Protokoll
1990/91:130
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU30
2§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkande 1990/91 :NU40,
skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU26, socialutskottets betänkande
1990/91:SoU23 och trafikutskottets betänkande 1990/91:TU29 (beträffande
debatten i dessa ärenden, se prot. 129).
Mom. 1 (riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken)
Först biträddes reservation 2 av Rolf L Nilson med 20 röster mot 19 för
reservation 3 av Lars Norberg. 274 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 1 av Per Westerberg m.fl. med 61 röster
mot 16 för reservation 2 av Rolf L Nilson. 235 ledamöter avstod från att
rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 219 röster mot 61 för reserva-
tion 1 av Per Westerberg m.fl. 36 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (kärnkraftsavvecklingens inledning)
Först biträddes reservation 6 av Rolf L Nilson med 24 röster mot 17 för
reservation 7 av Lars Norberg. 275 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 218 röster mot 18 för reserva-
tion 6 av Rolf L Nilson. 80 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (lagstiftning om en nioårig avvecklingstid för kärnkraften)
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 18 för reservation 8 av
Lars Norberg. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (lagstiftning om kärnkraftsavveckling senast år 2010)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 36 för reservation 9 av 1
Lars Norberg.
1 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130 Mom. 6 (avstängning av reaktorer i Barsebäck som en inledning av kärn-
12 juni 1991 kraftsavvecklingen)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 36 för reservation 10 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg.
Mom. 17 (förbud mot investeringar i svensk och utländsk kärnkraft)
Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 36 för reservation 24 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (handlingsplan för att minska utsläppen av växthusgaser)
Utskottets hemställan bifölls med 265 röster mot 19 för reservation 29 av
Lars Norberg. 30 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 27 (effekthöjningar i kärnkraftverk)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 181 röster mot 98 för utskottets hemställan med godkännande av den i
reservation 36 av Hadar Cars m.fl. anförda motiveringen. 36 ledamöter av-
stod från att rösta.
Paul Ciszuk (mp) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men mar-
kerats ha röstat ja.
Mom. 30 (kärnkraftens försäkringskostnader)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 40 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 36 (överförande i statlig ägo av kärnkraftverken)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 18 för reservation 46 av
Lars Norberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 40 (ökad rätt till transitering av elenergi)
Utskottets hemställan bifölls med 230 röster mot 36 för reservation 51 av
Lars Norberg. 48 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 41 (elbörs)
Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 17 för reservation 52 av
Lars Norberg. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 42 (marginalkostnadsprissättning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 53 av Rolf L Nil-
son, dels reservation 54 av Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Mom. 44 (internationalisering av elmarknaden)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 57 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 45 (landsbygdens elektrifiering)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 58 av Per-Ola Eriks-
son och Roland Larsson - bifölls méd acklamation.
Mom. 47 (den allmänna inriktningen av programmet för effektivare energi-
användning)
Först biträddes reservation 63 av Rolf L Nilson med 29 röster mot 18 för
reservation 64 av Lars Norberg. 266 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 63 av
Rolf L Nilson - genom uppresning.
Mom. 50 (kommunal energirådgivning, m.m.)
Först biträddes reservation 69 av Per-Ola Eriksson och Roland Larsson -
som ställdes mot reservation 71 av Lars Norberg - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 243 röster mot 54 för
reservation 69 av Per-Ola Eriksson och Roland Larsson. 18 ledamöter av-
stod från att rösta.
Mom. 56 (anslag för kompensation till svensk industri för försämrad konkur-
rensförmåga till följd av höjda energipriser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 81 av Lars Norberg-
bifölls med acklamation.
Mom. 64 (anslag m.m. för Huvudprogram Energiforskning)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 88 av Lars Norberg-
bifölls med acklamation.
Mom. 75 (vinstmedel från vattenkraftsproduktionen)
Utskottets hemställan bifölls med 254 röster mot 53 för reservation 96 av
Per-Ola Eriksson m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 76 (finansiering av infrastrukturen genom övervinster från vatten-
kraftsproduktionen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 279 röster mot 18 för utskottets hemställan med godkännande av den i
reservation 98 av Lars Norberg anförda motiveringen. 18 ledamöter avstod
från att rösta.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Mom. 77 (riktlinjer för stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 100 av Lars Nor-
berg - bifölls med acklamation.
Mom. 78 (åtgärder för att förbättra konkurrenskraften för befintliga anlägg-
ningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion N90 yrkande 2 av Arne
Kjörnsberg m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 82 (förutsättningar för vindkraftsproduktion)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 104 av Rolf L
Nilson, dels reservation 105 av Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Mom. 91 (strategi för minskad användning av fossila bränslen)
Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot 37 för reservation 119 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg. 56 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 93 (nya förbränningsanläggningar för kol och olja)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 36 för reservation 121 av
Lars Norberg.
Mom. 96 (förgasade restoljor)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 125 av Rolf L Nilson
och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Mom. 99 (naturgasens roll i den svenska energiförsörjningen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 222 röster mot 18 för utskottets hemställan med godkännande av den i
reservation 128 av Lars Norberg anförda motiveringen. 75 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 102 (de långsiktiga förutsättningarna för utveckling av biobränsletek-
nik)
Först biträddes reservation 131 av Rolf L Nilson - som ställdes mot
reservation 132 av Lars Norberg - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 218 röster mot 35 för
reservation 131 av Rolf L Nilson. 62 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 109 (användning av åkermark för produktion av energiskog, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 18 för reservation 137 av
Lars Norberg.
Mom. 115 (riktlinjer för stöd till solvärmeanläggningar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 143 av Lars Nor-
berg - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (riktlinjerna för energibeskattningen)
Först biträddes reservation 2 av Rolf Kenneryd och Martin Olsson - som
ställdes mot reservation 4 av Gösta Lyngå - med acklamation.
Härefter biträddes reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. med 66 röster mot
34 för reservation 2 av Rolf Kenneryd och Martin Olsson. 215 ledamöter av-
stod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 184 röster mot 60 för
reservation 1 av Bo Lundgren m.fl. 70 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (fjärrvärme)
Först biträddes reservation 11 av Rolf Kenneryd och Martin Olsson med
52 röster mot 18 för reservation 12 av Maggi Mikaelsson. 243 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 185 röster mot 68 för
reservation 11 av Rolf Kenneryd och Martin Olsson. 61 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 6 (energiintensiv industri)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Rolf Kenneryd
och Martin Olsson - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prof. 1990/91:130
12 juni 1991
Mom. 1 (allmänna mål för folkhälsopolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 38 för reservation 1 av
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 7 (höjda alkohol- och tobaksskatter)
Utskottets hemställan bifölls med 199 röster mot 106 för reservation 3 av
Daniel Tarschys m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Elver Jonsson (fp) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
avstått från att rösta.
Claes Roxhberg (mp) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Mom. 11 (inrättande av ett folkhälsoinstitut)
Utskottets hemställan bifölls med 221 röster mot 89 för reservation 5 av
Sten Svensson m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 23 (lokaliseringen av folkhälsoinstitutet)
Först biträddes reservation 10 av Anita Stenberg med 32 röster mot 20 för
reservation 9 av Gudrun Schyman. 256 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 193 röster mot 30 för
reservation 10 av Anita Stenberg. 90 ledamöter avstod från att rösta.
Kjell Ericsson (c) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 24 och 25 (en alkoholkommission, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 70 för reservation 11 av
Daniel Tarschys m.fl.
Mom. 52 (åldersgränsen på Systembolaget)
Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot 45 för reservation 21 av
Per Stenmarck. 12 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Mom. 53 (kommunalisering av tillståndsgivningen)
Utskottets hemställan bifölls med 253 röster mot 62 för reservation 22 av
Sten Svensson m.fl.
Mom. 58 (maskrosvin)
Utskottets hemställan bifölls med 249 röster mot 42 för reservation 26 av
Anita Stenberg. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 63 (en tobaksproposition)
Utskottets hemställan bifölls med 204 röster mot 103 för reservation 30 av
Daniel Tarschys m.fl. 5 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 64 (rökfria miljöer)
Utskottets hemställan bifölls med 232 röster mot 37 för reservation 31 av
Gudrun Schyman och Anita Stenberg. 40 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 66 (tobaksreklam)
Utskottets hemställan bifölls med 198 röster mot 108 för reservation 33 av
Daniel Tarschys m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 70 (åldersgräns för inköp av tobak)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 36 av Gudrun Schy-
man m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 74 (WHOs mål på tobaksområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 255 röster mot 58 för reservation 39 av
Daniel Tarschys m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 80 (alternativmedicinska frågor)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 20 för reservation 42 av
Anita Stenberg. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (inriktning av översynen på fortsatt heltäckande postservice)
Först biträddes reservation 3 av Viola Claesson med 22 röster mot 19 för
reservation 4 av Roy Ottosson. 273 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 2 av Elving Andersson och Karin Starrin
med 35 röster mot 17 för reservation 3 av Viola Claesson. 262 ledamöter av-
stod från att rösta.
Därpå biträddes reservation 1 av Hugo Bergdahl och Ingrid Hasselström
Nyvall med 40 röster mot 38 för reservation 2 av Elving Andersson och Karin
Starrin. 232 ledamöter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 204 röster mot 39 för reserva-
tion 1 av Hugo Bergdahl och Ingrid Hasselström Nyvall. 69 ledamöter avstod
från att rösta.
Mom. 16 (postverkets nästa treårsplan)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 17 för reservation 15 av
Viola Claesson. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU49 Viss fråga om traktamente till riksdagens ledamöter.
Kammaren biföll utskottets framställning om att betänkandet skulle avgö-
ras efter endast en bordläggning.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU31 Fast förbindelse över Öresund (prop. 1990/91:158).
Anf. 1 ELVING ANDERSSON (c):
Herr talman! Inför förra valet lovade socialdemokraterna att man skulle
bli ett miljöparti. Affischer och annonser trumpetade ut detta budskap. Men
när de döende sälarna försvann ur TV-rutan och valet var över slocknade
också det socialdemokratiska intresset för miljön. Förslaget om Öresunds-
bron som vi skall debattera här i dag talar sitt tydliga språk, och nu skrivs
ytterligare ett dystert kapitel i svensk miljöpolitiks historia.
Jag har tyvärr ingen förhoppning om att majoriteten här i kammaren kom-
mer att bli annorlunda än den blev i trafikutskottet när vi där behandlade
frågan om Öresundsbron. Partipiskan viner alltför hårt för att beslutet skall
bli annorlunda.
Därför är det en sorgens dag då majoriteten beslutar bygga ett monument
för fortsatt betongpolitik, rovdrift på naturen och miljöförstöring.
Socialdemokrater, moderater och folkpartister tycks tro att betong, asfalt,
ökad biltrafik och avgasutsläpp är viktigare för vårt och våra barns välstånd
än frisk luft, levande hav och gröna skogar.
Från centerns sida har vi en annan miljösyn, som bygger på ekologisk ba-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
lans. En bra miljö med frisk luft, levande hav, gröna skogar och där markens
produktionsförmåga bibehålls är enligt vår uppfattning den enda förutsätt-
ningen för en långsiktigt hållbar positiv utveckling. Ekonomi och ekologi hör
ihop. Miljökostnaderna måste betalas. Frågan är när de skall betalas, hur de
skall betalas och av vem de skall betalas. Vi kan aldrig komma undan dessa
miljökostnader, men vi kan möjligtvis skjuta dem framför oss och låta kom-
mande generationer betala. För centerns del är detta omoraliskt och oaccep-
tabelt.
Från centerns sida säger vi nej till en Öresundsbro. Vi säger nej för att vi
värnar Sydvästskånes miljö, vi säger nej för att vi värnar om Östersjöns eko-
logi, vi säger nej av ekonomiska skäl och vi säger nej av transporttekniska
skäl.
Dessa skäl är var för sig klart tillräckliga för att avslå regeringens förslag
till avtal med den danska staten om byggande av en fast förbindelse över
Öresund. Sammantaget är skälen överväldigande, och den som på allvar
analyserar skälen måste rimligtvis komma fram till samma slutsats. Tyvärr är
gamla låsningar och prestige så dominerande för många att sakskälen inte
tillåts spela den roll de rimligen borde göra.
Herr talman! Sydvästra Sverige är en region som redan är mycket hårt mil-
jöbelastad. Situationen är så allvarlig att ingen ytterligare påspädning av ut-
släpp i luften kan tolereras. Tvärtom måste utvecklingen inriktas på att
minska luftföroreningarna.
Öresundsdelegationen har understrukit att varje ytterligare tillskott av ut-
släpp, om än marginellt, kan medföra allvarliga miljökonsekvenser i regio-
nen. Halterna av kväveoxider liksom nedfallet av kväve ligger redan väsent-
ligt över de nivåer som naturen långsiktigt tål. Nedfallet måste kraftigt ned-
bringas i området för att rädda naturen från långsiktiga skador. Enligt
Svenska naturskyddsföreningen krävs en minskning av nedfallet med 90 % i
denna region. Det åstadkommer man definitivt inte med ökad biltrafik, som
ett byggande av Öresundsbron kommer att generera.
Redan i dag är skogsskadorna ett faktum i Skåne. Bokskogen är starkt
hotad och börjar i vissa områden att dö i förtid. Svampar och lavar försvin-
ner, vegetationen blir monoton genom att mångfalden och artrikedomen ut-
armas, och skadeangreppen på träden ökar i omfattning. Sveriges skogs-
vårdsförbund menar att situationen i dag är så allvarlig att en ökad bilism
kommer att få förödande konsekvenser för skogen. Om inte luftförorening-
arna minskar radikalt kommer näringen i marken att ta slut om 50 år och då
är det kanske omöjligt att reparera skadan.
Alla beräkningar visar att en Öresundsbro kommer att resultera i kraftigt
ökad biltrafik i regionen. Trots detta görs i propositionen det smått fantas-
tiska påståendet att ”de merutsläpp som kan uppkomma till följd av en fast
förbindelse över Öresund inte rimligen bör tas till intäkt för att avstå från en
utbyggnad”. Centerns slutsatser är precis tvärtom. Dessa skäl är i sig tillräck-
ligt tunga för att avfärda hela förslaget.
Östersjön är i dag världens mest föroreningshotade bräckvattenområde.
Det är allmänt bekant att situationen i hela Östersjön är bekymmersam när
det gäller det ekologiska tillståndet. En avgörande fråga för Östersjöns till-
stånd är utbytet med vatten från Västerhavet genom Öresund och genom
Bälten. Att detta vattenutbyte inte försvåras är helt avgörande för att salt-
halten kan hållas uppe. Salthalten är av avgörande betydelse för bl.a. tors-
kens reproduktionsförmåga. Redan i dag är salthalten så låg att torsken lever
på gränsen för vad den kan klara. En minskning av bara en halv promille är
tillräckligt för att torskbeståndet i Östersjön skall utplånas. Detta utgör ett
stort hot mot livet i havet, liksom för de människor som har sin utkomst från
det.
Den tröskel i Öresund där bron skall byggas ligger på 6—8 meters djup.
På denna tröskel skall det ställas bortåt 200 tjocka betongfundament med
30—40 meters avstånd. Kring pelarkonstruktionerna för högbroarna över se-
gelrännorna skall det byggas skyddsöar mot påsegling. Väster om Saltholm
skall man spränga en jättelik, 2 kilometer lång, ränna i botten för att placera
en sänktunnel. Till sänktunneln blir det kilometerlånga upp- och nedfarts-
ramper.
Den uppbromsning av genomströmmande vatten som brobygget ger kom-
mer att leda till ca 20 % mindre vattenflöde.
För att i viss mån kompensera detta föreslås stora muddringar. För det
första är det ytterst tveksamt om det över huvud taget är möjligt att åstad-
komma en s.k. nollösning genom sådana åtgärder och för det andra innebär
muddringarna i sig ett mycket stort hot mot hela det marina livet i Öresund.
Detta främst på grund av den omfattande uppslamning av bottensediment
som kan förutses.
Herr talman! De ekonomiska kalkylerna som presenterats för brobygget
är undermåliga. Den av regeringen presenterade kostnaden uppgår till ca 15
miljarder kronor. Till detta skall läggas stora kostnader för investeringar i
infrastrukturen i Sverige resp. Danmark för anslutningar m.m. Om man
dessutom räknar ränta på pengarna torde kostnaden totalt uppgå till 40-50
miljarder kronor. De tillkommande kostnaderna för anslutningsvägar, tunn-
lar m.m. skall inte bekostas av broavgifter, utan finansieras av stat och kom-
mun. Det kommer alltså att bli en oerhörd koncentration av de redan alltför
små anslag som finns i statsbudgeten till infrastrukturinvesteringar till en re-
gion som inte på något vis tillhör de svagare i vårt land.
Själva bron skall dock inte bekostas av skattebetalarna utan av brukarna
i form av broavgifter. För att få underlag till propositionen beställde rege-
ringen ett beräknings- och prognosunderlag från konsultföretaget Transek.
Dessa beräkningar avseende trafikvolymer visar på en stor priskänslighet
hos personbilstrafiken. Intäkterna från denna kan ökas med 24 % om trafik-
avgiften sänks från 190 kr. till 37:50. Antalet bilar ökar då från ca 5 000 per
dygn till 30 000.
En utgångspunkt för avgiftssättningen har varit att avgiften skall ligga på
ungefär samma nivå som det i dag kostar att åka färja.
Regeringen har därför i propositionen utgått från en avgift på 160 kr. per
personbil i 1990 års prisnivå och en trafikvolym på 8 000-10 000 bilar per
dygn år 2000. Det finns inga beräkningar, såvitt vi har kunnat finna, som
stöder regeringens uppfattning om att trafikvolymen skall bli så stor vid den
avgiftssättningen. Enligt Transeks beräkningar måste avgiften ligga på
100—120 kr. för att uppnå den trafikvolymen.
Det är alltså det konsultföretag regeringen själv anlitat som redovisat
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
10
dessa siffror. Min slutsats är att regeringen har valt att efter eget skön frisera
siffrorna så att de skall passa. Med regeringens utgångspunkter går det helt
enkelt inte att ekonomiskt räkna hem projektet.
Regeringen och utskottsmajoriteten sitter i en rävsax mellan att å ena si-
dan försöka få ekonomi i broprojektet genom att skapa så stora trafikvoly-
mer som möjligt, samtidigt som miljön kräver att trafikvolymen blir så låg
som möjligt. Ekvationen går inte ihop, och miljön får än en gång ge vika för
kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Betongpolitiken firar nya triumfer.
Skälen för en Öresundsbro varierar över tiden. Ibland är det Sveriges för-
bindelser till kontinenten som är det viktigaste, ibland är det för att skapa
positiva utvecklingsförutsättningar för Malmöregionen. Att satsa 40-50 mil-
jarder kronor som regionalpolitiskt stöd till Malmöregionen faller på sin
egen orimlighet.
När det gäller att skapa goda förbindelser mellan Sverige och resten av
kontinenten kan detta ske på andra sätt som är bättre från både miljö-, eko-
nomisk och transportteknisk synpunkt.
För att nå de centrala delarna av Europa innebär vägen över Danmark en
omväg. Till detta skall läggas den trafikinfarkt som finns i norra Tyskland
och som kommer att inom överskådlig tid innebära stora trafikstörningar för
både landsvägs- och järnvägstrafiken.
Genom de politiska förändringar som skett i Europa under de senaste åren
öppnas också nya intressanta marknader för det svenska näringslivet. För att
nå de nya marknaderna i de östra delarna i Europa ter sig omvägen över
Danmark än mer orealistisk.
Centern vill se en utveckling med en kraftigt utvecklad färjetrafik utefter
hela Sydsveriges kust till både nya och gamla destinationer. Färjeförbindel-
ser med miljövänliga färjor skall utgöra kärnan i våra förbindelser med kon-
tinenten. På detta sätt åstadkommer vi ett verkligt närmande till hela
Europa. Samtidigt sprids utvecklingsmöjligheterna över hela den syd-
svenska kusten till följd av dessa förbindelser.
