Protokoll
1990/91:34
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 22 november.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:55 till kulturutskottet
Motionerna
1990/91 :Sf 12—Sf 19 till socialförsäkringsutskottet
1990/91:U5 till utrikesutskottet
3 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91 :KU17
Socialutskottets betänkanden 1990/91:SoU6-SoU8
Utbildningsutskottets betänkanden 1990/91:UbUl och UbU2
Näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU2 och NU8
4§ Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den 21
november
Företogs till avgörande arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU7 (beträffande debatten i detta ärende, se prot. 29).
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Utskottets hemställan bifölls.
1 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Meddelande om samlad votering
Talmannen meddelade att finansutskottets betänkanden FiU3 och FiU4,
konstitutionsutskottets betänkanden KU9 och KU14, skatteutskottets be-
tänkanden SkU2 och SkU4, lagutskottets betänkanden LU11 och LU12, ut-
rikesutskottets betänkanden UU6 och UU12 samt kulturutskottets betän-
kanden KrU4 och KrU6 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad de-
batt.
5 § Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91:FiU3 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.
(prop. 1990/91:9).
Anf. 1 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Innan Sverige beslutar om en så betydande kvothöjning i
Internationella valutafonden som det nu är fråga om borde först tydligt ha
gjorts klart vad fonden avser att göra med denna höjning. Dessutom borde
det ha förts en principiell diskussion om vad IMFs hittillsvarande verksam-
het under 80-talet inneburit och vad det kommer att innebära för såväl gamla
som nya skulddrabbade länder.
Jag skulle vilja resa frågan om ordet ”utlåning” är rätt ord när man beskri-
ver den verksamhet som IMF medverkat till under 70- och 80-talen.
En hel del av de totala lån som IMF och andra medverkat till - bortåt en
tredjedel - har gått till räntor och amorteringar av gamla lån, alltså inte till
investeringar.
Genom den omfattande korruptionen i tredje världen och i det internatio-
nella banksystemet, har ytterligare en stor del, t.ex. via falska fakturor, ham-
nat på privatpersoners konton i Schweiz och på andra håll.
Det torde vara en del av förklaringen till att personer som shahen av Iran,
Idi Amin, Ferdinand Marcos, Haile Selassie m.fl. skapat sig förmögenheter
utomlands.
Dessutom har en del av lånen getts till projekt, som, om de legat i vårt
land, skulle ha lett till åtal eller sparken för ansvariga banktjänstemän. Det
är projekt som helt enkelt inte visat sig fungera och inte ger någon avkast-
ning.
Det kan t.ex vara ett lån till ett kärnkraftverk som byggs, men sedan inte
kan användas på grund av att det placerats mitt i ett jordbävningsdrabbat
område. Det kan vara bevattningsanläggningar som är felplanerade och inte
fungerar osv.
Vidare har en del av lånen gått till ren lyxkonsumtion hos den inhemska
överklassen, som fortsätter att exploatera sina fattiga landsmän. Andra delar
av lånen har gått till överdådiga lyxhotell, autostrador och överdrivna flyg-
platsanläggningar. Slutligen menar jag också att en del av lånen gått till de
omfattande vapeninköpen i tredje världen.
I stället för långivning borde man kanske kalla verksamheten för finan-
siella transaktioner i syfte att berika de redan besuttna.
Till verklig investering har bara en liten del av lånen gått. Det skulle inte
förvåna mig om den del av lånen som gällt nyttiga investeringar är mindre
än en femtedel av den totala låneskulden. Trots det tvingas nu människor i
tredje världen vara med och betala tillbaka dessa iån till sista öret.
Höjda räntor, dollarkursens uppgång och det faktum att man fått låna till
skuldtjänsten har i många fall lett till att skulden har växt av sig själv långt
över den ursprungliga skulden, trots att man betalat tillbaka mer än denna
ursprungliga skuld. Mexico är ett exempel på detta.
Men IMF står på sig och skall ha full betalning, annars riskerar dessa län-
der att tappa sin rösträtt i fonden.
Det är inte att undra på att kritiken mot IMF och Världsbanken har växt
kraftigt de senaste åren, inte minst inom non-governmental organizations
och nu även inom FN. I våras kom ju också vårt eget SIDA med en mycket
kritisk rapport.
FNs kommission för Afrika, ECA, kom 1989 med en rapport som var för-
ödande för IMFs s.k. strukturanpassningsprogram i Afrika. ECA visade att
de länder som inte drabbats av dessa strukturanpassningsprogram klarat sig
bättre! De som drabbats av strukturprogrammen hade en negativ tillväxt
medan de med svaga eller inga program faktiskt hade en tillväxt.
Självklart är det så att om man stramar åt sjuk- och hälsovård, utbildning,
livsmedelsförsörjning, bostäder osv., sjunker förr eller senare produktionen
på grund av att folk blir apatiska. Är det dessutom så att själva produktions-
basen är smal, tekniken dålig, miljön förstörd, människorna splittrade, in-
frastrukturen i övrigt svag, medan utbildade människor har flyttat utom-
lands, korruption och byråkrati frodas, är förutsättningarna dåliga att lånen
skall bli annat än en obetalbar skuldbörda.
Det är alltså fundamentala brister i kunskapen om de verkliga villkoren
för utlåning som gjort att så mycket gått snett. Den teori som bankens tjäns-
temän med fundamentalistisk lidelse förlitat sig på är det nyliberala moneta-
ristiska tänkandet. Människornas behov av utveckling för att kunna fungera
i ett ekonomiskt system har man glömt av.
Det är också därför SIDA säger i sin rapport att kraven på IMFs godkän-
nande av u-ländernas anpassningsprogram som villkor för skuldskrivning
bör bortfalla. Vidare säger man att IMFs roll bör omprövas. Man pekar på
en möjlighet: fonden borde upphöra med långivning till låginkomstlän-
derna, och Världsbanken borde lösa ut bankens fordringar på IDA-villkor.
SIDA säger vidare att det finns goda skäl för att helt enkelt skriva av alla
utestående IMF-krediter till låginkomstländerna. Det är lätt att finna lik-
nande källor som riktar skarp kritik mot IMF.
Frågan är om nu inte Östeuropa hotar att ramla in i samma skuldfälla som
u-länderna och i praktiken ställas under samma förmyndarskap med samma
konflikter som följd. Östeuropas skulder är redan ca 170 miljarder dollar.
Man måste ställa frågan om också Östeuropa skall börja låna till skuldtjäns-
ten.
Vi får hoppas att lånen inte används till vapen. Det är inte heller troligt.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Men hur mycket kommer att gå till kapitalflykt och lyxkonsumtion hos en
ny överklass? Därom vet vi litet.
Vi i vårt parti föreslår inte något utträde ur Internationella valutafonden,
men menar att vårt land i nuvarande läge, tills det klarnat hur IMFs politik
blir, borde söka alternativa vägar för lånepolitik till Östeuropa och tredje
världen.
En rad personligheter, FN-organ och stater har presenterat alternativa ut-
vecklingsstrategier. För sådana nya strategier bör Sverige enligt vår mening
söka samarbete med de nordiska staterna och EFTA. Alternativa utveck-
lingsstrategier måste utgå från att basen är människans behov av utveckling
i en sund miljö och inte kapitalets behov av tillväxt.
Den fundamentalistiska monetarismen måste överges. Om människan ges
chansen att utvecklas och miljöproblemen kan hanteras, kommer också den
ekonomiska utveckling.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 1.
Anf. 2 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Våra miljöproblem är ju gränsöverskridande, och vi vet att
många länder har fantastiskt stora problem med sina miljöfrågor. Vi tycker
därför att det är mycket viktigt, när nu Sverige vill förstärka sin andel i IMF,
att vi ställer ekologiska krav. Vi har i vår motion sagt att man skall ge denna
förstärkning under förutsättning att den kan användas på ett ekologiskt an-
svarsfullt sätt och även att IMFs stadgar ändras på ett sådant sätt att de eko-
logiska frågorna lyfts fram som ett av huvudskälen till att använda dessa
kvoter.
Man skall även, i samband med att man anslår pengar, göra ekologiska
konsekvensanalyser. Vi vet ju fuller väl hur det står till i många länder och
med vilken fart som miljön förstörs. I samma takt som miljön förstörs, för-
störs även de grundläggande livsbetingelserna för de människor som skulle
kunna använda de här pengarna. Vi tycker därför att det är synnerligen be-
klagligt att utskottsmajöriteten på intet sätt har velat beakta att man faktiskt
skulle kunna ställa ekologiska krav på den här verksamheten.
Detta är i och för sig ganska sensationellt med tanke på att vi för drygt två
år sedan hade en valkampanj med ett stort antal miljöpartier som deltog i
debatten. Det visar sig sedan när det kommer till kritan att detta är litet på-
målat. Gång på gång struntar man i alla sina olika stolta internationella pa-
roller när det gäller miljöansvar osv. Nu finns det ju ändå ett exempel där
man faktiskt skulle kunna föreskriva förutsättningar för vissa medels an-
vändning, men inte heller då ställer man upp. Man säger att dessa pengar är
av kortfristig karaktär.
Man bollar väldigt mycket med vackra ord. Man talar om kortfristighet,
och nyligen hade vi en proposition som talade om ekonomin på medellång
sikt. Jag trodde i min enfald att det väl var på tio år, men döm om min förvå-
ning när jag fick höra att medellång sikt var två till tre år. Man måste försöka
att stabilisera sitt ordval, så att vi verkligen vet vad man menar med kort
sikt, medellång sikt och lång sikt. Kort sikt är för mig möjligen ett till två år,
medellång sikt borde åtminstone vara tio år och lång sikt långt bortom tio år.
Det skulle faktiskt ge litet stabilitet åt den ekonomisk-politiska debatten i
dag om man försökte fastlägga någon sorts rimlighetsgräns för de olika sik-
tigheterna.
Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte har kunnat följa en ekologiskt
rimlig linje även i detta fall. Jag är icke förvånad. Jag yrkar bifall till reserva-
tion nr 2.
Anf.3 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Huvuduppgiften för Internationella valutafonden är att bistå
de medlemsländer som temporärt hamnar i betalningsbalansproblem. Men,
och det är viktigt, det skall inte bara vara konstgjord andning, utan principen
är att landet i fråga med hjälp av Internationella valutafondens lån skall
kunna motverka en kris och lättare kunna genomföra nödvändiga ekono-
miska anpassningar, detta för att få en långsiktig och hållbar tillväxt. Detta
har tidigare varit problemet. Dessa pengar kastades, litet slarvigt uttryckt,
efter dessa länder när det fanns långivare som hade gott om dem. De använ-
des dock inte på det här sättet för att få en långsiktig och hållbar ekonomisk
tillväxt. Därav kommer de problem som Bengt Hurtig berör.
För att Valutafonden skall kunna göra de här insatserna behövs det
pengar. Detta tillgodoses genom fondens ordinarie resurser, dvs. medlems-
ländernas insatser. Nu behövs det mer pengar för att klara detta, och därför
stöder utskottets majoritet regeringens förslag att vi skall delta i den höjning
som nu planeras. Efterfrågan på detta finansiella stöd har blivit större under
senare år, och många tecken tyder på att det blir så också de närmaste åren.
Valutafonden och dess långivning betyder mycket för att komma till rätta
med de internationella skuldproblemen som förvisso är mycket stora. Ibland
är de kanske t.o.m. avgörande. För många medlemsländer har de av fonden
stödda anpassningsprogrammen varit en förutsättning för att få låna eller få
hjälp på annat sätt med skuldreglering från andra kreditgivare. Av de här
skälen är det viktigt att Valutafondens permanenta resurser, dvs. insatskapi-
talet, är så stora att fonden även i fortsättningen kan spela en kanske inte
avgörande men dock viktig roll.
Enligt stadgarna är Valutafondens långivning, Carl Frick, i första hand av-
sedd att hjälpa länder med akuta betalningsbalansproblem. Därför anser
inte utskottsmajoriteten att det är lämpligt med den typ av krav som miljö-
partiet för fram som en förutsättning för att stödja kvothöjningen.
I övrigt har Carl Frick hållit detta anförande i varje debatt - det spelar
ingen roll om det är Valutafonden. Världsbanken, kompletteringsproposi-
tionen eller budgeten som debatteras. Carl Frick håller med vissa utvik-
ningar samma anförande varje gång. Detta har vi ju tidigare diskuterat och
bemött varandra om. Det är litet onödigt att köra samma visa en gång till,
med all respekt för Carl Frick och hans ihärdighet, som jag utifrån andra
utgångspunkter kan förstå.
Bengt Hurtig skyllde med stor emfas näst intill världens undergång, alla
olyckor som finns, allt missbruk och alla misstag som har gjorts på Interna-
tionella valutafonden. Det är väl möjligen att ta i. Argumentationen skulle
kanske bli litet mer trovärdig om det fanns mer balans i den. Bengt Hurtig
sade också att det nu finns risk för att Östeuropa ramlar in, jag tror att det
är ett ordagrant citat, i samma problem. Det behöver inte Östeuropa alls
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
göra. Om inte de länder som vi åtminstone tidigare kallade Östeuropa vill
ha stöd från Valutafonden, kommer inte Valutafonden att kasta några
pengar efter dem, för att på nytt använda detta slarviga uttryck. Man kanske
inte skall skära så väldigt tjocka skivor, eftersom trovärdigheten kanske
minskar då. Jag gissar det i varje fall.
I propositionen begär regeringen också riksdagens bemyndigande för att
få stödja en ändring av Valutafondens stadgar. Det finns nu bara två sank-
tionsåtgärder mot länder som inte sköter sina åtaganden. Det har dess värre
blivit så att det finns ett mindre antal länder, åtta-tio stycken, som inte varit
beredda att samarbeta med fonden.
Jag har tidigare sagt att de pengar som fonden kan använda i huvudsak är
insatskapitalet. För några månader sedan hade 7-8 % av detta insatskapital
inte betalats tillbaka som överenskommits. De två sanktionsmöjligheter som
jag nyss talade om är dels att avstänga det aktuella landet från att använda
fondens allmänna resurser - en förhållandevis mild åtgärd -, dels att upp-
mana ett iand att lämna organisationen. Som mellanåtgärd föreslås nu att
ett land som under lång tid, kanske flera år, inte sköter sina åtaganden och
dessutom vägrar diskutera alternativa lösningar med IMF, tillfälligt skall
kunna avstängas från att rösta. Det står från svensk sida fullständigt klart att
detta inte är något eftersträvansvärt mål. För oss är det självklart att man
skall försöka diskutera alternativa lösningar. Men om de länder som lånat
pengar och lovat betala tillbaka dem, för att fonden skall kunna använda
dem till att stödja andra länder, vägrar att över huvud taget diskutera detta,
behöver man kanske en åtgärd till. Här får man en mellanåtgärd och behöver
inte ta till storsläggan direkt. Utskottets majoritet tycker att detta är en rim-
lig mellanåtgärd och tillstyrker således detta förslag.
Herr talman! Det är måhända på sin plats med ytterligare några synpunk-
ter för att direkt kommentera några av reservationerna. Centern anser, kort
sammanfattat, att vi bör eftersträva en breddning av kompetensen hos våra
representanter i Valutafonden, och Sveriges agerande i Valutafonden bör
dessutom vägledas, som uttrycker det, av våra biståndspolitiska mål.
Sveriges representant i Valutafonden är riksbankschefen, och de nordiska
länderna har en gemensam företrädare i fondens direktion. Dessa personer
får löpande instruktioner från de nordiska länderna resp, från Sverige, och
vår gemensamma representant kan därför framträda som nordisk talesman.
I vår beredning deltar inte bara riksbanken utan också finans- och utrikesde-
partementen, och det blir därför en bredd på de instruktioner som vår ge-
mensamma representant får. Vi tycker faktiskt att det inte finns något skäl
att klaga på kompetensen hos våra företrädare.
När det gäller de biståndspolitiska målen påstår jag faktiskt att Valutafon-
dens agerande inte står i strid med dessa mål men att fonden, just som en
följd av sina speciella uppgifter, i vissa stycken måste ta andra hänsyn än rent
biståndspolitiska. Ett skäl till detta är exempelvis att man behöver ha en sä-
kerhet för att pengarna skall komma tillbaka så att man på så sätt skall kunna
ge stöd till andra länder. Det är ju de andra länderna som blir lidande om
inte pengarna går runt i systemet.
Jag vill till sist, för att fördela gracerna, vända mig till vänsterpartiet.
Vänsterpartiet anar - eller kanske t.o.m. påstår - att IMF står i begrepp att
stödja Sydafrika och därmed, outtalat, kanske bryta mot FN-sanktionerna.
Bengt Hurtig tog i sitt anförande inte upp detta, men det finns ju en reserva-
tion i frågan.
Låt mig säga rakt på sak: Sveriges åsikter i denna fråga är väl kända, och
de ligger fast. Sydafrika har inte fått några lån under senare år, och fonden
har inga fordringar på Sydafrika. Det är heller inte aktuellt att lämna några
lån.
Herr talman! Jag har, i vissa stycken kanske litet rapsodiskt, berört de vik-
tigaste frågorna i det här betänkandet. Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan i betänkandet och därmed, som en naturlig följd, avslag på samtliga re-
servationer.
Anf. 4 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag tror att Arne Kjörnsberg lider av vissa minnesfel; jag har
inte hållit detta anförande tidigare i kammaren. Däremot kan jag gå med
på att jag har haft anföranden av liknande innebörd, dock ej med samma
ordalydelse.
Det är intressant att höra vad Arne Kjörnsberg faktiskt säger - man kan
gott ta fasta på vad motståndarna säger. Arne Kjörnsberg säger att det här
inte är fråga om konstgjord andning, utan att det skall vara medel för en
långsiktig och hållbar tillväxt. Ja, det låter alldeles utmärkt, och det är ju
egentigen det vi säger i vår motion och i vår reservation till betänkandet.
Om man skall kunna ha en hållbar tillväxt, måste man faktiskt se till att de
ekologiska grundförutsättningarna finns kvar, eftersom detta annars är full-
ständigt uteslutet. På något sätt kan man tycka att socialdemokraterna nu
har börjat förstå litet grand vad det i grunden är fråga om. Då borde ju egent-
ligen också utskottets hemställan i betänkandet ha sett litet annorlunda ut,
med tanke på det som Arne Kjörnsberg faktiskt sade här i kammaren.
Jag hoppas att jag får tillfälle att återkomma till detta - inte med samma
anförande, men kanske med ett anförande med samma innebörd - och att vi
då kanske kan stå på samma sida, så att vi kan få ett beslut som faktiskt lång-
siktigt går i rätt riktning och inte tvärtom.
Anf. 5 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! När det gäller Sydafrika säger utskottet att någon förändring
av lånen inte är att vänta. Man föredrar däremot att inte kommentera det
faktum att Center for International Policy i Washington kommit över en rap-
port om att man inom IMF diskuterar en omprövning av dessa lån. I juni
sammanträffade också en IMF-delegation med Sydafrikas finansminister
och centralbankschef. Dessa möten har starkt kritiserats av FNs avkoloniali-
seringskommitté. Utskottet föredrar att inte kommentera eller dementera
de uppgifterna.
Den salva som SIDA i våras riktade mot Världsbanken föranleddes av att
man upplever att verksamheten hos IMF och Världsbanken inte är förenlig
med de långsiktiga målen för vårt bistånd.
Arne Kjörnsberg sade också att jag skjuter över målet och skär för tjocka
skivor. Vi kanske skall lyssna på en av de tjänstemän som inte har stått ut
med att jobba på Världsbanken, nämligen Michael Irwin, en britt som hop-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
pade av i våras. Han säger: ”Förutom över misslyckandet med att hjälpa de
utfattiga människorna i världen är jag också mycket oroad över bankens
överdimensionerade byråkrati, slösaktighet, dåliga administration över lag
och obefogade arrogans.” Han har under många år arbetat inom såväl IMF
som FNs barnfond, Unicef.
Det har också kommit en bok av Davidson Budhoo, som har varit medlem
av bankens stab och kommer från Grenada. Han säger att det för tjänste-
männen i banken handlar om första klassens resor och att ”nattklubbar ingår
när vi jobbar för att ruinera infödingarna i Afrika, Asien och på andra håll”.
Flera flotta förmåner är vanliga. De anställda vid Världsbanken och Interna-
tionella valutafonden i Washington får varje dag för 5 dollar en subventione-
rad lunch som annars skulle kosta 30 dollar.
Den här typen av kritik går alltså att plocka fram från folk som står verk-
samheten mycket nära. Jag tycker inte, herr talman, att jag har skurit alltför
tjocka skivor.
Anf. 6 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Arne Kjörnsberg gav här sken av att allt var närmast perfekt
när det gäller Valutafondens hantering, långivning, osv. till utvecklingslän-
derna och att det egentligen inte fanns några som helst motiv för att Sverige
skulle öka sin aktivitet för att verka för mer av långsiktighet i långivningen
och mera beakta vilka biståndsvillkor vi vill ställa upp. Utan att därför rikta
kritik mot dem som i dag representerar oss i fonden - det har vi inte någon
anledning till - vill vi från centern ändå påpeka att ingenting är så bra att det
inte kan bli bättre. Vi menar att det finns ett stort behov av att vi från Sveri-
ges sida driver dessa frågor, att vi också bygger under med bättre kompetens
och att vi, med de möjligheter vi har, verkligen aktivt arbetar i enlighet med
de synpunkter som centern för fram i reservation nr 4. För att göra en mar-
kering av att vi ändå fäster stor vikt vid detta, yrkar jag också bifall till reser-
vation nr 4.
Anf. 7 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! När jag sade att Carl Frick höll samma anförande som tidi-
gare, trodde jag att citationstecknen kring samma liksom hördes. Det var
naturligtvis innehållet i anförandet jag menade och inte ordalydelsen. Jag
menade inte att Carl Frick ur någon pärm uppe på rummet skulle ha slitit
fram exakt samma anförande som han höll förra gången. Jag ville bara säga
att Carl Fricks argumentation i alla frågor är av samma typ, och det blir där-
för, i alla fall på sikt, litet meningslöst att diskutera, eftersom vi kan alla ar-
gument, både bak- och framlänges.
Det sammanträffande som direktionen i IMF hade med bl.a. finansminis-
tern i Sydafrika var, Bengt Hurtig, av mycket vanlig karaktär. Fondens di-
rektion har varje år ett sådant sammanträffande med alla fondens medlems-
länder, så man skall inte överdriva betydelsen av det.
Sveriges linje står i varje fall fast. Vi tillämpar och följer FN-sanktionerna
mot Sydafrika.
Om alla de exempel på slösaktighet, arrogans, dyra luncher, förstaklassre-
sor med flyg - Concorde kanske, vad vet jag - och en överdimensionerad
administration som Bengt Hurtig nämner är riktiga, finns det självfallet all
anledning att göra någonting åt det. Vi borde väl alla kunna vara överens om
att man inte skall ha en administration för dess egen skull. Detta gäller inte
bara IMF utan även på andra, kanske mer närliggande, håll. Men det får vi
tillfälle att diskutera i andra sammanhang.
Naturligtvis är allting inte världsbäst - Ivar Franzén. Det finns säkert skäl
att göra förändringar. Men med förlov sagt: centern hade faktiskt missupp-
fattat propositionen. Ni hade kommit litet snett från början, men jag be-
rörde inte det tidigare. Jag vill faktiskt påstå att den verksamhet som IMF
bedriver när man arbetar med andra saker än direkt bistånd inte strider mot
våra biståndspolitiska mål.
Anf. 8 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det är kanske inte möjligt att här i kammaren reda ut vem
som missförstår och vem som förstår fullt ut. Jag vill nog hävda att vi i cen-
tern mycket väl har begripit vad detta innebär. Vi kanske t.o.m. har tittat
litet bakom kulisserna, och det har i någon mån satt sin prägel på våra ställ-
ningstaganden. Det tror jag är välbetänkt när man skall verka för de långsik-
tigt hållbara besluten.
Anf. 9 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Eftersom Ivar Franzén bjuder upp till dans skall jag ställa
upp. Jag tycker nästan att det är litet genant både för centern och för mig att
tala om att man i centern har skrivit en motion, där man menar att länderna
om de inte kan betala det nya insatskapitalet kommer att avstängas från röst-
rätten. Man har uppfattat propositionen på det sättet, men det är inte alls
vad det handlar om. Jag tog tidigare inte upp detta utan lät det glida förbi.
Men eftersom Ivar Franzén nu tar upp frågan tillät jag mig att något i margi-
nalen säga att centern kanske har missuppfattat detta. Men det kommer fler
tillfällen, och vi kanske då kan ordna upp det hela.
Anf. 10 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Detta är inte någon missuppfattning från vår sida, Arne
Kjörnsberg. Det vi har uttryckt i vår motion är att ett borttagande av rösträtt
inte får ske på den grunden att länderna inte har möjlighet att betala, och
detta är ett mycket viktigt förtydligande. Det är den synpunkten som vi har
framfört, och sedan har man mycket riktigt gjort den tolkningen att en sådan
risk inte föreligger. Det var alltså ett mycket viktigt förtydligande som blev
följden av vår motion. Det råder inget tvivel om, Arne Kjörnsberg, att det
förelåg en risk för en annan tolkning. Vi hoppas nu att utskottet har gjort en
gardering som håller.
Anf. 11 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! De orättvisa röstförhållandena är redan ett av de stora pro-
blemen med IMF. I-länderna, med 16,5 % av jordens befolkning, har
60,4 % av rösterna. U-länderna, som har 83,5 % av jordens befolkning, har
bara 39,6 % av rösterna. Kommer nu u-länderna att berövas sin rösträtt
kommer denna snedbalans att förvärras.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Höjning av Sveriges
kvot i Internatio-
nella valutafonden,
m.m.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Riksgäldskontoret
och den statliga fi-
nansförvaltningen
10
Denna rösträtt används i många fall på ett sätt som jag anser uppenbart
strider mot vår svenska biståndspolitik. Ett exempel på detta är Vietnam.
USA använder banken för sin utrikespolitik och går inte med på krav från
Sverige och andra länder att hjälpa Vietnam att klara upp sina mellanhavan-
den med IME T.o.m. bankens tjänstemän har ansett att Vietnam har upp-
fyllt de villkor som IMF har ställt och att man därför borde få möjlighet att
reglera sin skuld. Men detta har USA, som har en stark ställning tillsammans
med industriländerna, vägrat att gå med på. Detta är ett exempel på hur den
orättvisa röststyrkan påverkar utvecklingen.
Anf. 12 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! När det gäller frågan om Vietnam är vi helt överens, Bengt
Hurtig. Fondens ledning och Vietnam är, precis som Bengt Hurtig sade,
överens om hur man skall klara detta. Sverige och de andra nordiska län-
derna stödjer fullt ut dessa förslag till lösningar. Här obstruerar, om jag får
använda det uttrycket, USA. Sverige försöker tillsammans med våra nor-
diska grannländer och andra länder att påverka USA. Jag säger oförbehåll-
samt att vi anser att USA uppträder helt felaktigt. Där har vi inga delade
meningar. Det vore skönt om vi i alla fall kunde vara överens om detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
6 § Riksgäldskontoret och den statliga finansförvaltningen
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU4 Riksgäldskontoret och den statliga finansförvaltningen (prop.
1990/91:29).
Anf. 13 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Vi skall nu diskutera finansutskottets betänkande nr 4. I
detta ärende har vi moderater i tre reservationer framfört avvikande me-
ningar. Det gäller statsskuldspolitikens mål, utlandsupplåningen och hus-
hållsupplåningen. Det är ganska marginella ändringar vi föreslår, så jag kan
därför hålla en ganska låg profil i talarstolen.
När det gäller statsskuldspolitikens övergripande målsättning att mini-
mera kostnaderna för statens upplåning är vi i utskottet eniga. Detta över-
ensstämmer med den linje som vi moderater länge har drivit. Men vi mode-
rater menar att det inte ankommer på riksgäldskontoret att lägga upp stats-
upplåningen på ett sådant sätt att hushållens sparande särskilt stimuleras.
Den målsättningen menar vi skall uppnås med andra medel inom den ekono-
miska politiken, framför allt genom en sänkning av skattetrycket. Vi mode-
rater hävdar också att samordningen med penningpolitiken i allt väsentligt
skall ske via marknaden. Vi har en utförlig motivering på denna punkt i re-
servation nr 1.
I frågan om upplåningen av utländsk valuta är utskottet, bortsett från
vänsterpartiet, överens om att staten även i fortsättningen bör avstå från att
nettolåna i utländsk valuta. Men vi moderater finner det däremot inte rimligt
att riksgäldskontoret i tider av växande underskott i bytesbalansen skall vid
valutainflöde som följer av ett högt ränteläge tvingas betala av på statens
utlandsskuld. Vi menar att ett sådant agerande skulle medföra höjda upplå-
ningskostnader för staten samtidigt som enskilda förmedlare av lån skulle
tjäna pengar. Jag hänvisar i denna fråga till reservation nr 3 i betänkandet.
Vi menar där att riksbanken och riksgäldskontoret bör söka andra vägar att
parera ett valutainflöde som beror på en hög räntenivå.
Så till frågan om hushållsupplåningen. Vi anser att regeringens motiv för
en direktupplåning hos hushållen är vaga. Vi menar att om målet för stats-
upplåningen skall vara kostnadseffektivitet, skall hushållens bidrag till stats-
upplåningen administreras av befintliga kreditinstitut. Att bibehålla den av
regeringen förordade hushållsupplåningen är vi emot, och vi menar att den
bör avvecklas. Betydande rationaliseringar och besparingar kan då göras
inom riksgäldskontoret. Dessa synpunkter har vi framfört i reservation nr 5.
Allra sist ett par ord om det till betänkandet fogade särskilda yttrandet.
Vi borgerliga ledamöter i utskottet står fast vid att de konkurrensutsatta de-
larna i affärsverken bör ombildas till aktiebolag och privatiseras. I och med
ett sådant agerande löses deras finansieringsproblem på ett naturligt sätt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3 och 5.
Anf. 14 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Detta betänkande handlar, som tidigare nämnts, om statens
upplåning och hur man skall finansiera sådan statlig verksamhet som inte
finansieras via budgeten, och det berör också de statliga kreditgarantierna.
Folkpartiet liberalerna är överens med majoriteten i utskottet om att det
viktigaste målet för statsskuldspolitiken är kostnadsminimering. Vi har
också samma uppfattning i vad gäller behovet av samråd mellan riksgälds-
kontoret och riksbanken i fråga om effekterna av penningpolitiken. Vi
tycker att det är viktigt att detta mål är det enda mål som gäller för stats-
skuldspolitiken, dvs. att staten skall låna så billigt som möjligt. Detta skulle
vi alla ha stor glädje av.
I reservation 2 har vi opponerat oss mot att det föreligger en liten målkon-
flikt i utskottsmajoritetens texter. Där skrivs det nämligen fortfarande, om
än i försiktigare ordalag än tidigare, om stimulans av hushållssparandet. Det
hade varit mycket enkelt att undvika denna målkonflikt. Man skulle ha kun-
nat stryka två små ord i majoritetens texter. Det står t.ex. ”i regel”. Hade
man tagit bort ”i regel” hade det enda mål som funnits kvar för statsskulds-
politiken varit just detta att minimera kostnaderna. Det är synd att det inte
blivit så. Vi har därför känt oss tvungna att reservera oss på denna punkt och
markera att det inte får finnas någon konflikt eller något annat mål än just
kostnadsminimering. Det där har vi tagit upp i ytterligare en reservation.
Även om man inte bör ha som mål att stimulera hushållssparandet med hjälp
av just statsskuldspolitiken - hushållssparandet är angeläget, men det skall
ske på annat sätt - är det viktigt att riksgäldskontoret kan låna på hushålls-
marknaden. Detta bör då självfallet ske i sådana former och med sådana vill-
kor att just målet om kostnadsminimering uppfylls. Enligt vår åsikt hade det
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Riksgäldskontoret
och den statliga fi-
nansförvaltningen
11
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Riksgäldskontoret
och den statliga fi-
nansförvaltningen
varit naturligt att även utskottsmajoriteten hade markerat att villkoren och
formerna för upplåning på hushållsmarknaden skall överensstämma med
vad som gäller för vanliga kreditinstitut. Annars finns det en viss risk för
snedvridning av konkurrenssituationen, vilket vi anser vara olyckligt.
Slutligen har vi känt oss tvungna att markera en viss oro för att riksgälds-
kontoret enligt majoritetens uppfattning tycks anses behöva bygga upp nå-
got slags företagsekonomisk kompetens för bedömning av inhemska kredit-
garantier. Vi menar att denna kompetens finns rikligt företrädd inom andra
delar av kreditmarknaden, varför det är onödigt att också riksgäldskontoret
skall lägga ned resurser på detta. En markering från vår sida återfinns i den
sista reservationen, reservation 7.
Vad beträffar det särskilda yttrandet kan jag helt instämma i vad Filip Fri-
dolfsson sade. För att spara litet tid för kammaren skall jag nöja mig med att
yrka bifall till reservation 2.
Anf. 15 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Det har kommit på min lott att yrka bifall till reservation 4.
Vår uppfattning beträffande upplåningen i utländsk valuta är den att upp-
låningen bör vara mycket mer flexibel. Den utlandslånenorm som nu före-
slås, eller som i praktiken tillämpas i dag, är enligt vår åsikt alltför rigid. Vi
måste kunna minimera kostnaderna för våra lån och då måste man också
kunna låna utländsk valuta. Genom att öka vår nettoupplåning i utländsk
valuta skulle vi faktiskt kunna reducera kostnaderna för statsskulden. Detta
är en möjlighet som vi måste ha, och därför menar vi alltså att det måste
finnas en större flexibilitet och inte en fastlåst norm.
Vi vet dock att andra gör stora vinster med det nuvarande systemet.
Svenska kapitalintressen lånar utländsk valuta för att sedan använda kapita-
let för utlåning till svenska staten. Följden blir naturligtvis att det är skatte-
betalarna som får betala, medan kapitalintressena tar vinsten.
Vad skriver nu utskottet med anledning av förslaget att öka nettoupplå-
ningen i utländsk valuta och inte ha en sådan oerhört fast norm? Jo, man
medger att det naturligtvis engångsvis är en bra sak, man kan ordna det hela
litet bättre. Men sedan skriver utskottet: ”Med ett sådant förfarande köper
man sig endast en dyrbar frist som i ett längre tidsperspektiv framtvingar en
än kraftigare ekonomisk åtstramning.” Man kan fundera över vilken tilltro
utskottsmajoriteten egentligen har till sin egen ekonomiska politik. Resone-
manget innebär ju att vi inte skulle kunna hantera en lägre ränta i det här
landet utan vara tvungna att i alla situationer ha den höga räntenivån. Det
är egentligen vad utskottet skriver som svar på vårt förslag. Här är vi fast.
Utskottets förslag kanske överensstämmer med vad riksbankschefen anser,
eftersom denne hela tiden vill ha ett högt ränteläge i vårt land. För vår del
ser vi ingen som helst anledning att ha en norm som ständigt håller statens
utgiftstryck låst i ett så högt läge. Detta blir ju följden om normen får finnas
kvar.
Härmed ber jag att få yrka bifall till reservation 4.
Anf. 16 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):
Herr talman! Den 1 juli 1989 övertog regeringen huvudmannaskapet för
riksgäldskontoret. Inför övergången fick en utredning i uppdrag att se över
kontorets framtida organisation och arbetsuppgifter. Vi har här i riksdagen
redan tidigare behandlat vissa delförslag som utredningen har fört fram. Den
nu aktuella propositionen bygger på riksgäldskommitténs slutbetänkande
och behandlar riksgäldskontorets framtida verksamhet på ett mera övergri-
pande plan. I propositionen föreslås riktlinjer för statsskuldspolitiken samt
statens upplåning i utländsk valuta och i hushållssektorn. Förslagen omfattar
också frågor med anknytning till den statliga kreditgarantigivningen och af-
färsverkens lånefinansiering samt riksgäldskontorets roll i detta samman-
hang, liksom kontorets uppgifter beträffande den statliga betalningsverk-
samheten. Förslagen innebär att riksgäldskontorets roll inom den statliga fi-
nansförvaltningen stärks och definieras tydligare.
Tre motioner har väckts med anledning av propositionen. Ser man till de
synpunkter som framförs i motionerna, kan man konstatera att anslutningen
till propositionens förslag är stor och att flertalet av de erinringar som görs
närmast kan sägas vara mindre randanmärkningar, vilket också framhållits
av företrädare för moderaterna och folkpartiet.
De kraftigaste invändningarna riktas mot vad som sägs i propositionen om
den statliga utlandsupplåningen och den s.k. utlandslånenormen som har
tillämpats sedan mitten av 1980-talet. Med den precisering som gjordes efter
det att valutaregleringen avvecklades den 1 juli förra året är dess innebörd
numera att staten inte skall nettolåna utländsk valuta för att finansiera sta-
tens budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden.
Så långt godtas normen av alla partier utom vänsterpartiet som vill att riks-
gäldskontoret skall ha möjligheter att bedriva utlandsupplåning. Enligt
vänsterpartiet skulle riksgäldskontoret med en sådan möjlighet kunna mini-
mera kostnaderna för statsskulden med ca 10 miljarder kronor. Det kan vara
riktigt att vi övergångsvis skulle kunna göra vinster. Men det är att märka att
det skulle bli högst tillfälliga fördelar som snabbt får motsatta effekter, vilket
också har understrukits av utskottsmajoriteten. När jag hörde Lars-Ove
Hagbergs redovisning blev jag litet förvånad. I en del sammanhang visar han
ju stora kunskaper om det internationella kapitalets makt och dess sätt att
agera. Men att här förorda att vi i större omfattning borde finansiera stats-
skulden via utländsk upplåning är något förvånande, men det kan kanske ha
blivit nya överväganden efter de senaste förändringarna i olika samman-
hang.
Detta, herr talman, är bakgrunden till att normen med åren blivit något
av en tvingande restriktion i statsskuldspolitiken. Det hindrar inte riksban-
ken och riksgälden från att kortfristigt ta upp sådana lån i utländsk valuta
som behövs för att parera snabba förändringar i valutaflödena.
Utlandslånenormen innebär också att statens utlandslåneskuld skall
amorteras ned för att balansera sådana mer omfattande valutaflöden som
kan uppkomma när riksbanken av inhemska skäl anser det nödvändigt att
ha ett högt ränteläge. Detta förhållande ifrågasätts inte bara av vänsterpar-
tiet utan också av moderata samlingspartiet.
När det gäller hushållsupplåning för moderaterna fram sitt upprepade
krav på att riksgäldens direkta upplåning hos hushållen skall avskaffas och
att man i stället skall kanalisera hushållsupplåningen via avkastningsfonder
i banker.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Riksgäldskontoret
och den statliga fi-
nansförvaltningen
13
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Riksgäldskontoret
och den statliga fi-
nansförvaltningen
14
Folkpartiet vill på sikt avskaffa allemanssparandet och oroar sig också för
den konflikt som kan uppkomma om riksgälden har som mål för sin verk-
samhet att stimulera hushållens sparande. En sådan målkonflikt torde inte
behöva uppkomma, detta med hänvisning till vad som anförs i propositio-
nen, nämligen att riksgäldskontoret framdeles i regel bör eftersträva det all-
mänt sparstimulerande målet endast i den mån det inte står i konflikt med
det övergripande målet om kostnadsminimering.
På denna punkt delar utskottet den mening som framförs i propositionen.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.
Anf. 17 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Jag vill göra två korta kommentarer när det gäller det inter-
nationella kapitalet. Även det svenska är väl sammanflätat med och ingå-
ende i detta kapital i dag och helt beroende av det. Om det svenska kapitalet
lånar från det utländska kapitalet och sedan lånar ut det till staten, så lär det
väl i det läget inte vara någon större gradskillnad när det gäller beroendet
utomlands.
Frågan gäller om vi skall gå den här vägen i stället för att ha en konstlat
hög ränta genom att budgetunderskottet och statsskulden finansieras genom
denna norm. Det handlar alltså om huruvida vi snabbt skall amortera bort
detta eller inte. Jag tror att socialdemokratin har en övertro på att man ge-
nom ett högt ränteläge i Sverige skulle kunna fixa detta, alltså att man skulle
kunna strama åt genom penningpolitiken i stället för att vidta de åtgärder
som är nödvändiga i den svenska ekonomin.
Om man har denna norm undrar jag vad som händer vid ingången av en
lågkonjunktur. Är det då bra för svensk ekonomi med ett konstlat högt rän-
teläge? Det borde ju då egentligen vara ett lågt ränteläge.
Anf. 18 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Eftersom Arne Andersson nämnde allemanssparandet och
vår uppfattning i fråga om detta vill jag gärna komplettera med några syn-
punkter.
Allemanssparandet har ställt till en icke obetydlig mängd trassel när det
gäller riksgäldskontorets förvaltning av statsskulden. Och eftersom det vik-
tiga i det här ärendet är statsskuldspolitiken, vilken också är målet för riks-
gäldskontorets verksamhet, menar vi att det finns skäl att på sikt ompröva
allemanssparandets existens. Det följer av det mål som jag anförde, nämli-
gen att staten skall låna så billigt som möjligt. Och man skall inte blanda ihop
olika mål och uppgifter i riksgäldskontorets verksamhet.
En helt annan sak är att folkpartiet i många sammanhang har fört fram,
och då i ganska uppenbar konflikt med socialdemokraterna, hur angeläget
det är att stimulera hushållssparandet via generella sparstimulerande åtgär-
der. Som Arne Andersson säkert vet kommer det att ske en betydande sti-
mulans via skattereformen. Men vår uppfattning är att detta inte är tillräck-
ligt utan att det krävs ytterligare insatser. Men stimulans av hushållssparan-
det är faktiskt icke en uppgift som skall blandas ihop med riksgäldskontorets
verksamhet att sköta den statliga skuldpolitiken på effektivaste möjliga sätt.
Anf. 19 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag skall inte återupprepa de argument som jag framförde i
talarstolen när det gäller amortering av utlandslånen vid ett valutainflöde
som följer av ett högt ränteläge. Jag vill bara säga till Arne Andersson i
Gamleby att LO, som förmodligen står Arne Andersson nära, tycker som
vi, nämligen att konsekvenserna skulle bli en avsevärd höjning av statens
upplåningskostnader, samtidigt som andra skulle göra stora vinster på grund
av den ränteskillnad som finns. Jag förmodar att Arne Andersson måste till-
stå att vi, från Arne Anderssons synpunkt, är i gott sällskap, eftersom LO
tycker som vi.
Anf. 20 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):
Herr talman! Lars-Ove Hagberg talade om det konstlade höga ränteläget.
Han vet mycket väl att det inte är konstlat utan nödvändigt på grund av valu-
tapolitiken och penningpolitiken i allmänhet och den allmänna ekonomiska
situationen och de internationella förhållandena. Det finns väl ingen som
skulle behålla räntorna på dessa höga nivåer om inte en rad faktorer nödvän-
diggjorde det. Meningen med det här, precis som en rad andra förslag från
regeringen, är ju att minimera de samlade kostnaderna för statens upplå-
ning. Och detta måste stå i samklang med övriga ekonomisk-politiska åtgär-
der, inte minst på det penningpolitiska området.
Beträffande Anne Wibbles synpunkt när det gäller allemanssparandet vill
jag säga följande. I en utveckling på det ekonomiska området i vårt eget land
och runt omkring oss kan det ju hända att även allemanssparandet måste
komma att omprövas, även om det nu inte sker i dessa sammanhang.
Filip Fridolfsson sade att LO tycker som moderaterna. Men det är inte
säkert att LOs synpunkter är de allra bästa av det skälet att de för en gångs
skull överensstämmer med en synpunkt som moderaterna anfört.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
7 § Vissa kyrkliga frågor
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU9 Vissa kyrkliga frågor.
Anf. 21 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Vi befinner oss mittemellan domssöndagen och första ad-
vent, i slutet på ett kyrkoår och i början av ett annat. Den här frågan bör
kanske sättas in i detta sammanhang. Kyrkans verksamhet löper från första
advent till domssöndagen år efter år, århundraden igenom. De relationer
som är huvudfrågan i detta betänkande har vi haft i drygt 400 år, litet bero-
ende på hur vi räknar. Om vi räknar från Uppsala mötes beslut har vi haft
dem under 397 år, och om vi räknar från Västerås riksdag har vi haft dem
under 463 år. Redan den långa perioden på 1500-talet, innan man fann en
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
15
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
författningsmässigt rimlig konstruktion av relationerna mellan kyrka och
stat, är ett memento för oss som är inblandade i den här frågan.
Frågan om kyrka och stat handlar ju också om samhället, om staten skall
ha någon relation till kyrkan, något intresse för kyrkan och något engage-
mang i kyrkan. Det handlar också om i vad mån kyrkan ser ett samarbete
med staten som ett värde och kanske också något som ger styrka.
Fram till 1860 var vi alla medlemmar i svenska kyrkan, vare sig vi ville det
eller inte, tvångsvis. När dissenterlagen kom 1860 gavs möjlighet för dem
som ville att gå ur kyrkan och gå till ett visst givet frikyrkosamfund. Den
perioden som kom därefter är egentligen den viktigaste av alla perioder när
man diskuterar kyrka och stat, nämligen den sekulariseringsperiod då fattig-
vård och skola fördes över från kyrkan till samhället.
Jag har under de senaste 35 åren mer eller mindre aktivt deltagit i debatter
om kyrkans relationer till staten. Jag har följt alla utredningar och alla de
opinioner som har kommit fram i olika lägen. Det som är ett problem för oss
som beslutsfattare i Sveriges riksdag är att opinionen är mycket splittrad,
även efter 40 års utredningsarbete.
Jag som lever i kyrkan vet att opinionen i kyrkan är splittrad. Det finns de
som hängivet arbetar för att kyrkan skall bli friare eller helt fri. Det finns
andra som lika hängivet arbetar för att vi skall behålla ett etablerat samar-
bete för kyrkans skull och för samhällets skull. Som riksdagsledamöterna vet
hör jag till den senare kategorin. Jag ser ett starkt värde i ett samspel mellan
kyrkan och staten.
Eftersom opinionen är delad har den ena utredningen efter den andra ha-
vererat. Man har kommit med förslag som i olika strukturer har inneburit en
förändring av relationerna. Men den opinion som har varit den avgörande,
nämligen församlingsopinionen, har sagt nej även om opinionen har varit
splittrad. Det är, herr talman, fortfarande läget. Det har lett till att två av
riksdagens partier, nämligen moderaterna och socialdemokraterna, nu icke
föreslår någon åtgärd, medan fyra partier föreslår att man skall gå i den ena
eller den andra riktningen. Vi har från moderaterna fört fram vår markering
i ett särskilt yttrande. Vi har inte funnit någon som helst anledning att reser-
vera oss. Som alla vet är också vi splittrade, med just nu kanske en majoritet
för att man skall skapa en friare ställning. Vi menar att de två utredningar
som nu arbetar är helt avgörande för framtida ställningstaganden. Den ena
utredningen har beslutats under kyrkomötets sammanträde här i riksdage-
nens plenisal. Då sade vi att vi bör utreda kyrkans ekonomiska förhållanden
vid bevarad relation resp, vid eventuell skilsmässa. Den utredningen håller
Carl Axel Petri på med, och den kommer under nästa år. Den får, som vi ser
det, en helt avgörande betydelse. Då får vi ett beslutsunderlag som gör det
möjligt att väga in den ena handlingsvägen mot den andra.
När det gäller den andra utredningen är det mera oklart när ställningsta-
ganden kan komma. Det är den som kyrkan själv arbetar med och som hand-
lar om dop och kyrkotillhörighet, alltså en eventuell koppling mellan sakra-
mentet dopet och medlemskap i svenska kyrkan. Vi hänvisar i vårt särskilda
yttrande till dessa två utredningar. Det gör också utskottet, och det gör ut-
skottet alldeles rätt i. Man skall nog bestämt avvakta dessa två utredningar
16
innan man bestämmer sig för det som tre av partierna vill, nämligen att di-
rekt inleda en skilsmässoprocess.
Jag nöjer mig när det gäller denna fråga, herr talman, med att hänvisa till
vårt särskilda yttrande.
Sedan vill jag mycket kort ange en synpunkt på det som i det tryckta betän-
kandet är reservation 6 men i det utdelade rättelsebladet reservation 5. Det
handlar om kyrkofonden. Jag yrkar bifall till reservation 5. Kyrkofondens
konstruktion har vi diskuterat många gånger här. Dess uppbyggnad är
mycket komplicerad. Men jag hävdar här från riksdagens talarstol att det
är kyrkans pengar, i huvudsak genererade av kyrkans insatser. Då har vi i
konsekvens härmed tyckt att det är rimligt att kyrkan också har inflytande
över denna kyrkofond. Här handlar det egentligen, herr talman, om vem
som skall ha majoritet. Vi har i reservation 5 sagt att det är rimligt att kyrkan
har majoritet i kyrkofonden. Som sagt yrkar jag därför bifall till
reservation 5.
Anf. 22 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är folkpartiet liberalernas mening att varje trossamfund
bör stå fritt från staten. Vi har därför under alla år varit pådrivande i reli-
gionsfrihetsfrågor. Vi medverkade aktivt vid tillkomsten av religionsfrihets-
lagen 1951, i utredningarna 1958 och 1978 om stat—kyrka-frågan, likaså vid
beslutet om de fortsatta samtalen mellan staten och kyrkan i mitten av 1970-
talet. Dessa samtal resulterade i ett förslag om nya relationer mellan staten
och svenska kyrkan. Det presenterades för 1979 års allmänna kyrkomöte av
den dåvarande folkpartiregeringen. Tyvärr avvisade kyrkomötet förslaget
till uppgörelse. Därmed stod det klart att det inte under de närmaste åren
skulle vara möjligt att få ett beslut till stånd. I det läget valde vi att arbeta
för en frigörelse för svenska kyrkan genom successiva reformer. Ett antal
beslut har fattats i den riktningen.
Utifrån den principiella syn som folkpartiet företräder är det angeläget att
både staten och svenska kyrkan klargör vilken avsikt man har med svenska
kyrkans relationer till staten i framtiden. Den religösa situationen i vårt land
har under de senaste åren förändrats på ett markant sätt. Sedan länge tillhör
en betydande del av vårt lands invånare något av de frikyrkliga samfunden.
Genom de senaste årtiondenas invandring har därutöver kyrkor med fast
kyrkostruktur och folkkyrkotradition, som ställer bestämda krav på respekt
från det nya värdlandets sida, kommit att bli representerade i Sverige i en
tidigare oanad omfattning.
Svenska kyrkans lagfästa ställning innebär i den här situationen i ännu
högre grad än vad hittills har varit fallet en orimlighet. Skall vi som nation
leva upp till våra ideal i fråga om praktiskt fungerande religionsfrihet för
samtliga invånare i landet ställer det också krav på att svenska kyrkans ställ-
ning förändras. Svenska kyrkan har manifesterats i former som växlat efter
historiska situationer. I dagens pluralistiska samhälle menar många inom
svenska kyrkan att samfundet bäst uttrycker vad Kristi kyrka är genom att
stå fritt gentemot statsmakten.
Enligt vår mening bör det bli tydligare för alla att svenska kyrkan är något
annat än en samhällsfunktion eller en offentlig myndighet. Svenska kyrkan
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
2 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
måste själv få finna den form i vilken samfundet bäst anses kunna fullgöra
sin uppgift. Många aktiva inom svenska kyrkan menar att kyrkan måste bli
fri från statligt inflytande för att bättre kunna hjälpa människor med att tolka
de stora livsfrågorna, uttrycka sin tro och gestalta sina liv som kristna.
Av omtanke om svenska kyrkans möjlighet att fylla denna funktion vill vi
uttala som vår mening att oavsett hur det fortsatta reformarbetet genomförs
skall svenska kyrkan garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen
fungera som en öppen folkkyrka och kunna bedriva sin verksamhet över hela
landet. Genomförandet av reformer bör därför ske i den takten och på så-
dant sätt att svenska kyrkans egen åsikt om övergången respekteras.
Utöver de förändringar i relationerna mellan stat och kyrka som redan har
beslutats krävs ytterligare ett antal delreformer för att slutmålet skall kunna
nås. Svenska kyrkan bör själv få bestämma över sin organisation. Svenska
kyrkan bör som trossamfund få fri och självständig befogenhet att tillsätta
biskopar, domprostar och övriga prästtjänster, som i dag tillsätts av staten.
I fråga om begravningsväsendet skall också beslut fattas. Den kyrkliga
egendomen bör förbli svenska kyrkans egendom. Målet bör vara att åstad-
komma en lösning som tryggar egendomens bestånd för avsett ändamål, slå
vakt om kulturhistoriska värden och medge att kyrkans förmögenhet utnytt-
jas rationellt. Det ligger i svenska kyrkans eget intresse att snarast ta ställ-
ning till på vilket sätt och i vilken takt som kyrkan skall ta eget ansvar för sin
ekonomiska situation. Ett första steg togs med tillsättandet av den utredning
som Carl Axel Petri står för. Det sägs i direktiven att arbetet skall vara slut-
fört före utgången av 1991. Det är oerhört angeläget att så blir fallet, efter-
som en förändring av relationerna ändå innebär att lång tid går åt - det hand-
lar ju om en grundlagsändring.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 som tar upp denna fråga om
ett uttalande om de framtida relationerna.
Folkpartiet har också väckt en motion som handlar om medlemskapsreg-
lerna. Vi anser att det borde vara självklart i en demokrati att det krävs en
viljeyttring för att bli medlem i ett trossamfund. Så är det faktiskt inte i dag.
Justitieombudsmannen har påtalat att utländska medlemmar som tillhör ett
evangeliskt-lutherskt samfund automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan
när de blir svenska medborgare. JO hänvisar till de propåer som har kommit
till invandrarverkets medlemskapsbyrå om synpunkter på detta.
Den övergångsbestämmelse som riksdagen tvingades införa för 13 år se-
dan håller på att permanentas. Det strider mot naturen hos en övergångsbe-
stämmelse. Vi anser inte att man i det här fallet kan avvakta svenska kyrkans
utredning i frågan. Svenska kyrkan har arbetat med det detta i sju år, och
det är orimligt. Det är också orimligt att religionsfriheten inte fungerar i vårt
land. Därför bör regeringen snarast lägga fram ett förslag för riksdagen som
korrigerar dessa förhållanden, alldeles speciellt som justitieombudsmannen
har gjort klara påpekanden.
Herr talman! Jag står självfallet bakom reservation 5, men jag avstår i det
här läget från att yrka bifall.
18
Anf. 23 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Den öppna folkkyrkan är starkt förankrad i vårt land, och vi
i centern anser att riksdagen borde kunna bekräfta detta med ett uttalande
av det slag som vi föreslår.
Den kraft och säkerhet som ligger i sambandet kyrka-samhälle gör
svenska kyrkan unik. I alla delar av landet kan den samla människor obe-
roende av ekonomiska, sociala eller andra förutsättningar till andakt och
gudstjänst, till barn- och ungdomsverksamhet, till social verksamhet genom
diakonalt arbete, och kyrkan kan ta sig an personer i kris och i samband med
katastrofer. Det är detta vi slår vakt om från centerpartiets sida, och vi menar
att riksdagen bör uttala att sambandet kyrka-stat bör bestå.
Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reservation 2 i konstitutionsut-
skottets betänkande nr 9.
Med hänsyn till att en rad förslag inom den närmaste tiden kommer att
föreläggas riksdagen och kyrkomötet kommer jag inte i detta anförande att
göra någon längre genomgång av de olika kyrkliga frågorna. Jag konstaterar
bara att en ny våg av utredningar sköljer över kyrkan, i stället för att den
skall kunna få arbeta enligt de förutsättningar som gavs i och med att den
nya församlingslagen och den nya regionala organisationen trädde i kraft.
Det arbete som har bedrivits i regeringskansliet med förslag till en ny kyr-
kolag som skall ersätta 1686 års kyrkolag kommer snart att redovisas. Kyrko-
mötet kommer att behandla ärendet till hösten och så småningom kommer
det till riksdagens bord. Det kommer också förslag om bekräftelse av detta
i grundlagen. Här kommer frågor om den kyrkliga egendomen, ekonomin
och organisationen i övrigt, medlemskapsregler samt lagen om svenska kyr-
kan som trossamfund att tas upp. Vi får återkomma till detta. Jag noterar att
den frihet som Ylva Annerstedt talade om omgärdades av ett omfattande
regelkomplex, som kanske radar upp fler inskränkningar, restriktioner och
detaljstyrningar av svenska kyrkan än vi har i dag.
