Protokoll
1990/91:24
Justerades protokollet för den 8 november.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1990/91:Sk 15 — Sk 19 till skatteutskottet
1990/91:U3 och U4 till utrikesutskottet
Företogs till avgörande försvarsutskottets betänkanden 1990/91:FöUl,
FöU2, FöU3 och FöU4, kulturutskottets betänkande 1990/91:KrU2, trafik-
utskottets betänkande 1990/91 :TU4, näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU3, NU5 och NU19 samt bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU3 (beträffande debatten i dessa ärenden, se prot. 19).
Försvarsutskottets betänkande FöUl
Mom. 2 (åtgärder för att i första hand transportera farligt gods per järnväg
eller till sjöss med dubbelbottnade fartyg)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Paul Ciszuk -
bifölls med acklamation.
Mom. 7 (tillämpning av miljöskyddslagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Paul Ciszuk -
bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Försvarsutskottets betänkande FöU2
Utskottets hemställan bifölls.
1 Riksdagens protokoll 1990/91:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Försvarsutskottets betänkande FöU3
Mom. 1 och 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3 (avveckling av Hästholmens skjutfält)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Paul Ciszuk -
bifölls med acklamation.
Försvarsutskottets betänkande FöU4
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (utvidgade tjänstgöringsområden vid vapenfri tjänst)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 35 för reservationen av
Jan Jennehag och Paul Ciszuk. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Kulturutskottets betänkande KrU2
Mom. 1 (turismens betydelse för landsbygden)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 55 för reservation 1 av
Ingrid Sundberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 10 (information om allemansrätten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Jan Hyttring och
Stina Gustavsson - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU4
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 55 för reservation 1 av
Görel Bohlin m.fl.
Mom. 2 (utformningen av regeringens lagförslag)
Utskottets hemställan bifölls med 260 röster mot 20 för reservation 2 av
Viola Claesson. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (miljökvalitetsnormer)
Utskottets hemställan bifölls med 267 röster mot 18 för reservation 3 av
Roy Ottosson. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (förslag av regeringen om vissa kompletterande åtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 89 för reservation 4 av
Kenth Skårvik m.fl. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU3
Mom. 1 (krav på framtagande av en ren bil)
Hemställan
Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 2 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 187 röster mot 90 för den i reserva-
tion 1 av Hadar Cars m.fl. anförda motiveringen. 13 ledamöter avstod från
att rösta.
Mom. 2 (forskningsprogram för utveckling av mer miljövänliga motorer och
drivmedel)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Hadar Cars
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (utredning om alternativ produktion för bilindustrin)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 35 för reservation 5 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg.
Mom. 7 (bilindustrins framtid)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 35 för reservation 6 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU5
Utskottets hemställan bifölls med 199 röster mot 91 för reservationen av
Hadar Cars m.fl.
Näringsutskottets betänkande NU19
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 123 för hemställan i re-
servation 1 av Hadar Cars m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 199 röster mot 18 för den i reserva-
tion 2 av Lars Norberg anförda motiveringen. 72 ledamöter avstod från att
rösta.
Bostadsutskottets betänkande BoU3
Mom. 1 (lönsamhetsvillkoret)
Utskottets hemställan bifölls med 181 röster mot 106 för reservation 1 av
Knut Billing m.fl.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Mom. 3 (bo- och brukarplikt)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 18 för reservation 3 av
Kjell Dahlström.
Mom. 4 (fiskefastigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 34 för reservation 4 av
Eva Zetterberg.
Mom. 6 (s.k. skyddszoner)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 54 för reservation 6 av
Knut Billing m.fl.
Mom. 12 (hyresgästinflytandet enligt anläggningslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 115 för reservation 10 av
Agne Hansson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls. '
Förste vice talmannen meddelade att konstitutionsutskottets betänkanden
KU4, KU7, KU12 och KU13 samt utrikesutskottets betänkanden UU3 och
UU4 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU4 Vallagsfrågor.
Anf. 1 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Fru talman! Detta är ett ärende som är viktigt och angeläget. Det berör
bl.a. de förhållanden som skall gälla när vi har val i Sverige. Jag skall i mitt
korta anförande kommentera några av de saker som utskottet har behandlat
och redovisa några principiella synpunkter.
Till en början noterar jag att utskottet i första delen av utskottsbetänkan-
det diskuterar det splittrade system vi har i våra lokala val. Kommunfullmäk-
tigevalet och landstingsvalet genomförs icke efter likartade regler. I lands-
tingsvalet finns det liksom vid riksdagsvalet utjämningsmandat och småpar-
tispärr. Vid kommunalvalet är det valkretsarnas antal och storlek som avgör
hur det proportionella utfallet blir.
Utskottet är enigt om att man bör vidta åtgärder för att se över detta sys-
tem och kanske ändra det. Jag tolkar utskottets skrivning och de debatter
som varit så, att vi får en översyn av de kommunala valen i samband med
den författningsöversyn som kommer. Det var den första kommentaren.
Den andra kommentaren, som är mer principiell och som vi moderater
följt upp i ett särskilt yttrande, är att vi menar att man skall se över valkrets-
indelningen i Skåne. I årtionden har det underliga förfarandet att de fyra
städerna i fyrstadskretsen bildar en valkrets innesluten i Malmöhus län slä-
pat kvar. Vi hade hoppats att andra partier skulle göra samma bedömning
som moderata samlingspartiet, nämligen att man borde se över detta förhål-
lande och undersöka vilka möjligheter det finns att justera denna valkretsin-
delning. Vi har fått signaler som tydde på en sådan villighet. Men utskottsbe-
handlingen visar att den för ögonblicket inte föreligger, i varje fall inte i kon-
kreta termer. Vi har då valt att göra markeringen att vi anser att detta är
angeläget. Man bör göra en justering i den riktningen att fyrstadskretsen
upphör som egen valkrets. Vi moderater har markerat detta i ett särskilt ytt-
rande.
Den tredje frågan handlar om de kyrkliga valen, och där är jag själv mo-
tionär. Jag har följt upp ett önskemål som länge har diskuterats i riksdagen,
nämligen att man skall försöka skapa en egen kyrkans valdag. När vi har val
till kyrkofullmäktige - eller samfällighet, beroende på vilken konstruktion
som finns hemma i församlingarna - skulle vi samtidigt kunna ha val till flera
andra kyrkliga organ, t.ex. kyrkomötet, och också val i direkt form till stifts-
fullmäktige.
Dessa frågor har diskuterats mycket i denna sal när kyrkomötet samlats,
men har också diskuterats i riksdagen ett antal gånger. Utskottet gör en se-
riös och riktig kommentar när utskottet säger att den fråga som jag tagit upp
i min motion för närvarande är under övervägande i kyrkans centralstyrelse.
Den kommentaren är riktig och har så mycket tyngd att jag böjer mig för
den. Men jag vill samtidigt här i talarstolen säga att jag hoppas att vi i de
kyrkliga organen kommer fram till en lösning som senare passerar riksdagen
och möjliggör en egen valdag för kyrkan. Genom att kunna ha direktval till
en eller flera av de kyrkliga organen hoppas vi bl.a. att kunna vitalisera dessa
val och kraftigt öka valdeltagandet.
Fru talman! Den egentliga orsaken till att jag begärde ordet - och det som
är angeläget att framhålla när det gäller detta betänkande - är den mycket
viktiga reservation om budröstning som fyra av riksdagens partier har avgi-
vit. I detta sammanhang kan jag tala med en viss tyngd, ett visst eftertryck
och också utifrån egen erfarenhet. Jag har under många år varit ordförande
i vårt lands största valnämnd, nämligen Stockholms stad. När vi otaliga
gånger har lärt upp valnämndsordförande och andra tjänstemän som arbetar
med valförrättning, har jag noterat den otydlighet och oklarhet som trots
allt finns när det gäller att i en vallokal, i en rätt stressad situation, bedöma
vårdaren och vårdarens ställning i relation till den som vårdaren röstar åt.
Utskottet noterar problemet och hänvisar till de överväganden som riksskat-
teverkets skrivelse till justitiedepartementet föranleder, och det är en bra
kommentar. Men vi kan inte ställa valförrättarna inför ännu ett val i denna
besvärliga situation. Det är ett uppenbart problem att valförrättarna känner
osäkerhet.
Jag skulle gärna se att Sture Thun och Bo Hammar, som här kommer att
representera majoriteten i utskottet, förklarar varför man inte kan göra nå-
gonting åt detta problem. Man behöver inte skriva exakt som vi har gjort i
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
reservationen - det är ett sätt som vi har valt för att tackla problemet, men
det förvånar mig att man inte vill göra någonting alls. Jag vill uppfordra Sture
Thun att förklara hur man ser på frågan.
Jag vill till protokollet läsa innantill ur vår reservation. I reservationen föl-
jer vi upp två motioner, en av Bertil Fiskesjö och en av Anders Björck. I
vårt förslag till lagtext vill vi göra två tillägg som inte finns i den lagtext som
majoriteten förordar och inte heller i den nuvarande lagtexten. Vi har skri-
vit: ”Vårdare är den som yrkesmässigt eller på ett därmed likartat sätt ger
väljaren vård av mera varaktigt slag.”
Jag anser att detta är ett förtydligande som måste underlätta för valförrät-
taren att definiera vårdarens ställning i relation till väljaren.
Längre fram i vårt föreslagna tillägg skriver vi: ”Vårdare skall ange i vilket
vårdnadsförhållande han står till väljaren”.
Enligt min uppfattning är det nödvändigt att ta med detta tillägg. Jag vill
uppfordra Sture Thun att förklara varför han inte kommenterar detta, och
jag vill egentligen uppfordra honom som representant för sitt parti att in-
stämma i reservationen. Jag vet att Sture Thun också har erfarenhet av dessa
frågor, och har man den erfarenheten är man medveten om att detta är ett
mycket stort problem. Det är ingenting som man kan ha eller mista, utan det
är verkligen ett stort problem. De tusentals valförrättare som har att genom-
föra valen väntar ett besked från Sveriges riksdag, och det tycker jag att vi
skall ge dem.
Fru talman! Med stort eftertryck yrkar jag bifall till den reservation som
är fogad till betänkandet.
Anf.2 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Göran Åstrand har här på ett mycket klart och eftertryckligt
sätt redogjort för hur vi som har reserverat oss anser att man skall förändra
och definiera begreppet vårdare i samband med budröstning. Därför skall
jag inte bli långrandig, utan jag instämmer helt och hållet i det som Göran
Åstrand sade.
Inte heller jag förstår varför socialdemokraterna och övriga som bildar
majoritet inte kan instämma i förslaget om ett tillägg om hur man skall defi-
niera begreppet vårdare.
Det är väldigt viktigt att man inte utsätter sig för misstankar om att det
begås valfusk. Det tillhör en demokrati att valen skall vara så ärliga som möj-
ligt, och då borde misstankarna om valfusk minimeras.
Också jag undrar varför man inte vill definiera begreppet vårdare på det
sätt som föreslås i reservationen.
Anf. 3 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! I betänkandet behandlas flera angelägna frågor som rör va-
len. De allmänna valen är ju en utomordentligt viktig tilldragelse i en demo-
krati. Jag noterar med tillfredsställelse att ett av de förslag som vi har drivit
i våra motioner har fått en mycket positiv behandling av utskottet. Det gäller
frågan om valkretsindelning och utjämningsmandat i de kommunala valen.
Jag anser att det är viktigt att vi snart kan ta itu med denna fråga, eftersom
valkretsindelningen har använts här och var i landet som ett sätt att påverka
utgången av valen. Det har förekommit flera fall där meningarna har varit
mycket delade i de kommunala församlingarna, men där majoriteten har be-
slutat på ett sådant sätt att man tror att det kan gynna den sittande majorite-
ten vid kommande val. Det är naturligtvis inte bra att sådant förekommer,
och det enklaste sättet att komma ifrån detta är att man i de kommuner där
man måste ha valkretsindelning, på grund av att de är stora och folkrika, har
någon form av utjämning. Det är mycket tillfredsställande att utskottet efter
en extra omgång - det kan jag avslöja - har kommit fram till en enig skriv-
ning.
Valkretsindelningen i Malmöhus län har fått ett eget avsnitt i betänkandet.
Jag vill bara göra en kort kommentar till detta.
Göran Åstrand har här pläderat för den moderata reservationen. Jag kan
avslöja att en av de allra första motioner som jag väckte till riksdagen när
jag en gång för mycket länge sedan kom hit gällde just valkretsindelningen i
Malmöhus län. Frågan har behandlats i olika utredningsomgångar, och vid
ett tillfälle var vi mycket nära att komma fram till ett beslut. Men den parti-
politiska enigheten sprack i sista vändan, och det utbröt återigen kaos. Den
bedömning som jag och andra ledamöter i utskottet har gjort är att det för
närvarande inte finns politiska förutsättningar för att ta upp frågan igen. Den
behöver inte utredas mer, eftersom fler utredningar i detalj har redovisat hur
en förändring skulle kunna gå till. Det är alltså en fråga om den politiska
viljan. Frågan om valkretsindelningen i Malmöhus län är ju en viktig fråga,
och för den skull bör det råda enighet över partigränserna.
Jag kommer sedan till långköraren om de regler som skall gälla för bud-
röstning vid valen. Från centern har vi år efter år motionerat, och under se-
nare år har också moderaterna ställt samma krav i sina motioner. Även folk-
partiet har slutit upp kring dessa krav. Det är bra att det har blivit en bredare
enighet om att man bör skärpa de bestämmelser som gäller för användning
av vårdare som bud vid röstning. Som Göran Åstrand visade i sitt anförande
är detta ett problem, och ett problem som ofta inte uppenbaras.
Valprövningsnämnden har tidigare behandlat en del fall där man i varje
fall har kunnat påtala bekymret med vårdarbegreppet ute i vallokalerna. Att
det inte har skett några överklaganden under senare år som man anslutit till
detta innebär ju inte att problemet är borta.
Det grundläggande problemet är att det händer så mycket i vallokalerna
som man inte i efterhand kan komma åt. Antingen godtar man en person
som vårdare eller också gör man det inte, och det kan begås fel när det inte
krävs en mer klarläggande verifiering dels av vem som är vårdare, dels av
vårdarbegreppet som sådant. Jag tycker alltså att den här frågan är viktig,
och den har också blivit viktigare, eftersom antalet budröster med hjälp av
vårdare kan förväntas öka med hänsyn till att omyndigförklarandeinstitutet
har tagits bort ur vår författning.
Jag yrkar således bifall till reservationen som är fogad till detta betän-
kande.
Anf. 4 STURE THUN (s):
Fru talman! I föreliggande betänkande behandlas alltså ett antal motioner
från årets allmänna motionstid om olika vallagsfrågor.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Utskottet hänvisar i betänkandet till att riksskatteverket i sin sedvanliga
utvärdering av de allmänna valen, som görs efter varje val, samt i en särskild
promemoria har föreslagit att det tekniska och administrativa valförfarandet
bör bli föremål för en grundläggande översyn.
Enligt vad utskottet har erfarit bereds riksskatteverkets förslag inom justi-
tiedepartementet. Den planerade översynen kommer att preciseras närmare
i början av nästa år.
Utskottet anser att det är angeläget att en översyn enligt riksskatteverkets
förslag nu kommer till stånd. Utskottet framhåller att även andra valfrågor
än de som riksskatteverket har föreslagit skall kunna bli föremål för översyn.
Utskottets uppfattning är att den i flera motioner aktualiserade frågan om
utjämningsmandat i valkretsindelade kommuner samt enhetligt valsystem
för kommunfullmäktige och landsting kan innefattas i översynen. Utskottet
erinrar om att en översyn av sådant slag som det här är fråga om normalt
brukar föregås av överläggningar mellan regeringen och partiernas företrä-
dare i vallagsfrågor.
Den slutliga beredningen av aktuella valfrågor bör enligt utskottet ske
med parlamentarisk medverkan. Detta vill utskottet ge regeringen till
känna.
Valkretsindelningen i Malmöhus län, som tidigare berörts, är en ständigt
återkommande vallagsfråga. Utskottet hänvisar till tidigare behandling här
i kammaren och avstyrker motionen. I denna fråga har man ju inte lyckats
nå politisk enighet.
De kyrkliga valen tas upp i flera motioner. Bl.a. yrkas på en kyrkans val-
dag och att de kyrkliga valen skall förläggas till året före de allmänna valen.
Det finns även motioner om att kyrkofullmäktigevalet skall ske samma dag
som övriga val.
De kyrkliga valen har i många sammanhang varit föremål för diskussion.
Folkstyrelsekommittén föreslog i sitt betänkande att kyrkofullmäktigeval
skulle ske året före de allmänna valen.
I den proposition som lades fram med anledning av folkstyrelsekommit-
téns betänkande föreslogs med hänvisning till bristande politisk enighet
ingen ändring av tidpunkten för kyrkofullmäktigeval.
I det betänkande som vi nu behandlar framhåller utskottet att det inte bör
övervägas att ha de kyrkliga valen samma dag som de allmänna valen. Där-
emot anser utskottet, med hänvisning till överväganden som sker i civilde-
partementet och i svenska kyrkans centralstyrelse, att frågor om ändrad tid-
punkt för de kyrkliga valen bör tas upp till prövning.
Fru talman! Till betänkandet har fogats en reservation. I den vid flera till-
fällen behandlade frågan om budröstning återkommer tredje vice talman
Bertil Fiskesjö som första namn i en motion och vill ställa särskilda krav på
vårdare som budröstare. I motionen krävs att vårdaren skall kunna styrka i
vilket vårdnadsförhållande han eller hon står till den röstberättigade. I reser-
vationen, som de borgerliga partierna och miljöpartiet står bakom, sägs att
erfarenheten visar att särskilda problem uppkommit i vad gäller budröstning
genom vårdare. Rena missbruk har förekommit, sägs det.
Efter de senaste två valen har endast ett öppet brev -1985 års val - kommit
till valprövningsnämnden i den här frågan. Jag kan inte se att det här är något
stort problem.
Så sent som förra hösten avstyrkte utskottet, liksom tidigare, motionsför-
slag som liknar det föreliggande förslaget. Kammaren följde utskottet. I den
promemoria som riksskatteverket upprättade efter 1988 års val och som nu
övervägs inom justitiedepartementet tas budröstningen upp i ett vidare per-
spektiv. Resultatet av dessa överväganden bör därför avvaktas.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört och tidigare ställningstagande i
denna kammare yrkar jag avslag på reservationen och bifall till utskottsma-
joritetens hemställan och, fru talman, i övrigt bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Som kommentar till vad som sagts om budröstning vill jag framhålla att
jag personligen tycker att man inte skall anse att vårdarna står i ett särskilt
förhållande när de skall göra en tjänst åt en annan person. I motionen skrivs
det ju att vårdarna skall kunna styrka i vilket vårdnadsförhållande de står.
Således måste de, såvitt jag förstår, ha intyg från någon att de är vårdare.
Andra som skall vara bud ställs det inte sådana krav på. Det kan ju tänkas
att barnbarn skall avlämna en röst för sin farfar, morfar eller någon annan
åldring. Vederbörande bor kanske långt bort. Jag tror att det är lika svårt för
valförrättare att i sådana fall säkert avgöra om allt är riktigt. Som jag sade
tidigare är det här fråga om en översyn och jag tycker därför att vi med till-
försikt skall avvakta resultatet, innan vårdarna särbehandlas.
Anf. 5 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Fru talman! När nu Sture Thun svarade blev jag inte nöjd. Det som de
fyra partiernas representanter pekar på är ett problem. Jag kan med mycket
stort eftertryck och med mycket lång erfarenhet säga att det är ett problem.
Om man har ett problem i lagstiftningen när det gäller det demokratiska ge-
nomförandet av ett val är det mycket viktigt, Sture Thun, att vara tydlig.
Det är tydligheten som vi efterlyser i utskottet och i reservationen. Jag skulle
gärna vilja att Sture Thun återkommer och förklarar varför inte erfarenhet
finns. Det finns erfarenhet. Att hänvisa till ett brev tycker jag är en dumhet -
för att använda klartext. Jag vet vilka problem som valnämnderna har haft
och vet att frågan allvarligt har diskuterats i justitiedepartementet och ingår
i utvärderingen. Man är alltså mitt uppe i problematiken. De fyra partierna
menar inte att man skall ändra lagstiftningen men att lagstiftningen skall vara
tydligare, så att de tusentals personer som är valförrättare kan klara valför-
rättningen på rätt sätt och så att systemet inte kan manipuleras. Den före-
slagna ändringen av lagstiftningen innebär att även omyndigförklarade får
rösträtt. Det är, som Bertil Fiskesjö sade, en självklarhet att detta kommer
att innebära att det blir fler fall då det kan bli svårt att veta i vilken relation
vårdaren står till väljaren. Här handlar det bara om att vara tydlig. Jag vill
att Sture Thun återkommer och talar om varför vi inte nu skulle kunna vidta
en åtgärd som skulle underlätta för valförrättarna. Faktum är ju, Sture
Thun, att det här är ett mycket stort problem för valförrättarna. De får sätta
sig ned och fundera över vilka regler som gäller. Inne i vallokalen - och det
är det stora problemet - möter de i en stressad situation väljare som kommer
med entydiga påståenden om varför de har rätt att lämna rösten. Då måste
Prof. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
10
valförrättaren kunna luta sig mot en tydlig lagstiftning. Det är skälet till re-
servationen.
Anf. 6 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Vallagstiftningens syfte måste ju vara att så mycket som möj-
ligt minska möjligheterna till skönsmässiga avgöranden i själva vallokalen.
Det skall finnas klara regler att gå efter, regler som alla känner till och som
man vet tillämpas lika över hela landet. När det gäller just frågan om bud-
röstning kan man naturligtvis komma till olika slutsatser i olika vallokaler.
Nu går det inte, som Sture Thun gjorde, att jämföra vårdarna som budbä-
rare med nära släktningar. En vårdare kan ju företräda väldigt många. Det
har ju förekommit tidigare att man har samlat ihop en stor mängd röstande
och varit bud åt dessa utan att vårdarförhållandet har varit särskilt klart. Det
gäller alltså flera, och det går således inte att jämföra med barnbarn som
röstar för farfar. I de allra flesta fall har väl barnbarnet bara en farfar att
rösta för.
Anf. 7 STURE THUN (s) replik:
Fru talman! Jag har inte tjänstgjort som valförrättare, men det är möjligt
att det är stora problem för dem som är valförrättare. Men hur vi än skriver
lagar tror jag inte att det kommer att vara på samma sätt i alla vallokaler,
eftersom det ju görs personliga tolkningar av vallagen. Jag tror alltså att det
kommer att förekomma en del variationer.
Jag vill peka på vad man har sagt i riksskatteverkets promemoria från den
16 juni 1989.
”Enligt RSVs bedömning kan en avsevärd förbättring åstadkommas ge-
nom att make åläggs att underteckna försändelsen.” Det sker ju inte nu om
äkta makar röstar för varandra.
RRV fortsätter: ”Det kan i detta sammanhang även ifrågasättas om kra-
ven på sjukdom, rörelsehinder eller hög ålder måste finnas vid budröstning
med hänsyn till att dessa förhållanden normalt inte kan kontrolleras.”
Således vill riksskatteverket, såvitt jag förstår, se över hela budröstnings-
förfarandet. Om det ändå skall ske en översyn av detta, tycker jag att det är
onödigt att stifta en ny lag nu. Därför bör vi avvakta vad som kommer fram
vid översynen.
Anf. 8 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Fru talman! Det handlar inte om någon ny lagstiftning. I reservationen
talas det om att den befintliga lagstiftning som är nödvändig skall komplette-
ras med ett förtydligande, eller rättare sagt två förtydliganden, kring samma
problemkomplex.
Sedan säger Sture Thun här i riksdagens plenisal att man tolkar lagen olika
i vallokalerna. Det är just detta som är problemet, och det är just därför
som vi skriver reservationen. Det är fullständigt oacceptabelt att det i vårt
demokratiska valsystem finns denna typ av otydligheter. Sture Thun har ge-
nom sitt inlägg gjort det ännu mer nödvändigt att vi allvarligt överväger om
vi inte skall ha ett förtydligande av de regler som skall gälla för valförrättarna
när de skall pröva vem som är vårdare.
Anf. 9 STURE THUN (s) replik:
Fru talman! Det är ju inte bara valförrättare som tolkar lagen på olika sätt.
Även domstolar tolkar den på olika sätt. Därför tycker jag att vi skall accep-
tera att en valförrättare anser att en budröstning skall godkännas, medan en
annan valförrättare, som känner till de personliga förhållandena bättre, har
en annan uppfattning. Men jag menar alltså att det är onödigt att vi nu änd-
rar lagen om det kommer att ske en total översyn inom kort.
Förste vice talmannen anmälde att Göran Åstrand anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 10 BO HAMMAR (v):
Fru talman! Jag är mycket nöjd med att utskottet i detta betänkande för
första gången enhälligt uttalar behovet av att frågan om utjämningsmandat
i kommunala val ses över. I praktiken stöder utskottet tanken på utjämnings-
mandat, och det utmynnar i ett tillkännagivande till regeringen om att den
här frågan måste ses över.
Tidigare har ju mitt parti, och även folkpartiet och centern gemensamt
tror jag, reserverat sig i den här frågan, men nu har vi alltså ett enhälligt
utskott, och det är mycket bra.
Fru talman! Det är litet paradoxalt att socialdemokraterna, samtidigt som
konstitutionsutskottet enhälligt gör detta uttalande om större rättvisa i de
kommunala valen, driver linjen att de vill ha större orättvisa i riksdagsvalen.
Jag tycker att Sture Thun kan utveckla varför det är så angeläget att vi skall
ha mer orättvisa riksdagsval, dvs. ha en valordning när det gäller riksdagsva-
len som inte ger en proportionell fördelning av mandaten samtidigt som vi
när det gäller de kommunala valen nu för första gången säger att vi vill ha
en större rättvisa i vallagen. Men jag är alltså nöjd med det tillkännagivande
som utskottet gör i detta betänkande.
När det gäller budröstningen säger utskottet att en översyn kommer att
ske, enligt en promemoria som riksskatteverket har inlämnat till justitiede-
partementet. Det är möjligt att en sådan översyn behövs. Men jag förstår
inte riktigt varför det inte kan räcka med det, och jag har svårt att förstå den
här dramatiken som innebär att fyra partier reserverar sig i den här frågan.
Jag har inte upplevt att det har varit stora problem kring budröstningen eller
att det skulle pågå något utbrett valfusk eller valfiffel. Det är möjligt att man
kan se över vissa frågor, men då får man väl göra det med anledning av den
här promemorian. Samtidigt tycker jag att det är mycket angeläget att vi inte
skapar regler som allvarligt kommer att försvåra budröstningen och krångla
till den i onödan. Nu när omyndighetsförklaringen har upphävts och fler
människor har möjlighet att delta i val, tycker jag att man måste hitta smi-
diga former för budröstningen. Jag har alltså inte upplevt att det här har varit
något stort problem. Jag anser därför att den tekniska översyn som nu kom-
mer att ske är till fyllest. Därför har jag litet svårt att förstå att man skall
behöva reservera sig i den här frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vallagsfrågor
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
12
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/9LKU7 Normgivning m.m. (prop. 1989/90:100 delvis).
Anf. 11 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Först vill jag be om ursäkt för att jag i går inte hann anmäla
mig på talarlistan. Därför finns jag inte med på dagens talarlista.
1 det här betänkandet, 1990/91:KU7, har vi moderater fyra reservationer,
och vi är ensamma om alla fyra. I och för sig är det kända ställningstaganden,
men av den anledningen är de inte mindre väsentliga. Som en röd tråd i dessa
reservationer, liksom i vår politik över huvud taget, går omsorgen om den
enskilda människan, den enskilda människans rätt gentemot den starkare
statsmakten, myndighetsmakten.
Jag uppfattar socialdemokratisk politik som raka motsatsen. Det visar inte
minst det som har hänt under de senaste veckorna beträffande förslag om en
ny ordning, som innebär att det största partiets makt stärks gentemot de öv-
riga. Det föreslås att man skall gå ifrån proportionalitet och annat. Jag skulle
gärna vilja höra socialdemokraternas företrädare Kurt Ove Johansson moti-
vera varför socialdemokraterna skall ha några fördelar framför de andra par-
tierna, varför de vill lämna den proportionalitet om vilken vi tidigare har
varit överens, även om det tog lång tid för socialdemokraterna att komma
fram till det beslutet.
I reservation 1 sägs det att det är nödvändigt att lagarna är så utformade
att den enskilda medborgaren kan förutse följderna av de beslut han fattar i
egna ärenden. Därför måste vi begränsa ramlagstiftning och generalklausu-
ler, annars råkar den enskilde illa ut. Om eller, tyvärr måste jag säga, när
tveksamhet uppstår skall lagen enligt vår uppfattning tolkas till den enskildes
förmån. Det är således den enskilde som skall ha tolkningsföreträde. Det
anser inte socialdemokraterna, och tyvärr har inte de andra partierna velat
stämma in i den här reservationen. Jag tror dock att vi i sak är ense med
några.
I reservation 2 behandlas lagstiftningen i övrigt. Den enskilda människan
skall i största möjliga utsträckning tillförsäkras rättssäkerhet och integritet,
säger vi, och det är en uppföljning av vad vi har sagt tidigare. Det allmänna
skall reglera den enskilda människan, honom eller henne, i så liten utsträck-
ning som det över huvud taget är möjligt. Likaså skall lagarna naturligtvis
stiftas i överensstämmelse med våra grundlagar och med Europakonventio-
nen. Att Europakonventionen här måste slå igenom blir allt tydligare alltef-
tersom den ena företrädaren efter den andra för det största partiet går ut och
säger att vi måste samarbeta med Europa i olika avseenden.
Reservation 3: Konsekvensanalys av de förslag som föreläggs riksdagen
måste ges en mer påtaglig plats. Vi tycker inte att den har varit tillräcklig
hittills. Varje förslag till ny lag måste åtföljas, när det kommer till riksdagen,
av en ordentlig analys av konsekvenserna för den enskilda människan, för
de företag som drabbas och naturligtvis också för statsmakten. Om en sådan
konsekvensanalys inte medföljer, betyder det att vi sitter här i riksdagen och
beslutar utan att veta hur det drabbar samhället. Dåliga lagar undergräver
respekten för lagstiftningsmakten över huvud taget, för lagar och samhällets
beslut. Det är en farlig väg som man är ute på om man inte ser till att vi får
konsekvensanalys och därmed respekt för lagarna.
När vi fattar för snabba beslut betyder det att den enskilde kan drabbas
av rättsförluster. Sådana rättsförluster måste i största möjliga utsträckning
undvikas.
Reservation 7 är den fjärde av våra reservationer. I den hävdar vi att en
genomgång av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse
med Europakonventionen enligt vår uppfattning bör göras. Sverige har vid
en rad tillfällen fällts av Europadomstolen, ibland i ganska pinsamma fall.
Det har visat sig att vår lagstiftning inte i alla delar uppfyller, eller har upp-
fyllt - i några fall har vi ändrat lagstiftningen - de krav som Europakonven-
tionen ställer. Vi vill att en utredning tillsätts för att undersöka möjlighe-
terna för införlivande eller inkorporering i svensk rätt av Europakonventio-
nen.
I sak tillstyrker jag naturligtvis, fru talman, alla våra reservationer men
formellt, för att spara kammarens tid, yrkar jag bifall endast till reserva-
tion 1.
Anf. 12 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Fru talman! Folkpartiet har under lång tid ställt krav på att den enskilde
skall ha rätt att få förvaltningsbeslut domstolsprövade. För några år sedan
fattade riksdagen beslut om lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbe-
slut. Vi tycker från folkpartiets sida att lagen är begränsad och att hänsyn
bara tas till Europarådsorganen. Det tycker vi är en brist i lagen. Vi menar
att den enskilde, oavsett Europarådsorgan, skall ha större möjligheter att få
förvaltningsbeslut prövade i domstol.
Det här har vi tagit upp i vår motion om folkstyre. Vi menar att man borde
gå vidare efter tre huvudlinjer.
För det första bör möjligheterna till rättsprövning utvidgas genom vad vi
kallar rättsbesvär. För det andra skall avregleringen fortsätta. Genom att
upphäva onödiga föreskrifter som reglerar förhållandet mellan den enskilde
och det allmänna minskar anledningarna till konflikt. För det tredje menar
vi att vissa avgöranden kan flyttas från myndigheterna till domstolarna. Det
är så här vi önskar att man skulle utöka den enskildes rätt till att få förvalt-
ningsbeslut prövade i domstol.
Utslag av Europadomstolen menar vi bör få konsekvenser för hur man
bedömer liknande ärenden i fortsättningen. Dessa domstolsbeslut måste
vara vägledande för förvaltningsmyndigheterna och regeringen. Det bör
klarläggas av regeringen i lämplig ordning. Det har vi tagit upp i ett särskilt
yttrande i betänkandet.
Vidare finns några folkpartimotioner, - en av Lars Sundin - som tas upp i
betänkandet, där jag inte kan se annat sätt än att man tillstyrker motionen.
Det gäller svensk författningssamling, där man menar att den inte bara skall
finnas i tryck utan även på försök i databaser. Så småningom skall den kunna
utvidgas så att man via elektroniska medel skall kunna få ta del av svensk
författningssamling. Här har utskottet uttryckt sig som så att man utgår från
Prof. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
13
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m. m.
14
att så skall ske. Jag kan som sagt inte se det på annat sätt än att det betyder
bifall till motionen.
En annan motion gäller en fråga som vi tidigare diskuterat i det här sam-
manhanget, nämligen hur klara grundlagarna är för medborgarna att ta del
av. Där finns en motion av Lola Björkquist, som tycker att vi borde ha en
populärversion av grundlagarna. Det har vi från folkpartiets sida stött. Vi
borde kanske ha haft en reservation i det här fallet, inte så att vi har ändrat
vår politik i det avseendet, utan vi stöder fortfarande förslaget om en popu-
lärversion. Det är väldigt viktigt i ett demokratiskt samhälle att medbor-
garna verkligen kan få del av våra grundlagar, dem som vår demokrati byg-
ger på.
Jag skulle kunna yrka bifall till motionen, men jag gör inte det med tanke
på att det ställer till en del trassel i det administrativa hänseendet. Jag stöder
fullt och fast den motion som Lola Björkquist har skrivit. När nu KU igen
skall ta upp frågan om att se över grundlagarna, vore det kanske anledning
för majoriteten att i det sammanhanget fundera över om det är lämpligt att
ta upp kravet på en poupulärversion av grundlagarna. Jag nöjer mig med
detta.
Anf. 13 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Vi hade förra onsdagen en ganska omfattande debatt om
grundlagsfrågor. De frågor som tas upp i det aktuella betänkandet anknyter
ganska nära till de diskussioner som vi förde då. Jag skall inte upprepa i varje
fall alltför mycket av vad jag sade vid det tillfället.
Uppmärksamheten i de olika motionerna är mest riktad mot själva lag-
stiftningsprocessen som helhet. Vi berör den från centerpartiets sida ganska
utförligt i vår motion om dessa frågor. Det genomgående temat i vår motion
är att de lagar som vi antar här i riksdagen skall vara noga förberedda. De
skall ha utsatts för den granskning som lagrådet är skyldigt att göra och riks-
dagen skall ha goda möjligheter att på ett tillfredsställande sätt bereda ären-
det när det har kommit hit. Det är, tror jag, det allra viktigaste när det gäller
att garantera en kodexsamling som är klar och redig, som kan begripas av
svenska folket och som kan tillämpas på ett sätt som inte är motsägelsefullt.
Nu är jag naturligtvis väl medveten om att här finns hakar och problem i
olika led i denna önskvärda process. En sak som jag personligen har reagerat
mot många gånger, inte minst i dessa dagar, är att man väldigt hastigt och
lustigt bestämmer sig för en sak som skall genomföras mycket snabbt. Det
är naturligtvis inte bra. Det leder som regel till illa övertänkta bestämmelser,
som myndigheterna först under tveksamhet tvingas tillämpa och där vi så
småningom tvingas komma tillbaka och ändra. När det gäller lagstiftning
tycker jag att det är väldigt viktigt att vi har en framförhållning, en långsiktig
planering, ett rejält utredande - man skäller mycket på det svenska utred-
ningsväsendet, men det gör aldrig jag för jag tycker att det är gediget, värde-
fullt och viktigt - och att vi har tidsutrymme både i regeringen och i riksdagen
innan vi tar slutlig ställning till lagförslaget. Det skall alltså, på detta område,
inte vara snabba klipp som gäller.
Sedan finns det olika moment som man naturligtvis kan diskutera och där
man kan föreslå förbättringar. En fråga som getts betydande utrymme och
som ingalunda är enkel är frågan om ramlagstiftning. Med ramlag menar vi
som regel översiktliga bestämmelser som skall ge tillämpande myndigheter
utrymme för skönsmässiga bedömningar; kommunallagen är väl en av de
främsta ramlagar vi har i vårt land. Här är det två principer som står emot
varandra. Den ena är att lagen skall vara tydlig och helst gå så djupt i detalj
som möjligt. Den andra principen är att man i en hel del fall skall kunna rätta
tillämpningen efter behovet och efter lokala förhållanden eller särskilda om-
ständigheter i det enskilda fallet. Om man bortser från sådana specialiteter
som kommunallagarna, tycker jag för min del att vi här i riksdagen skall ef-
tersträva ett så fullständigt lagstiftningskomplex som möjligt så att utrymmet
för skönsmässiga avgöranden begränsas. Det är också ett tema i den motion
som vi har väckt i det här ärendet.
Men det gäller naturligtvis också att se till att den enskilde kan få sin rätt
prövad i de fall där tvister uppstår. Här har vi ett gammalt problem i vårt
land, beroende på förvaltningstradition, att många förvaltningsbeslut inte
kan tas upp i domstol vilket är vanligt runt om i världen och hos våra nor-
diska grannar. Den frågan har vi tagit upp i en särskild motion i anslutning
till den förestående omprövningen av de nya regler som har införts vad gäller
domstolsprövning av förvaltningsbeslut, dvs. att regeringsrätten kan gå in i
vissa fall.
Jag tycker för min del att vi behöver ha mer generell lagstiftning på det
här området. Jag tror inte att det skulle åstadkomma så mycket bekymmer
som en del föreställer sig; klarar man det i Danmark och Norge bör vi kunna
klara det i Sverige också. Det är klart att det är en garanti för att den enskilde
får en helt objektiv prövning av sina klagomål om han kan gå till domstol.
Att vi inte har haft det så är ju en av de främsta anledningarna till att vi vid
enskilda tillfällen har blivit fällda i Europadomstolen, som ju bygger på en
mer kontinental syn.
Jag har nu talat den angivna tiden. Men jag vill bara säga att ett led i lag-
stiftningsarbetet ju måste vara att förberedelserna görs så att man någor-
lunda kan överblicka konsekvenserna av den lag som riksdagen stiftar. Där
har det enligt vår mening brustit. Det tycker vi inte är bra.
Jag skall nöja mig med att yrka bifall till två reservationer: reservation 4-
som gäller just konsekvensanalyser - och reservation 9 om Europakonven-
tionen och rätten till domstolsprövning.
Anf. 14 BO HAMMAR (v):
Fru talman! Jag skulle vilja yrka bifall till reservation 11 i det här betän-
kandet.
Jag är litet förvånad över att vi över huvud taget har behövt reservera oss
på den här punkten och ännu mer förvånad över att jag är ensam reservant.
Det här handlar ju om något så enkelt som att vi vill att utskottet skall göra
ett tillkännagivande om vikten av att handikappade människor kan delta
fullt ut i den demokratiska processen. Vi vet att så inte är fallet i dag. Svårig-
heterna är stora. Det kan vara lokaler som är omöjliga för handikappade att
besöka och vistas i. Det kan vara att man inte har information på punktskrift
och ljudband eller att det saknas hörselslingor. Det finns många sådana prak-
tiska svårigheter. Jag vet att det pågår en handikapputredning som delvis be-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
15
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
16
rör de här frågorna. Men det är ju en viktig demokratisk fråga och jag tycker
att det vore på sin plats att konstitutionsutskottet med ett tillkännagivande
markerade de här frågornas vikt. Jag blir litet förvånad över skillnaderna i
engagemang. I det förra betänkandet som handlade om att strama åt bud-
röstningen, en fråga som ju ofta gäller handikappade människor, vill man
skärpa reglerna och skapa garantier mot valfusk. Det må vara berättigat.
Men jag tycker att det kontrasterar litet mot ointresset när det gäller att
verkligen öka handikappade människors möjligheter att delta i samhällsli-
vet, att delta i den demokratiska processen.
I övrigt håller jag med om vad utskottet skriver i betänkandet och nöjer
mig med att yrka bifall till reservation 11.
Anf. 15 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Jag skall främst ta upp två reservationer: reservation 4 och
reservation 10.
Reservation 4 handlar om vikten av konsekvensanalyser i beredningsarbe-
tet och i riksdagsarbetet över huvud taget. Miljöpartiet har motionerat i den
här frågan, och motionen har besvarats i andra betänkanden. Vi tycker att
det är viktigt att konsekvenser kommer fram väldigt tydligt i det löpande
riksdags- och utredningsarbetet.
Vi är smått förvånade över att man inte uttrycker sig kraftfullare. Vi får
ofta litet luddiga och halvt positiva besked från utskottets majoritet om att
saker och ting är på gång. Men om man inte i betänkandena konkretiserar
vad det är för konsekvenser som skall ingå kommer vi dess värre inte längre
än vad vi gjort i dag. Detta är framför allt ganska tydligt i den problematik
som rör sig om EG-frågorna. Därför är jag litet förvånad över att vänsterpar-
tiet inte är med på reservationen som gäller ökade möjligheter till konsek-
vensanalyser. När det gäller EG-frågan ser vi väldigt ofta att konsekvenserna
är något som man inte vill beröra. Man vill inte föra fram dem i diskussionen.
Vilka konsekvenser får det på olika områden? Vilka konsekvenser får det
på miljö, fördelningspolitik, den kommunala beskattningsrätten osv.? Det
är svårt att få fram det i den politiska debatten, men det måste vi för att
stärka demokratin.
Moderaterna har också skrivit en motion och en reservation om ökad kon-
sekvensanalys i beredningsarbetet. Jag blir förvånad när jag läser den här
motionen. Det man tar upp är litet av de fördomar som man onekligen bär
på i moderat politik; det är moderategoismen. Det man vill ha fram är kost-
nader för den enskilde, kostnader för företagen. Det tycker jag också att
man skall ha fram i riksdagsbesluten. Men det kan väl inte bara vara det som
är viktigt att få fram i riksdagsdebatten, Elisabeth Fleetwood?
Vad som också kommer fram och som är betänkligt när det gäller frågan
om svårigheten med konsekvensanalyser och EG är att en hel del av det ma-
terial som vi från den kritiska sidan av EG-anpassningen och en eventuell
anslutning till EG vill ha debatt om t.o.m. är hemligstämplat. Det går alltså
inte att debattera. Man måste luska och försöka hitta läckor för att få fram
ett material som kan debatteras av oss politiker.
Den andra reservationen som vi har i betänkandet är en reservation som
vi har följt upp från förra årets debatt. Den handlar om transformering ut-
ländska konventioner till svensk lagtext. Vi hade en större debatt i anslut-
ning till fjolårets betänkande angående detta. Jag tänker inte närmare gå in
på den frågan nu, men jag tycker att den är så viktig att jag ämnar yrka bifall
även till den.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 10.
Anf. 16 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Normgivning är ju ett ständigt återkommande diskussions-
ämne i Sveriges riksdag. Med tanke på de konstitutionella aspekter som
ryms inom normgivningens område är det naturligt att konstitutionsutskot-
tet ägnar hithörande frågor nödvändig uppmärksamhet.
I föreliggande betänkande behandlas bl.a. principerna för lagstiftningen,
rätten till domstolsprövning i Sverige, internationella konventioners införli-
vande i svensk rätt och den offentliga sektorns informationsverksamhet. Det
är med andra ord intressanta och viktiga intresseområden som berörs i be-
tänkandet.
Till betänkandet har fogats elva reservationer och två särskilda yttranden.
Vid ett mera ytligt betraktande kan det därför se ut som om oenigheten mel-
lan riksdagens partier i dessa frågor är mycket stor. Men så är det inte -
tvärtom! En mera grundlig genomläsning visar faktiskt att enigheten snarare
är regel än undantag.
Reservationerna är mycket allmänt hållna. Jag tror att de medborgare
som sätter sig ned och läser reservationerna kommer att fråga sig mer än en
gång varför inte reservanterna kunnat sluta upp kring majoritetens skriv-
ningar, detta med tanke på vad som redovisats i betänkandet om vad som
skett och förbereds inom de berörda områdena.
Vi kan t.ex. konstatera att enigheten om principerna för lagstiftning är
mycket stor i Sveriges riksdag. Det betyder ju inte att vi alltid måste vara
eniga om lagstiftningens innehåll, och det är vi som bekant inte heller. Men
den värdegemenskap som finns mellan oss när det gäller principer för lag-
stiftning finns det all anledning att värna om. Den samsynen är sett utifrån
demokratiska utgångspunkter synnerligen värdefull.
Jag kan inte se att det finns några större skiljaktigheter mellan oss när det
gäller synen på ramlagstiftning. Utskottets majoritet slår fast att ramlagstift-
ning i vissa fall kan leda till en svåröverskådlig mängd föreskrifter. Vi har
också nu liksom tidigare klart uttalat vikten av att så långt det är möjligt be-
gränsa användningen av ramlagstiftning. Den uppfattningen har också rege-
ringen.
Att moderaterna, som Elisabeth Fleetwood sade, skulle värna den en-
skilde gentemot det allmänna mer än något annat parti - det är väl mera en
floskel som man använder i en talarstol. I verkligheten förhåller det sig ju
inte på det sättet. Den kritik som Hans Leghammar alldeles nyss här från
talarstolen riktade mot Elisabeth Fleetwoods uttalande på den punkten kan
jag instämma i.
Sedan en längre tid tillbaka är myndigheterna genom beslut av riksdagen
och av regeringen hårt hållna när det gäller att besluta om nya föreskrifter.
Myndigheterna är skyldiga, som det heter, att iaktta sträng restriktivitet i
detta avseende. Det arbete med avreglering och regelförenkling som stän-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
18
digt pågår numera inom regeringskansliet har ju varit ganska framgångsrikt.
Antalet grundförfattningar är det lägsta på 20 år. Sedan 1986 har myndig-
hetsreglerna minskat med drygt 4000.
Fru talman! Jag vill också med några ord beröra beredningen av lagstift-
ningsärenden, eftersom en del talare har varit inne på detta.
Lagrådets roll och betydelse i lagstiftningsarbetet kan inte nog understry-
kas. Om detta är vi i allt väsentligt ense, såvitt jag förstår. Att konstitutions-
utskottets granskning på denna punkt vid ett flertal tillfällen lett fram till kri-
tiska uttalanden är ingenting att hymla om. Under årens lopp har mer än
en regering fått vidkännas sådan kritik. Regeringarna har som sig bör varit
mycket lyhörda för konstitutionsutskottets synpunkter. Den granskning som
utskottet gör varje år beträffande lagrådsgranskningen ger stöd för ett så-
dant påstående. Men - och det vill jag kraftigt understryka - det finns därför
inte saklig grund för att hävda att regeringen skulle ha visat bristande in-
tresse för lagrådets synpunkter, som påstås i någon av de motioner som ut-
skottet har behandlat.
Konstitutionsutskottet har vid en rad olika tillfällen betonat betydelsen av
att riksdagsbeslut i lagstiftningsärenden är väl förberedda. I det samman-
hanget har utskottet också framhållit det värdefulla inslag i beslutsprocessen
som den offentliga utredningsverksamheten utgör. På den punkten tror jag
inte att det finns någon bristande överensstämmelse mellan Bertil Fiskesjö
och socialdemokraterna - och sannolikt inte när det gäller något av de andra
partierna heller. Formerna för utredningsverksamheten har regeringen på
ett förtjänstfullt sätt redovisat i kommittéhandboken. Med ledning därav
kan jag inte finna att regeringen skulle ha någon annan uppfattning än ut-
skottet när det gäller värdet av parlamentariska utredningar.
Samma slutsats kommer man fram till när det gäller betydelsen av konsek-
vensanalyser i samband med beslut i riksdagen. Vikten av ordentliga kon-
sekvensanalyser i lagstiftningsarbetet har också betonats inom regerings-
kansliet. Där pågår ett intensivt arbete med att åstadkomma ännu bättre
konsekvensanalyser. Frågan om bättre konsekvensanalyser har också hög
prioritet i vårt utskott - det har de anföranden som hållits tidigare här vittnat
om. I föreliggande betänkande framhåller vi att konstitutionsutskottet i sitt
framtida granskningsarbete särskilt skall uppmärksamma hur konsekvensa-
nalyser utvecklats i framlagda propositioner.
Europakonventionen och rätten till domstolsprövning tas upp i några re-
servationer och utmynnar i krav på utredning.
Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut är tidsbegränsad till ut-
gången av 1991. Den trädde som bekant i kraft den 1 juni 1988.
Som framgår av den redovisning som lämnats i utskottets betänkande på-
går det inom regeringskansliet en uppföljning av lagen. På varje område där
Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning gör sig gällande
undersöks om det är ändamålsenligt att låta domstolsprövning ersätta över-
klagande i administrativ ordning. Den här översynen skall i princip vara slut-
förd vid årsskiftet 1990-1991. Förberedelserna för ett mera fullödigt besluts-
underlag pågår alltså fortlöpande.
Regeringens uppgift att bevaka den svenska lagstiftningens förenlighet
med ingångna konventioner är, enligt min uppfattning, närmast en självklar-
het mot bakgrund av de uttalanden som redan gjorts av konstitutionsutskot-
tet och av riksdagen. Vi kan också konstatera att det arbete som sker på re-
geringsnivå har medfört att en rad ärendegrupper överflyttats till domsto-
larna. Vi har ju särskilt redovisat detta i konstitutionsutskottets betänkande.
När det gäller frågan om införlivande av internationella konventioner i
svensk rätt skall jag uttrycka mig mycket kort. Denna fråga behandlades in-
gående vid föregående års riksdag. Vi kom fram till att både transforma-
tions- och inkorporationsmetoden är godtagbara från konstitutionell syn-
punkt. Vi slog fast att det måste avgöras från fall till fall vilken metod som
skall användas.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att än en gång erinra om det
självklara i att internationella konventioner som antagits också skall uppfyl-
las, men att detta inte alltid förutsätter att åtagandena skall ha en motsvarig-
het i svensk rätt. Kring detta är, såvitt jag förstår, också enigheten ganska
stor i riksdagen.
Till sist, fru talman, några ord om samhällsinformationen. Frågan om in-
formationen till medborgarna i syfte att öka deras möjligheter att delta i den
demokratiska samhällsprocessen är utomordentligt viktig. Om den saken
behöver vi inte tvista. På den punkten är vi, Bo Hammar, helt överens. Men
jag tycker att det är fel om man försöker framställa detta så, att det här skulle
vara någonting som vänsterpartiet särskilt värnar om. Jag tror mig kunna
påstå att de flesta partier här i riksdagen gång efter annan har visat ett stort
intresse för dessa frågor.
Jag vill betona att det, åtminstone från vårt håll, görs en hel del när det
gäller att ge medborgarna möjligheter att ta del av olika beslut. Men självfal-
let kan ännu mera göras. På flera områden pågår det också ett arbete med
en sådan inriktning, inte minst inom regeringskansliet. Det utredningsarbete
som bedrivs t.ex. inom civildepartementet beträffande en samhällsdatabas i
videotex är mycket intressant från allmänhetens synpunkt men även ur de
gruppers synvinkel som Bo Hammar talade om. Om detta skulle kunna ge-
nomföras så som vi har beskrivit i betänkandet, skulle en bred allmänhet få
tillgång till en omfattande samhällsinformation.
När det gäller de viktiga frågorna om de funktionshindrades förutsätt-
ningar att delta i den demokratiska processen och att ha möjligheter till infly-
tande i egna ärenden hos olika myndigheter vill jag nämna - precis det var
Bo Hammar inne på - att handikapputredningen behandlar frågor som hör
samman med detta. Vad som sägs från utskottets sida är att vi bör avvakta
resultatet av utredningen innan vi går vidare.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i konstitutionsutskot-
tets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 17 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Först vill jag ta upp det som Bo Hammar kom in på, nämligen
reservation 11. Jag kan inte se att Bo Hammar finns i kammaren just nu,
men jag hoppas att han snart är tillbaka. Bo Hammar var förundrad över
att andra inte hade ställt upp på förbättrade förhållanden när det gäller de
handikappades möjligheter att rösta. Jag kan säga att jag känner för den sa-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
19
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
20
ken i allra högsta grad. Men jag tar för givet att man i resp, vallokal gör allt
för att de handikappade skall få rösta.
Vidare vill jag till Bo Hammar säga, var han nu än befinner sig, något om
det som vi diskuterade i samband med behandlingen av förra betänkandet,
nämligen vårdarproblematiken. Vi vill ju bi.a. ha en tydligare skrivning av
lagen i det avseendet för att tillförsäkra de handikappade och de gamla den
integritet som de behöver ha när de går till röstlokalen. Det här är en viktig
fråga när det gäller att just tillgodose de handikappades önskemål.
Hans Leghammar talade om detta med konsekvensanalyser och sade att
det var typiskt att moderaterna bara talade om kostnaderna. Men om Hans
Leghammar hade läst vad som står litet tidigare i reservationen, skulle han
ha funnit att vi där skriver om både konsekvenser och kostnader. Konse-
kvenserna är mångfasetterade, men vi har inte heller glömt kostnaderna,
som vi anser vara mycket relevanta i sammanhanget. Därmed faller Hans
Leghammars opposition mot vad vi skriver i vår reservation om konsekven-
sanalyser.
Kurt Ove Johansson säger att nödvändig uppmärksamhet ägnas åt norm-
givningen. Ja, och det sade jag också i mitt första inlägg; vi är i stora delar
eniga på den punkten. Men vi tycker inte att majoriteten har varit tillräckligt
tydlig. Därför har vi förbehållit oss rätten att reservera oss.
Att här tala om viljeinriktningen när det gäller att värna om den enskilde
är en floskel i talarstolen - jag tror att Kurt Ove Johansson uttryckte sig på
det sättet. Men jag undrar om väljarna och de enskilda människorna tycker
att vårt tal om deras rättigheter är floskler. Jag skall dock inte besvara den
frågan här i talarstolen, utan jag överlåter åt de enskilda människorna att
avgöra om det är fråga om floskler i det här sammanhanget.
Jag skulle kunna nämna en lång rad människor som har varit föremål för
uppmärksamhet, även här i riksdagen. Det gäller människor som har känt
sig överkörda - enskilda människor som upplever att de har blivit trampade
på tårna vad gäller deras rättigheter.
Sedan säger Kurt Ove Johansson, och i det avseendet håller jag med ho-
nom, att lagrådets roll inte nog kan understrykas. Ja, det tycker således vi
också. Men hur kommer det sig att propositioner gång på gång kommer så
sent att vi först då får veta att tidsutrymmet, tyvärr, är begränsat och att det
därför inte går att remittera ärendet till lagrådet. Det är inte att visa respekt
för lagrådets betydelse. Alltför ofta händer det att socialdemokraterna anser
att det inte är nödvändigt att gå till lagrådet. Där har vi inte samma åsikt. Vi
anser att det här alltför ofta, finns ett bristande intresse för lagrådets roll och
en sådan situation måste undvikas.
Anf. 18 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Elisabeth Fleetwood kände sig tydligen litet trampad på tårna
när det gällde reservationerna om konsekvensanalyser. Här har det faktiskt,
fru talman, blivit två reservationer om konsekvensanalyser. Om Elisabeth
Fleetwood och moderaterna tycker att alla konsekvenser skall belysas, hade
det väl inte funnits någon anledning att skriva en egen reservation. Då hade
det väl i stället varit väldigt lätt att förena sig med centern och miljöpartiet i
en gemensam reservation om konsekvensanalyser. Det är bara det att det
här finns en skillnad i synsättet, och de konsekvenser som tas upp i den mo-
derata reservationen är kombinerade med preciserade kostnader för en-
skilda individer, företag och statsmakterna.
Men jag ger gärna Elisabeth Fleetwood en chans. Om Elisabeth Fleet-
wood anser att konsekvensanalyserna ändå skall gälla på miljöområdet,
inom fördelningspolitiken osv., begär jag gärna votering i det här ärendet.
Jag skulle med glädje se att moderaterna röstade med centern och miljöpar-
tiet. Och så blir det väl om Elisabeth Fleetwood menar allvar med sitt tal om
viljan att få fram alla konsekvenser, inte bara de som är av enskild ekono-
misk art. Dess värre tolkar jag den moderata reservationen på det senare
sättet.
Anf. 19 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! När man lyssnar på Elisabeth Fleetwood kan man få ett in-
tryck av att socialdemokraterna i regeringsställning förbereder lagförslag
sämre än vad t.ex. de borgerliga regeringarna gjorde mellan 1976 och 1982.
Sakligt sett, Elisabeth Fleetwood, finns det inget som helst stöd för en sådan
beskrivning. Alla minnesgoda erinrar sig att vi i konstitutionsutskottets be-
tänkande 1987/88:3 hade undersökt detta. Där framgår det att man just be-
träffande beredningsarbetet i det här fallet inte kunnat påvisa någon avgö-
rande skillnad mellan perioderna före 1982 och perioden efter 1982. Just
detta har faktiskt, om jag nu inte minns fel, också moderaterna - jag tror
t.o.m. att Elisabeth Fleetwood var med vid det aktuella tillfället-varit med
om att skriva under. Skall vi föra en saklig diskussion, tycker jag att man
skall framhålla den korrekta bilden.
