Protokoll
1990/91:19
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:25 bil. 1 till justitieutskottet
bil. 2 till trafikutskottet
bil. 3 punkt 1 till bostadsutskottet
punkt 2 till finansutskottet
bil. 4 punkterna 1 och 2 till utbildningsutskottet
punkt 3 till kulturutskottet
punkterna 4—6 till socialförsäkringsutskottet
punkterna 7—11 till kulturutskottet
bil. 5 till jordbruksutskottet
bil. 6 punkterna 1—5 till arbetsmarknadsutskottet
punkterna 6 och 7 till socialförsäkringsutskottet
bil. 7 till näringsutskottet
bil. 8 till arbetsmarknadsutskottet
propositionen i övrigt till finansutskottet
1990/91:53 och 57 till skatteutskottet
Motionerna
1990/91 :U1 och U2 till utrikesutskottet
1990/91:BoUll—BoU14 till bostadsutskottet
1990/91 :Fi7—Fil 1 till finansutskottet
1990/91 :N12 till näringsutskottet
1990/91 :L15 till lagutskottet
Företogs till avgörande bostadsutskottets betänkanden 1990/91:BoUl och
BoU2, konstitutionsutskottets betänkanden 1990/91:KU2, KU5 och KU6,
jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoU4, JoU5 och JoU6, skatteut-
skottets betänkande 1990/91 :SkUl, utrikesutskottets betänkanden
1 Riksdagens protokoll 1990/91:19
|
Prot. 1990/91:19 7 november 1990 |
1990/91 :UU1 och UU2 samt kulturutskottets betänkanden 1990/91 :KrUl Bostadsutskottets betänkande BoUl Mom. 1 (vissa ändringar i expropriationslagen) Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 57 för reservation 1 av Mom. 5 (hyresgästorganisationernas inflytande m.m. enligt tillståndslagen) Mom. 7 (bruksvärdessystemet) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Agne Hansson Mom. 18 (hyresgästernas förhandlingsrätt i hyresförhandlingslagen) Agne Hansson m.fl. Mom. 22 (hyresgästinflytandet i bostadssaneringslagen) Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 134 för reservation 21 av Mom. 24 (hyresgästinflytandet vid installation m.m. av kabel-TV) Agne Hansson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta. Mom. 28 (kooperativ hyresrätt) Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 58 för reservation 27 av Mom. 29 (ägarlägenheter) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 28 av Knut Billing Mom. 31 (likabehandling av bostadsrättsorganisationer i lagstiftningen) Mom. 36 (avgiftsbelagd bostadsförmedlingsverksamhet) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 36 av Agne Hansson |
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Bostadsutskottets betänkande BoU2
Mom. 1 (förenklade nybyggnadsföreskrifter)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Knut Billing
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (tillämpningen av nybyggnadsreglerna)
Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 42 för reservation 6 av
Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall. 19 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 10 (kravet på tillgänglighet)
Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 17 för reservation 9 av
Jan Strömdahl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU2
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU5
Mom. 1 (nationaldagen som helgdag)
Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 60 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU6
Mom. 1 (negativ föreningsrätt)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 150 för hemställan i re-
servation 1 av Anders Björck m.fl. och reservation 2 av Claes Roxbergh. 3
ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes.
Mom. 2 (kollektivanslutning m.m.)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 151 för hemställan i re-
servation 3 av Anders Björck m.fl. och reservation 4 av Claes Roxbergh. 1
ledamot avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Mom. 1 (växtskydd)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 40 för reservation 1 av
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.
Mom. 2 (EGs växtskyddspolitik)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Åsa Domeij -
bifölls med acklamation.
Mom. 3 (forskning kring biologisk bekämpning)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 56 för reservation 3 av
Sven Eric Lorentzon m.fl.
Mom. 4-10
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU5
Mom. 1 och 2 (generellt importförbud för livsmedel som producerats med i
Sverige otillåtna metoder m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 74 för reservation 1 av
Lennart Brunander m.fl.
Mom. 3 (importförbud för livsmedel med resthalter av i Sverige förbjudna
medel)
Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 58 för reservation 2 av
Sven Eric Lorentzon m.fl.
Mom. 4 (Sveriges agerande för ett vidgat kvalitetsbegrepp)
Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 19 för reservation 4 av
Marianne Samuelsson. 15 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU6
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande SkUl
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU1
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (ytterligare begränsning av krigsmaterielexporten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Bertil Måbrink
och Per Gahrton — bifölls med acklamation.
Mom. 3—10 (restriktivitet i krigsmaterielexporten m.m.)
Utskottets hemställan — som ställdes mot reservation 2 av Per Gahrton —
bifölls med acklamation.
Mom. 11 (krigsmaterielexport till Indonesien)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 38 för reservation 3 av
Bertil Måbrink och Per Gahrton. 1 ledamot avstod från att rösta.
Utrikesutskottets betänkande UU2
Mom. 2 (global miljöfond)
Utskottets hemställan bifölls med 199 röster mot 111 för reservation 1 av
Pär Granstedt m.fl.
Mom. 5 (miljödomstol)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 20 för motion
1989/90:U637 av Claes Roxbergh m.fl. i motsvarande del.
Mom. 12 (information och medverkan)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U637
av Claes Roxbergh m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 14 (den marina miljön)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion 1989/90:U637 av Claes
Roxbergh m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 15 (Antarktis)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till yrkande 6 i motion 1989/90:U637
av Claes Roxbergh m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 16 (Arktis)
Utskottets hemställan - som ställdes mot motion 1989/90:U637 av Claes
Roxbergh m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nal vårdslagstift-
ningen
Kulturutskottets betänkande KrUl
Utskottets hemställan bifölls.
Kulturutskottets betänkande KrU3
Utskottets hemställan bifölls.
Tredje vice talmannen meddelade att justitieutskottets betänkanden
JuU2, JuU3 och JuU4 samt konstitutionsutskottets betänkanden KU1 och
KU3 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91:JuU2 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (prop. 1989/90:154).
Anf. 1 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Sedan slutet av 1960-talet har socialdemokraterna verkat för
en politik som syftat till att brottslingar skall vistas utanför fängelserna så
mycket som möjligt. Den socialdemokratiska inställningen kom tydligt till
uttryck i en intervju med statsrådet Carl Lidbom i Dagens Nyheter år 1973.
Lidbom sade då följande: ”Fängelserna i dag är i ganska stor utsträckning
fyllda med folk som inte borde sitta där, människor som har sociala problem
och borde hjälpas med sociala metoder. Man kan utgå från att fängelsestraff
verkar nedbrytande i kanske 90 procent av alla fall. Men vi kan inte helt av-
skaffa fängelserna, för det finns skattesmitare, rattfyllerister och också ett
litet antal personer som är farliga för andras säkerhet.”
Första gången som mer restriktiva regler inom kriminalvården kom på tal
från socialdemokratisk sida var i samband med att justitieminister Sten
Wickbom i mitten av 1980-talet aktualiserade skärpningar för ekonomiska
brottslingar. Men det var då bara beträffande den typen av brottslingar som
socialdemokraterna kunde tänka sig stramare bestämmelser.
Spionen Stig Berglings rymning i oktober 1987 kom emellertid att bli ett
grundskott mot den socialdemokratiska inställningen. Efter den händelsen
blev socialdemokraterna tvungna att modifiera sin uppfattning.
Den nya socialdemokratiska linjen innebar dock inte någon förändring i
sak. Det var i stället fråga om en mer retorisk reträtt från den tidigare posi-
tionen. Även efter Berglings flykt fanns hos socialdemokraterna i grund och
botten en bristande vilja att strama upp reglerna på kriminalvårdsanstal-
terna.
I den proposition om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt som kom
1988 föreslog regeringen - under snävt givna förutsättningar - att strängare
villkor skulle gälla vissa långtidsdömda. Resultatet av den lagändring som
gjordes kom emellertid knappast att märkas. De flesta brottslingar fick
samma behandling som tidigare, bevakningen fortsatte att vara bristfällig
och narkotikamissbruket innanför fängelsemurarna florerade som aldrig
förr.
Den inställning som socialdemokraterna intagit till de nu aktuella frågorna
om permissioner och behandling av långtidsdömda visar att deras grundin-
ställning finns kvar. De kan inte tänka sig några egentliga skärpningar.
I det betänkande som vi nu behandlar konstaterar utskottsmajoriteten å
ena sidan att en stor mängd permissioner missköts. Å andra sidan vill man
inte låta detta leda till några lagändringar. I stället hänvisar man till att rege-
ringen givit kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att se över tillämpningen av
permissionsbestämmelserna för intagna på kriminalvårdsanstalt.
Uppdraget innefattar vidare en uppmaning till kriminalvårdsstyrelsen att
fortlöpande vidta de åtgärder som bedöms motiverade för att minska ande-
len misskötta permissioner.
Regeringen har alltså inte visat någon större handlingskraft på det här om-
rådet. Det är ju knappast fråga om krafttag från regeringens sida när man
bara ger kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att "se över” en viss verksamhet.
Om man tror att kriminalvårdsstyrelsen inom de nuvarande reglernas ram
skulle kunna vidta åtgärder för att få ned antalet misskötta permissioner till
acceptabel nivå misstar man sig. Kriminalvården kan inte göra mycket mer
än den gör i dag. Det som behövs är lagändringar.
Herr talman! Det är nu nödvändigt att de regler som gäller permissioner
stramas upp på olika sätt. Bl.a. bör kvalifikationstiderna för en ny permis-
sion efter misskötsamhet av olika slag göras längre. Obevakade permissioner
bör starkt begränsas för dem som gång på gång återfaller i brott. Intagna som
begått allvarliga våldsbrott och narkotikabrott bör endast i undantagsfall er-
hålla permission.
Beträffande behandlingen av långtidsdömda gäller i dag den regeln att sär-
behandling enligt 7 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i an-
stalt får ske av intagen som undergår fängelse i lägst fyra år. För den som
dömts för narkotikabrott går gränsen för särbehandling vid fängelse i lägst
två år.
Dessa regler bör skärpas så att särbehandling kan ske beträffande alla in-
tagna som har dömts till fängelse i lägst två år oavsett brottslighetens karak-
tär. En person som har dömts till ett så långt fängelsestraff som två år har
nämligen oftast gjort sig skyldig till svår brottslighet, inte sällan allvarliga
våldsbrott. Allmänhetens skyddsintresse måste här sättas i främsta rummet.
När bestämmelsen om särbehandling av långtidsdömda infördes uttalade
utskottsmajoriteten för övrigt att det på sikt borde vara ett önskemål att det
införs en så enhetlig reglering som möjligt såvitt avser samtliga långtids-
dömda.
Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 6.
Enligt 37 § lagen om kriminalvård i anstalt skall hälso- och sjukvårdsperso-
nal inom kriminalvården, utan hinder av sekretess, underrätta styresmannen
vid anstalten om en intagen lider av en smittosam sjukdom, som enligt smitt-
skyddslagen är en samhällsfarlig sjukdom, t.ex. HIV-infektion. I det rege-
ringsförslag som nu behandlas föreslås att en motsvarande bestämmelse om
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvärdslagstift-
ningen
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Andringar i krimi-
nal vårdslagstift-
ningen
uppgiftsskyldighet införs i lagen (1976:371) om behandling av häktade och
anhållna m.fl.
Reservation 2 tar ställning för att motsvarande regler skall gälla beträf-
fande intagna i polisarrester.
Anf.2 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Det övergripande syftet i regeringens förslag om ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, som vi nu skall debattera och fatta beslut om,
är att man vill delegera och decentralisera rätten att fatta beslut inom krimi-
nalvården. Detta är naturligtvis ingenting som vi i folkpartiet utifrån liberala
utgångspunkter har någonting att invända mot. Vi tycker också att det är bra
att t.ex. sysselsättningsplikten utvidgas. Men tyvärr är man från socialdemo-
kraternas sidå fortfarande inte beredd att strama upp permissionsbestäm-
melserna inom kriminalvården, som vi länge förordat. Det borde stå klart
att en sådan uppstramning är nödvändig när t.ex. bortemot hälften av alla
permissioner från vissa slutna anstalter missköts.
Vi i folkpartiet återkommer också med vårt tidigare krav på särbehandling
av långtidsdömda, dvs. alla som döms till fängelse i lägst två år oavsett
brottslighetens karaktär. Om man har dömts till fängelse i två år, är det be-
gångna brottet allvarligt, och då skall man särbehandlas. Jag kan bara in-
stämma i de kraftfulla ord till stöd för vår folkpartimotion som Jerry Mar-
tinger uttalade här nyss. Naturligtvis innebär inte detta att vi överger tanken
om den humana kriminalvården. Det behöver understrykas gång efter annan
att humanitet inte är detsamma som kravlöshet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 6.
Anf. 3 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! När man står som nummer tre på talarlistan har det mesta
redan sagts, i synnerhet som man har gemensamma reservationer, som vi i
det här fallet har med folkpartiet och moderaterna.
Det här förslaget handlar om vissa förändringar i kriminalvårdslagstift-
ningen. Jag tänkte något beröra sjukvårdssekretessen och också de stramare
permissionsbestämmelserna samt särbehandling av långtidsdömda.
Enligt de nuvarande bestämmelserna om sjukvårdssekretess kan hälso-
och sjukvårdspersonal inom kriminalvården utan hinder av den sekretess
som gäller inom sjukvården underrätta anstaltsledningen om att en intagen
lider av en smittsam sjukdom, t.ex. HIV-smitta. Detta gäller under förut-
sättning att det är fara för att smittan sprids, så att man skall kunna vidta de
åtgärder som behövs.
I det nu aktuella regeringsförslaget föreslås att samma bestämmelser som
gäller för anstalterna skall omfatta även häktena. Det är både bra och riktigt,
tycker jag. Det är naturligtvis lika viktigt att man har möjlighet att upplysa
om smitta såväl på häktena som på anstalterna.
Jag kan emellertid inte instämma med utskottsmajoriteten när den ställer
sig negativ till att dessa bestämmelser skall gälla även för polisarresterna.
Den föreslagna ändringen gäller således endast personal som är anställd
inom kriminalvården. Detta är anmärkningsvärt, eftersom det måste vara
minst lika viktigt för personal vid polisarrester att få information om vilka
intagna som är smittade med t.ex. HIV.
Att sjukvårdspersonalen inte är anställd av huvudmannen kan inte enbart
vara ett skäl att säga nej till att denna uppgiftsskyldighet skall omfatta även
personal vid polisarrester. Det är ofta polis och personal vid polisarrester
som först kommer i kontakt med den intagne. Därför bör också samma be-
stämmelser gälla såväl för personal vid polisarrester som för personal vid
häktena, inte minst för att man så tidigt som möjligt skall kunna förebygga
en spridning av smittan. Jag hoppas därför att regeringen snarast vidtar åt-
gärder och skyndsamt återkommer med förslag, så att den här frågan får sin
lösning, även för personal vid polisarrester. Jag yrkar därför bifall till reser-
vation 2.
Även jag vill något beröra frågan om stramare permissionsbestämmelser.
Det har visserligen blivit en viss förbättring, men fortfarande är antalet miss-
skötta permissioner oacceptabelt högt. Vi från den borgerliga sidan vill där-
för strama upp bestämmelserna. Bl.a. bör kvalifikationstiderna för ny per-
mission efter misskötsamhet göras längre. Obevakade permissioner bör
kraftigt begränsas för intagna som gång på gång begår nya brott.
För intagna som begår grova brott, såsom allvarliga våldsbrott och narko-
tikabrott, bör permission beviljas endast i undantagsfall. Jag yrkar därmed
bifall till reservation 5.
Herr talman! Slutligen när det gäller särbehandling av långtidsdömda,
dvs. de som dömts till fängelse i lägst två år, finns det anledning att särbe-
handla denna kategori. Om man har dömts för ett grovt våldsbrott och fått
lägst två års fängelse är brottet allvarligt. I dag gäller dessa bestämmelser för
dem som har dömts till lägst fyra års fängelse för grovt våldsbrott och lägst
två år när det är fråga om narkotikabrott. Det vore rimligare om gränsen två
års fängelse gällde både för grova våldsbrott och för grova narkotikabrott.
Här måste allmänhetens skyddsintressen sättas i främsta rummet. Jag yrkar
därför bifall till reservation 6.
Anf. 4 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Tisdagen den 22 maj behandlade vi ett förslag om en skärp-
ning av lagen om kriminalvård i anstalt här i kammaren. Det var förra
gången detta ärende behandlades. Då handlade det om möjlighet för rege-
ringen att besluta om sådan avvikelse från bestämmelserna i 25-30 §§ som
att regeringen kunde gå in och förorda undantag från dessa paragrafer för
personer som man ansåg hade en mental förberedelse för terroristbrott.
I detta betänkande anser utskottsmajoriteten att 26, 29 och 30 §§ i lagen
om kriminalvård i anstalt skall skärpas. Det anses dessutom att vi skall göra
ett tillägg i form av en ny paragraf i lagen om behandling av häktade och
anhållna. Denna gång gäller det möjlighet för anstaltsledningen att isolera
en intagen under det att man utreder ett disciplinbrott.
I 29 och 30 §§ i lagen om kriminalvård i anstalt, som handlar om telefon-
samtal och besök, sägs att undantag skall göras för kontakt med advokat.
Men i 26 §, som gäller brevkontakt, finns inte detta undantag angivet. I den
nya lagparagrafen, 17 §, i lagen om behandling av häktade och anhållna finns
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Andringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
inget undantag från de angivna förbuden mot kontakt med personer utanför
fängelset oavsett om det är fråga om brev, telefonsamtal eller besök.
Utskottsmajoriteten bemöter min motion med att påpeka att det av prak-
tiska skäl inte är möjligt att en intagen kan få ta kontakt med advokat hur
ofta han vill eller i vilken tid på dygnet som helst. Det tycker jag är ett
mycket märkligt påpekande i sammanhanget, eftersom det i lagtexten hand-
lar om möjligheten för den isolerade fången att över huvud taget ha rätt att
ta kontakt med en advokat, inte i vilken utsträckning eller hur ofta.
Man påpekar även i betänkandet att denna rätt finns för intagna i krimi-
nalvårdsanstalt när det gäller telefonsamtal och besök, men undviker att ens
nämna att samma möjlighet saknas för den som exempelvis är överförd till
ett häkte under utredningstiden.
De förändringar som har skett i lagen om kriminalvård i anstalt kan synas
små, och de kommer portionsvis. Det handlar dock om rättigheter som är så
pass viktiga att vi skall akta oss mycket noga för att börja tumma på dem.
Det är också frågan om vi inte ibland balanserar på gränsen till att bryta mot
internationella konventioner som vi har undertecknat.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservation nr 3.
Anf. 5 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Vi har fogat en reservation till detta betänkande. Den gäller
sysselsättningsplikten. Vi menar att kriminalvårdslagstiftningen måste bygga
på frivillighet i detta avseende. Vi kan inte ställa oss bakom en utvidgad ar-
bets- och sysselsättningsplikt. För förtidspensionärer och intagna som har
sjukersättning innebär detta faktiskt att man får en annan behandling än om
man vistas ute i det öppna samhället. Det finns ett större tvång här. Vi kan
inte se att det är motiverat. Vi stödjer därför miljöpartiets reservation, men
vi kommer inte att begära votering om den.
När det gäller avskildhet vid utredning i disciplinärende, som det talas om
i betänkandet, kan jag säga att miljöpartiet över huvud taget är emot avskilj-
ning. Jag stöder därför reservation nr 4.
Jag vill även understryka det Berith Eriksson här har sagt om att man i
varje fall definitivt måste skydda den intagnes rätt att i alla lägen få kontakt
med sin advokat. Vi kommer därför att stödja reservation nr 3.
Herr talman! För övrigt tycker vi att utskottet i stora drag har uttryckt sig
väl, och vi kan stödja utskottet.
Anf. 6 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! I detta betänkande föreslås ändringar i kriminalvårdslagstift-
ningen i linje med de beslut som riksdagen tidigare fattat om en decentralise-
ring och omorganisation av kriminalvårdsverket.
En utgångspunkt är att ansvaret för beslutsbefogenheter och andra arbets-
uppgifter skall decentraliseras till den lokala nivån i så stor utsträckning som
möjligt.
Arbetet vid kriminalvårdstyrelsen och vid den regionala organisationen
koncentreras på övergripande frågor. Principen skall vara att besluten inte
fattas på högre nivå än som erfordras med hänsyn till ärendenas beskaffen-
10
het. Beslut i klientärenden bör kunna fattas lokalt. I dag bereds ofta ärenden
på lokal nivå även om besluten fattas regionalt eller centralt.
En försöksverksamhet med decentralisering av vissa beslut har bedrivits
sedan 1986 vid ett flertal myndigheter.
Dessa förändringar av kriminalvårdslagstiftningen råder det inte några de-
lade meningar om.
Däremot motsätter sig miljöpartiet en utvidgning av arbetsplikten till att
omfatta också sysselsättning av terapikaraktär och en skyldighet för dem
som uppbär förtidspension och sjukbidrag att delta i sådan verksamhet. Att
ge de intagna en lämplig sysselsättning, i rehabiliterande syfte, är helt i linje
med övriga strävanden i samhället att ge människor en arbetsträning för att
kunna återgå till arbete. Den skyldighet till sysselsättning som nu föreligger
kan förhindra en passivisering och ge möjligheter till förbättrade arbetsinsat-
ser. Här skiljer sig utskottsmajoritetens uppfattning helt från miljöpartiets.
Miljöpartiet anser att en sådan verksamhet inte främjar anpassningen till
samhället.
För att kunna vidta lämpliga skyddsåtgärder när någon intagen lider av
smittsam sjukdom utvidgas uppgiftsskyldigheten för kriminalvårdens hälso-
och sjukvårdspersonal att även gälla vid häkten. I motioner har framförts att
detta även bör gälla beträffande polisarrester. Här uppstår problem eftersom
personalen ofta är anställd av annan huvudman. Justitieministern har påpe-
kat i propositionen att det saknas tillräckligt underlag för närvarande för att
göra uppgiftskyldigheten generellt tillämplig även för polisarrester. Justitie-
ministern anser att det finns anledning att återkomma i frågan. Utskottet för-
utsätter att så också sker.
Den intagne får under vissa förutsättningar hållas i avskildhet vid utred-
ning av disciplinärende. Efter det att JO nu har påtalat brister i lagstift-
ningen, föreslås en utvidgning. Efter noggrann prövning i det enskilda fallet
skall det finnas möjligheter att avskilja den intagne från andra personer. Det
gäller kontakter genom brev, telefonsamtal eller besök. Varje kontaktform
skall prövas för sig.
Den ovillkorliga rätt till kontakt med advokat som vänsterpartiet kräver
kan bl.a. av praktiska skäl inte tillgodoses. Däremot vill jag peka på regler
som finns i dag och som innebär att den intagne i all utsträckning det lämpli-
gen kan ske skall få kontakt med advokat. I praktiken tillämpas dessa regler
generöst. De nu föreslagna begränsningarna av kontaktmöjligheter skall
inte lägga några hinder i vägen för att advokatkontakter skall kunna ske,
såvida inte advokaten är berörd av utredningen.
Miljöpartiet ifrågasätter om man över huvud taget skall kunna hålla perso-
ner i avskildhet. Det sägs i lagen att en intagen under utredning av ett disci-
plinärende tillfälligt får hållas avskild från andra intagna i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventy-
ras. Det är alltså helt beroende på vilken art av disciplinärende det är fråga
om. Det kan exempelvis vara fråga om smuggling av narkotika, rymningsför-
sök eller hot av olika slag.
Vi oroas alla av att permissioner missköts. Därför har också nya regler
införts. Jag vill markera detta för Jerry Martinger och Lars Sundin, som tog
upp regelsystemet. Dessa regler infördes den 1 juni 1989. Syftet med de nya
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
11
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
bestämmelserna är att man skall uppnå enhetlighet och konsekvens. Dessa
regler uttrycker också tydligt vad som händer vid olika former av missköt-
samhet beträffande längre kvalifikationstid innan ny permission ges. När det
finns risk för att den intagne avviker skall permissionen i stället kunna vara
bevakad.
Det ligger i kriminalvårdsstyrelsens uppdrag från regeringen att göra en
översyn av tillämpningen och vidta åtgärder för att minska misskötsamhe-
ten. Vi skall inte glömma att permissioner är en viktig del i anpassningen och
att problemen med denna misskötsamhet, som finns främst vid vissa anstal-
ter, kanske inte löses genom längre kvalifikationstid eller färre permissioner.
Det krävs kanske helt andra förberedande insatser för att dessa personer
skall klara av en permission. I december skall uppdraget från kriminalvårds-
styrelsen redovisas.
Riksdagen fattade 1987/88 beslut om särbehandling av de långtidsdömda.
Man fann då att en lämplig avvägning gjordes. Riksdagen diskuterade även
i våras dessa regler. Då som nu vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning
och finner inte att det finns någon anledning till en annan bedömning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande
och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 7 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Birthe Sörestedt och socialdemokraterna säger angående
sjukvårdssekretessen att tillräckligt underlag för närvarande saknas för att
uppgiftsskyldigheten skall kunna bli tillämplig också för polisarrester. Justi-
tieministern säger dessutom att det kan finnas skäl att återkomma. Vi från
den borgerliga oppositionen menar denna gång att skillnaden mellan oss och
socialdemokraterna är att vi är övertygade redan nu om att denna fråga
måste få en snabb lösning. Vi håller med om att underlag saknas, men vi
anser att detta underlag skall tas fram snabbt genom att en utredning snarast
tillsätts. Sedan får regeringen lägga fram ett förslag, så att frågan snabbt kan
få en lösning. Jag menar alltså: Snabb utredning, förslag, och vi skall fatta
beslut.
När det gäller de stramare permissionsbestämmelserna kan väl Birthe
Sörestedt inte mena att bestämmelserna nu är tillräckligt strama och tilläm-
pas fast och konsekvent, när så många av de intagna, framför allt på de slutna
lokalanstalterna, missköter sina permissioner. Att man inom kriminalvårds-
styrelsen försöker få dessa regler från den 1 juni 1989 att bli riktigt använda
genom information är ju självklart och inte mycket till argument i denna
fråga.
Till sist, herr talman, vill jag beträffande särbehandlingen av de långtids-
dömda säga att de nuvarande gränserna på fyra resp, två år är väl avvägda.
Men varför önskar socialdemokraterna på sikt en annan avvägning, en mer
enhetlig bedömning? Vad innebär på sikt - är det nästa år, om fem år, om
tio år - då vi skall ha en enhetlig bedömning och inte den avvägning som nu
finns, och som innebär fyra och två år, vilken enligt socialdemokraterna är
en riktig avvägning? Skall den enhetliga gränsen gå vid två, fyra, tre år eller
någon annanstans?
12
Anf. 8 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Man får uppfattningen att socialdemokraterna vill vänta och
skjuta på det mesta. De skall återkomma, titta på, undersöka, osv. Men det
finns, som Lars Sundin har sagt, en del åtgärder som kan vidtas omedelbart.
Det som gäller sjukvårdssekretessen är något märkligt. Det är bra att denna
sekretess kommer att gälla även personalen på häktena. Men ofta kommer
dessa personer först in i polisarresterna, så varför skall inte dessa omfattas av
denna uppgiftsskyldighet? Den sjukvårdspersonal som finns där är väl inte
anställd av polisen, men både sjukvårdspersonalen och polispersonalen har
tystnadsplikt. Det finns därför inte något hinder av den orsaken att man skall
undanhålla polisen något. Vi hoppas därför att vår reservation blir bifallen
och att regeringen så fort som möjligt tar fram ett underlag och återkommer
till riksdagen med ett förslag som innebär att även polispersonalen tas med
i detta avseende.
När det gäller permissionerna uttrycker både Birthe Sörestedt och den öv-
riga utskottsmajoriteten oro för den misskötsamhet som förekommer. Men
ändå vill de inte ställa sig bakom det som vi kräver när det gäller stramare
permissionsregler för att komma åt denna misskötsamhet. I stället anser ut-
skottsmajoriteten att man skall vänta och se, osv. Det är bättre att man tar
itu med detta på en gång.
Detsamma gäller grova brottslingar. Även i fråga om dem vill utskottsma-
joriteten återkomma om ett antal år, så att större enhetlighet uppnås. Nu
gäller att straffet för grova våldsbrott är fängelse i fyra år. Men även de som
döms till två års fängelse är grova brottslingar. Jag tycker att vi skall få enhet-
liga regler så fort som möjligt.
Anf. 9 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Birthe Sörestedt upprepar ungefär vad som står i betänkan-
det. Men som jag sade i mitt första inlägg handlar det inte om hur ofta det
av praktiska skäl är möjligt för den intagne att få kontakt med sin advokat,
utan det handlar om vad som står i lagtexten. I lagen om omhändertagande
i kriminalvårdsanstalt står det att dessa kontaktmöjligheter genom telefon
och besök skall finnas. Men om fängelseledningen finner det lämpligt och
nödvändigt att överföra en person till ett häkte gäller lagen om omhänderta-
gande i häkte och den nya 17 §. Då finns dessa möjligheter till kontakter inte
längre uttalade i lagtexten. Det är detta det handlar om och inte om hur det
av praktiska skäl är möjligt att arrangera. Det räcker inte heller att säga att
man har varit generös. 17 § är nämligen ett förslag till en ny lag. Då kan man
ju inte uttala sig i förväg om hur pass generös man kommer att vara när man
skall tillämpa denna lag, framför allt inte när det i lagtexten inte står att
denna rättighet skall finnas för den intagne.
Anf. 10 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Birthe Sörestedt är tydligen nöjd med de nuvarande permis-
sionsbestämmelserna trots att det sker ett stort antal rymningar. Jag kan bara
än en gång konstatera att socialdemokraterna inte ändrat den linje de verkat
för under de senaste decennierna. De anser tydligen fortfarande att brotts-
lingarna skall vistas utanför fängelserna så mycket som möjligt.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Andringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
13
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
14
Anf. 11 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Vi tror faktiskt inte att man uppnår syftet att främja de intag-
nas anpassning i samhället genom att tvinga förtidspensionärer och dem som
får sjukbidrag till olika typer av sysselsättning. Det är mycket bra om de kan
motiveras att delta, och det kan alldeles säkert främja det goda syftet, men
om man tvingar dem är det en uppenbar risk att syftet motverkas. Det är det
ena.
Det andra jag ville säga, herr talman, är att vi tycker att propositionen i
fråga om avskildhet i ett disciplinärende är oklar när det gäller behovet. Vår
principiella inställning har jag angivit. Givetvis kan det finnas tvingande un-
dantag, men behovet som framgår av propositionen är oklart. Vi har därför
föreslagit avslag på denna punkt.
Anf. 12 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! Till Lars Sundin och Kjell Ericsson vill jag när det gäller pro-
blemen om polisarresterna först säga att vi egentligen är helt överens om att
någonting måste göras. Men som justitieministern påpekar i propositionen
finns det inte tillräckligt underlag. Hon har lovat att återkomma i frågan. Vi
förutsätter naturligtvis att hon gör det när det finns underlag. Vi tycker också
att det är viktigt att man löser dessa problem, eftersom uppgiftsskyldigheten
bara kan gälla personal som är anställd av kriminalvården. Är det en annan
huvudman tillämpas andra regler. Så på den punkten är vi egentligen över-
ens i sak.
När det så gäller permissioner infördes nya regler 1989. Reglerna blev
stramare och fick en fasthet och konsekvens när det gäller olika överträdel-
ser, som misskötsamhet. Vi socialdemokrater tycker, Jerry Martinger, att det
är viktigt att man kan ge permissioner, att människor som har långa fängelse-
straff får möjlighet att komma ut i samhället. Men vi tycker att permissio-
nerna också skall skötas. Därför har kriminalvårdsstyrelsen fått i uppdrag att
se över hur reglerna tillämpas och vilka åtgärder som skall vidtas om permis-
sionerna missköts. Dessa åtgärder skall redovisas snart, redan i december.
Det är viktigt att vi inväntar de förslag som kriminalvårdsstyrelsen kan
komma med på detta område innan vi tar ställning till om det behövs längre
kvalifikationstider vid ny permission eller om man skall ge färre permissio-
ner.
Som jag sade i mitt inledningsanförande finns det många andra aspekter
som är viktiga för att permissionerna skall bli bra för den intagne.
Vi säger ju, Berith Eriksson, i betänkandet: ”Enligt utskottets uppfattning
bör de nu föreslagna reglerna till begränsning i kontakter med yttervärlden
ej lägga några hinder i vägen för kontakt mellan den intagne och hans advo-
kat ---.” Jag tycker att vi klart har uttalat vår inställning i frågan.
Anf. 13 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Om det är så, Birthe Sörestedt, att underlag saknas - och
det är ju så — för att uppgiftsskyldigheten också skall kunna tillämpas för
polisarrester, varför då inte gå med på vårt förslag om utredning, så att vi får
fram ett underlag, får snabbt en proposition och så småningom ett snabbt
beslut i riksdagen? Här är det skillnad. Ni håller med om att tillräckligt un-
derlag saknas, men varför då inte göra en utredning? Justitieministern säger
bara att det kan finnas skäl, inte att det finns skäl. Jag är övertygad om att
det finns skäl till att snabbt lösa frågan.
När det gäller de stramare permissionsbestämmelserna fick de en annan
utformning. Reglerna blev stramare och fastare, men, Birthe Sörestedt, till-
lämpas de också stramare och fastare? Det är vad frågan gäller. Vi tycker att
man inte tillämpar dem tillräckligt stramt och fast. Det tyder de alltför
många rymningarna från framför allt de slutna anstalterna på.
Till sist när det gäller särbehandling av långtidsdömda. De nuvarande
gränserna på fyra och två år är väl avvägda, säger Birthe Sörestedt. Ändå
önskar ni en på sikt mera enhetlig bedömning. Om de nu är väl avvägda,
värför önskar ni en mer enhetlig bedömning på sikt? Vad menar ni med ”på
sikt”?
Anf. 14 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Birthe Sörestedt säger att vi är överens. Det låter bra om vi
är det, men varför då inte beställa det här uppdraget från regeringen? Det
finns inte underlag nu, men jag tror inte att det är speciellt svårt att få fram
det. På många håll har man olika huvudmän för olika saker - att sjukvårds-
personal är anställd av en huvudman och polispersonal av en annan har ingen
större betydelse. Det är bara för regeringen att sätta i gång, ta fram underla-
get och återkomma så snart som möjligt till riksdagen så att vi kan fatta be-
slut i ärendet. Jag tror att det är viktigt, inte minst när det gäller säkerheten
och trygghetskänslan för dem som arbetar i polisarresterna, att de också får
samma möjligheter. Den här smittan finns trots allt på många håll, och den
har lärt oss att sprida oss. Jag tror att det skulle gynna alla parter om vi fick
ett snabbt beslut i det här avseendet.
När det sedan gäller permissionsbestämmelserna har vi tydligen olika upp-
fattning om hur de skall vara. Vi har fått nya bestämmelser, men de tillämpas
inte stramt nog. Därför vill vi bl.a. ha längre kvalifikationstider efter miss-
skötsamhet. Det vill ni tydligen inte ställa upp på.
Anf. 15 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Det är klart, Birthe Sörestedt, att vi skall läsa vad kriminal-
vårdsstyrelsen skriver i sin utvärdering av tillämpningen av permissionsbe-
stämmelserna. Vad jag reagerar emot är den övertro som Birthe Sörestedt
och socialdemokraterna tycks ha på vad kriminalvårdsstyrelsen skall kunna
göra i det här hänseendet.
Anf. 16 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Birthe Sörestedt säger att det enligt betänkandet inte bör
ligga något hinder i vägen för en person att ha kontakt med sin advokat. Det
som kan lägga hinder i vägen är att det över huvud taget inte finns med i
lagtexten att man har denna rättighet. Den finns med när det gäller två kon-
taktvägar och den intagne befinner sig i en kriminalvårdsanstalt men inte när
det gäller den tredje vägen. Någon uttalad rättighet finns över huvud taget
inte om man har blivit överflyttad från kriminalvårdsanstalt till ett häkte un-
der utredningstiden.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Ändringar i krimi-
nalvårdslagstift-
ningen
15
|
Prot. 1990/91:19 7 november 1990 |
Anf. 17 BIRTHE SÖRESTEDT (s): Herr talman! Misskötsel av permission kan vara av olika slag. Tyvärr kan |
vi i statistiken inte se vad det är för misskötsamhet - om man har kommit för
|
Vissa straffrätts- |
sent någon stund eller om man har kommit berusad eller över huvud taget Lars Sundin säger att tillämpningen inte är så bra. Om jag uppfattade det Som sagt, Jerry Martinger, tycker jag att vi skall invänta kriminalvårdssty- När det gäller uppgiftsskyldigheten för personalen i arrester är vi överens Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 9 §.) 5 § Vissa straffrättsliga frågor m.m. Föredrogs Anf. 18 JERRY MARTINGER (m): Herr talman! Sedan början av 1970-talet har socialdemokraterna drivit en Mitt under den våldsvåg som sköljt fram över Sverige under de senaste För min del vill jag påstå att vår tids största kriminalpolitiska problem är Normbildningens betydelse när det gäller att som brottsförebyggande fak- |
|
16 |
Den kriminalpolitik som har förts av de socialdemokratiska regeringarna |
under de senaste decennierna har ägnat större uppmärksamhet åt brottsling-
arna än åt offren. När människor hittats nedslagna och blödande har den
socialdemokratiska debatten inte i första hand handlat om hur man bäst
skulle kunna hjälpa de slagna. Den första politiska kommentaren från rege-
ringshåll har i stället varit: ”Den som har gjort detta måste det vara väldigt
synd om!”
Bland många socialdemokratiska politiker finns det ett starkt stöd för upp-
fattningen att den som begår brott främst behöver vård. Det har manifiste-
rats en ovilja att se individen såsom en självständig person som har att ta
ansvar för sina egna gärningar.
Även om man kan säga att socialdemokraterna nu har påbörjat en försik-
tig rörelse mot traditionellt moderata ståndpunkter har den socialdemokra-
tiska regeringen ännu inte på allvar velat ta itu med de personer som gör sig
skyldiga till allvarlig våldsbrottslighet. Frågan är bara hur länge man tänker
låta kända våldsverkare slippa undan med milda påföljder. Och hur många
fler offer skall drabbas av våldsbrott innan samhället genom stränga straff
visar att detta inte tolereras?
Mot bakgrund av den utveckling av våldsbrottsligheten som har ägt rum
under de senaste åren är det nu befogat att skärpa straffen för såväl ordinär
misshandel som grov misshandel.
Maximistraffet för ordinär misshandel bör höjas från fängelse i två år till
fängelse i fyra år. Samtidigt som en sådan förändring sker kan det i motiven
slås fast att frihetsberövande påföljd skall vara normalstraffet för misshan-
del. När det gäller grov misshandel bör minimistraffet höjas från fängelse i
ett år till fängelse i två år.
Dessa ändringar bör föranleda överväganden även beträffande straffska-
lorna för övriga brott mot liv och hälsa i 3 kap. brottsbalken. Med hänsyn till
att frågan har behandlats i fängelsestraffkommitténs betänkande torde en
sådan översyn inte behöva ta lång tid i anspråk. Regeringen bör sålunda få i
uppdrag att lägga fram ett lagförslag till riksdagen under nästa år.
Tillämpningsområdet för grov misshandel bör vidare utvidgas. En sådan
utvidgning kan ske genom att kravet på särskild hänsynslöshet eller råhet i 3
kap. 6 § brottsbalken ändras till ett krav på enbart hänsynslöshet eller råhet.
Dessutom bör det i nämnda paragraf om grov misshandel införas en regel
av innebörden att resande av livsfarligt vapen direkt skulle kvalificera miss-
handeln som grov. Detta skulle på ett tydligare sätt än som för närvarande
är fallet markera det allvarliga i att utöva våld med hjälp av vapen.
Motion 1989/90:Ju626, där man förordar en höjning av straffet för miss-
handel av kvinnor, får anses tillgodosedd genom de förslag som jag nu har
talat för och som också innebär ökade möjligheter att komma till rätta med
det problem som kvinnomisshandeln utgör.
Herr talman! Häleri är ett brott som vid åtskilliga tillfällen har försatt våra
domstolar i djupt bryderi. Häleribrottet är nämligen så konstruerat att det
fordrar ett bevisat förbrott. Detta innebär exempelvis att polisen, då något
förbrott inte kan uppdagas, i allmänhet är tvungen att återlämna beslagtagen
egendom till innehavaren, även om det skulle vara uppenbart att egendomen
är stulen. Inte sällan har detta fått stötande resultat.
Kravet på styrkt förbrott slopades i viss utsträckning genom en lagändring
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990191:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
18
år 1980. Men beslutet gällde då enbart sådan befattning som skett ”i närings-
verksamhet” eller motsvarande. Det är därför angeläget att lagen nu ändras
på nytt, så att kravet på fullt bevisat förbrott släpps även i övriga fall. Rege-
ringen bör få i uppdrag att lägga fram ett ändringsförslag under innevarande
riksmöte.
Ett annat brott som är förknippat med vissa stötande inslag är olovlig kör-
ning. Det händer ofta att personer som blivit stoppade av polisen och rappor-
terade för olovlig körning återigen kör bil bara en kort stund därefter. Det
inträffar t.o.m. att personer som har åtalats för olovlig körning själva kör bil
till och från rättegången.
En orsak till detta är att den bestämmelse om förverkande av fordon som
infördes för några år sedan inte har fått avsedd effekt. En person som har
fått sin bil förverkad har ju knappast några svårigheter att skaffa sig en annan
bil. Dessutom kör många av dem som gör sig skyldiga till olovlig körning
omkring i lånade eller stulna bilar.
Nu måste det bli ett slut på det här. Den enda åtgärd som hjälper är natur-
ligtvis en åtgärd som riktas direkt mot brottslingens person.
En höjning av maximistraffet för olovlig körning från fängelse i sex måna-
der till fängelse i ett år skulle otvivelaktigt öka respekten för stadgandet i
3 § trafikbrottslagen. Dessutom skulle det bli möjligt att tillgripa exempelvis
anhållande och häktning om det visar sig att den misstänkte trots förver-
kande inte kan hindras från att fortsätta sin brottsliga verksamhet.
När det gäller frågan om den s.k. halvtidsfrigivningen har regeringen ännu
inte lagt fram någon proposition, trots att frågan har stötts och blötts i justi-
tiedepartementet ända sedan 1986 då den s.k. fängelsestraffkommittén pre-
senterade sitt betänkande.
När den obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes 1983 var moderata
samlingspartiet det enda parti som röstade emot förslaget.
Som väntat blev resultatet av de nya frigivningsreglerna att brottsligheten
ökade. I en rapport från brottsförebyggande rådet 1985 stod följande att
läsa:
”Av tidigare lagförda som senast dömts till fängelse i mer än två månader
återfaller 50-60 % inom ett år. Varje någorlunda initierad känner till förhål-
landet och det är att göra justitiedepartementets tjänstemän orätt, om man
antyder att de inte räknat med möjligheten att den nya lagstiftningen skulle
leda till ökad brottslighet.
Så blev också fallet. Under andra hälften av år 1983 anmäldes fler brott än
tidigare. En del av ökningen förklaras av naturliga variationer. Men cirka en
tredjedel av tillskottet beror på de nya frigivningsreglerna. Det innebär att
omkring 1.200 grova stölder (varav 800 inbrott), 3.300 enkla stölder, 300 be-
drägerier och 160 rån och misshandelsfall inte skulle ha ägt rum under andra
halvåret 1983, om de gamla reglerna gällt.”
Regeringen har nu förklarat sig beredd att överväga ett avskaffande av
halvtidsfrigivningen, men bara under förutsättning att detta inte leder till
några generella ökningar av de faktiska anstaltstiderna. Vad det kan bli fråga
om är alltså endast en kosmetisk förändring utan verklig effekt på straffti-
derna.
Herr talman! Det är nu hög tid för ett ställningstagande i den här frågan.
Men det är också självklart att avskaffandet av halvtidsfrigivningen måste
leda till längre fängelsetider för de dömda.
”Hälften kvar” - det är vad man skall ha när man har suttit inne den första
halvan av straffet! Villkorlig frigivning skall inte vara obligatorisk, utan en
belöning för gott uppförande som inte bör komma i fråga innan större delen
av straffet avtjänats.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men stödjer givetvis också reservatio-
nerna 2, 4, 5 och 9.
Anf. 19 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Jag börjar med att understryka det som står sist i betänkan-
det. Det är endast av formella skäl som vi i folkpartiet godtar behandlingen
av vår motion 501 om psykiskt störda lagöverträdare som redovisas på s. 18.
Vi får säkert anledning att återkomma i detta ärende ganska snart. En pro-
position i ämnet är utlovad under detta riksmöte, och jag vill direkt fråga
Lars-Erik Lövdén: Håller tidsplanen, kommer en proposition om psykiskt
störda lagöverträdare under detta riksmöte?
Vidare, herr talman, vill jag notera den framgång som en enskild folkpar-
timotion, undertecknad av Bengt Harding Olson och Elver Jonsson, har fått.
De vill ha en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Ut-
skottet delar den uppfattningen och understryker därmed hur allvarligt man
ser på det psykiska våldet i samhället, inte minst på mobbningen på arbets-
platser, i hemmen och i skolorna.
Det är enligt folkpartiets mening inte nog att rikspolisstyrelsen har skickat
ut en cirkulärskrivelse i landet rörande justitieministerns uttalande om hur
ingripanden i kyrkolokaler skall gå till. Tvångsingripanden i kyrkor skall en-
ligt folkpartiets mening normalt inte ske. Om det skall ske, skall det vara
rent undantagsvis och efter samråd med den kyrkoherde eller den försam-
lingsföreståndare som har ansvaret för lokalerna. Det är innebörden av re-
servation nr 6, som vi i folkpartiet stöder.
Dessutom står vi bakom reservation nr 4, om förbrott vid häleri. Det är
angeläget att straffansvaret för häleri utvidgas.
Anf. 20 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Eftersom regeringen nyligen har beslutat om en lagrådsre-
miss där frågan om psykiskt störda lagöverträdare tas upp och eftersom vi
enligt löfte kan förvänta oss en proposition under det här riksmötet, avstyr-
ker utskottet några motioner i det betänkande vi nu behandlar, eftersom de
här motionerna annars skulle bli för gamla. Vi får anledning att återkomma
i ärendet när vi sett den aktuella propositionen. Jag kan instämma i Lars
Sundins fråga till Lars-Erik Lövdén. Jag hoppas att det verkligen blir på det
sätt som har förutskickats vid utskottsbehandlingen.
Centerpartiet har i motionerna 808 och 607 tagit upp dels frågan om den
kortaste strafftiden vid grov misshandel, dels frågan om domstolarnas varie-
rande tillämpning vid utmätande av straff för misshandel. Utskottmajorite-
ten vill fortsätta att avvakta vad regeringen i en oviss framtid eventuellt kan
komma med i dessa ärenden. Detta avvaktande har utskottet ägnat sig åt
ända sedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt betänkande, som bl.a.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
20
handlade om straffskalor. Vi centerpartister anser att tiden nu är mogen att
gå från ord till handling när det gäller t.ex. straffskalan för misshandel. Vi
anser det befogat att skärpa straffskalan då det gäller minimistraff för grov
misshandel från ett till två år. Misshandelsbrotten har under senare år blivit
allt råare, allt brutalare. Det är därför nödvändigt att samhället skärper sin
reaktion, såväl av individuella som allmänt preventiva skäl.
Av rättviseskäl är det också angeläget att få till stånd en översyn av hur
straffskalorna verkligen tillämpas av domstolar på olika håll i landet. Det
förekommer, i varje fall i den allmänna debatten, påståenden om att domsto-
larna inte tillämpar gällande straffskala fullt ut. Hur det verkligen förhåller
sig är tillräckligt intressant för att motivera den begärda översynen. Avsikten
måste vara att samstämmigheten mellan straffsatserna och de av domsto-
larna utdömda straffen skall öka.
Centerpartiet stöder kravet i motion 241, att halvtidsfrigivningen skall av-
skaffas. Detta skall ske utan någon allmän sänkning av strafftidens längd,
vilket har diskuterats. Utskottsmajoriteten fortsätter även i denna fråga att
avvakta eventuella förslag från regeringen.
I reservation nr 9 yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att riksda-
gen förväntar sig regeringsförslag i ärendet under pågående riksmöte. Det
är mycket angeläget, inte minst för det allmänna rättsmedvetandet, att något
äntligen händer i denna fråga.
Herr talman! Ett par ord om kyrkofriden. Jag skall kommentera det som
har sagts och det som har redovisats i reservationen. Jag avser att citera ur
ett tal som ärkebiskopen höll inför landets samtliga polischefer vid en träff i
Västerås för några veckor sedan.
Ärkebiskopen ägnade sig först åt att beskriva hur situationen har varit be-
träffande kyrkofriden sedan några århundraden tillbaka: ”om någon utveck-
ling har skett under senare år, har den snarast gått i riktning mot en växande
respekt och större uppskattning av kyrkorummets särpräglade frid, stillhet
och helgd. Det finns många tecken på det.” Så säger ärkebiskopen trots att
det i dag inte finns någon lagreglering.
Vidare säger han:
”Vad betyder nu detta i dag och för den situation vi nu befinner oss i? Krä-
ver kyrkan tillbaka kyrkofriden i lagstiftad ordning med hänvisning till gamla
kulturmönster? Nej, jag är inte så orealistisk, att jag tror att det skulle vara
möjligt. Jag är heller inte övertygad om att det vore lyckligt. Den sekularise-
rade situation, som vi lever i, hjälper kyrkan att inse, att kristna värden inte
kan eller behöver försvaras med statliga tvångsmedel. Då får vi hellre under-
kasta oss det lidande som mer eller mindre allvarliga övergrepp mot de
kristna värdena kan innebära.
Nej, det är inte detta jag är ute efter. Vad jag i denna krets vill aktualisera
är de alternativa handlingsmönster, som för statliga myndigheter faktiskt ex-
isterar i en akut situation. Att kyrkorummet inte längre är lagligen fredat för
intrång t.ex. av polismakten, kan inte rimligtvis betyda, att polismakten i en
akut situation måste bryta mot kyrkofriden. Det finns veterligen inte heller
några bestämmelser, som påbjuder något sådant. I dessa avseenden skulle vi
kunna samverka förtroendefullt. På kyrkligt håll är vi medvetna om att tan-
ken om kyrkofriden och asylrätten i kyrkorummet kan missbrukas i politiska
syften och det är något, som vi inte är beredda att stödja. Men vi vill ändå
söka fasthålla principen.”
Herr talman! Vi i centern står bakom de krav och synpunkter som kommer
till uttryck i de av centerpartister undertecknade reservationerna. För att
spara tid yrkar jag endast bifall till reservation nr 9.
Anf. 21 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Flyktingar som i desperation tagit sin tillflykt till kyrkor, och
därmed trott att de för ett tag kunde känna sig trygga, har fått uppleva att
polisen kunde komma även dit för att söka efter dem.
Personer som fått utvisningsbeslut efter rättvis och saklig prövning skall
naturligtvis avvisas; det tycker även jag. Men eftersom det är människor det
handlar om, människor som befinner sig i en utsatt och desperat situation,
måste man naturligtvis ta vederbörlig hänsyn till detta. De som arbetar i kyr-
korna är ofta personer som har sådan människokunskap och medkänsla som
gör dem lämpliga att samarbeta med i sådana här situationer.
Vår uppfattning är därför att om polisen misstänker att en flykting göm-
mer sig i en kyrkolokal, skall polisen ta kontakt med dem som ansvarar för
lokalen, för att få besked huruvida den eftersökte finns där, och framför allt
för att kunna samarbeta med kyrkans personal om hur ärendet sedan skall
hanteras.
De händelser som förekommit har resulterat i att många människor har
upprörts och reagerat. De har även resulterat i att justitieministern klargjort
hur hon tolkar proportionalitetsprincipen, vilket i sin tur har lett till en skri-,
velse till landets polismyndigheter från rikspolisstyrelsen. Vi säger i vår re-
servation att vi tycker att det är bra men att det inte är tillräckligt för framti-
den.
Vi påpekar i vår reservation att kyrkan inte skall vara ett tillhåll dit man
kan gå och få skydd som brottsling, eller av annan anledning, varvid man
uppträder på ett sådant desperat sätt att det uppstår fara för liv eller egen-
dom. Men vi anser samtidigt att den här möjligheten måste finnas för männi-
skor att känna lugn och trygghet för ett tag.
Vidare säger vi att vi tycker att det finns anledning att ge regeringen i upp-
drag att lägga fram förslag om på vilket sätt man skall kunna lagreglera
tvångsingripande i kyrkolokaler. Ett sätt kan vara att skriva in ett lagrum i
polislagen, men det kan även finnas andra lösningar. Jag tror att om ärkebis-
kopen hade sett det här förslaget, så hade även han sagt ja till det.
Anf. 22 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Om Berith Eriksson inte hade sagt det sista, hade jag inte
begärt replik. Jag är alltså övertygad om att ärkebiskopen inte skulle ha hållit
med Berith Eriksson, eftersom just de här frågorna hade diskuterats mycket
i svenska kyrkans centralstyrelse innan ärkebiskopen höll sitt tal inför lan-
dets polischefer. Både ekumeniska nämnden och svenska kyrkans centralsty-
relse är fullt medvetna om att proportionalitetsprincipen gäller både i fråga
om ingripanden i kyrkorum och i andra sammanhang där någon form av frid
kan störas, där det finns en anledning att ha speciella regler.
Ärkebiskopen menar - och vi har kommit till enighet om det i kyrkans
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
21
Prot, 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
centralstyrelse - att med de regler som nu gäller och de samtal som har före-
varit mellan ekumeniska nämnden och polisen, och mellan svenska kyrkan
och polisen, är de här frågorna så utredda och klarlagda som de behöver
vara. Det finns inget önskemål, vare sig ur enskilda människors synpunkt
eller ur någon kyrkas synpunkt, om särregler. Kyrkan skall naturligtvis leva
efter samma regler som alla andra och får inte bli ens en möjlig tillflyktsort
för dem som inte skall ha en sådan.
Anf. 23 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Jag måste bara tillägga att proportionalitetsprincipen väl
fanns även innan de händelser inträffade som ledde till att denna fråga upp-
märksammades. Vad det handlar om är ju hur man tolkar proportionalitets-
principen. Just nu har man en positiv tolkning av den, men vi vet ju inte hur
tolkningen är om tio år. Därför tycker vi att det vore önskvärt att tolkningen
också fanns i ett lagrum.
Anf. 24 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att proportionalitetsprincipen fanns
före de aktuella händelserna under de senaste åren. Men vad som därefter
har hänt är den debatt som har följt på de missgrepp som har skett. Alla är
överens om att det har skett missgrepp.
Proportionalitetsprincipen gällde också när ärkebiskopen och företrädare
för ekumeniska nämnden i ett tidigare läge hävdade att det behövdes lagstift-
ning. Men när man fått upplysning om vad som faktiskt gäller, och när man
fört samtal med företrädare för polisledningen i Sverige — och samtidigt för
alla polischefer - har man fått klart för sig att det inte är lagstiftning som
behövs utan att det är efterlevnaden av redan gällande regler som skall bli
bättre. Jag är övertygad om att det finns mycket goda förutsättningar för
detta. Vi skall inte ha fler lagar än vad vi behöver.
Anf. 25 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Det är alldeles tydligt att det behövs bättre möjligheter att
beivra häleri. Det har Jerry Martinger här, liksom i motion och reservation,
beskrivit. Men jag räknar med att den anpassning till FNs narkotikabrotts-
konvention som nu skall göras här i Sverige kommer att ge regeringen anled-
ning att återkomma med förslag som innebär en skärpning av möjligheterna
att åtgärda uppenbart häleri. Därför vill vi inte stödja reservation 4.
Vi anser också liksom Jerry Martinger att det är fel och stötande att män-
niskor kan fortsätta med olovlig körning trots att de vet att de begår brott.
Många trotsar lagen öppet. Det måste bli stopp för det. Men även i det här
sammanhanget räknar vi med att det pågående arbetet i justitiedepartemen-
tet kommer att leda till att vi får förbättringsförslag. Också på den här punk-
ten avstår vi alltså från att stödja motsvarande reservation.
Herr talman! I början av det här året blev många i Sverige bestörta över
att polisen bröt mot vad många människor trodde vara alldeles klara bestäm-
melser om kyrkofrid. Det har sedan visat sig att människor har haft uppfatt-
ningen att det finns en kyrkofrid och att lagen inte uttryckligen säkrar denna
22
kyrkofrid. Därför behövs det uppenbarligen en ny lagstiftning om kyrkofrid,
och vi ställer oss bakom reservation 7, som handlar om detta.
Medan vi väntar på en sådan lagstiftning är det viktigt att det inte sker
tvångsingripanden i kyrkolokaler utan medgivande av den som har ansvaret
för lokalen. Det kan givetvis förekomma dramatiska nödlägen, då liv står på
spel och man inte har möjlighet att hinna inhämta ett sådant tillstånd. Men
det var definitivt inte i sådana fall som polisen ingrep i början av det här året.
Vi stöder reservation 6, som innebär att man bättre än i dag vill reglera det
här förhållandet.
Herr talman! För oss i miljöpartiet står det klart att det behövs en etisk
nämnd för högre befattningshavare i näringsliv, stat, kommuner och lands-
ting. Den skall arbeta både med miljöfrågor och ekonomiska frågor, efter-
som det tydligen finns många som inte begriper var gränserna för samhälls-
ansvar och anständighet går. Det gäller alltså att klarare sätta dessa gränser.
Vi i miljöpartiet yrkar alltså bifall till reservation 8 med förslag om inrät-
tande av en etisk nämnd. Beträffande övriga reservationer har jag för tids
vinnande nöjt mig med att uttala mitt stöd för dem.
Anf. 26 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Jag skall bara lämna två korta upplysningar till Krister Skån-
berg.
För det första kan jag nämna att FNs narkotikabrottskommission inte tar
upp frågor som är intressanta för den svenska hälerilagstiftningen. Av det
som står i betänkandet kan man få uppfattningen att det skulle förhålla sig
så, men så är det alltså inte.
För det andra är visserligen frågan om olovlig körning föremål för övervä-
gande i justitiedepartementet, men utgångspunkten är fängelsestraffkom-
mitténs förslag som går ut på en sänkning av straffet för olovlig körning.
Anf. 27 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Herr talman! Vår uppfattning i miljöpartiet är att en mycket stor del av
häleribrotten, men förvisso inte alla, numera har att göra med narkotika-
brottsligheten. Vi räknar faktiskt med att det kommer att ge regeringen an-
ledning att ingripa. Vi har i detta fall anslutit oss till utskottsmajoritetens
förslag och kan bara hoppas att vi har gjort en riktig bedömning. Vi delar,
som jag redan har sagt, Jerry Martingers inställning att uppenbart häleri
måste beivras på ett annat sätt än i dag.
Jag har också redan sagt att vi i miljöpartiet anser att de bestraffningsreg-
ler som gäller för olovlig körning är felaktiga. Vi har dock uppfattat det så
att regeringen kommer att lägga fram ett bättre förslag.
Anf. 28 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! I det betänkande som kammaren nu behandlar tas upp en
rad frågor som berör straffrättens område. Det är frågor som har behandlats
i utskottet vid flera tillfällen och även här i kammaren under senare år. Där-
för skall jag begränsa mitt inlägg till att kortfattat kommentera några av re-
servationerna och ge svar på de frågor som har ställts under debatten.
I tre reservationer behandlas misshandelsbrotten. I en av dessa reservatio-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frägor m.m.
ner föreslås en ändring av rekvisiten vid grov misshandel, och i de två övriga
reservationerna förordas en skärpning av straffskalan för misshandel och
grov misshandel. Så sent som 1987 ändrades lagen för misshandelsbrotten i
skärpande riktning. Det var fråga om att skärpa tillämpningen och utvidga
området för vad som kunde betecknas som grov misshandel.
Nu kräver moderaterna i en reservation att det i framtiden skall vara till-
räckligt att gärningsmannen visat hänsynslöshet eller råhet för att kunna dö-
mas till ansvar för grov misshandel. Något krav på att det skall vara fråga om
särskild hänsynslöshet eller råhet skall enligt moderaterna inte uppställas i
framtiden.
Låt mig hänvisa till vad utskottet sade 1987 när man behandlade ett lik-
nande yrkande. Misshandel är enligt utskottets uppfattning regelmässigt ett
uttryck för råhet. Ett bifall till moderaternas yrkande, som de återkommer
med i resevation 1, skulle därför föra alltför långt. Snart sagt varje åtalat
misshandelsbrott skulle kunna bli bedömt som grovt. Säger man att det en-
bart skall vara fråga om hänsynslöshet eller råhet för att ett misshandelsbrott
skall bedömas som grovt, då kan det på goda grunder hävdas att i stort sett
varje misshandelsbrott i framtiden skall bedömas som grovt. Misshandel i sig
är ju något som måste betecknas som råhet.