Från åkerinäringens sida, som ju är en viktig intressent i sammanhanget,
visar man ett mycket ljumt intresse för Öresundsbron, men desto större in-
tresse för utvecklade färjeförbindelser.
Enligt en utredning gjord av Kulturgeografiska institutionen i Lund skulle
åkerinäringen förlora mellan 500 och 700 milj.kr. per år på att ta vägen över
Öresund och Stora Bält i stället för att ta färjorna direkt till kontintenten.
Dessutom tillgodoses förarnas lagstadgade dygnsvila på direktfärjorna. Re-
dare, SJ-strateger och transportköpare är i stort sett ense: en Öresundsbro
kommer inte nämnvärt att påverka godsströmmarna.
Centern vill se en fast förbindelse över, eller rättare sagt under, Öresund
som komplement till färjetrafiken. En borrad järnvägstunnel är det enda
vettiga alternativet för fasta förbindelser mellan Sverige och Danmark. Ur
miljösynpunkt är tunneln överlägsen en bro. Tunnelalternativet har dock av-
färdats alltför lättvindigt med hänvisning till att det inte skulle gå att få eko-
nomi på ett sådant projekt. Kostnadsutredningarna är dock behäftade med
stora brister och det finns många experter både inom entreprenadbranschen
och bankvärlden som hävdar att en tunnel är lönsammare än en bro.
Herr talman! Låt mig också litet kommentera handläggningen av denna
fråga. Detta är som alla inser en mycket stor fråga som påverkar våra inter-
nationella förbindelser, har stor miljöpåverkan och är ett av de största en-
skilda investeringsbeslut som någonsin fattats. Trots denna dignitet på frå-
gan ville majoriteten i utskottet inte gå med på att ordna en offentlig hearing
för att ytterligare belysa olika konsekvenser. Dessutom var arbetssituationen
sådan i riksdagen att vårt eget expertorgan på miljöfrågor, nämligen jord-
bruksutskottet, inte ansåg sig ha tid att yttra sig över förslagen. Detta är
ingen kritik mot jordbruksutskottet, utan mot den totala handläggningsord-
ningen av frågan. Jag tycker att det är en otillständigt bristfällig handlägg-
ning som skett.
Herr talman! Centern står inte ensam i kampen mot en Öresundsbro. För-
utom vänsterpartiet och miljöpartiet här i riksdagen finns också en samlad
miljörörelse i hela Norden. Skogsnäringen, redarnäringen, fackliga organi-
sationer, som Transport och de sjöfackliga organisationerna, vetenskapliga
institutioner, många forskare och viktiga delar av näringslivet står på samma
sida i kampen mot en bro över Öresund.
Dagens beslut är inte bara en fråga om bro över Öresund eller inte. Det
är ett viktigt vägval inför framtiden. Det är fråga om vi skall prioritera asfalt,
betong och miljöförstöring, eller om vi skall inrikta framtiden på ren luft,
levande hav, gröna skogar och ekologisk balans. För centern är valet själv-
klart. Därför yrkar vi på att regeringens proposition skall avslås.
Jag vill med detta yrka bifall till reservation 2.
Anf. 2 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! ”Vår stund på jorden kamrater, skall bli den stund då vi åter-
upprättar respekten för människan och naturen i samspel. Vi skall, under
vår livstid, återskapa vår barndoms gröna skogar, rena friska luft och klara
källsprång.”
Birgitta Dahls ord från SAP-kongressen 1987 blev klassiska, inte för mil-
jöministerns förföriskt lyriska anslag, utan för appellens falskt löftesrika in-
nehåll. Kongressens största fråga var Öresundsbron. Beslutet innebar att
Birgitta Dahls alla kamrater i demokratins namn skulle få säga sitt om bron
i ett rådslag. Nära 500 partiorganisationer deltog i rådslaget om en fast för-
bindelse över Öresund. Framgången för de socialdemokratiska bromotstån-
darna var uppseendeväckande. 80 % ville inte ha någon bro. 50 % ansåg att
en järnvägstunnel var bäst.
De socialdemokratiska medlemmarna gav klara besked. Men det dög inte
för regeringen och den socialdemokratiska partiledningen. Jag frågar Georg
Andersson, som finns här: Var finns den politiska heligheten i statsrådens
hantering av människor och miljö?
Regeringens proposition om Öresundsbron associerar inte till några klara
källsprång. Snarare avger den en unken doft av gammal betong. Ändå är
det ett ofärdigt och tunt dokument. Det saknar helhetssyn. Det saknar en
vetenskapligt godtagbar analys av miljökonsekvenserna. Det nonchalerar
helt det faktum att brobygget och dess följder angår samtliga Östersjöstater.
Det presenterar en orealistisk och motsägelsefull kalkyl av de samhällseko-
nomiska konsekvenserna för Sverige och medborgarna.
Om riksdagens majoritet trots detta beslutar att Öresundsbron skall byg-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
11
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
12
gas kommer projektet för all framtid att framstå som Dimmornas bro. I fil-
men med samma namn blev Godnattvalsen den ödesmättade temamelodi
som spreds över världen. För livet i Östersjön spelas kanske sista strofen av
Godnattvalsen redan under detta årtionde. Man kan uttrycka det med Miljö-
förbundets ord: Bron kan kosta ett hav.
”Medan de flesta människor tror, att det nu på allvar skall göras något åt
jordens miljöproblem, har en grupp europeiska industriledare lagt ut kursen
mot ett nytt Europa. Grundtanken är att använda högteknologin till ett ko-
lossalt tillväxtsprång. Visionen är så komplicerad att den bara är fullt till-
gänglig för en liten grupp industrichefer och EG-politiker. Genom att samla
några av brickorna kan man skönja konturerna av Europas framtid.”
Jag tycker nästan att det ser ut som om Georg Andersson och hans medar-
betare har läst detta citat. Dock kanske jag betvivlar det. Jag rekommende-
rar dem att läsa denna artikel. Den har varit publicerad i den danska tidskrif-
ten Press. Artikeln har rubriken Den skandinaviske förbindelse. Det är i sitt
slag en av de mer insiktsfulla artiklarna. I kombination med den oansvarigt
ytliga behandlingen av miljökonsekvenserna för Öresund, Östersjön och
Östersjöländerna slår nog det odemokratiska förspelet till regeringens
broavtal med Danmark de flesta politiska rekord. Men de ansvariga inom
regeringen vägrar att ens diskutera sitt samröre med Round Table of Euro-
pean Industrialists. Det inleddes redan 1983/84 och fullbordades efter på-
tryckningar från Scandinavian Links olika lobbygrupper.
Några få statsråd och departementssekreterare var tidigt invigda i de topp-
hemliga ScanLink-planerna. Industriledarnas krav var att Öresundsbron -
plus ett antal nya motorvägar - skulle byggas samt att ett för Sverige främ-
mande system med vägavgifter skulle införas. I syfte att stötta bil- och elek-
tronikindustrin i Sverige och Västeuropa hamnade också Prometheussats-
ningarna - och så småningom även Drive-satsningarna - inom det jättelika
projektets ramar.
För att öka den ekonomiska tillväxten skulle Sverige enligt regeringens
trafikpolitiska proposition 1988 - man har talat om denna som den stora för-
ändringen under senare år i svensk transportpolitik - satsa på ”bilismens
andra utvecklingsväg”. Än en gång skulle den numera omfångsrika bilindu-
strin fungera som ekonomins motor. Enligt denna politiska ekonomi måste
vägtrafiken öka ytterligare. Då krävs det fler motorvägar och motorvägs-
broar, mer av just-in-time-trafik och fritt fram för ännu tyngre lastbilar. Men
eftersom det inte går att asfaltera hela Sverige måste dessutom bilarna
packas tätare samman med hjälp av avancerad elektronik och satellitöver-
vakning. Det är dessa projekt som kallas Prometheus och Drive. Västsve-
rige - det första ScanLink-området - fungerar redan i dag som ett försöksom-
råde för Volvo, Saab och vägverkets experiment.
En förutsättning för ett sådant kvantitativt tillväxtsprång i bilindustrins
smak var vidare att vägpolitiken i Sverige länkades in i EGs nya system för
infrastrukturen. Därför har Round Table-gruppen inte enbart fått diktera
EGs vitbok, utan också dess kommunikationspolitik. Den största delen av
bilindustrins forskning och utveckling kring Prometheus och Drive i Sverige
betalas av televerket, vägverket och Transportforskningsberedningen. Men
regeringen vägrar tala klarspråk. Den aktar sig för att informera allmänhe-
ten om att den bekostar ett vägsystem som mer än något annat kränker trafi-
kanternas integritet.
En del i samma EG-anpassade historia - som också Öresundsbron är en
del av - är att regeringen 1986/87 bestämde sig för att statens offentliga för-
pliktelser för järnvägen skulle minska. Resultatet ser vi i dag. Persontrafiken
på inlandsbanan skall läggas ned, momsen på kollektivtrafik har lett till att
många turer lagts ned, konkurrensen på stomjärnvägsnätet skall släppas fri
och parallell busstrafik skall tillåtas konkurrera ut järnvägslinjer. Med nuva-
rande politik befarar t.o.m. Stig Larsson, som för en tid sedan besökte trafik-
utskottet, att SJ på sikt bara kan rädda snabbtåget Stockholm—Göteborg.
Stig Larsson brukar annars vara den ständige optimisten. Jag vet genom en
debatt här i kammaren för några veckor sedan att Georg Andersson är infor-
merad om detta.
Men statens offentliga förpliktelser för Öresundsbron har däremot ökat.
Enligt ursprunsplanerna var det näringslivet som skulle överträffa staten ge-
nom att plocka fram pengar till bron. Men när den socialdemokratiska parti-
kongressens majoritet 1990 sagt ja till bron avvecklade näringslivet Scan-
Link-konsortiet. Lobbyisterna hade gjort sitt, och nu behövde de inte ens
riskera sitt eget kapital för att projektet skulle gå i lås. .
Öresundsbron är en nyckel inom ScanLink-systemet. Det är det strate-
giskt intressantaste byggprojektet för Gyllenhammar, Curt Nicolin m.fl.
Ovetande om det som pågick bakom regeringens kulisser konstaterade i ja-
nuari 1984 regeringens egen enmansutredare, Lennart Johansson, att en
Öresundsbro skulle bli alltför olönsam att bygga. Det var med andra ord -
med de ord som användes i en tidningsrubrik i tidningen Arbetet - ”tummen
ned” för Öresundsbron. Men efter det att Volvochefens topphemliga planer
avslöjats av tidningen Arbetet smälte Lennart Johansson snart in i nya stat-
liga broutredningar med en mer positiv inställning till Öresundsbron. Mak-
ten har talat, och makten styr över miljön i Sverige. Den styr också över det
svenska kommunikationsdepartementet. Det är den ekonomiska makten.
Vi vet i dag att merparten av allt utredningsmaterial om motorvägsbron
och tillhörande vägsystem har producerats på uppdrag av ScanLink-konsor-
tiet. EG-kommissionen har betalat 8 milj.kr. av lobbyisternas budget, som
omfattar mångmiljonbelopp. De utredningar som svenska staten officiellt
stått för är till stor del uppdateringar av gammalt material. En del utred-
ningsmaterial har hemligstämplats av regeringen. Denna fråga har jag - un-
der mina sex år i riksdagen - vid det här laget tagit upp vid ganska många
tillfällen.
Nyligen diskuterades frågan om förspelet och regeringens hantering sett
ur konstitutionell synvinkel av frågorna om motorvägsbygget i Bohuslän,
ScanLink, och senare också Öresundsbron. En av de personer som fick för-
månen att se det hemliga materialet och som också har deltagit i debatten
här i kammaren upptäckte att det saknades sidor i de hemligstämplade doku-
menten, som då fanns på Ministerrådets kontor i Köpenhamn. Det är ganska
anmärkningsvärt, och i andra sammanhang brukar det faktiskt bli ett stort
rabalder när man upptäcker sådana ting.
Av de offentliga handlingar som ändå finns framgår inte hur regeringens
Prof. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
13
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
14
beslutsprocess eller kontakterna med Round Table-gruppen och ScanLink-
konsortiet hanterats.
Många avgörande frågor är dolda i de politiska dimmorna. De danska so-
cialdemokraternas ordförande Svend Auken, som jag förmodar att Georg
Andersson har träffat vid flera tillfällen, ville ha en järnvägstunnel i stället
för en bro, och han har viss rutin på att umgås med sina svenska kolleger.
Svend Auken säger: ”De svenska finans- och kommunikationsdepartemen-
ten verkar ha gjort upp på ett mycket tidigt stadium om att inte diskutera
järnvägen seriöst.”
Det är litet lustigt men säkert ingen tillfällighet att näringslivet och män
som Curt Nicolin har sagt nej till en järnvägstunnel.
Curt Nicolin besökte för en tid sedan trafikutskottet. Detta gjorde också
miljöorganisationer från landet, som ville diskutera frågan om Öresunds-
bron med trafikutskottet. Av Nicolin fick vi veta att näringslivet kräver kon-
kurrens mellan tåg och bil. Konkurrensen blir inte tillräckligt hård om det
byggs en tågtunnel, dvs. den miljövänliga trafiken får inte gynnas, eftersom
privatkapitalet kan förlora på det. Så enkelt är det!
Georg Andersson sade i ett program i TV att Öresundsbron ”är ett fasci-
nerande projekt”. På den senaste socialdemokratiska partikongressen talade
han om Öresund som en ”vallgrav”. Herr talman! Med sådana djupsinnighe-
ter i bagaget undertecknade han broavtalet tillsammans med kollegan i Dan-
mark. Georg Andersson vill hellre bli ihågkommen som broskapare än som
broderskapare.
Inser inte Georg Andersson att det finns liv i Östersjöns och ”vallgravens”
vatten? Det är ett unikt ekologiskt system med både söt- och saltvattenarter.
Det handlar om världens största brackvattenområde, något som Sverige har
delansvar för, något som måste värnas. Regeringen ”återupprättar inte re-
spekten för människan och naturen i samspel” - för att använda Birgitta
Dahls ord - utan ni skymfar den respekten med era planer.
Det här är ett av de största och viktigaste beslut som riksdagen har att
fatta. Därför måste statsrådets lättsinniga fascination ställas mot den massiva
miljöopinionens farhågor. Jag är en av dem som tillsammans med miljöorga-
nisationer i Sverige har deltagit i försöken att stoppa bl.a. ScanLinkmotor-
vägsbygget i Bohuslän. Jag har, precis som många andra här i kammaren,
god kontakt med den miljöopinion som i dag är mer kunnig än någonsin. Jag
vet också att Birgitta Dahls ord på kongressen 1987 aldrig någonsin hade
fällts om inte opinionen ute i landet då hade varit så enormt stark mot motor-
vägsbygget ScanLink och även mot Öresundsbron.
Även forskarna, som ser problemen i ett längre perspektiv än regeringen
och Curt Nicolin, har uttryckligen och enträget varnat regeringen för alla
ingrepp i havet och för den ökande bilismen. Biltrafiken och utsläppen har
redan gått över gränsen för vad naturen tål. De marginaler och den nollös-
ning som regeringen talar om för att försvara Öresundsbron existerar inte i
praktiken.
Regeringen är beredd att offra såväl människor och miljö som samhälls-
ekonomin på den västeuropeiska Round Table-gruppens altare. När trafik-
utskottets ordförande Birger Rosqvist - socialdemokrat och bromotstån-
dare - i dag måste gå i spetsen för Öresundsbron, är det bara ett av många
bevis på regeringens betonghårda hantering. Jag vill vädja till alla socialde-
mokratiska kvinnoklubbister, broderskapare och övriga brokritiker: Visa ci-
vilkurage innan det är för sent! Votera efter ert miljösamvete - hjälp till att
stoppa motorvägsbron, som kan kosta ett hav!
Herr talman! Vänsterpartiet är lika stark motståndare till motorvägsbron,
Öresundsbron, som till ScanLink-projekten, Prometheus- och Driveprojek-
ten i övrigt. Vi menar att det inte behövs någon bro. Vi vill rädda miljön,
och vi vill förbättra miljön i det här landet. Vi står på miljöopinionens sida.
Jag yrkar bifall till samtliga reservationer till trafikutskottets betänkande
som jag står bakom som vänsterpartiets ledamot i utskottet.
Anf. 3 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Några kvarter härifrån, vid kajen nedanför slottet, ligger en
fiskekutter från Gilleleje i Danmark. Den här båten kallas miljökuttern An-
ton. Den hyrs av Föreningen Norden för att användas i samband med avslut-
ningen på det nordiska miljö- och biologiåret här i Stockholm. På kajen har
besättningen såväl ett fiskekök som en fin utställning om Östersjöns miljö.
När jag besökte dem i går kunde de visa att mer än 30 vetenskapliga, mil-
jöinriktade och andra framstående organisationer från alla länder runt
Östersjön skrivit på en appell för Östersjöns miljö. Appellen kräver konkret
att en internationell utfrågning - eller hearing som man säger numera - om
miljöeffekterna av en Öresundsbro skall genomföras. Finland, Ryssland,
Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland berörs av de effekter som en
Öresundsbro ofrånkomligen för med sig. Det är rimligt att de också får med
ett ord i laget innan något definitivt beslut fattas. Man har tidigare skickat
appellen till både den svenska och den danska regeringen, men ingen av dem
har svarat.
Vi har i tidningarna kunnat läsa att Finland anmält Danmark till interna-
tionella domstolen i Haag för bygget av en bro över Stora Bält. Bron hindrar
uttransporter av oljeplattformar och högre fartyg från finska varv. Liksom i
fallet med den Öresundsbro som vi debatterar här nu underlät Danmark att
rådgöra med Finland innan man fattade sitt beslut om att bygga en bro över
Stora Bält.
Tycker ni socialdemokrater, moderater och folkpartister att det är bra utri-
kespolitik att fullkomligt strunta i att rådgöra med våra grannländer om ett
stort byggnadsföretag, som på ett betydande sätt påverkar deras varvsindu-
stri, fiskenäring och miljö? Anser ni att det står i överensstämmelse med
Helsingforskonventionen, som skall skydda vårt gemensamma innanhav
från fortsatt miljöförstöring? Anser ni att det står i överensstämmelse med
andra överenskommelser som skall säkra Östersjöländernas tillgång till far-
leder ut till Kattegatt?
Vi i miljöpartiet de gröna anser att ett beslut här i dag i Sveriges riksdag
om att bygga en Öresundsbro skulle vara ett flagrant övergrepp på våra
grannländer runt Östersjön. Det vore att fullkomligt strunta i avsikten och
andan i en rad konventioner. Det vore rena stormaktsfasonerna.
Vi ställer oss bakom miljökuttern Antons appell. Vi anser att det borde
vara ett minimikrav att låta våra grannländer runt Östersjön få säga sitt och
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
15
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
16
påverka beslutet om de framtida Öresundsförbindelserna. En internationell
hearing skulle vara ett bra sätt att åstadkomma detta.
Herr talman! Frågan om fasta förbindelser över Öresund har diskuterats
mycket länge. Det betyder inte att beslutsunderlaget vi har framför oss i dag
är bra. De långa och många diskussionerna har gällt var en bro skall ligga,
vem som skall betala den, vad den kan tänkas kosta, den tekniska utform-
ningen och kanske framför allt hur man skall kunna komma överens mellan
Sverige och Danmark.
Däremot är det märkvärdigt tunt med både seriösa trafikprognoser och
seriösa konsekvensbeskrivningar för miljö, bebyggelse och samhällsutveck-
ling.
Ta trafikprognoserna som exempel. Den enda officiella trafikprognos vi
har här i dag fanns med i 1987 års Öresundsutredning. Detta är en mycket
låg siffra. Den kan jämföras med Ölandsbron som trafikeras med 12 000 bi-
lar per dygn. Det är inte särskilt underligt att många har ifrågasatt den. Lik-
väl har denna trafikprognos utgjort underlag för bl.a. miljöanalyserna.