Det jag kallade för en floskel, Elisabeth Fleetwood, var när moderaterna
påstår sig ha ensamrätt att värna om den enskilde. Att den enskildes förhål-
lande gentemot det allmänna är en mycket viktig fråga har jag aldrig stuckit
under stol med och inte mitt parti heller.
Beträffande det som i moderaternas reservation anförs om tolkning av
ramlag och generalklausul till förmån för den enskilde, anser utskottet att
man måste ta hänsyn till olika faktorer. Vi har i utskottsbetänkandet bl.a.
pekat på att principen att regler som ålägger bördor eller pålagor skall tolkas
snävt. Det är utan tvivel en formulering som har stor betydelse med tanke
på den enskilde.
Vi behöver inte skapa motsättningar i onödan. Men eftersom Elisabeth
Fleetwood särskilt vill betona moderaternas reservation 1 om ramlagar, vill
jag gärna säga att jag tycker att utskottsmajoriteten går längre än modera-
terna gör på den här punkten. Vi säger rent ut att vi bör ha en minskad an-
vändning av ramlagar. Jag tycker att moderaterna skulle kunna ställa upp på
det.
Anf. 20 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Först vill jag vända mig till Hans Leghammars som går upp
och säger att jag känner mig trampad på tårna. Inte alls. Jag apostroferades
i det Hans Leghammar sade. Det är därför självklart att jag svarade på det.
Det är ganska märkligt att Hans Leghammar vill ge oss möjlighet att ansluta
oss till den andra reservationen om konsekvensanalys. Ni har tre namn på er
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
21
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Normgivning m.m.
reservation och vi har tre namn på vår. Jag inbjuder Hans Leghammar att få
sina medreservanter att ansluta sig till vår reservation i stället.
Vi har skrivit två reservationer, för vi har litet olika uppfattningar. Låt
båda dessa stå. Jag förstår inte alls varför Hans Leghammar skulle tycka att
jag kände mig trampad på tårna när jag yttrade det jag gjorde.
Kurt Ove Johansson påstår att jag har sagt att socialdemokraterna förbe-
reder lagförslag sämre och att vi betänkande 1987/88:KU3 hade gjort kon-
staterandet att ansvarsfördelningen var ungefär lika. Det vi har yttrat oss om
här är framför allt de senaste årens fördelning. Vi tycker att man alltför ofta
har lämnat bl.a. lagrådet utanför och den uppfattningen har vi fortfarande.
Att tala om floskler tror jag nästan, fru talman, att jag avstår från. Nu
vinklade Kurt Ove Johansson uttalandet på ett annat sätt och fick det till att
den enskilda människan skulle känna sig lika omhändertagen. Den diskus-
sionen vill jag inte ens ta upp här. Jag tycker att det är ovärdigt.
Anf. 21 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Elisabeth Fleetwood glömmer tydligen vad debatten startade
med när det gäller konsekvensanalyserna. Jag angrep er moderater för att ni
hade en snäv skrivning och bara tog upp frågor utan kostnadsanalys. Jag ta-
lade varmt om den reservation som centern och miljöpartiet har skrivit i
samma fråga, och som vill ha en bred analys av alla konsekvenser.
Då fick jag till svar att jag hade tolkat den moderata reservationen fel, för
den var så bred. Var så god, Elisabeth Fleetwood, visa hur brett det mode-
rata tyckandet är i konsekvensanalyserna och rösta med center- och miljö-
partireservationen, som täcker in och vill ha fram alla konsekvenser och inte
stirrar sig blind på gruppegoismens altare när det gäller kostnaderna, vilket
den moderata reservationen dess värre gör. Jag kan inte tolka det på annat
sätt. Men om reservationen har blivit missuppfattad av mig och andra som
har läst den, finns det all möjlighet att rösta tillsammans med centern och
miljöpartiet.
Anf. 22 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det beror på hur man läser saker och ting. I vår reservation
läser jag innantill så här: ”Det är nödvändigt att varje förslag till ny lag åtföljs
av en ordentlig utvärdering av konsekvenser och kostnader för enskilda indi-
vider, företag och statsmakterna.”
I ordet konsekvenser lägger vi in - vad nu Hans Leghammar kan mena -
olika konsekvenser. Det är bara det att vi använder ett ord för konsekvenser
över huvud taget, vad som gäller olika områden i samhällslivet. Det står fullt
klart i vår reservation vad vi avser. Den är icke begränsad och vi kommer att
rösta för den i sak, som jag sade i talarstolen, eftersom vi formellt inte har
yrkat bifall till den. Hans Leghammars angrepp är helt omotiverat.
Anf. 23 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Man kan undra över om moderaterna verkligen vill ha en bred
analys. Varför väljer de i så fall att gå skilda vägar? Varför har man inte re-
dan från början gått med på den konsekvensanalys som centern och miljö-
22
partiet har velat ha? Varför har man valt att skriva en egen reservation? Det
kanske finns en skillnad ändå.
Anf. 24 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Just det, Hans Leghammar, varför har man inte anslutit sig
till vår reservation? Vi har två reservationer i denna fråga. Det finns ingen
anledning att argumentera så som Hans Leghammar gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/9LKU12 Radio- och TV-frågor.
Anf. 25 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Sveriges etermediepolitik tillhör förmodligen de mest utredda
politiska frågorna i modern tid. Trots allt detta utredande väntar fortfarande
frågan om en modern etermedielagstiftning på ett avgörande. Sällan har väl
uttrycket långbänk varit mer passande än när det gäller att beskriva regering-
ens beslutsvånda på det här området.
Kommunikations- och informationsteknikens landvinningar under senare
år har skapat en helt ny mediemiljö. I allt fler länder inser man betydelsen
av valfrihet, konkurrens och mångfald. Det som faktiskt sker, fru talman, är
att man i land efter land, inte minst i våra grannländer, avreglerar radion och
televisionen.
Särskilt glädjande är den utveckling som nu äger rum i Öst- och Centraleu-
ropa. Där var förr informationsförmedlingen en statlig angelägenhet. Nu
spirar yttrandefrihet och mångfald även där, t.ex. i Litauens andra fristående
kommersiella radiokanal, som startade under hösten. Det är bara ett exem-
pel på att våra grannländer nu håller på att gå om oss när det gäller frihet på
etermedieområdet.
Det behöver knappast understrykas, fru talman, att yttrandefriheten är en
grundsten i det fria och demokratiska samhället. Därför måste också radion
och televisionen omfattas av principen om yttrandefrihet. Detta har alltid
varit moderata samlingspartiets utgångspunkt i debatten om radio och TV.
De som säger sig förespråka fria och öppna samhällen kan inte med trovär-
dighet också försvara radio- och TV-monopolet. Därför måste Sveriges Ra-
dios monopol upphävas. Moderata samlingspartiet menar att endast tek-
niska begränsningar skall tillåtas inskränka etableringsfriheten.
I dag förs en livlig debatt om framför allt TV-politiken. Tyvärr betraktas
reklamfrågan av många som avgörande. Det är emellertid en farlig felsyn.
Reklam i radio och TV är naturligtvis inget självändamål. Det är ett sätt att
finansiera fristående kanaler och därmed ett medel att förverkliga yttrande-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
23
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
24
friheten. Därför är ett upphävande av reklamförbudet en förutsättning för
yttrandefrihet, konkurrens och mångfald.
Under lång tid har socialdemokraterna envetet försvarat Sveriges Radios
monopol. De uppluckringar av monopolet som har ägt rum på senare tid har
partiet faktiskt aktivt försökt motarbeta. Jag tänker inte minst på den debatt
som vi har fört om satellit- och kabel-TV.
Det är emellertid glädjande att socialdemokraterna nu har retirerat från
sitt tidigare motstånd mot reklam. De har gjort det 20—30 år senare än vad
de flesta andra partier har gjort och 20—30 år senare än de egna partivän-
nerna nere på kontinenten. Men, som det heter, himlen välkomnar varje
omvänd syndare. Så det är väl bättre sent än aldrig.
Nu skall det - har vi läst i tidningarna - tillsättas en parlamentarisk bered-
ning. Den skulle ha tillsatts för länge sedan, men vecka efter vecka har det
kommit nya uppskovsbesked därför att kanslihuset och utbildningsdeparte-
mentet slåss i den här frågan och inte kan komma överens. Precis som det
förr var i Östeuropa, så väntar nu svenska folket och riksdagen på att det
maktägande partiet internt skall kunna besluta sig. Också där, fru talman,
ligger vi efter och väntar på partikongressbeslut, precis som man i Östeuropa
väntade på Politbyråbeslut.
Fru talman! När vi nu diskuterar radio- och TV-frågorna samt den lagstift-
ning som behandlas i detta betänkande, så är det viktigt att inte glömma bort
radion för televisionens skull. Radiomediet har utvecklats annorlunda än
TV-mediet. I dag skiljer sig utvecklingen mellan dessa medier ganska
mycket. Vi tycker självfallet att också radiofrågorna nu skall tas på allvar.
När det nu skall fattas ett nytt beslut på detta område är det enligt mode-
rata samlingspartiets mening viktigt att ett sådant beslut garanterar Sveriges
Radios ställning som ett public service-företag. Enligt vår uppfattning vore
det olyckligt om koncernen gjordes halvkommersiell genom att reklam tilläts
i TV 1 och TV 2. Om Sveriges Radiokoncernen behöver mer pengar finns
det andra möjligheter att lösa den problematiken än genom reklam i det
egna mediet.
Det här innebär att TV-reklam inte bör tillåtas i Sveriges Radiokanalerna.
Den måste förbehållas nya fristående markkanaler som saknar möjlighet till
licensfinansiering.
Eftersom vi nu diskuterar ett KU-betänkande vill jag peka på att en liten
minoritet i riksdagen kan vad gäller en inskränkning i fri- och rättigheterna -
där kommer reklamfrågan in i bilden - skjuta fram beslutet ett år. Skulle ett
beslut till våren i frågan om reglering av radio- och TV-frågorna innebära
sådana inskränkningar som kan befaras, då kommer vi i moderata samlings-
partiet att utnyttja denna vår rätt. Vi får också erforderligt antal röster för
det i kammaren. Frågans avgörande kommer i så fall att skjutas ett år framåt
i tiden dvs. över valet nästa höst.
Fru talman! Låt mig säga några ord om det parlamentariska läget. Vi hop-
pas att den parlamentariska beredningen skall uppnå en bred lösning, så att
vi i fortsättningen slipper att riva upp beslut efter varje majoritetsskifte i riks-
dagen. Om regeringen vill få till stånd en bred uppgörelse, finns det i fråga
om reklamens placering möjlighet att söka samförstånd med såväl folkpar-
tiet som moderata samlingspartiet samt förhoppningsvis också andra partier.
Låt mig slutligen säga några ord om problematiken med radio, och för den
delen också TV, över öppet vatten. Det finns i dag något som kallas för Ra-
dio Nord-lagen. Det är egentligen fantastiskt att den här typen av begräns-
ningar finns och att människor i Sverige fortfarande kan sättas i fängelse för
radiosändningar från internationellt vatten riktade mot Sverige. Det är en
lagstiftning som är drakonisk i sin stränghet, och den har faktiskt också till-
lämpats. Människor har satts i fängelse på grund av att de har sänt radio rik-
tad mot Sverige. Jag hoppas att den parlamentariska beredningen tar upp
också denna aspekt till behandling.
Jag ber därför, fru talman, att få yrka bifall till den reservation som är fo-
gad till utskottets betänkande på denna punkt.
Anf. 26 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Vid nästan varje riksmöte under senare tid har konstitutions-
utskottet behandlat motioner om radio- och TV-frågor. Många av de krav
som har förts fram i dessa motioner har gått ut på en grundläggande föränd-
ring av radio- och TV-verksamheten i vårt land. Man har velat släppa in yt-
terligare företag, och man har velat låta verksamheten bli helt eller delvis
reklamfinansierad. Någon gång har det också förts fram krav på en etable-
ringsfrihet som liknar den som gäller för tryckta skrifter.
Utskottsmajoriteten har regelmässigt avstyrkt sådana motionsyrkanden.
Lika regelmässigt har det förekommit reservationer till förmån för yrkan-
dena.
Även årets KU-betänkande behandlar sådana motioner och också i år av-
styrks de. Vad som emellertid skiljer detta betänkande från tidigare betän-
kanden är att utskottet - med undantag för en mycket speciell fråga, som jag
skall återkomma till - denna gång är enigt i sina ställningstaganden. Det som
har åstadkommit denna enighet i utskottet är givetvis den senaste utveck-
lingen på mediepolitikens område.
Under många år har det som bekant pågått ett arbete med att få till stånd
ett utvidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet. I bered-
ningsarbetet har deltagit en beredningsgrupp med företrädare för samtliga
riksdagspartier. Nyligen tog beredningsarbetet ett stort steg framåt. Sedan
överläggningarna i den parlamentariska beredningsgruppen avslutats, remit-
terade nämligen regeringen ett förslag till en yttrandefrihetslag till lagrådet.
En proposition kan förväntas redan i december i år.
De yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på mediefrågorna kan därmed för-
väntas bli avgjorda i brett samförstånd. Jag vill särskilt understryka det.
Även när det gäller andra aspekter på mediefrågorna är det viktigt - i likhet
med Anders Björck vill jag också understryka det - med en så bred enighet
som möjligt. Det är därför som det i den senaste regeringsförklaringen sägs
att den nationella mediepolitiken bör utformas i bredast möjliga samför-
stånd. Bättre svar på den punkten kan jag inte ge Anders Björck. Som en
följd av detta har regeringen också förklarat att den kommer att inbjuda riks-
dagens partier till en parlamentarisk beredning om den framtida mediepoliti-
ken.
Det är med hänsyn till beredningsarbetet på dessa båda områden som ett
enigt utskott nu avstyrker motioner om rätten att sända radio- och TV-pro-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
25
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
26
gram från sändare på marken, motioner om ytterligare utredning om TV-
politiken, motioner om reklamfinansierade markbundna svenska radio- och
TV-sändningar samt motioner om lokala TV-stationer.
I betänkandet behandlar utskottet också motioner om ändringar i kabel-
lagstiftningen och om en omedelbar ratificering av konventionen om gräns-
överskridande television. Ett enigt utskott konstaterar att radiolagsutred-
ningen arbetar med dessa frågor och att det arbetet inte bör föregripas.
En motion behandlar den gamla frågan om lagstadgad rätt att i efterhand
ta del av program som sänts av Sveriges Radio. Utskottet konstaterar att
upphovsrättsutredningen har lagt fram ett förslag om detta som nu bereds i
regeringskansliet. På denna punkt uttalar utskottet - också detta i enighet -
att det är angeläget med en snar lösning av frågan men att beredningsarbetet
inte bör föregripas av någon åtgärd från riksdagens sida.
I full enighet avstyrker utskottet också motionsyrkanden som gäller fre-
kvenser för kommunikationsradio - också i detta fall med hänvisning till en
pågående utredning.
Fru talman! Som jag antydde förrut, finns det en fråga där det inte råder
fullständig enighet i utskottet. Det gäller en motion som väckts av utskottets
vice ordförande Anders Björck. Motionen är - det vill jag gärna under-
stryka - inte alldeles lätt att förstå. Björck vänder sig mot något som han
kallar Radio Nord-lagen. Enligt Björck står denna i strid med yttrandefrihe-
tens principer och bör därför upphävas.
Tittar man på yrkandet i motionen, finner man emellertid att Björck vill
att riksdagen skall upphäva en ändringsförfattning till en gammal kunglig
kungörelse från 1939. Det intressanta i sammanhanget är att regeringen upp-
hävde denna kungörelse redan 1967.
Motionsyrkandet är alltså 23 år efter sin tid. Utskottet kunde naturligtvis
ha nöjt sig med att konstatera detta och föreslå att motionen inte borde för-
anleda någon åtgärd från riksdagens sida. Men det här är ett snällt utskott,
och utskottet har då välvilligt tolkat motionen så att den vänder sig mot 1966
års lag om förbud i vissa fall mot rundradiosändning från fartyg utanför Sve-
riges territorium.
Utskottet konstaterar att denna lag grundar sig på en Europarådskonven-
tion från 1965 som ålägger Sverige att såsom lagöverträdelse beivra upprät-
tandet och användandet av rundradiostationer på öppna havet. Att upphäva
lagen skulle, Anders Björck, innebära ett brott mot konventionen. Av den
anledningen avstyrker utskottet motionen.
Utskottets moderata ledamöter har ändå reserverat sig. De yrkar inte bi-
fall till motionen - naturligt nog - men vill i stället att regeringen tar initiativ
till en annan konvention och att regeringen lägger fram förslag om mildare
straff. Jag kan för min del inte finna det motiverat att riva upp 1965 års Euro-
parådskonvention eller att ändra på straffbestämmelserna i lagen.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till utskottets hemställan om avslag
på samtliga motioner.
Anf. 27 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Låt mig då säga att enigheten i betänkandet beror ju på att vi
går och väntar på en utredning som skulle ha tillsatts för länge sedan. Den
skulle ha tillsatts omedelbart efter den socialdemokratiska partikongressen
i varje fall, dvs. i slutet av september. Nu är vi i mitten av november, och på
grund av splittringen inom socialdemokratin har vi ännu inte fått den här
beredningen.
Jag hoppas emellertid att den skall komma till stånd. Jag tror att det finns
icke obetydliga möjligheter till en bred enighet, i synnerhet om man följer
de tankegångar som har framförts av bl.a. utrikesminister Bengt Göransson
vad gäller reklamens placering. Då tror jag att vi kan få en snabb uppgörelse
och också en uppgörelse som håller under ganska lång tid.
Sedan till frågan om den s.k. Radio Nord-lagen. Om Kurt Ove Johansson
hade läst reservationen, skulle han där ha funnit att när Europarådet antog
den konvention som reglerar den här frågan sade man att man hoppades att
signatärmakterna uteslutande använde överenskommelsen i avseende på
den begränsade tillgången av frekvenser och inte för att bevara några statliga
eller andra monopols intressen i fråga om masstelekommunikationer.
Det är ju precis tvärtom, fru talman. Socialdemokraterna drev igenom
den här lagen, man har använt den och satt folk i fängelse, tvärtemot Euro-
parådets rekommendation! Det finns ingen brist på frekvenser, utan vad det
handlade om var att tysta Radio Nord och Radio Syd.
Med tanke på den debatt som här har förts mellan Kurt Ove Johansson
och mig, där han menar att vad göras skall är redan gjort, vill jag rikta en
direkt fråga, som är viktig för tillämpningen, till Kurt Ove Johansson: Inne-
bär det han har sagt från riksdagens talarstol att det i fortsättningen enligt
hans uppfattning - socialdemokratisk uppfattning - är fritt fram för sändare
av typ Radio Nord och Radio Syd? Den frågan måste vi få ett svar på från
Kurt Ove Johansson här i dag.
Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att det är väldigt mycket viktigare att vi försöker att
klara ut vad egentligen Anders Björck och reservanterna menar. Av hans
anförande och av reservationen framgår ju helt klart för dem som kan läsa
innantill att t.o.m. Anders Björck insett att han inte längre kan stå kvar vid
den ståndpunkt som han har intagit i motionen.
Därför har inte heller reservanterna yrkat bifall till motionen. Det kan ju,
som jag sade tidigare, inte gärna hävdas att man skall upphäva någonting
1990 som regeringen upphävt redan 1967. Jag noterar med tillfredsställelse
att Anders Björck efter 23 år, låt vara kanske som siste man på skansen, har
kommit fram till denna insikt. Alla sådana här framgångar gläder naturligt-
vis en gammal folkbildare, det vill jag gärna understryka.
Jag tycker närmast att det är en pinsam uppvisning som Anders Björck
presterar här i kammaren. Jag skall i och för sig inte göra pinan längre än
növändigt, men jag måste ändå få ställa några frågor till Anders Björck på
den här punkten.
Har Europarådets rådgivande församling hävdat att den här lagen,
1976:78, skulle stå i strid med den internationella överenskommelse som la-
gen grundar sig på? Vad är det som gör att Anders Björck vill göra det lättare
att bryta mot en internationell konvention?
Om det nu är någonting som Anders Björck menar står i strid med yttran-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
27
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
defrihetens principer, varför gjorde då inte t.ex. Anders Björcks partivänner
någonting mellan 1976 och 1982, när vi hade borgerliga regeringar där mode-
raterna stundtals ingick? Varför teg Anders Björck under den tiden?
Varför kan inte Anders Björck inse och medge att det var en tavla när han
väckte motionen? Det hederligaste hade ju varit att säga: Vi tar tillbaka den
här motionen och kommer igen nästa år med nya krafttag.
Anf. 29 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Kurt Ove Johansson försöker blanda bort korten och vill inte
svara på frågan om han fortfarande vill ha kvar en lagstiftning som innebär
att svenskar kan hamna i fängelse för att de från en båt utanför Sveriges kust
sänder radio som svenskar kan avlyssna. Jag frågar Kurt Ove Johansson om
han fortfarande är av den uppfattningen att det är rimligt, med tanke på den
utveckling som nu pågår och de nya tekniska möjligheterna, att hota männi-
skor med fängelse.
Om han inte anser det i yttrandefrihetens namn, är det då så enligt Kurt
Ove Johansson, och jag förmodar enligt socialdemokraterna, att den här lag-
stiftningen inte längre skall anses tillämplig? Jag har frågat Kurt Ove Johans-
son detta, men han vägrade svara i sitt förra inlägg. Är det nu enligt Kurt
Ove Johanssons tolkning fritt fram att sända radio och television från fartyg
utanför Sveriges kust?
Jag har redan citerat vad som rekommenderas på det här området av
Europarådet. Det framgår av reservationen. Jag förmodar att Kurt Ove Jo-
hansson kan ta del av den direkt.
Anf. 30 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag har en känsla av att Anders Björck verkligen trampar vat-
ten. Den fråga som han ställde besvarade jag faktiskt i mitt inledningsanfö-
rande. Jag sade att jag för min del inte kan finna det motiverat att riva upp
1965 års Europakonvention eller att ändra straffbestämmelserna i lagen.
Mera klart besked än så kan man väl inte få av en politisk motståndare.
De fyra eller fem frågor som jag ställde till Anders Björck har jag däremot
inte fått ett enda svar på. Jag hade heller inte väntat mig något svar. Svar på
de frågorna skulle nämligen vara förödande för Anders Björck.
Vi har kunnat konstatera att Anders Björck är mycket trög när det gäller
att vilja lära sig något nytt. Vi kan inte gärna stå här i ytterligare 23 år. Det
tycks vara ”inkubationstiden” när det gäller att få Anders Björck att inse de
felaktigheter som är begångna.
Anders Björcks budskap till världen i motionen var att lagen står i strid
med yttrandefrihetens principer och bör upphävas. Av denna stolta paroll,
Anders Björck, som t.o.m. gavs viss uppmärksamhet i massmedia, finns inte
mycket kvar. Enligt reservationen skall lagen, som enligt Anders Björck står
i strid med yttrandefrihetens principer, inte längre upphävas. Man skall i
stället bestraffas, fast litet mildare. Det står klart och tydligt i Anders
Björcks reservation att han vill ha mildare bestraffning. Han tycker att fäng-
else är för hårt. Anders Björck har således gått ifrån att det skall upphävas
till en situation där bestraffningen skall vara mildare. Såsom en annan kän-
28
dis, Anders Björck, skulle man kunna utbrista: En sådan seger till och jag ai
förlorad!
Anders Björck tycks således på fullt allvar mena att straffet skall sättas
så lågt att det inte är särskilt kännbart att bryta mot en lag som grundas på
internationell överenskommelse. Att en Europarådspresident kan uttrycka
sig på det sättet tycker jag strider mot allt sunt förnuft.
Anf. 31 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Vad som strider mot allt sunt förnuft är faktiskt att Sverige
har en lagstiftning som innebär att människor kan sättas i fängelse på grund
av denna typ av brott, som Kurt Ove Johansson vill kalla för yttrandefrihets-
brott. Nu håller andra länder på att undan för undan avskaffa sina regle-
ringar, förbud och inskränkningar. Det allvarliga är att Kurt Ove Johansson
i det läget står kvar på skansen och kräver att människor fortfarande skall
kunna sättas i fängelse.
Jag noterar, fru talman, att Kurt Ove Johansson faktiskt vill att fängelse-
straff och förbud av det här slaget även skall finnas i fortsättningen. Kurt
Ove Johansson har inte noterat vad som har hänt. Sedan år 1967, som han
åberopade, har vi fått en ny grundlag och ett nytt fri- och rättighetskapitel.
Han har inte heller noterat vad som har hänt i Europarådet. Det kanske man
inte skall begära. Det finns en ny konvention om gränsöverskridande televi-
sion, som reglerar det som Kurt Ove Johansson tror reglerades på 60-talet.
Han tror också att det inte har hänt något sedan dess. Kurt Ove Johansson
är mycket dåligt påläst på dessa punkter.
Det är faktiskt inte moderata samlingspartiet som har förhindrat en ut-
veckling mot ökad yttrandefrihet i det här landet.
Anf. 32 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Vem som är bäst påläst kan vi naturligtvis också diskutera
länge. Hade Anders Björck varit riktigt påläst hade han naturligtvis inte skri-
vit en motion om att man skall upphäva något som redan upphävdes år 1967.
På sina affischer har moderaterna bl.a. en vit mås som flyger mot en blå
himmel. Jag läste i en av våra dagliga tidningar häromdagen att det på mode-
raternas kongress nyligen utbröt en debatt om huruvida det var måsar eller
skräntärnor som dekorerat lokalen. Enligt tidningen rådde det inget tvivel
om att det var stortrutar. När man lyssnar på Anders Björck, storvulen som
han alltid är, får man intrycket att han fortfarande tror sig vara kvar i mode-
raternas kongressal. Återkommen till verkligheten här i riksdagen har han
inget kvar från sin ståtliga pamflett i form av motionen om yttrandefrihetens
principer. Det han i motionen vill avskaffa, har redan avskaffats. Det som
skall göras, som Anders Björck själv sade, är redan gjort.
Lagen som skulle bort, skall nu finnas kvar. Mera avklädd än så, Anders
Björck, kan man väl nästan aldrig bli i en politisk debatt. Georg Rydeberg-
en av våra duktiga skådespelare - sade följande om en ung kollega: Han
gjorde entré i frack, men när han talat stod han där naken. Jag tycker att det
i hög grad gäller Anders Björck i denna fråga.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Radio- och
TV-frågor
29
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
30
Anf. 33 ANDERS BJÖRCK (m):
Fru talman! Det är inte varje dag en ledamot står och recenserar sina in-
lägg på det pompösa sätt som Kurt Ove Johansson gör. Jag tycker att man
skall överlåta till andra att recensera en debatt och inte vara så självbelåten
som Kurt Ove Johansson har varit.
I denna fråga har vi krävt att få bort lagen mot Radio Nord och Radio Syd.
Kurt Ove Johansson vill inte vara med om det. Han tycker att det är bra
och rimligt att folk även i fortsättningen kan sättas i fängelse när det gäller
yttrandefrihetsfrågor. Jag kan bara konstatera att jag har misslyckats när det
gäller att få Kurt Ove Johansson att förstå detta.
Eftersom Kurt Ove Johansson började tala om fåglar, är det naturligtvis
frestande att dra paralleller. Jag skall också göra det, i synnerhet som det rör
sig om en skånsk riksdagsman. I november äter man ju gås. Den parallellen
tycker jag är en bra beskrivning på när det gäller det sätt som Kurt Ove Jo-
hansson har argumenterat på.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU13 Vissa fri- och rättigheter m.m.
Anf. 34 STIG BERTILSSON (m):
Fru talman! KUs betänkande nr 13 om vissa fri- och rättigheter behandlar
viktiga frågor av grundlagskaraktär. De återkommer nu till kammaren. De
har nämligen förekommit flera gånger tidigare under åren.
Vi moderater har återkommit med motioner i dessa frågor, som bl.a.
handlar om stärkt minoritetsskydd i författningen, stärkt grundlagsskyddad
familjerätt, grundlagsfäst egendoms- och äganderätt, begränsningar i be-
skattningsmakten och en stärkt närings- och yrkesfrihet. I samtliga fall har
vi rest krav på att möjligheterna att grundlagsskydda skall utredas. I flera av
dessa fall står vi också tillsammans med de andra borgerliga partierna bakom
de reservationer som föreligger. Vi stöder självfallet samtliga dessa reserva-
tioner odelat, men i dag yrkar vi endast bifall till reservationerna nr 2 och 5.
Jag skall ta upp några av dessa frågor. Senare kommer Charlotte Ceder-
schiöld att i ett särskilt anförande ta upp den del som handlar om familjerät-
ten.
Som jag sade återkommer våra krav från tidigare år. Det är förvånande
att se vilken kallsinnighet socialdemokraterna visar våra ändock relativt
blygsamma utredningskrav. Det är uppenbart att socialdemokraterna inte
kan eller vill se den utveckling som alltmer har stärkt behovet av grundlags-
skydd. I dag behöver enskilda människors ställning stärkas. Grundläggande
för ett rättssamhälle är en livskraftig demokrati, som är så uppbyggd att med-
borgarna får goda möjligheter att påverka de beslut som fattas.
De lagar som stiftas måste stå i överensstämmelse med grundlagar och
Europakonventionens stadgar. Utgångspunkten vid lagstiftning måste vara
behovet av att öka den enskildes säkerhet och självbestämmande och inte
att stärka det allmännas makt. Den enskildes krav på rättssäkerhet får inte
åsidosättas i lagstiftningsarbetet.
Vi tycker att så sker. Den socialistiska grundsynen bygger i dag på misstro
mot den enskildes rätt och förmåga att kunna klara sina egna angelägenheter
och kunna samarbeta med andra. Genom kollektiva lösningar förmenar man
den enskilde rätten och möjligheten att utifrån egna önskemål och bedöm-
ningar forma sin tillvaro i skilda sammanhang. Detta gäller inom t.ex. famil-
jerätten, egendomsrätten och närings- och yrkesfriheten.
Enligt socialdemokratisk modell skall inkomster utjämnas kollektivt.
Barn skall vårdas och fostras av det allmänna. Undervisning och sjukvård
skall vara det allmännas monopol. Boendet skall gynnas inom den s.k. all-
männyttan. Detta synsätt får utan tvivel konsekvenser för medborgarnas
rättssäkerhet. De kollektiva lösningarna prioriteras, och de enskildas in-
tresse sätts i andra hand. Valfriheten utplånas faktiskt.
Jag vill ta upp ett par av de reservationer som vi har fogat till betänkandet
och gå in litet närmare på dem. Det gäller inte minst frågan om rättigheter
och skydd för minoriteter. Vi anser att minoriteter i dag har ett alltför svagt
skydd i den svenska författningen. Majoriteten har inte alltid rätt. I syfte
att skydda minoriteter bör man skapa möjligheter t.ex. till att genomföra
folkomröstningar. Minoriteter kan komma till sin rätt genom rådgivande
folkomröstningar och, när det gäller grundlagsfrågor, beslutande folkom-
röstningar. Vi moderater menar, fru talman, att folkomröstningar används i
alltför liten utsträckning i vårt land.
Det brukar framför allt från socialdemokratiskt håll anföras att folkom-
röstningar inte är bra, eftersom de fördröjer lagstiftning. Detta är inte ett
bärkraftigt skäl för att motsätta sig dem. Finns det skäl att anta att en majori-
tet av befolkningen inte önskar ha en viss lag, skall självfallet inte procedu-
ren som sådan vara ett argument för att förhindra att denna majoritetens
vilja respekteras.
För närvarande bestämmer en majoritet om en folkomröstning skall ske.
Något minoritetsskydd finns alltså inte, utom beträffande vilande grundlags-
förslag. Vi anser att starka skäl talar för att låta en del av riksdagens ledamö-
ter, exempelvis en tredjedel, kunna kräva att en rådgivande folkomröstning
anordnas. Det finns flera frågor där rådgivande folkomröstningar skulle
kunna vara lämpliga, och vi talar därför starkt för detta förslag.
Fru talman! Allvarlig är den stegvisa urholkning av ägande- och egen-
domsrätten som ägt rum i vårt land, framför allt under senare år. Det klas-
siska exemplet är beskattningen: egendom avhänds enskilda och andra ge-
nom skatteuttag. I vår grundlag föreskrivs inte något tak för det samlade
skatteuttaget. Skatter upp till 100 % är fullt genomförbara, och i Sverige har
som bekant skatteuttag på mer än hela den beskattningsbara inkomsten
förekommit.
Slutsatsen av detta är naturligtvis, fru talman, att det nuvarande skyddet
för äganderätten i det här avseendet är bristfälligt. En riksdagsmajoritet har
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
31
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
32
faktiskt i dag möjlighet att genom vanlig lag besluta om den här typen av
begränsningar i enskilt ägande.
Vi moderater anser att personlig äganderätt är en viktig förutsättning i ett
samhälle vars ekonomiska system är marknadsekonomin. När äganderätten
begränsas eller störs, störs också marknadsekonomin. Därför tycker vi att
man bör utreda frågan hur äganderätten kan förstärkas i regeringsformen.
Detta är ett arbete som vi anser bör påbörjas snart och bedrivas skyndsamt.
Är man mer konkret i dessa frågor kan man konstatera att den ständiga
ökningen av den offentliga sektorn under senare år naturligtvis också har
inneburit en inskränkning i den enskilda äganderätten. Offentligt och enskilt
ägande är ju i någon form kommunicerande kärl - ökar det ena, så minskar
det andra. Detta är ett exempel på hur en fortsatt socialisering har ägt rum
och på hur socialdemokraterna i det här avseendet inte alls har tagit intryck
av den utveckling som sker i världen i övrigt, där man i dag faktiskt lämnar
den här politiken och den här inriktningen.
Fru talman! Visserligen finns det ett och annat tecken i skyn som visar att
utvecklingen till slut hinner i fatt socialdemokraterna. Jag tänker här på en
så enkel sak som det kommunala skattestoppet. Man har nu kunnat konsta-
tera att det inte går att beskatta mer och längre. Men det är ju i alla avseen-
den en omvändelse, om det nu är en sådan, under galgen. Varför måste det
alltid vara så för socialdemokraterna?
Det finns flera ytterligare skäl att betona vikten av att människors ställning
när det gäller ägande- och egendomsrätten stärks i grundlag.
Slutligen några ord om vårt krav på stärkt närings- och yrkesfrihet. Vi ser
nära nog dagligen hur enskilda näringsidkare kommer i kläm i vårt land. Vi
kan läsa i tidningarna om hur företagare tvingas lämna sina företag därför
att de kommer i kläm i en helt omöjlig lagstiftning. Vi moderater har princi-
pen att friheten för människor att vara verksamma i den näring eller det yrke
de önskar är av den allra största betydelse för marknadsekonomin. Friheten
att starta och driva ett företag är en omistlig del av samma ekonomi. På
samma sätt förhåller det sig med rätten att välja ett visst yrke.
Under senare år har vi kunnat se hur det blivit allt svårare för den enskilde
att fritt välja och utöva en näring, att fritt driva ett företag eller att ägna sig
åt ett yrke. Näringsfriheten har inskränkts på väldigt många olika sätt. Även
om det i ett modernt samhälle självfallet krävs en viss auktorisation, om man
får uttrycka det så, för olika verksamheter, är det ändå alldeles klart att den
enskilda människan har hamnat i bakvatten, för att använda ett populärt ut-
tryck.
Fru talman! Vi moderater kommer att fortsätta att driva de här frågorna.
Vi har ju sett att det faktiskt lönar sig att driva på i frågor om grundlagsänd-
ringar. Det såg vi så sent som för någon vecka sedan i den här kammaren. Vi
har faktiskt förhoppningen att vi också när det gäller de nu aktuella frågorna
så småningom kommer att kunna få en majoritet för att gå vidare.
Anf. 35 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag skall försöka göra mitt inlägg kort. Detta betänkande är
ju egentligen ett slags fortsättning på det betänkande sotn vi behandlade i
förra veckan. Dagens betänkande tar upp krav på utredningar om föränd-
ringar i grundlagen. I onsdags bifölls ett återremisskrav. När de frågor som
behandlades i förra veckans betänkande skall tas upp i utskottet, är det na-
turligt att även de nu aktuella frågorna kommer upp. Vi får i konstitutionsut-
skottet försöka bli ense om vad en ny utredning skall syssla med. Att det
skall bli en utredning har vi fått signaler om i ett pressmeddelande från rege-
ringen. Jag hoppas att det blir ett positivt beslut om en utredning.
Tre av reservationerna i detta betänkande är gemensamma för centerpar-
tiet, folkpartiet och moderaterna. Stig Bertilsson har talat för dessa reserva-
tioner, och det är kanske inte så mycket att tillägga. Jag är medveten om att
det inte är så helt enkelt att formulera de föreslagna kraven i grundlagstext.
Det krävs naturligtvis vissa reservationer. Det är emellertid angelägna ären-
den som tas upp, och för den skull bör man göra ett ordentligt försök.
Reservation nr 6 om beskattningsmaktens gränser bygger för centerpar-
tiets del på de allmänna tankegångar som vi brukar framföra i grundlagsfrå-
gor, nämligen att grundlagen skall vara klar och tydlig; man skall veta vad
den innehåller. Här råder onekligen förvirring när det gäller just skattebe-
greppet. Vi talar ibland om avgifter och ibland om skatter, och det är inte
alltid lätt att finna distinktionerna. Vi har i våra motioner på detta område
under senare år krävt att det skall göras en klar definition av vad som skall
betraktas som avgifter. Den som betalar en avgift bör rimligtvis få någon för-
mån. Skatter däremot är en ren pålaga som vi betalar för att ordna våra ge-
mensamma angelägenheter. Det är också viktigt ur retroaktivitetssynpunkt
att vi har en klar distinktion. Skatter får ju enligt grundlagen inte tas ut retro-
aktivt. Genom denna terminologiska förvirring uppkommer särskilda svårig-
heter.
Jag tycker alltså att de tre reservationerna - om närings- och yrkesfrihet,
om beskattningsmaktens gränser och om äganderätten är viktiga grundlags-
frågor. Vi bör därför inte tveka att utreda om vi kan stärka skyddet på dessa
områden. Dessutom bör vi alltså se till att grundlagsbestämmelserna blir
klara.
Jag kan inte underlåta att något kommentera ett par av de reservationer,
som moderaterna ensamma står för. Jag förstår inte riktigt reservation nr 2;
det finns inget klart budskap i denna.
Stig Bertilsson talade här om folkomröstningar. Jag har ungefär samma
uppfattning som han utom på en punkt. Jag tycker inte att vi skall ha rådgi-
vande folkomröstningar utan att folkomröstningarna bör vara beslutande.
Rådgivande folkomröstningar åstadkommer bara förvirring. Jag har också
en bestämd uppfattning om hur folkomröstningarna bör arrangeras. Det bör
först fattas ett riksdagsbeslut, varefter en minoritet bör ha möjlighet att föra
ut frågan till folkomröstning. Denna skall då vara beslutande. Detta får bety-
delse inte bara för att folkomröstningar skall kunna anordnas utan också där-
för att det blir en press på ledamöterna i riksdagen att försöka komma fram
till lösningar som kan accepteras av alla. Det är ju så bestämmelserna i
grundlagen om folkomröstning hittills har fungerat. Denna fråga behand-
lade vi emellertid förra onsdagen, och jag kan inte finna att det i reservation
2 talas särskilt om folkomröstningar.
Reservation 3 tar upp frågan om familjerätt. Jag brukar yttra mig i denna
fråga, eftersom jag är litet ängslig inför tanken på en grundlagsfäst familje-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
rätt. Jag står i alla möjliga diskussioner på barnens sida. Om det är någonting
som skulle vara angeläget att grundlagsfästa så är det barnens rätt. Vi vet att
många barn far väldigt illa. Att på detta sätt ytterligare öka föräldraauktori-
teten och på något sätt göra denna absolut vänder jag mig mot. Vi har haft
uppmärksammade internationella konferenser om barnens situation i värl-
den. Detta tycker jag är en angelägen fråga att ta upp och försöka hitta for-
muleringar för en grundlagstext. I varje fall anser jag den frågan vara mycket
angelägnare än att föra in familjerätten i grundlagen, hur en sådan nu skulle
formuleras.
Jag ber att få instämma i yrkandet om bifall till reservation nr 5.
Anf. 36 STIG BERTILSSON (m) replik:
Fru talman! Bara en mycket kort kommentar med anledning av Bertil Fis-
kesjös uttalande om folkomröstningar.
Traditionen i vårt land är sådan att jag tror att om man börjar med rådgi-
vande folkomröstningar i något större utsträckning än hittills har man nått
en viss framgång. Kommer det däremot ett förslag om att folkomröstning-
arna över lag skall vara beslutande, lär vi inte komma i närheten av en re-
form. En sådan tanke kan jag inte finna att det finns majoritet för i Sveriges
riksdag.
Anf. 37 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag måste erkänna att jag funderat mycket på detta. De erfa-
renheter vi har fått av rådgivande folkomröstningar är sannerligen inte en-
bart positiva. Särskilt bedrövligt är det när man efter en folkomröstning hål-
ler på och disputerar vilket omröstningsresultatet egentligen blev. Fortfa-
rande råder det ju oenighet i denna kammare om tolkningen av resultatet av
folkomröstningen om kärnkraften. Så anser jag inte att det bör vara. Därför
borde vi seriöst pröva den ordning som man har i Danmark. Folketinget fat-
tar där först ett beslut, och sedan kan frågan föras ut till folkomröstning.
Svaret blir då ett ja eller nej, och då vet alla vilket som blivit resultatet av
omröstningen. Det är den modell som jag förordar.
Anf. 38 STIG BERTILSSON (m) replik:
Fru talman! Man får vara glad över att folkomröstningen om kärnkraften
inte var beslutande, eftersom man inte lyckats utröna ens vad de olika alter-
nativen innebär.
Anf. 39 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Detta är just en konsekvens av att omröstningsinstitutet är
sådant som det är. Här finns nämligen ytterligare ett moment som är av in-
tresse, om man skulle följa min modell. Då tvingas de politiska partierna att
ta ställning. Man skulle inte kunna gå ut med diffusa förslag, utan först måste
partierna visa färg här i riksdagen. När man gjort det, kan frågan föras ut till
folkomröstning. Medborgarna vet då vad riksdagen har beslutat och var de
olika partierna står. Vi får då ett resultat, om vars tolkning vi inte behöver
tvista.
34
Förste vice talmannen anmälde att Stig Bertilsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 40 BO HAMMAR (v):
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr 1 till detta betänkande.
Jag undrar vart folkpartiet tog vägen i denna debatt. Ylva Annerstedt har
väckt en motion om strejkrätten, som jag tycker är väldigt viktig. Vi har fått
den litet ovanliga kombinationen i utskottet att Ylva Annerstedt och jag har
reserverat oss i fråga om den fackliga strejkrätten.
Jag tycker att detta betänkande visar på en del intressanta skillnader i hur
de olika partierna ser på frågan om fri- och rättigheter. För oss i vänsterpar-
tiet är rätten att strejka, rätten att vägra sälja sin arbetskraft, en grundläg-
gande rättighet. Regeringens förslag förra vintern om strejkförbud visar att
det är angeläget att vi i grundlagen får ett starkare skydd för strejkrätten.
Det är mycket intressant att just Ylva Annerstedt och jag tycks vara en-
samma i utskottet om den åsikten. Den andra liberalen i utskottet, miljöpar-
tiet och socialdemokraterna var inte intresserade av den här frågan. Social-
demokraterna tycks vara helt obekymrade om dessa starka attacker mot den
fria strejkrätten. Jag vill gärna, fru talman, passa på att uttrycka min respekt
för Ylva Annerstedt som i god liberal anda vill stärka skyddet för denna
grundläggande rättighet.
Sedan har vi en del andra reservationer i betänkandet. ”Sällskapet ägar-
främjandet” i form av de tre borgerliga partierna har reserverat sig på en
rad punkter för att stärka äganderätten. Vi fick alldeles nyss höra av Stig
Bertilsson att skatt är nästan att betrakta som stöld. Jag tror att det var Marx
som en gång sade att egendom är stöld, men jag är inte säker på det. Nu får
vi höra att skatt är detsamma som stöld.
Då kan man undra hur det här grundlagsskyddet för äganderätten skall se
ut. Man riktigt känner i dessa reservationer hur bondens sista ko är hotad.
Löntagarfonderna har, av de borgerliga partierna, tidigare beskrivits som ett
hot mot äganderätten, medan Wallenbergfonderna skulle var en garant för
samma äganderätt och samma demokratiska rättighet.
Fru talman! Jag anser inte att äganderätten är någon absolut och självklar
rättighet. Det finns redan en rad inskränkningar, och det är nödvändigt i ett
demokratiskt och civiliserat samhälle. Hur bred äganderätten skall vara är
en politisk stridsfråga och inte en grundlagsfråga. Man kan även notera att
Dagens Nyheters ledarsida, som väl är det främsta uttrycket för liberalismen
i svensk politik, delar den här uppfattningen. Detta går inte att reglera på
det sätt som de borgerliga vill. De borgerliga partiernas linje innebär att riks-
dagens möjligheter att göra vissa inskränkningar i äganderätten, att fatta
vissa skattebeslut osv. skulle nästan försvinna. Det finns redan ett skydd för
äganderätten i våra lagar och i vår grundlag, och jag tycker att det skyddet
räcker.
Fru talman! Sedan har vi, tillsammans med miljöpartiet, reserverat oss för
en motion som miljöpartiet har väckt. Jag tror att det är Hans Leghammar
själv som har väckt motionen som vi är överens om, nämligen att man skall
grundlagsfästa allemansrätten.
Jag har den uppfattningen att vi inte skall föra in alla möjliga frågor i
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
35
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
grundlagen. Det har bl.a. diskuterats grundlagsskydd för älvar och många
andra frågor. Jag tror inte att vi skall proppa grundlagen full med sådana
detaljföreskrifter, men allemansrätten är en mycket grundläggande rättighet
i vårt land. Jag är orolig för att ett kommande EG-medlemskap skall urholka
denna urgamla rätt. Därför tycker jag att det är lämpligt att grundlagsfästa
allemansrätten, och därför vill jag gärna yrka bifall till reservation nr 4.
Anf. 41 STIG BERTILSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan inte underlåta att göra två korta kommentarer. I en
tid när det över hela världen sveper en rörelse för ökat enskilt ägande, när
man inte minst i den del av världen där Bo Hammar har sina förebilder lag-
stiftar om ett ökat enskilt ägande, då talar socialdemokraterna i Sverige i
termer som att ägande är stöld eller näst intill. Det är i alla fall en profet som
har uttalat det, konstaterade vi tidigare. Det är alldeles uppenbart att det är
samma ull i de nya vänsterkläderna.
Anf. 42 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Bo Hammar hamnar väl i precis samma svårigheter som vi
som står bakom trepartireservationerna möjligen kan hamna i. Det är inte
så enkelt som det kan se ut på papperet. Jag sade redan i mitt inlägg att det
naturligtvis krävs noggranna överväganden. Det måste finnas inbyggda re-
servationer. Det gäller så snart man tar in materiella krav i grundlagen över
huvud taget. De här förslagen om allemansrätten i grundlagen och om
strejkförbud är precis lika svåra. Det är inte enklare att komma med sådana
bestämmelser i grundlagen som skall kunna tillämpas oreserverat, än vad det
är på de andra punkterna. Jag föreställer mig att även Bo Hammar inser att
det kan finnas situationer där landets välfärd kräver att riksdagen kan fatta
ett beslut. Det har vi ju gjort. En av mina första upplevelser här i riksdagen
var att vi bröt strejken 1971 genom ett beslut i riksdagen. Partierna gjorde
detta under stor enighet. Man får vara försiktig med absoluta krav över hu-
vud taget.
Anf. 43 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag är helt överens med Bertil Fiskesjö. Det är naturligtvis
inte så lätt att grundlagsreglera allting, och jag konstaterar att Bertil Fiskesjö
inser det vad gäller äganderätten.
När det gäller frågan om rätten att strejka är det klart att inga rättigheter
kan vara absoluta. Det kan finnas lägen då man har anledning att ta till lag-
stiftning. Det som hände i vintras, när regeringen gick ut och sade att nu har
vi litet svårigheter i landet, nu skall vi genomföra ett flerårigt strejkförbud,
ger anledning att titta på frågan om inte strejkrätten måste få ett ökat skydd
i grundlagen.
Stig Bertilsson, jag har inte talat om, och jag tror inte socialdemokraterna
heller anser, att ägande skulle vara stöld. Det finns ganska vittgående regle-
ringar som skyddar äganderätten i det här landet. Ni vill ju åstadkomma en
grundlagsreglering som kommer att göra det mycket svårt att, också när det
är mycket angeläget, beskära äganderättens villkor. Stig Bertilsson var
36
snudd på att säga att det var stöld att ta ut skatter, att det nästan är en kränk-
ning av äganderätten. Där är vi inte överens.
Anf. 44 HANS LEGHAMMAR (mp):
Fru talman! Jag skall främst prata för reservation 4, som handlar om alle-
mansrätten och behovet av grundlagsskydd för denna. Bo Hammar nämnde
att det var en motion av mig. Det är det faktiskt inte, Bo Hammar, utan det
är en socialdemokratisk motion. Jan Fransson har skrivit den här motionen.
Däremot har jag varit ganska engagerad och funderat på hur det går med
den svenska allemansrätten i integrationsarbetet och vid ett eventuellt med-
lemskap i EG. Bo Hammar och jag hade en litet djupare diskussion om detta
vid ett kaffebord, när vi var ute och reste med utskottet till EG och EGs
institutioner. Har jag tidigare befarat att allemansrätten inte är så skyddad
som den borde vara enligt mitt förmenande, så stärktes den oron när jag såg
hur domstolen i Bryssel arbetade.
Jag hade för avsikt att under allmänna motionstiden skriva en motion med
en längre formulering, men det blev inte tid till det. Det är många motioner
som skall skrivas om man är utskottsansvarig på olika områden. Det var där-
för till min glädje som jag såg att det fanns en socialdemokratisk motion i
samma ämne. Jag yrkar med glädje bifall till den socialdemokratiska motio-
nen om grundlagsskydd för allemansrätten, och jag hoppas att vi kan få en
debatt om detta eftersom socialdemokraterna inte har stött den i utskottet.
Det skulle vara intressant att få en litet seriösare debatt om stejkrätten.
Jag delar i stor utsträckning Bo Hammars åsikter om behovet av ett starkt
skydd för strejkrätten. Vinterns händelser visade att det redan i dag finns
ett ganska starkt skydd för strejkrätten. Det lades fram ett förslag om en
inskränkning av strejkrätten, men det lyckades aldrig genomdrivas. Det vi-
sar att vi har ett ganska starkt skydd.
De debatter som fördes kring frågan om strejkrätten var ganska inflamme-
rade. Jag håller med om att skyddet måste vara mycket starkt. Jag vet inte
om Bo Hammar läste Anna Cristensen debattartikel i DN någon månad ef-
ter dessa inflammerade turer. Hon pekade där på hur strejkrätten egentligen
har utvecklats från den tid då det handlade om den svages rätt att säga ifrån,
den svages möjlighet att verkligen påverka arbetsmarknaden. Hon menade -
och hon hade enligt min uppfattning ganska stor fog för det - att det inte
riktigt är på det sättet i dag.
Jag läser ibland KPML(r)-tidningen för att få en litet bredare syn på alla
politiska vinklingar som finns i landet. Tidningen redovisar väldigt ofta vilda
strejker, småstrejker, osv. som förekommer varje vecka. Mycket få av dessa
strejker får något resultat. Ofta sker dessa små strejker bland ganska svaga
grupper.
De strejker som verkligen får resultat är strejker bland nyckelgrupper.
Dessa nyckelpersoner, flygledare och personer som innehar andra mycket
viktiga funktioner i samhället, har i dag med hjälp av strejkvapnet en oer-
hörd makt. Men den svaga människan inom industrin har inte någon sådan
makt.
Det vore därför intressant att diskutera just strejkrättens utveckling. Är
strejkrätten till för dessa nyckelgrupper? De här grupperna har enligt min
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
37
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
38
uppfattning i dag ett oerhört starkt skydd. Däremot skulle det vara intressant
att se på frågan om strejkskyddet för andra grupper. Det är av den anled-
ningen som vi har litet svårt att stödja reservationen. Allmänt sett menar jag
att strejkrätten är ganska väl skyddad i dag. Men ibland blir det litet groteskt
när man ser hur nyckelgrupper kan driva sina frågor gentemot andra.
Anf. 45 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag vill ingalunda romantisera strejken som något slags vapen
i den politiska kampen. Jag tycker, precis som Hans Leghammar, att man
mycket väl kan diskutera olika aspekter på strejkfrågan. Men jag tror att det
vore mycket farligt att inskränka strejkrätten och säga att den gäller vissa
grupper men inte andra. Då tror jag att vi snart skulle befinna oss i ett skym-
ningsland och i ett mycket farligt läge, där strejkrätten skulle vara helt urhol-
kad.
Det är, som Hans Leghammar säger, riktigt att vi i vintras avvisade detta.
Jag befarar att det delvis var av taktiska skäl som en del borgerliga partier
gick emot regeringens förslag i det avseendet.
Jag undrar hur det skulle gå med strejkrätten om vi fick en borgerlig majo-
ritet och väldigt många fler moderater i de här bänkarna. Jag kan mycket väl
tänka mig att en riksdagsmajoritet då allvarligt skulle kunna inskränka den
grundläggande fri- och rättighet som strejkrätten ändå är. Därför menar jag
att det finns anledning att på ett mera klart sätt skydda strejkrätten i grundla-
gen.
Anf. 46 OLLE SVENSSON (s):
Fru talman! Jag skall fatta mig ganska kort och försöka att bygga mitt an-
förande på ett principiellt ställningstagande. Detta är något jag faktiskt har
jobbat för väldigt ofta ända sedan vi började diskutera dessa fri- och rättighe-
ter. Jag arbetade med dessa frågor när jag satt med i fri- och rättighetsutred-
ningen och diskuterade fri- och rättighetskapitlet i regeringsformen.
Jag menar att man trots allt måste hålla fast vid att Sverige har ett parla-
mentariskt representativt statsskick och att vår författning bygger på den s.k.
folksuveränitetsprincipen. Det innebär att ärenden som regel skall avgöras
genom majoritetsbeslut. Vi har i Sverige en tradition med en fri opinions-
bildning. Debatten får alltså föras kring de politiska frågorna och så små-
ningom leda fram till beslut.
Jag känner mig litet besviken över att så många här vill påkalla grundlags-
regleringar och därigenom inskränka demokratins verkningskrets och de dis-
kussioner vi för kring dessa frågor.
Stig Bertilsson menade att man skall undanta skattedebatter och debatter
om äganderätt från detta och att man på olika sätt skall införa restriktioner.
Detta är en kampanj som i dag förs från Arbetsgivareföreningen och från
näringslivets organisationer. Jag tycker emellertid att debatten sett från mo-
deraternas synpunkt är litet defaitistisk. Tror ni inte på era argument i den
allmänna debatten, eftersom ni inte kan föra debatten utifrån de utgångs-
punkterna? Tror ni inte att ni kan vinna majoritet för era ståndpunkter här i
riksdagen, eftersom ni måste se till att det finns ett skydd för minoriteter?
Huvudprincipen i Sverige är folksuveränitetsprincipen.
Jag kan ställa samma fråga till Bo Hammar: Tror inte Bo Hammar på att
han kan upprätthålla principerna när det gäller de fackliga stridsåtgärderna
genom att delta i den allmänna debatten, genom att i den fria debatten verka
för detta? Varför påkalla ytterligare grundlagsreglering, när det är så svårt
att nå fram till förbättringar den vägen?
Sedan jag har sagt detta vill jag gärna säga att vi, genom de bestämmelser
som finns i regeringsformens rättighetskapitel, i viss mån har restriktioner
för beslutsfattarna. De rättigheterna har ju fått ett särskilt skydd i 2 kap. i
regeringsformen. Beslut om dessa rättigheter har fattats - och detta är nöd-
vändigt - i bred politisk enighet. Vi skall ha en grundlagsreglering i de frågor
där vi har en gemensam värdering. Vi skall ha en grundlagsreglering mot
tortyr och i en rad frågor där det är viktigt att markera att vi inte kan godta
att rättigheter kränks.
Jag erinrar om att konstitutionsutskottet aktivt har medverkat till två ut-
redningar med deltagande av samtliga partier - fri- och rättighetsutred-
ningen och rättsskyddsutredningen - som efter ingående överväganden har
förberett de bestämmelser och det reformverk vi har i dag.
Även reglerna om minoriteters möjligheter att i riksdagen förhindra eller
uppskjuta beslut, som togs upp av Stig Bertilsson, har utformats i strävan
efter att uppnå consensusbeslut. Man kan här erinra Stig Bertilsson om att
förre högerledaren, statsvetaren Gunnar Heckscher, på ett förtjänstfullt
sätt, genom att vara ordförande i en av dessa utredningar, medverkade till
sådana lösningar i enighet. Detta gäller även de nuvarande bestämmelserna
om egendomsskyddet som finns i regeringsformen.
Beträffande fackliga stridsåtgärder, familjerätt och närings- och yrkesfri-
het ter sig för mig förslagen om grundlagsreglering resp, införandet av ett
starkare skydd i grundlagen svåra att tillfredsställa. Dels är skälen princi-
piella, genom att det i vissa fall gäller förhållandet mellan enskilda och inte
ett skydd gentemot det allmänna, dels är det tvivelaktigt om skyddet verkli-
gen förstärks genom grundlagsregleringen, eftersom den om detta förs in i
stor utsträckning måste öppnas för undantag och möjligheter att då reglera
en hel del förhållanden i vanlig lagstiftning.
På de här principiella grunderna yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i samtliga delar.
