vilka gör sig gällande
bl.a. i GATT-förhandlingarna och genom att EG försvårar överenskommel-
ser av den typ Hadar Cars efterlyste, nämligen sådana överenskommelser på
det livsmedelshandelspolitiska området som skulle göra det möjligt för bl.a.
Argentina, men också för andra u-länder, att utvecklas från fattigdom och
ständigt hot om militärdiktatur till välstånd och stabil demokrati. Det mest
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
130
överhängande hotet, åtminstone kortsiktigt, är EGs protektionistiska age-
rande i GATT-förhandlingarna.
Jag tycker inte heller att det är riktigt sjyst av Hadar Cars att använda
Cuba som ett exempel på en stat som valt bort den fria handeln. Den fria
handeln, eller snarare frånvaron av fri handel, är inte ett frivilligt val på
Cuba. Det är ett uttryck för hur man från USAs sida har använt handeln som
ett maktpolitiskt, utrikespolitiskt instrument för att garantera hegemonin
över södra Amerika. Cuba har av USA tvingats till en isolering som man
åtminstone under 60-talet inte själv önskade sig. Nicaragua är ett annat ex-
empel på ett land som har råkat ut för handeln som ett instrument i maktpoli-
tiska strävanden. Sydafrika har jag tidigare nämnt i andra handelspolitiska
debatter som ett exempel på hur man framgångsrikt kan använda handeln
som ett politiskt instrument för att främja demokrati. Embargot mot Irak är
ett annat sådant exempel på hur handeln använts som ett instrument för att
främja en politik som i stort sett hela världen är överens om bör drivas.
Folkpartiet och moderaterna har talat om ett eventuellt svenskt EG-med-
lemskap som en möjlighet att utveckla den fria handeln. Jag tycker att man
bör erkänna det eventuella EG-medlemskapets motsägelsefullhet och hur
EG genom sin handelspolitik och interna hänsynstaganden till medlemslän-
dernas olika förutsättningar ökar risken för handelskrig mot fattiga länder.
Farhågorna ökar också för att handelsmurar reses mot u-länder.
Låt mig så övergå till att kommentera det betänkande som vi skall fatta
beslut om. I bakgrundsinformationen i betänkandet beskrivs en ganska
oroande utveckling av svensk utrikeshandel. Överskottet i utrikeshandeln
har minskat. Man nämner dels den oro som krisen i Mellanöstern ger upphov
till med stigande oljepriser dels det stora underskottet i räntenettot under
1989, som återspeglar de senaste årens stora direktinvesteringar i utlandet.
Jag kan här bara konstatera att de problemen hänger intimt samman med
regeringens ekonomiska politik under hela 1980-talet. Den politiken har
också bäddat för de panikartade utspelen från regeringen de senaste måna-
derna. Det gäller bl.a. sättet att lansera frågan om svenskt medlemskap i
EG.
Jag har i tidigare handelspolitiska debatter påpekat att fördelningen av
den svenska utrikeshandeln också är problematisk. Dominansen av handel
med s.k. industriländer är kompakt. Den utgör ca 90% av vår handel. Ca
55 % sker med EG, 17 % med EFTA och 17 % med övriga industriländer.
De tidigare statshandelsländerna, som numera kallas reformländer, i Öst-
europa och i Centraleuropa samt u-länderna står inte för mer än 10—12%
av vår handel.
Detta är bekymmersamt av flera skäl. Dels blir Sverige starkt beroende av
de stora handelspolitiska maktblocken EG och USA, dels blir vårt stöd ge-
nom handel till u-länder samt öst- och centraleuropeiska länder mycket be-
gränsad.
För att skapa en bättre balans krävs en målmedveten svensk satsning på
solidarisk handel och, som Sverige försöker göra i GATT, internationella an-
strängningar för att göra handeln friare, och mindre diskriminerande för
”svaga” handelsländer.
Det här är en långsiktig process som hotas från flera håll. Jag har tidigare
nämnt några av dem. Dagens debatt sker i skuggan av GATT-förhandling-
arna och under hotet av ett totalt sammanbrott i dessa. Skulden för svårighe-
ten att uppnå positiva resultat i förhandlingarna eller att över huvud taget
uppnå några resultat ligger i stor utsträckning på supermakterna USA och
EG med deras protektionistiska strävanden. Svårigheterna visar också att
vägen är lång till en solidarisk och fri handel. Det är en annan verklighet än
Gunnar Hökmarks lovsång till EG och allt möjligt annat som har med den
fria handeln att göra.
Vänsterpartiet har tagit en klar ställning i de konflikter som uppstår mel-
lan fri handel, varors och tjänsters fria rörlighet samt skydd för miljö, hälsa
och säkerhet. Vi vill tillsammans med centern och miljöpartiet i reservation
2 understryka att den fria handeln inte är ett självständigt mål. Den måste
underordnas hänsynen till människors hälsa och säkerhet. Den måste under-
ordnas hänsynen till den globala miljön. Vi anser det angeläget att riksdagen
gör ett uttalande till regeringen med denna innebörd.
Här har vi också grunden till mycket av vår skepsis mot svensk anpassning
till EGs regler och normer och till ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.
Det finns också andra tungt vägande invändningar, men detta är centralt. Vi
befarar att de grundläggande hänsyn som jag tidigare nämnde står svaga mot
EG-kapitalets friheter, mot kraven på fritt rörlig arbetskraft, varor, tjänster
och kapital.
Vi i vänsterpartiet är givetvis beredda att göra uppoffringar för den solida-
riska handeln. Visst kan det uppstå åtminstone kortsiktiga konflikter med
angelägna svenska intressen. Vi kan ta tekoindustrin som ett exempel, vilket
vi också berör i en reservation. Här står en friare handel med u-länder och
östländer i konflikt med regionalpolitiska intressen, sysselsättningspolitiska
intressen och med intresset att värna en svensk industritradition. Vad vi krä-
ver i detta sammanhang är att svensk tekoindustri åtminstone inte skall be-
höva konkurrera på osjysta villkor. Den begränsning vi förordar är en social-
klausul vad gäller tekoimporten. Med hänvisning till vad jag har sagt tidigare
kräver vi också regler för import av miljöfarliga varor m.m.
Det är också viktigt att vi ålägger oss själva begränsningar i exporten av
exempelvis kärnteknologi och kärnteknisk utrustning. Vi har i detta betän-
kande och i andra sammanhang krävt sådana begränsningar i samband med
att man ger exportkreditgarantier. Det är inte alls som Gunnar Hökmark
försöker påstå cynism och brist på hänsynstagande till miljön i Östeuropa
som gör att vi vill ha förbud mot export av svensk kärnkraft och kärnkrafts-
teknologi. Tvärtom är det en konsekvent både energipolitisk och miljöpoli-
tisk linje som vi driver. Det är inte heller riktigt som Gunnar Hökmark för-
sökte antyda att de östeuropeiska länderna med glädje och som ett land ge-
mensamt satsar på kärnkraftsutveckling. Polen har inför möjligheten att lösa
sina energiproblem sagt nej. Man vill inte satsa på kärnkraft. Tjeckoslova-
kien har sagt att det inte är aktuellt att avveckla kärnkraften med tanke på
att man värderar andra miljöproblem mycket högre såsom varande mycket
allvarligare. Jag tycker att man gör en felaktig bedömning. I stället borde
man ta tillfället i akt att utnyttja hela den omvälvning och den reindustrialise-
ring som måste ske i dessa länder till att göra sig oberoende även av kärnkraf-
ten.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
131
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
132
Det är glädjande att allt fler inser att internationella handelsavtal bör inne-
hålla miljöklausuler och socialklausuler.
Jag skall avsluta med att säga ett par ord om ett obehagligt kapitel i svensk
handelspolitik. Det gäller Sveriges deltagande i USAs embargopolitik, dvs.
hindret eller förbudet mot vidareexport av högteknologi till östeuropeiska
länder. Jag tycker det är besvärande att leva och verka i ett land som fortfa-
rande deltar i ett handelskrig mot länder som vi säger oss vilja främja. Sve-
rige borde frigöra sig från USAs embargopolitik och internationellt agera
starkt för att den upphör. Jag är inte nöjd med hänvisningen till att den har
lättat. Den förs fortfarande mot östeuropeiska länder.
Med hänvisning till det anförda i detta litet för långa anförande yrkar jag
bifall till reservation 2, trots att Per-Ola Eriksson något försökte springa
ifrån den. Vidare yrkar jag bifall till reservationerna 6, 8 och 13.
Anf. 145 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 2, 6, 8, 9
och 15.
Det hör till god ton här i Sverige att hålla ett lovtal till frihandeln. Bland
industrifolk och ekonomer finns det knappast några reservationer. Ju friare
handel desto bättre. Vi har också hört Gunnar Hökmarks reservationslösa
tal för en stund sedan. Det här är i och för sig förklarligt. Sverige är främst
en industrination och håller på att bli en tjänsteproducerande nation. Vi har
en liten hemmamarknad och med hänsyn till ekonomin i stora serier - econo-
mics of scale - är det uppenbart att vi är beroende av världshandeln och att
en fri handel därför ger oss tillträde till stora marknader. Kort sagt, Sverige
tjänar pengar på att handelshindren rivs.
Men ett mynt har alltid två sidor, och även om det är som att svära i kyrkan
vill jag uppehålla mig vid frihandelns nackdelar. Alla instämmer säkert inte
i min uppfattning. Den grundar sig på miljömässiga och mänskliga hänsyn
som många anser vara irrelevanta. Jag vill lista några nackdelar och bekym-
mer som följer av den ökade internationella handeln.
Fri handel är långt ifrån alltid ett avtal mellan likvärdiga parter. Det är
ganska ofta så att den ena parten är stark och den andra är svag. Så är det
ofta i relationer mellan i-land och u-land eller mellan transnationella företag
och u-länderna.
Frihandeln gynnar storskalighet och uppväxten av stora transnationella
företag som lätt får sådan makt att de blir staterna övermäktiga. Det här är
farligt, eftersom dessa företag definitionsmässigt är vinstmaximerande, och
deras vinstmaximerande går lätt ut över både yttre och inre miljö. Kort sagt:
De blir både miljöhot och sociala hot. Dessutom skapar de otrygghet för de
anställda. Den anställde blir en liten kugge i ett anonymt maskineri med che-
fer som sitter långt borta i andra länder och bestämmer över deras väl och
ve. Cheferna fattar beslut om människor som de aldrig har sett och om natur-
resurser som de kanske heller aldrig har sett.
En annan nackdel är att internationaliseringen gör det oerhört svårt att
skydda sig mot miljöfarliga och konsumentfarliga produkter. Vi vet alla att
EG-anslutningen innebär ett hot mot åtskilliga av de krav som vi i Sverige
har ställt på de produkter som säljs här i landet, allt ifrån leksaker till elek-
triska apparater och bromsbelägg för bilar. I en öppen marknad betraktas
sådant som handelshinder, som närmast är en fientlig handling av det land
som försöker upprätthålla sådana krav.
Vidare innebär storskaligheten och det ökade handelsutbytet naturligtvis
ökade transporter och ökat resande. Detta är en dubbel kostnad. Först och
främst innebär det transportkostnader och mycket resande i affärsangelä-
genheter, och sådant kostar pengar, vilket gör att storskalighetens vinster
delvis äts upp rent ekonomiskt. Det kan naturligtvis de transnationella före-
tagen räkna ut själva, men det leder dessutom till att vi får betala ett miljö-
mässigt pris i form av ökad energiförbrukning och utsläpp av diverse giftiga
avgaser från flygtrafiken, exempelvis kolväten, koloxid och icke minst kol-
dioxid.
Frihandeln i de transnationella företagens ledband, som den utformas i
dag, utgör en av de starkaste drivkrafterna till en snabb exploatering av na-
turresurser. Rovdriften på naturresurser och utsläppen av miljöfarliga äm-
nen som koldioxid ökar naturligtvis med ökat utrymme för de transnatio-
nella företagen och den s.k. ekonomiska tillväxten. Den inspireras och leds
av industriländerna, och när vi här i dag har ett ärende som berör regnsko-
garna, är det värt att påminna om att det inte är u-ländernas ansvarslösa ned-
huggning som är problemet när det gäller regnskogarna, utan det är industri-
ländernas hunger efter kött och tropiskt trä som är grundproblemet.
Vi miljöpartister skulle vilja ha i gång en diskussion om de grundläggande
problemen med frihandel. Vi känner till fördelarna, men vi kan inte som
vissa andra här förneka problemen och nackdelarna. Vi menar att småskalig
tillverkning och lokal självförsörjning skulle vara i många fall av stort värde
för människorna. En sådan tillverkning leder till ökad självtillit och trygghet.
Därför borde det diskuteras på allvar om vi verkligen på hela tiden måste
bygga upp större och större system. Att få till stånd en sådan diskussion tycks
dock vara nästan omöjlig i den allmänna marknadsekonomiska eufori som
tycks behärska landet i dessa EG-dagar.
