Protokoll
1990/91:29
Anf. 1 TALMANNEN:
Sammanträdena den 3 och 10 december för interpellationssvar inleds
kl. 10.00. Vid sammanträdet den 7 december kl. 9.00 förekommer endast
interpellationssvar.
Justerades protokollet för den 15 november.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:K12-K14 till konstitutionsutskottet
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU4, socialutskottets betänkande 1990/91:SoU4, kulturutskottets
betänkanden 1990/91 :KrU5 och KrU7 samt jordbruksutskottets betänkan-
den 1990/91:JoU7, JoU8 och JoU17 (beträffande debatten i dessa ärenden,
se prot. 24).
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfTJ4
Mom. 3 (feriearbetstillstånd)
Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 115 för reservation 2 av
Gullan Lindblad m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta. 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU4
Mom. 1 (fritt läkarval)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 271 röster mot 38 för hemställan i reser-
vation 1 av Rosa Östh och Göran Engström. 1 ledamot avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 231 röster mot 59 för den i reserva-
tion 3 av Sten Svensson m.fl. anförda motiveringen i motsvarande del. 20
ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (husläkare)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 38 för hemställan i reser-
vation 2 av Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 1 ledamot avstod
från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes.
Mom. 5 (återinrättande av en medicinalstyrelse)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Sten Svensson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 8 (enskilda vårdhem)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Daniel Tarschys
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 9 (förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 58 för reservation 8 av
Rosa Östh m.fl.
Mom. 11 (insatser för att förebygga olycksfall m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Daniel
Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (kost och hälsa)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Daniel
Tarschys m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 14 (röstförsämring hos barn)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Daniel
Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist - bifölls med acklamation.
Mom. 37 och 38 (utbildning om smärta och smärtbehandling samt smärtkli-
niker i varje landsting)
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 20 för reservation 23 av
Paul Ciszuk.
Mom. 40 (epilepsivård)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 25 av Daniel
Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist - bifölls med acklamation.
Mom. 44 (alternativmedicinsk behandling m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 27 av Paul Ciszuk -
bifölls med acklamation.
Mom. 46 (personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och sjuk-
vården)
Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 73 för reservation 28 av
Daniel Tarschys m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 55 (förbud mot amalgam)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 71 för reservation 32 av
Rosa Östh m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU5
Mom. 1-4
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 5 (bevarande av unika stadsmiljöer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Jan Hyttring
och Stina Eliasson - bifölls med acklamation.
Kulturutskottets betänkande KrU7
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU17
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Riksdagsfrågor
Talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14,
konstitutionsutskottets betänkanden KU8 och KU10, lagutskottets betän-
kanden LU6, LU7, LU8, LU9 och LU10, socialförsäkringsutskottets betän-
kande SfU5 samt trafikutskottets betänkande TU5 skulle avgöras i ett sam-
manhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91: AU14 Ombildning av Nordkalottens AMU-center till stiftelse
(prop. 1990/91:2).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU8 Riksdagsfrågor.
Anf.2 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Under en följd av år har jag under allmänna motionstiden
motionerat om att vi här i riksdagen på något sätt skulle manifestera vår re-
spekt för den kamp för mänskliga rättigheter som Raoul Wallenberg förde
under sin tid i Budapest. Det finns en allmän uppslutning kring idén att hylla
honom och hans gärning, men tyvärr tycks denna tanke falla på teknikalite-
ter.
Jag fick först frågan remitterad till KU, där jag nu sitter själv, och man
sade där att det inte var en KU-fråga. Så försökte jag med att få frågan hänvi-
sad till förvaltningsstyrelsen, men den hamnade i alla fall i KU, där den av-
styrktes. Jag gick då tillbaka till KU, och nu har motionen avstyrkts en gång
till, även om det naturligtvis har skett med all respekt för ändamålet.
När jag ser vad majoriteten skriver - det är bara vi moderater som har
reserverat oss - blir jag litet konfunderad. På s. 9 skriver nämligen majorite-
ten: ”Det kan därför komma att göras fler framställningar om att få placera
monument och minnesmärken inom eller i direkt anslutning till riksdagens
byggnader. Ett exempel på detta är det minnesmärke över svenskar som avli-
dit i FN-tjänst som arméstaben vill uppföra på riksplan. Den frågan behand-
las för närvarande av förvaltningsstyrelsens direktion.”
Jag har mycket svårt att förstå varför inte min önskan om att också den
här motionen skulle gå till förvaltningsstyrelsen skulle kunna beviljas. Om
arméstaben har kunnat föra fram sitt önskemål, bör också vår samfälliga re-
spekt för mänskliga rättigheter och kampen för dem kunna behandlas av för-
valtningsstyrelsen.
Jag skall naturligtvis inte dra ut på debatten, och jag avstår också från att
yrka bifall till min motion. Orsaken är inte att jag inte tror på motionen, utan
att jag inte vill låsa mina kolleger i kammaren inför ett omtänkande till nästa
motionsperiod.
Anf.3 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag vill först göra en liten kommentar till Elisabeth Fleet-
woods inlägg. Konstitutionsutskottets majoritet konstaterade att det får an-
komma på förvaltningsstyrelsen att ta ställning till den här typen av fram-
ställningar. Man behandlar alltså framställningarna om minnesmärken över
FN-svenskarna resp, över Wallenberg på samma sätt, utan att avge någon
rekommendation.
Herr talman! Vi har fått en vital debatt om demokratin och om hur Sverige
styrs. I den ingår också en diskussion om parlamentets roll. Inför nomine-
ringsarbetet diskuteras dessa frågor inom partierna. Det gäller att rekrytera
nya människor som skall företräda folket. Vi gamla riksdagsledamöter skall
också ta ställning till om vi vill bli omvalda eller inte.
Det har också förts en diskussion om representativiteten och kontakten
mellan väljare och valda. Riksdagens inflytande har ökat under de senaste
åren beroende på den parlamentariska situation vi har. I denna diskussion
ingår också frågan om ledamöternas arbetsförhållanden. Det har skett en
väsentlig förbättring om man bara ser tillbaka ett tiotal år och jämför med
hur det var då.
I utskottsutlåtandet finns en enig skrivning om den service som skall stå
till ledamöternas förfogande. Jag vill bedöma den skrivningen som ett
mycket stort steg framåt för att förbättra arbetsförhållandena här i riksda-
gen. Det har, som alla vet, skett en upprustning vad gäller sekreterarhjälpen.
Men det finns förfarande brister, framför allt vad avser tillgången till mer
kvalificerad assistenthjälp i form av handläggare och liknande.
Nu har utskottet gått vidare och konstaterar att det finns ett behov av
också mer kvalificerad assistenthjälp. Men framför allt talar man om att det
finns ett behov av en personlig sekreterar- och handläggartjänst. Det är ett
litet trendbrott i förhållande till hur vi behandlat dessa frågor tidigare i riks-
dagen.
Vi ser framför oss möjligheten att kunna få service och hjälp också på
hemorten. Det pågår en diskussion om användningen av riksdagens lokaler,
och det är självfallet en förutsättning om vi skall kunna bygga ut hjälpen
kraftigt. Men det finns enskilda riksdagsledamöter som skulle kunna knyta
till sig service oberoende av tillgång till fler arbetsrum eller liknande.
Det pågår också en utvärdering av assistentstödet. Utskottet konstaterar
att man i samband med den utvärderingen bör kunna gå vidare. Det betyder
enligt min uppfattning att vi redan i vår borde kunna ta tag i dessa frågor och
bestämma oss för en större individualisering och en utvidgning av assistent-
hjälpen. Jag tror att det skulle bidra till ett större förtroende för folkets före-
trädare när vi på ett professionellt sätt kan sköta våra arbeten. Framför allt
kan vi representera och företräda våra väljare på ett bättre sätt.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Riksdagsfrågor
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Riksdagsfrågor
Herr talman! Folkpartiet har också en reservation fogad till detta betän-
kande. Jan-Erik Wikström och Margitta Edgren har föreslagit att riksdagen
skall ha tillgång till service i form av språkvårdare. Jag har själv personlig
erfarenhet från regeringskansliet av vad sådana språkvårdare kan åstad-
komma. De kunde förvandla tunga och byråkratiska texter och skrivningar
till flytande och lättförståelig svenska, utan att innehållet och precisionen
gick förlorad. Riksdagen producerar ju en mängd officiell text, framför allt
betänkanden. Jag anser att vi har ett ansvar för hur språket vårdas, hur vi
använder vårt språk, och att det skall vara lättillgängligt och lättläst. Det
finns många avnämare till våra officiella texter.
Tanken bakom att ha sådana språkvårdare är att de skall kunna granska
texter och ge service både till tjänstemän och till ledamöter. Nu tar utskottet
inte ställning i denna fråga, utan skjuter över den till förvaltningsstyrelsen.
Jag avstår här från att yrka bifall till vår reservation, men lovar i stället att
som ledamot i förvaltningsstyrelsen fortsätta att driva denna fråga.
Anf. 4 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Med anledning av vad Birgit Friggebo här sade vill jag säga
att min uppfattning tyvärr är den att förvaltningsstyrelsen hittills har försökt
skjuta frågan ifrån sig. Men genom dessa två saker, dels det majoritetsbeslut
som kommer att fattas här i dag, dels genom den debatt som förts, har frågan
förts framåt. Om den då hamnar på förvaltningsstyrelsens agenda är ingen
mer glad än jag.
Anf. 5 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag skall inte bli mångordig, bl.a. därför att det i så fall krävs
mycket papper för att trycka vad jag säger.
Ingela Mårtensson har väckt en motion om pappersflödet i riksdagen och
vill att det skall göras en plan för att minska detta pappersflöde. Jag tycker
att den motionen är rätt och riktig, och jag vill gärna stödja den. Jag tror att
det finns mycket stora potentialer för att spara papper i detta hus.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 6 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! De motioner som vi nu behandlar härrör sig från den all-
männa motionstiden 1989 och 1990. Utskottets ställningstaganden föranle-
der åtminstone i ett fall förslag till ändringar i riksdagsordningen. Några
kommentarer kring detta kan därför vara på sin plats.
Enligt de regler som gäller utser konstitutionsutskottet en JO-delegation
med sex ledamöter. Detta sker i enlighet med vad som stipulerats i riksdags-
ordningens 8 kap. tilläggsbestämmelse 8.10.1. Vid val av JO är delegationen
ett beredande organ. Det regleras i riksdagsordningen 8.10.2.
Det förhållandet att inte alla i KU representerade partier får plats i JO-
delegationen har kritiserats utifrån principiella utgångspunkter. Som fram-
går av utskottsbetänkandet föreslås nu en ordning som löser det beskrivna
problemet på ett sätt som alla partier i riksdagen har kunnat ställa sig bakom.
Förslaget innebär att JO-delegationen avskaffas. Delegationens uppgifter
övertas av konstitutionsutskottet i dess helhet. Därmed bortfaller också be-
hovet av samråd med partiernas representanter som föreskrivs i riksdagsord-
ningen. Denna nyordning, som enligt utskottets förslag skall tillämpas
fr.o.m. nästa valperiod, förutsätter emellertid ändringar i riksdagsordning-
ens tilläggsbestämmelser 8.10.1. och 8.10.2.
Den ändring som här föreslås i riksdagsordningens tilläggsbestämmelser
får konsekvenser även i instruktionen för riksdagens ombudsmän. Men om
detta återkommer utskottet till riksdagen vid ett senare tillfälle.
Beträffande de reservationer som har lämnats i anslutning till betänkandet
vill jag göra en kort kommentar till nr 2, den som handlar om utsmyckning
i riksdagens lokaler. Jag vill då säga till Elisabeth Fleetwood att vi naturligt-
vis är eniga om Raoul Wallenbergs stora betydelse. Likaså är vi eniga om att
det är viktigt att hålla hans minne levande.
På s. 9 i utskottets betänkande redovisar vi varför vi inte är beredda att
bifalla Elisabeth Fleetwoods motion 324. Vi anser, vilket bör ha framkommit
i debatten, att det bör ankomma på förvaltningsstyrelsen att pröva frågan
om monument och minnesmärken för riksdagens vidkommande. Jag tycker
att vi har uppgett starka skäl för varför det är förvaltningsstyrelsen som skall
pröva frågan. Jag instämmer med Birgit Friggebo på den här punkten.
Men, herr talman, långt ifrån alla motioner avstyrks av konstitutionsut-
skottet: En motion med Lars Gustafsson (s) som första namn har vunnit bi-
fall.
Det innebär att arbetet med riksdagsbiografierna bör fortsätta och om-
fatta även enkammarriksdagen. Vi har menat att i första hand bör perioden
1971-1982 bli föremål för biografikommitténs intresse efter det att man har
fullföljt sitt arbete med tvåkammarriksdagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på de
reservationer det yrkas bifall till.
Anf. 7 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Jag yrkar också bifall till hemställan i betänkandet. Jag vill
gärna tacka de andra partierna, och framför allt utskottets ordförande Olle
Svensson, för att vi nu får en bra lösning på problemet med beredningen av
JO-val.
Vi har diskuterat det här länge i utskottet, och vårt parti har motionerat
många gånger i frågan. Problemet har varit att inte alla partier har varit före-
trädda i beredningen av JO-val. Nu tycker jag att utskottet har hittat en ele-
gant lösning genom att helt enkelt föreslå att JO-delegationen avskaffas och
att konstitutionsutskottet in pleno förbereder JO-valen.
Det är viktigt att samtliga partier är företrädda i beredningsarbetet därför
att JO-ombudsmännen skall vara hela riksdagens ombudsmän. Vi är väldigt
nöjda med detta. Jag vill som sagt tacka utskottet för ett konstruktivt arbete
för att lösa frågan. Det var inte bara biografimotionen, Kurt Ove Johansson,
som tillstyrktes, utan faktiskt också denna motion från vänsterpartiet.
Jag är mycket nöjd i dag över huvud taget, men jag vill särskilt tacka för att
vi har fått en bra skrivning vad gäller frågan om polisingripanden i riksdagens
lokaler.
Det inträffade en ganska olustig episod för något år sedan. I samband med
en presskonferens på vårt riksdagskansli hade vi en polisiär närvaro som vi i
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Riksdagsfrågor
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
gruppen inte kände till. Det uppstod en ganska laddad och tillkrånglad situa-
tion.
Nu löstes detta tack vare ett omdömesgillt arbete av vår egen säkerhets-
tjänst, som jag inte på något sätt vill kritisera - jag tycker att den gör ett
väldigt bra arbete. Denna episod föranledde ändå mig och Margo Ingvards-
son att väcka en motion till riksdagen om att man borde se över detta.
Nu får vi bra och starka skrivningar på denna punkt, där det bl.a. heter att
utskottet för sin del starkt vill understryka vikten av att man skall ta hänsyn
till de speciella förhållanden som råder i detta hus, partigruppernas arbete
m.m. Jag anser att i praktiken även denna motion tillstyrkts.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till hemställan i betänkan-
det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU10 Tryckfrihets- och sekretessfrågor.
Anf. 8 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! I här föreliggande betänkande har konstitutionsutskottet be-
handlat ett antal motioner från allmänna motionstiden rörande tryckfrihet
och sekretess. Så när som med ett undantag avstyrks motionsyrkandena av
utskottet.
I några fall sker detta med hänvisning till pågående beredning av ärendena
inom regeringskansliet. Hit hör yrkandet om att bestämmelserna vid regi-
streringen hos SÄPO skall vara offentliga, vidare frågan om skärpt sekretess
för uppgifter i vapenregistret liksom kravet på att offentlighetsprincipen
skall begränsas beträffande rekryteringsärenden inom den offentliga sek-
torn.
Ytterligare några frågor, som utskottet avvisar med hänvisning till på-
gående beredning, gäller dels möjligheten för förföljda personer att byta
personnummer, dels sekretessen vid rapportering inom hälso- och sjukvårds-
området, när det gäller rapportering av läkemedelsmissbrukare samt slutli-
gen också frågan om den uppgiftsöverföring som sker från landstingen till
socialstyrelsens forsknings- och statistikregister.
I ett fall har utskottet således gjort ett tillkännagivande. Det gäller sekre-
tessbestämmelserna i samband med såväl anmälan som beslut av ärenden
hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Där råder för närvarande den re-
geln att sekretess inte skall gälla, vilket har motiverats med att det finns ett
viktigt offentlighetsintresse, när det gäller ansvarsnämndens ärenden. Med
hänsyn till att det ofta nog förekommer integritetskänsliga uppgifter i en an-
mälan anser emellertid utskottet att det finns anledning för regeringen att
åter pröva frågan.
Till utskottsbetänkandet har fogats sju reservationer. Vi moderater har
ställt oss bakom fyra av dessa, och jag vill nu helt kort beröra dem.
I reservation nr 1 yrkar vi på stärkt sekretesskydd vid taxeringsförfaran-
det. Den skattskyldige är i sammanhanget skyldig att lämna uppgifter om
personliga och ekonomiska förhållanden, vilka kan bli offenliga i samband
med taxeringsmyndighetens beslut. Eftersom det kan vara fråga om uppgif-
ter av mycket känslig karaktär för den enskilde, är det enligt vår mening
angeläget att motiveringarna för myndighetens beslut åtnjuter sekretess-
skydd.
I reservation nr 4 hävdar vi den enskildes rätt att själv i ökad omfattning
kunna bestämma över hur personliga uppgifter används och sprids av myn-
digheter, vilket skulle kunna åstadkommas genom att besvärsrätt införs för
den som berörs av utlämnade sekretesskyddade uppgifter. Frågan har be-
rörts av data- och offentlighetskommittén, som anfört bl.a.:
”En effektivare tillsyn över sekretesslagen och en förbättrad garanti mot
slapp tillämpning av densamma skulle eventuellt kunna åstadkommas om
man inför besvärsrätt för den som berörs av de sekretessprövade uppgifter
som har lämnats ut.”
Kommittén avgav emellertid inget förslag i sammanhanget utan anförde
att frågan borde övervägas på nytt i samband med en framtida översyn av
sekretesslagen. Kommitténs borgerliga ledamöter påtalade i ett särskilt ytt-
rande att en utredning borde ha kommit till stånd redan inom utredningens
arbete.
Vi reservanter anser således att det är angeläget att frågan om besvärsrätt
för den enskilde blir föremål för en skyndsam utredning.
I reservation nr 6 konstaterar vi, att sekretesslagen har varit i kraft i när-
mare tio år och att någon översyn inte ägt rum under denna tid beträffande
myndigheternas tillämpning av lagen. Samtidigt har användningen av ADB
kraftigt ökat. Enligt vår mening är det därför rimligt att en sådan översyn nu
kommer till stånd.
Slutligen anför vi i reservation nr 7, att vissa uppgifter av känslig karaktär
för den enskilde skall kunna utgallras ur registren efter en viss tid eller när
myndigheterna inte längre behöver dem. Hit hör t.ex. bibliotekens utlå-
ningsregister. I sammanhanget måste givetvis sådana aspekter beaktas som
gäller forskningens behov och rätten att ta del av offentliga handlingar. Det
är därför nödvändigt att en översyn kommer till stånd om hur hithörande
frågor skall regleras, vilket bör ges regeringen till känna.
Herr talman! Av numera kända skäl yrkar jag bifall till endast en av de
avgivna reservationerna och väljer då reservation nrl.
Anf. 9 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag vill först ta upp frågan om kravet på förstärkt skattesek-
retess som folkpartiet tillsammans med centern och moderaterna har reser-
verat sig för i reservation nr 1, vilken jag yrkar bifall till. Bakgrunden är att
taxeringsnämndernas beslut om taxering skall införas i taxeringslängden.
Det betyder också att avvikelser från och motiveringar för dessa skall hamna
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
10
där så småningom. Därmed blir en lång rad personliga förhållanden offent-
liga. Det rör sig om uppgifter som egentligen är menade för den skattskyl-
dige när taxeringsnämnden skriver om avvikelsen.
Konstitutionsutskottet har inte minst medverkat till att beslutsmotivering-
arna har blivit alltmer utförliga. KU har sagt att det är viktigt att beslutsmoti-
veringarna är tydliga och lättförståeliga.
I betänkandet förs ett ganska långt resonemang om den nya taxeringsla-
gen. Det är faktist irrelevant i det här sammanhanget, eftersom beslutsmoti-
veringarna fortfarande är offentliga.
Man hänvisar också till riksskatteverkets yttrande, där sägs att offentlig-
hetsprincipen får väga tyngre än behovet av sekretess. Om man läser hela
yttrandet ifrån riksskatteverket finner man att det även innehåller en upp-
räkning av nackdelarna med offentligheten i det här sammanhanget. Man
säger också att skyddsaspekten borde väga mycket tungt när så många per-
sonliga uppgifter nu kan avslöjas i beslutsmotiveringarna. Det gäller spe-
ciellt med tanke på att de skattskyldiga har så långtgående skyldigheter att
lämna uppgifter till skattemyndigheterna.
Jag vill också ta upp frågan om besvärsrätt. I en motion har vi ställt krav
på en utredning om möjligheter för den enskilde att besvära sig när sekre-
tesskyddade uppgifter har lämnats ut. Det kravet tycker jag ytterligare
stärks genom data- och offentlighetskommitténs betänkande. Hans Nyhage
citerade en del av kommitténs yttrande. Jag vill ta upp ytterligare ett par
uttalanden av data- och offentlighetskommittén som understryker det här
kravet. Kommittén säger: ”När det gäller tillämpningen av sekretesslagen
tycker vi oss, som nämnts, ha funnit en del brister.” Angående införande av
besvärsrätt säger kommittén vidare: ”Det skulle också kunna leda till en
mera omsorgsfull menprövning och en vitalare debatt om utvidgad besvärs-
rätt enbart med utgångspunkt från de begränsade erfarenheter beträffande
tillämpningen av sekretesslagen som vi har uppmärksammat.”
Kravet är således fortfarande mycket aktuellt och har också förstärkts ge-
nom den ökade ADB-användningen.
Herr talman! Folkpartiet avser att stödja reservation nr 5 om minskad sek-
retess beträffande uppgifter om faderskap. I våras uttalade konstitutionsut-
skottet att åtgärder skulle vidtas för att tillförsäkra barnen rätt att få veta sin
börd. Inget har hänt. Särskilt mot bakgrund av bestämmelsen om denna
rätt vid givarinsemination är det viktigt att något händer även när det gäller
utredningar om faderskap.
Herr talman! Vi har från folkpartiets sida även ett särskilt yttrande som
gäller översyn av myndigheters tillämpning av sekretesslagstiftningen. Innan
vi stöder ett sådant krav vill vi ha klarare information och uppgifter om vilka
frågor som behöver utredas och vilka delar som skall ses över. Vi är därför
inte att beredda att nu ta det initiativ som har föreslagits i motion
1989/90:K434.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 10 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Det är bra att Ylva Annerstedt sade att folkpartiet stöder
reservation nr 5. Jag var litet förvånad när jag blev ensam om den reservatio-
nen, men nu kanske det finns möjligheter för flera partier att ställa upp
bakom den. Denna fråga torde inte vara partipolitiskt kontroversiell på nå-
got sätt.
Bakgrunden är att Björn Samuelson i en motion har krävt minskad sekre-
tess när det gäller uppgifter om faderskap. Motionen är föranledd av ett en-
skilt och, tycker jag, mycket tragiskt fall. På grund av gällande sekretessbe-
stämmelser förvägras en kvinna rätten att få del av uppgifter om vem som är
hennes far. Enligt min mening står detta i strid med FN-konventionen om
barnets rättigheter.
Såväl socialutskottet som konstitutionsutskottet har tidigare sagt att det
finns anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang överväga en änd-
ring av sekretesslagen för att tillgodose intresset av att en person kan få till-
gång till uppgifter om sin börd. Det är bra sagt, och det är gott och väl. Inget
har dock hänt sedan dess.
Jag tycker därför att det finns anledning att skjuta på litet i den här frågan
och se till att vi omgående får till stånd en lagändring så att dessa problem
kan undanröjas.
Eftersom folkpartiet nu sluter upp bakom reservationen och det kanske
finns möjlighet att få med ytterligare partier yrkar jag bifall till reservation
nr 5.
Vi har ytterligare en reservation som är fogad till detta betänkande. Den
gäller frågan om brevhemligheten, som är en mycket viktig integritetsfråga.
Det är naturligtvis särskilt allvarligt om det snokas i post som ställts till en
tidning. Pressfriheten kan då hotas och anonymitets- och meddelarskyddet
kan kränkas. Jag tror att om brev till någon av våra stora tidningar, t.ex.
Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, skulle tas i beslag och öppnas
skulle det bli ett ramaskri och en enorm debatt. När en liten och, för många,
obskyr anarkistisk tidning som Brand drabbas blir reaktionerna mera still-
samma. Det oroar mig, och det oroar också Svenska Journalistförbundet.
Mot den här bakgrunden skrev jag en motion till riksdagen i avsikt att
stärka brevhemligheten för tidningar och andra mediaföretag. Tyvärr har jag
bara fått med mig miljöpartiet på den linjen, vilket jag beklagar. Nog kunde
väl utskottet ha kostat på sig att begära en översyn av de här bestämmel-
serna.
Jag yrkar, herr talman, också bifall till reservation nr 3.
Slutligen vill jag framhålla att jag självfallet kommer att stödja reservation
nr 2 trots att betänkandet kan tyda på motsatsen.
Anf. 11 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag har reserverat mig för miljöpartiet de grönas räkning i
tre olika fall i det här betänkandet. Jag står givetvis fast vid de åsikter som
ligger till grund för mina reservationer, men jag tänker yrka bifall bara till
en reservation, nämligen reservation 2. Den handlar om SÄPOs registrering
av politisk verksamhet. Jag blev litet förvånad över att Bo Hammar inte
fanns med på den reservationen. Jag har ett minne av att han reserverade sig
i utskottet, men han klarlade ju här att han kommer att stödja den vid en
eventuell votering.
Frågan om SÄPOs registrering har varit uppe till debatt i många fall, och
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
11
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
12
frågetecknen kring denna registrering har varit många. Det tillsattes också
tacknämligt en SÄPO-kommitté. Men i och med att den kommittén tillsattes
upphörde väl det tacknämliga med denna, eftersom de partier som har kriti-
serat och varit föremål för misstanke när det gäller diverse registreringar och
annat inte blev betrodda, eller åtminstone inte fick vara med i denna kom-
mitté. Vi i miljöpartiet har därför blivit föranlåtna att väcka en motion i äm-
net, trots att propositionen med anledning av kommitténs arbete inte är fär-
dig. Vi har alltså valt att motionera i stället för att invänta ett betänkande.
Vi har dess värre inte sett att våra synpunkter i detta sammanhang har tagits
upp eller förväntas bli upptagna i det betänkande som skall läggas på riksda-
gens bord.
Om det nu förekommer en registrering för att skydda människor, t.ex.
riksdagsledamöter eller andra personer, mot intrång av personer som vill
landet ont, vilket man säger från olika håll - JK, Bengt K Å Johansson och
Carl Lidbom, som har utrett frågan - tycker jag att det är ganska självklart
att de berörda skall få reda på att de är registrerade i skyddssyfte. För att
dessa personer skall kunna bedriva den grundlagsskyddade fria opinions-
bildningen anser jag att det är lika självklart att det skall vara klart för var
och en vad det finns för grund för en eventuell SÄPO-registrering. Vad har
det här landet egentligen uppställt för kriterier för att en person skall anses
som en säkerhetsrisk? De här reglerna kan vi dess värre inte debattera i dag,
eftersom de är sekretessbelagda.
Jag yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 12 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Det här betänkandet rör vid en nerv i vårt statsskick. Tryck-
frihetsfrågorna har ju grundlagsstatus i vårt land, och intresset av offentlig-
het är stort. Vi är alla överens om behovet av insyn i offentliga myndigheters
verksamhet. Det är också lätt att förstå att enskilda har ett berättigat intresse
av att var och en inte kan få reda på de uppgifter av privat natur som kan
finnas i olika register och andra arkiv.
Det finns mycket å ena sidan och å andra sidan i sekretesslagstiftningen.
Jag har tidigare i debatter i det här ämnet hävdat, och det är en uppfattning
som jag står fast vid, att det sekretessbelagda området bör vara så litet som
möjligt, medan däremot gränsen, alltså det man släpper ut från det området,
skall vara mycket strikt.
Vi skall som lagstiftare inte göra det lätt för myndighetspersoner och tjäns-
temän i vårt land att med hänvisning till sekretesslagstiftning ta in och hem-
lighålla uppgifter som inte är oundgängligen nödvändiga. Bl.a. kan man an-
lägga det synsättet när det gäller beslut om skatteuttag. Det kan man se som
ett av skälen till att vi inte anser att man bör sekretessbelägga skatteläng-
derna. Det bör som regel inte finnas integritetskänsliga uppgifter där. Jag
kan som ett komplement till det som Ylva Annerstedt sade säga att riksskat-
teverket verkligen har gjort en avvägning mellan å ena sidan och å andra
sidan, och riksskatteverkets slutsats är ändå att man är för offentlighet i
dessa frågor.
Vi har som vanligt, höll jag på att säga, avstyrkt en del propåer i det här
ärendet om att detta sekretessbelagda område skall utökas. Det kan ofta
framstå som skäligt, när man ser en sådan här begäran om utökning, att i det
enskilda fallet göra en utökning av sekretesskyddet. Men vi måste samtidigt
göra en helhetsbedömning med hänsyn till det stora intresset av offentlighet.
I ett fall har vi den här gången sett det som motiverat att utvidga det sekre-
tessbelagda området, och det gäller anmälningar till hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Det avser de ärenden där det handlar om ansvar eller behö-
righet. Det kan alltså handla om återkallande eller begränsning av legitima-
tion för sjukvårdspersonal. Jag kan erkänna att jag tyckte att det inte var
helt enkelt att ta ställning i den här frågan. Men med hänvisning till att det
vore olyckligt om människor avstod från att anmäla sådana ärenden om de
inte vet att de kan få sin anmälan sekretesskyddad har vi ställt oss bakom det
här kravet.
Också reservation 3 handlar om avvägningar mellan olika intressen. Riks-
dagen har ju ganska nyligen gjort ett övervägande, och vi ser inte att det
finns någon direkt anledning att ompröva detta ställningstagande, även om
detta liksom många andra ärenden på detta område inte är enkelt.
Bo Hammar och även Ylva Annerstedt var bekymrade över faderskaps-
sekretessen. Det har också jag varit. Utskottet uttryckte ju ganska tydligt sin
uppfattning i våras i samband med att vi antog barnkonventionen, då vi sade
att det nog fanns skäl att se över detta i lämpligt sammanhang. Mina infor-
mationer skiljer sig litet grand från Bo Hammars i detta avseende. Jag vet
att man på departementet är medveten om de här problemen och att man
där håller på att gå igenom dem. Jag tycker alltså inte att det är nödvändigt
att göra ett tillkännagivande i det här läget.
Även besvärsrätten för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter har
tagits upp. Jag medger att det kan verka litet bestickande. Men samtidigt är
en av grundstenarna i detta sammanhang att besluten skall ske snabbt. Man
skall alltså inte kunna segdra sådana ärenden. Om man skulle införa en be-
svärsrätt skulle man motverka syftet, och det tror jag inte vore lyckligt. Sek-
retesslagen har nu fått verka under 1980-talet. När det föreslås en översyn
av sekretesslagen undrar jag vad man är ute efter. Det ligger litet i sakens
natur att det här är en materia som man ständigt får se över. Och jag tror
inte att jag har fel när jag säger att vi årligen har gjort revideringar i sekre-
tesslagen. Jag tror inte att det är något som man kan komma ifrån. Jag tror
att vi får fortsätta att fila på den här sekretesslagen. Om vi skall göra en över-
syn tror jag att vi skall göra en sådan den dag vi är osäkra på konstruktionen
av lagen som sådan. Det tycker jag inte att vi är i dag. Jag kan väl även till-
lägga att riksdagens ombudsmän har följt den här frågan ganska intensivt
under senare år. Det har inte minst vi i utskottet kunnat konstatera.
Beträffande gallring av uppgifter i vissa register har vi faktiskt ganska nyli-
gen fattat ett beslut om möjligheter till en sådan. När det gäller de här biblio-
teksuppgifterna, Hans Nyhage, har vi redan tidigare fattat beslut om att det
skall finnas möjlighet att sekretessbelägga dem.
Jag avser inte att kommentera de ärenden som är föremål för beredning i
regeringskansliet.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betän-
kande.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
13
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tryckfrihets- och
sekretessfrågor
14
Anf. 13 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Först vill jag säga till Ulla Pettersson att jag helt håller med
henne när hon säger att det sekretessbelagda området skall vara så litet som
möjligt. Anledningen till att vi ändå tycker att beslutsmotiveringarna i skat-
telängden kan sekretessbeläggas är att motsvarande uppgifter faktiskt är
sekretessbelagda när t.ex. riksskatteverket lämnar ut förhandsbesked eller
när domstol sekretessbelägger handlingar i skattemål, därför att de anser att
uppgifterna är så personliga att det kan vara till skada för den enskilde att
de lämnas ut. Här menar vi att det finns ett samband som gör att uppgifterna
också borde kunna sekretessbeläggas i skattelängderna. Alternativet är na-
turligtvis att taxeringsnämnden skriver olika beslutsmotiveringar: en utförli-
gare till den skattskyldige och en mera summarisk och mindre avslöjande
att införas i skattelängden. Men det skulle nog innebära ett stort merarbete.
Eftersom det nu finns undantag från offentlighetsprincipen i just det här av-
seendet, borde man kunna göra motsvarande när det gäller skattelängden.
Ulla Pettersson sade vidare att departementet kommer att titta på frågan
om offentligheten av faderskapsutredningar för berörda personer. Då skulle
jag gärna vilja höra vad hon har för uppgifter om vilken tidtabell som depar-
tementet har. När kommer det ett förslag? I detta sammanhang passar jag
på att yrka bifall till reservation 5.
När det sedan gäller frågan om besvärsrätten, som vi har motionerat om,
tycker jag att man här faktiskt måste väga behovet av snabbhet mot skyddet
för den enskilde. I det här fallet, liksom i de flesta andra, tar folkpartiet ställ-
ning för den enskilda människan.
Anf. 14 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! I all korthet vill jag bara nämna en motion om skärpt sekre-
tess i vapenregisterfrågor, som jag har väckt under ett flertal år. Det finns
ingen reservation, därför att utskottet har skrivit så väl och vi har haft en
utredning i ärendet. Vi väntar ett initiativ från regeringen. Eftersom frågan
har blivit väldigt uppmärksammad ute i landet vill jag bara fastställa här att
vi väntar en proposition och att frågan nu har fallit framåt. Det är vi motionä-
rer väldigt glada för.
Anf. 15 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! När det gäller skatteärenden är det, Ylva Annerstedt, inte
det enda tillfälle då handlingar är offentliga på ett ställe men inte på ett an-
nat. Vi har medvetet valt den konstruktionen att sekretessen inte omedel-
bart följer med en handling, utan det skall faktiskt prövas i varje instans.
Sedan tror jag att det här är ett uttryck för en grundläggande ideologisk skill-
nad mellan våra partier. Det handlar om synen på äganderätten och samhäl-
lets möjligheter i förhållande till den enskildes äganderätt. Jag misstänker
att vi aldrig kommer att hamna på samma linje i den frågan.
Anf. 16 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Till Ulla Pettersson: Det är alldeles uppenbart att vi inte
kommer att ha samma syn på äganderätten. I det här fallet tycker jag att
frågan inte har med äganderätten att göra, utan den har att göra med den
|
enskildes skydd för den personliga integriteten. Här tar folkpartiet ställning |
Prot. 1990/91:29 21 november 1990 |
|
Anf. 17 ULLA PETTERSSON (s): |
Tryckfrihets- och |
|
Herr talman! Det ligger onekligen också i den enskildes intresse att insy- |
sekretessfrågor |
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU6 Exekutionsrättsliga frågor.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91 :LU7 Ersättning till efterlevande till två AMU-elever som omkom
vid flygolyckan i Oskarshamn den 8 maj 1989 (prop. 1989/90:159).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91: LU8 Fastighetsmäklarlagen.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU9 Kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor.
15
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ändring i konkurs-
lagen m.m.
16
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1990/91:LU10 Ändring i konkurslagen m.m. (prop. 1990/91:22).
Anf. 18 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! I proposition nr 22 i år föreslår regeringen en ny hantering
av utbetalning av småbelopp i samband med utdelning i konkurs. Om någon
borgenär skall få ut mindre än 100 kr. i utdelning skall enligt förslaget belop-
pet inte betalas ut till borgenären, utan konkursförvaltaren skall i stället för-
dela beloppet till övriga utdelningsberättigade borgenärer som inte tillgodo-
ses fullt ut. Om särskilda skäl finns skall dock utbetalning kunna ske.
Enligt propositionen är kostnaden för varje utbetalning hela 67 kr. Den
höga kostnaden anges som skäl till den nya bestämmelsen. Utskottets majo-
ritet går på regeringens linje och föreslår bifall till förslaget om en generell
möjlighet för konkursförvaltaren att låta bli att betala ut små belopp. Det
gör man trots att man samtidigt framhåller vikten av den konkursrättsliga
principen att alla borgenärer skall ha rätt att få utdelning för sina fordringar
i den mån ett konkursbos tillgångar tillåter det. I betänkandet påstås att det
här inte innebär något ingrepp i den enskilde borgenärens principiella rätt
till utdelning.
Från miljöpartiets sida vill vi hävda denna rätt till utdelning på ett mera
handfast sätt genom att säga nej till förslaget. Det gör vi av två skäl. För det
första är det viktigt att även små fordringsägare skall få behålla sin rätt till
utdelning. Man tar på alltför många områden i samhället inte hänsyn till den
lilla människan med små krav. Även om det inte alltid är fråga om en liten
människa eller ett litet företag med små fordringar, är det ändå ofta så. För
det andra anser vi att grunden för förslaget, kostnaden 67 kr. för utbetalning,
är felaktigt beräknad. Det är möjligt och rimligt att hela proceduren, att
komma fram till hur stor utdelningsumman är, kostar 67 kr. Men det måste
konkursförvaltaren göra oavsett om beloppet betalas ut eller inte för att veta
om man kommer upp till 100 kr. eller inte. Själva utbetalningsproceduren är
inte så dyr. Det finns med de moderna databehandlingssystemen i dag möj-
ligheter att göra det oerhört billigt, och dessutom kan man göra det ma-
nuellt. Jag gjorde en egen studie hemma på utbetalningar. Jag räknade ut att
det tar ungefär 2,5 minuter för varje utbetalning. Räknar man med att en
högavlönad ekonomichef sköter utbetalningarna och är långsam och tar kan-
ske 5 minuter på sig för varje utbetalning, blir det ungefär 12:50 kr. per varje
utbetalt belopp. Det är stor skillnad jämfört med 67 kr. Nu är jag fullt med-
veten om att denna uträkning inte är alldeles vetenskapligt oantastligt gjord,
men att skillnaden är så pass så stor mellan de belopp som vi har kommit
fram till gör att det finns skäl till att lägga viss vikt vid den.
Från miljöpartiets sida vill vi alltså avstyrka propositionen i den del som
innebär att man skall underlåta att betala ut små belopp. Däremot kan det
alltså finnas fall då det är oerhört många fordringsägare och oerhört små be-
lopp. Då kan det bli orimligt, men det skall finnas en undantagsregel som
innebär att man inte behöver göra någon utbetalning, om särskilda skäl före-
ligger. Men huvudregeln bör vara att alla belopp skall betalas ut till borgenä-
rerna.
Anf. 19 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Förslaget att en konkursförvaltare skall slippa betala ut små
belopp som understiger 100 kr. i samband med utdelningen vid en konkurs
kommer ursprungligen från riksskatteverket, som i en framställan till rege-
ringen har påpekat det orimliga i att kostnaderna vid den typen av utbetal-
ningar ofta överstiger det belopp som skall betalas ut.
Förslaget har remissbehandlats och en nästan enig remisskår har tillstyrkt
förslaget. Utskottet har sedan behandlat propositionen och den motion som
Elisabet Franzén har inlämnat. Utskottet finner att det är skäligt att göra
den här ändringen i konkurslagen. Det är rimligt att sådana här mycket små
belopp inte betalas ut. I propositionen berörs dessutom fall då det görs av-
steg från huvudregeln. Det gäller fall då det vore orimligt att inte betala ut
de små beloppen, t.ex. fall med enbart små belopp till borgenärer som så att
säga har fordringar i konkursboet men där antalet borgenärer med små be-
lopp är mycket stort och där ett litet antal borgenärer har stora fordringar,
som innebär att det skulle bli en orimligt stor utdelning, om de små borgenä-
rerna inte fick ut sin del.
Elisabet Franzén hävdar att detta bryter mot den grundläggande principen
i konkurslagen att alla borgenärer skall ha rätt att få utdelning efter de regler
som gäller. Det märkliga är då att Elisabet Franzén i sitt förstahandsyrkande
också menar att man skall tillåta att utdelning inte betalas ut, om särskilda
skäl föreligger. Här kan man alltså säga att även Elisabet Franzén gör ett
avsteg från huvudregeln. Det ifrågavarande argumentet bortfaller således i
Elisabet Franzéns argumentering.
Utskottet har bortsett från Elisabet Franzén enigt funnit att det är rimligt
att göra den föreslagna lagändringen. Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på den reservation som finns i be-
tänkandet.
Anf. 20 ELISABET FRANZÉN (mp):
Herr talman! Jag medger att det är en viss inkonsekvens i resonemanget.
I vårt förslag finns det ett avsteg från principen om full utdelning. Det finns
emellertid fall som är orimliga. Man kan ta exemplet med en större tidning
som går i konkurs. Alla prenumeranter har betalat in sin prenumerationsav-
gift, och det kan tänkas röra sig om små men oerhört många belopp. I det
sammanhanget kan det bli fråga om ett undantagsfall. Det skall alltså röra
sig om speciella fall.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ändring i konkurs-
lagen m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
18
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU5 Tandvårdsförsäkringen.
Anf. 21 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Tandvården står inför en osäker framtid, och det finns flera
anledningar. Karies minskar, troligen tack vare fluortandkrämen och kanske
delvis på grund av den förebyggande vården. Den förebyggande vården
bland barn och ungdomar tilldrar sig allt större intresse. Den högkvalifice-
rade tandvården med bl.a. inplantat av titan och keramiska material kom-
mer att öka mycket starkt under de kommande åren. Allt fler äldre har tän-
derna kvar, och människorna lever dessutom åtskilliga år längre än bara för
tio år sedan. En ny grupp kommer att ställa stora krav på tandvården. Det
här innebär att en omvälvning förestår och att ett stort efterutbildningsbehov
föreligger inför det ändrade panoramat inom tandvården.
Vår tandläkarkår har en hög medelålder, och pensionsavgångarna blir un-
der de närmaste åren stora. Detta gör att framtiden blir osäker i varje fall i
vad gäller tandläkartillgången. Vi har fått en dubblering av specialistvården
med parallella organisationer. Det finns en specialisttandvård i folktandvår-
den och en på tandläkarhögskolorna i storstadsområdena. Detta medför att
det blir en mycket rörlig och mycket osäker bild.
Vi saknar en regionvårdsorganisation för den mest kvalificerade vården.
Specialistutbildningen har just utretts, och utredarna har fastnat för bara tre
specialiteter, vilket jag tror på sikt kan hota kvaliteten i tandvården. Sam-
ordningen mellan öronsjukvård och tandvård när det gäller ansiktskirurgin
är fortfarande oklar.
Vi har här i landet just nu ett litet tandläkaröverskott, men vi riskerar att
få ett underskott om några år. Den risken accentueras av att åtskilliga tandlä-
karstuderande aldrig tar sin examen. Det finns också på våra högskolor
många utländska tandläkarstuderande, som sannolikt kommer att resa till
sina hemländer när de är färdiga med utbildningen.
Amalgamdebatten har varit aktuell. Det finns för närvarande ganska få
och dåliga alternativ, trots att ett genombrott här skulle skapa en förmögen-
het för dem som finner det idealiska fyllnadsmaterialet. Vi har ett märkligt
regelverk på tandvårdsområdet. Inom sjukvården har den offentliga vården
främst hand om allmänläkeriet, medan de privatpraktiserande läkarna i
första hand är specialister. Inom tandvården är det precis tvärtom. Inom
sjukvården har vi fri vård när högkostnadstaket har nåtts, i tandvården blir
det bara en successiv ökning av försäkringsbidraget. Man söker förgäves ef-
ter logiken. Det finns en etableringskontroll som motiverades av svårigheten
att rekrytera tandläkare till folktandvården. Detta problem finns inte i dag,
men ändå fortsätter man att förlänga den begränsningsregel som från början
skulle gälla bara 1973—1975. Både privattandläkarna och tjänstetandläkarna
motsätter sig etableringsbegränsningar, och nu är det sannerligen hög tid att
avskaffa dem. Taxan inom tandläkarvården har länge halkat efter. Både ma-
terial och teknikerarbete har ökat i pris snabbare än vad som motsvaras av
den allmänna kostnadsutvecklingen. Det är faktiskt dags för en rejäl över-
syn. Speciellt viktigt är detta när det gäller glesbygdsetableringarna, efter-
som man i glesbygden faktiskt behöver en specialtaxa för att kunna stimulera
de etableringar som skall ge valfrihet även i glesbygden. Privata specialister
på tandvårdsområdet får inte använda specialisttaxa om de har etablerats
efter 1972. Det stärker specialistmonopolet för den offentliga sektorn. Jag
tror att konkurrens vore bra även här, och jag tycker att det måste vara en
fördel om offentlig och privat vård får konkurrera på lika villkor. Det är klar
fördel om båda dessa sektorer kan erbjuda en komplett vårdkedja, och om
även tandvårdens patienter kan få sin valfrihet.
Kostnadsfri amalgamsanering får man om det finns ett klart samband,
grundat på positiva kriterier, mellan sjukdom och amalgam. För den patient
som upplever sig som sjuk men inte kan få detta klara samband bevisat,
krävs en lång och komplicerad utredning i tre steg för att försäkringen skall
täcka en amalgamsanering. Det tycker vi är överdrivet krångel. Här bör för-
säkringen kunna komma in utan detta omfattande regelverk.
Slutligen vill vi ha möjlighet till en helhetssyn i tandvården. Därför vill vi
skapa möjligheter för familjetandvård - att barn och föräldrar skall kunna
gå till samma tandläkare, som har hand om hela familjens tandhälsa. Men
det går inte utan mycket stora kostnader, eftersom tandvårdsförsäkringen
inte täcker kostnaderna för barn och ungdomar. Här behövs en förändring
av försäkringen, så att den omfattar även barn och ungdomar - så att barn
och föräldrar kan få valfrihet när det gäller vilken tandläkare de skall be-
söka.
Jag står bakom samtliga m-reservationer, men jag vill bara yrka bifall till
reservation 1 och till reservationen om amalgamsanering - reservation 9.
Anf. 22 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Tandhälsan hos svenska folket har förbättrats avsevärt de
senaste åren. Barn- och ungdomstandvården är sedan några år helt utbyggd.
Den förebyggande tandvårdens arbete på att förbättra människors-särskilt
barns och ungdomars - tänder har också påverkat tandhälsan positivt.
Dagens tvistefrågor - etableringskontrollen, barn- och ungdomstandvår-
den, rätten till specialisttaxa m.m. - har varit föremål för debatt sedan bör-
jan av 70-talet. Trots samhällets utveckling har majoriteten inte förmått att
bidra till ökade valmöjligheter för svenska folket. Man frågar sig om även
tandvården skall bryta samman innan socialdemokraterna är beredda till
några förändringar.
Folkpartiet fortsätter sin kamp för friheten att själv välja sin tandläkare
oavsett om man är vuxen eller barn.
Herr talman! Etableringskontrollen för tandläkare infördes när det rådde
brist på tandläkare. Man kan förstå att socialdemokraterna då hade en sådan
inställning. Socialdemokratin har ju alltid trott att kontroll och regleringar
är den enda lösningen på gårdagens och dagens vårdproblem.
I dag finns ett visst överskott på tandläkare, och därför bortfaller motiven
för etableringskontroll. Trots detta fortsätter socialdemokraterna att hävda
samma motiv som i början av 70-talet. Risken att en fri etableringsrätt skulle
medföra att kostnaderna för tandvården skjuter i höjden är ytterst liten. Ett
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
19
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
antal utredningar på senare tid redovisar att privattandläkarna har lägre
kostnader, och i andra undersökningar visas att folktandvården väl kan kon-
kurrera med de privata tandläkarna.
Det finns inte längre motiv för etableringsbegränsningar, varför folkpar-
tiet kräver att etableringskontrollen skall upphävas.
Herr talman! Folkpartiet har år efter år hävdat husläkartanken. I samma
anda anser vi också att det är av stort värde att privattandläkare kan erbjuda
familjetandvård, så att såväl vuxna som barn kan gå till samma tandläkare.
Endast i glesbygden skall enligt majoritetens mening privattandläkare få er-
bjuda barn- och ungdomstandvård. Jag vill fråga utskottets majoritet: Vil-
ken skillnad är det på barn i glesbygd och barn i tätort, varför kan den ene
erbjudas privattandvård men inte den andre?
Folkpartiet hävdar också valmöjligheter och konkurrens inom specialist-
tandvården. Vi accepterar inte de begränsningar som råder när det gäller
specialisttandläkarnas möjligheter att utföra specialisttandvård. Även här
har vi drivit frågan i många år. Majoriteten åberopar fortfarande samma skäl
som när det var brist på tandläkare.
Är argumenten inga andra än de ni anger i utskottets betänkande? Har
inte utvecklingen förändrat samhället även i detta fall?
Herr talman! Många människor lider av reaktioner mot dentala material,
vilket yttrar sig i form av allergier och kvicksilverförgiftningar. För att byte
av dentalmaterial skall kunna ske krävs en genomgripande medicinsk utred-
ning. Dessa utredningar är både tidskrävande och kostsamma. Dessutom på-
verkar de patienterna negativt.
Vi anser att patienter som på grund av sjukdomsbesvär vill byta ut sina
amalgamfyllningar skall kunna göra detta på ett enkelt sätt och till en rimlig
kostnad. De bör då kunna omfattas av huvudregeln om ersättning från tand-
vårdsförsäkringen .
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 9.
Självfallet står folkpartiet bakom övriga reservationer som vi avgivit i betän-
kandet, men jag avstår från att yrka bifall till dessa.
Anf. 23 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Tandhälsan i Sverige är mycket god. Men jag tror att det
är viktigt att vi inte stannar vid det förhållandet utan även slår vakt om att
utvecklingen fortsätter - att vi anslår medel och personal så att vi kan behålla
en god tandhälsa. Genom förebyggande insatser bör vi också öka möjlighe-
terna för människor att behålla denna goda tandhälsa hela livet.
I besparingstider kan man naturligtvis hysa oro även när det gäller tand-
vården. Min förhoppning är att vi skall ha råd att slå vakt om denna fina
utveckling, som ju har stått som mönster för andra länder.
I det betänkande som behandlas i dag diskuterar vi ett gammalt ärende,
nämligen etableringskontrollen för privattandläkare. Från oppositionens
sida har vi ju under ett antal år varit lika envisa som utskottsmajoriteten när
det gäller synen på möjligheterna att förändra denna etableringskontroll.
Det är inte bra för tandvården, och för tandläkarnas möjlighet att bedriva
en god vård, att den här etableringskontrollen bibehålls. I kölvattnet, vill jag
20
påstå, utvecklas en liten osund marknad av försäljningar av privatkliniker,
vilket inte kan vara regeringens mening.
Det finns alltså många skäl, utöver dem som vi har anfört i våra motioner,
till att upphäva den här etableringskontrollen. I dag finns inga skäl som talar
för att den skall finnas kvar. Jag har en känsla av att det har gått prestige i
den här frågan, och den prestigen borde man kunna lätta på för att ge möjlig-
heter till fri etablering för privattandläkare.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 1 i detta betänkande.
När det gäller tandvårdstaxans inriktning, som ju är under diskussion här,
har vi i vår motion framhållit det förebyggade arbetet - att man bör utnyttja
alla kompetenser inom tjänstesektorn i tandvården för en god förebyggande
insats. Bastandvården är ju ett bra initiativ. Det kanske finns vissa delar där-
vidlag som man behöver putsa på för att detta initiativ också skall vara an-
vändbart. Det gäller naturligtvis inte minst taxesättningen, som kan vara
problematisk från vissa tandläkares synpunkt.
I fråga om specialisttandvården yrkar vi inte bifall till någon reservation i
det här betänkandet. Men vi är väl medvetna om att något måste göras när
det gäller specialisttaxan, eftersom antalet specialisttjänstgörande tandlä-
kare ständigt sjunker. Dessa tandläkare har stora svårigheter att bibehålla
sin kompetens, eftersom de för att kunna överleva måste använda mycket av
sin tid till allmän tandvård. Det kan inte vara meningen, utan de måste få en
möjlighet att använda sina kunskaper just som specialister i mycket större
utsträckning än vad som är möjligt i dag.
I vår reservation nr 10 om tandvårdsersättning vid amalgamsanering har
vi fört fram samma krav som tidigare, nämligen att man måste ta människors
oro på allvar om de anser att det är amalgam som är grunden till de bekym-
mer de har. Det bör ske i god samverkan med patienten när man skall sanera
eller vidta andra åtgärder för att ge patienten en god behandling. Vi har ut-
vecklat dessa tankar i reservation nr 10, som jag också yrkar bifall till. Om
den reservationen faller, kommer vi att stödja reservation 9, som har samma
inriktning, med något skarpare skrivning, där man vill upphäva de krav som
i dag ställs från riksförsäkringsverkets sida när det gäller utredningar.
Anf. 24 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! När det gäller socialförsäkringsutskottets betänkande om
tandvårdsförsäkringen tänker jag uppehålla mig vid ett oerhört stort pro-
blem som både Bertil Persson, Sigge Godin och Karin Israelsson har talat
om, nämligen kvicksilverpåverkan genom amalgamfyllningar.
Det finns undersökningar som visar att närmare 370 000 människor anser
sig vara kvicksilverpåverkade genom sina amalgamfyllningar och att 100 000
av dem har påbörjat eller slutfört amalgamsanering. Men det är få av dessa
människor som fått sin sanering bekostad genom tandvårdsförsäkringen.
Från vänsterpartiets sida anser vi att tillämpningen av tandvårdstaxans
s.k. omgörningsparagraf måste göras mer generös, så att de människor som
genom läkare rekommenderas att byta ut sina amalgamfyllningar får full
kostnadsersättning, samt att de som visat sig lida av dental kvicksilverförgift-
ning skall erhålla ekonomiskt stöd av samhället.
Vi anser vidare att den s.k. bevisregeln som tillämpas inom arbetsskade-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
21
|
Prot. 1990/91:29 21 november 1990 |
försäkringen skall tillämpas även vid amalgamsanering, så att samband mel- |
starkare skäl talar emot det. Därför föreslår vi att de människor som av lä-
|
Tandvårds- |
kare konstaterats ha blivit sjuka av tandamalgam skall få tandsaneringen ut- Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr 8. Anf. 25 RAGNHILD POHANKA (mp): Herr talman! Det här är en gammal följetong. Jag har visserligen inte suttit Jag vill i huvudsak hålla mig till det som gäller amalgamet. Vi menar, som Vi har också diskuterat det som står i reservationerna 10 och 9 av centern Vi kommer alltså att votera för reservation 10 och i andra hand reservation En annan motion handlar om kostnadsfria proteser. De flesta människor |
|
22 |
I övrigt yrkar vi bifall till utskottets hemställan. |
Anf. 26 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Herr talman! Vid inledningen av årets riksmöte framförde talmannen syn-
punkten att vi inte skulle använda vår tid till att debattera det som redan var
debatterat och beslutat och där det inte framkommit något nytt. Jag tycker
att det var en mycket klok uppmaning.
