Protokoll
1990/91:35
Meddelande om ändrad sammanträdestid måndagen den 3 december
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag får meddela att kammaren sammanträder för interpellationssvar på
måndag den 3 december kl. 11.00.
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 23 november.
2 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:58 bil. 2 till justitieutskottet
i övrigt till socialutskottet
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
28 november
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU4,
NU6, NU10 och NU18 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 34).
Näringsutskottets betänkande NU4
Mom. 1 (regeringens lagförslag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Per-Ola Eriks-
son och Håkan Hansson - bifölls med acklamation.
Mom. 2 (särskilda riskkapitalfonder)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Per-Ola Eriks-
son och Håkan Hansson - bifölls med acklamation.
1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Mom. 3 (rätt för fondandelsägare att utse styrelseledamöter i fondbolag)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 138 för reservation 4 av
Hadar Cars m.fl.
Mom. 4 och 5
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU6
Mom. 1 (ett spritt enskilt ägande i näringslivet)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 129 för reservation 1 av
Per Westerberg m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (samhälleligt inflytande över livsmedels- och läkemedelsindu-
strierna)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 17 för reservation 5 av
Rolf L Nilson.
Mom. 9 (miljöriktig råjärnsframställning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Rolf L Nilson -
bifölls med acklamation.
Mom. 10 (stålindustrins ägarstruktur och inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 17 för reservation 7 av
Rolf L Nilson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 11 (Saab-Scanias projekt SAAB 2000)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Lars Norberg-
bifölls med acklamation.
Mom. 14 (främjande av svenskt hantverk)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Roland Lars-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 21 (utvecklingsfond med ekologisk inriktning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 22 (livscykelspecifikation)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 34 för reservation 16 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (produktkoncession)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 26 (svenska företags miljöansvar i utlandet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av Lars Norberg-
bifölls med acklamation.
Mom. 27 (företags miljöredovisningar)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 34 för reservation 21 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU10
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 34 för reservationen av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Näringsutskottets betänkande NU 18
Utskottets hemställan bifölls.
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att socialutskottets betänkanden SoU8, SoU3,
SoU6 och SoU7 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
4 § Statsbidrag till personalkooperativ barnomsorg
FöredrogS .
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU8 Statsbidrag till personalkooperativ barnomsorg (prop.
1990/91:38).
Anf.2 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Det har gått lång tid sedan propositionen om statsbidrag till
personalkooperativ utlovades, och det kanske har en logisk förklaring, efter-
som det flera gånger i de fråge- och interpellationsdebatter vi har haft här i
kammaren har framkommit att statsrådet Bengt Lindqvist egentligen inte
anser att detta är en särskilt angelägen reform. Man kan också om man läser
propositionen få uppfattningen att förslaget har tillkommit främst på grund
av personalsituationen. Den är bekymmersam, eftersom det är svårt att be-
hålla personal inom den kommunala barnomsorgen.
Detta ideologiska motstånd är också en förklaring till att statsbidraget till
personalkooperativ har omgetts med så många restriktioner att det egentli-
gen inte har blivit så mycket kvar. Bristen på barnomsorgsplatser medför att
kraven på att regeringen skall uppfylla sina löften om barnomsorg till alla
blir stora. Av den anledningen är socialdemokraterna beredda att släppa
fram förslag som man tidigare har sagt nej till.
Att förslaget om personalkooperativ skulle ha tillkommit på grund av att
föräldrarna skall få flera alternativ att välja mellan, tror jag inte på. Socialde-
mokraterna har aldrig varit intresserade av att föräldrar skall bestämma vem
som skall vårda och fostra deras barn.
Vårt skäl till att vi under lång tid har drivit kravet på rättvisa statsbidrag
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
|
Prot. 1990/91:35 29 november 1990 |
till alla former av barnomsorg, oavsett huvudman, är att vi anser att det är |
rarnas val.
|
Statsbidrag till per- |
Att vi också har föreslagit att statsbidrag skall utgå även till personaldrivna En förutsättning för att få statsbidrag enligt betänkandet är att verksam- En ideell förening - som t.ex. ABF, Unga örnar och Friluftsfrämjandet - Personaldrivna daghem får inte heller alltid drivas i den form ägarna öns- De barn som skall vistas i ett personaldrivet daghem skall tas ur barnom- Jag vet vad socialdemokraterna kommer att säga, nämligen att segrege- Omkring detta betänkande finns verkligen många frågor att ställa. Vad är Orättvisorna kan faktiskt inte bli större än vad de är i dag, med köer och |
|
4 |
Man misstänker nästan att alla restriktioner som omger dagens förslag har |
tillkommit dels därför att ni av ideologiska skäl egentligen inte alls vill lägga
fram denna proposition, dels därför att ni önskar att det inte skall uppstå så
många nya personaldrivna daghem, så att ni sedan kan säga: Vad var det vi
sade? Det finns inget intresse för detta! Den debattmetoden har vi råkat ut
för flera gånger här i kammaren.
Nu säger socialdemokraterna att det 1993 skall finnas barnomsorg till alla.
Det är efter valet, så det kan tyckas vara ofarligt att nu lova detta. Med ett
fortsatt kommunalt monopol som medför brant stigande kostnader, kommer
inte kommunerna att ha råd att erbjuda denna form av barnomsorg, som är
den i särklass dyraste och som dessutom inte ger någon valfrihet för familjen.
Utöver detta råder en djup orättvisa, eftersom en stor del av familjerna ställs
åt sidan och inte får del av denna samhällsservice.
Häromveckan talade en tjeckisk ekonom i andrakammarsalen vid en sam-
mankomst ordnad av Sällskapet Politik och näringsliv. Han sade följande:
Den avgörande bristen hos alla socialistiska ekonomier samt monopolise-
rande offentliga sektorer är deras otillräckliga förmåga att främja och ut-
nyttja innovationer, anpassa sig till en förändrad verklighet och motstå över-
byråkratisering.
Det stämmer ganska bra på barnomsorgen i Sverige. Det heter från rege-
ringshåll att planerna är de rätta men att det råkar födas för många barn. Det
är därför som brister uppstår. Så försvarar man sig i ett plansystem. Vem
efterfrågar detta i dagens situation? Jag vill än en gång ställa frågan: Varför
får organisationer som ABF och Friluftsfrämjandet som driver daghem an-
ställa personal? Varför får inte två förskollärare göra detsamma?
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till den gemensamma borgerliga re-
servationen nr 1.
Anf. 3 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Vi vet alla att det mål som riksdagen år 1985 ställde upp om
full behovstäckning i barnomsorgen år 1991 inte kommer att uppnås. Det är
ett stort misslyckande för regeringen och socialdemokraterna, men det är
inte det mest allvarliga. Det allvarliga är hur detta drabbar barnfamiljerna.
De som får barnomsorg drar en vinstlott som de som drar en nitlott, och inte
får barnomsorg, får vara med om att betala.
Barn behöver för en bra uppväxt föräldrar som är tillfredsställda med sin
situation och som känner att de själva är med och väljer sin framtid. De
måste få välja hur de fördelar sin tid mellan arbete och att vara hemma med
barnen. Att tvingas till det ena eller andra valet ger missnöjda föräldrar, och
det är inte bra för barnen.
Bristen på barnomsorg har också konsekvenser för familjeplaneringen.
En del av förklaringen bakom att det i dag föds så många barn är att kvinnor,
i brist på barnomsorg, väljer att föda de barn de skulle vilja ha tätare än vad
som ursprungligen var planerat. När man ändå måste vara hemma, kan man
lika gärna skaffa sig de barn man har tänkt sig.
Om vi skall klara av att uppnå barnomsorgsmålet måste alla goda krafter
tas till vara. Då krävs en nyordning där statsbidrag utgår till all barnomsorg
som uppfyller de grundläggande kvalitetskraven. Detta har folkpartiet libe-
ralerna hävdat länge. Långsamt, långsamt tar regeringen och socialdemo-
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
kraterna steg i denna riktning. Föräldrakooperativen fick liksom de ideella
organisationerna så småningom statsbidrag för att driva daghem.
Nu tar man nästa lilla kliv och föreslår statsbidrag till alternativ barnom-
sorg i personalkooperativa daghem och fritidshem. De skäl man anger för
detta steg är viljan att underlätta utbyggnaden till full behovstäckning, att
skapa fler alternativ i barnomsorgen och att erbjuda utbildad personal ytter-
ligare en alternativ verksamhetsform. Men dessa skäl borde enligt folkpar-
tiet liberalernas mening ha initierat mycket mer långtgående åtgärder än
dem regeringen har föreslagit.
Folkpartiet liberalerna anser att alla goda krafter måste tas till vara. Det
kräver en nyordning där statsbidrag utgår till all barnomsorg som uppfyller
grundläggande kvalitetskrav. Vi anser t.ex. att det är fel att sätta upp så
snäva ramar för personal att driva daghem och fritidshem i egen regi som
regeringen gör. Man trasslar till det med begränsningar i form av krav på
handelsbolag och ekonomisk förening, och man finner aktiebolagsformen
oacceptabel. Självfallet måste medlemmarna i ett kooperativ fritt kunna
välja associationsform.
Det är också självklart att ett personalkooperativ skall kunna anställa yt-
terligare personal utan att dessa personer skall behöva ingå i kooperativet.
Genom att ställa upp regler som gör att personalkooperativet måste ta barn
ur den kommunala kön, lägger man en kall hand på möjligheten att driva
personalkooperativ med föräldrainsatser.
En annan regel säger att avgiften måste sammanfalla med den kommunala
avgiften. Detta förutsätter bl.a. en lokalkostnad som sammanfaller med
kommunens genomsnitt och att personalkooperativet skall bära kostnader
för t.ex. syskonrabatter. Om vi skall få fart på utbyggnaden måste förbehål-
len bort. Värna i stället om kvaliteten, kreativiteten och initiativkraften.
Det är obegripligt att ideella föreningar skall kunna driva daghem och fri-
tidshem men inte svenska kyrkan, detta på grund av svenska kyrkans for-
mella ställning. Sådant borde gå att undanröja om viljan finns.
Om sedan bostadsföretag vill bygga och driva barnstugor, anser vi i folk-
partiet liberalerna att de skall få göra det och att man inte skall behöva
krångla till det och kalla sig föräldrakooperativ. Det finns ju föräldrar som
av olika skäl inte har möjlighet att engagera sig i ett kooperativ. Att då göra
en papperskonstruktion för att tillgodose statsbidragsreglerna är rent stöt-
ande.
Regeringens regler lägger hinder i vägen för bildandet av barnomsorgs-
företag. Man säger att barnomsorg inte får drivas i uppenbart vinstsyfte. Mot
detta finns starka invändningar. Ordvalet är inkonsekvent, och tankegången
suddig. All barnomsorgspersonal arbetar mot betalning och vill naturligtvis
få så bra betalt som möjligt. I den meningen drivs all barnomsorg i uppenbart
vinstsyfte.
Ännu mer absurt blir det när regeringen vill att personalkooperativ, i de
fall det är möjligt, skall vara ekonomiska föreningar, för vilka lagen ju säger
att de skall drivas i vinstsyfte. Därutöver ger reglerna fel syn på vad vinst är.
På en marknad där det finns alternativ och där intäkterna dessutom är mer
eller mindre givna, är vinst ett uttryck för kostnadseffektivitet. Därför måste
lex Pysslingen skrotas.
Det aviga i sådana här begränsningsregler visas också i det förhållandet att
vi har Pysslingen Förskolor AB, men för att komma runt statsbidragsreg-
lerna arbetar man för närvarande med arbetsledarentreprenader åt Nacka
och Stockholms kommuner.
Att det finns ett intresse bland föräldrar för enskilda alternativ inom barn-
omsorgen framgår inte minst av det pressmeddelande som socialstyrelsen
gick ut med i förrgår där det sägs att enskilda daghem och fritidshem fortsät-
ter att öka i antal. Var sjätte ny daghemsplats som kommunerna söker stats-
bidrag för är en plats i ett enskilt daghem. Det skulle bli ännu mer fart på
detta om man släppte de kvarvarande restriktionerna. Bort med restrik-
tionerna, och skapa en valfrihet. Föräldrar och personal är kompetenta nog
att ge en bra barnomsorg.
Folkpartiet liberalerna har yrkat på att riksdagen beslutar att som sin me-
ning ge regeringen till känna vad jag här anfört om statsbidrag till all barn-
omsorg som uppfyller de grundläggande kvalitetskraven och att svenska kyr-
kan måste få möjligheter att få statsbidrag för barnomsorg. De yrkandena
återfinns i den reservation om statsbidrag till barnomsorgen som mode-
raterna, centerpartiet och folkpartiet liberalerna står bakom. Jag yrkar bifall
till den reservationen.
Anf.4 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Det kan vara intressant att försöka se tillbaka på utveck-
lingen inom detta område och se vad som är orsaken till att det gått så lång
tid innan regeringen har kommit fram till detta förslag. Vi har skisserat detta
i några av de motioner som väckts.
För inte så länge sedan ansåg socialdemokraterna att det var självklart att
daghem och barnomsorg i andra former skulle bedrivas enbart i offentlig
regi. Steg två var när man för sex sju år sedan tillät föräldrakooperativ. Detta
har fått de effekter som beskrivits av föregående talare. Det kan vara ut-
märkt för dem som har förutsättningar att engagera sig i föräldrakoopera-
tiven. För andra finns inte alls denna möjlighet.Steg tre kommer nu när man
tillåter daghem som ägs och drivs av personal. Det här är en utveckling som
har tvingats fram dels av förändringar i den allmänna opinionen, dels av det
tryck som otvivelaktigt uppstår när man ser att löftet om full behovstäckning
fram till 1991 inte går att uppfylla. Jag tror också att det kommer ett tryck
från delar av det socialdemokratiska partiet, som i dag börjar flagna i det
ideologiska motståndet mot enskilt eller kooperativt drivna verksamheter
som alternativ till den offentligt drivna verksamheten.
Från centerpartiet ser vi självfallet denna proposition som ett steg i rätt
riktning. Det är ytterligare ett komplement, ett alternativ, som tas fram. Det
är därför synd att den i vissa avseenden är ofullständig och knapphändig.
Den snävar in de möjligheter att få valfrihet och ett större utbud än som el-
jest skulle kunna öppnas på bred front.
Det vore klargörande om vi i den här debatten fick ett besked från den
socialdemokratiske företrädaren om varför det har dröjt så länge innan man
kom fram till det tredje steget. Är det enbart av ideologiska skäl? Det bör
klargöras för den framtida utvecklingen på det här området.
Varför anser vi centerpartister att det är så viktigt att man får mångfald,
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
alternativ och flera driftsformer inom barnomsorgen? Jag tror att svaret är
givet. Det gäller inte bara på det här området utan allmänt när det är fråga
om små tjänsteföretag. Dessa är speciellt lämpliga för verksamheter där
kontakten med kunden - i det här fallet föräldrarna - och producenten är
betydelsefull. Om man inför alternativ blir man som producent beroende på
ett annat sätt än inom den offentligt drivna verksamheten av att det är en bra
verksamhet och att den håller hög kvalitet. Det lilla tjänsteföretaget är också
mera flexibelt inför förändringar. Vi vet att behovet på just det här området
förändras över tiden.
Det finns också möjlighet för förskolelärarna att förverkliga många av de
idéer som de har gått och burit på. Alla som har någon kommunal erfarenhet
vet att det är ganska trögt att kunna genomföra och förverkliga sådant i den
offentliga verksamheten. Det må gälla allt ifrån organisation av verksamhe-
ten till olika pedagogiska inriktningar. Här är tyvärr den kommunala verk-
samheten ofta ett hinder för genomförande av goda idéer. Det är inte alltid
så. Men det gäller i tillräckligt många fall för att man skall försöka undanröja
det. Jag tror att fler och fler inser att detta är ett lämpligt område för mång-
fald och alternativ.
Om vi får det förhållandet blir kommunens roll en helt annan än i dag.
Utöver att man fortfarande är en stor producent av dessa tjänster blir dess
roll av mer konsultativ art som stöd och rådgivare till föräldrar. Dessutom
skall man se till att kvaliteten upprätthålls. Det tycker vi är självklart.
Får man flera producenter får man totalt sett ett större utbud. Det är pre-
cis vad som behövs, inte bara för att målsättningen om full behovstäckning
år 1991 skall kunna uppfyllas utan sett i ett större makroekonomiskt per-
spektiv. Vi behöver ett större utbud av barnomsorg för att kunna få ett större
utbud av arbetskraft i Sverige. Därmed kan man få högre produktion och
större rörlighet som alla eftersträvar, och som inte minst regeringen pekar
på som ett mycket viktigt reformområde för framtiden.
Den här synen på kommunens roll betonar vi från centern utomordentligt
starkt i vårt förslag till nytt partiprogram.
Jag skall även säga några ord om betänkandet. Det finns tyvärr fog för
kritik i vissa avseenden, som vi har påpekat. Det gäller t.ex. anställningsför-
hållandet. Vem är uppdragsgivare resp, uppdragstagare i de personaldrivna
daghemmen? Är det kommunen eller föräldrarna? Enligt mångas uppfatt-
ning är förfogandet över platserna, kösystemet, i den personaldrivna försko-
lan det viktigaste kriteriet när det gäller att ta ställning till vem som är upp-
dragsgivare i förhållande till personalkooperativet, om det är kommunen el-
ler föräldrarna.
Man menar att kommunen måste anses vara uppdragsgivare om platserna
står till kommunens förfogande. Det gäller exempelvis i de fall där barnen
placeras i kooperativets förskola i den ordning som kommunen föreskriver,
såsom uttrycks i propositionens skrivning. Placeras barnen i förskolan på
grund av frivilliga överenskommelser mellan kooperativet och resp, föräld-
rar får man följaktligen anse att föräldrarna är uppdragsgivare. Detta är vik-
tigt i civilrättsligt, skatterättsligt och offentligrättsligt avseende. I den delen
är propositionen mycket knapphändig och oklar.
Utskottet har gjort ett litet förtydligande vid behandlingen av motionerna,
så till vida att man anser att det är fråga om ett självständigt företag. Jag tror
knappast att det räcker för att de som vill starta sådan verksamhet skall
kunna se alla effekter av det ansvar man får när man driver ett självständigt
företag på det här området. Därför tror jag att det är viktigt att kammarde-
batten ytterligare kan klargöra detta förhållande.
Det finns förmodligen en motsättning mellan dem som förfogar över plats-
erna och därigenom anses vara uppdragsgivare och dem som har möjlighet
att ta ut avgifter. Om avgifterna kan tas ut på det sätt som föreskrivs i propo-
sitionen anser en del som har tittat på detta sakkunnigt att det är möjligt att
ha en frivillig överenskommelse mellan kooperativet och föräldrarna, vilket
skulle vara oförenligt med resonemanget om kösystemet. Det här skapar en
oklarhet. Det är oklart nu till årsskiftet vid introduktionen av personalkoo-
perativen. Socialdemokraterna bör kunna ge något klarare besked om vad
som gäller. Vem anses vara uppdragsgivare, kommunen eller föräldrarna, i
dessa båda avseenden - förfogande över platserna och avgifterna?
När det gäller valet av driftsform anser vi i centern att det bör vara möjligt
även för aktiebolag att driva daghemsverksamhet. Tyvärr har socialdemo-
kraterna snävat in möjligheterna för dem som vill starta företag så att de en-
bart kan välja mellan att bilda ekonomisk förening, vilket är utmärkt i många
avseenden, och handelsbolag. De får inte bilda aktiebolag. Är det ideolo-
giska skäl som ligger bakom eller är det mera praktiska synpunkter som har
väglett regeringen och socialdemokraterna när man har gjort denna begräns-
ning i företagarnas självständighet? I många avseenden är ekonomiska före-
ningar och aktiebolag mera lika varandra än ekonomiska föreningar och
handelsbolag. Det gäller anställningsförhållandet och vilken lagstiftning som
tar över i den mån stadgar och annat skulle innehålla oklarheter. Här är ett
område till där man behöver kräva betydligt klarare besked.
Principiellt — det är det viktiga - kan vi inte inse att driftsformen har en
ideologisk dimension. Det som man som företagare själv anser vara det
bästa bör vara vägledande. Även en ekonomisk förening måste rimligen i
någon form vara vinstdrivande, om nu detta anses vara hindret för aktiebola-
get.
Jag har försökt belysa några av de oklarheter som finns i propositionen
och som jag tycker måste klarläggas här i kammardebatten. Jag har även sagt
något om de principiella utgångspunkterna för centerpartiet. Vi anser i lik-
het med moderaterna och folkpartiet att statsbidragsreglerna bör ändras. De
bör vara neutrala gentemot alla omsorgsformer oavsett huvudman.
Kommunerna skall vara skyldiga att i barnomsorgsplanerna uppta alla alter-
nativa omsorgsformer som uppfyller de kvalitetskrav som man bör ställa.
Vi vill också betona att kyrkans församlingar bör jämställas med andra
trossamfunds församlingar när det gäller möjligheten att få statsbidrag till
den här verksamheten. Det är en gammal fråga som vi åter aktualiserar i
reservationen i det här betänkandet. Det jag har sagt om valet av driftsform
tas också upp i reservationen.
Vi tror också att det finns en rad normer och detaljeringsgrader i före-
skrifterna som verkar kostnadsfördyrande när det gäller barnomsorgen.
Även i detta sammanhang tror vi att det skulle vara möjligt för självständiga
företag att göra bättre behovsbedömningar i dialog med uppdragsgivarna,
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperati v
barnomsorg
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
10
föräldrarna, vilket skulle kunna förbilliga den här tjänsteverksamheten to-
talt sett. Vi tror att det skulle vara till gagn för både föräldrarna och sam-
hällsekonomin.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till den gemen-
samma borgerliga reservationen.
Anf.5 AINA WESTIN (s):
Herr talman! Riksdagen skall i dag ta ställning till regeringens förslag om
att statsbidrag skall utgå även till daghem och fritidshem som ägs och drivs
av personal, dvs. personalkooperativ. Det råder i utskottet inga delade me-
ningar om att statsbidrag skall utgå, däremot om under vilka förutsättningar
det skall ske. Detta har de borgerliga talarna tagit upp i sina anföranden. I
det avseendet skiljer sig de tre borgerliga partierna från majoriteten i utskot-
tet, och de har avgett en gemensam reservation.
Ingrid Hemmingsson och Göran Engström undrade inledningsvis varför
propositionen har dröjt så länge. Propositionen ligger ju på riksdagens bord
i dag, och det är i dag som vi har att ta ställning till den. Då finns det väl
ingen anledning att här diskutera varför den har dröjt så länge, den är ju de
facto här nu.
Ingrid Hemmingsson, och även i viss mån Göran Engström, talade om att
regeringens syfte med detta skulle vara att nå full behovstäckning inom barn-
omsorgen. Vad vi socialdemokrater säger är att om denna möjlighet tillska-
pas kan den vara ett led i utbyggnaden av barnomsorgen. Vi säger också att
detta kan bidra till att öka valfriheten. Ett tredje syfte med detta kan vara
att tillmötesgå kommunala förskollärare och fritidspedagoger som kanske
finner det svårt att utveckla det pedagogiska arbetet i den kommunala verk-
samheten och som känner att de under litet mer friare former skulle kunna
utveckla detta arbete. Vi har fått bevis för att sådana önskemål finns. Då
tycker jag att det finns skäl att ge statsbidrag till personalkooperativen.
Jag skall, herr talman, kommentera reservationen i de delar som rör detta
betänkande. Det handlar, som jag ser det, enbart om statsbidrag till perso-
nalkooperativa dag- och fritidshem. Men utskottet har också haft att ta ställ-
ning till motioner från moderaterna, folkpartiet och centern om statsbidrag
till annan alternativ barnomsorg, kostnadsfördyrande normer, utbildning
osv. Så sent som den 17 oktober i år behandlade riksdagen dessa frågor, och
jag tänker därför vara varsam med kammarens tid och inte kommentera re-
servationen i dessa delar.
Först skall jag ta upp frågan om dagbarnvårdares möjlighet att starta per-
sonalkooperativ, vilket är en av rubrikerna i betänkandet. I propositionen
sägs det att den personal som ingår i kooperativet och som arbetar med bar-
nen skall ha sådan utbildning och erfarenhet att den kan tillgodose barnens
behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet.
De borgerliga partierna menar att man inte behöver ställa några andra
krav på delägarnas utbildning än de som anger att verksamheten skall ha hög
kvalitet. Vi tycker inte att det är tillräckligt.
De kommunala dag- och fritidshemmen leds av förskolepedagogiskt ut-
bildad personal, och jag frågar mig av vilken anledning vi skall ställa lägre
krav på de personalkooperativa dag- och fritidshemmen. Utskottsmajorite-
ten anser att personalens grundutbildning är av en stor betydelse för kvalite-
ten i barnomsorgen. För att erhålla statsbidrag bör därför en av delägarna
vara förskollärare eller fritidspedagog. De övriga delägarna kan sedan vara
barnskötare, dagbarnvårdare eller människor med lång erfarenhet, men
kanske utan teoretisk utbildning. Vi har i olika sammanhang i den här kam-
maren betonat vikten av det pedagogiska innehållet i barnomsorgsverksam-
heten. Vi har också kompletterat t.ex. dagbarnvårdarverksamheten med
deltidsförskola och öppen förskola, just med inriktning på det pedagogiska
innehållet.
När det gäller anställning av personal menar de borgerliga partierna att ett
kooperativ självt måste ha möjlighet att anställa personal som inte är del-
ägare, när behov föreligger. Det anser i och för sig utskottsmajoriteten
också. Men vad vi vill slå fast är att den personal som fortlöpande arbetar i
kooperativet också bör vara delägare. Men givetvis skall man kunna anställa
vikarier och andra medarbetare som inte är delägare i en situation då sådana
behov föreligger dels för kvaliteten, dels för att kooperativet skall fungera.
Utskottets majoritet delar inte heller de borgerliga partiernas uppfattning
när det gäller valet av driftsform. De menar att staten inte skall lägga sig i
vilken associationsform som väljs.
Vi ställer oss bakom vad som sägs i propositionen, att ett personalkoope-
rativ skall kunna drivas antingen i form av en ekonomisk förening eller som
ett handelsbolag.
Den ekonomiska föreningen är ju den vanligaste kooperativa driftsfor-
men. Men vi har också velat öppna möjligheterna för t.ex. två förskollärare
att starta ett personalkooperativ. Men lagen om ekonomiska föreningar läg-
ger ett hinder i vägen för det, eftersom det i lagen föreskrivs att det minsta
antalet medlemmar i en ekonomisk förening skall vara fem när det gäller
fysiska personer. I så fall skulle detta alternativ omöjliggöras för två förskol-
lärare.
Däremot säger vi nej till aktiebolagsformen. Det ligger i linje med den
uppfattning som vi alltid har hävdat, och som vi fortfarande hävdar, nämli-
gen att barnomsorg inte skall drivas affärsmässigt med vinstsyfte, och det
finns en uppenbar risk att så kan ske när det gäller aktiebolag.
Det var någon av de föregående talarna som sade att vi jämt framför argu-
mentet att det är risk för segregation. Ja, vi tror fortfarande att det kan finnas
en sådan risk i den företagsformen.
I ett handelsbolag är ju delägarna med i verksamheten, och vinsten tas ju
då i regel ut som höjd lön eller på annat sätt. När ett aktiebolag startats av
ett företag - och det kan vara praktiskt taget vilket företag som helst, också
ett mycket stort sådant - är det ingen i det företaget som deltar i den direkta
verksamheten. Vinsten går väl då också oftast till aktieägarna. Därför tycker
jag att det är en väsentlig skillnad. I det här fallet handlar det om barn. Vi ser
barnens utveckling och omsorgen om våra barn som något mycket viktigt.
Herr talman! Ytterligare en förutsättning för att statsbidrag skall utgå är
att föräldrautgiften för barn i personalkooperativ inte får överstiga den av-
gift som tas ut i den kommunala barnomsorgen. Vidare skall barnen i perso-
nalkooperativ hämtas från kommunens barnomsorgskö. De borgerliga parti-
erna vill inte ha några som helst regler. De pekar bl.a. på att om barnen
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
11
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
12
skulle tas från den kommunala barnomsorgskön skulle det försvåra för koo-
perativen och föräldrarna att ingå i verksamheten. Det tycker jag är ett svagt
argument, och det kan absolut inte vara avgörande för att få föräldrarna att
aktivt ingå i verksamheten. Däremot bortser de borgerliga partierna från de
sociala skillnader som kan uppstå med de olika barnomsorgsformerna om
man frångår de här villkoren.
Herr talman! Man kan litet förenklat säga att de borgerliga partierna säger
ja tack till statsbidrag till personalkooperativ, men framför allt inte vill ha
några regler för hur dessa skall utformas.
Jag yrkar bifall till socialutskottets hemställan och avslag på den borger-
liga reservationen.
Anf. 6 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Jag fick inte mycket till svar av Aina Westin på alla de frågor
som jag ställde i mitt anförande. Aina Westin läste upp vad som står i betän-
kandet. Det var inte någonting nytt som framkom, men däremot en del häp-
nadsväckande förklaringar till vissa saker. Det framkom bl.a. att man inte
skulle tillåta aktiebolag därför att man misstänker att stora företag skulle
bilda dagis.
I den diskussion som vi har här i dag har även Aina Westin påpekat att det
handlar om personaldrivna daghem. Jag undrar därför vad som skulle hända
om två förskollärare valde att bilda aktiebolag i stället för någon annan form
av bolag. Det finns absolut inte något skäl att anföra det som Aina Westin
anförde, dvs. att man från politiskt håll skulle tala om i vilka former verk-
samheten skall bedrivas.
Min fråga var - och den vill jag ha svar på: Varför får ideella organisatio-
ner men inte förskollärare, som driver dagisverksamhet anställa personal?