Anf. 47 STIG BERTILSSON (m) replik:
Fru talman! Utskottets ordförande Olle Svensson anklagar oss moderater
för att vilja införa fler restriktioner. Det vill vi naturligtvis med våra krav om
grundlagsskydd. Men därefter försvarar Olle Svensson de restriktioner som
finns i dag. Det blir ingen enhetlig linje i det resonemanget.
Fru talman! Vi moderater är naturligtvis alldeles på det klara med att detta
är utomordentligt svåra frågor. Det är därför som vi i samtliga fall uttrycker
oss så försiktigt att vi talar om utredningskrav. Vi är inte mer långtgående i
våra krav än att vi tror att man i utredningar kan komma fram till förbätt-
ringar.
När det gäller skatterna och ägandet har det i dag faktiskt gått så långt att
det här fordras en ändring. Tidigare i debatten har det talats om den enskilda
människans situation. Jag skall ta ytterligare ett litet exempel. Att man år
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
39
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
40
1990 och 1991 talar om århundradets skattereform, när man enbart åstad-
kommer något som kan kallas en skatteomläggning, visar hur långt man gått
i sina intentioner att beskatta det svenska folket. Man sänker över huvud
taget inte skatten. Då anser vi moderater, fru talman, att möjligheten att
skydda enskilda människor måste utredas.
Anf. 48 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Man kan naturligtvis driva det principiella resonemang som
Olle Svensson här förde. Det är så att säga den engelska modellen om man
drar ut konsekvenserna, dvs. parlamentet är suveränt. Det finns ingen kon-
kurrent gentemot parlamentet. I det engelska parlamentet kan man besluta
vad som helst.
Men vi har i Sverige valt den modellen att det skall finnas en grundlag i
vårt land. Sedan blir då nästa steg i diskussionen: Vad skall den innehålla?
Jag var med en gång i tiden när vi arbetade fram den nya grundlagen, och
jag har också deltagit i senare utredningar. Jag kan gärna avslöja att jag från
början ansåg att grundlagen skulle vara en rejäl regelbok för riksdag och re-
gering, för val och liknande ting. Den skall på ett otvetydigt sätt reglera den
formella sidan av hur ett demokratiskt styrelseskick skall se ut.
Jag var motståndare till de allmänna målsättningsparagrafer som sedan
fördes in i grundlagen, eftersom jag trodde mig kunna ana att dessa skulle
bereda svårigheter. Ju mer luddigheter det finns i grundlagen, desto större
risk är det att kraven på författningsdomstol och liknande vinner gehör, dvs.
vi får jurister som borta från allt politiskt ansvar sitter och beslutar vad
grundlagen egentligen innehåller. Så vill inte jag ha det.
Men det har sedan ändå visat sig att vi undan för undan har kunnat enas
om att det i vissa frågor bör finnas materiella bestämmelser i grundlagen som
för fram sådana saker som man anser vara särskilt skyddsvärda. Detta har vi
gjort, som Olle Svensson kom in på, i en lång rad fall. För min personliga
del har jag inte varit opåverkbar i den debatt som har förts. Det har varit
omfattande diskussioner om att även en demokrati kan bli förtryckande.
Det är inte säkert att det alltid blir de bästa besluten, eller de som är bäst
för det stora flertalet, om man ger fritt fram för majoriteten. Jag uppfattar
därför restriktioner som en uppmaning till dem som har majoritet att efter-
sträva så bred enighet som möjligt i frågor som uppfattas som mycket ange-
lägna för medborgarna.
Anf. 49 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag är överens med Olle Svensson om att kampen för de fack-
liga fri- och rättigheterna naturligtvis främst är en politisk kamp och att vad
som står i grundlagen inte innebär någon garanti. Man kan inte föra in allting
i grundlagen. Men jag anser att rätten att strejka är en grundläggande fri-
och rättighet.
Om ett antal människor på en arbetsplats har sådana förhållanden att de
helt enkelt inte vill fortsätta sälja sin arbetskraft till arbetsgivaren och går
samman och säger: Nu slutar vi arbeta, är detta en rättighet de har som ingen
skall kunna ta ifrån dem.
Jag är mycket orolig över den pågående mycket starka kampanjen mot
fackföreningsrörelsen. Vi såg den problematiken i vintras när t.o.m. den so-
cialdemokratiska regeringen var inne och tafsade på strejkrätten. Jag är
mycket orolig för vad som skulle kunna inträffa om det blir en borgerlig ma-
joritet i denna kammare med ett starkt högerinflytande. Jag anser därför att
det finns ännu större anledning att på ett bättre sätt skydda denna grundläg-
gande rättighet, strejkrätten, i vår grundlag.
Anf. 50 OLLE SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill först vända mig till Stig Bertilsson. I det första anför-
andet som Stig Bertilsson höll nämnde han att det kommunala skattetaket
var någonting positivt. Beslutet om detta har fattats inom ramen för folksu-
veränitetsprincipen genom majoritetsbeslut i riksdagen. Den kommunala
självstyrelsen regleras i grundlagen, men jag tror inte att man skall införa
kommunalt skattestopp som någon grundlagsprincip. Den frågan passar inte
riktigt in i den här debatten.
Stig Bertilsson förde en svepande diskussion om århundradets skattere-
form. Detta är ett exempel på en kontroversiell fråga där politiska partier
har olika meningar, och därför leder detta till en politisk debatt. Behand-
lingen av en sådan fråga måste ske inom ramen för författningsregler och
slutligen leda fram till ett majoritetsbeslut. Men naturligtvis skall det vara en
fri opinionsbildning och en fri debatt. Jag anser alltså att det inte finns något
som helst argument för kraven på ytterligare grundlagsreglering.
Jag anser att Bertil Fiskesjö här förde en ganska nyanserad debatt i dessa
frågor. Jag vill bara tillägga följande. Jag har tagit del av och deltagit i debat-
ter med personer som försökt att forma ett alternativ till den nuvarande
grundlagen. Jag har inte funnit att de har kunnat formulera skattebegreppet
på ett klarare sätt än vad som är fallet i dag. Inte heller har jag lyckats hitta
någon formulering när det gäller äganderätten och dess principer och hur
den skall skrivas in i grundlagen som gör att jag tycker att man vinner i preci-
sion i förhållande till de resultat man nått i det tidigare utredningsarbetet.
Sedan vill jag slutligen säga till Bo Hammar att det i 2 kap. 17 § regerings-
formen föreskrivs att: ”Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och för-
ening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat
ej följer av lag eller avtal.” Jag har en känsla av att man inte heller där kan
komma så mycket längre.
När vi i fri- och rättighetsutredningen diskuterade den här frågan, vilket
också framgår av betänkandet, svarade LO, TCO och SACO-SR att de an-
slöt sig till denna formulering och att man inte kunde komma längre. Det
skedde nog i förvissningen om att man i den allmänna debatten mycket väl
skulle kunna värna rätten till fackliga stridsåtgärder. Också jag har en tilltro
till detta. Det fördes en mycket livlig diskussion i anslutning till det s.k. stop-
paketet, och det visar att vi har en vital medborgaropinion som gärna slår
larm om man känner att någon rättighet kränkts.
Anf. 51 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Såsom författare till en av de motioner som behandlas i detta
betänkande - i reservation 3 - vill jag framföra några kortfattade synpunk-
ter.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
41
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
När det gäller motion 209 angående behovet av att starkare markera famil-
jen i lagstiftningen finns anledning att ifrågasätta socialdemokraternas skäl
att motsätta sig en utredning om familjerätten. Låt vara att socialdemokra-
terna tycker att det är svårt att införa ett skydd för familjen i författningen.
Men varför förvägra en utredning möjligheten att försöka? Om en fråga är
svår löser man den inte bättre genom att avstå från att försöka lösa den - om
det inte är så att man inte vill lösa problemet, förstås. Det är nog snarare där
skon klämmer, och mindre gäller det nog svårigheterna för utredarna.
Värt att notera är att exakt samma diskussion som vi nu här för pågår i
Österrike i den stora koalitionen mellan socialdemokraterna och vårt syster-
parti ÖVP. ÖVP vill skydda familjen och äktenskapet i författningen. Det
vill däremot inte socialdemokraterna.
Om socialdemokraterna nu anser att det är så svårt att skydda familjerät-
ten kan man ju ta konsulthjälp från Österrike - där finns det färdiga formule-
ringar att hämta.
Familjen utgör basen i vår samhällsordning. Starka familjeband ger ofta
en inre styrka och större möjligheter att klara påfrestningar. Oavsett ålder
har faktiskt de flesta behov av sådana familjeband.
Familjerna ser ut på olika sätt. Familjestrukturen förändras snabbare i ett
samhälle med många skilsmässor, samboförhållanden och omgiften. Då är
det viktigt att samhället värnar om familjen som sådan och stöder den.
Familjen är barnets första upplevelse av omvärlden, för spädbarnet det
mest betydelsefulla. Barnet skall har rätt till sina föräldrar, rätt till tid med
sina föräldrar, för att få möjlighet att utveckla starka familjeband. Föräldrar
skall ha rätt till så mycket tid med barnen att de kan delta i barnens utveck-
ling, skolarbete och intressen.
Stat och samhälle drar nytta av starka familjer och harmoniska individer
som fungerar i sin samhällsroll, såväl på dagis som i skolan och på arbetsplat-
sen. Det ligger i det allmännas intresse att familjen fungerar - det borde det
i alla fall göra.
Föräldrarnas ansvar för barnens fostran är en grundläggande rättighet och
skyldighet. Föräldrarna måste då också ha det yttersta ansvaret när det gäller
uppväxtmiljöer som skola, daghem, fritidshem och annat som tillhör bar-
nens vardag. Behoven är olika i olika familjer. Men den som får ta konse-
kvenserna, måste också kunna fatta besluten.
Arbete med barn i familj skall inte nedvärderas eller negligeras. Det drab-
bar familjen och dem som är mest beroende av familjen, nämligen barnen.
Om samhället är familjeovänligt drabbas barnen. Föräldrarätten finns i in-
ternationella rättighetskataloger. Rättigheter kräver kontroll för att få ett re-
ellt innehåll och värde. Denna kontroll behöver påtagligt förbättras i vårt
land. När det gäller konstitutionell kontroll är Sverige ur ett västeuropeiskt
perspektiv relativt efterblivet.
Den svenska rättighetskatalogen bör innehålla de rättigheter en människa
skall ha, och till det måste definitivt rätten till sin familj anses höra.
Sedan en kommentar till Bertil Fiskesjö, som talade om reservation 3. Det
handlar här om just barnens rätt. Här står inte ”föräldrarnas rätt till sina
barn”, härstår ”familjerätt”, vilket alltså inkluderar barnens rätt till sina för-
42
äldrar. Det är det som är den viktiga förändringen. De som har störst behov
av familjen är ju just barnen.
Det här ligger helt i linje med vårdnads- och umgängesförslagen, som nu
håller på att växa fram i lagutskottet. Vår utgångspunkt är just barnens
bästa. Om centern skulle vara konsekvent i sina synpunker på barnens bästa
borde man således tillstyrka reservation 3. En grundlagsfäst familjerätt
skulle markera samhällets stöd till familjen och uppskattning av familjens
betydelse.
Anf. 52 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag vill inte framstå som den som inte vill skydda familjen.
Jag tycker att familjen är en fin institution, och jag tycker att man skall hålla
ihop och hjälpas åt med barn, osv. Men verkligheten är dess värre inte upp-
lyftande i många av de här sammanhangen. Vi får acceptera att en tredjedel
av äktenskapen helt enkelt spricker. När man här talar om familjen frågar
jag: Vilken familj? Vilken familjs rätt är det det gäller?
Vad jag har velat betona är bara att vi inte får förskjuta perspektivet så att
vi på något sätt privilegierar föräldrarna i förhållande till barnen. Vi vet ju
att väldigt många barn far illa. Det viktiga tycker jag är att garantera barnens
rätt i samhället, oavsett hur familjesituationen kan utvecklas. Jag tror för
min del inte att man genom att föra in någon bestämmelse i grundlagen om
familjerätt hjälper till att hålla samman äktenskap som av andra skäl brister.
Anf. 53 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Fru talman! Jag tog i mitt anförande upp att det givetvis handlar om olika
sorters familjer. Det här handlar inte bara om den traditionella familjen. Fa-
miljer kan se ut på väldigt många olika sätt, och alla ingår naturligtvis i famil-
jebegreppet. Det är fråga om att vi vill stärka just barnens rätt genom att
skriva in formuleringen om familjerätten - det handlar alltså inte om föräld-
rarnas rätt utan om barnens rätt.
Nu är det inte någon större skillnad, tror jag, mellan vad Bertil Fiskesjö
tycker och vad jag syftar till. Jag tror faktiskt att vi har ganska likartade syn-
punkter när det gäller barnens bästa. Den ideologiska skiljelinjen här går
mellan socialdemokratin och borgerligheten; därför skall Bertil Fiskesjö och
jag inte diskutera det här.
Faktum är att det finns en mängd citat av socialdemokraterna som marke-
rar en helt annan syn. Jag tycker att landets statsminister snudd på tar av-
stånd från familjen när han säger: Det finns i det här landet stora privata
sfärer, men barnen och deras utveckling är för socialdemokraterna så viktiga
att vi ser dem som samhällets ansvar. - Inte ett ord om familjen där!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9§.)
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa fri- och rättig-
heter m.m.
43
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
44
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU3 Eritrea.
Anf. 54 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Det betänkande från utrikesutskottet som handlar om Eritrea
är helt enhälligt. Det innehåller inga reservationer och inga särskilda yttran-
den. Att ett antal företrädare för partierna ändå har satt upp sig på talarlistan
under denna punkt tyder, anser jag, på att vi har ett starkt och långvarigt
engagemang för den här frågan.
Sverige har ju en mycket lång tradition av samarbete med Etiopien. Vi har
funnits där i ett hundratal år, till att börja med genom missionärsverksamhet
och senare genom biståndsverksamhet. Etiopien är ett av våra programlän-
der, ett av de länder som vi längst givit bistånd.
Det här har naturligtvis gjort det extra svårt och konfliktfyllt att se det
grymma kriget där utvecklas. I snart 30 år har det pågått. Det har varit det
mest utdragna, det blodigaste och grymmaste befrielsekriget i Afrikas histo-
ria. Man räknar med uppemot en halv miljon döda och hundratusentals så-
rade. Därtill kommer att kriget har givit upphov till ett enormt flyktingprob-
lem.
Man räknar med att ungefär 50 % av Etiopiens statsutgifter går direkt till
kriget. Det sker i ett land som så väl behöver sina resurser för utveckling.
Under våren och försommaren förra året såg det för första gången på
länge ut som om det skulle kunna hända någonting positivt i den konflikten.
Det var när expresident Carter medverkade till att försöka få parterna till
förhandlingsbordet. Tyvärr tyder mycket på att de förhandlingarna har gått
i stå. Ansträngningarna verkar ha avstannat. Men det är inte alls accepta-
belt. Man måste göra stora ansträngningar för att åter få parterna till för-
handlingsbordet. Utskottet skriver i sitt betänkande att en varaktig fred bara
kan uppnås i förhandlingar.
Utskottet anser att de förhandlingar vi vill se kan leda fram till olika for-
mer av självbestämmande för Eritrea. Det kan handla om regional auto-
nomi, om federation eller om självstyre. Utskottet konstaterar dock att prin-
cipen om självbestämmande för Eritrea är politiskt och folkrättsligt välgrun-
dad. En varaktig lösning på konflikten bör bygga på det eritreanska folkets
rätt till självbestämmande.
Vidare anser utskottet att eritreanerna själva bör få ge sin syn på hur de
anser att frågan skall lösas. Enligt utskottet kan detta ske genom en interna-
tionellt övervakad folkomröstning. Men parterna måste naturligtvis komma
överens om allt detta i förhandlingar.
Herr talman! I år är det 100 år sedan Eritrea formellt koloniserades av
Italien. Under andra världskriget tog Storbritannien över administrationen
av landet. Efter 10 år av brittiskt militärstyre kompromissade äntligen FN
under svår vånda fram ett beslut om eritreanskt självstyre inom en federa-
tion med Etiopien.
Det blev tyvärr bara en kort tid av självstyre. Eritrea hade visserligen ett
eget parlament, man hade politiska partier och man hade börjat bygga upp
fackföreningsrörelser, organisationer m.m. Det fungerade väl, men etio-
pierna accepterade aldrig detta beslut. Successivt började Etiopien att ta
över Eritrea, och 1962 hade Eritrea införlivats med Etiopien som en provins.
Sedan ett år innan, 1961, hade befrielsekriget pågått. Stormaktsintresset har
hela tiden under den här konflikten varit betydande. Stormakterna har an-
vänt denna konflikt för sina egna intressen, och de har frikostigt försett par-
terna med vapen, ömsom den ena sidan och ömsom den andra.
Det finns ett mycket talande eritreanskt ordspråk som säger: När de stora
elefanterna slåss, är det gräset som dör. Detta ordspråk kan mycket väl ap-
pliceras på den här konflikten. Sedan ett år tillbaka har emellertid stormak-
terna en mycket bättre relation med varandra, och detta har också givit re-
sultat vid en mängd olika regionala konflikter. Tyvärr har detta inte i någon
högre grad ännu påverkat lösningen av Eritrea-konflikten.
Det är kanske precis så som en något bitter eritrean sade när jag för en tid
sedan talade med honom, att när de stora elefanterna slåss, är det gräset som
dör, men när de stora elefanterna älskar, är det också gräset som dör.
Utskottets betänkande tar inte ställning vare sig till de stora elefanternas
hat eller kärlek - däremot handlar det mycket om vad som krävs för att grä-
set åter skall växa i Eritrea.
Det är utskottets mening att Sverige skall verka för att frågan åter förs upp
på FNs dagordning, så att detta grymma krig kan få sin lösning vid förhand-
lingsbordet, till gagn för freden i enlighet med folkrätten och för främjande
av mänskliga rättigheter och utveckling i Eritrea.
Herr talman! Det är med tillfredsställelse som jag yrkar bifall till hemstäl-
lan i detta eniga betänkande om Eritreas framtida status.
Anf. 55 INGER KOCH (m):
Herr talman! När vi för nästan ett år sedan här i kammaren behandlade
Eritrea-frågan och situationen i Etiopien, hade vi anledning att uttrycka en
viss optimism.
Den etiopiska regeringen hade på grund av motståndsrörelsens militära
framgångar, de eritreanska och tigreanska folkens outtröttliga kamp mot ter-
ror och förtryck och längtan efter fred och självbestämmande, sett sig
tvingad att gå med på att inleda parallella förhandlingar med EPLF och
TPLF.
Under ledning av den förre amerikanske presidenten Carter träffades
också parterna vid några tillfällen under förra hösten.
Men de inledande samtalen avbröts utan att några påtagliga resultat upp-
nåddes, och det är för närvarande ovisst när några konkreta förhandlingar
mellan de olika parterna på nytt kan komma i gång.
Afrikas längsta och blodigaste krig fortsätter - detta grymma krig, som
i nästan 30 år har orsakat ett sådant oerhört lidande för civilbefolkningen.
Hundratusentals människor har dött på grund av den etiopiska arméns ter-
rorbombningar och repressalieaktioner i ett land där regimen inte tillåter nå-
gon opposition.
Diktaturen har använt terrorn som ett vapen i krigföringen för att hän-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
45
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
46
synslöst kunna fullfölja sin politik med bybildningar och folkförflyttningar,
och man har använt svälten som ett annat vapen.
Detta lidande har kunnat fortgå länge utan att världsopinionen har reage-
rat med att föra upp frågan högt på den internationella politikens dagord-
ning.
Etiopien hotas nu dessutom återigen av en svår hungersnöd på grund av
missväxt i de norra delarna av landet. Redan nu svälter enligt uppgift över
tre miljoner människor i området.
Gerillatrupperna och regeringen har gett varandra skulden för att hjälpen
inte nått fram till de behövande. Förstörda hamnar, belägrade städer, ofar-
bara och osäkra vägar, urskiljningslösa angrepp på plan med nödhjälp och
bombangrepp mot livsmedelslager har gjort att kyrkorna och FNs organisa-
tioner i Etiopien haft svårt att få fram den mat som redan finns i landet. Det
komplicerade politiska och militära läget i landet fördjupar de lidandes nöd
alltmer för varje dag.
Sverige borde långt tidigare och i internationella fora med kraft ha påtalat
brotten mot demokratin och det grova kränkandet av de mänskliga rättighe-
terna som den etiopiska regeringen gjort sig skyldig till.
Etiopien är ju - som Viola Furubjelke nämnde - ett av våra äldsta bi-
ståndsländer. Sverige får inte genom sitt bistånd hjälpa till att stärka den nu-
varande regimens totalitära styre. Tvärtom måste de svenska biståndsinsat-
serna syfta till att stärka respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna
och genom olika insatser värna om att olika åsikter får komma till tals och
att en utveckling sker mot frihet och demokrati.
Herr talman! Vi ser därför med glädje och tillfredsställelse att ett enat ut-
skott nu anser att Sverige bör verka för att konflikten i Etiopien förs upp till
behandling i FN om fredssamtalen skulle visa sig bli resultatlösa.
Ett annat krav, som vi moderater fört fram under flera år, är att en särskild
rapportör skall tillsättas med uppgift att granska hur reglerna för de mänsk-
liga rättigheterna följs i Etiopien. Även detta yrkande tillstyrker nu utskottet
och anser att Sverige nu bör verka för att en sådan granskning av situationen
sker inom ramen för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna och att
en särskild rapportör bör tillsättas.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till hemställan i utrikesutskottets be-
tänkande nr 3.
Anf. 56 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Det är med glädje jag går upp i denna debatt, som egentligen
inte är någon debatt utan ett uttryck för tillfredsställelse över ett enigt ut-
skottsbetänkande om Eritrea.
Kriget mellan Eritrea och Etiopien måste nu bringas till ett slut. Hunger-
katastrofer, stora flyktingströmmar och mycket mänskligt lidande är det pris
som eritreanerna betalat för sin kamp för självbestämmande och demokrati.
När jag var i Eritrea i maj i år fick jag för en kort tid dela eritreanernas
vardag i förödelsen. Jag vandrade ut i byar som var övergivna och folktomma
under dagarna. Bombkratrar syntes här och var. En bit av en kudde hängde
på ett träd, en förvriden säng låg ett stycke därifrån. Döda getter låg ut-
strödda över den torra marken. Några hundra meter utanför den tömda och
dödstysta byn låg befolkningen och tryckte i rädsla för nya flygattacker. Bar-
nen tvingades att sitta stilla under träd och i gropar hela den långa stekheta
dagen, utan att kunna röra sig, och utan att få mat, eftersom röken från kok-
elden skulle avslöja deras gömställe. De levde med skräcken för etiopiska
bombningar, som särskilt kommit att inriktas mot civilbefolkningen. Vi såg
stympade och lemlästade människor, vi såg barn och gamla med fruktans-
värda skador av napalmbomber. Den oskyddade civilbefolkningen, även de
människor som bor långt ifrån krigsfronten, är alldeles uppenbart ett mål för
den etiopiska förstörelsemaskinen.
Vi träffade också flyktingar, f.d. välmående bönder som en gång hade bör-
dig mark och många djur. Med ett beklagande visade de oss runt i sin lilla
hydda med stampat jordgolv i flyktinglägret. De hade av rädsla för förnyade
flygattacker ingen möjlighet att återvända och bruka sin jord. På så vis är de
återkommande svältkatastroferna i Eritrea ett direkt resultat av kriget.
Alla människor som vi mötte bönföll oss om hjälp. Vad gör världen? Kan
ingen hjälpa oss?
Det är hög tid för Sverige att söka hjälpa till konstruktivt för att uppnå en
fredlig lösning av konflikten. Eritreanerna har rätt till ett liv i fred, frihet
och demokrati. Folkpartiet känner en mycket stor tillfredsställelse över den
nästan historiska vändning i Sveriges syn på konflikten i Eritrea som äger
rum i och med utrikesutskottets eniga betänkande.
Utskottet slår fast principen om eritreanernas rätt till självbestämmande.
Det är en uppfattning med förankring i det FN-beslut från 1950 som reg-
lerade gränsen mellan Eritrea och Etiopien efter kriget, sedan segrarmak-
terna hade misslyckats med att finna en lösning.
Utskottet skriver också om en internationellt övervakad folkomröstning
som ett logiskt led i en fredlig konfliktlösning. Det är inte minst viktigt, där-
för att eritreanerna måste få lägga grunden till en demokratisk samhällsord-
ning. En folkomröstning om Eritreas framtida status kan vara en god början.
FN har i Eritrea ett särskilt ansvar att åstadkomma en fredlig lösning på
självbestämmandets grund, framför allt mot bakgrund av att organisationen
inte alls protesterade då Etiopien i strid mot FN-beslutet annekterade Erit-
rea. Det är bra att Etiopien nu har accepterat FN som observatör i förhand-
lingarna. Efter alla turer måste förhandlingarna nu komma till stånd. Här
måste det internationella samfundet känna ett ansvar. Miljoner människor i
området behöver omedelbart mat och bistånd. På ett synnerligen osmakligt
sätt har de internationella hjälpsändningarna förvandlats till vapen i konflik-
ten. De etiopiska bombningarna av hamnen i Massawa i syfte att omöjlig-
göra hjälpsändningar via Eritrea måste därför kraftigt fördömas. Alla parter
i konflikten har ett ansvar för att inte ännu fler människoliv skall spillas i
onödan. Därför är det viktigt att konstatera att utskottet understryker Sveri-
ges ansvar att verka för fri lejd när det gäller hjälptransporter.
Demokrati, fred och frihet borde vara en självklarhet också för Etiopien.
De olika krigsfronterna i Etiopien har kraftigt försvagat landets regering.
Kanske kan man hoppas på att en förhandlingslösning så småningom också
kan leda till en bättre situation för de mänskliga rättigheterna, och till demo-
krati i hela Etiopien.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
47
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
48
Det är mot denna bakgrund som jag med glädje yrkar bifall till utskottets
eniga hemställan beträffande Eritrea.
Anf. 57 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag kan inte som Maria Leissner åberopa djupa personliga
erfarenheter av lidandet i Eritrea. Mitt engagemang i frågan bygger på an-
drahandsuppgifter och på ”Lesefriichte” om situationen. Det är inte svagare
för det.
Ganska många betänkanden återkommer år efter år. I många fall kan man
konstatera att de alltid ser ut på ungefär samma sätt. Detta kan bero på
många faktorer, men ofta är väl orsaken att det egentligen inte händer nå-
gonting på området. Partiernas ställningstaganden är väl kända och föränd-
ras inte. Därmed är majoriteten i frågorna klar och på så sätt blir dessa inte
speciellt intressanta.
Utrikesutskottet har under många år återkommit med betänkanden om
Eritrea. Jämför man årets betänkande med förra årets kan man konstatera,
att även om mycket av texten går igen från förra året, innehåller betänkandet
en hel del nyheter, nyheter som jag personligen anser vara mycket gläd-
jande.
Den viktigaste förändringen är att ett enigt utskott slår fast följande: ”Un-
der alla omständigheter är principen om självbestämmande för Eritrea poli-
tiskt och folkrättsligt välgrundad. En varaktig lösning av konflikten bör där-
för bygga på det eritreanska folkets rätt till självbestämmande.” Såvitt jag
vet är det första gången som detta sägs ut klart och tydligt. Jag tar åt mig en
del av äran för att uttalandet har kommit med, samtidigt som jag erkänner
att mitt parti har en stor del av skulden till att det har dröjt så länge.
En annan sak är att en internationellt övervakad folkomröstning om Erit-
reas framtida status är ett logiskt led i konfliktlösningen. Även detta tycker
jag är bra.
Tyvärr kvarstår det en, enligt min mening, omotiverad tilltro till den etio-
piska regeringens vilja när det gäller eftergifter och förhandlingslösningar.
Erfarenheten visar ganska tydligt att det endast är militära framgångar för
befrielsearméerna - med allt det lidande som detta innebär för civilbefolk-
ningen - och politiska framgångar för befrielserörelserna som leder till inter-
nationella påtryckningar och som på det viset för frågan framåt.
Jag vill ta upp två aspekter av detta. Det krävs klara markeringar till stöd
för mänskliga rättigheter i Etiopien. Det är i och för sig bra att utskottet kon-
staterar att frågan om mänskliga rättigheter är intimt förknippad med frågan
om demokrati. Men när man har konstaterat att förra årets förväntningar på
demokratisering av den etiopiska diktaturen har kommit på skam, förmår
tyvärr inte utskottet att dra de logiska konsekvenserna av detta genom att
göra en klar och tydlig markering mot diktaturens övergrepp. I stället glider
man undan. Man tycks vilja skapa något slags balans i omdömet genom att
också oroa sig för uppgifterna om att befrielserörelserna gör sig skyldiga till
övergrepp. Jag tycker att detta visar på en viss oförmåga att skilja på orsak
och verkan och på huvudsak och bisak.
En annan sak som jag vill ta upp i detta sammanhang är det klara konstate-
randet att utländsk inblandning i konflikten försvårar och har försvårat lös-
ningen. Två aktörer nämns. Det gäller Sovjetunionen, vars inblandning i
konflikten är väl känd och värd att fördömas, även om det nu verkar som om
det dåliga inflytandet från tidigare år har trappats ned och kanske är på väg
att vändas till någonting positivt. Här satte Viola Furubjelke i sitt anförande
frågetecken genom att konstatera att det inte är helt oproblematiskt när ele-
fanter, dvs. stormakter, vänder sitt hat till kärlek och övergår från att slåss
till att älska. Israel nämns också, för första gången. Utskottet konstaterar att
inblandningen är ett faktum. Jag tycker att det är bra att detta konstaterande
görs och att det framhålls att inblandningen är djupt oroande. Problemet är
snarast att avgöra omfattningen av Israels engagemang och vilka konsekven-
serna blir i ett storpolitiskt sammanhang.
Vänsterpartiets uppfattning är klar. Vi anser att såväl Sovjetunionens som
Israels inblandning måste fördömas. Sovjetunionen och Israel måste uppma-
nas att avveckla sitt engagemang i Eritrea-konflikten, eftersom detta är en
förutsättning för konfliktens fredliga lösning.
Jag är väl medveten om att jag med det som jag har sagt har utelämnat
flera aspekter som kanske är minst lika viktiga som de som jag har tagit upp,
men andra talare har t.ex. nämnt den svenska viljan att ge FN en större roll
i fredsprocessen. Vidare har man talat om svälten och problemen med bi-
ståndet.
För min del vill jag helt kort avsluta med att yrka bifall till hemställan i det
eniga betänkandet.
Anf. 58 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Även miljöpartiet ställer sig bakom Eritreas rätt till självbe-
stämmande. I dag kan man under rubriken Sorgebarnet Etiopien på DNs
ledarsida läsa vad Olof Santesson skriver:
”USA verkar litet angeläget som någonsin Sovjet om att det misshandlade
och skövlade Eritrea ska frigöra sig.” Han fortsätter: ”Som framgick---har
för den delen aldrig heller Sverige kraftfullt tagit avstånd från Haile Selassies
införlivande av Eritrea utan befolkningens samtycke.”
Den etiopiska historiebeskrivningen omhuldar fortfarande myten om ett
3000-årigt etiopiskt välde, omfattande Eritrea. Något sådant rike har aldrig
existerat. Före 1900-talet förekom inga stabila statsbildningar i området med
undantag av Axumriket, som blomstrade under perioden 300-600 e. Kr.
Först när Italien koloniserade Eritrea 1885 började landets nuvarande histo-
ria. Det var också italienarna som gav området dess namn, Colonia Eritrea.
Efter andra världskriget beslöt FN 1950 att Eritrea skulle leva i federation
med Etiopien och bl.a. garanteras fullständig automoni i inrikesaffärer. I no-
vember 1962 tvingade den etiopiske kejsaren Haile Selassie det eritreanska
parlamentet att upplösa sig självt i strid mot FN-beslutet. Eritrea blev Etio-
piens fjortonde provins. Året innan hade befrielsekampen börjat.
Herr talman! Bakom dagens betänkande står ett enigt utskott, vilket un-
derstryker vikten av en lösning i konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Det
mänskliga lidandet har förvärrats under 1990 på grund av de upptrappade
krigshandlingarna. Detta måste brytas genom aktivt stöd till förhandlingar
mellan den etiopiska regeringen och EPLF resp. TPLF.
När elefanterna slåss dör gräset, är ett eritrianskt ordspråk, som Viola Fu-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
4 Riksdagens protokoll 1990/91:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
50
rubjelke och Rolf L Nilson nämnde. Vapenleveranser och annat stöd utifrån,
där Sovjet och Israel omnämns, gör att befrielserörelserna kan fortsätta kri-
get på civilbefolkningens bekostnad. Folket lider av svält, och katastrofen
förvärras för var dag som går. Miljontals människor svälter. Bara i Asmara
är en halv miljon människor innestängda. Svält som vapen kan inte accepte-
ras, och livsmedelsleveranser och andra hjälpsändningar till de drabbade
områdena måste intensifieras. Det nyväckta intresset hos massmedia för
dem som flytt från kriget i Etiopien till Sudan, understryker vikten av att få
parterna i konflikterna att medge fri lejd för nödhjälpstransporter.
Sverige har accepterat en observatörsroll i förhandlingar mellan TPFL och
den etiopiska regeringen. Utskottet ser positivt på att ge FN en observatörs-
roll i EPLF-förhandlingarna och välkomnar den etiopiska regeringens ställ-
ningstagande att acceptera detta förslag. Vi anser att FN generellt bör ha en
mer framträdande roll i lösningen av konflikten.
Principen om självbestämmande för Eritrea är folkrättsligt och politiskt
välgrundad, eftersom Eritrea uppfyller kriterierna för självbestämmande en-
ligt FNs definition.
Jag skall göra en sammanfattning av Permanent Peoples’ Tribunal, maj
1980:
* Det eritreanska folket utgör inte en minoritet inom en stat utan är ett folk,
enligt FNs deklarationer.
* Detta folk har rätt att leva inom gränserna för sitt territorium och har rätt
till självbestämmande. De av Etiopien påstådda historiska banden mellan
Etiopien och Eritrea är inte av sådan natur att de utgör något hinder att
utöva denna rätt.
* Det eritreanska folkets enhet är i dag bekräftad genom den väpnade kam-
pen.
* Den etiopiska regeringen respekterade inte stadgarna i resolution 390(A).
Överträdelserna av resolutionen kulminerade i Etiopiens ensidiga upphä-
vande av federationen, varigenom Eritrea hamnade under utländskt her-
ravälde, foreign domination, enligt FNs definition.
* Det eritreanska folkets rätt till självbestämmande är följaktligen inte en
form av utbrytning ur Etiopien.
* FN har i två avseenden skyldighet att ta upp frågan: för att värna om inter-
nationell fred och säkerhet samt för att garantera respekten för folkens
rätt till självbestämmande.
Så långt den juridiska sidan av saken, som ger en entydig bild av Eritreas
rätt till självbestämmande. En internationellt övervakad folkomröstning är
ett logiskt led i konfliktlösningen. Snarast bör en särskild rapportör inom
ramen för FNs kommission för de mänskliga rättigheterna tillsättas för att
granska situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Etiopien.
Jag yrkar med glädje bifall till hemställan i utrikesutskottets betänkande
UU3.
Anf. 59 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det är mycket glädjande att vi i utrikesutskottet nu har nått
enighet i vår syn på Eritrea.
Centern har länge arbetat för att regeringen skulle engagera sig intensi-
vare för en lösning på konflikten, så att Eritreas folks fri- och rättigheter ga-
ranteras. Jag vill nu efter allt det som har sagts här bara instämma i vad ut-
skottets ledamöter har sagt före mig och yrka bifall till hemställan i betän-
kandet UU3.
Anf. 60 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är flera som före mig har noterat att det är ovanligt att
det blir debatt här i kammaren om ett betänkande som vi är helt överens om.
Det tillhör inte heller vanligheterna att en motionär som har fått sin motion
tillstyrkt ger sig in i debatten. Det tillhör för övrigt inte heller vanligheterna
att motionsförslag blir tillstyrkta av utskotten. Men så är det ändå i det här
betänkandet som gäller Eritrea. Jag tror, precis som Viola Furubjelke, att
det här beror på att vi är många som vill markera att det beslut som vi nu
skall fatta är ett viktigt beslut och att det innebär ett rejält steg framåt. Det
markerar att vi nu fullt ut intar en hållning i konflikten mellan Eritrea och
Etiopien som stämmer med den traditionella svenska utrikespolitiken att
alla folk skall ha rätt att själva avgöra sin framtid.
I 30 år har Eritreas folk kämpat för den rätten, en kamp som har förts
med både politiska medel och vapen. Den har delvis varit framgångsrik, men
ännu återstår det väldigt mycket innan eritreanerna själva får bestämma i sitt
eget land.
Den etiopiska militärmakten håller alltjämt huvudstaden Asmara och
sprider död, förintelse och skräck genom bombningar av landet i övrigt.
Eritreas folk tvingas leva med ett krig som betyder mycket lidande och
skräck. Och det har under årens lopp tvingat många eritreaner att fly till
andra länder. En liten del har kommit hit till Sverige. Men väldigt många
lever under vidriga förhållanden i flyktingläger utanför Eritreas gränser.
Kriget förhindrar också att man på ett effektivt sätt bygger upp samhället
för att klara försörjningen för folket och en ekonomisk och social välfärd. I
de områden som är befriade från den etiopiska krigsmakten har eritreanerna
gjort stora framsteg. Men självfallet finns det väldigt mycket kvar att göra
innan eritreanerna kan sägas ha fått social trygghet och ekonomisk utveck-
ling.
Det är därför som det är så viktigt att Eritreas folk nu får ett helhjärtat
svenskt stöd i sina strävanden att självt få avgöra sitt lands framtid. Jag vet
att många eritreaner sätter stort värde på detta klara ställningstagande, där-
för att de ser Sverige som en viktig samarbetspartner och kanske även i vissa
avseenden som en förebild för byggandet av det nya Eritrea.
Det är med odelad glädje som jag yrkar bifall till hemställan i utrikesut-
skottets betänkande UU3.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Eritrea
51
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
52
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU4 Nedrustning.
Anf. 61 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Vi har nyss enstämmigt och entusiastiskt vittnat om hur vik-
tigt det är för ett folk att ha självbestämmande. Vi önskar Eritreas folk rätten
att kunna bestämma över sitt eget öde. I Europa märker vi hur människor
kämpar för rätten att vara herrar i eget hus, att bestämma över sina egna
öden.
Nu går jag över till utrikesutskottets betänkande 4, som handlar om ned-
rustning. Jag vill gärna börja med att citera några meningar på s. 17 om Sve-
riges säkerhetspolitik: ”Dess uppgift är att bevara landets oberoende och i
alla lägen trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser be-
vara och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill verka för
internationell avspänning och en fredlig utveckling.”
Jag är övertygad om att denna grundsats är djupt förankrad hos landets
befolkning. Jag tror att de många människorna litar på att riksdagen står fast
vid den och inte ger upp Sveriges oberoende därför att vi befinner oss i en
tillfällig ekonomisk kris, delvis orsakad av att kapitalströmmarna gått ur
landet och att riksbanken ansett det nödvändigt att höja räntan. Vi får anled-
ning att återkomma till detta.
Herr talman! I detta betänkande behandlas frågor som ofta varit framme
för ställningstagande i riksdagen. Jag upprepar därför inte den detaljerade
diskussion som vi tidigare fört i ämnet, bara några punkter.
Centern anser att det är hög tid att Sverige skärper inställningen vid ör-
logsbesök i våra hamnar. Enligt svensk lag får kärnvapen inte införas på
svenskt territorium. Vi accepterar inte att lagen kränks. Däremot vill vi inte
föreskriva, som vänsterpartiet och miljöpartiet, på vilket sätt regeringen
skall försäkra sig om att lagen respekteras. Jag yrkar bifall till reservation 9.
Centern vidhåller att Sverige bör verka för att FNs internationella atom-
energiorgan IAEA befrias från sin skyldighet att sprida kärnteknologi över
jorden. Jag yrkar bifall till reservation 13.
Som vi påpekar i vårt särskilda yttrande anser centern att Sverige bör en-
gagera sig ivrigare i den konferens som kommer att hållas i New York i ja-
nuari 1991 i syfte att utvidga det partiella avtalet om kärnvapenprov till totalt
provstopp.
Vi får tillfälle, herr talman, att återkomma till frågan om vapenexport. Ut-
skottet noterar att regeringen förbereder förslag till ny lagstiftning på grund-
val av två utredningar. Jag noterar vidare att centerns ledamot lämnat reser-
vation till den offentliga utredningen SOU 1989:102 Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet.
Inga Thorssons utredningar SoU1984:62 och 1985:43 Med sikte på ned-
rustning, med uppföljningen Ds 1988:19 En politik för nedrustning och ut-
veckling, får beröm av det välkända World Watch Institute i USA. Institutet
kallar rapporterna banbrytande. Sverige är det enda land som svarat kon-
struktivt på beslutet i FNs generalförsamling 1982 om kartläggning av sina
försvarsindustrier. Institutets rapport ”Tillståndet i världen 90” har tillsänts
alla riksdagsledamöter av ABB Fläkt AB, som bidragit till utgivningen på
svenska. Jag utgår från att Inga Thorssons utredningar kommer att ligga till
grund för regeringens proposition om vapenhandel.
Herr talman! I utrikesutskottets betänkande 4 ger vi en utförlig beskriv-
ning av de förhandlingar mellan Europas stater som gett så epokgörande re-
sultat. Länder som krigat i århundraden har funnit ett sätt att lösa konflikter
som utesluter kriget som metod. Den process som inleddes med Kol- och
stålunionen efter andra världskriget, och som nu fortsätter i det ekonomiska
samarbetet i den gemensamma marknaden, har åstadkommit det resultat för
kontinenten på säkerhetsområdet som Norden uppnått för länge sedan.
Helsingforsavtalet 1975 fortsätter med de viktiga uppföljningskonferen-
serna, bl.a. i Stockholm. Försvarsallianser ändras från militär inriktning till
gemensam säkerhet, som bygger på öppenhet och förtroende. Europarådets
betoning på mänskliga rättigheter som kriterium för medlemskap har varit
betydelsefull. Målet är att alla europeiska stater kommer med i ett brett par-
lamentariskt samråd.
Världen har här en modell som visat sig fungera. Kan den användas också
i krisen vid Persiska viken, som nu hotar världen?
Det behövs ett fredsinitiativ där alla kan vinna, som tillåter alla att rädda
ansiktet utan att våldet triumferar. Ett krig i Persiska viken, Gulfen, med
Iraks stridsgas, USAs nya laservapen och atombomber vore en världskata-
strof.
Finns det någon lösning på Kuwaitkrisen där alla kunde vinna något i stäl-
let för att alla förlorar allt? Jag anser det. Den norske fredsforskaren Johan
Galtung har ett förslag som jag tycker är genialt: Samla alla länder och grup-
per i Mellanöstern till en konferens, där alla frågor sätts på dagordningen,
inte bara Kuwait, Israel och Palestina utan också Libanon, kurderna, vatten-
och oljefrågan, vapenkontroll, ekonomiskt samarbete osv. FNs embargo
mot Irak skulle kvarstå tills Kuwait släppts. Enda villkoret för att börja kon-
ferensen skulle vara att inga militära aktioner sker och att alla kvarhållna
människor, dvs. gisslan, släpps.
Här skulle finnas rikliga tillfällen till förhandlingar så att alla vinner. Lik-
nande förslag har framförts om en arabkonferens, ett toppmöte osv. Men
det nya i denna idé är att följa modellen som visat sig så lyckosam i Europa
och att alla berörda inbjuds att under FNs vingar ta upp alla problem för att
söka bestående fredliga lösningar där alla vinner.
Ett lyckat exempel är mer övertygande än många ord. Världen har nu ett
sådant exempel att ta efter: utvecklingen i Europa.
Efter andra världskriget bestämde sig folken, som jag sagt, för nära sam-
verkan i stället för avstånd, det som nu kallas EG, den europeiska gemenska-
pen. Ärkefiender sammanflätade sina nyckelindustrier och började undan-
röja gränser. Krig är nu ganska otänkbart mellan Europas stater. I Norden
har vi sedan lång tid kommit ännu längre i samarbete och förtroende.
På 70-talet startade den s.k. Helsingforsprocessen, den europeiska säker-
hetskonferensen, kallad ESK. Alla stater är med, alla frågor som någon vill
behandla kan sättas upp på dagordningen.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
53
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
54
Det finns naturligtvis många viktiga orsaker till fredsutvecklingen i
Europa. Helt avgörande tror jag att fredsrörelsen har varit, inkl, de ameri-
kanska s.k. medborgardiplomaterna, som vann många ryssars förtroende,
och självfallet Gorbatjovs personlighet. Sovjetunionens ekonomiska pro-
blem, orsakade av ett omänskligt system och rustningskostnader, är natur-
ligtvis också en viktig orsak till den fantastiska omvälvning som vi nu ser.
Men det är i ESK-processen som länderna samtalar med varandra och där
de nya lösningarna börjar kännas bra för alla.
Låt oss arbeta för en ESK-process i Mellanöstern! I förra veckan var jag
i Milano tillsammans med 40 personer från hela världen som vunnit Right
Livelihood-priset, det som i massmedia kallas det alternativa nobelpriset.
Johan Galtung är en av dem.
Vi kom överens om att var och en på sitt håll arbetar för Galtungs fredsidé.
Några av pristagarna t.ex. känner forskare i Israel och Sovjet. Själv talar jag
med riksdagsmän och svenska diplomater. Sveriges förre USA-ambassadör
Wachtmeister är personlig vän med president Bush, de brukar spela tennis
tillsammans. Vår FN-ambassadör Jan Eliasson, som medlade mellan Iran
och Irak, är en person som alla får förtroende för. Han kunde tala med FNs
säkerhetsråds medlemmar inför mötet den 21 november. Det kan vara
mycket bråttom.
Anf. 62 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall uppehålla mig vid tre av de reservationer som väns-
terpartiet står bakom. Vi står bakom flera reservationer, vilket inte klart
framgår av detta betänkande på grund av manfall ibland i utskottet. Jag skall
redogöra för det.
Jag vill börja med att tala om reservation 1, som handlar om en internatio-
nell definition av neutralitetsbegreppet. Det är viktigt mot bakgrund av den
dramatiskt förändrade världsbild som vi faktiskt upplever i dag, inte minst
vad som har hänt i Europa. Det vet vi alla om, så det behöver jag inte hålla
ett föredrag om. Alla är medvetna om den mycket positiva utveckling som
har ägt rum i Europa, vad avspänningen har inneburit samt vilka möjligheter
det innebär för nedrustning och nytänkande inom det säkerhetspolitiska om-
rådet.
Det som har genomsyrat den motion som vi har skrivit är ett behov av och
krav på nytänkande inom säkerhetspolitiken där man utifrån dagens verklig-
het och reella hotbilder orienterar om sina styrkor, bort från det militära till
förmån för de civila, diplomatiska och nedrustningspolitiska insatserna. Vi
menar att diskussioner om neutralitetsbegreppet, Sveriges neutralitetspoli-
tik och neutralitetspolitik över huvud taget, behöver lyftas fram, definieras
om och utvecklas.
Man hänvisar i betänkandet till Haagkonventionen från början av 1900-
talet och menar att där slår folkrätten fast vad neutralitet är. Vi tycker nog
att det kan finnas anledning att titta på ett folkrättsligt fördrag som är nästan
hundra år gammalt och se om man kanske kan göra om det på något sätt så
att det bättre svarar mot de behov som finns i dag. Vi menar då behoven av
militär nedrustning, behoven av att söka nya konfliktlösningar av icke mili-
tärt slag. Vi menar att neutralitetsbegreppet skulle kunna fungera som en
konfliktlösare. Det finns en ganska avancerad diskussion bland internatio-
nella fredsforskare och fredsaktivister och politiker om just detta faktum.
Hur skall små länder, som det ju ofta rör sig om, kunna garanteras en neutra-
litet utan att för den skull behöva rusta sig till tänderna och utan att för den
skull behöva ta sina pengar till att bygga upp stora rustningsarsenaler för att
kunna försvara sin självständighet och sitt oberoende?
Det här är en mycket viktig fråga inte bara för de små länderna i Europa
utan kanske framför allt för de små länderna i andra världsdelar som vill vara
oberoende och alliansfria. I dag finns det en tydlig koppling mellan neutrali-
tet och militärt försvar, och vi menar att den kopplingen är otidsenlig.
Vi hade gärna sett att utskottet var litet mer berett att diskutera nytän-
kande på det här området. I stället slår man fast att den svenska neutralitets-
politiken är vad den alltid varit, att vi definierar den själva och att det inte
finns någon anledning att ändra på det. Det menar vi är en väldigt fyrkantig
inställning i den tid vi lever i som faktiskt pockar på förändringar. Därför vill
jag naturligtvis yrka bifall till den reservation som har nr 1 och alltså talar för
att vi skall få en aktiv diskussion om vad neutralitetspolitiken är och vad den
kan vara. Vi skall definiera en offensiv och aktiv neutralitetspolitik i nedrust-
ningens tjänst. Vi tycker att det borde vara riksdagens och utrikesutskottets
uppgift att göra detta.
Det finns också en reservation som har nr 4 och som handlar om säkerhets-
politiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Den har samma
tema. Den handlar också om att vi tycker att det, med den utveckling som
vi ser i Europa i dag, finns en risk - vi tycker numera att det är ganska uppen-
bart - att Sverige som tidigare har varit föregångsland och initiativtagare i
nedrustningssammanhang världen över, plötsligt glömmer bort sitt eget när-
område, den del av Europa som vi befinner oss i. Man hänvisar i betänkan-
det till internationella förhandlingsbord och säger att det är där som förhand-
lingsarbetet och nedrustningsarbetet skall ske. Men vad man inte gör är att
fråga sig vad Sverige skulle kunna ta initiativ till. Vad skulle Sverige kunna
göra i just den norra delen av Europa, som är vårt närområde?
Det är en ganska utbredd uppfattning i dag bland fredsaktiva forskare och
andra att Sverige har halkat efter, att vi under förevändning av vad som sker
vid förhandlingsborden i Geneve och Wien inte gör någonting åt det som
omger oss och de eventuella militära hot som omger vårt eget land. Vi har i
en motion föreslagit en rad åtgärder som går ut på att Sverige, ensamt eller
tillsammans med något annat nordiskt land, skulle kunna ta initiativ till över-
läggningar och förhandlingar med länderna kring Östersjön. Vi tycker att
Sverige mycket väl skulle kunna inleda nedrustningsförhandlingar om be-
gränsningar av manövrar och förhandlingar om att inte ha förhandslagringar
osv. i närheten av vårt landområde. Det skulle innebära förhandlingar med
både NATO-sidan och Warszawapaktssidan, i den mån den fortfarande exis-
terar. Det skulle innebära ett säkerhetspolitiskt och nedrustningspolitiskt
samarbete med länderna kring Östersjön, dvs. Norden. Det skulle också in-
nefatta norra Tyskland, Polen, de baltiska staterna och Leningradregionen.
Vi tycker att det här skulle kunna vara ett fruktbart område för att diskutera,
inte bara handel, export, import, kulturellt och socialt utbyte, utan också
just säkerhetspolitik, och då i termer av nedrustningspolitik.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
55
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
56
Det vore dags att göra slag i saken och förverkliga kraven på Östersjön
som ett fredens hav och Norden och Östersjöområdet som en kärnvapenfri
och, på sikt, demilitariserad zon. Vi tycker att just Sverige borde vara det
land som tar initiativ till detta. Utskottet har behandlat de här mycket kon-
struktiva förslagen med kalla handen och säger att Sverige är en del av
Europa och att vi måste se Sverige och Norden som en del av Europa vad
gäller säkerhetspolitik. Med det ursäktar man avsaknaden av initiativ och
handling. Jag måste säga att jag tycker att det är ett mycket märkligt argu-
ment. Det skulle innebära att när man startar nedrustningsförhandlingarna
i vad vi kan kalla Centraleuropa, borde åtminstone utrikesutskottets majori-
tet stegra sig och säga: Detta går vi inte med på, vi måste behandla allt som
en helhet. Vi kan inte tolerera att man gör nedskärningar i vapenarsenalerna
i Centraleuropa, eftersom det kommer att få konsekvenser för oss.
Det är nästan så som militärerna i Sverige har resonerat när man säger att
avspänning och nedrustning i Centraleuropa innebär ökade krigsrisker och
instabilitet för Nordeuropa. Det är litet förvånansvärt, tycker jag, att utri-
kesutskottets politiska majoritet går på samma linje. Man menar tydligen att
det som sker i Centraleuropa visserligen får ske, men att vi inte skall lägga
oss i det. Möjligen skall vi reagera med upprustning, vad vet jag. Men vi skall
tydligen inte kunna ta några initiativ för vår del av Europa och vår region.
Jag delar naturligtvis utskottets uppfattning om att vi är en del av Europa;
det är vi ju verkligen. Men det fråntar oss ju inte möjligheten och ansvaret
att ta initiativ i den här frågan. Jag menar att Sverige, som det neutrala och
alliansfria land det trots allt fortfarande är, har möjligheter att göra insatser
på det här området. Det är just det vi har föreslagit. Utskottsmajoriteten har
tyvärr inte ställt sig bakom det, men jag yrkar alltså bifall till den reservatio-
nen också.
Jag skulle också vilja säga några ord om en reservation som vi är många
som står bakom, åtminstone i olika former. Det gäller garantierna vid ut-
ländska örlogsbesök. Detta är ju inte första året som den här frågan kommer
upp. Den har kommit upp alla år som jag varit i riksdagen, även om det inte
är så många. Det är ett krav som får ett allt bredare stöd från allt fler berörda
länder.
Det är mycket märkligt att se med vilken flathet som de borgerliga parti-
erna och framför allt det socialdemokratiska partiet fortfarande bemöter de
här mycket rättmätiga kraven. Man har precis samma argumentering som
man haft under alla år som jag har hört. Bara det faktum att man inte kan
utveckla argumentationen är beklämmande. Men jag tror att det beror just
på bristen på argument. Man säger att Sverige skall verka internationellt för
detta, och därför skall man inte göra någonting här hemma eftersom det kan
störa förhandlingarna. Om det skulle medföra, säger man i betänkandet, att
vi inte fick några örlogsbesök alls skulle det inverka menligt på fredsproces-
sen. Dels är jag inte så säker på det, dels finns det inga faktiska belägg för
detta ”om”.
Det hänvisas i en del andra motioner till exemplet Nya Zeeland. Jag har
frågat förr, men vet fortfarande inte hur det förhåller sig: Är det någon som
kan påstå att Nya Zeeland har råkat illa ut för att man där beslutat att inte
ta emot kärnvapenbestyckade flottbesök? Jag tror faktiskt inte det. Men det
skulle vara intressant att höra från de delar av utskottet som inte vill stödja
den här typen av motioner om man kan påvisa att det är så. Jag tycker att
det borde vara en självklarhet att utskottet ställer sig bakom dessa motioner.
Jag kan upplysningsvis tala om att det just nu i detta hus pågår en interna-
tionell konferens om kärnvapenkrig av misstag. I denna konferens, med
brett internationellt deltagande, har den här frågan genom politiska initiativ
tagits upp på dagordningen och diskuteras här i dag. Det gäller en av de poli-
tiska åtgärder som man kan vidta för att bryta stormakternas kärnvapenof-
fensiv och marina rustningar.
Herr talman! Jag ser att min taletid har gått ut. För protokollet vill jag
säga att vänsterpartiet ställer sig bakom reservationerna 1,2,4, 5,10,12,14
och 15. Jag yrkar inte alls bifall till alla dem, utan jag yrkar här bara bifall
till reservationerna 1 och 4.
Anf. 63 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet de gröna har tolv reservationer till detta betän-
kande. Jag nöjer mig med att yrka bifall till tre av dem, reservationerna 2,
10 och 15. De handlar i grund och botten om likartade saker. De ställer frå-
gorna: Skall vi bedriva en självständig svensk freds- och nedrustningspolitik?
Skall vi t.ex. minska eller t.o.m. avveckla vapenexporten, för att inte med-
verka till att sprida vapen över hela världen? Skall vi tacka nej till ”kärnva-
penbestyckade örlogsbesök”? Det är också en fråga som handlar om själv-
ständig politik när det gäller nedrustning och fred. Skall vi avveckla kärn-
kraften, och därmed minska riskerna för kärnvapenspridning?
Detta är de frågor som aktualiseras av våra reservationer. Skall vi göra
dessa saker? Det var den logiska frågan när utskottsbetänkandet justerades
den 18 oktober. Men mellan den 18 oktober och i dag låg den 26 oktober.
Då utfärdade regeringen ett pressmeddelande. På några futtiga rader talade
man om att man gjorde helt om när det gällde Sveriges relationer till den
Europeiska gemenskapen. Det som hade gällt i åratal - att medlemskap nu
icke är aktuellt - gällde plötsligt inte längre. Nu var i stället medlemskap
högaktuellt, t.o.m. så högaktuellt att man utan vidare planerar att köra över
grundlagen för att behandla frågan i ilfart.
Därför är de relevanta frågorna i detta sammanhang inte längre: Skall vi?
Vill vi? Frågorna är i stället: Kan vi? Kommer vi att kunna föra en självstän-
dig utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik? Kommer vi att självständigt
kunna bestämma vilken vapenexport vi vill ha - hur stor, vem vi skall sälja
till, om över huvud taget till någon? Kommer vi att självständigt kunna be-
stämma om vi skall tillåta trafik av vissa örlogsfartyg till våra hamnar? Kom-
mer vi att självständigt kunna bestämma om vi skall ha kärnkraften eller inte
ha den? Det är de frågorna som nu blir aktuella.
Svaret är, för dem som vill veta vad som gäller, egentligen inte så svårt.
