Torsdagen den 13 juni
Kl. 9.00-17.12
Protokoll
1990/91:131
Justerades protokollet för den 7 juni.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:199 till socialutskottet
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU22 Ändring av anslagsbeloppet till Lokala och individuella lin-
jer samt fristående kurser.
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU39 Postens bankverksamhet.
1 Riksdagens protokoll 1990191:131
|
Prot. 1990/91:131 13 juni 1991 |
Kammaren biföll talmannens förslag om att betänkandet skulle avgöras |
|
Den ekonomiska i i |
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. Beslut Utskottets hemställan bifölls. 5 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden Föredrogs Kammaren biföll talmannens förslag om att betänkandet skulle avgöras Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. Beslut Utskottets hemställan bifölls. 6§ Den ekonomiska politiken m.m. Föredrogs budgetåret 1991/92 (prop. 1990/91:150 delvis och 1990/91:100 delvis). Anf. 1 LARS TOBISSON (m): Herr talman! I årets kompletteringsproposition syns inte skymten av den Vad som förekommer i den reviderade finansplanen är däremot ett intens- |
|
2 |
uppnådd. |
Vad den internationella utvecklingen beträffar kan jag hålla med om att
nedgången bör kunna bli både lindrig och kort. Det är inte omöjligt att den
amerikanska ekonomin, som tidigt drabbades av recession, hinner vända
uppåt före årets slut.
Men förbättringen torde bli förhållandevis långsam med hänsyn till att
varken inflationstakt eller räntenivå pressats ned så långt som normalt i en
avmattning och till att skuldsättningen dessutom är ovanligt stor hos både
företag och hushåll. Samtidigt kan den senare inledda konjunkturförsvag-
ningen i Tyskland och andra kontinentala länder väntas fortsätta.
Finansministern tycks föreställa sig att bara för att nedgången slog till ti-
digt även i Sverige, så kommer vårt land att höra till de första att ta sig ur
den. Men här finns ingen automatik. Allt talar för att den svaghetsperiod
Sverige nu är inne i blir både längre och djupare än på andra håll. Det sam-
manhänger med att det rör sig om inte bara en konjunkturdämpning av van-
ligt snitt, utan dessutom en strukturkris. I skydd av den stora devalveringen
och den draghjälp utifrån som under 1980-talet följde på de stora industrilän-
dernas omläggning av den ekonomiska politiken i marknadsliberal riktning
har socialdemokraterna länge kunnat undvika att ta itu med de strukturfel
som högskattepolitiken och den offentliga utgiftsexpansionen har framkallat
i vårt land.
Konsekvenserna är tydliga för alla som vill se dem. Sverige ligger fast för-
ankrat i den internationella tillväxtligans botten. Även om produktionen
skulle öka med uppemot 1 % nästa år, kommer resursutnyttjandet att
minska. Rekordhöga varselsiffror ger en försmak av vad som är att vänta.
Enligt Handelsbankens ekonomer som reviderade sina siffror nyligen leder
regeringens politik till att arbetslösheten blir 3 % i år för att nästa år stiga till
5 % i genomsnitt. Det är tal av en för vårt land i modern tid okänd storlek,
och dit har alltså den tredje vägens politik fört oss. Jag måste fråga Hans
Gustafsson och Allan Larsson: Hur kan ni kalla detta för rätt väg?
Mot bakgrund av det försämrade arbetsmarknadsläget är det inget annat
att vänta än att takten i lönestegringen avtar. Det är naturligtvis alldeles vil-
seledande, när finansministern helt tillskriver denna effekt Rehnberg-grup-
pens i och för sig behjärtansvärda insatser. Allan Larsson talar uppenbarli-
gen mot bättre vetande, när han påstår att löneglidningen helt skall utebli.
Lönekostnaderna i industrin kan väntas öka med 8 % i år och kanske något
mindre nästa år. Därmed är det fortfarande en bra bit ned till EG-nivån,
vilket understryks av att produktiviteten utvecklas sämre här hemma.
”Inflationen är nu låg”, säger regeringen i den reviderade finansplanen.
Men sanningen är att den aktuella inflationstakten, som sagt, överstiger
10 % och att den ännu i slutet av året kommer att ligga kring 9 % enligt rege-
ringens egna prognosorgan konjunkturinstitutet och statens pris- och kon-
kurrensverk. Självfallet bör den minskade aktiviteten i vår ekonomi leda till
att prisstegringen dämpas. Men kompensationsmekanismerna är många,
och det tar tid att ta sig ner från de höga höjder där vi befinner oss. Att redan
nästa år nå ned till inflationstakten i de viktiga EG-länderna, det ser jag som
omöjligt, om vi inte resolut ger oss i kast med uppgiften att börja normalisera
det svenska skattetrycket.
Allan Larsson ser som en ljuspunkt att handels- och bytesbalansen inte
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
försämras i den takt som tidigare förutsetts. Men i själva verket är det ett
svaghetstecken. En väsentlig förklaring är att den ekonomiska avmattningen
medfört att behovet av importerade insats- och investeringsvaror har mins-
kat. Men underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa, och vid sidan
därav pågår utflyttningen av investeringskapital för fullt. Nu senast var det
MoDo som avbröt en färsk satsning i Domsjö och i stället köpte ett franskt
pappersbruk för 1,5 miljard. Strömmen av direktinvesteringar i motsatt rikt-
ning är inte mer än en rännil.
Konsekvensen blir att Sverige för att locka hit lättflyktiga lånemedel måste
hålla en hög ränta. Visserligen har kronan äntligen kopplats till ecun, vilket
vi moderater förespråkat sedan mitten av 1980-talet, och det har som väntat
lett till en viss räntesänkning. Men med hänsyn till möjligheten av en lägre
inflationstakt blir realräntan i Sverige mycket hög. Och det avhåller natur-
ligtvis ytterligare både svenskar och utlänningar från att satsa i vårt land.
Herr talman! När socialdemokraterna - till skillnad från det stora flertalet
ekonomer - påstår att Sverige är på rätt väg och att det snart vänder uppåt,
är motivet naturligtvis i första hand valtaktiskt. Handlingsmönstret känns
igen från 1985 och 1988. Det var med tanke på förra valrörelsen som Allan
Larssons företrädare skrev: ”Vi beskrev landets ekonomi i alltför ljusa fär-
ger ---. Efteråt har jag haft välgrundad anledning att fråga mig hur jag
kunde medverka till att socialdemokratin gick till val på ett program som
egentligen var ohållbart, ekonomiskt sett.” Har även den nuvarande finans-
ministern låtit sig gripas av valfebern?
En tillkommande viktig orsak till skönmålningen är dessutom att den ljusa
framtidsbilden ursäktar avsaknaden av ekonomisk-politisk förslag i kom-
pletteringspropositionen och inför den kommande mandatperioden. Socia-
listisk ideologi och socialdemokratisk politik rymmer helt enkelt inte de åt-
gärder som den nuvarande situationen kräver. För mig är det alldeles obe-
gripligt att regeringen inte medger att nedrivna gränshinder i Europa kom-
mer att ställa krav på en sänkning av Sveriges rekordhårda skattetryck. Det
är lika svårbegripligt som att regeringen räknar med att kunna få fart på den
svenska ekonomin utan skattesänkningar.
Det är inte ekonomin som kommit till en vändpunkt - det är regeringen
som nått sin ändpunkt. Motvilligt har finansministern i handling tvingats er-
känna detta. Och efter segt motstånd har socialdemokraterna här i riksdagen
anslutit sig till ståndpunkter som vi moderater länge drivit. Marginalskat-
terna har sänkts och kommunalt skattestopp införts. Sverige skall gå med i
EG. Kompensationsnivån i sjukförsäkringen reduceras. Det blir ingen för-
tida avveckling av kärnkraften under 1990-talet, men däremot både Öre-
sundsbro och reklam-TV. Och nu senast har alltså avregleringen av kredit-
och valutapolitiken fullföljts med kronans knytning till ecun. Dessa exempel
på omprövning skulle kunna mångfaldigas. Problemet är bara att när social-
demokraterna skall föra borgerlig politik, blir det halvhjärtat och senfärdigt.
Inte minst på det ekonomiska området är det uppenbart att socialdemo-
kraterna har gjort sitt. De har egentligen inget ekonomisk-politikskt pro-
gram. Nu sitter de mest och väntar på draghjälp från de konservativt styrda
USA och Storbritannien. Men frågan är om gamla samband håller. Svenska
storföretag kommer säkert att dra nytta av en internationell efterfrågeök-
ning. Men mycket talar för att de möter den genom att öka sin produktion
vid sina många nya enheter utomlands, där kostnadsnivån är lägre och pro-
duktiviteten utvecklas bättre.
Industriförbundet har häromdagen presenterat en osedvanligt dyster be-
dömning, som pekar i denna riktning. Trots den brant fallande industripro-
duktionen i Sverige har inte den lediga kapaciteten ökat nämnvärt. Det
måste tolkas så att företag och jobb denna gång avvecklas för gott i mycket
större utsträckning än i tidigare nedgångar. Någon vilja till kapacitetshö-
jande investeringar kan inte heller spåras.
Dessa förhållanden tyder på att det vid ett uppsving i världsekonomin inte
blir den ekonomiska aktiviteten,utan arbetslösheten som stiger i Sverige, vil-
ket normalt orsakar försiktighet med inriktning på hemmamarknaden. Låt
mig bara påminna om - i kontrast till allt talet om nära förestående vänd-
punkt och att kanske saker redan börjat gå uppåt - att orderbristen ännu
knappt nått fram till ett så viktigt område som byggsektorn. I en färsk be-
dömning säger Byggentreprenörerna att 1992 till 1994 blir kritiska år, då det
inte kommer att handla om annat än att försöka övervintra.
Men Allan Larsson hävdar alltså att krisen är övervunnen och att Sverige
skall leda återhämtningen i världsekonomin. Jag måste medge att jag är för-
vånad över att en så till synes seriös person kan visa prov på en sådan måttlös
fräckhet. Övertygelsen måste vara stark att bluffen aldrig kommer att synas,
att det skall bli möjligt att skylla kommande svårigheter och bakslag på att
en borgerlig regering har tagit över.
Problemen i Sveriges ekonomi är enligt min mening så grundläggande att
vägen tillbaka till tillväxt och ökad välfärd blir både lång och mödosam.
Minst av allt löser de sig själva. Det behövs en snabb och kraftfull kursom-
läggning av det slag som vi moderater tillsammans med folkpartiet angett i
programmet Ny start för Sverige.
Första förutsättningen för framgång är att vi slår vakt om och stärker
marknadsekonomin och den enskilda äganderätten. Det är alltså raka mot-
satsen till socialdemokraternas planer på att förvandla AP-fonden till jätte-
stora löntagarfonder, som verkligen får resurser att socialisera det svenska
näringslivet. Hur kan någon, efter att ha sett vart socialismen har lett i öststa-
terna, ändå planera en socialiseringsaktion utan motstycke i vårt land? I stäl-
let måste ägandet spridas bland de enskilda medborgarna. Som ett led i detta
blir det första som sker, när Sveriges riksdag fått borgerlig majoritet, att lön-
tagarfonderna avvecklas.
Så snabbt som möjligt skall vi också växla över från den tredje vägen, som
visat sig leda så fel, till Europavägen. Men det räcker inte med den åtgärd
som nu är nära förestående: att lämna in en ansökan om medlemskap i EG.
Det gäller också att verkligen vilja bli medlem och att anpassa sig till de krav
på förändringar som ett medlemskap ställer. Regelverket i vårt land måste
närmas till förhållandena i EGs medlemsländer.
Mest påträngande blir då nödvändigheten att sänka skattetrycket. Som
statsministern så riktigt påpekat är det de höga skatterna som gör Sverige
unikt. Men den särställningen blir ett svårt handikapp, när gränshindren för-
svinner i Europa. Många skatter skulle behöva minskas mycket. Men allt
kan inte göras på en gång. De mest skadliga skatterna måste sänkas först,
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
och måttstocken blir då vad som mest medverkar till flyttning utomlands.
Dit hör de pålagor på sparande och företagande, som ligger bakom den av
mig redan påtalade investeringsflykten. Den höga indirekta beskattningen
riskerar att driva ut handeln till andra länder. Men momsen behöver sänkas
generellt - inte bara omfördelas som regeringen nu verkar vara inne på efter
sin senaste helomvändning. Därtill måste den höga turistmomsen, som i dag
verkar självförstörande genom att driva fritidsaktiviteter ut ur landet, åter-
föras till sin tidigare relativa nivå. Och för att förbättra Sveriges kostnadsläge
blir det också nödvändigt att sänka löneskatten, dvs. den del av arbetsgivar-
avgifterna som inte svarar mot några sociala förmåner.
Återställd budgetbalans har länge utmålats som en bestående framgång
för den tredje vägens politik. Så sent som i januari - när halva det inneva-
rande budgetåret hade gått - vidhöll regeringen att underskottet skulle
stanna vid drygt 2 miljarder kronor. I kompletteringspropositionen räknades
det upp till närmare 20 miljarder. Nu tyder aktuella bedömningar på en nivå
mellan 25 och 35 miljarder. Mot denna bakgrund är det naturligtvis alldeles
orealistiskt att det negativa saldot nästa år med oförändrad politik skall
krympa ned till 10 miljarder. Återigen visar det sig att industrivärldens
högsta skatter inte garanterar budgetbalans, eftersom de samtidigt motver-
kar den ekonomiska tillväxten som behövs för att bära upp den offentliga
verksamheten.
För att förebygga underskott i de offentliga finanserna måste utrymme för
nödvändiga skattesänkningar skapas genom besparingar på den offentliga
utgiftssidan. Det är vidare angeläget att avreglera ekonomin och bryta upp
de offentliga monopol som gäller för t.ex. barnomsorg, utbildning och vård.
Statliga tillgångar som företag och skogsmark kommer i princip bättre till sin
rätt i enskilda händer och skall därför säljas. Men de inkomster som denna
privatisering ger skall inte gå till konsumtion. De behövs för att rätta till se-
nare års försummelser på infrastrukturens område - det gäller vägar och
broar, men också högre utbildning och forskning, där Sverige måste bli
mycket bättre, om vi vill konkurrera med andra länder.
Herr talman! Innehållet i plattformen Ny start för Sverige går igen i för-
slagsdelen av den gemensamma moderatliberala partimotionen. Det är inte
bara den rätta vägen - det är den enda väg som kommer att visa sig framkom-
lig för att åter nå ekonomisk tillväxt samt ökad sysselsättning och välfärd.
Därför är det glädjande att möjligheterna att snabbt slå in på den har förbätt-
rats i och med att vi i finansutskottet kunnat nå samförstånd med centerpar-
tiet om riktlinjerna för den ekonomiska politiken och principerna för bud-
getpolitiken. Ty det är inte likgiltigt vem som får ansvaret för förverkligandet
eller vem som skall anföra marschen på den rätta vägen. På samma sätt som
socialdemokratisk politik naturligtvis bäst drivs av socialdemokraterna
själva, måste det vara en fördel att borgerliga förslag, grundade på mark-
nadsekonomi och enskilt ägande, genomförs av dem som verkligen tror på
förslagen. De skall genomföras av dem som helhjärtat och utan ideologiska
hinder verkligen vill göra sitt bästa för att ge Sverige en ny start.
Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till reservationerna 1,6,13,
22 och 25 till finansutskottets betänkande 30.
Anf. 2 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken är att
skapa riktiga jobb, som varar och ligger i Sverige. Denna uppgift klarar inte
socialdemokraterna.
Det är, tycker jag, ett hån mot de varslade och de arbetslösa när finansmi-
nistern åker land och rike runt och pratar om en vändpunkt och om att Sve-
rige är på rätt väg. Varje dag är tidningarna fulla av notiser om mångdubb-
lade varsel och hundratals uppsagda.
40 arbetstillfällen mindre hos flygbolag i Norrköping, 150 hos IBM, 150 i
Trelleborg, 80 i Skellefteå, 500 vid SSAB i Borlänge och Oxelösund. Den
värsta sommaren på tio år för att finna feriejobb. 12 000 nya varsel under
maj månad. Jag tycker att dessa siffror talar för sig själva.
Socialdemokraterna tycks inte ha någon politik för att ändra på detta, i
alla fall ingen som framgår av dagens betänkande. Det framgår inte heller i
något av de många tal som finansministern på senare tid har hållit.
Socialdemokraterna har nu regerat under nio år. Under de första åtta åren
var det den s.k. tredje vägen som gällde. Enligt samstämmiga omdömen har
den nu kapsejsat. Inte ens Ingvar Carlsson eller Allan Larsson talar om den
som framgångsrik - än mindre dess fader, Kjell-Olof Feldt, som helst vill
glömma bort alltihop.
Under det sista av dessa nio år har den ekonomiska politiken lagts om. I
stora stycken är det förslag från de borgerliga partierna som då har genom-
förts. Det gäller en del besparingar i de offentliga utgifterna. Det gäller för-
ändringar i sjukpenningen, införande av sjuklön, energipolitiken, ansökan
om medlemskap i EG och anknytningen av kronan till ecun. Och det gäller
skattereformen av vilken det viktigaste trots allt är kvar.
Jag tycker att dessa beslut är bra. Men det tycker tydligen inte socialdemo-
kraterna. Det verkar som om ni snarast skäms över att ni har bidragit till
dessa beslut. Vi har tvingats, säger ni, av riksdagen, av utländska spekulan-
ter, av den internationella konjunkturnedgången. Egentligen tycker vi inte
om dem - så tycks ledande socialdemokrater resonera. Ingvar Carlsson säger
t.o.m. att egentligen hade det varit bättre för ekonomin om stopp-paketet
från februari 1990 hade gått igenom.
Det vittnar, tycker jag, om en sällsynt dålig insikt i ekonomiska förhållan-
den när Sveriges statsminister tror att en total reglering av alla priser, löner
och hyror skulle kunna lösa något enda problem i Sverige. Det är tvärtom
mycket mer avreglering som behövs.
Finansministern - som i dag tydligen gör något annat - ägnar sig nu hel-
hjärtat åt - som jag ser det - två destruktiva uppgifter. För det första ägnar
han sig åt att baktala och svartmåla vårt och moderaternas program Ny start
för Sverige. Därigenom tror han sig förmodligen dölja att socialdemokra-
terna inte har något eget program.
Hans andra insats är att sprida kvalificerad desinformation om det ekono-
miska läget. Han talar om vändpunkten, som enligt honom närmar sig med
stormsteg. Ibland blir han - som Lars Tobisson nämnde - så fångad av den
egna retoriken att vändpunkten redan tycks ha kommit.
Jag måste fråga Allan Larsson och Hans Gustafsson om de anser att Sve-
rige enbart har konjunkturproblem. Menar de att Sveriges ekonomiska svå-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
righeter automatiskt går över när utlandskonjunkturen vänder? I så fall är
de nog de enda personer som sysslar med ekonomi som har den uppfatt-
ningen. Alla andra ekonomer inser nämligen att Sverige, förutom konjunk-
turproblemen, också har strukturella problem. Strukturproblem går inte
över av sig själva. Den internationella konjunkturen kan vi inte påverka,
men vi både kan och måste i Sverige fatta egna beslut för att lösa strukturpro-
blemen.
Vad som nu håller på att hända är att svensk industri flyttar ut arbetstillfäl-
len i allt snabbare takt. De skaffar sig underleverantörer i utlandet. I den
processen finns ingen vändpunkt. Det som en gång försvinner kommer ald-
rig tillbaka.
Det är bra att de stora företagen internationaliseras, men det är inte bra
att inga utländska företag vill investera i Sverige. Och det är sannerligen inte
bra att så få mindre och medelstora företag växer upp till större. Om denna
utveckling tillåts fortsätta försvinner den industriella basen i Sverige, och det
leder till fortsatt stagnation och sämre standard för hushållen.
Detta är det verkliga hotet mot Sveriges välfärd. Utan industriell tillväxt
skapas inget utrymme för viktiga förbättringar vare sig för löntagare i all-
mänhet eller för de svaga grupper som ingår i det som vi i folkpartiet libera-
lerna brukar kalla för det glömda Sverige; det är äldre - stora förbättringar
behövs i äldrevården -, handikappade och flyktingar.
Ett tecken på att denna industriella urgröpning redan har börjat är att ka-
pacitetsutnyttjandet i Sverige i vissa avseenden fortfarande är högt, trots att
industriproduktionen minskar. När produktionen minskar ökar normalt den
lediga kapaciteten så att produktionen kan ta fart igen om efterfrågan ökar.
Men så tycks det inte vara nu. Det finns ingen större ledig kapacitet. Det
betyder att en ganska liten efterfrågeökning riskerar att mycket snabbt leda
till att Sverige slår i kapacitetstaket igen.
Det enda botemedlet mot detta är ökade industriinvesteringar och ökad
produktivitet. Det kräver ganska stora förbättringar i Sverige - ett positivt
näringslivsklimat, särskilt för de mindre och medelstora företagen. Det är
nu vi måste se till att en konjunkturuppgång inte leder till överhettning igen.
Det är nu vi måste förebygga stigande inflation och stigande underskott i
bytesbalansen senare.
1 stället gör regeringen ingenting. Industrins investeringar minskar, och de
fortsätter att minska även nästa år. Lönsamheten i verkstadsindustrin är
usel, den sämsta på mycket länge, särskilt i de svenska anläggningarna.
Jag hade tänkt fråga Allan Larsson men jag ställer i stället frågan till Hans
Gustafsson: Vad vill ni säga till dem som skall skapa morgondagens jobb i
Sverige? För att vilja expandera och skapa nya jobb behöver de stabila spel-
regler och en tilltro till god lönsamhet för produktion i Sverige. De behöver
en flexibel ekonomi. De behöver konkurrens på lika villkor, tillgång till risk-
kapital och inte minst välutbildad personal. Detta finns i vår och moderater-
nas plattform Ny start för Sverige, men det saknas totalt i de socialdemokra-
tiska beskrivningarna.
Det Allan Larsson och Hans Gustafsson erbjuder är hot om socialisering
genom AP-fonden, hot om högre skatt på företagens arbetande kapital, fort-
satt utestängning från viktiga marknader för sociala tjänster, fortsatt högt
skattetryck och en försämrad utbildningspolitik i Sverige. Med en sådan po-
litik kommer det aldrig att gå att få fart på Sveriges ekonomi.
Sverige behöver en ny start. Om merparten av detta är vi också överens
med centerpartiet, vilket framgår av den gemensamma reservationen.
Centralt i denna Ny start för Sverige är medlemskap i EG. Det är utmärkt
att Sverige nu lämnar in en ansökan om medlemskap, men som Lars Tobis-
son nämnde räcker inte det. Vi anser att en ny regering måste agera aktivt
på ja-sidan i den folkomröstning som skall ske i anslutning till valet 1994.
Likaså centralt är skattepolitiken. Det står i det betänkande från finansut-
skottet som vi behandlar i dag att socialdemokraterna vill sänka skatterna på
sikt. För några år sedan sade Ingvar Carlsson att målet var att komma ner
till 50 % skattetryck. I stället har motsatsen skett - skattetrycket har nu ökat
till över 56 %. I sina anföranden på senare tid har Allan Larsson uttryckt sig
oerhört negativt om alla andra partiers ambitioner att sänka skatterna. Alla
konkreta förslag att sänka någon enda skatt bemöts av finansministern med
att detta hotar välfärden.
Jag inser att statsministerns forna tal om 50 % skattetryck förmodligen
inte var allvarligt menat, utan det var en valbluff, men det borde ändå vara
litet besvärande för socialdemokraterna att så tydligt anklaga statsministern
för högerpolitik. Det är ju vad det kallas när vi andra vill sänka skattetrycket
ner mot 50 %. Jag hade tänkt försöka bidra till ett ökat samförstånd mellan
statsministern och finansministern och fråga Allan Larsson om det verkligen
inte finns någon enda liten skatt som han vill sänka, om alla dagens skatter
är heliga miniminivåer. Jag kan överlåta åt Hans Gustafsson att i mån av
intresse besvara frågan.
Herr talman! De senaste dagarna har tidningarna varit fulla av socialde-
mokraternas misslyckande med budgetpolitiken. Nu ökar budgetunderskot-
tet i rasande takt. I januari var bedömningen ett underskott på blygsamma
3 miljarder kronor. I går sade riksrevisionsverket att det låg på minst 25 mil-
jarder, och riksbanskchefen varnar för att det i år, det budgetår som är slut
om två veckor, kan bli upp emot 35 miljarder kronor. Underskottet har alltså
tiodubblats på cirka fem månader, vilket är utomordentligt oroande.
Jag hoppas att finansministerns sena ankomst innebär att han kommer att
redovisa för kammaren, i dag och nu, om och i så fall hur han tänker sig att
attackera detta växande budgetunderskott.
Jag skulle kunna ställa en förberedande fråga till Hans Gustafsson: Vilka
besparingar tänker ni lägga fram förslag om till hösten om ni får chansen?
Blir det mer besparingar på sjukförsäkringen? Arbetsskadeförsäkringen? A-
kassan? Bostadssubventionerna? Statsbidragen till kommuner och lands-
ting? På en del av dessa områden har vi från folkpartiet liberalerna föreslagit
besparingar, men att döma av de socialdemokratiska kommentarerna till
dessa besparingsförslag anses de vara uttryck för en löntagarfientlig höger-
politik. Jag skulle därför vilja veta: Vilka är de socialdemokratiska alternati-
ven till våra besparingar?
Om finansministern inte kan redovisa några besparingar alls återstår bara
skattehöjningar. Vilka skatter är det i så fall som socialdemokraterna har
tänkt sig att höja?
Ett inte så litet dilemma både för Allan Larsson och för Hans Gustafsson
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
10
ligger i att fortsatta skattehöjningar enligt dagens betänkande är skadliga för
den ekonomiska tillväxten. Slutsatsen blir att besparingar är högerpolitik
och skattehöjningar förstör tillväxten. Hur tänker då socialdemokraterna
lösa problemet med budgetunderskottet?
Herr talman! Det finns tre mycket klara skiljelinjer mellan en borgerlig
och en socialdemokratisk politik. Vår politik vill förändra och förbättra. So-
cialdemokraternas politik tycks gå ut på att allt är bra som det är.
Den första skiljelinjen rör skatte- och utgiftspolitiken, som jag just har
berört. Vi vill sänka skatter och utgifter. Tydligen är socialdemokraterna
motståndare till alla förändringar. Nuvarande budgetutveckling gör att det
blir svårare att sänka skattetrycket, men det är precis lika nödvändigt att
göra det ändå.
Den andra skiljelinjen mellan borgerlig och socialdemokratisk politik rör
själva grunden i marknadsekonomin. Marknadsekonomin bygger på enskilt
ägande. Enskilt ägande uppstår bara om det finns enskilt sparande, positivt
enskilt sparande. Hushållens sparande ökar nu, sannolikt på grund av skat-
tereformen, från minus till noll och troligen något mer framöver. Men detta
räcker inte på långa vägar för att få bukt med det totala sparandeunderskot-
tet i svensk ekonomi.
Därför vill vi ha mer stimulanser till enskilt sparande. Vi vill sälja statliga
företag, sälja ut allmännyttans lägenheter till de hyresgäster som vill köpa
sina bostäder. Vi vill avveckla löntagarfonderna på ett sätt som stimulerar
enskilt ägande och sparande, vi vill införa startsparande för barn och ungdo-
mar och vi vill ta bort de sociala avgifterna på de anställdas vinstandelar.
Att stimulera enskilt sparande är för oss inte bara en ekonomisk nödvän-
dighet - det är också en ideologiskt viktig förändring. Vi vill skapa obe-
roende och självständiga människor, som själva får bestämma mer över sina
egna liv. Ett sådant oberoende främjas av ett eget sparkapital.
Regeringen har emellertid en helt annan åsikt. Regeringen vill inte ha en-
skilt sparande. Socialdemokraterna föredrar offentligt sparande. Det tydli-
gaste exemplet på detta är det kommande förslaget om att AP-fonderna skall
få rätt att köpa aktier i svenska företag för hundratals miljarder kronor.
Så länge ett sådant socialiseringshot vilar över företagandet i Sverige går
det inte att locka hit utländska investerare eller för den delen att förmå
svenska företag att expandera här hemma.
Den tredje skiljelinjen gäller synen på valfrihet och rätt att själv bestämma
över viktiga sociala tjänster. I dagens betänkande ägnar socialdemokraterna
mycket stort utrymme åt att argumentera mot den valfrihetsrevolution inom
välfärdspolitiken som vi vill skapa. Det innebär att socialdemokraterna sam-
tidigt argumenterar starkt emot mer konkurrens. Det är mycket konstigt.
Det framstår alldeles klart i det här betänkandet att socialdemokraterna
slår vakt om de offentliga monopolen med näbbar och klor. Det är hårdare
skrivningar än på mycket länge, så det är ett allvarligt steg tillbaka. I betän-
kandet sägs t.ex. att den offentliga sektorn måste förstärkas genom att resur-
ser överförs dit från andra sektorer. Där sägs att privata alternativ inte blir
billigare eller mer effektiva och att de dessutom är fördelningspolitiskt oac-
ceptabla. Där sägs att modellen med en dominerande offentlig verksamhet
är nödvändig. T.o.m. det allmänna tal om värdet av konkurrens i största all-
mänhet som finns i regeringens kompletteringsproposition har utskottets so-
cialdemokrater tydligen reagerat emot, för därav finns nästan inga spår.
Monopol är dyra och ineffektiva. När det gäller produktion av s.k. vanliga
varor och tjänster - möbler, kläder och sådana ting - har socialdemokraterna
så smått börjat förstå detta. Det går visserligen trögt och ganska halvhjärtat
och det är inte någon riktig entusiasm, men det rör sig ändå. Men i fråga om
sociala tjänster såsom vård, omsorg och utbildning är det tvärtstopp. Detta
är mycket märkvärdigt.
Konkurrens, mångfald och enskilda alternativ är precis lika viktiga för att
få en effektiv användning av resurserna när det gäller produktionen av so-
ciala tjänster som när det gäller att producera mat, kläder, möbler och annat.
Motsatsen till effektivitet är slöseri. Vad socialdemokraterna förespråkar är
i själva verket slöseri; medborgarna får inte valuta för sina skattepengar. En
sådan politik vill vi ändra på.
Jag skulle möjligen kunna förstå den socialdemokratiska motviljan mot
privata alternativ om det vore så att de innebär att ”plånboken styr”, som ni
brukar hävda. Men det är rent förtal när ni påstår det. Vi vill ha - och det
finns tydligt uttryckt i motioner och i våra skrivningar i övrigt - en solidarisk,
gemensam finansiering, precis som i dag. Det vi vill ändra på är produktio-
nen - det skall finnas en mångfald olika former av barnomsorg, sjukhem,
ålderdomshem, skolor och liknande att välja mellan. Den socialdemokra-
tiska linjen bygger på förmynderi - den offentliga sektorn skall tillhanda-
hålla en enda form, och vill människorna inte ha den får de vara utan. Vi
liberaler tror på självständiga individer som både kan och vill bestämma
själva. Vi skall se till att det finns flera olika alternativ, och sedan får var och
en bestämma själv vilket som passar just för de egna behoven.
Den socialdemokratiska förmynderimodellen är negativ inte bara för kon-
sumenterna utan också för de anställda, för alla dem - oftast kvinnor - som
jobbar med vård, omsorg och utbildning. De har nämligen en mycket snäv
arbetsmarknad i dag och egentligen bara en tänkbar arbetsgivare - kommun
eller landsting. Arbetsorganisationen är ovanligt centralstyrd, krånlig och
byråkratisk på dessa arbetsplatser. De här kvinnorna får sällan möjligheter
att lägga upp jobbet så som de själva vill och på det sätt som de av egna
erfarenheter vet är bäst. De har få möjligheter att få utlopp för den egna
yrkesstoltheten, och nästan inga möjligheter att starta ett eget företag, om
de skulle vilja det.
När kammaren behandlar jämställdhetspolitik brukar socialdemokra-
terna både tala och skriva ganska vackert om att jämställdhet mellan kvinnor
och män skall genomsyra all politik, även den ekonomiska politiken. Men
när vi nu behandlar den ekonomiska politiken visar det sig att detta bara är
tomma ord. Den i praktiken förda socialdemokratiska politiken diskrimine-
rar alla de förvärvsarbetande kvinnor som jobbar med vård, omsorg och ut-
bildning.
Herr talman! Den enda ekonomisk-politiska strategin som kan skapa rik-
tiga jobb och ökad välfärd i Sverige finns i Ny start för Sverige. Huvudparten
återges i reservation 1, som är gemensam för folkpartiet liberalerna, mode-
raterna och centerpartiet. För att genomföra denna politik krävs det en ny
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
11
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
12
regering med ett starkt liberalt inslag. Sverige förtjänar en sådan ny och
bättre politik.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 6, 15, 17, 22 och 25.
Anf. 3 GUNNAR BJÖRK (c):
Herr talman! Efter regn kommer solsken, heter det i ordspråket. Det är
en allmängiltig utsaga, som kan användas inom både meteorologin och den
ekonomiska politiken. För att ta det senare ämnet, som ju är föremål för
dagens debatt, finns det förvisso en och annan ljusglimt. Den internationella
konjunkturen förväntas vända uppåt. Så småningom kommer också den
svenska konjunkturen att förbättras. Å andra sidan finns det fler saker som
inger oro.
När det gäller den ekonomiska utvecklingen befinner sig Sverige de facto
i en lågkonjunktur. Arbetslösheten stiger, och antalet varsel om uppsäg-
ningar är nu rekordstor. Efter en konjunkturuppgång finns det risk för att
arbetslösheten fortsätter att öka. Det finns ingenting som garanterar att Sve-
rige följer med i en internationell konjunkturuppgång, i varje fall inte i
samma takt som omvärlden.
Statsbudgeten har börjat ge stora underskott. Företagen har inte på
samma sätt som vid tidigare nedgångar byggt upp lager. Samtidigt slås pro-
duktionskapacitet ut i stor utsträckning. Detta ställer höga krav på finanspo-
litiken. En expansiv finanspolitik kan leda till att överhettningen kommer
tillbaka. Räntorna kommer då att börja stiga igen, och det finns inga garan-
tier för vad som händer med lönekostnadsutvecklingen efter det att det avtal
som nu tecknats i enlighet med Rehnbergsavtalet löper ut.
De strukturella problemen i svensk ekonomi kvarstår i allt väsentligt. In-
ternationaliseringen - inte minst den ökade samverkan inom EG - kommer
bl.a. att ställa krav på sänkta skatter och minskade offentliga utgifter.
Mot denna bakgrund inger den debatt som förs om den ekonomiska ut-
vecklingen oro.
Det är ett betydande lättsinne som har brett ut sig de senaste månaderna.
Regeringen, med finansministern i spetsen, tycks inte ha siktet inställt längre
fram än till valet. Allan Larsson har ägnat flera artiklar åt att föra den ekono-
miska debatten bort från de grundläggande problemen i svensk ekonomi för
att i stället diskutera när vändpunkten i konjunkturen kommer.
Den 13 maj skrev Allan Larsson på DN-debatt:
”Vi är på rätt väg när det gäller den ekonomiska politiken. Vi kan nu se
framför oss ett nytt mönster i tillväxten, en expansion inom den konkurrens-
utsatta sektorn på 2,5 procent nästa år, medan den skyddade sektorn hålls
tillbaka och bara växer med 0,5 procent.”
Ja, det är bra att regeringen är på rätt väg - äntligen!
Den tredje vägen ledde ju åt fel håll enligt den uppfattning som Larssons
företrädare numera har. Det som oroar är dock den passiva trosvissheten.
Kompletteringspropositionen är ett bevis för den nya inställning som man
numera har. Det är för övrigt mycket tunnsått med konkreta förslag. Det är
uppenbart att ytterligare åtgärder tydligen inte längre bedöms som nödvän-
diga. Det är inte längre fråga om ”blodigt allvar”, som finansministern in-
ledde sin karriär med att säga.
Enligt min uppfattning bör en finansminister präglas av en sund skepti-
sism. Han eller hon måste också försöka se bortom nästa kurva. Men Allan
Larsson är i stället närmast ohämmat optimistisk med anledning av den kon-
junkturvändning han anser kommer att inträffa till hösten. Det är närmast
pinsamt att riksbankschefen Bengt Dennis nu fått gå ut med varningar för
ett ökat budgetunderskott.
Men det är inte bara regeringen som bidragit till att ge den ekonomiska
debatten en lätt oansvarlig prägel. De förslag till omfattande sänkningar av
skattetrycket som den senaste tiden har presenterats av flera organisationer
är inte användbara för den som vill föra en ansvarfull ekonomisk politik eller
en bibehållen generell välfärdspolitik.
Herr talman! Den nedgång i den internationella konjunkturen som inträf-
far i år blir troligen förhållandevis kortvarig. De flesta optimistiska progno-
serna är avhängiga av en snar uppgång i den amerikanska ekonomin. Några
säkra tecken på en sådan uppgång finns dock ännu inte. En vändning i den
brittiska ekonomin och en begränsad dämpning i Tyskland är också viktiga
faktorer för de internationella prognoserna. Även i dessa länder är utveck-
lingen osäker.
Den svenska konjunkturen är fortsatt svag. Industriproduktionen och or-
deringången det första kvartalet i år var i stort sett oförändrade i förhållande
till sista kvartalet i fjol.
Arbetslösheten hade i april fördubblats på ett år, samtidigt som antalet
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade ökat kraftigt. Antalet var-
sel om uppsägning var i april större än vid någon mätning sedan dessa star-
tade 1975. Från januari till april hade totalt 44000 personer varslats om upp-
sägning. Det kan jämföras med 9000 personer samma period förra året. Im-
porten framför allt av investeringsvaror har sjunkit, vilket gör att handelsba-
lansen har förbättrats. Konsumentprisutvecklingen har dämpats i förhål-
lande till de mycket höga nivåerna i början av året.
De utbetalade socialbidragen har ökat med 14 % i löpande priser under
första kvartalet i år. Detta kan i inte ringa utsträckning antas bero på de kraf-
tiga hyreshöjningar som genomfördes i februari. Mycket allvarligt är också
det snabbt växande underskottet i statsbudgeten. Riksräkenskapsverkets
nya prognos för innevarande budgetår pekar, som redan har nämnts, på ett
minus på minst 25 miljarder kronor. Långtidsbudgeten talar om ett ännu
större underskott.
Jag skulle vilja fråga socialdemokraterna: Vilka åtgärder har ni tänkt att
vidta för att minska det bekymmersamma budgetunderskottet? Vi hoppas
naturligtvis att vi får ett svar på den frågan i debatten i dag.
Konjunkturnedgången har således fördjupats under 1991. Nedgången i
den svenska ekonomin är inte framför allt resultatet av den dämpning som i
år sker internationellt utan av en felaktigt förd ekonomisk politik i Sverige.
Sverige har haft en sämre ekonomisk utveckling än jämförbara länder, och
den socialdemokratiska regeringen är helt ansvarig för detta.
Kompletteringspropositionen ger enligt centerns uppfattning en alltför
glättad bild av utsikterna för den svenska konjunkturen. De oberoende kon-
junkturbedömningar som gjorts bl.a. av bankerna talar också med något un-
dantag genomgående om en ännu svagare utveckling.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
13
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
14
Centern, moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna har i det be-
tänkande som vi nu behandlar ett antal gemensamma reservationer på de
väsentligaste områdena. Det gäller först och främst de allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken men också principerna för budgetpolitiken.
Vidare har vi en gemensam reservation om avveckling av löntagarfonderna.
Vi avvisar också förslaget om utvidgade placeringsregler för AP-fonden.
En första utgångspunkt för den ekonomiska politiken bör vara att den
ekonomiska politiken skall ha sin grund i marknadsekonomin.
En andra utgångspunkt är det sätt på vilket statsmakterna bör bedriva sin
finans- och penningpolitik. Grundläggande är en stram finanspolitik. Stats-
budgeten skall i normalläget vara balanserad och summan av förändringar i
den offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral. Generella efterfrågestimu-
lanser avvisas. Finanspolitiken bör inriktas på att genomföra de strukturella
förändringar av ekonomin som är nödvändiga. Vi i centern anser också att
det är angeläget att skattesänkningar kommer till stånd, men de måste kom-
bineras med minskade offentliga utgifter.
Grundläggande för den ekonomiska politiken är också att den valutapoli-
tiska normen om en fast växelkurs upprätthålls. Penningpolitiken skall un-
derstödja den fasta växelkursen och medverka till att balansera samhällseko-
nomin.
Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet genom att de
grundläggande strukturfrågorna ges en ökad prioritet, genom att den ekono-
miska politiken utformas så att en uthållig tillväxt skapas samt genom att
statsmakterna ställer upp långsiktigt stabila spelregler för ekonomin.
Det är viktigt att inflationsbekämpningen prioriteras. Därmed stärks kon-
kurrenskraften och därigenom ökas på sikt sysselsättningen.
En första uppgift för den ekonomiska politiken under de närmaste åren är
att göra Sverige delaktigt i den ekonomiska och kulturella integration som
sker i Europa. Sveriges skall eftersträva att bli medlem i EG. Jag tror att en
av följderna av den europeiska integrationen liksom av den ökade interna-
tionaliseringen i övrigt är att utrymmet för skillnader i den ekonomiska poli-
tiken som Sverige kan upprätthålla gentemot andra länder snävas in. Stora
skillnader riskerar att straffa sig genom utflyttning av kapital och människor
med nyckelkunskaper samt mindre intresse för såväl svenska som utländska
investeringar i Sverige. Vi har under det senaste året haft en utveckling där
ett stort antal miljarder har gått ut ur landet till investeringar utomlands,
medan väldigt litet har kommit tillbaka i form av investeringar i Sverige.
En av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken är mot
denna bakgrund att ställa om den svenska ekonomin för att möta internatio-
naliseringen.
En andra betydelsefull uppgift är att se till att den ekonomiska politiken
främjar ökad produktivitet och tillväxt.
Den ekonomiska tillväxten hämmas av det höga skattetrycket i Sverige.
Det är nödvändigt att nå ett sänkt skattetryck, vilket är ett krav som också
följer av det ökade europeiska samarbetet. Arbetet på att sänka skatte-
trycket måste ske stegvis, men det måste påbörjas omedelbart.
En sänkning av skattetrycket underlättas av dels minskade offentliga utgif-
ter, dels en förbättrad tillväxt. I första hand anser vi att sänkning bör ske
av kapitalbeskattningen, mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. Det är
dessa typer av skatter som det är mest angeläget att sänka. Det är också vik-
tigt att förmögenhetsskatten på arbetande kaptial i små och medelstora före-
tag och att omsättningsskatten på värdepapper slopas.
För att inte nödvändiga skattesänkningar skall leda till budgetunderskott
som späder på inflationen måste den offentliga utgiftsandelen minska. Såväl
den statliga som den kommunala konsumtionen måste hållas tillbaka.
För att förbättra tillväxten är ett gott företagsklimat nödvändigt. Investe-
ringar av såväl svenska som utländska företag i Sverige måste främjas. Det
är då också viktigt att vi skapar bättre villkor för nyföretagande liksom för
de mindre och medelstora företagen. Det gäller bl.a. småföretagens riskka-
pitalförsörjning och beskattningsreglerna för småföretagen. Det måste i
större utsträckning bli möjligt och lönsamt att i Sverige utveckla forsknings-
idéer och omsätta forskningsresultat i produktion i företag.
En tredje viktig uppgift är att rikta in den ekonomiska politiken på grund-
läggande strukturproblem.
Den svenska ekonomin uppvisar stora strukturella brister. Inte minst det
faktum att Sverige trots låg tillväxt uppvisat en stark överhettning de senaste
åren är belägg för detta. Den ekonomiska politiken bör nu i större utsträck-
ning ägnas åt att undanröja flaskhalsar och öka dynamiken i ekonomin.
Jag tror att det är viktigt att riksdagen nu slår fast att stora satsningar
måste göras på att rusta upp infrastrukturen och skapa ett modernt väg- och
järnvägsnät. På trafikpolitikens område har det förekommit många stora
försummelser under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Cen-
tern har för sin del föreslagit infrastrukturella investeringar på 10 miljarder
kronor mer än regeringen för nästa budgetår. I vår motion har vi föreslagit
att dessa investeringar skall finansieras i huvudsak genom utförsäljning av
statliga företag.
Det är nu viktigt att vi får fram medel så att vi kan åstadkomma betydande
förbättringar på utbildningsområdet. Det gäller såväl grundskola och gym-
nasium som högre utbildning och forskning. Förslaget till avskaffandet av
löntagarfonderna kan ge underlag för detta.
Den offentliga sektorn måste förnyas. Viktiga inslag i denna förnyelse är
avreglering, konkurrens och slopande av vissa monopol.
Den offentliga sektorns resurser bör i framtiden riktas till kärnan i det of-
fentliga ansvaret. Statsbidragssystemet måste förenklas, och antalet lagar
och tvingande detaljregler från statens sida gentemot kommunerna minskas.
Inte bara den offentliga sektorn kännetecknas av brist på konkurrens.
Detsamma gäller även andra sektorer inom samhället, bl.a. energi-, bygg-
nads- och livsmedelssektorn. Det är viktigt att vi ser upp med den brist på
konkurrens som finns på dessa områden.
Utöver förenklingar och minskningar i regelsystemen är det viktigt att vi
får en skärpt konkurrenslagstiftning. Det är också viktigt att näringsfriheten
grundlagsfästs.