Jag skall inte heller orda närmare om medlemskapsreglerna. Dessa åter-
kommer senare. Vi har avfärdat motionerna om att de icke står i överens-
stämmelse med grundlagen. Vi har regler i grundlagen om medlemskap och
vi har regler i religionsfrihetslagstiftningen.
I fråga om den kyrkliga egendomen och reservation 6 om kyrkofondens
styrelse vill jag, i motsats till Göran Åstrand, säga att det är fråga om kyrko-
kommunernas pengar. Kyrkans medel är mer mångfasetterade än de som
hanteras av kyrkofonden. De motiv som anfördes när kyrkomötet gavs möj-
ligheter att välja ledamöter i kyrkofondens styrelse tycker jag fortfarande är
bärande. Det var då fråga om att staten genom statsbidrag bidrog till kyrko-
fonden. Efter överläggningar som skall förevara denna vecka riskerar väl
alla statsbidrag att ryka för kyrkans vidkommande. Däremot finns det andra
motivet kvar. Som jag hänvisade till finns bestämmelser om de kyrkokom-
munala pengarna i församlingslagen, lagen om den kyrkliga egendomen och
reglerna om den kyrkokommunala skatteutjämningen. För vår del motive-
rar detta att vi behåller denna ordning.
Till yttermera visso har en utredning inom kyrkofonden lagt fram vissa
förslag beträffande den kyrkliga egendomen. Det har jag tagit upp i den mo-
tion som jag tillsammans med andra har skrivit. Den utredningen går nu på
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
19
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
20
remiss. Med det förslaget kommer förändringar att vidtas. Om det kan leda
till en ändrad syn på kyrkofondens styrelses sammansättning återkommer vi
till detta vid det tillfället.
Jag ber, herr talman, att i övrigt få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 24 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag har svårt att förstå vad det var för extra regler som Bengt
Kindbom ville tillskriva mig. Det jag sade var att vi i folkpartiet liberalerna
anser att svenska kyrkan själv bör bestämma över sin organisation, att
svenska kyrkan som trossamfund själv bör få tillsätta biskopar, domprostar
och andra prästtjänster. Dessutom uttalar vi att den kyrkliga egendomen bör
förbli svenska kyrkans egendom. Jag tycker faktiskt inte att det är några reg-
ler som man kan ha någonting emot. Det är vårt uttalande om de fortsatta
relationerna, som vi anser bör omfatta de här sakerna. Att jag sedan hävdar
att religionsfrihetsparagrafen i grundlagen bör gälla, tycker jag är ett själv-
klart liberalt krav som flera borde kunna ställa upp på.
Anf. 25 BENGT KINDBOM (c) replik:
Herr talman! Jag noterar att Ylva Annerstedt nu tog med delar av det hon
räknade upp i åtgärdskatalogen. Där var frågor om den kyrkliga egendomen
i övrigt, kyrkobyggnader, kulturhistoria samt möjligheterna att driva verk-
samhet över hela landet, vilket det kommer att saknas garantier för om det
inte sker någon reglering av dessa frågor. Det var detta jag betraktade som
en rad detaljregler som vi i dag inte har i svenska kyrkan, men som jag för-
modar kommer till i stället.
Anf. 26 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Till dagens debatt, angående vissa kyrkliga frågor, vill jag
gärna komma med några personliga reflektioner.
Min far, Åke Zetterberg, var riksdagsledamot från Stockholm för social-
demokraterna under många år. Han var ordförande i Broderskapsrörelsen
och han hade den ovanliga kombinationen att samtidigt vara präst, pastor
primarius, och självklart mycket engagerad i frågan om kyrka-stat. Han del-
tog under många år i utredningen om kyrka-stat, som arbetade med direktiv
från Alva Myrdal. Jag har påtagliga minnen från min barndom om ständiga
diskussioner på hemmaplan om denna utrednings idoga arbete. Han föreföll
övertygad om att utredningen skulle resultera i beslut efter rimlig tid.
Jag har nu roat mig med att läsa några gamla protokoll där min far beskri-
ver arbetet med denna utredning. Han betonar i en riksdagsdebatt 1962 hur
mycket tid som utredningen redan har avsatt. Jag citerar direkt ur protokol-
let:
”Utredningen har ingalunda på något lamt eller föga intresserat sätt tagit
itu med sina uppgifter för att kunna dra ut arbetet långt på tiden, utan det
arbetsprogram som uppgjorts för utredningen bör kunna bidra till att kon-
kreta förslag framlägges relativt snart. Det finns ett avskräckande exempel i
den utredning som för några årtionden sedan företogs i Danmark. Man för-
brukade då femton år på ett utredningsarbete som slutade i ett betänkande,
vilket tillhör det mest svårpenetrerade som kan tänkas, med reservationer
och ytterligare reservationer inne i reservationerna. Betänkandet föranledde
inte heller några som helst praktiska åtgärder. När det gäller utredningen
kyrka-stat har man vänt på steken och börjat med att utreda ett antal alter-
nativ, vilka sedan vederbörande får överväga när utredningens resultat före-
ligger.”
Herr talman! När jag läser utskottets svar på de olika motioner som före-
slår att kyrkan skiljs från staten, och där ingen förändring föreslås från ut-
skottets sida, utan man hänvisar till nya utredningar, kan jag inte låta bli att
fundera över vad min far skulle ha sagt i dag. Kunde han verkligen drömma
om frågan om att att skilja kyrkan från staten inte skulle vara färdigutredd i
dag, 1990? Skulle han ha trott att Sverige med bred marginal skulle ha slagit
Danmarks 15 års utredande om frågan? Knappast.
Utredningsförfarandet om kyrka-stat måste tillhöra rekorden för lång-
bänk i riksdagen. Det är faktiskt förvånande med tanke på med vilken
snabbhet man i dag vill behandla andra utredningar som t.ex. gäller författ-
ningsförändringar. Jag är övertygad om att det går att utreda och snabbt
komma till beslut i de här frågorna, med full hänsyn och respekt tagen till
svenska kyrkans medlemmar och med hänsyn tagen till det kulturarv som
svenska kyrkan utgör för alla medborgare i dag, även för de icke troende.
Herr talman! Jag undrar om mina barn skall behöva diskutera och even-
tuellt stå i riksdagen eller på annat håll och debattera frågan om att skilja
kyrkan från staten. Jag tycker att det är dags att fatta beslut i dag.
Jag hänvisar här till vänsterpartiets reservationer. Vad gäller medlem-
skapsregler tycker jag att Ylva Annerstedt argumenterade på ett sätt som
jag kan dela, nämligen att det gäller en klar religionsfrihet. I övrigt vill jag
yrka bifall till reservation 3 från vänsterpartiet.
Anf. 27 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Detta är verkligen en långbänksfråga. Jag tycker själv att det
är litet tråkigt och litet slöseri med tid att under min korta tid i riksdagen gå
upp en tredje gång för att debattera kyrka-stat-frågan. Men det är ingenting
mot den situation som Eva Zetterberg så vältaligt tog upp alldeles nyss.
Detta är en följetong som snart måste få ett slut.
Våra åsikter i kyrka-stat-frågan är välformulerade i reservationerna, och
jag tänker inte gå djupare in på dem. Den här frågan måste komma vidare.
Det går inte att utreda någonting som redan är utrett hundratals gånger.
Samma sak gäller medlemskapsreglerna i religionsfrihetslagen. Ylva An-
nerstedt tog upp detta i ett anförande som jag kan ställa upp bakom. Det är
också en fråga som har debatterats åtskilliga gånger i riksdagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 och reservation 5 och hop-
pas att riksdagen snart kan komma fram till beslut i dessa utredningsfrågor.
Anf. 28 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag skall bara beröra de reservationer som gäller stat-kyrka-
frågan. Det finns olika inställningar i de reservationerna. Centern reserverar
sig direkt för en bevarad samverkan mellan stat och kyrka. I folkpartiet har
man en klar viljeinriktning. Man önskar en skilsmässa men vill ändå avvakta
utredningar och ser detta som en successiv process. Miljöpartiet och vänster-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
21
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
22
partiet vill däremot mycket mer klart och omedelbart tillkännage för rege-
ringen att man vill ha ett förslag om en skilsmässa.
Jag vill gärna säga att jag med stort intresse lyssnade till Eva Zetterbergs
anförande, i all synnerhet som jag också var god vän med hennes far och
hade möjlighet att diskutera många politiska frågor med honom, bl.a.
denna.
Vi var från socialdemokratisk sida för den utredning som leddes av Alva
Myrdal. Men det vi hela tiden betonade i den diskussionen var, att om man
på det här området skall åstadkomma en reform, bör man inte göra det i
strid mot en bred folkopinion, utan man måste ha en bred folkopinon med
sig. Utifrån dessa utgångspunkter är det tragiska att Göran Åstrand har all-
deles rätt. Opinionen har under alla dessa år varit mycket splittrad.
Nu hoppas jag att man, efter de pågående utredningar som bl.a. Göran
Åstrand nämnde, på nytt skall kunna diskutera de här frågorna och inte bara
diskutera, utan kunna komma fram till ett ställningstagande. Det bör enligt
min mening gå i riktning mot en relationsförändring, vilken ofta brukar be-
skrivas som en skilsmässa mellan stat och kyrka. Det är min bestämda upp-
fattning. Jag känner också en viss otålighet inför detta långa utredande kring
dessa frågor.
Jag tycker ändå att det är riktigt, om man har denna uppfattning, att man
vill samla en bred opinion bakom ett sådant här förslag. I sådant fall bör
man inte i dag gå fram med ett ställningstagande, utan man bör avvakta de
utredningar som finns och sedan försöka skapa största möjliga enighet. Jag
vill inte ge upp hoppet om att man skall kunna vinna denna enighet.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i samtliga delar.
Anf. 29 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag är helt på det klara med att det krävs en opinion ute
bland människorna för att genomföra viktiga förändringar. Den skall vi vara
mycket aktsamma om i alla sammanhang, inte bara i detta avseende. Men
om vi skall kunna få en förankring för ett beslut om att skilja kyrkan från
staten, åligger det de partier som faktiskt driver den frågan, som är ense med
oss om att det vore viktigt att göra den förändringen, att på allvar föra ut den
uppfattningen bland sina partiorganisationer, föra ut den bland människor.
Jag vet att opinionen även bland dem som tillhör svenska kyrkan är delad,
men många hävdar också att det vore en vinst för själva kyrkan och för den
kristna tron att få detta skiljande till stånd och få bort prägeln av svenska
kyrkan som en bland alla andra myndigheter i vårt land.
Jag tror alltså inte att vi gör kyrkan en otjänst genom att skilja den från
staten. Jag tror tvärtom att det skulle befrämja kyrkans eget arbete. Jag häv-
dar bestämt att det är partiernas uppgift att föra ut frågan och se till att man
hittar så smidiga och enkla lösningar som möjligt. Det finns skisserat sedan
många år tillbaka.
Anf. 30 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag tycker nog att det är rimligt att de partier som anser att
ett skiljande bör komma till stånd också uttalar sin avsikt och sin mening.
Det är ju så i all utredningsverksamhet att man har ett mål med sitt utre-
dande. När man har en förutsättningslös utredning talar man om det från
början. Men här har man ju faktiskt inte en förutsättningslös utredning. Här
finns en majoritet för att svenska kyrkan inte skall fortsätta att vara en of-
fentlig myndighet. Det är då rimligt att man uttalar det.
I utskottsbetänkandet ges inga som helst argument för att man nu inte gör
någon meningsyttring. I förra årets debatt beklagade Jan-Erik Wikström att
utskottet hade avfärdat den här frågan med fyra rader; i årets betänkande
räcker det med två och en halv. Jag beklagar det också.
Anf. 31 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Det är ju inte så att det inte har hänt någonting under de 30
år som den här frågan har utretts. Förslag har lagts fram. En del har avvisats.
Det har skett en utveckling mot en friare ställning för kyrkan och nu finns
det ytterligare utredningar som arbetar.
Jag vill gärna säga att det i det läget är riktigt att inta en avvaktande håll-
ning. Men låt mig även anmäla en viss otålighet. Snart är det verkligen nöd-
vändigt att övergå från ord till handling.
Anf. 32 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag noterar att Olle Svensson inte alls berör medlemskaps-
frågorna. Vår reservation som gäller medlemskapet i svenska kyrkan tar upp
en mycket viktig principiell medborgerlig frihet, nämligen religionsfriheten.
I dag råder inte full religionsfrihet. När utländska medborgare får svenskt
medborgarskap införs de automatiskt som medlemmar i svenska kyrkan om
de tillhör den evangelisk-lutherska tron. Tycker verkligen Olle Svensson att
det är rimligt att vi skall ha den ordningen i fortsättningen också?
Anf. 33 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Som framgår av utskottets betänkande har den frågan upp-
märksammats och är föremål för utredning. Jag anser självklart inte att man
skall påtvinga någon medlemskap i kyrkan. Jag tror att man kommer att
kunna lösa detta. I övrigt har ju medlemskapsfrågan samband med den stora
fråga som vi här har talat om, nämligen relationen mellan stat och kyrka.
Den kommer alltså upp i ett naturligt sammanhang. I avvaktan på detta finns
det speciella regler i grundlagen. Jag har själv varit med och diskuterat dem
i fri- och rättighetsutredningen.
Anf. 34 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag anser faktiskt inte att medlemskap i svenska kyrkan för
andra trosbekännare hör samman med den stora utredningen. Det handlar
om helt andra saker. Det handlar om rätten för andra trosbekännare att inte
behöva bli medlemmar i svenska kyrkan automatiskt. Detta har utretts i sju
år. Jag tycker inte att vi skall behöva vänta längre. Det här är en grundlags-
fäst frihetsfråga som riksdagens konstitutionsutskott borde beakta. Dess-
utom har JO uttalat kritik i den här frågan. Justitieombudsmannen är ju all-
mänhetens förespråkare i det här fallet. Är det då inte meningen att vi skall
fästa något som helst avseende vid vad JO säger? Vi kan inte vänta i sju år
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
23
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa kyrkliga
frågor
24
till på att det skall komma ett förslag. Det är riksdagens skyldighet att be-
vaka svenska medborgares grundlagsfästa friheter.
Anf. 35 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag vill hänvisa till utskottets betänkande s. 7, där vi just be-
rör den här frågan. Vi understryker att ett initiativ bör kunna komma från
kyrkan och vidare att man överväger detta inom svenska kyrkans centralsty-
relse. Detta kan alltså prövas vid sidan om de stora utredningarna. Jag me-
nar alltså att det som här förts fram från JOs sida bör vi kunna överväga i ett
särskilt sammanhang.
Anf. 36 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Nu är det ju faktiskt så att vi har väntat på ett initiativ i sju
år från svenska kyrkan i den här frågan. När nu inget sådant initiativ har
kommit under den här tiden, är det riksdagens och konstitutionsutskottets
skyldighet att bevaka svenska medborgares fri- och rättigheter enligt grund-
lagen.
Anf. 37 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Jag kan inte låta det som Ylva Annerstedt säger stå opåtalat,
nämligen att det inte skulle ha tagits några initiativ från svenska kyrkan på
sju år. Man har ju genomfört ett utredningsarbete efter beslut av kyrkomö-
tet. Det har varit på remiss till svenska kyrkans samtliga 2500 församlingar
och en rad organisationer i övrigt. Det finns ingen opinion för att vidta den
förändring som Ylva Annerstedt efterlyser.
Beträffande frågan om invånare i Sverige som inte är svenska medborgare
vill jag peka på att det inte är så ensidigt som Ylva Annerstedt säger. Det
finns ett par hundra tusen finska medborgare som bor i Sverige och som an-
ser det som fullkomligt självklart att de tillhör den svenska evangelisk-lu-
therska kyrkan i och med att de har varit medlemmar i den finska evangelisk-
lutherska kyrkan. Men så är det inte. Det finns alltså två sidor av den här
saken.
Anf. 38 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Vi skall inte vänta på en opinion inom svenska kyrkan för
att tillförsäkra svenska medborgare deras grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Det faktum att det finns en stor grupp som tycker att det är självklart att man
automatiskt skall bli ansluten till svenska kyrkan hindrar inte att det är vår
skyldighet att bevaka deras rättigheter som inte vill bli automatiskt anslutna
till svenska kyrkan.
Anf. 39 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Det finns möjlighet för var och en att få frågan om medlem-
skap i svenska kyrkan prövad. Det är alltså inget tvång.
Anf. 40 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är ett tvång i så måtto att man automatiskt blir ansluten
och att det krävs en viljeyttring. Man måste tala med pastorn i församlingen
för att inte bli automatiskt ansluten. I alla andra sammanhang är vi kritiska
mot en sådan ordning. Inom folkpartiet liberalerna tycker vi att det är själv-
klart att man även när det gäller religionsfrihet skall befästa sitt medlemskap
med en aktiv handling.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
8§ Begravningslag
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU14 Begravningslag (prop. 1990/91:10).
Anf. 41 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Jag satt kvar i min bänk under det långa replikskiftet, och
jag skall inte ta upp en debatt som just är avslutad, utan jag vill ta upp två
andra principiellt viktiga frågor som berör samma intressefält, men med
några nya dimensioner.
Hur skall vi huvudmannaskapsmässigt hantera frågan om icke kristnas be-
gravningar? Detta är en svår fråga. När vi i utskottet behandlade det här
ärendet, berättade jag att jag var med i den utredning som har gjort underla-
get, nämligen 1982 års kyrkokommitté. Vi arbetade i rätt många år med en
hel rad frågor som gällde strukturen i samhället och i kyrkan, och främst hur
vi skulle ha det med den organisatoriska strukturen.
När det gäller svenskar, som är medlemmar i vår kyrka, är det självklart
att svenska kyrkan skall vara ansvarig. Vi valde i kommittén - och det har
sedermera kyrkomöte och riksdag bekräftat - att flytta ansvaret från försam-
lingar till pastorat för att möjliggöra att kyrkogårdsväsendet organiserades
på ett rimligt sätt. Men det går inte, sade vi i utredningen, att lägga ansvaret
på pastorat när det gäller begravningsplatser för icke kristna; vi måste finna
en annan huvudman. Då diskuterades två huvudmän. Den ena var stiftssam-
fälligheten, alltså den nya organisation vi har på stiftsplanet, och den andra
var den borgerliga kommunen. Det var mycket delade meningar i utred-
ningsarbetet, men vi bestämde oss slutligen för att föreslå att det skall vara
stiftssamfälligheten som har ansvaret.
När detta material remissbehandlades framkom två opinioner, som var i
stort sett lika stora. Den opinion som var emot förslaget sade att det finns en
rad principiella invändningar mot att den kristna kyrkan skall ha ett organ
som ansvarar för begravning av icke kristna. Det är den uppfattningen som
fyra partier nu har följt upp i reservation 1 till det här betänkandet. Vi har
menat att man bör utreda om ändå inte någon annan än svenska kyrkan skall
vara ansvarig för dessa begravningsplatser.
Reservation 1 är principiellt viktig och intressant. Det här är en svår fråga.
Det handlar i första om att få en huvudman som kan ta ansvar för denna
verksamhet på ett tillräckligt stort område, så att underlaget för åtgärderna
är tillräckligt stort. Man bör också lösa den principiella frågan.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Begravningslag
25
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Begravningslag
26
Även om jag, som alla vet, är starkt engagerad i svenska kyrkan, hör jag
till dem som menar att man här bör finna en lösning där kyrkan icke är hu-
vudman. Det kan också bero på att jag som gammal kommunalman i Stock-
holm är van vid att vi i Stockholm - sedan 1925 - har en ordning som innebär
att den borgerliga kommunen är ansvarig för kyrkogårdsförvaltningen. Jag
har alltså personliga erfarenheter av att den borgerliga kommunen kan han-
tera den här typen av frågor.
Herr talman! Den andra frågan handlar om gravrätt, och den är också
principiellt mycket viktig. Som företrädare för mitt parti skall jag här ställa
mig på gravrättsinnehavarens sida gentemot kyrkan, och i första hand gent-
emot kyrkogårdsförvaltningarna.
Om ni har läst betänkandet, så vet ni att det egentligen handlar om huru-
vida man har möjlighet att bryta - och inte fullfölja - det avtal som från bör-
jan rimligen har som utgångspunkt den dödes önskemål, och sedan grav-
rättsinnehavarens. Man kan svara ja eller nej, och vi som står för reservation
2 i det här betänkandet svarar nej. Vi menar att man inte får bryta det avta-
let. Det finns rättssäkerhetsaspekter, men det finns också, menar vi, alldeles
klara aspekter som gäller kultur och tradition - och det är för mig mycket
viktiga aspekter.
Våra kyrkogårdar skulle, som vi skriver i reservationen, komma att för-
ändras om man följer regeringens förslag på den här punkten. Jag skall be
dem av ledamöterna som är så intresserade att de är närvarande här i salen
att fundera litet på hur våra kyrkogårdar skulle komma att förändras om man
följer förslaget. Det innebär nämligen att kyrkogårdsförvaltningarna, när
man inte kan identifiera gravrättsinnehavaren, plötsligt förändrar - gör om -
kyrkogården. Det är ju så vi gör i alldeles klara termer, fast jag menar att
man skall ha det långa perspektivet och inte det ytterst korta perspektiv som
regeringen här har valt.
Vi tycker att denna fråga är så viktig att man av dessa skäl - rättssäkerhe-
ten och integriteten för gravrättsinnehavaren, traditionella och kulturella
skäl - bör direkt och bestämt avvisa regeringens förslag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
I detta anförande instämde Lars Ahlmark (m).
Anf. 42 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! I vår motion har vi påpekat att det är principiellt felaktigt ur
religionsfrihetssynpunkt att svenska kyrkan skall ha huvudmannaskapet för
allmänna begravningsplatser också för dem som inte tillhör något kristet
samfund. Utskottsmajoriteten anger som ett argument att alla ju betalar
skatt till svenska kyrkan för begravningsväsendet. Enligt min uppfattning är
detta inte något argument för att behålla den rådande ordningen; det är ju
faktiskt bara en beskrivning av hur verksamheten finansieras just nu.
Vi anser att det finns flera frågor att utreda innan vi kan fatta beslut om
verksamheten - för det första huvudmannaskapet för verksamheten, för det
andra hur den skall organiseras och för det tredje hur den skall finansieras.
Därför har vi föreslagit att man skall tillsätta en arbetsgrupp som analyserar
dessa frågor.
Jag tycker inte att det bara handlar om att vara rationell i det här samman-
hanget. Det handlar om vad människor av annan trosbekännelse känner för
sin religion och dess begravningsritualer. Det handlar om att ha respekt för
de hinduer, buddister och muslimer som är upprörda och bestörta över att
svenska kyrkan, som företräder en helt främmande religion, skall ha ansvar
för deras begravningsväsende. Här finns många aspekter som man inte utan
vidare kan förutse, och det är därför som vi har begärt att arbetsgruppen
skall få kartlägga de förutsättningar som kan komma att gälla.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 43 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att den här frågan kan av-
göras i stor enighet. Detta har underlättats genom kontakter partierna emel-
lan, i utredningsarbete och även genom överläggningar innan propositionen
har lagts fram. Jag behöver väl inte säga att det här är en fråga där vi inte
har några partikontroverser. Det är en fråga där man får försöka nå fram till
så bra resultat som möjligt. Den här ekumeniken har kunnat fullföljas under
utskottsbehandlingen, och vi framlägger ett i allt väsentligt enhälligt betän-
kande.
De båda reservationerna skall jag gärna något kommentera. Jag tycker att
reservation 1, som Göran Åstrand och Ylva Annerstedt har talat för, företrä-
der en principiellt respektabel linje. Men samtidigt klargörs i betänkandet
att praktiska skäl kan tala för den lösning av huvudmannaskapsfrågan som
förordas i propositionen, nämligen att huvudmannaskapet ligger hos stifts-
samfälligheterna. Göran Åstrand har ju själv genom sin förändrade inställ-
ning under utredningens gång visat att detta är en bedömningsfråga där man
kan komma fram till olika resultat.
Jag vill ändå understryka att det är självklart att man här måste visa re-
spekt för olika berörda trossamfund och andra grupper. Utskottet uttalar
också att garantier bör skapas för att dessa grupper ges möjligheter att på-
verka utformningen av de allmänna begravningsplatserna.
Ytterligare en gång vill jag understryka att även det här förslaget i proposi-
tionen har utformats efter överläggningar och noggrann utredning. Det är
möjligt att man så småningom, när man har skaffat sig erfarenheter, kan ha
anledning att komma fram till andra resultat och pröva andra ting. Men för
närvarande bedömer jag reservationens yrkande om nya överväganden som
otillräckligt motiverat.
Med anledning av reservationen om gravrätt, som går ut på ett fullföljande
av krav som ställts i en moderat motion, vill jag erinra om att propositionens
förslag inte innebär en ändring av gravrättens rättsliga natur i förhållande till
nuläget. Jag har litet svårt att följa Göran Åstrands tankegång. Som jag ser
det är det inte stötande för rättskänslan att gravrätten anses återlämnad till
upplåtaren, om det inte finns någon bärare av gravrätten.
För mig, och säkerligen för alla andra som då och då besöker kyrkogårdar,
är det lätt att instämma i Göran Åstrands åsikt att dessa representerar viktiga
kulturhistoriska värden och att vi självklart inte skall göra några stora för-
ändringar. Vi kan utgå från att de kyrkor och myndigheter som finns repre-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
B eg ra vningslag
27
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Begravningslag
28
senterade och har inflytande inte är okänsliga. I en särskild lag regleras också
skyddet för dessa värden.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall för utskottets hemställan.
Anf. 44 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Olle Svensson sade inledningsvis något viktigt som också jag
borde ha sagt. I detta stora och tunga samt principiellt viktiga frågekomplex
har det förekommit överläggningar som skapat en bred enighet, och här fat-
tas en rad mycket viktiga beslut. Jag har lyft fram två delfrågor i detta kom-
plex.
Låt mig korrigera Olle Svensson på en punkt. Vad gäller huvudmannaska-
pet för begravningsplatser för icke kristna säger han sig inte se någon annan
möjlighet. Där har nog Olle Svensson fel, därför att regeringen ser andra
möjligheter. Den kan, som framgår av propositionen, låta borgerlig kom-
mun som ansöker därom ta ansvar för kyrkogårdarna. Det är en oerhört vik-
tig kommentar. Så har exempelvis Stockholms stad gjort, och det har man
också gjort på några andra håll i landet. 1 exempelvis Malmö och Tranås har
man prövat möjligheten med annat huvudmannaskap. Om detta blir vanli-
gare eller mindre vanligt lägger jag mig inte i just nu, men jag noterar mera
som en korrigering av det Olle Svensson sade att möjligheten finns.
Så till frågan om gravrätten, som jag inte tycker vi skall bråka om. Jag
hade gärna sett att man hade valt att ställa sig på gravrättsinnehavarens sida.
Olle Svensson säger, att om det inte finns någon bärare av gravrätten, så kan
kyrkogårdsförvaltningen vidta åtgärder. Men det är precis det som är proble-
met, Olle Svensson. Om det inte finns någon bärare, finns det kanske ändå
en tanke bakom gravrätten. Det bör kanske ändå finnas en gravsten och en
plats som anhöriga kan besöka. Vi ger uttryck för oro att man, om det inte
finns någon bärare, vidtar åtgärder som gravrättsinnehavaren och den av-
lidne ursprungligen inte hade tänkt sig.
Anf. 45 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag noterar Olle Svenssons uttalande om att det kan bli ak-
tuellt med nya överväganden vad gäller begravningsväsendet. Som det nu är
fungerar det faktiskt, även om vi vet att det finns konflikter. Det finns också
indikationer på att verksamheten på sina håll inte fungerar särskilt bra. Det
har att göra med fundamentalt olika synsätt på religon och kultur.
Det kan finns andra lösningar, förutom huvudmannaskap för svenska kyr-
kan eller för en borgerlig kommun, som vi i detta läge - utan att ha gjort en
utredning - inte har kommit på. Vi tycker det vore bättre med en genomlys-
ning av frågan innan beslut fattas. Det gäller att undvika att rusa in i ett stad-
fästande av huvudmannaskapet som vi kanske snart på nytt måste ändra.
Därför har vi föreslagit att en analys av frågan skall göras.
Anf. 46 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Jag är glad över att Göran Åstrand korrigerade mig, om jag
nu uttryckte mig oklart. Jag sade att det klargörs i betänkandet att praktiska
skäl talar för den här lösningen av huvudmannaskapsfrågan. Jag borde ha
sagt att huvudregeln är att huvudmannaskapet i princip ligger hos stiftssam-
fälligheterna inom svenska kyrkan. I övrigt ställer jag mig bakom propositio-
nens linje. Det betyder inte att jag anser att andra möjligheter skall vara ute-
slutna.
Jag tycker att man i reservationen om gravrätt målar i alltför dystra färger
med tanke på det ansvar som jag tror att myndigheten kommer att ta. Det
ligger också en garanti i lagen när det gäller att skydda kulturella och kultur-
historiska värden. Jag står således fast vid mitt yrkande om bifall till utskot-
tets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
9 § Ändring i lagen om allmän energiskatt, m.m.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU2 Ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, m.m.
(prop. 1990/91:19).
Anf. 47 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Grunden för ett modernt energibeskattningssystem måste
vara att skatten skall ha en miljöstyrande effekt. Den energibeskattning som
träder i kraft den 1 januari 1991 blir inte tillräckligt styrande mot miljövän-
liga alternativ.
De globala klimatförhållandena är troligen de allvarligaste miljöhoten
mot vår planet. Det är därför nödvändigt att minska utsläppen av koldioxid
i atmosfären. I konsekvens härmed förordar moderata samlingspartiet att all
energibeskattning baseras på en koldioxidskatt avseende fossila bränslen i
kombination med en indelning av oljeprodukter i olika miljöklasser på mot-
svarande sätt som avses träda i kraft den 1 januari 1991. Det innebär att vi
vill kombinera vårt förslag med stimulansbidrag i miljöklasserna 1 och 2 för
att få en harmonisering med de nya bestämmelserna.
Moderaterna vill alltså införa nollmoms avseende tillhandahållande av
fjärrvärme. De socialdemokratiska skattehöjningarna den 1 januari 1991 le-
der till att priset på bl.a. fjärrvärme med hänsyn till momseffekten stiger
mycket kraftigt och därmed får en hämmande inverkan på utnyttjandet av
det miljövänliga fjärrvärmealternativet.
Sammanfattningsvis innebär den moderata energibeskattningen att vi sti-
mulerar till användning av miljövänliga alternativ som biobränslen, vind och
sol. Produktion av el med hjälp av icke-fossila bränslen punktbeskattas inte
enligt det moderata förslaget. Biobränslebaserad fjärrvärme blir helt skatte-
fri med vårt förslag. Ingen punktbeskattning och ingen mervärdeskatt före-
kommer.
Den proposition som ligger till grund för dagens betänkande från skatteut-
skottet innebär att en del oljeprodukter som tidigare inte beskattats nu skall
omfattas av de nya reglerna om miljödifferentierad beskattning.
Med en koldioxidutsläppsrelaterad energibeskattning enligt moderat mo-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
29
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
dell hade dessa produkter redan inrymts i skattebasen. Det visar på ett tyd-
ligt sätt att vårt energibeskattningsförslag förutom miljöstyrande dessutom
är enkelt, rakt och entydigt.
Det är bra att utskottet delar vår uppfattning att regeringen bör analysera
konsekvenserna av de miljöklasser som införs den 1 januari 1991 och snarast
återkomma till riksdagen med en redovisning och eventuella förslag.
Vid en eventuell omröstning avseende mom. 1 i detta betänkande kom-
mer moderata samlingspartiet att avstå från att rösta, eftersom vi i grunden
vill ha en annan energibeskattning.
I propositionen föreslår regeringen också införande av en lagerskatt av-
seende de oljeprodukter som i dagsläget undgår beskattning. Regeringen
hade kännedom om detta förhållande redan i april i år. Regeringen hade så-
ledes möjlighet att i samband med att riksdagen fattade beslut om en ny
energibeskattning i juni månad ta itu med den konkurrenssnedvridning som
föreligger. Det finns enligt vår uppfattning inget skäl att nu i efterhand införa
en lagerskatt för att lindra regeringens senfärdighet. Det är fråga om en re-
troaktiv lagstiftning. Vi har därför motsatt oss införandet av denna lager-
skatt.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 5.
Anf. 48 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! I det betänkande som vi nu debatterar behandlar skatteut-
skottet regeringens proposition 1990/91:19 om ändring i lagen om allmän
energiskatt. I lagförslaget sägs att allmän energiskatt och koldioxidskatt skall
utgå på i princip alla oljeprodukter som inte uttryckligen undantas i lagstift-
ningen. Folkpartiet tycker att det är en rimlig princip och ställer sig bakom
den tanken. Det är olyckligt att fotogen med vissa tillsatser har runnit i skat-
tefria rör mellan miljöklasserna.
Behandlingen i utskottet har också visat på tydliga brister när det gäller
definition och differentiering av miljöklasser. Miljöfarliga och hälsovådliga
utsläpp fångas inte upp eller beskattas enligt den nuvarande lagstiftningen.
Systemet medger inte heller en nödvändig och i allra högsta grad önskvärd
stimulans av miljövänliga bränslen. Detta har fått oss i folkpartiet att yrka
avslag på förslaget för att regeringen snabbt skulle kunna återkomma med
ett bättre underbyggt förslag.
Vi har inte nått dithän. Däremot ger utskottet regeringen till känna att
dessa problem bör analyseras snarast och att regeringen bör återkomma med
redovisning och förslag. Det ser vi naturligtvis som en framgång. Socialde-
mokraterna har velat dramatisera frågan litet genom att tala om att ett upp-
skov med lagstiftning skulle kunna leda till skattebortfall på 100 miljoner per
vecka. Detta är rena fantasier. I så fall är regeringens senfärdighet helt obe-
griplig. Det stod klart redan i våras att det här förhållandet rådde. Att då
låta frågan bero så länge är inte försvarbart.
Propositionen innehåller även ett annat inslag som vi från folkpartiets sida
har funnit oacceptabelt, nämligen ett förslag om lagerskatt. De produkter
som fanns i lager vid ett visst tillfälle skulle beskattas. Detta innebär uppen-
bart en retroaktiv lagstiftning och medför risk för att människor som har
30
gjort lagliga affärer skulle kunna drabbas av en beskattning som över huvud
taget inte existerade när affären genomfördes.
Tidpunkten för ikraftträdandet har skjutits fram, vilket vi ser som en fram-
gång för vårt agerande i utskottet. Detta bör mänskligt att döma kunna inne-
bära att detaljister kan avveckla sina lager utan förluster.
Med anledning av den här propositionen har folkpartisten Sören Norrby
väckt en motion. Han kräver där bl.a. att riksdagen skall besluta att endast
oljeprodukter som distribueras i returförpackning skall undantas från allmän
energiskatt. Han avser de mindre förpackningar upp till 5 liter som säljs på
mackar och annat. Jag vill gärna understryka att denna motion tar upp ett
allvarligt och växande problem. På våra soptippar växer det upp berg av mil-
jöfarliga och miljöskadliga plastprodukter. Utskottet har ställt sig tveksamt
till att belasta skattesystemet med den här uppgiften. Jag vill dock fästa riks-
dagens uppmärksamhet på problemet. Ett retursystem måste komma till
stånd.
Jag vill även säga ett par ord med anledning av Karl-Gösta Svensons in-
lägg. Moderaterna kräver nollmoms på fjärrvärme. Av den fjärrvärme som
i dag produceras i Sverige torde ca 85 % komma ifrån äldre fjärrvärmeverk
med mycket låga kapitalkostnader. Om man skulle införa nollmoms på fjärr-
värme skulle det innebära en ren gåva till dessa verk. Det skulle inte på något
sätt hjälpa till att förbättra etableringen av ny fjärrvärme eller hjälpa de kon-
sumenter som bäst behöver det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5.
Anf. 49 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Den proposition som ligger till grund för detta betänkande
innehåller i huvudsak tre komponenter. Det gäller för det första en bredd-
ning av det skattepliktiga området för såväl allmän energiskatt som kol-
dioxidskatt. För det andra är det fråga om en differentiering av beskatt-
ningen med hänsyn till olika bränslens miljöpåverkan. För det tredje finns
förslag om lagerskatt.
Basbreddningen, dvs. att i princip alla oljeprodukter skall omfattas av
skatteplikten, ställer vi oss i centerpartiet bakom. Däremot tycker vi att dif-
ferentieringen är otillräcklig. Den är inte tillräckligt styrande. Det är en
gammal ståndpunkt från centerpartiet att skatter och avgifter utgör bra eko-
nomiska styrmedel, som påverkar efterfrågan och därmed också använd-
ningen i riktning mot mindre miljöförstörande produkter. Det är angeläget
att icke-fossila miljövänliga drivmedel kan introduceras på marknaden och
vinna tillräckliga marknadsandelar. En sådan utveckling bör således stimule-
ras av samhället.
Den miljöklassning av oljor som till följd av tidigare beslut träder i kraft
den 1 januari 1991 har till syfte att öka användningen av miljövänliga drivme-
del. Det beslutet fattades av riksdagen under våren 1990 och bygger på ett
förslag som miljöavgiftsutredningen lade fram hösten 1989. Sedan dess har
utvecklingen gått framåt. Nya utredningar har lagts fram. Det senaste i den
raden är att naturvårdsverket i våras i sitt aktionsprogram LUFT ’90 föreslog
justeringar av de krav som riksdagen antog ungefär vid samma tillfälle. För-
slaget ifrån naturvårdsverket, LUFT ’90, innebär dels en skärpning av sva-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
31
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
32
velkravet i miljöklass 2, dels att t.ex. tändvilligheten skall beaktas vid mil-
jöklassindelningen.
Vi anser att den rabatt som angavs i regeringspropositionen för miljöklas-
serna 1 och 2, dvs. de miljövänligare miljöklasserna, är otillräcklig. Detta
gäller särskilt miljöklass 2. Det är viktigt att differentieringen mellan klass 2
och 3 är stor, för att styrningen skall få avsedd effekt. Vi vill ha en så snabb
övergång som möjligt till klass 2 för att så småningom även kunna gå över
till den allra miljövänligaste klassen, klass 1.
Skattefriheten för fotogenprodukter har gjort det möjligt att i Sverige ut-
veckla och marknadsföra bränslen som är något dyrare att tillverka men som
har relativt goda miljöegenskaper. Om inte rabatten blir tillräcklig kommer
dessa produkter efter breddningen av skatten inte att kunna hävda sig på
marknaden. Marknaden styrs alltid av det relativa kostnadsläget.
Vi anser i den delen, i likhet med utskottets majoritet, att propositionens
förslag vilar på bräcklig grund. Majoriteten föreslår därför att förslagen en-
bart skall betraktas som ett provisiorium och begär förnyad skyndsam pröv-
ning från regeringens sida. På denna punkt skiljer vi oss åt.
Vi anser nämligen att beslutsunderlaget genom tillkomsten av förslaget i
LUFT ’90 har tillförts ytterligare kunskap och kännedom. Det kan självfallet
behövas justeringar även i förslaget från LUFT ’90. Vi anser dock att det är
bättre, t.o.m. avsevärt bättre, än propositionens förslag. Det bekräftades för
övrigt vid en sittning som vi i utskottet hade tillsammans med företrädare för
såväl finans- som miljödepartementet. Det förslag som har lagts fram i
LUFT ’90 bör nu leda till beslut av riksdagen. Rabatten bör vara 20 öre per
liter för miljöklass 2 och 50 öre per liter för miljöklass 1.
Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till reservation nr 1 i betänkandet.
Anf. 50 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort i dag, eftersom vi väntar på
en proposition som skall komma till våren och som förhoppningsvis skall ha
ett helhetsperspektiv på miljöfrågorna. Vi har fogat två reservationer till
detta betänkande.
Den första handlar om att vi tycker att det skall vara större skillnader mel-
lan de olika skatteklasserna så att ett mindre miljöfarligt alternativ blir mera
förmånligt. Det är bra att utskottet har insett problemet och begär att rege-
ringen skall analysera konsekvenserna och eventuellt återkomma med för-
slag och en redovisning. Vi tycker dock att det skulle vara tydligare uttalat
att man kräver ett förslag till nya miljöklasser och att man vill ha en ökad
differentiering.
Vår andra reservation handlar om att vi inte tycker att det finns någon an-
ledning att undanta små förpackningar från den skatt som införs. Vi tycker
att det är omotiverat att ha en gräns på fem liter under vilken man inte skall
behöva betala skatt. Det motverkar intentionerna att man skall hushålla
med resurserna och minska avfallsmängderna.
Vi har samma uppfattning som miljöpartiet när det gäller att flyget skall
belastas med minst samma skatter och avgifter som andra trafikslag. Tidi-
gare år har en motion med det kravet avslagits. Därför fann vi ingen anled-
ning att ta upp denna fråga i samband med den här propositionen.
Herr talman! Med detta vill jag ställa mig bakom de reservationer som vi
har undertecknat i det här betänkandet.
Anf. 51 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi tycker att skatter skall sättas så att samhället som helhet
utnyttjar tillgängliga resurser så snålt och effektivt som möjligt. Det faktum
att vi i dag upplever en fortgående miljöförstöring tyder på att det nuvarande
skattesystemet har allvarliga brister. Miljöförstöring innebär alltid att såväl
naturresurser som mänskliga resurser utnyttjas ineffektivt. Miljöförstöring
betyder definitionsmässigt att naturresurser förstörs eller försämras i något
avseende.
Ett viktigt exempel är det sätt som energibeskattningen är utformad på.
Energislöseriet i vårt land är påtagligt, och dessutom förslösas i hög grad
ändliga, fossila energiråvaror.
Därför har vi från miljöpartiet de grönas sida föreslagit en omfattande re-
formering av energibeskattningen. I stora drag innebär förslaget dels att be-
skattningen alltid läggs på energiråvaran, dels att beskattningen i hög grad
miljörelateras. Våra förslag innebär att energibeskattningen utökas i syfte
att gynna en effektivare energianvändning och att flödande och miljöanpas-
sade energikällor kraftigt gynnas. För att förhindra att det totala skatte-
trycket ökar föreslår vi samtidigt sänkningar av vissa andra skatter, särskilt
beskattningen av arbete.
Det ärende som vi nu behandlar berör en detalj i energibeskattningen. Re-
geringen har föreslagit att energibeskattningen och koldioxidskatten skall
utvidgas till att gälla vissa oljeprodukter som hittills inte beskattats. Detta
är, som vi ser det, en befogad förbättring av energibeskattningen. Men vi
vill gå längre än regeringen och skatteutskottets majoritet i två avseenden,
nämligen i fråga om skatteskillnaden mellan olika dieselkvaliteter och be-
skattningen av flygbränsle.
Vi vill öka skatteskillnaden mellan olika dieselbränslen, så att de miljöan-
passade gynnas mer i förhållande till dem som är sämre för miljön. Vår erfa-
renhet är att den nuvarande skatteskillnaden mellan diesel, lättdiesel och
tätortsdiesel är otillräcklig. Kostnaden för att framställa de ur miljösynpunkt
bättre bränslekvaliteterna har visat sig vara högre än vad bl.a. miljöavgifts-
utredningen bedömde för drygt ett år sedan. Vårt förslag till utökad skatte-
skillnad till 30 öre per liter mellan normaldiesel och lättdiesel och till 60 öre
per liter mellan normaldiesel och tätortsdiesel grundar sig på den prisskill-
nad vi kunnat observera.
I utskottsbehandlingen har vi mött viss förståelse för detta krav, och ut-
skottet föreslår också riksdagen att göra ett tillkännagivande till regeringen
som går ut på att konsekvenserna av den nuvarande skatteskillnaden skall
analyseras. Avsikten torde vara att regeringen skall återkomma i vårens mil-
jöproposition med ett förbättrat förslag.
I naturvårdsverkets aktionsplan mot luftföroreningar, Luft 90, som är ett
viktigt underlag för den kommande miljöpropositionen, föreslås en ändring
av miljöklassningen av motorbrännoljor, dvs. dieselbränsle. Förslaget inne-
bär främst att kraven på miljöklass 2, som motsvarar den nuvarande lättdie-
seln skärps, och att hänsyn också tas till cetantal och densitet för alla tre mil-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
34
jöklasserna. Detta är såvitt vi kunnat bedöma, klara förbättringar. En sådan
förändring bör också medföra att skatteskillnaderna justeras så att en större
skattelättnad erhålls för den förbättrade lättdieseln i förhållande till normal-
dieseln.
Herr talman! Vi har i reservation 2 vidhållit vårt krav på en ökad skatte-
skillnad mellan de nuvarande miljöklasserna. I reservation nr 1 föreslås en
snarlik, men inte lika långtgående, ökning av skatteskillnaderna, som dess-
utom utgår från naturvårdsverkets förslag till ny miljöklassning. Med tanke
på att naturvårdsverkets förslag till ny miljöklassning sannolikt skulle med-
föra en snabbare övergång till mer miljöanpassade motorbrännoljor och att
det kan vara opraktiskt att ändra på skattesatserna alltför ofta kommer vi
vid votering att stödja reservation nr 1.
Vi har också föreslagit att energibeskattningen skall omfatta flygbränslen.
För närvarande är dessa bränslen helt befriade från energiskatt, vilket inne-
bär att flyg ges en omotiverad ekonomisk fördel framför andra transportslag.
Flyget är dessutom ett betydligt mer energikrävande transportsätt än andra.
Den nuvarande skattebefrielsen för flyg medför därför ett ineffektivt resurs-
utnyttjande, där energislösande transporter favoriseras framför mer ener-
gieffektiva. Med tanke på att riksdagen upprepade gånger beslutat att kon-
kurrensneutralitet skall råda mellan de olika transportslagen och att varje
transportslag skall bära sina samhällsekonomiska kostnader, så borde även
flygbränslen omfattas av energibeskattningen. Ändå har vi tvingats reser-
vera oss på den punkten. Alla andra partier här i riksdagen, utom vänster-
partiet, anser tydligen att flyget skall gynnas med skattefrihet.
En komplikation i sammanhanget är de internationella avtal som gäller för
flyget. Enligt Chicagokonventionen får inga skatter läggas på bränsle som
används i internationell luftfart. Detta är dock inget hållbart skäl för att un-
danta flyget från energibeskattning. Skatten kan tas ut på andra sätt än di-
rekt på bränslet. Dels kan energiskatten byggas in i den nuvarande miljöbe-
skattningen av inrikesflyg, dels kan landningsavgifterna differentieras med
hänsyn till flygplanens energiförbrukning. En liknande differentiering av
landningsavgifterna med hänsyn till buller och utsläpp av luftföroreningar
har för övrigt föreslagits av miljöavgiftsutredningen, och ett förslag i den
riktningen är att vänta i vårens miljöproposition.
Internationella konventioner kan också förändras. Vi anser att Sverige
skall verka för att Chicagokonventionen skall förändras så, att det blir möj-
ligt att införa energi- och miljöskatter direkt på flygbränslet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4.
Anf. 52 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Det ärende vi nu behandlar hör inte till de större som skatte-
utskottet har att ta ställning till under detta år. Frågan är ändå viktig, men
jag skall trots det begränsa mitt anförande.
Jag vill börja med att bemöta reservation nr 5, som behandlar frågan om
lagerskatt. Vad som föranleder den föreslagna ändringen är att nuvarande
lagstiftning kan kringgås. Man har alltså upptäckt en lucka i lagen, och det
har föranlett den föreslagna ändringen. Jag ser detta som en rättvisefråga.
Jag anser att det riktiga är att skatt tas ut av alla vid konsumtionstillfället.
Nu fungerar det emellertid inte så, och jag skall ta ett exempel för att visa
det.
Det bussföretag som köper sina drivmedel på en mack betalar skatt. Ett
bussföretag som är storförbrukare och som har ekonomiska möjligheter att
köpa upp ett jättelager och hyra in detta hos en lagerhållare kan undgå be-
skattning så länge lagret räcker. Jag ställer frågar: Främjar detta den fria
konkurrensen? Har du kapital så att du kan lagerhålla drivmedel, kan du
uppnå skattefrihet. För den som inte har denna möjlighet blir drivmedlet
skattepliktigt. Reservanterna har med andra ord inte tänkt tanken ut.
I fråga om de övriga reservationerna vill jag, liksom flera föregående ta-
lare, hänvisa till vad som kommer att hända inom en snar framtid. Jag tänker
på den miljöproposition som regeringen har aviserat. Jag kan emellertid in-
stämma med Karl-Gösta Svenson, som sade att miljöskatterna bör styra mot
användning av miljövänliga bränslen. Jag har alltså på den punkten ingen
annan uppfattning än Karl-Gösta Svenson och andra som deltagit i denna
debatt.
Jag kan också konstatera att vi i stort är tämligen överens. Flera av talarna
har sagt att deras förslag har mött stor förståelse. Det är ju bra att vi har
kunnat uppnå en så pass stor enighet.
Det beräknade skattebortfallet på 100 milj.kr. i veckan är enligt Kjell Jo-
hansson överdrivet. Jag har emellertid ett minne av att det var just folkpar-
tiet som begärde att det skulle göras en uppskattning av hur stort skattebort-
fallet skulle kunna bli, och man har vid beräkningen kommit fram till just
denna summa. Jag vill fråga Kjell Johansson om nu folkpartiet har någon
annan, mer preciserad siffra på skattebortfallet.
Herr talman! Som jag sade kommer riksdagen sannolikt redan under vå-
ren att få ta ställning till olika skatteklasser och miljöavgifter. Därför anser
jag att det inte finns några skäl att i dag närmare utveckla bl.a. de synpunkter
som kommit fram i naturvårdsverkets aktionsprogram LUFr ’90, som här
har citerats. Vi kommer alltså att få tillfälle att återkomma till frågan, och
därför inskränker jag mig till detta och yrkar bifall till hemställan i skatteut-
skottets betänkande och avslag på reservationerna.
Anf. 53 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Bo Forslund efterlyser en bättre beräkning av skattebortfal-
let. Siffran 100 milj.kr. torde ha baserats på en beräknad mycket kraftig
övergång till den här typen av bränsle. En övergång av den omfattningen
anser jag vara fullständigt orealistisk. Den stupar på rent praktiska förhål-
landen: omställning av distributionsnätet, lagerutrymmen, konsumenternas
fordon osv. Förbrukningen av dessa produkter tyder på att skattebortfallet
blir bråkdelar av dessa 100 milj.kr.
Självfallet är det en tvivelaktig metod att regeringen i ett pressmeddelande
aviserar en lagändring, som i praktiken kommer att drabba människor retro-
aktivt. Vi kräver att medborgarna i vårt land skall hålla reda på många lagar,
föreskrifter och annat. Att dessutom kräva att medborgarna skall hålla reda
på regeringens pressmeddelanden anser jag vara att begära litet för mycket.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
35
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
Anf. 54 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Bo Forslund anser också att skatterna på detta område skall
styra mot användning av miljöanpassade produkter. Det är ju hoppingi-
vande. Skall detta tolkas så att socialdemokraterna i avvaktan på den kom-
mande miljöpropositionen är beredda att skicka ut de riktiga signaler som
vi tycker borde ha kommit redan i samband med beslutet om det fortsatta
utvecklingsarbetet bl.a. inom oljebolagen, dvs. att miljöpropositionen kom-
mer att innehålla förslag om en ökad differentiering i förhållande till det be-
slut som majoriteten nu står i begrepp att fatta?
Anf. 55 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Bo Forslund undvek frågan om beskattningen av flyg-
bränsle. Anser verkligen Bo Forslund att det är bra att flyget undantas från
viss beskattning och på det sättet gynnas framför andra transportslag?
Anf. 56 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Jag skall inte polemisera ytterligare om dessa 100 miljoner.
Jag konstaterar bara att Kjell Johansson inte heller har någon mer preciserad
siffra på vad skattebortfallet skulle kunna tänkas bli.
Rolf Kenneryd frågar om socialdemokraterna redan i dag är beredda att
skicka ut signaler beträffande den kommande miljöpropositionen. Vi behö-
ver inte skicka ut de signalerna, eftersom jag är övertygad om att arbetet i
departementet redan har denna inriktning. Arbetet med den propositionen
är mycket omfattande, och jag vill - även till Roy Ottosson - säga att man
måste försöka bedöma vilka konsekvenserna kan bli. I aktionsprogrammet
LUFT ’90 finns många fina synpunkter som man direkt kan skriva under på.
Jag tycker att det vore oansvarigt av Sveriges riksdag att i samband med ett
definitivt beslut om den framtida miljöpolitiken inte se på vilka konsekven-
ser det beslutet kommer att medföra.
Anf. 57 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! Det går självfallet inte att precisera summan. Man kan dra
vissa slutsatser av vad som förevarit under det dröjsmål som regeringen har
kostat på sig. Detta förhållande var ju känt redan före sommaren genom
domstolsutslag. Det skulle ha medfört stor skada om det hade varit fråga om
dessa siffror. Jag vill inte precisera någon siffra, men om jag säger 10 ä 20
milj.kr. kommer jag förmodligen mycket närmare sanningen än vad rege-
ringen gör.
Jag vill också understryka vad jag sade om lagerskatten. Vi kommer i dag
att besluta att företag helt plötsligt blir skattskyldiga för en affär som de gjort
ganska långt tillbaka i tiden. Dessa företag har inte fått något besked om
denna beskattning annat än genom ett pressmeddelande från regeringen. Jag
tycker att Bo Forslund skulle kunna kosta på sig att erkänna att detta är en
högst tvivelaktig metod att avisera en lagstiftning.
36
Anf. 58 ROY OTTOSSON (mp): 1
Herr talman! Bo Forslund undvek min fråga. Anser han att flyget skall
gynnas framför andra transportslag genom lägre skatter?
Jag kan förstå att man vill ha konsekvensbedömningar på allting, men man
kan ju faktiskt kosta på sig att uttala att beskattningen skall vara densamma.
Man skall inte gynna vissa transportslag genom skattebefrielse, eller hur?
Anf. 59 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Beträffande det sista vill jag säga att jag vill ha konkurrens-
neutralitet så långt som möjligt. Roy Ottosson måste väl vara ganska nöjd
med svaret.
Kjell Johansson, som återkommer till lagerskatten, vill jag bemöta ytterli-
gare med tanke på reservationen. Jag tycker att den är rätt anmärknings-
värd. Jag måste citera dessa rader: ”Skälet till att det finns obeskattade lager
är ju att lagstiftaren tidigare inte har beslutat om en beskattning av dessa
produkter. Det är då knappast rimligt att de som följt gällande skatteregler
i efterhand skall belastas enbart för att lagstiftaren för sent har upptäckt
denna lucka i lagstiftningen.” Man konstaterar alltså att det finns en lucka i
lagstiftningen.
Jag måste säga att om man nu har haft en eller ett par månader på sig för
att göra sig fri från lagret, tycker jag inte att det föreligger något fel från
lagstiftarens sida. Det är ingen tvivelaktig metod. Det är tvärtom riksdagens
skyldighet att rätta till de felaktigheter eller möjliga försummelser man tidi-
gare har gjort.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i lagen om
allmän energiskatt,
m.m.
10 § Totalisatorskatten
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU4 Totalisatorskatten (prop. 1990/91:33).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
37
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Avskaffande av
medborgarskaps-
krav i aktiebolags-
lagen m.m.
11 § Avskaffande av medborgarskapskrav i aktiebolagslagen m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU11 Avskaffande av medborgarskapskrav i aktiebolagslagen
(1975:1385) m.m. (prop. 1989/90:160).
Anf. 60 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! I dag står majoriteten i Sveriges riksdag återigen beredd att
offra en bit av svensk självständighet och makt på EG-kultens altare.
I dag gäller det reglerna i aktiebolagslagen och en del andra författningar
som föreskriver att ledamöter och suppleanter i styrelsen, verkställande di-
rektör, vice verkställande direktör och likvidatorer skall vara svenska med-
borgare och bosatta i Sverige.
