Protokoll
1990/91:3
Anf. 1 TALMANNEN:
Välkomna till det nya riksmötets första partiledardebatt som äger rum
med anledning av regeringsförklaringen som avgavs i går. Innan vi börjar
debatten vill jag meddela att statsrådet Lena Hjelm-Wallén på regeringens
informationsstund i morgon torsdag kl. 14.30 kommer att lämna information
om katastrofinsatser och långsiktigt biståndssamarbete med Namibia.
Anf. 2 CARL BILDT (m):
Herr talman! Vid midnatt började alla Tysklands klockor att ringa. Från
Rugen uppe i norr till Zugspitze nere i söder, från Oder i öster till Mosel i
väster. De ringde in en enighet som symboliserar ett enande i frihet, inte
bara för Tyskland, utan för Europa i dess helhet. Och i morgon vid denna
tidpunkt samlas det enade Tysklands valda företrädare för första gången till
den nya tyska riksdagens första högtidliga sammanträde.
Tysklands delning har varit Europas delning. Muren delade förvisso
främst Berlin, men den delade också en hel världsdel. Muren och den stat
utan vilken denna mur inte hade varit möjlig krossade individers möjligheter
och människors drömmar under nästan ett halvt århundrade.
Det förefaller ibland i debatten som om man känner litet nostalgi över det
gamla DDR och gärna gråter litet med den fallna DDR-regimen. Låt mig
säga att jag själv inte kan känna annat än glädje över att en stat som aldrig
var annat än konstlad nu försvinner från Europas karta. Men framför allt
känner jag en intensiv glädje över alla de nya möjligheter som nu öppnas.
Jag tror att 90-talet kommer att innebära ett nytt tyskt under när det gäller
välfärd, välstånd och ekonomisk utveckling. Jag vet att genom det som nu
har inträffat bereds vägen för ett både fördjupat och utvidgat samarbete på
samhällslivets alla områden mellan Europas demokratier. Det blir ett med-
borgarnas Europa - ett möjligheternas och mångfaldens Europa - som nu
växer fram. Och i detta Europa är det en självklarhet att Sverige måste vara
med helt och fullt.
Utvecklingen i Europa går nu rasande snabbt framåt. Inte någon som haft
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
1 Riksdagens protokoll 1990191:3
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
möjlighet att under det senaste året och månaderna röra sig i detta nya sam-
arbetets Europa kan undgå att se hur vårt Sverige har halkat efter, hur vi
kommit på sidan av och hur vi håller på att marginaliseras. Så är det, och den
sanningen måste vi vara medvetna om. Men så borde det faktiskt inte vara,
och så behöver det inte vara i framtiden. Det är därför vi så snabbt som möj-
ligt bör vara redo att söka fullt medlemskap i EG. Jag har själv sagt att detta
bör ske under andra halvåret nästa år, omedelbart efter valet. Den bedöm-
ningen har sedan dess fått stöd också från företrädare för folkpartiet. Jag
tror inte att Sverige har råd att stå och vänta i ytterligare två tre år och säga:
”Vi får se, vi kan inte bestämma oss nu.” Det är bra, statsministern, att soci-
aldemokraternas officiella linje i Europapolitiken nu har gått från rött till
gult, från nej till vänta. Något som verkligen skulle behövas är att Europapo-
litiken slår om till grönt och att vi sänder signalen om att vi vill vara med och
skall vara med.
Herr talman! Gårdagens regeringsförklaring var tom, gränsande till upp-
givenhet. Det gäller inte minst den ekonomiska politiken. Jag undrar ibland
om regeringen i dess helhet har klart för sig vart dess politik har fört Sverige
när det gäller ekonomin. Länge matades vi med tal om den framgångsrika
tredje vägens ekonomiska politik. Den skulle ge oss både låg inflation och
låg arbetslöshet, och fortfarande talar statsministern som om detta i allt vä-
sentligt lyckades under 1980-talet.
Men sanningen är ju att det förhåller sig tvärtom. Det centrala elementet
i denna politik - att hålla pris- och kostnadsstegringarna nere - har misslyck-
ats och misslyckats rejält. I dag är Sverige ett höginflationsland i ett Europa
som i allt väsentligt har fått inflationen under kontroll. Löner och priser ga-
lopperar i väg i Sverige. Vi känner alla av hur dyrt allting har blivit, och eko-
nomer varnar samstämmigt för den allvarliga kostnadskris som nu kommer.
Vi skall inte blunda för vad en kostnadskris innebär. En sådan slår alltid
hårt mot sysselsättningen. Misslyckas inflationsbekämpningen kommer
misslyckandet med sysselsättningen aldrig långt efter. Det är tyvärr alldeles
ofrånkomligt.
Jag försökte i avslutningsdebatten i våras innan vi skildes att något intres-
sera statsministern för dessa sysselsättningspolitiska perspektiv. Det gick
kanske inte alldeles bra. När jag lyssnade till regeringsförklaringen i går fick
jag inte heller något intryck av att regeringen inser allvaret i det som nu hål-
ler på att inträffa. Det sägs i regeringsförklaringen att om arbetslösheten
ökar står regeringen redo med åtgärder. Men detta ”om” är ju ingenting an-
nat än rent illusionsmakeri! Alla vet att arbetslösheten kommer att öka, och
att den kommer att öka rejält under lång tid. Varslen har ju duggat tätt under
de senaste månaderna. Vi har i en industrisektor som redan var för liten för-
lorat 25 000 industrijobb under första delen av detta år. Det är ofta de sva-
gaste delarna av landet som drabbas först och hårdast, och vi vet att ned-
gången inom industrin kommer att ta fart. Siffrorna för industriinvesteringar
tyder på ett ras på omkring 15—20 % under 1991.
Även den offentliga sektorn, som tidigare kunde suga upp mycket av detta
under 70- och 80-talen, står nu inför den ekonomiska krisen. Företrädare
för Kommunförbundet sade häromdagen att de trodde att 50000 jobb skulle
försvinna från kommunsektorn under de närmaste åren. Låt oss således vara
alldeles på det klara med vad vi står inför: Månad efter månad under de när-
maste åren kommer arbetslösheten att öka.
Jag tror tyvärr att det ligger mycket i de prognoser som i dag förutspår att
denna ökning av arbetslösheten kan komma att gå upp till fyra fem procent-
enheter öppen arbetslöshet och att vi därmed kommer att få en sysselsätt-
ningskris som är längre och djupare än vad vi någonsin har upplevt i modern
tid. Denna djupa och långvariga sysselsättningskris är det oundvikliga resul-
tatet av misslyckandet för den tredje vägens ekonomiska politik. Det är soci-
aldemokraternas misslyckande med att få kostnadsutvecklingen under kon-
troll som för landet in i en kris för sysselsättningen. Detta är ett stort miss-
lyckande för socialdemokratin när det gäller en av dess allra mest centrala
uppgifter i svensk politik.
När finansminister Allan Larsson framträdde som något av gästföreläsare
på den socialdemokratiska partikongressen sade han att ”så här kan det inte
få fortsätta”. Nej, så här kan det verkligen inte få fortsätta!
Men så här har det ju fortsatt år efter år under herr Larssons företrädare,
herr Feldt, som också pratade åtskilligt - men det fortsatte. Så här har det
fortsatt månad efter månad också under herr Larsson. Att döma av rege-
ringsförklaringen kommer det ett bra tag till att fortsätta så som det inte får
fortsätta.
Det dokument som Rehnbergkommissionen presenterade i måndags är en
iskall beskrivning av en hård verklighet för Sveriges ekonomi. Det sägs i do-
kumentet mycket tydligt att detta är en ”hemmalagad” kris, som har sin
grund i misslyckandet med inflationsbekämpningen under 1980-talet.
I början av detta år sade regeringen i finansplanen att vi står vid en kritisk
punkt. Man sade att om vi inte klarade av detta inom den allra närmaste
tiden så skulle krisen vara oundviklig och arbetslösheten skulle komma att
bli hög. Det enda vi har sett av åtgärder för att klara av detta är egentligen
en momshöjning och att regeringen gick tillbaka i fråga om ett antal förfe-
lade och förhastade vallöften. Men av detta blir det ingen ekonomisk politik
värd namnet, en ekonomisk politik som gör det möjligt att lösa den kris som
nu kommer.
Det blev inget brott i kostnadsutvecklingen. 1990 blev ännu ett i den långa
raden av förlorade år. Därmed är det alldeles klart: socialdemokratin admi-
nistrerar i dag en sönderfallande svensk ekonomi. Det sade regeringen vis-
serligen att den aldrig skulle göra. Jag vet inte riktigt om det var ett löfte, ett
mål eller någonting som var oåterkalleligt när det sades. Men detta är i alla
fall nu ett faktum; så är det. Socialdemokraterna administrerar en sönderfal-
lande ekonomi.
Så gott som alla kurvor pekar i dag åt fel håll. Underskottet gentemot ut-
landet ökar mycket snabbt. Räntorna pressas upp. Vi har räntor som ligger
en bra bit högre än det övriga Europas. Detta ger oss höga boendekostnader,
och det driver investeringarna ytterligare ut ur landet. Tillväxten har prak-
tiskt taget upphört. Vi var tidigare ett lågtillväxtland, och vi håller nu på att
bli ett nolltillväxtland.
Ar det någonting som hotar välfärden - inte minst pensionerna i ATP-sys-
temet framöver - så är det just det faktum att tillväxten sinar och håller på
att upphöra. Kostnaderna ökar mycket snabbt. Och dessutom spär man på
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
|
Prot. 1990/91:3 3 oktober 1990 |
med skatteökningar - ny ved på inflationsbrasan. Denna brasa, med all den |
inte att bli så lätt att släcka.
|
Partiledardebatt |
Det finns inga lätta vägar ut ur denna kris. Det går inte att reglera, att Det handlar då om att sänka skattetrycket. Det är en nödvändighet förr Om detta senare skulle mycket kunna sägas. Jag har förstått att en mera Det vi under de senaste månaderna har sett i denna fråga är hur ett poli- Socialdemokraterna lade fast en politik om förtidsavveckling 1995-1996. I detta ligger också något av kvintessensen av ett politiskt misslyckande Så formas en politik som fortfarande tror att orden - de ord man har de- |
|
4 |
valverat - har någon betydelse. Så här, herr talman, kan det inte få fortsätta. |
Anf. 3 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först av allt instämma i det som Carl Bildt sade om
Tyskland. Jag har inte mycket att tillägga; jag tyckte att han formulerade sig
väl på den punkten. Att vi någon gång skulle få uppleva ett enat Tyskland
anade vi väl - om vi inte hade gjort det förr - när Berlinmuren föll för ett
knappt år sedan. Att det skulle gå så fort som det har gjort tror jag inte någon
vågade tro ens då.
Det nya Tyskland kommer naturligtvis att betyda mycket för Sverige, på-
verka oss på olika sätt. Men det har också redan haft en mycket påtaglig
effekt på den svenska debatten. Berlinmurens fall och Tysklands enande har
enligt min mening betytt mer än någonting annat när det gällt att påverka
Europadebatten i Sverige. Successivt och en aning motsträvigt har socialde-
mokraterna så småningom kommit fram till att det nu är önskvärt att Sverige
blir fullvärdig medlem i EG. Jag läste Ingvar Carlssons tal på den socialde-
mokratiska partikongressen och tyckte att det var glädjande positivt i de av-
snitt som berörde Europa.
Tysklands enande kommer också att betyda mycket för den svenska mil-
jön. Man kanske t.o.m. skulle kunna gå så långt som att säga att ingen åtgärd
av miljöpolitisk karaktär är viktigare än Tysklands enande. Det forna Öst-
tyskland svarar nämligen för en mycket stor del av de försurande utsläpp
som faller ned över Sverige och försurar svenska skogar och svenska sjöar.
Kärnkraftverket i Greifswald är långt farligare och innebär en långt större
risk för Sverige än någon av de svenska reaktorerna.
Det är oklart om det i Östtyskland har funnits en vilja att åtgärda dessa
problem. Även om viljan har funnits, har inte förmågan och resurserna fun-
nits. Kommunismen har utarmat de östeuropeiska folken, och utvecklingen
där visar hur fel det är att ställa demokrati, marknadsekonomi och välfärd
mot miljön. Allt detta är tvärtom en förutsättning för en radikal miljöpolitik,
och i och med Tysklands enande finns det hopp för en radikal miljöpolitik
också i det forna Östtyskland.
Herr talman! Det finns i den svenska ekonomin för närvarande en hel del
krissymptom. Krisen i Mellersta Östern är förvisso en bidragande faktor,
men det är inte den avgörande orsaken. Viktigare är att svårigheterna är
hemmagjorda. Det är den svenska pris- och löneutvecklingen under hela
1980-talet som ligger bakom den situation som vi nu befinner oss i.
Regeringen har ett mycket stort ansvar för detta: felbedömningen våren
1988 då ekonomin borde ha stramats åt, överhettningen som man tillät
fortgå alldeles för länge, den alltför glättade bilden som gavs i valrörelsen
år 1988 då man ställde ut löften om reformer som inte behövde finansieras,
försummelsen att ta itu med de många strukturproblemen - skatterna, of-
fentlig sektor och utbildningssystemet. På några områden har åtgärder vidta-
gits, men alldeles för sent. Inte minst har regeringen haft en övertro på in-
komstpolitik, att det skulle gå att övertala arbetsmarknadens parter att träffa
avtal på en låg nivå och på det sättet hålla tillbaka lönekostnadsökningarna.
Allt detta kan vi beklaga, men det är för sent att ändra på det. Nu måste vi
blicka framåt och se till vilken ekonomisk politik som skall föras från nu och
framåt, givet att situationen är som den är.
Herr talman! Jag tycker att det har skett en tillnyktring i regeringens eko-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
nomiska politik. Det är alltför sent men naturligtvis ändå mycket välkom-
met. Skattereformen är det viktigaste uttrycket för detta och den ekono-
miskpolitiska uppgörelsen i våras är ett annat. Den senare håller fortfarande
bra. Det finns ingen anledning att lägga om politiken i en mer expansiv rikt-
ning. Allan Larssons klarspråk i olika sammanhang, inte minst på den social-
demokratiska partikongressen, är välgörande. Det tycks, herr talman, som
om den mannen har en ganska välprogrammerad hjärna, och det är inte utan
att man känner en viss avund.
Valrörelsen år 1991 kommer att vara avgörande. Skattereformen i för-
ening med den dämpning som nu sker av den svenska ekonomin innebär att
vi har en engångschans att växla ner i löneökningstakten i Sverige från en
orealistiskt och orimligt hög nivå till någonting mer i takt med de länder som
vi skall konkurrera med.
Jag såg häromdagen på Rapport i TV där man redovisade en SIFO-under-
sökning i vilken man frågat människor om de var beredda att avstå från löne-
ökningar år 1991. Det var mindre än hälften som sade ja. Men när man till-
lade: “Är du beredd att avstå löneökningar om andra gör det?” var det mer
än två tredjedelar som svarade ja.
Jag tycker att detta visar att det är värdefullt med en samordning av löne-
avtalen inför 1991 om man skall klara nedväxlingen. Jag vill därför gärna ge
mitt stöd till de vädjanden som regeringen har gjort till arbetsmarknadens
parter om att utnyttja Bertil Rehnbergs förhandlingskommission så att vi får
lägre löneökningar nästa år.
Regeringen bör alltså enligt min uppfattning ligga still i stabiliseringspoliti-
ken. Men detta hindrar inte att det är viktigt att ge andra signaler om t.ex.
energin och den offentliga sektorn. När det gäller energipolitiken är detta
naturligtvis allra viktigast för den eltunga industrin. Men det är inget tvivel
om att det betyder oerhört mycket för humöret över huvud taget inom det
svenska näringslivet.
Ett första steg mot en rimligare energipolitik har nu tagits i och med att
målet att avstänga kärnkraftsreaktorer redan år 1995 har givits upp. Detta
har skapat utrymme för samtal med bl.a. folkpartiet. Vi får se vad de samta-
len kan leda fram till. Det är naturligtvis inte nu läge att skapa några ytterli-
gare låsningar, men låt mig ändå redovisa några av folkpartiets utgångspunk-
ter inför de förestående samtalen.
En utgångspunkt är att vi inte nu skall binda oss för några nya årtal. Då
skulle vi snart vara tillbaka i precis samma situation som nu. En annan är att
det är viktigt med åtgärder för att stimulera utveckling av alternativen. Men
det är också viktigt att dessa på några områden, framför allt när det gäller
bioenergin, föregås av en ordentlig probleminventering så att vi inte bara
öser ut hundratals miljoner utan att få någonting tillbaka.
Det är angeläget att använda 90-talet till fördjupade studier av långsiktiga
energisystem inkl, den utveckling som nu pågår internationellt. Sverige kan
inom några år vara en del av en Europamarknad på elområdet.
Det är också viktigt att analysera de möjliga målkonflikter som kan finnas
inte bara i perspektivet fram till mitten av 90-talet utan även i ett mycket
längre perspektiv fram till år 2010.
Ett annat område på vilket det behövs tydliga signaler från regeringen är
den offentliga sektorn. Det pågår, som alla kan se, en kamp inom socialde-
mokratin mellan reformister och traditionalister där traditionalisterna av allt
att döma fortfarande har ett ganska starkt övertag.
För folkpartiets del är det viktigt att ge människor mer valuta för skatte-
pengarna. Det innebär både att genom konkurrens effektivisera verksamhe-
ten inom den offentliga sektorn och inom hela den sociala tjänstesektorn och
att ge människor större valfrihet, inte bara mellan offentliga alternativ utan
också mellan offentliga och enskilda.
Vi får ofta från socialdemokraterna höra att detta med valfrihet är onö-
digt. Det är ju vi politiker som styr, och vi lyssnar naturligtvis till människor.
Man säger t.o.m. ibland från socialdemokratiskt håll att människor inte vill
ha valfrihet, och det finns i synnerhet ingen efterfrågan på enskilda alterna-
tiv.
Jag fick häromdagen ett mycket bra exempel på motsatsen när jag besökte
Martinaskolan som ligger i Bergsjön i Göteborg. Martinaskolan är en Wal-
dorfskola med en nystartad förstaklass nu i höst. I motsats till vad som är
fallet med andra Waldorfskolor hoppas man kunna finansiera den med kom-
munala och statliga medel, eftersom den drivs som ett föräldrakooperativ,
och därmed slippa att ta ut föräldraavgifter. Det intressanta är att det i den
här klassen med 13 barn finns 7 som är barn till ensamstående mödrar och 6
som är barn till invandrare. Det är alltså inte på något sätt en överklass, som
har valt ett enskilt alternativ framför de till buds stående kommunala alter-
nativen, utan det är i hög grad fråga om mycket vanliga människor. Valfrihe-
ten är till för dem och inte för eliten. Detta kommer att bli en huvudfråga i
valet. De borgerliga partierna är faktiskt mer överens på den här punkten
än vad man är inom socialdemokraterna, och detta är skäl nog för att byta
regering i Sverige.
Herr talman! På den socialdemokratiska partikongressen sade Ingvar
Carlsson att han såg fram emot en hård strid om ”rätten till arbete - till det
goda arbetet, om rätten till trygghet, om en rättvis fördelning och en god
miljö”. Ingvar Carlssons huvudproblem är knappast att han kommer att bli
särskilt mycket motsagd på dessa punkter utan snarare hur han skall kunna
övertyga väljarna om att socialdemokraternas egen politik stämmer med pa-
rollerna och de mål som socialdemokraterna har satt upp.
Att arbetstillfällen nu är hotade beror i hög grad på den ekonomiska poli-
tik som regeringen själv har bedrivit. Jag har redan berört detta.
Vad betyder rätten till trygghet för de småbarnsföräldrar som inte får nå-
gon barnomsorg därför att regeringens barnomsorgspolitik har kapsejsat el-
ler för de sjuka människor som nästa år inte kommer att få någon sjukvård
därför att regeringen har varit för snål i de s.k. Dagmarförhandlingarna med
landstingen? Vad betyder rättvis fördelning när människor i det glömda Sve-
rige ständigt försummas och de handikappade inte fick mer än ett enda ord
i gårdagens regeringsförklaring - det var en organisationsfråga när allt fler
flyktingar avvisas från våra gränser och när det är fattiga människor i u-län-
der som skall betala det svenska östbiståndet? Vad betyder god miljö när
regeringen försummar naturvården och alltmer öppet talar om att offra de
orörda Norrlandsälvarna? Det är verkligen inte någon lätt uppgift som Ing-
var Carlsson har. Jag avundas honom inte den uppgiften.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Herr talman! Nu har vi ett valår framför oss. Det finns fler osäkra väljare
än någonsin. Det är självklart att det innebär frestelser för partier att lova
runt även om de sedan kommer att hålla tunt. Lars Gyllensten skrev en
mycket pessimistisk artikel i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan. Han
skrev: ”Man kan gripas av misströstan om en demokrati över huvud taget
kan fungera med en annan moral än en lättköpt---”. ”Varje marknadsfö-
ring, som siktar till breda konsumentkategorier, frestas att sänka nivån på
sitt utbud, så att det skall tillfredsställa minsta gemensamma nämnare hos
dem vars gunst man söker.”
Det fanns mycket i Gyllenstens artikel som jag opponerar mig emot. Men
på den punkten tycker jag att han har en poäng. Inte minst med valrörelsen
1988 fortfarande i gott minne är det lätt att instämma med honom.
Socialdemokratin har inte skytt några medel för att få sitta kvar. Löftet
under valrörelsen om att inte höja momsen förbyttes bara några månader
senare i ett förslag om höjd moms. Löften om en bättre naturvård, skriftligen
avgivna till Svenska naturskyddsföreningen, övergav man omedelbart efter
valet. En del kanske minns Lars Ernestams debatt här i riksdagen med Bir-
gitta Dahl, där han frågade när löftena skulle förverkligas. Han fick svaret:
”Valet är över nu, Lars Ernestam.”
Vidare har vi löftet om full behovstäckning i barnomsorgen till 1991, som
först reducerades till en målsättning och som nu inte kommer att nås. Det är
det oåterkalleliga löftet om kärnkraften som har återkallats. Vi har löften
om reformer som skulle genomföras utan att vara finansierade och där verk-
ligheten har tvingat socialdemokraterna att överge dem. Löftet om att lönta-
garfonderna var det sista steget som inte skulle följas av några fler är nu
också på väg att överges.
En del löftesbrott har förvisso varit klok politik, men moraliskt är det na-
turligtvis förkastligt att göra som socialdemokraterna har gjort. Allan Lars-
son låter tuff när han talar. Men så lät faktiskt, om någon minns det, Kjell-
Olof Feldt också före valet 1988 - åtminstone på våren 1988. Men i valrörel-
sen tvingades Kjell-Olof Feldt att på det mest förnedrande sätt gå ut och säga
att hans strama linje på våren 1988 bara hade varit ett tankefel.