Ett krav på den ekonomiska politiken måste vara att den tillväxt som upp-
nås skall vara långsiktigt hållbar. Detta förutsätter enligt vår mening att de
restriktioner som miljön ställer är uppfyllda. Det kan ske genom marknads-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
15
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
16
ekonomiska styrmedel, exempelvis miljöavgifter och miljöanpassade energi-
skatter, varvid produkter och verksamheter får bära sina miljökostnader.
Det är nu nödvändigt att vi utnyttjar den moderna kommunikationstekni-
ken för att minska betydelsen av geografiska avstånd. Man måste slå fast att
den produktionsförmåga som finns i alla delar av landet skall tillvaratas. Det
sker inte i dag. Vidare är det viktigt att vi får en bättre regional balans för
att därigenom under en högkonjunktur minska risken för överhettning och
bidra till att hålla nere inflationen.
Arbetslöshet får inte användas som ett medel i den ekonomiska politiken.
Arbetslöshet skall motverkas genom satsningar på en väl fungerande arbets-
marknad, arbetsmarknadsåtgärder med tonvikt på utbildning, utbyggd in-
frastruktur över hela landet och satsning på rehabilitering och bättre arbets-
miljö. Det är en stor skandal att ungdomsarbetslösheten i dag är så stor som
den är. Det är också nödvändigt att i fortsättningen skapa utvecklingsförut-
sättningar runt om i hela landet. Där har samhället ett stort ansvar.
När det gäller långtidsarbetslösheten är det viktigt att komma ihåg att
merparten av sjukersättningen går till dem som är sjuka under en längre tid.
Det är helt nödvändigt att det görs ordentliga insatser på rehabiliteringsom-
rådet och att förebyggande organisationsförändringar företas. Sköter vi inte
detta kommer vi återigen att gå in i en högkonjunktur med ett stort antal
människor stående utanför arbetsmarknaden. Vid föregående högkonjunk-
tur stod ungefär en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden på
grund av ohälsa. Det är en situation som inte får upprepas. Därför är de nya
arbetslivsfonderna intressanta instrument. Med hjälp av dem kan man vid
förändrad organisation minska behovet av rehabiliteringsinsatser.
Enligt centerns uppfattning måste Sverige med kraft arbeta för att vi inte
skall hamna i en situation med hög arbetslöshetsnivå i stil med andra länder.
Vi måste se till att vi inte har så många långtidsarbetslösa, vilket är känne-
tecknande för ett antal länder i Västeuropa.
Det är också viktigt att vi ser till att det totala sparandet i ekonomin ökar.
Det är inte minst viktigt för att minska underskottet i bytesbalansen och ge
utrymme för ökade investeringar. En politik som leder till bestående över-
skott i den offentliga sektorn kan vi inte ha. I stället menar vi i centern att
man måste ha en politik som stimulerar till ökat enskilt sparande. Det bidrar
till en decentraliserad samhällsutveckling och medför ökad ekonomisk
trygghet för hushållen, genom att sparandet blir en finansiell buffert.
Det är också helt nödvändigt att riksdagen nu bestämt avvisar olika typer
av fondsocialistiska förslag. Löntagarfonderna skall avvecklas och tillgång-
arna bl.a. utnyttjas som spar- och ägandestimulans. AP-fonderna skall inte
ges vidgade placeringsregler. Det är viktigt, tycker jag, att komma ihåg att
framtidens pensioner inte tryggas genom ett omfattande förstatligande av
näringslivet, utan genom en god ekonomisk utveckling i kombination med
ett ökat personligt sparande. Det är först då vi kan klara framtidens pensio-
ner på ett riktigt sätt.
En viktig del av den ekonomiska politiken är att vi långsiktigt tillgodoser
behovet av energi och garanterar tillgången på energi. Vi i centern förutsät-
ter att ingångna avtal hålls.
När det gäller budgeten har vi i centerpartiet i en särskild reservation tagit
upp vårt alternativ. Vi förordar, tillsammans med folkpartiet och modera-
terna - om ändock inte samma budget, en starkare budget än regeringen.
Den budget som centern föreslår avviker på ett stort antal punkter från rege-
ringens syn på hur statens budget skall se ut.
Jag vill också ta upp frågorna om differentierad moms. För det första skall
sägas att vi i centern naturligtvis är nöjda med att allt fler partier ansluter sig
till vår syn på dessa frågor. Vi ser det som en stor framgång för centerpoliti-
ken och hälsar dessa partier välkomna i gemenskapen. Det gäller matmom-
sen och momsen på serveringstjänster, där det nu finns en klar majoritet i
riksdagen efter det att socialdemokraterna markerat en ändrad ståndpunkt
i dessa frågor. En sänkt matmoms är viktig för att åstadkomma en bättre
fördelningsprofil på skattepolitiken och för att minska bidragsberoendet.
Sänkt matmoms innebär också en nödvändig harmonisering till EG. Även
om ett direkt beslut och ett bifall till centerns motion hade varit bättre, är
det dock tillfredsställande att riksdagen nu ställer sig bakom kravet som så-
dant och gör ett tillkännagivande till regeringen.
Men, finansutskottets ordförande Hans Gustafsson, det är ganska svårt
att förstå socialdemokraternas ”trixande och fixande” i den här frågan för att
se till att förslagen inte genomförs. Ett parti som under mandatperioden
först avslår alla förslag och sedan någon vecka före riksdagsslutet själv lägger
fram förslaget blir inte ett särskilt trovärdigt parti. Jag vill därför fråga fi-
nansutskottets ordförande: Vad är skälet till att socialdemokraterna inte nu
vill se till att momsen sänks? Om ni menar allvar med vad er grupp har beslu-
tat, borde ni vara beredda att stå för det nu, i dag, och se till att det aktuella
lagförslaget genomförs.
Fyra av riksdagens sex partier, dvs. mandatmässigt en ganska stor minori-
tet, står nu också bakom en sänkt beskattning av turistnäringen. Den s.k.
turistmomsen försvagar numera, som alla vet, bytesbalansen och försämrar
möjligheterna för en viktig framtidsbransch. Inte minst på mindre orter är
turismen viktig. En sänkt turistmoms är viktig för utländsk turism i Sverige,
men inte minst är den viktig för svensk turism i landet.
Centerns förslag är att återgå till den tidigare momsnivån på turismen. Med
tanke på turistmomsens klart skadliga effekt är det faktiskt anmärkningsvärt
att det inte gått att skapa full enighet om en sänkning. Det skall därför bli
intressant att höra vad vänsterpartiet har att föreslå i dag, eftersom socialde-
mokraterna har bestämt sig för att inte fatta några beslut före valet. Några
vägande ekonomiska skäl för att ha kvar turistmomsen på nuvarande nivå
finns nämligen inte enligt centerpartiets uppfattning.
Jag vill sluta med att säga att det är viktigt att vi får en bättre ekonomisk
politik. För att få det är det viktigt med ett regeringsskifte. För att få en star-
kare ekonomisk politik menar vi i centern att vi i längden också måste se
till att få ökade inslag av regionalt tänkande. Vi måste slåss för en rättvis
fördelningspolitik och för en god miljö. Det tror jag är en förutsättning för
att 90-talets viktigaste ekonomiska frågor skall kunna hanteras.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 6,14, 22
och 26.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
2 Riksdagens protokoll 1990/91:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
18
Anf. 4 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Riksdagens vågmästarparti har äntligen medgett att momsen
på mat kan sänkas. Därmed ansluter sig regeringspartiet till den för vanliga
människor självklara uppfattningen att mat inte skall beskattas i onödan.
Det har tagit 20 år och förlusten av 15 % av valmanskåren i opinionsunder-
sökningar för socialdemokraterna att komma till denna slutsats. Dock fort-
sätter regeringens och socialdemokraternas obeslutsamhet. Trots att det
finns en klar majoritet för sänkt moms på mat under nuvarande vårriksdag,
skjuter socialdemokratin avgörandet till hösten. Det tycker jag är onödigt
och riskfyllt.
I 20 år har vänsterpartiet drivit frågan. Namninsamlingar, fackliga uttalan-
den och opinionsundersökningar har visat att kravet på borttagande av
moms på mat har ett mycket kraftigt stöd i folkdjupet. Det är en stor seger
för vårt krav, trots att socialdemokratin i dag vill skjuta upp beslutet. Men
fortfarande har socialdemokratin som sagt chansen att ändra sig, för vänster-
partiet föreslår en sänkning av matmomsen från 25 % till 15 %. Finansie-
ringen sker genom att momsen ligger kvar på samma nivå som nu på övriga
varor. Jag ställer samma fråga som Gunnar Björk: Fins det inte en risk, Hans
Gustafsson, för att vanliga människor på något vis känner förakt för och mis-
ter förtroende för politikerna, när de vet att ett sådant här viktigt krav kan
genomföras nu och ändå görs det inte?
Många matematiker, ekonomer och skattebyråkrater har låtit påskina att
det inte är någon vinst för vanliga människor att momsen på mat tas bort.
Det är också för krångligt, säger de. De har fel. De har lika fel som när rege-
ringen med Erik Åsbrink i spetsen med räknetabeller försöker övertyga låg-
inkomsttagare, vanliga arbetare, att de tjänar på skatteomläggningen. En
sänkning av momsen på mat ger låginkomsttagarna en bättre trygghet i till-
varon, genom att maten inte är alltför dyr. Det är en seger för värderingen att
livets nödtorft inte skall beskattas lika hårt som övrig konsumtion. Politiken
skulle uppfattas väsentligt mycket positivare i samhället om beslut grundade
sig på människors sunda förnuft i stället för på den ständigt pågående mate-
matiska exercis som ekonomerna ägnar sig åt.
I den svenska folksjälen finns en känsla av att samhällsutvecklingen gått
fel. Inkomst- och förmögenhetsklyftor ökar. De välbeställda fixar och ställer
med förmåner och spekulationsvinster, medan det arbetande folket inte får
någonting med. SCB-siffror visar att vi nu har fått 400000 nya miljonärer
under 80-talet, alltså en mångdubbling av antalet. Samtidigt växer klyftorna
i samhället; ensamförsörjande unga familjer får allt mindre pengar över och
inte minst kvinnorna drabbas av denna utveckling. Det är kvinnorna som
representerar den stora låginkomsttagargruppen i samhället.
De rika blir alltså rikare och de fattiga blir allt fattigare. Klyftorna mellan
arbetare och tjänstemän växer. Arbetarfamiljerna blir allt fattigare. De rik-
tigt stora klippen under 80-talet gjordes på aktiemarknaden. Det var över-
klassen och den övre medelklassen som tjänade mest på börsen under re-
kordåren. De 450 rikaste familjerna ökade sin andel av landets samlade för-
mögenhet. Nu äger de ännu mera av Sveriges tillgångar.
När de rika blir allt rikare och arbetarfamiljerna allt fattigare, är det natur-
ligtvis resultatet av en högerinriktad utveckling. Min fråga till socialdemo-
kratin och regeringen är: Hur skall denna utveckling kunna vändas? Det
räcker väl inte med bara inflationsbekämpning? Krävs det inte en ordentlig
fördelningspolitik i samhället? Men en sådan politik saknas totalt i dagens
regeringspolitik. Högeralliansen, med centern som släpvagn, har egentligen
uppnått ett av sina mål - att öka klyftorna i samhället - vilket är ett resultat
av kapitalmarknadens villkor. Dessutom är det kanske värt att peka på det
helt obegripliga i centerns hållning. Ena dagen agerar centern som ett ut-
präglat fördelningsparti. Andra dagen skriver man ihop sig med högerallian-
sen, vilken knappast gjort sig känd för att driva fördelningspolitik.
Högerpolitikerna borde egentligen stråla av lycka. Men de förefaller
tyngda av problem. Det som hänt under 80-talet räcker inte. Den generella
välfärdspolitiken måste ytterligare undermineras. Privata försäkringar och
lösningar kopplade till inkomster är lösningen framöver. Skattetrycket skall
minskas samtidigt som industrins kostnader skall sänkas.
Högerpolitiken har ett politiskt syfte, nämligen att förefalla vara fri från
ideologiska förtecken. Det som sker i samhället är inte resultatet av med-
vetna värderingar utan av absolut ödesbestämda nödvändigheter. Samhälls-
utvecklingen måste ske genom ökade löne- och förmögenhetsklyftor och
kraftigt ökade företagsvinster. Allt skall vara privatägt. Naturligtvis beskrivs
en anslutning till EG som en nödvändighet, inte som ett politiskt val av fram-
tidsinriktning. I klartext alltså: Det är egoismen, den starkes rätt och kapita-
lets vinstintressen som skall utvisa den ideologiska färdriktningen, förklädd
till vetenskap och tvingad nödvändighet. I sin tjänst har högern nationaleko-
nomerna, som det senaste årtiondet presenterat ekonomiska teorier; den
ena mer elegant än den andra. Försöken att åstadkomma vetenskaplig tro-
värdighet är de borgerliga ekonomernas kännemärke. Men deras vetenskap
kännetecknas av samma träffsäkerhet som SMHIs femdygnsprognoser och
är grundad på medvetna förutbestämda ideologiska ståndpunkter. I kölvatt-
net av denna utveckling utropade för någon vecka sedan en av inneekono-
merna att han längtade efter tvåtredjedelssamhället.
Bakom den välpolerade högerfasaden skymtar alltså de verkliga syftena
med högeralliansens politik. Det är de här ekonomerna som visar vart vi är
på väg.
Inser socialdemokraterna verkligen den här faran? När den tredje vägen
misslyckades bereddes marken för högeralliansen. Gjorda eftergifter till hö-
gerpolitiken under den här valperioden har ytterligare förstärkt högerut-
vecklingen i samhället: skatteomläggningen, försämringarna i sjukförsäk-
ringen, det svikna vallöftet om föräldraförsäkringen samt förslag till strejk-
och lönestopp. Allt detta är exempel på regeringsåtgärder som har försvagat
arbetarrörelsen och stärkt högern.
Regeringens EG-omsvängning förra hösten är också en symbol för den
maktlöshet och handfallenhet som finns inom regeringspartiet.
Parollen att SAP skulle vara den bäste förhandlaren när det gäller ett EG-
medlemskap är egentligen föga trovärdig, eftersom den vardagliga politiken
sätter sina tydliga spår i form av eftergifter åt höger.
Socialdemokratin har alltså handskats vårdslöst med arbetarrörelsens tra-
ditioner.
Var finns viljan att åstadkomma ett solidariskt och rättvist samhälle? Var
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
19
|
Prot. 1990/91:131 13 juni 1991 |
finns alltså den viljan i praktisk handling? Håller inte SAP på att begå samma |
mandet i arbetslivet - dvs. odlas inte illusionen att man hand i hand med
|
Den ekonomiska |
kapitalet skall genomföra ett välfärdssamhälle? Sedan tackar SAP för sig och Innehåller inte socialdemokratins flirt med högerpolitiken samma risk? För oss i vänsterpartiet är det en självklarhet att ett samhälle måste bygga Utifrån detta resonemang är vi i vänsterpartiet synnerligen oroade över Fel signaler sändes, som det heter, ut till näringslivet. Det låga löneläget Vi i vänsterpartiet är därför kritiska till regeringens betoning av detta med Vi i vänsterpartiet saknar en sådan medveten politik från regeringens sida. Generella gedigna och goda kunskaper hos alla i arbetslivet är därför en Inte heller räcker det med att hoppas på att investeringar skall göras i Sve- |
|
20 |
svensk industri skall kunna komma till stånd. |
Det är oroande med signalerna från regeringen om att löntagarfonderna
endast skall utgöra en pensionsfond som genom köp av aktier skall trygga
någon form av avkastning. I så fall måste det vara slutpunkten för socialde-
mokratins visioner om en ekonomisk demokrati. Förslaget är, som sagt, fjär-
ran från de tankar som Meidner förde fram under 70-talet om hur man skulle
investera och vilket inflytande man skulle ha över arbetet.
Frågan är var det uthålliga investeringskapital finns, om vi nu skall ha nå-
gon industriell förnyelse i vårt land.
Det tredje benet i en konkurrenskraftig näringspolitik är den demokra-
tiska arbetsorganisationen. Det duger inte med dagens falska fikonspråk om
medbestämmande och medarbetare. De arbetande känner ju att de har
mycket litet att säga till om beträffande den egna arbetssituationen, arbets-
miljön och arbetets innehåll. Regeringen tiger i den frågan. Det blir bara
utredningar. Men högeralliansen pekar på det kommande arbetslivsklima-
tet. De som ibland kallas medarbetare kan man inte lita på, för de skall ha
karensdagar så fort det är fråga om sjukdom. Det skall vara ökade löneskill-
nader, och de som kallas medarbetare skall inte ha några fackliga rättigheter.
Skall vi hävda en välfärdspolitik, krävs det hela folket engagemang och
inflytande. Glöms detta bort, kan uppvaknandet bli smärtsamt. Det går inte
att bara kalla på arbetskraft, för det kommer människor som har större be-
hov, mål och ambitioner i sina liv. De vill inte bara vara en vara på markna-
den. Demokratisk arbetsorganisation är jämte ny teknik nyckeln till samhäl-
lets produktivitet.
En av de allra viktigaste fördelningspolitiska frågorna är naturligtvis frå-
gan om arbete åt alla. Utan tvivel skedde en klar förändring i regeringens
attityd hösten 1990.
Regeringens satsning för att motverka arbetslösheten anser vi i vänster-
partiet är alltför begränsad. Vi menar att det behövs ytterligare 4 miljarder
under det kommande budgetåret för att det skall vara möjligt att möta den
öppna arbetslösheten. Varje arbetslös anser vi är ett nederlag för ett sam-
hälle. Dessutom kan man befara att den kraftiga minskningen av industrins
kapacitet leder till avsevärda problem, inte minst regionalt, även om kon-
junkturen vänder. Det är nog tyvärr så, att Industriförbundet har rätt när
man säger att de stora internationella svenska företagen ökar kapaciteten i
sina anläggningar utomlands. Men här hemma ställer man så att säga in. Ris-
ken finns att det blir svåra regionala arbetslöshetsproblem - om nu inte rege-
ringens syfte är att avfolka vissa orter och regioner.
Arbetslöshetspolitiken är en förtroendefråga. Villy Bergström, forskare
inom arbetarrörelsen, ställer en helt avgörande fråga beträffande den nya
arbetslöshetspolitiken från socialdemokraternas sida. Frågan ställs i en arti-
kel som var införd i Dala-Demokraten häromveckan. Villy Bergström tar en
liten kommun i Dalarna som exempel, nämligen Älvdalens kommun. Villy
Bergström frågar: Hur kommer det att bli i framtiden när det gäller den nya
arbetsmarknadspolitiken och glesbygden? Hur kommer det att bli om låt oss
säga ett år? Nu skall ju inga beredskapsarbeten användas, utan nu är det
bara utbildning som gäller.
Ja, nu är de 150 som är arbetslösa i utbildning, i första ledet. I andra ledet
är det ”jobbarklubbar” som skall träda in. Men regeringen och Allan Lars-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
21
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
22
son har sagt att man inte skall satsa på beredskapsarbeten. Så här står det i
artikeln: ”1 Älvdalen har man nu ungefär 25 procent av den volym bered-
skapsarbeten man hade för fyra år sedan, och då var det högkonjunktur! -
Vad är Larsson rädd för? Det är lätt att svara på: Kapitalets nya makt.
Skulle regeringen massivt skapa jobb genom beredskapsarbeten, som tidi-
gare, skulle det lättflyktiga kapitalet börja rinna ut ur valutareserven. Rän-
torna skulle tvingas upp och konjunkturerna försvagas än mer.
Det är därför regeringens tjänstemän far till utlandet och säger andra sa-
ker än här hemma. Inför utländska kapitalplacerare framhåller man det be-
gränsade i insatserna mot arbetslösheten här hemma. Det lugnar de nervösa
kapitalplacerarna.---
Endast genom att visa upp villighet att låta arbetslösheten stiga skapas nu-
mera förtroende på internationella kapitalmarknader. Regeringen kan inget
göra åt det. Det blir tvetungat tal, ett för oss här hemma, ett för kapitalmark-
nadernas folk på de internationella arenorna.”
Detta säger alltså Villy Bergström, och det är alldeles riktigt.
Sedan frågar Villy Bergström: ”Men hur går det med den tredje försvars-
linjen i Älvdalen?”
Sedan säger han: ”När skogsarbetaren med valkiga nävar, utan större vana
att skriva och ovillig att lägga ut texten i självuppskattning, står där utan
jobb, då finns inget beredskapsarbete åt honom. Skall han lämnas därhän,
åt marknadskrafterna och stämplingen på förmedlingen?”
Det är egentligen huvudfrågan när det gäller den nya arbetslöshetspoliti-
ken. Är det så, att inte ens regeringen kan tala klarspråk och erkänna detta
faktum och försöka mobilisera sig mot detta? Är man alltså med i klappjak-
ten på de arbetslösa och facket, som skall lära sig att veta hut tills lönerna
har kommit ned tillräckligt, så att det går att förstärka konkurrenskraften?
Det är en avgörande fråga som socialdemokraterna har att svara på. Är man
alltså med i den här klappjakten?
Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin är ett annat allvar-
ligt hot mot den generella välfärdspolitiken och mot sysselsättningen. I stäl-
let krävs det, och det är ett krav som vi har framställt, ett ekonomiskt stödpa-
ket till kommunerna. Det gäller att satsa på service, utbildning, vård och
omsorg, som under kommunernas fögderi är ryggraden i samhället. Dessa
behövs för att produktionen av varor och tjänster skall kunna fungera.
I likhet med Anne Wibble har också jag noterat den uppstramning och
uppskärpning som har varit i utskottet när det gäller den offentliga sektorn.
Det är bra, och det är väl den enda vändpunkten såvitt jag förstår. Jag hop-
pas att botten är nådd och att det hädanefter går åt rätt håll.
Och så har vi detta med inflationen och Rehnbergavtalen. Vi i vänsterpar-
tiet anser att man i Rehnbergkommissionens avtal utgår från felaktiga pre-
misser. Huvudorsaken till inflationen är inte de breda arbetargruppernas lö-
neökningar utan vinstmaximeringarna, monopolprissättningen, skatter, på-
lagor och tilltagande löneklyftor.
Rehnbergavtalen innebär, som jag tidigare har sagt, en inskränkning i för-
handlingsrätten. Det är de arbetandes löneökningar som man är ute efter.
De lokala fackens verksamhet skall begränsas. Vi tror dock inte på denna
metod att hävda detta med arbete åt alla. I stället blir det bara nya inlåsnings-
effekter med den typen av politik.
Det blir alltså obalans mellan parterna lokalt. De lokala fackföreningarna
bakbinds i två år. Aktiviteten minskar för deras del.
Det här öppnar vägen för SAFs strategi beträffande lokala förhandlingar.
1 verkligheten har regeringen genom Rehnbergavtalen gett högeralliansen
en fin startsträcka. Man vill inte ha ingrepp i förhandlingsrätten - men väl
större lönespridning, lägre företagsbeskattning etc. Grundbulten för möjlig-
heterna att genomföra en sådan politik är försvagade lokala fackföreningar.
Med inslag av kraftig prispress och en mera rättvis skattepolitik kan infla-
tionen på längre sikt hållas tillbaka. Dessutom tilltror vi vänsterpartiet de
fackliga organisationerna förmågan att ta sitt ansvar för lönebildningen.
Herr talman! Nu har jag kommit till avsnittet om folkpartiets hämnd.
Framför allt gäller det Anne Wibble, som tillsammans med socialdemokratin
har genomfört en skatteomläggning och som har mycket svårt att smälta att
socialdemokraterna har accepterat en differentierad moms på maten.
Och, Gunnar Björk, det är inte fyra utan fem partier som inser hur besvär-
lig turistmomsen är och att det är ganska vansinnigt att på detta sätt belasta
en näring. Som vanligt i frågor av det här slaget handlar det, när man skall
försöka göra politik av det hela, inte om faktisk politik.
När det gäller det moment där jag hade förväntat mig ett konkret förslag
som var väl värt att överväga och som kanske kunde yrkas bifall till - det
gäller mom. 8 i dagens betänkande - teg Anne Wibble, som ändå är förslags-
ställare.
Men väl under mom. 12 kommer det en beställning. Det gäller då en soci-
aldemokratisk motion om allmänna farhågor. Naturligtvis fick den socialde-
mokratiske motionären inte skriva vad som var önskvärt. I stället måste det
bli allmänna funderingar om vad som behöver göras. Men det är i varje fall
fråga om en viljeinriktning.
Jag väntar på en precisering av den här beställningen. Vad kan det röra sig
om? Vilken omfattning är det fråga om? Hur är det med finansieringen?
Skall man spara något, och i så fall vad? Vilken del av turistnäringen är det
egentligen fråga om? Handlar det bara om hotellen? Eller är det kollektiv-
trafiken som är den helt avgörande frågan för turismen i glesbygden? Hur är
det med det som Ingegerd Troedsson talar om i sin motion? Vad är det alltså
fråga om?
Så här i efterhand, alltså efter att ha läst reservationen i fråga, vore det
intressant att få veta vad innehållet egentligen är. Är det fråga om en helt
allmän beställning som man inte vet ett enda dugg om? I så fall vill jag på-
minna om vår hållning. Den är ju känd sedan tidigare. Kanske kan man ändå
fortfarande hysa hopp om ett svar. Jag har, som sagt, avgett ett särskilt ytt-
rande, av vilket framgår att vi, så länge det inte föreligger några konkreta
förslag, faktiskt vidhåller vår uppfattning.
Med detta, herr talman, vill jag säga att vi i vänsterpartiet står bakom de
reservationer som jag har undertecknat. I övrigt yrkar jag. med tanke på
omröstningen, bifall till reservationerna 2, 5 och 16.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
23
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
24
Anf. 5 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Eftersom Lars-Ove Hagberg påstod att vi inte har sagt nå-
gonting, vill jag ändå för undvikande av missförstånd be honom att läsa vår
reservation, mom. 8. Där skriver vi om vad vi anser om mervärdeskattens
utformning. Vi framhåller att vi vill ha en generell moms. Den sänkning som
vi förespråkar skall gälla alla varor och tjänster samtidigt. Detta står att läsa
på s. 140 i betänkandet. Var så god och läs!
Anf. 6 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Lars-Ove Hagberg diskuterade centerns fördelningspolitik,
och sedan ville han inte riktigt ta ställning i turistmomsfrågan. Hur skulle det
vara om Lars-Ove Hagberg någon gång tänkte på arbetarna i Borlänge när
det gäller turismen? Fortfarande har nästan vart fjärde LO-hushåll inte till-
gång till ett fritidshus, eller också har de inte haft minst en semestervecka.
Varför unnar inte Lars-Ove Hagberg arbetarna i Borlänge att åka upp till
Sälen en helg till ett någon krona lägre pris? Det skulle vara bra om ni också
någon gång tänkte på arbetarna som ni talar för. Det finns faktiskt i detta fall
mer av fördelningspolitik bland reservanterna än bland kommunisterna.
Anf. 7 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Till Anne Wibble vill jag säga att jag efterlyste ett konkret
förslag som kan samla en majoritet på den ifrågavarande punkten. Jag kan
bara konstatera att högeralliansen allmänt vill sänka momsen. Där ingår då
frågor som berör turismen. Det har jag noterat redan tidigare. Jag inbillade
mig att något av det som står i motionen Fi40 - där Ingegerd Troedssons
namn står först - skulle ha föranlett ett förslag. Det var min utgångspunkt.
Jag konstaterar bara att det inte förhåller sig så beträffande den punkten.
På en annan och senare punkt finns det dock en allmän beställning, och
när det gäller den frågade jag Anne Wibble vad det handlar om. Rör det sig
om det resterande beträffande hotell- och restaurangbranschen, kollektiv-
trafiken, liftar eller vad handlar egentligen turistmomsen om?
Till Gunnar Björk vill jag säga att det är fråga om just de utgångspunkter
som han talar om. De ligger till grund för vår ömsinta hållning till turistnä-
ringen, framför allt när det gäller glesbygden. Vi har pekat på att vi kan
tänka oss bl.a. åtgärder som är regionalpolitiskt betingade. Vi tror att det är
mycket nyttigt både för låginkomsttagarna och för landets ekonomi att det
förs en annan turistpolitik.
För övrigt är det väl så, att Gunnar Björk skäms litet grand. I ena stunden
är centern ett oerhört militant fördelningspolitiskt parti. Det kan t.o.m.
hända att vi som driver frågorna på det här området varje dag nästan känner
oss litet överkörda av centern. I den andra stunden skriver man ihop sig med
högeralliansen, och den har ju inte gjort sig känd för någon mer utpräglad
fördelningspolitik.
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Det är mycket enkelt att förklara varför inte reservationen,
som är villkorad till tidigare beslut om turistnäringen, är mera precis. Vi räk-
nar nämligen med att kunna genomföra det här, och då måste man ha litet
mera på fotterna. Man måste veta vad saker och ting kostar, och man måste
känna till vilka avgränsningar som finns. Jag tycker att det viktiga är att
kunna konstatera att Lars-Ove Hagberg trots alla vackra ord om turistnä-
ringen inte är beredd att medverka till att bilda en majoritet i kammaren
bara därför att han vill ha en preciserad utformning. Från hans utgångspunkt
borde det väl vara bättre att få ett tillkännagivande på det här sättet, med
begäran om ett förslag om en sänkning av mervärdeskatten på turistnä-
ringen, än att inte få någonting.
Jag vill gärna säga att Lars-Ove Hagberg är välkommen att ansluta sig till
den villkorade reservationen under mom. 12.
Anf. 9 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Vi i centern är helt på det klara med vad vi tycker beträf-
fande fördelningspolitiken. I varje fall har vi gett upp tanken på att få något
ordentligt stöd av socialdemokraterna på den här punkten.
Lars-Ove Hagberg sade att han har en ömsint inställning till de här frå-
gorna. Jag tycker att han bör tänka på personer med lägre inkomst, personer
som inte har råd att idka turism inom landet. Dessutom tycker jag att han
bör tänka på de delar av sitt hemlän som är så beroende av just en sänkning
av turistmomsen. Om han inte vill svika de ifrågavarande grupperna, vore
det naturligt att stödja reservationen.
Anf. 10 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Jag frågade Anne Wibble om vad turistmomsen handlar om.
Gäller det kollektivtrafiken? Jag skulle gärna vilja veta något om tyngd-
punkten, eftersom turistmomsen inte är något entydigt begrepp. Var det
bara den lilla delen som avser hotellen eller någon enstaka skidlift? Den
tunga posten i det här sammanhanget är egentligen transporterna. Här har
vi faktiskt prioriterat i årets budget och föreslagit ett borttagande - även av
andra skäl. Vi har också prioriterat en minskning av kostnaderna för boen-
det. När vi inte har sett något konkret förslag har vi inte haft någon direkt
anledning att ”hoppa på” en allmän beställning rakt upp och ned. Men vi är
inte alltid alldeles omöjliga. Finns det konkreta och bra förslag är vi inte ovil-
liga att diskutera dem.
Till Gunnar Björk vill jag säga att det är låginkomsttagarna som drabbas
av en ökning av skatten vid den här typen av skatteomläggning. Därför häv-
dar vi att turistnäringen bör underlättas, framför allt regionalt. Eftersom jag
själv kommer från ett utpräglat turistlän, ser jag ju vilka fantastiskt negativa
följder det blir, då man belastar turistnäringen och framför allt de samhälls-
grupper som borde kunna komma i åtnjutande av turismen även i vårt land.
Anf. 11 CARL FRICK (mp):
Herr talman! ”Hur kommer det sig att vatten, som är så nyttigt att liv vore
omöjligt det förutan, har ett så lågt pris - medan diamanter, som är ganska
onödiga, har ett så högt pris?” Dessa tänkvärda ord sades en gång av Adam
Smith. Det kunde man undra på den tiden, men vi har all anledning att be-
grunda denna fråga även i dag.
Finansdebatter har en tendens att bara beröra det akuta tillståndet i lan-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
25
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
26
dets ekonomi, kanske med ett perspektiv på det närmaste året. Runt om i
världen smyger sig ju kunskapen fram att ekonomi i allra högsta grad är för-
bundet med ekologi och förhållandena i de ekologiska systemen. Under de
tre år som miljöpartiet har verkat i riksdagen har detta varit ett huvudtema
i allt det som vi har skrivit och sagt om ekonomi. Det går inte att föra en
seriös debatt om ekonomi om man bortser från de ekologiska förhållandena
och skeendena.
För att förstå vad det är fråga om fordras en kort analys av det moderna
industrisamhället och de där rådande drivkrafterna. Industrisamhället är i
allt väsentligt ett linjärt produktionssystem med en nära nog rak väg, där
råvaror går från olje-, kol- och gasfält och gruva via varutillverkning till sop-
tipp. Under vägen produceras avfall i varierande och stigande omfattning,
avfall som avges till luft, vatten och mark, avfall som förgiftar och förkväver
de biologiska produktionssystemen i allt större omfattning, förgiftade sy-
stem som producerar mindre och mindre, trots att jordens befolkning nu
ökar med närmare 100 milj, om året, tolv Sverige om året.
Den ekonomiska politiken i industrivärlden går i allt väsentligt ut på att så
snabbt som möjligt förpassa råvaror från sitt ursprung till sophögen. Ju for-
tare det går, dess bättre är det ekonomiska utfallet. Ju fortare det går, dess
snabbare stiger bruttonationalprodukten, som är ett mått på den penning-
omsättning som man kan mäta.
Litet rått kan man säga att den ekonomiska politiken går ut på att förbruka
så mycket råvaror som möjligt på kortaste tänkbara tid. Politiken går då
samtidigt ut på att tillverka så mycket avfall som möjligt och orsaka så
mycket förstörelse som möjligt beroende på att de negativa sidorna av råva-
ruförbrukningen antingen räknas som ett plus i bruttonationalprodukten el-
ler helt negligeras.
Det finns ett begynnande uppvaknande och en insikt om att vi nu måste
ha avgifter och skatter som tar hänsyn till tillväxtens skadeverkningar. Miljö-
avgiftsutredningen (MIA) hade den uppgiften. Så t.ex. införde man för-
tjänstfullt en koldioxidskatt. Den var visserligen låg och otillräcklig, men
ändå. Man vägrade emellertid att införa den på elkraftsproduktionen, efter-
som detta skulle leda till högre pris på elkraft. Det skulle industrin inte klara,
menar man. Vilket hyckleri att inte använda sig av de instrument som man
säger sig vilja använda. Industrins energikostnader är ju ändå skyddade av
1,7-procentsregeln, som innebär att industrin i praktiken är befriad från all
energiskatt som överstiger 1,7 % av varornas försäljningsvärde. Miljöpartiet
har föreslagit att vi skall höja energikostnaderna för att åstadkomma effekti-
visering och få fram inhemska förnybara energislag och samtidigt som kom-
pensation sänka arbetsgivaravgifterna. Vi vill på olika sätt stärka marknads-
ekonomin och få den att fungera bättre. Det är märkligt att det i en mark-
nadsekonomi finns så många människor som motarbetar en väl fungerande
sådan.
All tillgänglig klokskap inser nu att vi inte kan arbeta med detta linjära
produktionssystem längre. Vi måste komma in i ett kretsloppstänkande.
Miljöpartiet har motionerat om detta i åratal. Naturskyddsföreningen predi-
kar det ständigt på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Vi måste se till att återanvända och återbruka om vi skall minska förgift-
ningen. Inget av det som vi tar upp ur jordens inre försvinner ju utan allt
sprider sig. Det är bara inom den fasansfulla kärnkraftstekniken som delar
av materien omvandlas till energi, varav två tredjedelar går förlorade.
Förra veckans miljödebatt handlade i hög grad om kretsloppstanken, i
varje fall ordmässigt. När det kom till konkreta förslag att förverkliga tanken
slog riksdagen nämligen bak ut och sade nej.
Ett exempel på felinriktad politik är att momsbelägga kollektivtrafiken.
Det skedde trots att beslutsfattarna, socialdemokraterna och folkparti-
sterna, visste att det skulle leda till ökat bilåkande. Detta sker i en tid då vi
alla vet att koldioxidutsläpp och växthuseffekt är ett av våra allra största mil-
jö- och framtidshot.
Här ser vi hur ledande politiker, som dessutom aspirerar på att bli minist-
rar efter den 15 september, medvetet och iskallt saboterar miljö och framtid.
Jag vill hävda att moms på kollektivtrafik är det i särklass mest miljöfientliga
beslutet som har fattats i riksdagen under denna mandatperiod. Efter sådana
bravader går det inte an att med någon trovärdighet i behåll påstå att man
bryr sig om de ekologiska förhållandena och att man är villig att ta ett fram-
tidsansvar.
En av miljöpartiets huvudlinjer i politiken är att minska den materiella
förbrukningen, dvs. det materiella slöseriet. Denna minskning kallar utskot-
tet en sänkning av levnadsstandarden. Jag tycker att det är ett fantastiskt
påstående. Menar utskottet verkligen att minskad bensin- och oljeförbruk-
ning, minskad förbrukning av uran och minskad förbrukning av metaller in-
nebär en sänkning av levnadsstandarden? Då måste utskottet rimligen mena
att det motsatta förhållandet gäller, dvs. att ökad förbrukning av fossila
bränslen och av uran innebär en höjning av levnadsstandarden. Då måste
ökade utsläpp av miljöstörande ämnen av alla slag innebära en höjning av
levnadsstandarden. Då måste det vara bra för levnadsstandarden att luft,
vatten och mark förgiftas. Då måste det vara bra med rester av kemiska be-
kämpningsmedel i mat och vatten.
Enligt utskottet är det uppenbarligen på det sättet att vi får det bättre ju
mer vi förbrukar och ju mer vi smutsar ner. Jag förmodar att utskottet gärna
ser att våra vänner i den fattiga delen av världen uppskattar oss och tackar
oss för våra ansträngningar att höja vår levnadsstandard genom att öka för-
tunningen av ozonskiktet och genom att släppa ut mer fossilt kol i luften, så
att klimatet ändras och översvämningar främjas. Tacksamhet borde vara ett
sätt för dem att visa sin solidaritet med oss.
Utskottets tankar är för mig hårresande, cyniska och otidsenliga. Efter-
som jag vet att flera av ledamöterna i grunden har en syn på förhållandena
som ligger nära den syn som vi i miljöpartiet har, är det märkligt att det 1991
inte skall kunna gå att få ett miljöinriktat och ansvarsfullt betänkande från
finansutskottet. Jag tycker att det är beklagligt.
Herr talman! Vi har även akuta problem i vår ekonomi. Budgetunderskot-
tet rasar i botten, och man förutspår nu ett minus på 25-35 miljarder, en
ofattbart stor summa. Underskottet måste täckas, och det finns egentligen
bara tre metoder att klara detta, genom att minska utgifterna, genom att öka
inkomsterna eller genom att låna.
Skattesänkningar kan det knappast bli tal om, eftersom det då bara blir
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
27
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
värre. Och då ökar underskotten. Jag tycker att det är något att tänka på
för alla skattesänkarpopulister allt från Carl Bildt, greve Wachtmeister, Nya
välfärden och många andra som vill göra sitt bästa för att slå sönder samhälls-
ekonomin.
En delförklaring till budgetunderskottet är de höga räntebetalningarna för
det enorma budgetunderskott som de borgerliga regeringsåren medförde.
Kortsiktigt måste vi arbeta efter alla tre metoderna. Att sänka utgifterna
är oftast mycket svårt, eftersom minskningarna enligt vår mening inte får
leda till sociala snedfördelningar. Att öka skattekvoten, dvs. att öka statens
inkomster, är inte lätt det heller, eftersom vi har en mycket hög skattekvot i
Sverige. Vi menar dock att vi kan acceptera en mindre ökning för att därige-
nom kunna finansiera den nödvändiga omställningen till ett mindre slösande
och förgiftande samhälle och för att kunna tillföra medel för att bygga ut
spårburen kollektivtrafik och för att hjälpa till att miljöanpassa industrin.
Sänkta kostnader kan uppnås genom att delar av transfereringarna görs
om så att de som har högre inkomster inte får ut lika stor del av inkomstbort-
fallet som de som har lägre lön. Vi måste se till att i första hand skydda vård
och omsorg. Vi kan inte acceptera moderaternas och folkpartiets sätt att
spara. Det går ut på att ytterligare försämra sjukförsäkringen för dem som
har lägre löner. För mig är det ett förslag av ganska tidstypiskt nyliberalt slag.
Att låna till konsumtion innebär att vi skjuter på betalningen till framtiden
och kommande generationer. Precis så sker nu med de gamla borgerliga bud-
getunderskotten. Stora budgetunderskott leder till att lånetrycket på den
svenska marknaden ökar, vilket innebär stigande räntor. Höga räntor driver
boendekostnaderna i höjden, vilket i sin tur driver upp kraven på högre lön.
Vi är inne i en ond cirkel. Och miljöinvesteringarna kan komma att ta stryk.
Det fordras alltså ett nytänkande. Vi är nu inne i en lågkonjunktur som i
många stycken är förorsakad av en gammal inflationsdrivande politik, som
har drivit upp företagsvinster, kostnader, konsumtion och löner till nivåer
som gör att goda svenska varor inte är konkurrenskraftiga längre. Detta är
väl bekant, och få säger emot det.
Vad kan vi då göra åt vår situation och samtidigt se till att vi kan lösa delar
av våra akuta ekologiska problem? Det måste nämligen vara vår uppgift att
lösa den dubbla problematiken - ekologisk och ekonomisk kris.
Inte nog med att vi har ett ökande budgetunderskott. Vi har också ett
ökande bytesbalansunderskott. Det betyder att vi köper för mer pengar
utomlands än vi säljer. Vi får med andra ord låna till vår konsumtion också.
Vi skaffar oss nu såväl en ökande utlandsskuld som en inhemsk skuld, samti-
digt som vi idogt arbetar för att förstöra vår miljö och våra livsbetingelser.
Vi skuldsätter oss till kommande generationer. Det är i längden ohållbart.
En minskning av den materiella förbrukningen, som vi har talat om, kan ske
genom att vi sänker hastigheterna på våra vägar, genom att vi gör transporter
på räls ekonomiskt mer attraktiva, genom att vi slopar momsen på kollektiv-
trafiken, genom att vi höjer koldioxidskatten och genom att vi sänker sub-
ventionsgraden för den eltunga industrin.
Detta blir starka incitament till att minska energianvändningen genom ef-
fektivisering och hushållning. Alternativa inhemska energislag får ökad
28
chans. Importen av fossila bränslen minskar, och bytesbalansen förbättras.
Vi behöver inte låna så mycket, och miljöbelastningen minskar totalt.
Kostnaderna för industrin kan vi sänka genom att sänka arbetsgivaravgif-
terna på så sätt som vi har redovisat i våra motioner. Därmed ökar konkur-
renskraften genom att de totala lönekostnaderna sjunker. Vi kan öka expor-
ten igen, och bytesbalanssituationen förbättras också.
Åtgärderna sänker även kostnaderna för staten, kommunerna och lands-
tingen och innebär därför också att budgetunderskottet kan minskas.
En stor del av betalningen sker genom att hushållen får betala mer för sin
energianvändning. I genomsnitt ökar inte hushållens köpkraft med den av
oss föreslagna politiken. Vi får en omfördelning av produktion till export och
en omfördelning av kostnader som sänker budgetunderskottet. Vi måste inte
låna för att klara det, och räntorna pressas inte i höjden. Och det kan då bli
billigare att bo, i varje fall inte dyrare.
Att räkna ut hur kostnaderna omfördelas är hart när omöjligt. De som
slösar med energi är de som får betala notan.
I glesbygd är man speciellt beroende av vägtransporter. Därför vill vi in-
föra ett kontantbidrag för att kompensera för fördyrande transporter. Där-
emot är vi inte villiga att sänka priset på drivmedel. Vi måste bibehålla alla
tänkbara incitament till att hushålla med energi.
Av samma skäl vill vi att gynnandet av de personer som har företagsbilar
skall avlägsnas snarast. Det är ett oskick att en växande grupp människor
skall särbehandlas så att de slösar med energi på skattebetalarnas, miljöns
och framtidens bekostnad.
Matmomsfrågan har varit synnerligen aktuell. Vi har arbetat med den så
länge vi har funnits i den politiska verkligheten. Och det är glädjande att det
nu finns möjlighet att äntligen kunna sänka den.
Vi tycker också att man borde kunna komma överens om att sänka turist-
momsen till den nivå som den hade tidigare.
Kollektivtrafikmomsen måste helt enkelt tas bort om vi skall kunna
komma bort från det resursslösande bilåkandet, eller åtminstone minska det
kraftigt.
Vi är inte så förmätna att vi tror att våra förslag i ett enda slag löser de
stora ekonomiska och ekologiska problem som vi står inför. Vi ser dem som
steg på vägen.
Det är mer förvånande att finansutskottet inte stakar ut några sätt som
kan bidra till att klara våra samlade problem. Finansutskottet är fast i ett
gammalt förlegat tillväxttänkande som leder till miljöförstöring och till en
katastrofal ekonomisk utveckling med ökad skuldsättning. Regeringen är i
allt väsentligt inne på samma linje som utskottet. Hur kan det komma sig att
varken regeringen eller utskottet på allvar intresserar sig för att ta itu med
vår dubbla skuldsättning, att klara både ekonomisk och ekologisk kris. När
kommer regeringen att ta sig an problemen? När kommer tänkbara kom-
mande regeringsbildare att ta itu med problemen på ett socialt acceptabelt
sätt?