Dessa bestämmelser har, även om kommerskollegium och regeringen
ibland varit frikostiga med dispenser, gjort att de styrande i inhemska företag
har varit bekanta med svenska förhållanden och dessutom, i de flesta fall,
haft en personlig lojalitet mot landet, dess invånare och intressen.
Utskottets majoritet vill nu ta bort medborgarskapskravet och inskränka
kravet på bosättning i Sverige för funktionärer i aktiebolag och andra bolag
och i ekonomiska föreningar. Skälet är att våra regler skall anpassas till de
regelverk som råder i en del andra västeuropeiska länder. Detta görs som ett
led i det fördjupade samarbete med den Europeiska gemenskapen som skall
leda till EGs fyra friheter - fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster,
arbetskraft och kapital.
Herr talman! Det är väl känt vid det här laget, att miljöpartiet gärna vill
öka det internationella utbytet på de flesta områden, t.ex. när det gäller
mänskliga kontakter, kulturutbyte och samarbete för att lösa miljöproble-
men, fredsfrågorna och andra gemensamma angelägenheter.
Däremot är vi mycket skeptiska till de strävanden inom EG som vill ge de
kommersiella krafterna fritt spelrum på bekostnad av miljön, demokratin
och folkstyret och människornas livskvalitet. Det är också väl känt.
EGs fyra friheter leder med stor säkerhet til) att kapitalintressena stärks i
förhållande till viktiga samhälls- och miljöintressen.
Om man nu tar bort medborgarskapskravet och lindrar, som det heter i
betänkandet, bosättningskravet för funktionärer i bolag och ekonomiska
föreningar, får det flera negativa följder.
Det leder säkert till en ökad koncentration av makten till de stora interna-
tionella kapitalintressena, vilken i sin tur leder till en minskad självtillit inom
det svenska näringslivet och till ett minskat inflytande för det svenska sam-
hället och för den enskilda människan.
Det leder till att de svenska företagens styrelser kan komma att domineras
av utländska intressen. Det har patent- och registreringsverket varnat för i
sitt remissvar. Det blir t.ex. svårare för fackföreningarna att i fortsättningen
hävda löntagarnas intressen.
Det blir svårare att göra brottsutredningar och att ställa de ansvariga inför
rätta för begångna brott mot svensk lag. Det har flera remissinstanser, bl.a.
rikspolisstyrelsen och Sveriges advokatsamfund, varnat för.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till miljöpartiets reservation.
Anf. 61 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Det förslag till ändringar i aktiebolagslagen som vi nu be-
handlar är ett led i de europeiska integrationssträvanden som Sverige nu ak-
tivt deltar i. Krav på svenskt medborgarskap för styrelseledamöter, styrelse-
suppleanter, verkställande direktör, vice verkställande direktör, firmateck-
nare och likvidatorer skall enligt detta förslag inte längre ställas. Vidare före-
slås att kraven på bosättning i Sverige endast skall avse hälften av styrelsele-
damöterna och styrelsesuppleanterna i svenska bolag. Kravet på svensk bo-
sättning för firmatecknare kommer i fortsättningen endast att gälla en firma-
tecknare.
Praktiskt taget alla remissinstanser har tillstyrkt det förslag som kommer
från kommerskollegium. 1985 mjukades medborgarskaps- och bosättnings-
reglerna upp för nordiska medborgare. Tiden är nu inne att liberalisera dessa
regler ytterligare.
Ett av de viktigaste inslagen i det pågående europeiska integrationssamar-
betet inom EFTA och EG är strävandena att skapa en ökad rörlighet för
varor, tjänster, människor och kapital. En liberalisering av de angivna
svenska medborgarskaps- och bosättningskraven utgör ett betydelsefullt led
i Sveriges strävanden i dessa avseenden.
Det hör också till saken att Sverige har betydligt hårdare regler än de flesta
andra europeiska länder i det här avseendet. Det har fått till följd att flera
bolag har blivit tvungna att ansöka om dispens för personer som inte är bo-
satta i Sverige eller inte har svenskt medborgarskap för att dessa skall kunna
ta plats i resp, bolags styrelser. Detta förfarande är naturligtvis byråkratiskt,
kostnadskrävande och krångligt. Dessutom är det tidskrävande.
I praktiken har man i de flesta fall bifallit dispensansökningarna. Nu får vi
en ordning som blir enklare och riktigare och bättre stämmer överens med
Sveriges allmänna strävanden att närma sig Europa.
Miljöpartiet har inte överraskande motsatt sig detta. Miljöpartiet är ju
klar motståndare till Sveriges strävanden att komma in i den Europeiska ge-
menskapen. Med stora överdrifter använder man argument som att nu offrar
vi makt och inflytande på EGs altare och att detta beslut skulle få skadliga
följder ekologisk och socialt. Detta är, herr talman, rent nonsens.
Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationen
som Elisabet Franzén har fogat till betänkandet.
Anf. 62 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Det verkar av både Elisabet Franzéns och Rolf Dahlbergs
anföranden som om detta förslag skulle ha skräddarsytts för att personer
från EG-länderna skall kunna komma och ta över våra aktiebolag. Detta är
ett typiskt fall där bara själva ordet EG får all sans och allt förnuft att för-
svinna från debatten och ställningstagandena.
Herr talman! Vi har inte reserverat oss mot hemställan i utskottets betän-
kande om uppluckring eller förändring av medborgarskapskraven för med-
lemmar i aktiebolagsstyrelser, eftersom som vi inte anser att detta är en spe-
cifik EG-fråga. Man öppnar ju inte möjligheter för enbart EG-ländernas
medborgare, utan det är över huvud taget en anpassning till gällande regler.
Om det inte hade stått i propositionen att detta var en anpassning till EG,
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Avskaffande av
medborgarskaps-
krav i aktiebolags-
lagen m.m.
39
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Avskaffande av
medborgarskaps-
krav i aktiebolags-
lagen m.m.
40
vilket jag inte anser att det är, tror jag att den här debatten över huvud taget
inte hade kommit till stånd. Vi har ju i vårt land sedan länge givit dispens
från gällande krav på medborgarskap, och egentligen ser jag inte den här
förändringen som något annat än en anpassning till gällande praxis.
Problemet med dessa dispenser är att de har slagit olika. Det finns t.ex.
många förtroendevalda som har utsetts till representanter i kommunala bo-
lag och som inte har varit svenska medborgare. De har utestängts från det
här uppdraget.
Det är också problem för många invandrare som hellre skulle välja att
bilda aktiebolag än att behöva laborera med enskilda bolag, handelsbolag
eller enkla bolag. Det har varit problem för dem eftersom de inte har haft
samma möjligheter som svenska medborgare att bilda aktiebolag. Vi anser
att det är orättfärdigt. Sverige tjänar på att sådana här affärstransaktioner
tar skepnad av aktiebolag. Där är bl.a. insynen betydligt större än när det
gäller stiftelser eller handelsbolag som inte har motsvarande restriktioner.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets skrivningar. Jag
önskar egentligen att regeringen, när den skrev propositionen, inte hade va-
rit så ambitiös att man, för att kanske få några pluspoäng, framställt det som
om propositionen enbart var till för att EG-anpassa det hela. Det hade varit
bättre om det hade framgått att det är en anpassning till rådande situation
och en förbättring av möjligheterna för människor i Sverige att bilda aktie-
bolag i vanlig ordning.
Anf. 63 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Det var bra att Elisabeth Persson talade om vänsterns stånd-
punkt här. På det justeringssammanträde som vi hade i utskottet var ju Elisa-
beth Persson förhindrad att närvara. Det var tåghinder om jag minns rätt.
Jag undrar om vänstern, med den argumentering som Elisabeth Persson
hade, verkligen ställer sig bakom utskottets skrivning. Det står ju: ”Utskot-
tet vill för sin del understryka att de regler om medborgarskap och bosätt-
ning för styrelseledamöter m.fl. som i dag finns i vår associationsrättsliga lag-
stifting är betydligt mer långtgående än vad som är fallet i de flesta andra
västeuropeiska länder. Att--- vi skulle bibehålla de nuvarande reglerna
kan enligt utskottets mening inte anses står i samklang med strävandena från
EFTA-ländernas sida mot ett fördjupat samarbete med EG i fråga om en
ökad rörlighet över gränserna för varor, tjänster, människor och kapital.”
Om man jämför den skrivningen med Elisabeth Perssons argumentering för-
modar jag att Elisabeth Persson hade kommit med en motivreservation om
tillfälle hade givits.
Anf. 64 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Elisabet Franzén är duktig på att mästra mig. Låt mig göra
henne uppmärksam på att dessa regler eller lagar som vi nu får, öppnar för
människor inte bara från de nuvarande EG-länderna att vara med i svenska
aktiebolagsstyrelser utan även för människor från Östeuropa, Österrike,
Norge och invandrare från Sudan, Eritrea, Turkiet osv.
Jag försöker varna för den enögdhet och nästan ryggmärgsaktiga rädsla
som gör att man, så fort man ser bokstäverna EG, med automatik intar en
ståndpunkt som medför att vanligt förnuftigt och internationalistiskt tän-
kande försvinner. Jag påstår att både Rolf Dahlberg och Elisabet Franzén
ramlar i denna galna tunna.
Anf. 65 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Jag är medveten om att den här lagen öppnar styrelserum-
men även för medborgare från icke EG-länder. Om det är på gott eller ont
vill jag inte säga här.
Att nordiska medborgare har möjlighet att sitta i svenska företags styrel-
ser tycker jag är rätt, eftersom de nordiska länderna tillhör samma kultursfär
och i stort sett har samma intressen och tankesätt. Det är inte bara folk från
Sudan som kan komma hit, utan även stora japanska företag som helt kan
komma att dominera svenskt näringsliv. Det är en sak som vi faktiskt borde
tänka på. Elisabeth Persson yrkade faktiskt uttryckligen bifall till utskottets
skrivning som den står, och den talar faktiskt om EG-anpassningen.
Anf. 66 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Jag skall inte lägga mig i meningsutbytet mellan Elisabeth
Persson och Elisabet Franzén.
Jag måste säga till Elisabet Franzén, som pratar om makten i företagen,
att detta ju inte har med det att göra. Makten i företagen har aktieägarna.
Det är det totala innehavet av aktier som är den samlade makten. Den be-
rörs ju inte i det här sammanhanget. Det är en felaktig argumentering när
Elisabet Franzén pratar om makten, att man överlämnar företagen i hän-
derna på människor utifrån osv. Här är det fråga om att anpassa vår lagstift-
ning när det gäller rätten att välja styrelsemedlemmar, suppleanter och verk-
ställande direktörer i företag så att de även kan ha andra medborgarskap än
svenskt. Det fungerar redan i dag på det viset, men man måste gå omvägen
via kommerskollegium, via dispensförfarandet, och detta är onödigt byrå-
kratiskt och kostsamt. Det är detta som vi avskaffar här. Så enkelt är det.
Anf. 67 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Jag tror, Rolf Dahlberg, att det är bra om man skiljer på den
formella makten och den reella makten. Om de små aktieägarna i ett företag
formellt kanske har hälften av aktierna så har de i praktiken långt mindre
makt än de ägare som har stora aktieposter. Det är dessa som också har infly-
tande över vem som sitter i styrelsen och vem som blir verkställande direk-
tör. Detta går hand i hand, och det vet nog Rolf Dahlberg lika väl som vi.
Anf. 68 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig mer i det här ärendet, men jag
hajade till när Elisabet Franzén sade att nordiska medborgare är lika oss och
kommer från samma kultur och att de därför kan få sitta i svenska aktiebo-
lags styrelser - underförstått: människor som inte tänker precis likadant som
vi, som inte bor i Norden och som inte är lika oss har inte där att göra. Om
det är sådana ställningstaganden som ligger bakom miljöpartiets reserva-
tion, blir jag litet orolig. Jag trodde att vi var överens om att varken en män-
niskas moraliska kvaliteter eller hennes möjligheter att fungera inom ett ak-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Avskaffande av
medborgarskaps-
krav i aktiebolags-
lagen m.m.
41
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
42
tiebolag var knutna till egenskaper som t.ex. hennes hårfärg, ras eller reli-
gion.
Jag hoppas att det var förflugna ord i en replikföring och att Elisabet Fran-
zén inte menade riktigt vad hon sade.
Anf. 69 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Jag har inte sagt att hårfärg och hudfärg skulle påverka det
hela. Vad jag sade var att det var fråga om samma kultursfär. Argumente-
ringen är att det bland folk i Sverige och i de nordiska länderna finns gemen-
samma intressen, ett demokratiskt tänkesätt och en vilja till inflytande för
folket. Vi ser här företagen som en del av samhället, och vi menar att med-
borgarna och de anställda skall ha sin rätt.
Jag tror att det vore olyckligt om de intressen skulle få en mycket stark
dominans i svenska företag som ser enbart till kapitalet och som har en helt
annan syn på hur företag skall drivas och var makten och inflytandet skall
ligga. Det var det jag menade.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
12 § Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om handelsbolag
och enkla bolag
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU12 Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enkla bolag (prop. 1990/91:26).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 16 §.)
13 § Mellanöstern
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU6 Mellanöstern.
Anf. 70 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Mot bakgrund av den utveckling vi nu bevittnar i Persiska
viken känns det riktigt att i dag diskutera fredliga lösningar på problemen i
Mellanöstern.
Det spelas nu ett mycket högt spel om framtiden i denna del av världen,
ett spel som kan komma att ha stor betydelse för hela världen. Skulle ett krig
mellan USA och dess allierade och Irak bryta ut, är risken stor för omfat-
tande mänskliga offer och lidanden. Jag för min del begriper inte vilka garan-
tier som finns för att inte kärnvapen och kemiska och biologiska stridsmedel
skall komma till användning eller för att inte oljelager och oljekällor skall
sättas i brand.
Tålamodet med att blockaden skall ha sin verkan måste vara stort. Jag är
övertygad om att Irak, om man låter blockaden verka och utnyttjar dialog
och diplomati, så småningom kommer att tvingas ge vika. Iraks ockupation
av Kuwait är totalt oacceptabel.
Det är också illavarslande att den stora fredskonferensen inom ramen för
ESK som nyligen hölls i Paris blev ett forum för diskussion om anfallskrig
mot ett land utanför Europa.
Israel och palestinierna kan lätt dras in i denna konflikt. Det är naturligtvis
alldeles nödvändigt att i dag instämma i utskottets mening att regeringen
fortsättningsvis skall verka för att uppnå en förhandlingslösning på konflik-
ten, som det står skrivet i betänkandet. Den grundliga genomgång av Palesti-
nas historia som utskottet har gjort är enligt min uppfattning också värdefull.
Det är ytterligt alarmerande att Israels regering, i strid med folkrätten, i
dagarna tar ställning för att invandrande judar skall ges bosättningar i de
ockuperade områdena. Denna upptrappning mot palestiniernas rättigheter
är ytterligare ett bidrag till alla de brott som Israel har begått mot det pales-
tinska folket.
Vänsterpartiet har tidigare i år tagit upp kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Palestina. Denna gång har turen kommit till andra partier att
agera i frågan, vilket också visar på bredden i kritiken mot Israel.
Hela världen har upprörts av den israeliska krigsmaktens brutala framfart
under årens lopp. Obeväpnade civila skjuts. För några veckor sedan skedde
den stora massakern på demonstranter, då minst 21 människor dödades. En-
ligt vissa uppgifter var det över 30 människor som dödades. Många har torte-
rats och misshandlats till döds. Soldater har skjutit barn. Palestinska hus har
raserats. Diskriminering, förnedring, berövande av egendom och deporta-
tioner förekommer.
Vi har tidigare konstaterat att det, med tanke på alla de brott i strid med
FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som palestinierna
har utsatts för, har varit rätt att göra uppror mot övermakten. I själva moti-
veringen för de mänskliga rättigheterna i FN-förklaringens inledning sägs att
det är väsentligt att de mänskliga rättigheterna skyddas genom lagens över-
höghet för att icke människor skall tvingas att, som en sista utväg, tillgripa
uppror mot tyranni och förtryck.
Omvärlden måste enligt min mening tvinga Israel att efterleva folkrätten,
om inte terrorn skall bli än värre i den här delen av världen.
Det är riktigt att det, som utskottet skriver, har rått viss osäkerhet om
PLOs avståndstagande från Iraks invation av Kuwait. För min del tycker jag
att det har klarnat betydligt efter att jag har lyssnat på palestinier i ledande
ställning som har slagit fast att man inte accepterar ockupation av något slag.
Samtidigt finns de som likt en drunknande griper efter ett halmstrå och gör
kanske mindre noggrant övervägda uttalanden.
Vårt parti känner, herr talman, sympati för de tre reservationer som finns
till betänkandet och som tar upp dels frågan om sanktioner mot Israel, dels
frågan om en förstärkning av PLO-kontorets status, dels frågan om att mar-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
43
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
kera att staten Palestina utgör den rättmätiga förvaltaren av den arabisk-pa-
lestinska stat som upprättades av FN 1947.
Anf. 71 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Förhållandena i Mellanöstern är synnerligen komplicerade
och besvärliga, och det är självklart att Sverige har deltagit i bojkottaktionen
mot Iraks invasion av Kuwait. Vår förhoppning är emellertid att även den
här typen av konflikter skall kunna lösas på ett fredligt sätt genom kom-
mande förhandlingar. Jag hoppas att blockaden kommer att ge de verk-
ningar som alla hoppas på. Det känns också mycket skönt att de svenskar
som har blivit fast i Irak nu har möjlighet att komma hem. Det är alldeles
utmärkt att så sker. Det har i varje fall för mig känts som en stor börda att
de har suttit där i snart fyra månader utan att veta vad som skulle hända med
dem.
När man har varit på Västbanken och på Gazaremsan kommer man hem
med fruktansvärda upplevelser av hur människor hanteras i vår värld, och
det av en stat som vi betraktar som en demokrati och som ett civiliserat land.
Jag har, efter den resa jag deltog i för drygt ett år sedan, mycket svårt att
betrakta behandlingen av palestinier på Västbanken och i Gaza som civilise-
rad. Inget civiliserat land kan behandla människor på ett så fruktansvärt sätt
som Israel behandlar palestinier på i de ockuperade områdena, på Västban-
ken och i Gaza.
Israel begår ju kontinuerligt brott mot folkrätten, och det vore inte mer
än rimligt att Sverige faktiskt tog initiativ i Förenta nationerna för att genom-
föra sanktioner mot Israel, så att man faktiskt där förstår att det ligger ett
djupt internationellt allvar bakom protesterna mot behandlingen av ur-
sprungsbefolkningen på de ockuperade områdena.
Det är svårt att tro att man i något annat sammanhang under så lång tid
skulle ha tillåtit så groteska handlingar som faktiskt sker på Västbanken och
i Gaza. Det finns ingen anledning att upprepa allt som vi har upplevt, efter-
som det finns gedigna reserapporter från den resa som en grupp från riksda-
gen gjorde för ett år sedan och många andra vittnesbörd om den fasansfulla
behandlingen av palestinier. Israel visar dessutom ofta ett stort förakt för
Förenta nationerna. Ett tydligt exempel var vad som inträffade efter den
massaker på Tempelberget då minst 21 palestinier blev nedskjutna.
Sverige har alla skäl i världen att i FN ta initiativ till olika former av sank-
tioner för att tvinga fram en förhandlingslösning så att tvåstatsbildningen en-
ligt 1947 års delningsbeslut kan genomföras. Jag anser att det i den här frå-
gan finns en parallell i FNs verksamhet när det gäller sanktioner mot Irak,
där man klart bryter mot folkrätten. Här finns ett annat land i samma om-
råde som helt uppenbart gör samma sak, och man borde alltså av rimlighets-
skäl och naturligtvis av medmänsklighetsskäl handla på motsvarande sätt.
Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.
För övrigt ställer vi från miljöpartiet oss bakom de övriga reservationer
från miljöpartiet som finns till betänkandet, men jag yrkar bara bifall till re-
servation nr 1. Det är min förhoppning att man så småningom skall kunna
få en allmän consensus för att försöka ta itu med de fruktansvärda förhållan-
44
den som råder i Israel för de människor som bor på Västbanken och på Gaza-
remsan.
Anf. 72 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Man kan av de två inlägg som här gjorts höra vilken bedrö-
velse vi känner över det som under åren har hänt på Västbanken och i Gaza.
Man kan i detta sammanhang också nämna Golanhöjderna och södra Liba-
non. Bevisen för de fruktansvärda handlingar som Israel gör sig skyldig till
mot det palestinska folket är bedövande. Det finns flera seriösa utredningar,
och jag kan här hänvisa till Rädda barnens undersökning. Det finns i under-
sökningar från Kyrkornas världsråd eller från Middle East Council of
Churches åtskilliga bevis för att kränkningar av de mänskliga rättigheterna
sker.
Det vore glädjande om vi i dag skulle kunna säga att vi nu har en palestinsk
stat, eller att vi kommer att få det inom den allra närmaste tiden. Men vi kan
tyvärr inte säga detta. Det vi kan hoppas på är att vi får en internationell
konferens under FNs beskydd, och att de fem permanenta staterna i FNs
säkerhetsråd går samman och står för denna konferens. Detta är nödvän-
digt.
Det finns en ljusning i denna svåra situation, nämligen att Sovjet nu har
intagit en annan hållning. Sovjet har över huvud taget ändrat sin utrikespoli-
tik. För min del hoppas jag att Sovjet skall vara med och tvinga fram en inter-
nationell konferens.
Det finns åtskilliga FN-resolutioner som går emot Israels ockupation. De
räknas i hundratal. Men de har alla stupat på det veto som USA har kunnat
avge i säkerhetsrådet. När man nu blev enig om resolutionen mot Iraks inva-
sion av Kuwait, borde man också kunna bli enig om en resolution mot Israels
fortsatta ockupation av framför allt de två områdena Gaza och Västbanken.
Herr talman! Som vi kan se är situationen i dag ännu allvarligare än tidi-
gare. Det kan hända att konflikten i Gulfen kommer att utvecklas så att
också Israel dras in i den konflikten. Jag är en aning, för att använda ett
understatement, förvånad över att det förs en så liten diskussion i Sverige
om möjligheterna till en fredlig lösning på krisen i Gulfen. Vi måste ju alla
begripa vad den krisen kommer att innebära av lidande och av svårigheter i
Europa, men inte minst av svårigheter i u-länderna. Vi kan lämna den frå-
gan, men det finns ett samband här. Om denna konflikt skulle bryta ut finns
det i den situationen en risk för att Israel dras in i sammanhanget. Om det
blir så, kan också konstateras att palestiniernas sak skjuts ännu längre i bak-
grunden.
Sverige har under åren tagit åtskilliga initiativ i Mellanöstern. Det började
med Emil Sandström, som var ordförande i den kommitté som föreslog den
rekommendation som sedan gavs av FN, nämligen delningsplanen från år
1947. Greve Folke Bernadotte medlade i frågan och fick betala med sitt liv.
Ambassadör Gunnar Jarring var i flera år, och är väl fortfarande, officiellt
utsedd av FNs generalsekreterare att medla. Vår utrikesminister var inne i
sammanhanget och öppnade den dörr för dialog mellan USA och PLO som
var nödvändig. Den dialogen är tillfälligtvis avbruten, men vi får hoppas att
den tas upp igen.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
45
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
46
Under hela denna tid har palestinierna inte fått en enda tum av sin jord.
Nära tusen människor har dödats under Intifadan. Tusentals hem har demo-
lerats. Antingen har grävskopan kommit och jämnat huset med marken eller
också har man murat igen dörrar och fönster. Människor har deporterats,
och det sägs att en tredjedel av palestinierna en eller annan gång har suttit
fängslad. Lidandet är enormt. Hur kan en stat som Israel tro att det ur detta
skall komma något gott? Men jag vill också gärna säga, och jag säger det så
ofta jag kan, att den som lider och kommer att lida också är Israel.
Vi står självfallet bakom Israel som stat. Det råder inget tvivel på den
punkten. Men vi har rätt att kritisera Israels politik, och vi har också rätt att
säga att även palestinierna har rätt till en stat, till ett hem, att få hissa sin
flagga, att få pass och medborgarskap.
Om det skall bli någon lösning sett även ur israelernas synpunkt måste
denna rättvisa skapas. Annars drivs man än hårdare in i konflikten, och svå-
righeterna även för israelerna och judarna kommer att bli ännu större.
Man säger från Israels sida: Vi förhandlar inte med våra mördare. Det är
klart att man kan uttrycka det så. Om man vill vara mjukare i tonen kan man
säga: Vi förhandlar inte med våra fiender. Men om man inte hade motstån-
dare kunde man ju sätta sig vid bordet och samarbeta och på det sättet åstad-
komma en lösning. Men man måste alltid förhandla med en motståndare, en
som har andra åsikter.
Den ena parten kan inte heller utse den andra partens förhandlare. Ar-
betsgivarna i vårt land trodde en gång att de skulle kunna utse arbetarnas
förhandlare - låt vara att det kanske är en haltande parallell - men det gick
inte. Man blev tvungen att acceptera de förhandlare som fackföreningsrörel-
sen utsåg. Sedan har det heller aldrig varit något tvivel om det: Man förhand-
lar med dem som fackföreningsrörelsen har utsett. Så måste det vara också
här.
Min slutsats av allt detta är: Man vill inte förhandla. Det är svårigheten.
Eftersom man har USA med sig på den vagnen blir det inte heller några för-
handlingar. Det blir inte heller någon internationell konferens. Svårighe-
terna tornar upp sig, och i skuggan av Gulfkrisen kan helvetet bryta löst.
Mellan dem som har talat här före mig och utskottsmajoriteten föreligger
egentligen inte några stora meningsskiljaktigheter. Det är på principiella
grunder som vi t.ex. inte kan erkänna den palestinska staten. Jag vill erinra
om att vi hade ett mycket starkt samarbete med FNL i Vietnam. FNL hade
på sluttampen kontroll över en del av territoriet, men vi erkände aldrig FNL.
Vi har i Sverige ställt oerhört stränga krav för att erkänna en stat. Vi kan
inte gå ifrån de principerna. Enkelt uttryckt skall det finnas ett folk, ett land
och en regering. De kraven uppfylls inte i det här fallet, även om vi skulle
önska att det vore förhållandet. Ingen skall bli gladare än jag den dag vi kan
erkänna en palestinsk stat.
I en av reservationerna talas det om sanktioner. Vi kanske kan komma
därhän att det blir nödvändigt, men vi vet att det är utsiktslöst att lägga fram
ett sådant förslag - det kommer att fällas vid säkerhetsrådets votering. Där-
för är det meningslöst att ställa ett sådant förslag. Men det som är viktigt
här - jag återkommer till det, herr talman - är att den internationella konfe-
rensen snarast möjligt kommer till stånd och att man på allvar försöker lösa
konflikten. För det krävs något som alltid är nödvändigt när man skall lösa
en konflikt, nämligen en vilja att lösa den, en god vilja. Det skulle jag önska
från kammarens talarstol. Jag tror att jag talar å hela utskottets vägnar när
jag säger att vi önskar att den goda viljan snart skall infinna sig.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på motio-
nerna.
Anf. 73 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Evert Svensson säger att för att man skall kunna erkänna en stat skall det
finnas ett folk, ett land och en regering. Såvitt jag förstår finns allt detta i det
här fallet.
När jag var liten ockuperades Norge av tyskar och den norska regeringen
flyttade till England. Det är visserligen hemskt länge sedan, men jag har
inget minne av att Sverige därför inte erkände Norge som ett land, trots att
dess regering inte fysiskt befann sig i landet. Eftersom en palestinsk regering
inte kan befinna sig i landet fysiskt utan måste finnas utomlands är det inget
argument för att inte erkänna den palestinska staten. Men det kanske finns
de som är mer historiskt bevandrade än jag. 1939 var jag visserligen en par-
vel på fem år, men ingen talade om för mig att Sverige hade upphört att er-
känna Norge därför att den norska regeringen hade flyttat.
Evert Svensson sade att man inte vill förhandla. Det är fruktansvärt sant.
Då gäller det att hitta medel att tvinga fram förhandlingar mellan dessa båda
folk, så att de kan bilda två stater som kan leva i fred med varandra. Om inte
FN kan det, om inte vi kan ta initiativ i FN och den vägen försöka få fram
påtryckningsmedel mot Israel, är det mycket svårt - någon måste ju ändå
börja kräva sådana sanktioner eller påtryckningsmöjligheter. Jag tycker fak-
tiskt att Sverige har en mycket viktig uppgift, nämligen att utöva en press på
staten Israel så att man börjar behandla palestinierna på ett mänskligt sätt.
När vi var i Israel träffade vi bl.a. en regeringsmedlem som hette Mordec-
hai Gur. Han sade att varje tumsbredd mark som Israel uppger är en förlust
och att palestinierna inte hör hemma på västra sidan Jordanfloden. De hör
hemma i Jordanien. Det är huvudlinjen i den politik man för. Den följer man
konsekvent, och den måste brytas. Vi ser nu hur man fortsätter att bygga ut
med bosättningar på Västbanken, i rent trots och falsk övertygelse om att
man faktiskt har rätt att göra det. Jag tycker att det är viktigt att Sveriges
regering framför ännu starkare protester och arbetar aktivt i FN för olika
former av sanktioner för att tvinga Israel att sluta upp med vad de faktiskt
håller på med.
Anf. 74 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det är den internationella konferensen som har att ta upp
alla de här frågorna. Till dem hör naturligtvis också frågan, hur man skall
tvinga Israel till en fredlig lösning. Jag utesluter inte att det måste till tvångs-
åtgärder från FN. Vad jag har sagt här är att det just nu är omöjligt att åstad-
komma sanktioner på grund av den vetorätt som finns. Dessutom är det sä-
kerligen inte det bästa sättet att åstadkomma en internationell konferens.
Det skulle säkert vara kontraproduktivt att ta upp en sådan fråga.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
47
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
Jag tar återigen upp frågan om erkännande. Jag tror att vi måste vara väl-
digt strikta på den punkten. Annars kan vi råka in i besvärligheter i andra
erkännandefrågor, som gäller andra befrielserörelser. Andra länder använ-
der den diplomatiska kåren och erkännandefrågan som ett politiskt medel.
Vi har varit nära det handlingssättet en gång tidigare, nämligen när vi tog
hem vår ambassadör från Grekland. Efteråt hejdade vi oss och sade mittåt
på militärt språk. Det uppstår då svårigheter i nästa omgång.
Om jag skulle säga något ytterligare skulle det vara att det är viktigt att ha
diplomatiska förbindelser, inte för att vi erkänner ett lands politik utan för
att det är viktigt att ha folk där när det uppstår svårigheter. Därför har vi
t.ex. inte avbrutit de diplomatiska förbindelserna med Sydafrika - det kan
gälla även andra stater. Man skall inte använda erkännandet som ett politiskt
medel - det är det viktiga. Vi erkänner en stat när det är ett folk, när den
har ett land och en regering. Att jämföra den palestinska regeringen med
exilregeringar när länderna blir ockuperade som Norge blev är väl ändå
ganska irrelevant.
Anf. 75 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Mellanöstern är ett område som alltsedan slutet av andra
världskriget har präglats av konflikter, motsättningar och krig.
Gulfkriget mellan Iran och Irak var efterkrigstidens blodigaste krig. Den
2 augusti i år överfölls Kuwait av Irak. Iraks härskare Saddam Hussein har
fört gaskrig mot sina egna medborgare, startat anfallskrig mot Iran och söker
nu tydligen utöka sin vapenarsenal med kärnvapen.
Libanon har haft inbördeskrig sedan 1975 och hundratusentals människor
har dödats, invalidiserats eller befinner sig i landsflykt. Den materiella för-
störelsen är enorm, och den nationella ekonomin ligger i spillror. En fredlig
lösning försvåras av de många religiösa och etniska grupper som finns i
landet.
Konflikten mellan Israel och dess grannar har inneburit ständiga terrorist-
attacker, flera krig och sedan tre år tillbaka Intifadan. Höstens blodiga hän-
delser visar att vardagen i Israel är våldsam. Många liv spills och såväl israe-
ler som palestinier drabbas. Nära och kära blir offer för ett vettlöst raseri,
och alla lever i en ständig rädsla.
Skall det vara möjligt att nå en fredlig lösning, måste den process som in-
leddes med Camp David fortsätta. Principen om fria val som en väsentlig del
av fredsprocessen är accepterad av både Israel och PLO. Den västerländska
grundprincipen om det nationella självbestämmandet på demokratins grund
har därmed gjort viktiga framsteg. Det råder dock oenighet om hur valen
skall arrangeras och vilka som skall få delta.
Saddam Hussein söker få det till att Israel-Palestina-frågan och Gulfkri-
sen hänger samman. Han försöker få sitt tillbakadragande från Kuwait av-
hängigt av att Israel drar sig tillbaka från ockuperade områden och likaså att
Syrien lämnar Libanon. Detta är bara undanmanövrer från Saddam Hus-
sein, han vill vara kvar i Kuwait och fortsätta betrakta det som en del av Irak.
Motsättningarna mellan israeler och palestinier och mellan syrier och liba-
neser och mellan libaneser internt måste lösas under helt andra förutsätt-
ningar.
Den stora ljuspunkten i detta mörker är FNs nya roll, ett starkt och enat
FN som kan sätta kraft bakom sina ord. Det visar på nya möjligheter, ger
nytt hopp om fredliga lösningar även i konflikter som är så infekterade som
de i Mellanöstern.
Flerr talman! Sverige måste på allt sätt aktivt medverka internationellt och
i internationella fora, då främst i FN, för att få till stånd en process mot en
fredlig och demokratisk utveckling i denna del av världen,
Anf. 76 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! I Morgonekot i dag hörde jag att utrikesministern sagt att
Iraks ockupation av Kuwait från folkrättslig synpunkt kunde likställas med
Israels ockupation av Västbanken. Detta måste vara en missuppfattning.
Irak ockuperade Kuwait efter ett renodlat anfallskrig. Israel ockuperade
Västbanken, Golanhöjderna och Gazaremsan under krig i självförsvar.
Skillnaden mellan aggression och självförsvar har många legala konse-
kvenser. FNs säkerhetsråd har antagit bindande resolutioner, som beordrar
Irak att dra sig tillbaka från Kuwait. På grundval av principen om kollektivt
självförsvar konstaterar säkerhetsrådet rätten för Kuwait och andra vänligt
sinnande stater att använda de medel som är nödvändiga för att nå detta mål.
När det gäller Israel har säkerhetsrådet antagit flera resolutioner, främst
242 och 338, som erkänner de existerande staternas rätt att existera inom
säkra och erkända gränser, men också av Israel kräver ett tillbakadragande
från ockuperade områden efter förhandlingar.
Iraks ockupation av Kuwait kan alltså icke likställas med Israels ockupa-
tion av Västbanken, Gaza och Golanhöjderna.
En helt annan sak är att utskottet är kritiskt till den ockupationspolitik
som Israel nu tillämpar i de berörda områdena, och om detta är ju utskottet
enigt.
För Carl Frick vill jag bara göra ett par stillsamma påpekanden. Han ta-
lade om år 1939. För det första var det den 9 april 1940 som Tyskland anföll
Norge, och för det andra överlämnade det norska stortinget i plenum till
kung och regering alla de konstitutionella rättigheterna, innan kung och re-
gering flydde till London.
Anf. 77 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att i en replik till Jan-Erik
Wikström säga att orsakerna till en ockupation naturligtvis kan vara olika,
och vi kan ha mer eller mindre stark sympati för dessa orsaker. Men ockupa-
tion är ockupation. Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan har
pågått i mer än 22 år. Den bör snarast möjligt upphöra, och man bör komma
till förhandlingsbordet för att lösa konflikten.
Anf. 78 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag vill tacka Jan-Erik Wikström för rättelsen. Själv sade jag
också att mitt minne var kort, eftersom jag faktiskt bara var en femårig pojke
vid tidpunkten i fråga. Därför är jag mycket glad för den korta men koncisa
historieskrivningen. Den lägger jag på minnet.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Mellanöstern
4 Riksdagens protokoll 1990191:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Svenskt medlem-
skap i Europeiska
banken för återupp-
byggnad och utveck-
ling
Anf. 79 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Även jag är naturligtvis oerhörd kritisk mot Israels ockupa-
tionspolitik, men jag bestrider att man folkrättsligt kan jämställa de två fal-
len. Jag skulle kunna hänvisa till Bo Johnson Teutenbergs bok Folkrätt och
säkerhetspolitik, där han skriver om just ockupationsbegreppet och utveck-
lar detta närmare. När man bedömer de här frågorna är det viktigt att man
talar om på vilken grund man riktar kritik.
Jag vill än en gång notera att utskottet har varit enigt i sin kritik av den
ockupationspolitik som Israel tillämpar i de nämnda områdena, men det är,
enligt min mening, felaktigt av utrikesministern att jämställa Iraks ockupa-
tion av Kuwait med Israels ockupation, som skedde i självförsvar under krig.
Anf. 80 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Betyder det, Jan-Erik Wikström, att ockupationen av Väst-
banken och Gaza inte är folkrättsligt felaktig?
Anf. 81 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag är medveten om att Evert Svensson inte alltid är någon
nyansernas mästare, men ta de resolutioner som säkerhetsrådet har antagit i
år och jämför dem med resolutionerna 242 och 338! Då framstår skillnaderna
klart. I båda fallen gäller det ju uttalanden i säkerhetsrådet vilka vunnit legal
kraft.
Anf. 82 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Jag noterar bara att detta inte var svar på min fråga.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
14 § Svenskt medlemskap i Europeiska banken för återuppbyggnad
och utveckling
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU12 Svenskt medlemskap i Europeiska banken för återuppbygg-
nad och utveckling.
Anf. 83 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi har redan tidigare i dag debatterat principerna kring den
här typen av bankverksamhet och Internationella valutafonden. Vi har i den
debatten hänvisat till vår motion i vilken vi säger nej till en höjning av kvoten
till Internationella valutafonden.
Vi konstaterar att den här föreslagna banken kommer att vägledas av In-
ternationella valutafondens värderingar, som vi tidigare har riktat kritik
mot. Genom erfarenheterna av IMFs verksamhet gentemot tredje världen
vet vi att liten hänsyn tas till de sociala konsekvenserna när strukturanpass-
ningsprogram genomförs. Risken är alltså betydande att man får samma ut-
veckling i Östeuropa.
Programmen för Östeuropa skall utformas tillsammans med IMF enligt
den överenskommelse som ligger till grund för bankens verksamhet.
Jag vill än en gång säga att det finns en betydande risk att dessa länder
hamnar i en skuldfälla av den typ som flera länder i tredje världen har gjort.
Östeuropas skulder är i dag kraftigt växande och är i storleksordningen 160
miljarder dollar. Det kommer sannolikt att leda till en snabbt växande ar-
betslöshet och kraftiga försämringar av olika sociala rättigheter. Det är inte
uteslutet att vi även i Östeuropa kan få se ”IMF-kravaller” av den typ som
vi hittills har sett bara i tredje världen. De säkerhetspolitiska konsekven-
serna av en sådan social oro skall inte underskattas.
Uppläggningen av överenskommelsen för banken visar risken att de öst-
europeiska staterna för lång tid framöver kommer att vara fast i ett skuldbe-
roende, framför allt till EG-staterna. Från att tidigare ha varit politiskt och
ekonomiskt beroende av Moskva kan dessa länder nu i stället bli beroende
av länderna västerut.
Vi anser att det är viktigt att Sverige använder sina resurser till generösa
lån för att främja en resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning och
stödja vägen till ekonomisk och politisk självständighet i Östeuropa. En de-
mokratisk samhällsutveckling och omsorg om miljön är ytterst viktig.
Få av dessa mål finns över huvud taget nämnda i den överenskommelse
som skall ligga till grund för Europeiska utvecklingsbankens verksamhet.
Vi menar att Sverige i stället för att ansluta sig till denna bank borde ställa
sig i spetsen för ett arbete som syftar till att stödja demokratiseringen i Öst-
europa, med ekonomiska program som bygger på principer om sociala och
miljömässiga hänsynstaganden. Vi tror att det är individernas utveckling ge-
nom utbyggnad av sjuk- och hälsovård, utbildning och bostäder som måste
vara basen för att man skall få en stabil ekonomisk utveckling. Internatio-
nella banker och fonder som behövs för sådant arbete måste vara uppbyggda
på ett annat sätt än den här föreslagna banken och bygga på principen ett
land en röst. Vi skulle också gärna se att den finansiella basen byggdes upp
med resurser som frigjorts från den militära upprustningen.
Anf. 84 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Vi i miljöpartiet de gröna ser mycket positivt på att man i
Västeuropa och i andra länder i samverkan faktiskt vill försöka bistå Öst-
europa när det gäller att återuppbygga områdena efter de katastrofala miss-
lyckanden som har gjorts under så många år och med så hemska ekologiska
och sociala konsekvenser.
Vi tycker också att det är mycket viktigt att de östeuropeiska länderna kan
slå vakt om sitt ekonomiska självbestämmande, så att de kan gå framåt och
nå ekologisk och social balans och social rättvisa i framtiden. Därför tycker
vi att denna banks regler måste kompletteras på olika sätt. Miljökonsekvens-
utredningar skall göras genomgående före alla lån, så att man får en god mil-
jöeffekt av sina satsningar. Man skall sätta en miljövänlig produktion som
ett överordnat mål för verksamheten, så att situationen inte blir ännu värre.
Suveräna republiker inom ramen för unioner och de sovjetiska delrepubli-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Svenskt medlem-
skap i Europeiska
banken för återupp-
byggnad och utveck-
ling
51
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Svenskt medlem-
skap i Europeiska
banken för återupp-
byggnad och utveck-
ling
kerna måste kunna delta som direktanslutna medlemmar i denna bank. En
röstmajoritet för EG får inte garanteras, oberoende av medlemskap och in-
satser. Östeuropa får inte riskera att få ett stort maktherravälde över sig i
framtiden, utan dessa områden skall utvecklas på ett sunt, demokratiskt,
socialt och ekologiskt rimligt sätt. Vi får inte i vårt högmod sätta klacken på
dem och tala om precis hur de faktiskt skall utvecklas i framtiden. Det tror
jag är utomordentligt viktigt. En insikt har saknats i denna bank. Därför vill
vi att regeringen inte skall ratificera det här förslaget förrän man har fått in
de olika bestämmelser som vi har angivit i vår motion och i vår reservation.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 2.
Anf. 85 STIG ALEM YR (s):
Herr talman! Vi har i Sveriges riksdag vid tidigare tillfällen diskuterat det
utomordentligt dåliga ekonomiska läget i Öst- och Centraleuropa. Vi har bi-
lateralt anslagit ganska mycket svenska pengar för att hjälpa till i miljöarbe-
tet och utvecklingsarbetet i Central- och Östeuropa. Läget är kanske värre
än vi tidigare har anat. De beskrivningar av samhällsekonomin, av kommu-
nikationssystem och av försörjningsmöjligheter som vi har gjort här tidigare
är troligen inte tillräckligt realistiska. Det talas nu om risk för hungersnöd
under vintern, inte bara på grund av att det inte finns mat, utan därför att
man inte kan få fram den. Industrin är på sina håll totalt förstörd, och miljö-
angreppen är ofattbart stora. Nu är det bråttom. Av det skälet ber jag att få
yrka bifall till utrikesutskottets förslag, som innebär att vi nu ber riksdagen
att anvisa 525 miljoner till denna bank i Västeuropa för att bygga upp Öst-
och Centraleuropa. Det blir en stor bank. Och pengarna behövs nu. Avsik-
ten är att banken skall börja arbeta under våren 1991.
Det uppskov som föreslås från bl.a. miljöpartiet är skadligt. Det skulle
nämligen betyda att banken inte kan komma i gång vid den tidpunkt som är
nödvändig, utan det skulle bli kraftiga förseningar.
Man kan naturligtvis framöver ändra bankens regler. Och jag vill inte ute-
sluta att det kan vara behövligt. Men vi föreslår att Sverige ansluter sig nu
till det regelsystem som föreslås, och vi får ha en beredskap att om det be-
hövs göra förändringar sedan, eftersom pengarna behövs nu.
Jag vill också betona att när miljöpartiet säger att det är viktigt att man
har regler som garanterar en miljöanpassad och riktig produktionsprocess är
det exakt vad som står i förslaget, och det står i bankens regelsystem. Utri-
kesutskottet understryker att så är fallet. Man kommer att använda peng-
arna huvudsakligen till att investera i miljövänlig industri. En del pengar
kommer också att kunna användas för att skapa den infrastruktur som blir
nödvändig för att denna miljövänliga industri skall kunna fungera.
Jag avstår nu, herr talman, från en EG-debatt. Miljöpartiet vill ha en eller
två EG-debatter varje vecka. Men vi kommer att ha en sådan den 11 decem-
ber. Därför gör jag inga EG-inlägg just nu. Jag noterar bara att röststyrkan
mellan olika länder i banken är beroende av, vilket är normalt, ländernas
ekonomiska insatser. Det är en stor bank. Sverige gör en liten del av insat-
sen, men den är nödvändig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag.
52
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
15 § Vissa konstfrågor
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU4 Vissa konstfrågor.
Anf. 86 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skulle ha ägnat några minuter här till att utveckla kultur-
utskottets tankar när det gäller statens konstråd. I utskottet är det enbart
Kaj Nilsson som har avvikande uppfattning. Eftersom han tydligen har givit
upp innan debatten har börjat, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan i betänkande 4 gällande vissa konstfrågor.
Anf. 87 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag beklagar att jag är sen. Jag noterar att jag redan fått en
reaktion på min reservation. Reservationen bygger på motion Kr244.1 den
vill vi reformera och förbättra arbetsvillkoren framför allt för bild- och form-
konstnärer, som har en särskilt svår arbetssituation som fria yrkesutövare
och som arbetar på en otrygg arbetsmarknad. Som ett led i dessa intentioner
föreslås en reformering av statens konstråds verksamhet.
Strävan är att befrämja en förändring så att dessa ”fria” yrkesutövare
kunde närma sig en löntagarsituation, vilket skulle underlätta de sociala och
ekonomiska arbetsvillkoren för hela den samlade konstnärskåren.
Det kan inte med säkerhet fastställas hur stor denna yrkesgrupp är. I folk-
och bostadsräkningen 1985 räknades antalet till närmare 23 000 konstnärer.
Organisationer inom KLYS-organet, alltså konstnärliga och litterära yrkes-
utövares samarbetsnämnd, får antalet att stanna vid 12 782. Då är konstnär-
sorganisationerna utanför KLYS inte medräknade, inte heller de konstnärer
som valt att verka oberoende av organisationsanslutning. Denna statistik ger
vid handen att en mycket stor del av den yrkesverksamma konstnärskåren
står utanför KLYS-organet och därmed också KRO och KIF. Drygt hälften
av landets konstnärer torde alltså stå utanför nämnda samarbetsorgan.
För bild- och formkonstnärernas del beräknas i FoB 1985 antalet redovi-
sade bildkonstnärer till 5 951 och KLYS till 3 250 - det gäller för år 1988 -
alltså en skillnad på 2 701 verksamma som står utanför KLYS. Motsvarande
siffror för antalet konsthantverkare och formgivare är 6 242 resp. 518, dvs.
en skillnad på 5 724 verksamma utanför KLYS.
Detta förhållande kan knappast sägas vara återspeglat i representationen
i statens konstråd. Endast två av bildkonstnärernas organisationer är repre-
senterade, dels i KRO med två ordinarie och två ersättare, dels i KIF med
en ordinarie och en ersättare. Därtill kommer två ordinarie och två ersättare
från akademien för de fria konsterna.
I styrelsen för statens konstråd utses av regeringen tre av de ordinarie le-
damöterna och tre av ersättarna på förslag av KRO och KIF. De fem ordina-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa konstfrågor
53
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa konstfrågor
54
rie ledamöterna och fem ersättarna i rådet, som samtliga är konstnärer, an-
svarar inför konstrådet som projektledare för beredning av frågor om pro-
jekt med byggnadsanknuten konst samt för beslut om bedömning av färdig-
ställda projekt och beslut om inköp av sådan konst som inte har fast bygg-
nadsanknytning. Det är inte ett obetydligt inflytande.
Jag skall be att få citera från Aftonbladet så långt tillbaka som från 1967,
men det kanske ändå kan vara på sin plats:
”Så fort KRO föreslår konstnärer till tävlingar eller väljer juryer för dessa
har man i organisationen tagit parti för den ene medlemmen mot den andre.
Vad det innebär i praktiken är att KRO:s arbetsutskott och jurykommittéer
har ett reellt inflytande över de utsmyckningar som planeras i landet. Repre-
sentanter som är valda på fackliga grunder bestämmer alltså både för konst-
närskåren och den allmänhet som har att ta emot dekorationerna. Det vore
ju som om Journalistförbundets representanter skulle bestämma över tid-
ningarnas redigering.” Detta var sagt av Bengt Olvång.
En översyn bör göras av verksamheten vid konstrådet med särskilt beak-
tande av krav på objektivitet. Konstnärer och representanter för deras orga-
nisationer bör inte ingå i styrelsen. Denna bör ges en neutral och opartisk
sammansättning.
Det kan annars lätt uppstå risk för att expertbiståndet vid inköp av konst
favoriserar viss intresseorganisations medlemmar. Fler kategorier männi-
skor bör kunna delta i beslut om konstförvärv genom decentralisering till
representanter för fackliga organisationer, arbetsgivare etc. Lämplig konst-
sakkunnig bör anlitas för konstnärlig rådgivning.
Översynen av konstrådets verksamhet skall också syfta till att regeringen
ger förslag om olika anställningsformer för bild- och formkonstnärer. De me-
del som i dag utgår till kontraktsbundna uppdrag skall i stället användas till
anställning av konstnärer inom olika berörda myndigheter.
Statens konstråd bör ges mera övergripande uppgifter, såsom planering av
projekt, budgetfrågor, dokumentation m.m. och skall ansvara för ledigkung-
örelse av tjänster. Här finns alltså stora områden att reformera.
Anf. 88 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Kaj Nilsson får vi välkomna in i plenisalen. Han kände så
starkt för sin motion att han nästan tappade andan. Jag skall göra några kom-
mentarer.
I statens konstråd bedrivs en mycket väsentlig verksamhet. Jag tycker inte
det är riktigt att citera utdrag som är skrivna 1967. Så sent som den 1 oktober
i år har konstrådets ordförande överlämnat en översyn av rådets organisa-
tion och rutiner till regeringen. Kaj Nilsson begär att konstrådets styrelse
skall ges en neutral och opartisk sammansättning. Vidare begär han en un-
dersökning av formerna för expertbistånd vid inköp av konst.
Konstrådets styrelse utses av regeringen. Regeringen inhämtar då förslag
till företrädare från olika berörda organisationer. Mandatperioden är tre år.
Denna period kan utsträckas till ytterligare tre år. De treårsperioderna utgör
enligt mitt sätt att se en garanti för att rådet inte stelnar i invanda arbets-
mönster eller att det blir ett ensidigt tyckande. Jag anser när det gäller opar-
tiskheten att man bör påpeka att JO så sent som 1988 bedömde om jäv kunde
anses föreligga i Sveriges bildkonstnärers styrelse, då vissa medlemmar där
som tillhörde KRO och KIF fattade beslut om bidrag till organisationer som
de tillhörde. Efter undersökningar svarade JO klart nej; det var inte jäv. Av
detta drar jag slutsatsen att det inte kan anses partiskt att medlemmar av
KRO och KIF ingår i statens konstråds styrelse.
Jag menar alltså, herr talman, att de experter som Kaj Nilsson efterlyser
redan har en plats i statens konstråd, antingen i egenskap av styrelseledamö-
ter eller adjungerande ledamöter. Självfallet anser jag att även andra konst-
närsorganisationers än KROs och KIFs företrädare skall kunna bli aktuella
för styrelseposter.
Jag vill beträffande decentraliseringen av verksamheten uppmärksamma
det fina arbete som har gjorts när det gäller ”Konst där vi bor”. Över hela
landet har konstnärlig utsmyckning av byggnader tagit fart, och nya arbeten
för 30 miljoner har engagerat sextiotalet konstnärer. Målet att nå ut till hela
landet och bereda konstnärer arbete har i sanning uppnåtts i år.
Anf. 89 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Det citat jag använde från 1967 tycker jag fortfarande är re-
levant för hur situationen är i dag - den har inte förändrats.
Ingegerd Sahlström tycker att det skall finnas plats för andra organisatio-
ner också. Då glömmer hon bort den stora gruppen, nästan hälften av alla
konstnärer, som är oberoende och arbetar utanför organisationsanslutning.
Jag skulle kunna återge ett senare uttalande i den här frågan från Europarå-
dets grupp som har granskat den svenska kulturpolitiken. Där ger man mig
faktiskt rätt på den här punkten. Det är en granskningsrapport och gäller
konstnärers medverkan vid fördelning av stipendier, ersättningar och upp-
drag inom statliga organisationer, såsom statens kulturråd. Slutsatsen i rap-
porten går bl.a. ut på att staten bör engagera yrkesverksamma konstnärer i
en rådgivande snarare än beslutande funktion och i stället ge större ansvar
till sakkunniga utan bindning.
I rapporten skriver man: Frågan är om det är så lämpligt att konstnärer
får förmedla beställningar till andra konstnärer och avgöra vad som skall kö-
pas in och om inte konstnärers fackliga organisationer har för stor makt i
stipendiekommittéerna. Det är svårt att hitta en bra balans i procedurerna
av det här slaget och garantera en opartisk bedömning utan att öka byråkra-
tin. En önskvärd förändring vore att myndigheterna i större utsträckning an-
vände konstnärliga yrkesutövare som rådgivare i stället för beslutsfattare så
att intressekonflikterna kunde minimeras och lade större ansvar på obe-
roende personer med hög kompetens och gott omdöme.
Jag tycker att detta ytterligare understryker det som jag har framfört i re-
servationen. Bidrag till enskilda konstnärer bör alltså i större usträckning
knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Konstnärer
bör uppmuntras att skapa bättre avsättning för sina verk och bygga upp kon-
takten med publiken på marknaden. Flär finns fortfarande plats för nytän-
kande, inte bara hos regering och kulturminister utan också hos kommuner
och landsting när det gäller deras konst- och kulturpolitik.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa konstfrågor
55
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Vissa konstfrågor
56
Anf. 90 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Det Kaj Nilsson uttalar om projekt förvånar mig litet. I den
motion som han har skrivit menar han att det skall vara fasta anställningsfor-
mer för konstnärer. Efter behandlingen av motionen i utskottet är jag inte
lika övertygad som Kaj Nilsson om att en redan fungerande verksamhet kan
förbättras genom en rad ganska ogenomtänkta förändringar. Jag är medve-
ten om att alla verksamheter kan göras bättre, men jag tycker också att de
förslag som statens kulturråd har kommit med när det gäller ett nytt arbets-
sätt är bra. Vi skall låta rådet pröva sina nya arbetsformer. När det gäller
förbättringar är det inte bara att röra om i en gryta. Det är inte rörandet
som är det väsentliga, utan det gäller i sanning att komma fram till konkreta
förslag. När det gäller statens kulturråds verksamhet i dag är utskottets ma-
joritet helt enig och står bakom det förslag som finns i betänkandet.
Anf. 91 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Det är inte projekten som jag har invänt mot, utan hur de
kommer att hanteras, vad som kommer att bestämmas och vilka beslut som
kommer att fattas.
Jag anser att det skall finnas en rådgivande funktion hos konstnärerna,
inte en beslutsfattande funktion. När det gäller bedömningen av konstverk,
projekt och annat bör det finnas en helt opartisk person som är sakkunnig
på området. Det är den principen som skall gälla. Med denna fortsatta verk-
samhet kommer man fortfarande att ha en facklig överrepresentation - om
jag får uttrycka mig på det sättet. De oberoende konstnärerna, de som inte
är anslutna, kommer inte att ha en chans.
Anf. 92 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Det är viktigt att vi har medel dels till inköp av konst, dels
till att ge konstnärer arbete.
