Protokoll
1990/91:31
Anf. 1 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig vad utredningen angående
Sveriges export av miljöfarligt avfall till Spanien visat, när Sverige skall rati-
ficera Baselkonventionen, om Sverige tänker verka för att konventionen för-
stärks med regler för övervakning och sanktioner samt hur regeringen tänker
arbeta för att principen att alla tar hand om sitt eget avfall bättre följs.
Gudrun Schyman ställer ett antal viktiga frågor som berör ett område, där
det för närvarande pågår ett mycket intensivt arbete inom regeringskansliet.
Jag vill nu ta tillfället i akt att redogöra för hur detta arbete fortskrider.
Regeringen beslutade för ett par veckor sedan om flera viktiga åtgärder i
arbetet med att fullfölja det avfallsprogram som riksdagen godkände på för-
sommaren. Programmet innebär att kommunerna får ett heltäckande ansvar
för inventering, planering och så småningom även hantering av allt avfall.
Programmet innebär också att producenternas ansvar skärps genom ökad
kontroll av kemikalieanvändningen, krav på utbyte av miljöskadliga ämnen
och uppgiftsskyldighet till kommuner och konsumenter.
Regeringsbesluten innebär också att regler och praxis för hantering och
eventuell export av miljöfarligt avfall skärps. Utgångspunkten är att varje
land måste ta ett eget ansvar för sådant avfall.
Sverige har sedan flera år aktivt deltagit i arbetet på att få till stånd inter-
nationella regler för kontroll över internationella transporter med avfall som
kan hota människors hälsa eller miljön. Därvid har Sverige genomgående
hävdat principen att varje land måste ta ansvar för sitt eget avfall. Vidare har
Sverige hävdat att export av avfall endast kan accepteras i undantagsfall och
att det då inte får exporteras till ett land som inte kan ta hand om det på ett
korrekt sätt från hälso- och miljösynpunkt. Det är exportlandet som måste
förhindra export av avfall om det kan misstänkas att avfallet inte kommer
att hanteras på ett fullgott sätt. Det internationella arbetet resulterade i att
Sverige och ett stort antal andra länder i mars 1989 undertecknade den s.k.
Baselkonventionen.
Denna konvention innehåller bl.a. bestämmelser som syftar till att skydda
utvecklingsländerna mot giftdumpning. Den innehåller även regler som ver-
kar för att konventionen skall bidra till att internationellt utveckla miljöan-
passad teknik och minska mängden farligt avfall. Konventionen har ännu
Svar på interpella-
tioner
1 Riksdagens protokoll 1990191:31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
inte trätt i kraft - det krävs att 20 länder har ratificerat den, och så har ännu
inte skett. Ett stort antal av de länder som undertecknade konventionen år
1989 har dock deklarerat att de i avvaktan på det formella ikraftträdandet
tillämpar dess regler. Sverige gjorde också en sådan deklaration. Regeringen
kommer inom kort att underställa konventionen riksdagens godkännande.
Samtidigt vill jag poängtera att Baselkonventionen endast måste ses som
ett första steg. Den kommer att behöva förstärkas med t.ex. regler om hur
övervakning och kontroll vid själva omhändertagandet av det miljöfarliga
avfallet i importlandet skall ordnas.
Sverige kommer att fortsätta att driva denna linje internationellt. Inom
OECD pågår i dagarna ett arbete med att följa upp och förstärka Baselkon-
ventionen. Andra avfallsfrågor som väntar på internationella lösningar är
hur man på ett ansvarsfullt sätt skall ta hand om utbränt kärnbränsle från
forskningsreaktorer, och hur man på bästa sätt skall kunna överföra erfaren-
heter från utvecklingsarbetet när det gäller omhändertagandet av radioak-
tivt avfall till andra avfallsslag. I båda dessa frågor har regeringen tagit inter-
nationella initiativ dels inom IAEA, dels genom att inbjuda till ett interna-
tionellt symposium i Stockholm i maj 1991 på temat Miljökonsekvenser vid
omhändertagande av miljöfarligt avfall.
För att bl.a. redan nu åstadkomma en skärpning nationellt, har regeringen
gjort vissa förändringar i förordningen om miljöfarligt avfall med avseende
på reglerna vid export. En regel som införs är att naturvårdsverket i framti-
den skall hämta in uppgifter också om det slutliga omhändertagandet av mil-
jöfarligt avfall som exporteras från Sverige. Detta innebär att kontrollen
skärps. Innebörden av övriga ändringar är följande. Hittills har SAKAB haft
ett generellt tillstånd att föra ut miljöfarligt avfall ur landet. För andra före-
tag som har velat exportera miljöfarligt avfall har det krävts ett särskilt till-
stånd av naturvårdsverket. I framtiden måste alla, dvs. även SAKAB, som
vill föra ut miljöfarligt avfall ur landet ansöka om tillstånd hos naturvårds-
verket. Avfall får föras ut endast om det kan visas att avfallet slutligt kommer
att omhändertas på ett sätt, som från hälso- och miljöskyddssynpunkt hade
varit godtagbart om avfallet slutligt hade omhändertagits i Sverige.
Jag vill här passa på att redovisa vad som har framkommit om hanteringen
i Spanien av kvicksilverhaltigt avfall från bl.a. Sverige. Enligt uppgifter från
den berörda kommunen tillbakavisas påståendet om att kvicksilveravfallet
kraftigt förorenat en närbelägen flod. Protestaktionerna har emellertid bi-
dragit till att importföretaget beslutat att se över lagringen av avfallet och
att nya lagringsmetoder med högre säkerhet skall tillämpas i fortsättningen.
Även det ansvariga spanska ministeriet har krävt att så skall ske. Såväl den
berörda kommunen som ministeriet tillbakavisar att det aktuella lagrings-
problemet skall lösas genom reexport till leverantörsländerna och menar att
det är ett problem som Spanien självt måste lösa.
Inom ramen för principen att ta ansvar för sitt eget avfall har regeringen
även ingått ett intentionsavtal med Norges regering om utvidgat samarbete
för omhändertagande av miljöfarligt avfall. Samarbetet med Norge utgår
från principen om att varje land skall kunna ta hand om sitt eget avfall, sam-
tidigt som vi tillgodoser behovet av samverkan, specialisering och effektiv
arbetsfördelning för att få en kompetent och en från miljö- och hälsosyn-
punkt riktig hantering.
Genom samarbete med ett land som tillämpar samma ansvarsfulla krav
som Sverige bidrar vi till att miljöfarligt avfall tas om hand på ett från miljö-
och hälsosynpunkt riktigt sätt i båda länderna.
I intentionsavtalet utfäster sig Norges och Sveriges regeringar, att gemen-
samt verka för att i de båda länderna
- minimera mängderna av miljöfarligt avfall,
- uppföra anläggningar som på ett från miljö- och hälsosynpunkt riktigt sätt
kan behandla miljöfarligt avfall, inkl, anläggningar för särskilt svårbe-
handlat avfall,
- organisera omhändertagandet inkl, transporterna av miljöfarligt avfall på
ett från miljö- och hälsosynpunkt riktigt och samtidigt kostnadseffektivt
sätt.
Såväl Norges som Sveriges regering har gjort den bedömningen att även
om målsättningen är att minimera uppkomsten av miljöfarligt avfall, så
måste under överskådlig tid betydande kapacitet för omhändertagande fin-
nas tillgänglig. I både Norge och Sverige har konstaterats att behandlingska-
paciteten för miljöfarligt avfall är otillräcklig i förhållande till behoven.
De båda regeringarna har därför beslutat att verka för att ett gemensamt
norsk-svenskt aktiebolag bildas. Verksamheten i bolaget skall bygga på öm-
sesidiga insatser av resurser och lokalisering av behandlingsanläggningar för
omhändertagande av miljöfarligt avfall. Genom samarbetet kan kompetens
och effektiv specialisering i behandlingen av miljöfarligt avfall uppnås. Detta
kommer att leda till såväl miljövinster som kostnadsbesparingar
Avsikten är att det gemensamma bolaget även skall förvärva aktierna i
SAKAB. I detta sammanhang vill jag betona att parterna är ense om att en
samhällelig kontroll av verksamheten skall säkras genom att det allmänna i
Norge och Sverige tillsammans skall tillförsäkras majoriteten av aktierna i
det nya bolaget.
Regeringen har också, i enlighet med vad som aviserades i avfallsproposi-
tionen, genom att besluta om en ny renhållningsförordning från den 1 ja-
nuari 1991, infört nya verkställighetsföreskrifter till renhållningslagen. Den
nya renhållningsförordningen innehåller bl.a. bemyndigande för naturvårds-
verket att driva på arbetet med det omfattande reformarbete som nu pågår.
Detta innebär ett stort steg framåt för att uppnå en förbättrad överblick
och kontroll av samhällets avfallsmängder och avfallsströmmar. Risken för
att t.ex. miljöfarligt avfall kommer på avvägar minskar därmed.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få tacka miljöministern för detta mycket ut-
förliga svar. Jag tycker att det är bra att miljöministern har tagit så seriöst på
frågorna jag ställde och att vi på det här sättet också kan vidga debatten till
att inte bara gälla exporten utan avfallshanteringen över huvud taget.
Jag tänkte kommentera interpellationen litet eftersom en mängd frågor
tas upp i den. Jag är också glad över att detta är ett område där det faktiskt
har hänt en del sedan jag ställde interpellationen. Jag tror möjligen att det
Prof. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
kanske delvis också är ett resultat av Spanienfallet, som jag tidigare har tagit
upp i en fråga.
Det som är bra är att man nu koncentrerar ansvaret till kommunerna, så
att det inte är något tvivel om vem som har ansvaret. Jag tycker att det är
bra att man också trycker på producenternas ansvar. Det sägs här i interpel-
lationen att deras ansvar skall skärpas genom ökad kontroll: krav på utbyte
av miljöskadliga ämnen och uppgiftsskyldighet till kommunerna. Då blir min
fråga: Hur skall kontrollen gå till och vilka sanktionsmöjligheter kommer att
finnas mot producenter som inte följer föreskrifter och inte beter sig på ett
bra sätt?
Det sägs också i interpellationen att reglerna för en eventuell export skall
skärpas. Jag antar att det innefattas i det nya beslutet. Jag undrar mer kon-
kret: På vilket sätt kommer reglerna att skärpas?
Senare i interpellationen återkommer miljöministern till regelskärpningen
och säger bl.a. att den skulle innebära att naturvårdsverkets dispensgivning
skall gälla alla, inkl. SAKAB dvs. också SAKAB skall ansöka om dispenser.
Problemet med den här lösningen är att i de exportfall som jag har tagit upp
och som avsett Polen och Spanien har SAKAB inte varit inblandat. Det är
privata företag som där har fått dispenser beviljade av naturvårdsverket. Jag
kan inte se att man garanterar någon egentlig skärpning, eftersom dispen-
serna ändå har beviljats.
Det sägs också att man skall ta reda på hur slutförvaringen skall ordnas.
Min fråga blir naturligtvis: Hur? Det förfarande som man hittills har använt
sig av för att ta reda på att saker skall gå rätt till i de länder vi exporterar till
har varit otillräckligt, vilket vi säkert är överens om. Det har skett genom
information på papper osv. som sedan har visat sig inte hålla i verkligheten.
Det finns fortfarande uppenbara brister, tycker jag.
När det gäller Baselkonventionen är jag glad över att vi är överens om att
den behövs och naturligtvis behöver skärpas. Vad är det som har gjort att
Sverige inte har ratificerat den? Nu säger Birgitta Dahl att vi snart skall göra
det. Riksdagen kommer att ta ställning till frågan. Jag undrar när det skall
ske, och vad det är som har förhindrat att vi hittills inte har gjort det.
En fråga om avfall som Birgitta Dahl tar upp i sitt svar gäller utbränt kärn-
bränsle. Det var ett tag sedan vi debatterade det, men jag tycker att vi kan
göra det igen. Jag vill ställa en fråga. Hur är det med dessa 139 ton bränsle i
Sellafield? Vad tänker man göra åt det? Det är en anläggning som är oerhört
kritiserad av den internationella miljöoppositionen.
Det nordiska samarbetet tycker jag är bra. Jag tror framför allt att det be-
hövs för att man skall kunna samarbeta omkring de problem som gäller de
miljöfarliga avfall som på intet sätt går att återvinna utan måste lagras. Jag
tänker på kvicksilver, t.ex. Jag tror att det är nödvändigt med ett samarbete.
Därför tycker vi att den norsk-svenska idén är bra.
Huvudkraven har vi tagit upp i en motion tidigare, och vi tycker att den
ledande principen skall vara att varje land skall ta hand om sitt avfall i det
egna landet. Det är vi också överens om. Om vi skall sätta kraft bakom detta
borde det finnas ett generellt förbud mot deponering och förbränning utom-
lands. Dispenser borde bara utfärdas i de fall där man vet att det finns bättre
och säkrare metoder utomlands. Jag kan inte se att det finns någon anledning
att annars tillåta export av miljöfarligt avfall över huvud taget. Det skall bara
ske i det läget när man vet att avfallet kan tas om hand på ett bättre sätt
någon annanstans än vad vi kan göra här i Sverige. Så långt går inte miljömi-
nistern i sitt svar. Jag skulle vilja veta varför man inte kan se det på det sättet.
Jag tycker också att det vore viktigt att ta upp ett totalt förbud mot dump-
ning av miljöfarligt avfall i u-länder. Det är en av frågorna som Baselkonven-
tionen är tänkt att lösa. Sedan finns också problem med havsdumpning och
förbränning ute till havs. I Baselkonventionen borde man kunna lägga in ett
kraftigt förbud mot detta.
I en motion har vi tidigare krävt en rapport om den hittillsvarande expor-
ten av miljöfarligt avfall från Sverige. Någon sådan har jag inte sett till. Det
vore ett välkommet inslag i debatten om man kunde få fram en sådan rap-
port.
Så kommer jag till frågan om hur det miljöfarliga avfallet uppkommer.
Hur kan vi på alla sätt förhindra det, vilka styrmedel skall vi använda och
vilken press skall vi sätta på producentledet här i Sverige?
Sedan skulle jag slutligen, om jag hinner, vilja ställa en fråga till. Vad kom-
mer EG-anpassningen att innebära i fråga om regler för handel med miljö-
farligt avfall? Jag vet att de regler som gäller inom EG inte riktigt stämmer
överens med de regler som vi har här i Sverige. Jag skulle vilja ha en kom-
mentar till det.
Anf. 3 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Först vill jag säga att det är riktigt att ett antal fall, däribland
i Polen och Spanien, har gjort att vi har arbetat med dessa frågor, liksom
andra frågor som vi har upptäckt på egen hand.
Det är väldigt bra med denna dialog. Vi har gått på djupet i arbetet med
det här. Också när vi förberedde det program för avfallshantering som vi re-
dovisade för riksdagen i januari, var det en mycket viktigt fråga, och intiativ
togs redan då till att vi skulle få en skärpning av reglerna till stånd.
Det var då som den s.k. substitutionsprincipen lades fast. Den innehåller
en skyldighet för företagen att ersätta farliga ämnen om det finns bättre al-
ternativ. Myndigheterna har också möjlighet att driva på.
Där slogs också fast att företagen har skyldighet att meddela kommunen
innehållet i allt avfall som uppkommer i deras verksamhet - för övrigt gäller
det inte bara företag, utan också kommunala och andra organisationer, t.ex.
renhållningsverken. Det är bl.a. på det sättet som vi skall kunna få till stånd
en utveckling som skall göra rötslammet rent till år 1995.
Kommunens skyldighet att skaffa sig kunskap om allt avfall har att göra
med att det här inte var tillräckligt väl reglerat. Det har vi nu, genom beslut
som regeringen har fattat och ändringar i en rad olika förordningar, lagt fast.
Det gäller också skärpningarna av reglerna för export. Man kan säga att den
tidigare traditionen byggde på internationell praxis, dvs. att man accepte-
rade de regler som mottagarlandet hade för sin egen verksamhet och inte
ifrågasatte detta. De nya reglerna innebär att vi måste försäkra oss om att
avfallet tas om hand minst lika bra som i Sverige.
Avsteget från den generella regeln att vi skall ta hand om avfallet själva
motiveras av att ett litet land som Sverige eller Norge egentligen är för litet
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
för att bilda underlag för alla de typer av mycket specialiserade processer
som krävs för att ta hand om allt miljöfarligt avfall. Nu arbetar vi med mål-
sättningen att få bort användningen av allt fler farliga ämnen och produkter
så att mängden miljöfarligt avfall minskar.
Jag förutser en övergångsperiod då vi så att säga måste städa upp efter
synderna i det förflutna. Konsekvensen av att länder samarbetar så som Sve-
rige och Norge gör blir då att man får ett bättre omhändertagande än vad
som skulle bli fallet om varje land skulle försöka bygga upp kapacitet på
varje enskilt område. Detta är syftet med samarbetet, och det bygger också
på ett gemensamt nordiskt avfallsprogram, som antogs i vintras.
Detta är nya uppgifter som nu har lagts på framför allt naturvårdsverket
och kommunerna. Det finns laglig grund för deras verksamhet, och självfal-
let kommer regeringen och - på regeringens uppdrag - naturvårdsverket,
som är tillsynsmyndighet, att följa upp hur detta fungerar.
Kemikalieinspektionens arbete är också mycket viktigt. Kemikalieinspek-
tionen kan ingripa om företagen inte självmant, med substitutionsprincipen
som grund, byter ut farliga ämnen och föreskriva att så skall ske. Vi har ett
antal fall från det här året där företagen har utnyttjat den möjligheten.
Jag har nu vidgat debatten till att inte bara handla om avfallet utan även
om det som ger upphov till avfallet, dvs. produkterna.
Gudrun Schyman frågar varför vi inte har ratificerat Baselkonventionen.
Vi har eftersträvat ett samordnat europeiskt agerande, bl.a. att EG- och
EFTA-länderna skall skriva på, så att konventionen blir effektiv. Det spelar
ju ingen roll om ett land skriver på, om det ändå fattas 20 för att konventio-
nen skall träda i kraft. Vi har tagit upp den diskussionen.
Jag får på söndag och måndag besök av EGs miljökommissarie, och jag
skall då på nytt diskutera frågan med honom i syfte att så snabbt som möjligt
få till stånd en ratifikation av tillräckligt många länder för att avtalet skall
kunna träda i kraft.
När det gäller utbränt kärnbränsle vill jag säga att vi mycket noggrant föl-
jer situationen i Sellafield för att försäkra oss om att det svenska bränsle som
finns där, som i dag är deras egendom men som vi har kontroll över, tas om
hand på ett riktigt sätt. Än så länge har avfallet inte börjat bearbetas. Vi
håller alltså vårt öga på detta. Tillstånd för utförsel beviljades för mycket
länge sedan, när andra regler och en annan syn gällde. Det är därför rättsligt
komplicerat att göra någonting åt detta. Men vi följer frågan mycket nog-
grant, och jag diskuterar den också vid återkommande tillfällen med mina
brittiska kolleger och talar då om hur vi ser på frågan.
Det finns emellertid andra problem med utbränt kärnbränsle, problem
som är mycket större. Jag vill påstå att hanteringen av miljöfarligt avfall hör
till de värsta problemområdena i det internationella miljöarbetet. Såväl ke-
miskt som radioaktivt och annat avfall som är svårt att bryta ned och svårt
att omhänderta hör till våra absolut största problem i det internationella ar-
betet. Vi bedriver och avser att bedriva ett mycket intensivt arbete för att få
till stånd bättre arbetsmetoder och bättre regler.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Vi är fullständigt överens om det sista som miljöministern
sade, nämligen att det är nödvändigt att detta skyndas på. Men jag är väl
kanske som vanligt litet mer otålig än miljöministern.
Jag vet att exportreglerna säger att vi måste försäkra oss om att omhänder-
tagandet av avfallet kommer att bli minst lika bra som det skulle ha varit i
Sverige. Jag frågar då: Varför inte kräva ett bättre omhändertagande? Bir-
gitta Dahl säger då att vi i ett litet land inte kan ta hand om allt själva utan
att vi måste samarbeta. Det är bra. Samarbetet med Norge är utmärkt, och
ett utökat nordiskt samarbete över huvud taget i dessa frågor skulle enligt
min uppfattning vara utmärkt. Det skulle också ge oss en möjlighet att i
praktiken se att avfallet faktiskt tas om hand på ett bra sätt.
Jag menar att detta inte har varit fallet när det gäller Spanien och inte hel-
ler när det gäller Sellafield. Det har inte heller varit fallet när det gäller Po-
len. Det är naturvårdsverket som har gett dispenser. Det finns också en an-
läggning i Wales, dit SAKAB har skickat en massa saker. I det fallet har det
getts dispens trots att man inte har tagit reda på hurdana förhållandena är.
Hur kommer man att ta reda på att förhållandena är minst lika bra som i
Sverige? På vilket sätt kommer man att göra det rent fysiskt? Man bör ju
nästan åka dit och se till att förhållandena är minst lika bra som i Sverige.
Om vi inte gör det kommer vi att få den typ av skandaler som skedde i Spa-
nien och den typ av handel som förekommit med Polen.
Jag menar att det är upprörande att Sverige är inblandat i den handeln.
Jag antar att Birgitta Dahl är bekant med Greenpeace-rapporten om han-
deln med Polen med miljöfarligt avfall. Detta gäller ju fler länder än Sverige,
men det är beklämmande att även Sverige är inblandat.
Kommer skärpningen av reglerna att sätta stopp för den typen av utförsel
och av export? Innebär skärpningen av reglerna att det inte kommer att bli
fråga om någon mer export till Spanien och till Polen? Jag undrar om det
verkligen kommer att fungera så.
Birgitta Dahl säger att anledningen till att Sverige inte har skrivit under
Baselkonventionen är att vi vill ha ett samnordiskt och sameuropeiskt age-
rande och att vi inväntar EG. På vilket sätt skulle det försvåra för andra län-
der att skriva under om Sverige gör det? Jag kan bara se att om Sverige skri-
ver under, så blir det ett namn till, och vi närmar oss då de 20 underskrifter
som behövs för att konventionen skall träda i kraft. Jag kan inte se att det
finns en motsättning mellan Sveriges agerande och ett internationellt age-
rande.
Jag vill på nytt fråga miljöministern: Kommer de nya reglerna att innebära
att den typ av export som har skett till Polen, Spanien och Wales, dvs. de
senaste skandalerna som jag har tagit upp i min interpellation, inte längre
blir möjlig?
I fråga om Sellafield är vi inte alls överens, Birgitta Dahl. Det är en skan-
dalanläggning, och det pågår omfattande internationella protester mot den.
Det är enligt min uppfattning på tiden att Sverige tar hem det som finns där.
Jag förstår inte varför vi inte kan göra det redan nu.
Prof. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Anf. 5 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Det är nog litet fel att säga att vi har avvaktat i fråga om
Baselkonventionen. Vi har eftersträvat ett gemensamt agerande. Vi anser
nu att det har tagit för lång tid, och vi tänker därför se till att förelägga riks-
dagen förslag om ratifikation. Vi tänker fortfarande driva på både EG- och
EFTA-länderna att skriva under, och jag menar att detta är vår uppgift. Men
vi kommer inte längre att avvakta en samordning, eftersom det enligt vår
mening har tagit för lång tid.
Vi hade för några veckor sedan en överläggning mellan EGs och EFTAs
miljöministrar, och vi tog då upp den här frågan på nytt. Vi tänker alltså
fortsätta med det, men vi tänker inte längre avvakta samordningen.
Det har aldrig givits något tillstånd för export till Polen. Om sådan export
har skett, är det faktiskt fråga om en brottslig handling. Detta har jag också
diskuterat med den polske miljöministern, som för mig har redovisat hur
man nu även från polsk sida täpper till de kryphål som man har upptäckt. Vi
har så att säga ingått en pakt för att få stopp på det som har skett vid sidan
om alla lagliga regler, om nu något sådant har skett.
När det gäller Spanien är det fråga om gamla tillstånd. Detta gäller också
Sellafield.
Den nuvarande regeringen tillämpar skärpta regler. Vi har satt stopp för
export av radioaktivt avfall från våra kärnkraftsanläggningar för upparbet-
ning. Detta var en av våra första åtgärder efter återkomsten till regerings-
kansliet 1982. Vi var emot att avfall exporterades för upparbetning. På den
punkten har socialdemokratin ändrat uppfattning i förhållande till hur vi såg
på detta för mycket länge sedan, då även vi trodde att det var rätt metod.
Men det är nu mer än tio år sedan vi ändrade uppfattning på den punkten
och mycket aktivt motsatte oss de borgerliga regeringarnas nya avtal för ex-
port av radioaktivt avfall för upparbetning från våra kärnkraftverk.
På svenskt initiativ har vi nu, genom London Dumping Convention, äntli-
gen fått ett förbud mot dumpning till havs. Det är en av de stora framgång-
arna i det internationella miljösamarbetet nu under hösten att vi äntligen har
fått detta beslut.
Jag tror att vi i grunden är helt överens. Det vi diskuterar är sådant som
hänt i det förflutna som byggde på ett tänkande som inte längre styr regering-
ens agerande. Det är naturligtvis besvärligt att reda upp efter det som har
varit. Men i det nuvarande och fortsatta arbetet kommer vi att handla på ett
helt annat sätt med mycket strängare regler och kontrollsystem.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Också jag tror att vi är överens i långa stycken, Birgitta
Dahl. Men jag är inte alls lika övertygad om att de regler som finns i dag
kommer att förhindra att sådana här saker inträffar.
Vad än regeringen har eftersträvat och avvaktat, eller vad det nu var, när
det gäller Baselkonventionen, har resultatet i varje fall blivit att Sverige inte
har skrivit under. Det är bra att ett sådant beslut nu kommer, och jag hoppas
att en proposition snart kommer till riksdagen så att detta verkligen genom-
förs. Det kan kanske bli ett gott exempel för andra att ta efter, och då kanske
processen går snabbare. Jag tror att det ofta är på detta sätt man skall göra
i stället för att avvakta. Det brukar ha en benägenhet att fördröja processen.