När vi nu behandlar socialförsäkringsutskottets betänkande nr 5 angående
tandvårdsförsäkringen vill jag därför när det gäller reservationerna 1, 2, 3,
5, 8 och 11 hänvisa till protokoll från riksmötet 1988/89 SfUl. Jag gör det
eftersom reservationerna vid årets behandling är identiska med förra årets.
Debatten i år skulle inte tillföra något nytt.
Men till övriga reservationer i betänkandet vill jag göra några kommenta-
rer.
I reservation nr 4 tar moderaterna upp frågan om tandvårdstaxan i gles-
bygd och föreslår där en extra stimulans. Som tidigare talare varit inne på har
vi en etableringskontroll som fungerar. Om vi tog bort etableringskontrollen
skulle det få svåra följder i glesbygden. Jag tycker därför att det är motsägel-
sefullt när man påstår att det inte behövs någon etableringskontroll, samti-
digt som man föreslår särskilda stimulansåtgärder i glesbygden. Detta är för
socialdemokratin inte någon prestigefråga, utan vi anser att det är viktigt att
man har kvar etableringskontrollen för att tandvården skall fungera något så
när jämlikt i hela landet. Jag noterar också att moderaterna och folkpartiet
har något skilda uppfattningar i frågan om försörjningen med tandläkare.
I reservation nr 6 tar vänsterpartiet upp frågan om högkostnadsskydd vid
viss tandvård. Jag vill här hänvisa till den kommitté som arbetar med att se
över förmånssystemet inom socialförsäkringen för grupper som har stora
kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och behandling.
Reservation nr 7 av vänsterpartiet och miljöpartiet gäller frågan om kost-
nadsfria tandproteser. Även den frågan behandlades i förra årets utskottsbe-
tänkande, men då förelåg ingen reservation. Utskottet har samma uppfatt-
ning i frågan som förra året, nämligen att ett genomförande av förslaget
skulle medföra stora kostnader och att det skulle vara mycket svårt att få
rättvisa i ett sådant system.
I reservation nr 9 från moderaterna och folkpartiet och i nr 10 från center-
partiet tar man upp frågan om amalgamsanering. Det är inte heller någon ny
fråga. En skillnad jämfört med förra året är att moderaterna nu har anslutit
sig till reservation nr 9; förra året stod folkpartiet ensamt för reservationen.
Frågan om amalgamsanering har debatterats mycket ingående, och man kan
få uppfattningen att det inte händer någonting på området. Men utveck-
lingen har faktiskt gått mycket fort. I en rapport från riksförsäkringsverket
som nu bereds inom regeringskansliet behandlas frågan om förändringar,
förenklingar och förbättringar i tandvårdstaxan.
Sigge Godin frågade om tandvården skulle behöva bryta samman innan
socialdemokraterna föreslår några förändringar. Den frågan tycker jag är
märklig. Vi har en mycket fin tandvård i Sverige, som naturligtvis kan göras
bättre. Det pågår också ett arbete med att förbättra tandvårdsförsäkringen.
Det finns olika lokala projekt, där man prövar hur man skall kunna använda
resurserna effektivare genom att decentralisera och anpassa vården indivi-
duellt. Det är mycket intressant att följa det arbetet, och jag är övertygad
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
23
|
Prot. 1990/91:29 21 november 1990 |
om att vi kommer att få anledning att framöver här i kammaren debattera |
vationer.
|
Tandvårds- |
Herr talman! Med vad jag anfört yrkar jag bifall till utskottets hemställan Anf. 27 BERTIL PERSSON (m) replik: Herr talman! Jag förstår att Christina Pettersson inte vill debattera det då- Om man har ett tandvårdsförsäkringssystem som ger bekymmer och om Anf. 28 SIGGE GODIN (fp) replik: Herr talman! Jag förstår också att Christina Pettersson tycker att det blir Vi tror att det är av avgörande betydelse för familjer som har en tandlä- Det ser faktiskt ut som om i varje fall oppositionen flyttar fram positio- Christina Pettersson tyckte tydligen att jag var litet elak när jag frågade |
|
24 |
fattning om hur framtiden kommer att se ut, vilka risker det finns för tand- |
vården osv. Skulle vi inte kunna vara överens om att flytta fram positio-
nerna? Jag tycker att det är litet galet att ni socialdemokrater håller er kvar
vid förhållandena i början av 1970-talet.
Anf. 29 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Oppositionen för den här debatten i kammaren i dag bl.a.
med anledning av att vi under det senaste året har varit med om att regerings-
partiets företrädare i socialförsäkringsutskottet vid flera tillfällen intagit
ståndpunkter som föranlett regeringen att dra tillbaka propositioner. Frågan
om sjuklönen är ett bra exempel på det. Hoppet finns då fortfarande kvar
att regeringen skall vakna till även i frågan om etableringskontrollen. Därför
tycker jag att det är vettigt att vi diskuterar frågan år efter år, även om före-
trädarna för regeringspartiet kan tycka att det blir litet tjatigt. Vi fortsätter
alltså på det sättet, eftersom vi har sett att det kan ge framgång.
När man 1973 införde etableringskontrollen berodde det på att vi hade ett
underskott på tandläkare. Syftet med etableringskontrollen var att tandlä-
karna skulle fördelas över landet på ett rättvist sätt. Nu har vi inte längre
något underskott och därmed inte heller något skäl för etableringskontrol-
len. Efter vad jag kan förstå av utskottsskrivningen har vi nu i stället ett över-
skott på tandläkare. Jag tror att farhågorna är överdrivna att försäkringen
skulle komma att ansträngas väldigt hårt om de människor som är utbildade
också skulle få arbeta. Det finns ett behov av tandvård, och det finns ett
antal läkare som står till förfogande för att ge befolkningen tandvård. Jag
tycker att det är rimligt att de får möjlighet att etablera sig där behovet finns.
Efterfrågan kommer också snart att styra tandläkarströmmarna. Är det stor
efterfrågan på tandläkare i glesbygden och en överetablering i tätorterna, är
det klart att tandläkarna väljer de områden där det finns ett behov och där
de kan få en inkomst. Jag tycker inte att socialdemokraternas skäl för att slå
vakt om en etableringskontroll som spelat ut sin roll håller. Därför finns det
alla skäl för att vi i dag kräver att etableringskontrollen skall upphävas.
Jag nämnde något i mitt anförande om att det på ställen där man har ett
tillstånd utvecklas en osund marknad när tillståndet skall överlåtas på någon
annan. Vi skulle här få en sanering om etableringskontrollen upphävdes.
Att det börjat hända saker och ting på amalgamsaneringens område beror
just på att vi drivit denna fråga effektivt. Annars skulle ingenting ha skett.
Anf. 30 JAN-OLOF RAGNARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag yrkade i mitt anförande bifall till reservation nr 8 om
kostnadsfri amalgamsanering. Jag sade i mitt anförande också att vi tar män-
niskors oro för kvicksilverpåverkan på djupaste allvar. Därför kommer vi i
voteringen i likhet med miljöpartiet att i första hand stödja reservation nr 10
och i andra hand reservation nr 9. Ett bifall till någon av dessa reservationer
skulle vara ett sätt att flytta fram positionerna. Som Sigge Godin sade tar
oppositionen dessa frågor på djupaste allvar och vill därför inte nöja sig med
hänvisningar till utredningar i regeringskansliet.
Anf. 31 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Jag skall förtydliga mig. Jag avsåg att yrka bifall till reserva-
tionerna nr 7 och 8. I övrigt tror jag att det jag sade var tydligt och klart.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
25
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
Vi anser att det är viktigt att det görs en utredning av frågan om kostnads-
fria tandproteser. Hur stora kostnaderna härför blir kan man inte veta förrän
frågan har utretts. Det har sagts att detta är en svår avvägningsfråga, men
detta är ju också någonting som utredningen skall belysa. Därför tycker jag
att det är viktigt att frågan blir föremål för en ordentlig utredning. Frågan
huruvida de kostnadsfria tandproteserna skall vara behovsprövade är också
en sak som utredningen bör ta ställning till.
Vi vet att hälsan blir sämre hos de äldre som inte har tänder att tugga med.
Det bästa är naturligtvis egna tänder men det näst bästa är proteser. Därför
är detta en för folkhälsan viktig fråga. Fler och fler blir äldre och äldre. Det
är viktigt att människorna får behålla hälsan även i livets slutskede, må
bättre och därmed belasta samhället mindre.
Amalgamsanering är en sak som jag har intresserat mig för i åtminstone
trettio år. Det började jag alltså göra långt innan frågan blev aktuell i den
allmänna debatten. På den tiden blev man utskrattad när man talade om
kvicksilverförgiftning och amalgamproblem, men i dag inser alla risken med
kvicksilvret. Tidigare var det människor utanför parlamentet som arbetade
med denna fråga, och det är först på senare år som detta blivit en fråga som
debatteras även i riksdagen. Det är viktigt att vi här flyttar fram positio-
nerna. Många människor skulle kunna börja sanera sin amalgam om de bara
behövde betala 25 % av kostnaderna i enlighet med tandvårdsförsäkringens
regler. Om man skulle tvingas att betala hela kostnaden för amalgamsane-
ringen, kanske 20000 kr. eller mer, är det bara ett begränsat antal människor
som kan få en sådan sanering. Det har hittills varit ont om tandläkare som
arbetar med amalgamsanering, men även i det avseendet håller situationen
nu på att bli bättre. Fler och fler tandläkare ägnar sig åt denna verksamhet.
Det har alltså gjorts framsteg både ute på fältet och bland beslutsfattarna.
Anf. 32 CHRISTINA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag undrar vilken uppfattning oppositionen egentligen har
om antalet tandläkare i vårt land. Bertil Persson sade inledningsvis att man
kan anta att antalet tandläkare framöver kommer att minska och att det blir
ett underskott. Centern och folkpartiet däremot hävdar att vi har ett över-
skott på tandläkare. Som situationen är i dag tror jag att det är nödvändigt
att ha en etableringskontroll.Trots att vi har en etableringskontroll är till-
gången på tandläkare större i storstadsregionerna än i glesbygden. Skillna-
den är faktiskt ganska stor.
Till Sigge Godin vill jag om barn- och ungdomstandvården säga att jag
anser att vi på det området har kommit mycket långt. Ungdomarna i dag
har friska tänder. Jag tycker att det är viktigt att vi inriktar diskussionen om
tandvårdsförsäkringen på de områden som vi anser att det är angeläget att
utveckla. Vi bör inte i första hand förbättra områden som redan är väl tillgo-
dosedda eller förändra system som har visat sig vara mycket bra.
I frågan om amalgamsaneringen hänvisar jag till vad jag sade tidigare. Vi
har nått långt på det området, och människor som har behov av amalgamsa-
nering får i dag också sådan. Som Bertil Persson sade i sitt anförande finns
det i dag inte något riktigt bra ersättningsmedel till amalgam. Det är ett av
26
problemen. Man kan ju inte bara ta bort amalgam, utan det måste ersättas
med något.
Anf. 33 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det behövs en debatt när socialdemokraterna inte har märkt
att 1990-talet inte är 1970-talet. Jag tycker att Christina Pettersson bör säga
som det är, nämligen att socialdemokraterna tror på politisk planering och
politiska styrmedel. Vi däremot tror på valfrihet för patienterna. Det är där
skiljelinjen går. Det är patienterna som är det väsentliga i tandvården, inte
politikerna.
Christina Pettersson har inte heller fattat detta med helhetssyn i vården.
Denna har börjat slå igenom kraftigt inom sjukvård. Däremot är man inte
beredd att acceptera familjetandläkare.
Christina Pettersson säger att som situationen är i dag behöver vi en eta-
bleringskontroll. Vi har i dag ett överskott på tandläkare. Överskottet är inte
särskilt stort, men det är inga svårigheter att rekrytera tandläkare till folk-
tandvården. Vi behöver därför inte någon reglering. Däremot är det osäkert
hur det blir i framtiden, och därför måste vi följa utvecklingen och se till att
vi utbildar tillräckligt många tandläkare för att kunna tillgodose det framtida
behovet.
Jag tycker inte heller att man kan krypa bakom den här utredningen med
det långa och konstiga namnet, den som vi kallar merkostnadsutredningen.
Den skall enligt direktiven inte ta upp frågan om tandvårdskostnaderna,
utan den har att behandla frågan om sjukvårdskostnaderna. Det argumentet
är alltså inte särskilt hållbart.
I amalgamdebatten har ni kommit långt på efterkälken. Det är naturligtvis
synd om er, men jag hoppas att ni så småningom vaknar upp.
Anf. 34 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag kanske inte behöver förlänga den här debatten, men jag
vill poängtera att det är ingen skillnad mellan folkpartiets och moderaternas
syn på riskerna i framtiden. Precis som Bertil Persson sade, finns det ett litet
överskott på tandläkare i dag, men tandläkarkårens åldersstruktur är sådan
att det finns risk för problem i framtiden. Där har vi inga delade uppfatt-
ningar.
Att barns och ungdomars tandhälsa är god är vi överens om, Christina Pet-
tersson. Men det är ingalunda folktandvårdens förtjänst att det är så, utan
det beror snarast på att man har satt till resurser för att komma dithän.
Ingen skall inbilla sig att det är vare sig speciellt mycket dyrare eller billig-
are om man får en hustandläkare, utan vad det handlar om är att se till helhe-
ten, att hela familjen får en och samma person att gå till. Det kan vara väldigt
viktigt framför allt för barn, som inte alltid tycker att det är så fantastiskt
roligt att gå till tandläkaren. Kan de följa med föräldrarna och upptäcka att
det är samma tandläkare som föräldrarna har, kan det överbrygga många
besvärligheter.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
27
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
28
Anf. 35 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Christina Pettersson har litet bekymmersamt, som jag ser
det, att förklara varför etableringskontrollen måste finnas kvar. Både över-
skott och underskott av tandläkare tycks vara skäl till att den bör finnas kvar.
Om underskottet 1973 avhjälptes genom etableringskontrollen, kan inte
det receptet vara gångbart i dag, när vi har ett överskott. Möjligtvis kan det
bli det i framtiden, långt om länge, om vi får ett underskott av samma stor-
leksordning som 1973. Så det argumentet talar närmast för att man i dag kan
släppa etableringskontrollen, speciellt som den inte heller har givit några ef-
fekter.
Christina Pettersson påstår ju att det i dag finns alldeles för många tandlä-
kare i storstäderna. Då är det inte etableringskontroll man skall använda
som medel för att fördela tandläkarna, utan det måste till andra saker. Då
tycker jag att allt talar för att etableringskontrollen har spelat ut sin roll och
att det därför inte finns någon anledning att behålla den.
Jag hoppas att det här går hem också i regeringskansliet, som ju står för
förslagen till nya beslut och nya tankegångar.
Anf. 36 CHRISTINA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Bertil Persson hävdar valfrihet, och det är ju inget nytt från
de borgerliga partierna. När det gäller valfrihet brukar man också ställa frå-
gan: Valfrihet för vem? Vi tycker att det är viktigt att se till att det finns en
god tandvård för alla, och en del i det är ju att man var man än bor skall ha
tillgång till tandläkare.
Jag har det inte så bekymmersamt att försvara etableringskontrollen som
Karin Israelsson säger. Vi har haft etableringskontroll, och ändå har vi större
tillgång till tandläkare i storstadsområdena. Hur skulle det ha sett ut, om vi
inte hade haft etableringskontroll?
Moderaterna inser tydligen att det kan vara ett problem att få tandläkare
i glesbygdsområden, eftersom de har förslag till stimulansåtgärder i glesbyg-
den. Det är inte så svårt att se att det behövs åtgärder för att fördela tandvår-
den till alla människor i landet.
Tredje vice talmannen anmälde att Bertil Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I det här betänkandet om tandvårdsförsäkringen beskrivs en
rapport från riksförsäkringsverket, vilket på regeringens uppdrag har utar-
betat ett förslag till ändringar i tandvårdstaxan. Uppdraget gällde ett baspa-
ket, bestående av undersökning, några röntgen, tandpolering och undersök-
ningsformulär i tre delar. Paketet skulle till ett fast pris erbjudas varje svensk
var adertonde månad. Kostnaden för detta föreslogs bäras av försämringar i
den övriga tandvårdsförsäkringen.
Det skulle vara mycket olyckligt, om man införde det skisserade baspake-
tet. Förslaget är fyllt av mycket byråkrati, kontroll och ransonering. Och
detta i en tid när man på andra samhällsområden avreglerar. Jag tycker inte
att det är riktigt klokt.
Så när Christina Pettersson säger att ett system enligt riksförsäkringsver-
kets rapport skulle innebära förenklingar och förbättringar, är det helt enkelt
inte sant. Tvärtom, patienter med stort behandlingsbehov skulle få ett sämre
försäkringsskydd och ökade kostnader. Tandläkarna skulle komma att få
ägna sig mera åt statistik och mindre åt patientarbete. Och försäkringskas-
sorna skulle få än mer administration.
God tandhälsa åstadkommer man inte genom formulär och byråkrati,
utan det åstadkommer man genom personlig påverkan, inte minst genom
handfast instruktion och träning i egen munhygien. För det krävs individu-
ella åtgärder och inte stereotypa kallelser, utskickade centralt ifrån med 18
månaders intervall.
Detta har också påpekats av socialstyrelsen, nämligen: ”Från odontolo-
gisk synpunkt kan man inte påstå att det finns något lämpligt revisionsinter-
vall, utan det får man lov att titta på för varje patient för sig.” Människor är
faktiskt olika, också i munnen.
Riksförsäkringsverket anger i sin rapport att införande av bastandvård för
hela den vuxna befolkningen skulle innebära en kostnadsökning för tand-
vårdsförsäkringen i storleksordningen 700 milj.kr. per år, detta egentligen
utan att på något vis tillföra tandvården någonting positivt. Enligt verkets
mening bör en sådan förändring helt enkelt inte genomföras, om finansie-
ringen skall ske genom försämrad försäkringsersättning för övrig tandvård.
I stället föreslår verket att ett baspaket skall erbjudas dem som nyligen
lämnat den regelbundna barn- och ungdomstandvården, 20-29-åringarna.
Man kan verkligen ifrågasätta om 20-29-åringarna skall omfattas av ett så-
dant paket, eftersom de utgör en grupp som redan har mycket god tandhälsa.
Jag skulle tro att inte heller 30-40-åringarna, ja kanske inte ens 50-åringarna
utgör någon resurskrävande grupp för tandvården.
Däremot ökar nu antalet betandade patienter högt upp i åldrarna, och de
ställer helt naturligt också högre krav på tandvården. Dessa patienter vill
inte ha löstagbara proteser. De vill ha fast protetik, och det var ju vad som
en gång lovades vid införandet av tandvårdsförsäkringen. Alla skulle kunna
erbjudas god tandvård. Det vore ett förfärligt steg tillbaka i utvecklingen,
om vi skall återgå till gamla tider, när många människor av ekonomiska skäl
tvingades välja tandutdragning och lösproteser.
Det behöver faktiskt inte finnas någon motsättning i det som regeringen
anför: ”Trots att det under de senaste åren blivit uppenbart att tandhälsan
successivt har förbättrats för större delen av befolkningen och att allt talar
för att denna utveckling kommer att fortgå, fortsätter emellertid sjukförsäk-
ringens utgifter för tandvård att öka på ett otillfredsställande sätt.” Viktiga
orsaker till detta är helt enkelt dels att vi svenskar lever längre, dels att vi
har flera egna tänder kvar i högre ålder.
Regeringen påstår frankt: ”Mycket talar för att antalet av försäkringen er-
satta behandlingar som inte är odontologiskt nödvändiga successivt ökar.”
Varken regeringen eller riksförsäkringsverket har på minsta sätt underbyggt
detta påstående, och riksförsäkringsverket vidarebefordrar bara uttalandet
utan några som helst analyser, trots att socialstyrelsen i sitt yttrande verkli-
gen uppmanar verket att kommentera påståendet.
Socialstyrelsen i sin tur nämner några, helt andra, förklaringar till ök-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Tandvårds-
försäkringen
30
ningen av tandvårdsförsäkringens kostnader under senare år: ökad andel
vuxentandvård inom folktandvården, ökad produktivitet framför allt inom
folktandvården, ökad användning av tandhygienister inom vuxentandvår-
den, en höjd ambitions- och kvalitetsnivå inom tandvården i takt med sam-
hällets krav i övrigt samt en minskad användning av amalgam med åtföljande
ökad användning av dyrare ersättningsalternativ.
När det gäller amalgam intar myndigheterna en mycket inkonsekvent atti-
tyd. Socialstyrelsens s.k. tungmetallgrupp skall bl.a. behandla frågan om hur
tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning använda
amalgam. Samtidigt säger regeringen att kostnaderna för tandvård måste
minska, och man ger riksförsäkringsverket i uppdrag att lägga fram ett för-
slag som begränsar behandlingarna. Riksförsäkringsverket föreslår att kron-
terapi bakom premolarerna skulle kunna utgå ur vad som ersätts av försäk-
ringen - och detta i ett läge där det inte finns någon annan ersättning för
amalgam i sidopartierna än just de mer resurskrävande terapierna med kro-
nor eller inlägg av keramik, titan eller guld. Jag skulle vilja säga att här sak-
nas verkligen både en verklighetsuppfattning och en helthetssyn.
Inkonsekvens och storebrorsmentalitet kännetecknar också synen på och
behandlingen av patienter som vill byta ut sina amalgamfyllningar. Att man
vill byta ut dessa beror på att man starkt upplever att man har blivit sjuk av
dem eller att man befarar att man skall bli sjuk av dem. Här ger försäkringen
i princip patienten täckning för allt eller intet.
Den möjlighet att få ersättning för amalgamutbyte som infördes 1989 är
mycket byråkratisk, tidskrävande och kostsam. Dessutom kräver den insat-
ser av specialister på både läkarsidan och tandläkarsidan. Inte minst upple-
ver berörda patienter detta som både krångligt och stötande.
Nu har riksdagen alltså chans att ge dessa patienter en möjlighet att omfat-
tas av huvudregeln om ersättning inom tandvårdsförsäkringen. Det verkar
som om oppositionen i dag kommer att kunna enas. Det blir faktiskt fullt
möjligt om partier som i första hand kräver en helt kostnadsfri amalgamsa-
nering i andra hand förmår sig till realistiskt tänkande. Det är speciellt roligt
för mig, eftersom jag förra året motionerade i just den här frågan och efter-
som mina tankar från förra året redan i år verkar ge resultat i form av ett
beslut i Sveriges riksdag.
Christina Pettersson har alltså fel när hon säger att allt är sig likt i detta
ärende, att det år från år har varit på samma sätt, och att det inte behövs
någon debatt.
Herr talman! Jag ställer mig helt bakom det som Sigge Godin tidigare har
anfört i den här debatten. Också jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 9.
Anf. 38 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara helt kort kommentera Isa Halvarssons inlägg.
Det gäller rapporten från riksförsäkringsverket och den oro som Isa Halvars-
son talade om. När det gäller vissa områden kan jag hålla med Isa Halvars-
son. Jag förstår att man känner oro. Det är här alltså fråga om en rapport,
och man tar upp olika områden. Men därmed är det inte sagt att beslut kom-
mer att fattas i enlighet med rapporten.
I mitt anförande var jag också inne på detta med att det pågår olika pro-
jekt. Det finns alltså stora regionala skillnader, och man försöker anpassa
tandvården mera regionalt och individuellt. Det finns exempelvis ett projekt
i Tomelilla. Jag har sagt att det vore intressant att följa projekten och utveck-
lingen här. Även om det alltså finns en rapport som man har behandlat är
det inte säkert att alla beslut fattas i enlighet med den rapporten.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 14 §.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU5 Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m.m.
Anf. 39 GÖREL BOHLIN (m):
Herr talman! Ingen kan säga annat än att vi i Sveriges riksdag bedriver
en ambitiös trafiksäkerhetspolitik. Olycksfrekvensen beträffande vägarna är
jämförelsevis låg, i förhållande till flertalet industriländer. Tyvärr har kur-
van, efter att under ett antal år ha gått ner, nu vänt uppåt. Vi har alltså ett
stigande antal olyckor.
Trots ansträngningar från både trafiksäkerhetsverket och engagerade or-
ganisationer går alltså olyckskurvan uppåt. Beror det på trafikökningen?
Nej, denna är förhållandevis liten. Jag tycker att vi måste fråga oss om vi gör
rätt saker och om det vi gör är det bästa för att vända utvecklingen.
Jag vill nämna några exempel:
Vad betyder vägmiljön i samband med olyckor? Och vad betyder det
skyltningsraseri som faktiskt finns eller bristen på bra skyltning? Vad betyder
tydligheten i skyltningsanvisningarna? Mörker och dåligt väder, det vet vi,
ökar olycksrisken. Tre gånger så många olyckor inträffar när det är mörker,
halka och dålig sikt som under dagtid. Det är självklart svårare att avläsa
skyltar i dåligt väder och i mörker.
Vi vet också för litet om de psykologiska orsakerna till olyckor i trafiken.
Det gäller irritation i samband med köer, ”väglusar” resp, ”utbrytare” i hö-
gerfilen och hur dessa påverkar andra trafikanter. Den jämna trafikrytmens
betydelse känner vi till ur miljösynpunkt men mindre ur trafiksäkerhetssyn-
punkt.
Hur upplever trafikanten hastighetsangivelser? Anses dessa befogade, el-
ler blir trafikanten mestadels irriterad därför att vederbörande tycker att det
är fel? Men i så fall är det en dålig trafikant. Kanske trafikanten blir irriterad
över att information om tillfälliga hastighetsbegränsningar inte ändrats då
dessa inte längre är befogade.
Statens väg- och trafikinstitut bedriver en mycket ambitiös forskning på
flera områden. Frågan om människans ”varseblivningsförmåga” i olika si-
tuationer eller reaktionsmöjligheter i olika åldrar har studerats. Men hur till-
lämpas sedan kunskaperna praktiskt?
Inte minst viktig är vägmiljön vad gäller goda eller dåliga vägar, vägbe-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
31
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
32
läggningens kvalitet, eventuella sår och spårbildningar i ytbeläggningen, fel-
aktig dosering av kurvor, farliga korsningar m.m. Om dessa faktorer, som
kanske är de viktigaste som föraren har att handskas med, vet vägverket
mycket. Man samarbetar givetvis med TSV, och man motiverar sina anslags-
äskanden just med nämnda saker.
Men man kan faktiskt fråga sig om det inte sker ett dubbelarbete här. Kan-
ske skulle både en rationalisering och en effektivisering kunna åstadkommas
genom en sammanslagning av trafiksäkerhetsverket och vägverket.
Enligt bl.a. socialstyrelsens PM till trafikutskottet förra året i samband
med den aktuella utskottsutfrågningen finns det brister i det statistiska mate-
rialet både i fråga om bredd och som underlag för fortsatt och förbättrad
forskning samt för bedömning när det gäller att förebygga olyckor.
Statistik skall inte bara användas för att beskriva omfattningen av antalet
olyckor utan också givetvis till att analysera orsakerna. Den statistik som
finns kommer främst från polisen för närvarande, och den måste förbättras.
Hälso- och sjukvårdens kunskaper liksom försäkringsbolagens egen statistik
kan bli en komplettering.
Jag förutsätter att TSV och VTI fortsatt kommer att sträva efter att samla
kunskaper om olyckornas orsaker och att förbättra samarbetet med andra
institutioner samt att åtgärderna riktas efter det kunskapsmaterial som in-
samlas.
Herr talman! Vi i moderata samlingspartiet ser allvarligt på ökningen av
vägtrafikolyckorna. Vi har i såväl en partimotion och en kommittémotion
som ett antal enskilda motioner kommenterat situationen och föreslagit en
rad åtgärder för att åstadkomma en förbättring.
I reservation 1 i trafikutskottets betänkande 1990/91 :TU5 framhåller vi i
moderata samlingspartiet att hela det svenska vägnätets hastighetsgränser
bör ses över. För en efterföljd av angivna gränser för fart är motiverade has-
tighetsgränser synnerligen viktiga.
Det är också för att få en så jämn trafikrytm som möjligt som detta bör
ske. Det finns vägar t.ex. inom Stockholmsområdet där man får köra 90 km
i timmen och som absolut inte borde ha så höga maxgräns. Å andra sidan
borde en högre fart ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna tillåtas på motorvägar,
som ju har den absolut lägsta olycksfrekvensen i vägnätet. En EG-harmoni-
sering bör också ske - detta framför allt därför att en jämn trafikrytm bör
eftersträvas, inte bara inom ett land utan också mellan länder.
I reservation 9 påminner vi om att bedömningen av körkortsåterkallelse
måste påverkas av omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan inte vara
rimligt att den som kör 31 km över hastighetsgränsen på motorväg bedöms
lika hårt som den som kör 31 km över hastighetsgränsen i tättbebyggt om-
råde.
I USA tillämpas högersväng i korsning med rött ljus, vilket medför en smi-
dig trafikföring. Det blir knappast några negativa effekter. Detta bör övervä-
gas även i Sverige, och det här säger vi i reservation 13.
En ungdomsbil att få framföras av en 16-åring kan mycket väl vara ett al-
ternativ till eller en komplettering beträffande ett s.k. körkort på prov.
Också detta bör övervägas.
Svensk Bilprovning har säkerligen genom sina kontrollbesiktningar bidra-
git till en minskad olycksfrekvens. Emellertid måste effekterna av bilprov-
ningen vägas mot kostnaderna för den enskilde när det gäller resor och andra
utgifter. Vi föreslår därför en licensiering av väl utrustade bilverkstäder, så
att resandet och kostnaderna för den enskilde minskas. Dessutom föreslår vi
att kontrollen på helt nya bilar minskas. Inte minst i glesbygden är en kom-
plettering av Svensk Bilprovnings provanläggningsnät önskvärd. Detta
framhåller vi i reservationerna 25 och 26, som vi har framställt tillsammans
med folkpartiet.
Slutligen pekar vi på risken med en vägskyltning som inte är tydlig nog.
Det finns många exempel på - och det har utskottet nyligen fått information
och demonstration av - utomordentligt dålig skyltning. Det kan vara fråga
om olämplig storlek på skyltar i samband med vägarbeten, för många skyl-
tar, oenhetlighet över landet osv.
Som jag inledde med bedrivs det ett ambitiöst trafiksäkerhetsarbete ute i
landet från både myndigheter och organisationer. Utskottets betänkande vi-
sar också på en enighet på de flesta punkter här i riksdagen, trots ett flertal
reservationer. Utredningar pågår t.ex. om förarutbildning och frågor i an-
slutning till körkorten. Även om vi strävar mot samma mål här i riksdagen,
har vi en differentierad uppfattning i vissa fall om medlen och effekterna be-
träffande en del åtgärder.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Men jag vill samtidigt säga
att jag givetvis står bakom övriga reservationer där moderata namn åter-
finns.
Anf. 40 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! I dag skall vi behandla trafiksäkerheten. Det innebär också,
och det förvånar nog de flesta, miljöpartiets förslag om ökad trafiksäkerhet
i form av att fler, inte färre, av- och påfarter skall kunna anordnas på motor-
vägsdelen av E 6-an. Dessutom skall cyklister tillåtas att färdas mot enkel-
riktning.
Och självaste kommunistpartiledaren har förslag om att trafiksäkerheten
kan öka om avgifterna för stillastående bilar höjs. Med andra ord skulle be-
gränsningstaket för felparkeringsavgifter tas bort. Det är möjligen inte sär-
skilt lätt att vinna massornas gillande med sådana trafiksäkerhetsreformer.
Något som vi i folkpartiet anser vara viktigt för trafiksäkerheten och som
vi upplever att människor stöder är att rattfylleriet minskar. Men den saken
behandlas tyvärr inte.
Vägtrafiken skördar allt fler offer. Jag kan inte låta bli att nämna att
många av dessa olyckor, kanske bortemot en tredjedel, faktiskt kan hänföras
just till rattfylleri. Dessutom ökar rattfylleriolyckorna - en i sanning skräm-
mande situation.
Vi får aldrig glömma hur fruktansvärt sådant här är för dem som drabbas.
Utvecklingen under 1980-talet är tragisk. 1988 dödades och skadades över
23 000 personer, och det var 4 000 fler än under 1981. Vi är nu tillbaka på
de nivåer som gällde vid högertrafikreformens genomförande 1967. Antalet
singelolyckor ökar mest. En del av, men långtifrån hela, olycksutvecklingen
förklaras naturligtvis av den ökade trafiken.
Som politiker har vi därför ett ansvar att vända denna utveckling, och jag
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
34
är övertygad om att det går att åstadkomma det. Vi som lagstiftare men
också de ideella organisationerna och många enskilda människors engage-
mang spelar tillsammans en viktig roll. Det visar också erfarenheterna. En
rad beslut alltsedan högertrafikomläggningen och framåt har skapat förut-
sättningar för en lugnare och säkrare trafik. I det sammanhanget kan nämnas
ständiga skärpningar av bilbältesreglerna, halvljuslagen, hjälmlagen av-
seende mopedister, fartgränser och olika andra förslag.
Under lång tid gick också utvecklingen åt rätt håll, trots en ökande trafik.
Men när trafiken blir brutalare ökar kraven på allt hårdare motåtgärder
och restriktioner. De går ut över alla dem som kör lagenligt och framför allt
över dem som är beroende av bilen.
Vi i folkpartiet hävdar därför att trafiksäkerheten och disciplinen måste
förbättras också för att säkerställa att bilen i framtiden kan spela rollen som
vårt främsta kommunikationsmedel. Här ges det inget utrymme för bilfient-
lighet. Då man utnyttjar bilen har man ju möjlighet att välja tid, väg och mål
för resandet. För ett liberalt parti som folkpartiet är det en självklarhet att
vi skall slå vakt om denna livskvalitet. Det finns därför ytterligare dimensio-
ner i sökandet efter att öka säkerheten i trafiken.
Enligt vår uppfattning erfordras det egentligen en kraftsamling när det
gäller att uppnå trafiksäkerhet. Det görs mycket nu, men uppenbarligen är
det inte nog. En krisplan i syfte att förhindra trafikolyckor måste innefatta
åtgärder på både lång och kort sikt. Dit hör investeringar i järnvägar för att
i fråga om kommunikationerna mellan trafiktäta regioner kunna erbjuda ett
gott alternativ till vägtransporter. Dessutom gäller det utbyggnaden av
kringfartsleder - något som miljöpartiet och kommunistpartiet har motarbe-
tat, fastän sådana här leder är bra för en säkrare trafik i städerna. Omkör-
ningsfiler, planskilda korsningar och separerade cykelbanor har också stor
betydelse när det gäller att minska antalet olyckor.
Som vi ser detta handlar det egentligen om ett brett program, som borde
innefatta en rad punkter. Jag skall ge några exempel: bättre hastighetsöver-
vakning, bättre anpassning av hastighetsreglerna till de aktuella vägförhål-
landena, en höjning av fortkörningsböterna, ett inrättande av en haverikom-
mission, bekämpandet av rattfylleriet, fler trafikpoliser, ett bättre utnytt-
jande av de polisresurser som faktiskt finns, förbättrad utbildning främst för
unga bilförare, hälsokontroll och syntest vid förnyelse av körkort och en sti-
mulans till äldre bilförare avseende vidareutbildning. Dessutom måste tra-
fiksäkerhetens flaskhalsar så att säga byggas bort.
Men, herr talman, riksdagens arbetsformer är sådana att vad vi i dag har
fått oss förelagt är en s.k. motionsslakt - ett ”uppsamlings-heat” för att inte
störa den sittande regeringen. Så skall goda och dåliga förslag buntas ihop
och avslås - rakt av.
Därför kommer inte alla de förslag som jag nyss nämnde, och som säkert
många kan hålla med om har med ämnet trafiksäkerhet att göra, ens en gång
upp till behandling. Vissa har ryckts loss och behandlats tidigare. Andra
kommer längre fram. Märkligt nog är inte heller trafiksäkerhetsrådets hand-
lingsplan för de närmaste åren, Trafiksäkerhetsprogram 1990, något som
formellt har med denna debatt att göra.
Inför behandlingen i utskottet inbjöd vi dock trafiksäkerhetsverket, och
vi tolkar det nog så att många av de förslag som vi i folkpartiet väckt fick stöd
av verket, exempelvis en ombyggnad av 125 mil av dagens tvåfiliga vägar för
att nå omkörningsmöjligheter på ett säkrare sätt. Det räddar 137 liv varje år.
Men man kan också undra om inte även en socialdemokratisk riksdagsman
borde fråga sig hur den socialdemokratiska regeringen behandlar både be-
tydligt billigare och mindre kontroversiella insatser. Några exempel på
dessa, enligt expertisen mest kostnadseffektiva och små, men olycksbespa-
rande åtgärder, är införandet av obligatoriskt högt placerat bromsljus eller
underkörningsskydd på lastfordon. Men den tröttkörda socialdemokratiska
regeringen tar inte tag i dessa frågor heller.
Ett ämne som med riksdagsordningen hamnar under trafiksäkerhet är frå-
gorna om fordonsbuller. Det skall bli intressant att se hur socialdemokra-
terna hanterar detta. För mindre än en månad sedan beslöt nämligen ett
enigt jordbruksutskott, på initiativ av folkpartiet, att av den socialdemokra-
tiska regeringen och mot dess vilja beställa en samlad aktionsplan mot bul-
ler. Däri ingår också skärpta bullerkrav på motorcyklar och system för kon-
troll av fordon och deras buller både i produktion och i trafik. Men när nu
dessa frågor kommer upp här fullföljer inte socialdemokraterna den fram-
synta inställningen utan i stället den hårda avslagslinjen. Ett gott skäl för vår
del att yrka bifall till reservation nr 23.
Herr talman! Slutligen vill jag påminna om att de flesta människor är
nöjda med Svensk Bilprovnings kvalitet, och något utbrett missnöje finns
inte. Andå menar många bilägare att väntetiderna på besiktningar kunde
vara kortare och öppethållandet längre. Det finns då skäl att ifrågasätta om
vi skall ha monopol på bilprovning i vårt land. Jag instämmer i den gemen-
samma reservation som folkpartiet och moderaterna har. Rent generellt gäl-
ler ju att monopol av olika slag kan medföra sämre service och högre priser
än om konkurrens finns. Om man hade provplatser med olika huvudmän,
vilket man faktiskt har i t.ex. Västtyskland, skulle bl.a. väntetiderna kunna
förkortas och bilägarna få bilprovningarna utförda på närmare håll. Förslag
bör därför komma från regeringen om att släppa fram konkurrens på detta
område. Svensk Bilprovning och andra skulle kunna agera inom ramen för
de bestämmelser vi har om obligatorisk fordonsbesiktning. Med utgångs-
punkt från detta vill jag yrka bifall till reservation nr 26.
Herr talman! Folkpartiet står naturligtvis även bakom de övriga reserva-
tioner som vi avgivit men avstår med hänsyn till kammarens arbetsbörda från
att yrka bifall till dessa.
Anf. 41 HUGO ANDERSSON (c):
Herr talman! Det betänkande som vi nu skall behandla rubriceras Trafik-
säkerhet och trafikföreskrifter m.m., kanske med betoning på det sista. Det
är en mängd detaljfrågor som tas upp inom detta område, och det visar vilket
stort engagemang som riksdagsledamöterna har när de väcker motioner un-
der rubriken Trafiksäkerhet. Enstaka motioner kanske kan ses som små och
betydelselösa i sammanhanget, men förhoppningsvis kan de här frågorna i
slutändan ge en bättre trafiksäkerhet på våra vägar. Jag kommer att i mitt
anförande ta upp två av dessa områden. Det gäller dels hastighetsbegräns-
ningarna, dels skolskjutsarna.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
35
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
36
Hastighetsbegränsningarna infördes en gång i världen av trafiksäkerhets-
skäl, och de gäller naturligtvis fortfarande. På senare år har dock även mil-
jöskäl kommit med i debatten om vilken hastighet som skall vara den högsta
tillåtna på våra vägar.
Sänkningen av maximalhastigheten på vissa av våra vägar under sommar-
månaderna 1989 visar att man får ett mindre antal olyckor när man sätter
en lägre maximal hastighet. Detta är det färskaste beviset på hastighetens
inverkan på olycksfrekvensen.
Men även miljöskälen talar, som jag sade tidigare, för en sänkt hastighet.
Miljöskälen talar också för åtgärder som ger en jämn trafikrytm. Det är bevi-
sat att ryckig körning ger mer utsläpp av miljöfarliga ämnen. Centerpartiet
har i en motion föreslagit att maximal tillåten hastighet sänks från 110
km/tim till 100 km/tim på motorvägar och från 90 km/tim till 80 km/tim på
andra vägar, dock undantaget Norrlandslänen. Motivet för detta är att det
finns ett klart samband mellan hastighet och utsläpp av skadliga ämnen. I
bl.a. en utredning som naturvårdsverket presenterade 1987 bevisas detta
samband. Vi säger också att hastighetsbegränsningarna fortlöpande bör prö-
vas ur miljösynpunkt. Bl.a. kommer ny teknik och avgasrening att slå ige-
nom i de bilar som trafikerar våra vägar längre fram i tiden. Tekniken har i
dag många möjligheter att göra bilismen miljövänligare; det gäller bara att
låta dem komma till praktisk användning. Vi tycker därför att det finns skäl
för en fortlöpande prövning av detta.
Trafiksäkerhetsverket har i en rapport som överlämnats till regeringen i år
föreslagit förändringar i nuvarande bestämmelser om hastighetsbegränsning
som i stort sett överensstämmer med de förslag som vi har fört fram i den
här motionen. Frågan bereds nu, som det står i betänkandet, i regerings-
kansliet. Vi tycker att det vore lämpligt och bra att bifalla vår reservation nr
2 i detta avseende och inte säga som man gör i betänkandet att motionen
därmed skulle vara besvarad.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr 2.
Så till det andra området som jag tänkte beröra. Det gäller skolskjuts-
ningen. Varje dag under läsåret transporteras ungefär 300 000 elever med
skolskjuts. En tredjedel av dem åker i speciella fordon avsedda enbart för
skolskjutsning. Resten, två tredjedelar, åker i ordinarie buss i linjetrafik. Vi
i centerpartiet menar att ambitionen skall vara att skolbarnen skall ha sitt-
platser i skolbussarna. Jag kan tillägga att detta särskilt gäller landsvägstran-
sporter där hastigheterna är högre och där också faran är större vid olyckor
eller kraftiga inbromsningar och liknande. Utskottets majoritet har sagt att
man ”vill understryka att det är angeläget att alla barn erbjuds sittplatser vid
skolskjutsning i buss”. Från centerns sida tycker vi att man skulle gå ett steg
längre och tillstyrka de krav som vi framför i vår motion.
Ytterligare en fråga som gäller skolskjutsar är huruvida det skall vara tillå-
tet eller inte att köra om en stillastående skolbuss som håller på att släppa av
eller ta på skolelever. Vi tycker att det finns många skäl som talar för ett
omkörningsförbud när en skolbuss står stilla på det här sättet. Det gäller na-
turligtvis inte om det finns en särskild plats, en särskild bussficka där man
åker av den egentliga vägbanan för att klara av detta. Utskottsmajoriteten
avstyrker detta med motiveringen att det skulle skapa en falsk säkerhet hos
skolbarnen en säkerhet som inte finns på samma sätt när de åker med andra
fordon. Det är en väsentlig skillnad mellan att gå av en stor buss och efter
det korsa vägbanan - man måste gå ut i vägbanan bakom en stor buss för att
se om vägbanan är fri eller om det kommer en annan bil - och att kliva ur en
personbil. Detta gäller även om skolbarnen är små. Man har en helt annan
möjlighet att se om det kommer någon bil eller inte, innan man kliver ut i
vägbanan. Jag tror alltså inte att det anförda skälet är tillräckligt hållbart för
att man med hänvisning till det skall kunna avfärda våra krav.
Herr talman! Vi tycker att det är viktigt för skolbarnens säkerhet att införa
en stopplikt i anslutning till stillastående skolskjutsar.
Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation nr 2.1 övrigt står vi natur-
ligtvis bakom de reservationer som har centernamn bland reservanterna.
Anf. 42 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Eftersom Viola Claesson beklagligtvis är sjuk skall jag ta
upp några av de synpunkter som vänsterpartiet har på detta betänkande.
Jag vill först konstatera att betänkandet handlar om olika förslag med
syfte att höja trafiksäkerheten. Förslagen är definitivt inte heltäckande, utan
det är i mina och de flestas ögon bara detaljförslag på små förbättringar, i
vissa fall små försämringar, inom det existerande trafiksystemet.
Den i mina ögon bästa åtgärden för att allmänt höja trafiksäkerheten är
att få till stånd en fungerande och väl utbyggd kollektivtrafik för att därmed
minska behovet av privatbilismen. I dagens läge är det mycket svårt att ge-
nomföra förändringar för bilister utan att samtidigt hårt och konsekvent
driva kravet på en bättre anpassad kollektivtrafik. Jag tror att det är en av
de viktigaste åtgärderna för att höja trafiksäkerheten. Och det skall då sär-
skilt gälla spårbunden trafik.
Jag vill inledningsvis poängtera att de mål för trafiksäkerheten som ställs
upp i detta betänkande och i andra sammanhang där trafiksäkerheten be-
handlas, nämligen att minska antalet dödade och skadade i trafiken samt att
skyddet för oskyddade trafikanter - särskilt barn - skall förbättras, är
mycket allmängiltiga och självklara för vänsterpartiet, och jag har svårt att
tro att något parti inte ställer sig bakom dem. Betänkandet har ändå i vissa
avseenden fört en del av frågorna framåt. För att förverkliga en förbättring
av trafiksäkerheten borde man enligt min uppfattning i högre grad ha tagit
till vara de förslag som har förts fram i motioner från vänsterpartiet och i
vissa fall från andra partier.
De frågor som jag här särskilt vill ta upp gäller hastighetsgränser. Det är
min och vänsterpartiets uppfattning att det, till dess att vi har mer miljövän-
liga bilar, är nödvändigt att farterna sänks. Vi vet att de hastighetsgränser
som vi har i dag överskrids i väldigt stor utsträckning på våra vägar runt om
i landet.
Inte bara av miljöhänsyn utan även av trafiksäkerhetsskäl är det alltså
nödvändigt att sänka hastigheten generellt. Detta tas upp i reservation nr 2
från vårt parti.
Man har i betänkandet beskrivit hur användningen av mobiltelefoner ökar
i rasande takt. Jag hör till dem som ser mobiltelefonen som ett mycket posi-
tivt instrument, särskilt om det utvecklas modeller som kan användas inom
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
37
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
38
den kollektiva trafiken. Tyvärr fungerar en del av de modeller som saluförs
inte särskilt bra om man vill använda dem när man åker buss eller tunnel-
bana eller när man är ute till fots på egen hand. Det är t.ex. väldigt få mobil-
telefoner som fungerar i tunnelbanan i Stockholm.
Jag tycker att detta är en väldig brist. Jag har själv skaffat mobiltelefon
just för att kunna ha den med mig när jag är ute i olika ärenden. Jag kan
konstatera att den då ofta är obrukbar, dels därför att batteriet tar slut efter
sex timmar, dels därför att den inte fungerar i tunnlar. Det är enligt min upp-
fattning en stor brist att de modeller som har utvecklats egentligen bara fun-
gerar bra i bilar. Detta skulle ju vara ett utmärkt hjälpmedel även i andra
sammanhang.
Jag anser emellertid att mobiltelefonen, på det sätt som den används i bi-
lar, är en trafikfara. Det är för mig en gåta att så många bilförare anser att
man kan köra bil samtidigt som man håller en lur i handen. Det vore därför
av synnerligen stor vikt att man snabbt fick fram föreskrifter som sade att de
mobiltelefoner som man är tvingad att hålla i handen skall användas endast
när bilen står stilla. Det går ju utmärkt att använda dem också på det sättet.
Det är emellertid mycket svårt att ställa om de mobiltelefoner vi har i dag
till den modell som går att använda när man kör bil, den s.k. hands free-
modellen. Det är fråga om en mycket hög kostnad - jag har inga uppgifter
om någon exakt summa, men det rör sig om minst 5 000—6 000 kr. Enligt
tillverkarna är det egentligen bäst att göra sig av med den telefon man har
och få en mycket liten summa för den för att, till en mycket hög kostnad, i
stället skaffa sig en helt ny s.k. hands free-modell. Jag tycker att detta är ett
exempel på att tillverkarna av mobiltelefoner inte är särskilt intresserade av
att få fram billiga och enklaste tänkbara hjälpmedel för dem som vill ha mo-
biltelefon samtidigt som man ser till att trafiksäkerheten inte åsidosätts.
Det är enligt min uppfattning ett steg framåt att utskottet i betänkandet
skriver att man skall följa utvecklingen nogsamt och se vad som händer. Men
detta räcker inte för vänsterpartiets del. Det finns enligt vår uppfattning ett
starkt behov av föreskrifter för hur mobiltelefonerna skall användas, men
det behövs också en informationskampanj om de risker som de som använ-
der mobiltelefoner på det sätt jag nyss talade om utsätter sig själva och sina
medtrafikanter för.
En annan fråga som gäller säkerheten och som inte nämns i betänkandet
är risken att förstöra synen i samband med användning av mobiltelefon. Åt-
minstone en person har hävdat att det finns en klar risk att förstöra synen
vid användandet av mobiltelefon. Frågan berörs över huvud taget inte i be-
tänkandet, men den borde ha tagits upp.
Det tredje område som vi anser vara av stor vikt är olika åtgärder med
syfte att skydda oskyddade trafikanter. Vi har i detta sammanhang flera för-
slag som jag tror skulle förbättra trafiksäkerheten för barn, gående och cyk-
lister. Vi har lagt fram förslag som rör gåendes säkerhet vid övergångsställen
och om att barn i skolbuss skall ha sittplats. Vidare gäller det det som före-
gående talare var inne på, nämligen att trafiken borde stanna efter en skol-
buss och vänta till dess att den har kört vidare. Vi har också förslag om att
man borde separera gångbanor från cykelbanor för att förhindra olyckor.
Herr talman! Jag och övriga ledamöter från vänsterpartiet står bakom och
hänvisar till våra reservationer i det här betänkandet och även till tidigare,
mer genomgripande debatter på det trafikpolitiska området som har förts
här i kammaren. Jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna nr 2 och 11
från vänsterpartiet, i något fall tillsammans med andra partier.
Anf. 43 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi har under senare år tvingats åse en ökning av antalet tra-
fikolyckor i Sverige. Antalet skadade och dödade har ökat. Orsaken är
främst en ökning av biltrafiken.
De senaste årens bensinprishöjningar har däremot i någon liten mån lett
till en minskning av biltrafiken, vilket naturligtvis avspeglar sig i färre
olyckor. Det borde vara uppenbart, även för de mest inbitna bilfanatikerna,
att en minskning av biltrafiken är bra om man vill förbättra trafiksäkerheten.
En minskning av biltrafiken ger också en rad andra positiva effekter. Det
ökar framkomligheten för dem som behöver komma fram på vägarna och
minskar därmed de förluster som i dag görs på grund av trängseln på vä-
garna.
Det minskar utsläppen av miljöfarliga ämnen, och därmed minskas belast-
ningen på vår natur - skogar, sjöar, vattendrag, hav och inte minst marken i
sig.
Det minskar också de hälsoproblem som orsakas av luftföroreningar från
bilarna.
Det minskar energianvändningen, vilket leder till ett minskat behov av im-
port av oljeprodukter. Därmed får vi en bättre hushållning med dessa änd-
liga råvaror och naturligtvis också en bättre bytesbalans.
Det minskar slitaget på våra vägar, vilket dels öppnar möjligheten till ett
bättre vägunderhåll, dels innebär rent ekonomiska besparingar för oss alla.
Miljöpartiet menar att biltrafiken kan minskas utan att vi försämrar tran-
sportmöjligheterna i stort. Det är möjligt dels genom att effektivisera an-
vändningen av bilen - t.ex. genom ökad samåkning, bättre beställningstra-
fik, bättre hyrbilssystem osv. dels genom att utnyttja kollektivtrafiken och
cykla mycket mer, dels genom att överföra långväga godstransporter till
järnväg där så är möjligt. Miljöpartiet har naturligtvis lagt fram en rad för-
slag i riksdagen med denna inriktning. De behandlas i huvudsak inte i detta
betänkande, utan på andra håll.
Ett annat bra sätt att öka trafiksäkerheten är att minska missbruk av alko-
hol i samband med bilkörning. Miljöpartiet har tidigare medverkat till att få
till stånd en sänkning av gränsen för trafikonykterhet. Visserligen ville miljö-
partiet gå längre än dit vi kom den här gången - miljöpartiet ville ha en gräns
vid 0,1 promille. Nu blev det, som majoriteten önskade, en promillegräns på
0,2. Men det blev ändå en förbättring, och det har naturligtvis också innebu-
rit en förbättring för trafiksäkerheten.
En tredje huvudgrupp av relativt enkla åtgärder för att förbättra trafiksä-
kerheten är att sänka hastigheterna på vägarna. Det kan ske på olika sätt,
dels genom att man helt enkelt skyltar ner till lägre hastigheter på vägarna
och då också ger lokala och regionala myndigheter rätt att sätta ner hastighe-
ten för att utnyttja den kunskap som finns där, dels genom att begränsa mo-
torfordonens prestanda vad gäller effekt i förhållande till motorvikt.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
39
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
40
Herr talman! Jag avser nu att närmare kommentera de ställningstaganden
där miljöpartiet avviker från utskottets majoritet i det nu aktuella betänkan-
det. Det gäller först frågan om hastighetsgränser. Jag har redan hunnit
nämna att det är bra att sänka hastighetsgränserna av hänsyn till trafiksäker-
heten. Vi får också en del andra positiva effekter. Det blir mindre utsläpp av
miljöfarliga ämnen med minskade hastigheter för vanliga bilar utan katalysa-
tor. Det har också i ett antal studier visats att sänkta hastigheter är det mest
kostnadseffektiva sättet att minska kväveoxidutsläppen i Sverige. Det är be-
tydligt billigare än att minska utsläpp från industrier, energianläggningar och
annat, och det skall vi naturligtvis utnyttja.
Om man sänker hastigheten gör man naturligtvis också samhällsekono-
miska förluster genom att det tar längre tid att resa, men de är i detta fall
betydligt mindre än de vinster som man gör för miljön. Miljöpartiets förslag
till hastighetssänkningar innebär att vi generellt vill sänka den maximala has-
tigheten på våra vägar till 90 km/tim. Dessutom vill vi att man oftare skall
sänka gränsen till 70 km/tim av trafiksäkerhetsskäl och i vissa fall också där
det finns särskilt föroreningskänsliga områden.
Miljöpartiet vill också ge trafiksäkerhetsverket större befogenheter att
föreskriva lägre hastigheter genom att skriva in den rätten i vägtrafikkun-
görelsen så att det finns ett direkt lagstöd för detta. Skulle det visa sig att
trafiksäkerhetsverket inte utnyttjar denna möjlighet optimalt på ett sätt som
miljön skulle må bra av, bör det enligt vår mening övervägas om inte natur-
vårdsverket i stället borde ges den rätten. Naturvårdsverket är ju den myn-
dighet som normalt handhar miljöfrågor. Vi anser också att kommuner och
länsstyrelser bör få rätt att sänka hastigheter, eftersom de är väghållare.