Jag har tagit upp de frågorna i ett särskilt yttrande, nr 1. Jag har också
påpekat att det borde vara ett angeläget ämne för forskning, om det finns
forskare som kan se båda sidorna av myntet. När det gäller den etablerade
forskningen, representerad av sådana forskare som Carl Hamilton och Assar
Lindbeck, vill jag uttala min tvekan.
Sedan har vi ett ärende som gäller kärnkraftsexport. Vi har talat om det
tidigare år. Gunnar Hökmark säger här att det är cynism att inte sprida kärn-
kraft från Sverige till andra länder. Jag har naturligtvis precis motsatt upp-
fattning. Kärnkraften är, från urangruvorna till slutförvaret, ett uttryck för
vår kulturs cynism gentemot människor, gentemot naturen, gentemot fram-
tiden och kommande generationer.
Kärnkraften kan aldrig bli en lösning på världens energiproblem. Den är
enbart en marginell företeelse, och vi bör därför försöka att avveckla den så
snart som möjligt. Det är den enda slutsats jag kan dra.
Det är en cynism att strunta i de miljöhot som uranbrytningen innebär i de
länder där uran bryts, en brytning som drabbar urbefolkningar på ett ytterst
negativt sätt och som drabbar naturen i dessa länder på ett ytterst negativt
sätt, utan att länderna och människorna får ett dugg glädje av hanteringen.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
133
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
Icke en enda kilowattimme kommer dem till del. De får bära skadorna av
vårt energifrosseri här i västvärlden.
Det är en cynism mot de människor som bor i Skåne och Köpenhamn att
fortsätta att driva Barsebäck. Det är ett verk som icke kan försäkras mot
katastrofer på kommersiella villkor, ett talande exempel på att denna teknik
borde elimineras. Den hör icke hemma i en marknadsekonomi, och det bevi-
sas enklast genom att den är omöjlig att försäkra.
Sedan tror man att man skall kunna finna säkra metoder att slutförvara
det höggradigt giftiga avfallet i tiotusentals, ja upp emot hundratusentals år.
Vi har också ett ärende om spritexport. Sverige har expanderat sin export
av sprit, och det är inte bara Sverige utan svenska staten, och det är därför
vi tar upp det här. Svenska staten har instämt i WHOs målsättning att minska
spritkonsumtionen i världen med 25 %. Det är vår uppfattning att svenska
staten icke är så fattig att den behöver tjäna pengar på spritexport utan att
vi i god enlighet med svenska statens strävan att minska alkoholbruket borde
upphöra med den exporten. Samma sak gäller i stor utsträckning tobaksex-
porten, där vi också har en reservation.
Sveriges anslutning till USAs embargopolitik borde ha upphört för länge
sedan. I dag är det väl hög tid att den avskaffas. Rapporter har kommit om
Sveriges anslutning till NATOs underrättelsepolitik. Det är ett utomordent-
ligt pinsamt kapitel i svensk politik som gör att hela vår neutralitetspolitik
har kommit fullständigt i gungning. Embargopolitiken är naturligtvis en del
av samma sorts anpassningspolitik till det ena maktblocket i den värld där
blocken nu lyckligtvis håller på att upplösas. Det är dock icke USAs för-
tjänst.
Anf. 146 LENNART PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag tror att jag kan fatta mig ganska kort här i kväll. Det ligger
ju inte precis någon stor dramatik i luften, utan diskussionen förs i ganska
hovsamma termer. Jag antar att det kan bli mer liv i luckan om någon vecka
när vi diskuterar samarbetet med EG, men det återstår att se.
Jag ber att få börja med att yrka bifall till hemställan i näringsutskottets
betänkande 9 på alla punkter. Det handlar om motioner i olika utrikeshan-
delsfrågor. Alla dessa motioner avstyrks av utskottet.
Det är två typer av motioner som behandlas. Den ena gruppen markerar
anslutning till frihandel - något vi i princip är alldeles förskräckligt överens
om. Utskottet anser att dessa motioner, främst från moderaterna och folk-
partiet, slår in öppna dörrar och utskottet kan av detta skäl med fördel av-
styrka dem.
Sedan har vi ett antal motioner från olika partier, inkl, centern och folk-
partiet, som innebär inskränkningar i frihandeln. De avstyrks av utskottet
just av det skälet. Vi har inte funnit dessa förslag till inskränkningar motive-
rade i de särskilda fallen.
Tillsammans har detta föranlett 18 reservationer. Det kan tyda på en stor
splittring men, som jag sade, man kan ändå konstatera att Sveriges riksdag
står med en stark politisk majoritet på frihandelns grund. T.o.m. de som mä-
ler sig ur, främst vänsterpartiet och miljöpartiet, är ganska hovsamma i sin
134
kritik av frihandeln. Jag antar att de kommunistiska planhushållningsländer-
nas kollaps har varit en nyttig lektion i det avseendet.
Det hindrar ju inte att frihandeln också innebär problem, även om man
kan omfatta den som en princip och sjunga dess lov.
Det är ganska klart att frihandeln i vissa fall kan kollidera med andra hän-
syn. På kort sikt hotar den sysselsättningen. På lång sikt däremot är den en
av de bästa garanterna för en sysselsättning som ger hygglig avkastning till
dem som arbetar.
Miljökraven kan komma i konflikt med frihandeln om man renodlar fri-
handelsprincipen in absurdum. Därför är det naturligtvis viktigt att man
konstaterar vad som här har sagts: Det kan finnas intressekonflikter. Dessa
får man lösa på lämpligt sätt, men de bör lämpligen lösas på så sätt att frihan-
deln inte skadas i onödan.
GATT omfattar faktiskt regler som gör att man har rätt att stoppa produk-
ter som innebär risk för hälsa, miljö och säkerhet. Det anses inte innebära
att man frångår frihandelsprincipen. Självfallet stärker det frihandeln att
man inte tillämpar den in absurdum.
I viss utsträckning diskuterar vi olika gradskillnader. Sverige är ett litet
land som är mycket starkt exportberoende. Vi är i hög grad beroende för
vårt välstånd och vår sysselsättning att kunna sälja våra produkter utom-
lands, specialisera oss och importera det vi inte med fördel kan tillverka i
Sverige.
Vi har funnit att frihandeln utgör ett väldigt starkt stöd för vår ekono-
miska, sociala och miljömässiga utveckling. Det innebär dock inte att det
inte kan uppkomma punktproblem i dessa olika avseenden.
Självfallet skall vi inte acceptera att man får importera asbestprodukter
från u-länder om vi har förbjudit sådana i Sverige och vi anser att det finns
starka hälsorisker förknippade med dem. På punkt efter punkt kan man se-
dan diskutera olika saker. Det finns inga enkla lösningar, men som regel
kommer man fram till lösningar som olika parter kan acceptera i det interna-
tionella samarbetet. Det är efter den riktlinjen vi arbetar vidare.
EG är i många avseenden mer protektionistiskt inriktat än Sverige, även
om det inte berör så många områden. Det finns principer som visar att man
är beredd att ta betydande miljöhänsyn.
Det har i olika sammanhang hänvisats exempelvis till en enhetsrapport
som EGs statschefer fattade beslut om 1985. Den innehåller en klar marke-
ring av att genomförandet av den inre marknaden inte får äventyra väsent-
liga miljömässiga hänsyn och att en hög nivå på miljökraven är ett mål vid
sidan av att genomföra den inre marknaden.
Låt oss inte dra några absoluta skiljelinjer mellan å ena sidan frihandeln
och å andra sidan miljöhänsyn. Dessa går att förena. Det är på frihandelns
grund vi kan bygga för miljö och säkerhet. Vi har alltför många exempel på
hur man genom att isolera sig på olika sätt ställer till stora problem miljö-,
sysselsättnings- och tillväxtmässigt.
Jag vill.alltså dels, fru talman, markera frihandelns betydelse, dels fram-
hålla att vi alltid kommer att få leva med vissa konflikter mellan frihandel
och övriga mål för vår politik. Det är min och mitt partis fasta övertygelse
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
135
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
136
att vi kommer att klara den avvägningen. Frihandeln utgör ändå grunden för
verksamheten.
I övrigt tror jag inte, fru talman, att jag skall ta upp så mycket mer. Vi kan
gå in på olika reservationer i utskottets betänkande. Jag noterar exempelvis
att folkpartiet inte reserverat sig när det gäller restriktioner för kärnkraftex-
porten, däremot när det gäller restriktioner för Sveriges export av alkohol-
och tobaksvaror.
Jag noterar i sammanhanget att GATT i första hand tillåter restriktioner
när det gäller frihandeln där hänsyn till miljö, hälsa och säkerhet betingas av
det egna landets intressen. Däremot är man från GATTs sida betydligt mer
tveksam om hur man skall se på exportländers möjligheter att skapa regler
som inte har något motsvarighet i de länder man exporterar till. Det bör kan-
ske vara en varning till folkpartiet att inte fortsätta med den här typen av
överväganden.
Den rätta vägen är naturligtvis den som den svenska regeringen har valt -
att arbeta inom ramen för internationella organisationer och komma fram
till internationella överenskommelser. Jag tror att varje land har rätt att välja
sina olika skyddsnivåer i dessa sammanhang. Det är den viktigaste princi-
pen, och något som jag tror att man skall arbeta långsiktigt efter.
Till slut, fru talman, vill jag bara konstatera att olika talare har understru-
kit den positiva roll som Sverige spelar inom frihandelsorganisationen
GATT och de starka frihandelsmarkeringar som Sverige vill göra för att när
det gäller jordbruket, tjänstehandeln, teko och i stort sett alla områden gå
vidare med att utveckla den fria handeln. Låt oss då i all enstämmighet kon-
statera att Sverige har ett gott rykte som frihandelsland, att vi har glädje av
frihandeln, att vi satsar hårt på att utveckla den och att vi i jämförelse med
stora länder som USA, Frankrike och t.o.m. Västtyskland och en del andra
europeiska länder, har anledning att sträcka på oss när det gäller att försvara
frihandelsprincipen. Vi har i vårt land kommit mycket långt rnot en bred po-
litisk enighet om detta.
Med detta, fru talman, ber jag att än en gång få yrka bifall till utskottets
hemställan i näringsutskottets betänkande nr 9.
Anf. 147 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Lennart Pettersson talade om att vi, genom de reservationer
som vi liberaler står bakom, slår in öppna dörrar. Nog har vi under åren efter
regeringsskiftet 1982 fått knuffa och banka mycket för att pressa socialdemo-
kratin till ökad vilja till frihandel.
Jag erinrade i mitt huvudanförande Lennart Pettersson om den tekopoli-
tik som socialdemokraterna har fört under många år och om hur svårt men
också framgångsrikt det har varit att genom den argumentering som också
har bedrivits från denna talarstol övertyga om olyckan och olämpligheten i
att fullfölja den politiken. Vi är beredda att fortsätta att knuffa så länge det
finns en socialdemokratisk regering som med ökad konsistens, men alltjämt
naturligtvis med viss motvilja i sinnet, för en frihandelspolitik. Jag skulle na-
turligtvis med stor glädje se att frihandelspolitiken fördes av dem som också
i anden är övertygade om denna politiks stora förtjänster.
Jag hittar i anslutning till en av våra reservationer, den om att man skall
beräkna kostnaderna för handelsrestriktioner, ett uttryck för just en kvar-
dröjande ovilja hos socialdemokratin mot att acceptera de frihandelspoli-
tiska principerna. Vad vi vill är att man skall utveckla metoder för att be-
räkna inte bara vad ett införande av handelsrestriktioner kostar för det land
som därigenom går miste om sin export till Sverige, utan också vad detta
betyder för svenska konsumenter, för välståndet i landet och för vår interna-
tionella konkurrenskraft.
Om socialdemokraterna, som Lennart Pettersson vill påskina, vore öppna
för frihandel, skulle det ju inte finnas någon orsak att inte säga att det vore
värdefullt om vi kunde få fram ett sådant underlag och sådana uppgifter, så
att vi därigenom kan se vad kostnaderna för de restriktiva åtgärder som vi
och andra har vidtagit och delvis alltjämt vidtar kan beräknas och uppskattas
till. Men nej, det vill man inte. Orsaken, fru talman, är självfallet att man när
så bedöms lämpligt alltjämt är beredd att i filttofflor smyga på oss ytterligare
handelsrestriktioner.
Om det inte förhåller sig på det sättet, tycker jag att Lennart Pettersson
skall gå upp i talarstolen och tala om vilka skälen egentligen är till att han
motsätter sig att vi får en kostnadsberäkning av handelsrestriktionerna.
Anf. 148 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Det är angeläget att slå fast frihandelns betydelse, inte bara
att det är en pragmatisk och av den ekonomiska verkligheten nödvändig ef-
tergift, utan att frihandeln har en betydelse av det slag som skisserats i reser-
vation nr 1. Den har nämligen sin betydelse gentemot regeringen och för
regeringen i det förhandlingsarbete och det internationella umgänge som vi
ständigt befinner oss i. Frihandeln är inte bara en fråga om materiella förde-
lar, som dessutom ifrågasätts av vissa av dem som här i kväll har hållit anför-
anden, utan frihandeln rör någonting mer än materialismen, nämligen en
möjlighet att lägga grunden för en fredlig samverkan.