Detta har föranlett den förre finansministern att delge oss en del av sina
tankar i en artikel i Dagens Nyheter där han recenserade en biografi över
den amerikanske presidenten Lyndon Johnson. I slutet av recensionen kom-
mer han även in på de förhållanden som råder i Sverige. Han frågar om
makt, erövrad med bedrägliga eller olagliga metoder, kan legitimeras om
den används för goda ändamål. Kjell-Olof Feldt erkänner att han i yngre
dagar kanske hade svarat ja på den frågan men att han nu har tänkt om.
Problemet med ändamålet-helgar-medlen-filosofin är, skriver Kjell-Olof
Feldt, särskilt om den praktiseras med framgång, att man har en benägenhet
att bli alltmer tolerant mot ändamålets vikt, så långt t.o.m. att det reduceras
till att gälla själva maktinnehavet. Förtroendet för partier kan undergrävas
på olika sätt, säger Kjell-Olof Feldt. Ett är naturligtvis dålig maktutövning.
Men ett ändå säkrare sätt att förlora väljarnas förtroende är att försöka lura
och manipulera dem, skriver Kjell-Olof Feldt.
Detta är en självkritik som måste svida hårt hos socialdemokraterna.
Man kan naturligtvis fråga sig om socialdemokraterna har sämre moral än
andra. Nej, det är inte nödvändigtvis så. Men makten har korrumperat. Det
kunde ha drabbat också andra.
För ett demokratiskt politiskt parti borde det viktiga inte vara att vinna
valet utan hur man vinner det, skriver Feldt.
Herr talman! Jag kan inte annat än instämma, och jag hoppas att Feldts
tankar skall lända också andra till eftertanke inför det val som nu förestår.
Anf. 4 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! I natt har våra södra grannfolk blivit en nation. Varken mu-
rar eller ridåer av järn kunde i längden hejda människors längtan efter frihet,
demokrati och återförening.
På näthinnan har bilderna från förra hösten naglat sig fast. Tiotusentals
östtyskar flydde springande sitt land. I fjol, natten till den första oktoberons-
dagen 1989, övernattade 5 000 människor under bar himmel utanför väst-
tyska ambassadbyggnaden i Prag. Ett mycket stort antal var barn - på väg
mot en oviss, men ljusnande framtid. Vi minns också bilderna från Leipzig,
marscherna för frihet, kväll efter kväll, med ett rakt och tydligt budskap: ”Vi
vill stanna här, och vi vill ha reformer.” Människans unika resurser kommer
till sin fulla rätt först då friheten och demokratin än vunnen.
Den 3 oktober 1990 kommer att gå till historien som en fredens dag.
Andra världskriget har fått ännu en slutpunkt. Men den här dagen är ingen
slutpunkt - den är början till något nytt. Nu har Europas folk förutsättningar
att på allvar påbörja uppbyggnadsarbetet av ett helt, nytt och öppet Europa
där fria folk och nationer samverkar och ingen skall kunna säga att nationer
har spelat ut sin roll i vår värld, där en hållbar utveckling skall vara självklar,
liksom också respekt för livet i naturen, ett Europa där vi kan börja tro på
verklig avspänning. Låt mig gärna när det gäller förhoppningarna under-
stryka vad som framgår av regeringsdeklarationen: förhoppningen att de
baltiska republikerna skall nå självständighet i Helsingforsdeklarationens
anda och enligt dess bestämmelser.
För några dagar sedan deltog jag i Europarådets höstsession, liksom en
del andra i denna församling. Det var en unik session. I den ingick också
ett möte med parlamentariker från den europeiska säkerhetskonferensens
länderkrets, dvs. hela Europa, utom Albanien, men jämte Nordamerika.
Mötet gav röst åt den parlamentariska opinionen inför ESK-toppmötet i Pa-
ris omkring den 20 november. Debatten var en enda stor manifestation av
det alleuropeiska perspektivet, dvs. att inte bygga nya gränser i vår världs-
del, att inte isolera stater, att vara medveten om de misstag som begåtts i det
avseendet i vår världsdel tidigare. Det var visionen om ett avtal för gemen-
sam säkerhet i Europa som präglade debatten och nödvändigheten att denna
utveckling är förankrad också i berörda parlament. Detta skall inte enbart
upplevas som en angelägenhet för ländernas regeringar. Det handlar om att
förankra det i folkopinionen.
Mot bakgrund av regeringens uttalande om Europafrågan som en viktig
samarbetsfråga för riksdagens partier vill jag erinra om ett tidigare riksdags-
uttalande i utrikesutskottets betänkande 1987/88:24, gemensamt för cen-
tern, folkpartiet, moderaterna och socialdemokraterna och som ingår i platt-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
10
formen för förhandlingarna med Europeiska gemenskapen om ett EES-av-
tal: ”Öppenheten i det västeuropeiska samarbetet är viktig för Sverige. Inte-
grationsarbetet får inte leda till att Västeuropa reser murar mot omvärlden.
För Sverige är det därför en utgångspunkt att Europa inte är liktydigt med
EG och den västeuropeiska integrationen inte är det enda målet för våra
strävanden. Sverige önskar se ett närmare samarbete mellan Europas östra
och västra delar.” Uttalandet antogs av riksdagen i maj 1988.
Händelseutvecklingen därefter i Öst- och Centraleuropa har ökat, inte
minskat, betydelsen och aktualiteten i detta uttalande. För centern uppfattas
det som förpliktande. Vi utgår från att det uppfattas så också av övriga par-
tier.
Det har blivit dyrt att leva i Sverige, alltför dyrt. Många människor måste
använda hela sin inkomst till det för dagen nödvändigaste: mat, boende, ar-
betsresor. Det blir allt tuffare dagar i väntan på lönen - människor ringer och
undrar hur vi i riksdagen har tänkt oss att vardagsekonomin skall gå ihop.
Sverige håller på att bli ett av jordens dyraste länder att leva i.
Den politik som socialdemokraterna kallade den tredje vägen har i själva
verket blivit en klyftornas och koncentrationens politik. Den har skapat
spänningar mellan människor, grupper, regioner och landsändar. Några har
kunnat göra ”stora klipp” och vaknar nu upp i en verklighet med stora lån
utan säkerhet.
Andra har varken kunnat göra klipp eller ens kompensera sig för kost-
nadsutvecklingen. Nu, när den stora skattereformen skall betalas, läggs sten
på börda. Effekten av att skattereformen skall finansieras genom mervärde-
skatter på nödvändig konsumtion - ca 15 miljarder kronor - blir att många
människor med låga och normala inkomster tvingas betala skattesänkningar
som främst kommer höginkomsttagare till del.
Många pensionärer kommer inte alls att få del av skattesänkningen 1991.
Deras pensioner är alltför låga. Men de kommer i allra högsta grad att få
vara med och betala notan för skattereformen, i form av ökade levnadskost-
nader. Det är inte rimligt.
Redan 1990 kan vi märka hur barnfamiljer med måttliga inkomster och
låginkomsttagare kommer i kläm. De får inga skattesänkningar som räcker
till för att kompensera pris- och hyreshöjningar. I kombination med ökande
bensin- och resekostnader står allt fler inför det konkreta hotet att tvingas
flytta, att tvingas bryta upp från den dyra nyproducerade lägenheten eller
från villan. Frågan är då: Flytta vart? Eller: Var finns en rimlig bostad till
ett rimligt pris? Vi kan påminna oss att i Stockholmsregionen väntar 160 000
människor i bostadskön.
Centern deltog i skatteöverläggningarna, men när socialdemokrater och
folkpartister gjorde upp om den nu gällande finansieringen valde vi att pre-
sentera en annan finansieringsväg. Vi står fast vid vårt förslag. Centern vill
göra skattereformen till ett verktyg för att fördela rättvist, och därför vill vi
ha lägre moms på livets nödtorft.
Vi vill ha låg skatt på boende, på mat, på resor och även på turism - i
annat fall motverkar skattereformen sitt eget syfte. I stället väljer vi högre
punktskatter på sådan miljöskadlig energi såsom olja- kol och uran, som vi
vill minska användningen av.
På så sätt gör vi vardagsekonomin lättare för de allra flesta. På så vis låter
vi skatte- och energipolitik gå hand i hand samtidigt som det ger den miljö-
vänliga energin en chans. Det är en ekvation som går ihop och som ger en
rättvis fördelning av välfärden, nya jobb och framtidsutsikter för hela landet.
Men fakta är att framför oss ligger politiskt beslutade kostnadsökningar:
dubblad moms på byggen och ny, hög moms på resor med tåg, buss, båt och
flyg-
Fakta är också: hög räntenivå och en snabbare kostnadsutveckling än i
våra konkurrentländer - mätt i konsumentprisindex 11,1 % på tolv månader.
Orderingång och investeringar har försämrats kraftigt och försäljningen till
utlandet avtar. Konjunkturen viker och flera industriorter drabbas. Under-
skottet i bytesbalansen är alarmerande stort, och det ökar.
Oron och krigshoten i Mellersta Östern späder nu på prisstegringarna yt-
terligare. De hemmagjorda ekonomiska problemen förvärras av händel-
serna i vår omvärld. Läget är ett annat och allvarligare än då riksdagen före
sommaren samlades till beslut om skatter och ekonomisk politik.
Låt mig starkt betona nödvändigheten av att regeringen inte deltar som
part i de kommande avtalsförhandlingarna. Därför är Rehnbergkommissio-
nen ett viktigt instrument. I sin rapport från i förrgår understryker Rehn-
bergkommissionen hur allvarlig situationen är. Den skriver bl.a.: ” om
inte kostnadsinflationen hejdas, blir det en utdragen och plågsam process
som leder till hög arbetslöshet och sjunkande reallöner---det kan komma
att röra sig om en djup stagnation under avsevärd tid.”
Totalt sett innebär skattereformen ökat konsumentprisindex med cirka
fyra procentenheter i år och ungefär lika mycket nästa år.
En skattereform utan rättvis fördelning leder ofelbart till krav på kompen-
sation i form av ökade bidrag och ökade löner. Finansieringen av skattere-
formen är därför i rådande konjunkturläge inflationsdrivande. Det medför
en ytterligare försämring av Sveriges relativa kostnadsläge och av konkur-
renskraften. Beslutet att höja momsen på hotell- och restaurangtjänster ska-
dar också ekonomin genom ett försämrat turistnetto i bytesbalansen.
Svenskar turistar mer utomlands och utländska turister flyr Sverige, vilket
nu har bekräftats av statistiken. I båda fallen är det av kostnadsskäl. Detta
är samhällsekonomiskt dumt.
I detta läge föreslår vi i centern en radikal kursändring. Det är tid för be-
sinning. Vi måste dämpa kostnadsutvecklingen, annars kan vi aldrig dämpa
lönekraven. Vi måste sätta stopp för kostnadsspiralen, och då måste vi börja
med kostnaderna för det som ingen har råd att mista: maten, bostaden, re-
sorna till och från jobbet.
Det är dags för uppvaknande och omprövning. Centern begärde i går i en
partimotion till riksdagen en omprövning av skattereformens finansiering i
vad avser mervärdesbeskattningens principiella utformning, momsen på
energi inkl, bensin och andra drivmedel samt momsen på persontransporter.
Efter det vi har fått uppleva de senaste månaderna hoppas vi i centern att
det skall finnas en riksdagsmajoritet för en omprövning i dessa delar. Det är
dags att lägga prestige åt sidan och ge utrymme för en finansiering av skatte-
reformen som dämpar kostnadsutvecklingen och minskar riskerna för en
snabbt ökande arbetslöshet i Sverige.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
11
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
12
Den socialdemokratiska oförmågan att slå in på rätt väg i miljöpolitiken
inger oro. Det är långsiktigt allvarligt om regeringspartiet sätter vår genera-
tions ödesfråga på undantag. Därför går centern nu till förnyad offensiv på
miljö- och energiområdet.
Vi måste utveckla en ny livsstil som tar hänsyn till naturen. Om vi använ-
der kunskapen rätt, kan vi utveckla välfärden utan att förstöra miljön. Som
jag så många gånger har sagt är ekologi och ekonomi inte skilda åt. Ekologi
och ekonomi är två sidor av samma sak. Det är inte fråga om vi får betala
notan utan vem som skall betala, dessutom när och hur.
Därför ställer vi krav på bl.a ett miljövänligt energisystem, där energin
används effektivare, där fjärrvärmeverken eldas med biobränslen och där
sol och vind har roller att spela.
Vårriksdagens beställning av en etanolsatsning måste expedieras. Vi har
inte råd att misshushålla med den miljöresurs som jordbrukets åkermark ut-
gör.
Nu är det dags att ta ansvaret för folkomröstningens besked. Det kräver
politiska beslut. Nu skall svenska folkets beställning - kärnkraftsavveck-
lingen - fullföljas. Omställningen av energisystemet skall förverkligas enligt
riksdagens målsättning från 1980/81 - som alla politiska partier står bakom -
om ett ”system grundat på uthålliga, helst förnybara och inhemska energi-
källor med minsta möjliga miljöpåverkan”. Det är nödvändigt för miljön och
för politikens trovärdighet. Politik är viktigt och det gäller att i det här sam-
manhanget visa det. Med rätt medel kan det energipolitiska målet förverkli-
gas. Hushållning, sparande och effektivitet måste dominera energipolitiken
lika väl som den ekonomiska politiken. Det som hör framtiden till skall pre-
mieras. Därför skall det förnyelsebara utvecklas och kärnkraften avvecklas.
Barnen ger löften om framtiden. Därför måste vi rädda barnen och vara
rädda om barnen. FNs barnkonvention kan då bli ett viktigt redskap. I krigs-
hotets skugga, i det ockuperade Kuwait, pågår ett krig som drabbar barnen
hårt. För tidigt födda barn slits ur kuvöserna och berövas sina livschanser -
utrustningen skall skickas till Irak. Barn ställs mot barn i Saddam Husseins
ohyggliga verklighet, där varken liv eller folkrätt respekteras. Sverige måste
fortsätta att stå på barnens sida. Varhelst mänsklig värdighet och mänskliga
rättigheter förtrampas måste illdåden med kraft fördömas.
Anf. 5 LARS WERNER (v):
Herr talman! I natt förenades Väst- och Östtyskland, eller rättare sagt:
DDR uppgick i Förbundsrepubliken. Med viss rätt har det sagts att detta
markerar slutet på både det varma och det kalla kriget. Sverige får nu en
större och ännu mäktigare granne i söder. Vi uttrycker en stark förhoppning
om att det förenade Tyskland kommer att bli en stabil och fredlig demokrati.
Två gånger under vårt sekel har förödande världskrig utgått från tysk
mark. Tysklands delning efter andra världskriget var en följd av hitlerismens
förbrytelser och sammanbrott. Nu hoppas vi att det förenade Tyskland utan
murar skall spela en positiv roll för fortsatt avspänning i Europa.
Vårt parti kommer att försöka utveckla ett aktivt samarbete med alla kraf-
ter i det nya Tyskland som står för demokratiska fri- och rättigheter och före-
träder en framstegsvänlig politik. Vår förhoppning står till ett Tyskland som
präglas av arbetar-, freds- och miljörörelsens krafter, och inte av tyskt stor-
kapital, dess reaktion och främlingsfientlighet.
Herr talman! Jag går nu över till svenska frågor. Med mindre än ett år kvar
till nästa val upplever vi i dagsläget en politisk situation där mycket är nytt.
Att opinionssiffror går upp och ner är i och för sig inte nytt. Men att ett rege-
ringsparti ett år före val har 10-12 % lägre siffror i opinionsundersökningar
än vid föregående val är ovanligt. Detta är sagt med all reservation för att
opinionsundersökningar inte är val och att kanske rekordmånga människor
i dag uttrycker osäkerhet om hur de skulle rösta om det vore val i dag.
Ett faktum är dock obestridligt: vi upplever en socialdemokrati i en ny
situation. Den är ny framför allt därför att osäkerheten och otydligheten om
vilken politik som skall föras märks. Den är ny därför att man nu väljer stra-
tegin, eller om det möjligen är taktiken, att till varje pris sitta kvar i rege-
ringsställning, med stöd från ett eller flera borgerliga partier. Borta är talet
om att ”vi vägrar sitta i regeringsställning och administrera en sönderfallande
ekonomi”.
Jag uppfattade de orden som ett uttryck för en vilja att försvara socialde-
mokratisk politik, och om inte dess principer genomfördes ville regeringen
inte sitta kvar. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att gamla socialdemokra-
ter säger: ”Jag känner inte igen partiet.” Jag säger detta utifrån erfarenheten
att jag umgås med tillräckligt många socialdemokrater.
De säger det mot bakgrund av skatteuppgörelsen med folkpartiet, där tidi-
gare paroller om ökad jämlikhet och rättvisa inte motsvaras av det torra ut-
fallet från olika propositioner.
Jag tror att de säger det mot bakgrund av tvetydigheten i fråga om kärn-
kraftsavvecklingen, uppskjutandet av utbyggnaden av föräldraförsäkringen
och förslaget att bygga en bro över Öresund. Utfästelserna om att partiet
skall bli det största miljöpartiet har tyvärr manifesterats med beslut att bygga
en bilbro över Öresund och en ökad satsning på bilismen, vilket inte impone-
rar på miljömedvetna, varken i dag eller om hundra år.
Jag tror att dessa människor säger det mot bakgrund av beslutet om kom-
munalt skattestopp, ställningstagandet i fråga om vapenexport, frågan om
besök av kärnvapenbestyckade fartyg och ställningstagandet i JAS-frågan.
Listan kan göras mycket längre.
Socialdemokraterna i regeringsställning har valt att som i skattefrågan
göra upp med folkpartiet. Nu väljer man att söka göra upp med folkpartiet
även i övriga ekonomiska frågor. Man gör det kanske framför allt i fråga om
hur man skall skjuta på kärnkraftsavvecklingen och möjligen också i fråga
om EG.
Jag vill ställa följande fråga till Ingvar Carlsson. Är det verkligen en lång-
siktig linje att ni skall regera med folkpartiet och Bengt Westerberg, han som
nu vill hindra att AP-fonderna får bättre placeringsmöjligheter? Är det med
folkpartiet och Westerberg ni skall regera för försenad kärnkraftsaweckling
och för anpassning till EG?
I EG-frågan säger regeringen nu att neutraliteten inte sätter hinder i vägen
för ett närmande till EG. Det kan ligga mycket i det. Men handlar verkligen
förbehållen om svensk EG-anslutning bara om neutraliteten? Har rege-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
13
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
14
ringen inga synpunkter på den odemokratiska uppbyggnaden av EG som or-
ganisation?
Vem bestämmer i EG? Fakta är ju att EG-parlamentet har obetydligt in-
flytande över de förslag som ställs och de beslut som fattas inom organisatio-
nen. Makten ligger hos tjänstemän, ministerråd och välorganiserade lobby-
grupper. Det här är en del av vår kritik av det odemokratiska EG.
I april i år deklarerade regeringen att den tänkte inbjuda till överlägg-
ningar om kärnkraften. April gick, maj gick - ack, vad det gick. Vi gick och
väntade. Vi hade förhoppningar om samtal. Vi hade framför allt förhopp-
ningar om att en konkret energiplan äntligen skulle börja diskuteras. Sådana
planer har man diskuterat i vårt grannland. Ännu i början av oktober har
inga överläggningar förekommit. Vi har fått reda på att regeringen framöver
skall sätta sig och förhandla med centern och folkpartiet.
Det är intressant att man skall förhandla med folkpartiet i fråga om kärn-
kraften. Hur ställer sig då folkpartiet i dag till kärnkraften? I den allmänpoli-
tiska debatten i februari i år talade folkpartiledaren om politisk moral. Han
hamrade in att det inom politiken ofta var så att ”målkonflikter förnekas,
sanningar förtigs”. Ja, det förekommer också inom näringslivet. Han byggde
upp bilden att politiker vill människor väl, ”men alltför ofta leder denna väl-
vilja till hyckleri”.
Det är i och för sig intressanta resonemang, även om detta borde röra fler
områden än politiken. Men välvilja kan också ha perspektiv. Vänsterpartiets
välvilja är att utan partiegoism ta ställning för de svaga i samhället. Det är
vårt perspektiv när vi försvarar maktlösa och kräver vidgad demokrati.
Bengt Westerberg uttalade sig, i samma tal som om politisk moral, om kol-
dioxidtaket. Bengt Westerberg var, så sent som i februari i år, skeptisk till att
koldioxidtaket skulle klaras. Han sade: ”Med en tillväxt på strax över 2 %
per år kommer det enligt dessa beräkningar inte vara möjligt att klara kol-
dioxidmålet.”
I höst har Bengt Westerberg hänvisat till nödvändigheten av att klara kol-
dioxidmålet. Nu använder Westerberg koldioxidmålet som sitt främsta argu-
ment mot en kärnkraftsaweckling.
Är detta politisk moral? I våras var koldioxidmålet ett mål som knappt
skulle nås. I höst, denna politiska höst, är koldioxidmålet det främsta argu-
mentet mot avveckling av kärnkraften. Hur kan dessa åsiktsförändringar
komma sig? Är det därför att sanningens minut börjar närma sig, att allt fler
människor kräver en plan? Nu, då det är dags för moraliska politiker att ta
ansvar för beslut fattade i folkomröstning och riksdag - då visar folkpartile-
daren en annan och ny övertygelse.
Jag kanske har tolkat folkpartiledaren fel. Kanske finns det en förklaring
till, en hemlig ritning, som förklarar, hur detta pussel av koldioxidmål, av-
veckling, moral och motstridiga besked passar ihop.
Det finns dock en annan passus i Westerbergs februarital som inte kan
missförstås: ”En del hävdar att om vi bara behåller kärnkraften några år
extra så skall vi klara målet att inte öka koldioxidutsläppen. Det är inte
sant.”
Detta yttrande lämnar inget utrymme för tolkningar. Att vi behåller kärn-
kraften medför inte att vi klarar koldioxidmålet. Det har också vi sagt. Det
krävs helt andra insatser och åtgärder, bl.a. mot bilismen. Men i debattartik-
lar i höst argumenterar Bengt Westerberg mycket bekvämt tvärtom: Kärn-
kraften skall behållas för att koldioxidmålet skall klaras. Även här är det
återigen nya åsikter på gång. Jag tycker att man har rätt att vara ganska kri-
tisk mot detta spel med opinionen, där det samtidigt talas om moral och vår
framtida energipolitik. Alla energiaktörer talar om behovet av besked. Folk-
partiet och moderaterna talar om behovet av att vänta.
I regeringsförklaringen och tidigare under partikongressen har regeringen
mångordigt talat om återhållsamhet i lönekraven precis som om alla satt i
samma båt. Och det är naturligtvis klädsamt att som finansministern gå ut
och deklarera att för hans egen och statsrådens del behöver lönen inte höjas.
Det är ju lätt att säga när man har en lön på den nivån. Detta kunde ju gälla
även riksdagsmännen.
Det är också bra att de direktörer som har tillfrågats har blivit medvetna
om att hålla igen sina höga löner. De flesta tillfrågade direktörer tjänar ju
många gånger lika mycket som 30—40 löntagare tillsammans.