Vad beträffar kravet på en skärpning av straffskalorna hänvisar jag till den
beredning som sker av fängelsestraffkommitténs betänkande. Det är inte så
enkelt som Jerry Martinger gör det till när han hänvisar till att beredningen
har tagit mycket lång tid. Fängelsestraffkommittén har lagt fram mycket om-
fattande förslag. En del av dessa förslag har regeringen redan behandlat i en
framlagd proposition. Jag kan hänvisa till behandlingen i kammaren av frå-
gan om straffmätning och påföljdsval på förra riksmötet. Det var ett helt nytt
system för bedömningar som hade beretts till följd av fängelsestraffkommit-
téns förslag. I dag framläggs en lagrådsremiss om bötesstraff, också på
grundval av fängelsestraffkommitténs förslag. På en rad punkter börjar man
alltså bearbeta de omfattande förslag till förändringar som fängelsestraff-
kommittén har lagt fram. Vad som återstår är straffskaleöversynen och hur
vi i framtiden skall hantera frågan om den villkorliga frigivningen.
Det går inte att rycka ut vissa brott och behandla dem för sig, utan det är
fråga om att straffvärdemässigt sätta brotten i relation till varandra. Det
måste göras i ett helhetsperspektiv. Det måste också göras i perspektivet av
hur man skall förhålla sig till den villkorliga frigivningen i framtiden. Med
dessa hänvisningar yrkar jag avslag på de reservationer i vilka krävs en ome-
delbar straffskärpning av misshandelsbrott. Redan i dag finns utrymme för
att betrakta grov misshandel och misshandel som mycket allvarliga brott. Jag
kan erinra om att maximistraffet för grov misshandel faktiskt är tio års fäng-
else.
I reservation 4 föreslås en utvidgning av hälerilagstiftningen. Siktet är in-
ställt på att lägga fram en proposition till våren, Krister Skånberg, och den
skall framför allt baseras på Sveriges medlemskap i FNs narkotikakommis-
sion. Men det handlar också om att utvidga straffansvaret i den riktning som
föreslås i reservationen och berörs i en del motioner. Den frågan är även
föremål för särskild behandling i en departementspromemoria. Frågan kom-
mer därför att tas upp i anslutning till behandlingen av propositionen.
Beträffande reservation 5, i vilken föreslås en straffskärpning för olovlig
körning, vill jag hänvisa till den beredning som sker av fängelsestraffkom-
mitténs förslag. Det är viktigt att straffvärdemässigt sätta också trafikbrotten
i relation till andra brott. Redan nu kan jag dock säga att man i lagrådsremis-
sen rättat till de skevheter som finns i den nuvarande böteslagstiftningen.
Denna lagstiftning gör att allvarliga trafikförseelser ibland leder till lindri-
gare straff än mindre allvarliga sådana. Den olägenheten rättas till i lagråds-
remissen om de framtida bötesstraffen. Men straffvärdebedömningen av tra-
fikbrott måste ske i samband med bedömning av straffen för övriga brott.
Jag behöver inte ytterligare förlänga debatten efter den diskussion som
har förts mellan Berith Eriksson och Anders Svärd i frågan om brott mot
kyrkofrid. Jag kan till fullo instämma med vad Anders Svärd har sagt. Själv-
fallet skall proportionalitetsprincipen gälla för ingripanden av polisen i
kyrkorum. Det har också klart understrukits av rikspolisstyrelsen i samråd
med Svenska ekumeniska nämnden.
Reservation 9 berör frågan om villkorlig frigivning, en sedvanlig reserva-
tion när vi behandlar frågor av detta slag. Det har redan sagts att den villkor-
liga frigivningen måste sättas i samband med straffskaleöversynen. Det på-
går också ett intensivt beredningsarbete i regeringskansliet. Förhoppningsvis
skall det komma en proposition eller åtminstone föreligga en lagrådsremiss
under året.
Så svaret på en direkt fråga som jag har fått av Lars Sundin och Anders
Svärd om psykiskt störda lagöverträdare. Där är läget det att det kommer
en proposition under innevarande riksmöte.
Med hänvisning till vad jag sagt vill jag yrka avslag på samtliga reservatio-
ner och bifall till utskottets hemställan.
Anf. 29 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Förslaget om att utvidga det straffbara området för grov
misshandel genom att ändra kravet på särskild hänsynslöshet eller råhet till
ett krav på enbart hänsynslöshet eller råhet, d.v.s. att slopa ordet ”särskild”,
är inte någonting som vi moderater kastat in i den politiska debatten utan
noggrant övervägande. Hovrättsrådet Lars Grönwall föreslog för övrigt just
den här ändringen i en rapport för några år sedan.
Tittar man vidare i den kommentar till brottsbalken som är författad av
förra justitieråden Nils Beckman, Bengt Huldt och Carl Holmberg samt pro-
fessor emeritus Ivar Strahl kan man läsa bl a följande: ”Att misshandel för-
övas mot havande kvinna eller nära anhörig måste i regel anses som försvå-
rande (jämför stadgandena i SL 14:29 och 36 om straffskärpning för sådana
fall). När sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen och under
brutala former, t ex mot hustru eller barn, torde ej sällan befinnas att gär-
ningen ådagalagt särskild hänsynslöshet eller råhet.”
Orden ”hänsynslöshet eller råhet” har i brottsbalkskommentaren skrivits
med fetstil, vilket torde innebära att författarna anser att dessa begrepp re-
presenterar något självständigt. Man anser alltså inte att varje form av miss-
handel skulle vara ett utslag av exempelvis råhet.
Det kan också nämnas att vid det aktuella stadgandets tillkomst nämndes
i straffrättskommitténs förslag i stället för orden ”hänsynslöshet eller råhet”
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
25
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m. m.
orden ”förslagenhet och grymhet”. Dessa ord ansågs alltså likvärdiga med
orden ”hänslöshet eller råhet”. Men ingen kan väl påstå att alla former av
misshandel skulle vara ett utslag av t.ex. förslagenhet.
Om man avvisar vårt förslag om att stryka ordet ”särskild” i beskrivningen
av brottet grov misshandel med motiveringen att alla former av misshandel
är ett utslag av råhet, finns det skäl att fråga sig varför råhet använts som ett
speciellt rekvisit vid grov misshandel men inte ens omnämnts vid ordinär el-
ler ringa misshandel, vare sig i lagtexten eller i kommentaren.
Nog finns det misshandel som bör bestraffas utan att för den skull vara ett
utslag av råhet. Att exempelvis knuffa en person mot en vägg så att personen
erhåller en mindre smärta i axeln är en form av misshandel. Men att klassa
misshandeln som ett utslag av råhet tycker jag är att gå för långt. Råhet är
något helt annat, Lars-Erik Lövdén, både i dagligt tal och i juridiskt språk-
bruk.
När det sedan gäller straffen för misshandel och frågan om avskaffande av
halvtidsfrigivningen hänvisar Lars-Erik Lövdén till fängelsestraffkommit-
téns förslag. Men jag kan inte underlåta att tycka att behandlingen av det
förslaget tar ovanligt lång tid i justitiedepartementet. För det är väl aldrig så,
Lars-Erik Lövdén, att regeringen ligger och drar på den här frågan därför att
man anser att kommittéförslaget inte är så gångbart att lägga fram? Överlag
föreslår faktiskt fängelsestraffkommittén kraftiga sänkningar av straffen.
Lars-Erik Lövdén avslutar med att säga att frågan om halvtidsfrigivningen
måste ses i samband med straffskaleöversynen. Varför det?
Anf. 30 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén säger som utskottsmajoritetens talesman
här att det kommer en proposition om förbrott vid häleri. Det är bra. Han
utlovar att det kommer en proposition om psykiskt störda lagöverträdare.
Det löftet är också bra. Var förvissad om, Lars-Erik Lövdén, att vi från folk-
partiets sida med uppmärksamhet kommer att följa att det verkligen kom-
mer propositioner i de här två ärendena.
Det har inträffat missgrepp och det har inträffat övergrepp, när polisen
har ingripit i kyrkor. Det har Anders Svärd och Berith Eriksson vittnat om,
och det tror jag att Lars-Erik Lövdén också sade. Nu är svenska kyrkans
centralstyrelse och rikspolisstyrelsen överens om hur sådana ingripanden
skall ske, och det har man låtit meddela i en cirkulärskrivelse. Det är bra,
men det är inte nog, menar vi.
Vi vill ha en lagreglering av detta. Det är inte säkert att det är Anders
Svärd och Bertil Werkström å ena sidan och Björn Eriksson å den andra som
skall hantera den här frågan i framtiden. Därför behöver det regleras i lag
att det skall vara ett samråd mellan polis som vill göra ett ingripande och
dem som är ansvariga för kyrkorna, dvs.med kyrkoherden, med församlings-
föreståndaren i fråga.
Anf. 31 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag måste fråga Lars-Erik Lövdén: Kommer det ett rege-
ringsförslag som innebär att man bättre än i dag kan ingripa mot och be-
26
straffa upprepad olovlig körning? Och när kommer det i så fall? Jag tycker
att Lars-Erik Lövdén var oklar på den punkten.
Jag har alltså utgått ifrån att man kommer att göra någonting åt det här.
Det är orimligt att, som nu sker och som Jerry Martinger har påpekat, folk
faktiskt kör olovandes t.o.m. till och från den rättegång där tidigare olovlig
körning tas upp. Det är direkt trots, och här krävs en skärpning.
Min fråga är alltså: Blir det ett förslag på den här punkten och när kommer
det?
Anf. 32 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Frågan om kyrkofriden skall jag inte ytterligare kommen-
tera. Det har varit en debatt om det, och jag kan, som jag sade i min inled-
ning, ansluta mig till vad Anders Svärd sagt på den punkten. Det är propor-
tionalitetsprincipen som skall gälla, och det har också rikspolisstyrelsen klart
givit uttryck för. Något annat kunde man ju heller inte göra, eftersom det är
så lagstiftningen är utformad.
Krister Skånbergs fråga om olovlig körning vill jag koppla ihop med mitt
svar till Jerry Martinger när det gäller fängelsestraffkommittén. Det är ett
mycket omfattande arbete att gå igenom hela brottsbalken och i stort sett all
specialstraffrättslig lagstiftning för att göra en inbördes värdering av hur man
skall se på straffvärdet för de olika brotten.
Det omfattande arbetet har bedrivits i departementet under något år nu,
samtidigt som man har tagit itu med de andra delarna av fängelsestraffkom-
mitténs förslag, nämligen straffmätningen och påföljdsvalet samt bötesstraf-
fets utformning i framtiden. Tanken är att det skall läggas fram en proposi-
tion under innevarande riksmöte som berör straffskalorna i deras helhet i
lagstiftningen. Då kommer också de saker upp som Krister Skånberg har pe-
kat på, nämligen vilken straffskala som i framtiden skall gälla för olovlig kör-
ning.
Vad som är viktigt när man tittar på straffskalorna är ju att se det inbördes
sambandet med andra brott, så att man värderar svårighetsgraden för olika
brott. Där är inriktningen, precis som angavs i direktiven- jag vill erinra om
att det var en moderat justitieminister som skrev direktiven till fängelse-
straffkommittén, Håkan Winberg- att värdera upp integritetskänsliga brott,
bl.a. brott mot liv och hälsa, som Jerry Martinger har uppehållit sig länge vid
och som berörs i de tre reservationerna om misshandelsbrott.
Inriktningen är alltså alldeles klar och entydig: brotten mot liv och hälsa
och andra integritetskränkande brott skall uppvärderas i förhållande till
andra brott.
Med detta vill jag ha sagt att det kommer en lagrådsremiss och en proposi-
tion som berör de återstående frågorna som avhandlas av fängelsestraffkom-
mittén och som berör straffskalorna och den villkorliga frigivningen.
Anf. 33 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Lars Sundin var orolig för att det skulle kunna bli en annan
tillämpning av gällande lagstiftning när det gäller ingripande i kyrkor, om
andra personer än Björn Eriksson, Bertil Werkström och Anders Svärd
skulle hantera dem. Men min poäng var inte att de här nämnda personerna
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
27
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
28
hade kunnat komma överens, för det går ju att komma överens om litet av
varje.
Poängen var att det finns i den gällande lagstiftningen för polisens verk-
samhet någonting som kallas för proportionalitetsprincipen, och med tilläm-
pande av denna princip uppstår inte de problem som påtalats. Den debatt
som följt på de inträffade händelserna har gjort, som jag sade tidigare, att
dessa har uppmärksammats på olika håll. Det har då visat sig att det råder
samstämmighet mellan svenska kyrkan, ekumeniska nämnden och polisen
centralt och på olika nivåer om vad som bör gälla.
Något utöver ett speciellt hänsynstagande i kyrkor - och andra samlingslo-
kaler också för den delen - vill man inte ha. Det skulle inte ens vara bra,
vare sig för kyrkans eller någon annans sak. Därför behövs det inte någon
lagstiftning utöver den som redan finns.
Anf. 34 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Det är riktigt, Lars-Erik Lövdén, att det var en moderat jus-
titieminister som tillsatte fängelsestraffkommittén. En sådan kommitté var
ett krav som moderata samlingspartiet hade haft under många år. Men
socialdemokraterna hade under hela 1970-talet satt sig emot en översyn av
brottsbalken. Moderaternas tanke var emellertid inte att denna utredning,
när den förelåg i färdigt skick, skulle komma att sammankopplas med frågan
om villkorlig frigivning efter halva strafftiden, en lag som vi för övrigt satte
oss emot.
Jag vill fråga Lars-Erik Lövdén: Varför måste man nödvändigtvis koppla
ihop frågan om villkorlig frigivning med en översyn av straffskalorna? Har
socialdemokraterna fortfarande för avsikt att framlägga ett förslag om av-
skaffande av den villkorliga frigivningen bara i kombination med en kraftig
sänkning av straffskalorna så att läget när det gäller strafftider blir status
quo?
Justitieminister Anna-Greta Leijon sade på sin tid att hon mycket väl
kunde tänka sig att avskaffa halvtidsfrigivningen men bara under förutsätt-
ning att den tid som brottslingen tillbringar i fängelse inte blir längre. Den
nuvarande justitieministern Laila Freivalds har sagt någonting liknande i
budgetpropositionen.
Anf. 35 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Också vi reservanter när det gäller frågan om tvångsingri-
pande i kyrkor tycker att de åtgärder som har vidtagits för att klargöra inne-
börden av proportionalitetsprincipen är bra. Men de är inte tillräckliga. Vi
vill gå ett steg längre. Därför vill vi ha denna lagreglering för alla eventualite-
ters skull, innebärande att samråd skall ske mellan polisen och de för kyr-
korna ansvariga kyrkoherdarna eller församlingsföreståndarna.
Anf. 36 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag håller med Lars Sundin om detta. Jag vill nu yrka bifall
till reservation 6, så att vi får tillfälle att ordentligt ta ställning till detta i kam-
maren om en stund.
För oss är skillnaden mellan vad många människor upplever som att det
skulle finnas en kyrkofrid och en inte alldeles lätt lagstiftning olycklig. Där-
för har vi i reservation 7 begärt en lagstiftning. Men vi nöjer oss alltså nu
med att yrka bifall till reservation 6 om tvångsingripande.
Anf. 37 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag erinrade om att det var en moderat justitieminister som
utformade de slutliga direktiven till fängelsestraffkommittén. Jag gjorde det
därför att de direktiven präglades av ett helt annat kriminalpolitiskt synsätt
än det som Jerry Martinger ger uttryck för i de kriminalpolitiska debatterna
i denna kammare. Den moderate justitieministerns direktiv präglades av en
humanitär kriminalpolitik. Den synen på kriminalpolitiken har jag förstått
att Jerry Martinger inte delar, vilket är beklagligt.
Så sent som när vi behandlade frågan om straffmätning och påföljdsval i
denna kammare uttryckte ett enigt utskott sig på följande sätt:
”Enligt utskottets mening förtjänar det således att slås fast att fängelse inte
är en effektiv metod att motverka brottslighet och att fängelse normalt även
i övrigt har negativa följder för de dömdas sociala rehabilitering. Det finns
starka skäl att också i fortsättningen slå vakt om de humanitära värden som
präglat de senaste decenniernas kriminalpolitiska utveckling och som bl.a.
tagit sig uttryck i en strävan att i möjligaste mån begränsa användningen av
frihetsberövande påföljder och nedbringa tiden av de enskilda påföljder som
ändå måste dömas ut.”
Jag tycker att det är beklagligt att moderaterna springer ifrån den humani-
tära kriminalpolitiken. Det är klart att man måste se den villkorliga frigiv-
ningen i samband med straffskaleöversynen. Det är alldeles klart att det
måste ske noggranna överväganden om det är lämpligt att i ett slag öka
strafftiden generellt för alla brott och om det är en lämplig kriminalpolitisk
inriktning att nu lägga fram förslag som innebär att man måste bygga 500 nya
fängelseplatser. Dessa saker måste naturligtvis ses i samband med varandra,
när man tar ställning till vilken inriktning kriminalpolitiken framgent skall
ha. Naturligtvis tar det tid i beredningsförfarandet att göra dessa värderingar
för olika brottstyper och att överväga hur reglerna för den villkorliga frigiv-
ningen i framtiden skall utformas. Det är inte så enkelt som moderaterna
slagordmässigt gör gällande från talarstolar.
Anf. 38 ANDERS SVÄRD (c):
Herr talman! Jag noterar att Krister Skånberg, Berith Eriksson och Lars
Sundin - av alla - yrkar på ny lagstiftning på ett område, nämligen när det
gäller tvångsingripanden i kyrkolokaler, där inträffade händelser under det
senaste året faktiskt medverkat till att lyfta fram gällande lagstiftning. Det
ger i sig anledning att tro att de här problemen inte skall återkomma. Vi är
här vana vid att få vänta på lagar som vi litet var i de olika partierna tycker
är nödvändiga och där vi anser att regeringen är senfärdig. Men här är det
faktiskt verkligheten som har ändrats. Därför finns det anledning att vänta
och se om det inträffade faktiskt inte är tillräckligt som upplysning för dem
som hanterar dessa frågor, så att vi inte skall behöva få fler incidenter av det
slag som faktiskt har inträffat - det har jag inte förnekat.
Skulle man å andra sidan välja att införa en särskild lag tror jag att man
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
29
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
försätter sig i en ganska svår situation. Då måste man införa tydliga och klara
undantagsbestämmelser, och jag tror inte att det blir lättare att tillämpa en
speciell lag om tvångsingripande i kyrkolokaler än det är att tillämpa gäl-
lande bestämmelser, som är utformade enligt proportionalitetsprincipen.
Jag anser att man genom en ny lagstiftning skulle slå in öppna dörrar, innan
man vet vad som blir följden av det inträffade.
Anf. 39 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! När Lars-Erik Lövdén hänvisade till att det var en moderat
justitieminister som skrev direktiven till fängelsestraffkommittén, sade han
samtidigt att det var ett annat synsätt än det jag framfört i dag som präglade
den moderate justitieministerns direktiv.
Om Lars-Erik Lövdén läser direktiven en gång till kommer han nog att
inse att det i dessa avgjort inte fanns några besked om att straffskalorna
skulle sänkas över i stort sett hela linjen, något som man faktiskt senare kom
att föreslå.
Vidare sade Lars-Erik Lövdén att vi moderater nu springer ifrån den hu-
manitära kriminalpolitiken. Det gör vi inte alls. Vi anser visst att man skall
ha en human kriminalpolitik. Men det får inte, som det gjort under det so-
cialdemokratiska styret, innebära att brottsoffren kommer i skymundan i
jämförelse med brottslingarna.
Lars-Erik Lövdén har fortfarande inte svarat på min fråga om varför man
måste koppla samman ett avskaffande av halvtidsfrigivningen med ett för-
slag angående straffskalorna.
Anf. 40 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Anders Svärd säger att de händelser som vi nu alla berört
har lyft fram gällande lag. Men de inträffade händelserna har också lyft fram
och visat på de brister som finns. Att lagreglera i det här fallet tror jag är
varken svårare eller lättare än att skriva lagar i många andra fall. Vi anser
fortfarande att det här är nödvändigt.
Anf. 41 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! I Gustav Vasa kyrka trängde sig flera polismän in mitt i nat-
ten i januari i år. Man uppgav att man hade fått ett larm. Det är mycket ovan-
ligt med ett så resolut ingripande från polisens sida vid vanliga larm. När man
väl var inne i kyrkan passade man mycket riktigt på att kontrollera identite-
ten hos ett antal flyktingar som sov i kyrkan och sökte en fristad där. En
upprörd kyrkoherde lyckades inte stoppa ingripandet.
För min del ledde detta till att jag ganska ofta övernattade i Stockholms
kyrkor under de närmaste veckorna, för att tillsammans med andra försöka
avhålla polisen från ytterligare sådana ingripanden. Jag hade kanske något
större möjligheter än flyktingarna att åtminstone begära att högre befäl
skulle tillkallas för att man skulle få reda på med vilken rätt polisen gjorde
detta.
Det är glädjande att kyrkan och polisen nu anser sig ha kommit överens
om hur det här skall skötas i fortsättningen. Men det kan ju vara lättare att
30
sätta sig över en sådan överenskommelse än en lagstiftning. Därför vidhåller
jag och miljöpartiet med mig bestämt att här måste till en lagreglering.
Anf. 42 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Läs direktiven till fängelsestraffkommittén, säger Jerry Mar-
tinger. Jag har läst dem väldigt noga, och jag arbetade också efter dem under
många när jag satt i fängelsestraffkommittén. De innehöll inte något förslag
om en sänkning av straffskalorna över hela linjen. Det är riktigt. Men de
innehöll ett bestämt uttalande att syftet med förändringarna inte skulle vara
att generellt åstadkomma längre fängelsetider. Det var en alldeles klar in-
riktning från den dåvarande moderate justitieministern och den kriminalpo-
litik som han stod för. Jag måste ännu en gång konstatera att Jerry Martinger
står för en helt annan kriminalpolitik.
Jag tror inte att det skall handla om en generell sänkning av anstaltsti-
derna. Den uppfattningen delar jag. Men det är inte så enkelt som att bara
ställa sig i talarstolen och säga att nu skall vi verkligen klämma åt alla så att
de får 25 eller 30 % längre anstaltstider. Jag utgår ifrån att moderaterna, ef-
ter det här moderata inlägget, kommer att äska medel för 500 nya anstalter
i sitt budgetalternativ i januari.
Anf. 43 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Nu medger Lars-Erik Lövdén att det inte har stått någonting
i direktiven till fängelsestraffkommittén om att straffskalorna skulle sänkas.
Jag var väl medveten om att Lars-Erik Lövdén satt med i den här kommit-
tén, så att han faktiskt borde veta hur det förhöll sig.
Men det som Lars-Erik Lövdén nu tar upp om att det stod någonting om
att det inte skulle bli några generella förlängningar av anstaltstiderna, är en
helt annan sak. Det som jag har opponerat mig mot i dag och som vi modera-
ter säger ifrån om är att avskaffandet av den obligatoriska halvtidsfrigiv-
ningen skulle innebära att vi får samma anstaltstider i fortsättningen som vi
har i dag. Då är det ju inte någon vits med att avskaffa den obligatoriska
halvtidsfrigivningen. Det är ju rena rama bedrägeriet mot svenska folket om
vi först skulle avskaffa halvtidsfrigivningen och sedan sänka straffskalorna.
Det skulle ju nämligen innebära att brottslingen sitter inne exakt lika länge
efter det att halvtidsfrigivningen avskaffats som när den fanns. Det vill vi
alltså inte.
Vårt förslag innebär en återgång till den tidigare situationen. I jämförelse
med de förhållanden som rådde när fängelsestraffkommitténs direktiv
skrevs blir det med vårt förslag alltså inga generella förlängningar av an-
staltstiderna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa straffrätts-
liga frågor m.m.
31
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till mälsägande-
biträde, m.m.
32
6 § Utvidgad rätt till målsägandebiträde, m.m.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1990/91: JuU4 Utvidgad rätt till målsägandebiträde, m.m. (prop.
1989/90:158).
Anf. 44 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Den första 1 juli 1988 infördes en möjlighet för målsägande
att få ett särskilt juridiskt biträde när det gäller mål av typen allvarliga sexu-
albrott. Syftet med bestämmelsen var att ge den målsägande stöd och hjälp
för att lindra påfrestningar i samband med utredningar rörande ett allvarligt
och integritetskränkande brott. Lagstiftningen öppnade också möjligheter
att vid andra sexualbrott och misshandel som inte är ringa, erhålla målsägan-
debiträde. Tyvärr krävs det att så många kriterier skall vara uppfyllda att det
har visat sig att det i ett flertal fall varit näst intill omöjligt att få det här stödet
vid en rättegång.
Kvinnor som misshandlas i hemmen är en stor och mycket utsatt grupp av
brottsoffer. De upplever sig i regel som ensamma och övergivna. De har då-
lig självkänsla och orkar många gånger inte göra något åt sin situation. När
de väl anmäler mannen för polisen och ber om hjälp är det stöd som de då
erbjuds varierande.
Av en slutrapport som heter Polis 80 och som är en utvärdering av polisens
arbete framgår att sociala myndigheter anser att kvinnomisshandel inte är
ett prioriterat område hos polisen. De misshandlade kvinnorna får alltså inte
den hjälp och det stöd de skulle behöva hos polisen. Mot den här bakgrun-
den behandlade justitieutskottet i november förra året på nytt lagen om
målsägandebiträde. Det fanns då flera motioner i riksdagen som pekade på
att tillämpningen av rätten till målsägandebiträde hade blivit alltför restriktiv
och att informationen angående lagstiftningen inte nådde ut. Dessutom hade
flera av oss ledamöter i utskottet mött kritik mot lagen, vilken gick ut på att
lagen användes alltför sällan.
Utifrån det här underlaget konstaterade utskottet att rätten till målsägan-
debiträde borde utvidgas till att utan begränsning gälla i alla mål om sexual-
brott. Vi menade också att rätten till målsägandebiträde väsentligt borde ut-
vidgas när det gäller mål om misshandel. Utskottet uttalade att regeringen
snarast borde få i uppdrag av riksdagen att skyndsamt lägga fram förslag till
ändringar av lagen. Riksdagen beslutade också på det sättet. Föredömligt
nog, måste jag säga, kom regeringen redan i våras med det beställda försla-
get. Det är den propositionen som vi nu skall behandla. Förslaget överens-
stämmer med våra önskemål. Nu står det i lagens första paragraf att sedan
förundersökning har inletts skall ett särskilt biträde för målsäganden förord-
nas i alla sexualbrott. Eftersom det står ”skall” finns det inte längre några
begränsningar mer än att målsägaren själv uppger att hon inte vill ha sådan
här hjälp. I linje med vårt uttalande föreslår också regeringen att det skall
bli lättare att få målsägandebiträde i misshandelsmål. Förut krävdes att det
skulle föreligga särskilt starka behov av biträde för att det skulle förordnas
sådant. Enligt det nya förslaget krävs det endast att det föreligger behov.
Allt det här är utmärkt och som jag redan nämnt i enlighet med utskottets
begäran. Men på ett par punkter anser vi i folkpartiet - för övrigt i likhet
med andra partier - att det nu finns skäl att gå vidare.
Den första punkten gäller att också vid övriga typer av brott bereda en viss
möjlighet att förordna om målsägandebiträde. Vi har då tänkt oss att det
skall gälla särskilt ömmande fall. Det kan vara fråga om någon som på grund
av hög ålder eller psykisk svaghet har blivit så skrämd i samband med ett
brott att man kan säga att det föreligger synnerliga skäl till att just i det före-
liggande fallet förordna om målsägandebiträde.
Den andra punkten gäller stöd till dem som har utsatts för ett allvarligt
brott utomlands. Ta exemplet med en kvinna som råkar ut för ett allvarligt
sexualbrott utomlands. Hon har naturligtvis en svår situation. Hon behärs-
kar kanske inte språket. Dessutom kan det vara en rättsordning som hon
inte känner till. Rättsväsendet kan vara manligt dominerat, ja, det finns flera
saker som man kunde nämna. Hon har i stort sett på alla sätt en betydligt
svårare situation än motsvarande brottsoffer i Sverige. Därför menar vi att
det är rimligt att försöka förbättra också för de här brottsoffren och i någon
mån jämställa dem med brottsoffer i Sverige. Eftersom det inte finns särskilt
mycket grundmaterial på detta område, anser vi att det är rimligt att frågan
utreds.
I betänkandet finns det två reservationer som överensstämmer med vad
jag har sagt. Vi stöder naturligtvis dessa reservationer. Jag ber särskilt att få
yrka bifall till reservation 2.
Anf. 45 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Regeringen har vid olika tillfällen uttalat sitt muntliga stöd
till brottsoffren. Socialdemokraternas sympatier tycks emellertid i stort sett
stanna vid olika muntliga uttalanden om brottsoffren. Förbättringar för
brottsoffren har vanligtvis genomförts här i riksdagen efter det att opposi-
tionspartierna så att säga har kört över regeringspartiet. Ett exempel på
detta är bl.a. detta betänkande, som är ett resultat av en riksdagsbeställning
till regeringen om krav på en utökning av rätt till målsägandebiträde. En an-
nan förbättring för brottsoffren som genomförts utan aktiv medverkan av
socialdemokraterna är förstärkningen av besöksförbudet beträffande de per-
soner som har blivit förföljda och misshandlade. Vanligtvis gäller detta kvin-
nor. Tack vare oppositionen kan nu de som bryter mot utdömt besöksförbud
anhållas och häktas, vilket naturligtvis har stärkt brottsoffrens skydd.
Mot regeringspartiets tidigare äskande uttalade riksdagen att stödet till
jourerna skulle stärkas. Härigenom ökade stödet till kvinnojourerna. Det
finns många exempel på att regeringspartiet har blivit överkört i frågor som
gäller stöd till brottsoffer. Allt detta hände förra budgetåret. Därefter fanns
det en viss anledning att anta att socialdemokraterna skulle ta egna initiativ
för att förbättra situationen för brottsoffren. I regeringsförklaringen utta-
lade ju statsministern följande: ”Ytterligare insatser för att stärka brottsoff-
rens ställning förbereds. Särskilda åtgärder planeras för att stärka skyddet
för hotade och utsatta kvinnor.”
I dagens betänkande behandlas krav på en förbättring av stödet till bl.a.
hotade och utsatta kvinnor. Reservanterna, däribland vi centerpartister som
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990191:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
har motionerat, vill t.ex. ge de kvinnor som har hotats med eller utsatts för
bl.a. våldtäkt i utlandet samma stöd och hjälp som de medborgare får som
har begått brott i utlandet. Vi centerpartister anser att det är ett ytterst rim-
ligt krav att man hjälper svenska brottsoffer i utlandet i minst lika stor ut-
sträckning som man hjälper svenska gärningsmän i utlandet. Vi kan notera
att detta krav inte tycks vara lika självklart för regeringen, vilket är förvå-
nande mot bakgrund av regeringsdeklarationen i oktober.
Vi gläder oss också över att vi nu har fått stöd för vårt krav på hjälp åt
brottsoffren i utlandet från folkpartiet och moderaterna, som i fjol inte
ställde upp på vårt krav. Det enda som saknas för att vi återigen skall kunna
köra över regeringen och öka stödet till brottsoffren är faktiskt miljöpartiets
hjälp. Jag hoppas på ett sådant stöd från miljöpartiets sida.
Vi reservanter vill tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn
av den situation som gäller för svenska medborgare i egenskap av brottsoffer
och målsägande vid utländsk domstol. Syftet med denna utredning måste
vara att få en effektiv förbättring i vad gäller både ekonomiskt och personligt
stöd. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2.
När det gäller reservation 1 framhåller vi reservanter att det bör bli större
möjligheter att få målsägandebiträde än vad som föreslås i propositionen.
Det gäller alltså ytterligare krav på förbättringar som regeringspartiet inte
ställer upp på. Vi framhåller också att målsägandebiträde bör kunna få
bättre hjälp och stöd om särskilda skäl föreligger. Dessa krav framfördes
också vid justitiedepartementets utfrågning, liksom också i center-, folkpar-
ti- och miljöpartimotioner.
Slutligen vill jag ställa en fråga: När ämnar ni socialdemokrater, som rege-
ringen har lovat, leva upp till regeringsförklaringen och komma med egna
förslag som förbättrar situationen för brottsoffren? Eller var det bara fler
nya, tomma vallöften som ni presterade? Min bedömning i dag är att ni soci-
aldemokrater snarare tycks vilja bromsa när det gäller olika förbättringsför-
slag beträffande brottsoffren än att framföra några egna.
Anf. 46 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Britta Bjelle har på ett bra sätt redogjort för bakgrunden till
det förslag som i dag ligger på riksdagens bord. Därför tycker jag inte att jag
behöver upprepa någonting. Vänsterpartiet är nöjt med förslaget, eftersom
vi under flera år har motionerat om det. Det är mycket glädjande att rege-
ringen kom med förslaget. Att köra över regeringen är ju inget självända-
mål.
Vi stöder också förslaget om en utvidgning av möjligheten att erhålla
målsägandebiträde. Vid en utfrågning framkom det att det fanns ett behov,
något som jag inte hade tänkt på.
Vi stöder också reservationen om rätt till målsägandebiträde när det gäller
mål utomlands. Som Ingbritt Irhammar påpekat behandlades motionen i
fråga även i fjol. Eftersom Ingbritt Irhammar nu har gjort uttalanden som
ungefär överensstämmer med dem som jag gjorde vid det tillfället, tänker
jag inte upprepa mig. Vänsterpartiet ställer sig bakom de två reservatio-
nerna i detta betänkande.
34
Anf. 47 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Vi glädjer oss åt att det genom regeringsförslaget nu ges
ökade möjligheter att få målsägandebiträde. Vi har trots det föreslagit en
ytterligare utvidgning av denna möjlighet, och liknande förslag har, som har
framkommit tidigare i debatten, lagts fram av andra, nämligen av folkparti-
ets, centerns och vänsterpartiets representanter i justitieutskottet.
Vi har enats om en reservation, som innebär att domstolen, om det finns
synnerliga skäl, kan låta en målsägare få biträde även vid andra typer av
brott än vad som gäller i den utvidgning som regeringen har föreslagit. Det
blir här fråga om ett slags försök, där en klar restriktivitet fortfarande gäller
fastän det ändå finns en möjlighet för domstolen att ta hänsyn till speciella
omständigheter. Det är bra, och jag yrkar bifall till reservation 1.
Vi stöder också den begäran som finns i reservation 2 om en utredning,
som skall visa hur man av humanitära skäl kan hjälpa svenskar som blir offer
för grova brott utomlands. Det är möjligt att detta skulle ha framförts i något
annat sammanhang. Det finns redan nu en hel del möjligheter att få ett visst
stöd, men vi tycker att det vore fint om situationen belystes. Vi menar därför
att en sådan här utredning skall komma till stånd. Sedan finns alltså möjlig-
heter att klarare ta ställning till vad som skall göras för att svenskar som rå-
kar ut för grova brott utomlands skall kunna få bättre hjälp än i dag. Jag
yrkar alltså bifall även till reservation 2.
Anf. 48 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Den 1 juli 1988 trädde lagen om målsägandebiträde i kraft.
Lagen innebär att målsäganden i vissa typer av brott har möjlighet att få eget
juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång. Rätten till biträde gäller
i första hand mål om grova sexuella övergrepp men också under vissa förut-
sättningar mål om andra typer av brott med inslag av våld eller annan kränk-
ning av integriteten.
Redan efter ett år konstaterade utskottet att rätten till målsägandebiträde
behövde utvidgas, och vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna. I mars 1990 hölls i detta sammanhang en hearing i ju-
stitiedepartementets regi.
I det betänkande vi nu behandlar föreslås att möjligheterna att få måls-
ägandebiträde i princip alltid skall finnas i mål om sexualbrott enligt 6 kap. i
brottsbalken, om målsäganden så önskar. Det gäller alltså mål om våldtäkt,
sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexu-
ellt umgänge med avkomling, sexuellt umgänge med syskon, sexuellt um-
gänge med barn, sexuellt ofredande, koppleri och förförelse av ungdom.
Vid hearingen framkom att domstolarna redan i dag förordnar målsägan-
debiträde i alla typer av mål om sexualbrott. Den lagändring som föreslås
innebär i princip en anpassning av lagtexten till den praxis som har utvecklat
sig.
När det gäller misshandelsmål skall det inte längre krävas ett ”särskilt
starkt” behov av biträde. Det räcker med att konstatera att det föreligger ett
behov. Även i misshandelsmål har praxis efter hand blivit alltmer liberal. De
oftast förekommande fallen är mål om kvinnomisshandel och mål om andra
brott där kvinnor och barn är målsägande. Liksom vid sexualbrott är det ofta
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
35
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
36
så att den enda bevisning som finns är målsägandens berättelse. Det är up-
penbart att målsäganden i dessa fall kan behöva stöd av juridiskt biträde.
Även när det gäller de andra brott som enligt 1 § andra stycket i lagen om
målsägandebiträde i dag kan ge möjlighet till målsägandebiträde blir det
samma uppmjukning av rekvisiten för att få biträde som vid misshandel. Det
gäller alltså de brott mot liv och hälsa och mot frihet och frid i 3 och 4 kap. i
brottsbalken som har fängelse i straffskalan samt försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott samt rån och grovt rån och försök, förberedelse
och stämpling härtill.
Det sägs att det kan vara angeläget att ett målsägandebiträde skall kunna
förordnas när det gäller t.ex. brott som rubricerats som försök till mord eller
försök till dråp samt förberedelse till dessa brott men även vid upprepade
fall av olaga hot och olaga frihetsberövande, där den misstänkte är en närstå-
ende person till målsäganden. Även de som blir utsatta för rån, vare sig det
sker i banker, butiker eller i andra sammanhang, kan hamna i en djup kris
och ha behov av ett juridiskt biträde för att orka med den efterföljande rätte-
gången och konfrontationen med den åtalade. Här bör påpekas att lagtexten
dock fortfarande har den utformningen att det även i fortsättningen skall ske
en verklig prövning av målsägandens behov av biträde.
Vidare föreslås en ändring av lagen om målsägandebiträde i förtydligande
syfte så att det skall stå klart vilka regler i rättshjälpslagen som är tillämpliga
på målsägandebiträden.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Till betänkandet har fogats två reservationer.
I reservation 1 säger reservanterna att riksdagen som sin mening bör ge
regeringen till känna att möjligheten att erhålla målsägandebiträde skall ut-
vidgas ytterligare till att gälla t.ex. vid stöldbrott, utpressning och bedrägeri.
Det skall dock krävas särskilda skäl eller starkt behov. Utskottsmajoriteten
instämmer med justitieministern i att det skulle föra för långt att tillmötesgå
dessa önskemål. Det kan finnas behov av stöd och hjälp även vid andra brott
än de som nu får utvidgad rätt till målsägandebiträde, men målsäganden
ställs inte utan stöd. Sedan den 1 juli 1984 har målsäganden rätt att ha med
sig en stödperson, och åklagaren skall ge stöd och hjälp och är skyldig att
föra talan om skadestånd. Det finns även möjlighet till allmän rättshjälp. Ut-
skottsmajoriteten anser att det saknas anledning att nu ytterligare utvidga
tillämpningsområdet för lagen om målsägandebiträde.
I reservation 2 hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utred-
ning tillsätts med uppgift att göra en översyn av den situation som gäller för
svenska medborgare i egenskap av brottsoffer och målsägande vid utländsk
domstol. På åtminstone tre departement har problemet uppmärksammats.
Till den 6 december har justitiedepartementet inbjudit till en hearing. Enligt
utrikesdepartementet kommer man att samarbeta med justitiedepartemen-
tet med anledning av inkomna brev speciellt från kvinnor som drabbats av
brott utomlands, och på civildepartementet förbereds delpropositioner som
bygger på ungdomskommitténs betänkande SOU 1990:42, där kap. 6 tar upp
socialt och rättsligt skydd vid resor utomlands. Betänkandet har även remiss-
behandlats. Vi anser att det finns all anledning att avvakta resultatet av på-
gående arbete innan en utredning tillsätts. Risken är uppenbar att en utred-
ning kan fördröja angelägna åtgärder. Hur ofta händer det inte att vi väntar
med förslag och hänvisar till att en utredning pågår?
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till hemställan
i utskottets betänkande.
Anf. 49 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Till Sigrid Bolkéus önskar jag säga nästan samma sak som
Ingbritt Irhammar sade. Egentligen för socialdemokraterna själva aldrig
fram några förslag som stärker brottsoffrens situation, utan de anammar för-
slag när oppositionen kommer med långt gående önskemål och är eniga.
Sigrid Bolkéus gick nu igenom förslaget till en förändrad lagstiftning, som
jag anser är utmärkt, där alla kvinnor, som det ju huvudsakligen är fråga om,
skall ha rätt till stöd i en rättegång om sexualbrott och också ha en möjlighet
att få stöd i misshandelsmål om det finns ett behov. Bestämmelserna är så-
dana att den kvinna som vill ha stöd kommer att få det även i misshandels-
mål. Man får en känsla av att Sigrid Bolkéus inte anser att detta är särskilt
angeläget. Jag anser att det är ett mycket stort steg framåt när det gäller stöd
till brottsoffer.
Om vi sedan går in på reservationerna säger Sigrid Bolkéus att det saknas
anledning att stödja särskilt utsatta personer även vid andra brott. Antingen
skall åklagaren bistå eller så har målsäganden rätt att ta med sig en stödper-
son. Man kan som exempel ta det fall där en åldrig kvinna varit och hälsat
på sina barn. När hon sedan kommer hem visar det sig att hennes hem är
helt skövlat. Hon är i 80-årsåldern. Hon får en chock när hon kommer hem
och upptäcker att det inte finns någonting kvar i hemmet, och hon tror att
de kriminella finns kvar i bostaden. När rättegången så småningom äger rum
och kvinnan skall höras om en del omständigheter, är hon livrädd för att gå
till rättssalen och träffa den person som varit inne i hennes bostad, tagit med
sig allting och dessutom lämnat blodmärken på väggen. Hur kan man säga
att det saknas anledning att ge den kvinnan stöd i rättegången om hon begär
det? Det är inte många fall som är så exceptionella. Men i dessa fall anser
jag att det är rimligt att säga: Visst, brottsoffren har rätt till det stöd de själva
anser sig behöva.
När det gäller brott utomlands begångna mot svenska medborgare anser
jag att det är alldeles uppenbart, vilket jag har försökt peka på, att det är
fråga om en annan rättsordning, ett annat språk och en annan kultur. Att
vara brottsoffer i ett annat land än i Sverige är avsevärt mycket svårare. Det
är därför rimligt att man försöker åstadkomma en med svenska förhållanden
jämförbar situation för ett sådant brottsoffer.
Anf. 50 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Kraven i reservation 1 om en ytterligare utvidgning av rätten
till målsägandebiträde är vi reservanter inte ensamma om. Vid den hearing
som hölls ansåg kvinnorättsgrupper, riksåklagaren, Advokatsamfundet,
domstolsverket, Brottsoffrens riksförbund och tingsrätterna i Stockholm och
Göteborg att det fanns skäl att utvidga rätten till målsägandebiträde och att
en stödperson inte var tillräckligt i sådana fall som bl.a. Britta Bjelle har räk-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
37
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
38
nat upp. Men det är återigen regeringspartiet som bromsar, och denna gång
med hjälp från vänsterpartiet, tror jag.
När det sedan gäller den utredning som vi reservanter har krävt för att
utvidga skyddet och rätten för brottsoffer i utlandet är det bara att konsta-
tera med glädje att miljöpartiet nu ställer sig bakom detta krav.
Jag ber att nu få ta tillbaka min anklagelse mot vänsterpartiet när det gäl-
ler utvidgningen och rättar mig genast med att i stället vända mig mot mode-
raterna. Det är detta parti som inte har stött förslaget, men möjligtvis kom-
mer också moderaterna att ändra sig.
Jag ställde i mitt inledningsanförande en fråga till regeringspartiet som
Sigrid Bolkéus undvek att svara på. När kommer ni att lämna förslag som
stärker brottsoffrens ställning? Vilken typ av förslag arbetar ni med? Hitin-
tills har ni bara rättat er efter oppositionen som har kört över er.
Anf. 51 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Också jag vill rikta mig till moderaterna. Är det inte rimligt
att tänka sig att domstolarna får möjlighet att hjälpa brottsoffret att när det
föreligger synnerliga skäl få målsägandebiträde även i andra fall än de där
regeringsförslaget utvidgar möjligheterna?
Det är, som jag förut sagt, glädjande att detta förslag har kommit. Det
vore bra om man också kunde ordna denna säkerhetsventil för ömmande
fall. Att säga att detta är att gå för långt är litet hårt. Det kan vara svårt för
oss att förutse de situationer som kan uppkomma. Britta Bjelle har beskrivit
en situation som defintitivt skulle kunna vara en sådan där domstolen skulle
ha kunnat förordna ett målsägandebiträde. Det finns alldeles säkert andra
situationer som vi här i dag inte kan förutse och i varje fall inte skall ägna tid
till att räkna upp.
Jag anser att det finns humanitära skäl som talar för att det finns en sådan
här säkerhetsventil. Jag vädjar om stöd för reservation nr 1. Jag hoppas na-
turligtvis också att regeringspartiet finner att detta är rimligt.
Anf. 52 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Det är bäst att jag tar upp detta med utredningen, eftersom
jag nu ser att det är vi socialdemokrater som säger nej till denna utredning
och att miljöpartiet i dag har ändrat sig.
Vi kan se på vad som görs inom departementen. Det betänkande som läm-
nades av ungdomskommittén i våras och heter Ung på 90-talet är intressant.
I sjätte kapitlet tar man upp socialt och rättsligt skydd vid resor. De problem
som tas upp är våldtäkter, rån när ungdomar sover på stationer och stränder
eller liftar och att ungdomar kan luras att transportera väskor med paket som
innehåller knark.
Det förbereds en proposition som bygger på det sjätte kapitlet. Men vad
propositionen kommer att innehålla är för tidigt för mig att uttala mig om.
Däremot känner jag till de förslag som ungdomskommittén kom med, och
de är mycket viktiga förslag. Bl.a. föreslås att regeringen via ambassader och
konsulat gör en inventering av de problem som man inom utlandsförvalt-
ningen kommit i kontakt med. Det föreslås att UDs instruktion ändras så att
samma direktiv som gäller för omvårdnad av de svenska medborgare som
misstänkts för brott utomlands även skall komma att gälla för svenska brotts-
offer utomlands, och att UD skall få i uppdrag att ta fram en folder som be-
skriver vad som gäller när man blir utsatt för brott utomlands.
Det föreslås också att en heltäckande reseförsäkring skall bakas in i ung-
domskortet och att försäkringar skall ge garantier för den typ av kostnader
som kan uppkomma när det gäller resor för att identifiera gärningsmän vid
våldtäkter. Man tar också upp samarbete mellan svenska lokala brottsoffer-
jourer och de utländska brottsofferjourerna.
Vi skall inte underskatta betydelsen av en hearing. Den 20 mars hölls en
hearing på justitiedepartementet angående rättshjälp vid bodelning. Det har
redan resulterat i att man blivit betydligt generösare att bevilja rättshjälp.
De frågor som kommer att tas upp vid den kommande hearingen är
mycket viktiga, och det är precis vad vi vill. Är möjligheten för brottsoffer
att få rättshjälp i angelägenheter som behandlas utomlands för begränsade?
Om så är fallet, i vilka ytterligare situationer bör rättshjälp komma att bevil-
jas? Vilka förmåner bör omfattas av rättshjälp när det gäller ärenden som
behandlas utomlands? På detta är det fritt att lämna synpunkter. Inbjudna
till hearingen är bl.a. besvärsnämnden för rättshjälpen, några rättshjälps-
nämnder, ROKS och brottsoffer jouren. Varför tillsätta en utredning när så
mycket är på gång? Och vad är det för slags utredning ni vill ha?
Anf. 53 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Jag tycker att det är ganska intressant när Sigrid Bolkéus
säger att så mycket är på gång, och att det egentligen är det vi vill ha. Sedan
pekar hon på den hearing där man räknar upp olika saker. Om socialdemo-
kraterna tycker att brottsoffrens situation i utlandet är dålig, varför visar
man då inte en politisk vilja i utskottet och medverkar till en skrivning, där vi
från utskottets sida kan säga att situationen är sådan att brottsoffer i utlandet
borde åtminstone ha samma ställning och samma ekonomiska situation som
brottsoffer i Sverige? Det stora problemet för socialdemokraterna i dag är
att den politiska viljan att flytta fram positionerna för brottsoffren saknas.
Man ordnar hearing och man lyssnar till alla hit och dit, men vad vill social-
demokraterna?
Vi andra i riksdagen kommer i dag att tala om vad vi vill. Det tycker jag
är mycket glädjande.
Anf. 54 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Det är litet mer än två veckor sedan vi justerade detta betän-
kande. Det är förvånansvärt att den information som Sigrid Bolkéus kommit
fram med i dag - om hur mycket man vill förbättra för brottsoffren på dessa
områden - inte kom fram vid detta tillfälle. Låt oss hoppas att detta verkli-
gen skall leda till någonting. Men även Sigrid Bolkéus var ju tveksam när det
gäller vilken typ av förbättringar det skulle vara, om det skulle bli målsägan-
debiträde och utvidgning av detta för just brottsoffer i utlandet.
Jag kan inte se hur en sådan utredning skulle kunna fördröja några förslag
från regeringspartiet. Regeringspartiet har väl vilka möjligheter som helst
att lägga fram förbättringsförslag vid de tillfällen som de själva önskar. Detta
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
39
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Utvidgad rätt
till målsägande-
biträde, m.m.
är ett sätt för oss i oppositionen att pressa på och tala om hur detta verkligen
skall se ut.
Visst är det bra att se över försäkringar och skicka ut broschyrer, men det
är en utvidgning av målsäganderätten som vi anser att brottsoffer i utlandet
skall ha. Vi kan inte dra för stora växlar på att man skall ha en hearing. Vid
den hearing som vi hade när det gällde utvidgningen av möjligheten att få ett
målsägandebiträde - detta har vi krävt i reservation 1 - var det mängder av
organisationer som ansåg att denna utvidgning behövdes. Och ändå tog re-
geringskansliet inte hänsyn till detta vid propositionsskrivandet.
Anf. 55 SIGRID BOLKÉUS (s):
Herr talman! Vi är helt eniga om att brottsoffer utomlands har en mycket
svår situation. Vi har betonat att det är mycket viktigt att stärka brottsoffrens
ställning. Detta har också Laila Freivalds uttalat både i TV och i frågesvar.
Vi arbetar på olika fronter. Vi har bl.a. en arbetsgrupp inom civildeparte-
mentet som arbetar med frågor om våld mot kvinnor för att samla kunskaper
som finns inom olika områden och för att speciellt ta till vara fördjupade
kunskaper när det gäller t.ex. forskning.
När det gäller den gamla kvinnan som är livrädd sade jag i mitt inlednings-
anförande att hon lämnas inte åt sitt öde - att sitta där ensam utan hjälp.
Detta att ha med sig en stödperson används mycket ofta. Hon kan själv välja
vem hon vill ha med sig. Det har visat sig att det är ganska vanligt att man
har med sig tjänstemän från sjukvården eller från socialtjänsten - psykologer
kuratorer eller socialtjänstemän.
Anf. 56 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Det är så, som tidigare har framkommit i kammaren, att
statsministern i regeringsförklaringen har uttalat sig till förmån för brottsoff-
ren. Nu säger Sigrid Bolkéus att justitieministern har uttalat sig till förmån
för brottsoffren i TV och på andra sätt. Allt detta är ju lovvärt, men det är
faktiskt handling som räknas. Att prata hit och dit utan att samtidigt med-
verka till att förbättra brottsoffrens situation med hjälp av lagstiftning eller
på annat ekonomiskt sätt ger inte det stöd som vi menar att de skall ha. Det
är faktiskt oppositionen i justitieutskottet och i riksdagen som har medver-
kat till att flytta fram positionerna för brottsoffren, medan justitieministern
och statsministern uppenbarligen talar om det men inte genomför någonting.
Det är därför glädjande att vi i dag förmodligen kan flytta fram positionerna
än en gång på det här området.
När det gäller stödpersoner så är det bra att det finns möjligheter att ta
med sig en god vän, en socialarbetare eller någon annan. Men vid en rätte-
gång som är så oerhört formalistisk får man ett verkligt stöd bara av den som
känner sig hemma i rättegångsordningen, vet vad varje avsnitt betyder och
som verkligen kan informera på ett mycket konkret sätt om vad som inträffar
i rättegången. En stödperson vid en rättegång är och förblir - och skall så
vara, tycker jag - ett rättegångsbiträde, för det är bara då man känner verk-
lig trygghet. Om det är detta man vill förmedla skall man också se till att
medverka till att det blir rättegångsbiträden som skall vara stödpersoner.
40
Anf. 57 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Ju mer Sigrid Bolkéus pratar desto mer angeläget tycker jag
att det blir med en utredning - om inte annat så för att samordna alla de här
uppräknade förslagen till initiativ som olika departement nu säger sig vilja
ta. För att komma med konkreta förslag behövs ett ordentligt grepp om
detta. Det som Sigrid Bolkéus nu har presenterat är en mycket splittrad bild
av olika initiativ från olika departement. En utredning som kan ta tag i dessa
frågor är absolut nödvändig.
Anf. 58 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Jag vill gärna instämma i vad Berith Eriksson sade nu. För
brottsoffren själva - jag talar nu om brottsoffer utomlands - måste det vara
mycket svårt att se alla de möjligheter som faktiskt redan kan finnas. Det är
angeläget att göra regelsamlingen klarare och förbättra möjligheterna. Det
är värdefullt att en sådan utredning nu kommer till stånd. Det vore väl inte
så svårt att erkänna detta, tycker jag. Vi får glädja oss åt de ambitioner som
socialdemokraternas taleskvinna i utskottet har gett uttryck för här. Vi för-
tröstar också på utredningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91: KU 1 Vissa grundlagsfrågor.
Anf. 59 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! I konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:1 återfinnns20
reservationer. Vi moderater står ensamma eller tillsammans med andra par-
tiers företrädare för 6 av dessa 20. Därutöver föreligger ett särskilt yttrande
från oss.
Ett särskilt yttrande, herr talman, lämnas ju i allmänhet när man inte fin-
ner det motiverat eller meningsfullt att avge reservation men i alla fall vill
markera en särmening. Det är också sällan som ett särskilt yttrande kommer
upp till behandling här i kammaren, men i dag, herr talman, finns det all
anledning att ta upp det.
Från s. 38 i betänkande 1 vill jag citera följande:
”Ny grundlagsutredning
Under det senaste decenniet har ett flertal utredningar arbetat med frågan
om författningsrevision.
I huvudfrågan, fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags-
och kommunalval, har det på grund av socialdemokraternas motstånd inte
varit möjligt att uppnå förändringar.
En ny författningsutredning framstår därför som mindre meningsfull så
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
41
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
42
länge som socialdemokraternas motstånd mot skilda valdagar kombinerade
med fyraåriga mandatperioder kvarstår. Skulle detta motstånd upphöra
kommer frågan i ett annat läge.”
Det här betänkandet är dagtecknat den 7 oktober. I dag, några veckor se-
nare, har den politiska turbulensen i det socialdemokratiska partiet också i
den här frågan ställt gamla sanningar på huvudet. Exemplen på socialdemo-
kraternas kompletta motstånd mot att diskutera fyraåriga mandatperioder
och skilda valdagar har varit legio. Det manifesterades senast den 7 oktober,
när vi justerade betänkandet, men i dag är det inte längre så.
Det är i och för sig bra för vår demokratiska process, men tillåt mig fråga
hur det känns i huvudet på gamla gråsossar när hjulen snurrar så här fort.
Mig förefaller det som om det skulle föreligga risk för politisk svindel hos
socialdemokraterna.
Som i så mycket annat nu för tiden tycks socialdemokraterna här svänga
180°, det vill säga t.o.m. påstå motsatsen till vad man tidigare hävdat. Av
Anders Ferm — en i den här kammaren inte okänd person - har t.o.m. en-
mansvalkretsar och majoritetsval förts på tal, allt naturligtvis med målsätt-
ningen att skapa starkare socialdemokratiska regeringar. Liknande tanke-
gångar fanns - i varje fall som jag uppfattade det — i det som statsministern
sade här i kammaren i går.
Herr talman! Vi kommer att med största uppmärksamhet följa den vidare
utvecklingen av socialdemokraternas ställningstaganden i grundlagsfrågorna
och naturligtvis fullfölja den konsekventa moderata politiken på det här om-
rådet.
Med det vill jag nu lämna det särskilda yttrande som blev så viktigt i da-
gens läge och återgå till reservationerna, som jag här vill presentera. Ett par
kommer jag att överlämna åt Göran Åstrand att kommentera; jag skall ange
vilka det är.
Reservation nummer 2 är en reservation av enbart moderater. Den gäller
lagprövningsrätt och författningsdomstol. Vi moderater hävdar att det finns
tydliga tecken på brist på respekt hos regeringen för grundlagskrav både när
det gäller innehåll och beredning. Nu krävs det uppenbar avvikelse som
grund för lagprövning. Vi tycker att ordet ”uppenbar” hindrar lagprövning i
fall där sådan borde förekomma. Det är också möjligt att inte ens en utvid-
gad lagprövningsrätt skulle vara tillräcklig. Därför har vi i år liksom tidigare
begärt en utredning om frågan om inrättande av författningsdomstol.
Reservation nr 4 beträffande folkomröstningsinstitutet är gemensam för
moderater, folkpartister, centerpartister och miljöpartister. Vi framför där
att vårt minoritetsskydd är för begränsat. Vi vill stärka minoriteternas rätt,
och vi vill kunna föra en fråga direkt till rådgivande folkomröstning. Vi vill
här ha en på rätt sätt genomförd, inträngande och fullständig beredning.
Reservation nr 5 gäller utlandssvenskarnas rösträtt. Den har vi ju diskute-
rat många gånger. Jag har väldigt svårt att förstå varför man från socialdemo-
kratiskt håll inte vill vara med om att grundlagsskydda utlandssvenskarnas
rösträtt. Det kan väl inte vara så enkelt att man anar att det finns en majori-
tet av borgerliga sympatisörer i den gruppen och därför inte vill se till att de
får sitt grundlagsskydd? Ett beslut här i kammaren med enkel majoritet
skulle i dagens läge kunna ta ifrån utlandssvenskarna deras rösträtt. Något
sådant får inte vara möjligt i en demokrati. Vi - moderaterna, folkpartiet
och centern - hävdar således att ett grundlagsskydd här skall genomföras.
Vad som i övrigt är att säga om mandatperiodens längd och den gemen-
samma valdagen överlåter jag till Göran Åstrand, liksom framför allt kom-
mentarerna till frågan om personval.
För mig återstår då att kommentera reservation 12, som också är en reser-
vation av enbart moderater. Den gäller antalet ledamöter i riksdagen. Det
var ganska märkligt att ta del av förslagen från den av mig tidigare citerade
Anders Ferm, som var inne på samma linje som vi, men han ville skära ned
antalet arbetande ledamöter här till 199. Vi har i en lång följd av år föreslagit
249. Vi tycker att antalet 349 med tanke på vår befolkningsstorlek - ca 8
miljoner människor - är för stort. Det skulle skapa större möjligheter för
dem som arbetar här att göra sig kända bland väljarna, och vi hävdar därför
att 249 vore det lämpliga antalet.
Anf. 60 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Den viktigaste frågan i detta betänkande är om det nu är
läge att gå vidare med en reformering av grundlagarna. Socialdemokraterna
tyckte vid justeringen av betänkandet den 9 oktober att det inte fanns några
förutsättningar för det.
Ibland går det dock snabbt, och det är ju bra. I pressmeddelande om kris-
paketet den 26 oktober meddelades att ”en författningsberedning tillsätts”.
I måndags kom en inbjudan från statsministern till partiöverläggningar om
överläggningar om en beredning av författningsfrågor. Statsministern tyckte
att den bör omfatta mandatperiodens längd, den gemensamma valdagen,
valsystemet, upplösningsinstitutet och regeringsbildningen.
Folkpartiet och centern har i dagens betänkande en reservation om tillsät-
tande av en grundlagsutredning. Jag utgår från att socialdemokraterna här i
dag, mot bakgrund av de nya signalerna från kanslihuset, röstar för vår reser-
vation eller åtminstone lägger ned sina röster. För trovärdigheten i politiken
kan man inte ena dagen ha uppfattningen att en beredning skall tillsättas och
nästa dag rösta emot sådana förslag. Människor förstår inte sådant.
Det kan tyckas tröstlöst att sätta i gång ett utredningsarbete igen efter alla
de överläggningar som har förekommit under 80-talet och som inte lett till
någonting. När folkpartiet skrev sin motion i januari i år var jag dock opti-
mistisk om att tiden nu skulle vara mogen. Bakgrunden var den uppblos-
sande debatten om författningen, en debatt som ju också socialdemokra-
terna har deltagit i - låt vara med delvis en annan utgångspunkt än folkparti-
ets.
Socialdemokraterna håller på att förlora makten, och risken - eller kanske
möjligheten - är att socialdemokraterna kommer att hållas utanför rege-
ringsmakten under lång tid framöver om de förlorar den nu. I detta perspek-
tiv ser man räddningen i ett förändrat valsystem som premierar stora partier.
Jag vill inte utesluta att socialdemokraterna också har ett ideellt mål i
denna fråga, nämligen att man tror att valsystemet skall rädda landet från att
det förs felaktig politik. Statsministern vill, enligt pressmeddelandet, skapa
handlingskraftiga majoriteter.