Det är viktigt att detta får prägla svensk politik i alla olika sammanhang.
Det är viktigt i de nu pågående GATT-förhandlingarna. Och om dessa
G ATI'-förhandlingar inte når sitt mål, är det inte minst viktigt att slå fast att
frihandeln är värd mycket av politiska uppoffringar, detta just på grund av
att dess betydelse går utöver den ekonomiska.
Det är också för att internt, i den svenska debatten, kunna slå fast den
materiella betydelsen som vi har förenat oss i en reservation om nödvändig-
heten av och det angelägna i att kostnadsberäkna svenska handelshinder.
Om Lennart Pettersson möjligen känner att det när det gäller frihandelns
betydelse är som att slå in en öppen dörr, gäller det i så fall att knuffa in
socialdemokraterna. Men i fråga om kostnadsredovisningen är den dörren
faktiskt fortfarande stängd.
En av de kanske viktigaste uppgifterna för svensk samhällsdebatt under
90-talet är att inom alla olika områden och inför de hot om olika typer av
handelsbegränsningar som ständigt förs fram, visa på vad de samhällsekono-
miska kostnaderna faktiskt innebär. Jag tror att den svenska livsmedelsde-
batten har fått sig många knuffar framåt tack vare att vi nu börjar tala om
kostnaderna. Jag tror också att det jordbrukspolitiska beslut som fattades i
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
137
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
138
våras hade god nytta av detta och att även den framtida debatten kommer
att ha god nytta av det.
Detsamma gäller inom samhällslivets alla andra områden. Varför inte gå
med på detta, Lennart Pettersson?
Anf. 149 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Lennart Pettersson talade om att kollapsen i öster möjligtvis
hade varit en nyttig lektion när det gäller frihandelns betydelse och betydel-
sen av att avvika från ett statsstyrt system. Jag hoppas att han inte menade att
miljöpartiet har visat någon som helst sympati för detta system. Självfallet är
systemet i öster, det statskapitalistiska systemet, en skräckvision för oss. Det
har det alltid varit, eftersom det för det första är extremt storskaligt och för
det andra är extremt energislösande. Dessa två kriterier har i och för sig varit
tillräckliga för att vi skall avvisa systemet. Att det dessutom har varit extremt
odemokratiskt har ytterligare övertygat oss om det.
Men detta betyder inte att man utan vidare skall svälja det privatkapitalis-
tiska systemet i alla dess yttringar. Vad jag har försökt få fram i debatten i
dag är att det finns flera sidor på samma mynt.
Naturligtvis har Sverige haft stor nytta av frihandeln, och naturligtvis le-
der, som Gunnar Hökmark säger, internationell handel till fredlig samver-
kan, till kontakter mellan människor, osv. Men detta betyder inte att det är
fråga om ett system som står över all kritik.
Jag noterar att Lennart Pettersson inte har tagit upp de problem jag har
nämnt, nämligen den storskaliga strukturen, människors extrema beroende
och att denna struktur i sin tur tenderar att få makt över staterna, så att man
inte vet vem som egentligen styr utvecklingen.
Jag har förstått att tidigare uttalanden från regeringen om att miljöfarliga
produkter skall undvikas inte kan gälla längre. Regeringen har ju redan i
förhandlingarna om EES-avtalet sagt att man accepterar EGs samtliga reg-
ler, möjligen med vissa tidsbegränsade undantag.
Det är väl självklart att vi inte kan acceptera asbestbelägg. Vi vill heller
inte se dem på lång sikt, även om vi slipper dem under några år.
När det gäller exporten av sprit har jag talat om att statliga företag bör
upphöra med sin export av sprit. När det gäller statliga företag har faktiskt
svenska staten en viss makt att styra.
Anf. 150 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vet inte om det beror på den nära stundande julhelgen att
enigheten om utrikeshandeln blir allt större ju längre kvällen lider. Det är i
varje fall en tilltalande enighet om principerna. Jag tycker att vi har anled-
ning att vara stolta över om vi får en så bred uppslutning som möjligt kring
huvuddragen i svensk utrikeshandeln. Det är alltid en styrka.
Lennart Pettersson talade om inskränkningar i frihandeln och nämnde då
att vi reservanter ville snäva in. Samtidigt kommer Lennart Pettersson se-
nare i sitt anförande tillbaka till att man får tänka på modifieringar när fri-
handeln står i konflikt med olika mål, exempelvis sysselsättning och miljö.
Han sade att om man renodlar frihandeln in absurdum, kan den komma i
konflikt med miljömål.
Detta är precis vad vi från centerns sida har sagt. Vi måste därför i större
utsträckning beakta miljöaspekterna också i samband med handelspolitiska
frågor. Den senare delen av Lennart Petterssons anförande tyder på en viss
tillnyktring och en ökad förståelse för de synpunkter som vi från centerns
sida har framfört inte bara här i dag, utan även under många tidigare år. Frå-
gan är bara var Lennart Pettersson sätter smärtgränsen vad det gäller miljön
och vissa avarter i vår handel.
Jag vill till dem som i denna debatt har ifrågasatt om vi i centern står för
reservation 2 säga att vi menar allvar med denna. Den bygger i sin helhet på
en motion från centerpartiet, som för resten har undertecknats av mig själv,
och jag står självfallet fast vid den motionen. Handeln måste vara ett av
många medel för att skapa ett fungerande samhälle. Om nu vissa inte känner
sig hemma i det sällskap som centern befinner sig, får väl vederbörande mäla
sig ut. Jag vidhåller i varje fall reservation nr 2.
När det gäller beräknade kostnader för de delar av handeln som här varit
uppe till debatt, vill jag bara påpeka att SPK, NO och kommerskollegium
har bevakningsuppgifter på detta område och kan beräkna kostnaderna. Det
har också kommit ett antal rapporter från SPK, och det finns anledning att
man tittar på dem.
När det gäller kostnaderna för konsumenterna finns det också anledning
att titta på vad kostnaderna för koncentrationen medför på vissa områden
med nära nog monopol. Jag tänker på byggmaterielbranschen där avsakna-
den av konkurrens medför ökade kostnader som det finns anledning att se
på.
Anf. 151 LENNART PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! När man lyssnar till Hadar Cars och Gunnar Hökmarks repli-
ker får man intrycket att de väldigt gärna vill mucka gräl men egentligen inte
har så mycket att slåss med. Ni slår in öppna dörrar med de exempel ni tog
från tekopolitiken.
När det gäller frågan om huruvida utskottet borde bifallit en motion med
en begäran om kostnadsberäkningar för handeln på områden som är avskär-
made från frihandeln - framför allt på jordbruksområdet, antar jag - kan
bara konstateras att vi i detta land har en mer fri import av tekoprodukter än
i stort sett varje annat land i Västeuropa, och det gäller även länder utanför
Europa. Det vore nog betydligt bättre om Hadar Cars försöker övertyga
sina partivänner i andra länder om behovet av en liberal tekopolitik än att
han försöker läxa upp socialdemokraterna i detta land.
Vi har här återigen en konflikt mellan frihandeln och andra mål. Socialde-
mokraterna har självfallet under lång tid vidtagit åtgärder mot en ohämmad
tekoimport, och det har vi länge gjort av regionalpolitiska skäl i ganska gott
samförstånd med andra partier, t.o.m. folkpartiet. Men steg för steg avveck-
lar vi nu dessa restriktioner, och ganska snart tar vi steget till en full frihandel
på detta område. Då borde man väl vara glad, fru talman, i stället för att
gräla.
När det sedan gäller kostnadsberäkningarna är detta ett motionsjippo som
man naturligtvis kan blåsa upp eller hålla nere på den förhållandevis mo-
desta nivå som det här är fråga om. Utskottsmajoriteten konstaterar, att
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
139
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
SPK har möjlighet att göra och också gör dessa beräkningar, och det kan
man gott fortsätta med. Det är en del i den fortgående opinionsbildningen
kring olika samhällsfrågor i vårt land. Vi socialdemokrater anser att det är
angeläget att dessa frågor kommer fram, men vi vill inte göra någon speciell
beställning av denna anledning. Det är ganska självklart att konsumenterna
tjänar på frihandel, men det finns också nackdelar som vi måste ta hänsyn
till. Vi anser att SPK skall fortsätta att göra dessa beräkningar, och det be-
hövs ingen speciell påtryckning för detta.
Fru talman! Jag vill slutligen bara konstatera att det självfallet skulle vara
mycket intressant att diskutera med Lars Norberg om vad en alltmer integre-
rad värld baserad bl.a. på frihandel långsiktigt betyder för uppkomsten av
multinationella företag osv. Men det är en helt annan debatt, och den har vi
tyvärr inte tid att föra i ett replikskifte.
Anf. 152 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Jag tolkar Lennart Pettersson så, att han anser att jag tillsam-
mans med andra liberaler varit framgångsrik att övertyga den svenska social-
demokratin om tekorestriktionernas fördärvlighet och söker min hjälp att
övertyga omvärlden om detta. Jag skall gärna hjälpa till med det.
Jag är däremot litet bekymrad över att Lennart Pettersson kallar en viktig
reservation från folkpartiet och moderaterna för ett jippo. SPK kan i dag
inte redovisa kostnaderna för konsumenter, utländska exportörer och andra
till följd av t.ex. den svenska tekopolitiken under senare år. Det vore mycket
värdefullt om vi kunde utveckla ett system för att få fram sådana redovis-
ningar. Det skulle vi ha nytta av i de sammanhang där vi bör övertyga om-
världen om frihandelns fördelar.
Fru talman! Jag fick genom en kollega alldeles nyss en rapport om hur det
står till i GATT-förhandlingarna. Den kom uppenbarligen i 19.30-nyhe-
terna. Vi befinner oss i en näst intill dramatisk epok där herrar Mitterrand
och Kohl möts i kväll i Paris, såvitt jag förstod, för att se om det skall gå att
rädda dessa förhandlingar. Man har väntetid till kl. 12.00 i morgon. Har man
då inte kunnat komma någon vart, är risken alldeles påtaglig att GATT-för-
handlingarna efter alla dessa år bryter samman.
För oss i folkpartiet är det oerhört centralt att i ett sådant här ögonblick
kunna säga att Sverige måste fortsätta att fullfölja en politik för ökad frihan-
del oberoende av vad som nu kan komma ut av GATT-förhandlingarna. Som
jag underströk i mitt första anförande, blir EG ännu viktigare för oss och
Sverige ännu viktigare för EG om så skulle ske.
Jag vill bara säga något enda ord om våra reservationer när det gäller ex-
port av tobak och alkohol. Vi i folkpartiet har inte sagt att man skall förbjuda
en sådan export. Det vi säger är att den skall ske på villkor med hänsyn till
dessa varors speciella karaktär som står i överensstämmelse med vad vi
själva i vårt land bedömer som rimliga marknadsföringsvillkor. Vi vet att
Världshälsoorganisationen har uttalat sig om snusets farlighet och att man
inom den europeiska gemenskapen inför en mycket restriktiv politik. Ar det
då, tycker Lennart Pettersson, angeläget att det svenska Tobaksbolaget för-
söker vidga sin marknad i fattiga länder, där denna kunskap inte är utbredd?
140
Vore det inte rimligt att vi i de här sammanhangen tog ett större socialt an-
svar?
Anf. 153 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! När det gäller reservation nr 1 är det så att det är av värde
att riksdagen gör ett uttalande om frihandelns betydelse som går längre än
majoriteten velat göra. Det har ett värde inför de förhandlingar som nu förs
och som Hadar Cars refererade till. Men det har också ett värde inför fort-
satta EG-förhandlingar och inför våra förhandlingar med de östeuropeiska
länderna att Sverige är ett land som med kraft sluter upp bakom frihandeln
just därför att den har betydelse långt utöver det materiella. Jag vill faktiskt
hävda att många av inläggen i denna kammare i kväll understryker betydel-
sen av att vi visar att frihandel inte bara är en praktisk eftergift åt vad som
sker i vår omvärld, utan den är någonting som Sverige aktivt, varmt och med
hög trovärdighet avser att slåss för i olika internationella sammanhang.
När det gäller reservationen om beräkning av kostnader för handelsre-
striktioner vill jag säga att det också handlar om att utveckla en metodik och
att tillföra den svenska samhällsdebatten ett sätt att diskutera frågan om han-
delshinder som saknas, på det vis som anförs i motionerna.