Jag menar att det är bra att man vill räta upp svensk ekonomi. Det vill
säkert alla. Men dessa människor ser ju sina extrema höglöner och sitt för-
språng som höjden av rättvisa och vill behålla detta försprång. De kräver att
löntagarna skall svara för ekonomin. Jag vill bara peka på att löneskillna-
derna inte är rättvisa, och dessa överdrivna inkomstskillnader kommer att
bestå. De som i dag tjänar 11000—12000 kr. i månaden ser att deras skatte-
sänkning vid nyår i hög grad kommer att ätas upp av höjda boendekostnader,
inte minst i storstäderna där boendekostnaderna är det kanske största pro-
blemet. Därför kan ett stopp för höjda löner inte gälla generellt. Det kan
vara naturligt för de högavlönade men inte för låginkomsttagare och medel-
inkomsttagare.
Frågan om den svenska ekonomin diskuteras av många. Den beskrivs
t.ex. av TCO-ekonomerna med att arbetslösheten fortfarande är låg, att sys-
selsättningen ökar, att investeringarna är stora och att bostadsbyggandet
ökar. Men samtidigt finns det varningssignaler. Vakanserna minskar, varslen
ökar, orderingången minskar och kapacitetsutnyttjandet sjunker. Allt detta
är fall från en mycket hög nivå.
Professor Walter Korpi skriver i Aftonbladet: ”Den som ett bra tag gått
för fullt har svårt att ytterligare öka takten.”
Om man har dessa olika utgångspunkter blir jämförelser svåra att göra.
Gemensamt för de exempel som jag har tagit upp är att utmålandet av Sve-
rige som ett land i akut kris är överdrivet.
Herr talman! Det kommunala skattestoppet är en av de frågor som kom-
mer att diskuteras mycket i höst, därför att det kommer att innebära att nöd-
vändiga utgifter betalas med nedskärningar på andra områden. Kultur kom-
mer att ställas mot vård, kollektivtrafik kommer att ställas mot omsorg, och
förebyggande verksamheter inom alla områden kommer att skäras ned.
Detta skulle vi kunna föra en lång debatt om, och det kommer vi nog att göra
i olika sammanhang.
Min fråga är emellertid: Är regeringen beredd att medverka till att vård
och omsorg på något sätt undantas från det kommunala skattestoppet?
Herr talman! Till sist vill jag säga följande: Jag anser, precis som i våras,
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
15
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
16
att det här i kammaren finns förutsättningar för en annan regeringspolitik än
den som nu signaleras, nämligen en regeringspolitik som bygger på rättvisa
och solidaritet med de svagaste grupperna i samhället. Men jag menar att
detta samtidigt utesluter en samverkan med folkpartiet och/eller modera-
terna.
Anf. 6 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Minns ni de stolta parollerna i miljövalet 1988? Minns ni ut-
tryck som t.ex.: Numera är miljön arbetarrörelsens viktigaste fråga? Minns
ni det heliga löftet om det oåterkalleliga beslutet att börja avveckla kärnkraf-
ten 1995?
Valet 1988 dominerades av miljöfrågorna. Chansen fanns att majoriteten
av riksdagspolitikerna, efter valet, skulle ta väljarnas reaktion på allvar och
sätta miljöfrågorna i centrum av politiken. Chansen fanns att Sverige skulle
få en framåtsyftande energipolitik, efter år av stolta deklarationer, snömos
och floskler.
Samma sak kan vi läsa om i den nya regeringsförklaringen. Den är också
bara kryddad med lösa formuleringar och lösa löften, till intet förplikti-
gande. Här och där har den kryddats med kombinationer av ord som kan
låta seriösa men som det inte ligger något som helst politiskt allvar bakom.
Jag skall ge ett exempel. I regeringsförklaringen står det att 90-talets uppgift
är att ställa om till en ekologiskt uthållig livsform. Inte ens vi i miljöpartiet
de gröna påstår att en sådan omställning skulle vara möjlig under en så kort
tidsperiod, trots att vi står för en radikal politik som sätter miljö- och natur-
resursfrågorna i centrum. I ett samhälle där vi lever på ett ekologiskt hållbart
sätt kan bara miljöanpassade och förnyelsebara energikällor användas, alltså
varken olja, kol, naturgas eller uran. I vårt energipolitiska förslag har vi pre-
senterat en avvecklingsplan för 85 % av de fossila bränslena under 25 år. Att
klara av en sådan kraftig förändring av energiförsörjningssystemet på tio år
skulle vi aldrig kunna tänka oss. Detta säger jag bara för att visa på att det
som står i regeringsförklaringen inte kan tas på allvar om man läser vad som
verkligen står i den.
Den socialdemokratiska kongressen var en uppvisning i masslakt av bra
miljömotioner. Man bestämde sig för att en bro till Danmark bör byggas -
och på köpet bestämde man sig för att ytterligare sabotera chanserna för
bokskogen att överleva i ett av de områden som är värst drabbade av miljö-
förstöring i landet. De fjällnära skogarna, som samtliga partier före valet lo-
vade att skydda med en naturvårdsgräns, sveks av sossar och moderater ge-
mensamt i riksdagen. Just nu ligger en urvattnad proposition på riksdagens
bord.
Skattereformen hade kunnat innebära en rejäl omfördelning mellan skatt
på mänskligt arbete och skatt på energi, med betydligt högre skatt på energi
och lägre på arbete. Ett förändrat skattesystem i den riktningen hade kunnat
bli en hörnsten i en ny miljö- och energipolitik, genom att det skulle skapa
rejäla incitament till bättre resurshushållning, och hade kunnat förtjäna be-
teckningen ”århundradets reform”.
Men från riksdagsmajoritetens sida har det aldrig funnits något intresse av
att satsa på ny teknik och effektivisera energianvändningen. Under i stort
sett hela 80-talet tillät regeringen oljepriset att sjunka, trots löftet om att
hålla oljepriset uppe för att ge alternativen en chans. Satsningarna på alter-
nativa energiformer försvann, liksom de kommunala energirådgivarna.
Stora investeringar i direktverkande el gjordes under 80-talet, trots linje 2:s
löfte om motsatsen. Kärleken till kärnkraften som teknisk lösning har för-
blindat många sossar, moderater och folkpartister och förhindrat nytän-
kande och tro på ny teknik.
Myten om det direkta sambandet mellan förbrukning av energi och natur-
resurser och välstånd lever och frodas och styr dessutom de politiska beslu-
ten. Myten lever trots att vi i vår närhet kan studera ett gigantiskt fullska-
leexperiment som har totalkvaddat. I öst har man verkligen visat att det går
att göra av med massor av naturresurser utan att få ut speciellt mycket nytta.
Så blir fallet om man använder resurserna på ett tillräckligt ineffektivt sätt.
Sovjet har t.ex. en energiförbrukning som är högre än Storbritanniens,
men trots detta kan man inte påstå att Sovjet får ut mer nytta per person av
sin förbrukning av naturresurser.
Tron på att hög energiförbrukning automatiskt ger välstånd är falsk. Även
om läget inte är lika extremt i Sverige som när det gäller de värsta skräckex-
emplen, befinner vi oss långt ifrån en effektiv energianvändning. Om den
bästa teknik som finns i dag användes, skulle elförbrukningen bara vara hälf-
ten så stor.
Ingvar Carlsson säger i regeringsförklaringen att kärnkraften skall vara av-
vecklad till år 2010. Men det gamla löftet om att börja avveckla 1995 har
strukits.
Hur kan regeringen sätta sig i förhandlingar med folkpartiet och samtidigt
hålla fast vid linjen med avveckling till år 2010? Hur kan man förhandla med
ett parti som är så ryggradslöst att det frångått såväl linje 2:s linje med av-
veckling till år 2010 som sin egen partilinje med krav på förbud för kärnkraft
efter år 2010? Det logiska måste ju vara att regeringen - varför inte statsmi-
nistern här i dag - avbryter sonderingarna med folkpartiet och i stället väljer
att diskutera frågan med de riksdagspartier som klart säger sig vilja avveckla
kärnkraften.
Förklaringen är naturligtvis att starka krafter i regeringen vill stoppa kärn-
kraftsavvecklingen. Men egentligen tror väl ingen att de som förespråkar en
sentida avveckling av kärnkraften, de som påstår att det är svårt att avveckla
två reaktorer i mitten av 1990-talet, över huvud taget vill avveckla. Det är
givetvis mycket enklare att börja avvecklingen i tid om man skall bli klar med
avvecklingen till år 2010.
Det är bara litet bekvämare att vänta tio år till med nästa energipolitiska
svek. Och alldeles särskilt enkelt är det om de som styr Sverige om tio år inte
har så viktiga poster i dag. De som bestämmer i dag kommer ju kanske då
inte att ha så viktiga poster längre. År 2010, det år då kärnkraften skall vara
avvecklad, kommer statsministern själv att vara 76 år.
I stället för att presentera konkreta, framåtsyftande förslag på miljöområ-
det väljer statsministern att på vanligt socialdemokratiskt manér framställa
Sverige som något slags moralisk världsmakt genom att säga: ”Här är natu-
ren bättre skyddad än i något annat modernt industriland.”
Om miljösituationen är bättre i Sverige än i många andra europeiska län-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
2 Riksdagens protokoll 1990191:3
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
18
der, så inte beror det på en bra miljöpolitik eller bra miljölagstiftning. För-
klaringen är i stället att Sverige är ett stort land med få människor. Det finns
faktiskt storstäder i Europa som har fler invånare än hela Sverige!
I regeringsförklaringen talas om bättre skydd för hotade arter. Redan 1983
skrev Sverige på Bernkonventionen och förband sig därmed att skydda inte
bara de hotade arterna utan också deras livsmiljöer. Ett sådant lagligt skydd
finns redan i en del länder, t.ex. i Danmark och USA. Men i Sverige har
regeringen fortfarande efter sju år inte lagt fram något lagförslag om skydd
för hotade arter och deras livsmiljöer.
I regeringsförklaringen sägs vidare att kulturlandskapet skall berikas.
Trots detta har riksdagen fattat ett jordbrukspolitiskt beslut i stort sett på
regeringens förslag där endast 250 miljoner satsas på åtgärder på kulturland-
skapet, även om naturvårdsverket har sagt att det behövs minst dubbelt så
mycket för att rädda de allra värdefullaste biotoperna. Mängder av natur-
vårdsintresserade människor måste uppfatta regeringsförklaringen som ett
stort och dåligt skämt.
Den bristande respekten för löften och batteriet av svek hotar friheten.
Miljöförstöringen inskränker vår frihet att andas frisk luft, dricka rent vatten
och äta mat utan rester av bekämpningsmedel. Bristen på miljöpolitik och
långsiktigt tänkande undergräver friheten för kommande generationer, de-
ras möjligheter att leva ett bra liv och utveckla sitt samhälle.
Friheten hotas också av en bristande respekt för ordens innehåll, bris-
tande respekt för vad orden verkligen betyder och av bristande respekt för
vikten av att hålla löften. Demokratin befinner sig i dag i kris. Och demo-
krati är en förutsättning för frihet. Alltför få människor i dag anser att politik
är viktig och intressant. När löftesbrott blir regel i politiken minskar männi-
skors intresse än mer. Fler människor vänder politiken ryggen. Bevakningen
av de politiska besluten blir sämre, och vi kan riskera att få sämre politiker.
Utan ett politiskt intresse kan nämligen inte demokratin upprätthållas. De-
mokratin är skör och måste vårdas. En viktig del av ansvaret ligger på oss
politiker. Men Ingvar Carlsson vägrar att inse problemet. Han konstaterar i
stället lugnt i regeringsförklaringen att demokratin är ”väl förankrad” i vårt
land.
Den gröna synen på frihet innebär inte någon okomplicerad nyliberal va-
riant, som att frihet helt enkelt är frånvaro av regleringar.
Vi i vårt land har inte rätt att inkräkta på friheten för kommande genera-
tioner och människor i u-länderna genom en misshushållning med resurser.
Den gröna friheten innebär inte att ens frihet skall gå ut över någon annans.
EG-harmoniseringen offrar demokratin för att värna om konsumismen
och varors frihet. I dag, då Östtyskland definitivt slukats av väst, har också
den röda ideologin definitivt kapitulerat. Kommunismen försvinner, medan
konsumismen stärker sina ställningar. Konsumismen leder till nya miljöpro-
blem och till en övergång till en ny typ av planhushållning - den blå planhus-
hållningen - där ett fåtal företag har tagit över makten på en monopoliserad
marknad. I dag består inte längre den politiska striden i Europa och Sverige
av striden blått mot rött. Rött är redan dött. Nu gäller striden grönt mot
blått. Det behövs en stark grön motkraft i hela Europa för att ta upp kampen
mot allt starkare blåa ideologier.
Sverige överlämnar en stor del av riksdagens befogenheter till en centrali-
serad och odemokratisk byråkrati i Bryssel, för att underlätta storföretagens
möjligheter att flytta varor och kapital. Det blir svårt eller omöjligt att
stoppa import av varor som har tillverkats med metoder som inte är tillåtna
i det egna landet. Tillverkningen riskerar att flytta till de länder som har de
lägsta kraven, t.ex. vad gäller miljö och säkerhet.
Men alla dessa människor som är för ett svenskt inträde i EG, de som läng-
tar efter och hoppas på ett svenskt medlemskap, vad längtar de efter, vad
tror de på och vad vet de om EG? Jag tror att de längtar efter större kulturellt
utbyte och mer personlig frihet med bättre möjligheter att resa, studera och
arbeta i andra länder. Trots allt tal om ökad frihet leder utvecklingen i
Europa i dag också till att gränser stängs, även om vi i dag kan vara glada för
att en gräns har försvunnit. Flyktingpolitiken skärps. Östeuropéer ges inte
samma rätt att resa i väst som västeuropéer. Jag skulle vilja fråga er alla som
företräder de olika politiska partierna: Är ni beredda att arbeta aktivt för
att människor från öststaterna skall ges samma rätt att resa i Sverige som
människorna från Västeuropa, t.ex. vad gäller visum?
Den gröna friheten skiljer på människans frihet och varuhandelns frihet.
Vi vill arbeta för ett brett demokratiskt samarbete där hela Europa ingår. Vi
vill arbeta för en gemensam miljölagstiftning på miniminivå, med ett euro-
peiskt tillsynsorgan och en miljödomstol, där även miljöorganisationer har
talerätt. Vi vill arbeta för en gemensam arbetsmarknad för allt fler länder
och för att öka människors frihet och det kulturella utbytet. Sverige bör re-
dan nu ta initiativ till att skapa en gemensam arbetsmarknad med både EG,
EFTA-länderna, de baltiska staterna och Polen. Så snabbt som möjligt bör
samarbetet utökas till att gälla hela Europa. En långsiktig vision måste vara
att alla människor i världen skall ha rätt att bosätta sig var de vill. För dem
som väljer att arbeta i Sverige skall naturligtvis svensk arbetslagstiftning
gälla, och när vi väljer att arbeta i andra länder skall vi följa den lagstiftning
som gäller där.
Till sist vill jag ställa en fråga till Ingvar Carlsson. Det finns någonting väl-
digt positivt i regeringsförklaringen. Det står nämligen att miljölagstift-
ningen skall utgå från vad som är nödvändigt för miljö och hälsa. Det är ett
miljölöfte som ni socialdemokrater inte har svikit, åtminstone inte ännu. Ni
har en chans att uppfylla det löftet i det fortsatta arbetet med miljölagstift-
ningen. Innebär detta att ni kommer att arbeta för att miljökvalitetsnormer
införs i miljölagstiftningen?
Anf. 7 Statsminister INGVAR CARLSSON:
Herr talman! I måndags kom jag tillbaka från New York och det barntopp-
möte som ägde rum där i slutet av förra veckan och i söndags. I mötet deltog
71 stats- och regeringschefer för att diskutera vad som måste göras mot bak-
grund av att det i världen varje dag dör 40 000 barn. Många av dem skulle
kunna räddas till livet med relativt måttliga insatser av de resurser och med
hjälp av den kunskap som redan finns i världen.
Sverige är en av initiativtagarna, och jag överdriver inte om jag säger att
Sverige också varit det land som kanske starkast har bidragit i förberedel-
searbetet och vid utarbetandet av deklarationen. Därför är det märkligt att
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
19
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
20
höra Carl Bildt säga här, att Sverige håller på att marginaliseras. Jag tror
faktiskt att vi står starkare i den internationella opinionen än kanske någon-
sin tidigare, beroende på de insatser vi gör för att lösa globala och europeiska
problem. Jag förstår uppriktigt sagt inte att denna svartmålning och nedvär-
dering av det egna landet från Carl Bildt ständigt upprepas. Han gör det na-
turligtvis för att komma åt det socialdemokratiska partiet, som sitter i rege-
ringsställning.
Samma dag som jag återvände från New York möttes jag av Expressens
förstasida med texten: ”Vi har det bäst i hela världen.” En vetenskaplig ut-
redning slår fast: ”Svenska barn mår bäst i världen.”
Efter att ha lyssnat till inläggen här från oppositionsledarna kan det kan-
ske ändå vara nyttigt att påminnas om hur bra vi har det i Sverige. Om debat-
ten hyfsades något, skulle vi kanske alla må litet bättre också efter debatten.
Det borde kanske också få oss att bli litet misstänksamma mot politiker
och andra som påstår att allt är så uselt i vårt land. Om barnen har det bra
och det vetenskapligt konstateras att de svenska barnen har det kanske allra
bäst i världen, då är det ett gott bevis på att det över huvud taget är ganska
bra ställt i det svenska samhället.
När Carl Bildt vill göra 80-talet till ett så uselt årtionde vill jag med några
siffror konstatera följande.
Det budgetunderskott som uppgick till 30 % av vår totala produktion är
borta. Vi investerar i dag på ett år lika mycket som det tog oss två borgerliga
år att investera i industrin. Vi har fördubblat vår export till omvärlden. Den
privata konsumtionen har ökat med 100 miljarder kronor, vilket översatt till
mer begripliga siffror innebär plus 27 000 kronor per hushåll.
Herr talman! De förändringar som nu sker i vår omvärld - avspänningen
mellan stormakterna, det ökade samarbetet i Västeuropa och demokratise-
ringen i Östeuropa - inger också hopp inför framtiden.
I dag, när de båda tyska staterna förenas, försvinner ett av de främsta ut-
trycken för den misstro och de motsättningar som delat Europa under efter-
krigstiden.
Samtidigt visar Iraks brutala ockupation av Kuwait hur bräcklig freden är.
Det räcker inte att vi bryter ned motsättningarna i Europa. Det måste också
skapas stabilare förhållanden i den övriga världen. Den aktiva roll som FN
nu spelar under den allt allvarligare Mellanösternkrisen inger trots allt hopp.
Jag vill också gärna säga att våra tankar under den här krisen varje dag går
till de svenskar som mot sin vilja hålls kvar i Bagdad. Den svenska rege-
ringen fortsätter att göra allt, fortsätter att använda alla kanaler för att dessa
svenskar skall kunna lämna Irak och komma hem till sina familjer. Våra möj-
ligheter att agera är ingalunda uttömda, och våra ansträngningar - det vill
jag försäkra kammarens ledamöter och andra som lyssnar - kommer att fort-
sätta till dess att vi har lyckats.
I går presenterades regeringsförklaringen. Den redovisar regeringens pla-
ner ett år framåt. De borgerliga kommentarerna har inte oväntat blivit: Ja,
det är en kraftlös regering; det är ett innehållslöst dokument.
Låt mig då vara väldigt konkret och konstatera vad vi - ”denna kraftlösa
regering” - utträttat sedan den förra regeringsförklaringen avgavs.
Förra hösten deklarerade jag att den svenska regeringen var beredd att
verka för att Sverige skulle kunna delta i EGs inre marknad på alla samhälls-
områden där detta är förenligt med neutralitetspolitiken. Där stod vi då. Nu
är avgörande förhandlingar i full gång mellan EFTA och EG om ett EES-
avtal. Och, Carl Bildt, en medlemskapsansökan kan inte ersätta detta EES-
avtal. Det är samtliga initierade överens om, och man är överens om att det
är viktigt och riktigt att satsa all kraft på detta avtal. Det har den svenska
regeringen gjort, och vi har lyckats trots de dystra spådomar som inte minst
Carl Bildt har ägnat sig åt.
I regeringsförklaringen för ett år sedan aviserade jag också att regeringen
var beredd att tidigarelägga betydande delar av skattereformen. Så har
också skett genom uppgörelsen med folkpartiet. Skattereformen i dess hel-
het genomförs den 1 januari 1991.
Vi har påbörjat en omfattande decentralisering av hela skolan. Redan i
höst framläggs en proposition, där vi föreslår en halvering av den statliga
skoladministrationen. Detta är inte ett ”simpelt namnbyte” som Carl Bildt
ville göra det till. Det betyder avbyråkratisering. Besluten flyttas ned till lo-
kala skolpolitiker, skolledare och lärare. Det betyder också att vi frigör 100
milj, kr., som nu kan satsas på utbildningens kvalitet.
Vi har lagt om livsmedelspolitiken mot ett livskraftigare och miljövänli-
gare jordbruk och för bättre och billigare mat. Vi har utvecklat 90-talets re-
gionalpolitik och näringspolitik. Vi har också påbörjat en förnyelse av hela
arbetslivet - dåliga arbetsmiljöer skall bort, och arbetsskadade skall kunna
få rehabilitering. Arbetslivsfonden, som inrättats i år, disponerar 15 miljar-
der kronor för detta arbete.
Vi förändrar och förnyar också de stora och viktiga socialförsäkringssyste-
men i riktning mot ökad flexibilitet och bättre utnyttjande, med målet att få
ned ohälsotalen med två dagar under ett år och med tio dagar under fem år.
Det betyder sammantaget oerhörda välfärdsvinster för tiotusentals männi-
skor.
Detta är några exempel på vad regeringen har uträttat enbart under det
senaste året. Sanningen är ju att vi förbättrar och effektiviserar på praktiskt
taget varje samhällsområde för att skapa goda förutsättningar för tillväxt och
välfärd under 90-talet.
Då säger oppositionen: Ja, men regeringen, och framför allt det socialde-
mokratiska partiet, är så splittrade och har därför inga förutsättningar att ta
itu med framtidens problem. Samtidigt kritiserade man i går regeringsdekla-
rationen för att vi tog upp förslag om samverkan med andra partier. Det
skulle vara ett uttryck för svaghet hos socialdemokratin.
Vad var det jag sade i regeringsdeklarationen? Jo, att vi tycker att det är
naturligt att vi tar strid på många områden, men att det på vissa områden är
viktigt för landet med samverkan över partigränserna. Och jag nämnde tre
områden: energin, Europa och försvaret.
Detta angrips alltså som en svaghet - att vi från socialdemokratins sida
deklarerar denna beredskap till samverkan. Bengt Westerberg beskriver det
som SOS, alltså någon sorts sjönödsförklaring. Ja, ibland kan angrepp på en
politisk motståndare bli oerhört avslöjande för angriparen. Om man har den
här inställningen - att beredskap till samarbete och kompromisser är en
svaghet - så förstår jag att det borgerliga samarbetet ser ut som det gör. Har
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
21
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
22
man den inställningen, är det klart att man inte anstränger sig ett ögonblick
för att vi skall kunna ta ett gemensamt ansvar.