Men aldrig så många författningsändringar kan skapa handlingskraft hos
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
43
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
44
regeringar som inte har något att vara handlingskraftiga för. Om man i valrö-
relse efter valrörelse mot bättre vetande går ut och lovar folk än det ena och
än det andra, och därefter antingen tvingas hoppa av sina löften, eller än
värre genomföra en politik som man vet är felaktig, så eroderar förtroendet
och handlingskraften flyger ”putz weg”.
Självklart är emellertid att partistrukturer påverkas av vilket valsystem ett
land har. Frågan är då om vi i Sverige vill ändra den struktur som vårt valsy-
stem frambringar. Uppenbarligen finns det socialdemokrater som tycker illa
om att vi får allt fler småpartier och att de borgerliga partierna är självstän-
diga partier och inte tvingas gå samman i ett nytt parti. I varje fall tycker jag
att det är på sin plats att ställa frågan till Olle Svensson här i dag om det är
på det sättet.
Vi välkomnar naturligtvis att socialdemokraterna nu kommit på andra
tankar. Men det kan inte komma på fråga att socialdemokraterna skall dik-
tera vad en eventuell utredning skall syssla med. Så brukar det ju inte heller
gå till.
Vi pekar i vår motion på flera reformbehov. Kontrollmakten och skyddet
för de medborgerliga fri- och rättigheterna behöver förstärkas, ökat inslag
av personval behöver främjas och grundlagens ställning behöver stärkas ge-
nom en förstärkt lagprövningsrätt. Alla reformer för att stärka medborgar-
nas ställning och inflytande måste prövas. Borttagandet av den gemen-
samma valdagen och ökad användning av folkomröstningsinstitutet är så-
dana exempel.
Så vill jag något kommentera statsministerns inbjudan. Det vore naturligt-
vis bra att nu kunna nå ett resultat i vad avser mandatperiodens längd och
också den gemensamma valdagen. Vi delar statsministerns uppfattning om
behov av överläggningar om upplösningsinstitutet och regeringsbildningen.
Detta indikerade inte minst vårens cirkus vid den regeringskris som vi alla
då fick genomlida.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 8 om valperiodens längd och
den gemensamma valdagen samt reservation 20 om en ny grundlagsutred-
ning. Det är min förhoppning att socialdemokraterna här i dag kan vara med
och rösta för dessa reservationer.
Anf. 61 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Från centerpartiets sida har vi år efter år träget motionerat
i grundlagsfrågor. Det har rört sig om stora och viktiga ting och mindre, men
likafullt intressanta saker. Vi har fått föga resonans för våra krav och därför
har vi ständigt reserverat oss.
I år verkar det emellertid som om det börjar röra sig i den här frågan. Vi
konstaterar att även folkpartiet har rest krav på en utredning, som skall se
över en lång rad frågor. Folkpartiet och centern har då enat sig om en gemen-
sam reservation, reservation 20 om en ny grundlagsutredning, som jag här-
med yrkar bifall till.
Denna utredning skall naturligtvis ta upp en lång rad av de frågor som an-
ges i vår ganska omfattande motion. Elisabeth Fleetwood gjorde stor affär
av ett särskilt yttrande som moderaterna har avgivit, ett yttrande som är nå-
got slags brasklapp. Som läget är nu har moderaterna chansen att ansluta sig
till reservation 20. Det skulle innebära ett klart besked från moderaterna om
var man står i den här frågan. Jag utsträcker gärna det erbjudandet till social-
demokraterna och andra som inte har varit med på reservationen, att bidra
till att detta blir ett majoritetsförslag i slutändan. Det skulle stämma väl med
de signaler som nu har kommit från statsministern och som Birgit Friggebo
redovisade alldeles nyss.
Det är uppenbart att socialdemokraterna inte längre driver kvartalspoli-
tik, utan de driver t.o.m. veckoslutspolitik. Så länge förändringarna går i po-
sitiv riktning, får man vara glad över alla omvändelser som förekommer. Jag
ser alltså med ett visst intresse fram emot Olle Svenssons inlägg i debatten.
Många av de frågor som behandlas i betänkandet skulle förtjäna ganska
omfattande diskussioner. Allesammans, bortsett från några få, är ju viktiga
frågor. Tiden medger dock inte att vi går på djupet i alla frågor, men jag vill
ändå nämna några.
Jag vill anknyta till en tes som vi i centerpartiet envist drivit år efter år,
nämligen att man bör se till att grundlagen är i ett sådant skick - fräsch, bru-
kar man säga - att den kan tillämpas utan att det uppstår konflikter här i
kammaren om vad grundlagen egentligen innehåller. En del av de krav som
vi ställer på en ny utredning är att den skall se över de bestämmelser som
visat sig vara svåra att tillämpa och som har åstadkommit stridigheter här i
kammaren, där besluten har efterlämnat en viss bitterhet. Jag har svårt att
förstå motståndet mot en sådan genomgång. Grundlagen skall vara så klar
och redig som möjligt.
Detta anknyter till vad som sägs i reservation 3 rörande lagprövningsrätt,
författningsdomstol m.m. Jag är av den bestämda uppfattningen att om lag-
prövningen skulle visa sig få stor omfattning eller om det skulle uppstå behov
av författningsdomstol, är detta ingenting annat än ett tecken på att vi har
en dålig grundlag. Detta innebär att det uppstått tvister som inte har kunnat
lösas och att grundlagen har en sådan utformning att man inte omedelbart
kan se vad den har för innebörd. För min del anser jag att grundlagen inte
skall tillåtas förfalla och att man inte skall låta ett gäng jurister ta över be-
dömningen av den egentliga innebörden, utan det skall riksdagen bestämma.
Det skall finnas klara, rediga regler för det politiska arbetet. Med det an-
förda yrkar jag bifall till reservation 3.
Det finns ett helt smörgåsbord med viktiga förslag som centerpartiet står
bakom. De allra flesta av dessa förslag återfinns i vår motion till årets riks-
dag. Det gäller bl.a. folkomröstningsinstitutet. Vi tycker att det är väldigt
konstigt att reglerna vid rådgivande folkomröstning, dvs. folkomröstningar
i allmänna ämnen, är oklara och diffusa och så svåra att praktisera, att man
i åratal efter en folkomröstning håller på att tvista om vad resultatet blev. Så
skall det inte vara.
Vi menar att det skall finnas distinkta regler. Vi anknyter i vår motion till
de bestämmelser som gäller för folkomröstning i grundlagsfrågor. Man kan
i varje fall fundera på om det inte är den lämpliga ordningen. Så har man det
t.ex. i Danmark.
Det finns mer att säga om rösträttsreglerna. Elisabeth Fleetwood tog upp
dem. Det är naturligtvis konstigt att en grupp medborgares rösträtt är regle-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
45
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
46
rad enbart i vallagen och inte i grundlagen. Alla medborgares rösträtt bör
enligt vår mening vara reglerad i grundlagen. Det har vi arbetat för länge.
Frågan om mandatperiodernas längd och en gemensam valdag är gamla
tvistefrågor. Jag har faktiskt uppfattat den socialdemokratiska ledningens
skrivelse, som vi fick del av häromdagen, som om man nu vore beredd att
diskutera inte bara mandatperiodens längd utan också frågan om en delning
av valen för kommuner resp, riksdagen. Det skulle vara ett stort framsteg.
Man skulle kunna lyfta fram kommunerna och särskilt landstingen, som vi i
centern gärna vill ge en annan ställning i länet. Vi skulle få lokala och regio-
nala val vid ett tillfälle och riksdagsval vid ett annat. Det skulle naturligtvis
vara en stor fördel för demokratin, inte minst på det lokala och regionala
planet.
I vår motion tar vi också upp personval. I den allmänna debatten har det
cirkulerat alla möjliga förslag. En del är kloka, och andra är mindre kloka.
Det är lätt att säga att det skall vara personval, men man måste fundera på
hur det skall fungera.
Jag vill gärna understryka ått de propåer som har förekommit om majori-
tetsval, där man säger att detta är personval framför alla andra val, inte är
med sanningen överensstämmande. Majoritetsval är ingen form av person-
val. Ur den synpunkten är majoritetsval inget att eftersträva.
Vad innebär majoritetsval? Det innebär att det finns en kandidat för varje
parti i varje valkrets. Man har annars ingen chans att vinna i valkretsen, ef-
tersom bara ett mandat står på spel. Det innebär att man inte har något alter-
nativ om man vill rösta på ett visst parti. Man får rösta på partiets kandidat
om man inte vill rösta på ett annat parti.
Erfarenheter från England och andra länder visar också att väl kvalificerat
och duktigt folk slås ut när vinden blåser emot ett parti. Som exempel kan
nämnas Winston Churchill, som blev utslagen med dunder och brak när det
gick dåligt för hans parti i England. Majoritetsval är således ingen form av
personval i egentlig mening. Det är en myt som man bör försöka utrota, ju
snabbare, desto bättre.
Det finns naturligtvis andra former av personval. Här har förekommit för-
slag om att man skall gå så långt som i det finska systemet. Jag tycker faktiskt
inte det, och det tycker egentligen inte de finnar som man har talat med hel-
ler. Det finns nämligen nackdelar med det finska systemet. Det medför att
man kan bli vald med ett mycket lågt resultat om det finns en stor spridning
inom ett parti. Det främjar naturligtvis också kändisskap av olika slag. Det
är i och för sig inget ont i det. Kändisar kan också vara bra politiker, men det
skall inte vara avgörande för om man blir vald.
Jag tycker att man skall ha ett sådant system som vi har föreslagit i olika
utredningar. Man skall väga personvalsröster mot partiröster, dvs. ett fakul-
tativt system där väljaren kan rösta på parti eller på person. Då lyfter man
fram personmomentet. Det tycker jag är viktigt. Samtidigt får man inte den
meningslösa splittring som ett absolut personval kan leda till.
Jag tänker inte ta upp förslaget om antalet ledamöter i riksdagen. Jag
tycker att det är ett icke-politiskt förslag. Det innebär att man vill att tjänste-
män och andra skall ta över mer och mer. Vi vet själva hur hårt pressade och
ansträngda vi politiker redan är i det här arbetet. Blir det alltför få ledamöter
från ett parti blir det naturligtvis ogörligt att upprätthålla den överblick eller
den detaljkunskap som man bör ha.
I det socialdemokratiska pressmeddelandet sades att man vill ta upp for-
merna för regeringsbildningen. Det tycker jag är bra. Det är särskilt ett in-
slag som har uppmärksammats och där vi sedan flera år tillbaka har drivit en
särlinje från centerns sida, som nu börjar få resonans i den allmänna debat-
ten. Vi har påpekat den konstiga omständigheten att en regering som är ut-
sedd av riksdagen, ansvarig inför riksdagen och som kan avsättas av riksda-
gen kan upplösa riksdagen och skicka hem folkets valda ledamöter. Jag bru-
kar ta liknelsen med en bolagsstyrelse och en bolagsstämma. Ingen i affärsli-
vet skulle på allvar föreslå att bolagsstyrelsen skulle kunna upplösa stäm-
man. I föreningslivet skulle ingen heller komma på tanken att en styrelse
skulle kunna avskaffa ett ombudsmöte. Här i riksdagen har vi dock denna
märkliga ordning, som jag tycker bör avskaffas. Skall riksdagen upplösas
och det skall anordnas nyval, bör det vara en sak för riksdagen själv att be-
sluta om.
Det finns också andra frågor i anslutning till denna fråga om regeringsbild-
ningen som man gott kan studera enligt vår mening. Jag yrkar således bifall
till vår reservation nummer 15, som vi dess värre fortfarande är ensamma
om. Men det kommer väl att ändra sig så småningom när tiden får verka
ytterligare.
Det finns naturligtvis vissa oroande inslag i det utspel som socialdemokra-
ternas ledning gjorde häromdagen och som såvitt jag kan förstå även över-
raskade de socialdemokratiska KU-ledamöterna. Som Birgit Friggebo sade
satt socialdemokraterna i KU och intog en ståndpunkt, och efter en vecka
kom det ett helt annat budskap från ledningen. Det finns vissa inslag som
naturligtvis är värda att diskutera, men jag tror inte att de leder någonstans.
Det gäller förslagen om förändringar i valsystemet.
Jag har redan tidigare sagt att majoritetsval inte innebär något personval.
Majoritetsval är över huvud taget en primitiv form när man skall utse repre-
sentanter till en församling. Det är en gammaldags, förlegad och primitiv
form som vi inte har anledning att gå tillbaka till. Det proportionella syste-
met har enligt min mening kommit för att stanna.
Man kan diskutera hur det proportionella systemet i sin tur bör se ut. Det
har framförts synpunkter även på detta. En del vill ta bort spärren helt och
hållet. Andra vill sänka den, och andra återigen vill höja den. Socialdemo-
kraterna har litet mumlande talat om någon annan form för premiering av
stora partier än en ändring av spärren. Jag har ännu inte lyckats få några
klara besked från socialdemokraternas sida om hur ett sådant system skulle
se ut. Jag tror att det förslaget faller redan på tekniska grunder. Jag har svårt
att se hur man skulle kunna konstruera ett sådant system så att det fungerar
rent tekniskt.
Min mening i denna fråga är att 4-procentsspärren fungerar ganska hygg-
ligt. Jag är inte någon anhängare av att riksdagen fylls med små partier, men
om man vill mota det tycker jag att man får driva den frågan i den allmänna
politiska debatten. Man bör inte ta till alltför restriktiva bestämmelser när
det gäller representationen i denna kammare.
Det är förresten inte säkert att det skulle hjälpa att höja spärren till 5 %.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
47
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
48
Det vet man ingenting om. Jag tycker att spärren skall finnas kvar på 4%.
Jag erkänner att det naturligtvis kan bli besvärligt med alltför många partier
i riksdagen. Vi vet ju inte hur många det kan bli. Det kanske kan bli sju,
åtta, nio eller tio partier. Det är dock en sak för den öppna allmänna opi-
nionsbildningen. Om det blir fler partier i riksdagen måste riksdagen hantera
även detta.
Härigenom har jag yrkat bifall till reservationerna nummer 3,15 och 20.
Anf. 62 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 9, vilket jag
inte gjorde i mitt första anförande.
Bertil Fiskesjö kallade vårt särskilda yttrande för en brasklapp. Jag måste
då säga att vi under många år har gett klart besked, vilket Bertil Fiskesjö
mycket väl känner till, om var vi står i dessa frågor. Ingen som är intresserad
av grundlagsfrågor kan sväva i någon sorts okunskap om detta. Däremot var
vi faktiskt inte medvetna om - det var inte ens majoriteten av socialdemo-
kraterna - att något skulle kunna förändras så snabbt, vilket både Birgit Frig-
gebo och jag påpekade, från det att vi hade diskuterat detta i konstitutionsut-
skottet och till dess den socialdemokratiska partiledningen lade fram sina
nya propåer. I stället för att sluta upp vid den sida där vi inte har våra egna
klara partimotioner med, avstår vi här och återkommer, precis som vi har
gjort under så många år tidigare.
Anf. 63 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag visste inte att moderaterna var så hårt bundna till social-
demokratiska ståndpunktstaganden. Vi från centerpartiet föredrar att driva
vår egen linje i olika frågor oavsett var socialdemokraterna ställer sig. Men
vi blir naturligtvis glada när vi ser att det har skett en omsvängning. Och
Elisabeth Fleetwood kan ju så att säga räta upp detta genom att uppmana de
sina att rösta på vår reservation om en grundlagsutredning här i sluttampen.
Jag är litet konfunderad över de samlade ställningstagandena från mode-
raterna i detta betänkande. På en del punkter föreslår nämligen modera-
terna utredning. Men när det kommer till helheten går moderaterna emot
detta. Det förefaller mig vara mycket märkligt. Om man skulle ha gått efter
den argumentation som fördes i utskottet, så borde moderaterna inte ha
krävt utredningar på något område, eftersom de hela tiden har sträckt ar-
marna i luften och sagt att det är meningslöst att föra fram sådana krav. Men
på en del punkter kräver de alltså utredning, men inte när det gäller det över-
gripande kravet på en ny grundlagsutredning.
Anf. 64 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Herr talman! Bertil Fiskesjö, när man vill gå till angrepp använder man
gärna - vilket vi alla nog gör oss skyldiga till - politisk demagogi i övermått.
Jag tycker nog att Bertil Fiskesjö många gånger har visat sig vara en dema-
gog av stora mått. Om han står här och påstår att vi inte skulle vara klara i
dessa frågor, tror jag att han är ensam om den uppfattningen. Påståendet att
vi moderater skulle känna oss bundna till socialdemokraterna förtjänar inte
ens någon kommentar, herr Fiskesjö.
Anf. 65 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Demagog eller inte, Elisabeth Fleetwood, jag har bara be-
skrivit läget precis som det är. Om moderaterna uppfattar en verklighetsbe-
skrivning som en demagogisk framställning, får det naturligtvis stå för mode-
raterna. Jag kan inte hjälpa att sanningen ser ut på detta sätt.
Andre vice talmannen anmälde att Elisabeth Fleetwood anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 66 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Jag vet inte om det är så meningsfullt att diskutera hela detta
betänkande just nu. Sedan betänkandet justerades för knappt en månad se-
dan har regeringen nämligen hunnit välta hela bordet och ställa till stor för-
virring när det gäller författningsfrågorna. Jag förmodar att det har skett un-
der stor häpnad från de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet. Den de-
batt som nu har förts om en ny grundlagsutredning är en intressant debatt.
Men det är litet svårt att så här omedelbart ta ställning när det gäller en ny
politisk situation. Men om vi hade vetat mer om vad regeringen hade plane-
rat, skulle vi ha kunnat fundera på frågan om vi inte borde ha en grundlagsut-
redning i stället för att partiledarna skall diskutera grundlagsfrågorna och att
det skall tillsättas en parlamentarisk beredningsgrupp. Men allmänt sett rå-
der det en mycket stor förvirring nu i fråga om avgörande grundlagsfrågor,
och stora delar av vår författning skall tydligen i strid mot konstitutionsut-
skottets majoritets ställningstagande ses över och helst förändras.
Låt mig säga att vi i vänsterpartiet naturligtvis är beredda att delta i samtal
kring vissa frågor, t.ex. mandatperiodens längd och den gemensamma valda-
gen. Men vi vänder oss bestämt mot själva utgångspunkten för regeringens
förslag så som det kom till uttryck i pressmeddelandet för någon vecka se-
dan.
Minoritetsregeringen har problem och vill därför ändra demokratins spel-
regler. För att spetsa till det en aning tycker regeringen att den har för litet
auktoritet och vill därför ha en mer auktoritär författning. Nya politiska rö-
relser skall stängas ute. Mindre partier skall missgynnas och större skall favo-
riseras.
Men, herr talman, jag tror inte att vi lever i en Weimarrepublik där demo-
kratin är i gungning. Demokratin är starkt förankrad i vårt land och bland
riksdagens alla partier. Påståendena om att de nuvarande svårigheterna har
att göra med att vi har fått in ett nytt parti i riksdagen eller att de mindre
partierna har fått den mandatutdelning som valet gett dem rätt till är inte
korrekta.
Däremot är det riktigt att det nuvarande partiväsendet i viss mån befinner
sig, om inte i kris så i stora svårigheter. De gamla partiapparaterna gungar.
Det är svårt att få nya medlemmar och människor att engagera sig i det poli-
tiska arbetet inom ramen för partierna. Grundläggande förändring och för-
nyelse behövs. Och det kräver självprövning på många håll. Men de proble-
men löses absolut inte genom manipulativa ändringar av vår författning som
skulle göra det svårare för vissa politiska strömningar att komma till uttryck.
Då tror jag i stället att föraktet för politik och politiker kommer att öka.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
4 Riksdagens protokoll 1990191:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
Konstitutionsutskottet har en alldeles särskild förpliktelse att vakta våra
grundlagar. Det är därför utomordentligt oroväckande att man på en del håll
försöker hålla konstitutionsutskottet och de konstitutionella frågorna utan-
för den nuvarande processen gällande en anpassning till EG. Det är ju helt
uppenbart att såväl EES-avtal som ännu mer ett medlemskap i EG kräver
grundläggande förändringar av den svenska grundlagen. Jag tror att man
kan inta den ståndpunkten vare sig man är för eller emot ett svenskt medlem-
skap.
Nyligen besökte konstitutionsutskottet EG-institutionerna i Luxemburg
och Bryssel. Den information vi då fick tycker jag ytterligare bekräftar att
EG-frågan är en stor grundlagsfråga. EG-domstolen i Luxemburg har en
enorm makt, och detsamma skulle förmodligen gälla en kommande EES-
domstol. Detta system går omöjligen att förena med våra nuvarande grund-
lagar. Jag vill bl.a. hänvisa till 11 kap. 1 § regeringsformen om högsta dom-
stolens och regeringsrättens ställning.
Om det nu skall bli partiledaröverläggningar om grundlagsfrågorna bör,
tycker jag, i första hand de EG-relaterade problemen tas upp. Då kommer
slutsatsen säkert att bli att den nuvarande tidtabellen för ett EES-avtal är
helt ohållbar. Ett avtal kräver grundlagsändringar, och några sådana förslag
är väl knappast att vänta före den 14 december i år. Från vår sida kommer
vi aldrig att gå med på att vränga grundlag för att påskynda avtal med de
Europeiska gemenskaperna.
Herr talman! Vänsterpartiets ställningstagande i alla de enskilda grund-
lagsfrågor som behandlas i betänkandet framgår av utskottets skrivning och
i förekommande fall av våra reservationer. Våra ställningstaganden lär vara
väl kända. Sålunda motsätter vi oss att domstolar och en eventuell författ-
ningsdomstol skall få ökad bestämmanderätt på bekostnad av demokratiskt
valda instanser. En sådan ordning skulle öppna för en politisering av
domstolarna och en ytterligare marginalisering av riksdagen.
För dagen nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 6, där vi vill ge
invandrare möjlighet att delta i riksdagsval.
Anf. 67 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Fastän jag inte har suttit i riksdagen så länge, känns det här
betänkandet till stor del redan gammalt, eftersom frågorna inte har kommit
längre trots flera års utskottsarbete. Jag ser det väldigt allvarligt ur demokra-
tisynpunkt att valda riksdagsledamöter kan sitta och behandla viktiga grund-
lagsfrågor i flera år utan att det händer något och att utskottsmajoriteten
sedan skriver fast sig i åsikter som slås sönder över en natt av ett enkelt press-
meddelande från regeringen. Är det verkligen vad ni socialdemokrater kal-
lar för demokrati? Jag tar ett flagrant exempel.
Utskottsmajoriteten skriver om mandatperioder och skilda valdagar:
”Enligt utskottet är det viktigt att debatten fortsätter i denna liksom i en
rad andra författningsfrågor. Syftet bör vara att nå lösningar vilka har stöd
av en bred riksdagsmajoritet. Utskottet gör dock liksom när frågan senast
behandlades bedömningen att förutsättningarna för en sådan lösning ännu
inte föreligger---.” Motionerna avstyrks. Regeringen gör en annan be-
dömning.
Alltså kan tydligen debatten gärna få fortgå som ett slags skådespel hos
oss i KU, tills regeringen får så stor kris i sin förda politik att den anser att
frågorna skall ses över i samband med det den kallar för en ekonomisk kris.
Jag för min del tyder detta väldigt tydligt till att den största krisen i Sverige
i dag är den demokratiska. En fråga som jag anser att man bör ställa sig är
om det över huvud taget är lönt för KUs majoritet att behandla grundlagsfrå-
gor, när socialdemokraterna sedan ändå blir så vulgärt överkörda av sitt eget
partis ledning som i det här fallet.
Regeringen aviserade alltså i ett pressmeddelande i samband med skrivel-
sen om den ekonomiska politiken att man nu vill ha en författningsbered-
ning, trots att de egna ledamöterna i KU avstyrkte flera yrkanden om en
sådan bara dagarna innan. När det visas en sådan brist på demokratiskt
handlande kan man befara det värsta av syftena med en så hastigt påkommen
författningsöversyn.
I syftet för regeringens grundlagsberedning står inget om den demokra-
tiska krisen, det utanförskap som allt fler väljare känner för politiken, och
vad man skall göra för att komma till rätta med krisen. Däremot är man
mycket bekymrad över att regeringen inte är tillräckligt handlingskraftig.
Har ni socialdemokrater aldrig slagits av att den bristande handlingskraften
beror på er själva och inte på andra saker runt omkring?
Från grön synvinkel är det helt klart att vi i dag behöver nya angreppsvin-
klar på det politiska arbetet för att få människor mera aktiva i politiken. Vi
har reservererat oss till förmån för flera förslag om hur detta skulle kunna
se ut, både i detta betänkande och i andra förslag som har lagts fram för
riksdagen.
En del av de förändringar som vi kräver i reservationer och som majorite-
ten avstyrker är nu aviserade i beredningen. Även om jag är tveksam till det
syfte som pressmeddelandet andas, är vi från miljöpartiet beredda att ingå i
förhandlingarna. Men vi säger helt nej till majoritetsval, då detta inte leder
till någon fördjupning av demokratin utan bara är en utslätning. Bara vetska-
pen om valdeltagandet i de länder som har majoritetsval borde göra att man
avskrev frågan om majoritetsval för all tid, om man nu tycker att demokrati
och delaktighet i politiken är viktiga.
Herr talman! Detta blev mycket om turerna runtikring det betänkande
som vi här i dag skulle debattera, men eftersom förutsättningarna drastiskt
har förändrats av regeringens pressmeddelande, anser jag det vara väl så vik-
tigt att diskutera formerna för besluten som själva betänkandet, eftersom
majoriteten i utskottet tydligen inte har något att säga till om över huvud
taget.
Jag skall dock i avslutningen av anförandet ta upp några speciella frågor i
betänkandet som inte finns med i regeringens förslag till beredning, även om
det egentligen känns meningslöst att ta upp dem här eftersom KUs majoritet
ändå inte verkar ha något inflytande i dessa frågor.
Rösträttsåldern är också en mycket viktig fråga. Väldigt många unga män-
niskor i dag känner sig utanför politiken och kan inte engagera sig. Vi har
ett rösträttssystem som gör att de inte får börja rösta när deras skolplikt är
avslutad och de skall ha fått en undervisning som ges i samhällsfrågor. Vi
tycker att rösträttsåldern skall sänkas till 16 år.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
51
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
52
Rösträttsregler för invandrarnas rösträtt tycker vi självfallet skall ändras
så, att många av de människor som bor i Sverige, verkar och är delaktiga i
den politiska processen i Sverige skall ha rösträtt. Vi tycker att mångsyssle-
riet i politiken måste begränsas starkt. Vi har skrivit en reservation om detta.
Då det gäller folkpartiets och centerns reservation 20 om en heltäckande
utredning av grundlagsfrågorna har vi inte stött den i utskottet, eftersom vi
inte vill ha vissa av de frågor som partierna står för utredda över huvud taget.
Men vi överväger nu att med anledning av det uppkomna läget stödja den i
en kommande votering.
Herr talman! Jag står bakom samtliga de reservationer som miljöpartiet
de gröna står för i detta betänkande, men eftersom jag inte tänker begära
votering på alla nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 4, 6, 8,
10 och 13. Eftersom regeringen har avviserat en beredning av flera av de
frågor som berörs i reservationerna, förutsätter jag självfallet att vi får majo-
ritet i åtminstone de frågor som skall ingå i beredningen.
Anf. 68 OLLE SVENSSON (s):
Herr talman! Den svenska folkstyrelsen är representativ och parlamenta-
risk. Det innebär att de centrala politiska besluten fattas av valda företrädare
för övriga medborgare. Det innebär också att regeringen för sin auktoritet
är beroende av majoritetsförhållandena i riksdagen.
Vi har 20 års perspektiv på hur valsättsregler, enkammarsystem och tre-
åriga mandatperioder fungerat sedan de började tillämpas i 1970 års val. Er-
farenheterna är blandade. Det finns naturligtvis många positiva ting att på-
peka. Många viktiga beslut har fattats inom ramen för det svenska folkstyret.
Det har i många fall skett genom samverkan över de politiska blockgräns-
erna.
Jag deltog 1969 i det definitiva grundlagsbeslutet om ett nytt valsystem,
övergången till enkammarriksdagen och treåriga mandatperioder.
Jag ser i gamla protokoll att jag inte angav några betänkligheter då det
gällde att medverka till promulgeringen av den grundlagsändring som gjor-
des efter beslutet närmast före 1968 års val. Men inför grundlagsbeslutet
1973 sade jag följande:
Jag föredrar en fred på författningsområdet med vissa negativa följder
framför ett öppet krig mellan de politiska partierna med ett småfuttigt gräl
om de demokratiska spelreglerna. Jag kan acceptera kompromissen - visser-
ligen utan entusiasm, men med respekt för partiernas vilja att söka sig ur en
återvändsgränd.
Samtidigt varnade jag redan då för att ett valsystem med proportionell
millimeterrättvisa ovanför 4-procentsspärren skulle kunna leda till en per-
manentning av vad jag kallade en minoritets- och splittringsparlamentarism.
Under förutsättning att det inte sker några drastiska förändringar i partier-
nas styrkeförhållanden skapar valsystemet, menade jag, ett sådant läge att
de två väsentliga alternativen antingen blir en minoritetsregering eller en
koalitionsregering.
Jag vill inte i dag skryta med att vara särskilt förutseende. Men nog borde
väl ändå mina meddebattörer kunna hålla med mig om att en av parlamen-
tets viktigaste uppgifter i ett parlamentariskt system är att utgöra en bas för
regeringsmakten. Vi har nu kommit i ett läge som påminner om perioden
från 1920 och en tid framåt, då det här liksom i flertalet länder på den euro-
peiska kontinenten visade sig omöjligt att bilda majoritetsregeringar. Bristen
på handlingskraft hos dessa regeringar har av forskare tolkats som en av or-
sakerna till den demokratins kris som drabbade Europa på 30-talet. Sverige
slapp den krisen genom det samarbete som i början av 30-talet växte fram
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet.
I dag står vi inför risken att medborgarna upplever vår demokrati som lika
oförmögen nu att lösa medborgarnas problem som var fallet under 20-talets
s.k. tuvhopparparlamentarism. Vad hjälper det om vi har proportionell rätt-
visa i fråga om valregler om resultatet blir en splittring inom parlamentet
som leder till handlingsförlamning och till att folkets intentioner inte kan för-
verkligas?
Debatten här i dag tycker jag har varit ganska mogen. Det har inte varit
så mycket av stora ord, och det tycker jag är bra. Hans Leghammar utgjorde
kanske ett undantag.
Men jag vill understryka vad professor Jörgen Westerståhl, sekreterare i
den Sandlerska författningsutredningen en gång sade: Om man kräver för-
ändringar i ett proportionellt valsätt tycks det bli så, att man ständigt får den
anklagelsen riktad mot sig att man vill begå övergrepp. Få vill medge att strä-
van i stället kan vara att skapa en mer effektivt arbetande demokrati.
Jag tycker att Birgit Friggebos anförande här i dag på ett bra sätt skilde sig
från vad hon sade i går, då hon liksom menade att vad socialdemokraterna
nu vill är att skapa överrepresentation för det egna partiet. Men i dag var.
hon alltså mycket mera nyanserad.
Jag vill här peka på vad som nyligen stod i Dagens Nyheter på ledarsidan
i samband med en del mycket egendomliga debattinlägg riktade mot social-
demokratin. Det började med en fråga: Är nu socialdemokraterna ute efter
att med nya valregler säkra den majoritet som väljarna inte vill ge dem?
DN gav själv svaret: Reaktionen är kortsynt. Oppositionen bör konstruk-
tivt medverka i den beredning om författningen som regeringen vill tillsätta.
Bristerna i den gällande konstitutionen drabbar inte ett parti utan handlings-
förmågan för svensk demokrati.
Valsättet, mandatperiodens längd, spärren och upplösningsinstitutet kan
här nämnas som lämpliga förhandlingsspörsmål partierna emellan. Varför
skulle inte partierna, utan att låsa sig i förväg, kunna delta i diskussioner om
dessa väsentliga inslag i vår författning?
Med tanke på den nu aktuella ekonomiska krisen, som av många också
betraktas som en politisk kris, vill jag säga att det finns särskild anledning
att peka på behovet av en förlängning av mandatperioden. Som DN skriver
behöver den förlängas, så att inte en regering under huvuddelen av mandat-
perioden befinner sig i skuggan av valrörelser, den just gångna och den strax
kommande. Det är viktigt att regeringar får längre tid för planering och be-
slutsfattande.
Många har här försökt skapa en motsättning mellan KUs majoritet och
regeringen. Jag vill verkligen dementera att vi socialdemokrater på något
sätt skulle ha blivit överkörda av regeringen. Med tanke på vad som står att
läsa i utskottsmajoritetens skrivning under punkten 5 om mandatperiodens
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
53
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
54
längd och den gemensamma valdagen samt under punkten 14 om en ny
grundlagsutredning har jag svårt att instämma i exempelvis Bertil Fiskesjös
slutsatser här. Utredningskravet i reservationen går ju ut på att riksdagen
skall besluta om en lösning enligt det borgerliga receptet, alltså skilda
valdagar. Men inte innebär regeringens inbjudan att man platt lägger sig för
detta borgerliga krav. Vad som sägs i majoritetsutlåtandet är att debatten
bör fortsätta och syfta till att nå fram till lösningar, vilka har stöd av en bred
riksdagsmajoritet.
Det är ett öppet ställningstagande som så småningom mycket väl kan leda
fram till uppgörelser. Det är i varje fall en inbjudan till samtal.
Centerns och folkpartiets krav på en grundlagsutredning, såsom detta
framställs i deras reservation, omfattar en rad frågor, både juridiska och
statsrättsliga, har regeringen ingalunda tänkt sig att ta upp i det här samman-
hanget. Det finns därför alls inte anledning att rösta för den reservationen.
Däremot säger utskottsmajoriteten uttryckligen i sin skrivning att det är
angeläget att den författningspolitiska debatten fortsätter i syfte att nå de
eftersträvade breda politiska lösningarna.
Men det kan ju inte ske genom att ett parti dikterar för ett annat hur en
sådan lösning skall se ut.
Regeringens inbjudan till partiledaröverläggningar - lägg märke till att jag
säger partiledaröverläggningar och inte en ny författningsutredning, för vi
har haft tillräckligt med utredningar - ligger helt i linje med vad majoriteten
skriver. Vi önskar en debatt som fullföljs genom överläggningar mellan de
politiska partierna, där vi försöker att komma fram till breda politiska lös-
ningar, såsom det står i vårt utskottsbetänkande.
Fru talman! Jag tycker faktiskt - det säger jag trots Hans Leghammars
påhopp - att vi har ett bra samarbetsklimat i vårt utskott. Vi har kunnat ge-
nomföra beslut som verkligen har varit värdefulla. Det bör göra det möjligt
att visa öppenhet mot varandra inom ett frågeområde där vi har all anledning
att här i riksdagen eftersträva consensusbeslut.
Jag skall inte i övrigt kommentera betänkandet, i vilket 42 motionsyrkan-
den från den allmänna motionstiden tas upp och avstyrks av utskottet. Be-
träffande motiveringarna hänvisas till den skrivna texten och tidigare debat-
ter i samma ämne.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan i samtliga delar.
Anf. 69 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Det är alltid intressant att lyssna på Olle Svensson när han
gör sina långa, svepande och perspektivrika genomgångar av erfarenheterna
från ett långt ”författningsliv”. Det hindrar inte att jag på många punkter
menar att Olle Svensson har fastnat i frågeställningar, som möjligen kunde
kännas aktuella och möjliga att realisera på 60-talet, när den gamla författ-
ningsutredningen arbetade.
Det är en ny tid nu, och jag tror att alla tankar på att t.ex. införa majori-
tetsval i vårt land är dömda att bli spolade så snart dessa tankar skall synas
litet närmare. Det var svårt redan för författningsutredningen att klara en
sådan enkel sak som de uppställningskretsar som man laborerade med i sitt
betänkande. Jag kan se framför mig hur det skulle se ut om vi skulle dela
upp Sverige i enmansvalkretsar. Det är i och för sig en teknisk fråga. Det
som är av intresse i detta sammanhang är att ett majoritetsval inte förändrar
förutsättningarna för att föra en bra politik som entusiasmerar medborgarna
och får dem att sluta upp kring rösturnorna och stötta de politiska partierna.
Det är, som någon har sagt tidigare i debatten, precis tvärtom. Det är i de
länder där man har proportionella val som man har ett högt valdeltagande
och förhållandevis starka partier.
Ett val ägde rum i USA i går - beroende på tidslinjerna i det väldiga landet
kanske i dag också. I vissa områden kan man konstatera att valdeltagandet
är nere i 20-30 %. Där har man majoritetsval. Valdeltagandet i England är
heller ingenting att skryta med.
Jag tror att vi kan lämna den diskussionen, för den är inte aktuell. Som
jag sade tidigare tycker i varje fall jag att majoritetsval är en primitiv form
för valsystem.
I övrigt angav Olle Svensson inte så många åsikter i några ärenden, utom
att regeringen borde förstärkas. Men det finns motsättningar i det han ändå
sade. Ta en sådan sak som mandatperiodens förlängning. Vi har länge tyckt
att den skulle förlängas, men vi vill ha skilda valdagar så att den kommunala
demokratin stimuleras. Men vad är det för nytta med förlängda mandatpe-
rioder om vi har det nuvarande upplösningsinstitutet kvar? Det innebär bara
ökade möjligheter till riksdagsupplösning och val ännu tätare än vi har för
närvarande.
Anf. 70 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Olle Svensson gav en ganska alarmerande skildring av situa-
tionen i landet. Han drog paralleller till den parlamentariska förfallsperio-
den under 20-talet. Han talade om demokratins kris. Det gör mig ganska
orolig. Med tanke på de här beskrivningarna och med tanke på att rege-
ringen har inbjudit till partiledaröverläggningar kring författningen i nästa
vecka, tycker jag att man måste ta sig en funderare på kravet i reservation 20
om en ny grundlagsutredning. Om det skall skapas någon ad hoc-kommitté i
grundlagsfrågorna, vilken skall konstrueras på Rosenbad nästa vecka, är det
kanske möjligt att det vore bättre att i stället göra en normal parlamentarisk
utredning i grundlagsfrågorna, på det sätt som vi brukar förfara i de fråg-
orna. Om en sådan kommitté skall tillsättas och nya förslag i grundlagsfråg-
orna snabbt skall läggas fram efter en partiledaröverläggning, verkar det
som om någon slags paniksituation råder i landet. Jag är inte överens med
Olle Svensson om den beskrivningen. Det finns problem, och det råder en
kris, men jag håller inte med om att grundlagsfrågorna skall hanteras på det
sättet.
Jag har under debattens gång funderat på frågan. Jag bli ännu mer funder-
sam efter Olle Svenssons inlägg. Detta är en fråga som man inte kan stå i
talarstolen eller sitta här i kammaren och bestämma om, utan man måste
diskutera den i sin partigrupp. Den måste bli föremål för seriösa funderingar
och överläggningar. Men med tanke på det som har hänt under debatten vill
jag, fru talman, yrka på återremiss av detta betänkande till konstitutionsut-
skottet, inte minst med tanke på de överläggningar som skall ske nästa vecka
i Rosenbad.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
55
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
56
Anf. 71 HANS LEGHAMMAR (mp) replik:
Fru talman! Jag begärde replik när Olle Svensson gjorde en recension av
debatten. Han kallade detta för en mogen debatt. Det var trevligt att höra.
Men det fanns ett visst litet undantag, möjligen. Det var Hans Leghammar.
Jag tycker faktiskt att Olle Svensson, med sin journalistiska bakgrund,
måste bygga på reell kritik när han gör denna typ av svepande formuleringar.
Då får man faktiskt tala om för den man recenserar vad det är för omoget
som han har fört fram. Det är en ganska hård beskyllning som Olle Svensson
för fram. Jag kräver faktiskt att få besked om vad det var i mitt första anför-
ande som var omoget. Eftersom det andra som fördes fram var moget, kan
inte tolkningen vara någon annan än att mitt anförande var omoget. Jag
tycker att det är hederligt att diskutera i sak och inte i svepande formule-
ringar.
Till sakfrågorna: Olle Svensson sade någonting om att medborgarna upp-
fattar handlingsförlamningen i svensk politik som en stor kris. Ja, det anser
jag också. Men vad innebär handlingsförlamningen? Det är vi definitivt inte
överens om. Ur min synvinkel handlar det om socialdemokratins kris. So-
cialdemokraterna kan inte regera landet och kan inte plocka ihop majorite-
ter i viktiga centrala frågor. Att reda ut detta med en författningsberedning
som skulle bana väg för majoritetsval är väl i alla fall inte demokrati?
Bo Hammar förde fram funderingar om återremiss av det här betänkan-
det. Jag tycker personligen att det verkar rätt klokt i det uppkomna läget,
eftersom det är KU som bereder grundlagsfrågor. De här frågorna som nu
skall tas upp i olika överläggningar är icke beredda av KU. Jag kräver att det
skall göras en sådan beredning.
Vi övervägde tidigare i debatten att rösta med centern och folkpartiet om
en bred grundlagsdebatt. Men i första hand tänker jag uppmana mina parti-
vänner att rösta för Bo Hammars återremissyrkande.
Anf. 72 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Först till frågan om beredning eller utredning. Jag tycker att
det är fullständigt självklart att man i sådana här viktiga frågor skall ha den
utredningsform som vi är vana vid, nämligen att man har en utredning och
inte en beredning som sitter i slutna rum, då vi inte ens vet riktigt vad slutre-
sultatet är av sådana förhandlingar, och inte får en särskilt öppen redovis-
ning.
Dessutom tycker jag att det av Olle Svenssons anförande framgick att man
inte kunde acceptera att en rad frågor nu skulle tas upp i detta arbete. Det
indikerar ju det som jag antydde i mitt anförande men inte trodde var sant,
nämligen att socialdemokraterna nu skall försöka diktera att det är deras
frågor - de frågor som de aktualiserar med anledning av den ekonomiska
krisen - som skall tas upp i en utredning eller i en beredning.
Olle Svensson tyckte att jag hade ett annat tonläge i dag än vad jag hade
i går. Ja, det är mycket möjligt, men i sak var det exakt detsamma som jag
yttrade i dag. Vi har alltså ett läge där ungefär 20 % av folket säger sig inte
i dag kunna peka ut vilket parti de skall rösta på. Detta är en mycket allvarlig
signal till alla partier, och kanske inte minst till regeringspartiet. Men att där-
för säga att demokratin skulle befinna sig i en allvarlig kris i Sverige, det
tycker jag är att gå för långt. Tvärtom kan jag tycka att det är en sund reak-
tion från medborgarna.
Då är frågan: Hur skall vi ta åt oss denna signal? Är det motiverat att säga
att man skall börja förändra valsystemet? Det tror jag inte alls påverkar
människors vilja att gå till val. Vi måste ju se efter vad det är som har förorsa-
kat detta bristande förtroende. Det handlar bl.a. om att en del partier har
gett fullständigt orealistiska löften i valrörelsen och sedan tvingats att an-
tingen föra en felaktig politik eller svika sina löften. Det handlar om att vi
har ett regeringsparti som inte har sådan styrfart att det kan föra en politik
som får förtroende hos människorna.
Det handlar också, när det gäller att skapa majoriteter här i kammaren,
om att hålla överenskommelser. Vi i folkpartiet har träffat överenskommel-
ser med socialdemokratiska regeringar och gång på gång blivit svikna. De
har funnit en annan samarbetspartner utanför parlamentet, nämligen LO,
som inte är representerad här som ett parti eller en enskild organisation.
Detta skapar bristande förtroende. Det är kanske sådana frågor som vi i par-
tierna mer borde diskutera, hellre än att försöka ändra valsystemet - med
majoritetsval och annat upprörande.
Anf. 73 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Det var någon som sade att man blir förfärad över den histo-
rieskrivning som Olle Svensson stod för i sitt första anförande. Jag håller
med om det. Paralleller till Weimarrepubliken, 30-talets kriser osv. var både
oberättigade och förfärande. Jag vet inte riktigt vart Olle Svensson ville
komma med det. Trodde han att han skulle kunna få oss att tystna? I så fall
lyckades han ju inte med det.
Han kommenterade inte några av delförslagen i betänkandet utan koncen-
trerade sig helt på den här situationen som plötsligt har uppstått. Det står
väl ganska klart att socialdemokraterna aldrig har varit så helt förtjusta i den
fulla proportionaliteten. Nog har jag hört många socialdemokrater säga att
en viss överrepresentation för det största partiet är till nytta. Och att detta
har varit med i den socialdemokratiska inre debatten under lång tid står väl
utom allt tvivel, även för oss som inte har haft tillträde till de låsta dörrarnas
rum.
Olle Svensson citerade vad DN skriver: Är socialdemokraterna ute efter
att försäkra sig om den politiska makten, som väljarna inte vill ge dem? Ja,
jag tror faktiskt det. Jag är ledsen att behöva säga det, men ser de nu väljar-
skarorna minska och försvinna, så vill de undersöka vilka möjligheter de har
att behålla makten på andra vägar.
Så säger Olle Svensson att socialdemokraterna i KU inte på något sätt har
blivit överkörda av regeringen. Här skulle jag trots allt vilja höja ett var-
nande finger. Nu är Olle Svensson ute på mycket farliga vägar. Hur många i
vårt land tror på att detta är sant? Jag är rädd för att en sådan kommentar
till vad som har hänt bidrar mer än något annat till det s.k. politikerföraktet,
till bristande trovärdighet för oss som arbetar med politik. Jag tycker att vi
alla måste ha den målsättningen att i debatterna här undvika att få ett sådant
resultat.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
57
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
58
Anf. 74 OLLE SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Hans Leghammar påstod att vad socialdemokraterna står för
i konstitutionsutskottet är ingenting att bry sig om, för det styrs av andra;
deras ställningstaganden har ingen som helst betydelse längre. Det tycker
jag var ett slag under bältet.
Jag försökte i mitt anförande - det vill jag också säga till Elisabeth Fleet-
wood - ge litet perspektiv, hur jag under mer än 20 år här i parlamentet har
uppmärksammat dessa frågor. Riskerna med att vi inte kan lösa medborgar-
nas problem - är det ingen intressant fråga? Vi kan hamna i en författning
med ett valsätt som inte underlättar våra möjligheter att lösa medborgarnas
problem utan försvårar dem genom partisplittring. Se på borgerlighetens
splittring - svårigheterna att gemensamt redovisa alternativ inför väljarna!
Detta tycker jag är en självklar och intressant debatt att föra.
Jag har inte sagt att jag i dag tror att man kan införa majoritetsval i
enmansvalkretsar. Men jag tror att man bör kunna diskutera ett valsystem
som premierar inte bara ett parti utan också partikonstellationer som vill re-
dovisa sina program i förväg och uppträda enhetligt inför väljarna. Den dis-
kussionen måste vi föra.
Vi bör, Bertil Fiskesjö, diskutera frågan om mandatperiodens längd. Den
frågan har också samband med upplösningsinstitutet. Själv anser jag det vik-
tigt att man, om man i ett visst parlamentariskt läge kör fast, skall kunna
utlysa nyval. Då är det enligt min mening betydelsefullt med en löpande
mandatperiod, så att inte den riksdag som väljs bara sitter fram till nästa or-
dinarie val.
Jag förstår inte Bo Hammars krav på återremiss. Detta betänkande är väl
som vanligt ordentligt gjort? Varför skall det underkännas och återremitte-
ras?
Mitt anförande innehöll krav på att det skall kunna tas upp överläggningar
mellan partierna, något som också regeringen har inbjudit till. Men man
skall inte köra över andras uppfattningar, utan det handlar om att lyssna till
vad partiernas representanter säger samt undersöka om det finns förutsätt-
ningar att nå breda politiska lösningar i det uppkomna läget. Vid dessa över-
läggningar skall ingen diktera för de andra, utan det gäller att lyssna på var-
andra med tanke på det besvärliga läge som landet befinner sig i.
Anf. 75 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag har en känsla av att debatten inte längre förs framåt. So-
cialdemokraterna och Olle Svensson är fastlåsta i sina föreställningar och vill
inte diskutera de konkreta frågor som utskottsbetänkandet handlar om. Inte
heller vill de ta ställning till det krav på en utredning som folkpartiet och
centern för fram i en gemensam reservation. Det tycker jag är synd.
Vad kommer egentligen att ske? Det skall tydligen bli partiledaröverlägg-
ningar om något slags beredning. Vi vet hur partiledarna har det; de rusar
från sammanträde till sammanträde. Jag föreställer mig att det i en sådan här
fråga blir föga utrymme för den lugna eftertanke som krävs - om det nu gäl-
ler att åstadkomma snabba beslut. Varför är det så viktigt? Olle Svensson
vet ju lika väl som jag att tiden nu rinner ut för att framlägga förslag om
ändringar i grundlagen. Sådana ändringsförslag kan vi behandla först under
nästa mandatperiod. Lagstiftning kan det bli fråga om först efter ytterligare
en mandatperiod. Ur den synpunkten är det alltså inte någon ko på isen.
Ingen har väl någon tanke på att vi skall ändra grundlagen på ett grundlags-
vidrigt sätt. Det innebär att vi har förhållandevis god tid på oss. Det ger yt-
terligare argument för vårt krav på en utredning som i lugn och ro får studera
alla uppslag som kan komma i den här frågan.
Det är på något vis en förfalskad verklighetsbild, när man ger intryck av
att en förändring av vår författning på ett substantiellt sätt skulle kunna bidra
till att lösa de knutar som nu finns i svensk politik. Dessa måste vi lösa på
annat sätt. Grundlagsändringar, vad de än syftar till och leder till, kan det bli
först efter lång tid.
Vad är det för fel, Olle Svensson, att med detta tidsperspektiv för ögonen
i lugn och ro sätta sig ned och granska de olika frågor som partierna har fört
fram i detta sammanhang. Självfallet kan det bli fråga om givande och ta-
gande på olika punkter; det skall inte uteslutas. Det är inte fråga om att dik-
tera. Snarare är det, som Birgit Friggebo sade, socialdemokraterna som vill
diktera genom att välja ut ett litet knippe av frågor.
Anf. 76 HANS LEGHAMMAR (mp) replik:
Fru talman! Så fick jag då äntligen svar på vad Olle Svensson ansåg vara
omoget i mitt inledningsanförande. Han säger att det är ett slag under bältet
när jag påstår att socialdemokraterna i KU har blivit överkörda av rege-
ringen i grundlagsfrågor. Vad är det för slag under bältet? Det är ju precis
som jag har sagt. På punkt efter punkt säger KUs majoritet att det inte är
läge för de utredningar som oppositionen kräver. Men regeringen gör en an-
nan bedömning och inbjuder till överläggningar. Ar det inte att bli överkörd
när KU-majoritetens uttalande inte gäller bara några dagar efter det att det
har gjorts? Är det att slå under bältet när jag påstår detta? Så är ju faktiskt
läget. På punkt efter punkt, när det gäller förlängda mandatperioder, 4-pro-
centsspärren, skilda valdagar etc., gör KUs majoritet bedömningen att det
inte är läge för utredningar. Men regeringen kör alltså över KU. Är det att
slå under bältet när jag talar om hur det är? Jag vill inte höra uttalanden om
att det är omoget att tala om hur saker och ting förhåller sig.
Anf. 77 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag anser ingalunda att detta betänkande är undermåligt, Olle
Svensson. Jag har skrivit under på många punkter och reserverat mig mot
några. Men sedan betänkandet justerades för en månad sedan har det hänt
en mängd saker. Regeringen har plötsligt sagt att landet befinner sig i en djup
författningskris. Olle Svensson har hållit ett anförande som pekar i samma
riktning. Han talar om demokratins kris, att landet är svårt att styra och be-
hovet av grundläggande författningsändringar. Det har alltså hänt avgörande
saker sedan betänkandet justerades. Inte minst har det framkommit nya sa-
ker under denna debatt. Därför finns det anledning att återremittera betänk-
andet till KU.
Om ni anser att vi är inne i en svår kris för demokratin och att vår författ-
ning inte fungerar, då är jag beredd att i min partigrupp på nytt föra en dis-
kussion om behovet av en grundlagsutredning. Sådana diskussioner har över
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
59
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
60
huvud taget inte förts i konstitutionsutskottet när man har diskuterat beho-
vet av nya utredningar. Om läget är så alarmerande, vilket jag högeligen be-
tvivlar, då är det tveksamt om man i partiledaröverläggningar och i en tillfäl-
lig beredningsgrupp skall avgöra vilka åtgärder som bör vidtas. Då kan det i
stället finnas anledning att göra en djupgående översyn.
Om läget är så allvarligt som det beskrivs, då måste KU kopplas in. KU
kan ju inte för sin heders skull låta frågorna gå till partiledaröverläggningar
och till en tillfällig beredningsgrupp. Beskrivningarna av läget i regeringens
pressmeddelande är mycket allvarliga, och det är också Olle Svenssons be-
skrivningar här i dag. Om läget i landet är så allvarligt vore det underligt om
inte konstitutionsutskottet på nytt gick igenom frågorna. Men dessa allvar-
samma tongångar hördes inte i debatterna i konstitutionsutskottet. Där be-
traktade vi ärendena som välkända och gamla bekanta. Vi ansåg oss inte ha
anledning att ompröva tidigare ställningstaganden. Nu är beskrivningarna
helt annorlunda, och det tycker jag styrker mitt krav på återremiss av ären-
det till konstitutionsutskottet.
Anf. 78 ELISABETH FLEETWOOD (m) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att säga, eftersom Olle Svensson uppfat-
tade vad några av oss sade som slag under bältet, att det definitivt inte är
avsett som något slag under bältet på Olle Svensson som enskild person.
Tvärtom, jag tror att vi alla känner stor respekt för Olle Svenssons kunska-
per, osv.
Det är inte detta det gäller, Olle Svensson, utan det gäller ju att vi uppfat-
tar så klart att socialdemokraterna - och då är det Olle Svensson som får klä
skott för det - har blivit överkörda av sin partiledning. Vi tycker att det är
mycket beklagligt och också farligt för demokratin, om man inte vidgår san-
ningen. Om man inte vidgår den verklighet som vi lever i, kan det lätt leda
till det som jag nämnde i min, tidigare replik, nämligen att vår trovärdighet
minskar. Det måste vara vår gemensamma strävan att i stället öka politiker-
nas, parlamentets, trovärdighet hos väljarna. Det måste vara den rätta vägen
att gå för att vinna respekt för vårt arbete i den här kammaren.
Det är ju faktiskt så att socialdemokraterna - och då med Olle Svensson
som talesman här i dag - har försatt sig i en tvångssituation och anser att de
helt enkelt måste argumentera som de gör. Men det är farligt, Olle Svensson.
Anf. 79 OLLE SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstår inte varför Bo Hammar, Elisabeth Fleetwood och
andra försöker skapa splittring i den här frågan. Det framgår av det som även
Bo Hammar har skrivit under att vi tycker att det är viktigt att debatten om
valsystemet fortsätter liksom debatten i en del andra författningsfrågor som
här har tagits upp och att syftet bör vara att nå lösningar vilka har stöd av en
bred riksdagsmajoritet. Vi vill att det skall komma i gång diskussioner om
de här frågorna. Varför då skapa en stor motsättning på den punkten?
Även i den del som rör utredningskravet säger vi på samma sätt, att vi
önskar att det skall komma i gång en debatt. Det är ju fullt i linje med detta
att regeringen tar initiativ till överläggningar.
Det är bara fråga om tidpunkten, och då vill jag svara Bertil Fiskesjö att
jag helt delar hans uppfattning. Jag tror inte på någon proposition om för-
fattningsändringar till den 14 december i år. Det blir naturligtvis, om vi kom-
mer överens, ett förslag som får läggas fram under nästa mandatperiod. Vi
skall inte, Bo Hammar, hafsa fram de här frågorna, och det är inte heller
regeringens avsikt.
Mitt perspektiv var långt, 20 år. Då har vi också möjligheter att föra en
långsiktig diskussion om de hot som i framtiden kan föreligga för vår demo-
krati. Vi har sett de första tecknen under den senaste mandatperioden, men
vi kan möta dem i än högre grad i ett senare perspektiv.
Författningen bygger, såsom partiväsendet i dag är uppbyggt, på möjlighe-
ter till samarbete, också över gamla blockgränser, det är inget tvivel om den
saken. Det krävs samarbete mellan partier för att nå resultat. Om vi då tar
upp frågan om vad som händer, om man inte kan utnyttja de möjligheter
som ges inom ramen för nuvarande författning, och att en diskussion bör
föras om hur medborgarnas krav på förändringar skall kunna tillgodoses ge-
nom författningsändringar, innebär inte det att jag kräver en brådstörtad för-
fattningsreform.
Diskussioner mellan partierna som så småningom får mynna ut i fortsatta
överläggningar, som jag hoppas skall kunna leda till resultat, det är tanke-
gången bakom hela det här initiativet. Det skall inte vara någon brådstörtad
författningsändring utan en lugn och övervägd reform.
Förste vice talmannen anmälde att Elisabeth Fleetwood och Bo Hammar
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 80 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på den här debatten, inte
minst på diskussionen om varför det nu kanske skulle kunna finnas möjlighe-
ter att se över valsystem, mandatperiod och gemensam valdag. Vi har ett
betänkande att utgå ifrån, och i det finns ingenting av de tankar som Olle
Svensson har framfört i debatten. Jag får väl utgå ifrån att man har ändrat
sig och blivit klokare och förstått att det här är viktigt. Det är naturligtvis en
ändring i attityd som vi skall vara mycket glada för.
För egen del, fru talman, väljer jag att begära ordet för att tala om två
frågor som jag tycker är särskilt viktiga och som jag några år haft förmånen
att diskutera med bl.a. Olle Svensson. Nu äntligen tycks det ju finnas förut-
sättningar att också få gehör för en rad av de synpunkter som vi länge har
talat om.
Man kan diskutera demokratins kris, för att nu ta Olle Svenssons utgångs-
punkt, ur olika infallsvinklar. Jag menar att valsystemet är en viktig faktor
när det gäller att vitalisera det svenska samhället, en oerhört viktig faktor.
Det strikt proportionella system som vi har, där man bara kan rösta på
partier och inte har ett dugg inflytande på vem som blir ens företrädare,
måste justeras. Huvudfrågan har då varit, vilket också Bertil Fiskesjö och
jag några gånger har diskuterat, om man skall gå på ett renodlat personval,
majoritetsval, eller om det inom det proportionella systemets ram skall fin-
nas möjlighet att göra personmarkeringar.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
61
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
62
Några partier har bidragit till den debatten. Moderaterna har sagt att som
en tänkbar modell kan diskuteras det västtyska systemet, som förenar de här
bägge sakerna. Andra har sagt att den finska modellen, där man röstar på
person inom ramen för ett proportionellt system, är värdefullt. Vi kan också
i den här debatten hämta inspiration från t.ex. det schweiziska systemet.
Alla de här systemen har den fördelen att de mer vitaliserar väljarnas rela-
tion till de valda än vad vårt nuvarande system gör. Vi har i motioner till
riksdagen, i reservationer och här i kammaren sagt att detta bör man titta
på. Det bör göras inte bara, som Olle Svensson sagt några gånger i debatter
med mig de senaste åren, när det finns en tillräckligt bred majoritet, när det
kan skapas tillräckligt breda lösningar.
Det märkliga är att det tydligen är socialdemokraterna som bestämmer
när det finns tillräckligt breda lösningar, för nu kan plötsligt socialdemokra-
terna kanske tänka sig den debatten, och då finns det förutsättningar. När
alla vi andra under lång tid har sagt att det behövs justeringar, har socialde-
mokraterna kunnat blockera frågan.
Man kan framföra kritik, och det gör jag nu, men man kan också vara
glad över att det uppenbarligen finns förutsättningar att se över frågan om
personval, och det vill vi starkt understryka nödvändigheten av.
Den andra av de frågor som det finns skäl att ta upp och diskutera är hur
väljarna egentligen upplever den gemensamma valdagen och den låsning
mellan riks- och lokalval som har blivit följden. Ända sedan den tillkom i
det kommunala sambandets skugga har vi sagt att vi anser den gemensamma
valdagen vara en felaktig lösning. Det är en olycklig lösning bl.a. därför att
den begränsar möjligheten att föra regionala och lokala debatter, eftersom
landstings- och kommunalvalen, i alla fall som sakfrågeval, dränks i riksva-
len och fokuseringen vid partiledarna.
Här finns uppenbarligen också en öppning. Jag tolkar vad statsministern
sade och vad som stod i krispaketets författningspunkt så att man kan disku-
tera också den här frågan. Det intressanta är att socialdemokraterna uppen-
barligen kan tänka sig det, och det är bra, som många av oss har sagt är en
av de viktiga sakerna att utreda.
Mandatperioden måste förlängas. Vi kan väl allihop vara överens om att
det är för korta perioder. Det är svårt för både regering och opposition att
bestämma de positioner som skall avgöra det politiska spelet. Den gemen-
samma valdagen har, som jag nämnde, den olyckliga effekten att intresset
för de lokala valen dämpas. Här finns alltså nu, fru talman, reella möjlighe-
ter både att öka personvalsinslaget i valsystemet och att förlänga mandatpe-
rioden och som en konsekvens av det finna en form där den gemensamma
valdagen bryts upp.
Sedan bara en liten personlig krumelur, närmast till Hans Leghammar.
Han vet att det är så här, men jag kan säga det ändå. Jag är inte representativ
för mitt parti och inte för kammaren, men jag hör till dem som menar att
spärrsystemet är olyckligt och att det finns starka skäl att när man ser över
författningen försöka finna ett system där man inte på formella grunder ute-
sluter väljare. Det ingick bl.a. i den av moderata samlingspartiet presente-
rade skissen till ett nytt valsystem. Det innebär en kombination av proportio-
nellt system och personval men där finns ingen spärr.