Jag kan nu här redovisa ett av de dokument som EG-kommissionen utarbe-
tade inför toppmötet nyligen inom EG. Det är en promemoria som är date-
rad den 21 oktober 1990 och som har rubriken ”Garantier för enighet och
konsekvens i Gemenskapens insats på det internationella planet”. Det heter
i denna promemoria bl.a., i översättning till svenska:
”Att garantera enhet och konsekvens i Gemenskapens insats på interna-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
57
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
tionellt plan är en historisk utmaning. Kommissionen ser optimistiskt på Ge-
menskapens möjlighet att anta utmaningen. I det sammanhanget reser sig
tre grundläggande frågor:
- Menar medlemsstaterna att de har väsentliga gemensamma intressen och
önskar försvara dem i gemenskap?
- Vilken ambitionsnivå har Gemenskapen och dess medlemsstater, och är
de beredda att påta sig samtliga ekonomiska och finansiella konsekvenser
av sina beslut?
- Skall den gemensamma utrikespolitiken också omfatta säkerhetsfrågor,
vari försvarsfrågor ju ingår som en väsentlig beståndsdel?
Kommissionen svarar jakande på dessa tre frågor.”
Det heter vidare i kommissionens PM till EGs toppmöte om det nya för-
drag som skall ersätta det nuvarande Romfördraget som grundlag för den
Europeiska gemenskapen: ”Det bör i det nya traktatet ske en allmän under-
strykning av orienteringen hän emot en gemensam säkerhets- och försvars-
politik.”
Kommissionen betonar också uttryckligen i denna PM att man vill att
samma förpliktelser som finns i artikel 6 i Brysseltraktatet 1948 om den s.k.
västeuropeiska unionen nu skall skrivas in i EGs nya traktat. De förpliktel-
serna säger att vid väpnat angrepp på en av medlemsstaterna är de andra
medlemsstaterna förpliktade att ge hjälp och bistånd.
Beträffande vapenhandel säger man i EG-kommissionens promemoria:
”Det är i medlemsstaternas gemensamma intresse att produktion av och
handel med försvarsmateriel fullt ut underkastas den gemensamma markna-
dens disciplin, vilket bl.a. innebär upphävande av artikel 223.”
Artikel 223 är en artikel i Romtraktatet som säger att medlemsstater inte
är tvingade att meddela information som avslöjar saker som de anser stå i
konflikt med sina grundläggande säkerhetsintressen. Hittills behöver man
alltså inte avslöja sådana saker.
I artikel 223 sägs också att varje medlemsstat kan vidta åtgärder som den
anser vara nödvändiga för att skydda sina grundläggande säkerhetsintressen
som har att göra med produktion av och handel med vapen, ammunition och
krigsmateriel. Här finns alltså en undantagsparagraf som hittills undantar de
grundläggande säkerhetsaspekterna och produktionen av och handeln med
krigsmateriel från förpliktelserna inom EG. Enligt EG-kommissionens pro-
memoria till toppmötet i Rom nyligen skall denna artikel 223 strykas. Jag
vet inte om man behöver uttrycka sig så särskilt mycket klarare.
Det har sagts i debatten att EG inte håller på att utveckla sig till en militär
union. Det är falskt. Vad som står i EG-kommissionens promemoria är inte
ett dugg förvånande för oss som har följt med debatten inom EG. Fransmän-
nen i EG har i alla år sagt: ”L'Europe sera stratégique ou ne sera pas”, dvs.
EG måste vara militärstrategiskt, annars kan det kvitta. Det är den debatten
de hela tiden har drivit. Helmut Schmidt, f.d. förbundskansler, sade det för
flera år sedan. Jag har från denna talarstol-jag vet inte hur många gånger-
citerat alla dessa uttalanden från ledande EG-politiker om att deras målsätt-
ning är att EG skall vara en fullfjädrad militärpakt, med gemensamma strids-
58
krafter och gemensam stridsledning. Det är ingen hemlighet för dem som
har något så när intresse av fakta i denna debatt.
Ändå pratar man som om det inte var aktuellt. Men om vi silar alla kons-
tiga uttalanden som görs, finner vi fortfarande uttalanden här och var som
en sorts sista bastion för vad Sverige inte kan ge upp. Det skulle finnas nå-
gonting som vi inte kan offra på EG-altaret. Utrikespolitiken har vi offrat.
Säkerhetspolitiken gäller inte längre.
Men beträffande militärpolitiken säger man fortfarande: Om EG blir en
militär union, kan vi inte bli medlem. Det sades för några dagar sedan. Kan-
ske hade man när man sade det någon sorts illusion om att detta icke skulle
inträffa.
Men vad är det för idé att diskutera svensk nedrustningspolitik om vi inte
har någon nedrustningspolitik att föra? Jag skulle vilja ha klara besked från
de partier som har stått bakom den EG-aktivistiska anslutningspolitiken:
Var går er smärtgräns? Finns den kvar? Och kan ni i klartext säga att det,
om denna EG-kommissionens promemoria till fullo blir EGs beslut, inte blir
aktuellt med svenskt EG-medlemskap? Och kan ni här i klartext och utan
omskrivningar säga att Sverige, om §223 inom EG avskaffas, som det har
hänvisats till så många gånger från regeringens sida då vi har frågat om va-
penexporten berörs, inte kan medverka som fullvärdig medlem? Kan ni
alltså ge dessa besked? Det måste väl ändå finnas någon sorts besked att ge.
Ni har backat på alla andra punkter.
Vi har i dag i EFTA-delegationen fått klart besked om att Sveriges chefs-
förhandlare med EG nu begär regeringens tillstånd att ompröva samtliga un-
dantagskrav. Det gäller då hundratals konkreta frågor om socialpolitiken,
miljöpolitiken, hälsopolitiken, konsumentskyddet osv. - områden där Sve-
rige har haft undantagskrav och där det har publicerats långa listor. Men man
får inte igenom någonting. Nu begär alltså chefsförhandlarna formellt att re-
geringen skall ge tillstånd, så att man kan frångå samtliga undantagskrav.
Detta meddelande gavs, som sagt, i dag i EFTA-delegationen - här vill jag
tala om en skandal i sig.
Det som har med nedrustningen att göra ligger utanför de nu pågående
EES-förhandlingarna. För att kunna föra en rimlig debatt om nedrustnings-
politiken tycker jag alltså att vi kunde få besked här:
Kan ni här ge klara besked om huruvida ni, om EG-kommissionens PM
från ett par veckor tillbaka om en militär union blir EGs beslut, tar avstånd
från tanken på att Sverige skall bli fullvärdig medlem i EG ?
Anf. 64 EVERT SVENSSON (s):
Herr talman! Först yrkar jag bifall till hemställan i utrikesutskottets betän-
kande nr 4 och avslag på de reservationer som är fogade till betänkandet.
Det är naturligtvis intressant att få ta del av frågan om nedrustningen i
dag. Vi har diskuterat den saken tidigare. Men nedrustningen är alltså da-
gens fråga.
En utveckling som inte var tänkbar för bara ett par år sedan har nu börjat
att så att säga rulla framåt. Vi kan konstatera att det, även om avtal nu kom-
mer till stånd, som alltså är aviserade, kommer att vara mycket som återstår.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
59
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
60
Men det är historiskt att det nu är självklart att man har börjat tala med var-
andra och att man har påbörjat en nedrustning.
Det är många frågor som dyker upp när nedrustningen diskuteras. Jag
skall börja med att kommentera det som Per Gahrton här har tagit upp.
Det är självklart att vårt deltagande, om det nu skall vara en koppling till
EG, måste baseras på följande fråga: Vad händer inom ESK? Om det blir
en alleuropeisk säkerhet, förlorar ju hela frågan om neutralitet i Europa sin
verkliga innebörd för oss.
Jag tycker att den ESK-process som har pågått sedan 1975 är något av det
mest lovande som vi har att syssla med och ta del av. Vi har också själva varit
mycket aktiva i den processen.
Birgitta Hambraeus tog upp frågan om huruvida det här kunde appliceras
på förhållandena i Persiska viken. Egentligen finns det ett arabiskt förbund.
Men om man i arabländerna kunde få till stånd en ESK-process som den
vi upplever här, skulle mycket kunna vara annorlunda. Kanske skulle man
därigenom få en lösning på den pågående konflikten där nere. Men situatio-
nen där är mera akut än det som kan betecknas som en ESK-process i vårt
Europa. Vi kan alltså få en alleuropeisk säkerhet, och då skulle situationen
vara en helt annan när det gäller neutralitetsfrågan.
Sedan är frågan hur man skall koppla detta till EG. Vi skall inte ha en EG-
debatt här i dag. Men det är självklart att EG, om det blir fråga om militär-
allianser inom EG, blir en egen militärallians - det rör sig alltså om halva
Europa. Men då kan vi naturligtvis inte bli fullvärdig medlem i EG. Vi åter-
kommer till den frågan senare, eftersom den nu är föremål för behandling i
utrikesutskottet och vi före årets slut kommer att fatta beslut i detta samman-
hang.
Sedan vill jag ta upp frågan om kärnvapenbestyckade örlogsfartyg. Den
diskussionen har ju pågått länge. Vad gäller mitt eget parti vill jag framhålla
att den här frågan var uppe på partikongressen. Man sade då: Om det inte
blir en internationell överenskommelse, och det är naturligtvis viktigast, får
vi fatta ett ensidigt beslut i frågan. Men vi vill ge en chans beträffande ett
internationellt avtal. I den process som pågår kommer också frågan upp hu-
ruvida det över huvud taget är meningsfullt att ha kärnvapen på ytfartyg.
Den frågan har alltså diskuterats under en lång tid. Det är ju mycket farligt
att ha kärnvapen på fartyg. Man kan ju föreställa sig en krigs- eller stridssi-
tuation, där kaptenen på ett fartyg måste fatta beslut om att kärnvapnen om-
bord skall användas. Men då börjar helvetet på jorden, kan man säga. Mot
den bakgrunden vore det allra bäst att låta bli att över huvud taget placera
några kärnvapen på fartyg. Därigenom skulle också frågan om kärnvapenbe-
styckade örlogsfartyg vara ur världen. Men jag tror inte att det är så enkelt
att man bara har att invänta ett sådant beslut. Man får också se vad de inter-
nationella överenskommelserna innebär. Om det inte skulle lyckas inom ett
par år, får vi fatta ett ensidigt beslut i frågan.
En tredje fråga som har varit uppe här gäller Sveriges närområde. Skall
den frågan behandlas särskilt? Och skall man ta upp t.ex. Östersjöfrågan för
sig? Ja, herr talman, man kan naturligtvis diskutera om det skall vara så.
Men jag tror att utrikesutskottets ståndpunkt, nämligen att det här ingår i
ESK-processen, är den riktiga. Men hur frågan ändå kan diskuteras bevisas
av det faktum att vi redan har tagit upp frågan om en kärnvapenfri zon i
Norden. Jag hörde utrikesministern i går säga att han väntade sig att ämbets-
mannakommittén skall vara färdig med sin kartläggning i början av nästa
år. Då får vi tillfälle att diskutera hur vi skall gå vidare med arbetet för en
kärnvapenfri zon i Norden. Jag menar att det också gäller det närområde
som Östersjön utgör. Östersjön är ett hav mellan oss och en kärnvapenmakt.
Det blir oerhört betydelsefullt hur den frågan diskuteras. Skall Östersjön bli
kärnvapenfri? Det är självklart det vi önskar.
Herr talman! Jag tror att jag nöjer mig med detta och konstaterar bara än
en gång hur glädjande det är att vi nu har fått en rörelse mot nedrustning
som är så stark, att vi har fått en rörelse som talar om ett säkerhetspolitiskt
system i hela Europa och att de gamla striderna mellan Europas stater är ett
minne blott. Man kan säga att det är lika fjärran att öst och väst i Europa
råkar i krig med varandra som att Sverige och Norge skulle råka i krig med
varandra.
Anf. 65 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag vill först instämma med Evert Svensson i hans glädje
över den process som nu har inletts och redan nått så lyckade resultat i
Europa. Jag är också väldigt glad över att Evert Svensson ser möjligheten
att föreslå att en ESK-process skulle kunna prövas i Persiska viken. Evert
Svensson sade att den naturligtvis blir mycket långvarig och att den därför
inte kan ta upp de akuta problemen. Där har jag en annan mening.
Det är självklart fråga om en långvarig process, men till skillnad från de
initiativ som har tagits förut, då enbart araberna velat ha en arabkonferens
eller då man velat ha en allmän generalkonferens kring de just nu akuta pro-
blemen, skulle den här idén, som Johan Galtung har presenterat, i och med
att alla problem tas upp kunna innebära att de akuta problemen kunde lösas
parallellt i det större sammanhanget. Det tror jag är en ganska genial idé i
en fastlåst situation där ingen vill ge med sig. Tar man upp alla problem som
är aktuella kan också de akuta problemen lösas, utan att någon behöver för-
lora ansiktet och utan att våldet på något sätt får triumfera. Därför hoppas
jag att Evert Svensson vill tänka vidare på om han inte finner det möjligt att
arbeta för denna fredsidé. Jag tror att det är oerhört bråttom och att idén
är väl värd att prövas av t.ex. FNs säkerhetsråd. Vi skulle ha möjlighet att
informellt kunna påverka FNs säkerhetsråds ledamöter genom vår FN-
ambassadör Jan Eliasson.
Anf. 66 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att de tankar och idéer som föregående talare
framförde var mycket bra, men så får man inte säga. Jag skall säga att jag
vill framföra samma sak till utskottets företrädare.
Jag skall i stället gå in på det som Evert Svensson sade om neutraliteten.
Han talade om att neutraliteten förlorar sin innebörd i Europa om vi får ett
alleuropeiskt säkerhetssystem. Jag tycker att det är mycket beklämmande
att få höra något sådant. Jag menar att neutralitetspolitiken och Sveriges roll
som neutralt och alliansfritt land har en innebörd långt utanför Europa. Går
vi in i ett alleuropeiskt säkerhetssystem, som även om det inte skulle inne-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
61
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
fatta gemensamma rustningar innebär en gemensam säkerhetspolitik med
gemensamma sanktioner, ett gemensamt utrikespolitiskt uppförande gent-
emot tredje världen, menar jag att vi är illa ute. I och med att öst-väst-kon-
flikten här i Europa blir mindre, kan vi hela tiden se att nord—syd-konflikten
ökar i intensitet. Vi märker det varje dag. Då får neutralitetspolitiken en
väldigt stor roll. Skall tredje världen behöva betrakta hela Europa som nord
plötsligt? Skall Sverige överge sin roll som ett alliansfritt och neutralt land
som verkar på den internationella arenan, inte bara på den europeiska? Jag
tycker att det vore beklämmande om det var så.
När Evert Svensson pratar om Östersjöfrågan säger han först att det vore
mycket trevligt och bra att få resonera om den. Han tycker att man skall göra
det. Men sedan delar han utskottets uppfattning att vi skall ha det alleuro-
peiska perspektivet och att vi därför inte skall tala om säkerhetspolitiska åt-
gärder i Östersjön. Det är en mycket märklig formulering och argumenta-
tion. Jag tycker nog att jag vill ha litet klarare svar. Tar Sverige initiativ till
säkerhetsbefrämjande åtgärder tillsammans med länderna kring Östersjön
och i norra Europa, kommer det naturligtvis att befrämja säkerheten totalt i
Europa. Det finns ingen anledning för Centraleuropa att se negativt på något
sådant, lika väl som vi inte ser negativt på att det pågår förhandlingar i Cen-
traleuropa om truppreduceringar och nedrustningar. Processerna stärker
varandra precis på samma sätt som när det gäller kärnvapenbestyckade far-
tyg på besök. Varje lands eget agerande förstärker och ökar tilltron till det
internationella agerandet. Att det inte kan gå in i huvudet på majoriteten av
utskottsledamöterna i utrikesutskottet begriper inte jag. Den egna hand-
lingen, det egna ansvaret, förstärker naturligtvis möjligheten att också på-
verka andra. Detta borde vara en självklarhet.
Anf. 67 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Evert Svensson är en fridens man. Hade han fått sköta
Europapolitiken utan inblandning av frihandelsfanatikerna på UDH hade vi
säkert haft en mycket trivsammare diskussion.
ESK, som Evert Svensson har skrivit kloka artiklar i pressen om, vilka har
mitt fulla instämmande, håller socialdemokraterna på att förvränga. ESK
och det alleuropeiska samarbetet är ett alternativ till att vi skall behöva bli
fullvärdiga fångar i EG. Socialdemokraterna missbrukar nu ESK som någon
sorts inkörsport, som något sorts alibi. Bara ESK fixar sig kan vi vara med i
EG. Det förstår jag inte alls, särskilt inte Evert Svenssons deltagande i detta.
Vi har just varit tillsammans i Mellanöstern och upptäckt hur oerhört stark
känslan och behovet är av att det finns ett trovärdigt neutralt Sverige även
på världsscenen, helt oberoende av om det finns murar eller ej här på norra
halvklotet i Europa. Det hänger inte ihop. Det är någon sorts täckmantel
man har hittat på. Det skall se ut som om neutraliteten inte behövs längre.
Socialdemokratin skall kasta sin uråldriga neutralitetspolitik, den med vars
hjälp man har vunnit så många valkamper mot högerkrafterna. Nu när man
är i armkrok med högerkrafterna för att kasta sig in i högerns paradis, måste
man naturligtvis byta vapen på något sätt eller ge dem ändrad karaktär. Då
skall plötsligt ESK vara en inkörsport till EG. Det håller inte på något sätt
62
logiskt. Jag beklagar Evert Svensson, att han av sitt parti tvingas framföra
sådana märkligheter och konstigheter.
Men det är bra att Evert Svensson håller fast vid att vi inte skall gå in i
någon militärallians. Här borde man egentligen kunna sätta punkt, för då är
saken klar. Jag ser att utrikesutskottets ordförande är närvarande. Det glä-
der mig att han också kanske får in en del korn av fakta kring vad EG egentli-
gen är för något. Det håller nämligen på att bli en militärailians. Det är inte
så lätt att utan att använda sig av Sveriges grundlag slinka in i ilfart i en sådan
sammanslutning. Det hade underlättat arbetet i utrikesutskottet i framtiden
om det hade stått klart även för dess ordförande.
Herr talman! Det finns många aspekter på detta. Även om EG inte blir en
militärunion, men avskaffar §223, innebär det att vi inte har kontroll över
vapenhandeln längre. Det kan mycket väl tänkas att man avskaffar §223
först. Därför behövs det nog ett ganska klart besked i den frågan också. Kan
vi vara medlemmar i ett EG som eventuellt avskaffar § 223 och gör vapen-
handeln till en del av den allmänna varumarknaden där inget enskilt land har
någon kontroll? Kan vi vara med i ett EG utan § 223?
Anf. 68 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att Per Gahrton blandar ihop begreppen. Om vi ar-
betar för och verkligen får en alleuropeisk säkerhet manifesterad, vilket vore
en fantastisk sak, då är det klart att vår neutralitet får en annan innebörd
eller - rättare sagt - kommer i ett annat läge.
Så till den andra frågan. Om EG utvecklas till att bli en säkerhetszon inom
ESK eller en militärallians, då blir det omöjligt för Sverige att som fullvärdig
medlem gå med i en sådan. Jag vill att ESK utvecklas så att vi får en alleuro-
peisk säkerhet. Frågan om EG blir då avhängig av hur denna ESK-vision -
för det är faktiskt fråga om en sådan - kommer att utvecklas.
Låt mig för Gudrun Schyman upprepa något av det jag sade tidigare. Vi
har nu att arbeta med frågan om en nordisk kärnvapenfri zon. Det är en oer-
hört stor fråga. Ämbetsmannakommittén presenterar sin kartläggning i bör-
jan av nästa år, om jag nu tar fasta på utrikesministerns ord. Denna kärn-
vapenfria zon kommer också att innefatta Östersjön. Jag tycker att vi skall
ta en sak i taget och först sätta in våra krafter på att få till stånd denna kärn-
vapenfria zon. Om förhandlingarna inom ESKs ram leder till säkerhetsska-
pande åtgärder i Europa, då innefattar det hela Norden, dvs. våra närområ-
den. Det är en ganska bra arbetsfördelning framöver för att åstadkomma
goda resultat.
Anf. 69 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är möjligt att Evert Svensson och jag är överens om vil-
ket resultat som så småningom bör uppnås. Men jag tror att jag har betydligt
mer bråttom än vad Evert Svensson har. Jag är inte riktigt säker på att vi
med de metoder som han vill använda uppnår de resultat som vi säger oss
vilja uppnå.
Visst är frågan om Norden som en kärnvapenfri zon viktig. För tio år se-
dan började jag mitt arbete i fredsrörelsen, och det var i samband med att
tanken på Norden som en kärnvapenfri zon väcktes. Vi var många som ute
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
63
|
Prot. 1990/91:24 14 november 1990 |
på gator och torg pläderade för det. Även internationellt framförde vi det |
Svensson, och man undrar vad som har krävt dessa tio år av verksamhet, om
|
Nedrustning |
det nu har varit någon. Jag ser gärna att tanken på Norden som en kärn- Vi har också ett ansvar att se till att freds- och nedrustningsprocessen ut- Jag tycker fortfarande att Evert Svensson talar om neutraliteten som en Anf. 70 PER GAHRTON (mp) replik: Herr talman! Det är nog många gamla socialdemokrater från 1950-, 1960- Vad som nu händer är att man, när man tycker det är politiskt lämpligt, Man kan, för att uttala sig optimistiskt, säga att det rör på sig i debatten. |
|
64 |
Först säger Evert Svensson att neutraliteten får en annan innebörd i ESK |
eller i en alleuropeisk säkerhetsorganisation. Därefter säger han att neutrali-
teten kommer i ett annat läge. Det är en intressant nyansförskjutning. En
annan innebörd, det är ganska mycket. Men att neutralitetspolitiken med
samma innebörd kan komma i ett annat läge, förstår jag inte. Läget avgör
man inte bara själv, utan det avgörs naturligtvis också av hur andra förflyttar
sig. Innebörden av neutralitetspolitiken måste man dock avgöra själv. Det
har majoriteten också varit överens om.
Det kanske ändå rör sig, det är kanske gamla hederliga socialdemokra-
tiska hjärtan som klappar för en trovärdig svensk neutralitetspolitik. Särskilt
om man som Evert Svensson är internationalist vet man att svensk neutrali-
tet kanske kommer att behövas ännu mer i framtiden. Inte minst gäller det
vid en världskonflikt mellan nord och syd. Då behövs det högindustrialise-
rade nordländer som visar att det inte är nödvändigt att föra stormaktspoli-
tik, att man inte måste roffa åt sig och suga ut andra, utan att det kan finnas
ett annat förhållningssätt mellan rika och fattiga. Därvidlag har Sverige ett
gott rykte, ibland kanske inte ens välförtjänt. Detta goda rykte bör vi an-
vända genom att fylla det med ännu mer realitet än tidigare. Den här debat-
ten handlar också om huruvida Sverige skall bestå som en självständig stat
som kan föra den nedrustnings-, solidaritets- och fredspolitik som vi i viss
utsträckning är överens om.
Anf. 71 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Utvecklingen hos oss på detta område är beroende av vad
som händer runt omkring oss och våra relationer med det övriga Europa.
Ingen kunde ju för två år sedan tro att så mycket av det som hänt verkligen
skulle hända.
Gudrun Schyman säger att det är bråttom. Vi har arbetat inom ESK sedan
1975 och t.o.m. tidigare än så. Arbetet har dock gått mycket långsamt. Jag
deltog exempelvis i säkerhetskonferensen i Madrid, där man ägnade sig åt
att flytta kommatecken och ord i texterna. De alliansfria och neutrala sta-
terna, de s.k. NN-staterna, försökte uppnå kompromisslösningar. Det rörde
sig mycket sakta. Det som blev resultatet av det hela var nya konferenser.
En var väldigt viktig, den som vi hade här i Stockholm.
Plötsligt förändras den politiska scenen i Europa, och det blir fritt fram för
ESK. Det kan hända mycket fort att vi får en alleuropeisk säkerhet. Det är
dock en stor fråga, så det görs ju inte över en natt.
Det är klart att Sverige är beroende av vad som händer i Europa i det här
avseendet. När jag talar om att neutralitetspolitiken kommer i ett annat läge,
är det självklart, tycker jag, att om man har ett Europa med blockpolitiken
så cementerad som den var, då är neutralitetspolitiken för oss viktigare - den
är betydelsefullare, den markeras mera. Men får man en europeisk säkerhet,
i avtal eller hur den nu kommer att formas, är det klart att det blir ett annat
läge.
Det behöver inte betyda att alliansfriheten eller neutraliteten försvinner
ur svensk politik, och det är ju där Gahrton tar upp diskussionen. Vilka blir
våra krav när det gäller EG och medlemskapet där? Ja, det hänger ju på om
vi kan bevara vår neutralitetspolitik och inte gå in i några militärallianser
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
5 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
66
eller andra allianser som binder upp oss när det gäller vår egen säkerhetspoli-
tik. Vi får se, när den dagen kommer, hur det formeras och hur det sägs.
Vi gnabbas här, men jag tycker att det är en fantastisk situation som
Europa och världen har kommit in i. Det som gör oss bekymrade nu, det
som är svårt, är ju att det dyker upp nya stora konflikter, och jag tänker då
naturligtvis på Persiska viken.
Anf. 72 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! De genomgripande omvälvningarna i Central- och Öst-
europa under litet drygt ett år har inneburit de största och fredligaste föränd-
ringarna av Europa under de senaste 200 åren. Sovjetmaktens tillbakagång
och Warszawapaktens sönderfall har skapat en helt ny och förbättrad säker-
hetspolitisk situation.
De länder som har befriat sig från sina sovjetdominerade enpartiregimer
har börjat tillämpa principerna om demokrati och rättsstatlighet. Tysklands
enande har blivit det främsta uttrycket och symbolen för strävandena mot
ett enat Europa.
Den nya förbättrade situationen öppnar många möjligheter till samarbete,
och förutsättningarna för att stärka de mänskliga rättigheterna är gynn-
samma. Vi européer har en historisk unik chans till en framtid i fred och
frihet.
Förhoppningsvis kommer toppmötet i Paris om ett par dagar att dra upp
riktlinjerna för ett framtida samarbete inom ESK som omfattar alla de 34
staterna, ett samarbete som inte är uppdelat på de 22 och de 34.
Det är viktigt att de 34 staterna - ja, allra helst alla de 35 europeiska sta-
terna - samarbetar i så hög grad som möjligt, nu när även många problem
som tidigare varit undertryckta kommer fram. Det är de centralt styrda eko-
nomiernas kollaps, det är frihetssträvanden från etniska, religiösa och natio-
nella grupper det gäller och även miljöförstöring m.m.
Frågan om nationella minoriteter är sannolikt den största potentiella kon-
fliktrisken i Europa i dag. Sverige bör därför aktivt verka för att detta
problemområde tas upp till behandling inom ESKs ram.
De förtroende- och säkerhetsskapande förhandlingarna inom ESK hand-
lar om att fördjupa och utveckla Stockholmsdokumentet. Bland de frågor
som fått sin lösning inför regeringschefsmötet i Paris den 19—21 november
vill vi särskilt nämna centret för att förhindra konflikter samt ett permanent
sekretariat för ESK. De två organen bör placeras i Prag. Att förlägga dessa
två institutioner till det nu fria Tjeckoslovakien är att markera den fria, obe-
roende och demokratiska inriktningen också för framtiden.
NATO och Warszawapakten har inom ESK-förhandlingarna gjort över-
enskommelser som kraftigt reducerar antalet tunga konventionella vapen
och vapensystem i Centraleuropa. Avtalet är huvudsakligen inriktat på
kvantitet och inte kvalitet, vilket innebär att de modernaste vapnen inte be-
höver avvecklas. Trots den stora numerär vapen som försvinner är Europa
den världsdel som har den största ansamlingen vapen inom sina gränser.
I avtalet sägs att de vapen som överstiger det avtalade taket och finns inom
det aktuella området, dvs. Europa mellan Atlanten och Ural, vid underteck-
nandet av avtalet skall förstöras. Avtalet skall undertecknas nu under Paris-
mötet. Sovjetunionen har därför ställt upp en stor mängd vapen öster om
Ural. Det rör sig om drygt 60 000 stridsvagnar, pansrade stridsfordon, artil-
leri, attackhelikoptrar och stridsflygplan som Sovjetunionen därför inte be-
höver förstöra.
De minskade styrkorna i Centraleuropa innebär att stabiliteten avsevärt
förstärks, och en militär offensiv i Centraleuropa förefaller högst osannolik.
Eftersom Sveriges och Nordens säkerhet är beroende av den säkerhetspoli-
tiska utvecklingen i Centraleuropa, innebär det en klar förbättring för vår
militära säkerhet.
Det bör dock understrykas att, i händelse av en politiskt olycklig utveck-
ling, de militära möjligheterna till omfattande operationer på flankområ-
dena finns kvar. De tunga konventionella vapnen reduceras ytterst litet inom
t.ex. Leningrads och Baltikums militärområden, och vapen som luftlandsätt-
ningsstyrkor, amfibiestyrkor, bandvagnar, luftförsvarssystem m.m. berörs
inte av avtalet om nedrustning.
Styrkeuppbyggnaden kring Kolahalvön och de motmedel som riktas mot
denna uppbyggnad innebär att de båda supermakterna måste hantera den
militära situationen där med stor varsamhet.
Det nordiska gemensamma bidraget till den europeiska säkerheten har va-
rit den stabilitet, den vänskap och ömsesidiga respekt som präglat förhållan-
dena mellan länderna. Det är dock helt klart att Norden i säkerhetspolitiska
termer inte kan ses som en i förhållande till övriga Europa begränsad zon.
Norge, med sin knytning till NATO och med vatten och kuster som inte kan
ses isolerade från de militära realiteterna i Nordatlanten, kan inte stängas
inne i ett regionalt låst system, inte heller Danmark med sin direkta knytning
till den centraleuropeiska situationen.
För Sverige kan säkerhetspolitiken inte heller ses som ett rent närgeogra-
fiskt problem, med sydområdet ganska nära kontinenten, nordområdet nära
det känsliga Nordkalottområdet och den geografiska utbredningen i skott-
linjen mellan öst och väst. Mot en regionalisering av säkerheten i Norden
talar också det vitala behovet av att bevara Östersjöns status som ett fritt hav
och inte som strandstaternas egendom.
Många säkerhetspolitiska problem är gemensamma för de nordiska sta-
terna. Sverige och de övriga nordiska länderna borde därför stödja förslag i
ESK-förhandlingarna som är särskilt anpassade för att dämpa möjliga mili-
tära hot mot norr, t.ex. föranmälan av amfibiska operationer och andra hög-
rörliga militära aktiviteter.
Olika krishärdar i tredje världen, inte minst i Gulfen, visar på vikten av
att Sverige med kraft agerar när det gäller att förhindra spridning av kärnva-
pen samt för att få till stånd en hållbar konvention mot kemiska vapen. Det
gäller också spridning av missiler och vapenbärare.
Den konferens angående icke-spridningsfördraget, NPT, som hölls hösten
1990 blev inte enig om ett slutdokument. Meningarna i frågan om ett full-
ständigt provstopp var nu som tidigare djupt skiljaktiga. Det är nu av yttersta
vikt att Sverige aktivt agerar för att fördraget skall få giltighet även efter den
NPT-konferens som skall äga rum 1995. Vid den konferensen skall, i enlig-
het med artikel 10 i NPT-fördraget, parterna bestämma på hur lång tid för-
draget skall förlängas.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
67
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
68
Icke-spridningsfördraget är det viktigaste multilaterala internationella
nedrustningsavtalet i dag. Problemet med spridning av kärnvapenteknologi
och annan militär teknologi ökar. Det är därför utomordentligt väsentligt att
icke-spridningsavtalet i sina olika delar hävdas och att vi förmår allt fler sta-
ter att ansluta sig.
Anf. 73 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Världsmakterna har det senaste året ägnat sin energi åt ska-
pandet av en ny fredsordning. Bygget av det nya Europa har utmanat vår
skaparlusta och länkar in kreativiteten på mer konstruktiva banor än på
länge.
ESK-processen har haft en explosiv utveckling. Vi kan nu skönja kontu-
rerna till ett säkrare Europa. Jag tycker att det är märkligt att höra att vissa
debattörer i kammaren betraktar det som ett problem.
Det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser om det svenska försva-
rets inriktning mot bakgrund av den nedrustning som har skett i Europa.
Säkerhetspolitiskt har inte mycket förändrats i vår del av Europa, mer än att
konfliktrisken ligger på en mycket lägre nivå. Detta gäller bortsett från ris-
ken för de regionala och etniska konflikter som kan komma att blossa upp i
instabila f.d. östeuropeiska länder.
Nedrustningen har ännu inte berört Sveriges närområde, men framtidsut-
sikterna är ljusa. Våra barn kan komma att växa upp i den europeiska fre-
dens tid.
I dessa dagar är det dock lätt att bli för eurocentrerad och förlora det glo-
bala perspektivet.
Om vi lyfter blicken ovanför och utanför Europas gränser och slutar att
betrakta upprustningen som ett huvudsakligen europeiskt problem, inser vi
att det är en aning för tidigt att jubla över att freden är säkrad.
En halv miljon amerikanska soldater kommer snart att finnas på plats i
Saudi-Arabien, utöver styrkor från en rad andra länder. Saddam Hussein
förfogar i sin tur över hundratusentals soldater. Irak och USA har låst var-
andra i en position som förefaller leda till en oundviklig urladdning. Det
världskrig som aldrig blev av under det kalla kriget riskerar att explodera,
ironiskt nog, just som fredsordningen i Europa skapas.
Ett modernt krig med de hemska vapen som finns betyder att så mycket
större värden står på spel. 30 % av världens oljeresurser riskerar att gå upp
i rök om det blir krig i Gulfen. Detta kan inte minst leda till enorma miljö-
konsekvenser, t.ex. växthuseffekt. Europa och Japan som har starkt oljebe-
roende ekonomier riskerar att drabbas hårt ekonomiskt.
Irak förfogar över kemiska vapen, troligen kärnvapen och eventuellt
också biologiska vapen. Därtill är landet sedan lång tid tillbaka det troligen
värsta förbrytarlandet i världen när det gäller brott mot mänskliga rättighe-
ter. Irak har redan använt kemiska vapen i strid mot internationell lag. Off-
ren för sådana massförstörelsevapen är nästan alltid civilbefolkningen, i
Iraks fall kurderna.
Irak är inte det enda land i en konfliktfylld region som förfogar över fruk-
tansvärda massförstörelsevapen. Ett stort antal länder i potentiella konflikt-
områden förfogar troligen över kemvapen och många också över kärnvapen,
om man räknar in tröskelstater som t.ex. Sydafrika, Israel och Pakistan. Det
är otäckt att lyssna till det slags aningslösa förhärligande av kärnvapeninne-
hav som förekommer t.ex. i Pakistan, där kärnvapnen enbart ses som ett me-
del, vilket som helst, för att bräcka grannen och den traditionelle fienden
Indien.
Även de konventionella vapnen får ständigt högre och högre förstörelse-
kapacitet, vilket medför att civilbefolkningen oundvikligen mer och mer blir
ett mål för krigshandlingarna.
I tredje världen, i de faktiskt existerande konflikthärdarna, finns ingen
terrorbalans. Där finns inga förtroendeskapande mekanismer och inga 22-
statsförhandlingar om nedrustning.
Detta är världssamfundets stora utmaning i fredsarbetet.
Vårt freds- och nedrustningsarbete bör därför framför allt ta sikte på tre
områden. För det första måste spridningen av massförstörelsevapen stoppas,
framför allt när det gäller kärnvapen och kemiska vapen. Man måste snart
komma till skott vad gäller kemvapenkonventionen, som har varit nära må-
let så länge. Til syvende og sidst handlar det om politisk vilja. De attityder
som vi hittills har kunnat se från USAs och Sovjets sida om att acceptera en
viss nivå på kemvapnen under en längre tid även sedan konventionen trädde
i kraft är illavarslande. När det gäller kärnvapen måste det lilla framsteg som
har skett i CD genom att en kommitté har tillsatts i provstoppsfrågan ändå
välkomnas. Så länge som kärnvapenstaterna fortfarande vidhåller att prov-
sprängningar är nödvändiga, och så länge som provsprängningar regelmäs-
sigt förekommer är framtidsutsikterna för kommitténs arbete inte ljusa. De
fortsatta provsprängningarna måste därför fördömas.
För det andra behövs ett världsomspännande korståg för demokratin och
de mänskliga rättigheterna. Även om ett land har massförstörelsevapen blir
risken att de kommer till användning betydligt mindre om styrelseskicket är
demokratiskt. Demokratin garanterar ett visst försäkringsskydd mot att vap-
nen används. Demokrati förebygger dessutom krig och inbördeskrig, efter-
som parlamentarism i sig är ett sätt att lösa konflikter fredligt. 1990-talet
måste bli demokratins årtionde, inte bara i Europa utan i hela världen. En
fortsatt generös biståndspolitik med kraftig inriktning på mänskliga rättighe-
ter och demokrati är därför en viktig del i det arbetet.
I den nedrustningstid vi lever i när stridsvagnar skrotas och soldater dras
hem, är det oerhört förvånande att inga röster höjs om kopplingen mellan
fred och bistånd. Fredsdrömmen har ofta handlat om att svärden, när de inte
längre behövs, skall smidas till plogbillar. Det vore på sin plats att kräva att
de frigjorda resurserna i Europa skulle överföras till utvecklingsbistånd, inte
bara i Europa utan också i tredje världen. Paradoxen är här att biståndsnivån
inte på länge varit så låg som nu. Sverige går tyvärr före med ett dåligt exem-
pel genom att ytterligare urholka biståndet till tredje världen. Världens fat-
tiga skall i dag betala både för Östeuropas uppbyggnad och för flyktingarna
från Mellanöstern och andra konflikthärdar. Det är verkligen hög tid att på-
minna om kopplingen mellan nedrustning och bistånd.
För det tredje måste världssamfundets möjligheter att lösa konflikter på
ett oblodigt sätt byggas ut. Låt FN reagera vid enskilda staters militära över-
grepp i stället för att supermakterna skall axla den rollen. Det är inte bra att
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
69
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
70
USA, som av många uppfattas ha egna ekonomiska intressen och säkerhets-
intressen, agerar som ställföreträdande världspolis i Gulfkrisen. Det riskerar
att förvandla konflikten till ett legitimt krig mellan två intressen i stället för
att det handlar om en enad världsfront på folkrättens grund mot en blodbe-
sudlad diktatur. Så gagnas inte freden.
FN har växt i politisk betydelse i takt med att stormakterna har givit orga-
nisationen ett förtroende. Det är dags att nu gå vidare och fundera över hur
FNs institutioner och befogenheter kan stärkas. FN måste bli den globala
säkerhetens axel i stället för terrorbalanserande supermakter.
Europas två halvor håller till slut på att smältas samman. Warszawapakten
finns i realiteten inte längre. Kanske kommer så småningom Sveriges tradi-
tionella fiende sedan århundraden, Sovjet, att bli en demokratisk stat på
marknadsekonomisk grund och kanske så småningom ingå i den europeiska
gemenskapen. I den nya världen blir Sverige inte längre en bricka mellan två
sköldar, får inte längre en militär och politisk särställning och intar inte nå-
gon balansposition mellan två kraftcentra. Sverige kommer att bli en inte-
grerad del av det helade Europa.
I det perspektivet riskerar Sverige att förlora den särställning som gjort att
vi som land varit särskilt aktiva i fredsarbetet, haft särskilt stora möjligheter
att ta initiativ, att medla mellan stridande parter och att göra skarpa uttalan-
den till värn för folkrätten. Just därför måste vi nu kanske hårdare än tidi-
gare söka befästa Sveriges roll som fredsskapande kraft i Världssamfundet,
så att vi förmår bevara den rollen även i det nya Europa. Därför bör vi ut-
nyttja de närmaste åren till att exempelvis ta initiativ till det medlingscent-
rum, vars förutsättningar regeringen redan i förra årets nedrustningsbetän-
kande ombads undersöka. Sverige bör understryka en vilja att härbärgera
det centrum för förebyggande av konflikter som kan komma att bli en av
flera ESK-institutioner. Kanhända finns det anledning att ta initiativ även till
andra internationella institutioner som bidrar till att bygga fred, exempelvis
en oberoende internationell institution för valövervakning. Sverige bör
också fortsatt ta initiativ till medling och konfliktlösande, såväl i t.ex.
Mellanöstern som i konfliken Eritrea-Etiopien.
I detta perspektiv finns det också anledning att välkomna den konferens
om att förhindra kärnvapenkrig av misstag som i dag inleds här i riksdagshu-
set. Konferensen har ett brett internationellt deltagande och har utarbetats
med stöd från alla partier i Sverige. Dess upprinnelse var en motion på folk-
partiets landsmöte från folkpartiets fredsråd, vilken sedan utvecklats vidare
och nu blivit till ett brett tvärpolitiskt initiativ. Det är en stor glädje att se
vad det landsmötesbeslutet nu har lett till.
Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i dess
helhet i betänkandet om nedrustning.
Anf. 74 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! Europa - ja, inte bara Europa utan hela Världssamfundet -
har gått in i en ny epok.
Efterkrigstidens mänskligt tragiska och politiskt upprörande klyvning av
Europa är borta.
Det kalla kriget är över.
Kapprustningen mattas av, och nedrustningen tar fart.
Under hela efterkrigstiden har vi inte skådat maken till det som hänt under
det gångna året.
Kulmen nås om några dagar när det största nedrustningsavtalet någonsin
om konventionella vapen skrivs under i Paris, då stats- och regeringschefer
samlas till ett toppmöte för att besegla en ny ordning för Europa:
En ordning baserad inte på avskräckning och hot.
En fredens ordning.
Ett Europa präglat av demokrati, fred och enhet.
Ett Europa genomsyrat av respekt för mänskliga rättigheter.
Ett Europa för våra barn värdigt vårt historiska arv.
Tidigare i år träffade Sovjet och USA en principuppgörelse om en kraftig
nedrustning av de strategiska kärnvapnen, men det avtalet beräknas bli un-
derskrivet först i början av 1991. Därmed och mot bakgrund av avtalet om
den stora minskningen av konventionella stridskrafter i Europa är marken
beredd för nya förhandlingar om minskning av kärnvapensystem med kort
räckvidd. En överenskommelse har också träffats mellan supermakterna om
att förstöra 80 % av deras kemiska vapenarsenaler med målet: Ett avtal om
ett fullständigt förbud mot och förstörelse av alla kemiska vapen. Detta är
betydelsefullt.
Med det kalla krigets slut i Europa påbörjades en verklig och omfattande
nedrustning av kärnvapen, av konventionella vapen och av kemiska vapen.
I land efter land minskas också ensidigt de militära styrkorna, och stora mili-
tärprojekt läggs ner.
Detta avspänningens, nedrustningens och det fredliga samarbetets
Europa riktar nu världen i övrigt sina ögon på och frågar sig: Vad kan vi lära,
hur kan världen i övrigt dra lärdom av vad som skett i Europa? Det framgår
av de senaste veckornas intensiva nedrustningsarbete i Förenta nationerna,
till vilken jag strax skall återkomma.
Trots den påbörjade processen med nedrustning av kärnvapnen kvarstår
fortfarande hotet av dem så länge de finns kvar - inte bara hotet om ett kärn-
vapenkrig som ett resultat av politiska eller militära beslut utan också hotet
om deras användning av misstag. Målet måste vara kärnvapens totala av-
skaffande, vilket USA och Sovjet faktiskt har kommit överens om. Som
Maria Leissner sade inleds just i dag här i riksdagshuset en konferens med
kvalificerade internationella experter för att utarbeta ett program som kan
förhindra ett kärnvapenkrig av misstag.
Det finns all anledning till optimism inte bara för oss européer utan för
Världssamfundet i dess helhet. Därmed inte sagt att det skulle saknas be-
kymmer. Flera tidigare talare i debatten har varit inne på det.
Iraks oprovocerade angrepp på och annektering av Kuwait upprör hela
världsopinionen. Detta brott mot folkrätten har fördömts i alla läger. Irak
måste omedelbart upphöra med sin olagliga ockupation, dra tillbaka inva-
sionsstyrkorna och garantera alla utlänningar deras rörelsefrihet.
Det viktiga är nu att krisen inte leder till krig. Krig löser inga problem -
tvärtom, det skapar fler.
Ett militärt ingripande i Persiska golfen vore förödande för alla parter.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
71
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
72
Och som alltid är det kvinnor och barn som får bära konsekvenserna av kri-
get och av hotet om krig.
Politiska problem kräver politiska lösningar, inte militära.
Förenta nationerna står nu i centrum för ansträngningar att finna en lös-
ning på krisen. Säkerhetsrådet har visat prov på stor beslutsamhet och före-
skrivit sanktioner mot Irak.
FN har här spelat och fortsätter att spela den roll som tillkommer världsor-
ganisationen för att trygga internationell säkerhet. Detta är en utveckling
som vi måste välkomna. Den innebär ett genombrott för tillämpningen av
den grundläggande principen om kollektiv säkerhet.
Herr talman! Låt mig få ta tillfället i akt att berätta om svenska initiativ i
FN i det nya läget. Maria Leissner efterlyste det. Jag kan i mångt och mycket
instämma i hennes analys. Låt mig bara säga att vi inte har ambitionen att
bara stoppa spridningen av kemiska vapnen. Våra ambitioner är mycket mer
långtgående - det skall vara ett totalförbud mot och en förstörelse av alla
kemiska vapen.
Som alltid bedriver Sverige ett intensivt freds- och nedrustningsarbete i
FN. Vi tog för några år sedan initiativet till en heltäckande studie om kärn-
vapnen. Under två års tid har jag haft förmånen att leda det arbetet för gene-
ralsekreterarens räkning. I går antogs med consensus, alltså i enighet, den
studien. Detta är historiskt, eftersom för första gången tre kärnvapenmak-
ter har deltagit i och ställt sig bakom ett sådant arbete i FN.
Min förhoppning är att studien skall kunna fungera som ett uppslagsverk
för både experter och lekmän och inspirera till ytterligare krav på kärnvap-
nens område. Avsikten är att vi skall göra den tillgänglig också på svenska.
Sverige har dessutom i år tagit upp två stora frågor och lagt fram förslag:
dels om sambandet mellan nedrustning och miljö, dels om marin kärnvapen-
nedrustning.
Frågan om marin kärnvapennedrustning har Sverige i FN varit initiativta-
gare till för mer än sju år sedan. Vi har år efter år pekat på den stora risk
som kärnvapnen till sjöss utgör och föreslagit en serie av åtgärder. Vi har
upprepade gånger krävt förbud mot marina taktiska kärnvapen och stopp
för den föråldrade och farliga politiken att varken bekräfta eller förneka
förekomsten av kärnvapen på fartyg. I förra veckan följde Sverige upp sina
tidigare initiativ och lade fram ett förslag i FNs nedrustningsutskott om för-
handlingar för att förbjuda icke-strategiska kärnvapen till sjöss.
Det andra nya initiativet från svensk sida i år är en studie om nedrustning
och miljö. Bakgrunden är denna:
Samtidigt som det internationella klimatet dramatiskt har förbättrats och
risken för ett globalt krig minskar, ökar snabbt andra hot mot mänsklighe-
tens överlevnad - hunger, fattigdom, analfabetism och, med ökad intensitet,
det internationella miljöhotet. Att i det läget försöka ta till vara de mänskliga
resurser som nu används på den militära sidan - det må gälla teknik och
forskning, kunskap, organisation eller militär produktion - för miljösats-
ningar ser vi som logiskt. Det studiearbete som vi föreslagit skall ske under
ett års tid för att kunna tas till vara vid FNs stora miljökonferens i Brasilien
1992.
Herr talman! Vi lever onekligen i en historisk tid. Av historien kan man
lära, men man behöver inte upprepa den. Sverige har ett ansvar att fortsätta
att agera aktivt för fred och nedrustning i världen. Vi kommer också att ta
det ansvaret.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 75 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag tänkte ta upp några speciella motioner som behandlas i
det här betänkandet. Den första frågan som jag tänkte beröra gäller örlogs-
fartyg och kärnvapen. Det är en fråga som jag har motionerat och diskuterat
om under de fem år som jag har varit i riksdagen.
Det står i utskottets betänkande att utskottet konstaterar att utvecklingen
har fortgått, att den går vidare och att detta skulle vara positivt. Jag kan i
och för sig instämma i att opinionen växer mot den här typen av besök, där
man inte får reda på om de har kärnvapen ombord eller ej. Samtidigt har vi
den senaste tiden fått starka bevis för att man faktiskt har åkt in med kärnva-
pen i de nordiska hamnarna. Detta gäller inte bara de nordiska hamnarna,
utan är man rustad för kärnvapen och har den möjligheten, har man också
kärnvapen ombord. I utskottets betänkande nämns Greenpeaces rapport
och att regeringen har uttalat att man skall granska denna rapport noggrant.
Det skulle vara mycket intressant att få en redovisning för hur man bedriver
det arbetet. Utskottet delar uppfattningen att man skall granska rapporten
noggrant. Jag utgår ifrån att utskottet också tar del av detta arbete och noga
följer det. För mig är det uppenbart att dessa fartyg har gått in våra hamnar
med kärnvapen ombord.
Det finns även en annan studie som en nordisk forskargrupp har gjort.
Den tas inte upp här i betänkandet. Jan Prawitz deltar från svensk sida i den
gruppen. Den har kartlagt dessa besök i de nordiska hamnarna och konstate-
rar att örlogsfartyg som har möjligheter att ha kärnvapen också har det vid
sina hamnbesök. Detta tar man inte upp till diskussion i betänkandet.
Mot bakgrund av att det finns så starka bevis för att vi faktiskt blir lurade -
att den svenska befolkningen blir lurad - är det häpnadsväckande att vi inte
kan ta starkare initiativ utan tillåter detta. Det framställs som ett av motiven
för att vi inte skall driva den här frågan starkare att det då blir svårare för
Sverige att driva de internationella frågorna. Därför skall vi inte inta någon
ståndpunkt och kräva garantier - dessa besök borde inte tillåtas utan garan-
tier. Men jag undrar om vi verkligen får någon trovärdighet när det är så
uppenbart att vi blir lurade. Har vi då trovärdighet att driva internationella
frågor när vi visar en sådan flathet?
Jag har denna gång motionerat för att vi skall införa en lag på detta om-
råde. Det gör jag därför att jag har tagit del av hur man agerat i Nya Zeeland.
Där har man en lag. Det har vi visserligen inte i Sverige men vi har ett förbud
och det gäller på samma sätt. Det är jag helt medveten om. I den nya zee-
ländska lagen står klart hur man skall agera vid besök av örlogsfartyg. Det
står att om fartygen har möjlighet att ha kärnvapen ombord så skall de inte
tillåtas komma in om de inte svarar på frågan om de har kärnvapen ombord
eller ej. Jag eftersträvar att vi skulle ha en sådan lagstiftning, där vi klart
reglerar den här frågan. Nu har jag inte fått med mig utskottet. Men vi får
väl fortsätta att driva den här frågan.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
73
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
74
Sedan gäller det en annan motion som handlar om militära flygövningar
på svenskt territorium. Det förekommer en litet märklig diskussion i betän-
kandet om huruvida dessa lågflygningar ingår i offensiv eller defensiv krigfö-
ring. Till slut säger man i alla fall att det är av intresse för såväl offensivt som
defensivt uppträdande i luftstrider att man har dessa övningar.
Jag kan inte förstå att Sverige skall ställa upp på att främmande makter
kommer hit och tränar offensiv stridsföring. Det är uppenbart att det handlar
om det. Sedan säger utskottets majoritet att man inte tycker att det behövs
någon redogörelse för syftet med det svenska tillståndet. Jag tycker att det
vore välgörande för riksdagen att få reda på vad det är som gäller. Vilka sta-
ter är det som kan komma hit och bedriva stridsövningar? Man säger att man
har ett bra samarbete med Schweiz, och att det inte är några problem efter-
som Schweiz är neutralt. Vad jag förstår så är även Österrike intresserat av
att bedriva den här typen av övningar i Sverige. Det finns också andra länder
som kanske inte tillhör de neutrala länderna men som är ute efter att kunna
träna lågflygning i andra länder, eftersom det finns en opinion i det egna
landet mot den här typen av flygningar.
Detta är ju inte bara en militär fråga utan även en miljöfråga. Hur påver-
kas djur, människor och natur av att flygplanen flyger på 50 meters höjd?
Varför skall vi tillåta det även om det är glest befolkat uppe i Norrland? Var-
för skall vi tillåta att dessa människor störs på det här viset när man inte tillå-
ter det på andra områden?
Sedan vill jag också beröra frågan om medlingsinstitut. Den har jag själv
haft uppe förra året. Då sade utskottets majoritet att man förutsatte att rege-
ringen skulle lämna en redovisning för hur detta skulle komma till stånd, och
att det finns ett intresse i den frågan. Nu har man inte lämnat någon sådan
redogörelse här. Jag tycker att utskottet kunde ha varit litet mer kritiskt på
den punkten. Nu har Berndt Ekholm motionerat igen i frågan. Jag trodde
inte att man skulle behöva ta upp detta en gång till, eftersom vi ändå hade
uttalat oss i riksdagen för det här medlingsinstitutet.
Nu är diskussionen kopplad till bl.a. ESK och de planer som finns på att
bilda ett center för förebyggande av konflikter. Jag tycker personligen att det
vore mycket bra om Sverige kunde agera för att centret skall bli förlagt till
Sverige. Sverige kan spela en viktig roll när det gäller förebyggande av kon-
flikter och när det gäller att lösa konflikter på en fredlig väg.
Anf. 76 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Med anledning av frågan om de marina rustningarna har jag
kanske ändå anledning att säga litet mer till Ingela Mårtensson. Verkligheten
har överträffat drömmen i Europa under det här året. Det har gått alldeles
för snabbt, och vi har inte riktigt hunnit med. Inte heller utskottet har riktigt
hunnit med vad som har inträffat. Som jag tidigare sade lade Sverige i förra
veckan fram ett förslag precis i den riktning som flera av motionerna om de
marina rustningarna har angivit. Vi har lagt fram ett förslag med konkreta
åtgärder för att förhindra marin rustning och för att verka för en marin kärn-
vapennedrustning, inte på alla fartyg, men dock beträffande de icke strate-
giska kärnvapnen till sjöss. Låt mig säga att i den här frågan har Sverige varit
det pådrivande landet från allra första början och mer eller mindre nästan
helt ensam drivit de här frågorna i FN. Man har gett oss stöd men man har
inte aktivt agerat själv.
Ungefär en tredjedel av de kärnvapen som finns till havs brukar man be-
teckna som icke-strategiska eller taktiska. Bland dessa finns både olika slags
kärnvapen som är avsedda för sjömål, som kryssningsrobotar, och andra
kärnvapensystem, som är avsedda för anfall mot mål till lands. Dessa kärn-
vapen är en källa till mycket djup oro, och den oron förstärks av att männi-
skor inte vet om fartyg bär med sig kärnvapen eller ej när de kommer på
besök.
Det är en förlegad, gammal och farlig princip att inte erkänna eller för-
neka om man har kärnvapen ombord när man kommer på besök. Därför är
det viktigt att man blir av med den praxisen, men det är ännu viktigare att
bli av med kärnvapnen som sådana.
Sverige har alltså verkat för det som flera av motionärerna har tagit upp.
Vi har på FNs bord lagt fram ett konkret förslag om förbud mot icke strate-
giska kärnvapen till sjöss. Vår förhoppning är att det också skall kunna leda
till ett resultat. Kommer vi dithän att vi får slut på alla de s.k. taktiska eller
icke strategiska kärnvapnen till sjöss, behöver vi heller inte ha kvar den prin-
cip som går ut på att varken förneka eller erkänna om man vid flottbesök har
kärnvapen ombord.
När det gäller marin kärnvapennedrustning är och förblir Sverige det mest
aktiva landet i Förenta nationerna.
Anf. 77 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Även jag tänkte replikera angående kärnvapenbestyckade
örlogsfartyg och besöken av sådana i svenska hamnar. Jag tänkte då, herr
talman, tala som om jag vore på den socialdemokratiska partikongressen.
Där fattades nämligen ett beslut om att Sverige på nytt kommer att ta upp
frågan om en ensidig åtgärd, om man inte på detta område inom två år kom-
mer fram till något på det internationella planet.
Jag menar därför att Ingela Mårtensson kan känna sig mycket nöjd efter
att ha hört vad Maj Britt Theorin och jag har sagt. Frågan går framåt. Bäst
vore det naturligtvis om det, som Maj Britt Theorin sade, blev en internatio-
nell lösning på frågan.
Jag vill sedan säga något om medlingsinstitutet. Jag har själv varit med och
motionerat i både den förra frågan och frågan om medlingsinstitutet. Detta
ligger mig alltså nära. Vi väntar härpå en redogörelse från regeringen. Förra
året skrev vi, efter det att Ingela Mårtensson hade väckt sin motion, till rege-
ringen och bad att man där skulle titta på frågan. I vår begäran ligger att
regeringen skall komma tillbaka med en redogörelse. Det står vi fortfarande
fast vid. Man menar att vi inte skulle gå längre det här året, utan att vi får
lov att vänta till nästa år och se om det då har hänt någonting. Om så inte är
fallet, kommer säkerligen utskottet att vara mer bestämt på den här punk-
ten.
Anf. 78 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Först ett par ord till Maj Britt Theorin. Visst tycker jag att
det är bra att Maj Britt Theorin verkligen bemödar sig om att vara aktiv i de
här frågorna. Sverige måste nämligen driva dessa frågor.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
75
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
76
Men jag skulle önska att vi redan nu kunde ta ställning i fråga om örlogs-
fartygen och säga att vi inte tolererar detta. Det är också ett sätt att säga nej
till kärnvapen totalt sett.