Så till frågan om Polen. Jag antar att Birgitta Dahl har läst Greenpeace-
rapporten om Polen. Där framgår mycket klart att en export av miljöfarligt
avfall till Polen har existerat. Det finns papper på detta och andra belägg,
ordersedlar och allt möjligt. Att detta har hänt tror jag att vi kan vara helt
överens om. Det är möjligt att detta i så fall är en brottslig hantering. Det
skulle i så fall innebära att naturvårdsverket inte alls har varit inblandat, utan
att detta har skett ändå.
Man kan då fråga sig: Vem skall anmäla detta brott, och hur kommer brot-
tet att beivras? I vilken instans kommer detta att ske? Var finns sanktions-
möjligheterna? Finns inga sådana sanktionsmöjligheter, kan vi ge hur stor
dispensrätt som helst till naturvårdsverket vid sidan av alla regler. Om vi tit-
tar på fallet Polen, med all den oerhörda handel som skett i och med att grän-
serna har öppnats, kan vi vara säkra på att det finns personer som kommer
att ta alla tillfällen i akt för att krypa bakom eller under de regler som finns.
Vi måste omgärda bestämmelserna med starka sanktionsmöjligheter och
kontrollmöjligheter, och det är dessa jag efterlyser.
När det gäller frågan om Sellafield är det riktigt att besluten är gamla. De
fattades för tio år sedan av en annan regering. Jag vet att socialdemokra-
terna har ändrat uppfattning i den här frågan och säger stopp. Men det från-
tar inte regeringen ansvar för det avfall som i dag finns i Sellafield och hur
det hanteras. Det är bara regeringen, såvitt jag förstår, som kan ändra på det
förhållandet att avfallet ligger där det ligger och läcker. Det finns i dag ingen
annan som vi kan ställa till ansvar för detta faktum. Då räcker det inte med,
Birgitta Dahl, att säga att detta gjordes för tio år sedan och inte var den nuva-
rande regeringens beslut och säga: Hade det varit i dag, skulle vi inte ha gjort
det. Ansvaret måste kunna utkrävas, och ansvaret ligger i dag hos den nuva-
rande regeringen.
Anf. 7 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! När det gäller problemen vid Sellafield har regeringen visat
utomordentligt stort ansvar. Det har funnits personer på plats från våra sä-
kerhetsmyndigheter liksom från departementet. Det är minst fem år sedan,
och jag tror att det är ännu längre sedan än så, som vi gjorde en mycket nog-
gann genomgång som också redovisades vid en utfrågning och i en skrift här
i Sverige, och vi ställde krav på den brittiska regeringen.
Det finns skäl att rikta anklagelser mot Sellafield, och det har vi gjort.
Men det svenska avfall som finns där läcker t.ex. inte aktivt till omgivningen.
Det har inte heller gått in i upparbetningsprocessen, om det inte har skett
under de senaste 24 timmarna. Vi har en sådan kontroll, och vi fortsätter att
utöva den kontrollen.
När det gäller Polen svarade jag på en fråga från Åsa Domeij för på dagen
en månad sedan och redovisade att naturvårdsverket på regeringens fråga
svarat att man inte har beviljat några tillstånd för export till Polen och att
man inte heller har fått någon förfrågan. Det är naturligtvis polisen som skall
kontrollera uppgifter om vad som förekommit, och om så blir fallet anmäla
till åtal. Det handlar i så fall om en brottslig gärning.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar pä interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Jag har som jag nyss nämnde ingående diskuterat detta med min polske
kollega Kaminski. Han har redovisat för mig hur man nu också på polsk sida
arbetar för för att sätta stopp för denna ansvarslösa hantering. Detta är ett
bra exempel på vad som kan hända i ett fattigt land vare sig det ligger i Öst-
europa eller i Afrika.
Jag har haft många samtal med kolleger till mig som sagt: Hur skall jag
bära mig åt för att få finansministern att acceptera att vi skall säga nej till
denna import, trots att vi skulle få lika mycket betalt som motsvarar vår ut-
landsskuld? Det är på grund av dessa problem som Sverige har arbetat så
aktivt för att få till stånd en internationell reglering där Baselkonventionen
är det första steget. Men det är också en bedrövlig sanning, att det finns en
grupp u-länder som har motsatt sig en internationell reglering, eftersom de
vill fortsätta att tjäna pengar på denna verksamhet. Det finns oerhört mycket
kvar att göra innan vi kan vara nöjda med situationen.
Det är verkligen en ”värsting” i det internationella miljöarbetet att få till-
räckligt strikta regler för hanteringen av miljöfarligt avfall. Vidgar man det
ytterligare ett steg till att också omfatta miljöfarligt avfall från militär verk-
samhet, är detta ett oerhört stort internationellt problem som världen behö-
ver samla sig för att ta itu med. Den svenska regeringen arbetar med att för-
söka få till stånd en sådan internationell samling.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 8 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Ragnhild Pohanka har fråga mig beträffande arbetet med att
rena Dalälven om jag kommer
- att verka för att varje möjlig reduktion av metallutsläppen till Dalälven
också i fortsättningen är målet,
- att motverka ett eventuellt förslag att sända pengar av Dalälvsdelegatio-
nens anslag till Polen,
- att påskynda åtgärderna så att åtminstone några delar av planerna är
verkställda till slutåret 1995.
Sedan delegationen tillsattes våren 1988 har ett flertal projekt genomförts.
Delegationens arbete har således redan nu - långt innan 1995 - lett till ett
flertal konkreta åtgärder.
Sådana är att villkoren för industrier och kommunala reningsverk har om-
prövats och föreskrifter meddelats. I andra fall pågår samråd om de tekniska
lösningarna för att genomföra åtgärderna.
Ett samordnat recipientkontrollprogram och ett vattenvårdsförbund har
bildats för Dalälvens avrinningsområde.
Vidare har en handlingsplan upprättats för att minska läckaget av kväve
och fosfor från jordbruket.
Delegationens arbete har också resulterat i en kampanj för användning av
10
fosfatfria tvättmedel och miljöanpassade kemikalier för att på så sätt minska
tillförseln av föroreningar till Dalälven.
Vidare har genomförts dels en till tillsynskampanj av miljöfarlig verksam-
het för hela Dalälvsområdet, dels ett projekt för att klarlägga problemet med
läckage av tungmetaller från gruvavfall. En studie har också genomförts ifall
förändrade skogsbruksmetoder har ökat läckaget av kväve från skogsmark.
Resultaten av dessa projekt utgör grund för ytterligare åtgärder för att
minska tillförseln av föroreningar till Dalälven och via Dalälven till havet.
Tillsynskampanjen är unik i sitt slag. För första gången har man gjort en
samlad genomgång av all miljöfarlig verksamhet inom ett helt avrinningsom-
råde.
Sammanlagt har man under kampanjens gång granskat verksamheten vid
44 industrier, 44 kommunala reningsverk, 2 kommunala avfallsupplag, 312
bilvårdsanläggningar, 41 vattenkraftverk, 42 fiskodlingar och 3 lasarett.
Inom tillsynskampanjens ram har också användningen av kemikalier vid
industrier och kommunala reningsverk undersökts. Man har även kontrolle-
rat kemikaliernas miljöfarlighet. Tillförseln av föroreningar från tätorter till
Dalälven har beräknats, och i vissa kommuner har avloppsvattennätet kart-
lagts.
Resultatet av kampanjen är bl.a. omprövningar av tillstånd i syfte att
skärpa villkoren för verksamheten. Vidare måste många kontrollprogram
för den miljöfarliga verksamheten moderniseras. Sådana åtgärder har redan
påbörjats och i flera fall slutförts.
Kampanjen har också lett till att flera överskridanden av utsläppsvillkoren
har upptäckts. I fyra fall har överskridandena lett till åtalsanmälan.
När det gäller metallutsläpp till Dalälven har gruvavfallsprojektet haft till
syfte att klarlägga problemen med metalläckage från gruvavfallsupplag samt
att redovisa hur läckaget skall kunna fås att i stort sett upphöra. Projektet är
nu avrapporterat och en samlad strategi för åtgärder har redovisats.
De upplag som enligt förslaget skall åtgärdas ligger främst i Faluområdet
och Garpenbergsområdet men även i andra områden längs Dalälven. Åtgär-
derna som man i första hand föreslår är en tät täckning av gruvavfallet, i vissa
fall kompletterat med avskärmning av tillrinningen av yt- och grundvatten.
På detta sätt hindras effektivt att metallerna lakas ut från högarna. För vissa
äldre upplag föreslås, som ett alternativ till täckning, utvinning av metaller
ur avfallshögarna och deponering av avfallet i de sandmagasin som används
vid nuvarande gruvverksamhet.
Vilken reduktion av utsläppen som kan uppnås med de föreslagna åtgär-
derna beror på vilken metall som avses och skiljer sig även mellan de olika
upplagen. Som ett genomsnitt räknar man med en reduktion på 75-80 %
jämfört med dagens förhållanden. I förhållande till de utsläpp som skedde på
1980-talet innan vissa senare åtgärder vidtagits beräknas reduktionen kunna
uppgå till 90 %.
Åtgärderna kan delas upp i tre steg, nämligen projektering, genomfö-
rande och uppföljning. Avsikten med uppföljningen är att få klarlagt vilka
effekter de vidtagna åtgärderna får på utsläppen men också deras miljökon-
sekvenser i Dalälven och Östersjön. När uppföljningen är klar bör man på
Prof. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
11
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
12
ett bra sätt kunna ta ställning till vilka ytterligare åtgärder som behöver vid-
tas samt var de gör störst nytta.
De föreslagna åtgärderna som är de mest kostnadseffektiva beräknas
kosta upp till 250 milj.kr. att genomföra. Principen är att förorenaren skall
betala. I de fall där det inte finns någon att utkräva ansvar från måste andra
lösningar sökas.
Dalälvsdelegationen har ställt sig bakom de förslag som gruvavfallspro-
jektet fört fram. Delegationen har också föreslagit mig att en fristående för-
handlare tillsätts för att tillsammans med myndigheterna och berörda före-
tag/fastighetsägare nå en förhandlingsuppgörelse om hur åtgärdsplanen för
gruvavfallet skall genomföras och hur ansvar och kostnader skall fördelas.
Regeringen kommer inom kort att utse en sådan förhandlare.
Som jag tidigare sagt har redan flera åtgärder vidtagits som minskat ut-
släppen till Dalälven. Genom att vidta ytterligare åtgärder vid anläggningar
som bedriver miljöfarlig verksamhet och dessutom sanera gruvavfallen i en-
lighet med projektets förslag uppnås en mycket långtgående reduktion av
utsläppen.
Utgångspunkten är att åtgärder för att minska läckaget av metaller skall
vara påbörjade under 1991.
När åtgärderna är genomförda och utvärderade kommer vi än en gång att
utifrån de förutsättningar som då föreligger pröva vilken belastning naturen
tål. Detta sätt att arbeta är i överensstämmelse med vad som överenskoms
tidigare i år i Ronneby vid konferensen om Östersjöns miljö.
Vad gäller Ragnhild Pohankas fråga om pengar finns det naturligtvis inte
några planer på att överföra medel från Dalälvsdelegationens anslag till åt-
gärder i Polen. Regeringen har avsatt andra medel för miljöprojekt i Öst-
europa.
Anf. 9 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag får tacka för ett långt och ingående svar. Sedan jag senast
ställde en fråga om Dalälven har det hänt en del. Denna interpellation hand-
lar också om miljöfarligt avfall i begränsad omfattning och inom ett begrän-
sat område. Man kan hänvisa till den berömda historien med en liten kula,
jordglob, med bara Dalarna på. Det stämmer dock inte riktigt, eftersom det
även berör Uppland.
Det förvånar mig att ingen annan ledamot från Dalälvens avrinningsom-
råde intresserar sig tillräckligt mycket för frågan för att delta i den här inter-
pellationsdebatten, men vår tid är inte väl tilltagen.
Jag förstår att det här är ett svårt problem. Det är även stort och viktigt.
Det är nämligen fråga om ett pilotprojekt. På detta sätt kan man se hur olika
föroreningar sprids via vattenvägarna till recipienten Östersjön.
Jag vill tacka för att det inte finns några planer på att sända medel från
Dalälvsdelegationens anslag till Polen. När jag hörde detta trodde jag inte
heller att det var allvarligt menat. Jag har dock inte riktigt fått klart för mig
vilka projekt som har genomförts.
Miljöministern sade i sitt svar att resultatet av kampanjen bl.a. är ompröv-
ningar av tillstånd. Gäller det koncessionsnämndens tillstånd eller rör det
sig om andra tillstånd? När det gäller gruvorna är Garpenbergsområdet och
Faluområdet två av de områden där rening av gruvavfallet främst behöver
ske. En trovärdig uppgift jag har läst är att det krävs 50 miljoner för att täcka
och minska läckaget från medelstora upplag. Det betyder att 250 milj.kr.
inte kan räcka. Beloppet borde vara större. Det är egentligen ointressant.
Vi måste börja direkt, och sedan kan ytterligare åtgärder som kostar mera
pengar behöva vidtas.
Det sades att förorenaren skall betala. Det är svårt att begära att någon
skall betala för sådan gruvhantering som har skett för hundratals år sedan.
Hur skall man kunna begära att Boliden skall betala i Garpenberg när företa-
get inte har ägt gruvan längre än sedan 70-talet? Jag tror att det blir oerhört
svårt att kräva ut dessa pengar. STORA har deklarerat att man är villig att
betala det man åläggs och som man kan känna sig ansvarig för. Det betyder
att det blir en hel del kvar, som STORA inte blir skyldig att betala. 100 miljo-
ner kommer inte att räcka.
Hälften av de 44 stora industrierna och 44 reningsverken som undersöktes
mellan 1986 och 1988 överskred gränsen för miljöfarliga utsläpp. I fyra fall
har det lett till åtal, vilket miljöministern också sade. Enligt naturvårdsver-
kets preliminära rapport skall hälften av alla industriers kontrollprogram ses
över när det gäller miljöfarliga utsläpp och förändringar behöver vidtas. Vid
denna undersökning saknade tre av industrierna helt och hållet kontrollsys-
tem för miljöfarliga utsläpp. Kvarnsvedens pappersbruk och stålverket i Sö-
derfors kan få en omprövning. Hälften av företagen skulle egentligen be-
höva omprövas. Hur många kommer i verkligheten att utsättas för en om-
prövning? Det gäller alla dessa anläggningar.
3 000 olika kemikalier har man behandlat, och man vet att de hamnar i
Dalälven. En tredjedel av ämnena får negativa effekter för miljön. I något
fall har det även förekommit bekämpningsmedel, dock inte under de senaste
åren.
Jag tycker att man släpper skogsbruket litet för lätt. I Laholmsområdet
har det visat sig att skogsbruket har ökat sina utsläpp enormt, medan jord-
bruket har klarat att minska läckaget. Bönderna i området har delvis frivil-
ligt ställt upp på en minskning. Utsläppen från skogsbruket har ökat på
grund av att man dikar ut våtmarker och har stora kalhyggen som medför en
avrinning direkt till älven. Det är mycket viktigt att man ser på skogsbruket.
Det finns även andra områden som inte har berörts. Dala Airport har ett
läckage av urea till sitt vattenområde, och vattnet rinner till slut ut i Daläl-
ven. Det har inte nämnts. Från golfbanor kommer många föroreningar. På
golfbanor gödslar man oerhört mycket mer än vad man gör inom jordbruket.
Trafiken har man inte åtgärdat eller över huvud taget diskuterat. Det är ett
problem som har nämnts, men trafiken är en av de stora förorenarna till luft
och vatten. Skandalen med kreosot i Vansbro som inträffade för några år
sedan nämns inte heller. Jag har i alla fall inte hittat det i rapporterna.
Kvarnsveden vill skicka avfall till Ludvika. Då kommer det naturligtvis
inte ut i Dalälven, men det förbättrar inte den totala miljösituationen.
När det gäller stackelverket i Avesta har man av tidsskäl inte fått en or-
dentlig miljökonsekvensanalys. I december förra året bildades en vatten-
vårdsförening i vilken förorenarna ingår, dvs. kommunerna och de stora
företagen. Det är intressant att de ställer upp i dessa sammanhang, men en
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
14
vattenvårdsförening bör enligt min mening bestå av opartiska medlemmar
och inte enbart av förorenarna.
Min taletid är slut, och jag får återkomma i nästa inlägg.
Anf. 10 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Dala Airport prövas på normalt sätt enligt miljöskyddsla-
gen.
Naturvårdsverket satte på regeringens uppdrag i gång en rikstäckande in-
ventering av kreosotupplag för tre eller fyra år sedan. Dessutom har kommu-
nerna i det nya avfallsprogrammet ålagts att före utgången av 1991 inventera
allt avfall inkl, alla gamla deponeringar, också just den här typen av depone-
ringar. Detta har vi alltså under kontroll.
När det sedan gäller prövningen av industrier och andra verksamheter har
ju projektet självt redovisat en lång lista på vilka det gäller, dvs. för vilka
villkoren prövas och för vilka hårdare och tydligare kontrollprogram fast-
läggs. Jag skall redovisa några av dem.
Prövning har skett av t.ex. Mora Armatur AB, Dala Plating ab i Vansbro,
Farmeks slakteri i Borlänge, Avesta Abs järnverk i Avesta och Kloster
Speedsteel AB i Långshyttan.
Prövning pågår av Rättviks lantbruksskola och flera andra andra anlägg-
ningar.
Kompletterande reningsåtgärder är genomförda eller under utförande vid
FM Mattson i Mora, Nya Eliassons läder i Malung och Falu Gruva.
Utredningar om vissa åtgärder pågår beträffande Främby reningsverk i
Falun, Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge, Garpenbergsgruvan och Fors
Kartongbruk i Avesta.
Man har begärt kontrollprogram för t.ex. Tängers snickerifabrik i Envi-
ken, Mora tryckimpregnering, Vinäs Industri i Mora, Projekthus i Dalarna,
Kvarnsvedens pappersbruk, Allglass i Borlänge, Avesta AB Kloster Långs-
hyttan (i Hedemora), Avesta Trä- & Impregnering, Tärnsjö Ånggarveri i
Heby och Embab i Skutskär.
Ett stort antal avloppsreningsanläggningar har fått nya villkor eller kom-
mer att få det. Praktiskt taget varenda kommun är berörd.
När det gäller gruvavfallshanteringen kan jag inte dela det som framskym-
tade i Ragnhild Pohankas inlägg, att vi så att säga skulle vara försiktiga när
det gäller att utkräva ansvar av förorenarna eller av den som står för verk-
samheten. De åtgärder som nu har föreslagits kommer att innebära en 90-
procentig förbättring jämfört med utgångsläget för tio år sedan. Vi räknar
med att det skall kosta uppåt 250 milj.kr. Det finns verkligen anledning att
kräva av dem som bedriver verksamhet i dag att de står för sin del av kostna-
derna.
Jag vill inte här stå och förstöra utsikterna för den statliga förhandlaren
genom att nämna några summor. Men låt mig säga att vi anser att det som
återstår av de 100 milj.kr. som ursprungligen anslogs för projektet, dvs.
drygt 90 milj.kr., skall räcka till för att klara den andel av kostnaderna för
vilken det inte finns någon ansvarig att skicka räkning till, eftersom verksam-
heten inte längre har någon ansvarig ägare, utan verksamheten ligger långt
tillbaka i tiden.
Om vi skulle gå 5 % uppåt när det gäller krav på rening är delegationens
beräkning att kostnaderna skulle minst fördubblas. Det är skälet till att vi
väljer att i ett första steg göra det som innebär en 90-procentig rening och att
vi sedan i ett andra steg tar ställning till om det finns behov av ytterligare
åtgärder och i så fall hur de skall genomföras. Men självfallet måste vi från
samhällets sida kräva att förorenaren tar sitt ansvar. Det gäller, Ragnhild Po-
hanka, även skogsbruket och jordbruket. Dessa näringar måste bedriva sin
verksamhet på ett sådant sätt att de inte skadar miljön.
Anf. 11 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman 1 Jag har förstås deltagit i koncessionsförhandlingarna när det
gäller Dala Airport. Men innan Dala Airport skulle prövas enligt miljö-
skyddslagen borde man ha nämnt det här. Det bör in i dessa handlingar, ef-
tersom man vid konsessionsförhandlingar även skall ta hänsyn till ekono-
miska vinster. Det är därför som vi tvivlar på att miljön kommer att segra i
det här fallet. Men vi hoppas naturligtvis ända till sista minuten att den skall
segra.
Man skall naturligtvis inte låta bli att tala om problemen med kreosot bara
för att en utredning har tillsatts som skall undersöka detta. Det handlar ju
om jätteprojekt i Sverige. Man måste naturligtvis kunna tänka sig att åtgärda
det här kända fallet i Dalälven när det nu talas om en rening av Dalälven.
Jag har inte misstänkliggjort försöken att få förorenarna att betala. Jag
menar att det är svårt att genomföra detta på grund av att så många av dessa
avfallshögar eller varphögar är så gamla att man i alla lägen inte kan belasta
den nuvarande ägaren. Det är naturligtvis oerhört svårt att göra något sådant
retroaktivt.
Jag tycker att man måste tänka på skogen, vilket man hittills har gjort i
mycket liten utsträckning. Man måste alltså ändra typen av skogsbruk, och
det är ju inte gjort i en handvändning, eftersom det är en rikspolitisk fråga.
Men man måste naturligtvis även trycka på i detta sammanhang. Hälften av
kadmiumet kommer från jord- och skogsbruket. Jordbruket har nu gödsel-
medel med mindre kadmiumhalter. Men kadmiumhalterna i jordarna i Sve-
rige har ökat ända sedan 1960, eftersom kadiumet läcker ut. Men det läcker
relativt litet, även om vi vet att jordbruket tillsammans med skogsbruket står
för hälften. Det är mycket allvarligt. Kadmium är ju en mycket farlig tung-
metall.
På vilket sätt skall det ske nya omprövningar genom nya koncessionsför-
handlingar? Det fick jag inte något riktigt svar på.
Vi vet att Dalälven är en av de största förorenarna av Östersjön. Det nu
aktuella projektet bör bli ett pilotprojekt för andra liknande projekt i Sve-
rige. Därför är det viktigare än någonsin att detta verkligen genomförs. Jag
har, jämfört med förra gången, fått många positiva svar i dag. Och jag förstår
att det är saker på gång. Det gäller ju utsläpp i Östersjön. Men hur mycket
stannar på botten i älven, och hur mycket förgiftar våra jordar, luften och
hela vår livsmiljö? Vi mäter mycket vid utsläppsstället, men det är viktigt att
man också undersöker hur den allmänna livsmiljön blir för dem som bor vid
älven. Detta handlar ju om ett mycket stort projekt.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar pä interpella-
tioner
15
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Anf. 12 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag vill kortfattat till Ragnhild Pohanka säga följande.
För det första pågår sanering i Vansbro. Det var där man först upptäckte
problemet med kreosotupplagen.
För det andra sker omprövningen antingen av länsstyrelsen eller av kon-
cessionsnämnden, precis på det sätt som föreskrivs i lagen. Det som är nytt
med det här projektet är ju att man koncentrerat har gått igenom all verk-
samhet. Man kan säga att man via vattnet har sökt sig till källorna till prak-
tiskt taget alla föroreningar som finns i regionen i fyra län och via älven ut i
Östersjön. Det man har upptäckt — det är ett delresultat — är att det mesta
förs med vattnet ut i Östersjön.
Detta är alltså ett väldigt viktig bidrag för Sverige till de åtaganden som vi
gjorde i Ronneby för ett par månader sedan att fullfölja det här projektet.
Det kan sägas att det också är ett viktigt indirekt bidrag till arbetet i andra
länder, eftersom vi kan visa med det här projektet och vårt tidigare arbete
med Strömmen hur man kan bära sig åt för att från flodmynningen till käl-
lorna spåra ursprunget till föroreningarna i Östersjön. Därför är det ett väl-
digt viktigt bidrag till miljöarbetet i Polen, utöver de särskilda pengar som
satsas på svenska insatser till Polen.
Anf. 13 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! I den sistnämnda frågan är miljöministern och jag helt över-
ens. Vad Sverige verkligen kan göra är att sälja kunskaper när det gäller
miljörening. Det är lika viktigt som de pengar som vi satsar, därför att det
här är ganska unikt. Det har mig veterligen inte förekommit så stort projekt
någonstans som att rena Dalälven. Men vi tappar bort - miljöministern tar
inte heller upp frågan — skogsbruket och trafiken. Trafiken är väl den värsta
miljöförorenaren som vi verkligen så att säga har mätt längden, bredden och
höjden på - i Sverige och i världen. Där kan vi verkligen göra någonting.
Det måste dock göras nationellt naturligtvis. Man bör ta reda på hur stora
uppsläppen från trafikföroreningarna är i Dalälven. Man bör ta reda på ex-
akt i vilken grad skogen är delförorenare i Dalälven. När det gäller skogen
kan man verkligen göra lokala satsningar för att förhindra förorening. Det
går genom ridåer osv. och framför allt genom att använda andra hyggesmeto-
der att minska utsläppen så att det inte blir djupa diken som bifloder till
Dalälven, genom vilka alla föroreningar släpps ut.
Jag är tacksam för delar av svaret, men jag efterlyser fortfarande en belys-
ning av några stora förorenare. Jag avvaktar koncessionsförhandlingarna
när det gäller Dala Airport, kreosot, trafiken och skogen. När det gäller
företag och reningsverken har man gjort utredningar. Jag har tagit del av de
utredningar som finns. De är ju en förutsättning för arbetet. Men det får inte
stanna vid kunskap och vetande om vad som förorenar, utan här måste vi
bygga vidare tills vi har renat Dalälven. Vi stödde motionen härom när den
väcktes i de flesta kommunerna i Dalarna. Där är vi särskilt intresserade av
att det här verkligen fullföljs.