Vid sidan av den ekonomiska och den ekologiska krisen har vi den ökade
arbetslösheten. Vi anger tre olika vägar förutom dem som regeringen har
anvisat för att komma till rätta med den problematiken:
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
29
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
30
• sänkt normarbetstid,
• sänkta arbetsgivaravgifter och
• investeringar i miljöanpassad spårburen trafik.
En aktiv arbetsmarknadspolitik är en viktig del av den svenska modellen,
och den får vi inte överge. Vi kan inte acceptera den syn som professor An-
ders Åslund, öststatsexperten, ger uttryck för, när han i DN säger sig längta
efter tvåtredjedelssamhället.
Han och många på politikens högerkant hävdar att Sverige har en kom-
mandoekonomi som liknar den i de forna kommunistiska staterna i Öst-
europa. Man för inte politiken framåt med så våldsamma och onyanserade
överdrifter och djupt osanna påståenden. De som betraktar skatt som stöld
avvisar vi också på samma sätt som vi avvisar moderaternas syn när de i ett
förslag till nytt partiprogram säger: ”Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje
reglering, varje skatt försvårar och dödar livsprojekt.”
Vi ser här hur ett ledande parti avsäger sig varje form av solidaritet med
dem som lever nu och med kommande generationer. Varje form av miljö-
och socialpolitik kastas på skrothögen. Där röjs ingen ödmjukhet inför värl-
dens problem. Det är den sanna egoismens talesmän som vi hör.
De krafter, som står bakom den moderata partiledningen och vilkas tän-
kande har krupit in under skinnet på folkpartister, är ett antal industri- och
kapitalägare, som föraktar den svenska modellen med samförstånd och ge-
nerell välfärdspolitik. Dessa krafter har tvingat fram slopande av valutareg-
leringen och ett språngartat närmande till EG. Det är samma krafter som
betraktar politik som ett sätt att fragmentisera företags verksamheter.
EG är som institution djupt odemokratisk med sin topp- och centralstyr-
ning till kommissionen och ministerrådet i Bryssel. Det är helt klart att en-
skilda små länder inte kommer att kunna göra sin röst hörd och kunna på-
verka politiken i det nya maktcentrat i Bryssel. Det är inte heller meningen,
då det skulle störa de mäktigas spel med vår framtid. Från början var EG
bara en ekonomisk union för att främja de västra delarna av Europa så att de
kunde hävda sig tekniskt och ekonomiskt mot resten av världen. Ett starkt
Västeuropa med hög ekonomisk tillväxt och ständigt ökande materiell för-
brukning visade sig behöva starka centralstyrande organ för att kunna tvinga
igenom beslut inom områdets alla delar. Därför behövs det enligt strategerna
en domstol, en centralbank, en valuta, en polismakt och en militärmakt. Det
är ”Den europeiska fästningen”.
Utvecklinen i Västeuropa står i bjärt kontrast till utvecklingen i Europas
östliga delar. Där bryter man nu under svår vånda ner centrala hårt styrande
byråkratiska system, medan man i de västliga delarna går i precis motsatt
riktning. Vi ser en mycket märklig process, som kommer att mycket negativt
påverka våra möjligheter att föra en något så när självständig ekonomisk po-
litik. Den svenska kronan kommer att försvinna som mynt i en tid när många
östländer nu vill komma bort från rubeln och få egna nationella valutor.
Det stora problemet med EG vid sidan av odemokratin är den ekono-
miska politik för mycket snabb ekonomiskt tillväxt som man har. Enligt
Checcinirapporten kan man räkna med en tillväxt på mellan 4 och 7 % per
år. Detta leder enligt interna EG-rapporter till mycket svåra miljöstörningar
beroende på den snabbt ökande vägtrafiken och de stora utsläppen av kvä-
veoxider, svaveloxider och koldioxider och mycket, mycket annat.
Detta vill de stora partierna och kds nu föra Sverige in i med jättefart utan
att på något sätt fråga svenska folket. En folkomröstning efter en intensiv
studieperiod är det enda rimliga. Det är symtomatiskt att utskottet avstyrker
krav på anslag till EG-kritisk information. Tysta och okunniga vill utskottet
uppenbarligen att svenskarna skall gå in i EG och avsäga sig sitt långa själv-
bestämmande och sin långa parlamentariska tradition, som började på 1400-
talet. Ställningstagandet är dåligt.
Härligheten håller på att försvinna mitt framför våra ögon, medan vi badar
i ljuset av reklambetalda TV-kanaler. Antalet försvinnande och hotade arter
ökar. Skogar dör. Våtmarker dikas ut och hav och luft förgiftas.
Att gemensamma satsningar, som innebär att vi som privatpersoner kol-
lektivt avstår från omedelbar konsumtionstillfredsställelse, betraktas som
frihetsinskränkningar och hot mot valfriheten är logiskt i ett rent konsumis-
tiskt perspektiv. Vissa maktfigurer kan och vill inte se att kollektiva demo-
kratiskt beslutade lösningar innebär en stor samlad frihet: Frihet från oro.
Frihet att utbilda sig. Frihet att kunna vara sjuk utan att behöva oroa sig för
bostad. Frihet att kunna andas frisk luft, dricka rent vatten och slippa äta
medvetet förgiftad mat. Frihet att kunna njuta av kultur utan att vara rik
eller bo i stora städer. Frihet att få barn som kan leva friska och utvecklas
utan skador redan från fosterstadiet. Frihet att få leva i en fredlig värld.
Den konsumistiska friheten är mycket begränsad. De fyra EG-friheterna
har tre ekonomiska delar och bara en mänsklig, nämligen fria kapitalrörel-
ser, fri rörlighet för varor och tjänster och sist frihet för människor att röra
sig inom EGs gränser. De utanför göre sig inte besvär. Kulturell, social och
ekologisk frihet nämns inte. De kan inte prissättas och mätas i BNP-termer.
Därför finns de inte med. Det rör sig om en västeuropeisk egoism, inte om
internationalism och internationell solidaritet. För mig är kampen för härlig-
heten och demokratin avgörande för framtiden. Jag är glad över att få verka
i ett nyskapande parti, som sätter härlighetens och demokratins fortbestånd
och utveckling i första rummet.
Vi som har haft turen och förmånen att få leva i demokratier med yttran-
derätt och yttrandemöjligheter som individer måste hålla emot den avde-
mokratisering inom sådana murar som EG innebär. Vi måste visa våra med-
människor i öster att vi tycker att vi har något värdefullt att erbjuda världen:
levande demokratier med ekologisk samklang som ett framtidsprojekt. Vi
kan inte nu när östeuropéerna står på randen till att antingen ta steget till
frihet eller falla tillbaka i odemokrati själva välja odemokratin och det eko-
logiska förfallets tyranni. För vad är det vi riskerar när de ekologiska syste-
men faller sönder? Jo, att de starka ser till att de tar hand om det som blir
kvar och låter de svagare gå under. Därför måste vi värna om de ekologiska
systemen, inte bara för oss själva utan också för kommande generationer.
Herr talman! Detta är mitt sista längre inlägg i riksdagen under denna
mandatperiod. Jag kom till riksdagen i oktober 1988, och tre utomordentligt
spännande och lärorika år har förlupit. Jag har glatt mig, men jag känner
mig samtidigt djupt förtvivlad över mina erfarenheter härifrån. Det som jag
tycker är svårast är de orimliga arbetsförhållandena, som innebär att viktiga
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
31
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
och avgörande beslut hastas fram. Besluten blir inte så genomarbetade och
kloka som de skulle kunna bli och som de bör vara. Våra beslut påverkar
människors vardag och det besvärar mig att allt skall ske med sådan orimlig
brådska.
Jag besväras också av att riksdagen fattar så dåliga beslut när det gäller
avgörande frågor om ekonomi och ekologi. Det är som om de kunskaper om
dessa förhållanden som finns utanför huset inte får sin givna plats härinne.
Kunskaperna finns, men de anammas inte. Vi har sett detta när det gäller
jordbrukspolitiken, energipolitiken, miljöpolitiken och nu sist Oresunds-
bron. Därför fortsätter det ekologiska förfallet i takt med det ekonomiska.
Det som hotar oss nu är ett alltmer osolidariskt samhälle, därför att politiken
inte vägleds av kunskaper och medkänsla utan av gamla föreställningar om
ekonomiska sammanhang, som är frikopplade från våra långsiktiga överlev-
nadsfrågor. Vad är viktigare än att kunna föra en politik, som beaktar kom-
mande generationerns rimliga krav på goda liv och att de skall slippa betala
för våra dumheter?
Så länge riksdagen inte arbetar långsiktigt fungerar den tyvärr inte väl. Vi
behöver en bra riksdag, en demokratisk och självständig riksdag, som kan
fatta de avgörande besluten i Sverige, en riksdag som kan agera solidariskt
mot våra vänner i öster och söder, mot de fattiga i världen och mot alla dem
som vi med vår livsstil nu berövar så många möjligheter. Vi behöver inte
en demonterad demokrati med centraliserade beslut i en fåmansförsamling i
Bryssel. Låt oss bevara en levande demokrati i Sverige som ett uttryck för
en välutbildad och kunnig befolkning, som kan och vill ta ansvar och har
medkänsla i tid och rum!
En levande demokrati är en del av härligheten. Makten bryr jag mig inte
om, men härligheten. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 3, 14, 22
och 28.
I detta anförande instämde Kjell Dahlström, Gösta Lyngå, Paul Ciszuk
och Lars Norberg (alla mp).
Anf. 12 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Årets kompletteringsproposition är mer omfattande än van-
ligt genom att den också innehåller stora förslag till strukturåtgärder inom
den statliga administrationen.
Jag skall i huvudsak uppehålla mig vid det som i utskottets betänkande
återfinns under avsnitten Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Bud-
getpolitiken. När motionerna i ärendet avlämnades hade den s.k. alliansen,
dvs. folkpartiet liberalerna och moderaterna, en gemensam partimotion och
centern hade en egen. Nu har de tre partierna enats om en gemensam reser-
vation om den ekonomiska politiken. Då detta är det senaste dokumentet
från de tre partierna kommer jag att i huvudsak knyta mina kommentarer
till de borgerliga partiernas reservation.
Det är inte svårt att förstå att reservationen är ett ovanligt substanslöst
dokument, vilket också har påpekats i massmedia. Detta har antagligen varit
förutsättningen för en gemensam reservation och dessutom är väl erfarenhe-
32
terna, i varje fall hos två av de borgerliga partierna, dåliga när det gäller att
redovisa vad deras politik i verkligheten leder till.
Något ekonomiskt alternativ att regera efter har inte framlagts. Det går
inte att möta framtiden med principiella och utslätade ståndpunkter när det
krävs konkreta och ibland också obekväma åtgärder.
Jag blev verkligen överraskad när jag hörde Lars Tobisson och i viss mån
Anne Wibble säga att den politik som presenteras skulle vara den enda vä-
gen till en bra ekonomisk politik för Sverige. Arma fosterland, om det skulle
vara sant! Lars Tobisson anser att det fräckaste han hört är när Allan Larsson
säger att vi är på rätt väg. Jag måste säga att Allan Larsson framstår som en
blygsam vårblomma i förhållande till den fräckhet som Lars Tobisson ut-
vecklar när han påstår att detta är det enda dokument som leder till att Sve-
rige går en lyckosam väg till mötes.
I övrigt måste jag konstatera att centerns anslutning innebär att de mest
vettlösa påståendena i alliansens motion inte längre upprepas. Således har
påståendet på s. 13 i motionen ”att regeringens skönmålning av de ekono-
miska utsikterna skulle kunna tas som en ursäkt för att inget göra” inte upp-
repats. I övrigt har en viss tillnyktring skett. För detta bör centern tackas.
I alliansens motion anges att eftersom tidigare framlagda förslag avslagits
finner motionärerna det inte meningsfullt att upprepa dem. Jag förmodar att
det skall tolkas så att de inte övergivits.
Denna nya hållning öppnar oanade möjligheter när det gäller riksdagens
framtida arbetsorganisation.
Jag skall i fortsättningen ta upp några av de frågor som omnämns i den
gemensamma reservationen. När det gäller den internationella utvecklingen
och den ekonomiska utvecklingen i Sverige förutsätter jag att finansminis-
tern kommer att kommentera dessa avsnitt i sitt anförande. Jag skall därför
nöja mig med att konstatera att när det gäller den internationella utveck-
lingen är skillnaderna inte särskilt stora mellan bedömningarna i propositio-
nen och i reservationen. I reservationen anförs sålunda ”att den nedgång i
världsekonomin som sker under innevarande år blir förhållandevis kortva-
rig. Vändpunkten kan komma under senare delen av innevarande år, men
mest troligt under nästa år.”
Man kan naturligtvis diskutera vad som är vändpunkt och också när den
inträffar. Det är emellertid uppenbart att bedömningarna ändå ligger var-
andra så nära att några avgörande skiljaktigheter knappast föreligger när det
är fråga om synen på den internationella utvecklingen.
När det gäller utvecklingen i Sverige skall jag nöja mig med att den i kom-
pletteringspropositionen redovisade prognosen i allt väsentligt följer kon-
junkturinstitutets prognos. Så sent som i föregående vecka redovisade insti-
tutet en ny rapport över konjunkturläget. I rapporten konstaterar institutet
att ”sammantaget ser vi dock inte tillräckligt tydliga indikationer för att revi-
dera vår tidigare konjunkturprognos”. Det sagda får räcka eftersom finans-
ministern återkommer i ärendet.
Jag skall därefter övergå till några av de specifika frågor som reservan-
terna tar upp under avsnittet Allmänna riktlinjer och förbigå dem där en be-
tydande enighet råder, t.ex. Europapolitiken, att inflationsbekämpningen
skall prioriteras, att infrastrukturen skall rustas upp osv.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
3 Riksdagens protokoll 1990/91:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
34
I reservationen konstateras att det är nödvändigt att sänka skatterna där-
för att den ekonomiska tillväxten hämmas av det höga skattetrycket. Detta
utvecklas ytterligare i alliansens motion, som åberopas av reservanterna.
Mest angeläget är det enligt reservanterna att sänka kapitalbeskattningen,
mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. Sänkningen av mervärdeskat-
ten preciseras i motionen. Mervärdeskatten skall ner till 18-20%. Därut-
över skall kommunalskatten sänkas till 30 %, vilket innebär att antingen sta-
ten måste skjuta till det belopp som ligger därutöver eller också att de mest
utsatta kommunerna får avveckla betydande delar av sin verksamhet. Hur
mycket arbetsgivaravgiften och kapitalbeskattningen skall sänkas framgår
inte, men det är inte orimligt att anta att det sammantaget rör sig om ett
belopp uppemot 50 miljarder kronor. Även om moderaternas motion om att
sänka skatten med 1 % av BNP om året under en tioårsperiod, vilket motsva-
rar ca 140 miljarder, inte övergivits, skall jag här lämna den därhän eftersom
den inte åberopas i reservationen.
Det finns naturligtvis ingen vettig människa i det här landet som inte
tycker det vore bra om skatterna sänktes. Nu är det emellertid så att vi inte
tar ut skatter av elakhet eller missunnsamhet, utan därför att vi måste betala
för medborgarna angelägna ting. Skatten är i princip priset för solidariteten.
Alla undersökningar jag känner till visar att för de allra flesta människor är
en bra välfärd viktigare än sänkta skatter. Det finns också goda etiska skäl
för en sådan hållning.
Borgerliga företrädare brukar inte uraktlåta att kritisera den offentliga
sektorn för de brister som kan konstateras i form av köer när det gäller sjuk-
vården, äldreomsorgen och barnomsorgen. Men inte kan detta bli bättre av
att kommuner och landsting får mindre resurser!
Hur avser nu reservanterna att de frikostiga skattesänkningarna skall be-
talas? Jo, på två sätt: genom tillväxt och genom att såväl den statliga som
den kommunala konsumtionen skall hållas tillbaka. Den offentliga sektorn
skall reformeras företrädesvis genom ökad privatisering, kan man utläsa. Vi
har alla ett gemensamt ansvar för att den offentliga sektorn, som tar så stor
del av våra gemensamma resurser i anspråk, är så effektiv och rationell som
det över huvud är möjligt. Det ställer vi upp på. Jag tycker att vi socialdemo-
krater som företrädare för den offentliga sektorn har ett särskilt ansvar på
den punkten. Låt oss gärna intensifiera dessa ansträngningar för att utnyttja
resurserna på bästa möjliga sätt. Men det är vilseledande att påstå att det
den vägen går att få fram resurser till stora skattesänkningar.
Vi behöver förnya och förbättra inte minst på socialförsäkringssidan. Men
de resurser som därigenom kan frigöras behövs för att den offentliga sektorn
skall kunna svara för sina åtaganden utan att nya resurser tillförs.
När det gäller tillväxten har reservanterna en långt mer pessimistisk bild
än vi. Låt oss ändå hoppas på att vi kan öka takten i tillväxten. Den behövs
i första hand för att ge en allt äldre befolkning en god omvårdnad och för att
förbättra villkoren för de grupper i vårt samhälle som fortfarande lever på
smala marginaler.
Problemet med den offentliga sektorn är inte dess anpassning, utan att den
offentliga konsumtionen fått för litet resurser. Medan behovet i kommu-
nerna kraftigt ökat på grund av befolkningssammansättningen och genom
utbyggnad av barnomsorg och annat, har kommunernas andel av bruttona-
tionalprodukten gått ner från 17 till 16 %, samtidigt som tillväxten har varit
låg. Det är inte svårt att förstå att det kan uppstå problem i en sådan situa-
tion. Kommunerna har helt enkelt fått vara med om att betala det underskott
på nära 90 miljarder som fanns i statens budget. Det har varit rimligt att de
har fått delta i det restaureringsarbetet, men det har inte kunnat ske utan
konsekvenser.
Det är nog så, ärade reservanter, att era rundhänta skattesänkningar inte
kan genomföras utan en djupgående urgröpning av den sociala välfärden.
Det finns en stor risk för att skattesänkningar i er storleksordning i slutändan
får betalas av pensionssystemet.
Gunnar Björk! Hur har centern egentligen kunnat halka in i denna höger-
bur?
Vi vill gärna ha skattesänkningar. Men först skall vi se till att alla som be-
höver får ett bra stöd, att de får hjälp och omvårdnad, och att villkoren för-
bättras för dem som har de minsta marginalerna.
Hur populärt det än är att tala om skattesänkningar, tror jag ändå att de
flesta medborgare här i landet föredrar att vi har ett anständigt samhälle när
det gäller välfärden. Under de 20-25 år då jag var företrädare för kommu-
ner och landsting och hade nära kontakt med medborgarna, upplevde jag
inte en enda gång att vare sig företagare eller medborgare kom till kommu-
nen och klagade på att skatterna var för höga. Nej, medborgarna kom och
klagade för att deras mor inte fort nog kom in på ålderdomshemmet, för att
inte barnomsorgen kunde tillgodoses. Företagarna klagade över att vi inte
byggde ut bostäder, barnomsorg, vatten och avlopp, gatubelysning och allt
vad det var.
Kostnaderna försvinner inte. Man slutar inte att bli sjuk, och man slutar
inte att bli gammal för att vi sänker skatterna.
Reservanterna brukar ofta ange ökad konkurrens inom den offentliga sek-
torn som en metod att uppnå ökad effektivisering. Det finns inte mycket att
erinra mot detta påstående. Men därav behöver man inte dra slutsatsen att
den konkurrensen måste uppnås genom ökad privatisering. Ökad konkur-
rens kan lika bra och bättre skapas inom den offentliga sektorn, och detta
arbete pågår för fullt.
Vi har ganska utförligt behandlat denna fråga i betänkandet. Jag skall där-
för nöja mig med att säga följande. Vi kan väl tänka oss att även i fortsätt-
ningen uppnå ökad konkurrens genom anlitande av privata initiativ. Men vi
vänder oss med bestämdhet mot att privata alternativ a priori skulle vara att
föredra utan att något bevis härom företes. I betänkandet redovisas snarast
motsatsen - i en åberopad OECD-undersökning.
Bara för några dagar sedan gav Industriförbundet ut ett antal uppsatser
under titeln Nydaning av den offentliga sektorn. Däri visar t.ex. professor
Bengt Jönsson i Linköping, att antalet personer som behandlas för kronisk
njursjukdom är detsamma i Sverige och USA, nära 400 på en miljon invå-
nare. Man har också konstaterat att det är utomordentligt kostnadseffektivt
att transplantera i stället för att använda dialys för kroniskt sjuka njurpatien-
ter.
I USA, som har en mycket stor andel privat sjukvård, transplanteras en-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
35
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
dast när det gäller 22% av patienterna mot 57 % i Sverige. Det finns inga
medicinska skäl för denna stora skillnad, men däremot marknadsekono-
miska. Det är nog klokt att ta talet om privatiseringens välsignelser med en
betydande nypa salt.
Jag tror också att man skall göra klart för sig att om privata alternativ skall
släppas in i den offentliga sektorn i hela dess vidd, för att man den vägen
skall nå ökad konkurrens, så kommer detta obönhörligen att leda till att den
offentliga sektorn måste få full frihet att operera på den privata marknaden.
Företrädarna för alliansen ägnar i allmänhet stort utrymme åt att tala om
hur erbarmligt dåligt det går för Sverige. Vi halkar efter, vi intar jumboplat-
sen osv. Regeringen skönmålar. Vi är sämst, och det beror på den socialde-
mokratiska regeringen - det är ett ständigt återkommande budskap.
Man skall vara försiktig när man försöker tala om hur de olika länderna
när det gäller utveckling, produktion, BNP osv. förhåller sig till varandra.
Det visar sig vara mycket komplicerat att räkna ut detta. Man måste ta hän-
syn till befolkningens sammansättning och andra ting. Och ser man på alla
de faktorer som man bör ta hänsyn till i detta sammanhang, finner man att
vi gott är i nivå med de andra framgångsrika industriländerna.
Och skulle det nu vara så, att några av de länder som har legat efter oss
skulle närma sig oss, så tycker jag inte det vore så fasligt upphetsande. Vi
kan inte tänka oss en tillvaro som alltid ser likadan ut, där de fattiga länderna
ligger på den nivå där de är och vi andra där vi är. Att det sker en viss utjäm-
ning är acceptabelt.
När jag hörde Lars Tobisson och Anne Wibble blev jag ytterligt betänk-
sam. De talade om att vi har övertagit de borgerligas politik på område efter
område. Det har gällt avskaffandet av kredit- och valutaregleringen, det har
gällt EG-ansökan, anslutning av den svenska kronan till ecun, sänkta margi-
nalskatter och kommunalt skattetak samt sänkt ersättning i sjukförsäk-
ringen. Det är borgerliga förslag som vi har tagit över och genomfört, och
ändå beskriver ni det som om det gick käpprakt åt skogen. Det är väldigt
inkonsekvent att å ena sidan beskriva det så att vi övertog era förslag och å
andra sidan säga att det bara leder till elände. Det är helt orimliga tankar.
Får jag också i detta sammanhang säga att ni gång efter annan beskriver
hur situationen ser ut i Sverige och hur bra den är i andra länder, i EG och i
OECD. Samtidigt säger ni att vi under den senaste perioden har upplevt en
av de stabilaste och längsta högkonjunkturer vi någonsin har haft. Kan Lars
Tobisson och Anne Wibble svara mig: Hur kan det vara att alla dessa länder,
som enligt er mening är så framgångsrika, under den längsta och stabilaste
högkonjunkturen inte har lyckats sänka sin arbetslöshet med en enda pro-
cent, och inte kan ge sina medborgare jobb utan har 10 % av sin befolkning
arbetslösa? Är sådana länder framgångsrika och mönster för oss andra?
I vänsterpartiets motion och i dess reservation finns många synpunkter
som jag kan ställa upp på. Det gäller t.ex. vad som sägs om industristruktu-
ren, om upprätthållandet av den fulla sysselsättningen, om rätten till ett me-
ningsfullt arbete, om uppvärdering av kvinnans erfarenheter m.m. Andra
ställningstaganden, som vad som anförs om stabiliseringspolitiken, om ett
kommunalt stödpaket eller om en samordning av löntagarfonder och AP-
36
fonder, kan vi inte dela, och självfallet inte den i reservationen föreslagen
hemställan. Därför bör reservationen avslås.
Miljöpartiets reservation har i enlighet med partiets motion och i likhet
med tidigare ställningstaganden i flera avseenden annorlunda utgångspunk-
ter för den ekonomiska politiken. Partiets uppfattning kan väl tolkas så, att
produktionen och den materiella tillväxten måste begränsas för att det skall
vara möjligt att bekämpa de miljöpolitiska problemen. Övriga partier utgår
från att en stark ekonomi är en grundläggande förutsättning för att vi skall
kunna bemästra miljöproblemen. Därför kan reservationen inte bifallas.
Herr talman! Jag skall slutligen kommentera frågan om sänkt mervärde-
skatt på livsmedel och serveringstjänster. Det kan göras tämligen kort. Vis-
serligen finns i reservationen förslag om att en omfördelning av mervärde-
skatten skall avslås, men samtidigt tycks av uttalanden att döma alliansens
partiledare utan svårighet kunna acceptera förslaget. Man vill snarast för-
ringa förslagets betydelse. Det kan vi hälsa med tillfredsställelse, och vi be-
höver därför inte förlänga diskussionen på den punkten.
Frågan om sänkt mervärdeskatt för turistnäringen tas upp i en särskild re-
servation. Det föreslås ett tillkännagivande med uppdrag till regeringen att
framlägga förslag om sänkt mervärdeskatt för turistnäringen. Reservationen
uppfyller alla krav på oklarhet. Turistnäringen lever inte ett isolerat och av-
gränsat liv, utan påverkas av det allmänna kostnadsläget på en mängd områ-
den, bl.a. näringens egen prissättning. Det torde inte vara möjligt att av-
skilja den moms som betalas av turister från den moms som erläggs av icke-
turister. Möjligen kan man tänka sig att reservanterna menar att utöver den
föreslagna sänkningen på serveringstjänster skall hotellmomsen, hotellkost-
naderna, sänkas. Men om detta vore meningen hade det väl angivits i reser-
vationen. Det är dessutom ett ovanligt dyrt sätt om man vill främja turismen.
Av de ca 76 000 hotellbäddar som finns i det här landet används 75 % av
inhemska reguljära hotellgäster som representerar företag, konferensgäster
och andra, som dessutom i stor utsträckning drar av momsen. 25 % av samt-
liga hotellbäddar kan sägas användas av turister. Av dessa 25 % är det 20 %
som används av utländska turister, dvs. 5 % av hela den totala summan. Att
man skulle kunna få någon väsentlig förändring i bytesbalansen genom att
ett hotellrum blev kanske 25 kr. billigare per natt är svårt att tro. Det skulle
kosta oerhört mycket pengar för dem som man egentligen inte ville ge ett
motsvarande stöd. Därför är det inte en bra väg att gå i sak.
Reservanterna har möjligheter att återkomma i frågan till hösten. Det går
ju inte att genomföra någon sänkning till den 1 juli. Den kan bara genomfö-
ras till den 1 januari. Då kan det kanske föreligga ett mer genomarbetat och
genomtänkt förslag än detta.
Herr talman! De frågor som jag inte haft tillfälle att kommentera kommer
i viss utsträckning att beröras av finansministern i hans inlägg. Jag skall där-
för avslutningsvis endast konstatera att det alternativ till ekonomisk politik
som framlagts i de borgerliga partiernas motioner och i den gemensamma
reservationen inte duger som en alternativ ekonomisk politik. Den är opre-
cis, den är utslätad och den är felaktig. I den mån preciseringar förekommer
har de ofta sin udd riktad mot löntagarna.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
37
|
Prot. 1990/91:131 13 juni 1991 |
Jag yrkar därför bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag |
|
Den ekonomiska |
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik: Herr talman! Jag skulle vilja börja med en fråga om politisk anständighet. I det anförande som finansutskottets ordförande höll fanns det inte ett ord Låt mig då påminna om att vi under de senaste åren har lagt fram åtskilliga Ett inslag i programmet Ny start för Sverige har redan hunnit genomföras. Hans Gustafsson sade att det inte går att sänka skatten och höll ett passio- Jag skulle vilja anföra vad Ericsson-chefen Lars Ramqvist har sagt och är inget hot. Det är ett automatiskt faktum att om inte Sverige snabbt harmo- Nu handlar det inte bara om kronor och ören. Hans Gustafsson tog upp |
38
Anf. 14 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag vill gärna börja med att instämma i Lars Tobissons ilska
över att finansministern inte behagar delta i den här debatten. Jag tycker att
det är ganska oförsvarligt när vi ändå diskuterar ganska allvarliga ting. Man
borde vara här och lyssna från det att debatten börjar.
Jag förstår att Hans Gustafsson koncentrerade sitt inlägg till den borger-
liga reservationen, eftersom det egentligen bara är där som det finns någon
konkret ekonomisk politik att diskutera. Det är bara den reservationen och
några andra borgerliga som innehåller några konkreta förslag. Det är ju bra
att Hans Gustafsosn erkänner det på detta om än indirekta, men ändå tydliga
sätt.
Hans inlägg var en mycket stark plädering för kommunal expansion och
ökade offentliga utgifter. Han ondgjorde sig särskilt över att vi vill begränsa
den kommunala utdebiteringen till 30 kr. Jag föreslår att han ställer sin fråga
också direkt till Allan Larsson, som har sett till att det finns en utredning där
just denna begränsning i den kommunala utdebiteringen är en förutsättning
för framtida välfärd och bra hushållning i kommunerna.
Därefter var Hans Gustafsson något slags eko av Gunnar Sträng på sin
tid. Det är en aning bevärande, tycker jag. Det har ändå hänt saker i svensk
ekonomi. Det är samma typ av resonemang som Gunnar Sträng förde om
marginalskatterna när Hans Gustafsson förklarar att det alltid finns välfärds-
insatser som kräver mer pengar och som är viktigare än att göra någonting
åt skattetrycket. Gunnar Sträng drev denna linje i många år. Det tog åtmin-
stone 20—30 år innan socialdemokraterna i riksdagen och annorstädes insåg
att den var fel. Därför har vi nu genomfört kraftiga sänkningar av marginal-
skatterna. Jag måste erkänna att jag hoppas att det inte skall behöva ta 30 år
till innan socialdemokraterna inser att samma resonemang gäller också det
totala skatteuttaget i landet. Och resonemanget är lika galet där.
När man inte har så mycket annat att säga från socialdemokratisk sida bru-
kar man göra jämförelser med utlandet. Nu var det fråga om att vi som inte
vill ha den socialdemokratiska politiken anses aktivt förespråka en arbetslös-
het på 10 % eller kanske ännu mera. Detta är ett ovanligt fult sätt att debat-
tera. Utgångspunkten för Ny start för Sverige ligger i ett värnande om att
det skall finnas arbeten i Sverige, arbeten i industrin och arbeten som är
säkra, dvs. som inte skapar en arbetslöshet som vi kan se att andra länder
har fått. Det är för att förebygga uppkomsten av sådan arbetslöshet som den
ekonomiska politiken måste förändras.
Anf. 15 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson tyckte att reservationen var litet substans-
lös. Jag skulle vilja be Hans Gustafsson att ta sig ytterligare tid att läsa reser-
vationen. Då kan han se att den trots allt är ganska innehållsrik. Den ger
t.ex. klara besked när det gäller att vi vill att ekonomin skall byggas på en
marknadsekonomisk politik och att det skall finnas klara riktlinjer. Jag
tycker att reservationen är oerhört tydlig i sitt sätt att beskriva en rad frågor
som är viktiga. Det är en bra reservation som dessa tre partier står bakom
och som alla kan stå för.
I stället för att Hans Gustafsson skall bekymra sig för centern tycker jag
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
39
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
40
att han skall fundera över sitt eget partis situation och hur partiet utvecklar
politiken. Det gäller bl.a. det fortsatta kvarhållandet vid dessa hopplösa lön-
tagarfondsidéer, AP-fonden och offentliga sektorns förnyelse - där verksam-
heten i praktiken har stått still. Det förslag som antogs i natt har en ganska
liten betydelse.
Hans Gustafsson säger att vi är i ett slags högerbur. Men om vi är i en
högerbur, hur är det med Hans Gustafsson? Hur är det med inlandsbanan?
Där har socialdemokraterna gjort upp med moderaterna. Inlandsbanan är
en symbol för att ni vill lägga ner servicen i inlandet, dvs. de mindre regio-
nerna. Jag tycker att det är en oerhört viktig principiell fråga. Vidare har vi
bron som vi alla fattade beslut om i natt. Socialdemokraterna vill tillsam-
mans med moderaterna bygga en bro västerut. Samtidigt är ni förespråkare
för en ökad kontakt söderut mot EG. Ni har alltså ingen anledning att för-
häva er i den frågan.
Vi kan vidare diskutera turistfrågan. Jag tycker att det är fel att bara utgå
från utlandsturisterna. Jag vill än en gång påpeka att en fjärdedel av LOs
medlemmar fortfarande har inte råd att ta en ordentlig semester. Varför kan
man då inte gynna dem genom att sänka turistmomsen? Låt oss ordentligt
reda ut vad vi menar i olika partier med turistmoms. Vi i centern menar
transporter, hotell, restaurang och de delar som hör till turistnäringen.
När det gäller matmomsen, Hans Gustafsson, är det svårt att förstå att
man år efter år under mandatperioden har avslagit centerns förslag på sänkt
moms på mat, men nu, någon vecka innan riksdagen skall slå igen, lägger
man fram ett förslag, samtidigt som man yrkar avslag på det förslag som
ligger. Vilken trovärdighet har ett parti som röstar nej till ett tiotal förslag
under mandatperioden och en vecka innan riksdagen slår igen lägger fram
ett eget förslag, som inte hinner behandlas? Jag tycker inte att det gör den
socialdemokratiska politiken trovärdig.
Varför skall socialdemokraterna trixa och försöka fixa så att förslaget inte
antas? Kom ihåg att i förra valrörelsen teg socialdemokraterna. Då lovade
man att utreda frågan. En utredning som för övrigt inte grävde ner sig i
denna fråga.
Anf. 16 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Jag skall inte instämma i högeralliansens ilska över att Allan
Larsson inte var här på morgonen. Jag tar det mer som en symbolisk hand-
ling. Det som händer här är kanske inte så viktigt. Egentligen borde någon
vara ganska nöjd, för ibland tycker man ju att politiker inte skall lägga sig i
så mycket. Detta var sagt mer från den skämtsamma sidan.
Hans Gustafsson svarade inte på frågan. Varför skjuter man på beslutet
om matmomsen? Finns det inte en akut risk för fortsatt politikerförakt på
grund av den typen av åtgärder? Det borde komma något argument från ut-
skottets företrädare för att man inte fattar ett beslut nu. Det borde också
vara ett svar med någon substans.
Jag tänkte tidigare: Oj, tänk om Hans Gustafsson satt som ordförande i
den kommunalekonomiska kommittén och hade fått skriva direktiven! Då
hade det kanske funnits en stor chans för kommunerna. Men som direktiven
är skrivna och som behandlingen går, är det på direkt kollisionskurs med fi-
nansutskottets ordförande och de ambitioner som han företräder. Jag hälsar
i så fall denna vändpunkt med tillfredsställelse. Det vore tråkigt om Hans
Gustafsson sade nej till det kommunala stödpaketet. Jag hoppas att det är
för tillfället. Men med övrig argumentation om kommunernas problem
framöver är det helt naturligt att detta blir följden.
Jag förstår att det inte är så lätt att vara vågmästarparti. Å ena sidan kan
man tala om för högeralliansen att man har antagit dess förslag och sedan
ifrågasätta varför den gnäller. Man har antagit dess förslag om valutaregle-
ring, EG, sjukförsäkring osv. Å andra sidan, vad händer i morgon med den
politiken? Det kanske Hans Gustafsson kan svara på. Jag försökte utveckla
det resonemanget litet grand. Råder det inte en otrolig fara om man politiskt
sett argumenterar som Hans Gustafsson och sedan antar en rad högerför-
slag? Vad står emot de förslag som finns från högeralliansen i dag? Är det
morgondagens socialdemokratiska förslag - om socialdemokraterna sitter i
regeringsställning? Det är just detta som hela arbetarrörelsen har upplevt.
Det förslag som man i det ena valet var emot har man sedan godtagit. Det
ger ju inget förtroende för regeringen inför ett val eller för den regeringspoli-
tik som läggs fram. Då kan t.o.m. en fråga som matmomsen komma att
hamna precis på sidan om, vilket borde vara en central fördelningspolitisk
fråga.
Anf. 17 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson säger att en stark ekonomi är grunden för
en bra miljöpolitik. Vad är en stark ekonomi? Som jag förstår det är det kon-
ventionellt sett när det råder en hög ekonomisk tillväxt. Men vi vet att det
också är samma sak som en mycket hög materiell förbrukning, och vi vet
att det leder till en omfattande miljöförstöring. Man tror då att ju mer man
förbrukar och skapar pengar, ju bättre blir det. Samtidigt ökar miljöförstör-
ingen i omfattning. Jag kan inte riktigt förstå att den starka ekonomin auto-
matiskt är en bot för våra miljöproblem. Jag ser närmast en konventionellt
stark ekonomi som ett hot mot vår miljö.
Det viktiga är att komma fram till vad tillväxten skall ha för innehåll och
på vilket sätt man skall nå tillväxt. Det är viktigt att det inte går till på vilket
sätt som helst. Vi i miljöpartiet har den bestämda uppfattningen att vi måste
arbeta inom det marknadsekonomiska systemet. Därför är vi varma anhäng-
are till olika former av miljöskatter och miljöavgifter som på något sätt av-
speglar kostnaderna för miljöförstöringen, varors produktion och varors an-
vändning. Vi som konsumenter skall kunna använda den billigaste varan
med en given funktion. På det sättet kan vi som konsumenter vara starka
pådrivare i miljöarbetet. Vi kan också välja på ett sätt som gör att industrin
successivt övergår till produktionsmetoder som är miljövänliga och tar fram
produkter som dessutom är miljövänliga i sin användning. Jag tror att de
är de viktigaste funktionerna för en fungerande marknadsekonomi. Det är
därför som vi i miljöpartiet är så starka anhängare av att verkligen få den att
fungera.
Jag hoppas att det skall utgöra ett framtida arbete i Sveriges riksdag att
verkligen använda sig av de metoder som finns inom marknadsekonomin.
Samtidigt måste vi klarlägga sambanden som finns, så att det blir en bra eko-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
41
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
nomi. Samtidigt måste vi också inse att vi måste ha en stram ekonomi, som
inte tillåter några väldiga excesser när det gäller våra utgifter. Oavsett om
man har en miljöanpassad ekonomi eller ej, kommer vi att ha ont om pengar.
Det kommer att påverka vårt handlande när det gäller att satsa pengar där
de bäst behövs och på ett socialt acceptabelt sätt. Det är en stor uppgift för
Sveriges riksdag att klara detta i framtiden. Den är icke enkel, men den är
en utmaning.
Anf. 18 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Det har ställts många intressanta frågor till mig, och man har
tagit upp många intressanta frågeställningar. Jag hoppas att mina meddebat-
törer inser att det är omöjligt, som debattordningen är, att svara på alla dessa
frågor. Jag skall göra så gott jag kan.
Först några ord om finansministerns närvaro i kammaren. Jag anser att
statsråden skall befinna sig i kammaren när viktiga spörsmål handläggs, och
dit hör den ekonomiska politiken. Allan Larsson har visat en ovanlig respekt
för riksdagen och plikttrohet när det gäller att sitta här i kammaren. Jag ut-
går därför från, att om han inte har suttit i sin bänk här under förmiddagen,
har han haft fullgoda skäl att vara någon annanstans där hans närvaro haft
stor betydelse. Det är orättvist att vilja göra gällande att han inte har befun-
nit sig här därför att han har nonchalerat den ekonomiska debatten. Jag
skulle kunna berätta hur det tillgått under andra regeringsperioder, men jag
avstår.
Anne Wibble frågade om jag förordar en kommunal expansion, eftersom
den kommunalekonomiska utredningen sagt att man skall eftersträva en
kommunal skattesats på 30 kr. Det jag sade var, att om man skall fastställa
kommunalskatteuttaget till 30 kr., måste staten skjuta till det belopp som
kommunerna därigenom förlorar, eller också måste de värst drabbade kom-
munerna dra ner på verksamheten. Det är en uppfattning som jag står för
oavsett vad direktiven innehåller.
Lars Tobisson ställde frågan: Hur skall ni få i gång Sverige med dessa skat-
ter? Ni måste i detta sammanhang anpassa er till omvärlden. Det är inte
fråga om skatter eller icke skatter och att de måste anpassas till omvärlden,
utan det måste man i så fall göra med medborgarnas kostnader.
Det blir inte billigare för någon om man flyttar över betalningen från ett
kollektivt system till ett individuellt system. Det är kostnaderna som måste
angripas, eftersom de kan ha betydelse för konkurrensförhållandena län-
derna emellan. Det är detta som vi försöker att göra. Det går inte att besluta
att människor inte får vara sjuka. Men vi kan göra betydligt mycket mer för
att se till att människor inte blir långvarigt sjuka, rehabilitera dem, se till att
de inte drabbas osv., för att den vägen få möjlighet att nedbringa samhällets
totala kostnader. Det är en av de situationer vi har.
Det talas om hur dåligt det går för Sverige och att företagen flyttar ut.
Volvo har i dagarna sjösatt det största industriprojektet någonsin i Sverige
på 16 miljarder kronor för att göra en ny bil. Både Lars Tobisson och jag var
där. Percy Barnevik säger att Sverige i framtiden är en av hörnpelarna i
ABBs politik och i den framtida verksamheten. Den svenska börsen visar
42
för närvarande den näst högsta stegringen bland alla börser, och jag tror att
de som agerar på börsen är särskilt lämpade att bedöma framtiden.
Anf. 19 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det var skönt att höra Hans Gustafsson säga var finansminis-
tern bör befinna sig när viktiga debatter hålls här i kammaren. Det var inte
så att finansministern inte var här i riksdagshuset. Han har varit här en bra
stund. En kvart innan han kom hit till kammaren satt han i riksdagskaféet
och drack kaffe, och det är klart att det också kan vara viktigt.
Hans Gustafsson överlät åt finansministern att lägga ut texten om den eko-
nomiska politiken och den vändpunkt som väntas, och det kan jag förstå.
Det kommer att bli besvärligt att klara ut hur den skall vara så nära förestå-
ende som han vill göra gällande.
När det gäller vändpunkten undrar jag ibland om man definierar vänd-
punkt som att det mer eller mindre fria fallet i ekonomin något bromsas upp
och att takten i försämringen rimligen måste avta när den har pågått som den
har gjort. Men det är inte mitt sätt att definiera vändpunkt.
Vi hade i finansutskottet en intressant hearing, där företrädare för LO och
Industriförbundet egentligen var ganska överens om basdata för den ekono-
miska utvecklingen. Men de gjorde olika tolkningar. LO sade att gamla sam-
band håller, medan Industriförbundet ansåg att vi är i en ny situation och
pekade just på det man sedan har återkommit till och påvisat, nämligen att
industrikapaciteten faller med produktionen och att det pågår en utflyttning
av verksamhet. Man kom då till den slutsatsen, att när den internationella
efterfrågan piggnar till kommer visserligen svenska företag att kunna tillgo-
dogöra sig den, men de kommer att göra det från sina internationella enheter
och inte från de inhemska. Det kommer i sin tur att leda till en ökad arbets-
löshet i Sverige och en försiktighet med konsumtion som återverkar också
på hemmamarknadsindustrin.
Detta är för mig en analys och beskrivning som stämmer väl med de fakta
som föreligger och som vederlägger talet om att vi står inför en vändpunkt
och t.o.m., som finansministern har sagt, skulle vara bland de första att ta
oss ur nedgången. När Hans Gustafsson åberopar Volvos nya bil som exem-
pel på att allting nu blir bra igen, vill jag påminna om att den kommer att
sättas samman i fabriken i Gent. Det är inget fel i det, och det är förmodligen
väl motiverat utifrån affärsmässig synpunkt, men det ger också ett vittnes-
börd om våra problem.
Det är för mig alldeles obegripligt att regeringen tycks tro att utvecklingen
i Sverige kan vända uppåt och att Sverige kan stärka sin konkurrenskraft
utan beslut om skattesänkningar. Det kommer inte att gå, och det är därför
som vår reservation och vårt program är den enda vägen.
Inför valet talar regeringen bara om en omfördelning av momsen. Med
hänsyn till skattekonkurrensen gentemot omvärlden är det kanske den åt-
gärd som är minst angelägen. Den påverkar inte detta. Men vad tänker ni
göra för att hindra att handeln med sällanköpsvaror flyttar ut och göra åt den
pågående utströmningen av placeringskapitalet? Hur skall ni klara försvaret
av kronan utan att minska den höga merkostnad som våra löneskatter utgör?
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
43
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
44
Anf. 20 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag förstod av Hans Gustafssons inlägg att han är en stark
motståndare - det är inte bara så att han inte riktigt tror på, utan han är en
aktiv motståndare - till tanken att konkurrens skulle ha någon som helst ef-
fekt när det gäller en förbättrad effektivitet. Det är en oerhört beklämmande
slutsats av den ekonomiska debatt som vi fört vid flera tillfällen i finansut-
skottet.