Jag yrkar, liksom några tidigare talare har gjort, med starkt eftertryck bi-
fall till reservation 9.
Anf. 81 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! Det har varit intressant att höra denna debatt som öppnar för
en nytänkande grundlagsutredning. Mot den bakgrunden vill jag tala för ett
radikalt förslag som jag framfört i en motion. Av den summariska skriv-
ningen i utskottsbetänkandet får jag intrycket att min motion K323 om riks-
dagens storlek och form kanske missuppfattas av utskottet. Poängen med det
förslag jag framför är främst att det skulle stärka riksdagens kompetens och
därmed öka respekten för riksdagen.
Riksdagens unika kompetens ligger i att den kan representera folkviljan.
Just denna kompetens skulle man kunna stärka genom att varje riksdagsle-
damot fanns i riksdagen halva året - under våren eller hösten. Den andra
delen av året skulle hon/han vara tillbaka i sin normala funktion i samhället.
Det skulle inte alls vara skadligt att varje år få tillfälle att försvara sina ställ-
ningstaganden exempelvis i kafferummet på arbetsplatsen.
Samtidigt skulle man få ett mera arbetsdugligt beslutsforum i riksdagens
kammare tack vare att endast 175 ledamöter tjänstgjorde samtidigt. Antalet
valda ledamöter skulle vara 350. Man fick då minska antalet mandat till 175
men välja ett par av ledamöter till varje mandat. Varje par av ledamöter
skulle ha en gemensam sekreterare som koordinerade och svarade för konti-
nuiteten. Vår- och höstriksdag skulle bli lika tunga och avslutas med en
veckas allmän motionstid. En motion kunde utskottsbehandlas när motionä-
ren är frånvarande och komma upp till beslut när han/hon återkommer.
Jag menar att en sådan modell borde kunna stärka riksdagens specifika
kompetens som folkets representant samtidigt som kompetensen på olika
fackområden också skulle stärkas genom de gemensamma sekreterarna -
tillsammans för varje parti skulle de utgöra ett effektivt kansli. Risken att
detta kansli blir alltför mäktigt måste dock beaktas och på olika sätt motver-
kas.
Fru talman! Jag skall försöka utveckla idén bättre i nästa motion, men yr-
kar ändå nu bifall till motion 1989/90: K323 i vilken det begärs utredning av
skisserad modell.
Anf. 82 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag ville på plats, som menig riksdagsledamot i de konstitutio-
nella frågorna, avlyssna den här debatten, eftersom jag anade en motsätt-
ning mellan betänkandet och regeringens nyligen framlagda förslag till en
författningsberedning utanför det här huset-i partiets och partiledarnas Ro-
senbads hägn, kan man tänka.
Olle Svensson ville inte se motsättningen mellan sig och alla andra talare
här. Det kanske är karakteristiskt för ett parti som hans, socialdemokra-
terna, som nu slåss för makten snarare än politiska idéal, att man föredrar
att initiativet i de här frågorna ligger hos regeringen och inte i riksdagen, där
ju författningsfrågor rimligen hör hemma. Motsättning mellan en författ-
ningsberedning, som den som statsministern har inbjudit till, och en grund-
lagsutredning har ju delvis samband med det som regeringen säger, nämligen
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
63
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
att i en författningspolitisk diskussion vars bakgrund är behovet av hand-
lingskraftiga regeringar är frågan om minskad proportionalitet i valsystemet
av intresse, dvs. att man skall stärka de krafter som kanske redan i dag är
starka på bekostnad av de svaga grupperna, de svaga åsikterna i samhället.
Det är ju demokratins kärna man tänker angripa i detta sammanhang. Jag
kan aldrig ställa mig bakom och sympatisera med en författningsberedning
som har den utgångspunkten - aldrig. Det strider mot svensk demokratisk
tradition. Det är häpnadsväckande att socialdemokraterna driver en sådan
tankegång i riksdag och regering.
Att dessa frågor, så som det kanske blir, återremitteras till konstitutionsut-
skottet tycker jag är helt i sin ordning sedan jag hört den här diskussionen.
Där kan ju alla partiers olika grundlagsåsikter diskuteras och stötas och blö-
tas mot varandra. Även socialdemokraternas synpunkter kommer ju i det
sammanhanget på sin rätta plats. Jag stöder alltså förslaget om återremiss.
Anf. 83 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Här har i dag diskuterats ett betänkande som handlar om per-
sonval och förändringar i vårt valsystem. Låt mig först säga att jag inte har
något emot åtgärder som skulle popularisera politikerna och deras verksam-
het, eller som skulle öka engagemanget bland väljarna för politikerna och
deras verksamhet. Men de lovord som jag menar att man i dag uttalar för
personval är, som jag ser det, i många fall dåligt underbyggda. Vi har i dag
hört att man från talarstolen säger att personval skulle öka engagemanget.
Men om vi ser på de länder runt om i världen där man har mera personval
än vad vi har i Sverige är valdeltagandet i samtliga de länderna mindre. Om
nu valdeltagande skall användas som en mätare när det gäller medborgarnas
engagemang och intresse, går det inte att hitta något land där personval
skulle vara någon fördel. Däremot håller jag med vissa av dem som föresprå-
kar längre mandatperioder och något mindre vidlyftiga löften från politiker-
nas sida.
Jag skall ge ett exempel. I valrörelsen 1988 gick socialdemokraterna i
Malmö ut och sade att man skulle höja skatten med 75 öre. Det var ett ärligt
och öppet vallöfte som man fick lov att köpa. Direkt efter valet höjde man
skatten med ytterligare en krona. Motiveringen var att man inte hade känne-
dom om stadens ekonomi, trots att man hela tiden hade haft hel och total
insyn. Detta är ett exempel på åtgärder som innebär att man ger näring åt
det s.k. politikerföraktet.
Jag tror inte att de som här i dag har förespråkat personval ens drömmer
om att vi skall ha valkampanjer i stil med dem man har i USA och Storbritan-
nien, där det är internt slagsmål mellan olika kandidater som tar ära och he-
der av varandra.
Däremot tror jag att man skulle kunna minska antalet ledamöter i riksda-
gen, t.ex. till 249, och ge dem bättre betalt. Det skulle innebära att man
kunde bredda basen av människor som var intresserade av att delta i det poli-
tiska livet. Det finns ju t.ex. många journalister som sitter och skriver om
hur vi skall göra och som talar om allting för oss. Vi kanske skulle hamna i ett
löneläge så att det blev intressant även för dem att vara ledamöter i Sveriges
riksdag.
Jag har nämligen den uppfattningen att det alltid är lättare att döma en
ishockeymatch från läktaren än från rinken. Det kan också uppstå problem,
om vi får s.k. sponsrade politiker. En organisation sponsrar en politiker, be-
talar hans eller hennes valrörelse. Personen blir vald för ett parti. Då inträf-
far det att det i riksdagen kommer upp en fråga, där den organisation som
har sponsrat politikern har en uppfattning som helt avviker från den som
politikerns parti representerar. Hur skall då politikern ställa sig? Skall han
vara lojal mot sitt parti eller skall han vara lojal mot sin sponsor? Är han lojal
mot sitt parti kan man utgå ifrån att risken är stor att sponsringen kommer att
utebli i nästa valrörelse.
Jag tror, fru talman, att det är bra om vi har duktiga politiker. Men sådana
kan vi få fram med det nuvarande systemet. Jag hoppas verkligen att männi-
skorna i Sverige i första hand röstar på ett parti och dess idéer och inte på
enskilda personer.
Anf. 84 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Det är tydligen så, att Sten Andersson i Malmö har gjort sig
skyldig till det missförstånd som jag tidigare i debatten har försökt att rätta
till, nämligen att majoritetsval skulle vara att jämställa med personval. Jag
anser inte att det förhåller sig så. Det finns ingenting som stöder detta. Då
skulle man ju i ett parti inte ha någon möjlighet att välja olika kandidater.
Jag pläderade ju för ett personval inom ett proportionellt valsystems ram.
Gör man denna begränsning stämmer inte den uppgift som Sten Andersson
lämnade: att alla länder med inslag av personval har ett lägre valdeltagande
än Sverige. Man kan nämna Belgien och Danmark. Danmark har kanske ett
lägre valdeltagande än Sverige, men det skiljer inte mycket. I Belgien och
Danmark finns det ett fakultativt system, som innebär att man kan rösta på
en person, men man kan också välja listan sådan som den är. Det är något
sådant som jag har haft i tankarna. Jag tror att med den modesta utform-
ningen skulle personvalets fördelar komma till sin rätt, och man skulle slippa
systemets mera utrerade nackdelar.
Anf. 85 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag kunde häromdagen i en morgontidning läsa om olika val-
system. Man skrev framför allt om de valsystem som finns i Europa. Det
fanns en beskrivning även av Belgiens valsystem, som nog är ganska inveck-
lat. Jag vill inte kritisera ett system som gör det möjligt att få in bättre politi-
ker. Men i dag verkar det som om man på många håll - det gäller inte alla -
helt köper personvalssystemet utan att tänka på de nackdelar som det kan
innebära. Ser man, Bertil Fiskesjö, på de länder som i dag har personvalssys-
tem, kan man konstatera att det i dessa länder är ett lägre valdeltagande än
i Sverige.
Anf. 86 BO HAMMAR (v):
Fru talman! Med tanke på Olle Svenssons senaste inlägg vill jag bara helt
kort än en gång precisera min och mitt partis ståndpunkt i denna fråga.
Vi är naturligtvis fullt beredda att nästa vecka delta i partiledaröverlägg-
ningar i författningsfrågan för att se hur långt man kan komma och om det
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa grund-
lagsfrågor
5 Riksdagens protokoll 1990/91:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
66
är möjligt att göra vissa förändringar. Men eftersom det såväl från regering-
ens som från KU-ordförandens sida har getts oerhört alarmerande beskriv-
ningar av författningens tillstånd i dag - det har talats om någonting liknande
författningskris - tycker jag att konstitutionsutskottet måste kopplas in.
Detta utskott är ju det organ som främst är ansvarigt för vår grundlag. Det
är enbart mot denna bakgrund som jag anser att KUs betänkande nr 1 om
grundlagsfrågor bör återremitteras till utskottet.
Anf. 87 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det betänkande från KU som vi i dag har diskuterat innehål-
ler kanske det allra viktigaste som KU varje år behandlar. Efter den debatt
som har förevarit ber jag att få yrka bifall till återremissyrkandet.
Anf. 88 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Jag har ju under debatten hävdat att det är mycket enkelt för
dem som under debatten har ändrat mening att rösta på reservationen, där
det krävs en ordentlig grundlagsutredning. Eftersom jag förstår att det kan
finnas svåra barriärer att övervinna, vill jag bara säga att jag inte kommer
att motsätta mig ett förslag om återremiss. Det är möjligt att vi i KU kan lösa
upp de knutar som inte har kunnat lösas upp här.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/9LKU3 Kommunala frågor m.m. (prop. 1989/90:100 delvis).
Anf. 89 HANS NYHAGE (m):
Fru talman! I nu föreliggande betänkande behandlas ett antal kommunala
frågor, vilka i princip samtliga har varit föremål för riksdagens behandling
vid ett flertal tillfällen tidigare. Därtill kommer att kommunallagskommit-
téns betänkande Ny kommunallag för närvarande är under beredning i civil-
departementet med sikte på att en proposition med förslag till ny kommunal-
lag skall föreläggas riksdagen våren 1991. Givetvis har detta påverkat be-
handlingen av vissa av de i detta betänkande aktualiserade frågorna. Min
avsikt är därför att kortfattat beröra de sex reservationer bakom vilka ut-
skottets moderata ledamöter har ställt sig.
Sammanslagningen av de tidigare mindre kommunerna till större enheter
har i betydande omfattning medfört negativa konsekvenser, vilket inte minst
gäller för den kommunala demokratin. Detta har medfört en strävan hos allt
fler kommuninvånare att åter söka åstadkomma mindre enheter, nämligen
genom en delning av sina resp, kommuner. Opinionsyttringar av skilda slag
vittnar om ett kraftigt medborgerligt stöd för detta. Tyvärr har regeringen
endast i ringa omfattning ställt sig positiv till dessa önskemål. Enligt vår me-
ning bör stor hänsyn tas till vad kommuninvånarna själva ger uttryck för,
vilket vi anför i reservation nr 1.
I reservation nr 2 yrkar vi att kommunerna skall ha rätt att använda ordet
stad även som kommunalrättsligt och administrativt begrepp, och i konse-
kvens härmed anser vi att beteckningen stadsfullmäktige skall få användas
som beteckning på kommunfullmäktige, vilket vi yrkar i reservation nr 3.
Utskottsmajoriteten vill emellertid inte medverka till dessa självklara rättig-
heter och åberopar inte ett enda verkligt sakskäl för sin negativa inställning.
Vi reservanter föreslår också i reservation nr 7 att en försöksverksamhet
skall komma till stånd i vilken kommun eller nämnd ges möjlighet att besluta
om helt eller delvis öppna sammanträden i ärenden som inte rör myndighets-
utövning mot enskilda. Enligt vår mening skulle det vara av stort värde för
kommuninvånarna att på detta sätt kunna få en ökad insyn i det kommunal-
politiska arbetet. Utskottsmajoriteten säger emellertid även här nej, åbero-
pande det faktum att motsvarande förslag har avslagits tidigare. Några sak-
skäl ges således inte, men det skulle onekligen vara av stort intresse att få
veta vad som ligger bakom den negativa inställningen.
Vi har också i reservation nr 9 ställt oss bakom kravet att de hinder som
nu föreligger för kommunernas rätt att utge vårdnadsersättning skall undan-
röjas genom en ändring i kommunallagen. Detta bör beaktas i det arbete
med en ny kommunallag som nu pågår inom civildepartementet.
Slutligen har vi i reservation nr 10 påtalat det angelägna i ett klarläggande
av rättsläget när det gäller kommunernas utläggning av delar av sin verksam-
het på entreprenad.
Folkrörelseutredningens betänkande Ju mer vi är tillsammans, del 3, Un-
derlag för reformer samt förslag, överlämnades 1987 till civilministern. Ut-
redningen har där lagt fram förslag som syftar till ett klarläggande av rättslä-
get på området. Ännu i slutet av 1990 har ingenting hänt i ärendet från civil-
ministerns sida. Vi anser att det är hög tid att frågorna löses, vilket vi betonar
i reservationen.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till samtliga de reservationer
bakom vilka de moderata ledamöterna har ställt sig.
Anf. 90 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Det här betänkandet innehåller en lång rad intressanta frågor
kring den kommunala demokratin och den kommunala självstyrelsen.
Under en lång rad av år har folkpartiet här i riksdagen krävt en utveckling
mot ökat beslutsfattande i kommunerna, mer självbestämmande åt kommu-
nerna och även vidgade ramar för kommunerna att själva avgöra vilken väg
de vill välja för att nå de uppsatta målen.
Vi har också krävt åtgärder för att kommuninvånarna själva skall få mer
att säga till om genom t.ex. öppna nämndsammanträden och direktval till
lokala organ.
Eftersom den stora kommunallagsremissen just är avslutad och en propo-
sition är att vänta efter nyår avstår jag från att debattera de kommunala frå-
gorna i deras helhet. Jag skall i stället inrikta mig på de områden som inte
kommer att beaktas i den kommande kommunallagspropositionen och där
vi därför har reserverat oss. Det betyder naturligtvis inte att våra tidigare
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
67
|
Prot. 1990/91:19 7 november 1990 |
ställningstaganden beträffande den kommunala demokratin inte är aktuella, |
kommer.
|
Kommunala frågor m.m. |
Först till frågan om delning av kommuner. De omfattande kommunsamm- Politiker med sunt förnuft försöker när de får sådana här signaler att om- Kommunallagskommitténs majoritet sade nej till att behandla frågan om För vår del anser vi att rapporterna från frikommunerna är så samstäm- Uppenbarligen anser regeringen att det går att fatta beslut i denna fråga En tredje fråga gäller direktvalda kommundelsorgan. Kommunallags- Det gäller också våra krav om öppna styrelse-, nämnd- och utskottssam- |
68
öka medborgarnas insyn i kommunalpolitiken och deras intresse för de be-
slut som fattas.
Alla de här reservationerna rör krav som på olika sätt skulle ge kommun-
invånarna mer ansvar och mer att säga till om. Till samtliga reservationer
säger socialdemokraterna och kommunisterna nej. Jag skulle vilja ha en för-
klaring till detta. Varför är ni så rädda för att låta vanliga människor få mer
att säga till om i kommunalpolitiken?
Fru talman! Den sista reservationen slutligen gäller verksamhet på entre-
prenad. Vad Lars Leijonborg har begärt i sin motion är att gränserna klar-
läggs för vad som gäller t.ex. i fråga om tystnadsplikt, skadeståndsansvar och
försäkringsskydd, när kommunerna överlämnar en förvaltningsuppgift till
icke-offentligt rättssubjekt, dvs. när de lägger ut en verksamhet på entrepre-
nad.
Utskottsmajoriteten hänvisar till att ärendet bereds i departementet. Med
tanke på att en utredning redan 1987 formulerade ett lagförslag som skulle
undanröja tvivelaktigheterna, måste beskedet att ärendet fortfarande bereds
i departementet innebära att man inte vill göra något åt frågan.
I olika sammanhang talar socialdemokraterna om vikten av att ta krafttag
för att förnya den offentliga sektorn, och ett par propositioner under den
senaste tiden har i ord behandlat denna fråga. Det är bara att konstatera att
socialdemokraterna, när det kommer till handling, är orkeslösa även på
detta område. Det sägs ju ofta att socialdemokraterna när det gäller den of-
fentliga sektorn är delade i två grupper - förnyarna på ena sidan och de som
står för stagnation och skydd av det gamla på den andra. Det är bara att
konstatera att det i konstitutionsutskottet uppenbarligen är de senare som
anger tonen. Jag beklagar det och yrkar bifall till reservation 4.
Anf. 91 BENGT KINDBOM (c):
Fru talman! Det finns många frågor kring den kommunala verksamheten
och den kommunala demokratin som bör diskuteras, oaktat att det för när-
varande pågår ett beredningsarbete för en ny kommunallag. Den kommu-
nala självstyrelsen har under hela sin historia ständigt varit föremål för en
förvandlingsprocess. Det har kanske hänt allra mest under efterkrigstiden.
Storkommunreformen har raderat bort hundratusentals kommunala förtro-
endeuppdrag och gjort vägen till kommunkansliet lång för medborgarna
samt ökat avståndet mellan väljarna och de valda.
Den gemensamma valdagen har tidigare berörts här och likaså mandatpe-
riodens längd i det anförande som Bertil Fiskesjö tidigare höll. Jag skall inte
uppehålla mig mer vid detta, men det har givetvis också anknytning till frå-
gorna om den kommunala demokratin.
Det har också skett en utökning av verksamheten, vilket har fört med sig
att många av de beslut som förtroendemännen tidigare hade ansvar för nu i
realiteten fattas på delegation av anställda eller av grupper av förtroende-
män. Heltidsanställda kommunal- och landstingsråd dominerar den politiska
debatten och våra fritidspolitiker har svårt att orka med de tunga uppdragen.
Det bör alltså i större utsträckning vara möjligt att låta kommunerna
själva bestämma sin organisation och hur man skall uppfylla målen i den
kommunala verksamheten. Detta har också varit föremål för diskussion i
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
69
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
70
kommunallagskommittén. Jag vill hänvisa till kommunallagskommitténs di-
rektiv, eftersom Ylva Annerstedt så utförligt uppehöll sig vid frikommun-
verksamheten. Det var på riksdagens uppdrag som kommunallagskommit-
tén arbetade. När man inte fick lägga fram ett förslag enligt sina direktiv med
en fri nämndorganisation, konstaterade kommittén att det ändå är ganska
små förändringar som behöver genomföras i den kommunala lagstiftningen
för att medge frikommunverksamhet.
Sedan blir frågan hur vi skall ställa oss till den diskussionen ur kommunal-
demokratisk synpunkt. Det mest trendmässiga man kan säga i en kommun i
dag är att antalet förtroendemän skall minskas och att man skall lägga ner
nämnder och styrelser. Den debatten förs både bland allmänheten och på
tidningssidorna. En sådan frihet för kommunerna är i och för sig bra, men
den står i dålig överensstämmelse med de diskussioner som fördes på 70-
talet om demokratin i bl.a. de kommunaldemokratiska utredningar som då
gjordes.
När nu debatten pågår om det sviktande förtroendet för den demokratiska
organisationen på det lokala planet, borde man tvärtom förstärka förtroen-
demännens och därmed medborgarnas inflytande. Snart kommer väl argu-
ment för och förslag om att man som högsta verkställande organ bara skall
välja en kommunstyrelse med en verkställande direktör, vilket förekommer
i en del andra länder i vår omvärld. Den utvecklingen vill inte jag se. Det är
därför viktigt att de kommunaldemokratiska frågorna nu diskuteras, och
man diskuterar i de kommunala organisationerna just förändringar av
nämndorganisationen. Som jag tidigare sade har jag, fru talman, inte hört
något annat diskuteras än att begränsa antalet förtroendemän.
Det kommer snart också att föras en annan diskussion här i riksdagen,
nämligen om ett etablerande av den s.k. Dalamodellen. Man är på väg att
upphäva bostadssambandet, dvs. att väljarna skall kunna pröva de förtroen-
devalda som utses att leda en verksamhet. Det proportionella valsystemet
kommer att sättas ur spel. Detta har också en anknytning till den debatt som
tidigare fördes om valsystemet och det som av socialdemokraterna anses
vara ett problem, nämligen proportionaliteten.
Från centerpartiets sida slår vi vakt om proportionaliteten i den kommu-
nala verksamheten när man utser de kommunala nämnderna och styrel-
serna. Det är på detta sätt som väljarnas i val uttalade vilja kan komma till
uttryck.
Fru talman! Jag skall inte gå närmare in på alla detaljer i detta betän-
kande. Vi har från de icke-socialistiska partierna avgivit ett särskilt yttrande
till kommunallagsbetänkandet, där det framgår att vi har synpunkter på en
rad frågor som inte fick tas upp i direktiven till kommunallagskommittén.
Ett exempel på detta är frågan om att dela kommuner. Det är omvittnat
att den tvångsvis genomförda storkommunreformen har haft negativa effek-
ter på den kommunala demokratin. Det är inte bara det att antalet förtroen-
demän minskade kraftigt och medborgarnas möjligheter till insyn försvåra-
des, utan också att det i vissa fall blev klart olämpliga kommunbildningar.
Socialdemokraterna har varit motsträviga när det gäller att vilja ta itu med
denna fråga. Det skall nu bli intressant att höra Ulla Pettersson redovisa vil-
ken inställning man har i dagsläget. Nu finns det ju, vilket vi anger i vår reser-
vation, förslag om kommundelningar som socialdemokrater lokalt har ställt
sig bakom. Det gäller exempelvis Örebro kommun och Örebro län samt Sö-
dermanlands län, och jag har sett i Kommunaktuellt att diskussioner pågår i
Vargön i Vänersborg.
Trots att denna nästan hundraprocentiga enighet föreligger på vissa områ-
den säger ändå socialdemokraterna att det av demokratiska skäl någon gång
kan vara motiverat att dela en kommun. Men utskottet förutsätter att de
kommunala demokratifrågorna i första hand löses på annat sätt än genom
ytterligare kommundelningar. Trots att man vet hur diskussionen förs ute i
landet är man beredd att sätta sig över de lokala kraven om ökad demokrati,
större närhet mellan väljare och valda, hanterligare områden och därmed
enligt vår mening ett ökat förtroende för den kommunala verksamheten och
den kommunala demokratin.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1. Den ger ett
direkt svar till invånarna och politikerna i dessa områden om att i varje fall
vi från centerpartiet är beredda att stödja dem i deras kamp för en bättre
ordning.
Vi har i detta betänkande också reservationer om direktvalda kommunala
organ. Jag har utvecklat detta närmare i en reservation till kommunallags-
kommitténs betänkande. Vi har också förslag om större öppenhet, kommu-
nal vårdnadsersättning och ökad länsdemokrati. Trots att jag inte yrkar bifall
till dessa reservationer, torde centerpartiets inställning i de nämnda frågorna
klart framgå.
Det är ytterst angeläget att ha med frågan om ökad länsdemokrati i den
diskussion som nu förs om hur den lokala indelningen skall vara. Det är pre-
cis samma trendmässiga innehåll i den diskussionen, nämligen att avskaffa
landstingen, ta bort det folkliga inflytandet, lägg samman länen till större
enheter och begränsa därmed också den visserligen inte stora men ändock
politiska medverkan som finns i länsstyrelseorganisationen och skapa sex el-
ler tolv storlän, eller vad som nu föreslås i diskussionen.
Jag anser att det också är angeläget att slå vakt om beslutandefunktionen
på den regionala nivån. Centerpartiet återkommer därför med förslag och
framställningar om den demokratiska och parlamentariska förankringen på
den regionala nivån.
Anf. 92 BO HAMMAR (v):
Fru talman! I avvaktan på propositionen om en ny kommunallag och an-
nat beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet, har en rad motioner
om kommunala frågor inte fått någon realbehandling av konstitutionsutskot-
tet. Jag skall därför inte diskutera de här frågorna nu, utan bara göra några
markeringar i all korthet.
Fyra partier reserverar sig för en försöksverksamhet med öppna nämnds-
sammanträden. Jag är litet osäker på huruvida detta skulle kunna bidra till
en större öppenhet och vitalisering inom kommunalpolitiken och är därför
inte beredd att i dag ansluta mig till det kravet. Men, som framgår av ett
särskilt yttrande, är vi från vänsterpartiets sida beredda att i en öppen och
positiv anda pröva den här tanken i samband med att vi så småningom skall
diskutera en ny kommunallag.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
71
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
I några motioner har miljöpartiet krävt en utvidgad beskattningsrätt för
kommunerna för att bekämpa vissa svåra miljöproblem. Motionerna knyter
bl.a. an till storstadstrafikkommitténs förslag om en regional bensinskatt.
Jag tror att det nu krävs mycket radikala åtgärder om storstäderna inte skall
kvävas av den ökade trafiken och bilismen. Därför, fru talman, yrkar jag bi-
fall till reservation 8.
Anf. 93 CLAES ROXBERGH (mp):
Fru talman! Den kommunala verksamheten är en viktig del av den
svenska demokratin. En förnyelse av kommunallagen är viktig. Jag delar
inte Bengt Kindboms farhågor över att utvecklingen i dag skulle gå mot kom-
munstyrelser ute i kommunerna. Och skulle den göra det, är det precis det
som vi skall förhindra genom kommunallagen. Vi skall i kommunallagen
sätta upp ramar som förhindrar en sådan utveckling. Om vi ger fullt spelrum
för direktvalda kommundelsnämnder skapar vi förutsättningar för fler politi-
ker som är aktiva ute i kommunerna, ute i stadsdelarna och ute i kommunde-
larna.
Ett problem i dag är att vi lägger över ett ökat ansvar på kommunerna,
ett ökat ansvar över huvud taget och ett ökat ansvar för miljöproblemen.
Medborgarna kräver att kommunerna skall ta ett ökat ansvar. Men för att ta
ett ökat ansvar krävs det också ökade möjligheter för kommunerna att själva
förändra och bestämma. Vi måste minska statens inblandning i kommuner-
nas verksamhet. Det krävs decentralisering både från stat till kommun och
inom kommunerna. Det krävs ett ökat inslag av delegering. Men för att detta
skall fungera och för att medborgarna skall känna trygghet och veta vad som
är på gång krävs en ökad insyn, ett ökat inslag av offentlighet.
Det händer ändå vissa saker. Det betänkande som kommunallagskommit-
tén kom med är ett litet framsteg, även om det inte når så långt som vi vill.
Lagen om tillfälliga bilförbud som vi skall behandla senare i eftermiddag är
också ett litet framsteg när det gäller kommunernas ökade handlingsfrihet.
Men det krävs mer. Det krävs frihet för kommunerna att organisera sin
nämndorganisation. Detta behöver inte innebära att vi får ett fåtalsvälde i
kommunerna. Vi måste sätta upp sådana ramar i kommunallagen att det inte
blir så. Vi måste ha direktvalda kommundelsorgan. Jag tror, i motsats till Bo
Hammar, kanske mer på öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträ-
den för att låta medborgarna se vad som faktiskt händer även på den nivån.
Det krävs en utvidgning av offentlighetsprincipen, speciellt när det gäller
kommunala företag. Alltmer av den kommunala verksamheten döljs inom
de kommunala företagen i dag.
Det krävs en utökad beskattningsrätt för kommunerna, dels för att finan-
siera utbyggnaden av kollektivtrafiken, dels för att användas som styrmedel
för att skapa en bättre miljö, dels för att skapa en minskning av självkost-
nadsprincipen som gör det möjligt för kommuner att använda en aktiv av-
giftspolitik, speciellt inom energisektorn. Det krävs framför allt en avveck-
ling av all den statliga styrning som vi har dragit på oss sedan Gustav Vasas
tid, alltså friare kommuner. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservatio-
nerna 4, 5, 6 och 8. Jag står bakom våra övriga reservationer.
72
Anf. 94 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! Under den plenifria veckan har jag besökt ganska många ar-
betsplatser inom Kommunalarbetareförbundets avtalsområde. Det fackför-
bundet använder sig ibland av divisen: Kommunal först som sist, för att visa
att man ägnar oss sin omsorg från BB till kyrkogårdsförvaltningen. I det av-
seendet uppvisar förbundet rent av en viss likhet med konstitutionsutskottet
som vid sitt senaste sammanträde behandlade såväl faderskapssekretess som
eviga gravrätter. Det är inte underligt att den kommunala verksamheten en-
gagerar och stimulerar till debatt. Regelverket kring den här verksamheten
är föremål för KUs uppmärksamhet minst en gång om året.
Nu håller, som flera talare har sagt här, en ny kommunallag på att ta form
efter ett ganska omfattande förarbete vars resultat vi kommer att ta ställning
till här i riksdagen nästa år. Därför finns det, enligt min mening, inte så stor
anledning att göra en stor generaldebatt om kommunala frågor vid behand-
lingen av detta betänkande. Jag vill ändå göra några små kommentarer kring
den kommunala demokratin.
Bengt Kindbom nämnde här att det är inne att i nuläget minska antalet
förtroendevalda. Man talar om att avskaffa landsting osv. Jag tror att det är
en riktig iakttagelse och en viktig fråga att begrunda. Däremot tror jag inte
att det finns några enkla vägar att, genom klubbslag i riksdagen, öka engage-
manget för kommunal demokrati i landet. Som politiskt aktiva har vi alla ett
ansvar i detta avseende och det finns mycket som vi faktiskt kan göra. Vi
som har engagemang i dessa frågor behöver ta med oss mycket av de här
diskussionerna ut i våra resp, kommuner. Det är inte alltid som de rikspoli-
tiska uppfattningarna stämmer med de lokala. I min kommun, för att nämna
ett exempel, har de lokala organen fallit därför att den borgerliga majorite-
ten där inte har haft någon lust att öka det lokala inflytandet.
Jag tror inte heller att vägen till kommunalkontoret behöver vara så lång
trots sammanslagning till storkommuner om man t.ex. skapar lokalkontor.
Det går alldeles utmärkt att göra det inom ramen för nuvarande lagstiftning.
Jag skall vidare, fru talman, kortfattat kommentera de reservationer som
avgivits. Beträffande delning av kommuner och beträffande beteckningarna
stad och stadsfullmäktige som benämning på vissa orter och deras beslu-
tande församlingar tänkte jag egentligen nöja mig med att hänvisa till tidi-
gare debatter i samma ämne. Det har ju varit åtskilliga, och utskottet har
inte bytt uppfattning. Det har inte heller reservanterna som med något
smärre undantag har lämnat exakt samma reservationer i år.
Jag tror det var Bengt Kindbom som ville ha reda på varför man inte kan
dela kommuner. Det har sagts tidigare vid många tillfällen att delning av
kommuner kan ske och förekommer. Jag tror däremot inte att detta är någon
lättsam lösning som vi skall ta till så fort det uppstår en lokal opinion för en
kommundelning. Jag tror i stor utsträckning på andra vägar för att öka det
lokala inflytandet.
Beträffande reservation nr 7 gäller egentligen samma sak: Det här har vi
diskuterat förr. Det är också på den punkten nästan exakt samma reserva-
tion som tidigare. Höstens innovation innebär att man nu har upptäckt att
det också finns någonting som heter styrelser. Det är den enda skillnad jag
har kunnat upptäckta.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
73
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
74
Hans Nyhage, som nu raskt begär replik, skall jag svara, så att han får
chansen att ta tillbaka sin begäran, om det är det han är ute efter. Han har
tydligen glömt skälet till att vi i utskottet tidigare har gått emot det här. Jag
skall svara Hans Nyhage med en motfråga: Vad vinner man med öppna sam-
manträden som man inte redan med nuvarande lagstiftning kan åstad-
komma?
Reservation nr 9 hör också till avdelningen gamla bekanta. Kommunal
vårdnadsersättning verkar dock, glädjande nog, få allt färre anhängare.
Först försvann folkpartiet från scenen, och den här gången har också miljö-
partiet försvunnit.
Reservation nr 4 är litet fräschare. Jag kan hålla med om att en friare
nämndorganisation skulle ha sina fördelar. En uppföljning av frikommunför-
söket pågår som sagt just nu inom ramen för stat- kommunberedningen, och
den kommer att finnas med i underlaget till den nya kommunallagen. Ut-
skottet återkommer alltså till den frågan. Ett tillkännagivande i dag blir fak-
tiskt ingenting annat än ett slag i luften.
I reservation nr 5 framförs en opreciserad önskan att minska den statliga
styrningen. Jag vet inte varför miljöpartiet inte har uppmärksammat att ut-
vecklingen här i landet redan går mot friare kommuner. Det är precis den
vägen vi är inne på. Miljöpartiet är också ensamt om sin uppfattning i utskot-
tet.
Direktvalda kommundelsorgan ingick i arbetet i den parlamentariskt sam-
mansatta kommunallagskommittén, i vilken majoriteten av dagens debatt-
deltagare deltog, tror jag. Resultatet av det arbetet ingår i förarbetena till
den nya kommunallagen, som vi alltså återkommer till. Jag kan i och för sig
förstå att reservanterna vill påverka det pågående arbetet. Jag har däremot
svårt att förstå dem som tror att direktvalda organ skulle öka det folkliga
inflytandet. Jag tror att resultatet kan bli det motsatta - det är också ett argu-
ment som ni har hört förut.
Vänstern och miljöpartiet har föreslagit rätt för kommunerna att ta ut ben-
sinskatt. I första hand är väl det inte vad konstitutionsutskottet är bäst på,
men jag antar att undertecknarna av reservation nr 8 är ute efter att vidga
den kommunala kompetensen så att detta blir möjligt. Jag tycker att under-
laget i dag i vårt betänkande är alldeles för dåligt för att fatta ett beslut om
utökad beskattningsrätt för kommunerna - det är ju det det handlar om.
Storstadstrafikkommitténs betänkande, som det här förslaget kommer ifrån,
arbetar man nu med i kommunikationsdepartementet, och det bör man en-
ligt min mening fortsätta med.
Reservation nr 10 handlar om offentlig verksamhet på entreprenad. Det
är en komplicerad materia, som man efter folkrörelseutredningens arbete
har fortsatt med inom civildepartementet. Det finns ingen anledning för ut-
skottet att, som moderater och folkpartister föreslår, göra någonting innan
det arbetet är avslutat. Vi måste ju se till att de beslut som vi fattar är väl
underbyggda.
Slutligen, fru talman, några ord om reservation nr 11 om ökad länsdemo-
krati. Det är centern, vänstern och miljöpartiet som står bakom den och som
där talar om länsparlament. I årets budgetproposition har regeringen klar-
gjort att vi går mot en minskad detaljstyrning av den kommunala och regio-
nala verksamheten och en renodling av de statliga uppgifterna till främst re-
gional utveckling och hushållning med naturresurser. Jag vill som företrä-
dare för landets befolkningsmässigt minsta län inte vara med om en situation
där länsparlament skall ha huvudansvaret för t.ex. regionalpolitiken. I en
situation där länsparlament på sina egna villkor slåss om utvecklingsmöjlig-
heter, inte minst på arbetsmarknaden, kommer de små länen utan tvivel på
mellanhand. Det här handlar om solidaritet. Det är min fasta övertygelse att
det behövs en statlig styrning och en riksomfattande planering i det avseen-
det.
Den nya länsförvaltningen, som reservanterna ju är motståndare till, har
ännu inte trätt i kraft. Det vore väl högst märkligt om en reform beslutad av
riksdagen skulle kullkastas av samma riksdag innan den ens har fått någon
verkan i praktiken.
Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets
hemställan i dess helhet och följaktligen avslag på reservationerna.
Anf. 95 BENGT KINDBOM (c) replik:
Fru talman! Ulla Pettersson säger att de rikspolitiska inslagen inte alltid
slår igenom i kommunerna. Jag har försökt följa den socialdemokratiska de-
batten på det här området under många år, och om jag har förstått rätt är
det just det man har hävdat när det gällt den gemensamma valdagen och i
hela den debatt som förts omkring länsdemokratin efter det att socialdemo-
kraterna i början av 1970-talet hade ändrat uppfattning i den frågan: Det är
de rikspolitiska inslagen som skall slå igenom, punkt och slut. Det skall inte
finnas några utrymmen för lokala varianter.
När det gäller frågan om kommundelning och kommunal demokrati vill
jag säga att det bara är att följa den debatt som i dag förs i massmedia och
på andra håll i kommunerna för att kunna konstatera att trenden är att
minska den förtroendemannaorganisation som man har i kommunerna. Då
gör Ulla Pettersson det här till en annan fråga och säger att avståndet till
kommunkansliet inte är så långt, eftersom man kan inrätta lokalkontor. Det
är ju en tjänsteorganisationsfråga - det är problemet med kontakten med de
kommunala tjänstemännen som man kan lösa på det sättet. Men det jag har
diskuterat när jag bildligt har talat om kommunkansliet är ju demokratiinne-
hållet. Det är fråga om att ha många människor engagerade i den kommu-
nala verksamheten, så att det finns förtroendemän i stadsdelar, i samhället,
på arbetsplatser, osv., som man kan ha kontakt med och som man kan vända
sig till för att framföra synpunkter.
Ulla Pettersson påstod att jag har ställt frågan, varför man inte kan dela
kommuner. Det var inte min fråga. Det går att dela kommuner. Det finns
inga legala hinder för det. Jag frågade vad socialdemokraterna menar med
det man skrivit på s. 6 i betänkandet.
Jag har inte heller sagt att man springer i väg och delar kommuner så fort
någon framställer det önskemålet - det är inte det det handlar om. Det har
skett när kommundelar enhälligt gjort sådana framställningar. I många fall
hänger det på en kommunal kultur, så kanske man kan kalla det, som har
hängt med allt sedan den tvångsmässiga kommunsammanslagningen. Det
var inte lyckligt att slå ihop kommunerna. Nu är man tillbaka vid att man
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
75
|
Prot. 1990/91:19 7 november 1990 |
enhälligt uttalat att man vill bli en egen kommun igen.Den fråga som jag |
lama?
|
Kommunala frågor m.m. |
Man säger att det i första hand skall lösas på annat sätt än genom ytterli- Så en kommentar om kommunal demokrati och den länsförvaltning som Anf. 96 HANS NYHAGE (m) replik: Fru talman! Ulla Pettersson hänvisade enbart till att de kommunala de- Har verkligen kommuninvånarna fel när de, med erfarenhet av hur det har Som svar på min begäran att Ulla Pettersson skulle anföra ett enda skäl Anf. 97 CLAES ROXBERGH (mp) replik: Fru talman! Ulla Persson avfärdade en ökad länsdemokrati med kravet på När det gäller reservation 8 om utvidgad beskattningsrätt för kommu- |
|
16 |
kompetensen. Vad sjutton skulle det annars innebära? Det är viktigt att |
komma ihåg att det inte är konstitutionsutskottet som har hand om skat-
terna, utan konstitutionsutskottet har hand om lagstiftningsfrågorna. I det
här fallet har vi haft en storstadskommitté, som har suttit och funderat och
varit på väg att t.ex. tillåta färdavgifter i storstäderna och delvis en regional
bensinbeskattning. Men regeringen har inte vågat ta steget fullt ut. Man har
inte vågat att använda sig av de styreffekter som kan erhållas med hjälp av
den här typen av lokala, kommunala miljöavgifter, som samtidigt skulle
kunna hjälpa till att finansiera kollektivtrafiken. Jag menar att detta är fegt,
både av regeringen och av ledamöterna i konstitutionsutskottet.
Det har redan talats en del om öppna styrelsenämndssammanträden och
öppna utskottssammanträden. Jag tror att den väsentligaste fördelen med
att göra sådana sammanträden öppna är att människorna i kommunen får en
insyn i beredningsarbetet på ett tidigare stadium. Annars blir ärendet offent-
ligt först när det kommer till fullmäktige, då alla parter redan har intagit sina
ståndpunkter. Demokratin skulle vitaliseras om kommuninvånarna redan på
nämndnivå kunde gå och se hur deras egna representanter argumenterar.
Det skulle innebära ett stort framsteg för den kommunala demokratin.
Det är bara vi i miljöpartiet som företräder reservationen om minskad
statlig styrning, men reservationen blir inte sämre för det. Minskad statlig
styrning borde införas betydligt snabbare än vad som sker i dag.
Anf. 98 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Fru talman! Det är väldigt avslöjande för socialdemokraternas syn på
kommunal demokrati när Ulla Pettersson säger att inrättandet av lokalkon-
tor skall öka demokratin i kommunerna. Inrättande av lokalkontor ökar ju
bara antalet tjänstemän. Det ger inte ett dugg mer inflytande åt kommunin-
vånarna. Antalet förtroendevalda blir inte fler och det ökar inte heller enga-
gemanget vid beredning av ärendena.
Ulla Pettersson sade att ett tillkännagivande från riksdagen om en friare
nämndorganisation bara skulle bli ett slag i luften. Men på en lång rad områ-
den har vi kunnat se hur snabbt socialdemokraterna har ändrat sig. Varför
kan man inte ändra sig på den här punkten?
För ungefär tre månader sedan var det fullständigt otänkbart att i kommu-
nallagskommittén diskutera frågan om en friare nämndorganisation förrän
efter 1991. Nu går det plötsligt att diskutera detta redan till våren i den pro-
position om en ny kommunallag som skall läggas fram. Varför skulle då inte
riksdagen kunna göra ett sådant tillkännagivande redan i dag, när vi vet att
kommunalpolitiker av alla
ras?
Ulla Pettersson sade vidare att miljöpartiet och folkpartiet har fallit bort
när det gäller den kommunala vårdnadsersättningen. Jag vill påminna Ulla
Pettersson om att vi i folkpartiet anser att vårdnadsersättningen skall gälla
för hela landet. Att införa en kommunal vårdnadsersättning är en nödlös-
ning till följd av att socialdemokraterna säger nej till statsbidrag för alla al-
ternativ inom barnomsorgen. Det är därför som barnomsorgen har havere-
rat. Att bara betala ut kommunal vårdnadsersättning är tyvärr ingen lösning,
utan det behövs en helt ny inställning hos socialdemokraterna. Statsbidrag
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
77
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
78
bör betalas ut till samtliga alternativ inom barnomsorgen. Det är vad som
ligger bakom vårt ställningstagande här.
Jag har fortfarande inte fått något svar på frågan varför socialdemokra-
terna är så förfärligt rädda för att låta kommuninvånarna få mer att säga till
om. Så tolkar man det när ni säger nej till delning av kommuner, nej till
öppna nämndsammanträden och nej till direktval av representanter i de
kommunala organen.
Anf. 99 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Fru talman! När Bengt Kindbom talade om vägen till kommunalkontoret,
var jag så enfaldig att jag trodde att han avsåg just vägen till kommunalkon-
toret. Men nu har jag förstått att det var någonting annat han var ute efter.
Jag tog bara upp detta som ett exempel på att man faktiskt kan åstadkomma
en del inom ramen för den lagstiftning som redan finns. Jag sade också att
det hänger mycket på oss själva som rikspolitiker att föra ut dessa diskussio-
ner till kommunerna, där man kanske inte ser längre än till den närmaste
omgivningen och inte alltid har det större perspektiv som vi bör ha här.
Beträffande delning av kommuner sade jag redan i mitt anförande att det
inte är omöjligt att dela kommuner och att det förekommer delning. Men
jag tror inte att detta är någonting som skall vidtas så fort man tycker att det
brister i den kommunala demokratin. Om nu kommuninvånarna ställer sig
bakom en majoritet för delning, hur gör man då om majoriteterna växlar,
som de gör i många kommuner? Varannan mandatperiod kanske man vill ha
delning av kommunen och varannan kanske man inte vill ha det.
Hans Nyhage undrade om jag hade några alternativ till kommundelning.
Ja, visst har jag det. Medborgarnas inflytande kan utökas på många andra
sätt. Lokala organ är en sådan metod. Andra metoder är bl.a. den decentra-
lisering som föreslås i den nya kommunallagen och utökade möjligheter till
delegation.
Allt det som Hans Nyhage redovisade skulle vara fördelar med öppna
nämndsammanträden, kan man såvitt jag förstår åstadkomma genom att
t.ex. ordna offentliga möten för styrelsen eller nämnden. Det går utmärkt.
Jag vet att det har tillämpats i flera kommuner. Han drar paralleller till KUs
öppna utfrågningar. Vad har vi gjort under de öppna utfrågningarna? Vi har
ägnat oss åt vad vi kallar för inhämtande av upplysningar. Det är precis detta
man kan göra vid den här typen av möten. Det går utmärkt för vilken kom-
munal styrelse eller nämnd som helst att inbjuda till ett offentligt möte. Man
kan t.ex inbjuda företrädare för olika partier som kan föra fram sitt partis
syn.
Jo, Claes Roxbergh, det handlar om solidaritet när jag säger att jag inte
vill vara med om några länsparlament som slåss om resurserna. Jag tror näm-
ligen att de små länen skulle bli mera utsatta i ett sådant läge. Att en lands-
omfattande styrning av vissa regionala frågor behövs, tror jag även att miljö-
partiet instämmer i. Om man inte vill ha den styrningen på uteslutande cen-
tral nivå, vilket jag inte trodde att miljöpartiet ville, måste man ha någon
form av statliga organ även på länsnivå.
Slutligen, Ylva Annerstedt, vem är traditionell om man utgår ifrån att an-
talet anställda måste öka bara för att man inrättar lokalkontor? Det finns väl
ingenting som säger det med självklarhet. Jag menar att man kan decentrali-
sera den verksamhet som finns inom kommunerna i dag med den lagstiftning
vi har. Man kommer att få ytterligare möjligheter till det om förslaget till ny
kommunallag går igenom.
Anf. 100 BENGT KINDBOM (c) replik:
Herr talman! Vi skall ha vidare vyer här i riksdagen, sade Ulla Pettersson,
än kommunalmännen har som kan vara trångsynta lokalt. Men man hoppas
ändå att de slår vakt om den kommunala demokratin. Ulla Pettersson har
inte särskilt vida vyer när hon säger att kommundelningar kan skifta ifrån
mandatperiod till mandatperiod. Så är det inte i de fall av kommundelningar
som har aktualiserats. Det enda stöd som kommundelarna kan få finns där-
för i reservation nr 1. Där sägs att det är viktigt att regeringen behandlar det
här positivt. Jag hoppas att det finns förståndiga ledamöter som är beredda
och en förståndig regering som är beredd att ta fasta på de lokala önskemå-
len.
Beträffande länsparlament hänvisar Ulla Pettersson till att det inte går ef-
tersom man slåss om samma resurser. Hon säger det precis som om man inte
gör det i dag i riksdagsdebatterna om regionalpolitiken eller vid länsstyrel-
sernas och landstingens uppvaktningar inför regering och andra myndighe-
ter. Det påverkar inte den debatten. Vi har tagit upp demokratifrågorna, att
ge den lokala befolkningen ett ökat ansvar och därmed också större engage-
mang i samhälleliga frågor.
Anf. 101 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Jag frågade Ulla Pettersson vilka de reella sakskälen är för
att förhindra öppna sammanträden. Svaret jag fick var att man kan ordna
offentliga möten i stället. Detta var väl ändå inget sakskäl mot öppna sam-
manträden. Jag kan alltså inte se att det föreligger något hinder för att ordna
öppna sammanträden.
Beträffande frågan om att dela kommunerna sade Ulla Pettersson att man
kan decentralisera inom storkommunernas ram. Borde konsekvensen då
inte vara att man medger den längstgående decentraliseringen, nämligen att
man kan dela kommunerna?
Herr talman! I mitt tidigare anförande yrkade jag bifall till samtliga reser-
vationer bakom vilka de moderata ledamöterna hade ställt sig. I avsikt att i
någon mån tidsmässigt söka begränsa beslutsomgången av hela betänkandet
återtar jag härmed yrkandet. Jag yrkar bifall endast till reservation nr 1.
Anf. 102 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Ulla Pettersson tog upp länen som slåss om resurserna. Det
bygger på en felaktig föreställning. Resurserna finns ute i länen från början.
Vattenkraften finns uppe i Norrland liksom skogen. Det gäller bara att låta
länen behålla litet mera av de resurser som de egentiigen har. Då klarar de
sig. Vi behöver inte samla in pengarna och portionera ut dem. Låt länen i
stället behålla pengarna.
Jag har aldrig sagt att det inte behövs någon statlig styrning. Den statliga
styrningen som behövs är dock bara en bråkdel av den som vi har i dag.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
79
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
80
Anf. 103 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag vill återkomma något till frågan om öppna nämndssam-
manträden. Ulla Pettersson vill jämställa det med inhämtande av uppgifter.
Vi vill faktiskt gå ett steg längre. Vi vill inte bara nöja oss med att inhämta
uppgifter. Vid de tillfällen då det inte rör sig om enskilda människors person-
liga förhållanden skall man också kunna fatta beslut och bereda ärenden.
Det är ytterligare ett steg. Vi vill ha försöksverksamhet när det gäller detta.
Det handlar inte bara om att ordna informationsmöten.
Återigen vill jag ta upp frågan om lokalkontor. Även om man har ökat
antalet tjänster, ökas inte demokratin och inflytandet för de enskilda med-
borgarna. Det enda man åstadkommer är ytterligare en lokalhyra och mera
åtgång på skattepengarna.
Ulla Pettersson sade att beredning pågår när det gäller lagförslaget om of-
fentlig verksamhet på entreprenad och att det därför inte finns någon anled-
ning att göra något. De beslut som vi fattar skall vara väl underbyggda. Nog
får man väl ändå säga att en beredning på tre år skulle kunna vara nog. Det
här förslaget har nämligen legat färdigt på departementet under så lång tid.
Ulla Pettersson vill väl inte påstå att utredningens förslag bara är ett hug-
skott. Nog har väl utredningen funderat en hel del när den faktiskt har kom-
mit så långt att det finns ett färdigt lagförslag att presentera. Det här handlar
bara om ovilja från socialdemokraternas sida att förnya den offentliga sek-
torn och möjliggöra alternativ och konkurrens ute i kommunerna.
Anf. 104 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att klargöra att uttrycket trångsynta kom-
munalpolitiker inte var mitt. Det var Bengt Kindboms. Jag sade att vyn kan
vara litet olika om man sitter i riksdagen eller i kommunerna.
Beträffande länsparlament och vem som har det övergripande ansvaret
vill jag säga att i dag har regeringen ett övergripande ansvar. Jag har vänt
mig mot att man inrättar självständiga länsparlament utan statlig styrning.
Det är uppenbarligen det man är ute efter. Jag tror fortfarande att det skulle
vara osolidariskt.
Jag vet inte vad Hans Nyhage tycker att det skall finnas för skäl för en
lagstiftning. Som jag ser det kan skälet för en lagstiftning aldrig vara att det
inte finns några skäl emot. Såvitt jag förstår är det det han anför om de öppna
styrelsesammanträdena.
Claes Roxbergh är också inne på frågan om länsparlamenten. Han ger i
mitt tycke uttryck för en mycket blåögd syn när han säger att om bara resur-
serna får vara kvar ute i länen så skall allt vara gott och väl. Jag kommer från
ett län där det handlar om tresiffriga miljonbelopp som vi i netto får från
staten varje år. Jag är inte beredd att säga nej tack till de pengarna bara för
att Claes Roxbergh m.fl. tror att det skulle bli litet mera demokratiskt.
Ylva Annerstedt talade om de öppna nämndsammanträdena. Det hon sä-
ger stämmer mycket dåligt med konstitutionsutskottets erfarenheter av
öppna sammanträden, eftersom det där inte har handlat om någon bered-
ning för öppen ridå. Jag tror att väldigt många kommunalpolitiker i det här
landet håller med mig när jag bestämt hävdar att det måste finnas ett ut-
rymme för diskussion och beredning av ärenden utan en fullständig insyn.
Man behöver ibland helt enkelt pröva och testa sina idéer under ganska
otvungna former. Det är på det sättet det går till när beslut fattas ute i kom-
munerna.
Ylva Annerstedt tror inte heller ett ögonblick på att t.ex. lokalkontor, och
jag antar att hon även menar lokala organ ute i kommunerna, skulle öka
det lokala inflytandet. Det kan jag inte alls förstå. Om man har närmare till
kommunens tjänstemän eller förtroendevalda, är det självklart att det ökar
inflytandet. Jag tycker fortfarande att Ylva Annerstedt har en mycket rigid
syn när hon hävdar att detta bara leder till extra lokalhyror, om vi nu skall
fortsätta med exemplet med lokalkontor. Det finns väl ingenting som säger
att man inte kan avstå från lokalhyror i centrum genom att flytta ut verksam-
het. Det är mycket det som är tanken bakom det nya förslaget till kommu-
nallag.
Talmannen anmälde att Ylva Annerstedt och Claes Roxbergh anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 105 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Besluten skall fattas så nära de berörda som möjligt. Det är
en grundläggande tankegång hos oss i miljöpartiet. Om man lyssnar på en
sådan här debatt inser man nog att den tankegången delas av många andra i
den här kammaren.
Då kan man diskutera om detta faktiskt fungerar. Det gör ju inte det. Jag
vill ta ett litet större perspektiv, från byn till Europa. Jag och övriga i miljö-
partiet menar att det finns frågor på den europeiska scenen som det kanske
skall fattas beslut om gemensamt av alla européer, alltså inte bara av dem
som råkar bo i EG-länderna. Samtidigt finns det en stor fattigdom i våra län
i Sverige. Vi vet att vi har ett stort politiskt tumult i stora delar av Europa.
Europa är inte någon lugn kontinent. Det råder en ofantligt stor politisk oro,
som kanske inte når in i genom väggarna här. Men det är verkligen oro ute
i Europa.
Det förs diskussioner om kommundelningar och kommundelsförsök. Vi
skall kanske ha regionkommuner som Sydvästra Skånes kommunalförbund
föreslår. Kommunalförbundet i sydvästra Skåne är en lämplig nivå för att
man gemensamt skall kunna fatta beslut om vissa frågor, t.ex. sådana som
rör avfall, trafik, osv. Men länet, Malmöhus län, är kanske ett för stort om-
råde när det gäller just dessa frågor.
I Sverige diskuteras på olika håll en ändring av länsindelningen. Dessa dis-
kussioner har knappt kommit i gång, men jag tror att de behöver föras.
Landshövdingen Carl Johan Åberg föreslår helt sonika att vi skall ha endast
fem jättestora regioner. Jag är inte så säker på att det är det bästa. Jag tror
att de skulle vara för stora och kulturellt osäkra. För min personliga del tror
jag att de historiska landskapen är en ganska intressant indelning. De har
dessutom en ekologiskt grund genom vattendelare osv. Diskussionerna om
rikets indelning, om Europas indelning och om att besluten skall fattas så
nära de berörda som möjligt måste föras samtidigt. I det tumult som äger
rum politiskt i Europa, både utanför Sverige och inom Sverige, tror jag att
man måste se detta i ett stort perspektiv och inte bara diskutera en enskild
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kommunala frågor
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1990191:19
|
Prot. 1990/91:19 7 november 1990 |
kommundelning eller enskilda kommundelsförsök. Jag tror att man måste |
och kanske FN.
|
Kommunala frågor m.m. |
Ulla Pettersson gör sig i denna debatt till tolk för en modell som jag brukar Jag ville delta i denna debatt, eftersom ingen yrkade bifall till trepartire- Anf. 106 TALMANNEN: Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall Anf. 107 ULLA PETTERSSON (s): Herr talman! Jag noterar med ganska stort intresse att det finns en stor Jag vill kortfattat säga till Kjell Dahlström, som ju verkar vara väl påläst Anf. 108 KJELL DAHLSTRÖM (mp): Herr talman! Jag sade i mitt inlägg att Ulla Pettersson talar för en modell |
|
82 |
en likadan innanför, osv. Socialdemokraterna tycker att det är bra att det |
majoritetsförhållande som uppträder t.ex. i hela länet skall påverka besluten
ända in i minsta detalj. Jag menar att man måste återspegla de lokala opinio-
nerna på ett helt annat sätt än vad socialdemokraterna förfäktar. Socialde-
mokraterna vill t.ex. inte ha direktval till kommundelsnämnder. Socialde-
mokraterna är mycket otidsenliga, och de är framför allt otidsenliga när de
förfäktar att vi skall ha kvar den gamla feodala länsindelningen från 1600-
talet. Jag vill säga till socialdemokraterna att de skall ta detta till sig och fun-
dera vidare på det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 9 §.)
Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU2,
JuU3 och JuU4 samt konstitutionsutskottets betänkanden 199O/91:KU1 och
KU3.
Justitieutskottets betänkande JuU2
Mom. 6 (sjukvårdssekretess)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 129 för reservation 2 av
Britta Bjelle m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (avskildhet i disciplinärenden m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 35 för reservation 3 av
Berith Eriksson.
Mom. 8 (stramare permissionsbestämmelser)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 127 för reservation 5 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 9 (särbehandling av långtidsdömda)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 128 för reservation 6 av
Britta Bjelle m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU3
Mom. 1 (rekvisiten vid grov misshandel)
Utskottets hemställan bifölls med 239 röster mot 61 för reservation 1 av
Jerry Martinger m.fl.
Mom. 14 (tvångsingripanden i kyrka)
Utskottets hemställan bifölls med 230 röster mot 67 för reservation 6 av
Britta Bjelle m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
83
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Mom. 17 (en etisk nämnd m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 19 för reservation 8 av
Carl Frick.
Mom. 19 (villkorlig frigivning)
Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot 91 för reservation 9 av
Jerry Martinger m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Justitieutskottets betänkande JuU4
Mom. 4 (ytterligare utvidgning)
Utskottets hemställan bifölls med 193 röster mot 102 för reservation 1 av
Britta Bjelle m.fl.
Mom. 6 (mål utomlands)
Reservation 2 av Brita Bjelle m.fl. bifölls med 160 röster mot 138 för ut-
skottets hemställan.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Å terförvisningsyrkandet
Det av Bo Hammar under överläggningen framställda yrkandet om åter-
förvisning av ärendet till utskottet för ytterligare beredning bifölls med ack-
lamation.
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Mom. 2 (delning av kommuner)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 145 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 5 (fri nämndorganisation)
Utskottets hemställan bifölls med 242 röster mot 56 för reservation 4 av
Birgit Friggebo m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 6 (minskad statlig styrning)
Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 19 för reservation 5 av
Claes Roxbergh. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (direktvalda kommundelsorgan)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Birgit Friggebo
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 17 (utvidgad beskattningsrätt för kommunerna; kommunal bensin-
skatt)
Utskottets hemställan bifölls med 264 röster mot 33 för reservation 8 av
Bo Hammar och Claes Roxbergh. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 28 (ökad länsdemokrati)
Utskottets hemställan bifölls med 231 röster mot 64 för reservation 11 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, fi-
nansutskottets betänkanden FiUl och FiU2, beslöt kammaren på föreslag av
talmannen medge att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan
debatten i båda dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiUl Offentlig upphandling.
Anf. 109 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Vi moderater har aldrig stuckit under stol med att konkur-
rens - jag höll på att säga på praktiskt taget livets alla områden - är en till-
gång. Ingen regel utan undantag förstås, men på de flesta områden är en
fungerande konkurrens stimulerande och effektivitetsfrämjande.
Det var inte alltför länge sedan som ordet konkurrens i den politiska de-
batten uppfattades som någonting negativt. Många socialdemokrater ansåg
att konkurrens var något som borde motarbetas. Nu har förändringens vind
blåst genom regeringspartiet, så att man även där kan höra politiker före-
språka en viss konkurrens.
I det aktuella betänkandet, finansutskottets betänkande nr 1 om offentlig
upphandling, som vi nu skall diskutera, läser jag på s.5 följande: ”Den
grundläggande principen för myndighetens upphandling är att den skall be-
drivas affärsmässigt, utnyttja de konkurrensmöjligheter som finns och be-
handla anbud och anbudsgivare objektivt.”
Det här låter ju bra. Men det har naturligtvis många gånger varit en om-
vändelse under galgen för planhushållsivrare inom regeringspartiet. Jag
tycker ändå att det är bra att färdriktningen är något så när den rätta. Men
det går trögt.