Miljöprojektet i Skåne har kommit i skuggan av bron. Det har väl gått i
stå en del i Göteborg också. Det är inte fel på de människor som arbetar,
16
men det har inte hänt något där på ganska länge. Jag hoppas att denna stora
satsning i Dalarna skall fullföljas.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 14 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Gunnar Björk har frågat mig om regeringen avser att full-
följa det av socialdemokraterna utlovade brobygget vid Sundet-Hasselön i
Gävle kommun.
Bakgrunden till frågan är det riksdagsbeslut som togs under riksmötet
1980/81, då riksdagen biföll en reservation som innebar att en bro borde byg-
gas som ersättning för färjeförbindelsen vid Sundet—Hasselön. Riksdagen
avslog emellertid ett yrkande om medel till byggande av bron.
Regeringen uppdrog i regleringsbrevet för budgetåret 1981/82 åt vägver-
ket att utreda hur färjeleden skulle kunna ersättas med en bro och redovi-
sade utredningsuppdraget i 1982 års budgetproposition. Vid riksdagsbe-
handlingen av propositionen lämnades flera motioner angående medel för
byggandet av den aktuella bron. Utskottet uttalade vid riksdagsbehand-
lingen att man fann det helt uteslutet att de begärda anslagsmedlen skulle
fördelas på enskilda objekt och avvisade bestämt förslagen härom. Utskottet
lämnade en utförlig redogörelse för den ordning som gäller för priorite-
ringen av investeringar och erinrade om att den gällande ordningen tillkom-
mit efter ett omfattande utredningsarbete och en rad beslut från statsmak-
terna.
Beslutet av riksdagen år 1982 utgjorde ett nytt ställningstagande i den ak-
tuella frågan som innebar att objektet på sedvanligt sätt skall prövas bland
andra angelägna objekt i samband med upprättandet av investeringspla-
nerna. De prövningar som hittills har gjorts har inte medfört att objektet har
kunnat inrymmas i dessa planer.
Helt nyligen har en ny lönsamhetskalkyl för förbindelsen färdigställts som
utifrån de förändringar som skett på intilliggande vägnät belyser konsekven-
serna av en indragning av färjeleden mellan Sundet och Hasselön.
Som en följd av ombyggnaderna av väg 67 förbi Gysinge och Hedesunda
har trafiken på färjeleden reducerats. Kalkylen visar att färjetrafiken ur
samhällsekonomisk synpunkt inte är lönsam och inte heller byggandet av en
bro. Efter vad jag har fått veta kommer frågan, mot bakgrund av den nya
kalkylen, att på nytt behandlas av länsstyrelsen under innevarande år.
Anf. 15 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. Det måste till hans
heder sägas att frågan väcktes före hans tid som kommunikationsminister,
men det är viktigt att riksdagens frågor följs upp.
Sedan jag kom till riksdagen för 20 år sedan har jag engagerat mig ganska
hårt i denna fråga. Jag tycker inte att någon fråga för mig gett så många bevis
Prof. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1990/91:31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
18
på myndigheternas okänslighet för verkligheten för de människor som bor
illa till. De människor som är beroende av förbindelsen bor söder om Daläl-
ven, ner mot Upplandsgränsen men tillhör Gävle kommun. Jag har sett vid
hanteringen av frågan hur en enig länsvägsnämnd helt har negligerats av väg-
verket. Jag har sett hur krav från länsstyrelsens verksstyrelse på att man skall
sätta frågan på tilläggslistan inte har lett till något resultat, trots att det har
anslagits extra pengar till länet. Jag har sett hur fullständigt omöjligt det ver-
kar vara att ta pengar från ett driftsanslag till ett investeringsanslag, trots att
varje räknekunnig person kan se att man skulle spara ganska mycket pengar.
Jag har sett hur man på det sättet har stoppat glesbygdsbors självklara rätt
till service.
När jag började engagera mig i frågan kostade driften av färjan några
hundra tusen kronor, en ny bro skulle ha kostat ca 1 miljon. I dag kostar
driften det tredubbla, dvs. 1,5 miljoner, och en bro någonstans mellan 6 och
10 miljoner. Nu står man inför beslutet att bygga en färjevaktsstuga för 1
miljon. Det är ungefär vad en bro skulle ha kostat för ungefär 15 år sedan
då vi började agera i denna fråga i riksdagen. Nu finns det dessutom risk för
att frågan läggs på is, eftersom det krävs 1 miljon för färjevaktsstuga. Det är
ett oroande tecken i det svar jag fick av statsrådet. Jag har försökt påpeka
att det här inte får bli ett ytterligare hot.
På de 15 år som frågan har förhalats av vägverket har driften kostat, om
man t.ex. räknar med 800000 kr. i snitt på 15 år, 12 miljoner. Om man hade
beslutat bygga en bro för 15 år sedan, hade man fått tio Hedesundabroar för
vad driften har kostat under dessa år. Det är utan tvivel nationalekonomiskt
slöseri enbart på grund av byråkratiskt krångel. En stel byråkrati leder till
att man inte kan fördela anslagen mellan varandra.
Jag har väckt frågan under ett antal år i riksdagen. I samband med 1980/81
års riksmöte väcktes frågan av socialdemokraterna i Gävleborg i en motion
av Ing-Marie Hansson m.fl. Den motionen bifölls av riksdagen. Det finns
alltså ett riksdagsbeslut på att bygga en bro, men socialdemokraterna i tra-
fikutskottet hade, för att manipulera bort det här beslutet, lagt alla anslags-
klämmar i ett särskilt moment. Därigenom blev det inga pengar till bron.
Annars skulle man ha varit tvungen att anslå medel till alla de lokalt avgivna
brolöften, ett femtiotal projekt, som fanns.
Riksdagen har alltså fattat två beslut om en bro över Dalälven: för det
första har man fattat beslut om att bygga en bro över Dalälven i Hedesunda,
för det andra har man beslutat att inte anslå några medel till bron.
Dagen efter beslutet fanns åtminstone i Gävletidningarna förstasidesnyhe-
ten att glädjen var stor över att bron äntligen skulle byggas. Man tackade de
riksdagsmän som hade möjliggjort denna insats. Det här var alltså en stor
nyhet då.
Det är nu tio år sedan man fick nämnda bild av situationen, nämligen att
riksdagen beslutat att en bro skall byggas. Det är klart att befolkningen längs
älven frågar sig: När skall bron byggas?
Anf. 16 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Gunnar Björk för i och för sig en intressant diskussion om
möjligheterna att använda driftanslag för en färja; detta omvandlat till inve-
steringsanslag för en bro. Men den diskussionen för vi intensivt i kommuni-
kationsdepartementet i syfte att hitta rationella lösningar beträffande nöd-
vändiga framtida investeringar. Jag tycker dock att Gunnar Björk gör det
litet lätt för sig när han jämför penningvärdet från början av 80-talet med
dagens penningvärde. Det är en helt oegentlig jämförelse.
Sedan skall vi komma ihåg att det under den tid som förflutit har gjorts
andra investeringar i det här området som, om jag förstått det hela rätt, del-
vis har så att säga betjänat samma syfte och som har minskat betydelsen av
färjan och också lönsamheten med en bro vid Sundet-Hasselön. Vägförbin-
delsen vid Gysinge har färdigställts och en vägförbindelse vid Söderfors har
överförts till en allmän väg.
Med anledning av Gunnar Björks inlägg kan det finnas skäl att notera att
då frågan diskuterades och beslut fattades första gången i riksdagen var det
faktiskt, om jag minns rätt, en borgerlig regering som hanterade dessa saker.
Vidare säger Gunnar Björk att socialdemokraterna i trafikutskottet har ma-
nipulerat bort frågan, men det är en väldigt orättvis betraktelse från Gunnar
Björks sida. Gunnar Björk måste ändå ha respekt för den planerings- och
beslutsordning som gäller. Vad trafikutskottet har gjort är att man för riksda-
gen har redovisat hur planeringen sker och hur beslut fattas i sådana här frå-
gor. Vad som gäller är alltså att riksdagen inte anvisar pengar direkt till en-
skilda objekt. I stället sker här en prioritering i mycket hög grad med hänsyn
till vad länsstyrelserna i berörda län anser vara en riktig resursanvändning.
Det är att notera att riksdagen aldrig har anvisat några särskilda pengar
till det här objektet; varken 1980/81 eller vid det senare tillfälle som har åbe-
ropats. Det kan också vara värt att notera att man 1980/81, då det första be-
slutet fattades och en reservation bifölls om att bron skulle byggas, inte anvi-
sade några pengar. Mot den bakgrunden kan Gunnar Björk rimligtvis inte
skylla på socialdemokraterna. Vi hade alltså inte ett sådant inflytande i riks-
dagen att vi kunde diktera villkoren vid det tillfället, utan det var Gunnar
Björks parti och de regeringsmedverkande partierna på den borgerliga sidan
som hade den möjligheten.
Ärendet har således varit vilande i avvaktan på en utbyggnad, som jag re-
dan nämnt. Jag noterar att det här objektet i den senaste länstrafikanlägg-
ningsplanen, som nyligen har fastställts av länet, inte finns med. På förslag
från vägverket har en ny utredning gjorts, och den visar att den ekonomiskt
bästa lösningen med hänsyn till utvecklingen i området faktiskt är att färje-
förbindelsen läggs ner. Under hand har vi i regeringen begärt att det material
i ärendet som hos kommunikationsdepartementet skall kompletteras med
den sistnämnda utredningen samt med vägverkets och länsstyrelsens syn-
punkter i dagsläget i ärendet. Därefter bör ärendet avgöras av regeringen.
Anf. 17 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag väckte den här frågan första
gången 1971 eller 1972. Det var i alla fall på 1970-talet. Sedan tycker jag att
det är hög tid att man i departementet har en debatt internt om att omvandla
driftanslag till investeringsanslag. Egentligen är det fantastiskt att man inte
har kunnat föra den typen av resonemang tidigare.
Det är riktigt, som statsrådet säger, att den nya Gysingebron har inneburit
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på inlerpella-
tioner
19
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
20
en förbättring i form av några kilometer kortare väg jämfört med om man
skulle åka över den gamla Gysingebron. Men det är ändå en omväg på en
eller två mil - en omväg som inte någon tätortsbo skulle acceptera. Men
dessa människor tvingas alltså att åka en omväg på grund av att färjan är
tidtabellsbunden. På kvällstid t.ex. och när det gäller sjuktransporter, vissa
livsmedelstransporter och skoltransporter har man inte alltid glädje av färje-
förbindelsen. Det är så man dödar en förbindelse - dvs. genom att tidplane-
lägga förbindelsen och se till att den blir allt sämre.
Socialdemokraternas agerande i trafikutskottet är ett av de bästa exemp-
len på hur de har försökt att göra partipolitik av olika saker under de icke-
socialistiska åren. Då hade man nämligen kläm på varje liten bro och väg-
stump. Sedan förde man en ganska hård politisk debatt i länen. Man sade:
Om ni bara kan få ett par tre stycken i varje län att hoppa av får vi majoritet.
Jag vill erinra om att reservanterna i samband med 1980/81 års riksmöte
just beträffande mom. 6 b i reservation 4, som gällde den aktuella broförbin-
delsen, vann med röstsiffrorna 150—153. Det visar hur liten åsiktsskillnaden
var vid den aktuella tidpunkten 1981.
Georg Andersson tycks inte ha riktigt klart för sig var Utomälven ligger.
Det vore därför bra om han kunde göra ett studiebesök där. Jag vill därför
inbjuda Georg Andersson och Olle Östrand, som är en värdig ledamot av
trafikutskottet, att göra ett studiebesök i Utomälven för att studera förhål-
landena på ort och plats. Avslutningsvis vill jag varna regeringen: Gör inga
ytterligare försämringar beträffande den färjetrafik som finns kvar!
Anf. 18 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Det vore naturligtvis mycket intressant att göra ett studiebe-
sök i det aktuella området. Jag vet att det är ett mycket fint område, för jag
är inte helt obekant med det. Jag har nämligen varit där i andra samman-
hang. Men om tillfälle ges, skall jag självfallet titta särskilt på det här.
Sedan bara en kommentar till Gunnar Björks uttalande om att socialde-
mokraterna i trafikutskottet har gjort partipolitik av det här. Ja, det är klart
att socialdemokraterna i trafikutskottet är partipolitiker. Men jag vet inte
om det finns skäl att rikta särskilda anmärkningar mot behandlingen av just
den här frågan. Jag jämför då med en rad andra frågor som vi har behandlat
i riksdagen.
Vad trafikutskottet faktiskt har gjort är att man utförligt har redovisat pla-
neringsordningen. När det gäller att göra partipolitik av sådant som kan vara
av litet mera lokalpolitiskt eller kanske bypolitiskt intresse tror jag inte att
det finns några som riktigt överträffar centerpartisterna. Jag tycker att det i
någon mån är att kasta sten i glashus när man försöker göra gällande, som
Gunnar Björk här gör, att det är sådana här bevekelsegrunder som har varit
vägledande för behandlingen av detta ärende.
Klart är att riksdagen aldrig har anvisat pengar till det här objeketet. Det
stora problemet när det gäller infrastruktursatsningar - det gäller då broar,
vägar och järnvägar-är, och har varit under de senaste åren, att hitta medel.
När man har ramar som är begränsade måste man välja det som är mest
angeläget. Såvitt jag förstår är det också vad länsstyrelsen har gjort när man
har lagt ut länstrafikanläggningsplanerna. Det måste naturligtvis också vi i
regeringen göra när vi totalt fördelar de medel som finns tillgängliga i en
budget.
Självfallet skulle det vara mycket roligt om det var möjligt att erbjuda alla
län snabba lösningar på problem av det här slaget. Tyvärr är det inte möjligt.
Vi får försöka tillämpa gällande ordning också i detta fall.
Anf. 19 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Jag får tacka för hedersomnämnandet av centerpartiet. Det
är en mening som jag helt delar.
Trafikutskottets uppläggning av ärendet innebar att man konstruerade
klämmar om enskilda projekt och gav en bild till länen av att om man bara
fick majoritet skulle byggnadstillstånd lämnas. Det var den bild man gav
också Gävleborgs län. Fick man bara majoritet, vilket man fick, skulle det
bli en bro. Men det blev ingen bro. Man hade skickligt styckat upp gödkal-
ven utan att ha pengar med i förslagens klämmar.
Jag tycker ändå att det är värt att konstatera att riksdagen har beslutat att
en bro skall byggas. Däremot har man tyvärr inte anslagit pengar till den.
Men det kan man ju komma efter med.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1990/91:63 om kontrollbesiktning före för-
säljning av vissa begagnade bilar för att minska skadliga bilavgas-
utsläpp
Anf. 20 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Olle Östrand har frågat mig om regeringen kommer att med-
verka till en obligatorisk kontrollbesiktning före försäljning av begagnade
personbilar som är äldre än tio år.
Svensk Bilprovning AB startade sin verksamhet år 1965 efter riksdagsbe-
slut. Bilprovningens verksamhet har medfört en markant höjning av trafik-
säkerhetsstandarden och har gett fordonen en ökad livslängd. Antalet for-
donsbesiktningar uppgick år 1989 till ca 5 miljoner, varav den största delen
var kontrollbesiktningar och efterkontroller till sådana besiktningar. År 1970
fick Bilprovningen en ny uppgift, nämligen att kontrollera koloxidhalten i
avgaserna från bensindrivna bilar. I år invigde Svensk Bilprovning sitt mo-
tortestcenter i Jordbro, vilket är det mest välutrustade och resursstarka bi-
lavgaslaboratoriet i sitt slag i Europa. Svensk Bilprovnings verksamhet har
hittills haft den huvudsakliga inriktningen på trafiksäkerhet, i framtiden
kommer miljösäkerheten att få en allt större betydelse. Detta innebär dock
inte att trafiksäkerheten kommer att få en mindre betydelse i framtiden.
Det är viktigt att komma ihåg att i kostnaderna för en bilprovning ligger
inte enbart Svensk Bilprovnings kostnader, utan även privatpersoners kost-
nader för att köra till och från bilprovningsverkstaden, förlorad arbetsin-
komst m.m.
Regeringen har nyligen beslutat att nya bilar inte behöver kontrollbesikti-
gas förrän efter 18 månader, SFS 1989:939. Bestämmelsen gäller från den 1
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
22
januari 1990 och innebär att en utglesning av den årliga kontrollbesiktningen
av nya bilar inletts. Jag har för avikt att återkomma till regeringen med för-
slag till ytterligare utglesning av kontrolltillfällen i samband med att budget-
propositionen läggs fram för riksdagen.
Genom att antalet besiktningstillfällen minskas för nya personbilar, men
inte för äldre, så blir effekten att de äldre bilarna kontrolleras relativt sett
oftare. Äldre bilar kontrolleras en gång per år i samband med kontrollbesikt-
ningen hos Svensk Bilprovning. Denna årliga besiktning torde vara tillräck-
lig för att uppfylla samhällets krav på kontroll av avgasutsläpp. Den miljö-
effekt som eventuellt skulle uppnås genom ytterligare ett besiktningstillfälle
är svårmätbar och uppvägs i varje fall inte av de totala kostnaderna.
En analys av Volvobilar som Svensk Bilprovning utfört visar att de yngsta
fordonen har den längsta årliga mediankörsträckan. Efter ca 11 år är den
årliga mediankörsträckan bara hälften så stor som under de första åren.
Det är min uppfattning att det inte är motiverat att inrätta en ny kontroll-
besiktning med anledning av att bilen säljs. Det finns dessutom i dag möjlig-
het att på Ms provningsplatser eller hos Svensk Bilprovning kunna få en kon-
trollbesiktning av bilen i samband med försäljning. Svensk Bilprovning har
sedan cirka ett år tillbaka bedrivit försöksverksamhet på sex kontrollstatio-
ner i landet dit man kunnat åka för att få bilen mer utförligt besiktigad vid
försäljning. Enligt uppgifter från Svensk Bilprovning har intresset för detta
varit svagt och det har utnyttjats dåligt. En utökad information om denna
möjlighet till en mer utförlig kontrollbesiktning vid försäljning, skulle troli-
gen stimulera köpare av fordon att utnyttja tjänsten i högre utsträckning.
Det finns dessutom en överenskommelse sedan den 1 oktober 1989 mellan
konsumentverket och Motorbranschens riksförbund. Överenskommelsen
gäller för bilar med ett värde som överstiger 15 000 kr. och innebär att en
varudeklaration upprättas som beskriver bilens kondition mer i detalj. Över-
enskommelsen innebär också att alla begagnade bilar som saluhålls hos bil-
handeln skall vara trafiksäkerhetsdeklarerade.
Jag anser således inte att det finns tillräckliga argument för att införa en
kontrollbesiktning före försäljning av äldre begagnade personbilar.
Anf. 21 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för det
mycket omfångsrika svaret. Trots det har inte kommunikationsministern
övertygat mig om att jag inte har rätt i det här avseendet.
Jag har ställt tre frågor i detta ämne. De har ett gemensamt, nämligen att
de gäller åtgärder för att snabbare få bort de äldre bilarna ur trafiken. Detta
kan enligt min mening åstadkommas genom att man kraftigt höjer skrot-
ningspremien, ökar prisskillnaden mellan blyad och oblyad bensin samt tar
in de äldre bilarna till kontrollbesiktning vid varje ägarbyte. I motsats till
kommunikationsministern anser jag att en obligatorisk kontrollbesiktning
vid ägarbyte av begagnade personbilar skulle bli ett verksamt medel i detta
avseende. Varför jag anser det skall jag utveckla något.
Motormännens riksförbund, men även Svensk Bilprovning tillsammans
med naturvårdsverket, har provat utsläppen av skadliga ämnen i avgaserna
från bilar utan katalysator och bilar med katalysator. Resultatet visar att ut-
släppen av koloxid, kväveoxid och kolväten från en katalysatorbil i stort sett
är försumbara, medan däremot utsläppen från en bil utan katalysator är 20,
30 och 40 gånger större, beroende på bilens ålder. Ju äldre bil desto mer ut-
släpp.
Vi har i dag ungefär 3,6 miljoner personbilar i vårt land. Ungefär 40 % av
denna personbilspark är tio år eller äldre. Hela 16 % är äldre än femton år.
Mer än en halv miljon bilar i vårt land är i dag äldre än femton år. Ungefär
800 000 av de 3,6 miljonerna är utrustade med katalysator.
Utöver de kraftiga utsläppen av skadliga ämnen i avgaserna har de gamla
fordonen en väsentligt högre bensinförbrukning än yngre fordon. Man kan
utan överdrift påstå att de äldsta bilarna förbrukar ungefär 30 % mer av
blyad bensin än vad dagens fabriksnya bilar förbrukar av blyfri bensin. Skill-
naden ur miljösynpunkt är alltså mycket kraftig mellan en gammal personbil
utan katalysator, som körs på blyad bensin, och en nyare personbil som har
katalysator.
Denna fråga är också viktig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Tittar man på an-
märkningsfrekvensen vid kontrollbesiktningen för olika årsmodeller av per-
sonbilar, visar det sig att ju äldre bilarna är, desto högre anmärkningsfrek-
vens har de. Ungefär 18 % av bilarna av årsmodell 1988 har någon form av
anmärkning vid kontrollbesiktningen. För bilar av årsmodell 1976 och äldre
har närmare 80 % anmärkning av något slag.
Mot bakgrund av dessa fakta är det bara att konstatera, att vill man uppnå
väsentliga förbättringar i miljöhänseende, men också ur trafiksäkerhetssyn-
punkt, måste man vidta åtgärder mot de äldsta bilarna som vi i dag har i
trafik. Svensk Bilprovnings erfarenhet från kontrollbesiktningar av de gamla
bilarna visar också att i synnerhet avgasreningen ofta är mycket dålig. En
utökning av kontrollbesiktningsskyldigheten skulle på ett påtagligt sätt bidra
till en större medvetenhet om vikten av regelbundet underhåll av de äldre
bilarna. Detta kommer naturligtvis också att bidra till en höjd genomsnitts-
standard på de äldre bilarna i trafik, men också till att bilar som det inte lönar
sig att underhålla snabbare skrotas.
Nu hänvisar kommunikationsministern till en överenskommelse med Mo-
torbranschens riksförbund, som gäller bilar vilkas värde överstiger 15 000
kr. Det är en överenskommelse som skulle innebära att en varudeklaration
upprättas som beskriver bilens kondition mer i detalj.
Men det är inte i första hand de bilarna jag tänker på, utan jag tänker på
3000-kronorsbilarna som byter ägare flera gånger mellan varje besiktnings-
intervall. Vi kan ju varje vecka läsa tidningarnas billighetsannonser, sida upp
och sida ned, med önskemål om försäljning av den här typen av bilar. Skulle
man kräva kontrollbesiktning vid varje ägarbyte av denna typ av bilar, så
skulle vi snabbare få bort de här bilarna ur trafiken - det är jag övertygad
om. Det skulle naturligtvis vara en mycket stor fördel, både ur miljösyn-
punkt och ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag vill efter den här redogörelsen uttrycka en förhoppning om att kom-
munikationsministern nu inte är så kategoriskt negativ när det gäller kon-
trollbesiktning av gamla bilar vid ägarbyte.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar pä interpella-
tioner
23
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
24
Anf. 22 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Olle Östrand börjar med att säga att han inte känner sig
övertygad av mitt relativt långa svar. Jag får väl säga detsamma - jag känner
mig inte övertygad av Olle Östrands relativt utförliga beskrivning av effek-
terna.
Den huvudfråga som jag vill ställa är: Varför då en obligatorisk besiktning
av gamla bilar vid försäljningstillfällena? Om man vill komma åt de gamla
bilar som är i trafik, vore det väl rimligt att angripa alla bilar som är i trafik
och inte bara dem som råkar vara föremål för försäljning.
När Olle Östrand säger att de här gamla bilarna ibland byter ägare flera
gånger per år, så uppstår frågan: Är det då rimligt att begära en obligatorisk
kontrollbesiktning flera gånger per år på samma bil, som dessutom bevisli-
gen går ganska litet i trafik? Enligt de undersökningar som gjorts av median-
körsträckorna, går en sådan bil mindre än hälften av vad en ny bil går i trafik.
Jag tror att det ur kundernas - konsumenternas - synpunkt skulle te sig
ganska egendomligt om en bil som har samma ägare under året inte behöver
bli föremål för besiktning mer än en gång, medan en bil som av olika anled-
ningar säljs ett par gånger skulle kanske bli föremål för besiktning tre gånger
under samma år.
Dessutom finns det möjlighet till en frivillig besiktning. Det måste ju vara
i köparens intresse att se till att han får en bra bil även när han köper begag-
nat. Därför är det naturligtvis viktigt att information ges om denna möjlighet
för köpare att se till att bilen besiktigas, så att man vet vad det är man köper.
Jag tycker att det är viktigt att ändå stryka under en del saker som framgår
av interpellationen och av Olle Östrands inlägg här. Det första är att kataly-
satorerna har en bra effekt på miljön, vilket inte alltid framgår av den all-
mänpolitiska debatt som förs om trafiken och miljön. Vi arrangerade i da-
garna en överläggning i Paris mellan transportministrar i hela Västeuropa
och ledande biltillverkare och oljeproducenter. Det var mycket intressant att
notera den samstämmighet som nu råder om att man med katalysatorerna -
med de åtgärder som är vidtagna - har nått mycket långt i fråga om att
minska kväveutsläppen och utsläppen av partiklar osv.
Det som nu är den stora frågan är koldioxidutsläppen. Olle Östrand note-
rade att nya bilar har lägre bensinförbrukning än gamla bilar. Det är också i
det avseendet ett framsteg. Men vi måste komma längre på den vägen. Jag
tror inte att den åtgärd som Olle Östrand föreslår när det gäller de äldre bi-
larna är en särskilt framgångsrik väg. Det är en rad andra insatser, som jag
nu inte skall gå in på, som krävs.