Bengt Westerberg har sagt att man så småningom behöver byta besättning
på den här båten, som är i sjönöd. Ja, möjligheten fanns i februari, i sam-
band med regeringskrisen. Men vad hände då, när regeringsskutan stod där?
Det var ju så, herr talman, att de borgerliga ville ha var sin båt, som kunde
gå åt var sitt håll. Folkpartiet ville navigera fritt, Olof Johansson ville gå mot
Grönland, och Carl Bildt i sin ubåt ville omedelbart gå i undervattensläge
från den politiska ytan, dyka så långt ner som möjligt och gömma sig. Han
ville helst vara borta under resten av 90-talet, om jag har förstått det rätt,
för då skall det bli det stökiga årtiondet, och då vill inte moderaterna vara i
närheten av ytan och de stormar som råder. De vill ligga och trycka i någon
djup ficka, enligt känt politiskt mönster.
Carl Bildt har också sagt att sällan har så många varit osams så mycket
under så lång tid som arbetarrörelsen. Nu sades detta inför moderata valar-
betare, inte någon mot Carl Bildt särskilt kritisk publik. Men det var väl
ändå litet vågat, med hänsyn till att Carl Bildt är oppositionsledare. Under
den veckan hade socialdemokratin sin kongress. Vi hade våra debatter, vi
fattade våra beslut, och vi hade också voteringar. Nu har vi dem redovisade,
och på vissa punkter har vi redovisat att vi har ett förhandlingsutrymme.
Men hur står det till inom borgerligheten? Vilka voteringar har ni haft i dessa
frågor? Vilka möjligheter har ni haft att komma fram till en gemensam upp-
fattning? Jag konstaterar att när det gäller att vara splittrad ligger den
svenska borgerligheten i den absoluta frontlinjen. Ni har alltid varit där, ni
är där i dag och ni kommer att vara där också i 1991 års valrörelse. Jag för-
säkrar att det var ett något oförsiktigt uttalande av Carl Bildt.
Hur skulle det ha sett ut i dag, herr talman, om Carl Bildt inte hade beord-
rat dykning snabbast möjligt, dvs. om Carl Bildt hade äntrat skutan och vi
hade fått en borgerlig regering? Ja, det är en intressant tanke. Låt oss ta
några av de tunga frågor som vi har haft att behandla under den här perio-
den.
Frågan om bron över Öresund har varit uppe till debatt här i dag. Hur
hade det blivit med den frågan om vi haft en borgerlig regering? Hade det
blivit ett beslut om fast förbindelse, som Carl Bildt vill, eller icke ett beslut,
som centern vill?
Energin har också diskuterats här. Vi har nu möjligheter att förhandla
fram en trepartiuppgörelse, och vi skall göra vad vi kan för att åstadkomma
den. Vi tror att det är bra för landet. Men vad hade hänt med energipolitiken
med Carl Bildt i ledningen för landet? Carl Bildt sade ju själv att det inte
gick att bilda regering, framför allt på grund av energipolitiken. Det var fak-
tiskt vad Carl Bildt uttalade. Carl Bildt har här chansen att tala om vad en
borgerlig energipolitik skulle innebära, eftersom han använde så oerhört
starka ord mot socialdemokratin, när vi ändå skall ta ett ansvar för att sy
ihop den här frågan.
Och tag skattereformen! Jag har i fyra stora debatter i denna kammare
ställt den enkla frågan: Kommer moderaterna, om det blir borgerlig majori-
tet, att riva upp skattereformen - ja eller nej? Det borde väl ändå i denna så
avgörande fråga vara möjligt för Carl Bildt, som är så talför i den här talar-
stolen, att svara ja eller nej på den frågan. Nu ställer jag den i den femte
debatten, och jag försäkrar att jag kommer att upprepa denna fråga fram till
den 15 september nästa år, eller till dess jag får svar. Jag hoppas att jag skall
kunna få det här i dag.
Hade Carl Bildt kunnat ena borgerligheten om en Europapolitik? Carl
Bildt nedvärderar hela tiden regeringens insatser och säger att vi borde ha
gått mycket snabbare fram, att vi borde ha agerat mycket handlingskrafti-
gare. Men hur hade Carl Bildt fått med sig centern på en sådan linje?
Ett ESK-avtal kan aldrig göra Sverige till mer än en randstat i det nya
Europa, sade Carl Bildt. Det är ett typiskt exempel på en sådan nedvärde-
ring av en insats som nu är utomordentligt viktig. Har man den inställningen
tror jag att det blir mycket svårt att engagera sig med den kraft som är nöd-
vändig för att driva frågan - och jag vill påstå att jag har gjort det i allra
högsta grad, inte minst genom att besöka nästan samtliga EG-huvudstäder.
Och vilken familjepolitik skulle vi ha fått om de borgerliga hade trätt till
i början av det här året? Var hade vi då stått när det gäller barnbidragen,
föräldraförsäkringen och barnomsorgen?
De borgerliga kan naturligtvis glädja sig åt goda opinionssiffror. Men det
är ju faktiskt med hjälp av oförenliga ståndpunkter. På dessa fem områden,
som man inte kan tänka bort, redovisas olika - och ibland diametralt mot-
satta - uppfattningar.
Då vill jag säga några ord till Bengt Westerberg, som talade mycket mora-
liskt och mycket anklagande mot socialdemokratin om löftesbrott. Jag stäl-
ler gärna upp på en genomgång av 80-talet, av våra löften och hur vi har
uppfyllt dem. På flertalet områden har vi inte bara uppfyllt de löften vi har
ställt - och vi tog över ett land med mycket stora problem 1982. Vi har på
många områden dessutom nått längre än vad vi har utlovat.
Att då utifrån några punkter, bl.a. en där vi har en uppgörelse med folk-
partiet - det var ett absolut krav från folkpartiets sida att vi på den punkten
skulle ge uppflöftet - attackera oss på det sätt som Bengt Westerberg gjorde
här, tycker jag inte är så särskilt moraliskt högtstående heller, och framför
allt inte, herr talman, om man inför 1988 års val sade följande: ”Vi går fram
med tre olika förslag, tre olika program för de borgerliga partierna, och vin-
ner vi valet, sätter vi oss ned efteråt och diskuterar oss fram till en lösning.”
Därmed har man alltså varit beredd att systematiskt, på punkt efter punkt,
gå ifrån de besked som man hade gett väljarna.
Har man den inställningen att man före valet kan säga att man skall bilda
en trepartiregering, men direkt efter valet kan gå ifrån de besked som de
olika partierna har givit, menar jag att man inte har så oerhört stor anledning
att slå sig för bröstet.
Herr talman! Jag har tyvärr med den tid som nu står till mitt förfogande
inte möjlighet att, som jag hade hoppats, komma in på den ekonomiska poli-
tiken, utan jag har använt min inledning till att bemöta den kritik som har
riktats mot oss. Jag hoppas att jag skall kunna komma in på den ekonomiska
politiken och ytterligare en del av de 18 frågor som ställdes till mig bara i
inledningarna. Det kommer säkert flera.
Jag vill dock konstatera att Carl Bildt fortfarande agerar för fortsatt oppo-
sition, medan jag försöker ta ett ansvar som gör det möjligt för socialdemo-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
23
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
24
kratin att fortsätta i regeringsställning. Det är inte oviktigt om ett politiskt
parti prioriterar att till varje pris opponera eller om det låter sitt politiska
handlande i någon mån präglas av att man också skall ta ansvar. Trots det
som har sagts från oppositionsföreträdarnas sida här i dag vill jag påstå att
detta är, har varit och under 90-talet kommer att vara ett grundläggande in-
slag i socialdemokratisk politik.
Anf. 8 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Låt mig innan jag går in på det som statsministern sade bara
instämma i det som både Bengt Westerberg och Åsa Domeij tidigare fram-
höll från denna talarstol angående den politiska moralen och vad det som
har inträffat i socialdemokratins kärnkraftshantering under de senaste må-
naderna har betytt för människors respekt för politiken. Jag tror att det ty-
värr har lett till att många har sagt att politik bara är ett spel - löften och ord
betyder ingenting, man bara svänger sig. Det drabbar socialdemokratin,
men kan tyvärr också drabba tilltron till politiken i dess helhet.
Statsministern utnyttjade praktiskt taget hela sin tid till ett av sina
standardanföranden angående borgerligheten. Det fanns i det han sade ing-
enting om socialdemokratisk politik för framtiden. Det fanns inte ett ord av
medvetenhet om de problem som Sverige står inför. Jag är, Ingvar Carlsson,
öppen för att diskutera detaljer i 1980-talets utveckling, men det centrala
faktum är att man misslyckades med det som var kärnan i den tredje vägens
ekonomiska politik - att förena låg inflation med hög sysselsättning - och
att Sverige nu blivit ett land av stagnation, med stagnerande ekonomi och
galopperande priser, och att detta nu håller på att leda oss in i en arbetslös-
hetskris.
Jag kommer ihåg att Ingvar Carlsson och andra socialdemokrater under
valrörelserna 1985 och 1988 sade: Ni må tycka att vi socialdemokrater inte
har klarat av så mycket annat, men den tredje vägens politik har minsann
lyckats. Vi har säkrat sysselsättningen, vilket är socialdemokratins centrala
uppgift.
Nu kommer varslen, arbetslösheten och krisen, och statsministern har
över huvud taget ingenting att säga om det som han själv har betecknat som
socialdemokratins viktigaste och mest avgörande politiska fråga.
80-talet var för svensk ekonomisk politik ett förlorat årtionde. Jag kom-
mer att upprepa det vid varje tillfälle när jag får möjlighet till det. Man elimi-
nerade budgetunderskottet genom en massiv ökning av skattetrycket - ja.
Men investeringarna faller nu snabbt, statsministern. Exporten har förlorat
marknadsandelar varje år sedan mitten av 1980-talet. Inflationslöner har vi
haft varje år sedan 1982. Räknar man bort inflationens och skattehöjningar-
nas effekter på de löner som vi har fått, finner man att vi har fått praktiskt
taget ingenting kvar i lönekuverten sedan 1982. Nu kommer krisen, och
statsministern och andra inom socialdemokratin är helt tysta.
Man kan diskutera vilka som är de viktigaste uppgifterna för en regering.
Det finns sådant som är mer eller mindre viktigt, men en regering som miss-
lyckas med den ekonomiska politiken så grovt som den socialdemokratiska
har gjort sedan 1982 har förverkat sitt förtroende och både sin rätt och sina
möjligheter att fortsätta att styra landet. Det hade varit mera klädsamt om
statsministern hade varit intresserad av att gå in i en sakdiskussion om de
ekonomiska problemen. Nu försöker han på något sätt att skylla den ekono-
miska krisen på den borgerliga splittringen, eller hur man nu skall tyda det.
Men här finns en underliggande kris, som man inte kan tala sig bort ifrån
genom politiska piruetter.
Statsministern ställer ständigt samma fråga till mig angående skatterna.
Jag brukar svara på ungefär samma sätt varje gång. Jag ser gärna att vi fort-
sätter med denna diskussion, för det ger mig en möjlighet att säga det igen.
Vi kommer från moderat sida att fortsätta att lägga fram förslag om att sänka
skatter och att minska skattetrycket. Vi vill mildra beskattningen av boen-
det, av sparandet och av företagandet. Vi vill sänka det totala skattetrycket
i Sverige. Ifall statsministern anser att detta är att riva upp den heliga social-
demokratiska principen om att ha världens högsta skattetryck vill jag säga:
Ja, den principen vill vi riva upp, och den måste också rivas upp, om vi skall
klara Sveriges ekonomiska problem.
Statsministern var vidare litet irriterad över att jag om socialdemokratin
sade: Sällan har så många varit så osams om så mycket under så lång tid.
Han tilläde att också vi på den borgerliga sidan har delade meningar. Ja visst
har vi det. Men låt mig peka på en central fråga i de senaste månadernas
debatt, där ni i arbetarrörelsen var djupt splittrade.
När LO går ut och kräver devalvering är det illa för landet och för tilltron
för arbetarrörelsen och för socialdemokratin. Det blev ett tumult när så
skedde, och så småningom satte regeringen kyrkan mitt i byn. Det var bra,
men den typen av djupgående splittring i de allra mest centrala frågorna för
landets välfärd är inte bra för Sveriges internationella trovärdighet.
Förvisso lyckades ni med alla voteringar och debatter - uppenbarligen fel-
refererade, enligt vad jag så småningom har förstått - uppnå enighet på vissa
punkter. Den mest bedövande enighet som ni lyckades åstadkomma på den
socialdemokratiska partikongressen var enigheten om att fördubbla avdrags-
rätten för fackföreningsavgifter. Ett imponerande bidrag till att lösa Sveriges
ekonomiska problem!
Anf. 9 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Låt mig börja med Lars Werner, som ställde några frågor om
energipolitiken. Det som jag sade i debatten i februari, vilket Lars Werner
lätt kan kontrollera i protokollet, var att det inte räcker att behålla kärnkraf-
ten några år för att klara koldioxidmålet, utan att det därutöver också behövs
bl.a. att vi försöker minska utsläppen från biltrafiken och att vi inte satsar på
fossileldade bränslen utan på andra bränsleslag. Men självfallet underlättar
det om vi har kvar kärnkraft ett tag till. Fram till 1995 är det inget tvivel om
att kärnkraften är nödvändig för att vi skall kunna undvika ökade koldioxid-
utsläpp.
Det avgörande i det långa loppet är ju om det föreligger konflikter mellan
de energipolitiska och miljöpolitiska och för all del också samhällsekono-
miska mål som vi har satt upp och hur vi i så fall vill lösa de konflikterna.
Det kunde vara intressant att höra Lars Werner redovisa hur ni inom väns-
terpartiet vill lösa dessa konflikter, om det visar sig att det också i det längre
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
25
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
26
perspektivet finns sådana. Vilka mål är ni beredda att ge avkall på, om det
föreligger målkonflikter under perioden fram till år 2010?
Olof Johansson fortsatte att kritisera skattereformen. Jag skall inte ha nå-
gon längre debatt med Olof Johansson om den saken. Men det som han sä-
ger om att vi skall sänka skatten på boende, turism, mat och resor tycker jag
ändå är intressant. Den summa som centern vill sänka skatten med är unge-
fär 10 miljarder. De pengarna, säger man, skall tas ut på olja, kol och uran.
Man kan lätt få det intrycket att människor skall slippa betala skatt. I stället
skall något råmaterial beskattas som så att säga längtar efter att få betala
skatt. Men någon skall ändå betala skatten på kol, olja och uran - jag höll
på att säga kolja, som kanske också kan tas med som ett skattesubjekt i sam-
manhanget. Min fråga är:
Vem skall betala, så att vanliga människor, som får bära de skatter som
socialdemokraterna och vi har kommit överens om, skyddas? Vilka är det
alltså som skall straffas därför att vi är överens om att det behöver komma
in lika mycket skatt för att finansiera skattereformen? Då är det också spän-
nande att veta vilka det är som skall drabbas hårdare. Några miljoner män-
niskor - alla som bor, reser och äter - skall ju slippa undan skatt. Det skulle
således vara intressant att höra Olof Johansson utveckla några synpunkter
på detta.
Så till statsministern. Allt är bra, säger statsministern i sin sammanfatt-
ning. Men allt kan väl ändå inte vara riktigt bra när Sverige har så stora pro-
blem. Sverige har ju den lägsta tillväxten i Europa, den högsta inflationen,
de största lönekostnadsökningarna osv. Det kan väl inte vara så, att allt detta
har inträffat helt oberoende av den regering som vi har i det här landet och
som ju ändå är ytterst ansvarig för den ekonomiska politiken.
Vi skall sänka ohälsotalet, säger Ingvar Carlsson. Det tycker jag är mycket
bra. Jag håller tummarna och hoppas att regeringen lyckas åstadkomma
detta. Man tycks t.o.m. ha sådan tur att någonting är på väg ner alldeles av
sig självt, utan regeringens åtgärder, och det är mycket positivt. Men skälet
till att det har blivit så nödvändigt att sänka ohälsotalet är ju att ni har drivit
upp detta till en mycket hög nivå. Förtidspensionärerna är fler än någonsin.
Arbetsskadeförsäkringen har fullkomligt exploderat från mitten av 1980-ta-
let och fram till nu. Genom de sjukförsäkringsreformer som socialdemokra-
terna har genomdrivit har också antalet sjukskrivna ökat mycket kraftigt.
Det är klart att det har blivit en nödvändighet att sänka ohälsotalet. Men
detta har blivit nödvändigt på grund av den politik som regeringen har fört.
Är det något fel med samarbete? frågar Ingvar Carlsson. Nej, självfallet
inte. Det är nästan fånigt att ställa frågan till mig, eftersom vi har haft ett så
gott samarbete på flera områden. Jag hoppas att det blir mer samarbete i
framtiden. Men det allvarliga är att vi inte vet vad regeringen vill. Jag talar
om ett SOS från regeringen - May-day kanske passar bättre i det här sam-
manhanget. Men regeringen vet ju inte vad den vill. Regeringen skall inte
förhandla utifrån någonting som innebär att vi vet var regeringen står.
Vad tycker regeringen om reklam-TV? Vad är regeringens linje? Det som
den socialdemokratiska kongressen har beslutat är att regeringen skall få ett
förhandlingsmandat.
Och vad tycker regeringen om energipolitiken? Det man beslutat är ett
förhandlingsmandat. Man har inte tagit ställning i några sakfrågor, utan man
har sagt till regeringen, vilket kanske är klokt: Förhandla gärna och försök
komma fram till en klok lösning som gör att vi får så litet splittring som möj-
ligt i vårt eget parti.
Till sist, fru talman, något om det här med löften. Det är skillnad på olika
löften. Det föreligger nämligen en oerhört stor skillnad när man, och då går
man ut med helt ohållbara löften, fram till en valrörelse säger att reformer
skall finansieras och man sedan i valrörelsens hetta säger: Nej, det behövs
inte. Vi klarar oss utan finansiering. Då kan man tala om rent taktiska skäl,
och det är sådant som är värt moraliskt klander.
Det är väldigt allvarligt när man går ut och säger att kärnkraften skall
stängas av 1995 utan att effekterna därav analyserats för att sedan tvingas ge
upp och frångå sin ambition. Det är bra att man har skjutit upp reformer.
Vidare är det bra att man inte stänger av kärnkraften 1995. Men det var dumt
att göra ett uttalande på den punkten.
Ännu värre är det att avge oseriösa löften som man aldrig tänkt förverk-
liga. Det gäller t.ex. på naturvårdsområdet. Man har ju gett Naturskydds-
föreningen löften som man aldrig haft för avsikt att förverkliga. Man gick
mot saker på våren 1988, och man gick mot samma saker så fort valet var
över.
Detsamma gäller löntagarfonderna. Aldrig har ni innerst inne tänkt att de
var ”steget”. Därför känner ni er nu fria att komma med nya förslag. Den
typen av löften tycker jag faktiskt att man har rätt att moralisera över.
Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kam-
marens förhandlingar.
Anf. 10 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Bengt Westerberg var bra nära sanningen när han talade om
sänkt skatt på kolja och höjd skatt på olja.
Jag tänker inte läsa upp hela motionen. Jag vet att Bengt Westerberg är
noggrann även när han läser andras dokument. Det finns alltså en partimo-
tion från i våras. Det handlar om fyra sidor och tabeller med alla siffror när
det gäller vårt finansieringsalternativ.
Men debatten gäller egentligen en annan sak, som är nog så viktig. Det
handlar om fördelningen. Jag har naturligtvis fäst mig vid att det står skri-
vet - det är då fråga om skatteutskottet - t.ex. när det gäller riksdagens
beslut att man i samband med oförutsedda händelser är beredd att ompröva
skattereformen, i varje fall delar av den. Den motiveringen användes för att
avslå bl.a. våra och moderaternas förslag.
Nu har dock en oförutsedd händelse inträffat - för ni hade väl inte förut-
sett Saddam Husseins härjningar? Det här sätter ytterligare en press på kost-
nadsutvecklingen för vanligt folk. Ett av era huvudargument har ju varit
breddad och lika moms på all konsumtion. Alla skall belastas lika. Inga pek-
pinnar får användas - det skulle vara förkastligt enligt dessa momsens gene-
ralister. Så ser alltså den grå teorin ut. Men verkligheten är annorlunda. En
del måste konsumera hela sin inkomst därför att den är låg. Andra konsume-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
27
|
Prot. 1990/91:3 3 oktober 1990 |
rar inte allt och har således möjligheter att spara. Momsen slår alltså hårdast |
lande till inkomsten.
|
Partiledardebatt |
Sedan nästa olikhet. De som har höga inkomster kan bättre hävda sig på Om man inte har enhetlig moms straffbeskattas en del konsumtion medan Är det någon som tror att det finns konsumenter som väljer skivstång och Med eftertryck vill jag konstatera att generell och lika moms, som också Jag hoppas att Ingvar Carlsson, som utlovat, kommer tillbaka till den eko- Så till en annan sak. Det är naturligtvis fascinerande att lyssna till den här Jag skulle inför den kommande valrörelsen vilja rekommendera att ni fun- |
|
28 |
stoppet. Det kommer det säkert inte att bli någon debatt om. |
Anf. 11 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Bengt Westerberg har gjort många turer i fråga om kärnkraf-
ten och kärnkraftsavvecklingen under de senaste månaderna och har under
de senaste veckorna accelererat. Jag vill erinra om att Bengt Westerberg den
24 september i en debattartikel i Aftonbladet skriver: Vårt mål är fortfa-
rande att kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Fyra dagar senare har
han en debattartikel i Svenska Dagbladet. Då är 2010 inte längre något själv-
klart mål. Han säger: Vi vill över huvud taget inte diskutera några tider. Min
fråga är: Bengt Westerberg, det har gått fyra dagar sedan dess, vilken är folk-
partiets och Bengt Westerbergs uppfattning om det bortre strecket för kärn-
kraftsavvecklingen i dag?
Jag vill återkomma till en sak, som jag snuddade vid i inledningen. Jag
ställde frågan till statsministern, om vård och omsorg inte kunde undantas
från det kommunala skattestoppet. Jag ställde frågan mot bakgrund av att
landstingens ekonomi under hela 80-talet har försämrats mycket kraftigt.
Landstingsförbundet har beräknat att staten under åren 1982—1990 har dra-
git in 15,5 miljarder från landstingen. Detta innebär att landstingen nu går
mot en mycket svår situation och man tvingas ta lån för att täcka driftkostna-
derna.
Vad innebär den konkreta situationen för kommuner och framför allt
landsting? Jo, den innebär med all säkerhet att det blir nedskärningar i vår-
den. Den innebär högre taxor och nya avgifter. Tidigare avgiftsfria tjänster
som mödra- och barnavård kan komma att beläggas med avgift. Likadant
blir det för besök hos distriktssköterska, mammografiundersökningar och
även förlossning. Tidigare har sådan sjukvård ansetts som så angelägen att
den enskilde inte skulle behöva göra några ekonomiska överväganden i
vårdsituationen. De tjänsterna kan komma att avgiftsbeläggas om det kom-
munala skattestoppet tillåts att verka. Jag vill upprepa frågan till Ingvar
Carlsson: Är regeringen beredd att medverka till att vård och omsorg undan-
tas från det kommunala skattestoppet?