Hans Gustafsson misstror uppenbarligen i hög grad speciellt de människor
som arbetar med vård, omsorg och utbildning, och det är ett mycket stort
antal kvinnor. Han tror inte att de har någonting att komma med i fråga om
förbättringar av arbetsorganisation, förbättringar i sättet att utföra arbets-
uppgifter eller att finna på nya och bättre lösningar. Det var väl i och för
sig ett intressant besked, men det var synnerligen dystert för dem som är
berörda.
Hans Gustafsson anser sig nu ha upptäckt, att om man mäter på något
annat sätt än det vanliga, sackar Sverige inte efter särskilt mycket. Det finns
mättekniker som visar att det t.o.m. går ganska bra. Denna diskussion är
egentligen ganska ointressant. Vad den visar är att om man mäter på litet
olika sätt får man olika resultat, t.ex. för den faktiska ekonomiska utveck-
lingen i Sverige under 80-talet.
Men man glömmer enligt min mening bort den helt dominerande faktorn
i detta, nämligen att 80-talets ekonomiska utveckling är präglad av växel-
kursförändringar. En jättestor devalvering var så att säga hela inledningen
till tredje vägens politik. Vad som än händer härefter är det alldeles själv-
klart att vi aldrig kommer att kunna upprepa den varianten. Även om 80-
talet med någon snillrik mätningsmetod från LO skulle ha visat sig vara
ovanligt framgångsrikt i Sverige, kan vi ändå icke göra om det, eftersom det
bygger på en stor devalvering.
Det hjälper inte ett dugg att säga att allt har gått så bra att vi kan fortsätta
på samma sätt, för förutsättningarna är helt annorlunda under 90-talet. Vi
kan inte använda växelkursförändringar, utan vi måste ha intern anpassning.
Och då kvarstår frågan: Vad skall vi då göra? Där tycks regeringen inte ha
någonting att komma med, och det tycker jag är besvärande.
I frågan om vändpunkter och annat måste jag ändå tillåta mig att säga att
jag tycker inte att riksdagen är något slags prognosinstitut. Jag tycker inte
att den ekonomiska debatten främjas av att man diskuterar vem som kan
gissa mest rätt på tiondelarna för nästa kvartal och så.
Jag skulle önska att Allan Larsson i sitt inlägg talade om litet grand hur
regeringen, om den får chansen, tänker sig att förebygga att vi efter något år
eller två hamnar i en överhettningssituation och är tillbaka i ett läge med
stigande inflation, stigande underskott och fortsatt hög arbetslöshet. Hur har
regeringen tänkt undvika detta?
Anf. 21 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson sade att det har hänt väldigt mycket och att
det är väldigt mycket som är bra, och det är väl riktigt. Men det finns också
väldigt mycket bekymmer, tycker jag, inför framtiden.
Svensk industri ligger inte i främsta ledet när det gäller högteknologi och
elektronik. Vi vet inte säkert vad den största exportindustrin har för fram-
tid - jag tänker då på skogen. Med ett svalt intresse för att rusta upp vägar
och sköta den lokala strukturen kommer svensk skogsindustri att fortsätta
att ha ganska stora bekymmer.
Småföretagen pinas fortfarande hårt under onödig byråkrati. Det finns
mycket att komma till rätta med när det gäller småföretagen.
Och man frågar sig naturligtvis: Hur är det för ungdomarna i Sverige och
hur ser framtiden ut för dem? Vi har ju nu en väldigt hög arbetslöshet bland
ungdomarna. Man kan väl säga att situationen på ungdomssidan är katastro-
fal. Det är oerhört oroväckande, tycker jag, att ungdomar som just tagit sin
studentexamen inte erbjuds jobb.
De flesta ungdomar möts på arbetsförmedlingarna med frågor om de har
ringt på de lediga jobb som finns i tidningen. De flesta ungdomar som har
försökt det kan konstatera att nästan alla av de jobben redan är tillsatta. Vi
har ett system att möta ungdomar som är djupt otillfredsställande.
I Kiruna är över 10 % av ungdomarna arbetslösa. Ett stort antal kommu-
ner har mer än 7 % ungdomsarbetslöshet. I ett par fall har hela län 5 % ung-
domsarbetslöshet. I mitt eget hemlän, Gävleborg, är nära 5 % av ungdo-
marna arbetslösa, i vissa kommuner upp till 10%. Även i Stockholm finns
en ungdomsarbetslöshet, men den utgör endast knappt 2 %.
Detta är ju en stor skandal. Först ger vi ungdomar en bra gymnasieutbild-
ning, sedan kommer inte alla in på högskoleutbildning, och många får inga
arbeten alls. Jag tycker att det står utom allt tvivel, Hans Gustafsson, att på
den här punkten bär den socialdemokratiska politiken ett stort ansvar.
Tyvärr måste jag konstatera att med socialdemokratisk arbetsmarknads-
politik går en stor del av de ungdomar som nu tagit studenten rakt in i arbets-
löshet. Det kan inte vara en bra politik för 90-talet.
Anf. 22 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Till min glädje har jag i dag hittat en duva bland alla hökarna
i det socialdemokratiska finansboet. Hans Gustafssons uttalande om kom-
munerna är en vändpunkt som jag hälsar med stor tillfredsställelse.
Ett av de viktigaste områdena att värna om är ju att kommunerna kan
upprätthålla sin del av den generella välfärdspolitiken. Jag står nog fast vid
att jag hade önskat se Hans Gustafsson som ordförande i kommunalekono-
miska kommittén, kanske med egenhändigt skrivna direktiv.
Jag ställde tidigare en fråga till socialdemokraterna om fördelningspolitik.
Jämte arbete åt alla är ju det någonting oerhört viktigt. Det har länge sagts
att vi har inga klasser - men klassklyftor har vi! Allting visar på att klassklyf-
torna har ökat under 80-talet. Radions Program 1 hade i dag återigen ett
inslag om nyfattigdom.
Socialdemokratin tänker sig nu EG-anslutning och harmonisering med det
internationella kapitalet på nästan alla fronter. Räcker det då med tillväxt i
den takt som man tänker sig och stabiliseringsavtal? Den framtidsvision jag
kan se är att de lågavlönade sitter fast en tid, medan de högavlönade tar för
sig. Det ges ökat utrymme för lönespridning på marknaden.
I fråga om skattepolitiken är väl loppet också kört, såvitt jag förstår. Det
finns inte mycket av utjämning i det system som man har tänkt sig. Progressi-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
45
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
46
viteten har man tagit bort nästan helt, och omfördelningseffekterna är
ganska små.
Hur skall man klara det här framöver, Hans Gustafsson? Är socialdemo-
kratin inställd på att föra fördelningspolitik även framdeles? Det har ju en
väldig betydelse framöver. Tänk, om högeralliansen skulle få majoritet i Sve-
riges riksdag, så att högeralliansen har hand om makten både i näringslivet
och i politiken! Kommer då socialdemokratin att vända på den politik den
för nu eller begränsa den? Eller kommer socialdemokraterna att gå till offen-
siv?
Vi kan väl ändå inte göra det som Hans Gustafsson tyckte var så förfärligt
i OECD-länderna, med oerhört stora klyftor som följd, med utslagning och
människor ställda utanför arbetsmarknaden. Det är ju följden av klyftorna.
Ekonomiska klyftor föder utslagning, människor ställs utanför.
Det är den enorma risken som vi ser framför oss. Då frågar man sig: Var
står då socialdemokratin? Vad kommer den att göra? Hittills, konstaterar
jag, har det inte gjorts mycket.
Anf. 23 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Om finansministern dricker kaffe eller är på toaletten,
tycker jag knappast är ett samtalsämne för kammaren. Jag skulle tro att han
är här i den mån han har möjligheter till det. Jag tycker att vi skall utgå från
det. Jag minns hur borgerliga statsråd som skulle svara på interpellationer
inte var närvarande. Inte bråkade vi om det. Vi trodde att de gjorde så gott
de kunde.
Låt mig säga några ord till Anne Wibble, som på två punkter har missför-
stått mig. Anne Wibble säger att jag har påstått att reservanterna skulle vilja
ha 10 % arbetslöshet. Hade jag sagt det, hade det varit oförskämt.
Jag har inte påstått det. Jag har ställt en fråga till er: Hur kan det, samtidigt
som ni säger att det är så uselt hos oss, vara så bra i länder som under den
mest stabila perioden inte har lyckats bringa ner arbetslösheten en enda pro-
cent? Kan det vara välfärd och framgång att ha 10 % av befolkningen i ar-
betslöshet? Det är detta jag har frågat. Jag har inte påstått att ni vill ha det
så i Sverige.
Anne Wibble säger också att Hans Gustafsson inte vill ha konkurrens och
att det är dystert för sjukvårdsbiträden, osv. Det är synd att Anne Wibble
inte ägnade sig åt att lyssna på vad jag sade. Ordagrant sade jag: Reservan-
terna brukar ofta ange behovet av konkurrens i den offentliga sektorn som
metod att öka effektiviteten. Det finns inte mycket att erinra mot detta på-
stående. Men därav behöver inte slutsatsen dras att det skall privatiseras,
utan dessa sjuksköterskor och andra som Anne Wibble talar om kan ut-
veckla konkurrens och håller på att göra det inom den offentliga sektorn.
När jag åberopade Volvos satsning på 16 miljarder, sade Lars Tobisson:
Ja, men bilarna skall ju sättas ihop i Gent, så det var inget bra exempel.
Det är ett väldigt bra exempel. Motorn skall tillverkas i Skövde. Plåten
skall galvaniseras i Sölvesborg och pressas i Olofström. Delarna skall sättas
ihop i Gent. Det är ett typiskt uttryck för den internationalisering som vi nu
upplever, mot eller med vår vilja. Det är bra att Volvo som svenskt företag
gör denna satsning och lägger så mycket av sin produktion i Sverige.
Jag frågade Gunnar Björk litet på skämt hur han kunde hamna i högerbu-
ren. Då svarar han: Ja, men ni och inlandsbanan ... Men det är väl skillnad
på storhet, att diskutera ekonomisk politik för Sverige eller att diskutera in-
landsbanan!
Anne Wibble sade att jag börjar bli som ett eko av Gunnar Sträng. Det är
den bästa ärebetygelse jag fått på bra länge. Jag tackar särskilt för det - jag
skall bjuda på tårta vid tillfälle.
Lars Tobisson sade inledningsvis att den socialdemokratiska ideologin le-
der fel, att det är den som skapat dagens situation.
Vi har styrt detta land mer än 50 år under den senaste perioden. Sverige
är ett av de rikaste och bästa länderna med den bäst fördelade välfärden.
Det är ett bra bevis på hållbarheten i den socialdemokratiska ideologin, Lars
Tobisson.
(Applåder)
Anf. 24 Finansminister ALLAN LARSSON (s)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Lars Tobisson och Anne Wibble
för de vänliga välkomstorden. De värmde.
Jag vill, herr talman, bara upplysa om att jag i går besökte Bonn som ett
led i regeringens Europa-politik för att träffa mina kolleger finansminister
Waigel och ekonomiminister Möllemann för mycket intensiva och viktiga
diskussioner. Jag har följt upp detta i dag på morgonen bl.a. med överlägg-
ningar med utrikesministern om de initiativ som Sverige och den svenska re-
geringen kommer att ta som en följd av dessa kontakter.
Det som alltmer framstår som den dominerande frågan för de västeurope-
iska länderna är vad som händer i Sovjetunionen. Det finns från den tyska
regeringens sida ett stort intresse att ta del av våra bedömningar och med oss
diskutera de initiativ som kan komma att tas.
Jag har, herr talman, ägnat tid åt denna viktiga fråga. Jag ber om ursäkt
Lars Tobisson och Anne Wibble, att jag inte kunde behaga er på det sätt som
ni önskar.
Jag har dock inte gått miste om de vänliga recensioner av regeringens eko-
nomiska politik som Lars Tobisson och Anne Wibble ägnat sig åt.
Jag har inte heller hållit mig borta från den debatt som var planerad för
denna dag. Jag uppfattar talarordningen så att utskottsrepresentanterna
skulle ha sin debattrunda först. Jag föreställer mig att ni inte skulle vilja att
finansministern lägger sig i den uppgjorda talarordningen. Jag har följt de
regler och den ordning som varit angivna. Jag har överseende med snub-
borna från Lars Tobisson och Anne Wibble.
Herr talman! Jag vill föra in ett nytt perspektiv i denna den sista debatten
om ekonomisk politik under denna mandatperiod. Jag ska tala om den eko-
nomiska politiken - efter vändpunkten.
Oppositionen har stirrat stint i backspegeln och sökt efter varje tecken
som kan styrka tesen att det kommer att bli en oändligt lång och djup ned-
gång.
Detta har hindrat er från att se i vindrutan och se den väg vi befinner oss
på och de möjligheter som den vägen erbjuder.
Lyssna noga på följande citat:
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
47
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
48
”Svensk ekonomi befinner sig just nu i ett utmärkt läge med låga infla-
tionsförväntningar, fullt förtroende för kronan och en vändning uppåt för
världskonjunkturen runt hörnet---. Frågan är väl om utsikterna att rätta
till balansproblemen varit bättre någon gång sedan början av 1970-talet.”
Slut på citatet. Det fanns att läsa i Dagens Industri i måndags. Det har
skrivits av en av tidningens ekonomiska experter, Olle Fahlén. Det är något
annat än oppositionens jeremiader.
Men det är inte oppositionens kritik och politik som ska vara huvudämnet
i denna debatt.
Jag vill i stället beskriva hur jag ser på de kommande tre åren och vilka
krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken under detta för
Sverige viktiga skede.
Låt mig börja med vändpunkten.
När jag har talat om en vändpunkt för den svenska ekonomin så har jag
fört en diskussion som är parallell med den diskussion som pågår i flera
andra länder, t.ex. USA och Storbritannien. Samma diskussion pågår i de
internationella organisationerna, t.ex. IMF, EG och OECD.
Jag deltog i förra veckan i OECDs ministermöte i Paris. 1991 blir ett svagt
år för världsekonomin med en halvering av tillväxttakten. Det är alla med-
vetna om. Men det finns en stor samstämmighet om att denna nedgång blir
kort och grund, att utsikterna för en återvunnen tillväxt är goda.
Enligt OECDs prognoser stannar tillväxten vid 0,3 % första halvåret, för
att sedan börja skjuta fart och komma upp till 2,4 % under andra halvåret.
1992 kommer att bli ett mycket bättre år, med en fördubbling i tillväxttak-
ten för världsekonomin. Sverige finns bland de länder som ligger först i ned-
gången, men som också kommer att vara främst i uppgången.
Vi bör ha goda förutsättningar att framgångsrikt ta vara på denna upp-
gång. Jag vill peka på några viktiga faktorer:
Vi är, för det första, på väg att klara upp våra egna kostnadsproblem.
Arbetet med stabiliseringsavtalet är en stor framgång. Nu finns det avtal
för mer än 85 % av arbetsmarknaden. Det innebär att svensk industri nu kan
börja återvinna konkurrenskraft gentemot utlandet.
Vi är, vidare, på väg att etablera en prisstabilitet på god europeisk nivå.
Vi har passerat vändpunkten för inflationen. Vi har nu kommit in i en pe-
riod med mycket stabilare priser. Prognosen för konsumentprisindex för de
kommande 12 månaderna pekar på att inflation stannar under 4 %. Vi har
som en följd av detta kunnat se räntorna sjunka sedan början av året. Vi har
nu, när vi befinner oss på rätt väg, också kunnat genomföra en anknytning
till ecun och ytterligare markerat fastheten och konsekvensen i vår valutapo-
litik.
Vi har gjort på det sätt vi angav i kompletteringspropositionen. Detta har
skett i samråd mellan regeringen och riksbank.
För det tredje återskapar vi tillväxten med en ny och bättre inriktning.
Vi kommer att få en vändning i industriproduktion och totalproduktion
under året. Nästa år ökar tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn med
2,5 %, medan vi håller tillbaka den inhemska sektorn på en tillväxt på en
halv procent. Det innebär att vi har en ny och bättre inriktning som gör det
möjligt att förbättra våra utlandsaffärer.
Vi kan, för det fjärde, se att framtidstron är på väg tillbaka.
De svenska hushållen är nu mer optimistiska om framtiden. Det gäller
både den egna ekonomin och landets ekonomi. Det gäller inte minst förvänt-
ningarna om stabilare priser.
Tilltron till Sverige har också ökat utomlands.
Robert Taylor i Financial Times konstaterade nyligen att intresset för Sve-
rige har ökat bland utländska investerare. Regeringens ekonomiska politik
och Europa-politik har övertygat den internationella opinionen om att Sve-
rige har en stark framtid, skrev han.
Många utländska banker rekommenderar nu sina kunder att investera i
svenska företag. Senast var det brittiska Kleinwort Benson som gav en sådan
rekommendation.
Vi håller på att vinna slaget mot inflationen. Trendbrottet när det gäller
kostnadsutvecklingen är alldeles klart. Trendbrottet när det gäller inflations-
förväntningarna är också alldeles klart. Och trendbrottet i ränteutvecklingen
är lika klart.
Nu gäller det att ta vara på de möjligheter, som dessa trendbrott ger oss.
I ett sprinterlopp kan man inte ligga kvar vid startlinjen och gräva allt dju-
pare startgropar, som pessimisterna råder oss att göra. Skall man vara med
bland de främsta vid målsnöret, så gäller det att komma i gång när skottet
går.
Det är dags att se framåt.
Vi är alltså på väg att nå betydande framgångar med stabiliseringspoliti-
ken. Dessa framgångar får inte tas till intäkt för att vi nu skall kunna börja
köra med lösa tyglar. Nej, absolut inte.
Det är en smal och stenig väg som vi ska vandra och det finns inte utrymme
för några ystra språng.
Under tiden som oppositionen stirrat i backspegeln har allt fler insett att
den ekonomiska utvecklingen håller på att vända och att vi snart går in i en
konjunkturuppgång. En del har redan - som Anne Wibble antydde - börjat
oroa sig för hur vi då skall kunna undvika att hamna i en ny överhettning och
nya kostnadsproblem av det slag som vi drabbades av i slutet av 80-talet.
Det är en viktig debatt. Den pekar framåt, och den kan bidra till att vi i
god tid kan fatta rätt beslut. Jag vill därför ge mitt bidrag till den debatten.
Låt mig börja med att ange några faktorer som gör att vi nu står bättre rus-
tade för att åstadkomma en god ekonomisk tillväxt med bevarad balans.
Den första faktorn är penningpolitiken. Kjell-Olof Feldt har i sin bok -
som jag rekommenderar till allmän läsning - en målande beskrivning av den
köpfest som startade när bankerna släppte loss en ohämmad kreditgivning.
Det råder inget tvivel om att den våldsamma kreditexpansion som skedde i
slutet av 80-talet är en viktig förklaring till överhettningen, inflationen och
kostnadskrisen.
Något motsvarande behöver vi inte riskera under den nu förestående upp-
gången. Bankerna har lärt sig läxan. Finansbolagen går nu igenom stålbadet.
De gamla ledningarna försvinner ut i dimman. Bankinspektionen har tagit
ett starkare grepp. Kraven på bankernas kapitaltäckning har skärpts. Skatte-
systemet har reformerats, och det gör att det inte är lika lönsamt att låna och
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990/91:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
50
skuldsätta sig. På 90-talet lönar det sig bättre att hushålla och spara. Det ger
också en bättre grund för den ekonomiska återhämtningen.
En annan avgörande faktor är finanspolitiken. Under de närmaste åren
kommer den offentliga sektorns tillväxt att vara starkt begränsad. Vi har in-
fört skattestopp för kommuner och landsting. Vi sparar i den statliga admi-
nistrationen för att få resurser för mer angelägna ändamål. Vi kommer under
de närmaste åren att ha en besvärlig statsfinansiell situation med stora, men
tillfälliga, underskott.
Det understryks med kraft av siffrorna för statens budgetsaldo. Det upp-
går till ca 2 % av BNP för innevarande år och ca 1 % för det nya budgetåret.
Det finns alltså inte utrymme vare sig för nya kostnadskrävande reformer
eller för löften om skattesänkningar, allra minst ofinansierade sådana.
Årets budgetunderskott kan jämföras med vad som gällde i början av 80-
talet, när de borgerliga hade ansvaret. Då uppgick underskottet till ca 10 %
av BNP. Man kan också jämföra med EG-länderna, som har ett budgetun-
derskott på i genomsnitt ca 5 % av BNP. Men inte heller detta får användas
som motiv för att nu ställa ut löften om försvagningar av statsfinanserna.
Det kommer inte att finnas mer pengar till reformer. Det måste bli mer
reformer för de pengar som finns. Det kommer inte att finnas utrymme för
några stora skattesänkningar. Alla sådana löften saknar förankring i verklig-
heten. Vi måste spara och gneta och driva en mycket stram finanspolitik.
En tredje faktor är arbetsmarknaden. Vi kommer att ha en kärv arbets-
marknad under detta och nästa år. Den internationella nedgången och våra
egna kostnadsproblem har slagit hårt. Det drabbar många människor på
många orter runt om i landet. Det skapar djup oro för framtiden.
OECD har i sin Sverige-rapport pekat på att Sverige tack vare vår satsning
på arbetslinjen har en mycket flexibel arbetsmarknad. Vi fullföljer nu sats-
ningen på bl.a. utbildning och rehabilitering.
När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden skall det vara högkonjunk-
tur i utbildningen. Vi skall i varje konjunkturläge satsa på rehabilitering
framför pensionering.
Vi skall bekämpa arbetslösheten i dag, och vi skall samtidigt förhindra att
det i morgon uppstår inflationsdrivande flaskhalsar. På så sätt skall vi vara
väl rustade när uppgången kommer.
En fjärde faktor är Europa. Om tio dagar skall stats- och regeringsche-
ferna i EFTA och EG träffas för att - förhoppningsvis - signera EES-avtalet.
Det innebär ett genombrott för den ekonomiska integrationen i Europa. En
rad hinder rivs för det ekonomiska samarbetet, och en ny stor marknad ska-
pas.
Den nya gemensamma marknaden kommer att innebära en hårdare kon-
kurrens för svenska företag, men också större möjligheter till framgång och
expansion för välskötta och förutseende företag. Det kommer att bli en kraf-
tig stimulans till förnyelse och utveckling.
Det finns således en rad faktorer som gör att Sveriges ekonomi kommer
att vara i bättre skick inför en ny period av tillväxt.
Det finns naturligtvis frågetecken kvar som skall rätas ut under de kom-
mande åren. Dit hör frågan om lönebildningen. Även skeptikerna har tving-
ats erkänna att arbetet med stabiliseringsavtalet är en stor framgång. Det har
skapats en samsyn om de ekonomiska förutsättningarna för avtalsrörelsen.
Det har skapats en samsyn om den ekonomiska ramen och om fördelnings-
profilen. Det har skapats en samsyn om att undvika de FUG-ar och PUG-ar
och LUG-ar som under 8O-talet skapade den falska känslan av att ge kom-
pensation, men som enbart ledde till att alla fick luft i lönekuverten.
Bertil Rehnberg och hans kolleger i förhandlingsgruppen är värda ett stort
erkännande. De har visat att det går att komma ifrån huggsexorna. De har
visat att det går att sluta avtal utan tredubbla klausuler. Även de som har
varit kritiska till detta arbete borde nu stå upp och ge ett erkännande för en
framgångsrik insats för konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd.
Men kritikerna har nu övergått från att underkänna försöket till att spana
efter ett misslyckande bortom framgången. Vad händer om två år, när avtals-
perioden löper ut i april 1993? Det har man undrat och lagt pannan i djupa
veck.
Det är mycket förutseende att nu, innan vi ännu är helt klara med årets
avtalsrörelse, diskutera den avtalsrörelse som skall starta nästa höst. Det
kommer att bli många tillfällen att diskutera den frågan. Jag vill för dagen
bara göra ett par reflexioner.
Jag är övertygad om att vi är på väg att skapa nya och bättre spelregler
mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter. Regeringen och riksda-
gen har markerat sitt ansvar för den ekonomiska politiken. Vi har angett
ramarna för löneförhandlingarna - det finns inte längre några fria dragnings-
rätter. Vi skall ange ramarna också i framtiden. Om vi skall få respekt för
detta måste vi själva leva efter det - stabiliseringsavtalet måste gälla till
punkt och pricka också för oss. Trappan måste städas från översta trappste-
get.
Den uppslutning som regeringen fått från centern och socialdemokraterna
här i riksdagen i den här frågan har varit av avgörande betydelse. Det har
gett stadga åt förhandlingsarbetet; det har varit ett starkt stöd åt alla goda
krafter som nu vill växla om från inflationslöner till reallöner. Jag är också
övertygad om att arbetsmarknadens parter nu kommer att ta vara på den här
tiden och konstruktivt utforma en hållfast lönepolitik.
Det behövs organisationer som kan ta ett samlat ansvar. Det behövs led-
ningar som kan klara den svåra avvägningen mellan motstående intressen.
Jag är övertygad om att det som nu har hänt har stärkt de krafter som vill
skapa ordning och reda på svensk arbetsmarknad.
Att få till stånd avtal som stärker konkurrenskraften och samtidigt ger
goda reallöner - det är ett nödvändigt villkor för en varaktig tillväxt, men det
är inte tillräckligt. Det krävs insatser över ett brett fält. Det krävs politiska
insatser, men framför allt insatser ute i arbetslivet. Det bör nu vara möjligt
att få till stånd en snabbare tillväxt än den som vi hade under 80-talet.
Vi har på det politiska planet vidtagit en rad åtgärder. Skattesystemet har
reformerats. Jordbruket avregleras, liksom finansmarknaderna. Konkurren-
sen främjas genom ny lagstiftning. Vi bantar den statliga förvaltningen, och
vi decentraliserar beslutsfattandet. Vi satsar på en modernisering av infra-
strukturen.
Men det som är helt avgörande för tillväxten är vad som sker ute på företa-
gen och förvaltningarna. Det är där resurserna skapas, och det är där initiati-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
51
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
52
ven som ger ökad produktivitet skall tas. Det är nu nödvändigt att göra pro-
duktiviteten till en i bästa mening allmän angelägenhet.
Här finns en intressant koppling mellan två tendenser i tiden. Det är mel-
lan den ekonomiska politikens mål om en snabbare tillväxt och de fackliga
strävandena att skapa ”det goda arbetet”.
Det handlar om förändringar i arbetets organisation som bygger på de an-
ställdas intresse av att utveckla sina arbeten och sig själva. Det handlar om
kompetenshöjning - om en stor satsning på att höja, fördjupa och bredda
90-talets yrkeskunnande. Det är just detta vi nu siktar in oss på när arbets-
marknadspolitiken nu får en ännu mer ambitiös uppläggning.
Det handlar också om att skapa ett gott klimat för samarbete mellan led-
ning och de anställdas representanter och en samsyn om produktivitet som
grunden både för verksamheten och för goda reallöner.
Det är detta som kommer att vara en huvuduppgift för den ekonomiska
politiken - efter vändpunkten.
Skall tillväxten bli stabil och bestående måste den förenas med en rättvis
fördelning. Det gäller att i varje läge skapa balans mellan individens behov
av trygghet och produktionens krav på flexibilitet, balans mellan politik och
marknad.
Den politik som högeralliansen lagt fram innebär ett allvarligt hot mot
både rättvisan och tillväxten.
Inom högern pågår en formlig tävlan om vem som kan lova ut de största
och snabbaste skattesänkningarna. Ena veckan lovar högeralliansen bort 30
miljarder i skattesänkningar, nästa vecka lovar ni bort 80-90 miljarder kro-
nor i skattesänkningar. Så snart Industriförbundet kräver att skatterna skall
sänkas med drygt 100 miljarder och galosch-högern dubblar till uppemot 200
miljarder kronor måste ni störta ut och bjuda över er själva. Ian Wachtmeis-
ter kan stoltsera som svansen som styr högeralliansen.
Alternativen är nu tydligare än någonsin. Vi står inför ett val mellan stora
skattesänkningar eller att hävda en välfärd som omfattar alla men ger mest
åt dem som bäst behöver. Det gäller på område efter område: inom barnom-
sorg, skola, sjukvård, äldreomsorg och rehabilitering.
Välfärdssamhället har alljämt många brister. I ett kärvt statsfinansiellt
läge är det inte möjligt att lova nya reformer, som kräver ökade skatter. Det
går inte heller att utlova stora skattesänkningar utan att det kommer att gå
ut över viktiga delar av välfärden. Det är tryggheten och rättvisan som kom-
mer i kläm med en sådan politik.
Finns det några hot mot den period av förnyad tillväxt och framsteg som vi
alla vill se? Ja, självfallet finns det risker. Den internationella bilden rymmer
många risker, och även om den nu präglas av en viss stabilitet kan bilden
snabbt förändras.
På det inhemska planet hotas framstegen av det politiska kaos som skulle
uppstå om det blev en borgerlig majoritet av SIFO-modell här i riksdagen.
Det skulle bli ett parlamentariskt kaos.
Det skulle också snabbt leda till allvarliga ekonomiska problem, när alla
löftena om sänkta skatter och ökade utgifter skall genomföras.
Allt fler ekonomiska experter pekar nu på risken av en sådan omläggning
av den ekonomiska politiken. I radions Ekonomiska klubben sade bankeko-
nomen Olle Djerf att den stora faran för den ekonomiska utvecklingen är
vallöften om stora skattesänkningar som inte kan finansieras. Hans kollega
Sören Andersson sade att om den politik som nu bedrivs får ligga fast kom-
mer inflationen och räntorna att sjunka. Farorna ligger i att man lägger om
politiken.
Herr talman! Jag vill därför avsluta med tre frågor riktade till oppositio-
nens företrädare, framför allt till högeralliansens företrädare.
Moderaterna har sagt att arbetslösheten i år skulle bli 5%, att räntorna
skulle förbli höga och att inflationen skulle bli 12-13 %. Vi vet nu att arbets-
lösheten kommer att stanna under 3 % som genomsnitt i år. Vi vet att rän-
torna har sjunkit ordentligt sedan årsskiftet. Vi vet att inflationen under de
kommande tolv månaderna stannar under 4 %.
På vilket sätt skall ni ändra er politik nu när ni ser att verkligheten är en
annan än den som ni målat upp?
Den andra frågan gäller era löften om att både sänka skatterna och höja
anslagen till många olika ändamål. Ni har från de borgerliga partiernas sida
lagt fram förslag på nya utgifter på sammanlagt över 15 miljarder kronor. Ni
har lagt fram förslag om skattesänkningar, som innebär en försvagning av
statsfinanserna med ytterligare 37 miljarder kronor.
Vilka löften är det som gäller? Är det löftena om ökade anslag eller löf-
tena om sänkta skatter? Eller tror ni att man kan finansiera ökade utgifter
med sänkta inkomster?
Den tredje frågan gäller det förslag till systemskifte för Sverige som höger-
alliansen har presenterat. Jag kan inte finna ett enda förslag som inte redan
har genomförts i Storbritannien under Margaret Thatchers tid. Vi vet vad
som händer där.
Kan ni förklara hur den politik som gav upphov till arbetslöshet och väx-
ande klassklyftor i Storbritannien under 80-talet skall ge arbete och rättvisa
i Sverige på 90-talet?
Anf. 25 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Som skäl för sin sena ankomst hit i dag angav finansministern
att han var i Tyskland i går. Själv stod jag i denna talarstol till strax före
klockan två i natt, men jag hann ändå hit i tid. Vid den tidpunkten, strax före
vår debatt om statliga betalningar, förekom en debatt om högskolan. Då var
minister Bengt Göransson närvarande, utan att vara uppsatt på talarlistan
eller att gå in i debatten. Jag tror inte att det uppfattades som påträngande
på något sätt. Jag tror att det uppfattas som en artighet att man när viktiga
frågor behandlas i kammaren befinner sig här, och jag tycker nog att finans-
ministern skall tänka över det.
Det fanns i finansministerns anförande ingenting om politiska åtgärder
som är nödvändiga för att råda bot på den djupaste avmattning som Sverige
har haft på mycket länge. Man fick en känsla av att allt löser sig av sig självt
och att det enda hotet är att det blir en borgerlig majoritet i riksdagen efter
valet - då skulle det gå åt skogen. Detta är faktiskt inte någon särskilt trovär-
dig beskrivning, och jag tror inte att någon ekonom av facket verkligen stäl-
ler upp på att detta skulle vara läget just nu.
Jag såg i televisionen en kväll med förvåning finansministern säga att Sve-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
53
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
54
rige enligt tidningen The Economist skulle bli främst ut ur den här ned-
gången.
Det är mycket konstigt, eftersom man i samma tidning varje månad har
publicerat en rangordning av viktiga länder när det gäller de ekonomiska ut-
sikterna för 1991 och även för 1992. Rangordningen avser tillväxt, inflation
och bytesbalans. Sverige har sedan i somras varit parkerat på trettonde och
sista plats i detta avseende. Detta är inte något tecken på att man på tid-
ningen anser att det skall gå uppåt. Om inte finansministern läser The Eco-
nomist ända fram till slutet kunde han ha sett detta i den moderat-liberala
motionen.
Finansministern menar att stabiliseringsavtalet löser allt. Jag har sagt det
förr, och jag upprepar det: Som gammal förhandlare vet jag att det går att
fästa alltför stort avseende vid avtal.
Det påminner mig om när finansminister Feldt för några år sedan hade
påbjudit att inga avtal fick överstiga 4 %. Det var mycket lätt för parterna
att komma överens om avtal som uppgick till just 4 %, men därutöver, i den
praktiska utvecklingen, steg lönerna med 8-10 %. Det är vad som händer på
marknaden som betyder något.
På samma sätt är det väldigt lätt att definiera bort inflationen genom att
ställa upp en optimistisk prognos och sedan räkna tolv månader framåt. Då
kan man komma ned till låga tal. Men den aktuella inflationssiffran såsom
den mäts på årsbasis - och den har bekräftats i dag i siffran för maj - är fortfa-
rande över 10 %.
Jag fick inte Hans Gustafsson att medge oro för investeringsflykten. Jag
anförde tidigare - jag tror att Allan Larsson hade hunnit hit då - vad Lars
Ramqvist på Ericsson har sagt. Kan Allan Larsson förklara för mig hur man
skall kunna få hejd på den pågående utvecklingen utan att göra det som
Allan Larsson så ivrigt bekämpar, nämligen att sänka skattetrycket, att få
ned de höga skatterna i Sverige?
Anf. 26 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Finansministern uppehöll sig som alltid vid den optimistiska
bilden. Det är kanske naturligt att en finansminister gör så. Om han hade
varit här och lyssnat skulle han ha noterat att även jag i mitt anförande sade
många vänliga saker om en hel del av de beslut som har fattats under det
senaste året. Efter det att man avfärdade den tredje vägens politik har man
faktiskt ändrat på en hel del ting och fattat beslut om en viktig skattereform,
om EG-ansökan, om energipolitiken, om förändringar i sjukförsäkringen
och annat. Jag tror alltså inte att vi behöver tvista på den punkten. Men pro-
blemet är vad man skall göra sedan. Det har ju skett väsentliga förbättringar
och förändringar även i omvärlden. Det är förhållandet till omvärlden som
är avgörande för svensk industris förmåga att konkurrera. Man kan inte jäm-
föra läget i Sverige nu med läget i Sverige för tio år sedan. Vad det handlar
om är att jämföra svensk industris möjligheter nu med utländsk industris
möjligheter nu. Det är den jämförelsen som Allan Larsson glömmer bort.
Det handlar alltså om vad man skall göra i fortsättningen för att få stopp
på en del negativa processer, som fortsätter att vara negativa, framför allt
investeringsflykten och bristen på utvecklingskraft hos mindre och medel-
stora företag i Sverige i dag. Dessa hämmas nämligen starkt av många besvä-
rande regler, som alla är restposter av gammal traditionell socialdemokratisk
politik.
Jag vill därför gärna att Allan Larsson ändå kommenterar en av de frågor
jag ställde i mitt anförande: Är Allan Larsson en av de förmodligen utomor-
dentligt sällsynta individer i Sverige som på fullt allvar anser att Sveriges eko-
nomiska problem automatiskt går över när utlandskonjunkturen vänder? Är
det bara konjunkturproblem som Allan Larsson anser att vi har? Finns det
inga strukturproblem? Om det finns strukturproblem också, vilket alla se-
riösa debattörer i svensk ekonomisk debatt anser, har Allan Larsson ett pro-
blem, och han har ännu icke besvarat hur det skall lösas.
Allan Larsson försökte göra sig litet lustig genom att tala om tävlingar i
skattesänkning. Han förklarade att detta inte var någonting för socialdemo-
kraterna. Det är beklämmande om man ser skattepolitiken som något slags
tävlan om att vara mest populär. Jag inser att det är detta synsätt som ligger
bakom socialdemokraternas beslut om matmomsen. Men jag beklagar Allan
Larsson, som skall försöka driva något slags enhetlig linje i ett parti som re-
sonerar med utgångspunkt från populariteten som enda princip. För oss libe-
raler är skattepolitik faktiskt betydligt viktigare än så. Jag tror att Allan
Larsson skulle ha glädje av att försöka hålla sig till några slags principer om
någonting här i verkligheten.
Anf. 27 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Vi har hört finansministern berätta för oss hur det kapitalis-
tiska Sverige hävdar sig i den internationella kapitalistiska konkurrensen.
Nu är de internationella krafterna helt övertygade om att det går bra i Sve-
rige. Då inställer sig utifrån ett arbetarrörelseperspektiv frågan: Vad är det
som har övertygat? Är det en bra arbetsorganisation, en rättvis fördelning
av lönerna, en hög produktivitet och ett högt deltagande av arbetande i ar-
betslivet? Icke! I direkt anslutning till EG har vi fått en sämre sjukförsäk-
ring, återhållsamma löneavtal framför allt för de lågavlönade, en skatteom-
läggning som gynnar de högavlönade, en ny arbetslöshetspolitik framför allt
ur regionalpolitisk synpunkt och ett stopp för kärnkraftsavvecklingen. Detta
är bara några exempel på det som jag anar har övertygat den internationella
marknaden. Jag tycker inte att detta kan vara bra för de balansproblem som
jag tycker att Allan Larsson underskattar, nämligen de balansproblem som
handlar om de ekonomiska klyftorna i samhället. Hur skall vi kunna få en
hög produktivitet om vi har en stor lönespridning och stora klassklyftor i
samhället, som började på 80-talet och som nu fortsätter med marknadens
hjälp?
Hur skall det bli med kompetensen i arbetslivet? Räcker det med de insat-
ser som görs för de arbetslösa via AMS? Naturligtvis inte! Det behövs oer-
hört mycket större insatser för att hävda kompetensen i arbetslivet.
Regionalpolitiken ser ut att ha drabbats av ytterligare svårigheter, inte
minst på grund av de varsel som sker inom industrin, något som kan ha stor
regionalpolitisk betydelse. Detta borde vara oerhört centrala problem för
regeringen att ta tag i.
Jag instämmer i att det skall vara reallöner. Man skryter med att man nu
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
55
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
56
har tagit bort alla FUG-ar, PUG-ar och LUG-ar. Den som varit verksam
inom industrin vet att just förtjänstutvecklingsgarantin kanske var den lågav-
lönades enda chans att få någon löneökning.
Men de rikas och välavlönades förtjänstutvecklingsgaranti har alltid varit
som en kork och varit den verkliga drivkraften till inflationen. Det har inte
varit de lågavlönade, som arbetar på fast timlön och som skulle behöva för-
tjänstutvecklingsgarantin för att, såsom de arbetskamrater som går på ac-
kord, få del av produktivitetsutvecklingen i industrin. Den förtjänstutveck-
lingsgarantin måste vi ha kvar. Klyftorna ökar med de avtal vi har i dag. Där-
emot skall vi städa på det översta trappsteget. Då blir inte verkställande di-
rektörer och andra högavlönade med. Min fråga är: Kommer städpatrullen
att finnas efter 1991 och 1992 både för riksdagsmän och för statsråd? I annat
fall kanske FUG-en kommer in igen.
Anf. 28 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det är kanske naturligt att finansministern talar mest om
pengar, men det är inte alltid som det räcker.
Det är alldeles utmärkt att vi har fått den här återhållsamheten på lönesi-
dan, så att vi kan minska inflationen. Det är också alldeles utmärkt att vi fått
ett ökat sparande. Det innebär att vi kan minska det privata konsumtionsut-
rymmet, något som också minskar det materiella slöseriet.
Detta kan faktiskt leda till att vi kan få en omfördelning av produktionen
till export och bort från inhemsk konsumtion. Det måste ju vara väldigt bra
för vår bytesbalans.
Finansministern glömmer gärna bort de andra delarna av våra problem,
nämligen att vi också har ekologiska problem. Vi har ständigt framfört beho-
vet av att minska den materiella förbrukningen, bl.a. genom att minska be-
hovet av fossila bränslen och mycket annat. Det kan ske genom olika åtgär-
der, bl.a. genom en effektivare energianvändning. Det leder till att vi får en
minskad import och därmed återigen en förbättrad bytesbalans. Men den
typen av frågor tar finansministern inte gärna upp. Jag kan inte förstå det,
eftersom bytesbalansfrågorna ändå borde vara av stort intresse för en finans-
minister.
Vi har sagt att vi vill höja energiskatter och annat och kompensera detta
med en sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det har många positiva verk-
ningar när det gäller sysselsättningen runt om i landet.
Det är intressant att notera att finansministern inte tar upp dessa frågor.
Det är underligt att finansministern inte tar upp hela vår dubbla problema-
tik, nämligen såväl de ekonomiska som de ekologiska problemen, eftersom
dessa faktiskt långsiktigt hör ihop. Jag tycker att det måste vara en av en
finansministers uppgifter att inte bara diskutera de omedelbara och mycket
näraliggande problemen. Vi måste ha en långsiktig vy över vad vi kan tänka
oss att åstadkomma i framtiden. De ekonomiska och ekologiska problemen
hör intimt samman. Man kan inte långsiktigt klara sin ekonomi om man inte
bryr sig om skeendet i den ekologiska omgivningen.
Jag är medveten om att jag kanske är litet tjatig på den här punkten, men
jag tror faktiskt att vi här har en av de allra viktigaste framtidsfrågorna, och
det är därför jag är litet envis. Det skulle vara intressant om finansministern
på något sätt kunde beröra den här problematiken samtidigt som han talar
om behovet av att vi skall vara återhållsamma med våra löner, att vi skall
spara osv. för att på olika sätt minska vår materiella konsumtion och samti-
digt komma till rätta med våra budgetproblem och våra bytesbalansproblem
och därmed också börja att komma till rätta med de ekologiska problemen.
Anf. 29 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Finansministern har letat efter ljuspunkter i dimman, och
varje ljuspunkt han funnit har han sett som en vändpunkt. Jag måste erkänna
att jag tycker att det är en mycket optimistisk person som i varje ljuspunkt
ser något slags vändpunkt.
Jag tycker att det är ett ganska lättsinnigt resonemang som finansministern
för. Han bortser från den verklighet som vi befinner oss i. Även om konjunk-
turen skulle vända, något som vi ser fram emot, är problemen inte lösta med
det. Det tycker jag att det är viktigt att komma ihåg. Flera av de artiklar
finansministern skrivit under den senaste tiden har gett bilden av ett visst
lättsinne - han försöker tiga ihjäl verkligheten. Man kan inte blunda sig ige-
nom valrörelsen genom att bara tala om några ljuspunkter långt fram som
man inte vet något om.
När det gäller Rehnbergavtalet tycker jag att det är bra att 85 % av mark-
naden är klar. Jag tror ändå att det har varit bra att man har försökt göra det
man kan. Det är åtminstone bättre än att inte göra någonting alls. Däremot
måste man naturligtvis inse att den dag de här avtalen släpper kan det uppstå
betydande problem.
När det gäller budgeten och andras lösningar tycker jag att man kanske
skall vara litet försiktig. Man kan inte kritisera de andra partierna för att de
försämrar och kommer med dåliga förslag till hur man skall spara pengar och
i nästa mening säga att man inte finansierar för att därefter i en tredje mening
lägga ihop vad de tre icke socialistiska partierna tillsammans har föreslagit.
De har ändå finansierat sina alternativ var för sig. Med tanke på utfallsprog-
nosen över nuvarande budget bör man kanske vara litet försiktig från rege-
ringens sida med att kritisera andra partier.
Finansministern är ganska säker på att arbetslöshetstalen skall stanna upp.
Vi hoppas att han har rätt. Men hur säker kan man vara på att finansminis-
tern har rätt på den punkten? Det kanske bara är ett sätt att försöka skjuta
problemen ifrån sig. Det kan faktiskt tolkas så.
När det gäller att kritisera andra för skattesänkningar vill även socialde-
mokraterna nu sänka eller omfördela mervärdeskatten. Studerar man Lars-
sons egna budgetar blir man inte så imponerad över hur han har räknat på
t.ex. skattereformen. Inkomstsidan har inte riktigt blivit den man har tänkt
sig, för att inte tala om utgiftssidan. Man kanske skall vara försiktig när man
kritiserar andra.
Det är viktigt att komma ihåg att vi behandlar en reservation. Jag frågade
tidigare vilka åtgärder finansministern har tänkt vidta för att komma till rätta
med det bekymmersamma budgetunderskottet.