Jag är inte lika optimistisk som Maj Britt Theorin om att kärnvapen kom-
mer att försvinna från fartygen inom en snar framtid. Även jag skulle önska
det, men jag har litet svårt att tro att det skulle ligga så nära i tiden. Därför
menar jag att man måste ta ställning när det gäller örlogsfartygen. Vi kan
inte vänta till dess att kärnvapnen försvinner helt och hållet.
Jag skulle också vilja säga till Evert Svensson att jag är mera otålig i den
här frågan, och jag menar att vi kunde ta ställning.
Även när det gäller medlingsinstitutet drar det ut på tiden, och vi får inte
heller där någon redovisning. Jag hade trott att vi skulle få en sådan inom ett
år efter det att vi diskuterade frågan förra gången. Jag tycker att regeringen
ibland är litet saktfärdig.
Anf. 79 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Ingela Mårtensson och jag delar nog önskan om att vi
mycket snabbare skulle nå resultat. En gång i tiden när jag åtog mig det här
arbetet insåg jag att det är en kombination av tålmodighet och otålighet som
behövs. Man behöver tålmodighet nog att se att det ibland tar längre tid,
men man behöver också en stor otålighet när det gäller att driva på så att
man får fram besluten. Jag tror nog att jag mer har ägnat mig åt det otålmo-
diga än det tålmodiga i det här arbetet.
Jag delar uppfattningen att vi borde få se ett resultat mycket snabbare. Jag
är inte heller naiv eller optimistisk nog att tro att det kommer att ske stora
förändringar snabbt. Stora förändringar har skett genom egna initiativ, dvs.
en stor del av de taktiska kärnvapnen till sjöss skrotas nu och förs i land. Den
oro jag känner kommer sig av att de kan komma att ersättas av andra, mer
raffinerade vapen, t.ex. kryssningsmissiler. Det får aldrig ske, och det har vi
mycket bestämt protesterat emot och sagt ifrån från svensk sida.
Jag vill ändå hålla med Evert Svensson om att Ingela Mårtensson kanske
kan få bära med sig den otålighet hon känner i ett eller två år till, men sedan
lär hon inte behöva vänta längre på socialdemokratiska beslut i frågan. Vår
partikongress har ju, som sagt, sagt ifrån om att de internationella överens-
kommelserna på detta område skall ha uppnåtts inom två år. I annat fall
kommer socialdemokratin att ställa krav på att fartyg inte får komma hit om
de inte förnekar att de har kärnvapen ombord.
Det har alltså skett en kraftig neddragning av taktiska kärnvapen till sjöss.
En stor del finns kvar, och det är mycket viktigt att dessa förs in i förhand-
lingsprocessen, eftersom de nu är den enda typen av kärnvapen som inte
finns med i förhandlingsprocessen. Av den anledningen har Sverige också
gått ett steg längre än tidigare genom att vi i förra veckan lade fram ett för-
slag i FN.
Anf. 80 EVERT SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har egentligen bara begärt ordet för en enda sak. När
man diskuterar frågan om kärnvapenbestyckade örlogsfartyg får man nästan
en känsla av att det faktiskt är tillåtet för dessa att besöka svenska hamnar.
Men det råder förbud mot detta. Vad vi diskuterar är om vi kan få ordentliga
garantier. Men den svenska lagstiftningen är på det här området fullständigt
klar: Det är förbjudet för kärnvapenbestyckade örlogsfartyg att komma in i
svenska hamnar.
Anf. 81 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Socialdemokraterna sade vid sin förra partikongress att
man, om det inte hände någonting, skuile vidta andra åtgärder. Jag hade då
hoppats på att vi nu skulle vidta åtgärder, eftersom det inte har hänt någon-
ting, dvs. eftersom kärnvapenstaterna inte har ändrat sin garanti. Nu har
man ytterligare skjutit på det till nästa kongress.
Jag undrar därför om det verkligen kommer att hända någonting om två
år. Vi får väl hoppas på det, men jag kommer i alla fall att ta upp frågan och
på mitt sätt försöka bidra till att den inte dör ut i debatten.
Det, finns inte, Evert Svensson, någon svensk lag som förbjuder kärnva-
penbestyckade fartyg. Däremot har Sverige gjort ett ställningstagande som
verkar på samma sätt som en lag. Men det ingår alltså inte i den svenska
lagstiftningen.
Andre vice talmannen anmälde att Maj Britt Theorin anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 82 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag tänkte något kort beröra frågan om ett medlingsinstitut.
Jag har väckt en motion om detta som behandlas i detta betänkande.
Redan för två år sedan var jag med på en motion tillsammans med några
andra broderskapare. Vi tog då upp frågan om en utredning om ett svenskt
institut för förhandling, medling och försoning i internationella konflikter,
som det uttrycks i motionens rubrik. Rubriken i sig säger vad frågan handlar
om, och det tas också upp i utskottsbetänkandet.
Motionen besvarades under riksmötet 1987/88. Utskottet sade då att lös-
ningen av frågan borde ske inom ramen för FNs arbete. Utskottet uttalade
sympati för själva tanken, även om man påpekade att man kanske ville ha en
mer informell lösning än den motionärerna hade föreslagit. Utskottet sade i
betänkandet att det ankommer på regeringen att pröva förutsättningarna för
en sådan verksamhet. Med den formuleringen avstyrkte utskottet motionen.
Sedan återkom Ingela Mårtensson med samma huvudtanke om ett med-
lingsinstitut vid förra riksmötet. Utskottet tog då åter upp diskussionen om
FNs roll och pekade på de existerande organisationerna inom FNs ram och
de mekanismer som finns vilka kunde vara behjälpliga för att bidra till lös-
ning av konflikter. Samtidigt menade utskottet att det var viktigt med åtgär-
der som inte var alltför institutionaliserade. Vidare förutsatte utskottet att
regeringen skulle lämna en redogörelse för hur sådana åtgärder skulle kunna
komma till stånd. Sedan uttalade utskottet att detta borde ges regeringen till
känna.
Eftersom det inte kom någon redogörelse väckte vi i januari i år en ny
motion. Då tillförde vi ett perspektiv i den här frågan som jag anser är intres-
sant. Jag skall citera ur den delen av motionen. Vi säger att ”---konflikt-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
77
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Nedrustning
mönstret i världen för närvarande undergår viktiga förändringar. Konflikter
mellan stater synes i stor utsträckning vara på väg ut, medan etniska och
andra konflikter inom stater kan resultera i långt utdragna stridigheter. I så-
dana konflikter är det svårt för andra stater, och därmed för FN, att agera.
Detta ställer särskilda krav på komplettering av de hittills tillgängliga instru-
menten för medling."
Med tanke på den utveckling vi haft i världen mot en omfattande fred,
även om det finns orosmoln, anser jag att detta är en mycket intressant in-
fallsvinkel på frågan om ett medlingsinstitut. Det är också fråga om att
kunna medla inne i andra stater mellan befolkningsgrupper som är oense.
Det kan komma sådana förfrågningar till en instans som står mycket fri. Jag
menar att frågan fortfarande har en mycket hög aktualitet. En sådan instans
kunde antingen ges formen av ett medlingsinstitut eller kanske en lösare
form. Just den institutionella formen är kanske inte det viktigaste, utan att
dessa åtgärder kommer till stånd. Men det måste ändå finnas någon form av
organisation bakom för att ge stadga åt arbetet. Att stödja den här typen av
insatser förefaller mig vara ett mycket angeläget arbete, som ligger väl i linje
med svensk utrikespolitik.
Utskottet svarar i år på frågan med att återigen hänvisa till vad FN gör på
detta område. Egentligen framförs inga nyheter med undantag för att ut-
skottet hänvisar till ESK-processen och vad som kan ske inom ramen för
ESK-arbetet, något som jag anser är positivt. Sedan säger utskottet: ”Ut-
skottet förutsätter att regeringens redogörelse omfattar även dessa framsteg
inom ESK-arbetet.” Underförstått betyder detta att utskottet återigen efter-
lyser en redogörelse för hur frågan om medling i konflikter kan lösas.
Orsaken till att jag tagit till orda är helt enkelt att jag vill göra en marke-
ring att jag anser att den här frågan är så angelägen och ligger så väl i linje
med svensk utrikespolitik att det finns ett starkt behov av att ge röst åt motio-
nen också i denna debatt. Jag hoppas att regeringen nu, om jag får använda
det uttrycket, får ändan ur vagnen och kommer med några idéer på detta
område inom den närmaste framtiden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KU4, KU7, KU12 och KU13 samt utrikesutskottets betänkanden
1990/91 :UU3 och UU4.
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Mom. 3 (budröstning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Birgit Friggebo
m.fl. - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Mom. 1 (ramlagstiftning)
Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 69 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 3 (konsekvensanalyser)
Utskottets hemställan bifölls med 200 röster mot 51 för reservation 4 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (Europakonventionen och rätten till domstolsprövning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av tredje vice tal-
man Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom - bifölls med acklamation.
Mom. 10 (svensk originaltext i konventioner, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 273 röster mot 18 för reservation 10 av
Hans Leghammar.
Mom. 16 (funktionshindrades möjligheter till demokrati och inflytande)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 20 för reservation 11 av
Bo Hammar. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 12
Mom. 1 (rundradiosändningar från fartyg)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservationen av Anders Björck
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 13
Mom. 1 (fackliga stridsåtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 24 för reservation 1 av
Ylva Annerstedt och Bo Hammar. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 2 (minoritetsskydd)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 55 för reservation 2 av
Hans Nyhage m.fl.
Mom. 4 (allemansrätt)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 36 för reservation 4 av
Bo Hammar och Hans Leghammar.
Mom. 5 (äganderätt m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 121 för reservation 5 av
Birgit Friggebo m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
79
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
80
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU3
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU4
Mom. 1 (en internationell definition av neutralitetsbegreppet)
Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 17 för reservation 1 av
Bertil Måbrink.
Mom. 2 (vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik)
Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 34 för reservation 2 av
Per Gahrton.
Mom. 5 (säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra
Europa)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 36 för reservation 4 av
Bertil Måbrink och Per Gahrton.
Mom. 13 (garantier vid utländska örlogsbesök)
Först biträddes reservation 9 av Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar med
42 röster mot 40 för reservation 10 av Bertil Måbrink och Per Gahrton. 209
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 213 röster mot 71 för reserva-
tion 9 av Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar. 7 ledamöter avstod från att
rösta.
Carl-Johan Wilson (fp) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.
Mom. 24 (IAEAs roll)
Utskottets hemställan biföll med 223 röster mot 68 för reservation 13 av
Pär Granstedt m.fl.
Mom. 25 (sambandet kärnkraft-kärnvapen)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 36 för reservation 15 av
Per Gahrton. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, social-
försäkringsutskottets betänkanden SfUl, SfU2 och SfU3, beslöt kammaren
på förslag av andre vice talmannen medge att de fick företas till avgörande i
ett sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfUl Vissa socialförsäkringsfrågor.
Anf. 83 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! I SfUl behandlas vissa socialförsäkringsärenden som aktua-
liserats genom motioner. De flesta frågor som behandlas är gamla bekanta.
Detta gäller också SGI när det gäller föräldraförsäkringen. Jag kommer där-
för att bli mycket kortfattad.
Frågan har aktualiserats i en folkpartimotion, där det påpekas att de nu
gällande reglerna i vissa fall kan tillämpas olika av olika kassor. Därför krävs
i motionen att livförsäkringsverket får utreda 3 kap. 5 § AFL och föreslå er-
forderliga förändringar. Riksförsäkringsverket har också angett i sitt utlå-
tande till utskottet att verket har för avsikt att ta initiativ till en översyn av
de nu nämnda bestämmelserna.
Varför finns det då en reservation i det här ärendet? Säkerligen tycker vi
alla i utskottet att reglerna bör granskas närmare. Det är väl snarare fråga
om skiljaktighet i vad gäller tålmodigheten och inställningen till riksdagens
ställning. Vi som har våra namn på reservationen anser att frågan brådskar.
Vi anser att riksdagen skall trycka på regeringen, så att översynen kommer
till stånd snarast möjligt, medan bl.a. socialdemokraterna har tyckt att det
närmast är ofint att genom en sådan här anmaning försöka påverka rege-
ringen. Kanske ligger skillnaden i de olika roller som vi har - rollen som re-
geringsföreträdare kontra rollen som oppositionsföreträdare. Kanske finns
det också något djupare motiv. Att regler som uppenbart leder till orättvisor
och olika behandling av lika fall bör ses över tycker jag själv är oerhört själv-
klart. Riksdagen bör också visa så mycket kurage att den påpekar dessa för-
hållanden för regeringen och inte passivt sitter och väntar på att departemen-
tet eller riksförsäkringsverket tar initiativet.
Det är, som sagt, barä nyansskillnader, varför jag inte kommer att yrka
bifall till reservationen. Då kan vi slippa votering.
I det här ärendet finns det också ett särskilt yttrande från moderata sam-
lingspartiets representanter. Yttrandet är egentligen föranlett av centerpar-
tistiska motioner, där det mycket kortfattat framhålls att socialförsäkrings-
systemen i större utsträckning bör bygga på behovsprincipen än på inkomst-
garantiprincipen. Det här är egentligen en mycket gammal fråga som var ak-
tuell när Gustav Möller i början av 50-talet fanns här i riksdagen och man
diskuterade sjukförsäkring. Då klipptes principdiskussionerna egentligen av
mycket bryskt, och därefter har vi inte tagit upp dem på ett mer inträngande
sätt. Jag tycker att detta är en mycket stor brist. I vårt yttrande påpekar vi
också att de grundläggande principiella frågorna i vad gäller socialförsäk-
ringssystemen bör utsättas för en inträngande analys. Här skulle jag vilja till-
lägga att det bör ske utan några som helst förutfattade meningar om vad re-
sultatet av en sådan analys kan bli. Det är hög tid att någonting sker, efter-
som socialförsäkringssystemen nu uppvisar så många strukturfel att de fak-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
6 Riksdagens protokoll 1990/91:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
tiskt måste reformeras. Då är det ju mycket bra att veta vilken bas som man
har att utgå ifrån.
När vi väl har gjort en mera objektiv analys kan vi naturligtvis välja olika
metoder för att ändra på socialförsäkringssystemen. Då kommer naturligtvis
valen att bli beroende av olika värderingar med påföljd att den politiska de-
batten börjar. Egentligen tycker jag att vi alla borde vara mycket eniga om
att man bör se på principerna på ett objektivt sätt, innan det förs mycket
långtgående diskussioner om socialförsäkringssystemen. Det är detta som vi
med vårt särskilda yttrande vill få aktualiserat. På grundval av motionerna i
socialförsäkringsutskottet fanns det över huvud taget inte några möjligheter
att gå längre, men man kan ju återkomma, t.ex. under den allmänna mo-
tionstiden i vår.
Anf. 84 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ju motioner som väcktes
under föregående riksmöte. En del av dem har redan fått ett positivt svar här
i kammaren. Det gäller t.ex. undantagandepensionärerna, som fr.o.m. den
1 juli i år inte särbehandlas då det gäller kommunalt bostadstillägg.
Folkpartiet har två reservationer. Jag skall kommentera den ena, nämli-
gen reservation 1 om sjukpenninggrundande inkomst vid föräldraledighet
(SGI). Motionen Sf341 behandlar SGI-n när ett barn fyller ett år och har sitt
ursprung i ett praktikfall.
Jag kan konstatera att såväl riksförsäkringsverket (RFV) som försäkrings-
kasseförbundet (FKF) anser motionen motiverad. Det kan ju då verka litet
märkligt för den oinvigde att utskottsmajoriteten avstyrker den. Försäk-
ringskasseförbundet anser att tillämpningen av lagen om allmän försäkring
(AFL) 3 kap. 5 § bör klargöras och om möjligt förenklas för att bli mer för-
ståelig för de försäkrade.
Riksförsäkringsverket säger att verket har för avsikt att göra en översyn
av de aktuella reglerna. Min uppfattning är att ett tillkännagivande från riks-
dagen till regeringen skulle ge riksförsäkringsverket stöd för att snarast på-
börja översynen.
Herr talman! Folkpartiet stöder givetvis reservationerna, men jag yrkar
inte bifall.
Anf. 85 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Under samlingsrubriken Vissa socialförsäkringsfrågor döljer
sig bl.a. behandlingen av ett par centermotioner om social grundtrygghet
och höjd grundpension.
Riksdagen har under föregående riksmöte behandlat likartade krav från
vår sida, varför jag inte tänker yrka bifall till våra reservationer. De har ju
behandlats vid ett tidigare tillfälle. Men det finns kanske anledning att säga
några ord i sakfrågan. Argumenten är vid det här laget väl kända. Möjligen
har det efter det senaste krispaketet från regeringen blivit ännu tydligare, att
skall socialförsäkringar överleva 90-talet, måste dessa i första hand inriktas
på att garantera medborgarna grundtrygghet och på att det inte är möjligt
att i alla lägen kompensera inkomstbortfall till hundra procent. Regeringen
82
och socialdemokraterna tycks nu själva ha kommit till denna insikt, eftersom
de nu föreslår en sänkning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen.
När man nu skall börja bygga om i Socialförsäkringssverige är det ju vik-
tigt att man väljer modeller som uppfyller både kravet på grundtrygghet och
kravet på enkelhet. Vi har alltför många system som präglas av ett komplice-
rat regelverk eller av inbyggda marginaleffekter. Pensionssystemet är ett bra
exempel på detta. För att förbättra situationen för dem som har de lägsta
pensionerna har det skapats ett antal komplement utöver folkpensionen och
tilläggspensionen. Vi har pensionstillskott, kommunalt bostadstillägg och
särskilda skatteregler. Allt är vällovligt, men den sammantagna effekten blir
ett svåröverblickbart system, med betydande marginaleffekter och en dyr
hantering. Bara kostnaden för att hantera ansökningarna om det kommu-
nala bostadstillägget uppgår till flera hundra miljoner kronor per år.
Herr talman! Vi har inte råd att hålla oss med ett system som leder till
administrationskostnader i den storleksordning som vi har när det gäller
KBT. Även den insikten tycks ha kommit i det senaste krispaketet, eftersom
socialdemokraterna nu säger sig vilja skära i byråkratin. När vi från center-
partiets sida har lanserat tankarna om en enhetlig grundpension har det varit
för att vi vill uppnå dels ett system som ger alla medborgare en rejäl grund-
trygghet vid pensioneringen, dels ett system som är enkelt och lättöverskåd-
ligt för den enskilde. Med vår modell kan pensionärerna också i skattehän-
seende behandlas på samma sätt som övriga medborgare.
Vi har hittills inte rönt framgång när det gäller vårt krav på grundpensio-
nen. Men som vi ser det, och efter den senaste tidens utveckling, så talar nog
tiden mer och mer för den typ av lösningar som vi har pläderat för, både när
det gäller den sociala grundtryggheten och när det gäller på vilket sätt vi skall
bygga Socialförsäkringssverige under 90-talet.
Anf. 86 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Vårdbidrag utgår till en förälder då det bedömts att dennes
barn är i behov av särskild tillsyn och vård. I de fall då två biologiska föräld-
rar bor ihop med barnet eller då två föräldrar är gifta med varandra, kan de
själva välja vem vårdbidraget skall utbetalas till, även om bägge föräldrarna
inte är biologiska föräldrar. Den praktiska betydelsen av att man kan välja
på det här sättet är att vårdbidraget, med undantag för merkostnadsdelen,
är skattepliktig inkomst och därmed också pensionsgrundande. Men om ett
par lever i ett samboförhållande, där bara den ena personen är biologisk för-
älder till barnet, dvs. då dessa personer inte är gifta med varandra, kan bara
den biologiska föräldern få vårdbidraget enligt nu gällande regler.
Vänsterpartiet tycker att man skall ändra på dessa regler. Det finns flera
skäl till det. För det första är det bara ett fåtal familjer som det här rör sig
om. För det andra skulle det inte medföra några som helst ökade utgifter i
statsbudgeten. Egentligen har den här lilla ändringen bara betydelse för just
den familj som det handlar om. Om man på det här sättet kan uppmuntra en
icke biologisk förälder att skapa en närmare kontakt med och ta hand om
och vårda familjens handikappade barn, och kanske t.o.m. avstå från eget
förvärvsarbete, så tycker vi att det är värt att uppmuntra.
Utskottet säger att man visserligen har förståelse för att det av skatte- och
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
83
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
84
pensionsskäl kan vara av intresse att göra den förändring som vi föreslår.
Men utskottet anser att det är viktigare att man har ett enhetligt föräldrabe-
grepp inom socialförsäkringarna. I klarspråk betyder det helt enkelt att de
byråkratiska reglerna är bra mycket viktigare enligt utskottets mening än de
mänskliga aspekterna.
Riksförsäkringsverket befarar att om reglerna skulle ändras i enlighet med
vårt förslag skulle det kunna tas till intäkt för att samtliga personer som bor
tillsammans med föräldern och barnet borde kunna uppbära vårdbidrag för
barnet, inte på en gång, utan i tur och ordning.
När jag läser riksförsäkringsverkets skrivelse känner jag det faktiskt näs-
tan som om riksförsäkringsverket skulle misstänka att jag pläderade för
månggifte på något sätt, eller också skulle åtminstone vårt regelförslag
öppna möjligheterna till månggifte. Men vår avsikt är inte ens att utvidga
föräldrabegreppet till att gälla eventuella inneboende eller far- och morför-
äldrar. Vi avser bara att förbättra för dem som bor tillsammans med en föräl-
der under äktenskapsliknande förhållanden, dvs. att vi fullt ut skall god-
känna ett samboförhållande och jämställa det med ett äktenskap.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 87 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Detta handlar alltså om en förälder till ett svårt handikappat
barn. Om denna förälder är skild och bildar ny familj utan giftermål får styv-
föräldern, dvs. den ickebiologiska föräldern, som stannar hemma och vårdar
barnet inte betalt för detta arbete. Det är ett stort arbete att vårda ett svårt
handikappat barn. Vi stöder därför vänsterpartiets motion, eftersom de nu-
varande reglerna innebär att den som stannar hemma och sköter barnet går
miste om fast inkomst för sitt arbete och de sociala förmåner som det inne-
bär. Självfallet skall den som sköter barnet ha betalt för det arbetet, när det
nu finns möjligheter till det, och de sociala förmåner som ett sådant betalt
arbete medför. Det är inte alls något stort problem att ändra dessa regler. Vi
anser att det bara är ett fel som skall rättas till. Låt oss därför göra det.
Härmed yrkar jag bifall till reservation 2 i socialförsäkringsutskottets be-
tänkande 1.
Anf. 88 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Det här betänkandet innehåller både stort och smått, men
det är i huvudsak sådant som vi redan har diskuterat, varför jag tänker vara
kortfattad.
Det finns i dag en del oklarheter när det gäller vilken sjukpenning som
skall gälla när man tar ut föräldrapenning efter det att barnet har fyllt ett år,
som Barbro Sandberg och Kenth Skårvik mycket riktigt har påpekat i sin
motion. Detta problem har egentligen uppstått genom föräldraförsäkringens
utbyggnad. Redan när den första utbyggnaden skedde framhölls det från re-
geringens sida att man i ett senare skede måste se över den här typen av frå-
gor.
Nu har riksförsäkringsverket sagt att en översyn behövs och att riksförsäk-
ringsverket tänker göra just en sådan som motionärerna vill ha. Och då
tycker vi från majoritetens sida att vi inte behöver ge regeringen i uppdrag
att säga till riksförsäkringsverket att göra den utredning som riksföräkrings-
verket redan har sagt att det skall göra. Men de borgerliga partierna säger i
reservation 1 att regeringen och riksförsäkringsverket ändå behöver en extra
tillsägelse.
Jag har väldigt svårt att förstå de sakliga motiven för den här reservatio-
nen. Vi tycker ju likadant, och den ansvariga myndigheten har sagt att man
skall åtgärda detta. Jag tycker att man skall akta sig litet grand för att försöka
göra partipolitik av det som inte är det. Jag vet inte om någon har yrkat på
reservation 1, men för säkerhets skull yrkar jag avslag på den.
I reservation 2 har vänsterpartiet och miljöpartiet reserverat sig för att
vårdbidrag för handikappat barn skall kunna utgå även till den som samman-
bor med föräldern. I dag utgår vårdbidrag till förälder. Det utgår också till
adoptivföräldrar och till den som föräldern är eller har varit gift med eller
har barn med, om de sammanbor. Det är ett föräldrabegrepp som i princip
gäller på väldigt många lagstiftningsområden. Man bör därför vara litet för-
siktig med att ytterligare utvidga det. Men det måste också påpekas att vård-
bidraget alltid utgår till familjen, även om det i det fall motionärerna tänker
på utgår till den biologiska föräldern. I klartext handlar den här problemati-
ken i dag om de familjer där två personer inte kan gifta sig, dvs. när homo-
sexuella sammanbor.
Jag anser att i stället för att peta i hundratals olika regler för att jämställa
homosexuella sambor med gifta, är det bättre att vi diskuterar en lag om re-
gistrerat partnerskap. Det är en enklare lösning. Det var uppe till diskussion
här i går med Laila Freivalds. Jag yrkar avslag på reservation 2.
I reservation 3 har centern reserverat sig till förmån för en höjd grundpen-
sion till 85000 kr. Det låter ju trevligt, men var skall ni ta pengarna? Pen-
sionsberedningens betänkande kommer om en vecka, och där har man gjort,
såvitt jag förstår, omfattande utredningar och studier av kostnaderna och ef-
fekterna av olika pensionssystem. Jag tycker att vi skall avvakta med en
större debatt på den här punkten tills vi har alla fakta på bordet.
Jag häpnar en aning över centern. I nuvarande situation med många folk-
pensionärer blir det en mycket dyr reform. Varifrån får ni alla pengar? Dess-
utom blir det synnerligen orättvist, eftersom bostadsbidraget skulle inräknas
i pensionen och därmed bortfalla som särskild förmån. I centerns värld kan-
ske alla bor i en betald stuga på landet, och då blir det ju bingo. Men om
man bor i en liten nyproducerad hyreslägenhet i t.ex. Stockholm, räcker
knappt er höga folkpension för att betala hyran. Jag yrkar avslag på reserva-
tion 3.
I reservation 4 har folkpartiet tagit upp de problem som kan uppstå för
utvecklingsstörda som har pension men som arbetar på dagcenter. I rehabili-
teringssyfte borde lön i stället för pension utgå, menar man. I en motion från
Nils Nordh har liknande synpunkter framförts. Majoriteten delar den princi-
piella uppfattningen, men det är många frågor som hör ihop med det här. Vi
tycker därför att de här frågorna bör behandlas i samband med det kom-
mande förslaget om rehabilitering, som just nu förbereds i regeringskansliet.
Det är också möjligt att handikapputredningen kommer att belysa den här
typen av frågor. I avvaktan på de förslag som skall komma inom kort yrkar
jag avslag på reservationen.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
85
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
86
I betänkandet behandlas också andra motioner. Jag nöjer mig med att kort
kommentera Sven-Gösta Signells och Gustav Perssons motion om en enk-
lare hantering av merkostnadsandelen i vårdbidrag. Det finns mycket som
talar för det system motionärerna verkar för. Samtidigt är varje enskilt
ärende så speciellt, att det ibland blir fel med ett alltför schabloniserat förfa-
rande. Riksförsäkringsverket tycker att en översyn behövs. Utskottet tycker
att det är riktigt att riksförsäkringsverket gör en översyn. Något ytterligare
påpekande tycker utskottet inte är behövligt.
Sedan vill jag till Margit Gennser med anledning av hennes särskilda ytt-
rande säga att hon inte behöver oroa sig. Socialförsäkringssystemet kommer
nog att granskas från olika håll och kanter under de kommande åren. Där-
emot har vi fortfarande, som Margit Gennser också påpekade, olika grund-
syn på grundskydd och inkomstrelaterade förmåner.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservatio-
ner.
Anf. 89 BARBRO SANDBERG (fp) replik:
Herr talman! Margareta Persson säger att vi reservanter anser att riksför-
säkringsverket behöver en extra tillsägelse. Det är inte alls fråga om det,
Margareta Persson, utan tvärtom. Riksförsäkringsverket säger att det har
för avsikt att göra en översyn, men inte när. Margareta Persson sade i sin
inledning att regeringen redan när den gjorde ändringen från ett och ett halvt
år till ett år insåg att man skulle kunna behöva se över frågan senare. Rege-
ringen har faktiskt inte gjort det. I dag tycker jag att vår reservation är än
mer aktuell.
Jag vidhåller alltså att riksdagen bör ge riksförsäkringsverket i uppdrag att
göra en översyn. Det skulle, som jag ser det, stärka riksförsäkringsverkets
möjligheter att ta itu med detta med förtur. Vi vet inte hur stor arbetsbelast-
ning verket har. Att detta skulle vara kränkande eller att vi skulle trampa
verket på tårna har jag ingen förståelse för. Snarare måste det tvärtom kän-
nas som ett stöd att riksdagen står enig bakom verket när det nu skall ta itu
med en översyn.
Anf. 90 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Det huvudskäl som utskottsmajoriteten anförde mot vår mo-
tion är att man skall ha ett enhetligt föräldrabegrepp inom socialförsäk-
ringen. Nu vet vi som sysslar med socialförsäkringar att det inte finns något
enhetligt föräldrabegrepp i dag inom socialförsäkringen. Det är redan upp-
luckrat genom bestämmelser när det gäller den tillfälliga föräldrapenningen.
Det var en parentes.
Margareta Persson erkände själv i sitt anförande att vad det egentligen
handlade om är att detta öppnar vägen för homosexuella att behandlas på
samma sätt som heterosexuella. Då gäller det bara den situation när man
skall få vårdbidrag för ett handikappat barn. Jag ville inte ta upp det i mitt
första inlägg. Det är alldeles sant, som Margareta Persson sade, att vårt för-
slag gick ut på att genom lagändring likställa homosexuella med hetero-
sexuella. Men jag ville inte tro att det var detta som låg bakom utskottets
avstyrkande av motionen. Nu förstår jag att det är så.
Även om vi kommer att stödja det förslag som vi hoppas att regeringen
snart kommer att lägga fram om ett registrerat partnerskap, vill jag ändå vid-
hålla att vi behöver den här förändringen också för vårdbidraget. Det gäller
alltså inte bara homosexuella par, utan det gäller även en man och kvinna
som bor ihop under äktenskapsliknande förhållanden, där den ena är föräl-
der till ett handikappat barn. Därför vill vi ha en ändring av lagen.
Anf. 91 RUNE BACKLUND (c) replik:
Herr talman! Margareta Persson kommenterade något vår reservation om
en höjd grundpension och hänvisade till pensionsberedningen. Det är allde-
les riktigt att vi med anledning av pensionsberedningen kommer att verkli-
gen få diskutera principerna för pensionssystemets utformning. Vi kanske
inte nu skall ta upp alla delar som skulle vara intressanta att diskutera, efter-
som det här bara gäller en del av ärendet. Den principiellt intressanta frågan
är om vi verkligen i framtiden har råd att spela bort ett antal hundra miljoner
i onödig administration, som vi t.ex. har när det gäller det kommunala bo-
stadstillägget, om vi inte kan åstadkomma en bättre grundtrygghet för pen-
sionärerna genom att samordna systemet och skapa enkelhet. På denna
punkt tog Margareta Persson över huvud taget inte upp någon diskussion.
Om man nu är så oroad för bostadspriserna och hyrorna i Stockholm, för-
står jag inte varför man i hela fridens namn vill införa byggmoms på byggan-
det efter årsskiftet. Om strävan är att hålla kostnadsnivån nere skall man
inte höja den. Det kräver ju mer KBT, fler åtgärder för att kompensera de
pensionärer som i dag har svårt att få sin ekonomi att gå ihop. Man måste,
när man diskuterar pensionssystemet, se helheten. Det försöker vi göra ge-
nom att sammanföra olika förmåner i ett framtida grundpensionssystem. Se-
dan kan man diskutera vilken nivå det skall läggas på, och den diskussionen
återkommer vi gärna till.
Anf. 92 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Först en rättelse: Margareta Persson talade om mitt särskilda
yttrande. Det är moderata samlingspartiets särskilda yttrande i socialförsäk-
ringsutskottet, där alla tre har anslutit sig till yttrandet.
Vad jag ville ta upp är naturligtvis en väldigt apolitisk ståndpunkt. Jag sade
att frågan om behovs- och inkomsttrygghetsprinciperna faktiskt borde utsät-
tas för en mycket grundläggande analys. Jag påpekade att den analysen kom
av sig på 50-talet. Gustav Möller försökte föra fram den. Gunnar Heckscher
gjorde det också, men bl.a. Gunnar Sträng sade den gången att vi socialde-
mokrater kan para principerna litet hur som helst.
Jag tror att när vi nu måste göra om systemet - det tror jag att vi är ganska
eniga om - borde vi faktiskt gå tillbaka och se på det grundläggande, egentli-
gen utan politiska förtecken; förutsättningslöst och utan förutfattade me-
ningar. När vi sedan har ett basmaterial kommer principfrågorna in, och det
är väl det som är politik. Då blir det en fråga om värderingar och då får man
ta ställning till hur systemet skall byggas. Det finns inte ett bra sätt och ett
dåligt sätt, utan det finns antagligen många olika sätt som är olika bra. Jag
tycker att den här frågan var viktig att ta upp för att visa att om vi skall klara
problemen under 1990-talet, måste vi faktiskt utan förutfattade meningar se
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
87
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
88
efter vart de olika principerna leder, hur de påverkar ekonomisk effektivitet,
vilka snedvridande effekter olika lösningar har, vilken enkelhet som krävs,
vilken enkelhet man kan få med ett system jämfört med ett annat och vilka
administrativa kostnader man får.
Det finns en rad sådana frågor som jag tycker att man kunde se objektivt
på utan att direkt ha en partipolitisk debatt.
Anf. 93 MARGARETA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga till Barbro Sandberg att riksdagen står full-
ständigt enig på den här punkten. Det vet riksförsäkringsverket. Det råder
alltså inga som helst oklarheter på den punkten.
Det verkar som om Margö Ingvardsson medvetet missförstår mig. Grund-
problemet är att vi inte kan vidga familjebegreppet hur som helst. Dessutom
kvarstår att homosexuella inte kan gifta sig i dag. De kan alltså inte lösa den
här situationen så som andra faktiskt kan göra. Därför menar jag att det är
viktigare att vi diskuterar en total lagändring, som ger dem samma rättighe-
ter och skyldigheter som andra i samhället. Det gäller ju då en hel rad lagar
och då behöver man inte gå in i olika lagstiftningsfrågor. Grundproblemet är
att vi, som vi ser det i dag, inte tycker att man skall vidga familjebegreppet
i stort. På den punkt där problemet uppstår skall man alltså vidta åtgärder
på annat sätt.
Till Rune Backlund skulle jag vilja säga att jag har litet svårt att förstå
centerns beräkningsmetoder. Rune Backlund talar om hur dyrt det är med
administration och bostadsbidrag. Men pensionsberedningen kommer ju om
en vecka och den talar om hur dyrt centerns förslag med en mycket höjd
grundpension skulle bli. Kostnaderna är nog inte riktigt jämförbara.
Jag vänder mig sedan till Margit Gennser och även till Rune Backlund;
det handlar delvis om samma sak: ett nytt synsätt när det gäller socialförsäk-
ringssystemet. Man talar om att övergå från inkomstrelaterat skydd till
grundskydd t.ex. Det är naturligtvis en diskussion som måste föras, men det
är min djupaste övertygelse att den dag vi gör det ökar också klasskillna-
derna i samhället. Då är det de fattiga som får nöja sig med grundskydet,
medan alla andra löser detta privat. Det är därför någonting som, så som jag
ser det, inte befrämjar jämlikheten i samhället.
Den här debatten kommer vi säkert att återkomma till under de närmaste
åren.
Anf. 94 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Margareta Persson säger att jag måste förstå att man inte
kan utvidga familjebegreppet hur som helst. Det har jag full förståelse för
och det är inte heller min avsikt. Jag vill bara utvidga föräldrabegreppet i ett
enda avseende, och det är just när det gäller rätten till vårdbidrag. Den skall
bara gälla dem som bor med förälder under äktenskapsliknande förhållan-
den. I första hand vill vi ha den här ändringen eftersom vi tror att det är bra
för barnet. Vi tror att det är bra om även den icke biologiske föräldern kan
stanna hemma med barnet om föräldrarna tycker att det är mest praktiskt i
deras situation. Jag vet att Margareta Persson kommer att säga att det kan
föräldern göra oavsett om man får vårdbidraget eller inte eftersom det är
familjen som får vårdbidraget. Men då får vi den praktiska konsekvensen att
den som är hemma och får vårdbidraget också får tillgodoräkna sig den här
tiden i pensionshänseende. Det är därför det är så viktigt vem som får vård-
bidraget.
När vi ställde förslaget tänkte vi inte på att det skulle innebära att man
även jämställde föräldrar av samma kön, utan vi blev uppmärksammade på
det under behandlingens gång. Vi tyckte att förslaget minsann inte blev
sämre för den skull utan rent av bättre. Men sedan har jag förstått att det är
just detta, att det även kan användas för föräldrar med samma kön, som gör
att utskottet avstyrker vårt förslag. Det man säger om en utvidgning av för-
äldrabegreppet är ju så att säga bara bortförklaringar, eftersom man inte vill
tala om vad det verkligen handlar om. Det tycker vi är väldigt beklagligt.
Anf. 95 RUNE BACKLUND (c) replik:
Herr talman! Margareta Persson säger att man med våra tankegångar
skulle öka klyftorna i samhället och att det skulle drabba de fattigaste. Jag
har svårt att förstå den argumenteringen. Vad innebär förslaget med grund-
pensionen? Jo, förslaget bygger på principen att vi skall ge de pensionärer
som har de lägsta pensionerna en bättre grundtrygghet, en bättre situation.
Hur det skulle kunna bidra till att öka klyftorna i samhället förstår jag ärligt
talat inte. Jag är också förvånad över att socialdemokraterna, med sin tradi-
tionella grundsyn när det gäller ett rättvist samhälle, motsätter sig tanke-
gångarna. Även om vi kan ha olika uppfattningar om realismen på olika ni-
våer i att införa en grundpension, tycker jag ändå att man borde ställa upp
på principen att ha en grundpension som bastrygghet vid ålderdomen. Jag
har mycket svårt att förstå varför man motarbetar de tankegångar vi för fram
på den här punkten.
Anf. 96 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Socialförsäkringssystem är något av de mera komplicerade
systembyggandena i det moderna samhället. Det sätt på vilket vi tar ut peng-
arna och det sätt på vilket vi fördelar pengarna får många effekter som vi
faktiskt inte har avsett att de skall ha; en del har vi kanske avsett. Det är
endast därför som jag anser att man faktiskt bör gå till grunden. Om vi ser
att vi har kommit till vägs ände och har problem, måste vi väl ändå analysera
de grundläggande principiella systemen utan förutfattade meningar.
Det jag egentligen tycker är så beklagligt med politik är att man alltid har
förutfattade meningar, innan man har tagit reda på vilka verktyg man vill
använda för att komma till ett visst mål. Jag för min del tycker att man måste
analysera verktygen. När det finns många motstående mål måste man också
göra avvägningar, och göra detta öppet. Sedan tar man fram sina värderingar
och gör sina avvägningar och kan då kanske komma fram till kloka beslut.
Jag tror att det hade varit mycket bättre för medborgarna i Sverige om vi
hade nalkats problemen på det sättet.
Det var därför jag blev så förskräckt när Margareta Persson talade om
klasskillnader och jämlikhet. Det går inte att prata om det innan begreppen
är definierade. Det går inte att tala om resultat innan man vet hur systemet
ser ut. Vad man analyserar är ju två ytterlighetssystem. Dessutom kan man
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
89
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
90
använda olika ingredienser i systemen, när man slutligen bygger upp det so-
cialförsäkringssystem som man vill ha.
Jag blir bedrövad när jag möter den typen av inställning att vissa saker
skall man helst inte tala om, eftersom man har en förutfattad mening om att
det leder till någonting ont. Jag tycker att det är fel. Jag tycker att vi skall
vara öppna och faktiskt analysera de stora problemen. Annars gör vi de
svenska medborgarna en verklig björntjänst.
Anf. 97 MARGARETA PERSSON (s) replik:
Det är precis så som Margö Ingvardsson säger, att pengar utgår, men pro-
blemet är ATP-delen.
Sedan vill jag ännu en gång upprepa att orsaken till avstyrkandet i betän-
kandet inte handlar om homosexuellas situation. Deras situation kan man
alltså lösa med registrerat partnerskap. Det är i stället fråga om tveksamhet
inför att vidga föräldrabegreppet.
Men handikapputredningen kan ju också i sina undersökningar komma
att säga att detta är ett problem för föräldrar med handikappade barn, och
då får vi naturligtvis se på frågan igen. Som det ser ut i dag har vi emellertid
ingen anledning att ändra lagstiftningen.
Till Rune Backlund vill jag säga att vi ju har en grundpension - folkpen-
sion - i dag. Men det är precis som om centern skulle ha glömt varför hela
debatten om ATP kom till. Vi hade alltså en folkpension. Varför kunde vi
inte höja den, så skulle allting vara frid och fröjd, och jämlikheten skulle
förbättras? Det var ju precis tvärtom. Alla andra grupper som hade råd skaf-
fade sig andra pensioner, och så fick man de här stora klyftorna mellan män-
niskor på ålderdomen. Det är därför som jag fortfarande tror att det är vik-
tigt med ett inkomstrelaterat skydd.
Sedan kan vi diskutera hur man kan höja den grundpension vi har. Men
när pensionsberedningens betänkande kommer så visar det sig, såvitt jag
förstår, att centerns förslag är oerhört dyrbart. Det vore intressant att veta
hur man skall göra i en tilltänkt borgerlig regering - om det nu kan bli en
sådan någon gång, oavsett vad väljarna säger. Har man pratat med sina till-
tänkta koalitionsbröder och -systrar om vad en sådan här reform skulle
kosta? Finns det över huvud taget några kostnadsberäkningar med när cen-
tern lägger fram sina förslag?
Till Margit Gennser vill jag bara säga att jag tror att vi helt enkelt har helt
olika synpunkter på vad förutfattade meningar är.
Anf. 98 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 99 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Tillsammans med Gustav Persson har jag i motion
1989/90 :Sf288 tagit upp frågan om merkostandsandelen av vårdbidrag för
handikappade barn. Socialförsäkringsutskottet har i sitt betänkande be-
handlat motionen, och på traditionellt sätt har man avstyrkt bifall till vår mo-
tion.
Men trots detta kan vi i utskottets betänkande utläsa en mer positiv inställ-
ning till vår motion nu än vad som varit rådande vid tidigare behandlingar
av denna fråga.
Vi ser positivt på att utskottet i sitt betänkande framhåller att man anser
att riksförsäkringsverket gör en fördjupad utvärdering av försäkringskassor-
nas tillämpning av vårdbidragsreglerna. Detta är ju också i full överenstäm-
melse med vad riksförsäkringsverket har sagt i sitt yttrande över vår motion.
Beslut om rätt till vårdbidrag fastställs av försäkringskassornas socialför-
säkringsnämnder. Socialförsäkringsnämnderna och deras tjänstemän har
dock uppenbara svårigheter att fastställa merkostnadsandelen och avgöra
vad som är merkostnad. /
Erfarenheterna har, som vi säger i vår motion, visat att bedömningen av
merkostnadsandel sker mycket olika. Någon enhetlig bedömning finns ej,
inte ens inom resp, försäkringskassor, utan varje socialförsäkringsnämnd be-
slutar efter i stort sett egna bedömningar. Vi säger vidare i vår motion att
nuvarande förhållande är långt ifrån tillfredsställande.
Då merkostnadsandelen ej är skattepliktig innebär det att allt fler vill till-
godogöra sig en merkostnadsandel, vilket ofta resulterar i överdrivna ambi-
tioner i fråga om skattefri inkomst. Många vårdbidragsansökningar innehål-
ler orealistiska och rent av orimliga krav när det gäller merkostnader.
Jag skall inte trötta kammaren med alltför många exempel på vad som kan
bedömas som merkostnader och vad man begär. Men låt mig bara anföra
några exempel för att visa de orimligheter som förekommer:
Ett rullstolsbundet barn skall, säger man, stimuleras genom att man hyr
två videofilmer varje vecka under året. Man uppger utgiften för hyra av vi-
deofilmerna till en årlig kostnad av 4 160 kr. plus hyra av videobandspelare.
En familj, där båda föräldrarna arbetar i högt kvalificerade akademiska
yrken, har ett handikappat barn på sex år. Man säger att man på grund av
barnets handikapp har tvingats köpa TV och video, vilket man annars inte
skulle ha gjort. Av den anledningen begär man merkostnadsersättning.
Ett handikappat barn i tioårsåldern lider av övervikt och måste äta
mindre. Man begär ersättning för en merkostnad på 3 000 kr. per år. Nor-
malt borde fallet bedömas så att det blir en minskning av matkostnaderna,
men man vill i stället göra gällande att det kostar mer.
Exemplifieringen kan göras längre, och jag är övertygad om att alla som
är verksamma inom socialförsäkringsnämnder kan vittna härom. För hög-
inkomsttagare kan det vara en fördel att få en del av vårdbidraget skattefritt.
Men eftersom den beskattningsberättigade delen är ATP- och sjukpenning-
grundande är det för låginkomsttagare ingen större fördel att få viss del av
vårdbidraget skattefritt.
Någon samverkan mellan försäkringskassan och skattemyndigheten sker
som regel inte. Detta kan exempelvis leda till att man kan begära avdrag för
extra kostnader på två ställen trots att det gäller samma kostnad.
Uträkningen av merkostnadsandelen är mycket tidskrävande och tar i an-
språk alltför mycket personella resurser som borde kunna sättas in på andra
arbetsuppgifter inom försäkringskassorna.
För att man skall komma till rätta med godtycklighet och tidskrävande ad-
ministration anser vi att det är nödvändigt med en ändring av nuvarande be-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
91
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Vissa social-
försäkringsfrågor
stämmelser. Vi har anfört schablonavdrag som ett förslag, men finns det
andra förslag så godtar vi helt naturligt dem. Vi ser fram emot riksförsäk-
ringsverkets översyn av nuvarande förhållanden.
Detta är inte i första hand en ekonomisk fråga, utan det är egentligen fråga
om moral och rättvisa.
Anf. 100 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Först vill jag säga till Sven-Gösta Signell att vi inte alls har
avstyrkt motionen i sedvanlig ordning - för då brukar man inte göra någon-
ting. Vi har behandlat den seriöst och skickat den på remiss. Vi säger ju
också nu att en utvärdering och en undersökning av det här systemet skall
göras på riksförsäkringsverket.
Men jag måste säga att jag blev illa berörd av Sven-Gösta Signells exem-
pel-om det var den typen av argument som låg bakom motionen. Jag tycker
inte att man här skall stå och ondgöra sig över att en förälder med handikap-
pat barn, som kanske inte kommer ut särskilt mycket, hyr video. Vi skall
inte ägna oss åt den diskussionen här, tycker jag - det gör mig oerhört illa
berörd. I stället skall vi se om det är för byråkratiskt, om det är för svårt
administrativt att göra sådana här individuella bedömningar av merkostna-
derna. Och kan vi förenkla detta, så skall vi göra det, men inte med de motiv
som Sven-Gösta Signell angav i sitt anförande.
Anf. 101 BARBRO SANDBERG (fp):
Herr talman! Egentligen hade jag inte någon anledning att begära replik,
men jag kände mig ändå föranlåten att göra det eftersom Sven-Gösta Signell
hänvisar till att alla som är verksamma inom socialförsäkringsnämnder
måste tycka som han. Jag är också verksam i en socialförsäkringsnämnd, och
jag delar inte den uppfattning som han för fram i den här motionen.
Jag har viss förståelse för att man kan tycka att handläggningen skall för-
enklas. Men människor har trots allt olika förmåga att göra klart för andra
vilka behov de har. Man måste alltså - och det sägs också i de allmänna rå-
den - ta hänsyn till varje individs speciella behov. Det är ju ingenting som
säger att ett och samma handikapp hos olika individer innebär att de alla har
samma behov.
Sedan måste jag i egenskap av kvinna - om nu Sven-Gösta Signell inte vet
vad olika sorters mat kostar - framhålla att fettreducerad kost är betydligt
dyrare än vanlig mat. Om Sven-Gösta Signell tror att ett överviktigt barn
skall äta mindre endast av den anledningen att kostnaden blir lägre, tror jag
nog att han behöver läsa på ämnet litet grand.
Anf. 102 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Jag är väldigt ledsen om Margareta Persson blev illa berörd
av de exempel som jag här har anfört. Jag har icke i något sammanhang sagt
att ett handikappat barn inte skall ha tillgång till video. Men jag blir lika
upprörd om rullstolsbundna barn skulle vara tvingade att se över hundra
hyrda videofilmer per år, med tanke på det utbud som finns - man kan alltså
lika gärna se detta på det sättet - som det är felaktigt att göra anspelningar
92
på att jag skulle rikta angrepp mot handikappade barn. Jag har ju bara gett
exempel på hur man begär ersättningar.
Anledningen till att jag exemplifierade med den familj som köper video
är att det icke får vara så, och på den punkten är jag övertygad, att ett handi-
kappat barn i familjen får utgöra ett argument för att man måste köpa video.
Men vi vet ju att det är alltför många svenska familjer som har video och som
inte har något handikappat barn. Det var alltså detta som jag ville peka på
med mina exempel.
Man säger här att man, trots att man sitter med i en socialförsäkrings-
nämnd, inte har blivit uppmärksam på sådana här orimligheter. Jag upprepar
då att jag har sagt att det är vissa människor som har förmåga att göra olika
avdrag. Det är klart, det erkänner jag, att det kan vara farligt att bara
komma med korta utdrag. Jag sade dock att listan på exempel skulle kunna
vara mycket längre.
Det finns alltså människor som har förmåga att utforma, konstruera, av-
dragsmöjligheter. Men det finns å andra sidan säkert människor som har
större behov än nyss nämnda kategori men som inte har förmågan att hålla
sig framme. Vad vi har sagt är att det här är en rättvisefråga. Det gäller alltså
att åstadkomma ett rättvist system, och det är därför vi har tagit upp dessa
frågor.
Det är således inte på det sättet, som någon velat göra gällande, att vår
avsikt har varit att göra ett påhopp på handikappade barn. Ett sådant skam-
ligt angrepp mot mig gör mig också mycket upprörd.
Anf. 103 MARGARETA PERSSON (s):
Herr talman! Jag har inte påstått det som Sven-Gösta Signell menar att
jag har sagt. Jag reagerade bara över att det, enligt min uppfattning, luktade
litet för mycket av förmynderi. Jag tycker att det redan finns skäl nog, precis
som det står i motionen, att ordentligt se över dessa frågor. Det finns alltså
skäl för att schablonisera och göra det hela enklare för att vi på det sättet
skall slippa onödig byråkrati. Det tycker jag på ett mycket bra sätt framgår
av motionen. Jag tycker också att nämnda skäl räcker. Sedan får vi se vad
utvärderingen kommer att ge.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU2 Socialavgifter.
Anf. 104 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Även det här betänkandet innehåller sedan länge kända me-
ningar uttalade från de olika partierna samt reservationer där man också ger
uttryck för redan kända uppfattningar.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
93
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
94
Vi moderater återkommer här bl.a. tillsammans med centern med en re-
servation som innehåller krav på en bättre överensstämmelse mellan förmå-
ner och avgifter inom socialförsäkringssystemet. Som framgår av t.ex. reser-
vation 1 kan det i dag bli nästan orimliga förhållanden för den person som
snällt och villigt betalar in sina sociala avgifter men som ändå inte åtnjuter
någon som helst förmån. Det kan t.ex. röra sig om ett jordbrukarpar. Båda
makarna delar på inkomsten, och denna är relativt låg. De här makarna når
kanske inte upp till en nivå över basbeloppet med sina resp, inkomster. Man
får alltså inte någon som helst pensionsförmån.
Det kan också gälla den jordbrukare som inte får högre sjukpenning än
den sjukpenning som skulle ha utgått till en anställd, osv. Vi tycker att det
är fel att det kan vara så. Människor skall ha sociala förmåner i förhållande
till de pengar som de har betalat in i form av avgifter. Framför allt drabbas
alltså jordbrukare och småföretagare.
Numera finns det en tendens inom socialförsäkringssystemet och skatte-
lagstiftningen till en utveckling motsatt den som vi förordar. Socialavgifterna
tenderar att mer eller mindre bli en form av skatt, något som vi motsätter
oss.
Från majoritetens sida hävdas det att det skulle innebära ett administrativt
krångel om man ändrade på detta. Men att det går att förändra förhållan-
dena framgår av den förändring som skedde häromåret när det gäller vissa
jordbruksinkomster.
Beträffande egenföretagarnas sjukpenning t.ex. finns det redan ett förslag
som har utarbetats av riksförsäkringsverket innebärande att det skall utgå
en grundsjukpenning. Men man skall ha möjlighet att försäkra sig för s.k.
tilläggssjukpenning. Det här förslaget har legat en tid. Men regeringen har
inte tagit fram det. Man är helt enkelt inte särskilt intresserad av att lösa
dessa frågor. Också en utredning som jag själv deltog i för några år sedan
har lagt fram ett förslag. Men detta har väl begravts i någon låda.
Vi är alltså litet otåliga nu och ser fram emot att ett förslag kommer på
riksdagens bord, så att vi får ta ställning till detsamma. Det här är helt enkelt
en rättvisefråga för berörda människor.
I reservation 2 från samtliga borgerliga partier tas frågan om arbets- och
uppdragstagarbegreppen upp. Också den frågan har diskuterats i väldigt
många år. Ett praktexempel här är väl det s.k. Hjortbergfallet, som diskute-
rades här i kammaren för några år sedan. Det gällde snickare Hjortberg som,
i god tro, anlitade en hantverkare. Men så småningom tvingades Hjortberg
att betala inte bara ersättning till hantverkaren utan också sociala avgifter.
De senare hade Hjortberg trott att uppdragstagaren i fråga skulle betala.
Dessa begrepp har alltså varit, och är fortfarande, ganska krångliga.
Jag erinrar mig en diskussion som jag hade för några år sedan med dåva-
rande socialminister Sten Andersson, som själv tyckte att vissa saker var
ganska horribla. Det kunde t.ex. gälla att den som kör med en bondes trak-
tor på dennes åker betraktas som anställd medan den som kör med samma
traktor i bondens skog betraktas som arbetsgivare.
Jag måste i och för sig medge att det har hänt en del sedan dess. Flera
utredningar har gjorts, och en viss förbättring har skett. Men vi är även i det
här avseendet ganska otåliga.
Numera går det att få ett s.k. förhandsbesked om vem som de facto är
skyldig att betala sociala avgifter. Tillsammans med centern och folkpartiet
vänder vi oss mot det faktum att två parter, dvs. såväl uppdragstagaren som
den som anlitar en person, skall behöva inkomma med en ansökan. Vi tycker
att det borde räcka med att en part i ett sådant här förhållande inkommer
med en ansökan.
Vidare anser vi att nya klara regler snarast måste införas, så att man vet
vem som är betalningsskyldig. Vi menar att en uppdragsgivare helt enkelt
inte skall behöva betala sociala avgifter om vederbörande är registrerad för
betalning av preliminär B-skatt.
Det finns nu förslag om s.k. F-skattebevis hos regeringen. Men ingenting
händer. Vi är otåliga.
I reservation 3 återkommer vi moderater med vår uppfattning i frågan om
försäkringsskydd för idrottsutövare. Det är också en fråga som har debatte-
rats många gånger efter det s.k. lex Westblom-fallet 1985. Vi menar att om
man har sin huvudsakliga inkomst från sitt idrottsmannaskap skall man
också ha sociala rättigheter därifrån och man skall betala sociala avgifter.
Men i de fall man har annan huvudinkomst skall man kunna träffa en över-
enskommelse om huruvida sociala förmåner skall utgå eller inte. De här
åsikterna är sedan länge kända, och jag har inte någon förhoppning om att
utskottsmajoriteten i dag skulle vara villig att trycka på annan knapp än tidi-
gare.
Herr talman! Jag skall vara så disciplinerad att jag icke yrkar bifall till nå-
gon av reservationerna, utan endast förklarar att vi naturligtvis står fast vid
våra uppfattningar, men återkommer i annat sammanhang.
Anf. 105 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! I likhet med tidigare år tar detta betänkande upp frågor om
bl.a. arbets- och uppdragstagarbegreppet samt försäkringsskydd för idrotts-
utövare, precis som Gullan Lindblad har sagt tidigare.
Sociallagstiftningens bestämmelser om skyldighet att betala arbetsgivar-
avgifter är knutna till begreppet arbetstagare. Skyldighet att betala arbetsgi-
varavgifter föreligger dessutom när den som utför arbetet enligt sociallag-
stiftningen är att anse som uppdragstagare.
Bedömningen av vem som är att anse som arbetstagare resp, uppdragsta-
gare görs i efterhand av lokala skattemyndigheten. Detta skapar i många fall
oreda och leder till svårigheter i bedömningen av vem som skall svara för
inbetalningen av dessa avgifter. Från 1986 kan myndigheten lämna förhands-
besked angående skyldigheten att betala socialavgifter. Men detta kräver,
som Gullan Lindblad sade, en gemensam ansökan.
Herr talman! Varje år kommer den här frågan upp på nytt. Och varje år
hänvisar majoriteten till det arbete som pågår i regeringskansliet. Så länge
regeringen inte lyfter ett finger, inser inte heller majoriteten i utskottet att
det föreligger något problem med nuvarande ordning.
Även om löften i dessa tider inte är mycket värda, vill jag i alla fall fråga
majoritetsföreträdaren: När kommer ett förslag som löser upp detta pro-
blem? Samtidigt vill jag gärna få veta varför en ansökan av en part inte kan
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
95
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
96
accepteras. Det viktiga är ju att skattemyndigheten kan fatta ett beslut om
vem som skall svara för att avgifterna betalas in.