Några ord till Carl Bildt. I en sådan här debatt diskuteras huvudsakligen
regeringens politik; det ligger i sakens natur. Men jag tycker också att det
är naturligt att ställa frågor om hur situationen skulle te sig om det största
oppositionspartiets politik skulle vara gällande. Det kan ju gå så illa att ni
hamnar i regeringsställning.
När Carl Bildt recenserar andra partier - det gör han alltid och det gör vi
andra också - varför redovisar han inte de olika moderatförslagens effekter?
Hur skulle det se ut med statsbidragen till kommunerna och vad skulle hända
på energiområdet, om ni skulle ha regeringsmakten? Hur länge skulle ni
skjuta på besluten om kärnkraftsavvecklingen? Kan ni ge ett årtal? Om ni
skulle ha regeringsmakten, skulle ni då stoppa statsbidragen till skolorna och
nedrusta dem? Ni vill sänka skatten och möjligen statsbidragen till skolorna,
men samtidigt säger ni att ni vill ha en bättre skola. Hur går det ihop? Skulle
ni stoppa statsbidragen till barnomsorgen? Ni säger att ni vill förbättra barn-
omsorgen, men ni vill skära ned statsbidragen. Hur skall ni då ta ansvar för
att det skall kunna bli bättre? Skulle ni avskaffa utjämningsskatten mellan
kommunerna, den s.k . Robin Hood-skatten? Det är den skatt som tas från
de rika kommunerna och ges till de fattiga. Hur mycket skulle ni skära ned
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
29
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
30
Robin Hood-skatten? Hur mycket skulle ni höja avgifter och taxor i kronor
räknat, ni som säger att ni vill sänka inflationen? Hur mycket skulle avgif-
terna stiga? Har ni något ansvar för en sådan politik som höjer taxor och
avgifter i kommunerna? Skulle skolbarnen betala för skolmaten även i
grundskolan?
Jag vill också ta upp en fråga som tyvärr diskuteras för litet. Det är frågan
om arbetsmiljön. Om ni skulle få igenom era motioner, skulle det innebära
att ni bidrar till att skjuta upp och försena åtgärder mot dåliga arbetsmiljöer
genom att hävda att det egentligen inte finns några stora arbetsmiljöpro-
blem. I en motion om arbetsmiljön hävdar ni att det är fel i statistiken. Det
är för lätt att få en skada klassad som arbetsskada. Ni påstår också att det
ökade antalet arbetsskador beror på att tidigare hemmafruar nu går ut på
arbetsmarknaden. Tror ni att tidigare hemmafruar är immuna mot arbets-
skador? Jag menar att detta tyder på att ni ägnar er åt verklighetsflykt. Män-
niskor skadas faktiskt på arbetsplatserna i dag. Det hjälper inte att blunda
för damm, cancerframkallande ämnen och farliga ångor, som ni gör i mode-
rata samlingspartiet. Ni har väl ändå hört talas om buller och högt tempo. Ni
känner väl till förslitningsskador. Jag skulle vilja att Carl Bildt utvecklade
detta litet, även om han har ont om tid i den här debatten.
Anf. 12 ÅSA DOMEIJ (mp) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag blir bekymrad när jag hör statsministern
tala om regeringens handlingskraft. Vad är det egentligen han beskriver när
han talar om handlingskraften? Jo, han beskriver de olika politiska sveken.
Han skryter alltså över raden av svek. Det gör mig bekymrad. Var har vi
hamnat i politiken om man i en debatt kan säga att vi är tuffa i vårt parti, vi
kan minsann strunta i det vi har sagt tidigare?
Jag har aldrig varit med i den här typen av debatt tidigare, men jag blir
litet trött av att höra på det ständiga talet om splittring inom borgerligheten.
Det beror helt enkelt på att socialdemokraterna själva har valt modellen att
försöka vara ett statsbärande parti och inrymma alla olika åsikter som finns
i samhället inom det egna partiet. Det har också visat sig komplicerat. Ta
som exempel alla människor inom socialdemokratin som är djupt engage-
rade i miljöfrågorna. De är grymt besvikna efter kongressen.
Jag skulle vilja komma tillbaka till frågan om östeuropéers frihet och rätt
att resa i Sverige. Jag tycker att det är synd att ingen av företrädarna för de
andra politiska partierna, inte ens en sådan här dag när östtyskarna vad gäl-
ler visum m.m. får samma möjligheter som vi svenskar att resa, kan svara på
om ni tycker att någon som kommer från Bukarest skall ha samma möjlighe-
ter som den som kommer från Berlin att resa i Sverige.
Den här frågan behandlades i våras i riksdagen. Den ställdes då inte lika
konkret som jag ställer den nu. Det handlade mer om ett principuttalande
för östeuropéers lika rätt att resa i Sverige. Moderaterna ställde inte upp på
den linjen. Jag skulle vilja fråga moderaterna och Carl Bildt: Vad betyder
egentligen ert tal om mänsklig frihet, om den friheten bara skall gälla västeu-
ropéer och inte östeuropéer?
Jag måste också ställa en fråga till statsministern. Jag fick inte något svar
på hur det ligger till med logiken i att ni i regeringsförklaringen klart säger
att ni vill avveckla kärnkraften till år 2010, samtidigt som ni väljer att för-
handla med ett parti, folkpartiet, som har sagt att man kan tänka sig att
skjuta upp avvecklingen och inte avveckla till år 2010. Det logiska måste vara
att förhandla med de partier i riksdagen som verkligen vill avveckla kärn-
kraften.
I mitt inledningsanförande berörde jag frågan om vad den gröna friheten
innebär. Jag sade att friheten för en person inte skall gå ut över någon annan
människas frihet. Vi har ett typiskt exempel på det inom omsorgs- och ut-
bildningssektorn. Dagens skola går ut på att ge alla exakt samma utbildning
och exakt samma undervisning. Det kallar man för rättvisa. Tänk er en skola
konstruerad för fiskar där både fåglar och fiskar skall lära sig simma på
samma sätt och lika snabbt. Skolan är ett typiskt område där vi själva betyd-
ligt mer borde få välja vad vi vill lära oss. Vi borde också få välja vilken typ
av skola vi vill gå i och vilken pedagogik som skall tillämpas.
Bengt Westerberg talade i sitt anförande om fristående skolor, och det
tycker jag är en jätteviktig sak. Regeringen har i höst chansen till litet nytän-
kande i den proposition om statsbidragen till skolan som skall läggas fram
för riksdagen. Låt mig fråga Ingvar Carlsson: Vad kommer med i den propo-
sitionen? Har ni tänkt om i frågan om de fristående skolorna, och vill ni ge
dem samma möjligheter att verka som de vanliga kommunala skolorna?
Låt mig också säga några ord om barnomsorgen. Ett annat löfte från rege-
ringen var att alla barn skulle få en plats i barnomsorgen senast år 1991. Nu
har det visat sig att det löftet inte kommer att hållas. Men kanske finns det
här möjligheter till en bredare politisk uppgörelse då regeringsförklaringen
visar att en del positivt är på gång. Det gäller t.ex. satsningen på personal-
kooperativa dagis, något som vi i miljöpartiet verkligen välkomnar. Vi vill
över huvud taget satsa på många nya former av barnomsorg utöver de van-
liga kommunala daghemmen. Det kan vara att man själv tar hand om sina
barn, och det kan som sagt vara föräldrakooperativ, som vi är speciellt posi-
tiva till.
Vi har lagt fram ett förslag om att man skall kunna få dagbarnvårdarlön
för att ta hand om sitt eget barn. De borgerliga partierna har en annorlunda
konstruktion i form av ett vårdnadsbidrag. Kanske finns det möjligheter för
oss att diskutera med både de borgerliga partierna och socialdemokraterna
och vänsterpartiet. Med vänsterpartiet kan vi kanske diskutera eftersom
man just nu håller på att skriva om sitt partiprogram och det därför finns en
viss flexibilitet i uppfattningarna. Med de borgerliga partierna kan vi kanske
diskutera, eftersom de vill satsa på fler alternativ i barnomsorgen. Med soci-
aldemokraterna kan vi kanske diskutera, eftersom vi ser en klar öppning i
regeringsförklaringen och eftersom vi alla kan se att löftet om att ge alla barn
en plats på dagis senast 1991 inte kommer att kunna hållas.
Så ett litet förslag. Kanske vi skulle ta initiativ till att tacka nej till lönehöj-
ningar i höst. Bengt Westerberg sade att folk är beredda att avstå från löne-
höjningar om de ser att också andra gör det. Vi här i riksdagen skulle kunna
föregå med gott exempel.
Anf. 13 Statsminister INGVAR CARLSSON replik:
Fru talman! Låt mig börja med att besvara en av de frågor som Åsa Do-
meij inledningsvis ställde, nämligen om regeringen kommer att arbeta för att
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
31
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
32
kvalitetsnormer införs i miljölagstiftningen. Svaret är ja. Den frågan över-
vägs för närvarande av en kommitté i vilken Åsa Domeij ingår som ledamot.
När kommittén lämnar sin första rapport kommer regeringen att ge tilläggs-
direktiv.
Samtidigt måste jag faktiskt med viss skärpa protestera mot Åsa Domeijs
senaste inlägg. Hon säger att det jag redovisade av handlingskraft från rege-
ringen de senaste åren var samtliga frågor som handlade om svek mot tidi-
gare ståndpunkter. Var i de åtgärderna låg sveket i EG-frågan? Var låg sve-
ket när det gäller skolan? Var låg sveket när det gäller skattereformen? Var
låg sveket när det gäller livsmedelspolitiken? Var låg sveket när det gäller att
ta fram 15 miljarder till arbetsmiljön? Man skall inte ena sekunden stå här
och tala om politikerförakt för att i nästa stund vara en av de främsta expo-
nenterna och orsakerna till detta förakt. Det var faktiskt vad Åsa Domeij
nyss gjorde sig skyldig till. Någon ordning på argumentationen måste det
också vara i Sveriges riksdag.
Till Lars Werner vill jag säga, att tanken på att undanta vård och omsorg
från det kommunala skattestoppet är orimlig och omöjlig. Har man ett kom-
munalt skattestopp, så har man det. Det går inte att göra undantag på det
sätt som Lars Werner opportunistiskt antyder.
När Lars Werner i debatt efter debatt gör sig till förespråkare för löntagare
genom att säga att vi skall höja de nominella löneökningarna, så är inte det
ett sätt att företräda löntagarnas intressen. Vi har på tre år haft löneökningar
på 28 %. Det är alltså inget fel på nivån på lönehöjningarna. Felet är att
dessa höjningar inte leder till reallönehöjningar. Vi måste se till att få en
lägre inflation. Det är det våra åtgärder skall inriktas på. Därmed är jag inne
på den ekonomiska politiken.
Jag hade förberett ett anförande som innehöll ett långt avsnitt om den eko-
nomiska politiken. Hade jag hållit det anförandet hade jag inte kunnat svara
på frågor som ställts och bemöta de påståenden som gjorts i debatten. Nu
valde jag det senare för att tillmötesgå ledamöternas önskan. Men då klagar
Carl Bildt bitterligen på att jag inte går in på den ekonomiska politiken.
Riksdagen får faktiskt bestämma sig för om statsministern skall ha utrymme
för att både kunna redovisa den politik som regeringen för och svara på frå-
gor. Med den tid som enligt debattreglerna står till förfogande är det inte
möjligt att klara båda sakerna. Jag skall nu redovisa den ekonomiska politik
som vi vill föra.
Låt mig påminna om att det som avgör skattetrycket är de offentliga utgif-
terna. Man kan naturligtvis luras en tid genom att underbalansera budgeten,
något som Carl Bildts parti medverkade till under sex år. Faktum är att de
offentliga utgifternas andel av BNP under de år som moderaterna var med
och styrde Sverige ökade från 57,7 % år 1977 till 66% år 1982. Sedan 1982
har utgiftskvoten i stället sänkts från drygt 66 % till 62 %. Om vi dessutom i
dag inte skulle belastas med utgifter för räntor på statsskulden, som i hög
grad är resultatet av den borgerliga ekonomiska politiken, då skulle vi ha 60
miljarder mindre i statsutgifter. Det innebär, Carl Bildt, att vi skulle kunna
sänka - lyssna noga nu - momsen från 25 % till 15 %. Det vore någonting att
erbjuda svenska folket. Där måste vi börja vårt budgetarbete i höst. Utan
räntorna på den borgerliga statsskulden skulle vi haft helt andra möjligheter.
I sitt första inlägg påstod Olof Johansson att skattereformen för med sig
att låginkomsttagarna får betala höginkomsttagarnas skattesänkning. Det är
fel, vilket också LOs utredning klart visar. Det är också fel när Olof Johans-
son ger intryck av att stora pensionärsgrupper inte skulle få fördelar av skat-
tereformen och de åtgärder som vi i övrigt vidtar för pensionärerna.
Det är likaså fel, fru talman, att som Carl Bildt påstå att Sverige halkar
efter. Om vi jämför tillväxten i Sverige med tillväxten i de sju rikaste län-
derna i världen - det är rimligt, och Sverige tillhör ett av dem - så finner vi
att Sverige ligger på tredje plats. Bara USA och Canada kommer före. Där-
med har jag inte sagt att vi inte har problem. Vi har tvärtom anledning att
vara oroade. Det var en av de saker som jag hade tänkt säga i mitt inlednings-
anförande. Vi har anledning att vara oroade över att tillväxten i den svenska
ekonomin har varit för låg de senaste två åren. Vi skall se upp med riskerna
för en ökad arbetslöshet. Vi har påpekat att 1991 kommer att bli ett avgö-
rande år.
Även när det gäller arbetslösheten skall det vara vissa proportioner. När
Carl Bildt vill göra den svenska arbetslöshetsnivån till ett bevis på misslyckad
socialdemokratisk politik, ber jag att få erinra om att Danmark med en bor-
gerlig regering har 8 % arbetslöshet, att Storbritannien har 6 % arbetslöshet
och Västtyskland 7 % arbetslöshet. Sverige hade med en borgerlig regering
3,3 % arbetslöshet år 1982. Arbetslösheten är nu nere i 1,5 %. Ungdomsar-
betslösheten i London är för närvarande 25 %, 26 % i New York och bara
1,1 % i Stockholm.
Så när Carl Bildt vill försöka göra arbetslösheten till en belastning för soci-
aldemokratisk politik, är de försöken dömda att misslyckas. Men kampen
mot arbetslöshet kan inte vinnas en gång för alla. Den måste ständigt föras,
och det är därför som vi nu, på grund av arbetslösheten i vår omvärld och
eget för högt kostnadsläge, är beredda att gå in och vidta åtgärder.
Vi redovisar att vi nu har ett utomordentligt tillfälle att göra detta under
1991, då skattereformen som socialdemokraterna och folkpartiet genom-
förde ändå kommer att ge löntagarna en betydande förstärkning av köpkraf-
ten.
Sedan skulle jag vilja knyta an till diskussionen om familjepolitiken. Det
hade varit bra om jag på någon punkt hade fått svar på någon enstaka fråga
som jag ställde. Moderaternas men delvis också centerns förslag i fråga om
skattereformen och familjepolitiken innebär ett dråpslag mot hela barnom-
sorgen och ett dråpslag mot praktiskt taget alla kvinnor här i landet. För
kvinnor som har två barn eller fler och som tjänar mindre än 160 000 kronor
om året skulle det med moderaternas politik faktiskt bli direkt olönsamt att
arbeta.
Kom ihåg det, kammarledamöter, nästa gång moderaterna säger att det
måste löna sig att arbeta! Det gäller inte kvinnor med små barn.
Och tala om att skapa marginaleffekter och att försvåra för småbarnsför-
äldrar att kombinera arbete och familj! Tala om att undervärdera det arbete
som kvinnor utför!
Jag skulle vilja säga ett par ord också till Bengt Westerberg. Som ett exem-
pel på löftesbrott som inte var acceptabelt använde Bengt Westerberg lönta-
garfonderna. Dessutom anförde Bengt Westerberg som exempel att jag
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
3 Riksdagens protokoll 1990191:3
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
34
skulle ha sagt i valrörelsen att vi inte behövde finansiera de nya reformerna.
Jo, visst måste vi göra det.
Vad jag sade i valrörelsen var att vi hittills under alla år sedan vi återtog
regeringsmakten fått ägna oss åt att beta av underskottet som de borgerliga
skapade. Nu är situationen den att vi har fått en balanserad budget, och då
kan vi använda ökade inkomster för att finansiera åtgärder som föräldraför-
säkringen.
Vi hade den åtgärden finansierad i budgeten. Bengt Westerberg vet
mycket väl att det var av helt andra skäl som den lyftes ut. Kalla det konjunk-
turpolitiska skäl, kalla det att det var en del av uppgörelsen med folkpartiet.
Och så detta med löntagarfonderna. Det handlar faktiskt om att ge AP-
fonderna en friare placeringsrätt, för att förbättra avkastningen och för att
ge pensionärerna en säkrare pension. Det handlar inte om några nya lönta-
garfonder.
Det kommer att fattas 20 miljarder kronor per år på nittiotalets svenska
aktiemarknad, pengar som behövs. AP-fonderna skulle här kunna göra en
god insats för svensk industri. Industriförbundets direktör Per-Martin
Meyerson säger att det är hög tid att avpolitisera och avdramatisera AP-fon-
derna. Sparandet i pensionsfonderna behövs.
Därför är icke detta någonting som har med löftesbrott att göra, utan det
har med pensionärernas standard att göra, och det har att göra med våra
svenska företags möjlighet att konkurrera.
Anf. 14 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Först till Åsa Domeij om gränserna i Europa. Visst delar jag
visionen om ett Europa där vi kan riva så många gränser som möjligt, men
vi måste ta det steg för steg. Andra går snabbare fram än Sverige.
Åsa Domeij sade att östtyskarna nu får nya möjligheter, samma som vi
svenskar. Nej, det är fel. De f.d. östtyska medborgarna har i natt blivit med-
borgare i EG. De har större möjligheter att resa fritt i detta Europa än vad
vi som svenskar har.
Sedan till Lars Werner. Jag är ledsen att jag inte hinner besvara frågorna.
Större delen av dem besvaras i våra partimotioner. Jag skall be att få äran
att överlämna ett dedicerat exemplar under eftermiddagen.
Så till statsministern, som beklagar sig huvudsakligen över kammarens
fördelning av tid. Låt mig erinra om att det som statsministern inledde med
var ett standardanförande om borgerlig splittring, ingenting annat. Det var
bara det han talade om. Det var gammal skåpmat av allra mest känt snitt.
Han vill dölja den ekonomiska krisen. Så tvingades han i alla fall till att säga
något om den, och vad blev det då? Jo, nya undanflykter.
Faktum är att skattetrycket har ökat i Sverige, när det har sänkts i andra
länder, och det har bromsat tillväxten i Sverige.
Så var det räntorna på statsskulden. Huvuddelen av statsskulden har till-
kommit under socialdemokratiska regeringsår. Räkna, så får ni se!
Vi halkar efter, och vi halkar efter kraftigt. Titta på tillväxttalen! Det är
detta som gör krisen i pensionssystemet.
Titta på investeringarna, som förläggs i utlandet i långt större utsträckning
än vad som tidigare var fallet! Titta på hela den industriella utvecklingen i
Europa! Läs tidningarna, Ingvar Carlsson! Du administrerar just nu en sön-
derfallande ekonomi. Det är faktum.
Och så till arbetslösheten, detta numera så obekväma debattämne för en
socialdemokratisk statsminister. För mindre än ett år sedan höll dåvarande
finansministern Kjell-Olof Feldt ett anförande där han sade att vad vi nu står
inför är ”arbetslöshetens stålbad”. Jag reagerade redan då på ordvalet. Jag
tyckte att det var kallt och hårt, men det var det han sade. Han sade att miss-
lyckas vi med inflationsbekämpningen, är det arbetslöshetens stålbad som
kommer.
Feldt talade om att det kommer en kritisk punkt. Sedan passerades den
kritiska punkten. Inflationen fortsätter att rasa på. Sverige förblir ett högin-
flationsland. Sverige förlorar marknadsandelar. Varslen ökar och ökar. Åk
runt i landet och se hur det är!
Nu kommer arbetslösheten, Ingvar Carlsson, och den är och förblir social-
demokratins fel. Det är ni som har misslyckats med att få ner kostnaderna.
Det är ni som har försvagat ekonomin. Ni kommer att få betala priset, men
tyvärr kommer många människor att få betala priset när de förlorar sina
jobb. Många bygder kommer att få det svårt på grund av ert misslyckande.
Anf. 15 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Fru talman! Först till Lars Werner. Svaret på frågan om energipolitiken är
att folkpartiets mål fortfarande är att kärnkraften skall kunna avvecklas till
2010. Men vi har också andra mål för vår miljö- och energipolitik, t.ex. att
rädda de orörda älvarna och att inte öka utsläppen av koldioxid.
Allt detta måste naturligtvis sättas in i ett samhällsekonomiskt samman-
hang, där vi också tycker att det är viktigt att klara välfärd och sysselsättning,
dvs. precis det som stod på linje 1 :s och linje 2:s valsedlar i folkomröstningen
1980.
Då har jag sagt att om det visar sig att det i perspektivet 2010 föreligger
en konflikt mellan de här målen, är det inte självklart vilket mål vi skall ge
upp. Och jag vill upprepa min fråga till Lars Werner: Vilket mål vill vänster-
partiet avstå från om det visar sig att det föreligger en målkonflikt?
Olof Johansson hänvisade till en centerpartimotion. Han har rätt på en
punkt, nämligen att jag har läst motionen. Men den besvarar inte min fråga.
Därför vill jag upprepa frågan till Olof Johansson, i all vänlighet: Vem skall
betala, om de som äter och reser och turistar och vad det nu är mera skall
slippa betala? Vem skall betala de 10 miljarder kronor som centerpartiet,
bl.a. i den här motionen i går, säger att man skall befria människor ifrån?
Det räcker ju faktiskt inte med tyngdlyftningsutrustning och paraboler.
Jag kan se affischen i valrörelsen med Olof Johansson i gul kofta och parol-
len: Nej till flyttskatt, ja till lyftskatt! Men jag tror inte att det klarar skatte-
reformen.
Ingvar Carlsson och jag kan hålla på och diskutera frågan om löften och
löftesbrott i politiken, men det är ändå, tror jag, för de allra flesta människor
uppenbart att socialdemokraterna har begått ett antal flagranta löftesbrott.
Man har givit löften som inte varit allvarligt menade. Man har vetat att de
inte skulle kunna uppfyllas eller man har inte ens menat allvar med dem. Av
olika skäl har man sedan hoppat av, något som ibland har varit helt riktigt.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
35
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Det har jag sagt tidigare. Men att utfärda löften bara för att till varje pris få
behålla makten ser jag mycket allvarligt på. Det var också detta som Kjell-
Olof Feldt så starkt kritiserade i den artikel som jag citerade i mitt inled-
ningsanförande. Jag vill fråga Ingvar Carlsson om han ändå inte ibland drab-
bats av några ”second thoughts” och tycker att det ligger någonting i den
självkritik som Kjell-Olof Feldt för fram i artikeln i Dagens Nyheter. Har
inte socialdemokraterna, för att få behålla makten, haft alltför lätt för att gå
ut med löften som inte varit allvarligt menade?