När det gäller cykling vill miljöpartiet förbättra och underlätta för cykling
på en rad olika sätt. Det kanske viktigaste är att bygga separata cykelbanor
i och kring tätorter. Men det kan också vara fråga om att se över de trafikreg-
ler som finns. Anders Castberger från folkpartiet tog här upp ett sådant för-
slag, nämligen att kunna ge cyklisterna rätt att cykla mot enkelriktat inne i
städerna. Det förutsätter naturligtvis att man har en tydlig markering med
skyltar och helst också att man har en upphöjning eller någon annan anord-
ning som skiljer cyklarna från biltrafiken. Annars kan det, som Anders Cast-
berger mycket riktigt påpekade, bli trafikfarligt.
Man kan också förbättra trafiksäkerheten genom att se över bestämmel-
serna om tyngre fordon. Det har visat sig att tyngre fordon ofta är inblan-
dade i särskilt allvarliga trafikolyckor, och de är över huvud taget överrepre-
senterade i olycksstatistiken. Miljöpartiet har ansett, och anser naturligtvis
fortfarande, att man bör se över bestämmelserna om vikt och längd för tunga
fordon. Vi anser att man borde kunna följa EG-standarden 40 ton och 18
meter och inte som nu snart tillåta upp till 60 ton och 24 meter. Det skulle
naturligtvis gynna järnvägen, stärka dess konkurrensförmåga och leda till att
vi får en överföring av transporter från väg till järnväg, vilket naturligtvis
förbättrar trafiksäkerheten.
Miljöpartiet stöder de krav som Hugo Andersson från centern tog upp an-
gående skolskjutsar. Vi har också en del krav när det gäller motorfordonens
egenskaper. Vi har lämnat ett förslag om att begränsa motorstyrka i förhål-
lande till totalvikt. Utvecklingen när det gäller personbilar har mycket
snabbt gått mot en ökad effekt i förhållande till bilens vikt. Detta har motive-
rats med att man får bättre accelerationsförmåga, dvs. att det går att accele-
rera snabbare. Men det leder också till att bilarna går att köra mycket for-
tare. Detta är en av de bidragande orsakerna till att hastighetsgränserna på
våra vägar överskrids så ofta. Detta är naturligtvis ett stort trafiksäkerhets-
problem på många håll.
Om effekten skulle begränsas i förhållande till vikten skulle man naturligt-
vis kapa toppen. Miljöpartiet har föreslagit att man skall införa en begräns-
ning på 80 hk/ton fr.o.m. 1994 års bilmodeller. Under en övergångsperiod
skulle man kunna sänka gränsen till 90 hk/ton. För att förstärka denna effekt
behöver dessutom fordonsskatten fördubblas för de äldre fordon som över-
skrider dessa gränser. Detta förslag behandlas i skatteutskottet.
Man har invänt mot detta förslag att det skulle innebära att personbilar får
en sämre dragförmåga med avseende på husvagnar, lastsläp och sådant. Om
man ser till lättare lastfordon, små bussar och liknande, har de en ganska låg
effekt i förhållande till vikt. Jag har själv tittat på en ny modell, Toyota Pre-
via, som sägs accelerera från 0 till 100 km/tim på 11 sekunder. Den sägs ha
plats för sex sju personer, vilket är bra för min familj, eftersom vi nu är så
många. När jag räknade ut vad den bilen har för motorstyrka i förhållande
till vikt kom jag fram till bara 73 hk/ton.
Detta visar att man kan tillverka bilar med en bra dragförmåga - den här
bilen drar vikter på upp till 1 600 kg, men den väger visserligen en hel del -
utan att för den skull behöva övereffekter. Det handlar naturligtvis om mo-
torkonstruktionen och att motorn har en bra dragförmåga samt växellådans
utväxling. En sådan utveckling bör vi stimulera på något sätt, och vi anser
att denna begränsning kan vara ett sätt.
Miljöpartiet anser också att motorfordon skall avgasdeklareras, precis
som bränsleförbrukningen måste deklareras. Det är en viktig konsument-
upplysning. Jag är litet förvånad över att jag inte har fått något större stöd
för detta krav i trafikutskottet. Det borde väl ändå vara ganska enkelt att
kräva detta. Man kan då ge den miljömedvetne konsumenten en möjlighet
att välja sådant som är bra för miljön, och det skulle styra hela samhället
mot en bättre miljö. När det gäller andra områden brukar de andra partierna
kunna ställa upp, men just här har det varit svårt att få förståelse. Det vore
intressant om jag här kunde få en förklaring till detta från socialdemokrater-
nas företrädare.
Miljöpartiet har också ställt sig bakom vissa krav om att utöka kontrollen
av fordonsbuller. Det gäller framför allt detta med däck och vägbana. Vi vill
stimulera ett framtagande av fler elbilar och gynna dem. Det är också viktigt.
Ett annat förslag som tas upp i detta betänkande gäller körkortspröv-
ningen. Miljöpartiet anser att den bör vara återkommande. Eftersom en ut-
redning just nu arbetar med dessa frågor, har vi avstått ifrån att reservera
oss. Utskottet behandlar helt enkelt inte dessa frågor i betänkandet, utan
skjuter på det hela.
När det gäller bilprovning i glesbygd anser miljöpartiet att man borde
kunna få en bättre samverkan mellan verkstäder i glesbygd och AB Svensk
Bilprovning. Det skulle kunna ske en viss efterkontroll på verkstäder, kan-
ske genom att en kontrollant från Svensk Bilprovning åker ut till glesbygden.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
41
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
På detta sätt kan människor som bor i glesbygd slippa att åka långa sträckor
och ta ledigt hela dagar bara för en enkel efterkontroll och liknande.
Herr talman! Miljöpartiet står naturligtvis bakom alla de reservationer till
detta betänkande där vi finns med. För att i någon mån underlätta behand-
lingen i kammaren yrkar jag nu bifall endast till de reservationer som jag
senare avser att begära votering på. Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 16
och 22.
Anf. 44 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig börja med, till skillnad från många av de andra ta-
lare som har varit uppe här i dag, att konstatera att det är glädjande att tra-
fikdöden minskar i vårt land. Nu när siffrorna är klara för årets tio första
månader, visar dessa att 553 personer har omkommit, jämfört med 633 per-
soner förra året.
Minskningen gäller i första hand bilpassagerare, cyklister och gående.
Även om man naturligtvis inte skall dra förhastade slutsatser på grund av
statistik som sträcker sig över relativt kort tid, är det positivt att kunna no-
tera detta resultat. Trots denna positiva trend gäller det naturligtvis att ar-
beta vidare för att pressa ner olyckstalen ytterligare, och det betänkande
som vi behandlar innehåller många förslag om hur detta kan gå till.
Till betänkandet har fogats ett trettiotal reservationer som jag inte till alla
delar kommer att kommentera eftersom många är ”gamla kändisar” som
riksdagen har avslagit vid ett flertal tillfällen. Avslagsmotiveringarna är de-
samma som tidigare.
Som vanligt innehåller ett flertal av motionsförslagen krav på justeringar
av nuvarande hastighetsgränser - antingen handlar de om att höja hastig-
hetsgränserna eller om att sänka dem. Ibland är huvudmotivet trafiksäker-
heten, ibland miljön. Dessa yrkanden avstyrks därför att trafiksäkerhetsver-
ket har lämnat ett förslag till regeringen och detta är under beredning. I av-
vaktan på resultatet bör vi inte nu ta några initiativ i just denna fråga.
När det sedan gäller vem som skall ha befogenhet att föreskriva hastig-
hetsbegränsningar, finns det många bud: trafiksäkerhetsverket, länsstyrel-
serna, landstingen eller kommunerna. Här förutsätter utskottet att såväl tra-
fiksäkerhet som miljöintressen beaktas vid fördelning av befogenheten att
föreskriva hastighetsgränser.
Ett annat motionskrav handlar om möjligheten att svänga till höger i kors-
ning med rött ljus. Enligt motionärerna används tekniken högersväng mot
rött ljus i USA. I Sverige har vi använt oss av annan teknik, alltså den med
särskild körfil vid högersvängar. Majoriteten anser att undantag att stanna
vid rött ljus kan leda till att respekten för ljussignalerna minskar.
Några motionskrav gäller skolskjutsar, ett gäller förbud att köra om stilla-
stående skolskjuts. Tyvärr kan ett sådant förbud skapa en falsk säkerhet hos
skolbarnen, en säkerhet som inte finns när de åker med andra fordon.
Framför allt skapas dock direkt farliga situationer i trafiken för skolbarnen
i de blandformer mellan renodlad kollektivtrafik och skolskjutstrafik som
förekommer, främst på landsbygden. Hur skall t.ex. en sexåring kunna av-
göra när den vanliga landsbygdsbussen fungerar som skolskjuts och trafiken
42
står still med stopplikt, och när samma buss kör vanlig trafik och den omgi-
vande trafiken inte har stopplikt?
Detta förslag från miljöpartiet, centern och vänsterpartiet är ett dåligt un-
derbyggt förslag som riskerar att skapa olyckor i trafiken i stället för att
minska dem.
Vidare har trafikutskottet behandlat motionskrav gällande utvändigt for-
donsbuller och befogenhet att meddela föreskrifter om buller från fordon.
I det sammanhanget hänvisar vi till det förslag som jordbruksutskottet lagt
fram om en samlad aktionsplan mot buller som skyndsamt skall föreläggas
riksdagen. Vi vill inte heller flytta över meddelandet av föreskrifter om tra-
fikbuller från trafiksäkerhetsverket till naturvårdsverket.
Ett annat område som behandlas av trafikutskottet är de årliga kontrollbe-
siktningarna av personbilar. Riksrevisionsverket har föreslagit i en rapport
att de s.k. högriskfordonen skall prioriteras vid kontrollerna, samt att den
periodiska kontrollen av andra fordon skall minskas och att tillämpningen
av kontrollprogrammen skall ses över.
Med anledning av den rapporten har AB Svensk Bilprovning i en skrivelse
till regeringen föreslagit en rad förändringar, t.ex. att den nuvarande skyldig-
heten för kontrollbesiktningen skulle flyttas från två till tre år gamla fordon.
I avvaktan på regeringens ställningstagande till RRVs och ASBs förslag bör
inte motionsförslagen föranleda någon åtgärd.
När det gäller Svensk Bilprovnings verksamhet har moderaterna och folk-
partiet i flera år motionerat om slopande av bilprovningsmonopol. Förslaget
har avstyrkts av utskottsmajoriteten varje år, och så sker även denna gång.
AB Svensk Bilprovning har bildats bl.a. för att fylla kraven på sakkunskap
och objektivitet och för att servicen i verksamheten skall tillgodoses bäst ge-
nom att staten får ett ordentligt inflytande i verksamheten.
Enligt ett annat förslag som aktualiseras av miljöpartiet vill man begränsa
motorstyrkan för motorfordon med en totalvikt av högst 3,5 ton. Det inne-
bär konkret att motorstyrkan för vanliga bilar på sikt inte skulle överstiga 80
hk per ton vikt. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är detta förslag inte bra, dess-
utom är dagens bensinpriser så höga att det självfallet påverkar valet av mo-
torstyrka på bilarna.
I detta betänkande har utskottet också behandlat motionskrav om före-
skrifter för användning av mobiltelefoner i fordon. Motionärerna vill för-
bjuda enhandskörning när bilförarna talar i telefon.
Nu finns det tekniska lösningar så att man kan tala i mobiltelefonen utan
att hålla i den, via den s.k. handsfree-utrustningen, som är ganska enkel att
montera och som numera förekommer på alla moderna modeller av denna
typ av utrustning. Men behöver alltså inte släppa ratten med bägge händerna
när man talar i en sådan mobiltelefon.
Tyvärr tycks det finnas en grupp fordonsförare som ändå föredrar att
vingla fram i trafiken med en hand på ratten och den andra på telefonluren.
Dessa förare kommer man säkert inte åt med ytterligare förbud eller infor-
mation.
De kommer förmodligen att använda den andra handen till något annat
om inte mobiltelefonluren finns - att pillra med radion eller stereobandspe-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
43
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
44
laren t.ex. Detta är ett område som är väldigt svårt att komma åt med hjälp
av ytterligare förbud som inte går att kontrollera.
Slutligen har utskottet behandlat en motion som handlar om värdet av att
stödja ungdom som engageras i någon motorhobby t.ex. motorsport, reno-
vering av bilar och motorcyklar m.m. Här är utskottet överens om den bety-
delse som en motorhobby kan ha för de unga. Det finns ju också stöd från
samhället t.ex. genom statens ungdomsråd till Sveriges motorcyklisters cen-
tralorganisation m.fl.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i trafikutskottets be-
tänkande nr 5 på alla punkter.
Anf. 45 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Sten-Ove Sundström säger först och främst att trafiksäker-
hetsverket nu har lämnat in ett förslag till regeringen om förändrade hastig-
hetsgränser på vårt vägnät. Jag hoppas att man har tagit hänsyn till samord-
ningen med EG.
Jag tycker att man i den här trafiksäkerhetsdebatten alltför ofta betonar
hastighetens betydelse. Det är inte hastigheten som är avgörande, utan det
är hastigheten i kombination med trafikmiljön, t.ex. dåliga vägar, dåligt vä-
der eller plötsliga förändringar i trafiken. För hög hastighet på dåliga vägar
är ett utslag av dåligt omdöme och brist på erfarenhet och beror inte i första
hand på själva hastigheten.
Det kan faktiskt vara litet missvisande om man betonar hastigheten så
mycket som man gör i debatten. Det är riktigt generellt sett att sänkta hastig-
heter leder till färre olyckor. Det resonemanget skulle i så fall leda till att
inga olyckor alls inträffade om man stod stilla, och om man kryper fram in-
träffar väldigt få olyckor. Självfallet är det så.
Det beslut som fattades sommaren 1989 om att sänka hastigheten har re-
dovisats statistiskt. Konsekvenserna av beslutet har studerats under en allde-
les för kort tidsperiod för att dessa skall tjäna som bevis statistiskt sett. Tids-
perioden var tre månader, och man har gjort en redovisning jämfört med en
antagen utveckling. Jag tycker inte att det är tillfredsställande.
Jag tycker också att miljöskäl inte är ett bra skäl för en sådan sänkning av
hastigheten. Man tvingade trafiksäkerhetsverket att anta lägre hastighet av
miljöskäl. I januari i år har Svensk Bilprovning och naturvårdsverket visat
att utsläppen från katalytiskt avgasrenade bilar är lägre vid 110 km/tim än
vid 90. Vi har faktiskt nu 30 % katalytiskt avgasrenade bilar.
Om man skall fatta sådana beslut måste trafiksäkerhetsverket ha egen mil-
jöexpertis. Det är annars orimligt att ta ansvaret för ett ställningstagande.
Om man inte ser till andra faktorer kan det ge regeringen skäl till att inte
ge vägverket tillräckliga anslag för förbättring av vägnätet, vilket inte minst
orsakar trafikolyckor. Det är en oerhörd fara.
Anf. 46 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Nog är det fantastiskt att Sten-Ove Sundström så snabbt av-
färdar alla de förslag som har lagts fram här. Det är gamla kändisar, säger
Sten-Ove Sundström, de har avslagits tidigare och därför kan de avslås även
nu. T.o.m. när det gäller frågor som myndigheter har lagt fram förslag om
till regeringen gömmer sig socialdemokraterna bakom de formella reglerna.
Varför kan man inte ge ett klart besked om var socialdemokraterna står?
Kommer socialdemokraterna t.ex. att behandla de förslag om hastigheter
som har avgivits i enlighet med, som t.ex. moderaterna här nämner, en in-
riktning mot EG? Kommer man att ta andra hänsyn? Vilka hänsyn tar social-
demokraterna? Vi får inte ett enda besked. Varför är det ett sådant hemlig-
hetsmakeri?
Sten-Ove Sundström bara sågar av det ena förslaget efter det andra i den
här motionsslakten. Den är naturligtvis bara till för att regeringen skall
kunna köra vidare utan att behöva redovisa någon inriktning. Vi är naturligt-
vis glada över att siffrorna över antalet döda tillfälligtvis går ner. Det är dock
ingen effekt av regeringens eller riksdagens planlagda åtgärder, utan det rå-
kar bara inträffa vid en speciell tidpunkt. Vi får t.ex. inte ett enda svar på
den fråga som jag tog upp om högt placerade bromsljus eller underkörnings-
skydd. Det har inte gjorts någon kommentar kring dessa frågor. Ställer so-
cialdemokraterna inte längre upp på detta?
Frågan om buller avfärdas också. Det är möjligt att socialdemokraterna
blir lomhörda av det lilla buller som vi i oppositionen försöker åstadkomma
här. Faktum är dock att de flesta människor blir bra mycket mera lomhörda
av det buller som motorcyklar, bilar och fordon över huvud taget åstadkom-
mer ute i trafiken.
Man får inte heller något besked från socialdemokraterna om varför man
inte kan flytta bestämmelserna om buller från TSV till naturvårdsverket.
Inte ett skäl redovisas.
Svara på dessa frågor så att vi sakligt kan diskutera och bedöma socialde-
mokraternas argument för och emot! Låt inte denna diskussion bli precis så
som ni önskar, nämligen en s.k. motionsslakt där både goda och dåliga för-
slag buntas ihop och avslås rakt över! Socialdemokraterna är skyldiga att ge
besked om hur de tänker sig den framtida inriktningen i dessa frågor.
Anf. 47 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag noterar först att Sten-Ove Sundström verifierar mitt på-
stående att den minskade biltrafiken till följd av högre bensinpriser faktiskt
har medfört en minskning av antalet trafikolyckor. Man behöver inte disku-
tera om det har den effekten. Det är snarast fråga om att hitta lämpliga ni-
våer och lämpliga avvägningar.
Jag instämmer i det som Anders Castberger sade om buller. Buller är ett
mycket undervärderat och försummat miljöproblem i Sverige. I många län-
der i omvärlden har man bättre normer och krav än vad vi har. Det gäller inte
bara trafiken. Faktum är att biltrafiken i Sverige i sig orsakar att tre miljoner
svenskar får problem på grund av bullret. Det är fråga om sömnstörningar,
psykiska rubbningar, koncentrationssvårigheter m.m. Det här problemet
har man inte gjort särskilt mycket åt under de senaste tio åren. Det var länge
sedan en budgetutredning pekade ut vad som borde göras. Inget har i stort
sett gjorts. Jag tycker därför att det är motiverat att se över vilken myndighet
som faktiskt skall handlägga dessa frågor. Naturvårdsverket är trots allt den
myndighet som sysslar med miljöfrågor och har den bästa kompetensen på
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
45
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
detta område. Det är rimligt att verket mer och mer tar över frågor om bul-
ler. Sådana propåer kommer från många håll, även från myndighetshåll.
Sten-Ove Sundström sade att motorstyrkan trafiksäkerhetsmässigt inte är
så bra. Han motiverade inte detta. Om man sänker motorstyrkan i förhål-
lande till bilens vikt, får man ett lugnare tempo på vägarna och färre omkör-
ningar. Man får färre överträdelser av högre hastighetsgränser. Man får lägre
bensinförbrukning och mindre utsläpp. Det är väl bra. Nackdelen, som jag
kan finna, är att det kan ta längre tid att köra om ifall man har lägre effekt
på bilen. I mitt inledningsanförande gav jag ett konkret exempel. Det ex-
emplet visar att man kan få god accelerationsförmåga även med relativt låg
effekt. Sten-Ove Sundström bör motivera sitt uttalande så att vi vet vad vi
diskuterar.
Jag ställde också följande fråga som jag inte fick svar på: Varför ställer
inte socialdemokraterna upp på kravet på en avgasdeklaration? I annonser
måste man deklarera bensinförbrukningen för personbilar. Varför kan man
inte också ta med uppgifter om avgaser så att man underlättar för varje män-
niska att välja det fordon som är bättre för miljön?
Anf. 48 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vänder mig till Sten-Ove Sundström och vill instämma
med Anders Castberger så till vida att vi tycker att Sten-Ove Sundström
mycket snabbt går förbi de grundläggande förslag som framställs i reserva-
tionerna. Det förekommer mycket kortfattade argumentationer eller ingen
argumentation alls när förslagen avslås.
Ett exempel är mobiltelefonerna. I utskottets utlåtande sägs att man skall
fortsätta att bevaka frågan samt att den är väsentlig, vilket Sten-Ove Sund-
ström inte framförde här.
Det sätt som Sten-Ove Sundström uttalade sig på i det avseendet finner
jag vara litet oroväckande, nämligen att om man inför föreskriften att man
inte får använda mobiltelefoner utan handsfree-utrustning, skulle folk
övergå till att använda den ena handen till något annat. Att säga att man
genast skulle övergå till något annat tycker jag uttrycker ett förakt för männi-
skor som kör bil. Jag tror att många håller telefonluren i förvissningen att
det inte finns föreskrifter och således inte finns några hinder. Har man inte
upptäckt det själv, tycker jag att det är en uppgift att ur trafiksäkerhetssyn-
punkt påpeka risken.
Sten-Ove Sundström förbigår problemet med att säga att ett byte från en
biltelefon utan mikrofon, handsfree, skulle vara mycket enkelt. Det är sä-
kert en mycket enkel åtgärd. Det bytet kostar emellertid mycket i dagens
läge. Även för modeller som bara är ett till två år gamla rör det sig om
5 000—6 000 kr. i kostnad för att skaffa en mikrofon. Det är inte en föraktlig
summa, och det gör att många människor avstår från den möjligheten. Jag
tycker att man skall studera detta närmare, och även om man avslår vår re-
servation bör man aktivt gå vidare med frågan. Jag är mycket överraskad
över att vi är ensamma om den reservationen.
Till Anders Castberger vill jag påpeka vad det gäller ...
46
Anf. 49 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att repliken gällde Sten-Ove Sundströms inlägg.
Anf. 50 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Anders Castberger ställde tidigare en fråga om felparke-
ringsavgifter. Jag anser att det finns ett klart samband mellan kommunens
möjligheter att ta ut höga felparkeringsavgifter och dess möjligheter att för-
bättra trafiksäkerheten.
Anf. 51 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Låt mig till Görel Bohlin säga följande. Självfallet har has-
tigheten en stor betydelse när det gäller olycksstatistiken. Det är tyvärr på
det sättet. Jag vet att man från moderat håll inte gillar den här typen av argu-
mentation när det gäller hastighetens koppling till olycksstatistiken. Men det
är tyvärr ett faktum att lägre hastigheter ger färre olyckor.
Anders Castberger håller som vanligt ett högt röstläge i debatten. Jag upp-
täckte egentligen inte något nytt i hans argumentation. Den går igen år efter
år. Låt mig nu bara säga att när vi debatterar ett sådant här betänkande med
30 reservationer är det naturligtvis inte möjligt för mig att ta upp alla detaljer
som förekommer i diskussionen. Det skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom
utgår jag ifrån att Anders Castberger liksom alla andra ledamöter i utskottet
kommer ihåg de här detaljerna. Och jag skall väl inte behöva citera direkt
ur betänkandet för en ledamot av utskottet.
Buller är ett viktigt problem. Anders Castberger förbigick naturligtvis det
faktum att jordbruksutskottet har avstyrkt folkpartimotionen i den här frå-
gan. Jag kan därför förstå att Anders Castberger känner sig litet missnöjd
när det gäller den här frågan. Men självklart skall vi följa upp även det här
problemet. Sedan kan vi naturligtvis diskutera om det är naturvårdsverket,
vilket Roy Ottosson och miljöpartiet anser, som är mest lämpligt att ta över
den här bedömningen. Det kan ju finnas ett bra samarbete mellan TSV och
naturvårdsverket och att det av den anledningen kan vara angeläget att låta
det vara som i dag.
När det gäller motorstyrka tycker jag att Roy Ottosson själv svarade på
sin fråga. Motorstyrkan är inte oväsentlig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Den
är mycket viktig vid omkörning av andra bilar. Har man en alltför motorsvag
bil kan man få stora problem vid omkörningar. Man skall inte göra det så lätt
för sig i fråga om detta, Roy Ottosson, att man tror att man bara kan ställa
in en nivå på hästkrafterna och anpassa den till olika vikter på bilarna.
Eva Zetterberg tyckte att jag för snabbt gick igenom reservationerna och
att jag borde ha varit mer detaljrik. Jag utgick även när det gäller biltelefon-
erna ifrån att Eva Zetterberg hade läst utskottsbetänkandet och att jag inte
heller i detta fall behövde föredra alla detaljer. Det är tyvärr på det sättet att
det finns en grupp bilförare i trafiken som har svårt att hålla händerna på
ratten. Oavsett om de håller i en telefon eller fingrar på stereon eller något
annat så har de en förmåga att syssla med mycket annat under bilkörningen.
Låt mig bara säga att om man har råd att kosta på sig en mobiltelefon, som
tyvärr är ganska dyr, tror vi att man även har möjlighet att välja den teknik
som gör att man kan hålla händerna på ratten och därmed uppträda som van-
liga bilförare. Men det framgick inte vad Eva Zetterberg egentligen ville
göra i stället. Vill Eva Zetterberg förbjuda biltelefoner?
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
47
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
Anf. 52 GÖREL BOHLIN (m) replik:
Herr talman! Jag har inte förnekat att lägre hastigheter leder till mindre
risker. Det är alldeles självklart. Men jag tycker att man försummar att ta
med i bilden andra faktorer som påverkar olycksriskerna och som naturligt-
vis samverkar med hastigheterna. Det gäller t.ex. hur stor andel av förarna
som är unga, eftersom de unga förarna utgör en riskgrupp, och hur stor andel
av förarna som är äldre, vilka också utgör en riskgrupp. Och det gäller inte
minst vägnätets beskaffenhet. Det är oerhört avgörande för hur stora olycks-
tal vi får. Detta mäter man på vägverket. Därför kan det inte förnekas av
Sten-Ove Sundström. När man bara talar om hastigheternas betydelse finns
det en stor risk för att man struntar i andra faktorer och att man köper sig fri
från ansvaret för ett välskött vägnät.
Jag vill gå över till frågan om Svensk Bilprovning och verkstäderna, som
jag tyckte att Sten-Ove Sundström avfärdade litet väl lätt. Om man har ett
så pass glest provningsnät som vi nu har, leder det till onödigt resande och
därmed till miljöförstöring och till onödiga kostnader. Det finns i andra län-
der licensierade verkstäder som provar bilarna. Det finns ingen anledning
till att vi i Sverige inte också skulle pröva detta.
Anf. 53 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Nu försöker Sten-Ove Sundström blanda bort korten när det
gäller frågan om buller. Faktum var ändå att sedan folkpartiet lagt fram ett
förslag om en aktionsplan mot buller bröt jordbruksutskottet loss den frågan
och särbehandlade den i ett särskilt betänkande, där jordbruksutskottet en-
hälligt uppdrog åt regeringen, mot den socialdemokratiska regeringens öns-
kan, att beställa en samlad aktionsplan just mot buller. Vill Sten-Ove Sund-
ström nu påstå att fordonsbuller inte skall tas upp i en sådan samlad aktions-
plan? Skall inte den frågan behandlas i en samlad aktionsplan mot buller i
samhället? Det var en mycket konstig och underlig inställning från socialde-
mokraterna som ytterligare understryker behovet av att vi har tummen på
knappen när det gäller att rösta i dessa frågor.
Nu avfärdar Sten-Ove Sundström även frågan om argumentationen ge-
nom att säga till mig att eftersom jag inte har kommit med något nytt argu-
ment så behöver Sten-Ove Sundström inte komma med några argument alls
för sina avslagsyrkanden. Men, snälla nån, det är inte någon formell verks-
verksamhet som pågår här i kammaren, utan det är en politisk debatt där
självklart argumenten för och emot olika förslag skall vägas och framför allt
redovisas. Detta gäller självklart också socialdemokraterna. Låt mig ta det
exempel som också moderaterna nämnde, nämligen frågan om Svensk Bil-
provning. Sten-Ove Sundström avfärdade denna fråga genom att säga att
servicen tillgodoses bäst genom ett statligt monopol. Egentligen är det precis
tvärtom. Sten-Ove Sundström, fråga människorna i t.ex. Torsby och Årjäng
om de anser att Svensk Bilprovning håller den goda service när det gäller
tidsbokning och annat som man faktiskt borde kunna kräva. Jag tror att det
finns en och annan t.o.m. här i kammaren från dessa ställen som möjligen
har litet avvikande åsikt i den frågan.
48
Anf. 54 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Beträffande buller vill jag säga följande till Sten-Ove Sund-
ström. För över tio sedan lade en utredning fram ett antal förslag som inte
har fullföljts. Därför måste man naturligtvis se över detta problem, ta det på
allvar och inte vifta bort det så enkelt. Det är klart att man kan klara det
genom samarbete mellan trafiksäkerhetsverket och naturvårdsverket om det
samarbetet fungerar bra. Men nu har vi väntat så länge att man måste ifråga-
sätta det. Det finns ändå en samordningsvinst att göra genom att man för
över alla stora miljöfrågor till det verk som sysslar med miljöfrågor, nämli-
gen naturvårdsverket. Det måste även Sten-Ove Sundström kunna inse.
När det gäller motorstyrkan, effekten i förhållande till bilvikten, visar det
sig att jag gissade rätt, nämligen att det var accelerationen hos bilarna som
Sten-Ove Sundström ville slå vakt om. Jag gav ett exempel i mitt inlednings-
anförande där man med god marginal klarar de gränser som vi har föreslagit
och att man ändå kan accelerera från 0-100 km/tim på 11 sekunder. Då måste
jag fråga Sten-Ove Sundström: Är det för dålig acceleration för en trafiksä-
ker omkörning? Jag noterar också att andra delar av socialdemokratin här i
kammaren har andra uppfattningar även i fråga om detta. Det har ju väckts
förslag om en miljöavgift på högeffektbilar i miljöavgiftsutredningen. Det
var socialdemokraterna där som drev fram det. Det kommer bara att få ka-
raktären av en lyxskatt och kommer i själva verket inte alls att vara styrande.
Då är vårt förslag mycket mer konstruktivt om man verkligen vill komma åt
såväl miljöproblemen som trafiksäkerhetsproblemen när det gäller just
dessa fordon.
Varför ställer sig socialdemokraterna inte bakom en avgasdeklaration?
Anf. 55 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att Sten-Ove Sundström gör rätt i att utgå från
att andra ledamöter läser utskottets handlingar till dagens ärende. Det tror
jag är en riktig utgångspunkt, som gäller samtliga ledamöter.
När det gäller Sten-Ove Sundströms fråga om vår inställning till mobiltele-
foner så är vår utgångspunkt att riksdagen bör fatta beslut om föreskrifter
om hur sådana skall användas och gå ut med information om riskerna med
att använda en mobiltelefon som inte ger föraren möjlighet att använda båda
händerna för körningen. Jag tycker att jag förklarade det rätt tydligt tidi-
gare.
Vår utgångspunkt är att man inte skall behöva införa förbud. Jag nämnde
inledningsvis att jag och flera andra ser mobiltelefonen som en bra teknisk
apparatur, ett hjälpmedel. Däremot är jag övertygad om att för att männi-
skor skall inse hur den bör användas är det en fördel om vi har föreskrifter.
Sten-Ove Sundström var själv inne på skolskjutsar. Han sade att om man
ställer krav på att all trafik skall stanna efter skolskjutsar invaggar man barn
och människor i falsk trygghet. Precis på samma sätt tror jag att det är när
det gäller mobiltelefon och en rad andra åtgärder. Vi invaggar människor i
en falsk föreställning att vi inte anser att det kan innebära risker eller faror
att man använder mobiltelefon som inte har högtalare och mikrofon in-
byggda, så att man måste hålla den med ena handen.
Jag tror också det är en fara med att tala om att kostnaden för att byta till
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
50
en mobiltelefon som har inbyggd mikrofon är så låg. Så länge det inte ställs
krav från samhällets sida finns inte motivation att byta för många som inte
själva inser faran. De utgör samtidigt en fara för sig själva och för sina med-
trafikanter. Därför kvarstår vårt krav på att man från riksdagens sida skall
uttala sig för föreskrifter om användandet av mobiltelefon. Jag vidhåller vårt
yrkande i reservationen. Jag har som sagt svårt att förstå varför varken soci-
aldemokraterna eller något annat parti ställt sig bakom vår reservation.
Anf. 56 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Låt mig först till Görel Bohlin säga att det naturligtvis är
riktigt att även många andra faktorer spelar in när det gäller olyckor i trafi-
ken, som unga förare, äldre förare och inte minst vägnätets beskaffenhet.
Det är otvetydigt så. Det betyder inte heller att vi får glömma bort att hastig-
heten ändå är en av de viktigaste faktorerna. Det kan vi vara överens om.
Görel Bohlin och Anders Castberger tog upp Svensk Bilprovnings prov-
ning av bilar. Här har det mycket att göra med objektivitet och saklighet.
Svensk Bilprovning har under senare år avsevärt byggt ut sin service. Man
har kvällsöppet, och man prövar alla möjliga förbättringar för att skapa en
bättre service för kunderna över hela landet. Den service som kan ha varit
dålig på en del ställen har förbättrats avsevärt. Självfallet finns det alltid i
vårt avlånga land några punkter där vi kan göra mycket mer, men det finns
nu en klar inriktning från företagets sida att bygga ut servicen och förbättra
den. Det tycker jag är viktigt att notera i det här sammanhanget.
Sedan några ord till Anders Castberger, som underströk att det är politisk
debatt. Det var ganska onödigt att göra det i den här kammaren, för vi syss-
lar här bara med politik. Jag förstår att Anders Castberger är litet irriterad
när det gäller argumentation om vägtrafikbuller, eftersom hans och folkpar-
tiets motion avstyrktes i jordbruksutskottets behandling. Men vi är eniga om
grundtesen, att vi behöver samlade insatser för att få bort bullret. Det finns
med i det beslut som riksdagen fattade med anledning av jordbruksutskott-
ets betänkande nyss. Det finns ingen anledning för oss att tvista om något
som vi nyligen har fattat beslut om och där majoriteten var överens.
Sedan vill jag till Roy Ottosson säga att motorstyrkan naturligtvis har en
avgörande betydelse för accelerationen. Den kan också vara av ganska stor
betydelse när det gäller nya tekniker på en del fordon med fyrhjulsdrift o.d.
Man skall alltså inte nonchalera vikten av motorstyrka på en del fordon som
vi kommer att få framöver. Ibland kan det gå bra ändå, och man kan alltså
åstadkomma en hyfsad acceleration även i relativt motorsvaga bilar. Princi-
pen är att ju mer hästkrafter, desto större motorstyrka. Framför allt får vi
inte glömma bort att bensinpriserna nu är så höga att fordonsköpare inte
gärna drar på sig för mycket hästkrafter, för det är helt enkelt för dyrt att
driva sådana fordon.
Till slut till Eva Zetterberg. Det blir litet löje över den här diskussionen.
Jag tror inte att vi behöver informera fordonsförare om att man skall ha två
händer på ratten. Det är grundläggande saker som man får lära sig vid all
körkortsutbildning. Det är ganska naturligt att man skall hålla uppsikt över
vägen och att man också skall se till att man har händerna på det ställe där
de behövs för att kunna framföra bilen. Att man sedan kanske behöver ytter-
ligare information om att t.ex. stanna bilen för att hålla i telefonen om man
inte har inbyggd mikrofon är en annan sak. Sådan information tycker jag
man kan ge i själva körkortsutbildningen. Det pågår undervisning på områ-
det. Men vi skall inte driva den här typen av information till fordonsförare
till löje. Då kanske vi får en lagstiftning som minst sagt är krånglig.
Tredje vice talmannen anmälde att Roy Ottosson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 57 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag vill ta upp motion 418, där jag och mina medmotionärer
har avgivit två yrkanden. I det första yrkandet kräver vi att vägtrafikkun-
görelsen ändras så, att möjlighet ges för länsstyrelsen att fatta beslut om ned-
sättning av hastighetsgränserna för längre sträckor och för hela områden
samt att i det sammanhanget naturligtvis miljöhänsyn skall kunna anges som
motiv. I det andra yrkandet anför vi att vägtrafikkungörelsen bör ändras så
att det klart framgår att trafiksäkerhetsverket skall väga in miljöhänsyn när
det sätter hastighetsgränserna. Utskottet avvisar dessa båda yrkanden.
När det gäller det första yrkandet, om möjligheten för länsstyrelsen till
nedsättning av hastighetsgränserna på längre sträckor och i hela områden,
anger utskottet egentligen inget motiv. Situationen i dag är otillfredsstäl-
lande. Det är enligt min uppfattning väldigt snäva marginaler för länsstyrel-
sen. I mitt län exempelvis skulle länsstyrelsen på riksväg 40 på en mycket
olycksdrabbad delsträcka vilja sänka hastigheten. Men det fick den faktiskt
inte göra enligt trafiksäkerhetsverket. Det finns flera län som gjort sådana
försök. Det finns efterfrågan i många län på ett snabbare agerande, bl.a. på
sträckor där det händer mycket olyckor men också av miljöhänsyn, och på
att kunna göra mera lokala anpassningar av hastighetsgränserna. De är inte
tillfredsställda i dag, eftersom länsstyrelserna efterfrågar detta.
Jag inser att det finns ett avvägningsproblem. Man kan inte driva friheten
för länsstyrelsen att agera hur långt som helst. Ändå menar jag att man bör
kunna gå vidare. Jag skall tillåta mig att citera ur min motion: ”Länsstyrelsen
bör få besluta om nedsättning av hastigheten för längre sträckor och för hela
områden. För större områden upp till hela län bör även fortsättningsvis tra-
fiksäkerhetsverket vara beslutsinstans för att en likvärdig och sammanhäng-
ande sättning av hastighetsgränserna skall möjliggöras.”
Jag tycker att motionsförslaget utgör en rimlig avvägning mellan de två
intressena. Jag tycker alltså att man bör vidta åtgärder i princip i enlighet
med reservation 6. Men i min motion pekar jag inte bara på miljöhänsyn som
skäl, vilket man gör i reservation 6, och det är en brist i den reservationen.
Man borde också där påpeka att den här åtgärden är angelägen av exempel-
vis trafiksäkerhetsskäl.
Reservationen lär inte vinna majoritet i kammaren. Därför hoppas jag
verkligen att regeringen tar upp denna fråga när man bereder trafiksäker-
hetsverkets förslag.
Det andra yrkandet, om att skriva in i vägtrafikkungörelsen krav på att
trafiksäkerhetsverket också väger in miljöhänsyn, har fått en mycket oklar
behandling i utskottet. I dag krävs enligt vägtrafikkungörelsen att man vid
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
51
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Trafiksäkerhet och
trafikföreskrifter
m.m.
sättande av lokala hastighetsgränser, som länsstyrelsen gör, skall väga in mil-
jöhänsyn. Men det krävs faktiskt inte av trafiksäkerhetsverket när man sät-
ter hastighetsgränser.
Utskottet refererar till ett uttalande i den trafikpolitiska propositionen
1988 som stöd för trafiksäkerhetsverket i denna fråga. Jag tycker att det är
otillräckligt, och det är litet konstigt att vi skall vara oklara just på denna
punkt när vi har en så stark oponion för sänkta hastigheter också av miljö-
skäl. Det är fel signal att inte vidta åtgärder.
Det framgår av betänkandet att trafiksäkerhetsverkets förslag när det gäl-
ler hastighetsgränssättandet har kommit. Jag tolkar det så att man föreslår
en sänkning av bashastigheterna till 80 och 100 km. i timmen och att högre
hastigheter tillhör undantagen. Det kommer alltså, om detta omsätts i verk-
ligheten, att bli sänkta hastigheter på vägnätet. Det tycker jag är intressant.
Men jag saknar i utskottets redovisning miljöskäl som ett av kriterierna för
sänkta hastighetsgränser. Därför tycker jag att det blir än mer angeläget att
på förekommen anledning så att säga tydliget redovisa i vägtrafikkungörel-
sen att man skall väga in miljöhänsyn, precis som föreslås i reservation 5.
Det är likadant i detta fall. Reservationen kommer väl inte att få stöd av
någon majoritet. När man ser över förslagen från trafikverkets kriterieutred-
ning, tycker jag därför att det är mycket viktigt att regeringen tar upp denna
fråga till behandling.
Anf. 58 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig bara säga till Berndt Ekholm att gränsdragningen
naturligtvis är svår när det gäller att bestämma vem som skall ha befogenhe-
ten att föreskriva hastighetsbegränsningar. Som jag sade i mitt anförande har
det på det här området framlagts många bud i motioner. Utskottet förutsät-
ter alltså att såväl trafiksäkerhet som miljöintressen beaktas vid fördelningen
av befogenheter när det gäller att föreskriva hastighetsgränserna. Det är oer-
hört viktigt.
Låt mig sedan framhålla att beträffande trafiksäkerhetsverkets tidigare
förslag om hastighetsgränser, bestämmelser som också har trätt i kraft, har
miljöbedömningen funnits med. Det är alltså inte någonting nytt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU14, konstitutionsutskottets betänkanden 1990/9LKU8 och
KU10, lagutskottets betänkanden 1990/9LLU6, LU7, LU8, LU9 och LU10,
socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:SfU5 samt trafikutskottets
betänkande 1990/91 :TU5.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Utskottets hemställan bifölls.
52
Konstitutionsutskottets betänkande KU8
Mom. 5 (pappersflödet i riksdagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Hans Legham-
mar och Ingela Mårtensson - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 10
Mom. 1 (förstärkt skattesekretess)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av tredje vice tal-
man Bertil Fiskesjö m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 2 (införande av offentliga föreskrifter för registrering i SÄPOs regis-
ter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Hans Legham-
mar - bifölls med acklamation.
Mom. 7 (förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 39 för reservation 3 av
Bo Hammar och Hans Leghammar.
Mom. 11 (minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap)
Utskottets hemställan bifölls med 252 röster mot 50 för reservation 5 av
Bo Hammar. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls
Lagutskottets betänkande LU6
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU7
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU8
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU9
Utskottets hemställan bifölls.
Lagutskottets betänkande LU10
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Mom. 1 (etableringsbegränsning för privattandläkare)
Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 130 för reservation 1 av
Gullan Lindblad m.fl.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Mom. 9 (kostnadsfria tandproteser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Ragnhild
Pohanka och Jan-Olof Ragnarsson - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (kostnadsfri amalgamsanering)
Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 40 för reservation 8 av
Ragnhild Pohanka och Jan-Olof Ragnarsson. 2 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 11 (tandvårdsersättning vid amalgamsanering)
Först biträddes reservation 9 av Gullan Lindblad m.fl. med 95 röster mot
71 för reservation 10 av Karin Israelsson och Rune Backlund. 138 ledmöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls reservation 9 av Gullan Lindblad m.fl. med 162 röster mot
143 för utskottets hemställan.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU5
Mom. 2 (översyn och ändring av hastighetsgränser)
Först biträddes reservation 2 av Rune Thorén m.fl. med 71 röster mot 59
för reservation 1 av Sten Andersson i Malmö m.fl. 173 ledamöter avstod från
att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 148 röster mot 72 för reserva-
tion 2 av Rune Thorén m.fl. 83 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (befogenhet för TSV att föreskriva hastighetsbegränsningar)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 40 för reservation 5 av
Roy Ottosson och Eva Zetterberg.
Mom. 10 (föreskrifter om användning av mobiltelefon i motordrivna fordon)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 22 för reservation 11 av
Eva Zetterberg. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 16 (minskning av bruttovikt och största längd)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 37 för reservation 16 av
Roy Ottosson och Eva Zetterberg.
Mom. 28 (avgasdeklarationer på motorfordon)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 37 för reservation 22 av
Roy Ottosson och Eva Zetterberg.
Mom. 29 (kontroll av utvändigt fordonsbuller)
Utskottets hemställan bifölls med 230 röster mot 73 för reservation 23 av
Kenth Skårvik m.fl.
54
Mom. 40 (organ för fordonsbesiktningar)
Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 94 för reservation 26 av
Kenth Skårvik m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, jord-
bruksutskottets betänkande JoUlO samt arbetsmarknadsutskottets betän-
kanden AU3, AU4, AU5, AU6, AU8 och AU2, beslöt kammaren på förslag
av tredje vice talmannen medge att de fick företas till avgörande i ett sam-
manhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91:JoU10 Jakt och viltvård.
Anf. 59 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):
Herr talman! I ett utomordentligt tunt - jag vill nog påstå alltför tunt -
betänkande från jordbruksutskottet behandlas ett trettiotal motioner om
jaktliga frågor. Än fler är yrkandena. Nu är jag väl medveten om att utskot-
tet har en princip som har benämnts förenklat förfarande, vilket gör att jag
har haft anledning att fundera över hur det ser ut när vi uppnår den graden
av förenklat förfarande att vi får hela buntar med denna typ av dokument i
handen; om inte vän av ordning då måste fråga sig hur vårt kammararbete
ser ut.
Herr talman! Det kanske för litet väl långt att driva den diskussionen just
nu. Men då man har kommit till den graden av förenkling att man t.o.m.
tillämpar ett förenklat förfarande beträffande motioner som inte tidigare har
behandlats, finns det anledning att uttrycka rent av kritik mot utskottets sätt
att hantera motioner. Härav följer att jag kommer att yttra mig i högre grad
om behandlingen i utskottet än om den sakfråga som det gäller.
Det betyder inte att jag inte anser att ett högre nyttjande av småviltjakten
på statens marker i fjällregionen borde ha givits en genomlysning på det sätt
som de moderata reservanterna anför. De har pekat på förhållandet att mo-
tionen innehåller substans för en saklig behandling. Jag vill också nämna att
det för övrigt finns två motioner, varav en från socialdemokraten Leif Mark-
lund, som behandlar ungefär likartade problem.
Sedan jag har sagt detta att förenklad behandling må så vara om än med
betydande tveksamhet, vill jag rikta mig till utskottets socialdemokratiska
majoritet. Jag ser att vice ordföranden i utskottet, herr Fransson, inte finner
detta ämne så intressant att han vill närvara. Men jag riktar mig likväl till
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Jakt och viltvård
55
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Jakt och viltvård
utskottets socialdemokrater, som har funnit skäl att utan att motionerna i
detta fall har varit behandlade tidigare genomdriva ett sådant förfarande.
Detta är inte i enlighet med det beredningstvång som faktiskt finns i riksda-
gen. Förfarandet är klandervärt. För den skull är detta ett oefterrättligt för-
hållande som vi i annat sammanhang rimligen måste återkomma till. Så här
får det inte vara.
Nu vet jag att det finns ett bakomliggande förhållande, som gör att man
hade haft för avsikt att ha en real behandling i samband med rennäringsla-
gen. Nu ville det sig inte bättre i denna fråga heller för regeringen än att det
blev en majoritet mot rennäringslagen, vilket dock på intet vis hindrade att
de motioner som man avsåg att behandla i detta sammahang mycket väl hade
kunnat sakbehandlas. När jag nu tar så kraftfulla uttryck som mannamån
och godtycke i min mun och riktar mig till socialdemokraterna i utskottet,
gör jag det på den mycket bestämda grunden att ni socialdemokrater i en
reservation som finns fogad till rennäringslagen har funnit för gott att upp-
repa vad som står i och tar ställning för Leif Marklunds motion, som i alla
avseenden är likalydande med min egen, medan man finner för gott att låta
min motion bli föremål för det s.k. förenklade förfarandet. Mannamån och
godtycke, Leif Marklund, är omdömet om den hantering som ni har bestått
min motion med.
Enda anledningen till att jag nu avstår från yrkande är att jag inte tycker
att det finns någon rimlig anledning att utskottets övriga ledamöter och ut-
skottets kansli skall behöva schavottera med att ta upp denna motion igen.
Ni socialdemokrater har satt en stämpel på er, där ni faktiskt har fått till pro-
tokollet att ni inte ser sakfrågan, objektiviteten, som det bestämmande utan
helt enkelt går omkring och klackar med sakfrågor så som ni tycker är gott
för stunden. Det är inte en respektabel hantering. Jag beklagar verkligen
den nye vice ordföranden i utskottet som har börjat sitt arbete på detta syn-
nerligen olyckliga sätt.
Anf. 60 LEIF MARKLUND (s):
Fru talman! Jag hade förväntat mig ungefär denna diskussion från Arne
Andersson i Ljung i samband med detta ärende. Men jag hade nog trott att
vi skulle kunna mötas i debatten, då vi skulle diskutera rennäringslagen, där
denna fråga i allra högsta grad hör hemma, eftersom den rör rennäringen
som sådan. Jag hoppas, Arne Andersson, att vi kan komma igen och föra
debatten den dag vi skall behandla rennäringslagen i kammaren. Då är jag
beredd att gå på djupet i denna fråga.
Anf. 61 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):
Fru talman! Det är en from önskan från Leif Marklund att jag med öppen
och glad blick skall vara med och föra debatt om en motion en vecka efter
det att den har avslagits i kammaren. Vet Leif Marklund över huvud taget
vad han pratar om? Så här brukar vi sannerligen inte hantera frågor. Upp till
bevis! Det är mannamån och godtycke som Leif Marklund försvarar.
56
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1990/91:AU3 Förtroendemannalagen (prop. 1989/90:157),
1990/91 :AU4 Styrelserepresentation för privatanställda,
1990/91 :AU5 Anställningskydd och
1990/91 :AU6 Medbestämmande i arbetslivet.
Förste vice talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkan-
den AU3, AU4, AU5 och AU6 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 62 SONJA REMBO (m):
Fru talman! Årets upplaga av arbetsmarknadsutskottets betänkanden om
den arbetsrättsliga lagstiftningen, nu samlade till en debatt, visar att också
det socialdemokratiska partiet långt om länge har nåtts av insikten att tiden
har gått ifrån mycket av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Men det krävdes
en partikongress och en LO-utredning för att socialdemokraterna i arbets-
marknadsutskottet skulle erkänna detta.
Under många år har vi moderater och de andra borgerliga partierna begärt
en parlamentarisk översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Varje år har
denna begäran avslagits. Samma sak i år.
Nu är emellertid motivet ett annat. Även den socialistiska majoriteten er-
känner nu behovet av en översyn. Utskottsmajoriteten talar t.o.m. om det
entydiga behovet av en övergripande översyn. Efter många års kallsinnighet
har översynsbehovet plötsligt blivit entydigt.
Också utskottsmajoriteten har upptäckt att arbetslivet förändrats och att
framtidens arbetsmarknad måste tillgodose andra krav än 1960- och 1970-
talets och att detta i sin tur kräver ändringar i regelsystemet.
Men varför då inte här i kammaren fatta beslut om en parlamentarisk ut-
redning? Varför hänvisa till regeringen? Är socialdemokraterna helt ointres-
serade av att få en bred förankring a\en arbetsrättslig reform?
En del av svaret får vi kanske om vi studerar rapporterna från den social-
demokratiska partikongressen för ett par månader sedan. Det var nämligen
där beslutet om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen egentligen
togs.
Vad är det då socialdemokraterna tänker sig? Rapporterna från partikon-
gressen är talande. Samtidigt som de säger en hel del bra och riktiga ting om
behovet av förnyelse och av att göra medbestämmandet och utvecklingsar-
betet verkligt ute på de lokala arbetsplatserna och behovet av ökat infly-
tande för de enskilda anställda, så ligger tyngdpunkten i de konkreta försla-
gen på ökade rättigheter för fackliga organisationer, ökade pålagor på ar-
betsgivarna, nya kostnadskrävande rättigheter, nya fonder och ökad politise-
ring.
Inriktningen framgår också av de förslag som regeringen redan presente-
rat.
Ett sådant skall vi besluta om i dag, nämligen rätt för regionala förtroende-
män till tillträde till arbetsplatserna. Vi moderater säger liksom centern och
Anställningsskydd,
m.m.
57
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
58
folkpartiet nej till detta. Det har inte påvisats att det finns något behov av
sådan lagstiftning. I första hand anser jag att sådana här frågor bör avgöras
av de anställda på berörda arbetsplatser i samråd med arbetsledningen, inte
av fackliga centralorganisationer eller av oss i denna kammare.
Regeringen motiverar sitt förslag med att det under en följd av år har
väckts motioner i riksdagen om lagfäst tillträdesrätt. Skulle det förhållandet
att det har väckts motioner i riksdagen under en lång följd av år vara till
fyllest för lagstiftning, så borde vi moderater inom den närmaste tiden kunna
se fram mot en lång rad propositioner som tillgodoser våra mångåriga yrkan-
den, ett väldigt dåligt argument för lagstiftning från den socialdemokratiska
regeringen.
Ett annat exempel på regeringens syn på den arbetsrättsliga lagstiftningen
är den olycksaliga lagrådsremissen med anledning av det s.k. Britanniamå-
let. Här föreslår regeringen i sin iver att tillgodose fackliga krav regler, som
står i direkt strid med internationellt vedertagen rätt och praxis.
Regeringens agerande är motsägelsefullt. Samtidigt som arbetsmarknads-
departementet har utvecklats till en beställningscentral för krav från LO, av-
gick regeringen i januari för att den inte fick igenom förslag om bl.a. strejk-
förbud.
Regeringen har tillsatt Rehnbergkommissionen, som, om den lyckas, i
realiteten kommer att lansera en statlig lönepolitik, dvs. berövar parterna
deras primära uppgift att träffa avtal om löner och anställningsvillkor och ta
ansvar för de avtal som de träffar.
Regeringen har också tillsatt den Nicklassonska utredningen om spelreg-
lerna på arbetsmarknaden. Den har den viktiga och nödvändiga uppgiften
att försöka få fram ett regelsystem för att bl.a. begränsa antalet vilda konflik-
ter. Enligt uppgifter funderar den på bl.a. tvångsmedling, vilket också skulle
innebära statlig lönepolitik. Däremot är det positivt att också socialdemo-
kraterna nu kan diskutera ett kraftigt ökat skadestånd vid vilda konflikter. I
samband med det famösa förslaget om lönestopp och strejkförbud föreslogs
5 000 kr i stället för nuvarande 200 kr.
Det är verkligen inte lätt, fru talman, att få något begrepp om vart rege-
ringen egentligen syftar med sina motsägelsefulla förslag och idéer. Å ena
sidan tillmötesgående av krav som stärker de fackliga organisationernas kor-
porativa maktposition och deras makt och inflytande över enskilda anställda
och företag. Å andra sidan långtgående ingrepp i deras primära roll som an-
svarsfulla förhandlingspartners.
Hade de krav på en parlamentarisk översyn av den arbetsrättsliga lagstift-
ningen som de borgerliga partierna har begärt i denna kammare under ett
antal år vunnit gehör långt tidigare, hade regeringen kunnat undvika den för-
virring som nu i så hög grad präglar situationen på arbetsmarknaden. Vi
hade haft bättre och klarare spelregler.
I motiven för en översyn erkänner socialdemokraterna nu indirekt riktig-
het i mycket av såväl den kritik som vi moderater fört fram under årens lopp
som de behov av förändringar som vi framhållit.
- Kontakterna mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatserna
har formaliserats. De centrala fackliga organen har stärkts på de lokalas be-
kostnad. Därför måste de enskilda arbetstagarnas inflytande på den egna ar-
betsplatsen stärkas. Den enskildes rätt också gentemot de fackliga organisa-
tionerna måste stärkas genom lagstiftad negativ föreningsrätt.