Jag vill gärna säga detta i det här sammanhanget för att återigen betona
att det faktiskt sker framsteg när det gäller diskussionen om trafikens påver-
kan på miljön. Vi får med förenade krafter gå vidare i den riktningen.
Anf. 23 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt som kommunikationsmi-
nistern säger, att ju snabbare vi kan få en övergång till katalysatorbilar, desto
bättre miljö får vi.
När det gäller de här gamla bilarna, i stort sett de bilar som är äldre än 15
år, är det riktigt att det finns möjligheter att åka till en bilprovningsanlägg-
ning och få en kontrollbesiktning. Men tyvärr är det inte den här kategorin
av människor, som handlar med de äldsta bilarna, som frivilligt åker till en
bilprovningsanläggning för att få ett test på den bil de köper.
Det har ju också visat sig vid Svensk Bilprovnings kontrollbesiktning av
de här bilarna att det framför allt är avgasreningen som ofta har mycket dålig
funktionssäkerhet och som kräver underhåll med korta tidsintervaller.
När det gäller trafiksäkerheten visar också statistik från försäkringsbola-
gen att bilar av äldre modeller är inblandade i olyckor i mycket högre omfatt-
ning än vad som motsvaras av deras ”trafikarbete”. Orsakerna till detta är
naturligtvis många. Men oavsett vilka orsakerna är visar statistiken också att
personskadorna genomsnittligt är väsentligt allvarligare för dem som har åkt
i dessa bilar vid olyckstillfällena. Dessa bilar ger alltså ett mycket sämre
skydd för både förare och passagerare.
Det finns många aspekter på den här frågan. Men jag tror att en viktig
aspekt är att man bör vidta åtgärder som innebär att man snabbare kan få
bort de här äldre bilarna ur trafiken. Detta är naturligtvis viktigt också ur
konsumentpolitisk synpunkt.
Det förekommer alltså en livlig buskhandel med sådana här bilar. Jag tror
att om man krävde in dessa bilar till kontrollbesiktning vid varje ägarbyte,
så skulle mycket av denna buskhandel försvinna.
Men det är inte bara den här åtgärden som man skall vidta. Jag är helt
övertygad om att om man kraftigt höjde skrotningspremien, så skulle man
också åstadkomma detta resultat. Om man dessutom ökade prisskillnaden
mellan blyad och oblyad bensin, skulle det också verksamt bidra till att få
bort de äldre bilarna ur trafiken. I det avseendet tror jag att kommunika-
tionsministern och jag är helt överens.
Anf. 24 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag lyssnade med intresse när kommunikationsministern i
sitt svar på Olle Östrands fråga anförde att han tillsammans med andra kom-
munikationsministrar i Europa hade tillfälle att lyssna till såväl oljeindustrins
som bilindustrins synpunkter på bilarnas utsläpp. Det är inte utan att jag er-
inrar mig den gamla uppsatsgrodan: ”Vansinnig och omgiven av onda rådgi-
vare kan jag ej annat än beklaga Erik XIV.” Här har kommunikationsminist-
rarna suttit omgivna av den förmodligen starkaste lobbygrupp som förekom-
mer i västvärlden - bilindustrin och oljeindustrin i förening.
Jag menar inte att man inte skall lyssna på dessa industriers representan-
ter, men man måste ha klart för sig att det är en partsinlaga vi gör. Det är en
mycket stark lobbygrupp med mycket stora möjligheter att hyra experter
som uttalar för dessa industrier behagliga åsikter. Min fråga till kommunika-
tionsministern blir: Hur skaffar sig kommunikationsministrarna ”motkun-
skap” — t.ex. kunskap om hur katalysatorerna inte fungerar, hur de förstörs
och förslits, att de inte fungerar i samband med kallstarter och mycket annat?
Det är från samhällets synpunkt viktigt att de starka lobbygrupperna inte får
ett dominerande inflytande på de beslut som fattas av statsmakterna.
Anf. 25 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Låt mig först med anledning av Lars Norbergs inlägg betona
att det var vi trafikministrar i Europa som för ett år sedan - efter att ha
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
antagit en gemensam trafik- och miljödeklaration - inbjöd bilindustrin och
oljeindustrin till en hearing. Den förbereddes noga. Vi ställde, utifrån den
särskilda resolution som vi hade antagit, ett stort antal frågor skriftligt till
företrädarna för europeisk bilindustri och oljeindustri. Det var inträngande
frågor. Vi fick skriftliga svar, och vi hade denna muntliga hearing under tre
timmar i Paris i onsdags.
Vi lyssnade naturligtvis på svaren, men vi ställde också krav och motfrå-
gor. Det var en mycket levande debatt. Det var ett mycket kraftfullt uttryck
för att vi trafikministrar är otåliga och vill få fram en snabbare utveckling av
renare biltrafik genom förbättring av motorerna och introduktion av andra
bränslen och genom att oljeleverantörerna - det var en nyhet i det här sam-
manhanget — måste ta ett större ansvar för kvaliteten på bränslet som man
levererar. Där har vi kanske från politisk sida varit försumliga när vi inte
tidigare har tagit den diskussionen på ett mer konkret och inträngande sätt.
Jag bedömer att evenemanget i Paris i onsdags var av mycket stor betydelse
för att samordna strävandena i hela Europa för att få fram bättre förhållan-
den när det gäller trafik och miljö.
Vi har naturligtvis många möjligheter att skaffa oss kunskaper om kataly-
satorernas effekter. Men vi skall då också erkänna det positiva resultat som
katalysatorerna har givit. Svensk Bilprovnings särskilda provningsanord-
ningar i Jordbro är ett instrument som samhället har ställt till förfogande för
att följa den utvecklingen. Jag tycker att man har anledning att glädjas när
det åstadskoms någonting positivt — vi behöver ju bilarna i trafiken. Om vi
inte kan använda bilarna, lastbilarna och bussarna hamnar vi i en mycket
bekymmersam situation. - Detta med anledning av Lars Norbergs inlägg.
Låt mig sedan till Olle Östrand säga att hans interpellation ju innehåller
förslag om flera åtgärder för att komma till rätta med de gamla bilarna. Jag
skall inte diskutera de åtgärderna utan bara den fråga som är ställd till mig.
På den har jag försökt att ge svar om hur jag bedömer det.
Olle Östrand säger nu att det även från trafiksäkerhetssynpunkt finns skäl
att titta närmare och med tätare intervaller på bilar som är mer än tio år
gamla. Det är naturligtvis en mycket alarmerande uppgift från Olle Östrand,
som är ledamot av Svensk Bilprovnings styrelse. Är det så, som Olle Östrand
påstår, får man diskutera om man skall införa detta generellt. Då är det ju
inte särskilt meningsfullt att bara inrikta sig på de bilar som säljs, utan då
måste man inrikta sig på alla bilar som är i trafik - det är det som är intres-
sant från trafiksäkerhetssynpunkt. Också från miljösynpunkt kan man an-
lägga den aspekten: Menar vi att man skall skärpa kraven på bilar äldre än
tio år får man, menar jag, ta upp en diskussion om att göra det i mer gene-
rella termer och inte bara kopplat till dem som händelsevis blir föremål för
försäljning.
Anf. 26 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det är ju i och för sig tillfredsställande att det har ställts kri-
tiska frågor och att det har varit en öppen hearing, men jag tycker ändå inte
att jag har fått svar på frågan: Var finner man den kritiska expertisen? Det
är nämligen en stor svårighet att finna kritisk expertis, därför att en så stor
26
del av expertisen på dessa tekniska saker är uppknuten till i första hand bilin-
dustrin.
När det gäller bränslena instämmer jag livligt med statsrådet i att det gäller
att få fram bästa möjliga bränslen. Vi har från miljöpartiet nyligen yrkat på
en ökad skattedifferentiering när det gäller dieselbränslen. Den differentie-
ring som nu förekommer upphäver knappast den kostnadsskillnad som finns
mellan de bättre och de sämre bränslena. Det vore önskvärt att riksdagen i
sitt beslut beträffande skattesatserna såg till att det blev en differentiering,
så att det fanns ett ekonomiskt incitament för kunderna att välja det bättre
dieselbränslet i stället för det lika billiga och sämre.
Anf. 27 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Det är riktigt att Svensk Bilprovning har begärt att man skall
glesa ut besiktningarna av de nyare bilarna. Enligt vad jag förstod av svaret
kommer kommunikationsministern i budgetpropositionen att villfara denna
begäran. Det tycker jag är bra. Men då finns det, tycker jag, all anledning
att skärpa kontrollen av den äldre bilparken. Om det skall ske på det sätt
som jag har föreslagit eller på annat sätt kan man alltid diskutera, men jag
tycker ändå att kommunikationsministern och jag börjar närma oss varand-
ras ståndpunkter litet grand.
När jag hade haft debatten med Birgitta Dahl om skrotningspremien fick
jag reda på att det förekommer en rätt omfattande export av avställda gamla
bilar, framför allt till östländerna. Ryska och polska båtar kommer till Sve-
rige med full last, och i stället för att gå tomma hem passar man på att av
mindre nogräknade bilförsäljare köpa upp gamla avställda bilar för under
tusenlappen och ta dem med sig hem på båtarna. På så sätt exporterar vi
miljöförstöring till länder som inte tål någon mer miljöförstöring.
För ungefär ett år sedan stod jag och tittade på en femtiotusentonnare som
lastade gamla lastbilar för export. Det var gamla, uttjänta lastbilar som inte
dög för trafik i Sverige, men de dög naturligtvis för trafik i något annat land.
När trafikutskottet i höstas var ute och reste fick vi exempel på länder där
man använde bl.a. sådana bussar - bussar som var 25 år gamla och äldre. De
gick i daglig trafik i mycket stora huvudstäder och kördes samtidigt på dålig
dieselolja och bidrog därmed till en fruktansvärd miljö i dessa städer. Därför
tror jag att det är nödvändigt att vi som högindustrialiserat land tittar när-
mare på den äldre bilparken och vidtar de åtgärder som erfordras för att
snabbare få bort de äldre bilarna ur trafik, och det gäller inte bara personbi-
lar, utan det gäller även lastbilar och bussar. Därför vill jag nu till slut tacka
kommunikationsministern för det senaste kompletterande svaret, som visar
att vi som sagt börjar närma oss varandras ståndpunkter i det här avseendet -
det tycker jag är viktigt.
Anf. 28 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Låt mig först till Lars Norberg säga att Svensk Bilprovning
inte är knutet till svensk eller internationell bilindustri, utan den arbetar obe-
roende i sin prövning av bl.a. katalysatorerna. Det finns också fler som ägnar
sig åt att kritiskt granska effekterna av just katalysatorerna. Jag vill också
markera att transportforskningsberedningen, väg- och trafikinstitutet samt
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
27
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
naturvårdsverket inte heller är knutna till svensk eller internationell bilindu-
stri och går deras ärenden, utan de granskar kritiskt dessa frågor.
Olle Östrand berör en mycket intressant aspekt på den miljöförstörelse
som orsakas av gamla bilar. Det är vad som kan komma att hända i Öst-
europa. Också den frågan berördes ganska mycket vid den överläggning som
vi förde i Paris i onsdags. Flera östländer deltar också i den s.k. transportmi-
nisterkonferansen, och flera andra östländer är på väg in i den gemenskapen.
Det accentuerar behovet av ett gemensamt uppträdande i hela Europa när
det gäller att ställa krav och utforma regler. Jag tror att det är det enda sätt
på vilket vi kan arbeta för att komma till rätta med problemen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 29 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig dels vilka åtgärder jag
är beredd att vidta för att stärka Luleås ställning och utveckling som metal-
lurgiskt centrum under 1990-talet, dels vilka åtgärder jag är beredd att vidta
för att öka förädlingen och bearbetningen av stålprodukterna vid SSAB i Lu-
leå.
Jag hade för några veckor sedan tillfälle att med Lars-Ove Hagberg disku-
tera ett liknande ärende - med den skillnaden att det då gällde investeringar
i SSAB i Borlänge.
Jag vill nu upprepa vad jag då sade, nämligen att det är viktigt att få till
stånd investeringar i Sverige, inte minst i basindustrin.
Under 1980-talet har också stora investeringar gjorts i SSAB. Detta har
lett till att man i dag har en effektiv produktionsapparat, inte minst i Luleå.
I början av 1980-talet skedde detta med hjälp av statligt stöd. Sådant stöd är
av olika skäl inte aktuellt i dag.
Investeringar i SSAB - liksom i andra företag - måste baseras på en be-
dömning av företagets långsiktiga konkurrenskraft. Det är därför som rege-
ringen har föreslagit olika åtgärder för att stärka konkurrenskraften för
svensk industri.
Som Sten-Ove Sundström framhåller i interpellationen är det styrelse, fö-
retagsledning och de anställdas organisationer som har att ta ställning till
vilka investeringsobjekt som skall genomföras för att företaget skall kunna
behålla sin lönsamhet även på sikt. Några direkta åtgärder i syfte att åstad-
komma vissa investeringar inom SSAB är regeringen mot denna bakgrund
inte beredd att vidta.
Anf. 30 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret på min interpellation,
även om jag tycker att det är ett ovanligt tunt svar.
I svaret upprepar statsrådet vad han har sagt i ett annat svar om SSAB för
28
några veckor sedan, och det kan ju vara bra för dem som inte har läst det.
Men det var inte det jag var ute efter när jag ställde min interpellation.
När det nu finns ett intresse av att få i gång investeringar i industrin i Sve-
rige, bör väl staten kunna föregå med gott exempel genom att ta egna initia-
tiv i de företag där man har ett ägande eller i varje fall ett majoritetsägande.
Det är inte viktigt bara för den långsiktiga utvecklingen utan minst lika vik-
tigt för de anställda inom svensk stålindustri att känna till den policy som
gäller. I synnerhet är det viktigt nu när varslen ökar. Bara i Luleå har 700
anställda varslats, och av dem är huvuddelen anställda i statligt ägda företag.
500 har varslats sedan jag skrev i min interpellation för ett par veckor sedan.
Det uppstår en något märklig situation när ägarintressenterna allmänt ta-
lar om vikten av framtida investeringar samtidigt som de själva inte tar chan-
sen att driva på utvecklingen när man kan göra det.
Jag har i likhet med statsrådet trott att SSAB i Luleå har en effektiv pro-
duktionsapparat. Nu är det dock inte så, och därför är man enligt företags-
ledningen beredd att ta bort 250 anställda för att öka produktiviteten vid
SSAB Tunnplåt. Visserligen är det företagsledningens uppgift att sköta den
rullande verksamheten, men detta faktum får aldrig bli ett argument för äga-
ren att avsäga sig huvudansvaret för produktion och framtidsinriktning.
Jag måste därför få följa upp svaret med ytterligare ett par frågor: Finns
det egentligen några framtidsplaner på detta område för SSAB Tunnplåt?
Är statsrådet beredd att vidta några åtgärder för att få fram insatser som syf-
tar till att öka produktionen eller bearbetningen av produkterna vid SSAB i
Luleå?
Anf. 31 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag tycker det är en utmärkt och viktig interpellation som
Sten-Ove Sundström har ställt. Även jag tror att vi kan säga att stålindustrin
i Sverige har goda förutsättningar att vara effektiv och stark om den sköts på
ett bra sätt. Många med mig känner oro för den saken.
År 1977 hade vi i Luleå ungefär 5 400 anställda i de olika stålföretagen. I
dag är antalet 3 500. Närmare 2 000 arbetstillfällen har alltså försvunnit, och
nu skall ytterligare mer än 500 människor bort från denna verksamhet.
Jag anser att det är av nationellt intresse att ha kvar en modern, uthållig
och konkurrenskraftig tillverkning av råjärn och stål. Denna är nämligen en
grundförutsättning för vidareförädling inom en lång rad industrier i landet,
från transportmedelsindustri till byggnadsindustri och industri som sysslar
med energiteknik. Om utvecklingen leder till att vi tvingas importera råstål,
då försvagas kraftigt förutsättningarna att driva en stålberoende industri i
landet. Ståltillverkningen ger också en stabilare avsättning för de järnmalms-
gruvor som finns kvar, och närheten till dessa gruvor måste vi utnyttja.
SSAB i Luleå har blivit en underavdelning till det s.k. tunnplåtsbolaget
och måste intimt samarbeta med sina kunder för att kunna anpassa produk-
tionen till deras behov. Man kan grovt säga att verksamheten hos SSAB i
Borlänge styr verksamheten i Luleå. Tunnplåtsbolaget är i sin tur starkt be-
roende av bilindustrin.
Självklart måste SSAB i Luleå också intimt samarbeta med avnämare av
de produkter som tas fram. Det förekommer naturligtvis konkurrens mellan
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
olika stålproducenter, men det måste också finnas ett intimt samarbete mel-
lan avnämare av stålprodukter och producenter av stålprodukter.
Svagheten i den kraftigt omstrukturerade stålindustrin i Sverige förefaller
vara passiviteten och ointresset från ägarhåll på såväl den privata som den
statliga sidan. Man blir litet skrämd när man som riksdagsledamot besöker
de statliga företagen och hör representanter för dem säga att det kanske vore
bättre om företaget i fråga vore privatägt. Då skulle man måhända komma
ifrån det ointresse som visas företaget. På det området måste vi få till stånd
en ändring.
Den svenska stålindustrin behöver rejäla utvecklingsinsatser på energi-
och miljöområdena. Omvärldens stålindustri är på stark frammarsch, inte
minst inom EG. Om EGs stålindustri i sin produktion lyckas påverka miljön
på ett betydligt mildare sätt än hittills, då kan krav från EG komma att ställas
på miljöavgifter inom svensk stålindustri. Det kommer att göra verksamhe-
ten svår i vårt land. Bara dessa framtidsutsikter borde leda till ett kraftigt
utvecklingsarbete särskilt vad det gäller tekniken att framställa råjärn. Jag
har tidigare här i riksdagen påpekat att möjligheterna att använda förgasad
olja för råjärnsproduktion borde noggrant undersökas. Jag menar att det är
alldeles nödvändigt att samhällsinstitutioner såsom fjärde AP-fonden, lönta-
garfonden, Investeringsbanken, de stora försäkringsbolagen liksom natur-
ligtvis även staten tar sitt ansvar för investeringar i svensk stålindustri och
blir aktiva ägare som medverkar i en långsiktigt hållbar utveckling som gyn-
nar alla som är beroende av stålindustrin. Bara i Luleå, menar vissa bedö-
mare, skulle det behövas investeringar på bortåt två miljarder för att verk-
samheten skall öka i styrka och för att man skall kunna utveckla konkurrens-
kraften och utnyttja de fördelar man redan har. Det behövs investeringar för
att man skall kunna utveckla stålorten mot det metallurgiska centrum som
så många länge talat om. Jag tycker att det är hög tid för industriministern
att gå till aktion för svensk stålindustri. Det är i lågkonjunkturen som plane-
ringen för högkonjunkturen måste ske.
Anf. 32 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Sten-Ove Sundström tyckte att det var ett tunt svar som jag
hade att ge i denna fråga. Det kanske hänger samman med att vi ser litet
olika på den roll som staten som ägare har i det här sammanhanget.
Självfallet är jag intresserad av att vi skall öka investeringarna, inte bara i
stålindustrin utan även i andra industrier, så att vi får en större industrisektor
och därmed bättre förutsättningar att uppnå den standard som vi eftersträ-
var.
Frågan är hur ägandet skall utövas. Skall vi här i riksdagen tala om vilka
investeringsbeslut som de olika företagen skall fatta? Eller skall vi ha en ord-
ning med kompetenta styrelser, som tillsammans med de anställda bedömer
vad som är riktiga långsiktiga satsningar som kan ge en tryggad sysselsättning
i Sverige? Hur vi skall styra de statliga företagen är en principiell fråga. Nu
har vi tagit ett ytterligare steg genom att vi samlat de statliga företagen, även
SSAB, i ett förvaltningsbolag, som har det direkta ägaransvaret. I den mån
de statliga företagen behöver kapital för satsningar, skall detta förvaltnings-
30
bolag kunna ta fram erforderliga medel på ett bättre sätt än som varit möjligt
enligt den gamla ordningen.
Jag tycker alltså att det är viktigt att vi klarar ut rent principiellt hur vi
skall agera i de här sammanhangen. För mig är det självklart att vi skall se
till att vi får kompetenta styrelser som kan bedöma hur man skall kunna ut-
veckla de industrier som staten har ett ägaransvar i. Om styrelserna inte skö-
ter sina uppgifter i enlighet med de önskemål vi som ägare har, dvs. att det i
de statliga företagen bedrivs en expansiv verksamhet som ger lönsamhet,
måste vi fråga oss om vi har de rätta styrelserna och vidta åtgärder därefter.
Men om regeringen började bestämma vilka investeringar de olika företagen
skall göra skulle vi få en ordning som jag tycker mig ha sett ger dåliga resul-
tat. Jag tror att det är mycket bättre för de anställda, för sysselsättningen och
investeringarna att vi skaffar oss kompetenta styrelser som utifrån markna-
dens krav bedömer vad de olika företagen skall satsa på för att de skall
lyckas. Det är den principen jag följer, och därför blir svaret tunt i det här
avseendet. Jag har inga stora stålsatsningar att komma med till riksdagen.
Jag utgår ifrån att om företagen bedömer att sådana satsningar är viktiga för
framtiden, så kommer företagen så småningom till förvaltningsbolaget i den
mån de behöver kapital för att förverkliga dessa satsningar.
Anf. 33 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Industriministern säger att han tror att vi ser litet olika på den
roll som staten har att spela som ägare av de statliga företagen. Han säger
att det inte är riksdagen som i detalj skall bestämma hur företagen skall skö-
tas. Det är ju riktigt; vi skall inte här presentera listor över exakt de investe-
ringar som skall göras och i vilken ordning de skall ske. Precis som statsrådet
säger har vi tillsatt styrelser och företagsledningar som skall sköta verksam-
heten.
Nu är vi emellertid inne i en period då det råder stor osäkerhet om utveck-
lingen. Allmänna uttalanden från ordförande och företagsledningar handlar
om möjligheterna att etablera sig i EG. Hur stämmer det egentligen överens
med det ursprungliga syftet med att staten etablerade företag i de utsatta
landsdelar som det här är fråga om? Nu har vi, som jag nämnde tidigare,
en enorm utveckling av antalet varsel i en region som har dubbelt så stor
arbetslöshet som landet i övrigt. Detta är ju en del av bakgrunden till att
statliga företag har etablerats. Eftersom det råder stor osäkerhet om utveck-
lingen, dvs. om Luleå skall utvecklas till ett metallurgiskt centrum och om
hur snabbt det bör ske, finns det, i synnerhet mot bakgrund av de märkliga
uttalanden som ibland görs av företagsledningen, anledning för statsrådet
att säga sin mening om huruvida Luleå skall utvecklas till ett metallurgiskt
centrum och i så fall ungefär på vilka grunder det skall ske. Det vore absolut
fel av statsrådet att inte agera alls.
Jag tycker att industriministern skall samla ihop sina medarbetare på de-
partementet och diskutera om det nu finns möjligheter att dra upp riktlinjer
för en policy för företagets utveckling. När det råder osäkerhet på grund av
de många varslen och de uttalanden som gjorts av företagsledningen, är det
ägarens ansvar att ta initiativ. Det ansvaret kan en ägare av ett företag inte
frånsvära sig.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på inlerpella-
tioner
31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
32
Anf. 34 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Det är nog sant att det finns en viss skillnad i vår syn på indu-
stripolitiken, och det är väl därför som vi debatterar den här frågan i dag.
Lika väl som det är ett övergripande samhällsintresse att vi har ett sam-
hälle med fungerande kommunikationer, t.ex. post och tele, är det för övriga
industrier i Sverige viktigt att vi har en industri som tar fram råjärn och rå-
stål , som så många företag är beroende av - detta oavsett om den produktio-
nen inte ligger särskilt högt på lönsamhetsskalan, t.ex. lika högt som investe-
ringar i fastigheter i Bryssel. Det är ett övergripande samhällsintresse att vi
har en uppfattning om vilken stålpolitik vi skall föra i det här landet. Synen
på dessa övergripande frågor kan vi mycket väl diskutera här i kammaren.
Däremot skall vi inte i detalj bestämma vilka investeringar som skall göras.
Marknaden kommer inte att klara alla försörjningsproblem på detta om-
råde. Statsmakterna har därför ansvaret för att ta ett initiativ och försöka
styra utvecklingen i rätt riktning. Tyvärr är det kanske på den punkten som
våra åsikter går isär. Jag tror att den framtida utvecklingen kommer att visa
att vi måste ta initiativ av den typ som jag nämnde i mitt förra inlägg.
Om man talar med ledare för statliga företag, säger de ofta att Wallenberg
och de andra stora ”industrialisterna” alltid var ute på företagen och ställde
frågor om vad de kunde göra och vilka kontakter de borde ta; de ”lade sig i”
för att stötta företagen. Kontakter med industridepartementet är vad man i
dag saknar på de statliga företagen.
När detta förvaltningsbolag skapades hade jag förhoppningen att det inte
bara skulle vara kamrerare och förvaltare som besökte de statliga företagen
utan även människor med litet mer övergripande perspektiv på vilken roll
de statliga företagen skall spela i samhället.
Det är nya friska tag som behövs, industriministern!
Anf. 35 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Sten-Ove Sundström säger att man känner stor osäkerhet om
framtiden och att det råder oro. Det är ju naturligtvis så att lågkonjunkturen
leder till varsel och inskränkningar i verksamheten, inte bara i Luleå utan
litet varstans. Detta är naturligtvis också en följd av att vi inte klarat våra
kostnadsproblem på det sätt som hade varit önskvärt med hänsyn till kon-
kurrensen med andra länder. För att vi skall komma till rätta med de proble-
men måste vi naturligtvis vidta åtgärder av mer generell karaktär. Vi kan ju
inte göra särskilt mycket åt lågkonjunkturen, utan vi kan bara hoppas att det
blir en lösning av krisen i Mellanöstern, något som skulle påverka oljepri-
serna och ge möjligheter till en mer expansiv politik i de olika länderna.