Aina Westin försöker krångla sig ur detta när hon säger att det är klart att
man får anställa. Men det får man inte alls. Man kan läsa i betänkandet att
två förskollärare som driver dagisverksamhet inte kan anställa personal utan
endast vikarier under vissa situationer och omständigheter. Jag vill därför ha
svar på frågan om varför ideella organisationer får anställa personal och var-
för man inte behöver två förskollärare att göra detta.
Jag ställde många andra frågor. Det är väl av rädsla att allting kan gå snett
om inte politiker styr som ni har satt upp restriktioner och förbehåll. Jag vill
ha svar på mina frågor. Vad är det som ni är rädda för? Är ni rädda för att
någonting skall gå snett om föräldrar får mer att säga till om? Vad är det i så
fall som skall gå snett?
Jag tycker att det finns skäl för oss att påpeka här i debatten att detta har
tagit lång tid. Bengt Lindqvist har flera gånger i debatten sagt att han inte
tror på det här förslaget. Det är statsrådet som har varit den stora bromsklos-
sen, och meningarna delade inom ert parti.
Anf. 7 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Aina Westin säger att detta är ett led i utbyggnaden av barn-
omsorgen. Då är jag nyfiken på vad nästa led är. Är det att också svenska
kyrkan får ta ansvar för barnomsorgen eller vad är det?
Aina Westin tog upp frågan om kvaliteten. Jag underströk flera gånger i
mitt anförande att vi värnar om kvaliteten. De restriktioner som finns i detta
förslag har ingenting att göra med kvaliteten. De krånglar till och riskerar
att skrämma bort kompetenta personer från att starta daghemsverksamhet
och fritidsverksamhet. Om vi skall värna om kvaliteten måste vi se till att vi
kan erbjuda god utbildning och fortbildning - även för dem som arbetar i
enskild verksamhet - att vi har en bra tillsyn, att socialstyrelsen och länssty-
relser sköter sitt arbete med att ge råd och ha en kommunikation med dem
som arbetar inom barnomsorgen. Jag vill också lyfta fram föräldrarna som
ställer krav. Jag är övertygad om att om vi har en fullt utbyggd barnomsorg
får de verksamheter som inte lever upp till föräldrarnas förväntningar inte
heller några barn.
Jag skulle vilja se föräldrar som lägger ned tid och möda på de dagis som
utgör ett extremfall: De kan kanske inte få in alla sina egna barn som de
skulle vilja ha där.
Slutligen tycker jag att allt krångel kring detta förslag rimmar illa med re-
geringens övriga strävanden att ”avkrångla” den offentliga sektorn. Man le-
ver inte som man lär.
Anf. 8 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Att jag påpekade att det har tagit så lång tid att få fram detta
förslag är inte alls betydelselöst i detta sammanhang. Det spelar kanske en
mindre roll vad vi i den här kammaren tycker, men för de föräldrar som inte
har fått ta del av barnomsorgen och kanske fått avstå från yrkesarbete är
detta en mycket viktig faktor.
När det gäller orsakerna till att vi har fått vänta så länge med det här försla-
get så säger det mycket om framtiden om det är av ideologisk art. Detta visar
vad som kommer att hända på andra områden inom den offentliga sektorn.
Kommer man även där att hålla tillbaka alternativ och mångfald eller vill
man främja konkurrens och valfrihet, som vi vill? Vi tror att det senare ger
både effektivitets- och kvalitetsvinster, ytterst för de enskilda människorna.
Jag vill gärna komma tillbaka till frågan om vem som är uppdragsgivare,
kommunerna eller föräldrarna. Kan vi här i kammaren få klarhet när det
gäller den frågan? Kan det anses förenligt att i det ena fallet - beträffande
vem som förfogar över platserna - är kommunerna uppdragsgivare och i det
andra fallet, enligt sakkunniga på området, är det möjligt att via självstän-
diga kontrakt mellan kooperativet och föräldrarna anse föräldrarna som
uppdragsgivare? Detta har alltså civilrättsliga, skatterättsliga och offentlig-
hetsrättsliga effekter. De som har ekonomiska föreningar och kooperationen
som idé och som tänker driva den som en kampanj till nyår vill ha svar på
dessa frågor. Besked måste ges till dem som är presumtiva självständiga före-
tagare på det här området. Om det efter den här debatten kvarstår oklarhe-
ter i det här ärendet kvarstår också kravet på besked till förskollärarna som
vill starta eget. Det skulle fördröja introduktionen av en förnämlig företags-
form. Det beklagar vi från centerpartiets sida.
Om vi inte får klarhet på det här området får vi naturligtvis återkomma i
januari med motioner. Jag tycker faktiskt att även socialdemokraterna skall
se det som en plikt att ge besked. En annan viktig aspekt är att om man får
en större mångfald får man också mer kvinnligt företagande i Sverige. Jag
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
13
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
14
tror att man får den effekten med större frihet, vilket är något som vi vill
främja.
Anf. 9 AINA WESTIN (s) replik:
Herr talman! Först vänder jag mig till Ingrid Hemmingsson. Det är inte
de ideella organisationerna i sig som driver verksamheten, utan de måste ha
möjlighet att anställa personal. I personalkooperativ däremot är det perso-
nalen som är delägare. Det är skillnaden.
Ingrid Hemmingsson tycker att vi skall ge föräldrarna större ansvar. Ja
visst, föräldrarna har ju ansvaret. Det har vi uttryckt i alla sammanhang. När
vi säger att vissa villkor måste uppfyllas för att statsbidsrag skall erhållas är
det därför att vi, som jag sade i mitt inledningsanförande, ser det ur barnens
synpunkt. Det är för barnens skull vi har satt upp dessa regler.
Barbro Westerholm tycker att det är häpnadsväckande att detta inte skulle
ha med kvalitet att göra. Visst har det med kvalitet att göra. I den kommu-
nala barnomsorgen har vi ansett kvaliteten vara mycket viktig. Därför måste
det ingå förskollärarutbildad eller fritidspedagogutbildad personal. Det lig-
ger helt i linje, Barbro Westerholm, med den syn som just socialstyrelsen har
på de här frågorna. Det måste väl vara riktigt, såvitt jag kan förstå.
Göran Engström gör en lång utläggning på en rad olika punkter. Han talar
bl.a. om ansvarsförhållandet. Enligt socialtjänstlagen är det kommunen som
har ansvaret dels för att barnen skall få plats i den kommunala barnomsor-
gen, dels för kvaliteten i barnomsorgen. Men personalkooperativet är ett
självständigt företag. Man kan aldrig komma ifrån att det är kommunen som
har detta ansvar.
Anf. 10 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Inte blev någon här i kammaren mycket nöjdare med Aina
Westins svar på min fråga om varför ideella organisationer får anställa perso-
nal men inte två förskollärare som driver samma verksamhet. Aina Westin
säger att ideella organisationer inte driver verksamheten, men att delägarna
i ett kooperativ gör det. När blev det kutym att företagare som driver företag
inte får anställa personal? Vad är det för logik som ligger bakom detta? Det
här har naturligtvis en helt annan förklaring än den som Aina Westin kom-
mer med. Socialdemokraterna tror nämligen inte på människorna. De tror i
stället att det är organisationer och kollektiv som är trovärdiga, att det är de
som skapar rättvisan. Det är detta som ligger bakom dessa krystade förkla-
ringar.
Sedan säger Aina Westin att vi påpekar att föräldrarna inte får ha ansva-
ret. Ja, det är det ni försöker bromsa. Ni ger inte föräldrarna möjlighet att
utöva ansvar. Det förstår man också av Aina Westins svar. Hon säger i sin
replik att det är klart att politiker måste styra, man måste sätta upp alla dessa
restriktioner. Varför det? Det har jag inte fått något svar på. Vad händer om
man inte sätter upp alla dessa restriktioner?
Det är för barnens skull som politiker måste sätta upp dessa restriktioner,
säger Aina Westin. Detta betyder att ni verkligen tar ifrån föräldrarna möj-
ligheterna att utöva sitt ansvar. Jag är fullständigt övertygad om att de flesta
föräldrar fattar beslut i familjen som är för barnens skull. Det är de föräldrar
som inte klarar detta som skall ha hjälp av staten. Det finns ingen som helst
logik i Aina Westins svar.
Jag går tillbaka till frågan om personalen och läser ur betänkandet: ”För
att ett sådant kooperativ skall vara statsbidragsberättigat bör den personal
som fortlöpande arbetar i barnomsorgsverksamheten också vara delägare i
kooperativet---Varför måste det vara så?
Jag har i alla fall inte fått svar på frågan varför de ideella organisationerna
får anställa personal men inte två förskollärare. Varför skulle de ideella or-
ganisationerna fungera på ett annat sätt bara därför att medlemmarna inte
arbetar i verksamheten? Varför ger ni inte personalkooperativen möjlighe-
ten att anställa personal? Vad skulle det vara för fel i att göra det? Vad skulle
hända om man gavs de rättigheterna?
Anf. 11 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag begriper inte riktigt diskussionen om personal och kvali-
tet. Jag är övertygad om att vi alla som debatterar vill ha kompetent och
välutbildad personal i förskolan, som förskollärare, barnskötare osv. Men
jag begriper inte att man måste säga nej till dessa ekonomiska associations-
former, nej till att svenska kyrkan får ordna dagis, nej till att bostadsföretag
får ordna dagis av rädsla för att de inte skulle anställa kompetent personal.
Det är bara att skriva att vi har dessa krav på en bra dagisverksamhet. Det
hänger inte på vem som tar ansvar för administrationen. Det är bara att
krångla till det.
Anf. 12 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag skall be att Aina Westin svarar ja eller nej på frågan om
hon tycker att det är bra och lämpligt att kooperativ verksamhet skall gå
ihop, balansera inkomster och utgifter och helst ge ett litet överskott. Jag
tror att detta egentligen är den grundläggande skillnaden i vår syn på den
kooperativa idéen och företagsformen.
Vi har en gammal gemensam tradition på detta område. Men om man tror
att den ekonomiska föreningen är någon typ av andra klassens företagsform,
som kan drivas utan samma krav som andra associationsformer, begår man
ett grundläggande misstag. Då skiljs våra traditioner på det området. Det är
en företagsform som enligt vår erfarenhet kräver precis lika mycket av sina
ägare och dem som driver det som andra företagsformer, handelsbolag och
aktiebolag inräknade.
Jag tycker att det är viktigt att vi försöker skapa klarhet i förutsättningarna
för driften från den 1 januari, när lagen träder i kraft, om den här reformen
skall bli den kick för självständigt företagande, inte minst för kvinnor, som
den faktiskt har möjlighet att bli. Jag tror dess värre att debatten kommer
att sluta i ett frågetecken på den punkten. Det beklagar jag.
Som egen företagare är det viktigt att man inte bara formellt äger företa-
get, utan att man också har rättighet att disponera viktiga detaljer. Dit hör
frågan om avgifter, förfogandet över platserna, den juridiska ställningen.
Oklarheter på den här punkten bromsar utbudet. Jag tror att vi alla är över-
ens om att detta inte bara är en fråga om barnomsorgen, utan den hör också
hemma i debatten om Sveriges ekonomi inför framtiden. Om vi utan ideolo-
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
15
|
Prot. 1990/91:35 29 november 1990 |
giska hinder vill försöka stimulera så många alternativ som möjligt för att |
det.
|
Statsbidrag till per- |
Anf. 13 AINA WESTIN (s) replik: Herr talman! Ingrid Hemmingsson fortsätter att säga att hon inte har fått Sedan, Ingrid Hemmingsson, till diskussionen om föräldrars och politikers Det förvånar mig mycket att Barbro Westerholm fäste så liten vikt vid ut- Göran Engström utvecklade sina synpunkter på föräldrakooperativ och Talmannen anmälde att Ingrid Hemmingsson, Barbro Westerholm och Anf. 14 ANITA STENBERG (mp): Herr talman! Miljöpartiet de gröna vill ha en stor variation i utbudet av I vår motion So7 stöder vi propositionen, men vi påpekar att statsbidrag |
|
16 |
bör utgå även till sådana dag- och fritidshem, där ägarna i kooperativet är |
dagbarnvårdare med av kommunen väl dokumenterad skicklighet och erfa-
renhet av dagbarnvård. Vi vill att någon med förskolärarutbildning eller lik-
nande skall ingå i kooperativet. Enligt vad som har framkommit vid diskus-
sionen i socialutskottet kan kommunerna ge möjlighet att starta sådana ko-
operativ. Vårt motionskrav lär härmed vara tillgodosett.
Jag tycker att detta är en mycket viktig fråga för många dagbarnvårdare.
De skall inte vara förhindrade att starta dagbarnvård i egen regi. De skall få
vara med om det. Deras kunskap och erfarenhet skall också tas till vara inom
den kooperativa verksamheten.
Härmed yrkar jag bifall till hemställan i socialutskottets betänkande.
Anf. 15 LEO PERSSON (s):
Herr talman! I motion Sol yrkar jag och Maja Bäckström att dagbarnvår-
dare med lång erfarenhet av barnomsorg skall kunna starta personalkoope-
rativ med rätt till statsbidrag.
Utskottet har i sin motionsbehandling visat en något nedvärderande syn
på barnomsorgspersonal som inte har haft möjlighet att skaffa sig - eller inte
ansett sig behöva skaffa sig - den formella kompetensen, då den kommunala
barnomsorgen i vissa fall godkänt ”lång erfarenhet” som tillräcklig för att
upprätthålla en hög kvalitet inom barnomsorgen. Utskottet skriver bl.a. att
åtminstone en av delägarna i kooperativet bör ha en utbildning med försko-
lepedagogisk inriktning, dvs. förskollärar- eller fritidspedagogutbildning.
Vi motionärer konstaterar emellertid att utskottet ändå delvis har tillmö-
tesgått oss, eftersom det inte krävs examen av samtliga medlemmar som ak-
tivt arbetar inom personalkooperativet. Vi avser emellertid att under den
allmänna motionstiden återkomma och än tydligare motivera vad vi menar
med begreppet arbetslivserfarenhet. Vi anser att det ibland måste kunna
väga lika tungt som olika former av formell kompetens.
Anf. 16 AINA WESTIN (s) replik:
Herr talman! Det var bara en sak i Leo Perssons anförande som jag reage-
rade mot. Han sade att utskottet har en nedvärderande syn på barndagvår-
darnas verksamhet. Jag vill bestämt förneka detta. Dagbarnvårdarna är en
mycket bra grupp i arbetet med barnomsorgen. De saknar kanske teoretisk
utbildning, men de kan ha en lång erfarenhet. Denna kan också tas till vara
i personalkooperativen, men vi har satt som minimikrav att en bland perso-
nalen skall ha förskollärar- eller fritidspedagogutbildning.
Anf. 17 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Det har mest haglat nygamla frågor, varför jag kände ett be-
hov av att gå upp i debatten.
Jag tänker börja med att svara Ingrid Hemmingsson på en del av hennes
frågor. Inom barnomsorgen är ju begreppet privat mycket suddigt, liksom
för övrigt inom all offentlig verksamhet. Däremot tycker jag inte att de reg-
ler som återfinns i betänkandet är suddiga.
”Privat” innebär ju här att allmänna medel och föräldraavgifter utgör den
ekonomiska basen. Sedan skall det hela skötas av en privat administration.
Då måste man fråga sig: Kommer privata intressenter att av rent ideella skäl
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
2 Riksdagens protokoll 1990191:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
starta barnomsorg utan vinstintressen vid sidan av vanlig lön, som ju utgår
både i allmän och i privat verksamhet?
Sedan till den ställda frågan om uppdragsgivare. Ja, inom den kommunala
barnomsorgen i dag är det ju föräldrarna som är uppdragsgivare. Att kom-
munen sedan har ansvaret att fördela platserna och att göra detta rättvist är
ju en annan sak.
Jag tycker att alla partiers företrädare som varit uppe och talat i dag gjort
en riktig genomgång av vilka konsekvenserna blir om man inte har full be-
hovstäckning inom barnomsorgen. Men att de missförhållandena skulle av-
hjälpas om vi fick privata initiativ har jag mycket svårt att hålla med om.
Dessutom är många av de förslag som de borgerliga partierna har presen-
terat fullt genomförbara i kommunal barnomsorg, nämligen om kommu-
nerna decentraliserar och för ut beslutsfattandet till de enskilda daghem-
men. Vi borde kanske därför ta upp en diskussion om hur vi från riksdagens
sida på bästa sätt skall kunna hjälpa kommunerna i den utvecklingen.
Vi öppnade ju en möjlighet till det för några år sedan när vi gjorde det
möjligt för kommunerna att delegera beslut till de olika verksamhetsgre-
narna och även därigenom att de med den delegeringen kunde kräva att man
skulle ha brukarmedverkan. Det är ju verkligen någonting som inte har ut-
vecklats i den omfattning som man skulle kunna önska ute i kommunerna.
Med en ökad decentralisering till de enskilda barnstugorna - dvs. om
pengar och beslutsfattande finns där - kan de själva anställa personal, de kan
tillsammans med föräldrarna utforma verksamheten och de kan tillsammans
med politikerna diskutera ramarna och få fram de pengar de behöver. Med
den modellen finns det mycket större möjligheter att få ut så mycket som
möjligt av den gemensamma skattepengen - det är ju den som skall finan-
siera det hela.
En del borgerliga partier har här i dag talat för att man på ett personaldri-
vet kooperativ inte skulle behöva ta barn från kön, utan man skulle kunna
plocka ut de barn man skall ta till kooperativet. Det säger litet grand om hur
man tänker i de partierna. Det skulle innebära att man dels kunde undvika
barn som är särskilt kostnadskrävande i form av personal och hjälpmedel,
dels kunde välja barn vilkas föräldrar kunde förutsättas vara villiga att betala
litet mer.
Folkpartiets representant här i dag sade att om ett daghem i privat regi
inte sköter sig kommer det naturligtvis inte att få några barn. Men på mindre
orter kan man inte tänka sig att det skulle finnas så många olika barnom-
sorgsformer att välja emellan. Där får man både betala och tacka för det man
får.
Anf. 18 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Jag har begärt ordet därför att Berith Eriksson riktade sitt
anförande till mig - det sade hon från början. Det var inte något särskilt in-
tressant anförande, tycker jag. Det innehöll då verkligen ingenting nytt.
Berith Eriksson försvarade det socialdemokratiska förslaget, som även väns-
terpartiet står bakom, och det är inte så konstigt. Med Berith Erikssons ideo-
logiska bakgrund gäller det ju att bevara det monopol som i dag finns. Det
utvecklade Berith Eriksson.
Jag skall bara be att få tala om att tiden har sprungit ifrån Berith Eriksson
och vänsterpartiet, och även socialdemokraternas sätt att se på familjepoliti-
ken i framtiden. Berith Eriksson talade om att man måste rätta sig efter de
direktiv som politikerna har satt upp - annars kan det och det hända. Hela
den hotbild som hon målade upp beror på att vänsterpartiet inte alls tror på
människor. Vänsterpartiet tror inte heller på att förskollärare kan anställa
personal och bedriva verksamheten utan alla de restriktioner som är upp-
ställda i betänkandet.
Sedan tog Berith Eriksson också till argumenteringen om privata intres-
sen: Hur är det nu - är det inte ett hot att privata intressenter kan starta
företag med vinstintresse? Jag tror att de förskollärare och andra människor
som är intresserade av den här verksamheten är det därför att de har idéer
om hur den skulle kunna bedrivas. Dessa idéer vill de erbjuda föräldrar som
är intresserade. De vill erbjuda dem en annorlunda verksamhet. Och vad
skulle det vara för fel på det? Varför skall man misstänkliggöra alla privata
initiativ? Det är en fara med monopolet att man lägger locket på alla innova-
tioner. Jag citerade den tjeckiske ekonom som talade här i riksdagshuset i
förra veckan och som sade just det. Man lägger locket på alla innovationer
därför att man målar upp alla fasor som kan inträffa om man inte rättar sig
efter politikernas direktiv.
Till sist vill jag säga: Tiden har sprungit förbi er i vänsterpartiet! Ni kom-
mer inte att kunna hålla fast vid de här åsikterna. Det har vi sett i andra
europeiska länder, och den vågen drabbar även oss.
Anf. 19 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag vet inte om Berith Eriksson ordentligt lyssnade på vad
jag sade. Om kvalitetsövervakningen när det gäller barnomsorgen sade jag
flera saker, bl.a. att en garant för en bra kvalitet i barnomsorgen är att vi kan
ha tillsyn via socialstyrelsen eller länsstyrelse. En sak som jag nämnde i det
sammanhanget var naturligtvis föräldrarna, men det var inte den enda. Vi-
dare nämnde jag utbildningskvaliteten och kompetensen hos personalen
som en garant för en bra kvalitet.
Sedan till barn med särskilda behov: I folkpartiet liberalernas förslag lig-
ger att man har en barnomsorgspeng som följer barnet till den barnomsorgs-
form föräldrarna väljer och vars storlek är anpassad till barnets behov. Man
tar alltså hänsyn till de barn som har särskilda behov och som kommer att
kosta mer i barnomsorgen.
Jag minns inte riktigt hur Berith Eriksson formulerade sig kring de en-
skilda daghemmen och fritidshemmen och deras framväxt och popularitet.
Jag kan bara konstatera vad socialstyrelsen säger i pressreleasen. Enskilda
daghem och fritidshem fortsätter att öka i antal, står det i huvudrubriken.
Man avslutar med att säga att ökningen verkar fortsätta. Det tycker jag talar
sitt tydliga språk: Här finns ett intresse hos förskollärare att starta eget och
hos föräldrar att söka sig till den barnomsorgsformen. Vad vi är ute efter är
att låta tusen blommor blomma. Tack!
Anf. 20 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Berith Eriksson ifrågasatte om det fanns andra intressen än
det rena vinstintresset för förskollärare att starta eget inga barnomsorgen.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
Jag tror faktiskt att det gör det. Jag erinrar mig en utomordentligt intressant
kolumn på just det temat som Anna Christensen skrev i Dagens Nyheter för
några månader sedan och där hon mycket kraftigt dementerade den traditio-
nella missuppfattningen från vänsterhåll. Hon framhöll där att detta rimligen
är ett område där det över huvud taget icke finns några stora vinster i ekono-
misk mening att hämta. Men är just detta att lättare få förverkliga sina idéer
på olika områden och att själva få ett större inflytande den egentliga driv-
kraften? Det är det som så många kvinnor hittills förvägrats - jag säger det
med tanke på strukturen i den här sektorn när det gäller proportionerna mel-
lan kvinnor och män bland de anställda. En förändring skulle verkligen
kunna ge en mycket stor injektion för en förnyelse av hela barnomsorgssek-
torn. Jag tror alltså att Anna Christensen har rätt och att hon har hittat själva
poängen i hela den här diskussionen. Det är säkert möjligt att få fram den
artikeln.
Vänsterpartiet tror att de decentraliseringstankar som finns i debatten rå-
der bot på bristerna. Jag tror att verkligheten är betydligt mera motspänstig
än så. Jag ser att man ute i kommunerna inte ens har kommit tillräckligt långt
på detta område med den vanliga, traditionella driftsformen. Beträffande
utbildningen: I centerns motioner och reservationer betonar vi utbildningen
som det viktigaste kriteriet när det gäller att upprätthålla en hög kvalitet på
barnomsorgen.
Låt mig till sist säga: Genom att ge statens andel av bidragen direkt till
föräldrarna kan vi ge föräldrarna makt och valfrihet. Och jag tror att dagens
småbarnsföräldrar är i högsta grad vuxna det förtroendet.
Anf. 21 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag känner mig inte alls förbisprungen när det gäller barn-
omsorg. Jag inte bara hoppas på utan tror på decentralisering, för det är fak-
tiskt vad som måste till. Den decentraliseringen skall också stärka politiker-
nas makt, politikernas position i kommunerna. Det är politiker ute i kommu-
nerna som tillsammans med personal och föräldrar skall utforma verksamhe-
ten. Det är inte socialstyrelsen som skall utöva tillsyn eller styra verksamhe-
ten på den enskilda barnstugan.
När det gäller erfarenheterna av privata omsorgsformer kan vi ju gå till
den djungel som vi har inom missbrukarvården i dag. Den stämmer verkli-
gen till eftertanke.
Det sades här att det inte var något nytt i vad jag anförde i dag. Jag vet
inte om det var något särskilt nytt i Ingrid Hemmingssons inlägg heller. Den
argumentationen har jag hört, tror jag, sedan jag kom hit till riksdagen - att
alla problem inom barnomsorgen är lösta bara vi ger pengarna direkt i han-
den på föräldrarna och öppnar marknaden helt för privat barnomsorg. Det
är ju vad moderaterna har presenterat gång på gång i den här kammaren,
medan vi anser att det är kommunerna som skall ha ansvar för barnomsorgen
och att det är personal och föräldrar som skall utforma verksamheten och
genomdriva den. Och det är politiker och personal som sedan skall utvärdera
och vidareutveckla barnomsorgen.
.20
Anf. 22 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Först vill jag säga att miljöpartiet inte heller har något nytt
att anföra. Vi byter inte åsikt stup i kvarten, så det är det gamla vanliga.
Jag vill nu bara poängtera att vi stöder Berith Eriksson i hennes åsikter
om den kooperativa tanken inom barnomsorgen och att vi inte stöder aktie-
bolagstanken. Det är inte mycket mer att säga om det.
Anf. 23 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Ordet tillsyn missuppfattas. Jag tror att Berith Eriksson
mera tänker sig den styrande polisen, som säger åt någon annan hur denne
skall bära sig åt. Det är inte detta jag lägger in i begreppet tillsyn. I dag är
tillsyn en kunskapsförmedling från dem som har erfarenhet och överblick,
en dialog mellan dem som har denna överblick och dem som driver en verk-
samhet. Det gäller hur man kan göra något bra och dåligt, det gäller att lära
av misstag och lära av det som har lyckats. Det är så jag ser detta - och det
åligger också länsstyrelserna.
Jag menar att man ute i landet har uppskattat socialstyrelsens pedagogiska
program för förskolan och använder det. Det är alltså en form av tillsyns-
verksamhet som man här bedriver för att höja kvaliteten i barnomsorgen.
Jag tror inte att Berith Eriksson vill bli av med detta.
Anf. 24 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Jag sade ju faktiskt att Berith Eriksson har blivit förbi-
sprungen av den allmänna attityden hos människorna och av tidsandan. Det
visar sig också i hennes anförande nyligen. Hon menar att visst skall politi-
kerna bestämma, men inte på den höga nivån utan på en lägre nivå. Det är
alltså så som Berith Eriksson vill ha det, och det kallar hon för decentralise-
ring.
Sedan antecknade jag att hon sade att man måste stärka politikernas makt
i kommunerna. Så var det med den saken.
Det är ju populärt att tala om att erfarenheterna i dag av privat omsorg
inom missbrukarvården inte är bra. Det kan man faktiskt inte ta som exem-
pel i den här debatten. Vi moderater anser att vi skall låta föräldrarna be-
sluta så mycket som möjligt över sin egen familj. Men när det finns problem
i familjer eller hos enskilda personer, då skall staten stå stark, kunna ställa
upp och hjälpa. Det är i det avseendet som det har brustit när det gäller miss-
brukarvården, och det är därför som det har uppkommit andra alternativ
som har blivit för dyra. Men det beror alltså på att staten brister där staten
har ansvaret.
Anf. 25 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Risken för segregering är det som framför allt socialdemo-
kraterna och vänsterpartiet har anfört som en invändning mot en reform i
den riktning som vi förespråkar. Jag vill gärna stryka under att detta självfal-
let måste tas som en seriös invändning.
Nu tror jag inte att erfarenheterna av det system som har rått hittills, där
det visar sig att barnen till LO-föräldrar är de som har missgynnats, talar för
att vi behöver ha någon större rädsla för att göra en reform.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperativ
barnomsorg
21
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Statsbidrag till per-
sonalkooperati v
barnomsorg
22
Vi tilltror föräldrarna mycket stort ansvar och stora möjligheter, och vi
tror att om en stor del av statens medel går direkt till föräldrarna, så stärks
deras position. Deras makt - för att tala i sådana termer - skulle ökas gent-
emot producenterna. Detta måste ses i samband med det andra som jag har
talat om, nämligen att kommunerna självfallet har rollen att vara överin-
seende, att ge konsultativt stöd till föräldrarna, och särskilt till dem som har
stora behov. Jag tror att kommunerna klarar den rollen och att de kanske
kan få mera möjligheter att låta den bli en större del av verksamheten än om
man skall svara för all produktion till nästan hundra procent.
Det finns här en skillnad i synsätt, men jag tror att vi i centern har framti-
den för oss.
Jag vill, herr talman, gärna betona detta eftersom det har haft en så fram-
trädande roll i debatten.
Anf. 26 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Först vill jag till Barbro Westerholm säga att socialstyrelsen
ju redan i dag har den här tillsynsformen, och naturligtvis vill vi inte bli av
med den. Men det kan ju inte vara bara den här dialogen mellan barnomsorg
och socialstyrelsen som skall finnas.
Till Ingrid Hemmingsson vill jag säga att politikerna på den höga nivån
skall bestämma om statsbidragen, medan politikerna på den lokala nivån
skall bestämma de kommunala ramarna. Och när det gäller makt till politi-
kerna menar jag att makten i dag ligger alldeles för mycket hos administratö-
rerna i mellanskiktet. Politikerna måste få en helt annan ställning ute i kom-
munerna för att kunna samarbeta direkt med verksamheten.
Sedan har det här pratats om vad föräldrarna vill ha. Varje år gör SCB
undersökningar, och den undersökning man presenterade i somras visar
återigen att vad föräldrar vill ha är kommunal barnomsorg.
Att det sedan skrivs om att mer och mer personal börjar arbeta inom olika
kooperativ är ju inte så konstigt. Och det är inte så konstigt att det uppstår
olika kooperativ, om det inte finns någonting att välja på. Om föräldrarna
inte har något annat alternativ än att själva försöka starta ett kooperativ,
växer det ju fram fler och fler sådana. Men om det är vad föräldrarna verkli-
gen vill ha, är en annan sak.