Anf. 30 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att säga till Carl Frick att jag personligen
tycker att frågorna om samspelet mellan ekonomi och ekologi är viktiga. Jag
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
57
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
58
och regeringen har markerat detta både i budgetpropositionen och i kom-
pletteringspropositionen. Vi skall ställa om vår ekonomi långsiktigt både vad
det gäller produktion och konsumtion så att vi får en uthållig tillväxt. Vi skall
ha ökad tillväxt och även ta ökad hänsyn till naturen och miljön. Det finns
inget tvivel på den punkten.
Det genomgående draget i oppositionens kommentarer är att man ännu
ivrigare stirrar i backspegeln. Allt man kan hitta om det som har varit tas
fram, men man säger ingenting om framtiden. Det är uppenbart att det finns
en opposition som präglas av den djupaste pessimism och dysterhet inför
framtiden. Hur skall man ta sig an de stora viktiga frågorna om ens tillstånd
är så präglat av pessimism? Hur skall ni kunna ta er an detta om ni inte ens
upptäcker vad som händer, det som ni kan läsa om och det som ni kan ta del
av i uttalanden från alla håll?
Vad har vi åstadkommit med den ekonomiska politiken? Vi har åstadkom-
mit en radikal nedväxling av kostnaderna. Det är något som alla mina kolle-
ger utomlands frågar med stort intresse om, men inte ni. Vi åstadkommer
en radikal nedväxling av inflationstakten. Se på hushållens förväntningar för
framtiden, som har uppmätts av SCB. Titta på de prognoser som finns om
prisutvecklingen. Jag kan med stort självförtroende diskutera med mina
västtyska kolleger och säga att vi kommer att ha en inflationsutveckling på
god europeisk nivå. Det är ingenting att skämmas för. Jag är stolt över att vi
gör det här.
Vi har tagit ned räntorna. Från årsskiftet har de korta räntorna sjunkit
med ungefär 3 % och de rörliga bostadsräntorna med ungefär 4 %. Det är
resultat som talar. Vi har lagt en god grund för att återvinna tillväxten, och
vi möter ett ökat förtroende. Percy Barnevik har sagt att han nu ser mera
positivt på att investera i Sverige än vad han har gjort på många år. Volvoche-
fen har också understrukit detta, och flera andra ser en god framtid. Finan-
cial Times säger att utländska investerare ser att Sverige har en stark ekono-
misk framtid.
Varför kan inte ni ge ett erkännade och låta oss diskutera utifrån samma
underlag om framtiden? Ni målar in er med svart färg i ett hörn.
Med den inriktning vi nu har kommer vi också att få en tillväxt som har
en bättre sammansättning, därför att den är starkare inriktad på utlands-
marknaden och för att vi håller tillbaka hemmamarknaden. Det är nödvän-
digt att göra så om vi skall kunna klara de balansproblem vi har i utrikeshan-
deln.
Anne Wibble frågar om Allan Larsson tror att alla probblem är lösta bara
det blir en konjunkturuppgång. Jag måste säga att jag tycker att det var en-
faldigt. Anne Wibble är en utomordentligt intelligent, kunnig och klok per-
son, men detta var under Anne Wibbles nivå. Jag har hållit ett anförande
där jag försökt att ta upp några av de stora centrala frågorna som vi står inför.
Det gäller hur vi skall klara stabiliseringspolitiken framöver, var vi har källan
till framtida tillväxt och hur vi skall få ett samspel mellan ekonomisk politik
och det arbete som utförs i företagen. Jag har pekat på samspelet mellan
tillväxtpolitik och fördelningspolitik. Det är de huvudfrågor som vi står in-
för. Och så står Anne Wibble här och frågar på det sättet - märkligt.
Vad är alternativet till regeringens ekonomiska politik? Om SIFOs siffror
står sig skall ni i höst tillsammans med lan Wachmeister som kommer in här
”vid lunchtid” som tungan på en våg att lägga upp politiken. Vad är det för
politik? Vi har läst en gemensam reservation ifrån tre av partierna. Men,
herr talman, detta är politisk vattvälling. Det kan man inte leva på. Det kan
man inte styra Sverige med. Alla de viktiga frågorna har ni lagt åt sidan. Ni
skulle bli en regering som inte kunde handla. Vi skulle vara totalförlamade.
Det är precis detta som många fristående bedömare nu pekar på. De stora
riskerna för Sverige är att vi får en regering av det här slaget. Alla viktiga
frågor återstår. Vi kanske kan få ett svar här i dag innan vi lämnar riksdagen
för den här sessionen och valdebatten börjar.
Hur skall ni hantera kommunernas ekonomi? Skall det ske med fortsatt
lagstiftning som moderaterna och folkpartiet vill, eller är det fritt fram för
skattehöjningar som Björk vill? Kommer ni att sopa stabiliseringstalen åt si-
dan, eller kommer Björk och centern att ha ett inflytande på det området?
Hur kommer det att gå med den aktiva arbetsmarknadspolitiken? Modera-
terna vill rösta ned. Kommer centern att kunna stå emot på den punkten?
Det är en oerhört viktig fråga. Vi har nu en arbetslöshet som har legat på
2,1-2,3 % under vintern och våren. Det kommer att bli en uppgång under
sommaren enligt det säsongsmässigt normala mönstret, och det når en topp
i början av september. Sedan kan det börja pressas ned igen. Det krävs en
mycket aktiv arbetsmarknadspolitik för att ge människor chansen att komma
tillbaka och få utbildning, utveckling och rehabilitering. Hur går det med
detta om det blir som SIFO nu säger?
Hur kommer det att gå med familjepolitiken? Blir det folkpartiets linje
eller moderaternas linje som innebär att några hundra tusen kvinnor med
småbarn inte får något ekonomiskt utbyte av sitt förvärvsarbete? Med de
marginaleffekter som ni lägger in undergräver ni deras möjligheter fullstän-
digt. Hur kommer det att gå med matpriserna om det blir en sådan regering?
Hur blir det med gränsskyddet? Kommer moderaterna och centern att ta
kommando eller kommer folkpartiet att kunna stå upp för en konsument-
linje?
Vilken utgiftspolitik skall ni bedriva? Hur mycket mer skall försvaret
kosta, och hur skall ni finansiera det? Hur blir det med biståndet? Blir det
folkpartiets ökning eller moderaternas nedskärning? Hur blir det med ben-
sinskatten; centerns höjning, eller moderaternas sänkning?
Så här ser det ut. Jag tog bara några exempel. Jag har en lång lista på ytter-
ligare ett antal sådana frågor som jag skulle vilja ställa. Jag skall inte tynga
med mer än detta, men ge oss nu ett bidrag på dessa områden. Ni har väl
ändå diskuterat det när ni har skrivit er samman och tänkt efter vad som kan
hända i höst. Inte går ni väl till valet och till en möjlig regeringsbildning utan
att veta var ni befinner er på dessa områden?
Låt mig avsluta med en fråga till. Det som ni talat om här som den enda
avgörande frågan för den ekonomiska utvecklingen är vad ni kallar att sänka
skattetrycket.
Jag är också för att sänka skattetrycket, men jag vill göra det genom att
åstadkomma en god ekonomisk utveckling i Sverige och samtidigt en mycket
hårdhänt utgiftsprövning.
Jag är inte beredd att offra viktiga välfärdsförhållanden för människorna
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
59
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
på det skattesänkningens altare som ni har. Det är viktigt att stå upp för bar-
nen, pensionärerna, för dem som är sjuka, för ungdomarna som skall ha en
bra utbildning. Det tänker jag göra.
När ni talar om att det enda som behövs är att sänka skattekvoten, borde
det vara lätt för er att visa vilka fantastiska resultat ni kan få genom att peka
på de länder som har en lägre skattekvot.
I USA är skatternas andel bara 30%, mot 56 % i Sverige. Om skatte-
trycket är avgörande, varför lever då 20 miljoner fattiga under existensmini-
mum i USA? Varför kommer produktionen där nu att visa stagnation?
I Storbritannien är skatternas andel 36 %, klart lägre än i Sverige. Om det
bara är skattetrycket det beror på, varför går då 2 miljoner engelsmän utan
arbete och varför är inflationen ungefär lika hög som i Sverige?
I Italien är skatternas andel 38 %. Om skattetrycket är det avgörande var-
för har Italien, näst efter Grekland, OECDs största underskott i offentliga
finanser?
I Finland är skattetrycket 38 %. Om det bara hänger på skattetrycket, var-
för har Finland nordens lägsta BNP per invånare?
Anf. 31 GUNNAR BJÖRK (c) replik:
Herr talman! Jag måste erkänna att finansministern är en ganska obotlig
optimist. Först bekymrar han sig inte över att inflationen stiger, men sedan
gläder han sig åt att han får ned den.
Han bekymrar sig tydligen inte för allt vad den socialdemokratiska rege-
ringen har ställt till med, men firar när han lyckas rätta till det som är själv-
klart.
Jag tycker det är viktigt att säga om denna reservation att den rör den eko-
nomiska politiken. Ingen har gjort anspråk på att det skall vara en valpolitisk
plattform i vidare mening. Vi har inte haft den hanteringen.
Jag instämde inte i kritiken över att finansministern inte var närvarande.
Jag förstod att han hade viktiga saker att göra. Men jag börjar inse att det är
synd att han inte var här. När han började klaga på centern och kommunal-
skattehöjningar borde han ha fått höra vad jag sade. Jag sade så här: Såväl
den statliga som den kommunala konsumtionen måste hållas tillbaka. Det
innebär att vi inte alls anser att kommunernas skatt skall höjas, utan vi har
en mycket sträv hållning.
Däremot tycker vi illa om lagstiftning. Vi tror att kommunalmän är ganska
kloka personer som man kan göra upp med.
När det gäller oenigheten mellan olika grupperingar, vet jag inte om Allan
Larsson läste i en lista från ett socialdemokratiskt gruppmöte här i riksdagen
eller vad det var.
Ifrån centerns sida är vi ändå ganska nöjda med den reservation som finns.
Det finns betydelsefulla delar i den. Det gäller fördelarna med regional ba-
lans, att tillväxten skall vara långsiktigt hållbar, dvs. att miljöns restriktioner
skall vara uppfyllda. Vi har en ordentlig skrivning om infrastruktursats-
ningar med gemensamma åsikter i den frågan. Sedan kan man ha olika åsik-
ter om vägarna, det vore konstigt annars. Vi har klart sagt att arbetslösheten
inte skall användas som ett medel i den ekonomiska politiken.
60
Jag skulle kunna fortsätta. Vi är alltså nöjda med den reservation som
finns, och jag tycker att det är ett bra dokument att studera.
Det är en sak som jag inte fått svar på. I stället för att bara titta på ljusglim-
tarna, försök ge besked själv, finansministern: Vad har finansministern, som
är ansvarig för budgetunderskottet, för konkreta initiativ att ta till för att
råda bot på den bekymmersamma situationen vi i dag har med ett minus på
minst 25 miljarder kronor? Ge ett besked här i riksdagen. Det tycker jag
finansministern är skyldig riksdagen i stället för att enbart fundera över and-
ras åsikter.
Anf. 32 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Finansministern gav till slut ett svar beträffande skatterna.
Han sade att han vill sänka skattetrycket genom en god ekonomisk utveck-
ling. Där är den avgörande skillnaden. Jag hävdar, och det är också andeme-
ningen i Ny start för Sverige, att det inte går att få en god ekonomisk utveck-
ling uan att man börjar med att sänka skatterna.
Finansministern hade i slutet av sitt anförande några frågor med sifferupp-
gifter, som jag inte kände igen. Jag vill ändå besvara med att säga att uppgif-
ten att arbetslösheten skulle stiga till 5 % är en uppgift jag återgivit av vad
Handelsbankens och Industriförbundets ekonomer sagt skall hända nästa år.
När det gäller räntan undrar jag om det går att hämta hem ett lån utifrån
med 12 %, vilket vi förgripligt skulle ha angett. Men det lär, om det går, vara
en följd av att man från socialdemokraternas sida godtagit vårt gamla krav
att knyta kronan till ecun.
Om inflationen har jag sagt 12 % som max. Jag ber om ursäkt, den blev
13% i februari. För närvarande är den över 10%, och enligt regeringens
prognosorgan kommer den att vara drygt 9 % vid årets slut.
Det är inte vi som tittar i backspegeln. Vi ser de problem Sverige har. Vi
oroar oss för någonting finansministern inte har berört, nämligen den på-
gående investeringsflykten.
Vi har ställt upp ett program för hur vi skall möta detta. Jag tror att finans-
ministern nog kommer att få studera detta program noga på ett eller annat
sätt i fortsättningen.
Jag fäster mig vid att vi inte fick höra det vanliga talet om borgerlig splitt-
ring. Finansministern gjorde i alla fall ett försök att kasta ut några frågor,
även om jag inte kände igen dem. Han dementerade samtidigt genom att
tala om högeralliansen, i vilken han nu räknar in även centerpartiet.
Får jag fråga: Var är er allians? Ni kan väl inte tro att ni kan få egen majori-
tet i nästa val? Vem skall ni bilda regering med? Partierna längre ut på väns-
terkanten här i riksdagen? Eller hur skall ni få ihop det hela? Vad har ni
för program för den kommande treårsperioden med de ekonomiska problem
som finns där?
Skall ni t.o.m. kanske börja riva upp de beslut ni tvingats fatta, som inne-
bär tillgodoseende av moderata ståndpunkter, just därför att ni har ett sam-
arbete planerat med vänstern?
Det brukar vara vanligt så här års, herr talman, att man avtackar avgående
utskottsordförande och andra veteraner, när vi närmar oss slutet på det sista
riksmötet för mandatperioden. Jag vill i stället passa på att hälsa Allan Lars-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
61
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
son välkommen hit till riksdagen i höst, efter valet. Det kommer att behövas
en konstruktiv oppositionspolitik, om inte den av honom utlovade vänd-
ningen skall äventyras. Allan Larssons optimistiska läggning kommer säkert
att bli en tillgång i t.ex. ett finansutskott med borgerlig majoritet.
Anf. 33 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka för finansministerns senaste inlägg. Jag
lyckades med en föresats, nämligen att provocera honom att erkänna att
Sverige förutom konjunkturproblemen också har allvarliga strukturella pro-
blem. Det är ett av de få klara besked som har givits i dag. Jag tror att det
kommer att vara värdefullt för den fortsatta ekonomiska debatten att nu
även socialdemokraterna erkänner detta.
Jag tycker att Allan Larsson har åtminstone en skyldighet till som finans-
minister. Det har under de senaste veckorna - det kom siffror så sent som i
går - diskuterats mycket om det svenska budgetunderskottet. Det har ställts
en rad frågor, både av mig och av andra, om hur socialdemokraterna avser
att hantera detta. Vi har sett siffror som visar att budgetunderskottet i stort
sett har tiodubblats på de senaste fem månaderna, från 3 till 30 miljarder i
underskott. Av den diskussion som har förts i finansutskottets betänkande,
på debattsidor i tidningar och på annat sätt kan man utläsa att alla de bespa-
ringar som har föreslagits av andra partier, t.ex. folkpartiet, moderaterna
och centerpartiet, är elaka, löntagarfientliga, ett uttryck för illasinnad höger-
politik, som egentligen vill försämra för människor. Jag förstår att det inte
är sådana besparingar som Allan Larsson tänker sig.
Jag har också läst att skattehöjningar inte är så alldeles lyckade. Det står
i finansutskottets betänkande att det skulle vara bra om man kunde sänka
skatterna. Allan Larsson sade alldeles nyss att han gärna vill sänka skat-
terna. Det står faktiskt mycket tydligt att höjda skatter är skadliga för den
ekonomiska tillväxten. Det står mycket precist i betänkandet, men jag kom-
mer inte ihåg på vilken sida. Med anledning av detta resonemang infinner
sig följande dilemma. Om besparingar är högerpolitik och höjda skatter för-
stör den ekonomiska tillväxten, hur tänker Allan Larsson lösa problemet
med budgetunderskottet, eller tänker han bara strunta i det?
Det har utkristalliserats några skiljelinjer i den här debatten. Skattepoliti-
ken är en sådan. Det är alldeles uppenbart att Allan Larsson inte har förstått
vilken betydelse detta har. Därmed inte sagt att det bara är skattepolitiken
som har betydelse. Jag tror inte att någon som gör anspråk på att ha läst
programmet Ny start för Sverige skulle drömma om att hävda att detta bara
handlar om en ändring av skattepolitiken. Hela poängen med detta program
är att det innehåller en samlad åtgärdsbeskrivning på en rad olika punkter
som rör konkurrensen, ägandeförhållande, sparande, valfrihet, energi och
inte minst medlemskapet i EG. Det är detta samlade åtgärdsbatteri som
krävs för att få fart på Sverige. Tyvärr har Allan Larsson inte förstått det.
Anf. 34 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Det är mycket lätt att hålla med finansministern om farorna
från höger. Det är nog ingen konst att hitta en gemensam front mot dem.
62
Samtidigt är det pris som den svenske arbetaren, det svenska folket, har fått
betala faktiskt regeringens eftergifter till höger.
Om vi tittar i SIFO-siffrorna, som finansminstern gjorde när han ställde
frågan till högeralliansen om hur den skulle göra, skulle man närmast ställa
frågan till regeringspartiet om man verkligen kan göra de här högereftergif-
terna samtidigt som man helt struntar i de fördelningspolitiska frågorna, om
man ser farorna med de ökade klyftorna och mobiliseringen av grunden av
arbetarrörelsen. Det är egentligen detta som hotar hela Sveriges ekonomi.
Jag tror att hökarna på finanssidan markant underskattar att solidariteten
och rättvisan i samhället faktiskt är grunden för en bra produktivitet i hela
samhället, inte minst i industrin. Det vi nu ser framför oss är ökade klyftor
och ökade marknadsinslag. Jag vet inte vilket inslag i politiken som Allan
Larsson menar att man skall kunna använda för att genomföra den goda ar-
betsorganisationen. Snarare tappar de fackliga arbetsorganisationerna mark
på grund av marknadskrafternas ökade styrka. Vad ställer regeringen upp
med? Knappast någonting. Då ser vi åt vilket håll det lutar. Det är ett stort
och avgörande problem som jag ser framför mig.
Jag vill beröra problemet med arbetslösheten. Jag refererade i mitt inlägg,
då Allan Larsson inte var här, till Villy Bergström, som pekat på de regional-
politiska aspekterna av regeringens nya arbetslöshetspolitik. Han konstate-
rade att det inte fanns beredskapsarbeten eller jobbsökarklubbar och kom
så fram till den tredje försvarslinjen för en kommun i Älvdalen, där man inte
har nya arbeten. Vilka åtgärder skall regeringen, om den kan få majoritet,
vidta i glesbygden, i de utsatta regionerna, i bruksorterna, där man hänsyns-
löst lägger ned verksamheter? Vi ser inte att några ersättningsindustrier är
på gång för närvarande. Vad skall människorna arbeta med framöver? Skall
de gå ut på marknaden och stämpla, eller vad är det fråga om? Det är alltså
tredje försvarslinjen som man kan fråga efter. Det är just de här bristerna
som avslöjas och ses ute bland de människor som egentligen skulle kunna slå
tillbaka högerkrafterna. Men de ser ihåligheten i politiken, de dubbla tung-
orna, just sådana saker som Villy Bergström har pekat på inte bara i den här
frågan, utan i fler frågor.
Anf. 35 CARL FRICK (mp) replik:
Herr talman! Det gladde mig att höra att finansministern inte kände någon
tvekan inför det viktiga sambandet mellan ekologi och ekonomi. Men jag
saknar de faktiska åtgärder som präglas av denna brist på tvekan.
Vi har mycket svåra balansproblem i vår utrikeshandel. Jag hade faktiskt
förväntat mig förslag om en hel rad konkreta åtgärder för att komma till rätta
med dem. Vi har några områden som är mycket energitunga. Det är jordbru-
ket och energiproduktionen inom trafikområdet, där vi faktiskt slösar med
stora mängder icke förnybara resurser, som ställer till stora miljöstörningar.
Jag hade förväntat mig en lång rad åtgärder, som hade kunnat bidra till att
minska vårt underskott i bytesbalansen samtidigt som man kom till rätta med
miljöproblemen.
När man säger att man inte känner någon tvekan på den här punkten, var-
för tvekar regeringen att lösa den kombinerade problematiken och komma
till rätta med bytesbalansproblemen samtidigt som man kommer till rätta
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
63
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
med miljöproblemen? Jag kan inte förstå varför det på något sätt skulle
kunna störa den av finansministern eftersträvade ekonomiska tillväxten om
de här problemen hanterades på ett samlat och bra sätt. Jag hoppas på ett
bra svar.
Anf. 36 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att det är nödvändigt att
ha en fast grund för fördelningspolitiken. Det arbete vi nu bedriver för att få
ner inflationen och varaktigt få bort detta problem ur vår ekonomi är den
allra viktigaste delen av fördelningspolitiken, tillsammans med arbetet att
upprätthålla sysselsättningen och klara den omställning som nu sker på ar-
betsmarknaden.
Om man ser på 80-talet finner man att problemen framför allt låg i förmö-
genhetsfördelningen. Det hänger samman med två faktorer, inflationen och
skattesystemet. Det var de som ledde till den utveckling som vi då hade. På
båda dessa områden har vi vidtagit och vidtar åtgärder. Skattesystemet refor-
meras. Vi får bort mycket av det osunda som låg i detta system. Vi får ner
inflationen och därmed kan vi också lägga grunden till en bra fördelningspo-
litik under 90-talet.
Lars-Ove Hagberg skall kanske vara litet försiktig. Jag har nu i mina kon-
takter internationellt kunnat konstatera, som jag sade inledningsvis, att det
är problemen i Östeuropa som kommer att dominera vår tillvaro under lång
tid framöver. Det är effekterna av den politik som Lars-Ove Hagberg har
stått som företrädare för här i Sverige och i den svenska riksdagen. I Öst-
europa ser vi effekerna av en sådan politik. Det vi behöver ha är en politik
som ger utrymme för både flexibilitet för produktionen och trygghet för indi-
viderna. Det är det som vår politik syftar till att uppnå.
Anne Wibble gjorde ett stort nummer av, som hon sade, att hon nu har
fått finansministern att erkänna att vi har strukturproblem. Vilken fram-
gång!
Här har jag i många sammanhang skrivit och talat om både konjunktur-
problem och strukturproblem. Jag har visat på några viktiga sådana i dag och
på att just lönebildningen är ett strukturproblem i vår ekonomi. Vi visar nu
att vi kan hantera dessa saker, och det kommer vi att göra också i fortsätt-
ningen.
Jag har också visat på att det finns viktiga strukturproblem som vi är på
väg att lösa och som vi har hanterat genom olika åtgärder. Detta skall förenas
också med utvecklingen i arbetslivet.
Jag har i andra sammanhang talat om bytesbalansproblemet som ett all-
varligt strukturproblem. Det är skälet till att vi nu försöker åstadkomma en
inriktning av den ekonomiska politiken, så att tillväxten blir starkast i det
område som är utlandsgenererat, och till att vi medvetet håller tillbaka till-
växten inom hemmasektorn. Det är ett sätt att åstadkomma en lösning. Vi
kommer att se att det går att rätta till det hela.
Om Anne Wibble inte har upptäckt att jag har talat och skrivit - över hu-
vud taget har jag ägnat mig mycket åt dessa saker - om strukturproblemen i
svensk ekonomi, är det på tiden att det upptäcks nu. Och om Anne Wibble
64
vill kamma hem detta som ett erkännande, skall jag gärna bjuda på det. Men
jag tycker att det är litet väl enkelt att föra diskussionen på det planet.
Anne Wibble frågade vad vi gör åt budgetunderskottet. Jag kan då säga
att vi under förra året fattade ett antal viktiga beslut som har effekt långsik-
tigt på utgiftssidan. Vi har sparat och gnetat, och vi håller igen och emot. En
del förslag här i riksdagen från oppositionen skulle ha inneburit ytterligare
försämringar. En del av dem har antagits. Men vi har lyckats ganska väl med
att hålla stånd här.
Vi har nu ett budgetunderskott om 2 % av BNP. Det lättar litet grand
nästa år. Men året därefter blir ett svårt år. Sedan kan vi se att situationen
förbättras i takt med tillväxten.
Det är en av de frågor som vi diskuterade på OECDs ministermöte i Paris
förra veckan. Alla länder står inför samma problem. I en del länder är pro-
blemet av mycket större omfattning. I Italien t.ex. har man ett budgetunder-
skott om 10 % av BNP. Den rekommendation som ministerrådet i OECD
enades om var att man skall ha siktet inställt på att reducera de här under-
skotten på medellång sikt. Men det fanns inte någon uppfattning om att man
nu skulle ha en mycket kraftig åtstramning för att klara upp detta. I stället
får man ha en långsiktig inriktning.
Samma synsätt återfinns inom EG, där - och det gäller då den ekonomiska
unionen - frågan om budgetdisciplinen är en viktig fråga.
Sedan vill jag understryka att vår linje icke är den som ni har, nämligen
att med ofinansierade skattesänkningar försöka lösa det här problemet. Där-
med löses inte problemet, utan ni förvärrar och fördjupar problemet. Med
den politik som ni har presenterat skulle vi få ökad uppmärksamhet vid våra
internationella kontakter för att vi går fel väg. Vi skall gå i riktning mot en
ökad balans i de statliga och offentliga finanserna.
Jag ställde ett antal frågor. Jag fick svar på en punkt, och det var från Gun-
nar Björk, nämligen att det när det gäller kommunalskatten finns en be-
stående meningsskiljaktighet mellan centern och de andra partierna. De
andra partierna vill ha fortsatt lagstiftning, vilket centern inte vill, utan man
hoppas att det skall gå bra. Ja, vi har träffat en överenskommelse med Kom-
munförbundet och Landstingsförbundet och vill verka för att det skall gå att
klara detta. Men om så skulle behövas, är jag också beredd att se till att det
blir fortsatt lagstiftning. Det är ett exempel på de meningsskiljaktigheter
som består.
Det bestående intrycket av den här debatten är att man kan se att det i
oppositionens resonemang och förslag finns en stor lättsinnighet när det gäl-
ler statsfinanserna. Här finns en lättsinnighet i fråga om att lova ut skatte-
sänkningar av väldig omfattning. Men det finns inte någon motsvarande
klarhet eller överensstämmelse när det gäller finansieringen. Därför innebär
detta en mycket allvarlig risk beträffande den ekonomiska utvecklingen
framöver.
Vi för vår del har lagt upp en ekonomisk politik, där vi kan visa att vi har
nått resultat på viktiga områden i stabiliseringspolitiken, som måste fullföl-
jas med konsekvens. Vi skall driva en tillväxtpolitik, där vi tar vara på de
goda krafterna ute i arbetslivet för att få det samspel som behövs mellan en
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
66
förnyelse i arbetslivet och den ekonomiska politiken. Vidare skall vi hävda
en fördelningspolitik, där människors trygghet står i centrum för vårt arbete.
Tredje vice talmannen anmälde att Lars-Ove Hagberg anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 37 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det finns några få blad i kompletteringspropositionen som
rör utrikesutskottet. Jag tänker ta upp de frågorna. Det gäller då resurser till
information om Sveriges samarbete med EG.
I samband med riksdagsbeslutet den 12 december 1990 - dvs. att rege-
ringen har rätt att under vissa förutsättningar lämna in en ansökan om med-
lemskap i EG - beställde riksdagen pengar till ytterligare informationsinsat-
ser för att främja en allsidig belysning av och en diskussion om Sveriges Eu-
ropasamarbete.
Insmuget i kompletteringspropositionen kom så regeringens besked. Ci-
vildepartementet anslår 1 milj.kr. för upplysning beträffande kvinnor och
EG, och fackföreningarna får 4,3 miljoner från arbetsmiljöfonden för be-
vakning av integrationsarbetet. Det här är småsmulor i jämförelse med vad
t.ex. Industriförbundet lägger ned på helsidesannonser och på insatser för
att tala om för olika grupper, exempelvis jordbrukare och småföretagare,
hur viktigt det är att vi blir medlemmar i EG. Resten överlämnar regeringen
till studieförbundens ordinarie verksamhet.
Men härmed kan man omöjligen säga att regeringen har verkställt riksda-
gens beställning av ytterligare resurser till en allsidig genomlysning!
Regeringen själv tänker ta från anslaget E2, Exportfrämjande verksam-
het, och fördubbla sin egen informationsinsats. Men regeringen kan inte se
till att informationen blir allsidig. Det finns ju andra partier än det som rege-
ringen tillhör, och folkrörelserna har möjligheter som en regering inte har
när det gäller att fokusera också de kontroversiella frågorna.
Det är naturligt att en regering inte ger raka omdömen om andra länders
förhållanden som kan uppfattas som mindre artiga. Umgänget stater emel-
lan bör ju vara diplomatiskt angenämt. Men nu måste också det som är
mindre smickrande komma fram. Det är faktiskt fråga om huruvida vi skall
ingå ett oupplösligt förbund med de aktuella staterna eller inte.
För att demokratin skall ha chans att fungera är det nödvändigt att olika
folkrörelser får möjlighet att bidra till diskussionen med synpunkter som
bygger på korrekt information. Till detta behövs det pengar. Regeringen
kommer inte att undersöka alternativen till ett medlemskap. Det får folkrö-
relserna själva göra, och detta kostar mycket pengar. Regeringens förslag är
naturligtvis helt otillräckligt.
I morgon kommer statsministern att lämna en deklaration i denna talar-
stol - förmodligen ett utdrag ur ett hemligstämplat dokument som framför-
handlats mellan socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och centern
och som man har kommit överens om i utrikesnämnden.
Om beskedet till riksdagen blir att regeringen har fått klarsignal om att
överlämna en ansökan om medlemskap, är det viktigt att betona - det vill
jag gärna understryka - att en ansökan inte är lika med medlemskap. Att
lämna in en ansökan är som att begära en offert. Vi är naturligtvis intresse-
rade. Men inte förrän vi har sett avtalet vet vi vad ett medlemskap innebär,
och först då kan vi avgöra om vi vill acceptera det och bli medlemmar eller
inte. Vi måste själva ta reda på vad EG och dess målsättning är.
Vad kommer EG att vara när det är dags att ta ställning till ett avtal? Just
nu förhandlar EGs regeringar om att bilda en ekonomisk och politisk union,
med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och i förlängningen antag-
ligen med ett eget försvar. Ingen vet ännu om de kommer att bli eniga om
detta. Men det är deras uttalade målsättning.
Kommer Sverige att ingå i en europeisk krigsmakt? Det talas om behovet
av att sätta in insatsstyrkor för att försvara europeiska intressen i världen.
Detta är ett sätt att tänka som vi lämnade i början av 1800-talet, men det är
faktiskt högaktuellt i EG och kan naturligtvis inte förenas med vår neutrali-
tetspolitik. Vi är inte neutrala bara i Europa.
Sverige har fört en självständig utrikespolitik och särskilt arbetat för större
rättvisa åt världens majoritet, de fattiga folken. Vi är mycket aktiva både i
Europa och i världen och samarbetar med de neutrala och alliansfria u-län-
derna samt med s.k. likasinnade, t.ex. de övriga nordiska länderna och Hol-
land. Vi skiljer oss ofta från t.ex. Frankrike när det gäller exempelvis atom-
bombsprängningarna i Stilla havet.
En gemensam utrikespolitik betyder rimligen att Sverige får finna sig i vad
majoriteten beslutar. Vi kommer inte längre att ha en egen röst i världen.
Vill vi det? Vilka är alternativen?
Det blir oerhört spännande att följa utvecklingen och mycket viktigt att
undersöka alternativen. Det är väsentligt att vi alla sätter oss in i detta or-
dentligt. Det svenska folket, varifrån ännu så länge all offentlig makt i Sve-
rige utgår enligt vår grundlag, kommer att få fatta det slutliga beslutet om
medlemskap i en folkomröstning. Folkomröstning har varit regel i alla andra
länder. Jag vill påminna om att Norge röstade nej till ett framförhandlat av-
tal.
Massmedia utför numera en förtjänstfull bevakning av EG-frågan, och allt
märkligare uppgifter kommer fram om EGs befogenheter. Skall de i Bryssel
bestämma om vi får snusa eller ej i Sverige? Det är inte särskilt allmänt känt
i Sverige att Sverige, Norge och Finland är rikare mätt i BNP än något EG-
land. Vi har betydligt högre BNP per person än det forna Västtyskland, som
ju anses vara en ”ekonomisk gigant”. Som medlem skulle Sverige därför be-
tala en rundlig summa till EG, ca 16 miljarder kronor per år, dvs. betydligt
mer än u-biståndet. Av detta kan vi genom ansökan få tillbaka en del till
ändamål som EG bestämmer, och om vi ligger i ordentligt i lobbyarbetet
kanske vi kan få litet mer. 8—10 miljarder kommer det emellertid att kosta
oss netto enligt inofficiella beräkningar. Enligt andra uppgifter är det bara få
länder inom EG som nu betalar. Storbritannien och Tyskland bl.a. betalar,
men det är oklart om det är fler, eftersom det är svårt att få fram siffrorna.
Men det är väldigt många som får pengar från de norra staterna.
Många miljarder skulle vi skänka till EGs jordbruk så att det kan konkur-
rera ut vårt eget jordbruk. Jordbruket får två tredjedelar av hela EG-kassan.
I EG är det tillåtet med antibiotika och hormoner i djurens foder, och djur-
skyddet är betydligt sämre. Åkrarna sprutas med gifter som inte är tillåtna i
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
67
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Den ekonomiska
politiken m.m.
68
Sverige, och spannmålen pressas fram med mängder av konstgödsel. Skall
vårt eget jordbruk ha en chans att få del av EG-subventionerna, måste vi väl
återinföra de regleringar som vi just avskaffat.
En stor del av EGs pengar lär myglas bort. EGs egna revisorer kritiserar
EGs forskningsprogram och menar att miljarderna i stort sett varit bortkas-
tade - detta enligt tidningsuppgifter. Det finns de som menar att EG snart
kommer att falla sönder enligt vad jag har hört från EG-parlamentariker.
Det finns för mycket byråkrati i EG, för mycket ord och för litet genomfö-
rande av fattade beslut. Ibland tar man sig för pannan och undrar hur i hela
världen vi har kunnat gå på all propaganda om EG!
De enorma utlandsinvesteringar som svenska företag gjort de senaste åren
har visat sig ge sämre utdelning än den produktion man behöll i Sverige en-
ligt Svenska Dagbladets näringslivsbilaga. Svartmålningen av vårt rika,
vackra och trygga fosterland och bristen på självförtroende är verkligen
egendomlig och beklaglig. Det är viktigt att vi tar reda på alternativen till
EG-medlemskap. Tror ni t.ex. att kanadensarna känner sig isolerade och
utanför, därför att de inte är medlemmar i Amerikas förenta stater? Norden
är Europas Canada.
Hur vi än väljer, medlem eller ej, skall vi naturligtvis också i framtiden ha
nära och livliga förbindelser med våra grannländer också söderut, till ömse-
sidig glädje. Men vi kanske väljer att göra det som suveräna stater.
Det borde stå klart att folkrörelserna måste få mer resurser för opinions-
bildningsarbetet i EG-frågan. Det står antagligen också klart att det finns
starka motiv för dem som inte vill ifrågasätta medlemskapet att hindra oss
från att få dessa resurser. Det är ett prov, herr talman, på vårt lands demo-
kratiska styrka att vi tillåter andra åsikter än de dominerande att komma
fram.
Finansutskottet instämmer i utrikesutskottets bedömning att det kommer
att behövas ”ytterligare insatser till stöd för en allsidig Europainformation,
bl.a. genom folkrörelserna”. Det är ett viktigt påpekande, som vi har anled-
ning att bevaka. Centern och vänsterpartiet har reserverat sig för att omedel-
bart anslå 10 milj.kr.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 30.
Anf. 38 STIG ALEM YR (s):
Herr talman! Birgitta Hambraeus pläderade i sitt anförande emot ett
svenskt medlemskap i EG. Jag går inte in i den debatten därför att det inte
är det som vi talar om i dag. Jag är själv en varm anhängare av ett svenskt
medlemskap i EG. Nu gäller frågan på vilket sätt man skall informera den
svenska allmänheten om den gemensamma marknaden och vad det för Sve-
rige betyder att bli medlem i denna. Det pågår, som finns redovisat i utrikes-
utskottets yttrande till finansutskottet, en mycket omfattande informations-
verksamhet. Det sker framför allt genom folkrörelserna. I alla de olika folk-
rörelserna gör man nu mycket stora ansträngningar och ett fint arbete för att
informera allmänheten. Man har just nu pengar till detta.
Vi säger i utrikesutskottet att man även fortsättningsvis måste ha pengar
till information, men vi vill inte nu säga hur mycket i nästa års budget som
skall anvisas till detta. Jag vill bara, herr talman, säga att det är självklart att
de svenska folkrörelserna även i fortsättningen skall ha medel för att ge god
information om den gemensamma marknaden. Det bör ankomma på den
regering som kommer att tillsättas i höst att avgöra hur stora dessa belopp
skall vara i förslag till riksdagen som sedan får ta ställning.
Birgitta Hambraeus ger en felaktig bild av den informationsverksamhet
som pågår. Hon är inte på det klara med hur omfattande den är. I det avseen-
det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 39 LEO PERSSON (s):
Herr talman! Med anledning av finansutskottets behandling av motion
1990/91 :Fi46, som berört turistnäringen, vill vi motionärer först tacka ut-
skottet för den positiva behandling som motionen har fått. Det finns dock
ett problem kvar. Problemet är att regeringens direktiv till SIND endast be-
rör de områden som omfattas av s.k. regionalpolitiskt stöd, vilket troligtvis
medför att de förslag som SIND presenterar endast omfattar dessa områden.
Av den anledningen tvingas jag yrka bifall till vår motion Fi46, eftersom
inte heller reservation 22 med Anne Wibble berör hela problematiken med
turistnäringen och annan industri. Reservationen tar alltså inte upp behovet
av att belysa de olikheter i spelreglerna som finns mellan tillverkningsindu-
strin och turistnäringen, eller besöksnäringen som man oftast säger i dag.
Skall man skapa en likvärdig företagsmiljö vad avser avgifter och stödfor-
mer, måste man be regeringen att återkomma med förslag som likställer
kostnadsläget för turistnäringen och annan industri, liksom förhållandena
mellan svensk och utländsk turism. Regeringen bör också utöka direktiven
till SIND - till det nya närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, som
tar över SINDs roll - med anledning av de slutsatser som redan nu kan skön-
jas i det pågående sammanställningsarbetet av bokslutsresultaten hos turist-
företagen, så att vissa åtgärdsförslag får omfatta hela landets turism.
Sverige är ett land med unika möjligheter. Låt Sverige även i fortsätt-
ningen vara det, och låt oss försätta utveckla turistnäringen till den kvalitets-
produkt som vi och Europa vill ha. Det gör vi genom att stödja motion Fi46.
Res gärna ut i vårt sommarfagra land i sommar och kontrollera vilka kvalite-
ter vi redan har uppnått. Med detta önskar jag er en bra sommar.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till motion nr Fi46.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad och Ulla Pettersson (båda s).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 8 §.)
Anf. 40 CARL BILDT (m):
Herr talman! Det ligger en riksdagsperiod bakom oss och ett nytt val fram-
för oss. Då är det kanske naturligt att ägna någon tanke och några ord åt de
år som har gått, och att något försöka beskriva visionen inför de år som ligger
framför oss.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
69
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
70
Med tanke framför allt på vår ekonomi har de gångna tre åren tyvärr inte
varit bra år för Sverige. Den tredje vägens ekonomiska politik ledde åt fel
håll, skriver Kjell-Olof Feldt i sina omdebatterade och omtalade memoarer.
Det är värt att notera att inte ens de kvarvarande socialdemokratiska statsrå-
den längre tycker att det är mödan värt att säga emot honom på denna punkt.
För tre år sedan, 1988, gick socialdemokraterna till val med ett lättsinnets
budskap om ekonomin, som samme Feldt i samma bok nu beskriver som ett
”bedrägeri” - ett hårt ord i sammanhanget. Och det var när detta bedrägeri
konfronterades med verkligheten - Feldts ord igen - som serien av krispaket,
av helomvändningar och av interna strider inleddes.
Sällan har så många varit så osams så länge om någonting så viktigt, som
socialdemokraterna om den ekonomiska politiken under de tre år som ligger
bakom oss. Och resultatet blev inte heller bra.
Tvångssparandet infördes. Kan någon i efterhand känna stolthet över
detta elände?
Vi fick en extra momshöjning. Vem tycker fortfarande att den frågan var
särskilt väl hanterad? 1
Sedan presenterades - om statsministern ursäktar - förra året den fullstän-
digt bisarra idén att försöka lösa Sveriges ekonomiska problem genom en
total planhushållning med politisk reglering av alla löner och priser under
två år. Då var det intellektuella, politiska sammanbrottet när det gäller den
ekonomiska politiken närmast totalt.
Vi kan se resultatet av de konkreta siffrorna. Under dessa tre år har Sve-
rige haft snabbare kostnadsökningar, klart högre inflation, långsammare till-
växt och därmed sämre välfärdsmöjligheter och lägre investeringar-och det
handlar om framtiden - än så gott som varje annat land i Västeuropa.
Vi halkade efter redan förut, men vi har halkat efter ännu mer under dessa
tre år.
Om det skall sättas ett betyg på den ekonomiska politiken och på den eko-
nomiska utvecklingen under dessa tre år, kan det inte bli annat än, herr stats-
minister, underkänt.
Under dessa tre år har regeringen ständigt förklarat: Nå, det finns pro-
blem och det går inte bra, men nu har det äntligen vänt. Med en lätt travesti
på den av mig ofta citerade boken finns det anledning att tala om ”alla dessa
vändpunkter”. Sällan har det talats så mycket om någonting som vi sett så
litet av som alla dessa vändpunkter under dessa tre år.
Sedan början av detta år har det varit en formlig detonation av vändpunk-
ter. Minsta lilla statistiska darr har föranlett statsministern och finansminis-
tern att förkunna att en vändpunkt av närmast unik styrka och uthållighet nu
inträtt.
Men retorik och verklighet är inte alltid samma sak. I förrgår publicerade
Industriförbundet sin planenkät. Såvitt jag förstår har den inte föranlett
några entusiastiska kommentarer av berörda statsråd. Dess budskap var ty-
värr: fortsatt dystert.
Planenkäten inleds med: ”Industrins försäljningsförväntningar respektive
produktions- och sysselsättningsplaner har sällan varit så nedskruvade som
under våren 1991”.
Företagen talar själva om hur de på område efter område håller på att för-
svagas. Och det allvarligaste på sikt är kanske utvecklingen när det gäller
sysselsättningen. Enkäten konstaterar att det är ”uppenbart att industrisys-
selsättningen nu är på väg nedåt i en takt som sällan tidigare”.
Från våren 1990 till sommaren 1992 räknar nu industrin med att man kom-
mer att tappa ca 140 000 industriarbetsplatser. Det är en minskning av den
totala industrisysselsättningen med närmare 15 % under ganska kort tid.
Det handlar om vare sig mer eller mindre än en avindustrialisering som pågår
inom vår ekonomi. Det sker en unik utslagning av jobb, samtidigt som det
skapas praktiskt taget inga nya jobb som kan ersätta de gamla.
Detta är en allvarlig och farlig utveckling, inte minst för de individer och
familjer som drabbas av arbetslösheten och av den industriella utslagningen,
men också för oss som nation, eftersom utslagning av industrin innebär att
basen för det välstånd som till syvende och sist bär upp vår välfärd hela tiden
försvagas.
Som finansministern påpekade i den tidigare debatten vänder ju förr eller
senare konjunkturerna i omvärlden uppåt. Just nu ser det kanske lite bättre
ut i USA, även om siffrorna för Europa torde vara bättre.
Det avgörande är inte om det går mer eller mindre bra eller dåligt i andra
länder. Det råder vi tyvärr inte över. Det för oss avgörande är att oavsett hur
bra eller dåligt som det går i omvärlden, går det sämre i Sverige. Vi hänger
inte med. Vi fortsätter att halka efter. Vi har våra problem.
Jag döljer inte - och det tycker jag inte heller att någon annan skall göra -
att jag är oroad över Sveriges ekonomiska utveckling. Vi förlorar i position.
Alla vet det. Men få vågar säga det. Att skönmåla är att så oerhört mycket
politiskt bekvämare än att våga säga sanningen.
MoDo lägger ned nya anläggningar i Sverige och investerar i stället mil-
jardbelopp i Frankrike. Det är en ögonblicksbild ur verkligheten.
Hyllad av pressen presenterar Volvo sin nya 800-serie, men bilarna kom-
mer inte att sättas samman i Sverige utan i stället i Belgien. Det är en annan
ögonblicksbild ur samma verklighet. Det finns många fler.
Regeringen säger att den trots allt och till sist gjort en del för att vända
utvecklingen. Det är också sant.
Det var rätt att sänka inkomstskatterna, att begrava den eländiga förtida
avvecklingen av kärnkraften - vem som nu hittade på denna dumma idé -,
att sänka sjukersättningen, att äntligen fatta beslutet om Öresundsbron, att
ändra åsikt i Europapolitiken - Välkommen! - och att anknyta kronan till
ecun.
Allt detta som vi har krävt sedan länge har socialdemokraterna motarbe-
tat in till de yttersta av dagar. Man har vänt först under värjan. Det är bättre
än att inte vända alls, men det är i alla fall litet sent.
Detta har självfallet skadat Sverige. Jag hävdar att miljarder kronor i inve-
steringar och därmed tusentals framtidsjobb har drivits ur Sverige under
dessa år av socialdemokratisk vacklan och socialdemokratiska strider.