Anf. 16 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skall ge mycket konkreta exempel på ett par områden för
att visa vad det innebär för fördelningspolitiken om man har en snabb kost-
nadsutveckling, ökade priser på energi och en moms på dessa ökade priser.
Nu tänker man höja momsen på persontransporter. SJ, som har ett väl
utvecklat kalkyleringssystem, kan redan nu förutse vad konsekvensen blir
när det gäller resandet. Det kommer att minska - en del talar om 15 %. In-
täkterna minskar. Alla förlorar: näringen i fråga, staten, vi resenärer och till
sist statskassan.
Detsamma gäller turismen. Vi skrämmer bort utländska turister. Det är
bekräftat i dag att turismen har minskat väsentligt, exempelvis på Gotland,
i Härjedalens fjällområden och i övre Norrland. Man kommer möjligen till
Stockholm men inte mycket längre. Danskarna jublar och satsar hundratals
miljoner kronor för att informera andra länders potentiella Sverigeturister
om att de inte skall åka till Sverige; där är det för dyrt.
Vi har ju olika finansieringsmodeller. Vår modell med differentierad
moms innebär att man har mindre behov av att öka rundgången i ekonomin.
Om socialdemokraterna och folkpartiet hade ökade bidragsbehov på ca tio
miljarder, innebar vårt förslag två till tre miljarder. Det är en klar skillnad,
som just beror på hur man fördelar skatteuttaget. Det framgår av den motion
som jag har hänvisat till.
Vi har trott att man menade allvar när man i skatteutskottet sade att ut-
skottet, om det skulle visa sig att icke avsedda effekter uppkommer, utgår
från att erforderliga åtgärder kommer att vidtas. Det är den frågan som jag
vidarebefodrar till de kontraktslutande parterna och till regeringen. För det
var väl ingen förutsedd effekt det här med den senaste Mellanösternkrisen?
Jag säger avsiktligt den senaste. Den har ju bidragit till att drivmedlen har
blivit ohyggligt dyra för just de människor som inte har något alternativ. Om
man studerar de analyser som statistiska centralbyrån har gjort i Norrbotten,
får man klart för sig vad detta innebär. Det handlar inte om några småsum-
mor per år och bil: 7 300 kr. i Arjeplog i ökad kostnad på grund av det som
har inträffat. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan.
Jag tycker också att det viktigt att säga att det här naturligtvis har förstärkt
den situation som jag åberopade, där låginkomsttagare riskerar att få betala
för höginkomsttagare. Det är väl därför man har gjort utvärderingen så att
man skall kunna konstatera hur det blir på den punkten.
Låt mig senare återkomma till en del andra frågor som har ställts.
36
Anf. 17 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Först vill jag svara på Åsa Domeijs fråga om vi är beredda att
låta folk från Östeuropa resa fritt i Sverige utan visumtvång, Ja, det är vi.
När det gäller kärnkraften, Bengt Westerberg, är det ju så att hotet om en
svårlöslig målkonflikt om årtalet 2010 naturligtvis ökar ju senare man startar
avvecklingen. Tidig start innebär rådrum. I vår energimotion finns gas - ett
fossilt bränsle - med som en parentes, medan biobränslen, effektivisering
och sparande, vind-, sol- och vågkraft skall utvecklas fullt ut. Även om kärn-
kraften behålls kommer koldioxidmålet inte att klaras. Det sade Bengt Wes-
terberg i våras; det kan vi gå tillbaka och se i protokollet. Jag anser inte att
koldioxidmålet är ett relevant argument för att behålla kärnkraften. Men nu
använder Bengt Westerberg det målet för att försöka stoppa avvecklingen.
Han har ändrat ståndpunkt. Det är bara att konstatera det. Vad som är vik-
tigt är ett beslut nu.
Sedan vänder jag mig till Ingvar Carlsson. Tanken att undanta vård och
omsorg från det kommunala skattestoppet är orimlig och det är opportu-
nism, säger Ingvar Carlsson. Tror verkligen Ingvar Carlsson att man kommer
undan det här problemet så lätt? Tror verkligen Ingvar Carlsson att han med
sådana slängar ens kommer undan kritiken från sina egna ute i kommuner
och landsting, där man nu får ta itu med de här problemen?
När det gäller frågan om löner hävdar jag att de låglönade, inte minst inom
den offentliga sektorn - just inom vården kanske och ofta kvinnor - inte ett
ögonblick imponeras av om finansministern säger att det inte finns något lö-
neutrymme. De imponeras inte ens om han säger att man skall avstå från
lönehöjningar i statsrådskretsen under tre år. Frågan är inte så enkel.
Så till Carl Bildt. Jag förstod att jag inte skulle få något svar. Men jag skall
få ett papper, säger han. Han är ledsen för att han inte hinner svara och säger
att allt det som jag tog upp står i motionen. Ja, dess värre. Det är ju den vi
har läst. Det är därför vi säger att era förslag om dåliga arbetsmiljöer egentli-
gen bara går ut på att ändra i statistik osv. Men vilka förslag har ni för att
gå till roten med det onda? Vilka åtgärder vill ni sätta in för att förbättra
arbetsmiljön? Vill ni över huvud taget ge de anställda ökad makt och ökat
inflytande på arbetsplatserna?
Anf. 18 ÅSA DOMEIJ (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag tacka statsministern för svaret om att miljökvali-
tetsnormer skall införas i miljölagstiftningen. Jag skall ha med mig det löftet
till eftermiddagens sammanträde i miljöskyddskommittén, där jag själv sit-
ter med.
Det var också roligt att höra att vi kommer att få fortsatt förtroende efter
februari. Jag visste faktiskt inte tidigare att det var bestämt.
Även om det här kanske inte verkar vara en så stor sak, är det faktiskt en
principiell ändring av svensk miljölagstiftning. Vi skall göra vårt bästa för att
göra ett bra jobb på det.
Sedan till frågan: Var låg sveken och i vilka frågor var det som regeringen
betonade sin handlingskraft när man egentligen beskrev sina svek? Det var
t.ex. i energifrågan, där man väljer att förhandla med folkpartiet, som inte
kan garantera år 2010 som slutår för kärnkraften, i stället för med de partier
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
4 Riksdagens protokoll 1990191:3
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
38
som verkligen är riktiga kärnkraftmotståndare. Andra exempel är uppgörel-
sen om den ekonomiska politiken och föräldraförsäkringen och vidare jord-
bruket: Där utlovades först nya och selektiva åtgärder för miljöns skull. Av-
regleringen var ett bra förslag, men det skulle ha kombinerats med att över-
skottet togs om hand och med en minskad användning av kemiska bekämp-
ningsmedel och handelsgödsel i stället för som nu med en minskad åkerareal.
Det leder många gånger till en sämre miljö: Många hotade arter i kulturland-
skapet kommer att slås ut, och jordbruket blir inte mindre intensivt i de byg-
der där det är mest intensivt.
Jag tänker vidare på EG-frågan, där regeringsrepresentanter här i kam-
maren har utlovat att inga försämringar över huvud taget skall förekomma
när det gäller miljö, hälsa och säkerhet är det - numera en förhandlingsfråga.
Så till frågan om östeuropéers rätt att resa i Sverige. Först vill jag verkligen
tacka Lars Werner. Det var ett bra svar han gav. Jag skulle vilja höra ett lika
rakt svar från Carl Bildt. Jag skulle vilja höra honom, som brukar prata så
mycket om frihet, säga att det är självklart att Sverige nu skall avskaffa vi-
sumtvånget för östeuropéer.
Carl Bildt tycker väldigt synd om oss för att vi behöver visa pass, men det
måste ju vara ännu mer synd om de människor som i dag inte ens kan få
visum. Om Carl Bildt har en god vän i Rumänien har Carl Bildt inte möjlig-
het att bjuda hit honom eller henne - bara de som har nära släktingar här får
i dag visum till Sverige. Gränsen mellan öst och väst finns kvar, men nu är
det väst som bygger upp hindren och inte öst.
Sedan skulle jag vilja säga några ord om målkonflikten när det gäller ener-
gipolitiken. Är det ingen här som har funderat på att man faktiskt skulle
kunna minska energiförbrukningen och att miljön faktiskt skulle kunna vara
viktigare än hög materiell standard?
Anf. 19 Statsminister INGVAR CARLSSON replik:
Fru talman! Någon har glömt sina glasögon i talarstolen. För att vederbö-
rande skall kunna se klart i framtiden lägger jag dem här till vänster.
Åsa Domeijs senaste inlägg var betydligt hovsammare än det tidigare. Jag
noterar det med viss tillfredsställelse. På den nivån kan vi diskutera hur man
lever upp till politiska löften och målsättningar, men inte på den nivå som
kännetecknade Åsa Domeijs föregående inlägg.
Vad Olof Johansson har sagt om ekonomi här i dag belyses, tycker jag, på
sätt och vis - jag är ledsen att behöva säga det - av att Olof Johansson har
uttalat att han är för ökade skatter på olja men för sänkt skatt på bensin.
Den som får det att gå ihop, fru talman, borde få Nobelpriset på ett område
som ännu inte finns; det blir inte ekonomi - det kan jag försäkra - utan det
måste bli fråga om ett helt nytt område. Det förslaget är så revolutionerande
att ingen på denna jord tidigare har kommit på det. Jag gratulerar Olof Jo-
hansson.
Sedan till Carl Bildt, som det finns mycket att säga om. Det är kanske tur
att vi har en del ytterligare debatter. Ta t.ex. detta med industriinvestering-
arna. Vi har nu på ett år investerat vad det tog en borgerlig regering i början
av 1980-talet två år att åstadkomma. Genom att vi har full sysselsättning,
genom att vi har slagit i kapacitetstaket, har företag nu dessutom möjlighet
att investera utomlands i en större marknad. Det är väl utomordentligt, Carl
Bildt, att vi har så starka företag att de har råd till både - och. Att vi nu får
en avmattning i konjunkturen, att vi får en nedgång, är sådant som alltid
förekommer i konjunkturpolitiken och som vi har fått vänja oss vid. Men det
är den bild som jag har givit här som är den riktiga.
Det är en sådan kontrast mellan Carl Bildts beskrivning och Bengt Wester-
bergs beskrivning av den ekonomiska utvecklingen och det ekonomiska lä-
get. Bengt Westerberg säger att på grund av de åtgärder som har vidtagits
skall man inte nu företa några förändringar i den ekonomiska politiken. Carl
Bildt beskriver läget ungefär som om vi stod inför en ekonomisk katastrof.
Vi har några klara problem, som vi skall arbeta med. Just nu är det viktigt
att vi kan pressa ned de nominella lönekostnadsökningarna - annars kanske
vi börjar exportera arbetstillfällen i stället för att exportera varor och tjäns-
ter.
Carl Bildt överträffar sig själv också när det gäller arbetslöshetsdiskussio-
nen. Faktum är att vi med borgerliga regeringar ligger på skyhöga arbetslös-
hetstal. Med den socialdemokratiska politiken i Sverige har vi sedan 1980-
talets början pressat ned arbetslösheten till extremt låga siffror. Om vi inte
vidtar motåtgärder kan vi hotas av en högre arbetslöshet. Men det vi då kal-
lar hög arbetslöshet ligger fortfarande långt under vad som är normalt under
borgerliga regeringar.
Och så återigen, fru talman, icke ett ord i denna debatt om vad modera-
terna skall göra med skattereformen - skall den rivas upp eller skall den inte
rivas upp? Inte heller något om Öresundsbron, inte heller något om vilken
politik en borgerlig regering skulle föra när det gäller energin. Det är inte
gammal skåpmat, eller borde inte vara det, Carl Bildt! Det är ju det som
Carl Bildt hoppas på att få börja med 1991! Är det gammal skåpmat som
skulle bli resultatet av en borgerlig politik? Jag trodde det var visioner för
1990-talet om ett bättre Sverige. Men när jag tar upp detta så handlar det om
gammal skåpmat - det har vi nu Carl Bildts ord på! Så nedsättande skulle
jag inte uttrycka mig om borgerlig politik.
Däremot har jag starka invändningar i sak. Eftersom centern tog upp för-
delningsfrågan i skattepolitiken vill jag säga att moderaternas skatteförslag
verkligen innebär en omfördelning, så att höginkomsttagare får mycket stora
skattelättnader, och de betalas av låginkomsttagarna. Därför är min fråga till
Olof Johansson och Carl Bildt gemensamt: Hur skall ni klara ut det? Olof
Johansson anser ju att vårt skatteförslag inte är tillräckligt låginkomsttagar-
vänligt, trots vad LO har sagt. Hur i all sin dar skall då Bengt Westerberg -
åh, förlåt, ja, frågan gäller även Bengt Westerberg, men framför allt Olof
Johansson; jag ber båda om ursäkt! - kunna regera med Carl Bildt i denna
fråga?
Jag vill också upprepa frågan till Carl Bildt: Skall kvinnor med två barn
och under 160 000 kr. i årsinkomst inte ha rätt att förvärvsarbeta och tjäna
en enda krona här i landet i fortsättningen? Det är väl ändå rimligt att Carl
Bildt svarar på någon av de frågor som jag har tagit upp och som är väsentliga
för de svenska väljarna. Jag har på punkt efter punkt både gjort påståenden
och ställt frågor - kan jag inte få svar på någon av dessa punkter av Carl
Bildt?
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
40
Till centern skulle jag vilja säga att barnomsorgsbidraget har mycket hårt
kritiserats också av centerns kvinnoförbund och centerns högskoleförbund.
Tycker verkligen Olof Johansson att det är uttryck för en klok och bra poli-
tik?
Sedan skulle jag gärna med Bengt Westerberg diskutera löften och de pro-
blem som kan uppstå. Men eftersom det förekommer en sådan kanonad mot
socialdemokratin för närvarande på den här punkten - och det tycker jag är
djupt orättvist - måste jag kraftfullt reagera. Jag skulle kunna ge liknande
exempel från de borgerliga partierna, t.ex. när det gäller vårdnadsbidraget,
eftersom föräldraförsäkringen anses vara ett så oerhört brott från socialde-
mokratins sida. Vi har förlängt föräldraförsäkringen. Vi skall fortsätta för-
längningen så snart det över huvud taget går.
Den debatt som Lars Gyllensten har tagit upp är en viktig debatt. Den
skall vi som känner ett ansvar för demokratin föra, tycker jag.
Anf. 20 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag känner åtskilliga kvinnor som gärna skulle vilja arbeta
men som inte kan det på grund av att socialdemokratisk barnomsorgspolitik
har lovat långt mer än vad den har kunnat hålla och som nu står inför valet
att antingen stanna hemma, låt vara att det kan vara bra i och för sig, eller
göra det som många - låt oss vara öppna och ärliga i detta sammanhang -
gör, dvs. ordna barnomsorgen svart. Den misslyckade barnomsorgspolitiken
har drivit ut många människor i en svart sektor; det har varit nödvändigt att
anlita svart arbetskraft, men det är inte bra, och då måste vi lägga om kurs.
Vi kommer att lägga fram förslag som ger ett rättvist stöd åt alla, som ger
alla lika möjligheter - det har socialdemokraterna hittills inte åstadkommit.
Sedan till ekonomin. Statsministern sade att jag beskriver utvecklingen
som närmast katastrofal. Vi skall inte strida om orden, men enligt min upp-
fattning, och den stöds av i stort sett all ekonomisk expertis i landet, står vi
nu inför en djup och varaktig nedgång som inte minst kommer att visa sig i
en dramatisk ökning av den öppna arbetslösheten.
Statsministern må moralisera över att arbetslösheten var 3,3 % under de
borgerliga åren. Det var illa. Det kommer att bli mera nu som en följd av ert
misslyckande. Ni kommer att genom ert ekonomisk-politiska misslyckande
lägga grunden för den högsta öppna arbetslöshet som detta land har upplevt
i modern tid. Det innebär inte att det blir värre än i de värsta länderna i om-
världen. Vi skall inte jämföra Sverige med de värsta länder som finns. Vi
skall ha högre krav på Sverige. Men det blir värre i Sverige än vad det någon-
sin har varit tidigare.
I ekonomin pekar nu alla kurvor så gott som utan undantag åt fel håll.
Det gäller, statsministern, också industriinvesteringarna. Det gäller alldeles
oavsett om vi talar om 15-20 % minskning nästa år eller om vi talar om de
senaste åren eller åren efter 1982. Sverige har underinvesterat under hela
denna socialdemokratiska period.
Visst blåstes detta upp under mitten av 80-talet. Det var under finansval-
parnas glada tid efter devalveringen. Men vi underinvesterade i en långsiktig
konkurrenskraftig industristruktur, och nu faller denna ännu mera. Den var
redan tidigare för liten, vilket innebär att tillväxten faller och att förutsätt-
ningarna för Sveriges välfärdsutveckling håller på att försvagas. Detta är tra-
giska fakta och dessa kommer vi att få leva med under en stor del av 90-
talet - oavsett hur obekvämt statsministern tycker att detta är.
”Sverige är ett bra land att leva i”, brukar statsministern säga. Visst låter
det sig sägas. Jag håller gärna med. Men vi får inte slå oss till ro bara med
detta. Sverige borde vara ett bättre land att leva i. Vi borde ha en bättre
ekonomi, rikare möjligheter och större frihet. Vi borde ha litet mer av den
puls och dynamik som vi i dag ser dra fram över det övriga Europa.
Socialdemokraterna må tycka att Sverige är bra som det är i alla hänseen-
den. Jag vill göra Sverige till ett bättre land att leva i, men det kräver en
annan regering. Sverige är värt en bättre regering!
Anf. 21 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Fru talman! Ett par besked fick jag i förra omgången bl.a. av Lars Werner,
som säger att det mål som han vill ge avkall på är utsläppen av koldioxid.
Kanske är det en rimlig slutsats, men jag är inte beredd att i dag säga att
det är mindre angeläget att begränsa utsläppen av koldioxid än att avveckla
kärnkraften. Jag vill hålla den frågan öppen, om det skulle visa sig att det
föreligger en målkonflikt på den här punkten.
Olof Johansson har med all tydlig önskvärdhet gjort klart att resenärer,
boende, turister och de som äter skall få betala lägre skatt. Nu har vi fått svar
på vilka som skall betala hälften av de 10 miljarder som bortfaller, nämligen
barnfamiljerna. Det är barnbidragen som inte behöver höjas, säger Olof Jo-
hansson. Det blir ingen rundgång på det sätt som det blir med det nu beslu-
tade förslaget.
Det fattas fortfarande 5 miljarder, men redan barnbidragen visar ganska
tydligt att det till sist blir samma människor som får betala. Det finns ingen
metod att finansiera skattereformen och befria vanliga människor från bör-
dan att betala skattesänkningarna. Det är inga andra människor som uppbär
barnbidrag än de som bor, äter och reser.
Jag instämmer i Carl Bildts kritik mot regeringen därför att barnomsorgs-
politiken är misslyckad. Det är väldigt många kvinnor och småbarnsföräld-
rar i dag som inte får barnomsorg fast de skulle vilja ha det. Jag tolkar Carl
Bildts tystnad på statsministerns frågor vad gäller den moderata familjepoli-
tiken så att moderaterna är på väg att överge de förslag som har framkastats
under sommaren och som har väckt förstämning, inte minst i våra led, därför
att de ligger långt från den politik som vi var överens om här i riksdagen så
sent som i våras.
Jag vill gärna hjälpa till att hitta något forum, där Ingvar Carlsson och jag
kan tala om löftesbrott och moral i politiken. Jag vill gärna säga, eftersom
jag har varit ganska kritisk emot regeringen och socialdemokratin, att det
naturligtvis är så att ni har blivit mer synade än andra och att det mycket väl
kan vara så att vi också hade varit värda kritik om vi hade varit i samma
situation.
Vi behöver bara blicka över Atlanten till Amerika, där en politiker av en
helt annan färg än den svenska regeringen och statsministern ägnade en hel
valrörelse åt att tala om att inga skatter skulle höjas. ”Read my lips”, har ni
hört hur många gånger som helst på radio och TV. Men nu är USA i full färd
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
41
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
42
med att höja skatterna. Även konservativa politiker lider alltså av denna
svaghet. Det ligger i allas vårt intresse, om vi skall få en bra valrörelse nästa
år, att vi undviker den här typen av övertramp som både Ingvar Carlsson,
George Bush och säkert många andra politiker har gjort sig skyldiga till.
Anf. 22 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Både Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson är offer för sin
egen retorik! När det gäller energibeskattningen handlar det om att beskatta
på rätt ställe så att man styr miljömässigt rätt, och det gör man i produktions-
ledet och på produktionsråvarorna. Ingen annanstans!
Energimomsen slår generellt på alla konsumenter, alltså styr den inte i
miljömässigt hänseende. Men det är riktigt att den innebär en övervältring
på hushållen i förhållande till företagen. På denna punkt har vi olika me-
ningar.
När det gäller fördelningspolitiken: Varför kräver Stig Malm särskild låg-
lönesatsning om skattereformen har löst alla fördelningspolitiska problem,
Ingvar Carlsson?
Jag hoppas att ni tar fasta på det ni själva har skrivit i skatteutskottet om
att nya omständigheter också skall föranleda omprövning. Vi väntar på den
omprövningen, och den har inte märkts i den här debatten.
När det gäller de frågor som har ställts i övrigt vill jag gärna ta upp den
Åsa Domeij har ställt där hon varnar för den tendens som finns att väst byg-
ger barriärer mot öst. Det är självklart att ESK-konferensen också skall be-
handla personers rörlighet. Ömsesidighet mot alla demokratiska stater i
Europa måste vara den enda rimliga slutsatsen. Jag hoppas på det resultatet.
Det här är inte enbart ett svenskt problem utan ett problem mellan Öst- och
Västeuropa och alla ESK-processens stater.
När det gäller frågan om barnomsorgen vill jag säga helt kort: Vi har ett
mycket långtgående program på familjepolitikens område med bibehållna
barnbidrag, och med skattereformen måste ju dessa höjas, som vi har hört
av Bengt Westerberg själv. Vi har också sagt att vi skall skapa större rättvisa
genom en fördelning av det statliga barnomsorgsstödet direkt till familjerna.
Detta är nu ett partistyrelseförslag som går till vår partistämma i slutet av
oktober. Vi skall gå ut med ett stort familjepolitiskt samråd till den svenska
allmänheten, innan vi låser oss för de detaljer som finns i förslaget. Det är
självklart att vi då också kommer att beakta marginaleffekterna för att
kunna hantera den konflikt mellan arbete och familjeroll som finns och som
ofta drabbar kvinnor. Ingvar Carlsson kan vara alldeles lugn på den punkten.
Låt mig till sist säga att jag har inte lagt mig i den här debatten om energi.