- Lagarna har lett till inlåsningseffekter, ineffektivitet och byråkrati. Re-
gelsystemet är omfattande och svårhanterat. I stället måste arbetsmarkna-
dens funktion underlättas, hinder undanröjs och utrymme ges för nyska-
pande. Hänsyn måste tas till de mindre företagens arbetsvillkor. Lagarna
måste sättas in i ett eget perspektiv.
- Lagarna har lett till oklarhet om gränsdragningen mellan medbestäm-
mandet och den politiska demokratin. Denna konflikt är tydlig inom stat,
kommuner och landsting. Sådana oklarheter måste undanröjas.
- Lagarna förutsätter att de anställda är ett homogent kollektiv där indivi-
derna är utbytbara mot varandra. Så är mera sällan fallet på dagens arbets-
marknad.
Däremot har arbetsmarknaden delats upp på dels de etablerade som har
trygghet och alla de rättigheter som lagarna ger och dels dem som står utan-
för och som på grund av lagarnas inlåsningseffekter har fått allt svårare att
få en fast fot på arbetsmarknaden. Dit hör bl.a. alla de kvinnor som har tids-
begränsade anställningar, dvs. vikarierna. Bara inom landstingen fanns
50 000 vikarier år 1989 dvs. en fjärdedel av de anställda. Många av dem går
i en tröstlös rundgång mellan tillfälliga jobb, deltidsarbetslöshet och fullstän-
dig arbetslöshet. Kombinationen av andras rätt till anställningstrygghet och
generösa ledigheter och de offentliga vårdmonopolen har gillrat en präktig
kvinnofälla.
De här problemen löser man inte med tvång och förbud, som arbetsmark-
nadsministern har hotat med. I stället måste lagarna utformas så att de bättre
lämpar sig för dagens och framtidens verklighet. Möjligheterna för avtal di-
rekt mellan enskilda arbetstagare och arbetsgivare måste utökas.
Fru talman! Det uppgivna syftet med lagarna har alltid varit gott. De har
dels varit avsedda att öka de anställdas inflytande, dels öka tryggheten i an-
ställningen. Dessa syften är vällovliga och allmänt accepterade. De har sä-
kerligen medverkat till att skapa förståelse för arbetstagarnas berättigade
krav på medinflytande, personlig utveckling och anställningstrygghet. Fram-
åtsyftande arbetsgivare med god personalpolitik arbetar i dag med att tillgo-
dose dessa krav. Det finns ett stort medvetande om att en sådan personalpo-
litik är en förutsättning för en framgångsrik verksamhet.
Men lagarna har också haft andra syften, nämligen att stärka de fackliga
organisationernas politiska och ekonomiska inflytande. Den totala brist på
förståelse för näringslivets - främst de mindre företagens - synpunkter och
arbetsvillkor som socialdemokratin visat i så hög grad, väcker misstanken att
det kanske var detta som var huvudsyftet.
Vi kan nu se hur lagarna medverkat till den stelhet och byråkrati och bris-
tande anpassningsförmåga till en ny tids villkor och förutsättningar, som är
roten till Sveriges djupgående strukturella problem och den ökande arbets-
löshet vi ser framför oss.
I vissa fall har lagarna konsekvenser som strider mot rättsmedvetandet.
Dit hör blockadrätten och tillämpningen av de s.k. entreprenadreglerna. Av-
sikten var aldrig att bestämmelserna skulle hindra seriösa entreprenörer.
Ändå sker det i stor omfattning. Företag blockeras eller svartlistas enbart på
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
59
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
60
grund av att de inte har tecknat kollektivavtal. De beläggs med andra ord
med näringsförbud. I vissa fall har vetorätten utvidgats till att omfatta upp-
handling i största allmänhet.
Vi har ännu i färskt minne de massiva blockadåtgärder från en rad olika
fackliga organisationer som sattes in mot Tore Gustafssons camping och ser-
vering på Gotland. Enda skälet var att varken han eller hans anställda ville
ha kollektivavtal. De löste sina mellanhavanden på egen hand och var fullt
nöjda med den ordningen. Men Tore Gustafssons camping fick läggas ner.
Facket visade musklerna.
Tore Gustafsson är bara ett exempel. De börjar bli många, de skötsamma
och seriösa småföretag och ensamföretagare som under åren har utsatts för
regelrätt förföljelse av en eller flera fackliga organisationer eller belagts med
näringsförbud enbart på grund av att de har hävdat att det i Sverige inte finns
något tvång att teckna kollektivavtal. För dem sitter rätten i spjutstångs
ände.
Med dessa företagare har socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet
inte visat något förbarmande. För dem har dessa företagare snarare påvisat
behovet av att behålla den fackliga vetorätten mot entreprenader liksom den
obegränsade blockadrätten.
När det gäller vetoreglerna brukar Sten Östlund hänvisa till sina erfaren-
heter från varven och de gråfirmor som uppträdde där. Det är för att för-
hindra sådan organiserad brottslighet som vetoreglerna skulle behövas. Nu
är det ju bara det att när det gäller organiserad brottslighet i verkligt stor
skala tycks det inte vara mycket bevänt med den fackliga dådkraften. Det
visar den s.k. Mond-härvan som nu håller på att rullas upp i Stockholm.
Trots uppenbara misstankar om oegentligheter har bl.a. Mond fått fortsätta
sin verksamhet.
Företrädare för den och andra firmor står nu under åtal för misstankar om
bl.a. skattebrott och olaglig uthyrning av arbetskraft. Svenska Dagbladet,
som har avslöjat härvan, antyder att den av allt att döma är endast en i en
rad liknande härvor. Det handlar om stora företag och stora pengar.
Det här tycker man borde vara typfallet, då facket med kraft skulle ha
tillämpat vetoreglerna enligt medbestämmandelagen. Men nej. Bygg-Ettan
i Stockholm och dess ordförande, händelsevis också ordförande i arbets-
marknadsutskottet, har trots misstankar inte vare sig reagerat eller än
mindre agerat. Man har godkänt avtal efter avtal. Plötsligt hade det stora
mäktiga facket inga muskler alls. Det är anmärkningsvärt att såväl stora väl-
renommerade byggföretag som byggfacket i de här fallen har varit totalt
handlingsförlamade.
Jag skall med stort intresse följa den fortsatta polisutredningen. Jag kan
inte se utskottets ordförande i kammaren. Men det vore intressant om Lars
Ulander ville förklara för oss på vilket sätt vetorättsreglerna i det här fallet
inte har varit användbara, av allt att döma.
Fru talman! Jag har velat ta fram de här exemplen för att visa på hyckleriet
och - än allvarligare - den rättslöshet som råder.
Fru talman! Den här debatten omfattar fyra viktiga lagar inom arbetsrät-
ten: Medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd, förtroendeman-
nalagen och lagen om styrelserepresentation. Ytterligare lagar kommer att
beröras i de närmast följande debatterna. Av nödvändighet har mitt inlägg
koncentrerats på principiella synpunkter som moderata samlingspartiet har
på lagarna och nödvändigheten aven genomgripande översyn i en parlamen-
tariskt sammansatt utredning. Våra konkreta förslag och yrkanden framgår
av reservationerna till betänkandena. De har utförligt motiverats i våra mo-
tioner och i ett stort antal debatter här i kammaren under årens lopp.
Vi har kunnat glädja oss åt att vi successivt har fått ett ökat stöd för många
av våra ståndpunkter och att det sedan några år föreligger ett med folkpartiet
och centerpartiet gemensamt yrkande om en parlamentarisk översyn.
Jag skall inte tynga kammarens arbete med att yrka bifall till samtliga re-
servationer som bär moderata namn. Vi ställer oss självfallet bakom dem.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till följande reservationer: i AU3 reserva-
tion 1, i AU4 reservation 2, i AU5 reservation 1 och i AU6 reservation 1.
Anf. 63 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Precis som i fjol vid denna tid skall vi nu debattera fyra betän-
kanden som rör de arbetsrättsliga villkoren: förtroendemannalagen, lagen
om styrelserepresentationen för de privatanställda, lagen om anställnings-
skydd, ofta förkortad LAS, och lagen om medbestämmande i arbetslivet,
mest känd under beteckningen MBL. Det mesta är sig likt. Motionerna, be-
tänkandena, flertalet av talarna liksom utskotts- och reservationstexterna
känns igen. Till yttermera visso har fru talmannen även detta år tagit på sig
uppgiften att leda kammarens överläggning. Det känns för övrigt tryggt.
Från folkpartiets sida har vi drivit på och i en del fall varit initiativtagare
till lagstiftning på dessa områden. Utifrån både rationella och principiella
utgångspunkter är det föga originellt att konstatera att en så omfattande lag-
stiftning som finns i så dynamiska områden som det svenska arbetslivet både
behöver reformeras och justeras. Det hindrar inte att arbetsrätten med efter-
följande avtal i stort har fungerat väl.
Det var främst under 1970-talet som arbetsrätten kom att få stort utrymme
i den svenska lagstiftningen. Lagarna om medbestämmande och styrelsere-
presentation innebar att arbetstagarna gavs ökat inflytande över sin egen si-
tuation i form av medbestämmande och större ansvar. I takt med att samhäl-
let i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet blivit mer komplex under
senare år har det visat sig alltmer angeläget att se över spelreglerna på ar-
betsmarknaden. Det gäller situationen på den enskilda arbetsplatsen men
också övergripande lagstiftning, för att inte tala om de regelsystem som blir
kontaktyta mot omvärlden.
Av och till har det gjorts gällande att enbart ett arbetsrättsligt system kan
säkra jobben. Jag tror att det är viktigt att slå fast att en aldrig så perfekt
arbetsrättslig lagstiftning inte kan bli mer än viktiga komplement när det gäl-
ler att säkra sysselsättning och välfärd. Här måste också andra instrument
till. Vi måste ha en samhällsekonomi i ordning, där inflation och lönekostna-
der dämpas och där produktiviteten ökar, en näringspolitik där nyföreta-
gande och utveckling uppmuntras. Mellan sådana fundamentala politikom-
råden måste det råda en inbördes harmoni, också gentemot den arbetsrätts-
liga lagstiftningen.
Tittar vi i backspegeln, kan vi se ett antal faser i utvecklingen från sekel-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
61
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
62
skiftets tilltagande industrialisering, tillväxtåren på 50- och 60-talen, fördel-
ningsdiskussionen under 70-talet med krav om ökat inflytande, krav som
följdes av en aktiv reformpolitik på medbestämmandets område. Så långt
hade liberaler och socialdemokrater ofta funnit varandra i avsikt att stärka
de anställdas villkor och inflytande på arbetsplatsen. Under senare år har vi
dock gått skilda vägar.
Folkpartiet har länge krävt att vi objektivt bör pröva den lagstiftning som
vi slår vakt om men samtidigt vill se över, både för att hävda den harmonise-
ring som jag nyss nämnde men också för att på sikt hävda arbetstagares legi-
tima rättigheter.
Såväl regeringen som socialdemokraterna i riksdagen har motsatt sig så-
dana prövningar. Jag kan bara erinra om den våldsamma kritiken från social-
demokratiskt håll, med starkt understöd från LO, både då lagen om anställ-
ningsskydd reformerades 1982 och när debatten har förts om den s.k. 200-
kronorsregeln.
Hela 1980-talet har gått utan att ”någonting fick röras”. Men så klippte
man till i våras. Likt innehållet i en ketchuptub har det kommit forsande.
Det började med attacken mot legala stridsåtgärder på arbetsmarknaden.
Generellt strejkförbud skulle införas. Här fick hela riksdagen från höger till
vänster mobiliseras för att få hejd på detta våldsamma angrepp mot grund-
läggande värden i arbetsrätten. Regeringen t.o.m. offrade stolvärmen i tabu-
retterna i ett par veckor i försöket att genomdriva denna högst märkliga och
fackföreningsfientliga åtgärd.
Vad regeringens avsikt var är svårt att tolka, därför att den har blivit så
okonventionell i sitt arbetssätt. Det gäller så viktiga områden för arbetslivet
som transfereringar i socialförsäkringssystemet. I samma krispaket kan det
dessutom dyka upp inte bara ekonomisk-politiska åtgärder utan så väsens-
skilda frågor som skolstart för småbarn till hur långa perioder vi skall tjänst-
göra i denna kammare.
Därför tror jag, fru talman, att det är viktigt att i denna regeringens yra -
eller skall vi säga oreda? - inte tappa bort viktiga grundläggande värden,
som vi bör slå vakt om. Dit hör onekligen det bästa - och jag höll på att säga
det mesta - i den arbetsrättsliga lagstiftningen.
När detta är sagt kan vi med större tyngd driva det berättigade kravet på en
översyn. Men den reformeringen bör ske lugnt och avspänt, vilket inte hind-
rar att arbetet bedrivs med kraft och konsekvens.
Med liberala utgångspunkter är det särskilt angeläget att arbetsrätten tar
hänsyn till individuell frihet och integritet. Anställda bör ha rätt till infly-
tande, oavsett facklig tillhörighet eller avsaknad av en sådan. Vi har i reser-
vation nr 7 i MBL-betänkandet påpekat att även arbetsmiljökommissionen
i sitt betänkande Arbete och hälsa har förutsatt att man vid en kommande
översyn av arbetsrätten tar upp frågan om möjligheten till ökat inflytande
för de enskilda arbetstagarna. Det är ett viktigt konstaterande, som riksda-
gen redan nu borde ställa sig bakom.
Det som här känns så konstigt är att socialdemokraterna inte heller i år
vill gå med på en allmän utredning om arbetsrätten. Det vore särskilt skäl
att göra det eftersom den arbetsrättsliga beredningsgruppen i kanslihuset har
upphört. Det går alltså inte längre att, såsom man tidigare år gjort, hänvisa
till denna. Det intressanta, fru talman, är att det inte bara är den borgerliga
oppositionen som efterlyser en sådan här översyn. Den socialdemokratiska
partistyrelsen och LOs gemensamma arbetsrättsliga grupp rekommende-
rade ju höstens socialdemokratiska kongress att göra en bred översyn av ar-
betsrätten. Tyvärr har den rekommendationen inte gjort tillräckligt starkt
intryck på socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet.
Till detta kommer, som jag nyss sade, att den politiskt tunga arbetsmiljö-
kommissionen förutsatt att en allmän översyn av det arbetsrättsliga regelsys-
temet måste komma till stånd.
De socialdemokratiska ledamöterna har i utskottsskrivningen pekat på en
rad viktiga omständigheter som talar för att man ser över 1970-talets arbets-
rättsliga regelverk. Därför blir min fråga till Sten Östlund: Varför är det så
omöjligt för Sten Östlund och hans partikamrater att tänka sig att vi i utskot-
tet skriver ihop oss om en översyn av arbetsrätten, när vi alla, nästan i varje
fall, är överens om att en sådan är av behovet påkallad?
I Sverige är rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. Brister i
lagstiftningen gör att det fortfarande är möjligt att vägra en medlem i en
facklig organisation utträde. Det är oacceptabelt. Dels möjliggör den brist-
fälliga lagstiftningen inskränkningar i den enskildes intregritet, dels anser vi
att rätten till arbete, liksom den enskildes personliga rättigheter i förhål-
lande till arbetsgivaren, aldrig får göras beroende av huruvida den enskilde
arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är
den enskildes angelägenhet.
Av samma skäl anser vi att införande av organisationsklausuler i kollektiv-
avtal kan betraktas som en form av yrkesförbud och även innebär ett otill-
börligt ingrepp.
Vidare anser vi att så många arbetstagargrupper som möjligt bör få infly-
tande genom att vara representerade i ett företags styrelse. Lagen om styrel-
serepresentation för de privatanställda kan då leda till att många mindre or-
ganisationer kommer att stå utanför representationen. Vi anser att det är
olyckligt, då sådana organisationer i många fall företräder ett betydande an-
tal arbetstagare inom företaget. Även dessa organisationer borde få möjlig-
het att påverka genom att få platser i styrelsen.
En annan angelägen fråga som vi drivit genom åren är förhållandet mellan
arbetsrätten och den politiska demokratin. Det finns ett behov av att klar-
lägga gränsdragningen mellan människors möjligheter att påverka i sin egen-
skap av anställd och i sin egenskap av väljare genom den politiska besluts-
processen. Att exakt klarlägga var denna gräns går överlåts i dag till de av-
talsslutande parterna. Gränsdragningsproblem av detta slag kan inte hän-
skjutas till förhandlingslösningar hos de berörda parterna. Det är angeläget
att snabbt se över hur man skall kunna lösa denna fråga. Regeringens passi-
vitet har förmodligen med den socialdemokratiska splittringen att göra -
också i denna fråga, höll jag på att tillägga. Men det är ingen ursäkt för att
en otillfredsställande situation får fortsätta.
Skadeståndsreglerna i arbetsrätten i den arbetsrättsliga lagstiftningen ut-
gör numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar. Därtill kommer
den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att överblicka
ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer. Det gäller
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
63
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
A nställningsskydd,
m.m.
64
inte minst de mindre och riktigt små företagen, som av naturliga skäl inte har
tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även
för bagateller. Exempel på denna vittgående skadeståndsskyldighet finns i
lagen om styrelserepresentation för de privatanställda. Lagens sanktionsreg-
ler rönte vid remissbehandlingen kritik, främst från juridiska instanser, ef-
tersom även små misstag kan leda till ansenliga skadestånd.
Den omfattande skadeståndsskyldigheten på arbetsgivarsidan, ofta för
småföretagare, skall sättas i relation till den s.k. 200-kronorsregeln som gäl-
ler för arbetstagare. Denna över 60 år gamla bestämmelse om en påföljd av
200 kr. gäller fortfarande. Här är en fråga där regeringen och socialdemokra-
terna äntligen insett att de inte längre kan vara overksamma. Från att inte
ens ha kunnat diskutera en måttlig justering, är man numera öppen för häf-
tiga uppräkningar av bötesbeloppen för olovlig stridsåtgärd. Från den s.k.
Niklassonska utredningen om spelreglerna på arbetsmarknaden har det
läckt ut att man kan tänka sig en uppräkning till ett belopp tio gånger större
än det som varit så omhuldat av riksdagens socialdemokrater, för att inte tala
om regeringens förslag tidigare i år, då man ville öka bötesbeloppen med
2 500 %!
De entreprenadregler vi har i MBL har diskuterats alltsedan lagens till-
komst. Reglerna föreskriver skyldighet för arbetsgivarna att förhandla om
entreprenader och ge facket möjligheter att inlägga veto mot åtgärden. Ef-
tersom vetoreglerna i MBL ibland används för att försöka stoppa även se-
riösa entreprenörers verksamhet, behöver lagen ses över. Bruket av vetot
har särskilt hårt drabbat enmansföretag. Dessa bör särskilt ges bättre förut-
sättningar för sin yrkesverksamhet genom ändringar i MBL, så att påtalade
missförhållanden undanröjs. Av och till har socialdemokraterna hävdat att
vetorättsreglerna är ett medel att komma åt användningen av grå arbets-
kraft. Det förutsätter att fackföreningarna med sin branschkännedom skulle
kunna sätta stopp för oseriösa entreprenadföretag. Det har skett i en del fall,
men det verkar som om man på fackligt håll inte alltid vill, eller orkar, göra
något åt saken, att döma av den diskussion som uppkommit om använd-
ningen av sådan arbetskraft vid det stora Globenbygget i Stockholm, vilket
också omnämndes av den föregående talaren. Denna fråga har nu i efter-
hand undersökts på central nivå, bl.a. inom Byggnadsarbetareförbundet.
Det skall bli intressant att se resultatet härav då alla fakta ligger på bordet.
Frågan om uthyrning av arbetskraft har på nytt aktualiserats. Förra året
presenterade arbetsmarknadsdepartementet en promemoria om arbetsför-
medlingslagen. En översyn har pågått i departementet av den här gamla la-
gen från år 1935. Regeringen har länge energiskt hävdat att det endast skulle
gälla en lagteknisk översyn. På den här punkten har man ändrat sig. Ändå
hinner regeringen i det här avseendet inte med i svängarna. AMS framhöll
redan förra året att regeringens promemoria inte löste de nuvarande proble-
men och inte heller passar i den framtida arbetsmarknaden. Bl.a. invände
AMS att entreprenörer och konsulter som i dag är tillåtna skulle bli för-
bjudna i fortsättningen. Departementets förslag var inte anpassat till en an-
nan arbetsrättslig lagstiftning, och det skulle kunna medföra stor och onödig
byråkrati vid behandlingen av tillståndsärenden.
Jag påstod redan i fjol i debatten att regeringens senfärdighet och besluts-
kramp i denna för socialdemokraterna så känsliga fråga har gjort att tiden
runnit ifrån skrivarna av departementspromemorian. AMS menade att det
bör vara parterna på arbetsmarknaden som genom avtal kommer överens
om hur företagens personalförsörjning skall ske, antingen genom anställ-
ning, inhyrning, konsulter eller entreprenader. I folkpartiet har vi länge dri-
vit den uppfattningen att kravet om legalisering av seriös uthyrningsverk-
samhet skall godkännas. AMS har för övrigt pekat på att det i MBL redan
finns ett system för förhandlingar mellan parter genom lagens entreprenad-
regler, vilka man kan bygga vidare på.
Men tiden står ändå inte stilla. När regeringen och socialdemokraterna
här i riksdagen inte kommer till slutsatser, så orkar ämbetsverket göra det.
AMS generaldirektör gick den 4 oktoberi ut med ett pressmeddelande, där
han i ett penndrag gjorde rent hus med monopolet på arbetsförmedlingens
område. Det är inte lagstiftningen som skall skydda svensk arbetsförmed-
ling, hävdar AMS-generalen och säger att det inte längre är självklart att
den offentliga förmedlingen behöver skyddas just på det sätt som sker i dag.
Lagstiftning kan dock behövas för att förmedlingen skall kunna upprätthålla
en bra och effektiv förmedling.
Fru talman! Jag ser det som positivt att det statliga ämbetsverket när rege-
ringen har tankevånda och beslutskramp orkar bearbeta sådana här frågor i
en dynamisk arbetsmarknad.
Jag har i mitt inlägg kretsat kring några principiellt viktiga punkter i det
reformarbete på arbetsrättens område som måste komma. I allt väsentligt
går de förslag som behandlas i dessa fyra betänkanden ut på att följa upp
1970-talets i något fall alltför hastigt tillkomna lagstiftningsarbete. Det fak-
tum att folkpartiet yrkat på ett antal förändringar på det arbetsrättsliga om-
rådet ändrar för vår del inte utgångspunkten att lagstiftningen i stort och i
allt väsentligt haft och har en mycket stor betydelse för både arbetstagare
och arbetsgivare. Jag tror att det är viktigt att vi är med och skapar en miljö
som gör att lagarbetet kan främjas såväl inom de små enskilda arbetsplat-
serna som inom de stora, tunga industrierna och verken. Fackligt arbete är
viktigt, men det är också viktigt med ett regelsystem som uppmuntrar och
utvecklar svensk arbetsmarknad, så att denna orkar bära upp ett folkhushåll
med dess många uppgifter som det är angeläget att hävda. Med den justering
i lagstiftningen som föreslås bl.a. från vårt håll kan lagar på arbetsrättens
område också i framtiden spela en stor och positiv roll i hela det svenska
arbetslivet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 16 till betänkandet
nr 6.
Anf. 64 KERSTI JOHANSSON (c):
Fru talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 3 om ändringar i
förtroendemannalagen har sin grund i en proposition med förslag att fackliga
företrädare, s.k. regionala fackliga förtroendemän, skall ha rätt att få till-
träde till och vara verksamma på arbetsplatser, där de inte själva är an-
ställda. Motiveringen är bl.a. att motioner med yrkanden om lagreglering av
tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän upprepats eller åter-
kommit till riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
66
Det är ju ingenting ovanligt att motioner i riksdagen upprepas, men det är
långt ifrån alla motioner som föranleder propositioner. Ändå kan det många
gånger gälla frågor som är långt mer angelägna än denna.
Arbetsmarknadsutskottet har tidigare uttalat, något som det också erinras
om i detta betänkande, att förtroendemannalagen sådan den i dag är utfor-
mad inte utesluter facklig verksamhet som bedrivs av andra fackliga för-
troendemän än anställda på arbetsplatsen. Deras behov av att komma in på
arbetsplatsen ifrågasätts inte, även om de saknar lagfäst rätt till tillträde.
Frågan har inom stora delar av arbetsmarknaden lösts genom kollektivavtal.
Vi i centern har yrkat avslag på propositionen, eftersom vi ifrågasätter om
det verkligen finns ett behov av att lagreglera tillträdesrätten. Vi anser inte
att regeringen har kunnat påvisa att det skulle finnas några verkliga problem
för fackliga förtroendemän, exempelvis ombudsmän, att få tillträde till ar-
betsplatserna. Propositionen har varit ute på remiss, och ingen remissinstans
har hävdat att det skulle förekomma påtagliga problem i sammanhanget.
Ett flertal tunga remissinstanser har i stället avstyrkt förslaget till föränd-
ringar när det gäller vidgad tillträdesrätt. Man konstaterar att det inte längre
föreligger behov av en reglering av tillträdesrätten för de små arbetsplat-
serna. Ett av skälen härtill är att den centrala medbestämmandelag som till-
kom med anledning av 1977 års förtroendemannalag erbjuder möjligheter
till avtalsmässiga lösningar av de problem som eventuellt finns vid de små
arbetsplatserna.
Vi tror också, precis som vi skrivit i den gemensamma reservationen från
centerpartiet och moderata samlingspartiet, att det numera finns en medve-
tenhet om att lagstiftning inte i sig är den bästa metoden att skapa förtroen-
defulla och effektivitetsbefrämjande relationer mellan arbetsgivare och ar-
betstagare.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
I reservation nr 4 har centern begärt en total översyn av arbetsrättslagstift-
ningen. Vi tror att detta är mer angeläget än att ytterligare lagreglera detal-
jer. 1970-talets arbetsrättslagstiftning hade främst som syfte att ge arbetsta-
garna ett ökat inflytande över beslutsprocessen inom näringsliv och offentlig
förvaltning. Det är en viktig princip att människor skall kunna vara med och
påverka förhållandena även på sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger
också ett större ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har gett
möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och speciella erfarenhe-
ter. Men lagstiftningen har också kritiserats både för att vara stelbent och för
att den i vissa avseenden har lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett
genomgående drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga
företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande har den viktiga frågan om
gränsdragningen mellan medbestämmandet och den politiska demokratin,
som vi ser det, inte kunnat få en tillfredsställande lösning.
Vi anser därför att det är dags att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Reglerna bör så långt möjligt bli klart och entydigt utformade, samtidigt som
det skapas större flexibilitet i tillämpningen, så att det bättre än nu tas hän-
syn också till de mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagar-
nas rättigheter.
Arbetsmarknadslagarna har varit i kraft i över ett årtionde. Vi anser alltså
att det är dags att utvärdera vad som har varit bra och vad som har varit
mindre bra för att sedan göra förbättringar. Det är krav som det inte borde
vara omöjligt för socialdemokraterna att ställa upp på.
Fru talman! Vi återkommer i betänkandet nr 5 med kraven på översyn av
anställningsskyddet och i betänkandet nr 6 med kraven på medbestäm-
mande i arbetslivet.
Jag vill ta upp ytterligare en fråga som behandlas i betänkandet nr 6, som
även den gäller ett tidigare framfört krav. Det kravet återfinns i reservation
nr 17, som är gemensam för moderaterna, folkpartiet och centern. Det gäl-
ler förbud mot blockad av enmansföretag. Både Sonja Rembo och Elver
Jonsson har tidigare i debatten berört den frågan.
Blockad av enmansföretag och företag där endast familjemedlemmar ar-
betar är en omotiverad - ja, orimlig facklig stridsåtgärd. Här är det nödvän-
digt att det blir en lagändring. En sådan borde kunna genomföras snabbt och
utan någon utredning.
Utskottsmajoritetens, dvs. socialdemokraternas, vänsterpartiets och mil-
jöpartiets, motivering för att behålla blockadrätten är ”att det har varit en
gänges princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning i arbets-
marknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.”
Denna motivering måste betraktas som ovidkommande så länge ett före-
tag inte har någon anställd. Det är fel att ha en lagstiftning som totalt kan slå
ut enskilda företagare. Det är väl ändå inte något som vi vill skall inträffa.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till de reservationer i dessa betän-
kanden som centern står bakom.
Anf. 65 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! Vi i vänsterpartiet tror att frågorna om makt och inflytande
kommer att bli 90-talets stora frågor för arbetarrörelsen.
När det gäller makten på och inflytandet över arbetsplatserna, beslut an-
gående investeringar och arbetsmiljö, inriktning av produktionen, arbetsor-
ganisation och arbetsledning osv. har reellt sett ingen avgörande förändring
skett sedan arbetarrörelsens barndom. ”Det tredje steget” som LO propage-
rade för på 40-talet och som avsåg den ekonomiska demokratin har fortfa-
rande inte tagits. Beslut som rör människors sysselsättning, orters överlev-
nadsmöjligheter och sådant som påverkar vår livsmiljö fattas fortfarande i
slutna direktörs- och styrelserum. Arbetarrörelsen krävde en demokratisk
arbetsledning, men det tänkande som blev gällande på arbetsplatserna var
något helt annat.
Så här skrev Frederich W Taylor i boken Rationell arbetsledning: ”Ratio-
nell arbetsledning utföres av arbetsledningen i enlighet med vetenskapliga
lagar.” Taylors ”vetenskapliga” budskap är: Arbetarens skall jobba i sitt an-
letes svett, så sköter arbetsledningen tänkandet.
Det var länge sedan den socialdemokratiska regeringen och LOs ledning
diskuterade vikten av ekonomisk demokrati och att facket och medlem-
marna skulle få bli delaktiga i de viktiga besluten om produktionsinriktning
och investeringar och i makten i företagen.
SAFs högerkampanjer har pressat tillbaka fackföreningsrörelsen och
dessutom påverkat arbetslivsutvecklingen och opinionen ute i samhället.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
67
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
68
Kapitalets avgörande makt i företagens ledning och i samhället är orubbad.
Dess ställning har snarare konsoliderats. SAFs tänkande har slagit igenom i
samhällsdebatten, landstingskommunal och statlig verksamhet och lyser
även igenom i socialdemokraternas agerande och nu senast i SAPs 90-tals-
program.
Fru talman! För kvinnornas del har inträdandet i lönearbetet inte enbart
varit positivt. Å ena sidan har det inneburit en frigörelse från ekonomiskt
beroende och förutsättningar för en personlig utveckling i arbetslivet. Ä
andra sidan har lönearbetet inneburit dubbla bördar och utsugning av kvin-
nan. Hon har fått bli den nödvändiga arbetskraftsreserven, samtidigt som
hon har huvudansvaret för hem och barn. Det är kvinnornas förvärvsarbete
som har räddat standarden i de svenska hushållen under 80-talet. Sverige
har i dag internationellt sett den högsta andelen förvärvsarbetande kvinnor.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är dock avsevärt sämre än män-
nens. De arbetar ofta inom branscher med lägre löner såsom vård, omsorg
och handel. Och de arbetar ofta i fysiskt tunga och psykiskt slitsamma arbe-
ten. På senare år har det kommit signaler om att löneskillnaderna mellan
män och kvinnor även ökat inom samma yrken.
Fru talman! Så här skrev socialdemokraterna och de borgerliga partierna
gemensamt i riksdagens inrikesutskotts betänkande när MBL föreslogs:
”Reformen ger nya utgångspunkter för ett samarbete på arbetsplatserna,
som bör vara till gagn för såväl arbetstagarna som näringslivet och samhället.
Det är sålunda viktigt att parterna på arbetsmarknaden fyller de ramar för
inflytande som nu dras upp med ett innehåll som är förenligt med effektivitet
och smidighet i beslutsfattandet hos företag och myndigheter.”
Vi föreslog när MBL-propositionen kom att riksdagen skulle fatta ett be-
slut som innebar avskaffandet av 1928 års klasslagar. Ett beslut med en social
målsättning att vid en förvandling av arbetslivet skulle arbetstillfredsstäl-
lelse, bra arbetsmiljö och självbestämmande överordnas kraven på ökad ef-
fektivitet och samverkan.
Den grundläggande skillnaden mellan vårt och regeringens förslag då var
att vi ansåg att facket skulle ha strejkrätt och andra demokratiska rättigheter
på arbetsplatsen. Detta är fortfarande vår ståndpunkt. Vår målsättning syf-
tade till att ge fackföreningarna verkliga rättigheter och maktbefogenheter.
Dessa skulle användas i självständig facklig kamp mot den avgörande makt
som kapitalisterna har i företagen och i samhället i kraft av äganderätten till
produktionsmedlen. Vi förordar generellt mer tydliga partsförhållanden än
dagens företagsanpassande samarbetsformer. Ett tydligt partsförhållande
fördunklar inte den verkliga maktstrukturen på samma sätt som dagens sam-
verkansformer.
Vänsterpartiet förordar dessutom bl.a. att arbetsmarknadslagarna tillförs
nya demokratiska rättigheter för fackföreningarna och deras medlemmar.
Förhandlings- och informationsrätten måste utvidgas i alla frågor. Strejkrät-
ten för lokala- och centrala fackföreningar måste lagstadgas. Vetorätten för
fackföreningarna måste utökas. Verklig demokrati på arbetsplatserna kan
aldrig uppnås genom samverkan mellan kapital och arbete.
De senaste decennierna har, på arbetsrättens område, inneburit oerhört
mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora förväntningar som
ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har inte infriats. Dessutom kan
det ifrågasättas om det inte hade varit riktigare att föra samman arbetsrätts-
lagarna i en lag. I dag brister det ofta i samordningen mellan å ena sidan
skyddsombudens arbetsmiljöbevakning och å andra sidan fackstyrelsens och
kontaktombudens övriga fackliga arbete.
De flesta fackligt aktiva är i dag rörande ense om att de anställda inte fått
den information, det inflytande och det medbestämmande på arbetsplat-
serna som man hoppades på när MBL och övriga lagar kom.
Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska rättigheterna i arbetsli-
vet skall sättas i centrum under 90-talet, i första hand därför att arbetslivets
förhållanden bestämmer människors villkor och förutsättningar i samhällsli-
vet.
Det är i arbetslivet som kunskap och utbildning värderas och bedöms. Där
avgörs vilken kunskap och utbildning som behövs, skall användas och bedö-
mas som viktig.
Arbetets villkor är av avgörande betydelse för människors hälsa, psykiska
och fysiska välbefinnande.
Arbetets innehåll formar människors möjligheter till kreativa insatser,
deltagande i organisationsliv, kultur etc.
De ekonomiska ersättningarna för lönearbete avgör boende, konsum-
tionsval, fritid och rekreation etc.
Det är i arbetslivet som de beslut fattas som innebär miljöförstöring och
resursslöseri.
Den maktställning eller det inflytande som en människa har i arbetslivet
gäller även i huvudsak utanför arbetslivet.
Nu måste de lokala fackliga organisationernas och de anställdas inflytande
över besluten på arbetsplatserna ställas i förgrunden inför 90-talet. Detta är
några punkter som vi tycker är viktiga. Det går inte att, som utskottsmajori-
teten och i synnerhet socialdemokraterna gör, säga att parterna skall komma
överens. Jag tycker att det är att undervärdera de fackliga krav som finns
utanför detta hus.
Sverige har varit unikt med en stark facklig rörelse, men händer det ingen-
ting på detta område när det gäller inflytande och medbestämmande finns
det stor risk att det är en överspelad tid. Samhällsförändringen som sker i
stort, skall och måste också avspeglas inom arbetslivet. Det måste vara dags
att nu se över de lagar som skall skydda de anställda om man menar allvar
med att de anställda skall få en tryggare anställning. Ser man på verkligheten
kan man i dag t.ex. vara evighetsvikarie. Det är helt oacceptabelt. Jag kan
inte med bästa vilja i världen förstå att socialdemokraterna kan acceptera
detta. Eller är det ett led i den fackligt politiska samverkan som finns? Facket
för fram sina krav, och socialdemokraterna bryr sig inte om vad facket säger.
Hur skall man kunna stärka de anställdas arbetsvillkor, om det inte ligger
någonting i det som socialdemokraterna säger, att man skall stärka de an-
ställdas anställningsskydd och arbetsvillkor och om man hela tiden avvisar
de anställdas och fackets krav på det arbetsrättsliga området?
Fru talman! Jag vill läsa ett utdrag från Svenska arbetsgivareföreningen
från 1980: Sänkta löner, högre vinster för den privata industrin och större
utdelning för aktieägarna, privata arbetsförmedlingar, sämre sjukförsäk-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
69
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
70
ring, hårda åtgärder mot offentliga sektorn som nedskärningar och privatise-
ringar, bl.a. privat sjukvård och flera privata skolor, mer kärnkraft, reklam
i radio och TV, fri prisbildning på bostäder, ny skattepolitik och inga margi-
nalskatter över 50 %.
Detta skrev Svenska arbetsgivareföreningen 1980. Tio år senare kan man
nästan säga att allting har förverkligats. Det skulle kunna kompletteras med
att man infört högre strejkböter, som redan då var ett SAF-krav.
Det är flera som har kommenterat den Niklassonska utredningen, eller
det som har sluppit ut av den. Jag vill fråga Sten Östlund om han ställer sig
bakom det som har sipprat ut från utredningen. Man talar där om tvångsme-
del vid utdragna konflikter på arbetsmarknaden och böter för fackliga ledare
som bara halvhjärtat tar avstånd från vilda strejker.
Nytt är även inrättandet av en partssammansatt nämnd för hela arbets-
marknaden. Man talar om att den skall vara sammansatt av tre personer från
arbetsgivarsidan och tre från löntagarsidan samt att regeringen skall tillsätta
en opartisk deltagare. Frågan är hur nämnden skall kunna samarbeta. En
riksmedlare skall också utses, med befogenheter att uppskjuta stridsåtgärder
och ta initiativ till något slags tvångsförlikning.
Detta är egentligen förslag som regeringen förde fram redan i början av
året och som riksdagen då avvisade. Förslagen i dag ser ut att vara rena ko-
pior av de förslag som kom då. De enda som tycks kunna bli riktigt nöjda
med utredningen är SAF, eftersom det är fråga cm rena blåkopian av deras
förslag. Den enda ändringen är att utredningen inte som SAF föreslår någon
höjning av strejkböterna från 2 000 till 5 000 kr.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 3, 5 och 8 till
arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3, reservationerna 4, 6 och 11 till
betänkandet AU5 samt reservationerna 2 och 11 till betänkandet AU6.
Anf. 66 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! I de fyra betänkanden från utskottet som vi nu diskuterar i
denna gemensamma debatt behandlas fyra av de viktigaste lagarna på ar-
betsrättens område. Det kan kanske tyckas att de borde behandlas var för
sig, men, som redan framkommit i debatten, har den övervägande delen av
de frågor som tas upp i betänkandena redan diskuterats vid ett otal tillfällen
här i kammaren. Detta är också ett genomgående konstaterande från utskot-
tet vad gäller praktiskt taget samtliga motionsyrkanden.
Nytt i sammanhanget är att vi i betänkandet om förtroendemannalagen
behandlar en proposition och tillstyrker dess förslag om tillträdesrätt för re-
gionala fackliga förtroendemän. Detta skall jag närmare kommentera se-
nare.
Att de övriga motionsyrkanden som finns är behandlade många gånger
innebär dock inte att de frågor som däri tas upp skulle vara inaktuella i den
arbetsrättsliga debatten. Det har väl också delvis framkommit här i dag.
Mångt och mycket av vad som behandlas står på dagordningen i debatten
inom arbetsmarknadens parters olika verksamheter och organisationer.
Från LO, TCO och deras förbund till SAF och dess tillhöriga och närstående
organisationer pågår en debatt och ett arbete. Så arbetar exempelvis LO
med sin demokratiutredning, och SAF har i dagarna begåvat oss med sitt
program för 90-talet, kallat Marknad och mångfald, vari berörda förhållan-
den till betydande delar finns med.
Det kan dock konstateras att det milt uttryckt knappast råder någon större
samstämmighet om hur parterna vill se utvecklingen gå vidare på området.
Skulle man våga sig på en kort sammanfattning av ståndpunkterna, blir
det att de fackliga organisationerna vill se en utveckling mot större indivi-
duell frihet med utökade rättigheter och påverkansmöjligheter i det dagliga
arbetets organisation och utförande för de anställda med stöd av såväl lag-
stiftning som sina fackliga organisationer.
Arbetsgivarna däremot tänker sig en avreglering av lagstiftningen med
större friheter för företagen, med uppbrutna organisationsgränser och lik-
värdiga anställningsförmåner. Detta skall ge nöjda medarbetare, ledda av
bättre och dugligare chefer, vilka genom karriärmöjligheter och lönesättning
skall styra och påverka alltmer. Partsförhållandena berörs knappast, och
fackets medverkan nämns knappast alls i deras utspel.
Vårt parti har för sin del fattat vissa beslut kring det program under rubri-
ken Arbetsrätten på 90-talet som förelädes vår kongress i september. Det
innebär att en större översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen kan förut-
ses. Det är mot den bakgrunden vi inte nu har tillstyrkt yrkanden i de motio-
ner vi har behandlat. Vi anser att det inte nu behövs några särskilda riksdags-
beslut för att komma fram till att en utredning skall tillsättas. En sådan kom-
mer nämligen i alla fall.
Arbetsmiljökommissionen har i sitt arbete också påpekat behovet av en
översyn av lagstiftningen, och det kan komma att beröra de fyra lagområden
vi behandlar i dag.
En utredning om spelreglerna på arbetsmarknaden pågår. Den har i de-
batten berörts av Elver Jonsson och Karl-Erik Persson. Jag har i det sam-
manhanget fått en del frågor, särskilt av Karl-Erik Persson. Jag kan bara
konstatera att det, som Karl-Erik Persson själv säger, har läckt ut. Vad som
är fakta och vad som inte är det av det som har läckt ut kan jag i dag inte
svara på. Det får vi se när Niklasson har presenterat sin utredning och i sam-
band med att vi sedan eventuellt här i riksdagen skall behandla dess förslag.
Det är väl ändå ganska klart att inte minst regeringen har synpunkter på just
spelreglerna på arbetsmarknaden.
Som tidigare har nämnts finns en promemoria om vissa fredspliktsregler,
som har sin bakgrund i det s.k. Britanniafallet. Denna promemoria har varit
ute på remiss, och den bearbetas för närvarande i departementet.
Utöver detta finns i betänkandena krav på en översyn av den arbetsrätts-
liga lagstiftningen.
Att vi från socialdemokratiskt håll kommer att gå in i ett utredningsarbete
med utgångspunkt i våra värderingar är en självklarhet. Dessa värderingar
sammanfaller nog i de flesta fall inte med de synpunkter som de tre borger-
liga partierna för fram i sin reservation.
Det finns kanske i det här fallet skillnader. Elver Jonsson vill visa på hur
folkpartiet tidigare har medverkat i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vi får
väl hoppas att så också kan bli fallet i framtiden. Jag har emellertid litet svårt
att se att detta skall kunna ske inom det samarbete med moderaterna som
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
71
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
72
folkpartiet nu alltmer går in i. Men detta kanske inte gäller förhållandena på
arbetsmarknaden. Det vore i så fall förvånande.
Gemensamt för de borgerliga partierna är att de ser arbetsrätten som ett
byråkratiskt hinder, som de i första hand vill anpassa till arbetsgivarnas och
företagens krav på förenklingar. En konsekvens av detta blir enligt vår me-
ning en minskning av de anställdas möjlighet till inflytande. Som ett allmänt
omdöme kan man konstatera att de borgerligas förslag ligger närmare SAF-
programmet Marknad och mångfald, vilket måhända faller sig naturligt.
Vilka uttryck detta kan ta sig återspeglas i den moderata reservationen nr
1 till betänkandet om anställningsskydd. I reservationen sägs lakoniskt: ”Det
är inte rimligt att det skall behövas juridisk expertis för att tolka och tillämpa
lagen.” Det är alltså här fråga om lagen om anställningsskydd.
För de flesta av oss är rätten till vårt arbete av grundläggande betydelse
för vår tillvaro. I frågor och förhållanden som har långt mindre betydelse för
oss som medborgare eller anställda ifrågasätts i regel inte att vi i livets olika
skeden blir hänvisade till speciell sakkunskap och ibland till juridisk expertis
för att få hjälp. Men i moderaternas värld är det så ordnat, att när det gäller
det grundläggande i vår tillvaro, vårt arbete, skall det ordnas så enkelt och
okomplicerat att vilken nybörjare som helst i företagsvärlden skall vara
skickad att hantera reglerna. Som en konsekvens blir det i den moderata
världen arbetsgivarna som bestämmer och som i ett återtåg mot andan i
gamla § 32 fritt antar och avskedar när förhållandena så kräver. Det är i den
riktningen som de förslag går som moderaterna lägger fram när det gäller
lagstiftningen på anställningsskyddets område.
Att socialdemokraterna när det gäller hela lagstiftningen på dessa fyra
områden står för samsyn med de fackliga organisationerna är lika klart - som
vi tycker oss kunna konstatera - som att de borgerliga, och då särskilt mode-
raterna, står för samsynen med SAF. Vi tror inte att det ideala tillståndet,
som jag tycker att SAF-programmet andas och också hoppas på, någonsin
uppnås. Det är vägen mot ett allt bättre tillstånd som är viktig, och då kom-
mer det även i framtiden att behövas förändringar i företagen och starka
fackliga organisationer som en förändringskraft.
Debatten kring de frågor vi här behandlar pågår oförtrutet, och det visar
att, oavsett från vilka utgångspunkter vi vill gå vidare, arbetsförhållandena
upplevs som avgörande för inte minst industrin och dess möjligheter att re-
krytera och behålla sina anställda. Dagens ungdom vill inte nöja sig med,
och framtidens ungdomar förmodligen ännu mindre, att efter en gymnasie-
utbildning på två till fyra år utöver den nioåriga grundskolan ställa in sig på
trista, ensidiga arbetsuppgifter vilka i många fall är högrepetetiva och med
arbetscyklar på minuter - ofta utan några större utvecklingsmöjligheter vare
sig i den arbetsorganisation de arbetar eller ut ur denna. Det lär inte hjälpa
att företagsledare ser detta som ett attitydproblem, om de inte har något
konkret att erbjuda i stället. Detta börjar numera stå klart för de flesta, om
än inte för alla, och den insikten är en god grund för utvecklingen i arbetsli-
vet. Med den insikten som ryggstöd bör arbetsrätten utvecklas inför framti-
den till nödvändiga instrument för förändringar och förverkligande av visio-
nerna om det goda arbetet.
Innan jag övergår till att tala om förtroendemannalagen, borde jag här
kanske också något ha kommenterat Sonja Rembos synpunkter på vetorät-
ten och den s.k. Mondhärvan i samband med byggandet av Globen i Stock-
holm. Min uppfattning om betydelsen av vetorätten behöver jag inte upp-
repa, och jag kan inte se att det som hänt i Stockholm på något sätt skulle
kunna påverka min inställning annat än att det visar att vetorätten behövs.
Jag tror att Lars Ulander kommer att ge belägg för detta efter mitt anför-
ande.
Mot denna bakgrund anser jag mig ha kommenterat de tre betänkandena
om medbestämmandelagen, lagen om anställningsskydd och lagen om sty-
relserepresentation för de privatanställda.
Fru talman! Det återstår att kommentera betänkandet om förtroende-
mannalagen vari behandlas förslag framlagda i propositionen om regionala
fackliga förtroendemän och deras tillträdesrätt. Tillträdesrätten för fackliga
förtroendemän har diskuterats sedan lagens tillkomst år 1974. De fackliga
organisationerna ansåg redan då att det var en brist i lagstiftningen att några
regler därom inte fanns med. År 1977 lade nya arbetsrättskommittén fram
förslag dels till lagstiftning, dels till hur verksamheten skulle finansieras. Fi-
nansieringsfrågan finns inte med i det nu framlagda förslaget till lagstiftning.
Några förslag till ändringar i lagen kom inte från den dåvarande rege-
ringen i anslutning till utredningen. Det var finansieringsfrågan som var stö-
testenen. Även de i ett utarbetat PM på departementsnivå upptagna jävsreg-
lerna blev utsatta för mycken kritik.
Sedan dess har genom avtal och praxis tillträdesrätten lösts på flera avtals-
områden. Det kvarstår dock som ett faktum att frågan inte har gått att lösa
på alla områden. Det åberopas att de ständigt återkommande motionskra-
ven i riksdagen kan ses som ett bevis på detta, och så är fallet. Dessa krav
har i sin tur sin grund i de fackliga organisationernas upplevelser av förhål-
landena i arbetslivet. Det illustreras av ständigt återkommande motioner
och diskussioner i de fackliga organisationernas beslutande församlingar.
Detta känner de som följer den delen av tillvaron väl till.
Det förslag till vilket utskottet nu föreslår bifall, ger de av de fackliga orga-
nisationerna utsedda förtroendemännen rätt till tillträde till arbetsplatser
där det finns avtal och medlemmar. Syftet är att stödja och utveckla den lo-
kala fackliga verksamheten och ge de fackliga organisationerna möjlighet att
stödja sina medlemmar - särskilt på de små arbetsplatserna.
I reservation nr 1 till betänkandet yrkar moderaterna och centern gemen-
samt avslag på propositionen. De menar att det inte kan anses att regeringen
har visat att det finns några problem för de fackliga förtroendemännen att få
tillträde till arbetsplatser. Det fungerar redan på det sätt som föreslås i lagen.
Reservanterna menar att det nu finns avtal på de flesta områden, att lagen
ytterligare skulle komplicera den arbetsrättsliga lagstiftningen, att ledighets-
uttaget kan anses öka och att man tagit för lätt på jävsfrågorna.
I en annan reservation avvisar folkpartiet propositionen med motive-
ringen att man hyser farhågor för en icke önskvärd centralisering av medbe-
stämmandefrågor. Man anser inte att det visats att lagen behövs, eftersom
det i praktiken redan fungerar i och med att de fackliga representanterna får
tillträde t.o.m. utan att det finns avtal till stöd för detta. I annat fall, säger
folkpartiet, hade man inte varit främmande för att biträda förslaget. Reser-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
74
vanterna menar att enbart det faktum att det väckts motioner i riksdagen
inte säger någonting om hur verkligheten ser ut.
Utskottsmajoriteten menar för sin del att det finns fog för att biträda för-
slaget, och jag kan inte finna annat än att argumenten mot lagen är litet
märkliga. Det sägs först att det redan fungerar, och därefter reses alla
betänkligheter om att det som redan fungerar bra på de allra flesta håll skulle
innebära alla de svårigheter som särskilt moderaterna och centerpartiet ra-
dar upp. Det blir, tycker jag, inte trovärdigt.
Det är utan tvivel rätt att det fungerar bra på de flesta håll. Men det finns
områden med problem där en klar lagregel kommer att vara av betydelse till
nytta för de anställda och ytterst också för de företag som berörs.
Till skillnad från folkpartiets representanter i utskottet, tror vi socialde-
mokrater, åtminstone jag, faktiskt på att de motioner som väckts i riksdagen
säger något om hur verkligheten ser ut. Ja, t.o.m. de borgerligas motioner i
våra frågor speglar en verklighet, om än inte sedd genom likadana glasögon
som mina.
Slutligen har vänsterpartiet en reservation vari krävs att tillträdesrätten
skall gälla även i företag där det inte finns avtal eller där den fackliga organi-
sationen inte har några medlemmar. Utskottet anser för sin del att det är
grundläggande för stora delar av arbetsrätten att det finns kollektivavtal, och
det är viktigt att detta också blir fallet när det gäller denna lag. Vilka regler
som gäller för möjligheten att teckna avtal regleras i andra delar av lagstift-
ningen, och de fackliga organisationerna är inte utan medel i det arbetet.
Det är enligt vår mening naturligt att det bör finnas medlemmar på arbets-
platsen när tillträdesrätten enligt lagen skall åberopas. Det är ju för medlem-
marnas intressen man i första hand skall kunna utöva verksamheten. Avsik-
ten med lagen är alltså inte att utöka de områden där en arbetsgivare är skyl-
dig att svara för lön till en förtroendevald när arbetet utförs i det egna företa-
get, i vilket inte ingår internt fackligt arbete.
De övriga reservationerna till detta betänkande rör, liksom de reservatio-
ner som föreligger till de andra betänkanden vi nu behandlar, frågor som vi
debatterat vid en lång rad tillfällen i denna kammare, varför jag nu inte när-
mare avser att kommentera dessa, då det inte kan tillföra debatten något
nytt.
Fru talman! Med vad jag nu har anfört yrkar jag bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandena AU2, AU3, AU4 och AU5 och avslag på alla de re-
servationer som fogats till dessa betänkanden.
Anf. 67 SONJA REMBO (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att Sten Östlunds inlägg är väldigt betecknande för
det klasskampsperspektiv som socialdemokraterna liksom vänsterpartiet, ti-
digare vpk, har på organisationernas roll och den lagstiftning vi behöver på
arbetsmarknaden.
Det framgår också av det vi har läst här i ett av mina hus- och livorgan,
LO-tidningen, som redovisar de överväganden som fanns med på SAP-kon-
gressen i det avseendet. Det är ganska omfattande krav på att arbetsgivarna
skall lägga fram planer: det skall tillsättas kommittéer, nya fonder, facket
skall få ökade möjligheter till inflytande genom olika typer av fonder etc.
Man vill vidare verka för att politisk propaganda på arbetsplatserna inte skall
kunna förbjudas, överväga frågan om höjda skadestånd för arbetsgivarna,
förutsättningarna för det fackliga och politiska arbetet på arbetsplatserna
skall skyndsamt förbättras, man efterlyser bättre internationellt koncern-
fackligt arbete etc.
Jag påpekade i mitt anförande att det som tycks vara huvudsyftet med so-
cialdemokraternas arbetsrättsliga lagstiftning är den korporativa utveckling
som vi moderater kritiserar. Man måste se att organisationer framför sin syn
och framhåller sina särintressen. Vi skall representera medborgarnas och na-
tionens intressen och smälta samman alla dessa till en fungerande helhet.
Detta har tydligen socialdemokraterna väldigt svårt att förstå!
Anledningen till att vi behöver en översyn av den arbetsrättsliga lagstift-
ningen är ju att lagarna i många avseenden fungerar dåligt, vilket jag har
redovisat. Den tekniska och organisatoriska utvecklingen har gått mycket
snabbt. Vi har nya typer av företag, nya typer av yrken och arbetsförhållan-
den som man måste ta hänsyn till.
Människors kunskapsnivå är nu sådan att man inte accepterar överhöghet
■vare sig från facket, arbetsgivaren eller politiker, för den delen. Jag undrar
om inte mycket av den attityd som Sten Östlund visar här medverkar till den
flykt från de fackliga organisationerna som vi nu ser.
Jag frågar återigen: Varför, Sten Östlund, tillsätts inte en parlamentarisk
utredning så att vi kan få dessa frågor belysta ur alla aspekter?
Anf. 68 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag inleder med att säga att det förmodligen inte framkommer
så mycket nytt i debatten. Det är bara en lätt överdrift.
När man ytterligare läser igenom vad socialdemokraterna har skrivit i be-
tänkandet nr 6, finner man att de ändå visar en attitydförändring. Läs noga
s. 12-13 och se slående likheter med reservation 1!