När det gäller våra egna problem med kostnaderna är det som sker i av-
talsförhandlingarna oerhört viktigt. Att Rehnbergsgruppen lyckas i sitt ar-
bete är viktigt för att vår industri, inte minst våra storföretag, skall lyckas
i konkurrensen med EG. Konkurrensen är hård, också inom stålindustrin.
Skapandet av EGs inre marknad kommer att leda till ganska betydande för-
ändringar av strukturen i stålindustrin. SSABs styrelse måste naturligtvis i
den här situationen göra strategiska bedömningar av vad man i denna nya
situation skall investera i. Dessa bedömningar är styrelsen mer kapabel att
göra än vad vi är i industridepartementet. Utifrån en sådan strategisk be-
dömning måste man sedan lägga upp en policy. Även för det arbetet är sty-
relsen mer kompetent än vi i departementet.
När bedömningarna gjorts och det skall ske satsningar för framtiden - jag
utgår från att det är satsningar bedömningarna kommer att leda fram till -
kan det givetvis uppstå behov av kapital. Då kommer ägaren in i bilden. Men
ägaren kommer naturligtvis också in i bilden om man tycker att styrelsen och
företagsledningen inte sköter företaget så offensivt som ägaren vill att det
skall ske.
Det är alltså styrelsen och de anställda som skall komma med förslag till
de åtgärder som behövs för att vi skall kunna möta de problem som vi har
både kortsiktigt och långsiktigt och för att man skall kunna göra en satsning
på SSAB, inte bara i Luleå utan naturligtvis också på de andra orter där
SSAB är verksam.
Bengt Hurtig säger att marknaden inte kommer att klara alla problem i
fortsättningen heller. Det kan vi vara fullständigt överens om.
En annan faktor är att de statliga företagen haft en regionalpolitisk upp-
gift. Man har därför accepterat att resultaten inte alltid varit tillräckligt bra
ur strikt lönsamhetssynpunkt. Men nu har vi på den punkten lagt om politi-
ken. Vi ställer nu krav på företagen att de skall uppnå den lönsamhet som är
nödvändig för att de skall överleva. Företagen skall naturligtvis satsa på de
orter på vilka de är verksamma och se till att man där klarar den långsiktiga
sysselsättningen. Detta har de statliga företagen ett ansvar för. Men samti-
digt måste de förränta sitt kapital på ett sådant sätt att de kan överleva. I
SSABs fall är det dessutom så, att om SSAB som börsbolag inte förräntar
sig, riskerar företaget att inte få det kapital som behövs för utvecklingen.
Därför kommer man inte förbi att marknaden är oerhört viktig också för
SSAB. Men det gäller för all industri, inte bara för SSAB, att det inte går att
bara förlita sig på marknaden, utan det behövs olika åtgärder inte minst på
miljöområdet för att verksamheterna skall bli acceptabla för människorna.
Detta tror jag att samhället måste dra upp villkoren för. Detta gäller som
sagt inte bara de statliga företagen utan mer generellt.
Anf. 36 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag är överens med industriministern om att det råder oro på
området. Låt oss därför gå ut och stilla den oron genom att tala i klartext.
Jag hoppas att statsrådet skall driva på utvecklingen och se till att de an-
ställda och alla de människor som lever i regionerna där Svenskt Stål verkar
får en uppfattning om företagets framtid.
Som jag har sagt tidigare, har vi inte någon strävan att statsrådet skall re-
dovisa detaljer i utvecklingen. Men nu råder en stor osäkerhet, och då är det
angeläget att klara ut om staten som ägare fortfarande anser att Luleå skall
vara ett metallurgiskt centrum och på vilket sätt man principiellt skall nå det
målet. Den målsättningen har ju slagits fast vid åtskilliga tillfällen, så det är
viktigt att klara ut det här.
De statliga företagen har naturligtvis inte riktigt samma uppgift nu som
de hade en gång i tiden, när arbetsmarknaden såg litet annorlunda ut, men
fortfarande har de ett mycket stort ansvar i de regioner där de verkar, i syn-
nerhet SSAB, med tanke på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att äga-
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1990191:31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
34
ren noggrant följer utvecklingen, anger de principiella målen och agerar när
det finns en tröghet i och en oro över företagsutvecklingen.
Jag utgår ifrån att industriministern nu kommer att titta över och följa ut-
vecklingen, och jag lovar själv att återkomma om ingenting händer när det
gäller SSABs utveckling.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 37 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Lars Norberg har ställt följande frågor till mig:
1. Statsrådet Birgitta Dahl gjorde sommaren 1989 två uttalanden om att
industriländer som Sverige måste halvera sin energianvändning för att en
global klimatkonvention skall bli effektiv. Lars Norberg frågar om jag kan
bekräfta att dessa uttalanden representerar regeringens långsiktiga målsätt-
ning.
2. Avser regeringen att lägga fram konkreta planer för reduktion av total
energianvändning och minskade koldioxidutsläpp?
3. Om svaret på dessa två frågor är ja: När kommer dessa planer och hur
kommer den övergripande målsättningen att se ut i kvantitativa termer?
En säker och kostnadseffektiv energiförsörjning är av avgörande bety-
delse för den sociala och ekonomiska utvecklngen i såväl industriländer som
övriga länder. Samtidigt medför energisystemen i världen en stark påverkan
på miljön och innebär risker för förändringar av klimatet. Det är därför vik-
tigt att i energipolitiken ha ett långsiktigt perspektiv på miljöpolitiken för att
kunna reducera denna påverkan. Den s.k. Brundtlandkommissionens rikt-
linjer innebär att en strategi på energiområdet bör innehålla en intensifierad
energihushållning, en successiv övergång från fossila bränslen till förnybara
energikällor, insatser inom transportsektorn samt ett fördjupat internatio-
nellt samarbete. Kommissionen rekommenderade, som Lars Norberg påpe-
kar, de industrialiserade länderna att halvera sin energiförbrukning inom en
tidsperiod på 40-50 år.
Det krävs både nationella insatser och ett intensifierat internationellt sam-
arbete för att lösningar skall kunna nås på de miljöproblem som hänger sam-
man med energiomvandling. För att lösa de klimatproblem som kan komma
att uppstå till följd av ökade utsläpp av koldioxid och andra klimatpåver-
kande gaser krävs internationella överenskommelser. Sverige arbetar för att
en konvention skall kunna undertecknas vid 1992 års FN-konferens om miljö
och utveckling.
På nationell nivå har en lång rad insatser gjorts under de senaste åren för
en omställning till ett alltmer miljöanpassat och effektivt energisystem. Pro-
grammen för energihushållning och oljeersättning, som inleddes i mitten av
1970-talet, har omfattat bl.a. lagstiftning, forsknings-, utvecklings- och inve-
steringsstöd samt differentierade energiskatter. Användningen av inhemska
bränslen har stimulerats. Oljeersättningen har varit framgångsrik. Oljans
andel av energiförsörjningen har sjunkit från ca 70% i slutet av 1970-talet
till 44% år 1989. Därmed har också utsläppen av koldioxid, svavel och
kväveoxider kunnat reduceras. Koldioxidutsläppen har minskat med ca
35 % sedan år 1970. Sverige är nu ett av de industriländer som har lägst kol-
dioxidutsläpp per innevånare.
Den totala energianvändningen i Sverige låg i slutet av 1980-talet på
samma nivå som i början av 1970-talet, trots en betydande ekonomisk till-
växt och ökad industriproduktion. I dag pågår arbetet med det
elhushållningsprogram som regeringen föreslog och riksdagen godkände år
1988. Regeringens och riksdagens mål är att energiförsörjningen på sikt skall
kunna klaras genom ett effektivt utnyttjande av varaktiga och miljövänliga,
helst förnybara, energikällor.
Riksdagen har beslutat att en koldioxidskatt skall införas vid kommande
årsskifte. Denna skatt är ett viktigt inslag i den nationella strategin för att
begränsa utsläppen av koldioxid.
Det pågår för närvarande överläggningar mellan regeringen, folkpartiet
och centern inför det kommande energipolitiska beslutet. I överläggning-
arna behandlas klimatfrågan liksom frågor om miljövänlig tillförsel och ef-
fektivare användning av energi. Syftet med överläggningarna är att skapa en
bred parlamentarisk bas för en långsiktigt hållbar energipolitik. Det är ännu
för tidigt att förutse resultatet av dessa överläggningar.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Anf. 38 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Med viss tvekan tackar jag statsrådet för svaret. Jag kan inled-
ningsvis konstatera att svaret är substanslöst och utan konkreta besked på
någon av de frågor jag ställt. Det innehåller inte något som jag inte visste
förut. Allt som statsrådet säger är dessutom ej helt korrekt.
Eftersom svaren inte är konkreta, får jag försöka mig på tolkningar.
För det första har statsrådet inte korrekt citerat min fråga nr 1, utan frågan
är förvrängd. Jag har icke påstått att statsrådet Birgitta Dahl i sina av mig
citerade uttalanden har sagt någonting om klimatkonventionen. Det står ing-
enstans, utan det är någonting som industriministern har skjutit in i min
fråga.
Min tolkning av svaret på första frågan är då att regeringen icke står
bakom Birgitta Dahls offentliga uttalanden om att energiförbrukningen skall
halveras, utan att de har kommit till bara för att slå blå dunster i ögonen på
publiken.
För det andra - när det gäller den andra frågan - är min tolkning att rege-
ringen inte avser att lägga fram någon plan för en planmässig reduktion av
energiförbrukningen, sådan som den danska regeringen har gjort och precis
som den svenska regeringen inte har gjort under perioden 1982—1990.
Här finns dock möjlighet till en alternativ tolkning. Regeringen har inlett
förhandlingar om energipolitiken med folkpartiet och centern. Det är möj-
ligt att dessa partier skall åstadkomma det som regeringen inte har klarat på
åtta år.
Så till svaret på den tredje frågan. Tolkning är att regeringen under sina
åtta år vid makten varken har kunnat komma fram till några kvantitativa mål
när det gäller energihushållningen eller vet när en plan för denna skall kunna
35
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
36
läggas fram. Inte heller vet man vilka styrmedel som skall användas för att
uppnå Brundtlandkommissionens mål.
För information skall jag överlämna till statsrådet en sammanfattning av
den danska regeringens plan för en planmässig reduktion av energiomsätt-
ningen. Vi miljöpartister anser visserligen att denna plan inte är tillräckligt
radikal, men den är ett stort steg i rätt riktning.
Den svenska regeringen har inte alls tagit några steg, tvärtom har utveck-
lingen gått i fel riktning. Jag har här ett blad från AB Svensk Energiförsörj-
ning, ”Energifakta” - bolaget är inte något miljöpartiet närstående organ,
utan det står kraftindustrin nära. Där anförs statistik som grundas på siffror
från SCB och energiverket, och jag konstaterar att energitillförseln 1982 var
407 TWh och att den 1988 var 446 TWh. Den har alltså ökat med ungefär
10%.
Dessutom är den här statistiken icke korrekt, för den inkluderar inte kärn-
kraftverkens kyl vattensförluster. Om man inkluderar de förlusterna, blir
siffrorna i stället 486 TWh tillförd energi 1982, 586 TWh tillförd energi 1988.
Tyvärr har jag inte siffrorna för de senaste två åren, men de torde vara
ganska lika 1988 års siffror.
Det visar att regeringen har misslyckats med sina energihushållningspro-
gram. Vad man har lyckats med - eller rättare sagt vad kraftindustrin har
lyckats med — är att i viss mån ersätta den miljöfarliga oljan med den än
mera miljöfarliga kärnkraften. Samtidigt har man uppmuntrat energi-
slöseriet på elsidan, nu senast genom att minska industrins elskatt med 2 öre
per kWh.
Någon kredit kan jag dock ge regeringen. Man har efter långvarigt mot-
stånd gett med sig och accepterat att fr.o.m. nästa år införa koldioxidskatt
på fossila bränslen. Det gläder oss mycket, och det är ett första steg som vi
borde få se fler av i en riktning som dock bör fastläggas i en långsiktig plan
där både mål och medel anvisas för att följa Birgitta Dahls och Brundtland-
kommissionens rekommendationer.
Anf. 39 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Lars Norberg är missnöjd, därför att jag inte har gett tillräck-
ligt konkreta besked om den framtida energianvändningen och inriktningen
för att hushålla. Som jag säger i mitt svar, håller vi på att förhandla fram en
energipolitik som skall föreläggas riksdagen i februari månad, enligt de pla-
ner som föreligger. Vi har alltså inte kommit så långt att vi kan redovisa inne-
hållet i en sådan eventuell överenskommelse, och de konkreta besked som
Lars Norberg efterlyser får han därför vänta på ytterligare.
Jag har inte mer att tillföra i det avseendet när det gäller framtiden än det
som jag har sagt i mitt svar. När vi har presenterat vår proposition, kommer
också de konkreta svaren på Lars Norbergs frågor att finnas med.
Inriktningen är självklart att vi skall åstadkomma dels en hushållning, dels
en övergång till förnybara energislag, helst inhemska. Vi kommer också att
ha en klimatstrategi som skall fylla de krav som det förhoppningsvis kommer
att träffas en internationell överenskommelse om i samband med 1992 års
miljökonferens.
Jag föreslår att vi tar debatten när sakmaterialet föreligger. Då får vi en
mer konkret debatt, och då kan vi diskutera vilka åtgärder som skall vidtas,
på ett annat sätt än vad vi kan göra i dag.
Anf. 40 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Jag konstaterar att statsrådets svar fortfarande innebär att re-
geringen och det socialdemokratiska partiet icke står bakom Birgitta Dahls
av mig citerade offentliga uttalanden beträffande halveringen av energiför-
brukningen.
Dessutom är det ju frågan om en långsiktig plan, som enligt statsrådets
uppfattning och enligt Brundtlandkommissionens uppfattning skulle sträcka
sig över 40 ä 50 år. Det kan man alltså inte uttala sig om därför att man just
nu, sedan någon månad, förhandlar med centern och folkpartiet.
Slutligen vill jag säga att jag skulle ha uppskattat om statsrådet hade med-
givit att han har felciterat mig när det gäller den första frågan i interpellatio-
nen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 41 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Per-Ola Eriksson har frågat mig dels om jag är beredd att
medverka till att indragningen av kapital från utvecklingsfonderna om-
prövas, dels vad jag avser att vidta för åtgärder för att uvecklingsfonden inte
skall utsättas för centraldirigering och detaljstyrning.
Marianne Andersson i Vårgårda har frågat mig om jag är beredd att ta
initiativ till omprövning av beslutet om indragning av medel från utveck-
lingsfonderna.
Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.
Låt mig först säga att jag delar Per-Ola Erikssons bedömning att småföre-
tagen har en stor betydelse för näringslivets utveckling och att utvecklings-
fonderna utgör ett viktigt inslag i samhällets småföretagspolitik.
Riksdagen beslutade i juni 1990 bl.a. om ändrade riktlinjer för utveck-
lingsfondernas finansieringsverksamhet och inrättandet av nya regionala
riskkapitalbolag.
Utvecklingsfonderna förutsätts betala in sammanlagt 1 miljard kronor till
staten och placera 600 milj.kr. i de nya bolagen. Dessa bolag skall dessutom
tillföras inemot 1 miljard kronor genom den statliga Stiftelsen Småföretags-
fonden och 200 milj.kr. genom Stiftelsen Norrlandsfonden. Vidare eftersträ-
vas privata delägare till bolagen.
Under innevarande höst har företrädare för industridepartementet inlett
överläggningar med de berörda fonderna om dessa åtgärder.
Bakgrunden till riksdagens beslut är att det behövs en omfördelning av
de statliga finansieringsinsatserna till småföretagen. Insatserna bör i ökad
utsträckning inriktas på att tillhandahålla eget kapital och i mindre utsträck-
ning på att bevilja lån.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
37
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
38
Det finns i dag en betydande brist på riskkapital för små och medelstora
företag. Den beslutade omfördelningen av samhällets resurser syftar just till
att avhjälpa den här bristen. Jag är därför inte beredd att ta initiativ till en
omprövning av beslutet att utvecklingsfonderna skall placera medel i de nya
riskkapitalbolagen.
Som jag har nämnt innebär riksdagens beslut att utvecklingsfonderna skall
betala in sammanlagt 1 miljard kronor till staten. Dessa medel kan användas
för annan statlig verksamhet. Men hänsyn till bl.a. behovet av att förbättra
det statliga budgetsaldot är jag inte heller beredd att förorda en omprövning
av detta beslut.
Jag vill framhålla att jag har tagit betydande regionalpolitiska hänsyn i
mitt förslag till hur inbetalningen skall fördelas mellan de olika länen. Det
gör att uvecklingsfonder i län med s.k. stödområden kommer att ha kvar en
större andel av sin lånefond för egen finansieringsverksamhet än utveck-
lingsfonderna i övriga delar av landet.
Jag vill även framhålla att regeringens inriktning är att inbetalningen skall
sträckas ut till en tid av fem år, vilket medger att utvecklingsfonderna som
regel kan fortsätta att bedriva en betydande egen finansieringsverksamhet.
Per-Ola Erikssson hävdar att utvecklingsfonderna upplever att statens in-
dustriverk nu försöker centralstyra och detaljdirigera fondernas verksamhet.
Han ger dock inte några belägg för en sådan detaljdirigering. Enligt vad jag
har inhämtat eftersträvar industriverket att i samråd med fondernas regio-
nala huvudmän i ökad utsträckning målstyra verksamheten.
Enligt min mening bör utvecklingsfonderna även i framtiden ha en hög
grad av självständighet. Det hindrar inte att regeringen och dess myndighe-
ter bör kunna bedriva en näringspolitik som i viktiga avseenden täcker hela
landet.
Utvecklingsfondernas verksamhet styrs i första hand genom stadgarna för
resp. fond. Fonderna har en rad grundläggande uppgifter som finansieras
genom årliga bidrag av huvudmännen. Ett exempel är att fonderna bör se
till att det finns en rimlig service till nyetablerade företag i resp. län.
Därutöver kan statsmakterna från tid till annan vilja genomföra andra,
mer koncentrerade insatser för att främja utvecklingen av grupper av små-
företag. Ett exempel på en sådan insats är de åtgärder som nu genomförs för
att stärka underleverantörernas ställning.
Jag räknar med att utvecklingsfonderna även i sådana fall normalt kom-
mer att kunna svara för huvuddelen av de konkreta insatserna ute i länen.
Om någon enskild utvecklingsfond inte skulle vilja medverka i ett sådant ar-
bete får staten söka alternativa lösningar.
Regeringen föreslog i den näringspolitiska propositionen våren 1990 att
staten skulle få utse hälften av antalet ledamöter i utvecklingsfondernas sty-
relse. Riksdagens majoritet avvisade dock detta förslag, något som enligt
min mening försvårar möjligheterna att bedriva en rikstäckande småföretag-
spolitik genom utvecklingsfonderna.
Anf. 42 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret på min inter-
pellation, men jag vill gärna säga på en gång att jag inte är nöjd med svaret.
Tvärtom - jag ser mycket allvarligt på det svar som industriministern har
gett.
De regionala utvecklingsfonderna har ju aktivt bidragit till att främja små-
företagen i landet. Många småföretag, var man än kommer i landet, betonar
ju också utvecklingsfondernas betydelse för deras utveckling i fråga om pro-
duktutveckling, finansiering av olika projekt och investeringar.
Det är ju den här kombinationen i utvecklingsfonderna av dels generella
åtgärder, dels direkta insatser i enskilda företag i form av kredit, rådgivning
osv., som har gjort att fonderna har blivit ett mycket viktigt instrument i nä-
ringslivsutvecklingen. Men det finns oro, och jag tycker att vi skall ta denna
oro på allvar. Det gäller dels indragning av pengar från utvecklingsfonderna,
dels ambitionen till centralisering, centralstyrning och detaljreglering som
man upplever att industriverket ägnar sig åt. I slutändan drabbar detta små-
företagen.
Riskkapitalbolag som har tillkommit leder till ett centraliserat ägande.
Man flyttar ägandet från de enskilda företagen. Det är fel form att skapa
riskkapital för småföretag. I första hand måste riskkapital i småföretag
kunna genereras i småföretagen själva eller med andra medel. Men att ta
pengar från regionala utvecklingsfonder för att sätta dessa i stora regional
riskkapitalbolag är fel väg. Det är också fel att plocka bort en miljard från
utvecklingsfonderna för att ge statskassan ökade intäkter.
Jag tycker att industriministern har varit inkonsekvent i sin syn på de re-
gionala utvecklingsfonderna. Man har i den näringspolitiska propositionen
talat om att fonderna har begränsade resurser för att kunna hjälpa samtliga
företag som kan behöva fondernas tjänster. De borde i så fall ha väglett indu-
striministern till ett annat beslut.
Dessutom är vi på väg in i en lågkonjunktur. Alla tecken tyder på det. Då
tillgriper man fel medicin när man använder indragning av pengarna för att
använda fonderna som besparingsobjekt och sedan dra in pengar därifrån.
Vi behöver i stället en offensiv satsning på fonderna, och dessa bör få behålla
sina pengar.
Skogslänen, som i dag är hårt utsatta och i en lågkonjunktur med all säker-
het kommer att drabbas hårdare än någon annan del av landet, blir med re-
geringens förslag av med drygt 300 milj.kr. Enbart mitt eget län, Norrbottens
län, kommer med regeringens förslag att bli av med 36 milj.kr. Detta, herr
industriminister, är en mycket stor del av de resurser som fonden behöver
för att kunna fullfölja sin uppgift, i synnerhet som fonderna har fått vidgade
målgrupper. Vi ställer upp på att ge fonderna vidgade målgrupper. Det var
en riktig åtgärd från industriministerns sida. Men då skall ni också se till att
fonderna får behålla sina pengar!
Jag ställer en fråga till industriministern: Vad tänker industriministern
göra för att stärka näringslivet och de mindre och medelstora företagen när
vi går in i en lågkonjunktur? Är det AMS-politik av traditionellt socialdemo-
kratiskt slag som industriministern erbjuder i denna situation?
Sedan till frågan om centralstyrning. Jag upplever en ambition till central-
styrning mycket tydligt, och även ledande socialdemokrater, jag skall inte
namnge någon, i ledningen för utvecklingsfonderna upplever också detta.
Det får inte råda någon tvekan om att utvecklingsfonderna skall bevara sin
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
39
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
40
flexibilitet och ha ett stort mått av självbestämmande. Det får inte vara så
att industriverket skall köpa tjänster av utvecklingsfonderna för att själva
kunna utföra vissa åtgärder. Det måste vara utvecklingsfonderna som har
industriverket som resurs när de inte själva orkar med vissa uppgifter.
Jag tycker att vi i dag är på väg att börja nagga målstyrningen i kanten och
gå in på centralstyrning i centraldirigerad form. Detta, herr industriminister,
är inte bra!
Anf. 43 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Först vill även jag tacka för svaret på frågan, men jag kan inte
påstå att jag är nöjd.
Jag vill börja med att instämma i allt det som Per-Ola Eriksson sade om
indragningen av medel från utvecklingsfondernas lånefonder. Indragningen
på 1 miljard är ägnad att direkt slå undan möjligheterna till offensiva sats-
ningar, och överföringen av de 600 miljonerna till riskkapitalbolagen, som
enligt industriministerns svar skall användas bl.a. för en satsning på eget ka-
pital, är ju ett steg mot att bakvägen ta över småföretagen, få inflytande över
dem och minska deras självständighet. Det strider helt mot allt det som moti-
verar varje småföretagares verksamhet. Vi i centern avvisar varje sådant för-
slag.
Nu finns emellertid beslutet, och frågan är då hur det skall hanteras. Min
fråga gällde fördelningen mellan länen. Industriministern säger att bety-
dande regionalpolitiska hänsyn har tagits, vilket gör att fonder i län med
stödområden har fått en större andel kvar av sin lånefond. Man har alltså
genomfört detta på ett administrativt sätt utan att ta hänsyn till de olika fon-
dernas verksamhet.
För de fonder som har haft en låg utlåning och en låg aktivitet blir konse-
kvenserna av indragningen ganska obetydliga, medan det för de fonder som
har en hög aktivitet innebär en mycket stor neddragning av verksamheten.
För Älvsborgs län innebär det minst en halvering av utlåningsverksamheten.
Det verkar på något sätt som om man med denna fördelning straffar dem
som har varit aktiva och arbetat på ett offensivt sätt.
I Älvsborgs län har man totalt 125 milj.kr., och nu skall 46 miljoner betalas
in till staten under fem år och 27 miljoner till riskkapitalbolagen. Kvar blir
alltså ca 52 miljoner. Viss hänsyn har i detta sammanhang tagits till att tre
kommuner i länet ingår i stödområdet. Jag är medveten om detta. Det finns
i dag ändå 30 miljoner i likviditet - jag har i dag kontrollerat den uppgiften -
och 10 miljoner av dem är utlovade.
Kan industriministern tala om hur utvecklingsfonden i Älvsborgs län skall
kunna stödja exempelvis de tekoföretag som kan bedömas som livskraftiga,
hur man skall kunna stödja underleverantörerna och hur fonden skall kunna
bedriva en offensiv verksamhet i ett sådant läge?
I dag finns ungefär 1200 underleverantörer i länet. Industriministern
torde inte vara omedveten om vilken situation de nu befinner sig i med tanke
på bilindustrins svårigheter.
De 10 miljoner till småföretagsprojektet som avdelats till Älvsborgs län
används av SIND på så sätt att de behåller större delen av pengarna själva.
Detta innebär en styrning uppifrån till vissa utvalda företag - jag tror att det
är fråga om 20 stycken i Älvsborgs län. Fonden fick 1 miljon av pengarna.