Det skall ju bli förhandlingar om detta, och vi har väntat ett tag. Jag tycker
att debatten har speglat en sak tydligare och tydligare: Mål, när de uttrycks
som årtal utan medel, är förödande för den politiska trovärdigheten. Jag
hoppas att dessa förhandlingar skall kunna lösa den konflikten. Det behövs
både - och nämligen.
Anf. 23 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka statsministern för att han lade mina glasögon till
vänster. Någon nytta skall man ju ha av en statsminister!
Jag vill fortsätta diskussionen om kärnkraften. Det gäller främst folkpar-
tiet och moderaterna, närmast Westerberg, som har varit mest talför i dag.
Jag drar slutsatsen att ni vill skjuta på kärnkraftsavvecklingen ungefär med
den motiveringen att så länge den går bra skall den vara kvar. Vilken signal
är det egentligen ni väntar på för en avveckling? Väntar ni er att experterna
skall enas om ett datum, eller väntar ni på en folkomröstning bland experter?
Vi vet ju i dag att experterna inte är överens med er om kärnkraftens väl-
signelse. Vi vet också att landets energiproducenter och energikonsumenter
väntar på besked om den framtida energipolitiken. Långtidsutredningen
skriver: Viktigast är dock att tydliga spelregler läggs fast så att företag och
hushåll kan bilda sig en klar uppfattning om den framtida elprisutvecklingen.
Genom ert agerande vägrar ni emellertid att ge dem detta. Vilken signal vän-
tar ni på? Vad är det som skall få er att vara med och fatta ett beslut nu?
Jag fruktar egentligen det värsta. Jag fruktar att ni väntar för att energi-
producenterna i landet skall få vänta och för att satsningen på alternativa
energikällor skall skjutas upp, in i nästa årtusende. Men jag fruktar att när
signalen kommer, då har ni redan väntat för länge. Ni drar den här frågan i
långbänk i dag. De som inte vill fatta beslut är ni. De som inte vill se in i
framtiden är alltså i första hand moderater och folkpartister.
Långtidsutredningens uträkningar visar att effekterna på BNP av en av-
veckling av två reaktorer kommer att vara relativt begränsade. Effekterna
är mindre än 0,1 % av den årliga tillväxten.
I detta läge skall regeringen förhandla med ett av dessa partier, folkpar-
tiet, och försöka nå en överenskommelse. Det är detta som enligt min me-
ning är så obegripligt och ologiskt.
Vilken politik väljer regeringen inför framtiden? Carlsson har gett besked
om att han vill regera, men han har i mindre utsträckning gett besked om
varför han vill regera och med vem han vill regera. I dag tyder många tecken
på att det är med Westerberg han vill regera.
I går var riksdagen på balett, Svansjön. I dag skulle jag vilja säga till Carls-
son: Gå inte ner i spagat med ena benet åt höger och det andra åt vänster.
Det fungerar nämligen inte. Jag säger det av egen erfarenhet - hur otroligt
det än låter, så klarade jag det nästan för 45 år sedan. Jag är glad att jag inte
klarar det till hälften i dag - det skulle vara förödande för alla.
Anf. 24 ÅSA DOMEIJ (mp) replik:
Fru talman! De två viktigaste delarna i miljöpartiets politik är miljö- och
naturresursfrågor och frågor om makten i samhället och om att flytta makten
så nära människorna som möjligt. Vi skall fortsätta att driva miljö- och na-
turresursfrågorna med stor och ännu större kraft, trots att det känns litet mo-
tigt ibland efter den socialdemokratiska kongressen, där de grupper som
ville slåss för en bra socialdemokratisk miljöpolitik blev överkörda och trots
att det känns motigt att socialdemokratin, som säger sig vilja avveckla kärn-
kraften till år 2010, väljer att förhandla med folkpartiet i stället för med de
partier i riksdagen som klart säger sig vilja avveckla till senast år 2010.
Vi måste enligt min mening i framtiden driva internationell miljöpolitik på
det sättet att vi föregår med gott exempel i stället för att bara resa runt och
prata om hur bra Sverige är på miljöområdet. I fortsättningen bör vi t.ex.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
43
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
44
följa alla internationella miljöavtal och konventioner som vi skriver på. Vi
bör också ekonomiskt stödja fattigare länder, så att de har möjlighet att
skriva på radikalare miljökonventioner.
I samband med energipolitiken talas det om målkonflikter, eftersom de
flesta energislag orsakar miljöproblem - det gäller målkonflikten mellan äl-
varna, koldioxidutsläppen och kärnkraften. Vi säger i detta sammanhang att
vi måste driva en politik som gör att samhället håller sig inom de ekologiska
ramarna. Därför måste svaret bli en minskad energiförbrukning och, om
nödvändigt, också en sänkt materiell standard.
När det gäller makten i samhället skall besluten flyttas så nära männi-
skorna som möjligt, t.ex. i fråga om skolan och barnomsorgen. I Europa
skall vi arbeta för en frihet för människorna, inte för ökad frihet för varor
och kapital. De gröna partierna i Europa måste nu slåss mot konsumismen i
stället för mot kommunismen. Den blå planekonomin håller nämligen på att
breda ut sig där den röda planekonomin redan har förlorat. Den blå planeko-
nomin är egentligen inte bättre än den röda. Den kan innebära samma makt-
löshet för människorna och samma inriktning på ständigt ökad materiell för-
brukning.
Till sist vill jag bara säga att jag tycker det var tråkigt att inget parti här
ville ta upp tråden om att vi kanske skulle avstå från vår löneökning, efter-
som - tror jag - nästan allihop här anser att det viktigaste är att vi får en
avtalsrörelse utan höga lönekrav. Även om våra löner naturligtvis inte bety-
der någonting alls för samhällsekonomin, tror jag att det vore bra om vi före-
gick med gott exempel.
Anf. 25 Statsminister INGVAR CARLSSON:
Fru talman! Till Åsa Domeij vill jag beträffande lönerna säga att rege-
ringen redan tidigare har uttalat att vi för vår del anser att det är rimligt att
höginkomsttagarna, inkl, regeringsmedlemmarna, fryser sina löner för 1991.
Svaret från socialdemokratins sida är alltså redan givet.
Carl Bildt gjorde ett nytt märkligt uttalande. Han sade att jag när det gäl-
ler arbetslösheten jämför med ”det värsta som finns”. Jag har jämfört med
följande länder: Danmark, Förenta Staterna och Storbritannien. Jag hop-
pas, fru talman, att dessa länders ambassadörer inte har suttit på läktaren
och lyssnat på Carl Bildt. Det kan i så fall bli allvarliga störningar i våra di-
plomatiska relationer.
Jag har med avsikt inte berört energipolitiken, eftersom vi skall inleda för-
handlingar på detta område. Jag vill försäkra både Åsa Domeij och Lars
Werner om att vi icke ett ögonblick tänker rubba beslutet om år 2010. Är det
nu så att vi skall förhandla, då skall vi förhandla, och jag tänker därför inte
gå in med förhandsvillkor. Det är utgångspunkten för hur den socialdemo-
kratiska regeringen skall åstadkomma en trovärdig avveckling och en om-
ställning av vårt energisystem.
Beträffande miljön vill jag säga att jag vet att det också inom socialdemo-
kratin finns delade meningar om bron över Öresund. För min del menar jag
att det från miljösynpunkt är viktigt att satsa på järnvägen utmed hela väst-
kusten, som är starkt förorenad. Jag anser att en kombinerad bro ger ett
större bidrag till en stor järnvägssatsning.
Samtidigt kan jag inte undvika att påpeka att det är ganska märkligt att
vissa grupper koncentrerar nästan all miljödebatt kring bron över Öresund
nu när vi åstadkommer samarbete mellan länderna kring Östersjön. Jag
tycker uppriktigt sagt att detta inte är någon särskilt bra miljödebatt.
Vi var våren 1988 beredda att diskutera långtgående uppgörelser med
vpk. Vi började, Lars Werner, att diskutera med ert parti. Men ni orkade
inte då. Jag har aldrig utnyttjat detta i den offentliga debatten, och jag kom-
mer förmodligen inte att göra det i fortsättningen heller. Men skyll inte på
socialdemokratin att det inte blev en s.k. vänstersamverkan vid det tillfället!
Nu har vi kunnat göra upp om bostadspolitiken och bostadsfinansierings-
systemet. Det är bra. Vi kommer att vara öppna för ett fortsatt sådant ar-
bete.
Jag har över huvud taget, i går och i dag, försökt att diskutera frågan om
samarbete mellan partierna. Vi har, som minoritetsregering, lyckats åstad-
komma ett sådant arbete med vänsterpartiet, med centern och med folkpar-
tiet. Jag tror att detta har varit till gagn för landet. Kortsiktigt har det kanske
inte gagnat alla partier som har träffat uppgörelserna. Ja, detta har t.o.m.
varit nödvändigt för landet. Det finns emellertid en part som inte på något
sätt, varken i dag eller tidigare, har kunnat göra ett samarbete trovärdigt,
nämligen oppositionsledaren Carl Bildt. Och detta är kanske det viktigaste
beskedet från denna debatt.
Partiledardebatten var härmed avslutad.
Det antecknades att Carl Bildt (m), som inte ägde rätt till ytterligare re-
plik, ingav muntlig protest över att han blev angripen av statsministern i den-
nes sista anförande.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:1 till trafikutskottet
1990/91:2 till arbetsmarknadsutskottet
1990/91:3 och 4 till jordbruksutskottet
1990/91:5 till skatteutskottet
1990/91:7 till näringsutskottet
Skrivelse
1990/91:6 till jordbruksutskottet
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:8 Vårdnad och umgänge
5 Riksdagens protokoll 1990/91:3
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
1990/91:12 Ändring i 1980 års fördrag om internationell järnvägstrafik
(COTIF)
1990/91:19 Ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, m.m.
Motion
1990/91:Skl av Olof Johansson m.fl. (c) om skattepolitiska åtgärder till följd
av Irakkrisen (väckt med anledning av händelse av större vikt)
46
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 2 oktober
1990/91:25 av Karin Israelsson (c) till finansministern om ersättningar för re-
sekostnader med egen bil:
Det höjda priset på bensin drabbar mycket hårt de personer som för sitt
arbetes skull är beroende av sin bil för att nå arbetsplatsen. De gällande reg-
lerna medger endast avdrag som inte på långa vägar täcker de kostnader som
arbetsresorna medför. Nu har visserligen finansministern och riksskattever-
ket lovat att nuvarande avdrag skall höjas. Detta är tacknämligt om höj-
ningen blir tillräcklig, men räcker inte på långa vägar för att kompensera de
ökande kostnaderna för de som har långa resvägar för att nå service.
Människor i glesbygd är mycket beroende av sin personbil då det saknas
alternativ i form av kollektiva färdmedel. SCB har exempelvis presenterat
en statistik som visar att Arjeplog är den biltätaste kommunen i Norrbotten.
Detta motsvarar väl de förhållanden som råder i Västerbottens inland. Den
genomsnittliga kostnadsökningen i dessa kommuner ligger på ca 7 000 kr.
per år. Då är enbart de höjda bensinkostnaderna inberäknade. Till detta
kommer ökade kostnader för reparationer och underhåll.
Motormännens riksförbund har beräknat att det kostar 26:94 kr. per mil
att köra en ny 1 200 kilo tung bil som byts efter 1 500 mil. Är den årliga kör-
sträckan 2 500 mil blir milkostnaden 22:13 och vid 3 500 mil 19:94 kr. Efter
denna beräkning har kostnaderna ytterligare stigit. Momsen fördyrar priset
avsevärt.
För de glesbygdsboende som erhåller bilersättning för tjänsteresor eller
resor för uppdrag hos kommunen eller liknande innebär detta att de får be-
tala skatt på ersättning över 12 kr. per mil samt erhåller ersättning som inte
räcker till för de kostnader som uppstår. Detta medför att det blir stora svå-
righeter att delta i arbetslivet och att ta på sig uppdrag som innebär att man
reser med egen bil. Stora ekonomiska uppoffringar blir följden. Det innebär
att det blir än svårare att rekrytera människor till olika uppdrag.
Statens reseavtal brukar omförhandlas varje budgetår. Så har inte varit
fallet i år. Det innebär att reseersättningarna fortfarande ligger kvar på
samma nivåer medan kostnaderna ökar. Till detta kommer då beskattning
på ersättningen. Detta drabbar enskilda som inte kan lyfta av momsen för
drivmedlen eller kan få leasingbil med förmånliga villkor från arbetsgivarna.
Detta är ett dråpslag emot hela Norrlands inland.
Inkomsterna för boende i dessa trakter är mycket låga. Det innebär att
skatteomläggningen inte kommer att gynna dessa människor. Alla kommu-
ner i inlandet kommer dessutom att höja alla taxor för att kompensera de
ökande kostnader som inte minst drivmedelsbeskattningen innebär.
Jag vill med anledning av detta fråga om finansministern är beredd att fö-
reslå att upphäva beskattningsreglerna för reseersättning för bil och att för-
ändra momsbeskattningen för drivmedel samt att initiera omförhandlingar
när det gäller reseersättningar för egen bil.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
1990/91:26 av Britta Bjelle (fp) till justitieministern om de nya reglerna om
trafikny kterhetsbrotten:
Den 1 juli i år trädde nya regler rörande trafiknykterhetsbrotten i kraft.
När det gäller påföljdsbestämmelserna godtog riksdagen vad justitieminis-
tern uttalade i propositionen. Där sägs bl.a. att praxis hittills varit oenhetlig
och alltför inriktad på fängelse som enda alternativ. Under hänvisning till de
nya regler om påföljdsbestämmande som trädde i kraft vid årsskiftet skriver
justitieministern: ”Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så
högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en icke frihetsberövande
påföljd.”
Därefter för justitieministern en diskussion om vilka slags fall som bör
leda till fängelse. I de fall där fängelse inte blir aktuellt måste domstolarna -
förutom i vissa mycket sällsynta situationer - välja mellan skyddstillsyn och
villkorlig dom. Om detta skriver justitieministern: ”Utrymmet för villkorlig
dom som påföljd för den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri är emeller-
tid begränsat till följd av att en stor majoritet av dem har kroniska alkohol-
problem.” Då är, menar ministern, förhållandet ofta sådant att risk för åter-
fall föreligger, och ”den påföljd som då kommer i fråga är skyddstillsyn”.
Riksdagens justitieutskott anslöt sig, som nämnts, till justitieministerns be-
dömningar. Utskottet skriver: ”Straffvärdet för grovt rattfylleri är inte alltid
så högt att detta i och för sig utesluter en inte frihetsberövande påföljd.”
Den bild som nu ges av massmedia, och som jag har fått bekräftad genom
att ta del av domar vid Leksands, Luleå och Stockholms tingsrätter, är en
helt annan än den jag såg framför mig då riksdagen behandlade frågan. Vill-
korlig dom tycks ha blivit den normala påföljden även vid grova rattfylleri-
brott och höga promillehalter. Till skillnad från vad som är fallet vid skydds-
tillsyn lämnas därmed inget stöd till den dömde. Fängelse har inte ersatts av
stöd och vård utan av en låt-gå-mentalitet som riskerar att sprida sig i sam-
hället. Detta undergräver allmänhetens respekt för den nya lagstiftningen
och för statsmakternas vilja och förmåga att upprätthålla trafiknykterheten.
Avser justitieministern att genomföra någon utvärdering av den nya lag-
stiftningens genomslag i praxis? Föranleder de signaler som redan nu kan ses
någon åtgärd från regeringen? Avsåg regeringen med sitt förslag till ändring
av rattfylleribestämmelserna att åstadkomma en strafflindring av rattfylleri-
brott på det sätt som nu synes ske?
47
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
48
1990/91:27 av Görel Thurdin (c) till statsrådet Erik Åsbrink om mervärde-
skatt på hotell- och restaurangtjänster:
Mervärdeskatten på hotell- och restaurangtjänster höjdes den 1 januari i
år från 12,87 % till 23,46%. I och med den tillfälliga momshöjningen från
den 1 juli i år har momsen på dessa tjänster fördubblats på sex månader.
Detta drabbar näringen, och sysselsättningen inom denna, hårt samtidigt
som svensk turism får sämre konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.
Enligt statistik från LO hade närmare 200 000 medlemmar inte råd att åka
på semester under 1988. Låg- och normalinkomsttagares möjligheter till tu-
rism och rekreation försämras nu ytterligare i och med kostnadsfördyring-
arna.
Turistnäringen är mycket viktig för sysselsättningen i många glest befol-
kade län. För många orter i dessa län är turismen rent av avgörande. Turis-
men har förutsättningar att i framtiden bidra till en bättre regional balans -
om vi stödjer och stimulerar branschens utveckling. Momshöjningen slår i
motsatt riktning.
Restaurangernas omsättning minskade med 10 % under första halvåret.
Preliminära siffror från SCB visar att antalet gästnätter på hotell, stugbyar
och vandrarhem minskade med 9 % i juli i år i förhållande till samma månad
förra året.
Sverige som nation har ett stort underskott i posten turistnetto ingående i
bytesbalansen. Under 1989 uppgick detta till nästan 11 miljarder kronor.
Nettot försämrades med ca 1 miljard kronor andra kvartalet i år i förhållande
till samma period förra året.
Över hälften av de pengar turister spenderar i Sverige går till stat och kom-
mun i form av olika skatter.
Det kan mot bakgrund av de redovisade uppgifterna konstateras att den
av riksdagen beslutade momshöjningen på hotell- och restaurangtjänster är
en dålig affär för såväl staten som landet i dess helhet. Förlusten av turistin-
täkter urholkar värdet av momshöjningen som finansieringskälla för skatte-
reformen.
I Västeuropa ligger såväl den genomsnittliga hotellmomsen som restau-
rangmomsen långt under den svenska. Det svenska pris- och kostnadsläget i
övrigt är redan högt i förhållande till omvärlden. Det är enligt min mening
en oklok politik att ytterligare lägga sten på börda genom att fördubbla
momsen. Det slår, som utvecklingen redan visat, tillbaka på oss själva i det
svenska folkhushållet.
Riksdagen har antagit fyra mål för utvecklingen av svensk turism. Dessa
mål är:
- att förbättra svensk bytesbalans,
- att stödja regional utveckling,
- att förbättra möjligheterna för breda folkgrupper till turism och rekrea-
tion, och
- att öka sysselsättningen.
Det är uppenbart att höjningen av hotell- och restaurangmomsen strider
mot samtliga dessa mål.
Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga biträdande finansministern:
1. Anser statsrådet att höjningen av hotell- och restaurangmomsen bidrar
till en positiv utveckling av den svenska bytesbalansen?
2. Anser statsrådet att höjningen av hotell- och restaurangmomsen är för-
enlig med riksdagens mål för turismen?
3. Avser statsrådet att göra något för att mildra de negativa effekterna för
svensk turistnäring till följd av momshöjningen?
1990/91:28 av Lennart Brunander (c) till industriministern om textilindu-
strins överlevnad:
Tekoindustrin i Sverige är i en allvarlig kris. Varsel om uppsägningar dug-
gar i dag tätt i Sjuhäradsbygden. Vid länsarbetsnämnden i Borås är man be-
kymrad. I sin rapport om arbetsmarknadsutsikter för september skriver man
följande: ”Det hittillsvarande 1990 har varit mycket dramatiskt för länet och
därmed också för en mycket stor del av den totala svenska teko-industrin.
Av länets drygt 11000 kvarvarande teko-anställda har således ca 1000 vars-
lats om uppsägning i år. Hårdast drabbat är konfektionsindustrin men även
trikå och nu på senare tid också textil är berörda av många varsel.”
Det som nu händer kan vara dödsstöten mot den svenska tekoindustrin.
Tron på framtiden försvinner, och både anställda och företagare ger upp.
Om alltför många tekoföretag tvingas att sluta kommer inte heller de företag
som på olika sätt ger tekoföretagen service att få några jobb och den negativa
utvecklingen sprider sig. Underlaget för dem blir för litet, och även dessa
företag försvinner. Exempel som visar på detta är ett företag som tillverkar
komponenter till bl.a. tekoföretag och under senare år förlorat 40 av sina
kunder, tekoföretag som lagt ner, flyttat eller gått i konkurs.
För Sjuhäradsbygden förstärks tekos problem genom att även annan sys-
selsättning nu minskar. Detta har lett till att arbetslösheten ökar kraftigt.
Om inget görs kommer antalet arbetslösa att öka mycket kraftigt under det
kommande året. I länsarbetsnämndens redovisning för Älvsborgs län har
gruppen utan arbete, jämfört med för ett år sedan, ökat med 1100 och är nu
6100. Med denna siffra på arbetslösa och antalet varsel som utgångspunkt
beräknar länsarbetsnämnden att i januari 1991 kommer 6500 att vara utan
arbete, och det är 1750 fler än i januari 1990. Antalet arbetslösa för augusti
1991 har beräknats till 9300. Det är 3 200 fler än ett år tidigare. Vi är alltså
på väg in i en allvarlig arbetslöshetskris. Liknande siffror redovisas från
kommunerna i Sjuhäradsbygden där troliga arbetslöshetssiffror på 4%
nämns.
Till de redovisade arbetslöshetstalen skall läggas att lediganmälda platser
under året minskat på ett oroande sätt. Minskningen totalt är 23%. För
gruppen tillverkningsarbete, där tekoindustrin är den viktigaste delen, har
de lediganmälda platserna minskat med 42 %.
Från den 1 januari 1990 har totalt 1054 personer varslats inom tekoindu-
strin i Sjuhäradsbygden. Varslen fördelas enligt följande.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Borås kommun
170 Borås Wäfveri
49
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
45 Ahrenmarks
20 Eiser Jersey
19 Philip konf.
15 Elo mode
15 Knapens konf.
15 Rundgrens väveri
14 Industriproduktion
13 Sandareds konf.
13 Saxylle-Kilsund
12 Viskafors konf.
11 Dahléns konf.
10 Göta färgeri
7 Cafab Prod AB
6 Fritzons konf.
6 Ull-bi Design AB
4 Eiser strump
3 Glober Trade AB
3 Nya Jack & Byx
1 Mac Scott
1 Sten Öhlund
Marks kommun
60 Svesko Tricot
45 Kinnasand
37 Boni konf.
26 G-konf.
24 Sätila Trikå
20 Björketorps konf.
12 Viskadalens Väveri
3 Fritsla Trikå
3 Marks syateljé
IRA Andersson modetrikå
Ulricehamns kommun
160 Timmele Färgeri
25 Asps klänningar
25 Ivar Wahl
14 Eson Produktion
14 Ove Forsberg Prod.
13 Bernt Johansson konf.
10 Johan Skoglund
6 Roséns
5 Elo mode
3 ATI
2 Rubens ylle
50
Tranemo kommun
36 Brunke
25 Simotex
12 Nova Li
10 Bröd. Simonsson
10 Lenntex
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Svenljunga kommun
53 Vestius Group AB
11 Jane Hector
Att det blivit så dåligt för tekoindustrin har flera orsaker. Kostnadssteg-
ringar som svensk industri drabbats av under senare år har kraftigt minskat
företagens konkurrenskraft. Regeringens neddragning av satsningar på teko
har naturligtvis också varit negativ. För att inte tala om att staten inte gör
sina upphandlingar i Sverige. Detta får inte minst en psykologisk effekt. Att
se på när svensk tekoindustri förblöder och samtidigt köpa tyg och sy upp
försvarets uniformer i lågprisländer är enligt min mening utmanande. ”Vins-
ten” med att göra dessa upphandlingar på det sätt som skett är enligt min
mening diskutabel. Den avreglering som nu förestår kommer att göra teko-
företagens situation ännu besvärligare. De diskussioner som sker inom
GATT om en avreglering är på intet sätt klara. Ändå har vi i Sverige beslutat
att ta bort de begränsningar av lågprisimport som finns. Övriga länder av-
vaktar. EG kommer förmodligen inte att ändra på sina importbegränsningar
förrän långt in på 1990-talet. Den socialdemokratiska politiken på tekoom-
rådet kommer att bli förödande för alla som arbetar inom teko. Sverige
borde ompröva sitt ställningstagande på denna punkt.