I Kaj Nilssons förslag finns det en hel del fördyrande administrationskost-
nader. Han vill att man skall kalla in olika experter och att man skall bygga
upp regionala verksamheter. Han anser vidare att man skall infordra anbud
på konst och att man skall samordna överläggningar osv. Listan kan göras
mycket lång.
Frågan som till sist utkristalliseras är hur mycket pengar som kommer att
bli över till rena konstinköp och till konstnärerna. Detta tycker jag Kaj Nils-
son skall fundera över. För mig gäller: mindre byråkrati och mer pengar till
konsten.
Anf. 93 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag håller med om att man inte skall ha överdrivna byråkra-
tiska anordningar. Ingegerd Sahlström tyckte att det här kommer att bli by-
råkratiskt. En annan effekt av den utveckling som hon har sagt att jag före-
träder är att beslut och bedömningar kommer mycket nära brukarna, dvs.
de som kommer att ha konsten omkring sig. Det är ett mycket viktigt syfte
att konsten förankras så nära brukarna som möjligt. Den effekten får man
inte glömma bort. Om denna utveckling leder till en viss byråkratisk utök-
ning tycker jag att det kan vara värt det priset.
Anf. 94 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har endast tolkat Kaj Nilssons motion och jag vill än en
gång uttrycka min tveksamhet till utökad byråkratisering.
Jag konstaterar slutligen att Kaj Nilsson är ensam i utskottet om sina tyck-
anden. Övriga utskottsledamöter är eniga när det gäller betänkande nr 4.
Anf. 95 KAJ NILSSON (mp):
Fru talman! Att jag är ensam om mina åsikter tyder på att jag är före när
det gäller den här utvecklingen. Det är självklart. Att detta skulle ha mindre
värde har inte att göra med hur man ställer sig i utskottet i olika ärenden.
Det kan också vara så att det finns många intressen som är svåra att rubba
på och att göra någonting åt. Jag skall be att få återkomma i detta ärende.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 16 §.)
16 § Skydd för ortnamn
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU6 Skydd för ortnamn.
Anf. 96 STINA GUSTAVSSON (c):
Fru talman! Kulturutskottets majoritet avfärdar min och Marianne An-
derssons i Vårgårda motion med att det är av stort kulturhistoriskt och socialt
värde att nedärvda ortnamn vårdas. Det låter ju bra, det skriver jag också
under på. Men man anger inte hur. Då har man inte, som jag ser det, tagit
frågan riktigt på allvar.
Av betänkandet framgår att en nordisk konferens kring skydd för ortnam-
nen anordnas av riksantikvarierna nästa sommar. Jag kommer att avvakta
denna konferens med stort intresse. Det kommer säkert också de flera
hundra människor som på ett eller annat sätt engagerat sig i ortnamnsvården
att göra. Det är hembygdsforskare och andra enskilda personer som engage-
rat sig av den anledningen att utredningar och ortnamnsvårdens uppläggning
inte tar hänsyn till ortnamnens stora sociala betydelse och värde för kultur-
miljön.
Det är den språkliga delen och ortnamnen som beteckningsskiljande sym-
boler som i stället fått dominera. Reformen från 1985 gör det naturligtvis
enklare för banker, försäkringsbolag och myndigheter att ta fram uppgifter
om vem som äger en viss fastighet. För allmänheten sker reformen mer i det
tysta. Naturligtvis kommer kartor och vägskyltar att finnas kvar.
Bland ortnamnsforskare och hembygdsföreningar ser man förändringen
som ett steg bakåt, när sockennamnen försvinner och alla uppgifter baseras
på kommunerna.
För att citera en av många: ”Jag är mycket kritisk till alla förändringar
av det här slaget. Ortnamnen är en spegel av historiens tidvatten och måste
bevaras”, säger Lars-Olof Larsson som är professor vid högskolan i Växjö.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Skydd för ortnamn
57
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Skydd för ortnamn
58
”Nya administrativa indelningar hotar att slå sönder det gamla systemet
med gård, by, socken, härad och landskap”, säger forskaren Jan Paul Strid,
tidigare verksam vid riksantikvarieämbetet; för att citera en annan person
med kunskap om ortnamn.
Att det är många förändringar som skett sedan den nya registreringen ge-
nomfördes kan utläsas vid genomgångar ute i länen. Av Södermanlands
traktnamn, 4 883 till antalet, har t.ex. 1595 genomgått namnändringar. Det
är alltså inga små ingrepp som har gjorts. Jag är inte övertygad om att de
regler som i dag styr är tillräckliga, vilket däremot utskottsmajoriteten tycks
anse. Lantmäteriverket arbetar ju utifrån de anvisningar som verket fått.
Utskottsmajoriteten hänvisar också till en rapport som skall komma från
lantmäteriverket på basis av fem års arbete. Det är naturligtvis bra att en
utvärdering görs, men vad jag har erfarit har denna skrift redan varit ute för
yttrande hos såväl riksantikvarieämbetet som Riksförbundet för hembygds-
vård och mött hård kritik. Det är lätt att en sådan skrift blir styrd av just de
föreskrifter som lantmäteriverket är åsatt att arbeta efter. Så har ju riksdag
och regering bestämt. Därför är det här i kammaren som en ny förändring
måste till.
Det som saknas är en lag eller förordning där ortnamnen direkt anges som
kulturminnen. Kulturlandskapet är statt i snabb förändring. Därför är det
viktigt att ortnamnens stora och oskattbara värde kan skyddas på samma sätt
som andra kulturminnen i landet.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen till kulturutskottets
betänkande nr 6.
Anf. 97 KAJ NILSSON (mp):
Fru talman! Jag har inte mycket att lägga till den redogörelse för reserva-
tionen som har givits nu. Miljöpartiet de gröna tycker också att det går för
fort. Dessa kulturhistoriskt viktiga grundföreteelser som finns i ortnamnen
håller på att utplånas. Det blir mycket svårt att tolka den historiska innebör-
den av sådana saker som de här namnen kan ge många besked om.
Jag har inte mer att komma med än att yrka bifall till denna reservation.
Anf. 98 SYLVIA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag vill yrka bifall till kulturutskottets hemställan i betän-
kande nr 6. Samtidigt vill jag försäkra Stina Gustavsson att kulturutskottet
som vanligt tar alla motioner på största allvar.
Detta ärende tycker jag att man kan se som ett exempel på frågor, där vi
i utskottet är eniga om målen och oeniga om de medel vi behöver för att
nå målen. Enligt utskottsmajoritetens uppfattning förfogar vi redan över de
medel som krävs för att vårda och bevara ortnamn som de kulturhistoriskt
värdefulla arv de utgör, även om vi ännu inte lyckats att till hundra procent
utveckla vår förmåga att använda dessa medel.
Vi har ortnamnsrådet knutet till lantmäteriverket som ett samarbetsorgan
för alla som har inflytande på ortnamnsverksamheten, som samarbetsorgan
men också som den som skall lämna råd och stöd i ortnamnsfrågor, som skall
informera, utbilda handläggare och vara med i opinionsbildningen på detta
viktiga område. Nu har organisationen fungerat i fem år, och lantmäteriver-
ket har satt i gång ett översyns- och uppföljningsarbete, som kommer att
pågå ännu en tid - en bit in på nästa år, enligt uppgift. Råd och anvisningar
håller på att utarbetas och man planerar seminarier där frågor om ortnamn
kommer att tas upp. Sammantaget gör detta att vi tror att vi kan se fram
emot en förstärkning av ortnamnsverksamheten och att det kan ske inom
ramen för de regler som nu gäller.
Vi har i den gemensamma skrivningen i utskottsbetänkandet sagt att det är
viktigt att lantmäteriverket visar stor generositet när det gäller att på kartor
använda ortnamn som inte längre används i fastighetsregistret. På register-
kartan finns det, som det står i utskottsbetänkandet, ungefär hundratusen
namn. Där saknas alltså en mängd ortnamn som har försvunnit i fastighets-
beteckningssammanhang. På den ekonomiska kartan finns det däremot un-
gefär en miljon namn. Där finns namnen kvar. Det är den ekonomiska och
den topografiska kartan som människor i allmänhet använder. Registerkar-
tan används bara i officiella sammanhang.
Jag tycker att man kan hysa förståelse för oron i centermotionen, men en-
ligt min mening andas den en överdriven pessimism om framtiden och en
överdriven tilltro till vad man skulle kunna uträtta med en lagstiftning.
Avslutningsvis vill jag påpeka att utskottsmajoriteten instämmer i att det
är av stort kulturhistoriskt och socialt värde att ortnamn vårdas och bevaras.
Anf. 99 STINA GUSTAVSSON (c):
Fru talman! Sylvia Pettersson nämnde i sitt anförande ortnamnsrådet.
Men i ortsnamnsrådet har DOVA en dominerande ställning. Man har att
granska förändringar inom registerreformens ram. Det är en myndighet som
har en språklig inriktning och som ägnar sig åt registrering, insamling och
katalogisering av ortnamn. DOVA har faktiskt inget fastlagt samhällsansvar
för kulturminnesvård, och förresten inga resurser för det heller. Ansvaret
ligger hos länsantikvarien, som inte är representerad i ortnamnsrådet. Det
tycker jag är otillfredsställande.
Egentligen finns det inte i dag någon kontrollerande myndighet när det
gäller fastighetsbildning. Är en fastighetsägare och fastighetsbildningsmyn-
digheten överens kan tusenåriga ortnamn tas bort. Ändringen kan införas i
länsstyrelsens originalkarta utan att någon kulturminnesansvarig myndighet
granskar detta. Dagens system med sammanläggningar så fort samme ägare
har flera fastigheter som gränsar till varandra kan också innebära att stora
områden läggs under samma traktnamn. Detta kan i dag ske utan större
hämningar. Det leder också till, det har vi exempel på, att hela sockenområ-
den läggs under samma traktnamn. Ingen kan väl ändå anse att en sådan
utarmning av vårt kulturlandskap är till nytta för landet. Jag tror inte ens att
Sylvia Pettersson gör det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Skydd för ortnamn
Företogs till avgörande finansutskottets betänkanden 1990/91:FiU3 och
FiU4, konstitutionsutskottets betänkanden 1990/91:KU9 och KU14, skatte-
59
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
60
utskottets betänkanden 1990/91 :SkU2 och SkU4, lagutskottets betänkanden
1990/91 :LU11 och LU12, utrikesutskottets betänkanden 1990/91:UU6 och
UU12 samt kulturutskottets betänkanden 1990/91:KrU4 och KrU6.
Finansutskottets betänkande FiU3
Mom. 1 (höjning av Sveriges kvot i IMF)
Först biträddes reservation 1 av Lars-Ove Hagberg med 43 röster mot 21
för reservation 2 av Carl Frick. 236 ledamöter avstod från att rösta.
Lola Björkquist (fp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Härefter bifölls utskottes hemställan genom uppresning.
Mom. 3 (valutafonden och en ny ekonomisk världsordning)
Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 69 för reservation 4 av
Gunnar Björk m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FilJ4
Mom. 1 (statsskuldspolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Rune Rydén m.fl. med 62 röster mot 36
för reservation 2 av Anne Wibble och Lars De Geer. 208 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 214 röster mot 59 för resevation
1 av Rune Rydén m.fl. 34 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (upplåningen i utländsk valuta)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 3 av Rune Ry-
dén m.fl., dels reservation 4 av Lars-Ove Hagberg - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (upplåningen hos hushållen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Rune Rydén
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 4—7
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Mom. 1 (stat-kyrka-frågan)
Först biträddes reservation 2 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö och
Hugo Andersson med 42 röster mot 36 för reservation 3 av Bo Hammar och
Hans Leghammar. 227 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt
med 52 röster mot 40 för reservation 2 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
och Hugo Andersson. 215 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 198 röster mot 49 för reserva-
tion 1 av Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt. 59 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 3 (kyrkofondens styrelse)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Anders Björck
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU14
Mom. 1 (begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossam-
fund)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 130 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 2 (gravrätt)
Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 59 för reservation 2 av
Anders Björck m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU2
Mom. 1 (en utvidgning av skatteplikten till allmän energiskatt och koldioxid-
skatt)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 59 för reservation 1 av
Görel Thurdin m.fl. i motsvarande del. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 och 6 (flygbränslen och omförhandling av internationella konventio-
ner om flygtrafik)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 33 för reservation 4 av
Ulf Löfgren i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 9 (en särskild lagerskatt för vissa obeskattade oljeprodukter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Bo Lundgren
m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkU4
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU11
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 20 för reservationen av
Elisabet Franzén. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
pä Gotland
Lagutskottets betänkande LU12
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU6
Mom. 3 (sanktioner mot Israel)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 35 för reservation 1 av
Bertil Måbrink och Per Gahrton. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU12
Mom. 1 (ratificering och tecknande av andelar)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 34 för reservation 2 av
Per Gahrton. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU4
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU6
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 57 för reservationen av
Jan Hyttring m.fl.
62
Beslut om samlad votering
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, trafik-
utskottets betänkanden TU6 och TU7 samt jordbruksutskottets betänkan-
den JoU9 och JoUll, beslöt kammaren på förslag av förste vice talmannen
medge att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i
alla dessa ärenden avslutats.
17 § Koncessionsavtalet om linjesjötrafik på Gotland
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU6 Koncessionsavtalet om linjesjötrafik på Gotland (förs.
1989/90:17).
Anf. 100 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! När staten år 1986 sade upp avtalet om linjesjöfart på Gotland
med Rederiaktiebolaget Gotland (Gotlandsbolaget) och träffade nytt avtal
med Nordström & Thulin AB (N&T) uppgavs bl.a. att det nya avtalet skulle
bli billigare för staten än det tidigare och att det s.k. transportstödet under
den kommande femårsperioden skulle kunna begränsas till cirka 30 milj.kr.
om året.
Vid transportrådets styrelsesammanträde den 16 december 1987 anteck-
nades i protokollet t.o.m. att ”trafiken kommer att kräva ett statsbidrag av
knappt 30 miljoner kronor”.
I skrivelse till regeringen den 15 november 1990 har transportrådet med-
delat att det kommer att krävas ca 85 milj.kr. i transportstöd för budgetåret
1991/92, detta trots att man förutskickat en kraftig höjning av persontaxan.
Det verkar som om man nu helt förlorat kontrollen över kostnaderna i Got-
landstrafiken.
Samtidigt som den här kostnadsexplosionen inträffat fortsätter avtalet
mellan staten och Nordström & Thulin att i alla väsentliga delar vara hem-
ligt. Sveriges riksdag har alltså inte någon insyn i den trafikverksamhet som
den anslår pengar till. Riksdagsledamöterna vet inte ens vilka krav staten har
ställt på det rederi som nu har ensamrätt på trafiken till och från Gotland.
I vissa sammanhang får vi riksdagsledamöter naturligtvis acceptera att vi
inte har full insyn i alla detaljer, trots att vi anslår pengar. Detta gäller i första
hand frågor med anknytning till rikets säkerhet, inte minst säkerhetspolisen
(SÄPO). Däremot är det inte brukligt att hemligstämpla affärsavtal liknande
det om Gotlandstrafiken. Men man har tydligen gjort den bedömningen att
det här avtalet innehåller sådana inslag att det bör likställas med SÄPOs
verksamhet i sekretesshänseende. Vid sidan av SÄPO är Gotlandstrafiken
alltså bland det hemligaste vi har i Sverige.
Fru talman! Få händelser under 1900-talet har i så hög grad engagerat en
hel landsdel som rederibytet engagerat Gotland. Jag vill påstå att det inte
finns en enda vuxen gotlänning som inte funderat på den här saken.
När Gotlandsbolagets första fartyg, s/s Wisby, gjorde sin premiärtur till
Stockholm den 27 juni 1866 skulle det bli inledningen till en 122-årig trafik-
verksamhet mellan Gotland och fastlandet på gotländsk köl. Fram t.o.m.
den 31 december 1987 var transporterna till och från Gotland Gotlandsbola-
gets huvudsakliga verksamhet. När staten överlämnade koncessionen till
N&T den 1 januari 1988 innebar det i praktiken ett förbud för Gotlandsbola-
get att fortsätta den trafik, för vars ombesörjande detta företag en gång grun-
dats.
Den djupa förankring som Gotlandsbolaget haft i gotländskt näringsliv
och gotländsk turism och som under de 122 åren inneburit så mycket positivt
för en hel landsända kom därmed att försvinna. Hur förträffligt rederiet
Nordström & Thulin AB än må vara kan ett företag med kontor på Skepps-
bron i Stockholm aldrig komma att få samma betydelse för Gotland som ett
företag som vuxit fram ur den gotländska befolkningens drömmar om goda
transporter, ett inkomstbringande näringsliv och hög sysselsättning. Utom-
ordentligt starka skäl måste därför kunna redovisas för att motivera bytet av
rederi i Gotlandstrafiken.
Av den anledningen är det beklagligt att de många frågetecken som finns
i rederibytesaffären inte har kunnat rätas ut genom de utredningar som
gjorts. Vi har fortfarande inte fått något svar på frågan om vad som var den
egentliga anledningen till rederibytet. Det verkliga motivet kan ju knappast
ha varit ekonomiskt, eftersom det under hela den tid som rederibytet disku-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
63
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
64
terats och utretts inte framträtt någon enda opartisk bedömare som med be-
stämdhet kunnat uttala att avtalet med N&T blivit billigare för staten än ett
avtal med Gotlandsbolaget.
Genom att säga upp avtalet med Gotlandsbolaget gick staten dessutom
miste om sin andel i realisationsvinst vid försäljning av de fartyg som ingick
i koncessionstrafiken. Staten skulle enligt avtalet ha två tredjedelar av reali-
sationsvinsten på rederiets fartyg i koncessionsflottan. Detta belopp kan be-
räknas ha uppgått till 120 milj.kr. i december 1986. Uppräknat till dagsvärde
handlar det om minst 200 milj.kr.
När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av rederibytet säger riksda-
gens revisorer i sitt granskningsbetänkande bl.a. följande:
”Den företagna kostnadsutredningen har gett vid handen att det alternativ
valts som sammantaget för hela den tioåriga avtalsperioden kunde beräknas
medföra den lägsta belastningen på statsbudgeten. Skillnaden i kostnadsut-
fall är dock enligt de gjorda beräkningarna mycket liten. De antaganden som
gjorts om seglationsintäkter, inflation, diskonteringsfaktor m.m. är dess-
utom förenade med viss osäkerhet. Detta medför således att man inte enty-
digt kan avgöra om det kostnadsmässigt fördelaktigaste alternativet valts.”
Riksdagsrevisorerna har gjort sin bedömning ”mot bakgrund av de förut-
sättningar som var kända vid avtalets ingående”.
Av trafikutskottets betänkande, 1990/91:TU 6, framgår att utskottet i det
här avseendet inte funnit skäl att göra någon annan bedömning än riksdags-
revisorerna. Trafikutskottet har dock understrukit att man gjort sin bedöm-
ning ”utifrån de fakta som var kända vid tidpunkten för beslutet”.
Riksdagsrevisorerna har alltså gjort sin bedömning per den 21 december
1987, den dag då avtalet mellan staten och N&T ingicks, medan trafikutskot-
tets bedömning skett per den 19 december 1986, den dag då regeringen
första gången fattade beslut om byte av rederi.
Trafikutskottet har alltså lagt jämförelsetidpunkten längre bak i tiden än
riksdagsrevisorerna. Jag kan inte tolka detta på annat sätt, fru talman, än att
trafikutskottet insett att de ekonomiska fördelar som eventuellt fanns med
ett rederibyte i slutet av år 1986 inte fanns ett år senare.
Och jag kan förstå detta resonemang. Under tiden december
1986—december 1987 sprack ju nämligen transportrådets och N&Ts ur-
sprungliga kalkyler för färjornas kapitalkostnader. Statens kostnader för fär-
jorna ökade från det första beslutet, som var en s.k. principöverenskom-
melse, till avtalet med uppemot 15 % eller med mellan 7 och 8 milj.kr.
Auktoriserade revisorn Pål Wingren vid Öhrlings Reveko i Stockholm sä-
ger i sitt utlåtande bl.a. följande:
”Som framgår av beräkningarna---ger anbudet från Rederi AB Gotland
den lägsta kostnaden. I beräkningarna har nuvärdet diskonterats efter en
kalkylränta på 11 %. Det kan vara värt att nämna att oavsett val av kalkyl-
räntesats ger anbudet från Rederi AB Gotland den lägsta kostnaden.”
Fru talman! Att de verkliga motiven till rederibytet inte kommit i dagen
styrks av uppgifter som verkställande direktören för Scandinavian Ferry Li-
nes AB, Gunnar Östin, lämnade i en intervju i tidningen Dagens Nyheter
den 26 maj i år.
Östin uppgav i intervjun att han under år 1986 blev uppringd av transport-
rådets generaldirektör och tillfrågad om huruvida han var intresserad av att
överta Gotlandstrafiken. När Östin tackade nej med hänvisning till att hans
företag inte ansåg sig kunna konkurrera med Gotlandsbolagets anbud sva-
rade generaldirektören, enligt DN-artikeln, att det inte spelade någon roll
vilka kostnaderna skulle bli, eftersom Gotlandsbolaget ”skulle bort” från
Gotlandstrafiken till varje pris.
Man kan fråga sig vilka motiv som låg bakom detta agerande från general-
direktörens sida. Den saken har inte blivit utredd trots att jag skriftligen be-
gärt detta hos riksdagens revisorer.
Man kan också fråga sig varför inte Rederi AB Slite, ett annat företag med
säte på Gotland, blivit tillfrågat om sitt eventuella intresse av att överta Got-
landstrafiken. Detta företags verkställande direktör, skeppsredare Carl Ber-
til Myrsten, blev aldrig kontaktad av transportrådet i denna fråga.
Om det nu på något sätt var bestämt att Gotlandsbolaget inte skulle tillåtas
att fortsätta med trafiken hade det trots allt varit värdefullt för Gotland om
ett annat företag med gotländsk förankring fått chansen att inkomma med
anbud.
Fru talman! När det gäller frågan om de bakomliggande motiven till rede-
ribytet finns det en annan egendomlig omständighet. I den första rapporten
från de auktoriserade revisorer vid Öhrlings Reveko i Göteborg, som på
uppdrag av riksdagens revisorer granskat rederibytet, står bl.a. följande:
”Vårt resultat skiljer sig dock märkbart från det som transportrådet kom-
mit fram till vad gäller skillnader i behovet av transportstöd på lång sikt mel-
lan de bägge alternativen. Huvudförklaringen till detta är att transportrådet
i sina kalkyler för Rederi AB Gotland på sikt förutsätter anskaffning av ett
nytt fartyg innebärande en investering på ca 500 milj.kr. Därmed blir alter-
nativen inte jämförbara. Vi har inte heller i dokumentationen till Rederi AB
Gotlands anbud funnit att en sådan investering skulle vara nödvändig eller
planerad.”
I sin slutrapport skriver riksdagsrevisorerna inte en enda rad om de här
500 miljonerna. Varför det? Uppgiften är ju så pass uppseendeväckande att
den åtminstone borde ha kommenterats i slutrapporten.
En annan sak som förtjänar uppmärksamhet i den här affären är den stora
risk som staten tog när man sade upp avtalet med Gotlandsbolaget. Vid upp-
sägningstillfället hade transportrådet bara en principöverenskommelse med
N&T att falla tillbaka på.
I denna principöverenskommelse fanns inga färjor angivna. N&T var
nämligen ett tankrederi som aldrig tidigare sysslat med den här typen av pas-
sagerartrafik, varför man följaktligen inte hade några lämpliga färjor till sitt
förfogande.
Situationen på fartygsmarknaden var vid den här tiden dessutom sådan att
lediga färjor var en bristvara, vilket transportrådet borde ha tagit hänsyn till
innan Gotlandsbolaget sades upp och principöverenskommelse träffades
med ett annat rederi.
Det hela fick också rent absurda följder. När N&T inte fick tag i egna far-
tyg tvingades man bl.a. hyra in Gotlandsbolagets m/s Visby under två år till
en kostnad av 62 milj.kr., dvs. 12 miljoner mer än vad Gotlandsbolaget hade
begärt för samma färja i sitt anbud till transportrådet.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsa v talet
om linjesjötrafik
på Gotland
5 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
Det förhållandet att N&T under de första två åren hyrde m/s Visby av
Gotlandsbolaget i stället för att köpa ett eget fartyg i Visbys storleksklass,
innebar att staten förlorade tillgodohavande i realisationsvinst som man an-
nars skulle ha arbetat upp med hjälp av den sedvanliga avskrivningsklausu-
len beträffande kapitalkostnaderna. Staten skall ju ha 2/3 av 4 % årlig av-
skrivning på rederiets fartyg i koncessionsflottan. I inhyrt fartyg har staten
ingen andel.
Eftersom m/s Visbys marknadsvärde vid den aktuella tidpunkten var 250
milj. kr. innebar detta en direkt förlust för staten på 13,3 milj. kr. Statens
förlust är dessutom ännu högre, eftersom värdet på m/s Visby ökade till 350
milj. kr. under åren 1988 och 1989. Den förlusten borde man ha belastat det
nya avtalet med när man jämförde de båda rederierna.
Gotlandsbolaget upplystes f.ö. aldrig om att en inhyrningsmöjlighet stod
till buds. Hade man vetat detta skulle man sannolikt ha disponerat sina far-
tyg på ett annat sätt i det anbud man avgav. De båda rederierna har alltså
inte behandlats lika på den här punkten.
Uppgiften att transportrådet lagt på 500 milj. kr. på Gotlandsbolagets an-
bud och den omständigheten att Nordström & Thulin AB inte hade några
passagerarfartyg har berörts av revisorn Pål Wingren i dennes utlåtande.
Wingren skriver bl.a. följande:
”Skälet till att riksdagens revisorer gjort bedömningen att det för staten
fördelaktigaste alternativet på lång sikt valts torde endast kunna bero på att
riksdagens revisorer godtagit av transportrådet egenhändigt gjorda korrige-
ringar av Rederi AB Gotlands anbud avseende investeringar i ytterligare far-
tyg-
Motsvarande korrigeringar torde ej ha gjorts på anbudet från Nordström
& Thulin AB. T.ex. har någon riskkorrigering inte gjorts för det faktum att
de fartyg som skulle ingå i koncessionstrafiken ej specificerats i principöver-
enskommelsen från Nordström & Thulin AB. Enligt min uppfattning borde
osäkerheten i detta avseende beaktats vid beräkningarna.
Som framgår av rapporten från riksdagens revisorer kom också den slut-
liga kostnaden för Nordström & Thulin AB att bli väsentligt högre än den
ursprungligen beräknade.”
Jag vill understryka, fru talman, att tidigare avtal i Gotlandstrafiken hade
tecknats på relativt korta perioder. Under tiden 1972-1977 var det i princip
fråga om ettårsavtal som förlängdes varje år. År 1977 träffades ett fyraårsav-
tal, som förlängdes till år 1983. 1984-1987 gällde ett fyraårsavtal.
Det är därför märkligt att man nu, när man hade att göra med ett rederi
utan båtar, slog till med ett avtal på inte mindre än tio år.
Riksdagens revisorer säger i sitt utlåtande att man givit de två auktorise-
rade revisorerna, alltså revisorerna vid Öhrlings Reveko i Göteborg, i upp-
drag att göra en jämförelse mellan de olika alternativen utifrån de omstän-
digheter som var kända vid tiden för upphandlingen.
Den granskning som gjorts av Göteborgsrevisorerna har emellertid inte
utförts enligt dessa direktiv. I stället har man jämfört det avtal som träffades
mellan staten och Nordström & Thulin AB den 21 december 1987 med de
anbud som lämnades av Gotlandsbolaget den 16 december 1986 och den 17
66
februari 1987. Men detta kan knappast sägas vara en granskning som utgår
från omständigheterna vid upphandlingen.
Statens avtal med N&T var ju inte känt vid tiden för upphandlingen, efter-
som det skrevs först ett år senare. Det centrala problemet beträffande vilka
fartyg som skulle användas i trafiken och vad dessa fartyg skulle kosta var,
som jag tidigare sagt, inte till någon del löst vid tidpunkten för upphand-
lingen. Däremot hade Gotlandsbolaget avgivit två väl preciserade anbud,
som man var bunden vid.
Medan alltså Gotlandsbolaget var bundet vid sina anbud hade transportrå-
det och N&T möjlighet att under hela 1987 ”snickra” på det nya avtalet. Vid
upprättandet av detta avtal hade man dessutom tillgång till Gotlandsbolagets
anbud.
Som bevis på att det gått till på det här sättet kan jag peka på det förhållan-
det att turersättningen för m/s Visby i statens avtal med N&T på ett märkligt
sätt överensstämmer med den turersättning som Gotlandsbolaget begärt i
sitt anbud. Hur skulle detta kunna vara möjligt om man inte vid upprättan-
det av det nya avtalet sneglat på Gotlandsbolagets siffror?
Om det får gå till på det sättet skulle ju Gotlandsbolaget lika gärna ha
kunnat ”höfta till” ett anbud med låga siffror bara för att få koncessionen
och sedan återkomma med justeringar senare. Det var ju uppenbarligen så
N&T fick göra.
Jag kan inte tolka Göteborgsrevisorerna på annat sätt än att de funnit att
det helt enkelt inte fanns något anbud från N&T vid tiden för upphand-
lingen.
Det måste väl ändå sägas vara en synnerligen tveksam hantering trans-
portrådet ägnat sig åt när man accepterat ett sådant här förfarande. Den
grundläggande principen om rättssäkerhet måste ju i det här fallet innebära
att man jämför anbud med anbud. Finns det sedan bara anbud från ett före-
tag skall avtal givetvis slutas med det företaget.
Fru talman! Trafikutskottet uttalar i sitt betänkande kritik på bl.a. två vä-
sentliga punkter. Dels anser man att transportrådet tidigare borde ha klar-
gjort för Gotlandsbolaget när förhandlingsskedet i upphandlingen var avslu-
tat, dels finner man det olämpligt att transportrådet vid överläggningarna
med andra företag än Gotlandsbolaget biträddes av en person som var sta-
tens representant i Gotlandsbolagets styrelse. Samtidigt framgår det av be-
tänkandet att utskottet inte anser att dessa brister försatt Gotlandsbolaget i
ett sämre förhandlingsläge eller i övrigt påverkat ärendets utgång.
Men hur kan man vara säker på att två så grundläggande fel inte påverkat
utgången av ärendet? Har trafikutskottet på samma sätt som direktören
Gunnar Östin fått något slags besked om att Gotlandsbolaget till varje pris
”skulle bort” från Gotlandstrafiken?
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp egendomligheter i den här affären,
men jag tror att det jag sagt ger en tillräckligt tydlig bild av att det fortfarande
finns åtskilligt som skulle behöva komma fram i dagens ljus. -
Tills vidare kan jag bara konstatera att transportrådet har spelat ett högt
spel och att man har förlorat. Det nya avtalet i Gotlandstrafiken har visat sig
ohållbart redan efter två år. Det blir nu en uppgift för regering och riksdag
att se till att inte också Gotland förlorar på detta spel.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
67
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
pä Gotland
Är det egentligen förenligt med demokrati och solidaritet att livsnerven
för en ö med 56 000 invånare och 300 000 turister hålls vid liv med hjälp av
ett hemligt avtal? Är detta inte att ringakta såväl denna nervs livsavgörande
betydelse för Gotland och gotlänningarna som alla de andra Gotlandsrese-
närerna?
Fru talman! Mot bakgrund av allt som förekommit i den här affären är det
inte acceptabelt att Sveriges riksdag fortsätter att anslå pengar till Gotlands-
trafiken med mindre än att det offentliggörs hur pengarna används. Vi riks-
dagsmän måste ges möjlighet att bilda oss en egen uppfattning om behovet
av stöd till Gotlandstrafiken, och det kan vi inte om vi inte får se konces-
sionsavtalet.
Eftersom behovet av transportstöd ökat med nästan 300 % sedan slutet av
år 1987 är det rimligt att avtalet nu offentliggörs även om N&T skulle ha ett
annat intresse.
Det handlar, fru talman, om medborgarnas skattepengar. Men det handlar
också om riksdagens anseende och heder. Hur skall vi riksdagsledamöter
kunna besluta om en höjning av transportstödet när vi inte vet hur pengarna
hanteras?
Anf. 101 GUNHILD BOLANDER (c):
Fru talman! I nu föreliggande betänkande om det koncessionsavtal som
reglerar färjetrafiken till och från Gotland har trafikutskottet - helt i enlighet
med tidigare inställning till gotländska färjetrafikfrågor - på nytt demonstre-
rat och dokumenterat sin likgiltighet mot Gotland.
Jag har i motioner varje år sedan 1987 krävt att detta avtal skulle och
måste offentliggöras. Utan att veta vad som står i detta avtal är det nämligen
omöjligt att veta om transportstödet har en rimlig nivå.
Det gäller ett avtal som det tog över ett år att arbeta fram och som den
gotländska befolkningen, resenärer, skattebetalare och jag som folkvald le-
damot från den valkretsen och av denna kammare har rätt att ta del av.
När riksdagens revisorer nu granskat upphandlingen, uttalat kritik på ett
antal punkter och använt uttryck som ”anmärkningsvärt” på flera ställen,
väljer trafikutskottet att i stort sett inte bry sig om det. Bristerna är inte av
den arten att de påverkat resultatet av upphandlingen.
Det mycket klart uttalade skälet för rederibytet den 1 januari 1988 var att
statens kostnader för Gotlandstrafiken skulle sänkas. På den punkten redo-
visas att skillnaden i kostnadsutfall blir mycket liten. Man erkänner att det
inte är möjligt att entydigt avgöra om det kostnadsmässigt var fördelaktigast
att överlåta trafiken till ett nytt rederi.
Hela revisionsrapporten är en dyster läsning för oss som är beroende av
att denna trafikförsörjning får en rättvis behandling.
I motion T2 har jag nu, såväl som i tidigare motioner, krävt att transportrå-
det skall befrias från ansvaret för Gotlandstrafiken och att ett trafikråd inrät-
tas direkt underställt regeringen. Revisionsrapporten ger stöd för denna
uppfattning.
Jerry Martinger har gjort en mycket grundlig genomgång av det skeende
som har varit, och jag tänker inte ytterligare upprepa den utläggningen. Jag
68
instämmer i vad Jerry Martinger har sagt. Däremot skulle jag vilja inför
kammaren avlägga en lägesrapport för den gotländska färjetrafiken.
Fru talman! I dagarna har transportrådet beslutat om att höja biljettpri-
serna från den 1 januari med 35 % för fastlänningar, med 25 % för gotlän-
ningar och med 20% för frakten. För en fastlandsfamilj med bil och hytt i
en riktning kostar en tur och retur-resa 1 850 kr.
Denna i utgångsläget för höga kostnad skall nu beläggas med bl.a. per-
sontrafikmoms. Och inte bara det, hela 35 % höjning gör att resan kostar
2540 kr. för samma familj! Det är 85 kr./mil. Dessutom diskuteras indrag-
ning i trafiken så att vi kommer att sakna färjeförbindelse 30 dagar/år mot i
dag tre dagar.
Stäng av landsvägstrafiken 30 dagar per år mellan Småland och Östergöt-
land, och tänk efter hur det skulle kännas! Färjetrafiken är vår landsväg - vi
kan inte ta bilen när det passar oss och åka i väg över länsgränsen.
Så sent som i juni stod jag här i talarstolen och varnade för vad som kom-
mer att hända med turistnäringen på ön när socialdemokraterna och folkparj
tiet genomdrivit persontrafikmomsen.
Enbart den turistmoms som tagits ut under detta år har medfört minussiff-
ror för alla företagare inom denna näring på Gotland, och många har kon-
kurshot vilande över sig. Vi hörde i Ekot i måndags att den turistmoms som
skulle givit 1.5 miljarder till statskassan icke givit ett öre, därför att folk har
inte råd att besöka turistanläggningar, så dyrt som det blivit i vårt land.
Det kommer att bli precis så också i denna trafikfråga. Dyrare biljetter,
färre resenärer, mindre inkomster för rederiet, mindre inkomster för turis-
men på Gotland med ty åtföljande krav på ökat transportstöd och ökade ar-
betsmarknadspolitiska insatser.
På nytt måste jag ställa frågan: Var finns regeringens helhetssyn på poli-
tiska beslut och deras effekter?
Den enda ljusglimten nu i höstmörkret är att regeringen äntligen har insett
att transportrådet är och har varit en belastning i varje fall för Gotlandstrafi-
ken.
Fru talman! För att de viktiga målen i trafiken för 1990-talet om tillgänglig-
het och regional balans skall kunna uppnås, kommer det att behövas sär-
skilda insatser i Gotlandstrafiken. Det finns anledning att återkomma i
denna fråga, som alltfort är orättvist behandlad här i riksdagen.
Anf. 102 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Riksdagens revisorer fick i uppdrag att granska koncessions-
avtalet som gäller statens förhållande till entreprenörer för Gotlandstrafi-
ken. Det yttrande som revisorerna har presenterat är enhälligt, noterar jag.
Så är också fallet med trafikutskottets betänkande i dess yttrande över revi-
sorernas rapport. Det framgår också bl.a. av hur talarlistan är uppställd. De
båda särskilda yttrandena som finns kommer efter utskottets talesmans in-
lägg. Det är alltså de båda motionärerna som har fått inleda debatten. De
båda särskilda yttranden som är fogade till betänkandet betecknas som mar-
keringar eller randanmärkningar.
Fru talman! Rikdagens revisorer, som granskat rapporten, har funnit en
hel del fel att anmärka på i fråga om tillvägagångssättet. Detta finns redovi-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
69
|
Prot. 1990/91:34 28 november 1990 |
sat i revisorernas rapport, och trafikutskottet behandlar också detta stycke |
tänkande.
|
Koncessionsavtalet |
Vi har funnit att en del anmärkningsvärda saker har ägt rum i samband Trafikutskottet har dock haft tillgång till ytterligare en handling utöver vad Detta har i och för sig inte föranlett någon ändring i de beslut som reviso- När man lägger samman plus och minus kommer man, precis som reviso- Jag blev minst sagt förvånad över Jerry Martingers höga tonläge i den här Låt mig bara ytterligare säga till Jerry Martinger, att det är med viss förvå- Det är ändå en ganska stor krets som har fått se det här avtalet. Riksda- |
|
70 |
på Gotland också har fått se det här avtalet. Det är alltså inte så enormt hem- |
ligt i och för sig. Trafikutskottet har icke sett avtalet, av den anledningen att
kammarrätten och regeringsrätten har sagt att det skall vara hemligt. Vi har
gått efter den prövning som revisorerna har gjort. Detta har resulterat i att
vi kommit fram till att riksdagen bör avslå dessa förslag angående att rappor-
ten från revisorerna skulle föranleda några åtgärder.
När det gäller de övriga yrkanden som motionärerna har avgett så kräver
Jerry Martinger att man skall tillsätta en auktoriserad revisor för att granska
Nordström & Thulins Gotlandsengagemang. Det står i revisorernas rapport,
och det har även regeringen uttalat, att man kommer att utse en sådan revi-
sor. Därmed har vi klarat av Jerry Martingers yrkande.
Det har även krävts att riksdagen skall ha ett tillfredsställande beslutsun-
derlag i framtiden när vi fattar beslut som gäller anslaget till Gotlandstrafi-
ken. Riksdagen skall självfallet ha tillgång till erforderligt material och till
det underlag som behövs för att fatta ett väl avvägt beslut när det gäller an-
slag till Gotlandstrafiken. Jag utgår ifrån att riksdagen alltid har ett tillfreds-
ställande material som underlag när man fattar beslut. Jag har nu relaterat
de tre yrkanden som Jerry Martinger har ställt. Mer fanns inte i Martingers
motion, men det tog här 15 minuter i ett synnerligen högt tonläge att kriti-
sera hela förfarandet. Då måste jag fråga varför inte Jerry Martinger tog
fram allt detta i sin motion som han tog fram här i talarstolen. Jerry Mar-
tinger ställde inte ens ett yrkande när han gick ner härifrån. Det är ytterst
förvånande att få lyssna till en etablerad åklagare som gör sin plädering på
det sättet.
Det sista yrkandet kommer från Gunhild Bolander och är även det ganska
beskedligt. Det fanns i motionen ingen kritik mot Gotlandstrafiken i övrigt.
Gunhild Bolander kräver att det i fortsättningen inte skall vara transportrå-
det som har hand om Gotlandsstödet, utan att det skall vara någon annan
myndighet direkt underställd regeringen. I det åtgärdspaket som regeringen
lade på riksdagens bord för några veckor sedan antyds att transportrådet
skall avvecklas. Regeringen har kanske t.o.m. gått längre än vad Gunhild
Bolander kräver i sin motion. Där kräver hon att transportrådet skall befrias
från Gotlandstrafiken, men detta förslag från regeringen innebär att det är
Gotlandstrafiken som befrias från transportrådet. Gunhild Bolander har
alltså till 100 % blivit tillfredsställd i sitt yrkande som vi har haft att behandla
i trafikutskottet.
Med det, fru talman, ber jag att få yrka bifall till hemställan i trafikutskot-
tets betänkande nr 6.
Anf. 103 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Det är inget märkligt i att jag i dag har tagit upp kritik mot
rederibytet som jag inte haft med i min motion. Debatten är ju ett tillfälle
att ge allmänna synpunkter i ärendet. Det handlar för övrigt om frågor som
alla på ett eller annat sätt har behandlats av dels riksdagsrevisorerna, dels
trafikutskottet.
Birger Rosqvist säger att mina yrkanden i motionen är beskedliga, och det
gäller då bl.a. yrkandet om att avtalet skall offentliggöras. Varför kunde då
inte trafikutskottet ha gått med på detta yrkande om det nu är så beskedligt?
Vidare säger Birger Rosqvist att en stor krets redan har fått se avtalet. Då
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
71
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
är det ännu mer beklämmande att vi riksdagsledamöter inte har tillgång till
avtalet. Det är ändå vi som beslutar om pengarna till Gotlandstrafiken.
Regeringen har uttalat, precis som Birger Rosqvist säger, att man nu äm-
nar utse en revisor i Gotlandstrafiken. Man kan undra varför det skulle ta
flera år innan man utsåg den här revisorn. Det förhållandet att regeringen
har uttalat sig för en sak innebär inte heller att man nödvändigtvis kommer
att handla i enlighet med sitt uttalande. Det har vi många tidigare erfarenhe-
ter av.
Birger Rosqvist understryker att det material som riksdagens trafikutskott
har grundat sitt beslut på är samma bakgrundsmaterial som riksdagens revi-
sorer har haft. Varför har då utskottet skrivit i sitt betänkande att man gjort
sin bedömning ”utifrån de fakta som var kända vid tidpunkten för beslutet”?
Riksdagens revisorer har sagt att man har gjort sin bedömning mot bakgrund
av de förutsättningar som var kända vid avtalets ingående. Om Birger Ros-
qvist ville svara på varför man har skrivit så här i trafikutskottets betänkande
så vore det bra.
Anf. 104 GUNHILD BOLANDER (c) replik:
Fru talman! Jag uttryckte tidigare från talarstolen min tillfredsställelse
över att transportrådet skulle befrias från den här uppgiften. Det gäller tydli-
gen många andra uppgifter också. Men när jag skrev motionen var det Got-
landstrafiken som var väsentlig för min del. Det var faktiskt omöjligt att den
3 oktober veta att regeringen skulle lägga det här förslaget. Jag hälsar det
med tillfredsställelse.
Anf. 105 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Fru talman! Jerry Martinger återkommer och frågar varför trafikutskottet
inte kunde säga att avtalet skulle offentliggöras. Men jag har ju försökt för-
klara för Jerry Martinger att det inte ankommer på riksdagen att uttala sig
om hur sekretesslagen skall tillämpas i enskilda fall. Vi får väl följa gällande
lagar och förordningar som vi arbetar efter i detta hus. Det har vi gjort i
trafikutskottet, och det tänker vi fortsätta med.
När det gäller frågan om särskilda tidpunkter är det väl ändå ett hårkly-
veri, Jerry Martinger. Det finns inte en tidpunkt för besluts fattande och en
annan för avtals ingående, det är precis samma tidpunkt som vi avser. Så
enkelt är det med det.
Det gällde också detta med att utse en auktoriserad revisor i Nordström
& Thulin som skulle se över engagemanget i Gotlandstrafiken. Regeringen
har sagt att man skall utse en, och jag utgår ifrån att det kommer att ske
ganska så omgående. Jag tror alltså inte att Jerry Martinger behöver befara
att han skall bli överspelad på den punkten.
Kvar står ändå min fråga till Jerry Martinger om varför i all sin dar Jerry
Martinger går upp och bullrar så kolossalt som han tidigare gjorde. Jerry
Martinger hade ju ändå en chans att skriva en motion - 14 dagar hade han
på sig -, och sedan blev det till slut tre små klämmar, av vilka den ena visade
sig omöjlig och de andra två redan har fått en lösning och är på gång.
72
Anf. 106 JERRY MARTINGER (m) replik:
Fru talman! Jag gav från talarstolen en omfattande motivering till varför
jag anser att avtalet skall offentliggöras. Det är ingenting konstigt med det,
Birger Rosqvist? Det är väl inte särskilt praktiskt att ha en att-sats beträf-
fande varje kritisk synpunkt man redovisar från talarstolen. Jag har radat
upp en mängd omständigheter som enligt min mening utgör skäl till att of-
fentliggöra avtalet.
Birger Rosqvist säger nu att beslutet är detsamma som avtalet och att tid-
punkten för beslut och tidpunkten för avtal är densamma. Det är, fru talman,
beklagligt att trafikutskottets ordförande säger på detta sätt, eftersom det
visar att han inte alls har satt sig in i ärendet. Det är ju just detta som är det
intressanta, nämligen att beslutet om rederibyte kom den 19 december 1986
och konfirmerades den 19 februari 1987. Avtalet skrevs inte förrän den 21
december 1987, alltså nästan ett år senare. Det är ju detta - och att man
vid den sistnämnda hade tillgång till Gotlandsbolagets anbud - som är det
anmärkningsvärda i sammanhanget! Och det har Birger Rosqvist över huvud
taget inte satt sig in i. Jag förstår då varför han säger som han gör.
Anledningen till att jag anser att riksdagen skall uttala sig för ett offentlig-
görande av avtalet är naturligtvis att jag menar att riksdagen, genom att man
nu står inför så kraftiga yrkanden om höjningar av transportstödet, måste få
in mera material.
Riksdagen har full frihet att uttala sig om detta. Riksdagen kan uttala sig
om i princip vad som helst, Birger Rosqvist. Jag anser att andra intressen får
vika i detta sammanhang, eftersom det handlar om så mycket pengar och om
ett hemligt avtal, som vi inte har någon annanstans inom trafikområdet. Jag
säger med anknytning till det jag sade i mitt huvudanförande: Varför skall
Gotlandstrafiken vara bland det hemligaste vi har i Sverige? Det finns ingen
anledning till detta!
Anf. 107 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Fru talman! Jerry Martinger säger att riksdagen skall sätta sig över ett
ärende som gäller ett enskilt beslut, över vilket både kammarrätten och rege-
ringsrätten har uttalat sig. Vi skall alltså sätta oss över dessa båda rättsinstan-
ser. Jag har faktiskt en känsla av att riksdagen inte brukar göra så, och jag
har också en känsla av att det är felaktigt att göra på det sättet.
Vi har i trafikutskottet gått efter samma material som har legat till grund
för riksdagens revisorers rapport. Vi har dessutom grävt fram ytterligare ma-
terial i det här ärendet - vi har egentligen inte behövt gräva, utan material
har kommit in i ganska rikliga mängder. Vi har sedan tagit del av alltsam-
mans och prövat det inför vårt yttrande om detta trafikutbud.
Kvar står ändå det faktum att vi i riksdagens utskott inte kan besluta om
det som sedermera yrkas i att-satser från en talarstol - om det nu är fråga
om yrkanden från talarstolen; det var ju inte ens det. Vi har yttrat oss över
motionerna, och vi har yttrat oss över det som har tagits fram i riksdagens
revisorers rapport, och det är det vi nu diskuterar. Någonting annat har vi
inte framfört i vårt betänkande. Jag tycker emellertid att det vi har gjort är
helt och fullt tillräckligt.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
73
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
pä Gotland
74
Förste vice talmannen anmälde att Jerry Martinger anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 108 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Frågan om Gotlandstrafiken tycks höra till de frågor som riks-
dagen med jämna mellanrum har debatterat men som inte förefaller ha kun-
nat lösas på ett tillfredsställande sätt. Man kan undra om alla dessa turer har
motiverats av omsorg om gotlänningarna och deras rättmätiga krav på bra
färjeförbindelser till låga priser.
Vänsterpartiet har under lång tid deltagit i dessa diskussioner och vid olika
tillfällen kommit med konstruktiva förslag till lösningar. Både Viola Claes-
son och före henne Bo Hammar har ägnat avsevärd tid åt just den här frågan.
Jag skall därför med tillfredsställelse bara konstatera att utskottet har tagit
den kritik på allvar som Viola Claesson, liksom riksdagens revisorer, har rik-
tat mot bl.a. transportrådet.
Fru talman! För vänsterpartiets räkning vill jag klargöra att vi står bakom
utskottets hemställan. Jag hänvisar också till det särskilda yttrande som
Viola Claesson har fogat till utskottets betänkande. Vi utgår ifrån att rege-
ringens avsikt att avskaffa transportrådet, åtminstone i vad gäller dess ansvar
för Gotlandstrafiken, nu ligger fast. Jag är glad att Birger Rosqvist här tog
upp just den frågan, och jag uppfattade vad han sade som en klar bekräftelse
på att det är regeringens avsikt.
Till slut, fru talman, vill jag instämma i Gunhild Bolanders synpunkter an-
gående kostnaderna för Gotlandstrafikanterna. Det måste självfallet ligga i
riksdagens och hela svenska folkets intresse att hålla biljettpriserna nere
både för att gotlänningarna skall kunna upprätthålla normala relationer till
fastlandet och för att turister med normala inkomster skall kunna få ut den
glädje det innebär att som turist få besöka Gotland. Jag tycker att riksdagen
har ett ansvar för att se till att vi även fortsättningsvis kan göra det.
Anf. 109 TOM HEYMAN (m):
Fru talman! Jag har inget yrkande i detta ärende, men jag borde ha haft
det.
Vi har från moderat sida tidigare krävt att avtalet skall offentliggöras. Men
rederiet har begärt att uppgifterna skall vara hemliga, och detta har, som
tidigare har nämnts, prövats av både kammarrätt och regeringsrätt.
På juridiska grunder blir vi därför förhindrade att yrka på ett offentliggö-
rande av avtalet. Detta, fru talman, är djupt olyckligt.
Offentlighetsprincipen är en värdefull tradition i svensk förvaltning, men
det finns tyvärr en tendens till att kraven på större affärsmässighet inom
statsförvaltningen leder till en större benägenhet att sekretessbelägga olika
uppgifter. Myndigheterna jämför sig med det privata näringslivet men glöm-
mer att man där lever i en konkurrenssituation.
När monopolupphandling som görs av en myndighet beläggs med sekre-
tess, uppkommer också misstanken att avtalet inte uppfyller de krav på
oväld och korrekt hantering som måste ställas på all offentlig verksamhet. I
det nu aktuella avtalet har dessutom riksdagens revisorer påtalat ett antal
märkliga brister som styrker dessa misstankar.
Avtalet med Gotlandslinjen inverkar också på den statliga budgeten, men
genom att avtalet har gjorts hemligt blir riksdagens budgetbehandling me-
ningslös. Vi kan här i kammaren ändå inte bedöma rimligheten i de belopp
som i kommande budgetar kommer att begäras för Gotlandstrafiken som en
följd av detta avtal.
Fru talman! Vi är förhindrade att yrka något nu, men jag vill ändå ha dessa
åsikter antecknade till protokollet.
Anf. 110 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Fru talman! När vi nu åter i kammaren diskuterar Gotlandstrafiken är det
att beklaga att det är tidigare åtgärder som lyfts fram i stället för framtidsfrå-
gor. Men det är naturligtvis viktigt att skapa klarhet i hur det gällande avtalet
har kommit till och vilket transportstöd som har utlovats. Avtalet löper ju i
sju år till. Har avtalet tillkommit på felaktiga grunder måste riksdagen ta upp
frågan igen. Varken riksdagens revisorer eller utskottet anser dock att det
finns belägg för att så skulle ha skett. Däremot uttalas, som flera talare tidi-
gare framhållit, att viss kritik kan riktas mot transportrådets upphandling. I
denna kritik instämmer också folkpartiet liberalerna.
Vi har också i utskottet instämt i att det för staten fördelaktigaste alternati-
vet valdes. Där råder dock viss osäkerhet, eftersom skillnaderna var så små.
Något facit i denna fråga kan man tyvärr heller aldrig få fram. Folkpartiet
yrkar med detta bifall till utskottets hemställan i betänkande TU6.
När jag träffade de gotländska ombuden på folkpartiets nyligen timade
landsmöte, framhöll de som så många gånger tidigare hur viktig en funge-
rande trafik är. Den kraftiga prishöjning på 35 % som transportrådet god-
känt för nästa år bekymrar dem.
Vi i folkpartiet är givetvis medvetna om att moms på kollektivtrafiken är
en av finansieringsvägarna för vår sänkta inkomstskatt, men vi anser att den
totala höjningen är för kraftig. Folkpartiets representant i transportrådets
styrelse reserverade sig också mot det höga procenttalet. För företag och
andra som får lyfta av momsen betyder inte höjningen så mycket, men för
turismen och det normala privatresandet kan den bli besvärande.
I betänkandet står på s. 4: ”Utskottet vidhåller sin tidigare framförda upp-
fattningen att det är angeläget att åstadkomma ökad konkurrens i Gotlands-
trafiken.” Tyvärr har utskottsmajoriteten inte den uppfattningen när det gäl-
ler turisttrafiken mellan Gotland och fastlandet under några sommarmåna-
der. Kanske beror en del av gotlänningarnas oro för sin trafiksituation på att
de känner sig låsta och utlämnade till ett enda rederi, även om detta försöker
bedriva en bra trafik. Den ambitionen tror jag nämligen att Nordström &
Thulin har. Men en större flexibilitet åtminstone under turismens högsäsong
skulle säkerligen innebära en välkommen stimulans. Till detta återkommer
vi som vanligt under den allmänna motionstiden.
En annan möjlighet till viss konkurrens öppnades i höstas när linjen Norr-
köping - Riga startade. Visby skulle då också kunna angöras. Tyvärr kapsej-
sade företaget snabbt på grund av finansiella svårigheter i Lettland. Utveck-
lingen i Östeuropa får avgöra om trafik mellan Östersjöländerna och deras
öar kan återupptas.
Fru talman! Detta betänkande behandlar ju främst koncessionsavtalet.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
75
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Koncessionsavtalet
om linjesjötrafik
på Gotland
76
Jag vill avslutningsvis säga att jag instämmer med tidigare talare som påtalat
avtalstidens längd. I vår föränderliga värld kan en tioårig avtalstid vara väl
lång, även om vi vet vad som låg bakom detta. När SJ får stöd för olönsam
järnvägstrafik sker det för ett år i taget. Det är å andra sidan för kort tid.
Kollektivtrafik och transportstöd är svårhanterliga frågor. Kanske måste
vi finna nya vägar att hantera dem.
Anf. 111 NIC GRÖNVALL (m):
Fru talman! Jag har på olika grunder kommit att intressera mig för detta
ärende. Dessa grunder är sådana att jag här inte alls vill delta i debatten om
annat än den offentliga upphandlingens former i detta särskilda fall.
Man kan konstatera att vi i Sverige på andra områden i vårt internationella
engagemang just nu är djupt engagerade i att internationalisera offentlig
upphandling. Sverige önskar i EG-sammanhang och i GATT-sammanhang
en öppning inom andra länders offentliga upphandling till förmån för
svenska industrier och näringar. Samtidigt exponerar vi i Sverige ett upp-
handlingsärende som innehåller så mycket dålig lukt som detta ärende.
Detta är allvarligt. Jag kan gärna hålla med den tidigare talaren Tom Hey-
man, som just pekade på att egendomligheterna i detta ärende är sådana att
en djup misstanke om oredlighet i hela ärendet kvarstår. En sådan misstanke
om oredlig offentlig upphandling får egentligen inte bestå i en tid när vi i
andra sammanhang förhandlar om att få del av upphandlingen inom andra
länders offentliga sektor.