Det var därför jag ställde min fråga till Sten Östlund om det inte hade varit
rimligt att utskottet - med denna förkrossande majoritet för att det förelig-
ger behov av översyn - kanske rent av skulle kunna komma fram till att par-
lamentet också borde ha inflytande i denna fråga.
Det finns naturligtvis en gradskillnad här mellan å ena sidan oppositionen
och å andra sidan ett regeringsparti som har foten inne i kanslihuset. Men vi
vet ju hur det kan skifta, det här med att sitta i regering eller i opposition.
Det kan kanske också bli till glädje för Sten Östlund att det kan ske under
parlamentariska former.
Jag noterar den attityd med vilken socialdemokraterna besvarar frågan
om översynskravet. Man konstaterar att socialdemokraterna hyser stor sym-
pati för de motioner som folkpartiet och övriga borgerliga opponenter har
väckt. Jag tycker möjligen att det är litet hårt mot vänsterpartiet att det här
väl får uppfattas som en deklaration om att socialdemokraterna ser saken
från andra utgångspunkter. I övrigt nämns inte vänsterpartiet.
Jag noterar det som ett värdefullt tillskott, men jag tror snarare att det
finns ett slags komplex hos de goda socialisterna inom socialdemokratin att
sätta sig ner och diskutera i ett brett forum av detta slag där vi behöver bli
överens för att få stabila regler på arbetsmarknaden.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
75
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
Sedan säger Sten Östlund att de byråkratiska hindren är betydligt över-
drivna. Men visst finns de! Framför allt är det på brist på smidig samord-
ning - någonting som arbetsmiljökommissionen har konstaterat.
En annan iakttagelse gjorde jag när Sten Östlund talade för sig och sina
partikamrater om den kritik jag framförde mot regeringen för dess attacker
på legitima stridsåtgärder - enkannerligen strejkrätten, vilken man ville ta
bort under vårvintern. Den kritiken bemötte inte Sten Östlund. Jag tolkar
det som att Sten Östlund med ledsnad har konstaterat detta regeringens an-
grepp på legitima rättigheter på arbetsmarknaden.
Förklaringen till att reaktionen blev så häftig tror jag var att en legal
strejkrätt har inte arbetstagarna fått. Det har man genom decennierna tagit
sig rätt till, och därför slår man hårt vakt om den rättigheten.
Anf. 69 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Sten Östlund säger att, vilket han har rätt i, vi inte vet vad
Nicklassonska utredningen innehåller. Jag vet åtminstone inte vad den inne-
håller.
Det som har läckt ut borde i alla fall Sten Östlund kunna kommentera.
Det är som jag sade - man skall höja strejkböter, man skall kunna straffa
fackliga förtroendemän som inte helt tar avstånd från olagliga strejker. Det
är helt unikt, inte bara i Sverige utan i all europeisk lagstiftning, om detta
genomförs.
Sedan talar Sten Östlund om experter. Jag kan hålla med om att det kan
vara svårt att ta ställning till olika experters utlåtanden. Nu talas det t.ex.
om att man för att man skall få ordning på ekonomin skall höja arbetslöshe-
ten. Ju högre arbetslöshet, desto mer blomstrar Sverige enligt vissa ekono-
mer.
Är det verkligen så att det arbetas alldeles för mycket här i landet? I så fall
tycker jag att det vore bättre om man sänkte arbetstiden i stället för att
sparka ut arbetare i arbetslöshet!
Krisen är tydligen allra värst på arbetsmarknaden. Här har den fria pris-
sättningen härskat, och företag som har gått bra har betalat ut högre löner
för att få arbetskraft. Den osynliga handen verkade och styrde resurser dit
där de gjorde mest nytta. Det tycks alla partier vara emot i dag.
Nu visar det sig att just på arbetsmarknaden passar inte marknadsekono-
min som man har talat så vackert om. Därför skulle ni göra en slags omvänd
perestrojka: Superlönesättaren Rehnberg får bli vår anti-Jeltsin och ersätta
förhandlingar med centrala kommandon.
Fråga är om inte regeringen skulle ta sig en extra titt på femårsplaner
också. I andra länder som har prövat det finns massor med krismedvetande.
Fråga är om inte Sten Östlund, som den gamla fackliga arbetare han i grund
och botten är, skall deklarera att han tar avstånd från de tankegångar som
har sipprat ut från den Nicklassonska utredningen.
Anf. 70 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Fru talman! Jag yrkade i mitt första inlägg bifall till våra reservationer i
dessa fyra betänkanden. Det blir kanske lite för arbetsamt för kammaren,
och därför vill jag ändra detta och säga att centern står bakom de reservatio-
ner där vi finns med. Jag yrkar bifall till reservation 1 i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande 3 och reservation 1 i arbetsmarknadsutskottets betän-
kande 6.
Sedan, Sten Östlund, förstår jag att det är svårt att bifalla eller ens sympa-
tisera med motioner som kommer från andra partier än socialdemokraterna.
Annars skulle det ju sannerligen vid flertal tillfällen ha funnits möjligheter
till förbättringar när det gäller den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Vi vill i likhet med folkpartiet och moderaterna ha till stånd en parlamen-
tarisk utredning och en utvärdering. Vi tror att en utredning där alla får vara
med är den som bäst gagnar saken. Den inriktning som den arbetsrättsliga
lagstiftningen har haft mot att stärka de fackliga organisationerna, har fört
med sig att det i flera hänseenden har blivit en stelbent utformning. I vissa
fall medför den orimliga konsekvenser för den enskilde. Vi pekade på detta
i ett tidigare anförande.
Arbetsrättslagstiftningen har också främst anpassats efter storföretagen
och de centrala fackliga organisationernas funktionssätt och behov. Små-
företagens och de enskilda arbetstagarnas något annorlunda situation har
inte, som vi ser det, beaktats tillräckligt. Det är viktigt att man också beaktar
småföretagen. De är oändligt många i vårt land, finns över hela Sverige och
sysselsätter många människor.
När det gäller förtroendemannalagen har det konstaterats i många av
dessa yttranden - det håller jag med om - att goda relationer mellan de an-
ställda och företagen är nödvändiga för att företagen skall bli framgångsrika.
Det är viktigt att slå vakt om detta. Om man vill utveckla företagsdemokrati
är det viktigt att man i de små företagen bygger på de naturliga förutsättning-
arna till samverkan som finns där. Vi har all anledning att även läsa de yttran-
den som kommer från de organisationer som har avstyrkt propositionen om
fackliga förtroendemän.
Anf. 71 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Fru talman! Sonja Rembo påtalar att jag är en klasskampskämpe. Det
kanske jag är, åtminstone i förhållande till Sonja Rembo.
Huvudsyftet med de socialdemokratiska förslagen på arbetsrättens om-
råde är att stödja de enskilda medlemmarna så att de får större möjligheter
till påverkan i sin dagliga arbetssituation. Det är inriktningen för vårt pro-
gram Arbetsrätten på 90-talet.
Vi tror inte att det kan komma till stånd om arbetstagarna inte kan ut-
nyttja ett mycket gott stöd från sina fackliga organisationer. Om man går en
annan väg, som kanske främst kommer till uttryck i SAFs program Marknad
och mångfald, tror vi att arbetsgivarens beredvillighet helt och hållet blir av-
görande för hur den enskilde anställde skall kunna påverka sin situation.
Den kommer att bli mycket begränsad i många företag, även om de på SAF
som har skrivit det här programmet är mycket välvilliga i sin inställning. Ute
i den praktiska verkligheten på företagen kommer de anställda att behöva
stöd från bra lagstiftning, förhoppningsvis bra avtal och starka fackliga orga-
nisationer.
Elver Jonsson, vi anser att det finns ett behov av översyn. Vi anser inte att
vi behöver besluta i den frågan i dag. Jag förmodar att det pågår ett arbete
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
78
på departementet med utskrift av en instruktion för utredningen. Så små-
ningom kommer en utredning att tillsättas. Det beslutet har vi fattat. Det är
vanligt att vi i vårt parti diskuterar så här stora frågor - vi anser att detta är
en stor fråga - i vår högsta politiskt beslutande församling.
Karl-Erik Persson tycker att jag skall ta avstånd från Nicklasson och hans
förslag. Det kanske man skall göra till viss del. När det gällde vad som hände
på vårvintern vill jag säga att det inte var fråga om strejkböter och förbud
mot legitima strejker, utan det riktades mot vilda strejker. Nicklassons ut-
redning kommer väl också att inriktas mot detta.
År 1961 när jag gick på min första instruktionskurs i Metall var strejkbö-
terna 200 kr. Då fanns det faktiskt företrädare från förbundet som ansåg att
man borde se över dem. De är desamma i dag. I penningvärde vet jag inte
om det är ungefär detsamma som har läckt ut ifrån Nicklassons utredning.
Jag får återkomma till resten i min nästa replik.
Anf. 72 SONJA REMBO (m) replik:
Fru talman! Elver Jonsson redogjorde för de områden där vi är överens
om behovet av en översyn inom arbetsmarknadspolitiken. I vår motion har
vi sagt att syftena är att stärka den enskildes rätt, att öka den enskildes infly-
tande på den egna arbetsplatsen, att undanröja hindren för en väl funge-
rande arbetsmarknad, att underlätta arbetsmarknadens funktion och ge ut-
rymme för nyskapande. Detta är syften som sammanfaller väl med dem som
Sten Östlund uppger vara hans och socialdemokratins syften.
Samtidigt vill jag än en gång hänvisa till de konkreta förslag och synpunk-
ter som framkom vid SAP-kongressen. De tyder snarare på att socialdemo-
kratin vill stärka det korporativa inflytandet i samhället, inte den enskildes,
de lokala fackligas och de enskilda fackliga representanternas möjligheter
att samarbeta med arbetsgivarna.
När Sten Östlund talar om arbetsgivare talar han om SAF. Det är fortfa-
rande klasskämpen. Jag vill tacka Sten Östlund för att han inte ville betrakta
mig som klasskämpe. Det tog jag som en ren komplimang.
Det finns även andra arbetsgivare. Vi har kommuner och landsting. De
täcker i dag en allt större del av arbetsmarknaden. I mitt inlägg talade jag
om 50 000 deltidsanställda och vikarier inom landstinget. På arbetsgivarhåll,
dvs. hos våra politiskt valda kolleger, är man djupt bekymrad över hur lag-
stiftningen konkurrerar med den politiska demokratin. Det finns också an-
ledning att titta på detta, Sten Östlund.
Jag kan fortfarande inte frigöra mig från att socialdemokratin talar med
dubbla tungor i den här frågan liksom i så många andra sammanhang. Det
är i så fall därför att syftet inte bara är det som Sten Östlund uppger och som
vi är eniga om, utan att stärka de korporativa inslagen. Socialdemokraterna
vill därför inte ha med borgerliga partier, eller andra partier över huvud ta-
get, i detta översynsarbete.
Anf. 73 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Mitt påstående att Sten Östlund i sak hade närmat sig den
borgerliga oppositionen gjorde att han blev så uppmuntrad att han inledde
sin replik med att tala om den allmänna inriktningen, principerna samt att
det skulle främja den enskilda arbetstagaren. Det blev riktigt liberal musik.
Jag kan instämma i den delen.
Det finns en del komplex som av och till lyser fram här. Sten Östlund åter-
vänder med något slags hatkärlek till SAFs program. Branschorganisatio-
nerna är naturligtvis viktiga inslag, och det finns anledning att både lyssna
till dem och ta del av vad de har att säga. Som politiker och lekmän i sam-
manhanget tror jag dock att vi inte skall lockas till att förläsa oss vare sig på
SAFs skrifter eller LOs bulletiner. Låt oss hålla detta en bit Ifrån oss!
När det gäller översynsarbetet är vi i sak överens, men vi har inte lyckats
nå en samstämmig uppfattning i utskottet om formerna. Det pågår ett ar-
bete. Jag lyssnade mycket noga på Sten Östlund. Han lade till ”förmodar
jag”, dvs. att detta arbete skulle pågå. Det tror jag är en riktig iakttagelse.
Sten Östlund har farligt rätt på den punkten. En del förmodanden har kom-
mit på skam. En arbetsförmedlingslag har i omgångar utlovats av olika stats-
råd, men den dröjer. När det gäller den s.k. Britanniapropositionen tror jag
också att regeringen har kört fast. Jag tror alltså att en parlamentarisk utred-
ning kan hjälpa också kanslihusets politiker ur den tankevånda och besluts-
kramp som de under det senaste året så ofta har visat.
Jag har ingen invändning mot Sten Östlunds tes om att det är vanligt i vårt
parti, som han säger, och att man bör diskutera det här. Det är helt i sin
ordning. Men som parlamentariker kan vi inte vara nöjda med att diskussio-
nen om att beslut som är viktiga och behöver ha breda majoriteter i denna
kammare förs endast i en partikrets. Den diskussionen behöver breddas, och
därför behövs det en parlamentarisk utredning.
Anf. 74 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Det som sades om klasskämpar var intressant. Vem som är
den bäste klasskämpen skall jag låta vara osagt. Men vi kämpar kanske för
var sin klass. Därför kanske vi bägge två är lika bra klasskämpar.
Sten Östlund säger att mycket av det som kommit fram i den Nicklas-
sonska utredningen stämmer överens med det som hände i våras och att det
finns vissa likheter som man kanske skall ta till vara. Frågan är egentligen
vad det liknade mest. Jag tycker att det som läckt ut från den Nicklassonska
utredningen mest liknar SAFs program. Det helt unika är att man skall
straffa fackliga företrädare. Ingen annanstans i Europa straffar man de fack-
liga företrädarna för att de inte tar aktivt avstånd från en vild konflikt. Vi i
Sverige blir alltså unika. Det kan ju kanske vara roligt att vara unik på något
område. Men jag tror inte att det är rätt område att vara unik på.
En höjning av strejkböterna är ungefär detsamma som när man säger att
man inte kan sluta fred om man inte har krigat först. Jag tror faktiskt inte
på det. Om man inte kan förhandla finns det inga strejkböter i världen som
kommer att förbättra det här, utan det kommer att medföra andra konflikter
om man höjer strejkböterna på det här sättet. De har varit nog avskräck-
ande. Jag kan hålla med om att strejkböterna har varit 200 kr. under en
längre tid, men 200 kr. är faktiskt ganska mycket pengar för vissa arbetare i
dag som har det dåligt ställt. De högavlönade går ju knappast ut i vilda strej-
ker, som det ser ut i dag. Därför är jag litet fundersam över att Sten Östlund
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
79
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
80
med sin bakgrund och fackliga erfarenhet inte kraftfullare tar avstånd från
det som har läckt ut från den Nicklassonska utredningen.
Anf. 75 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att det påtalats att jag, när jag yrkade bifall
till hemställan i betänkandena, angav fel nummer på betänkandena. Det
skall vara hemställan i betänkandena 3, 4, 5 och 6.
Jag skall återgå till att kommentera det som jag inte hann med i den förra
repliken. Kersti Johansson, och även Elver Jonsson och Sonja Rembo, ta-
lade om att det finns kritik mot systemet, att det är byråkratiskt och stelbent.
Om man skall ge anställda vissa rättigheter innebär det att vissa byråkratiska
och formella regler måste följas av arbetsgivaren. Det finns enligt min me-
ning vissa arbetsgivare som anser att så länge de inte får göra precis som de
vill, utan det finns regler i vägen för dem, anser de att det är en byråkrati
som är av ondo. Vi måste alltså vara på det klara med att så länge det finns
människor som går ut och talar om att det skall finnas en arbetsrätt som ger
rättigheter åt de anställda kommer det också hos arbetsgivare att finnas in-
slag av kritik för att detta innebär en viss byråkrati. Det kommer vi aldrig
ifrån. Alternativet är att man ger den ena eller den andra parten bestämman-
derätt. Och då får väl vi välja ut de frågor som varje part får bestämma över.
Och det blir väl inte särskilt mycket bättre.
Sonja Rembo menar att vi bara är ute efter att stärka facket. Vi behöver
åtminstone ha så starka fack att de kan stödja sina medlemmar så att de ges
ökade möjligheter att påverka. Bakåt sett innebär det här en indirekt kritik
mot den nuvarande lagstiftningen, dvs. mot att man genom denna än så
länge inte har förmått föra ut den demokrati som också vi förväntade oss i
högre grad skulle komma ner ända till den enskilde. Vi vill i framtiden föra
ut demokratin och möjligheterna att påverka så långt som det står i vår makt,
ut till de enskilda människorna, med stöd av deras fackliga organisationer.
Jag förstår inte vad Sonja Rembo menar med att vi inte skulle vilja ha med
andra partier i utredningen. Jag utgår från att det blir en bred parlamentarisk
utredning som skall ta ställning till den framtida arbetsrätten. Något annat
kan jag inte tänka mig.
Elver Jonsson säger att kanslierna har haft beslutsvånda. Ja, det har varit
svåra frågor att ta ställning till. Arbetsförmedlingslagen är ingen lätt fråga
att ta ställning till och förändra. Men jag tror inte att det finns någon besluts-
vånda i den frågan, i synnerhet inte efter den senaste kongressens beslut.
Denna kongress hade på uppdrag av den föregående kongressen arbetat
fram ett förslag. Nu är vi beslutsfärdiga i partiet.
Förste vice talmannen anmälde att Sonja Rembo och Kersti Johansson an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 76 LARS ULANDER (s):
Fru talman! Jag skall inte gå in i den diskussion som Sten Östlund så fram-
gångsrikt har fört, utan skälet till att jag tar till orda är att jag hörde Elver
Jonssons referat av någonting som har hänt här i Stockholm. Tyvärr hörde
jag inte Sonja Rembos inlägg. Det var av alldeles speciella skäl, och det ber
jag om ursäkt för.
När det gäller Elver Jonssons mycket slarviga påståenden vill jag säga en
del saker. Elver Jonsson har med anledning av en artikel i Svenska Dagbla-
det dragit några slutsatser som inte är riktiga. Han säger att facket inte har
lyckats stoppa en oseriös arbetsplats, bl.a. på Globen i Stockholm. Låt mig
berätta bakgrunden till detta.
Ett företag som är under polisutredning och som är misstänkt för att utföra
s.k. svartjobb, alltså en kriminell verksamhet, har vi för närvarande under
diskussion. Elver Jonsson konstaterade att facket inte hade lyckats stoppa
företagets framfart och tog det till intäkt för att det förekommit ett misslyck-
ande från fackets sida. Låt mig slå fast en sak som är mycket viktig, nämligen
att en facklig organisation inte kan och aldrig skall leka polis. Det är polisen
som skall sköta sådant arbete. Och det är alldeles entydigt att det i den ar-
betsrättsliga lagstiftningen inte förutsätts att den fackliga organisationen
skall ha den uppgiften.
Följande har hänt. Det handlar om ett företag som har ganska många an-
ställda. Det företaget skulle ha kunnat heta Dr Jekyll & Mr Hyde, men det
heter något annat. Företaget har en vit verksamhet, som visats utåt, med
organiserad personal. Företaget har skött skattefrågorna, har haft hängavtal
med den fackliga organisationen och har för en del av sin verksamhet varit
alldeles korrekt. Utöver detta har företaget en något mörkare sida med s.k.
svart arbetskraft. Att polisen har fått detta klart för sig och åtalat företags-
ägarna tycker jag är ganska duktigt. Vi skall ha klart för oss att de som sysslar
med dessa skumraskaffärer är ganska fiffiga.
Det är dock förvånande att Elver Jonsson drar slutsatser av tidningsartik-
lar skrivna av personer som inte är speciellt kunniga. Det borde emellertid
Elver Jonsson vara efter så lång tid med arbetsrätt som specialitet. De här
artiklarna ger en felaktig bild av hur Byggnads avdelning i Stockholm har
agerat. Låt mig få säga att jag tycker att det är bra att pressen intresserar sig
för de här frågorna. Flera i pressen skulle gå in och arbeta för att få bort den
här typen av verksamhet från arbetsmarknaden, men det skulle naturligtvis
vara en fördel om informationen var korrekt.
Vad journalisterna har missat är skillnaden mellan arbetsentreprenad och
s.k. svart arbetskraft. Det finns ett protokoll som har redovisats i Svenska
Dagbladet - som tydligen också Elver Jonsson har sett och som anförs som
ett bevis. Det är ett alldeles perfekt protokoll, men journalisterna har inte
klart för sig skillnaden mellan entreprenadavtal och svartjobb. Därför har
de dragit felaktig slutsats.
Elver Jonsson berättade att Byggnadsarbetareförbundet har begärt en för-
klaring från sin avdelning i Stockholm. Låt mig ge det beskedet till Elver
Jonsson att Byggnadsarbetareförbundet inte har bett om någon förklaring
och inte heller har någon som helst anledning att göra det. En facklig huvud-
organisation arbetar inte på det sättet i förhållande till sina avdelningar. Det
var ytterligare ett ganska grovt övertramp från journalisterna, men det kan-
ske inte finns anledning att gå närmare in på det.
Elver Jonsson skall kanske framdeles, och med fördel, grunda sina påstå-
enden på något annat än en tidningsartikel. Med kunskap om den långa tid
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
82
som Elver Jonsson har arbetat med arbetsrättsfrågor är jag litet förvånad
över att han inte ser bakom en tidningsartikel, som faktiskt ganska uppen-
barligen är felaktig.
Anf. 77 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det var synd att Lars Ulander inte hörde vad jag sade i mitt
inlägg. Jag refererade också till den artikelserie i Svenska Dagbladet som har
pågått och pågår fortfarande. Även om jag vill ge Lars Ulander en eloge för
att han går upp i debatten, tycker jag att han gör det väldigt lätt för sig. Jag
utgick Bygg-Ettans agerande i Mondfallet med de maffialiknande metoder
som framskymtar i Svenska Dagbladet-artiklar om Mondhärvan, där det up-
penbarligen är fråga om lagbrott, och jämförde det med den kolossala hand-
lingskraft som de fackliga organisationerna visade mot Tore Gustavssons
camping och servering på Gotland. Då lade man sannerligen inte fingrarna
emellan. Det ena förbundet efter det andra ställde upp med blockader därför
att Tore Gustavsson inte ville teckna kollektivavtal.
När det gäller svartfirmorna i Stockholms byggbransch kan Bygg-Ettan
använda vetoreglerna enligt 38-40 §§ MBL och stoppa sådana. Man har inte
gjort det. Lars Ulanders förbund har godkänt det ena avtalet efter det andra.
Det har pågått i över ett år. Man skall visserligen inte tro allt som står i tid-
ningarna - det håller jag med om - men Lars Lindblom på Svenska bygg-
nadsarbetareförbundet säger ändå enligt Svenska Dagbladet att Bygg-Ettan
i Stockholm hade kunnat stoppa Mond Bygg ABs illegala verksamhet med
hjälp av 39 § MBL. Så här efteråt kan man konstatera att det i fallet Mond
hade funnits möjligheter att utnyttja 39 §, säger Lars Lindblom. Han säger
vidare att det som regel brukar räcka med att föra 39 § på tal för att de stora
företagen skall byta underentreprenörer. Ändå har inte Lars Ulanders för-
bundsavdelning Bygg-Ettan agerat i det här fallet. Det är anmärkningsvärt.
När det gäller de små företagen, den lilla mannen, ensamföretagaren, är
facket handlingskraftigt och visar muskler, men när det gäller stora företag
och stora pengar är man plötsligt totalt handlingsförlamad. Det visar på cy-
nism och hyckleri i tillämpningen av de stridsåtgärder som blockadrätten och
vetoreglerna innebär.
Anf. 78 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Jag sade i mitt debattinlägg att alltsedan entreprenadreg-
lerna i MBL har diskuterats har man funderat kring att lägga in vetorätt.
Det har t.o.m. hänt att vetoreglerna har kommit till användning när det gällt
seriösa entreprenörers verksamhet. Så vetoreglerna behöver ses över.
Min tes var att socialdemokraterna också i kammaren hävdar att vetorätts-
reglerna är ett medel för att komma åt både oseriös verksamhet och den gråa
arbetskraften och förutsätter att fackföreningarna med sin branschkänne-
dom skall kunna sätta stopp för oseriösa entreprenadföretag.
Jag nämnde den härva vars vidd vi ännu inte har sett - artikeln ger självfal-
let inga färdiga besked. Därför var jag väldigt försiktig med slutsats. Jag vill,
herr talman, upprepa vad jag sade, nämligen att det skall bli intressant att se
hur det ser ut då alla fakta ligger på bordet.
Det vi hitintills har sett är att vetorätten inte har kommit till användning
även om mycket har talat för att det kunde vara en oseriös verksamhet. Nu
skyller Lars Ulander på att de riktigt smarta kommer man naturligtvis inte
åt och att här minsann var det inte lätt att göra någonting, för det fanns en
vit sida och en svart sida. Det låter litet aningslöst med hänvisningen till att
det skulle vara svårt att upptäcka den oseriösa verksamheten. Men jag tror
att det är viktigt att se på frågan, och jag tror att det styrker den uppfatt-
ningen att även de här bitarna behöver ses över. Jag är helt ense med Lars
Ulander om att oseriösa företag skall vi sätta hinder för. De seriösa verksam-
heterna skall vi uppmuntra och stödja. Men den ekvationen har nuvarande
MBL-paragrafen inte kunnat klara helt. Vi behöver inte leka polis. Med ve-
torätten i dess nuvarande utformning har vi inte kunnat knäcka det stora pro-
blemet att sätta stopp för de oseriösa företagen. Den tanken ville jag föra
fram i debatten.
Anf. 79 LARS ULANDER (s):
Herr talman! Jag undrar om inte det skulle behövas en specialutbildning
för både Sonja Rembo och Elver Jonsson. Förhållandet är detta att om man
icke har en ordentlig bakgrund och ordentligt på fotterna när man använder
sig av 38—39 §§ kan man inte stoppa en verksamhet. Man kan inte på grund
av att man inte tycker om en verksamhet gå ut och säga: Det här får ni inte
hålla på med. Man måste ha ordentlig grund för att stoppa en verksamhet.
Visst finns det tillfällen då man har stoppat. Men jag förnekar att man kan
göra det om det är seriös verksamhet, däremot kan man, om man har bevis,
stoppa den icke seriösa verksamheten.
Sonja Rembo tar orden från en ombudsman på Bygg-Ettan som intäkt för
att Mond Bygg visst skulle ha kunnat stoppas med hjälp av 39 §. Det är fel.
För att göra det krävs att man skall ha ett bevis på att det är en icke seriös
verksamhet. I annat fall blir man själv skadeståndspliktig, om man har stop-
pat verksamhet på ett felaktigt sätt. Jag förstår alltså inte resonemanget.
Förmodligen är det här ett försök att få en chans att på något sätt klippa till
mot fackliga organisationer. Men det här var en ganska dålig grund. Jag
måste säga att det samtidigt var bra att jag fick möjlighet att klargöra vad det
här är fråga om.
Anf. 80 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Jag tror inte att vare sig Elver Jonsson eller jag behöver nå-
gon utbildning i det här fallet. Vi kan inte stoppa utan bevis, säger Lars Ulan-
der. Icke desto mindre har facket gjort det många gånger. Här hade man via
sina kontrollanter på byggena haft möjlighet att gå in. Men jag skall inte
pressa Lars Ulander hårdare i den här frågan, därför att det finns många
bottnar i detta. Vi kommer att få höra mycket om Mondhärvan framöver.
Sedan tror jag att Lars Ulander får göra upp med sin ombudsman på Byg-
garbetareförbundet om hans synpunkter på möjligheterna att använda MBL
för att stoppa verksamheter. Jag tycker ändå att det här fallet visar att veto-
rättsreglerna är olyckligt utformade och att över huvud taget stridsåtgärder
mot enskilda arbetsgivare tar sig uttryck som inte kan accepteras i ett rätts-
samhälle, därför att bl.a. vetoreglerna i MBL ser ut som de gör och att möj-
ligheterna till blockader av ensamföretagare och företag som bara arbetar
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anställningsskydd,
m.m.
83
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
84
med familjemedlemmar medges i den utsträckning som det görs. Vi behöver
se över lagstiftningen på det här området. Däri bör ingå en parlamentarisk
översyn, såsom vi har begärt. Jag tror att Lars Ulander kommer att vara
ganska glad och tacksam den dag reglerna ses över och han slipper leka polis.
Jag håller helt med Lars Ulander om att han inte skall leka polis. Det är de
rättsvårdande myndigheterna som skall se efter och stävja brottslighet av
alla slag. Där är vi också eniga. Brottslighet av det här slaget är oacceptabel.
Med tanke på de starka fackliga organisationer som vi har i Sverige är det
häpnadsväckande att företagen har fått härja så fritt, så länge och i den om-
fattning som det är fråga om. Detta är för mig obegripligt. Det understryker
ännu mer behovet av att reglerna ändras.
Anf. 81 LARS ULANDER (s):
Herr talman! Det här fallet visar bara en sak: att det finns företagare som
bedriver brottslig verksamhet ute på våra arbetsplatser. Det visar ingenting
annat än just detta. När Sonja Rembo säger att detta är ett bevis på att facket
inte skall ha någon möjlighet att lägga fram sitt veto, är det fråga om en
mycket underlig argumentation. Det här fallet visar ingenting annat än att vi
kanske behöver få en bättre ordning när det gäller polisens kontroll av denna
typ av företag. Det går inte att säga att det här hade kunnat stoppas med
hjälp av fackets kontrollanter.
Låt mig bara berätta en ganska intressant sak. I går hade jag ett samtal
.med en rätt stor byggmästare. Vi diskuterade av naturliga skäl just den här
frågan. Han sade att han för två månader sedan inte hade en aning om att
företaget i fråga existerade. Detta visar att företaget har varit oerhört skick-
ligt när det gällt att bedriva sin brottsliga verksamhet. Men det bevisar min-
sann inte att man inte behöver ha kontroll på företagen ute på arbetsplat-
serna, tvärtom.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU8 Arbetsmiljö.
Anf. 82 MONA SAINT CYR (m):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8, där det be-
handlas ett antal motioner från allmänna motionstiden, har kommit att präg-
las av arbetsmiljökommissionens numera avslutade arbete. I avvaktan på en
proposition med anledning av kommissionens betänkande avslås motio-
nerna regelmässigt.
Från moderat håll har vi i avvaktan på klargörande förslag från regeringen
funnit flera av utskottets formuleringar tillfredsställande. I några avseenden
har vi däremot funnit det nödvändigt att markera vår uppfattning genom re-
servationer.
Innan jag berör innehållet i dessa reservationer, kan jag emellertid inte
underlåta att något röra vid hela det omfattande sceneri som omgivit kom-
missionens breda men korta arbete. Det sträcker sig från valår till valår.
Kommissionen tillsattes nämligen 1988 - för nästan exakt två år sedan, på
tre dagar när och propositionen är att vänta valåret 1991.
Utskottet har vid ett tillfälle givits möjlighet att lyssna på kommissionen,
men bland de organ som har bildats i anslutning till kommissionen finns det
också ett råd som inledningsvis kallades till information. Sedan kom kallel-
serna totalt av sig. Häromdagen kom det oförhappandes en kallelse från de-
partementet. Information skall ges om en vecka, räknat från i dag.
Det har förflutit omkring 15 månader sedan rådet senast fick information.
Kommissionens slutbetänkande lämnades i början av sommaren. En kort re-
misstid har förflutit sedan dess. Men vi i rådet har ingenting fått veta. Därför
vände jag mig till departementet för att få ta del av remissvaren. Det var dess
värre omöjligt. Några sammandrag existerade inte heller. Annars tycker
man nog att det är självklart att en utskottsledamot, tillika rådsledamot,
borde ha fått den här servicen från departementet utan att ens efterlysa den.
En sådan information hade passat utmärkt vid detta debattillfälle med hän-
syn tagen till alla de hänvisningar som utskottet gör till kommissionens ut-
förda arbete. Det är bara att beklaga att departementet undanhåller intres-
serade utskottsledamöter detta material och väntar ytterligare en hel vecka
med att informera rådet.
Herr talman! Jag skall därför i stället kort redogöra för våra reservationer.
En gäller yrkesinspektionens verksamhet. Vi vill att en tydligare gränsdrag-
ning görs mellan myndighetens kontroll och företagets egen kontroll. Före-
tagshälsovården har den kompetens som behövs för en ökad egenkontroll i
företaget. Yrkesinspektionens verksamhet med systemtillsyn bör accentuera
myndighetens inspektionsroll i de sammanhang där den åstadkommer mest
nytta. Det är däremot tvivelaktigt att inspektionens resurser satsas på in-
terna konflikter i företag, vilket sker allt oftare i dag.
Vi har vidare en reservation beträffande systemet med skyddsombud. Den
lagstiftning som finns i dag har utformats med tanke på förhållandena i de
stora industriföretagen. Mindre företag och de allt fler serviceföretagen er-
bjuder emellertid andra och annorlunda miljöer. Man bör kunna finna nya
former som bättre anpassas till speciella förhållanden. Därför behöver lag-
stiftningen prövas mot nya företagstyper. Samhällets mål bör givetvis vara
en god arbetsmiljö vid alla slags arbetsplatser. Man bör sålunda sträva efter
att finna fler olika organisationsmodeller. I det sammanhanget återkommer
vi även till vårt tidigare krav på att systemet med de regionala skyddsombu-
den utvärderas.
Det händer fortlöpande mycket på våra arbetsplatser. Lagstiftningen får
inte bli inaktuell eller för yvig. Den kan då skada mer än den gör nytta. En
av riskerna är att ramlagen kring arbetsmiljöfrågorna kompletteras med en
snårskog av tillämpningsföreskrifter på olika nivåer vid sidan av regleringar
i kollektivavtalen. Det är därför viktigt att en ständig uppföljning sker av
lagstiftningens och reglernas konsekvenser. Det gäller då inte enbart kostna-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
85
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
86
derna, som utskottet koncentrerar sig på genom att hänvisa till den s.k. be-
gränsningsförordningen. Det gäller också andra effekter. Är de positiva eller
negativa? Utgör de stöd eller hinder? Har de överlevt sin avsedda funktion?
Är de redo för utmönstring? Man bör givetvis sträva efter att ha ett minimum
av regleringar, även på detta område, regleringar som motiverar och är ef-
fektiva. Ju mer man bygger ut den organisatoriska delen på detta område,
desto fler bestämmelser kommer till.
Till sist, herr talman, finns det anledning att ifrågasätta de s.k. MBL-med-
len. Ett par hundra miljoner kronor ur arbetsmiljöfonden avsätts till infor-
mation om en reform som infördes för 15 år sedan! Dessa medel kan använ-
das bättre direkt i företagen. Den avgift som finansierar denna verksamhet -
arbetarskyddsavgiften - bör nedsättas i motsvarande mån. I det avseendet
stöder för övrigt riksrevisionsverket våra tankegångar.
Herr talman! Med det sagda yrkar jag bifall till reservationerna 4, 6, 9 och
11.
Anf. 83 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Vi vet alla hur viktigt det är för arbetet att ha en god arbets-
miljö. Trots den stora reform om arbetsmiljön som den borgerliga rege-
ringen genomförde 1977 finns det i dag en hel del tecken som inger oro. Ar-
betsskadorna ökar, främst belastningsskadorna, och den psykosociala ar-
betsmiljön är på många håll dålig, inte minst inom den offentliga sektorn.
En genomgående princip bakom arbetsmiljöreformen var att arbetsgi-
varna och arbetstagarna skulle ha samma inflytande. Denna grundprincip
tycker vi i folkpartiet bör gälla också i framtiden. Ibland sägs det att det finns
oöverstigliga konflikter mellan företagsekonomiska krav och arbetsmiljö-
krav. Detta är felaktigt. Förbättrad och utvecklad arbetsorganisation leder
oftast till minskad frånvaro, lägre personalomsättning och ökad produktion.
Brister i arbetsmiljön för med sig både företagsekonomiska och samhälls-
ekonomiska kostnader vid sidan av det lidande som de drabbade utsätts för.
Tänk bara på vad en dålig arbetsmiljö kan kosta i fråga om vårdkostnader,
förtidspensionering, socialförsäkringar och annat!
Det är bra att regeringen nu aviserat en arbetslivsproposition. Folkpartiet
vill med sin reservation 1 markera vilka principer vi tycker att regeringen
skall utgå ifrån.
För det första gäller det decentralisering. Det är på det lokala planet, me-
nar vi, som kunskaperna om de konkreta förhållandena är bäst. Mot denna
bakgrund föreslog vi att de nya fonderna skulle administreras av parterna
lokalt, av skyddskommittéerna. Nu blev det inte så, men fortfarande är vår
förhoppning i folkpartiet att pengarna kommer att användas för att stödja
det lokala skydds- och arbetsmiljöarbetet. Jag ser fram mot att denna för-
hoppning verkligen kommer att infrias.
För det andra gäller det ekonomiska styrmedel. Folkpartiet har länge i
hårt motstånd mot socialdemokraterna drivit krav på ekonomiska styrmedel
inom arbetsmiljön när det gäller stimulansbidrag till arbetsmiljöinveste-
ringar. Lika negativa var socialdemokraterna från början till miljöavgifter i
fråga om den yttre miljön.
Nu tändes en strimma av hopp när socialdemokraterna i den ekonomiska
uppgörelsen med folkpartiet i våras accepterade att en arbetsgivarperiod
med sjuklön skulle införas. Vi är nämligen i folkpartiet helt övertygade om
att ett sådant system kraftigt skulle öka arbetsgivarnas intresse för att för-
bättra arbetsmiljön i syfte att få ner antalet sjuk- och arbetsskadefall. Stora
administrationsresurser skulle också frigöras vid försäkringskassorna, resur-
ser som skulle kunna användas till rehabilitering. Men tyvärr går det inte att
lita på socialdemokraterna. Nu hoppar man av den här uppgörelsen för att
göra LO till lags.
Jag vill här fråga Kjell Nilsson om han inte anser att en sjuklön skulle göra
att arbetsgivarna satsade mer på arbetsmiljön.
För övrigt anser vi att det är viktigt med ett mer preciserat arbetsgivaran-
svar. Varje år bör arbetsgivarna vara skyldiga att genomföra arbetsplats-
undersökningar och i samarbete med skyddsombud och skyddskommitté ut-
arbeta åtgärdsprogram. En systematisk försöksverksamhet med krav på of-
fentlig redovisning av arbetsmiljöförhållandena i samband med den årliga
ekonomiska redovisningen är ett annat inslag i ett informativt styrmedelssys-
tem.
Det är alltså dessa principer - decentralisering, delegering, ekonomiska
styrmedel och ett preciserat arbetsgivaransvar - som vi tycker skall vara väg-
ledande för utformningen av arbetslivspropositionen. Det vore värdefullt att
få del av regeringens syn på dessa principer i dag.
Det är nu uppenbart att förhållandena inom den offentliga sektorn måste
lyftas fram i arbetsmiljödebatten. Sålunda visar t.ex. arbetsskadestatistiken
att det huvudsakligen är i den offentliga sektorn som arbetsskadorna ökar.
Psykosociala arbetsmiljöfaktorer är ofta bakomliggande orsaker till exem-
pelvis ryggont. Många undersökningar visar alldeles klart att den psyko-
sociala miljön försämrats rejält inom den offentliga sektorn.
Vi har i vår motion pekat på en rad åtgärder för att komma till rätta med
detta, t.ex. frihet för personalen att själv fatta beslut, bättre system för belö-
ningar och uppskattning, understödjande av personlig utveckling, mer allsi-
diga arbetsuppgifter. Vi är övertygade om att en decentralisering av besluts-
funktioner och ökad tilltro till de enskildas förmåga att lösa sina arbetsupp-
gifter är viktiga inslag för att lösa den offentliga sektorns arbetsmiljöpro-
blem. Utskottets majoritet är alldeles för passiv och hänvisar till att det är
svårt för utomstående tillsynsorgan att angripa arbetsorganisationens bris-
ter, och till att det är arbetsgivarna som skall ha ansvaret. Och visst skall
arbetsgivarna ha ansvaret, men vi menar att det är nödvändigt att trycket på
dem ökar så att de verkligen blir medvetna om vad som kan och bör göras.
Tycker verkligen socialdemokraterna att man kan slå sig till ro med att det
är arbetsgivarnas ansvar - med tanke på den utveckling som vi ändå kan se
på den psykosociala sidan?
I dag pågår ett seminarium som folkpartiet anordnar om kvicksilver i
amalgam. Där talar bl a Margareta Molin över ämnet ”Vad händer den sjuka
personalen och hur påverkar kvicksilverarbetet deras barn?” Folkpartiet
tycker det är angeläget att socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och arbetar-
skyddsstyrelsen verkligen har samma uppfattning om vilka åtgärder som
skall till vid kvicksilverförgiftning för både patienter och tandvårdspersonal.
Tyvärr är det inte så i dag, utan man har en mängd olika tolkningar. I det
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
87
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
88
här sammanhanget vill jag speciellt uppmärksamma tandvårdspersonalens
arbetsmiljö. Vi menar i reservation 18 att den personalen måste få bättre
information om vilka skyddsföreskrifter som gäller och också bättre möjlig-
heter till generösare ersättning när personal drabbas av skador.
Herr talman! Vi hade från folkpartiets sida ett ganska långt avsnitt i vår
motion om kvinnors arbetsmiljö. Det avsnittet har fått ett ganska positivt
bemötande, så det är bara en punkt som jag här vill kommentera. Det gäller
de gravida kvinnorna. Jag måste säga att jag tycker att det är ynkligt att ut-
skottets majoritet går emot vårt krav att en gravid kvinna skall ha rätt till
havandeskapspenning om någon acceptabel omplacering inte kan ske.
Tycker inte Kjell Nilsson att det finns anledning att ändra uppfattning här,
så att vi inte år efter år måste reservera oss i denna fråga?
Folkpartiet står naturligtvis fast vid de reservationer som vi undertecknat,
men jag yrkar bara bifall till reservationerna 1 och 22.
Anf. 84 KERSTI JOHANSSON (c):
Herr talman! I arbetsmarknadsutskottet betänkande nr 8 behandlas ar-
betsmiljöfrågor. Det är motioner från allmänna motionstiden som behand-
las, och avstyrks - som vanligt, skulle jag vilja säga.
Den här gången avstyrks motionerna med hänvisning till att beredning på-
går inom regeringskansliet av en proposition om arbetslivsfrågor, där bl.a.
arbetsmiljökommissionens förslag ligger som grund. Jag hoppas verkligen —
ja, jag utgår ifrån - att man i arbetet med propositionen också tar vara på
förslag som finns i de motioner som väckts i riksdagen, i år och tidigare.
Nu vet vi att det har gjorts och görs mycket för att få bort dåliga arbetsmil-
jöer. Den tekniska utvecklingen har förbättrat många jobb. Ökade kunska-
per och större medvetenhet hos den enskilde har betytt en hel del. De fack-
liga organisationernas engagemang i arbetsmiljöarbetet är en styrka när det
gäller insatser på enskilda arbetsplatser och i den konkreta situationen.
Men ändå har antalet människor som skadas i arbetet ökat under senare
år. Ökningen gäller också olika slag av sjukdomar som förorsakats av arbe-
tet. Skadeutvecklingen har medfört en kraftig stegring både av långtidssjuk-
skrivningarna och av förtidspensioneringarna. År 1988 uppgick de totala
statliga kostnaderna för långvarig sjukskrivning, förtidspensionering och ar-
betsskadeförsäkring till ca 45 miljarder kronor, vilket är ungefär 4% av
BNP.
Arbetsskadorna leder till svåra problem och lidande för de enskilda män-
niskor som drabbas, och för stat och kommun medför arbetsskadorna lägre
skatteintäkter. För företag och andra arbetsgivare medför de olika slag av
kostnader och olägenheter.
Arbetsmiljöfrågorna måste få högre prioritet - det gäller även i företa-
gens utbildningsverksamhet. Det får inte vara så att utbildningen i arbetsmil-
jöfrågor endast berör arbetsledare och skyddsombud, utan den måste inne-
fatta alla på ett företag. Inte minst viktigt är att skola de anställda i riskmed-
vetande.
Även introduktionsprogram är viktiga. Vi vet exempelvis att arbetsska-
dorna bland unga fortsätter att öka. Det finns statistik som bekräftar att
många får för kort introduktion och allför snabbt lämnas ensamma i sitt ar-
bete utan att en arbetsledare tar ansvar för inskolningsperioden. Enligt arbe-
tarskyddsstyrelsen sker mer än 10 % av ungdomsolyckorna redan under
första veckan på det nya arbetet. 90 % av alla olyckor bland ungdomar på
arbetsplatserna inträffar under sommaren. Ofta beror olyckorna på att intro-
duktionen är bristfällig.
Många arbetsskador orsakas också av psykosociala faktorer; det kan vara
stress, det kan vara problem med arbetskamrater - men också ensamarbete
kan vara oerhört påfrestande. Detta har studerats med hjälp av ISA-syste-
met under tiden 1982—1988. Även om ISA-systemet är bristfälligt på många
punkter rapporterades under 1988 tio gånger så många fall som under början
av perioden. Vissa yrken har fler anmälda fall än andra. Bl.a. är hemvårdare
ett högriskyrke.
Ett annat svårhanterligt problem är mobbningen; utfrysningen av arbets-
kolleger.
En del av detta har vi i centern tagit upp i våra motioner.
Även om vi återkommer till frågorna - en proposition skall enligt uppgift
komma i februari 1991 - vill vi lyfta fram en del av våra motionskrav. Jag
börjar med det som jag senast var inne på: mobbning på arbetsplatsen. Det
är ett mycket svårt problem för alla som drabbas - och det är faktiskt ganska
många. Bland offren för mobbning finns alla typer av människor. Därför
finns det inga enkla svar på varför vissa personer utsätts för mobbning. Men
på arbetsplatser som har hög arbetsbelastning och otillräckliga resurser och
som utmärks av stress anses risken vara större för att en speciell person får
missnöjet över sig. Mobbning måste ses som ett lika allvarligt arbetsmiljö-
problem som rent fysiska skador. Det kan leda till vantrivsel, till att indivi-
dens hela tillvaro krossas, ja, rent av till självmord. Man beräknar att ett
hundratal självmord begås varje år i vårt land just på grund av mobbning.
Många av de mobbade söker hjälp hos fackliga ledare, hos arbetsledare
och chefer. En del kan kanske hjälpa till, men de flesta uppges sakna utbild-
ning och erfarenhet för att klara dessa svåra psykosociala arbetsmiljöpro-
blem.
Forskning är viktig på det här området. Det har vi också påtalat. I betän-
kandet hänvisas till den forskning som pågår vid bl.a. Göteborgs universitet.
Vi vill från centerns sida betona att det är viktigt att stödja just forskning på
området. Det går också att arbeta på annat sätt. Fackliga mobbningsjourer
har exempelvis startats bl.a. av TCO i Dalarna. Enligt uppgift visar verksam-
heten på goda resultat. Jag kan inte så mycket om detta, men kanske kan det
vara något att ta efter på fler håll i landet. I ett särskilt yttrande har vi velat
markera att det är angeläget att regeringen i beredningen av den kommande
propositionen om arbetslivspolitiken ägnar även det här området uppmärk-
samhet.
Vi har också pekat på att vissa kvinnliga yrkesområden har en både fysikt
och psykiskt tung arbetsmiljö. Vi kan ta vårdbiträden som exempel. Det är
ju en personalgrupp där arbetsskadorna är många och personalomsättningen
stor. Här har då, enligt utskottet, arbetsmiljökommissionen i sitt material
belyst skillnaderna i hälsa mellan kvinnor och män kopplat till arbetsmiljön.
Men sedan avstyrks våra motioner med att det är viktigt att kvinnornas pro-
blem synliggörs i det förestående arbetsmiljöarbetet. Jag vill verkligen till-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
89
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
90
styrka att så sker och att något ocskå händer som förbättrar kvinnornas situa-
tion. Jag tänker inte minst på hemtjänsten och dess personal. I och med att
en så stor del av den tunga vården flyttas ut från institutionerna har arbetet
inom hemtjänsten blivit allt tyngre. Här görs vissa insatser, men ytterligare
insatser är nödvändiga båda i fråga om utbildning av personalen och i fråga
om utveckling av tekniska hjälpmedel. Här är det nu möjligt att med medel
från arbetslivsfonden påbörja ett systematiskt arbete för att förbättra arbets-
miljön just inom hemtjänsten.
Det betänkade som vi nu behandlar andas i alla fall en del välvilja mot
kvinnorna. Propositionen är som sagt aviserad. När den läggs får vi defini-
tiva besked. Det återstår att se vilka dessa blir.
En annan grupp som vi i centern har lyft fram i våra motioner är lantbru-
karna och deras psykosociala situation. Det har skett stora förändringar på
den svenska landsbygden. Det har i sin tur lett till att lantbruket i dag är
ett utpräglat ensamarbete. Det sociala nätverket har glesats ut mer och mer.
Lönsamheten har försämrats och de ekonomiska bekymren har tilltagit. Och
även om utskottsmajoriteten anser att det är för tidigt att dra några slutsatser
av effekterna av vårens livsmedelspolitiska beslut råder just nu en stor oro
inför framtiden bland många jordbrukare. Det handlar i många fall om stora
omställningar och att många också kanske måste bort.
Vi har i vår motion begärt en analys av de svenska lantbrukarnas situation
när det gäller levnadsförhållanden, psykosocial belastning och hälsa. Majo-
riteten i utskottet menar att en sådan kartläggning kan utföras inom jordbru-
karnas föreningsrörelse och dess expertorgan på området. Ja visst, det är
fullt möjligt. Men jag tror i alla fall att det vore positivt om man också från
annat håll just nu intresserade sig för den här yrkesgruppen och dess i dag
långt ifrån ljusa situation. Jag beklagar att utskottet är så kallsinnigt.
Jag vill nämna ytterligare en centermotion. Det är Elving Anderssons mo-
tion om hörselskador. Enligt uppgift frikallas varje år ett tusental unga poj-
kar från militärtjänstgöring på grund av just hörselskador. Orsakerna kan
naturligtvis vara många. Men enligt vissa undersökningar är den mycket
höga ljudnivån vid rockkonserter och på diskotek samt de s.k. free-styleap-
paraterna starkt bidragande orsaker. Ljudnivån på t.ex. diskotek ligger näs-
tan alltid över de gränsvärden som är skadliga och som inte accepteras inom
t.ex. industrin. Att vistas i sådana miljöer kan därför leda till skador. Inte
minst ur arbetsmiljösynpunkt för dem som jobbar på diskotek och motsva-
rande anläggningar är detta en allvarlig fråga.
Det behövs en bättre övervakning av de bestämmelser som gäller, men det
kan också behövas en skärpt lagstiftning. Vidare behövs en effektiv informa-
tion till ungdomar om vilka risker de utsätter sig för genom att ha alltför hög
volym på sina free-styleapparater. Den höga ljudnivå man har beror säkert
i de allra flesta fall på dåliga kunskaper om hur känsliga hörselorganen är
och hur lätt man kan få obotliga skador. Här anser vi i centern att en informa-
tionskampanj är nödvändig. Den borde lätt kunna ordnas i skolan genom
t.ex. skolhälsovårdens försorg.
Herr talman! Det finns mycket mer att ta fram inom det viktiga området
arbetsmiljö. Men nu har ju en proposition aviserats och i och med det får vi
anledning att återkomma till frågorna. I centern ser vi med stort intresse
fram emot vad propositionen kommer att innehålla, inte minst på arbetsmil-
jöområdet. I centern står vi bakom de reservationer som vi har i betänkan-
det, men jag kommer inte att begära votering på reservationerna i dag.
Anf. 85 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Arbetsmiljöns förbättring åstadkoms genom den väldiga of-
fensiv som ägde rum i arbetslivet under 1960- och 1970-talen. Då fick vi för-
ändringar i lagstiftningen. När jag ser på talarlistan, finner jag att Kjell Nils-
son står där. Vi har väl diskuterat dessa frågor i ett tjugotal år. Det har hänt
ganska mycket under denna tid, och man kan fundera över var vi befinner
oss i dag i arbetslivet. På 1970-talet hade vi en väldig diskussion om asbest.
När vi i socialutskottet 1975 diskuterade frågan om ett förbud mot asbest,
ansåg majoriteten att något förbud inte behövdes.
Så kom 1980-talet och de som försvarade denna ståndpunkt fick vända helt
om. Det blev ett förbud, som mitt parti hade krävt redan 1971. När man
antog denna lag 1978, sade vi från vårt parti att de psykosociala delarna på
MBL-sidan, alltså makten över företagen samt skyddsombudens och fack-
föreningarnas möjligheter, över huvud taget hur man skulle handskas med
människor, skulle bli de stora problemen. Mycket riktigt blev de 1980-talets
problem, och vi fick en arbetsmiljökommission som är framsprungen ur
dessa problem.
Jag vill inte dra några längre slutsatser av detta och säga att man skall
lyssna på oss även i dag. Men de krav som vi ställer i dag kanske blir morgon-
dagens lösningar. Det sätt på vilket man genom ramlagstiftning och parts-
samverkan har formulerat lagstiftningen på detta område har varit en bidra-
gande orsak. Det är den mest uttalade partssamverkan som finns i en central
lagstiftning, där parterna har bestämt innehållet i lagen i stort sett. Dagens
problem är en avläsning av det system som vi har i dag, det kapitalistiska
systemet.
Klassamhället är inte borta. Klassamhället drabbar olika människor. De
som drabbas hårt av klassamhället och dålig arbetsmiljö men som brukar bli
bortglömda är kvinnorna. På något sätt vill man nästan förneka de specifika
arbetsmiljöproblem som kvinnorna har. Deras ställning på arbetsmarknaden
är avgörande. Därför att de är kvinnor har de de sämsta jobben i samhället
i dag. De har inte omväxlande och intressanta arbeten vare sig i industrin
eller i service och handeln, inte heller inom den offentliga verksamheten.
Därför får vi specifika kvinnliga arbetsmiljöproblem. Kvinnorna står i dag
längst ner på klasstrappan, statusstegen och löneskalan. Det måste ligga en
oerhörd tyngd i detta påpekande, för alla åtgärder i arbetsmiljön måste in-
riktas mot dem som har det sämst ställt i arbetsmiljöhänseende.
Vi fick som sagt en arbetsmiljökommission. Den byggde på det politiska
uttalandet att de 400 sämsta jobben skulle kartläggas och åtgärdas. Det kom
ett material som talade om förbud mot ackord, om differentierade arbetsgi-
varavgifter och om rehabilitering. Det var ett bra underlagsmaterial, som
egentligen borde ha legat till grund för väldigt omfattande förslag. Men så
är det inte i dag. Den kartläggning som arbetsmiljökommissionen har gjort
av miljön bevisar ju att det inte har skett någon minskning av antalet olycks-
fall och andra skador i arbetslivet. Sjuktalen har ökat liksom antalet arbets-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
91
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
92
skador och antalet förtidspensionerade. Kostnaderna för frånvaron genom
arbetsskador och förtidspensionering har uppskattats till 60 miljarder kronor
per år. Andelen förtidspensionärer har ökat under 1980-talet.
En rad myndigheter sysslar med arbetsmiljön. Det finns i Sverige en stor
kunskap om arbetsmiljöfrågorna. Vi har 120 000 aktiva skyddsombud. Det
är alltså inte kunskap och inte information som saknas. I stället är det mak-
ten att kunna använda kunskapen som saknas. Statistiken talar sitt tydliga
språk. Arbetsmiljön i Sverige har i sin vida mening faktiskt blivit sämre un-
der senare år. Förhoppningen att arbetsköparna och fackföreningarna skall
tillsammans kunna inse behovet av en god arbetsmiljö har visat sig vara en
väldigt naiv tanke. Denna naiva tanke har kostat många människor skada
och t.o.m. liv. De långtidssjuka och förtidspensionerade lever i många fall
inte något gott liv utanför arbetslivet.