Centerns representant här pratade om att LO-föräldrarna är de som har
varit mest missgynnade i fråga om barnomsorg. Ja, det har de. Nu, när det
är LO-föräldrarnas tur att få barnomsorg, anser de borgerliga partierna att
det är dags med privata verksamheter. Så LO-föräldrarna får nog vänta på
sin tur även framdeles, om det är den utvecklingen vi skall ha, för då kommer
det att handla om huruvida man har råd eller inte att ha barnomsorg.
Om man ger föräldrarna pengarna i handen, hur många föräldrar med då-
lig ekonomi kommer då inte att återigen försöka gå skiften mot varandra,
för att kunna använda den där pengen till mat och andra förnödenheter? Det
är inte den typen av barnomsorg som vi vill ha.
Anf. 27 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Berith Eriksson tycker nog att tillsyn är någonting bra att ha.
Det lät så i sista anförandet, att om tillsynen är dålig måste nog någon se till
att den förbättras. Jag tror att det är viktigt att föräldrar har någonstans att
gå och föra fram sina klagomål.
Sedan tror jag att vi måste ha såväl offentlig som enskild barnomsorg.
SCB-undersökningen, som Berith Eriksson refererar till, visar vad majorite-
ten tycker, men jag anser att man också skall tillgodose minoritetens in-
tresse. Folk har olika behov, och vi får inte skapa ett samhälle för de 56%
eller vad det är som utgör en majoritet och inte ta hänsyn till de 44% som
har andra och varierande önskemål.
Jag tror nog att den kommunala dagisverksamheten har kommit för att
stanna och att den kommer att utgöra en betydande del, men jag vill också
se de andra möjligheterna - för barnens, för föräldrarnas och inte minst för
personalens skull.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 5 §.)
5 § Socialtjänst, m.m.
Föredrogs
socialutskottets betänkanden
1990/91:SoU3 Vissa narkotikafrågor,
1990/9l:SoU6 Socialtjänst samt
1990/91:SoU7 Barn och ungdom.
Talmannen meddelade att socialutskottets betänkanden SoU3, SoU6 och
SoU7 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 28 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! I socialutskottets betänkanden nr 3 och 6 behandlas en rad
frågor inom narkotikapolitikens område. Innan jag går in på dessa frågor,
vill jag först uttrycka min tillfredsställelse över att ett enigt utskott anser att
en parlamentarisk kommitté bör tillsättas för att göra en allmän översyn av
socialtjänstlagen. Redan vid den nuvarande lagens införande uttalade riks-
dagen att en sådan omfattande reform borde bli föremål för systematisk ut-
värdering.
I och med dagens beslut blir ett krav som vi moderater länge upprepat
tillgodosett. Med hänsyn till bl.a. den ekonomiska utveckling som skett se-
dan lagen infördes är det angeläget med en allmän översyn och uppföljning.
Aven andra skäl talar för samma sak, t.ex. drogmissbrukets utveckling.
Herr talman! Narkotikan hotar människors liv och hälsa. Narkotikaprofi-
törerna hotar också på sikt hela den sociala, ekonomiska och demokratiska
utvecklingen i flera länder, inte minst i tredje världen. Hanteringen ger för-
skräckande exempel på miljöförstöring, rättslöshet och våld som en häm-
ningslös narkotikahandel för med sig.
En delegation ur socialutskottet besökte Colombia i augusti i år för att lära
sig mer om dessa problem. Jag skall därför som bakgrund till våra motions-
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
23
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
24
krav kortfattat beskriva den problemsituation som vi studerade på ort och
ställe.
På 1970-talet gick bönderna i Caucaområdet över till kokaodling med
tanke på den ökande utländska efterfrågan. Utvecklingen blev snabb. Stora
arealer togs i bruk för denna synnerligen lönsamma odling. Tidigare använ-
des bladen, i oförädlat skick, från den vilt växande kokabusken endast för
husbehov.
Man hade upptäckt att bladen kunde förädlas genom kemiska processer.
Kokainet urlakas med hjälp av starka lösningsmedel. Verkningsgraden kan
förstärkas genom kemiska tillsatser. Det går åt 300 kg blad för att få fram
tre kilo pasta, som i nästa steg av den kemiska processen ger ett kilo rent
kokainpulver. Men ett kilo kokain kostar 300 gånger mer än 300 kg koka-
blad.
I Andernas djungel har ett stort antal laboratorier byggts upp av de maffia-
ligor som organiserat distributionen till konsumentländerna. För att skydda
produktionen, förläggs laboratorierna till mycket svårtillgängliga trakter och
bevakas av tungt beväpnade gerillagrupper.
År 1984 dödade knarkligorna en minister. Då uppmanade regeringen bön-
derna att sluta odla. Men eftersom man sedan länge slutat att odla kaffe och
priset dessutom fallit, skulle en återgång till kaffeodling leda till ren misär.
Problemen fortsatte att växa i styrka. Maffian har genom ”metallernas
lag” - bly eller silver, dvs. skjutas eller mutas - fortsatt sin verksamhet. Men
sedan personer hade mördats alltför nära maktens centrum - en justitiemi-
nister, en riksåklagare och förra året, den 16 augusti, den liberale president-
kanditaten Luis Carlos Galan - har presidenten Virgilio Barco förklarat krig
mot narkotikamaffian.
Regeringen i Colombia har med andra ord tvingats att börja slåss för sin
fysiska och politiska överlevnad sedan hundratals domare, polismän, jour-
nalister och många andra prominenta personer brutalt och arrogant mördats
av knarklangarna.
Det betyder i sin tur att narkotikakonsumenterna genom sitt beteende in-
direkt finansierar dessa mord. Men, herr talman, är den som köper kokain
av langarna här i Sverige medveten om detta?
Det alltmer utbredda odlandet av koka orsakar stora miljöproblem. Jord-
erosionen ökar på grund av att regnskogen bränns ner för att ge plats för
odlingarna. Kemikalier och lösningsmedel som används vid tillverkningen
av kokapasta förgiftar vattendragen. Flygbesprutningar förvandlar djungeln
till öken. Vid själva odlandet utnyttjas bekämpningsmedel mot insekter.
För att framställa en årsproduktion av 6 000 ton pasta krävs det 57 miljo-
ner liter fotogen, 32 miljoner liter svavelsyra, 16 ton osläckt kalk, 3 200 ton
toalettpapper, 6,4 miljoner liter aceton och lika mycket toluen. Avloppen
från laboratorierna går direkt ut i naturen. Många djurarter i vattendragen
har redan försvunnit enligt en rapport från Andiska juristkommissionen.
År 1985 startade FN via UNFDAC, FNs fond för åtgärder mot narkotika,
ett projekt som syftade till att få bönderna att odla andra grödor. Projektet
har bidragit till en pacificering av områden som anses som mycket konflikt-
fyllda. Där finns kokahandlare, gerillagrupper, narkotikapolis och militär.
Mer än 1 000 ha koka har ersatts med odlingar av legala produkter som
sockerrör, jordnötter, sötpotatis, bönor, kaffe, kakao, bananer och många
andra frukter. Det betyder att mer en fjärdedel av den totala arealen koka i
södra Cauca-länet i Colombia har blivit ersatt genom FN-projektet. När vi
från socialutskottet besökte området kunde vi konstatera att verksamheten
nått en anmärkningsvärd framgång efter en relativt kort period.
Herr talman! Västvärlden måste stoppa konsumtionen! Det är egentligen
den enda chansen för att de biståndsprojekt som vi stöder med svenska skat-
temedel skall kunna lyckas. Avgörande för framgången är att USA och
Europa slår sönder marknaden. Så länge som det finns en efterfrågan, som
dessutom betalar bra för sig, finns det alltid producenter och distributörer!
Slutsatserna för oss utskottsledamöter som gjorde detta studiebesök
måste bli:
1. Hela kedjan, från produktion via distribution till konsumtion måste at-
tackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthållig!
2. FN-projekt av den typ vi såg i Columbia är framgångsrika och värda fort-
satt och utökat stöd under en lång tidsperiod framöver. Ersättningsod-
lingar är sannolikt den enda framgångsrika lösningen för Latinamerika.
3. Multilaterala biståndsinsatser har större förutsättningar att lyckas än bila-
terala- i vart fall på detta område. Inom ramen för Förenta nationernas
arbete bör Sverige arbeta för åtgärder som prioriterar biståndsinsatser för
att underlätta den sociala och ekonomiska omställningen för personer
som är beroende av narkotikahandeln.
4. Marknaden i västvärlden måste utrotas med mer verkningsfulla åtgärder.
Lagstiftningen måste skärpas. Vi måste få striktare vårdlagar!
5. Informationsinsatser och opinionsbildningen måste förstärkas.
Herr talman! Nästan varje dag får vi i Sverige läsa eller höra nya alarme-
rande siffror om det ökade narkotikamissbruket. Att den svenska narkotika-
politiken inte hinner med i den explosionsartade utvecklingen är klart för
de flesta. Tillverkarna och konsumenterna av dessa droger ligger hela tiden
många steg före myndigheterna och lagstiftarna.
Det är mycket otillfredsställande att nya narkotiska preparat kan introdu-
ceras på den illegala narkotikamarknaden utan att samhället omedelbart kan
reagera mot dem. Det är angeläget att de nya preparaten snabbt klassificeras
som narkotika och därmed omfattas av strafflagstiftningen. Regeringen bör
snarast ge läkemedelsverket i uppdrag att se över narkotikaförteckningarna
i syfte att nya narkotiska preparat, särskilt de s.k. designade drogerna, snab-
bare skall kunna täckas in.
Det är helt nödvändigt att antalet platser på behandlingshem utökas och
att alternativa behandlingsformer utvecklas. Kommunerna bör i högre grad
än i dag använda sig av enskilda ideella organisationer inom vården, vilket
skulle medföra fler behandlingsalternativ för den enskilde. Ett större utnytt-
jande av enskilda organisationer medför också att de långa väntetiderna för
intagning till frivillig missbrukarvård radikalt förkortas.
Vi påpekar, i de reservationer som fogats till de betänkanden som kamma-
ren nu behandlar, vikten av att ingripanden sker tidigt, då utsikterna att
hejda ett påbörjat missbruk och möjligheterna till rehabilitering är störst. Vi
föreslår införande av en ny LVM-lag. Det primära i en ny lagstiftning måste
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
25
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
26
vara frivilligheten i kombination med insatser av upptrappande karaktär.
Dessutom bör lagen ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och till längre sam-
manhängande vårdperioder.
I kampen mot narkotikamissbruket skall åtgärder prioriteras som syftar
till en samordning av insatserna på lokal och regional nivå. I varje kommun
bör arbetsgrupper bildas med representanter för polis, sociala myndigheter,
Hem och Skola, elevföreningar m.fl., för att gemensamt kunna ingripa me-
dan det ännu finns tid att göra något. Motsvarande organisation bör byggas
upp på länsnivå, så att inga ärenden ”faller mellan stolarna”.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen nr 1 i so-
cialutskottets betänkande nr 3 och reservation 9 i betänkande nr 6.
Anf. 29 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Folkpartiet liberalerna konstaterar i likhet med övriga par-
tier att narkotikamissbruket är ett av världens största sociala problem och
kriminalproblem. Det finns mycket skrivet om vad som bör göras, men ord
på papper har en viss svårighet att lyfta och övergå till verklig handling. Som
Sten Svensson nyss så vältaligt sade fordras en rad insatser. De internatio-
nella lagar, förordningar och överenskommelser som finns för att bekämpa
handel och spridning av narkotika måste tillämpas fullt ut.
Tullkontroll är viktig. I samband med förhandlingar med EG är det viktigt
att diskutera hur man skall kunna lösa problemen när narkotika går över
gränserna inom ett stort geografiskt område.
Odlingsalternativ måste skapas för de länder som är beroende av odling
av opievalmo, cannabis och kokabuskar. Det är på lång sikt lönsamma sats-
ningar.
Vi måste skapa system som gör det möjligt att fortlöpande följa hur narko-
tikamissbruket ser ut i vårt land. Det är länge sedan en sådan heltäckande
undersökning gjordes. Vi får nu lita till siffror som kommer från begränsade
områden beträffande polisbeslag och annat. Vi skulle behöva ett betydligt
bättre statistiskt underlag för att sätta in våra insatser på rätt ställe.
Riksdagens beslut om att kriminalisera all olovlig befattning med och bruk
av narkotika har inte fått avsedd verkan. Det är viktigt att ta ställning till hur
man gör ny lagstiftning praktiskt tillämpbar. Ett sätt är att ta bort bestäm-
melsen om begränsning av påföljden för ”eget bruk” av narkotika till endast
böter. Polisen skulle därmed få samma möjligheter att utreda olovligt bruk
av narkotika som vid trafiknykterhetsbrott genom att man får ta prov på den
person det gäller. Bevisningen skulle därmed bli klarare, och domstolarna
skulle få större möjligheter att ingripa individualpreventivt mot det olovliga
bruket.
Eget bruk av narkotika skulle kunna straffas med fängelse och kombineras
med vård, om det bedöms vara det mest effektiva sättet att få den straffade
att bryta sitt missbruk.
Särskilt viktigt är det att hejda narkotikamissbruket bland ungdomar.
Varje individ - föräldrar, lärare, kamrater - måste säga ifrån när man miss-
tänker att någon missbrukar. Problemet blir inte mindre av att vi inte vågar
säga stopp i tid.
I boken om Sara, flickan som blev narkoman och senare HIV-smittad, be-
skrivs väldigt väl hur omgivningen visste, men inte gjorde vad den skulle,
och hur sedan olika insatser kom att utnyttjas på ett ineffektivt sätt. Man
vågade inte riktigt ta steget fullt ut och göra de saker som hade varit adekvata
för denna flicka.
Folkpartiet liberalerna har i årets partimotion om missbruk understrukit
vikten av förebyggande insatser riktade till många grupper i samhället - för-
äldrar, förskolans personal, skolans personal, lärare, idrottsledare etc.
Det görs en hel del, det ser litet olika ut över landet, och man skulle kunna
åstadkomma mer om tid och vilja fanns.
Jag vill nu hissa en särskild varningsflagga för vad som kan hända med
hälsoupplysningen och ANT-upplysningen i skolorna framöver. Det finns
signaler om att detta ämne får stryka på foten. Detta tycker jag skulle vara
oerhört olyckligt. Man måste hela tiden hänga i. Det kommer nya generatio-
ner ungdomar, och de liksom deras föräldrar måste få denna information.
Missbrukare är, liksom alla människor, olika och har olika behov inte
minst när det gäller vård och behandling. Det är i dag brist både på vårdplat-
ser och vårdalternativ. Därför borde beslutet i dag blivit ett beslut om nöd-
vändigheten av en ökning av antalet platser på behandlingshem och utveck-
ling av alternativa behandlingsformer. Kommunerna borde i mycket större
utsträckning än i dag använda sig av enskilda idéella organisationer. Vänteti-
derna till intagning på frivillig vård skulle därigenom kunna förkortas avse-
värt. Genom denna tröghet att säga ja till alternativen gör vi både mänskliga
och ekonomiska förluster.
Också utslussningen är viktig, och den fungerar i dag inte på ett tillfreds-
ställande sätt. Arbetet med återanpassning av missbrukare kräver samver-
kan mellan socialtjänst, arbetsförmedling, bostadsförmedling och parterna
på arbets- och bostadsmarknaden.
I dagens läge är socialtjänsten ofta maktlös i sina ansträngningar att bistå
missbrukarna. För att rå på detta behövs dessutom ett starkare engagemang
bl.a. från bostadsföretagens sida.
Den personal som arbetar med att ta hand om missbrukarna och rehabili-
tera dem är en oerhört viktig resurs i detta sammanhang. Utbränning är van-
lig och ett av flera skäl till det är att man så ofta misslyckas i sitt arbete. Där-
för är det viktigt med vidareutbildning, uppmuntran och handledning för
personalen.
Det är också viktigt att vi följer upp hur det går med olika behandlingsal-
ternativ. Varför misslyckas man ibland när man lyckas med annat? Vi ser det
som oerhört väsentligt att behandlingsresultaten vid olika vårdformer följs
upp och värderas.
Herr talman! För ett år sedan skulle jag ha yrkat bifall till folkpartiet libe-
ralernas reservationer i SoU3 och S0U6. Vi står naturligtvis bakom dem,
men för tids vinnande i kammaren avstår jag.
Anf. 30 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Alla de tre betänkanden som vi nu behandlar rör på olika
sätt frågor som knyter an till narkotikamissbruket. Narkotikamissbruket är
ett nästan ofattbart gissel. Trots att vi vet att alkoholmissbruket är mer om-
fattande till sin utbredning och slår ut många fler människor, förefaller oss
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
27
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
28
ändå narkotikan mer skrämmande därför att den är så fruktansvärt obevek-
lig när den uppträder.
I en undersökning bland ungdomar som presenterades nyligen framkom
det också att narkotikamissbruket var det som betraktades som den i särklass
allvarligaste företeelsen bland unga människor. Alla politiker som uttalar sig
i de här frågorna brukar vara överens om att inga ansträngningar egentligen
får sparas när det gäller att minska missbruket eller helst, naturligtvis, helt
få bort det.
Vi är inte alltid helt överens om medlen för att nå målet, och det beror
naturligtvis mycket på att vi fortfarande är litet osäkra på vilka vägar vi skall
pröva för att nå de goda resultat vi alla hoppas på.
Det finns så många delar i det här sammanhanget som det inte ankommer
närmast på socialutskottet att hantera, som polisens verksamhet, tullens osv.
Men till det kommer hela det sociala ansvarsområdet med vård och omsorg,
med förebyggande arbete osv., som berör alla dessa tre betänkanden.
Jag har träffat ganska många narkomaner. Jag har talat med deras föräld-
rar och med f.d. missbrukare. Det är påfallande hur stor enigheten är om att
det behövs en kraftfull och tydlig narkotikapolitik som är konsekvent och
som inte gör avsteg från avståndstagandet från narkotikan.
Man skall aldrig generalisera. Därför kan man heller aldrig på förhand
säga att ett visst barn aldrig kommer att bli narkoman. Tillfälligheter och
händelser kan göra att människor med de bästa uppväxtförhållanden blir
missbrukare. Det vet vi. Men vad vi också säkert vet är att väldigt många av
dem som hamnat i ett missbruksförhållande har haft en på olika sätt otrygg
uppväxt.
Av det kan man dra slutsatsen att det vi kan göra för familjerna, för barnen
och föräldrarna för att i alla fall underlätta för dem att skapa en trygg till-
varo, har vi igen senare både mänskligt och ekonomiskt.
Då har familjepolitiken sin betydelse. Då har det sin betydelse om det
ekonomiska stödet är utformat så att det ger valmöjlighet och därmed trygg-
het. Jag tänker inte minst på möjligheten för föräldrarna att ge mer tid till
sina barn i hemmet.
Jag vet att inte alla gillar att man tar upp de frågorna i de här samman-
hangen, men jag kan inte anse att det är möjligt att bortse från de första åren
i en människas liv när vi ändå vet att just de åren betyder så oerhört mycket
för den fortsatta utvecklingen.
Vi har tagit upp detta i en reservation från centern där vi påpekar att en
vårdnadsersättning är den saknade länken i dagens familjepolitik.
Det finns en del undersökningar som kan tyda på en viss minskning av
narkotikabruket bland de riktigt unga under senare år. Vid en undersökning
som gjordes hade 3-4 % av 16-åringarna provat narkotika och 6 % av värn-
pliktsinskrivna pojkar.
Det här kanske inte är de senaste undersökningarna, det vet jag inte, men
hur som helst finns det alltid anledning att varna för alltför snabba slutsatser,
eftersom yttre orsaker, såsom tillgången till narkotika m.m., så snabbt kan
förändra situationen.
Viktigt är att man är observant på tidiga tecken på missbruk både i hem-
met, i skolan, på fritidsgården, och att man då vågar ingripa. Om personer
som finns i det naturliga kontaktnätet kring en ung människa vill och vågar
engagera sig, kan man många gånger undvika ingripanden från myndigheter-
nas sida. Det har blivit litet för vanligt i vårt samhälle att man i stället för ”att
bry sig om” väljer ”att inte lägga sig i”.
När det gäller frågan om hur man skall hjälpa dem som ändå måste bli
föremål för samhällsingripanden har åsikterna genom åren ofta gått i sär.
Det har ibland blivit en alldeles för förenklad debatt som rört sig om frivillig-
het å ena sidan och tvång å den andra och där vissa trender kommit att av-
spegla sig i satsningarna under olika perioder. Det har inte varit bra. Det
måste kontinuerligt finnas en mångfald i utbudet av vårdformer så att olika
individer vid olika tillfällen kan få just sitt behov tillgodosett.
Ibland har den rådande uppfattningen varit att institutioner inte är bra,
utan bör avvecklas. Så har också skett i stor utsträckning. Sedan har vi tving-
ats konstatera, att en återupprustning är alldeles nödvändig - inte av något
slags övertro på institutioner, utan därför att många människor farit illa på
grund av att vårdformen saknats.
Det har ju på senare år också, i stor enighet, satsats rätt avsevärda belopp
för att man ute i kommunerna skall kunna få till stånd vårdhem. Ett problem
som då inte så sällan dyker upp är att människor i det aktuella området drar
i gång aktioner för att stoppa projekten. Där bar vi som politiker ett stort
ansvar för att ge rätt information till dem som känner sig berörda och också,
naturligtvis, för att våga driva frågan till ett beslut.
Ett påtagligt exempel på ett olyckligt beslut har vi fått när det gäller de
s.k. § 12-hemmen. Beslutet om att de statliga ungdomsvårdsskolorna skulle
övergå till kommuner och landsting har inte fungerat bra. Eftersom det, dess
bättre i och för sig, saknas underlag för att inrätta den speciella vårdform
som krävs för de allra mest vårdkrävande ungdomarna i varje område, har
det uppstått en stor brist - brist som för ungdomarna är alldeles katastrofal,
eftersom de i en del fall faktiskt har lämnats utan den hjälp som de är i så
förtvivlat behov av.
Här föreslår nu utskottet ett förnyat tillkännagivande om att regeringen
måste ta på sig ett ansvar för att det snabbt kan komma till stånd ungdoms-
hem av detta slag. Det måste framför allt vara regeringens ansvar att få till
stånd överenskommelser om större geografiska upptagningsområden för
verksamheten. Vi i centern är beredda att först prova den möjligheten, in-
nan vi upprepar vårt krav på ett återinförande av ett statligt huvudmanna-
skap.
Herr talman! Det måste alltid finnas alternativ till institutionsvården och
till traditionell samhällsvård över huvud taget. Ett kontinuerligt stöd till fa-
miljehemmen är ett måste för att de i längden skall orka fortsätta med sitt
viktiga arbete.
Det är över huvud taget alldeles avgörande för all verksamhet på det här
området att den personal som arbetar inom detta område får ett rejält stöd
i sitt arbete, att de har en bra utbildning och att de, inte minst, får en bra
fortbildning. Det kravet har vi tagit upp i en reservation, nr 19, till betän-
kande SoU7.
Jag vill också peka på en annan reservation. Det är reservation nr6 till
betänkande S0U6. Den gäller alternativa behandlingsformer, inte minst de
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
30
som drivs av enskilda organisationer och som är helt nödvändiga för att vi
skall kunna få bort de oacceptabla väntetiderna. Utskottet har tidigare före-
slagit ett tillkännagivande till regeringen i den frågan, och nu nöjer sig majo-
riteten med att konstatera att anslaget i alla fall ökades med 3,6 milj. kr. i den
senaste budgetpropositionen. Visst var det bra att så skedde, men det räcker
inte. Det var alldeles för litet. Jag tror att det skulle vara bra med en annan
fördelning av det centrala anslaget så att framför allt frivilligorganisatio-
nerna får en rejäl chans att genomföra sina planer och projekt. Jag yrkar
bifall även till den reservationen.
För att fortsätta vandra bakåt bland våra betänkanden vill jag bara kort
säga beträffande reservation nr 1 i betänkande SoU3 att det självfallet är
angeläget, som Sten Svensson också sade här, att nya narkotiska preparat
som dyker upp på marknaden snabbt kan bli klassade som narkotika och
därmed omfattas av lagstiftningen. I betänkandet får vi veta att frågan har
uppmärksammats. Men något konkret har ju fortfarande inte skett. Det kan
vi reservanter inte låta oss nöja med, och jag yrkar därför bifall också till den
reservationen.
Herr talman! Det finns ju en rad andra frågor som berörs i de här betän-
kandena. Jag tar inte upp dem nu, eftersom den här debatten skall gälla nar-
kotika, men jag stöder självfallet alla de reservationer där centern finns med
och yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker det är mycket tillfredsstäl-
lande att det nu föreslås ett tillkännagivande om att man vill göra en allmän
översyn av socialtjänstlagen. Det är nödvändigt att vi som har att fatta beslut
på hela det här stora området vet hur lagen i alla dess delar har fungerat i
praktiken. Detta gäller förstås också narkotika- och missbruksfrågor.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 till betänkande SoU3 och till reser-
vation 6 till betänkande SoU6.
Anf. 31 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! I miljöpartiets motion So316 anför vi att medel skall anslås
för att information om narkotika, framför allt om den tunga narkotikan, in-
tensifieras och sprids. Vi måste förbättra förutsättningarna för föräldrar,
skolpersonal och annan personal som arbetar inom ungdomsverksamheten
att medverka i det förebyggande narkotikaarbetet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 under mom. 3 i SoU3 och
även till reservation 3 under mom. 4 i SoU3.
När det gäller narkomaner och HIV-smittade försöker man få medicinsk
hjälp när det inte finns någon att få. Det är därför vi står så handfallna inför
både HIV-smittade och narkomaner. Här behövs medmänsklighet och psy-
kologisk hjälp på alla nivåer. Det behövs även polisiära insatser och ord-
ningsinsatser. Vi brukar inte vara de som ropar på poliser, men de måste
ändå kopplas in eftersom det är grov brottslighet som är kopplad till det här
missbruket. Man kan inte heller vaccinera barn och ungdomar mot miss-
bruk.
Reservation 3 tar upp frågan om upplysning till föräldrarna för att de skall
känna igen de tidiga symtomen på missbruk. De som lever närmast ungdo-
marna måste ha ögonen öppna för förändringar i deras uppträdande. I ton-
åren ändrar sig ungdomar, och deras uppträdande blir annorlunda mot tidi-
gare i mellanskolåldern. Det är därför ganska svårt att avgöra om det hör till
vanligt tonårsbeteende eller om det beror på att de börjar hamna snett. Om
man känner sig osäker som förälder måste man ha kunskap om var det finns
hjälp och råd att få. Det har stått på affischerna om unga narkomaner: Skall
jag göra något nu eller skall jag vänta och se hur det utvecklar sig? Orden
illustrerades med bilder på en frisk ung människas väg mot fullständigt nar-
kotikaförfall.
Självfallet vet föräldrarna när någonting börjar hända. Men det är ganska
sent att starta då. Den tidiga förebyggande vården måste starta långt tidi-
gare. Vi kan knappast göra något viktigare än att försöka stoppa narkotika-
flödet in över våra gränser och hålla uppsikt över våra barn. Där instämmer
jag med Sten Svensson från moderaterna när han talar om att detta är någon-
ting som vi verkligen måste satsa på för att bringa andlig och fysisk hälsa till
våra ungdomar.
När det gäller informationen i arbetet måste man också ta hand om frisk-
faktorerna. Man skall inte bara ta hand om sjukdomsfaktorerna, utan ta
hand om de tecken på hälsa som finns. Man måste även ta hand om det mot-
stånd mot droger som finns hos de allra flesta ungdomar. Här måste vi ta de
friska ungdomarna till hjälp. Motståndet mot narkotika och droger är
mycket stort hos ett friskt barn. Det är någonting som man sällan talar om.
Man skall inte bara se till fällorna och utanförskapet som gynnar missbruket
och är en bra grogrund för detta.
Det behövs stora insatser mot isolering, ensamhet och de stora problem
som finns i ungdomsgenerationen i dag. Där finns en hemlöshet och en rot-
löshet som beror på att man är osäker på sin egen identitet och på sin egen
framtid. Det är många saker som oroar barn i dag. Sociala frågor, miljöfrå-
gor, internationella frågor och framtidsfrågor oroar dem. Nu har vi ett nytt
orosmoment i ett krigshot nere i Mellanöstern. Detta påverkar ungdomar
helt klart. De är medvetna på ett helt annat sätt än vad min generation var
som ung. Dagens ungdomar är medvetna om världens situation och om sin
egen situation. Därför skall vi satsa på det friska hos ungdomarna och deras
nyfikenhet på livet, inte på droger.
Det finns ett nytt stort problem som visat sig. Det är problemet med nar-
kotika bland invandrare redan på våra förläggningar. Detta är människor
som ofta är skadade. Man kanske tyder det till att de har haft problem och
är ängsliga för sin framtid, om de skall få stanna eller inte. Om de har fått
stanna är de kanske oroliga för om de skall få arbete och hur det skall gå
i det svenska samhället. Här behövs det stora insatser mot deras isolering,
ensamhet och stora problem som visar sig redan på förläggningarna.
SIMON, Sveriges invandrare mot narkotika, är en länkrörelse som har
bildats. Detta är oerhört viktigt. Här kan man kanske nå ett tidigt resultat
och delvis arbeta förebyggande. Dessa invandrare vågar ju inte söka hjälp
och råd lika ofta som svenskar, eftersom de tror sig hotade av fängelse och
utvisning, även om de har fått uppehållstillstånd. I många länder är ju narko-
tikamissbruk belagt med dödsstraff. På andra håll, som t.ex. i Latinamerika
och i Jemen, är narkotikamissbruk accepterat. Om de kommer från ett land
där det är accepterat är det svårt att få dem att förstå de risker som finns.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
31
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
32
Om de är rädda för att söka hjälp är det andra saker man måste övervinna.
Det är ännu ett skäl till att inte kriminalisera missbruket och straffa det med
fängelse.