Sedan 1985 har idrottsrörelsen tvingats betala socialavgifter för ersättning
som utgått i samband med idrottsverksamhet. Detta har skapat uppenbara
problem för idrottsrörelsen, inte minst för de små klubbarna. Om de än inte
betalar ut några astronomiska summor, blir beslutet ytterst betungande för
dem.
Självklart måste idrottsutövare, som många gånger också får skador ge-
nom idrotten, ha ett godtagbart försäkringsskydd. Samtidigt har de allra
flesta ett heltidsarbete, för vilket socialavgifter också inbetalas. Försäkrings-
skyddet för verksamhet av hobbykaraktär bör därför kunna ordnas på ett
sätt som inte sätter idrottsföreningarna på obestånd.
Riksidrottsförbundet har till regeringen överlämnat en utredning med tre
olika modeller för hur ett sådant försäkringsskydd skall ordnas. Antingen
erhåller idrottsutövaren sociala förmåner utan att avgifter behöver erläggas
eller så tvingas idrottsföreningen teckna en privat försäkring enligt lag. Ett
annat alternativ är att avgifter erläggs endast för idrottsutövare som uppbär
ersättning överstigande 2 basbelopp, medan övrigas skydd upprätthålls med
en privat tecknad försäkring som i alternativ 2.
Herr talman! Det är beklagligt att regeringen inte sedan 1986 har förmått
att lösa denna fråga. Majoriteten hänvisar i dagens betänkande till skattere-
formen och att effekterna av denna noga skall följas. Det är självklart. Men
jag anser att det här är en annan fråga, som inte hindrar regeringen från att
lösa frågan om föreningarnas socialavgifter.
Från folkpartiets sida anser vi att riksidrottsförbundet gjort det utred-
ningsarbete som behövs och att regeringen därmed kan lösa frågan utan nya
utredningar. Vi delar inte motionärernas uppfattning om hur frågan skall lö-
sas, varför vi nöjer oss med att hänvisa till tidigare reservationer, där vi an-
sluter oss till de förslag som riksidrottsförbundet har lagt fram.
Herr talman! I likhet med Gullan Lindblad har jag inte för avsikt att yrka
bifall till reservation 2, utan jag nöjer mig med att säga att vi står för våra
åsikter. Vi kommer inte heller att begära votering i de här frågorna.
Anf. 106 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Varje höst har vi här i kammaren en återkommande debatt
om utformningen av socialavgifterna eller, som de i mera dagligt tal kallas,
arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Det mesta i den här frågan har redan
sagts av föregående talare, och det finns inte så mycket att tillägga i sakfrå-
gan. Men jag vill ändå göra en reflexion kring själva problematiken.
Landets många tusen egenföretagare brukar allt som oftast få en klapp på
axeln för att de är en viktig del i vårt näringsliv. Det är det näringsliv som
skapar förutsättningar för vårt välstånd och som i sin tur gör att vi har råd
med socialförsäkringar av olika slag. Men när egenföretagarna skall ha del
av det välstånd som de är med om att arbeta ihop, då förbyts klappen på
axeln mot en mer ogin behandling.
Jag träffar egenföretagare ganska ofta. De må vara jordbrukare, hantver-
kare eller verksamma i andra typer av servicenäringar, men det blir allt vanli-
gare att de ifrågasätter varför de skall fortsätta att vara företagare. Många
av dem säger rent ut att de skulle ha det betydligt bättre om de vore an-
ställda. De skulle få kortare arbetstid, längre semester, i de flesta fallen
högre inkomst och bättre villkor i socialförsäkringssystemet. Man går många
gånger så långt att man öppet avråder sina barn och andra från att bli företa-
gare.
Jag tycker att det är allvarligt att vi har den situationen. Om vi skall kunna
behålla vår välfärd behöver vi människor som vågar satsa, som vågar ta stora
risker, som är beredda att ge en del av sig själva för att vi skall kunna utveckla
näringslivet och framför allt förnya det.
Därför tycker jag att frågan om bättre överensstämmelse mellan förmåner
och avgifter för dem som har låga inkomster av sitt företag inte ytterst bara
är en fråga om kronor och ören i den enskildes plånbok, utan kanske också
en psykologisk fråga om hur vi allmänt ser på egenföretagarna. Detta att
man tycker att man behandlas orättvist i systemet, när man skall betala avgif-
ter och när förmånerna fördelas, läggs till de andra skälen till att man inte
vill fortsätta att vara egenföretagare. Sett ur landets synvinkel är det allvar-
ligt att vi inte kan lösa dessa problem.
Det skulle vara en betydelsefull gest gentemot egenföretagarna om vi nu
kunde rätta till en del av de skevheter som finns. Jag är ganska övertygad om
att ifall vi gjorde det, skulle det ge mer tillbaka till samhället än vad det kos-
tar att i dagsläget lösa problemen. Därför tycker jag att det är tråkigt att vi
varje år skall behöva upprepa den här debatten. Finns viljan borde proble-
men gå att lösa på ett relativt enkelt sätt.
Jag vill ställa en fråga till Nils-Olof Gustafsson: Är det inte dags att de här
frågorna får en något högre prioritet i regeringskansliet, så att vi kan få fram
förslag som en gång för alla avför dessa kantigheter från dagordningen vid
behandlingen av socialavgifter?
Herr talman! Jag vill precis som de föregående talarna säga att jag inte
heller avser att yrka bifall till reservationen eller begära votering, eftersom
de här frågorna har prövats vid flera tidigare tillfällen.
Anf. 107 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet är generellt sett positivt inställt till småföreta-
garna. Vi anser att egenföretagare med små inkomster verkligen inte har det
särskilt lätt i dagens samhälle, ett samhälle som syftar till allt större företag
och allt fler sammanslagningar mellan olika företag. Därför yrkar vi bifall
till reservation 1 i socialförsäkringsutskottets betänkande 2, som handlar om
bättre överensstämmelse mellan förmåner och avgifter för egenföretagare.
I dag brister det i balansen mellan förmåner och avgifter för den enskilde.
Ibland blir resultatet helt orimligt. Man debiterar socialavgifter för inkoms-
ter som är så små att de inte ens ger rätt till ersättning från försäkringskassa
eller rätt till tilläggspension. Så är det när inkomsten uppgår till mindre än
30 000 kr., dvs. under basbeloppet. Särskilt berör detta makar inom jord-
bruksföretag eller annan rörelse som ger en inkomst på mellan ett och två
basbelopp. Det behövs en utredning som kan lämna förslag till hur frågan
skall lösas. En sådan utredning tycker jag skall komma till stånd.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
7 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
98
Anf. 108 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! När jag inför den här debatten gick igenom en del material
kom jag att ögna igenom förra riksmötets utskottsbetänkande beträffande
socialavgifter. Jag kunde konstatera att vi då hade att behandla 19 motioner,
som så småningom utmynnade i 10 reservationer i betänkandet. I dagens be-
tänkande behandlar vi 8 motioner, som under utskottsbehandlingen har re-
sulterat i 3 reservationer. Det tycks alltså vara betydligt mindre som vi inte
är överens om den här gången.
Eftersom mina meddebattörer är ett segt och uthålligt släkte, tror jag inte
att denna utveckling beror på att de har ledsnat och givit upp, utan fastmer
på att de olika skevheter i det mycket komplicerade system som vi har beträf-
fande socialavgifter med tiden ändå har rättats till. Jag vill erinra om att vi
har varit överens om mycket. Närmast har vi haft olika uppfattningar om
metoder och takten i fråga om förändringarna. Det gäller t.ex. beträffande
reservation 2. De andra två reservationerna rör mer principiella skillnader i
uppfattningarna. Liksom Gullan Lindblad tror jag knappast att vi någonsin
blir överens på de punkterna.
De här frågorna har vi diskuterat många gånger här i kammaren. Argu-
menten är väl dokumenterade. Med hänsyn därtill och för att vinna tid för
kammaren skall jag fatta mig mycket kort när jag kommenterar de tre reser-
vationerna.
I reservation 1 begärs en bättre överensstämmelse mellan förmåner och
avgifter i försäkringen. Jag vill påstå att det finns ett starkt samband mellan
avgifter och förmåner, även om det inte kan relateras till en viss individ utan
gäller försäkringen som helhet. Utskottsmajoriteten har tidigare framhållit
att de regler som nu gäller innebär en viss bristande överensstämmelse mel-
lan avgifter och förmåner. Det står helt klart. Men nuvarande system har
ändå så stora administrativa fördelar att man i stort sett bör behålla nuva-
rande regelverk. Den uppfattningen vidhåller jag.
Reservation 2 handlar om arbets- och uppdragstagarbegreppen. Också
den frågan har diskuterats många gånger här i kammaren. Utskottet har va-
rit och är, vill jag påstå, enigt om att nuvarande regelverk är komplicerat och
oklart samt förorsakar mycket besvär ute i arbetslivet. Vi har också gemen-
samt uttalat oss om nödvändigheten av att så snabbt som möjligt få nya och
klara regler.
Den här frågan diskuterades i kammaren för ganska exakt ett år sedan,
och jag minns att jag sade att man i regeringskansliet bedömde att man inte
skulle hinna lägga fram något förslag förrän hösten 1990. Tyvärr var det en
riktig bedömning. Det finns alltså inget förslag på riksdagens bord, vilket jag
beklagar. Ansvarigt statsråd uppger nu att ett förslag skall föreläggas riksda-
gen snarast möjligt, och vi får utgå från att det blir möjligt.
Vad gäller frågan om att förhandsbesked skall kunna lämnas efter ansökan
från bara en part vidhåller utskottsmajoriteten nu liksom tidigare att en ge-
mensam ansökan ger det bästa underlaget för en korrekt bedömning av om-
ständigheterna och ökar förutsättningarna för en snabb handläggning.
Försäkringsskydd för idrottsutövare är en annan fråga som vi här i kam-
maren har behandlat åtskilliga gånger. Den här gången är fogad en reserva-
tion och ett särskilt yttrande till betänkandet i fråga. Jag kan bara upprepa
vad jag tidigare har sagt i debatterna i denna fråga. När det nu i dom fast-
ställts att inkomster i samband med idrottsutövning är att likställa med andra
arbetsinkomster, är det utskottsmajoritetens klara och principiella uppfatt-
ning att dessa inkomster skall grunda rätt till socialförsäkringsförmåner och
därmed föranleda att sociala avgifter erläggs. Enligt vår uppfattning skall id-
rottsutövaren i sin egenskap av inkomsttagare ha en självklar rätt att omfat-
tas av samma socialförsäkringsskydd som andra inkomsttagare.
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna 1,2 och 3, i den mån det
har yrkats bifall till dem, och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 109 RUNE BACKLUND (c):
Herr talman! Nils-Olof Gustafsson sade att hans meddebattörer var ett
segt och envist släkte. På den punkten kan jag ge honom rätt. Vi kommer
naturligtvis inte att ge upp tanken på att klara av att rätta till de skevheter
och knöligheter som finns i systemet.
Såvitt jag har förstått finns det en underton i Nils-Olof Gustafssons inlägg,
nämligen att man till viss del är beredd att lösa problemen. Det vore önsk-
värt att socialdemokraterna i utskottet satte litet starkare press på regerings-
kansliet när det gäller att lägga fram förslag. Vi har sett exempel på hur vissa
frågor, exempelvis frågan i reservation 2 om arbets- och uppdragstagarbe-
greppen, har förhalats mycket länge i regeringskansliet. Om ni trycker på
och säger att förslagen måste komma fram så att frågorna kan lösas, då ökar
trycket på regeringskansliet att lägga fram förslag för riksdagens behandling.
Men så länge som ni är försiktiga och säger att ni utgår från eller förväntar
er att förslag skall komma från regeringen, då lär det förmodligen dröja yt-
terligare något år innan dessa frågor kan lösas. Vår önskan är således att ni
medverkar till att sätta ett ökat tryck på regeringskansliet. Av våra reserva-
tioner framgår också att vi vill att förslag skall läggas fram så fort som möj-
ligt.
Anf. 110 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag kan också hålla med Nils-Olof Gustafsson om att vi är
ett segt och envist släkte. Men det är ett segt släkte också på den motsatta
sidan. År efter år nöjer ni er med att regeringen säger att problemen skall
lösas så snabbt som möjligt. Beträffande arbets- och uppdragstagarbegrep-
pen var beskedet att den frågan skulle vara löst 1990. Nu säger man att den
skall lösas snarast möjligt. Blir det våren 1991, hösten 1992 eller när?
Om Nils-Olof Gustafsson visar upp litet mer envishet kan han kanske på-
verka regeringen till att tala om när den tänker lägga fram ett förslag, om det
nu över huvud taget kommer något. Jag är inte helt övertygad om det. Det
här är kanske något som ni ”kör med” bara för att det skall låta någorlunda
intressant. Jag skall dock inte orda mer om detta utan återgå till frågan om
försäkringsskydd för idrottsutövare.
Jag kan i och för sig förstå att ni tycker att socialavgifter skall betalas på
inkomster inom idrottsverksamhet precis som på alla andra inkomster. Den
uppfattningen kan ni ha, men då gäller det att också lösa ekonomin för be-
rörda föreningar. Aldrig någonsin talar ni om hur man skall gå till väga för
att göra det. Sociala avgifter har faktiskt blivit en pålaga som relativt små
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
99
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Socialavgifter
100
föreningar inte klarar av. De stora föreningarna, som bedriver affärsverk-
samhet och annat, har vissa chanser att klara verksamheten trots dessa avgif-
ter. Men även de riskerar att gå i konkurs. Det är faktiskt inte sådan verk-
samhet som de skall ägna sig åt, utan de skall i huvudsak syssla med barn-
och ungdomsarbete.
Det gäller därför att ta fatt i frågor som rör ekonomin och se till att dessa
föreningar klarar sig. Eller också får man vara generös, Nils-Olof Gustafs-
son, och säga att de flesta ledare och tränare inom idrottsverksamhet har ett
heltidsarbete för vilket det betalas sociala avgifter. Försäkringsskyddet för
den del som rör det idrottsliga livet får då lösas med hjälp av andra försäk-
ringar. Men tala nu om för föreningarna via protokollet hur de skall klara sin
ekonomi!
Anf. 111 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Vi är ett segt släkte, och så länge vi inte får något besked får
vi väl tjata vidare i frågan, Nils-Olof Gustafsson. Det är nu tredje socialmi-
nistern vi avverkar i det här ärendet. Vi får väl se om vi får något besked
innan det blir byte på den posten.
Det tenderar från socialdemokratiskt håll att vara så att regeringen driver
vidare, som herr statsministern nyligen sade. Jag vet inte om regeringen bara
driver vidare eller om man helt enkelt är ointresserad av den här frågan.
Dess värre tror jag att det är det sistnämnda, när det tar så lång tid och ingen-
ting händer.
Ett litet tuppfjät närmare är vi väl i alla fall, när Nils-Olof Gustafsson är
överens med oss om att frågorna bör lösas på något sätt. Men han beklagar
att det inte har kommit något förslag. Ja, jag säger ju att måtte vi inte behöva
stå här om ett år igen och upprepa samma argument och samma frågor, för vi
samtliga debattörer kan ju konstatera att några svar på frågan när ett förslag
kommer har vi inte fått.
Jag vill avslutningsvis fråga: Är det en målsättning eller ett löfte, herr Nils-
Olof Gustafsson, att vi skall få ett besked från regeringen?
Anf. 112 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! När det gäller företagare- och uppdragstagarebegreppen be-
griper jag - jag har sagt det tidigare också - den otålighet som ni känner. Jag
delar den. Vi har ju i utskottsbetänkandet också en gemensam skrivning om
det.
När nu det statsråd som är ansvarig för de här frågorna säger att det skall
komma ett förslag på riksdagens bord så fort som möjligt, litar jag på det.
Det är ju litet svårt att göra någonting fortare än vad som är möjligt. Vi som
debatterar de här frågorna nu är förmodligen de i den här kammaren som
kan frågorna bäst och vet att detta är oerhört svåra och komplicerade ting.
När man nu säger från regeringshåll att man har haft svårt att få fram till-
räckligt bra underlag för att lägga fram ett bra förslag för riksdagen, litar
åtminstone jag på att det är så. Jag kan inte ge något exakt besked om när
ett förslag kommer. Jag delar som sagt irritationen över att vi inte redan har
ett förslag på bordet.
Socialförsäkringsförmåner och avgifter för idrottsutövare i deras egenskap
av inkomsttagare har vi diskuterat så många gånger. Jag behöver inte ta upp
den principiella olikheten i vårt synsätt den här gången, tycker jag, för det
finns så väl dokumenterat.
Låt mig säga att jag naturligtvis också är medveten om den stora betydelse
som idrottsrörelsen har för inte minst ungdomen i vårt land. Jag är också på
det klara med att sociala avgifter innebär påfrestningar för inte bara idrotts-
rörelsen utan också andra ideella organisationer, liksom skatteomläggningen
kommer att göra. Det senare konstaterade för övrigt både regering och riks-
dag när beslutet om skatteomläggningen fattades.
Utskottet säger, som framgår av betänkandet, att effekterna för idrottsrö-
relsen och andra ideella organisationer skall följas med särskild uppmärk-
samhet, och skulle icke önskvärda effekter uppstå, är man beredd att vidta
åtgärder.
Jag tycker att det är viktigt att skilja mellan de här två sakerna: för det
första den principiella inställningen att man inte skall mäla ut idrottsut-
övarna som någon särskild typ av inkomsttagare och för det andra att det
är angeläget att idrottsrörelsen och andra ideella organisationer har sådan
ekonomi att de kan bedriva sin viktiga verksamhet, vilket är något som får
bli föremål för en annan prövning.
Anf. 113 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag tolkar då Nils-Olof Gustafsson så, att det som vi är över-
ens om är att vi skall följa skatteomläggningens konsekvenser för idrottsrö-
relsen. Det är dokumenterat överallt, så det behöver vi inte tvista om.
Kompensation för socialförsäkringsavgifter som föreningarna skall betala
är en annan fråga, säger Nils-Olof Gustafsson, precis som jag sade i min in-
ledning. Skall jag tolka det så, att i den frågan ämnar regeringen och social-
demokratin inte göra någonting?
Anf. 114 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Jag upprepar än en gång, att jag inte kan inse att man i någon
situation skulle ha rätt att mäla ut idrottsutövarna som inkomsttagare från
andra inkomsttagare när det gäller socialförsäkringssystemet och avgifterna
till det. Jag betraktar det som helt självklart att de skall behandlas som vilka
andra inkomsttagare som helst.
Det ekonomiska stödet till idrottsrörelsen och andra ideella organisatio-
ner är, menar jag, en sak för sig som får komma in i budgetprövningen på
vanligt sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91 :SfU3 Svenskt medborgarskap.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Svenskt med-
borgarskap
101
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Svenskt med-
borgarskap
102
Anf. 115 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Även det här ärendet är relativt välkänt för utskottets leda-
möter sedan tidigare. Det behandlar olika frågor rörande medborgarskap.
Vi har tagit upp ett par frågor från moderat håll, och tillsammans med folk-
partiet har vi en reservation om krav på kunskaper i svenska språket för den
som skall bli svensk medborgare.
Detta krav är att se som något positivt för invandrarna. Kunskaper i
svenska språket är naturligtvis mycket viktiga för invandrarna i vårt land.
Undervisningen i svenska bör enligt oss moderater om möjligt starta redan
vid slussarna och naturligtvis fortgå under förläggningstiden, gärna varvad
med arbete. Det har visat sig att den allra bästa starten att lära sig ett nytt
språk är att delvis arbeta och delvis studera.
Vi vill se reservationen som ett understrykande av hur viktigt våra partier
anser det vara att invandrarna verkligen skall få lära sig svenska språket in-
nan de blir medborgare i vårt land. Att det måste göras undantag, kanske
för äldre personer och för dem som har handikapp av olika slag, säger sig
självt. Men vi vill verkligen understryka hur viktig vi anser den här frågan
vara. Tyvärr brister det väldigt mycket i dag.
Vi vill också från moderat håll i reservation 3 slå ett slag för att det skall
ordnas någon form av högtidlighet för dem som nyss har blivit svenska med-
borgare. Vi menar då att staten genom länsstyrelserna kan arrangera någon
ceremoniell högtidlighet varje år på nationaldagen. Detta skulle visa att vi
verkligen hälsar de nyblivna svenska medborgarna välkomna i vår gemen-
skap.
Jag skall inte heller i detta ärende yrka något bifall. Vi har deklarerat våra
ståndpunkter, och det får vara nog, herr talman.
Anf. 116 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! I det här betänkandet har miljöpartiet en reservation som
jag yrkar bifall till. Den handlar om att man skall få svenskt medborgarskap
efter tre år.
Jag vet att man nyligen sänkte kvalifikationstiden från sju till fem år, och
det motiverades med att fem år är den tid som behövs för att inlemmas i det
svenska samhället. Trots det kan man få dispens. Är man t.ex. gift med en
svensk medborgare så sänks hemvisttiden till tre år om äktenskapet har varat
i två år. Har man blivit mer inlemmad i det svenska samhället om man är gift
i Sverige än om man är ensamstående och måste stå på egna ben?
Jag tror att man lär sig både svenska språket och mycket annat lika bra,
om man måste vara ensam här i vårt land. Jag tycker att detta är inkonse-
kvent. Vi i miljöpartiet anser att tre år räcker för att man skall kunna söka
svenskt medborgarskap. Vi skall se detta i förhållande till att nordiska med-
borgare behöver två års vistelsetid för att kunna bli medborgare i Sverige.
Detta är naturligtvis kopplat till rösträtt m.m. Vi anser att de som skall in-
lemmas i det svenska samhället också skall ha rätt att kunna påverka sin si-
tuation.
Det fanns även en annan motion som vi var mycket intresserade av. Den
handlade om dubbelt medborgarskap, men där ser vi att det pågår ett slags
beredning. Det är medborgarskapskommittén som arbetar med den, och
den är ute på remiss och bereds för närvarande i regeringskansliet. Vi tänker
återkomma till den frågan senare. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 117 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! De flesta av de motioner som behandlas i detta betänkande
är välkända. De har diskuterats under flera år och jag ser ingen anledning
att upprepa argumenten.
Det nya som finns i betänkandet är att utskottet tillstyrker en motion från
centern, vari begärs en utredning av möjligheterna att upphäva beslut om
svenskt medborgarskap när man fått det på falsk identitet. Inom den interna-
tionella terrorismen och den organiserade brottsligheten är det vanligt att
man använder sig av olika identiteter. Det har i flera brottsutredningar visat
sig att den åtalade varit bosatt i Sverige under falsk identitet. Terroristlag-
stiftningskommittén har också i sitt betänkande diskuterat den här frågan.
Samtidigt som utskottet förordar en helt förutsättningslös utredning av
vilka möjligheter som finns att komma till rätta med detta problem, vill ut-
skottet framhålla vikten av rättssäkerhet för den enskilde. Man vill även på-
peka att barn under 18 år fått sitt medborgarskap som en följd av att vård-
nadshavaren blivit svensk medborgare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande socialförsäkringsutskottets betänkanden
1990/91:SfUl, SfU2 och SfU3.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Mom. 3 (föräldrabegreppet vid vårdbidrag)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 35 för reservation 2 av
Margö Ingvardsson och Ragnhild Pohanka.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Mom. I (överensstämmelse mellan förmåner och avgifter)
Utskottets hemställan bifölls med 187 röster mot 99 för reservation 1 av
Gullan Lindblad m.fl.
Mom. 2-5
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Svenskt med-
borgarskap
103
|
Prot. 1990/91:24 14 november 1990 |
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3 Mom. 1 (kvalifikationstid för att bli svensk medborgare) |
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 20 för reservation 1 av
|
Arbetstillstånd för |
Ragnhild Pohanka. Mom. 2-6 Utskottets hemställan bifölls. Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som 13 § Arbetstillstånd för utlänningar Föredrogs Anf. 118 GULLAN LINDBLAD (m): Fru talman! I Sverige förekommer knappast någon s.k. arbetskraftsin- Vi moderater anser att det är alltför snålt med möjligheter att invandra till Det pågår för närvarande ett integrationsarbete av stora mått i Europa. Man skall inte vara nödd och tvungen att ställa sig i asylkön för att komma Jag vet att det förekommer en viss tendens till öppnare inställning i den |
|
104 |
ännu har ingenting hänt på området, och vi vill med den här reservationen |
slå ett slag för en något öppnare inställning till den s.k. arbetskrafts-
invandringen.
Vi säger också i vår reservation att t.ex. tandläkare som har fått sin utbild-
ning här skall ha möjlighet att senare stanna kvar här i riket och utöva sitt
yrke.
I reservation 2 tar vi tillsammans med centern upp feriearbetstillstånden.
Det gäller alltså utländska ungdomar som feriearbetar och måste söka till-
stånd före inresan. Detta har visat sig vara väldigt krångligt. Ibland har bären
ruttnat innan ungdomarna har fått något feriearbetstillstånd för bärplock-
ning.
Här har en viss förbättring åtminstone påkallats, och jag hoppas att detta
också kommer att genomföras i och med att dessa ärenden i fortsättningen
skall avgöras av länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsverket i stället för
som nu av invandrarverket. Där har det tyvärr funnits en stor byråkrati när
det gäller dessa ärenden. Vi har genom vår reservation ytterligare velat un-
derstyka att det är viktigt att möjligheten till feriearbete på allt sätt underlät-
tas genom att arbetstillstånden för feriearbeten avskaffas, framför allt för att
ge trädgårdsnäringen i södra Sverige möjlighet att nyttja den viktiga arbets-
kraft som den här feriearbetskraften utgör.
Vi har i dessa reservationer klargjort vår uppfattning. Men, fru talman, vi
är disciplinerade och jag skall inte här yrka bifall till reservationerna. De
talar ju för sig själva, och vi ämnar inte begära votering i ärendena.
Anf. 119 RUNE BACKLUND (c):
Fru talman! Centerledamöterna Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar
har väckt en motion som behandlar arbetstillstånd för feriearbetande ut-
ländsk ungdom och motionsyrkandet går ut på att feriearbete och arbete
inom trädgårdsnäringen skall undantas från kravet på arbetstillstånd. Detta
har centern följt upp i en gemensam reservation med moderaterna till ut-
skottets betänkande.
Bakgrunden till motionen är den kaotiska situation som rått under de se-
naste åren när det gäller arbetstillstånd för feriearbetande från andra länder.
Situationen har varit komplicerad både på de ambassader och på de konsulat
som skall hantera ansökningarna. Detta har framför allt gällt Polen. Invand-
rarverket har haft en mycket besvärlig situation och varit tyngt av en rad
andra tunga ärenden, som har förtur i behandlingen. Detta har sammantaget
skapat en situation där de enskilda näringsidkarna, odlarna, har kommit i
kläm. Man har inte fått besked i tid och inte nått fram med beskeden till dem
som skall åka hit från bl.a. Polen. Detta har skapat bekymmer, vilket lett till
att man missat den tid när jordgubbar mognar m.m.
Nu har det diskuterats andra lösningar. Det finns en rapport från departe-
mentet där man föreslår att länsarbetsnämnden skall ta över tillståndsgiv-
ningen. Jag upplever att de förslag som finns i den rapporten är ett steg i rätt
riktning. Men jag tror fortfarande att något av samma problematik kommer
att inträffa, eftersom det handlar om en relativt kort tidsrymd under vilken
det gäller att få fram besluten. Man skall försöka passa den svenska skörde-
säsongen, som ju varierar högst påtagligt i förhållande till den normala tid-
punkt då man räknar med att skörda olika produkter. Jag tror att samma
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Arbetstillstånd för
utlänningar
105
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Arbetstillstånd för
utlänningar
106
problem kommer att uppstå även om länsarbetsnämnderna tar över detta.
När det kommer till kritan hinner man inte bli klar med all pappershante-
ring. Då får man inte fram beskeden, och sedan får vi samma problem som
vi haft de senaste åren.
För centerpartiets del anser vi att modellen inte räcker för att fullt ut lösa
problemen. Det är ett steg åt rätt håll, men det räcker inte. Därför har vi
sagt i reservationen att man skall gå ett steg längre, dvs. att arbetstillstånden
helt enkelt slopas och att vi återgår till den situation som gällde före år 1977,
då det inte krävdes den här typen av feriearbetstillstånd.
Det finns kanske ytterligare ett skäl utöver det så att säga rent svenskt
egoistiska skälet som trädgårdsnäringens situation utgör. Vi måste visa en
större öppenhet när det gäller möjlighet för ungdomar från hela Europa att
komma till Sverige. Vi har här i riksdagen ett antal gånger diskuterat hur
viktigt det är att vi visar en positiv inställning till de länder som under det
senaste året har lyckats kasta av sig kommunismens ok. Menar vi någonting
med detta, måste vi också visa en öppnare attityd mot dessa länders ungdo-
mar och deras möjlighet att komma till Sverige och andra delar av Väst-
europa. Av denna anledning finns det också skäl att avskaffa en del av det
regelverk som finns på detta område.
Fru talman! Jag yrkar för centerns räkning bifall till reservation 2.
Anf. 120 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Fru talman! Detta betänkande behandlar fyra motioner som alla går ut på
att göra det lättare för utlänningar att arbeta i Sverige under kortare eller
längre tid. En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet håller på
med en kartläggning av arbetskraftsinvandringen, där man ser på såväl kort-
tidsanställningar som långtidsanställningar och huruvida riktlinjerna skall
förändras.
När det gäller korttidsanställningar har arbetsgruppen sammanställt en
promemoria där man för arbeten under kortare tid bl.a. föreslår en form av
s.k. säsongsarbetstillstånd. I dag finns det flera olika typer av tillståndsfor-
mer för arbete under kortare tid.
Arbetsgruppens förslag är nu föremål för remissbehandling. Jag anser där-
för att vi kan avvakta resultatet av det arbete som pågår i regeringskansliet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på de reservationer till
vilka bifall har yrkats.
Anf. 121 EVAGOÉS(mp):
Fru talman! Miljöpartiet har avgivit ett särskilt yttrande till det betän-
kande som behandlas här i dag, och det kan man se som en liten utmaning.
Murar har fallit, men andra murar byggs upp -1.ex. EG-muren, som miljö-
partiet ser det. Om man menar att människor skall kunna flytta och kunna
röra sig fritt i världen över öppna gränser, får man inte centralisera och bygga
upp nya svårigheter för rörligheten. Den EG-anpassning som nu pågår kom-
mer även att drabba människors rörlighet, eftersom rörligheten bara gäller
inom EG och inte för dem som kommer utifrån.
Miljöpartiet har väckt en motion där vi föreslår att vi skall öppna våra
gränser. Det gäller speciellt för de ungdomar som är ute och reser i världen
och kommer från öst, t.ex. från Baltikum, och som vill komma hit och fe-
riearbeta. Det behöver inte vara sommar eller vara fråga om trädgårdsnä-
ringen.
Den reservation som finns om feriearbetstillstånd yrkar miljöpartiet bifall
till, dvs. reservation nr 2. Men vi vill gå ett steg längre. Vi anser att de som
skall turista i Sverige automatiskt skall få rätt att arbeta. Som det är i dag får
man tre månaders turistvisum. Det vill vi i första hand förlänga till sex måna-
der, men till detta skall också kunna kopplas rätten att arbeta i vårt land.
Detta skulle lösa många problem. Om t.ex. en estländsk ungdom som är
18 år i dag vill komma till Sverige, måste han ringa hemifrån för att ordna
visum. De som har försökt att ringa till Sovjet eller Baltikum vet hur omöj-
ligt detta är i dag. Bara att försöka ta sig fram tar en evinnerlig tid. Sedan
skall ärendet handläggas, och som vi här fått vidimerat har det varit mycket
krångel. När det sedan blir dags att komma hit har man nästan givit upp hop-
pet.
Miljöpartiet tycker att det är bra att det har tillkommit en utredning och
att regeringskansliet ser på vad man kan göra för att underlätta för ungdomar
och även för andra, som turistar i vårt land, att komma hit. Men vi hoppas
naturligtvis att utredningen tar med vårt förslag i den beredning som pågår.
Det som är intressant och viktigt är människans frihet över gränserna. Vi
anser att friheten att kunna resa, studera, arbeta och bo var man vill främjar
en öppnare värld.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU4 Hälso- och sjukvårdsfrågor.
Anf. 122 PER STENMARCK (m):
Fru talman! 1990-talet kommer att bli ett krisdecennium för de politiskt
styrda delarna av svenskt samhällsliv. Detta är följden, och den direkta kon-
sekvensen, av en lång socialdemokratisk makthegemoni. Varje lösning har
krävt politiska insatser vilka i sin tur finansierats genom ytterligare höjda
skatter och avgifter.
Vi ser i dag välfärdskrisen smyga sig på oss på allt fler områden: Barnom-
sorgen, äldreomsorgen, skolan och vården. Överallt har den socialdemokra-
tiska politiken lett fram till offentliga finansieringar och offentliga monopol.
Uppvaknandet kommer plötsligt när allt fler inser vilka konsekvenserna av
denna politik blir.
Sverige har i dag världens högsta skatter. Vi har också Europas dyraste
sjukvård. Till denna har enskilda människor arbetat ihop under ett helt yr-
kesverksamt liv. En genomsnittlig svensk pensionär har under sitt yrkesliv
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
107
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
108
betalat 1 milj.kr. i landstingsskatt - företrädesvis till sjukvården - och lika
mycket till sjukförsäkringsavgiften.
Detta borde rimligtvis räcka för att täcka dessa människors behov av vård
och omsorg på äldre dagar och dessutom för att täcka vårdkostnaden för nå-
gon annan som, av olika skäl, inte kunnat arbeta lika mycket. Men så är det
inte.
Vi vet alla att köerna i dag är långa till olika former av behandling.
- Det gäller starroperationer.
- Det gäller höftledsoperationer.
- Det gäller kranskärlsoperationer.
- Och det gäller mycket annat.
På alla dessa områden uppvisar svensk sjukvård i dag inte en acceptabel
nivå. Det kan variera från landsting till landsting, men för vårt land som hel-
het är detta ett stort och ett ökande problem.
Det är lätt att säga att man väl får vänta på sin tur. Men det är just det som
dessa människor inte kan göra - och rimligtvis inte heller skulle behöva göra,
om vi i stället haft ett system där människors behov varit den självklara grun-
den för de nödvändiga satsningarna.
Så är det inte. Och just därför upplever vi i dag en systemkris inom den
svenska sjukvården. Det är inte ytterst en ekonomisk kris - därför att i inget
annat land i Europa satsas så mycket pengar på vården som just här hos oss.
Den är framför allt inte personalens fel: den gör tvärtom, med alla mått mätt
och i alla internationella jämförelser, en ovärderlig insats. Utan denna insats
hade förmodligen situationen redan i dag varit direkt ohållbar.
Nej, i stället är det en systemkris.
Den yttersta konsekvensen av detta är att den svenska vårdapparaten i dag
är så dyr, att vården långt ifrån räcker till alla som skulle behöva den.
Sällan tycker jag att det finns anledning att bli så upprörd som när just
äldre människor drabbas av den ofärd som socialdemokraterna fortfarande
kallar välfärd:
- Nej, du kan inte få någon starroperation.
- Nej, du får vänta på din tur. Köerna är långa.
- Nej, du får inte ta pengarna med dig till ett annat landsting. Då minskar
nämligen våra köer, och det är ett dåligt argument när vi skall kräva ökade
anslag.
- Nej, något privat alternativ är inte att tänka på. Folk skulle ju kunna få
för sig att den vård som de erbjuder är bättre än vår.
Det är en upprörande cynism som möter dessa människor.
Den som är 75 år och behöver en starroperation för att kunna läsa, eller
en höftledsoperation för att slippa smärtor och kunna gå under sina sista år
skall inte behöva stå i kö i månad efter månad. Framför allt borde detta inte
få ske i det Sverige som fortfarande kallas ett välfärdsland.
Sjukvårdens köer skapar mycket onödigt lidande. För många leder köerna
till allvarliga komplikationer med högre vårdkostnader, högre sjukpenning-
utbetalningar och förtidspensioneringar som följd. För andra erfordras extra
stöd och hjälpinsatser.
Uppskattningsvis 10 miljarder kronor om året förloras genom vård-
köerna. Riksrevisionsverket pekar på ännu högre siffror. Det är pengar som
i stor utsträckning borde kunna användas till vård i stället för att organisera
köer.
Patienten har i dagens sjukvårdssystem mycket begränsade valmöjlighe-
ter. Landstingen anvisar hur, när och av vem vården skall erbjudas. Det är
alltid landstingets mening som gäller, om patienten och landstinget har olika
uppfattning. Inte ens svårt sjuka människor är i dag garanterade vård i tid.
Patienten är i dag helt rättslös när det gäller att disponera de pengar som han
eller hon har betalat för att få just vård. Många människor tvingas betala en
gång till, för att få nödvändig vård på annat sätt. Andra har inte ens den
valmöjligheten.
Det är, som jag ser det, direkt oetiskt med ett system, som tar upp skatt
för sjukvård och därefter vägrar att betala för, eller att ge, nödvändig vård.
Svensk sjukvård skulle kunna erbjuda så mycket mer, om den slapp ifrån
planstyrningens bojor.
Vi moderater har därför, år efter år här i riksdagen, föreslagit nödvändiga
förändringar. Jag tror att man måste ha klart för sig att sjukvårdens problem
inte kan lösas utan att besluten förskjuts från den politiska nivån, för att i
stället möjliggöra ett samspel mellan vårdpersonal och patient.
Sjukvårdsmonopolet är orsak till krisen. Därför måste detta monopol bry-
tas. Valfriheten skulle inom sjukvården kunna möjliggöras genom att sjuk-
vården, i stället för genom skatt till landstinget, betalades genom en allmän
obligatorisk sjuk vårdsförsäkring.
Benämningen är lång och krånglig, men alla orden är lika viktiga:
- Den skall vara en försäkring.
- Den skall vara allmän, i den bemärkelsen att den skall gälla oss alla, oav-
sett om vi är gamla eller unga, oavsett om vi arbetar, är arbetsoförmögna
eller pensionärer, oavsett om vi har råd att betala någon försäkring eller
inte.
- Den skall vara obligatorisk. Ingen skall kunna välja att stå utanför.
Med ett sådant försäkringssystem skulle vi nå flera fördelar. Låt mig peka
på några sådana:
1. Privat och offentlig sjukvård skulle få möjlighet att verka på lika villkor.
2. Ingen skulle - som i dag - behöva avstå från vård av ekonomiska skäl, när
landstinget inte kan ställa upp i tid.
3. Finansieringen av vården och produktionen av vården skulle kunna skil-
jas åt. Landstingen som vårdgivare skulle inte behöva favorisera sig själv,
därför att samma landsting också står för kostnaderna.
4. Valfriheten skapar mångfald och är förmodligen den bästa garantin också
för en god kvalitet. Med fler alternativ kan behandlingsresultat från olika
kliniker jämföras. Patienten får möjlighet att välja den vård som han
själv - utifrån sina egna utgångspunkter - föredrar.
5. Många vill ha en permanent kontakt med en egen läkare. Ett nytt sjuk-
vårdssystem skulle kunna öppna möjligheter också till detta.
Fru talman! Genom att genomföra den sjukförsäkringsmodell som vi mo-
derater föreslår kan politiker inte längre säga nej till en patient som behöver
vård. Svaret blir i stället ja!
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
109
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
110
- Ja, du kan få din nödvändiga starroperation. Du har ju faktiskt själv
betalat för den.
- Ja, om kön för tillfället är för lång i ditt eget landsting ordnar vi vård i
t.ex. ett annat landsting. Det står din sjukvårdsförsäkring för.
- Ja, du får vård även om du har varit arbetslös i flera år eller är förtids-
pensionerad. Det får du genom att sjukvårdsförsäkringen är allmän -
den gäller oss alla, utan undantag.
- Ja, du kan få höftledsoperationen utförd på en privatklinik. Det är ditt
val. Det ingår också i förutsättningarna.
1990-talet kommer att nödvändiggöra stora och genomgripande föränd-
ringar i det svenska välfärdssystemet. Jag är övertygad om att vi måste börja
fatta de besluten med det allra snaraste. Jag ber, fru talman, att få yrka bifall
till reservation nr 4, fogad till betänkandet.
Anf. 123 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Fru talman! I det här betänkandet finns inte mindre än fyra tillkännagivan-
den till regeringen. Det är glädjande att utskottet i full enighet har gjort de
här markeringarna. Det rör sig om kraftfulla åtgärder för att minska antalet
aborter. Utskottet lyfter fram socialstyrelsens utmärkta handlingsprogram
och förutsätter att regeringen nu snabbt skall pröva förslagen i rapporten.
Nästa tillkännagivande handlar om etiska frågor i livets början, framför
allt rörande fosterdiagnostik och dess tillämpning. Flera av motionerna ifrå-
gasätter om föräldrar skall ha oinskränkt rätt att få veta fostrets kön, och
man pekar på risken att abort begärs bara därför att barnet inte har önskat
kön. Ett enigt utskott anser att det är angeläget att regeringen skyndsamt
överväger dessa etiska frågor.
I den proposition om tillämpning av genteknik på människa som lagts fram
i dagarna har regeringen återigen behandlat en liten del av hela frågekom-
plexet kring livets början. Frågorna kring fosterdiagnostik har utelämnats
trots att utredningen sedan länge är klar och remissbehandlad.
Utskottet har upprepade gånger i tidigare betänkanden hemställt att riks-
dagen skall ge regeringen till känna att det är viktigt att riksdagen får en sam-
lad redovisning för att den skall kunna anlägga en helhetssyn på etiska frågor
kring livets början. Andå envisas regeringen med att komma med en liten
del i taget, så att ingen kan bedöma helheten. Det är beklagligt, men nu är
det som det är och utskottet tycker, som sagt, att regeringen skall rappa på
när det gäller en rad återstående etikfrågor kring livets början.
Att utskottet vill att riksdagen skall ge regeringen till känna att det måste
bli skjuts på åtgärder mot läkemedelsberoende och att signeringstvånget i
patientjournallagen måste ändras är naturligtvis glädjande för oss folkpartis-
ter, för dessa krav är ju gamla kända folkpartikrav.
Däremot är vi naturligtvis besvikna över att det fortfarande inte går att få
gehör i riksdagen för vår fina husläkartanke. Ute i stugorna råder det inga
tvivel om att det finns en stor entusiasm inför det förslag vi från folkpartiet
har på den här punkten. Människor vill faktiskt ha sin egen läkare som de
själva har valt och de vill slippa att få en ny doktor vid varje besök. De vill
välja om deras husläkare skall vara en alldeles speciell privatläkare, någon
på vårdcentralen eller en specialistläkare.
Det råder inga som helst tvivel om att det skulle vara lättare att få fram
tillräckligt med duktiga allmänläkare med det husläkarsystem som folkpar-
tiet föreslår. Det har visat sig att många allmänläkare hoppar av därför att
de inte har möjlighet att påverka sin arbetssituation och därför att det är
odrägligt också för dem att ständigt möta nya ansikten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 om husläkare.
Reservation nr 7 handlar om behovet att ta till vara de resurser som finns
i små och väl fungerande enskilda sjuk- och vårdhem på ett konstruktivt sätt
i stället för att slösa bort tillgångar både i erfarenhet och engagemang och i
lokaler på det sätt som sker i dag i samband med att vården omstruktureras.
Utskottets majoritet anser emellertid inte att man skall ta till vara dessa re-
surser, men det är kanske inte så mycket annat att vänta. Rent ideologiskt
har vi litet olika syn mellan blocken på enskilda initiativ.
Motiveringen till yrkandet om avslag på motionerna om enskilda vårdhem
är däremot mycket märklig. Utskottet hänvisar till att tillsynsutredningen
skall komma med ett betänkande så småningom. Men det finns ingenting i
utredningens direktiv som berör den här frågan. Det är därför fullkomligt
obegripligt varför denna utredning skall avvaktas innan man tar ställning till
de här motionerna.
För att kunna förebygga olycksfall och skador på grund av våld måste man
veta hur det hela gick till. Inom arbetarskyddet är ju detta fullständigt själv-
klart. Där rapporteras och utreds t.o.m. tillbuden, eftersom man vet att det
på varje olycksfall går genomsnittligt tre tillbud.
Vi skulle kunna spara massor av pengar inom sjukvården om kroppsska-
dor där registreras och utreds på samma sätt och om en återkoppling sker till
ett lokalt förebyggande arbete. Vissa sällsynta men allvarliga olyckor måste
synliggöras på riksnivå för att inte tappas bort i mängden.
Det är många år sedan riksdagen beslutade att en sådan registrering skall
ske, men det har gått trögt. Under det senaste utskottssammanträdet fick vi
ju t.o.m. uppgift om att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering
har minskat den senaste tiden. Därför är det viktigare än någonsin att riksda-
gen nu markerar att insatserna för att samla kunskaper om och förebygga
olycksfall och andra kroppsskador måste intensifieras.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 10.
Röstförsämringen hos barn har observerats så pass mycket i massmedia de
senaste dagarna att jag skall fatta mig kort om detta. För mig är det ingen
överraskning att barnens röster tycks ha skadats med tanke på det buller som
barn utsätts för i dagens samhälle. När vi gjorde bullermätningar via BVC i
en förskola var bullernivån så hög under större delen av dagen att personalen
enligt arbetarskyddslagen borde ha använt hörselskydd. Motion 414 om röst-
försämring hos barn har ju också fått ett mycket kraftigt stöd hos socialstyrel-
sen och Läkaresällskapet, vilka har ombetts att yttra sig över motionen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 13.
Flera av motionerna i det här betänkandet handlar om det som vi i folkpar-
tiet brukar kalla ”de grå sjukdomarna”. Det rör sig om medicinska handi-
kapp som sällan figurerar i massmedias rubriker. De grå sjukdomarna är ofta
livslånga. Det fattas ofta bot och dessa sjukdomar drar inte till sig intresse
genom glamorösa läkarinsatser. I folkpartiets kamp för det glömda Sverige
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
111
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- ocli sjuk-
vårdsfrågor
112
har det varit en hjärtesak att lyfta fram de grå sjukdomarna och peka på de
brister som finns. Hit hör t.ex. epilepsivården. Det finns ca 100 000 personer
som lider av den åkomman i vårt land. Vid en internationell jämförelse ligger
vi mycket illa till när det gäller resurser till epilepsivården.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall också till reservation nr 25.
Naturligtvis stöder folkpartiet också de övriga 11 reservationer som är fo-
gade till detta betänkande och som är undertecknade av båda folkpartirepre-
sentanterna i utskottet. Men för att spara tid för kammaren yrkar jag, som
sagt, bifall endast till reservationerna 2, 10, 13 och 25.
Anf. 124 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Fru talman! Socialutskottets betänkande nr 4 behandlar ett stort antal mo-
tioner från den allmänna motionstiden i januari. Det är mot den bakgrunden
naturligt att denna debatt blir av en övergripande karaktär, där sjukvårdens
problem och möjligheter blir belysta ur både dagens perspektiv och inför den
framtid som vi kan överblicka.
Jag tänker för min del att något beröra sjukvårdens finansiella situation
och de behov av reformer som finns samt resonera kring de idéer om en för-
ändring som cirkulerar i debatten.
Trots att det de senaste åren utan tvivel är bristerna inom sjukvården som
har märkts mest i debatten, måste det konstateras-jag tror att detta är nöd-
vändigt att säga för att debatten skall få ett riktigt utgångsläge - att svensk
sjukvård vid varje internationell jämförelse står på en mycket hög nivå. Det
gäller både kostnadsmässigt, speciellt med hänsyn till åldersfördelningen
inom befolkningen, och kvalitetsmässigt. Framför allt gäller kanske resone-
manget med avseende på lika tillgänglighet för olika befolkningsgrupper.
Trots detta ifrågasätts den svenska sjukvårdsmodellen med en kraft som
inte kan negligeras. Jag vill påstå att framtiden rymmer både problem och
möjligheter. Kanske hade förre finansministern och tilltänkte sjukvårdspoli-
tikern Kjell-Olof Feldt rätt när han vid en förbundskongress för något år
sedan sade att hans bidrag till sjukvårdens utveckling var att genom den eko-
nomiska knapphet som regeringspolitiken lett till ha stimulerat tankeverk-
samheten i landstingen. Det var en sorts ”Creative destruction” i Schumpe-
ters anda.
Utan tvivel sker det i dag i landstingen en förnyelse och en omprövning av
gamla sanningar som väl aldrig tidigare. Detta sker faktiskt oavsett vilken
politisk färg majoriteten råkar ha. Jag vill påstå att man verkligen har tagit
till sig kritiken om brist på patientinflytande, stelhet, likformighet och mo-
nopolism. Det här måste vi som i många avseenden tillhör kritikerna ändå
notera. Eftersom utvecklingen inom vården i allt väsentligt går mot mera av
konkurrensinslag, marknadstänkande och valfrihet, har kritikerna redan
haft ett inflytande på utvecklingen. Och eftersom kritiken har haft borger-
liga förtecken, är landstingens - det vill jag påstå - positiva utveckling en
ideologisk framgång för de borgerliga partierna och en motsvarande mot-
gång för socialisterna eller skall vi säga traditionalisterna inom socialdemo-
kratin.
Några ord om problemen. Enligt min mening är de främst av ekonomisk
karaktär, inte av en slump utan beroende på en medveten regeringspolitik.
Sedan 1982 - detta är ju ett ofta återkommande jämförelseår - har ungefär
17 miljarder kronor dragits in till staten från landstingen och därmed sjuk-
vården. Till stor del är faktiskt köproblem, problem med kvarliggande pati-
enter och fel vårdnivå en följd av den här politiken. Det märkliga är att den
restriktiva politiken fortsätter, trots att så många sanningens ord sägs av auk-
toriteter som exempelvis Jerzy Einhorn. Åtstramningen snarast tilltar till
följd av det ensidiga beslut om anslag till sjukförsäkringen som nu har före-
lagts riksdagen. Uppräkningen för nästa år är enligt regeringen inte större än
0,7 %. Samtidigt vet alla att inflationstakten uppgår till 11 %. En uppräkning
motsvarande 11 % skulle i reda pengar motsvara ungefär 1,5 miljarder kro-
nor. Jämför detta med regeringens ambition 100 milj.kr.!
Några ytterligare exempel på situationen. Inför 1990 tredubblades upplå-
ningen inom landstingen. Trots detta väntar man inte att inkomsterna skall
täcka ens driftsutgifterna. Därför fortsätter landstingen upplåningen till in-
vesteringar 1991 med 6 miljarder kronor och därutöver 2 miljarder kronor
för driftskostnader, också med lån. När det gäller allt detta är Landstingsför-
bundet källa. Risk finns härmed, Bo Holmberg, att aldrig så ambitiösa refor-
mer inte får en rättmätig chans att visa sin dynamik om ekonomin blir alltför
svag ute i landstingen, om alltför hårdhänta besparingar av exempelvis vård-
platser tvingas fram på kort tid. Det finns tecken i skyn på att så redan är
fallet. Även med en centerinfluerad sjukvårdspolitik skulle det inte bli ut-
rymme för en stark expansion. Det är inte detta som jag förespeglar-jag är
noga med att slå fast det - men nog skulle vi tänka oss för, innan vi gjorde
den prioritering som regeringen nu är i färd med att göra. Man skickar in 1
miljard kronor till utbildning och information om äldrereformen samtidigt
som drygt 1 miljard kronor egentligen dras in av de s.k. Dagmarersättning-
arna. Vi i centern skulle faktiskt föredra att göra tvärtom. Vi anser att denna
miljard behövs bättre i den direkta sjukvårdande verksamheten.
Sedan några ord om resursbehoven framdeles. Ingenting talar för att be-
hoven blir mindre i framtiden. Dels säger all erfarenhet att utvecklade länder
väljer att lägga mer och mer av sina resurser på sjukvård. Det gäller både
staterna och individerna. Dels finns det demografiska faktorer som talar för
ett fortsatt kostnadstryck uppåt. I en intressant studie som Ulf Gerdtham
och Bengt Jönsson har gjort i form av en ESO-rapport skisseras en sannolik
utveckling för tiden fram till och efter sekelskiftet. De säger att år 2025 ande-
len personer över 74 år kommer att uppgå till 11 %, medan den var 7,4 % år
1985. Detta kan man, enligt författarna, klara kostnadsmässigt. Men därtill
kommer att den medicinsk-tekniska utvecklingen kommer att möjliggöra att
just denna grupp, de äldre i samhället vilka som bekant dominerar när det
gäller sjukvårdskostnaderna, får nya behandlingschanser. Sjukvårdskostna-
den per capita i gruppen 74 år och äldre har mellan 1976 och 1985 ökat med
54%. Om man under samma period hade satt kostnadsutvecklingen i rela-
tion till enbart åldersutvecklingen, borde det ha stannat vid ungefär en tred-
jedel av den nämnda procenten. Författarna menar alltså att den här utveck-
lingen snarast kommer att förstärkas under de närmaste två decennierna.
Vem kan sätta sig emot en fortsatt satsning på våra äldre?
Det här ställer alltså stora krav på framtida finansieringssystem. Förfat-
tarna till rapporten menar att det ute i landstingen i dag egentligen borde
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
114
byggas upp reserver för framtiden. Vi borde i dag spara för framtidens be-
hov. Men utvecklingen går, som jag nyss har visat och som författarna skriver
i sin bok, tvärtemot vad som vore önskvärt. Landstingen är i dag inte längre
nettosparare utan tär på reserver, säljer ut tillgångar och har en låg eller obe-
fintlig likviditet.
Den här trenden leder inom kort, och det är enligt författarna nu som det
börjar bli politiskt intressant, till en trolig utveckling mot en allt större volym
helt privatfinansierad sjukvård. Det blir en väsentlig ökning. Som alternativ,
eller både - och, skisserar man också kraftigt höjda patientavgifter. Vi vet
att regeringen just i höst har slagit in på den vägen. Författarnas hypotes
förstärks av de analyser som görs i Landstingsförbundets vägvalsutredning,
som nyss har initierats. Låt mig i detta sammanhang säga att det tydligen
numera alltid är så att det är från basen, dvs. från landstingen, som initiati-
ven och reformförslagen kommer. Regeringen får efterkomma önskemål.
Man blir inbjuden till Landstingsförbundet i samband med vägvalsutred-
ningen. Det borde kanske någon gång vara tvärtom. Men så är i dag inte
fallet, och det säger en del om hur sjukvården prioriteras av den nuvarande
regeringen.
Nåväl, den analys som vägvalsutredningen och dess chef professor
Johannes Wang har kommit fram till är att det har skett en bestående värde-
förskjutning i Sverige, liksom i övriga industriländer. Den enskilde individen
kräver sin rätt på ett helt annat sätt än förr. Detta är inte en tillfällig trend.
Professor Wang tror att den kommer att bli bestående. Detta ställer i sin tur
nya krav på att sjukvårdens traditionellt hierarkiska, och i Sverige plan-
styrda, system ställs inför bestående starka förändringskrav. Om inte den of-
fentliga vården får resurser att utvecklas, menar professor Wang att man
kommer att få se en omfattande privatisering. Den kommer som ett brev på
posten. Den offentliga vården måste vara högkvalitativ även i fortsätt-
ningen. Jag vill betona att detta kräver resurser, om vi fortfarande har
samma ambition, och det har vi i centerpartiet.
Efter detta resonemang måste jag ställa en fråga till socialdemokraterna.
Är det den här utvecklingen som ni egentligen önskar att frammana, medve-
tet men inte utsagt? Är även sjukvården ett område där socialdemokraterna
i dag byter ideologiska förtecken utan att de vill att människorna skall märka
att så sker?
Enligt centerpartiet bör resurser föras över till hälso- och sjukvården i
minst samma takt som den ekonomiska tillväxten ökar. Det finns därtill, me-
nar vi, starka skäl att prioritera den direktsjukvårdande verksamheten fram-
för många transfereringssystem. Det finns möjlighet, inte minst i det rå-
dande ekonomiska klimatet, att göra dessa förändrade prioriteringar redan
i höst. Vi återkommer i andra sammanhang med förslag i denna riktning.
När jag ändå är inne på begreppet ekonomisk tillväxt vill jag säga föl-
jande. Miljöpartiet kan ju lämpligen i dag, när vi diskuterar sjukvård, för-
klara hur sjukvårdens ökade resursbehov skall mötas utan att vi har en eko-
nomisk tillväxt. Det är ju redan nu problem med den låga tillväxt som vi har
i dag. Hur blir det då om miljöpartiet skulle få igenom sina idéer på detta
område? Den frågan har hittills aldrig blivit besvarad.
I debatten om sjukvårdens förnyelse framförs, liksom i betänkandet, olika
förslag. Det mest kända är väl det som Per Stenmarck utvecklade, nämligen
moderaternas allmänna och obligatoriska sjukvårdsförsäkring, som följer in-
dividen och som innebär stor valfrihet för patienten. Jag tror att de som på-
står att detta skulle leda till nedrustning av sjukvården och ökad barnadöd-
lighet har fel. Det är nog alldeles fel. Det motsatta är mera troligt. I en situa-
tion där den enskilde har sin landstings- eller sjukvårdscheck och får välja
sjukvård var som helst och vilken vårdnivå som helst, ökar förvisso valfrihe-
ten. Jag tror att vi även kan räkna med en höjning av produktionen och kan-
ske även kortare köer. Men jag tror - och detta har väl först på senare tid
börjat uppmärksammas, både i Dagens Industris ledare i dag och uppenbar-
ligen även av moderata ungdomsförbundet vid stämman nyligen - att kost-
nadsutvecklingen kommer att bli helt utan motsvarighet i dagens system el-
ler i de andra system som föreslås i sjukvårdsdebatten. Såsom förslaget hit-
tills har presenterats finns det utomordentligt få incitament för ekonomisk
återhållsamhet. Och det är egentligen min och centerns största invändning
mot den här typen av reformering. Jag tror att det återstår mycket när det
gäller att se till dessa detaljer även i ett sådant system. Även om man har
aldrig så goda ambitioner kommer man inte ifrån att det finns ett samband
även i ett sådant försäkringssystem mellan ambitioner och resurser.