I propositionen har regeringen övergett prognosen på 6 500 bilar per
dygn. I stället talar man om 8 000—10 000 bilar per dygn. Något sakligt un-
derlag för denna reviderade uppfattning redovisas emellertid inte. Siffran
framstår snarare som ett hugskott. Man kan naturligtvis fråga sig varför rege-
ringen inte i stället valde siffran 20 000, eller varför inte 30 000 bilar per
dygn. Det skulle i vart fall stämma bättre med de gissningar som jag har hört
från olika trafikforskare. Den långsiktiga siffran, dvs. trafiken efter några år,
torde enligt dessa källor hamna på det dubbla eller tredubbla - dvs.
60 000—90 000 fordon per dygn. Det förefaller mig vara betydligt mer tro-
värdiga gissningar för en ca 2 mil lång motorväg som förbinder en miljonstad
med en kvartsmiljonstad.
Om vi nu antar att regeringen verkligen tror på en trafikmängd på
8 000—10 000 bilar per dygn, vilket i och för sig är osannolikt, så borde den
också utgå från detta tal i miljökonsekvensanalysen. Men så är det icke. När
man räknar på miljöeffekterna är det fortfarande bara 6 500 bilar, trots att
det rör sig om 10 000 bilar när man räknar på ekonomin och annat.
Anser ni socialdemokrater, moderater och folkpartister att det är trovär-
digt och seriöst att räkna med en lägre trafikprognos när det gäller miljön
och en högre när det gäller ekonomin - för en och samma bro? Anser ni
verkligen, om ni vågar vara ärliga, att propositionens trafikprognos på
10 000 bilar per dygn skall tas på allvar?
Vi i miljöpartiet de gröna anser att en mer seriös och trovärdig trafikpro-
gnos måste tas fram. Även miljökonsekvensutredningen måste göras om
med hänsyn till den ändrade trafikprognosen. Detta måste naturligtvis göras
innan vi här i riksdagen tar definitiv ställning till en eventuell Öresundsbro.
Vi anser att riksdagen bör veta vad den beslutar om!
Miljökonsekvensutredningen behöver göras om också av en rad andra
skäl.
I utredningen från 1987, som utgör det beslutsunderlag vi har här i dag,
har man jämfört utsläpp från moderna och delvis framtida avgasrenade bilar
och lastbilar med dagens och gårdagens utsläpp från färjetrafiken. Man har
inte tagit hänsyn till att även färjor utvecklas ur miljösynpunkt.
Under de allra senaste åren har miljödebatten gällt även sjöfarten, och det
har redan börjat ge effekter. Det visar sig att utsläppen från sjöfarten kan
renas till 90 % eller mer. Detta är möjligt dels genom att använda bättre
bränslen, dels genom reningsutrustning på fartygen. De första fartygen med
sådana egenskaper uppges nyligen ha kommit i trafik. Med tanke på att sjö-
farten är vida överlägsen vägtrafiken ur energisynpunkt och att sjövägen till
kontinenten är betydligt kortare än omvägen genom Köpenhamn och Dan-
mark, så innebär detta att en utvecklad färjetrafik ur miljösynpunkt är be-
tydligt bättre än en motorvägsbro.
Den gjorda miljökonsekvensanalysen visar också stora brister när det gäl-
ler alternativet en ren järnvägstunnel. Visserligen visar utredningen att en
järnvägstunnel är bäst ur miljösynpunkt. Men den tar inte hänsyn till att en
sådan tunnel skulle medföra en totalt sett ökad järnvägstrafik på vägtrafi-
kens bekostnad i stora delar av vårt land och därigenom också medföra en
betydligt större positiv miljöeffekt än vad som redovisas.
Från miljöpartiets sida anser vi att alternativet en ren järnvägstunnel
borde utretts på ett betydligt mer ingående och seriöst sätt. Vi menar att en
sådan förbindelse som en del av en medveten och genomgripande trafikpoli-
tisk strategi för ökad och bättre järnvägstrafik skulle medföra mycket stora
miljövinster. Till vinsterna skulle också minskad vägtrafik kunna räknas, vil-
ket i sig också leder till mindre trafikolyckor, mindre vägslitage och bättre
framkomlighet på vägarna. De sammantagna samhällsekonomiska vinsterna
eller besparingarna skulle bli mycket stora.
Även när det gäller vattengenomströmningen i Öresund är beslutsunder-
laget mycket bristfälligt. Det är så, som ni alla säkert vet vid det här laget,
att hela Östersjöns biologi och miljö är beroende av inflöde av syrerikt salt-
vatten genom Öresund. Eftersom saltvattnet är tyngre än sötvattnet som
strömmar ut ur Sundet så är vattendjupet och tvärsnittsarean i sundet av av-
görande betydelse. En bros alla pelare bromsar vattnet och försämrar på så
vis genomströmningen. Det leder till att de syrefria och döda bottnarna bre-
der ut sig ytterligare i Östersjön och att saltvattensberoende djur och växter
slås ut. Dit hör t.ex. den värdefulla torsken.
Nu föreslår regeringen att man skall kompensationsmuddra i Sundet för
att på så vis förbättra vattengenomströmningen. I Öresundsutredningen
uppges att 3,1 miljoner kubikmeter slam behöver tas upp ur Sundet för att
åstadkomma en oförändrad genomströmning. I den danska miljörapporten
från i år uppges däremot att 9,2 miljoner kubikmeter måste tas upp för att
genomströmningen inte skall försämras. Eftersom slamtjockleken i sundet
endast är knappt 1 meter betyder det att man måste gräva ner sig i kalkberg-
grunden.
Självklart skulle dessa synnerligen omfattande muddringar medföra en
rad nya miljöproblem. Vattnet skulle slammas upp vilket förändrar livsbe-
tingelserna till det sämre i området. Tungmetaller och andra miljögifter som
finns i slammet skulle spridas i vattnet och utöva sin miljöpåverkan vida om-
kring. Det är mycket osäkert hur pass väl syresatt vattnet skulle bli i ett kraf-
tigt muddrat Öresund. Det skulle också bli mycket dyrt, och muddringarna
skulle behöva göras om gång på gång eftersom nytt slam hela tiden avsätts
på bottnen. Därtill kan läggas att det rör sig om mycket delikata och endast
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
2 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
18
delvis förstådda ekologiska förhållanden som är intimt beroende av en en-
dast delvis förstådd vattenbalans i främst Öresund. Osäkerheten är alltså
mycket stor.
Ni socialdemokrater, moderater och folkpartister borde lyssna till och ta
varning av professor Bengt-Owe Jansson, chefen för Stockholms havsforsk-
ningscenter. Han sade vid utfrågningen som vi hade här i riksdagen för några
veckor sedan att det är omöjligt att fatta något förnuftigt beslut på det under-
lag vi nu har om vattenförhållandena i Öresund. Det är omöjligt att fatta
något förnuftigt beslut, eftersom det saknas ett underlag som duger till att
fatta beslut på.
Ni borde ta varning av alla de andra forskare som har dömt ut beslutsun-
derlaget. Se till exempel den skrivelse som danska forskare från handelshög-
skolan, tekniska högskolan och universitetet i Köpenhamn skickat till det
danska folketinget. Där visar de på en lång rad brister i beslutsunderlaget
som faktiskt gör det omöjligt att fatta ett förnuftigt beslut. Dessutom är det
faktiskt så att den utformning och sträckning av förbindelsen som regeringen
nu föreslår inte är densamma som utretts i Öresundsutredningen. Det bety-
der att konsekvensanalyserna i utredningen inte är tillämpliga på det förslag
vi nu har att ta ställning till.
Ni borde också påminna er själva om försiktighetsprincipen som svenska
regeringen utomlands vill hävda som grundläggande för miljöarbetet. För-
siktighetsprincipen påbjuder att man inte skall spela hasard med miljön. Den
påbjuder i stället att man skall avstå från exploateringar och utsläpp där ris-
ken för miljöeffekter är betydande. Skulle försiktighetsprincipen tillämpas
vad gäller Öresundsförbindelserna så kan omöjligen en bro accepteras i nu-
läget.
Herr talman! Med tanke på de mycket omfattande brister som jag påtalat
i beslutsunderlaget, främst vad gäller miljöeffekterna men också vad gäller
trafikprognoserna, ekonomin i projektet och andra samhällseffekter, så yr-
kar jag på att ärendet återförvisas till utskottet för vidare beredning.
Med tanke på att det är osäkert om en tillräcklig del av kammarens leda-
möter kommer att stödja kravet på återförvisning yrkar jag också bifall till
reservation 1, som innebär att beslutsunderlaget måste förbättras innan vi
kan gå till beslut i ärendet.
Jag lämnar därmed diskussionen om beslutsunderlaget och övergår till
själva sakfrågan. Vad skall vi med en Öresundsbro till? Det är en fråga som
våra vänner på miljökuttern Anton har fått från många stockholmare de sista
två dagarna. Uppenbarligen upplever den överväldigande majoriteten av
Antons besökare att det är onödigt med en Öresundsbro. Den behövs inte
för trafiken ned till Tyskland och längre ned i Europa. Då är ju färjetrafiken
överlägsen. Samma uppfattning har en rad tunga intressenter, som t.ex. SJ
och Åkeriförbundet, redovisat i sina remissvar och i många andra samman-
hang. Omvägen över Köpenhamn och Danmark är just en omväg.
Öresundsutredningens ordförande Gunnel Ferm sade i tidskriften Ny Tek-
nik nr 10 1989 följande: ”Jag tycker inte att den här frågan har något med
Sveriges förhållande till EG att göra. Öresund är faktiskt inte den närmaste
vägen till kontinenten.”
Men i regeringens proposition förs ett resonemang om att just närmandet
till EG motiverar en Öresundsbro. Där hävdas t.o.m. att bron är av största
betydelse för industrins konkurrensförmåga. Detta kan inte betecknas som
annat än en kovändning, som dessutom står i skarp kontrast mot vad som
rent sakligt har anförts från såväl experthåll som från de närmast berörda.
Det är ett flummigt resonemang som bottnar i irrationella och känslomässiga
förhoppningar om en bekymmersfri och obegränsad tillväxt. Detta är världs-
frånvänt och farligt. Det leder till felinvesteringar, miljöförstöring och regio-
nal obalans.
Miljösituationen i södra Sverige och Centraleuropa försämras stadigt.
Häromdagen kunde vi i tidningarna läsa att försurningen har gått betydligt
längre än vad som tidigare antagits. Det betyder att markens förmåga att
bära både grödor och skog snabbt har försämrats. Den kväveförsurning som
biltrafikens utsläpp orsakar är värre än den mer välbekanta svavelförsur-
ningen. Kvävet drar med sig mer av giftiga aluminiumföreningar ur marken
och skadar växternas fina rottrådar. Redan nu kan man beräkna att för-
lusterna i form av mindre skogstillväxt i södra Sverige motsvarar miljardbe-
lopp varje år. Nedfallet av kväve är flerfalt större än vad som skogsmarkerna
klarar.
Kvävet hamnar sedermera i havet, antingen direkt från luften eller via vat-
tendrag. I havet fungerar det som ett växtnäringsämne som stimulerar algtill-
växten. Algerna dör så småningom och faller till bottnen där de bryts ned av
syreförbrukande bakterier. Effekten blir minskad syrehalt i vattnet. Detta
leder i sin tur till att fisk och andra havslevande djur får en försämrad livs-
miljö. De syrefria bottnarna i Östersjön är redan nu mycket omfattande, och
i många kustnära områden har mycket av det biologiska livet utarmats eller
slagits ut helt.
Att i denna situation för tiotals miljarder kronor bygga en motorvägsbro
som allvarligt förvärrar en redan katastrofal miljösituation kan enbart be-
tecknas som vansinnigt. Den positiva effekt som avgasreningen har förtas av
ökad biltrafik, och miljöproblemen förvärras alltmer.
Herr talman! Ofta hävdas att växthuseffekten är det största miljöhotet.
Den orsakas främst av koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bräns-
len. I Sverige står biltrafiken för en tredjedel av dessa utsläpp. De påverkas
inte alls av katalytisk avgasrening. Tvärtom leder denna avgasreningsmetod
till kraftigt ökade utsläpp av dikväveoxid som också bidrar till ökad växthus-
effekt. Ökar vägtrafiken så ökar utsläppen av både koldioxid och dikvä-
veoxid. Byggandet av en motorvägsbro över Öresund kommer alltså ytterli-
gare att förvärra växthuseffekten.
Jag vill också i sammanhanget peka på att riksdagen tidigare har beslutat
om konkreta miljömål för koldioxidutsläppen och kväveoxidutsläppen. I in-
ternationella avtal har vi också förbundit oss att klara bestämda miljömål
vad gäller kvävetillförseln till Östersjön. Samtliga dessa miljömål är akut ho-
tade av den ökande biltrafiken. En Öresundsbro kommer att göra det än mer
besvärligt, ja kanske direkt omöjligt, att med politiskt rimliga medel klara
miljömålen. Dessutom är det så, att dessa miljömål ingalunda är tillräckliga
för att verkligen stoppa miljöförstöringen.
Sverige och Europa skulle behöva en ny trafikpolitik som verkligen tog
hänsyn till miljön. En sådan politik måste gå ut på att minska biltrafiken,
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
19
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
bygga ut järnvägstrafik och miljöanpassad kollektivtrafik samt att snabbt sti-
mulera en övergång från fossila bränslen till biobränslen. En Öresundsbro
är uppenbarligen ett stort steg i motsatt riktning.
Därför säger vi i miljöpartiet de gröna bestämt nej till varje form av fast
förbindelse för väg- och biltrafik över Öresund. Vi säger nej till en trafikpoli-
tik som leder till en accelererande miljökollaps och ökad regional obalans. I
stället vill vi utveckla sjöfart och järnvägstrafik så att vi den vägen kan klara
våra transportbehov.
Jag yrkar därför bifall till reservation 2, som innebär ett avslag på regering-
ens förslag om fast Öresundsförbindelse.
Herr talman! Till betänkandet finns ett antal reservationer fogade som
gäller den fortsatta behandlingen om riksdagen, mot allt förnuft, skulle
godta regeringens avtal med den danska regeringen att bygga en Öresunds-
bro. I reservation 4 kräver vi att ett särskilt handlingsprogram mot luftföro-
reningar då måste utarbetas - främst för södra Sveriges del men också resten
av landet. Målsättningarna för ett sådant program måste vara naturens krav.
Programmet måste innehålla verkningsfulla och konkreta åtgärdskrav som
rimligen leder till att naturens krav uppfylls inom rimlig tid. Regeringen bör
återkomma till riksdagen före årets utgång med ett förslag till sådant pro-
gram.
Om ni socialdemokrater, moderater och folkpartister menar något med
alla era yviga löften om att stoppa miljöförstöring och anpassa er till naturens
krav så borde även ni ställa upp på den reservationen. Men jag vågar slå vad
om att ni inte vågar. För ni har aldrig vågat. För ni menar inte allvar med alla
era yviga miljölöften. Det har alltid varit tomt prat och kommer att så förbli.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.
I reservation 5 tar vi fasta på enigheten bakom den s.k. nollösningen, dvs.
att vattengenomströmningen i Öresund inte skall få försämras av brobygget.
Vi kräver i reservationen att ytterligare, mer realistiska och noggranna ut-
redningar skall göras i denna fråga. Visar de att risken är betydande för att
nollösningen inte skall gå att uppnå måste Öresundsbron i rimlighetens
namn stoppas. Det är också helt i enlighet med vad folkpartiets landsmöte
och socialdemokraternas kongress har sagt.
Menar ni socialdemokrater, moderater och folkpartister allvar med det ni
skriver om nollösningen så borde ni ställa upp även på den reservationen.
Men det gör ni inte. I stället hycklar ni.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5.
Regeringen har i propositionen föreslagit att brobygget skall tillåtlighets-
prövas enligt naturresurslagen. Men om ett beslut enligt den lagstiftningen
överklagas, så hamnar det hos regeringen för avgörande. Som bekant har
regeringen redan skrivit på ett avtal som i praktiken innebär att regeringen
förbundit sig att tillåta brobygget. En tillåtlighetsprövning enligt naturre-
surslagen blir därför fullkomligt meningslös, en skenmanöver ägnad att för-
virra den folkliga opinionen.
Vi har därför i reservation 6 krävt att tillåtligheten i stället skall prövas
enligt miljöskyddslagen. Då skulle vi få en någorlunda seriös miljöprövning
av brobygget. Dess värre står vi helt ensamma bakom detta egentligen
20
ganska blygsamma krav. Det demonstrerar än en gång ointresset från de
andra partierna att ta någon riktig miljöhänsyn.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 6.
Jag vill också peka på att det avtal som regeringen vill att riksdagen skall
godkänna innebär att SJ skall åderlåtas på 150 miljoner om året för att få
trafikera bron. Med hänsyn till att järnvägstrafiken redan nu är kraftigt miss-
gynnad samhällsekonomiskt sett och att SJ nyligen drabbats av en rad nya
pålagor, anser vi att SJ helt skall kompenseras för detta.
Det finns en lång rad andra frågor av stor betydelse för huruvida en motor-
vägsbro över Öresund kan accepteras. Dit hör ekonomin i projektet, effek-
ter på den regionala balansen i vårt land, aspekter på vår förmåga att för-
svara oss i tider av ofred, effekter på näringslivet osv. En rad andra ledamö-
ter i mitt parti kommer att ta upp dessa frågor i den fortsatta debatten. Jag
avstår därför nu ifrån att ta upp dem.
Herr talman! Vi i miljöpartiet de gröna står naturligtvis bakom alla de öv-
riga reservationer som vi står med på men som jag inte har yrkat bifall till.
I detta anförande instämde Lars Norberg, Carl Frick, Marianne Samuels-
son, Eva Bengtsson, Anita Stenberg, Kjell Dahlström, Eva Goés, Krister
Skånberg och Paul Ciszuk (alla mp).
Anf. 4 ANDERS CASTBERGER (fp):
Herr talman! Folkpartiet liberalerna förordar en kraftig satsning på infra-
strukturen under 1990-talet. Investeringar i infrastrukturen utgör en häv-
stång för den ekonomiska tillväxten. Ibland har historiska språng på andra
samhällsområden påverkat transporterna, och ibland har påverkan gått
också i andra riktningen: nya typer av fartyg fick nya hamnstäder och kultu-
rer att blomstra, järnvägarnas utbyggnad skapade helt nya städer och sam-
hällen. Att bygga broar är en både symbolisk och verklig åtgärd för att i
handling visa öppenhet för en ny tid, en ny historia, nya möjligheter och
sammanflätning av människor och sinnen.
För folkpartiet liberalerna kan därför visionen översättas i vårt arbete för
ett svenskt medlemskap i EG. För oss är en infrastrukturen vision för 1990-
talet och början av nästa sekel också en nordeuropeisk marknad, präglad av
intensivt varu- och tjänsteutbyte, tillväxt, framtidstro och miljöhänsyn - det
som kallas den nya Hansän.
Vi måste utnyttja vårt geografiska läge till att bygga upp och bygga ut för-
bindelserna med våra grannar: Tyskland, Polen, Baltikum, Ryssland och
Danmark. Vi kommer senare att i ett trafikutskottsbetänkande behandla ett
vänsterpartiförslag om att bygga en bro över Östersjön. För vår del vill vi i
denna tidsålder ännu nöja oss med täta, miljövänliga färjeförbindelser och
kraftigt utbyggda telekommunikationer när det gäller Östersjön samt en bro
över Öresund.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har sedan lång tid haft en positiv
grundsyn till tanken på en fast förbindelse över Öresund. Det är naturligt
för ett parti som bygger på en ideologi präglad av internationalism, öppna
gränser, tro på fri handel mellan länder och på teknikens och människo-
tankens möjligheter att övervinna problem.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
21
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
22
En fast förbindelse över Öresund kommer att spela en ökad roll för kom-
munikationerna med det övriga Europa, om också en fast förbindelse över
Femer Bält i läget Rpdby-Puttgarden byggs. Vi i folkpartiet liberalerna an-
ser att det är angeläget att så sker också.