Dessutom kan man fråga: Var kommer missbrukarna verkligen åt narko-
tika? Jo, i fängelserna. Är man inte missbrukare när man hamnar i fängelse,
är det oerhört stor risk att man blir det där. Man håller nu på att undersöka
hur många av fängelsekunderna som tidigare inte var missbrukare och som
har blivit det under tiden i fängelset eller som där har övergått till tyngre
droger. Det bästa man kan göra är alltså inte att sätta dem i fängelse. Där
sprids missbruket i stället för att strypas.
Det krävs långt större insatser av förebyggande vård på alla områden och
en stor kunskap.
Ett annat problem är att inte gravida missbrukande kvinnor tidigt söker
vård. Men detta är mycket förståeligt, eftersom abort ofta krävs innan dessa
kvinnor kan få någon vård. Man kräver alltså att de skall abortera sitt barn.
Men t.ex. LP-stiftelsen har tagit emot dessa kvinnor, och de har där kunnat
föda sina barn. Jag har för något år sedan tagit upp detta i en fråga till social-
ministern.
Kommunernas uppsökande verksamhet och droggrupper över huvud ta-
get ligger i dag i farozonen i den allmänna besparingsivern. Detta är natur-
ligtvis kommunernas beslut, men vi måste från riksdagen vara uppmärk-
samma på vad detta kan betyda inför framtiden. Att på grund av besparings-
iver minska omfattningen av narkotikavården och den förbyggande, uppsö-
kande vården i kommunerna kan visa sig bli betydligt dyrare än att satsa
pengar på verksamheten. Jag har färska rapporter om detta från olika på-
gående budgetarbeten ute i landet. Vi måste i alla fall vara medvetna om
detta.
En allmän översyn av socialtjänstlagen är, som jag har nämnt, någonting
som behövs. Socialtjänstlagen är på sina håll så luddig att man i kommu-
nerna i hög grad kan arbeta efter eget skön, och det är ju inte bra. Hittills
har man verkligen gjort mycket för att leva upp till intentionerna i lagen,
men en översyn av lagen behövs.
Anf. 32 RINALDO KARLSSON (s):
Herr talman! I betänkande SoU3 behandlas vissa narkotikafrågor, men
jag kommer i mitt anförande också att beröra SoU6, reservation 5.
Narkotikan och alkoholen skapar tillsammans de största sociala proble-
men. Man kan säga att vi i utskottet i stort sett är överens i sakfrågan. Sedan
kan det råda litet olika meningar om hur vi skall tackla problemen, men inte
heller i fråga om detta kan jag säga att skillnaden är av någon större och
avgörande betydelse.
I vanlig ordning finns det ändå tre reservationer fogade till betänkandet.
Reservation 1 av moderata samlingspartiet och centern gäller definitionen
av narkotika. I den frågan är majoriteten i utskottet helt överens om att sam-
hället måste ha en hög beredskap för kunna vidta åtgärder så fort det dyker
upp ämnen och preparat på marknaden. Samtidigt måste vi ur rättsäkerhets-
synpunkt ha en klar definition av vad vi avser med narkotika.
Inom läkemedelsverket har man påbörjat en genomgång och omarbetning
av narkotikaföreskrifterna. Syftet med en sådan översyn är att bl.a. möjlig-
göra ingripande mot s.k. designade droger. Enligt utskottets mening bör vi
avvakta denna översyn, som kan ge vägledning om hur vi skall tackla detta
problem, som är mycket allvarligt.
Reservation nr 2 handlar om upplysning om tung narkotika till olika risk-
grupper samt krävs att medel skall anslås. Utskottsmajoriteten vill påminna
om att regeringen under hösten 1989 tog initiativ till en ny offensiv för att
stärka den nationella kampen mot narkotika. En aktionsgrupp mot narkoti-
kan inrättades. I den ingår chefer för berörda myndigheter, företrädare för
kommun- och landstingsförbunden, ordföranden från Athenagruppen och
regeringens samordningsgrupp för narkotikafrågor, SAMNARK-gruppen.
Högsta prioritet skall ges till insatser för bekämpande av kokain och andra
nya preparat som dyker upp på marknaden.
Reservation nr 3 av folkpartiet och miljöpartiet handlar om information
till föräldrar om narkotika. Utskottet och regeringen är helt överens om att
information och upplysning är det viktigaste och bästa sättet att bemöta de
stora narkotikaproblemen.
Socialstyrelsen har här det samlade ansvaret. Den har utarbetat ett lång-
siktigt program för detta område, Strategi för droginformation. Strategin in-
kluderar bl.a. mål och riktlinjer för droginformationen samt drogförebyg-
gande aktiviteter för olika målgrupper. Här betonas folkrörelsernas och för-
äldrarnas insatser. Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, har, tack vare
sin unika erfarenhet, en mycket viktig roll i det förebyggande arbetet. Social-
styrelsen har också gett ut olika informationsskrifter.
Utskottet vill också påminna om Athena-gruppens informationsinsatser.
Gruppen har i år kommit ut med boken Att upptäcka sitt barn, som handlar
om droger och ungdomar och om utmaningen att vara förälder.
Jag vill också upplysa om att regeringen fram mot våren kommer att ge-
nomföra en landsomfattande aktion mot narkotika. Regeringen kommer att
anslå 7 milj. kr. från allmänna arvsfonden.
Onekligen händer en hel del på informationsområdet när det gäller narko-
tika. Utskottet vill ändå påpeka hur viktigt det är att föräldrarna görs med-
vetna om narkotikans faror. Det gäller att i tid upptäcka när ett barn hamnar
i det stora problem som droger innebär. Föräldrarna är de som först bör
kunna se när förändringar sker. De måste då vara mycket lyhörda men också
informerade om vad som händer, så att de kan tyda barnens signaler.
När det gäller narkotikan skall alla ta sitt ansvar. Det är vår skyldighet att
medverka till att bekämpa droger.
I reservation nr 5 till SoU6 kräver moderaterna en ny narkotikapolitik.
Målet skall vara ett narkotikafritt Sverige, och ingen skall kunna använda
droger utan att möta tydliga reaktioner samt en strängare straffpåföljd.
De två första kraven skulle kunna vara hämtade ur regeringens aktions-
program mot narkotika, som jag tidigare här har nämnt. Vi har en i förhål-
lande till moderaterna avvikande mening när det gäller straffpåföljden vid
eget bruk som kan anses som ringa. Vi menar att böter är en markering men
att de helt klart måste följas upp med sociala insatser.
Låt mig än en gång påpeka att även om vi skiljer oss åt i fråga om straffsat-
sen, betyder det inte att vi på något sätt förringar problemet. Narkotikan
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
34
måste bekämpas var än den dyker upp. Målet för samhällets insatser måste
vara att täcka upp alla led i narkotikahanteringen, från produktion, införsel,
spridning och efterfrågan till vård och rehabilitering. Anita Persson kommer
att i övrigt kommentera betänkandet S0LJ6.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 33 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson var en av de utskottsledamöter som hade
tillfälle att besöka Colombia i slutet av augusti. Jag redovisade i mitt anför-
ande den situation som vi där på ort och ställe närmare fick ta del av. Jag
redovisade senare, i fem olika punkter, de slutsatser som vi rimligen borde
ha kommit fram till efter det besöket. Jag vill fråga Rinaldo Karlsson, som
har lyssnat till mitt anförande, om han kommer till samma slutsats som jag,
om han kan dela de värderingar som jag gav uttryck för i dessa fem punkter.
Rinaldo Karlsson sysslade i sitt anförande enbart med att kommentera ut-
skottsmajoritetens argumentation gentemot oss reservanter, men han hade
inte någonting att säga om den problemsituation som jag redovisade i mitt
anförande.
Anf. 34 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Det är litet synd att vi inte har ett betänkande, som ger oss
möjlighet att sammanhållet diskutera narkotikafrågorna. Vi behandlar nu
tre betänkanden, och man kan mycket väl ur alla tre plocka fram moment
som vart för sig är avgörande för en sammanhängande kedja av insatser mot
narkotikamissbruket. Jag har själv tagit upp en rad sådana frågor, och det är
litet synd att Rinaldo Karlsson har missat att se detta sammanhang. Om vi
inte ständigt gör detta, har vi aldrig en chans att komma till rätta med narko-
tikamissbruket, något som vi alla ändå så gärna vill göra.
Nu begränsar sig Rinaldo Karlsson till att tala om de punkter där narko-
tika nämns, och det är att beklaga. Det han tar upp i sitt anförande gäller
bl.a. definitionen av begreppet narkotika. Han upprepar det som utskottet
säger och som går ut på att man skall avvakta och åter avvakta. Bl.a. avvak-
tar man en proposition med anledning av 1983 års läkemedelsutredning, som
var klar år 1987, och man förväntar sig att vi på en rad områden skall få för-
slag till hur man skall komma till rätta med olika problem, och däribland
detta.
Vi reservanter menar att detta problem är så pass viktigt att man nu måste
ta itu med det utan att fortsätta att avvakta i åtskilliga år framöver.
Anf. 35 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har samma uppfattning i den här frågan, Rosa Östh. Vi
har inte tid att avvakta hur länge som helst. Sker det inte någonting inom en
snar framtid måste vi ta nya initiativ. Det är helt självklart. Jag anser att vi
är ganska överens i den här frågan.
Sten Svensson räknar upp fem punkter som jag har missat. Men jag kan
ändå säga att jag håller med Sten Svensson i hans beskrivning av narkotika-
problemet och att vi måste ta det på största allvar. Som jag uppfattade det
var det ändå inte så många punkter som skiljde oss åt i detta fall. Nog finns
det punkter där det finns större skillnader än i den här frågan.
Anf. 36 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag påpekade tidigare det vi fick ta del av på ort och ställe,
nämligen hur narkotikahanteringen ger förskräckande exempel på miljöför-
störing, rättslöshet och våld. Detta är något som just denna hämningslösa
narkotikahandel för med sig. Det profitörerna håller på med hotar på sikt
hela den sociala, ekonomiska och demokratiska utvecklingen i flera länder.
Det är därför viktigt att producentländerna får stöd av konsumentlän-
derna i kampen mot den illegala produktionen. Här måste vi på alla sätt
ställa upp för att utrota marknaden. Eljest kommer aldrig någonsin dessa
insatser i producentländerna att lyckas. Om vi inte tar resoluta tag i dessa
problem kan eljest inte de biståndsprojekt som Sverige är engagerad i via
FN med stöd av svenska skattepengar bli framgångsrika.
Om nu Rinaldo Karlsson ändå vill ansluta sig till mina slutsatser efter vårt
gemensamma besök i Colombia, borde också konsekvenserna av detta inne-
bära att vi får stöd för alla våra reservationer med resoluta krav på en strik-
tare vårdlagstiftning och en komplettering av den lag som förbjuder konsum-
tion av narkotika med sådana straffsatser att den lagen verkligen blir verk-
ningsfull. Så är det inte i dag, vilket andra talare har påpekat i debatten.
Narkotikabrott måste förenas med påföljden fängelsestraff, och även i kom-
bination med vård, vilket också har påpekats här av andra talare. Det är ab-
solut nödvändigt.
Vi skall dessutom vara tacksamma för att det finns frivilliga organisationer
som vill ställa upp och hjälpa till med utbudet av vårdplatser och ta andra
initiativ på detta område för att hjälpa till med vården. Detta vill inte heller
Rinaldo Karlsson och hans partivänner ställa sig bakom, vilket framgår av
alla våra reservationer.
Herr talman! Jag anser att det finns många brister i socialdemokraternas
syn på narkotikaproblemet. De kan stå här i kammaren och säga att man i
princip instämmer och att vi är så eniga om att man måste göra någonting åt
dessa problem. Men det saknas kraft i den andra änden när man kommer till
de konkreta och mest verkningsfulla åtgärderna. Då är ni inte med längre,
och det är beklagligt.
Anf. 37 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi menar att det inte är någon bra lösning att slänga varenda
ung människa som har en pipa hasch eller liknande direkt i fängelse. Vi har
i varje fall gått med på att det skall finnas böter, och det är ju också en straff-
påföljd, för att samhället skall markera ett avståndstagande från narkotikan.
Det viktigaste är ändå att sociala insatser sätts in för att eliminera det hela.
Också polisen måste få resurser för grupper som stör denna verksamhet. Vi
har sagt att narkotikan skall bekämpas i alla de led som narkotikan förekom-
mer, både i distributionsleden och i konsumtionsleden.
Vi är helt medvetna om att man inte kan sätta in resurser bara på ett håll.
Vi har också sagt att vi är beredda att stödja människorna i Colombia med
deras projekt och liknande. Där tycker jag att vi är helt överens.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
36
Visst kan man säga att vi har avvikande meningar och avge en reservation
som en typ av markering, men jag anser ändå att man måste hålla med om
att vi i detta land i stort sett är överens om att vi skall bekämpa narkotikan
på bästa sätt. Jag tror inte att man löser problemen genom att automatiskt
slänga in unga människor i fängelse varenda gång man kommer på dem. Jag
tror inte att detta är det bästa sättet.
Vi skall också komma ihåg att om det är fråga om större kvantiteter där
man kan räkna med en eventuell försäljning eller liknande, tar andra straff-
bestämmelser över.
Tredje vice talmannen anmälde att Sten Svensson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 38 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Jag ämnar uppehålla mig vid betänkandet SoU7 som har ti-
teln Barn och ungdom.
Vid flera tillfällen har vi kunnat konstatera att problem kvarstår när det
gäller åtgärder för att förebygga och minska ungdomsbrottsligheten, som ju
ofta också är sammankopplad med drogmissbruk. Kvarstår gör också kraven
från föräldrar, myndigheter och andra som ropar på effektiva åtgärder för
att på ett tidigt stadium stoppa vissa ungdomars framfart - en framfart som
leder till att det i slutändan blir ett digert brottsregister.
Det går minst sagt trögt att uppnå ett resultat. Det är också orsaken till att
utskottet, även i detta betänkande, gjort ett tillkännagivande till regeringen
om att det behövs snara åtgärder för att få fram flera och differentierade
platser på de särskilda ungdomshemmen.
Vid en tidigare riksdagsbehandling i början av detta år var enigheten i ut-
skottet stor - då liksom nu - om var problemen finns, och i stor utsträckning
var utskottet också enigt om vilka åtgärder som måste sättas in. Detta gavs
också regeringen till känna.
Vad som hittills har hänt är att det har presenterats en hel del utredningar,
rapporter och behovsinventeringar där socialstyrelsen, Landstingsförbundet
och Kommunförbundet är inblandade. Våldskommissionen har överlämnat
en promemoria som i sin tur har gått vidare till en ny utredning, en parlamen-
tarisk kommitté som skall utvärdera nuvarande regelsystem för unga lag-
överträdare. Arbetet skall vara avslutat före utgången av september 1992.
Just nu lär socialstyrelsen, Kommunförbundet och Landstingsförbundet ar-
beta med en fördjupad analys av situationen - som det heter.
Det behövs inga fler utredningar. Det som behövs är naturligtvis handfasta
åtgärder för att i tid ge ungdomar vård och behandling. Vi vet att många av
dem som i dag lämnas att driva omkring i samhället är svårt störda. Det är
nödvändigt att radikala färändringar sker tills nästa tillfälle vi debatterar ett
betänkande om barn och unga.
Vi moderater har i motioner föreslagit förändringar när det gäller de sär-
skilda ungdomshemmen, något som vi inte fått gehör för i utskottet. Vi anser
att en av orsakerna till att det inte händer något är det splittrade huvudman-
naskapet för de särskilda ungdomshemmen. Eftersom det gäller ett förhål-
landevis litet antal ungdomar med ojämn spridning över landet, anser vi att
de särskilda ungdomshemmen bör ha hela riket som upptagningsområde och
staten som huvudman.
Det här kravet har vi drivit länge. I mars 1987 kom Tor Sverne med en
kritisk utredning om de särskilda ungdomshemmen, där han påtalade bris-
terna i det nuvarande huvudmannaskapet.
På senare tid har det också visat sig att allt fler utredningar och rapporter
talar om att resursansvar och intagningsansvar måste ligger på samma organ
och på hög nivå. Andra säger att vissa ungdomshem måste ha statligt huvud-
mannaskap.
Vi föreslår också att det måste vara möjligt att förlänga ungdomars vistelse
på låsbar enhet längre tid än två månader. Det är också något som utskottets
majoritet inte har velat gå med på. Tiden på låsbar enhet måste anpassas till
det enskilda fallet. Det är nödvändigt för att undvika att ungdomarna inte
avviker innan de har motiverats till en annan livsföring. Det gäller i hög grad
de som är över 15 år och har blivit dömda för brott. Dessa ungdomar bör
vistas på särskilda ungdomshem som står under kriminalvårdsstyrelsens hu-
vudmannaskap. Det har vi framfört tidigare.
Våldskommissionen tar upp frågan om just de ungdomar som är mest
brottsbelastade. Kommissionen anser att dessa ungdomar är svåra att reha-
bilitera med den vård de får under sina sporadiska vistelser vid de särskilda
ungdomshemmen.
Socialtjänstens oförmåga att hålla dem inlåsta äventyrar inte bara den en-
skilda medborgarens säkerhet utan omöjliggör även den vård och behand-
ling som de unga brottslingarna behöver, fortsätter kommissionen. Vidare
anser den att vistelse på låsbar enhet skall ske så länge det finns risk för rym-
ning eller att fara för egen eller andras hälsa består. Felet i dag är att denna
tid är begränsad till endast två månader utan att man tar någon hänsyn till
det enskilda fallet. Det är tydligen också den kritik som våldskommissionen
framför.
Reservationerna nr 14 och 19 i socialutskottets betänkande nr 7 är gemen-
samma för de borgerliga partierna. De tar upp åtgärder som sammanhänger
med vistelsen på de särskilda ungdomshemmen. Vi påpekar att ungdomar
kan komma i kläm och att de kanske inte får den psykiatriska vård som de
behöver. Vi påpekar också att det är helt nödvändigt att personalen får
bättre utbildning för att klara vården av dessa ungdomar.
Vi moderater har även en annan reservation, som vi är ensamma om. Vi
anser att socialtjänstlagen inte innehåller några riktlinjer om direkta före-
byggande åtgärder för att på ett tidigt stadium förhindra att ungdomar kom-
mer djupare ner i brottslighet och drogmissbruk. I socialtjänstlagen betonas
det förebyggande arbetet och det förutsätts att varje enskilt fall prövas för
att man skall se vilka åtgärder som behövs. Detta skall ske i samråd med den
unge.
Det låter väl i och för sig bra, men verkligheten ser litet annorlunda ut.
Det har visat sig att socialtjänstlagen är otillräcklig på detta område. Föräld-
rar, socialpolitiker och andra personer som kommer i direkt kontakt med
problemen efterlyser handfasta åtgärder i tid när det gäller ungdomar som
håller på att komma in i en ond cirkel av drogmissbruk och brottslighet.
Vi moderater, det är vi tyvärr ensamma om, anser att regeringen skall
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
37
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
38
återkomma med förslag om en mera preciserad lagstiftning när det gäller so-
cialnämndens skyldighet att vidta förebyggande åtgärder. Socialnämnderna
måste få en verklig möjlighet att agera på ett tidigt stadium.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och säger att det inte har inträf-
fat något som föranleder en ändrad bedömning. Vilken var då den tidigare
inställningen? Jo, socialnämnden skall arbeta förebyggande och inte skall
vara bunden av en viss kedja av åtgärder. Det vilar på den enskilde socialsek-
reteraren att ta initiativ som skall förhindra brottslighet. Det finns säkert de
som gör det, men kanske alltför sällan.
Utskottets majoritet skriver att socialnämnderna är skyldiga att utarbeta
metoder för detta. Denna formulering har upprepats i flera betänkanden.
Trots detta händer ingenting.
När föräldrar ber att socialnämnden måste göra något för att föräldrarna
själva inte orkar längre, får de ofta till svar att det inte finns något stöd i
lagen för åtgärder som innebär ett visst mått av tvång eller upptrappande av
åtgärder.
Föräldrarna känner sig maktlösa. I tidningar, på TV och i radio talar allt
fler föräldrar om vilken vanmakt de känner inför detta. Ungdomarna vet
också vad som gäller. Det händer inte alltför sällan att ungdomarna själva
uttrycker sin förvåning över att inget händer.
Inser inte kammarens ledamöter att något har gått snett? Utskottet kan
inte varje gång avfärda hela problemet med samma slentrianmässiga formu-
leringar som inte ger förtvivlade föräldrar något hopp. Vad vill majoriteten
göra åt detta? Vilket är ert alternativ?
Herr talman! För att ge ett bidrag till tidsbesparingen i kammaren yrkar
jag bifall endast till en av de moderata reservationerna - reservation nr 10 i
socialutskottets betänkande nr 7.
Anf. 39 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Herr talman! De flesta barn har det bra i Sverige i dag. Men det finns fort-
farande många barn både i storstäder och på mindre orter som har glömts
bort av samhället.
Det handlar om barn som lever i en miljö som präglas av ensamhet, fattig-
dom, missbruk eller psykisk ohälsa. Det är barn som har föräldrar som inte
klarar av dem och som inte heller orkar att klara av sin egen situation.
Om barnet försummas under det första levnadsåret kan det få en föröd-
ande effekt för all framtid med bl.a. skolsvårigheter, missbruk och kriminali-
tet till följd.
Det är ett dåligt betyg åt ett samhälle som vill värna om de enskilda männi-
skorna att alltför många barn får en omöjlig start i livet. Därför har ”de
glömda barnen” varit en hjärtefråga för folkpartiet liberalerna i många år. I
socialutskottets betänkande nr 7 behandlas en lång rad av de förslag som vi
har fört fram i våra partimotioner om de mest utsatta barnen.
Barnen i Sverige har generellt fått det bättre. De socialt utsatta barnen
tycks dock i stället ha fått det sämre under 70- och 80-talen. Klyftan har blivit
större mellan barn som har det bra och barn som vanvårdas, misshandlas och
lever i social misär. Det beror bl.a. på att antalet yngre missbrukare har ökat
och bland dem finns många kvinnor som har barn. Då jag började arbeta
inom sjukvården för 30 år sedan fanns nästan inga missbrukande mödrar
med småbarn. I dag beräknar man att ungefär 10 % av förskolebarnen växer
upp i missbrukarmiljö. Det här är ett vardagsproblem på våra barnavårds-
centraler.
Den nya socialtjänstlagen och lagen om vård av unga, LVU, trädde i kraft
1982. En intensiv debatt kom samtidigt i gång om tvångsomhändertagande
av barn. Det handlade ensidigt om att för många barn togs om hand för lätt-
vindigt. Antalet omhändertaganden utan föräldrars samtycke sjönk snabbt
till hälften. Den utvecklingen hade naturligtvis varit positiv om den hade be-
rott på att barnen var mindre utsatta än förr. Tyvärr var det inte så. Vi har
nu fått mycket oroande signaler. Det är inte länge sedan man fick se siffror
om att antalet polisanmälningar om misshandel av barn har ökat med 37 %
under 1989 jämfört med 1988. De sexuella övergreppen har också ökat kraf-
tigt.
Under de sista åren av min yrkesverksamma tid som barnläkare tvingades
jag att med sorg i hjärtat notera att små barn fick vanvårdas och flyttas runt
som små ”jojobarn” på ett sätt som varit fullständigt otänkbart 20 år tidigare.
Det är bl.a. på grund av detta som utskottet i betänkande 6 har begärt en
översyn av socialtjänstlagen. Det är bra att det nu äntligen blir av.
I betänkande 7 är det sex reservationer som stöder vår partimotion om de
utsatta barn som tagits om hand för samhällsvård. Det handlar om de krav
som bör ställas på enskilda hem för vård och boende innan de får ta emot
barn, om överflyttning av vårdnaden till fosterföräldrar när barn har rotat
sig i familjehemmet, om samma krav på dokumentation vid omhänderta-
gande av barn oberoende av om det sker via LVU eller socialtjänstlagen, om
behov av utbildningsinsatser och sist, men inte minst, om en upprustning av
barn- och ungdomspsykiatrin.
I detta sammanhang tänker vi i första hand på de beteendestörda ungdo-
mar som lever i gränsskiktet mellan socialtjänsten och psykiatrin och som
ingen riktigt tar ansvar för i dag. Detta är resurskrävande ungdomar, och de
faller ofta mellan två stolar. Och jag har svårt att förstå varför inte socialde-
mokrater och vänsterpartister har stött vår motion på den här punkten, ef-
tersom det i detta sammanhang råder så uppenbara missförhållanden som
har varit välkända i många år. Bl.a. tryckte JO mycket starkt på det här
missförhållandet vid sin översyn av § 12-hemmen för några år sedan. Majori-
teten vill invänta mentalservicekommitténs slutbetänkande, men det inne-
bär ju ytterligare några års fördröjning. Herr talman! Jag yrkar bifall till re-
servation nr 14.
Skolan har en viktig uppgift att tidigt uppmärksamma barn som har det
svårt. Dit hör bl.a. de s.k. MBD-barnen, dvs. barn med en mycket lindrig
hjärnskada, vilken gör att barnen är okoncentrerade, har svårt att hantera
intryck av olika slag, är aggressiva, ofta är mycket envisa, osv. De barnen
förlorar sin självkänsla och hamnar totalt snett i tillvaron för all framtid om
inte skadan upptäcks i tid och hanteras på rätt sätt. Motionen om kunskaps-
behov när det gäller MBD har ju fått ett mycket starkt stöd i remissyttran-
dena. Men tyvärr är vi från folkpartiet liberalerna ensamma om reservatio-
nen till stöd för motionen.
Reservationerna 1 och 2 handlar om kroppsskador på barn och om barns
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
39
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
behov av att ha en väl fungerande skyddsorganisation - något som är full-
ständigt naturligt för oss vuxna, åtminstone när det gäller arbetsplatsen och
vägen dit och hem.
Barn får faktiskt fler kroppsskador i skolan än vad vuxna får på jobbet.
Och det verkligt skrämmande är att en stor del av de här kroppsskadorna
uppkommer på grund av våld mellan elever. I Norrbotten var det 20 % av
skadorna som uppkom på det sättet. Vi vuxna skulle aldrig drömma om att
dag efter dag gå till en arbetsplats där man på grund av mobbning t.o.m. får
kroppsskador och misshandlas. Bara detta gör att det är oerhört angeläget
att få i gång en registrering av skador och en uppföljning med förebyggande
insatser.
Av betänkandet framgår det att den olycksfallsregistrering som har kom-
mit i gång så smått har minskat på grund av resursbrist ute i landstingen.
Trots vetskapen om detta har utskottets majoritet inte velat ställa sig bakom
folkpartiet liberalernas krav på registrering av kroppsskador och förebyg-
gande insatser. Det tycker jag är sorgligt. Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservation nr 1.
Det är helt klart att det under senare år har skett en urholkning av barn-
kompetensen på många håll i samhället. Inom t.ex. barnhälsovården har
barnsjuksköterskorna ersatts med distriktssköterskor som redan är överlas-
tade av bl.a. en alltmer svällande hemsjukvård. Det har resulterat i att för-
äldrautbildningen har stagnerat och att frågorna om barnolycksfall har blivit
eftersatta. Det sista framgår bl.a. fint av en rapport som kom häromåret upp-
ifrån Umeå. En enkätundersökning bland distriktssköterskor låg till grund
för rapporten.
Barnkompetensen har också urholkats då en speciell barnavårdsnämnd
gick in i en samlad socialnämnd och när barnavårdsombuden försvann på
länsstyrelserna.
De här förändringarna kom till stånd med det goda syftet att man ville
främja en helhetssyn och ett familjeperspektiv. Det var bra. Men tyvärr blev
det en del bieffekter som vi nu måste ta tag i. Vuxenperspektivet tog över-
handen, och barnen kom i skymundan.
Jag vill åter påminna om den genomgång man gjorde i en Stockholmsför-
ort. I 30 % av utredningarna av barnavårdsärenden fanns barnet över huvud
taget inte nämnt. Så tala om det osynliga barnet! Nu behövs det en lång rad
åtgärder för att stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom
socialtjänstens ansvarsområde. Därför har vi i folkpartiet liberalerna före-
slagit ett samlat åtgärdsprogram som bör föreläggas riksdagen när det gäller
åtgärder inom socialtjänstens ansvarsområde. Bl.a. måste socialsekreterar-
yrkets status höjas så att de mest rutinerade inte fortsätter flykten till admi-
nistrativa tjänster, medan de mest orutinerade får sköta de allra svåraste ar-
betsuppgifterna och besluten ute på fältet. Vi måste få specialistteam på re-
gional nivå till socialtjänstens förfogande ungefär på det sätt som man i dag
har när det gäller sexuella övergrepp på barn. Liknande team behövs t.ex.
för flyktingbarnens och psykiskt störda ungdomars speciella behov.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 om förstärkt barnkompe-
tens. Givetvis står folkpartiet liberalerna bakom även övriga åtta reservatio-
40
ner där våra namn finns med. Men jag begränsar mig till att yrka bifall till
reservationerna 1, 4 och 14.
Anf. 40 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Som vanligt när vi diskuterar socialutskottets betänkanden
är vi i väldigt många och långa stycken överens. Jag håller med om det som
Rinaldo Karlsson sade tidigare, att skiljelinjerna inte är så väldigt stora. När
man lyssnar på pläderingarna för de olika reservationerna kan man lätt få
den uppfattningen. Men det handlar oftast om huruvida vi skall göra ett till-
kännagivande till regeringen eller inte i en fråga där vi dessutom oftast redan
har gjort det för ett halvår sedan. Då kan man faktiskt ifrågasätta nyttan med
det hela.
Jag tror att så gott som alla i utskottet, oftast en politisk majoritet, och
ibland hela utskottet, är ganska eniga om att vi, på en del punkter som vi
åter pekar på, är ganska besvikna över att det händer så litet när vi gör ett
tillkännagivande. Vi är besvikna över att regeringen inte regerar och inte
reagerar och att vi får återkomma ett halvår eller ett år senare och säga
samma sak. Det gäller bi.a. en del av det som tas upp i betänkandena SoU6
och SoU7.