Detta är egentligen den fundamentala skillnaden mot andra alternativ som
just bygger på att forma incitament för hushållning i alla led av sjukvården.
Jag tror att det på detta område går att föra ett lågmält politiskt resonemang
ungefär i den stilen som tredje vice talman Bertil Fiskesjö efterlyste i Expres-
sen häromdagen.
I all modern forskning omkring offentlig förvaltning poängteras vikten av
rätt incitament. När det gäller sjukvården gäller det för både patienten och
sjukvårdspersonalen, där läkaren självfallet har huvudrollen. Tredjepartsbe-
talning bör undvikas till nästan varje pris. Centerns modell, som den uttrycks
i det nya partiprogrammet, bygger på en stärkt primärvård och utökad valfri-
het för patienterna. Vi ser ingen motsättning mellan privat och offentlig vård
utan anser att de båda behövs som komplement till varandra. I utgångsläget
vet vi att den offentliga delen är den helt dominerande. Men vi ser mycket
gärna att den privata ökar, gärna i de underförsörjda områden som finns i
Sverige.
Jag har också noterat att det även på detta område pågår en påtaglig av-
dramatisering av gamla ideologiska föreställningar. Även i socialdemokra-
tiskt styrda landsting har man blivit ”ena hejare på” att förorda marknadsin-
slag i vården. Prismekanismen förs in när det gäller t.ex. lokalutnyttjande
och försörjningsverksamheter. Man bolagiserar och utsätter även egna pro-
duktionsenheter för extern konkurrens. Jag tror att det är den vägen som
man måste gå vidare mycket medvetet. Man hör t.o.m. kommunister som
anammar den här utvecklingen.
I ett försök i Dalarna läggs alla resurser på primärvården som sedan via
avtal eller kontrakt köper tjänster från slutenvården vid lasaretten. Det poli-
tiska inflytandet sker via landstingsmötet, där besluten fattas om ramar och
mål, samt ute i en mycket decentraliserad organisation i form av områdessty-
relser i varje kommun. Och det är vårdcentralerna i de geografiska enhe-
terna som svarar för befolkningens hela vårdbehov, alltså inkl, lasarettsvård,
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
115
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
som upphandlas hos sjukhusen i landstingen eller av andra sjukvårdsprodu-
center. Det finns alltså en valfrihet på detta område. Allmänläkaren och dist-
riktsläkaren blir i det systemet en familjeläkare eller husläkare samt lots eller
grindvakt under hela vårdepisoden.
Genom att patienten får välja såväl läkare som vårdcentral liksom att även
andra producenter än landstinget blir möjliga, kommer ett moment av kon-
kurrens att finnas. Vi tror att detta kommer att höja effektiviteten. Efter att
ha hört Per Stenmarck anser jag att det finns en samsyn hos oss och modera-
terna, även om moderaterna väljer andra modeller. Denna eller snarlika lös-
ningar förefaller att vara den modell som de flesta i dag förordar. Jag har lagt
märke till att när ett antal svenska företagsledare i en bok från SNS fick
tänka fritt om hur de ville forma den svenska sjukvården i framtiden, så före-
språkade de ungefär den här modellen. De tryckte på att politikerrollen bör
förändras. De tyckte att politikerna skulle vara mer av beställare än driftsan-
svariga in i varje detalj och att det också bör finnas utrymme för s.k. profes-
sionella inslag i styrelserna för lasaretten.
Den här metoden innebär också, vilket är viktigt att poängtera, ett klart
ökat förtroende för de verksamhetsansvariga, dvs. personalen i sjukvården,
alltså ett decentraliserat ansvar i verklig bemärkelse.
Vi tror att man genom att lägga tyngdpunkten på primärvården gör det
attraktivare att bli allmänläkare, vilket blir nödvändigt för att detta system
skall fungera som avsett. Och vi vet att det finns problem i detta samman-
hang.
För verklig valfrihet behöver det också göras förnyade ansträngningar för
att man skall få en rättvisare och jämlikare fördelning av läkarkåren över
hela landet. Utskottet bör, som föreslås i reservation 28, vilken jag yrkar bi-
fall till, ännu en gång ge regeringen till känna vad vi föreslår om behovet av
nya åtgärder för att klara detta centrala område.
Även i reservation 1, om fritt läkarval, finns detta samband utvecklat. Jag
yrkar bifall även till denna reservation.
Som tidigare nämnts ser vi från centern positivt på att flera vårdproducen-
ter, såsom enskilda vårdhem, kan finnas kvar och kan etableras. Detta finns
utvecklat i reservation 7, som jag yrkar bifall till.
Sambandet mellan livsstil och hälsa är väl dokumenterat. Ett av samhäl-
lets viktigaste bidrag till en ökad livskvalitet och mindre sjukdom består i att
ge de rätta förutsättningarna för en sundare livsstil. Kosten och kunskapen
om denna måste förbättras.
I dag vet vi alla att förhållandena är långt ifrån tillfredsställande t.ex. i
skolundervisningen på detta område. Det måste ytterst vara regeringen som
har ett ansvar för att en bättre ordning kommer till stånd. Jag yrkar därför
bifall till reservation 11, där denna fråga utvecklas.
I betänkandet behandlas ett antal motioner av Ulla Tilländer, vilka berör
behovet av en utvecklad etisk debatt om vårdfrågor som har sitt ursprung i
den snabba tekniska och medicinska utvecklingen. Även om motionerna
inte nu föranleder någon direkt åtgärd från utskottet och något tillkännagi-
vande till regeringen, har de en dimension som måste tas på stort allvar un-
der de närmaste åren. Förmodligen blir dessa frågor de stora prioriterings-
116
frågorna för politikerna i framtiden, där politikernas medverkan i sjukvår-
den kommer att legitimeras på ett nytt sätt jämfört med i dag.
Fru talman! Jag har inledningsvis velat diskutera de frågor som jag anser
blir dominerande i vårddebatten under de närmaste åren. Jag har velat peka
på det positiva som faktiskt sker men också de risker för misslyckanden som
kan bli följden om nuvarande besparingspolitik inom sjukvården får fort-
sätta. Jag tror att det moraliskt viktigaste vi har att klara av är, som Jerzy
Einhorn med sådant patos utvecklar, att ge våra gamla en sista tid då de vis-
tas inom sjukvården som präglas av värdighet och integritet. Därför kommer
vi i centern att även framgent se till att sjukvården kommer i första rummet
av samhällets satsningar.
Anf. 125 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Jag måste säga att det var utomordentligt intressant att lyssna
till Göran Engströms tankar och förslag. Det var också väldigt positivt att
höra hans ord om det moderata förslaget om en allmän obligatorisk sjuk-
vårdsförsäkring. Jag tror nog att jag kan säga att vi gärna medverkar till det
lågmälda resonemang som Göran Engström gärna vill ha.
Göran Engström hade en reservation, och det gällde de höga kostna-
derna. Ja, det är höga kostnader, det upplever vi i dag och kan nog inte
komma ifrån i framtiden heller. Vilken modell vi än väljer måste vi konsta-
tera att sjukvården helt enkelt kostar mycket pengar. Men vi måste be-
stämma oss för att pengarna skall användas på det effektivaste möjliga sät-
tet. Då tror jag att det för oss är aktuellt att studera de exempel som finns
att hämta i länder där man i praktiken har ”landstingsmonopol”, som i Eng-
land, eller i Västtyskland, där man har ett system som är ungefär som det
som vi moderater efterlyser. Vården i dessa länder kostar ungefär lika
mycket, men man får så oerhört mycket mer för pengarna i Tyskland än vad
man får i England.
Jag har svårt att förstå att kostnaderna skulle komma att stiga alldeles
ohämmat med det förslag som vi har lagt fram. Det är samtidigt så att man
förmodligen kan spara pengar så att säga i andra änden, vi kan öka utbudet
och tillgängligheten till vården, vilket kommer - det nämnde jag också i mitt
inledningsanförande - att innebära färre sjukskrivningar, färre förtidspen-
sioneringar och mindre frånvaro i olika sammanhang. Det här sammantaget
skulle kunna göra att vi sparar kanske bortemot 10 miljarder om året. Det
är t.o.m. så att riksrevisionsverket har sagt att denna siffra snarast är i under-
kant.
Anf. 126 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag tror att invändningen mot moderaternas förslag är att det
inte innehåller, som det har presenterats, effektiva spärrar mot ekonomiskt
kostsam utveckling. Det är faktiskt värt att ta på allvar, för det är en ganska
allvarlig invändning.
Vid jämförelser med andra länder är det viktigt att se till helheten. När
det gäller Västtyskland vet vi att en stor del av vården för de gamla inte sker
inom sjukvårdens hank och stör utan i hemmen. Det förändrar bilden en hel
del.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
117
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
När det gäller samordningen mellan landstingen och försäkringskassan
finns det en hel del att utveckla. Oavsett om man väljer vår modell eller mo-
deraternas modell måste det bli bättre än dagens obefintliga ordning - den
är faktiskt obefintlig. Regeringen tar nu det första litet stapplande steget mot
att försöka samordna insatserna. Här är ytterligare ett exempel på hur ett
antal landsting - Bohusläns landsting är mest känt - har gått i spetsen för att
förnya finansieringen av sjukvården. Här kan vi nog föra ett resonemang in-
för framtiden.
Jag tror alltså att det behövs ett ”grindvaktssystem” med allmänläkarna
och primärvården som första instans, och samspel mellan patienter och lä-
kare samt samspel mellan primärvården och lasaretten som ett nödvändigt
inslag, för att vi skall kunna få effektiv hushållning, något som kommer att
krävas även i framtiden.
Anf. 127 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! Jag får än en gång konstatera att det är positivt att lyssna till
Göran Engström, för jag upplever det som att avståndet mellan våra resp,
partier är betydligt mindre än vad jag tidigare har bedömt på det här områ-
det. Jag håller med om att det är viktigt att se på kostnaderna. Det skall
självfallet inte nonchaleras, om det nu finns framstående personer som kan
säga att kostnaderna riskerar att skena i väg. Jag tror dock inte, med den
argumentering som jag här har framfört, att det är på det viset. Jag tror att
det ligger väldigt mycket positivt i det som vi uppenbarligen nu gemensamt
slåss för, nämligen att alla människor i Sverige skall ha tillgång till en egen
läkare. Jag tror att enbart detta kan få väldigt positiva effekter.
Anf. 128 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Till sist: För den som är intresserad av att studera finns det
mycket aktuell litteratur på det här området. I en mycket intressant bilaga
till LU 90, som belyser svensk hälso- och sjukvårdspolitik i ett internationellt
perspektiv, gör professor Åke Blomqvist en jämförelse mellan ett antal län-
der och skisserar också tänkbara utvecklingar inom den framtida svenska
sjukvårdsfinansieringen. Det slår mig att han liksom ett antal företagsledare
och för övrigt centerpartiet ändå inte stannar för den allmänna försäkrings-
modellen utan förordar en satsning på primärvården i första hand. Men det
här kan vi säkert föra ett lågmält resonemang om även i fortsättningen,
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
118
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
14 § (forts.) Hälso- och sjukvårdsfrågor (forts. SoU4)
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Anf. 129 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Här stirrar man ut över en öde sal. Så är det tydligen när
man talar efter middagsuppehållet, men så blir det ju ibland.
Miljöpartiet de gröna yrkar bifall till reservationerna nr 8, 23, 27 och 32.
Reservation nr 8 behandlar förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete. Re-
servation nr 11 tar upp kost och hälsa, och reservation nr 12 handlar om in-
rättande av ett folkhälsoinstitut.
Jag anser att det finns en sjukvårdskris. När det gäller den ekonomiska
krisen är jag inte riktigt på det klara med om den är tillverkad eller ej. Skall
vi klara den sjukvårdskris som jag tror att vi har, måste vi se till att vi inte
blir sjuka så ofta. Jag har sagt det många gånger förr. Det är självklart att
förebyggande vård egentligen är den enda vägen att minska sjukvårdskost-
naderna. Ändock arbetar vi inte efter den linjen. Vi har fullt upp med att
klara av vårdköerna och med att ta hand om de akut sjuka. Naturligtvis
måste de sjuka ha vård. Men om ett samhälle inte satsar förebyggande kan
man aldrig klara av att vårda ikapp sig. Vi måste därför aktivt verka för en
ökad satsning på friskvård i förebyggande syfte.
Vi måste t.ex. förbättra dåliga arbetsmiljöer. Vi måste se till att männi-
skors kost blir bra. Vi måste över huvud taget vara medvetna om miljön. Vi
måste arbeta för en bättre livsstil.
Vi har därför sagt att ett folkhälsoinstitut på riksnivå som kartlägger risker
för ohälsa och hur den kan förebyggas vore bra. Vi stöder en motion i detta
ämne.
Man behöver dock inte genomföra screening, dvs. att man undersöker en
stor grupp människor för att se om de möjligen har anlag för eller är sjuka i
en viss sjukdom. Vissa typer av sådan screening anser vi inte vara helt befo-
gade. Dit räknar vi mammografiscreening. Det förefaller inte som om den
undersökningsmetoden är tillämplig för yngre kvinnor. Den s.k. Malmöun-
dersökningen har inte vederlagts. Däremot bör man göra screening, massun-
dersökning, av kvinnor över 55 år. Det har vi talat om i reservation nr 15.
Vi är måna om, som det står i reservation nr 18, att behålla de små förloss-
ningsenheterna och möjligheten att föda hemma om man vill.
Det är tydligen inte självklart att alla människor skall få smärtlindring.
Det gäller för det första mycket små barn. Detta tas upp i reservation nr 24.
Det gäller för det andra smärtlindring vid kronisk smärta. Detta tas upp i
reservation nr 23.
Att finna orsaken till smärta och att kunna bota och häva den är ibland ett
både svårt och långvarigt arbete. Patienten lider hela tiden, vare sig man
lyckas eller inte. Därför är det nödvändigt att vi gör allt som står i vår makt
för att hjälpa de patienterna. Det är mycket synd om dem. Vi behöver smärt-
kliniker i alla landsting. Dessutom vill vi att personalen skall få den utbild-
ning och vidareutbildning som krävs för att man skall kunna komma till rätta
med dessa problem.
Det är helt otillständigt att mycket små barn, som naturligtvis känner
smärta som alla vi andra, inte alltid får smärtlindring. Man är rädd att man
när man ger smärtlindring även skulle påverka andningsverksamheten nega-
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
119
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
120
tivt. Svenska läkaresällskapet har i ett yttrande uttryckt sitt stöd för den
motionen. Det är faktiskt en folkpartimotion. Socialstyrelsen bör därför un-
dersöka den saken. Barn är också människor. Lösningen på detta problem
hör faktiskt till barnens rättighet i samhället.
Som jag tidigare sagt yrkar vi bifall till reservation nr 23.
Vi vill att en ny cancerutredning skall genomföras för att man skall kunna
komma åt orsakerna til) cancer. Vi måste göra allt vi kan för att undvika att
människor blir cancersjuka. Detta begär vi i miljöpartiets motion So512. Vi
vill att en ny cancerutredning skall göras. Denna utredning skall lägga fram
konkreta förslag till hur vi skall kunna vända den prognostiserade cancer-
explosionen eller hur vi åtminstone skall kunna hejda uppgången. Här kom-
mer det allmänna miljöperspektivet in. Vi anar att det kan ha att göra med
den yttre miljön också.
Jag yrkade även bifall till reservation nr 27 om alternativmedicinsk be-
handling. Det handlar om förbud mot amalgam inom förslagsvis tre år. Jag
har talat så många gånger om detta tidigare i talarstolen att jag nu inte tar
upp tiden med det.
För övrigt stöder jag alla reservationer som miljöpartiet har skrivit under.
Jag yrkar som sagt inte bifall till så många, eftersom jag har förstått att det
är irriterande för kammaren att behöva votera så många gånger.
I vår motion So476 talar vi om att utbildningstjänster i ortopedisk medicin
skall inrättas. En statlig vidareutbildning i ortopedisk medicin bör inrättas
för sjukgymnaster. Vi vill också att läkare med utbildning i ortopedisk medi-
cin skall få specialistkompetens. Vi har dock fått veta att denna motion
egentligen inte hör till socialutskottets område. Jag vill ändock stå här i kam-
maren och plädera för att dessa utbildningar kommer till stånd.
Vi har tidigare fått ett påpekande här om att miljöpartiet önskar förbätt-
ringar inom hälso- och sjukvården, men att vi samtidigt säger att vi räknar
med nolltillväxt. Vi har varit mycket sparsamma i vårt förslag. Vi har varit
så sparsamma att jag tycker att vi har varit näst intill snåla gentemot hälso-
och sjukvården och omsorgen. Vi har varit tvungna till det, eftersom vi inte
har tillräckligt mycket pengar för att vara så generösa som vi så gärna hade
velat vara. Om Göran Engström finner att vi har önskat saker och ting utan
att ha det underbyggt i vår budget, får han ta fram konkreta exempel. Jag
trodde faktiskt att alla våra förslag var ordentligt underbyggda. Vi har nämli-
gen någon som tar oss i hampan och ser till att vi inte önskar mer än vad vi
kan stå för.
Anf. 130 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag tyckte ändå att det fanns fog att för miljöpartiets repre-
sentant göra det här påpekandet i en debatt om hälso- och sjukvården. Hon
konstaterade själv att man varit snål mot sjukvården och egentligen inte har
några plusposter. Men redan dagens nivå på hälso- och sjukvården i Sverige
är hög och kräver ett årligt tillskott av resurser, som ytterst emanerar ur eko-
nomisk tillväxt. Jag tror att det är viktigt att då och då peka på dessa ofrån-
komliga samband. Också i miljöpartiets samhälle blir ju människor gamla
och skröpliga och kräver sjukvårdens resurser - och därmed ett tillskott via
den ekonomiska tillväxten.
Anf. 131 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Det här har att göra med att ”inom Sveriges gräns erövra
Finland åter”. Med andra ord: Det gäller att på bästa sätt utnyttja de pengar
som redan finns inom sjukvården. Vi betalar i Sverige massar med pengar
till hälso- och sjukvården samt till omvårdnaden. Vad får vi ut av dessa
pengar? Vi måste ha en organisation som fungerar. Troligen fungerar den
bättre, om man låter besluten fattas på så låg nivå som möjligt. Det vet vi
ännu inte. Vi har inte fått något riktigt bra förslag. Vi har sagt nej till ÄDEL-
förslaget, eftersom vi inte samtidigt kunde få över primärvården. Vi anser
att någonstans där, mellan primärvården och specialistvården, finns en vinst
att göra.
Anf. 132 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Anita Stenberg talar om miljöpartiets vilja till förändringar
och reformer inom sjukvården. Vad man emellertid gör är att man säger nej
till de förändringar som Anita Stenberg skisserar. Jag tror att detta är ett
uttryck för den allmänna filosofin att man vill slå vakt om det bestående,
såvida inte någonting radikalt annorlunda kan erbjudas. Detta är en del av
miljöpartiets politiska livsluft, och den får nog vi stå ut med.
Anf. 133 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Den föregående talaren skall vara mycket glad för att det
finns en livsluft här i kammaren som kommer från ett ungt parti, som ännu
inte har stelnat.
Anf. 134 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Riksdagen skall nu ta ställning till väldigt många förslag som
rör hälso- och sjukvården. Det handlar om vårdinnehåll, vårdorganisation,
läkemedel och etik - det är en rad olika frågor som här tas upp.
Nu har förslagen om nya åtaganden som kostar pengar avstyrkts. Men jag
vill ändå inledningsvis peka på risken, att om riksdagen ger till känna en all-
män viljeinriktning och gör välvilliga uttalanden på 10, 20 eller 30 områden
inom hälso- och sjukvården, så kommer myndigheter, forskare, landsting
och personal att säga: Oj oj, här vill riksdagen ha ut mer av hälso- och sjuk-
vården, men man skickar inte med några pengar.
Situationen för hälso- och sjukvården är i dag också att den har fått en
allt mindre del av bruttonationalprodukten. Dessutom har riksdagen fattat
beslut om skattestopp i två år. Dagmarersättningen till landstingen har lagts
på en sådan nivå att landstingen inte får full kompensation för inflationen.
Samtidigt fortsätter den medicinska och tekniska utvecklingen. Man kan
i dag göra fler och bättre saker än tidigare inom svensk sjukvård. Det väcks
nya förväntningar hos människorna: Min åkomma kanske också kan botas
när den medicinska forskningen går framåt.
Jag kan inte se annat än att bilden för svensk sjukvård under 1990-talet
klarnat. Tendensen är att det kommer att bli en vidgad klyfta mellan sjukvår-
dens möjligheter och de resurser man har i form av pengar och personal. I
det läget tycker jag att det ligger en risk i att de borgerliga partierna, framför
allt moderaterna, pratar med dubbel tunga i riksdagen. I socialutskottet vi-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
121
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Halso- och sjuk-
vårdsfrågor
sar man en välvilja att göra mer, mer och mer. Men moderaterna i finansut-
skottet säger: Nej, nej och nej! Moderaterna vill sänka skattetrycket nästa
år med 40 ä 50 miljarder och under resten av 1990-talet med hela 200 miljar-
der. I socialutskottet sjunger man Viljasången: Mer och mer och mer! Mode-
raterna i finansutskottet däremot vill under 1990-talet minska statsinkoms-
terna med 200 miljarder. Upplysningsvis vill jag nämna att hälso- och sjuk-
vården kostar 80 miljarder.
Jag vill också till hälso- och sjukvårdsdebatten föra åldersfaktorn. Jag tror
att vi i dagens hälso- och sjukvårdsdebatt har underskattat den faktorn. Vi
har i Sverige världens äldsta befolkning. Var och en vet att ju äldre männi-
skor blir, desto mer slår detta igenom på kostnaderna för hälso- och sjukvår-
den. Vi får dessutom allt fler äldre äldre i Sverige. Den kurvan pekar uppåt
till en bit in på 2000-talet, till omkring år 2005. Jag såg att en hälsoekonom i
södra Sverige hade räknat fram att enbart hälso- och sjukvårdens merkost-
nad för de tillkommande äldre kommer att bli 8 miljarder kronor.
Det är ungefär här vi befinner oss i dag. De medicinskt-tekniska möjlighe-
terna att åstadkomma en bra hälso- och sjukvård för befolkningen blir allt
bättre, medan de ekonomiska resurserna inte finns i tillräcklig utsträckning.
Det är mot den här bakgrunden som socialutskottet säger att vi nu måste
ta upp prioriteringsdiskussionerna. Det gäller en diskussion både om priori-
teringen inom den egentliga sjukvården och om de etiska frågorna. Utskot-
tet har övervägt att anordna en allmän utfrågning om prioriteringarna inom
sjukvården. Jag har, liksom Göran Engström, uppfattningen att svensk sjuk-
vård i dag befinner sig i en situation där de medicinska möjligheterna synes
vara större än de ekonomiska resurserna. Vi politiker måste gripa oss an
denna materia och mer än i allmänt tal reda ut denna problematik.
Så några formfrågor! I samband med att vi i socialutskottet har behandlat
så här väldigt många motionsyrkanden har vi sagt att om de viktiga frågor
som här tas upp är under beredning, bör utskottet inte fatta beslut innan de
fakta som kan komma fram ligger på vårt bord. Därför har vi sagt att vi inte
vill sätta ned foten. Vi vill inte ta ställning innan vi har ett tillräckligt faktaun-
derlag i sak.
En annan formfråga gäller de motionsyrkanden som har den karaktären
att riksdagen inte bör ta ställning. Jag tror att vi här kan dra en parallell och
göra en jämförelse mellan riksdagens och regeringens syn på frågorna. Jag
gör antagandet att regeringen striktare bedömer att den här frågan ligger på
en myndighet, ute i en kommun. Här kan regeringen inte stappla in och säga
hur man skall göra. Ansvaret har delegerats. Men jag är inte helt säker på
att riksdagen känner samma hämningar.
När det gäller motionskraven framgår det att man gärna vill gå in i myndig-
heter eller ned i organisationer och personalgrupper, där det är landstinget,
socialstyrelsen, läkare eller andra som har ansvaret. Jag tror att det är viktigt
att riksdagen ser upp på den punkten.
I de fall där ansvaret ligger på annat håll har vi i socialutskottet försökt
säga att det är en fråga som riksdagen inte skall besluta om. Ansvaret ligger
på annat håll. Här finns förslag om att forskningsmässigt prioritera frågor
om röstförsämring hos barn - något som delvis är en forskningsfråga, och
122
riksdagen har bestämt hanteringsordningen. Forskningsfrågorna skall priori-
teras i samband med regeringens forskningsproposition vart tredje år.
Här finns förslag om förlossningsenheternas storlek och lokalisering - nå-
got som är en landstingsfråga.
Här finns metodfrågor beträffande screeningundersökningar - något som
är en kombination av vetenskap och politik och som först måste sakbehand-
las.
Här finns förslag om missbildningsforskning - något som först måste be-
handlas av forskningen och universiteten.
Herr talman! Det här är exempel på frågor där socialutskottet har gjort
bedömningen att riksdagen inte bör gå in. Här ligger ansvaret i stället på
andra.
I övrigt innehåller betänkandet väldigt många förslag om sjukdomsgrup-
per och etiska frågeställningar. Det är viktiga frågor som var och en för sig
skulle kräva en fördjupad debatt. Men av tidsskäl är det inte möjligt för mig
att kommentera alla frågor.
Sedan vill jag polemisera mot moderaterna när det gäller deras hälso- och
sjukvårdspolitik.
Jag lyssnade till Per Stenmarcks verklighetsbeskrivning. Jag brukar be-
rätta för folk utanför riksdagen hur moderaterna använder orden och beskri-
ver hur de offentliga systemen fungerar i dag. När moderaterna beskriver
hur hälso- och sjukvården fungerar talar de om planekonomi, kommando-
ekonomi och monopol. I dag lade Per Stenmarck till följande: Patienterna i
Sverige har ingen rättssäkerhet.
Jag vill med en gång säga till Per Stenmarck att detta är moderaternas reto-
rik och den verklighetsbild som de håller sig med. Men det är inte den verk-
liga bilden. Det är inte den bild som folk möter och inte heller den som ve-
tenskapen möter. Vidare är det inte den bild som man kan utgå från när man
vill förändra sjukvården. Det går alltså inte att ha en sådan här retorik.
Den verkliga bilden är att hälso- och sjukvården i Sverige har problem
men att den jämfört med omvärlden står sig mycket bra. I den senaste riks-
dagsdebatten i detta sammanhang kunde jag berätta att Världshälsoorgani-
sationen har gjort mätningar och tittat på förhållandena i de tio rikaste län-
derna. Det handlar då om ett Europagenomsnitt och om hur det är med häl-
san i de olika länderna. Man har tittat på medellivslängden, på hur låg späd-
barnsdödligheten är etc. Men inget land i Europa kan mäta sig med Sverige.
Per Stenmarck, det finns en förtroendeklyfta mellan er retorik å ena sidan
när det gäller att försöka svärta ned den svenska hälso- och sjukvården och
verkligheten å andra sidan. Jag har sett att det nu också finns en förtroende-
klyfta i de egna moderata leden. Ni har ju nyligen haft partistämma. Nämnda
klyfta fanns då mellan ungmoderaterna och partiledningen. Ungmodera-
terna efterlyste logik från sin partiledning. De frågade: Hur skall ni kunna
sänka skattetrycket så mycket som ni lovar och samtidigt hålla löftet om ett
allmänt finansierat försäkringssystem i sjukvården? Såvitt jag vet kom det
inget svar på denna berättigade och logiska fråga från ungmoderaternas sida.
Jag har många gånger frågat er moderater om substansen i ert försäkrings-
alternativ. Per Stenmarck har här hållit samma tal tre fyra gånger. Men jag
saknar fortfarande en upplysning om just substansen i ert alternativ.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
123
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
Jag vet inte om jag har tolkat tidningarna rätt vad gäller moderatstämman.
Men där blev det ytterligare frågetecken. Det skulle tydligen vara någon
form av konkurrerande försäkringsalternativ. Per Stenmarck får rätta mig
om jag har tolkat tidningarna felaktigt på den punkten.
På Svenska Dagbladet - ert liv- och husorgan - börjar man också bli litet
otålig. Där undrar man alltså också om det inte är dags för moderaterna att
beskriva substansen i sitt försäkringsalternativ för att detta skall bli trovär-
digt i en seriös debatt framöver. Jag tycker att detta är ett viktigt uppvak-
nande från Svenska Dagbladets sida.
Vad värre är, och detta togs också upp av Göran Engström, är att man
frågar sig: Vart bär kostnaderna hän i ert system? Det finns ju inte några
spärrar.
Ingemar Ståhl kan ju inte precis betraktas som den som älskar socialdemo-
kratin. Men han har sagt att det skulle bli en ohämmad kostnadsökning för
skattebetalarnas del och för sjukvården om det moderata systemet infördes.
Per Stenmarck säger i debatten i dag: Jo, visst måste sjukvården få kosta
pengar. Men då skall det vara vårt försäkringssystem. I det solidariskt finan-
sierade systemet får dock sjukvården inte kosta någonting.
Jag tycker att det var en oerhört intressant och avslöjande upplysning från
moderaternas sida. Sjukvården får gärna kosta, bara det är fråga om vårt
alternativ, säger man, och det är bäst för alla. Ert alternativ är det sämsta och
tillhör historien. Vårt är det bästa och tillhör framtiden, säger man också.
Det är mer av så att säga maktperspektiv och maktutgångspunkter i er ar-
gumentation än av sakargument. Jag tror att det nu är dags, inför kommande
val och med tanke på framtiden, att ha en ordentlig ideologisk och saklig
diskussion med moderaterna på den här punkten. Ni har ju alldeles för länge
åkt omkring och talat allmänt utan att landa i en verklighet avseende kostna-
der - man måste ju se till realiteter - och upplysningar om vad ert system
skulle resultera i.
Jag skulle kunna ställa många fler frågor i det här avseendet. Men av tids-
skäl skall jag inte göra det. Avslutningsvis vill jag bara säga följande.
Ni säger att ni har framtidsförslag. Bortsett från att man inte kan utläsa
vad de framtidsförslagen innebär avseende ekonomi och rättvisa har jag fäst
mig vid att ni återkommer till gamla förslag - förslag från efterkrigstidens
Sverige.
Ni har t.ex. ett förslag om att medicinalstyrelsen skall återinrättas. Men
verkligheten har för länge sedan sprungit ifrån tanken på en sådan uppdel-
ning. Ändå vill ni återgå till förhållanden som rådde efter kriget och återin-
föra en myndighet från den tiden.
Vidare föreslår ni att vi, i enlighet med en efterkrigslösning, skall återin-
rätta länsläkarorganisationen.
Jag kan förstå att det ibland är nödvändigt med nostalgi. Men då - förlåt
mig, Per Stenmarck - får väl den nostalgin tillhöra den ”lilla världen”. Den
behöver ju knappast höra de förslag till som handlar om hur 90-talets hälso-
och sjukvård skall formas.
Vi socialdemokrater kommer inte att släppa detta med den generella väl-
färdspolitiken eller solidariteten. Vi kommer heller inte att släppa detta med
124
att åstadkomma rättvisa för alla. Även de små och utsatta skall kunna få del
av den bästa hälso- och sjukvården.
Vi erkänner gärna att det finns brister i nuvarande system. Vidare håller
jag gärna med Göran Engström om att också vi inom socialdemokratin skall
vara öppna för och göra upp av sådant som inte är bra. Men vi vill definitivt
inte vara med om att skapa en situation där vi upplever att den generella
välfärden och solidariteten inte längre håller.
Med detta, herr talman, yrkar jag avslag på reservationerna 1-36 samt bi-
fall till hemställan i betänkandet.
Anf. 135 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det är ert alternativ, Bo Holmberg, som inte är trovärdigt.
Vi har prövat det. I decennium efter decennium har vi i Sverige prövat det.
Det fungerar inte. Det fungerar inte för de tiotusentals människor som må-
nad efter månad står i kö för att få en nödvändig operation utförd.
Sjukvården får gärna kosta. Jag står för det. Jag tror att det är på det viset.
Men då skall vi ha en sjukvård som tillkommer alla. Då skall det vara så,
som jag nämnde i mitt tidigare anförande, att alla skall ha möjlighet att ta
del av den. Jag blev litet felciterad av Bo Holmberg, men som jag sade i
mitt inledningsanförande är patienten i dag helt rättslös när det gäller att
disponera de pengar som han eller hon har betalat för att få vård. Så är det
dess värre i dag för tusentals människor runt om i vårt land.
Vi kräver inte mer och mer, men vi kräver nya lösningar som fungerar.
Det gör nämligen inte er modell. Det är era gamla modeller som ställer till
alla problemen.
Socialministern är inte här i dag. Det är utomordentligt anmärkningsvärt
mot bakgrund av att det är sjukvårdens problem som diskuteras. När man
lyssnar på Bo Holmberg är det uppenbart att han faktiskt inte har presente-
rat en enda idé om hur vi skall komma till rätta med de här problemen. I
stället sitter han och socialdemokratin fast i den offentliga cementfällan. Är
Bo Holmberg alldeles omedveten om dagens många problem, med långa
köer och lidanden för tusentals människor?
Låt mig få citera från en tidningsartikel där det står så här:
”Ett av dessa 'systemfel’ heter Kerstin. Hon bor i Göteborg, är sekrete-
rare och gillar sitt jobb. Men Kerstin har inte arbetat på ett år. Hennes leder
är utslitna. En enkel operation skulle kunna ge henne jobbet och människo-
värdet tillbaka.
Men till operationsbordet är det tröstlösa och plågsamma köer. Så i stället
för en operation som kostar 30 000 kronor är hon sjukskriven på sitt andra
år. Det kostar 400 000 kronor i sjukersättning och produktionsbortfall varje
år.”
Aftonbladets ledare den 6 november 1990.
Anf. 136 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag försökte utveckla min kritik gentemot regeringen och
dess bristande satsning på sjukvården rätt utförligt. Bo Holmberg avväpnade
kritiken genom att instämma helt och fullt i att det visst finns en klyfta mellan
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
125
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
126
resurser och ambitioner. Det gör det förvisso. Men helt opåverkbar är inte
denna klyfta.
Även som centerpartister lever vi med verkligheten. Vi kan inte lova hur
mycket nya pengar som helst. Men det finns möjligheter även denna höst att
göra annorlunda prioriteringar. Jag tog som exempel Ädel-propositionen, i
vilken man hostar upp 1 miljard friska svenska kronor till information och
utbildning i samband med den fördröjda reformen. Jag påstår faktiskt att
som ren välfärdsmaximering skulle de pengarna göra betydligt större verkan
i den direkta sjukvården. En miljard är faktiskt mycket pengar även i detta
sammanhang.
Vi kan också konstatera att trots att larmklockorna har ringt mycket länge
om dåligt välfärdsutfall och dålig funktion i ett antal försäkringar, jag tänker
främst på arbetsskadeförsäkringen, har det dröjt fram till nu och en, som
man säger, av kapitalplacerarna frammanad kris innan man tar tag i en så
självskriven fråga. Det finns ett utrymme även om vi är överens om att klyf-
tan mellan ambitioner och resurser alltid kommer att vara bestående. Man
kan faktiskt påverka genom politik.
Bo Holmberg håller med centern om att vi behöver förnya och slänga en
del gamla sanningar över bord. Jag vill gärna ge ett erkännande till många
socialdemokratiska landstingspolitiker som i dagarna verkligen gör den här
omprövningen. Den går i riktning mot de lösningar som vi i centern har för-
ordat ett antal år.
Apropå köer finns det faktiskt inga hermetiskt tillslutna gränser mellan
landstingen. Det finns landsting med obefintliga eller mycket korta köer,
även till de vanliga höftledsoperationerna. Patienterna är välkomna till de
lasaretten. Där menar jag att vi inom dagens system har stora möjligheter
att ta bort köerna och få en effektivare resurshushållning.
Anf. 137 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Bo Holmberg antydde i början av sitt anförande att opposi-
tionen önskar mycket som kostar pengar. Men jag vill påpeka att det i våra
reservationer i huvudsak är fråga om att spara in pengar. Vi talar om de en-
skilda alternativen, där man bevisligen har minskat vårddagskostnaderna.
Vi talar om att ta till vara värdefulla resurser när omstruktureringen sker. Vi
talar om personalförsörjning och personalutveckling. Många reservationer
rör förebyggande verksamhet för att minska sjukvårdskostnaderna.
Vi tar också upp de grå sjukdomarna. Det är naturligtvis en avvägnings-
fråga i hur mycket detaljer riksdagen skall gå in. Men här rör det sig om stora
grupper, och även detta är i högsta grad en ekonomisk fråga. Här finns stora
brister. Vi har en reservation som rör reumatologin. Enligt den expertrap-
port som kom för några år sedan från socialstyrelsen har ungefär två tredje-
delar av patienterna på en allmän mottagning besvär från rörelseapparaten.
Finns det brister bör vi som politiker naturligtvis ta upp dem också. Frågan
om barn och röster kan tyckas vara liten, men det gäller många barn. Det
har i hög grad beröring med barns arbetsmiljö, något som vi i folkpartiet har
tagit upp gång på gång. Remissinstanserna säger här att det finns uppenbara
brister som ingen är på väg att lösa. Då bör vi naturligtvis föra frågan vidare.
Detta måste man ta tag i.
Jag håller med om att en debatt om prioritering måste komma till stånd.
Men jag själv känner stor vånda för den typ av prioritering som vi skulle
kunna bli tvungna att besluta om här i kammaren, att vissa grupper skall få
vård och andra inte skall få vård, av ekonomiska skäl. Vi får hoppas att vi
får en prioritering inom sjukvården, bland dem som kan väga medicinska
åtgärder, administrativa åtgärder och annat mot varandra medan man hela
tiden har patienten i centrum, så att effektiviseringen och omorganisationen
görs för att den är bra för patienten. Den typen av prioritering skall vi hoppas
kommer till stånd. Den debatten skall vi delta i, fastän besluten kanske inte
behöver fattas här i kammaren.
Anf. 138 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Vi talar ekonomi här i dag. Finansministern gick ut i går och
sade att vi måste anpassa skattereglerna till EG. Hur skall vi klara det? Det
är en skatteanpassning som innebär att skatteintäkterna i vissa fall kommer
att minska. Hur skall man då klara socialdemokraternas välfärd? Kan inte
detta bli ett problem? Hur har Bo Holmberg tänkt att vi skall klara det?
Anf. 139 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar att Per Stenmarck tvingas diskutera med mig
och inte med socialministern. Nästa gång det här ärendeområdet skall disku-
teras i kammaren, skall jag be socialministern komma hit och tillgodose hans
önskemål på den punkten.
Det är dags att tala om för er moderater, Per Stenmarck, att er svartmål-
ning av den svenska sjukvårdsmodellen inte stämmer med verkligheten. Vi
har en hälso- och sjukvård som i ett omvärldsperspektiv är mycket fram-
gångsrik. Visst finns det brister, men dessa skall angripas med sans och måtta
samt realism utifrån rådande verklighet. Men det gör inte ni moderater.
Dessutom kan inte ni moderater ge ett innehåll åt ert alternativ. Ni föreslår
ett försäkringssystem som ni inte kan beskriva och som ni inte vet hur ni skall
finansiera. Vad ni vill göra stämmer inte överens med de kommande skatte-
sänkningarna. Inte heller vet ni hur ert försäkringssystem skall betalas i för-
hållande till konkurrerande system.
Ni går ut oerhört hårt och kritiserar den svenska hälso- och sjukvårdsmo-
dellen, som har byggts upp genom åren, som har substans och som har visat
upp resultat. Då måste ni också anstränga er litet mer när det gäller att be-
skriva ert eget alternativ.
Det finns också en annan sak som Per Stenmarck kan fundera över. Var
och en som har pengar i sin hand kan säga så här: Nu uppsöker jag just den
kirurgen, eftersom det lär vara så trevligt att bli behandlad av honom på Ka-
rolinska sjukhuset. Fru Persson i Linköping säger på samma sätt att hon upp-
söker en viss gynekolog där för att han verkar vara så bra. Man behöver inte
tänka länge för att förstå att en sådan ordning för med sig en sorts valfrihets-
köer å la moderaterna. Det är inte så enkelt som att bara dela ut någonting
och därmed säga att man tar bort köerna. Var och en förstår att det inte fun-
gerar så.
Per Stenmarck säger också att jag inte har ett eget alternativ. Visst har
jag det. Vi har en välfärdsmodell som jag försvarar. Inom den pågår mycket
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
127
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
128
utvecklingsarbete. Jag deltog nyligen i en konferens på temat ”Att växa i väl-
färd”. Där redovisades den forskning som bedrivits kring hälsotillståndet
bland gamla människor i Göteborg. Den sjukdomspuckel som tidigare fanns
bland människor mellan 60 och 70 år hade förskjutits uppåt till åldrarna 70-
80 år. Vi har inte bara lagt fler år till livet utan också ett friskare liv till åren.
Medelvårdstiderna har gått ned mycket inom psykiatrin, och vi kan visa upp
en rad andra framgångar inom vården.
När Per Stenmarck säger att inget pågår inom hälso- och sjukvården, be-
ror det på att han och andra moderater inte är intresserade av att ta reda på
fakta. Ni är bara intresserade av att komma med retoriska påståenden mot
den nuvarande ordningen.
Anf. 140 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Låt mig inleda med att säga att det är utomordentligt givande
att diskutera inte bara med socialministern utan också med Bo Holmberg.
De alternativ som Bo Holmberg talar för är de alternativ som finns i dag. Det
har han alldeles nyss själv talat om, och det är en utomordentligt intressant
upplysning.
Bo Holmberg påstår vidare att jag svartmålar den svenska sjukvårdsmo-
dellen. Men svartmålningen i min senaste replik kommer från Aftonbladet
och inte från moderata samlingspartiet. Låt mig ställa en direkt fråga: Är Bo
Holmberg beredd att medverka till att privata alternativ inom sjukvården
får verka på lika villkor? Så är det inte i dag, men så kan det bli med vår
försäkringsmodell. Därmed skulle det vara möjligt att lösa en stor del av de
problem som nu finns inom sjukvården.
I Aftonbladets ledare den 6 november står det så här:
”Det finns 10000-tals som Kerstin i Sverige. Det är ett makabert slöseri av
människor och pengar.---Sjukvårdskrisen som varit ett storstadsfenomen
hotar att sprida sig.---En sjukförsäkring där pengarna används rationellt
är ett nödvändigt uppbrott.” Det är med andra ord inte enbart vi moderater
som talar om systemfelen i den svenska sjukvården av i dag.
Systemfelen är större än så. Kerstin fick ingen operation för sina utslitna
leder. En känd skådespelare hade råd att lägga upp 100 000 kr. på bordet för
att få en ny höftled. Så är det med den socialdemokratiska sjukvårdspoliti-
ken. Den som har pengar och kan betala för sig ytterligare en gång, förutom
landstingsskatt och sjukförsäkring, klarar sig alltid bra. Den som inga pengar
har får klara sig bäst den kan.
När Bo Holmberg talar om de påstådda höga kostnaderna i vår moderata
modell, tänk då på allt som kan sparas i sammanhanget! Det blir färre sjuk-
dagar och färre förtidspensioneringar. De senare har blivit alldeles på tok för
många på grund av att människor inte har kunnat få vård i tid. Det kostar
sannolikt miljardtals kronor varje år.
Anf. 141 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Hur tror herr Stenmarck att det kommer att gå för Kerstin,
vars situation beskrivs i nämnda artikel i Aftonbladet? Hur kommer det att
gå för henne i det moderata systemet i Sverige, om olyckan skulle vara
framme och det blev ett sådant? Hur går det för henne och andra när ni
brandskattar samhällets finanser på 200 miljarder kronor? Om 200 miljarder
kronor försvinner ur sjukvården, hur skall man då ha råd att låta Kerstin
genomgå en operation? Vem skall hjälpa henne att få vård på samma sätt
som välbeställda kan få det? Jag tycker att moderaterna skall ställa sig dessa
frågor när de har så stora bekymmer med det nuvarande sjukvårdssystemet
och vill få till stånd ett systemskifte.
Visst finns det brister i den svenska hälso- och sjukvården. En av dem an-
grips speciellt, nämligen att man inte ser något samband mellan sjukförsäk-
ringen och hälso- och sjukvården. Öppningar på det området presenteras i
regeringens skrivelse. När köer uppstår angrips dessa och kan kortas ned.
Inom vår hälso- och sjukvård kommer vi alltid att få uppleva att pengarna
inte räcker till för allt som bör göras. Därför kommer vi ständigt att föra
diskussioner om vad som skall prioriteras.
Per Stenmarck! Hälso- och sjukvården i Sverige ser inte ut på samma sätt
som den såg ut för fem eller tio år sedan .Inte heller kommer hälso- och sjuk-
vården om fem år att se ut på samma sätt som i dag. Vad som skiljer modera-
terna från socialdemokraterna är att ni moderater vill få till stånd ett system-
skifte i välfärdsmodellen. Vi vill inte ha ert system.
Andre vice talmannen anmälde att Per Stenmarck anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 142 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! I den moderata sjukvården kommer Kerstin att tillsammans
med sin egen läkare välja det sjukhus där hon får vården bäst och billigast.
Vården kommer att finansieras via den försäkring som hon är ansluten till.
Sjukvården diskuteras i dag över hela världen. Det är inte unikt för oss i
Sverige att sjukvårdskostnaderna rusar i väg. Det står helt klart att vi försö-
ker hitta finansieringssystem som är effektivare än dagens. Vi moderater har
fastnat för en allmän, obligatorisk och individuell försäkring. Det är den lös-
ning som de flesta har funnit vara bäst när det gäller att skapa effektivitet
och inte produktivitet i sjukvården. Det är på det sättet som vi skall frigöra
resurser.
Jag anser personligen att det skulle vara mycket bra att förstärka detta
system med ett capiteringssystem för öppenvården samt ett köpar-säljarför-
hållande mellan öppenvården, som gärna får vara privat, och sjukhusvården
för att öka kostnadspressen och effektiviteten.
Problemet med det generella kösystemet är att det är hemmagjort. Kon-
sumtionen av sjukvård beror på fyra faktorer, nämligen behovet, priset, av-
ståndet och utbudet. De första tre faktorerna har man gjort till en nullitet i
Sverige. Man har styrt utbudet eftersom pengarna inte räcker till allt. Att
styra utbudet är att styra med köer. Då är det inte heller så konstigt att det
blir köer. Jag tror att man skall använda ett capiteringssystem på samma sätt
som i Danmark, nämligen att låta människor betala per år i stället för per
besök. Det för med sig mycket mer förebyggande vård och färre besök. Det
är ett sätt att frigöra resurser för angelägna ändamål.
Sedan har socialdemokraterna gjort alldeles egna köer också. De mest
omskrivna och omtalade köerna, till höft- och starroperationer, är preva-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
130
lensköer, sådana köer som uppstår när man kommer med en ny teknik och
folk som har behövt operationen i fem, tio, femton eller tjugo år plötsligt
kan opereras. Då rusar alla och ställer sig i kö.
Om man nu inte kan tänka sig att använda okonventionella metoder eller
i varje fall är väldigt långsam med att tillgripa dem, motsätter sig att man hyr
ut operationssalar, motsätter sig privata lösningar, då bevarar man de här
köerna. Det är inte något konstigt med det. Man har dem där, och man har
lyckats ganska bra med att ha de köerna kvar.
Apropå öppen och sluten vård, har ni tänkt på för resten att det som ka-
rakteriserar slutenvården är att den alltid är öppen och att det som karakteri-
serar öppenvården är att den för det mesta är stängd?
Jag vill egentligen i det här inlägget prata om reservation 6 och bekymren
med R-listan. Det andra har jag pratat om så många gånger. I 9 § hälso- och
sjukvårdslagen talas om samverkansskyldighet mellan landstingen. Detta
har vållat, i den utformning det har fått, en massa bekymmer.
För det första är det styrningen. Landstingen ger ut sin R-lista årligen och
bestämmer då vem som får stå för den mest kvalificerade vården i landet.
Sista gången jag deltog i en sådan landstingsöverläggning som representant
för Malmö meddelade handläggaren på Landstingsförbundet att man hade
en fast princip för att bestämma var den högspecialiserade vården skulle
ligga. Om det fanns något regionsjukhus som låg långt före alla andra, lade
man verksamheten där, annars valde man Stockholm eller möjligen Göte-
borg. Det tycker jag är en oacceptabel styrning av sjukvården som Lands-
tingsförbundet bedriver.
För det andra är det fördröjningsproblematiken. Listan fördröjer utveck-
lingen genom att den förhindrar att ny teknik tas i bruk när den är mogen att
tas i bruk.
Det mest flagranta exemplet tycker jag är njurstenskrossen. Den speciali-
teten gavs till Linköping, som köpte en dyr kross, där patienten var tvungen
att ligga i ett badkar. Den kostade 16 miljoner, och sedan var det bara Linkö-
ping som fick krossa njursten. Men samtidigt kom det små nätta och behän-
diga maskiner som såg ut som en liten gås ungefär. De kostade ett par miljo-
ner och kunde användas på vilket länslasarett som helst. Men R-listan för-
hindrade i något år att man kunde få ut den här tekniken till sjukhusen.
Det var inte bra för vare sig patienterna eller utvecklingen av njursjukvår-
den. Det finns andra sådana exempel på att R-listan fördröjer utvecklingen
och spridningen av ny teknik på ett ganska olyckligt sätt.
Sedan är det också så att listan har begränsande effekt. Utveckling och
forskning begränsas till några få centra, och det är de centra som var bra när
man började med att lägga specialiteten där. Men politiska majoritetsbeslut
avgör var den här utvecklingen skall få ske, och nya och bättre centra har
väldigt svårt att växa upp vid sidan av de gamla.
Det tyngsta skälet för R-listan var ekonomin, och det byggdes upp när
man i färskt minne hade alla dessa dialysmaskiner som stod på sjukhusvindar
över hela Sverige och som köptes in på den tiden då man hade gott om
pengar och skulle köpa allt som var skojigt.
Jag tror att vi kan bortse från det, för vi har - precis som den här debatten
har speglat - inte längre den glada köpentusiasmen ute i landstingen, utan
de vänder på slantarna. Jag tror att vi lugnt kan bortse från den köphysterin.
De ekonomiska begränsningarna är ganska hårda. Däremot tror jag att om
man kan få en friare prissättning på åtgärder, skulle man kunna få en pris-
konkurrens som skulle vara hälsosam.
Till högspecialiserad vård remitteras de som har utretts på sitt länslasarett
och har bedömts behöva den högspecialiserade vården. Jag är övertygad om
att klinikledningarna på länslasaretten alldeles utomordentligt väl vet var de
får vården både bäst och billigast på klinikerna i landet och för den delen
utomlands. Jag tror att de vet det bättre än politikerna som sitter och gör R-
listan i Landstingsförbundets sammanträdesrum.
Därför tror jag att de väl så bra kan finna vart patienten skall skickas utan
vare sig regler eller pekpinnar. Och för patienten innebär, som sagt, den här
listan en begränsning av vart han får komma, precis som hela regionvårdssys-
temet gör. Jag tycker att den här regleringen har överlevt sig själv och att
den hindrar både en effektiv utveckling av vården och en reell valfrihet.
Jag skall inte yrka bifall till reservation 6, för jag vill inte besvära med en
votering, men jag vill ha de här synpunkterna lagda till kammarens proto-
koll.
Däremot vill jag yrka bifall till reservation 3 med hänvisning till vad jag
sade i inledningen och mot bakgrund av finansieringsdebatten, inte minst
eftersom bifall har yrkats till reservation 2 och vi önskar få de båda reserva-
tionerna ställda mot varandra.
Anf. 143 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Låt mig bara göra en kort kommentar till Bertil Perssons
inlägg. Jag har hört den där vitsen från sjukhusdoktorer gentemot primär-
vårdsdoktorer tidigare. Då har den använts som argument för att inte bygga
ut primärvården. Jag hoppas att Bertil Persson inte härden uppfattningen att
vi inte skulle behöva en primärvård, så att det var av det skälet han använde
ordleken.
Bara några ord om R-listan. Bertil Persson är oroad över att vi inte till-
räckligt snabbt kan få in ny teknik och ny teknologi i svensk sjukvård, men
jag tror inte att det är huvudproblemet. Det har kommit in ny teknik i sådan
rasande fart att varken ekonomer eller politiker har hunnit med. Så jag är
inte ett dugg orolig för att ny teknik inte tillräckligt snabbt skulle komma in
i sjukvården.
Däremot blir jag oroad om ekonomer och politiker inte får vara med och
göra en bedömning. Att det finns skäl att diskutera formerna för en R-lista
för framtiden kan jag förstå, Bertil Persson, men jag anser att någon form
av rikstänkande kring riksspecialiteterna kan behövas även för framtiden.
Hur gör Bertil Persson i ett läge där, om olyckan mot förmodan skulle vara
framme och det även framgent skulle bli på det sättet att ny teknologi införs
och nya riksspecialiteter inrättas, så att vi får för många? Det är ju känt inom
den avancerade barnkirurgin t.ex., där vi har fått fyra och skulle behöva två.
Kommer Bertil Persson som läkare till professionen att säga till sina kompi-
sar från de här ställena att det där skall de lägga ned? Knappast, politikerna
har problemet.
Någon form av R-lista för information och även för styrning av de nya re-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Hälso- och sjuk-
vårdsfrågor
131
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Bevarande av
kulturmiljöer
132
surserna tror jag behövs också framöver. Nu vet jag att det förs en diskussion
mellan Landstingsförbundet, landstingen och socialstyrelsen om formerna
för R-listan, och jag har gott hopp om att man skall komma fram till en ord-
ning som kan fungera bättre än den vi har i dag.
Anf. 144 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! När det gäller primärvården vill jag säga att jag gärna ser
den privatiserad i mycket större omfattning. Däremot, eftersom jag person-
ligen vill ha dem som släpper in pengarna i sjukvårdssystemet, tror jag att
Bo Holmberg kan vara ganska lugn för att jag inte vill komma åt husläkar-
systemet eller egenläkarsystemet.
Tar man bort R-listan, är det ingen fara att den blir för stor eller för lång
eller någonting sådant. Jag tycker att R-listan är hämmande, inte för etable-
randet av ny teknik, för det lyckas man alltid med, utan för att i tid sprida
den nya tekniken. Listan skapar också svårigheter för nya centra att komma
i gång. Jag tror att styrningen av patienterna till dem som är bäst sker bäst
utan regler.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91:KrU5 Bevarande av kulturmiljöer.
Anf. 145 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! I föreliggande betänkande angående bevarande av kultur-
miljöer behandlas bl.a. en motion från centern som gäller unika stadsmil-
jöer.
Städer förändras och utvecklas ständigt. Detta är en del av stadsmiljöns
charm. Förändringarna måste dock ske successivt och med stor varsamhet.
Att skydda kulturmiljövärden är inte bara att se till att inget händer som kan
skada dem. Det är också att se till att något händer som kan gagna dem.
Vårt land har på senare tid fått lagar som skall fungera som redskap för
kulturmiljövården, jag tänker främst på plan- och bygglagen och naturre-
surslagen. Med de kulturminnesvårdsprogram eller kulturmiljöprogram som
redan finns, eller håller på att tas fram i kommunerna, kommer därtill ett
bra underlag att finnas för framtida insatser.
Bakom den här fysiska planeringen ligger naturligtvis insikten om att för-
hållandena varierar från ort till ort, från stadsdel till stadsdel. Det som är
viktigt på ett ställe kanske har mindre värde på ett annat.
Av stor betydelse för den bofasta befolkningen i en storstad är att man
känner igen sin stad både vad gäller stadsbild och sociala miljöer. Det finns
en hembygd även i storstaden.
Utskottsmajoriteten säger nu i betänkandet att riksantikvarieämbetet
kommer att genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande
och de ekonomiska villkoren för bevarande. Syftet är att finna en form för
bevarandeplanering.
Från centerns sida har vi ingen erinran mot detta projekt. Det kan säkert
komma att bli till nytta. Men det vi vänder oss emot är att utskottsmajorite-
ten inte vill göra ett uttalande om vikten av att unika stadsmiljöer bevaras.
Enligt vår uppfattning så behövs ett utvidgat ansvarstagande och ett utveck-
lat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och fastighetsägare. Riks-
antikvarieämbetet säger ju också att det kommunala arbetet behöver stödjas
aktivt. Det är ju faktiskt så att det finns en stor risk för att den omdaning
av städernas centrala delar som pågår på många håll kan medföra att såväl
kulturella som miljömässiga värden hotas. Ett uttalande härom från kultur-
utskottet och från riksdagen hade varit en styrka i det fortsatta arbetet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen i kulturutskottets
betänkande nr 5.
Anf. 146 LEO PERSSON (s):
Herr talman! I betänkandet behandlas ett antal motioner som samtliga rör
kulturmiljöfrågor. Förslagen i motionerna tar upp olika stödinsatser för be-
varande av kulturmiljöer inom såväl industri-, gruv- som stadsmiljöer.
Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag, samt även den reservation
som fogats till betänkandet, med den huvudsakliga motiveringen att rege-
ringen tillkallat en särskild utredare. Denne skall se över möjligheterna att
skapa förbättrade förutsättningar för bevarande av värdefulla byggnader och
miljöer och då särskilt uppmärksamma herrgårdar och industriminnen.
Utredaren har också frihet att lämna förslag över hela det kulturmiljövår-
dande fältet.
Herr talman! Jag vill nu övergå till att kommentera den reservation som
finns fogad till detta betänkande.