En fast förbindelse över Öresund får i ett första skede störst betydelse re-
gionalt och ger dynamiska effekter för södra Sverige. Den kommer att inne-
bära en stor förändring, och det kommer att fläta samman Skåne och Själ-
land. Den skapar vidgade marknader för industri, handel, service och bostä-
der, något som faktiskt de flesta människor verkar efterfråga.
Med en fast förbindelse blir transporterna snabbare - det går trots allt inte
att förneka - och mer tillförlitliga. Det vet var och en som har försökt att ta
sig över till Danmark vid minsta lilla väderförsämring. Köer vid färjelägen
kan undvikas. Det är ju inget självändamål att ha sådana. Transporterna blir
mer oberoende av väder och isförhållanden. Möjligheterna att bo och verka
på valfria platser inom hela den sammanhållna nya regionen öppnar sig på
ett helt nytt sätt.
Ett brobygge är, enligt vår uppfattning, något som underlättar kontak-
terna också mellan universiteten i Lund, Köpenhamn och Roskilde. Forsk-
ning och utbildning kan utnyttjas integrerat mellan dessa tre orter, och där-
med skapas ett nordligt, konkurrenskraftigt och kreativt alternativ till övrig
europeisk högre utbildning.
Inte bara näringsliv och forskning utan också kulturlivet får betydande
fördelar. Det är också något som bör räknas in på pluskontot. Vi kan kanske
med detta förbättra konkurrensförutsättningarna för en av våra bland EGs
strategiskt intressanta regioner. För EG-motståndarna är detta naturligtvis
ett skäl att inte bygga en bro, för att därigenom kunna fullfölja en traditionell
isolationistisk linje.
Möjligheterna att skapa en bropendelförbindelse mellan Sturup och Kast-
rup kan få stor betydelse för en framtida mer avreglerad flygtrafik. Närhet
till internationella storflygplatser är en viktig faktor vid företagsetableringar.
Det kanske blir möjligt att behålla den på Kastrup.
Fru talman! Tågalternativet kan också uppnå en betydande slagkraft jäm-
fört med biltrafik och även i viss mån flygtrafik av i dag, nämligen om en bro
byggs. Redan nu marknadsför faktiskt de nationella järnvägsförvaltarna i
Danmark och i Sverige gemensamt en fast förbindelse som inkluderar dub-
belspårig järnväg, varvid också redovisas tänkta tidtabeller för såväl pendel-
system i regionen som fjärrtågtransporter - inte alls ointressant för många
människor. Det borde inte heller vara ointressant för dem som här talar mot
bron. Förbättrade kommunikationer kan t.ex. få positiva effekter i form av
turism.
Vid redovisning av vad SJ-chefen har sagt redovisar man bara en del av
vad han har sagt. Han har faktiskt samtidigt sagt att summan 150 milj.kr.,
som man kom fram till i avtalet, var helt acceptabel för SJ. De 100 miljoner
som han hade satt som ett maximum var ett förhandlingsupplägg. Så talar
naturligtvis en affärsman, men sådant begriper inte Viola Claesson och so-
cialister.
Fru talman! Ibland anförs i debatten att färjetrafik erbjuder en stunds av-
koppling, shoppingmöjligheter, m.m. och att detta från allmän synpunkt
skulle vara så önskvärt att en fast förbindelse skulle vara både onödig och
oönskad av trafikanterna. Det har vi hört antydningar om tidigare. För den
som övertygas av sådana argument utgör en fast förbindelse rimligen inte
något hot. Färjetrafiken kommer säkert också i fortsättningen att kunna
hävda ett visst trafikutbud i Öresund, men människors fria val leder nog till
att en betydande mängd resenärer i stället kommer att använda en fast för-
bindelse. Det är min övertygelse. Detta är ett irrelevant argument för den
som inte bryr sig om fria människors val och inte heller människors fria val,
för den som tror sig veta bättre och som med åberopande av än det ena än
det andra skälet med politiska beslut försöker förbjuda människor att an-
vända sitt fria val. Det finns, fru talman, alltför många med den inställningen
här i vår lagstiftande församling.
Slås inte färjebranschen ut då? Att vi skulle underlåta att bygga en bro
med dess fördelar för att därmed hålla just denna bransch under armarna
är ur allmän synpunkt mycket tvivelaktigt. Denna rädsla för färjenäringens
överlevnad är, som jag ser det, ett bevis på den dåliga logiken i många bro-
motståndares resonemang. Det är en typisk inställning för dem som med
planekonomins skygglappar för ögonen inte ser affärsmöjligheter i varje för-
ändring. Studier visar att efterfrågan på transportkapacitet från Sydskåne di-
rekt till Tyskland och Polen kommer att öka mycket kraftigt de närmaste
åren. Detta blir än mer uppenbart vid en svensk EG-anslutning. Dessa pro-
gnoser bedömer vi vara trovärdiga och positiva. Det senaste året, efter den
kommunistiska järnridåns fall, har trafiken med både passagerare och gods,
trots negativ tillväxt i den svenska ekonomin, ökat mycket kraftigt. Flera re-
derier avser att inom kort investera i nytt tonnage och flera rutter. Bangårds-
områdena i Rugen byggs för närvarande om av svenska intressenter för att
kunna ta emot civila kommersiella transporter, i stället för sovjetiska militär-
förband. Banverket förbereder utbyggnad av spårkapaciteten i Sydskåne.
Allt detta sker flera år innan en fast förbindelse är färdig att tas i bruk. Den
totala trafikökningen på destinationer som Tyskland, Polen och Danmark
kan förväntas innebära att en omfattande transportefterfrågan också på fär-
jeförbindelser kommer att finnas sedan en bro har byggts. Visst kan syssel-
sättningen inom rederinäringen komma att förflyttas och få sin tyngdpunkt i
sydligare farvatten. Men med ett sådant försteg som färjorna har framför
bron kan man inte rimligen vara rädd för att färjenäringens fortlevnad hotas.
Många bromotståndares resonemang är också ologiskt på annat sätt. Vad
annat kan man kalla det att ena stunden hävda att brobygget blir ett ekono-
miskt fiasko, eftersom långtradartrafik även fortsättningsvis kommer att
välja färjorna, och den andra stunden hävda att färjebranschen hotas, därför
att trafikanterna kommer att välja bron. Det går inte att inneha dessa båda
ståndpunkter samtidigt.
Fru talman! Förslaget om en kombinerad motorvägs- och dubbelspårig
järnvägsbro har flera fördelar.
Bilen är en viktig del av det moderna transportsamhället. Genom konkur-
rens om kunderna och politiska beslut i samverkan blir den där bilen alltmer
miljöanpassad, ändå är den ett individuellt fordon. Så kommer situationen
att förbli under brons kalkylerade livslängd, kommunisternas Viola Claes-
sons alla krav på massbilismens avskaffande och hojtande om Gyllenham-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
23
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
24
mars makt till trots. Att bygga en förbindelse där bilen kan köras innebär en
insikt om detta förhållande. Snabba och tillförlitliga transporter, som bygger
på ett samspel mellan biltrafik och järnvägstrafik, är en förutsättning för att
vårt land skall kunna hävda sig i den hårda internationella konkurrensen.
Insikten om detta ger till resultat att vi skall bygga en kombinerad bro, för
såväl bilar som tåg. Detta kombinerade alternativ har också förutsättningar
att uppvisa acceptabel räntabilitet. Det är ett ansvar som vi politiker dess
värre måste ta på oss, eftersom folkpartiet liberalernas mening, att vi skulle
ha valt en annan finansieringslösning, tyvärr inte fallit socialdemokraterna i
smaken. Jag återkommer till det senare. Att enbart bygga en tågtunnel finns
det enligt vår uppfattning inte rimliga förutsättningar för utan stora skatte-
subventioner.
För att tågalternativet skall komma till sin stora fördel i ett infrastruktu-
rellt system, som bron kan ge möjlighet till, är det av utomordentligt stor
vikt att investeringar i tillfartsbanor kommer till stånd snarast samt att dessa
och övriga nödvändiga anslutningar till bron - så att snabbtågsstandard kan
erbjudas - blir färdiga senast när bron tas i bruk.
Fru talman! Sedan lång tid har sambandet mellan utsläpp av svaveldioxid
och försurningsskador i mark och vatten varit väl kända. Det har lett till krav
på åtgärder även på internationell nivå för att få ned utsläppsmängden. Sva-
velutsläppen reduceras nu i Västeuropa, medan situationen ännu är dyster
för Östeuropa.
Även de omfattande kväveutsläppen från förbränning, industriprocesser,
jordbruk och trafik leder till omfattande skador på naturen i form av försur-
ning och övergödning av kusthaven. Det vet vi.
Skåne är särskilt utsatt för luftföroreningar. På flera håll är situationen för
bokskogen, som någon tidigare påpekade, mycket alarmerande. En av orsa-
kerna antas vara kvävebelastningen. Kväveutsläppen över Skåne är, enligt
de uppgifter vi har tillgängliga, ungefär 90000 ton per år.
Trafiken svarar för en stor del av de inhemska kväveutsläppen i den här
regionen.
Om trafikarbetet på väg under de närmaste tio åren ökar i överensstäm-
melse med den högsta kalkylerade nivån, kommer kväveutsläppen antag-
ligen att öka med 450 årston. Så blir det om en Öresundsbro byggs.
En viktig trafikpolitisk uppgift under 1990-talet blir naturligtvis att göra
trafiken miljövänlig. Det finns farhågor, som har redovisats här, för att posi-
tiva effekter av olika reningsmetoder kommer att ätas upp vid en trafikök-
ning. Men andra beräkningsmodeller visar att det är också är möjligt att
minska utsläppen vid en trafikökning.
Miljövinster kan också göras genom en rationell trafikstruktur. En fast
förbindelse över Öresund innebär en så total förändring av strukturen att
möjligheter som annars inte skulle uppstå nu kommer att bli verklighet. Men
regeringen har gjort en plötslig omsvängning också i fråga om Öresunds-
bron. Det är många som har överraskats. Jordbruksutskottet hann inte yttra
sig, därför att ärendet kom först på vårkanten. Vi i folkpartiet liberalerna har
uttryckt vårt ogillande i det sammanhanget. Vidare har detta också medfört
brister i miljöhanteringen som inte kan förbli opåtalade.
Regeringen har föreslagit att Öresundsförbindelsen skall utformas, som
det heter, med hänsyn till vad som är ekologiskt motiverat, tekniskt möjligt
och ekonomiskt rimligt, så att skadliga verkningar kan undvikas. Men försla-
get är på denna punkt oerhört allmänt formulerat. Det är verkligen inte till-
räckligt. Miljökraven måste därför, som vi i folkpartiet ser saken, skärpas
avsevärt.
Det är förmodligen sant att utsläppen ökar något med en Öresundsbro.
Men i grunden är det inte ett skäl för att avstå från att bygga denna bro om
man i stället kan se till att olika åtgärder vidtas i detta sammanhang. Natur-
ligtvis är det därför nu rätta tillfället att begära att regeringen låter utarbeta
ett handlingsprogram för att motverka luftföroreningar i regionen. Ett så-
dant program motiveras redan av dagens situation. Det här handlingspro-
grammet bör ange mål för hur mycket de inhemska utsläppen i regionen
borde minska under den kommande tioårsperioden. Ett sådant program
måste självfallet också innehålla förslag om konkreta och rimligt detaljerade
åtgärder för att begränsa de totala utsläppen. Socialdemokraterna är avvi-
sande. Därför yrkar vi bifall till reservation nr 3.
Men, fru talman, det finns ytterligare en punkt i detta sammanhang: An-
läggandet av en Öresundsbro får inte leda till att vattengenomströmningen i
Öresund försämras. De marina problemen är svåra att lösa, undersökningar
visar att Öresund sannolikt står för cirka hälften av transporterna av extremt
salt vatten till Östersjön. Detta saltvattenutbyte är nödvändigt. Endast vid
sällsynta tillfällen byts vattnet i Östersjön mot nytt syrerikt och saltare vat-
ten. Enligt vår uppfattning får ett brobygge inte skada den känsliga miljön i
Östersjön. Anläggningen får inte påverka de hydrografiska och därmed bio-
logiska förhållandena i Östersjön.
Enligt de undersökningar som faktiskt har gjorts av bl.a. SMHI är det
möjligt att uppnå en s.k. nollösning. Det fordras emellertid omfattande till-
läggsarbeten. Regeringens inställning har varit njugg. Någon tydlig ambition
att uppnå en nollösning har inte redovisats av regeringen.
Vi i folkpartiet liberalerna har uppfattningen att de arbeten som anses
nödvändiga för att uppnå en nollösning skall utföras. Detta bör självfallet
ges regeringen till känna.
Under lång tid sade Birger Rosqvist och socialdemokraterna nej till ett
brobygge. Sedan skulle det avvaktas. Vad det handlade om var att man
skulle avvakta den socialdemokratiska kongressen, som skulle köras över.
Efter dessa kullerbyttor och när alla åsikter i övrigt ändå skall bytas, och det
gäller då allt möjligt, ja, då kommer socialdemokraterna fram till ett någor-
lunda bra grundbeslut - men bara delvis. Plötsligt skiner betonggjuteriet ige-
nom. Plötsligt kastas miljöintresset över bord. Pendeln svänger kraftigt och
häftigt. Varför, Birger Rosqvist? Man går från den ena ytterligheten, nämli-
gen att bron av miljöskäl inte skall byggas, till den andra ytterligheten, näm-
ligen att bron skall byggas utan att något större intresse visas för miljön.
På samma sätt som bromotståndare argumenterar - dvs. så snart det blir
fråga om svåra beslut skall man helt enkelt säga nej - hanterar socialdemo-
kraterna den här frågan: När man väl kommer till skott, säger man bara ja.
Men när detta med miljöinvändningarna skall lösas blir det bara några sve-
pande fraser.
Det är inte att ta ett politiskt ansvar. Politikernas uppgift är större. Politi-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
25
|
Prot. 1990/91:130 12 juni 1991 |
kernas uppgift är nämligen att ta till vara fördelarna och att åstadkomma |
och den antar vi.
|
Fast förbindelse |
Vi i folkpartiet liberalerna har lyckats påverka utskottet så till vida att det Vi skall, fru talman, bygga bron. Vi skall också vidta de miljöskyddsåtgär- Anf. 5 ROY OTTOSSON (mp) replik: Fru talman! Anders Castberger har för folkpartiets räkning försökt för- Jag skulle vilja rekommendera Anders Castberger att läsa vad som står på Den beräkning som SMHI har gjort är en teoretisk modell. Det går inte Vad gör Anders Castberger och ni andra i folkpartiet om bron byggs, i tron Jag tycker att det som kommer till uttryck här är mycket dålig miljöpolitik. |
|
26 |
skall spela hasard med miljön. |
Sedan måste jag fråga Anders Castberger om han anser att de miljömål
som riksdagen har antagit och att det som från svensk sida skrivits på i sam-
band med internationella konventioner skall följas, innebärande att kväve-
oxidutsläppen i Sverige skall minskas med minst 30 % fram till 1995, att kvä-
veutsläppen i Östersjön skall minskas med 50 % osv.
Men uppsatta mål kan inte klaras om vi ökar utsläppen genom att bygga
en bilbro, och det vet Anders Castberger.
Anf. 6 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Mycket av det som Anders Castberger sade förtjänar kom-
mentar. Dock skall jag koncentrera mig på ett par saker.
Anders Castberger påpekar olika områden där Öresundsprojektet inte får
leda till att luften i Skåne försämras. Det får inte leda till att vi påverkar
vattenutbytet med Östersjön osv. Men vilka garantier har Anders Castber-
ger och folkpartiet liberalerna för att så inte sker? Vi måste skaffa oss sådana
garantier innan vi kan säga ja eller nej. Att offra Östersjöns ekologiska ba-
lans och Skånes miljö i fromma förhoppningar om att det kanske kan lösa
sig håller inte, Anders Castberger.
Det finns ytterligare en debattartikel i Dagens Nyheter förutom den som
Roy Ottosson relaterade till och som är undertecknad av nio forskare. Där
konstaterar man att det inte i dag finns någonting som garanterar att man
kan klara den s.k. nollösningen. Det finns teoretiska beräkningar och
fromma förhoppningar, men inga garantier.
Sedan talar Anders Castberger om fria människors fria val som kan välja
att åka bil eller välja något annat färdsätt när man skall ta sig mellan Malmö
och Köpenhamn. Men människornas fria val av frisk luft, ekologisk balans,
gröna skogar och levande hav i stället för asfalt, betong och luftföroreningar
struntar Anders Castberger i. Jag tycker att det resonemang som folkpartiet
liberalerna för i fråga om Öresundsprojektet och miljön är hyckleri. Anders
Castberger är den främsta hycklande demagogen i denna fråga.
Anf. 7 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Anders Castberger är den som framför allt är känd för att an-
vända principen anfall är bästa försvar när man ligger risigt till. Anders Cast-
berger vet redan genom de diskussioner som vi har haft i trafikutskottet att
folkpartiet liberalerna står på en mycket bräcklig grund i denna fråga. Men
här står Anders Castberger och talar i 15 minuter som om han egentligen av
miljöskäl protesterade mot Öresundsbron när det bara finns en ynka liten
brasklapp - reservationen är inte värd att kallas mer - i betänkandet som
handlar om Öresundsbron. Så agerar man inte, Anders Castberger, om man
bryr sig om sina medmänniskor som vill rädda miljön i det här landet. Först
måste man se till att man har garantier för att miljön kan bevaras och förbätt-
ras innan man säger ja till ett avtal. Men vad ni gör är att ni går med på att
ratificera ett avtal mellan Sverige och Danmark om ett brobygge, sedan skall
ni se vad som händer.
Jag pressade Anders Castberger i trafikutskottet, men han kunde inte ge
något svar. Gå nu upp i talarstolen och tala om vad som är viktigast: okända
dynamiska effekter av en bro, eller miljön. Välj, Anders Castberger!
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
27
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
28
Så säger Anders Castberger ändå - och häri ligger en hel del hyckleri - på
ett pompöst sätt att det är folkpartiet som skall bygga bron och att det bara
är folkpartiet som tar ansvar. Då skulle jag vilja att Anders Castberger med
tanke på detta ansvar åtminstone nämnde namnen på de forskare i Sverige
som har gett garantier för att noll-lösningen verkligen skulle kunna fungera
i praktiken. Hittills är det helt okänt för oss alla att det skulle finnas någon
forskare som kan ge sådana garantier. Vad heter de forskare som har sagt
att vägtrafiken kan öka ytterligare, nästan hur mycket som helst, med dessa
dynamiska effekter utan att det får några konsekvenser för miljö, därför att
det skulle finnas något slags teknik som ingen av oss känner till? Tala om
vilka forskare det är. Jag känner inte till dem.
Däremot känner jag till en rapport som har spridits till alla i trafikutskot-
tet. Det är transportforskningens utredningsmaterial som handlar om ett
miljöanpassat transportsystem. Jag refererade till det i en debatt med Georg
Andersson för ett tag sedan. Georg Andersson kände inte till det, utan han
trodde också att vi med tekniken skulle kunna lösa problemen med utsläpp,
alltså med bättre katalysatorer. Så är det inte, och det vill jag säga till Anders
Castberger.
Anf. 8 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Roy Ottosson säger att vi nu har fått reda på att det är folkpar-
tiet liberalernas linje att köra en omväg över Danmark. Vi tror att det på
sikt kommer att finnas ett intresse hos människorna att inte bara använda
Öresundsbron för de regionala effekters skull som jag redovisade, utan
också så småningom när det skapas en ny förbindelse faktiskt ta sig till Tysk-
land. Bortse inte från det enkla faktum att de allra flesta människor redan i
dag väljer just färjevägen via Danmark vidare till Tyskland.
Jag läser inte bara Dagens Nyheter. Jag har läst Dagens Nyheters debatt-
artikel som här har nämnts. Det finns enskilda forskare som talar mot en
noll-lösning. Det är faktiskt så att Roy Ottosson tycks vara lika blind när han
läser tidningar som han var på det möte som han påstod att jag inte var med
på. Jag var på den utfrågningen och lyssnade. Jag satt där hela tiden utom
under en avbrytande votering. Lika blind är Roy Ottosson när han läser tid-
ningar, eftersom han uppenbarligen inte har tagit del av SMHIs rapport, som
vi i folkpartiet liberalerna har tagit del av. Vi tog initiativet att inbjuda repre-
sentanter för SMHI till den hearing som faktiskt ägde rum i trafikutskottet,
men som inte var offentlig.