Denna utveckling fortsätter. Industriinvesteringarna i Sverige faller kraf-
tigt, medan de ökar i andra länder.
Ett viktigt skäl till att det fortfarande är på det sättet, trots att det nu fattats
en del beslut i enlighet med vad vi har sagt, är att dessa olika vändningar
under galgen inte ingår i en samlad och trovärdig politik. När skattetrycket
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
71
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
72
benhårt skall hållas kvar i världstoppen - här är Sverige förvisso unikt - går
det helt enkelt inte att varaktigt vända denna utveckling.
Med Ny start för Sverige har folkpartiet liberalerna och vi moderater ge-
mensamt lagt fram förslag om en ny ekonomisk politik för Sverige. Och jag
skäms inte för att säga att detta är den enda vägen för att klara Sveriges pro-
blem under de kommande åren. Det är den enda vägen dels därför att social-
demokraterna inte har förmått att lägga fram något motsvarande program,
dels därför att ingen annan politik kan ge oss de nya jobb som krävs för att
ta oss ur arbetslöshetsfällan och ge oss den tillväxt som krävs för att klara
välfärden.
Detta är vårt alternativ. Och vi noterar att det får ett allt bredare stöd. Det
gäller såväl partier här i riksdagen som partier utanför riksdagen. Det börjar
att bildas en liten kö för att få vara med och genomföra Ny start för Sverige.
Och det är denna politik som måste genomföras under den kommande man-
datperioden.
Den innebär att vi målmedvetet vill sänka skattetrycket. Den innebär
sänkta skatter för de småföretag som kan ge oss de nya jobben. Och den
innebär en successiv sänkning av momsen ned mot EG-nivåer. Socialdemo-
kraterna däremot sänker momsen på en femtedel av varorna, men höjer den
på fyra femtedelar av varorna. Vi vill sänka momsen på allt.
Detta är inte - som socialdemokraterna i den billigare delen av sin retorik
vill göra gällande - ett hot mot välfärden. Det är i stället en förutsättning för
välfärden. Utan en stark ekonomi kommer nämligen välfärden att fortsätta
att försvagas.
Då kommer bristerna i vården - och de finns, förneka dem inte - att bli
allt tydligare. Då kommer krisen när det gäller äldrevården - och få saker
tycker jag borde engagera oss så mycket - att bli ännu mer plågsam för oss
alla. Då kommer möjligheten att ge de människor i vårt samhälle som verkli-
gen behöver hjälp, vård och omsorg att bli allt sämre.
Socialdemokraterna har ingen politik för framtiden. Restupplagan av det
s.k. 90-talsprogrammet har väl gått till pappersinsamling vid det här laget.
Att det är på detta sätt är egentligen inte så svårt att förstå. Det finns ett
klart budskap i Feldts bok, och det finns ett lika klart budskap från LO-kon-
gressen under just dessa dagar. Det vi ser är en politisk apparat där ett för-
svagat parti i viktiga frågor styrs av banden till en försvagad LO-ledning. Jag
vill med en lätt tillspetsning säga: Sverige är på fel väg - och det är Stig Malm
som driver på.
Nu vet jag att kärleken till LO-ledningen i allmänhet och Stig Malm i syn-
nerhet känner sina gränser inom delar av regeringen. Men ändå går det inte
att undvika att se hur regering och parti i fråga efter fråga har agerat som om
de hade varit närmast kedjefångar till denna LO-ledning. Så var det med
löntagarfonderna - detta elände. Så var det med engångsskatten på det pri-
vata pensionssparandet. Läs Feldt! Så var det med avdragsrätten för fack-
föreningsavgifter. Läs Feldt! Så var det med omsättningsskatten på värde-
papper, med de problem som detta medförde. Läs Feldt! Så är det nu med
AP-fondernas rätt att köpa aktier - en ny LO-beställning för att kunna socia-
lisera alltmer av företagande och ägande. När alla andra länder överger so-
cialismen skall Sverige ensamt gå vidare på denna felaktiga väg.
På punkt efter punkt är det LO-ledningen som i gammalt politiskt nit dri-
ver politiken åt fel håll. Att det sker genom strid, det vet vi alla. Feldt mot
Malm har hört till de stående såpoperorna under senare år. Men vi vet resul-
tatet. Feldt har avgått, och Malm har blivit omvald.
Vi står inför betydelsefulla år för Sverige. Det är nu det kommer att avgö-
ras om också 90-talet skall bli ett förlorat decennium för Sverige, eller om vi
skall få den nya start som vi så innerligt väl behöver.
Det handlar om att få ordning på ekonomin och om att föra in Sverige i
det nya europeiska samarbetet. Och det kommer inte att gå om inte politiken
förmår att frigöra sig från det gamla och från det som har misslyckats. Då
krävs det en regering som inte är fånge i gamla bindningar. En regering som
vägrar att sänka skattetrycket kommer aldrig att kunna göra Sverige till en
vinnare i det nya Europa. En regering som vägrar att se bristerna i välfärden
kommer aldrig att lyckas att göra denna välfärd bättre. Det är därför, och
det lär oss de tre år som ligger bakom oss, som Sverige behöver en ny riks-
dagsmajoritet, en ny regering och en ny politik.
Socialdemokraterna har gjort sitt. Nu behöver Sverige en ny start. Då är
det våra idéer - framtidens idéer - som är bäst för Sverige på 90-talet.
Anf. 41 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag vet inte hur många av kammarens ledamöter som läste
om Karl Gottne Broman från Matfors i Dagens Nyheter i morse. Gottne är
en av de ca 3 000 patienter som ligger kvar på sjukhus runt om i Sverige trots
att de är färdigbehandlade. Han tillhör arbetarklasssen i en landsdel där ål-
derdomshemmen har lagts ned.
En fyrbäddssal har blivit Gottnes hem men samtidigt ett fängelse. Han för-
söker ofta rymma, skriver reportern.
Jag vet att han skulle må så mycket bättre om han fick bo på ett vårdhem
i ett eget rum med sina egna saker, säger hans brorsdotter Catarina. Sedan i
julas har hon kämpat för att få Gottne från sjukhuset. Men det är tio års kö
till sjukhemmet.
Någon i kammaren kanske minns Saga Skarin, en gammal dam från Udde-
valla, som ville flytta till Stockholm för att komma nära sin enda dotter, Inger
Törnell. Jag har berättat om dem förr.
Första gången som jag kom i kontakt med Saga och Inger var för tre år
sedan, sommaren 1988. Under de år som har gått har jag haft regelbundna
kontakter med dem. Jag har följt turerna i socialnämnder och domstolar. Jag
har sett hur Saga och Inger har kastats mellan hopp och förtvivlan.
Numera har ärendet avancerat så långt att Stockholms kommun i princip
är beredd att ta emot henne, men ändå har ingenting hänt. Nu är problemet
platsbrist.
Så Saga bor fortfarande kvar i Uddevalla, 50 mil från sin dotter. Den 3
april i år fyllde hon 93 år.
Jag måste tillstå att jag sällan har känt mig så svarslös som inför Sagas och
Ingers frågor. Jag kan bara inte förklara för dem varför de inte skall kunna
få bo i samma stad. Jag kan inte förklara, och än mindre försvara, att männi-
skor som betalar världens högsta skatter inte skall kunna få så rimliga önske-
mål tillgodosedda.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
73
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
74
En god vän till mig berättade häromdagen om Gustaf Bonde som är 70 år.
Sedan ett tiotal år tillbaka lider han av Parkinsons sjukdom. Hans hustru
Maud, som är ett par år yngre, har i det längsta försökt att ta hand om honom
hemma. Men i mitten av april i år gick det inte längre. Då togs han in på
Södertälje sjukhus.
I morgon stänger avdelningen, och Gustaf skall skickas hem. Han kan inte
äta själv, inte klä sig, förflytta sig eller tvätta sig. Hemma väntar Maud som
är handikappad och som inte klarar av att natt efter natt, varannan timme,
flytta på Gustaf i sängen, för att sedan hela dagarna ensam sköta honom.
Men något alternativ erbjuds inte.
Gottne Broman, Saga Skarin och Gustaf Bonde är inte de enda. Överallt
i Sverige tvingas gamla människor ligga kvar på sjukhus, fast de är färdigbe-
handlade, eller bo kvar i sin egen bostad, trots att de känner sig isolerade
och trots att anhöriga inte längre orkar sköta dem.
Alla dessa historier är upprörande - framför allt för det lidande som de
orsakar de människor som direkt drabbas men också för all den oro och
ängslan som de sprider till andra äldre och till de yngre människor som anar
en otrygg framtid både för sina anhöriga och för sig själva.
Herr talman! Därför är det en prioriterad politisk uppgift att undanröja
grunderna för detta lidande och denna oro. Jag ser fem huvuduppgifter:
Den första är att se till att det, vid sidan om egen bostad, finns ett varierat
utbud av boendeformer för äldre. I dag saknas platser i stort sett överallt: på
ålderdomshem, i servicehus, på sjukhem och i gruppbostäder för dementa.
Stockholm är ett belysande exempel. I Sveriges största kommun finns ett
enda ålderdomshem. Men nu har staden fått ny regering och nu skall det
byggas fler!
Den andra uppgiften är att förbättra demensvården. Den är så allvarligt
eftersatt i Sverige att den uppgiften måste betraktas som en av de allra vikti-
gaste för 90-talet. Här krävs utbyggnad av dagvård för dem som fortfarande
kan bo kvar hemma och av gruppbostäder för dem som inte längre klarar sig
på egen hand eller med anhörigas hjälp.
På vårt initiativ införs från årsskiftet statsbidrag för att stimulera utbygg-
nad av gruppbostäder. Bidraget ger möjligheter att bygga ungefär 25 000 nya
platser under de närmaste fem åren. Nu är det kommunernas ansvar att ut-
byggnaden verkligen kommer i gång.
Den tredje uppgiften är att se till att gamla och sjuka på långvården får
rätt till eget rum. Vi liberaler har sedan mitten av 80-talet aktivt drivit den
frågan.
Ofta har vi fått höra att de gamla inte vill ha eget rum. Det kan nog finnas
undantag - och även deras önskemål skall naturligtvis tillmötesgås - men de
flesta vill. Motiven kan variera. När jag häromåret besökte Vickelbygården
i Skärblacka utanför Norrköping, berättade föreståndaren om ett äkta par,
som man hade försökt placera i ett av de få dubbelrummen, men de ville
absolut ha var sitt enkelrum för att äntligen kunna förverkliga en gammal
dröm, nämligen att kunna titta på var sin TV-kanal!
Nu har vi genom ÄDEL-beslutet äntligen fått gehör för att det skall bli
statsbidrag också till egna rum. Under fem år skall staten hjälpa till att finan-
siera 20 000 nya egna rum. Nu kan vi äntligen börja hoppas att flerbäddsrum-
men i långvården snart skall vara ett minne blott och att gamla och sjuka
skall slippa dela rum med främlingar.
Den fjärde uppgiften är att se till att alla får en egen husläkare, en doktor
som man känner och som känner en själv. Husläkare är bra för alla men sär-
skilt bra för dem som är äldre. Vi liberaler har länge arbetat för husläkare.
En del har tyckt att vi har varit tjatiga i denna kamp. Men vi har varit envisa
därför att vi är så övertygade om att ett husläkarsystem är bäst.
Som tur är har det inte varit lika trögt överallt som i Sveriges riksdag och
i flertalet av våra landsting. Folkpartiet i Stockholms läns landsting lyckades
i slutet av 1980-talet få gehör för att ett försök med husläkare skulle genom-
föras i Vasastan inte så långt härifrån. Vi har nu snart fyra års erfarenheter
av det försöket. Det har blivit en stor framgång. De gamla i Vasastan får
träffa sin doktor när de behöver, och de får hembesök när det är bäst. Huslä-
karsystemet får toppbetyg av både personal och patienter. Det manar till ef-
terföljd. Vi liberaler vill att alla svenskar till 1995 skall ha sin egen husläkare.
Den femte uppgiften, till sist, är förstås att kapa operationsköerna. Inom
100 dagar - eller tre månader - måste alla ha rätt att få viktiga operationer
utförda. Det ankommer nu på landstingen att se till att denna vårdgaranti
förverkligas.
Herr talman! Det finns naturligtvis mycket i svensk åldringsvård som fun-
gerar väl. Men det hjälper inte. Situationen är totalt sett inte acceptabel. Det
beror på att ni socialdemokrater i regering och riksdag länge har varit alltför
senfärdiga och fantasilösa i er hantering av de här frågorna. Gång på gång
har ni avvisat våra förslag. Länge bekämpade ni ålderdomshemmen. Varje
nedlagt ålderdomshem ansågs av statssekreteraren på socialdepartementet,
Sture Korpi, vara en seger. Länge sade ni nej till att ge statsbidrag till eget
rum och till gruppbostäder för dementa. Ni försenade beslutet att lägga an-
svaret för dementas boende på kommunerna. In i det sista har ni avvisat rim-
ligare normer för demensbostäder. Ni har bromsat försök med att använda
sjukförsäkringspengar för att kapa operationsköerna. Ni har motarbetat
husläkare.
Det är bra att ni på många punkter nu har tänkt om eller tvingats vika
er för riksdagsmajoriteten. Men ni kan aldrig undandra er ansvaret för de
problem som finns i dag och som varje dag möter oss i reportage i media och
i direkta kontakter med människor. Nu är det en viktig uppgift att med kraft
undanröja de brister som den socialdemokratiska politiken har skapat och
se till att de äldre kan få den trygghet som de har rätt till.
Herr talman! En fungerande äldreomsorg är viktig inte bara för de direkt
berörda, de äldre. Den är viktig också för kvinnorna. Det är i praktiken
kvinnor som får dra lasset om äldreomsorgen inte fungerar. Så var det förr i
Sverige och så är det fortfarande i många andra länder. Visst skall det finnas
en kontakt mellan generationerna. Men den skall bygga på kärlek, värme
och samhörighet, inte på tvång. Oron för gamla och sjuka föräldrar är en av
många bördor som den moderna kvinnan bär på sina axlar. Alltför många
kvinnor lever under hård press när de, förutom ett förvärvsarbete, ensamma
tvingas sköta större delen av hushållsarbetet.
Målet för jämställdhetsarbetet har varit att kvinnor skulle få rätt till för-
värvsarbete och egen försörjning, att med sin kompetens och begåvning
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
75
|
Prot. 1990/91:131 13 juni 1991 |
spela en roll i arbetslivet. Det målet har vi närmat oss, men vi har långt kvar. |
inte tänkt oss att kvinnor dessutom mer eller mindre ensamma skulle ha an-
|
Partiledardebatt |
svaret för arbetet med barn och hem. Ändå är det många kvinnors erfaren- Det finns de som vill dra slutsatsen att det är dags att vrida klockan till- Att återgå till en situation där kvinnor är helt ekonomiskt beroende av • Se till att det finns dagis till alla som vill utnyttja det. En jublande barnom- • Ge familjerna ökad valfrihet när de formar sin vardag. Med en barnom- • Se till att kvinnor får mer att säga till om på jobbet och större frihet på Vi kan som arbetsgivare och politiker revolutionera kvinnors arbetsmark- Herr talman! Det är kärvt i svensk ekonomi nu. Ekonomin växer inte alls. Jag känner en mycket stark, djup oro för Sveriges framtid som industrina- En del av de nödvändiga åtgärderna har vidtagits. Viktigast är skatterefor- |
76
• Det är angeläget att sänka det svenska skattetrycket. För några år sedan
sade sig Ingvar Carlsson instämma i den målsättningen, men den tycks
han nu ha övergivit helt.
• Det är viktigt att skapa bättre expansionsmöjligheter för de mindre före-
tagen, t.ex. genom att avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande kapi-
tal.
• Det är nödvändigt att staten koncentrerar sig på det som bara staten kan
klara och överlåter annat åt företagen och marknaden. Därför bör statliga
företag och en del andra tillgångar säljas ut och pengarna i stället investe-
ras i vägar och järnvägar, utbildning och forskning.
• Det är angeläget att förändra den offentliga sektorn så att medborgarna
kan får mer valuta för skattepengarna. Ökad valfrihet och mer konkur-
rens, där det finns utrymme också för enskilda alternativ, är viktigt.
Detta, och mer till, har vi tillsammans med moderaterna redovisat i vår
gemensamma plattform om den ekonomiska politiken, Ny start för Sverige.
Det är en politik efter dessa riktlinjer som Sverige behöver efter valet i
höst. Och det är bråttom. Om inte de rätta signalerna kommer snabbt är
jag orolig för att problemen i svensk ekonomi kommer att förvärras och att
sysselsättningen långsiktigt hotas genom att fler och fler verksamheter flyttas
ut.
Herr talman! Jag hissar inte denna varningsflagg för att jag misstror Sveri-
ges möjligheter. Tvärtom. Förutsättningarna är goda för bättre utveckling.
Det finns t.o.m. anledning till optimism. Det vore tragiskt om vi spelade bort
våra chanser genom att fortsätta föra en felaktig politik. Sverige är värt en
bättre regering! De gamla i Sverige är värda en bättre regering. Och kvin-
norna är det.
Anf. 42 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Väljarna gav i 1988 års val ökat stöd till partier som klart
markerade kraven på rättvis fördelning och god miljö. Centern har fullföljt
dessa väljarnas uppdrag, dvs. den politik som vi begärde och fick stöd för.
Vi har varit beredda att ta ansvar för den ekonomiska balansen genom att
medverka till att dämpa överhettningen 1989. Det har bl,a. inneburit upp-
byggnad av resurser för rehabilitering och bättre arbetsmiljö. Vi har aktivt
bekämpat höjningen av mervärdeskatten, vi har målmedvetet arbetat för en
rättvisare fördelning med sänkt skatt på nödvändig konsumtion; mat,
boende och persontransporter. Skatteomläggningens generella och höga
moms på bl.a. turismen har vi kritiserat hårt. Den slår fel och motverkar
t.o.m. sitt eget syfte - att finansiera inkomstskattesänkningarna. Den har i
stället skrämt bort turisterna från Sverige, både svenskar och utlänningar.
Det har drabbat turistanläggningar och restauranger, i storstad och glesbygd.
Under senare delen av perioden har vi börjat få framgång för våra krav
beträffande skattesystemet. Men än återstår mycket. Därför kommer vi att
fullfölja vår politik för rättvis fördelning. Därför prioriterar vi vård och om-
sorg. Därför kommer vi också i fortsättningen gtt kritisera skatteomlägg-
ningen i de delar den leder till ökat bidragsberoende och ökad rundgång i
ekonomin. Många pensionärer har tvingats till socialbyrån. Kompensation
har blivit nödvändig. Det är ovärdigt när vi i välfärdens Sverige tvingar pen-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
77
|
Prot. 1990/91:131 13 juni 1991 |
sionärer med smala ekonomiska marginaler att ”stå med mössan i hand”. |
sion. Det är både rationellt och rättvist.
|
Partiledardebatt |
Ökad valfrihet förutsätter rättvis fördelning. Det är särskilt tydligt inom Med de ekonomiska obalanser Sverige har, måste vi få ner kostnadsut- Skatteomläggningen skulle ju leda till kostnadsnedväxling. Om det skall Sälarna hade ingen rösträtt i valet 1988, men sälarnas sak blev nationens. Centerrörelsen välkomnade självfallet att miljöfrågorna äntligen kom i fo- Än en gång har miljöfrågorna satts på undantag av regering och av riks- |
|
78 |
I riksdagsöverenskommelsen om den ekonomiska politiken våren 1989 |
fick vi i centern framgång för vårt krav att god miljö skall vara ett mål också
för den ekonomiska politiken. Först i vår presenterade regeringen sin miljö-
proposition - en myckenhet av deltaljåtgärder, men ingen helhetssyn. Inga
miljöavgifter på det naturvidriga kloret, inte heller på elproduktionens kol-
dioxidutsläpp och inga ekonomiska styrmedel för att minska avfallet, öka
återvinningen och skapa ren produktion. Dess värre fanns det heller ingen
annan majoritet inom räckhåll i riksdagen. Miljöbeslutet i förra veckan blev
därför ett ofullbordat verk.
Nästan elva år efter folkomröstningen om kärnkraft kunde centerpartiet,
folkpartiet och socialdemokraterna komma överens om energipolitiken. Vi
fokuserar medlen, åtgärderna, i den överenskommelsen - sedermera i pro-
positionen - och det är utmärkt. Det är bara genom aktiv handling som vi
kan nå målen att kärnkraften skall vara borta senast år 2010 och att använd-
ningen av olja och kol steg för steg skall minska. Nu blir det miljardsats-
ningar på hushållning och sparande, på effektiv energianvändning och på
förnybar energi - främst biobränslen. Resultaten bestämmer kärnkraftsav-
vecklingens inledning, och alla kan hjälpa till.
I samma ögonblick som vi genom en politisk överenskommelse skapar sta-
bilitet i energipolitiken, kommer attacken från samhällets nyliberaler - ener-
gipolitiken skall avvecklas, heter det. Nu har det bekräftats; nyliberaler har
inget minne. Annars skulle de ha erinrat sig den totala kollapsen för den -
bortsett från kärnkraften - politiklösa perioden före 1975 i vårt land. Det var
då vi hade 70 % oljeberoende. Det var då två oljeprischocker fick hela den
svenska samhällsekonomin på knä. Tack för att ni påminde oss om den tiden!
Men vi önskar verkligen inte den tillbaka.
Valperioden har också inneburit början till en ny jordbrukspolitik. Fem
av riksdagens sex partier samlades till ett beslut, som skulle ge jordbruket
tid för omställning i ordnade former. I stället för prispress och överskottspro-
duktion, nedläggning och granskog, blir det ny produktion för nya markna-
der. Åkerjorden skall tas till vara - bl.a. för odling av energi- och industrirå-
varor. Men på en punkt har beslutet om jordbrukets omställning kommit på
skam. Inga ensidiga svenska sänkningar eller förändringar av gränsskyddet
skulle ske - det var riksdagen enig om för ett år sedan. Men mitt i en av de
svåraste omställningar som jordbruksnäringen någonsin varit med om svek
socialdemokrater, vänsterpartister och folkpartister. De sänkte gränsskyd-
det och äventyrar därmed en omställning i ordnade former. Det här sveket
är ett spel med miljö och öppna landskap som insats. Det skapar betydande
oro i jordbrukarleden. Därför måste jordbruksbeslutet från 1990 återupprät-
tas.
Miljömålet, energipolitiken och värnet av åkerjorden som natur- och rå-
varuresurs är tre viktiga miljöframgångar under valperioden, med det un-
dantag jag redovisat beträffande det jordbrukspolitiska beslutet. En rad
andra beslut gör att Sveriges alla miljöengagerade människor måste konsta-
tera att väljarnas förväntningar inte på allvar kunde luckra upp riksdagsma-
joritetens fäste i betongen. Majoriteten har tagit del, men inte förstått. På
annat vis kan inte de konkreta besluten tolkas, t.ex. om Oresundsbron. Men
än är den inte byggd. Nu lägger centern fram förslag i Nordiska rådet om
skärpning av den nordiska miljöskyddskonventionen. Det är uppenbart att
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
79
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
den inte ger vare sig naturen eller grannfolken fullgott skydd. Nya motorvä-
gar planeras och därmed mer biltrafik i storstäderna, medan upprustning av
kollektivtrafik, järnvägar och grusvägar i olika delar av landet hålls tillbaka.
Vi föreslår ett tiomiljardersprogram för infrastruktur och modernisering av
hela Sverige. Hade inte centern tagit utskottsinitiativ till riksdagen, hade väl
inlandsbanan redan varit nedlagd vid det här laget.
Förändringarna i vår världsdel sedan 1988 har varit större än vi någonsin
vågade drömma om. En rad av våra grannfolk i Öst- och Centraleuropa har
tagit de avgörande stegen till frihet och demokrati. Vi ger vårt stöd till de
central- och östeuropeiska folkens kamp för frigörelse och utveckling. Vi ger
vårt stöd till de baltiska folkens kamp för suveränitet.
Även Västeuropa har förändrats. Europeiska gemenskapen har lagt fast
kursen för fördjupat samarbete. Samtidigt markerar miljöhoten behovet av
gränslöst samarbete. Ett historiskt avtal om säkerhet i Europa har under-
tecknats.
I detta nya Europa, med nya möjligheter, har vi i Sverige anledning att
pröva frågan om svenskt medlemskap i EG. Från centerns sida slår vi vakt
om det riksdagsbeslut som fattades den 12 december förra året, att - med
riksdagens ord - ”eftersträva medlemskap i EG med bibehållen neutralitets-
politik”. Vi är t.o.m. beredda att överse med det sätt på vilket frågan initie-
rades - som en fotnot i ett ekonomiskt krispaket.
Men låt mig inför morgondagens säkerhetspolitiska deklaration under-
stryka med betydande eftertryck, att Sveriges samarbete med EG är en i dju-
paste mening demokratisk fråga. Ställningstagandena till såväl ett EES-avtal
som en ansökan om medlemskap förutsätter att svenska folket är med. Där-
för kräver vi folkomröstning, när ett avtal om medlemskap föreligger. Detta
ställningstagande kan aldrig degraderas till en angelägenhet enbart för politi-
ker och näringsliv.
Med fler partier i riksdagen och ännu en socialdemokratisk minoritetsre-
gering blev valet 1988 också en markering av riksdagens betydelse. Väljarna
lade helt enkelt mer makt i riksdagens händer - fler frågor skulle bestämmas
genom dialog och diskussion i riksdagens utskott.
En minoritetsregering kan aldrig diktera beslut. Det har den socialdemo-
kratiska regeringen fått känna av - inte minst under en valperiod då stödet i
riksdagens socialistiska majoritet vilat på ett vänsterparti som söker sin roll.
Många förslag har dramatiskt förändrats på vägen från regeringsproposition
till riksdagsbeslut. Ett av de mycket viktiga under senare delen av riksmötet
var naturligtvis vår ambitionshöjning när det gäller att förlänga yrkesutbild-
ningen i gymnasieskolan utan att urholka kvaliteten i de övriga gymnasielin-
jerna. Det ser vi som en mycket viktig framgång för ett tioårigt krav från
centerns sida - att vi skall få mer kvalitet också i yrkesutbildningen.
Under den här perioden har vi t.o. m. fått erfara en regerings avgång - och
därefter en ny regering, näst intill likadan, framsläppt av den förstas bane-
män.
Inför en ny valperiod har väljarn^ rätt att få besked om partiernas program
i sakfrågorna. Centern kommer att presentera sin politik för rättvis fördel-
ning, ekonomisk balans och full sysselsättning, för ekologisk balans, dvs.
80
god miljö, och en politik för att modernisera Sverige och för att hela Sverige
skall leva.
Dessutom anser vi att väljarna kan kräva att man anger sin målsättning
i regeringsfrågan. Centern eftersträvar en icke-socialistisk majoritet och en
regering baserad på denna majoritet, i första hand en majoritetsregering.
Till sist avgör väljarna.
Med denna grund möter vi den kommande valperioden med tillförsikt. Vi
vet att väljarna kommer att ge centern och det politiska mittfältet en bety-
dande roll i en kommande valperiod. Så har det varit under den gångna val-
perioden. Och det här landet är tillräckligt demokratiskt moget för att inte
tro på ytterlighetspolitik.
Anf. 43 LARS WERNER (v):
Herr talman! Detta är, som har sagts tidigare, den sista partiledardebatten
under den här mandatperioden. Det är av naturliga skäl också inledningen
och uppmarschen till valrörelsen, och det brukar innebära vissa positionsbe-
stämningar.
Man har redan på olika håll försökt utmåla valet i svart och vitt, uteslu-
tande som ett val mellan två alternativ.
Moderaterna och folkpartiet har slagit sig samman som ett slags högeral-
lians och utropat sig som det ena regeringsalternativet. Centern får bara
haka på tåget om stinsen och lokföraren vill - och om centern vill vara med.
Det är litet oklart vem som bestämmer i högeralliansen.
Socialdemokraterna ser sig naturligtvis som det andra regeringsalternati-
vet. Det står alltså ett val, säger man, mellan högeralliansen och socialdemo-
kraterna. Så ser de här två alternativen på sig själva.
Men jag tror inte att verkligheten är så enkel och svart—vit som situatio-
nen utmålas. I verkligheten kommer inget av de här två självutnämnda alter-
nativen att få egen majoritet. Man behöver inte vara något stor siare när man
påstår det. Verkligheten är ju att det finns andra färger än de svarta och vita.
Verkligheten är att det finns röd-gröna alternativ både i partipolitiken och
som lösning på landets olika politiska utmaningar.
Det röd-gröna tänkandet med värnandet om såväl fördelningspolitik som
miljö, demokrati och framtid är ett av alternativen i valet. Det är ett nödvän-
digt alternativ, eftersom ingen kan skapa majoritet i riksdagen utan hänsyn
till dessa frågor, dessa partier och de opinionskrav som de för fram.
Herr talman! Det har under det senaste året odlats en del myter om vårt
parti, inte minst av statsministern själv och hans parti. Det gäller t.ex. att det
skulle vara speciellt svårt att göra upp med oss och att komma överens med
oss. När påståendena är berättigade kan man ta åt sig, men när de är lösa
myter blir man lätt irriterad, särskilt när myterna är intriganta och tjänar ett
syfte att skylla ifrån sig och förklara sitt eget partis dåliga opinionssiffror.
För hur är det, Ingvar Carlsson? Stod vi inte i backen, som man kan säga i
skidsammanhang, när det ven kring öronen i fråga om kommunalisering av
lärarna? Vi och regeringen kom överens, vi genomförde reformen och vi fick
ekonomiska medel till skolorna. Om vi fick någon politisk poäng på detta,
vet jag inte. Genomförde vi inte en bostadsfinansieringsreform som kritise-
rades från olika håll? Och den kritiseras fortfarande.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
6 Riksdagens protokoll 1990191:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
Vek vi oss? Nej, vi har stått för denna reform. Även gymnasiereformen är
en reform som vi har stått för och som vi har försvarat. På alla dessa områden
och några till har vi genomfört reformer tillsammans och trott på dem. När
vi har trott dem har vi försvarat dem.
Däremot var vi skeptiska och kritiska till orättvisorna som finns i skattere-
formen. Vi har upprepat, och jag kan upprepa det i dag, att det hade varit
bättre att göra upp om skatterna med oss, centern och miljöpartiet, men ni
valde av taktiska skäl att göra upp med folkpartiet för att få undan marginals-
kattefrågan från valrörelsen.
Däremot skulle ju vi kunna hävda, med viss rätt, att det är svårt att göra
upp med er. Det tog er över 20 år och en underbar natt för Erik Åsbrink att
acceptera vårt förslag om en sänkning av matmomsen. Så är det med den
frågan. Jag har frågat Erik Åsbrink hur långt vi kommer ner med matmom-
sen om han får en underbar natt till.
Däremot, Ingvar Carlsson, står vi fortfarande för vägran att komma över-
ens och göra upp om det omöjliga förslag till lönestopp och strejkförbud som
ni lade fram för drygt ett år sedan. Om det hade genomförts hade det varit
en olycka för hela arbetarrörelsen och för hela fackföreningsrörelsen. Jag är
övertygad om att då hade LO-kongressen som pågår den här veckan varit
stormig och fylld av misstro.
Jag tror i stället att det är så att det socialdemokratiska raset i opinions-
mätningarna är orsakat av den politik som finansdepartementet och rege-
ringen har valt under större delen av 80-talet. Regeringen ansåg 1982, när
man kom tillbaks i regeringsställning, att det fanns två viktiga frågor, nämli-
gen arbetslösheten och Sveriges eftersläpning i ekonomisk tillväxt. I fråga
om att bekämpa arbetslösheten delade vi regeringens uppfattning, och delar
den fortfarande, men talet om svensk eftersläpning har varit ett skenpro-
blem som Walter Korpi skrev i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor
sedan. Sverige har inte halkat efter, hävdar han. Siffror och statistik visar
motsatsen. Genom att olika politiska företrädare och andra har valt att efter
eget gottfinnande använda internationella genomsnittssiffror, undviker man
att analysera verkligheten.
Internationella genomsnittssiffror har varit missvisande, eftersom fatti-
gare länder har ökat sin tillväxt snabbare, medan mogna industriländer som
Sverige och andra konkurrentländer har haft ungefär samma tillväxt. Medan
en del i utlandsjämförelser har använt internationella genomsnittssiffror som
har gett en falsk och ljusare bild av utlandet, har man om Sverige använt
siffror som ger en överdrivet mörk bild.
Det gäller t.ex. frågan om produktiviteten. Vi vet att det är mycket svårt
att beräkna produktivitet inom privat och offentlig tjänsteproduktion. Det
har lett till osäkra statistiska gissningar. Produktiviteten inom offentlig tjäns-
tesektor har man statistiskt satt till noll. Produktiviteten i den privata tjäns-
tesektorn är lika svårberäknad, men i statistiken antar man att den är låg.
Det är också den privata tjänstesektorn som växt snabbt under 80-talet, och
inte den offentliga konsumtionen.
På dessa osäkra antaganden grundas lika osäkra uttalanden om tillväxten.
Med skenbara problem om ekonomins tillväxt och felaktig statistik för ögo-
82
nen, satte regeringen i gång strukturförändringar för att röja undan de inbil-
lade tillväxthindren som man ansåg fanns.
Man genomförde skattereformen, man ökade inkomst- och förmögen-
hetsskillnaderna och man försökte sig på nedskärningar i den offentliga sek-
torn och socialförsäkringarna. Hela huvudlinjen i den politik som fördes me-
dan Feldt var finansminister syftade till att öka företagens vinster och hålla
nere lönerna. Det var själva grundbulten för regeringens politik att med
ökade företagsvinster samtidigt hålla nere lönerna. Men när resultatet blev
enorma omfördelningar till dem som redan hade det hyggligt, till aktieägare
och höginkomsttagare, kunde den politiken inte hålla. Då var man på väg åt
fel håll - mot ojämlikhet och mot orättvisa. Jag menar att det är orsaken till
att många av socialdemokraternas tidigare väljare säger att man inte känner
igen sig. De känner inte igen partiet. Det är inte vårt fel, Ingvar Carlsson.
Nu har vi hört de borgerliga lova förändringar som sänkt arbetsgivarav-
gift, ändrade förmögenhetsskatter osv. Effekterna av dessa förslag blir ett
slags inre devalvering. De blir ju desamma som vid vanliga reguljära deval-
veringar. De borgerliga kliver alltså rakt in i samma problemfyllda politik
som de egentligen i dag kritiserar.
En effekt av devalveringar - vare sig de är borgerliga eller socialdemokra-
tiska - är att man många gånger låser fast industrin i dess gamla strukturer.
Precis detta kommer att hända när en eventuell borgerlig regeringen genom-
för sina förmögenhetsvänliga förslag och sänker arbetsgivaravgifter m.m.
Detta kommer också att förstärkas genom de borgerligas förslag och tan-
kegångar om utförsäljning av statliga företag och privatisering. Tror ni verk-
ligen att svenska folket skulle gynnas av att de borgerliga säljer ut och reali-
serar billigt och till halva priset, som ett slags mellandagsrea?
Mot detta vill vi ställa en annan politik. Vi vill satsa på utbildning och
forskning för industriell tillväxt och höjd produktivitet. Vi vill investera i in-
frastruktur och miljövänliga transportsystem. Det behövs riktade insatser
för miljöteknik och energialternativ till kärnkraften.
Vi menar att felet är att man i finansdepartementet, även i dag Allan Lars-
son, i regeringen och bland de borgerliga alltför mycket har accepterat my-
terna om den svenska eftersläpningen i tillväxt och alltför mycket litat till
marknadslösningar och till föreställningar om att ojämlikheten kanske är
nödvändig och därför kan vara bra.
Herr talman! Livet består ju till en viss del av önskningar och förhopp-
ningar. Det har vi väl alla. En av politikens uppgifter är att skapa förutsätt-
ningar för människor att nå sina mål. Men det gäller också för oss politiker
att ge visioner om det samhälle vi vill skapa.
Politik får aldrig reduceras till enbart frågan om taktik, teknik och finger-
färdighet i kammaren. Inledningsvis poängterade jag att det går inte att för-
enkla politiken till en fråga om svart eller vitt. I dag går det inte ens att enbart
göra politiken till en fråga om rött eller blått. Det är därför vi i vänstern talar
om en röd politik för en grön miljö.
Det kan finnas skäl att göra detta påpekande när några företrädare försö-
ker spela upp en pjäs där det bara skall finnas två aktörer. Men så är det inte
i verklighetens värld, och det vet svenska folket.
Efter höstens val är det föga sannolikt att något av de självutnämnda rege-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
83
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
84
ringsalternativen - socialdemokraterna eller högeralliansen - kan samla en
parlamentarisk majoritet. En regering måste vila på ett bredare underlag.
Vi i vänsterpartiet är villiga att konstruktivt medverka i en ny majoritet
som sätter arbete åt alla i förgrunden och som hyllar frågan om en rättvis
fördelningspolitik - och som även sätter miljöfrågorna i förgrunden.
Jag tror inte att en sådan majoritet kan utlova stora skattesänkningar. Det
vore lättsinne att säga något sådant i ett läge när budgetunderskotten ökar
och vi fortfarande har stora eftersatta behov inom vård- och omsorgssek-
torn. En sådan majoritet kan inte heller utlova någon snabb lösning av den
privata konsumtionen. I den meningen är vi kanske litet kärva, men det är
en hederlighet som jag tror uppskattas på litet sikt.
Vi vill göra det nödvändiga till verklighet. Vår utgångspunkt är att Sverige
behöver en ekologiskt balanserad tillväxt. Den skapas inte med hjälp av ofi-
nansierade skattesänkningar. Sverige behöver industrinvesteringar, inte fi-
nansiella klipp.
Rätten till sjukvård och de äldres behov av omsorg får aldrig prisges åt
marknadskrafter och plånboksransonering. Bättre arbetsmiljö förhindrar
utslagning ur arbetslivet. Med en offensiv sjukvård kan fler rehabiliteras och
antalet sjukskrivningar minskas.
Herr talman! För en sådan politik och för en sådan majoritet är vi beredda
att göra konstruktiva insatser. Jag tror att det redan finns en majoritet för ett
sådant röd-grönt alternativ hos det svenska folket. Det gäller nu att skapa
majoritet även i kammaren. Det är detta jag menar att höstens val ytterst
handlar om. Vi i vänsterpartiet går in för att möta väljarna med ett budskap
om solidaritet, rättvisa och gemenskap. Det är ett budskap som håller.
Anf. 44 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Efter dessa tre år finns det anledning att summera. Trots att
hänsyn till miljön och hushållning med naturresurser är klart övergripande
frågor, behandlas de inte som sådana i riksdagen. Själva basen för samhälls-
utveckling och välstånd är en god hushållning med naturens resurser. De ne-
gativa effekterna kommer många gånger långt efter att naturens gränser har
överskridits.
Det finns många exempel på att det tar tid för miljöförstöring att slå i ge-
nom i form av försämrad hälsa och sämre materiellt välstånd. Försurningen
av skogsmark har pågått i decennier. Från början kan marken försvara sig
genom sin buffringsförmåga, men till slut faller pH-värdet. Det som är giftigt
för trädens rötter löses ut.
I dag i Sverige är 1 gran på 20 skadad och har fått halva sin krona utglesad
eller förstörd. Vad händer i morgon? Det är på samma sätt med de globala
miljöproblemen, växthuseffekten och ozonskiktet. När processen inleds
märks inte sviterna så mycket. Men på sikt kommer konsekvenserna.
En jämförelse kan göras med finanspolitiken. Den ekonomiska politiken
och finanspolitiken sätter gränser för den övriga politiken. Förslag inom
olika politiska områden som påverkar ekonomin måste rymmas inom de
ekonomiska ramarna. Därför har finansdepartementet och finansutskottet
en särställning.
Men miljöfrågorna behandlas i stället som vilka politiska sakfrågor som
helst. Regeringens miljöpolitiska proposition var ett tydligt exempel på
detta. Miljöpolitiken fick vika för det som ansågs viktigare. I miljöproposi-
tionen hänvisades till tillväxtpropositionen, och där fanns förslag till investe-
ringar i järnväg som är bra ur miljösynpunkt. Men dessa små järnvägsinve-
steringar, och de positiva miljöeffekter som satsningarna skulle kunna ge,
drunknar fullkomligt i större investeringar i vägar som kommer att öka väg-
trafiken och belasta miljön ytterligare. Intresset för att öka vägtrafiken har
tagit över där miljön med hjälp av miljöpolitiken borde ha fått sätta grän-
serna.
Samma problem fanns i energipropositionen. Om miljön hade behandlats
som en övergripande fråga, hade regeringen lagt fram förslag till avveckling
av kärnkraft. Men eftersom andra intressen anses viktigare, skall i stället
kärnkraften börja avvecklas när det ”går” med hänsyn tagen till andra fakto-
rer.
Förståelsen för att miljöförstöring är ett hot mot hälsa och en bra levnads-
standard för kommande generationer saknas i de beslut som riksdagen fat-
tar. För att få miljöfrågorna att behandlas som överordnade måste miljön få
sätta gränser. Därför borde riksdagen för länge sedan ha inrättat ett miljöut-
skott med minst samma status som överordnat utskott som finansutskottet.
Regeringen borde också i sitt arbete ge miljödepartementet den överord-
nade roll som finansdepartementet i dag har.
I förra valet lovade alla partier att ta miljöfrågorna på allvar. Vad har hänt
under denna valperiod? Jo, mängder med miljösvek har passerat riksdagen.
Miljöavgiftsutredningen lade fram tre betänkanden. Det tredje och sista
handlade framför allt om avgifter på varor och produkter. Hittills har miljö-
politiken mest gått ut på att komma åt punktutsläppen till luft och vatten.
Utredningen lämnade några försiktiga exempel på hur man skulle kunna
börja använda avgifter för att komma åt miljöproblemen. Men regeringen
gör tvärtom, och i miljöpropositionen slopas nästan alla dessa förslag. Det
gäller t.ex. avgifter på osorterade sopor, klorerade lösningsmedel, klor i
massaindustrin, träskyddsmedel och kadmium. Dessutom undantas utsläppt
koldioxid vid elproduktion från koldioxidavgift. Tala om konsekvens! Skat-
tereformen skulle ha kunnat bli en miljöreform om beskattningen utformats
så att beskattningen på mänskligt arbete minskats och skatten på energi
ökats. Ovanpå detta har kollektivtrafiken momsbelagts.
Inför för valet 1988 lovade samtliga partier att miljölagstiftningen skall
utgå från vad naturen tål. Ingvar Carlsson lovade i partiledardebatten i hös-
tas att miljökvalitetsnormer skall införas. Men i miljöpropositionen stod
bara några rader om riktlinjer för luftkvalitet i storstäderna. Skall bindande
gränsvärden införas, Ingvar Carlsson? Håller det löftet?
Alla partier lovade före förra valet i SNFs enkät att skydda den fjällnära
skogen. Första gången frågan var uppe i riksdagen svek moderaterna tillsam-
mans med socialdemokraterna. Är det så ni håller era löften, Carl Bildt?
Man hänvisade i stället till en utredning som skogsstyrelsen arbetade med.
Utredningen innehöll inte ens en analys av miljöproblematiken. När pro-
positionen behandlades svek alla partier utom miljöpartiet. Centern, folk-
partiet och socialdemokraterna gjorde i utskottet upp om ett tandlöst för-
slag. Folkpartiet svängde i kammaren och stödde sin egen motion med pru-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
85
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
86
tade miljökrav. Inom vänsterpartiet var man oenig och passade genom att
skjuta hela problemet till skogsutredningen.
Det största vågmästarpartiet, socialdemokraterna, har haft minst två al-
ternativ under den gångna perioden, dels betongalternativtet, dels det gröna
alternativet. Men tyvärr har socialdemokraterna hela tiden valt betongvägen
framför allt med moderater och fokpartister.
Jag har några exempel på regeringens fuskpolitik inom detta område. År
1983 skrev Sverige på Bernkonventionen, som innebär skydd för hotade ar-
ters livsmiljö. Sverige har inte brytt sig om att följa konventionen. Det är
fortfarande tillåtet att avverka de sista urskogarna. Är statsministern beredd
att göra någonting åt detta?
Birgitta Dahl har i kammaren lovat att de klorerade utsläppen från massa-
industrin skall upphöra till år 2000. Enligt miljöpropositionen skall utsläp-
pen ner till ofarliga nivåer. Vad är ofarliga nivåer? Enligt industrin är dagens
nivåer ofarliga.
I miljöpropositionen 1988 fanns inte avfallsfrågorna med. Avfallsfrågorna
var så viktiga att de skulle komma i en särskild proposition. Den kom så små-
ningom som en bilaga till nådiga luntan i januari 1990. Där saknades helt
strategi för att få ner avfallsmängderna. Inget förslag till avfalls- och återvin-
ningslag fanns med.
Riksdagen har fattat beslut om målsättningen för NOX-utsläppen. De
skall minska med 30 %. I miljöpropositionen säger regeringen att detta ty-
värr inte går på grund av trafikökningen. Vilka är egentligen regeringens för-
slag till åtgärder? Regeringen släpper tanken på att halvera NOX-utsläppen
till år 2000. De förslag från naturvårdsverket som finns i Luft-90 om skärpta
avgaskrav ställer sig regeringen inte bakom. Inte heller gör man någonting
åt arbetsfordon, sjöfart eller luftfart.