Den slutsats som man måste dra av förslitningen av arbetskraften är att
man måste förskjuta makten över arbetsmiljön från arbetsgivarna till de an-
ställda och fackföreningarna. Så ser vi det från vårt parti och från en stor del
av fackföreningsrörelsen. Det är den enda garantin för att arbetsmiljön på
ett avgörande sätt skall kunna vändas rätt.
Arbetsmiljökommissionen har en rad förslag och vädjanden till arbetsgi-
varsidan men vill inte ta något rejält kliv framåt. Jag kan ge några exempel
på hur man tassar omkring trots att man har ett gott material:
Det bör vara möjligt att ge arbetsmarknadens parter ökat stöd att via avtal
utveckla och förändra arbetsorganisationen. Det bör vara möjligt att bryta
ner monotona arbetsuppgifter. Yrkesinspektionen bör i framtiden mer
mejsla ut sin roll som tillsynsmyndighet. Alla anställda bör ha rätt till kompe-
tensutveckling i arbetet. Kommissionen är nu inte främmande för utvidgade
sanktioner men anser att sanktionsfrågan bör ses över ytterligare. Möjlighe-
ten att döma ut företagsbot bör kunna tillgripas i flera fall än i dag.
Detta är luddiga formuleringar på oerhört viktiga och centrala områden
om man skall förbättra arbetsmiljön.
Men som jag sade finns det även positiva delar i arbetsmiljökommissio-
nens förslag. Man talar om personalekonomi. Det kan vara en väg att peka
på vad arbetsmiljöskadorna kostar. Det kan medverka till att personalom-
sättningen på grund av arbetsskador inte blir så stor.
Slutsatsen är att kommissionens förslag är väldigt tunna, medan materialet
är oerhört dyrt. Därför kvarstår de frågor som vi från vänsterpartiet redan
har ställt. En bättre arbetsmiljö måste bygga på att arbetsmiljölagen och
medbestämmandelagen tillförsäkrar fackföreningar och anställda makt och
inflytande över en rad funktioner i arbetslivet: arbetsorganisation, arbetsti-
der, arbetstempo, personalstorlek, rekrytering av arbetsledare, löneformer
osv. Det är enda möjligheten att kunna gå framåt. Det är det ansvar som de
anställda kan ta för sitt företag eller sin myndighet i sin verksamhet.
Skyddsombuden har en nyckelroll på vägen mot en förnyad och bättre ar-
betsmiljö. Vi har länge krävt att stoppningsrätten skall vidgas från livsfara
till ohälsa på lång sikt. Den utökade stoppningsrätten är nödvändig, framför
allt om vi skall kunna förhindra utslitningsskador framöver. Skyddsombuden
har ett förtroende i arbetslivet som är helt nödvändigt för att de skall kunna
ta på sig den rollen. Vissa fackliga företrädare har många gånger fjärmat sig
från arbetslivet. Förtroendemannalagen har utnyttjats till maximum och
därmed skapat klyftor i arbetslivet. Skyddsombuden lever i verkligheten och
har därför förtroendet kvar. Skyddsombuden är många gånger föregångare
till den utveckling av fackföreningsrörelsen som vi kan utläsa t.ex. i Kiruna,
där de fackligt förtroendevalda arbetar i produktionen i stället för att sitta
på sina expeditioner. Denna utgångspunkt ser vi såsom viktig när det gäller
att förändra inriktningen av arbetet för en bättre arbetsmiljö.
Individuella ackord och liknande måste förbjudas. Det är inte omöjligt att
yrkesinspektionen får sådana direktiv att den kan förbjuda sådana arbeten.
Arbetarskyddsstyrelsen skall ha en helt annan organisation.
Förslaget om en 14-dagarsperiod i sjukförsäkringen och om försämrade
villkor vid sjukdom kommer säkert inte att förbättra arbetsmiljön. Tvärtom
kommer det att straffa de många troget arbetande människor som i dag skall
upprätthålla vår produktivitet och tillväxt. De får bara 75 % i ersättning. Na-
turligtvis kommer detta att inverka på arbetets innehåll och medföra en
sämre arbetsmiljö. Den subjektiva upplevelsen av ett arbete är väldigt vik-
tig-
En rad frågor tas upp i betänkandet. Jag skall ta upp en fråga som nämns
i en reservation, som vi denna gång inte har anslutit oss till. Vi kommer att
rösta på den om den kommer upp till votering. Det är reservation 16, som
handlar om asbest och kisel.
Besöker man arbetsplatser får man en del erfarenheter. I Avesta och Tors-
hälla kan man välja mellan pest och kolera. Där använde man asbest men
ville ha ett ersättningsmaterial. Man använde då kvarts i en rulle i en glödg-
ningsugn. Då visade det sig att det materialet var 10—15 gånger sämre. Det
dammade ofantligt, när man skulle slipa om rullarna. Till sist fick skyddsom-
budet välja mellan pest och kolera. Han fick välja asbest. Det var ju helt
uppåt väggarna. Man visste att asbestmaterialet var farligt, men hur skulle
man göra. Efter vad både skyddsombudet och jag kan förstå har man på nå-
got sätt tillåtit kvarts i arbetsmiljön. Man har inte givit ut ordentliga före-
skrifter utan slappt låtit det vara och rullat vidare. Man skulle ha förbjudit
användningen av asbest på fel ställen. Då hade man kanske tvingat fram ett
ersättningsmaterial. Nu arbetar man där fastän man vet att arbetarna varje
dag får i sig dammet.
I samband med att jag såg denna reservation upptäckte jag att registret
över dem som råkat ut för lungskador helt plötsligt hade försvunnit hos arbe-
tarskyddsstyrelsen för två år sedan. Jag vet inte om detta har något samband.
Men det kanske är värt att påpeka.
Därmed, herr talman, ställer vi oss bakom Karl-Erik Perssons ställningsta-
gande till reservationerna 8, 16, 19, 20. Jag kommer att begära votering be-
träffande reservationerna 2 och 24.
Anf. 86 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att deklarera att miljöpartiet står bakom
alla de reservationer i AU8 som mitt namn står på. Jag yrkar bifall till reser-
vationerna 5, 12, 16 och 20 i AU8.
Det första ärende som jag tänker ta upp här gäller centerns motion om
miljökunskap, som vi utan vidare spisning kunde skriva under, eftersom den
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
93
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
94
överensstämmer väl med delar av miljöpartiets partimotion från i våras med
rubriken Lära för livet. - Det är litet egendomligt att inte vår partimotion
lika väl som centerns tagits upp till behandling i AU.
I Lära för livet citeras uttalanden från ungdomens miljöriksdag, där ung-
domar krävde att skolan skulle ta sitt ansvar och att miljökunskap skulle bli
ett eget ämne i både grundskolan och gymnasieskolan, på universitet och
högskolor. Ytterligare står i vår partimotion att lärarna måste vidareutbildas
i miljökunskap och att lärarhögskolan måste satsa på en särskild utbildning
av miljövårdslärare. Miljökunskap är dessutom ett inspirerande ämne - det
kan jag av egen erfarenhet intyga. Alla, både elever och lärare går ut på upp-
täcksfärd, antingen i naturen, i arbetsmiljön eller i sina samlade kunskaper,
och man finner spännande och ibland helt nya orsakssamband i de inveck-
lade ekologiska mönstren. Den elev eller lärare, som en gång fångats i denna
kunskapens livsväv blir därmed också en värdefull styrkepunkt i vårt allt mer
nödvändiga miljöförsvar.
Så till miljöpartiets motion A241, där vi begär att minst 100 milj.kr. ur
arbetsmiljöfonden avsätts för förebyggande av psykiska skador och att en
åtgärdsplan för detta utarbetas. Vi reserverar oss mot utskottets skrivning,
där det sägs att detta arbete kan rymmas inom företagshälsovårdens ordina-
rie arbete och budget.
Vi vet att de psykiska skadorna tilltar med ökande stress, konkurrens och
krav på anpassning till ny, arbetsbesparande, men omställningskrävande
teknik — som, trots att den som sagt är arbetsbesparande, kräver större ar-
betsresultat per tidsenhet. Företagshälsovårdens viktigaste uppgift är att
sköta den förebyggande vården. Det är sant, men det visar sig att företags-
hälsovården i praktiken får ta på sig mycket av vardagssjukdomarnas vård.
En viktig del av förebyggande psykisk omsorg består i att spåra och av-
hjälpa mobbning, en verkligt otrevlig avart av mänskligt beteende, som inte
borde förekomma i ett civiliserat samhälle. Att spåra upp mobbningsoffer
är ofta besvärligt, eftersom den mobbade ofta har svårt att berätta om sina
bekymmer och lika ofta blir avfärdad såsom varande en besvärlig person
med samarbetssvårigheter. Får inte den drabbade omsorgshjälp är det risk
för att fortsatt mobbning driver honom eller henne in i tröstmissbruk av nå-
got slag. Att få den eller de mobbande att sluta med sitt cyniska beteende
kan vara minst lika svårt. Det kräver större insatser av tid och ibland också
kunskap än vad företagshälsovården har möjlighet att ge.
Låt mig citera en mening ur den proposition med förslag om tilläggsbud-
get, vars motionstid går ut just i dag. Där föreslås riksdagen godkänna ”att
bidrag till arbetsbiträde även skall kunna avse insatser som 'fadder’, exem-
pelvis åt en psykiskt utvecklingsstörd arbetstagare eller personer som behö-
ver stöd på arbetsplatsen på grund av psykiska problem eller missbrukspro-
blem”. Detta visar att behovet är känt och erkänt av regeringen, varför det
är märkligt motsägande av utskottet att avstyrka denna miljöpartiets mo-
tion. En händelse som ser ut som en tanke är att moderaterna i sin reserva-
tion 11 i samma moment föreslår att bidragen från arbetsmiljöfonden mins-
kas med 200-250 milj.kr. - så pengar till den i vår motion föreslagna insat-
sen väntar i arbetsmiljöfonden på att bli vettigt använda.
Så till den spännande men dystra historien om asbestos och silikos. Det är
ju inte var dag man hittar en motion i Stockholms tunnelbana. Där njöt jag
en längre tid av Göran Palms blankversepos En vintersaga och hamnade mitt
i motionstid i hans utredning om hur det kunde gå med en utredning om två
plågsamma sjukdomar - asbestos och silikos eller asbest- och stendamms-
lunga. Göran Palm själv erkände att han tyckte det var märkvärdigt med den
tystnad som följde på utgivningen av hans bok.
Just denna dikt är ju ganska så provocerande och anklagande - verkligen
värd en utredning. Detta i första hand för att verkligen kontrollera att säker-
hetsföreskrifterna på framför allt asbestanvändande arbetsplatser följdes. I
vår hemställan begär vi denna kontroll. Vi begär också att myndigheterna
ges i uppdrag att se till att informationen om skyddsåtgärder verkligen har
nått fram till alla på riskarbetsplatser. Nu gäller lagen om substitutionsprinci-
pen. För asbest finns ofarligare ersättningsmaterial - men finns detta på be-
rörda arbetsplatser? Det gäller alltså inte kvarts, som Lars-Ove Hagberg
nämnde.
Författaren och utredaren Palm anser också att den ursprungliga målsätt-
ningen omformulerats och försvagats, så att slutrapporten kan anses vara en
”urkundsförfalskning”. Detta bör naturligtvis prövas juridiskt och eventuellt
leda till åtgärder.
En elev på Journalisthögskolan i Göteborg ringde upp mig för några må-
nader sedan och berättade att han och en kamrat beslutat sig för att bedriva
litet undersökande journalistik på grundval av denna miljöpartiets motion.
I ett Ekoprogram i förra veckan, alldeles lagom före det här sammanträdet,
redogör dessa journalister för hur dammlungeregistret råkar suddas ut. Det
var det som Lars-Ove Hagberg också nämnde. Och arbetarskyddsstyrelsens
styrelse underrättas inte av de ansvariga. Jo, visst hade det gått att reno-
vera - men. . . I kungörelsen av den 1 juli 1990 står att data förs, trots att
registret inte existerar.
Samtidigt i en dansk tidning: EG håller på att återinföra den dödsfarliga
asbesten i Danmark, fruktar byggbranschens fack, som försöker få rege-
ringen att ingripa och förhindra återinförandet. Här krävs ett starkt politiskt
initiativ, men man möts bara av tystnad, säger det danska byggfacket.
Och arbetsmarknadsutskottet avstyrker med den svaga motiveringen att
det finns ett principiellt förbud mot att använda asbest och asbestmaterial.
Skall sådant material ändå användas krävs tillstånd från arbetarskyddsstyrel-
sen. Punkt slut.
Med denna plädering hoppas jag att ni, mina ärade riksdagsledamotkolle-
gor, kommer att trycka på den knapp som kan bidra till att de fruktade lung-
sjukdomarna asbestos och silikos bekämpas med de medel som redan finns
och som borde varit i användning sedan många år tillbaka. Vad skall annars
arbetarna hosta åt er när ni skyller på myndigheters slarv och EG-regler?
Det gäller alltså att votera för bifall till miljöpartiets reservation 16, moment
29.
Anf. 87 KJELL NILSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlar utskottet 35 motioner som är
väckta under den allmänna motionstiden. Det kanske kan förklara en del av
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
95
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
innehållet i vissa av motionerna. De har kommit litet grand som jästen efter
degen.
Motionerna har i alla fall resulterat i 25 reservationer som är bifogade ut-
skottets betänkande. De flesta av motionsförslagen är behandlade vid ett
flertal tillfällen i denna kammare, och utskottsmajoriteten har inte funnit an-
ledning att ändra ståndpunkter sedan tidigare behandling.
Det finns dock några förslag som är nya, och det är de som egentligen be-
rör arbetsmiljökommissionens arbete. Arbetsmiljökommissionen har, som
vi har hört tidigare, avslutat sitt arbete, och det går inte gärna att lägga på
den några nya arbetsuppgifter. Det är snarare så att proposition håller på att
skrivas på grundval av arbetsmiljökommissionens betänkande.
Det har pratats mycket om den dåliga arbetsmiljön i Sverige, och visst
kunde den vara bättre. Visst har vi problem, och vi kommer alltid att ha pro-
blem eftersom vi lever i ett föränderligt samhälle. Men om vi ser på förhål-
landet i Sverige i jämförelse med hur det är i andra länder, kan det vara bra
att erinra om vad utskottet upplevde på sin resa i höstas. Vi hörde då från
nästan alla andra håll att man såg på Sverige med litet avund, därför att vi
hade en så bra och framåtsyftande arbetsmiljölagstiftning och en så stabil
organisation i arbetsmiljöarbetet. Nästan överallt sade de: I våra länder sak-
nar vi helt det som ni kan njuta av i Sverige.
Om vi tittar på gräns värdeslistorna, ser vi att på nästan alla områden ligger
vi långt under gränsvärdena i andra länder, både i det förutvarande öst och
i väst.
Stoppningsrätten - att ett skyddsombud kan stoppa arbetet, att arbetet
inte får fortsätta förrän yrkesinspektionen, myndigheten, har kommit och
tagit del av problemen - saknas runt om på andra håll. Enda möjligheten att
få rättelse är att gå ut i vanlig strejk.
Det stora problemet för många fackliga organisationer är, säger man, an-
passningen till EG. Hur skall det gå med vår arbetsmiljölagstiftning? Det är
nog en oro som de allra flesta som jobbar fackligt tycker är välgrundad.
I vårt land byggs det stabila arbetet på arbetsmiljöområdet upp ute i före-
tagen. Det är på arbetsplatserna, det är de fackliga skyddsombuden, det är
skyddskommittéerna, förstärkta med företagshälsovården, och arbetsgivar-
nas representanter som utför det dagliga arbetet och som verkligen lägger
grunden för ett bra arbetsmiljöarbete. Det här tycker jag att man inte bara
skall kritisera. Det är ett stort arbete som läggs ner, ofta på rent ideella grun-
der.
Yrkesinspektionen prioriteras också i anslagsframställningarna varje år
och har hitintills inte behövt vidkännas några prutningar utan i stället fått
ökade resurser för sitt arbete. En enig arbetarskyddsstyrelse har också till-
styrkt det förhållandet. Däremot har det prutats litet på det centrala ansla-
get.
Utöver de ordinarie anslagen till arbetsmiljöarbete, som naturligtvis
skulle kunna vara ändå större, tillkommer nu hela 15 miljarder som arbets-
livsfonden förfogar över. De 15 miljarderna bör kunna ge verklig kraft åt det
framtida arbetsmiljöarbetet, så att vi kan komma steget före. Innan vi hinner
förändra gränsvärden och annat och rätta till förhållandena har ju många
96
redan drabbats. De 15 miljarderna kan bli ett verkligt lyft för arbetsmiljöar-
betet i vårt land.
Arbetslivsfondens centrala styrelse har beslutat om riktlinjer för organisa-
tion, uppgifter och arbetsformer för verksamheten. De regionala organisa-
tionerna är bildade och styrelser tillsatta, och kanslier har byggts upp i varje
län. Det här blir en verkligt massiv satsning på arbetsmiljöområdet som jag
tycker att vi skall hälsa med största tillfredsställelse.
Som framgår av betänkandet, kommer riksdagen att presenteras en pro-
position i februari 1991 som bygger på överväganden från fem olika utred-
ningar, bl.a. andra arbetsmiljökommissionen. Det arbetet tycker vi i ut-
skottsmajoriteten skall avvaktas innan vi tar ställning till de frågor som är
aktualiserade i de reservationer som är fogade till betänkandet. Riksdagen
kommer också redan i december i år att föreläggas en proposition om arbets-
livsforskningen.
Det här tyder på att vi bör avvakta med de långsiktiga besluten, så att vi
får det bästa underlaget för de beslut vi skall fatta. Med hänsyn till dessa
förhållanden finns det inte någon anledning att i dag ta ställning till något av
motionsyrkandena, och jag ber att få yrka avslag på samtliga reservationer.
Charlotte Branting har frågat mig, om jag anser att sjuklön skulle med-
verka till en bättre arbetsmiljö. Ja, det är möjligt, men jag tror inte att det
är det avgörande.
Jag tycker att det finns skäl att någon gång påpeka att sjuklön i mindre
mån, men framför allt differentierad arbetsgivaravgift på detta område inte
bara är ett straff för att arbetsgivaren har en dålig arbetsmiljö. De kan också
komma att utnyttjas för att inte anställa annat folk än de som är absolut
friska och starka och orkar med arbetet. Risken av att behöva betala mer
kan hindra dem som har arbetshinder, ett litet arbetshandikapp eller äldre
människor från att få ett arbete. Arbetsgivaren kan ju hävda: Jag vågade inte
anställa den här personen. Vem vet vad han har för skador? Vem vet vad
jag åker på för kostnader? Jag tycker att det är litet dubbelbottnat med de
differentierade avgifterna, och detta skall man ha med i bilden och vara noga
med, om och när man inför sådana.
Jag tror, Charlotte Branting, att forskning på detta område, kunskap hos
alla de människor som arbetar med arbetsmiljöfrågor, är ett mycket bättre
verktyg för att få en bra arbetsmiljö än en sjuklön. Jag har därmed inte sagt
vad jag tycker om sjuklön i övrigt.
De ekonomiska förhållandena för företagen är också väldigt viktiga. En
av de stora bitarna är, som jag nyss sade, de 15 miljarder som skulle gå till
arbetslivsfonden. Jag minns inte riktigt, men jag har för mig att folkpartiet
yrkade avslag på arbetslivsfondens bildande. I sådana fall saknar ni de 15
miljarder som vi andra har för att förbättra arbetsmiljön i det här landet. Om
jag har fel på den punkten hoppas jag att Charlotte Branting rättar mig.
En stor del av arbetsmiljökommissionens betänkande handlar om de psy-
kosociala frågorna. Mobbning på arbetsplatsen ingår bland dem. De är
mycket bekymmersamma och de får ett stort utrymme i kommissionens slut-
rapport. Så är även fallet när det gäller arbetsorganisationen osv.
När det gäller omplacering av kvinnor vid havandeskap finns det att läsa
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
7 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
på s. 25 vad som gäller, och det tycker utskottets majoritet att vi för närva-
rande inte är beredda att ändra på.
Sedan vill jag bara, herr talman, säga ett par ord till Lars-Ove Hagberg.
Han hade vänligheten att påminna mig om att vi har diskuterat arbetsmiljö
här i kammaren i 20 år. Det är ju sant. Det har dock hänt en hel del under
dessa 20 år, Lars-Ove Hagberg. De problem som vi diskuterade när vi bör-
jade för 20 år sedan finns inte i dag. Vi har fått ett asbestförbud - och det är
också ett svar till Anna Horn af Rantzien. Det är förbjudet med asbest i det
här landet. Detta gäller också mycket strängt vid sanering av asbesthaltigt
material. Det finns något undantag där inget annat material finns, men an-
nars är det ett totalförbud. Detta diskuterade vi på den tiden.
Det är litet synd att Lars-Ove Hagberg, som har ett stort engagemang i de
här frågorna, alltid låter så negativ. Jag tror att de som jämt jobbar och sliter
i arbetsmiljöarbetet här i landet skulle uppskatta om de någon gång fick höra
att de har åstadkommit något också. Vi kan gärna tala om att visst har vi
problem framöver, men vi har också lyckats lösa en rad problem på ett
mycket bra sätt för det arbetande folket i det här landet. Och vi skall också
lösa de nya problem som kommer. Att stå här i talarstolen och lova att det
aldrig kommer några problem är ganska meningslöst, för de kommer, och
det är vår uppgift att lösa dem. Men vi har haft trevliga och bra debatter,
Lars-Ove Hagberg, och jag hoppas att vi skall kunna fortsätta med det ett
tag till.
Jag tycker att Lars-Ove Hagberg skall tänka på att vi internationellt sett
ligger ganska väl till. Lars-Ove Hagberg, som har goda kontakter med den
fackliga rörelsen, vet att man ofta talar om de problem som kan uppstå om
vi inte ser upp när vi börjar närma oss EG. Att EGs regler skulle komma till
Sverige och att detta skulle vara negativt för den svenska arbetsmiljö-
lagstiftningen, det tyder också på att vi inte har så väldigt dåligt på fotterna.
Vi tycker att vi skall använda dessa 15 miljarder och andra anslag på bästa
möjliga sätt framöver.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande nr 8 på alla punkter och avslag på samtliga reservatio-
ner.
Anf. 88 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Visst har mycket förändrats. Men det har inte varit Kjell
Nilssons eller regeringens förtjänst, utan det har varit de idogt arbetande
skyddsombudens. De har tvingat fram en lagstiftning som alltid har kommit
i efterhand och aldrig varit förutseende.
Jag var med redan år 1971 och drev asbestfrågan, och vi fick vänta ända
till 1980-talet på lagstiftningen i frågan.
Vi i vårt parti frågade redan 1978 varför man inte skulle vidta åtgärder mot
utslagningen och förhindra dessa förslitningsskador. Varför skulle vi vänta
till 1990-talet? Det är klart att jag blir negativ till detta. Men jag är oerhört
positiv till de enorma arbetsinsatser som görs framför allt av skyddsombu-
den. Kjell Nilsson är ju inte ett skyddsombud som man kan klappa på ryggen
och säga att det är bra gjort, tvärtom.
98
Medan jag kommer ihåg det vill jag instämma i Mona Saint Cyrs kritik
mot den behandling som arbetsmiljörådet har fått. Den är minst sagt usel.
Vi lever i ett föränderligt samhälle. Det är väl, Kjell Nilsson, en omskriv-
ning för att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där vinsten styr.
Betingelserna förändras och människor slås ut. Människorna är en vara
som alla andra på marknaden och värderas inte annorlunda. Det kommer
ständigt nya faror i arbetsmiljön. Vi har en bra lagstiftning och vi har en bra
målsättning i den. Organisationen är bra men innehållet och förverkligandet
av detta i klassamarbetet har skapat dessa problem, Kjell Nilsson, som vi
har bråkat om nu i 20 år. Vi skriver fina lagar, men sedan överlämnas de till
arbetsmarknadens parter, och på arbetsmarknaden är det den som äger och
har makt som bestämmer. Då kan det finnas hur fina målsättningar som helst
i honnörsparagraferna i arbetsmiljölagen, de förverkligas inte i alla fall. Det
är detta vi upplever nu i dag. Den verkliga makten har inte skyddsombuden,
och detta har vi efterlyst. I andra länder tar de till strejk. Vi kanske också
skulle ha rätt att arbetsmiljöstrejka.
Sedan gjorde Kjell Nilsson ett ganska sensationellt politiskt uttalande,
tycker jag. Om jag har dragit rätt slutsatser, skall vi absolut inte ansöka om
medlemskap i EG, för då skulle det bli en fullständig katastrof på detta om-
råde. Kjell Nilssons parti är nu i full färd med att verka för att Sverige skall
ansöka om medlemskap i EG, och det finns, som jag ser det, ingen som helst
garanti för att vi skall få behålla denna goda lagstiftning. Jag hoppas att Kjell
Nilsson håller ut ända till slutet och säger nej även till medlemskap där.
Anf. 89 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! På min fråga om Kjell Nilsson trodde att en sjuklön skulle
vara bra för arbetsmiljön svarade han att det var möjligt, men sedan argu-
menterade han starkt för att man nu har sagt nej till en sådan sjuklön. Vi i
folkpartiet är alldeles övertygade om att en sjuklön skulle vara mycket bra
för arbetsmiljön. Arbetsgivarna skulle bli medvetna om att det är de som
skall betala ut sjuklönen och att arbetsmiljön har stor betydelse för arbetet.
Då måste de anstränga sig för att göra arbetsmiljön så god som möjligt. Det
är beklagligt, ja det är faktiskt ynkligt, att när man gör en uppgörelse mellan
två partier hoppar det ena partiet av en viktig del av uppgörelsen efter ett
halvår eller knappt det. Vi är mycket besvikna i folkpartiet i den här frågan.
Jag har även upplevt att man är mycket besviken ute på försäkringskas-
sorna och på andra ställen där man hade sett fram emot den här sjuklönen,
och där man hade sett fram emot att man skulle använda mycket av sin per-
sonal till rehabilitering i stället. Nu får man ont om personal för att i stället
administrera det nya förslag som socialdemokraterna kommer med. Men
detta skall vi inte diskutera vidare här.
När det gäller anslag till arbetslivsfonden är det riktigt, Kjell Nilsson, att
vi var emot det från folkpartiets sida. Vi ansåg att det var ett orättvist förslag
när man tog ut lika avgift från alla företag oberoende av hur mycket de hade
satsat på arbetsmiljön. Det förde med sig att en del företag som verkligen
hade gjort stora ansträngningar fick stora ekonomiska bekymmer för dessa
avgifters skull. Det var orättvist. Nu finns dessa pengar, och nu är det angelä-
get att vi utnyttjar dem på bästa sätt och inte slösar bort dem i administra-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
99
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
100
tion. Vi menar från folkpartiet att det viktigaste är att pengarna kommer
ner på det lokala planet. De som vet bäst hur pengarna borde användas är
skyddskommittéerna. Om man hade låtit skyddskommittéerna administrera
detta, hade det inte varit nödvändigt att lägga ut så mycket pengar på admi-
nistration.
Jag fick tyvärr inte något svar på min fråga om de gravida kvinnorna. Jag
hade sett fram emot det svaret.
Anf. 90 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp) replik:
Herr talman! Kjell Nilsson svarar att asbest är förbjudet. Även jag påpe-
kade detta i mitt inlägg, men jag sade också att det i dag inte finns någon
kontroll på det området. Vi väntar nu på att asbest genom EG-reglerna på
nytt skall komma in i landet. Att inte ta in produkten innebär nämligen ett
handelshinder.
Kontrollen skedde tidigare via en kungörelse. Tyvärr sade jag tidigare fel.
Jag sade att detta startade den 1 juli i år, men det var tvärtom; kungörelsen
upphörde den 1 juli i år. Men den har dessförinnan inte kunnat användas på
två år just på grund av att registret är utsuddat. Nu skall kontrollen i stället
ligga hos yrkesinspektionen, men där finns det absolut ingen överblick, och
dessutom finns alltså inte detta register kvar. Det är egentligen fantastiskt!
Silikos är inte längre ett sådant stort problem. Men i och med att kontrol-
len inte fungerar kan det på nytt bli ett stort problem. Detta säger också en
specialist på området, Olle Axelsson i Linköping, i en intervju.
Vi måste alltså studera problemet och se vad vi kan göra. Det finns mycket
att göra, och det är verkligen sorgligt att man bara förnekar problemet.
Anf. 91 KERSTI JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Kjell Nilsson tog i sitt anförande upp frågan om vad som
skall hända på arbetsmiljöområdet i samband med ett närmande till EG. Om
detta står inte så mycket i betänkandet. Man funderar kring detta på sju åtta
rader. Det kanske inte hade varit fel att, som centern föreslår i en reserva-
tion, i ett uttalande till regeringen betona att arbetsmiljöfrågorna måste inta
en central roll i det internationella ekonomiska samarbetet. Utan en stabil
grund i form av en överenskommelse om arbetsmiljön kan man nämligen
riskera att bransch efter bransch hamnar i en situation där brister i arbetsmil-
jön blir ett konkurrensmedel. Vi har också i vår reservation sagt att Sverige
i förhandlingar med EG och andra organ samt i EFTA-samarbetet skall för-
söka se till att arbetsmiljösatsningar inte belastar företagens relativa konkur-
renskraft. Detta är oerhört viktiga frågor.
Kjell Nilsson tog också upp de psykosociala frågorna och bl.a. mobbning.
Det är enligt min mening angeläget att det i den kommande propositionen
finns bra förslag på dessa områden.
I alla de pressmeddelanden som kom i samband med att arbetsmiljökom-
missionen lade fram sitt betänkande betonades hur väldigt olycksdrabbade
och utsatta sjukvårdsbiträdena är. Vi kunde där läsa att inte mindre än 37 %
av de bland kvinnor anmälda belastningsolyckorna sker i denna grupp. Det
är fråga om mer än 10 000 olyckor under fyra års tid.
Detta är väldigt oroväckande, och även på detta område krävs därför åt-
gärder. Det finns många förslag till åtgärder i de motioner som behandlas i
betänkandet men som avstyrks. Men det finns ju som sagt en möjlighet att
återkomma till denna fråga.
Charlotte Branting tar upp arbetsgivarperioden. Även jag vill understryka
att införandet av en arbetsgivarperiod eller sjuklön skulle kunna lösgöra per-
sonal på försäkringskassorna. Denna personal skulle i stället kunna arbeta
med andra viktiga frågor, exempelvis rehabiliteringsarbete. Det är obegrip-
ligt att regeringen drog tillbaka förslaget. Regeringen hade ju här haft chan-
sen att få stöd från flera partier. Men det kanske var det som var felet.
Anf. 92 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Kjell Nilsson anförde i sitt inlägg att de motioner som tas
upp i betänkandet är kända, och det är väl riktigt. Det förvånar mig att jag
inte har fått någon kommentar på min inledning, som till stor del handlade
om just arbetsmiljökommissionens arbete och resultat. Jag sade då någon-
ting i stil med att arbetsmiljökommissionens ande svävar över hela betän-
kandet. Det funnes därför kanske anledning att få en kommentar av Kjell
Nilsson.
Jag fick ju t.o.m. medhåll av Lars-Ove Hagberg om att det hela har skötts
illa och att det i detta sammanhang har varit fråga om en underlig hantering
av rådsmedlemmarna.
Jag uppfattade ändå att Lars-Ove Hagberg hade en del citat från materia-
let, och det kan ju hända att det var pressmeddelanden om det digra material
som arbetsmiljökommissionen lämnat som han citerade. Vi kan också miss-
tänka att man på departementet kanske begår mannamån och fördelar ut
material till vissa och inte till andra. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar
till detta av Kjell Nilsson. Jag skulle kunna tänka mig att han känner till detta
bra mycket bättre. Han kanske själv har fått ta del av departementets remiss-
material, medan vi andra inte har fått göra det.
Anf. 93 KJELL NILSSON (s) replik:
Herr talman! Lars-Ove Hagberg betygsätter mitt arbete inom arbetsmil-
jöområdet. Jag skall vara human mot Hagberg och inte betygsätta honom.
Jag delar hans uppfattning att det är de som jobbar ute på arbetsplat-
serna - i skyddskommittéer, som skyddsombud och annat - som drar det
tunga lasset i det här sammanhanget. Det är de som dagligdags utför det
stora arbetet och som gör att vi flyttar fram våra positioner.
Hagberg säger också att det är vinsten som styr och att vi i det här kapita-
listiska landet inte får pengar till en bra arbetsmiljö. Jag tycker att det är
djärvt av en kommunist som Hagberg - jag förmodar att han är kommunist
fortfarande - att säga på det sättet. Vi har i det här utskottet och i andra
utskott rest runt och sett hur arbetsmiljön ser ut i Sovjetunionen, i Polen och
i andra östländer. Jag kan försäkra Hagberg, om han inte har upptäckt det
själv, att om det inte är vinsten som styr där, så är det i stället något annat.
Sämre arbetsmiljöer får man nämligen leta efter. De är inte på någon punkt
att jämföra med arbetsmiljöerna i Sverige. Det är alltså inte enbart det kapi-
talistiska samhället som är avgörande. Men jag är säker på att pengar behövs
för att vi skall få en bra arbetsmiljö.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
101
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
102
Jag sade inte att jag är orolig för närmandet till EG, utan jag sade att fack-
folket, som dagligen jobbar med vår arbetsmiljölag, är oroligt för att vi vid
ett närmande skall få en sämre arbetsmiljölag. Jag tror att man klarar detta,
och arbetet rörande närmandet mellan arbetarskyddsstyrelsen och EGs
funktioner har ju pågått länge.
Sedan till det som Charlotte Branting sade om sjuklönen. Jag tror för min
del att kunskap ger mycket bättre resultat. Det är ju den kunskap vi har om
arbetsmiljöfrågorna som gör att vi kan flytta fram våra positioner år efter år.
Charlotte Branting har inte varit med så länge i arbetarskyddsstyrelsen, men
när hon har varit med litet längre kommer hon att lära sig att det är genom
forskning och kunskap som vi med jämna mellanrum gör om våra gränsvär-
deslistor och flyttar fram positionerna.
Charlotte Branting vill inte vara med om att skaffa de 15 miljarderna och
bilda arbetslivsfonden, men hon vill mycket gärna vara med och avgöra hur
de skall användas. Det kanske kan vara bra om det kommer några goda för-
slag därifrån.
Administrationen av arbetslivsfondernas verksamhet är mycket liten. Det
skall läggas upp branschprogram, företagsprogram och annat, och det sker
verkligen på en nivå som ligger nära företagen och de lokala arbetsplatserna.
Det kommer säkert att gå alldeles utmärkt. Jag har det största förtroende
för dem som har fått dessa arbeten, och jag tror att de kan göra ett mycket
bra arbete.
Anna Horn af Rantzien säger att jag förnekar problem, men det gör jag
inte. Jag har gång på gång sagt att vi har problem och att vi alltid kommer
att ha problem på detta område. Men vi skall lösa dem utifrån kunskap och
forskning, och därför är det viktigt att lägga mycket pengar på denna verk-
samhet.
Kersti Johansson säger att man är orolig för EG. Men det är samma för-
hållande här, det är fackföreningsfolket som verkar oroade över att vi skall
få en sämre lag.
Anf. 94 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Vi kan ju sätta betyg på varandra om vi vill det. Men jag
försöker bara att lugnt och stilla analysera våra roller i politiken. Kjell Nils-
son har tillhört etablissemanget utom några år mellan 1976-1982 - eller han
kanske tillhörde det då också. Men under denna tid har han varit motsträvig
och haft ungefär samma position som den han nu har i EG-frågan. Han har
säkert kunnat konstatera att fackföreningsfolk och andra har haft helt andra
målsättningar än de som han har försvarat och som kommit från departe-
mentet, regeringen osv. Det är den roll som jag lugnt och stilla presenterar,
och kanske förhåller det sig så.
Jag konstaterar att vi har förlorat många år på många viktiga områden.
Det är skyddsombuden, de fackliga organisationerna och de som är intresse-
rade av arbetsmiljön som är basen i förändringsarbetet framöver. Jag känner
därför en oerhörd besvikelse när vi i vänsterpartiet ser kommissionens resul-
tat. Man vägrar ta i en av de centrala frågorna, nämligen om skyddsombuden
skall få den vidgade stoppningsrätten, vilket en bred opinion inom fackföre-
ningsrörelsen kräver. Men icke! I denna kommission talar man också om
samma partssamverkan. En f.d. statssekreterare sade inför utskottet på den
tid det begav sig att det inte blir några förändringar på detta område om inte
parterna är överens. Denna anda svävar över kommissionens resultat.
De citat jag tidigare gjorde är hämtade ur arbetsmiljökommissionens slut-
satser i huvudbetänkande och bilagor. Jag har inte haft förmånen att få något
material från annat håll. Det är naturligtvis driften efter vinst till varje pris
som är orsaken till att man sliter ut människor. Om Kjell Nilsson har övergett
den analysen är det ganska fantastiskt. Det man slåss för i våra företag är att
få pengar till förändringar, men man får inga! Dessa pengar skall användas
till annat än sådana placeringar, och det sker på annat håll än inom arbetsmil-
jöns område.
Jag förstod att om jag ställde en fråga till Kjell Nilsson om huruvida han
hade en annan uppfattning än regeringen i EG-frågan, så skulle han vika
sig direkt. Han kan konstatera att det fackföreningsfolk som man bygger sin
verksamhet på är mycket kritiskt till ett närmande till EG i arbetsmiljöfrå-
gan. Men likväl ställer han upp för ett parti som skall ansöka om medlem-
skap innan man vet vad denna organisation är! Om Kjell Nilsson var någor-
lunda hederlig, och trodde på sitt fackfolk, skulle han säga: Vänta till år
1993, då vet ni åtminstone vad det är fråga om!
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
Anf. 95 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att jag inte har suttit lika länge i arbetarskydds-
styrelsen som Kjell Nilsson. Jag vet i alla fall väl som gammal lärare vad kun-
skap betyder. Vi i folkpartiet hade i varje fall den kunskap som gjorde att vi
ansåg att en sjuklön skulle vara bra ur arbetsmiljösynpunkt. Om socialdemo-
kraterna inte hade denna kunskap, eller ansåg någonting annat, tycker jag
att man borde ha varit ärlig och rättfram och redogjort för detta innan man
träffade uppgörelsen med folkpartiet i våras.
Jag fick inte heller nu svar på frågan om hur socialdemokraterna ser på
möjligheten för gravida kvinnor att få havandeskapspenning när det inte
finns någon möjlighet för omplacering. Nu har Kjell Nilsson en möjlighet till
att ge mig ett svar på den frågan, och det skulle vara trevligt om jag den här
gången kunde få ett positivt svar.
Jag måste ta upp den personalflykt från den offentliga sektorn som vi nu
ser. Jag har inte upplevt att socialdemokraterna verkligen har fattat att
denna flykt i stor utsträckning beror på att man anser att det är en dålig miljö
inom den offentliga sektorn. Man har varit alltför passiv i dessa förslag. Det
verkar som om man inte skulle vara på det klara med att undersökningar
visar att t.ex. 75 % av socialsekreterarna känner sig psykiskt pressade och
vill ha ett annat arbete, att mängder av förskollärare söker sig från den of-
fentliga sektorn osv. Man måste ta tag i detta och se till att arbetsmiljön blir
bättre, annars kommer flykten från den offentliga sektorn att ytterligare
öka. Det skulle vara intressant att få några klara besked om vad socialdemo-
kraterna egentligen gör på den här punkten.
Anf. 96 MONA SAINT CYR (m) replik:
Herr talman! Jag fick inget svar av Kjell Nilsson på min fråga. Antingen
var min fråga för obetydlig och för ointressant eller så fanns det fog för den.
103
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Arbetsmiljö
104
Kan vissa, t.ex. Kjell Nilsson, få ut detta remissmaterial, men inte andra?
Om så är fallet: Varför tillämpas denna odemokratiska ordning? Är det möj-
ligen så, att materialet är socialdemokraternas egen leksak? Vilken mening
finns det med rådet och dess existens när man inte har brytt sig om att sam-
mankalla det när arbetet pågick som mest intensivt?
Anf. 97 KJELL NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att be Mona Saint Cyr om ursäkt för att
jag inte besvarade hennes fråga i mitt förra inlägg. Men herr talmannen tog
i klubban, jag har stor respekt för herr talmannen och därför vågade jag inte
fortsätta att tala. Min taletid var alltså slut.
Jag har inte fått något annat material än det jag förmodar att alla andra
har fått. Jag har inte fått något av det material som Mona Saint Cyr här näm-
ner. Jag delar den uppfattningen att rådet har varit sammankallat vid för få
tillfällen. Men jag förmodar att jag inte har fått något annat material än vad
andra har fått. Jag har endast hämtat ut de betänkanden som man kan få på
tryckeriet. Något annat har inte förekommit.
Det jag uttalat mig om, Charlotte Branting, var om jag trodde sjuklönen
skulle märkbart påverka arbetsmiljön ute på arbetsplatserna. Något annat
har jag inte uttalat mig om. Jag tror att sjuklönen kan påverka ganska litet
och att det finns andra saker som betydligt mer kan påverka arbetsmiljön,
dvs. att satsa pengar på forskning på arbetslivsfondens arbetsområde och
kunskap hos alla dem som arbetar med arbetsmiljöfrågorna. Jag tror att det
betyder mycket mer.
Jag har en gång tidigare sagt till fru Branting att det står på s. 25 vad ut-
skottsmajoriteten anser om de gravida kvinnornas rätt till havandeskapspen-
ning om de inte kan få ett arbete intill 60 dagar före beräknad nedkomst.
Om de inte kan vara i arbete och blir sjukskrivna, får de sjukersättning som
andra.
Jag förstår att Lars-Ove Hagberg är litet bitter och att han tar i litet ordent-
ligt. Han har i nästan alla de frågor vi behandlat i kammaren - arbetsmiljö-
frågorna, arbetsmarknadspolitiken och allt annat - traskat patrull efteråt.
Det året vi förbjöd asbest hade vpk t.o.m. glömt att skriva en motion. Det
fungerar alldeles utmärkt att flytta fram positionerna utan vpk:s insats. Det
syns också om vi gör internationella jämförelser att vi inte behöver skämmas
i detta land för de insatser vi gör. Men vi har mycket mer att göra.
Vi skall komma ihåg att ju mer vi kan plocka ut av vinster i företagen till
arbetsmiljöförbättrande åtgärder, desto bättre arbetsmiljö får vi. Fattiga
företag brukar sällan ha bra arbetsmiljöer. Det tror jag också Lars-Ove Hag-
berg vet om.
Jag vet inte hur Lars-Ove Hagberg ställde sig till arbetsmiljöfonden, men
jag förmodar att han inte röstade emot den. Men jag tror inte heller att han
var initiativtagare till att vi nu kan satsa 15 miljarder på detta område.
Anf. 98 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag vill säga några ord om motion nr A203, som jag och Ing-
britt Irhammar väckte under allmänna motionstiden. Där tar vi upp betydel-
sen av bra och riktig belysning på arbetsplatser, och dessutom understryker
vi angelägenheten av forskning och försöksverksamhet med ljusterapi - ljus-
behandling - mot depression.
Forskning och försöksverksamhet bedrivs vid S:t Görans sjukhus, och re-
sultatet har fallit väl ut. Det är därför viktigt att denna verksamhet får resur-
ser så att den kan fortsätta och utvecklas.
Det här är en viktig folkhälsofråga, och det är faktiskt litet förvånande
att motionen har hamnat hos arbetsmarknadsutskottet. Enligt min mening
borde den ha behandlats i socialutskottet. Nu är det som det är med den
saken, och utskottet har avslagit våra motionsyrkanden. Det har för all del
skett med en vänlig klapp på axeln.
Utskottet anser att det i motionen inte anförts tillräckligt underlag för att
bedöma i vad mån det är påkallat för staten att gå in med särskilda ekono-
miska insatser. Därför vill inte utskottet ta något initiativ med anledning av
motion A203.
Herr talman! För dagen får jag nöja mig med den skrivningen, men jag
vill redan nu signalera för en upprepad och ännu mer underbyggd motion i
samma ärende. Jag återkommer alltså i detta folkhälsoärende i januari un-
der allmänna motionstiden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 18 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU2 Ledighet och arbetstid.
Anf. 99 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Jag vill redovisa några av de reservationer vi har i betänkan-
det. Först reservation 1.
Trots mycket skarp kritik från det svenska näringslivet och den borgerliga
oppositionen beträffande den svenska ledighetslagstiftningen, som skapar
alltför stora kostnader och försvårar den svenska konkurrenskraften på
marknaderna, avvisar socialdemokraterna och regeringen år efter år en all-
deles nödvändig översyn av just dessa svenska ledighetslagar. Inte heller de
mindre företagens likaledes kraftiga kritik av ledighetslagstiftningen har för-
mått socialdemokraterna att inse den allvarliga situation som föreligger.
Dessutom är lagstiftningen såväl svårförståelig som svårhanterlig - i synner-
het för de mindre företagen.
Det är anmärkningsvärt att regeringen sedan 1982 inte har funnit det ange-
läget med den översyn som vi år efter år begärt och som då redan hade på-
börjats. Socialdemokraterna anser tydligen inte ens att det nu, efter den allra
senaste tidens totala underkännande av den svenska modellen även när det
gäller ledigheter - nu senast också från de stora multinationella företagen -
finns någon anledning att se över ett av skälen till den låga svenska tillväxten
i ekonomin.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
105
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
Vad behövs, Lars Ulander, för att ni socialdemokrater skall vakna? Vän-
tar ni på fullständigt kaos innan ni tar itu med den här frågan? Tabellen på
s. 4 i betänkandet borde sedan lång tid tillbaka ha varit en väckarklocka. Där
ser vi tydligt att mer än 1 miljon människor är borta från sina arbeten varje
dag - alltså mer än 1 miljon människor! Jag yrkar därför bifall till reservation
1.
Vad gäller reservation 8 har lagstiftningen på arbetstidsområdet visat sig
vara alltför stel för att passa den nya tidens krav från både arbetsgivar- och
arbetstagarhåll. Stora förändringar har under de senaste åren skett vad gäl-
ler familjeförhållanden och individuella önskemål.
Studier, vård av anhöriga och framför allt vård av barn liksom företagens
ambitioner att nå ökad effektivitet och bättre konkurrenskraft, kräver en an-
nan syn på arbetstid och övriga villkor i dag än för bara några år sedan. Lag-
stiftningen på detta område behöver ersättas av flera överenskommelser
mellan parterna på marknaden. Vidare ramar behövs för att parterna skall
kunna träffa avtal såväl kollektivt som individuellt. Det innebär att lagstift-
ningen mycket väl kan få vikas åt sidan. Jag yrkar bifall till reservation 8 i
betänkandet.
Vad gäller reservation 6, vill jag nämna att ytterligare skärpning av ompla-
ceringsreglerna med anledning av en ännu ej publicerad studie som berör
föräldraledighetslagen inte är motiverad. Vi tycker att det är en orimlighet
att arbeta för en ytterligare utökning av ledighetslagarna i den riktning som
antyds. Den översyn vi under flera år har hävdat är angelägen måste först
komma till stånd.
Några svårigheter att återfå sitt arbete efter en föräldraledighet föreligger
ju inte. De nuvarande omplaceringsreglerna är till fyllest i avvaktan på den
utredning som vi har begärt.
Anf. 100 TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 101 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Enligt arbetskraftsundersökningar var 1 miljon människor
under 1989 frånvarande hela eller en del av mätveckan. Jämfört med före-
gående år har antalet frånvarande personer ökat.
De flesta av de ledighetslagar vi har i Sverige är mycket värdefulla och
något vi skall vara stolta över. För den enskilde innebär det valfrihet och en
möjlighet att kombinera arbetet med andra intressen och värden som man
har i livet.
Att människor har möjlighet att kombinera förvärvsarbete med att vara
småbarnsförälder eller att fortbilda sig är något vi skall slå vakt om. Men det
måste framgå klart när rätten till ledighet egentligen inträder. Många, fram-
för allt småföretagare som inte har tillgång till egen expertis, framför ofta
klagomål om att det inte är så.
En del anser också att ledighetslagarna är alltför omfattande och för med
sig alltför stort produktivitetsbortfall och svårigheter att planera arbetet. I
106
vissa fall kan vi dela den uppfattningen med folkpartiet vad gäller studiele-
dighetslagen och förtroendemannalagen.
Tycker t.ex. Lars Ulander att det är rimligt att man kan få tjänstledighet
för studier i flera omgångar om det är fullständigt klart att man inte tänker
återgå till jobbet? Det för med sig t.ex. en kedja av vikariatsanställningar,
vilket bl.a. ställer till problem inom den offentliga sektorn. Det har inte hel-
ler betydelse vilka studier det handlar om när man begär tjänstledighet för
just studier.
Vad gäller förtroendemannalagen hör man ofta klagomål på att den är
svår att tolka och tillämpa. Detta gör att vi i folkpartiet anser det riktigt att
återuppta utredningens arbete angående översyn av lagarna för att kunna
bättre bedöma de samlade effekterna.
En lag som alla vi reservanter anser skall ges hög prioritet är ledigheten
för vård av barn. Därför har jag en viss förhoppning om att få med modera-
terna och miljöpartiet på vår reservation angående rätt till ledighet för små-
barnsföräldrar. Eftersom det här inte heller kostar något så borde också soci-
aldemokraterna stödja den. Det står ju inte heller i motsatsställning till deras
önskan att på sikt bygga ut föräldraförsäkringen. Jag vill gärna ha ett svar på
frågan: Varför vägrar staten föräldrar ledighet, som de själva betalar, så att
de kan vara hemma hos sina små barn?
Lika oförklarligt tycker jag att det är att utskottets majoritet år efter år
genom sin vägran att acceptera rätt till tjänstledighet för biståndsarbete
hindrar många svenskar att göra en insats i våra biståndsländer.
Staten har här gått före med långtgående medgivanden, men det borde
faktiskt gälla hela arbetsmarknaden. Röda korset, Rädda barnen, kyrkan
och frikyrkorna har behov av kvalificerad personal från alla områden, också
från den privata sidan. Det kan inte vara rimligt att människor som snabbt
skulle vilja rycka in och göra en insats i en katastrofsituation skall behöva
säga upp sin anställning. Anser verkligen inte utskottets majoritet att en så-
dan insats är värd allt tänkbart stöd och att tjänstledighet borde vara en själv-
klarhet? Jag tycker att det är dåligt att utskottet inte kan vara överens med
oss om en sådan behjärtansvärd sak.
Herr talman! Folkpartiet står naturligtvis bakom de reservationer som
folkpartiet har skrivit under, men vi yrkar nu bifall till reservation nr 2
och 3.
Anf. 102 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Jag tror att de flesta av oss erkänner att det finns ovanligt
klart uttalade målkonflikter inbyggda i betänkandet AU2 beträffande ledig-
het och arbetstid inkl, de reservationer som finns bifogade.
Jag tycker att det här frågekomplexet knappast kan ses utan att det sker i
ljuset av dagens ekonomiska krissituation och orsakerna till den. En stor del
av motionerna handlar om insikten om att den sammantagna floran av ledig-
hetslagar tenderar att bli för stor. I andra motioner finns samtidigt förslag om
att man skall utöka vissa ledigheter. Skälen till de sistnämnda önskemålen är
över lag mycket väl underbyggda och sedda ur det enskilda perspektivet.
Det finns skäl att påminna om att en av orsakerna, och kanske den domi-
nerande orsaken, till dagens kris för svensk ekonomi och folkhushåll kan
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
107
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
108
härledas till den överhettning som kännetecknat arbetsmarknaden i Sverige
under ovanligt lång tid av senare delen av 80-talet. Det har med andra ord
rått en så stor efterfrågan på arbetskraft att kostnadsinflationen inte har gått
att stå emot. Utbudet på arbetskraft har varit för litet, vilket har lett till de
beskrivna konsekvenserna.
Att i det läget gå ut och föreslå en kraftig generell arbetstidsförkortning -
vilket görs i några motioner, särskilt från vänsterpartiet - är ekonomiskt an-
svarslöst. Jag tror att det är helt galet i det här sammanhanget, såvida man
inte får det att gå ihop att samtidigt som man har ett sänkt utbud av arbets-
kraft och en hög efterfrågan skall ekonomin kunna hantera båda motpo-
lerna. Ingen har hittills kunnat visa hur man på ett bra sätt skall kunna förena
detta.
I stället är vi nu på väg in i en period med stigande arbeslöshet. Jag tror
att det sker helt i onödan och som en följd av en felriktad ekonomisk politik.
Målsättningen att man skall kunna få en generellt kortare arbetstid, måste
ses som ett mycket långsiktigt politiskt mål. Den närmaste tiden måste
tvärtom arbetet gå ut på att via en högre tillväxt i ekonomin få produktions-
resurser för att någon gång kunna tillgodose dessa önskemål.
Med de förslag till utökad ledighet för särskilda grupper som finns i några
motioner förhåller det sig delvis annorlunda. De riktar sig till de grupper
som har speciella problem med att ta sig ut på arbetsmarknaden. Dit hör i
hög grad småbarnsföräldrar. De är beroende av flera faktorer i sin omgiv-
ning. Barnomsorgen är en viktig faktor. Vi vet att det fortfarande finns stora
brister på det området. Men även familjelivets och arbetslivets krav kan vara
utomordentligt svåra att förena för de enskilda människorna. En generösare
rätt till ledighet kanske inte blir ett utbudshinder, om småbarnsföräldrarna
därmed bättre skulle kunna orka med både familjeliv och arbetsliv. Kanske
skulle frånvaron från arbetsplatserna minska av andra skäl.
Jag för den här diskussionen utifrån frågeställningar eftersom erfarenhe-
terna hittills är ganska små. Man kan nog inte dra några generellt säkra slut-
satser.
Centerpartiet har reserverat sig för rätten till förkortad arbetstid och för
att den rätten skall utsträckas tills barnet har fyllt tolv år. Den möjligheten
finns som regel inom den statliga sektorn. Vi menar att den bör kunna ut-
sträckas till att gälla alla småbarnsföräldrar. Som Charlotte Branting har sagt
är det en reform som för ovanlighetens skull inte direkt kostar statskassan
någonting. Det här tas upp i reservation nr 4, vilken jag härmed yrkar bifall
till.
Herr talman! Som jag nämnde i min inledning finns ett flertal olika lagar
som reglerar ledighet. I en gemensam reservation yrkar de borgerliga parti-
erna på att det bör ske en översyn av lagarnas samlade effekter. Effekterna
för de små företagen bör inte minst särskilt uppmärksammas. Jag yrkar även
bifall till reservation nr 1.
Jag vill ta upp ytterligare en frågeställning, nämligen sextimmarsdag inom
vården. I betänkandet redovisas synen på sextimmarsdag inom just vårdsek-
torn. Det finns ganska många motioner som behandlar samma tema.
Debatten här i kammaren bör kunna redovisa var socialdemokraterna står
i den här frågan. Det börjar nämligen bli ganska många bud vid det här laget.