Nu finns alltså två stycken underleverantörsprojekt i länet: ett organiserat
genom SIND och ett mindre genom fonden. Vad är egentligen syftet? När
det i länet finns en struktur som verkligen har visat sig fungera bra, varför
skall den då delas upp och centraliseras? Inte kan det leda till större effektivi-
tet, lägre kostnader, större flexibilitet eller till en beredskap att möta det
oroande läge som vi nu befinner oss i. Fondens verksamhet har nu vidgats
till att även omfatta tjänsteföretag, vilket skulle kunna vara mycket bra för
kvinnligt företagande, men det finns mycket begränsade resurser för att
över huvud taget kunna ta itu med detta.
Jag skulle på nytt vilja fråga industriministern om industriministern kan
tala om vad man i utvecklingsfonden skall säga till företagsamma människor
med idéer när dessa vänder sig till fonden. Vad skall man säga till de kvinnor
som skulle kunna starta tjänsteföretag, till tekoindustrin och till underleve-
rantörerna?
Det borde vara ganska bekant att Älvsborgs län med sin struktur är det
kanske mest konjunkturkänsliga länet i landet. Från att till största delen ha
varit ganska överhettat - detta gällde inte precis norra Dalsland, men i öv-
rigt - är den förändring som nu har skett i fråga om arbetsmarknadssituatio-
nen i vårt län den kanske största i landet. Detta är vi mycket oroliga över,
och jag skulle därför vilja ha svar på mina frågor.
Anf. 44 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Per-Ola Eriksson är inte nöjd. Jag har viss förståelse för det,
eftersom vi inte har samma uppfattning. Låt mig också säga att jag inte kan
höra ett enda nytt argument från Per-Ola Eriksson i den här diskussionen.
Det blir en repris på vad vi höll på med i våras när beslutet fattades. Vi var
oense då, och vi är lika oense i dag när det gäller förslaget om riskkapitalbo-
lag och hur vi skall finansiera en utveckling av våra mindre och medelstora
företag.
Utvecklingsfonderna har en stor betydelse. Det gäller framför allt deras
roll som rådgivare ute i länen, som stöd för småföretagen i deras utvecklings-
och framtidsarbete. Jag tycker att utvecklingsfonderna i detta sammanhang
i de allra flesta fall har gjort mycket fina insatser. Det finns också skillnader
i kvalitet, och jag menar att det finns anledning att i detta sammanhang ta
upp även det. Målstyrningen i industriverkets verksamhet har, tillsammans
med insatser från den andra huvudmannen, till syfte att höja kvaliteten i en
del av verksamheten.
Det är inte så att det egentligen dras in några pengar från de olika regio-
nerna. De resurser som står till förfogande för att klara behovet av kapital
kommer i stället att öka genom de åtgärder som föreslås. Detta kommer att
ske dels genom den miljard som tillförs genom småföretagsfonden, dels ge-
nom de pengar som utvecklingsfonderna - som ju är kvar ute i länen - skju-
ter till, dels genom Norrlandsfondens 200 miljoner. Avsikten är dessutom att
vi skall göra privata kapitalägare intresserade av att satsa. Avsikten är alltså
att det skall bli fråga om mer kapital och att det skall bli en högre kvalitet på
det kapital som står till förfogande. Det skall bli fråga om ett eget kapital
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
41
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
som kan ta större risker än den typ av kapital som finns i utvecklingsfonderna
och som man kan låna upp. Detta är en del av frågan.
En annan del av saken är att man, genom att öka sitt eget kapital i företa-
get, också gör det möjligt att få lån på andra villkor än de villkor som blir
aktuella när man har ett svagt eget kapital och en dålig soliditet.
Jag tycker därför inte att man kan göra den enkla matematiska operation
som ni håller på med. Man måste fråga sig vad detta får för totala effekter.
Om man kan skaffa sig ett ökat eget kapital, förbättrar det möjligheterna att
låna pengar från en bank, eftersom man då har en annan säkerhet, och det
kan också ske till lägre kostnader. Detta är alltså ett sätt att förstärka företa-
gens möjligheter till utveckling i förhållande till de möjligheter som nu råder.
Detta har varit avsikten.
Problemet för de små och medelstora företagen har varit att skaffa sig ett
eget kapital. De venturekapitalföretag som har funnits har ju mer eller
mindre försvunnit, och de har inte ägnat sig åt de företag som har det stora
behovet av kapital, utan de har satsat på de företag som så att säga har kom-
mit över satsningsperioden och blivit mer mogna och ger avkastning. Det är
där det kapitalet hamnar, och det löser inte problemen för de små och väx-
ande företagen när de skall expandera. De behöver ett eget kapital, och det
finns inte på den svenska marknaden i tillräcklig utsträckning. Det är av den
anledningen dessa riskkapitalbolag har kommit till.
När det sedan gäller frågan om SINDs centralstyrning har varken departe-
mentet, riksdagen eller industriverket någon önskan, möjlighet eller ambi-
tion att åstadkomma en sådan detaljstyrning av fonderna. Verket är ett stöd
för fonderna och för en fortlöpande dialog. Senast denna vecka träffades re-
presentanter för industriverket och de verkställande direktörerna i alla fon-
der och diskuterade bl.a. former för målstyrning och olika samverkanspro-
jekt.
Dessa fonder är utomordentligt decentraliserade. Statsmakterna har inte
någon påverkan på styrelsernas sammansättning, och det är ändå styrelserna
som driver verksamheten och bestämmer vad den skall inriktas på. De medel
från statsmakterna som ställs till förfogande till den verksamhet som utveck-
lingsfonderna har ökar också för innevarande budgetår. Man kan därför inte
heller säga att staten använder den metoden för att styra. Farhågan för de-
taljstyrning och centralstyrning är i högsta grad överdriven. Den ambitionen
finns inte. Skulle det uppstå en sådan ambition någonstans, kan jag försäkra
att regeringen också skall medverka till att den avlägsnas.
Den stora indragning som Marianne Andersson i Vårgårda talar om är
ändå fördelad på fem år. Vi skall komma ihåg att fonderna i varje fall i våras
när vi diskuterade detta hade en likviditet på en bra bit över 1 miljard kro-
nor. Om man får slå ut detta på fem år är jag ganska säker på att detta inte
kommer att bli den påfrestning som Marianne Andersson talar om, allra
helst som kreditmarknaden i övrigt kommer att stå till förfogande på ett helt
annat sätt när det egna kapitalet förstärkts i de olika mindre och medelstora
företag som får tillgång till medlen.
Anf. 45 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Statsrådet sade att argumenten känns igen och att det inte
fanns några nya argument. Ett nytt argument i debatten är att vi närmar oss
en lågkonjunktur som av allt att döma kommer snabbare än vi kunde förutse
när regeringen lade fram förslaget att dra in pengar från utvecklingsfon-
derna. Detta leder fram till frågan: Vad gör regeringen i den situation när
fonderna har för litet pengar, eftersom målgruppen har vidgats, och fonder-
nas ledning säger till företagen: Sorry, men vi kan inte hjälpa er? Vad gör
regeringen när arbetslösheten kommer och vi ser att det behövs en ökad sats-
ning på småföretagen, som verkligen kan generera ny sysselsättning? Jag
upprepar min fråga: Är det AMS-politik som regeringen då erbjuder?
Vilket råd ger industriministern till de utvecklingsfonder som i dag skall
svara på oroliga frågor från företagare, fondernas styrelser och politiker i de
län som redan är och kommer att bli hårt utsatta? Vilket besked ger industri-
ministern till dem?
Sedan till frågan om SINDs ambitioner. Jag har gett uttryck för den rädsla
och oro som direktörerna för utvecklingsfonderna och även ett stort antal av
fondernas styrelseledamöter känner. Eftersom jag sitter i SINDs styrelse kan
jag också vittna om och öppet erkänna att vi inte är sams på den här punkten.
Jag personligen upplever att det från ett statligt verk finns intresse för att
klåfingrigt gå in och detaljreglera fonderna. Det råder inget tvivel om att
klimatet mellan länen och industriverket i dag inte är det bästa, och det
måste återställas.
Jag tar därför fasta på det industriministern sade, dvs. att om en central-
styrning uppstår är han beredd att medverka till att den avlägsnas. Jag tror
det är viktigt att industriministern följer denna fråga mycket noggrant. Det
är inte bra om vi får motsättningar mellan utvecklingsfonderna, som skall
vara småföretagens serviceorgan, och ett centralt verk. Det finns alltid i en
sådan situation risk för konflikter som kan skada verksamheten och ytterst
drabba de småföretag som är målgruppen.
Anf. 46 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! När det gäller den förändring av fonderna som vi här har dis-
kuterat säger industriministern att man skall satsa på eget kapital. Det låter
ju väldigt bra. Vi är självfallet medvetna om att småföretagen behöver öka
sitt eget kapital och att det finns brist på riskvilligt kapital. Men när detta
sker med centrala fonder som går in så att småföretagen mister en del av sin
självständighet, anser vi inte att det är bra.
Centerpartiet vill ge småföretagen möjligheten att utvecklas på ett sådant
sätt att de själva kan bygga upp ett eget kapital, och gärna satsa tillsammans
med andra småföretagare. Vi har ännu inte sett hur det går med den saken.
Detta kan naturligtvis vara en lösning, men det är inte dessa centrala fonder.
Per-Ola Eriksson har redan kommenterat frågan om SIND, och jag skall
bara något beröra den. Industriministern säger att SIND skall vara ett stöd
för utvecklingsfonderna. Jag kan bara konfirmera det som Per-Ola Eriksson
sade, nämligen att utvecklingsfonderna är oroliga. De upplever att det blir
en dubbel organisation och inte som att de nu får möjlighet att vara flexibla
och kunna möta de behov som uppstår i den mycket svåra situation som rå-
der i hela Sverige, och inte minst i Älvsborgs län. Varför kan pengarna inte
gå till fonderna? Varför måste man ha en dubbel organisation?
Industriministern talade också om att fonderna hade olika kvalitet på sin
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
43
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
44
verksamhet. Varför kan man i så fall inte ta hänsyn till detta? Varför måste
de fonder som har bra kvalitet på sin verksamhet in i detta system? Jag för-
står inte riktigt varför man inte kan vara litet flexibel och se till hur man arbe-
tar i de olika fonderna.
Det sades att fondernas likviditet i våras var en miljard, och det var den
säkert. Men här gäller återigen att detta är ett genomsnitt för alla fonderna.
Det framgår än en gång att man inte har sett på de olika fondernas verksam-
het. I Älvsborgs län var likviditeten inte hög, och man har haft en mycket
stor andel av sina lånefondsmedel utlånade och arbetat på ett mycket effek-
tivt sätt. Detta är nog omvittnat och säkert känt även i industridepartemen-
tet, skulle jag tro.
Anf. 47 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Enligt Per-Ola Eriksson är lågkonjunkturen det nya som till-
kommit sedan vi diskuterade den här frågan i våras. Vi hade redan då signa-
ler om en lågkonjunktur, och vi vet att den kommer förr eller senare. En
lågkonjunktur kommer dessutom med jämna mellanrum. Vad gör då rege-
ringen? Regeringen måste naturligtvis föra en långsiktig politik som förstär-
ker vår konkurrenskraft gentemot omvärlden. Det är det bästa sättet att
klara både högkonjunkturer och lågkonjunkturer. Den ekonomiska politi-
ken och de förslag som lagts fram i riksdagen syftar just till att förstärka vår
konkurrenskraft. Även de åtgärder som vidtas i samband med avtalsrörelsen
har inriktningen att vi i Sverige skall klara en kostnadsutveckling som gör
att vi kan behålla vår konkurrenskraft.
Självfallet kommer en lågkonjunktur också att innebära varsel i olika
branscher. Vissa branscher är särskilt utsatta och konjunkturkänsliga som
inom t.ex. skogsindustrin. Vi måste då använda oss av den traditionella ar-
betsmarknadspolitiken.
Det låg något närmast föraktfullt i Per-Ola Erikssons beskrivning av
AMS-politiken. Jag anser att AMS-politiken är utomordentligt central både
för små och för större företag av det skälet att den syftar till att utnyttja låg-
konjunkturen till att göra det möjligt för människor att gå över till andra
branscher när högkonjunkturen kommer, dvs. göra den anpassning av ar-
betsmarknaden som är nödvändig med de snabba strukturförändringar som
vi har haft och som vi också kommer att ha i framtiden. Därför är AMS-
politiken så utomordentligt viktig för de små och medelstora företagen, så
att de kan få den arbetskraft och utbildning som de behöver när de skall an-
ställa folk igen. Företagen behöver självfallet stöd av olika slag. Då är natur-
ligtvis rådgivningsverksamheten från utvecklingsfonderna och kapitalinsat-
ser från utvecklingsfonder och riskkapitalbolag viktiga för att man skall klara
besvärliga perioder.
När det gäller SINDs ambitioner upplever Per-Ola Eriksson i styrelsen att
de är mera styrande och centralinriktade. Det strider mot den uppfattning
som jag har när det gäller både regionalpolitiken och denna typ av politik.
Jag tror att det finns mycket att vinna på att decentralisera beslut och ansvar.
Denna linje valde vi i regionalpolitiken. Det finns ingen anledning att ha nå-
gon annan linje för industripolitiken.
Marianne Andersson i Vårgårda talar också om centraliseringen. Det är
märkligt att ni har upplevt den tydligt, men att ingen har sagt något till mig.
Jag har inte fått något påpekande vare sig från någon styrelse eller någon
utvecklingsfondsdirektör. Det är väl något som ni kucklar om i styrelserum-
men. Om det finns konkreta problem och åtgärder behöver vidtas, måste ni
emellertid komma fram med detta. Det har inte heller redovisats i den här
debatten.
Marianne Andersson talar om centrala fonder. Det här är inga centrala
fonder. Det är fråga om att ett antal riskkapitalbolag skall bildas runt om i
landet. De kommer att ha styrelser - som jag hoppas är regionalt förank-
rade - som har den kompetens som behövs för att vara ett stöd för företaget.
Marianne Andersson säger att de egna företagen tappar självständigheten
genom ett sådant här eget kapital. Avsikten är inte att riskkapitalbolagen
skall gå in med eget kapital, aktiekapital, i företagen för att ta över dem.
Avsikten är att medverka till att klara företagens uppbyggnads- eller omställ-
ningsperiod. Sedan skall riskkapitalbolagen gå ur och gå över till andra före-
tag för att på det sättet vara med om en utveckling för de olika företagen.
Går man in med eget kapital vill man naturligtvis ha en dialog och diskus-
sion med de andra som har eget kapital i företaget. Avsikten är dock inte att
fonder skall äga en mängd företag. Avsikten är att det skall vara ett minori-
tetsinflytande och att man skall gå ur när man har fullgjort sin insats för att
få företaget livskraftigt.
Anf. 48 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Jag tror att vår industriminister innerst inne inser att det är fel
väg att plocka pengar från investeringsfonderna, överföra dem till staten och
sedan skapa riskkapitalbolag. Denna åtgärd hade dock påbörjats innan
Rune Molin tillträdde. Han tvingas nu försvara en dålig sak. Jag tror emel-
lertid att han innerst inne inser att det är fel väg.
Vi har inget förakt för AMS. AMS spelar en viktig roll när det gäller att
överbrygga lågkonjunkturer. Det finns dock en risk att vi kommer att be-
höva gödsla med pengar från AMS när utvecklingsfonderna inte kan tillgo-
dose småföretagens behov av resurser.
Det är inte fråga om att vi har kucklat i några styrelserum. Industriminis-
tern har inte hört om motsättningen mellan SIND och utvecklingsfonderna
tidigare. I dag har han fått höra det. Jag hoppas att han följer utvecklingen
i denna fråga.
Industriministern är förtjust i löntagarfonderna, som han har varit med
och drivit, ökade resurser till småföretagsfonder och tillkomsten av stora re-
gionala riskkapitalbolag. Man flyttar pengar från en fungerande verksamhet
på regional nivå till gigantiska fonder. Jag medger att det handlar om olika
synsätt.
Industriministern har en helt annan syn än centern på hur vi skall kunna
skapa ett positivt företagsklimat. Jag beklagar bara att ni på den här punkten
har valt fel väg. Om valet 1991 leder till en ny riksdagsmajoritet är jag över-
tygad om att vi kommer att vrida utvecklingen i rätt riktning - den inriktning
som vi från centern, moderata samlingspartiet och folkpartiet har talat för
här i riksdagen.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
45
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Anf. 49 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Fru talman! Jag kan instämma i vad Per-Ola Eriksson sade beträffande
riskkapitalbolagen. Jag skall i stället kommentera vad industriministern sade
om långsiktig politik för att förstärka konkurrenskraften. Det är naturligtvis
viktigt. Den lågkonjunktur vi hamnat i är till mycket stor del hemlagad på
grund av regeringens tidigare ekonomiska politik. I det läge vi nu befinner
oss i är det viktigt med en offensiv när det gäller företagsamheten, särskilt
småföretagsamheten. Det måste också kombineras med arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder.
För 14 dagar sedan hade jag en debatt med arbetsmarknadsministern om
läget i Alvsborgs län. Hon vägrade att göra några utfästelser om åtgärder för
att komma till rätta med den ökade arbetslösheten i vårt län och alla de var-
sel som har lagts fram. Dagen innan hade det kommit ett meddelande om att
ett företag i Trollhättan, Nohabs Transportteknik, skulle läggas ner. Företa-
get tillverkar järnvägsvagnar. Företaget måste läggas ner på grund av att
Kockums har fått uppdraget att tillverka järnvägsvagnar i regeringens Mal-
möpaket. Marknaden slogs därmed undan för det lilla företaget i Trollhät-
tan. En sådan politik är inte särskilt offensiv eller framåtsyftande.
Anf. 50 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Per-Ola Eriksson säger att jag innerst inne är övertygad om
att det inte är en riktig väg att lösa de mindre och medelstora företagens ka-
pitalproblem och att jag mer eller mindre skulle ha duperats av det arbete
som försiggick i departementet innan jag tillträdde. Jag kan försäkra Per-Ola
Eriksson om att ifall jag skulle ha haft en annan uppfattning så hade förslaget
inte kommit till riksdagen.
Jag har en viss erfarenhet sedan tidigare. Jag har bl.a. suttit i Svenska ar-
betsgivareföreningens och LOs olika fonder där det finns ett kapital som
skall medverka till att utveckla näringslivet. Då upptäckte jag att det fanns
gott om lånekapital runt om bygderna, men det fanns inget riskkapital. Man
bönade och bad oss om att få ett eget kapital och att vi skulle gå in där. Det
hade vi svårt att göra i de former som vi arbetade i. Detta hände inte vid ett
enstaka tillfälle utan gång efter annan. Det var det stora problemet. När man
började undersöka detta visade det sig att det saknades eget riskkapital ute
i bygderna. Därför har denna tanke kommit upp i departementet. Den har
dock uppkommit även på andra håll.
Jag tycker att man måste se pragmatiskt på dessa frågor. Vi måste lösa ett
problem. Hur kan vi lösa det när det privata kapitalet inte står till förfo-
gande, eftersom man vill ha högre, snabbare och säkrare avkastning? De
riskfyllda projekten får då inte pengar. Jag kan inte se någon annan lösning
på problemet än att det måste finnas någon som är beredd att ta dessa risker
och långsiktiga avkastningar. Jag kan inte i det sammanhanget finna någon
annan än samhället som kan göra det. Därför har jag valt den här lösningen.
Det har således inte gjorts på grund av någon ideologisk blockering. När Per-
Ola Eriksson står och pläderar för att detta måste avskaffas är det fråga om
ideologisk blockering på grund av att det rör sig om fonder och att samhället
46
står bakom kapitalet. Det är ideologisk blockering, men någon sådan före-
kommer inte från min sida.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 51 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Fru talman! Siw Persson har ställt några frågor till mig om samarbetet mel-
lan tull och polis i narkotikabekämpningen.
Narkotikan utgör ett allvarligt samhällsproblem. För att vi skall kunna be-
mästra narkotikaproblemen krävs insatser på bred front inom alla samhälls-
områden. Ansträngningarna måste inriktas på förebyggande åtgärder i form
av bl.a. information och attitydpåverkan samt på vård, rehabilitering och
andra sociala insatser. Att bekämpa narkotikakriminaliteten är ett viktigt led
i samhällets kamp mot narkotikan.
Bekämpandet av narkotikabrottsligheten hör till de uppgifter som enligt
statsmakternas beslut prioriteras inom polisen. Polisen avsätter betydande
resurser för detta arbete. En sådan prioritering sker även inom tullen som
har betydelsefulla funktioner när det gäller att avslöja och utreda narkotika-
brott. En viktig roll i sammanhanget spelar givetvis också åklagarna.
Även om både polisen och tullen har till uppgift att bekämpa narkotika-
brottsligheten, bedriver de sitt arbete utifrån delvis skilda förutsättningar.
Polisen har att bekämpa all brottslighet, inkl, narkotikabrottsligheten och
brott som består i överträdelser av bestämmelser om införsel av varor, dvs.
smugglingsbrott. Tullen har som huvuduppgift att bevaka att bestämmel-
serna avseende in- och utförsel av varor och tjänster och andra tullbestäm-
melser följs. Detta inkluderar naturligtvis även smuggling av narkotika.
Polisen och tullen har inte heller identiska befogenheter i sitt arbete. För-
utom gripande, husrannsakan och beslag har polisen i mål om grova
narkotikabrott efter beslut av domstol möjlighet att använda hemlig teleav-
lyssning eller hemlig teleövervakning.
Tullen har också möjlighet att använda tvångsåtgärder av typen gripande,
husrannsakan och beslag i sin brottsutredande verksamhet. Men det som
kanske är mest effektivt för tullen är möjligheten att - utan att det behöver
föreligga brottsmisstanke - göra rutinkontroller av gods som förs in i landet
och att i samband därmed företa kroppsvisitation. En sådan kontrollmöjlig-
het har inte polisen.
Polisen och tullen har alltså delvis olika roller i bekämpningen av
narkotikabrottsligheten. Men deras ansvar griper in i varandras verksam-
hetsområden. Samarbete och samverkan är därför av största vikt.
Samarbetet mellan polisen och tullen fungerar i praktiken i de allra flesta
fall mycket bra. Ambitionerna från båda håll är att använda de samlade re-
surserna på det mest effektiva sättet för att bekämpa narkotikabrottslighe-
ten. Det sker också en utveckling av samarbetet i detta syfte.
I det manifest om kampen mot narkotikabrottsligheten som polisen lade
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
48
fram för snart ett år sedan finns förslag och idéer om hur samarbetet med
tullen skall kunna stärkas. Förslagen håller nu på att realiseras. Bl.a. har
personal från rikskriminalen placerats hos tullen med uppgift att stärka sam-
arbetet.
Enligt min bedömning finns det alltså inte, som Siw Persson antyder med
sina frågor, fog för att påstå att polisen och tullen inte samarbetar i tillräcklig
omfattning. Men frågor av denna art löses inte en gång för alla. I strävan-
dena att ytterligare utveckla samarbetet mellan polisen och tullen bör man i
det framtida arbetet bl.a. analysera vissa principiella frågor. Det gäller bl.a.
i vilken utsträckning polisen och tullen bör ge varandra del av information
som man fått när det gäller sådant som har kommit fram i samband med
verksamhet som bedrivs under sträng sekretess, t.ex. hemlig teleavlyssning.
En annan fråga gäller den rent operativa samverkan. Ett ytterligare spörs-
mål är hur polisen bör hantera exempelvis sådan information som man får
del av genom tullens rutinkontroller och som polisen inte själv har rätt att
införskaffa.
Andra frågor som måste ägnas uppmärksamhet hänger samman med den
internationella utvecklingen och då i synnerhet de förändringar som sker
inom EG. Den utveckling som här sker aktualiserar en rad frågor om bl.a.
samarbete och arbetsmetoder i kampen mot den internationella narkotika-
brottsligheten.
Fru talman! Låt mig till sist säga att jag uppfattar det så att polisen och
tullen ömsesidigt har en stor ambition att genom samarbete uppnå goda re-
sultat. Jag är för min del beredd att som ansvarig för polisen ta de initiativ
som eventuellt behövs för att stärka ett sådant samarbete.
Anf. 52 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag vill tacka civilministern för svaret. Jag har fått en bred och
allmän information om narkotikabekämpning. Men de specifika frågorna
som jag ställde har jag antingen fått ett svävande svar på eller inget svar alls.
Min första fråga var ju om man har löst den här konflikten som det har
varit debatt om i pressen. Och min fjärde fråga var vad regeringen avser att
vidta för åtgärder om kompetenskonflikten inte är löst.
Det här var tydligen en mycket allvarlig konflikt. Den 13 september 1990
har det nämligen varit ett sammanträde med rikspolischefen, generaltulldi-
rektören och riksåklagaren. Man kom då bl.a. in på en delfråga som hade
diskuterats i sammanhanget, nämligen frågan om huruvida sekretesslagstift-
ningen i vissa fall medför att polisen inte har rätt att lämna ut några uppgifter
till tullmyndigheterna i ett spaningsärende. Där stod alltså två åsikter mot
varandra. Och rikspolischefens chefjurist fick i uppdrag att gå igenom be-
stämmelserna på området och redovisa sin uppfattning i frågan. Tullen hade
alltså gjort en tolkning av sekretesslagstiftningen och polisen hade gjort en
annan, och det var detta som gjorde att det uppstod en konflikt. Ministern
gav inte något rakt svar på hur det har gått med detta. Det var anledningen
till att jag ställde frågan.
Min andra fråga var: Föreskriver inte 3 § polislagen att polisen skall samar-
beta med tullen? Inte heller den frågan fick jag något svar på.
Min tredje fråga var: Hur fungerar samarbetet mellan tull och polis i nar-
kotikabekämpningen? Svaret är svävande. Det hade varit befriande om vi
i detta sammanhang hade fått höra att samarbetet fungerar bra. Det hade
behövts.