Låt mig sedan, apropå frihandel och de olika motsatsställningar som Len-
nart Pettersson ibland har varit inne på, säga att frihandel inte är något olag-
lighetens system, utan frihandel ger möjlighet att bygga upp ett samman-
hängande system med åtaganden och rättigheter för de olika länderna som
innebär att det inte blir fråga om den starkes rätt gentemot den svage utan
att alla länder i frihandelssystemet har en likvärdig position. Det gör det
möjligt att införa gemensamma regler för att bekämpa miljöproblem eller
handlägga andra frågor som måste kunna hanteras. Det är inom dessa sys-
tem som man har kunnat hantera sådana frågor, inte bara för att frihandel
materiellt ger dessa fördelar utan för att man kan bygga upp ett gemensamt
regelsystem. Alternativet är att de starka handelsnationerna tvingar på de
svaga handelsnationerna en typ av handelsvillkor som just står i strid med de
viktiga mål som gäller också för svensk samhällsutveckling och som Lennart
Pettersson ibland litet tveksamt - jag är inte säker på hur mycket han menar
med det - anför står i motsatsställning till frihandeln.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
Anf. 154 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Problemen med statskapitalism och privatkapitalism och de
strukturändringar och maktförhållanden som inträder om dessa system får
verka har vi inte tid att diskutera i korta replikskiften, sade Lennart Petters-
son. Det håller jag naturligtvis med om. Men det värsta är att det finns ett
behov av en sådan diskussion och att det sällan blir tillfredsställt.
I mitt särskilda yttrande beträffande konsekvenserna av handelshinder pe-
kar jag på att man behöver ha klara papper på bordet när det gäller handels-
hinders betydelse, men man behöver minst lika väl få andra konsekvenser
av frihandeln utredda, även negativa konsekvenser. När mellanölet avskaf-
fades i Sverige började Pripp att exportera den produkten och den tekniken
till andra länder, t.ex. sätta upp bryggerier i Zaire. Därmed ökade alkoholis-
men i centrala Afrika betydligt. När man förbjuder asbest i industriländerna
141
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Utrikeshandel
142
gör de firmor som exporterar asbest - t.ex. firmor i Canada, där man har
stora asbestfyndigheter - intensiva ansträngningar för att finna nya markna-
der för sin produkt, som det heter. Det finns därför all anledning att se över
vad frihandel leder till och kritiskt granska den.
Jag tar för givet att man i enhetsakten inom EG 1985 talade om att man
inte skall ta några miljömässiga risker - sådant talar man alltid om i högtid-
liga sammanhang. Sådant talade socialdemokraterna om i den gångna valrö-
relsen, sådant talar regeringen om i varje regeringsdeklaration. Men när det
kommer till fjällnära skogar eller till praktiken inom EG - där man säger att
friheten för varor och tjänster kommer att leda till upp till 50 % ökning av
lastbilstrafiken med de miljöproblem som det medför - tycks man inte vara
så bekymrad. Man måste se på båda sidorna av myntet. Det tycks Sverige -
dvs. de stora partier som är företrädda här i riksdagen - i dag ha svårt att
göra.
Anf. 155 LENNART PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! När man lyssnar på Hadar Cars i den här debatten får man
närmast intrycket att det är Sverige som saboterar GATT-förhandlingarna,
som nu uppenbarligen är inne i ett dramatiskt skede, i Bryssel. Det är så att
Sverige driver på. Sverige är en av de ledande frihandelsnationerna. Den
svenska regeringen är en socialdemokratisk regering med socialdemokratisk
målsättning att ytterligare bygga ut frihandeln. Vi tycker att vi har mycket
liten anledning att dra på oss kritik från folkpartiets sida i det avseendet. Vi
tycker, som jag har sagt i andra sammanhang, snarare att Hadar Cars och
Gunnar Hökmark har betydligt större anledning att läxa upp bl.a. partivän-
ner i andra länder, som befinner sig på direkt kollisionskurs när det gäller att
utvidga frihandeln.
När det gäller kostnadsberäkningarna vill jag säga att SPK visst gör arbets-
insatser på det området. För något år sedan fick vi en mycket intressant ana-
lys av hur mycket billigare konfektion vi skulle kunna få här i landet för en
barnfamilj om man tog bort alla restriktioner på tekoområdet. Det är själv-
fallet en viktig information, men det är inte en fullständigt information. Man
får även andra effekter om man liberaliserar, som vi nu har gjort på tekoom-
rådet. Det blir omställningsproblem i Sjuhäradsbygden, och det blir problem
för äldre arbetare. Bilden är inte enbart rosenröd. Det är därför vi under
lång tid tillsammans med andra länder har haft restriktioner på det området.
Jag emotser nu en motion till nästa års riksdag från folkpartiets sida där
man exempelvis kräver en beräkning av vad nuvarande jordbrukspolitik kos-
tar oss. Det skulle vara utmärkt att få en sådan på bordet. Jag tror att man
då skulle kunna konstatera att det inte enbart är kostnadsaspekterna av en
sådan politik som det är intressant att belysa utan även miljöeffekter, natur-
effekter, sysselsättningseffekter, regionala effekter och mycket annat. Jag
vidhåller min uppfattning att det ni motionsvägen begär bara är en partiell
analys. Den måste kompletteras. Den är därför snarare jippobetonad än ett
försök till en allvarlig analys av de här frågorna. I bästa fall kan den leda oss
en bit på vägen.
Förste vice talmannen anmälde att Hadar Cars anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 156 TORGNY LARSSON (s):
Fru talman! Anledningen till att jag har begärt ordet är utskottets behand-
ling av de motioner som väckts om svenskt alkoholexport och om marknads-
föringen av svenska alkoholdrycker utomlands.
I en av motionerna sägs bl.a. att Sverige internationellt sett har gott rykte
för sin hälsovård, sjukvård och socialvård. Detta gäller inte minst de insatser
som gjorts för minskat bruk av alkohol. Men detta goda rykte äventyras ge^
nom exportsatsningarna när det gäller dessa varor. Man säger i motionen att
dessa satsningar är ett uttryck för svensk dubbelmoral. Sverige har gentemot
Världshälsoorganisationen åtagit sig att minska alkoholkonsumtionen med
25 % fram till år 2000.
Då skriver utskottet att Sverige bäst främjar de berörda skyddsintressena
genom att i olika internationella sammanhang verka för gemensamma rikt-
linjer för försäljning och marknadsföring av alkoholdrycker. Detta är natur-
ligtvis bra och det är naturligtvis också nödvändigt att vårt land agerar i inter-
nationella sammanhang. Men detta står ju inte i motsatsförhållande till be-
hovet av en svensk översyn av riktlinjerna för alkoholexporten. Det är fel
att ställa dessa båda intressen mot varandra. Jag delar den uppfattning som
kommer till uttryck i reservation 11 om behovet av en översyn av de svenska
riktlinjerna.
När det gäller marknadsföringen utomlands av svenska alkoholdrycker
ligger det en hel del i den argumentation som har framförts i de motioner
som tar upp denna fråga.
Fru talman! Jag har inget yrkande, men jag kände ett behov av att få mar-
kera tnin uppfattning, inte minst mot bakgrund av att jag när det i morgon
blir dags för votering inte har möjlighet att närvara här i kammaren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)
21 § Ersättning för inkassokostnader
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
199O/91:NU11 Ersättning för inkassokostnader.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)
22 § 1989 års internationella avtal om jute och juteprodukter
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU13 1989 års internationella avtal om jute och juteprodukter
(prop. 1990/91:13).
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
1989 års internatio-
nella avtal ont jute
och juteprodukter
143
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
1989 års internatio-
nella avtal om jute
och juteprodukter
Anf. 157 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Den jutepolitiska debatten är inte någon av de största debat-
terna i den svenska riksdagen, men likväl finns det några principiella ord att
säga. Som framhålls i betänkandet har Sverige ett mycket begränsat intresse
för handelsutbyte med jute. Det är därför som kommerskollegium inte har
sett någon anledning för Sverige att ansluta sig till detta avtal. Det finns inte
några för Sverige relevanta handelspolitiska skäl att ansluta sig, utan det är
av litet vidare, principiella skäl som man ansluter sig. Det är därför befogat
att i principiella termer diskutera det relevanta i att vi ansluter oss till detta
avtal, som är ett led i en lång rad olika råvaruavtal.
Genom att denna typ av avtal fastställer priser skapar de ofta buffertar
och en illusion av stabilitet på marknaden, som i praktiken innebär att u-
länderna - som det ofta är fråga om - vilseförs. Detta leder till en felaktig
investeringsinrikning. När marknaden inte längre håller det som illusionen
har utlovat faller problemet tillbaka på de länder som är mest beroende av
dessa råvaror. Vi har runt om i världen kunnat se hur enskilda länder har
satsat hela sin ekonomiska framtidsinriktning på vissa råvaror, ofta livligt på-
hejade av en världsekonomi där man i avtal har stadfäst ett visst pris.
Fru talman! Det är vår uppfattning att man här bör inta en principiell håll-
ning till detta avtal. Som kommerskollegium har påpekat finns här inget
kommersiellt intresse för Sverige. Det principiella intresse som rimligtvis
måste ha motiverat regeringen att ingå detta avtal är av den arten att vi me-
nar att detta är felaktigt. Det är mot den bakgrunden som den reservation
som är fogad till betänkandet har tillkommit. Vi ser reservationen som ett
inlägg i den fortsatta debatten och hyser den förhoppningen att Sverige fram-
gent skall driva en politik även på detta område som vitsordar den fria han-
dels och marknadens förmåga att skapa en sund utveckling i u-länderna. Det
gör man inte genom att koncentrera sig på råvaror, utan genom att satsa på
en exportinriktad ekonomi som kan konkurrera inom många olika områden.
Fru talman! Av allmänna voteringstekniska skäl avser jag inte att yrka bi-
fall till denna reservation.
144
Anf. 158 LENNART PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag förstår mycket väl varför Gunnar Hökmark inte avser att
yrka bifall till reservationen och varför han vill diskutera denna fråga i princi-
piella termer. Skälet är helt klart att den motion som har väckts med anled-
ning av regeringens förslag om att Sverige skall erkänna 1989 års juteavtal
visar att man har missuppfattat vad som står i detta avtal. Man talar i motio-
nen om att det är fel att genom avtal manipulera priser och liknande. Nu
innebär inte detta juteavtal någon manipulation av priser, utan avtalet inne-
bär mera ett stöd för viss projektutveckling när det gäller detta område. Där-
med har också reservationen fått en helt annan lydelse, eftersom den nu
ändå tydligen skall vara en reservation, än det som har framförts i motionen.
Fru talman! I varje fall jag vill yrka bifall till hemställan i näringsutskottets
betänkande nr 13. Vi från näringsutskottet ställer oss alltså bakom regering-
ens förslag om att riksdagen bör godkänna detta avtal.
Gunnar Hökmark förde vidare ett allmänt resonemang som gick ut på att
dessa länder i stället för att sluta avtal av den här typen bör inrikta sig på
marknadsekonomi och satsa på export. Det kan vara intressant att höra vilka
tankar som ligger bakom Gunnar Hökmarks filosoferande på den här punk-
ten. Är det något som marknadsekonomin leder fram till när det gäller den
internationella handeln är det just till en specialisering de olika länderna
emellan. Denna specialisering innebär ju alldeles särskilda risker i nya eko-
nomier, typ u-länder.
Jag är övertygad om att det inte är planekonomi och liknande som har
gjort att man i vissa stater har specialiserat sig på t.ex. kakaoexport eller ju-
teexport. Dessa länder har ansett att de haft fördelar på dessa områden. Det
är snarare marknadsekonomin som har drivit på och orsakat att det har blivit
en alltför ensidig ekonomi. Detta ger ytterligare uttryck för den komplexitet
som finns här när det gäller att få i gång utveckling i olika länder, vilka spän-
ningar och vilka problem som uppkommer inom ramen för en internationell
marknadsekonomi när utvecklade länder med full kraft inom frihandelns
ram möter underutvecklade länder med mycket få marknadsfördelar. Detta
kan också utgöra en ytterligare belysning av den tidigare diskussionen som
vi förde om frihandelns i och för sig grundläggande välsignelse, men också
komplikationer när det rör sig om aktörer på en internationell marknad, ak-
törer som är oerhört ojämlika vad beträffar ekonomiska förutsättningar.
Fru talman! Detta var en liten utveckling närmast föranledd av Gunnar
Hökmarks filosoferande om marknadsekonomin inom ramen för det inter-
nationella handelsutbytet.
Med det anförda vill jag än en gång yrka bifall till hemställan i näringsut-
skottets betänkande nr 13.
Anf. 159 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Om det var mitt, som Lennart Pettersson kallade det, filosofe-
rande som ledde fram till Lennart Petterssons funderingar beklagar jag det,
eftersom det aldrig var min avsikt. Menar Lennart Pettersson verkligen att
ett avtal som för en viss råvara stabiliserar priset och skapar illusion av trygg-
het för det enskilda råvaruproducerande u-landet är ett avtal som underlät-
tar för det landet att övergå från att vara mindre koncentrerat till en råvara
i sin export till att sprida sin varuproduktion? De funderingarna är faktiskt i
allra högsta grad ohållbara.