Tillsammans med folkpartiet har vi vid behandlingen av betänkandet re-
serverat oss till förmån för motioner från moderaterna och folkpartiet. Den
första reservationen gäller översynen av upphandlingsförordningen för kom-
munal upphandling. Den andra gäller enhetlig kommunal redovisning.
85
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
I fråga om enhetlig kommunal redovisning menar vi reservanter att kon-
kurrens mellan privata företag och offentlig verksamhet skulle ges bättre för-
utsättningar om den kommunala egenregiverksamheten ges en enhetlig re-
dovisningsform, som utvisar både de faktiska kostnaderna och andelen egen-
regi- och entreprenadverksamhet. För detta krävs en mer enhetlig redovis-
ning.
Utskottsmajoriteten för på denna punkt ett besynnerligt resonemang.
Man försöker sitta på två stolar samtidigt.
Efter att ha försökt påvisa skillnaderna i kommunernas interna redovis-
ning motiverar man avslagsyrkandet på följande sätt på s. 7 i betänkandet:
”Mot denna bakgrund är det tveksamt om det är lämpligt att från stats-
makternas sida föreskriva hur kommunernas internredovisning skall se ut.
Å andra sidan torde det ligga i kommunernas intresse att i större utsträck-
ning kunna jämföra kostnader för viss verksamhet kommuner emellan. Där-
igenom skapas underlag för att bedöma hur effektiv verksamheten är. För
detta krävs en mer enhetlig redovisning.”
Man har verkligen orsak att fråga sig: Vad vill utskottsmajoriteten? Vill
ni ha en effektiv kommunal verksamhet, där konkurrens och affärsmässiga
bedömningar fäller utslaget? Eller menar ni att det inte är lämpligt att vi dis-
kuterar kommunernas internredovisning här i riksdagen? Jag är tacksam för
ett klarläggande svar på min fråga här och nu.
Detta är ju ett ärende som är genomdiskuterat i riksdagen, och det är där-
för inte så lätt att komma med nya och originella synpunkter. Jag vill dock
understryka att den ståndpunkt som vi moderater och folkpartister för fram
i reservationerna är lika sann och riktig i dag som tidigare. Och jag vågar
påstå att vi har intagit den rätta ståndpunkten, medan utskottsmajoriteten
är räddhågad och splittrad i sin argumentering.
Jag hoppas, herr talman, att det är sista gången som vi behöver diskutera
detta ärende från den här utgångspunkten. Allt talar ju för att vi nästa år vid
det här laget har en borgerlig regering i detta land. Det ljusnar vid horison-
ten, herr talman.
Jag skall nöja mig med att yrka bifall till reservation 3, eftersom Lars De
Geer skall tala efter mig och har reservation 1 på sitt schema.
Anf. 110 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Moderaterna och folkpartiet har i detta betänkande två ge-
mensamma reservationer. För att spara kammarens tid avser jag att tala för
reservation 1 om upphandlingsförordningen, medan Filip Fridolfsson redan
har talat för reservation 3, som handlar om enhetlig kommunal redovisning.
Vare sig en upphandling äger rum i ett land med planhushållning eller i en
marknadsekonomi, så är det ett stort hinder för kostnadseffektiv upphand-
ling om beställaren och den som skall utföra beställningen tillhör samma or-
ganisation. Beställningen blir då en rutinoperation, där egen personal beord-
ras göra så som man ”kanske alltid gjort förut”. Någon egentlig kostnads-
kontroll blir det ofta inte, det får kosta vad det kommer att kosta när jobbet
görs utan intensiv tidspress av kommunens eller landstingets egen personal.
Det hela blir - ur effektivitetssynpunkt - ungefär som en höjdhoppstävling
utan ribba. Enda sättet att verkligen mäta effektiviteten i en egen organisa-
tion är ju att - med rättvisa metoder - jämföra egen kostnad med utifrån
kommande anbud. Då får man verkligen en ”ribba” i höjdhoppsställningen,
och därmed en kontroll av kostnadseffektiviteten i den beställning man avser
att lägga ut - den må sedan hamna hos en anbudsgivare eller i den egna orga-
nisationen. I det senare fallet är det dock av största vikt att alla kostnader
verkligen tagits med, såsom moms, administration och hjälp utifrån, om så-
dan erfordras. Eljest blir jämförelsen inte rättvis.
Alla är vi väl överens om att Sverige, i jämförelse med andra västliga indu-
striländer, har en mycket stor offentlig sektor. Därför är det av synnerligen
stor vikt att denna fungerar så effektivt som möjligt, något som tillgänglig
statistik från bl.a. sjukvården antyder att den i dag inte gör. Vissa statistiska
undersökningar tycks otvetydigt tyda på att produktiviteten där - alltså pre-
stationen per tidsenhet eller per patientnatt - varit negativ under 1980-talet.
För att råda bot härpå föreslår moderaterna och folkpartiet i reservation 1
att landstingskommunal och kommunal upphandling skall regleras i lag, så
att enhetliga regler kommer att tillämpas över hela den offentliga sektorn i
landet.
Gentemot detta förslag hävdar utskottsmajoriteten att man vid de på-
gående EES-förhandlingarna just förhandlar om gemensamma upphand-
lingsregler. Utgångspunkten för dessa skulle då vara de nu i kraft varande
eller planerade regler som finns inom EG. Men huvuddelen av dessa regler
finns ju inte i dag. De kanske blir färdiga till den 1 januari 1993 - men sanno-
likheten är väl ganska stor för att en anslutning av EFTA som organisation
eller av Sverige som enskilt land till EG inte kommer att ske förrän en bra
bit in på 1993, eller senare. I så fall skulle vi leva med nuvarande - otillräck-
liga och ej heltäckande - upphandlingsregler i hela tre år till. Vi har, herr
talman, inte råd att dröja så länge med en reform som avses effektivisera
hela vår stora offentliga sektor. Frånvaron av konkurrens anses ju av många
vara ett av de avgörande skälen till det bedrövliga tillståndet i Östeuropas
ekonomier. När man nu där satt till alla klutar för att främja en marknads-
ekonomis effektivitet, så vore det väl bedrövligt om vi inte skulle kunna göra
samma sak i Sverige, med vår mycket stora offentliga sektor.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den för moderaterna och folk-
partiet gemensamma reservationen nr 1.
I reservation 6 efterlyser folkpartiet att riktlinjerna för offentlig upphand-
ling skall innehålla krav på miljöpolitiska konsekvensanalyser. Detta yr-
kande påminner ju en hel del om vad centern efterlyser i reservation 7 och
miljöpartiet och vänsterpartiet önskar i reservation 8. Anledningen till att vi
avgett en egen reservation är att vi i reservationerna 1 och 3 krävt en ny och
enhetlig upphandlingsförordning, som då också måste innehålla nya och
ändamålsenliga miljöbestämmelser. I reservationerna 7 och 8 yrkas endast
på ändringar och kompletteringar i nu gällande bestämmelser, vilket folk-
partiet inte tycker är tillräckligt.
Anf. 111 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Finansutskottet behandlar även detta år motioner som på-
minner mycket om tidigare års motioner på området. Jag har enbart tänkt
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
87
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
ta upp frågor som rör regionala och arbetsmarknadspolitiska motiv för den
offentliga upphandlingen.
Vi menar från centerns sida att det kan finnas motiv för att på allvar fråga
sig om upphandlingen inte borde kunna användas också ur regionalpolitisk
synpunkt, för att stödja t.ex. sysselsättningen.
När man lade fast upphandlingsförordningen 1973, framgick det av förar-
betena att myndigheterna bör medverka till att en ökad del av upphand-
lingen läggs ut hos företag i de fyra nordligaste länen. Vi menar i vår reserva-
tion att detta innebär att även Gävleborgs län bör ingå, så att samtliga Norr-
landslän ingår.
När det gäller den andra reservationen, om miljöpolitiska hänsyn, har vi
under en följd av år sagt att det är rimligt att man tar miljöpolitiska hänsyn
vid upphandling. Den synen delas ju numera också i en rapport från natur-
vårdsverket, ”Avfallet och miljön”, där man föreslår att det skall göras en
sådan upphandling i fortsättningen. Det är svårt att förstå att den delen inte
vunnit större gehör i utskottet. Det är beklagligt att det inte finns majoritet
för en miljöpolitisk upphandling.
Beträffande det som jag nu har sagt kan man läsa vidare i reservationerna
4 och 7.
Anf. 112 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Flitiga som myror och idoga som bin upprepar vi våra krav
på hur offentlig upphandling skall få gå till. Och lika säkert som amen i kyr-
kan avslås våra krav. Jag tror dess värre att vi får räkna med att föra denna
debatt även nästa år, oavsett vilken regering landet har.
Egentligen handlar det om definitionen av ordet affärsmässighet. Vi vän-
der oss mot att man i dag med affärsmässighet menar att priset skall ha det
dominerande inflytandet vid upphandling. Vi anser att stat och kommun
måste få göra en helhetsbedömning, där också regionalpolitiska, arbets-
marknadspolitiska och miljöpolitiska hänsyn måste kunna vägas in när man
tar ställning till en upphandling.
Vad gäller regional- och arbetsmarknadspolitiska hänsyn har det kommit
ett särskilt påpekande från utskottet om att utländska upphandlingsmarkna-
der är av stor betydelse för svensk export och därmed också för sysselsätt-
ningen inom landet. Man betonar också vikten av samordning med EGs upp-
handlingsregler.
Detta är oroväckande och visar också att EG som organisation, trots att
vårt land inte är medlem, har en nästan total dominans över vår nationella
politik på de flesta områden. Vilka konsekvenser detta får för de svenska
företag som i dag producerar för den svenska marknaden kan ingen säga.
Dessutom är det en myt att fri konkurrens alltid leder till den bästa produk-
ten till det lägsta priset.
Jag noterade att Filip Fridolfsson talade om en fungerande konkurrens.
Men det är kanske inte alltid riktigt samma sak som en marknadsekonomisk
konkurrens.
Låt mig ta ett exempel som gäller upphandling av potatis. Det måste vara
rimligt att en kommun, om den själv finner det lämpligt, köper lokalt produ-
cerade potatisar i stället för att genom ett s.k. affärsmässigt upphandlingsför-
farande, med regler dikterade från Bryssel, går ut på EG-marknaden för att
hitta billig potatis. Hur går det med tanke på ett decentraliserat budgetan-
svar inom offentlig verksamhet att tillämpa en strikt affärsmässig upphand-
ling enligt nuvarande definition av begreppet? Det vore intressant att få veta
hur man tänker sig att offentlig upphandling skall kunna anpassas till EGs
regler med tanke på den omstrukturering som sker inom den offentliga sek-
torn.
Vi har i dag en stor regional obalans i Sverige, och den obalansen har för-
stärkts av att vi har avhänt oss de flesta möjligheterna att föra en nationell
politik både på det ekonomiska området och i fråga om näringslivet. Vi har
fått en koncentration av kapital och näringsliv till vissa regioner, samtidigt
som andra regioner har utarmats.
Denna utveckling har inte kunnat avhjälpas med den hittills förda regio-
nalpolitiken. Dessutom är kunskaperna om vad som händer med utsatta re-
gioner genom vårt beroende av EG mycket dåliga.
Jag vet inte om det vore lättare för utskottsmajoriteten att acceptera be-
teckningen samhällsekonomiska motiv som skäl i stället för regionalpolitiska
motiv när man gör en upphandling. Det är ju det som det handlar om. Med
en annan samhällssyn än den strikt kapitalistiskt marknadsekonomiska
skulle en affärsmässig upphandling innebära att man tog hänsyn till betydligt
fler faktorer än priset på varan. Då skulle man också kunna ta miljöpolitiska
hänsyn, man skulle kunna väga in kostnader för transporter och arbetstillfäl-
len m.m.
Herr talman! Med detta ställer jag mig bakom de reservationer som vi har
undertecknat i detta betänkande, men jag avser inte att begära votering.
Anf. 113 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Vi i miljöpartiet tycker det är viktigt med konkurrens, men
det skall vara konkurrens på lika villkor. Det innebär att man inte bara skall
ta hänsyn till vad en vara faktiskt kostar, utan man skall också ta hänsyn till
de samhälls- och miljökostnader som produktionen, transporterna och va-
rans användning förorsakar. Då har jag ändå inte tagit med vad det kostar
att ta hand om produkterna när de har omvandlats till avfall. Vår bestämda
övertygelse är att man måste ta hänsyn till miljöfaktorer vid offentlig upp-
handling. Gör man det, då kan den offentliga upphandlingen faktiskt vara
en ledstjärna för hur upphandlingsfrågorna skall kunna hanteras inom nä-
ringslivet.
Det finns ett bra sätt att lösa detta problem, nämligen genom att införa
”gröna” skatter och ”gröna” avgifter för att täcka samhällets kostnader för
att rädda miljön. Skatterna och avgifterna kan tas med i företagens kostnads-
kalkyler och avspeglas i det pris som köparen betalar för varorna.
Gör man på det viset ökar också chanserna till en god regionalpolitik. Att
frakta gods långa sträckor är ju påfrestande för miljön. Jag är fullständigt
övertygad om att införandet av ett system, där man tar hänsyn till miljö- och
samhällskostnader, gör att man inte behöver bråka så mycket om regional-
politiska hänsynstaganden. På något sätt löser sig problemen av sig själva.
Därför är det enligt min mening beklagligt att man inte har lagt ordentlig
tyngdpunkt på dessa frågor i betänkandet.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
89
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
Här finns partier som säger sig vilja minska koldioxidutsläppen. Men de
har inte förmåga att koppla detta till det praktiska vardagslivet. Oron för
växthuseffekten borde leda till att alla partier tar oron på allvar och hjälper
till att vidta åtgärder för att sänka koldioxidhalten. Därför måste man ta
både miljöpolitiska och regionalpolitiska hänsyn vid upphandlingen. De de-
klarationer som görs får inte bara bli till munväder.
Här kommer problematiken med EG in i bilden. Det krävs långa transpor-
ter för att få hit varor från EG-länderna. Vi vet dessutom att löner och so-
ciala kostnader liksom miljökostnader på många håll inom EG är väsentligt
lägre än hos oss. Det betyder att svensk tillverkning lätt kan slås ut. Det blir
ett slags social och ekonomisk dumpning om man medvetet inte tar hänsyn
till miljö- och regionalpolitik i den offentliga upphandlingen.
Med detta yrkar jag bifall till våra reservationer, nr 5 resp, nr 8.
Anf. 114 IRIS MÅRTENSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande om offentlig upphandling är flertalet av
yrkandena från oppositionen kända sedan tidigare. Vi behandlade och av-
slog dem för precis ett år sedan. Det är naturligtvis svårt att lägga någon spe-
ciell glöd i en debatt när samma yrkanden återkommer så ofta.
De ämnesområden som tas upp till behandling i dag ingår i de pågående
förhandlingarna om ett avtal mellan EFTA och EG-länderna. Utgångspunk-
terna blir de regler som gäller eller planeras gälla inom EG. Ett heltäckande
avtal baserat på principerna om nationell behandling och icke-diskrimine-
ring avses träda i kraft den 1 januari 1993.
Låt mig understryka vad vi tidigare har sagt om upphandlingsförord-
ningen, som omarbetades 1986. Därmed blev bestämmelserna mer entydiga
och lättillgängliga. Det grundläggande för myndigheternas upphandling är
dock affärsmässigheten. Man skall utnyttja de konkurrensmöjligheter som
finns och behandla anbud samt anbudsgivare på ett objektivt sätt.
Nu förhandlas det om ett EES-avtal som går ut på att skapa upphandlings-
regler för centrala, regionala och lokala myndigheter. Mycket är alltså på
gång. Vi får vänta på ett heltäckande avtal baserat på principerna om natio-
nell behandling och icke-diskriminering. Avsikten är att ett sådant avtal skall
träda i kraft årsskiftet 1992/93.
Beträffande reservationen om en enhetlig kommunal redovisning vill jag
på nytt påminna reservanterna om att fr.o.m. 1989 tillämpar praktiskt taget
alla kommuner den nya budget- och redovisningsmodell som har utarbetats
av kommun- och landstingsförbunden. De stora skillnaderna mellan kom-
munernas ekonomi gör dock att den interna redovisningen måste variera
från kommun till kommun. Vad gäller frågan om regionala och arbetsmark-
nadspolitiska motiv för offentlig upphandling anser vi det olämpligt att stat-
liga myndigheter åläggs att göra bedömningar av politisk natur.
Gällande bestämmelser för den statliga upphandlingen inrymmer möjlig-
heten att beakta de olika miljökrav som måste gälla för myndigheternas
verksamheter, och jag vill understryka att miljökraven tydligt kan anges i de
kvalitetskrav som ställs på den produkt eller tjänst som skall upphandlas.
Filip Fridolfsson frågar: Vad vill s? Ni säger bl.a. att de förändringar som
90
ni förordat skulle underlätta en förhandlingsprocess. Det har tyvärr inte
övertygat oss.
Och så en annan sak som jag också vill ta upp. Ni talar väldigt mycket om
egen regi. Egen regi kan vara intressant i och för sig, men det avgörande är
att det är vi som politiker som är beställare. Det kan vara egenanställda eller
vi kan köpa tjänster, men det är vi som skall bestämma omfattningen, mått,
kvalitet och vad som skall göras. Jag anser att vi socialdemokrater har lagt
grunden, och nu skall vi diskutera de fortsatta stegen.
Med det, herr talman, vill jag yrka avslag på samtliga reservationer.
Anf. 115 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Iris Mårtensson sade i sista meningen i sitt anförande att det
är vi politiker som skall beställa och också se till att det blir utfört kvalitets-
mässigt riktigt. Jag vill återigen påpeka att det är väldigt viktigt att den som
beställer inte har en direkt befälsposition över den som skall utföra jobbet.
I varje fall skall det finnas alternativ att välja på.
Riksgäldskontoret har fått åläggande att sköta om upplåningen för statliga
verk, men där har man gjort ett klokt tillägg. Man har sagt att statliga verk
må låna direkt på kapitalmarknaden, men de skall i så fall ta en kontrollof-
fert från riksgäldskontoret, så att de vet vilket som är bäst. Det är den sor-
tens uppgörelser som vi efterlyser med regler.
Iris Mårtensson säger först att det här är en gammal bekant. Det är inte
mycket att prata om, menar hon underförstått. Men det har ju inte hänt nå-
got på området på fem år! Det är just därför som det är så illa med Sveriges
ekonomi som det är. Så jag vill vända hennes argument direkt mot henne
själv och säga: Det är klart att det har gått dåligt därför att man inte har gjort
den förändring som vi har yrkat på i många motioner i många år.
1986 års upphandlingsförordning är visserligen relativt ny, men den gäller
bara statlig upphandling. Den gäller alltså inte upphandling för landsting och
inte upphandling för primärkommun. Vi vill att den skall tillämpas även på
kommunal upphandling, för att tvinga kommunerna att kontrollera var
höjdhoppsribban ligger i ställningen, så att de vet att de gör effektiva upp-
handlingar.
Anf. 116 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Iris Mårtensson säger att man skall kunna ställa miljökrav
på själva produkten. Det är ganska bra. Men en produkt uppstår ju inte av
intet och försvinner heller inte i intet.
Ingenting som man en gång har framställt materiellt försvinner. Det börjar
med att man tar upp malm ur gruvor, man bearbetar och behandlar, man
transporterar och man använder produkten. Så småningom hamnar den på
en avskrädeshög, och så händer någonting igen. Det viktiga med upphand-
lingsförfarandet är att man skall ta hänsyn till alla de här olika stegen och
deras påverkan på miljön, alltså den totala påverkan som den upphandlade
produkten förorsakar i samhället och de kostnader som är förknippade med
detta.
Det gäller då att få konkurrens på lika villkor, så att de producenter som
totalt sett förorsakar minst samhälls- och miljökostnader och andra produkt-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
91
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
kostnader skall ha ett försteg. Det är detta vi menar med att man skall ta
miljöpolitiska hänsyn. Men det har utskottsmajoriteten trots allt inte riktigt
förstått. Vad man egentligen ägnar sig åt är ju att subventionera miljöförstö-
ring genom att inte ta miljöpolitiska hänsyn.
Med det sätt som man förespråkar i fråga om upphandlingsförordningen
kommer faktiskt de som förstör miljön mest billigast undan, och det innebär
en kontinuerlig subventionering av miljöförstöring. Därför är det så utomor-
dentligt viktigt att få en helt annan syn på detta, så att man tar hänsyn till hela
produktionskedjan och strävar efter att använda produkter som är biologiskt
nedbrytbara i så stor utsträckning som möjligt. Det är nödvändigt att återcir-
kulera, återanvända och återbruka i betydligt större utsträckning än vad som
sker i dag.
Det vore väldigt fint om utskottsmajoriteten, förhoppningsvis nästa gång,
kunde samla sig till ett mera vidgat grepp på vad ekonomi faktiskt är, dvs.
inte bara studerar vad som byter plats mellan olika plånböcker.
Anf. 117 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag håller med Iris Mårtensson på en punkt, att det är svårt
att förnya sig i en debatt i det här ämnet, eftersom det är en gammal bekant.
Men jag undrar om inte Iris Mårtensson slår rekord när det gäller att köra
på ett enda spår. Jag har kollat vad hon sade i fjol - det är ju karbonpapperet
som har varit framme här!
Iris Mårtensson är säkert en bra ledamot i det socialdemokratiska partiet
och näst intill en god vän med mig. Därför blir jag nästan vemodig när jag
hör att hon slutar sitt anförande med att säga: Vi har lagt grunden, och nu
skall vi fortsätta att bygga på den grunden. Det är rätt trist att inte socialde-
mokratiska företrädare i debatten vet vad som rör sig ute i folkhavet. Det är
alternativ och konkurrens man vill ha. Så är strömningarna.
Här har verkligen kända socialdemokrater gått ut och sagt: Vi skall ha al-
ternativ och vi skall se till att få den kommunala upphandlingen att fungera.
Då säger Iris Mårtensson: Vi har lagt grunden. Vi är nöjda. Vi skall bygga
vidare.
Jag hade en förhoppning att det skall bli en ny regering nästa höst. Jag
hoppas att jag blir sannspådd, så att vi får bygga på en ny grund.
Anf. 118 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag tog upp en väldigt konkret del av offentlig upphandling
i mitt anförande, nämligen upphandling av t.ex. potatis. Jag skulle vilja vara
litet ihärdig med den frågan: Hur skall man hantera den sortens upphandling
med avtal som skall bestämmas i EG eller genom en överenskommelse i EG?
Hur upphandlar man potatis på ett affärsmässigt sätt? Åtminstone på den
ort som jag kommer ifrån är det här delegerat. Det är faktiskt inte kommun-
politiker som sitter och bestämmer kvaliteten på potatisen, utan det har man
överlåtit till kokerskorna på daghemmen att göra. Skall det anordnas kurser
för dem, där de skall lära sig EGs upphandlingsreglemente eller den här
överenskommelsen? Eller hur skall man klara kontrollen av att upphand-
lingen sker på det affärsmässiga sätt som tydligen är så viktigt både för rege-
ringen och för de borgerliga partierna?
Vi pratar mycket om att den offentliga sektorn skall decentraliseras, men
det är väl ingen decentralisering att säga att den här typen av upphandling
skall föras upp på något slags politikernivå. Man pratar också om alternativ
och konkurrens, och konkurrens är som sagt ett mångtydigt begrepp. För
mig verkar det vara mera byråkrati än alternativ att börja plocka in potatis-
försäljarna nere från Europa.
Anf. 119 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Potatisexemplet var väl inte särskilt lyckat. I en fungerande
konkurrens köper jag den potatis som är bäst till det billigaste priset, och jag
fick intrycket att Maggi Mikaelsson resonerade i de banorna. Så vi glömmer
väl det exemplet.
Anf. 120 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Mycket kort. Det är inte så lätt för kokerskorna på daghem-
men i Vännäs att hålla reda på vad som är billigaste priset på potatis nere i
Bryssel. Det måste till en väldig apparat för att tala om det för dem. Det
kostar pengar det också.
Anf. 121 IRIS MÅRTENSSON (s):
Herr talman! Jag vill först säga till Filip Fridolfsson att det är mycket enk-
lare att skriva motioner om man lägger karbonpapper emellan. Jag tror fak-
tiskt att det har hänt i det här fallet.
Visst är det socialdemokratin som har lagt grunden till den välfärd som vi
har i dag, det vill jag återigen säga. Om nu olyckan skulle vara framme och
vi skulle få en ny regering, måste det vara bra för Filip Fridolfsson och hans
parti att vi socialdemokrater har lagt en så bra grund.
Herr talman! Den beskrivning Maggi Mikaelsson gör är inte korrekt. Man
får nämligen köpa färskvaror lokalt. Jag vet inte om det här är fråga om ett
missförstånd. Vid upphandling kan man ställa krav på kvalitet och kvantitet
och även på miljön, och det är den upphandlande myndigheten eller kom-
munen som avgör vilka krav som skall ställas. Det finns ingen skillnad i syn-
sätt mellan kommuner, den svenska staten och, hoppas jag, det synsätt som
kommer att vara gällande inom EG.
Anf. 122 FILIP FRIDOLFSSON (m):
Herr talman! Jag kan inte förstå hur välfärdsresonemanget kan komma in
här. Vad vi talar om nu är att vi skall se till att den kommunala upphand-
lingen fungerar på ett tillfredsställande sätt genom en fungerande konkur-
rens, där den kommunala förvaltningen skall kunna göra en bra upphand-
ling. Vi går före för att förbättra välfärden, om vi nu skall använda den de-
battformuleringen. Vi som står som reservanter är de som egentligen slår
vakt om en kommunal service i ett konkurrensläge som är mycket bra för
medborgarna.
Jag skall inte slå mig för mitt bröst, herr talman, men jag är mycket belåten
med våra reservationer.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig upphand-
ling
93
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
Anf. 123 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Jag har, precis som Filip Fridolfsson, stor respekt för Iris
Mårtensson. I flera frågor har hon och jag samma syn på hur man skall lösa
problemen. Jag kan emellertid inte annat än häpna när hon säger att den
grund som nu är lagd är förstklassig och att det bara är att bygga vidare på
den. Har det undgått Iris Mårtensson att Sverige befinner sig i en utomor-
dentligt svår ekonomisk kris, där vi tvingas tillgripa skyhöga räntor för att
försvara värdet på vår svenska krona? Att då ställa sig upp och säga att grun-
den är så bra att man kan använda motioner skrivna med karbonpapper, an-
ser jag vara häpnadsväckande.
Anf. 124 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag tolkar Iris Mårtenssons inlägg så att det i dag är möjligt
och att det också i framtiden kommer att vara möjligt att upphandla dag-
hemsmöbler - för att ta ett annat exempel än potatis - från en lokal snickare
som producerar dem till ett pris som visserligen är högre i kronor räknat men
som totalt sett är miljömässigt lägre, eftersom man t.ex. slipper frakta dessa
möbler långa sträckor på landsväg, vilket skulle vara nödvändigt om man
köpte möblerna från en annan del av landet. Om jag har tolkat Iris Mårtens-
son rätt, är detta i dag fullt möjligt, och då är det bara att tacka och ta emot.
Anf. 125 IRIS MÅRTENSSON (s):
Herr talman! Kommunerna har engagerat sig ganska starkt i debatten om
EG. I en rapport som jag har tagit del av konstateras att de svenska upp-
handlingsreglerna, som, vilket jag tidigare sade, i princip är desamma för
stat, kommun och landsting, i grunden har samma övergripande mål som
EGs. De syftar nämligen till att skapa och tillvarata konkurrensen och till att
inget företag skall diskrimineras på grund av exempelvis hemvist. Dessa reg-
ler överensstämmer också till stora delar med GATTs regler. Det finns där-
för ingen direkt anledning att ta upp frågan om potatisen i det här samman-
hanget.
Överläggningen var härmed avslutad
(Beslut fattades under 13 §.)
94
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU2 Offentlig sektor.
Anf. 126 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Den offentliga sektorn har, trots tillgång till större ekono-
miska resurser än i något annat land, hamnat i en accelererande kris. Trots
att kvaliteten sjunker på område efter område skjuter kostnaderna i höjden.
Den kombinerade kvalitets- och kostnadskrisen i välfärden har drabbat en-
skilda individer och familjer, som gjorts beroende av t.ex. den offentliga
sjukvården, äldreomsorgen eller barnomsorgen. Daghem stängs på grund av
brist på personal. Köer till livsnödvändiga operationer hör numera dess
värre till vardagen.
Den svenska välfärden har på så sätt fått en orättfärdig profil. Den som
förväntat sig en god sjukvård eller trygghet på äldre dagar har fått erfara att
han inte har någon garanterad rättighet gentemot välfärdsstaten. Den som
har valt att försöka leva sitt liv efter egna värderingar och önskemål, t.ex.
genom att själv ta hand om sina barn, har fått möta den politiskt styrda väl-
färden enbart som en finansiär av de ständigt växande kostnaderna.
Under 1980-talet har dess värre statens förmåga att klara många av sina
kärnuppgifter urholkats. Medan världen i övrigt har frigjort och avreglerat,
har socialdemokraterna i Sverige slagit vakt om gamla monopolföreställ-
ningar. När socialismen i en allt snabbare takt rasat samman och fallit sönder
i resten av Europa, har de svenska socialdemokraterna under 1980-talet ut-
ökat den politiska sektorns omfattning i Sverige genom att höja skatte-
trycket med inte mindre än 70 miljarder kronor. Det har stoppat alternativ i
välfärden och cementerat de offentliga monopolen. Det är mot denna bak-
grund inte märkligt att Sverige under 1980-talet har haft den lägsta tillväxten
under hela detta sekel.
I viss utsträckning har regeringen i propositioner och skrivelser till riksda-
gen identifierat problemen. Men kraftfulla åtgärder för att komma åt proble-
men i den offentliga sektorn lyser alltjämt med sin frånvaro trots dessa skri-
velser och trots vad enskilda statsråd har sagt. Men så har dessa statsråd
också fått gå! På så sätt blev 1980-talet ett förlorat decennium. 1990-talet får
enligt min uppfattning inte förloras i de här avseendena.
Det är av den anledningen som de tre borgerliga partierna har enat sig om
en gemensam reservation om den offentliga sektorns förnyelse till finansut-
skottets betänkande nr 2. Vi anser att mångfalden och valfriheten när det
gäller de varor och tjänster som produceras i den offentliga sektorn måste
öka. Den enda möjligheten att nå detta mål är att tillåta och uppmuntra al-
ternativ till en offentlig produktion. En ökad konkurrens mellan privat och
offentlig verksamhet måste komma till stånd för att därigenom öka effektivi-
teten. Det nuvarande vaktslåendet om de offentliga monopolen måste änd-
ras.
Vi har i reservationen pekat på några vägar som är nödvändiga att gå för
att nå de uppställda målen. För det första bör monopol och specialregle-
ringar avskaffas inom ett flertal arbetsområden, såsom arbetsförmedling,
post, tele, radio, TV, finansiella tjänster och transporter, m.m. Viss offentlig
verksamhet bör avyttras till privata intressenter för att stärka konkurrensen
och öka effektiviteten och för att finansiellt underlätta omställningar i den
offentliga verksamheten.
Statsbidragsregler och skattelagstiftning som diskriminerar privat verk-
samhet inom skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg bör också änd-
ras. Den offentliga sektorn bör tillämpa samma principer för val mellan egen
regi och entreprenad som används för val vid olika entreprenörer, och an-
budsupphandlingar bör dessutom öka.
Oklara och missvisande kalkylmetoder, sammanblandning av monopol-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
95
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
96
verksamhet och konkurrensutsatt verksamhet, måste också undanröjas. Sälj
statliga företag om det inte finns starka skäl för ett offentligt engagemang.
Man bör också skapa stimulans för de offentliganställda att ta över verk-
samheter som lämpar sig för marknadskonkurrens och också avgiftsfinan-
siera i större utsträckning för att öka konsumentstyrningen av tjänstepro-
duktionen. I dag vet vi många gånger inte vad människorna verkligen vill ha.
Det finns inga alternativ och inget synligt pris.
Genom dessa förslag, och det finns säkert flera, skapas förutsättningar för
en effektivare offentlig sektor samtidigt som servicen till medborgarna ökar.
Vi måste kunna lita på att världens dyraste offentliga service fungerar där
den bäst behövs och för dem som är i störst behov av den, och detta är i dag
tyvärr inte alltid fallet.
Den offentliga sektorns service har i dag ofta tagit på sig många och skif-
tande uppgifter och ibland också iklätt sig oförenliga roller. Följden har bli-
vit alarmerande kvalitetsbrister på många områden. Det vet vi här i kamma-
ren alltför väl om, och därför behöver jag inte särskilt peka på dessa.
Det krävs prioriteringar och kvalitetsreformer för den offentliga sektorn.
Stat och kommun måste ha resurser och fungera väl där stat och kommun är
viktigast. De förutsättningarna kan skapas genom bl.a. de åtgärder som vi
har pekat på i reservationen.
Det är först genom ökad valfrihet och mångfald, genom uppmuntran till
alternativ och därmed ökad konkurrens mellan olika former, som välfärden
kan öka i det svenska samhället, och det vill vi säkert alla. Med detta, herr
talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Anf. 127 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Sverige har under senare år från att tidigare ha legat ganska
väl till, exempelvis under 1950- och 1960-talen, kommit allt längre ned på
listan över industriländernas tillväxt. Det är möjligt att vi år 1990 fortfarande
har en knapp procent i reell tillväxt, men det är dess värre sannolikt att vi
nästa år inte får någon tillväxt alls. Vi kommer då att ligga sämst till av alla
industriländer i världen, en jumboplats som bör föranleda allvarlig efter-
tanke. Ty tillväxt är - vad än vänsterpartiet och miljöpartiet säger härom -
alldeles nödvändig om vårt land skall klara av sina pensionsåtaganden, kö-
problem inom vården, vår u-hjälp och flyktinghjälp och sist men inte minst -
en ökad valfrihet och en ökad köpkraft till landets medborgare.
Varför har Sverige halkat ned från täten på tillväxtligan till en bottenplats?
Utan tvivel är ett av de tyngsta skälen härtill att vi låtit vår offentliga sektor
växa på ett nästan hejdlöst sätt. Jag har en skiss som kommer från OECD.
Den visar att våra offentliga utgifter stigit från 31 % av bruttonationalpro-
dukten år 1960 till 63,5 % år 1986. Inom hela OECD är motsvarande siffror
28.5 % och 41 %, alltså en ökning även där, men med 12,5 % i stället för
32.5 % som hos oss.
Produktivitetsökningen inom den offentliga sektorn är, om den alls finns,
mycket lägre än i den privata, konkurrensutsatta delen av samhället. Att den
enorma utvecklingen av den offentliga sektorn lett till att vi halkat ned till
en jumboplats i tillväxtligan har just att göra med denna skillnad i produkti-
vitetsutveckling. Därom borde alla kunna vara överens.
Herr talman! Ända sedan år 1985 har jag läst Kjell-Olof Feldts finansana-
lyser i varje års budgetpropositioner. Med uppfriskande klarhet har han där
varje år påpekat nödvändigheten av att den offentliga sektorn reformeras.
Analysen har varit riktig, och storstilade reformprogram har utlovats gång
på gång, men nästan ingenting har hänt i praktiken. Antalet anställda inom
den offentliga sektorn har fortsatt att öka hela tiden, och det är väl först da-
gens skattestopp för kommuner och landsting som kommer att stoppa den
utvecklingen. Men nu är det för sent. Skulle dagens akuta krisläge för Sveri-
ges ekonomi ha undvikits, skulle reformerna och bantningen av vår offent-
liga sektor ha påbörjats för länge sedan.
I reservation nr 1 räknar moderaterna, folkpartiet och centerpartiet upp
ett stort antal åtgärder som omgående borde vidtas för att höja effektiviteten
och moralen i den offentliga sektorn, inte minst, förvisso, genom att släppa
in privata alternativ på många områden. I de flesta fall föreslår vi solidarisk
finansiering av sociala tjänster via skattesystemet men decentraliserat och
privatiserat utförande för att skapa konkurrens och effektivitet i produktio-
nen av tjänsterna. Många fördelar skulle vinnas härmed. Valfrihet skulle fin-
nas både för medborgarna och för dem som tjänar sitt levebröd på att arbeta
med allt som i dag är monopoliserat av stat, landsting och primärkommuner.
Kostnadsjämförelser skulle bli möjliga, köer skulle kortas eller avskaffas och
arbetsglädjen skulle bli större.
Till åtgärderna för att förbättra landets ekonomi hör förvisso också för-
säljningar av statliga industrier och i vissa fall, såsom t.ex. televerket, även
av statliga verk.
Ta som ett exempel domänverket, som i en delårsrapport i dagarna med
stolthet rapporterat att man förbättrat sitt resultat i år med 30 % jämfört
med fjolåret. Men under år 1989 uppgick domänverkets skogsvinst till 231
milj.kr. på en areal om 3,8 miljoner hektar. På mindre än halva denna areal
redovisade Stora en skogsvinst samma år på 465 milj.kr. och Svenska Cellu-
losa AB 495 milj.kr. Siffrorna måste läsas med en viss försiktighet, eftersom
begreppet skogsyinst inte är entydigt och domänverkets skogar i genomsnitt
ligger längre norrut än de nämnda bolagens. Men avläst så att säga rakt av
statistiskt, antyder siffrorna att bolagen får fram fyra gånger så stor vinst per
hektar från sina skogar som domänverket. Självfallet skall domänverkets
alla marker ändå inte säljas ut. Men nog vore det med dagens skogspriser
en mycket bra affär att sälja av även ganska stora arealer? Likviden borde
användas att minska statsskulden med, och därmed statens räntekostnader.
Det är folkpartiets uppfattning, att en reformering av den offentliga sek-
torn är en av dagens verkligt viktiga frågor för Sveriges ekonomi, väl i klass
med frågor av typen ”anslutning till EG” och frågan om vilken energipolitik
landet skall ha i framtiden.
Herr talman! Med denna motivering yrkar jag bifall till den för moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet gemensamma reservationen
nr 1.
Anf. 128 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de allra vikti-
gaste strukturfrågorna under 90-talet. Förnyelsearbetet skall inriktas på att
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
97
7 Riksdagens protokoll 1990/91:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
98
förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom offentlig reglering
och finansiering med produktion av olika huvudmän, såväl privata som of-
fentliga.
Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser till det som är kärnan i det
offentliga ansvaret. Hela eller delar av verksamheter som gäller allmän ser-
vice eller varuproduktion skall frigöras från den offentliga sektorn. En vård-
nadsersättning där det statliga stödet till barnomsorgen fördelas direkt till
föräldrarna skall införas.
Socialförsäkringarna skall utformas så att de ger grundtrygghet, med möj-
lighet till frivillig privat påbyggnadsförsäkring. Vissa socialförsäkringar har
i dag en alltför snabb kostnadsökning. Dessa försäkringar måste reformeras.
Socialförsäkringarna skall utformas så, att de ger signaler om rätt beteende
till såväl enskilda som till företag.
Välfärdens fördelning är en grundläggande politisk fråga. Det är ett av de
viktigaste instrumenten för att garantera medborgarna lika behandling och
rätt till samhällsservice i den offentliga sektorn.
Den offentliga verksamheten har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den
omfattar i dag en stor del av samhällsekonomin. Till detta kommer de offent-
liga transfereringarna. Många uppgifter som i dag utförs inom den offentliga
sektorn har lett till förbättrade levnadsvillkor för invånarna i vårt land.
Framför allt har de medverkat till att skapa ett slags trygghet för personer
som drabbats av arbetslöshet eller sjukdom. Det står samtidigt klart att den
offentliga sektorn brottas med en rad problem som är viktiga att komma till
rätta med.
Den offentliga verksamheten och transfereringarna omfattar i dag en så
stor del av ekonomin att dess totala andel av ekonomin inte bör öka utan
tvärtom minska.
Trots den offentliga sektorn kvarstår i dag en ojämlik fördelning av resur-
ser på vissa områden. Det gäller såväl geografiskt som mellan olika befolk-
ningsgrupper.
En del områden inom den offentliga sektorn klarar inte den service som
efterfrågas. Därför behövs en förnyelse som ger mer verksamhet för insatta
resurser.
Även om visst arbete har startats upp med att förändra och förbättra servi-
cen t.ex. gentemot allmänheten kvarstår fortfarande mycket att göra. Det
kan gälla telefontider där medborgare inte kommer fram på telefon och det
kan gälla t.ex. begränsat öppethållande.
Stelbenta organisationsformer och långtgående regelstyrning har utgjort
påtagliga hinder för en förnyelse av den offentliga sektorn.
Flera områden inom den offentliga sektorn har tillåtits förfalla, det gäller
t.ex. utbildnings- och transportsektorn.
Regeringen har under hela 80-talet visat att man upptäckt problemen.
Detta har mångordigt redovisats. Men sedan har handlingskraften från rege-
ringens sida avstannat. Förändringsarbetet måste nu enligt centerns uppfatt-
ning påskyndas.
Vi har i en gemensam icke-socialistisk reservation redovisat hur vi anser
att de mål vi satt upp kan uppnås. Vi tror att monopol och specialregleringar
bör avskaffas, att statliga företag kan säljas ut, att statsbidragsregler som dis-
kriminerar privat och kooperativ verksamhet bör ändras och vi tror också att
ökad anbudsupphandling gentemot egen regiverksamhet bör förekomma.
Där kan det till viss del ske en förbättring genom skattereformen eftersom
intresset för egen regi inte blir lika dominerande som tidigare. Vi anser där-
för att det är viktigt att regeringen snarast återkommer med ytterligare kon-
kreta förslag på de områden som nämns i reservation 1.
I ett särskilt yttrande har centerns ledamöter i finansutskottet redovisat
ytterligare en del exempel på områden där vi är beredda att gå ännu längre
då det gäller viktiga delar av den offentliga sektorn. Jag vill med detta, herr
talman, yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 129 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det är en liten lustig debatt, eller man kanske kan säga egen-
domlig, därför att frågor som har med den offentliga sektorn att göra be-
handlas normalt i socialutskottet, socialförsäkringsutskottet, arbetsmark-
nadsutskottet och näringsutskottet med stor framgång, stor saklighet och
stor kunskap. Vad vi kan göra i finansutskottet är mer att ge uttryck för ett
allmänt förhållningssätt till den offentliga sektorn. På något sätt tycker jag
att den här frågan har hamnat fel.
Grunden för oss i miljöpartiet är att det inte är nödvändigt att det som
finansieras med offentliga medel också absolut skall skötas av det offentliga.
Vi tror att en förnyelse av den offentliga sektorn är alldeles utomordentligt
viktig. Det kan ske genom att man försöker decentralisera, ge ökad valfri-
het, uppvärdera de anställda i deras arbete och satsa på en grundtrygghet.
Jag tänker inte säga så mycket mer, därför att man kan prata om detta i tim-
mar och det skulle över huvud taget inte leda debatten någonstans.
Jag känner mig litet uppfordrad av Lars De Geer eftersom han för litet
fantastiska resonemang. Det viktigaste för oss i Sverige är uppenbarligen var
vi ligger i någonting som han kallar tillväxtligan. Det påminner på något sätt
om björnligan. Om man tittar på hur folk har det, tror jag faktiskt inte att vi
svenskar har det så förtvivlat dåligt trots att vår s.k. ekonomiska tillväxt i
vissa fall inte ligger i topp. Om man börjar med ett relativt dåligt utgångsläge
kan man kanske öka sin ekonomiska tillväxt relativt snabbt, men har man
ett högt utgångsläge är det inte fullt så lätt. Jag tycker dessutom att det hade
varit klädsamt om Lars De Geer hade diskuterat tillväxtens innehåll.
Det är ju inte så att tillväxt är något som är bra i sig, bara därför att det är
tillväxt, utan man måste faktiskt se vad det är som växer till och om man har
någon långsiktig nytta av det, så att inte tillväxten tillfogar oss obotliga ska-
dor. Jag tycker att det borde vara en mer samlad diskussion kring vad man
egentligen avser med det här ständiga tillväxtökandet.
Sedan sade Lars De Geer någonting om att man skulle höja moralen inom
den offentliga sektorn. Då måste jag fråga: Råder det en utomordentlig
omoral inom den offentliga sektorn? Är man där oetisk och bär sig illa åt?
Vad är det för någonting egentligen? Om man skall höja moralen måste man
ju ha ett dåligt utgångsläge. Jag menar att Lars De Geer är skyldig hundratu-
sentals människor i det här landet någon sorts besked om vari deras omoral
består. Det känns ganska upprörande att säga att moralen skall höjas. Det
får han faktiskt lov att förklara.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
99
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
100
Sedan har vi föreslagit att man skall ha en utredning beträffande de natur-
liga monopolen. Det är viktigt att man skaffar sig klara rågångar mellan vad
som är monopolverksamhet och vad som kan vara konkurrensutsatt. Jag vet
att Lars Norberg, för vilken detta är en varm fråga, har för avsikt att säga
några ord om det. Med detta vill jag yrka bifall till reservation nr 2.
Anf. 130 LARS DE GEER (fp) replik:
Herr talman! Carl Frick frågar vad jag menar med att man kan höja mora-
len. Med det menar jag att om man skapar t.ex. privata daghem, privata
sjukvårdskliniker och privata alternativ så ger man de anställda, som nu bara
kan söka tjänst i den offentliga sektorn, valmöjligheter att gå in med privata
initiativ och privata alternativ. Att de de får en valfrihet i sin anställning
kommer att höja deras moral. Jag beskyllde dem inte för någon omoral. Jag
sade bara att det skulle höja deras moral om de finge flera olika arbetsmöj-
ligheter och arbetsvägar öppna för sig.
Sedan frågade Carl Frick mig vad i allsin dar jag skulle med tillväxt till. Jag
är litet häpen över att få frågan när Sverige befinner sig i dagens ekonomiska
krisläge. Det kan väl inte ha undgått Carl Frick att vi har köer i sjukvården,
att vi har besvär med finansiering av vägar, järnvägar, försvar och bostäder.
Vi har besvär med att finansiera reningsverk och miljöåtgärder. Vi skulle
behöva resurser för att hjälpa Polen och de baltiska länderna med renings-
verk och med miljöskyddsåtgärder. Detta skulle kanske ge större effekt än
om vi skulle lösa de sista fem procenten av våra svenska problem. Att allt
detta kan lösas genom en tillväxt är alldeles klart.
Det krävs tillväxt för att klara Sveriges åtaganden mot sina pensionärer.
Det är statistiskt fastställt att vi om vi skall klara ATP-pensionerna värde-
mässigt måste få en tillväxt på 2 % per år. Får vi inte det kommer ATP-pen-
sionerna att urholkas. Jag tycker därför att det nästan är onödigt att jag skall
behöva stå här och argumentera för att tillväxten är viktig. Att den sedan
skall äga rum på ett miljömässigt riktigt sätt håller jag med Carl Frick om.
Detta höll jag ett anförande om för en timme sedan, där jag påpekade vikten
av att vi har konsekvensanalyser i miljöavseende i våra upphandlingsregler.
Anf. 131 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det är litet lustigt att ens moral skulle bli bättre för att man
har flera alternativ. Jag förstår inte riktigt vad det har med moral att göra,
men jag tror att de människor som arbetar i den offentliga sektorn är minst
lika moraliska som de som arbetar på andra sätt och med olika alternativ.
Jag tror inte att det beror på under vilka former man arbetar. Det är ett för-
hållningssätt man har som människa. Detta är mycket obegripligt.
Jag tror inte köerna har så mycket med tillväxten att göra. Vi har ju haft
en enastående ökning av den privata konsumtionen under 1980-talet. Från
1983 och framöver har den ökat med 2,5 % om året. Detta är något av ett
rekord. Samtidigt har arbetslösheten gått ner till rekordlåga nivåer beroende
på att industrin arbetar för fullt. Då är det inte så konstigt om man får köer
och brist på personal i daghem och på andra ställen när man betalar skyhöga
löner på andra ställen.
Har man en marknadsekonomi så har man den och då får man vissa konse-
kvenser. Då blir det litet underligt om man från borgerligt håll beklagar sig
över det som man verkligen strävar efter i alla andra sammanhang. Det är
faktiskt en konsekvens av det som man vill ha i politiken nämligen ökad kon-
sumtion därför att det är grunden för att man ökar tillväxten. Får man då
köproblem skall man inte beklaga sig egentligen. Det finns bara ett svar på
detta och det är att öppna slussarna så att man får in invandrarna som kan
fylla dessa platser. Men det brukar man ju inte heller vara så förtvivlat pigg
på. För mig finns ingen logik i den här sörjan som man håller på med när
man pratar om dessa frågor. Det är viktigt att man har klart för sig att tillväx-
ten ställer till med stora problem. Man kan inte bara säga att tillväxten skall
öka med 2 % om året, för det innebär faktiskt att vi om 35 år skall konsumera
dubbelt så mycket som vi gör i dag. Med 2 % och med ränta på ränta i 35 år
så blir det dubbelt så mycket, och det tror jag inte vi klarar av.
Vi måste hitta andra vägar att lösa våra problem än att bara konsumera
mera. Om 35 år lever jag kanske inte, men om jag gör det kan jag garantera
att jag inte orkar konsumera dubbelt så mycket som nu - det lovar jag. Och
jag tror att det är många med mig som kommer att känna det som om de
storknade.
Anf. 132 LARS DE GEER (fp) replik:
Herr talman! Om jag byter ut ordet ”moral” mot ordet "arbetsglädje” kan-
ske jag gör Carl Frick glad. Jag tror att det är roligare att arbeta inom ett
yrkesområde där man kan välja mellan olika företag eller organisationer att
arbeta i än att arbeta i ett monopol där tjänsterna ofta tillsätts efter ancienni-
tet och ålder och inte efter initiativkraft och duglighet.
Carl Fricks underkännande av behovet av ökade resurser kunde föranleda
en debatt som vi skulle kunna hålla på med i många timmar. Låt mig bara
påpeka att OECD under de senaste åren haft en tillväxt på 3 %. Vi ligger på
1 % eller lägre.
Det är klart att de länder som har en sådan tillväxt får ökade resurser för
sjukvård, de får ökade resurser för åldringsvård, de får ökade resurser för u-
hjälp, de får ökade resurser att ta emot flyktingar. Det kan hända att Carl
Frick tycker att allt det är alldeles onödigt. Jag rår inte för det; det är i så fall
en uppfattning som han får stå för.
Anf. 133 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Lars De Geer talar om att man får större arbetsglädje om
man har flera företag eller organisationer att välja emellan. Jag får en känsla
av att Lars De Geer uppfattar hela Sverige som ett enda stort monopol. Det
är faktiskt så att vi har en fri arbetsmarknad. Människor kan byta jobb, och
de kan söka sig till olika ställen. Det är faktiskt också vad människor gör i
ganska stor omfattning. Arbetsglädje kan man säkert finna. Om man inte
trivs på ett ställe kan man i de flesta fall - åtminstone på de större orterna -
ganska lätt finna sin arbetsglädje och sina arbetskamrater på ett annat ställe.
Det var ju skönt att Lars De Geer bytte ut ordet ”moral” mot ordet ”ar-
betsglädje”; det känns bra. Jag tycker kanske att man skall sanera debatten
och använda ”moral” om vad som är moral och ”arbetsglädje” om arbets-
glädje.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
101
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
Lars De Geer sade att man har en tillväxt på 3 % på kontinenten och i
OECD-länderna. Jag tror att också de kommer att hamna i oändliga pro-
blem med denna fantastiska ökning av sin materiella konsumtion. Med litet
eftertanke måste man förstå att man helt enkelt inte kan hålla på så. De olika
resurserna tar slut. Tillsammans smutsar vi ned och förgiftar i en så rasande
fart att produktiviteten i de biologiska systemen faktiskt tenderar att minska.
Det är det som vi äter av, och vi kan ju faktiskt inte, som någon sade, äta
t.ex. pengar. Jag tror därför att det är dags för ett kvalificerat omtänkande
beträffande den tillväxtfundamentalism som råder.
Därmed inte sagt att man inte skall lösa sina problem. Vi måste helt enkelt
tänka ut nya sätt att klara olika problem på och inte tro att vi kan klara saker
och ting genom att bara konsumera mer i varje givet ögonblick. Det kommer
vi aldrig att klara av. Gör vi så kommer det att gå oss mycket illa på sikt. Det
kanske går några år till, men jag hoppas faktiskt att vi skall komma till en
insikt, som gör det möjligt att lösa problemen med bl.a. vård och pension på
andra sätt än genom att konsumera sönder oss själva.
Talmannen anmälde att Lars De Geer anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 134 IRIS MÅRTENSSON (s):
Herr talman! Jag skall försöka redogöra för anledningen till att vi har av-
styrkt samtliga motioner i betänkandet om offentlig sektor.
Först och främst anser vi att den kritik som framförs om hur den offentliga
sektorn fungerar inte alls överensstämmer med verkligheten.
Många av oss har säkert varit i något annat land och kanske haft tillfälle
att på ett eller annat vis ta del av hur den offentliga sektorn där fungerar och
kunnat göra jämförelser. Då om någonsin måste vi erkänna för oss själva att
vi har en väl utbyggd och fungerande service.
Carl Frick talade om att titta på hur vi svenskar har det. Ja, det borde
många svenskar verkligen göra.
Vi har haft en ekonomisk tillväxt som skapat utrymme för ökad såväl pri-
vat som offentlig konsumtion. I dag har vi inte samma tillväxt. Nu dämpas
utbyggnadstakten, och vi kommer att få se betydande omställningsproblem.
Arbetet att omstrukturera den offentliga sektorn är nu på gång - men välfär-
den skall inte urholkas.
Nu skall jag säga en sak som kommer att ljuda som musik, åtminstone i
öronen på moderaterna: Valfriheten skall öka. Arbetet med att införa olika
former av brukarinflytande, brukarmedverkan, föreningsdrift, självförvalt-
ning och kooperativ skall breddas och intensifieras. Men återigen: Kravet
kvarstår att verksamheten skall hålla hög kvalitet, styras demokratiskt och
finansieras solidariskt, men produktionen av tjänster kan ske i olika former,
både offentliga, kooperativa och privata.
Vi talar i dag om avreglering, ökad användning av avgiftsfinansiering och
anbudsupphandling. Att nu när så mycket redan är på gång påskynda detta
arbete, som man från borgerligt håll i dag vill, anser vi från majoritetens sida
inte vara realistiskt. Det finns mycket i utvecklingen som inger optimism,
102
men det pågående utvecklingsarbetet måste få ta sin tid. Det måste finnas
realism också.
Jag vill påminna om det vi säger i betänkandet: Ni måste ha misstolkat
intentionerna bakom de åtgärder som nu vidtas för att effektivisera den of-
fentliga sektorn. Det pågår intressanta projekt över hela landet för att förnya
den offentliga sektorn. Men mycket återstår att göra, mycket är ogjort -
1990-talet kommer att erbjuda nya grepp och möjligheter att åstadkomma
mer reformer för pengarna.
I propositionen om utveckling av offentlig sektor sägs bl.a.: Arbetet med
att omstrukturera den offentliga sektorn är av utomordentlig betydelse för
att välfärden inte skall urholkas. Utrymme för angelägna reformer måste i
ökad utsträckning skapas genom omprioriteringar och genom ett effektivare
utnyttjande. Samtidigt måste kraven på ökad kvalitet, ökad tillgänglighet
och valfrihet tillgodoses.
Detta är arbete som pågår inom ett brett fält av den offentliga verksamhe-
ten. I kommuner och landsting sker en fortlöpande granskning och ompröv-
ning av innehållet i de tjänster som erbjuds medborgarna. Och, herr Rydén,
inom det statliga området prövas bl.a. inriktningen och omfattningen av
transfereringssystemet. Hav tålamod, hav tålamod!
Anf. 135 LARS DE GEER (fp) replik:
Herr talman! När Iris Mårtensson säger att de offentliga tjänsterna skall
kunna åstadkommas genom produktion i offentlig, kooperativ eller privat
regi kan jag inte annat än konstatera att det är en mycket trevlig överrask-
ning att hon nu även har privata alternativ med. Att kritisera henne på den
punkten vore att slå in öppna dörrar.
Sedan säger Iris Mårtensson att kritiken mot den offentliga sektorn är obe-
rättigad. Då är jag där igen: Tar inte Iris Mårtensson till i överkant när hon
säger att vår offentliga sektor är perfekt i alla avseenden? Det är sant att vi
i många fall har en mycket fin offentlig sektor och att den i många stycken
fungerar väl. Men vore det inte att sätta skygglapparna för ögonen att
glömma att vi har vårdköer, att vi har köer när det gäller höftledsoperatio-
ner, hj ärtoperationer och ögonoperationer?
Vi har en delvis försummad infrastruktur - jag tänker då på vårt järnvägs-
nät. Det finns stora behov av vägunderhåll. Vi kan förutse att våra pensionä-
rer, som blir fler och äldre, kommer att kosta mycket pengar. Således borde
vi erkänna att den offentliga sektorn har problem, även om den i många de-
lar fungerar väl.
Anf. 136 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Iris Mårtensson sade att kritiken inte överensstämmer med
verkligheten. Men Iris Mårtensson, har inte den förre och den nuvarande
civilministern sagt ungefär samma saker som moderater, folkpartister och
centerpartister vid flera tillfällen har framfört om behov av förändringar i
den offentliga sektorn? Sedan har ministerns ord fått stå för sig själva och
inte följts av handlingar. Det har kostat en minister taburetten, och det kan
kosta också nästa minister hans taburett. Därför borde Iris Mårtensson ha
lyssnat litet grand på vad vi tre borgerliga representanter har sagt, nämligen
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
103
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
att det finns ett behov av att förändra den offentliga sektorn, att öka privati-
seringen och att ge en ökad valfrihet för medborgarna. Med våra metoder
blir det också möjligt att ge en bättre kvalitet på den service som samhällets
medborgare i dag har rätt att ställa krav på. Det tycks ju finnas en överens-
stämmelse i den uppfattningen. Eftersom socialdemokratiska landstingsråd
och kommunalråd säger detsamma, finns det belägg för att den offentliga
sektorn inte klarar att tillgodose medborgarnas behov av vård och service.
Därför är det beklagligt att en sådan trevlig riksdagsledamot som Iris Mår-
tensson är så oförbätterlig på den här punkten. Vi har tidigare diskuterat
detta och Iris Mårtensson sade i en replik till Filip Fridolfsson att det finns
ett kalkerpapper. Men jag ser inte bara ett kalkerpapper; i det här fallet ser
jag skriften på väggen. Det är beklagligt och känns litet nattståndet. Iris
Mårtensson har inte tagit den minsta lärdom av den debatt som i dag förs ute
i samhället, tyvärr.
Anf. 137 IRIS MÅRTENSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det. Det glömde jag sist när jag hade ordet.
Rune Rydén sade att orden inte följs av handlingar, men jag försökte att
ange en hel del som är på gång och som det redan nu har lagts fram förslag
om. Jag vill bara påminna Rune Rydén om att det i går eftermiddag lades en
skrivelse på riksdagens bord som berör riktlinjer för reformer av den offent-
liga sektorn. Det finns inte mindre än sju program som berör just dessa om-
råden, bl.a. skolans verksamhet, äldreomsorg, barnomsorg, socialförsäk-
ringssystemet. Det är väldigt mycket som är på gång, så jag behöver inte
upprepa det.
Som sagt, det material som lades på riksdagens bord finns ju tillgängligt
också för er övriga.
Anf. 138 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Sent skall syndarn vakna, sade man i min småländska hem-
bygd en gång i tiden, och så är det nog med dagens socialdemokrater. Man
har noterat att det krävs en förändring och genom att föreslå vissa åtgärder
försöker man rädda vad som räddas kan. Tyvärr är det alltför mycket som
tyder på att samma sak kommer att inträffa nu som det har gjort tidigare när
det gäller förslag till förändringar av den offentliga sektorn, nämligen att det
blir en massa ord och mycket litet substans i dessa ord.
Iris Mårtensson, varför tog ni inte chansen? Här fanns ett betänkande,
motioner och tydliga förslag. Ni kunde ha hakat på dem. Det hade kunnat
hjälpa er ut ur en del av era problem, men ingenting av detta kunde skönjas.
Jag tror att ni fortfarande är fast i den obotfärdiges förhinder, tyvärr.
Anf. 139 LARS DE GEER (fp) replik:
Fru talman! Nu har vi tagit krafttag och lämnat en skrivelse till riksdagen,
sade Iris Mårtensson. Då vill jag precis som Rune Rydén nyss gjorde säga
att dessa åtgärder har föreslagits i tio år. Nu när de skall vidtas är det för
sent, och det är även för bristfälligt.
104
Anf. 140 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Det var intressant att lyssna på debatten. Iris Mårtensson har
problem att övertyga moderaterna och folkpartiet om att socialdemokra-
terna är inne på deras linje. Hon talade om reformering av den offentliga
sektorn när det handlar om nedskärningar.
Vi i vänsterpartiet vill demokratisera och utveckla den offentliga sektorn,
inte avveckla och privatisera den. Det beror på att den offentliga vården och
omsorgen är det enda området i samhället som bygger på den solidariska
tanken, från var och en efter förmåga till var och en efter behov.
Vård och omsorg till alla - oberoende av plånbokens tjocklek - solidariskt
finansierad genom skattesystemet och styrd av demokratiskt valda männi-
skor har varit arbetarrörelsens målsättning, och det kommer också att vara
vänsterpartiets.