År 1986 uttalade Ingvar Carlsson: Kärnkraften hör inte hemma i ett civili-
serat samhälle. Riksdagen fattade beslut om att stänga två kärnkraftverk
1995-1996. Enligt Birgitta Dahl var det ett oåterkalleligt beslut. Nu är be-
slutet återkallat. Dessutom är avvecklingsåret 2010 borttaget. Jag noterade
i går att både socialdemokrater och centerpartister röstade emot en avveck-
ling till år 2010. Att folkpartiet har velat fortsätta med kärnkraften efter år
2010 har vi vetat sedan en tid tillbaka. Men att Ingvar Carlsson och Olof
Johansson har denna åsikt är någonting nytt.
I det trafikpolitiska beslutet våren 1988 sades det att samhällsekonomin
skall vara styrande för trafikinvesteringarna och att varje trafikslag skall
bära sina kostnader. Men ScanLink byggs trots att de samhällsekonomiska
kalkylerna visar på minus. En riksdagsmajoritet beslutade i går att bygga
Öresundsbron, där vägtrafiken inte betalar sina kostnader. Ur miljösyn-
punkt har en rad katastrofala beslut fattats. Dit hör både Öresundsbron och
inlandsbanan. Miljöpolitiken har varit dålig. Men tyvärr har vi inget hopp
om att den skulle bli bättre med en borgerlig regering. Jag skulle gärna vilja
att Carl Bildt och Bengt Westerberg i så fall vederlägger detta.
Alla var överens om att den gamla jordbrukspolitiken inte uppfyllde de
jordbrukspolitiska målen eller miljömålet. Miljömålet glömdes bort när ett
nytt förslag kompromissades fram. Förslaget som antogs av socialdemokra-
ter, moderater, folkpartister, centerpartister och vänsterpartister innebär att
25 % av Sveriges åkermark läggs ned och tas ur produktion i stället för att
man minskar användningen av kemiska bekämpningsmedel och handels-
gödsel.
En stor del av denna mark kommer att planteras med granskog, och där-
med försvinner en stor del av det öppna svenska kulturlandskapet. Hur kan
t.ex. Lars Werner och Olof Johansson försvara detta?
Enligt uppgift kommer Sverige vid en EG-anslutning att årligen betala 13
miljarder till EGs budget medan vi får tillbaka 5 miljarder. Kostnaden för
Sverige blir alltså 8 miljarder. Huvuddelen av dessa pengar, 60%, går till
jordbruksstöd inom EG. Det betyder i klartext att vi stödjer Danmarks ba-
conexport och den starkt kemikaliserade veteodlingen i centrala Frankrike.
Man kan fråga sig om det kan vara vettigt att vi skall lägga ytterligare 8
miljarder på subventioner till sådant jordbruk när vi själva brottas med ett
stigande budgetunderskott. Jag har i debatten tidigare här i dag hört att det
uppgår till ca 30 miljarder. Är det på detta sätt budgetbalansen skall förstär-
kas, Carl Bildt och Bengt Westerberg?
I EG-frågan har rusningen varit värst. På mindre än tio månader har kur-
sen ändrats totalt. I dag verkar alla de stora partierna vara beredda till med-
lemskap utan neutralitetsförbehåll. Korrigera mig om jag har fel! Hemlig-
hetsmakeriet har fortsatt. I utrikesnämnden har uppenbarligen enighet upp-
nåtts om en ansökan utan neutralitetsförbehåll. Hur kan man i centern vara
beredd att acceptera detta, Olof Johansson?
För att undvika diskussioner blir det ingen ordentlig debatt i kammaren i
morgon om deklarationen. Men det kanske är bäst utan debatt. Det blir ju
lugnare på det sättet. Men hur går det med insynen och demokratin, Ingvar
Carlsson?
Anf. 45 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Under de veckor och månader som återstår till den 15 sep-
tember är det tre frågor som är centrala.
För det första: Är Sverige i dag ett bättre land att leva och bo i jämfört
med för tre år sedan?
För det andra: Vilka värderingar och idéer skall genomsyra vårt samhälle
i framtiden under de kommande tre åren?
För det tredje: Hur skall Sverige styras under 90-talet? Blir det samarbete
och breda lösningar, eller blir det kaos i politiken?
I socialdemokraternas valmanifest från 1989 slog vi fast att kampen mot
arbetslöshet och inflation kräver en stram och uthållig ekonomisk politik.
Trots lågkonjunkturen har vi lyckats upprätthålla en mycket hög sysselsätt-
ning i Sverige. Antalet sysselsatta är i dag 4 449 000, och av dem är 2 000 000
kvinnor. Sverige har världens högsta förvärvsfrekvens bland kvinnor, 81 %.
Arbetslösheten är nu omkring 2 %. Det är en mycket låg siffra i ett inter-
nationellt perspektiv. Det är också en låg siffra, om man ser bakåt i tiden.
Sedan 1988 har arbetslösheten bara ökat med en halv procent, men med våra
ambitioner i Sverige är det en hög siffra. Därför har vi satt in kraftfulla mark-
nadspolitiska åtgärder för att motverka ökad arbetslöshet. Arbetslinjen har
förstärkts, och utbildningen har byggts ut.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
87
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
88
Inför framtiden kan jag garantera: En socialdemokratisk regering kom-
mer aldrig att vika från linjen arbete åt alla!
I socialdemokratins valmanifest 1988 utlovade vi en genomgripande skat-
tereform med sänkta inkomstskatter och en rättvisare beskattning mellan ar-
bete och kapital. Århundradets skattereform är nu genomförd. Vi har fått
ett enklare och rättvisare skattesystem som bidrar till den ekonomiska ut-
vecklingen och som kan finansiera välfärden.
Ett omfattande program för ökad tillväxt och produktivitet har inletts. 100
miljarder satsas på investeringar i järnvägar, vägar och kollektivtrafik, lika
mycket i telekommunikationer.
Investeringsfonderna har släppts fria.
Öresundsbron skall byggas.
En långsiktig energipolitik ligger fast.
Ett historiskt trendbrott har skett när det gäller inflationsbekämpningen.
Genom Rehnberggruppens framgångsrika arbete har stabiliseringsavtal slu-
tits för 1991 och 1992. Kostnadsutvecklingen har dämpats och ger goda förut-
sättningar för ökad konkurrenskraft. De kommande tolv månaderna förvän-
tas inflationen ligga kring 4 %.
Samtidigt faller räntorna.
Och det blir billigare mat med en socialdemokratisk regering. Vad händer
med matmomsen, om vi får en borgerlig regering? Det skulle vara intressant,
om vi kunde få en liten indikation om detta i dag.
När Olof Johansson säger att här gäller det att väljarna skapar majoritet
för sänkt matmoms, håller jag med Olof Johansson om det. Det är en viktig
fråga i höstens val. Men jag konstaterar att än så länge är det bara med en
socialdemokratisk regering som vi kommer att kunna garanteras sänkt mat-
moms.
Industriproduktionen tar fart och Sveriges utrikesaffärer förbättras suc-
cessivt. Steg för steg närmar sig den svenska ekonomin den definitiva vänd-
punkten. Grunden är lagd för en stark ekonomi under 90-talet. Men fortsatt
stramhet är nödvändig. Vi har inte råd med några extravaganser, varken gi-
gantiska skattesänkningar eller nya stora utgiftsökningar. En ansvarsfull po-
litik är nödvändig med tanke på det statsfinansiella läget.
Carl Bildt beskrev, som vanligt, hur eländigt eländigt det är med vår eko-
nomi. Låt mig då citera ur Dagens Industri vad tidningens ekonomiexpert
Olle Fahlén säger på denna punkt: ”Svensk ekonomi befinner sig just nu i
ett utmärkt läge med låga inflationsförväntningar, fullt förtroende för kro-
nan och en vändning uppåt i världskonjunkturen runt hörnet.---Frågan är
väl om utsikterna att rätta till balansproblemen varit bättre någon gång se-
dan början av 1970-talet.”
Läs Dagens Industri innan valrörelsen börjar, Carl Bildt, så slipper vi de
där jeremiaderna!
Sedan säger Carl Bildt att vi har en avindustrialisering i Sverige. Under de
sex borgerliga regeringsåren rasade industriinvesteringarna med 40 %, och
man började tala om Sverige som en andra rangens industrination. Sedan
1982, Carl Bildt, har industriinvesteringarna ökat med ungefär 100 %. Jag
tror nog att hotet om en avindustrialisering är avvärjt.
Om Carl Bildt sedan vill dra slutsatser av lågkonjunkturen, kan jag kon-
statera att i USA minskar tillväxten med 1,8 % under första halvåret, i Stor-
britannien med 2,0 % och i Canada med 2,1 %. Det är tre länder med hö-
gerregeringar, Carl Bildt. Hur i all sin dar kan då Carl Bildt förklara - efter-
som lösningen på våra tillväxtproblem skulle vara en borgerlig politik - att i
dessa tre länder rasar industriproduktionen?
I Sverige, om Carl Bildt vill fly till hemmaplan, har det under åren
1970—1990 - med undantag då för de sex borgerliga åren - varit en riktigt
bra tillväxt. Det var bara under åren när de borgerliga regerade som det blev
en riktigt dålig utveckling. I övrigt under perioden 1970-1990, då socialde-
mokraterna hade regeringsansvaret, ser det faktiskt riktigt bra ut.
I socialdemokratins valmanifest 1988 utlovade vi konkreta reformer för
att öka tryggheten och välfärden, inte minst åtgärder som förbättrar barnens
situation. Sedan 1988 har 60 000 nya daghemsplatser tillkommit. Två av tre
platser har gått till barn från LO-familjer. 86 % av alla barn har i dag någon
form av barnomsorg.
Föräldraförsäkringen har byggts ut från nio till tolv månader, plus tre må-
nader med garantipeng. Det är världens överlägset bästa föräldraförsäkring,
trots att vi inte lyckats bygga ut den så mycket som vi skulle önska.
Barnbidragen har förbättrats kraftigt under perioden. För ett barn ökade
det från knappt 6 000 till 9 000 kr. Samtidigt har bostadsbidragen till barnfa-
miljerna höjts kraftigt.
Skolan reformeras och byggs ut. Gymnasieskolans alla utbildningslinjer
blir treåriga, och det är en viktig jämlikhets- och kunskapsreform.
Den här uppräkningen visar hur mycket vi satsar på barnen i vårt land. Jag
tror att jag vågar påstå att inget annat land i världen gör så mycket för barnen
som vi faktiskt gör i Sverige. Och det är inte konstigt att det sedan 1988 har
fötts rekordmånga barn i vårt land, 384 000. Vi går förbi det ena katolska
landet efter det andra. Snart ligger vi först.
I socialdemokratins valmanifest slår vi fast att arbetslivets villkor måste
göras mer rättvisa. De 400 000 mest utsatta arbetsplatserna är nu kartlagda,
och arbetsmiljökommissionen har lämnat förslag till åtgärder.
Genom arbetslivsfonden finns nu 15 miljarder kronor för att förbättra ar-
betsmiljöerna. Hittills har fonden fördelat 1,2 miljarder kronor på drygt
1 500 arbetsplatser. Insatser har gjorts som berör 200 000 löntagare.
Arbetsgivarnas och försäkringskassornas ansvar för rehabilitering efter
sjukdom och arbetsskada kommer att skärpas. Ingen förtidspension skall be-
viljas förrän alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda.
Den lagstadgade semestern har förlängts från 25 till 27 dagar, en rättvise-
reform.
Varför i all sin dar, Carl Bildt, skall arbetslivsfonden delas ut till arbetsgi-
varna, den som är en av våra största sociala landvinningar någonsin i Sve-
rige?
I socialdemokratins valmanifest för tre år sedan lovade vi att ta hårdare
tag för bättre miljö, och jag skall svara Claes Roxbergh.
Det internationella miljöarbetet har utvecklats. En konkret plan är fast-
ställd för att återställa Östersjöns ekologi. Sverige har internationellt drivit
på avvecklingen av freoner.
Vägtrafikens utsläpp minskar nu stadigt i takt med att avgaskraven skärps.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
89
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
90
Koldioxidskatt har införts på bensin. Överenskommelse har träffats om trafi-
ken i storstäderna.
Anslagen för inköp av mark för naturvårdsändamål har genom riksdagens
beslut höjts till 140 milj.kr. Ytterligare två nationalparker har inrättats.
Markägarna kommer att få ett vidgat ansvar för den biologiska mångfalden
och naturskyddet.
Industrins utsläpp har fortsatt att minska.
Källsortering av sopor börjar ta fart, och återvinningen ökar.
Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp ytterligare konkreta exempel. Jag
hävdar att Sverige är på rätt väg i miljöpolitiken.
I socialdemokratins valmanifest slog vi fast att vi vill utveckla Sveriges för-
bindelser med övriga Europa. Under de senaste tre åren har det hänt oerhört
mycket positivt, händelser som kommer att påverka Europa under lång tid
framöver. De kommunistiska diktaturerna i Östeuropa har fallit, en efter en.
En ny säkerhetsordning för Europa undertecknades förra året i Paris, och
samarbetet mellan de europeiska staterna fördjupas och breddas. Sverige
har varit en av de pådrivande krafterna i förhandlingarna mellan EG och
EFTA. Det samarbetet kommer att beröra över 350 miljoner européer. Av-
talet väntas träda i kraft om ett och ett halvt år.
I morgon kommer nästa steg att tas i denna för vårt land så viktiga process.
Regeringen kommer då att lämna in sin deklaration till riksdagen angående
ansökan om medlemskap i den europeiska gemenskapen.
Har Sverige blivit ett bättre eller ett sämre land att leva i under de gångna
tre åren? För min del är svaret givet: Ja. På område efter område är vårt land
starkare och bättre än för tre år sedan.
Det är inte bara jag som anser att Sverige är ett bra land och har framtiden
för sig. Många andra delar den uppfattningen.
Vi är friast i världen, enligt en stor undersökning gjord av FN.
Vi har lägst arbetslöshet i Europa, enligt OECD.
Vi är en hörnpelare för ABB-gruppen, enligt Percy Barnevik.
Vi har världens mest utbyggda barnomsorg och vi är nöjda med den, enligt
en undersökning i Veckans Affärer.
Vi har den bästa arbetsmarknadspolitiken, enligt EG-kommissionens fö-
reträdare.
Vi har en stark framtid, enligt den engelska affärstidningen Financial
Times.
Vi svenskar har mycket att känna stolthet över: friheten, demokratin, väl-
färden, sysselsättningen, naturen och miljön. Men vi vill naturligtvis gå vi-
dare och göra ett bra land ännu bättre. Vi vill leva i ett samhälle där välfär-
den är utbyggd och kommer alla medborgare till del på rättvisa villkor.
Vilka värderingar och idéer skall då genomsyra vårt samhälle i framtiden?
Jag tror att svaret är ganska självklart, oss svenskar emellan.
Vi vill öka rättvisan, inte minska den.
Vi vill stärka jämställdheten, inte försvaga den.
Vi vill värna jobben, inte öka arbetslösheten.
Vi svenskar vill att Sverige skall vara ett samhälle med värme och om-
tanke. Ingen skall stå utanför, alla skall kunna känna mening, få växa och
utvecklas i frihet och trygghet. Sverige behöver därför de värderingar och
idéer som socialdemokratin står för.
Därför, kammarledamöter, kommer med nödvändighet frågan: Hur skall
Sverige styras de närmaste tre åren?
Vi socialdemokrater här i riksdagen har, tillsammans med andra partier,
kunnat samla breda majoriteter i för nationen mycket viktiga frågor.
Det gäller Europapolitiken och skattereformen. Det gäller energipoliti-
ken och arbetsmiljön. Det gäller socialförsäkringarna och bostadsfinansie-
ringen, för att ta några exempel.
Skulle en borgerlig regering, vare sig den består av två partier, eller tre,
fyra eller kanske t.o.m. fem partier ha kunnat samla sig kring något enda av
dessa beslut?
Och hur blir det under den kommande valperioden?
Hur skall folkpartiet, t.ex. kunna samarbeta med kds om familjepoliti-
ken?
Hur skall moderaterna kunna samarbeta med centern om skattepolitiken?
Hur skall någon över huvud taget kunna samarbeta med Ny demokrati?
Jag skall läsa upp ett citat från en intervju i SAF-tidningen med SAFs ord-
förande Ulf Laurin: Jag tycker också att summan av framgångarna för Ny
demokrati och kds är positiv. Adderar man dessa nya inslag till vad vi i övrigt
har så finner vi en starkare betoning än på mycket lång tid för liberalism,
företagsamhet, hederlighet, etik och vilja att göra rätt för sig.
Så uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningens ordförande år 1991, aktiv
moderat.
Nu ställer jag frågan till samtliga borgerliga partier: Är detta uttalande
representativt för borgerligheten? Är det denna inställning ni i själva verket
har till Ny demokrati? Är det inte dags att nu entydigt ta ställning för att man
icke kommer att basera något politiskt handlande i denna kammare på detta
parti? Jag gör det desto mer som Carl Bildt håller öppet för att ta in lan
Wachtmeister i en borgerlig regering. Det är dags att tala klarspråk nu när
det gäller detta parti. Det har varit väldigt dåligt med det från de borgerliga
partiernas sida.
Jag har varnat länge för att vi kan få en parlamentarisk situation som blir
svårhanterlig. Risken för parlamentariskt kaos är uppenbar. Allt fler tycks
nu börja dela min uppfattning. Sverige har inte råd med en bräcklig koali-
tionsregering som bedriver en ytterkantspolitik. Sverige behöver en regering
som förmår samla breda, hållfasta majoriteter i politikens huvudfåra och en
politik som bygger på ansvar för ekonomin, sysselsättningen, medmänsklig-
het och solidaritet, jämställdhet och allas lika rätt.
När jag lyssnat på debatten här i dag har jag dragit två slutsatser så här
långt.
Bengt Westerberg markerade en ovanligt stark vänsterprofil, vilket jag
tror förvånade många. Jag tror det återspeglar oron i folkpartiet efter det
man gick in i högeralliansen och den reaktion som kommit om man skall tro
på opinionssiffror.
Det andra som är intressant är att det egentligen var hårda attacker från
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
91
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
92
folkpartiet och centern framför allt mot moderaterna men delvis mot var-
andra. Det nya var att man inte nämnde namnet på det andra partiet. Bengt
Westerberg sade att det finns de som - och så gav han moderaterna en riktig
råsop. Men på något sätt vill han smyga in det anonymt, för vi skall ha val
och de har högeralliansen. Men detta håller ju inte i verkligheten.
Herr talman! Till min förvåning fortsatte Carl Bildt debatten om Kjell-
Olof Feldts bok. Jag trodde Bildt hade fått tillräckligt på nöten i den frågan
häromdagen i TV, men så tycks inte vara fallet. Därför skall jag citera ur
boken vad Feldt skriver: Den största gropen att falla i tycks den s.k. alliansen
moderater-liberaler vara i färd med att gräva.
Återigen, Carl Bildt, läs hela Feldts bok, så kommer Bildt inte att citera
så förtjust i fortsättningen.
Det finns en memoarbok till, skriven av en tidigare politiker, Britt Mo-
gård. Varför inte läsa den, Carl Bildt? Den visar hur diskussion i den borger-
liga regeringen förbjöds. I stället drog sig Fälldin, Bohman och Ullsten in i
låsta rum, och sedan var varje annan diskussion förbjuden. Undra på att det
blev den politik det blev.
Då föredrar jag en diskussion i en socialdemokratisk regering. Där disku-
terar vi så det går härliga till. Sedan kommer vi fram till vettiga beslut. Men
en regering där diskussion förbjöds? Läs Britt Mogårds bok eller avstå från
att citera Feldt. Jag är beredd att ställa upp på vilket som.
Anf. 46 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag skall göra statsministern besviken - jag kommer att fort-
sätta att citera Feldts bok. Den ger den sammanfattande beskrivningen av
det tumult och det elände som varit socialdemokratisk ekonomisk politik un-
der denna period. Den ger det sammanfattande omdömet om den tredje vä-
gens ekonomiska politik: Den ledde åt fel håll, säger Kjell-Olof Feldt.
Jag skall vara hänsynsfull nog att inte citera vad Kjell-Olof Feldt skriver
om det s.k. stoppaket från förra året som statsministern ibland fortfarande,
trots all vetskap om motsatsen, hävdar var bra. Det är ett förödande om-
döme om socialdemokratins sätt att på grund av splittring, och inte minst på
grund av fjättringen vid LO och Stig Malm och det interna tumultet, miss-
lyckas med den avgörande uppgiften, dvs. att driva en ekonomisk politik
som förhindrar att Sverige tappar mark i förhållande till andra länder och
drabbas av den ökade arbetslöshet som nu tydligen börjar smyga sig på oss.
Sanningen är att Sverige under dessa tre år haft högre inflation, lägre till-
växt och sämre investeringar än så gott som varje annat västeuropeiskt land.
Vi har halkat efter.
Det finns sådant som är bra i detta land och som inte är regeringens för-
tjänst: naturen. Sen finns det sådant som är dåligt som inte är regeringens
fel t.ex. vädret - det tror jag inte vi kan lasta Ingvar Carlsson för. Men när
det gäller de avgörande uppgifterna har regeringen misslyckats med den
ekonomiska politiken. Vi har halkat efter.
140 000 industrijobb slås ut inom loppet av ett och ett halvt år. Det är den
snabbaste avindustrialiseringsprocess som vi har varit inne i. Men Ingvar
Carlsson står och säger att utvecklingen är på väg åt rätt håll!
Har socialdemokratin förlorat sin själ? Är det inte just en hälsosam, bra
och växande industrisektor som skall skapa det välstånd som gör välfärden
möjlig? Har ni förlorat er själ när ni kan vifta bort det faktum att industri-
jobb slås ut i den omfattning som nu är fallet?
Bara en fråga till Ingvar Carlsson om skatten: Vill ni sänka skattetrycket
eller vill ni höja det?
Vill man sänka skattetrycket men inte har en medveten politik för att
sänka det, hamnar man ofelbart förr eller senare i en politik som i stället
höjer skattetrycket.
Höjer vi skatterna ytterligare i detta land kommer den ekonomiska ut-
vecklingen att bli ännu mer besvärlig. Det drabbar ytterst sysselsättning och
välfärd.
Sedan till regeringsfrågan och samarbetsfrågorna.
Jag jämför Ingvar Carlssons framträdande med hur det var för ett år se-
dan. Jag märker en viss bitterhet. För ett år sedan stod statsministern här i
talarstolen och sade: Alla vill samarbeta kring socialdemokratin, ingen vill
samarbeta med de isolerade moderaterna. Det var hans huvudstrategi. Men
under det senaste året har denna strategi fallit sönder och samman. Det ena
sammanbrottet i relationerna har följt det andra för socialdemokratin. Jag
noterade att Ingvar Carlsson stod på LO-kongressen häromdagen och ironi-
serade över Anne Wibble som skilsmässoadvokat. Ja, någonting behövdes
tydligen för skilsmässan där är högst påtaglig.
Och vad är situationen nu? Vi har ett program, Ny start för Sverige. Det
är den enda vägen för att klara Sveriges ekonomiska problem. Det är det
enda program som är framlagt inför denna valrörelse. Till att förverkliga
detta ekonomiska program är det nu köbildning av gamla och nya partier.
Medan vi har köproblem - jag erkänner dem gärna - står Ingvar Carlsson
och socialdemokratin där öde och övergivna. Lasse Werner volonterar vis-
serligen litet lätt, han kanske kan vara med på ett och annat om han får sitt
parti med sig, men i övrigt är det litet öde, övergivet, snubblande och splitt-
rande. Det finns ingen linje.
Vi har, det är vårt besked, en allians. Vi har en politik. Allt fler vill vara
med.
Men vad har socialdemokratin? Finns det över huvud taget någon vänster-
allians? Finns det några möjligheter att driva politik på den planhalvan?
Jag lyssnade i förmiddags på finansministern när han citerade utländska
bedömare av vår ekonomi. Det kan för all del gälla även Dagens Industri.
Han nämnde Kleinmut Benson, som rekommenderade utländska investe-
rare att köpa svenska aktier. Jag slog upp det för att se vad han sade. Det är
rätt, man rekommenderar svenska aktier av två skäl: Att regeringen äntligen
gjort ecuanknytning, som vi länge krävt men som regeringen tvekat om all-
deles för länge. Det andra skälet är ännu viktigare och det är talande nog:
Kleinmut Benson säger att med nuvarande politiska utveckling går Sverige
mot ett regeringsskifte, och då blir det en bättre politik och då finns det för-
utsättningar för att det skall bli tillväxt i svensk ekonomi igen.
Anf. 47 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag har läst Kjell-Olof Feldts bok väldigt noga. Jag kände
inte igen det citat som Ingvar Carlsson drog. Det kan möjligen vara hämtat
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
93
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
94
ur någon senare tidningsartikel, men det skulle vara intressant att få en sid-
hänvisning till var i boken det är hämtat. Jag tvivlar på att det finns där.
Hur står det till i svensk ekonomi? Nu har jag hört både Allan Larsson och
Ingvar Carlsson tala i dag. Bägge har använt samma citat av Olle Fahlén i
Dagens Industri. Det var alldeles fantastiskt att denne Olle Fahlén skrev nå-
gonting som ni kunde åberopa, men ni kunde ha koordinerat er med var-
andra och kanske hittat någonting annat att citera.
Men vi läser ju alla Dagens Industri, och det är inte svårt att hitta andra
citat i den tidningen som pekar i en annan riktning, som t.ex. utfärdar var-
ningar för att övertolka de positiva tecken som alltid finns i en bild av den
ekonomiska utvecklingen.
På nationaldagen, den 6 juni, skrev man på ledarplats så här i Dagens In-
dustri:
”Riksbankschefen Bengt Dennis kände sig uppenbarligen föranledd att
understryka att det är för tidigt att blåsa faran över för svensk ekonomi när
han främträdde vid Nationalekonomiska föreningens möte i Stockholm i tis-
dags.
Riksbankschefen har naturligtvis rätt. Inflationen i Sverige är inte kväst.
Eventuella låga avtal 1991 och 1992 är ingen garanti för en fortsatt löneut-
veckling i takt med produktivitetsförbättringarna inom industrin.---
Det skenande budgetunderskottet exemplifierar att Bengt Dennis oro har
handfast konkret bakgrund.”
Jag säger inte att Bengt Dennis heller har rätt, men att göra Olle Fahlén
till ett orakel som vet precis hur det skall gå i ekonomin, det är ett något
förvånande grepp för att komma från regeringen, tycker jag.
Ingvar Carlsson sade så här i sitt tal: Har Sverige blivit ett bättre eller ett
sämre land att leva i? För mig är svaret otvetydigt ja.
I detta kan jag instämma.
Ingvar Carlsson var förvånad över att jag i mitt anförande berörde sådana
saker som eget rum på långvården, husläkare, gruppbostäder för dementa
och jämställdhet mellan kvinnor och män. Men Ingvar Carlsson måste rimli-
gen hört mig tala om detta många gånger förr. I snart sagt varje anförande
här i kammaren och i varje debatt sedan han blev statsminister har alla dessa
frågor, eller åtminstone några av dem varit uppe till diskussion.
Det är naturligtvis inte Carl Bildt eller Olof Johansson eller Alf Svensson
som är måltavlorna för detta, utan det är Ingvar Carlsson. De exempel ur
verkligheten som jag inledde mitt anförande med, är hämtade ur Ingvar
Carlssons Sverige. Det är här åldringsvården inte fungerar. Det är här det
inte finns institutioner. Det är ni som genom oförmåga har bidragit till att vi
har den situation vi har i dag med massor av gamla människor som ligger
kvar, färdigbehandlade, på sjukhusen eller som finns hemma och som inte
kommer därifrån därför att det inte finns institutioner, ålderdomshem eller
gruppbostäder, som kan ta hand om dem.
Det är socialdemokratin och Ingvar Carlsson som är måltavlan och ingen
annan.
Det är ni som har en barnomsorgskö på 60000, trots att ni hade lovat att
bygga bort barnomsorgskön vid det här laget.
Man kan inte anklaga någon annan för det.
Vi kan ha en diskussion om vad som skulle ha hänt med en annan regering
eller med andra partier vid rodret, men det är ni som har haft ansvaret, och
det är er verklighet som jag har plockat tragiska bilder ur för att illustrera
hur det går.
Jag kunde ha fortsatt. Solidariteten har satts på undantag under de social-
demokratiska regeringsåren, och i synnerhet under de senaste åren. På lucia-
dagen 1989 var det den socialdemokratiska regeringen, under Ingvar Carls-
sons ledning, som skärpte den svenska flyktingpolitiken. Detta fick de tra-
giska följder som vi kan läsa om snart sagt varje dag i svenska tidningar.
Människor som tidigare ansågs ha tillräckligt goda skäl för att få stanna i Sve-
rige får inte längre stanna därför att ni har lagt om flyktingpolitiken.
Det är ni som har skurit ned det svenska biståndet. Nästa år kommer det
att vara en miljard kronor lägre i förhållande till det åtagande som vi har
gjort gentemot de fattiga länderna. Biståndsministern - som själv råkar vara
här i kammaren - har själv erkänt att detta är en urholkning av det svenska
biståndet. En miljard - det är lika mycket som det svenska katastrofbistån-
det nästa år kommer att uppgå till. Detta sker i ett läge då katastroferna i
världen är fler och större än på mycket länge och dessutom möjligheterna i
många länder är större än på länge att dels göra verkligt positiva insatser för
att utveckla ekonomi och demokrati, dels att göra humanitära insatser. I
t.ex. flera afrikanska stater har man börjat införa flerpartisystem. Utveck-
lingsmöjligheterna är större än på mycket länge.
Det är ni som har sagt nej till omfattande handikappreformer. Det är ni
som har tyckt att det är viktigare att subventionera medlemsavgifter i fack-
liga organisationer och arbetsgivarföreningar än att satsa på stöd till handi-
kappade i Sverige. Ni har därför år efter år - också denna vår - sagt nej till
angelägna handikappreformer. Detta är att sätta solidariteten på undantag.
Det är ni som är måltavlan för vår kritik - inga andra.
Herr talman! Till sist vill jag beröra frågan om Ny demokrati. Detta parti
har haft några frågor som man har kört hårt med. Det är sänkt matmoms
och att man skall dricka mer alkohol - bl.a. skall vi ha sänkt inköpsålder på
Systemet. Jag har noterat att det är några frågor som Ingvar Carlsson under
våren radikalt svängt i. Det är dels matmomsen - plötsligt vände det för nå-
gon månad sedan -, dels inköpsåldern på Systemet - jag noterade för någon
månad sedan att Ingvar Carlsson förordade sänkt inköpsålder på Systemet.
Jag undrar för vem Ny demokrati med lan Wachtmeister och Bert Karlsson
i spetsen är inspirationskälla.
Anf. 48 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja anmäla att jag inte har läst Kjell-Olof Feldts
bok. Jag läser däremot gärna vad Allan Larsson skriver. Jag tycker att det
har insmugit sig något slags obalans mellan forntid och nutid. Jag skall läsa
den om jag får tid någon gång och inte har något viktigare för mig - det är
en osannolik situation.
Jag har noterat att det även i övrigt är uppochnedvända världen. Carl Bilt
står här och jublar över kösamhället. Om jag vore i Carl Bildts kläder - det
är jag ju inte; de är mycket längre än mina - skulle jag ta det väldigt lugnt
och framför allt skulle jag ta reda på vad kön vill. Bland de köande befinner
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
95
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
sig lan Wachtmeister, Bert Karlsson och annat löst folk. Statsministern begär
på fullt allvar att man skall svara på hur vi skall ha det med dem.
Jag skall bli mycket allvarlig. Jag säger- som jag sade i slutet av mitt inled-
ningsanförande - att jag har stort förtroende för detta lands väljarkår och
dess mognad. Jag tror inte att den svenska väljaren kommer att falla i trans
för den sortens ytterkantspiruetter som herrarna Karlsson och Wachtmeister
representerar. Minst av alla har ett centerparti någon anledning att räkna in
dem i något sorts underlag. De kör i sin egen satellitbana.
Jag vill sedan beröra något av det som statsministern tog upp. Jag tyckte
nog att Ingvar Carlsson gav en felaktig bild av historien. Vi skall komma ihåg
att det socialdemokratiska regerandet har pågått under i stort sett oavbruten
högkonjunktur - nio år. Det verkade ett tag som om det var bortglömt. Det
stämmer inte riktigt med den förväntansfulla attityd som Allan Larsson vi-
sade upp på förmiddagen. Han talade om en vändpunkt - att man hoppas på
en högkonjunktur och att allt då skall bli bättre. Glöm inte den högkonjunk-
tur som ni har haft att regera under!
Matmomsen intresserar många - i synnerhet en majoritet av svenska fol-
ket. Det är den viktigaste skattepolitiska åtgärd som kan - och bör - vidtas.
Jag välkomnar naturligtvis den omsvängning som har inträtt också här i par-
lamentet. Jag välkomnar den opinion som har börjat framträda. På vårkan-
ten började ju regeringen faktiskt att röra på sig. Det var först kvinnoförbun-
dets ordförande, sedan Margot Wallström och Mona Sahlin. Jag har väldigt
svårt att tro att någon av dem hade charmats av lan Wachtmeister och Bert
Karlsson. Det måste vara något annat som låg bakom. Den 21 maj kapitule-
rade regeringen för folktrycket - det är min analys av detta. På socialdemo-
kratiskt håll är man mycket medveten om att detta är en i folkopinionen väl
förankrad fråga. Vi tycker att det är bra om vi på något sätt har bidragit till
att driva fram den opinionen.
Ingvar Carlsson säger att det är socialdemokraterna och en socialdemo-
kratisk regering som är en garanti för att det skall bli något av detta. Men ni
hade faktiskt möjlighet att ta ställning nu. Vi hade nämligen lagt ett konkret
förslag - med lagtext och allt. Det var bara att rösta. Det hade man väl hunnit
med tidigare under perioden också. Man hade kunnat lagrådsgranska osv.
Det fanns inga tekniska hinder för att genomföra sänkt matmoms under
denna period. Det är det ena. Om ni inte gillade vårt förslag, kunde ni ju ha
lagt fram en proposition. Det är ju regeringens privilegium, men det gjorde
ni inte.
I och med att ni valt denna modell är problemet nu att inget parti kan ge
någon garanti om varken det ena eller det andra. Sanningen är ju att väljarna
skall ha ett ord med i laget. Vi garanterar att vi står fast vid vårt förslag om
sänkt skatt på maten. Slutsatsen är därför att den som röstar på centerpartiet
vet att han röstar för sänkt skatt på maten. Det är den garanti som ett parti
kan ge. Inget parti här vill väl så långt förutsäga valresultatet att man tror att
man får egen majoritet. Ingen inbillar sig väl att den lyckan skall vederfaras
något av partierna.
Jag vill till sist bara för Claes Roxbergh påpeka att han väl häromdagen
har deltagit i ett beslut om energipolitiken vars innebörd han uppenbarligen
96
inte har förstått. Han uttalade nämligen en lögn i fråga om avvecklingen av
kärnkraften. Men den frågan kan vi återkomma till.
Anf. 49 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! För att inte verka utanför i debatten skulle jag gärna till pro-
tokollet få antecknat att jag har läst Kjell-Olof Feldts bok, men jag tänker
inte ytterligare beröra den här i dag.
Jag vet inte hur jag skall tolka Ingvar Carlssons tystnad om de anklagelser
som han under detta år har riktat mot oss. Om det är en omvärdering är det
bra, men jag tror inte att det bara går att låtsas som om ingenting har hänt.
Det svänger ju litet i opinionsundersökningarna för socialdemokraterna -
och för alla. Ingvar Carlsson sade häromdagen på LO-kongressen att det be-
ror på gnällspikar. Jag räknar inte in mig i den gruppen - jag har som bekant
en annan bakgrund. Jag tror att Ingvar Carlsson får söka orsakerna på annat
håll. Orsakerna till påståendet att man inte känner igen socialdemokratin,
att det inte går att känna igen den socialdemokratiska politik som har förts
under de gångna tre åren, är att socialdemokraterna har sökt kompromisser
åt än det ena än det andra hållet och gjort omvärderingar på en hel rad områ-
den.
Det är sant att en minoritetsregering måste söka kompromisser och upp-
görelser, men en minoritetsregering behöver ju inte av tvång göra upp med
alla partier. En minoritetsregering bör inte ansluta sig till den politik man
har bekämpat i den senaste valrörelsen.
Detta är just vad socialdemokraterna delvis har gjort under de gångna tre
åren. På några punkter har ni sökt samverkan åt vänster, men i den övervä-
gande delen av fallen är det fråga om uppgörelser med de borgerliga parti-
erna. Den snabbaste högersvängningen var skatteuppgörelsen med folkpar-
tiet. Där anslöt sig socialdemokraterna till det skattealternativ som vi ge-
mensamt i förra valrörelsen bekämpade. I andra fall har det varit samverkan
enbart med centern. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå att det inte i så
få fall har varit uppgörelser och bildande av majoriteter med moderaterna.
Det gäller i trafikpolitiska frågor, det gäller försämringen av sjukförsäk-
ringen och en rad andra frågor.
När man suddar ut gränsen mellan socialdemokrater och liberalmoderater
i riksdagen leder det lätt till att den gränsen överskrids i väljaropinionen.
Nu finns det förslag om en sänkning av momsen på mat, och socialdemo-
kraterna hånas för att de har ändrat uppfattning i frågan. Jag tycker i stället
att det är ett intressant trendbrott. Vi har ju, skulle man kunna säga, som
parti drivit det här kravet längre än livslängden på en förstagångsväljare. Vi
räknar förslaget som en framgång för alla dem som har krävt lägre skatt på
mat, eftersom vi anser att det gynnar barnfamiljer, ensamstående och perso-
ner med låg inkomst.
Nu hälsar Olof Johansson alla välkomna in i den här familjen. Också jag
välkomnar dem som har ändrat sig. Jag välkomnar att Olof Johansson och
centerpartiet äntligen har anslutit sig till den här frågan. Ni anslöt er visserli-
gen några år före socialdemokraterna, men välkomna ändå!
Från högeralliansen kritiseras nu förslaget om sänkt matmoms. Som alter-
nativ vill man sänka all moms med 1,5 %. Jag tror inte att högeralliansens
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
7 Riksdagens protokoll 1990/91:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
98
förslag skulle ge några effekter. Det skulle inte bli fråga om några prissänk-
ningar för konsumenterna. Priserna skulle inte sjunka med 1 —1,5 %.
Det är ju det som är skillnaden mellan de två förslagen. En sänkning av
matmomsen med 7-8% skulle ge prissänkningar, men en allmän moms-
sänkning på någon enstaka procent skulle inte ge samma prissänkning för
konsumenterna. Vilken butiksägare skulle skicka ut sina anställda för att
märka om alla varor och hyllor för några procents lägre pris? Ett par strum-
por som kanske kostar 19:90 kr. - fast så litet kostar de väl inte nu för tiden -
skulle aldrig märkas om till 19:70 kr. Skulle butiksägaren betala tusentals
arbetstimmar för att med tioöringar, som nästan är avskaffade, märka om
strumpor, tvålar och tvättmedel? Nej, det skulle inte ge någon effekt. Det
skulle inte ge effekter i vare sig priser eller inflation. Men en sänkt livsme-
delsmoms kan ge genomslag - i vissa fall kanske priset på köttfärs skulle sän-
kas med en femma kilot. Det är den politiska skillnaden mellan förslagen.
Jag vill ställa samma fråga som Ingvar Carlsson ställde. Olof Johansson
försökte besvara den, men jag är inte lika beskedlig som Carlsson i den här
frågan. Jag vill inte bara, Olof Johansson, ha en indikation om vad som hän-
der om det blir en annan majoritet i riksdagen, om Olof Johansson och cen-
tern ingår i en högerregering. Jag vill ha ett rakt och rejält besked, Olof Jo-
hansson.
Jag skulle också vilja ha ett besked från dem som står bakom Ny start för
Sverige. Vad kommer ni att göra åt matmomsen om ni - Gud bevare mig! -
skulle få majoritet i riksdagen efter valet?
Anf. 50 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Jag ställde en rad frågor tidigare, men jag fick inte något
speciellt bra svar på någon av frågorna.
Jag noterar att Carl Bildt inte svarade alls på min fråga om de fjällnära
skogarna. Jag måste tolka det så att han anser att det är fullständigt okej att
ett part i går ut i valrörelsen och säger att man skall göra en sak och sedan
gör tvärtom. Är det vad moderaternas vallöften är värda?
Sedan till Olof Johansson. I ett av de betänkanden vi debatterade i går,
nämligen näringsutskottets betänkande om energipolitiken, fanns en reser-
vation, nr 9, som innebar att vi skulle avveckla kärnkraften och sätta upp år
2010 som ett slutdatum för kärnkraften. Voteringssiffrorna för reservationen
blev 280 ja och 36 nej. V och mp röstade för reservationen. Det betyder att
centern röstade för utskottets skrivning, och i utskottets skrivning säger man
definitivt nej till en sista awecklingsdag. Det står i utskottets skrivning att
man skall avveckla i den takt som är möjligt med tanke på samhällsekonomi
och en massa andra saker. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att
centern avviker från år 2010. Ingen blir gladare än jag om ni har ändrat er,
men beslutet i går står där det står.
Olof Johansson sade i sitt anförande heller ingenting om neutralitetsförbe-
hållet. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att centern accepterar en
medlemskapsansökan utan neutralitetsförbehåll. Det är ju också i så fall ett
nytt ställningstagande.
Lars Werner sade ingenting som motiverade vänsterns ställningstagande i
fråga om jordbrukspolitiken, i fråga om ett borttagande av 500 000 hektar
jordbruksmark och plantering av gran på större delen av den marken och i
fråga om ett omöjliggörande av en ekologisk jordbrukspolitik. Varför, Lars
Werner?
Av Bengt Westerberg och Carl Bildt fick jag heller inget argument för var-
för man skall betala 8 miljarder till EGs jordbruksunderstöd, varför man
skall understödja den danska baconexporten och det kemikaliserade jord-
bruket i centrala Frankrike. Det är kanske den typen av understöd som vi
skall ägna oss åt i framtiden i stället för u-hjälp.
Det är klart att regeringen har gjort en del. Visst, det vill jag inte ta ifrån
er. Men frågan är vad ni kunde ha gjort. Det är det som är det intressanta.
Jag frågar mig då om Öresundsbron ingår som en del i den Östersjöplan som
statsministern talar om. Den ena handen gör ju en sak, och den andra gör
något helt annat. Öresundsbron riskerar ju att sabotera hela Östersjön, och
då hjälper inga miljöplaner i världen. Saker och ting måste ju hänga ihop.
Om Öresundsbron kommer att förstöra syresättningen av Östersjön kan vi
satsa miljard på miljard på Östersjöplaner utan att det hjälper. Miljöpoliti-
ken måste vara en helhet, annars går det inte.
Jag är, Carl Bildt och Bengt Westerberg, mycket intresserad av att veta
vad det blir för miljöpolitik om det blir en borgerlig regering i höst. Jag har
nu kunnat stå här och kritisera den socialdemokratiska regeringen för att den
bedriver en dålig miljöpolitik, men frågan är om den miljöpolitik som den
borgerliga regeringen kommer att bedriva blir sämre eller bättre. Det skulle
jag vilja veta.
Jag uppskattar Bengt Westerbergs engagemang när det gäller handikap-
pade, flyktingar, sjukvård och äldrevård. Det är ett äkta engagemang, och
det är ett sådant engagemang som politiker bör ha. Men, Bengt Westerberg,
sitter ni inte med ett problem på halsen? Även om ni genomför en förändring
av den offentliga sektorn så skall ni ju sänka skatten. Ni sitter med samma
budgetunderskott som den socialdemokratiska regeringen. Dessutom har ni
dessa 8 miljarder till EG m.m. Frågan är således om omstruktureringen av
den offentliga sektorn verkligen räcker för att klara de här problemen. Jag
tvivlar på det.
Anf. 51 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Jag gjorde en reflexion när Lars Werner klagade över att jag
ännu inte har hunnit svara honom på en viss fråga. Detta är min första replik.
I min inledning lyckades jag ändock svara på ett antal frågor från andra par-
tier. Men miljöpartiet ställde någon fråga till de övriga partierna, och då var
det dödstyst. Jag skall komma tillbaka till en fråga som jag ställde.
Till Lars Werner vill jag säga att det inte är en myt att vänstern inte har
ställt upp på det sätt som jag skulle önska. Visst har vänsterpartiet ställt upp
på en del frågor. Men våren 1989, Lars Werner, hade vi en ordentlig diskus-
sion. Resultatet av den och handlingen från Lars Werners sida gjorde mig
djupt besviken, och det medför att jag har känt en osäkerhet om möjlighe-
terna att träffa uppgörelser med vänsterpartiet. Det Bo Hammar sedan har
sagt om de interna diskussionerna i vänsterpartiet har gjort mig än mer över-
tygad på den punkten - tyvärr i fel riktning.
Herr talman! Jag ställde en fråga om Ny demokrati. Jag fick ett rakt och
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
99
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
100
klart svar från Olof Johansson. Jag tackar för det. Carl Bildt nämnde inte
detta med ett ord. Carl Bildt har kaskader av angrepp mot mig. Han tog inte
upp denna avgörande fråga med ett ord, trots att han har gjort uttalanden
som tyder på att han skulle vara beredd att ta in lan Wachtmeister i en bor-
gerlig regering. Jag kan bara konstatera att det är dystert. Jag blev inte gla-
dare av Bengt Westerbergs inlägg. Det var faktiskt ett inlägg på bottennivå.