I Landstingsförbundets styrelse har man varit och är negativ även till försök
på det här området. Med samma socialdemokratiska majoritet i ett flertal
landsting står man däremot i färd med att genomdriva en sådan försöksverk-
samhet. Jag vill därför fråga Lars Ulander - som företräder socialdemokra-
terna här, och vars svar möjligen kan bli något av en riktlinje för socialdemo-
kratin i övrigt i den här frågan - om det finns en socialdemokratisk linje som
är möjlig att uppfatta.
Utredningen om arbetstid och välfärd, som det flera gånger hänvisas till i
betänkandet, har hittills mynnat ut i en ny utredning med vidare direktiv.
Bl.a. skall frågan om årsarbetstid utredas. Frågeställningen bereds vidare.
Jag kan nu nämna några av de synpunkter som centern har i det här samman-
hanget. Jag tror att de kommer att återkomma längre fram.
Utvecklingen på arbetsmarknaden går enligt vår mening mot att det bör
bli ett större utrymme för flexiblare lösningar när det gäller arbetstiden. Ar-
betstiden skall vara mera anpassad efter den enskildes önskemål än vad som
är fallet i dag. Vi tror att det medför fördelar både för företagen och den
enskilde individen. Som en följd av den här tron menar vi också att det bör
finnas stort utrymme för ramavtal på det här området i framtiden.
Utredningen, och man kanske skall säga regeringen, lade inte fram något
direkt förslag med utgångspunkt från utredningen om arbetstid och välfärd.
En orsak kan vara att det inte finns en övertygande majoritet för en enskild
reform på det här området, utan man har konstaterat att önskemålen är allt-
för varierande. Det är i sin tur ett uttryck för att den enskilde gör olika väl-
färdsprioriteringar och är kompetent att formulera dem.
Undersökningar som utredningen har gjort visar att cirka hälften av de
heltidsanställda prioriterar kortare arbetstid före högre lön. Det framgår
däremot också att cirka en tredjedel vill ha högre lön med oförändrad eller
längre arbetstid. Det sistnämnda kanske överraskar en och annan i den här
debatten.
I det sammanhang som jag inledde med, den ekonomiska krisen, och sam-
manhanget med generella arbetstidsförkortningar, är den här siffran värd att
ta fasta på. Den visar, menar jag, att det finns en potential för ett större ut-
bud av arbetskraft om vi för en politik som stimulerar den här viljan. Ett steg
är förstås de sänkta marginalskatterna. Andra steg som måste tas är att ge
större valfrihet och utbud inom barnomsorgen. Detta är då rimligen samhäl-
lets uppgift. Men också möjligheten att variera sin arbetstid bör vara ett
verksamt medel för att ta till vara viljan att arbeta. Vi instämmer i den be-
dömning som gjorts att en ny norm om årsarbetstid bör utredas mer innan
något sådant förslag kan läggas fram för riksdagen.
Till sist vill jag säga följande till Lars Ulander: Klargör socialdemokratins
inställning till kortare arbetstider inom vårdsektorn!
Anf. 103 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Sex timmars arbetsdag i stället för sänkt sjukersättning, för-
längd föräldraledighet i stället för sänkt ersättning för vård av sjukt barn,
begränsning av övertidsarbete i stället för konjunkturanpassad arbetstid, det
är tre av vänsterpartiets alternativ till regeringspolitiken, tre förslag som
knyter an till detta betänkande.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
109
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
110
Jag skall koncentrera mitt inlägg till sextimmarsdagen. Jag tycker nämli-
gen, trots det som Göran Engström nyss sade, att det är dags att vi nu börjar
genomföra den.
För 70 år sedan lyckades arbetarrörelsen genomdriva åttatimmarsdagen.
Motståndarna då - arbetsgivarna - spådde nöd och elände, men verkligheten
har visat oss att vi har haft en nästan oavbruten produktivitetstillväxt sedan
dess. Trots allt var det faktiskt möjligt att genomföra en daglig arbetstidsför-
kortning för 70 år sedan.
Visst är det väl dags för nästa steg nu? Visst är det dags att sätta sextim-
marsdagen på första plats för nästa arbetstidsreform.
Om åttatimmarsdagen var männens reform, eftersom det främst var män-
nen som förvärvsarbetade för 70 år sedan, så är sextimmarsdagen kvinnor-
nas reform, och det är kanske därför som detta motstånd finns mot att ge-
nomföra den. I dag är det kvinnorna som har de tyngsta jobben och de som
skulle vinna mest på en daglig arbetstidsförkortning. Det är också den ar-
betstidsreform som de flesta kvinnor sätter främst. Därför är det dags att vi
kvinnor i riksdagen tar itu med den här frågan på allvar.
Argumenten för sextimmarsdagen är många, och jag kan nämna de argu-
ment som finns i Margareta Winbergs m.fl. motion om att sex timmars ar-
betsdag raderar ut klyftan mellan hel- och deltidsarbete och att sextimmars-
dagen befrämjar jämställdhet mellan könen i arbetslivet. Jag kan komplet-
tera med de argument som finns i vår motion om att sextimmarsdagen mins-
kar kvinnornas dubbelarbete och ger barnen chans att få umgås mer med
sina föräldrar.
Ytterst handlar sextimmarsdagen om vilket slags samhälle vi vill ha. Ett
fullvärdigt liv innehåller så mycket mer än bara förvärvsarbete. En daglig
arbetstidsförkortning skulle ge både män och kvinnor möjligheter att skapa
ett bättre samhälle.
Mot sextimmarsdagen finns endast ett argument. Den är för dyr, säger
man. Den kostar för mycket. Och det är det argument som alltid har förts
fram när det har varit tal om arbetstidsförkortningar, även för 70 år sedan.
Jag kan hålla med om att det är en reform som kostar pengar, ganska stora
summor, men att den skulle vara för dyr tycker jag inte. Ur ett samhällseko-
nomiskt perspektiv är sextimmarsdagen en reform som lönar sig. Färre ar-
betsskador, minskat antal sjukdagar, mindre personalomsättning och en
större arbetstillfredsställelse är de effekter som man har kunnat se i t.ex. Ki-
runa där sex timmars arbetsdag har kunnat genomföras inom hemtjänsten.
Det är glädjande att den här försöksverksamheten med sex timmars ar-
betsdag sprider sig, nu senast till Dalarna där man har infört Dalamodellen.
Sextimmarsdagen är också en viktig rättvisereform. Om man delar upp
antalet arbetade timmar i Sverige på antalet arbetande människor, får man
ett genomsnitt på sex timmar per person. I verkligheten vet vi att det är män-
nen som jobbar heltid och mer därtill och att det är kvinnorna som jobbar
deltid. Det behövs alltså en omfördelning av arbetstimmarna.
Förra året sade man att det inte alls gick att påbörja genomförandet av
sextimmarsdagen eftersom det var högkonjunktur och brist på arbetskraft.
Men då borde det ju vara lämpligt nu i stället. Många tecken pekar ju emot
att vi är på väg in i en lågkonjunktur med åtföljande arbetslöshet. Permitte-
ringar och förkortade arbetsveckor har redan börjat införas på en del håll.
Regeringen har också i sitt senaste krispaket klart markerat att den fulla sys-
selsättningen inte längre är socialdemokratins huvuduppgift. Vore det inte
lämpligt att just nu påbörja en arbetsdagsförkortning?
Göran Engström tror inte att man skall kunna förkorta arbetstiden. Jag
tror att han gör samma tankefel som både regeringen och de borgerliga parti-
erna gör, nämligen att vi måste jobba mer om vi skall klara den ekonomiska
krisen.
I TCO-tidningen fanns det häromdagen en artikel med rubriken Huvudfe-
let är kanske att vi jobbar för mycket. Det är TCO-ekonomen Kristina Pers-
son som menar att det kanske vore ett bättre hushållande med våra resur-
ser - både mänskliga och ekonomiska - om vi arbetade mindre. Hon skriver
bl.a.: ”Sverige har som enda OECD-land ökat arbetstiden under 80-talet.
Sverige har också haft en svag produktivitetsutveckling jämfört med övriga
länder inom OECD. Aldrig har Så många arbetat så mycket som vi gör i dag
och ändå har vi ekonomisk kris. Vad är problemet? Knappast att vi jobbar
för litet.”
Kanske problemet i Sverige inte alls är det att vi jobbar för litet, utan pre-
cis tvärtom. Det finns siffror som antyder att det är omöjligt att upprätthålla
en hög produktivitet om man har för långa arbetsdagar.
11.ex. Japan, som ofta framhålls som ett föredöme när det gäller produkti-
vitet, är produktiviteten per arbetad timme lägre än i Sverige. I Japan har
man mycket långa arbetsdagar.
Fru talman! I det här betänkandet har man öppnat dörren litet grand på
glänt för en arbetstidsförkortning genom att skriva att man eventuellt kar)
komma att överväga möjligheten att använda den femte och så småniogofi
den sjätte semesterveckan till en förkortning av veckoarbetstiden.
Den sjätte semesterveckan frös ju inne, men för mig verkar detta vara en
omständlig väg mot sextimmarsdagen - först genomföra längre semester och
sedan använda semestern för att förkorta arbetstiden. I stället skulle jag vilja
komma med ett annat förslag. Och jag skulle med det här förslaget också
vilja utmana de socialdemokratiska kvinnorna, som ju driver kravet på sex
timmars arbetsdag. Ställer ni er bakom kravet på att vi gör sextimmarsdagen
till nästa arbetstidsreform? Ställer ni er bakom kravet på att vi, tillsammans
med de kvinnor och män från de andra partierna som ställer upp, gör denna
fråga till ett ultimatum - inga andra arbetstidsreformer innan sextimmarsda-
gen börjar genomföras?
Jag för min del kan göra följande personliga reflexion. Jag stödde förslaget
om den sjätte semesterveckan - av solidaritet med de LO-grupper som inte
hade sex veckors semester i avtalet, trots att jag insåg att det samtidigt skulle
innebära att sextimmarsdagen försenades.
Det kanske skall ses som ett ödets nyck att det blev bara två dagars för-
längning av semestern. Det ger mig och andra som kanske tänkt på samma
sätt chansen att tänka om och prioritera sextimmarsdagen.
Fler semesterdagar är ett krav som i första hand har drivits av män. Kvin-
norna vill hellre ha kortare arbetsdag. Nu fick ju männen sin två dagar längre
semester. Nu vill vi ha stöd för två timmar till kvinnorna i daglig arbetstids-
förkortning.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
111
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
112
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation 9 i detta
betänkande.
Anf. 104 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att en debatt om arbetstider sent under 1990
kan föras utan att man sätter in detta i det samhällsekonomiska perspektiv
som vi ändå har i dag. Därför tvingas jag konstatera att många av de motio-
ner som finns på detta område, och speciellt den från vänsterpartiet, utgör
en ren önskelista. Och det blir än mer av den karaktären när man hör Maggi
Mikaelsson argumentera för varför vi nu skulle ha råd med en generell ar-
betstidsförkortning eller en plan för ett snabbt införande av sextimmarsda-
gen, som det står skrivet i motionen.
Uppenbart ser icke vänsterpartiet något som helst samband mellan den
kostnadsstegring som vi har haft i näringslivet och hela samhället och den
brist på arbetskraft som, enligt min mening, har varit en av de verkliga orsa-
kerna till att vi har hamnat i dagens läge. Hon säger tvärtom att vi arbetar
för mycket i det svenska samhället och menar att produktiviteten hela tiden
har ökat. Alla andra iakttagare är rimligen överens om att också detta är ett
av de fundamentala problemen, dvs. just det att produktiviteten inte har
ökat så snabbt som möjligt. En högre produktivitet behöver sannerligen inte
betyda att man arbetar hårdare och längre, däremot att man arbetar smar-
tare, att man gör en sak litet bättre än tidigare. Då får vi både tillväxt och
högre produktivitet. Detta går alldeles utmärkt att förena med målet högre
livskvalitet.
I goda tider skall vi har råd med en generell sänkning av arbetstiden med
25 %, i dåliga tider blir det ett hot mot arbetslösheten. Så byts argumenten
alltefter konjunkturerna. Jag tycker att bara detta visar ihåligheten i det där
sättet att argumentera. Jag tror att det är nödvändigt att någon gång, då och
då, i riksdagens talarstol verkligen ta en sådan här debatt med vänsterpar-
tiet.
Om vi arbetar hårt och verkligen arbetar för en högre produktivitet och
om vi tror på det där med högre livskvalitet, får vi nog de närmaste åren
inrikta oss på att satsa på speciella grupper som behöver särskilda insatser.
Jag och mitt parti tror att småbarnsföräldrarna är en sådan grupp. Därför
vill jag än en gång argumentera för den reservation som fogats till betänkan-
det. Men vänsterpartiets politik är ren och ohöljd opportunism i denna
fråga.
Anf. 105 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Jag vill inleda med att deklarera att miljöpartiet står bakom
de reservationer som mitt namn står på i arbetsmarknadsutskottets betän-
kande 2. Jag yrkar bifall till reservationerna 7,10 och 11 i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande 2.
Det tycks vara en långvarigt pyrande eld, denna fråga om arbetstidsför-
kortning med spår bakåt till 1800-talet, ja, säkert längre om man började
forska. 1919 fick vi åttatimmarsdagen, 1939 fick vi 2 veckors semester, 1951
fick vi 3 veckors semester, 1957 fick vi 45 timmars arbetsvecka, 1963 fick vi
4 veckors semester, 1966 fick vi 42,5 timmars arbetsvecka, som sjönk till 40
timmar år 1970 och 1977 fick vi 5 veckors semester. Och den sjätte semester-
veckan har påbörjats.
I andra länder med betydligt sämre samhällsekonomi har arbetstiden nyli-
gen kortats. Jämför vi arbetstidsförkortningar med direkta lönepåslag, fin-
ner vi att arbetstidsförkortningen är mindre inflationsdrivande. Dessutom
stimuleras arbetet och arbetsresultatet. Därför är det ett bra sätt att ta ut
standardförbättringar. Och vi skulle må bättre i den märkliga värld vi jagat
fram med mindre tid för de unga och för vänner och samvaro. Vi orkar inte
längre med politiskt och ideellt arbete. Tempot blir allt hetsigare, resorna till
arbete och köpcentra blir allt längre. Det blir allt mindre tid för det infor-
mella, det obetalda men på många sätt viktigare arbetet som så sällan tas
med i välfärdsbilden. Vi fick också alldeles nyss höra att det obetalda arbetet
sällan nämns, trots att det är så kolossalt viktigt, kanske speciellt för kvin-
norna.
Jag vill helt kort nämna några av de förslag som miljöpartiet de gröna har
lagt fram inom detta område. Anhöriga och närstående som i hemmet vårdar
sina gamla bör få bättre anställningstrygghet och möjlighet till utbildning.
Deras arbete skall inte vara en dubbel börda, som dessutom ger de gamla
känslan av att vara ett tungt bekymmer. Under 30 dagar har man i dag lag-
stadgad rätt till ledighet - men ofta är de gamlas sjukdomar av längre varak-
tighet när den trötta kroppen inte längre vill vara med. Vi föreslår att för-
värvsarbetande anhörig får rätt till ledighet efter samma regler som vid vård
av sjukt barn.
Av det som jag redan har nämnt framgår nyttan av att kunna välja den
arbetstid som passar ens livssituation, kanske också den trafiksituation som
samhället i dag har allt svårare att klara av - flextid med andra ord, som
ordnas genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det långsiktiga målet är att alla som så önskar skall kunna ha sex timmars
arbetsdag, fem dagars arbetsvecka och sex veckors semester. På den ökade
lediga tiden har vi då möjlighet att minska våra omkostnader på olika sätt
för att kompensera den proportionellt lägre lönen.
I ytterligare en motion pläderar vi för att sex timmars arbetsdag i första
hand genomförs i vården, där arbetet är slitsamt och dessutom svårt att ratio-
nalisera utan att förlora i mänsklighet.
Den lyckade och numera välkända försöksverksamheten i Kiruna - som
ju redan har nämnts här i dag - med nedsatt arbetstid i vården är ett bra
exempel på att människovärd lönar sig - i detta fall i minst tredubbel bemär-
kelse: för vårdaren, för den sjuka och för samhället.
Anf. 106 LARS ULANDER (s):
Fru talman! I betänkandet tas det upp ett antal motioner från den all-
männa motionstiden. Traditionellt brukar utskottet ta upp semesterfrågorna
i detta sammanhang, men den här gången har de behandlats tidigare under
året.
Som alla i debatten inblandade vet pågår det ett berednings- och utred-
ningsarbete i de här frågorna, både inom regeringen och på annat håll. Efter
de båda utredningarna om arbetstid och semester är nu avsikten att man ef-
ter remissbehandlingen på nytt skall gå i närkamp med arbetstidsfrågorna
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
och tillsätta en utredning med ett konkret uppdrag att se efter hur man skall
kunna åstadkomma flexibla regler för arbetstid och semester.
Vidare har forskare inom arbetslivscentrum bedrivit ett stort arbete angå-
ende föräldraledighetslagens tillämpning, och när vi får den utredningen i
vår hand innebär det ytterligare kunskap, som vi har att ta hänsyn till i det
förändringsskede som vi befinner oss i. Av det förhandsmaterial som vi har
fått från utredningen verkar det som om pappor och mammor som kommer
tillbaka till arbetet efter föräldraledighet faktiskt behandlas olika.
Kvinnor och särskilt de som har förkortat sin arbetstid efter föräldraledig-
het löper i betydligt större grad än männen risk att bli omplacerade eller få
andra arbetsuppgifter. Enligt forskarna tycks arbetsgivarna - framför allt de
små på den privata sidan - inte känna till lagens skydd mot omplacering efter
föräldraledighet. Detta är ett exempel på problem som bör lösas, inte minst
från jämställdhetssynpunkt.
Med tanke på vad som kommer i frågan om nytt underlag finns det inte
någon anledning för utskottet att i dag i detalj gå in på de arbetstidsfrågor
som tas upp i motionerna. Låt mig konstatera att en ökad flexibilitet i reg-
lerna för arbetstid och semester och bättre möjligheter för arbetstagare och
arbetsgivare att lokalt kunna påverka de egna arbetstiderna skulle tillgodose
en hel del av de krav som ställs i samhället i dag. Här har vi även motionärer-
nas önskemål. För alla föräldrar som vill ha litet mer tid för barnen, för alla
dem som vill kombinera arbete och studier, för alla dem som har litet udda
arbetstidsönskemål osv. är det naturligtvis en stor fördel om de får bättre
möjligheter att påverka sina arbetstider.
Fru talman! Några ord om sex timmars arbetsdag. Denna fråga var senast
uppe för ett år sedan. Då var det Gudrun Schyman och Mona Sahlin som
diskuterade denna fråga. Eftersom frågeställningen är densamma nu kan jag
med fördel referera ur den debatten.
Mona Sahlin sade bl.a. följande i sitt anförande:
Vi har verkligen inte begravt frågan om en generell arbetstidsförkortning
och därmed inte heller kravet på sex timmars arbetsdag. Kravet på sex tim-
mars arbetsdag är precis lika starkt som önskemålen och kraven är bland
kvinnor ute på arbetsmarknaden och i olika organisationer. Det är det som
avgör. Det som den statliga kommittén har försökt att göra och som jag hop-
pas att alla tar till sig är att lära mera om vilka konsekvenser olika arbetstids-
förkortningar får. Vilket pris är vi beredda att betala för olika arbetstidsför-
kortningar? Det är en fråga som jag tycker att man har ställt sig alltför sällan.
Man säger t.ex. att en förkortning av arbetsdagen medför större effektivitet.
Ja, det kan ju se så ut på många olika sätt.
Det är slut på citatet där. Jag tycker att det räcker när det gäller diskussio-
nen om sex timmars arbetsdag i det här betänkandet. Därefter vill jag ta upp
ett par andra frågor. Det gäller ledighetslagarna som Erik Holmkvist tog upp
ur litet andra aspekter. Han säger att nu har de stora företagen rutit till, så
nu är det väl fråga om totalt sammanbrott för tankarna på ledighetslagarna.
Nu är det väl på det sättet, Erik Holmkvist, att om man hade frågat de
stora företagen angående någon enda punkt när det gäller ledighetslagarna
skulle vi inte ha haft några ledighetslagar över huvud taget. Därför kan vi
114
väl bara konstatera att de inte har bytt uppfattning om den möjlighet som de
anställda fått att på olika sätt ta ledigt från sina arbeten.
Det har kommit en uppgift om antalet människor i samband med ledig-
hetslagarna. Man talar om en miljon som är lediga varje dag vid mättillfället.
Man bör göra klart för sig vad den miljonen består av. Den består av männi-
skor som har semester - det är 8—9 %. Den består av värnpliktiga och sjuka.
Det finns en mängd andra orsaker. Det har alltså egentligen inte att göra
med de ledighetslagar som man diskuterar i de grupper som tar upp de här
frågorna och som motionen handlar om. För det är väl ingen här som har
planer på att, i samband med att vi behandlar betänkandet, ta bort semester-
möjligheten? Det är väl heller ingen som har planer på att ta bort möjlighe-
ten att sjukskriva sig om man blir sjuk? Därför är det naturligtvis rimligt att
man tar bort de delarna ur statistiken så att den inte blir fel.
Till Charlotte Branting vill jag säga att när det gäller frånvaron går även
hon ganska hårt fram. Däremot säger Charlotte Branting att man skall utöka
på annat sätt. När de svagaste skall ha studieledighet skall det utredas och
kontrolleras, men när man kommer med andra förslag från dem som har en
helt annan styrka är det någonting förskräckligt att utskottet inte har hängt
med på det. Vi har naturligtvis olika syn på de här frågorna, och det får vi
väl leva med.
Viktigt i sammanhanget är att den inriktning man har vid hanteringen av
arbetslivsfrågorna är att man skall gå igenom möjligheterna till flexibilitet.
Det är där man får det hela klart för sig.
Göran Engström undrar vilken syn socialdemokraterna har på frågan om
de sex timmarna i vården. Det finns ju klart uttalat i betänkandet hur vi ser
på de frågorna. Grunden för det hela är förhandling om arbetstiden. Det står
i vårt betänkande, där Göran Engström finns med som undertecknare. Jag
tror att det kan räcka med den uppgiften. Om man sedan skall börja med
några pekpinnar har man ju tagit bort den möjlighet som finns här.
Sedan får vi se - det finns också med i betänkandet - vad som kommer
fram när vi gör en utvärdering av Kirunafallet. Det är möjligt att det visar
sig kunna ge effekter. Man får ta med både vad som händer på arbetskraftssi-
dan och ekonomiskt och naturligtvis också på den positiva sidan. Det bör vi
väl också kunna klara. De här frågorna kommer naturligtvis också in i den
beredning som regeringen har aviserat. Därför kan vi anse det avklarat.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande nr 2. Det gör jag med det konstaterandet att vi har all anled-
ning att förvänta oss att dessa frågor kommer att diskuteras ofta under det
närmaste året med hänsyn till det pågående berednings- och utredningsarbe-
tet.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
Anf. 107 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Lars Ulander citerade vad Mona Sahlin och Gudrun Schyman
sade förra året i motsvarande debatt. Det var ju roligt i sig. Men det hade
varit mer intressant att höra om Lars Ulander och de manliga socialdemo-
kraterna delar Mona Sahlins och de socialdemokratiska kvinnornas uppfatt-
ning att sextimmarsdagen är en angelägen reform. Det hade också varit
mycket intressant att få en kommentar till den kvinnliga TCO-ekonomens
115
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
uppfattning om att vi kanske arbetar för mycket, och att det är ett av proble-
men med den dåliga produktivitet som vi har. Likaså skulle det vara intres-
sant att veta hur Lars Ulander ser på det faktum att vi trots att vi har jobbat
mer under 1980-talet har en sämre produktivitetsutveckling än OECD-län-
derna.
Anf. 108 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Fru talman! Lars Ulander säger att om stora företag hade fått bestämma i
vårt land hade vi inte haft någon frånvaro alls. Min första fråga är: Varifrån
har Lars Ulander fått den uppgiften? Flykten från Sverige när det gäller stor-
företag säger man beror på att man inte klarar av konkurrenssituationen på
marknaderna med bl. a. den typ av ledighetslagstiftning som vi har i Sverige.
Vi måste ta vara på kritik mot det system som vi har. Vi kan tycka bra om
det — delar av det i varje fall. Men samtidigt som vi har fem veckors semester
— snart litet drygt — har vi nästan fem veckors frånvaro på grund av sjuk-
dom. Ingenstans i Europa eller USA har man en sådan enormt hög frånvaro
som i Sverige.
Jag frågar mig om det finns skäl för oss att se över den lagstiftning som
kanske kostar konkurrensfördelar på marknaderna. Ja, visst gör det det.
Men år efter år har socialdemokraterna sagt: Nej, vi behöver ingen översyn
av ledighetslagstiftningen. Den är bra som den är. Vad vi skall göra är att
bygga ut den. Det är det ni har gjort genom det beslut som fattades så sent
som för för bara några månader sedan.
Vi har ett sjukförsäkringssystem, Lars Ulander, som t.o.m. kan användas
som facklig stridsåtgärd. Endast i Sverige finns en sådan modell! Är det inte
rimligt att vi ser över det som är så kantigt att vi behöver slipa av det? Vi
skall slå vakt om skyddsnätet i Sverige, för människor som behöver ett
skyddsnät, men vi skall inte göra det så starkt att det kommer att kunna miss-
brukas av dem som inte behöver det. Lars Ulander! Medverka i ditt parti till
att vi får den översynen. Den är nödvändig - alldeles klart nödvändig. Den
är mycket angelägen, i synnerhet när vi nu har svårigheter att konkurrera på
marknaderna.
Anf. 109 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag ställde frågan om kortare arbetstid inom vårdsektorn mot
bakgrund av att det finns så uppenbart motsatta uppfattningar när det gäller
om man skall tillåta försöksverksamhet över huvud taget. Lars Ulander ville
inte ge några pekpinnar, men pekpinnar är precis vad som utfärdas av Lands-
tingsförbundets styrelse när man vill pröva. Tidigare var det inte ens möjligt
inom ramen, vilket vi en gång föreslog, för Mona Sahlins arbetstidsutred-
ning.
Kjell Nilsson sade i en tidigare debatt här att vi skall bygga på kunskap,
erfarenheter och forskning innan vi genomför reformer. Så vill jag gärna se
den här frågan också. Det hade varit ett sätt att kunna avgränsa ett arbets-
tidsförsök, att göra det inom ramen för en offentlig utredning och den vägen
skaffa mera av kunskap och erfarenhet.
Jag tror att skall man diskutera arbetstidsförkortningar, blir det klart defi-
116
nierade grupper som man möjligen kan ha råd med. Men förhandlingar är
grunden, sade Lars Ulander, och det uppfattar jag också som ett besked.
Anf. 110 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Fru talman! Nu måste jag verkligen fråga vad Lars Ulander menar med
att våra förslag skulle gå ut över de svagaste grupperna. Inte kan väl Lars
Ulander mena att förtroendemännen tillhör de svagaste grupperna eller de
som begär tjänstledighet gång efter annan för studier. Då vill jag klart dekla-
rera att min definition på svaga grupper är en helt annan än den Lars Ulan-
der torgför.
Vi måste se förslagen om en översyn av vissa av ledighetslagarna i ljuset
av att många företag faktiskt har problem i dag. I en svår ekonomisk situa-
tion är det ju viktigt att man gör de riktiga prioriteringarna, och då vill vi
från folkpartiets sida prioritera ledighet för föräldrar med små barn och le-
dighet för människor som skall gå ut i katastrofarbete.
Vad har egentligen Lars Ulander för argument att ge den arbetsgivare som
vill vägra en människa som skall ut i katastrofarbete, när det kanske handlar
om att försöka rädda hundratusentals liv? Vad har egentligen socialdemo-
kraterna att förlora på att acceptera att de föräldrar som vill ha ledighet upp
till att barnet nått tre års ålder får det, när de betalar det själva?
Anf. 111 LARS ULANDER (s) replik:
Fru talman! Maggi Mikaelsson frågade mig om jag stod bakom det Mona
Sahlin sade förra året och som jag upprepade här. Jag skulle naturligtvis inte
ha upprepat det om jag inte står bakom vad hon sade vid det tillfället. Det
är väl alldeles klart. Jag förstår inte riktigt frågan. Skulle jag ha haft någon
annan mening, hade jag naturligtvis sagt det. Jag hoppas att vi nu har klarat
ut den saken.
Erik Holmkvist envisas med att ta med sjukdom när han diskuterar ledig-
hetslagarna. På något sätt är det en omöjlighet. Är man hemma för sjukdom,
så är man naturligtvis sjuk. Erik Holmkvist påstår alltså att man anmäler sig
sjuk men man är det inte. Det är en ganska underlig argumentation.
Enligt den statistik som man har visat oss är 8 % eller 339 000 människor
sjuka varje dag. Den siffran kommer naturligtvis inte in i någon utredning
om ledighetslagarna. Därtill kommer semester, värnpliktstjänstgöring - en
ganska stor grupp - och andra saker.
Det är som sagt en underlig diskussion som Erik Holmkvist bedriver - han
gjorde likadant förra året - när han för in dem som är sjuka under ledighets-
lagstiftningen. Men det här lär vi väl få möjlighet att diskutera vid något an-
nat tillfälle, när vi har det uppe som rör den delen.
Vad beträffar sjukskrivning som facklig stridsåtgärd har vi alla all anled-
ning att säga att det accepteras inte. Det är inte någonting som är speciellt
för Erik Holmkvist eller för moderaterna.
Låt mig säga till Göran Engström att Landstingsförbundet har en uppfatt-
ning i dessa frågor, men glöm då inte bort att Landstingsförbundet är en för-
handlande organisation. Det stämmer helt överens med det som jag tidigare
sade, att detta är saker mellan parterna. Men sedan är det klart att de natur-
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
117
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
118
ligtvis kommer in i det allmänna resonemanget när man bereder flexibilitet
och andra saker.
Jag är övertygad om att också de frågor som Charlotte Branting tar upp
kommer upp till resonemang i beredningen, alldenstund man hela tiden talar
om att det är flexibilitet som man skall försöka åstadkomma.
Jag tror att vi är mindre oense än vad det kan verka att döma av de tuffa
utfallen här i kammaren. Jag tror att vi gör klokt i att vänta och se vad som
händer när regeringen redovisar resultat i de här frågorna.
Anf. 112 ERIK HOLMKVIST (m) replik:
Fru talman! Mycket kort. Jag vet inte vad Lars Ulander debatterar för ett
betänkande. Jag debatterar AU2 som gäller ledighet och arbetstid. Det är
precis från det betänkandet jag har tagit de uppgifter som jag har fört fram
i debatten. Kanske vi kunde debattera samma betänkande, för då blir det
mycket enklare.
Anf. 113 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Fru talman! Yrkeschaufförer får arbeta maximum elva timmar på ett dygn
och av dessa högst nio timmar i sträck. Läkare kan få tjänstgöra från kl. 7.30
ena dagen till kl. 17.00 dagen därpå, alltså i nästan 34 timmar. Det är en
trafikfara med uttröttade chaufförer, men det betraktas tydligen inte som en
vårdfara med läkare som kanske inte fått sova på över ett dygn.
Det är detta som jag ville lyfta fram i min motion A718.
Tidigare har talats om att läkare har kortare arbetstid än många andra yr-
kesgrupper. En nyligen genomförd pilotstudie inom Spri från fyra kliniker
visar att den faktiska arbetstiden ligger på i snitt 40,8 timmar per vecka. Jag
har inte heller ifrågasatt den totala arbetstiden utan fördelningen av denna.
Pilotstudien, som är av litet format och borde följas av en bredare under-
sökning, visar emellertid också att långa arbetspass på omkring 30 timmar
fortfarande förekommer.
Utskottet hänvisar i sitt yrkande om avslag på motionen till de avtal som
finns på området och förutsätter att parterna tar upp olämpliga arbetstidsför-
hållanden till förhandling. Lokala avtal kan emellertid gå förbi det centrala
avtalet.
Det skall bli mycket intressant att se om man ute i sjukhusvärlden följer
den maximigräns på 18 timmar som Läkarförbundet och Landstingsförbun-
det enats om och som är riktlinje i årets avtal.
Personligen tycker jag att även 18-timmarspass är för långt. Nästa år kom-
mer SPRI med nya riktlinjer för jourverksamheten, där en målsättning är att
kompensationsledighet skall tas ut i samband med jouren - en i mitt tycke
elementär kombination.
Att det går att göra förändringar i joursystemet visar bl.a. den s.k. Sab-
batsbergsmodellen som resulterat i bättre arbetsmiljö, bättre kontinuitet i
vården och troligen lägre kostnader.
Sverige har en mycket duktig läkarkår. En del av den kritik mot läkare
som kommer fram i t.ex. anmälningar till hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd handlar inte om bristande kunskaper utan om ointresse och trötthet.
Med ändrade joursystem borde något av detta kunna elimineras.
Fru talman! Med det arbete som nu pågår i denna fråga, bl.a. inom Spri,
hoppas jag utvecklingen skall leda fram till arbetstider som ger trygghet för
patienten och en rimligare tidsbelastning för läkaren. Går inte utvecklingen i
sådan riktning, anser jag att lagstadgad reglering här lika väl som inom andra
yrkesområden måste övervägas. Till detta finns i så fall anledning att åter-
komma.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkande 1990/91 :JoU10
samt arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1990/91 :AU3, AU4, AU5,
AU6, AU8 och AU2.
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Mom. 1 (tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän)
Först biträddes reservation 1 av Sonja Rembo m.fl. med 107 röster mot 16
för reservation 3 av Karl-Erik Persson. 166 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 174 röster mot 92 för reserva-
tion 1 av Sonja Rembo m.fl. 28 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (facklig verksamhet i transnationella företag)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 18 för reservation 5 av
Karl-Erik Persson.
Mom. 7 (fackligt arbete på deltid)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 17 för reservation 8 av
Karl-Erik Persson.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Mom. 2 (facklig representativitet)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 125 för reservation 2 av
Elver Jonsson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5
Mom. 1 (analys av effekterna av lagstiftningen m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 55 för reservation 1 av
Sonja Rembo m.fl.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Ledighet och
arbetstid
119
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Mom. 4 (begreppet vikarie)
Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 35 för reservation 4 av
Karl-Erik Persson och Anna Horn af Rantzien.
Mom. 7 (begränsning av användningen av provanställning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Karl-Erik Pers-
son och Anna Horn af Rantzien - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och handikapp m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 36 för reservation 11 av
Karl-Erik Persson och Anna Horn af Rantzien.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
Mom. 1 (övergripande utredningar av arbetsrätten)
Först biträddes reservation 1 av Elver Jonsson m.fl. med 135 röster mot 17
för reservation 2 av Karl-Erik Persson. 143 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 125 för reserva-
tion 1 av Elver Jonsson m.fl.
Mom. 4 (MBL och den offentliga sektorn)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 125 för reservation 5 av
Elver Jonsson m.fl.
Mom. 9 (facklig vetorätt)
Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 17 för reservation 11 av
Karl-Erik Persson. 62 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (200-kronorsregeln)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Elver Jonsson
rp.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Mom. 1 (principer för arbetsmiljöarbetet)
Först biträddes reservation 1 av Elver Jonsson och Charlotte Branting
med 40 röster mot 17 för reservation 2 av Karl-Erik Persson. 235 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 260 röster mot 33 för reserva-
tion 1 av Elver Jonsson och Charlotte Branting.
Lola Björkquist (fp) anmälde att hon i huvudvoteringen avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.
120
Mom. 4 (konsekvensbeskrivningar av tillämpningsbestämmelser)
Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 73 för reservation 4 av
Sonja Rembo m.fl.
Mom. 9 (miljökunskap)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Börje Hörnlund
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (inriktningen av yrkesinspektionens verksamhet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Sonja Rembo
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (utredning om systemet med skyddsombud)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Sonja Rembo
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 21 (utredning om arbetsmiljöfonden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 11 av Sonja
Rembo m.fl., dels reservation 12 av Anna Horn af Rantzien - bifölls med
acklamation.
Mom. 29 (åtgärder mot asbestos och silikos)
Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 33 för reservation 16 av
Anna Horn af Rantzien.
Mom. 32 (förbud för ackordslön vid vissa transporter)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 34 för reservation 20 av
Karl-Erik Persson och Anna Horn af Rantzien.
Mom. 34 (specifikt kvinnliga arbetsmiljöproblem)
Först biträddes reservation 22 av Elver Jonsson m.fl. med 60 röster mot
16 för reservation 24 av Karl-Erik Persson. 217 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 194 röster mot 58 för reserva-
tion 22 av Elver Jonsson m.fl. 42 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
Mom. 1 (översyn av ledighetslagstiftningen)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 142 för reservation 1 av
Elver Jonsson m.fl.
Mom. 3 (rätt till tjänstledighet för medverkan i det svenska katastrofbistån-
det)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Elver Jonsson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
121
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Mom. 4 (rätt till hel ledighet för småbarnsföräldrar)
Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 72 för reservation 3 av
Elver Jonsson m.fl.
Mom. 5 (rätt till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 55 för reservation 4 av
Karl-Erik Persson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (ledighet för anhörigvård)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 21 för reservation 7 av
Anna Horn af Rantzien.
Mom. 8 (generella arbetstidsreformer)
I voteringen om kontraproposition i voteringen om kontraproposition i
huvudvoteringen avgavs 21 röster för reservation 9 av Karl-Erik Persson och
21 röster för reservation 10 av Anna Horn af Rantzien. 249 ledamöter avstod
från att rösta.
Vid lottning vann reservation 9 av Karl-Erik Persson.
I voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen biträddes reserva-
tion 8 av Sonja Rembo m.fl. med 56 röster mot 17 för reservation 9 av Karl-
Erik Persson. 218 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 210 röster mot 55 för
reservation 8 av Sonja Rembo m.fl. 25 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 10 (arbetstid inom hemtjänsten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservaton 11 av Anna Horn af
Rantzien - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att arbetsmark-
nadsutskottets betänkande AU7, som skulle debatteras efter middagsuppe-
håilet, fick företas till avgörande i början av arbetsplenum onsdagen den 28
november.
Kammaren beslöt kl. 18.17 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
122
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91 :AU7 Personalpolitik.
Anf. 114 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Med anledning av reservation 1 i detta betänkande, AU7,
vill jag säga att inriktningen av den statliga personalpolitiken måste mer än
hittills skapa bättre grundförutsättningar för de anställda. Inte bara lönen
har betydelse. Motivation, ansvar och befogenheter samt decentralisering av
beslutsfattandet måste också till. Belöningssystem är här en möjlig väg att
använda sig av i än högre grad än hittills. Anställda i statlig tjänst måste
kunna känna att de utför viktiga insatser med eget ansvar. Arbetets kvalitet
och viljan till service påverkas i hög grad just av förändringar i denna rikt-
ning.
Reservation 7 gäller lagstiftning mot avtal som överkompenserar inkomst-
bortfall. Även med de nya riktlinjer som regeringen har lagt fast i sin skri-
velse till riksdagen nyligen angående nya sjuklönevillkor kommer också i
fortsättningen en överkompensation att föreligga. Det måste emellertid löna
sig att ta ett arbete i jämförelse med en sjukskrivning. Får vi icke detta för-
hållande, kommer människor som vill utnyttja sjukförsäkringsreformen på
ett inte alldeles ärligt sätt att fortsätta med detta. Kostnaderna för ett jobb i
jämförelse med att gå sjukskriven kommer även i fortsättningen att vara
långt högre, inte minst sedan vi fick de kraftigt stegrade bensinpriserna. Om
en anställning kostar pengar kan man fråga sig: Vilket skäl finns det för att
ta ett jobb så länge man kan gå sjukskriven?
Reservation 9 handlar om nattraktamenten. Det är angeläget att komma
ifrån de i dag många gånger orimliga övernattningskostnader som gäller. Ett
hotellrum kan kosta mer än tusenlappen per person och natt. Så länge vi
inte lägger på en stimulans i form av bl.a. högre nattraktamenten än hittills
kommer situationen att kvarstå. Staten såsom arbetsgivare borde här gå före
med det exemplet att ersättningen för en övernattning höjs, vilket skulle
kunna stimulera de anställda att söka billigare lösningar. Sådana lösningar
är klart nödvändiga att söka. Det kan ske avtalsvägen redan inför 1991 års
förhandlingar. Beskattning av traktamenten kommer inte att lösa det pro-
blem som motionärerna har pekat på.
Den sista reservation som jag vill något kommentera är reservation 3. Stat
och kommun kan med stor tyngd och framgång motivera de anställda att
starta egna företag, gärna i den bransch som de arbetar inom. Mycket vore
vunnet om dessa nya företagare kunde erbjudas arbete hos just den offent-
liga arbetsgivare som de nyss har haft sin anställning hos. Entreprenadfor-
123
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
124
men av verksamhet i stat och kommun är ytterst angelägen och nödvändig.
Riksdagen bör därför, som reservation 3 anvisar, ge regeringen detta till
känna.
Jag ställer mig bakom samtliga moderata reservationer i detta betänkande
men gör det utan något yrkande. Vi skall undvika ett överhäng inför nästa
onsdag.
Anf. 115 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Vad är en god statlig personalpolitik? Trots att regeringen
har tillsatt en statlig utredning för att göra en översyn av lagen om offentlig
anställning, har vi i folkpartiet valt att reservera oss på denna övergripande
fråga om inriktningen av den statliga personalpolitiken. Detta för att för-
hoppningsvis göra intryck på utredningen, särskilt som det i direktiven fak-
tiskt står att utredningen själv kan ta upp förslag som den anser lämpliga och
påkallade också utöver direktiven.
Ett övergripande mål är att kunna rekrytera och behålla god arbetskraft.
Hur gör man det då? En viktig del är att den offentliga sektorn kan erbjuda
konkurrenskraftiga arbetsvillkor i förhållande till den privata sektorn. Ett
mer flexibelt lönesystem är nödvändigt. Man måste helt enkelt införa bättre
belöningssystem. De offentliga löneplanerna har på vissa håll blivit så sam-
manpressade att det inte lönar sig att vidareutbilda sig — och då är det fel i
systemet. Alla behöver vi våra morötter; ansvar, befogenheter, status, yrkes-
stolthet — olika faktorer är viktiga för olika jobb och olika individer. Ofta är
småskalighet att föredra framför stordrift. I de stora offentliga sektorernas
enheter är det angeläget med decentralisering och delegering. Det handlar
om att personalen, individen, måste få känna att den behövs och är viktig.
Det behöver vi alla. Där skol- och dagispersonalen t.ex. får eget budgetan-
svar och får fritt disponera det som blir över blir verksamheten oftast bättre.
Den offentliga verksamheten har mycket att lära av de enskilda alternati-
ven, som ofta är uppbyggda av entreprenörer i liten skala. Med det har jag
inte sagt att de privata alltid är bäst, men de flesta människor vill kunna styra
och planera sitt eget arbete. Det är oftare lättare i den privata sektorn.
För en bra personalpolitik fordras också ett gott samarbete och ömsesidigt
förtroende mellan politiker, personal och fack. Politikerna bör lyssna på
facket i frågor som påverkar de anställdas villkor, men facket skall inte ha
någon vetorätt mot politikernas beslut.
I reservation nr 3 följer vi upp en motion av Lars Leijonborg som handlar
om att driva verksamhet vidare som egen företagare. Vi har märkt att det
ibland när kommunal eller statlig verksamhet föreslås bli utlagd på entrepre-
nad uppstår ett motstånd bland personalen. Man känner sig hotad av föränd-
ringen. I sådana fall föreslås att man uppmuntrar en eller flera anställda att
starta eget företag och alltså driva verksamheten vidare och på så sätt stanna
kvar inom sitt invanda gamla yrkesområde. Vi tycker det är viktigt att rege-
ringen får i uppdrag att överväga vad som kan göras för att uppmuntra of-
fentligt anställda att bli egna företagare.
Reservation nr 5 handlar om aktiva pensionärer. 1,5 miljoner människor
är över 65 år. Över 90 % av dem är någorlunda friska och aktiva. Folkpartiet
har under många år drivit kravet på en flexibel pensionsålder. Det är orimligt
att en stor och växande grupp människor med kunskap, erfarenhet och aktiv
förmåga, på grund av gällande regler eller praxis ställs utanför produktions-
systemet. Staten borde i egenskap av arbetsgivare underlätta för sina an-
ställda att i rimlig omfattning få rätt att fortsätta sin tjänst efter 65 års ålder.
De statliga arbetsgivarna bör också anlita pensionärer för utrednings- och
expertuppdrag i högre utsträckning än vad som sker i dag.
Sedan vi behandlade den här frågan i utskottet har regeringen framlagt sin
tilläggsbudget, och där säger glädjande nog arbetsmarknadsministern: ”Jag
föreslår att anställningsskyddet förstärks och fortsätter att gälla tills den an-
ställde uppnår 67 års ålder. Det skall således finnas saklig grund för uppsäg-
ning av en arbetstagare som inte fyllt 67 år.”
Mot denna bakgrund tycker jag det borde vara lätt för socialdemokraterna
att rösta för reservation nr 5. Jag hoppas de delar sitt statsråds uppfattning
att ”det är både i individens och samhällets intresse att den som vill fortsätta
vara aktiv i arbetslivet efter fyllda 65 år, också får möjlighet till det”. Det
vore bra att få ett klart besked om detta i dag av Gustav Persson.
Slutligen, herr talman, stöder vi reservation nr 7, som Erik Holmström
berörde och som handlar om överkompensation till de sjuka. Det borde vara
en självklarhet att det inte skall löna sig ekonomiskt att vara sjuk. Folkpar-
tiet arbetar för att det skall löna sig att arbeta, men är man sjuk skall man
får rimlig kompensation för det, inte mer pengar än om man är frisk och
arbetar! Tycker inte också Gustav Persson att detta är en rimlig princip?
Vi står bakom de reservationer som vi har skrivit under, men jag avstår
från att yrka bifall till dem.
Anf. 116 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Några ord om den allmänna inriktningen av den statliga per-
sonalpolitiken. Denna rör ju i stor utsträckning den offentliga sektorn. Vi
kan konstatera att den sektorn i dag är utsatt för en rätt urskillningslös kritik,
som det finns anledning att värja sig för. Vi i centern vill gärna markera den
inställningen.
Många offentliga verksamheter är utomordentligt viktiga, inte minst ur
den enskildes rättstrygghetssynpunkt. Det måste då via en effektiv personal-
politik finnas möjligheter att hålla en hög kvalitet på de tjänsterna. Det är
ytterst de enskilda människorna som avgör kvaliteten.
Personalpolitiken måste inriktas dels på att behålla personal, dels på att
kunna nyrekrytera. Detta sker i dag i en utomordentlig hård konkurrens på
den svenska arbetsmarknaden, med konkurrenter som i vissa avseenden har
en fördel framför den offentliga sektorn. Det är mycket möjligt att den här
negativa debatten har förstärkt det förhållandet.
Problemen inom den offentliga sektorn är väl kända, förslagen till åtgär-
der likaså. Men egentligen är det väl det förhållandet att ett antal föreslagna
åtgärder dröjer så länge som är problemet.
Det som brukar föreslås - och det vi föreslår - är att man genomgående
skall använda ett decentraliserat ansvar som metod. Jag tror att vi i framti-
den i stor utsträckning får se politiker och anställda i stat, kommuner och
landsting i andra roller och med andra vikter än i dag - politikerna mera som
beställare av tjänster och produkter. Men för att detta skall fungera på ett
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
125
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
126
bättre sätt än i dag, krävs det större frihet för de anställda, större ansvar och
förmåga att fatta självständiga beslut. Jag tror också att det kräver mer av
beslut om delegering jämfört med i dag. En naturlig följd blir då också en
mer konsekvent inriktning på målstyrning och uppföljning.
Vi kan konstatera att de statsanställdas löner har kommit att något släpa
efter lönerna för jämförbara grupper på arbetsmarknaden. Dessa eftersläp-
ningar har på mycket kort tid måst tas igen under de senaste åren. I dag ser
vi konsekvenserna av detta, exempelvis inom skolväsendet - det finns också
andra exempel. Det blir någonting av en rekyl på kostnadssidan.
Vi tror att fler verksamheter av tjänstekaraktär kan bedrivas i mindre en-
heter med eget resultatansvar. Vi tror att det i sin tur ger en möjlighet att i
offentlig verksamhet skriva in det som brukar kallas osynliga kontrakt - det
speciella förhållande som gör att man känner litet extra för sin verksamhet,
känner delaktighet och känner att man tar det här speciella ansvaret. Jag tror
att det är speciellt viktigt att man lyckas i det debattklimat som vi nu har och
som jag tidigare nämnde. Vi tror också att man mer systematiskt än hittills
måste bygga in belöningsmekanismer av olika slag, både när man som indi-
vid gör ett arbete bra eller när man gör det som en del av ett team. Det skall
löna sig att göra ett bra arbete.
En viktig del av en bra personalpolitik är också en satsning på chefsutveck-
ling. Som jag sade tidigare måste cheferna få en större frihet att kunna på-
verka t.ex. löneförhållandena för de anställda. Vi vet att det är speciellt vik-
tigt när det gäller att kunna behålla och även nyrekrytera personal. Speciellt
har detta under de senaste åren gällt rättsväsendet, juristerna, som har be-
funnit sig i en brydsam situation i det här avseendet, när man på den konkur-
rerande privata marknaden haft klart mycket bättre lönebetalningsförmåga
och därmed kunnat rekrytera nya goda krafter. Detta för med sig att den
offentliga sidan får ett kvalitetsproblem som är mycket uttalat. Det för också
med sig kostnader för långvarig introduktion.
Jag tror att det var riktigt att regeringen tillsatte den kompetensutveck-
lingsutredning, som nyligen har påbörjat sitt arbete. Utredningen skall upp-
märksamma just det här problemet, nämligen hur man i verksamheten och
hos sina anställda skall agera för att öka kunnande och kompetens. Detta är
ett mycket brett problemområde, och jag tror inte att utredningen kommer
att bli färdig med sitt arbete till nästa vår; den bör få ta den tid på sig som
behövs.
Det jag sade om rättsväsendet är ett exempel på statens kärnområden, där
det är extra viktigt att den höga kompetensen finns.
En kommentar till reservation nr 7, som följer upp en motion av Karin
Israelsson. Hon vill ha en lagstiftning som förhindrar överkompensation vid
inkomstbortfall. Yrkandena i motionen handlar om arbetsskadeförsäkring-
ens integrering i sjukförsäkringen. Med full kompensation, dvs. 100 %, för-
svinner behovet av särskilda ersättningar från kompletterande försäkringar.
Vi vet av ett antal rapporter att sådana försäkringar i flera fall leder till över-
kompensation för den enskilde. Dessa motionskrav har tidigare avslagits av
riksdagsmajoriteten. Nu befinner sig socialdemokraterna i den delikata si-
tuationen att de i dag kommer att yrka avslag på det här förslaget, medan
man om någon vecka kommer att yrka bifall till ungefär samma förslag. Skill-
naden är bara den att då kommer förslaget från regeringen i skrivelsen om
krisen i ekonomin. Nog är det med en viss förväntan som jag kommer att
åhöra den socialdemokratiska representantens kommentar till innehållet i
den här reservationen och se om det ändå inte ligger en kärna av sanning i
vad jag här säger. Det har faktiskt varit en orimlig ordning som här tidigare
har rått. Jag tror också att detta står i strid med den allmänna rättsuppfatt-
ningen.
Den här proceduren att först avslå ett förslag och sedan biträda det när
det kommer i form av ett krispaket är en ordning som blir allt vanligare i
Sveriges riksdag. Hur som helst tycker jag inte att det inger den riktiga re-
spekten för regeringsauktoriteten.
Reservation nr 9 tar upp frågan om nattraktamentenas storlek. I reserva-
tionen upprepas ett gammalt och väl motiverat förslag om att se över natt-
traktamentena, så att dessa får en sådan nivå att de stimulerar till lägre logi-
kostnader för de statligt anställda. Den nivå traktamentena har i dag, 55 kr.,
är så orealistisk och världsfrånvänd att den inte ger någon stimulans alls att
ens söka ett billigare alternativ. Staten bör som arbetsgivare uppmärksamma
den här situationen oavsett vad som skett med skattereformen sedan denna
behandlades senast. Vi anser därför att regeringen bör få i uppdrag att höja
nattraktamentena för resor i statlig tjänst.
Herr talman! Jag står bakom alla centerreservationer som har fogats till
detta betänkande, med särskild markering av reservationerna nr 7 och 9. Av
kända skäl avstår jag från att framställa något yrkande.
Anf. 117 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Den statliga löne- och personalpolitiken skapar nya stora
klyftor. De traditionella lönesystemen som byggde på den solidariska löne-
politiken har numera övergivits till förmån för individuella lönesystem.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till denna utveckling.
Mycket i den statliga lönepolitiken kan faktiskt härledas från Svenska ar-
betsgivareföreningens lönestrategier och organisationssystem. Det som hän-
der inom den statliga sektorn är normgivande för kommun- och landstings-
sektorn. Därmed anser vi att SAFs målsättningar och strategi har slagit ige-
nom i hela samhället. Tyvärr understöds denna utveckling av regeringen,
som har fallit undan för de nyliberala ideerna.
Uppvärderingen av chefsrollen och den nya individuella lönesättningen
har resulterat i jättelika löner för cheferna inom den statliga sektorn. Ett
exempel på en sådan jättelik chefslön är att Stig Larsson när han tillträdde
som generaldirektör för SJ, statens järnvägar, fick en månadslön på 125 000
kr. Detta belopp har förmodligen stigit ytterligare.
Löneklyftorna inom den statliga sektorn är i dag enorma. Regeringen ac-
cepterar och står bakom att chefslöner nästan kan höjas med månadsbelopp
som överstiger en vanlig löntagares totala årslön.
Den statliga lönepolitiken måste nu ändra inriktning och i stället utformas
utifrån krav på jämlikhet och rättvisa.
En annan fråga i den statliga personalpolitiken som är oerhörd viktig är
vidareutbildningen och personalutbildningen över huvud taget för de statligt
anställda. Utskottet skriver i betänkandet att de synpunkter som har kommit
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
127
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
128
fram i motionerna från bl.a. vänsterpartiet om behovet av personalutbild-
ning delas av utskottet. Det är positivt att vi har en samsyn när det gäller
personalutbildning.
Utskottet hänvisar till den statliga utredning som har tillsatts i vad gäller
personalutbildningens omfattning, inriktning och fördelning. Den skall även
ge en helhetsbild av personalutbildningen, samhällets vuxenutbildning och
arbetsmarknadsutbildningen. Vänsterpartiet anser att det är bra att en sådan
statlig utredning har kommit till stånd.
Herr talman! Jag skall kortfattat redogöra litet för hur vänsterpartiet ser
på den statliga personalpolitiken och personalutbildningen. När det gäller
den statliga personalpolitiken framstår två frågor som centrala. För det
första att man skall lyfta den allmänna nivån på kunnandet och bl.a. minska
de stora utbildningsklyftorna. För det andra skall man genomföra en arbets-
organisation som ger innehåll i arbetet, minskar utslagningen och ger en bra
arbetsmiljö.
En teknisk-humanistisk utbildning för dem som inte har gått mer än nio
år i skola eller har lägre utbildning är nödvändig för att jämna ut utbildnings-
klyftorna och för att öka kunnandet inom hela den offentliga sektorn.