Jag har inte för avsikt att redogöra för utskottets utomordentliga redovis-
ning av vad som just nu sker på det område som reservationen berör. Det
kan vi alla läsa på s. 10 och 11 i betänkandet.
Möjligen kan det vara av värde att upprepa vad riksantikvarieämbetet nu
är i färd med att göra på detta område, nämligen att genomföra ett projekt
som handlar om samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska vill-
koren för bevarande.
Projektet syftar, som Stina Gustavsson också säger, till att finna en form
för att budgetera och finansiera en verksamhet för bevarandeplaneringen.
Projektet skall genomföras under åren 1991 och 1992 i nära samverkan
med de myndigheter och organisationer som berörs.
Herr talman! Med detta som bakgrund konstaterar jag, liksom utskottet,
att reservationen inte bör föranleda någon åtgärd. Den är ju redan i princip
tillgodosedd, även om Stina Gustavsson tycker att vi skall göra ett speciellt
uttalande. Det tycker inte utskottsmajoriteten är nödvändigt i detta sam-
manhang, eftersom det finns så många aktiviteter på det här området just
nu. Stina Gustavsson pekar också på plan- och bygglagens möjligheter att
hantera detta på ett bra sätt. Motionen, som ligger till grund för den här cen-
terreservationen, upplevs nog litet i otakt med riksantikvarieämbetets ambi-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Bevarande av
kulturmiljöer
133
10 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Utförsel av kultur-
föremål
134
tioner. Kanske är det litet av att slänga in jästen när brödbaket redan är av-
slutat.
Men jag tycker att vi skall observera att man förutsätter att riksantikvarie-
ämbetet har alla nödvändiga ingredienser med i sitt projekt, så att vi alla kan
se fram emot ett bra resultat.
Med dessa kommentarer yrkar jag bifall till hemställan i kulturutskottets
betänkande nr 5 och avslag på reservationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU7 Utförsel av kulturföremål.
Anf. 147 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Vi är ett par miljöpartister som återkommer till den kontro-
versiella frågan om riktigheten av att återbörda vissa kulturskatter till ur-
sprungsländerna om det finns önskemål om detta i dessa länder, eller om det
finns andra skäl som talar för en sådan utförsel av svenska kulturskatter.
Sådana önskemål har faktiskt presenterats i början av året. Det ena ut-
trycktes i ett tal som president Havel höll inför det tjeckiska parlamentet.
Jag vill passa på tillfället att rätta till en felaktighet i min motion som också
påpekas i betänkandet på s. 8. Det var inte något krav från president Havel
om att återlämna Djävulsbibeln. Jag skall återgå till citatet från talet han höll
i det tjeckiska parlamentet den 23 januari 1990. Bl.a. sade han då, vid en
redogörelse för vilka utlandskontakter han stod i beredskap att knyta, att
han höll på att förhandla om olika utlandsresor inkl, den som skulle ske i maj
till Holland och Skandinavien. Han riktade sig till parlamentarikerna och
sade: ”Det kan möjligen intressera er att i Sverige, en stat som vi kan lära
mycket av inom det sociala fältet, I would like to ask for return of at least a
small part of the artcollection which Swedish forces took away from Bohe-
mia during the Thirty Years War.” Det skulle då betyda ungefär: Jag skulle
vilja be om att åtminstone en liten del av de konstsamlingar som de svenska
trupperna rövade bort under det 30-åriga kriget återlämnades.
Det är alltså inte fråga om Silverbibeln eller Djävulsbibeln utan konst.
Presidenten nämner uttryckligen ordet konstsamlingar.
Nu blev ju tyvärr inte besöket av, så jag vet inte om presidentens önskemål
har meddelats till den svenska regeringen.
Det andra önskemålet gäller Tartuuniversitetets stiftelseurkund. Man har
från estnisk sida uttryckt en mer diffus önskan om att originalet, som förva-
ras i Sverige, borde återlämnas och skickas tillbaka till Tartus eget universi-
tetsbibliotek.
Dessa motionskrav väcktes med anledning av den förändrade situation
som länderna i Östeuropa befinner sig i sedan Berlinmuren har rivits och
liberaliseringen har satt i gång. Det gäller alltså framför allt länder som
Tjeckoslovakien och Polen. Dessa nationer letar efter nya identiteter, eller
kanske snarare efter äldre identiteter, som gällde före de kommunistiska
maktövertagandena. Inte minst inför demokratiseringssträvandena i Öst-
europa får kultursektorn en allt större betydelse som hjälp vid återskapandet
av den egna nationella identiteten i den internationella solidaritetens namn.
Jag kunde själv bevittna den stora betydelse återbördandet av kulturskat-
ter kan ha i samband med överlämnandet av Kungsboken och det s.k. fårbre-
vet till Färöarna i somras. Det framgår också tydligt av det tacktal Färöarnas
vice lagman höll vid mottagandet. ”Vi uppfattar det som ett förtroendebevis
för vår kulturpolitik och som ett erkännande av vår nationella integritet”,
yttrade Signar Hansen bl.a.
Han erinrade också om vilken stor händelse det var när de isländska hand-
skrifterna på sin tid mot all dåvarande internationell praxis blev återbördade
till Island. Han menade också att den enda rätta uppfattningen, dvs. att vissa
kulturskatter av särskild betydelse - kulturellt, symboliskt och nationellt -
för resp, folk bör lämnas tillbaka till ursprungslandet, internationellt sett
vinner alltmera mark.
Återlämnandet bör i fall som åsyftas i våra motioner ske efter en bedöm-
ning i varje enskilt fall och, i den internationella solidaritetens namn, med
bortseende från vilken betydelse föremålet har för det svenska kulturarvet.
Det finns emellertid ett försvårande moment när det gäller de kulturskat-
ter jag syftar på, vilka utgör delar av det svenska kulturarvet. De är nämligen
krigsbyte från det 30-åriga krigets tider. Men även om föremålen inte i juri-
disk mening betraktas som stöldgods, är det uppenbart att en bred allmänhet
betraktar krigsbyte, om det så togs för hundratals år sedan, som stöldgods.
Sammanfattningsvis anser vi motionärer att regeringen i generös anda bör
pröva återlämnandeärenden. Eftersom signalerna från Tjeckoslovakien och
Estland inte har haft den styrka som kanske är behövlig i det här samman-
hanget, nöjer jag mig med att ställa mig bakom reservationen till detta be-
tänkande. Jag kommer alltså inte att yrka bifall till den.
Anf. 148 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan i kulturutskottets
betänkande nr 7.
Det finns mycket i det som Kaj Nilsson sade som man kan hålla med om
när det gäller kulturens betydelse i samband med att dessa länder söker efter
sin nya nationella identitet och i samband med de demokratiseringssträvan-
den som pågår där. Däremot tror jag inte att vi bäst visar vår solidaritet med
andra länder i deras strävan efter demokrati och nationell identitet genom
att ge avkall på de intressen som människor i vårt eget land kan ha för vårt
kulturarv.
Som grund för kulturutskottets ställningstagande ligger uppfattningen att
äldre utländska föremål som är av betydelse för vårt nationella kulturarv inte
skall föras ut ur landet. Vissa avsteg har som bekant gjorts från den princi-
pen. Senast gällde det det exempel som Kaj Nilsson tog upp, med fårbrevet
som återfördes till Färörarna. Det beslutet fattades som bekant efter mycket
grundliga överväganden av enskilda omständigheter i just det ärendet. Sam-
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Utförsel av kultur-
föremål
135
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Utförsel av kultur-
föremål
136
tidigt sade riksdagen att det beslutet inte skall ses som ett tecken på ändrad
praxis.
Jag tror att det som framför allt gör att vi inte kan enas på den här punkten
är att miljöpartiet vill att riksdagen skall ansluta sig till den miljöpartistiska
uppfattningen att krigsbyte generellt skall betraktas som stöldgods. Det mot-
sätter vi oss. Det krigsbyte vi här talar om togs för mer än 300 år sedan, och
det vore orimligt att försöka tillämpa dagens lagar och nutida rättsuppfatt-
ning på det som hände på 1600-talet.
Kaj Nilsson nämnde att det var ett fel i hans motion. Det är väl alldeles
riktigt, eftersom ett önskemål som framförs i ett tal i parlamentet inte gärna
kan betraktas som en begäran om ett återlämnande. Det har alltså ännu inte
kommit någon begäran om något återlämnande. Om det kommer en sådan
skall den naturligtvis prövas mot bakgrund av alla kända fakta, både för och
emot.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 149 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag vill gärna uppehålla mig litet vid vad Sylvia Pettersson
säger om att man gör avkall på det svenska kulturarvet. Det kan väl vara värt
någon minut att granska innehållet i det.
I det här fallet bygger detta kulturarv alltså i stor utsträckning på krigs-
byte. Stormaktstidens Sverige verkligen trängtade efter handfasta manifes-
tationer på landets storhet. Svenskarnas självkänsla skulle stärkas med konst
och historiska stordåd. Det var ju t.o.m. så på 1600-talet att ledande kultur-
personer kunde förklara att Sverige var jordens äldsta rike. Det gjorde t.ex.
Olof Rudbäck d. ä.
I ett sådant kulturklimat satt heller inte erövrandet av dyrbara konstföre-
mål illa. Vi har hört att man befarar att nästan hela det svenska kulturarvet
kommer att försvinna om man börjar röra det.
Jag försöker alltså få i gång en debatt om vad kulturarvet egentligen kan
innehålla. Vi har nyligen i utskottet haft besök av de statliga museicheferna
angående registreringen av sådana föremål. De vet inte riktigt alla gånger
var dessa föremål är. Det uttrycktes vid detta besök faktiskt önskemål om
att politikerna skulle ta ett ordentligt grepp om denna fråga. Vad vill vi be-
vara, vad vill vi ha i våra museer? Åtminstone en av företrädarna för mu-
seerna uttryckte detta önskemål.
Frågan är alltså om det är så självklart att bara hänvisa till att detta är
krigsbyte, att det finns i svenskt förvar, att vi därmed till varje pris skall be-
vara det och att vi alltså inte kan göra några som helst eftergifter.
Sylvia Pettersson nämnde att president Havel framförde sitt önskemål i ett
tal. Men syftet med ett återbördande är ju att det skall vara en gest just inför
den utveckling som sker i dessa länder. Och jag tycker nog att vi skulle kunna
ha råd att någon gång vara generösa och visa det genom att återbörda någon
kulturskatt. I detta fall skulle det kunna vara fråga om ett konstföremål, en
liten del av en konstsamling som en gång har hört hemma i Böhmen.
Anf. 150 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Vi kan någon gång vara generösa, säger Kaj Nilsson, och det
är klart att vi kan vara det. Men jag tycker inte att man kan vara så generös
att man betraktar ett önskemål som en begäran om återlämnande. Vi har
sagt att om det kommer en begäran skall den behandlas. Men vi kan inte
gärna behandla ett önskemål.
Sedan till diskussionen om att ge avkall på de intressen som människor i
Sverige kan ha. Det står faktiskt i miljöpartiets reservation att ett återläm-
nande visserligen skall ske efter bedömning i varje enskilt fall, men det står
också att återlämnandet bör ske ”med bortseende från vilken betydelse före-
målet har för det svenska kulturarvet”. Att man generellt skulle uttala en
sådan sak är något som jag vill vända mig emot. Likaså är det helt och hållet
fel att generellt påstå att krigsbyte är att betrakta som stöldgods. Detta
hänger samman med att vi i dag får lov att tillämpa de lagar och den rättsupp-
fattning som gäller i dag på det som sker i dag. Vi kan inte på detta enkla sätt
betrakta tillvaron på 1600-talet genom dagens glasögon, vilket Kaj Nilsson
försöker göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/9 l:JoU7 Miljöskyddslagstiftningen.
Anf. 151 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Kammaren behandlar nu återigen ett betänkande från jord-
bruksutskottet enligt principen om förenklad behandling, som vi använt
några gånger. Utskottet har beroende på den höga arbetsbelastningen kom-
mit överens om att i princip endast behandla fristående motioner en gång
per mandatperiod, men att detta också skall ge möjlighet till en fördjupad
behandling vid något tillfälle. Jordbruksutskottet lägger därför fram ett enigt
betänkande, och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Miljöskydds-
lagstiftningen
Naturvård
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1990/91 :JoU8 Naturvård.
Anf. 152 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Detta är i princip ett likadant betänkande som det före-
gående, och jag kan egentligen upprepa vad jag sade alldeles nyss. Men det
finns skäl att för kammaren anmäla en avvikelse i detta betänkande. Utskot-
137
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Naturvård
138
tet har, som jag nämnde i mitt tidigare anförande, kommit överens om och
varit eniga om denna handläggning, eftersom den egentligen innebär en in-
skränkning i den normala gången i riksdagen. Förfarandet bygger på att alla
är överens om att hantera frågan på detta sätt, och det har också alla varit.
Ingen har reserverat sig.
Till detta betänkande har fogats ett antal särskilda yttranden. Från miljö-
partiet har lämnats ett särskilt yttrande på nära 30 sidor, som egentligen in-
nehåller text som mer vore lämpad för en reservation. Jag finner skäl att ta
upp detta i kammaren, eftersom vi fört en diskussion om detta också i utskot-
tet. På detta sätt förtar man något av den tankegång som låg bakom den för-
enklade hanteringen.
Detta kommer egentligen att innebära att de andra partierna inte kan nöja
sig med denna behandling, eftersom det då blir ojämnt. Det kan leda till att
utskottet måste gå tillbaks till det gamla systemet, dvs. att behandla alla mo-
tioner varje år. Då kommer vi i ett arbetsläge som leder till att det blir en
bristfällig behandling. Vi får heller inte utrymme för den fördjupade be-
handling som är nödvändig om vi skall tränga in i dessa ofta mycket kom-
plexa frågor.
Jag hoppas att miljöpartiet framgent skall förstå att detta är ett sätt att
hantera ett besvärligt läge, och att vi därför fortsatt kan komma överens utan
att få denna typ av särskilda yttranden i betänkandena. Utskottet har nu inte
vägrat miljöpartiet att skriva dessa särskilda yttranden, men detta måste tas
upp till debatt vid ett kommande tillfälle.
Anf. 153 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Vi har fört denna debatt, precis som Karl Erik Olsson sade,
i utskottet. Den var naturligtvis föranledd av att miljöpartiet hade avgivit ett
särskilt yttrande som övriga medlemmar av utskottet ansåg alltför omfat-
tande.
Såvitt jag vet sade vi i utskottet inte någonting om att man inte fick ha
med en text när vi diskuterade hur vi skulle hantera ärendet. Det utskottet
betstämde om var en förenklad hantering i utskottet, och det har vi också
haft. De olika partierna har också avlämnat yttranden.
Miljöpartiet valde i det här fallet att inte driva frågan om en behandling.
I stället valde vi att lägga fram ett särskilt yttrande för att vår uppfattning
skulle komma med, enligt alla gängse regler och enligt de demokratiska ar-
betsformer och möjligheter som finns i riksdagen. Miljöpartiet valde att foga
denna text till betänkandet för att den på så vis skulle komma med i trycket.
Vi anser att detta är vår demokratiska rättighet. Är det så, att utskottet
anser att detta är för mycket text eller att det skall vara en annan hantering,
kan vi ta upp detta till diskussion. Men i detta läge hade utskottet inte beslu-
tat någonting om hur långa yttrandena fick vara eller inte vara.
Anf. 154 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi inte hade diskuterat yttrandenas
längd, och det är också därför som jordbruksutskottet har accepterat detta
förfarande denna gång.
När det gäller det Marianne Samuelsson sade, vill jag gärna understryka
att miljöpartiet och alla andra partier naturligtvis har rätt att ta upp sina mo-
tioner och få dem behandlade på det traditionella sätt på vilket de skall be-
handlas i riksdagen. Det är inte detta det gäller. När vi börjar diskutera en
eventuell förenklad behandling av ett ärende är det dock angeläget att vi från
början kommer överens om tagen, så att det inte blir på det här sättet. Då
kommer denna möjlighet för oss i utskottet att klara av vår arbetssituation
att tas ifrån oss.
Anf. 155 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Det blir i så fall ett nytt och komplicerat sätt att hantera det
hela. I stället för att diskutera motionerna skall vi i utskottet diskutera de
särskilda yttranden som skall avges och i förväg bestämma hur långa de får
vara och vad de skall innehålla. Då har man verkligen inte rationaliserat ar-
betet i utskottet.
Det är precis detta som miljöpartiet har gjort. Vi har förenklat arbetet i
utskottet. Det finns en text fogad till betänkandet. Den som vill läsa texten
kan göra det. Den som känner med sig att det inte finns tid eller intresse för
att läsa detta, kan helt enkelt strunta i det. Miljöpartiet har inte krävt någon
som helst sakbehandling av detta yttrande.
Anf. 156 KARL ERIK OLSSON (c):
Herr talman! Detta är en litet ovanlig debatt i kammaren, eftersom den
handlar om riksdagens arbetsformer. Utskottet har gjort ett avsteg från riks-
dagsordningen för att klara av en situation som vi kanske annars inte hade
klarat av.
Utskottet har gjort detta för att kunna hantera alla de förslag som kommer
till utskottet på ett något så när vettigt sätt åtminstone en gång per mandat-
period. Jag utgår ifrån att riksdagen kommer att närmare överväga vilka sätt
riksdagen skall arbeta på.
Jag vill avslutningsvis än en gång understryka att det är mycket nödvändigt
att en överenskommelse bygger på samförstånd. Den behöver inte vara de-
taljerad, men den skall inte heller leda fram till att något parti markant avvi-
ker från de andra. Då finns inte den grundläggande demokratiska jämställd-
heten i detta sätt att arbeta.
Anf. 157 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Det är precis därför som vi har valt den här modellen. Miljö-
partiet vill inte att utskottet skall belastas ytterligare, utan att utskottet skall
hinna sakbehandla de frågor som vi har ansett särskilt viktiga.
Jag kan inte se att detta är en form som strider mot det vi har kommit
överens om. Jag anser att detta är en till synes mycket enkel och bra arbets-
form, om utskottet nu inte har tid att behandla alla frågor.
Jag anser att det borde vara självklart att arbetsbelastningen för utskotten
inte är så snedvriden som den är i dag, när man i vissa utskott inte hinner
med alls, medan andra utskott kanske inte ens behöver sammanträda varje
gång det är sammanträdestid. Jag anser att vi behöver ha ett särskilt miljöut-
skott som tar sig an just miljöfrågorna för att kanske underlätta arbetet.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Naturvård
139
|
Prot. 1990/91:24 14 november 1990 |
Överläggningen var härmed avslutad. |
|
Buller |
19 § Buller Föredrogs Anf. 158 SÖREN NORRBY (fp): Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag yrkar bifall till ut- Till grund för det ligger två folkpartimotioner, av två årgångar. Metoden Det är helt uppenbart att buller är ett försummat miljöproblem och att I dag får många människor sin hälsa skadad av buller i omgivningen - på Det mesta av bullret kommer från trafiken. Där finns en mycket tydlig Vi möter buller i många olika sammanhang i samhället. Det kan vara t.ex. Det är alltså klarlagt att buller påverkar människor på ett sätt som innebär Ett annat bekymmer är de elektroniska hjälpmedel som i synnerhet den |
140
vån ibland är så hög att man kan befara att en folksjukdom för den nu unga
generationen så småningom kommer att bli nedsatt hörsel.
Mot den här bakgrunden är det naturligtvis utomordentligt bra att ett
enigt utskott nu framför som sin mening att en samlad aktionsplan mot buller
skyndsamt skall föreläggas riksdagen och att det kravet nu skall ges rege-
ringen till känna.
Den litet märkliga situationen råder att det underlag som finns för åtgär-
der mot trafikbuller i allt väsentligt är trafikbullerutredningens förslag från
1974, som ännu inte är genomförda. Naturvårdsverket har för åtskilliga år
sedan fört fram förslag om att man skall genomföra dem.
Orsaken är naturligtvis att det blir för höga kostnader att vidta aktiva åt-
gärder emot buller. Är det då bättre att riskera hundratusentals, kanske mil-
jontals människors välfärd? Den är faktiskt mer värd än pengar.
Mot den bakgrunden gör sig nu riksdagen, med ett bifall till utskottets
hemställan i det här utskottsbetänkandet, till den pådrivande kraften när det
gäller den kanske största av de ännu inte aktivt bearbetade miljöfrågor som
vi har här i landet.
Herr talman! Jag yrkar än en gång bifall till utskottets hemställan i detta
enhälliga betänkande.
Anf. 159 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag kan instämma i det som Sören Norrby här har sagt. De
problem som bullret skapar i samhället och för människor var utgångspunk-
ten för de diskussioner vi hade i utskottet, och det var de som gjorde att vi
blev eniga. Som Sören Norrby sade är det folkpartimotioner som ligger till
grund för betänkandet, men från centerpartiets sida har vi flera gånger mo-
tionerat om bullerproblemen. När vi behandlade den stora propositionen vå-
ren 1988 förelåg motioner och även reservationer från centerpartiet. Den
gången var vi ensamma om att kräva hårdare tag och litet mer framåtsyft-
ande åtgärder.
Den gången hänvisade vi även till trafikbullerutredningen, som Sören
Norrby talade om. Men jag kanske skall komplettera Sören Norrbys uppgift-
er litet: Den borgerliga regeringen vidtog på sin tid vissa åtgärder med anled-
ning av trafikbullerutredningen, men en hel del återstod att göra, och det
har sedan inte blivit gjort. Det är mycket angeläget att det kommer till stånd.
Det är många olika typer av buller som det är fråga om. Jag tänker inte
minst på det låga buller som finns på arbetsplatser och kanske även i hem-
men från fläktar och även på andra ljud från olika typer av maskiner som
bullrar. Trots att vi kanske inte ens hör det sliter det med stor säkerhet på
oss på olika sätt. Sådant måste vi ta större hänsyn till.
Sedan är det naturligtvis trafikbullret. Jag var i förra veckan på ett opi-
nionsmöte i Märsta mot utbyggnaden av en tredje bana på Arlanda. Där ta-
lade människor om hur störda och irriterade de var på bullret. Det har ökat
undan för undan. Det är inte bara fråga om vilken nivå bullret ligger på - det
är också fråga om hur ofta man störs. Det är en kombination av tätheten på
störningarna och bullrets nivå som är avgörande. I det fallet hade tätheten
ökat. De bullermattor som man ursprungligen hade är nu betydligt bredare
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
141
11 Riksdagens protokoll 1990191:24
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
142
och innefattar en hel del av bebyggelsen. Efter hand som man bygger ut en
sådan flygplats blir situationen värre för människorna.
Det här ger anledning till ett par krav. Ett av dem är: När man planerar
ett samhälle måste man ta hänsyn till det här och inte släppa fram byggnation
för nära bullrande industrier eller bullrande trafikplatser, eftersom man med
säkerhet vet att människor kommer att störas.
Ett annat krav är att trafikpolitiken måste förändras. Det är klart att om
vi såg till att vi hade kollektiva transportmedel, t.ex. bättre tågförbindelser
mellan Göteborg och Stockholm, skulle bekymren på Arlanda inte bli riktigt
vad de är. Det gäller även andra flygplatser.
En trafikpolitik som utgår från att man skall ha så litet störningar som möj-
ligt ger också människor bättre förutsättningar att leva ett lugnt liv. Buller-
skadorna är stora, och många människor är bullerskadade. Det är angeläget
att vi ser till att kommande generationer inte drabbas av sådana hörselskador
som vi något äldre ofta har.
Jag vill med de här orden yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 160 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jag tänker störa Sören Norrbys tystnad ännu en gång. Jag
håller med om att det är skönt när det är tyst, men det är kanske bra att det
fortfarande inte är helt tyst här i kammaren, även om det ibland är litet för
tyst enligt min uppfattning.
Buller är ett stort och växande miljöproblem. För närvarande höjs buller-
nivån årligen, vilket innebär att man beräknar att bullret kommer att ha för-
dubblats på tio år om det fortsätter som i dag. Över tre miljoner svenskar
lever under dagtid i en miljö som har en bullernivå som överskrider Världs-
hälsoorganisationens gränsvärden.
De källor som mest bidrar till dagens samhällsbuller är väg-, tåg- och flyg-
trafik, industrin samt byggnadsarbeten. Även buller i lägenheter utgör en
stor störningskälla beroende på det ventilationssystem, de tvättmaskiner, de
centrifuger och de olika hushållsmaskiner som används.
Det måste vidtas kraftfulla åtgärder för att minska bullret. För att detta
mål skall kunna uppnås måste man ha en plattform att utgå ifrån. I dag finns
riktvärden för bullernivån för olika bullerkällor. För en del källor, t.ex. tåg-
trafik, finns inga bullerriktvärden framtagna.
Miljöpartiet de gröna kräver därför att gränsvärden för samtliga buller-
emissioner från olika bullerkällor i samhället måste fastställas. Dessa gräns-
värden får inte vara högre än andra bulleremissionsgränser någonstans i värl-
den.
Med hänsyn till det stora antal människor som dagligen utsätts för stör-
ande buller bör en nationell aktionsplan mot buller tas fram på samma sätt
som tidigare gjorts beträffande havs- och luftföroreningar. Detta krav ställer
miljöpartiet i sin motion, som utskottet har behandlat.
Det känns därför glädjande att vi i utskottet har enats om att det skall tas
fram en aktionsplan beträffande buller. Vi har ju i våra motioner, förutom
yrkandet på en aktionsplan, också krävt flera olika särskilda åtgärder. Själv-
fallet kommer vi även fortsättningsvis att ställa detta krav, men vi hoppas att
denna aktionsplan skall innehålla åtgärder som verkligen kan bidra till att
förbättra den nuvarande situationen. Om inte situationen blir bättre, kom-
mer vi naturligtvis att återkomma med våra krav.
Den här gången har vi valt att inte medverka till att ytterligare öka arbets-
belastningen i utskottet. Vi har inte ens reserverat oss till förmån för våra
yrkanden. Därmed är det ett enigt utskott som lägger fram detta betän-
kande, vilket kommer att underlätta kammararbetet-någonting som jag an-
tar att många gläds åt.
Som sagt, självfallet kommer vi att se fram emot denna aktionsplan, som
vi hoppas att snabbt få se på riksdagens bord. Vi kommer naturligtvis att
granska om den uppfyller vårt krav på åtgärder som vi anser behövs för en
bättre planering när det gäller buller. Vi hoppas också att denna aktionsplan
gör det möjligt att ta itu med de olika bullerproblem som finns i samhället
och som många människor i dag lider av. Samhällsekonomiskt sett kommer
bullret i slutändan att kosta en massa pengar, om man inte vidtar åtgärder
för att förbättra situationen.
Anf. 161 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag hade inte tänkt att gå in i denna debatt, eftersom utskot-
tets betänkande är enigt. Men efter att ha lyssnat till de debatterande känner
jag mig ändå frestad att säga några ord.
Jag vill börja med att säga att vi socialdemokrater utgår ifrån att det i mil-
jöpropositionen kommer att ingå ett avsnitt om miljöfrågorna. Där kommer
man att visa på vilket sätt man avser att driva dessa frågor. Därför har vi
socialdemokrater inte så aktivt drivit bullerfrågorna i utskottet, men vi har
heller inte reserverat oss, eftersom vi anser att det inte finns någon anledning
och att det vore nästan som att slå in öppna dörrar.
Det var intressant att lyssna till folkpartiets och centerpartiets företrädare.
Folkpartiets Sören Norrby sade att det inte har hänt någonting på bullerfron-
ten sedan någon gång på 70-talet, tror jag att det var. Centerpartiets Lennart
Brunander sade att den borgerliga regeringen vidtog vissa åtgärder med an-
ledning av bullerutredningen. Här står två uppgifter mot varandra. Jag kan
tyvärr inte säga vem som har rätt.
Jag vill göra en ytterligare kommentar till det som Lennart Brunander
sade. Han talade om flygtrafiken, annat buller och samhällsplaneringen eller
var man kan bo. Det är ganska intressant att höra en centerpartist tala för en
samhällsplanering. Jag delar fullständigt den uppfattningen, att samhällena
måste planeras så att man undviker buller. Men då måste man komma ihåg
att detta i sin tur leder till att man kanske får ge avkall på kravet att männi-
skor skall få bo precis där de vill. I annat fall uppkommer dessa problem.
Det gläder mig att Lennart Brunander och jag är överens om att det behövs
en samhällsplanering.
Naturvårdsverket och andra myndigheter har utarbetat beräkningsmodel-
ler för väg- och tågtrafikbuller. Dessa beräkningsmodeller omarbetades och
reviderades 1989.
Det talas mycket om flygplan här. Det finns anledning att påpeka att flyg-
plan är indelade i olika bullerkategorier. En del flygplan får inte landa på
vissa flygplatser beroende på det alltför störande bullret. Jag kan nämna ett
sådant exempel. Den kända artisten Madonna färdades med ett flygplan som
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
143
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
144
skulle landa på Landvetter. Flygplanet hade egentligen inte landningstill-
stånd, men det fick dispens från landningsförbudet. Det finns alltså vissa re-
striktioner när det gäller flygplansbuller.
Sören Norrby sade att hans analys av varför det inte har hänt någonting
beträffande buller går ut på att det blir för dyrt. Man ställer välfärd mot kost-
nader. Det är ganska intressant att höra en folkpartist tala på det viset och
ställa sig frågan om detta är rimligt. Jag tycker att det är bra att man ställer
upp på att välfärd kostar och på att välfärd måste få kosta.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 162 SÖREN NORRBY (fp):
Herr talman! Margareta Winberg utgår ifrån att miljöpropositionen som
aviseras till våren kommer att ta upp bullerfrågorna och att socialdemokra-
terna i jordbruksutskottet har räknat med detta.
Efter detta utskottsbetänkande kommer det att bli fart på miljödeparte-
mentet, så att man arbetar fram någonting att visa upp. Jag tror inte att det
hade blivit så förfärligt mycket gjort om inte detta betänkande hade lagts
fram och varit enigt. Denna enighet innebär att vi i utskottet verkligen inte
slår in öppna dörrar, utan att vi i stället lyfter fram bullerfrågorna på ett sätt
som inte har skett tidigare.
Jag sade i mitt inlägg att mycket av grunden till åtgärder mot trafikbullret
finns i trafikbullerutredningens betänkande från 1974. Visst har det hänt
mycket sedan dess, både när det gäller åtgärder mot trafikbuller och annat,
men fortfarande är buller ett försummat miljöproblem. 1 folkpartiets miljö-
politik försöker vi att sätta ett pris på miljön för att därigenom kunna lyfta
fram miljöfrågorna och välfärdsaspekterna. Miljöförstöringen är i dag det
allvarligaste hotet mot mänsklighetens framtid. Och om vi inte kan lösa mil-
jöproblemen så är alla andra framsteg så oändligt ointressanta. Om vi köper
vår materiella standard till priset av en miljö där normalt mänskligt liv inte
längre är möjligt, då är det priset för högt. Om vi skall komma till rätta med
miljöproblemen måste vi tillgripa hela arsenalen av styrmedel och inte bara
diskutera enskilda punktåtgärder utan se det hela med litet grand av system-
analys, så att vi ser sambanden mellan olika faktorer. Då är just buller det
miljöproblem som vi hittills kanske har ägnat för litet uppmärksamhet. En
samlad aktionsplan mot buller innebär att vi parallellställer buller som miljö-
problem med de andra stora miljöproblemen för vilka aktionsplanerna hål-
ler på att uppdateras.
Anf. 163 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Margareta Winberg säger att bullerfrågorna ändå skulle ha
tagits upp i miljöpropositionen. Det är möjligt, det vet vi ingenting om. Men
utsikterna är väl betydligt större nu, och framför allt borde kvaliteten på den
proposition som läggs fram bli bättre. Det förutsattes ju redan i jordbruksut-
skottets betänkande på våren 1988 att regeringen skulle återkomma med för-
slag till åtgärder. Från centerpartiet trodde vi inte riktigt på det. Därför re-
serverade vi oss. Och det visade sig ju att vi fick rätt. Det har inte hänt något
sedan dess förrän nu då det skall läggas fram en ny proposition.
Margareta Winberg blev överraskad över att vi i centerpartiet vill ha en
samhällsplanering. Det är ju roligt när man kan överraska folk. Men det
borde inte ha varit någon överraskning för Margareta Winberg, eftersom en
plan- och bygglag har tagits fram i samarbete mellan socialdemokraterna och
centerpartiet. Det borde Margareta Winberg känna till. Planering är alltså
något som vi tycker är viktigt, eftersom det är på det sättet som vi tar till vara
resurser, skyddar människor och skapar en bättre miljö.
Det som sades om att människor i huvudsak skall få bo var de vill är något
som vi stöttar. Och i ett decentraliserat samhälle finns den möjligheten i
mycket stor utsträckning. I ett sådant samhälle störs människor betydligt
mindre av bullerproblemen. Det är ju när allt skall förläggas på ett ställe
som dessa bekymmer uppstår. I detta sammanhang har kanske Margareta
Winberg och jag en del att diskutera.
Anf. 164 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! När jag hör Margareta Winberg i hennes litet trevande for-
mulering av vad miljöpropositionen skall innehålla, ångrar jag faktiskt att
jag inte reserverade mig till förmån för hela vår motion. Jag tyckte nämligen
att hon lät mycket tveksam när hon sade att ”vi socialdemokrater” räknar
med att det skall bli ett sådant avsnitt i miljöpropositionen till våren. Utskot-
tet däremot säger ju att vi skall ha en aktionsplan och att det skall tas fram
en aktionsplan. Då kan man inte säga att man räknar med det. Det är en
självklarhet med tanke på det samhällsproblem som buller är i dag att buller-
frågan skall tas upp i miljöpropositionen. Det är inte bara fråga om de speci-
fika problemen med buller från flyg och biltrafik, utan det är också fråga om
bullerproblem i bostäder och på arbetsplatser. Det gäller utomhusmiljön,
där det inte finns några bullergränser. Jag tror inte heller att det finns några
bullergränser för inomhusmiljön. Vi har problem t.ex. med bullret från fläk-
tarna i skolorna, som har diskuterats som ett socialt problem. Man vet inte
hur det påverkar våra barn. Jag hoppas att det verkligen blir en aktionsplan
som är värd namnet.
Anf. 165 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag vill först till Lennart Brunander säga att jag inte riktigt
känner igen hans ord med tanke på att det, när man ute i länen arbetar och
diskuterar med centerpartister, inte är lika självklart med en samhällsplane-
ring. Då är det mer människors fria planering som gäller. Jag delar inte heller
uppfattningen att man blir mindre störd när man har denna väldigt fria pla-
nering.
Om man vet att det finns bullerproblem måste man självfallet planera bo-
stadsområden och annat så att människor inte störs.
Till Marianne Samuelsson vill jag säga att det är möjligt att jag var för
trevande i mitt tidigare inlägg. Men att räkna med eller att anse som själv-
klart är samma sak för mig. Jag kan vara mycket vassare om det är bara det
som behövs.
Anf. 166 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag tycker att Margareta Winberg är orättvis mot de center-
partister som finns ute i kommunerna. Jag vet att de lägger ned ett mycket
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
145
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Buller
146
stort arbete på att skapa bra kommuner. I det innefattas också en hel del
planering. Men, och det är viktigt, den nya plan- och bygglagen som vi ändå
var överens om ger möjligheter till en friare planering i glesbebyggda områ-
den. Kommunerna har möjlighet att bestämma det. Det tycker jag är riktigt
att de gör. Och det är detta som jag tror att centerpartisterna har tagit chan-
sen att göra ute i dessa kommuner. Det tycker jag inte att man skall belasta
dem för, eftersom vi var överens om att så borde kunna ske. Och jag tror
också att det är bra.
Anf. 167 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jag vet att Margareta Winberg kan vara betydligt vassare i
sina formuleringar. Och det var kanske därför som jag studsade till och
tyckte att det hon sade lät oroväckande vagt. Jag vill därför bara skicka med
en önskan om att Margareta Winberg också är tillräckligt vass att driva dessa
frågor i regeringskansliet så att det blir en bra, konkret och innehållsrik ak-
tionsplan mot buller.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 21 november.)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 13 november
1990/91:88 av Björn Samuelson (v) till arbetsmarknadsministern om arbets-
marknadssituationen i Värmland:
De duggar tätt nu, varslen om uppsägningar och permitteringar i Värm-
land. För några dagar sedan fick ca 300 anställda vid Töcksfors Verkstads
AB reda på att de skulle mista sina jobb. Här handlar det om företrädesvis
kvinnor och orter där det är oerhört svårt att hitta nya jobb - för att inte säga
omöjligt.
Tyvärr är inte kvinnorna i Säffle och Koppom ensamma när det gäller ar-
betslöshetssituationen i länet. Ministern kommer säkert ihåg att Saab sade
upp ca 300 anställda i Kristinehamn i våras. Nu kommer nya signaler från
bilindustrin om produktionsneddragningar, och utan att måla en viss poten-
tat på väggen kan man ju tänka sig att det blir ytterligare effekter för den
industri i länet som har anknytning till bilindustrin.
Det här är bara några exempel. Det finns tyvärr många fler att hämta där
inte så många drabbas av arbetslöshet på en gång. Trots detta är effekterna
mycket allvarliga för den enskilde. Att mista sitt jobb är något av en tragedi.
Värmland är ett skogslän som kommer att drabbas hårt av den lågkon-
junktur vi nu går in i. Här måste till insatser som stärker länet på både kort
och lång sikt. Och sådana bör ju finnas i beredskap hos regeringen.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
1. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att skapa nya jobb i
Värmland?
2. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att lindra effekterna av
lågkonjunkturen i Värmland?
1990/91:89 av Gudrun Schyman (v) till utrikesministern om Boforsaffären:
I den nyligen utgivna boken ”Hemligstämplat - en historia om mutor och
regeringars fall” (Henrik Westander) finns det en rad uppgifter som förtjä-
nar att belysas ytterligare.
I boken skildras bl.a. hur utrikesministern krävde att Bofors skulle berätta
för den indiska regeringen vilka som skulle ha tagit emot deras s.k. provisio-
ner. Bakgrunden var att det fanns indikationer på att en del av mutpengarna
gått tillbaka till Boforsdirektörerna själva, och man ville följaktligen att Bo-
fors skulle lämna mer information till den indiska regeringen, något som No-
belchefen Carlberg, efter löfte till utrikesministern, också gjorde.
Enligt förhör i KU med utrikesministern den 22 september 1987 förmedla-
des från f.d. brittiske premiärministern Edward Heath ett budskap med in-
nehållet att Gandhi var nöjd med den information som han hade fått från
Bofors.
En vecka senare vid ett möte med Indiens biträdande utrikesminister Nat-
war Singh meddelade denna att Bofors ”endera dagen” väntades lämna mer
information och att ”vissa av dessa klarlägganden sannolikt skulle innehålla
uppgifter som var besvärande både för Indien och Sverige” (enligt samtals-
uppteckning refererad i boken).
Några dagar senare träffades åter utrikesministern och Nobelchefen i
samma ärende. Därefter tystnade regeringens kritik av Bofors, och bolagets
uppgifter om att inga mutor eller mellanhänder förekommit fick stå oemot-
sagt.
Bokens tes är att regeringens kritik av Bofors tystnade efter mötena med
Singh och Carlberg, på grund av den information som då gavs. I boken ges
flera exempel på tillfällen då det varit möjligt för regeringen att korrigera de
uppgifter som Bofors lämnat, men så skedde aldrig.
Jag vill därför ställa följande frågor till utrikesministern:
1. Vad fanns det för indikationer inom UD i augusti 1987 om att pengarna
gått tillbaka till Boforscheferna själva?
2. Överlämnades denna information till rikskriminalen som utredde om
Boforscheferna gjort sig skyldiga till mutbrott?
3. Vem förmedlade beskedet från Edward Heath till svenska utrikesdepar-
tementet?
4. Ar redogörelsen om Natwar Singhs utsago om uppgifter som skulle vara
”besvärande för både Indien och Sverige” riktig?
5. Fanns det något samband mellan utrikesministerns möte med Natwar
Singh och mötet med Nobelchefen Anders G Carlberg?
6. Varför korrigerade aldrig regeringen de av Bofors lämnade uppgifterna
om att mutor och mellanhänder aldrig förekommit?
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
147
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
148
1990/91:90 av/lgne Hansson (c) till civilministern om reformeringen av den
statliga länsförvaltningen:
Riksdagen beslutade i december 1989 om en reformering av den regionala
statliga förvaltningen. Detaljarbetet inför genomförandet skall enligt beslu-
tet nu pågå för fullt i länen. Den nya organisationen skall träda i kraft den 1
juli 1991. Riksdagsbeslutet om den nya samordnade länsförvaltningen byg-
ger med vissa undantag på den proposition som avlämnats i ärendet. Förslag
till ändrad följdlagstiftning har nu presenterats i prop. 1990/91:27.
Syftet var enligt den tidigare propositionen att samordna och effektivisera
den statliga förvaltningen på länsnivå. Riksdagsbeslutet innebär att en ny
länsstyrelse bildas av de verksamheter som i dag bedrivs av
länsvägnämnden, länsskolnämnden, lantbruksnämnden, viss del av länsbo-
stadsnämnden, eventuellt fiskets organisation och den nuvarande länsstyrel-
sen. Beslutet innebär vidare att länsstyrelsen får inrätta nämnder med be-
stämda sakområden.
Från centerns sida avstyrkte vi propositionens förslag med bl.a. det moti-
vet att demokratin på länsnivån begränsades ytterligare genom förslaget. I
stället förordade vi att landstingen omvandlades till verkliga länsparlament.
Det nu pågående genomförandearbetet ute i länen uppvisar betydande
problem. Stor osäkerhet råder om vad som ur statlig beslutssynpunkt egent-
ligen gäller. Inga klara direktiv om organisationsutformningen har getts från
regeringens sida. De direktiv som getts har varit motstridiga och förutsätt-
ningarna för reformarbetet har förändrats under tiden organisationsarbetet
pågått.
Så har t.ex. direktiv om länsskolnämndernas avskaffande kommit efter
det att organisationsarbetet startat. I det sammanhanget finns förslag om att
knyta samman länsexperten i utbildningsfrågor för varje län till en storregio-
nal organisation som innebär att huvuddelen av dessa experter underställs
en annan länschef än den egna i länet. Inom vägverket finns enligt uppgift
planer på att överge länen som bas och bilda storregionala enheter. Det som
tidigare var avsett som en reformering av länsförvaltningarna, fortfarande
med nuvarande länen som bas, synes nu alltmer gå emot en regional struktur
med storregionala mellanstatliga organ, där länsnivån eliminernas.
Vidare har signaler om kraftiga nedskärningar i övrigt av den statliga läns-
förvaltningen givits i regeringens skrivelse till riksdagen om den ekonomiska
politiken. Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) som enligt den tidi-
gare propositionen skulle biträda en särskild central organisationskommitté
med genomförandet synes inte ha någon funktion i sammanhanget.
Den oklarhet som råder från regeringens sida på en rad punkter i samband
med genomförandet av den nya länsförvaltningsorganisationen har skapat
stor förvirring ute i länen och gör att verksamheten tar skada. Den kreativi-
tet och mottaglighet för förändringar som borde stimuleras fram hos perso-
nalen äventyras och förbyts i sin motsats med de förutsättningar för omstruk-
tureringen som regeringen nu har skapat. Detta är hämmande för effektivi-
teten hos de statliga länsmyndigheterna. Därmed motverkas det viktigaste
syftet med omorganisationen.
Mot bakgrund härav vill jag fråga civilministern:
1. Är regeringen beredd att ta konsekvenserna av den rådande situationen
och föreslå riksdagen att reformeringsarbetet av den statliga länsförvalt-
ningen i nuvarande form avbryts?
2. Om inte, avser regeringen att genomföra reformeringen av den statliga
länsförvaltningen helt i linje med av riksdagen fattat beslut?
3. Vilka åtgärder är regeringen i så fall beredd vidta för att intentionerna i
beslutet skall fullföljas?
4. Är det regeringens uppfattning att de nuvarande länen skall försvinna och
ersättas av storregionala statliga organ på mellannivån mellan stat och
kommuner?
5. Är regeringen beredd överväga förslaget om nedläggning av länsstyrel-
sernas organisationsnämnd (LON)?
den 14 november
1990/91:91 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikesministern om Turkiet:
I början av augusti förklarade Turkiet för den Europeiska Kommissionen
för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg, att Turkiet inte längre ämnade re-
spektera de mänskliga rättigheterna i de kurdiska provinserna.
På detta sätt är den politik officiell, som oavhängiga iakttagare kritiserat i
åratal. Den statsterror som utövas mot kurderna under täckmanteln av de-
mokratisering och bekämpning av terrorismen görs legitim.
Den turkiska regimen vill skaffa sig fria händer till tvångsförflyttningar,
fängslanden, tortyr och mord i stor omfattning. Införandet av krigsrätt måste
ses i Gulfkrigets skugga. Den turkiske presidenten Ozal propagerar för, ut-
för och förbereder förflyttningar. Hundratals byar har redan tvångsförflytt-
ats och befolkningen bor i tältläger.
Den 9 april 1990 infördes nya lagar, undantagslagar:
1. Tryckfriheten begränsades.
2. Tvångsförflyttningar uppmuntras.
3. Strejkförbud.
4. Åtalsfrihet för dem, som enligt denna lag använder sina befogenheter,
tilldelade av guvernörer och inrikesministeriet.
5. Straff för vissa brott fördubblas.
6. Utöver frihetsstraff döms till höga böter.
Allt detta sker i undantagsregionen, dvs. östra Turkiet, turkiska Kurdis-
tan.
De befogenheter som överguvernören Hayri Kozakciouglu har är helt
enastående. Han har statens uppdrag att söka en lösning på det kurdiska pro-
blemet.
Man får inte längre vara medlem i mer än en förening. Det kan ge tio års
fängelse med allt vad det innebär i Turkiet.
Faran för ett folkmord i skuggan av Gulfkriget består. Denna utveckling i
Turkiet får inte tigas ihjäl.
Det land som menar allvar med att ställa upp för folkens självbestämman-
derätt och för mänskliga rättigheter, på samma sätt som för öststaternas ”del-
stater”, måste nu aktivt handla för det hårt drabbade kurdiska folket.
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
149
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
150
Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga utrikesministern:
Ar Sverige inte nu moget för
1. att stoppa allt bistånd och hjälp till Turkiet?
2. att inte avvisa kurder till Turkiet, speciellt inte dem som varit oppositio-
nella?
3. att förklara Turkiska Kurdistan för krigsregim?
4. att understödja en turistbojkott mot Turkiet?
1990/91:92 av Berith Eriksson (v) till utrikesministern om Turkiet:
Turkiets regering har den 23 augusti meddelat Europarådet att man med
stöd av artikel 15 Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
suspenderar flera av de mest grundläggande artiklarna till skydd för de
mänskliga rättigheterna.
Den turkiska regeringen hävdar i sin skrivelse till Europarådet att den
måste använda säkerhetsstyrkor för att handskas med terroristaktiviteter,
men även vidta åtgärder för att motverka skadlig desinformation av allmän-
heten och missbruk av fackliga rättigheter. Regeringen har utfärdat två nya
lagar med numren 424 och 425, vilka skall tillämpas i de delar av landet där
undantagstillstånd råder. Lagarna innebär bl.a:
- att inrikesministern tillfälligt eller permanent får förbjuda varje publika-
tion som är ägnad att orsaka allvarlig störning av allmänna ordningen,
uppvigling av lokalbefolkningen eller att utgöra ett hinder för säkerhets-
styrkorna genom att feltolka lokala aktiviteter,
- att guvernören får rätt att beordra tvångsförflyttning av hela byar och bo-
stadsområden av säkerhetsskäl samt
- att inga rättsliga åtgärder får vidtas mot inrikesministern eller guvernören
med anledning av beslut eller åtgärder beslutade med stöd av dessa lagar.
Amnesty International säger i ett uttalande så sent som den 11 oktober i
år att all tillgänglig information visar att tortyr fortfarande förekommer i stor
omfattning och utövas systematiskt i Turkiet. Vidare anför Amnesty att se-
dan PKK 1984 inledde väpnade attacker har ett alarmerande antal rapporter
kommit om misshandel av personer som gripits av säkerhetsstyrkor i de östra
och sydöstra provinserna, där hittills 2 000 liv gått förlorade i strider.
De beskrivna lagarna 424 och 425 och suspensionen av grundläggande de-
lar av Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innebär väsentliga
avsteg från Turkiets åtaganden i juni 1990 vid antagandet av ”Document of
the Copenhagen meeting of the Conference of the Human Dimension of the
CSCE”.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
1. Avser regeringen att vidta ågärder inom ”the Human Dimension of the
CSCE” för att få till stånd en närmare genomlysning av bedömningen av
den turkiska regeringens suspension av grundläggande mänskliga rättig-
heter?
2. Avser regeringen att väcka talan mot Turkiet hos Kommissionen för de
mänskliga rättigheterna med anledning av Turkiets flagranta kränkningar
av flera artiklar i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter?
1990/9-1:93 av Nic Grönvall (m) till justitieministern om justitierådens löner
m.m.:
För en tid sedan kungjordes i dagspressen förhållanden om justitierådens
arbetssituation som jag uppfattar som mycket allvarliga. Enligt uppgifterna
i pressen skulle så gott som varje justitieråd ägna en stor del av sin arbets-
kraft åt att uppträda som enskilda skiljedomare i tvister som anlägges såsom
skiljetvister. Till detta kommer att justitieråden numera i mycket stor ut-
sträckning används för olika kommitté- och nämnduppdrag och deltar i en
mångfald olika utredningar. Man kan också konstatera att rikets högsta do-
mare tillika är mycket omfattande ”extraknäckare”. Lönesättningen gör det
uppenbarligen nödvändigt för dessa domare att skaffa sig extrainkomster.
Arbetssituationen i högsta domstolen måste planeras så att den ger utrymme
för denna volym av ”extraknäck”.
I andra länder är man mycket noga med att domare i rikets högsta
domstolar under inga omständigheter uppträder med enskilda uppdrag som
kan leda till ett ifrågasättande av deras omutlighet. Jag har med detta inte
på något sätt velat antyda att svenska justitieråd icke skulle vara oväldiga.
Jag har emellertid velat markera att i andra länder än Sverige intager man i
dessa frågor en helt annorlunda hållning.
En domare som har att förvalta ett lands rättsskipning, särskilt i landets
högsta instanser, måste stå över varje tänkbar misstanke om engagemang i
några särintressen i samhället, vare sig ekonomiska, ideologiska eller poli-
tiska. Det är därför angeläget att personer med mycket hög integritet åtar
sig dessa uppdrag. I sin tur leder detta då till att samhället måste vara berett
att betala för landets högsta domare på sådant sätt att karriären blir åtråvärd,
att omutligheten blir självklar och att arbetsinsatsen på domarämbetet blir
fullödig.
En ekonomisk förstärkning av avlöningen av landets högsta domare kom-
mer att medföra att domarkarriären på nytt attraherar framstående yngre
jurister i en strävan att nå åtråvärda och högt respekterade domarställningar.
Ar justitieministern beredd att genomföra sådana lönereformer för lan-
dets högsta domare att samtidigt förbud mot enskilda uppdrag och samhälls-
uppdrag kan utfärdas för ämbetsmän som uppfyller sådana tjänster?
Anmäldes att följande fråga framställts
den 14 november
1990/91:185 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) till socialministern om
assisterande tandvårdspersonal:
Inom tandvården såväl som inom alla andra områden är det angeläget att
ta vara på all personals kunskap och kompetens så effektivt som möjligt. Det
görs inte i dag. I budgetpropositionen utlovades att en proposition angående
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
151
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
behörighetsregleringen för assisterande tandvårdspersonal skulle läggas
fram under 1990. Detta har inte skett. Förslaget skulle innebära att delege-
ringen till andra personalgrupper än tandläkare underlättas. Tandvårdsper-
sonalens resurser skulle utnyttjas bättre och utvecklingsmöjligheterna inom
dessa kvinnoyrken skulle öka.
Jag vill därför fråga socialministern:
När avser regeringen att lägga förslag i frågan?
22 § Kammaren åtskildes kl. 20.57.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 §,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 54 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9§ anf. 62 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 83 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering av
kvällsärenden,
av förste vice talmannen därefter från 13 § t.o.m. ajourneringen kl. 17.56 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
152
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Onsdagen den 14 november
1 § Justering av protkoll.................................. 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 1
3§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 7
november........... 1
Försvarsutskottets betänkande FöUl
Försvarsutskottets betänkande FöU2
Försvarsutskottets betänkande FöU3
Försvarsutskottets betänkande FöU4
Kulturutskottets betänkande KrU2
Trafikutskottets betänkande TU4
Näringsutskottets betänkande NU3
Näringsutskottets betänkande NU5
Näringsutskottets betänkande NU19
Bostadsutskottets betänkande BoU3
Meddelande om samlad votering........................... 4
4§ Vallagsfrågor....................................... 4
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Debatt
Göran Åstrand (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Sture Thun (s)
Bo Hammar (v)
Beslut fattades efter 9§
5§ Normgivning m.m.................................... 12
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Debatt
Elisabeth Fleetwood (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Bo Hammar (v)
Hans Leghammar (mp)
Kurt Ove Johansson (s)
Beslut fattades efter 9§
6§ Radio- och TV-frågor................................. 23
Konstitutionsutskottets betänkande KU12
Debatt
Anders Björck (m)
Kurt Ove Johansson (s)
Beslut fattades efter 9 §
153
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
7§ Vissa fri-och rättigheter m.m........................... 30
Konstitutionsutskottets betänkande KU13
Debatt
Stig Bertilsson (m)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Bo Hammar (v)
Hans Leghammar (mp)
Olle Svensson (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
Beslut fattades efter 9§
8 § Eritrea............................................ 44
Utrikesutskottets betänkande UU3
Debatt
Viola Furubjelke (s)
Inger Koch (m)
Maria Leissner (fp)
Rolf L Nilson (v)
Eva Goés (mp)
Birgitta Hambraeus (c)
Eva Johansson (s)
Beslut fattades efter 9 §
9§ Nedrustning........................................ 52
Utrikesutskottets betänkande UU4
Debatt
Birgitta Hambraeus (c)
Gudrun Schyman (v)
Per Gahrton (mp)
Evert Svensson (s)
Eva Björne (m)
Maria Leissner (fp)
Maj Britt Theorin (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Berndt Ekholm (s)
Beslut................................................ 78
Konstitutionsutskottets betänkande KU4
Konstitutionsutskottets betänkande KU7
Konstitutionsutskottets betänkande KU 12
Konstitutionsutskottets betänkande KU 13
Utrikesutskottets betänkande UU3
Utrikesutskottets betänkande UU4
Beslut om samlad votering................................ 80
10 § Vissa socialförsäkringsfrågor........................... 81
154
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Debatt
Margit Gennser (m)
Barbro Sandberg (fp)
Rune Backlund (c)
Margö Ingvardsson (v)
Anita Stenberg (mp)
Margareta Persson (s)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Sven-Gösta Signell (s)
Beslut fattades efter 12 §
11 § Socialavgifter...................................... 93
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Sigge Godin (fp)
Rune Backlund (c)
Anita Stenberg (mp)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Beslut fattades efter 12 §
12 § Svenskt medborgarskap.............................. 101
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Eva Goés (mp)
Maud Björnemalm (s)
Beslut................................................ 103
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUl
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU2
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden............... 104
13 § Arbetstillstånd för utlänningar......................... 104
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Rune Backlund (c)
Maud Björnemalm (s)
Eva Goés (mp)
Beslut skulle fattas den 21 november
14 § Hälso-och sjukvårdsfrågor............................ 107
Socialutskottets betänkande SoU4
Debatt
Per Stenmarck (m)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Göran Engström (c)
(forts.)
Ajournering för middagsuppehåll........................... 118
Återupptagna förhandlingar............................... 118
14 § (forts.) Hälso- och sjukvårdsfrågor (forts. SoU 4)........... 119
Anita Stenberg (mp)
Bo Holmberg (s)
Bertil Persson (m)
Beslut skulle fattas den 21 november
155
Prot. 1990/91:24
14 november 1990
15 § Bevarande av kulturmiljöer........................... 132
Kulturutskottets betänkande KrU5
Debatt
Stina Gustavsson (c)
Leo Persson (s)
Beslut skulle fattas den 21 november
16 § Utförsel av kulturföremål............................. 134
Kulturutskottets betänkande KrU7
Debatt
Kaj Nilsson (mp)
Sylvia Pettersson (s)
Beslut skulle fattas den 21 november
17 § Miljöskyddslagstiftningen............................. 137
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Debatt
Karl Erik Olsson (c)
Beslut skulle fattas den 21 november
18 § Naturvård......................................... 137
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Debatt
Karl Erik Olsson (c)
Marianne Samuelsson (mp)
Beslut skulle fattas den 21 november
19 § Buller............................................ 140
Jordbruksutskottets betänkande JoU17
Debatt
Sören Norrby (fp)
Lennart Brunander (c)
Marianne Samuelsson (mp)
Margareta Winberg (s)
Beslut skulle fattas den 21 november
20 § Anmälan om interpellationer
1990/91:88 av Björn Samuelson (v) om arbetsmarknadssitua-
tionen i Värmland............................... 146
1990/91:89 av Gudrun Schyman (v) om Boforsaffären...... 147
1990/91:90 av Agne Hansson (c) om reformeringen av den stat-
liga länsförvaltningen............................. 148
1990/91:91 av Ragnhild Pohanka (mp) om Turkiet......... 149
1990/91:92 av Berith Eriksson (v) om Turkiet............. 150
1990/91:93 av Nic Grönvall (m) om justitierådens löner m.m. 151
21 § Anmälan om fråga
1990/91:185 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) om assiste-
rande tandvårdspersonal.......................... 151
156
gotab 97395, Stockholm 1990