Fru talman! Låt mig även ställa några andra frågor. I svaret säger minis-
tern att det inte finns fog för mina antydningar om att polisen och tullen inte
samarbetar i tillräcklig omfattning. Då vill jag fråga ministern: Vad lägger
ministern in i ordet tillräcklig omfattning av samarbete? Jag har alltså pekat
på att det bevisligen finns allvarliga problem.
Vidare säger ministern att polisen har möjlighet att använda hemlig te-
leavlyssning och hemlig teleövervakning. Men ministern nämner inte med
ett enda ord att tullen faktiskt har precis samma möjligheter. Ministern kän-
ner väl ändå till att tullen har samma möjligheter? Bägge måste begära till-
stånd hos rätten om de skall utföra hemlig avlyssning. Men tullen bygger i
regel inte upp egen kompetens utan använder sig av polisens utvecklade tek-
niska resurser. Det står vidare i svaret: ”1 strävandena att ytterligare utveckla
samarbetet mellan polisen och tullen bör man i det framtida arbetet bl.a.
analysera vissa principiella frågor.”
Min fråga är då: Vad är principiella frågor? En avgörande principiell fråga
måste ju i alla fall sekretesslagstiftningen vara.
Fru talman! Jag vill börja med detta.
Anf. 53 Civilminister BENGT K Ä JOHANSSON (s):
Fru talman! Siw Persson tycker att jag har gett ett allmänt svar. Eftersom
det här inte är en alldeles enkel frågeställning har jag försökt att göra en
redovisning av de regler som gäller och de kontaktpunkter och eventuella
konfliktområden som skulle kunna finnas i samarbetet mellan tullen och po-
lisen. Det här handlar inte om ett enskilt fall - jag kommenterar inte sådana,
sådant skall man kunna klara av i alla fall - utan det handlar just om vilka
regler som gäller, var det kan uppkomma olika typer av konflikter och var
problemen i så fall skall lösas.
Vi i regeringen, Siw Persson, har tillsatt en aktionsgrupp mot narkotika.
Där finns både polis och tull med. Där har man ett forum för att lösa den här
typen av konflikter. I denna grupp ingår nämligen cheferna för de myndighe-
ter som är direkt inblandade. Det gäller både generaltullstyrelsen och poli-
sen. Sedan har generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen också tillsatt en
särskild samarbetsgrupp med uppgift att gå igenom de områden där ett när-
mare samarbete mellan tull och polis kan komma i fråga. Det gäller bl.a. Tull
90 000. Det har lett till att man också har personal hos varandra. Därutöver
har riksåklagaren, rikspolischefen och generaltulldirektören sedan anled-
ning att utvärdera den verksamhet som finns. Det finns ett särskilt forum för
att diskutera narkotikafrågor mellan de här tre instanserna. Det finns alltså
ganska många fora där man kan diskutera samarbetsfrågor. Jag tror därför
inte att det finns någon brist på möjligheter att samarbeta. Sedan är det en
annan fråga att man i enskilda fall kan ha olika uppfattningar om hur saken
skall redas ut, vem som skall ha huvudansvaret för spaningarna. Siw Persson
vill väl inte att jag skall ingripa i de enskilda fallen. De måste lösas mellan
de två, ibland tre, myndigheter som i så fall är inblandade.
Jag har svarat på det som jag tycker att det finns anledning att svara på,
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1990191:31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
50
Siw Persson. Jag kan inte gå in och diskutera det enskilda fallet. Det skulle
vara grovt felaktigt av mig om jag försökte göra det. Jag har i mitt svar till
Siw Persson försökt utveckla var jag tycker att de stora principiella frågor
som rör samarbetet mellan polis och tull ligger. Dit hör bl.a. hur vi skall han-
tera det här med den internationella situationen om några år. Om inte Siw
Persson uppskattar att jag försöker ta upp en del litet större saker som rör
samarbetet beklagar jag. Det var faktiskt en artighet mot Siw Persson, efter-
som just den här frågan inte diskuteras så ofta.
Anf. 54 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag tackar naturligtvis för artigheten från civilministerns sida
att han tar upp saker som jag inte har ställt frågor om. Jag hoppas att minis-
tern begriper att det hade varit trevligare om han hade svarat på mina frågor.
Jag begriper precis lika väl som ministern att han inte kan diskutera enskilda
fall. Så var inte heller frågan ställd, utan det var ett underlag. Jag förutsätter
att ministern förstår lika väl som jag att detta var ett fall av många som gjorde
att tålamodet var slut. Den informationen har jag fått.
Men avgörande för samarbetet måste väl vara att myndigheterna gör
samma tolkning av sekretesslagen. Det har jag alltså inte fått något svar på
av civilministern. Hur tolkar man generalklausulen i sekretesslagstiftningen?
Anser civilministern att tull och polis har samma möjligheter att arbeta? Det
är en avgörande fråga som jag gärna upprepar.
Anf. 55 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Fru talman! Siw Persson frågar huruvida jag anser att polis och tull gör
samma tolkning av sekretesslagen. Det skall de göra. Det är inte min uppgift
att göra det. Beträffande sekretessreglerna kan jag säga följande - om det nu
är det som Siw Persson i första hand vill diskutera: Sekretessen gäller såväl
polisens som tullens verksamhet när det gäller att förhindra brott. Då gäller
det i princip även mellan myndigheterna. Men det finns som bekant undan-
tagsregler i sekretesslagstiftningen, som gör att man kan utbyta uppgifter
mellan myndigheterna efter en intresseavvägning i det enskilda fallet. Så är
det mellan polis och tull i deras brottsbekämpande verksamhet. Det hindrar
i alla normala fall inte att polis och tull kan samarbeta. Om polis har tillgång
till uppgifter som tullen behöver, så kan polisen lämna ut dessa till tullen och
vice versa. Däremot kan sekretess endast i sällsynta undantagsfall hindra att
polisen och tullen lämnar uppgifter till varandra inom ramen för den brotts-
bekämpande verksamheten. Här skall det inte finnas några bekymmer när
det gäller att samarbeta kring narkotikabrottslighet. Jag tror inte heller det
är där som i så fall problemen ligger.
Anf. 56 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag får tolka det så att civilministern understryker att detta
gäller i samtliga fall. Det som gör mig orolig är att ministern säger att i ”nor-
mala fall” skall det fungera mellan tull och polis. Då skall inte sekretesslagen
lägga några hinder i vägen. Det har varit det stora problemet. Tullen gjorde
först en tolkning, och sedan efter långa diskussioner kom polisen fram till
samma tolkning. Det som gör mig frågande i det här sammanhanget är den
diskussion, konflikt, som har uppkommit - vi behöver inte leka med orden,
men det har uppkommit en dispyt mellan två myndigheter. Först har den ena
myndigheten kommit fram till en tolkning, sedan efter mycket diskuterande
kom den andra myndigheten till precis samma tolkning. När jag då frågar
om man har skickat informationen vidare, får jag svaret att man ”utgår från”
att information har gått vidare.
De jag har haft kontakt med inom tullen upplever det som har hänt under
hösten som problem i deras arbete. Jag hade naturligtvis hoppats på att mi-
nistern hade understrukit allvarligt att det inte får uppkomma några kompe-
tenskonflikter om självklara saker som faktiskt sekretesslagen visar på är
självklara.
Jag tolkar ministerns svar som att det trots allt finns en gråzon i det hela.
Vi kan inte fortsätta diskussionen i dag, men jag lovar ministern med tanke
på de kontakter jag har och det intresse jag har för narkotikafrågor att jag
naturligtvis kommer att följa frågan. Jag får väl säga så här: jag hoppas att
jag slipper återkomma. I så fall visar det på att man har löst problemet. Ty-
värr finns det fortfarande uppenbara problem i narkotikabekämpningen.
Anf. 57 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tycker inte det här handlar om sekretesslagstiftningen.
Där kan båda parter få en tolkning av vad som gäller. Det har man fått ge-
nom att jag har svarat på frågan där Siw Persson direkt koncentrerade sig på
sekretesslagstiftningen. Däremot tror jag att det alltid kan uppkomma pro-
blem när två myndigheter arbetar på samma område, där tullen i princip ar-
betar vid gränsen - och naturligtvis följer upp fall där man har kommit i kon-
takt med narkotika - och där polisen sedan har sina uppgifter. Därför har
jag i mitt svar sagt att dessa frågor inte är lösta en gång för alla. Jag gav exem-
pel på där vi kan ställas inför problem som är större än det här, nämligen hur
vi skall ställa oss i samspelet mellan tullen och polisen när vi har en annan
situation som kanske gäller Sveriges gränser. Det tycker jag det finns all an-
ledning att diskutera vidare. Jag tycker inte det finns anledning för mig att
gå in och diskutera det enskilda fallet, något som Siw Persson faktiskt begär
av mig.
Förste vice talmannen anmälde att Siw Persson anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 58 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Margit Gennser har ställt följande fråga till mig:
Vilka konkreta kriterier avser finansministern att hålla sig till, när kom-
munens utveckling skall bedömas, eller blir det som i samband med det extra
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
51
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
skatteutjämningsbidraget i princip partipolitiska avgöranden som bestäm-
mer vem som får och inte får bidragen/räntefriheten?
Jag vill bestämt avvisa påståendet att det skulle vara partipolitiska avgö-
randen som bestämmer vem som får och inte får extra skatteutjämningsbi-
drag. Det är en parlamentariskt sammansatt nämnd - skatteutjämnings-
nämnden - som varje år lägger fram förslag till regeringen hur bidragen skall
fördelas. Denna nämnd har, såvitt jag erfarit, alltid varit enig i sina förslag.
Regeringen har endast i undantagsfall ändrat nämndens förslag. Det har då
varit fråga om tillägg utöver vad nämnden har föreslagit. Skatteutjämnings-
nämnden har en svår uppgift och gör ett förtjänstfullt arbete. Det finns ingen
grund för kritik mot denna nämnd.
När det sedan gäller lånen till Göteborgs och Malmö kommuner har rege-
ringen beslutat att följa upp deras ekonomiska utveckling genom ett antal
s.k. kontrollstationer. Till den första — som är en informationskontroll -
har material begärts in till den 30 november. Inlämningstidppnkten kommer
dock av vissa tekniska skäl vad gäller de kommunala budgetbesluten för år
1991 att försenas något. Jag vet således ännu inte vad detta material kommer
att innehålla.
Regeringen har begärt in följande material av de båda kommunerna:
- en sammanfattande beskrivning och bedömning av den ekonomiska
ställningen och förutsättningarna att uppnå en varaktig ekonomisk balans,
- en sammanställning över hittills vidtagna eller planerade åtgärder och
vilka ekonomiska effekter dessa medfört eller kommer att medföra,
- resultaträkningar, finansieringsanalyser och balansräkningar med till-
hörande kommentarer för vardera åren 1990-1993 och
- en sammanställning över vissa ekonomiska nyckeltal för åren
1988-1993 enligt en kompletterande skrivelse till kommunerna från finans-
departementet.
Jag anser att det begärda materialet bör räcka för att få en uppfattning om
kommunernas ekonomiska utveckling. Den analys som kommer att göras
vid denna första kontroll får sedan utgöra grund för det underlag som kom-
mer att krävas in inför beslutskontrollen i vår, då frågan om eventuell ränte-
frihet för år två skall avgöras. Som Margit Gennser mycket riktigt påpekat
har regeringen bemödat sig för att få ett fullgott beslutsunderlag inför kom-
mande beslutstillfällen.
Slutligen vad avser de kultursatsningar som enligt vad Margit Gennser
uppger i sin interpellation diskuteras i Malmö utgår jag från att kommunen
är kapabel att fatta de beslut som är förenliga med en god ekonomisk utveck-
ling.
52
Anf. 59 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Allan Larsson är ju
ganska ny i politiken och ny som finansminister, så han kanske inte känner'
mig särskilt väl. Men jag tror att jag är känd för att läsa på min hemläxa
ordentligt. Däremot är jag faktiskt inte känd för att vara demagog. Som poli-
tiker är jag antagligen alldeles för litet demagog - jag brukar bli citerad
mera i fackpressen än i dagspressen och det är inte särskilt bra för en politi-
ker.
Jag tog faktiskt mycket kritiska ord i min mun när jag sade att det fanns
partipolitisk ”bias” vid fördelningen av skatteutjämningsbidraget. Jag utta-
lar mig inte om varje särskilt år, utan jag uttalar mig om hur det var när vi
hade en borgerlig regering i Malmö. Naturligtvis var jag helt kunnig om skat-
teutjämningsnämndens arbete, om vad man hade för underlag för sina be-
dömningar osv. Två år senare gjorde jag faktiskt en summering. Jag skrev så
här 1988:
Vilka kommuner som skall få extra skatteutjämningsbidrag fastställs med
hjälp av ett index, där man väger samman skattesats, låneskuld, finansie-
ringskapital, sparande, in-/ resp, utflyttning och arbetslöshet. Med hjälp av
detta index rangordnas de svenska kommunerna. 1986 kom Malmö på plats
17. Plats 1 innebär ekonomisk jumboplats. Plats 200 visar på mycket god
ekonomi. Det socialdemokratiskt styrda Botkyrka uppnådde vid den tiden
plats 200.
Och vad hände då? Jo, för första gången på ganska lång tid fick Malmö
inte något skatteutjämningsbidrag. Botkyrka fick det, fastän t.ex. Malmö
hade 4,2 % arbetslöshet och Botkyrka 1,1 %. Malmö var känt för sina stora
strukturproblem och hade landets högsta socialbidragsutgifter.
Indragningarna motiverades med att man hade sänkt skatten, vilket var
en strukturell anpassning. Över huvud taget brydde man sig inte om det in-
dex som man hade använt tidigare - så var det alltså med objektiviteten!
Nu kommer vi in på samma problem igen, och det är därför som jag har
frågat om dessa saker. Det är ju väldigt viktigt att vi nu, innan beslut fattas,
faktiskt vet hur de här talen och de uppgifter som skall lämnas in till finans-
departementet skall sammanvägas.
Det finns frågetecken. Jag kommer att ställa ytterligare ett par frågor: Vad
menas egentligen med varaktig ekonomisk balans? Och hur skall de här sa-
kerna vägas samman?
Skuldbördan exempelvis i den budget som skall antas i december fortsät-
ter att öka. Man hamnar på 146 miljoner.
För 1991 planeras en budget utan några som helst reserver. I fjol rörde det
sig om 47 miljoner. Löneökningarna är fastställda till noll.
Trots regeringslånet har finansnettot försämrats. Utan nämnda åtgärd
skulle finansnettot ha varit minus 87 miljoner.
Rörelsekapitalet är nu nere i 529 milj.kr. En sådan här utveckling är väl-
digt intressant att studera. Jag måste fråga: Vad är det då som kommer att
göra att man möjligen drar in räntebidraget? Är det acceptabelt att t.ex.
budgetera med förlust?
Några exempel på andra saker som kommer att göras vid fastställandet av
budgeten:
Man kommer att försöka få igenom en kommunal föräldraförsäkring - vi
hade inte råd att ha en utökad föräldraförsäkring i Stockholm, men man
kommer alltså att ta upp den saken här.
Socialbidragsutgifterna är numera uppe i 360 miljoner - och detta i slutet
i en högkonjunktur. Som ledamot av stadsrevisionen måste jag säga att det
inte bara är sociala strukturproblem som ligger bakom, utan det är också
sådant som kallas administrativ ”slack” av mycket hög potens som gör att
det ser ut som det gör. Vidare handlar det om organisatorisk oordning, dålig
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
5 Riksdagens protokoll 1990/91:31
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
54
arbetsledning osv. Hur beaktar man sådana saker när det sedan gäller
nyckeltalen?
Kostnaderna för kollektivtrafiken har ökat med 75 miljoner på två år.
Dessa kostnader uppgår nu till mer än en kvarts miljard. Hur ser man på
sådana saker? Nu höjs taxorna, så kostnaderna kommer säkert att bli ännu
högre.
Så något om byggnadsrätterna. Man kommer att sätta i gång med investe-
ringar som kommer att innebära driftskostnader. Men ingenting av detta
kommer att synas i budgeten. Hur kommer man att ta hänsyn till sådana sa-
ker? Och hur kommer man att ta hänsyn till sådant som åläggs av staten?
Det handlar om normer beträffande höjda bostadsbidrag som kommer att
kosta Malmö mycket pengar.
Det är beträffande sådana sammanvägningar, herr finansminister, som jag
vill ha svar på mina frågor - detta för att jag inte skall beskylla er, om ni nu
blir kvar i regeringsställning förstås, för att försöka fatta beslut med partipo-
litisk ”bias”.
Anf. 60 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill understryka vad jag sade i mitt svar om kritiken mot
skatteutjämningsnämnden. Denna gör ett bra arbete. Regeringen inkl, fi-
nansministern - oavsett om denne har hetat Kjell-Olof Feldt eller Allan
Larsson - har lyssnat noga på nämnden. Dessutom har Margit Gennser en
partivän som sitter med i den nämnden och som har deltagit i besluten.
När det gäller frågan om Malmö kommun och lånen har jag begärt in det
material som jag har beskrivit. Jag har också begärt att få nyckeltal, t.ex.
resultatet före extraordinära poster, förändring av eget kapital, relationer
mellan nettokostnad och skatteintäkter, resultat efter skatteintäkter och fi-
nansnetto, relation till nettoinvesteringar, soliditet, försäljning av anlägg-
ningstillgångar och långfristig låneskuld.
Jag har för avsikt, att när vi har fått in materialet, göra en samlad bedöm-
ning utifrån det underlag som då finns. Jag är inte beredd att nu gå längre i
preciseringar beträffande dessa kriterier. Jag är inte heller beredd att disku-
tera Malmös budget i ett läge där kommunen ännu inte har fattat beslut om
denna.
Anf. 61 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Först vill jag säga att jag tror att det inte går att, med de dåliga
utgångspunkter som skatteutjämningsnämnden har haft, uttala sig om huru-
vida man har gjort ett bra arbete eller inte osv. Här fanns klara signaler om
att hänsyn skulle tas till skattesänkningar. Men det fanns ingen reservation-
det är jag väl medveten om. Man hade väl inte den vanan. Jag vidhåller dock
att det har varit partipolitisk ”bias”.
För att vi skall kunna komma bort från sådana misstankar - Caesars hustru
skall ju inte kunna misstänkas - skall man redan på ett tidigt stadium uttala
sig inte bara om vilka nyckeltal t.ex. som skall tas fram utan också om hur
man tänker sig att göra sammanvägningarna. Jag beklagar att finansminis-
tern inte är färdig med sitt tänkande och inte kan lämna mig svar på den här
frågan. Den är väsentlig. Det är väsentligt att ge rätt signaler till de kommu-
ner som annars kan råka ut för extra pålagor i en redan mycket ansträngd
ekonomi. Jag tänker inte på politikerna i första hand. Jag tänker faktiskt på
medborgarna, som någon gång i slutändan måste betala detta, antingen med
högre skatter och högre avgifter eller med sämre service. Det blir inte högre
skatter de närmaste åren på grund av skattestoppet.
Det var därför jag gav konkreta exempel. Hur kommer man att väga sam-
man sådana kostnadsökningar som kommunernas majoriteter har dragit på
sig av alldeles egen vilja eller sådana som är opåverkbara för kommunerna?
Hur kommer man att väga samman sådana fakta som att man redan från
början budgeterar med underskott, vilket vi inte tyckte så bra om vid kom-
munallagens beredning? Det är de sakerna som måste uttalas nu. Då kan vi
fatta beslut objektivt. Får man inte svar på detta, om regeringen inte har
tänkt igenom det, kan man i ett visst läge fatta beslut på ett partipolitiskt
eller opportunistiskt sätt. Det är därför jag skulle vilja ha några synpunkter
från finansministern. De är inte bindande, men jag skulle vilja veta litet
grand om hur finansministern tänker i den här frågan. Något tänkande har
väl ändå startat på finansdepartementet.
Anf. 62 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Fru talman! När jag lyssnar på Margit Gennser kan jag få intrycket att
Margit Gennser ägnar sig åt tvetalan gentemot skatteutjämningsnämnden -
om jag skulle tolka det till det sämsta. Men jag är en vänlig natur och vill
tolka det till det bästa. Då tar jag fasta på uttalandet om att skatteutjäm-
ningsnämnden har gjort ett bra jobb. Jag tycker att vi skall vara överens om
det och ge dem som utför det arbetet det erkännandet. Därför tar jag fasta
på den delen av kommentaren.
När det gäller sakfrågan vill Margit Gennser att jag nu skall ge mig in på
kommentarer som inte skall vara bindande. Men det är en komplicerad si-
tuation. Om jag skulle uttala mig blir det naturligtvis bindande för mig och
för regeringen. Av det skälet vill jag hålla mig till de goda regler som finns,
att vi först skall vara klara med det underlag vi har begärt in, göra en seriös
prövning av detta och sedan kunna ge besked. Det är inte rätt tid att nu dis-
kutera enskildheter.
Anf. 63 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Låt oss gå tillbaka till skatteutjämningsnämnden. Jag hade
diskussioner med dem som satt där också. De hade detta index, men de
visste egentligen inte hur de skulle använda det. Det enda vägande skälet till
att skatteutjämning inte beviljades var att Malmö hade sänkt skatten, vilket
var en finanspolitisk strukturförändring. Där fanns också mången politisk
debatt i bakgrunden. Dessutom hade man inte från finansdepartementet fått
riktiga signaler om hur man objektivt skulle använda dessa siffror. Det är de
konstateranden jag har gjort.
Sedan vill jag faktiskt efterlysa detta tänkande. Jag förstår inte att man
inte kan vara så intellektuellt vidsynt att man funderar kring detta mycket
svåra metodproblem. När jag säger att synpunkterna inte är bindande menar
jag att ingen skulle hänga finansministern om det senare kom fram att rege-
ringen har tänkt om i ett eller annat avseende. Men det vore mycket bra om
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
55
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Svar på interpella-
tioner
man i alla fall antydde vilka metodproblem som finns i detta fall. Hur skall
man hålla isär förändringar i nyckeltal som beror på av kommunen icke på-
verkbara kostnader och påverkbara kostnader? Det är oehört svårt. Det
finns säket ingen exakt riktig lösning på det problemet. Men jag tycker att
man borde diskutera de här frågorna och fundera över hur det skall vara.
Såvitt jag förstår beror oviljan att ge sig in i en diskussion på att man egentli-
gen inte har tänkt färdigt. Man har över huvud taget inte riktigt beaktat
dessa svåra metodproblem.
Min interpellation kan ha en viss nytta med sig, skulle jag tro. Det är att
man börjar tänka igenom dessa problem och i god tid talar om hur man kom-
mer att väga samman detta. Det är viktigt för kommunernas planering. Jag
skulle tro att kommunerna skulle vara oerhört mycket försiktigare om de
visste vilka åtgärder d* skulle komma att mötas av. Det är därför jag hoppas
att man börjar tänka igenom metodproblemen i finansdepartementet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:Sf9—Sfll till socialförsäkringsutskottet
1990/91 :Krl-Kr5 till kulturutskottet
1990/91 :T6 och T7 till trafikutskottet
1990/91 :Jo32 och Jo33 till jordbruksutskottet
1990/91 :N13 och N14 till näringsutskottet
1990/91 :A6 och A7 till arbetsmarknadsutskottet
1990/91 :Bol5 till bostadsutskottet
1990/91 :Sk22—Sk29 till skatteutskottet
56
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop 1990/91:52 Användning av genteknik på människa,
m.m.
1990/91 :So24 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91 :So25 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
1990/91:So26 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :So27 av Margareta Persson (s)
1990/91 :So28 av Ulla Tilländer m.fl. (c)
1990/91:So29 av Barbro Westerholm och Ulla Orring (fp)
med anledning av prop. 1990/91:54 Kvarvarande frågor i reformeringen av
inkomst- och företagsbeskattningen, m.m.
1990/91 :Sk30 av Stig Bertilsson (m)
1990/91 :Sk31 av Pär Granstedt (c)
1990/91 :Sk32 av Inger Schörling m.fl. (mp)
1990/91 :Sk33 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1990/91:Sk34 av förste vice talman Ingergerd Troedsson och Ingrid Sundberg
(m)
1990/91 :Sk35 av Kjell Johansson m.fl. (fp)
1990/91 :Sk36 av Lars Ulander m.fl. (s)
1990/91:Sk37 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/9 l:Sk38 av Martin Olsson (c)
1990/91 :Sk39 av Sven-Olof Petersson (c)
1990/91:Sk40 av Görel Thurdin m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:56 Tillfällig höjning av fastighetsskatten,
m.m.
1990/91:Sk41 av Kjell Johansson m.fl. (fp)
1990/91:Sk42 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1990/91:Sk43 av Inger Schörling m.fl. (mp)
1990/91:Fi32 av Inger Schörling m.fl. (mp)
1990/91:Sk44 av Ylva Annerstedt (fp)
1990/91:Sk45 av Görel Thurdin m.fl. (c)
Finansutskottets betänkanden
1990/91:FiU3 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.
1990/9 l:FiU4 Riksgäldskontoret och den statliga finansförvaltningen
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91 :KU9 Vissa kyrkliga frågor
1990/91 :KU14 Begravningslag
Skatteutskottets betänkanden
1990/91:SkU2 Ändring i lagen om allmän energiskatt, m.m.
1990/91 :SkU4 Totalisatorskatten
Lagutskottets betänkanden
1990/91 :LU11 Avskaffande av medborgarskapskrav i aktiebolagslagen m.m.