I SoU6 är vi överens om att det behövs en översyn av socialtjänstlagen.
Det finns ingen reservation om det. Men jag vill ändå säga några ord om det,
eftersom vi har olika utgångspunkter när vi begär den här översynen. Och
det tycker jag är viktigt att påvisa.
Utgångspunkten från oss i vänsterpartiet är att vi ser att det i dag i många
kommuner är svårt att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Många
människor som borde få en behandling baserad på rättvisa, solidaritet och
jämlikhet, vilket är grunden i socialtjänstlagen, får inte den behandlingen.
Ute i kommunerna görs olika bedömningar, normerna är olika när det gäller
antal kronor och ören som man får i socialbidrag, folk behandlas på olika
sätt, det börjar ställas ekonomiska krav för att man skall få en viss form av
bistånd som inte tidigare alls har kopplats till ekonomi, osv. Det finns många
exempel på att socialtjänsten inte fungerar, till men för de människor som är
i behov av det samhälleliga stöd som ändå socialtjänsten skall ge.
Det har blivit någon form av praxis att man måste överklaga till högre in-
stans för att få sin rättmätiga och lagenliga rätt. Det tycker vi är en väldigt
illavarslande utveckling, eftersom det innebär att många människor som är
i den situationen att de är beroende av samhällets stöd inte alltid får sin röst
hörd i förhållande till myndigheter och högre instanser. Det innebär alltså
att den starkares rätt vinner. Det finns som sagt en mängd situationer där
vi ser att socialtjänsten inte fungerar och där den behöver förstärkas, inte
urholkas. Det är vår utgångspunkt när vi kräver en översyn av socialtjänstla-
gen.
Det finns en punkt i betänkande 6 där vi inte är överens om att det behövs
en översyn. Det gäller ekonomiskt stöd till asylsökande. Majoriteten i ut-
skottet menar att de regler som i dag existerar och används i praktiken ute
i kommunerna är tillräckliga och att det inte sker någon diskriminering av
asylsökande i det avseendet. Vi menar att så inte är fallet. De regler som
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
41
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
42
finns för asylsökandes rätt till ekonomiskt stöd håller inte i verkligheten i
dag - dels har asylsökande mycket längre väntetider i dag än tidigare innan
de får besked om var de skall vara, dels vet vi om att man i praktiken får
väldigt olika behandling om man behöver extra bidrag, har ett handikappat
barn, skall få ett nytt barn, behöver extra stöd och utrustning. Där har asyl-
sökande väldigt svårt att få stöd i dag. Det finns många uppseendeväckande
fall, som ligger till grund för den motion som vi skrivit och som vi har velat
få utskottet med oss på. Det har vi inte fått, därav reservation 3 i betänkande
6, vilken jag yrkar bifall till.
När det gäller betänkande 7 är vi alla överens om att vi behöver fler och
differentierade platser för vård av ungdomar. Vi är dessutom alla överens
om att rikta kritik mot att ingenting har hänt. Vi är också överens, inte alla
men i alla fall en majoritet i utskottet, om att det behövs ett åtgärdsprogram
när det gäller övergrepp på barn och ungdomar. Det är en fråga som har
påtalats tidigare och där verkligheten talar sitt tydliga språk. Där behövs
kraftfulla åtgärder, som vi än en gång efterlyser. Vi är alla partier i utskottet
dessutom överens om att fortlevnaden av familjerådgivningen, som ju är ett
mycket bra och förebyggande instrument, skall tryggas. Det är bra att vi är
överens om det.
Det finns även i detta betänkande en fråga där vi inte är överens. Det gäl-
ler stödprojekt för invandrarungdomar, som vänsterpartiet har motionerat
om. Anledningen till det är att vi kan se att invandrarungdomarna i dag är
överrepresenterade när det gäller våld och svårigheter bland ungdomar. Inte
sällan är invandrarungdomar inblandade i våldshandlingar, därför att de le-
ver i en mycket skör social situation, i rotlöshet, inte alltid har två föräldrar,
upplever en kulturkollision osv. Det gör att vi behöver uppmärksamma de-
ras situation och lyfta ut den från den övriga ungdomsproblematiken och
alltså ge ökat stöd till de invandrarungdomar som befinner sig i vad man bru-
kar kalla för farozon. Vi menar att det behövs särskilda pengar till detta. Vi
är medvetna om att om det inte avsätts särskilda pengar till sådana projekt
kommer de aldrig att bli av. Detta för mig över till den stora fråga som debat-
ten egentligen borde handla om, nämligen hur kommer det sig nu, när vi är
så eniga i så många frågor i socialutskottet, att ingenting händer? Och hur
kommer det sig att vi ute i kommunerna i landet i dag kan se en nedrustning
av den sociala sektor som socialtjänsten verkar inom? Jo, menar jag, det
kommer sig av den ekonomiska politik som har förts i det här landet av rege-
ringen, i långa stycken i samarbete med folkpartiet. Det är en ekonomisk
politik som innebär att penningflödet, som tidigare kunde gå från staten till
landsting och kommuner för att de skulle få möjlighet att bedriva den väl-
färdspolitik som socialpolitiken är en del av, i dag har vänt och går åt annat
håll, från landsting och kommuner till staten. Många av oss vet att man sitter
i budgetmöten runt om i kommunerna och skär och skär. Många av oss är
också pinsamt medvetna om att det gäller just de verksamheter som vi här i
debatten, och ofta i utskottet, säger är livsnödvändiga, nämligen de förebyg-
gande uppsökande verksamheterna.
Jag har inte hört någon av er som talat i dag, oavsett partitillhörighet, inte
påpeka nödvändigheten av tidigare reaktioner, tidiga ingripanden och tidiga
åtgärder. Jag kan inte se att det betyder något annat än människor som möter
människor. Tidiga reaktioner är inte något diffust, utan en människa möter
en människa.
När det gäller de frågor som vi talar om i dag är det ofta en vuxen som
möter en ungdom. Uppsökande verksamhet innebär att det måste finnas
vuxna människor på de platser där ungdomen finns. De vuxna personerna
är de som skall reagera och som skall se till att man gör någonting tidigt. I
dag skärs denna verksamhet ner i de flesta kommuner: den förebyggande
verksamheten, den uppsökande verksamheten och den samordnande verk-
samheten - som vi så vackert talat om här i dag - mellan barnavårdscentraler,
barnomsorg, skolan och PBU.
Vilka på socialkontoret har tid med detta i dag? Socialsekreterarna - de
som fortfarande orkar stanna kvar - får syssla med budgetarbete. Jag tror
att ni vet det. De får framställa budgetunderlag till socialnämnden, de får
hjälpa politikerna så att de kan fatta budgetbeslut och de skall göra budget-
uppföljning. De har nästan inte tid att lyfta på rumpan och gå ut från konto-
ret.
Det här är den bistra sanningen, och trots alla tjusiga deklarationer om
tidiga ingripanden, effektiva åtgärder, stödåtgärder, förebyggande åtgärder
osv. så händer ingenting. Det krävs pengar och resurser, och det krävs män-
niskor och mänskliga möten. Mänskligheten och humanismen i samhället
håller på att gå förlorad med den mycket ekonomistiska inriktning som da-
gens socialpolitik har. Det leder till att de värden som är grundläggande i
socialtjänstlagen om humanitet, solidaritet och alla människors lika värde
håller på att gå förlorade. Jag tror inte att vi kan komma till rätta med de
problemen genom en översyn av socialtjänstlagen. Det behövs helt andra
åtgärder, och vi får föra den diskussionen och den politiska kampen på andra
ställen än här i kammaren. Jag vill uttala att det är det som är grunden och
som är nödvändigt.
Så länge som vi för en politik där vi inte kan enas i skatte- och finansutskot-
tet om de här frågorna, dvs. om pengar till förebyggande och uppsökande
verksamhet, kan vi tala ihjäl oss i socialutskottet om att det är detta som
behövs.
Jag ser fram emot den dag vi är lika eniga i finansutskottet som vi är i so-
cialutskottet.
Anf. 41 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Gudrun Schyman lyssnade på mitt inledande
anförande om narkotikapolitiken där jag började med att utgå ifrån vårt till-
kännagivande om översynen av socialtjänstlagen. Jag vill göra Gudrun Schy-
man uppmärksam på reservation nr 7, om behovet av tidiga vårdinsatser, på
s. 47 i betänkande nr 6. Jag berörde det som står i den reservationen i mitt
anförande. Jag påpekade också att det inte enbart är en översyn av social-
tjänstlagen som behövs, utan man måste också få en striktare lagstiftning
inom andra områden, t.ex. vad gäller LVU- och LVM-lagarna. Det har jag
mycket starkt poängterat i mitt anförande.
Anf. 42 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Det här var ett litet budgetanförande av Gudrun Schyman.
Jag blir litet förvirrad. Jag upplever det som ett angrepp på att vi har mäng-
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
43
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
44
der av förslag till förebyggande verksamhet. Tror inte Gudrun Schyman på
att förebyggande verksamhet skall minska kostnaderna, att det är bra även
ur ekonomisk synpunkt, att det är bra ur individens synpunkt? I vårt pro-
gram Det glömda Sverige har vi anslagit en hel del för de saker vi har tagit
upp. Nu minns jag det inte i detalj, men jag minns en sak som vänsterpartiet
inte ställde upp på. Vi ville t.ex. ha 5 miljoner extra till förebyggande och
stöttande åtgärder för misshandlade kvinnor och barn i kvinnojourernas
regi.
Anf. 43 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Först skall jag tydliggöra vad jag yrkade bifall till. Det blev
oklart i hastigheten. Jag vill yrka bifall till reservation nr 3 vid SoU6 och bi-
fall till reservation nr 7 vid SoU7.
Till Ingrid Ronne-Björkqvist vill jag säga att det inte är för ro skull jag för
en budgetdebatt. Det är för att jag är av den uppfattningen att pengar hänger
ihop med vilket resultat det blir av det man säger sig vilja göra. Jag menar
att socialutskottets verksamhet är helt beroende av finansutskottets verk-
samhet. Vi kan uttala hur mycket som helst i ord. Om vi inte sätter till pengar
och styrmedel blir det vi säger inte av. Den kopplingen är fullständigt logisk,
tycker jag. Det är ganska meningslöst att inte göra den. Då blir det man sä-
ger till intet förpliktigande.
Jag tycker att det är lika meningslöst att höra på kommunalpolitiker ute i
kommunerna som säger att man sitter i samma båt. Oj, oj, vad de är hemska
nu när vi inte får höja skatterna, säger man, fast man tillhör ett politiskt parti
som just har varit med om att besluta detta. Man måste tydliggöra samman-
hangen och sambanden i politiken, annars blir människor förvirrade, anser
jag-
I fråga om kvinnojourerna är vi helt överens. Vi har i flera år motionerat
om att kvinnojourerna skall få statligt stöd och inte behöva ansöka om pro-
jektpengar vartenda år. Jag tror att vi har varit överens om detta både i ut-
skottet och i kammaren.
Anf. 44 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Ja, vi har varit överens i ord, men inte då det gällt pengar. I
det avseendet var vi ensamma om att ha reserverat 5 milj.kr. för den verk-
samheten.
Jag vet mycket väl att även vänsterpartiet sitter ute i kommunerna, och
även i landstingen, och yrkar på avsevärt mycket mer pengar till alla möjliga
projekt som inte vi har ställt upp på. Jag har suttit både i kommun och i
landsting. Jag vet också att den budget som vänsterpartiet brukar presentera
inte går ihop i sluttampen. Det är detta som är det stora problemet, att man
till slut också måste betala vad det kostar.
Anf. 45 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag är mycket medveten om att man måste betala vad det
kostar. Vi har också i vår budget här i riksdagen anvisat medel och talat om
hur detta skall ske. Vi har gjort en totalfinansierad budget, som innebär
överföring av pengar från stat till landsting och kommuner med, tror jag,
8 miljarder kronor. Vi brukar göra så i kommunerna också, Ingrid Ronne-
Björkqvist, att vi totalfinansierar våra förslag. Det är inte detta det handlar
om. Det är mer en prioritering av vad man vill satsa på och vid vilket tillfälle.
Jag menar att de frågor vi diskuterar i dag hör till dem som man verkligen
måste satsa på. Jag vet att vi i långa stycken är överens om den inriktningen,
men enigheten och samstämmigheten försvinner när man börjar tala om
ekonomi och budget.
Tredje vice talmannen anmälde att Ingrid Ronne-Björkqvist anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 46 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag tänker börja med socialutskottets betänkande nr 7 om
barn och ungdom. Jag yrkar bifall till reservation 3 och ställer mig i övrigt
bakom reservationerna 7 och 14 till detta betänkande som miljöpartiet har
varit med och undertecknat.
Jag tänker härefter prata litet grand om reservation 3. De senaste decen-
nierna har vi för varje år fått allt större problem med stegrade kostnader för
sjukvård och socialvård. Dessa kostnader har nu nått sådana dimensioner att
de hotar att spräcka förutsättningarna för hela vårt välfärdssamhälle. Det
har blivit en ond cirkel med allt fler människor som är socialt, fysiskt och
psykiskt handikappade, och det sociala arvet förstärker allt detta för varje
generation. För att bryta denna onda cirkel fordras en djupgående analys av
orsaken till problemen och kraftfulla insatser på kort sikt från hela samhäl-
let. Hittills har de styrande inte kunnat eller velat förstå sammanhangen,
utan de har haft skygglappar för ögonen. Följden har blivit att man svårt
försummat nödvändigt förebyggande arbete, speciellt bland barnen.
En av de viktigaste orsakerna till alla dessa problem är den stora folkom-
flyttningen i vårt land, som började ta fart efter andra världskriget. Männi-
skor tvingades flytta in till tätorterna med motsvarande utarmning av lands-
bygden. Bostäder byggdes på löpande band i miljonprogrammet, utan hän-
syn till mänskliga och sociala aspekter. Människor kände sig rotlösa och blev
isolerade. Det sociala skyddsnätet fungerade inte längre. Det var bäddat för
svåra sociala och psykiska problem. Självmord, barn- och kvinnomisshan-
del, alkoholism, narkotikaproblem, kriminalitet har ökat. Vi har fått en helt
ny klass av socialt nedtrampade människor, som utgör kanske 10-15 % av
befolkningen. Värst utsatta är som vanligt barnen. De växer sedan upp till
trasiga människor och fortplantar detta dåliga sociala arv. Denna nya ”so-
ciala underklass” har inte bara sociala problem, utan står för merparten av
våra snabbt stigande sjukvårdskostnader. Detta klara, statistiskt lätt fast-
ställda faktum har mycket litet diskuterats när det gällt att komma till rätta
med vår sjukvårdskris och de enorma kostnaderna för sjukvård och social-
vård.
För att på lång sikt komma åt den verkliga orsaken till alla dessa problem
måste vi självklart skapa ett nytt samhälle. Miljöpartiet har i år lagt många
motioner med konkreta förslag till hur detta skall genomföras. Men att
skapa ett nytt samhälle tar många år, och under tiden måste vi med kraftfulla
åtgärder och mycket större insatser än nu lösa dagens problem, men framför
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
45
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
allt satsa på förebyggande åtgärder, som mycket snart kommer att ge posi-
tiva resultat, om vi bara kan genomföra dem. Detta förebyggande arbete
måste helt naturligt till största delen satsas på barn och ungdomar. De se-
naste 10-20 åren har det varit en genomgående stark tendens att man i stället
allt mer börjat spara på barnen - på resurserna för barnavårdscentraler,
barnomsorg, skola, fritidsaktiviteter för socialt utsatta ungdomar, socialvård
osv. Vi måste nu bryta den onda cirkeln och sätta in stora resurser, intresse
och engagemang för att arbeta socialt förebyggande bland barn och ungdo-
mar i alla åldrar. Ju tidigare vi kommer in, desto större och snabbare effekt
får vi. Vi kommer att göra stora ekonomiska vinster, men framför allt kom-
mer vi att förhindra mycket mänskligt lidande. Att spara är inte det rätta i
den här situationen.
I själva verket är detta kanske den enda chansen för vårt välfärdssamhälle
att överleva. I vår stora ambition att övervinna fattigdomen och utveckla vår
välfärd har mycket mänskligt och mycket av det vi kallar kultur försummats
på ett ganska ödesdigert sätt. Den framsynte läkaren Hans Lohman myntade
redan för minst tio år sedan de bevingade orden ”Vi får det allt bättre men
mår bara sämre.” Hur skall egentligen detta förebyggande arbete gå till?
Barn som far illa ger i alla sammanhang och i alla åldrar olika signaler ifrån
sig. Vi måste lära oss att bli lyhörda för dessa signaler och så tidigt som möj-
ligt försöka avhjälpa de problem som ligger bakom - i familjen, i samhället.
Redan på BVC kan man, t.ex. när man har s.k. skrikbarn, försöka ta reda
på bakomliggande orsak genom ett samtal med föräldrarna. Det framkom-
mer då ofta bakomliggande problem i familjen, som går att åtgärda. Dålig
viktökning kan också vara ett tecken på störningar i familjen, t.ex. dålig
mor-barn-relation. Det går att avhjälpa med tidig kontakt.Distriktssköters-
kor måste få mer tid att ägna sig åt barnen för att hinna med det viktiga psy-
ko-sociala arbetet. Föräldragrupper, som också har stor betydelse i det psy-
ko-socialt förebyggande arbetet, måste också ges mer tidsmässiga resurser.
Alla barn har på något sätt kontakt med barnomsorgen, och här har perso-
nalen stora möjligheter att se barnens beteende till vardags. Det ges som sagt
många signaler, och vi måste enligt 12 § socialtjänstlagen få resurser för att
kunna gå in och hjälpa till när det behövs, så att det kan bli god kontakt och
samarbete mellan föräldrar, personal på barnstugorna och socialarbetarna
för att lösa problemen.
Alla barn går i skolan, och här har vi den verkliga chansen att fånga upp
de barn som inte mår bra. Vi måste till varje pris hjälpa dessa. Varje barn
som har svåra problem i sin familj behöver ha någon utomstående vuxen
som det kan ty sig till, tycka om, ha som föredöme och känna trygghet hos.
I Borlänge har man i många år prövat en modell som kallas ”fritid i skola”.
Alla barn på låg- och mellanstadiet erbjöds fritidsaktiviteter av något slag,
och de som inte anmälde sig till något sökte man upp genom dörrknackning.
Många av dessa visade sig ha stora problem i familjen och var understimule-
rade. De erbjöds då att få delta i s.k. ”gänget-grupper” - små grupper med
ledare som ordnade sysselsättning för dem hela året - vinter som sommar.
Man lyckades på det sättet fånga upp de flesta ungdomarna i riskzonen utan
att de behövde känna sig utpekade. Man lyckades hindra att de kom in i ne-
46
gativa gäng. Många slussades in i föreningar, som kunde tillfredsställa något
av de intressen som nästan alla visade sig ha.
Detta är några exempel på uppsökande verksamhet, som vi måste bedriva
i alla åldrar, om vi skall kunna nå och hjälpa barn som riskerar att hamna på
livets skuggsida. Det finns många andra väl utprovade projekt i vårt land,
som skulle kunna samlas centralt och spridas ut till alla kommuner och lands-
ting.
Nästan alla ungdomar i puberteten har större eller mindre problem, som
de ofta inte får någon hjälp med alls. Ofta klaras problemen, men till synes
små problem kan utlösa självmord eller leda till andra katastrofer som kan
påverka hela deras liv. Längtan efter ömhet och trygghet leder ofta till för
tidigt sexualliv som kan leda till könssjukdomar och aborter, och om det vill
sig riktigt illa till HIV och aids. De behöver få akut hjälp, och de behöver
framför allt någon utanför familjen och skolan att tala med om sina problem.
Här har de s.k. ungdomsmottagningarna, som har funnits i landet i snart 20
år, spelat en stor roll. Miljöpartiet har även i år väckt en motion om sådana
ungdomsmottagningar.
De ovan beskrivna verksamheterna är endast några få exempel på allt som
man skulle kunna göra som socialt förebyggande arbete. Det är viktigt att vi
inom landsting och kommuner kommer i gång med en sådan här verksam-
het. Landstingen och kommunerna är egentligen ålagda att enligt social-
tjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen göra allt detta. Det kommer att
kosta pengar, men det ger utdelning. Det är felaktigt att spara på det här
området. Inte bara vårdarbetare, lärare och andra specialister bör engage-
ras i en sådan här gigantisk kamp för att vi skall få det bättre. Det måste bli
ett slags folkrörelse som alla människor deltar i och känner ansvar för. I sista
hand handlar det faktiskt om att bry sig om varandra och visa medmänsklig-
het. Vi får inte låta pengarna hindra oss att göra detta.
Sedan vill jag tala litet grand om socialtjänsten. I vår motion So300 kräver
vi att socialstyrelsen gör en översyn av hur kommunerna lever upp till social-
tjänstlagens intentioner. Att kommunerna för sin långsiktiga planering be-
höver det underlag som en uppsökande verksamhet skulle ge upphov till är
helt klart. Det är faktiskt en förutsättning för att man på kommunal sida skall
kunna följa socialtjänstlagens klara och entydiga intentioner. Man skall som
sagt inte bara ta reda på hur det står till i kommunerna. Här handlar det
egentligen om det som jag nyss talade om. Man skall t.o.m. erbjuda den
hjälp som enskilda och grupper efter information har rättighet till. Social-
nämnden skall alltså erbjuda stöd och hjälp till t.ex. ålderspensionärer, in-
vandrare och barnfamiljer. Man borde kunna ta hjälp av massmedierna, om
det gäller stora grupper. Man kan utnyttja invandrar- eller pensionärsföre-
ningar för att nå ut med sitt budskap till mindre grupper. Ja, man kan infor-
mera i t.ex. bostadsområden och på arbetsplatser. I 1989 års handikapput-
redning får man efter kartläggningen klart besked om att här syndar kommu-
nerna. Bara omkring 30 % av kommunerna gör vad de är skyldiga att göra
när det gäller den uppsökande verksamheten och kartläggningen. Den här
frågan behöver socialstyrelsen ta hand om, och det tycker jag att den skall
göra.
Härmed yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 4 i SoU6.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
47
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
Anf. 47 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Jag kommer att i mitt inlägg närmast beröra de frågor som
tas upp i de betänkanden som rör socialtjänsten och barn och ungdom. Det
som behandlas i betänkandena är motioner som avlämnades under den all-
männa motionstiden. Som Gudrun Schyman sade innehåller betänkandena
som vanligt när det gäller socialutskottet flera krav på tillkännagivande till
regeringen och flera reservationer.
Till reservation 6, herr talman, som vi socialdemokrater står bakom, yrkar
jag bifall. Att vi har reserverat oss beror på att vi anser att det är onödigt
med ett tillkännagivande till regeringen, då departementet redan arbetar
med frågan och då socialstyrelsen inom kort kommer att ge allmänna råd om
just handläggningen av ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn.
Vi delar däremot övriga utskottsledamöters uppfattning att barnmisshan-
del och sexuella övergrepp mot barn är avskyvärda handlingar och att insat-
ser behövs över ett vitt fält för att vi skall kunna komma till rätta med dessa
företeelser. Ett led i detta arbete är socialstyrelsens allmänna råd, som alltså
kommer inom kort. En annan del gäller det ekonomiska stöd som ges till de
organisationer som arbetar med dessa frågor på ideell bas.
En annan del i detta frågekomplex - framför allt beträffande andra frågor,
som gäller samlevnaden inom familjer - är ett säkerställande av familjeråd-
givningen. Ett enigt utskott har ställt sig bakom två motioner, en socialde-
mokratisk och en från vänsterpartiet. I båda krävs ett säkerställande av fa-
miljerådgivningen. Redan 1989 lade socialstyrelsen fram förslag om ett en-
hetligt huvudmannaskap. Detta förslag har remissbehandlats, och det är
angeläget att regeringen snarast kommer med förslag om vem som skall ha
ansvaret, då familjerådgivningen på många platser är nedläggningshotad
och nedläggning inte får ske. Familjerådgivningen gör betydelsefulla insatser
för familjer med problem, och därför är det mycket viktigt att verksamheten
säkras.
I en annan fråga har utskottet enat sig om ett tillkännagivande till rege-
ringen. Det gäller detta att det nu är dags att göra en allmän översyn av so-
cialtjänstlagen. Visserligen har det varit en uppföljning sedan lagen trädde i
kraft 1982, först genom socialberedningen, som var parlamentariskt sam-
mansatt och som avlämnade flera betänkanden och sedan genom socialsty-
relsens olika projektarbeten. Lagändringar har förekommit, framför allt när
det har gällt behandlingen av missbrukare, där kommunernas ansvar för
dessa ytterligare har understrukits.
Men i olika motioner har det under ett flertal år ställts krav på en allmän
översyn av socialtjänstlagen. Utskottet har ansett att det nu är tid att tillsätta
en parlamentarisk kommitté, som får till uppgift att bedöma utvecklingen
inom det sociala området sedan lagen trädde i kraft och om förändringar av
lagen är nödvändiga.
Kommunerna har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för perso-
ner som vistas i kommunen. Det gäller också asylsökande. Deras behov av
bistånd täcks i de allra flesta fall av den särskilda lagen om bistånd till asylsö-
kande, men kommunerna kommer aldrig ifrån sitt yttersta ansvar om någon
asylsökande skulle ha sådana behov som inte tillgodoses genom den sär-
48
skilda lagen. Om de inte får det stöd de behöver har de, precis som alla andra
i Sverige, rätt att överklaga.
Kommunerna har också enligt socialtjänstlagen skyldighet att bedriva
uppsökande verksamhet. Socialstyrelsen har vid sitt arbete med det s.k. RE-
BUS-projektet märkt ett ökat intresse från kommunerna. Framför allt när
det gäller det förebyggande arbetet bland barn och ungdomar har man funnit
att man når ett bättre resultat om man bedriver uppsökande verksamhet.
Men kommunernas skyldighet rör inte bara barn och ungdomar, utan den
gäller också de äldre och de handikappade. Kommunerna skall se till att de
får den hjälp och det stöd som de kan behöva. Men många gånger kan det
vara svårt för socialtjänsten att komma in bland de äldre - de äldre tycker
ofta inte att de behöver någon hjälp och vill inte ha någon kontakt med soci-
altjänsten. Där föreligger ett problem.
Uppsökande arbete bland missbrukare får inte heller försummas. Kom-
munernas ansvar för missbrukarna kan inte nog understrykas. Det är helt
oacceptabelt att kommunerna inte har byggt ut vårdinstitutioner både för
frivillig vård och för tvångsvård, så att vårdbehövande kan få vård om-
gående. Genom olika lagändringar har kommunernas skyldigheter under-
strukits. Det gäller förutom institutionsvården den oerhört viktiga öppen-
vården och speciellt då eftervården, som har stor betydelse om en missbru-
kare skall klara av att avhålla sig från droger.
Det är också, som det har sagts i debatten, viktigt att socialtjänsten griper
in på ett tidigare stadium. Till Ragnhild Pohanka vill jag säga att ingen kan
tvingas till abort. Det är alltid kvinnan som själv får avgöra om hon vill föda
barnet. Många väljer att göra så. Då skall de också ha allt det stöd och all
den hjälp de behöver för att komma ifrån sitt missbruk och klara av att föda
sitt barn.
I socialstyrelsens skrift Vård för kvinnliga missbrukare finns det också
uppräknade ett flertal behandlingshem som tar emot både missbrukare och
deras barn. Men det är en väldigt viktig uppgift för socialtjänsten att stödja
de missbrukare som har blivit gravida.
Platsbrist föreligger inte enbart för vuxna utan även för ungdomar som är
i behov av vård. Redan förra året påpekade vi i utskottet att situationen var
helt oacceptabel. De ungdomar som har svåra sociala problem och som be-
höver få kvalificerad vård måste få sådan. Det är inte acceptabelt att ton-
åringar placeras i fängelse därför att kommunerna inte uppfyller sina åtagan-
den. Regeringen fick också förra året ett tillkännagivande från utskottet om
att statsbidragen måste omförhandlas och att en samverkan behövs på riks-
nivå för att stimulera uppbyggnad av en mer differentierad vård vid hem-
men. Regeringskansliet arbetar med frågan. Det är ytterst angeläget att re-
sultatet av det arbetet snarast redovisas för riksdagen.
Flera talare har också tagit upp betydelsen av fortbildning och vidareut-
bildning för de anställda inom missbrukarvården och socialtjänsten. Det kan
inte nog understrykas. Men socialstyrelsen arbetar med dessa frågor och har
också startat ett projekt, där bl.a. representanter för Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och kriminalvårdsstyrelsen ingår i referensgruppen.
När det gäller de övriga frågor som behandlas i betänkandet är olika pro-
jekt på gång både inom socialstyrelsen och inom BRÅ. Vi i majoriteten i
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990191:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
50
utskottet anser att vi skall avvakta resultatet av dem innan riksdagen gör
några uttalanden.
Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
dess helhet i betänkande nr 6, till reservation 6 i betänkande 7 och till utskot-
tets hemställan i dess helhet i betänkande 3.
Anf. 48 INGRID HENMMINGSSON (m):
Herr talman! Anita Persson säger att man skall avvakta utredningars re-
sultat innan man vidtar några åtgärder. Av betänkandet framgår det att en av
utredningarna som behandlar problemen med barn och ungdomar, speciellt
ungdomar, skall vara färdig i september 1992. Är det inte att vänta för länge,
att vänta på att någonting skall bli färdigt till september 1992, med tanke på
hur länge man har utrett det här?
Vissa saker har jag inte fått något svar på. I reservation 10 säger vi att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om en mer pre-
ciserad lagstiftning när det gäller socialnämnds skyldighet att vidta förebyg-
gande åtgärder. Det behöver man inte alls vänta på någon utredning för att
göra. Jag frågade i mitt anförande: Vad är majoritetens alternativ?