Den kontinuerliga utbildningen måste tillfalla alla inom personalpoliti-
kens ram, inte bara ett fåtal arbetsledare som myndigheten eller företaget
satsar på.
Kravet på innehåll och inflytande i arbetet, minskad utslagning och bra
arbetsmiljö förutsätter att de fackliga organisationernas ställning stärks. Ett
första krav är att nya arbetsorganisationsformer inte skall få genomföras
utan fackets godkännande. En sådan utveckling tror vi skulle vara ett före-
döme för hela arbetsmarknaden och påvisa hur parterna kan bli mer jäm-
ställda vid förhandlingar.
Herr talman! Jag ställer mig bakom de reservationer som vänsterpartiet
har skrivit under i det här betänkandet.
Anf. 118 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! 15 motioner behandlas i betänkandet om personalpolitik.
De flesta av motionerna har behandlats tidigare. Utskottet har avstyrkt bifall
till samtliga motioner och reservationer.
Några av de här motionerna behandlar den allmänna inriktningen av per-
sonalpolitiken. Här kan man se två skilda uppfattningar. Folkpartiet hävdar
t.ex. att man skall ha ett mera flexibelt lönesystem och ett bättre ”belönings-
system”. Det skall löna sig med vidareutbildning. Vänsterpartiet har temat
jämlikhet och rättvisa och är mot uppvärdering av chefsrollen. Det är de två
ytterligheterna.
Jag vill hävda att utskottet har tagit ställning mitt emellan dessa båda
ståndpunkter. Båda delarna behövs.
Arbetsmarknadsutskottet slår fast att de övergripande målen för den stat-
liga personalpolitiken är dels en effektiv statsförvaltning, dels ett demokra-
tiskt arbetsliv. Båda dessa delar skall vara ett föredöme, inte minst för den
privata arbetsmarknaden.
Det föreslås också en översyn när det gäller lagen om offentlig anställning.
En översyn pågår redan. Den har vida direktiv. Man skall samråda med de
fackliga organisationerna, arbetsdomstolen, statens arbetsgivarverk och sta-
tens ansvarsnämnd. I årets budgetproposition tas frågan om personalförsörj-
ning, utbildning och personalutbildning på arbetsplatsen, framför allt för
dem med kort skolgång, upp.
Det finns även en utredning som skall utreda möjligheterna att stimulera
kompetensutveckling i arbetslivet. Det gäller totalt sett för hela arbetslivet
och därmed också för den offentliga sektorn. Syftet är att skapa ökad tillväxt
och att motverka den internationella konkurrens som uppstår i och med
Europamarknadens framväxt. Utslagning skall motverkas och människor
skall få bättre arbetstillfredsställelse. Man skall kartlägga omfattningen, in-
riktningen och fördelningen, dvs. samtliga stora frågor när det gäller kompe-
tensutveckling i arbetslivet. Utredningen skall också kartlägga och analysera
framtida behov och missgynnade gruppers ställning på arbetsmarknaden.
Vidare görs det en översyn av vuxenutbildningen. Den utredningen skall
lägga fram ett förslag redan i februari 1991 om vuxenutbildning på kort och
lång sikt.
Ytterligare en utredning skall behandla finansieringen av vuxenutbild-
ningen. Det är en mycket stor fråga, eftersom det rör sig om så pass mycket
människor. Vi har i detta sammanhang en särskild utredningsman. Konklu-
sionen är att det pågår ett mycket brett upplagt utredningsarbete för att för-
bättra inte minst utbildning och kompetens. Och detta arbete skall ske under
en mycket kort tid. Därför tycker jag att det är något underligt när Göran
Engström säger att det i det här fallet rör sig om dröjsmål och långa tider. Jag
tycker att det är under en mycket kort tid som vi tar fram så många förslag för
att skapa bättre förhållanden på arbetsmarknaden.
Även homosexuella sambors rätt att få tjänstegrupplivförsäkring tas upp.
Utskottet gör samma ställningstagande i fråga om detta som förra året. Ut-
skottet hänvisar också till vad socialförsäkringsutskottet har sagt, nämligen
att det här i första hand är fråga om insatser för en samlevnad med familje-
funktioner.
Pensionärerna i arbetslivet tas upp i några motioner. I detta sammanhang
föreslås också en rad åtgärder som redovisas i betänkandet. Först och främst
skall förhandlingar tas upp i dessa frågor. Man anmodar AMS att ytterligare
förstärka insatserna just för äldre i arbetslivet. LOA, lagen om offentlig an-
ställning, skall också ta upp dessa pensionsavtal. Och ytterligare en utred-
ning är aviserad när det gäller dessa frågor. Regeringen tillstyrker också att
en organisationsförmedling för pensionärer får inrättas. Dessutom kan jag
tillägga att dessa frågor tas upp i skattereformen just för att även de äldre
pensionärerna skall stimuleras att arbeta.
Kontantlönedelen inom staten ger ytterligare möjlighet för pensionärer
att klara avdragsfrågan när det gäller att kombinera pension och lön. Det är
alltså en rad stimulansåtgärder som vidtas. Men jag är fullt medveten om att
den här frågan naturligtvis är avhängig arbetsmarknadssituationen. Jag har
varit med om detta sedan början av 60-talet. Varje gång som vi har en kon-
junkturuppgång är man mycket angelägen inom näringslivet om att pensio-
närerna skall komma ut i arbetslivet. Men varje gång det blir konjunktur-
svackor dör allt det här talet ut. Det är naturligtvis viktigt att vi politiker
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
130
verkligen upprätthåller denna möjlighet för pensionärerna även i situationer
när arbetsmarknaden inte är så att säga fullgod.
Vidare tas frågan om sjukbidrag, förtidspension och ålderspension upp. I
detta sammanhang hänvisar utskottet till rehabiliteringsberedningens för-
slag, som kommer att läggas fram i en proposition. Vidare kommer det att
läggas fram en proposition om förnyelse i arbetslivet. Dessutom pågår utred-
ningar i regeringskansliet just om dessa frågor. Vidare skall en översyn göras
om arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Det skall alltså vidtas en
rad åtgärder på det här området inom den närmaste tiden.
När jag då hör Göran Engström säga att man i dag yrkar avslag när det
gäller den här överkompensationen vill jag säga att förslaget ju innebär att
ni vill lagstifta mot avtal. Det har socialdemokraterna alltid varit ytterst tvek-
samma till att göra. Arbetsmarknadens parter skall ha möjligheter till fria
avtal. Vårt förslag som kommer att läggas fram senare kommer icke att inne-
bära detta. Vi vill gå den andra vägen, nämligen att via sjukförsäkringen
minska ersättningarna och hoppas att arbetsmarknadens parter av den an-
ledningen också ändrar sina avtal. Det är en tradition på svensk arbetsmark-
nad som fortfarande upprätthålls av socialdemokratin. Ni vill alltså lagstifta
mot avtal. Däri ligger skillnaden.
Nattraktamentena är också en gammal fråga. På nytt menar vi att det i
första hand är en förhandlingsfråga, och skall vara det i fortsättningen. Det
är samma inställning som jag nyss redovisade när det gäller sjukersättning-
arna.
Även frågan om prövningen av domares skiljande från tjänsten tas upp.
Vi konstaterar att vi intar samma ståndpunkt som förra året och tidigare år.
Men jag kan också tillägga att man i LO A-utredningen har möjlighet att ta
upp denna fråga, eftersom direktiven för den utredningen är mycket vida.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till hemställan i arbetsmarknadsut-
skottets betänkande 7 om personalpolitik och avslag på samtliga reservatio-
ner.
Anf. 119 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Det är förvisso sant, Gustav Persson, att ovanligt många of-
fentliga utredningar för närvarande är tillsatta och har besläktade uppdrag.
Så kan det naturligtvis bli om behoven däms upp och blir så stora och måste
få ett utflöde. Men jag konstaterade att det hittills var förvånansvärt få för-
slag som har kommit fram. Jag tror mig även veta att en hel del av dessa
utredningar inte kommer fram så snabbt som Gustav Persson kanske förmo-
dade med sina förslag. T.ex. kompetensutredningen vill ju få mer tid på sig
för sin stora uppgift. Jag tror att det gäller fler utredningar.
Kännetecknande är att det tydligen behövs en ekonomisk kris innan man
kan bryta en del gamla mönster och gå ifrån förhållanden som oavsett om de
tillkommit via avtal eller ej uppenbarligen har överlevt sig själva. Nattrakta-
mentena på 55 kr. är väl det mest slående. Det kanske emellertid är en liten
sak i det hela.
Arbetsskadeförsäkringens kostnadsutveckling och övriga effekter som
rimligen går på tvärs mot allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och
riktigt har ju varit kända sedan lång tid tillbaka. Det har skett en fem- eller
sexdubbling av kostnaderna bara under det senaste decenniet. Även i detta
sammanhang behövs det alltså en ekonomisk kris för att socialdemokraterna
skulle byta fot och för att inse problematiken och komma - snart - med ett
mer detaljerat förslag, som naturligtvis via ny lagstiftning upphäver dagens
förhållanden. Vi får naturligtvis möjlighet att återkomma till den debatten.
Detta finns insprängt på en rad bland de övriga lagförslagen om försämringar
i ett antal sjukförsäkringsförmåner, m.m.
Jag tror ändå att det i grund och botten har funnits ideologiska hinder för
socialdemokratin att reformera personalpolitiken i vid mening. Så många av
förslagen till lösningar som förekommer ute i kommuner, landsting och inom
staten har nämligen haft ”borgerliga” förtecken - decentralisering och dele-
gering. Och jag tror att det ytterst är därför som det hittills har gått litet för
långsamt.
Anf. 120 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Gustav Persson talar om pensionärerna och deras villkor
men nämner inte med ett ord att man faktiskt i tilläggsbudgeten har föresla-
git att pensionärerna skall få lov att arbeta till 67 års ålder. Nu måste jag
verkligen fråga: Anser socialdemokraterna i utskottet att man skall ha rätt
att arbeta efter 65 års ålder? Följer socialdemokraterna sitt statsråds uppfatt-
ning eller inte? Kan vi också räkna med att socialdemokraterna stöder reser-
vation 5 i utskottsbetänkandet?
Sedan har Gustav Persson mycket riktigt uppfattat att det finns stora skil-
jelinjer mellan vänsterpartiets och folkpartiets uppfattningar. Det beklagliga
är ju att socialdemokraterna inte tar ställning, att de är alldeles för passiva.
Jag tror att de inte riktigt har fattat vilken kris det egentligen är inom den
offentliga sektorn. Ser man inte vilken brist på personal det är inom hem-
tjänsten t.ex.? Det drabbar de gamla i allra högsta grad, dagis får stänga,
och socialarbetare lämnar sina jobb.
Maktutredningen lät göra en undersökning som visade att medborgarna
känner väldigt stor maktlöshet inför olika typer av jobb inom den offentliga
sektorn. Socialdemokraterna tar inte det här på allvar, åtminstone har de
hitintills inte visat det. Man har tillsatt en massa utredningar, men det hjälper
ju inte om man inte är beredd att sedan komma med djärva förslag.
Ta nu fasta på vad oppositionen här föreslår om att verkligen släppa perso-
nalen loss! Varför ställer ni t.ex. inte upp på det förslag som vi har i reserva-
tion 3, där vi säger att om man lämnar ut en verksamhet på entreprenad skall
man ha möjlighet att också låta de tidigare anställda bilda egna företag? Är
det någon allmän misstro som socialdemokraterna har, så fort det talas om
olika alternativ? Ni måste ge upp det motståndet. Här måste tusen blommor
få blomma för att vi skall få en bra statlig personalpolitik.
Anf. 121 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Gustav Persson sade att vi tillhör ytterligheterna när det gäl-
ler den statliga personalpolitiken. Men vad jag redogjorde för var ju att det
har skapats stora klyftor inom den offentliga sektorn mellan vanliga lönta-
gare och chefer, både chefer i toppen och chefer i mellanskiktet.
Det är möjligt att det är en ytterlighet nu i svensk politik att hävda begrepp
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
131
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
132
som jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Då skäms inte jag alls för att säga
att jag tillhör den ytterligheten som i dagens politiska samhälle vill hävda
begreppen rättvisa, jämlikhet och solidaritet, inte bara inom den statliga
personalpolitikens område utan på hela det politiska området.
Jag vill inte upprepa vad jag sade i mitt inledningsanförande, men även
Gustav Persson måste hålla med om att det är något snett, när chefer i höga
befattningar har månadslöner som det är snudd på överstiger en vanlig lönta-
gares årslön. Då tycker jag att vi från vänsterpartiet måste reagera, och det
borde också Gustav Persson och socialdemokraterna göra.
Anf. 122 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Jag vill bara ta upp en av de punkter som jag var inne på i
mitt första inlägg, nämligen detta med nattraktamenten, och ställa en fråga
till Gustav Persson.
Om jag, som är bosatt i övre Norrland, åker till Stockholm med mer eller
mindre jämna mellanrum och måste övernatta och jag har min gamla moster
eller min syster där, känner jag mig som en snyltare om jag övernattar hos
dem. Jag åker till min släkt och övernattar där och tycker mig kanske inte ha
råd att spendera så mycket pengar mer än det som jag har rätt till, nämligen
75 kr. Det räcker inte till en bukett blommor. Det räcker inte till en chokla-
dask en gång.
Stat och kommun och företag skulle, Gustav Persson, kunna tjäna stora
pengar på en sparlinje i det här sammanhanget, en linje som innebar att man
höjde ersättningen, förslagsvis till 200 kr. Då räcker det till en liten ask chok-
lad och en liten bukett blommor. Det tycker jag är en rimlig ersättning för
att få övernatta hos släkten någon gång då och då. Det räcker ändå inte mer
än till att klara städningen och tvätten och frukosten morgonen därpå. Eller
hur, Gustav Persson?
Varför säger socialdemokraterna nej? Ni hänvisar till utredningar och till
att det kanske kommer. Men den här frågan har ju varit aktuell år efter år,
och ni har inte velat vara med om en ändring. Vore det inte nu, Gustav Pers-
son, på sin plats att verkligen ta tag i det här? Staten skulle kanske tjäna en
miljard. Jag vet inte summan, men beräkningsmässigt rör det sig om miljard-
belopp. Näringslivet skulle också kunna tjäna oerhört mycket pengar på det
här sättet, och vi gjorde rätt för oss hos släkt och vänner och var inte längre
några snyltare.
Anf. 123 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! Jag skall börja med nattraktamentena. När det gäller sjuk-
försäkringen har Erik Holmkvist förslag om att man skall dra ner och hålla
tillbaka för de svaga och gärna spara. Men när det gäller nattraktamenten,
som ofta tillkommer de bättre ställda, är han väldigt angelägen otp att man
skall slå på.
Men frågan om nattraktamenten är inte helt utan problem. Vi vet att
många människor har övernattningslägenheter här i Stockholm som står
tomma. De kommer naturligtvis att vilja ha bra traktamenten för att kunna
bo där väldigt billigt och tjäna pengar på det sättet. Det finns också andra
avigsidor, och det gör att det inte är så enkelt som Erik Holmkvist framställer
det. Det är därför som det är så bra att detta är en förhandlingsfråga, att man
kan ta det steg för steg, kanske också göra något olika på olika ställen, för
att motverka de negativa faktorerna.
Det här tänker inte Erik Holmkvist på alls, utan för honom är det bara
fråga om att göra det bättre för dem som redan har det bra. Därför är det så
angeläget med nattraktamenten. Jag tycker att det är viktigare med en rätt-
vis behandling i fråga om sjukförsäkringen, så att de svaga människorna får
det de bör ha.
Sedan skulle jag vilja fråga Charlotte Branting: Vilka förslag har ni då när
det gäller äldreomsorgen? Det är väl bara att privata intressen skall ta hand
om verksamheten. Ni har inte lagt fram ett enda annat förslag.
Vi har inte ett dugg emot att verksamhet bedrivs privat utan vinstsyfte. Vi
kan också tänka oss kooperativa driftsformer, och jag tror att kooperationen
kommer att starta en rad sådana insatser, HSB t.ex. Jag förmodar att Char-
lotte Branting känner till att de första som startade daghem här i landet var
inte staten och inte kommuner eller landsting, utan det var HSB. Så det finns
en tradition långt tillbaka i tiden.
Men ni har som enda förslag att egna företagare skall ta över. Det kommer
aldrig att lösa det stora äldreomsorgsproblemet. Det är av en sådan dimen-
sion att det kräver helt andra insatser om man skall lyckas. Det skulle bli
katastrof, om vi trodde att lösningen var privat företagsamhet i det fallet.
Göran Engström säger att det är få förslag som kommer fram. Ja, med den
stora satsning som vi gör nu kan inte förslagen komma fram med en gång,
utan de kommer steg för steg. Det är väldigt viktigt att de gör det. Jag tror
att det kommer att visa sig, när vi ser det i backspegeln om några år, att det
har varit värdefullt att vi startar så brett när det gäller kompetensutveckling
och vuxenutbildning, inte minst för de svagaste grupperna.
Går vi väldigt fort fram, kommer vi förmodligen inte att kunna lösa de
svåraste problemen, dvs. för dem som har mycket kort utbildning och som
har de största svårigheterna att få den önskvärda kompetensen. Det är där-
för viktigt ur fördelningspolitisk synpunkt att utredningarna är noggranna
och genomtänkta, för utbildningen kommer att vara en av de stora frågorna.
I det framtida samhället är det inte bara lönen utan också i hög grad utbild-
ningen som kommer att skilja människor emellan.
Anf. 124 ERIK HOLMKVIST (m):
Herr talman! Jag tror, Gustav Persson, att frågan om nattraktamentena
inte har behandlats riktigt på rätt sätt. Att spara i sjukförsäkringen för att
staten inte skall behöva ge ut mera pengar än nödvändigt ligger i linje med
att man sparar hotellkostnader. Skillnaden är ju ingen. I det ena fallet sparar
man pengar för staten och i det andra fallet sparar man också pengar för
staten.
Gustav Persson säger att det är de bättre ställda som drar nytta av detta.
De som har sina övernattningslägenheter som står tomma i Stockholm. Jag
tycker inte att Stockholmsfixeringen är nödvändig när det gäller det här pro-
blemet. Övernattningar sker ju på varje hotell i hela Sverige. Detta har inte
med övernattningslägenheter i Stockholm att göra, Gustav Persson. Det är
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
133
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
134
en viss skillnad mellan att fixera sig vid Stockholm och att ta hänsyn till att
situationen är exakt densamma runt om i varje stad i vårt land.
Staten sparar pengar och näringslivet skulle spara pengar. Vi skulle må väl
av att ha litet pengar att köpa precis det jag säger, en bukett blommor och
en ask choklad när vi åker och hälsar på och övernattar. Det gör vi kanske
inte i dag eftersom vi egentligen inte får betalt för detta. Varför skall vi dra
på oss kostnader privat när vi kan åka till Viking Hotel eller Sheraton Hotel
och låta företaget eller staten betala 1 200 kr.? Frågeställningen är så enkel,
Gustav Persson. Jag tycker att ni skall ta er en funderare till och sedan ställa
er bakom ett förslag i den riktning som vi har föreslagit.
Anf. 125 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Gustav Persson borde verkligen veta att vi i folkpartiet aldrig
har påstått att man skulle lösa problem genom att bara lägga över verksam-
heter till privat företagsamhet. Vi har alltid, i alla sammanhang, talat om att
detta skall vara ett komplement. Det skall vara ett alternativ. Det skall finnas
olika typer av verksamhet. Vi slår fast att vi behöver en stor och stark offent-
lig sektor. Allting annat är ont förtal.
Sedan frågar man vad vi egentligen har för förslag när det gäller de äldre.
Vi har sagt att vi vill ha en flexibel pensionsålder. Vi vill använda de äldre
till olika expertuppdrag och utredningsuppdrag i större utsträckning än vad
man gör i dag. Det är rimligt att de äldres erfarenhet kan tas till vara när det
gäller omsorgen och när det gäller att hjälpa till i olika barnomsorgsverk-
samheter - inte som anställda men för att de skall få något vettigt att göra.
Att känna att man behövs är någonting som pensionärer såväl som unga och
medelålders behöver.
Sedan tycker jag det är viktigt att man tar fasta på att personalen inom den
statliga verksamheten helt enkelt måste släppas loss, som vi säger. Vi har
från folkpartiets sida lagt fram ett sexpunktsprogram, och jag skulle avslut-
ningsvis, eftersom jag inte har fler repliker, vilja punkta upp de saker som vi
här tycker är angelägna.
För det första menar vi att det är viktigt att skapa bättre anställningsvill-
kor. För det andra måste man ha bättre decentraliserings- och delegerings-
möjligheter. För det tredje skall man ha en större öppenhet för privata alter-
nativ och för att starta eget. För det fjärde måste man belöna bättre med
flexibla lönesystem och med individuella löner. Den offentliga personalpoli-
tiken har varit mycket konservativ och är det fortfarande. Det är fortfarande
tjänsteår och formella meriter som gäller i stället för skicklighet, kunskaper
och kapacitet. Detta måste man ta till vara på ett bättre sätt. För det femte
tycker vi att det är viktigt att man har dugliga chefer och chefer som verkli-
gen får möjlighet att leda. För det sjätte att man skall lyssna till facket. Där-
emot skall det inte ha vetorätt. Lyssna på dessa synpunkter, Gustav Persson,
så får vi en bättre statlig personalpolitik.
Anf. 126 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Egentligen vill jag dela upp min kritik i två delar, och jag
tror att Gustav Persson möjligen har blandat samman det hela. Det ena gäl-
ler den långsiktiga kompetensuppbyggnaden i svenskt arbetsliv inkl, det an-
svar som staten har. Där söker jag ingen polemik med Gustav Persson. Jag
sade tvärtom att den utredning som är tillsatt är nödvändig och riktig. Jag
tror att alla industriländer satsar mer eller mindre på just detta område. Man
betonar arbetskraften totalt sett och dess kunnighet och kompetens som den
kanske viktigaste produktionsfaktorn för en framgångsrik utveckling. Detta
tror jag att vi kan vara överens om. Sedan kan man diskutera nyanserna
mera och hur tidigt man skulle ha börjat med detta osv.
Jag har, som Gustav Pesson säkert har lagt märke till, varit tämligen åter-
hållsam i tidigare debatter när det gäller att formulera nya krav på offentliga
utgifter. Men jag konstaterar ändå, och där måste kritiken och polemiken
kvarstå, att det har funnits lätt iakttagbara systemfel i de offentliga regelver-
ken. Det behövs uppenbarligen en ekonomisk kris för att regeringen skall
inse att man måste genomföra förändringar. I den delen måste man vara
utomordentligt tydlig när man framför kritik.
Sedan förvånar det mig litet att socialdemokraterna och folkpartiet för en
så pass livlig polemik om vad som bör vara de dominerande inslagen i äld-
reomsorgen just nu. Socialutskottet har ju faktiskt inställt sina båda sam-
manträden den här veckan. Där skulle vi ha behandlat just den här frågan.
Jag kan bara gissa mig till orsaken. Gustav Persson skall kanske inte vara
alltför säker på att avståndet till Charlotte Brantings parti är alltför stort i
den frågan.
Anf. 127 GUSTAV PERSSON (s):
Herr talman! Det är bra, Charlotte Branting, att vi är överens om att det
måste vara en stor offentlig sektor som är det tunga i den här frågan, vare
sig det är kommun, landsting eller staten. Det är mycket bra. Vi kan inte
lösa det på annat sätt.
Sedan nämner Charlotte Branting en rad olika åtgärder som jag inte har
något emot. Det finns faktiskt med i arbetsmarknadsutskottets utlåtande.
Men att bara tala om att släppa loss personalen är till intet förpliktigande.
Det är mer konkreta saker som behövs här. Har man regeringsansvaret
måste man konkret göra detta. Det är klart att det är viktigt att man decent-
raliserar och ser över alla anställningsvillkor osv.
Jag har erfarenhet av när ni har ansvaret i Uppsala läns landsting. All den
kritik som här förs fram emot oss den kan också föras fram emot er när ni
har ansvaret i Uppsala läns landsting. Det är inte problemfritt att vara ar-
betsgivare, och det bör kanske uppmärksammas.
Det är bra, Göran Engström, att vi inte har polemik i de långsiktiga frå-
gorna. Jag tror att det är nödvändigt att man är överens där. Det är stora
satsningar som krävs där. När man talar om systemfel kan man dock ha väl-
digt olika uppfattning. Vi socialdemokrater är självfallet beredda att om-
pröva alla saker som inte är bra.
När det gäller arbetsskadeförsäkringen är det inte så enkelt som man
framställer det här. Kostnaderna för sjukdelen är 350 milj.kr., men totalt
kostar arbetsskadeförsäkringen 9 miljarder, och det är livräntan som kom-
mer till. Den kommer vi inte ifrån. Om ni vill avskaffa den så avskaffar ni
den äldsta av alla socialförsäkringar. Därför skall man inte gå ut och säga att
det bara är systemfel.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Personalpolitik
135
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
136
Man kan kanske kritisera att våra ekonomer, som ofta bara kan den pri-
vata sektorn, aldrig har ägnat sig åt dessa frågor. Då får vi svårigheter sedan.
Då är det ganska enkelt att komma och säga att det bara är systemfel. Det
är klart att vi måste rätta till en del av dessa saker, och det är vi beredda att
göra, men det är inte så lätt som det framställs här. Detta kommer att vara
en av de stora prövningarna under 90-talet. Så allvarlig är den här frågan,
herr talman.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 november.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:51 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen m.m.
1990/91 :Sfl av Karin Israelsson m.fl. (c)
1990/91:Sf2 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Sf3 av Inger Schörling m.fl. (mp)
1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91 :Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson (c)
1990/91 :Sf6 av Sigge Godin m.fl. (fp)
1990/91 :Sf7 av Gunnar Thollander (s)
1990/91 :Sf8 av Roland Larsson och Hugo Andersson (c)
med anledning av skr. 1990/91:15 Redogörelse för behandlingen av riksda-
gens skrivelser till regeringen
1990/91 :K15 av Daniel Tarschys (fp)
med anledning av skr. 1990/91:50 Åtgärder för att stabilisera ekonomin och
begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna
1990/91 :Fil4 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp)
1990/91 :Fil5 av Olof Johansson m.fl. (c)
1990/91 :Fil6 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Fil7 av Inger Schörling m.fl. (mp)
1990/91 :Fil8 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91 :Fil9 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91 :Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91 :Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s)
1990/91 :Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
1990/91 :Fi23 av Margareta Gard (m)
1990/91 :Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m)
1990/91 :Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s)
1990/91 :Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp)
1990/91 :Fi27 av Ylva Annerstedt (fp)
1990/91 :Fi28 av Gunhild Bolander (c)
1990/91 :Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp)
1990/91 :Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
1990/91 :Fi31 av Eva Goés m.fl. (mp)
med anledning av förs. 1990/91:10 Riksdagens förvaltningskontors förslag
om anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
1990/9LK16 av Hans Lindblad (fp)
med anledning av redog. 1990/91:1 Justitieombudsmännens ämbetsberät-
telse
1990/9LK17 av Hans Leghammar m.fl. (mp)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 20 november
1990/91:100 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om stöd till
familjer med små svårt skadade barn:
Under de senaste decennierna har tusentals handikappade barn vuxit upp
på vårdhem i Sverige. Insikten om att handikappade barn, inte minst, behö-
ver nära och kärleksfulla relationer för att utvecklas och må bra, har sedan
dess slagit igenom. I den nya omsorgslagen som trädde i kraft 1986, kom
detta kunnande till uttryck genom att barnvårdhemmen mönstrades ut som
boendeform. Lagens intentioner har förverkligats och i dag växer nästan alla
handikappade barn upp i sin familj. Om barnen inte kan bo hemma hos sina
föräldrar skall i första hand ett familjehem, tidigare benämnt fosterhem, er-
bjudas.
Lagen föreskriver att ytterligare en boendeform skall finnas - elevhem -
som anses vara en lämplig boendeform för i första hand litet äldre ungdomar
med förståndshandikapp. Detta har på vissa håll i landet tolkats så att inga
barn i förskoleåldern bör erbjudas plats på elevhem. Det finns emellertid en
liten grupp barn med mycket svåra flerhandikapp och stort sjukvård/om-
vårdnadsbehov som härigenom har kommit i kläm. Vissa barn har på grund
av att alternativ saknats tvingats leva under lång tid på sjukhus. Familjerna
har fått lita till en rad mer eller mindre tillfälliga lösningar: stödfamilj, kort-
tidsvård, sjukhusvistelse för att ge föräldrarna avlastning m.m. Dessa
”skicka runt-lösningar” drabbar både barnet och familjerna hårt. För föräld-
rarna är situationen mycket pressande och har i vissa fall lett till långa sjuk-
skrivningar och skilsmässor.
Socialstyrelsen har gjort en omfattande inventering av dessa barns situa-
tion i hela landet, likaså har Stockholms landsting redovisat behoven för
denna grupp barn i olika undersökningar. När nu behoven är kända är pro-
blemen ändå många. Planeringen har på vissa håll i landet allvarligt förse-
nats. Det samarbete mellan t.ex. landstingens sjukvård/omsorgsvård och
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
137
10 Riksdagens protokoll 1990/91:29
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
138
kommunernas socialtjänst som är nödvändigt för att tillgodose kravet på hög
medicinsk kompetens och att barn skall växa upp under hemliknande förhål-
landen är ibland svårt att åstadkomma. Till detta kommer att kostnaderna
för att bygga den typ av hem för barn som här åsyftas snabbt har stigit i höj-
den. I Stockholm har t.ex. en sådan enhet med kvalificerade medicinska,
omvårdande och habiliterande resurser beräknats kosta minst 15 miljoner i
investeringskostnader, därtill kommer ca 1 miljon per plats/år i driftskostna-
der. Därutöver behövs en rad olika insatser för att underlätta situationen för
dessa familjer.
Med hänvisning till det anförda frågar jag socialministern:
1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att förtydliga omsorgslagen
vad gäller dessa barn?
2. Vad avser statsrådet att göra i dag för att stödja de barn och familjer som
lever i denna svåra situation?
3. Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder så att de landsting och kommu-
ner, som i dag inte har några möjligheter till ökade intäkter genom skatte-
höjning, skall kunna satsa på kostsamma men nödvändiga nya investe-
ringar för denna eftersatta grupp?
1990/91:101 av Roy Ottosson (mp) till industriministern om metanolproduk-
tion:
Förbättrad rening av bensin- och dieseldrivna fordon räcker inte för att
klara alla de miljöproblem som dessa bränslen ger upphov till.
Särskilt gäller det tillförseln av koldioxid till atmosfären som i sin tur leder
till en ökad koldioxidhalt och tilltagande drivhuseffekt. Drivhuseffekten le-
der till omfattande globala klimatförändringar som enligt de flesta forskare
på området kommer att ge upphov till minskade skördar, dränkning av lågt
liggande tättbefolkade områden och stora miljöförändringar som verkar ut-
armande på stora delar av världens naturmiljöer. Av dessa skäl har också
riksdagen tidigare beslutat att koldioxidutsläppen inte skall öka. Enligt
många forskare behöver nettotillförseln av koldioxid i stället minska med ca
85%.
I Sverige står trafiken för cirka en tredjedel av koldioxidutsläppen som
härrör från fossila bränslen. Samtidigt uppvisar trafikutvecklingen långsik-
tigt en ökning. Den ökade integrationen av länderna i Europa förväntas leda
till ytterligare trafikökningar.
Biobränslen är realistiska alternativ
Enligt Transportforskningens projekt ”Ett miljöanpassat transportsys-
tem” kan införande av biobränslen som drivmedel i motorfordon, kombine-
rat med en välutvecklad reningsteknik radikalt minska utsläppen av luft-
föroreningar på relativt kort sikt. Biobränslen har bl.a. den fördelen att den
koldioxid som uppkommer vid förbränningen motsvarar den koldioxid som
byggs in råvaran genom fotosyntesens försorg. Om förbränningen av bio-
bränslen motsvaras av tillväxt av energigrödor så uppkommer inget nettotill-
skott av koldioxid till atmosfären.
Biobränslen har fördelen att vara en flödande energikälla som, rätt utnytt-
jad och producerad, aldrig tar slut. Fossila bränslen, däremot, tar slut förr
eller senare. Biobränslen kan med fördel produceras inom landet i jord- och
skogsbruk. Fossila bränslen måste däremot importeras. Produktion av bio-
bränslen är också relativt arbetsintensivt och ger arbetstillfällen såväl i
skogsbygder som i industrin. I ett läge med vikande konjunktur är detta na-
turligtvis mycket intressant, inte minst ur regionalpolitisk synpunkt.
Enligt bilindustrin och oberoende källor som transportforskningsbered-
ningen finns det i princip redan motorer och fordon framtagna som går på en
rad olika biobränslen. Även reningstekniken rapporters var långt framme.
Produktionen av biobränslen behövs
Vad som däremot inte är lika utvecklat är själva produktionen av bränslet.
Dels är det en fråga om vilket eller vilka biobränslen som man bör satsa på
i större skala. Dels är det fråga om att utveckla själva produktionstekniken
för de olika biobränslena.
I dag kan vi urskilja tre näraliggande alternativ bland biobränslena: eta-
nol, metanol och biogas. I den här interpellationen vill jag koncentrera dis-
kussionen till metanol.
Utveckla metanol som bränsle
Metanol är liksom etanol en flytande alkohol. Metanol (eller träsprit som
det också heter) kan med fördel tillverkas från vedråvara. Metanoltillverk-
ningen sker i processindustri, och här behövs vissa utvecklingsinsatser i full-
skaleprojekt för att bränslet skall kunna bli ett reellt alternativ i stor skala.
Byggande av en metanolfabrik har diskuterats i olika sammanhang, bl.a.
i samband med folkomröstning om kärnkraftens framtid. Då var Söderhamn
en tänkbar lokaliseringsort. Detta var nu tio år sedan, och sedan dess har
egentligen inget hänt. Utbyggnaden av kärnkraften och de låga oljepriset
under 80-talet har effektivt motverkat utvecklingen av biobränslena. De löf-
ten som regeringspartiet då gav om biobränslesatsningar, däribland metanol,
har hittills visat sig tämligen värdelösa.
I dag är dock situationen en annan. Oljan har åter blivit dyrare, kärn-
kraftsavvecklingen närmar sig och miljösituationen har stadigt förvärrats.
Det är därför hög tid att åter aktualisera frågan om uppförandet av en meta-
nolfabrik.
Lokalisera till Ljungaverk
Arbetslösheten i Västernorrland ökar på ett mycket oroväckande sätt. I
flera fall rör det sig om nedläggningar av processindustri. Sålunda läggs
KemaNords kemiska fabriker i Ljungaverk successivt ner. Det har medfört
en djupgående kris för Ljungaverk och Ånge kommun.
Detta sker samtidigt som behoven av att utveckla produktionen av de in-
hemska biobränslen snabbt ökar. En lokalisering av ett fullskaleprojekt för
metanoltillverkning till Ljungaverk skulle kunna vända utvecklingen i denna
krisdrabbade del av Västernorrland till det positiva. Fördelarna med en lo-
kalisering av en metanolfabrik till Ljungaverk är många, bl.a.:
- I Ljungaverk finns i dag en väl utvecklad kompetens att bedriva processin-
dustri och arbetskraft torde finnas tillgänglig.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
139
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
140
- Ljungaverk ligger praktiskt taget mitt i Sverige och mitt i skogslandet. Rå-
varan till metanoltillverkningen finns i överflöd i området.
- Kommunikationerna till Ljungaverk är goda. Där finns en modern eldri-
ven järnväg och där går en Europaväg.
- Närheten till Sundsvall, som ju är ett centrum för svensk skogsindustri och
som har en snabbt växande högskola, skapar goda möjligheter till ett
fruktsamt utvecklingsarbete.
- Utveckling av alternativ industriproduktion i just Västernorrland är viktig
med hänsyn till den höga koncentrationen av energiintensiv industri i lä-
net.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till industriministern:
Kan regeringen tänka sig att arbeta för ett fullskaleprojekt för metanoltill-
verkning?
- Är regeringen beredd att medverka till att en metanolfabrik lokaliseras
till Ljungaverk?
- Vilka andra åtgärder är regeringen beredd att vidta för att stimulera in-
troduktionen och tillväxten av miljövänliga biobränslen som drivmedel för
motorfordon? Vilken roll är man beredd att ge metanol i detta samman-
hang?
den 21 november
1990/91:102 av Elver Jonsson (fp) till arbetsmarknadsministern om arbete
för arbetshandikappade:
Den höga efterfrågan på arbetskraft under senare delen av 1980-talet
medverkade till ett starkt ökat allmänt intresse för att skapa arbetsmöjlighe-
ter för de utsatta grupperna på arbetsmarknaden. Detta gällde inte minst
arbetshandikappade och förtidspensionärer.
Folkpartiet har under lång tid arbetat för att riksdagen kraftfullt skall
verka för att de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden stärks.
Vi har föreslagit att medel skall kunna överföras från socialförsäkringssek-
torn till arbetsmarknadssektorn. På det sättet skulle bl.a. förtidspensione-
rade kunna beredas arbete med lönebidrag och inom Samhall.
Vi har också föreslagit att riksdagen skall öka antalet platser inom Sam-
hall.
Så småningom har också regeringen insett att våra krav vad gäller de för-
tidspensionerade var berättigade både ur samhällsekonomisk och individuell
synvinkel.
Riksdagen beslutade i våras om insatser för förtidspensionärer. Dessa
skall kunna erhålla lönebidrag, vilket tidigare inte var möjligt för den som
beviljats förtidspension. Nu senast i tilläggsbudget har regeringen föreslagit
att denna möjlighet också skall omfatta dem som uppbär sjukbidrag.
Men vi efterlyser också mer aktiva åtgärder för som har en svag förankring
i arbetslivet, de arbeshandikappade.
Vi ser runt omkring oss hur framför allt varslen om uppsägningar ökar.
Om dessa varsel träder i kraft kommer vi att inom en ganska snar framtid ha
betydligt större arbetslöshet än vad vi vant oss vid under den allra senaste
tiden.
Vi vet att när konjunkturen försämras är det främst de svaga på arbets-
marknaden som drabbas. För arbetshandikappade som står utanför arbets-
marknaden blir det ännu svårare att ta sig in.
För att i tid kunna värna om jobben för de arbetshandikappade krävs
kraftfulla insatser. Därför ser vi med oro på minskningen av arbetshandikap-
pade som är anställda såväl inom Samhall som med lönebidrag.
I nuvarande situation med ökade allmänna svårigheter på arbetsmarkna-
den är det särskilt viktigt att värna om de arbetstillfällen för arbetshandikap-
pade som Samhall kan erbjuda. Det är väsentligt att Samhalls kapacitet ut-
nyttjas fullt ut.
Med Samhall har statsmakterna skapat ett instrument för att bereda ar-
bete för arbetshandikappade där behoven finns. För en del kan en kortare
tids arbete inom Samhall vara en snabb väg ut eller tillbaka i arbetslivet. För
andra kan arbetet inom Samhall vara ett mer långsiktigt alternativ till en för-
tidspension.
Från folkpartiets sida krävde vi i våras att den ram som reglerar antalet
arbetstillfällen för arbetshandikappade inom Samhall skulle öka med 550
platser. Riksdagsmajoriteten beslutade dock att ramen skulle ligga kvar på
oförändrad nivå. I realiteten innebär det att antalet arbetstillfällen inom
Samhallkoncernen kommer att minska.
Om sjukfrånvaron bland de anställda minskar, vilket den gjort den senaste
tiden, måste antalet anställda minska. Enligt uppgift från Samhall har man
på grund av detta och på grund av en omdisposition av timramen varit tving-
ade att införa anställningsstopp under hösten.
Med tanke på den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden är det yt-
terst angeläget att antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade inom Sam-
hallkoncernen i vart fall kan bibehållas på oförändrad nivå. Jag anser att det
är självklart att Samhall tillåts öka volymen arbetstimmar då en större när-
varo är förklaringen till ökningen av antalet arbetade timmar.
Det måste anses ingå som en väsentlig del i Samhalls rehabiliterande verk-
samhet att verka för en minskning av sjukfrånvaron.
Jag vill med anledning av detta fråga arbetsmarknadsministern:
Är arbetsmarknadsministern beredd att verka för att de arbetshandikap-
pade inte skall drabbas när deras egen sjukfrånvaro minskar?
Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta under den när-
maste framtiden för att säkra de arbetshandikappades möjligheter till ett
eget arbete?
Är arbetsmarknadsministern beredd att vidta sådana åtgärder att Sam-
halls kommersiella och organisatoriska förmåga att bereda arbetshandikap-
pade arbete kan utnyttjas fullt ut?
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Anmäldes att följande frågor framställts
141
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
142
den 20 november
1990/91:215 av Stina Gustavsson (c) till jordbruksministern om stödet till
landskapsvård:
Riksdagen har beslutat om ett nytt landskapsvårdsstöd för att rädda sär-
skilt värdefulla odlingslandskap. Beloppet utgör under budgetåret 1990/91
100 milj.kr. Enligt uppgift kan upp till en femtedel av stödet komma att tas
i anspråk för administrationen av stödet.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att de av riksdagen anvi-
sade medlen - i sin helhet - skall komma den praktiska landskapsvården till
del?
1990/91:216 av Daniel Tarschys (fp) till statsrådet Bengt Lindqvist om fa-
miljerådgivningen:
Riksdagen har flera gånger understrukit att familjerådgivningens framtid
måste tryggas. Saken har utretts flera gånger, men regeringen vidtar inga åt-
gärder. Från många landsting inlöper nu underrättelser om att familjerådgiv-
ningen sitter löst i det pågående budgetarbetet.
Med anledning härav vill jag fråga statsrådet Lindqvist:
När avser regeringen att vidta de åtgärder för att trygga familjerådgiv-
ningen som riksdagen har efterlyst?
1990/91:217 av Lars Sundin (fp) till justitieministern om delegationsreglerna
inom domstolarna:
Riksdagens ombudsmäns ämbetsberättelse redogör (s. 24 ff) för fyra ären-
den rörande expediering av beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Sär-
skilt ett av fallen tydliggör att det finns behov av att se över vilka effekter på
tjänstemannaansvaret delegationsreglerna inom domstolsväsendet kan tän-
kas få. Av denna anledning har chefsJO Eklundh, i anslutning till ärendets
behandling hos riksdagens ombudsmän, hemställt att regeringen skall till
övervägande ta upp frågan om meddelande av föreskrifter som närmare reg-
lerar ansvarsförhållandena i delegationssituationer. Några tilläggsdirektiv
om detta har inte utfärdats till den sittande domstolsutredningen (Ju
1989:06).
Avser justitieministern att vidta några åtgärder i anledning av JOs hem-
ställan?
1990/91:218 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Bengt Lindqvist om villko-
ren för handikappade barn och ungdomar:
Under RBUs, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomars
kongress i maj 1990 deltog samtliga riksdagspartier med sina partiledare el-
ler närmaste medarbetare. Där fanns en bred samstämmighet mellan alla
partiföreträdare om nödvändigheten och viljan att förbättra villkoren för
handikappade barn och ungdomar. Efter svenskt initiativ till och deltagande
i den internationella barnkonferensen i FN, undrar nu handikapprörelsen
vad detta innebär för Sveriges del? RBU är villiga att ställa upp med infor-
mation när regeringen kallar samtliga partier till en överläggning om dessa
frågor. (Se tidskriften Rörelse nr 6/1990).
Med anledning av detta vill jag fråga Bengt Lindqvist:
Tänker regeringen ha partiöverläggningar för att tillmötesgå de krav och
önskemål som framfördes på RBUs kongress och som samtliga partier utta-
lade sig för att stödja?
1990/91:219 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om kurdiska
flyktingar:
I augusti 1988 kom ca 40000 kurder från Irak till Turkiet på flykt undan
Saddam Hussein regimens bombningar med kemisk gas. De flesta av dessa
flyktingar är ännu efter mer än två år kvar i koncentrationsliknande läger i
turkiska Kurdistan. Svenska delegationer har vid minst två tillfällen varit vid
lägren för att undersöka om det bland flyktingarna finns de som har anknyt-
ning till Sverige genom släktskap med kurder här. I augusti 1989 kom en fa-
milj bestående av 20 personer och med släktingar i Sverige på eget initiativ
till Trelleborg. Familjen kom direkt från flyktinglägret i Turkiet via Tyskland
till Sverige. Av gruppen avvisades 18 personer omedelbart vid svenska grän-
sen, däribland ett minderårigt barn till de två som fick stanna för att få sin
sak prövad. Invandrarverket avslog deras asylansökan och avvisningen skall
ske till Irak.
Min fråga till invandrarministern är:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att förhindra att dessa 20 kur-
diska flyktingar avvisas till sitt hemland under nuvarande förhållanden?
den 21 november
1990/91:220 av Birger Andersson (c) till arbetsmarknadsministern om arbets-
tillfällen i Hallstahammarregionen:
Hallstahammars kommun har under de senaste 15 åren förlorat många ar-
betstillfällen. Kommunen minskade sin befolkning mellan åren 1980 och
1989 med ca 9 %.
På nytt har Hallstahammars kommun drabbats av varsel och uppsäg-
ningar.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att lindra effekterna av
lågkonjunkturen och för att skapa nya arbetstillfällen i regionen?
1990/91:221 av Stina Eliasson (c) till finansministern om statliga lån till kom-
muner:
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Riksdagen beslöt i våras på regeringens förslag att bevilja Göteborgs och
143
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
144
Malmö kommuner ett tioårigt lån - 900 miljoner resp. 600 miljoner - ränte-
fritt de tre första åren.
Många kommuner - framför allt små kommuner - har stora ekonomiska
problem, som i hög grad skulle motivera motsvarande lånemöjligheter. Ett
exempel på en sådan kommun är Ragunda i Jämtlands län, som är en typisk
glesbygdskommun med mycket besvärliga ekonomiska förhållanden och en
befolkningsstruktur, som medför höga kommunala kostnader i jämförelse
med många andra kommuner.
Ragunda kommun har i skrivelse till regeringen hemställt om ett lån på 16
milj.kr. med motsvarande villkor, som gäller lånen till Malmö och Göteborg.
Regeringen har avvisat Ragunda kommuns hemställan utan motivering.
Jag finner det synnerligen anmärkningsvärt att regeringen vägrar stödja
små ekonomiskt svaga kommuner i glesbygden, när man visat sådan genero-
sitet mot två av våra storstadskommuner.
Jag vill därför fråga finansministern:
Är Göteborg och Malmö kommuner de enda kommuner som regeringen
vill stödja genom generösa lån?
1990/91:222 av Ingbritt Irhammar (c) till miljöministern om naturvårdsver-
ket:
Regeringen har nyligen beslutat om en enmansutredning av naturvårds-
verket. Utredningen skall belysa naturvårdsverkets framtida uppgifter och
organisation och verkets roll i det samlade miljöarbetet.
Eftersom naturvårdsverket nyligen utretts på ämbetsmannaplanet två
gånger, vill jag ställa följande fråga:
Borde inte myndighetsorganisationen på miljöområdet ges en parlamen-
tarisk översyn som sätter in naturvårdsverkets roll i en helhet, för ett nytt
och dynamiskt miljöarbete?
1990/91:223 av Märtha Berglund (s) till miljöministern om återföringen av
bensinångor:
Återföring av bensinångor vid bensinstationer har länge varit en aktuell
fråga. Trots att detta innebär minskade utsläpp av flyktiga organiska ämnen
till luften, en bättre arbetsmiljö och är ekonomiskt lönsamt för bensinbola-
gen, går genomförandet mycket långsamt i kommunerna.
Vad är statsrådet beredd att göra för att skynda på återföringen av bensin-
ångor?
1990/91:224 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om homo-
sexuella flyktingar:
Människor som flyr till Sverige för att de förföljts på grund av sin homo-
sexuella läggning har tidigare garanterats visst skydd i Sverige genom para-
grafen om humanitära skäl. Regeringen har inte velat inkludera förföljelse
på grund av sexuell tillhörighet i lagens flyktingdefinition, huvudsakligen
med hänvisning till den paragrafen. Sedan det s.k. ”13 decemberbeslutet”
har dock paragrafen om humanitära skäl tagits ur bruk på obestämd tid. Ge-
nom beslut som tagits av invandrarverket sedan dess framgår att homosexu-
ella flyktingar inte heller anses ha något ”särskild starkt skyddsbehov”.
Jag vill därför fråga invandrarministern hur hon avser garantera skydd för
de asylsökande som hotas av förföljelse inkl, fängelsestraff och tortyr i hem-
landet på grund av sin homosexuella läggning.
1990/91:225 av Sten-Ove Sundström (s) till arbetsmarknadsministern om ar-
betsmarknaden i Norrbottens län:
Arbetsmarknadssituationen i Norrbotten försämras nu snabbt. AMS spår
att arbetslösheten kommer att öka till nära 4 % för riksgenomsnittet om ett
och ett halvt år. Om den prognosen slår in skulle arbetslösheten i vårt nordli-
gaste län närma sig 8 %. Eftersom all erfarenhet pekar på att arbetslösheten
i Norrbottens län alltid ligger nära dubbelt så högt som riksgenomsnittet.
Bara i Luleå kommun drabbas nu sysselsättningen hårt. Genom struktur-
förändringar inom Svenskt Stål AB, Ovako profiler och SJs Notviksverkstad
m.m. avser företagen att minska sysselsättningen med totalt nära 700 arbets-
tillfällen. Det innebär stora sysselsättningsproblem på en begränsad arbets-
marknad.
Mot denna bakgrund vill jag till arbetsmarknadsministern ställa följande
fråga:
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att trygga sysselsättningen
i Luleå kommun och Norrbottens län?
23 § Kammaren åtskildes kl. 19.59.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 13 § anf. 33 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 59 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 76 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 18 § anf. 102 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 18.17 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
145
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Onsdagen den 21 november
1 § Meddelande om ändringar i kammarens sammanträdesplan ... 1
Talmannen
2 § Justering av protokoll................................ 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
14 november...................................... 1
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4
Socialutskottets betänkande SoU4
Kulturutskottets betänkande KrU5
Kulturutskottets betänkande KrU7
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Jordbruksutskottets betänkande JoU17
Meddelande om samlad votering........................... 4
5 § Ombildning av Nordkalottens AMU-center till stiftelse...... 4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Beslut fattades efter 14 §
6 § Riksdagsfrågor..................................... 4
146
Konstitutionsutskottets betänkande KU8
Debatt
Elisabeth Fleetwood (m)
Birgit Friggebo (fp)
Hans Leghammar (mp)
Kurt Ove Johansson (s)
Bo Hammar (v)
Beslut fattades efter 14 §
7§ Tryckfrihets-och sekretessfrågor........................ 8
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Debatt
Hans Nyhage (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bo Hammar (v)
Hans Leghammar (mp)
Ulla Pettersson (s)
Elisabeth Fleetwood (m)
Beslut fattades efter 14 §
8 § Exekutionsrättsliga frågor............................. 15
Lagutskottets betänkande LU6
Beslut fattades efter 14 §
9 § Ersättning till efterlevande till två AMU-elever som omkom vid
flygolyckan i Oskarshamn den 8 maj 1989................ 15
Lagutskottets betänkande LU7
Beslut fattades efter 14 §
10 § Fastighetsmäklarlagen................................ 15
Lagutskottets betänkande LU8
Beslut fattades efter 14 §
11 § Kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor................. 15
Lagutskottets betänkande LU9
Beslut fattades efter 14 §
12 § Ändring i konkurslagen m.m........................... 16
Lagutskottets betänkande LU10
Debatt
Elisabet Franzén (mp)
Rolf Dahlberg (m)
Beslut fattades efter 14 §
13 § Tandvårdsförsäkringen............................... 18
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Debatt
Bertil Persson (m)
Sigge Godin (fp)
Karin Israelsson (c)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Christina Pettersson (s)
Isa Halvarsson (fp)
Beslut fattades efter 14 §
14 § Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m.m................. 31
Trafikutskottets betänkande TU5
Debatt
Görel Bohlin (m)
Anders Castberger (fp)
Hugo Andersson (c)
Eva Zetterberg (v)
Roy Ottosson (mp)
Sten-Ove Sundström (s)
Tredje vice talmannen (om debattreglerna)
Berndt Ekholm (s)
Beslut................................................ 52
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Konstitutionsutskottets betänkande KU8
Konstitutionsutskottets betänkande KU 10
Lagutskottets betänkande LU6
Lagutskottets betänkande LU7
Lagutskottets betänkande LU8
Lagutskottets betänkande LU9
Lagutskottets betänkande LU10
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU5
Trafikutskottets betänkande TU5
Beslut om samlad votering................................ 55
15 § Jakt och viltvård.................................... 55
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
147
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
Debatt
Arne Andersson i Ljung (m)
Leif Marklund (s)
Beslut fattades efter 18 §
16 § Anställningsskydd, m.m............................... 57
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU3, AU4, AU5 och
AU6
Debatt
Sonja Rembo (m)
Elver Jonsson (fp)
Kersti Johansson (c)
Karl-Erik Persson (v)
Sten Östlund (s)
Lars Ulander (s)
Beslut fattades efter 18 §
17 § Arbetsmiljö....................................... 84
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Debatt
Mona Saint Cyr (m)
Charlotte Branting (fp)
Kersti Johansson (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Kjell Nilsson (s)
Stina Eliasson (c)
Beslut fattades efter 18 §
18 § Ledighet och arbetstid............................... 105
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
Debatt
Erik Holmkvist (m)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Charlotte Branting (fp)
Göran Engström (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Lars Ulander (s)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Beslut................................................ 119
Jordbruksutskottets betänkande JoUlO
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
Beslut om uppskjuten votering............................. 122
Ajournering........................................... 122
148 Återupptagna förhandlingar............................... 122
19 § Personalpolitik..................................... 123
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7
Debatt
Erik Holmkvist (m)
Charlotte Branting (fp)
Göran Engström (c)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Gustav Persson (s)
Beslut skulle fattas den 28 november
Prot. 1990/91:29
21 november 1990
20 § Bordläggning...................................... 136
21 § Anmälan om interpellationer
1990/91:100 av Eva Zetterberg (v) om stöd till familjer med
små svårt skadade barn........................... 137
1990/91:101 av Roy Ottosson (mp) om metanolproduktion. . . 138
1990/91:102 av Elver Jonsson (fp) om arbete för arbetshandi-
kappade ...................................... 140
22 § Anmälan om frågor
1990/91:215 av Stina Gustavsson (c) om stödet till landskaps-
vård.......................................... 142
1990/91:216 av Daniel Tarschys (fp) om familjerådgivningen . 142
1990/91:217 av Lars Sundin (fp) om delegationsreglerna inom
domstolarna................................... 142
1990/91:218 av Eva Zetterberg (v) om villkoren för handikap-
pade barn och ungdomar.......................... 142
1990/91:219 av Berith Eriksson (v) om kurdiska flyktingar . . . 143
1990/91:220 av Birger Andersson (c) om arbetstillfällen
i Hallstahammarregionen.......................... 143
1990/91:221 av Stina Eliasson (c) om statliga lån till kommuner 143
1990/91:222 av Ingbritt Irhammar (c) om naturvårdsverket. . . 144
1990/91:223 av Märtha Berglund (s) om återföringen av bensin-
ångor......................................... 144
1990/91:224 av Maria Leissner (fp) om homosexuella flyktingar 144
1990/91:225 av Sten-Ove Sundström (s) om arbetsmarknaden i
Norrbottens län................................. 145
149
gotab 97405, Stockholm 1991