Det är också genom den offentliga sektorns utbyggnad som kvinnorna har
gjort sitt inträde på arbetsmarknaden. Det är tack vare utbyggnaden av vård
och omsorg som kvinnors oavlönade arbete har lyfts fram och fått ett ekono-
miskt värde, visserligen ett alldeles för lågt värde - kvinnorna har alldeles
för låg lön - men det har i sin tur att göra med att vi lever i ett samhälle med
en manlig maktstruktur. Arbetsvärdering utgår från en manlig norm, och då
blir det lägre löner inom vård- och omsorgsyrken.
Vi tror på den offentliga sektorn, och vi tror också på dem som arbetar
där. Vi tror inte att behoven av vård och omsorg klaras vare sig bättre eller
billigare i fri konkurrens av marknadskrafterna. Privata alternativ kan aldrig
ersätta den offentliga sektorn för den stora gruppen av befolkningen. Dess-
utom är den fria konkurrensen en myt som inte existerar i det verkliga livet.
En annan myt som fått fäste i det allmänna medvetandet är talet om valfri-
het. Det är en borgerlig myt att om vi bara hade mer privat verksamhet att
välja på, skulle vi få bättre och billigare vård och omsorg. Men det ligger
faktiskt inte någon automatik i detta. Däremot skulle alternativen kanske bli
flera. Det är ju en enkel matematik att räkna ut att om jag skall kunna välja
t.ex. vilken skola mina barn skall gå i, förutsätter ju detta att det finns både
flera skolor inom rimligt avstånd från där jag bor och fler platser än det finns
elever, annars finns det ju inget att välja på. Då har jag svårt att se hur det
totalt sett skulle bli billigare.
Samma resonemang kan man använda när det gäller val av vårdcentral,
barnomsorg eller servicehus för äldre. Vem skall betala för alla extraplatser
som måste finnas om det skall vara en verklig valfrihet?
Därmed inte sagt att vi är emot att man skall kunna välja vårdcentral eller
skola. Det skulle säkert fungera bra på vissa orter, kanske i storstadsområ-
den. Vi tror dock inte att man löser några av de problem som finns i dag med
denna övertro på marknaden och konkurrensen.
Däremot instämmer vi i att den offentliga sektorn behöver förnyas. Det
är ju uppenbart att det finns brister i dag, såsom köer inom sjukvården, un-
dermåliga skollokaler och en tungrodd central byråkrati. Där vill jag tillägga
att problem med byråkrati finns i minst lika hög grad inom privat som offent-
lig verksamhet. Det är nog snarare så att den offentliga byråkratin i många
fall är överlägsen den privata när det gäller effektivitet. Det är en händelse
som i och för sig ser ut som en tanke att kritiken mot den offentliga sektorn
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
105
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
106
om att den fungerar sämre kommer i takt med att socialdemokratin har
anammat de borgerliga värderingarna om att den offentliga sektorn är för
stor. Det ligger litet grand av självuppfyllande profetior i detta.
Vi anser att den offentliga sektorn behöver demokratiseras och decentrali-
seras. Eftersom det handlar mycket om vård och omsorg och eftersom vår-
den och omsorgen till 80 % utförs av kvinnor, är vi övertygade om att man
måste ta till vara kvinnornas kunskaper och erfarenheter. Man måste bygga
en helt annan arbetsorganisation med en mycket plattare struktur.
Fru talman! I det här betänkandet går socialdemokratin ännu ett steg
längre på den nyliberala vägen. Visserligen säger man att den offentliga sek-
torn spelar en avgörande roll för välfärden, men samtidigt som man avstyr-
ker de borgerliga motionerna skriver man: ”Som utskottet ser det är många
av de åtgärder som föreslås i de borgerliga motionerna i flera avseenden i
överensstämmelse med inriktningen av det förnyelsearbete som nu pågår
inom den offentliga sektorn.”
Därför blir det en något konstig debatt i dag. Utskottsföreträdaren måste
försöka förklara att man säger nej till motionerna fast man egentligen håller
med. Jag kan förstå litet av Rune Rydéns dilemma.
Man menar också att centerns och folkpartiets krav till stora delar är tillgo-
dosedda. Jag skulle vilja fråga utskottets företrädare hur ni egentligen vill ha
det. Först talar ni om att den offentliga sektorn spelar en avgörande roll för
välfärden, men i praktisk politik i verkliga livet har ni tillsammans med folk-
partiet fattat en rad beslut som medför en minskad offentlig sektor. Ni accep-
terar de borgerliga motionernas budskap och skriver att de i princip gått ige-
nom. I det senaste i raden av krispaket är det viktigaste budskapet att de
offentliga utgifterna måste minska.
För mig går inte det här ihop. Människans behov finns ju kvar. Det är det
som är det väsentliga. Människor blir sjuka. Var vill ni sänka ambitionerna
att bota sjuka människor? Utvecklingen går mot allt bättre metoder att bota
fler och fler sjukdomar. Skall inte alla människor ha en grundläggande rätt
att få bästa möjliga vård? Människor blir gamla och behöver därmed mer
hjälp för att kunna leva ett värdigt liv. Hur skall man kunna spara in på de
äldres behov?
Det är orealistiskt att tro att allt skall kunna ske med rationaliseringar,
effektiviseringar och omstruktureringar. Jag är visserligen medveten om att
man alltid måste göra prioriteringar, och det görs hela tiden. Vi är dock inte
beredda att låta marknadskrafterna stå för dem. Vi vill styra vård och om-
sorg på ett demokratiskt sätt, så att alla får del därav. Jag vet inte hur ni skall
klara av det med den borgerliga valfrihetsmotionen, som ni har godkänt, i
botten.
Med hänvisning till budgetpropositionen skriver ni att offentlig verksam-
het måste räkna med begränsad tillgång på reala och finansiella resurser. Det
är ett fantastiskt uttalande i sig. I en tid då tillgången på just reala och finan-
siella resurser i samhället är större än någonsin tidigare, skall den offentliga
verksamheten minska. Problemet är att ni har avhänt er alla metoder att få
tillgång till de reala och finansiella resurserna. De far i väg med stor fart ut
ur landet. Sedan höjs räntan för att pengarna skall komma tillbaka.
Fru talman! Vi har ingen motion till det här betänkandet. Med ett särskilt
yttrande som vi har fogat till betänkandet och det här lilla inlägget i debatten
har jag velat markera några grundläggande byggstenar i vår syn på den of-
fentliga sektorn.
Anf. 141 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! En gång i tiden var jag lärare i ekonomisk historia vid Lunds
universitet. Jag undervisade många blivande kommunister i marxism. Jag
undrade då ibland vad det var som gjorde att de fängslades av denna lära.
I dag fick jag den klara vittnesbörden om detta när jag lyssnade till Maggi
Mikaelsson. Det är en ren illusion.
Anf. 142 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Vi i miljöpartiet är även när det gäller serviceverksamhet för
mångfald och småskalighet. Det hoppas jag att alla vet. Jag skall i dag tala
om något speciellt, nämligen naturliga monopol. I den allmänna marknads-
yra som just nu pågår i vårt land håller man på att glömma bort att det finns
något som heter naturliga monopol. Jag vet inte om Iris Mårtensson känner
till definitionen på naturliga monopol. Av utskottsutlåtandet över vår mo-
tion Fi:511 verkar det inte som om man har förstått riktigt vad det är fråga
om. Vi kanske har varit otydliga.
Utskottet säger att ”motionärerna har misstolkat intentionen bakom de
åtgärder som vidtagits för att effektivisera den offentliga sektorn”. I nästa
rad i betänkandet talar man om att ”staten måste bl.a. från fördelningssyn-
punkt ha ett avgörande inflytande inom flera verksamhetsområden”.
Jag vill börja med att anföra att detta är typiskt för utskottets slappa skriv-
ning. Den offentliga sektorn är en sak, och statens verksamhet är en annan
sak. Den största delen av den offentliga sektorn ligger utanför statens verk-
samhet. Den ligger nämligen i kommuner och landsting. Utskottet talar om
effektivisering av den offentliga sektorn. I vår motion talas enbart om stat-
liga naturliga monopol. Det hade varit klädsamt om utskottet hade hållit sig
till den saken.
Om jag tolkar utskottet snävt så menar man att motionärerna har misstol-
kat statens intentioner när det gäller statliga naturliga monopol. Med statliga
naturliga monopol menar jag reella monopol i statlig regi, oavsett om det
finns en lagstiftad monopolrätt eller inte. Har vi misstolkat, så har regering
och riskdagsmajoritet verkligen sig själva att skylla. Från miljöpartiets sida
har vi under föregående riksmöte i minst fyra motioner efterlyst en policy-
deklaration från socialdemokratins sida - men icke. Vi är som utskottet skri-
ver hänvisade till att tolka utifrån diverse konkreta ställningstaganden och
uttaladen av verkschefer inom statliga affärsverk.
Det senaste är regeringens skrivelse som vi fick i går. Man uttalar där av-
sikterna att bolagisera Vattenfall. Det innebär att en ny monopolliknande
verksamhet helt skulle ställas utanför demokratiskt kontroll. Vissa delar
inom Vattenfall är av typen naturligt monopol, andra delar kan mycket väl
föras över till en marknad och utsättas för konkurrens.
Det är märkligt att i USA - som är den privata företagsamhetens förlovade
land - har man en sträng lagstifting som ger medborgarkommissioner rätt att
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
107
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Offentlig sektor
108
fastställa monopolens taxor. Här i Sverige vill man låta monopolen agera
fritt utan kontroll.
Det är inte att undra på att televerket går ut i annons och deklarerar: ”Vi
spelar hellre finans än monopol”.
Fru talman! Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Tony Hagström hellre spe-
lar finans än monopol. I vår motion vill vi dock peka på att televerket liksom
posten, Vattenfalls stamlinjenät och en del andra verksamheter har reella
tekniska monopol som gör marknadslösningar praktiskt taget omöjliga. Det
är hög tid att man röjer upp i denna verksamhet.
Sådant som kan fungera på en konkurrerande marknad skall inte finnas i
samma organisation som innehar ett naturligt monopol. De naturliga mono-
polen skall stå under strikt offentlig kontroll och kan möjligtvis vara privata.
Men det ökar i så fall kraven på den offentliga kontrollen.
Jag bor själv i glesbygd. Jag skulle vilja se det företag som skulle komma
ut till oss och konkurrera med televerket när det gäller att dra telefonled-
ningar eller det företag som skulle upprätta konkurrerande lantbrevbärarlin-
jer. Jag skulle också vilja se det företag som skulle sätta upp konkurrerande
stamlinjer bredvid banverkets nuvarande linjer.
Nej, fru talman, det behövs en skärpning hos de grå partierna i denna riks-
dag, så att de tar upp frågan om naturliga monopol på allvar.
Vi i miljöpartiet kommer att ta varje tillfälle att ta upp denna fråga. Vår
nästa motion är redan avlämnad. Att ha en genomtänkt politik när det gäller
naturliga monopol är nämligen en demokratisk skyldighet främst mot de
svaga i samhället, de som först drabbas när det brister i service eller om pri-
serna blir för höga på grund av stora monopolvinster.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)
Företogs till avgörande finansutskottets betänkanden 1990/91:FiUl och
FiU2.
Finansutskottets betänkande FiUl
Mom. 1 (översyn av upphandlingsförordningen och lagreglering av kommu-
nal upphandling)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 94 för hemställan i reser-
vation 1 av Anne Wibble m.fl.
Motivering
Utskottets motivering godkändes.
Mom. 4 (enhetlig kommunal redovisning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Anne Wibble
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 5 (regional- och arbetsmarknadspolitiska motiv för offentlig upphand-
ling)
Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 33 för reservation 5 av
Carl Frick och Maggi Mikaelsson. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 a (förändringar i upphandlingsförordningen avseende miljöpolitiska
hänsyn vid upphandling)
Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 34 för reservation 8 av
Carl Frick och Maggi Mikaelsson. 59 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU2
Mom. 1 (den offentliga sektorns förnyelse)
Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 127 för reservation 1 av
Anne Wibble m.fl.
Mom. 2 (utredning om statliga monopol)
Hemställan
Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 2 av
Carl Frick - bifölls med acklamation.
Motivering
Utskottets motivering godkändes.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av kammarens arbetsple-
num onsdagen den 14 november.
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöUlTransporter av farligt gods.
Anf. 143 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 i försvarsutskottets
betänkande om transporter av farligt gods.
Det kan naturligtvis diskuteras om järnvägstransporter och sjötransporter
generellt är säkrare än landsvägstransporter. Helt klart är de tekniska förut-
sättningarna för att göra farliga transporter säkrare större vid användning av
järnväg och sjöfart än vid användning av landsvägar. Det farliga godset kan
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Transporter av far-
ligt gods
109
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa markfrågor
exempelvis bättre isoleras från annan trafik och inneslutas i säkrare men
tyngre behållare tack vare större bärighet hos räls och vatten. Genom den
ordning där transporter av farligt gods prövades enligt miljöskyddslagen
skulle man på ett bättre sätt kunna beakta den specifika farligheten hos varje
typ av transport.
Anf. 144 IRÉNE VESTLUND (s):
Fru talman! Det här är ett kärt ärende, som utskottet har behandlat vid ett
flertal tillfällen. Jag vill i denna behandling hänvisa till utskottets skrivning
angående transporter av farligt gods. Där uppmärksammar vi som tidigare
att det här är ett stort område och att det finns mängder av situationer där
faran kan vara överhängande. Men vi har också under åren som har gått sett
att man försöker efterleva och göra någonting av de beslut som vi har fattat
i riksdagen. Även om vi från utskottet i flera avseenden håller med en del av
motionärerna när det gäller beskrivningen av problem och brister, menar vi
att det för närvarande inte föranleder något uttalande från riksdagen. Där-
emot har utskottet anfört att vi behöver få en fortlöpande erfarenhetsredo-
visning som skall ges oss till känna från regeringen, så att vi kan följa vad
som verkligen görs ute i länen.
Med detta tillstyrker jag utskottets hemställan och yrkar avslag på motio-
nerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
110
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91 :FöU2 Sotning.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91:FöU3 Vissa markfrågor.
Anf. 145 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen, där vi förordar avveckling
av Hästholmens skjutfält. Jag ifrågasätter inte att krigsmakten med den or-
ganisation som ÖB föreslår har nytta av skjutfältet. Miljöpartiet de gröna
föreslår emellertid en mera decentraliserad arméstruktur, där det inte blir
fråga om centraliserad utbildning av t.ex. värnförband. Arméns etablering i
Linköping föreslås vidare minskad. Jag hänvisar till motion 1989/90:Föl7.
Luftvärnscentrum föreslås lokaliserat till Norrtälje/Väddö. Där kan luft-
värnets specifika skjutträning försiggå.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1990/91 :FöU4 Vapenfri tjänst.
Anf. 146 HANS LINDBLAD (fp):
Fru talman! Jag gick för ett tag sedan igenom en del av Kerstin Hessel-
grens anföranden, där hon sade att hon innan hon kom till riksdagen var för-
vånad över hur lång tid saker och ting kunde ta. Hon tog exempel från Eng-
land. När hon själv hade kommit till riksdagen insåg hon hur väldigt lång tid
det tog från det att en fråga aktualiserades till att den gick igenom.
Den politiska processen brukar liknas vid en ketchupflaska. Man trycker,
men det kommer ingenting, kommer ingenting, och sedan kommer allting.
Här har vi ett sådant fall. Det betänkande som vi nu behandlar är faktiskt
viktigt. Det står i betänkandet ”att utskottet är berett att frångå sin tidigare
restriktiva inställning till att avskaffa det nuvarande prövningsförfarandet”.
Den här frågan har drivits länge, den var uppe redan på 20-talet. Många
har drivit frågan, framför allt från frikyrkohållet under kriget då man för-
sökte försvåra för vapenfria beträffande prövningsförfarandet. Den har ak-
tualiserats år efter år. Vi har gjort från folkpartiets sida partimotioner och
enskilda motioner. Andra partier har ju gjort det också.
I grunden kan man säga att den offentliga sektorn har tagit på sig väldigt
många uppgifter, men den allra omöjligaste är den som vapenfrinämnden
har haft, nämligen att avgöra om Anders eller Pelle har tillräckliga samvets-
skäl eller inte. Myndigheten heter vapenfrinämnden - den hade kunnat heta
ämbetsverk för mätande av graden av personlig övertygelse hos unga män
eller helt enkelt statens samvetsverk. Tanken är att på något sätt kunna av-
göra någons samvetsskäl genom att se på personen utifrån.
Det gjordes ett försök från riksdagen 1979 att liberalisera på det här områ-
det. Det kom en utvärdering för bara någon månad sedan. Först nu, elva år
senare, har huvuddelen av den liberalisering som riksdagen beslutade om
trängt igenom. Det är alltså en oerhörd tröghet i verkställigheten på myndig-
hetssidan.
Det här är naturligtvis en viktig principiell fråga. Man kan säga att det inte
går att mäta någons samvete. Myndigheten kan säga: Dina samvetsskäl är
inte tillräckliga. Personen själv säger: Jag tycker det, och jag går i fängelse.
Vi vet inte hur många tusen eller hur många hundra det är. Att samhället
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
111
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
112
tar på sig att gå emot individen och säga att hans eller hennes samvete inte
är tillräckligt starkt är egentligen orimligt.
Ett huvudargument för dem som vill ha det så här är: Det får vi då betala
för. Några får bli felaktigt bedömda för att inte andra, som möjligen skulle
kunna utnyttja systemet, på något sätt kan komma förbi.
I Finland har man inget prövningsförfarande. Erfarenheterna där är
mycket goda. Vi vet att - det är det argument som försvarsutskottet har - en
väldigt stor del av dem som i formell mening skulle vara värnpliktiga inte gör
sin tjänst utan åberopar alla möjliga sociala, ekonomiska, medicinska eller
andra skäl. Ungefär en på tre eller fyra gör det. I grunden är det här inte en
praktisk fråga, utan en principfråga: Skall individens egen uppfattning, egen
samvetsövertygelse få gälla, eller tror vi att vi som politiker och myndighets-
företrädare bättre kan avgöra den saken?
Det här förslaget är ett stort steg framåt. Man kan beklaga att den här
ketchupflaskan måste tryckas så fruktansvärt länge. Låt oss nu glädjas åt att
all ketchup har kommit fram på bordet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till ett enhälligt utskotts hemställan vad gäller
prövningsförfarandet.
I detta anförande instämde Kerstin Ekman (fp).
Anf. 147 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Det är bra att prövningsförfarandet för vapenfri tjänst nu av-
skaffas. Det finns inget mer att orda om detta. Precis som Hans Lindblad
sade är det här en fråga som har funnits med i decennier.
Nu är det dags att gå vidare. Det är dags att vidga de områden där de va-
penfrias engagemang och kunnande kan tas till vara. Många arbeten i vapen-
fri tjänst har varit meningslösa och torftiga - det är inte tu tal om den saken.
Det finns otaliga vittnesbörd i det avseendet. Dugliga och kunniga personer
har alltså sysslat med i sig totalt obehövliga uppgifter.
Vad som karakteriserar värnplikten är att den är en pliktlag. Då bör det
också vara fråga om uppgifter som har den karaktären att människor verkli-
gen kan känna ett engagemang och kan veta att de uppgifter som de utför är
viktiga.
Vidare är det dags att vidga de här områdena till att gälla ett fredsarbete i
vidare mening. Det finns områden som rimligtvis kan anses eftersatta och
där vi på ett meningsfullt sätt kan ta till vara de vapenfrias arbete. Det gäller
då freds-, nedrustnings-, miljö- och solidaritetsfrågor. Jag tycker att det från
både samhällets och den enskildes synpunkt borde vara av stor betydelse att
vi kan använda människor för sådana här uppgifter.
Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.
Anf. 148 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! Jag instämmer gärna i vad Hans Lindblad och Jan Jennehag
här har sagt. Men därutöver har jag några förklaringar och kommentarer.
Det är, som sagt, utomordentligt glädjande att försvarsutskottet i enighet
har kommit fram till en skrivning som innebär att nuvarande prövningsförfa-
rande inför vapenfri tjänst avskaffas. Det är gamla motionskrav som tillgo-
doses, som Hans Lindblad sade. Så länge vi i miljöpartiet har varit med här
har vi hjälpt till. Vi har stöttat motionskrav genom reservationer när andra
inte har orkat skriva reservationer.
Nu kommer det an på regeringen att mera preciserat föreslå hur den här
antagningen till vapenfri tjänst skall ske. Man kan hoppas att det blir ett för-
slag som grundar sig på att vapenfri tjänst är det naturliga. Den är ju det
naturliga sett till människan. Men egentligen är det här det som vi främst
behöver och som är rationellt i dagens försvar och som kommer att vara ra-
tionellt i framtidens försvar. Dagens samhälle är, och framtidens samhälle
kommer i mångt och mycket att vara, så sårbart på grund av datateknik och
elberoende att konventionellt försvar blir en felinvestering.
Elektromagnetiska pulser från en kärndetonation slår ut all elektronik.
Man kan bara kapsla in och skydda i mycket begränsad omfattning. Nya
strålningsvapen kommer att kunna producera ännu effektivare pulser. JAS-
plan kommer aldrig att flyga, och inga kärnbrigader kommer att mobiliseras.
Långsiktigt är meningen med det rationella försvaret att bygga ett mindre
sårbart och mera ekologiskt anpassat samhälle. Kortsiktigt måste försvaret
bygga på att vi lokalt kan sätta upp civila styrkor som kan bemanna reserv-
system för basförsörjning med mat, vatten, värme och kommunikationer och
som kan mångfaldigt förstärka civil räddningstjänst.
Men samtidigt växer miljöhoten. Vårt samhälles existens hotas inte i grun-
den av en sovjetisk invasion men väl av krympande ozonskikt, av surt regn
och av växthuseffekten. Mot detta är civilt arbete ett relevant försvar.
Global miljöförstöring och livsmedelsbrist genererar politiska konflikter.
Också mot detta är civilt arbete ett relevant försvar.
Behovet av civilt försvarsarbete är således mycket stort. Därför har vi i
miljöpartiet motionerat om den s.k. allmänna värnplikten som vi vill skall
utvecklas till en allmän värntjänst för både män och kvinnor. Helt klart ford-
ras det, tyvärr, även för den närmaste framtiden en militär beredskap - men
det måste vara en beredskap för att kunna sätta upp många små robusta för-
band för att försvara vårt stora territorium. Det är det enda som är militärt
avskräckande när det gäller att försvara vårt territorium både mot en inva-
sion från stormakt och mot en eventuell framtida beväpnad folkvandringsin-
vasion.
Den allmänna värntjänsten kan erbjuda en sådan beredskap genom att
miljövärnsförband och räddningstjänstförband vid behov kan ges komplet-
terande utbildning och beväpning. På det sättet kan man öka den militära
beredskapen med visst varsel.
Naturligtvis kan den allmänna värntjänsten inte införas från den ena da-
gen till den andra. I väntan på utredningar av olika slag är det därför klokt
att successivt utvidga verksamhetsområdet för nuvarande värnplikt. Därför
biträder vi de krav som de vapenfrias organisation länge fört fram beträf-
fande en utvidgning här på deras område.
Vi biträder alltså vänsterpartiets motionsyrkande och den reservation som
finns i betänkandet.
Det här är ett bra exempel på att man kan gå stegvis fram, även om vi
väldigt snabbt skulle vilja ha en mera rationell helhetslösning i form av en
allmän värntjänst. Ett exempel på att det går stegvis framåt är alltså den po-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
114
sitiva inställning som nu finns när det gäller att rekrytera värnpliktiga direkt
till civilförsvaret.
Som sagt: Det går framåt.
Anf. 149 ROLAND BRÄNNSTRÖM (s):
Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Sedan ett par kommentarer. Jag har följt frågan under ett tiotal år här i
riksdagen. Diskussionerna kring vapenfri tjänst har tidvis varit mycket inten-
siva. För närvarande står vi inför ett ställningstagande som jag tror är riktigt
och som också bör ses i förhållande till den förhärskande världsbilden. De
resonemang som har förts i utskottet dokumenterar hur man ser på frågan
men även det nödvändiga i att även det här området genomgår en förändring
utifrån nuvarande situation.
Hans Lindblad har på ett bra sätt något beskrivit denna problematik. Det
här är ingen ny fråga. Tvärtom är den här frågan utomordentligt gammal.
Det framgår av riksdagens noteringar under årens lopp. Men det som alltid
varit föremål för diskussion har gällt hur man skulle kunna hantera vapenfri
tjänst på ett rimligt sätt i förhållande till den pliktlag som ju ändå gäller för
det här området.
Nu är vi alltså framme vid ett ställningstagande som möjliggör en föränd-
ring av nuvarande prövningsförfarande. Men vi har sagt att det ändå finns
skäl att klara ut den enskilde pliktskyldiges inställning till försvarets behov
av personal. Där närmar vi oss ett av de problem som jag anser kvarstår,
framför allt med tanke på de synpunkter som framförts från miljöpartiet och
vänsterpartiet. Man menar att den tänkta tjänstgöringen skall breddas på ett
sådant sätt att det här i fortsättningen inte kopplas till totalförsvarets behov.
Men det ser jag som ett avsteg, som något som leder i en föga önskvärd rikt-
ning.
Jag tror inte att det är bra att på det här sättet tillgodose vissa sektorers
behov av arbetskraft - ja, kanske t.o.m. behov av billig arbetskraft. Jag vill
nog beträffande en sådan här arbetsinsats att den som åtar sig denna uppgift
skall känna sig motiverad. Man skall tycka att det är ett arbetsområde där
man känner att man gör nytta. Skälet till att man söker till den här verksam-
heten skall framför allt präglas av ett intresse och av behov. Det skall inte
vara så, att man vill undvika någon annan form av verksamhet.
Jag vill alltså framhålla att det som nu är väsentligt och värdefullt är att vi
lämnar det nuvarande prövningsförfarandet. Vi ger i uppdrag åt regeringen
att återkomma med förslag som bättre tillgodoser dagens syn på denna pro-
blematik. Men vi går inte så långt som vänsterpartiet och miljöpartiet kräver
i reservationen.
Anf. 150 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Detta betänkande är ett viktigt steg framåt i vapenfrifrågan.
Utskottet uttalar att den omständliga och orättvisa prövningen vid sökandet
till vapenfri tjänst skall ersättas med något enklare och bättre.
Vi som är verksamma inom Broderskapsrörelsen hälsar naturligtvis detta
med glädje. Vi har inte motionerat i januari i år men gjorde det i en stor
motion i januari 1988. Som bekant har vi drivit denna fråga mycket länge.
Vi menar att man har ägnat alldeles för mycket energi åt för få människor.
Hanteringssättet har också skadat unga människor som har fått nej. En del
har fått stora problem till följd av ett nejsvar. Det har också i många fall lett
till totalvägran.
Man kan säga att vi har kommit på efterkälken bland de nordiska länderna
när det gäller att ta itu med detta problem. Jag hoppas nu att regeringen
snabbt kommer med förslag till följd av detta tillkännagivande.
På en punkt är vi dock inte nöjda. Det gäller just det som har varit uppe i
debatten, nämligen tjänstgöringsalternativen. Det finns vapenfrisökande
som inte anser sig kunna tjänstgöra inom totalförsvaret. De kan inte accep-
tera de nuvarande tjänstgöringsalternativen. Det leder till totalvägran, som
i sin tur leder till fängelsestraff. Vi har sett många tidningsartiklar om det
runt om i landet. Jag menar att detta frihetsberövande skadar Sveriges an-
seende. Det avser ganska få människor, och att undvika det borde inte vara
något problem.
I år är det vänsterpartiet som har motionerat i den här frågan. De tar upp
behovet av alternativa tjänster utanför totalförsvaret. Man pekar på alterna-
tiv som tjänstgöring inom institutioner och folkrörelser som arbetar för fred,
nedrustning, kultur, miljö, m.m. Detta är uppfattningar som vi framfört i vår
motion under den allmänna motionstiden 1988. Den starka anknytningen till
totalförsvarets myndigheter, även om de är civila, provocerar vissa värnplik-
tiga till att totalvägra i stället för att göra vapenfri tjänst. Många vapenfria
vill ha en tjänst inriktad på fredsbefrämjande åtgärder och fredlig lösning av
konflikter. Vi ser det som ett grundläggande krav att det är en i vid mening
samhällsnyttig tjänst man skall göra. Det är att föredra en sådan lösning
framför att aktuella vägrare hamnar i fängelse. I Broderskapsrörelsens nya
säkerhetspolitiska program hävdar vi att även denna samhällsnyttiga tjänst
kan vara en del i landets säkerhetspolitik. Vi menar att det är för snävt att
se tjänstgöring inom totalförsvaret som det enda alternativet. Vi delar i allt
väsentligt vänsterpartiets reservation.
Det kvarstående problemet måste helt enkelt åtgärdas, även om huvudin-
riktningen - jag vill stryka under det - av tjänstgöringen för de vapenfria bör
ske inom totalförsvaret. Men det är orimligt att vi fortsättningsvis försätter
oss i en sådan situation att ett antal totalvägrare hamnar i fängelse. Man
skulle kunna spinna vidare på Hans Lindblads exempel med ketchuptuben.
Varför inte trycka till ordentligt, så att vi får ut även detta problem och löser
den kvarstående frågan.
Anf. 151 ROLAND BRÄNNSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag har viss förståelse för Berndt Ekholms syn på totalvägrare
och deras situation. Den är något speciell. Låt mig ge uttryck för någonting
som kan leda till att även den situationen förbättras något.
Det pågår i försvarskommittén ett arbete som i förlängningen kan leda till
att man där begär en översyn av hela den problematik som har att göra med
totalförsvarets personalförsörjning. Det kan ses mot bakgrund av de ställ-
ningstaganden som är på väg att växa fram till följd av ett minskat behov av
personal i den militära delen av totalförsvaret. Jag ser framför mig, som en
direkt följd av detta, att möjligheterna till ett resonemang om totalförsvarets
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
115
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vapenfri tjänst
116
personalbehov öppnas. Därmed kanske man också skulle kunna se på något
som betecknas som totalförsvarsplikt. Vi har ännu inte kommit fram till ett
slutgiltigt ställningstagande i den frågan. Men jag ser personligen möjlighe-
ter till öppningar i en sådan riktning, vilket också breddar basen för tjänstgö-
ringsalternativen. Men låt oss invänta att försvarskommittén slutför sina
uppgifter, då just denna frågeställning berörs där.
Anf. 152 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag menar att det rör sig om mycket få människor som är ak-
tuella i detta fall. Om huvudinriktningen är att man som vapenfri skall tjänst-
göra inom totalförsvaret återstår omkring ett hundratal som inte kan accep-
tera detta. Jag tycker att det är rimligt att vi söker en lösning på detta pro-
blem, så att vi slipper sätta dessa människor i fängelse. Tidningarna skriver
den ena artikeln efter den andra, och vi får mänskliga rättighetsorganisatio-
ner på oss. Det är inte värt det priset för ett sådant fåtal människor. Jag hop-
pas att den översyn som Roland Brännström tar upp kan leda till att även
den här frågan kommer upp på dagordningen och att man diskuterar igenom
den. Jag hoppas verkligen att vi får en lösning, så att vi slipper föra denna
debatt i framtiden.
Anf. 153 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Det är inte var dag man kan stå här framme och glädja sig
över att ha fått en motion tillstyrkt av ett utskott. Därför tycker jag att det
känns så roligt att kunna gå upp i talarstolen den här gången och instämma
i det som utskottet har sagt.
Detta är en fråga som jag mest har studerat utifrån. Som aktiv inom freds-
och ungdomsarbetet har jag sett problemet från ungdomarnas sida. De käm-
par många gånger med sin övertygelse, med alla de problem som det innebär
att i ungdomen veta vad man vill och med rädslan inför detta prövningsförfa-
rande. Många har faktiskt tyckt att det är litet av ett examenstest som man
inte vet om man klarar eller törs ge sig in i. Därför har man fått ge sig in i en
tjänstgöring som man egentligen inte har velat.
Det är otroligt positivt att detta tas bort. Jag håller helt med Berndt Ek-
holm om att vi måste tömma hela ketchupflaskan och se till att det finns al-
ternativ för de ungdomar som av samvetsskäl inte vill ingå i totalförsvaret.
De kanske hellre vill jobba inom fredsrörelsen eller i någon av folkrörel-
serna. Det är också stimulerande och viktigt för det folkrörelsearbete som
jag tror att vi behöver i detta land för att behålla en levande demokrati.
Detta är mycket positivt och jag yrkar bifall till utskottets hemställan, men
stöder också reservationen under mom. 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Kammaren beslöt kl. 17.59 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1990/91:KrU2 Vissa turistfrågor.
Anf. 154 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Turismen är en näringsgren som är i tillväxt över hela värl-
den. Det finns 170 miljoner människor inom EG-länderna som reser till ett
annat land under sin semester. Sex miljoner nordamerikaner och lika många
turister från Fjärran Östern besöker Europa. Det finns ett uppdämt behov
hos människorna i det tidigare stängda Östeuropa att resa och se andra län-
der. Att marknadsföra och stärka Sverige på den utländska turistmarknaden
är självfallet mycket angeläget.
Sverige har mycket goda förutsättningar att hävda sig som ett attraktivt
semesterland för såväl inhemska som utländska turister. Unika natur- och
kulturupplevelser gör vårt land till ett lockande resmål. Möjligheterna att
ytterligare utveckla turistverksamheten är mycket goda.
Det visar sig emellertid att Sverige har ett underskott i turistbalansen som
i dag uppgår till 15 miljarder kronor. För att vända på den obalansen måste
intresset hos utländska turister för Sverige väckas. Turistrådet har en viktig
uppgift att marknadsföra Sverige utomlands.
Turismen har blivit en alltmer betydelsefull näring för landsbygden. I
många län, t.ex. i Bergslagen och i de norra delarna av landet, finns en god
utvecklingspotential i turistnäringen. Men det förutsätter en politik som gag-
nar den svenska turistnäringens konkurrenskraft.
Regeringen bedriver dess värre en ekonomisk politik som nu direkt hotar
att slå undan benen för en expanderande turistnäring i vårt land. Höjd moms
på hotell- och restaurangverksamhet innebär att redan höga kostnader stiger
ytterligare.
Höjda bensinkostnader drabbar landsbygden dubbelt upp. Dels är man
där helt beroende av bilen i vardagstillvaron, dels försämras turistnäringens
möjligheter av höga resekostnader. Lika illa slår momsen på persontranspor-
ter och skidliftar.
Svenska familjer finner att en utlandsresa ofta blir ett billigare semesteral-
ternativ än en semester i Sverige. Utländska turister skräms bort av kost-
nadsskäl.
Syftet med den stort uppslagna kampanjen ”Hela Sverige skall leva” mot-
verkas av regeringens förda politik. Den svenska turistnäringen får kämpa i
ett allt kärvare klimat och får allt svårare att hävda sig i konkurrensen med
utlandet. Ett i grunden gott utgångsläge blockeras.
Moderata samlingspartiets kritik mot skattereformen var stark på de här
punkterna och kritiken kvarstår. Det är närmast tragiskt att turistnäringen,
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa turistfrågor
117
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa turistfrågor
118
som så väl behövs i landets mest utsatta områden, nu fått allvarligt försäm-
rade villkor.
Herr talman! Moderata samlingspartiet har tidigare riktat kritik mot en
företeelse som haft en tendens att dyka upp i krisområden, nämligen kom-
munala satsningar på näringsverksamhet med kommuninvånarnas skatte-
pengar som insats.
I detta betänkande framhåller vi att kommunerna bör begränsa sina enga-
gemang på turistområdet. Turistverksamhet skall drivas i fri konkurrens och
på lika villkor. De turistverksamheter som många kommuner driver eller
subventionerar på skattebetalarnas bekostnad snedvrider konkurrensen.
Många kommuninvånare har dyrt fått betala entusiastiska kommunpoliti-
kers satsningar på illa underbyggd turistverksamhet, t.ex. i form av stugbyar
och campingplatser.
För moderata samlingspartiet är det viktigt att enskild företagsamhet får
så goda förutsättningar som möjligt att kunna verka och utvecklas. Det är
enskilda människors idérikedom och verksamhetskraft som är turistnäring-
ens bas.
I likhet med annan företagsverksamhet är turistnäringen beroende av en
småföretagarvänlig politik. Skatter, pålagor och andra hinder för företag-
samheten i vårt land hämmar den utveckling av landsbygden som en blomst-
rande turistverksamhet innebär.
Sverige har goda möjligheter att bli ett framgångsrikt turistland. Vi mode-
rater vill ge turistnäringen bästa möjliga förutsättningar att verka och ut-
vecklas.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 155 JAN HYTTRING (c):
Herr talman! Jag skall inte gå in på den allmänna debatten om turistnä-
ringen. I våras förde vi en ganska omfattande debatt med anledning av det
stora betänkandet om turistfrågor. Vi har också fört debatter om de skatte-
frågor som rör turismen, och dessa debatter kommer att fortsätta, men i an-
nan omfattning och vid andra tillfällen.
Jag skall, herr talman, närmare uppehålla mig vid föreliggande betän-
kande som rör vissa frågor om turismen. Det är frågor som inte behandlades
i våras men som har kommit fram nu under hösten.
Centern har fogat en reservation till betänkandet, och den rör information
om allemansrätten. Utskottet redovisar de insatser som görs för att infor-
mera både svenska och utländska turister om allemansrätten, som är helt
unik för Sverige. Mig veterligen finns den rätten bara i vårt land. Jag tror
också att vi alla är mycket rädda om den.
De informationsinsatser som görs är naturligtvis värdefulla och måste
fortgå.
I vår reservation efterlyser vi förstärkta insatser, vilket beror på att vi har
kunnat notera att det fortfarande på sina håll sker skadegörelse som inte är
förenlig med allemansrätten. Denna skadegörelse skapar motsättningar som
är helt onödiga och som också kan få negativa konsekvenser för turistnäring-
ens utveckling. Vi i centern tycker det vore synd om det skulle bli så och om
denna skadegörelse skall få fortsätta att utvecklas.
Därför gäller det att hitta också andra vägar för information. Ett förslag
är att man försöker upprätthålla en bättre kontakt med de utländska resear-
rangörerna. Många utländska turister, som ägnar sig åt camping, kanotsport
och liknande typer av aktiviteter ute i marker där allemansrätten gäller,
kommer inte i kontakt med svenska researrangörer. Resorna företas på eget
initiativ, och många turister nås inte av informationen om allemansrätten.
Det behövs alltså förstärkta insatser inte minst via våra ambassader och från
turistrådet, som kan ta direkt kontakt med researrangörerna genom våra ut-
landskontor. Det är kanske den viktigaste informationsinsatsen.
Informationsinsatserna kan också förstärkas i de kommuner som tar emot
många turister. Jag tänker exempelvis på Danoområdet, som går genom
både Värmland och Dalsland. Där förekommer faktiskt en ganska omfat-
tande skadegörelse. Även där skulle informationsinsatserna kunna förstär-
kas genom turistrådets medverkan.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3.
Anf. 156 MAJA BÄCKSTRÖM (s):
Herr talman! Det är riktigt som det är sagt här, att turismen i Sverige har
ökat med 40 % de senaste tio åren, och vi kan se att utvecklingen fortfarande
är snabb. Fram till 1995 väntas den öka med ca 5 % årligen. Vi vet att turis-
mens betydelse för samhället ökar. Turismen och rekreationsnäringen är
kort sagt en basindustri.
För vissa regioner i landet har turistnäringen speciellt stor betydelse. Det
gäller t.ex. vissa glesbygdsområden, där turismen är huvudnäringen.
Sverige och svensk turism har en väl utbyggd infrastruktur. Turistproduk-
terna har växt fram ur de lokala behoven av fritid och rekreation. Dessa tu-
ristprodukter står sig väl i en internationell jämförelse.
Den vid samma internationella jämförelse lilla destinationen, Sverige,
saknar dock i stort sett förutsättningar för massturism från utlandet, och det
finns få produkter med internationell lyskraft. Sverige som destination har
dock samtidigt en för framtiden bra profil - ett glesbefolkat välfärdssamhälle
med stora, orörda och ur miljösynpunkt oförstörda naturområden.
Turist- och resenäringen är en blandning av många kommersiella, ideella
och offentliga aktörer. Många av aktörerna är små och är i behov av service,
och de saknar ofta resurser för egna utvecklingsinsatser.
Aktörerna har delvis skilda men också delvis sammanhållande intressen
och referensramar. De produkter som turisten till slut möter är resultatet av
en lång kedja av insatser från dessa olika aktörer.
Den betydelse som turistnäringen har för regional utveckling och alltså
även för landsbygdens utveckling erkänns allmänt. Ett av de uppdrag som
statsmakterna har gett till Turistrådet är ju att stödja regional utveckling och
öka sysselsättningen. Det finns inga skilda uppfattningar mellan partierna i
detta avseende.
Förslaget i motion 524 går ut på att kommunernas engagemang på turist-
området skall begränsas. Motionärerna anser att kommunerna subventione-
rar turistverksamhet och på så sätt konkurrerar ut privata näringsidkare. Låt
mig säga att för några år sedan kunde detta påstående ha haft ett visst fog
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Vissa turistfrågor
119
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
120
för sig, men motionärerna har tydligen inte följt med den utveckling som
skett under senare år.
Enligt uppgift från Turistrådet och Kommunförbundet är det i dag knap-
past några kommuner som har råd att göra investeringar i turistanläggningar,
om det på orten finns privata företagare som är intresserade av att göra inve-
steringar i eller driva ett hotell eller en annan turistanläggning. Det förekom-
mer att kommuner går in och gör investeringar på turistområdet av indirekta
näringspolitiska skäl.
Kommunen bedömer det då som angeläget av serviceskäl att det skall fin-
nas ett hotell eller en campingplats på orten. Det innebär att turister stannar
till på orten, och det kan ge lokala företagare/handlare ökade inkomster.
Kommunförbundet redovisar i ”Fakta om turism och fritid 1988” att 52 kom-
muner har sett det som angeläget att stödja något eller några hotell på orten.
Herr talman! Låt mig avsluta med att yrka bifall till kulturutskottets hem-
ställan och avslag på de tre reservationer som är fogade till betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91:TU4 Lag om tillfälliga bilförbud (prop. 1989/90:143).
Anf. 157 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Kraven på miljöpolitisk lagstiftning måste ställas högt. Riks-
dagen måste veta vilka lagbestämmelser som man inför, och allmänheten
måste förstå innebörden av lagarna. Det föreliggande förslaget uppfyller inte
dessa krav.
Lagen föreskriver endast att en kommun får meddela bilförbud för visst
område. I propositionstexten begränsas lagen till att gälla tills vidare endast
för Göteborg.Varför just Göteborg? Varför inte lika gärna Helsingborg,
Borlänge eller Sundsvall, orter som har väl så stora luftproblem som vi har i
Göteborg? Och varför just nu?
Biltrafiken i Göteborgs centrum har, genom den sedan länge införda zon-
indelningen, inte ökat utan ligger kvar på 1970 års nivå. Däremot har in-
pendlingen från andra kommuner och genomfartstrafiken på väg E6 ökat
kraftigt. Men dessa problem löses inte av det föreliggande förslaget, efter-
som det endast omfattar det centrala stadsområdet.
Tvärtom kommer problemen med inpendlingen att öka genom den be-
skattning av kollektivtrafiken som nu skall genomföras. Att i stället slopa
den beskattningen skulle vara en konkret och miljöriktig åtgärd.
Lagförslaget innebär att en avstängningsplan får sättas i kraft när akuta
hälsorisker uppstår. Regeringen förutsättes bestämma vad som är akuta häl-
sorisker och hur mätning skall ske. I det förslag till gränsvärden som före-
kommit i Göteborgsplanen är gränserna så satta att trafikförbud inte varit
aktuellt någon gång under de senaste tio åren, trots att de föreslagna gräns-
värdena är ungefär halverade jämfört med t.ex. tyska normer.
Luftkvaliteten i Göteborg har under de gångna åren kraftigt förbättrats,
främst genom en framsynt satsning på goda energilösningar. Men de resultat
som därigenom har uppnåtts hotas nu genom en statlig energipolitik som sti-
mulerar nya stora förbränningsanläggningar. Ett flertal sådana är under pro-
jektering i Göteborg och de kommer att påverka Göteborgsluften mycket
mer än biltrafiken men är alltså inte föremål för miljöministerns intresse.
Herr talman! Det talas i dessa dagar mycket om besparingar, nedskär-
ningar och avskaffande av onödig byråkrati. Detta lagförslag är meningslöst,
men det kommer naturligtvis att skapa en mängd sysselsättning bland byrå-
kraterna i Göteborg. Tillämpningsbestämmelser skall utfärdas, skyltning -
bara den kostnadsberäknad till 20 milj.kr. - måste genomföras och bered-
skapsplaner måste upprättas. Allt för en bestämmelse som aldrig kommer
att tillämpas.
Förslaget om tillfälliga bilförbud är en meningslös lag som endast skapar
en skendebatt på miljöområdet, samtidigt som de stora miljöproblemen läm-
nas olösta. Det bör därför ej genomföras, utan regeringen bör återkomma
med andra, mer genomtänkta förslag. Regeringen kan ju då t.ex. få inspira-
tion från den egna utredningen ”Miljöprojekt Göteborg”. Det var många
pressmeddelanden som publicerades när den utredningen tillsattes. Betän-
kandet verkar däremot i all tysthet ha förpassats till arkivet.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och avslag på propositionen. Skulle
denna reservation falla, herr talman, kommer vi att stödja reservation 4, som
delvis har motsvarande krav.
Anf. 158 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! I betänkandet behandlas och tillstyrks av majoriteten, i vil-
ken folkpartiet ingår, en proposition med förslag till en lag om bemyndi-
gande för regeringen att meddela föreskrifter som ger en kommun rätt att
tillfälligt förbjuda person- och lastbilstrafik inom vissa områden i situationer
då luftföroreningarna utgör ett akut hot mot människors hälsa.
Med de problem som finns i våra större städer, känns det riktigt att i svåra
miljösituationer kunna ta till denna drastiska åtgärd för att tillfälligt för-
bättra miljösituationen i området.
I första hand skall denna åtgärd nu kunna användas i Göteborg. Sveriges
näst största stad har under många år haft problem med luftföroreningar.
Detta berör ibland inte bara Göteborg utan också närliggande kommuner
som Mölndal, Partille, Härryda och Kungälv. Orsaken till dessa återkom-
mande problem är i hög grad det geografiska läget i dalgångarna längs med
Göta älv.
Det känns aldrig bra att tillgripa förbud. Därför är det viktigt att förbuds-
lagen i dessa fall används mycket restriktivt av kommunen, eftersom ett bil-
förbud givetvis kan ställa till många andra problem, som för många invånare
kan bli svåra att hantera.
Från folkpartiets sida hade vi hoppats att lagförslaget skulle ha granskats
av lagrådet. Men varken konstitutionsutskottet eller majoriteten i trafikut-
skottet ansåg detta nödvändigt, varför vi fick böja oss.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
121
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
Med tanke på att det numera finns en särskild utredare tillsatt för Göte-
borgsområdet och dess trafiksituation hoppas vi givetvis att han skall komma
fram med förslag som regering och kommun gemensamt skall kunna an-
vända för att lösa den besvärliga situation som faktiskt råder i hela Göte-
borgsområdet. Jag vill här understryka vikten av att ett förslag snarast läggs
fram om en rationell trafikplanering för området.
Även delegationen för Miljöprojekt Göteborg har i sin redogörelse till re-
geringen tagit upp dessa problem. Detta har utmynnat i en skrivelse, där re-
geringen lovar återkomma med åtgärder som i möjligaste mån skall minska
problemen.
Folkpartiet har i reservation nr 4 tillsammans med moderaterna begärt att
regeringen skall återkomma med kompletterande åtgärder snarast. Det gäl-
ler att på ett effektivt och varaktigt sätt komma till rätta med dessa allvarliga
miljöproblem, som inte bara gäller trafiken, utan också utsläppen från vär-
meanläggningar, sopförbränning och industri.
Att stifta förbudslagar ger bara tillfälliga förbättringar. Att vidta åtgärder,
genom vilka man tar tag i de verkliga problemen, ger däremot en varaktig
förbättring.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4.
Anf. 159 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill för vänsterpartiets räkning bara yrka bifall till reser-
vation 2, som Viola Claesson har fogat till betänkandet. Jag vill också under-
stryka att det är vänsterpartiets uppfattning att kommunerna själva kan av-
göra när och hur det är nödvändigt med ett förbud mot biltrafik på grund av
miljöfarorna.
Anf. 160 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! I detta betänkande tar vi upp och behandlar regeringsförsla-
get om tillfälliga bilförbud inom vissa områden vid svåra luftföroreningar.
I korthet innebär förslaget att kommunen tillfälligt får förbjuda biltrafik
inom vissa områden om luftföroreningar innebär akuta hälsorisker för dem
som bor där. Det förutsätter emellertid att kommunfullmäktige har antagit
en beredskapsplan som skall ange förbudsområdena och de åtgärder som
kommunen skall vidta för att lindra effekterna av ett förbud. Planen skall
också ange förbudets omfattning och vilken trafik, utöver vad som följer av
lagen, som skall undantas från förbudet.
Förhoppningsvis kommer denna lag inte att behöva användas annat än vid
mycket speciella situationer. Den tekniska utvecklingen gör ju att vi får allt
bättre reningsanordningar på våra bilar och andra fordon. Katalytisk avgas-
rening och en skärpning av kraven när det gäller både bussars och lastbilars
avgaser minskar risken för dessa akuta ingrepp.
Men det är viktigt att möjligheten finns, eftersom vi vet att sådana här
situationer kan uppstå.
Kommunerna har endast möjlighet att besluta om tillfälliga bilförbud efter
bemyndigande från regeringen. Trafikutskottet har alltså på denna punkt
ingen annan uppfattning än lagrådet. Dessutom är det viktigt att kriterierna
122
är likvärdiga och att de används i landets olika delar när luftföroreningarna
innebär risker för människors hälsa.
Det har i detta sammanhang också rests krav på att kommunerna skall
tvingas uppfylla bestämda miljökvalitetsnormer och begränsa andra utsläpp
av luftföroreningar. Kommunernas möjligheter att allmänt bekämpa luftför-
oreningar har också breddats väsentligt under senare år. Många kommuner
har genom sina miljö- och hälsoskyddsnämnder tagit på sig ett mycket stort
ansvar, många gånger större än vad gällande lagstiftning har krävt. De utar-
betar miljövårdsplaner och samarbetar med länsstyrelsens naturvårdsenhe-
ter. Det finns alltså ett positivt kommunalt engagemang i de här frågorna.
Den nya lagen ger ännu fler möjligheter att agera för att förbättra miljön.
Vidare har moderaterna och folkpartisterna i detta sammanhang en ge-
mensam reservation, i vilken de begär kompletterande förslag som tar sikte
på att komma till rätta med ännu allvarligare miljöproblem, som t.ex. ut-
släpp från värmeanläggningar, sopförbränning och industrier. Om det vore
möjligt att genom ett enda förslag till riksdagen stoppa alla luftföroreningar,
vore det säkert lätt att enas om ett sådant förslag.
Tyvärr är inte verkligheten så enkel. Men vi kommer successivt, i takt med
den tekniska utvecklingen, att driva på för att få en bättre miljö. Det kom-
mer självfallet att ta tid, men det kommer säkert att lyckas. Nu tar vi vårt
ansvar på trafikområdet och bidrar med den här viktiga lagen om tillfälligt
bilförbud.
Jag kan inte låta bli att redan i mitt huvudanförande något kommentera
Tom Heymans inlägg i första rundan. Tom Heyman ställde ett antal frågor.
Han sade att allmänheten måste förstå lagens innebörd. Han frågade: Varför
just Göteborg och varför just nu, när luftkvaliteten i Göteborg aldrig har
varit bättre än nu?
Låt mig kommentera dessa frågor och påståenden genom att citera en no-
tis i dagens DN under rubriken Gråbrun luft täckte Göteborg.
”Göteborg drabbades på tisdagen av ovanligt dålig luft. Ett gråbrunt skikt
av smutsig luft med höga halter av kvävedioxider och sot låg på förmiddagen
över staden.
Miljömyndigheten i stan bad göteborgarna att ställa bilen hemma och för-
beredde dessutom andra åtgärder om situationen förvärrades.
Någon möjlighet att förbjuda biltrafik finns ännu inte. Riksdagen väntas
fatta beslut om den saken på onsdagen.”
Jag tycker att detta citat säger en del om att vi, även om vi har kommit
långt på vägen, behöver den här typen av lagstiftning för att kunna gripa in
vid akuta situationer.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i trafikutskottets
betänkande på alla punkter.
Anf. 161 KENTH SKÅRVIK (fp):
Herr talman! Det är enligt min uppfattning riktigt att i detta läge genom-
föra detta bilförbud. Men jag är också införstådd med att man, som Sten-
Ove Sundström sade, inte genom ett enda lagförslag kan täcka hela området.
Vad vi har skrivit i vår reservation och hävdat hela tiden är att detta bara är
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
123
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
124
en liten bit av allt som måste göras i den här frågan för att lösa de problem
som finns på just det område som vi nu talat om.
Det skulle därför vara trevligt att få höra från regeringspartiets represen-
tant om han verkligen vill sätta till alla klutar, för att uttrycka det så, för att
göra någonting åt dessa problem. Vi skall väl inte finna oss i att det nu finns
ett lagförslag och låta det stanna vid det, utan vi skall verkligen försöka lösa
problemen. Jag vet att de utredare som är tillsatta bl.a. i Göteborg verkligen
arbetar med detta och försöker styra trafiken genom Göteborgsområdet på
ett annat sätt än vad som är fallet i dag. Det skulle alltså vara intressant att
få höra Sten-Ove Sundströms åsikter i detta fall.
Anf. 162 TOM HEYMAN (m):
Herr talman! Jag har inte sagt att luften aldrig har varit bättre i Göteborg;
naturligtvis har den varit det. Jag har sagt att luften successivt har blivit
bättre under de senaste åren och framför allt sedan 1982, när fjärrvärmesats-
ningen satte in på allvar.
Visst har vi inversionsproblem, och visst drabbade det Göteborg i går,
men knappast i den omfattning som bl.a. hade inneburit ett bilförbud. Ett
bilförbud enligt den rapport som har tagits fram i Göteborg är knappast hel-
ler praktiskt genomförbart. Med de gränsvärden som har satts av utred-
ningen hade ett förbud heller aldrig tillämpats under de senaste tio åren.
Lagen är onödig, och den löser inte de problem vi har. Dessa är framför
allt en följd av den statliga energipolitiken, som nu driver fram fossileldade
anläggningar mitt inne i staden.
Anf. 163 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Låt mig först säga till Kenth Skårvik att detta självfallet inte
är ett lagförslag som löser alla problem. Vi måste naturligtvis gå vidare. Det
finns mycket att göra på detta område och många anledningar att åter-
komma till de problem som bilismen ställer till i vår gemensamma miljö.
Detta är bara ett steg i den långa rad av steg vi måste ta för att få en bättre
miljö åt oss alla.
Jag vill till Tom Heyman säga att det citat från Dagens Nyheter jag nyligen
läste upp tyder på hur viktigt det är att i speciella situationer - jag vill poäng-
tera att det är fråga om speciella situationer - kunna ha en sådan lag i bered-
skap.
Som jag tidigare sade var det höga halter av kväveoxid och sot som besvä-
rade Göteborg ordentligt i går enligt artikeln i DN. Det är viktigt att vi kan
vidta akuta åtgärder av detta slag även om självfallet många fler måste till på
sikt.
Anf. 164 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag vill fortsätta där Sten-Ove Sundström nyss slutade och
ta upp vad som hände i går i Göteborg. Om jag förstått saken rätt var halten
av kväveoxider på sina håll så hög i Göteborg i går att det hade blivit aktuellt
med ett bilförbud enligt den lag som vi nu diskuterar. Man var alltså över
halter på 250 mikrogram kväveoxider per m3 luft, och det är väl högt.
Jag kan i och för sig instämma i det Tom Heyman och andra har framfört
här, nämligen att man bör ta hänsyn till också andra saker än bilarnas ut-
släpp. Man får ta ett steg i taget.
Vi i miljöpartiet stödjer alltså denna proposition och att man ger de kom-
muner som så vill möjlighet att förbjuda biltrafik av miljöskäl. Men vi har i
reservation nr 3 till betänkandet också sagt att denna möjlighet bör utvidgas
så att kommunerna får rätt att begränsa även andra utsläppskällor. Det kan
vara industrier, energianläggningar osv. Kommunen skall kunna göra en
prioritering över vilka utsläpp som bör dras ner i ett akut föroreningsläge,
en prioritering som tar hänsyn till såväl utsläppens sammansättning, ekono-
min och rent praktiska frågor. Det kanske inte alla gånger är trafiken som
man skall gå på i första hand. Det beror på hur det ser ut lokalt.
Om detta skall fungera bra är det också viktigt att radikala miljökvalitets-
normer införs och att dessa är desamma för hela landet så att det inte uppstår
godtycke i de olika kommuner som inför sådana här förbud med litet olika
gränsvärden. Det är mycket viktigt att man har samma normer överallt.
Miljökvalitetsnormerna skall fastställas centralt och vara så pass radikala
att det inte uppstår miljöproblem och inte heller hälsoproblem. Det menar
jag skall gälla även för de människor som är litet känsligare för luftförore-
ningar. Det är kanske framför allt fråga om astmatiker, men det har visat sig
att många andra människor utvecklar allergier gentemot luftföroreningar
om de utsätts för dessa under en längre tid.
Det är viktigt att vi får ner halterna av kväveoxider långt under de 250
mikrogram per m3 som jag tidigare talade om, kanske ända ner till 50 mikro-
gram som dygnsmedelvärde. Det vore naturligtvis bra att komma ännu
längre ner, men jag anser att man borde kunna nå dit på kort sikt.
Jag noterar också att kravet på miljökvalitetsnormer, ett krav som miljö-
partiet har drivit länge under stort motstånd från de etablerade partierna,
börjar vinna gehör. Vi fick under den partiledardebatt som inledde höstriks-
dagen ett löfte från statsminister Ingvar Carlsson att miljökvalitetsnormer
skall införas i Sverige och bli en vanligare metod att angripa miljöproblem
med. Här har vi ett konkret exempel där detta bör bli aktuellt. I majoritetens
skrivning sägs också att man gärna vill se miljökvalitetsnormer som utfärdas
centralt. Vi har alltså fått ett halvt gehör för detta också från trafikutskottet,
men dock bara halvt.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.
Anf. 165 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tror att det är rätt att gå fram på det sätt som Roy Ottos-
son anger: Det är viktigt att ta ett steg i taget. Miljöpartiet pekar på vikten
av att se till att vi också kommer till rätta med luftföroreningar från industri
och energianläggningar och att miljökvalitetsnormer införs.
Det är självfallet viktigt att vi får grepp om dessa problem från många
olika håll. Det har varit viktigt att lyfta fram frågan om en möjlighet till bil-
förbud i den speciella region som Göteborg trots allt utgör. Exemplet i går
från Göteborg på vad som kan hända om man väntar för länge och de pro-
blem detta kan åstadkomma för medborgarna, visar att det är viktigt att lyfta
fram frågan i förtid och inte invänta fullkomliga lösningar på alla områden.
Vi får sedan återkomma med alla de andra åtgärder som kan vara viktiga
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Lag om tillfälliga
bilförbud
125
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
126
att genomföra. Även om det kan ta litet tid tror jag att vi är överens om
greppen.
Anf. 166 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag tolkar Sten-Ove Sundströms replik som att man nu inom
socialdemokratin är helt med på noterna när det gäller miljökvalitetsnormer,
och det är naturligtvis mycket glädjande. Vi har också sett att det gjorts vissa
framsteg inom miljöskyddskommittén, den utredning som ser över miljölag-
stiftningen i Sverige just på detta område. Miljökvalitetsnormer börjar er-
kännas som en bra princip i miljölagstiftning och miljöarbetet.
Jag vill också framhålla en annan begränsning i propositionen, eller åtmin-
stone i underlaget till den. Man tänker sig att det bara är i Göteborg som det
kan utfärdas bilförbud av miljöskäl. Vi i miljöpartiet menar att det naturligt-
vis måste vara generella regler. Alla kommuner som så vill bör få denna möj-
lighet.
Jag kommer själv från Sundsvalls kommun. Jag bor inte inne i Sundsvall,
men jag vet att luften där kan bli väl så dålig som i Göteborg. Det är en liten
stadskärna, och det vore relativt enkelt att tillämpa bilförbud för att få ned
luftföroreningshalterna vissa dagar när man har besvär med inversion och
annat. Det finns naturligtvis exempel på andra ställen runt om i landet där
det vore bra med ett förbud. Nu finns det i och för sig inget i den nu före-
slagna skrivningen av lagen som förhindrar att regeringen tillåter detta för
andra områden än Göteborg, och jag vill poängtera att det är viktigt att så
sker.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU3 Bilindustrin.
Anf. 167 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! I detta betänkande behandlas ett antal motioner som berör
bilindustrin. Det rör sig huvudsakligen om krav på olika förbättringar i av-
gasreningen och forskning om miljöeffektivare motorer. Det finns i denna
debatt anledning att först och främst slå fast att det gjorts mycket betydande
framsteg när det gäller avgasrening för bensinmotorer, framför allt när det
gäller den katalytiska avgasreningen, och speciellt den som styrs via lambda-
sonder har gjort att man fått en närmast 90 procentig rening.