Fru talman! Elving Andersson tyckte att jag var hycklande. Men det är
Elving Andersson själv. Jag läser inte bara DNs debattartiklar, jag läser
också Göteborgs-Posten. Där skriver centerns främste trafiktalesman minn-
sann - han är från Göteborg - om de stora motorvägsbyggarnas tid i Bohus-
län, och nu ansluter han sig till dem som vill att dessa motorvägar byggs. Min
enkla fråga är naturligtvis: När man kommer till den norska resp, danska
gränsen, skall det då inte bli någonting av byggandet när centern skall bygga
dessa motorvägar? Jag tror att vi kommer att få se det.
Fru talman! Till slut till Viola Claesson som säger att våra reservationer är
ynka brasklappar och ingenting värda. När miljöinvändningarna kommer till
kritan bleknar Viola Claesson. Vi tar ansvar både när det gäller att ta till
vara fördelarna med att bygga denna bro och när det gäller att ställa krav på
miljöåtgärder. Det har vi talat om i åtskilliga radiodebatter, och det får vi
göra här i kammaren.
Anf. 9 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Först får jag be Anders Castberger om ursäkt för det jag sade
om mötet. Jag hade tydligen glömt bort att Anders Castberger var där. Men
det är inte lätt att räkna ut det av det resonemang som Anders Castberger
för. Han struntar fullständigt i den främsta expertis som vi har i det här
landet när det gäller ekologiska effekter, vattengenomströmningar osv. I
stället stöder han sig på en enda analys som är helt teoretisk, en analys från
ett enda organ vid ett enda tillfälle. Vill man hoppas på det bästa men inte
ta ansvar gör man naturligtvis på det viset.
Anders Castberger tycker inte att det är en omväg att först åka ned till
Malmö, sedan nordväst mot Köpenhamn över en bro och sedan trassla sig i
ett storstadsområde med över 1 miljon invånare, vidare genom Danmark
och söderut. Det tycker han alltså inte är en omväg. Det är ett märkligt syn-
sätt. Att folk väljer att åka genom Danmark beror på att den bästa leden för
biltrafik är Helsingborg-Helsingör. Det är bara 4 kilometer, som vi vet. Se-
dan fortsätter man fågelvägen söderöver. Öppnandet av östra Tyskland inne-
bär att vi har fått nya leder. Vi kan nu få en bättre färjetrafik direkt ned mot
Tyskland till Rostock. Många fler kommer säkert att välja det alternativet i
framtiden.
Det finns en del annat i Anders Castbergers resonemang som är litet märk-
ligt. När det gäller en järnvägstunnel kallar han investeringar för skattesub-
ventioner. Anser verkligen Anders Castberger att det är skattesubventioner
att investera i järnvägar och vägar? I så fall är detta ett helt nytt synsätt.
I andra sammanhang brukar Anders Castberger och folkpartiet hävda att
man måste investera mycket mer i vägar och järnvägar, och att det är bra
att göra sådana investeringar. Men det är tydligen inte bra att investera i en
järnvägstunnel. Det är naturligtvis bara demagogi, som inte betyder någon-
ting annat än att Anders Castberger försöker bortförklara och blanda ihop
korten i debatten.
Är det isolationism att förespråka den snabbaste, rakaste vägen till konti-
nenten i stället för att alldeles i onödan ta en omväg genom en miljonstad
och därmed förorsaka stora miljöproblem? Det är naturligtvis inte isolatio-
nistiskt, men det är precis vad Anders Castberger vill låta påskina.
Anders Castberger redogjorde för vad han grundar sin inställning att vara
för en Öresundsbro på, nämligen en vision. Denna vision handlar egentligen
om en ohämmad ekonomisk tillväxt med ständigt ökande befolkningstal,
ökad industriell produktion och konsumtion utan hänsyn till vilka effekterna
blir på miljön och våra överlevandsmöjligheter i framtiden. Det är san-
ningen. Den miljödemagogi som Anders Castberger utvecklar är ju fullstän-
digt innehållslös.
Anf. 10 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Bernt Dybern, docent vid havsfiskelaboratoriet i Lysekil,
Lars Ericson, professor i ekologisk botanik vid Umeå universitet, Bengt Hu-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
29
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
bendick, professor i humanekologi i Stockholm, Gunnar Jacks, professor i
grundvattenkemi vid Kungl. tekniska högskolan i Stockholm, Ann Mari
Jansson, docent i systemekologi vid Stockholms universitet, Rutger Rosen-
berg, professor i marin ekologi m.fl. är undertecknarna av en debattartikel
i Dagens Nyheter från i dag. De skriver: ”När det gäller ett så komplicerat
och känsligt system som vattenströmningen genom Öresund och dess bety-
delse för Östersjön kan man aldrig med hjälp av teoretiska modeller utesluta
allvarliga miljökonsekvenser.”
Enligt forskarna går det inte att ge några garantier, men enligt Anders
Castberger är det möjligt. Anders Castberger sade att man skall se till att
noll-lösningen uppnås så att det inte blir några störningar i Östersjöns eko-
logi. Ursäkta mig, Anders Castberger, men jag fäster större tilltro till de fors-
kare som har undertecknat debattartikeln i Dagens Nyheter än vad jag gör
till Anders Castberger när det gäller denna fråga.
Om Anders Castberger verkligen vill ha garantier, som han säger att han
vill, för att inte Skånes miljö skall ta allvarlig skada och för att inte den ekolo-
giska balansen i Östersjön kollapsar, borde han rimligtvis tillsammans med
de övriga i folkpartiet liberalerna rösta för reservation 1, där vi kräver att
dessa bitar måste klaras ut först innan man kan ta ställning. Allt annat, An-
ders Castberger, är hyckleri.
Anf. 11 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag vet också att Anders Castberger faktiskt lyssnade till bl.a.
Bengt-Owe Jansson. Problemet är bara att det inte hjälper. Anders Castber-
ger är egentligen för oengagerad i miljöfrågorna för att över huvud taget ta
till sig några argument. Anders Castberger tror att han kan fortsätta att fanti-
sera om dynamiska effekter och om teoretiska modeller som inte har ett
dugg att göra med garantier för att miljön skall kunna räddas. Man kan inte
hantera miljöfrågorna på det sättet, Anders Castberger.
Jag måste säga att jag är litet förvånad över att det manliga sällskapet i
trafikutskottet, som är för en bro, diskuterade sig fram till att man skulle
sätta in Anders Castberger på en plats på talarlistan som han inte hade från
början. Det går ju inte särskilt bra när Anders Castberger skall diskutera
miljö.
Vi kan i stället ta frågan om ekonomin. Folkpartiet vill i varje fall framstå
som ett parti som håller reda på siffror och sådant, och som tar reda på sak-
förhållandena innan man rusar i väg och kräver resp, avvisar någonting. Det
vore därför jättebra om Anders Castberger som folkpartist och broförsva-
rare skulle kunna reda ut de oklarheter som finns när det gäller ekonomin i
samband med Öresundsbron.
Hur många bilar måste trafikera bron för att den skall kunna finansieras,
Anders Castberger? Hur många miljarder tror Anders Castberger att slut-
räkningen kommer att lyda på? Verkar det realistiskt med 10—12 miljarder
kronor, vilket anges i propositionen och betänkandet, dvs. det belopp som
Anders Castberger har sagt ja till. Säg någonting, Anders Castberger, om
avtalet om miljön! Vore det inte bättre att först säga ja till miljön och under-
söka om det går att förbättra det som man hittills har gjort? Sedan kan man
30
i så fall säga ja till avtalet, dvs. att åtminstone i första omgången säga ja till
miljön och nej till bron. Det vore mer logiskt.
Precis som Elving Andersson sade är allting annat rena hyckleriet när det
gäller brofrågan.
Anf. 12 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Nu försvarar helt plötsligt Roy Ottosson sin avslöjade blind-
het med att det inte är lätt att räkna ut att jag skulle ha deltagit i detta semi-
narium. Jaså, det är så att alla skall bli programmerade och att alla närva-
rande som har inbjudits förutsätts gå därifrån helt omvända. Det är därför
som miljöpartiet är med och anordnar konferenser av detta slag och inte för
att kritiskt granska och låta var och en komma till tals för att sedan kunna
bilda sig en egen uppfattning, såväl utifrån de tillkommande argument som
eventuellt kan ha presenterats på denna konferens - de flesta hade vi ju fak-
tiskt hört några gånger tidigare - som utifrån de argument som man redan
hade. Det är bra nära att miljöpartiet hamnar i samma ideologiska fålla som
det till vänsterpartiet förklädda kommunistiska partiet här i riksdagen.
Jag uttalade mig inte om huruvida en omväg över Danmark är bra elier
inte. Jag konstaterade att folk i dag åker färja från Sverige till Danmark och
vidare till Tyskland. Detta kan mycket väl vara en omväg, men även utan
bro tar folk denna omväg.
I mitt anförande gav jag utblicken mot de öppnade gränserna till det f.d.
Östtyskland. Jag gav också en vision om vilka möjligheter till färjeförbindel-
ser som kan finnas och som kan byggas ut. Det är väl ingen miljödemagogi.
Jag tror ju att färjorna kan utgöra ett alternativ också i fortsättningen. Nej,
Roy Ottosson högg ordentligt i sten.
Jag vet inte vad Elving Andersson är ute efter. Han påstod gång på gång
att jag bara var demagogisk, men nog är det Elving Andersson som tillhör
de största hycklarna när han säger nej till bron och åberopar DN-artiklar,
medan man samtidigt kan läsa i Göteborgs-Posten att Rune Thorén - Elving
Anderssons partikollega och centerns främste trafikfrågeföreträdare - byg-
ger motorvägarna i Bohuslän. Jag frågar mig fortfarande vad som sedan skall
hända med dessa motorvägar.
Viola Claesson tycks ha missat folkpartiets poäng när det gäller frågan om
finansiering av bron. Vi har hävdat att den lösning som regeringen har valt
är mycket dålig. Vi hade hellre sett en annan lösning, och det vet Viola
Claesson mycket väl. Vår lösning skulle ha kunnat visa på ett mycket bra
marknadsekonomiskt sätt huruvida bron blir lönsam eller inte. Men det går
inte att hävda att bron inte skulle vara lönsam och samtidigt säga att det är
för mycket bilar på den.
Förste vice talmannen anmälde att Viola Claesson och Roy Ottosson an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repli-
ker.
Anf. 13 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! Det är 40 år sedan riksdagen uttalade sig för att undersöka
förutsättningar för direktförbindelse mellan Sverige och Danmark. Och un-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
31
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
32
dersökningar har det blivit. Frågan har vänts ut och in många gånger. 1973
fattade Sveriges riksdag beslut om att bygga både tunnel för järnväg och bro
för motorväg. Men den gången blev det intet av beslutet. Från dansk sida
drog man sig ur den preliminära överenskommelsen, men intresset fanns
kvar i Sverige och i Danmark, dock för andra lösningar med fasta förbindel-
ser.
Sedan dess har frågan varit uppe i denna riksdag med krav på en lösning
men också krav som inneburit skrinläggande av hela idén. Det har skett
varje år. På detta sätt har synpunkter kommit och gått. Och det har ju inte
gällt bara i ett land och i ett demokratiskt valt parlament. I huvudsak samma
lösning och samstämmighet krävdes ju i två länder och i två parlamentariska
församlingar som med jämna resp, ojämna tidsintervaller dels bytte ledamö-
ter, dels majoritetsförhållanden. Många har - kanske med berättigad ironi -
konstaterat att frågan om fasta förbindelser över Öresund är alltför svår för
politikerna i två länder att lösa. Kritik, omväxlande i styrka och intensitet,
har framförts över beslutsvånda inför ett projekt som i vida kretsar har an-
setts böra komma till utförande.
Men nu är vi där, nära lösningen. Och än en gång tycks det finnas majori-
tet i Sveriges riksdag för beslut om en kombination med väg-järnväg och
bro—tunnelbygge. Avtal mellan Sveriges regering och Danmarks regering
om en fast förbindelse över Öresund undertecknades den 23 mars i år. För
att avtalet skall bli bindande skall det ratificeras. Det är den fullmakten som
riksdagen skall ge regeringen i dag. Senare i sommar eller tidigt i höst skall
samma beslut fattas i Folketinget i Köpenhamn. Om detta sker avses bygg-
start ske 1993, och vid sekelskiftet år 2000 skall förbindelsen vara öppen för
trafik.
Fru talman! Nu har jag tecknat en kort historik och även rört mig fram
mot sekelskiftet.
Trafikutskottet har utgått från att det beslut som riksdagen nu skall fatta
kommer att leda till ett förverkligande av projektet. Det blir ett historiskt
beslut som riksdagen fattar i dag den 12 juni 1991.
- Det gäller en fast förbindelselänk mellan Skandinavien och Danmark och
övriga Europa.
- Det gäller en förbindelselänk som till sin karaktär blir jämförlig med de
stora internationella passagerna i världen, t.ex. tunneln under Engelska
kanalen, Panamakanalen, Suezkanalen, S:t Gotthard- och Mont Blanc-
tunnlarna.
- Det gäller en förbindelselänk som till sin fysiska utformning kommer att
bli en sevärdhet i Norden.
- Det gäller en förbindelselänk som får stor betydelse för infrastruktur, eko-
nomisk utveckling och sysselsättning även långt bort från brofäste och tun-
nelöppning.
- Det gäller en förbindelselänk som skall möjliggöra en förstärkning och ut-
byggnad av kulturellt och ekonomiskt samarbete till gagn för två stater.
Detta är det som proposition 1990/91:158 och trafikutskottets betänkande
1990/91:31 handlar om.
Men, som framgått av tidigare inlägg i debatten i dag, det finns också in-
vändningar mot detta historiska beslut. Flera partiföreträdare vill helst avslå
förslaget. Man vill utreda ytterligare, och man vill vänta. Man vill inte göra
någonting.
Låt mig då säga: Frågan om en fast förbindelse över Öresund har ingående
diskuterats i mitt parti, det socialdemokratiska partiet. Det finns en mycket
stor majoritet för den här lösningen. Vi vet att det finns en stark majoritet
för detta även i andra partier. En fördröjning nu skulle bara innebära att man
skjuter på beslutet. Förr eller senare skulle man ändå ha kommit fram till ett
ställningstagande som nu. Under tiden skulle en död hand ligga över mycket
av planering inom näringslliv, i infrastruktursektor och samhällsplanering i
vida områden.
Jag vill säga att för mig personligen har detta nu fått väga tungt. Centern,
miljöpartiet och vänsterpartiet föreslår i reservation 2 bifall till bl.a. mo-
tionsyrkanden om att alla planer på en bro avbryts och att detta skall gälla
för överskådlig tid. Det förvånar mig, i varje fall att centerpartiet menar att
det skulle bli motionsförbud av detta slag i riksdagen. Hittills har varje riks-
dagsman och varje riksdag haft grundlagen och riksdagsordningen på sin
sida när det gällt att väcka motioner och förslag om både små och stora för-
bindelselänkar. Om vänsterpartiet - tidigare vänsterpartiet kommunisterna
med arvet i behåll från sitt förflutna - vill förbjuda förslag i en parlamenta-
risk församling kan jag förstå det, men att centern vill gå den vägen också,
det var för mig oväntat.
Som sagt, om inget beslut fattas nu, vad händer då i januari? Centerns
m.fl. motionsförbud skulle inte gälla så länge vi lever i en demokrati. Och
det skall vi fortsätta att göra. Nya motioner skulle väckas, och så skulle oviss-
heten fortsätta. Så kan vi inte hålla på, fru talman.
Få frågor har som frågan om fasta Öresundsförbindelser beståtts med ett
så omfattande utredningsarbete. Mycket kvalificerade krafter har varit en-
gagerade. Experter på skilda samhällsområden har anlitats.
Visst är utvecklingen på transportområdet och forskningen på internatio-
nella områden snabb, och nya fakta kan alltid anföras och kan behöva bely-
sas. Fullständig klarhet om alla detaljer kan aldrig uppnås på förhand i ett så
här omfattande projekt, men någon gång måste beslutsunderlaget dock an-
ses fullt tillräckligt.
Utskottets flertal har - det kan jag garantera - på olika sätt och i olika
sammanhang träffat och lyssnat på företrädare av mycket olika slag och med
mycket skilda åsikter om allt som rimligen kan ha att göra med ett bro- och
tunnelbygge tvärs över Öresund. Slutsatsen har blivit att vi har kunnat före-
slå bifall till regeringens förslag och godkännande av det framlagda avtalsför-
slaget.
Vi betonar särskilt betydelsen av att det görs en tillfredsställande bedöm-
ning av miljöfrågorna. Det skall bli en prövning av Öresundsförbindelsen
enligt svensk miljölagstiftning, bl.a. naturlagstiftningen. Öresundsförbindel-
sen skall utformas så att skadliga verkningar på miljön förebyggs.
Den inverkan som projektet kan få på vattengenomströmningen i Öre-
sund till och från Östersjön har självfallet varit föremål för ingående begrun-
dan i utskottet. Etablerandet av en fast förbindelse över Öresund får inte
tillåtas äventyra och förhindra vattenutbytet mellan Östersjön och Katte-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
3 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
34
gatt. Utskottet uttalar med skärpa att vattengenomströmning och därmed
biologiska förhållanden i Östersjön inte får påverkas i framtiden. Tilläggsar-
beten som anses nödvändiga för att uppnå en s.k. noll-lösning skall utföras.
Och utskottet noterar att det enligt utredningsmaterialet är fullt möjligt att
åstadkomma detta. Här tillmötesgår utskottet organisationen Greenpeace,
som vid uppvaktning inför utskottet ansåg att regeringsförslaget inte gick till-
räckligt långt och tillräckligt bestämt hävdade en s. k. noll-lösning för genom-
strömningen i sundet.
Jag upprepar att utskottet nu säger att de tilläggsarbeten som anses nöd-
vändiga för att uppnå en s.k. noll-lösning skall utföras. Utskottet har lyssnat,
tagit åt sig och effektuerat.
Frågan om ändrad vattengenomströmning och ökat avgasutsläpp från bi-
lar är de punkter som i miljöfrågan blivit mest debatterade och fått kritik.
När det gäller bil-, buss- och lastbilstrafiken över sundet när den fasta förbin-
delsen skall tas i bruk framåt år 2000 vet vi att all den forskning som pågår i
strävan att få fram renare förbränningsteknik och renare drivmedel går åt
rätt håll. Det finns möjligheter för samhället att använda både morot och
piska för att om tio år få fram mindre miljöstörande fordon när överfartstra-
fiken kommer i gång. Men vad nej-sägarpartierna inte tycks vilja observera
är det faktum att förbindelsen över Öresund också skall byggas för tågtrafik,
med eldrift, med snabbhet, med täta avgångar, till - av vägtrafiken - subven-
tionerade priser. Varför tror ni inte på järnvägens möjligheter här? Det blir
moderna tåg och vagnar. Resenärer från hela södra Sverige, hela vårt land,
kommer lätt, snabbt och enkelt tur och retur Copenhagen Airport, Zoo
Have och Tivoli. Priset med tåget blir dessutom betydligt lägre än om man
skulle dra med sig bilen vid ett besök på andra sidan sundet. Varför får tåget
inte vara med i er framtidsbild? Varför tror ni att resenärer skall föredra
landsvägsbussen i stället för tåget när det sistnämnda går ofta, fort och mel-
lan stora befolkningscentra? I ett annat känt fall visste ni att bussen inte var
någonting att ha, det är tåg som folk vill åka. Varför döljer ni tågtrafikens
möjligheter när det bäst passar med tanke på nej-argumenteringen?