1990/91 :LU12 Ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om handelsbo-
lag och enkla bolag
Utrikesutskottets betänkanden
1990/9LUU6 Mellanöstern
1990/91:UU12 Svenskt medlemskap i Europeiska banken för återuppbygg-
nad och utveckling
Kulturutskottets betänkanden
1990/91 :KrU4 Vissa konstfrågor
1990/91 :KrU6 Skydd för ortnamn
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Trafikutskottets betänkanden
1990/91 :TU6 Koncessionsavtalet om linjesjötrafik på Gotland
1990/91 :TU7 Lastsäkringsintyg
Jordbruksutskottets betänkanden
1990/91 :JoU9 Strålskydd
1990/91 :JoUll Förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt
1990/91:JoU12 Ändring i rennäringslagen, m.m.
Näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU4 Värdepappersfonder
1990/91:NU6 Näringspolitiska frågor
1990/91 :NU 10 Krigsmaterielindustrin
1990/91:NU18 Finansieringsåtaganden för Fonden för svensk-norskt indu-
striellt samarbete
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 22 november
1990/91:104 av Siw Persson (fp) till bostadsministern om bostadsrättsför-
enings stämmobeslut:
I förslag till ny bostadsrättslag som för närvarande är ute på lagrådsremiss
finns inga ändringar föreslagna när det gäller giltighet av stämmobeslut om
ändring av villkoren i en bostadsrättsförenings stadgar. Menar bostadsminis-
tern att t.ex. Riksbyggen skall få fortsätta att ha vetorätt mot ett stämmobe-
slut trots att Riksbyggen inte har någon form av ekonomiskt ansvar i eller
emot bostadsrättsföreningen? Detta är ett omyndigförklarande av förening-
ens medlemmar och måste strida mot andan i lagstiftningen. Lagen föreskri-
ver faktiskt att det ekonomiska och administrativa ansvaret uteslutande åvi-
lar bostadsrättsföreningens styrelse och stämma. Med anledning av det an-
förda vill jag ställa följande frågor:
1. Hur vill bostadsministern förklara rätten för t.ex. Riksbyggen att inlägga
veto mot stämmobeslut vid avhändande av del av en bostadsrättsförenings
fastighetsbestånd och mot likvidation av förening, vilket skett helt enligt
laga ordning?
2. Hur vill bostadsministern förklara att det föreligger skyldighet för en bo-
stadsrättsförening att sluta avtal med enbart Riksbyggen och ingen annan
över huvud taget när det gäller att biträda föreningen?
1990/91:105 av Elisabeth Persson (v) till statsrådet Margot Wallström om
konsumentrådgivning:
58
Varje år satsas tiotals miljarder kronor på reklam, marknadsföring och an-
nonsering för att sälja mer varor eller tjänster. Det förekommer olika uppgif-
ter om hur mycket pengar det rör sig om och frågan är naturligtvis vad som
skall räknas till reklam resp, marknadsföring, men uppskattningsvis ligger
summan snarare över än under 30 miljarder.
Skatt utgår på reklam och annonser med 11 resp. 4 %. Staten tar varje år
in drygt 1 miljard i sådan skatt.
Kommunerna ansvarar för konsumentrådgivningen. Det är inte en obliga-
torisk, utan en frivillig uppgift. Enligt uppgifter från konsumentverket fanns
det förra året konsumentrådgivning i nästan alla kommuner och det skulle
endast saknas i tolv. Det låter ju bra, men börjar man granska hur det ser ut
i verkligheten visar det sig att det inte finns så värst mycket innehåll i de fagra
siffrorna.
På flera håll har man konsumentrådgivning endast på papperet. Dessutom
är konsumentnämnderna och/eller konsumentrådgivningen bland det första
som får stryka på foten när kommunerna nu tvingas skära ner på utgifterna.
Jag vill påstå att väl fungerande konsumentrådgivning lönar sig, både för
den enskilde konsumenten och samhället. På sikt är det också bra för produ-
centerna med kunniga konsumenter.
Konsumentrådgivningen fyller följaktligen viktiga behov. Arbetsuppgif-
terna är många, alltifrån vägledning inför stora köp till hjälp vid skuldsane-
ring. De kommunala konsumentvägledarna är konsumentverkets bästa ka-
naler ut till människor. De kan - om resurser finns - göra ett mycket bra
förebyggande arbete.
I våras beslutade riksdagen bl.a. om ny konsumentköplag. På flera sätt
stärker den konsumenternas ställning, men kännedomen om konsument-
köplagen och dess innehåll är dålig. Konsumentrådgivarna har en stor upp-
gift att se till att kopnsumentköplagen verkligen efterlevs och konsumentens
rätt tas till vara.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga statsrådet:
1. Delar statsrådet bedömningen att konsumentrådgivningen är eftersatt på
många håll i landet?
2. Har statsrådet för avsikt att agera för att få bättre balans mellan satsning-
arna på reklam för att sälja varor och resurserna för rådgivning till konsu-
menterna?
3. Om skattesatsen på annan reklam än annonser höjdes med 1 % borde det
inbringa statskassan ca 150 milj.kr. Har statsrådet för avsikt att föreslå en
sådan höjning för att använda de pengarna till konsumentforskning och
stöd till frivilliga konsumentorganisationer eller på annat sätt stärka kon-
sumentrådgivningen?
den 23 november
1990/91:106 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om sammanslagning
av kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnder med andra nämnder:
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna med sina förvaltningar svarar för tillsy-
nen enligt en lång rad lagar och författningar. Under senare år har, i takt med
den ökade medvetenheten om miljöproblemen, arbetsuppgifterna ökat i en
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
lavinartad omfattning. Nya väsentliga uppgifter har förts till kommunerna:
Tillsyn enligt miljöskyddslagen, ökat deltagande i planprocesser, förbättrad
och utökad tillsyn när det gäller livsmedelshanteringen för att nämna några
exempel. Resursförstärkningar har inte tillförts i motsvarande omfattning,
snarare har miljö- och hälsoskyddsverksamheten liksom andra angelägna
kommunala verksamheter drabbats av det hårdnande ekonomiska läget för
kommunerna.
Många kommuner har i besparings- och effektiviseringssyfte försökt dra
in på de kommunala förvaltningarna och på nämndorganisationen. På flera
håll har därför miljö- och hälsoskyddsnämnder och förvaltningar lagts sam-
man med andra nämnder och förvaltningar. Detta skapar kanske fler pro-
blem än det löser.
Kommunerna själva hör till de verksamhetsutövare som skall granskas av
miljö- och hälsoskyddsnämnderna. För detta ändamål behövs en stark och
fristående miljö- och hälsokyddsverksamhet. Det kan knappast vara lämp-
ligt att den instans som beslutar om byggnadsplaner också skall granska
dessa planers lämplighet ur miljö- och hälsoskyddsaspekt. Eftersom tillsy-
nen nu förts till kommunerna och inte längre behandlas av länsstyrelserna så
är det ännu viktigare än tidigare att opartiskheten gentemot exploaterings-
intresset kan hävdas. Risken är också uppenbar att resursknappheten leder
till att miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna inte får tillräckligt med perso-
nal och pengar för att verkligen kunna utöva tillsyn i tillräcklig omfattning.
En undersökning utförd av en konsult för Miljö- och hälsoskyddstjänste-
mannaförbundets räkning (MHTF) visar att det finns stor anledning till oro
för miljö- och hälsoskyddsarbetet.
I kommuner som lagt ihop sina miljö- och hälsoskyddsverksamheter med
andra verksamheter konstaterar undersökningen att plan- och byggfrågor
dominerat verksamheten. Man konstaterar också att konflikter mellan ex-
ploaterings- och miljöintressen i allt högre grad hanteras i slutna rum och
inte kommer till allmänhetens kännedom.
Den här undersökningen belyser att det finns ett mycket stort behov av att
analysera utvecklingen av det kommunala miljö- och hälsoskyddet och det
brådskar. ”Sammanslagna” nämnder finns nu i 6 st frikommuner. Planer på
sammanslagningar finns i ytterligare ett 20-tal. Bilden är ungefär densamma
när det gäller förvaltningsstrukturen. Det är framför allt byggnadsnämn-
derna som är aktuella för sammanslagningar.
Det hjälper inte med aldrig så stor politisk samstämmighet i teorin kring
angelägenheten av ett bättre miljöskydd om inte denna samstämmighet mot-
svaras av resurser till verksamheten. Och en organisation som garanterar
verksamheten opartiskhet.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöministern:
„1. Avser regeringen vidta åtgärder i syfte att stärka det kommunala miljö-
och hälsoskyddsarbetet?
2. Avser regeringen genomföra en fördjupad analys av hur denna verksam-
het är organiserad i kommunerna och av vad som planeras för framtiden?
60
Prot, 1990/91:31
23 november 1990
Anmäldes att följande frågor framställts
den 22 november
1990/91:229 av Ulf Melin (m) till industriministern om typgodkännande av
va-produkter:
Forsheda AB är ett företag som har utvecklat ett system för renovering av
vattenledningar. Det kallas för Tube-In. Företaget ansökte redan 1988 hos
Vatten- och avloppsföreningen (VAV) om ett typgodkännande av produk-
ten. Eftersom det handlar om dricksvattenledningar så skall livsmedelsver-
ket yttra sig om materialets inverkan på vattenkvaliteten. Trots att företaget
vid åtskilliga tillfällen kontaktat livsmedelsverket och ”stött på”, så har man
inte efter 2,5 års väntan varken fått något positivt eller negativt besked. Det
enda man har fått till svar är: ”Vi har inte tid”. Däremot har man fått typgod-
kännande i andra länder som Danmark, England, Finland, Frankrike, Hol-
land, Norge och Tyskland. Det som jag kan konstatera är, att i dessa länder
så har man handlagt ärendet betydligt snabbare än vad som svenska myndig-
heter förmått göra. För svensk industri är det av vital betydelse att ha pro-
dukterna godkända i Sverige för att man skall kunna marknadsföra dem
ännu effektivare på den internationella marknaden. I perspektivet att vi har
en vikande konjunktur är det av största vikt att myndigheterna underlättar,
i stället för att stjälpa svensk industris möjligheter att sälja sina produkter på
exportmarknaden. Min fråga till industriministern är:
Vilka åtgärder ämnar industriministern vidta för att minska handlägg-
ningstiden på den här typen av ärenden?
1990/91:230 av Rune Backlund (c) till statsrådet Erik Åsbrink om momsen
på vägfärjetrafiken:
På olika håll i vårt land finns det vägfärjeleder som förbinder det allmänna
vägnätet på fastlandet med vägnätet på öar i våra större insjöar och kustnära
öar. Huvudmannaskapet varierar för dessa vägfärjor från statligt (vägverket)
till kommunalt. Vägverkets färjor är avgiftsfria medan det i varierande grad
förekommer avgifter på de övriga.
Vägfärjor som i dag tar ut avgifter på bilar och passagerare kommer från
den 1 januari 1991 att behandlas på samma sätt som kollektivtrafiken, dvs.
beläggas med mervärdeskatt. Detta leder till att kostnaderna för resor till
och från dessa öar stiger mycket kraftigt.
Det vi i dagligt tal kallar kollektivtrafik, dvs. buss, tunnelbana och järn-
väg, har lite gemensamt med vägfärjorna. De är ju som namnet säger en del
av vägnätet på samma sätt som vägbroar är det. Därför är det orimligt att
man nu belägger dessa med moms. Dessutom förstärks ytterligare skillnaden
mellan de som i dag åker på en led utan avgift och de som tvingas betala för
att utnyttja en vägfärja.
61
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
62
Är statsrådet beredd att medverka till att vägfärjorna undantas från den
beslutade mervärdeskatten på kollektivtrafiken?
1990/91:231 av AlfWennerfors (m) till kommunikationsministern om reflex-
stolpar och reflexlinjer:
Under de senare decennierna har en anmärkningsvärt liten del av landets
totala väganslag gått till Roslagen. Vägsystemet har för närvarande en skan-
dalöst låg standard. Under den innevarande mörka, regniga och halkiga års-
tiden upplevs detta än mer trafikosäkert. Den politiska majoriteten jämte
vägmyndigheterna får ta på sig en stor del av skulden till det ökade antalet
trafikolyckor i Roslagen.
De smala och krokiga vägarna och stora brister på bilarnas halv- och hel-
ljus minskar avsevärt trafiksäkerheten. I motsats till andra länder saknas
dessutom reflexstolpar och reflexlinjer i vägens ytterkant.
Vill kommunikationsministern i väntan på den definitiva utbyggnaden av
vägsystemet medverka till att reflexstolpar och reflexlinjer ökar trafiksäker-
heten?
1990/91:232 av Åsa Domeij (mp) till miljöministern om ersättningsreglerna
i naturvårdslagen:
Riksdagen försämrade drastiskt naturvården för några år sedan genom att
ändra ersättningsreglerna i naturvårdslagen. Bakgrunden var att socialde-
mokraterna och centern gjorde upp om ny planlagstiftning. Numera skall
ersättning betalas ut när ”pågående markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten”. Tidigare såg man till hur restriktionerna för
markanvändningen drabbade hela fastigheten. Beslutet var mycket olyckligt
eftersom pengarna för de naturvårdande myndigheterna räcker till mindre
naturvård än tidigare. Det är möjligt att socialdemokraterna inte förstod,
när beslutet fattades, hur kraftig försämringen skulle bli för naturvården.
Är regeringen beredd att ändra ersättningsreglerna till de regler som
gällde tidigare?
1990/91:233 av Åsa Domeij (mp) till jordbruksministern om marknads-
föringen av ekologiskt odlade produkter:
Under 80-talet har den ekologiska odlingen ökat kraftigt. En stor del av
ökningen kom i slutet av 80-talet tack vare omställningsstödet till ekologisk
odling. Som ett direkt resultat av stödet tiodubblades mängden spannmål.
Även produktionen av potatis ökade kraftigt. Tyvärr kombinerades inte om-
ställningsstödet med ett tillfälligt stöd till marknadsföring av ekologiskt od-
lade produkter. Ett överskott har uppstått eftersom grossister och butiker är
tveksamma till att ta in nya produkter i relativt små volymer. Den märkliga
situationen har uppstått att trots att det finns många konsumenter som vill
köpa produkterna saknas KRAV-märkt mat oftast i butikerna.
Ett tillfälligt marknadsföringsstöd under 3 år på ca 5-6 miljoner skulle
kunna hjälpa i gång försäljningen rejält. Pengarna skulle framför allt kunna
användas till att arvodera butikskonsultenter, men också till att ta fram
trycksaker. Finansieringen kan ordnas genom att regeringen beslutar omdi-
sponera en mindre mängd av de pengar som ställts till Lantbruksstyrelsens
förfogande för att informera om omställningen av jordbruket.
Är regeringen beredd att satsa några miljoner per år av de pengar som
ställts till Lantbruksstyrelsens förfogande för att satsa på marknadsföring av
KRAV-märkta produkter?
1990/91:234 av Åke Selberg (s) till kommunikationsministern om SJs lok-
verkstad i Boden:
SJs trafikverkstad i Boden har fått nya direktiv att ta bort verksamhet i
budget som motsvarar omkring elva tjänster. Det är reparationsarbetet på
ellinjeloken som skall dras in. Verkstaden får behålla reparationerna på
godsdieselloken.
Beskedet har spritt misstämning och oro bland de anställda. Minskning av
personalstyrkan vid lokverkstaden i Boden kommer att innebära en försäm-
rad service på loken. Redan i dag har de anställda vid driftverkstaden full
sysselsättning eftersom det inte finns något överskott på lok.
De flesta tågen utgår från Boden. Loken går där också in för service, un-
derhåll och reparation på driftverkstaden. Genom de nya direktiven om per-
sonalminskning kommer inte alla lokskador att hinnas med. Det betyder i sin
tur fördröjningar och fördyringar, när arbetet måste utföras på annat håll.
Därmed uteblir den väntade besparingen.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att sysselsättningen och
personalstyrkan vid SJs lokverkstad i Boden skall kunna bibehållas på nuva-
rande nivå?
C
1990/91:235 av Anna Horn afRantzien (mp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
de asylsökande Bulgarienturkarna:
Vid mötet med hitresta Bulgarienturkar på Stockholms Central den 22 no-
vember framkom många obesvarade frågor, som både svenskar och Bulga-
rienturkar har rätt att få besvarade, varför jag vill fråga statsrådet Lööw:
Vilken garanti finns för denna grupp att de vid återvändandet ej utsätts
för repressalier av olika slag?
1990/91:236 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om de asyl-
sökande Bulgarienturkarna:
Flera tusen av Bulgarienturkarna väntar nu på slutligt besked om asyl eller
på att avvisning till Bulgarien skall verkställas. Många känner en stark oro
för att bli illa behandlade vid återkomsten, t.ex. utestängas från möjligheten
att få arbete, nekas tilldelning av matkuponger med mera som följd av att de
sökt asyl i Sverige.
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Jag vill därför fråga invandrarministern om hon avser skaffa försäkringar
63
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
64
hos bulgariska myndigheter om att Bulgarienturkarna inte kommer att
diskrimineras vid hemkomsten.
1990/91:237 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) till statsrådet Lena Hjelm-
Wallén om livsmedelshjälp till Sovjetunionen:
Vid frågestunden den 20 november besvarade biståndsministern en fråga
från mig angående Sveriges beredskap att snabbt sätta in livsmedelshjälp till
Sovjetunionen vid en hotande hungerkatastrof.
Biståndsministern avvisade i sitt svar alla planer på snabb hjälp och hänvi-
sade bl.a. till långsiktiga insatser med kunskapsuppbyggnad.
Senare samma dag informerade statsminister Ingvar Carlsson från Paris
att Sverige förbereder snabb hjälp bl.a. i samarbete med andra länder och
med ideella organisationer som Röda korset. Just sådana tankegångar från
min sida avvisades av biståndsministern.
Jag vill fråga om biståndsministern i dag instämmer i statsminister Carls-
sons uttalande?
den 23 november
1990/91:238 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om ersättningen
för landskapsvård:
I samband med riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren 1990 inrätta-
des en ersättning för landskapsvård. Samtidigt höjdes anslaget till det redan
befintliga stödet för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet (NOLA). Kon-
trakt för sådana åtgärder sluts oftast på flerårsbasis. En betydande oklarhet
råder nu kring denna anslagshöjning. Det behövs därför förtydligas att
NOLA-anslagen även fortsättningsvis skall ligga på den högre nivån.
Dessutom påverkas båda anslagen eventuellt av skatteuppgörelsen mellan
s och fp. Naturvårdsersättningen liksom landskapsersättningen är ju ersätt-
ning för en utförd tjänst. Innebär det att momsplikt uppstår. Eftersom såväl
NOLA, som landskapsvården är mycket angelägna uppgifter är det önskvärt
med ett klarläggande av innebörden i riksdagens beslut.
Jag vill därför fråga jordbruksministern:
Avser regeringen reda ut oklarheterna beträffande NOLA och den nya
landskapsvårdande ersättningen?
1990/91:239 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om till-
lämpningen av utlänningslagstiftningen:
Regeringen har beslutat att ändra den s.k. barnpraxisen i asylärenden.
Enligt tidigare gällande praxis beviljades normalt uppehållstillstånd för
barnfamiljer som inte fått ett slutgiltigt beslut från regeringen inom ett år
räknat från ansökningstillfället. Nu skall den särskilda praxisen bara gälla
dem som inte fått ett avvisningsbeslut från invandrarverket inom samma
tidsrymd.
Det är uppenbart att orsaken till denna ändring av barnpraxisen är att
många ärenden som gäller Bulgarien-turkar och snart skall avgöras av rege-
ringen är äldre än ett år. Att på detta slumpmässiga och oförutsägbara sätt
ändra förutsättningarna för beslut som många gånger är livsavgörande för
människor är oacceptabelt.
Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att undvika en fortsatt ryckig-
het och oförutsägbarhet i tillämpningen av utlänningslagstiftningen?
1990/91:240 av Roy Ottosson (mp) till miljöministern om sänkt svavelhalt i
bunkeroljor:
Sjöfarten står för ca 10 % av de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige. Nå-
gon direkt reglering av svavelhalten i de förbränningsoljor, främst bunkerol-
jor, som används i sjöfart finns inte. Särskilt allvarliga är de stora utsläpp
som de stora färjorna mellan de nordiska länderna ger upphov till. En stark
miljöopinion har tvingat fram frivillig övergång till svavelfattigare oljor på
en rad svenska färjor. Dessvärre har inte alla konkurrenter i våra nordiska
grannländer följt efter.
Svavelfattig olja är dyrare än svavelrik olja, vilket i sin tur leder till att
dessa illojala konkurrenter får ekonomiska fördelar. Risken är därför
uppenbar att även de rederier som frivilligt gått över till lågsvavlig olja anser
sig tvingade att återgå till högsvavlig olja. Det är därför uppenbart att det
behövs bilaterala eller nordiska avtal som radikalt begränsar svavelinnehål-
let i de förbränningsoljor som används i färjetrafiken.
— Vad har regeringen gjort för att åstadkomma radikala begränsningar av
svavelhalten i förbränningsoljor för färjetrafik i Norden, och när kan vi för-
vänta oss att bilaterala eller nordiska avtal kan komma till stånd?
1990/91:241 av Åsa Domeij (mp) till jordbruksministern om förmalningsav-
giften på ekologiskt odlad spannmål:
Det ekologiska vetemjölet måste konkurrera med det konventionellt odlade
mjölet som är betydligt billigare. Viktiga orsaker till den stora prisskillnaden
är att det konventionellt odlade mjölet säljs i mycket stora volymer och ofta
prisdumpas för att använda som lockvara. Ett sätt att snabbare få igång för-
säljningen av ekologiskt odlat spannmål är att slopa förmalningsavgiften.
Är regeringen beredd att slopa förmalningsavgiften för ekologiskt odlad
spannmål?
1990/91:242 av Lennart Brunander (c) till miljöministern om CFC-avveck-
lingen:
”Vi saknar faktiskt vetenskaplig information om vad vi tar oss för när vi
nu skickar ut dessa kemikalier i atmosfären. Och hur ska vi då kunna avgöra
om CFC-ersättningarna är bra eller inte.” Så uttrycker sig kemiprofessorn
Eric Banks i en intervju i Dagens Nyheter. Centern har tidigare i motioner
varnat för riskerna att man ersätter CFC med andra miljöfarliga föreningar.
Jag vill mot denna bakgrund fråga miljöministern:
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
65
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
Vad avser regeringen vidta för åtgärder för att tillse att CFC-aweckling
inte leder till ytterligare miljöproblem?
14 § Kammaren åtskildes kl. 12.47.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 31 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
/Gunborg Apelgren
66
Fredagen den 23 november
I § Svar på interpellation 1990/91:68 om export av miljöfarligt avfall 1
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Gudrun Schyman (v)
2§ Svar på interpellation 1990/91:78 om Dalälven.............. 10
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Ragnhild Pohanka (mp)
3§ Svar på interpellation 1990/91:37 om en bro mellan Sundet och
Hasselön........................................ 17
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Gunnar Björk (c)
4 § Svar på interpellation 1990/91:63 om kontrollbesiktning före för-
säljning av vissa begagnade bilar för ätt minska skadliga bilav-
gasutsläpp........................................ 21
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Olle Östrand (s)
Lars Norberg (mp)
5§ Svar på interpellation 1990/91:51 om Luleås ställning som me-
tallurgiskt centrum, m.m............................. 28
Industriminister Rune Molin (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bengt Hurtig (v)
6§ Svar på interpellation 1990/91:72 om den långsiktiga energipla-
neringen ......................................... 34
Industriminister Rune Molin (s)
Lars Norberg (mp)
7§ Svar på interpellation 1990/91:57 och fråga 1990/91:134 om ut-
vecklingsfonderna.................................. 37
Industriminister Rune Molin (s)
Per-Ola Eriksson (c)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
8§ Svar på interpellation 1990/91:76 om samarbetet mellan tull och
polis............................................ 47
Civilminister Bengt K Å Johansson (s)
Siw Persson (fp)
9 § Svar på interpellation 1990/91:59 om statliga lån till Göteborg och
Malmö m.m...................................... 51
Finansminister Allan Larsson (s)
Margit Gennser (m)
10 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 56
II § Bordläggning...................................... 56
Prot. 1990/91:31
23 november 1990
67
Prot. 1990/91:31 12 § Anmälan om interpellationer
23 november 1990 1990/91:104 av Siw Persson (fp) om bostadsrättsförenings stäm-
mobeslut ...................................... 58
1990/91:105 av Elisabeth Persson (v) om konsumentrådgivning 58
1990/91:106 av Annika Åhnberg (v) om sammanslagning av
kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnder med andra
nämnder..................... 59
13 § Anmälan om frågor
1990/91:229 av Ulf Melin (m) om typgodkännande av va-pro-
dukter ........................ 61
1990/91:230 av Rune Backlund (c) om momsen på vägfärjetra-
fiken......................................... 61
1990/91:231 av Alf Wennerfors (m) om reflexstolpar och reflex-
linjer ......................................... 62
1990/91:232 av Åsa Domeij (mp) om ersättningsreglerna i na-
turvårdslagen................................... 62
1990/91:233 av Åsa Domeij (mp) om marknadsföringen av
ekologiskt odlade produkter....................... 62
1990/91:234 av Åke Selberg (s) om SJs lokverkstad i Boden . . 63
1990/91:235 av Anna Horn af Rantzien (mp) om de asyl-
sökande Bulgarienturkarna........................ 63
1990/91:236 av Maria Leissner (fp) om de asylsökande Bulga-
rienturkarna ................................... 63
1990/91:237 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) om livsmedels-
hjälp till Sovjetunionen........................... 64
1990/91:238 av Annika Åhnberg (v) om ersättningen för land-
skapsvård ..................................... 64
1990/91:239 av Jan-Olof Ragnarsson (v) om tillämpningen av
utlänningslagstiftningen........................... 64
1990/91:240 av Roy Ottosson (mp) om sänkt svavelhalt i bun-
keroljor ....................................... 65
1990/91:241 av Åsa Domeij (mp) om förmalningsavgiften på
ekologiskt odlad spannmål......................... 65
1990/91:242 av Lennart Brunander (c) om CFC-awecklingen 65
68
gotab 97406, Stockholm 1991