Fru talman! Det är därför värt en visa att fundera över vad som har hänt i
detta ärende. Varför är ett affärsavtal hemligt? Det kan egentligen bara fin-
nas en enda anledning - herr utskottsordförande och fru talman. Den anled-
ningen är att avtalet skulle avslöja en oredlighet, ty eljest finnes ingen anled-
ning till ett hemlighållande. Vi har en offentlig redovisning av företags bok-
föring och årsresultat. Det skulle därför inte vara till skada att detta avtal
offentliggjordes. Men det måste alltså finnas ett skäl utöver de acceptabla.
Jag anser därför, fru talman, att det vore olyckligt om riksdagen skilde sig
från detta ärende utan att i ett yrkande hävda att detta avtal skall offentliggö-
ras. Jag vill därför registrera ett yrkande om bifall till Jerry Martingers mo-
tion i detta avseende. Jag vill förutskicka att jag inte kommer att begära vo-
tering i frågan. Detta är från min sida en demonstration av att frågan är
mycket viktig. Den kan inte få passera riksdagen utan att denna markering
görs.
Anf. 112 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Jag noterar att den kritik som Nic Grönvall här framför riktar
han mot en enig riksdagsrevision, som är sammansatt på sedvanligt parla-
mentariskt sätt, och han riktar kritik mot domstolsbeslut.
Anf. 113 NIC G RÖN VALL (m):
Fru talman! Det var bra att Birger Rosqvist sade detta, eftersom det gör
det möjligt för mig att göra ett viktigt tillägg. Jag anser att Sveriges riksdag
är fri att göra de uttalanden som Sveriges riksdag önskar i ärenden som hand-
läggs i denna riksdag. Det måste stå riksdagen fritt att till regeringen uttala,
att regeringen i anständighetens, renlighetens och redlighetens namn skall
kungöra innehållet i detta avtal. Det finns varken judiciella eller konstitutio-
nella hinder mot ett sådant uttalande.
Anf. 114 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Det Nic Grönvall nu säger innebär att riksdagen skall undan-
röja beslut som fattats av regeringsrätt och kammarrätt.
Anf. 115 NIC GRÖNVALL (in):
Fru talman! Det är möjligen så, att Birger Rosqvist inte hörde vad jag
sade. Jag säger att riksdagen för regeringen skall uttala, att regeringen skall
se till att avtalet blir offentliggjort. Detta är varken ett övergrepp mot rege-
ringsrätt, hovrätt eller någon annan. Denna riksdag bör uttala sin mening i
en för landet viktig fråga, och ingenting annat.
Anf. 116 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Jag måste korrigera mig. Det Nic Grönvall vill är att rege-
ringen skall sätta sig över beslut som regeringsrätt och kammarrätt har fattat,
och då blir det ett ärende för KU.
Anf. 117 NIC GRÖNVALL (m):
Fru talman! Jag önskar att regeringen häver sekretesstämpeln på detta av-
tal. Det har ingenting att göra med den prövning som förekommit i domsto-
larna. Regeringen skall häva sekretessen, och det är inte ett ärende för dom-
stolarna.
Anf. 118 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! Jag vill säga till Birger Rosqvist att den prövning som gjordes
hos regeringsrätten var en prövning i ett enskilt fall på grund av att någon
ville se det hemliga avtalet. Det är självklart att regeringsrätten i ett sådant
fall beslutar att vederbörande inte får se avtalet, just därför att det är hem-
ligt.
Det som nu har yrkats här i kammaren och som jag har pläderat för är att
riksdagen skall uttala att avtalet inte skall vara hemligt. Det är ju inte att
sätta sig över regeringsrättens utslag i det enskilda fall som den hade uppe
till prövning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 20 §.)
18 § Lastsäkringsintyg
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU7 Lastsäkringsintyg.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Lastsäkringsintyg
77
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Lastsäkringsintyg
Anf. 119 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Grunden för utskottets betänkande är en viktig motion av Per
Olof Håkansson. Utskottet har också instämt i motionärens uppfattning om
att frågan bör lösas.
Det är betecknande att flertalet remissinstanser förordar införande av
lastsäkringsintyg - på frivillig eller obligatorisk väg - men att utskottet ändå
väljer att avstyrka motionen.
Det är intressant att notera att de organisationer som stött förslag om att
införa ett obligatoriskt lastsäkringsintyg företräder de arbetare eller an-
ställda som i dag framför allt drabbas när olyckor inträffar till följd av dålig
kontroll av lastning vid transporter. De organisationer däremot som företrä-
der arbetsgivarna och näringslivet förefaller nöjda med mer information och
frivilliga överenskommelser.
För vänsterpartiet är valet lätt. Genom att införa obligatoriskt lastsäk-
ringsintyg kan svåra olyckor vid transporter undvikas i högre grad än nu.
Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till vänsterpartiets reservation med
krav på att riksdagen bifaller nämnda motion.
Anf. 120 JARL LANDER (s):
Fru talman! Betänkandet är, som vi hörde, föranlett av en s-motion. Ut-
skottet har ansett det nödvändigt att behandla den motionen i särskild ord-
ning. Bara det tyder, anser jag, på att utskottet ser allvarligt på de problem
som motionären tar upp, nämligen säkringen av gods under transport.
Utskottet har också låtit skicka ut motionen på remiss till ett stort antal
transportörer och organisationer. Av remissvaren kan man klart utläsa att
dagens situation när det gäller säkring av gods inte är tillfredsställande. Såväl
utskottet som remissinstanserna anser att vi här har ett allvarligt problem i
transportkedjan som vi måste lösa. Men hur det skall ske har vi inom utskot-
tet kanske något delade åsikter om.
Som vi hörde kräver vänsterpartiet i sin reservation att vi skall införa ett
obligatorium när det gäller lastsäkringsintyg. Utskottsmajoriteten säger att
eftersom alla parter är överens om att regler snarast måste införas om last-
säkring och att intyg om det skall kunna införas är det inte meningsfullt att
skriva till regeringen om ett obligatorium. Vi tror att vi kan få fram bra regler
snabbare om vi låter branschen - alltså lastarna och transportörerna - själva
utarbeta riktiga regler för hur lastsäkringsintyg skall kunna införas. Det är
också vad de flesta remissinstanserna vill.
Problemet är allvarligt, men utskottsmajoriteten säger: Låt oss avvakta
resultatet av de ansträngningar som nu görs innan vi från riksdagen skriver
till regeringen om ett obligatorium! Det är vår uppfattning att man i rege-
ringskansliet följer den här frågan noggrant, likaväl som mycket annat som
händer ute i samhället. Man kommer att vidta de åtgärder som kan komma
att visa sig erforderliga om de arbeten som nu pågår snart kommer till ett
resultat.
Fru talman! Jag yrkar med det här bifall till utskottets hemställan i dess
helhet och avslag på reservationen.
78
Anf. 121 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Från vänsterpartiets sida kommer vi med intresse att följa hur
frågan utvecklar sig under året. Vi har naturligtvis förhoppningen att den
kommer att lösa sig på frivillig väg men kommer att bevaka den framöver.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 20 §.)
19 § Strålskydd
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU9 Strålskydd.
Anf. 122 KARIN STARRIN (c):
Fru talman! Vi står nu i begrepp att behandla jordbruksutskottets betän-
kande nr 9 om strålskydd. Jag tycker att det då är på sin plats att påminna
om kärnkraftens konsekvenser, inte minst i dag när energiförhandlingar på-
går som mest intensivt. Kärnkraften bygger på en teknik som inte tillåter
några som helst misstag. Den tekniken tillåter inga mänskliga felbedöm-
ningar. Hur långt framme vi än är när det gäller teknisk utveckling kan vi
aldrig säga att vi har några garantier för att inte någonting negativt kan in-
träffa. Det som inte får hända har ju faktiskt redan hänt!
Vi har vidare hela problemet med avfallshanteringen. Det är fortfarande
olöst. Kärnkraften måste bli en parentes i svensk energiförsörjning - det är
viktigt att energiförhandlingarna leder fram till det beslutet.
I månadsskiftet april-maj i år ingick jag i en parlamentarisk grupp som
deltog i en internationell miljökonferens i Washington. Där diskuterades hur
man globalt kan rädda miljön och klara överlevnaden.
Det som påverkade mig mest, fru talman, var när Sovjets representant i
den stora församlingen klart deklarerade vilken enorm katastrof Tjernobyl-
olyckan innebar, vilken total förändring stora områden omkring Tjernobyl
tvingades genomgå och hur det påverkade människorna, som var tvungna
att flytta, åkermarken blev obrukbar, osv. Det var ett klart rop på hjälp från
sovjetisk sida.
Med den öppenhet som nu finns i Sovjet får vi gång efter annan höra lik-
nande beskrivningar, t.ex. att läkare på olika barnsjukhus ser ett klart sam-
band mellan ökade skador på barn och Tjernobylolyckan.
Inte minst kärnkraftsolyckan i Tjernobyl visar att vi i Sverige också kan
utsättas och att det för radioaktiva utsläpp inte finns några gränser; det är
vindar och luftströmmar som avgör var nedfallet kommer att hamna. Vi har
nu också sett att nedfallet kan transporteras mycket långa sträckor och att
det radioaktiva innehållet inte har nämnvärt mindre effekt där det landar.
Oavsett de synpunkter som framfördes i samband med Tjernobylolyckan
och som fortfarande framförs om att nedfallet från olyckan inte behöver på-
verka våra levnadsvanor är det viktigt att vi förstår att en sådan olycka får
förödande konsekvenser. Det fick direkt konsekvenser när det gällde jord-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
79
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
bruket, men de mest långvariga konsekvenserna gäller situationen för jägare
och fiskare. När halterna av radioaktivitet ökar i stället för minskar, vill inte
jägaren gå ut i skogen eller fiskaren sätta sig i båten och se om det blir någon
fångst. Konsekvensen blir inte så liten beträffande t.ex. rådjur. Jag vill påstå
att det har blivit en rejäl kulturkrock på jakt- och viltområdet. Radioaktivi-
teten kan vi människor inte upptäcka med våra sinnen, eftersom den inte
syns, känns eller luktar. Därför behövs det speciella mätinstrument, så att
man kan mäta utsläpp och de förändringar som äger rum. Det är också vik-
tigt att reaktionerna kommer snabbt.
Det är just detta som vi i centerpartiet vill peka på i vår reservation i betän-
kandet nr 9. Det finns ett antal mätstationer utplacerade i vårt land. SSI har
också meddelat oss att man tänker öka antalet mätstationer från 26 till 31 för
utplacering i södra Sverige. Men det här räcker inte, vilket också framhålls
i flera motioner. Jag håller med den sittande utredningen som har arbetat
med utgångspunkt i kärnkraftsberedskap. Inom utredningen anser man att
det behövs åtminstone ytterligare tio mätstationer för placering i norra Sve-
rige. Det behövs ytterligare resurser, eftersom de äldre mätstationerna
måste bytas ut kontinuerligt. Nu svarar utskottsmajoriteten att regeringen
håller på att arbeta med frågan och att motionerna av den anledningen av-
styrks. Jag vill fråga Margareta Winberg som skall försvara utskottsförslaget:
Är det inte på sin plats att riksdagen tar initiativ och verkligen uttalar vad
den tycker är viktigt, så att regeringen på det sättet får tydliga signaler för
behandlingen av utredningsresultaten?
Det minsta som vi nu kan göra för att minska människornas oro är att
skapa en beredskap för det som kan hända. Det händer någon gång i framti-
den, det vet vi. Vi behöver snabba signaler om var radioaktiviteten finns, var
den så att säga dimper ned. Dessutom behövs det snara åtgärder. Av den
anledningen behövs det mätinstrument som täcker hela Sverige, och det är
precis det som vi framhåller i vår reservation 5. Jag yrkar därför, fru talman,
bifall till reservation 5 och i övrigt till utskottets förslag.
Anf. 123 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag skall inskränka mig till att yrka bifall till reservation 4,
som är en uppföljning av en vänsterpartimotion med krav på att joniserad
strålning och hantering av radioaktiva ämnen bör omfattas av miljöskydds-
lagstiftningen. För att så skall kunna ske bör frågan hänskjutas till den på-
gående utredningen om miljöskyddslagstiftningen.
Anf. 124 EVA GOÉS (mp):
Fru talman! Dagens betänkande om strålskydd anser jag vara ett slag i
ansiktet på de människor som har drabbats av Tjernobylolyckan. Alla i Sve-
rige har nog drabbats mer eller mindre. Efter att ha besökt Tjernobyl och
Kiev och sett att vi blir behandlade på samma sätt som människorna i Tjer-
nobyl vill jag ge ett exempel.
När man här ökade gränsvärdet till 1 500 Bq cesium per kilo beträffande
vilt, gjorde man på motsvarande sätt i Kiev och Tjernobyl. Då ökade man
till 5 000 Bq i kött. Det handlar ju inte om att vi som bor i de här områdena
80
klarar mera radioaktivitet, utan det rör sig helt enkelt om ekonomiska
aspekter.
Man ville också veta hur mycket strontium som det finns i födan och hur
mycket plutonium som kommit ut. Då hemlighöll man informationen och
sade att det är så svårt att mäta. Precis samma sak har hänt i Sverige. Visst
mätte man halterna i mjölken direkt efter olyckan, men efter ungefär ett
halvår upphörde mätningarna. När gifterna nu har gått ned i marken och
tagits upp i växterna och näringskedjan över huvud taget, vill vi veta hur
mycket strontium det finns i födan. Alla har lärt sig att gifthalterna ökar ju
högre upp man kommer i näringskedjan.
Miljöpartiet har krävt en redovisning. Sedan har vi framhållit att det be-
hövs en utredning när det gäller lågdosstrålning. Det är ju ett slag i ansiktet
när man säger att det inte behövs, eftersom en utredning om lågdosstrålning-
ens effekter inte skulle tillföra någonting nytt.
Jag har en väninna som nyligen har besökt Raoul Wallenberg-institutet i
Leningrad. Där undersökte man 3 000 barn från Vitryssland. Det kommer
också att göras undersökningar på barn från Kievområdet. Varför är det så
intressant att åka dit och undersöka, vilket SSI gör? Det finns mycket goda
kontakter med människorna i dessa områden. Varför är det inte intressant
att göra samma undersökningar i Sverige och sedan jämföra resultaten?
Ingen kan komma och säga att vi inte har drabbats av en lågdoseffekt. Det
går inte att jämföra med Hiroshima och Nagasaki, eftersom det där var fråga
om en speciell typ av sprängladdning. Här handlar det om partiklar. Man
har i Sovjetunionen hemlighållit att det finns plutonium i Kijev, 8 mil från
områden. Jag frågar mig vad man har hemlighållit i Sverige.
Jag har träffat människor som arbetar i olika myndigheter. De har tagit
på sig att undersöka plutonium, och de har också hittat plutonium, t.ex. på
Södertörn. Varför gör man inte en riktig utredning i Sverige? Jag kan också
berätta följande, källan är TV. Den 21 december 1989 sade man i TV att det
har påvisats att sorkar i Uppland och i Gävleborgs län har fått kromosomför-
ändringar. Det gäller även de sorkar som har vistats i områden med en låg
radioaktivitet. En femtedel av sorkarna omkring Gävle har fått kromosom-
förändringar.
Det här är ett tecken på att vi utsätter oss för smygande risker. Lågdosfors-
kare i Amerika, t.ex. dr Petkau, har vid laboratorieförsök kunnat påvisa att
lågstråldoser kan ha en effekt per dos som är tusentals gånger större vid låg
doshastighet än vid hög doshastighet. Eftersom stråldosen som är den natur-
liga bakgrundsstrålningen vid kärnteknisk verksamhet - kärnkraft och kärn-
vapen - ofta erhålls med låg doshastighet kan frågan vara av stor betydelse,
heter det. Därför anser vi i miljöpartiet att man skall göra en utredning för
att ta reda på vilka effekter lågdosstrålningen får på människors hälsa både
fysiskt och psykiskt. Man kunde faktiskt jämföra med de försök och utred-
ningar som pågår i Sovjetunionen.
Mätstationer bör finnas där SMHI gör sina väderobservationer. Då skulle
vi täcka hela landet. Vi skall inte glömma att våra egna kärnkraftverk stän-
digt läcker, men detta kallas för normala utsläpp eller normutsläpp. Dess-
utom har kärnvapenproven återupptagits på Kolahalvön. Det antyds att det
läcker även därifrån.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
6 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
82
Jag kommer från ett område som har drabbats värst i Sverige, från Väster-
norrland, där det finns enormt höga värden av radioaktivitet i fisken. 85 %
av den fisk som är fångad i våra sjöar i Västernorrland har för hög radioakti-
vitet. Och då har man utgått från det högre gränsvärdet på 1 500 Bq, inte
från 300 Bq. Jag vet att dessa effekter finns även i vissa sjöar i Jämtland,
som ju Margareta Winberg kommer ifrån. Det finns även sådana effekter i
Gästrikland, som Karin Starrin kommer ifrån. Man femdubblar alltså gräns-
värdet för de människor som bor i ett område som har drabbats. Det är ingen
ursäkt att säga att radon är farligare. Om man är same och blir utsatt för
radon och dessutom har ett intag av föda med hög radioaktivitet måste det
väl vara värre än värst. Det finns ingen ursäkt att höja gränsvärdet. Det skall
ned, och det skall vara så nära noll som möjligt. Det är nämligen intaget det
handlar om. Jag vill inte utsätta våra barn och barnbarn för de risker som
lågdosstrålning medför och som vi ständigt utsätts för i Sverige.
Härmed yrkar jag bifall till alla reservationer i betänkande 9.
Anf. 125 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Man borde i samhällspolitiska debatter av den typ som vi nu
diskuterar mäta förhållandet mellan skada och dos. Det gäller strålning, men
det gäller även andra risker som vi som personer utsätts för.
Om man konsekvent gjorde detta skulle den allmänna debatten nog
handla om andra saker, om andra och större risker och konsekvenserna -
skadan för människorna - skulle bli mindre, hälsoläget bättre. Men politik
är inte alltid rationell, och det är kanske det som gör den så spännande.
I detta utskottsbetänkande behandlas ett antal motioner om strålskydd
m.m. Vi har under motionsbehandlingens gång bl.a. haft en hearing med
strålskyddsinstitutets generaldirektör. Han har gått igenom alla motioner
med oss. Såvitt majoriteten kunde bedöma var det en saklig och neutral ge-
nomgång. Hans budskap var att det inte fanns motiv för att stödja någon av
motionerna.
Nu finns det ändå ett antal reservationer. Man kan väl säga att det oratio-
nella har varit framme. Jag skall kommentera reservationerna litet grand.
I reservation 1 anser miljöpartiet att gränsvärden för radioaktivitet i livs-
medel bör lagfästas. I miljöpartiet saknar man också en godtagbar officiell
redovisning av mätresultat beträffande strontium och plutonium efter Tjer-
nobyl. Hanteringen beträffande gränsvärden går till så att SSI utfärdar dos-
föreskrifter för radioaktiva ämnen. Dessa grundas bl.a. på internationella
rekommendationer. Livsmedelsverket fastställer de gränsvärden som skall
gälla för olika livsmedel.
Olika befolkningsgrupper är olika utsatta. En lagstiftning riktad mot han-
deln hjälper alltså inte de mest utsatta - och det är ju samerna vi talar om -
utan man måste genom information få dessa människor att ändra sin kost-
sammansättning, och helt enkelt ändra sin livsstil litet grand. Ingen lag kan
tvinga vissa befolkningsgrupper till detta. Jag menar alltså att en lag inte
skulle fylla något egentligt syfte.
Efter Tjernobyl utförde SSI mätning av strontium i mejerimjölk. Livsme-
delsverket tog hand om resultatet, som inte visade några större förhöjningar,
och redovisade det till landets samtliga kommuner. Universitetet i Lund har
studerat plutonium. Ett litet tillskott har uppmätts. Jag har inte hunnit kon-
trollera om de PM som har skickats till kommunerna är hemligstämplade.
Men jag har mycket svårt att tro att så skulle vara fallet. Annars är det ju
offentliga handlingar som vem som helst kan läsa.
Jag tycker alltså att det inte finns någon anledning att tillmötesgå kraven
från miljöpartiet, och jag yrkar avslag på reservation 1.
I reservation 2 från miljöpartiet och vänsterpartiet tas lågdosstrålningens
effekter upp. Man hänvisar till folks ångest och oro och menar, om jag har
förstått reservationen rätt, att den skulle dämpas om en utredning tillsätts.
Lågdosstrålningens effekter studeras, vilket vi har hört från talarstolen ti-
digare, både nationellt och internationellt genom SSIs försorg. SSI har också
haft flera offentliga diskussioner och utfrågningar i ämnet.
Ur rent vetenskaplig synpunkt, för att få fram fler fakta, finns det enligt
majoritetens uppfattning ingen anledning att tillsätta en utredning. Den
sammanställning av befintliga fakta som en eventuell utredning skulle ägna
sig åt borde kunna göras på ett enklare och billigare sätt. Jag yrkar avslag på
reservation 2.
I reservation 3 tas flygkartering upp. Här menar utskottet, med stöd av
vår egen expertis, att det finns andra och mer tillförlitliga metoder för att
kontrollera ett radioaktivt nedfalls eventuella effekter. Därför yrkar jag av-
slag på reservation 3.
I reservation 4 anser vänsterpartiet och miljöpartiet att frågor om jonise-
rande strålning och radioaktiva ämnen skall behandlas i miljöskyddslagen.
Motivet för att ha dem i kärntekniklagen och strålskyddslagen är att man
skall uppnå största möjliga säkerhet. Jag förstår inte påståendet att miljö-
skyddslagen härvidlag skulle utgöra ett bättre skydd. Därför anser majorite-
ten att vi inte kan gå med på det kravet. Jag yrkar alltså avslag på reservation
4.
I reservation 5, slutligen, tas mätstationer för radioaktiv strålning upp.
Enligt olika motioner anser man att de bör finnas i Östergötland samt i Gäv-
leborgs och Älvsborgs län. I en centermotion står det att även skaraborgarna
bör ha rätt till en mätstation. Det är en något märklig reservation. Vid hea-
ringen med SSI fick vi nämligen helt klart för oss att man har beslutat att öka
antalet stationer från 26 till 31. Ytterligare nio ligger som förslag för bered-
ning, vilket Karin Starrin sade. Vi fick också reda på att de förslag som mo-
tionärerna anger om att vägverkets mätstationer skulle användas inte är så
bra.
Trots att motionärernas förslag enligt vår uppfattning är väl tillgodosedda,
förs de vidare i en reservation, till vilken jag yrkar avslag.
I övrigt yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 126 EVA GOÉS (mp) replik:
Herr talman! Jag vill än en gång understryka att synergieffekterna både av
radioaktiv strålning och av annat som man utsätts för, t.ex. cigarettrök, och
farlig arbetsmiljö, blir ännu större om man utsätts för lågdosstrålning. Där-
för kan jag absolut inte acceptera att det skulle vara några ogrundade fakta
som vi för fram, tvärtom. Jag har träffat människor på hälsoministeriet i Kiev
som har redogjort för hur det står till med befolkningen där. Jag har jämfört
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
83
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
84
resultat från Västernorrland med deras resultat när det gäller svamp, vilt och
mjölk. Jag har tagit hem prover från Tjernobylområdet, och jag har mätt
den radioaktiva strålningen på marken där och kunnat jämföra. Jag har då
sett att vi i Sverige är drabbade av nästan lika mycket radioaktiv strålning.
När vi jämförde svampen visade det sig att värdena var lika höga i svamp i
Västernorrland som i Kiev. Vi hade lika höga värden i vilt. Jag anser att det
är oerhört viktigt att vi tillsätter en utredning i Sverige. Den får pågå paral-
lellt med den som pågår inom SSI och den som pågår i Leningradområdet
genom Raoul Wallenberg-institutets försorg.
Jag tycker inte att vi skall utsättas för några experiment. Och jag vill än en
gång betona att det är vederhäftiga fakta som ligger till grund för att jag,
tillsammans med Lars Norberg, har väckt den här motionen.
Som avslutning skall jag säga att jag avstår från att formellt yrka bifall till
reservation 3, men jag kvarstår vid min uppfattning att flygkartering är nöd-
vändig även i dag. Den behöver inte ske så ofta. Den kan ske med längre
intervall, men det bör göras en uppföljning av de flygkarteringar som gjordes
direkt efter Tjernobylolyckan.
Anf. 127 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Det är helt riktigt som Margareta Winberg säger, nämligen
att vi vid behandlingen av det här betänkandet har haft en hearing med gene-
raldirektören för SSI närvarande, där han klart redovisade de olika fråge-
ställningarna. Men jag vill definitivt inte hålla med om att vi kunde tolka de
besked som vi fick av generaldirektören på det sätt som Margareta Winberg
har gjort, att vi har ett heltäckande nät av mätstationer för bevakning av
eventuella radioaktiva utsläpp. Visserligen har SSI fattat beslut om att man
skall öka antalet mätstationer från 26 till 31, och det är bra. Samtidigt säger
man att vissa mätstationer är över 30 år gamla och alltså behöver bytas ut. Vi
kan inte bara tro att det i det här läget blir ett tillskott. Utvecklingen kommer
förmodligen att bli sådan att man byter ut gamla i stället, så någon nettoök-
ning blir det inte.
Den utredning som har arbetat för ökad kärnkraftsberedskap har klart
sagt att vi måste få bättre mätutrustning för norra Sverige. SSIs beslut gäller
utplacering av mätstationer i södra delen av landet, i närheten av befintliga
kärnkraftverk. Men vi behöver också ett heltäckande program för norra Sve-
rige. Varför då avslå de olika förslag som föreligger från riksdagens sida?
Varför inte påverka regeringen i dess pågående behandling av den utredning
som har lämnats? Varför inte visa att riksdagen verkligen tar initiativ i denna
fråga, så att vi i alla fall från riksdagens sida fattar beslut där vi visar att det är
angeläget att vi får ett heltäckande program? Radioaktiviteten känner inga
gränser. Vikännertill,vi behöver inte upprepa det, effekterna efter Tjerno-
bylolyckan. Där hamnade nedsläppet på helt andra områden än vi kanske
hade kunnat tänka oss. För att få reaktioner i ett tidigt skede behövs ytterli-
gare mätstationer.
Jag yrkar bifall till reservation 5.
Anf. 128 MARGARETA WINBERG (s) replik:
Herr talman! Först till Eva Goes: Jag har aldrig påstått att Eva Goes redo-
visar ogrundade fakta. Det skulle vara mig främmande att tala på det viset.
Eva Goes har säkert belägg för vad hon säger. Jag har själv varit i Kiev och
fått den information som Eva Goes talar om. Jag vet hur illa det är. Det Eva
Goes säger om synergieffekter är också riktigt. Vad jag har svårt att förstå
är när Eva Goes säger att det pågår en forskning i Sverige och hänvisar till
forskningen i Kiev. Så talar hon om hur mycket fakta som man där har fått
fram. Ändå tycker hon att vi skall ha en ytterligare utredning. Jag måste då
fråga om inte Eva Goes litar på dem vi har. Vad är det för ytterligare utred-
ning som vi behöver? Räcker det inte med dem som pågår? Huvudsaken är
väl att vi får fram de fakta som det går att få fram. Där kan man möjligen
säga att det brister, därför att vi inte har varit tillräckligt energiska att ta fram
och visa upp fakta.
Det är möjligt att vi skulle kunna dämpa människors oro och ångest, om
vi kunde tala om att vi vet hur det är och att vi planerar åtgärder för att göra
någonting åt situationen. Men jag kan inte förstå vad en ytterligare av riksda-
gen tillsatt utredning skulle tillföra. Den skulle, som Eva Goes själv sade,
arbeta parallellt med de andra.
Sedan till Karin Starrin: Jag har med mig listan över de punkter som vi
gick igenom med generaldirektören. Nog var det väl så att generaldirektören
på punkt efter punkt talade om vilka åtgärder som hade vidtagits och vilka
som var på gång. Jag har fört mycket noggranna anteckningar där detta kan
läsas. Jag har aldrig påstått att vi har ett heltäckande nät, för det har vi inte.
Det sade generaldirektören inte heller. Han sade att en ökning av mätstatio-
ner var på gång. Det har man fattat beslut om i SSI, och ytterligare tio är
planerade.
Visst kan vi i riksdagen ta initiativ, och det skall vi självfallet göra när det
är befogat. Men jag tycker att det här är sällsynt obefogat, eftersom myndig-
heten redan har fattat beslut i frågan och regeringen har samma fråga för
beredning hos sig. Det är verkligen att slå in öppna dörrar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.
Anf. 129 EVA GOES (mp):
Herr talman! Det är riktigt, Margareta Winberg, att forskning pågår, men
den sker i Kiev av SSI. Vad jag vill är att det skall ske en forskning i Sverige
bland populationen. Att det i dag råkar ske en forskning på länsstyrelserna
beror på att vi började forska om kvicksilverhalterna i våra sjöar. Det har
man tillämpat sedan för mätning av cesium. Därför har vi fått fram fakta i
Västernorrland om att 85 % av fisken har för höga radioaktiva värden. Vi
vill ha en forskning av effekterna på hälsa, både fysiskt och psykiskt, inte
bara hur naturen påverkas. Sedan skall vi naturligtvis, som Margareta Win-
berg var inne på, offentliggöra det. När man gör en sådan utredning som vi
vill göra, skall man ha med sig oberoende forskare från miljörörelsen. Varför
inte en forskare från Greenpeace, som ju har enorma sakkunskaper?
Sedan vill jag än en gång poängtera att jag protesterade redan innan jag
kom in i riksdagen mot att livsmedelsverket fick avgöra och höja gränsvärdet
fem gånger, alltså femdubbla, från 300 till 1500 bequerel cesium per kilo. Jag
anser att det är så allvarligt att man inte borde få fatta sådana beslut utan
hörande av riksdagen. Det borde livsmedelsmedelsverket inte ha fått göra.
Därför är jag beredd att riva upp beslutet nu när jag äntligen kommit in i
Prot. 1990/91.34
28 november 1990
Strålskydd
85
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Strålskydd
riksdagen. Jag tycker att man borde sänka värdet så nära noll som möjligt,
eftersom det drabbar just de människor som i dag är utsatta för hög mark-
strålning och, genom synergieffekter av många olika ämnen, för en alltför
hög belastning. Det är som sagt intaget som räknas.
Anf. 130 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Då kan vi lägga fast, Margareta Winberg, att vi är överens
om att vi inte har ett heltäckande nät av mätstationer för Sverige. Vi kan
också lägga fast att den ökning av investeringar som SSI är berett att göra är
bra. Man kommer förmodligen att ersätta befintliga utslitna stationer. Då
har vi tolkat SSIs generaldirektörs besked på lika sätt, och det är bra.
Margareta Winberg säger att det är sällsynt obefogat att ta initiativ från
riksdagens sida nu. Samtidigt vet vi att vi inte har ett heltäckande nät över
Sverige av mätstationer. Varför skulle vi inte tycka att det är befogat att riks-
dagen i det här läget skall ta initiativ? O.K. - en beredning har föreslagit
ytterligare tio mätstationer i norra Sverige. Det är bra att regeringen nu hål-
ler på att arbeta med utredningen. Men kan vi tolka det som ett löfte från
Margareta Winbergs sida att vi har ytterligare tio på gång? Då tycker jag att
vi kan ta dagens debatt och de besked som kommer fram under debatten
på ett positivt sätt. Kan vi verkligen veta att även norra Sverige får bättre
beredskap när det gäller mätning av radioaktivitet är det bra.
Anf. 131 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Först vill jag till Eva Goes säga att jag har väldigt svårt att
förstå hur ett sådant lagsystem som hon föreslår skulle fungera. Eva Goes
vill sänka gränsvärdet så nära noll som möjligt. Ett sådant lagförslag måste
rikta sig mot handeln. Men det är inte det som är problemet, utan problemet
är situationen för samerna, som är den mest utsatta gruppen. Det är ganska
ointressant för samerna vad som står i lagen eller inte. Vad de vill veta är vad
som händer med dem och hur mycket renkött de kan äta. När blir det farligt?
Hur mycket kan vi ge till våra barn? Jag vet att detta är problemet för jag
har pratat med dem om det.
Det samerna behöver är ingen lag. De behöver, så långt möjligt, indivi-
duell kostrådgivning, så att de vet hur mycket de kan ge till sina barn och sig
själva. Jag förstår liksom inte hur en lagstiftning skulle fungera praktiskt.
Till Karin Starrin vill jag säga: Ja, det är obefogat, därför att frågan är så
nära sin lösning.
86
Anf. 132 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Om man inför en lag som är bra för samerna är den bra för
alla. Det är precis samma sak som när man pratar om allergier. Man måste
ha ett lågt gränsvärde så att inte de mest känsliga drabbas.
Dessutom handlar det om kostnadstäckning. Det är ekonomi det handlar
om. Om gränsvärdet sänks måste producenterna få ersättning om de inte kan
sälja köttet, t.ex. lammkött eller renkött. Det är det som är problemet.
Detta har blivit en kostnadsfråga, inte en hälsofråga. Det är det jag vänder
mig emot.
Vi vet att vi i Sverige fick ytterst litet nedfall från Tjernobyl räknat i gram
och kilo. Vi vet inte när nästa olycka kan inträffa, men att den kommer att
inträffa är alla överens om. Om man inför ett lågt gränsvärde gör man gott
för alla.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 20 §.)
20 § Förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoUll Förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt
(prop. 1990/91:28).
Anf. 133 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag skulle först vilja säga att jag tänker ställa en fråga till
några av dem som har undertecknat utskottsbetänkandet, så att de kan fun-
dera över ett svar. Det skulle vara intressant att få ett sådant svar. Det finns
nämligen ingen som tänker företräda utskottets majoritet i denna i och för
sig mycket dåliga sak, omöjlig att försvara, men det är sin sak. Det gäller
Anders Castberger, Karin Starrin och Martin Segerstedt, som har skrivit un-
der betänkandet.
Den nya jaktlag som vi har levt med ett par år medför helt orimliga effek-
ter i några avseenden. Jaktlagen innebär att man för närvarande har en re-
glerad jakt som delar upp områden i tre olika kategorier: A-områden, B-
områden och generella områden.
A-områden utgörs i stort sett av de gamla licensområdena som får en till-
delning på ett visst antal älgar under en förhållandevis lång jakttid.
B-licensområdena får väsentligt kortare jakttid, maximalt fem dagar en-
ligt regeringsförordningen, och en tilldelning på ett djur.
De generella områdena får under samma jakttid som B-licensområdena
under en övergångsperiod en tilldelning på ett och ett halvt djur: ett vuxet
djur och en kalv.
Denna övergångsbestämmelse föreslås nu bli utvidgad och förlängd ytter-
ligare fyra år. Skillnaden mellan B-licensområden och generella områden är
att B-licensområdet anses producera tillräckligt mycket vilt för att medge av-
skjutning av ett vuxet djur. Därför skall man ha den tilldelningen, men man
har en begränsad jakttid. De generella områdena är väsentligt mindre. Det
kan röra sig om ett par hektar, men tilldelningen är ett och ett halvt djur. B-
licensområdena kan röra sig om ett par hundra hektar och tilldelningen ett
djur.
Detta är en lagstiftning som innebär att staten, vilket är nödvändigt i och
för sig, reglerar och inskränker den enskildes förfoganderätt. Det måste vi
ibland göra i riksdagen. Men om vi inskränker den enskildes rätt, bör det
rimligen ske med rättssäkerhet, med rimliga effekter.
Nu skulle jag vilja ställa frågan till Anders Castberger, Martin Segerstedt
och Karin Starrin: Är någon av er beredd att gå upp i talarstolan och försvara
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Förlängd tid för
registrering av
licensområden för
älgjakt
87
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Förlängd tid för
registrering av
licensområden för
älgjakt
88
ert ställningstagande, som innebär att man i ytterligare fyra år skall ha en
tilldelning på ett och ett halvt djur på små områden, medan större områden
endast tilldelas ett djur? Jag avser inte att yrka bifall till reservationen i nuva-
rande läge, utan vi får se vad som händer, om någon vågar gå till försvar för
det som har skrivits i betänkandet. Det är anmärkningsvärt att ingen har
skrivit upp sig på talarlistan.
Återigen ställer jag frågan till de nämnda: Är ni beredda att motivera var-
för tilldelningen skall vara större på de mindre markerna än på B-licensom-
rådesmarker?
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1990/91:TU6 och
TU7 samt jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoU9 och JoUll.
Trafikutskottets betänkande TU6
Mom. 2 (offentliggörandet av koncessionsavtalet)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 44 för motion TI av Jerry
Martinger i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.
Origa moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU7
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 14 för reservationen av
Viola Claesson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Jordbruksutskottets betänkande JoU9
Mom. 1 (gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 283 röster mot 19 för reservation 1 av
Marianne Samuelsson.
Mom. 2 (lågdosstrålningens effekter)
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 33 för reservation 2 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson.
Mom. 3 och 4
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 5 (miljöskyddslagstiftning och joniserande strålning)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 34 för reservation 4 av
Annika Åhnberg och Marianne Samuelsson.
Mom. 6 (mätstationer för radioaktiv strålning)
Utskottet hemställan bifölls med 235 röster mot 69 för reservation 5 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
Utskottets hemställan bifölls.
21 § Ändring i rennäringslagen, m.m.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU12 Ändring i rennäringslagen, m.m. (prop. 1990/91:4).
Anf. 134 ÅKE SELBERG (s):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att tala om två socialdemokra-
tiska reservationer till jordbruksutskottets betänkande nr 12.
Förslaget i propositionen om ändring i rennäringslagen grundar sig på
samerättsutredningens förslag och de synpunkter som framkommit i remiss-
yttrandena. Samerättsutredningen startade sitt arbete 1983 och lade fram sitt
senaste betänkande den 21 november 1990. Därmed var också arbetet avslu-
tat. Man kan tycka att det har varit en mycket lång tid att arbeta under. Men
samtidigt visar det väl att dessa frågor är mycket komplicerade och svåra att
ta itu med på grund av att det finns så många motstående intressen, främst
skogsbruk, turism, jakt och fiske i samma områden.
Förutom direkta rennäringsfrågor - som att stärka rennäringens ställning
i förhållande till motstående intressen - behandlas i propositionen t.ex. för-
bättrad ordning när det gäller rösträtten i samebyarna. Man tar också upp
frågor om jakt och fiske, där det är angeläget att få en lösning.
Nu blir det förmodligen inte så som har föreslagits i propositionen. En
samlad opposition har bildat majoritet för avslag på propositionen. Det kan
låta lovvärt att man vill ha en samlad proposition för samefrågor. Men vi
skall samtidigt ha klart för oss att även om man får en samlad proposition,
kommer den att innehålla flera delar genom att det är tre eller fyra - kanske
ännu fler - departementsområden som berörs.
De förslag som nu föreligger från samerättsutredningen, lantbruksstyrel-
sen och remissyttrandena bildar ett bra underlag för beslut i de frågor som
tagits upp i propositionen. Det förslag som läggs fram beträffande för högt
renantal fyller t.ex. ett mycket angeläget behov. Det gäller en efterlängtad
åtgärd, för hur skall vi kunna driva kravet på större hänsynstagande inom
skogsbruket samtidigt som renantalet ökar år från år?
Det finns inte ett godtagbart företagsregister. Ett sådant register är ju vik-
tigt, inte minst för samebyarna.
Jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen hör också till
de frågor som behandlas i propositionen. För ortsbefolkningen i glesbygder
har jakt och fiske mycket stor betydelse, både som försörjning och som re-
kreation. I många fall är möjligheter till jakt och fiske en direkt förutsättning
för att människor över huvud taget skall bosätta sig i de här områdena.
Många gånger handlar det också om att dra till sig s.k. resurspersoner. Där-
för borde också jaktmöjligheterna utökas ovanför odlingsgränsen, precis
som det sägs i propositionen. Sådan jakt är i dag en dåligt utnyttjad resurs.
Vidare är det nödvändigt att en bättre fiskevård kommer till stånd om man
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
89
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
även i framtiden vill se fisket som en resurs. Inte minst för samebyarna är
det angeläget att man får en bra fiskevård, så att man kan behålla ett tillskott
till försörjningen.
I och med avslagsyrkandet tar oppositionen ställning på ett sätt som inne-
bär att konflikterna kommer att fortsätta. Det gäller angelägna frågor, och
det tar flera år innan man ser verkningarna av åtgärderna. Besluten skjuts
på framtiden. Därmed kommer också en del motsättningar att uppstå till för-
fång för näringsutövarna, för ortsbefolkningen och för alla berörda parter.
När ni nu inom oppositionen har majoritet för avslag på propositionen, så
skulle jag vilja fråga: Ar ni medvetna om att ni till en obestämd framtid skju-
ter upp lösningarna på dessa angelägna frågor?
Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 135 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! En majoritet i utskottet föreslår avslag på regeringens pro-
position om ändring i rennäringslagen, och därför skall jag inte gå in på nå-
gon djupare sakdebatt i det här sammanhanget.
Samerättsutredningen tillsattes av den centerledda regeringen redan 1982
och fick tilläggsdirektiv av den socialdemokratiska regeringen efter valet.
Det har funnits en bred politisk enighet bakom både tillsättningen av same-
rättsutredningen och dess uppgifter.
Huvudbetänkandet kom sommaren 1989 och har varit ute på remiss. Det
innehåller bl.a. förslag om tillsättande av ett sameting. Det är ganska an-
märkningsvärt att förslaget om sameting inte fanns med i propositionen om
rennäringslag eller - om nu inte det hade varit lämpligt - bland andra avise-
rade propositioner under den här hösten. Det hade varit möjligt att genom-
föra ett val till ett första sameting redan vid nästa valtillfälle, alltså hösten
1991, om riksdagen hade gått till beslut i den här frågan nu, 1990. Rege-
ringen har i stället valt att förhala denna fråga. Därmed skjuts den här pro-
cessen fram ytterligare en valperiod.
I jordbruksutskottet har vi haft att ta ställning till ett antal motioner som
har förordat att propositionen avslås med hänsyn till att man bör göra en
samlad behandling. Jag är medveten om att - som Åke Selberg sade här
nyss - ett utskott inte kan bereda alla de frågor som hör ihop med en samlad
behandling av rennäringen och samefrågorna. Det måste naturligtvis bli an-
tingen flera propositioner eller en proposition där delar remitteras till olika
utskott.
Det hade i det läget varit möjligt för olika partier och ledamöter i riksda-
gen att på ett bättre och mera fullständigt sätt bilda sig en uppfattning om
vad som var möjligt att göra i den här frågan. Rennäringen spelar i samman-
hanget en mycket stor roll. Att bryta ut rennäringslagen ur frågan är därför
inte lämpligt.
Låt mig uttala att vi i centern anser det nödvändigt med en sammanhållen
politik på detta område. Det har tidigare också varit riksdagens uppfattning
när frågorna har behandlats.
Med hänvisning till detta, herr talman, har jag anledning att yrka bifall till
utskottets hemställan innebärande avslag på propositionen.
90
Anf. 136 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare, Karl Erik Olsson, lade vi fram det
senaste betänkandet i slutet av oktober. Därmed går det knappast att för-
vänta sig en samlad proposition; det finns inga möjligheter till det.
En hel del lagändringar måste göras före sametinget och många andra frå-
gor diskuteras innan det kan bli en samlad proposition. Det gör att detta
ärende liksom den proposition vi behandlar skjuts framåt ganska långt i ti-
den, i sämsta fall flera år, och det tycker jag är djupt olyckligt.
Anf. 137 KARL ERIK OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det är alldeles rätt. Vi har tydligen samma uppfattning i frå-
gan. Nu kommer hela ärendet att fördröjas, och den förseningen får natur-
ligtvis regeringen ta på sig ansvaret för.
Anf. 138 JENS ERIKSSON (m):
Herr talman! I den kommittémotion som vi moderater har väckt med an-
ledning av propositionen om ändring i rennäringslagen finns flera förslag till
ändringar i förhållande till de förslag som regeringen har lagt fram.
Det första förslaget i motionen är ett avslagsyrkande på hela propositio-
nen. Eftersom det finns majoritet för detta förslag i och med att samtliga
oppositionspartier har yrkat detsamma, har de övriga yrkandena blivit inak-
tuella. Det finns därför ingen anledning för oss att här ta upp dessa yrkanden
till diskussion.
Att propositionen avslås innebär inte att frågan i sig är ointressant och be-
tydelselös - tvärtom. Den berör många människor, såväl rennäringens folk
som norrländska jordbrukare.
Vi anser det angeläget att frågan får den seriösa och ingående behandling
den är värd samt utmynnar i ett bra resultat. Som framgår av betänkandet
anser vi att det behövs en samlad bedömning av rennäringsfrågorna.
En viktig faktor i denna bedömning blir samerättsutredningen som snart
läggs fram. Denna utredning är kanske främst för samerna av stor betydelse,
då det handlar om att bevara och utveckla samernas egenart samt deras sam-
hällsliv. Samerättsutredningen kommer också att vara betydelsefull för oss
som beslutsfattare, när vi skall forma samernas och övriga inbyggares fram-
tid inom rennäringslandet.
Majoriteten i utskottet skriver i betänkandet att rennäringen bör bli före-
mål för en samlad bedömning, och vi anmodar regeringen att så snart det
är möjligt återkomma till riksdagen med ett sammanhållet förslag angående
samefrågorna. Detta har vi gett regeringen till känna. Vi har också möjlighet
och säkerligen anledning att återkomma med våra övriga förslag.
Den socialdemokratiska minoriteten framhåller i reservation 1 behovet av
en skyndsam behandling och beslut i enlighet med propositionens förslag. I
reservationen skriver man att ett avslag på propositionen med en koppling
till vissa konstitutionella frågor m.m. kan innebära att den angelägna refor-
meringen av rennäringen skjuts på en oviss framtid. Det förefaller som om
socialdemokraterna är tveksamma till regeringens förmåga att i rimlig tid få
fram det begärda, sammanhållna förslaget. Det är inte att ge regeringen sär-
skilt högt betyg, men det ligger säkert någonting i farhågorna.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
91
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
92
Det blir därför en angelägen uppgift för oppositionen att hålla regeringen
varm och kräva att riksdagens beslut uppfylles utan dröjsmål.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i jordbruksutskot-
tets betänkande och avslag på de bägge reservationerna.
Anf. 139 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Låt mig göra ett tillrättaläggande med anledning av det Jens
Eriksson sade. Utredningen är klar och har lagt fram sitt slutbetänkande.
Däremot återstår en remissomgång. Därför kan vi inte förvänta oss ett sam-
lat förslag förrän till - i bästa fall - nästa riksmöte.
Anf. 140 JENS ERIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag är medveten om det. Men man har inte kunnat ta hänsyn
till den i den framlagda propositionen. Därför kan vi just nu inte heller få ett
sammanhållet förslag. Det kan vi dock få när remissomgången är färdig.
Anf. 141 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Vi står ånyo inför den socialdemokratiska regeringens väl-
förtjänta nederlag. I dag gäller det en folkminoritets ställning, rättigheter
och möjligheter. Det är vår egen urbefolkning i vårt eget land. Den socialde-
mokratiska solidariteten sträcker sig inte långt, i vart fall inte upp till det
norrländska inlandet. Nej, den räddningsplanka som rullades ut för att op-
positionen skulle lockas rädda regeringen var att lösa allvarliga tvister i Här-
jedalens skogsbygd. Men inte löses dessa tvister utan ett allsidigt och hel-
täckande grepp.
Just detta grepp - ett samlat förslag - har vi efterlyst här i riksdagen. Men
det är tydligen inte bara samerna som regeringen inte orkar med. Den social-
demokratiska regeringen är så regeringstrött att den inte heller i denna fråga
orkar med riksdagen och dess beställningar. År efter år har vi stått här i kam-
maren och efterlyst en samlad proposition. Ja, t.o.m. under den förra man-
datperioden efterlystes detta. Gång på gång har tystnad inträtt. Samerättsut-
redningen skulle inväntas. Det var också justitieministerns besked den 22
mars i en debatt här i kammaren. Det var ett bärande argument. Desto mer
förvånad blir man när regeringen inte alls inväntar samerättsutredningens
slutbetänkande. I stället lägger man fram ett förslag i vilket bitar ur kakan
plockas. Det är inget samlat grepp.
Så sent som i våras behandlades flera förslag, i utskottet och här i kamma-
ren, om samernas ställning och rennäringen. Riksdagen förespeglades fak-
tiskt av socialdemokraterna att ett samlat grepp med en samlad proposition
skulle komma. Så skedde nu inte. I stället undviker den socialdemokratiska
regeringen med ett vitt kryssande de verkligt svåra frågorna. Här saknas en
helhetssyn. Åke Selberg måste förklara för oss i kammaren varför inte soci-
aldemokraterna kan samla sig i denna fråga.
Vi ser ett mycket kompakt och enhetligt motstånd mot regeringens poli-
tik. I moderaternas motion sägs att det är anmärkningsvärt. I vänsterpartiets
motion sägs att det är synnerligen magert. I miljöpartiets motion sägs att det
är synnerligen beklagligt, och i centerns kommittémotion sägs också att det
är anmärkningsvärt.
Om vi får en samlad proposition berör den ändå tre till fyra områden, sä-
ger Åke Sellberg sangviniskt i sitt anförande. Har inte Åke Sellberg varit
med om att ett beslut här i kammaren leder till följdändringar i flera olika
lagar? Det är ganska normalt. Det är det totala greppet, logiken, där alla
förslag hänger ihop och vilar på en enhetlig juridisk grund som regeringen
förvägrar riksdagen att ta ställning till.
Någon gång i framtiden, säger Åke Selberg i sitt anförande. Nu skjuts det
hela beklagligtvis på en obestämd framtid. Är det så här fullkomlighetens
maktspråk låter fortfarande? Ödmjukhetens insikt har inte nått ut till de so-
cialdemokratiska kapillärerna. Tänker verkligen inte den socialdemokra-
tiska regeringen efterkomma heller denna riksdagens beställning och ta fram
ett samlat nytt förslag, Åke Selberg?
Nej, det är tyvärr så att socialdemokraterna med sina två reservationer
försöker sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill inte socialdemokra-
terna gå med på att återförvisa propositionen, avslå den och begära ett nytt
förslag. Å andra sidan kritiserar de propositionen hårt i reservation 2, med
utgångspunkt i en enskild socialdemokratisk motion. Men den skall ändå
inte avvisas, och inget tillkännagivande ges.
Det artiga bugandet för regeringen fortsätter, och det skall i stället heta
att utskottet förutsätter att synpunkterna beaktas utan någon särskild fram-
ställning från riksdagen. Socialdemokraterna orkar inte samla sig till några
klara besked om någonting, synes det.
Herr talman! Samerättsutredningen har lagt fram en mängd konkreta för-
slag vilka syftar till att i vissa fall klarlägga och i andra fall stärka samernas
ställning. Folkpartiet liberalerna ser positivt på flera av dessa förslag. Sär-
skilt angeläget uppfattar vi förslaget om ett inom samebefolkningen valt sa-
meting.
Det är dock vår bestämda uppfattning att samerättsutredningens olika del-
förslag måste och bör kunna ses som en helhet. Det är denna helhet vi sak-
nar.
Jag skall lämna några exempel på frågor som aktualiseras i debatten och
som det är angeläget att lösa. Det gäller frågan om en särskild samelag, frå-
gan om ett särskilt sameting, grundlagsfästande av den folkrättsliga ställ-
ningen, den rättsliga grunden för rennäringen, avvägnings- och samrådsfrå-
gor mellan rennäring och andra intressen, sameskolan och, inte minst natur-
ligtvis, den ytterst besvärliga frågan om ILO-konventionen.
Ett flertal ytterligare förslag kommer nu fram i och med samerättsutred-
ningens slutbetänkande. Men regeringens proposition kommer i fel ordning
och utan helhetssyn. Den bör därför avslås, och regeringen bör återkomma
med ett samlat förslag.
Jag yrkar, herr talman, bifall till jordbruksutskottets hemställan och avslag
på de två socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 142 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Om jag vore i Anders Castbergers kläder kanske jag skulle
vara litet försiktig med att beskylla andra partier för att vingla i sina beslut.
Anders Castberger efterlyser en samlad proposition. Jag skulle vilja ställa
en fråga: Menar Anders Castberger att man skall lägga fram en samlad pro-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
93
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
position innan utredningen är klar? Som jag tidigare har sagt blir utred-
ningen klar nu under de närmaste dagarna.
Man förundras över Anders Castbergers argumentation om att man inte
skall invänta utredningen innan man lägger fram förslag. I och för sig förstår
jag Anders Castberger mycket väl. Han har aldrig levt eller bott i dessa om-
råden. Han är inte införstådd med de problem som finns när det gäller såväl
konflikterna mellan olika intressen som de som finns inom samebyarna. Det
fanns faktiskt rejäla skäl för att lyfta fram frågorna i denna situation.
Anf. 143 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Jag har visst inte, herr Selberg, påstått att socialdemokra-
terna har vinglat i frågan. Det är i stället så att ni för en väldigt rak linje i
denna fråga: en rak linje tvärs emot riksdagens beställning och uttryckliga
önskemål - en rak linje rakt emot de intressekonflikter som faktiskt skulle
lösas och de olika avvägningar som naturligtvis måste göras.
Regeringen har faktiskt fått sig förelagt att komma med ett samlat förslag.
Det är inte vi här i riksdagen som har krävt att en proposition skulle läggas
fram just nu. Nej, självfallet skulle det ha samordnats på ett helt annat sätt.
Justitieministern sade faktiskt den 22 mars att det var en självklar sak att
förslaget om ett sameting inte kan ses isolerat utan att även detta förslag
måste sättas in i ett större sammanhang. Var finns detta ”större samman-
hang”, Åke Selberg, när regeringen får ta på sig det fulla ansvaret för denna
valhänta, osystematiserade och osynkroniserade hantering av detta ärende.
Anf. 144 ÅKE SELBERG (s) replik:
Herr talman! Det var bra att Anders Castberger känner till att man lade
fram detta förslag. Fortfarande håller Anders Castberger fast vid att man
skulle ha lagt fram ett samlat förslag. Vår uppfattning är i alla fall att man
inte kan göra det innan utredningen har arbetat färdigt eller vi har sett resul-
tatet av remissomgången efter de förslag som har lagts fram.
Man kan beskylla regeringen för att vara senfärdig, men vår inställning i
denna fråga är i alla fall att utredningen skall arbeta klart innan man kan ta
det samlade grepp som Anders Castberger efterlyser.
Anf. 145 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Jag får återigen upprepa att det faktiskt inte är vi som har
begärt att en proposition skall komma just nu. Tvärtom efterlyser vi ett sam-
lat grepp. Vi får naturligtvis utgå ifrån att man har hunnit med all den hante-
ring av förberedelsematerialet som erfordras för att man skall kunna lägga
fram ett välavvägt förslag. Däri ingår självfallet att utredningar blir färdiga
och på sedvanligt sätt också blir föremål för den behandling som måste ske.
Vad den socialdemokratiska regeringen har gjort är att utlova och före-
spegla någonting som den sedan inte uppfyller, nämligen ett samlat grepp.
Varför kunde inte den socialdemokratiska regeringen avvakta vad som
skulle ske för att bättre samordna och synkronisera de olika sakerna? Sedan
hade den kunnat lägga fram ett samlat förslag som omfattar hela den juri-
diska grunden för hur dessa frågor skall lösas.
94
Det här är så svåra frågor att man inte kan rycka loss dem ur sitt samman-
hang så som regeringen gör, vilket Åke Selberg frenetiskt försvarar.
Anf. 146 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 147 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Även i denna kammare bland riksdagens ledamöter är kun-
skapen om vår urbefolkning mycket dålig. Jag tänkte därför ta kammarens
tid i anspråk till att göra en kort summarisk beskrivning av tidigare viktiga
lagar som berört samerna, även om de inte har följts.
Kolonisationen av Norrland inleddes i kustlandet under 1500-talet. Alltef-
tersom jordbrukskolonisationen växte fram trängdes samerna tillbaka och
det uppstod ett behov av att göra en gränsdragning mot samernas område.