Fru talman! Vi i utskottet är väl medvetna om att förbindelsen via Jylland
till det inre av Tyskland, Österrike osv. inte blir den närmaste. Förbindelsen
Femer Bält—Tyskland blir avsevärt kortare. I det nu föreliggande avtalet
nämns också en framtida fast förbindelse via Femer Bält. Trafikutskottet un-
derstryker särskilt angelägenheten av att den fasta förbindelsen här, direkt
till Tyskland, kan komma till stånd och förutsätter att regeringen kraftfullt
verkar för detta.
Däremot menar SJ, genom sin chef Stig Larsson, att förbindelserna med
tåg till och från västra Europa och även till London genom kanaltunneln blir
avsevärt, ja rent av, Viola Claesson, sensationellt förbättrade genom använ-
dandet av snabbtåg.
När det gäller finansieringen av Öresundsförbindelsen är det nödvändigt
att påpeka - och då främst för nej-sägarna - att det är felaktigt att gå omkring
och sprida budskapet att förbindelsen skall betalas av skattemedel. Så är inte
fallet. Läs avtalet, artikel 14! Kostnaderna för hela kalaset, projektering,
byggande och drift, skall i sin helhet täckas genom trafikavgifter. Anslag
över resp, lands statsbudget skall inte anvisas. Så står det, så skall ni läsa
texten, för er själva och för dem ni umgås med. Våra båda stater garanterar
lånen för byggandet, men det är inte detsamma som att betala.
Utskottet förutsätter att regeringen, när upphandlingen av projektet är
klar, redovisar resultatet av denna och årligen återkommer till riksdagen
med redovisning av hur projektet framskrider och i vilken omfattning garan-
tiåtagandena har ianspråktagits. Detta ger riksdagen en insyn som vi i ut-
skottet anser värdefull. Från nej-till-bro-sidan har det, förutom all annan
kritik, också sagts att kostnaderna för byggandet egentligen skulle vara ändå
upp till tre gånger större än de som anges i propositionen. Där står att kost-
naden med tanke på prisnivån i juli månad 1990 uppgår till mellan 10 och 12
miljarder kronor. Så tillkommer räntekostnader under byggnadstiden, och
hela kostnaden skulle bli ca 14 miljarder kronor. Med vad utskottet här har
anfört får riksdagen i ett tidigt skede närmare klarlagt vilken kostnad det
blir, när upphandlingen väl är avslutad.
Fru talman! I vad gäller centerpartiets, miljöpartiets och vänsterpartiets
agerande i detta ärende vill jag slutligen säga följande. Visst kan man ha
andra åsikter och kämpa mot vissa förslag, men här har det blivit överdrifter
och en rad ologiska invändningar.
Jag skulle vilja vända mig till Elving Andersson. Jag kände inte igen ho-
nom i hans inledningsanförande. Det var så grova uttalanden mot socialde-
mokratin, som jag företräder, att jag med fog kan tro att uttalandet med
tanke på dess språk inte hör hemma hos den gode Elving Andersson. Talet
har kanske skickats med från ett centerkansli som krampaktigt vill profilera
sig för att få fram partiet ur skuggan inför den kommande valrörelsen.
Centern säger exempelvis att en bro—tunnel-förbindelse är en omfattande
trafikanläggning som utgör ett enormt ingrepp i miljön. Bl.a. därför säger
man nej. Men man kan tänka sig en borrad järnvägstunnel med s.k. biltåg.
Blir det så stor skillnad? I det ena fallet rör det sig enligt centern om ett
enormt stort ingrepp, i det andra fallet är den enligt centern ett acceptabelt
ingrepp. Men visst blir det också i det senare fallet ett ingrepp som kan på-
verka stora ytor vid på- och avlastning av bilar - kanske rent av på den väl-
kända skånska myllan som var så i ropet 1973 och som då var så aktuell som
motargument för bl.a. centerpartiet.
Vänsterpartiet tror att biltrafiken på bron blir av väsentligt större omfatt-
ning än vad som anges i propositionen. Men man säger också att bron blir ett
gigantiskt ekonomiskt slöseri, eftersom varken fler vägar eller Öresundsbro
behövs. Vidare säger man, att om tåget går på en bro, kommer gods att i
stället gå på små energislösande enheter av vägfordon. Men om tåget går i
en borrad tunnel är det från energisynpunkt en utmärkt lösning, därför att
godset då väljer tåget. Varför skulle gods bry sig om om det åker genom tun-
nel eller på bro?
Miljöpartiet, slutligen, vill inte ha en bro på grund av jordbävningsrisken
i området, men det förespråkas en borrad tunnel för järnvägstrafik. Det är
att märka att det geografiska området för bro- resp, tunnelalternativ är det-
samma. Jag vill fråga: Kan det vara bättre att åka i en tunnel under vatten
och havsbotten när det är jordbävning än det skulle vara att åka på en bro
en bit ovanför vattenytan? Det där har jag inte riktigt förstått.
Ja, fru talman, det finns många frågor. Utskottet har emellertid efter nog-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
35
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
grant övervägande av väsentligheter som rör anläggande av en fast förbin-
delse över Öresund kommit till den slutsatsen att regeringens förslag bör till-
styrkas. Därmed, fru talman, yrkar jag också bifall till utskottets hemställan.
Anf. 14 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Birger Rosqvist började med att säga att det rör sig om ett
historiskt beslut och en historisk dag. Det har han rätt i, men det gäller dess
värre inte i någon positiv bemärkelse. Som jag sade i mitt inledningsanfö-
rande kommer ett nytt dystert kapitel i svensk miljöpolitisk historia att skri-
vas i och med det här beslutet.
Birger Rosqvist sade att han inte kände igen mig. Jag tog, sade han, till
kraftigare ord än jag brukar göra. Det gjorde jag kanske, men det var bara
därför att jag ansåg det motiverat. Jag har skrivit mina tal själv och står för
vad jag säger. Enligt min mening finns det anledning att ta i rejält i den här
debatten. Det handlar inte bara om bron, utan om ett vägval med tanke på
framtiden. Det gäller om vi skall satsa på ekologiskt hållbara lösningar eller
om det skall få rulla på som nu under många år, en utveckling som vi vet
leder till miljöförstöring, ekologiska störningar och en dyster framtid för
kommande generationer. Det är det vägvalet som vi står inför.
Birger Rosqvist undrade varför vi i detta sammanhang över huvud taget
inte har talat om tåget. Vi har talat om alternativet tåg men då i samband
med byggandet av en tunnel. Vi har talat mycket om tåg. Skillnaden mellan
att köra tåg genom en tunnel och att göra det på en kombinerad väg- och
järnvägsbro är - som Birger Rosqvist mycket väl vet - från miljösynpunkt
mycket stor. Vi vet att vi med en borrad tunnel kan skapa garantier för att
vattenutbytet genom sundet inte påverkas; tunneln skall gå under havsbot-
ten. Detta är ett av de viktiga argumenten. Och i en tågtunnel går bara järn-
vägstrafik. Vi får inte ökad biltrafik med avgasutsläpp osv.
Sedan säger Birger Rosqvist, precis som bl.a. Anders Castberger sade tidi-
gare, att det här beslutet inte får påverka vattengenomströmningen i sundet,
och att det inte får leda till att luftföroreringssituationen i sydvästra Skåne
försämras. Men vad grundar Birger Rosqvist sig på när han säger att detta
inte får ske? En samstämmig forskarkår säger att det inte går att garantera
att dessa skador inte uppstår. Det rimmar dåligt, Birger Rosqvist!
Anf. 15 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag tillhör inte dem som i första taget brukar ömma för de
mest betonglika socialdemokraterna. När några har bytt sida och låtsas som
om ingenting hänt, tycker jag att det känns obehagligt, särskilt om de försö-
ker framföra sådana argument som Birger Rosqvist kommer med här. Jag
måste säga att jag faktiskt tycker litet synd om Birger Rosqvist. Det är för-
skräckligt att hantera människor så som regeringen och partiledningen har
gjort.
Birger Rosqvist inledde sitt tal med att säga att det är 40 år sedan Sveriges
riksdag för första gången gjorde ett uttalande om fasta förbindelser. Men
hur länge sedan är det som Birger Rosqvist gjorde uttalanden och kämpade
ganska kraftfullt, även inom sina egna led, för att stoppa ett brobygge, därför
36
att det inte var någon bra lösning? Hur kan man stå och tala i 15 minuter
utan att över huvud taget låtsas om det?
Vad är det som har ändrats så förskräckligt? Det enda Birger Rosqvist
nämner rent generellt som något viktigt och jobbigt påtryckningsmedel är
att kritiken har blivit så hård mot att man inte fattar något beslut. Har den
kritiken hårdnat så väldigt bara under det senaste året? Är det inte andra
krafter som verkar här och som står utanför Birger Rosqvists kontroll?
Det var precis detta jag kom att tänka på när han skämtade litet om orda-
lydelsen i vänsterpartiets partimotion om Öresundsbron. Det står antagligen
så - jag tycker att jag känner igen orden - som Birger Rosqvist säger, att
godset skulle välja järnvägstunnel. Ja, i det fallet tror jag att godset är lika
viljelöst som Birger Rosqvist har varit i fråga om att välja bro eller tunnel
eller fortsatt färjetrafik. Alla människor vet ju att gods kan styras, och vi
vill för vänsterpartiets del förändra transportstrukturen här i landet, både
av miljöpolitiska, regionalpolitiska och energipolitiska skäl. Därför vill vi ha
järnvägen som en bas i hela transportstrukturen. Därför vill vi också ha en
järnvägstunnel under sundet. Men vi har under flera år krävt en utredning,
och inte ens det har Birger Rosqvists partikamrater kunnat säga ja till.
Så de här piruetterna som kommer så snabbt efter det senaste året, Birger
Rosqvist, är inte särskilt förtroendeingivande. Men jag hoppas ändå på
andra broderskapare i den här församlingen, som kanske har mer civilku-
rage när vi skall votera.
Anf. 16 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Birger Rosqvist sade att det är ett historiskt beslut, och visst
är det det. Men det är snarare en typ av begravning av socialdemokraternas
nyvunna miljöengagemang.
Det här är ett av de stora testerna på vad alla miljölöften från 1988 års
valrörelse egentligen är värda. Det stora testet gällde ju ScanLink. Och vi
har svaret: att bygga Öresundsbron, få mera biltrafik, starkt försämra möj-
ligheterna till en utvecklad och bättre järnvägstrafik och en miljövänlig kol-
lektivtrafik, riskera hela Östersjöns miljö, riskera en stor del av fisket - kan-
ske på sikt hela fisket - i Östersjön.
Ja, visst är beslutet historiskt - och detta utan att man rådgör med de andra
länder i Östersjöområdet som berörs av detta beslut. Det kommenterade
inte Birger Rosqvist. Anser Birger Rosqvist att det är rimligt att fatta ett
sådant här beslut, som faktiskt kan påverka Finland, Estland, Lettland,
Sovjetunionen osv. mycket kraftigt i framtiden, utan att rådgöra med dessa
länder innan man fattar beslutet? Skall de inte ens få skriva remissvar? Jag
blir inte särskild förvånad om ett eller flera av de länderna kommer att an-
mäla Sverige till internationella domstolen i Haag för det här beslutet.
Birger Rosqvist försökte sedan med en del demagogiska grepp. Han låtsa-
des att någon skulle ha krävt motionsförbud, eller att någon hade föreslagit
att vi inte skulle göra någonting alls. Detta är naturligtvis helt befängt. Något
sådant har inte föreslagits från något håll.
Vad vi däremot har föreslagit från miljöpartiet är utvecklad färjetrafik -
miljöanpassad och effektiv - direkt till kontinenten. Det borde Birger Ros-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
37
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
38
qvist egentligen kunna ställa upp på, som den bästa lösningen ur trafiksyn-
punkt. Detta är huvudalternativet för oss.
Vi har också krävt, som Birger Rosqvist har noterat, att man skall se när-
mare på möjligheterna till en järnvägstunnel. En ren järnvägstunnel, utan
bilskytteltåg, kan man dra direkt från Malmö Central till Köpenhamns Cen-
tral. Då kommer man norr om sprickzonen där det är risk för jordbävningar.
Jordbävningar påverkar dessutom inte tunnlar lika kraftigt som broar. Det
blir inga ytvågor nere i marken - och det är de som förstör.
Anf. 17 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! När det gäller frågan om nollösning citerade Birger Rosqvist
den ståndpunkt som utskottet har kommit fram till och som faktiskt var folk-
partiets förslag till utformning av detta avsnitt. Det är bra. Och det är bra,
som också Birger Rosqvist sade, att utskottet har lyssnat och tagit åt sig. Men
så lade han till: ”har effektuerat”. Dess värre är det inte så.
Men kom igen nu, Birger Rosqvist! Inte kan det vara en hederssak för er
att inte tala om för den socialdemokratiska regeringen vad socialdemokra-
terna i riksdagen kommit fram till, nämligen att socialdemokraterna i riksda-
gen reparerar en miljöblunder av regeringen.
Att Greenpeace, en välkänd miljöorganisation, har samma åsikt i den här
frågan som folkpartiet liberalerna har redovisat i sitt motionskrav, behöver
väl inte vara ett politiskt hinder.
Ställ upp nu, Birger Rosqvist, för ett tillkännagivande om nollösningen,
så är vi överens på den punkten! Då har vi effektuerat, precis som Birger
Rosqvist sade från början.
Anf. 18 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Fru talman! Anders Castberger deltog tidigare i debatten. Jag berörde
inte Castbergers synpunkter på något sätt i mitt anförande - och det av den
anledningen att en ledamot från ”nejsägarsidan” kom till mig under Anders
Castbergers anförande och sade: Vilka hemska vänner ni har! Jag sade: Jag
håller med dig!
Anders Castberger! Effektuerat har jag sagt, och det har vi skrivit. Vad vi
har gjort är alltså att vi har effektuerat skrivningen. I fortsättningen vill jag
helst undvika replikskiften med Anders Castberger, för jag finner det både
meningslöst och osmakligt.
Viola Claesson tycker synd om mig. Det behöver inte Viola Claesson
göra. Jag kan stå för vad jag har gjort. Har inte Viola Claesson upptäckt att
det har hänt en hel del här under senare år? Viola Claesson ironiserar över
mig för att jag en gång har haft en uppfattning och sedan ändrat uppfattning.
Om jag inte minns fel var Viola Claesson emot att hennes partiledare har
den befattning han har. Hon ville att han skulle avgå. Hur kan Viola Claes-
son verka i sitt parti nu, när hon sitter med en partiledare som hon tydligen
inte kan acceptera därför att hon inte kan ändra uppfattning? Eller värnar
Viola Claesson om honom nu?
Det har hänt en hel del på området vad gäller kommunikationer och tra-
fikpolitiken, Viola Claesson. Riksdagen har fattat vittomfattande beslut om
satsningar på infrastruktur under denna vår. Jag trodde att Viola Claesson
hade observerat det. Riksdagen har också fattat ett beslut om bron som inne-
bär att bron skall finansieras med hjälp av avgifter och att även anslutnings-
anvägarna skall finansieras med avgifter. Så var det inte tidigare. Jag var
rädd för hur pengarna skulle räcka för övriga delar av landet om bron skulle
betalas med ordinarie väganslag eller med separata anslag. Nu är det sagt att
det inte skall vara så.
Under de kommande tio åren satsas dubbelt så mycket på investeringar i
vägar och järnvägar i det här landet. Jag tror att transportsektorn får en god
portion med bättre, högkvalificerade transportleder i vårt land fram till år
2000.1 den situation som har uppstått finns det goda skäl för att också kunna
acceptera denna led. Sverige har också närmat sig EG på ett helt annat sätt
än vad situationen har varit tidigare. Därför finns det också större anledning
att bedöma detta på ett annat sätt än vad som tidigare har gjorts.
Jag vill återkomma till det jag inledde mitt anförande med, som också är
viktigt i det här sammanhanget, Viola Claesson. Vi vet att det hela tiden ut-
övas påtryckningar och att det finns en majoritet. En minoritet kan inte be-
stämma över en majoritet. Det finns en majoritet för en fast förbindelse över
Öresund. Låt oss fatta det beslutet och sopa undan den ovisshet som har le-
gat över vårt land så länge.
Anf. 19 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Fru talman! Man blir något bekymrad över Birger Rosqvists humör! Det
skulle enligt honom vara osmakligt med meningsutbyten om miljön kring
Öresundsbron. Är det osmakligt att kräva att en åsikt som socialdemokra-
terna har framfört i riksdagen skall komma till regeringens kännedom? Det
är naturligtvis bara svepskäl.
Vidare skulle vi i folkpartiet liberalerna vara hemska vänner! Jag kan för-
stå att Birger Rosqvist känner sig litet störd av att vi kräver att man både
skall ta ansvaret för att tillhandahålla bron, som faktiskt så många vill bygga,
och samtidigt ta ansvar för miljön i dessa frågor. Det är besvärligt. Jag förstår
att Birger Rosqvist med avsmak konfronteras med politiskt ansvarsfulla
krav. Så här i valtider är det inte så lätt att balansera på gränsen kring oppor-
tunism och populism. Det gäller att vara på rätt populistisk sida vid rätt tid-
punkt under valperioden. Det gäller att svänga vid rätt tidpunkt.
Men från vår synpunkt är det inte med avsmak och osmaklighet vi diskute-
rar dessa frågor. Tvärtom är det med stort ansvar. Vi trodde att vi kunde
diskutera detta med socialdemokratins företrädare här i riksdagen, som
ändå faktiskt har varit med om att låta utskottet i texten ta in folkpartiet
liberalernas krav. De kraven råkar sammanfalla med Greenpeace’ krav. Det
är väl inte osmakligt, Birger Rosqvist? Det är tvärtom smakfullt.
Anf. 20 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Jag kan ha viss förståelse för att Birger Rosqvist känner sig
besvärad av delar av sällskapet i majoriteten. Men ni har ju ändå valt att
bilda majoritet tillsammans med bl.a. folkpartiet. Då får ni väl leva med de
hycklerier som de stå för.
Fru talman! Birger Rosqvist ställde en fråga i sitt tidigare inlägg om kost-
naderna. Birger Rosqvist påstår att vi som är bromotståndare hävdar att
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
39
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
40
bron kommer att kosta en hel del skattepengar. Vi har aldrig påstått, i alla
fall inte jag, att bron i sig kommer att kosta skattepengar. Däremot är det
oerhört många kringarrangemang, infrastrukturinvesteringar, på svenska
resp, danska sidan, som kommer att ta stora mängder skattepengar i an-
språk. Se bara på den s.k. citytunneln i Malmö som skall byggas för att klara
spåranslutningen och som är en affär i storleksordningen 5 miljarder kronor.
Ingen har lyckats räkna hem det ekonomiskt, utan det har konstaterats att
tunneln kommer att bli en förlustaffär. Visst följer det i projektets spår stora
skatteinsatser i infrastrukturen, även om det inte gäller direkt bron utan
kringkostnaderna.
Birger Rosqvist säger att miljöfrågorna skall klaras. Det gäller artikel 5 i
avtalet. Där framgår det att man skall göra vad som är ekologiskt motiverat,
tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt för att klara miljöfrågorna i sam-
band med brobygget. Vad menas med artikel 5? Vad är ekonomiskt rimligt?
Får det kosta 10 miljarder att klara vattenutbytet genom sunden? Får det
kosta 5 eller 25 miljarder? Ingen vet vad det kostar. Men ändå finns det en
formulering om vad som är ekonomiskt rimligt. Jag tycker att det är en till
intet förpliktande formulering, dvs. ekologiskt motiverat, tekniskt möjligt
och ekonomiskt rimligt. Det skulle vara bra att få ett klarläggande från Bir-
ger Rosqvist på den punkten om vad han anser är ekonomiskt rimligt för att
klara Sydvästskånes luftmiljö och den ekologiska balansen i Östersjön.
Anf. 21 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte lägga mig i den osmakliga pajkastningen mellan
Anders Castberger och Birger Rosqvist. Jag tycker att det säger en hel del
om majoriteten. Men det är ni själva som får lida för det. Det framgår av
protokollet vad som har sagts här.