Jag skulle vilja be Lennart Pettersson att litet närmare studera den utveck-
ling som vi kan följa i ett par latinamerikanska och asiatiska länder. Det är
när de har frigjort sig från sin råvaruinriktning i exporten och från import-
substitutionen som de har fått möjlighet till mångfald i sin export. Så länge
de trodde att priserna på koppar, kakao, rågummi osv. för alltid var givna
kunde de hålla uppe den egna illusionen av att man inte skulle tvinga fram
en fri export och import, utan att man i stället skulle kunna förlita sig på den
råvara som dominerade landets ekonomi. Under 70- och 80-talet skapade
detta nästintill katastrofer för en stor del av dessa u-landsekonomier. När
ett par av dem gick ifrån denna ekonomiska inriktning har vi fått se några
ekonomiska under, framför allt i länder i Asien men även i ett par andra
länder som tidigare har tillhört tredje världen.
Jag beklagar den socialdemokratiska gruppen om mitt filosoferande ledde
till Lennart Petterssons funderingar, eftersom de var till skada för socialde-
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
1989 års internatio-
nella avtal om jute
och juteprodukter
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
1989 års internatio-
nella avtal om jute
och juteprodukter
mokratin. Det kanske inte är någon stor skada för borgerligheten och ej hel-
ler för reservationen. Jag vill gärna hålla fram innehållet i reservationen som
ett utmärkt resonemang. Man må kalla det filosoferande.
Anf. 160 LENNART PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag inser nu att Gunnar Hökmark knappast har några mera
grundläggande ekonomiska kunskaper, men den debatten kan vi föra i ett
annat sammanhang. Jag betackar mig för den typ av påhopp som Gunnar
Hökmark försökte komma med i sitt inlägg.
Låt mig bara konstatera, Gunnar Hökmark, att det avtal som vi nu disku-
terar inte handlar om prismanipulationer och prisstabiliseringar där bety-
dande tveksamhet kan råda. Det handlar om en annan typ av avtal. Det
handlar om projekt för att utveckla jute och juteprodukter. Låt oss få det
helt klarlagt att det är det som det är fråga om. Därmed kan inte avtalet ha
den skadliga inverkan som Gunnar Hökmark försöker göra gällande i sitt
inlägg.
Man kan i och för sig diskutera om det är bra eller dåligt och om det har
någon större betydelse. Från näringsutskottet sida har vi velat markera att
vi tycker att det kan vara rimligt att regeringen skriver på det.
Om vi skall ta en diskussion om vilka krafter som styr den internationella
handeln mellan i-länder och u-länder är det helt klart att om marknadskraf-
terna får verka så driver det fram en hög grad av specialisering. Jag har pekat
på de problem som kan uppkomma i en sådan relation för u-länder som har
ganska svaga möjligheter att utveckla olika specialiteter. De har ofta en in-
riktning, det kan vara på kakao, juteprodukter, bomull eller något annat.
De får då signaler från marknadsekonomin om att de skall utveckla detta.
En mängd aktörer verkar i den riktningen. Det föreligger betydande risker.
De ekonomiska under som Gunnar Hökmark vill peka på i Asien och på
andra håll är exempel på stater som från början inte har haft ett ensidigt be-
roende av vissa råvaror. De har lättare kunnat bryta sig loss.
Jag tror att Gunnar Hökmark får revidera sin något aningslösa ekono-
miska uppfattning när det gäller handeln mellan i-länder och u-länder.
Anf. 161 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag vill låta det vara en öppen fråga vem som står för anings-
lösheten här.
Det är det som står i reservationen som Lennart Pettersson har anledning
att bemöta. Det resonemanget ledde sedan Lennart Pettersson vidare till
andra funderingar, som jag bemötte i min andra replik.
Jag vill nog ändå insistera på att många av dessa länder tidigare var råvaru-
beroende. Det var när de frigjorde sig från detta råvaruberoende som de
också fick förutsättningar för en bredare export. Det har också lett till deras
framgång. Det är bara att studera de länder som har varit framgångsrika
bland tredje världens ekonomier. Man kan också studera de länder bland
tredje världens ekonomier som inte har varit framgångsrika. Förlitandet till
en eller ett par enskilda råvaror har i praktiken kommit att hämma deras
utveckling.
146
Anf. 162 LENNART PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! Det vore en fördel om vi kunde komma överens om att kon-
kretisera oss litet.
Jag tror att de problem som vissa länder har haft när det gäller att utveckla
sin ekonomi och bryta ensidigheten och beroendet av ett visst råvaruområde
inte har hängt samman med att de har utvecklat produktionen av denna rå-
vara med planekonomiska medel, utan att de har arbetat med att planmäs-
sigt bredda sig på andra områden utan att lyckas. De länder som inte har haft
mycket bestämda fördelar har kunnat börja med litet mera jämlika förutsätt-
ningar över ett bredare fält. De har därför kommit loss lättare.
På det ena eller andra sättet har de råvaruberoende länderna, som ofta
har byggts upp under en kolonialtid, fått en lättare start-men de har hamnat
i en återvändsgränd. Oavsett om de har varit planekonomiskt styrda eller
om de har styrts genom impulser utifrån har de haft en svår situation. Den
lever de fortfarande med. Jag tror att de är mycket dåliga exempel på att det
ena eller andra systemet skulle vara bra för dem. I bägge fallen har ett ex-
tremt råvaruberoende varit till nackdel för dem.
Tredje vice talmannen anmälde att Gunnar Hökmark anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 163 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Jag vill bara påpeka att Gunnar
Hökmark tidigare i ett inlägg här i kammaren har talat om fredlig samverkan
såsom ett önskvärt inslag i handelsutbytet. Jag tror att de människor i de
fattiga länderna som producerar jute upplever att avtalet som stöder deras
forsknings- och utvecklingsverksamhet är ett utslag av i-världens vilja till
fredlig samverkan och att det är uppskattat i dessa länder.
Vidare vill jag framhålla att jute är ett naturmaterial, som vi har anledning
att uppmuntra. Alternativen torde vara konstfibermaterial framställda på
petroleumbas. Det förekommer säkert vissa miljöproblem i produktionen.
Materialet jute bör vi ingalunda ringakta.
Att dessa länder kan behöva diversifiera sin produktion tror jag gärna.
Det är tydligen både Gunnar Hökmark och Lennart Pettersson överens om.
Jag vill också instämma i den synpunkten. Men jag tror inte att det faktum
att man säger nej till ett sådant avtal t.ex. hjälper Bangladesh att diversifiera
sin produktion
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)
23 § Tillfällig försäljning
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU14 Tillfällig försäljning (prop. 1990/91:17).
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
147
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
Anf. 164 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Kvällens final ägnas ett betänkande som handlar om rege-
ringens förslag att tillfällighandeln i princip skall bli fri.
Jämfört med nuvarande lag om tillfällig handel är det nya lagförslaget ett
steg i rätt riktning. En 15 år gammal byråkratisk, krånglig, godtycklig och
konkurrenshämmande lag liberaliseras. och de svenska konsumenterna kan
glädja sig åt en portion glasnost på handelns område.
Det nya lagförslaget innebär en klar förbättring. Det erkännandet vill jag
ge den i dag något sargade socialdemokratiska regeringen, som inte är bort-
skämd med beröm från vår sida. Men tyvärr orkade inte regeringen ända
fram.
Vi moderater vill nå ända fram till avregleringsloppets målsnöre. De för-
såtliga orden ”i princip" ligger bakom den reservation som moderata sam-
lingspartiet och folkpartiet har fogat till detta betänkande. ”1 princip” visar
sig nämligen betyda att det fortsättningsvis skall kunna ställas krav på sär-
skilt tillstånd för tillfällig försäljning av livsmedel, kläder och skor i de kom-
muner där kommunpolitikerna vill förhindra fri konkurrens inom dessa va-
ruområden.
De myndigheter som har som uppgift att i konsumenternas intresse be-
vaka konkurrens och prissättning har i sina remissvar ifrågasatt behovet av
fortsatt reglering. Näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och konkur-
rensverk och kommerskollegium anser, liksom vi reservanter, att regerings-
förslaget går i rätt riktning men att man borde ta steget fullt ut.
Att kräva tillstånd för viss tillfällig handel med varor är ett onödigt ingrepp
i näringsfriheten. I avsikt att skydda glesbygden från utslagning av affärer
motverkas konkurrens, förnyelse och prissänkningar. Det gagnar inte konsu-
menterna.
Kommunförbundet förväntar sig att ett relativt stort antal kommuner
kommer att utnyttja lagens möjligheter att reglera handeln. Kommunernas
ökade arbetsbelastning bedöms bli så omfattande att kommunerna behöver
längre tid för förberedelse innan lagen träder i kraft.
Vi som förespråkar avreglering ser inga skäl att skjuta på tidpunkten för
lagens ikraftträdande. Om riksdagen beslutar att släppa handeln fri, befriar
vi kommunerna från en onödig arbetsbörda. Det ser vi som en välgärning.
När det gäller kommunernas verksamhetsområde kan det finnas anled-
ning att aktualisera en del socialistiska styrinstrument på varuhandels-
området som vi moderater har kritiserat vid tidigare riksdagsdebatter.
Kommunpolitiker har ju genom plan- och bygglagen och varuförsörjnings-
planer givits befogenheter att styra och reglera handelns marknadsmekanis-
mer på ett sätt som klart motverkar konsumenternas intresse att få tillgång
till ett rikt utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt.
Konkurrensen ute i kommunerna beskärs ofta till förmån för den redan
etablerade handeln men till nackdel för konsumenterna.
Kommunpolitikernas vittgående befogenheter och möjligheter att i detalj
reglera och styra den fasta handelns villkor är inslag av planhushållningska-
raktär som bör utmönstras ur den svenska lagstiftningen.
I en marknadsekonomi är det konsumenterna som skall styra utvecklingen
148
inom handeln genom att fritt välja varor, tjänster och inköpsställe. Fri före-
tagsetablering är en av marknadsekonomins viktigaste grundpelare.
Fri konkurrens och fri företagsetablering tjänar konsumenterna på. Ut-
över vad som krävs av miljö-, hälso- och ordningsskäl finns inget behov av
fortsatt reglering av den tillfälliga handeln.
På en punkt anser jag att vi i kvällens debatt bör göra en klar markering.
I utskottet aktualiserade Sveriges Köpmannaförbund den vilda gatuförsälj-
ning som försiggår exempelvis i Stockholms centrum i strid mot ordnings-
stadgan. I betänkandet finns några rader om gatuhandeln. För att få sälja
varor på allmän plats krävs tillstånd från polis enligt allmänna ordningsstad-
gan. Det kravet ifrågasätts inte. Brott mot ordningsstadgan måste beivras.
Ordningsstadgeutredningen har gjort en översyn av allmänna ordnings-
stadgan och lämnat förslag till en ny ordningslag. Ett betänkande är under
bearbetning, och en proposition är i antågande någon gång nästa år.
Det finns goda skäl att vi här och nu påtalar att de problem som finns kring
tillfällig gatuhandel måste beaktas i den fortsatta beredningen av en ny ord-
ningslag. Gatuhandeln har fått en sådan omfattning att det är befogat att
överväga om rätt till tillfällig handel på allmän plats skall kräva någon form
av registrering.
Vi moderater anser att det måste skapas ett system som i konkurrenshän-
seende så långt som rimligen är möjligt likställer fast etablerad handel och
systematiskt genomförd gatuhandel. När propositionen om ny ordningslag
ligger på riksdagens bord bör förslag i denna riktning finnas med. Jag hoppas
att även andra partier gör en liknande markering i kvällens debatt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 165 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Regeringens proposition om tillfällig handel är ett avregle-
ringsförslag. Det välkomnar vi i folkpartiet liberalerna. Men precis som
Karin Falkmer sade, har regeringen inte haft kurage nog att gå hela vägen
utan flyttar bara fotterna fot om fot, så att säga. Det är denna halvhjärtade
gärning som vi kritiserar.
Generellt sett skall inte tillstånd krävas för tillfällig handel. Det är rege-
ringens första grundtes i propositionen. Så långt är vi överens. Men i nästa
andetag blir regeringen osäker och föreslår att det nog är bäst att kommu-
nerna ändå får möjlighet att införa tillståndsplikt för vissa tillfällen och va-
ror.
Propositionen - liksom det här betänkandet - förefaller mig att vara
ganska motsägelsefullt. Ibland pläderar man för en effektiv och fungerande
konkurrens som verkar för konsumenternas bästa. Utskottet skriver:
”Från konsumentsynpunkt är det viktigt att det finns tillgång till en god
kommersiell service.”
Utskottsmajoriteten anser också ”att den tillfälliga handeln bör avregleras
i möjligaste mån. För att konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud
av varor och tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med en
väl fungerande konkurrens inom handeln.”
Men sedan vänder socialdemokraterna helt om och tror plötsligt inte att
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
149
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
150
den fungerande konkurrensen kan gagna konsumenterna, om inte politi-
kerna är med och petar litet - och reglerar litet - i alla fall.