Lappmarksgränsen fastlades 1751. Den kom till för att skydda samernas till-
gång till jakt och fiske.
Kolonisationen fortsatte och 1867 fastlades odlingsgränsen. Syftet med
odlingsgränsen var att trakterna norr och väster om gränsen skulle vara ett
för samer förbehållet område. I Jämtland avsattes 1841 de s.k. renbetesfjäl-
len, och området utvidgades 1887 genom att kronan inköpte ett antal hem-
man som uppläts för renskötsel. Den verkliga lagregleringen av renskötseln
kom med den första renbeteslagen 1886 som även innebar att man delade
upp samer i renskötande och icke renskötande samer.
Den svenska riksdagen och regeringen har fortsatt att lagreglera samernas
näring - renskötseln - och genom andra lagar skapat förutsättningar för att
kunna utvinna naturtillgångarna i det forna samiska området.
Efter det att man under 1970-talet dels hade fattat enskilda beslut i riksda-
gen i angelägenheter som rörde samerna, dels hade beslutat om att samerna
som en ursprunglig befolkning hade vissa särskilda rättigheter och därför
skulle positivt särbehandlas - det var också en följd av rättegången i det s.k.
skattefjällsmålet - beslöt riksdagen 1982 att en kommitté skulle tillsättas för
att utreda och komma med förslag till en samlad samepolitik. Som flera ta-
lare tidigare har påpekat är den kommittén nu klar med sitt arbete.
Jag vill i detta sammanhang direkt svara Åke Selberg på hans fråga om det
nu blir uppskjutet, att man i Norge tillsatte en utredning samtidigt som nu är
klar med sitt arbete. Sametinget är tillsatt och öppnades i september 1989.
Med den här utredningen så har vi ett förslag till en samlad samepolitik,
och då kan inte regeringen fortsätta som förut med att till riksdagen föreslå
ändringar i enskilda samepolitiska frågor. En enig opposition ger nu åter re-
geringen ett besked om att man inte godtar detta förfaringssätt utan kräver
att regeringen följer riksdagsbeslutet från 1982 om en samlad samepolitisk
proposition.
Svenska lagar och internationella konventioner som vi undertecknat och
förbundit oss att följa innebär en långtgående skyldighet att skydda den sa-
miska kulturen. Den grundläggande förutsättningen för den samiska kultu-
rens fortlevnad är rennäringen. Flaskhalsen i rennäringen är vinterbetet.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
95
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
Det finns en optimal gräns för hur trängd en näring kan bli innan förutsätt-
ningarna för dess överlevnad försvinner. Vi har nått en sådan gräns där in-
trång eller åtgärder, som enskilt kan uppfattas som mindre betydelsefulla, i
verkligheten kan innebära dödsstöten för den samiska kulturen. Därför är
det enligt min mening nödvändigt med en proposition, som belyser hela pro-
blematiken och som kommer med förslag till åtgärder som verkligen stärker
den samiska kulturens förutsättningar till utveckling och fortlevnad. Detta
säger ju både riksdagen och regeringen.
Det finns en risk med att fortsätta att portionera ut samefrågorna till sepa-
rata beslut - på det sätt som riksdagen gjorde 1971 när man beslutade om en
rennäringslag utan en samepoiitisk målsättning. Propositionen om en mål-
sättning kom först 1977, och då påstod man att rennäringslagen som innehöll
landrätten inte kunde ändras.
Är det samma teknik man försöker sig på i dag att man först ändrar i re-
nnäringslagen och sedan kommer med ett förslag till sameting och ett förslag
till skrivningar för att ratificera ILOs konvention 169, för att slutligen hän-
visa till att man inte kan ändra i rennäringslagen som man nyligen har tagit
beslut om?
Detta förfaringssätt för att ge riksdagen ett beslutsunderlag är inte juri-
diskt försvarbart. Riksdagen behöver i sitt beslutsunderlag ett klargörande
av vad urminnes hävd innebär, vad internationella konventioner innebär,
vilka försörjningsmöjligheter samerna har, vilka försörjningsmöjligheter de
behöver för att kunna utveckla sin näring och om det kan finnnas andra lös-
ningar för att uppnå de här målen.
Socialdemokraterna försöker nu agera på ett sätt som man tror är politiskt
möjligt i samefrågor. I en socialdemokratisk motion från 1971 ansåg motio-
närerna inte att det var politiskt möjligt med samepositiva åtgärder. I riks-
dagsdebatten ansåg socialdemokraterna att det, när den svagare kulturen
möter den starkare, blir den svagare som går under och att inte heller sa-
merna kommer att besparas detta öde. Man ville från socialdemokraternas
sida den gången att det gamla uttrycket ”mark till samernas uteslutande be-
gagnande” skulle tas bort ur lagen. Socialdemokraterna tog fel vad gäller det
politiskt möjliga den gången, på samma sätt som de gör här i kammaren i
dag.
Jag vill bemöta de här reservationerna på några punkter. Reservanterna
påpekar att man i propositionen har tagit med vad rennäringskommittén har
föreslagit, samtidigt som man inte lämnar några egentliga förslag utifrån det
viktigaste i rennäringskonventionen, nämligen de fyra punkterna som finns
där. Vidare påpekar de att man i propositionen skulle stärka samernas ställ-
ning som minoritet och urbefolkning. Detta är ju mera av formell än av prak-
tisk betydelse. Så är det ju redan i dag enligt gällande rätt till följd av HD-
domen i skattefjällsmålet. Man synliggör naturligtvis gällande rätt genom att
dessa saker skrivs in. Men samerna är inte utan rätt om vi återremitterar den
här propositionen. Man skriver också att det har inneburit väsentliga för-
bättringar i frågan om samordning och fördjupat samarbete mellan medlem-
marna sedan 1971. Men man skriver samtidigt ingenting om att detta propo-
sitionsförslag skulle innebära att man tog tillbaka en del av friheterna och
96
införde en myndighetsstyrd utövning av renskötseln som är att hänföra till
den rennäringslag som gällde före 1971.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservatio-
nerna.
Anf. 148 EVA GOES (mp):
Herr talman! Hur länge till måste samerna vänta på sitt sameting? Sverige
är faktiskt det enda nordiska land, förutom Sovjet, som saknar ett represen-
tativt folkvalt samiskt organ. Det är hög tid att ändra på det. Det är också
hög tid att erkänna samernas rättigheter som urbefolkning i Sverige.
Vi anser att åtminstone samtliga betänkanden från samerättsutredningen
borde ha varit föremål för en samlad bedömning innan propositionen lades.
En central fråga i samerättsutredningen var vilka särskilda behov som här-
leddes till samernas ställning som urbefolkning i Sverige och vilka skyldighe-
ter det svenska samhället har gentemot samerna. Utredningen kom fram till
att de grundläggande behoven är stöd åt den samiska kulturen och det sa-
miska språket, tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näring-
arna samt inflytande i den beslutsprocess som rör samerna och deras sam-
fundsliv. I detta sammanhang måste självfallet ILO-konventionen 169 om
urbefolkningars rätt beaktas. Något besked om Sveriges ratificering av kon-
ventionen har regeringen inte givit, och i propositionen saknas förslag till
lagstiftning beträffande samerättsutredningens förslag till särskild grund-
lagsbestämmelse, samelag och inrättande av sameting. Det är synnerligen
beklagligt eftersom regeringen därmed omöjliggjort en samlad bedömning
och skapat stor osäkerhet om statens samepolitik.
Miljöpartiets principiella inställning är att en särskild lagstiftning som ger
samerna skydd mot exploatering i sameområdet bör skapas. Lagen skall ge
samerna rätt att själva förvalta sina naturtillgångar t.ex. renbeten och fiske-
vatten. Lagen bör vidare ge samerna vetorätt i frågor som är av grundläg-
gande betydelse för deras försörjning och levnadssätt samt ge garantier för
att deras språk och kultur kan leva vidare.
Vi hörde nyss Berith Eriksson göra en historisk tillbakablick och tala om
det myndighetsutövande som faktiskt påminner om lappfogdetiden.
Propositionen innebär snarare ett försvagande av 1971 års rennäringslag
med ett ökat myndighetsinflytande, eftersom allt verkar vara reglerat in i
minsta detalj. På den tiden gällde det väl också hur långt ifrån renhjorden
som det var tillåtet för samer att bo. Frågan om det folkrättsliga skyddet för
samerna, och särskilt för rennäringen, skall enligt vår uppfattning bli före-
mål för ytterligare överväganden. Samernas rättsliga ställning måste stärkas,
och detta måste komma till uttryck i en samlad samelag och ett sameting.
En viktig förutsättning för detta är att ILO-konventionen godkänns. Tän-
ker Sverige inte ratificera ILO-konventionen nr 169 om urbefolkningarnas
rättigheter, som Sverige har varit med om att arbeta fram i FN?
Vi vänder oss emot propositionen, eftersom det verkar ligga särintressen
bakom den. Det verkar t.ex. som att storskogsjordbruket och turismen skall
gå före samernas intresse. Vi anser inte att detta står i samklang med urbe-
folkningens intressen.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990191:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
Miljöpartiet de gröna har naturligtvis avstyrkt propositionen, och jag yr-
kar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 149 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap av ledamot av samerättsut-
redningen och i egenskap av motionär i anledning av propositionen och i an-
ledning av samefrågor i övrigt i andra sammanhang. Jag har med intresse
lyssnat på debatten, och det är väl oundvikligt att en del av de frågor jag tar
upp blir en upprepning av vad som tidigare har sagts.
Vi skall erinra oss om att respekten för minoritetsbefolkningars rättigheter
under efterkrigstiden har ökat markant. Minoriteter har nu i jämförelse med
tidigare helt andra möjligheter att bevara och utveckla sin kultur. Tidigare
ville man närmast undertrycka minoritetskulturer. I minoritetsfolkens kul-
turer - eller i varje fail i fråga om urbefolkningar, som det här gäller - ingår
även deras traditionella näringar. Vi skall därför se kulturbegreppet i ett vitt
perspektiv. Språket är en mycket viktig del av kulturen, ja, den viktigaste
kulturbäraren.
Under efterkrigstiden har vi fått olika konventioner om urbefolkningars
rättigheter och det behov som ibland finns av positiv särbehandling av urbe-
folkningar. Vi har konventioner från ILO, FN och i viss mån Europarådet.
I Sverige har det funnits ett starkt engagemang när det gäller att interna-
tionellt arbeta för dessa frågor. Vi har kraftfullt uttalat oss när det har gällt
t.ex. urbefolkningarna i Kanada, inuiterna, indianerna i de övriga Amerika
eller urbefolkningen i Australien.
Det vore därför helt följdriktigt att noggrant utreda förhållandena bland
vår egen inhemska urbefolkning och minoritetsbefolkning. Samerna är ju en
urbefolkning som har blivit en minoritet i sitt område. Det finns i Sverige ca
17 000 samer, varav 2 500 å 3 000 är verksamma inom rennäringen.
När vi diskuterar samerna får vi komma ihåg att de, till skillnad från alla
andra minoriteter i vårt land, inte har tyngdpunkten i sin kultur någon an-
nanstans. De har inget eget land någonstans, medan alla andra minoriteter
har ett land där deras kultur har tyngdpunkten. Det är ur den synpunkten
alldeles speciellt viktigt att samerna ges möjligheter att utveckla och bevara
sin kultur.
Hösten 1982 strax före valet utfärdade regeringen Fälldin direktiv för en
samerättsutredning. Direktiven gick ut på att utredningen skulle kartlägga
de särskilda behov som samerna har i sin egenskap av en urbefolkning som
har blivit en minoritet, och utredningen skulle även studera folkrättens bety-
delse. Resultaten av dessa överväganden skulle sedan vara vägledande för
det fortsatta arbetet. Utredningen skulle ge förslag till åtgärder för att stärka
rennäringens rättsliga ställning gentemot motstående intressen, överväga in-
rättandet av ett folkvalt samiskt organ samt föreslå åtgärder i syfte att stärka
och bevara det samiska språket.
Det blev ett regeringsskifte, och den tillträdande socialdemokratiska rege-
ringen utfärdade i februari 1983 tilläggsdirektiv, vilka närmast underströk
vikten av att utredningen arbetade efter de ursprungliga direktiv som hade
utfärdats samt gav några små tillägg. Det var alltså för sju åtta år sedan en
98
bred politisk enighet om att en samerättsutredning var nödvändig och om att
man skulle se över vilka åtgärder som behövde vidtas.
Samerättsutredningen började med att lägga fram ett betänkande om folk-
rätten, SOU 1986:36, och ur detta tänkte jag citera några rader. Utredningen
konstaterar där, mot bakgrund av folkrättsliga överväganden, följande:
”Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har förplik-
telser gentemot samerna på olika sätt. Sverige måste avstå från sådana in-
grepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbe-
stånd äventyras. Sverige måste vidare sörja för att nödvändiga resurser tryg-
gas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det sagda kräver
beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas
inom förvaltning och administration, centralt och regionalt.”
Utredningen fortsatte sitt arbete med att ta upp frågan om rennäringens
ställning, sameting, m.m. I juni 1989 framlades det betänkandet, som skulle
vara underlag för de propositioner som regeringen lade fram nu i höst, men
som kanske skulle ha kunnat läggas fram litet tidigare.
När det gäller det folkvalda samiska organet, sametinget, fann både samer
och icke-samer i utredningen att det vore mycket angeläget att samerna fick
ett representativt organ. Ett sådant kan representera samerna på ett helt an-
nat sätt än organisationerna, och alla samer får på så sätt möjlighet att delta.
Det är viktigt att så många som möjligt engageras i arbetet med att bevara
och föra vidare den samiska kulturen.
Jag hinner inte ta upp de olika frågor som sametinget skall syssla med,
men det skulle bl.a. gälla samhällsplanering och utseendet av samiska repre-
sentanter i vissa samhällsorgan.
Detta knöts samman med rennäringslagen på så sätt att om det uppstod
konflikter mellan skogsbruket och samebyar, så skulle, innan slutgiltigt be-
slut fattades av myndigheter, sametinget få tillfälle att yttra sig och ge den
allmänt samiska synpunkten på frågan, alltså inte sett enbart utifrån den en-
skilda samebyns synpunkt, utan med en bred samisk belysning.
Vi föreslog att sametinget skulle ha 31 ledamöter och att beslut skulle fat-
tas under 1990 så att det första valet skulle ha kunnat hållas i samband med
kyrkofullmäktigevalet hösten 1991. Eftersom regeringen inte har lagt fram
något förslag har detta inte blivit möjligt.
Som det har påpekats tidigare i debatten noterar jag att Finland sedan tidi-
gare har en form av sameting och att ett sådant i Norge inrättades i fjol höst.
Jag har i höst ställt en interpellation till justitieministern om denna fråga,
och jag deltog i en interpellationsdebatt initierad av Berith Eriksson i våras.
I båda fallen angavs kostnadsfrågan som skäl för att förslag inte har lagts
fram. Jag vill då kort slå fast att demokrati måste få kosta, och det måste få
kosta även att vidga demokratin för vår inhemska urbefolkning.
Utredningen föreslog även fastställandet av en samelag, som skulle reg-
lera sametingets verksamhet, och en grundlagsbestämmelse med ett tillägg
som betonar samernas särskilda ställning som urbefolkning i vårt land.
Jag hinner inte så mycket gå in på frågan om rennäringens rättsliga ställ-
ning, man jag vill betona att vår riktlinje var att man genom ett ökat sam-
rådsförfarande skulle öka förståelsen för varandras synpunkter. Inom året-
runt-området skulle samebyarna vid större avverkningar på över 20 hektar
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
99
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
på fastigheter över 500 hektar kunna ha ett suspensivt veto gentemot avverk-
ningen. Men detta skulle då prövas i högre instans, och sametinget skulle då,
som jag har nämnt, få tillfälle att yttra sig.
Genom att regeringen inte lade fram ett förslag om ett sameting samtidigt
som den föreslog ändringar i rennäringslagen, blev det omöjligt för riksda-
gen att ta ställning till det förslag som samerättsutredningen framlagt, dvs.
att knyta samman sameting och rennäringslag. Däremot tog regeringen i
propositionen upp frågan om reglering av antalet renar. Även utredningen
hade nämnt detta, trots att det inte ingick i direktiven.
Det är ändå något anmärkningsvärt att de flesta förslag till ändringar i ren-
näringslagen i den nu föreliggande propositionen - som vi om en liten stund
skall fatta beslut om och vars syfte var att stärka rennäringens rättsliga ställ-
ning - innebär just åtgärder för att kunna hålla nere antalet renar. Även om
det finns skäl för detta måste det finnas en balans mellan de ökade rättighe-
terna och de ökade krav man ställer på samerna.
Mot den bakgrunden att detta inte blev den breda lösning som vi hade
hoppats på har jag liksom andra motionerat om ett avslag på propositionen.
Nu har utredningen avslutat sitt arbete och lagt fram ett förslag om en stärk-
ning av det samiska språkets ställning samt fiskesamernas och sameslöjdar-
nas ställning. Jag hoppas att man i de frågor som inte är kontroversiella skall
kunna ha en relativt kort remisstid och göra ett snabbt arbete i vederbörande
departement så att det skall bli möjligt att få ett samlat förslag som inte drö-
jer så länge som regeringspartiets företrädare här sagt.
Jag hoppas att det kommer ett samlat förslag om samepolitiken som tar
upp rennäringens ställning, fiskesamerna och slöjdarna, sametinget, en sa-
melag, grundlagsbestämmelser samt åtgärder för att stärka och utveckla det
samiska språket.
I min motion har jag tagit upp ytterligare en fråga som jag avslutningsvis
vill kommentera. Det är frågan om att öka förståelsen mellan olika intres-
sen. Inom renskötselområdet har samerna en på urminnes hävd grundad rätt
att bedriva renskötsel. Samtidigt har markägarna både rätt och skyldighet
att bedriva skogsbruk. Det gäller att dessa i och för sig motstående intressen
skall kunna få ökad förståelse för varandra och leva i fredlig samexistens. I
samerättsutredningen ansåg man att ett ytterligare samrådsförfarande skulle
vara ett led i den riktningen. Jag har i min motion dessutom tagit upp frågan
att samhället genom en saklig information om de resp, intressenas rättighe-
ter och skyldigheter i renskötselområdet skulle kunna bidra till en bättre för-
ståelse för vardera sidas situation, rättigheter och skyldigheter. Därigenom
skulle även dessa motstående grupper kunna leva i fredlig samexistens.
Det finns på så många samhällsområden motstående intressen - arbetsgi-
vare och arbetstagare, hyresgäster och hyresvärdar osv. - men det fungerar
hyggligt. Det är viktigt att vi får information och sådana förhållanden att det
skapas förutsättningar för att framgångsrikt bedriva både renskötsel och
skogsbruk i denna stora del av landet, och detta utan uppenbara konflikter.
Man måste inse varandras rättigheter och skyldigheter och försöka att an-
passa sig efter detta.
Herr talman! Jag yrkar slutligen bifall till utskottets hemställan, och jag
100
hoppas att regeringen sätter in stora resurser för att så snabbt som möjligt
lägga fram förslag en samlad samepolitik.
Anf. 150 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):
Herr talman! Jag skall i mitt korta inlägg inte ägna mig åt den huvudfråga,
nämligen ändring i rennäringslagen, som betänkandet ytterst handlar om.
Jag tänkte begränsa mig till några synpunkter beträffande reservation 2 från
utskottets socialdemokratiska minoritet.
De som var här i kammaren för en vecka sedan vet att jag då från talarsto-
len ondgjorde mig över att motioner om jakt i det fjällnära området avstyrk-
tes utan att ha realbehandlats i utskottet. Jag tog mig friheten att kalla detta
för mannamån och godtycke, och det anser jag fortfarande att handlägg-
ningen gav anledning till.
I tre motioner, en väckt av bl.a. Leif Marklund, behandlades samma
spörsmål. En var väckt under den allmänna motionstiden och en i anledning
av propositionen, och en var väckt av mig själv. Utskottet fann det mycket
märkliga förfarandet värt att pröva, att utan sakprövning och med en ytterst
svävande motivering avstyrka dessa motioner utan behandling.
I jordbruksutskottets betänkande nr 10 vidgår också utskottet, såvitt jag
förstår, att man är medveten om att motionerna inte tidigare har behandlats.
Utskottets motivering lyder nämligen på följande sätt: ”Många av de frå-
gor” ----jag upprepar, många av de frågor---”om jakt och viltvård som
tas upp i de nu aktuella motionerna har behandlats utförligt tidigare under
innevarande valperiod---.” Man är alltså medveten om att inte samtliga
frågor har behandlats. Detta tycker jag illa om. Men när jag tar mig friheten
att tala om mannamån och godtycke, gör jag det eftersom socialdemokra-
terna i en reservation till detta betänkande tar upp en av motionerna till sak-
behandling. Detta är verkligen inte hedervärt från er socialdemokrater!
Vore det nu inte så att Åke Selberg, när han för en stund sedan inledde
denna debatt, sade att jaktmöjligheterna ovan odlingsgränsen är en dåligt
utnyttjad resurs, skulle man kunna tro att vi på något sätt skulle vara oense
i sakfrågan. Men inte ens det har varit tillräckligt. Vi är i sakfrågan överens
om att den resursen är dåligt nyttjad, och utskottet hade kunnat göra ett ut-
talande i enlighet med motionsyrkandena. Detta har, på grund av det oefter-
rättliga förfarandet i jordbruksutskottet, inte kunnat genomföras.
Herr talman! När jag nu ändå är så långt kommen att jag är framme vid
reservation 2 till det betänkande som behandlas i dag, som innebär ett bifall
till motionen från socialdemokratisk sida, skulle det kunna tänkas att man
kraftfullt vill driva denna fråga.
Åke Selberg sade för en stund sedan i sammanhanget att majoritetens sätt
att hantera frågan innebär att sakfrågan skjuts till en osäker framtid. Låt mig
då berätta för kammarens ledamöter hur kraftfullt socialdemokraterna han-
terar den egna frågan. Jo, precis som Anders Castberger för en stund sedan
påpekade, uttrycker man sig i all sin kraftlöshet på följande sätt: ”Utskottet
förutsätter därför att synpunkterna i motion Jo21 beaktas utan någon sär-
skild framställning från riksdagens sida.”
Det är den kraft som socialdemokraterna förmår utöva. Man gör inte ens
ett tillkännagivande till regeringen när man ändå har utfört arbetet och re-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
101
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
102
servationsvägen, vilket är något udda, ändock sakbehandlar motionen. Nej,
herr talman, jag vill nog gärna göra gällande att med socialdemokraternas
sätt att sköta detta, på gott eller ont, har spiken satts i kistan för det förenk-
lade förfarande för motionsbehandling som påbörjats i jordbruksutskottet,
utbildningsutskottet och kanske också något annat utskott. På detta sätt kan
det inte fortgå. Socialdemokraterna har nu dokumenterat att de står en-
samma bakom detta förfarande, och de får faktiskt skämmas! Detta är en
otillständig hantering.
Anf. 151 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag vill i likhet med Åke Selberg inleda mitt anförande med
att säga, att det är mycket olyckligt att utskottsmajoriteten har valt att av-
styrka propositionen om ändring i rennäringslagen. Utskottet har gjort det
med motiveringen att denna proposition skall ses i samband med den propo-
sition som skall diskuteras nästa vecka i denna kammare, nämligen proposi-
tionen om fjällnära skogar. Det här innebär olyckligtvis att vi nu försvårar
möjligheterna att bedriva skogsbruk i de fjällnära områdena, men vi tar inte
motsättningarna på allvar utan fortsätter att tillåta att rennäringen bedrivs
ohämmat. Efter den debatt som jag nu har lyssnat på här i kammaren - från
olika håll har man här på det ena eller andra sättet försökt göra gällande att
man är expert på samisk härkomst och mycket kunnig i renskötsel - måste
jag säga: Jag delar inte er uppfattning!
I dag handlar det inte om en gammal nomadkultur. Det här handlar om
en näring som bedrivs i högmekaniserad form: med hjälp av helikopter, mo-
torcyklar och skotrar. Samerna bor inte längre i kåtor - samerna bor faktiskt
i väldigt fina villor nere i de moderna samhällena, precis som den svenska
befolkningen. I dag har samerna på de flesta ställen integrerats i samhället i
övrigt i sitt leverne. Då är det fel att försöka göra gällande att det här är
någon speciell grupp.
Nu handlar det - det sägs också inledningsvis i propositionen - om att fast-
ställa att samernas renskötselrätt grundas på urminnes hävd. Att man har
renskötselrätt är självklart, men det handlar också om betesrätt, och det
skall samerna ha för sina renar, men vad man inte tänker på är att betestill-
gången är begränsad, och i dag håller renarna faktiskt på grund av sitt antal
på att beta sig ut ur landet. Och det tillåter vi i fortsättningen. Och här talar
man om fogdevälde!
I likhet med skogsbrukets företrädare måste samerna rätta sig efter de la-
gar och föreskrifter som riksdag och regering fastställer. Skogsbruket är om-
gärdat av lagar och paragrafer, så att man är snärjd. Men så fort man skall
röra i sådana bestämmelser som gäller renskötseln - när samhället försöker
gå in och hjälpa samerna att fastställa lämpligt renantal för att rädda same-
byarna från inbördes krig och att även fastställa lämpliga organisationsfor-
mer inom samebyarna, där ordningen inte är den bästa - höjs det ramaskrin.
Jag måste säga att jag är besviken på kunnigheten i rennäringsfrågorna i den
debatt som här har förts.
Jag vill också ta upp den motion som jag har skrivit tillsammans med Mats
Lindberg och Bruno Poromaa om möjligheterna att utöka jakttillfällena.
Här bor faktiskt ett betydligt större antal människor än de 2 500 renskötande
samerna. Vi måste hjälpa till att öka jakttillgången i de här områdena utan
att för den skull göra jakten här till exklusiv rikemansjakt, vilket man är på
väg att göra på många ställen.
Till Arne Andersson i Ljung vill jag säga att om det finns en vilja har han
möjligheten att stödja den reservation som den socialdemokratiska minori-
teten har avgivit i det här ärendet, vilket innebär att vi kan komma tillbaka
med vårt jaktintresse och försöka genomdriva det vi är ense om i sakfrågan.
Jag utgår från att vi är överens om att vi skall ha en större tillgång till jakt,
men när det gäller medlen går våra åsikter tydligen ordentligt isär. Rösta
gärna för den reservation som har avgivits av socialdemokraterna!
När det gäller den motion som Bruno Poromaa står för om fisket ovan
odlingsgränsen vill jag säga att det hade varit av stort värde och behov att
kunna börja diskutera fiskevårdsåtgärder ovan odlingsgränsen. I dag måste
man säga att det pågår ett ohejdat rovfiske med nät; inga fiskevårdsåtgärder
eller återställningsåtgärder vidtas. Det innebär att samerna så småningom
kommer att ha tömt sina fisketillgångar och möjligheterna till fiske både för
sig själva och för andra. Därför är det av stor vikt att man börjar diskutera
fiskevårdsområden även i de här trakterna.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till den socialdemokratiska re-
servationen.
Anf. 152 BERTTH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag måste bemöta Leif Marklund när det gäller renantalet.
Vilka har det största intresset av att betet räcker till renarna? Naturligtvis
samerna. Högsta renantalet måste ju baseras på en långsiktig användning av
naturresursen renbete. En renbetesinventering behövs för att fastställa hur
högt renantal man kan ha - ja.
En renbetesinventering har faktiskt gjorts i sju samebyar. Resultatet av
den visade att antalet renar var för högt i en sameby. I en sameby rådde pari-
tet mellan tillgången på bete och renantalet. I de övriga fem samebyarna
kunde man ha ett större antal renar än man hade.
Med det vill jag inte säga att det inte på andra ställen kan finnas för mycket
renar. Men då måste man också se närmare på varför det finns för mycket
renar. Då är vi genast inne i en annan diskussion, nämligen om priser på kött
och om verkningarna av Tjernobylolyckan.
Leif Marklund uttalade sig som den verklige kännaren av samiska frågor
här i kammaren. Om jag var same skulle jag verkligen kalla de tjänster han
gör samerna för björntjänster.
Anf. 153 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:
Herr talman! Jag vill harangera Leif Marklund, som är en verkligt generös
natur. Förra veckan inbjöd han mig att rösta för en reservation i den kom-
mande veckan, alltså i dag, om jag bara nöjde mig med att min motion av-
styrktes förra veckan - utan realbehandling. Nu har jag igen fått en invit att
rösta för reservationen, därför att vi väl ändå i sak tycker lika! Ja, vi tycker
i sak lika. Och hade det varit någon ordning med er socialdemokrater, så att
ni hade givit regeringen er mening till känna, skulle jag ha stött reservatio-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
103
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
104
nen. Är du beredd att ändra yrkandet till ett tillkännagivande skall jag rösta
för reservationen, Leif Marklund.
Anf. 154 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Oavsett vad Berith Eriksson tycker om min inställning till
samerna är det faktiskt så, Berith Eriksson, att jag lever i de områdena och
anser att samerna är berättigade att leva där tillsammans med oss, men sam-
tidigt vet jag att de behöver hjälp när det gäller att ordna upp förhållandena
mellan samebyarna.
När det gäller renantalet tror jag att jag har större kunskaper om hur ren-
antalet utvecklas: Det moderna skogsbruket har varit gynnsamt för renanta-
lets utveckling. Men om det får fortsätta kommer vi att få stora konflikter
dels mellan befolkningen i övrigt och samerna, dels mellan samebyarna.
Konflikterna där håller redan på att utvecklas till rena handgripligheter, på
grund av att man slåss om betet.
Om inte regering och riksdag orkar hjälpa till med att organisera detta
kommer vi att varje år få behandla krav på nödutfordring över budgeten,
och det inte på grund av tillfälligt dåliga klimatiska förhållanden - jag tänker
på nedisning och liknande - utan på grund av att man inte har tillgång till
bete och att renarna kommer att märglas ur.
Anf. 155 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är inte heller helt borta när det gäller de här frågorna.
Jag är född och uppvuxen i sameland, och jag är fortfarande ute i skogarna
där väldigt ofta. Jag vet därför ganska mycket om hur det ser ut med antalet
renar i skogarna.
Om samerna behöver hjälp för att ordna upp sina mellanhavanden kom-
mer de säkert till oss och ber om det.
För att bevilja nödutfodring finns det mycket klara och distinkta regler.
Hittills har det inte skett någon nödutfodring på grund av för högt renantal -
den nödutfodring som var nödvändig i år i Talma och andra samebyar be-
rodde på den rådande vintern. Det är inte samerna själva som avgör om det
behövs nödutfodring eller inte. Myndigheten i fråga gör en inventering och
konstaterar om det behövs nödutfordring. Det är också myndigheten som
beviljar medel för nödutfodring.
Anf. 156 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Till och från blir vi politiker anklagade för att inte veta något
om verkligheten. Det sägs att vi sitter här i riksdagen fjärmade från vardagen
och framför åsikter som har helt andra utgångspunkter än att försöka för-
ändra och förbättra för människorna.
Jag brukar självfallet försvara oss. Jag brukar hävda att vi lever i verklig-
heten och att vi bemödar oss att ta reda på fakta, att vi lyssnar och lär.
Men i detta ärende skall jag be att få sälla mig till kritikerna. Oppositionen
som nu fäller regeringsförslaget har inte förstått något alls av den mycket
komplicerade verklighet som vi är satta att handha. Eller rättare sagt: Ni vill
inte, från höger till vänster, i salig blandning, förstå. Ni sätter i det här läget
möjligheten att trycka till regeringen framför chansen att lösa stora problem,
och därmed blir ni ansvariga för den troligen ganska svåra situation som
kommer att uppstå i exempelvis Härjedalen. Ni tror att ni med ert agerande
gagnar samernas sak - i själva verket är det tvärtom.
Jag skall, herr talman, ge kammarens ledamöter ett exempel. I Handöls-
dalens sameby i Härjedalen är det högsta tillåtna renantalet 6 000. Samebyn
vägrar att godta detta. Man struntar helt enkelt i myndigheternas beslut.
Man slaktar inte ut ens normaluttaget. I augusti i år kunde ni alla höra i ra-
dion och läsa i tidningarna om de stora motsättningarna mellan ortsbefolk-
ningen och samerna, därför att renarna inte kunde hållas ihop. De trampade
ned skogsplantor, de rev upp i trädgårdar och de var ute på vägarna och
ställde till ett trafikelände. Vad vi kunde göra då var att beordra tvångsslakt.
Vi hade inga andra sanktionsmöjligheter. Då rasade djurvännerna - med all
rätt, därför att det är en diskutabel åtgärd.
I måndags fick jag den senaste rapporten om renantalets utveckling. Troli-
gen har man mer än det dubbla antalet tillåtna renar. Troligen, eftersom vi
inte kan kontrollera antalet. Också denna möjlighet frånhänder ni oss i dag.
Inser ni som tillhör oppositionspartierna vad det innebär för kommande
sommar och höst? ”Gör något”, manar en uppretad befolkning i Härjedalen.
”Hjälp oss”, säger samegrannbyarna.
Och rennäringsgruppen där samerna själva sitter med - där ordföranden
och förbundsjuristen som jag ser på läktaren sitter med - föreslog ett vites-
föreläggande. Regeringen har begripit de svåra konflikterna och lägger fram
ett förslag för att vi skall slippa - jag ser också den nuvarande ordföranden
på läktaren - ett ”krig” mellan storsvenskarna och samerna. Och vad gör då
den samlade oppositionen? Jo, den skall ge regeringen en näsknäpp och bi-
drar på så vis till den upptrappning av konflikten som kommer att bli följden
av vår oförmåga att handla.
Ni vågar i dag inte ställa de svåra aktuella frågorna och än mindre besvara
dem. Ni tar, enligt min mening, på er ett stort ansvar, och ni bekräftar tyvärr
bilden av politiker som inte vet och inte vill lyssna.
Anf. 157 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Så talar en socialdemokrat som är ledsen för att han eller
hon inte automatiskt får igenom regeringens förslag som brukligt är. Man
försöker skylla ifrån sig på alla andra, när man någon enda gång måste ta sitt
ansvar. Det är som om de socialdemokratiska väderkvarnsvingarna i vanlig
stil riktar in sig mot något enda parti, någon enda syndabock som vågar
sticka upp mot makthegemonin. Men det är inget enda parti här i kammaren
som är ensamt utom ett - socialdemokraterna. Det förhåller sig på det sättet,
även om ni nu mobiliserar många talare och inte anförtror Åke Selberg att
klara av den här debatten. Margareta Winberg, det är ni socialdemokrater
som är i de svarandes bås, inga andra. Svara på, Margareta Winberg, varför
ni socialdemokrater felplanerat och felspekulerat i tvistigheterna i Härjeda-
len, för att använda denna sorgliga utveckling - för det är det verkligen -
som skäl för att få stöd för en otillräcklig proposition. Under flera mandatpe-
rioder har inriktningen varit ett samlat förslag. Så går den socialdemokra-
tiska regeringen ett halvår efter det att man har utlovat motsatsen och lägger
fram en proposition någon månad innan den av regeringen tillsatta
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
105
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
106
samerättsutredningen skall vara färdig. Varför denna röra, varför denna val-
hänthet, varför denna brist på planering? Ni, Margareta Winberg, är ansva-
riga, inte några andra, för denna sorglustiga historia som ni nu försöker
skylla på andra, från vänster till höger som ni säger. Det finns mitt i prick en
enda ansvarig, den socialdemokratiska regeringen.
Anf. 158 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag tillhör ju inte utskottet utan har att yttra mig i egenskap
av motionär och ledamot av utredningen. När jag hör Margareta Winberg
säga att vi som vill avslå propositionen inte har lyssnat på människorna vill
jag betona att det är de närmast berörda som vi har lyssnat på. En enhällig
samisk opinion har yrkat på att propositionen avslås. Samernas nationalråd
och de stora samiska organisationerna har i skrivelse till statsministern före-
slagit att regeringen drar tillbaka propositionen om rennäringslagen. Den
grupp vars ställning och möjligheter till långsiktig verksamhet som vi vill
stärka har alltså entydigt sagt nej.
När det gäller renantalet har jag år efter år motionerat om att vi bl.a. bör
införa renkonto för renägarna, så att det blir möjligt att balansera mellan
olika år. Från olika håll har det framhållits att detta skulle vara ett verksamt
medel för att skapa så att säga ekonomiska förutsättningar att begränsa ren-
antalet.
Om minoritetsregeringen nu lider nederlag måste ju socialdemokraterna
vara medvetna om att de är i minoritet, och i en fråga av speciell karaktär
som denna hade det funnits starka skäl att ta kontakt med flera riksdagspar-
tier, helst alla, för att förvissa sig om att man får en lösning i stor enighet. Då
hade regeringen av allt att döma på ett tidigt stadium fått veta att man vill
ha en bredare lösning än den som regeringen har föreslagit. När det nu är
sura miner därför att det av allt att döma blir ett nederlag för regeringen, får
ju regeringen skylla sig själv. Jag vill, Margareta Winberg, upprepa: Vi som
har gått mot regeringen har lyssnat på samerna.
Anf. 159 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! När det gäller samerna har socialdemokraterna som vanligt
inte tagit någon som helst hänsyn till vad samerna själva vill. Samerna har
omyndigförklarats av socialdemokraterna: de behöver hjälpas, tas om hand,
man behöver ordna och ställa för dem, de varken vet eller kan någonting
själva. Leif Marklund började sitt inlägg med att konstatera att samerna
egentligen inte finns. De är integrerade i samhället. Han konstaterade att
samerna finns som etnisk minoritet bara om de bor i kåtor och använder ren-
rajd.
Deras status som urbefolkning skulle sitta i att de levde som de gjorde för
femtio eller hundra år sedan. De skulle alltså inte ha möjlighet att utvecklas
med det övriga svenska samhället, eftersom de då skulle förlora sin status
som urbefolkning. Det är mycket beklämmande att höra.
När Margareta Winberg redogjorde för det stora antalet renar, uppfattade
jag att det var fråga om den nödslakt som skedde i Norrland för något år
sedan. Jag vill bara berätta att jag lyssnade på ett inlägg i en intervju i lokal-
radion av en polack som hade varit ute i skogarna och plockat bär. Han
kunde inte förstå vad vi höll på med här. Han sade att han hade sett ett antal
renar. Men han kunde inte förstå vad diskussionen egentligen rörde sig om
med tanke på dessa milsvida skogar.
När man kommer till dessa trakter i Härjedalen och hör kommentarer om
att renarna trampar ner och nöter för mycket på naturen, vet man inte om
man ska skratta eller gråta när man ser alla skidbackar som finns där och
turister som nöter på naturen.
Anf. 160 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Men, Berith Eriksson, vad är detta att hänvisa till - en polsk
turist som har sett några renar? Sedan drar hon slutsatsen att det av den an-
ledningen inte är något problem. Åk upp dit själv, åk till Härjedalen och tala
med både samerna och ortsbefolkningen, så kanske Berith Eriksson får en
sannare bild av verkligheten än den hon får av en turistande polack.
Vad skulle hända om vi inte brydde oss om samerna? Det är tydligen det
som Berith Eriksson förespråkar. Det skall inte finnas något stöd, och det
skall inte finnas några regler och lagar. Vad skulle då hända med samerna?
Tror Berith Eriksson att samerna då skulle överleva som minoritetsbefolk-
ning?
Berith Eriksson talade om nödslakt. Det blev ju ingen nödslakt, eftersom
det inte heller var möjligt på grund av att det bedömdes som oetiskt. Och
det håller jag med om. Därför behöver vi andra möjligheter att göra något
åt detta.
Jag tycker att även Martin Olsson skall åka till Härjedalen och tala med
sina partikamrater där och tala om att ni inte förmår delta i att lösa de kon-
flikter som också centerpartisterna i Härjedalen finner mycket stora. Åk dit,
tala med skogsbrukarna och tala också med samerna i Härjedalen! Tala med
befolkningen i Mittådalen, för att få svar!
Slutligen vill jag till Anders Castberger säga att jag inte är något stöd åt
Åke Selberg. Jag talar här eftersom jag lever i den här verkligheten, och jag
arbetar med dessa frågor uppe i Jämtland. Därför tar jag upp just det här
specifika problemet. Jag är ledsen för samernas skull, eftersom det här stäl-
ler till problem. Jag är ledsen för ortsbefolkningens skull, och jag är ledsen
för den konflikt som ni inte vill bidra till att lösa. Och den kommer att trap-
pas upp. Jag ber Anders Castberger att tala om hur han tycker att det här
problemet skall lösas. Hur skall man minska antalet renar? Hur skall man få
en kontroll av hur många renar som egentligen finns? Det är en fråga som
jag tycker att han skall besvara. Jag försökte ställa den i utskottet, men ingen
av oppositionspartierna förmådde att besvara den.
Anf. 161 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Berith Erikssons debatteknik är inte förvånande, eftersom
den är typisk från vänsterhåll. Om hon hade lyssnat på vad jag sade kunde
hon ha konstaterat att jag icke på något sätt utdömde människor med samisk
härkomst. Jag sade att samerna och deras näring har fått en helt annan bild
än den historiska bild som någon här talade om.
I den här propositionen föreslår ju regeringen att samernas rättsliga ställ-
ning när det gäller att bedriva renskötsel, som bygger på urminnes hävd,
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
107
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
skall stärkas. Men det är viktigt att man inte försöker förvränga andras ord
i detta sammanhang. Vi vet och vill naturligtvis att rennäringen skall finnas
som en näring. Men vi vill naturligtvis också att man skall kunna begränsa
antalet renar för att slippa de konflikter som är på väg att inträffa.
Anf. 162 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Då vill jag svara på Leif Marklunds och Margareta Winbergs
frågor genom att säga att ett sätt att minska antalet renar vore ju att, som en
enig riksdag beslutade på grundval av jordbruksutskottets betänkande
1989/90:JoU14, den eftersläpning som uppstått när det gäller prisstödet till
rennäringen i förhållande till Norrlandsstödet återhämtades.
Vad gör man? Jo, man har konstaterat att eftersläpningen är 100 kr. per
kontrollslaktad ren. Men man säger nu att detta inte skall betalas ut under
innevarande år, utan det skall delas upp på åren framöver. Det är ju verkli-
gen att ge fel signaler till näringen. Den som avvaktar ytterligare ett år med
att slakta får ju i alla fall två tredjedelar av den konstaterade eftersläpningen,
medan den som slaktar i år får enbart en tredjedel. Det vore väl en vettig
åtgärd att vidta. En annan vettig åtgärd vore att man tillförde pengar så att
en inventering av betesmarkerna verkligen kom i gång. Nu hänvisar man till
att dessa medel skall tas från det konto som redan är intecknat av en massa
andra saker, t.ex. att upprätthålla stängslet mellan Norge och Sverige. Det
gör ju att den renbetesinventering som man verkligen önskar få i gång inte
sker.
Detta är några av de åtgärder som kan vidtas.
Anf. 163 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! Jag tycker att Margareta Winberg skall lugna ner sig litet
grand och inte känna sig så fruktansvärt angripen bara därför att socialdemo-
krater åker på ett nederlag. Andas åtminstone litet grand mellan varven,
Margareta Winberg. Jag är också ledsen över det som nu har inträffat. Jag
använde ordet sorgligt tidigare i mitt inlägg.
Vi har från folkpartiet liberalernas sida, vilket förvisso gäller även andra
partier, år efter år redovisat våra konkreta förslag och alternativ till hur man
skall gå till väga i detta sammanhang. Vi har faktiskt haft en långsiktig inrikt-
ning för att slippa hamna i den nödsituation som regeringen uppenbarligen
känner att den har hamnat i genom att komma med sådana här brandkårsut-
ryckningar. Men då har socialdemokraterna gång på gång lika envist avslagit
varje förslag och hänvisat till och utlovat att det skall komma samlade grepp.
Men varför har inte Margareta Winberg eller någon annan från socialde-
mokraterna på något sätt förklarat eller åtminstone försvarat det valhänta
sätt som socialdemokraterna skött det här ärendet på? Hur kan man bara,
inför ett perspektiv då man har utlovat detta, komma och göra på det sätt
som man nu har gjort? Jag upprepar precis vad justitieministern sade så sent
som i mars i år. Hon sade följande i en interpellationsdebatt om behand-
lingen av samerättsutredningens förslag.
”Det är en självklar sak att förslaget om ett sameting inte kan ses isolerat
utan även detta förslag måste sättas in i ett större sammanhang.
108
Det är alltså vår strävan att kunna nå fram till hållbara lösningar på de
frågor som aktualiseras av samerättsutredningen---.”
Sedan springer regeringen, med detta löfte och med riksdagens beställ-
ningar, direkt och lägger fram en proposition en månad innan den av rege-
ringen själv tillsatta samerättsutredningen nu äntligen skall lägga fram sitt
slutbetänkande. När vi i riksdagen återupprepar att detta faktiskt inte går för
sig - moderaterna säger anmärkningsvärt, vänsterpartiet säger synnerligen
magert, miljöpartiet säger synnerligen beklagligt, centerpartiet säger an-
märkningsvärt - går Margareta Winberg upp i talarstolen och säger: Det är
inte vårt fel vad som nu kommer att ske. Det är ni som får ta på er ansvaret.
Det är tvärtom, Margareta Winberg. Det är socialdemokraterna och inga
andra än socialdemokraterna som får ta på sig ansvaret för detta, det fulla
ansvaret för en så osystematiserad hantering av det hela. Det är bara en soci-
aldemokratisk regering som kan köra med en så osynkroniserad växellåda.
Anf. 164 MARTIN OLSSON (c):
Fru talman! Jag begärde ordet därför att Margareta Winberg nämnde mig
då hon tog upp problemet med antalet renar i delar av hennes län. Jag
nämnde tidigare att jag och flera med mig, med stöd från de tre borgerliga
partierna, i skatteutskottet begärde att man skall se över rennäringsbeskatt-
ning, så att vi kan få skatteregler som är mer anpassade efter den här näring-
ens speciella förhållanden. Bl.a. skulle man eventuellt införa ett renkonto
som liksom skogskontot skulle balansera inkomsterna mellan olika år. Från
flera håll har det framhållits att detta skulle vara ett av medlen för att under-
lätta och stimulera en viss begränsning av antalet renar utan tvångsmedel.
Beträffande begränsning av renantalet nämnde samrättsutredningen proble-
met trots att vi inte hade det som uppgift.
Margareta Winberg, det är regeringens fel att vi inte har fått en lagstift-
ning. Om regeringen, som är i minoritet, hade tagit kontakt med andra par-
tier, som man ju brukar göra i vissa stora och speciella frågor - jag tycker att
det här är en speciell fråga - hade man kunnat få klarhet om vilka synpunkter
resp, partier har och fått reda på de breda krav som finns på att det skall
vara en samlad samepolitik. Om man inte hade velat avvakta rapporten om
språkets ställning, som just har framlagts, hade man på grundval av den ut-
redning som gjordes i juni 1989 kunnat lägga fram förslag som gällde rennä-
ringen, införandet av sameting, införandet av samelag och grundlagsbestäm-
melser där samernas ställning som urbefolkning särskilt markeras. Det hade
man kunnat göra. Genom förhandlingar och kontakter med partierna skulle
vi förhoppningsvis ha kunnat få en bred enighet i riksdagen i dessa frågor.
Socialdemokraterna har genom sitt agerande omintetgjort detta. Det är
alltså socialdemokraternas fel att vi inte nu inom den närmaste tiden kan
fatta beslut i dessa viktiga frågor.
Anf. 165 MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Först till Martin Olsson om renkonto. Vi vet att frågan har
behandlats flera gånger här i kammaren. Förslaget har varje gång avslagits.
Vi vet också att det enligt den nu gällande lagstiftningen är möjligt att ta ut
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
109
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Ändring i ren-
näringslagen,
m.m.
110
inkomsterna under flera år. Det är detta vi har hänvisat till när vi har avstyrkt
förslaget om renkonto.
Till Berith Eriksson: Det är väldigt konstigt om det hänger ihop med peng-
arna att en del samebyar förmår göra det som är deras skyldighet, nämligen
att hålla sig inom det renantal som de skall, medan andra, i synnerhet en,
alltid har fler renar. Den ekonomiska situationen är ganska lika för same-
byarna. Men det är alltid en eller möjligen två som obstruerar och inte gör
som vi säger från myndigheternas sida. I det här fallet måste man nog, även
om Berith Eriksson kallar det för fogdevälde, ha vissa regler att gå efter.
Annars räcker inte betet till och det uppstår konflikter med andra motstri-
diga intressen.
Vi har i mitt län gjort en betesinventering. Den har lett till att vi har juste-
rat antalet renar.
Allra sist till Anders Castberger, som läser innantill ur olika partimotioner
och talar om vad man har skrivit. Det har vi hört förut, så det är onödigt att
höra det igen. Anders Castberger säger att folkpartiet har lagt fram förslag
som skulle kunna lösa frågan. Tala om för mig hur! Jag har nämligen bara
tagit upp den smala delen. För högt renantal, ingen sanktionsmöjlighet - vad
göra? Anders Castberger hänvisar till sameting, samelag, grundlagsfästade
folkliga ställning, sameskolan och ILO-konvention. Vad i detta gör att man
skall kunna förelägga samerna ett vite? Vad i detta gör att man kan gå in och
kontrollera hur många renar samerna har? Det är bara den här frågan som
jag vill ha svar på. Det andra har Åke Selberg klarat av.
Anf. 166 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Det var mycket glädjande, Margareta Winberg, att höra att
det är en eller två samebyar av 51 som har för stort renantal och som inte gör
som vi säger. Därför skall vi alltså lagstifta, utan att ta någon som helst hän-
syn till att man samtidigt måste få en uppfattning om andra frågor.
Margareta Winberg anser alltså att vi, därför att två samebyar har för stort
renantal, skulle ha godkänt propositionen. Det är väl så långt - förutom in-
tressen när det gäller jakt och fiske, som man också har tagit upp i en reser-
vation - som socialdemokraterna enligt min uppfattning vill komma med den
här propositionen.
Anf. 167 ANDERS CASTBERGER (fp):
Fru talman! Det är inte helt oviktigt vilka de olika förslagen är som har
lämnats flera år tillbaka i tiden. En av de första motioner som jag skrev när
jag kom till riksdagen för snart fyra år sedan handlade just om dessa frågor.
Den hamnade självfallet, med socialdemokratiskt maktspråk, på motions-
slaktens efterlämnade komposthög.
Nu säger Margareta Winberg att hon bara har tagit upp den smala frågan,
och hon vill ha besked i denna fråga. Men Margareta Winberg har ju så kapi-
talt missuppfattat vad frågan handlar om. Vi har ju år efter år sedan 70-talet
efterlyst det samlade långsiktiga greppet. Vi har gång på gång utlovats detta
av regeringen. Riksdagen har efterlyst det igen, och regeringen har utlovat
det åter. Man har haft god tid på sig att låta alla de saker hända som behövs
för att förbereda ett gott och samlat förslag, där också denna specifika fråga
tas upp som berör bl.a. Margareta Winbergs hemlän. Men vad händer? Jo,
så oplanerat och osynkroniserat gör man det, att man låter den utredning
regeringen har tillsatt avsluta sitt arbete någon månad efter det att rege-
ringen lämnat den proposition som skulle vara svaret på alla de möjliga, och
för den delen också omöjliga, svåra och besvärliga frågorna. Det är därför,
Margareta Winberg, som socialdemokraterna får bära det fulla ansvaret i
varje fråga, även i den fråga som Margareta Winberg tycker är så smal men
som är så viktig för just Härjedalen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 1 (avslag på propositionen och begäran om nytt förslag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Jan Fransson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (förslag om ändringar i propositionens lagförslag m.m.)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 168 röster mot 133 för utskottets hemställan med godkännande av den
i reservation 2 av Jan Fransson m.fl. anförda motiveringen. 3 ledamöter av-
stod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beslut oin uppskjuten votering av kvällsärenden
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
22 § Värdepappersfonder
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU4 Värdepappersfonder (prop. 1990/91:153).
Anf. 168 NIC GRÖNVALL (m):
Fru talman! Vi skall nu inte tala om rennäringspolitik, utan om ren nä-
ringspolitik. Vi skall inte heller tala om tvåbenta lappar, utan om sådana lap-
par som kallas fondandelar och kommer till uttryck på papper.
Fru talman! Den lag som detta betänkande handlar om är en lag som
måste hälsas med glädje. Det är en anpassning till EGs direktiv, ett av de
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Värdepappersfonder
111
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Värdepappersfonder
112
många, inom kapitaltjänstområdet och innehåller därmed en modernisering
av det slag som vi så gärna vill se.
Det egendomliga med den här lagen, som bygger på en proposition från
den socialdemokratiska regeringen, är att den innehåller en inskränkning i
den demokrati som man eljest säger sig så gärna eftersträva, särskilt i ekono-
miska sammanhang. Den här lagen ersätter aktiefondslagen. I den fanns en,
om än haltande, så dock en bestämmelse som möjliggjorde för fondandels-
ägarna att utse styrelseledamöter till värdepappersfonderna. Den bestäm-
melsen tar man nu bort. Det sker under det att man gör gällande att envar
fond bör kunna få besluta om det, så att köparna av fondandelar sedan kan
välja de fonder där man tycker att tillräcklig demokrati finns. Samtidigt är,
och det skriver regeringen mycket noga, fondandelssystemet tillkommet
därför att man vill skapa en sparmöjlighet för dem som inte vill skaffa sig
särskild sakkunskap i värdepappersförvaltning eller värdepappersköp. Man
konstaterar att de sparare som detta system riktar sig till är sparare som nor-
malt sett inte lägger ned stor möda på att studera vad de sparar i, utan mer
köper fondandelar som de bedömer vara goda sparobjekt.
Av den anledningen tycker vi att det är utomordentligt naturligt och berät-
tigat att dessa fondandelsägare skall få vara med och utse styrelsen och att
det skall stå i lagen, så att det systemet gäller alla fondbolag. Det kan inte
vara rimligt att man i detta lilla avseende vill negligera demokratikraven,
utan det borde faktiskt vara högst rimligt även ur en socialdemokrats syn-
punkt att andelsägarstämmans rätt att utse styrelseledamöter lagfästes.
I den gamla lag som vi nu ersätter finns det en haltande bestämmelse. I
brist på bättre yrkar vi att den bestämmelsen får en överförd tillämpning i
den nya lagen. Vi yrkar också att regeringen åläggs att återkomma med ett
förslag som ger en fullständig och ren andelsägarrepresentation i dessa stäm-
mor. I parallellitet med detta yrkar vi också att § 12 i lagen om livbolag med
aktiefondsanknytning ändras på samma sätt. Med detta yrkar jag bifall till
reservation nr 4.
Anf. 169 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! För att göra debatten kort ber jag att få instämma i vad Nic
Grönvall sagt om reservation nr 4, om rätten för fondandelsägare att utse
styrelseledamöter i fondbolag. Däremot finns i en annan fråga en motion
från folkpartiet vad beträffar invandrares rätt att förvärva bundna aktier.
Våra invandrare får i dag endast äga fria aktier i svenska företag. Detta inne-
bär att det inte räcker med att man bott i Sverige i många år och har kommu-
nal rösträtt för att man skall få spara i aktier. Många företag har endast
bundna aktier, och vid en emittering till de anställda inträffar då den situatio-
nen att somliga får del av den medan andra utesluts, trots att deras insats i
företaget har varit precis densamma.
Vi tycker att det finns anledning att föreslå en lagändring så att invandrare
som har kommunal rösträtt inte längre diskrimineras när det gäller att spara
i aktier.
Fru talman! Folkpartiet stöder naturligtvis båda de reservationer som vi
står bakom. Men för enkelhetens skull nöjer jag mig också med att yrka bi-
fall till reservation nr 4.