Nu är Birger Rosqvist som trafikutskottets föredragande och broföresprå-
kare helt plötsligt litet stöddig. Han kan gott stå för det, säger han. Ja, visst.
Det är Birger Rosqvists sak att göra det inför det som t.ex. brukar kallas för
väljare. Men inför den folkvalda församlingen fordras det väl litet av moral
och åtminstone förklaringar till varför man byter fot på det sätt som Birger
Rosqvist har gjort. Sedan får vi något som skall vara en förklaring. Birger
Rosqvist säger att det är en ekonomisk fråga. Han säger att det inte blir så
farligt när så mycket ändå skall satsas på infrastrukturen. Men Birger Ros-
qvist är en av dem i en liknande majoritet i trafikutskottet som vägrar tala
om hur mycket pengar järnvägen resp, vägarna skall få.
Men om man utgår från Georg Anderssons propåer, som riksdagens majo-
ritet har sagt ja till utan något egentligt beslut, betyder det att om infrastruk-
turen, dvs. vägar och järnvägar i Sverige, skulle få dessa 100 miljarder under
en tioårsperiod, kommer strax över 30 miljarder av dessa 100 miljarder att
gå till järnvägen och ca 70 miljarder till vägarna. Därtill kommer alltså Öre-
sundsbron. Hade man verkligen velat göra en rejäl satsning på järnvägen och
samtidigt gett miljön bättre förutsättningar också i ett långt perspektiv, hade
järnvägstunneln varit det förnämligaste alternativet. Precis som Svend Au-
ken, den socialdemokratiske partiordföranden i Danmark, har sagt, att i
Sverige bestämde sig finansdepartementet och kommunikationsdeparte-
mentet tidigt för att inte behandla järnvägen seriöst. Jag tror att också Birger
Rosqvist känner till detta, och det är märkligt att han kan försvara det.
Jag skulle önska att Birger Rosqvist var litet mer grundlig även när det
gäller miljöfrågorna. De svep som han gör baserar sig på samma ynkliga ma-
terial som har funnits i propositionen och som enligt min mening även finns
i majoritetsskrivningen i betänkandet. Det finns inga garantier för att en noll-
lösning skulle kunna genomföras i praktiken. Kommer trafiken att öka eller
kommer den att minska med hjälp av bron, Birger Rosqvist? Kommer ut-
släppen att öka eller kommer de att minska?
Anf. 22 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Birger Rosqvist svarade inte på frågan om det inte ändå vore
rimligt att först rådgöra med våra grannländer kring Östersjön innan vi fattar
beslut. Uppenbarligen anser man åtminstone i Finland att Stora Bält-bron
har en negativ påverkan, och man har anmält den till internationella domsto-
len i Haag. Även denna bro lär sannolikt påverka sjöfarten och varvsindu-
strin i Finland negativt på olika sätt. Varför skall man vifta bort detta? Om
det nu är så viktigt, och man har diskuterat frågan så länge, är det väl rimligt
att låta andra berörda få komma till tals innan vi fattar ett beslut.
Jag tror att Birger Rosqvist innerst inne inser att sjöfartens fördelar egent-
ligen överväger vid en jämförelse med en motorvägsbro när det gäller att
upprätthålla bra trafik till kontinenten. Det ekade litet ihåligt när Birger
Rosqvist hävdade att ett närmande till EG på något sätt skulle ha förändrat
förutsättningarna för ett ställningstagande i denna fråga. Jag vill gärna upp-
repa det som Gunnel Färm sade i Ny Teknik nr 10 1989, nämligen att Öre-
sund faktiskt inte är den närmaste vägen till kontinenten, och därför är det
egentligen inte fråga om något närmande till EG, utan det är i första hand
en fråga om kommunikationerna mellan Malmö och Köpenhamn.
Man kan klara kommunikationerna mellan Malmö och Köpenhamn med
bättre färjetrafik om man så skulle vilja. Den osäkerhet och den döda hand
som vilar över detta, vilket Birger Rosqvist har talat om, beror på att riksda-
gen inte har velat avfärda broplanerna. Riksdagen har fattat beslut om att
det skall bli någonting, men sedan har riksdagen förhalat frågan.
Om riksdagen skulle fatta det beslut som vi i miljöpartiet föreslår, nämli-
gen ett bestämt nej till en bro, försvinner den döda handen. Då vet man att
man kan satsa offensivt på färjetrafik i sundet med nya miljövänliga färjor,
och det vore väl ändå bra.
Man måste ibland nypa sig i armen när man tänker på att miljöministrarna
i Norden förra året träffades med stor pompa och ståt vid Bergen-mötet och
antog kravet på försiktighetsprincipen i det internationella miljösamarbetet.
Finns det väsentliga miljörisker med en viss exploatering eller ett utsläpp
skall man inte genomföra det. Man skall vara försiktig. Men nu föreslår fak-
tiskt Birger Rosqvist här att vi skall spela hasard med vattengenomström-
ningen i Öresund.
Anf. 23 BIRGER ROSQVIST (s) replik:
Fru talman! Det står i propositionen, Elving Andersson, att anslutningsvä-
garna från bron skall betalas med avgifter genererade genom det överskott
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
41
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
man beräknar få av trafiken på bron. När det gäller en tunnel i Malmö, som
Elving Andersson nämnde, har den inte diskuterats i detta sammanhang,
och den ingår inte i detta beslut. Jag vet inte om Elving Andersson därmed
vill insinuera att vi skulle satsa enormt mycket pengar på ett storstadsom-
råde, i det här fallet Malmö.
Jag vill erinra Elving Andersson om ett beslut han var med att fatta i no-
vember eller december förra året som initierats av jordbruksutskottet. Då
skulle vi satsa på en storstad på västkusten och dess omgivning till en kostnad
som enligt beräkningar skulle röra sig kring 65 miljarder, om ni skulle få allt
vad ni ville ha. Det röstade Elving Andersson för. Jag anser att det haltar
litet grand att då säga att vi vill satsa på storstäder. Ni är de värsta av allihop
i det sammanhanget, men det är naturligtvis en fjäder i hatten när det gäller
storstäderna. Men tala då inte med kluven tunga när ni kommer ut på landet!
Då är det grusvägarna som gäller.
Viola Claesson talade om tunnel kontra bro. Det är bara det problemet
att om man enbart byggde en tunnel, skulle det endast bli järnväg. Intäk-
terna för detta skulle inte på långt när kunna finansiera tunnelbygget. An-
tingen skulle vi få göra det med skattemedel, där det tycks finnas en stor
aversion mot att betala med skatter, eller också med så höga avgifter att man
inte använt denna tunnel.
Lösningen ligger i att vägtrafiken skall göra järnvägstrafiken möjlig ge-
nom en överflyttning av intäkter från vägtrafik till järnvägstrafik. Det är
detta som denna princip bygger på, och det är enligt min mening mycket vä-
sentligt i detta sammanhang. Man måste också tänka ekonomiskt en och an-
nan gång.
Med de åtgärder som har vidtagits mot miljöförstöring från vägtrafiken är
det min personliga uppfattning, mitt partis uppfattning och tydligen också
regeringens uppfattning att vi kan klara de utsläpp som denna trafikled kan
tänkas åstadkomma.
Det ställdes också en fråga om vattengenomströmningen i sundet. Det står
i de utredningar som vi har haft tillfälle att ta del av att det är möjligt att få
till stånd en s.k. noll-lösning. Det var för övrigt Elving Andersson som frå-
gade om detta. En s.k. noll-lösning är möjlig att uppnå. Vi har sagt att det
talar för att den lösningen för vattengenomströmningen skall genomföras.
Sedan är jag alldeles övertygad om att det om ett antal år kommer att finnas
mängder av professorer som kommer att träta och kivas om vad en s.k. noll-
lösning är. Men det är ju den terminologi som används i dag.
Jag vill vända mig till Roy Ottosson.
Anf. 24 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Den medgivna repliktiden är tyvärr förbrukad.
Förste vice talmannen anmälde att Anders Castberger, Elving Andersson,
Viola Claesson och Roy Ottosson anhållit att till protokollet få antecknat att
de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 25 ROLF CLARKSON (m):
Fru talman! Frågan om etablerandet av fasta förbindelser mellan Sverige
och Danmark över Öresund är faktiskt en stor fråga. Vid en sådan händelse
finns det naturligtvis synpunkter både för och emot. Jag har stor respekt för
de företrädare för bromotståndarpartierna som här framfört sakliga syn-
punkter. Men jag beklagar också djupt att man plötsligt sänker debattnivån
med personangrepp av den sort som förekommit här. Jag är politisk motstån-
dare till både kommunikationsministern och utskottsordföranden, men jag
kan här utan vidare bekänna att jag för var och en av dem hyser stor respekt
för rakryggad hållning och stort civilkurage.
Nu skall jag emellertid övergå till en förkortad version av det anförande i
frågan jag anmält mig för.
Ända sedan mitten av 1800-talet, då järnvägarna kom till, har det funnits
planer på att göra en fast förbindelse över Öresund, mestadels mellan Hel-
singborg och Helsingör, ibland som tunnel, ibland som bro och någon gång
t.o.m. som linbana. Under efterkrigstiden har intresset för fasta förbindelser
i Öresund, framför allt på grund av bilismens expansion, ständigt varit ak-
tuellt.
På 1960-talet realiserades tanken på en bro mellan Helsingborg och Hel-
singör och väckte mycken entusiasm, åtminstone i Helsingborg. Men en ny
utredning kom fram till att det skulle vara bättre att bygga en bro mellan
Malmö och Köpenhamn och en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör,
tunnel för tågtrafik och bro för biltrafik. Sveriges riksdag sade ja till detta år
1973, men av olika skäl tog danska folketinget inte motsvarande beslut.
Europas stormakter, som för 50 år sedan var invecklade i blodiga krig med
varandra, har under efterkrigstiden slutit sig samman i en frihetens federa-
tion - EG, som Sverige också avser att bli medlem av. Till stor del är EG
både resultatet av och tillskyndare av snabba och säkra kommunikationer i
Europa. Om något år öppnas dubbla tunnlar under engelska kanalen, ett
europeiskt snabbtågssystem för både gods- och persontrafik är under utveck-
ling och det i en snar framtid avreglerade flyget får konkurrens inte bara mel-
lan flygbolagen utan också från järnvägarna. Friheten att arbeta och resa
inom EG kommer att kräva stora investeringar i alla former av infrastruk-
tur - vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser osv.
Det är faktiskt inte malplacerat att i ett anförande om en fast förbindelse
mellan Malmö och Köpenhamn i dag tala om den trafikmässigt och bygg-
nadstekniskt beundransvärda terminal som invigdes i söndags i Helsingborg.
Knutpunkten i Helsingborg är i särklass den största trafikterminalen i Nor-
den - för närmare 3 miljarder har man mitt i centrum uppfört en gemensam
terminal för resande med järnväg, buss eller bil eller färjor. Under samma
tak kan de årligen närmare 20 miljoner resandena mellan Helsingborg och
Helsingör i samma byggnad växla till dessa olika färdsätt. Under de kom-
mande tio åren blir Knutpunkten i Helsingborg huvudpunkten för persontra-
fiken mellan Sverige och Danmark/kontinenten.
När bron/tunneln, som vi skall besluta om i dag, står färdig om tio år kom-
mer färjorna i Helsingborg visserligen att utsättas för konkurrens, men den
korta färjeseglatsen Helsingborg-Helsingör är kommersiellt så optimal att
den även då kommer att blomstra och utvecklas. Då - om tio år - kommer
helsingborgarna t.ex. att kunna gå till sovvagnen i den underjordiska cen-
tralstationen och sedan via det europeiska snabbtågsnätet nästa morgon
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
43
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
44
stiga av i Paris eller London! Det är då delvis tack vare den fasta förbindelsen
mellan Malmö och Köpenhamn.
Det är en välgrundad sanning att den kombinerade bron Malmö-Köpen-
hamn i hög grad blir en satsning på järnvägstrafik - det jag nyss nämnde om
snabbheten i det kommande europeiska järnvägsnätet är ett exempel på det.
För den stagnerande Malmö- och östsvenska regionen blir bron ett stort
lyft liksom naturligtvis också för Köpenhamnsområdet. Täta och snabba
kommunikationer ger utveckling inte bara för näringsliv och privatresande
utan också för utvecklandet av social trygghet och välfärd. Ingenstans i värl-
den finns det exempel på att broar har varit felinvesteringar. För Sverige som
nation är också denna investering välgörande - vårt näringsliv kommer när-
mare sin huvudmarknad inom EG, Sverige minskar tidsmässigt sitt
transportavstånd till kontinenten. I detta avseende är bron mer än en sym-
bolfråga.
Fru talman! Vi har inga moderata reservationer i detta Öresundsbetän-
kande. Vi har från början hävdat att bron skulle privatfinansieras och privat-
administreras. Danska regeringen har dock avvisat denna modell, och vi ac-
cepterar därför nu att det blir ett statligt svensk-danskt konsortium, 50-50-
ägt, som administrerar och driver broprojektet.
Fru talman! Jag yrkar nu bifall till trafikutskottets hemställan i betän-
kande nr 31, varmed riksdagen föreslås godkänna de danska och svenska re-
geringarnas avtal om en fast förbindelse över Öresund.
Anf. 26 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Rolf Clarkson började med att säga att detta faktiskt är en
stor fråga. Ja, det är det väl inte någon enda som har ifrågasatt. Det är just
för att det är en så stor fråga, kanske en av de största som riksdagen har haft
att gå till beslut om, som det är så många talare anmälda och så många som
anser att de vill vara med och påverka, innan det är för sent.
Den väldigt starka opinion som finns i landet har egentligen ingen av bro-
förespråkarna tagit upp här. Om det nu vore en miljöopinion där alla som
har brytt sig och haft invändningar mot bron vore s.k. aktivister kunde jag
förstå att ni tycker att ni kan nonchalera dem, för så har er attityd varit i
varje fall under alla de år som jag har suttit i riksdagen.
Men nu handlar det också om forskare som har framträtt inför trafikut-
skottet, haft ett stort antal artiklar i tidningarna, osv. Även om alla vet att
moderata samlingspartiet alltid har förespråkat en bro och har gjort det utan
att det har märkts särskilt många dissidenter i det egna partiet, kan det ju
inte vara så, menar jag, att ni inte alls bryr er om hur det kommer att gå med
miljön.
Jag skulle vilja att Rolf Clarkson ändå säger något litet om de forskarvar-
ningar som vi har läst om i tidningen i dag, kanske särskilt den varning som
kommer från den marinbiologiska experten Bengt-Owe Jansson, som säger
att det inte går att lämna garantier för att inte hela Östersjöhavet skulle stö-
ras av de ingrepp som man kommer att göra.
Alla ni som pratar så varmt för bron och som nu är så segervissa, därför
att ni troligen kommer att få en majoritet här i kammaren, vad säger ni den
dagen då alla farhågorna visat sig riktiga? Bengt-Owe Jansson har t.ex. sagt
att han varnar för att ens peta i Östersjön, dvs. betongfundament och andra
ingrepp som skall göras framstår från hans expertsynpunkt som väldigt far-
liga.
Vad gör ni om 10-15 år, när kanske de verkliga effekterna visar sig? Rolf
Clarkson sitter väl inte här i riksdagen då, kantänka, men han kanske ändå
kan ställas till svars. I varje fall kan hans parti göra det. Vad gör ni den da-
gen? Vad skall ni då säga till de forskare som har varnat så enträget och till
den enormt starka opinion som finns i Sverige mot ett brobygge och som
också har miljökunskap?
Anf. 27 ROLF CLARKSON (m) replik:
Fru talman! Frågan om och inställningen till etablerandet av fasta förbin-
delser i Öresund har verkligen varit föremål för mångårig och omsorgsfull
beredning inom vårt parti. Visst har vi haft dem som haft en annan uppfatt-
ning än vår riksdagsgrupps majoritet eller den som hela riksdagsgruppen har
i dag. Men det är samma problem vi ständigt stöter på vid stora tekniska och
andra avgöranden, att det finns två sidor.
I nästan alla frågor har forskningen varit delad i sin uppfattning om för-
och nackdelar, och så är det också denna gång. Men ingen av dem som Viola
Claesson nu nämnde har påstått att det blir en katastrof. De har bara varnat
för att det kan bli det. Det finns också de som säger att dessa varningar är
oberättigade och ogrundade.
Jag måste verkligen säga att jag både för egen del och för moderata sam-
lingspartiets räkning mycket kraftigt värjer mig mot misstanken att vi skulle
lättvindigt ta ett beslut som skulle kunna medföra en miljökatastrof av den
ordning och storlek som bromotståndarna befarar.
Anf. 28 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Så diskuterar vi återigen frågan om fasta förbindelser över
Öresund. Det har blivit åtskilliga debatter under årens lopp. En och annan
har nog frågat sig: Kan parlamentarikerna någonsin samla sig till ett avgö-
rande beslut? Till skillnad från vad som har varit fallet vid de flesta av de
andra tillfällena, står vi faktiskt i dag i begrepp att också fatta beslut i frå-
gan - äntligen. Det är en seger för det demokratiska parlamentariska syste-
met. Det är viktigt att vi som parlamentariker kan visa att vi kan fatta beslut
också i svåra frågor.
Fasta förbindelser över Öresund har sysselsatt svenskt och danskt utred-
ningsväsende i olika omgångar ända sedan 1950-talet. Redan långt dessförin-
nan hade dock den egentligen föga originella tanken uppstått att sundet mel-
lan Sverige och Danmark borde kunna överbyggas. Ett mycket stort antal
olika förbindelsealternativ har studerats, förkastats, utretts på nytt och åter
hamnat i byrålådan. Ständigt har nya krav på kompletterande undersök-
ningar rests, uppdateringar efterlysts och faktamaterial underkänts.
Någon har skämtsamt sagt, att om man lade alla de utredningar, rapporter
och promemorior som har utarbetats angående en fast förbindelse över Öre-
sund, i Sundet, skulle man kunna gå torrskodd över. Nu är väl det en viss
överdrift, men det markerar att mycket har producerats i ämnet.
I dag kan riksdagen skapa fullständig klarhet om den svenska inställningen
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
45
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
46
i denna fråga. I dag kan riksdagen visa omvärlden beslutskraft, framåtanda
och mod. I dag kan riksdagen göra upp med räddhåga, ängslan och isolatio-
nism.
Fasta förbindelser över Öresund har tre huvudsyften.
Två av Nordens största städer - Malmö och Köpenhamn - kan knytas sam-
man till ett kraftcentrum för handel, utbildning och kultur. Goda förbindel-
ser främjar strävandena att skapa en gemensam arbets- och bostadsmark-
nad. En sådan utveckling kommer att skänka medborgarna i de båda stä-
derna ett rikt utbud av service, kultur och utbildning. Ett intensivt och ut-
ökat samarbete om stadsplanering, miljöfrågor och samhälleliga service-
funktioner ger på det sättet möjligheter att vidareutveckla det bästa i de båda
städerna till en skapande enhet.
Två likartade regioner - Skåne och Själland - med en lång gemensam hi-
storia ges ökade förutsättningar till samverkan. Näringslivet får nya utveck-
lingsmöjligheter, och samarbetet mellan universitet och andra institutioner
kommer att kunna skapa ett unikt klimat för kreativitet och skaparglädje.
Den ömsesidiga förståelsen för skilda kulturmönster och olika levnadsvillkor
kommer att öka.
Låt mig här säga att en bra regionalpolitik tar till vara varje regions egna
förutsättningar på bästa sätt. Det är ingen bra regionalpolitik att försöka
hindra utveckling i vissa regioner. Det skapar inte i sig framgång och utveck-
ling för andra regioner.