Tunga remissinstanser som näringsfrihetsombudsmannen, statens pris-
och konkurrensverk och kommerskollegium avråder regeringen från att an-
vända sig av viss tillståndsplikt. Men dem lyssnar socialdemokraterna inte
på.
Socialdemokraterna har, som man ofta tvingas notera, mycket svårt att
släppa gamla regleringstankar. Även om en del socialdemokrater numera
försöker att tänka i takt med tiden, så ser man lätt av enskilda motioner -
också i detta ärende - att många andra ledamöter i det socialdemokratiska
partiet sitter ohjälpligt fast i gamla ideologiska dogmer om centralstyrning
och planhushållning. Över huvud taget finns det en misstro mot andra kraf-
ter i samhället än de som politikerna har att hantera.
Jag vet inte hur många gånger jag har stått i denna talarstol och tvingats
konstatera detta faktum, om och om igen.
Politikerstyrning och regleringar, samhällsägt och samhällsstyrt. Politi-
kerna är alltid överlägsna och duktigare än vanliga människor och mark-
nadskrafterna. Den grundfilosofin tycks ni socialdemokrater ha oerhört
svårt för att släppa.
I reservationen från folkpartiet och moderaterna säger vi att det, utöver
vad som krävs av hälso- och ordningsskäl, inte finns något behov av reglering
av tillfällig handel. Den reservationen yrkar jag bifall till.
Däremot är vi helt överens när det gäller att stävja illojal konkurrens ge-
nom t.ex. skattebedrägerier. Att få bort anonymiteten genom uppgivande
av namn, adress och telefonnummer är ett sätt, som vi tillstyrker. Det kan
hända att man kan hitta fler sätt att förhindra direkt brottslighet. Det är vi
öppna för. Men att från början utgå från att de som sysslar med tillfällig han-
del är ekonomiska brottslingar tar vi avstånd från.
Beträffande gatuhandeln, den som exempelvis bedrivs på Drottninggatan
i Stockholm, vilken Karin Falkmer också nämnde, har vi gemensamt i ut-
skottet påpekat problemet. Vi inväntar en proposition till riksdagen, som är
utlovad till nästa år. Då får vi tillfälle att behandla och pröva den handelska-
tegorin, som alltså inte tas upp i dagens betänkande.
Herr talman! Det är alltså beträffande reservation 1 som vi tänker begära
votering.
Anf. 166 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Det är kommunernas uppgift att genom sitt ansvar för den
fysiska planeringen tillse att grunden finns för en väl fungerande kommer-
siell detaljhandelsservice i hela den egna kommunen. Det är ett ansvar som
kommunerna bör ha även i framtiden. Den fysiska planeringen är en gemen-
sam angelägenhet som samhället måste ha det yttersta ansvaret för. Det gäl-
ler detaljhandeln precis på samma sätt som t.ex. placering och förläggning
av industrier eller annan service, bostadsbyggande eller andra delar av den
fysiska planeringen. Därför tycker jag att det i grunden är fel, som modera-
terna och folkpartisterna resonerar i detta sammanhang, att frånta kommu-
nerna det ansvaret. Ingen skulle väl komma på tanken att frånta kommu-
nerna ansvaret för övrig fysisk planering. Detaljhandel ingår som en del i
den fysiska planeringen. Den servicen är en del av det som människorna be-
höver ha i sina bostadsområden precis på samma sätt som de behöver sjuk-
vård eller annan offentlig service.
Strukturen inom detaljhandeln går allt mer mot storskalighet och centrali-
sering med bl.a. ett ökat inslag av extern stormarknadshandel. Detta leder i
sin tur till ökade transportbehov och ökad bilanvändning. Konsekvensen blir
en ökad påfrestning på vår miljö, som samhället, vi alla gemensamt och kol-
lektivt, förr eller senare måste bära kostnaderna för. Fri konkurrens är bra,
men fri konkurrens betyder att man konkurrerar på lika villkor. Det betyder
att man också skall ta kostnaderna för det man förorsakar samhället genom
sin verksamhet. Att överlasta kostnader på samhällskollektivet som en an-
nan typ av handel får ta över är inte fri konkurrens.
Genom att plocka russinen ur kakan från den lokala detaljhandeln med
sina fasta kostnader kan t.ex. den tillfälliga handeln bli en bidragande och
förstärkande faktor i den pågående strukturförändringen. Så småningom,
när den lokala detaljhandeln slagits ut, blir det samhället som får gå in och
ta konsekvenserna i fråga om både service och miljö. Det är därför angeläget
att kommunerna, utan att därför självfallet behöva utöva något slags etable-
ringskontroll - det är inte en kommunal uppgift och skall aldrig vara - ges
vissa möjligheter att skydda den lokala handeln, som tar ett stort ansvar för
den permanenta närservicen, i motsats till den tillfälliga handeln och den ex-
terna stormarknadshandeln. Därmed tar man också ett ansvar för att hela
Sverige kan leva vidare med rimliga förutsättningar.
Det är skälet till att vi från centern förordar i vår reservation att den före-
slagna lagen - som i och för sig innebär en liberalisering i förhållande till
nuläget, något som vi välkomnar och tycker är bra - skall omfatta ett något
bredare sortiment än det som här föreslagits, allt i akt och mening att på så
sätt slippa ta kostnader för samhället i framtiden som uppkommer om den
lokala handeln slås ut.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 2. Samtidigt vill jag uttala mitt stöd
till Karin Falkmers uppfattning beträffande den mer eller mindre vilda gatu-
handel som pågår i ganska olikartade former. Jag tycker att det finns skäl,
precis som Karin Falkmer sade, att titta närmare på den. Men vi får tillfälle
att återkomma till det senare.
Anf. 167 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag sade ingenting om centern i mitt inlägg, men det kan
jag väl göra nu eftersom centerns representant kritiserade oss. Jag kan bara
beklaga, Roland Larsson, att centern går t.o.m. längre än socialdemokratin
när det gäller regleringsfrågorna i det här ärendet. Det stämmer dåligt,
tycker jag, med de marknadsekonomiska synpunkter som diskuterades i
samband med tidigare ärende här i kväll.
Kommunerna har ju faktiskt att fatta beslut om huruvida de skall ha torg-
handel eller inte. Det kan kommunerna besluta själva. Kommunen är inte
ålagd att lämna torgplats för torghandlare, utan kommunen kan själv besluta
om man vill ha torghandel i sin stad eller ej. Däremot finns ingen anledning
att ge kommuner befogenheter att kräva tillstånd av var och en som skall stå
där och sälja.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
151
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
Centern har tillsammans med socialdemokraterna genomdrivit plan- och
bygglagen, som ger politikerna ytterligare ett instrument att reglera och be-
stämma var butiker får etablera sig. Vi har kritiserat den många gånger och
tycker att den går för långt, men det är tydligen inte tillräckligt för centern.
Centern vill gå ännu längre. I folkpartiet liberalerna har vi en mycket större
tilltro till de köpmän som finns och som är etablerade. Vi tror att de klarar
konkurrensen. Där skall det marknadsekonomiska systemet naturligtvis fun-
gera. Det innebär inte att vi inte har en tilltro till den tillfälliga handeln. Vi
vill ha ett brett utbud, fri konkurrens och det fria spelrum som skall finnas.
Vi tycker att politikerna skall hålla sina fingrar borta från regleringar.
Anf. 168 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag hade hoppats att slippa gå i polemik med centerns repre-
sentant. men jag får göra det i alla fall.
Handeln behöver inte styras av kommunpolitiker. Det kommunala plan-
monopolet är ett inslag som inte hör hemma i en marknadsekonomi. Jag har
alls icke samma inställning som centerpartiet, som välsignar att kommunpo-
litikerna i detalj reglerar och styr detaljhandeln. Centern går ett steg längre
än socialdemokraterna när det gäller reglering av detaljhandeln, och även
jag beklagar det.
Anf. 169 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Det kan väl sägas att det finns en motsättning mellan ansva-
ret för den fysiska planeringen och det som kan uppfattas som inslag av eta-
bleringskontroll av den fria handeln. Jag är medveten om att det i praktiken
är svårt att dra dessa gränser. Jag hävdar med bestämdhet att kommunerna
måste ha ansvaret för den fysiska planeringen på detta liksom på alla andra
områden och att man inte kan isolera detaljhandeln och säga att denna inte
skall vara underordnad samman regler och bestämmelser som annat fysisk
planering. Detta sagt vad beträffar detaljhandeln och kommunernas ansvar
för den fysiska planeringen.
Den tillfälliga handeln och marknadskrafterna i det avseendet har inte
medverkat till att förbättra servicen på det sätt som här görs gällande, efter-
som samhället med olika åtgärder har utarmat stora delar av vårt land, vilket
medfört att den kommersiella servicen är mycket svag på många områden.
Vi vet alla att när den kommersiella servicen, affären, försvinner från byg-
den, då försvinner också litet av livsnerven i hela området. Därför är detta
en oerhört betydelsefull fråga.
I valet mellan att ytterligare stora delar av vårt land skulle dö ut i brist på
den här typen av kommersiell service och att man i viss mån håller tillbaka
den tillfälliga handeln, som kan komma att plocka russinen ur kakan för den
permanenta handeln, tycker jag att man bör vara beredd att ta detta lilla
problem - det är trots allt ett litet problem jämfört med de stora problem
som finns i glesbygden.
Jag vill poängtera att jag nu talar om typiska småorter, om den del av
landet där detta problem finns och inte om det stora kommunerna, där det
här inte är något problem. Man måste också kunna lita på att kommunerna
152
har vett och sans att tillämpa detta på ett sätt som är bra även ur konkurrens-
synpunkt.
Anf. 170 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker bara inte, Roland Larsson, att det är vår sak som
politiker att ta parti för den ena eller andra handelskategorin, att försöka
skydda den ena handelskategorin mot den andra. Såväl kommunalpolitiker-
nas som våra uppgifter är att skapa så goda förutsätttningar som möjligt för
handeln och för näringslivet. Sedan är det handelns och butikernas sak att
tävla om kunderna, och det skall de göra utan politikernas inblandning.
Anf. 171 KARIN FALMAR (m) replik:
Herr talman! Frihet för handeln gagnar konsumenterna. Det passar inte
med en reglering av handeln i ett marknadsekonomiskt system. Jag bor själv
i en mindre kommun, en sådan som Roland Larsson talar om. Om det kom-
mer en tillfällig försäljare till den kommunen, lockar han extra mycket folk,
som besöker även den redan etablerade handeln. Jag tror inte att det funge-
rar riktigt så som Roland Larsson tror. Det som gagnar konsumenterna även
i de små kommunerna är en ökad konkurrens om kunderna.
Anf. 172 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Vad vi nu talar om är faktiskt en avreglering i förhållandet
till i dag. Det innebär en betydande skillnad i förhållande till de byråkratiska
regler som för närvarande gäller. Att vi i centern tycker att man i någon mån
vid denna avreglering skall beakta den lokala handelns situation innebär inte
att vi på något sätt är emot denna avreglering.
Visst är det riktigt att konkurrensen gagnar konsumenterna. Men jag
tycker att ett villkor skall vara att konkurrensen sker på lika villkor. Om en
del av detaljhandeln skall bära kostnader som den andra delen inte har, är
det inte en riktig konkurrenssituation. Den lokala handeln har sina fasta
kostnader och kravet på att den skall fungera permanent år ut och år in. Där-
för sker inte konkurrensen med den tillfälliga handeln på lika villkor, för att
nu inte tala om de externa stormarknaderna, som medför att samhället så
småningom får ta kostnaderna för att sanera de miljöproblem och andra pro-
blem som dessa förorsakar. Jag tycker att kostnaderna i så fall skall bäras av
denna handel. Om så blir fallet kan vi helt och hållet ta bort dessa bestäm-
melser. Det måste ligga även i de andra borgerliga partiernas intresse att se
till att konkurrensen sker på lika villkor. Låt oss därför försöka komma fram
till regler som innebär att alla får bära samma kostnader för sin verksamhet.
Då kan vi helt och hållet ta bort dessa bestämmelser.
Anf. 173 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Det har fogats två reservationer till det här betänkandet.
Bakom reservation nr 1 står moderaterna och folkpartiet, som inte tycker
att regerings förslag om avreglering av tillfällig handel går tillräckligt långt.
Jag vill understryka att det är lagen om tillfällig handel som vi nu behandlar,
eftersom torghandeln helt plötsligt har dykt upp i debatten. Denna regleras
av lagen om torghandel, och i denna lag föreslås nu inga ändringar.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
153
11 Riksdagens protokoll 1990191:39
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
154
I reservation nr 2 anför centern tvärtom, att man tycker att lagförslaget
går för långt, och man vill ha fler varor reglerade.
Detta tyder väl på att majoriteten har hamnat rätt, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag och avslag på reservationerna.