Tekniken fortsätter att förfinas och bli effektivare. Vi får en snabb för-
nyelse av bilparken, och i synnerhet gäller det de bilar som går långa sträckor
varje år, vilket innebär att luften stegvis förbättras i förhållande till hur den
skulle vara om man inte fått denna förnyelse.
Det finns även anledning att påpeka att vi haft en konstant bensinförbruk-
ning till följd av bränsleeffektivare motorer under 8O-talet, vilket gjort att
utsläppen från bilismen har kunnat minskas. Det finns dock ett problem med
denna avgasrening, och det är att man inte kommer åt koldioxidproblemet.
Det är därför naturligt att vi ställer ytterligare krav på bilindustrin och pro-
duktionen av bilmotorer för att försöka få fram mer miljövänliga motorer.
Det är därför också intressant att kunna konstatera att Volkswagen nyligen
presenterat små personvagnsdieslar som har en katalytisk avgasrening som i
stor utsträckning kan jämföras med bensinmotorernas. Det intressanta med
denna motor är framför allt att man har en bränsleförbrukning som ligger
nedemot hälften av motsvarande bensinmotorers. På detta sätt skulle man
kunna minska utsläppen av koldioxid högst radikalt.
De motioner som behandlas i betänkandet tycker vi har kommit att handa
mer om medlen hur man skall kunna förbättra dessa motorer och deras ut-
släpp i stället för målen. Man har förblindats av ett antal olika alternativa
förslag och utvecklingslinjer och vill gärna sätta sig till doms över vilken som
kommer att utvecklas bäst och var pengarna skall satsas.
Vi tycker att detta är en helt felaktig syn. Vi skall sätta upp som ett mål
att kunna få effektivare motorer som ger mindre utsläpp. Medlen för hur
man skall kunna uppnå detta tror jag att branschen bäst själv kan finna. De
motortekniker som själva får syssla med utvecklingen har den största fack-
kunskapen. Därför tycker vi också att det är väldigt viktigt att dessa mål som
sätts upp politiskt inte bara blir nationella utan spänner över en större del av
världen. Det är inte bara Sverige som kan klara att få fram effektivare moto-
rer, utan det är den totala bilindustrin och världssamfundet. Vi tycker därför
att det är viktig att följa den snabba utveckling som sker i Californien. Vi
hoppas att de bilföretag bl.a. där som är inblandade i forskning efter effekti-
vare motorer skall kunna få fram en teknik, som kan appliceras på svenska
förhållanden och ge oss ytterligare luftförbättringar.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.
Anf. 168 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Betänkandet handlar om en begränsad del av bilindustrin.
Det finns säkert anledning att beröra många frågor med anknytning till bilin-
dustrin, men det får vi säkert anledning att återkomma till.
Vi i centern stöder ett par reservationer i betänkandet som berör dels
forskningsprogram för utveckling av miljövänliga motorer och drivmedel,
dels utveckling av elbilen. Även om mycket har gjorts när det gäller rening
finns det ändå mycket att göra.
Det är en mycket angelägen sak att ta fram mer miljövänliga motorer och
drivmedel - inte minst med tanke på miljön. Men det är också angeläget att
få fram mer bränslesnåla motorer för att reducera bränslekostnaderna.
Vi har som bekant ett mycket ett högt bensinpris i vårt land. Kan man
skära ned på förbrukningen av bensin per mil, gynnar det både den enskildes
ekonomi och miljön.
När det gäller bränslet skulle det också vara ganska enkelt att gå över till
en mer biomassebaserad motoralkohol än vad som i dag används. Tyvärr
verkar det som om produktionen av bränslesnåla och miljövänliga motorer
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
127
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
128
för kommersiellt bruk fortfarande är avlägsen. Det vore därför värdefullt
med en samlad redovisning av regeringen av hittills gjorda framsteg.
I dagens läge när inte minst vår svenska bilindustri har stora bekymmer
vore det värdefullt med ett större engagemang för att man skall kunna få
fram nya bränslesnåla och miljövänliga motorer. Jag yrkar därför bifall till
reservation 3.
Frågan om elbilen har tidigare diskuterats i kammaren. Vi tycker inte att
forskningen och utvecklingen har kommit långt nog. Forsknings- och utveck-
lingsarbetet bör intensifieras så att vi gör sådana satsningar som ökar möjlig-
heten för elbilen att bli kommersiellt intressant.
När vi nu talar om bilindustrin, vill jag också något beröra det allmänna
läget för denna. Vi har under många år haft en uppåtgående trend för vår
bilindustri. Det har också genererat mycken verksamhet hos underleveran-
törer och småföretagare. Tyvärr har det senaste årets nedgång, inte minst för
den svenska bilindustrin, satt djupa spår ute i olika bygder i vårt land. Det
är helt klart att bilindustrin har spelat en mycket stor roll för sysselsättningen
på olika håll i landet.
Det hela började med Saabs nedgång och försämrade lönsamhet, som
bl.a. innebar nedläggning av fabrikerna i Kristinehamn och Kramfors. Det
senaste är nu Volvos försämrade läge - dels den försämrade lönsamheten för
den svenska tillverkningen, dels nedgången av försäljningen.
Det har nu inneburit att tusentals personer har förlorat eller riskerar att
förlora sina arbeten. Det innebär också stora påfrestningar på underleveran-
törerna. Senast i förra veckan varslades de anställda vid TVABs fabriker i
Säffle och Koppom om att tillverkningen av kablaget vid båda fabrikerna
skulle läggas ned. Jag skulle kunna räkna upp många exempel. Allt detta gör
att vi nu med alla krafter måste försöka få en utveckling av vår bilindustri till
stånd så att den kan vara med och konkurrera om den framtida bilen.
Ett led i detta är den delegation som regeringen har tillsatt och som leds
av Arne Angerlöv. Delegationen skall ta fram olika koncept som skall hjälpa
bilindustrins underleverantörer att ta fram nya produkter och produktions-
metoder. Jag hoppas att denna delegation kan arbeta skyndsamt, för det
brådskar verkligen om vi skall kunna vara med och konkurrera i den fram-
tida bilbranschen.
Delegationen har 150 milj.kr. att förfoga över under treårsperiod, men jag
tror inte att dessa medel kommer att räcka. Det är ganska kraftfulla insatser
som fordras om det skall bli någon effekt. Men som jag sade inledningsvis
får vi säkert anledning att återkomma till denna fråga här i kammaren. Jag
nöjer mig nu med att uttrycka förhoppning om att regeringen snabbt vidtar
åtgärder som är ägnade att förstärka den svenska bilindustrins möjligheter
att vara med och konkurrera i den framtida bilbranschen.
Anf. 169 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Det har av flera olika skäl blivit angeläget att diskutera den
svenska bilindustrins framtid. Under det senaste årtiondet har den svenska
bilindustrin använts som en sorts framtidsbransch eller krislösare på indu-
striorter där tidigare dominerande industri har slagits ut eller avvecklats. Det
var väl redan från början fåfänga förhoppningar. Så mycket var känt om de
problem som är förknippade med bilproduktion och om de negativa effek-
terna av massbilismen, att man knappast på allvar har kunnat beteckna
denna bransch som en framtidsbransch.
Det har ju visat sig ganska påtagligt att åtminstone den svenska bilindu-
strin inte är någon krislösare. Man har erfarenheter från flera håll i landet.
Saabfabriken i Malmö på Kockums område och bensinmotorfabriken i
Karlskrona som bara ger ett löfte om 500 arbetstillfällen är några exempel.
Bilbranschen visar i dag själv påtagliga krissymtom. Det finns sårbara or-
ter och regioner i landet som är uttalat beroende av bilindustrin. De är det
antingen direkt, därför att man producerar bilar där, eller indirekt eftersom
det lokala näringslivet domineras av underleverantörer beroende av de stora
svenska bilföretagen.
Det är vår uppfattning att detta beroende måste brytas och industrin på
dessa orter diversifieras och utvecklas i andra riktningar. Den svenska bilin-
dustrin befinner sig i någonting som kan liknas vid en krissituation, beroende
på vikande marknader. Det är en lågkonjunktur på gång. Sedan ställs miljö-
krav som man har svårt att leva upp till. Det har kommit en oväntad olje-
kris - åtminstone när det gäller intensiteten. Det är påtagligt och alltmer up-
penbart för alla att bilismen måste minska.
Det finns flera skäl till att beroendet av svensk bilindustri måste minska.
Den kan inte konkurrera. Sin bristande konkurrensförmåga har bilindustrin
använt i politiskt-ideologiska syften för att angripa det svenska välfärdssy-
stemet - sjukförsäkringen, den svenska solidariska lönepolitiken och osv.
utan att egentligen erkänna de egentliga orsakerna: Oförmåga att utveckla
produkten och oförmåga att sälja den. Det visar oförmåga att ta till vara det
som är unikt för den svenska arbetskraften, nämligen att den är välutbildad,
medveten och tar sjukvård och kollektiv social service som en självklarhet.
Det är helt enkelt så att arbetsprocessen på många håll inom bilproduktio-
nen är alldeles för enkel för att den skall kunna stimulera den välutbildade
svenska arbetskraften.
Ofattbart nog bygger man fortfarande - eller gjorde alldeles nyligen - nya
sammansättningsfabriker. Man har en företagsledning och en arbetsledning
som visar mycket låg kreativitet, åtminstone på det personalpolitiska områ-
det. Sina tillkortakommanden skyller man på personalen och på det svenska
välfärdssystemet.
Därför krävs det att man ställer om ganska stora delar av bilindustrin till
nya produkter, produkter som produceras på ett mer intelligent sätt. Det be-
hövs nya trafiksystem till kollektivtrafik - det är ett av många möjliga områ-
den. Personbilsproduktionen måste också ställas om som en följd av männi-
skors krav på god miljö och livskvalitet. Den måste ställas om till rena bilar.
För att man skall lyckas krävs det här politiskt uppsatta mål och att man bry-
ter med branschens vanetänkande.
Det krävs också att produktionsprocessen i sig själv blir miljömässigt ofar-
lig, att den blir resurssnål. För att uppnå detta har vi i vänsterpartiet krävt
en parlamentariskt sammansatt utredning för att undersöka förutsättning-
arna för en ekologiskt anpassad produktion och en omställning av den
svenska bilindustrin.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 till detta betänkande.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
129
9 Riksdagens protokoll 1990/91:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
130
Anf. 170 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Med de argument som Rolf Nilson i sitt anförande använde
för att dödförklara svensk bilindustri kan han lika gärna dödförklara större
delen av svensk industri. Det är knappast genom mer av politisk planering
och centralstyrning som vi kan klara sysselsättning eller framtid vare sig för
bilindustrin eller för någon annan bransch.
Anf. 171 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Det borde ha framgått av mitt inlägg att min uppfattning är
att man inom bilindustrin har ägnat sig alltför mycket åt politisk och ideolo-
gisk agitation mot det svenska välfärdssystemet och alltför litet åt att ut-
veckla sin produkt och att utnyttja den tillgång som den välutbildade svenska
arbetskraften är genom att utveckla en produktionsprocess och en arbetsor-
ganisation som tar till vara de resurserna.
Anf. 172 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var ett ganska skamligt angrepp på de tio-
tusentals anställda på både Volvo och Saab-Scania, som gör ett utomordent-
ligt arbete, att påstå att de huvudsakligen skulle ha arbetat med politisk agi-
tation i stället för att försöka driva företagen till framgång. Det tycker jag är
klart orimligt och onyanserat.
Anf. 173 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Debatten underlättas om man lyssnar på sin meddebattör.
Då kan man undvika missuppfattningar. Jag har inte sagt att de tiotusentals
anställda - konstruktörer och produktionspersonal på verkstadsgolvet - har
ägnat sig åt politisk agitation i stället för att jobba, utan att man på företags-
ledningsnivå alltför mycket har gjort det. Jag vet inte om det är just detta
som har inskränkt dess förmåga att utveckla produkten så att den blivit slag-
kraftig, men jag misstänker att det ligger någonting i det.
Jag vill också påpeka att jag uttrycker mig väldigt modest jämfört med vad
den socialdemokratiska påläggskalven Lars Engqvist gjorde när han i dag
talade till sina ombudsmän i Malmö.
Talmannen anmälde att Per Westerberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 174 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Eftersom jag står som reservant för fem av de sex motioner
som föreligger i detta ämne och dessutom avgivit tre särskilda yttranden
finns det anledning för mig att försöka ge en helhetssyn på bilen som teknisk
produkt. Att jag engagerat mig så intensivt i de här frågorna kan naturligtvis
i någon mån sammanhänga med att jag är tekniker med mångårig erfarenhet
från industrin, men huvudskälet är att bilismen har en oerhörd betydelse för
samhället samtidigt som den är ett av vår tids allra största energi- och miljö-
problem.
Intresset för teknik är jag ingalunda ensam om inom miljöpartiet. Det
kanske kan vara värt att påpeka att 20 % av partiets riksdagsgrupp har sin
utbildning från teknisk högskola, och 50 % av gruppen har naturvetenskap-
lig universitetsutbildning. Jag nämner inte detta för att tala om hur duktiga
vi är, utan för att visa att föreställningen att miljöpartisterna skulle vara tek-
nikfientliga faktiskt faller på sin egen orimlighet. I stället är det så att vi mil-
jöpartister i genomsnitt har stor kunskap om tekniksamhället och därför in-
ser att mycken teknik är destruktiv och måste väljas bort, under det att an-
nan teknik kan främja ett miljövänligt och resurssnålt samhälle.
Vi är också övertygade om att det inte är politikernas uppgift att välja tek-
nik åt folket - däremot att uppmuntra till valet av en resurssnål och miljövän-
lig teknik. Denna uppmuntran sker i första hand genom att man påverkar
marknaden genom att med skatteinstrumentet och med subventioner styra
konsumtionen från dålig teknik till bra teknik.
I det sammanhanget kan jag instämma med Per Westerberg i att det är
värdefullt om de krav som ställs är internationellt förankrade. Skillnaderna
mellan moderaterna och miljöpartiet gäller hur man uppnår detta. Vi vill
alltså att sådana krav skall fastställas i överenskommelser mellan suveräna
stater, under det att moderaterna vill att man skall underkasta sig beslut av
en odemokratisk byråkrati i Bryssel. Energiskatter, utsläppsskatter och ut-
släppsavgifter är de medel som vi i första hand rekommenderar. För viss tek-
nik bör dessutom konsessionsförfaranden och gränsvärden tillämpas - i svår-
artade fall givetvis rena förbud. Här har riksdagen naturligtvis en viktig roll
att spela när det gäller att fastställa principerna.
Vid sidan av detta finns det anledning för staten att också genom anslag
till forskning och utveckling påverka tekniken när det finns anledning att tro
att utvecklingen är så långsiktig eller kraven av sådan natur att marknadens
egna drivkrafter inte kan väntas leda till tillräckliga åtgärder.
Huvudlinjen är alltså generella åtgärder, men när det gäller bilindustrin,
som har så oerhörd betydelse för samhället, finns det anledning att vidta yt-
terligare åtgärder. Sålunda stödjer vi förslaget att regeringen skall fastställa
krav på en renare bil. Detta borde ha skett för länge sedan. Då hade kanske
inte Volvo och Saab råkat ut för att bli utdömda av miljöskäl, vilket enligt
vad som framgick av nyheterna häromdagen har skett i Canada. Jag yrkar
bifall till reservation nr 2.
Vi har också stött förslagen i reservationerna 3 och 4 för utveckling av mil-
jövänligare bilar. Bilindustrin har tyvärr varit alltför ointresserad av miljön
och snarare satsat på sådant som säljer: komfort, lyx, fart och i viss mån sä-
kerhet - sådant får kosta, i all synnerhet om det är någon annan som betalar
räkningen, vilket det i väldigt många fall är när det gäller just de stora och
lyxiga bilarna, som svensk bilindustri tyvärr i någon mån har specialiserat sig
på.
Jag har i två år motionerat om att staten borde utreda bilindustrins utsikter
på lång och kort sikt. De grå partierna har varit totalt ointresserade. Riksmö-
tet 1988/89 ansåg de fortfarande att bilindustrin var en trygg framtidsindu-
stri. I dag vet vi att det inte längre är fallet. Detta inser nog även utskottets
majoritet. Förr eller senare kommer staten att behöva ta ett ökat ansvar för
denna industri. Låt oss bara hoppas att den inte skall gå samma öde till mötes
som varvsindustrin. Den risken finns, om de grå partierna fortsätter med sin
passiva politik. Det är nu dags för staten att lägga ut beställningar hos bilin-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
131
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
132
dustrin på alternativa produkter som kan användas i ett mera miljövänligt
och energisnålt transportsystem.
När det gäller behovet av att finna alternativ sysselsättning för alla dem
som nu ”blir över” inom bilindustrin, gäller det att också skapa insikter om
att bilen på lång sikt inte kan vara en motor i samhällsutvecklingen, utan att
det behövs miljövänligare och energisnålare transportalternativ. Det gäller
behovet av att omforma hela den samhällsstruktur som bilen har byggt upp
omkring sig.
Denna insikt behöver främjas genom ökad kunskap om teknik och sam-
hällsutveckling. De utredningar som vänsterpartiet och miljöpartiet har
krävt i reservationerna 5 och 6 skulle kunna ge ett värdefullt bidrag till ökad
kunskap och ökad beredskap för de omställningar som förestår.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 6.
I ett särskilt yttrande har jag instämt i önskemålet att den tekniska
fordonsutvecklingen särskilt i storstäderna påskyndas för att man skall få en
bättre trafikmiljö. Jag instämmer med Ylva Annerstedt, att det är hög tid att
vidta praktiska åtgärder för att få bort färjetrafikens och annan skärgårdstra-
fiks starkt försmutsande utsläpp. Detta är ett försummat område.
Samtidigt bör man dock komma ihåg att det redan nu finns stora tekniska
möjligheter och att det är myndighetskrav och ekonomiska styrmedel - icke
minst biltullar - som skulle kunna medföra mycket stora förbättringar utan
några som helst uppfinningar eller utvecklingsarbeten.
Anf. 175 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till hemställan i näringsut-
skottets betänkande nr 3 och avslag på samtliga reservationer.
Reservationerna handlar om renare bilar, miljövänliga bränslen och moto-
rer, eldrivna bilar samt effektivare och mer långlivade bilbatterier. Man vill
också att det skall tillsättas utredningar, men det skall jag komma till senare.
De tekniska frågorna - som jag vill kalla dem för - är gamla bekanta. Be-
träffande dessa frågor satsar ju staten på olika sätt medel i samtliga utveck-
lingsgrenar som här berörs. Man måste också ställa krav på att branschen är
med och deltar i denna satsning. Frågorna måste också följas upp, inte minst
internationellt. Bilindustrin är ute i världen en stor industri, varav Sveriges
bilindustri utgör en mycket liten del.
I två av reservationerna föreslås att det skall tillsättas utredningar. Rege-
ringen följer utvecklingen på olika sätt. Som Kjell Ericsson nämnde har VT-
delegationen inrättats. VT-delegationen riktar särskild uppmärksamhet mot
underleverantörerna.
Jag har litet svårt att förstå den reservation som efterlyser en utredning,
där industrin och trafiksektorn inte skall vara representerade. Tydligen skall
denna utredning bestå av lekmän. Jag vill nog påstå att utredningens resultat
kanske inte blir så bra om den är sammansatt på det sätt som reservationen
förordar.
Det har här tidigare nämnts att det har gjorts betydande framsteg på miljö-
sidan, som ju är viktig i detta sammanhang och som också finns med i många
motioner. Det har kommit fram mera miljövänliga motorer och det är
mycket som händer.
Jag har litet svårt att se skillnaden mellan utskottsmajoritetens skrivning
och reservation 1, men jag antar att den består i att utskottsmajoriteten vill
ställa politiska krav. Det är nog värdefullt för att man skall få bättre och mil-
jövänligare bilar.
Kjell Ericsson talade om det allmänna läge som råder inom bilindustrin i
dag. Läget är ju besvärande på många håll i landet, inte minst på många orter
i Värmland - det känner jag till. Jag beklagar verkligen de människor som
blir drabbade. Jag tycker ändå att de här människorna inte blir hjälpta ge-
nom att man dömer ut svensk bilindustri, vilket en del här har gjort enligt
vad jag har uppfattat. Jag tror t.o.m. att det kan vara till skada. Däremot
kan jag konstatera att det i varje fall är fråga om en nedgång och en lågkon-
junktur, men det är också flera branscher utsatta för. Läget är allvarligt för
många orter, inte enbart för orter med biltillverkning och för orter med un-
derleverantörer för biltillverkningen.
Från tid till annan är det klart att det kan påfordras utredningar i olika
frågor. Jag är inte allmänt negativ till utredningar. Men om det skall tillsättas
utredningar i dag, finns det andra aktuella branscher. Det inser man när man
läser tidningsnotiserna. Det förekommer permitteringar och neddragningar
även inom andra branscher.
Sedan vill jag säga till Lars Norberg att jag inte kan påstå att jag har någon
byggteknisk utbildning eller liknande, men däremot vill jag påstå att jag har
åkt mycket bil. Jag har även reparerat bilar. På det viset kan jag bilar, men
mina erfarenheter är mera praktiska.
Jag vill avsluta med att säga att bilen inte upplevs av människor enbart
som ett problem, vilket Lars Norberg framställt det som. Han talade om bi-
len från miljösynpunkt och allt möjligt annat. Bilen upplevs av de människor
som bor i områden utan eller med dålig kollektivtrafik som ett väldigt värde-
fullt föremål. De vill ha kvar bilen, och jag, liksom jag antar alla som deltar
i denna debatt, hoppas på att bilen med tiden skall bli ännu renare än den
varit hittilldags. Vi har nått en bit på väg, men vi behöver nå längre.
Anf. 176 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag underskattar ingalunda Bo Finnkvists erfarenhet av bi-
lar. Jag vill inte heller påstå att bilen är enbart ett problem. Jag är lika med-
veten som Bo Finnkvist om att bilen för många människor är en stor tillgång.
Men vi behöver se båda sidor av myntet.
Det är dock problemen som vi skall tala om, för det är dem vi är här för
att lösa. Det som fungerar bra och är värdefullt behöver vi inte diskutera.
Själv bor jag i glesbygd och vet precis hur viktigt det är med bil för dem som
bor i glesbygd, men det finns oerhört stora möjligheter att minska biltrafiken
på många håll i landet, om man satsar på alternativa transportmedel.
Jag skulle vilja fråga Bo Finnkvist varför han inte anser att utskottet kan
instämma i den socialdemokratiska motionen som säger att regeringen bör
ställa upp krav på en ny bil. Det går bra i Kalifornien. Varför skulle det inte
gå bra även i Sverige?
Jag dömer inte på något sätt ut svensk bilindustri, men jag anser att den
mår väl av kritik, precis som alla verksamheter mår väl av kritik i rimliga
proportioner.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
133
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
134
Bo Finnkvist frågade varför den utredning som skulle utreda bilindustrins
framtid skulle undvika att ta med folk som är direkt engagerade i industrin.
Det är därför att de blir ganska enögda. De ser inte alltid verkligheten som
den är. Det finns mycket duktigt folk som man kan välja, som skulle kunna
jobba med en sådan här utredning. Om man trodde att goda lösningar alltid
måste komma från sakkunnigt folk, hur skulle man då kunna välja en person
som Stig Larsson till SJ-chef? Han kom från ett dataföretag. Det finns många
exempel på hur människor kan komma från andra branscher och se mycket
klarare än de som sitter fast i slentriantänkande inom den egna branschen.
Anf. 177 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Bo Finnkvist sade att jag och Lars Norberg dömde ut svensk
bilindustri. Även i min bild av framtida svensk industri finns bilindustrin
kvar, men den är krympt. Man kan knappast kalla bilindustrin för en fram-
tidsbransch eller en framsynt bransch. Som jag sade i mitt anförande finns
det anledning att banta industrin och att verka för att bilismen minskar.
Per Westerberg nämnde i sitt anförande det stora kvarvarande miljöpro-
blem som är förknippat med bilismen, särskilt massbilismen. Det gäller pro-
blemet med koldioxiden, som leder till drivhus- eller växthuseffekt. Enligt
vad jag kan förstå är ingen lösning i sikte. Man måste minska bilåkandet.
Yrkande om utredningar av andra branschers framtid kan nog vara befo-
gat. Det är dock knappast befogat i anslutning till ett betänkande som hand-
lar om bilindustrin. Man får återkomma eller också får vi ta upp det i anslut-
ning till framtida näringspolitiska propositioner.
Anf. 178 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! Jag tror att alla vill ha renare bilar och miljö. Jag vill nog
påstå att meddebattörerna håller med om att bilarna har blivit litet renare
och även litet bättre. Det har i alla fall jag upptäckt. Utvecklingen går i rätt
riktning.
Vad vi egentligen talar om är hur fort det skall gå och hur mycket pengar
staten skall satsa på utvecklingen. Oppositionspartierna vill i många fall att
staten skall satsa ännu mera. Majoriteten tycker att även branschen skall
vara med och finansiera detta och ta fram lösningar också när det gäller er-
sättningssysselsättning. Det är ett naturligt krav, tycker vi. Jag hoppas att ni
övriga ställer upp på det.
Lars Norberg, exemplet med Stig Larsson var väl ganska dåligt. Han är
chef för ett stort företag och sysslar inte med teknikfrågor, lägger räls, byter
växlar m.m. Han administrerar helt enkelt. Det efterlyses att man skall ta
fram en ny, renare bil. Till det tror jag faktiskt att man skall anlita folk som
kan det som de håller på med.
Anf. 179 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Bo Finnkvist har uppenbarligen icke läst vår motion om den
utredning som vi begär. Då är det inte så lätt att gå i polemik. Den utredning
jag har föreslagit är en övergripande utredning om bilindustrins framtid.
Den siktar inte främst på tekniken utan på den totala situationen för bilismen
med hänsyn till tillgängligheten till bränsle på lång sikt, miljöproblemen och
den sysselsättningssituation som bilismen skapar. Man behöver då det all-
mänkunnande som personer av Stig Larssons typ besitter. Det behövs folk
som kan se på lång sikt och som kan se utöver gränserna för det egna snäva
arbetsområdet.
Jag tycker att det är klart att det inte bara är fråga om att det skall plockas
fram pengar till en utveckling av bättre bilar. I någon mån har vi yrkat på
det, men det är framför allt fråga om att staten skall ställa krav. Jag frågar
återigen: Varför kan inte utskottsmajoriteten instämma i den socialdemo-
kratiska motion som säger att staten skall ställa krav på att branschen skall
få fram bättre bilar? Det går bra i Kalifornien. Varför skulle det inte kunna
gå bra även i Sverige?
När det gäller bränsleproblemen och utsläppsproblemen säger Bo Finn-
kvist att bilarna har blivit bättre. Ja, katalysatorerna har naturligtvis innebu-
rit en förbättring. Vi har fortfarande ett dominerande problem med kol-
dioxiden. Därtill kommer att vi har ett långvarigt beroende av importerad
olja som kanske skulle kunna förskräcka även Bo Finnkvist i dessa dagar.
Varje dag ängslas man för vad som skall hända i Persiska viken. En del av
bränslet kan naturligtvis ersättas med inhemsk energi, metanol eller etanol
från inhemska bränslen. Det räcker säkert inte för att upprätthålla den bi-
lism som vi har i dag. Med hänsyn till att oljetillgångarna ingalunda är eviga,
vårt oljeberoende och miljön måste vi bara beredda på att söka andra trafik-
lösningar.
Anf. 180 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag är enig med Bo Finnkvist om att branschen måste ta ett
stort ansvar. Egentligen borde den ta hela ansvaret både för att ta fram miljö-
vänliga och resurssnåla produkter och för att ta fram omställnings- eller al-
ternativproduktion. Staten har aktivt bidragit till lokalisering och utveckling
av svensk bilindustri, bl.a. som krisöverbryggare på f.d. varvsorter, t.ex
Malmö och Uddevalla. Man har mycket aktivt arbetat för att lokalisera bilin-
dustrin dit i tron att det skulle vara en framtidsbransch. På grund av detta
åvilar det staten och regeringen ett stort ansvar att bidra till utvecklingen av
produktionen och produkterna och att få fram ersättningsproduktion när
man behöver dra ner.
Anf. 181 BO FINNKVIST (s):
Herr talman! När det gäller det som sades om nya bilar och att man måste
ställa krav, kommer det säkert sådana krav längre fram. Det sägs även i be-
tänkandet. Däremot är vi inte överens om tidpunkten. För övrigt tror jag att
jag har svarat på de frågor som har ställts.
Anf. 182 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag tycker inte att Bo Finnkvist har svarat på frågorna. Hans
senaste inlägg leder till en ny fråga: Varför skulle det i dag inte vara möjligt
att ställa krav på en ny bil i Sverige när det är möjligt i Kalifornien?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Bilindustrin
135
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kärntekniklagens
förbud mot vissa
förberedande åt-
gärder
136
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU5 Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder.
Anf. 183 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Detta betänkande handlar om lagen om kärnteknisk verk-
samhet. Det är framför allt 6 § som behandlas. Den berör få människor, men
den är enligt mitt förmenande desto skamligare. Den innebär nämligen att
forskning, planering och projektering av kraftproduktion baserad på kärn-
teknik skall förhindras. Förmodligen omfattar lagen samma sak när det gäl-
ler forskningsreaktorer. Från principiella utgångspunkter anser vi moderater
att denna paragraf är djupt upprörande. Vi anser att paragrafen omedelbart
bör utgå ur lagen och att straffsanktionen, hotet om två års fängelse om man
forskar, planerar eller projekterar i fråga om kraftproduktion med kärntek-
nik, knappast kan vara rimlig. Vi tycker att det skall finnas energiforskning
på alla områden, även inom kärntekniken, av säkerhetsskäl, men också för
att man skall kunna utröna om det finns bättre tekniska lösningar för framti-
den.
Herr talman! Den här frågan har varit uppe till behandling i kammaren ett
antal gånger tidigare, och jag tänker därför nöja mig med detta och yrkar
bifall till reservationen.
Anf. 184 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Det är inte fråga om energiforskning i största allmänhet, och
det är inte ens fråga om kärnteknisk forskning i största allmänhet som berörs
i den moderata motionen och reservationen, utan det är fråga om projekte-
ring av anläggningar här i landet som är geografiskt placerade, och det är
fråga om stora projekteringsarbeten som måste vara avsedda för byggande
av kärnkraftverk. Det föranleder mig att citera ur linje l:s valsedel vid folk-
omröstningen för tio år sedan. Där står det bl.a.:
”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet
av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.”
Så inleds valsedeln. På samma valsedel står det också att ”ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skall förekomma”.
Nu vill moderaterna att de stats- eller kommunägda företag som driver
kärnkraftverk skall få tillstånd att projektera nya konkreta kärnkraftsan-
läggningar här i landet. Vad betyder detta? Har moderaterna övergivit sin
inställning från folkomröstningen och menar nu att det skall byggas nya
kärnkraftverk här i Sverige, eller betyder det att moderaterna anser att dessa
offentligt ägda företag skall förslösa miljoner på en meningslös verksamhet?
Anf. 185 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Vi anser att 6 § är djupt stötande. Den berör inte bara offent-
liga företag, utan den berör även privata företag. Den berör inte så många
personer. Men att man försöker förhindra att någon får utarbeta konstruk-
tionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustningar eller vidta andra åt-
gärder i förberedande syfte för att inom landet uppföra en kärnreaktor och
att detta skulle vara kriminellt och kunna leda till två års fängelse har inte
med svensk rättstradition att göra.
Anf. 186 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Fortfarande kvarstår min fråga om Per Westerberg kan ge
mig några tips på vilka andra företag som skulle kunna tänkas vilja projek-
tera konkreta anläggningar som inte, enligt moderaternas egen valsedel i
folkomröstningen, kommer att få byggas. Det finns väl några gränser för vad
man kan begära med hänvisning till yttrandefrihet och liknande ting. Jag kan
inte komma ifrån att det här antyder att moderaterna har övergivit vad som
stod på valsedeln 1980, nämligen att ”ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad
skall förekomma”.
Det vore värdefullt om Per Westerberg kunde ge svar på den frågan. Har
moderaterna övergivit denna ståndpunkt eller inte?
Anf. 187 PER WESTERBERG (m) replik:
Herr talman! Vi har inte övergivit den ståndpunkten, den står fast. Men
6 § handlar inte om att moderaterna skulle vare sig projektera eller planera
uppbyggnaden av någon kärnkraftsreaktor. Vi vill skapa den fullständiga fri-
het som bör finnas i ett fritt samhälle för dem som så önskar att vidta de
åtgärder som beskrivs i 6 § utan att behöva hotas med två års fängelse för
denna planering eller projektering. Det tycker vi är självklart.
Anf. 188 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Det hela är ju en teoretisk spekulation om moderaterna av-
ser något annat än de företag som har anledning och resurser att syssla med
detta. Jag frågade Per Westerberg: Finns det några andra företag, utöver de
kärnkraftsföretag som finns i dag, som kan tänkas vilja och som har möjlig-
het att lägga ut miljoner på ett sådant projekteringsarbete? Jag fick inget
svar på den frågan.
Talmannen anmälde att Per Westerberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 189 BARBRO ANDERSSON (s):
Herr talman! Som framgått av den tidigare debatten så behandlas i detta
betänkande två motioner, båda från moderaterna, om ändring i kärnteknisk
verksamhet. Det handlar om den del i lagen om kärnteknisk verksamhet som
gäller förbud att utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, be-
ställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att
inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
I motion N415 kan man läsa:
”Lagen är en skam för ett land som vill hävda yttrandefrihet och den de-
mokratiska debattens ideal. Den strider mot varje medborgares rätt att for-
mulera och underbygga åsikter och är därigenom ett uttryck för politisk
maktfullkomlighet. Den är ett exempel på hur symbolpolitik kan undergräva
rättsstatens respekt för den enskilde.”
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Kärntekniklagens
förbud mot vissa
förberedande åt-
gärder
137
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
138
Så skriver motionärerna, med Gunnar Hökmark som första namn.
Jag tycker, herr talman, att motionärerna tar mycket stora ord i sin mun.
Vad det handlar om är faktiskt att man inte skall rita och projektera nya re-
aktorer, vilket vore ett enormt slöseri med resurser, eftersom vi har ett beslut
om att inga nya reaktorer skall byggas.
1980 hade vi en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Resultatet blev
att en majoritet ville avveckla den, vilket sedermera också blev riksdagens
beslut. Slutåret sattes till 2010, och frågan om avveckling beslutades efter en
fri och öppen debatt.
Senare infördes lagen om kärnteknisk verksamhet, och den komplettera-
des 1987 med en bestämmelse om att tillstånd att uppföra en kärnkraftsreak-
tor inte får meddelas. Den del i lagen som här diskuteras är klart avgränsad,
och den inskränker inte yttrandefriheten. Den som vill, får i tal och skrift
tala för kärnkraften.
De genomarbetade och kostnadskrävande alternativ som motionärerna
efterlyser kan med fördel gälla andra energislag som vi faktiskt behöver i dag
och kommer att behöva i framtiden.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på
reservationen.
Anf. 190 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Helt kort vill jag säga att vi tycker att ett upphävande av 6 §
kärntekniklagen skulle vara ett sätt att döda debatten om möjligheterna till
andra alternativ, typ kärnkraft, än vad man nu pläderar för och har beslutat
om i riksdagen. Yttrande- och debattfriheten kräver väl genomarbetade al-
ternativ. Vi anser inte att riksdagen genom lagstiftning skall få förhindra nå-
gon att utarbeta alternativ eller komma med andra tekniska lösningar.
Anf. 191 BARBRO ANDERSSON (s):
Herr talman! Som det har sagts tidigare i debatten handlar det inte om
yttrandefriheten utan om hur man på bästa sätt skall använda sina resurser
för att få fram vettiga energislag.
Anf. 192 PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Det handlar faktiskt även om yttrande- och debattfriheten.
Det står ju vem som helst fritt - enligt vår uppfattning skall det i alla fall
vara så - att lägga ned sina resurser på projektering och på beräkningar av
kostnaderna för det alternativ som man själv vill arbeta för. Den möjligheten
skall inte någon försöka ta bort via lagstiftning och hot om fängelsestraff.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU19 Försäljning av mark från domänverket.
Anf. 193 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Domänverket skall enligt regeringens förordning 1988/366
bedriva sin verksamhet så , att på lång sikt bästa möjliga ekonomiska utbyte
erhålles. Har man lyckats härmed?
Man kan göra en bedömning med statistiska metoder, som ger ett mycket
dåligt resultat för domänverket i jämförelse med privata skogsägare som har
stora skogsinnehav. Alla värden som kan uppvisas här avser kalenderåret
1989 - sista tillgängliga statistik gäller just det kalenderåret. Då hade domän-
verket, med ett markinnehav om 4 miljoner hektar, en skogsvinst på 231
milj. kr. STORA, med en areal om 1,6 miljoner hektar, hade 465 milj. kr. i
skogsvinst. Svenska Cellulosa Aktiebolaget, med en areal om 1,8 miljoner
hektar, hade 495 milj. kr. i skogsvinst.
Dessa uppgifter är dock inte helt rättvisande, enär domänverkets skogar i
genomsnitt ligger längre norrut och därför ger mindre tillväxt än företagens
skogar. Dessutom omfattar siffrorna för SCA även detta företags numera
ganska begränsade sågverksrörelse. Men hur man än vänder på siffrorna är
det uppenbart att domänverkets avkastning per hektar och år ligger långt -
ja, mycket långt - under företagens motsvarande resultat. Rena lönsamhets-
skäl talar alltså här för att skogarna skulle ge en större avkastning om de
överfördes i bolagens ägo. Men all sannolikhet talar för att de i privatperso-
ners ägo skulle ge ännu större avkastning än hos bolagen.
Det är dock inte bara fråga om den årliga avkastningen utan också om vad
utförsäljningar av en del av domänverkets skogar skulle betyda för statens
finanser. Nuvarande mycket höga skogspriser skulle medföra att staten vid
försäljning skulle tillföras mycket stora belopp, vilka lämpligen skulle kunna
användas till att amortera av på statsskulden. Därmed skulle man besparas
stora ränteutgifter.
Men avkastning och kapitalintäker är inte den viktigaste anledningen till
att moderaterna, folkpartiet och centern i en gemensam reservation yrkar på
en successiv utförsäljning av delar av domänverkets skogsinnehav. Om det
blir en försäljning till privatpersoner och mindre företag kan denna också
motverka avfolkningen av och skapa en positiv utveckling i våra glesbygder.
Den kan skapa underlag för många aktiviteter i bygder där skogen ofta är det
enda realistiska sysselsättningsalternativet och där mindre skogsägare kan
förväntas bedriva ett intensivare och mera högproduktivt skogsbruk än vad
domänverket eller stora bolag kan förväntas göra.
Vid planläggningen av utförsäljning av delar av domänverkets skogar
måste dock ett flertal viktiga faktorer beaktas. Miljöhänsyn är härvidlag
kanske allra viktigast: Fjällnära skogar, urskogar, sällsynta lövängar samt för
flora och fauna viktiga våtmarker bör endast avyttras om köparen kan för-
mås att acceptera för dessa marker speciella skötselregler, vilket sällan torde
bli fallet. Om det kan anses att skogsområden av andra skäl bör tillföras na-
tionalparker eller naturskyddsområden av skilda slag bör de heller inte säl-
jas. Arronderingsfrågor är vidare av stor vikt: Mindre skogsägares behov av
kompletteringsmark bör, på förmånliga betalningsvillkor, tillgodoses före
företag och andra skogsköpande organisationer. Mindre skogsindustriföre-
tag - företrädesvis mindre sågverk med eller utan manufakturering av så-
gade och hyvlade varor till trähus, snickerier och liknande - bör också ges
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark frän domän-
verket
139
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
förtur till skogsinköp. De representerar ju ofta viktiga stödpunkter för trans-
porter och sysselsättning i de glesbygder där de ligger.
Alla dessa restriktioner gör att reservationen ingalunda innebär att en ut-
försäljning av mycket stora skogsinnehav omedelbart är att rekommendera.
Man måste ju börja med dessa utförsäljningar så snart som möjligt och be-
driva dem med beaktande av miljöproblem, arronderingsfrågor och syssel-
sättningseffekter. I fjol föreslogs ett årligt utförsäljningstempo - exkl. mark-
byten i arronderingssyften: 400 milj.kr. per år. Med hänsyn till de snabbt sti-
gande priserna på produktiv skogsmark bör nog denna siffra justeras en bra
bit uppåt. Men den exakta försäljningsvolymen får avgöras beroende av i
vilken utsträckning förut uppräknade restriktioner kan avklaras. Av prisskäl
är det vidare inte önskvärt att på en gång lämna ut stora arealer till försälj-
ning, enär skogsmarkspriserna då skulle pressas nedåt.
Vad som i reservationen avses är alltså en försiktig försäljning av domän-
verkets skogsmark, med hänsyn tagen till miljö, arronderingsfrågor, glesbyg-
dens infrastruktur och befolkning, sysselsättningsproblem samt bygdeut-
veckling. Även med alla dessa restriktioner erhålles som en värdefull bipro-
dukt bättre lönsamhet för skogsbruket och bättre finanser för staten.
Herr talman! Med nämnda motivering yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Anf. 194 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag instämmer i det som Lars De Geer har anfört i det här
ärendet.
Detta med domänverkets markinnehav har diskuterats i denna kammare
vid åtskilliga tillfällen. Vi borgerliga har velat sälja ut mark. Men socialde-
mokraterna har sagt nej, och så verkar vara fallet även denna gång.
Vi, det gäller då de tre borgerliga partierna, anser att staten bör minska
sina ägarintressen inom näringslivet. Detta har framförts i olika motioner
och reservationer under årens lopp, och det är lika aktuellt i dag. Egentligen
borde detta vara ännu mera aktuellt även från socialdemokraternas sida.
En del av det krispaket som nu diskuteras borde, tycker jag, också inne-
hålla en utförsäljning av statliga företag. Det skulle också ge inkomster till
staten. Men så är inte fallet. Det finns inte med i resonemanget från socialde-
mokraternas sida. Vi menar att huvuddelen av den affärsverksamhet som nu
bedrivs i verks- eller bolagsform skall avyttras. Som ett led i en sådan avytt-
ring, och det har framförts i aktuella motioner, bör domänverkets markinne-
hav överföras i enskild ägo. Denna utförsäljning bör ske successivt, som Lars
De Geer här har beskrivit.
Försäljning, anser vi, skall i första hand ske för att förstärka enskilda jord-
och skogsbruk. Det skulle vara värdefullt, inte minst i dessa tider då det är
kämpigt för jordbrukare på många håll i vårt land.
När det gäller att kunna utveckla och behålla en levande landsbygd är en
utförsäljning av domänverkets markinnehav bra stimulans. Samtidigt frigörs
även statliga resurser som kan användas för andra ändamål.
En utförsäljning av domänverkets marker får alltså flera positiva effekter:
Vi medverkar till en utveckling av landsbygden genom att bättre möjligheter
skapas för enskilda jord- och skogsbrukare. Avfolkningen av glesbygden
140
motverkas, och miljöfördelar uppnås. Vi kan således på det viset längre be-
hålla det öppna landskapet.
Med stöd av vad jag här har angivit yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Anf. 195 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har sedan vi kom in i riksdagen regelbundet mo-
tionerat om att domänverket skall försälja mark till enskilda brukare med
bo- och brukarplikt. De borgerliga partierna har, om jag skall tro Lars De
Geer och Kjell Ericsson, en mycket miljövänlig attityd till dessa försälj-
ningar. De farhågor som vi har hyst, nämligen att det skulle bli fråga om
relativt snabba och storskaliga överföringar av domänverkets mark till andra
stora ägare, har uppenbarligen inte varit helt befogade. Det var glädjande
att höra. Men vi menar att man måste gå ett steg längre. Man måste se till
att det blir ett samband mellan ägandet och brukandet. Därför vill vi konse-
kvent säga ifrån att bo- och brukarplikt är målsättningen när det gäller att
utförsälja domänverkets mark.
Domänverkets sätt att sköta sina skogar har med rätta kritiserats ganska
intensivt av miljörörelser och står ofta i konflikt med naturvärden. Som ett
inslag i detta är det naturligtvis värdefullt att minska domänverkets infly-
tande. Tyvärr kan vi inte räkna med att bo- och brukarplikten kan gälla de
större delarna av de arealer som svenska staten äger genom domänverket,
nämligen alla våra fjällområden. Det gäller att med andra medel se till att vi
får en miljövänlig skötsel av dessa marker.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
Anf. 196 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till näringsutskottets hem-
ställan i betänkande 19 om försäljning av mark från domänverket. Syftet
med årets motioner från centern och moderaterna är detsamma som tidigare
år. Det är ett led i en allmän privatisering av statlig affärsverksamhet. Ut-
skottet finner fortfarande icke någon anledning för riksdagen att ompröva
tidigare ställningstagande i frågan. Principerna för domänverkets markpoli-
tik bör därför ligga fast.
Herr talman! Under senare år har motivet för ett statlig ägararrangemang
ökat genom den ökade internationaliseringen av det privata näringslivet.
Det är ett argument som vi bör föra fram ordentligt. Det är ett nationellt
intresse att det finns en statlig förmögenhet och att denna förmögenhet för-
valtas bra och genererar pengar till statskassan. Därför är det mycket förvå-
nande att höra Kjell Ericsson säga att vi skall använda utförsäljningen för att
klara de åtgärder som behövs. Det är i princip som att sälja mjölkkossan ur
ladugården.
Den beskrivning som Lars De Geer gör av avkastningen på domänverkets
förmögenhet och kapital är helt riktig, man har haft lägre avkastningskrav
än normalt företagande. Men i det åtgärdsprogram som regeringen föreslår
skärper vi naturligtvis kraven även på domänverket. Det kommer också att
leda till att domänverket i sitt handlingssätt måste likna ett normalt skogs-
företag.
Men man skall ha klart för sig, Lars De Geer, att domänverkets marker
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
141
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
142
ligger betydligt sämre till än andras, oavsett om de ligger i södra Sverige eller
i norra Sverige. De marker som låg bäst till gick under baggböletiden över
från bönderna till bolagen. Jag vill också säga att statligt företagande behövs
alltmer som en motvikt till den allt större privata maktkoncentration som
pågår inom övrig skogsindustri och beträffande markägande.
Av domänverkets riktlinjer för mark- och fastighetsaffärer framgår att
man aktivt deltar i förbättringen av den fastighetsstruktur som Kjell Ericsson
efterlyser. Under en redovisningsperiod på 80-talet har 50 % av de markför-
ändringar som gjorts gällt avyttring till enskilda brukare. Vid undersökning
hos enskilda lantbruksnämnder har det visat sig att det i stort sett inte finns
någon brist på skogsmark för att stärka de enskilda fastigheterna. Jag tycker
också att Kjell Ericsson skall vara litet försiktig. Han kommer från skogsbyg-
den och är fullt medveten om att det är ett stort risktagande att börja avyttra
mark, för det är kapitalstarka intressen, utbor, som kommer att vara köpare
och inte de enskilda bönderna. Följaktligen tas arbetstillfällena från dem
som redan finns ute i skogsbygderna, kanske till ett mycket passivt skogs-
ägande. Jag vill därför påstå att detta skulle minska arbetstillfällena i skogs-
bygden. Utskottet avvisar således tanken på utförsäljning av domänverkets
mark, som föreslås i motionerna. Domänverket bör dock nu liksom tidigare
kunna medverka till att förstärka enskilda fastigheter genom köp, försälj-
ning och markbyte.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på de
två reservationer som fogats till betänkandet.
Anf. 197 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Leif Marklunds slutsatser tycker jag det är litet svårt att för-
stå. Det är internationaliseringen, säger han, som gör att vi måste behålla
mer statlig mark här i Sverige. Det förstår jag inte riktigt. Det jag har sagt
är att vi i första hand skall sälja ut denna mark till skogs- och jordbrukare
ute i skogsbygderna för att förstärka deras möjlighet att överleva. Han säger
också att det inte är någon brist på skogsmark. Varje gång det finns en skogs-
fastighet till salu, nog finns det köpare till den. Det finns också många bru-
kare som vill köpa mer mark, men det finns ingen att köpa.
Jag kommer själv från en bygd där vi inte har någon statlig mark, men
många enskilda ägare. Där är det också en stor aktivitet i skogen. Jag tror
att det är att föredra på många ställen. Får man många ägare, sprider man
också ägarintressena. Vi vill ha ett boende och brukande på landsbygden
även i fortsättningen. Om ni förstärker de jord- och skogsbruk som redan
finns, försämrar det inte läget för dem, utan tvärtom förbättras det. Detta
har två syften.
Lars De Geer talade om vilken lönsamhet domänverkets skogar har. Det
är mycket låg lönsamhet. Om man säljer dem skulle man få en bättre ränta-
bilitet. Det finns inget som är motsägande i det fallet. Jag förstår egentligen
inte Leif Marklunds attityd.
Anf. 198 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Leif Marklund säger att den gamla politiken duger ännu.
Det är något av ett signum för socialdemokraternas situation i dag. Man an-
ser att den gamla politiken duger fortfarande. Men, Leif Marklund, har inte
det som har hänt i Östeuropa under det senaste året visat att kossan mjölkar
bättre i privat regi än i allmän regi? Det är i alla fall en slutsats som många
har dragit av det som har hänt i Östeuropa.
Kjell Ericsson har redan bemött det mesta av det som behöver bemötas i
Leif Marklunds inlägg, men jag vill påpeka att när han säger att domänver-
kets mark i södra Sverige är av dålig kvalitet, är det faktiskt fel. I södra Sve-
rige har domänverket förstklassiga skogsmarker. Däremot har Leif Mark-
lund rätt när han säger att markerna i övre Norrland är lågproduktiva.
När han säger att vi kommer att koncentrera skogarna på få händer och
på internationella företag, bortser han från det både Kjell Ericsson och jag
har sagt, nämligen att man i första hand skall sälja kompletteringsmark till
mindre företag och se till att glesbygderna på det viset får eget liv, inte till
storbolag. De kan byta marker och arrendera marker, men man skall inte i
stor utsträckning sälja till dem.
Slutligen vill jag också instämma i Kjell Ericssons påpekande att behovet
av kompletterande skogsmark, i varje fall i södra Sverige, är nästan obegrän-
sat. Om ett skogsskifte är till salu kommer 10-15 intressenter. I varje fall
i södra och mellersta Sverige föreligger ett stort behov av kompletterande
skogsmark.
Anf. 199 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Leif Marklund anförde risken för att utbor skulle köpa mar-
ken om man säljer ut domänverkets mark. Det kan i varje fall inte gälla med
de principer som jag förfäktar. Vi har klart sagt att försäljning skall förknipp-
as med bo- och brukarplikt. Då bortfaller den risken.
Leif Marklunds inställning är att allt stort är vackert. Vi har alltså en an-
nan inställning i miljöpartiet. Vi menar att litet är vackert, dvs. att en måttlig
skala och ett samband mellan ägande och brukande ger det bästa bruket av
de oskattbara naturresurser som våra svenska skogar utgör.
Anf. 200 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag må säga att det är ganska begripligt för kammarens leda-
möter om Kjell Ericsson inte förstår mig, eftersom våra ideologier ligger
långt ifrån varandra. Kjell Ericsson ger en beskrivning som gör att man näs-
tan tror att han är på den yttersta högerkanten när det gäller privatiseringar.
Det har också framgått av de motioner som centern har väckt om utförsälj-
ning av statliga företag.
Sedan skall man vara på det klara med - detta vill jag säga även till Lars
De Geer - att de avsättningar som är gjorda med bevarandeintressen aldrig
skulle ha varit möjliga att göra om det inte hade varit statens marker, där
domänverket har medverkat till inrättande av nationalparker och andra be-
varade områden. I dag kan vi skryta med väldigt stora områden som kan
visas upp för all framtid.
Jag tycker faktiskt, Lars De Geer, att det är en gammal drapa som inte hör
hemma i den här debatten att dra fram östeuropeiska modeller. Sverige är
ingen kommandoekonomi och har aldrig varit en sådan, utan våra statliga
företag har skötts, åtminstone under socialdemokratiska regeringar, med
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
143
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
hög kompetens hos företagsledare och anställda. Vi har ingenting att skäm-
mas över. I dag genererar de statliga företagen pengar och bidrar på det sät-
tet till att förvalta statens förmögenhet bra.
Anf. 201 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! När Leif Marklund säger att vi inte skall bry oss om vad som
har hänt i Östeuropa är det väl mer än lovligt en strutspolitik. Om hela 300
miljoner i Östeuropa finner att marknadsekonomi är bättre än planhushåll-
ning eller kommandoekonomi, måste det vara en händelse som vi skall ta
hänsyn till i det här landet som ligger så nära Östeuropa. Jag kan inte dela
Leif Marklunds uppfattning i detta fall.
Däremot tycker jag att han har rätt i att de naturvårds- och nationalparks-
avsättningar som har gjorts från domänverkets mark har varit mycket värde-
fulla. Jag har i mitt huvudanförande påpekat att sådana hänsyn måste tas
innan man avvecklar eller säljer ut av domänverkets skogsinnehav.
Anf. 202 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Leif Marklund placerade mig på högerkanten därför att jag
vill sälja ut statliga skogar. Det var litet konstigt. Jag är själv född i skogen
och uppväxt i skogsbygden. Jag har jobbat i skogen. Där har jag sett att det
många gånger är mycket större aktivitet i det privata skogsbruket. Där är det
också större liv då det kommer folk som bor och brukar ute i bygderna. Då
tycker jag att det är riktigt att man säljer ut till enskilda jord- och skogsbru-
kare i olika bygder och kanske också till små sågverk som behöver mer skog.
Även de kan köpa en del. Jag har ingenting emot det. Det är inte fråga om
storskaliga utförsäljningar utan i så fall byten, som Lars De Geer sade. I
första hand vill vi sälja ut småskaligt. Att det skulle göra att man anser mig
ligga ute på högerkanten förstår jag inte.
Anf. 203 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Till Lars De Geer vill jag åter säga att vi inte är, och har
aldrig varit, någon kommandostat. Följaktligen är det fel att dra in östeuro-
peiska modeller över huvud taget när det gäller hanterandet av den statliga
verksamheten. Vi ger de statliga företagen ramar att arbeta efter. Vi jobbar
hela tiden för att förbättra strukturen och ge bra avkastning på statens för-
mögenhet.
Till Kjell Ericsson: Jag kan också skryta med att jag har jobbat i skogen i
25 år. Jag har varit anställd i domänverket. Jag har faktiskt sett att domän-
verket är aktivt i sitt skogsbruk, inte passivt. Domänverket har en jämn och
fin skogskvalitet och genererar skog och virke på ett jämnare sätt än någon-
sin en privat skogsägare kan göra. De privata skogsägarna har alltid behäf-
tats - jag skäller inte, de är bra i Sverige och sköter sina skogar - med pen-
ningen som grund. Det skall vi ha klart för oss. Den dagen konjunkturen går
ner och man får för dåligt betalt för skogen får den stå, Då växer förmögen-
heten på rot och inte genom avverkning.
Vi skall även ha klart för oss att de fina skogar som vi har på privata områ-
den har blivit finare med statliga medel under AMS-perioder. Alltför mycket
144
skryt över hur man sköter privata skogar skall man hålla inne. Jag är litet av
skogsbrukare och vet ungefär vad som har hänt.
Anf. 204 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Om Leif Marklund förnekar mig rätten att dra paralleller
med Östeuropa tvingar han över mig på svensk mark. Då vill jag påminna
om vad jag sade i mitt huvudanförande, nämligen att domänverkets avkast-
ning per hektar är ungefär en femtedel av avkastningen i STORA och Norr-
lands Skogsägares Cellulosa AB. Om vi ser på vidareförädlingen kan vi kon-
statera att NCB och ASSI har en avsevärt mycket sämre lönsamhet än de
privatägda skogsbolagen. Så det finns exempel, Leif Marklund, från Sverige
på att avkastning och skötsel är sämre på den offentliga sidan än på den pri-
vata.
Anf. 205 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Leif Marklund antydde att små och medelstora skogsbru-
kare på något vis skulle vara kapitalister. Jag vill påstå att de som har sitt
jord- och skogsbruk och verkar ute i bygderna sköter skogarna mycket bra.
De måste ha skogen för att klara en utkomst. För att kunna leva på landsbyg-
den måste man ha tillgång till skog. Om man kan komplettera och köpa mera
skog skulle det vara en fördel för dem - inget missbruk på något sätt.
Det är större avkastning på de privata skogarna. De ger större vinst. Det
vet vi som har sett.
Sedan säger Leif Marklund att staten har hjälpt till att förbättra skogarna.
Det kan man nog diskutera. Hur är det med skogsavgifterna egentligen? 450
miljoner tas av skogsägarna om året. Hur mycket av dessa miljoner har vi
gett tillbaka? Det är bara ett fåtal miljoner. Jag tycker tvärtom att staten har
sugit ut de privata skogsägarna.
Anf. 206 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag kan inte hålla med om att statens skogar sköts sämre.
Jag såg en artikel i veckan där man har kommit fram till att kyrkan, som
också betecknas som offentlig, hade haft den bästa avkastningen, även
bättre än enskilda privata skogsägare och skogsbolag. Jag påstår inte att man
sköter skogarna dåligt på privat mark. Men jag säger att domänverket inte
på något sätt sköter sina skogar sämre. Domänverket är en trygg leverantör
till sågverken och massaindustrier. Fortfarande, Lars De Geer, ställer vi
mindre krav på domänverket när det gäller avkastning, och det har rörelse-
frihet att generera in pengar i andra verksamheter, vilket kanske har lett till
att man kan visa upp sämre avkastning. Vi kommer att ställa hårdare krav i
framtiden på domänverket, som förvaltar statens förmögenhet. Domänver-
ket sköter den med stor respekt för de mål som riksdag och regering har fast-
ställt.
Anf. 207 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Det var intressant att höra att Leif Marklund ansåg att do-
mänverket är en mycket pålitlig leverantör av timmerråvara till de mindre
sågverken i Norrland. Jag har blivit uppvaktad av ett tiotal skogsägare som
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Försäljning av
mark från domän-
verket
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
säger att domänverket har dragit ner på sina leveranser kolossalt med kort
varsel och gynnat ASSIs och domänverkets sågar. Det var en intressant ny-
het.
När det gäller domänverkets skötsel av skogar har ingen här, varken Kjell
Ericsson, Lars Norberg eller jag, sagt att domänverket sköter skogarna då-
ligt. Vi har sagt att verket sköter dem så att de ger lägre avkastning än det
privata skogsbruket.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
146
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91:BoU3 Fastighetsbildning för landsbygdens behov m.m. (prop.
1989/90:151).
Anf. 208 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Det är en intressant iakttagelse man kan göra om man analy-
serar socialdemokraternas ställningstaganden i en rad frågor på den senaste
tiden. En påtaglig förändring äger nämligen rum. Förändringen består i att
en positionsförflyttning sker från vänster till höger. Det som i fjol och i för-
fjol var förkastligt är nu högsta visdom. Gamla moderatförslag, som betrak-
tades som ett hot och helt oförenliga med socialdemokratisk politik, stöps
nu om och görs till propositionstexter.
Vi skall för den skull inte för ett ögonblick tro att socialdemokraterna är i
färd att bli ett högerparti. Alls icke! Samtidigt som vissa ståndpunkter för-
flyttas höger ut fyller man på med nya friska socialistiska förslag från vänster.
Balansen är inte hotad, och kvoten vänsteridéer är oförändrat stor.
I bostadsutskottets betänkande om fastighetsbildning för landsbygdens
behov kan konstateras att regeringen något lättat på förbudsmentaliteten
och nu vill tillåta sådant som tidigare var förbjudet. Men tyvärr tar socialde-
mokraterna alltför små och tveksamma steg. Fortfarande återstår åtskilligt.
Varför inte med en gång acceptera våra moderata ståndpunkter, när det ändå
är en tidsfråga när detta sker? Förnuft och opinionstryck gör ju att det ändå
är där ni till slut hamnar.
Även om vi ur moderat synvinkel nått viss framgång med vår politik när
det gäller fastighetsbildning på landsbygden, tvingas vi reservera oss på de
avsnitt där vi vill gå längre och mera uttryckligt värna om de enskilda männi-
skornas önskemål och berättigade frihetskrav.
När det gäller lönsamhetsvillkoret för bildande av jordbruksfastighet har
en viss uppmjukning skett. Det heter numera att den verksamhet som skall
bedrivas på fastigheten skall bli ekonomiskt godtagbar.
Vi anser att det över huvud inte ankommer på en myndighet eller ett stat-
ligt organ att lägga sig i dessa frågor. Förutsättningarna är så skiftande för
olika typ av fastigheter. Brukarnas egna förutsättningar kan också vara så
olika att några mallar eller av myndigheter fastlagda riktlinjer varken kan
eller får styra fastighetsbildningen. Vi tilltror den enskilde brukaren att själv
avgöra hur lönsamheten kan bli, och själv avgöra vilka kriterier som kan
gälla för att just hans företag skall ge en god avkastning. Detta går inte för
utomstående att i förväg avgöra och framför allt inte av ett statligt organ.