Verkligheten i dag är den att föräldrar som vänder sig till socialnämnderna
och vill ha hjälp därför att de inte klarar av sina barn i många kommuner får
svaret att det inte finns möjligheter att ge den hjälpen inom den vida ram
som socialtjänsten har att verka inom. Det har jag faktiskt engagerat mig i.
Jag har talat med föräldrar, socialpolitiker och andra. Möjligheten att in-
gripa på ett tidigare stadium borde finnas inom socialtjänsten, så att man
som förälder slipper få det svaret. Det är faktiskt även ungdomar som ber
om hjälp men inte får den.
Min fråga är: Vad är det för alternativ som majoriteten har och som är så
mycket bättre? Det alternativ som hittills framkommit är det slentriansvar
som givits i flera betänkanden: att man måste utveckla bättre metoder. Men
föräldrar och barn som befinner sig i den svåra situationen har faktiskt inte
råd att vänta på bättre metoder. Varför säger ni nej till denna begäran från
oss moderater? Den är ju ganska rimlig. Vi begär att regeringen skall åter-
komma med preciserade åtgärder i lagstiftningen. Då vilar det ju på rege-
ringen att återkomma med det.
Anf. 49 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Anita Persson sade att i de allra flesta fall täcker bidragen
till asylsökande de utgifter de har och att de asylsökande inte blir diskrimine-
rade. Det är möjligt att de i många fall klarar det, men det finns också många
fall där de inte gör det. Jag vet också att det är kommunernas ansvar att sköta
om det, och jag vet att det går att överklaga. Men det är en väldigt trist ut-
veckling att man skall behöva överklaga sig till den rätt som man som en
självklarhet borde ha. Det är särskilt beklagansvärt när det gäller en grupp
som har svårt att hävda sig när det gäller att brottas med myndigheter, som
invandrargruppen har. Om vi är överens i sakfrågan vore det enklare att vi
bringade någon reda i de bestämmelserna, så att man inte behövde hålla på
och överklaga.
Jag tror att Anita Persson och jag är överens om vikten av det förebyg-
gande arbetet och vikten av att lagstiftningen skulle täcka mycket av det som
vi skulle vilja, om det fanns människor som kunde utföra arbetet, om det
fanns styrmedel så att resurserna gick åt det håll som vi vill. Jag tror att vi är
överens om att det nog inte så mycket handlar om nya och strängare lagar
utan att det faktiskt handlar om människor. När det gäller vården av de unga
handlar det om att bygga mänskliga murar och inte kriminalvårdsmurar. Jag
tror att vi har en stor samstämmighet i den synen.
Men jag vill fråga Anita Persson: Vad skall vi göra åt det faktum att social-
utskottets ledamöter i ganska stor, och ibland total, enighet säger att nu
måste det bli någon ändring, nu måste vi få någonting gjort - och sedan hän-
der ingenting? Det är besvärande, tycker jag, och jag skulle alltså vilja veta
hur ni ser på det.
Anf. 50 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Ingrid Hemmingsson säger att kommunerna inte kan gripa
in på ett tidigare stadium när det gäller det förebyggande arbetet. Men de
har ju möjlighet till det. Socialtjänstlagstiftningen finns, och den har föränd-
rats ett flertal gånger just för att kommunerna skall kunna gripa in tidigare
om barn börjar komma ut på s.k. dålig väg. I LVU har ju också kraven
skärpts, så att kommunerna verkligen kan gripa in på ett tidigare stadium.
Till Gudrun Schyman vill jag säga när det gäller invandrarna, att visst är
vi överens om att kommunerna har det yttersta ansvaret. Kommunerna skall
självfallet ställa upp och hjälpa invandrarna, om inte det särskilda bidraget
hjälper dem och om de måste ha hjälp. Men genom överklaganderätten finns
det en viss säkerhet för invandrarna när det gäller att gå vidare. De är alltså
inte helt ställda. Det framgår helt klart av socialtjänstlagen att kommunerna
har det yttersta ansvaret för dem som vistas i kommunerna.
När det gäller det förebyggande arbetet vill jag säga till Gudrun Schyman
att visst är det ett människoarbete som måste till. Socialstyrelsen har ju ett
mycket stort ansvar för att informera om hur förebyggande arbete skall gå
till.
Gudrun Schyman sade att socialarbetarna får sitta och syssla med budget-
arbete. Jag håller helt med henne om att det inte är rätt när man delegerar
ner ansvaret på den nivån när det gäller utgifter och inkomster för kommu-
nerna. Socialtjänstarbetare, och även förskollärare, har viktigare uppgifter
än att syssla med de ekonomiska problemen.
Anf. 51 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Jag frågade: Vad är majoritetens alternativ till vårt förslag
att regeringen skall återkomma med förslag om en mera preciserad lagstift-
ning? Anita Persson säger att alternativet är att det är bra som det är. Men
så är det ju inte; verkligheten talar faktiskt ett annat språk. Föräldrar och
socialpolitiker får svaret att det inte finns lagutrymme för användande av
vissa tvångsåtgärder. De människor som skall utföra arbetet säger till dessa
föräldrar som ber och bönar om hjälp, att man inte har möjlighet att ingripa
på det tidiga stadium som föräldrarna önskar.
Jag tycker inte att det är ett särskilt tillfredsställande svar, för det är
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
51
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialtjänst, m.m.
samma svar som vi har fått under alla år. Varför har det då inte hänt någon-
ting?
Det var en fråga till i mitt tidigare anförande som jag inte har fått något
svar på. Det är faktiskt också en ganska viktig fråga, och den gäller de sär-
skilda ungdomshemmen. Som det är nu kan ungdomar vistas på en låsbar
enhet upp till två månader. Det är ju inte bara vi som anför att det bör vara
längre tid, och en tid som är anpassad till individen, utan även våldskommis-
sionen har precis samma åsikt. Våldskommissionen har man stoppat undan i
en annan utredning, som skall komma fram med sitt betänkande i september
1992. Jag vill verkligen höra vad Anita Persson har att säga om detta: Varför
avvisar man kravet att ungdomarna skall kunna vistas på låsbar enhet under
en tid som passar just dem själva, vilket är nödvändigt? Det är, precis som
våldskommissionen säger, omöjligt att återföra dessa ungdomar till ett annat
liv eftersom de åker ut och in mellan de särskilda ungdomshemmen.
Anf. 52 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! När det gäller förändringarna som gör att man kan ingripa
på ett tidigare stadium, vill jag säga att den lagstiftningen finns redan. Jag
tycker att de kamrater som Ingrid Hemmingsson har i socialnämnderna skall
läsa den lagstiftning som finns och låta socialarbetarna ta del av den om de
inte har läst den. Det finns nämligen med dagens lagstiftning möjligheter att
ingripa på ett tidigt stadium.
Sedan kan jag inte hålla med Ingrid Hemmingsson om att det skall vara
rätt att hålla ungdomar på låsta avdelningar i mer än två månader; jag finner
det alldeles tillräckligt. Däremot bör det förekomma vidare vård i öppna for-
mer. Att spärra in ungdomar i mer än två månader kan inte vara riktigt - och
det är inte bra för ungdomarna.
Anf. 53 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Vilka ungdomar är det vi talar om? Vi talar ju faktiskt inte
om alla ungdomar, utan om ungdomar som är dömda för brott, som är svårt
belastade, som kanske har fått mängder av åtalseftergifter och som betraktas
som fullständigt omöjliga att rehabilitera. För att man skall kunna åstad-
komma en rehabilitering har vi och, som jag sade, även våldskommittén an-
sett att det är nödvändigt att anpassa tiden till de fall som det gäller. Därför
kan man inte generellt resonera som Anita Persson gör.
Anf. 54 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Men det är så, att vi inte
alltid har samma överenstämmelse mellan juristerna och dem som arbetar
socialt.
Överläggningen var härmed avslutad.
52
Beslut
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Företogs till avgörande socialutskottets betänkanden 1990/91:SoU8,
SoU3, SoU6 och SoU7.
Socialutskottets betänkande SoU8
Mom. 1-8 (statsbidrag till barnomsorgen)
Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 110 för reservationen av
Daniel Tarschys m.fl.
Mom. 9
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU3
Mom. 1 (definition av narkotika)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 74 för reservation 1 av
Sten Svensson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (upplysning om tung narkotika)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 18 för reservation 2 av
Paul Ciszuk.
Mom. 4 (information till föräldrar om narkotika m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Daniel Tarschys
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU6
Mom. 3 (ekonomiskt stöd åt asylsökande)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 34 för reservation 3 av
Gudrun Schyman och Anita Stenberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (uppsökande verksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 18 för reservation 4 av
Anita Stenberg.
Mom. 9 (tillgången på vårdplatser och olika vårdformer)
Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 111 för reservation 6 av
Daniel Tarschys m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 12 (samordning av insatser)
Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot 48 för reservation 9 av
Sten Svensson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls. 53
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Socialutskottets betänkande SolJ7
Mom. 1 (registrering av kroppsskador)
Utskottets hemställan bifölls med 208 röster mot 63 för reservation 1 av
Daniel Tarschys m.fl.
Mom. 3 (förebyggande barn- och ungdomsvård)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 18 för reservation 3 av
Anita Stenberg.
Mom. 4 (en förstärkt barnkompetens)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 34 för reservation 4 av
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 2 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 7 (sexuella övergrepp mot barn)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Bo Holmberg
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (särskilda åtgärder för invandrarungdomar)
Utskottets hemställan bifölls med 236 röster mot 35 för reservation 7 av
Gudrun Schyman och Anita Stenberg.
Mom. 13 (vissa öppenvårdsinsatser)
Utskottets hemställan bifölls med 224 röster mot 47 för reservation 10 av
Sten Svensson m.fl.
Mom. 20 (barn- och ungdomspsykiatrin)
Utskottets hemställan bifölls med 143 röster mot 126 för reservation 14 av
Daniel Tarschys m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, kon-
stitutionsutskottets betänkande KU17 och utbildningsutskottets betänkande
UbUl, beslöt kammaren på förslag av tredje vice talmannen medge att de
fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i båda dessa
ärenden avslutats.
Anf. 55 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
54
6§ Ytterligare försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga
sektorn.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU17 Ytterligare försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga
sektorn (prop. 1990/91:44).
Anf. 56 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! Regeringen har föreslagit att det s.k. frikommunförsöket skall
vidgas för att därigenom möjliggöra en fyraårig försöksverksamhet med den
s.k. Dalamodellen, dvs. en ny organisation för hälso- och sjukvården i Kop-
parbergs län.
Enligt Dalamodellen skall landstinget fastställa övergripande sjukvårds-
mål, budget och utdebitering. Den totala budgeten för sjukvården skall för-
delas på sammantaget 15 sjukvårdsområden. Vart och ett av dessa skall ledas
av en politisk styrelse, områdesstyrelsen, som skall väljas av landstinget och
som således skall ha den politiska ledningen för hälso- och sjukvården inom
området.
Vårdcentralerna i sjukvårdsområdet skall ha ansvaret för den utövande
hälso- och sjukvården. Detta gäller även för specialistvården och den slutna
akutvården, vilka båda skall upphandlas hos sjukhusen eller andra vårdgi-
vare. Sjukhusen skall sälja sina tjänster till sjukvårdsområdena och skall så-
ledes inte tilldelas några egna anslag. Sjukhusen, den s.k. sjukhusgruppen,
skall ha en gemensam ledning med en av landstinget vald styrelse.
Enligt propositionen skall det vara möjligt för landstinget att till ledamö-
ter och organ i styrelsen för sjukhusgruppen välja personer med en viss kom-
petens utan att tillämpa bestämmelserna om proportionellt val. Föredra-
gande statsråd anför visserligen principiella betänkligheter mot detta förfa-
rande men anser att det likväl skall kunna ske, vilket kräver ett undantag
från gällande regler. Från moderat håll har vi i en motion anfört att detta
inte står i överensstämmelse med kommunallagen och att en dylik åtgärd i
förlängningen kan komma att utgöra ett allvarligt hot mot den politiska de-
mokratin. Dess bättre har ett enhälligt konstitutionsutskott ställt sig bakom
dessa synpunkter och yrkat avslag på regeringens förslag.
Regeringen har också föreslagit, att områdesstyrelserna skall ha möjlighet
att ge företrädare för sådana organisationer som företräder pensionärer och
handikappade närvarorätt vid styrelsernas sammanträden. Från moderat
håll har vi vid flera tillfällen motsatt oss närvarorätten för personalförträdare
i kommunala nämnder och styrelser, eftersom detta enligt vår mening står i
strid med den politiska demokratin. Det gör också den i detta sammanhang
föreslagna ordningen, vilket vi har framhållit i reservation nr 4 vid här före-
liggande betänkande från utskottet.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation nr4 och i öv-
rigt till utskottets hemställan.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
55
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
56
Anf. 57 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Fru talman! Landstinget i Dalarna beslöt för en månad sedan i stor enighet
om införande av den s.k. Dalamodellen. Det ingår i frikommunförsöket som
också konstitutionsutskottet har behandlat.
Jag kan i stort instämma i den historieskrivning Hans Nyhage gett av hu-
vuddragen av bakgrunden till Dalamodellen. Jag vill gärna tillägga att det
främst är fråga om att i Sverige pröva ett nytt styrsystem för den svenska
sjukvården.
Vi vet att det finns behov av detta. Många har konstaterat att nuvarande
förvaltningsstyrelse och budgetstyrning är stel och medger endast liten flexi-
bilitet och liten förnyelse. Man är allmänt överens om att det behövs nya
former. Dalamodellen är det mest radikala och konsekventa försöket i Sve-
rige hittills i den delen. Den bygger på att primärvården får pengar och resur-
ser för att upphandla från den slutna sjukvården. Man har skrivit ett kon-
trakt med lasarettet.
Ett bärande inslag är en nära samverkan mellan allmänläkare och patien-
ter. Det är de tillsammans som kommer att styra resurserna genom hela
vårdepisoden.
Jag har sett att en del motionärer missförstått det hela. Jag vill därför
poängtera att det innebär en väsentligt större valfrihet för den enskilde pa-
tienten. Man kan välja mellan landstingets utbud och andra vårdgivares ut-
bud. Det är ett av de grundläggande momenten i Dalamodellen.
Med det förslag som finns ligger den politiska organisationen i 15 områ-
desstyrelser med 7-11 ledamöter. De skall vara mycket nära befolkningen
och ha samma geografiska ansvarsområde som kommunerna. Vi förutsätter
att det på ett helt annat sätt än tidigare kommer att bli ett gemensamt ansvar
mellan landstingens och kommunens politiker. Detta har ju varit en av bris-
terna med dagens system. Jag tror att det finns vinster att hämta i den delen.
Det innebär också en politisk målstyrning, mindre av ansvar för detaljerna
i driften och mera av mål och uppföljning.
Slutenvården organiseras i en sammanhållen grupp för alla lasarett. Här
kan man i och för sig, med samma tänkande, välja andra former, att varje
lasarett haft en egen styrelse. Men här blev det alltså en.
Nu var frågan om denna styrelse skulle ha karaktären av en politisk nämnd
eller vara en s.k. professionell styrelse. Den konsultfirma som lanserat
idéerna bakom Dalamodellen, SIAB, hade på ett tidigt stadium förordat for-
men ”non profit”-stiftelse eller aktiebolag. Nu valde socialdemokraterna
den kommunala nämndens karaktär. Det skulle vara elva ledamöter med en
proportionell sammansättning på nämnden. Jag hävdar att det är riktigt,
som motionärer och utskottet ansett, att man bör slå vakt om möjligheterna
för medborgarna att i allmänna val kunna utkräva politiskt ansvar. Därmed
följer kravet på proportionalitet och på att ledamöterna bor inom valkret-
sen.
Här börjar problemen med Dalamodellen. Som alla känner till var det på
väg att bli något av en lex Kjell-Olof Feldt för att medge förre finansminis-
tern plats i sjukhusgruppens styrelse som ordförande. Men så blir alltså inte
fallet.
När det gäller den andra frågeställningen, eller problemet om man vill se
det så, brukarinflytandet, beskrev jag nyss den politiska organisationen
medvetet just för att visa att det finns en nära kontakt mellan medborgare i
olika åldrar och politiker. Denna kontakt finns i områdesstyrelserna, som
alltså kommer närmare patienter och medborgare än den tidigare politiska
organisationen.
Vi hävdar att det finns plats för både pensionärer och handikappade att
som medborgare utöva sitt fulla inflytande i egenskap av ledamöter i dessa
områdesstyrelser med rösträtt och inte bara närvaro- och yttranderätt.
Om man nu ser tillbaka på hur landstingen i Dalarna har förrättat de val
som skedde för en tid sedan till dessa områdesstyrelser, kan man konstatera
att det finns flera pensionärer och representanter för handikapporganisatio-
nerna, t.o.m. som ordförande i dessa styrelser. Styrelserna har alltså en full-
värdig representation.
Vi tycker också att den politiska demokratin faktiskt skall fungera. Vi tror
också att sedvanlig kontaktverksamhet och information mellan landsting,
organisationer och medborgare, utöver det vanliga demokratiska inflytan-
det, är till fyllest i denna del.
Jag påstår att det, mot den bakgrund jag har beskrivit, sakligt sett inte
finns behov av att bryta mot dessa demokratiska principer och införa detta
korporativistiska element i områdesstyrelsen. Jag tror faktiskt inte heller att
det är det verkliga skälet, utan jag tror att det mera var en eftergift åt en
stark opinion inom den lokala socialdemokratin för att få acceptans för en
reform innebärande starka marknadsekonomiska inslag. Rätta mig gärna på
den punkten!
Civilministern uttrycker stor tveksamhet inför att släppa in vad han fak-
tiskt kallar ”särintressen” - pensionärsorganisationer och andra. Jag tycker
att man kan följa civilministerns argumentering, men man tvingas att dra en
helt annan slutsats, nämligen att man i den delen måste avslå propositionen.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation 4.
Jag måste fråga om socialdemokraterna har bytt åsikt när det gäller att
hävda de demokratiska principerna gentemot korporativa inslag. Den de-
batten fördes ju rätt intensivt på 1970-talet, och jag har uppfattat att social-
demokratin under 1980-talet har stakat ut en ganska klar linje: man avvisar
korporativa inslag.
Man gör nu ett avsteg förebärande att det rör sig om försöksverksamhet i
begränsad skala. Jag tror att det är onödigt och att man klarar kontakt med
brukarinflytande på ett bättre sätt med sedvanliga demokratiska principer i
botten.
Jag noterar också att miljöpartiet har uttryckt sin vrede över denna kon-
struktion därför att man inte får plats i områdesstyrelsen. Det vimlar av fel-
aktigheter i deras motion och reservation. Jag tycker att utskottet har gjort
en riktig bedömning när de hävdar att det inte går att lagstifta i ett särskilt
fall bara för att ge plats åt miljöpartiet. Ytterst är det ju faktiskt väljarnas
dom som kommer till uttryck genom proportionaliteten i kommunala nämn-
der.
Anf. 58 BO HAMMAR (v):
Fru talman! Vänsterpartiet har yrkat avslag på propositionen, och jag vill
hänvisa till vår reservation 1, som jag yrkar bifall till.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
57
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
Jag vill bara säga några ord om att vårt avslagsyrkande ingalunda beror på
att vi bortser från behovet av förändring, förnyelse och demokratisering av
den offentliga sektorn. Vårt yrkande beror på att vi inte anser att propositio-
nens förslag är verkningsfulla för att åstadkomma dessa förändringar.
Jag vill också, fru talman, säga några ord om vår syn på den offentliga
sektorn. Under stor möda har framför allt arbetarrörelsen byggt upp en ge-
mensam sektor för välfärdspolitiken. När den fungerar som bäst gäller där
den klassiska kommunistiska principen - åt var och en efter behov, av var
och en efter förmåga.
Denna gemensamma sektor har undandragits marknadskrafternas fria
spel och vinstintressen. Det är mycket bra. Men samtidigt ser vi också ibland
hur den gemensamma sektorn byråkratiseras, hur chefsvälde breder ut sig,
hur konflikter uppstår mellan fackliga intressen och brukarinflytande, hur
överhetssamhället ibland fortlever också inom den gemensamma sektorn.
Nu förs det tyvärr en intensiv kampanj mot den gemensamma, demokratiska
sektorn från högerkrafterna. Vinst- och marknadsintressena är misslynta
över att inte ha tillgång till en mycket profitabel marknad. Vi ser det som en
huvuduppgift för arbetarrörelsen att i samverkan med andra stå upp mot den
kampanjen. Och därför är det så viktigt att vi försöker förnya och förändra
den gemensamma sektorn. Från vänsterpartiets sida skall vi bemöda oss om
att bidra till en sådan utveckling. Men propositionen och utskottets betän-
kande tycker vi som sagt inte är något bra bidrag.
Med tanke på, fru talman, att vi har yrkat avslag på propositionen, finns
det väl ingen anledning att gå in på vad utskottet skriver i övrigt och på de
olika reservationerna. Jag vill dock säga att vi avser att stödja utskottsmajo-
riteten mot reservation 4, som Göran Engström berörde i förbigående. Jag
har svårt att se att det skulle ha någonting med korporativt samhällssystem
att göra om man skulle ge organisationer som representerar svaga grupper
som t.ex. handikappade och pensionärer möjligheter att komma med syn-
punkter och ha närvaro- och yttranderätt på nämnd- och styrelsesammanträ-
den.
Även om vi inte är överens om propositionen som sådan, kommer vi på
den punkten att stödja utskottsmajoriteten liksom vi i fall av votering kom-
mer att stödja Hans Leghammars reservation nr 2 om områdesstyrelsernas
sammansättning.
Anf. 59 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Bo Hammar talade om de svaga organisationerna. Jag vill
hävda att det faktiskt finns ganska starka pensionärsorganisationer i det
svenska samhället, framför allt en av dem, fru talman.
Jag tycker att just här finns svagheten i argumenteringen: att just repre-
sentanter för organisationerna tar plats i kommunala nämnder och styrelser.
De svaga människorna kanske inte alltid sitter i relativt starka organisatio-
ners ledning och styrelser, och det är rimligen ledningen som enligt all erfa-
renhet kommer att ta plats i dessa områdesstyrelser.
Jag tycker att det ligger i Dalamodellens anda att politikerna verkligen är
medborgarnas företrädare. Man talar om konsumentföreträdare. De är de
58
bärande i den nya rollen. I detta ligger ett självklart uppdrag att tillvarata
just de svaga gruppernas intressen. Dit hör pensionärer och handikappade.
Sedan är det också en svaghet att man inte bättre har definierat begreppet
brukarinflytande och vilka grupper man rimligen skiljer ut från andra. Var-
för just dessa organisationer? Gäller det en eller flera pensionärsorganisatio-
ner? Detta har den lokala debatten handlat om. Det får vi inga ledtrådar om
i Bo Hammars anförande. Därför tror jag att den hävdvunna principen med
politisk representation parad med den nya politikerrollen ger utomordent-
liga möjligheter att tillvarata de svaga gruppernas intressen.
Anf. 60 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag har litet svårt att förstå Göran Engström. Det är väl allde-
les obestridligt att handikapprörelsen organiserar hundratusentals männi-
skor som ofta är i en svår belägenhet. Det gäller rörelsehindrade, blinda och
allt vad det kan vara. Det är människor som har det mycket svårt i vårt sam-
hälle. Jag tycker att vi har all anledning att se positivt på att vi har en så pass
stark och hyggligt organiserad handikapprörelse.
Jag har mycket svårt att förstå en argumentering som går ut på att led-
ningen för dessa organisationer tydligen inte skulle vara representativ. Det
är ju faktiskt vad Göran Engström säger, att det är något slags pampar tydli-
gen som sitter på olika poster, som gör att de kan bli representanter i den här
typen av styrelser och nämnder och att de inte skulle representera dessa
svaga människor. Vi kan väl ibland ha våra funderingar på hur demokratin i
Organisationssverige, och för den delen i de politiska partierna, fungerar.
Men vi kan ju ändå inte ifrågasätta det representativa systemet. Jag tror att
de människor som är valda på ledande poster att företräda de olika handi-
kapporganisationerna har oerhört bra kontakt med sina medlemmar och de
handikappade. Jag tror att de är representativa för sina medlemmar och där-
för mycket lämpade att vara med - inte att besluta, för detta är inget korpo-
rativt system - och ge en och annan synpunkt, kunna uttala sig och närvara
och informera sig på den här typen av sammanträden. Samma resonemang
gäller väl också pensionärsorganisationerna.
Anf. 61 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Detta är precis de argument man väntar sig att få höra. Man
försöker hävda att vanliga demokratiska principer inte tillgodoser de här
gruppernas intressen. Jag påstår att den svenska erfarenheten är precis den
motsatta.
Om Bo Hammars resonemang skulle vara allmängiltigt, varför då bara be-
gränsa det till en försöksverksamhet? Varför inte dra ut konsekvenserna i
samtliga kommuners och landstings nämnder och styrelser? Logiken bjuder
rimligen att detta blir följden. Jag har inte sett att ens Bo Hammars vänster-
parti har dragit den slutsatsen.
Jag nämnde i mitt huvudanförande att både pensionärer och handikap-
pade har blivit väl tillgodosedda i de val som landstinget faktiskt har gjort.
En engagerad person i handikapprörelsen är t.o.m. ordförande i en stor om-
rådesstyrelse, självfallet med full rösträtt. Jag tycker att det är så detta skall
fungera.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
En annan sak i Dalamodellens nya styrelsesystem, och jag tror det gäller
även kommande reformer av den offentliga sektorn i övrigt, är att vi politi-
ker bör ta ett mindre detaljansvar för driften av den offentliga verksamhe-
ten. Vi bör koncentrera oss mer på att företräda medborgarna, brukarna el-
ler konsumenterna, vad man vill kalla det. Vi får också mera tid att koncen-
trera oss på detta. Däri ligger den bjudande uppgiften för oss politiker i fort-
sättningen. Vi i centerpartiet är beredda att ta på oss den rollen. Jag är
ledsen att Bo Hammars vänsterparti, som säger sig vilja medverka till för-
nyelse, inte har dragit de rätta slutsatserna.
Anf. 62 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 2 under mom. 2, reser-
vation 5 under mom. 7 och reservation 6 under mom. 8.
Miljöpartiet har ju regionalt mycket starkare tagit ställning än vad vi gjort
på riksnivå. Dessa reservationer har dock en tydlig anknytning till den ställ-
ning vi har tagit i Dalarna när det gäller Dalamodellen. Vi har framför allt
vänt oss mot den hastighet med vilken man genomför den här reformen.
Man har gång på gång behövt genomföra lagändringar därför att man har
stött huvudet i väggen: det har varit emot lagen att bilda aktiebolag. Det
påminner i miniatyr om det sätt på vilket man försöker ändra lagen när det
gäller tillträde till EG. Det är ungefär detsamma fast i liten skala.
Det gäller bl.a. antalet ledmöter i de 15 områdesstyrelserna. Tidigare har
vi haft sex, och då har vi delat på en plats tillsammans med vänsterpartiet -
en har varit ordinarie och en har varit suppleant. Detta har gjort att vi har
haft full insyn i det arbete som skett.
Vid försöket i Dalarna har vi fem ledamöter, och dessa har ett stort behov
av full insyn i allt som händer. Vi är ju valda ledamöter, men nu hålls vi alltså
utanför. Den här försöksverksamheten skulle fungera bättre om vi fick in-
synsplatser. Det är särskilt viktigt eftersom det är en försöksverksamhet. Vi
står helt utanför och vet inte hur samtalen går. Beslutsprotokollen är natur-
ligtvis offentliga, men vi vet att det försiggår mycket innan man kommer till
beslut. Jag tycker att det är mycket betänkligt att man lämnar ett parti utan-
för. Egentligen kunde det ha varit två, men det blev bara ett, på grund av
samarbetet med vänsterpartiet. Vi kan alltså inte delta.
Efter ett val kan det bli flera partier som inte kan delta. Det finns ett parti
som knackar på dörren. Det kan bli vänsterpartiet eller det kan bii miljöpar-
tiet som inte kan delta. En stor procentandel av väljarna kanske inte blir
representerade i de lokala styrelserna. Om vi verkligen vill att det skall fun-
gera lokalt på kommunal nivå måste naturligtvis alla vara med och påverka.
Det går inte på detta sätt. Det är särskilt viktigt eftersom det är en försöks-
verksamhet. Att miljöpartiet har tagit en så stark ställning i Dalarna beror
naturligtvis på att den som har skon på bäst känner var den skaver.
I dag har personalen formellt fått insyn, meddelanden och information.
Men man vet de facto inte ens på de olika primärvårdsstationerna hur det
egentligen skall gå till. Detta betyder att man har rusat i väg och krävt att
detta skall starta alldeles för tidigt. SIAR, en av de konsultfirmor man har
använt, säger att Dalamodellen blir livsfarlig om den sköts fel. Detta stod
60
som citat i en tidning. Detta betyder att det är oerhört viktigt att man får
denna försöksverksamhet riktigt förankrad hos personal och hos människor.
Att man valt att släppa in pensionärer och handikappade, vilket egentli-
gen är mycket tveksamt, beror på att dessa grupper har varit ängsliga för att
Dalamodellen inte skulle tillfredsställa dem. De har faktiskt gått ut med
detta ett flertal gånger, och jag har även haft samtal med dem. Detta har väl
varit en form för att tillfredsställa de här organisationerna. Vi tycker att man
kan acceptera detta under den här försöksperioden, men sedan bör det upp-
höra.
Man har även intervjuat många klinikchefer i landstingsverksamheten,
närmare bestämt över 850 stycken. Endast 8-10 % dem är positivt inställda
till förändringar av den här typen. Detta kan naturligtvis bero på brist på
kunskap och på en allmän oro för förändringar. Men en så låg procent är
faktiskt betänklig. Klinikcheferna har ju faktiskt en stor kunskap om sjuk-
vården och hur den bedrivs. Personalen är inte så positiv som man har varit
i politikerkretsar i Dalarna.