Anf. 170 HÅKAN HANSSON (c):
Fru talman! Det betänkande som riksdagen nu har att behandla om värde-
pappersfonder går ut på en lagändring av den gamla aktiefondslagen så att
man inför samlingsbegreppet värdepappersfonder. Centerpartiet instämmer
i huvudsak i förslagen till breddning när det gäller placeringsrätten för de här
fonderna samt optioner, terminer etc. Vad vi har velat trycka på, här som så
många gånger tidigare, är behovet av att hitta former för att öka sparandet
även i icke börsnoterade papper. Jag behöver väl i den här församlingen
knappast understryka det behov av åtgärder som vi kan tvingas tillmötesgå
på företagsbeskattningsområdet och kapitalbeskattningsområdet för att sti-
mulera ett ökat sparande i icke börsnoterade bolag på 1990-talet. Jag tror att
vi i kammaren kommer att få anledning att återkomma till de här frågorna
på olika sätt. Att tillgodose det svenska näringslivet - det gäller det börsnote-
rade såväl som det icke börsnoterade - kommer att vara en ganska viktig
fråga under 1990-talet. Från ett 1980-tal med god tillgång på riskkapital går
vi nu in i ett 1990-tal som pekar på betydande problem att finna och generera
riskkapital. Eftersom vi vet att det enskilda sparandet har stor betydelse i
det här sammanhanget tycker vi i centern att det är viktigt att hitta former
för riskkapital, som vi har kallat det, som skulle kunna ha en högre andel
icke börsnoterade papper i sin portfölj. Det skulle väl kunna rymmas inom
de harmoniseringar med EG-reglerna som detta också innebär.
Utskottet konstaterar också att detta går med nationella fonder. Men det
viktiga i det vi säger är att man ändrar det från att som nu vara ett undantag
från huvudregeln till att vara en huvudregel också när det gäller möjlighe-
terna att bilda sådana fonder. I dag krävs bankinspektionens dispens för sär-
skilda beslut för att man skall kunna göra detta.
Fru talman! Jag tror att vi får anledning att komma tillbaka till den här
debatten. Men det är viktigt att vi går vidare och försöker hitta former för
att stimulera det enskilda sparandet även i icke börsnoterade bolag; före-
tagsbeskattningen är en del, men även att hitta former för sådant här riskka-
pitalfondssparande.
Jag vill, för att markera vår ambition för att fortsätta debatten, yrka bifall
till reservationerna 1 och 3 i betänkandet, men även stödja den reservation
som andra pläderat för och som gäller styrelserepresentationen i fondbolag.
Anf. 171 BIRGITTA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det ärende vi nu debatterar handlar om en ny aktiefondslag-
lag om värdepappersfonder. Den nya lagen innebär en anpassning till den
avreglerade kapitalmarknaden och den avreglering som har skett på valu-
taområdet. De nya lagreglerna innebär vidare en anpassning till minimikra-
ven i EGs direktiv om kollektiva investeringar i värdepapper.
Fonderna får jämfört med nu större utrymme att själva reglera hur fond-
verksamheten skall bedrivas. Fonderna får, inom vissa ramar, bestämma pla-
ceringsinriktning och riskprofil.
Som flera talare varit inne på slopas den tidigare lagfästa rättigheten för
andelsägarna att utse vissa styrelseledamöter. Det är det som reservation nr
4 handlar om. Där har man också pekat på att det är bra med en avreglering
i fråga om värdepappersfondernas organisation och verksamhet. Vi anser att
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Värdepappersfonder
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
114
det också är viktigt att beivra byråkrati och krångel. En svårighet som finns
i den nuvarande aktiefondslagen från 1974 är bestämmelsen som säger att
andelsägarstämman är behörig om minst 0,3 % av andelsägarna är närva-
rande. Det har också gått att få dispens från den här bestämmelsen från
bankinspektionen. Det har varit tidskrävande att behandla dessa dispens-
ärenden. Även fondbolagen har velat ändra på bestämmelsen, eftersom det
varit kostsamt och tidskrävande för dem med andelsstämmor.
Majoriteten i utskottet ser positivt på denna avreglering, som kombineras
med en skärpt informationsgivning till fondandelsägarna. Varje fond skall
ha en informationsbroschyr som lämnar information om placeringsinriktning
och om fondens utveckling och resultat. Fonderna skall också ha möjlighet
att informera varje delägare direkt, och det förslaget förutsätter att endast
registrerade fonder har tillstånd att driva fondverksamhet. Fonderna har två
år på sig att ge ut andelsägarbevis och registrera sina andelsägare.
Flera talare har hälsat det här förslaget med glädje. Nic Grönvall påpe-
kade ju att vi har ett ansvar i ekonomiska och demokratiska frågor. Visst har
vi det. Men vi har också ett stort ansvar att på olika sätt bekämpa krångel
och byråkrati som inte leder till någonting meningsfullt. Vi vet att informa-
tionsgivningen, som starkt understryks i betänkandet, kommer att ge möjlig-
het för andelsägarna i en fond att få en ordentlig information om var peng-
arna är placerade för att ge bästa möjliga kapital.
Vi socialdemokrater tycker också att sparandet är oerhört viktigt. Det
måste befrämjas på olika sätt. I likhet med Håkan Hansson tror jag att det
ökade sparandet kommer att ge effekter. Vi lär också få tillfälle att åter-
komma till den här typen av frågor i framtiden. En del av reservationerna
innehåller skattetekniska resonemang som jag tror att vi får anledning att
återkomma till.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 november.)
23 § Näringspolitiska frågor
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU6 Näringspolitiska frågor.
Anf. 172 NIC GRÖNVALL (m):
Fru talman! Detta är ett mycket effektivt betänkande, som avlivar 32 mo-
tioner på ett antal sidor, och det kanske är bra. Jag skall i mitt lilla anförande
uppehålla mig vid den reservation som är avgiven av all opposition som inte
är öppet socialistisk, dvs. moderater, folkpartister, centerpartister och miljö-
partister. Det gäller reservation 1 om ägandet.
Jag tror det är värt att observera äganderättsfrågorna i en tid som denna.
Äganderätten blir alldeles säkert 90-talets stora näringspolitiska och möjli-
gen också konstitutionella fråga. Det är mycket angeläget för en utveckling
av marknadsekonomi, den som numera eftersträvas från öst till väst, att det
finns en verklig och levande äganderätt som är konstitutionellt stärkt. Mitt
parti har sedan länge drivit en mycket aktiv kamp för att konstitutionellt för-
stärka äganderätten. Det är bara att beklaga att Sveriges konstitution lider
av en allvarlig brist härvidlag, vilket bl.a. har lett till anmärkningar i förhål-
lande till konventionen för mänskliga rättigheter i form av domar i Europa-
domstolen.
Med detta som ett slags portalinkörning till äganderättsbegreppet kan jag
konstatera att äganderätten är intressant i två hänseenden. Dels skall det ga-
ranteras att det är en verkligt innehållsrik äganderätt, där ägarens ställning
är okvald, dels skall det vara en äganderätt som är enskild och kan styras av
de människor som har äganderätten.
Äganderättsdebatten de närmaste åren måste också bli en debatt om det
kollektiva ägandet. Det är alldeles nödvändigt att även svensk politisk ut-
veckling följer den utveckling som vi har fått se i de tidigare planekonomiska
länderna, nämligen en utveckling bort från de stora kollektiva ägarsystemen
fram till de frivilligt och enskilt valda ägarsystemen, men framför allt fram
till en i större utsträckning direkt enskild äganderätt.
Reservation 1 i betänkandet uppehåller sig just vid nödvändigheten av de
frågor som jag här har berört och särskilt vid frågor avseende ett spritt en-
skilt ägande i näringslivet. Vi konstaterar att det är angeläget att den motbju-
dande form av ägande som stundom kallas för cirkulärt, kvadratiskt eller
korsvist och som skiljer ägandet från ansvarstagandet måste bort. Vi vill ha
en alldeles öppen och tydlig förening mellan ägande och ansvarstagande.
Det kan inte existera i den formen, och det säger vi också tydligt i reservatio-
nen.
Vi vill inte heller se en utveckling av det kollektivt styrda ägandet, som i
det närmaste är en socialdemokratisk huvudfråga i 90-talets politik. Man vill
utveckla fondsystemet för pensionssäkring och semesterfondssparande. Jag
vet inte allt av de tokiga idéer som har förekommit. Vi vill alltså göra en
tydlig markering mot fondsocialismen till förmån för ett enskilt och direkt
ägande. Det är, som Håkan Hansson sade i samband med behandlingen av
det förra betänkandet, viktigt att det enskilda ägandet ges tillfälle att växa i
betydelse genom att skattesystemen utvecklas så att ett verkligt och verk-
ningsfullt ägande blir möjligt.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1. Det blir det enda
bifallsyrkande som vi avger till de reservationer som finns fogade till betän-
kandet.
Anf. 173 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Fru talman! Till detta betänkande om näringspolitiska frågor har fogats ett
antal reservationer. Jag kommer att i huvudsak uppehålla mig vid desamma.
Det är mycket angeläget att se till att ägar- och maktkoncentrationerna
blir sådana att vi får mer enskilt inflytande över dessa. Det är alltså angeläget
att få till stånd en ägar- och maktspridning. Vi måste motverka makt- och
ägarkoncentration av både kollektivt och enskild slag.
Vi inom centern anser också att det är viktigt att få till stånd ett ökat
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
115
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
116
ägande genom utförsäljning av delar av olika statliga företag. Ett exempel
därpå är tankarna om att kunna utförsälja delar av domänverkets innehav
till förstärkning av fastigheter och förstärkning av landsbygdsutveckling på
olika håll i landet.
Vi vet att många av de företag som verkar i landet har i sitt ursprung i
enskilda projekt och enskilda initiativ. Det är ofta enskilda människors ini-
tiativ som har gjort att vi har fått livskraftiga företag. Det är företag som i
många fall har utvecklats till stora industrier med ibland verksamhet runt om
i världen.
Det kan vidare konstateras att olika hantverk är av stor vikt för tjänstesek-
torn. De har också stor betydelse för sysselsättningen, inte minst i glesbygd
och i trakter med en struktur som inte är uppbyggd kring stora företag utan
kring små enheter. Det är också viktigt att se till att dessa hantverksyrken,
ofta med traditionell inriktning, får hjälp så att människor kan utbildas till
dem. Därför anser vi att regeringen bör utarbeta ett åtgärdsprogram för
hantverket.
Låt mig också säga några ord om det som nämns i betänkandet om Saab-
Scanias projekt Saab 2000. Regeringen beviljade Saab-Scania ett villkorslån.
För att få det lånet skulle man göra satsningar i Karlskrona och där bygga
upp en fabrik för montering av bensinmotorer eller motorer av annat slag,
vilket skulle ge 500 arbetstillfällen. Nu har det visat sig att varken Saab Auto-
mobil eller Saab-Scania orkar leva upp till det löftet. Denna satsning i Karls-
krona var också en viktig del i det Blekingepaket som riksdagen tidigare har
fattat beslut om.
Vi i centern tycker det är angeläget att de satsningar som utlovats i detta
paket fullföljs, även om det inte blir Saab-Scania eller Saab Automobil som
gör dem. Vi vet också att kontakter har tagits mellan industridepartementet,
länsstyrelsen och kommunen Karlskrona i detta fall. Man arbetar nu på att
få fram olika projekt som skall motsvara de satsningar som tidigare har utlo-
vats.
Det finns all anledning för oss att bevaka detta ärende och se till att de
utlovade satsningarna blir av det slag som riksdagen avsåg när den fattade
beslut om Blekingepaketet.
Fru talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till reservation 1 och 10.
Anf. 174 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Vi är åter inne på gamla välkända debattämnen. Jag måste
säga att det känns ganska meningslöst att upprepa argumenten år efter år.
Uppfattning står mot uppfattning här i kammaren, och det är just ingenting
som förändrats sedan förra gången.
Det finns en klar skiljelinje mellan den socialistiska och den borgerliga
synen på ägandet i näringslivet. Vi i folkpartiet liberalerna har vår politiska
bas i marknadsekonomin och synen på enskilt ägande. I liberalismen ligger
därför också en strävan att sprida makt och inflytande.
Inom ramen för fri företagsamhet och enskild äganderätt bör det ekono-
miska inflytandet fördelas till så många individer som möjligt. Ägandet av
näringslivet måste spridas, inte kollektiviseras.
Socialdemokraterna vill att de rättigheter kapitalet ger skall trängas un-
dan. Ägande skall inte få ge några möjligheter att påverka, enligt socialde-
mokraterna.
Så vill inte vi ha det. Ett sådant synsätt hör inte hemma i en marknadseko-
nomi.
Det privata ägandet skall inte motarbetas utan tvärtom utvecklas och spri-
das till allt flera.
Vi har slagits för att anställda skall få del av vinsten genom frivilliga vinst-
andelssystem. Det är ett positivt sätt att sprida ägandet genom att det samti-
digt stimulerar och ökar samhörighetskänslan i företaget - kort sagt skapar
en vi-anda. Den anställde är delägare i företaget i stället för att stå utanför.
Det är för mig obegripligt hur socialdemokraterna, som kallar sig arbetar-
partiet, kan motarbeta arbetarna så till den grad som sker just i den frågan.
En väsentlig del i att sprida ägandet är att sälja ut statliga företag. Den
frågan har vi anledning att återkomma till inom kort här i kammaren i ett
annat betänkande.
Fru talman! Det här betänkandet handlar ju också till en del om hantver-
ket. Det är en bekant följetong här i kammaren. Och socialdemokraterna
har ett ljumt intresse för det svenska hantverket. Det är bara att beklaga.
Vi från folkpartiet har under många år fört fram ett flertal förslag för att
främja hantverksyrkena, men alla förslag avslås med s.k. vänliga skriv-
ningar. Vänliga skrivningar kan nog verka snällt och godmodigt, men man
kan inte leva på dem.
Ett antal hantverksyrken är på utdöende i landet och flera andra finns kvar
i mycket sparsam utsträckning. Det går att förbättra förutsättningarna för
hantverkarna och att stimulera intresset för rekryteringen till dessa yrken.
Tyvärr driver socialdemokraterna bara den kända låt-gå-principen, och jag
förstår att vi får leva med den så länge vi har nuvarande regering kvar.
Fru talman! Vi från folkpartiet liberalerna uttalar naturligtvis stöd för alla
reservationer som vi ställt oss bakom. Jag nöjer mig emellertid med att yrka
bifall till reservation nr 1.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.54 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
117
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
118
23 § (forts.) Näringspolitiska frågor (forts. NU6)
Anf. 175 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag skall precis som en del av de föregående talarna säga
några ord om ägandet. Vi i vänsterpartiet har tidigare i många sammanhang
uttalat oss om hur vi ser på ägandet av produktionsmedlen. Vi gjorde det
senast någorlunda utförligt i anslutning till den näringspolitiska propositio-
nen i våras. Jag skall ge en kort sammanfattning.
Vi vill ha många former av ägande - privat, kooperativt och kommunalt.
Vi accepterar blandformer, och vi ser framför allt en viktig roll för det stat-
liga och samhälleliga ägandet. Det statliga förvaltningsbolaget - som snart
kommer upp igen i kammaren när det gäller regler för dess verksamhet - ser
vi som ett viktigt steg att effektivisera det statliga ägandet.
Sveriges problem är knappast, som Nic Grönvall och Gudrun Norberg
hävdade, att staten eller samhället äger för mycket. I själva verket är en för-
hållandevis liten del av den svenska industrin och de svenska produktions-
medlen statligt ägd. Det mesta är privatägt. Det privata ägandet är starkt
koncentrerat. Jag kan instämma med Nic Grönvall och Gudrun Norberg i att
det behövs ansträngningar för att sprida detta ägande. Det behövs en balans i
ägandet i form av kollektivt ägande och statligt aktivt ägande.
När det gäller den privata koncentrationen av ägande har det varit mycket
tyst från både moderater och folkpartister. När man talar om spridning av
ägandet kan man säga att det i sig kan vara gott. Det är inte helt självklart.
I den marxistiska traditionen av analyser av ägande har man tidigt påpekat
att spridning av ägandet inte nödvändigtvis innebär en demokratisering av
ägandet, utan att det i många fall har varit kopplat till en koncentration av
makten på ett fåtal händer. Genom att ägandet är spritt i många små poster
på många små ägare kan de stora med betydligt mindre insatser av eget kapi-
tal skaffa sig makt och kontroll över viktiga sektorer i näringslivet. Den ut-
vecklingen har vi i mycket hög grad sett i Sverige.
Man kan inte låta bli att reagera när Gudrun Norberg i ena ögonblicket
säger att hon är liberal och att marknadsekonomin skall styra, i det andra
ögonblicket vill dra en lans för hantverket. En liberal inställning i sin fulla
konsekvens och styrka vore i stället att inte dra någon lans över huvud taget
utan låta hantverket klara sig självt om det är konkurrenskraftigt. Hon borde
i stället välkomna socialdemokraternas låt-gå-politik som ett uttryck för sann
liberalism.
Två av de motioner från vänsterpartiet som behandlas i det nu aktuella
betänkandet handlar om ett mera aktivt och medvetet agerande från statens
sida inom de viktiga branscherna står livsmedel och läkemedel/bioteknik.
När det gäller det senare området rör det sig om ett yrkande som har blivit
över vid behandlingen av motioner med anledning av regeringens proposi-
tion om Volvo-Procordia-affären. Vi avvisade den affären, mycket på
grund av att vi ansåg att det statliga ägandet minskade alltför mycket och att
den statliga kontrollen över verksamheten därmed också minskade. När den
statliga kontrollen minskar innebär det också att den demokratiska kontrol-
len över en sådan viktig sektor minskar.
Här anser vi givetvis fortfarande att det är angeläget med ett starkt sam-
hälleligt engagemang. Det gäller i hög grad läkemedelssektorn. Det behövs
långsiktighet, uthållighet, framsynthet och en samordning med de insatser
som samhället i övrigt gör inom sjukvård och folkhälsoarbetet.
Vänsterpartiet har under en följd av år efterlyst ett starkare samhälleligt
engagemang inom järn- och stålindustrin. Vi har krävt att man gör satsningar
på framtiden, att satsningarna samordnas och att ägarformerna ses över.
Vi ser en framtid för svensk järn- och stålindustri som motiverar sådana
satsningar. Vi inser att det behövs stora investeringar. Här kan det statliga
förvaltningsbolaget som har bildats göra viktiga insatser. Det finns också för-
utsättningar för och utfästelser om ett större engagemang från ägarnas sida.
Ändrade placeringsbestämmelser för AP-fonderna kan också medverka
till att erbjuda det nödvändiga kapitaltillskottet.
Bengt Hurtig kommer senare i sitt anförande att ta upp den avgörande
framtidsfrågan om hur järn- och stålindustrin skall möta välmotiverade krav
på miljöanpassad och resurs- och energisnål produktionsteknik.
När det gäller statens engagemang i projektet Saab 2000 kan jag till stor
del ställa upp på vad som Sven-Olof Petersson sade. Bakgrunden är väl
känd, och jag tycker att den är ganska utförligt redovisad i betänkandet. Vi
har nog inte sett de sista turerna ännu. Jag har inte ändrat ståndpunkt i själva
sakfrågan: avtalet borde aldrig ha kommit till stånd. Men jag anser att den
saken är överspelad i dag. Jag ser ingen anledning att upprepa ett överspelat
krav. Däremot vill jag understryka att jag anser det ofrånkomligt att staten
återkräver den del av villkorslånet som har utbetalats när allt nu tyder på att
Saab inte förmår att uppfylla sina förpliktelser. Man måste också uppfylla de
löften som Blekinge har fått i Blekingepaketet.
I utskottet har jag anslutit mig till ett antal välmotiverade krav i motioner
från miljöpartiet. Det gäller krav på mera utförlig redovisning av de transna-
tionella företagens verksamheter och privilegier. Det gäller behovet av lag
om livscykelspecifikation. Jag tycker att det kravet är viktigt, men jag tänker
inte ansluta mig till den borgerliga motivreservationen, som jag bara ser som
ett försök att ta tillfället i akt att ge regeringen en knäpp på näsan.
Jag tycker också att det kan vara väl motiverat med en lag som föreskriver
att miljöredovisning med bl.a. materialbalanser skall finnas med i företagens
årsredovisningar och att miljöredovisningar också bör finnas med i progno-
ser.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservationerna nr 5, 6 och 7.
Anf. 176 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Det är uppenbart att ett sådant inlägg som Rolf L Nilsson
gör nödvändiggör en replikväxling.
Vi möter nu i riksdagen och i den politiska debatten en kommunism med
en delvis ny profil, en lågmäld profil som Rolf L Nilsson är en utmärkt expo-
nent för. Han argumenterar i intellektuella termer för en uppfattning, och
det skall han ha all respekt för. Jag tycker emellertid att det är viktigt att göra
alldeles tydligt att det här finns olika synsätt som är ideologiskt baserade.
Jag vill argumentera för att Rolf L Nilssons syn är olycklig för de många män-
niskorna.
Vårt ansvar som politiker är, som jag ser det, inte att verka för maktkon-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
119
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
centrationer eller att stödja strukturer, utan vårt ansvar är att verka för en
rimlig och rättvis fördelning av samhällets resurser. Därför är den grundläg-
gande syn på äganderätten som jag och mitt parti står för att alla former av
äganderätter måste få agera på lika villkor. Om de gör det kan vi acceptera
olika äganderättsformer, olika ägare. Men de måste naturligtvis också agera
under lika ansvar. Man kan inte ge den ena ägarformen en bättre ställning,
vare sig ekonomiskt eller ansvarsmässigt, än den andra formen.
För oss är det därför möjligen nödvändigt att erkänna teorin att många
små ägare urvattnar maktbilden och ger få stora ägare större styrka. Därför
är det ju också viktigt att affärsverksamhet och ägande styrs av lagregler som
hindrar övergrepp. På den punkten anser jag att vi i svensk lagstiftning har
tillfredsställande regler. Det är viktigt att vi upprätthåller den lagregleringen
och att vi rättar till de brister i denna som vi kan upptäcka.
När det gäller det statliga ägandet har riksdagen gång på gång påmint rege-
ringen om behovet av en strategisk förklaring till varför det statliga ägandet
skall finnas. Vi får aldrig den förklaringen. Med detta mitt inlägg ger jag Åke
Wictorsson chansen att i sitt kommande inlägg försöka förklara denna upp-
seendeväckande försummelse från regeringens sida.
Anf. 177 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag instämmer i att Rolf L Nilssons inlägg kräver ett gen-
mäle.
Rolf L Nilsson stod här för ett år sedan och diskuterade ungefär samma
frågor. Då var Rolf L Nilsson kommunist. Mig veterligt har han inte bytt
parti, och även om partiet har tagit bort ordet ”kommunisterna” ur namnet,
är Rolf L Nilsson kommunist också i dag.
En liten jämförelse mellan ekonomin i kommunistiska länder och enskilt
ägande måste väl vara talande nog. Det är magstarkt av Rolf L Nilsson att
stå här och tala om hur det statliga ägandet bör öka för att det skall bli ett
spritt enskilt ägande. Vad har dessa planekonomier i öststaterna, som nu
gjort fullständig bankrutt, gett av enskilt ägande? Vad har de enskilda fått
ut? Ingenting alls!
När socialdemokraterna i ett demokratiskt land påstår att statligt företa-
gande ger en spridning av ägandet, finns det ändå någon rimlig logik i deras
synsätt, även om jag anser att också de har fel, eftersom den enskilde inte
har något inflytande. I ett demokratiskt land finns ändå något litet av detta,
men det finns det inte i den sortens regimer som Rolf L Nilsson talar för.
Anf. 178 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Nic Grönvall och de borgerliga partiernas agerande när det
gäller ägarfrågor och maktspridning, demokrati och inflytande över ägandet
får mer respekt när ni kraftfullt agerar mot koncentrationen av det privata
ägandet. Det finns här en svaghet i den borgerliga argumentationen av unge-
fär samma slag som jag erkänner att vi inom mitt parti tidigare haft när det
gäller försvaret av och övertron på ett totalt eller mycket utbrett statligt
ägande och statlig planering av ekonomin in i minsta detalj. Historien har
visat att denna vår inställning varit felaktig. Man kan i efterhand fråga sig
120
hur man kommit på så konstiga idéer, men den diskussionen kan vi väl ta
någon annan gång.
Det är, som jag sade, problematiska avvägningar som måste göras när det
gäller att balansera rätten till privat ägande och rätten till demokratiskt sam-
hälleligt inflytande. I de avvägningarna gör jag och mitt parti den bedöm-
ningen att statligt ägande direkt i aktiebolagsform är viktigt. Det är någon-
ting som kan styras genom demokratiska beslut av parlamentariskt valda le-
damöter. Man må säga vad man vill om aktiebolagssystemet, men den typen
av demokratiskt inflytande saknas i det här systemet.
När det gäller den strategiska motiveringen för det statliga ägandet in-
stämmer jag i mycket av det som sägs i den näringspolitiska propositionen.
Det krävs långsiktighet, det krävs balans mot den privata maktkoncentratio-
nen, och det krävs en uthållighet. Ett statligt ägande möjliggör en spridning
av förmögenhet och förmögenhetstillväxt.
Sedan är det så att mitt parti liksom Gudrun Norbergs har bytt namn. För
en del år sedan kallade jag mig visserligen för kommunist, och jag gjorde det
med stolthet. Det är någonting som jag ser tillbaka på med en viss förvåning.
För mig räcker det nu att vara socialist, dvs. att vilja slå vakt om kollektivt
ägande och ett demokratiskt inflytande på samhällets alla områden, även i
det ekonomiska livet.
Anf. 179 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Även det som Rolf L Nilsson nu sade förtjänar en replik.
Jag avser påståendet att statligt annat eller annat kollektivt ägande skulle
garantera en ökad demokratisk styrning av ägandet. Vi vet ju alla - även
Rolf L Nilsson, och det vore trevligt om han tydligt och markant ville er-
känna det - att statliga företags styrelser utses av representanter för staten.
Jag vill ta ett exempel ur den mycket nära vardagen, nämligen de verksam-
heter i kommunerna som överförs i bolagsform. Det sker avsiktligt i syfte att
styra bort medborgarnas insyn i denna kommunala verksamhet. Detta är ett
mycket handfast exempel på att den stackars Rolf L Nilsson har spårat fel i
sitt sökande efter det idealistiska ägandet.
Anf. 180 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi har inte bytt namn, Rolf L Nilsson. Vi har till namnet lagt
ett ord som klargör vår ideologi. Vi har alltså försökt framhäva vår ideologi
i namnet, medan Rolf L Nilssons parti numera försöker dölja sin ideologi.
När Rolf L Nilsson talar så fint om enskilt ägande, är det väldigt svårt att
förstå att han inte vill stödja reservation nr 1, som vi har talat för och där vi
hävdar det enskilda ägandet. Vad är det för fel, Rolf L Nilsson, att en enskild
anställd får en andel i vinsten i det företag där han jobbar? Vad är det för fel
i att han får känna att han är med och äger det företaget och att han får vara
med och bestämma i företaget? Det får han genom bildandet av en stiftelse.
Han får ett direkt inflytande, ett direkt medägande och ett direkt medbe-
stämmande. Vad är det för fel, som Rolf L Nilson har hävdat, på den princi-
pen om enskilt ägande eller spritt ägande? Det borde innebära att han kan
rösta på den reservation som talar om andel-i-vinst-systemet.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
121
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
122
Anf. 181 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att jag sade att statligt ägande garanterar demo-
kratiskt inflytande. Jag sade att det möjliggör detta. Vi har efterlyst ett mer
aktivt engagerat statligt och samhälleligt ägande i vår argumentation. Vi
hoppas att den form för organisering av ägandet som förvaltningsbolaget in-
nebär, och som finns uttryckt som regeringens vilja i den näringspolitiska
propositionen, är ett stort steg på väg mot ett mer aktivt ansvarskännande
statligt ägande. Det finns alltför många exempel på dåligt statligt ägande.
När det gäller kommunernas överförande av verksamheter i bolagsform,
får man snarast se det som en nödlösning. Kommunerna tvingas till denna
nödlösning och får offra en del av den direkta demokratiska kontrollen via
fullmäktige för att kunna agera på någorlunda likvärdiga villkor med de pri-
vata aktiebolagens verksamhetsformer.
Slutligen vill jag säga till Gudrun Norberg att när det gäller vinstdelnings-
systemet har vi anvisat andra vägar till inflytande. Vi har talat om löntagar-
fonder som ett sätt att stärka det direkta inflytandet för de anställda och som
ett sätt för dem att skaffa sig makt över de egna företagen.
Anf. 182 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har också åtskilliga och bestämda åsikter om
ägandet. Vi har ett par reservationer i detta betänkande som berör det.
Vi har reservation nr 4 som gäller de transnationella företagen. Vi betrak-
tar de transnationella företagen som risker när det gäller miljön och kanske
även när det gäller social miljö och risker för social dumping osv. Detta blir
den direkta följden av den här typen av företag.
Vi har även reservation nr2, där vi tar upp aktiebolagen. Nic Grönvall
sade för en stund sedan att man vill ha lika ansvar för allt ägande. Jag är inte
riktigt säker på att det är vår uppfattning. Vi tror nog att ägande av naturre-
surser medför ett större ansvar än ägande av andra tillgångar. Därför är vi
angelägna om att ägandet av naturresurser om möjligt skall vara småskaligt.
Vi vill ha många ägare. Vi tror att det är en bättre garanti när det gäller jord-
bruk, skogsbruk osv. för att maktmissbruk när det gäller miljö och naturre-
surser skall minimeras.
När det gäller aktiebolag efterlyser vi i reservation nr 2 en utredning om
hur man på ett starkare sätt skall kunna koppla ansvaret för ägandet i aktie-
bolagsform till ägandet. Jag instämmer livligt med Nic Grönvall om att vi
efterlyser, och bör efterlysa, en strategisk förklaring till hur regeringen ser
på ägandet, på bolagsformen och i synnerhet naturligtvis på det statliga
ägandet.
Jag tror att det är i fyra motioner hittills som jag har skrivit ungefär samma
sak, och hittills har ingenting hänt. Vi kommer naturligtvis att fortsätta att
efterlysa en strategisk förklaring. Vi har även i det här sammanhanget tagit
upp den övertro på marknadskrafternas betydelse som ligger däri, att man
totalt tycks ha glömt bort vad naturliga monopol innebär och bör kräva i ett
samhälle. Vi tror att detta kan leda till olyckor på sikt. Jag skall inte uppe-
hålla mig längre vid de här frågorna.
Gudrun Norberg har ju inte upptäckt något nytt i detta betänkande. Hon
har inte upptäckt att 9 av de 21 reservationerna handlar om miljö- och resurs-
frågor. Jag är inte överraskad. Liberalerna tror att miljöfrågorna är något
speciellt, förmodligen något som skall hanteras i jordbruksutskottet. Jag vill
upplysa Gudrun Norberg om att vi miljöpartister är övertygade om att mil-
jö-, resurs- och solidaritetsfrågor har samband med praktiskt taget varje
samhällsområde, men alldeles speciellt med näringslivsfrågorna. Frågorna
om livscykelspecifikation, produktkoncession och företagens miljöredovis-
ning har t.ex., såvitt jag vet, aldrig tidigare debatterats i denna kammare.
Detta betänkande och denna debatt är ett typexempel på hur socialdemo-
kratin i handling uttalar sitt förakt för riksdagen och därigenom urholkar de-
mokratin och riksdagens betydelse. Att utskottsmajoritetens företrädare an-
ser det vara till fyllest att ägna fem minuters debattinlägg för att behandla
alla de motioner som tas upp i betänkandet är ett av hundratals bevis på soci-
aldemokratins förakt för sakargument och för riksdagens betydelse. Jag re-
spekterar Åke Wictorsson personligen, men jag har inte den ringaste respekt
för den odemokratiska praxis som han därigenom företräder.
Demokrati bygger nämligen på dialog och respekt för sakargument. I ut-
skotten förekommer ingen dialog, och där diskuteras nästan aldrig sakargu-
ment. Man inser lätt vad som förekommer här i kammaren när utskottsmajo-
riteten föreslår avslag på samtliga 38 motionsyrkanden som behandlas i be-
tänkandet och utskottets företrädare anser det vara värt att ägna fem minu-
ter till att bemöta samtliga dessa yrkanden. Då är det något fel.
Jag har i tidigare debatter här i kammaren kring näringsutskottets betän-
kanden funnit att utskottsföreträdaren uppenbarligen inte har läst de motio-
ner han yrkar avslag på. Jag vill understryka att jag betraktar demokrati som
en omistlig del i samhället. Jag vill särskilt framhålla att det inte är de starka
i samhället som främst behöver demokrati, utan de svaga. Det borde social-
demokratin betänka. Demokratin i Sverige är endast 49 år gammal. Dess
värre finns mycket som tyder på, inte minst den planerade EG-anslutningen,
att demokratin är under avveckling.
Jag vill fråga Åke Wictorsson om han över huvud taget har läst de motio-
ner han yrkar avslag på.
Jag vill speciellt uppehålla mig vid två motioner som jag själv står som un-
dertecknare av. De har sedermera fått hela miljöpartiets stöd. Det gäller mo-
tionerna 1988/89:N248, som för övrigt av obegripliga skäl behandlas först
nästan två år efter det att den avgivits, och en likalydande motion
1989/90:N326 om livscykeispecifikation. Texten till dessa motioner skrev jag
1975 medan jag ännu var teknisk direktör vid STAL-LAVAL Turbin AB.
Anledningen till att jag vill uppehålla mig vid dessa motioner är att dessa
grundtankar är så gamla och har framförts så länge i den offentliga debatten
att de kanske borde ha lett till någonting. Redan 1977 framfördes tankarna
i en motion till riksdagen. Jag har själv sett till att de har diskuterats inom
Ingenjörsvetenskapsakademien och andra fora. Tankarna borde dessutom
vara självklara för var och en som är intresserad av att hushålla med energi
och naturresurser.
Grundtanken är helt enkelt: tänk efter före. Vad innebär det ur miljö- och
resurssynpunkt att producera, sälja, bruka och skrota en produkt som kräver
naturresurser och påverkar sin omgivning - både människor och natur? Alla
vet, eller borde i varje fall veta, att det inte är fabrikerna som är huvudpro-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
123
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
124
blemet när det gäller miljö och resurser. Huvudproblemet är vad fabrikerna
tillverkar, och därför är det verkligt intressanta vad som sker under hela pro-
duktens livscykel. Och det är en skandal att det över huvud taget i samhället
inte finns någon som är ansvarig för att tänka igenom hela livscykeln för en
viss produkt, från råvara till skrotning.
Att inget annat parti har anslutit sig till dessa motioner blir för mig ett
entydigt bevis, bland många andra, på att det bara finns ett miljöparti i riks-
dagen och att allt annat tal är munväder. När det kommer till beslutssituatio-
nen, röstar man systematiskt ned praktiskt taget varje förslag som skulle för-
ändra samhället i en miljövänlig riktning.
Men nog har väl ändå riksdagen fattat några miljövänliga beslut? Jo visst,
men först sedan man utsatts för press från en miljömedveten opinion. Ett
miljöparti har faktiskt en plikt att tänka efter före. Det har jag inte sett
många exempel på i detta hus. Däremot har jag sett otaliga exempel på hur
man bromsar förslag som skulle leda till miljö- och resurshushållning. Ex-
emplen är flera bara från de beslut som fattades i kammaren i dag. Beslutet
om flygbränsle i trafikutskottets betänkande är ett typexempel.
Som gammal konstruktör vet jag att det inte finns ett enda företag som
konstruerar tyngre utrustningar som i sitt konstruktionsarbete systematiskt
beaktar skrotning och återvinning.
En sådan självklarhet som att man vid skrotning av kylskåp skulle ta hand
om kylskåpets innehåll av freon, vilket jag framförde när jag första gången
skrev om livscykelspecifikationen år 1975, är fortfarande inte genomförd
mer än på prov på något enstaka håll. Därför finns förslaget fortfarande med
i oförändrat skick, precis som jag skrev det 1975.
Nu föreställer sig kanske någon att en livscykelspecifikation skulle vara
något väldigt krångligt, avancerat och dyrbart. Det är det inte. Vad den skall
omfatta står att läsa i motionen och sammanfattningsvis även i betänkandet.
Det mesta borde producenten veta redan i dag, det är bara att sätta ned det
på papperet. Dock kommer sannolikt skrotningsspecifikationen, som är en
del av livscykelspecifikationen, att leda till en del bekymmer för producen-
ten när han skall tala om hur man skall kunna återvinna materialet i produk-
ten. Producenten kommer kanske då att finna att produkten är svår att
skrota och återvinna på grund av att han har blandat material på ett oklokt
sätt. Ibland blir det sannolikt omöjligt.
Jag glömmer sent den livscykelspecifikation, eller försök till en sådan, som
Götaverken i ett föredrag på IVA presenterade en gång för 15 år sedan för
en stor tankbåt. Under båtens livstid förbrukar den 80 000 kg koppar, som
svårligen kunde återvinnas, eftersom det var koppar i bottenfärgen som hela
tiden avgavs till havet. Men blotta upplysningen om det förhållandet i en
livscykelspecifikation skulle kanske kunna ge en eller annan tankeställare.
Man skulle kunna fundera över om det är rätt sorts bottenfärg, om det finns
några alternativ eller om det är bra att göra av med 80 ton koppar och hälla
ut det i havet.
Att utarbeta en livscykelspecifikation för en viss vara är knappast kost-
sammare än att skriva bruksanvisning, varudeklaration och garantibestäm-
melser. En lagstiftning om livscykelspecifikation borde vara ganska enkel att
åstadkomma. Däremot är det definitivt fel att starta från bakändan, som det
antyds i utskottets text. Utskottet talar om de förslag som föreligger när det
gäller omhändertagandet av sopor och avfall.
Det är i och för sig bra att man har börjat intressera sig för sopor och av-
fall. Miljöpartiet har sedan partiet bildades i många kommunala samman-
hang slagits hårt för att komma i gång med sopsortering. Vi tror att vi har en
stor del i den framgång som vi nu börjar nå i Sverige på den fronten.
Men vill vi ha ett miljötänkande på bred front, måste vi börja med att
tänka igenom processen från starten och inte från slutet. Detta har uppen-
barligen varken utskottet eller regeringen fattat. I varje fall kan det inte utlä-
sas av utskottets ställningstagande.
I dag är de stora miljöproblemen ingalunda koncentrerade till industrin.
Vi vanliga människor som åker bil, köper hushållskapitalvaror och använder
diverse kemikalier och andra produkter är huvudansvariga för miljöproble-
men.
Den andra reservation som jag särskilt vill beröra är nr 18, om produkt-
koncession. Den går betydligt längre än kravet på livscykelspecifikation,
men den förutsätter livscykelspecifikationen. Grundtanken är att det inga-
lunda är självklart att en producent skall få sätta i gång och producera en
vara vilken som helst i stor skala. Eftersom produkterna har väl så stor miljö-
och resurspåverkan som tillverkningen av produkten, skall det krävas kon-
cession icke bara för tillverkningsprocessen, vilket i dag ofta är fallet, utan
också för tillverkningen av energi- och resurskrävande produkter. Deras mil-
jöeffekter skall granskas lika ingående som en fabriks miljöeffekter.
Det kan ju som exempel nämnas att en bil förbrukar sex å sju gånger så
mycket energi i användning under sin livstid som den energi som förbrukas
vid bilens tillverkning. Skall vi över huvud taget ta vårt miljöansvar på allvar,
måste vi börja tänka efter före. I praktiken har samhället på vissa punkter
börjat - det skall medges - men det behöver ske mycket mer. Kravet på kata-
lytisk avgasrening eller avgasrening över huvud taget på nya bilar är ju ett
typiskt koncessionskrav. En produkt som strider mot de av staten uppställda
kraven får ej saluföras.
Så kan jag fortsätta min uppräkning av hur utskottet systematiskt struntat
i miljö- och resursfrågorna. Inte ens ett tillkännagivande att det vore önsk-
värt att företagen skulle anmodas att frivilligt utarbeta en miljöredovisning i
samband med sina årsredovisningar anser sig utskottet kunna tillstyrka.
Och naturligtvis anser utskottet det orimligt att utreda om det är möjligt
att ålägga svenska företag som arbetar i andra länder att ta lika stor hänsyn
till miljön som de är skyldiga att göra i Sverige. STORA har ju i Kanada och
Portugal visat skräckinjagande exempel på hur man i de länderna använder
en praxis som skulle vara helt orimlig i Sverige.
När det gäller Saab-Scanias projekt Saab 2000, är det bara att konstatera
att det gick med detta projekt precis som vi från miljöpartiet förutsatte, det
vill säga att Saab-Scanias regionalpolitiska löften skulle spricka. Detta har
redan Sven-Olof Petersson berört.
Som bekant använder man dessutom i dagarna JAS som argument när det
gäller projektet Saab 2000, dvs. utan JAS ingen civil flyplanstillverkning.
Det vore på tiden att de som talar om marknadsekonomi lät den gälla i prak-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
125
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
126
tiken även för storföretag. Ett uttalande från riksdagen om att statens in-
blandning i projekt Saab 2000 var ett misstag, hade varit på sin plats.
Herr talman! Jag har talat rätt så länge, men jag anser att det är vår skyl-
dighet att ta vår demokratiska uppgift på allvar. Det sätt på vilket utskottet
har behandlat föreliggande motioner vill jag beteckna som slarvfel.
Anf. 183 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Det som är grundläggande i de miljöpolitiska inläggen här i
kammaren och som var mycket tydligt i Lars Norbergs inlägg, är föreställ-
ningen om monopol. Man inbillar sig att miljöpartiet skulle representera nå-
got slags unik företeelse i mänskligheten, som nu driver hela mänskligheten
framför sig som ett slags ångerköpt fårahjord.
Det är naturligtvis inte så. Alla partier, inkl, moderata samlingspartiet,
lever mycket tydligt i den föreställningen att miljöfrågan är vår samtids
största politiska fråga, som ingen kan vika från.
Det gäller att finna de metoder som gör det möjligt för oss att angripa mil-
jöfrågan i alla dess tusende aspekter, så att vi kan uppnå ett verkligt miljöpo-
litiskt mål och inte stå och tala lösligt om drömmar och annat - och allra
minst göra gällande något slags monopol i frågan.
Vi har många gånger från moderat håll framhållit ägandet såsom en grund-
val för en god miljöpolitik. Det ansvar som en ägare visar kan inte kompen-
seras med lagregler och annat. Jag delar därför i princip Lars Norbergs tan-
kar om att ett småskaligt ägande är en utmärkt grundval för en god resursför-
valtning. Detta är en verklig grundval i moderata samlingspartiets miljösyn,
och vare därmed nog sagt om detta. Med detta kan man konstatera att de
storskaliga ägarna de kollektiva systemen som ägare - sannerligen inte nöd-
vändigtvis - goda miljöförvaltare.
Låt mig sedan med hänsyn till den korta tidsrymd som tillmäts oss i repli-
ker gå direkt över på det intressanta inlägget om livscykelspecifikation. Det
är synd att Lars Norberg inte har tänkt vidare sedan år 1975. Det har trots
allt gått femton år sedan han skrev sin text. Han var då verksam inom kärn-
kraftsindustrin, som är en av de industrier som på stort allvar ägnat sig åt
livscykelsfrågan. Det finns alltså i kärnkraftsekonomin inbyggt ett hänsyns-
tagande till de kvarvarande rester av verksamheten som är oundgängliga.
Jag vill till sist, för att möjligen återkomma i en kommande replik, nämna
att det i offshore-industrin ingår såsom ett mycket och kostnadskrävande
element att man från offshore-företagens sida måste se till att havet återställs
i samma skick som det var när offshore-projektet startades.
Anf. 184 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att göra det jag försummade i mitt förra
inlägg, nämligen yrka bifall till reservationerna 8,14, 16,18, 20 och 21.
Herr talman! Nic Grönvall säger att miljöpartiet vill ha monopol på miljö-
frågorna. Det vill vi verkligen inte. Men tyvärr förefaller det som att vi i allt-
för stor utsträckning får detta, eftersom de reella miljövänliga förslagen,
dvs. de åtgärder som vi föreslår, regelbundet blir avvisade av majoriteten.
Jag nämnde som exempel ett beslut om flygbensin som fattades tidigare här
i dag.
Miljöpartiet anser att det är fullkomligt horribelt att flygbensin skall vara
obeskattad. Flyget är det mest energislösande och energiförbrukande fort-
skaffningsmedlet med de största utsläppen per passagerarkilometer. Där har
man ett helt obeskattat bränsle under det att andra transportsätt har betyd-
ligt högre skatter. Att denna miljöaspekt inte har kunnat beaktas av riksda-
gen är något som jag tycker är ganska fantastiskt.
Man har sedan funnit att detta med en livscykelspecifikation inte är något
som man skulle kunna ställa sig bakom. Enbart en uppmaning från statens
sida att företagen skall komma med en frivillig miljöredovisning anser man
tydligen är ett alltför långtgående miljökrav. Jag måste tyvärr säga, Nic
Grön vall, att det finns förfärande många tecken på att miljöpartiet har en
alldeles för stor monopolställning när det gäller att komma med förslag i mil-
jövänlig riktning.
Beträffande livscykelspecifikationer över huvud taget måste jag beklag-
ligtvis säga att jag inte känner till några sådana detaljer när det gäller off-
shore-industrin. Däremot förstår jag väl vad Nic Grönvall syftar i fråga om
kärnkraftverken, där man faktiskt har ett visst tänkande när det gäller i varje
fall skrotningen av verken, dvs. hur man skall gå till väga. Det stora bekym-
ret är sedan de cirka hundra tusen år under vilka man har ett avfall som man
skall ta ansvar för. Vi ifrågasätter att man över huvud taget kan göra detta.
Anf. 185 ÅKE WICTORSSON (s):
Flerr talman! Om det nu kan trösta herr Norberg, vill jag meddela honom
att jag har anmält mig för en taletid av femton minuter. Kammarkansliet har
i förteckningen på talarlistan förvandlat detta till fem minuter. Efter att ha
hört herr Norbergs inlägg hoppas jag att jag skall kunna hålla ett inlägg som
är kortare än dessa femton minuter.
Svensk industri och svenskt näringsliv har utvecklats mycket framgångs-
rikt i en biandekonomi. Vi har olika ägarkategorier - stat, kommuner, koo-
peration och privata ägare - som konkurrerar och har konkurrerat men som
också samverkar. I takt med att ägarkoncentrationen och utflyttning av verk-
samheter till utlandet tilltagit har intresset för äganderättsfrågorna ökat.
Den maktkoncentration som skett inom det privata näringslivet har bidragit
till detta och inte minst till att begränsningar i äganderätten har utvecklats i
form av graderad rösträtt och korsvist ägande, där företagsledningarna i stor
utsträckning har avskaffat ägarinflytandet.
Som redan har framhållits behandlas i näringsutskottets betänkande ett
par motioner vari folkpartiet och moderaterna tagit upp dessa frågor. Man
pekar på de olika olägenheter som finns i det nuvarande systemet. När det
gäller de privata verksamheterna utgår man ifrån att det skall ske en självsa-
nering, och man förordar att vi i Sverige skall införa samma typ av regler
som i EG när det gäller hur maktförhållandena skall utvecklas inom företa-
gen. Man kräver vidare att de statliga företagen skall utförsäljas.
Dessa problem har behandlats i ägandeutredningen, vars förslag för när-
varande övervägs av regeringen. Ett led i detta beredningsarbete är att en
utredning har tillsatts för att se över aktiebolagslagen, bl.a. med hänsyn till
de förändringar som kan bli aktuella med utgångspunkt i det europeiska in-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
127
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
tegrationsarbetet och de krav på minoritetsskydd och annat som har aktuali-
serats. Detta arbete skall vara färdigt senast i december år 1992.
Utskottsmajoriteten anser liksom ägarutredningen att det är viktigt att nä-
ringslivets riskkapitalkällor uppvisar variation när det gäller kompetens, pla-
cering, tidshorisont och riskbenägenhet.
Det är inte alls säkert att en ökad ägarspridning leder till en ökad makt-
spridning inom näringslivet. Det finns tvärtom många erfarenheter som pe-
kar på att en ägarspridning på ett stort antal små aktieägare ökar möjlighe-
terna för koncentrerade ägargrupper att ta makten även vid ett relativt lågt
aktieinnehav. Detta beror på svårigheterna att organisera de mindre aktie-
ägarna, vilkas huvudintresse är förräntning av sin kapitalinvestering och inte
i första hand att utöva makt i företaget. Ett exempel på detta är aktiefon-
derna, vilka i realiteten har inneburit en utomordentligt stark maktkoncent-
ration till några få storbanker.
Mot den här bakgrunden är det självklart att vi i arbetarpartiet socialde-
mokraterna slår vakt om det offentliga och kollektiva ägandet som ett bety-
delsefullt komplement till det privata ägandet. Det ägandet ger möjlighet till
ett demokratiskt inflytande över de processer som styr maktutövande i de
aktuella företagen, samtidigt som även de ägarformerna får del av den vär-
deutveckling som sker i de företagen, som ett resultat av ett sparande som
sker också inom den delen av näringslivet. Med den internationalisering av
ägandet som går som en löpeld över näringslivet är det här också ett sätt att
garantera att svenskt inflytande i de företagen består även i framtiden.
Med detta, herr talman, anser jag att jag har kommenterat delar av Nic
Grönvalls och Gudrun Norbergs anföranden. Eftersom Nic Grönvall gjorde
en direkt hänvisning på den här punkten skulle jag möjligen kunna komplet-
tera det med att säga att jag inte ser någon nackdel i att vi utvecklar argumen-
teringen och utvecklar de grundregler som skall gälla för det statliga företa-
gandet. Jag tror tvärtom att den debatt som pågår och som kommer att inten-
sifieras kommer att hjälpa till i det avseendet.
Sven-Olof Petersson hänvisade till att det enskilda ägandet har byggt upp
ett antal stora företag. Det är helt riktigt, men vi skall i det här samman-
hanget inte glömma bort att en hel del av de stora företagen har varit bero-
ende av statliga och samhälleliga insatser, utan vilka deras framgång på
världsmarknaden inte hade varit av den omfattning som den är.
Ett av de bästa exemplen på det är Ericssonkoncernen, vars framgångar
i mycket stor utsträckning återfaller på ett samarbete mellan Ericsson och
televerket, och när det gäller den senaste satsningen - på mobiltelefoner -
bygger på ett utvecklat kreditstöd från den statliga banksfären. Det finns
flera företag av den typen, med ett intimt samspel. På den motsatta sidan har
vi ett litet statligt företag, rymdbolaget, som trots allt betyder ganska mycket
när det gäller att utveckla högteknologisk industri på det området.
Det är litet förvånande att Sven-Olof Petersson glömde bort en mycket
viktig bit av det svenska näringslivet, nämligen lantbrukskooperationen och
skogsägarkooperationen, där man i kollektiva former - sådana betraktas om
jag har förstått det rätt som osunda i den reservation som Sven-Olof Peters-
son står bakom - har utvecklat en ganska stark företagssektor, som enligt
128
min mening också ger möjlighet till insyn och demokratisk kontroll från lant-
brukskooperationens sida.
När det gäller konstaterandena om utvecklingen av Saab-Scanias sats-
ningar och de förhandlingar som sker beträffande de projekt som skulle
komma till stånd i Blekinge vill jag bara instämma i förhoppningen att pro-
jekten skall gå att realisera på ett för alla parter bra sätt.
Gudrun Norberg var uppgiven inför tanken att år efter år hantera de här
frågorna. Jag skulle vilja säga till Gudrun Norberg: Förfäras ej, du lilla hop!
En vacker dag kan även ni på oppositionssidan sitta med regeringsansvar.
Det kan möjligen ge litet andra perspektiv när det gäller frågor om stöd av
olika slag, speciellt om man har ambitionen att inför den planerade EG-an-
slutningen pruta ned det samhälleliga skattetrycket med 30-40 miljarder.
När det gäller hantverket har jag i tidigare sammanhang klart deklarerat
en starkt positiv inställning. Jag är övertygad om att det, med den utveckling
som näringslivet kommer att få i framtiden, kommer att bli angeläget att ut-
veckla hantverket på olika områden. Här finns ett centralt hantverksråd som
har en angelägen uppgift.
Så till Lars Norberg. Jag utgår från att jag hörde fel när jag uppfattade det
så att Lars Norberg sade att demokratin i Sverige bara har funnits i 49 år.
Även med den mest formalistiska inställning kommer jag i varje fall upp till
69 år. Miljöpartiet har funnits i Sveriges riksdag i två år och är inne på det
tredje. Det är förvånansvärt, Lars Norberg, att utvecklingen i Sverige ändå
har gått så bra och att vi har lyckats uträtta så mycket, trots att miljöpartiet
inte varit med förrän under de senaste två och ett halvt åren.
Jag tycker att Lars Norberg skulle vara något ödmjuk när han recenserar
tidigare generationers politiker. Det är ganska länge sedan de första miljö-
skyddslagarna antogs i Sveriges riksdag. Jag var inte med på den tiden, och
ingen annan här i kammaren heller. De första miljölagarna antogs år 1912
och har successivt följts upp. Sedan är det riktigt att vi under utvecklingens
gång har blivit alltmer medvetna om miljöproblemen och att vi därför har
haft anledning att undan för undan skärpa vår politik och ta itu med miljö-
problemen med andra metoder - det skall jag inte på något sätt bestrida.
De frågor som miljöpartiet aktualiserar i sina reservationer övervägs i re-
geringen inför den miljöpolitiska proposition som kommer till våren. Då får
Lars Norberg möjlighet att granska i vilken utsträckning miljöpartiets syn-
punkter har beaktats.
Det hjälper inte att man kritiserar näringsutskottet för en något försiktig
inställning när det gäller miljöfrågorna. Jag kan hålla med om att miljöfrå-
gorna slår igenom på de flesta områden i politiken. Men i riksdagsarbetet är
det faktiskt så att miljöfrågorna handläggs av jordbruksutskottet ända tills vi
ändrar på riksdagsordningen på den punkten. Vi får försöka att någorlunda
anpassa våra aktiviteter till de krav riksdagsordningen ställer på det här om-
rådet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter och avslag på reservationerna i näringsutskottets betänkande nr 6.
Anf. 186 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Aktiebolagslagstiftningen skall anpassas till EG, sade Åke
Wictorsson. Att det är socialdemokratins målsättning tror jag gärna. Han
9 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
129
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
talade om det demokratiska inflytandet i företagen. Vi har efterlyst ett ökat
ansvar för ägarna i aktiebolagen. Det har Åke Wictorsson över huvud taget
inte svarat på, och det har inte heller utskottet kommenterat i sitt betän-
kande.
Sedan sade Åke Wictorsson att utvecklingen i Sverige varit så lyckosam.
Det har den, tack vare ökad skicklighet hos svenska folket - tekniskt och på
andra sätt - men dess värre också på grund av ett utnyttjande av och en rov-
drift på naturresurser. ”Rovdrift” kanske är ett starkt ord, men i varje fall är
det klart att naturresurser successivt har förtärts. Vi kan se på bilden nere i
bankhallen hur arbetarna - i Kiruna, förmodar jag att det var - gick med sina
trallor i dagbrott och hämtade upp malmen. Numera finns malmen på 700-
metersnivån, tror jag. Det visar att det sedan 1912 har skett en betydande
förtäring av naturens resurser i vår största och rikaste järngruva. Det har
bidragit till det s.k. svenska välståndet, men tyvärr måste vi ju också medge
att det är en engångsföreteelse. Man kan inte göra om det tricket.
Det har funnits miljölagar sedan 1912. Tyvärr har miljön trots dessa lagar,
Åke Wictorsson, blivit sämre och sämre. Och vi har aldrig haft så många
försurade sjöar och så mycket skadad skog som vi har i dag. Vi har aldrig
haft ett så uselt tillstånd av vare sig österhav eller västerhav som vi har i dag.
Jag tror alltså att det finns goda skäl till att riksdagen skall ligga litet före.
Och det skulle inte skada om riksdagen någon gång fick utskottets nådiga
tillstånd att ligga litet före regeringen.
Anf. 187 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! När Åke Wictorsson nu har hunnit till sin bänk kan jag stå
kvar i min bänk och ge min replik. Jag vill vända mig mot en enda sak i hans
inlägg, nämligen diskussionen kring det statliga ägandet. Jag efterlyste ett
besked - det är inte säkert att Åke Wictorsson är kapabel att ge det, men
erkänn i så fall det - om vad den statliga strategin med ägandet av rörelsedri-
vande företag är. Riksdagen har ju i flera upplagor beordrat regeringen att
ge uttryck för sitt principiella ståndpunktstagande till denna strategi och ald-
rig fått ett svar på frågan. Det vore ju värdefullt att höra socialdemokrater-
nas företrädare i denna debatt förklara antingen att de inte avser att göra det
eller varför de inte har gjort det.