Syftet med regeringens proposition är att skydda konsumenterna - inte
den ena eller andra formen av handel. Utgångspunkten är att en fri konkur-
rens ligger i konsumenternas intresse och att ingripanden mot tillfällig han-
del bara skall göras när denna på grund av sin speciella karaktär kan ha nega-
tiva effekter ur konsumentsynpunkt. Det understryks också att ingripandena
inte skall vara mer långtgående än vad som motiveras av konsumentintres-
set.
Två speciella aspekter har ansetts särskilt viktiga för konsumenterna. Det
måste finnas regler som gör att konsumenterna kan spåra försäljare för re-
klamationer och dylikt. På den punkten är vi i utskottet helt överens.
Det framhålls också att konsumenter, främst i glesbygd, skall garanteras
tillgång till kommersiell service med viktiga basvaror. Man har i det här fallet
begränsat sig till livsmedel, kläder och skor.
Ingripanden mot den tillfälliga handeln skall kunna göras endast i de fall
när varuförsörjningen i ett område utsätts för störningar. Det måste väl vara
rimligt att kommuner som har stora svårigheter att hålla i gång den sista affä-
ren kan skydda denna mot de problem som en helt fri tillfällig handel kan
föra med sig. Många av dessa affärer har glesbygdsstöd; samhället betalar
för att affärerna skall kunna hållas i gång. Inte har väl konsumenterna någon
fördel av att den sista butiken slås ut av en tillfällig handel med ett mycket
begränsat sortiment t.ex. en korvförsäljare som kommer med korv i baksätet
på bilen någon gång i veckan. En sådan tillfällig handel kan ta bort den sista
möjligheten för den fasta butiken att hålla i gång.
Däremot kan jag inte se något skäl att ta med ytterligare varugrupper i
skyddet. En möbelaffär t.ex. som inte kan tåla trycket från tillfällig handel
kan förmodligen inte ha ett sortiment som i längden är tillräckligt för kund-
kretsens behov.
En avvikelse från propositionen har utskottet gjort. Det gäller ikraftträ-
dandedatum. Utskottet anser att kommunerna bör få ett par månader på sig
att förändra sina rutiner, och vi föreslår att lagen skall träda i kraft den 1 april
i stället för vid årsskiftet.
När det sedan gäller vad som skall finnas i den väntade propositionen om
ordningsstadgan nöjer jag mig, liksom Gudrun Norberg och Roland Lars-
son, med att hänvisa till vad som står i betänkandet. Jag kan inte se att det
finns skäl till ytterligare beställningar från regeringen i det fallet.
För övrigt tror jag att vi helt har klarat ut positionerna i den här frågan.
För egen del avslutar jag därför den här debatten med att säga god natt till
herr talmannen, till personalen och till de ärade kammarledamöter som fort-
farande finns här i kammaren.
Anf. 174 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Det här förslaget är faktiskt, glädjande nog, ett steg i rätt
riktning, som jag tidigare har sagt. Den lag som finns och den lilla rest av
reglering som finns kvar skall utvärderas om tre år. Det är min bestämda
förhoppning att vi vid den utvärderingen kan stryka resterande tillstånds-
krav. Jag är nämligen övertygad om att det skulle göra varken till eller från
för glesbygdsbutikernas del.
Glesbygdsbutiker och butiker i mindre kommuner har ofta mycket högre
priser på sina varor än vad affärer i närliggande kommuner har. Därför gör
invånarna sina veckoinköp i storköpsaffärer, vilket inte förbättrar glesbygds-
butikernas möjligheter.
Kanske gör invånarna, om en tillfällig försäljare då och då lockar dem att
stanna kvar i sin kommun, sina inköp i den butik som finns på orten.
Jag tror att det kan vara dags att avsluta dagens debatt, för jag tror inte
att vi kommer längre i diskussionen. Jag vill bara säga att jag är övertygad
om att fri konkurrens och etableringsfrihet på handelns område är det som
gagnar svenska konsumenter var i landet de än bor.
Anf. 175 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Det är kanske dags att säga god natt och att gå hem, eftersom
vi tydligen inte riktigt vet vad vi diskuterar.
Socialdemokraternas talesman Inga-Britt Johansson säger att det inte
handlar om torghandel. Men jag instämmer inte i det, utan jag håller mig till
det som står i propositionen:
"Lagen är tillämplig på all s.k. tillfällighetshandel, oavsett om den bedrivs
i lokaler eller liknande utrymmen som utnyttjas vid enstaka tillfällen eller
för kortare tid, från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som
har ställts upp utomhus eller genom kringföring. Till skillnad från lagen om
tillfällig handel” - alltså den gamla - ”är den nya lagen alltså tillämplig även
i fråga om torghandel, marknadshandel samt handel som sker på mässa och
liknande.”
Om socialdemokraterna inte ens vet vad det är för handel som vi diskute-
rar tycker jag att den här debatten kan avslutas - det är ju meningslöst att
fortsätta debatten.
Anf. 176 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Med anledning av det senaste inlägget måste jag, trots att
jag redan sagt god natt, begära ordet för att säga följande. Faktum är att för
att bedriva torghandel måste kommunen besluta att det skall finnas ett torg
som det kan bedrivas handel på, och det är en helt annan sak.
Anf. 177 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Det är precis vad jag har sagt tidigare i en replik till Roland
Larsson. Kommunen har att bestämma om det skall finnas någon torghandel
över huvud taget på torget. Det handlar alltså om att kommunen har rätt att
bestämma om någon plats skall upplåtas. Om kommunen bestämmer sig för
att upplåta plats, regleras handeln av de bestämmelser som föreslås i den här
propositionen och av lagen om tillfällig handel.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 december.)
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Tillfällig försälj-
ning
155
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
156
24 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:61 Ändrade regler för bidrag till avhjäl-
pande av fukt- och mögelskador i småhus
1990/91:Bol6 av Knut Billing m.fl. (m)
1990/91:Bol7 av Agne Hansson m.fl. (c)
1990/91 :Bol8 av Siw Persson (fp)
25 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 5 december
1990/91:113 av Lars Norberg (mp) till industriministern om statliga mono-
pol:
I den allmänna marknadsekonomiska yra som dominerar dagens debatt
om den ekonomiska verksamheten är frågan om monopol ett alltför sällan
diskuterat problem. Vi har visserligen en Näringsfrihetsombudsman och ett
Konsumentverk, och de klagar över att de har alltför svaga medel till sitt
förfogande för att komma till rätta med prisöverenskommelser och annan
monopolitisk verksamhet.
Staten har sedan gammalt varit starkt engagerad inom området för så kal-
lade naturliga monopol, vilka också kallas tekniska monopol eftersom de
grundar sig på ett tekniskt förhållande som gör att konkurrens svårligen kan
upprätthållas i längden. Sannolikheten att en konkurrent exempelvis skulle
vilja anlägga en konkurrerande kraftledning parallellt med en redan existe-
rande är ytterst låg. Därtill kommer att det allmänna förmodligen skulle för-
söka att förhindra ett sådant företag som ju skulle leda till onödig markför-
störing m.m.
Det utmärkande för tekniska monopol är också att konkurrens på det tek-
niska området ganska säkert resulterar i att konkurrenter slås ut och ett före-
tag kvarstår som segrare och med monopol.
Innehavaren av ett naturligt monopol kan emellertid lätt förfalla till en ur
kundernas synpunkt ohemul prispolitik samtidigt som han - i avsaknaden av
effektiv konkurrens - kanske försummar teknikutveckling och effektivitet.
Sedan gammalt har därför det allmänna sökt kontrollera sådana monopol. I
Sverige har det vanligen skett genom statligt eller kommunalt ägande. Där-
för har vi ett statligt vägnät, järnvägsnät, telefonnät, högspänningsnät etc.
På samma sätt har vi kommunala VA-nät, och eldistributions- och fjärrvär-
menät.
Detta är nu inte enda skälet till att staten och kommunen har velat äga
naturliga monopol. Det har också funnits ett annat ideologiskt skäl att ha
kontroll på prissättningen. Man har velat utjämna kostnaderna för medbor-
garna så att de som av lyckliga omständigheter har kommit att ligga nära
centrum av nätet får subventionera kostnaderna för dem som befinner sig i
periferin.
Planerna på att ombilda Vattenfall till aktiebolag aktualiserar dessa frågor.
Vattenfall är ett monopolföretag när det gäller högspänningsnätet liksom i
vissa kommuner när det gäller detaljdistribution. Vattenfall är dessutom
prisledande när det gäller elkraft och bildar där tillsammans med några få
andra kraftföretag ett oligopol där reell konkurrens egentligen ej förekom-
mer.
Inom industridepartementets område finns anvancerade planer på att
bygga upp ett nytt tekniskt monopol i form av ett fossilgasnät genom det del-
vis statsägda företaget SwedeGas.
Tidigare har man använt sig av affärsverksformen för att ge staten, respek-
tive kommunen tillräckligt inflytande och för att ge allmänheten tillräcklig
insyn. Nu tycks denna politik ha övergivits. Samtidigt har regeringen vid
flera tillfällen deklarerat att den på statliga aktiebolag endast ställer kravet
att de skall arbeta på marknadens villkor - givetvis inom lagarna - och ge
god utdelning på statens kapital.
Om dessa principer tillämpas på företag som innehar naturliga monopol
bortfaller det allmännas möjlighet att kontrollera såväl taxesättning som ef-
fektivitet samt utjämning mellan olika brukare av företagets tjänster.
Riksdagens ledamöter har nyligen tillställts ett brev av Televerkets gene-
raldirektör som på ett intressant sätt belyser det dilemma som kan uppstå.
Det gäller en kopia av ett brev från Televerket till Kinnevikskoncernen som
handlar om samtrafikavgifter för mobiltelefoner. Televerket eftersträvar ju
också ombildning till aktiebolag.
Televerket säger dels att man aldrig har haft monopol på telenätet i Sve-
rige och säger sig välkomna konkurrens vilket skulle kunna ske via Banver-
kets fiberoptiska nät. Envar torde inse det orimliga i att kunna åstadkomma
en reell konkurrens när det gäller det totala telenätet. Några rader längre
ned framhåller Televerket också mycket riktigt att ett ”sammanhållet tele-
nät” har betraktats som en väsentlig nationell tillgång. Av tekniska skäl kan
vi nog förvänta oss att denna tillgång torde bestå för överskådlig tid.
Slutligen framhåller Televerket att ”Det är regering och riksdag som yt-
ter', har att ta ställning till vilken avvägning som skall gälla mellan regional-
politiska och andra mål för prissättningen.”
Ovanstående är en god illustration av motsättningen mellan viljan att inte
vara ett monopolföretag och att i realiteten vara det. Det tycks grassera en
formlig feber bland de statliga affärsverken att ombilda sig till aktiebolag. Så
har ju redan skett när det gäller FFV. Det är förståeligt att verksledningarna
eftersträvar aktiebolagsformen som radikalt minskar möjligheten för riksda-
gen till insyn och ger betydligt större frihet för finansiella transaktioner m.m.
Riksdagen har ju också redan på regeringens förslag avhänt sig en stor del
av möjligheterna att kontrollera affärsverkens investeringar.
Mina frågor blir då:
Vilken politik avser regeringen i fortsättningen driva när det gäller statliga
företag som är innehavare av naturliga monopol?
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
157
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
158
Hur skall regionalpolitiska och fördelningsmässiga hänsyn tas om mono-
polföretagen ombildas till aktiebolag?
26 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 4 december
1990/91:277 av Ylva Annerstedt (fp) till utrikesministern om Sudan:
Sedan militärkuppen i Sudan 1989 har Amnesty International rapporterat
om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i hela landet. Rapporterna
talar speciellt om övergreppen mot läkare och sjuksköterskor som hålls iso-
lerade utan möjlighet till komunikation med omvärlden.
En mängd arresteringar och fängslande utan rättegång har också drabbat
politiker, fackföreningsaktiva och advokater.
Civilbefolkningen i södra Sudan utsätts för ofattbara lidanden för att de
motsätter sig den islamiska fundamentalistregeringens försök att införa mus-
limsk lag. Regelrätta bombningar utförs i byarna i söder och både FN:s per-
sonal och medicinsk personal på andra sidan gränsen hindras från att tran-
sportera sårade.
Det är mycket tyst om förhållandena i Sudan. Mot den bakgrunden vil jag
ställa följande fråga till utrikesminister Sten Andersson:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta med anledning av rapporterna om
övergreppen mot de mänskliga rättigheterna?
den 5 december
1990/91:278 av Ann-Cathrine Haglund (m) till statsrådet Göran Persson om
grundskoleundervisningen:
Enligt uppgift får grundskolans elever inte den undervisning som läropla-
nen föreskriver. Särskilt illa är det i ämnena samhällskunskap och religions-
kunskap. Bristerna gäller även delar av den naturvetenskapliga undervis-
ningen.
I maj rapporterade forskare att det i vissa klasser knappast ges någon un-
dervisning i religionskunskap och samhällskunskap på mellanstadiet.
Det är inte rimligt att det i en obligatorisk skola finns sådana brister i un-
dervisningen som här påtalats. Elever och föräldrar har ingen reell möjlighet
att påverka situationen.