Vi är positiva till nya försök, men de skall genomföras i en sådan takt att
personal och patienter hinner med. Det skall gå i en sådan takt att man inte
kör huvudet i väggen och föreslår olagliga saker på vägen fram. Man kan
komma med förslag till lagförändringar, vilket har skett i samband med fri-
kommunsförsöket. Men man har här gång på gång kört huvudet i väggen på
detta sätt.
Anf. 63 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk någon längre tid,
men jag måste ändå konstatera att det mesta som Ragnhild Pohanka sade är
fel i sak. Det gäller bl.a. förankringen hos personalen.
Visst har detta reformarbete gått fort, och det var meningen att det skulle
gå fort. När Kopparbergs läns landstings och även många andra landstings
ekonomi befinner sig i kris, tror jag inte att den bästa metoden att lösa den
krisen är att vänta och se, utan då sätter man i gång ett radikalt reformar-
bete.
Givetvis drivs dessa frågor politiskt i de fackliga organisationerna, men
detta har också i utomordentligt hög grad skett med medverkan av alla kate-
gorier av sjukvårdspersonal. Jag vågar faktiskt påstå, att den dokumentation
som jag har haft tillgång till ger helt andra fakta än de Ragnhild Pohanka
redovisar när hon säger att så många klinikchefer skulle vara emot reformen.
Detta är icke sant. De allra flesta är positiva och har mycket klart sagt detta
i det beredningsarbete som förekommit.
Jag anser att det finns skäl att påtala att miljöpartiet faktiskt utgör en
broms för den offentliga sektorns förnyelse i detta sammanhang som i så
många andra.
Anf. 64 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! Innan man beslutade att Dalamodellen skulle genomföras
fanns besparingsförslag på 18-20 milj.kr. - jag kan inte säga den exakta sum-
man. Den här förnyelsen skulle till stor del genomföras av ekonomiska skäl.
Till att börja med kostar det 47 milj. kr. att införa Dalamodellen, enligt
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
61
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
62
vad man har hört. Hittills ser det inte ut att bli några besparingar. Därutöver
fattas mellan 40 och 70 läkare för att genomföra Dalamodellen. Det är
mycket tveksamt om man skall genomföra ett försök och tro att försöksverk-
samheten skall lyckas, när det saknas viktiga nyckelpersoner.
Vill Göran Engström ha siffror på detta står de i Landstingsvärlden. 8,3 %
instämmer, 17% gör det delvis, 32% inte alls och 41,8% vet inte. Dessa
siffror har jag belägg för, och även för de andra siffror jag nämnde. Jag är
bara inte riktigt säker på hur mycket man skulle spara innan man kunde
börja genomföra Dalamodellen - den siffran är jag inte säker på. Men någon
besparing har det inte blivit hittills.
Eftersom också jag har haft kontakt med stora personalgrupper i den här
frågan står ord mot ord, och det kan vi diskutera sedan. Det finns säkert
också de som är positiva. Det får vi hoppas, annars blir det oerhört svårt.
Men man har dålig kunskap om hur det skall fungera, och detta anser jag är
en väsentlig brist. Inte ens de som är positiva vet hur det skall fungera från
den 1 januari.
Anf. 65 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! De uppgifter som Ragnhild Pohanka läste upp ställer jag mig
mycket tveksam till. Jag anser inte att man skall sätta någon tilltro till det
hela. Detta är en process som pågått, där personalen, klinikchefer och
andra, haft ett stort inflytande. De är nyckelpersonerna. Utan deras aktiva
medverkan blir detta försök ingenting. Visst innehåller Dalamodellen osä-
kerhetsmoment. Men när vet människan allt om alla effekter?
Jag påstår, att om ett landsting, en kommun eller ett företag är i akut eko-
nomisk kris sitter man inte med armarna i kors och väntar, utan då tar man
till sådana radikala grepp som denna reform innebär. Den bygger i alla led
på ett förstärkt personalinflytande på alla nivåer. Men det är framför allt
distriktsläkarna, som Ragnhild Pohanka så riktigt sade, som är något av hu-
vudpersoner. Det finns i dag en läkarbrist, även om siffran ökar med varje
kritiskt debattinlägg - det var 20 eller 30 i början, och nu är antalet uppe i
70. Sanningen ligger väl någonstans runt 40 om man använder dimensione-
ringen en allmänläkare per 2 000 personer, som vårt landsting i likhet med
så många andra använder sig av. Men poängen är helt betydelselös, eftersom
vi vet att den bristen finns i dag.
Det som skett är att vi i dag vet att rekryteringen av fyra läkare på kort tid
är färdig. Ytterligare ett tjugotal har anmält sitt intresse just därför att de vet
att distriktsläkarna får större befogenheter, större ansvar och mer patient-
kontakt i det nya systemet jämfört med det gamla. Denna reform är därför
den största utmaning som ambitiösa distriktsläkare hittills har fått ta del av
inom svensk sjukvård, och därför stöder vi i centerpartiet detta reformför-
sök. Jag beklagar att miljöpartiet tydligen har fått detta helt om bakfoten.
Anf. 66 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Fru talman! Om man har en annan åsikt än Göran Engström har man kan-
ske fått det hela om bakfoten. Effekten av reformen får vi se i konsekvens-
analyserna, så det ordnar sig nog med det.
Fru talman! Jag tycker att Göran Engström skall lyssna på vad jag säger.
Jag sade att man har frågat 864 klinikchefer i hela Sverige. Klinikcheferna i
Dalarna har olika uppfattning de också, men det har jag inga uppgifter om.
Men siffrorna stämmer.
Det viktiga är att man i god tid talar om hur en organisation skall fungera,
så att åtminstone de anställa inte är tveksamma inför hur det skall gå till.
Patienterna måste kanske inte ha all information i förväg om organisatio-
nen - det är orimligt och förekommer inte heller i andra organisationer. Men
faktum är att personalen är dåligt informerad. Om detta beror på att den har
fått för litet information eller inte kunnat ta till sig den, kan jag inte svara
på. Vi får se hur det blir.
Det sades att miljöpartiet är en broms för utveckling av nya former inom
både vård och annat. Det är precis tvärtom. Miljöpartiet vill ha en föränd-
ring i samhället som är så radikal att många inte heller kan ta till sig detta,
och det kan bero på brist på information. Men visst vill vi förändra mycket i
samhället, och vi är alltså inte en broms.
Men i detta fall, eftersom vi anser att det är felaktigt att genomföra refor-
men på detta sätt, är det just en broms vi vill vara, så att försöksarbetet kan
genomföras på ett bättre sätt.
Anf. 67 SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Förnyelsen av den offentliga sektorn har mycket hög prioritet
för oss socialdemokrater. Den vittomfattande försöksverksamhet som nu
kommit i gång inom ramen för frikommunsförsöket är mycket glädjande.
Jag hoppas naturligtvis att vi på detta sätt skall få ett rikt material av erfaren-
heter att ösa ur så småningom när frikommunsförsöket kan utvärderas.
Detta betänkande behandlar, som många redan har redovisat, en proposi-
tion som syftar till att möjliggöra något som kallas för Dalaförsöket. Jag skall
inte fördjupa mig i detta, eftersom många talare redan i detalj har beskrivit
Dalamodellen. Det väsentliga med betänkandet är att utskottet i princip
ställer sig bakom förslaget i propositionen. Det innebär alltså att det som
kallas för Dalaförsöket i allt väsentligt nu kan genomföras.
Det innebär för det första att försöket nu kan komma i gång och starta
redan den 1 januari 1991. Det kommer att införas nya delegationsbestäm-
melser som möjliggör bildandet av en områdesstyrelse som får nya befogen-
heter, vilket många redan har redovisat, och att man skall kunna föra ut an-
svaret inom organisationen.
De förslag som behandlas i betänkandet möjliggör också ett ökat infly-
tande för pensionärsorganisationerna och handikapporganisationerna. Jag
skall inte förlänga debatten, utan endast påpeka att utskottsmajoriteten har
ansett att det har ett stort värde att vi kan genomföra ett försök, begränsat
till ett landstingsområde, på just detta område.
Slutligen innebär också betänkandet att utskottet inte vill införa några sär-
skilda kompetensregler när det gäller nämnderna. Vi vill inte göra det. Vi
tycker att det finns betänkligheter, och det har också departementschefen
redovisat. Eftersom ett ställningstagande mot att införa kompetensregler
inte på något sätt äventyrar detta försök, har vi inte funnit anledning att
ändra denna paragraf i frikommunlagen. Vi tycker att försöket kan genom-
föras fullt ut, utan den förändringen.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
63
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
Sammanfattningsvis yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
I och med det kan man nu genomföra det försök som man i Dalarna har varit
så angelägen om att få sätta i sjön. Det kan man göra redan den 1 januari
1991.
Anf. 68 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! När det gäller förnyelsen av den offentliga sektorn har det gått
ut många käcka paroller ifrån civildepartementet under de senare åren.
Trots att flera civilministrar har haft frågan på sitt bord har ganska litet hänt
på detta område under åtta år. Det beror naturligtvis på socialdemokrater-
nas oförmåga att släppa de gamla strukturerna och de gamla socialistiska
modellerna i en förändrad värld.
När det kommer propåer från socialdemokrater som har förstått att vi le-
ver i en ny tid som kräver ett annat sätt att driva offentlig verksamhet är det
naturligtvis positivt och bör noteras.
Det finns emellertid ett par inslag i den föreslagna modellen som inkräktar
på det demokratiska styrelseskick som vi faktiskt bekänner oss till. Det är
t.ex. fråga om att vissa platser i styrelserna för sjukhusgrupperna skulle un-
dantas från det demokratiska inflytandet. Det strider helt emot vårt demo-
kratiska system och skulle innebära att det proportionella valsystemet sätts
ur spel.
Trots att civilministern är mycket tveksam principiellt till den här model-
len anser han att den bör prövas. Dess bättre har ett enigt utskott avvisat
detta avsteg från den demokratiska modellen.
Det gäller emellertid inte förslaget att i områdesstyrelserna ge extra infly-
tande till vissa grupper i samhället, i det här fallet pensionärs- och
handikapporganisationerna.
Även i detta avseende menar vi liberaler att man har gjort ett övergrepp
på den politiska demokratin. Det föreslagna systemet väcker många frågor
som visar att det blir nästintill omöjligt att definiera och avgränsa det s.k.
brukarinflytandet. Skall t.ex. alla pensionärsorganisationer beredas plats i
dessa styrelser eller är det bara vissa? Vilka i så fall? Varför skall inte också
hjärtsjuka, allergiker, diabetiker eller småbarnsföräldrar vara represente-
rade? Alla de uppräknade grupperna är stora brukare av sjukvårdssystem.
Jag noterade att Sören Lekberg påpekade att civilministerns tveksamhet
hade medfört att utskottet sade nej till speciella kompetensplatser. Men
Sören Lekberg tar inte intryck av att civilministern också är tveksam när det
gäller det s.k. brukarinflytandet.
Enligt Ragnhild Pohanka räcker det med att vara ängslig för att man skall
få representation i dessa styrelser. Då kan man fråga sig om det bara är de
handikappade och pensionärerna som har varit ängsliga.
Med det förslag som majoriteten tillstyrker sätts den politiska demokratin
ur spel. Man kan med fog undra om detta verkligen stämmer överens med
kommunallagens paragraf om likställighet, dvs. att kommuninvånarna skall
behandlas lika och ingen ges favörer. I händelse av ett överklagande är jag
mycket tveksam till om landstinget skulle kunna hävda att man behandlar
kommuninvånarna, och i det här fallet landstingsinvånarna, lika.
64
Vi har naturligtvis tagit avstånd från detta förfarande. Jag yrkar därför bi-
fall till reservation nr4.
Utskottsmajoriteten understryker att den lagstiftning som medger att
kommuner på försök bedriver primärvård endast gäller frikommuner. Vi
tycker att det är bra att denna lagstiftning finns. Vi tycker dock att det är
angeläget att man utvidgar området för den här lagstiftningen och gör det
permanent, så att alla kommuner får befogenhet att från sina resp, landsting
ta över uppgifter från primärvården om kommun och landsting är överens.
Problemet i Sverige är inte att samarbetet inte har varit fullständigt friktions-
fritt mellan kommuner och landsting, tvärtom. Låt oss därför uppmuntra de
kommuner och landsting där samarbetet fungerar bra och man är överens.
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 5.
Fru talman I Vi har också reserverat oss för en annan motivering än majori-
teten när det gäller områdesstyrelsernas sammansättning. I utskottsbetän-
kandet hänvisar man till den kommande kommunallagens bestämmelse om
särskilda insynsplatser för småpartier, som inte enligt gällande valsystem av
egen kraft kan få plats i nämnder och styrelser. Jag har tidigare understrukit
att vi liberaler slår vakt om det demokratiska proportionella valsystemet och
inte ger speciella favörer åt vissa grupper i samhället.
I detta sammanhang kan det vara intressant att granska miljöpartiets age-
rande.
Fru talman! Jag yrkar således bifall till reservationerna nr4 och 5.
Anf. 69 LARS-OVE HAGBERG (v):
Fru talman! Dalamodellen har redan en tid varit en riksangelägenhet och
är det fortfarande. Vänsterpartiet är positivt till förnyelse, som Bo Hammar
sade tidigare, men inte till vilken förnyelse som helst och inte på vilka villkor
som helst. Man kan säga att detta är motiveringen till vårt nej. I landstinget
i Dalarna har vi ingivit en fullständig reservation mot förslaget. Vi har i stäl-
let ställt oss på förnyelsens sida.
Vi har sagt ja till en decentralisering, och vi är också erhört positiva till
demokratisering. Båda dessa element saknas i förnyelsen. Vi har pekat på
några saker som är erhört anmärkningsvärda när det gäller genomförandet.
Kanske det mest anmärkningsvärda är att om man är från Dalarna, har
varit med och agerat som distriktsordförande, tagit ställning i partisamman-
hang och genomfört processen, så visar det sig att när den är så gott som klar
skall den i efterhand godkännas här i riksdagen. Det är egentligen liktydigt
med att gå tillbaka några månader i tiden. Vi är inne i en helt annan epok i
utvecklingen i den här modellen.
Risken är att marknaden kommer att genomföras i ett penningknappt för-
hållande - ett landsting i ekonomisk kris utan ekonomisk strukturering. Och
man lämnar ut pengarna fritt i kommunerna. Då finns det risk för att de
svaga grupperna drabbas vid den upphandling som sker. I detta sammanhang
skall man också se att vi inte har agerat mot att pensionärsorganisationerna
och handikapporganisationerna skall kunna delta i denna försöksverksam-
het och se hur det går. I detta sammanhang behövs alla garantier. Det kanske
är just de här grupperna som kommer att drabbas mycket hårt på den här
marknaden, precis som i den övriga arbetsmarknadspolitiken, som den nu
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
5 Riksdagens protokoll 1990191:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Ytterligare försöks-
verksamhet för för-
nyelse av den
offentliga sektorn
ser ut att bli. Det finns alltså även ett politiskt moment. Man kan naturligtvis
alltid diskutera den principiella frågan, dvs. resursbristen och marknadens
roll.
Om man genomför den här modellen borde man också ha en mycket kraf-
tig målstyrning, dvs. mycket tydliga mål med riktlinjer och utvärderingar. I
det här sammanhanget kommer kanske förvaltningsutskottet att få syssla
med litet utbildningsfrågor och annat och dela ut pengarna varje år efter en
schablon. Men den verkliga målstyrningen, de precisa målen, syftena, rikt-
linjerna och uppföljningen, saknas. Då kommer marknaden att ta över.
Detta är ett viktigt moment som har gjort att vi inte har kunnat gå med på
detta, men det finns fler moment som har lett till det, framför allt beträf-
fande demokratiseringen. Personalen får inget ökat demokratiskt infly-
tande, utan de ”dansar med” i marknadens modell. Det får man verkligen
beklaga.
Eftersom det har gått några varv i försöksverksamheten skall ett landsting
naturligtvis välja ledamöter. Vänsterpartiet har då valt att försvinna ur lands-
tinget och inte rösta, i stället för att säga att vi har fått stryk genom att detta
genomfördes och att vi nu skall utse dessa människor.
I det sammanhanget, dvs. när det gäller att utse ledamöter i denna försöks-
verksamhet, har vi och socialdemokraterna kommit fram till att vi skall göra
en försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag inom långvården. Det får
väl räknas till det positiva i det hela, men det är ju en mycket marginell fak-
tor.
Jag beklagar verkligen djupt att miljöpartiet inte är med i den här demo-
kratiska processen. Men vi har inte orkat att ta på oss rollen att delvis för-
söka nå ett politiskt resultat som innebär sex timmars arbetsdag, dels att för-
söka fortsätta den samverkan som vi har haft med miljöpartiet. Men jag tror
att miljöpartisterna i länet känner till våra bevekelsegrunder.
Vår inställning nu är att vrida förnyelsen åt vänster. Den kan inte gå åt
höger. Därmed tror jag att det är kristallklart var vänsterpartiet står i för-
nyelseprocessen. Decentraliseringen måste vara demokratisk. De svaga
grupperna får inte ta stryk.
Anf. 70 INGER HESTVIK (s):
Fru talman! Jag är mycket glad över att vi nu är framme vid beslutsdagen
här i riksdagen. I landstinget har vi ju redan fattat våra beslut.
Det här kommer att betyda väldigt mycket för människorna och för pa-
tienterna hemma i vårt län. Även om vi från socialdemokratiskt håll har velat
gå längre än det förslag som ligger på riksdagens bord i dag, t.ex. att upplösa
bostadsbanden, är vi i alla fall en bit på väg i vårt förnyelsearbete.
Jag vill inte göra detta till någon landstingsdebatt. Vi har nu fått konstitu-
tionsutskottets positiva förslag. Vi skall från socialdemokratiskt håll i Da-
larna göra vårt bästa för att göra något positivt av den här försöksverksamhe-
ten som jag hoppas att vi får riksdagens tillåtelse att genomföra. Vi skall
även göra vårt bästa när det gäller försöket med sex timmars arbetsdag.
Anf. 71 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag vill bara ta upp det som Lars-Ove Hagberg sade, så att det
inte blir något missförstånd. Det var inte så att vi inte ville vara med, utan vi
har inte haft möjlighet att vara med i något försöksprojekt med sex timmars
arbetsdag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbUl Vissa skolfrågor.
Anf. 72 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Fru talman! Utbildningsutskottets betänkande 1 är formellt sett ett enigt
betänkande. Det finns inga reservationer, trots att betänkandet förutom en-
skilda motioner också behandlar viktiga principiella yrkanden från parti- och
kommitémotioner.
Enigheten rör den formella behandlingen av motionerna. Det är nämligen
fråga om dels yrkanden som redan har behandlats under mandatperioden,
dels frågor som kommer att tas upp vid behandlingen av propositionen om
ansvaret för skolan som skall debatteras den 12 december. Då får vi anled-
ning att återkomma till många av de frågor som tas upp även i detta betän-
kande.
Vi moderater har dock i våra särskilda yttranden markerat vår inställning,
och vi står självfallet fast vid vår skolpolitik, som torde vara väl känd. Att vi
vill lyfta fram kunskaper och färdigheter som skolans huvuduppgift, att vi
vill ge föräldrarna reella möjligheter att välja skola, bl.a. genom ett statsbi-
drag som följer elevens val, att vi vill ha betyg som anger kunskaper och fär-
digheter och att vi vill ha tidigare skolstart är några exempel på vår skolpoli-
tik. Denna är fast utmejslad sedan åratal tillbaka.
Jag vill dock ta upp ett par saker från betänkandet.
Först gäller det religionsundervisningen. Motionerna vittnar om oro för
religionsundervisningen i skolan. Den oron bestyrks av olika rapporter, inte
minst vårens rapport från institutionen för pedagogik i Göteborg som visar
att 30 % av eleverna i årskurserna 4 och 5 i stort sett inte får vare sig reli-
gionskunskap eller samhällskunskap. Lärarna anger att en av huvudförkla-
ringarna till detta är att ämnena är svåra och att lärarna behöver mer kun-
skap.
Utskottet uttrycker sig enigt och mycket bestämt när det gäller antalet un-
dervisningstimmar och angelägenheten av att alla lärare som undervisar har
adekvat utbildning för detta. Det är bra, men det är också en viktig uppfölj-
ningsuppgift.
Jag anser också att man kan dra slutsatsen att lärarutbildningen måste
bygga på ämnesstudier och inte innehålla så många ämnen att utbildningen
i varje ämne blir för kort. Även fortbildningen måste vara ämnesinriktad.
Vi får anledning att återkomma till detta den 12 december, och får då bl.a.
diskutera hur grundskollärarutbildningen skall se ut. Jag uppfattar inte att
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa skolfrågor
67
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa skolfrågor
den kommer att förbättra situationen, utan det behövs även en mer ämnesin-
riktad utbildning för lärare.
Den andra frågan jag vill ta upp är skolstarten där vi kan konstatera en
glädjande omsvängning från socialdemokraterna. Jag beklagar dock att man
lade fram förslaget av ekonomiska skäl och inte utifrån barns behov av att få
en så bra skolstart som möjligt.
Vi har en senare skolstart än de flesta andra länder. Barn i sexårsåldern är
nyfikna och villiga att lära, och detta måste vi ta till vara på ett bättre sätt än
i dag.
En tidigare skolstart kräver att innehåll och metodik anpassas till att bar-
nen är ett år yngre. I våra motioner har vi lagt fram ett program för en sänkt
skolstart utifrån barnens behov. Frågan om sänkt skolstart är inte bara en
ekonomisk och organisatorisk fråga, utan det är en kvalitetsfråga.
Det är viktigt att vi nu får ett program för ett skyndsamt genomförande av
denna reform, men ett program med kvalitetsfrågorna i centrum. Syftet med
en tidigare skolstart måste vara att ge barn en så god grund för fortsatt inlär-
ning som möjligt.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till hemställan i utbild-
ningsutskottets betänkande 1.
Anf. 73 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Utbildningsutskottets betänkande nr 1 har rubriken
Vissa skolfrågor. Det är ett ”uppsamlingsbetänkande”, där utskottet passar
på att föreslå avslag på en mängd motioner.
Det finns inte en enda reservation till betänkandets text, trots att motionä-
rerna håller fast vid förslagen i sina motioner. Skälet till denna ”reservations-
löshet” är faktiskt rent praktisk. Många av de aktuella motionerna är sådana
som återkommit gång på gång och tidigare behandlats av utskottet samt då
föranlett reservationer. Då har vi accepterat att utskottet behandlar motio-
nerna så här. I några fall har vi i särskilda yttranden hänvisat till reservatio-
ner i betänkanden där motionerna behandlats tidigare. I de flesta fall kom-
mer säkert också motionerna tillbaka.
Bland de motioner som drabbas av den här slentrianmässiga behandlingen
finns t.ex. ett flertal förslag angående skolans organisation. Flera av de för-
slagen är aktuella i ett betänkande som utbildningsutskottet just i dag har
justerat, och där finns det tydliga markeringar i form av reservationer från
bl.a. folkpartiet liberalerna.
Här finns också en motion av Lola Björkquist och Ingrid Ronne-Björk-
qvist med flera förslag om skolans undervisning om etiska levnadsregler. Det
hade säkert funnits anledning att markera detta tydligare i det här betänkan-
det, och jag nämner just den motionen här för att till protokollet föra att
folkpartiet liberalerna gärna vill delta i en debatt om etiska frågor.
Ett kuriöst avslag drabbar en motion där folkpartiet aktualiserar 150-års-
minnet av beslutet om allmän folkskola 1992.
Utskottet konstaterar visserligen att en projektgrupp har tillsatts och att i
den ingår företrädare för SÖ, länsskolnämnderna, berörda fackliga organi-
sationer, Riksförbundet Hem och skola samt Svenska kommunförbundet.
68
Så lägger utskottet till upplysningen att utbildningsdepartementet skall med-
verka i projektgruppens arbete.
Den här avslagsmetoden är förvisso sedan många år accepterad av alla
riksdagspartier. Jag tycker dock, att det mest naturliga hade varit, att riksda-
gen understrukit det befogade i att 150-årsminnet av denna viktiga reform
firas. I stället avstyrker man förslaget. Det är det kuriösa.
Värderade talman! Det här inlägget var mest litet ”anmärkningar i kan-
ten” och trots allt yrkar jag bifall till hemställan.
Anf. 74 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Precis som de föregående talarna har sagt behandlas här ett
stort antal motioner med många yrkanden, men det finns inte en enda reser-
vation. Det är ändå talare från alla partier uppe i talarstolen, och man kan
undra varför.
Vi är faktiskt inte överens i alla frågor. Det finns en rad frågor som vi kom-
mer att få anledning att diskutera. Vi kommer att diskutera många av frå-
gorna i samband med debatten om betänkandet om ansvaret i skolan som
kommer att behandlas om 14 dagar. Detta gör att det nu är meningslöst att
starkt markera olika ståndpunkter.
I den här propositionen aviseras en översyn av läroplanen, vilket gör att
det inte finns så stor anledning att nu ta upp frågor som berör detta.
Vi har särskilda yttranden bara i vissa frågor. Jag tänker inte ge mig in i en
stor skoldebatt. Några av de yttranden som vi har gäller invandrarelevernas
kunskaper, individualiserad undervisning, förstärkning av hemkunskapens
ställning i skolan och upprustning av skolbyggnader. Dessa frågor känner vi
i centern mycket starkt för.
Det är en sak som jag tänkte beröra litet närmare. Det gäller två center-
motioner om en kampanj för att rekrytera kvinnliga skolledare. I utskotts-
texten redovisas sifferuppgifter om att en viss, om än blygsam, ökning av
antalet kvinnliga skolledare har skett. Andelen kvinnliga studierektorer var
t.ex. förra året 33,9 %. Ett nätverk av kvinnliga studierektorer har skapats
på riksnivå, och de planerar nu regionala nätverk för att stimulera fler kvin-
nor att bli studierektorer.
Dessutom är andelen i rekryteringsutbildning för skolledarbefattningar nu
50 % kvinnor. Med detta lät vi oss nöja och avstod t.o.m. från ett särskilt
yttrande i den här frågan. Senare har jag fått höra att det fortfarande är sko-
lan som står för det dominerande antalet tillsättningsärenden som kommer
till JämO. Det finns all anledning att noga följa denna fråga i framtiden, och
det kominer vi också att göra.
En annan fråga som har berörts i debatten gäller etik och religion. Vi anser
att det finns all anledning att återkomma till den frågan.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 75 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Som tidigare talare har sagt är detta ett slags transportbetän-
kande. Vi i vänsterpartiet står naturligtvis fast vid våra uppfattningar i de
frågor där vi har fogat särskilda yttranden till betänkandet. Jag skall inte
kommentera något av dessa.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa skolfrågor
6 Riksdagens protokoll 1990/91:35
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa skolfrågor
70
Carl-Johan Wilson lockar ju alltid till debatt, men jag skall inte ta en de-
batt med honom nu. Jag undrar om man kan ha partipolitisk debatt om etik.
Man kan ha partipolitisk debatt om moraliska ståndpunkter. Dessa påverkas
bl.a. av partipolitik, kultur och sociala förhållanden. Ett tydligt exempel på
detta är den nymoralism som försöker få fäste i samhället i dag. Harald
Ofstad har sagt något väldigt bra om detta. Han sade att ”nymoralism är
sockerglasyr på social brutalitet”.
Anf. 76 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Det är med viss sorg som jag gör min debut i utbildningsut-
skottets debatt. Jag ser att det bara blir en förenklad behandling och ingen
större debatt när det gäller skolfrågor, som jag är starkt engagerad i. Jag
tycker att det vore intressant om det kunde bli en rejäl debatt. Vi får se om
vi kan komma någonstans i debatten om de här viktiga frågorna, som trots
allt bara lett till särskilda yttranden.
Miljöpartiet de gröna står givetvis kvar vid sina grundtankar - lära för livet
och inte för betyg och prov - i framför allt huvudmotionen som behandlas i
betänkandet. Jag tror att det är någonting viktigt som vi fastspikar i den här
partimotionen. Det är att skolan inte får bli något som ger betyg för att man
skall komma vidare, utan att den verkligen genomsyras av att ge oss kunska-
per som vi skall bära med oss i livet. Många av de utslagna människorna har
haft skolan som transportsträcka. De har inte insupit den kunskap som de
hade behövt. Jag tror att det behövs ett radikalt omtänkande på vad utbild-
ning egentligen är, framför allt för att de svaga grupperna verkligen skall få
en chans att lära för livet och inte för proven och betygen.
Det finns vissa indikationer på att vi går åt rätt håll. Göran Perssons utspel
för någon månad sedan om den förändrade synen på miljöfrågorna hälsar vi
i miljöpartiet med stor tillförsikt. Eftersom Göran Persson finns här i kam-
maren vore det intressant om han kunde exemplifiera vad han egentligen
menar och tala om när han tänker gå från ord till handling. Det som vi har
läst i kvällspressen om miljöfrågorna låter som om det vore taget från våra
egna program när det gäller vikten av miljökunskap i grundskolan.
Fru talman! Jag hoppas att jag kan locka fram Göran Persson i debatten
så att vi kan få en djupare diskussion om de centrala frågorna: lära för livet
och inte minst miljöfrågorna.
Anf. 77 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till hemställan i betänkande
nrl från utbildningsutskottet.
Låt mig också liksom föregående talare påpeka att socialdemokratisk
skolpolitik ligger fast, men på en fast kurs mot nytänkande och förnyelse.
Den förnyelsedebatten får fortsätta om två veckor då vi skall diskutera några
av de nya idéerna.
Sedan vill jag konstatera, Carl-Johan Wilson, att även ledamoten Wilson
deltog när vi fattade beslut om att avstyrka motionen om 150-årsjubileet.
Vi skall inte heller ha någon stor debatt om miljöpartiets krav, men jag vill
gärna understryka att miljöfrågorna inte bara helt plötsligt har kommit upp
i några uttalanden i kvällspressen. Det här har tagits upp i tidigare budget-
propositioner, vilket också står i betänkandet. Utbildningsdepartementet
och miljödepartementet har utarbetat en handlingsplan. Vi vet att vi i och
med den stundande läroplansöversynen kommer att få möta den nya timpla-
nen för hur verksamheten skall se ut.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU17
och utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbUl.