Han sade att vi har samma uppfattning när det gäller alkoholskatten. Det är
fel. Om Bengt Westerberg hade tagit del av mitt inlägg skulle han ha vetat
att jag redovisat argument för och emot, men jag anser att vi skall ha kvar
nuvarande åldersgränser. Matmomsen togs också upp. Jag skulle vilja säga
om att man i Ny demokrati har samma uppfattning som socialdemokraterna,
är det så, Bengt Westerberg, att även en trasig klocka visar rätt tid två gånger
om dygnet. Det är inte alls något bevis på Ny demokratis pålitlighet i vare
sig det ena eller andra avseendet. Kom tillbaka med ett rejält svar, Bengt
Westerberg, med ett klart avståndstagande för vad Ny demokrati står för.
Till Olof Johansson vill jag säga när det gäller matmomsen att vi anser att
man måste gå via lagrådet och att det förslag som centern lade fram inte hål-
ler för ett direkt beslut i riksdagen. Vi hade gärna tagit det på vårriksdagen,
men nu får vi gå via lagrådet och det kommer en proposition i höst. Det be-
höver inte vara något fel i att väljarna får ett ord med i laget.
Carl Bildt! Alla journalister som beskriver mig säger att jag ser väldigt
nöjd ut. Jag tror att det är en förhoppning hos Carl Bildt att jag skulle se
besviken ut. Jag var särskilt nöjd efter debatten med Carl Bildt häromkväl-
len. Jag visar ingen bitterhet. Jag tror faktiskt att jag kan visa att jag har
förmåga att träffa politiska uppgörelser över blockgränserna. Jag kan visa
det i praktiken. Var någonstans var Carl Bildt i energifrågan? Var någon-
stans var Carl Bildt när det gällde skattereformen? Var någonstans var Carl
Bildt när det gällde skolan? Carl Bildt har i fråga efter fråga satsat på kon-
frontation, medan jag sytt ihop samlande lösningar. Det jag har hört av Carl
Bildt i dag har inte gjort mig övertygad om att han skulle bli en statsminister
som förmår att samla nationen, borgerligheten, Bengt Westerberg och hans
åsikter i en rad frågor och ännu mindre Olof Johansson. Jag tror aldrig att
jag har upplevt en opposition som gör anspråk på att ta över regeringsansva-
ret och som har en så pass stark ställning i opinionsundersökningar, uppvisa
en sådan total splittring. De angriper varandra hej vilt. Det enda nya är att
de inte tilltalar varandra med namn längre utan är anonyma. Det skall bli
intressant att följa denna uppvisning i fortsättningen av valrörelsen.
Det citat av Kjell-Olof Feldt som jag redovisade var från Dagens Nyheter.
Det gällde risken med den nyligen föreslagna skattesänkningarna från hö-
geralliansen. Jag kan även citera ur boken där Feldt säger att tvärtom härs-
kar i nationen och bland oppositionspartierna uppfattningen, att nu var det
tid för både reformer och skattesänkningar. Litet av detta låg det väl i Bengt
Westerbergs inlägg i dag.
Kjell-Olof Feldt hade ingenting att säga om Britt Mogårds bok. Jag får väl
fortsätta att återkomma till den. Carl Bildt har inte ens redovisat om han har
läst boken. Har Carl Bildt läst Mogårds bok? Däri beskrivs fruktansvärda
interiörer av att man inte fick diskutera i den borgerliga regeringen, utan det
var pang och så gick de tre ut och sedan blev det beslut. Det är inte att undra
på att det blev som det blev. Nu tror jag inte att Bildt har den auktoriteten
att han skulle klara det om han blir statsminister. Så jag tror att det blir be-
tydligt mer diskussion i en framtida borgerlig regering.
Kjell-Olof Feldt satt i en socialdemokratisk regering i nästan 14 år. Han
skulle inte ha stått ut en dag i en regering som Carl Bildt skulle företräda.
Det kan jag försäkra.
Jag tycker att Bengt Westerbergs inlägg visade litet av desperation. Bengt
Westerberg angrep flyktingpolitiken. När folkpartiet satt i regering föreslog
man med ett långt mindre tryck på flyktingsidan precis sådana här åtgärder.
Bengt Westerberg klagar också över biståndet. Inom högeralliansen föreslår
moderaterna direkta nedskärningar. Kom igen Bengt Westerberg när Carl
Bildt står upp för ökningar av biståndet. Hur skall handikappreformen för-
enas med löften om skattesänkningar på 30 miljarder, och där Carl Bildt vill
gå ännu längre?
Om Bengt Westerberg inte tål mina frågor skulle jag i stället vilja citera ur
folkpartiets egen tidning Nu. En ledamot säger där att nu när folkpartiet har
chansen att få gehör för sina socialliberala idéer väljer man att sätta sig i knät
på moderaterna. Det är inte jag som säger detta, Bengt Westerberg. Det är
en medlem av Bengt Westerbergs eget parti. Mats Sahlin, AU-ordförande i
folkpartiets ungdomsförbund, och Olle Pilsäter, förste vice ordförande, sä-
ger att som vi ser det saknar moderaterna ett genuint engagemang i välfärds-
politiken. I det valet är det självklart vad folkpartiet måste välja. Samarbete
med socialdemokraterna bevarar möjligheten till en generell välfärdspolitik.
Samarbete med moderaterna försvårar på sikt möjligheter till denna. Det är
precis detta problem jag försöker ta upp. Det är i och för sig bra med Bengt
Westerbergs engagemang för ålderdomshem och för handikappade. Vi har
tillsammans faktiskt lyckats lyfta fram 5,5 miljarder för att satsa på de äldres
omsorg. Men hur går det med det tillsammans med moderaterna? I Stock-
holms kommun utlovar man nu skattesänkningar. Bengt Westerberg och mo-
deraterna lovar sänkningar på 30 miljarder i landet. Allt det som Bengt Wes-
terberg räknar upp och talar med sådant engagemang om kräver betydande
skatter. Det är detta man alltid har kritiserat oss socialdemokrater för. Det
finns ett samband mellan att ta hand om de gamla och åstadkomma de där
institutionerna och de inkomster man kan redovisa. Om man i stället från
folkpartiet satsar tillsammans med moderaterna på en skattesänkningspoli-
tik - jag anser inte att det finns utrymme för sådant i dag - är det klart att
jag ställer mig frågan inte bara om trovärdigheten på de områden som Bengt
Westerberg räknar upp här utan också på andra områden.
Hur skall Bengt Westerberg klara jämställdheten, som han utmärkt redo-
visade i inledningen, tillsammans med moderaterna som vill ha en barnom-
sorgspolitik som definitivt skulle driva tillbaka kvinnorna till hemmet? Det
var väl det Bengt Westerberg avsåg när han sade att det finns de som vill
återgå till gamla tider. Jag tycker att Bengt Westerberg skall förklara hur han
skall ta bort dagisköerna tillsammans med moderaterna. De vill verkligen ta
bort dagisköerna, genom att se till att kvinnorna inte kan förvärvsarbeta.
Nog finns det mycket för Bengt Westerberg att redovisa efter den s.k. höger-
alliansens ingång. Men Bengt Westerberg väljer det allra enklaste, nämligen
att angripa socialdemokrater som ändå på alla dessa punkter har arbetat i
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
101
8 Riksdagens protokoll 1990191:131
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
102
den riktning som Bengt Westerberg här argumenterar så bra för. Det borde
kanske Bengt Westerberg tänka på innan han på en gång säger att högeral-
liansen är alternativet till svensk politik och rikta ett så våldsamt angrepp
mot det som socialdemokratin står för. Okej, vi har inte klarat allt så som vi
skulle önska, men vi står faktiskt upp i praktiken för det Bengt Westerberg
vackert talar om.
Anf. 52 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Var det inte bitterhet i detta något förgrämda utbrott över
borgerliga partier, så vet jag inte vad det är.
Kort angående Feldts bok, denna berömda produkt. Nu säger statsminis-
tern att det citat som han sade kom från Feldts bok inte kom från Feldts bok.
Nej, det gjorde det faktiskt inte. Det var en artikel i Dagens Nyheter. Läs
om den! Den är huvudsakligen riktad mot de momsmanipulationer som den
socialdemokratiska regeringen nu ägnar sig åt.
Det enda som Ingvar Carlsson egentligen har att komma med är att Kjell-
Olof Feldt inte skulle ha stått ut i en borgerlig regering. Det tror jag i och
för sig är en korrekt bedömning. Frågan skulle över huvud taget inte kunna
uppkomma, eftersom han inte platsar i en sådan. Det anmärkningsvärda är
dock att han inte stod ut i en socialdemokratisk regering. Det är rätt remark-
abelt.
När det gäller skatten fanns det i alla fall ett halvbesked från Ingvar Carls-
sons sida, dvs. inga sänkta skatter. Jag tolkar detta som att svaret på min
fråga, om en socialdemokratisk regering vill sänka skattetrycket, är nej. Jag
misstänkte det, men det finns anledning att inregistrera det.
Då uppkommer frågan vad man skall göra med matmomsen som man har
blåst upp till att bli så viktig. Huruvida denna plötsliga omsvängning beror
på att Ingvar Carlsson har charmats av Bert Karlsson eller Olof Johansson
är en debatt som jag för övrigt föredrar att hålla mig på avstånd ifrån. Den
intressanta frågeställningen är dock den här: Om ni inte får igenom den höj-
ning av momsen som ni vill driva igenom i riksdagen i höst på blöjor, kläder,
bensin, vatten, ja på 80% av allt det som det betalas moms på, skall ni då
inte genomföra sänkning av momsen på mat? Det är värt att notera att ni
inte talar om någon momssänkning utan en momsomfördelning. Höjd moms
på det mesta skall betala sänkt moms på vissa saker. Hur blir det med det
om ni inte hittar någon som vill vara med på er momshöjning?
Det upphör inte att förvåna mig att Ingvar Carlsson är så sorglös när det
gäller ekonomins utveckling. När 140 000 industrijobb håller på att slås ut
och utlandsinvesteringarna ökar mycket snabbt medan de utländska investe-
ringarna i Sverige är mycket dåliga, säger han att vi är på rätt väg. Vi är inte
på rätt väg så länge arbetslösheten ökar. Låt det vara ett klart besked från
vår sida. Vi kan aldrig säga att vi är på rätt väg så länge arbetslösheten ökar.
Det är anmärkningsvärt att en socialdemokratisk statsminister säger detta.
När det gäller samarbetsfrågorna är attityden från Ingvar Carlssons sida
gentemot oss litet varierande. I ena stunden är vi är oerhört enade om en
förfärlig högerpolitik som hotar det mesta. Jag noterade ett anförande, jag
tror att det var av Allan Larsson, där det sades att vi t.o.m. hotar livet för
människorna. Ingvar Carlsson var mycket nära det på LO-kongressen. Vi
skulle vara oerhört enade om att hota livet på svenska medborgare. I nästa
stund anses vi däremot vara fantastiskt splittrade och kan inte genomföra
någonting. Sanningen är att vi har ett program. Det är konkret, öppet redo-
visat och handfast. Allt fler vill vara med om att genomföra det.
Ingvar Carlsson säger att han är bra på att träffa överenskommelser. Det
ligger en del i det, men det är inte det frågan gäller. Frågan gäller om han är
bra på att hålla överenskommelser. Det är lätt att träffa överenskommelser,
men det är också lätt att springa ifrån dem.
Det är riktigt som Ingvar Carlsson säger att vi har stått vid sidan om t.ex.
diskussionerna fram och tillbaka när det gäller kärnkraftsavvecklingen som
ni har ägnat er åt. De oåterkalleliga förtidsavvecklingarna som förkunnades
i förra valrörelsen är nu helt bortglömda. Vi moderater har stått vid sidan
om och sagt att vi icke deltar i sådant spel. Ni har slutit överenskommelser
hit och dit, än med den ena och än med den andra. Jag har bara stått vid
sidan om och häpnat över den vårdslöshet med vilken socialdemokratin de-
cennium efter decennium behandlar de partier som den då och då samarbe-
tar med. När det passar kan socialdemokratin samarbeta med alla om allt,
men när det inte passar är det maktens arrogans som träder fram från detta
stora parti som vi skall förpassa från regeringsmakten.
Vem som skall bli minister har jag inte den blekaste aning om. Här gäller
det att vi skall vinna ett val. Jag har inte gjort några uttalanden av den art
som Ingvar Carlsson säger. Jag rannsakar mitt samvete för att få fram vad
jag kan ha sagt som Ingvar Carlsson kan ha tolkat på detta snedvridna sätt.
Hans citatkonst har inte direkt firat några triumfer i denna debatt. Det enda
jag möjligtvis kan ha sagt som kommer i närheten av detta är att nästan vem
som helst skulle kunna ersätta Roine Carlsson som försvarsminister. Jag ber
att få understryka att ordet nästan fanns med i detta uttalande.
Vi har ett program. Vi har en allians. Vi har en politik. Vi har ambitioner
för framtiden. Socialdemokratin har ingen allians och inget program. 90-tals-
programmet blev makulatur, eftersom en central del i det gällde nej till EG.
Vi har den vision, framtidsanda och optimism som kan göra Sverige till en
vinnare i Europa på 90-talet. Det är detta som måste ske efter decennier då
vi har halkat efter och förlorat mark.
Anf. 53 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Det här med citaten var ganska lustigt. Jag funderade på om
jag skulle skicka över en bok, Kjell-Olof Feldts memoarer, till Ingvar Carls-
son och skriva i boken att den kommer från en som känner Feldt. Jag känner
åtminstone hans bok ganska väl.
Ingvar Carlsson citerade säkert för första gången någonsin ett par ledande
LUF-are som de numera kallas, medlemmar av liberala ungdomsförbundet,
nämligen Mats Sahlin och Olle Pilsäter. Det är riktigt att de har förespråkat
ett samarbete med socialdemokraterna så småningom. Men de säger också
att det nu behövs ett samarbete med moderaterna för att få ordning på
svensk ekonomi. Om Ingvar Carlsson vill betrakta dem som auktoriteter,
hoppas jag att det gäller hela den artikel som han citerade ur.
Statsministern meddelade att han inte var glad över mitt förra inlägg. Det
var väl inte meningen att han skulle jubla särskilt mycket över det. Det är
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
103
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
104
dock ett faktum att socialdemokraterna har satt solidariteten på undantag.
Ingvar Carlsson försöker nu fly undan genom att säga att det kommer att bli
sämre i framtiden, och han frågar sig hur folkpartiet och Bengt Westerberg
skall göra i samarbete med andra i framtiden. Det får vi väl se. Om vi miss-
lyckas med att förverkliga vår politik skall jag ta emot den berättigade kritik
som Ingvar Carlsson då kan komma med.
Nu handlar det emellertid om de praktiska resultaten av socialdemokra-
tisk politik. Ingvar Carlsson och socialdemokraterna har inte i praktiken
stått upp för de värden som jag talar för. Det är tvärtom så att ni hela tiden
har satt dem på undantag - inte så sällan för övrigt i samarbete med modera-
terna här i riksdagen. Vilka har ni fått stöd av i kammaren när ni har skurit
ned det svenska u-landsbiståndet? Kan Ingvar Carlsson redovisa det från ta-
larstolen. När ni stramade upp flyktingpolitiken på luciadagen, som en extra
julklapp strax före jul 1989, vilka var det som gick upp i talarstolen, applåde-
rade beslutet och sade: Detta är precis den flyktingpolitik som vi har tyckt
att man skall föra? Kan Ingvar Carlsson redovisa vilka som applåderade ert
beslut om flyktingpolitiken den 13 december 1989?
Vi har under våren behandlat en mängd förslag om handikappreformer
här i riksdagen. Vilka är det som tillsammans med socialdemokraterna har
avslagit alla dessa förslag? Kan Ingvar Carlsson redovisa med vilkas hjälp ni
har fått majoritet för att avslå förslag om viktiga handikappreformer? Det
skulle vara intressant att höra hur ni har byggt upp era majoriteter under den
gångna perioden.
Herr talman! Vi liberaler har två viktiga uppgifter. Den ena är att ge livs-
luft åt förnyelsen, att riva murar, att bekämpa fördomar och att undanröja
hinder. Den andra är att slå vakt om och utveckla välfärden.
Förnyelsen är nödvändig för ekonomisk utveckling. Vi vill att Sverige
skall ha en framtid som industrination, och vi känner en stark oro för att
den framtiden nu är hotad. Vi vill att det skall finnas riktiga jobb för unga
människor som kommer ut på arbetsmarknaden. Vi vill att vanliga löntagare
skall få litet mer över i plånboken, så att de kan förverkliga en del av det
som de går och drömmer om, men som den svaga löneutvecklingen under de
senaste 10—15 åren inte har givit dem möjlighet att göra. Att förnya kräver
utmaningar, det kräver äventyr och det kräver mod. Vi vill gärna uppmuntra
i synnerhet dem som är unga att söka äventyret och utmaningen. Men vi är
övertygade om att det sker bäst om man har en trygg bas, dvs. en välfärdspo-
litik i grunden.
Det är mycket lätt att ta saker för givet här i tillvaron. Jag kommer ihåg
när jag själv var ung politiker på 1960-talet. Vi var alldeles övertygade om -
och inte bara vi som var unga för övrigt - att tillväxten var självklar. Tre,
fyra, fem procents tillväxt kunde man räkna med och hela debatten handlade
om hur vi skulle fördela alla de resurer vi skulle få. Men vi togs snabbt ur
den villfarelsen i början av 1970-talet. Då var det ingen tillväxt alls i ekono-
min. Vi fick lära oss det som Bertil Ohlin egentligen hade predikat under
hela sin tid som politiker, nämligen att man måste vårda de välståndsbil-
dande krafterna.
Misstaget att ta tillväxten för given håller man nu på att göra om i välfärds-
politiken. Nu tar man välfärden för given. Nu finns det de som går ut och
säger att man kan sänka skatterna med flera hundra miljarder kronor och
ändå få behålla den välfärd som vi har. Detta är nonsens. Det går inte. I detta
ligger också ett mycket klart avståndstagande från partiet Ny demokrati, vil-
ket Ingvar Carlsson efterlyste. Det som har gjort det partiet attraktivt för
många tidigare i synnerhet socialdemokratiska väljare är löftet om stora
skattesänkningar. Men det går inte att genomföra dessa skattesänkningar
och behålla den välfärdspolitik som vi tycker är viktig.
Men välfärdspolitiken måste förnyas. Vi måste se till att ge mer valuta för
skattepengarna. Vi måste bättre ta hand om de mest utsatta i vårt samhälle.
Gottne Broman, Saga Skarin och Gustaf Bonde måste få ett bättre bemö-
tande än de får i socialdemokratins Sverige. Detta, herr talman, är det libe-
rala budskapet inför höstens val. Vi tävlar inte om att vara bäst i rollen som
alla goda gåvors givare. Med 30 miljarder i budgetunderskott, med växande
arbetslöshet, med investeringsflykt och utan tillväxt vore det ansvarslöst. Vi
tillhandahåller en kompass, den liberala ideologin. Målet är att alla skall
vara fria och att alla skall vara trygga. Vi vill gärna söka nya utmaningar och
nya äventyr, men med välfärden som bas.
(Applåder)
Anf. 54 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Några saker ur de tidigare replikskiftena vill jag ta upp. Jag
tycker att det är viktigt att understryka det som statsministern har sagt tidi-
gare om vilka stora möjligheter som ligger i de satsningar på arbetsmiljö och
rehabilitering som vi har åstadkommit under denna valperiod. Jag hoppas
också att de som vill ta pengar ur den här potten håller fingrarna borta. Det
har förekommit försök även från regeringens sida på den punkten. Men vi
har till sist blivit överens om att vi inte skall göra på det sättet. De här peng-
arna behövs för de svagaste människorna på arbetsmarknaden och för dem
som vill komma in på arbetsmarknaden igen. Då behöver de stöd.
Beträffande matmomsen hänvisade jag till folktrycket. Jag tror att det är
viktigt att människor inför valet har klart för sig att om vi inte kan uppnå
klara majoriteter för sänkt moms på nödvändig konsumtion - maten tillhör
den gruppen - den här gången, kommer det aldrig att lyckas. Det finns en
risk, säger jag som svar till Ingvar Carlsson, att den här frågan återkommer
valrörelse efter valrörelse, utan att människor märker något resultat. Det är
sådant som gör att man kan tappa tron, om man tillfrågas så ofta och ingen-
ting händer. Den här frågan var minsann aktuell också tidigare valrörelser.
Låt mig också göra en liten kommentar till det i kärnkraftsfrågan omaka
paret Bildt-Roxbergh. När vi deltog i överenskommelsen om energipoliti-
ken var det för att ge stabilitet över valperioderna åt en fråga som kräver just
långsiktighet. Det går inte att ändra energisystem över några få år. Det vet
alla. Vi har beklagat djupt att så litet har hänt under 80-talet. När vi såg möj-
ligheten att göra något konkret, satsa på hushållning, effektivisering, spa-
rande och förnybar energi, tog vi den chansen. De som inte tänker leva upp
till den energipolitiken skall få tillfälle att i valrörelsen bekänna färg. Vi har
inte ändrat oss. Vi kommer att arbeta lika hårt som någonsin tidigare för att
kärnkraften skall ut ur det svenska energisystemet.
Apropå politiskt beslutade årtal är det viktigt att säga att inget årtal nu är
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
105
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
106
utpekat, men inget årtal är heller uteslutet. Nu är det resultaten det handlar
om, resultat som vi har möjligheter att påverka genom en miljardsatsning på
förnybar energi, hushållning och effektivisering. Detta vill jag stryka under
med grova streck.
Varför skall man rösta på en reservation, Claes Roxbergh, när det i ett
betänkande har klargjorts att i denna fråga har ingen ändring skett. Frågan
har nämligen inte förändrats och då ligger det förra energibeslutet kvar, dvs.
avveckling senast 2010. Detta borde vara självklarheter.
Den andra frågan, om neutralitetspolitiken, återkommer vi till i morgon.
Sveriges ekonomiska obalanser måste angripas på hemmaplan. Ibland har
det funnits en benägenhet att fly ut i Europa, som om man trodde att någon
annan skulle hjälpa oss. Det är viktigt att understryka att ingen annan kom-
mer att hjälpa oss. Därför krävs återhållsamhet av alla här hemma. Det är
därför vi hela tiden konsekvent har arbetat för ett stabiliseringsavtal på ar-
betsmarknaden. Det är naturligtvis oerhört viktigt att det arbetet fullföljs,
även om 85 % nu har anslutit sig. Detta är snarast en vädjan till dem som
fortfarande inte har tagit steget. Här rör det sig verkligen om ett handlande
i hela nationens intresse.
Det är inte lätt att sänka skatter i en situation med ökande budgetunder-
skott, men vi måste ha den inriktningen. Utrymmet är dock begränsat i dags-
läget.
Efter 80-talet med ökande klyftor måste välfärden dessutom fördelas rätt-
visare i Sverige både mellan människor och mellan regioner. Jag instämmer
gärna i Bengt Westerbergs engagerade anförande, där han talade för en ge-
nerell välfärdspolitik. En gång inbjöd jag till överläggningar om en sådan
politik. Inte minst gäller det vården av och omsorgen om våra äldre. Vi har
kämpat längre än de flesta för ålderdomshemmen i vårt land, dvs. för en
dräglig tillvaro på ålderdomen.
Vi arbetar vidare för en rejält höjd grundpension. Dessutom har vi presen-
terat ett tiomiljardersprogram med förslag om upprustning av järnvägar och
vägar samt av utbildningen. Vi vill använda pengar som kan tas in genom
försäljning av statliga företag för att modernisera Sverige, och då hela Sve-
rige. Vi kommer också att arbeta vidare för ett samhälle i ekologisk balans
med en god miljö.
Med den politiken ser vi med tillförsikt valresultatet den 15 september an,
då väljarna har att avge sina röster.
Avslutningsvis vill jag tacka mina kolleger för ett gott samarbete under de
gångna åren.
(Applåder)
Anf. 55 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Ingvar Carlsson säger att det inte har varit den samverkan
mellan våra partier som han önskat. Ja, det är en sak och det är mycket möj-
ligt att han har rätt. Möjligen kan det vara så, att vi ömsesidigt tycker detta.
Men när Ingvar Carlsson sedan som slagträ i debatten försöker använda
vad Bo Hammar eventuellt har sagt i interna diskussioner och debatter, till-
lämpar han en ganska ful debattmetod - en metod som påminner om en an-
nan med nästan samma namn.
Tror verkligen Ingvar Carlsson att jag är helt okunnig om en del av social-
demokraternas interna diskussioner? Så är det naturligtvis inte. Men de
skulle aldrig falla mig in att använda mig av det i kammarens talarstol. Men
nog om detta.
En av det här valets huvudfrågor för oss handlar om att stoppa högeral-
liansen. Det är naturligtvis en debatt som förs långt utanför det här huset,
inte minst inom fackföreningsrörelsen och i dess press. Jag vill till protokol-
let läsa in slutet av en ledarartikel i tidningen Kommunalarbetaren:
”FÖR ATT SKYDDA VÄLFÄRDEN, sysselsättningen, högre skolut-
bildning åt alla, klara sjukvården, omsorgen om barn och gamla och övriga
nämnda framtidsfrågor, krävs det en politik som bygger på stark parlamenta-
risk majoritet, en politik som svarar mot de breda folkgruppernas behov.
En sådan politik kan aldrig vila på någon högerallians. Den måste vila på
socialdemokratin och en bred vänstersamverkan. Med den framtoning cen-
tern har i dag borde partiet kunna bidra till en sådan parlamentarisk stabilitet
och tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet säkra en politik i de
stora folkgruppernas intresse.”
Jag tror att det ligger mycket i ett sådant resonemang.
Herr talman! Jag har poängterat att vi i vårt parti är villiga att konstruktivt
medverka i en riksdagsmajoritet som utgår från principerna om arbete, rätt-
visa, demokrati och en grön miljö. Det är också rubriken när det gäller vår
valplattform. Vi är villiga att samverka. Hur mycket vi kan uträtta beror na-
turligtvis på det stöd som vi får i valet och på vilken opinion som finns efter
valet. Men vi kompromissar inte bort vår politik vare sig på förhand eller i
efterhand. Det har vi visat under den gångna valperioden.
Valets huvudfråga kan aldrig vara frågan om sänkt skattetryck eller inte.
Löftesballongerna beträffande detta med kraftiga skattesänkningar är, i
bästa fall, bara blå löftesballonger. I värsta fall rör det sig om ett öppet hot
mot välfärden.
Vidare står vi upp för arbetarrörelsens klassiska grundvärderingar. Men
det gäller inte att ta upp socialdemokraternas avlagda dräkt, utan det gäller
att förnya och att gå vidare. Vi vet att människor har kraft att gemensamt
förändra och leda utvecklingen i nya banor.
Valet i höst är ett vägval. Det handar inte om ett val mellan två regerings-
alternativ, utan det handlar om ett val mellan rättvisa och solidaritet å ena
sidan och en passiv anpassning till näringslivets och marknadens krav å andra
sidan. Alla som har förlorat på den omfördelning från arbetet till kapital som
har skett behöver ett alternativ som kämpar för ett samhälle där inte finns
några orättvisor eller klassklyftor, ett socialistiskt alternativ.
Vi vill stoppa högervridningen. Ett förstärkt vänsteralterntiv ger kraft åt
en folklig rörelse för ett självständigt och solidariskt Sverige - ett Sverige,
där människor lever i samverkan och gemenskap.
Anf. 56 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Det är så att man kan bli lätt förvirrad, Olof Johansson! När
det gäller det som han hänvisar till står det i fråga om riksdagens uttalande
från 1980 att kärnkraften skall vara avvecklad år 2010. Detta har inte varit
föremål för förnyad behandling. Det står att kärnkraftsavvecklingen kan in-
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
107
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
108
ledas. I vilken takt det kan ske avgörs av resultatet av hushållningen med el,
av tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion osv.
Detta gäller utifrån givna förutsättningar. Jag tolkar detta så, att det är
de här aktuella förutsättningarna som avgör i vilken takt kärnkraften skall
avvecklas. Det betyder att år 2010 inte längre gäller. Jag begriper alltså inte
hur man kan ha ett äpple kvar samtidigt som man äter upp det. På något sätt
är det vad Olof Johansson försöker sig på. Man måste ju bestämma sig för
vad man vill göra, och det är precis vad vi har gjort. År 2010, som centern
röstat bort, skall kärnkraften vara borta. Sedan får vi anpassa vår kraftpro-
duktion utifrån detta förhållande. Det är ju på det viset det fungerar.
Prisnivån och politiska beslut kommer att vara styrande för hur elproduk-
tionen kommer att se ut i vårt land. Detta gör att vi skjuter på kärnkraftsav-
vecklingen, så att vi hamnar bortom år 2010.
Carl Bildt talar väldigt gärna om andra som sviker givna löften. Men han
har ännu inte kommenterat detta med den fjällnära skogen. Där har vi ett
exempel på löften som moderaterna har svikit.
Vidare har jag ännu inte fått någon kommentar från Olof Johansson om
neutralitetsförbehållet i fråga om EG-ansökan.
Jag har en sammanställning av voteringar som förekommit under den
gångna mandatperioden. Det gäller alltså samtliga tre år som har gått efter
förra valet. Riksdagens utredningstjänst har gjort en sammanställning av hur
många gånger socialdemokraterna och moderaterna har röstat för samma
sak under de här tre riksdagsåren. Av listan framgår det, och detta är mycket
intressant, i vilka frågor socialdemokraterna och moderaterna har funnit
varandra. Detta anknyter mycket bra till det som Bengt Westerberg sade ti-
digare.
I vilka frågor har de då funnit varandra? Ja, när det gäller riksdagsåret
1988/89 rör det sig om bevarandet av ett antal åar. Det handlar alltså om
bevarandeintressen. Vidare gäller det den ekonomiska politiken och miljön.
Det gäller avvecklingen beträffande massaindustrins utsläpp. Det gäller
PCB, katastrofersättning, skyddet av utrotningshotade djur, naturvårdsg-
ränsen, avgaskrav för lastbilar och bussar, vattendomstolarnas sammansätt-
ning, saltvatteninträngningen i grundvattnet, satsningar på inhemska bräns-
len, kontroll över tillverkning av krigsmateriel, uppehållstillstånd för make
och maka, flyktingkvot, barnutredningar, förvar av barn, västkustbanan,
vissa övriga projekt i Västsverige när det gäller upprustning av skilda bande-
lar osv.
Det här är alltså några axplock gällande riksmötet 1988/89. Och det är li-
kadant när det gäller andra riksmöten. Detta bestyrker att det i svensk poli-
tik alltså inte är fråga om höger - vänster, utan vi får se det i ett helt annat
perspektiv. För vilka krafter är det som finner varandra? Det är, precis som
Bengt Westerberg var inne på, de tillväxtorienterade krafterna, som vill ha
tillväxt till varje pris. Dessa krafter är massivt representerade i moderata
samlingspartiet. De är väl representerade i det socialdemokratiska partiet.
De finns även i andra partier, men dessa två partier har alltså lyckats finna
varandra i många frågor som går emot miljöintressen och många gånger
emot flyktingfrågan och andra frågor av humanitär karaktär. Vi skulle be-
höva ha en annan ordning i svensk politik, där inte tillväxtintressena fann
varandra utan motsatsen, där miljöintressena och de humanitära intressena
fann varandra i stället. Dessa intressen finns representerade i alla partier i
varierande utsträckning. Det är dessa intressen som skulle behöva bilda en
ny majoritet i svensk politik.
(Applåder)
Anf. 57 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Får jag först säga till Lars Werner att jag gjorde mina bedöm-
ningar efter Bo Hammars offentliga uttalanden. Vad han har sagt internt har
jag ingen aning om, men det måste ha varit mycket värre, eftersom Lars
Werner reagerade så våldsamt.
Ålderdomshemmen har tagits upp i debatten. Av några inlägg från de bor-
gerliga företrädarna skulle man kunna tro att de inte känner till att det finns
ålderdomshem här i landet. Det finns faktiskt 800 ålderdomshem med när-
mare 40 000 platser. Det är sant att en del har försvunnit: ålderdomshem på
så där 11-12 kvadratmeter utan dusch, utan ens en kokplatta och med en
standard som inte är värdig de gamla som har varit med och byggt upp det
här landet. Vi har i stället fått 25 000 platser sedan 1982 i servicelägenheter
och långt fler möjligheter till omvårdnad än vad vi hade när vi tog över rege-
ringsmakten. Men det är inte tillräckligt. Därför vill vi satsa mer på gemen-
samma sektorn. Jag tror att de äldre som har varit med och kämpat för för-
ändringar och förbättringar vet vilka som har varit för reformerna, de nöd-
vändiga skattehöjningarna, och vilka som har varit emot. De gamla vet
bättre än någon annan vilka de kan lita på.
För framtiden vill j ag säga att i valet mellan skattesänkningar - detta riktat
till Bengt Westerberg och Carl Bildt - och de gamlas trygghet väljer vi att ge
de gamla en värdig ålderdom.
Jag noterar med tillfredsställelse att Olof Johansson reagerade mot, som
han uttryckte det, dem som vill ta pengar från arbetslivsfonden. Det är bra
att Olof Johansson sade det. Det belyser återigen detta att han inte i klartext
vill säga att det är Carl Bildt - han står nu där mitt i salen och brukar ju bli
oerhört irriterad, om inte statsråd hör på vartenda ord av vad han själv
tycker - som vill ta pengarna från arbetslivsfonden och ge till arbetsgivarna.
Det var som sagt bra att Olof Johansson sade detta, och jag får väl stå ut med
att det sammanhållande kittet mellan de borgerliga partiledarna är att de
inte längre kallar varandra vid namn. Det är ett lysande framsteg.
Jag måste säga att det är sorgligt att varken folkpartiet eller moderaterna
här i dag klart har kunnat ta avstånd från lan Wachtmeisters parti. Upprik-
tigt sagt hade jag förväntat mig det, men jag får väl nöja mig med att Olof
Johansson var klar och entydig på den punkten. Så vill jag gärna tala om att
Carl Bildt i en intervju i tidningen I Dag den 11 maj svarade på frågan om
han var beredd att ge lan Wachtmeister och Ny demokrati en ministerpost i
en borgerlig regering: ”Jag vet inte om han ens är intresserad. Ny demokrati
är en så diffus företeelse, ett parti som knappt har ett program. Vi får väl
se.” I stället för ett rakt nej håller Carl Bildt denna fråga öppen. Det gör mig
utomordentligt förvånad.
Får jag då rätta en felaktighet i det Carl Bildt sade, och det gäller momsen.
Momsen kommer inte att höjas den 1 januari. Den kommer att ligga kvar på
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
109
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
110
oförändrad nivå utom när det gäller matvaror, där socialdemokraterna vill
sänka momsen. Där utlovar vi att om vi inte får en borgerlig regering så kom-
mer det inte att bli tal om höjning av momsen.
Sedan till Bengt Westerberg: I vilket land tas flyktingar emot bättre än i
Sverige? Vilket land - bortsett från ytterligare tre länder - har ett högre u-
landsbistånd? Sverige och tre andra länder har det högsta u-landsbiståndet i
världen. I vilket land har de handikappade det bättre än i Sverige? Hur
skulle det gå med de handikappade barnen, om man genomförde de förslag
till barnomsorg och barnpenning som moderaterna framför?
Bengt Westerberg ställde när det gäller områden där vi inte alltid kunnat
göra vad vi önskat i tillräcklig snabb takt frågan: Vilka är det som har applå-
derat? Jo, Bengt Westerberg avsåg moderaterna, fastän han inte ville säga
det. Det är just med moderaterna som Bengt Westerberg nu vill söka inte
bara ett samarbete punktvis utan ett etablerat samarbete om den ekono-
miska politiken, med huvuduppgiften att sänka skatter. Hur blir det då med
biståndet? Hur blir det då med de handikappade? Hur blir det då med de
gamla? Detta är de tre behjärtansvärda exempel som Bengt Westerberg tog
upp. För dessa människor borde de partier som tror på solidaritet och sam-
verkan tillsammans göra någonting för att skapa en rimlig tillvaro. Jag tror
inte ett ögonblick att det kommer att lyckas tillsammans med moderaterna.
Det finns behov av en fortsatt politik som bygger på medmänsklighet. Jag
har trots allt förhoppningar om att det skall gå att bygga upp ett sådant sam-
arbete, men jag är bergsäker på att det inte går att konstruera ett sådant
samarbete tillsammans med moderata samlingspartiet.
Från folkpartiets sida har det utlovats ökade utgifter och sänkta skatter.
Men först skall vi skapa ett ekonomiskt utrymme och sedan genomföra de
reformer på de områden som Bengt Westerberg här har argumenterat för.
Jag tror faktiskt att om Bengt Westerberg menade allvar med sitt inlägg i
dag - jag hoppas verkligen att han gjorde det - så kommer Bengt Westerberg
och folkpartiet förr eller senare behöva vända sig till socialdemokraterna för
att skapa en praktisk majoritet för en sådan politik.
Bengt Westerberg klagade över att Allan Larsson och jag citerade ur Da-
gens Industri. Om det inte räcker kan jag citera ur Veckans Affärer, som
skriver: Orderingången uppåt redan i sommar.
Jag har naturligtvis citerat ur dessa tidningar därför att det visar att den
svartmålning som framför allt moderaterna ägnar sig åt, och i dag stundtals
även folkpartiet, inte stämmer med verkligheten. Då skulle inte våra le-
dande affärstidskrifter uttrycka sig på det sätt som de gör.
Vi får, herr talman, säkert tillfälle att återkomma till en del av de frågor
som vi har diskuterat i dag efter sommaren i den valrörelse som skall äga
rum. Om vi inte har kunnat få svar på alla frågor i dag ges förhoppningsvis
möjligheter till det längre fram.
Under tiden hoppas jag att kammarens ledamöter skall få en bra sommar
med möjligheter till avkoppling och att vi skall mötas i en valrörelse, vilken
gärna får bli hård, där vi alla bör känna ett ansvar för att det blir en sjyst
valrörelse i enlighet med den tradition som vi brukar ha förmåga att genom-
föra en valrörelse i Sverige.
Många kommer säkerligen att uppfatta detta val som ett mycket utomor-
dentligt viktigt val när det gäller hur 90-talets samhälle skall se ut, vilka vär-
deringar som skall styra och påverka. Vi har uttalat oro över att resultatet
kan bli en sammansättning som kan medföra att Sverige blir svårare att styra
och ta ansvar för. Det är ändå min förhoppning att valrörelsen skall kunna
genomföras på ett sådant sätt att de dystra spådomarna inte uppfylls, utan
att det i samspelet mellan regeringsmakt och riksdag skall kunna utvecklas
en politik som är till gagn för vårt land och som gör att medborgarna fortfa-
rande kommer att uppleva Sverige som ett bra land att leva och bo i.
Med det anförda ber jag att få önska kammarens ledamöter en god och en
stimulerande sommar.
(Applåder)
Partiledardebatten var härmed avslutad.
Företogs till avgörande finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU30.
Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken)
Först biträddes reservation 2 av Lars-Ove Hagberg med 22 röster mot 19
för reservation 3 av Carl Frick. 270 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Anne Wibble m.fl. med 134 röster mot
18 för reservation 2 av Lars-Ove Hagberg. 161 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 146 röster mot 132 för reserva-
tion 1 av Anne Wibble m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (stabiliseringsavtalet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars-Ove Hag-
berg - bifölls med acklamation.
Mom. 3 (AP-fonderna)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 136 för reservation 6 av
Anne Wibble m.fl.
Mom. 8 (sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster m.m.)
Först biträddes reservation 15 av Anne Wibble och Lars De Geer med 41
röster mot 18 för reservation 16 av Lars-Ove Hagberg. 255 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter biträddes reservation 14 av Gunnar Björk m.fl. med 70 röster
mot 40 för reservation 15 av Anne Wibble och Lars De Geer. 205 ledamöter
avstod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 14 av Gunnar Björk m.fl. med 70 röster mot
61 för reservation 13 av Lars Tobisson m.fl. 184 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 144 röster mot 73 för reserva-
tion 14 av Gunnar Björk m.fl. 98 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Partiledardebatt
111
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Mom. 9 (mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Anne Wibble
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 12 (turistnäringen)
Först biträddes reservation 22 av Anne Wibble m.fl. med 150 röster mot
34 för motion Fi46 av Leo Persson m.fl. 128 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 153 för reserva-
tion 22 av Anne Wibble m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen)
Först biträddes reservation 26 av Gunnar Björk och Ivar Franzén - som
ställdes mot reservation 28 av Carl Frick - med acklamation.
Härefter biträddes reservation 25 av Anne Wibble m.fl. med 101 röster
mot 34 för reservation 26 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 180 ledamöter
avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 146 röster mot 106 för reserva-
tion 25 av Anne Wibble m.fl. 63 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 37 (information om Sveriges samarbete med EG)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 68 för reservation 30 av
Gunnar Björk m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkande 1990/91 :UbU21
samt finansutskottets betänkanden 1990/91 :FiU37 och FiU34 (beträffande
debatten i dessa ärenden, se prot. 130).
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Mom. 8 (lokalisering av statens institut för handikappfrågor i skolan)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Ann-Cathrine
Haglund m.fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 23 (ombildning av universitet och forskningshögskolor till fristående
stiftelser)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 101 för reservation 10 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
112
Finansutskottets betänkande FiU37
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för omställning och minskning av den statliga
administrationen)
Först biträddes reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén - som
ställdes mot reservation 4 av Carl Frick - med acklamation.
Härefter biträddes reservation 1 av Anne Wibble m.fl. med 103 röster mot
34 för reservation 2 av Gunnar Björk och Ivar Franzén. 177 ledamöter av-
stod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 144 röster mot 101 för reserva-
tion 1 av Anne Wibble m.fl. 69 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2—28
Utskottets hemställan bifölls.
Finansutskottets betänkande FiU34
Mom. 1 (bankernas medverkan i den statliga betalningsförmedlingen)
Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot 102 för reservation 1 av
Anne Wibble m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 58 ANDRE VICE TALMANNEN:
På ledamöternas bänkar har utdelats statistik avseende kammararbetet
under valperioden 1988-1991.
Ajournering
På förslag av andre vice talmannen beslöt kammaren kl. 17.00 att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 17.10 för att bereda finansutskottet tillfälle att
besluta om sammanställningen av statsbudgeten m.m.
Förhandlingarna återupptogs kl. 17.10.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:197 Produktskadelag
1990/91:198 Vissa ändringar i aktiebolagslagen
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
113
Prot. 1990/91:131 1990/91:200 Statsrådens arvoden
13 juni 1991
Förslagen
1990/91:17 Riksdagens revisorers förslag angående den svenska hälso- och
sjukvården
1990/91:19 Riksdagens revisorers förslag angående planeringen och genom-
förandet av boverkets lokalisering
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:195 Aktiv flykting- och immigrationspolitik
m.m.
1990/91 :Sf58 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1990/91 :Sf59 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Sf60 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
1990/91 :Sf61 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
1990/91 :Sf62 av Maria Leissner m.fl. (fp)
1990/91 :Sf63 av Rune Backlund m.fl. (c)
Finansutskottets betänkanden
1990/91 :FiU36 Sammanställning av tilläggsbudget II för budgetåret 1990/91
1990/91 :FiU38 Räntor på statsskulden, m.m.
1990/91 :FiU39 Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1991/92
1990/91 :FiU40 Statsbudgetens utgifter för budgetåret 1991/92
1990/91 :FiU41 Statsbudget för budgetåret 1991/92
12 § Kammaren åtskildes kl. 17.12.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 12 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 33 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 45 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.00 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
114
Innehållsförteckning
Prot. 1990/91:131
13 juni 1991
Torsdagen den 13 juni
1 § Justering av protokoll................................. 1
2 § Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
3§ Ändring av anslagsbeloppet till Lokala och individuella linjer
samt fristående kurser.............................. 1
Utbildningsutskottets betänkande UbU22
Beslut................................................ 1
4§ Postens bankverksamhet............................... 1
Näringsutskottets betänkande NU39
Beslut................................................ 2
5 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 2
Näringsutskottets betänkande NU42
Beslut................................................ 2
6§ Den ekonomiska politiken m.m.......................... 2
Finansutskottets betänkande FiU30
Debatt
Lars Tobisson (m)
Anne Wibble (fp)
Gunnar Björk (c)
Lars-Ove Hagberg (v)
Carl Frick (mp)
Hans Gustafsson (s)
Finansminister Allan Larsson (s)
Birgitta Hambraeus (c)
Stig Alemyr (s)
Leo Persson (s)
Beslut fattades under 8 §
7 § Partiledardebatt..................................... 69
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Lars Werner (v)
Claes Roxbergh (mp)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
8§ Beslut rörande finansutskottets betänkande FiU30........... 111
9§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 12
juni............................................ 112
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Finansutskottets betänkande FiU37
Finansutskottets betänkande FiU34
115
Prot. 1990/91:131 10 § Meddelande om utdelad statistik........................ 113
13 juni 1991 Andre vice talmannen
Ajournering........................................... 113
Återupptagna förhandlingar............................... 113
11 § Bordläggning...................................... 113
116
gotab 98967, Stockholm 1991