Den som bäst kan avgöra lönsamhetsvillkoren är ägaren själv. Statlig styr-
ning och förmynderi avvisar vi moderater här som på så många andra områ-
den.
En annan fråga, som fortfarande är otillfredsställande löst, är fastighets-
bildning av större fritidsfastigheter. Propositionen synes utgå ifrån att fritids-
fastigheter över huvud taget inte skall bildas på landsbygden.
Det är sedan länge känt att socialdemokraterna ogillar enskilda fritidshus.
Varför det är så är obegripligt. Men faktum är att många människor just vill
ha sitt fritidsboende ordnat på detta sätt, med ett eget ägt fritidshus. Denna
boendeform har många fördelar, och eftersom tillgången på mark är stor i
vårt land kan trängselproblemet inte vara särskilt påtagligt.
Vi anser att det skall vara möjligt att skapa ganska stora tomter på lands-
bygden, inte bara för permanentboende utan också för fritidsboende.
Mindre odlingar för eget behov och hållande av exempelvis en häst på den
egna fastigheten är eftersträvansvärda mål i detta sammanhang.
Även om utskottet delvis går oss tillmötes är det inte tillräckligt. Vi anser
att fastigheten i förekommande fall bör kunna göras så stor att en god boen-
demiljö totalt sett uppnås. Därför kan viss skyddszon behöva skapas runt
fastigheten.
Herr talman! Slutligen vill jag understryka vad som sägs i reservationerna
10 och 12. Vi moderater vill bl.a. slå vakt om den enskilde husägaren och
hans rätt att själv få avgöra om, när och hur samverkan skall ske vid gemen-
samma angelägenheter i boendeområdet, t.ex. i ett storkvarter.
Herr talman! Det här var några korta synpunkter som vi moderater har på
frågan på fastighetsbildningen. Det är med beklagande som jag konstaterar
att socialdemokraterna inte orkat, eller kanske inte vågat, gå med oss mer
än ett kort stycke. Rörelseriktningen är dock påtaglig, och det är glädjande.
Jag förväntar mig att flera steg tas i denna riktning längre fram.
Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 6. Givetvis stöder jag
och övriga moderater alla andra reservationer som har undertecknats av mo-
derater.
Anf. 209 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Första gången jag läste propositionen 151 blev jag riktigt
glad och fick ungefär samma känsla som Bertil Danielsson. Även om jag inte
kände att det gick så långt åt höger, så gick det i alla fall i rätt riktning. Det
var en välkommen insats för att stödja den förändring som man ser framför
sig inom jord- och skogsbruket. Lönsamheten skall spela mindre roll vid be-
dömningen av fastighetsbildningen. Regionalpolitiska synpunkter och hän-
syn till natur och miljövård skall få ökad betydelse.
Vid en andra läsning upptäckte jag att man hade kunnat gå längre. Den
liberalisering som vi inom folkpartiet hade önskat var inte för handen.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
147
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
148
Utskottsbetänkandet speglar en viss klåfingrighet i tillståndsgivningen,
och det motsätter vi oss. Vad som är ekonomiskt godtagbart kan vara helt
olika för olika människor, inte minst för företagare, som det handlar om i
detta sammanhang. De flesta jordbrukare är ju numera företagare. Men
även privatpersoner som vill leva på ett annorlunda sätt och har inkomster
från andra områden, kan vilja ha en fastighet som passar dem. Människornas
eget ansvar borde vara tillräckligt. Den lämplighetsprövning som finns i fas-
tighetsbildningslagens 1 § kap. 3 är helt tillräcklig. 5 § bör därför utgå, vilket
också framgår av reservation 1.
Folkpartiet har också anslutit sig till reservation 5, innebärande att de nya
möjligheterna att bilda större bostadsfastigheter på landsbygden skall om-
fatta även fritidsfastigheter. Människor lever i dag så olika. En del föredrar
att bo i södern under vinterhalvåret, medan andra föredrar att bo på landet
under hela sommarhalvåret. Många pensionärer vill också ha sysselsättning.
Det är givet att all fastighetsbildning, vilket också framhålls i betänkandet,
bör anpassas till lokala och regionala förhållanden. En person som ärvt en
fastighet av sådan storlek att den möjliggör djurhållning eller odling på friti-
den kan få ägna sig åt detta, samtidigt får inte personer, som inte befinner
sig i samma lyckligt lottade situation, nybilda en liknande fastighet genom
att t.ex. förvärva åkerareal som inte längre brukas.
Det är bra att utskottet uppmanar till ökad klarhet vad gäller förutsätt-
ningarna för bildande av större bostadsfastigheter på landsbygden. Någon
åtskillnad mellan permanentboende och fritidsboende skall inte behövas gö-
ras, vilket också framgår av reservation 5.
Herr talman! Reservationerna 10 och 11, de två övriga reservationer som
folkpartiet har undertecknat, handlar om hyresgästinflytande. Den frågan
debatterade vi här så sent som för två veckor sedan. Även om dagens frågor
är något annorlunda, finner jag inte anledning att ta upp en ny debatt. Folk-
partiets ståndpunkter på detta område är väl kända, och vår uppfattning är
att det kommer att bli allt viktigare för enskilda männniskor att mer kunna
påverka sin boendesituation.
Därmed uttalar jag mitt stöd för dessa reservationer liksom för övriga re-
servationer som har undertecknats av folkpartister.
Anf. 210 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Det betänkande som vi nu diskuterar rör fastighetsbildning,
och den proposition som utgör den huvudsakliga grunden för betänkandet
har rubriken Fastighetsbildning för landsbygdens behov. I propositionen be-
handlas frågor om fastighetsbildning för jordbruk och skogsbruk, fastighets-
bildning för bostadsändamål och fastighetsbildning för naturvårdens eller
kulturvårdens intressen.
Men betänkandet går något utanför propositionen. I betänkandet behand-
las nämligen fem motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i januari
1990, och jag vill inleda med att något beröra de motioner som behandlar
boinflytandet.
Våren 1989 diskuterades i denna kammare ändringar i fastighetsbildnings-
lagen och i angränsande lagstiftning. Regeringen hade lagt fram en proposi-
tion som huvudsakligen byggde på fastighetsbildningsutredningens betän-
kanden. Syftet med förslaget till förändringar i lagstiftningen var att effekti-
visera förrättningsverksamheten. Förenklingar och effektiviseringar i verk-
samheten är bra, och centern stödde därför i stor utsträckning innehållet i
regeringens proposition, men vi hade också skiljaktiga meningar som i första
hand gällde boinflytandefrågor. Från centerns sida vill vi vidga boinflytandet
för alla boende. Ett ökat boinflytande gör att de boende kan engagera sig
mer i sitt boende.
I reservation 10, som är gemensam för centern, folkpartiet och modera-
terna, behandlas hyresgästinflytandet enligt anläggningslagen. Denna lag
ger möjlighet att inrätta anläggning som är gemensam för flera fastigheter
och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem, s.k. ge-
mensamhetsanläggning. Vi i centern tycker att det är mycket viktigt att
boende som är berörda av en verksamhet i sin närhtiljö får ett starkt infly-
tande, och vi vill därför ändra anläggningslagen, 7 §, så att inflytande- och
påverkansmöjligheter läggs närmare dem som är berörda av besluten än vad
som i dag är fallet enligt anläggningslagen.
Vi vill ge hyresgästerna i berörda fastigheter rätt att utöva inflytande en-
skilt eller genom frivillig samverkan i föreningsform, och jag vill ställa en
fråga till socialdemokraternas företrädare här: Varför vill inte socialdemo-
kraterna ge hyresgästerna ökat inflytande?
I reservation 11 tar vi upp småhusägarnas inflytande över inrättandet av
gemensamhetsanläggning i s.k. storkvarter. Problemet i dag är att markan-
vändningen och behovet av gemensamhetsanläggningar har avgjorts på pla-
neringsstadiet. Alla avgörande beslut är alltså fattade innan inflyttning sker
i området. Enligt centern bör småhusägarnas inflytande över inrättande av
gemensamhetsanläggningar stärkas, och en framkomlig väg att stärka små-
husägarnas ställning kan vara att ge dem, kanske i form av villaföreningar,
samma besvärsrätt över kommunala beslut som bostadsrättsinnehavare, hy-
resgäster och hyresgästsammanslutningar har enligt nuvarande lagstiftning.
Herr talman! Jag övergår nu till att kommentera fastighetsbildningsfrågor
för landsbygdens behov. I betänkandet föreslås att fastighetsbildningslagens
regler om villkor för fastighetsbildning anpassas till dagens förhållanden på
landsbygden. Underlaget för det beslut vi fattar här i kammaren är till stor
del en rapport, Fastighetsbildning för landsbygdens behov, som utarbetats
av statens lantmäteriverk. Rapporten har varit ute på en bred remiss. Det
stora flertalet remissinstanser är positiva till lantmäteriverkets förslag och
tillstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Vi i centern tillstyrker också i huvudsak propositionen. Vi tycker att det
är riktigt att det skall vara möjligt att på landsbygden bilda bostadsfastighe-
ter som har tillgång till mark för näringsverksamhet eller för hobbyverksam-
het, t.ex. i form av hobbyhästar eller annan mindre djurhållning. Vi tycker
också att det är riktigt att hänsyn tas till intresset av att vårda natur- och
kulturmiljön vid bedömningen av om ett lantbruksföretag blir ekonomiskt
godtagbart enligt fastighetsbildningslagen.
Det finns också möjligheter att bilda marksamfälligheter eller inrätta ge-
mensamhetsanläggningar, om behovet av landskapsvård är av stadigvarande
betydelse för flera fastigheter. Här i riksdagen togs i juni ett jordbrukspoli-
tiskt beslut som kommer att medföra stora förändringar av det svenska land-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fas t ig h ets bildning
för landsbygdens
behov m.m.
149
11 Riksdagens protokoll 1990/91:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
150
skåpet, och det beslut som vi här kommer att fatta kan bidra till att det öppna
landskapet kan bevaras. Beslutet kan också bidra till att den stora omställ-
ning som det svenska jordbruket står inför i någon mån kan underlättas.
Herr talman! Jag står bakom de reservationer som centern finns med på i
detta betänkande, men jag inskränker mig till att yrka bifall till reservation
10.
Anf. 211 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! För vänsterpartiets del vill jag tala om att jag står bakom
reservation 8, som är gemensam för centern och vänsterpartiet, men yrkar
bifall enbart till reservation 4 om fiskefastigheter.
Anf. 212 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar alltså förutsättningar för att
lättare kunna bilda nya fastigheter på landsbygden för vitt skilda verksamhe-
ter. Det tycker vi är bra, och flera talare har varit inne på att arbetet är inrik-
tat på att gå åt samma håll, även för socialdemokraterna som ju står bakom
den förändring som föreslås.
Däremot är man inte med hela vägen på att lönsamhetsvillkoret i lämplig-
hetsbedömningen vid den här fastighetsbildningen helt skall tas bort. Hitin-
tills är det bara moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet som tycker så, och
jag undrar var centerpartiet och vänsterpartiet står i den frågan. Jag förstår
inte att det skulle vara emot deras intressen eller deras ideologi att ställa upp
på detta också, och det vore ju fint om de kunde göra det.
Den viktigaste invändningen vi har utifrån vår ideologiska synpunkt fram-
kommer i vår reservation 3 om bo- och brukarplikt. Vi menar nämligen att
man vid mycket fler fastighetsbildningar på landsbygden också måste se till
att det finns en bo- och brukarplikt. Vi har diskuterat det tidigare vad gäller
skogen i samband med frågan om eventuell utförsäljning av domänverkets
marker.
Vi tycker att det är väldigt viktigt att få till stånd en bo- och brukarplikt.
Emellertid sägs det i betänkandet att detta inte skulle vara möjligt. Bo- och
brukarplikten skulle helt enkelt strida mot grundlagen, mot regeringsfor-
men. Jag är inte så säker på att den gör det, för i förvärvsdagen finns det
möjligheter, åtminstone i en frivillig överenskommelse, för en köpare att ac-
ceptera bo- och brukarplikt under en viss begränsad tid. Det är just vad vi
föreslår att man skulle göra. Skulle det krävas en grundlagsändring för att
kunna tillåta mer av bo- och brukarplikt, är vi intresserade av att driva den
frågan vidare.
Det kan röra sig om vitt skilda verksamheter, om man släpper lönsamhets-
villkoret, men från miljöpartiets sida kan vi inte acceptera att slopandet av
det villkoret skulle generellt omfatta även fritidsfastigheter, vilket modera-
terna och folkpartiet tycker i en reservation här.
Boendet och sättet att leva i Sverige i dag förändras ganska kraftigt, och
snart kan man kanske inte riktigt skilja på vad som är permanentboende och
vad som är fritidsboende. Det kan i framtiden bli ganska svårt, det måste
jag erkänna, att se skillnaden. Men vi kan inte gå med på moderaternas och
folkpartiets tankar på stora fritidsfastigheter som bara används just som fri-
tidsfastigheter. Detta hänger väl samman med vår syn på en bo- och brukar-
plikt.
Vi kan dock stödja vänsterpartiets krav på en utredning om förutsättning-
arna för bildande av fiskefastigheter. Det tycker vi är en intressant utveck-
ling. Vi kan även stödja centerns och vänsterns förslag om att vidga båtnads-
villkoret för fastighetsbildning till sådant som kan ha regional och lokal bety-
delse och inte bara är en förbättring av fastighetsindelningen eller markan-
vändningen på ett eller annat sätt.
Låt mig sedan övergå till ett par synpunkter på precisionen i språket. Jag
har i vissa delar stött mig på användningen av språket i betänkandet. Detta
kanske kan uppfattas som marginellt, men jag vill ändå ta upp det. Man talar
inte bara i det här sammanhanget utan ofta om regionalpolitiska intressen,
man talar om socialpolitiska intressen och kulturpolitiska intressen. Det är
en slarvighet i språket, i precisionen av språket, som vi enligt min uppfatt-
ning gott kan sluta med. Vi behöver inte föra in den typen av ordsamman-
ställningar i lagtext.
”Regionalpolitiska intressen”, vad är det? Det måste vara något som av-
görs av väljarna i val. Får vi en majoritet för att vi skall beskoga hela det
öppna landskapet, så är det ett regionalpolitiskt intresse. Men är det ett re-
gionalt intresse? Jag menar att vad som är regionalpolitiska intressen even-
tuellt växlar från val till val. Därför bör man i stället tala om regionala intres-
sen, ett begrepp som syftar på något mycket större än ”regionalpolitiska in-
tressen”.
Vi menar också att det är en luddighet att man vid lämplighetsprövning
skall utgå från en ”planmässig bedömning”. Vad är det? Vi kan ha alla möj-
liga sorters planer som skulle kunna tillämpas i det här sammanhanget. Vad
jag tror att man menar, och framför allt vad vi menar, är att man skall utgå
från ett ekologiskt och miljömässigt godtagbart betraktelsesätt. Vi hade ve-
lat uttrycka det på det sättet.
Slutligen har jag själv en motion och en reservation som handlar om obru-
kad järnvägsmark. Jag föreslår att man, genom en speciell lagstiftning, i
möjligaste mån skall bevara bandformade fastigheter, som i en framtid
mycket väl kan komma att användas till nya järnvägar eller till olika typer
av ledningsdragningar, promenadstigar, osv. Vi menar att det är olyckligt att
utan vidare återföra dessa bandformade fastigheter till jordbruksmark. De
har nu legat där i drygt 100 år, och man har väl i ganska stor utsträckning
vant sig vid dem. Det innebär inget större hinder för jordbrukare att ta sig
över dem, eftersom spåren, rälerna, ofta är borttagna.
Det var våra synpunkter på betänkandet. Jag yrkar bifall endast till vår
reservation 3 i mom. 3 och kommer givetvis att stödja bifall till reservation
1, som jag förstår att moderaterna kommer att begära votering på.
Anf. 213 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Kjell Dahlström skulle fundera ett tag över om
det är så förskräckligt att folk får bruka en fritidsfastighet halva året. Han
säger själv att det i dag är svårt att skilja på vad som är permanenta bostäder
och vad som är fritidsboende. Man kanske bor halva året i vardera. Många
gånger är det väl bättre för både miljön och en levande landsbygd att männi-
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
151
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
152
skor bor på ett ställe och brukar marken där halva året än att det kanske i
annat fall inte blir bebott alls.
Därmed har vi från folkpartiet naturligtvis inte sagt att det behöver vara
fråga om några jättelika ställen. Men vi vill inte att lagen skall vara så snäv
att den som vill köpa en fastighet inte själv skall kunna bestämma ungefär
hur stort han vill ha det, om det nu finns tillgång till mark.
Jag tror att det passar nutidens människor bättre att få göra dessa val
själva än att ha en bo- och brukarplikt. Den dag man inte trivs längre och inte
har möjlighet att sälja blir fastigheten kanske inte bebodd, och då uppstår
samhällskonflikter på grund av det.
Anf. 214 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Nej, Ingrid Hasselström Nyvall, vi har ingenting emot att
man brukar gårdar som fritidsfastigheter i den mån de inte kan brukas på
något annat sätt. Men vad vi talar om här är ju fastighetsbildning. Och vi
menar att detta är onödigt för rent fritidsändamål.
Jag drar mig till minnes att vi av bostadsutskottets ordförande Agne
Hansson fick en levande bild av hur illa det kan gå när stockholmare kommer
ut i Småland och köper upp obrukade byagårdar framför näsan på lokala
ungdomar som kanske hade kunnat bruka gårdarna. Det finns enligt min
uppfattning anledning att litet hålla emot den typen av fritidsfastighetsspe-
kulation.
Anf. 215 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp) replik:
Herr talman! Om man hade använt den gård som Agne Hansson beskrev
halva året, hade man fått en levande landsbygd åtminstone under den tiden,
och man hade fått en helt annan vård av det stället. Nu blev det inte bebott
alls, och det kan bli så även i många andra fall.
Jag tycker att vi skall vara öppna för att ge människor möjlighet att an-
vända sin fritid och den mark de kan förfoga över så som de själva vill.
Anf. 216 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Jag är ledsen över att behöva säga att Ingrid Hasselström
Nyvall ändå är litet naiv. Vi har ju, särskilt runt storstadsområdena, ett väl-
digt problem i och med att kapitalstarka människor där köper upp gårdar
och på det sättet gör det omöjligt för ungdomar att komma åt gårdar som de
skulle kunna bruka på ett annat vis än vad som i praktiken är fallet med dessa
kapitalstinna uppköpare.
Tredje vice talmannen anmälde att Ingrid Hasselström Nyvall anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 217 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar är egentligen en tidigare
beställning från bostadsutskottet om en översyn av fastighetsbildningslagen.
Riksdagen följde den gången bostadsutskottet, och frågan har behandlats av
lantmäteriverket, remissbehandlats i sedvanlig ordning och fått en ganska
hygglig remissomgång.
I betänkandet behandlas frågan om fastighetsbildning för landsbygdens
behov. Propositionen är inte något annat än en modifiering och en moderni-
sering, och syftet är i långa stycken att åstadkomma en bättre anpassning
till dagens behov. Utskottet godkänner principerna för bildande av större
bostadsfastigheter på landsbygden och ger också vidgade möjligheter för bil-
dande av jordbruks- och skogsbruksfastigheter, vilket här föreslås.
Ett antal motioner har aktualiserats från skilda partier. Kraven har i sed-
vanlig ordning behandlats, och efter noggrant övervägande har samtliga mo-
tioner avvisats. Regeringens ursprungliga förslag landar därmed på riksda-
gens bord med förtydligade uttalanden på vissa punkter. Jag skall således
närmare kommentera de reservationer som har tagits upp i inläggen här i
dag.
Folkpartiet och moderaterna vill i reservation nr 1 gemensamt gå ett
stycke längre och mer eller mindre helt släppa vissa krav när det gäller lön-
samhetsvillkoret som förordas i propositionen för just fastighetsbildning för
jord- och skogsbruk.
Herr talman! Reservanterna säger visserligen att regeringsförslaget är ett
steg i rätt riktning, men steget är inte tillräckligt långt. Det är självfallet op-
positionens strävan att alltid gå längre än regeringsförslaget. Det gör man
också, och det har framkommit i debatten. Utskottsmajoriteten menar att
detta förslag är tillräckligt långtgående. Det är ett bra förslag. Vi delar också
jordbruksutskottets bedömning i frågan.
Jag vill understryka att vi från majoritetens sida inte stänger alla dörrar
för framtiden. Vi kan tänka oss förändringar och nya ställningstaganden i
framtiden. Jag citerar utskottet: ”När effekterna av den nya livsmedelspoliti-
ken får fullt genomslag och om jordförvärvslagen---får en annan inrikt-
ning än den nu har, kan det finnas skäl att åter överväga frågan---”.
Herr talman! Jag vill påminna kammarens ärade ledamöter, och då inte
minst oppositionens företrädare, att det här finns en skrivning som man kan
gå vidare med. Med denna motivering yrkar jag avslag på reservation nr 1.
Reservation nr 2 av miljöpartiet gäller närmast en fråga om språkbruk.
Vare sig vi använder uttrycket regionala eller regionalpolitiska intressen så
lär det kvitta. Jag menar att den text som propositionen här förordar är be-
tydligt starkare än den miljöpartiet föreslår. Begreppet regionalpolitiska in-
tressen är och förblir ett vedertaget begrepp som riksdagen framdeles bör slå
vakt om. Man är i miljöpartiet ganska ensamma om sin tolkning att regional-
politiska intressen skulle vara någonting skumt. Jag yrkar därmed avslag på
reservation nr 2.
Förslagen i reservation nr 3 om bo- och brukarplikt skulle innebära en in-
skränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna och strider därmed
mot 2 kap. 8§ i regeringsformen. Vi behöver inte orda mer om detta. Jag
yrkar därmed avslag även på reservation nr 3.
När det gäller Eva Zetterberg och vänsterns yrkande om fisket och fis-
keodlingar avvisar utskottet vänsterns förslag i denna del. Vi menar att man
redan i dag kan ha fisket som en biinkomst ute på landsbygden och att vi inte
behöver utreda frågan vidare.
Reservation nr 5 gäller bildande av större fritidsfastigheter på landsbyg-
den. Där vill man ytterligare vidga möjligheterna att på landsbygden bilda
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
153
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
154
större bostadsfastigheter inte bara för permanentboende utan även för fritid.
Jag vill i detta sammanhang, herr talman, peka på den ytterst viktiga nyheten
i regeringsförslaget, där det nu klart framhålles att mark för mindre djurhåll-
ning, mindre odling och liknande eller annan viss näringsverksamhet bör
kunna tillföras en bostadsfastighet på landsbygden om ändamålet är varak-
tigt och fastighetsbildningen inte strider mot starka motstående intressen.
Herr talman! Detta har varit en följetong och en lisa i denna debatt. Jag
tycker att oppositionen nu skulle lugna ner sig och se att man här har tillmö-
tesgått deras tidigare krav. Dessutom understryker departementschefen att
varaktighetskravet inte bör överdrivas och att lämplighetsprövningen även
framdeles bör kunna ske på ett planmässigt sätt.
Herr talman! Utskottsmajoriteten menar att förhållandena också kan va-
riera. Självfallet är trycket på dessa fastigheter betydligt större i närheten
av tätorter än långt uppe i glesbygdsområdena. Här får den lokala bedöm-
ningen alltid spela in, och den bör man ta till vara. Det är också ett av skälen
till att vi är relativt kallsinniga till en ytterligare generell utvidgning av area-
lerna för fritidsboende. Vi vill med andra ord inte säga ja och amen till allt
vad oppositionen här säger, utan vi vill skynda litet långsamt. Det är vårt
förslag. Jag yrkar därmed avslag på reservation nr 5.
I reservation nr 6 om skyddszoner är moderaterna ensamma i sin klagan.
Övriga partier anser att förslaget är bra. Jag behöver inte orda mer om detta.
Så till reservation nr 7 som behandlar lämplighetsprövningen och där mil-
jöpartiet är ute och mer eller mindre cyklar. Självfallet kommer de ekolo-
giska och miljömässiga problemen att väga allt tyngre, och de väger allt
tyngre i den nu pågående miljöpolitiska debatten. Jag vet att de herrar och
damer som bestämmer i kommunerna också lyssnar till dessa argument. Det
är en logisk följd av den ökade miljödebatten. Jag yrkar därmed avslag på
reservation nr 7.
Så till båtnadsvillkoret. Vad innebär båtnadsvillkoret? Det är, herr tal-
man, en skyddsregel för enskilda intressen vid fastighetsreglering. Villkoret
är tillämpningsbart endast i en tvångssituation och kan endast genomföras
tvångsvis om lämpligare fastighetsindelning eller ändamålsenlig markan-
vändning vinns. Utskottsmajoriteten anser nog att centerpartiet överdriver
farhågorna. Det finns inga dokumenterade skäl för det som reservanterna
förespeglar i sin reservation.
Ärligt och uppriktigt anser jag att centern ser spöken mitt på ljusa dagen
och att reservanterna alldeles ensamma i onödan oförtrutet framhärdar med
sina teoretiska skrupler genom att företräda en sådan linje. Jag yrkar där-
med avslag på reservation nr 8.
I reservation nr 9 vill miljöpartiet ha en annan tingens ordning när det gäl-
ler nedlagda obrukade järnvägsvallar. Vad innebär detta, herr talman? I mitt
eget hemlän t.ex. har NKLJ nyligen har lagt ner banan, vilket berör tre kom-
muner- Hagfors, Munkfors och Forshaga. Här skulle man alltså driva något
slags helig linje och säga att denna mark för all framtid skall vara fridlyst.
Detta kan, herr talman, inte vara vettigt och riktigt.
Detta är en fråga som kommunerna skall pröva enligt NRL och PBL, dvs.
enligt naturresurslagen och plan- och byggnadslagen. De skall självfallet be-
döma frågan utifrån sina egna ståndpunkter, och det finns inga vattentäta
skott kommunerna emellan. Man har ett samråd vid kommungränsen: Vad
tycker ni att vi skall göra med den delen? Med andra ord anser utskottet
att det är överflödigt med en sådan bestämmelse, och jag yrkar avslag på
reservation nr 9.
Reservationerna 10, 11 och 12 berör i första hand boendeinflytande och
hyresgästinflytande enligt anläggningslagen. Utan att alltför långt gå in på
själva sakfrågan vill jag säga följande. Hyresgästerna företräds av de repre-
sentativa organisationer som har att se till att deras intressen bejakas. Om
nu mot all förmodan förhandlingsordning inte gäller, är det den rikstäckande
organisationen som har att ta vara på dessa synpunkter. Boendeinflytandet
är därför garanterat på ett mycket bra sätt. Utskottsmajoriteten anser med
andra ord att lagarna fungerar på ett mycket tillfredsställande sätt.
Så till frågan om småhusägarna. Centerns representant Birger Andersson
säger att deras inflytande är långt ifrån tillfredsställande. Men, herr talman,
dessa intressen tillvaratas via PBL och de detaljbestämmelser om samråds-
skyldighet som finns i plan- och bygglagen. Småhusägarnas intresse vid bil-
dandet av gemensamhetsanläggningar har också diskuerats i en utredning.
Där fann man egentligen inte någon lösning på hur man skulle komma till
rätta med detta problem. Samtliga partier som är representerade i kamma-
ren känner väl till problemställningen.
Vilket är då regeringens förslag? Vad man kan säga är att det förslaget inte
löser problemen, utan det är bara litet kosmetika som oppositionen föreslår.
Vi anser alltså att oppositionens argument är långt ifrån bärande. De håller
inte enligt vårt förmenande. Också enligt många andras bedömningar är de
helt ohållbara. Därmed yrkar jag avslag på reservationerna 10, 11 och 12
samtidigt som jag yrkar bifall till hemställan i dess helhet.
Jag skall till sist något kommentera de inlägg som har varit.
Bertil Danielsson säger i sin inledning att det är en intressant iakttagelse
att socialdemokraterna nu glider från vänster till höger. Men, herr talman,
det här är ju en beställning som vi har gjort för drygt ett år sedan! Nu har
lantmäteriet som myndighet i vanlig ordning gjort en utredning, och vi har
fått den på riksdagens bord. Vi tycker att det är ett hyggligt förslag. Därför
lägger vi fram det för kammaren. Att moderaterna sedan vill gå längre må
vara deras sak. Vi tycker att vi har gått så långt som vi nu kan gå.
Ingrid Hasselström Nyvall säger att det är ett steg i rätt riktning och att
hon läste förslaget med en viss glädje. Hon anser dock att det finns en viss
klåfingrighet ifrån regeringens sida. Jag tycker inte det. Jag tycker att det är
ett bra förslag. Jag tycker att det tillmötesgår precis vad riksdagen tyckte för
ett år sedan, och jag tycker att ni skall säga ja och amen till förslaget.
Birger Anderssons förslag om att vidga boinflytandet tycker jag är att slå
blå dunster i ögonen på folk. Vi tycker att hyresgästorganisationen är den
representativa demokratin. Det tillvaratar hyresgästernas intressen på ett
tillfredsställande sätt.
Samtliga partier, även moderaterna, folkpartiet och centerpartiet, har mer
eller mindre sagt att riktningen på kompassen nog är bra. Den pekar åt rätt
håll, men förslaget går kanske inte tillräckligt långt. Jag tror att det här är
oppositionens sätt att uppträda i den parlamentariska situationen. Man skall
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
155
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
driva frågan så långt som möjligt; man tycker att regeringen inte har gått
tillräckligt långt.
Utan att det förknippas det med regeringens nu aviserade krispaket har
man aktualiserat en översyn av jordförvärvslagen. Kanske kan någon av frå-
gorna förknippas med den debatt som nu finns i samband med fastighetsbild-
ning osv. Låt oss föra den diskussionen i ett senare skede.
Herr talman! Jag tycker avslutningsvis att det är ett bra förslag. Jag yrkar
bifall till det och avslag på samtliga reservationer fogade till betänkandet.
Anf. 218 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Magnus Perssons anförande gladde mig delvis. Han sade att
han tyckte att dessa förslag var tillräckligt långtgående.
Han menade att socialdemokraterna skyndar litet långsammare än oppo-
sitionen men inte stänger några dörrar för framtiden. Det inger ju faktiskt
en hel del förväntningar och förhoppningar. Det är bara tiden som verkar,
och om ett år kommer vi förmodligen att kunna räkna med ytterligare stöd
för våra idéer. Det är bara en fråga om hastighet och tid.
Däremot blir jag litet bekymrad när Magnus Persson så ihärdigt hävdar att
hyresgästernas inflytande skall kanaliseras genom och deras röster förmed-
las och företrädas av deras organisationer. Där har vi faktiskt en helt annan
uppfattning. Vi tycker att de enskilda hyresgästerna, de boende, husägarna,
skall företräda sig själva och inte företrädas av någon anonym organisation
som de i vissa fall inte ens är medlemmar i. Där är rörelseriktningen obefint-
lig, och där står socialdemokraterna kvar vid den gamla ståndpunkten.
Jag vill då gå över till en annan fråga, nämligen begreppet godtagbar lön-
samhet. Menar Magnus Persson att det här är tillräckligt bra och att det skall
vara så här? Vad betyder egentligen godtagbart? För vem är någonting god-
tagbart? Är det för myndigheten som den beräknade avkastningen kan vara
godtagbar?
Själva ordet godtagbar innebär ju att någon skall godtaga. Man skall göra
en egen bedömning av vissa förhållanden. Kan Magnus Persson förklara vad
godtagbart är i de enskilda fallet?
Kan ett statligt organ, aldrig så välkomponerat och sammansatt, bättre av-
göra för den enskilde vad som för denne är godtagbart? Jag tror att det här
kräver en förklaring. Jag tycker att det är ett otillfredsställande uttryck som
aldrig kan fylla den funktion som möjligen var tänkt. Det är bättre att
mönstra ut detta uttryck och låta den enskilde själv avgöra om han anser att
ett förvärv kan vara rimligt och godtagbart ur sin egen - inte myndighetens -
synvinkel.
Anf. 219 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! Magnus Persson läste upp det stycke som står på s. 6 om
effekterna av den nya livsmedelspolitiken när den får fullt genomslag etc.
Det finns då skäl att överväga frågan om fastighetsbildningen.
Jag har också fäst mig vid att det finns en positiv skrivning på denna punkt.
Men man säger ju samtidigt när den nya livsmedelspolitiken får fullt genom-
slag. Jag har sett att det fastighetsbildningsförslag som nu föreligger kommer
156
att vara en hjälp under den omställning som den nya livsmedelspolitiken
kommer att kräva.
Det är därför jag tycker att lagen skall spegla en liberal inställning så att
folk får bedöma själva om den lönsamhet som kan uppnås kan bli tillräcklig.
Jag håller helt med Bertil Danielsson om att detta, att någon annan skall sitta
och tycka om den lönsamhet som jag vill ha ut av ett projekt, är ett uttryck
för en förmyndarmentalitet som jag tycker att vi skall lägga av med. Allan
Larsson har sagt att den offentliga sektorn skall minskas med 10%. Kunde
vi inte ta bort dessa människor som skall sitta och tycka om andras lönsamhet
och på så sätt verkligen hjälpa till att uppfylla minskningen på 10 %?
Anf. 220 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Av Magnus Persson fick jag intrycket att han i förväg hade
bestämt vad han skulle säga här oberoende av vad vi tidigare hade sagt i ta-
larstolen. Jag får väl upprepa vad jag sade när det gäller propositionen och
betänkandet om fastighetsbildning för landsbygdens behov m.m. Jag sade
att vi i centern i huvudsak tillstyrker propositionen.
Det flesta remissinstanser har ju varit väldigt positiva till den rapport som
statens lantmäteriverk har utarbetat. Jag vill bara säga det så att det inte skall
uppstå alltför stora missförstånd i debatten.
Sedan vill jag övergå till en helt annan sak, nämligen hyresgästinflytandet.
Där skiljer sig centerns uppfattning väldigt starkt från socialdemokraternas.
Vi vill ha en ändring av anläggningslagens 7 §. Vi vill att enskilda hyresgäster
och sammanslutningar av hyresgäster utanför etablerade hyresgästorganisa-
tioner skall ha möjlighet att också vara med och diskutera och ha inflytande
över bildandet av gemensamhetsanläggningar.
Det hoppas jag att Magnus Persson funderar lite grand över. Vi i centern
tycker att besluten och inflytandet skall ligga så nära de enskilda männi-
skorna och de som är berörda av gemensamhetsanläggningen som möjligt.
På den punkten hoppas jag verkligen att socialdemokraterna tänker om till
ett kommande år.
Vi har ju i bostadsutskottet glädjande nog ibland upplevt att socialdemo-
kraterna har lyssnat till andra partiers synpunkter och så småningom anslutit
sig till dem. Jag tycker inte att det är något fel i att göra det. Som jag sade i
en tidigare debatt tycker jag att det finns anledning att tro, hoppas och vara
övertygad om att vi i alla partier försöker lägga fram så bra förslag som möj-
ligt, och det finns ingen anledning att tro att enbart det största partiet lägger
fram bra förslag - det gör säkert också övriga partier här i kammaren, obe-
roende av storlek.
Jag vädjar därför till Magnus Persson att fundera litet mer på hyresgästin-
flytandet och boinflytandet. Det finns faktiskt mycket goda skäl att företa
den ändring i anläggningslagens 7 § som vi från centern önskar oss.
Anf. 221 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Bertil Danielsson sade att det gladde honom att vi till viss
del kan komma att ändra oss inom ett år. Men den dagen den sorgen. Vi får
nu avvakta utvecklingen när det gäller fastighetsbildning, jordförvärvslag,
osv., och återkomma till eventuella förändringar i framtiden.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
157
12 Riksdagens protokoll 1990191:19
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
Sedan till en sak som jag inte tror att vi kan enas om - det gäller både
moderaterna och centern: Man säger sig måna om den enskilde hyresgästen.
Vi tycker att den representativa demokratin är och förblir det bästa. Det är
den rikstäckande organisationen som tillvaratar hyresgästernas intressen på
ett bra och hyggligt sätt. Det kan den göra också i framtiden.
Sedan frågar Bertil Danielsson: Vad är godtagbar lönsamhet? Godtagbar
lönsamhet är en lönsamhet som är godtagbar för samtliga berörda, såväl
myndigheterna som den enskilde. - Det är svaret på den frågan.
Till Ingrid Hasselström Nyvall vill jag säga: Det är klart att lagar kan änd-
ras tid efter annan. Vi har alltid från socialdemokratins sida varit pragma-
tiska: Vi har kunnat ändra oss. Vi kan i ett senare skede se andra synpunkter
som har vävts in i beslutsprocessen. Självfallet skall vi då inte envist hålla
fast vid att det ursprungliga har varit det allra bästa.
Till Birger Andersson vill jag bara säga att vi som det största partiet inte
alltid har de bästa modellerna - oftast har vi det, herr talman, men inte alltid.
Vi är lyhörda för oppositionens synpunkter.
Men låt mig då när det gäller hyresgästernas och småhusägarnas intressen
och när det gäller bildandet av gemensamhetsanläggningar säga att jag inte
tycker att ni har den Aladdins lampa som ni i utskottssammanhang och i
andra debatter påstår. Det är och förblir ett svårlöst problem, eftersom små-
husägarna kommer inflyttande långt efter planeringsprocessen. En utred-
ning har jobbat med det här och egentligen inte kommit fram till något för-
slag. Då skall man inte göra det så lätt för sig som herrar och damer folkparti-
ster, moderater och centerpartister gör i den här debatten.
Herr talman! Låt mig bara säga att jag tycker att det är ett bra förslag som
vi nu kan gå vidare med. Eftersom jag förhoppningsvis är den siste talaren i
kvällens debatt ber jag att få önska mina medarbetare, mina meddebattörer,
talmannen och alla andra god natt.
Anf. 222 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Ännu har jag inte somnat in riktigt.
Den representativa demokratin är en princip som självfallet också vi hyl-
lar. Men hyresgästinflytandet är väl ett illa valt exempel på representativ de-
mokrati - det är väl inte obekant ens för Magnus Persson att hyresgästorga-
nisationerna skall representera hyresgäster som inte ens är med i dessa orga-
nisationer och som alltså inte har haft möjlighet att vara med och utse sina
representanter. Det är det vi vänder oss emot. Det måste självfallet vara upp
till varje hyresgäst eller husägare att avgöra om och på vilka villkor han skall
låta sig representeras av någon eller något organ.
Jag tror inte att klarheten om vad som är ”godtagbar” lönsamhet är större
efter Magnus Perssons inlägg. Magnus Persson säger att lönsamheten skall
vara godtagbar för båda parter. Men lagstiftningen säger att det är den till-
ståndsgivande myndigheten som avgör om den är godtagbar. Jag fick inte
någon godtagbar förklaring till vad som egentligen avses med ”godtagbar”.
Vilket lönsamhetskrav skall man ställa? Kan en myndighet verkligen gå in i
enskilda fall, som kan vara så skiftande, och göra en bedömning i förväg?
Det är ett förmynderi som vi inte vill vara med om.
158
Anf. 223 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill återkomma till boinflytandet. Magnus Persson håller
hårt fast vid att det är en riksorganisation av hyresgäster som i det här sam-
manhanget skall företräda hyresgästerna. Vi från centern säger i vår motion:
”Enskilda hyresgäster och sammanslutning av hyresgäster utanför etable-
rad hyresgästorganisation har enligt gällande bestämmelser i anläggningsla-
gen i praktiken berövats inflytande över bildande av gemensamhetsanlägg-
ning. Centerpartiet anser att anläggningslagen bör ändras så att hyresgäs-
terna själva eller genom frivillig samverkan i föreningsform ges rätt att utöva
inflytande. Enligt vår uppfattning bör inflytande och påverkansmöjligheter
läggas så nära som möjligt dem som berörs av besluten, i detta fall hyresgäs-
terna.”
Om den goda viljan finns hos Magnus Persson går det - det är jag helt
övertygad om - att utan svårigheter ändra 7 § i anläggningslagen så att våra
önskemål kan tillgodoses.
Anf. 224 MAGNUS PERSSON (s):
Herr talman! Bertil Danielsson är ju en aktiv bonde i Kalmar. Han utövar
säkert sitt medlemskap i bonderörelsen via sin representativa organisation.
Jag fattar inte varför moderater och centerpartister ofta gnäller på hyresgäst-
rörelsen. Det är en representativ organisation, som gör ett slitigt vardags-
jobb, och som tillvaratar den enskilda hyresgästens intressen precis lika bra
som Bertil Danielssons organisation tillvaratar hans intressen som bonde i
Kalmar. Det skall man acceptera, tycker jag. Därför behöver inte 7 § i lagen
ändras. Jag tycker att det är de organisationerna som även fortsättningsvis
skall tillvarata de enskildas intressen, oavsett om de råkar ha ett jobb eller
vara bonde, oavsett om de råkar bo i en lägenhet i Kalmar, i Karlstad eller
på något annat ställe. Det är vår principiella uppfattning.
Anf. 225 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Till Magnus Persson vill jag säga att jag inte låter mig repre-
senteras av någon som jag inte själv har valt. Jag väljer själv om jag skall
vara med i en organisation eller stå utanför den. Det är skillnaden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 november.)
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Fastighetsbildning
för landsbygdens
behov m.m.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:52 Användning av genteknik på människa, m.m.
1990/91:54 Kvarvarande frågor i reformeringen av inkomst- och företagsbe-
skattningen, m.m.
1990/91:56 Tillfällig höjning av fastighetsskatten, m.m.
159
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
160
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:41 Ändrade kassakravsavgifter
1990/91 :Fil2 av Lars Tobisson m.fl. (m)
1990/91 :Fil3 av Anne Wibble m.fl. (fp)
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 7 november
1990/91:81 av Eva Zetterberg (v) till socialministern om ensamstående för-
äldrars situation:
Under hela 80-talet har klasskillnaderna ökat kraftigt. En grupp som på-
tagligt fått det sämre är ensamstående föräldrar, som till större delen består
av lågavlönade kvinnor.
Den skattereform som träder i kraft den 1 januari 1991 utgör inget undan-
tag, den gynnar höginkomsttagare, medan lågavlönade mest kommer att
märka av den genom högre hyror, dyrare mat och kläder.
Ensamstående föräldrar pådyvlas ofta i den sociala debatten en skuld.
”Det är synd om barn som bara växer upp med en förälder, det är för lätt att
skiljas. Varför låter kvinnor den egna utvecklingen gå före barnens trygg-
het?” osv. är vanliga kommentarer. Att barn och ungdomar med svåra so-
ciala problem i många fall kommer från familjer med en förälder tas ofta
till intäkt för hur dåliga dessa föräldrar är. Pressens behov av att höja sina
upplagessiffror tycks oändligt, och jag har tappat räkningen på alla de elän-
desskildringar om ungdomar på sned från splittrade familjer som kvällstid-
ningarna har frossat i.
Att däremot analysera och identifiera samhällets bristande skuld i form av
utebliven satsning på daghem, skola, extra hjälp hemma osv. säljer inte lika
många lösnummer.
De problem som de flesta ensamstående föräldrar brottas med är väl
kända: ekonomin, tid, ork och andra vuxna att dela ansvaret med. Inget av
dessa problem är oöverkomligt. Det bästa är naturligtvis allmänna förutsätt-
ningar som alla har glädje av: sex timmars arbetsdag, uppvärdering av tradi-
tionella kvinnoarbeten, osv. Om nu sådana lösningar anses för kostsamma
så måste samhället sätta in speciella insatser. Det går att mycket tidigt se
vilka barn och familjer som skulle behöva extra stöd. Men i dag tvingas det
förebyggande sociala arbete som ändå existerar alltmer att gå till reträtt ute
i kommuner och landsting.
Socialtjänsten tvingas att ägna sig alltmer åt de mest akuta insatserna för
barn och ungdom. Regler för socialbidrag varierar för olika kommuner, men
på många håll krävs exempelvis att ensamstående skall arbeta heltid innan
kompletterande socialbidrag kan betalas ut. Först efter en individuell be-
dömning kan detta krav åsidosättas. Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar
existerar bara för dem som har råd.
Det av regeringen i dagarna presenterade krispaketet fortsätter beklag-
ligtvis att drabba ensamstående och låginkomsttagare. Det är väl känt att
småbarn ofta är sjuka de första åren på daghem. De förr relativt vanligt före-
kommande barnvårdare som gick hem till sjuka barn, så att föräldrar kunde
arbeta trots att barnen var sjuka, har försvunnit i de flesta kommuner och är
inget att räkna med för de flesta föräldrar. Motiveringen har varit att föräld-
rar har rätt att vara hemma med sjuka barn och inte skulle drabbas ekono-
miskt. Det är ofta svårt nog för en förälder att vara borta mycket på grund
av barns sjukdom. Att dessutom drabbas ekonomiskt när man saknar margi-
naler är hårt.
Skatteomläggningen innebär bl.a. att den särskilda skattereduktionen
med 1 800 kr. tas bort. När riksdagen fattade beslut i juni 1990 om skatteom-
läggningen lovade regeringen att behovet av stöd till ensamföräldrarna
skulle ses över. Vad har hänt där?
Nedskärningarna i den förebyggande verksamheten inom det sociala om-
rådet och inom skolan ökar de sociala problemen. Samhällets resurser inrik-
tas på att ta hand om akuta problem och ordna behandling/omhänderta-
gande av barn och ungdomar där det gått snett. Även där saknas nödvändiga
resurser inom kommuner och landsting, så att olika nödlösningar måste tas
till. Resultatet blir dyrare vård och vård på den privata marknaden med
starka vinstintressen.
Till detta kommer att Kommunförbundet i en skrivelse till regeringen bett
om en översyn av biståndsparagraferna i socialtjänstlagen. Tanken är att
kommunerna skall få större möjlighet att låta ekonomin styra biståndet. De
vill ha en ändring av 3 och 6 §§ SoL.
Jag vill därför fråga socialministern:
1. Är regeringen beredd att ta initiativ så att vi får biståndsregler som är lika
för hela landet?
2. Är regeringen beredd att ta initiativ så att ekonomiskt bistånd kan ges
fullt ut även när en ensamstående förälder har deltidsarbete, och då utan
någon individuell prövning?
3. Är regeringen beredd att ändra skattereformen så att inte de ensamstå-
ende föräldrarna drabbas?
4. Hur kommer regeringen se till att krispaketet inte drabbar föräldrar som
är hemma med sjuka barn?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 6 november
1990/91:159 av Hugo Hegeland (m) till justitieministern om köerna vid kri-
minalvården:
Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta eller föreslå i syfte att
minska köerna till fångvården?
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
161
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
162
den 7 november
1990/91:160 av Gudrun Schyman (v) till försvarsministern om JAS-projek-
tet:
Enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 11 november kan ett regeringsbe-
sked om JAS-projektets framtid komma redan före årsskiftet. Uppgiften är
oroande, eftersom det skulle innebära att beslut om att fullfölja delserie II
kan fattas utan att frågan diskuteras i riksdagen.
Med tanke på den kritik som finns mot att projektet fullföljs vore det rim-
ligt med ett nytt parlamentariskt beslut innan beslut om delserie II fattas.
Jag vill därför fråga:
Är försvarsministern beredd att medverka till en parlamentarisk debatt
om JAS-projektet innan beslut fattas om delserie II?
1990/91:161 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om jordförvärvs-
lagen:
En särskild statsrådsgrupp har bildats med uppgift att befrämja näringsli-
vets utveckling.
”Näringslivets internationalisering och ett aktivt deltagande i den euro-
peiska integrationen är en viktig utgångspunkt för näringspolitiken”. Så ut-
trycks ambitionen i ett för statsrådsgruppen gemensamt pressmeddelande.
Där presenteras som en konkret åtgärd förändringar i jordförvärvslagstift-
ningen. Förslagen uppges leda till rationellt markutnyttjande och innebära
betydande förenklingar.
Riksdagen har upprepade gånger hävdat att för förvärv av jordbruksfas-
tigheter skall bo- och brukarprincipen gälla. Det betyder att aktivt jordbruk
skall ges företräde före markförvärv i kapitalplaceringssyfte. Jag undrar om
de nu aviserade förändringarna innebär att regeringen överger denna princip
och att den svenska landsbygden i framtiden reduceras till semesterort för
rika européer.
Jag vill därför fråga:
Vilka förändringar i jordförvärvslagstiftningen avser regeringen föreslå?
1990/91:162 av Annika Åhnberg (v) till statsrådet Margot Wallström om kon-
sumentinflytandet på livsmedelspolitiken:
Våren 1990 anslog riksdagen, tack vare en motion från vänsterpartiet, me-
del för att underlätta framväxten av en aktiv konsumentrörelse som kan
hävda konsumenternas intressen när det gäller livsmedelspolitiken.
Medlen skall förmedlas via konsumentverket. Runt om i vårt land växer
nu protesterna mot höga matpriser och bristande konsumentinflytande.
Ideella organisationer arbetar ofta med knappa ekonomiska möjligheter. De
av riksdagen anslagna medlen kan här fylla en viktig funktion. Förutsätt-
ningen är dock att möjligheten att ansöka om bidrag är känd. Information
om denna möjlighet förefaller inte ha nått ut.
Jag vill därför fråga:
Avser regeringen vidta åtgärder för att öka kännedomen om anslagna me-
del för att stimulera ett ökat konsumentinflytande?
1990/91:163 av Margitta Edgren (fp) till utbildningsministern om Ystads tea-
ter:
I Ystad drivs en teater helt på ideella grunder. Den ger ett brett och vitalt
bidrag till kulturlivet i Ystad och i hela Skåne. Besökssiffrorna 1989 visar att
varje ystadsbo eller var fjärde boende i regionen varit på Ystads teater. Tea-
tern är en av två scener i Skåne utanför de stora städerna som har stor scen,
dvs. kan ta emot stora uppsättningar. Lokalen är gammal, den fyller 100 år
den 12 februari 1994, och därför behöver den renoveras och rustas upp. Re-
dan 1985 skrev teaterns styrelse till staten om sina ekonomiska bekymmer
och sökte stöd. Flera gånger har någon från styrelsen mött kulturministern
för att diskutera läget och varje gång fått hopp om positiv behandling av sin
skrivelse från 1985. Det senaste är att deras framställan överlämnats till plan-
och bostadsverket.
Jag vill fråga om kulturministern är villig att påskynda ärendet, så att
Ystads teaterstyrelse kan få ett besked om statsbidrag.
1990/91:164 av Ylva Johansson (v) till justitieministern om registrerat part-
nerskap för homosexuella:
I juni presenterade socialstyrelsen ett förslag till lag om registrerat part-
nerskap, som innebär att ett homosexuellt par kan låta registrera sitt förhål-
lande. Enligt lagförslaget skall äktenskapets alla rättsverkningar, med några
få undantag, främst gällande möjligheten till gemensam adoption, bli till-
lämpliga för parterna i ett registrerat partnerskap. En liknande lag finns se-
dan ett år tillbaka i Danmark.
Redan år 1973 uttalade riksdagen att en samlevnad mellan två parter av
samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.
En stor grupp homosexuella par väntar nu på att få möjlighet att reglera sitt
förhållande på ett sätt som motsvarar heterosexuella pars möjligheter.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga justitieministern:
Avser regeringen att presentera ett lagförslag om registrerat partnerskap
för homosexuella under innevarande riksmöte?
1990/91:165 av Annika Ahnberg (v) till kommunikationsministern om SJs
användning av vissa träslag:
Skövlingen av de tropiska regnskogarna är ett av världens största miljö-
hot. I stället för att okritiskt importera träet från sådant kortsiktigt skogs-
bruk, eller rättare sagt missbruk, bör de industrialiserade länderna lätta på
den orättfärdiga ekonomiska skuldbörda som tredje världens länder tvingas
bära. Därigenom skapas förutsättningar för dessa länder att bygga upp lång-
siktigt hållbara produktionssystem.
Nyligen har möbelindustri och möbelhandlare i Sverige beslutat att upp-
höra med import av tropiska träslag om inte träet kommer från ett ekologiskt
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
163
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
164
anpassat skogsbruk. Samtidigt redovisar statens järnvägar att man skall till-
verka nya perrongbänkar av ädelträ från hotade skogar! Borde inte denna
statligt ägda verksamhet ha föregått med gott exempel? Bör inte SJ åtmin-
stone nu sälla sig till dem som inte importerar ädelträ från hotade skogar?
Jag vill därför fråga:
Vilka åtgärder avser regeringen vidta med anledning av SJs beslut?
1990/91:166 av Åke Gustavsson (s) till kommunikationsministern om kollek-
tivtrafiken mellan Nässjö och Jönköping:
Förhandlingar har avslutats mellan transportrådet, SJ och Länstrafiken i
Jönköpings och Skaraborgs län utan att överenskommelse träffats om trafi-
ken för kommande trafikår.
SJ, som i dag har 12 dubbelturer på banan Nässjö-Falköping, aviserade
en väsentlig nedskärning av järnvägstrafiken. Transportrådet var för sin del
inte berett att teckna ett nytt avtal med Länstrafikbolagen och SJ. Konse-
kvenserna för invånarna i Jönköpings län är allvarliga:
• 50 000 vagnskm tas bort, motsvarande 11 bussar i dubbeltur/dag på
sträckan Jönköping-Nässjö
• miljöbelastning ökar markant
• trafiksäkerheten blir lägre då trafikbelastningen på en av länets mest
olycksdrabbade vägar ökar
• möjligheten till en smidig anslutning till tåg till Stockholm, Göteborg och
Malmö försämras
• fler resenärer avstår från kollektiva trafikmedel
Vilka åtgärder avser kommunikationsministern att vidta för att invånarna
i Jönköpings län även fortsättningsvis skall ha tillgång till goda kollektiva
transporter på sträckan Nässjö-Jönköping?
1990/91:167 av Marianne Jönsson (c) till arbetsmarknadsministern om Sam-
hall:
Företaget Samhall har under den senaste tiden kritiserats för att inte fun-
gera på ett helt tillfredsställande sätt. Enligt kritiken, som bl.a. kommit till
uttryck i en debattbok av Eva Rådahl, är det ett fåtal - mellan 4 och 5% -
som senare kommer ut i den reguljära arbetsmarknaden. Samhall utgör där-
med inte något effektivt medel för att motverka förtidspensionering och ut-
slagning.
Om Samhall skall fungera på ett meningsfullt sätt och skapa utvecklande
arbeten åt arbetshandikappade krävs att regeringen tar sitt fulla ansvar för
verksamheten. En svår ekonomisk situation får inte gå ut över de arbetshan-
dikappades rätt till ett aktivt liv.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till arbets-
marknadsministern :
Hur ser statsrådet på kritiken mot Samhall, och vilka åtgärder ämnar rege-
ringen vidta för att utveckla och förnya verksamheten?
30 § Kammaren åtskildes kl. 21.59.
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 5 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 28 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 6§ anf. 50 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 68 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 99,
av talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 135,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 19 §,
av talmannen därefter t.o.m. 25 § anf. 197 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSObj
/Gunborg Apelgren
165
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
Onsdagen den 7 november
1 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 1
2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 24
oktober......................................... 1
Bostadsutskottets betänkande BoUl
Bostadsutskottets betänkande BoU2
Konstitutionsutskottets betänkande KU2
Konstitutionsutskottets betänkande KU5
Konstitutionsutskottets betänkande KU6
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Jordbruksutskottets betänkande JoU5
Jordbruksutskottets betänkande JoU6
Skatteutskottets betänkande SkUl
Utrikesutskottets betänkande UU1
Utrikesutskottets betänkande UU2
Kulturutskottets betänkande KrUl
Kulturutskottets betänkande KrU3
3§ Meddelande om samlad votering........................ 6
4 § Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen.................. 6
166
Justitieutskottets betänkande JuU2
Debatt
Jerry Martinger (m)
Lars Sundin (fp)
Kjell Ericsson (c)
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Birthe Sörestedt (s)
Beslut fattades under 9§
5 § Vissa straffrättsliga frågor m.m......................... 16
Justitieutskottets betänkande JuU3
Debatt
Jerry Martinger (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Lars-Erik Lövdén (s)
Beslut fattades under 9§
6 § Utvidgad rätt till målsägandebiträde, m.m................. 31
Justitieutskottets betänkande JuU4
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Berith Eriksson (v)
Krister Skånberg (mp)
Sigrid Bolkéus (s)
Beslut fattades under 9§
7 § Vissa grundlagsfrågor................................. 41
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Debatt
Elisabeth Fleetwood (m)
Birgit Friggebo (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Bo Hammar (v)
Hans Leghammar (mp)
Olle Svensson (s)
Göran Åstrand (m)
Paul Ciszuk (mp)
Kjell Dahlström (mp)
Sten Andersson i Malmö (m)
Beslut fattades under 9 §
8§ Kommunala frågor m.m............................... 66
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Debatt
Hans Nyhage (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Bengt Kindbom (c)
Bo Hammar (v)
Claes Roxbergh (mp)
Ulla Pettersson (s)
Kjell Dahlström (mp)
Talmannen (om sammanträdets fortsättning under kvällen)
Beslut fattades under 9§
9§ Beslut............................................ 83
Justitieutskottets betänkande JuU2
Justitieutskottets betänkande JuU3
Justitieutskottets betänkande JuU4
Konstitutionsutskottets betänkande KU1
Ärendet återförvisat till utskottet för ytterligare beredning
Konstitutionsutskottets betänkande KU3
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
10 § Beslut om samlad votering............................ 85
11 § Offentlig upphandling................................ 85
Finansutskottets betänkande FiUl
Debatt
Filip Fridolfsson (m)
Lars De Geer (fp)
Gunnar Björk (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Carl Frick (mp)
Iris Mårtensson (s)
Beslut fattades under 13 §
167
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
12 § Offentlig sektor..................................... 94
Finansutskottets betänkande FiU2
Debatt
Rune Rydén (m)
Lars De Geer (fp)
Gunnar Björk (c)
Carl Frick (mp)
Iris Mårtensson (s)
Maggi Mikaelsson (v)
Lars Norberg (mp)
Beslut fattades under 13 §
13 § Beslut............................................ 108
Finansutskottets betänkande FiUl
Finansutskottets betänkande FiU2
14 § Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden............ 109
15 § Transporter av av farligt gods.......................... 109
Försvarsutskottets betänkande FöUl
Debatt
Paul Ciszuk (mp)
Iréne Vestlund (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
16 § Sotning........................................... 110
Försvarsutskottets betänkande FöU2
Beslut skulle fattas den 14 november
17 § Vissa markfrågor................................... 110
Försvarsutskottets betänkande FöU3
Debatt
Paul Ciszuk (mp)
Beslut skulle fattas den 14 november
18 § Vapenfri tjänst..................................... 111
Försvarsutskottets betänkande FöU4
Debatt
Hans Lindblad (fp)
Jan Jennehag(v)
Paul Ciszuk (mp)
Roland Brännström (s)
Berndt Ekholm (s)
Marianne Samuelsson (mp)
Beslut skulle fattas den 14 november
19 § Ajournering för middagsuppehåll.........■.............. 116
20 § Återupptagna förhandlingar........................... 116
21 § Vissa turistfrågor................................... 116
168
Kulturutskottets betänkande KrU2
Debatt
Karin Falkmer (m)
Jan Hyttring (c)
Maja Bäckström (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
22 § Lag om tillfälliga bilförbud............................ 120
Trafikutskottets betänkande TU4
Debatt
Tom Heyman (m)
Kenth Skårvik (fp)
Eva Zetterberg (v)
Sten-Ove Sundström (s)
Roy Ottosson (mp)
Beslut skulle fattas den 14 november
23 § Bilindustrin........................................ 126
Näringsutskottets betänkande NU3
Debatt
Per Westerberg (m)
Kjell Ericsson (c)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
Bo Finnkvist (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
24 § Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder .... 136
Näringsutskottets betänkande NU5
Debatt
Per Westerberg (m)
Lars Norberg (mp)
Barbro Andersson (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
25 § Försäljning av mark från domänverket................... 138
Näringsutskottets betänkande NU19
Debatt
Lars De Geer (fp)
Kjell Ericsson (c)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
26 § Fastighetsbildning för landsbygdens behov m.m............. 146
Bostadsutskottets betänkande BoU3
Debatt
Bertil Danielsson (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Birger Andersson (c)
Eva Zetterberg (v)
Kjell Dahlström (mp)
Magnus Persson (s)
Beslut skulle fattas den 14 november
Prot. 1990/91:19
7 november 1990
27 § Bordläggning...................................... 159
28 § Anmälan om interpellation
1990/91:81 av Eva Zetterberg (v) om ensamstående föräldrars
situation...................................... 160
169
Prot. 1990/91:19 29 § Anmälan om frågor
7 november 1990 1990/91:159 av Hugo Hegeland (m) om köerna vid kriminalvår-
den .......................................... 161
1990/91:160 av Gudrun Schyman (v) om JAS-projektet..... 162
1990/91:161 av Annika Åhnberg (v) om jordförvärvslagen . . . 162
1990/91:162 av Annika Åhnberg (v) om konsumentinflytandet
på livsmedelspolitiken............................ 162
1990/91:163 av Margitta Edgren (fp) om Ystads teater...... 163
1990/91:164 av Ylva Johansson (v) om registrerat partnerskap
för homosexuella................................ 163
1990/91:165 av Annika Åhnberg (v) om SJs användning av
vissa träslag.................................... 163
1990/91:166 av Åke Gustavsson (s) om kollektivtrafiken mellan
Nässjö och Jönköping............................ 164
1990/91:167 av Marianne Jönsson (c) om Samhall.......... 164
170
gotab 97387, Stockholm 1991