Konstitutionsutskottets betänkande KU17
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Bo Hammar -
bifölls med acklamation.
Mom. 2 (områdesstyrelsernas sammansättning)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 34 för reservation 2 av
Hans Leghammar. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (ökat inflytande för pensionärs- och handikapporganisationer)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 112 för reservation 4 av
Anders Björck m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (utvidgade möjligheter för kommuner att bedriva primärvård)
Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 50 för reservation 5 av
Birgit Friggebo m.fl. 13 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (ikraftträdande)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 18 för reservation 6 av
Hans Leghammar. 15 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbUl
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa skolfrågor
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang vid arbetsplenum onsdagen den 5
december.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskole-
frågor
72
8 § Vissa högskoiefrågor
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU2 Vissa högskoiefrågor.
Anf. 78 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! I det föreliggande betänkandet tas det upp, som det heter,
vissa högskoiefrågor. Av dessa kan två avfärdas relativt lätt. Den ena rör ki-
ropraktorutbildningen, som är föremål för en nordisk översyn, och den
andra gäller antagningsbestämmelser beträffande psykoterapeututbild-
ningen, som är föremål för översyn inom landet.
Den tredje frågan däremot avser användningen av nya medier för den
högre utbildningen. Det hela bygger på en centermotion, som vi moderater
inte har haft särskilt svårt att biträda, eftersom vi länge har sett på de här
frågorna med största allvar. Centerns mening var att undersöka möjlighe-
terna att på alla skolnivåer och inom olika utbildningsformer använda de nya
medierna.
I reservationen har vi begränsat oss till den högre utbildningen. Här finns
det erfarenheter ända från 60-talet. Radiokursen i statskunskap samlade
25 000 människor, varav 5 000 så småningom tenterade. Detta var det första
stora försöket. Sedan har vi sett att TV har kunnat användas i undervis-
ningen inom universiteten. Dessutom har det ju getts särskilda program.
Samma sak gäller radion. Distansutbildningen har blivit mycket utbredd.
Trots allt saknas det här i landet något slags pool, där man gemensamt tar till
vara alla de erfarenheter som vi har. Detta är enligt vår åsikt en brist.
Jag är litet förvånad över att socialdemokraterna är så nöjda med sakernas
nuvarande tillstånd att de inte har velat tillstyrka den här nationella översy-
nen som kan resultera i att 100, ja 1 000, olika blommor får blomma - bara
vi vet var de blommar någonstans. Det är kanske någonting som vi inte vet
någonting om för närvarande. Jag ser hur universiteten i framtiden har egna
radiostationer, kanske TV-stationer och hur man över huvud taget utnyttjar
de moderna medierna. Detta är någonting som vi måste göra, eftersom vi
släpar efter när det gäller den högre utbildningen. Varje människa som vi
kan utbilda kommer att kunna göra en insats för landet. Jag förmodar emel-
lertid att detta inte är den rätta tidpunkten för att ta upp en större diskussion
om denna sak, som förvisso är förtjänt av det. Därför nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservationen i det här betänkandet.
Anf. 79 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Liksom Birger Hagård skall jag fatta mig mycket kort.
Beträffande motionen av Siw Persson om studiebidrag till kiropraktorut-
bildningarna i Sverige är att notera att det för närvarande inte finns någon
godtagen utbildning som leder till legitimation här i landet. Därför tycker
jag att man kan acceptera det besked som har givits dels att frågan utreds
inom Nordiska rådets ram, dels att Centrala studiestödsnämnden (CSN) ger
studiemedel till dem som någonstans vill studera till Doctor of Chiropractics.
Det finns för närvarande nio orter i världen som har sådan utbildning.
När det gäller psykoterapeututbildningen har jag fått acceptera ett avstyr-
kande utan reservation, och det har jag gjort därför att frågan håller på att
utredas. Dessutom framkom vid utskottsbehandlingen att det på flera håll, i
olika landsting, pågår internutbildning. Om detta hade jag ingen kännedom
när jag skrev motionen. För närvarande håller jag på att inhämta informa-
tion om huruvida det behov av fler psykoterapeuter som finns här i landet
kommer att tillgodoses.
När det gäller reservationen om pool eller plan för utnyttjande av medier
inom den högre utbildningen utgår jag ifrån att centerledamöter kommer att
vältaligt behandla den. Därför nöjer jag mig med att yrka bifall till reserva-
tionen.
Anf. 80 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Jag skall bara ta upp den reservation som vi har i betänkandet.
Utvecklingen på medieområdet går ju oerhört snabbt och erbjuder hittills
oanade möjligheter till både en- och tvåvägskommunikation. Det gäller vi-
deoteknik, satellit- och kabeldistribution m.m. Under 90-talet kommer ut-
bildningsbehovet att öka. Särskilt tydligt blir detta när vi med största sanno-
likhet går mot en kraftigt ökande arbetslöshet. Många av dem som friställs
har låg utbildning och kommer inte att ha möjlighet att ta arbete i högtek-
niska företag, som förhoppningsvis kommer att byggas upp under nästa hög-
konjunktur. Dessa människors behov av en bättre grundutbildning är oom-
tvistlig. Detta är bara ett exempel på behovet av massiva utbildningsinsatser.
Det råder också enighet om att vi i Sverige behöver öka antalet platser i
den grundläggande högskoleutbildningen för att vi inte hopplöst skall halka
efter vår omvärld i det avseendet.
Det finns alltså flera skäl till att försöka nå fler människor med utbild-
ningsinsatser. Distansundervisning är ett sätt, samarbete mellan små och
stora högskolor är ett annat. Den nya medietekniken är här ett utmärkt red-
skap. Med den kan man nå människor i hela landet, människor som annars
inte skulle ha någon möjlighet att studera. De insatser som redan nu görs på
många håll inom högskoleväsendet och inom utbildningsradion är naturligt-
vis utmärkta. Detta framgår också av majoritetstexten i betänkandet. Säkert
kommer också frivilliginsatserna att öka i framtiden. Men vi anser inte att
detta är tillräckligt, vilket vi också påpekar i vår motion 501, yrkande 4.
Risken är stor att resultatet av de här insatserna inte når alla delar av hög-
skolan, och risken är också stor att resurserna inte utnyttjas på bästa sätt och
att erfarenheterna inte tas till vara fullt ut. Därför anser vi att det är nödvän-
digt att det görs en ingående analys rörande mediernas roll i utbildningssam-
manhang. I en sådan analys bör man ta vara på alla de erfarenheter som har
gjorts men också göra en framtidsinriktad översyn av den moderna media-
teknikens roll inom utbildningsväsendet. Här krävs även insatser att ut-
veckla planer och för studierådgivning till distansstuderande.
I vår motion hade vi tagit upp medias betydelse i hela utbildningsväsendet,
t.ex. i folkbildning, i folkhögskolor och även inom ungdomsskolan. Vi anser
emellertid att det viktigaste nu är att starta med högskoleutbildning för att
snabbt få resultat. Därför har vi valt att prioritera detta.
Vi är mycket glada för att tre partier har anslutit sig till vår reservation.
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskoie-
frågor
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskoie-
frågor
74
Det ger oss förhoppningar om att i framtiden nå en majoritet, så att vi kan
få igenom förslaget. Vi vill alltså att Utbildningsradion, högskolan och parla-
mentariker deltar i arbetet med en sådan analys. Fru talman! Jag yrkar bifall
till reservationen.
Anf. 81 BJÖRN SAMUELSON (v):
Fru talman! Vi har från vänsterpartiet anslutit oss till reservationen i be-
tänkandet. I den förordas en översyn när det gäller användningen av mo-
derna media för distansundervisning på högskolenivå. Vi har gjort det på
följande bevekelsegrunder.
För det första vill vi få en samlad bild av den distansundervisning som i
dag sker med hjälp av bl.a. TV-, radio- och videoteknik.
För det andra tror vi att det här kan vara ett sätt att nå nya grupper av
studerande.
För det tredje tror vi att det kan vara ett verktyg - om än inte det enda -
för att häva den sociala snedrekryteringen.
För det fjärde anser vi att det är ett sätt att hushålla med nuvarande resur-
ser och identifiera framtida resursbehov när det gäller den här verksamhe-
ten.
Till sist kan jag tala om att vi från vänsterpartiets sida i januari kommer
att lägga fram förslag om viss resursförstärkning till projekt med distansun-
dervisning och utredning av användande av ny mediateknik när det gäller
högre utbildning. Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 82 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Jag skall inskränka mig till att göra en ganska kortfattat kom-
mentar till den enda reservationen i det här betänkandet.
Centern har i en partimotion begärt en översyn av den moderna mediatek-
nikens möjligheter i utbildningssammanhang och ett nationellt program för
utnyttjande av olika media, framför allt satellit- och kabel-TV, video och
bildskivor.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta att centerns intresse för en plan
på det här området är seriöst. En viss logik kan också spåras i vänsterpartiets
uppslutning kring planhushållning på mediaområdet.
Däremot ter sig moderaternas och folkpartiets nyvunna intresse för natio-
nella planer för användning av media i utbildningssammanhang något mer
svårbegripligt. I alla möjliga, och för all del omöjliga, sammanhang värjer
sig dessa båda partier för allt som har den minsta doft av central planering,
något som bl.a. präglat moderaternas och folkpartisternas agerande i be-
handligen av propositionen om ansvaret för skolan, ett arbete som just avslu-
tats.
Decentralisering och lokalt inflytande är dagens trender. Man skall natur-
ligtvis mot den bakgrunden uttrycka en viss beundran för den tappra skara
som vågar gå emot strömmen och svänga sina färlor för planen som ett ännu
icke helt utdött instrument i svenskt näringsliv.
Det finns emellertid ingen anledning att överdramatisera den här frågan.
Vi har i bred politisk enighet bestämt oss för att den svenska högskolans or-
ganisation skall präglas av ett stort mått av decentralisering. Härav följer
bl.a. att utbudet av lokala linjer och fristående kurser bestäms genom lokala
beslut inom resp, högskoleenhet. Också besluten om den närmare upplägg-
ningen av och innehållet i utbildningen fattas på den lokala nivån.
Likaså åvilar ansvaret för distansundervisningen numera de olika hög-
skoleenheterna, och på detta område har utvecklingen gått mycket snabbt
framåt. De flesta högskolor erbjuder i dag någon form av distansundervis-
ning, och i detta sammanhang sker på flera håll ett nära samarbete med ut-
bildningsradion. Så är fallet t.ex. när det gäller fristående kurser i omvård-
nad. Satellit-TV-sändningen kommer i allt större utsträckning till använd-
ning för dubbelriktad kommunikation mellan studerande och lärare.
Det finns numera också en riksförening för distansundervisning, en för-
ening som har väl utvecklade kontakter med universitet och högskolor. Flera
projekt pågår för utveckling av distansundervisningsmetodik, och i samman-
hanget förtjänar också nämnas att skolöverstyrelsen förordat att regeringen
närmare skall undersöka förutsättningarna att bilda ett resurs- och utveck-
lingscentrum för distansundervisning.
Mot bakgrund av den dynamiska utveckling som pågår inom högskolan
när det gäller möjligheterna att utnyttja olika medier i förmedlingen av den
högre utbildningen finns det i nuläget ingen anledning att via en hårdare pla-
nering styra en utveckling som går mot ökad samverkan på frivillig grund.
Låt tusen blommor blomma, sade Birger Hagård. Gärna det, men vi behö-
ver ingen planritning för de rabatterna! Fru talman! Jag yrkar bifall till ut-
skottets hemställan på samtliga punkter.
Anf. 83 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det behövs inga planritningar, säger Bengt Silfverstrand. Jag
är förvånad över att höra den slutsatsen från den gode socialisten; han tycks
reagera alldeles speciellt när han ser ordet ”plan”. ”Plan” förekommer dock
bara i rubriken - inte i själva reservationen, där vi förordar en översyn.
När det sedan gäller våra relationer till distansundervisning kan jag för-
säkra Bengt Silfverstrand att det väl är 25 år sedan jag för första gången syss-
lade med det, och jag har haft anledning att göra det många gånger sedan
dess. Vi moderater har föreslagit det som ett sätt att bygga ut den högre ut-
bildningen. Vi har alltid ställt oss positiva till det. Bengt Silfverstrand kan
läsa våra reservationer och motioner i det ämnet sedan 15-20 år tillbaka i
tiden. Men vad vi behöver är en samlad vetskap om vad som händer på det
området. Vi kanske också skall rasera diverse monopol för att rätt kunna
utnyttja de nya medierna.
Anf. 84 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Det var ett skamgrepp, tycker jag. Det är väl bara uttryck för
bristen på ord i svenska språket att det här kallats för en ”plan”. Men vi är
ju ändå överens om vad det är fråga om: en samlad bild, en samling av erfa-
renheter som skall användas för att sprida kunskap om teknikens möjlighe-
ter, så att flera kanske vågar pröva på, om de får möjligheter och om de får
se och läsa om att andra har vågat.
Jag är oerhört positiv till distansundervisning. Jag var med på 1960-talet
när man från Malmö distansutbildade barnmorskor i Skåne, Småland och
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskoie-
frågor
75
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskoie-
frågor
Blekinge. Jag har dessutom varit redaktör för läroboken som hör till den
distanskurs om omvårdnad som för närvarande pågår, så ifrågasätt inte in-
tresset för distansundervisning!
Anf. 85 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand har tydligen missuppfattat vårt yrkande
helt och hållet. Förmodligen har han gjort det medvetet. Det har absolut
ingenting med planhushållning att göra - inte ett dugg. Här är det ju fråga
om att åstadkomma en översyn och en analys och samla ihop de erfarenheter
som finns och som kan vara till stöd och hjälp för andra. Det är också fråga
om att analysera hur man skall kunna utnyttja framtidens medier på bästa
sätt. Däremot är det inte meningen att man skall göra det enhetligt överallt.
Det hoppas jag verkligen framgår av vår reservation och även av vår motion.
Det som Bengt Silfverstand ägnar sig åt är bara lek med ord. Jag tycker fak-
tiskt att det är ett märkligt sätt att debattera den här frågan.
Anf. 86 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att i reservationen och också i motio-
nen talar man om ett nationellt program, och det står i hemställan ”plan för
utnyttjande av media i den högre utbildningen”. Man vill - det kan inte råda
någon som helst tvekan på den punkten - ha en hårdare styrning av resu-
rerna, bl.a. genom en översyn för utformande av ett nationellt program, och
man vill också tillsätta en kommitté.
Då menar jag att vi skall använda de knappa resurser vi har också på ut-
bildningsområdet så att de kommer till nytta på andra områden. Vi behöver
alltså inte styra en utveckling som fungerar på ett alldeles utomordentligt
sätt, med ett ständigt vidgat kontaktnät, där Utbildningsradion och högskol-
eenheter går allt närmare tillsammans för att utveckla nya metoder.
Först i ett läge där det inte fungerar, där vi i en framtid eventuellt kan
notera att resurserna inte används på ett optimalt sätt, finns det anledning
att återkomma med styrmedel. Men än så länge fungerar det alldeles utom-
ordentligt väl utan några planritningar.
Anf. 87 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c) replik:
Fru talman! Det är inte fråga om en hårdare styrning, utan det är fråga
om ett sätt att med stöd få fram resultat fortare, eftersom man samlar ihop
erfarenheter. Det är också ett sätt att utnyttja resurserna mer effektivt, efter-
som alla får kunskap om vad som finns, vilka erfarenheter som har gjorts
och vad man kan göra.
Därmed är inte ett ord sagt om att man skall styra och att alla skall an-
vända allting på samma sätt och ha saijima program, vilket Bengt Silfver-
strand tycks inbilla sig. Det är över huvud taget inte fråga om det.
Anf. 88 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! När jag hör Bengt Silfverstrand, kommer jag att tänka på en
östeuropeisk socialist som nu måste skynda sig att göra sig av med all den
barlast som han haft under en alltför lång tid. Tro mig, Bengt Silfverstrand:
76
Vi på den borgerliga sidan behöver inte övertygas om att vi inte skall ha nå-
gon centralplanering. Vi är definitivt inte några socialister.
Välkommen i vår skara, Bengt Silfverstrand. Låt oss gemensamt se till att
vi får en liten erfarenhetsbank att bygga på, så skall nog de tusen blommorna
ändå få blomma.
Anf. 89 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! I det här sammanhanget finns det all anledning att stimulera
en samverkan på frivillig grund, en samverkan som fungerar alldeles utom-
ordentligt. Vi vill från socialdemokratisk sida förbehålla styrinstrument, för
de behövs på många områden, för sådana områden där resursbrist råder eller
resurserna är snett fördelade. I det här fallet är den typen av styrmedel allde-
les obehövliga.
Förste vice talmannen anmälde att Marianne Andersson i Vårgårda och
Birger Hagård anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt
till ytterligare repliker.
Anf. 90 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Efter att ha åhört den här debatten tycker jag att det verkar
som om alla tror att bara därför att vi inför nya media blir allt automatiskt
mycket bättre. Det är naturligtvis i stället på det sättet att vi måste utgå från
en undervisning som skall bedrivas och med den utgångspunkten pröva vilka
media som behövs för att föra ut kunskapen. Det är ju det naturliga.
Prövningen av detta och vilket arbetssätt man skall använda görs naturligt-
vis bäst på högskolan, på linjen och på kursen. Vi kan få ut mer med hjälp
av nya medier, om de gör att undervisningen blir bättre, om de gör att vi kan
bedriva distansundervisning på ett bättre sätt, men jag är inte helt övertygad
om att så är fallet.
Jag skulle hellre ha sett att motionen hade utmynnats i att man anslog mer
pengar för att starta en försöksverksamhet i de här frågorna. Genomför man
en försöksverksamhet, som man sedan kan utvärdera och se hur de nya me-
dierna fungerar i den situationen, kan man sedan ta ställning ute på de lokala
högskolorna, på linjerna och på kurserna till hur man skall fortsätta arbeta.
Men att börja med en sådan kartläggning som föreslås i motionen är bortkas-
tade pengar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU2 Bankrörelse m.m.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Vissa högskoie-
frågor
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
78
10 § Försäkringsrörelse
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU8 Försäkringsrörelse (prop. 1990/91:7).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 december.)
Anf. 91 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Eftersom alla ärenden på föredragningslistan nu är behandlade innebär
det att det utlysta kvällssammanträdet inställs.
11 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 29 november
1990/91:109 av Alf Wennerfors (m) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om de-
mokrati för biståndsarbete:
I det vardagliga biståndssamarbetet med de olika mottagarländerna kan
många framgångar noteras, men hindren och problemen är också många.
Ett av de mera svårlösta problemen är det dåliga ledarskapet.
Att exempelvis en mycket betydelsefull järnväg - tillkommen med mycket
stora biståndsbelopp - ofta drabbas av driftsstopp beror inte sällan på in-
kompetent ledning.
Det berättas att en SIDA-myndighet i ett givarland tröttnade på detta
missförhållande. Därför avsändes ett brev till landets transportminister i vil-
ket missförhållandena påtalades. I brevet framhölls att det snarast borde vid-
tagas åtgärder beträffande ledningen för järnvägsföretaget. Om så icke
skedde skulle givarlandet ompröva sitt engagemang i transportprojektet i
synnerhet och i landet i allmänhet.
Resultatet lät inte vänta på sig. Ledningen avsattes omedelbart. Ny led-
ning tillsattes och efter hand fungerade järnvägen allt bättre.
Ett annat hinder i biståndsarbetet i många länder är avsaknaden av demo-
krati. Biståndssamarbetet i länder med diktatur, enpartisystem, politiska
fångar m.m. förblir kortsiktigt. Människor i utvecklingsländer som dagligen
lever i rädsla för mer eller mindre hänsynslös överhet kan aldrig delta enga-
gerat, konstruktivt eller långsiktigt i biståndsprojekt. Det allt överskug-
gande vardagliga problemet för många är att upptäcka risker och att undvika
hoten - att klara sig undan ”diktaturens kreatur”. För de flesta innebär tillva-
ron huvudsakligen ansträngningar till överlevnad. Man köper och säljer -
oftast ”svart”. Man tvingas pröva olika riskfyllda sätt för att lura överhetens
militärer och civila angivare.
Både vuxna och barn fostras till rädda undersåtar och slavar i dessa dika-
tur- och enpartistater. Man kan faktiskt tillspetsat påstå att denna tillvaro
faktiskt stöds direkt eller indirekt av Sverige. Många svenskar lever samti-
digt i tron att den svenska regeringen och att de svenska biståndsmyndighe-
terna gör allt för att öka demokratin i de länder Sverige har biståndssamar-
bete med. Biståndsminister Lena Hjelm-Wallén säger ju det. Senast gav
statsrådet uttryck för detta i ett långt och fylligt interpellationssvar till riks-
dagsman Jan-Erik Wikström den 22 oktober 1990.
Det som biståndsministern gav uttryck för i detta interpellationssvar är all-
mänt sett positivt, konstruktivt och ambitiöst. Många kan instämma i den
nyanserade och ”snäll-svenska” framställningen.
Intressant är att biståndsministern tidigare och även i detta svar anser att
hon i många, många år ”legat i frontlinjen vad gäller stöd till människor som
drabbats av förtryck och diktatur”. Ingen tvivlar på ambitionen. Men har det
varit tillräckligt? Eller rättare sagt, har det egentligen gjorts på rätt sätt un-
der de 10 ministeråren?
Det har inte hänt särskilt mycket positivt beträffande den demokratiska
utvecklingen i våra mottagarländer. I några av dem har utvecklingen stått
stilla och i några har förhållandena t.o.m. förvärrats. Man förstår de bedö-
mare som inte längre tror den nuvarande biståndsministern med medarbe-
tare om att kunna göra något åt den demokratiska utvecklingen i de diktatur-
och enpartistater som Sverige i många år stött med stora biståndsbelopp.
Nu är det dags att som i fallet med ledarskapsproblemet i järnvägsföreta-
get ställa villkor. Nu måste en svensk biståndsminister skärpa tonen och bli
handlingskraftig. Nu måste våra programländer som är diktaturer och enpar-
tistater få klart besked från den svenska regeringen. Om inte resp, lands led-
ning vidtager genomgripande åtgärder för att införa demokrati och flerpar-
tistatssystem kommer Sverige att stegvis minska biståndsanslagen och steg-
vis avbryta biståndssamarbetet.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag ställa följande fråga till
biståndsministern:
Är statsrådet beredd att i enlighet med interpellationens syfte till pro-
gramländer som är diktatur- och enpartistater ställa demokrativillkor för att
biståndssamarbetet skall fortsätta?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 28 november
1990/91:248 av Per Gahrton (mp) till utrikesministern om en militär
EG-organisation:
I senaste numret av riksdagens informationstidning Från Riksdag & De-
partement, nr 37, finns, under rubriken ”EG sätter upp en egen armé” föl-
jande uttalande av EGs ambassadör i Sverige, Ivo Dubois: ”EG kommer att
få en militär organisation som komplement till sin gemensamma utrikes- och
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
79
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
säkerhetspolitik, men det kommer att ta tid. Målet är en federation.” Från
den svenska regeringens sida har hittills anförts att Sverige inte kan bli med-
lem i EG om EG inleder militärt samarbete.
Mot den bakgrunden vill jag fråga utrikesministern:
Vilka slutsatser beträffande Sveriges möjligheter att bli medlem i EG drar
utrikesministen av EG-ambassadör Dubois uttalande i Från Riksdag & De-
partement om att EG kommer att få en gemensam militär organisation?
den 29 november
1990/91:249 av Hugo Hegeland (m) till statsrådet Erik Åsbrink om beskatt-
ningen av restaurang- och hotelltjänster:
Är regeringen beredd att föreslå lättnader i beskattningen av restaurang-
och hotelltjänster med anledning av den starkt minskade efterfrågan, som
lett till att den beräknade ökningen i momsintäkter på 1,3 miljarder kronor
sannolikt uteblir?
1990/91:250 av Kaj Nilsson (mp) till arbetsmarknadsministern om kvotering
inom offentliga sektorn av inskolningsplatser m.m. för ungdomar:
Många kommuner tar ett mycket stort ansvar för beredskapsarbetare och
ungdomar med inskolningsplatser. Samtidigt finns det orter i landet med
stora arbetsplatser inom landsting och stat, vilka tar ett obetydligt ansvar i
sammanhanget.
I en tid med sämre arbetsmarknad blir naturligt behovet av nämnda ar-
betsmarknadsinsatser större och viktigare. För att bättre utnyttja samhällets
resurser borde man införa ett kvoteringssystem, så att kommuner, landsting
och stat tar ansvar efter antal anställda.
Finner arbetsmarknadsministern det meningsfullt att utreda möjligheten
till att införa ett sådant kvoteringssystem?
1990/91:251 av Lena Boström (s) till justitieministern om rättshjälpen till
asylsökande:
Drygt hälften av de 29 000 flyktingar som på förläggningar runt om i
landet väntar på besked från SIV kommer förmodligen att få avslag på sina
ansökningar. Samtidigt sägs att samtliga ansökningar skall få enskild be-
handling. Man har i de nya riktlinjerna för flyktingpolitiken utlovat att samt-
liga ansökningar skall få en enskild behandling. En av SIV utsedd advokat
skickas upp till förläggningen för att via tolk under en dag gå igenom ett stort
antal överklagningsärenden. Denna ”löpande band-princip” inger farhågor
att rättssäkerheten åsidosätts och rimmar illa med våra högt ställda krav på
en rättvis behandling.
Min fråga till justitieministern är:
Vilken rätt och vilken möjlighet har en asylsökande att påverka valet av
den advokat som skall handha och formulera flyktingens överklagnings-
ärende?
1990/91:252 av Pär Granstedt (c) till utrikesministern om politiska rätte-
gångar i Kina:
Kina inleder nu ett antal politiska rättegångar mot aktörerna vid demon-
strationerna vid Himmelska Fridens Torg, uppenbarligen i hopp om att si-
tuationen i Mellanöstern skall avleda omvärldens intresse.
Vilka initiativ avser den svenska regeringen att ta i syfte att skapa starkast
möjliga påtryckningar mot den kinesiska statsledningen för att förmå den att
inställa rättegångarna och frige de politiska fångarna från händelserna vid
Himmelska Fridens Torg?
13 § Kammaren åtskildes kl. 17.55.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5§ anf. 29 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 55 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
81
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Torsdagen den 29 november
Meddelande om ändrad sammanträdestid måndagen den 3 december 1
Talmannen
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
3§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
28 november...................................... 1
82
Näringsutskottets betänkande NU4
Näringsutskottets betänkande NU6
Näringsutskottets betänkande NU10
Näringsutskottets betänkande NU18
Meddelande om samlad votering........................... 3
4§ Statsbidrag till personalkooperativ barnomsorg.............. 3
Socialutskottets betänkande SoU8
Debatt
Ingrid Hemmingsson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Göran Engström (c)
Aina Westin (s)
Anita Stenberg (mp)
Leo Persson (s)
Berith Eriksson (v)
Beslut fattades efter 5 §
5§ Socialtjänst, m.m..................................... 23
Socialutskottets betänkanden SoU3, SoU6 och SoU7
Debatt
Sten Svensson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Rosa Östh (c)
Ragnhild Pohanka (mp)
Rinaldo Karlsson (s)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Gudrun Schyman (v)
Anita Stenberg (mp)
Anita Persson (s)
Beslut................................................ 53
Socialutskottets betänkande SoU8
Socialutskottets betänkande SoU3
Socialutskottets betänkande SoU6
Socialutskottets betänkande SoU7
Beslut om samlad votering.................. 54
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under kväl-
len) ............................................ 54
6§ Ytterligare försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga
sektorn.......................................... 55
Prot. 1990/91:35
29 november 1990
Konstitutionsutskottets betänkande KU17
Debatt
Hans Nyhage (m)
Göran Engström (c)
Bo Hammar (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Sören Lekberg (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Lars-Ove Hagberg (v)
Inger Hestvik (s)
Beslut fattades efter 7 §
7 § Vissa skolfrågor..................................... 67
Utbildningsutskottets betänkande UbUl
Debatt
Ann-Cathrine Haglund (m)
Carl-Johan Wilson (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Björn Samuelson (v)
Hans Leghammar (mp)
Margareta Israelsson (s)
Beslut................................................ 71
Konstitutionsutskottets betänkande KU17
Utbildningsutskottets betänkande UbUl
Beslut om uppskjuten votering............................. 71
8 § Vissa högskoiefrågor.................................. 72
Utbildningsutskottets betänkande UbU2
Debatt
Birger Hagård (m)
Margitta Edgren (fp)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Björn Samuelson (v)
Bengt Silfverstrand (s)
Claes Roxbergh (mp)
Beslut skulle fattas den 5 december
9§ Bankröresle m.m..................................... 77
Näringsutskottets betänkande NU2
Beslut skulle fattas den 5 december
10 § Försäkringsrörelse.................................. 78
Näringsutskottets betänkande NU8
Beslut skulle fattas den 5 december
83
Prot. 1990/91:35 Förste vice talmannen (om inställt kvällssammanträde).......... 78
29 november 1990 11 § Anmälan om interpellation
1990/91:109 av Alf Wennerfors (m) om demokrati för bistånds-
arbete ........................................ 78
12 § Anmälan om frågor
1990/91:248 av Per Gahrton (mp) om en militär EG-organisa-
tion.......................................... 79
1990/91:249 av Hugo Hegeland (m) om beskattning av restau-
rang- och hotelltjänster........................... 80
1990/91:250 av Kaj Nilsson (mp) om kvotering inom offentliga
sektorn av inskolningsplatser m.m. för ungdomar....... 80
1990/91:251 av Lena Boström (s) om rättshjälpen till asyl-
sökande ....................................... 80
1990/91:252 av Pär Granstedt (c) om politiska rättegångar i
Kina....................... 81
84
gotab 97418. Stockholm 1991