I en internationellt hårdnande konkurrens är det mycket viktigt att ha en
bra konkurrenskraft. Centerpartiet har föreslagit att de statliga satsningarna
på teko skall göras på ett annat sätt än i dag och ökas kraftigt för att på det
sättet medverka till effektivisering och kunskapsuppbyggnad i företagen.
Detta är enligt min uppfattning nödvändigt för att klara konkurrensen i dag,
men kanske ännu viktigare i den friare marknad som så småningom blir ett
resultat av de internationella förhandlingar som pågår.
Jag tycker, mot den bakgrund jag här beskrivit, att det borde vara klart att
något måste göras nu omedelbart, för att ge svensk tekoindustri och dem
som arbetar inom denna industri framtidstro.
Regeringen borde agera nu omedelbart så att statlig upphandling av teko-
produkter görs i Sverige. Även landstingen, som är stora köpare av tekoin-
dustrins produkter, avvaktar i dag med beställningar, bl.a. på grund av de
nya momsreglerna. Också på denna punkt borde regeringen kunna med-
verka till att beställningar görs nu innan företagen lagt ner eller flyttat sin
verksamhet.
Regeringen bör redan nu i höst lägga fram en proposition om tekopoliti-
ken, med förslag till statliga insatser som ger förutsättningar för en ändring
av utvecklingen.
Beslutet om att säga upp multifiberavtalet och därmed ta bort begräns-
ningarna på lågprisimporten, bör ändras så snart som möjligt. De svenska
reglerna borde överensstämma med EGs regler.
51
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
52
Teko Center, en bra och rejäl satsning, är en viktig del av tekoindustrins
förutsättningar och möjlighet att utbilda sin arbetsstyrka och att anställa ut-
bildade inom branschen. Men vad skall det vara till för nytta om tekoindu-
strin försvinner? I nuvarande situation borde det vara angeläget att satsa yt-
terligare på att utbilda och att ge kompletterande utbildning till arbetslösa
tekoarbetare för att få utvecklingen att vända.
Mot bakgrund av det som anförts ställer jag följande frågor till industrimi-
nistern:
1. Är industriministern beredd att redan nu i höst ta upp tekoindustrins pro-
blem och föreslå effektiva åtgärder för att göra företagen mera konkur-
renskraftiga?
2. Kommer industriministern att agera för att statliga beställningar görs i
Sverige, t.ex. av försvarets nya uniformer?
3. Är industriministern beredd att tillskjuta mer pengar till utbildning för
arbetslösa tekoanställda?
4. Är industriministern beredd att ändra beslutet om att ta bort importbe-
gränsningarna från lågprisländerna?
1990/91:29 av Margit Gennser (m) till justitieministern om offentliggörande
av åtalades namn i samband med skatteprocesser m.m.:
Det senaste året har gett en rad exempel på mycket uppmärksammade
rättsaffärer med en rad tvivelaktiga åtgärder i form av häktningar, husunder-
sökningar etc. Publiciteten kring dessa rättsaffärer har varit stor. Namn på
de misstänkta och åtalade har på ett tidigt stadium publicerats i massmedia.
Resultatet har i praktiken blivit att enskilda blivit ”dömda på förhand” trots
att domstolarna på ett senare stadium funnit att inget lagbrott förekommit.
Framstående företagsledare har tvingats att lämna sina befattningar långt
före rättegång och dom, och företag har hamnat i ekonomiska svårigheter
och trovärdighetskriser genom publicitet kring misstänkta skattebrott. I
dessa sammanhang har dessutom inte klar distinktion gjorts mellan felaktig-
heter som kan leda till skattetillägg och skattebrott.
Den omfattande publiciteten i oklara rättsfall har inte minst skadat företag
som håller på att bygga upp lovande nya verksamheter. Resultatet blir i bästa
fall endast en försenad utveckling; i sämsta fall tappar svenskt näringsliv yt-
terligare utvecklingskraft.
Kritiken bör inte riktas mot att åklagaren inte har varit opartisk. Han har
rätt att tolka lagen och åberopa de bevis och fakta som utgör stöd för åtalet,
allt så länge han inte visar grov oskicklighet. Det är domstolen som skall fälla
det slutgiltiga avgörandet, ett avgörande som skall vila på en opartisk be-
dömning. Åklagarens och domstolens roll är således vitt skilda och skall så
vara i en rättsstat. Det är därför viktigt att åklagaren handskas försiktigt med
publiciteten före rättegången, inte minst på grund av att medborgare och
massmedia i vårt land har svårt att hålla isär åklagarens och domstolarnas
vitt skilda roller, möjligtvis beroende på vissa traditionella särdrag i vårt
rättsystem.
Inom det anglosaxiska rättsområdet finns det inskränkningar i rätten vad
gäller publicitet före rättegång och domstolsutslag. Detta hänger samman
med jurysystemet, vilket kräver att de människor som skall ingå i en jury
inte på förhand genom tidigare publicitet skall kunna påverkas i sina ställ-
ningstaganden. I Sverige har däremot inga sådana inskränkande rättsregler
ansetts nödvändiga, och i samband med t.o.m. mycket grova brottmål som
mord, dråp eller svår misshandel har massmedia varit mycket återhållsamma
när det gällt att publicera namn på misstänkta och åtalade. Vid s.k. ekono-
miskt brott, ofta liktydigt med skattebrott, har däremot all den försiktighet
som annars har rått övergetts. Resultatet har - som redan påtalats - blivit att
oskyldiga dömts på förhand. Denna utveckling måste brytas.
Ett sätt vore att gå in med en lagstiftning enligt anglosaxiskt mönster.
Detta vore ur andra synpunkter knappast önskvärt.
En enklare, mindre långtgående metod vore att skärpa sekretessreglerna
när polisundersökningen blir offentlig, så att namnet på den tilltalade inte
kan publiceras.
Den allra bästa metoden vore naturligtvis att massmedia och åklagarmyn-
digheterna i alla sammanhang ålade sig den typ av självdisciplin som i stort
sett fungerat bra under decennier vad gäller bl.a. grova brottstyper som
mord, dråp m.m.
Något måste emellertid göras för att vända den utveckling som beskrivits
ovan om inte tilltron till vårt rättssystem - som redan möts av en betydande
misstro - skall undergrävas ytterligare.
Med hänvisning till vad som angetts ovan ställer jag följande fråga till
justitieministern:
Vilka åtgärder och initiativ kommer justitieministern att vidta för att bryta
den nu beskrivna utvecklingen?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 2 oktober
1990/91:34 av Sven-Olof Petersson (c) till arbetsmarknadsministern om
SAABs industrilokalisering till Karlskrona:
Under våren fattade riksdagen beslut om särskilda regionalpolitiska insat-
ser för Blekinge län. Beslutet innehöll bl.a. att SAAB skulle placera en fa-
brik för bilmotorer eller annan produktion i Karlskrona. Totalt skulle en så-
dan satsning ge 500 nya jobb. Av dessa skulle ett sjuttiotal vara tillsatta före
årsskiftet 1990-1991. Ännu har ingen byggstart skett för uppförande av en
ny fabrik, och än mindre har några definitiva besked lämnats från SAAB
angående satsningen på orten. Detta är inte tillfredsställande.
Vad avser statsrådet att göra för att den beslutade satsningen skall komma
till stånd och bli den satsning som har förutsatts i riksdagsbeslutet?
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
1990/91:35 av Viola Claesson (v) till arbetsmarknadsministern om arbets-
marknaden i Östersundsområdet:
53
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
54
Arbetsmarknadsministern har i en debattartikel i Dagens Nyheter ankla-
gat arbetsgivarna för att utslagningen ökar. I artikeln hävdas också att nä-
ringslivet satsar kortsiktigt och internationellt, snarare än att medverka till
samhällsbygget i Sverige. När arbetsmarknadsministern besökte Norrland
under augusti framfördes liknande argument. Måndagen den 24 september
bekräftades arbetsmarknadsministerns uppfattningar på ett mycket drastiskt
sätt i Östersund. Asea Brown Boveri, som efter ett regeringsbeslut i decem-
ber 1988 blev majoritetsägare i f.d. SJs underhållsverkstad, meddelade sina
180 anställda att verkstaden skall läggas ner.
Jag frågar därför arbetsmarknadsministern:
Med vilka medel tänker arbetsmarknadsministern ingripa för att se till att
inte Asea Brown Boveri verkställer sitt beslut om att öka utslagningen
i Östersund?
1990/91:36 av Viola Claesson (v) till industriministern om arbetsmarknaden
i Östersundsområdet:
Genom ett regeringsbeslut i december 1988 fick SJ befogenheter som möj-
liggjorde utförsäljning av statlig egendom i stor skala. Beslutet följdes av en
uppgörelse med Asea Brown Boveri (ABB), vilken innebar att ABB blev
majoritetsägare i flera av SJs underhållsverkstäder. Fackklubbarna vid de
berörda verkstäderna varnade för att privatiseringen skulle kunna leda till
nedläggning. Detta skedde även i Östersund, där oron var stor för att jobben
och den regionalpolitiskt viktiga underhållsverkstaden skulle försvinna. SJ
och de nya ägarna hävdade däremot att avsikten var att utveckla verksamhe-
ten. Ett drygt år efter den högtidliga invigningen meddelar nu ABB, utan
förvarning, de 180 anställda i Östersund att verkstaden skall läggas ner med
omedelbar verkan.
Jag vill därför fråga industriministern:
Vilken regionalpolitisk beredskap har regeringen för den uppkomna situa-
tionen i Östersundsområdet?
1990/91:37 av Knut Wachtmeister (m) till statsrådet Erik Åsbrink om mom-
sen på leasingavgift för bilar som används i taxiverksamhet:
Riksdagen beslöt i våras, med ändring av propositionen, att taxiföretag får
rätt till avdrag för moms vid förvärv av personbil i taxiverksamhet. Förmod-
ligen genom förbiseende togs inte leasing med i ändringen. Där är annars
praxis avlyft om 50 % av hyran vid yrkesmässig återförsäljning eller uthyr-
ning av personbil.
Avser regeringen föreslå riksdagen att leasingbilar i taxiverksamhet får
motsvarande reduktion?
1990/91:38 av Knut Wachtmeister (m) till finansministern om fastighetstaxe-
ringen av lantbruk:
Avregleringen kommer att medföra betydligt sämre lönsamhet för jord-
bruket, vilket säkerligen medför lägre fastighetsvärden.
Avser statsrådet i den aviserade propositionen Fastighetstaxering av lant-
bruk ta hänsyn till detta förhållande i förslaget till riktlinjer för taxeringsar-
betet?
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
1990/91:39 av Sigge Godin (fp) till civilministern om den nya länsstyrel-
seinstruktionen:
I regeringens förslag (prop. 1988/89:154) och riksdagens beslut föreslås att
den nya länsstyrelsen skall tilldelas ett antal expertfunktioner inom följande
sakområden: regionalt utvecklingsarbete, utbildning, planväsende och bo-
stadsförsörjning, naturvård och miljöskydd, lantmäteri, livsmedelskontroll
och djurskydd, lantbruk, fiske, kulturmiljövård, social omvårdnad, kommu-
nikationer, civil försvarsberedskap och räddningstjänst samt rennäring i
förekommande fall.
Organisationskommittén för samordnad länsförvaltning föreslår att regio-
nalpolitiskt utvecklingsarbete skall utgå till förmån för regionalpolitiskt ut-
redningsarbete. Med anledning av detta förslag vill jag ställa följande fråga
till civilministern:
Avser regeringen att tona ner riksdagens beslut om att den nya länsstyrel-
sen skall förses med en expertfunktion inom sakområdet regionalpolitiskt
utvecklingsarbete?
1990/91:40 av Hugo Bergdahl (fp) till kommunikationsministern om Söder-
täljebron:
E 4-bron i Södertälje havererade den 13 maj i år. På grund av detta kom-
mer inga större fartyg in i Mälaren. Mälarhamnar som Västerås och Köping
liksom företag som är beroende av den berörda sjöfarten drabbas av stora
förluster.
I och med att den tidigare rörliga bron blev orörlig sänktes den segelfria
höjden från 42 till 26 meter. Detta har inneburit att större fartyg hindras från
att ta sig in i Mälaren. Efter snart fem månaders väntan är det fortfarande
oklart vad som kommer att hända i fråga om den havererade Södertäljebron.
När och hur skall bron återställas? Vem står för kostnaderna, ca 200 miljo-
ner? Vad är statens ansvar vid haverier av det slag som drabbat Södertälje-
bron? Detta är frågor som många ställer.
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga kommunikationsministern:
När kan Södertäljebron vara återställd i ursprungligt skick och enligt gäl-
lande vattendom?
1990/91:41 av Sten-Ove Sundström (s) till kommunikationsministern om SJs
Notviksverkstad:
SJs Notviksverkstad i Luleå ingår i den grupp av SJ-verkstäder som berörs
av företagens strukturförändring. Enligt de ursprungliga planerna skulle en
del av de arbetstillfällen som rationaliseras bort vid Notviksverkstaden ersät-
tas med bl.a. service av s.k. RC-lok. Eftersom verkstaden är väl anpassad
för lok- och vagnsunderhåll skulle därmed en försiktig anpassning av syssel-
sättningen till ändrade produktionsförhållanden ske.
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
56
Nu har strukturplanen ändrats på ett sätt som inger oro inför framtiden.
Nu planerar SJ att minska arbetsstyrkan med hälften på tre år, dvs. med ca
150 personer.
Med hänvisning till det anförda vill jag till kommunikationsministern
ställa följande fråga:
Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att trygga verksamheten och
sysselsättningen vid SJs Notviksverkstad?
1990/91:42 av Görel Thurdin (c) till statsrådet Erik Åsbrink om övergångs-
regler vid omläggningen av räkenskaper:
Skattereformen innebär att enskilda firmor, handelsbolag och dödsbon
fr.o.m. 1991 inte längre får tillämpa brutet räkenskapsår, utan de skall ha
kalenderår. Själva övergången till kalenderår är i och för sig acceptabel.
För många företagare innebär dock denna förändring övergångsvis en an-
strängd likviditetssituation, eftersom de under 1990 kan komma att behöva
betala extra B-skatt, motsvarande upp till 20 månader. För vissa företag kan
rent av konkurs bli följden.
Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet:
Vad vill statsrådet göra för att lindra skatteeffekterna för de berörda före-
tagen/människorna till följd av övergången till kalenderår?
1990/91:43 av Bengt Hurtig (v) till industriministern om nickelsmältverken
på Kolahalvön i Sovjetunionen:
De stora miljöskadliga utsläppen från nickelsmältverken på Kolahalvön i
Sovjetunionen har länge oroat befolkningen på Nordkalotten.
Kostnaderna för att kraftigt minska luftföroreningarna från nickelsmält-
verken uppskattas till flera miljarder kronor. Enligt uppgift skall de slutliga
planerna för de tekniska lösningarna presenteras i mitten av november. Pro-
jektet måste till avsevärd del finansieras med förmånliga lån. Finland och
Norge har i princip gått med på att ge Sovjetunionen räntesubventionerade
lån för att projektet skall kunna föras i hamn.
Mina fråga är:
Avser den svenska regeringen ta några initiativ för att hjälpa till med fi-
nansieringen av projektet?
1990/91:44 av Lars-Ove Hagberg (v) till arbetsmarknadsministern om lagen
om anställningsskydd:
När det i Borlänge öppnades ett nytt affärscentrum - KUPOLEN - flyt-
tade en rad företag dit från stadens centrum. ICA lade ned sin centrumbu-
tik - ICA Brage - och en ny ICA-affär öppnade i KUPOLEN, ICA Max.
Personalen vid ICA Brage fick inte förtur till jobben på ICA Max, och några
blev arbetslösa. ICA Max hävdar att de enligt lagen inte har någon skyldig-
het mot personalen på ICA Brage, och ICA som helhet fråntar sig allt ansvar
som ”koncern”. ICA centralt har i ett sent skede utfärdat ett löfte om anställ-
ning inom ICA för dem som blivit arbetslösa från ICA Brage.
Med hänvisning till det anförda vill jag fråga arbetsmarknadsministern:
Är regeringen beredd att ändra i lagen om anställningsskydd så att koncer-
ner har ett större ansvar för personal vid nedläggningar och förändringar av
verksamhet?
den 3 oktober
1990/91:45 av Gösta Lyngå (mp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om de
fattiga ländernas skuldbörda:
Det mest orättvisa, omoraliska och kanske också det för världsfreden far-
ligaste av dagens problem gäller skillnaden i standard mellan de fattiga och
de rika länderna. Biståndsministern har själv i ett FN-tal den 24 april 1990
diskuterat problemet och då speciellt givit några idéer om hur den oerhört
tyngande skuldbördan skulle kunna lättas. Eftersom Världsbanken och
andra långivare givit lån på kommersiella grunder, är problemet inte enkelt.
Det är också så att man i vissa länder tvingas göra allvarliga ingrepp i natu-
ren för att betjäna skulderna. Ett exempel är att man hugger ner regnskogar
för att sälja virket som flis eller för att kunna intensivodla på den sparsamma
myllan under några år, innan öknen tar över. Det är i hela världens intresse
att sådan miljöförstöring inte äger rum; det är också av vikt för ägarna till
Världsbanken att förhindra detta.
En naturlig väg erbjuder sig: man skulle helt enkelt kunna efterskänka lån
i den mån det skuldsatta landet inför skyddsåtgärder för globala naturresur-
ser.
Är biståndsministern beredd att i lämpliga organ föra fram detta som ett
förslag?
1990/91:46 av Gösta Lyngå (mp) till miljöministern om Antarktis:
I samband med att Antarktisfördraget kan förnyas nästa år, har miljörö-
relsen föreslagit att Antarktis utnämns till en ”Världspark” (World Heritage
Area). Detta skulle bevara den största, mest unika, men också mest ömtå-
liga vildmarken på vår planet för framtida generationer. Hoten är många:
gruvdrift, militära aktiviteter, utfiskning och annan exploatering.
Vid en frågedebatt den 1 december 1988 föreföll utrikesministern göra be-
dömningen att den då ingångna mineralkonventionen skulle utgöra ett skydd
mot exploatering. Numera har man anledning att befara motsatsen; intresset
för prospektering finns och syftar mot gruvdrift. Eftersom kostnaderna för
prospektering är höga, kan man räkna med att en eventuell fyndighet utsätts
för storskalig drift för att projektet skall gå ihop. En positiv aspekt är dock
att det numera finns ett starkt internationellt tryck som stöder förslaget om
Världspark.
Ärendet debatterades av jordbruksutskottet i februari i år, varvid den ut-
skottsansvarige, Jan Fransson, inte var i stånd att svara på frågan om Sveri-
ges politik angående Antarktis.
Min fråga gäller huruvida den svenska regeringen kommer att stödja för-
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
57
|
Prot. 1990/91:3 3 oktober 1990 |
slaget att utnämna Antarktis till en världspark, när Antarktisfördragets par- 1990/91:47 av Sten-Ove Sundström (s) till statsrådet Erik Åsbrink om åtgär- Den senaste tidens bensinprishöjningar har skapat oro i landets glesbyg- SCB, statistiska centralbyrån, har räknat ut att t.ex. kostnaden per bil Fortsatta drastiska bensinprishöjningar riskerar att sabotera viktiga delar Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet: Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att begränsa effekterna av ben- 7 § Kammaren åtskildes kl 13.11. Vid protokollet GUNNAR GRENFORS |
/Gunborg Apelgren
58
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
Onsdagen den 3 oktober
1 § Meddelande om information från regeringen m.m........... 1
Talmannen
2 § Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen...... 1
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Lars Werner (v)
Åsa Domeij (mp)
Statsminister Ingvar Carlsson
3§ Hänvisning av ärenden till utskott....................... 45
4 § Bordläggning....................................... 45
5 § Anmälan om interpellationer
1990/91:25 av Karin Israelsson (c) om ersättningar för resekost-
nader med egen bil.............................. 46
1990/91:26 av Britta Bjelle (fp) om de nya reglerna om trafik-
nykterhetsbrotten............................... 47
1990/91:27 av Görel Thurdin (c) om mervärdeskatt på hotell-
och restaurangtjänster............................ 48
1990/91:28 av Lennart Brunander (c) om textilindustrins över-
levnad ........................................ 49
1990/91:29 av Margit Gennser (m) om offentliggörande av åta-
lades namn i samband med skatteprocesser m.m........ 52
6 § Anmälan om frågor
1990/91:34 av Sven-Olof Petersson (c) om SAABs industriloka-
lisering till Karlskrona............................ 53
1990/91:35 av Viola Claesson (v) om arbetsmarknaden i Öster-
sundsområdet .................................. 53
1990/91:36 av Viola Claesson (v) om arbetsmarknaden i Öster-
sundsområdet .................................. 54
1990/91:37 av Knut Wachtmeister (m) om momsen på leasing-
avgift för bilar som används i taxiverksamhet.......... 54
1990/91:38 av Knut Wachtmeister (m) om fastighetstaxeringen
av lantbruk.................................... 54
1990/91:39 av Sigge Godin (fp) om den nya länsstyrelseinstruk-
tionen ........................................ 55
1990/91:40 av Hugo Bergdahl (fp) om Södertäljebron....... 55
1990/91:41 av Sten-Ove Sundström (s) om SJs Notviksverkstad 55
1990/91:42 av Görel Thurdin (c) om övergångsregler vid om-
läggningen av räkenskaper......................... 56
1990/91:43 av Bengt Hurtig (v) om nickelsmältverken på Kola-
59
Prot. 1990/91:3
3 oktober 1990
halvön i Sovjetunionen........................... 56
1990/91:44 av Lars-Ove Hagberg (v) om lagen om anställnings-
skydd......................................... 56
1990/91:45 av Gösta Lyngå (mp) om de fattiga ländernas skuld-
börda......................................... 57
1990/91:46 av Gösta Lyngå (mp) om Antarktis............ 57
1990/91:47 av Sten-Ove Sundström (s) om åtgärder för att be-
gränsa effekterna av bensinprishöjningarna............ 58
60
gotab 97025, Stockholm 1990