Vilka åtgärder avser skolministern vidta för att alla elever skall få den un-
dervisning de har rätt att få enligt läroplanen?
1990/91:279 av Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern
om dispens från kravet på taxameter:
Taxibilar skall enligt lag vara försedda med s.k. taxameter. Enligt uppgift
kommer även ”limousinebilar”, dvs. sådana som enbart sysslar med t.ex.
körning av passagerare från och till flygplatser till ett i förväg bestämt pris
att tvingas installera taxameter till en dryg kostnad (30 000/40 000 kronor),
utan att densamma kommer till användning.
Är statsrådet beredd medverka till att hyrbilar typ SAS Limousine och
som inte går i taxitrafik slipper installera taxameter?
1990/91:280 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om ekono-
miskt stöd till politiskt parti:
Socialdemokraterna har beslutat att inte acceptera kollektivt anslutna
medlemmar då risken var stor att riksdagen skulle förbjuda nämnda anslut-
ningsform.
Trots att kollektivanslutningen nu slopats har Kommunals avdelning i
Malmö bestämt att, i syfte att även fortsättningsvis ekonomiskt stödja social-
demokraterna, till Malmö Arbetarkommun betala 40:- medlem/år fr.o.m.
1991. Pengarna tas från fackföreningsavgifterna.
Medlemmarna har ingen möjlighet att reservera sig och tvingas betala till
ett parti man kanske inte sympatiserar med!
Är statsrådet beredd medverka till åtgärder så att inte någon, mot sin vilja,
tvingas ekonomiskt stödja ett politiskt parti man inte sympatiserar med?
1990/91:281 av Margitta Edgren (fp) till socialministern om donation av or-
gan för transplantation:
Huddinge sjukhus, transplantationskirurgiska kliniken har börjat distri-
buera donationskort. Syftet är att människor på ett enkelt sätt kan tala om
att de är villiga eller inte villiga att donera sina organ.
Jag tycker det är ett bra initiativ, som borde spridas till alla medborgare.
Detta har självfallet inte ett enskilt sjukhus råd att göra på egen hand. Dess-
utom ligger det, menar jag, i statens intresse att medborgarna får upplysning
om de möjligheter som finns att ge sin vilja till känna.
Min fråga är:
Ämnar socialministern ta initiativ till att bredda verksamheten och kanske
ge ekonomiskt stöd initialt, på sätt som ger alla medborgare samma möjlig-
heter att få tala om vad man vill med sina organ efter döden?
1990/91:282 av Margitta Edgren (fp) till statsrådet Erik Åsbrink om identi-
tetsbyte:
En enhetschef vid länsskattemyndigheten i Stockholm har lämnat medgi-
vande till identitetsbyte efter en ansökan av den s.k. obducenten i det ak-
tuella målet om styckmord. Beslutet JO-anmäldes av en privatperson. JO
har efter genomgång av handlingarna sagt att enhetschefen fattat beslut på
alltför lösa grunder. Jag kan inte låta bli att jämföra med de svårigheter som
möter t.ex. en kvinna som behöver identitetsbyte på grund av att hon förföljs
av tidigare make/sambo.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
159
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Min fråga:
Vilka slutsatser drar statsrådet av JOs prickning för framtida beslut av
samma karaktär?
1990/91:283 av Gunnar Hökmark (m) till statsrådet Maj-Lis Lööw om bal-
ters möjligheter att få visum till Sverig :
Ett av det viktigaste bidragen det svenska samhället kan ge de baltiska
folken i deras strävanden till självständighet är att underlätta kontaktska-
pande över Östersjön. Inom samhällslivets alla områden är förmodligen
kontakter, kunskaper och överföring av know how det som tillsammans med
en utvecklad samhörighetskänsla med Västeuropa kan betyda mest för bal-
terna. Mot den bakgrunden är det beklagligt att det i dag för många balter
upplevs som lättare att få utresetillstånd ur Sovjetunionen än att få visum till
Sverige. Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet följande:
Avser regeringen att vidta åtgärder för att underlätta för balter att få visum
till Sverige?
1990/91:284 av Ulla Orring (fp) till jordbruksministern om försöksanstalten
Röbäcksdalen:
Vid Norrlands lantbruks försöksanstalt, Röbäcksdalen i Umeå, finns 13
olika avdelningar med ca 100 anställda. Avdelningarna har emellertid i sin
tur olika huvudmän och fungerar därför självständigt utan administrativ
samverkan.
Åtta avdelningar sorterar t.ex. under Sveriges lantbruksuniversitet men
där finns även Statens utsädeskontroll, Statens lantbrukskemiska laborato-
rium, Statens maskinprovningar, Svalöf AB och Svensk Torvforskning.
Samtliga enheter utom Statens utsädeskontroll och Svensk Torvforskning
har ställt sig bakom önskemål om att bilda en stiftelse. Syftet är att åstad-
komma en mer samlad organisation och ett utökat regionalt samarbete. Stif-
telsen skulle även avsevärt förbättra möjligheterna för Röbäcksdalen att bli
ett centrum för norrländsk lantbruksforskning.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga:
Kommer statsrådet att verka för att en stiftelsebildning tillkommer?
1990/91:285 av Karin Wegestål (s) till kommunikationsministern om förebyg-
gande av olyckor i Öresund:
Öresund är en av världens mest trafikerade farleder. Områdena på båda
sidor om sundet bebos av sammanlagt nära tre miljoner människor. En sjö-
olycka skulle kunna få katastrofala följder, särskilt vid transport av farligt
gods. Detta skulle kunna förebyggas om berörda myndigheter kunde inta
skärpt beredskap under passagen.
Vilka möjligheter har samhället att kräva besked av handelsfartyg när de
fraktar farligt gods genom Öresund?
160
27 § Kammaren åtskildes kl. 21.35.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3§ anf. 19 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 55 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 98 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 132 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.57,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 22 § anf. 162 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Vid protokollet
BENGTTÖRNELL
/Gunborg Apelgren
161
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
Onsdagen den 5 december
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Förnyad bordläggning................................ 1
Meddelande om samlad votering........................... 1
3 § Vårdnad och umgänge............................... 1
Lagutskottets betänkande LU13
Debatt
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Bengt Harding Olson (fp)
Martin Olsson (c)
Elisabeth Persson (v)
Elisabet Franzén (mp)
Gunilla Andersson (s)
Lennart Andersson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Kjell Dahlström (mp)
Beslut fattades efter 10 §
4§ Ändring i lagen om internationell järnvägstrafik............ 45
Lagutskottets betänkande LU14
Debatt
Elisabet Franzén (mp)
Stig Gustafsson (s)
Beslut fattades efter 10 §
5 § Ändrade kassakravsavgifter........................... 47
Finansutskottets betänkande FiU5
Debatt
Rune Rydén (m)
Lisbet Calner (s)
Beslut fattades efter 10 §
6 § Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1989/90. . . 49
Finansutskottets betänkande FiU6
Beslut fattades efter 10 §
7 § Ändringar i allemanssparandet......................... 49
162
Finansutskottets betänkande FiU7
Debatt
Rune Rydén (m)
Lars De Geer (fp)
Carl Frick (mp)
Roland Sundgren (s)
Ivar Franzén (c)
Beslut fattades efter 10 §
8 § Uppbörden av tillfällig arbetsmiljöavgift.................. 51
Finansutskottets betänkande FiU9
Beslut fattades efter 10 §
9 § Deklarations- och kontrollfrågor i anslutning till skattereformen,
m.m............................................ 52
Skatteutskottets betänkande SkU3
Debatt
Hugo Hegeland (m)
Görel Thurdin (c)
Carl Frick (mp)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Beslut fattades efter 10 §
10 § Ändringar i vägtrafikskattelagen........................ 58
Skatteutskottets betänkande SkU5
Debatt
Karl-Gösta Svenson (m)
Görel Thurdin (c)
Gösta Lyngå (mp)
Kjell Nordström (s)
Beslut................................................ 63
Lagutskottets betänkande LU13
Lagutskottets betänkande LU14
Finansutskottets betänkande FiU5
Finansutskottets betänkande FiU6
Finansutskottets betänkande FiU7
Finansutskottets betänkande FiU9
Skatteutskottets betänkande SkU3
Skatteutskottets betänkande SkU5
11 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 29
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
november........................................ 65
Utbildningsutskottets betänkande UbU2
Näringsutskottets betänkande NU2
Näringsutskottets betänkande NU8
Beslut om samlad votering................................ 65
12 § Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.............. 66
Justitieutskottets betänkande JuU5
Debatt
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Lars-Erik Lövdén (s)
Beslut fattades efter 17 §
13 § Teleavlyssning m.m..................... 71
Justitieutskottets betänkande JuU6
Debatt
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Britta Bjelle (fp)
Beslut fattades efter 17 §
163
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
14 § Fastighetsdomstolar, m.m............................. 75
Justitieutskottets betänkande JuU7
Debatt
Birgit Henriksson (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Göran Magnusson (s)
Beslut fattades efter 17 §
15 § Uppskjutande av ikraftträdande av vissa ändrade bestämmelser
om motorredskap och traktorer, m.m................... 80
Trafikutskottets betänkande TU8
Beslut fattades efter 17 §
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under kväl-
len) ............................................ 80
16 § Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m........ 80
Trafikutskottets betänkande TU9
Debatt
Tom Heyman (m)
Rune Johansson (s)
Rune Thorén (c)
Roy Ottosson (mp)
Kenth Skårvik (fp)
Beslut fattades efter 17 §
17 § Lagstiftning till följd av beslutet om en ny regional statlig förvalt-
ning ............................................ 84
Bostadsutskottets betänkande BoU5
Debatt
Agne Hansson (c)
Margareta Gard (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Eva Zetterberg (v)
Claes Roxbergh (mp)
Magnus Persson (s)
Rune Thorén (c)
Beslut................................................ 100
Justitieutskottets betänkande JuU5
Justitieutskottets betänkande JuU6
Justitieutskottets betänkande JuU7
Trafikutskottets betänkande TU8
Trafikutskottets betänkande TU9
Bostadsutskottets betänkande BoU5
Beslut om samlad votering................................ 101
18 § Lotterifrågor....................................... 101
164
Kulturutskottets betänkande KrU8
Debatt
Lars Ahlström (m)
Margareta Fogelberg (fp)
Stina Gustavsson (c)
Anders Nilsson (s)
Göthe Knutson (nt)
Beslut fattades efter 19 S
19 § Minerallagstiftning m.m............................... 107
Näringsutskottets betänkande NU7
Debatt
Karin Falkmer (m)
Lars De Geer (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Mats Lindberg (s)
Beslut................................................ 120
Kulturutskottets betänkande KrU8
Näringsutskottets betänkande NU7
Beslut om uppskjuten votering............................. 121
Ajournering........................................... 121
Återupptagna förhandlingar............................... 121
20 § Utrikeshandel...................................... 122
Näringsutskottets betänkande NU9
Debatt
Gunnar Hökmark (m)
Hadar Cars (fp)
Per-Ola Eriksson (c)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Lennart Pettersson (s)
Torgny Larsson (s)
Beslut skulle fattas den 6 december
21 § Ersättning för inkassokostnader........................ 143
Näringsutskottets betänkande NU11
Beslut skulle fattas den 6 december
22 § 1989 års internationella avtal om jute och juteprodukter...... 143
Näringsutskottets betänkande NU13
Debatt
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Pettersson (s)
Lars Norberg (mp)
Beslut skulle fattas den 6 december
23 § Tillfällig försäljning.................................. 147
Näringsutskottets betänkande NU14
Debatt
Karin Falkmer (m)
Gudrun Norberg (fp)
Roland Larsson (c)
Inga-Britt Johansson (s)
Beslut skulle fattas den 6 december
24 § Bordläggning...................................... 156
Prot. 1990/91:39
5 december 1990
165
Prot. 1990/91:39 25 § Anmälan om interpellation
5 december 1990 1990/91:113 av Lars Norberg (mp) om statliga monopol..... 156
26 § Anmälan om frågor
1990/91:277 av Ylva Annerstedt (fp) om Sudan........... 158
1990/91:278 av Ann-Cathrine Haglund (m) om grundskoleun-
dervisningen................................... 158
1990/91:279 av Sten Andersson i Malmö (m) om dispens från
kravet på taxameter.............................. 158
1990/91:280 av Sten Andersson i Malmö (m) om ekonomiskt
stöd till politiskt parti............................ 159
1990/91:281 av Margitta Edgren (fp) om donation av organ för
transplantation................. 159
1990/91:282 av Margitta Edgren (fp) om identitetsbyte...... 159
1990/91:283 av Gunnar Hökmark (m) om balters möjligheter
att få visum till Sverige........................... 160
1990/91:284 av Ulla Orring (fp) om försöksanstalten Röbäcks-
dalen ......................................... 160
1990/91:285 av Karin Wegestål (s) om förebyggande av olyckor
i Öresund..................................... 160
166
gotab 97438, Stockholm 1991