Det som utgjorde grunden för Åke Wictorssons argumentation, till stöd
för det kollektiva och framför allt det statliga ägandet och möjligen det kom-
munala, var ju att man skulle uppnå en konkurrens i fråga om ägandet. Jag
vill gärna att Åke Wictorsson utvecklar denna tes. Vad är det som tillförs
samhällslivet av konkurrens när det gäller ägandet där den ena ägaren dispo-
nerar över statliga skattemedel, och de andra ägarna får spara ihop sina
pengar via beskattade inkomster eller företagsvinster? Det är ju en oerhört
sned situation där den ena gruppen av företag gynnas. Man måste ju fråga:
Vad är det som gör att staten skall äga ett stort fastighetsinnehav på Norra
älvstranden i Göteborg? Vad är det som gör att staten skall äga Sveriges
största rörledningsfirma? Vad är det som gör att staten skall driva en konfek-
tyrrörelse? Vad är det som gör att staten skall äga hotell eller sälja livsmedel?
Det är de frågor som vi behöver ha svar på för att begripa varför staten skall
130
disponera över statliga resurser, skattemedel, för att konkurrera med andras
pengar.
Anf. 188 SVEN-OLOF PETERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är glädjande att vi delar uppfattningen att
det är de enskilda initiativen och det enskilda företagandet som har byggt
upp många av de stora, och framför allt många av de små, livskraftiga företa-
gen som vi har runt om i det här landet och som svarar för den välfärd som
vi har. Men ett enskilt och decentraliserat ägande ger också möjlighet till
ett direkt inflytande över det ägda. Man behöver då inte heller gå vägen via
ombud, en väg som i många fall har visat sig svår och ibland även helt ofram-
komlig när det gäller för den enskilde att få ett inflytande. Det är därför som
vi vill slå vakt om och öka det enskilda ägandet och se till att maktkoncentra-
tion upphör, detta oavsett om denna koncentration är av enskilt slag eller av
kollektivt slag.
Kooperation, både producent- och konsumentkooperation, bygger på
principen en medlem - en röst. Det betyder att alla ägare har ett lika värde
och givetvis också lika inflytande. Det handlar alltså om enskilda, men i god
kooperativ samverkan. Tyvärr har kooperationen i företagsform kommit li-
tet grand i skymundan. Man borde ägna mer tid till att utveckla den och se
till att den får ett bättre läge på marknaden. Det är också med tanke på
grundprincipen en medlem - en röst som vi anser att det är så angeläget att
slå vakt om den kooperativa tanken och det kooperativa företagandet.
Dessutom vill jag säga att det låter på alla talare här i dag som om de vill
se till att de problem som finns i Blekinge - ett Blekingepaket har ju blivit
enföljd av Saab-Scanias och Saab Automobiles avhopp från den gjorda upp-
görelsen - blir lösta. Jag ser det som en styrka i det fortsatta arbetet att slå
vakt om den sydöstra delen av landet och att skapa förutsättningar för en
livskraftig framtid även i den delen av vårt land.
Anf. 189 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag måste också något få kommentera det samhälleliga ägan-
det. Åke Wictorsson säger att offentligt ägande är ett betydelsefullt komple-
ment till det privata ägandet. Nej, Åke Wictorsson, jag kan inte förstå att
det är det. Jag är ledsen att jag återigen måste peka på andra länder som har
haft ännu mer av statligt ägande, som har haft enbart statligt ägande. Hur
betydelsefullt har det varit i positiv riktning? Det har inte alls varit betydelse-
fullt i positiv riktning. Tvärtom har det varit betydelsefullt enbart i negativ
riktning.
Nu har vi en industriminister som vill öka det statliga ägandet ytterligare.
Han går precis tvärtemot den trend som finns och som går ut på att man
försöker att mer och mer privatisera, eftersom man ser att det innebär den
dynamik och den utveckling som behövs. Då är det bättre att göra som Åke
Wictorsson sade, nämligen att bearbeta de avarter som finns inom det pri-
vata ägandet. Där är vi helt överens. Det korsvisa ägandet behöver motarbe-
tas och även röstvärdesdifferentieringen. Läs folkpartimotionerna! Vi talar
där i samma riktning. Jag tror att vi har samma uppfattning om att man behö-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
131
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
132
ver komma till rätta med dessa saker för att sprida ägandet mer. Men tyvärr
har regeringen hittills valt att ligga lågt.
Åke Wictorsson hade ingen kommentar till det som jag sade om socialde-
mokraternas motstånd mot spritt ägande genom vinstandelssystem. Hur kan
socialdemokraterna vilja försvåra den formen av spritt och enskilt ägande
och inflytande i företagen? Varför försöker socialdemokraterna inte att un-
derlätta och stimulera det i stället för att motarbeta det?
Anf. 190 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Herr talman! Det låter kanske litet paradoxalt för Lars Norberg när jag
konstaterar att ett utvecklat miljömedvetande och en utpräglad hantering av
olika frågor ur miljösynpunkt faktiskt förutsätter att man har uppnått en viss
standardutveckling. Det är först då som människor är beredda att diskutera
dessa miljökrav. Om människor befinner sig på gränsen mellan att över hu-
vud taget klara sin existens är det inte så lätt att föra dessa resonemang om
miljöskydd. Detta upplever vi i andra delar av världen i dag. Det kan ju vara
en förklaring till att man i början av 1900-talet inte lyckades klara alla de
miljökrav som miljöpartiet i dag för fram i Sveriges riksdag.
Lars Norberg tog upp frågan om produktkoncession och bilen. En utveck-
ling av Lars Norbergs resonemang om produktkoncession måste såvitt jag
förstår innebära att man helt enkelt förbjuder bilen i dagens samhälle. Jag
vill ställa en fråga: Vad är praktisk politik i ett sådant konstaterande?
Nic Grönvall sade att riksdagen aldrig har fått ett svar på frågan om strate-
gin bakom ägandet när det gäller statliga företag. Jag vill påstå att riksdagen
vid varje tillfälle då den har haft att pröva frågan om det statliga ägandet i
de olika företagen har fått en klar motivering till och beskrivning av varför
just det företaget skall vara statligt. Till yttermera visso får riksdagen varje
år en redovisning av utvecklingen i de statliga företagen. Där kan man före-
tag efter företag följa vad som har hänt och självfallet också aktualisera de
krav på förändringar av verksamheten som man vill väcka. Det är en form
av det demokratiska inflytande som jag har talat om i den statliga företags-
sektorn.
När det gäller rörelsedrivande företag finns det ett flertal skäl till att det
kan vara aktuellt med statligt företag. Det kan vara en monopolsituation och
en naturtillgångsfråga. Kom ihåg, Nic Grönvall, att ett av de första statliga
företagen i Sverige kom till med anledning av högerns förslag 1907, då man
började förstatliga LKAB och malmtillgångarna i Norrbotten. Det var inget
dåligt ställningstagande, utan vittnade om en framsynthet.
Till sist, Gudrun Norberg, om vinstandelarna: Vi är positiva till vinstande-
lar och inte negativa. Vi är negativa till speciella förmåner, till att man delar
ut ersättningar i företagen i form av vinstandelar i stället för i form av lön.
Anf. 191 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Först skall jag ge Åke Wictorsson rätt. Jag räknade fel när
jag sade att det hade varit 49 år av demokrati i Sverige. Det skall mycket
riktigt vara 69 år. Det var 1921 som vi fick lika rösträtt för samtliga vuxna
medborgare här i landet, både män och kvinnor.
Sedan säger Åke Wictorsson att miljöfrågorna hör hemma i andra utskott.
Vi har alltså nio reservationer till detta betänkande som handlar om frågor
som har alldeles klart samband med miljö och resurser. Jag vidhåller att mil-
jöfrågorna i vid bemärkelse och resurs- och solidaritetsfrågorna skall kopp-
las ihop och hör hemma i samtliga utskott i detta hus.
Beträffande standardutvecklingen har man inte klarat alla krav sedan
1912. Den väsentliga miljöförstöringen har skett efter andra världskriget.
Det är då som de verkliga hoten har kommit när folk har börjat få en snabbt
stigande standard. Det är från den tidpunkten som Östersjön har atrofierats
och försmutsats, liksom Kattegatt. Det är från den tidpunkten som försur-
ningen av sjöarna och skogsmarkerna, ja, all mark, har satt i gång på allvar.
Åke Wictorsson frågar mig om jag vill förbjuda bilarna i dagens samhälle.
Jag kan inte se att jag skulle ha sagt något, varken i reservationerna eller
i debatten, som innebär att miljöpartiet skulle vilja förbjuda bilar i dagens
samhälle. Möjligen kunde Åke Wictorsson antyda att jag ville förbjuda fly-
get, för det har jag faktiskt talat om i dag. Jag tycker att det är en skandal
att flyget betalar ett bränslepris som är en bråkdel av vad bilisterna betalar.
Jag förstår inte varifrån Åke Wictorsson har fått detta. Jag har sagt att
krav när det gäller avgasnormerna på bilarna är ett exempel på den typ av
krav som skall vägas in i samband med produktkoncession för biltillver-
karna. Enligt min uppfattning skall det ställas högre krav än beträffande av-
gaser. Bl.a. när det gäller energiförbrukningen är det dags att ställa krav på
bilindustrin. Det har vi diskuterat tidigare i denna kammare.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
Anf. 192 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Herr talman! Åke Wictorssons inlägg om det statliga ägandet var egentli-
gen bara en avklädd redovisning av att det inte finns någon statlig strategi
för att äga företag. Åke Wictorsson förmådde sig till att åberopa två skäl.
Det kunde vara en monopolsituation, och det kunde vara en naturtillgångs-
fråga. Man frågar sig onekligen, Åke Wictorsson, om det är så att konfektyr-
situationen plågas av särskilt starka monopol och om det är därför som Pro-
cordia skall driva konfektyrrörelse, eller om livsmedelssektorn är utomor-
dentligt monopolträngd och staten därför skall äga livsmedelsföretag.
Nej, det är mycket allvarligt med det statliga företagandets bristande stra-
tegier. Fortia är nu bildat som något slags statligt holdingbolag, vilket undan-
drar riksdagen insyn i statlig förvaltning av företagandet. Jag kan mycket väl
tänka mig att en statlig styrelse kan sälja naturtillgångarna i Kiruna, ur bola-
get, i ett lagligt bolagsbeslut utan att denna riksdag kan kröka ett finger. Det
kallar jag total brist på demokrati.
Nej, herr talman och kammarledamöter, det finns inga skäl för statligt
ägande. Om de finns skall de vara mycket speciella. Vi har inte fått någon
gång redovisat för oss här i riksdagen ett entydigt och bra svar på vår begäran
om en förklaring till varför staten skall äga företag.
Anf. 193 GUDRUN NORBERG (fp) replik:
Herr talman! Åke Wictorsson säger att socialdemokraterna är negativa till
att anställda får förmåner i stället för lön. Man skall alltså se det som så att
socialdemokraterna är negativa till att de anställda får bli delägare i företa-
get, att de anställda får medbestämmande i företaget och att de anställda får
133
10 Riksdagens protokoll 1990191:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Näringspolitiska
frågor
134
del i vinsten i företaget. Är det sådana förmåner som de anställda inte skall
kunna förunnas av socialdemokraterna?
Anf. 194 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste tydligen erinra Gudrun Norberg om att hennes
parti och mitt parti står gemensamt för den skattereform där en av huvud-
principerna har varit att man skall skilja bort sådant som är främmande för
just själva skattefrågan när det gäller olika former av ersättning, detta för att
man skall få ett likvärdigt och rättvist skattesystem. Det är förklaringen till
att vi anser att när de anställda får ersättning från företag i form av vinstande-
lar skall dessa beskattas på samma sätt som lön beskattas.
Det här med standardutveckling, Lars Norberg, går att tillämpa också när
man talar om Östersjön och om försurning. I dessa båda fall är det i själva
verket betydligt fattigare länder än vi, länder som har betydligt svårare att
klara sin energiförsörjning, som framför allt bidrar till miljöförstöringen.
Därför håller fortfarande det resonemanget att man för att man skall kunna
driva en aktiv och kraftfull miljöpolitik måste ha uppnått en viss levnadsstan-
dard, så att man inte längre har de mest trängande behoven, vilka då inte har
samma avgörande karaktär som de har haft vid tidigare utvecklingsstadium.
Nic Grönvall säger att jag bara anförde två skäl för statligt företagande.
Jag pekade i mitt första inlägg på behovet av en nationell förankring av vissa
företag som vi vill ha kvar i Sverige och där vi vill ha inflytandet kvar i Sve-
rige. Jag kan peka på vissa utvecklingsfrågor. Jag gjorde det också i mitt in-
ledningsanförande. Det kan vara riktigt och rimligt att staten tar ett långsik-
tigt ansvar för att utveckla företag inom sektorer där det inte finns enskilt
kapital i dag. Det är många områden i svenskt näringsliv som inte får det
kapital från enskilt ägande som vore önskvärt för att vi skulle få en snabb
och bra utveckling. Jag skulle kunna peka på försvarsindustrin och behovet
hos staten av att ha en rationell förmögenhetsförvaltning. Jag bortser inte
ifrån det kravet. Jag erkänner dock att när vi kommer in i den diskussionen
är jag beredd att bli betydligt mera pragmatisk i min inställning till huruvida
det är nödvändigt att ha rörelse just i form av ett företag. Det kan finnas
andra placeringsformer som är ännu effektivare. Men det finns ett område
där jag tror att det fortfarande finns en ganska stark känsla ute i landet för
statligt företagande.
Jag vill rekommendera Nic Grönvall att åka upp till Norrbotten och disku-
tera näringslivets utveckling i Norrbotten. Där har staten under decennium
efter decennium varit den enda som har tagit ett ägaransvar för de företag
som finns där uppe, när det enskilda ägandet inte klarade av den uppgiften.
Om staten inte hade gått in hade vi haft en ännu besvärligare arbetslöshet än
vad som nu blivit resultatet. Jag betraktar också detta som ett viktigt skäl i
en speciell situation till statligt företagande.
Tredje vice talmannen anmälde att Gudrun Norberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 195 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag skall något beröra den motion, N246, som vårt parti har
väckt angående järn- och stålindustrin och råjärnsframställningen.
Sedan några månader är det internationella forskarsamhället överens om
att koldioxidutsläppen är en viktig faktor för uppkomsten av växthuseffek-
ten. Också bland politiker från hela världen råder stor enighet om att åtgär-
der måste vidtas. Vid flera konferenser har olika målsättningar diskuterats.
Man är överens om att utsläppen av koldioxid fram till år 2000 inte får öka
och att en minskning därefter måste ske. I vårt land är utsläppen av koldioxid
vid råjärnsframställningen bortåt 4 miljoner ton, vilket torde motsvara ut-
släpp från kanske en halv miljon motorfordon.
Självfallet görs på den internationella arenan ansträngningar och försök
för att få de stora industriella utsläppen av koldioxid att minska. Man kan
tänka sig ny, effektivare och miljömässigt bättre teknik, man kan tänka sig
att pumpa ned avgaserna i nedlagda gruvor eller att vidta andra åtgärder.
Utvecklingen kan bli att man från internationella organ ställer krav på mil-
jöavgifter även på koldioxidutsläpp från industrin. Detta skulle kunna inne-
bära att råjärnsframställningen blir olönsam i länder som inte har rätt teknik
och som inte klarar miljökraven. En nedläggning av råjärnstillverkningen i
Sverige skulle kunna få konsekvensen att tiotusentals jobb försvinner, inte
bara vid stålverken, utan vid de industrier som är beroende av stålframställ-
ningen. Dit hör naturligtvis den byggnadsindustri som tillverkar plåt, balkar,
m.m. och transportmedelsindustrin. Jag anser därför att det är ett starkt
samhälleligt intresse att vi har kvar en framtidsinriktad och stark stålindustri.
Jag har tidigare påpekat att Sverige exporterar stora mängder högsvavlig
olja som hittills inte har kunnat användas i vårt land. När denna olja eldas i
t.ex. England bidrar den till försurningen i vårt land och vi är kritiska mot
engelsmännens brist på reningsåtgärder.
Rent teoretiskt borde denna olja kunna förgasas och renas från svavel och
andra föroreningar för att sedan användas som reduktionsmedel med mindre
utsläpp av koldioxid vid råjärnsframställningen som följd. Man kan även
tänka sig naturgas, biogas eller ren vätgas som källor för reduktionsenergi.
Det sägs ibland att vi i riksdagen inte alltför mycket skall diskutera detaljer
i miljöforskningen, utan överlåta till forskarna själva att bestämma om kon-
kreta projekt. Enligt min mening tar forskarna inte sina beslut i något luft-
tomt rum utan utsätts för många krav från olika håll. Jag tycker inte att vi
skall underskatta vår egen betydelse som ett centrum för information om
miljöproblem och ny teknik. Vi skall inte undertrycka - och det skall för öv-
rigt inte heller regeringen göra - de slutsatser som vi kan komma fram till
och som vi bör framföra till forskarsamhället.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 6.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 november.)
24 § Krigsmatcrielindustrin
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU10 Krigsmaterielindustrin.
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
135
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
Anf. 196 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Detta är en av dessa gamla skivbekanta som årligen åter-
kommer i kammaren. Det handlar om krigsmaterielindustrin. Det hade kan-
ske inte varit någon större anledning att ägna detta betänkande så många
ord, om det inte hade hänt något nytt på området sedan frågan var uppe
senast.
Bakgrunden är att vänsterpartiet under en följd av år har ställt krav på
omställningen av stora delar av den svenska krigsmaterielindustrin till civil-
produktion. Vi har gjort detta som ett led i vår freds-, solidaritets- och utri-
kespolitik. I den har ingått försök att få förbud mot svensk krigsmaterielex-
port. Vi har gjort bedömningen att en sådan export inte är förenlig med rim-
liga krav på politisk etik och politisk anständighet. Jag tycker att vi i allt vä-
sentligt har fått rätt i den delen av frågan. Det kan man inte minst se av den
i konstitutionsutskottets betänkanden ständigt återkommande granskningen
av krigsmaterielexporten. Man kan se det i efterdyningarna av Bofors-In-
dien-affären m.m.
Vi har också, i samband med den näringspolitiska propositionen i våras,
avvisat förslaget att överföra FFV till aktiebolagsform. Vi menade att den
här typen av bolagisering, med möjlighet till privatisering och samgående
med privata företag, innebar att det direkta statliga inflytandet minskade,
att det försvagades på ett sätt som inte var önskvärt på grund av den alldeles
speciella ställning som krigsmaterielindustrin har.
Sedan sist har den utrikespolitiska situationen i världen radikalt föränd-
rats. Östeuropa har försvunnit som ett militärt maktblock. I förra veckan
togs beslut om ett ESK-avtal som satte punkt, sade man, för det andra
världskriget. Detta beslut togs i Paris. Fred och avspänning är inte längre
någonting som man kanske litet fåfängt drömmer om eller strävar efter, utan
någonting som i högsta grad är en realitet, även om det finns orosmoln på
himlen.
Som en följd av den förändrade säkerhetspolitiska situationen har den
svenska försvarspolitiken hamnat i ett slags Limbo, landet från Gullivers re-
sor, ni vet. Försvarskommittén har havererat och försvarsindustrins situation
har radikalt förändrats. Nu kan man med viss rätt hävda att försvarsindustrin
och de branscher som är berörda får ta sitt eget ansvar och anpassa sig efter
den nya marknadssituationen. De får strukturera om sin verksamhet till civil
produktion. Det ligger mycket i tänkandet att branscherna själva skall klara
de flesta av sina problem.
Men orter och regioner samt tusentals, kanske hundratusentals människor
har genom statliga beställningar och genom det intima samarbetet mellan
det svenska försvaret och försvarsindustrin blivit extremt beroende av krigs-
materielindustrin. Detta innebär att det här finns ett särskilt ansvar för sta-
ten att gå in med åtgärder för att underlätta en omställning och för att hålla
de individer som har satsat sitt yrkesverksamma liv på krigsmaterielindustrin
och produktionen av krigsmateriel någorlunda skadeslösa. Detta är motivet
till vårt yrkande om en parlamentarisk utredning som skall lämna förslag till
omställningsplan för krigsmaterielindustrins övergång till civil produktion på
ett sådant sätt att de anställda på de inblandade orterna i största möjliga mån
136
hålls skadeslösa, slipper långa arbetslöshetsperioder och kan slussas in i an-
nan produktion där deras kunnande och kreativitet kan tas till vara.
Med detta vill jag yrka bifall till reservationen.
Anf. 197 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till samma reservation som Rolf L Nilson.
Man kan naturligtvis säga att det är gamla bekanta frågor, men det har också
hänt åtskilligt på senare tid. I dag fick vi en bekräftelse på att den schweiziska
banksekretessen har hävts i vissa frågor som rör Bofors-Indien-affären.
Pengar har hamnat i fickor där de inte borde ha hamnat.
Krigsmaterielindustrins situation är också ett skäl till att vi inte kan be-
trakta detta ärende enbart som en gammal bekant. Det bekanta är att miljö-
partiet sedan det kom in i riksdagen ständigt har yrkat att svensk krigsmate-
rielexport skall upphöra. Indien-affären styrker våra argument för det. Jag
skall inte räkna upp alla andra argument som vi har för denna inställning.
Däremot vill jag påminna om det välbekanta faktum att det kalla kriget är
slut. Trots situationen i Persiska viken har vi all anledning att räkna med att
det kommer att vara en dålig marknad för krigsmateriel det kommande åren.
Vi vet alla att det kommer att gälla det svenska försvaret, men det kommer
även att gälla globalt. Det kommer att uppstå en konkurrenssituation där
svensk krigsmaterielindustri sannolikt får svårt att hävda sig gentemot en
mycket starkare och större internationell industri i de stora länderna. De kan
underbjuda svenska offerter i fråga om krigsmateriel. Krigsmaterielindu-
strins framtidsutsikter ser alltså minst sagt mörka ut.
Med tanke på krigsmaterielindustrins speciella situation menar vi att sta-
ten har ett särskilt ansvar och att det krävs öppenhet i hanteringen av denna
verksamhet. Vi har tidigare motsatt oss en bolagisering av FFV, och anser
att det var fel att det skedde. Dessa försvarsindustrier bör enligt vår mening
stå direkt under regeringens kontroll.
Nu kan vi alltså räkna med att krisen kommer, och då är frågan: Vill social-
demokraterna få till stånd ett arbetslöshetens stålbad? som en känd socialde-
mokrat uttryckt saken. Det kommer antagligen relativt snabbt i just dessa
industrier. Storindustrin fruktar egentligen inte en sådan situation. En ar-
betslöshet på EG-nivå på ca 8 % ter sig inte som en hotbild för storindustrin.
Jag vet inte om den passar moderaterna och folkpartiet, men den bekymrar
i varje fall miljöpartiet. Det bekymrar mig också att socialdemokratin är så
passiv. Utskottsmajoriteten vill skjuta på allt. Vår uppfattning är att det är
bråttom att göra någonting. En utredning kanske inte kan lösa alla problem.
Vi hänvisar dock till vad Inga Thorsson i sin utredning för många år sedan
framhöll. Därigenom kan vi också påpeka att regeringen och socialdemokra-
tin verkligen har dröjt länge med att ta ett rimligt ansvar för den här verk-
samheten.
I dag ser vi fram mot en ökande arbetslöshet på många områden i samhäl-
let. Det var en utskottshearing om detta här i riksdagen senast i går, och då
bekräftades att vi har att se fram mot en snabbt växande arbetslöshet. Enligt
miljöpartiets uppfattning är det hög tid att starta det som kallas en keyne-
siansk politik, det vill säga att staten skall beställa investeringar och se till att
de människor som annars skulle uppbära arbetslöshetsunderstöd i stället blir
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
137
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
sysselsatta med att göra nyttiga investeringar och skaffa fram nyttig materiel.
Vi har fullt med idéer om hur dessa beställningar skall se ut. Det kan vara
inom områden som järnväg och annan miljövänlig kollektivtrafik, och det
kan vara inom energisektorn. Det gäller att börja utnyttja de alternativa in-
hemska energikällorna, att odla energiskogar, att skörda energiskogar, att
bygga pannor för flis och halm samt andra inhemska bränslen, att bygga sol-
värmepaneler och fjärrvärmeanläggningar för solvärme osv.
Vi menar att staten har möjlighet att lägga beställningar just till en för-
svarsindustri i kris. Vi anser också att staten skall understödja inte bara den
statliga trafikapparaten i form av SJ och banverket utan också kommunernas
strävan att förbättra sin kollektivtrafik. Vi har även idéer om hur detta skall
kunna finansieras, t.ex. genom utförsäljning av annan statlig egendom. Men
det är en fråga som vi får återkomma till.
Anf. 198 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlas bl.a. sex motioner som på
olika sätt berör krigsmaterielindustrin. Som redan har sagts från denna ta-
larstol är detta ingalunda en ny fråga för riksdagen, utan den har behandlats
vid ett flertal tidigare tillfällen. Dessutom har krigsmaterielindustrin och
krigsmaterielexporten varit föremål för flera utredningar genom åren. Den
senaste utredningen lämnades i ett förslag så sent som i februari i år. En av
de många frågor som denna utredning hade att analysera var frågan om en
omställning till civil produktion, något som berörs i de flesta av motionerna
i detta betänkande. Jag skall, herr talman, uppehålla mig något vid det.
Krigsmateriel- och försvarsmaterielindustrin har i vårt land anor sedan
början av 1500-talet. Den här industrin har också genomgått en teknologisk
förändring, från att vara smides- och gjutjärnsteknik till att mer och mer om-
fatta en mycket avancerad högteknologi. Den maskinpark som i dag finns
inom denna industri har också byggts om och anpassats utifrån sina mycket
specifika produkter. Det innebär att en omställning från krigs- eller försvars-
materiel till rent civila produkter inte är så enkel som man ibland kan tro.
När krigsmaterielexportutredningen, som jag själv hade förmånen att få
vara med i, gjorde sina analyser kunde man ändå konstatera att det framför
allt på det högteknologiska området förmärkts minskade skillnader mellan
militära och civila användningsområden och mellan militär och civil tekno-
logi. Framför allt är det inom områden som radarteknik, flygledningssystem,
materialteknik, telekommunikationsteknik m.m. som man märker dessa
samordningseffekter och samma användningsområden. Även på områden
som laserteknik och marinteknologi finner man allt fler gemensamma ut-
vecklingsprojekt. Det är naturligtvis något positivt.
Det kan emellertid också konstateras att flera av de stora företagen i vårt
land som har utvecklats på det försvars- och krigsmaterielteknologiska om-
rådet, har en omfattande civil produktion. Saabs flygdivision exempelvis sat-
sar mycket kraftigt på att sälja civila flygplanstyper. FFV och Volvo Flygmo-
tor ägnar sig också åt reparationer och renovering av civila motorsystem.
FFV satsar också på legotillverkning inom bilindustrin och inom övrig verk-
stadsindustri. Få människor i dag vet om att en av de större produkterna vid
138
en av FFVs anläggningar i min hemkommun Eskilstuna är styrspindlar till
Saab-bilar och förpackningsmaskiner till Tetrapak.
Ett annat exempel, som också är värt att nämna, är användandet av titan
inom kirurgin och framför allt inom tandkirurgin. Denna nya och på sitt sätt
världsrevolutionerande teknik har man kunnat utveckla tack vare satsningar
från företag som Bofors och Nobel Kemi. De emanerar också från den hög-
teknologi som krigsmaterielindustrin en gång har utvecklat.
På flera områden än vi faktiskt tänker på i vår vardag stöter vi på produk-
ter som härrör från eller tillverkas av bl.a. krigs- och försvarsindustrin. Vad
vi i dag kan konstatera är att försvars- och krigsmateriel industrin går mot
andra tider, vilket också har understrukits av föregående talare. Den påbör-
jade nedrustningen i vår omvärld är mycket glädjande, och den leder oss
förhoppningsvis mot en fredligare värld.
Herr talman! På många orter i vårt land sker nu en anpassning till en helt
annan situation. Utifrån ett kommande försvarsbeslut framöver måste na-
turligtvis detta beaktas.
I det nya perspektivet måste självfallet staten ha en beredskap och kunna
gå in med olika åtgärder när sysselsättningsproblem uppstår. Näringslivet
och industrin måste dock också ta sitt ansvar.
Det kommer att krävas insatser på områden som arbetsmarknad, utbild-
ning och industri regionalt sett för att ta till vara den kompetens och det kun-
nande som finns inom dessa branscher och företag. När vi i krigsmaterielex-
portutredningen gjorde en rundresa i landet imponerades vi av de arbetsin-
satser som görs och den strävan som faktiskt finns i denna bransch att utveck-
las på bl.a. det civila området. Det är dock, vilket jag underströk tidigare,
naturligtvis inte lätt när man har en mycket specifik maskinpark. Det är inte
så enkelt som att dessa företag kan ställa om hela sin produktion från att ena
dagen tillverka det som det svenska försvaret beställer i fråga om materiel,
för att sedan gå över till att göra civila produkter. Man måste bearbeta, ut-
veckla och forska för att se vilka möjligheter och nischer som är utvecklings-
bara för just de egna produkterna som skall tillverkas i framtiden.
Herr talman! Det förestående riksdagsbeslutet om totalförsvarets fort-
satta utformning kommer naturligtvis i många stycken att bli avgörande för
denna industris framtid. I avvaktan på detta beslut anser inte utskottsmajori-
teten att det finns någon anledning att nu vidta några särskilda åtgärder i
fråga om krigsmaterielindustrin. Jag ber mot bakgrund av detta att få yrka
bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på reservationen och samt-
liga motioner.
Anf. 199 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Reynoldh Furustrand åberopar flera utredningar, men jag är
rädd för att det inte räcker. Det måste vara utredningar som ställer konkreta
förslag. Förmodligen räcker inte de heller, utan det gäller att skaffa fram be-
ställningar och konkret vidta åtgärder.
Jag tror att det blir alldeles för sent om man skall vänta på den kommande
totalförsvarsutredningen. Sysselsättningen kommer att sjunka snabbt inom
dessa företag. Deras förutsättningar att konkurrera på världsmarknaden
med militära produkter är enligt min bedömning dåliga. De branscher Re-
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
139
|
Prot. 1990/91:34 28 november 1990 |
ynoldh Furustrand berörde var flygdivision, flygmotor och flygmotorservice |
dessa områden.
|
Krigsmateriel- |
Det står ingen marknad och väntar när försvarsbeställningarna minskar i Jag tror inte, Reynoldh Furustrand, att vi skall räkna med att produktio- Industrin skall ta sitt ansvar, säger Reynoldh Furustrand. Vad menas med Anf. 200 ROLF L NILSON (v): Herr talman! Det är en intressant genomgång som Reynoldh Furustrand Reynoldh Furustrand talar också om hur vår vardagskonsumtion är fylld Militär underrättelseverksamhet har lett till utveckling av nya språkteorier Det är inte mycket till slutsatser Reynoldh Furustrand kommer fram till |
|
140 |
Det gäller alltså att handla redan nu. Vi från vår sida har inte krävt att |
man skall ställa om verksamheten från en dag till en annan utan att det skall
utarbetas omställningsplaner, så att man kan göra omställningen under rela-
tivt ordnade förhållanden. Det krävs att man sätter i gång i någorlunda god
tid så att man inte hamnar i tidsnöd och råkar ut för arbetslöshet och utslag-
ning som inte är absolut nödvändig.
Anf. 201 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Först till Lars Norberg och de statliga insatserna. Det här är
också ett svar till Rolf L Nilson.
Vad kommer de statliga insatserna på detta område att bestå av? Svaret är
detsamma som jag gav i min inledning. Den klassiska metoden att använda
sig av är regional-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Skälet till att jag
pekade på dessa åtgärder är att de i något sammanhang - jag tror att det
var i utredningen - nämndes. Det finns också med i bakgrundsmaterialet till
betänkandet att man i krigsmaterielexportutredningen bl.a. pekade på ett
förslag om att inrätta speciella fonder som skulle lösa problemet. Majorite-
ten i utskottet, liksom majoriteten i utredningen, tror inte att fonder är en
lösning utan att man måste ta till regionala eller reguljära åtgärder för att
lösa det hela. Det är angeläget och viktigt att säga att också industrin måste
känna sitt ansvar i denna situation.
Man ligger inte på latsidan när det gäller att studera effekten av en mycket
brant nedåtgående kurva för försvarsindustrin på beställningssidan. Länssty-
relser och länsarbetsnämnder har, som jag bedömer det, i Bergslagsområdet
och i delar av de län som jag har förmånen att få verka i mycket goda insikter
om vad som kan komma att hända på det här området.
Herr talman! Jag vill understryka att det till sin karaktär och struktur är
en mycket speciell industri med mycket avancerad högteknologi. Jag tror
därför att man skall bida tiden an. Det tjänar väldigt litet till att tillsätta ett
antal nya utredningar för att konstatera att det ändå kommer att ta sin tid,
kanske tio till femton år, innan man hittar nya nischer och segment för att gå
in på marknader och kunna verka aktivt. Det är mycket lätt att säga att man
skall gå in på en marknad där andra grupper kanske redan är etablerade och
man kan rendera ett uppenbart fiasko för att man inte ordentligt har penetre-
rat vilka förutsättningar den här industrin skulle kunna föra med sig. Jag är
ganska positiv när det gäller förutsättningar, men jag tycker att man skall ge
de industrier och de områden som det handlar om den rimliga tid som behövs
för att en omställning skall kunna genomföras.
Anf. 202 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag menar att det här behövs klassisk keynesiansk politik.
Det är uppenbarligen inte det som regeringen eller Reynoldh Furustrand fö-
reträder. Det rör sig om klassisk regionalpolitik och AMS-politik, vilket i
värsta fall kan uttolkas klassisk flyttlasspolitik, om man nu kan hitta någon
plats att flytta till där det finns lämpliga jobb.
Jag fick inget konkret svar på vad industrins ansvar egentligen innebär.
Det låter trevligt och ansvarsmedvetet att hänvisa till industrins ansvar. Vad
skall då industrin göra? Är det de företag som vi talar om, försvarsindustrin,
eller är det hela landets industri som skall ta ansvar?
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Krigsmateriel-
industrin
141
11 Riksdagens protokoll 1990/91:34
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
142
Här behövs en statligt finansierad investeringspolitik och nya goda framåt-
syftande idéer om hur man skall utnyttja den kapacitet som kommer att bli
ledig till miljövänliga investeringar. Jag uppmanar Reynoldh Furustrand att
läsa vår motion som nyligen har avgivits beträffande hur vi skall hantera Vat-
tenfall i framtiden.
Anf. 203 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Låt mig understryka att det naturligtvis är viktigt, om vi är
överens om att vi skall ha försvar i det här landet, att vi har en industri som
kan förse försvaret med de produkter och det materiel som försvaret kom-
mer att behöva oberoende av vilken dimension försvaret kommer att få i
framtiden. Det har mycket starkt betonats i utredningen om krigsmaterielex-
porten att industrin skall vara anpassad till den svenska försvarsmaktens be-
hov. Den får inte vara större än vad som är motiverat av säkerhets- och för-
svarspolitiska skäl. Det torde vara ett mycket bra tecken på vilken inriktning
det är fråga om.
Som svar på Lars Norbergs fråga vill jag säga att industrin skall ta sitt an-
svar för att produktutveckla, delta i forskningsprojekt och samordna nya
områden och produkter som kan användas inom industrierna. Det är inte
uteslutet att om ett antal år, när infrastrukturella satsningar behöver göras
i större omfattning, delar av statliga beställningar kommer att läggas ut på
industrier som tidigare har haft den dominerande karaktären av att vara
krigsmateriel- eller försvarsindustri och som har fasats över något mer till en
civil produktion. Man utnyttjar då deras tekniska kunnande och personalens
kompetens. Det är den typen av utveckling som jag finner vara nödvändig.
Som vi upplever det krävs inte att nya utredningar tillsätts. Vi har tämligen
klart för oss hur det här skulle kunna gå till ändå.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 november.)
25 § Finansieringsåtaganden för Fonden för svensk-norskt industri-
ellt samarbete
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/9LNU18 Finansieringsåtaganden för Fonden för svensk-norskt indu-
striellt samarbete (prop. 1990/91:24).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 november.)
26 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.
27 § Anmälan om interpellation
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 28 november
1990/91:108 av Roy Ottosson (mp) till kommunikationsministern om trafik-
politiken:
Det trafikpolitiska beslutet 1988 innebar bl.a. att riksdagen slog fast att ett
samhällsekonomiskt synsätt skall råda i trafikpolitiken. Ett sådant synsätt
karaktäriseras av bl.a. följande:
1. Att statens investeringar i trafikens infrastrukturer, dvs. främst järnvä-
gar och vägar, skall prioriteras utifrån samhällsekonomiska beräkningar.
Det innebär att full hänsyn skall tas till miljökostnader, olyckskostnader
m.m. när man bedömer hur investeringar skall ske. Investeringsplaneringen
skall dessutom samordnas, vilket kan medföra att t.ex. miljöbättre investe-
ringar i järnvägar kan komma att ske i stället för väginvesteringar.
2. Att staten skall köpa sådan interregional persontrafik på järnväg som
är samhällsekonomiskt motiverad.
Det innebär att miljömässiga, sociala och regionalpolitiska effekter på
samhällsekonomin uppväger den företagsekonomiska förlust som trafikutö-
varen (vanligen SJ) får. Trafiken är alltså samhällsekonomiskt lönsam. Dess-
utom kan naturligtvis staten köpa ytterligare trafik då särskilda skäl förelig-
ger- det torde främst gälla regionalpolitiska hänsyn. Dessa köp är en natur-
lig följd av den järnvägspolitiska reformen som ju bl.a. innebar att gamla SJ
delades upp i ett banverk och ett affärs-SJ.
3. Att beskattning och avgiftsbeläggning av de olika transportslagen skall
vara sådan att de relativa kostnaderna att bruka de skilda transportslagen
motsvarar de relativa samhällskostnaderna.
Det innebär t.ex. att den starkt miljö- och olycksbelastade vägtrafiken
skall beskattas i hög grad och att den miljöbättre och säkrare järnvägstrafi-
ken skall beskattas i betydligt lägre grad. Ett uttryck för detta är den nyligen
införda koldioxidskatten. Naturligtvis förhindrar detta inte att rent fiskala
skatter kan påföras transportsektorn.
Med detta samhällsekonomiska synsätt står det också klart att vägtrafiken
totalt i landet går med en betydligt större förlust än vad järnvägstrafiken gör.
Skillnaden mellan vägtrafikens samhällsekonomiska förlust och statsintäk-
terna (netto) från densamma torde uppgå till en nettoförlust på minst 30 mil-
jarder per år. För järnvägstrafikens del torde nettoförlusten vara mindre än
hälften, enligt vissa bedömare nära noll.
Tänker regeringen överge det samhällsekonomiska synsättet?
Under senare tid har kommunikationsministern gjort en rad uttalanden
som tyder på att han inte vill tillämpa ett samhällsekonomiskt synsätt. Om
så är fallet står det i strid med en rad riksdagsbeslut.
Exempel på denna nya attityd från kommunikationsministern finns bl.a.
att hämta i frågedebatten i riksdagen den 13 november där ministern enligt
snabbprotokollet sade bl.a. följande:
143
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
”Vi kan inte klara SJ och järnvägspolitiken med ständigt ökande subven-
tioner. Subventionsgraden för järnvägstrafiken som sådan ligger i dag på
drygt 4 000 milj, kr.”
och därefter sade ministern:
”Nettokostnaden för samhället för järnvägstrafiken ligger alltså på över
4 000 miljoner.”
för att fylla på sade sedan ministern:
”När det gäller vägtrafiken vill jag säga att det faktiskt är så att vägtrafi-
kanterna i form av olika skatter inkl, moms betalar i storleksordningen 40
miljarder. Vi satsar i statsbudgeten 10 miljarder för vägverkets verksamhet.
Siffrorna talar för sig själva.”
I denna sifferexercis har kommunikationsministern helt struntat i samhäl-
lets totala kostnader för de olika trafikslagen. Kostnaderna för miljöförstör-
ingen av skogar, vatten, byggnader, broar och kostnaderna för alla olyckor
och deras följdkostnader har fullständigt ignorerats! Samma typ av uttalan-
den har ministern spritt under ett stort antal tillfällen runt om i landet. Detta
kan inte tolkas på annat sätt än att kommunikationsministern vägrar följa
riksdagens beslut om en samhällsekonomisk syn på dessa frågor.
De samhällsekonomiska kostnaderna och statsintäkterna för vägtrafiken
är i själva verket enligt följande.
|
Intäkter till staten (skatter) |
Statliga anslag till |
|
40 530 milj. kr. |
10 300 milj. kr. |
|
Kommunala anslag till väg- 4 400 milj. kr. Trafikövervakning m.m. 1 520 milj. kr. Olyckskostnader ca 15 000 milj. kr. Miljöfarliga utsläpp, buller | |
|
40 530 milj. kr. |
48 020 milj. kr. |
Resultat: en samhällsekonomisk förlust på minst 7 500 milj. kr.
De samhällsekonomiska kostnaderna och kostnadsintäkterna för järn-
vägstrafiken kan fr.o.m. 1991 beräknas till följande:
|
Intäkter till staten |
Statliga anslag till |
|
ca 1 500 milj. kr. |
4 398 milj. kr. 11 milj. kr. ca 500 milj. kr. Miljöfarliga utsläpp, buller |
|
1 500 milj. kr. |
5 909 milj. kr. |
Resultat: Samhällsekonomisk förlust ca 4 400 milj. kr.
144
Av dessa översiktliga kalkyler, som naturligtvis är att betrakta som upp-
skattningar, framgår att vägtrafiken ur samhällsekonomisk synpunkt är be-
tydligt mer underbeskattad än järnvägstrafiken. Då har ändå ingen hänsyn
tagits till att det eftersläpande investeringsbehovet för järnvägarna är långt
större än för vägarna. Skall riksdagens beslut om samhällsekonomiska över-
väganden och konkurrensneutralitet följas så skall således järnvägstrafiken
ur ekonomisk synpunkt i högre grad gynnas gentemot vägtrafiken än vad
som är fallet i dag. Det kan ske genom minskad beskattning av järnvägstra-
fik, ökade köp av järnvägstrafik, minskade ekonomiska krav på SJ eller
ökad beskattning av vägtrafik.
Särskilt intressant är att notera att överföringar från väg till järnväg leder
till samhällsekonomiska vinster.
Det kan i sammanhanget noteras att utredningen Finansiering av vägar
och järnvägar (SOU 1990:86) av enmansutredaren Tony Hagström på
samma sätt som kommunikationsministern i ovan refererade debatt underlå-
ter att tillämpa det samhällsekonomiska synsätt som riksdagen stipulerat. I
det fallet rör det sig om ett självsvådligt övertramp av de direktiv som gällde
för utredningen. Enligt direktiven skulle utredaren ta fram förslag till finan-
siering av investeringar i järnvägar och vägar - inte att föreslå eller hävda ett
snävt företagsekonomiskt synsätt i strid med 1988 års trafikpolitiska riks-
dagsbeslut!
Såvitt jag kan bedöma kan de snäva företagsekonomiska synsätt som såväl
kommunikationsministern som enmansutredaren Hagström hävdar medföra
att samhällets resurser används på ett än mer samhällsekonomiskt ineffektivt
sätt än vad som redan är fallet. Det kommer i sin tur att leda till försämrad
trafiksäkerhet, tilltagande miljöskador och försämrad samhällsekonomi.
Det skulle naturligtvis också innebära att trafikpolitiken tagit en helt ny
vändning utan att riksdagen på minsta sätt sanktionerat detta.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till kommunikations-
ministern:
- Anser regeringen att ett samhällsekonomiskt synsätt skall tillämpas i tra-
fikpolitiken?
- Är regeringen beredd att prioritera den samhällsekonomiskt bättre järn-
vägstrafiken?
- Anser regeringen att det ur samhällsekonomisk synpunkt är lämpligt att
nu minska anslaget till köp av persontrafik på järnväg?
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
145
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
28 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 26 november
1990/91:243 av Charlotte Cederschiöld (m) till justitieministern om rättshjälp
vid bodelning:
Inskränkningen i rättshjälpslagen vad avser bodelning mellan makar, 8 §
punkt 7 rättshjälpslagen, drabbar ofta kvinnor. Regleringen är restriktiv och
kan medföra rättsförluster för enskilda. Frågan övervägs för närvarande
inom justitiedepartementet. Man kan befara att påfrestningen kommer att
bli stor på många äktenskap när de ekonomiska svårigheter som nu står för
dörren i Sverige blivit kännbara i vårt land. Med det höga ränteläget och de
bostadskostnader som den ekonomiska krisen fört med sig kommer det att
bli än svårare och dyrare att starta på nytt. Den lagstiftning som tidigare
skyddade kvinnan ekonomiskt är i stort sett avskaffad i vårt land till skillnad
från i många andra västeuropeiska länder. För många kvinnor kan det bli
angeläget att få en möjlighet att få sin sak prövad vid bodelning. Mot bak-
grund härav vill jag fråga statsrådet:
Avser statsrådet att upphäva den inskränkning som 8 § punkt 7 rättshjälps-
lagen innebär och när kan denna lagändring i så fall förväntas?
den 27 november
1990/91:244 av Eva Goes (mp) till utrikesministern om Östtimor:
Den 7 december 1990 har Östtimor varit ockuperat i 15 år av Indonesien.
Miljöpartiet har kritiserat bl.a. Sveriges vapenleveranser till Indonesien (i
kampen om Östtimor), men också passiviteten från den svenska regeringen
för att komma till rätta med de uppenbara kränkningarna av mänskliga rät-
tigheter som pågår i Östtimor.
Uppemot 50 000 soldater har förts in i Östtimor bara i år, under våren, i
den största operationen sedan invasionen 1975. Den ökade repressionen är
militärernas svar på civilmotståndets utveckling sedan våren 1989, en ut-
veckling som har mycket gemensamt med den palestinska Intifadan på den
ockuperade Västbanken.
EG-medlemmarna har riktat skarp kritik mot Indonesien vid FNs kom-
mission för mänskliga rättigheter i januari i år. FNs generalsekreterare har
dock inte svarat på biskop Belos apell om en folkomröstning i FNs regi.
Tvärtom har denne i ett brev till general Suharto uttryckt sin förhoppning att
”Östtimor skall upphöra att vara en fråga i FN”.
Avser utrikesministern att agera för Östtimors sak t.ex. inför FNs kom-
mission för mänskliga rättigheter i februari?
146
1990/91:245 av Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern
om kontrollen för körkortstillstånd:
Svenska körkortsmyndigheter gör ingen kontroll i t.ex. Danmark av en
dansk medborgare, vilken flyttat hit och blivit kyrkobokförd här och som vill
erhålla ett svenskt körkort.
Personen i fråga kan ha blivit fråntagen sitt körkort i Danmark på grund
av rattfylleri och förlorat rätten att där köra bil under viss tid. Innan denna
tid gått ut kan alltså ett körkort erhållas i Sverige efter sedvanligt körkorts-
prov.
Är statsrådet beredd föreslå åtgärder i syfte att eliminera ovan nämnda ur
allmänhetens synpunkt säkert stötande förhållande?
den 28 november
1990/91:246 av Stina Eliasson (c) till kommunikationsministern om flygning
i obevakat luftrum:
Det finns vissa regler för flygning i obevakat luftrum. Reglerna är fast-
ställda av regeringen. Tilläggsregler och tilläggsinformation har utgetts av
luftfartsverket.
Man skiljer mellan regler för visuell flygning och regler för instrumentflyg-
ning. Jag är nu särskilt intresserad av regler som gäller flygning utanför kon-
trollerat flygrum över tätbebyggt område.
På många håll har befogad kritik framförts från allmänheten om störande
övningsflygning eller nöjesflygning över tätbebyggt område och stor makt-
löshet upplevs när det gäller att komma till rätta med denna störande flyg-
ning. Det har uttalats kritik från Skansen, när det gäller ballongflygning,
som stör det känsliga djurlivet där och från Skånsta, Österåker i Stockholms-
regionen för att ge några exempel. Folk som försökt komma åt den störande
flygningen har inte lyckats.
Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att ansvariga myndigheter
bättre kontrollerar att givna regler för flygning i obevakat luftrum följs samt
att erforderlig information ges till den allmänhet som ideligen störs av flyg-
ning i obevakat luftrum?
1990/91:247 av Stina Eliasson (c) till bostadsministern om Vallsundsbron:
En bro över Vallsundet i Storsjön i Jämtlands län har stor betydelse för
kommuninvånarna i Östersunds kommun men även för kommunikationerna
till och från södra Jämtlands län och därmed Oviksfjällen och turism i övrigt.
Vallsundsbron är mycket viktig för den framtida utvecklingen i hela Jämt-
lands län och är samhällsekonomiskt mycket lönsam.
Efter överklagning av planfrågan som rör Vallsundsbron, finns detta
ärende nu hos bostadsdepartementet.
Mot denna bakgrund vill jag fråga bostadsministern:
När avser regeringen fatta beslut om Vallsundsbrons läge?
147
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
29 § Kammaren åtskildes kl. 20.55.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 9§ anf. 47 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 94,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 124 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 21 § anf. 158 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.54 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
148
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Onsdagen den 28 november
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 1
3§ Förnyad bordläggning................... 1
4§ Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den 21
november........................................ 1
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Meddelande om samlad votering........................... 2
5 § Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.. . 2
Finansutskottets betänkande FiU3
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Carl Frick (mp)
Arne Kjörnsberg (s)
Ivar Franzén (c)
Beslut fattades efter 16 §
6 § Riksgäldskontoret och den statliga finansförvaltningen........ 10
Finansutskottets betänkande FiU4
Debatt
Filip Fridolfsson (m)
Anne Wibble (fp)
Lars-Ove Hagberg (v)
Arne Andersson i Gamleby (s)
Beslut fattades efter 16 §
7 § Vissa kyrkliga frågor.................................. 15
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Debatt
Göran Åstrand (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Kindbom (c)
Eva Zetterberg (v)
Hans Leghammar (mp)
Olle Svensson (s)
Beslut fattades efter 16 §
8 § Begravningslag...................................... 25
Konstitutionsutskottets betänkande KU14
Debatt
Göran Åstrand (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Olle Svensson (s)
Beslut fattades efter 16 §
149
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
9§ Ändring i lagen om allmän energiskatt, m.m................ 29
Skatteutskottets betänkande SkU2
Debatt
Karl-Gösta Svenson (m)
Kjell Johansson (fp)
Rolf Kenneryd (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Roy Ottosson (mp)
Bo Forslund (s)
Beslut fattades efter 16 §
10 § Totalisatorskatten................................... 37
Skatteutskottets betänkande SkU4
Beslut fattades efter 16 §
11 § Avskaffande av medborgarskapskrav i aktiebolagslagen m.m... 38
Lagutskottets betänkande LU11
Debatt
Elisabet Franzén (mp)
Rolf Dahlberg (m)
Elisabeth Persson (v)
Beslut fattades efter 16 §
12 § Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om handelsbolag
och enkla bolag................................... 42
Lagutskottets betänkande LU12
Beslut fattades efter 16 §
13 § Mellanöstern....................................... 42
Utrikesutskottets betänkande UU6
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Carl Frick (mp)
Evert Svensson (s)
Eva Björne (m)
Jan-Erik Wikström (fp)
Beslut fattades efter 16 §
14 § Svenskt medlemskap i Europeiska banken för återuppbyggnad
och utveckling.................................... 50
Utrikesutskottets betänkande UU12
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Carl Frick (mp)
Stig Alemyr (s)
Beslut fattades efter 16 §
15 § Vissa konstfrågor.................. 53
Kulturutskottets betänkande KrU4
Debatt
Ingegerd Sahlström (s)
Kaj Nilsson (mp)
Beslut fattades efter 16 §
150
16 § Skydd för ortnamn.................................. 57
Kulturutskottets betänkande KrU6
Debatt
Stina Gustavsson (c)
Kaj Nilsson (mp)
Sylvia Pettersson (s)
Beslut................................................ 59
Finansutskottets betänkande FiU3
Finansutskottets betänkande FiU4
Konstitutionsutskottets betänkande KU9
Konstitutionsutskottets betänkande KU14
Skatteutskottets betänkande SkU2
Skatteutskottets betänkande SkU4
Lagutskottets betänkande LU11
Lagutskottets betänkande LU12
Utrikesutskottets betänkande UU6
Utrikesutskottets betänkande UU12
Kulturutskottets betänkande KrU4
Kulturutskottets betänkande KrU6
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Beslut om samlad votering................................ 62
17 § Koncessionsavtalet om linjesjötrafik på Gotland............ 62
Trafikutskottets betänkande TU6
Debatt
Jerry Martinger (m)
Gunhild Bolander (c)
Birger Rosqvist (s)
Eva Zetterberg (v)
Tom Heyman (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Nic Grönvall (m)
Beslut fattades efter 20 §
18 § Lastsäkringsintyg................................... 77
Trafikutskottets betänkande TU7
Debatt
Eva Zetterberg (v)
Jarl Lander (s)
Beslut fattades efter 20 §
19 § Strålskydd......................................... 79
Jordbruksutskottets betänkande JoU9
Debatt
Karin Starrin (c)
Rolf L Nilson (v)
Eva Goes (mp)
Margareta Winberg (s)
Beslut fattades efter 20 §
20 § Förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt..... 87
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
151
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
Debatt
Bo Lundgren (m)
Beslut................................................ 88
Trafikutskottets betänkande TU6
Trafikutskottets betänkande TU7
Jordbruksutskottets betänkande JoU9
Jordbruksutskottets betänkande JoUll
21 § Ändring i rennäringslagen, m.m........................ 89
Jordbruksutskottets betänkande JoU12
Debatt
Åke Selberg (s)
Karl Erik Olsson (c)
Jens Eriksson (m)
Anders Castberger (fp)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Berith Eriksson (v)
Eva Goes (mp)
Martin Olsson (c)
Arne Andersson i Ljung (m)
Leif Marklund (s)
Margareta Winberg (s)
Beslut................................................ 111
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden............... 111
22 § Värdepappersfonder................................. 111
Näringsutskottets betänkande NU4
Debatt
Nic Grönvall (m)
Gudrun Norberg (fp)
Håkan Hansson (c)
Birgitta Johansson (s)
Beslut skulle fattas den 29 november
23 § Näringspolitiska frågor............................... 114
Näringsutskottets betänkande NU6
Debatt
Nic Grönvall (m)
Sven-Olof Petersson (c)
Gudrun Norberg (fp)
(forts.)
Ajournering........................................... 117
Återupptagna förhandlingar............................... 117
23 § (forts.) Näringspolitiska frågor (forts. NU6)............... 118
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Åke Wictorsson (s)
Bengt Hurtig (v)
Beslut skulle fattas den 29 november
152
24 § Krigsmaterielindustrin ................................ 135
Näringsutskottets betänkande NU10
Debatt
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Reynoldh Furustrand (s)
Beslut skulle fattas den 29 november
25 § Finansieringsåtaganden för Fonden för svensk-norskt industriellt
Prot. 1990/91:34
28 november 1990
samarbete........................................ 142
Näringsutskottets betänkande NU 18
Beslut skulle fattas den 29 november
26 § Bordläggning...................................... 142
27 § Anmälan om interpellation
1990/91:108 av Roy Ottosson (mp) om trafikpolitiken...... 143
28 § Anmälan om frågor
1990/91:243 av Charlotte Cederschiöld (m) om rättshjälp vid
bodelning..................................... 146
1990/91:244 av Eva Goes (mp) om Östtimor.............. 146
1990/91:245 av Sten Andersson i Malmö (m) om kontrollen för
körkortstillstånd................................ 147
1990/91:246 av Stina Eliasson (c) om flygning i obevakat luft-
rum .......................................... 147
1990/91:247 av Stina Eliasson (c) om Vallsundsbron........ 147
153
gotab 97426, Stockholm 1991