Bron blir Skandinaviens brygga till kontinenten. En fast förbindelse över
Öresund blir i rent fysiskt bemärkelse vår främsta anknytning till ett alltmer
integrerat Europa. När nu nya handelsvägar öppnas till Mellan- och Öst-
europa tycks många glömma att de västra delarna av Europa fortfarande är
och kommer att förbli huvudmålet för våra transporter till den europeiska
kontinenten. Där finns stora befolkningscentra, ett livskraftigt näringsliv
och de för svenskt näringsliv så viktiga exportmarknaderna. Snabba och ka-
pacitetsstarka förbindelser till dessa delar av Europa är naturligtvis av stor
betydelse för våra möjligheter att delta på lika villkor i den internationella
konkurrensen. Det här har betydelse för tillväxten i den svenska ekonomin.
De som av olika skäl varit motståndare till Öresundsbron brukar förakt-
fullt tala om förbindelsen som en ”motorvägsbro”. Sådana inslag har inte
heller saknats i debatten här i dag. Ena stunden försöker man skrämma män-
niskor med att bron kommer att medföra en ohämmad massbilism, som
kommer att ödelägga stora delar av Skåne. I nästa stund menar man att skat-
tebetalarna kommer att få stå för projektet, eftersom trafikavgifterna - eller
trafikantavgifterna som de kallas i avtalet - inte kommer att räcka. Men att
Öresundsbron i själva verket är en enorm järnvägssatsning förtiger man,
medvetet eller omedvetet. Mer än hälften av investeringen i Öresundsbron
avser järnvägsdelen, men nära tre fjärdedelar av investeringen bedöms bli
betald av vägtrafiken. Enbart en järnvägsförbindelse genom t.ex. en borrad
tunnel skulle inte vara möjlig att finansiera. Det är en sanning som måste
slås fast än en gång, inte minst mot bakgrund av den hittills förda debatten.
Jag har i en tidning noterat att två ingenjörer redan år 1872 ville bygga
en tunnelbana mellan Helsingborg och Helsingör. Enligt uppgift tillstyrkte
stadsfullmäktige, men ingen ville betala, och så är det faktiskt alltjämt.
Ingen bedömer det möjligt att klara tunnelalternativet finansiellt utan stora
statliga subventioner.
Elving Andersson har här i dag på ett mycket vårdslöst sätt bollat med
siffrorna. Jag noterade att Elving Andersson talade om att projektet skulle
kosta 40-50 miljarder. Jag vet inte varifrån han har hämtat de uppgifterna.
Han talar om en regionalpolitisk satsning i Skåneregionen på 40—50 miljar-
der.
Samtidigt har Elving Andersson talat om att finansieringen med trafikant-
avgifter bara avser förbindelsen från kust till kust. För att klara anslutning-
arna skulle vi därutöver behöva ytterligare en mängd skattepengar.
Antingen är Elving Andersson mycket dåligt påläst, trots ett intensivt ut-
skottsarbete, eller så är det ett medvetet sätt att försöka vilseleda. Hela pro-
jektkostnaden täcks genom de trafikantavgifter som skall betalas, både för
kust till kust-förbindelsen och för anslutningsdelen.
Men vad skulle det kosta skattebetalarna att bygga en anläggning enbart
för järnvägstrafik? För det skulle krävas betydande belopp. Järnvägstrafiken
subventioneras kraftigt i det här projektet. Ändå säger Viola Claesson att
tågtrafiken enligt denna överenskommelse inte får gynnas.
Järnvägstrafiken kommer alltså att främjas. Det gäller såväl den lokala
och regionala som den långväga trafiken. Det sker dels genom den subven-
tion som ligger i själva investeringskostnaden och den förhållandevis för-
månliga avgiftskonstruktionen, dels genom de systemmässiga fördelar som
järnvägen kan uppnå med en fast förbindelse.
Möjligheterna att utveckla snabba lokal- och regionaltåg är utmärkta, lik-
som förutsättningarna för internationell snabbtågstrafik. Effektiva pendel-
tåg mellan Köpenhamn och Malmö, med stopp vid Kastrup, tillgodoser bl.a.
arbetspendlingens behov.
Med en utbyggd västkustbana och snabbtågsanpassning av södra stamba-
nan kommer tåget att bli ett mycket konkurrenskraftigt färdmedel på längre
avstånd, i synnerhet i en tid när trängseln i luften och på vägarna blir alltmer
besvärande. London, Bryssel och Hamburg hamnar nu på betydligt bekvä-
mare tågavstånd med det här broprojektet. Också för godstrafik på järnväg
kan Öresundsbron få en mycket stor betydelse. Denna betydelse förstärks
naturligtvis ytterligare när en fast förbindelse över Femer Bält kommer till
stånd. Det ligger också i avtalets konstruktion att den danska regeringen för-
klarat sig beredd att arbeta för en sådan förbindelse.
Fru talman! Miljöfrågorna kring fasta Öresundsförbindelser har varit
föremål för mycket omfattande utredningsinsatser. Debatten har i den frå-
gan varit mycket uppskruvad, så också i dag. Det har påståtts mycket skräm-
mande om asfalteringen av Skåne, att åkerjorden kommer att läggas igen,
att Östersjön blir ett dött hav utan torskar och liv i övrigt och att stora jord-
bävningskatastrofer hotar. Vi har hört det tidigare här i debatten. Mycket
annat skrämmande har också åberopats i sammanhanget, mycket att förtiga.
Även om debatten enligt min mening ofta varit överdriven och ensidig
tycker jag att det är värdefullt att den har förts. Det har tvingat regeringarna
och de olika utredningarna att mycket noga överväga förbindelsens olika
miljöaspekter. Det har medfört att stora summor för miljöåtgärder ingår i
projektet. Låt mig med anledning av denna debatt konstatera följande.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
48
All mänsklig verksamhet innebär någon form av påverkan på miljön. Det
kan gälla färjetrafik, biltrafik och flygtrafik. Det gäller också byggprojekt,
oavsett om det nu råkar vara hus, broar, vägar, järnvägar eller kraftverk. Av
det skälet har vi i Sverige en omfattande lagstiftning till skydd för miljön. Vi
har på såväl svensk som dansk sida anlitat ett stort antal experter och veten-
skapsmän för att att skaffa oss underlag om Oresundsbrons effekter på mil-
jön, på vattnet, luften och i fråga om övriga naturresurser.
På grundval av detta är det de svenska och danska regeringarnas bestämda
uppfattning att det är möjligt att bygga och driva Öresundsbron så att miljö-
skador förebyggs. Den uppfattningen delas också av trafikutskottets majori-
tet. De möjligheterna skall självfallet tillvaratas. För att säkra att så sker
kommer projektet - på samma sätt som liknande projekt - att underkastas
gällande lagstiftning. När det detaljerade underlaget föreligger kommer en
sedvanlig dialog mellan brokonsortiet och de svenska och danska myndighe-
terna att föras om den närmare utformningen av förbindelsen och de miljö-
villkor som måste ställas.
Jag anser också att formerna för den fortlöpande övervakningen av miljö-
frågorna i samband med projektet bör diskuteras med den danska rege-
ringen. Ett exempel på en sådan övervakning kan vara den typ av internatio-
nell expertpanel som satts upp för Stora Bält-projektet.
Det har oftast sagts, och med rätta, att trafiken är samhällets blodomlopp.
Kommunikationer är en förutsättning för samhällsutveckling och framsteg.
Vår främsta utmaningen består i att förena kraven på goda kommunikatio-
ner med nödvändigheten att skapa ett renare trafiksystem med renare for-
don. Denna uppgift skall vi fullfölja på det nationella och internationella pla-
net. Sverige skall vara pådrivande.
När vi talar om den framtida transportapparaten gör vi det från delvis
olika utgångspunkter. Socialdemokratin bekänner sig till en trafikpolitik
som innebär att varje transportslag skall utnyttjas där det bäst kommer till
sin rätt. Trafiken skall betala sina kostnader samtidigt som kunden tillförsäk-
ras valfrihet på transportmarknaden. Vi är i grunden utvecklingsoptimister.
Erfarenheterna har lärt oss att tekniska framsteg efter hand övervinner sam-
tidens bekymmer. Så kommer att ske - och sker redan - även inom transport-
sektorn. Vi får nya bränslen, effektivare framdrivningssystem och renare
fordon. De kommer att kunna använda den befintliga infrastrukturen.
Öresundsbron blir en del av vårt väg- och järnvägssystem. Den blir också
något mer, och är något mer, en symbol för vår vilja att integreras med övriga
delar av Europa och ett bevis för vår vilja och kraft att överbygga gränser
och ta oss över hinder som lagts i vår väg. Nu gäller det att övervinna den
beslutsvånda som i decennier har blockerat den här frågan.
Jag noterar att det här föreligger reservationer där man vill ha ytterligare
överväganden, ytterligare förhandlingar och ytterligare material. Metoden
känns igen. Skjut ifrån och undvik slutgiltigt beslut. Det vore förödande för
tilltron till de demokratiska systemet om vi skulle gå den vägen.
Jag tycker att Öresundsbron är ett fascinerande projekt som öppnar dör-
ren till en ny spännande tid i ett nytt europeiskt landskap. Den skapar förut-
sättningar för ett högt utvecklat system för snabba järnvägstransporter på
långa och korta distanser. Den stärker det nordiska samarbetet och fördju-
par kontakterna mellan Sveriges och Danmarks folk på en gemensam arbets-
och bostadsmarknad. Utbildning, forskning, kultur och fritid kommer att ut-
vecklas utifrån nya förutsättningar. Jag tycker att det finns skäl att diskutera
denna bro utifrån den här optimistiska, offensiva utgångspunkten.
Låt oss blicka framåt, se möjligheterna och gripa tillfället. Låt oss därmed
övervinna denna ängslan och räddhåga och låt oss utmana pessimismen och
bygga för framtiden!
Anf. 29 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag fick nästan en känsla av att Georg Andersson, när han
började närma sig slutet på anförandet, tyckte att han själv stod på bron.
Han klippte av banden, bron var färdig. Han invigde bron. Det var helt en-
kelt ett invigningstal, tänkte ni på det? Och den pojkaktiga fascinationen in-
för den vackra ljusbågen som han skall se fanns där.
Jag tycker att det är bedrövligt, Georg Andersson. Detta handlar om
mycket större och viktigare saker än Georg Andersson ens bryr sig om att
läsa om. Har Georg Andersson hört talas om ”Sveriges Natur”? Ja, det finns
en natur både i Norrland och i Skåne, men jag menar tidskriften Sveriges
Natur. Där står det bl.a., precis som det gör i annat material som Svenska
Naturskyddsföreningen har gett ut, om kostnadsberäkningar på mellan 40
och 50 miljarder. Man säger att det är ganska lågt räknat när det gäller bron.
Har Georg Andersson inte alls läst detta? Vi som kämpar för miljön och för
miljövänliga transportlösningar, som t.ex. järn vägssatsningar, går inte hit
upp i talarstolen eller arbetar i trafikutskottet utan att arbeta med mängder
av material som finns.
Jag har bl.a. läst det material som jag vet har funnits i mängder på kommu-
nikationsdepartementet från ScanLink-konsortiet. Ibland har det inte ens
behövts något material. Det har funnits kontakter ändå. Där har det inte
handlat särskilt mycket om miljön. Därför känner jag igen också det här yt-
liga resonemanget.
Men när Georg Andersson gör det till ett nummer att det skulle vara en
metod att bara säga nej trots alla utredningar som har gjorts, handlar det
faktiskt om vem som lägger ned mest möda, omsorg, känsla och politiskt
arbete för att rädda miljön, och helst också förbättra den. Georg Andersson,
regeringen och andra broförespråkare tycks inte fatta att miljön i Skåne och
hela detta område inte tål ytterligare utsläpp. Utsläppen måste minskas.
Sedan säger Georg Andersson att motorvägsbrosatsningen egentligen är
en järn vägssatsning. Men om man hade börjat från en miljöståndpunkt i stäl-
let hade man tänkt så här: Utsläppen måste minska om det inte skall bli en
katastrof. Havet måste räddas från en eventuell framtida ekologisk kata-
strof, alltså måste vi minska utsläppen. Det som går snabbast att minska med
rätt transportlösning är faktiskt bilismen. Då hade man satsat på en järnvägs-
tunnel. Har pengarna tagit slut i det här landet? Nej, så är det inte, Georg
Andersson.
Anf. 30 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! All mänsklig verksamhet påverkar miljön, sade Georg An-
dersson, och det är rätt. Därför är det så oerhört viktigt att vi hela tiden för-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
4 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
söker välja lösningar och system som är de minst skadliga, som minst påver-
kar miljön i negativ riktning.
Georg Andersson säger att han är utvecklingsoptimist. Den tekniska ut-
vecklingen skall lösa problemen framöver.
Jag är också utvecklings- och teknikoptimist. Men jag vill se lösningarna
innan jag vågar lita på dem och bygga så här stora projekt på dem. Att bara
hysa fromma förhoppningar, att det troligtvis kommer att lösa sig, är jag inte
beredd att göra. Jag är inte beredd att spela roulett med Sydvästskånes bok-
skogar och miljön eller den ekologiska balansen i Östersjön i from förhopp-
ning att kanske de tekniska lösningarna klarar detta framöver.
Låt oss se de tekniska lösningarna först. Sedan kan vi ta ställning i sakfrå-
gorna.
Eller underkänner Georg Andersson t.ex. de nio forskare som i dag i Da-
gens Nyheter säger att det inte går att garantera detta med den kunskapsnivå
vi har i dag? Det går inte att garantera att vi inte får allvarliga ekologiska
störningar i Östersjön. Det kommer från svenska forskare i en mängd olika
discipliner. Jag frågar om Georg Andersson underkänner deras argument
helt och hållet.
Så om ekonomin. Vad skulle det kosta med en järnvägstunnel? säger
Georg Andersson. Det finns ett antal olika beräkningar på detta, och det
finns också beräkningar som visar att detta ur direkt ekonomiskt hänseende
skulle vara lönsammare än en bro. Men det går alltid att diskutera vilka para-
metrar man har lagt in i olika kostnadsberäkningar.
Men miljökostnaderna, Georg Andersson, var är de redovisade i regering-
ens proposition eller i avtalet? De skador som vi vet kommer att uppstå gäl-
ler stora kostnader som måste betalas förr eller senare. De måste på något
sätt belasta denna budget. Men regeringen och socialdemokraterna väljer
som vanligt att skjuta dessa problem framför sig. Det får kommande genera-
tioner lösa, med en förhoppningsvis bättre teknik än den vi har i dag. Jag
tycker det är oansvarigt.
Sedan säger Georg Andersson att detta är den stora förbindelsen till konti-
nenten. Han talar om visionen om fria transporter osv.
Jag tittade på kartan. Min minnesbild stämde. Det mesta av den euro-
peiska kontinenten ligger söder om Sverige. Bron går västerut. Det blir trots
allt en omväg, Georg Andersson.
Det vore bättre att i stället utveckla snabba, miljövänliga färjealternativ
från ett antal orter på den svenska sydkusten till ett antal gamla och nya des-
tinationsorter på kontinenten. Det vore ett väsentligt bättre alternativ. Det
skulle ge snabbare resvägar, effektivare transporter och framför allt vara
mycket skonsammare för miljön.
Anf. 31 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Vi har äntligen fattat beslut, säger kommunikationsminis-
tern.
Men riksdagen har fattat beslut förut att bygga en bro. Det blev ingenting,
för det var ett dåligt förslag och danskarna köpte det inte. Man blev tvungen
att revidera.
50
Det är väl ofta så när man skall vara handlingskraftig och springa i väg före
utan tillräcklig kunskap och utan tillräckligt underlag.
Vilket beslut? Vi har från miljöpartiets sida krävt att beslutet skall vara
nej till bron och att man skall utveckla de miljövänliga alternativen, i första
hand färjetrafik och sedan utreda närmare en järnvägstunnel för framtiden.
Det är ett alternativ - det är inte att säga nej. Det är att utveckla någonting
som är bra i stället för att göra det som är dåligt. Det vore ett bra beslut
om riksdagen antog det. Det vore bra för framtiden, bra för miljön, bra för
ekonomin, bra för transporterna och bra för våra förbindelser med Europa.
Men det beslutet säger tydligen Georg Andersson nej till, om vi skall an-
vända samma typ av argumentering som han gjorde nyss.
Georg Andersson säger att vi som är mot bron vill förhindra utveckling av
vissa regioner.
Vilka regioner vill då Georg Andersson förhindra utvecklingen i? Är det
Norrlands kustland, eftersom han inte vill bygga Botniabanan, eller Norr-
lands inland eftersom han lägger ned inlandsbanan? Vilka andra delar av
Sverige skall Georg Andersson då lägga ned, om vi skall använda det resone-
manget.
I själva verket är resonemanget helt befängt.
Om man utvecklar färjetrafiken får man ju inte för den skull en sämre ut-
veckling av regionerna runt Malmö och i Skåne. Vad det handlar om är att
få en regional balans i landet och en balans gentemot Europa, så att vi inte
utarmar vissa delar av vårt land för att få vissa andra delar att växa maximalt
snabbt. Det är ju detta som kommer att hända med den bilbro som Georg
Andersson förespråkar.
Tidigare under debatten tog Birger Rosqvist upp detta med jordbävnings-
katastrofer. Georg Andersson tycker inte att man kan ta upp diskussion om
sprickbildningar i berggrunden. Men det får väl de två göra upp. Jag noterar
bara att demagogin är utbredd. Det är svårt att få en seriös diskussion kring
de miljöproblem och trafikproblem som bron skulle medföra.
Georg Andersson har dessutom helt undvikit att ta upp frågan om varför
man inte vill samråda med de andra Östersjöländerna innan beslutet tvingas
fram här i riksdagen.
Anf. 32 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Georg Andersson sade mycket riktigt att äntligen fattar vi
nu beslutet. Jag håller med om det och instämmer i detta nästan suckartade
konstaterande.
Jag vill också gärna instämma i den optimism som kommunikationsminis-
tern gav uttryck för, optimismen över positiva möjligheter som kan finnas
att också ta tag i de miljöfrågor som faktiskt ändå kommer på grund av bro-
bygget och redan finns långt innan brobygget har kommit till stånd.
Georg Andersson gjorde också ansatser till en avvägning. Trots detta
tycker jag miljöfrågorna blir mycket styvmoderligt behandlade i betänkan-
det och framför allt i regeringens proposition.
Om vi rensar bort de personangrepp som ljungat fram och tillbaka i salen:
Vi är överens om att bron skall byggas. Bron innebär stora fördelar. Männi-
skor står i kö och väntar vid färjelägena varje dag på att bron skall byggas,
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
51
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
52
det skall också sägas, det kommer inte alla gånger fram när bromotståndarna
argumenterar.
Å andra sidan är miljösituationen i Skåne oacceptabel redan i dag, även
utan bro. Då bör vi göra någonting åt det, om vi samtidigt har den optimis-
tiska ansats som kommunikationsministern ger uttryck för, nämligen att det
borde finnas möjligheter, tekniska och människotankens, som kommunika-
tionsministern också var inne på. Vi borde ta ett politiskt ansvar både för att
bygga bron och värna om miljön. Då borde det inte vara så svårt att utarbeta
ett handlingsprogram mot luftföroreningar i regionen, med konkreta och
rimligt detaljerade åtgärder för att minska utsläppen.
Vi har föreslagit det från vår sida. Det skulle vara intressant att höra litet
mera i detalj vad kommunikationsministern har att säga om detta.
Anf. 33 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har haft svårt hela dagen att förstå Anders Castbergers
behov att mäla sig ur och stå litet vid sidan om när nu bron byggs - jag höll
på att säga tåget går; det är ju i hög grad en tågsatsning vi gör.
Folkpartiet vill ha en bro. Vi tillgodoser alla de behov folkpartiet uttrycker
i sin motion efter vad jag förstår. Men Anders Castberger har hållit en hög
profil här i någon sorts ambition att ändå mäla sig ur och på något sätt ange
reservation. Jag förstår inte riktigt den tekniken. Kanske har den några tak-
tiska bevekelsegrunder.
Viola Claesson talade om min pojkaktiga fascination. Jag undrar: När fa-
scinerades Viola Claesson av någonting? Det skulle vara intressant att veta.
Jag tycker faktiskt att vi i politiken behöver någonting att fascineras över
och satsa på. Vi behöver spänna musklerna, göra en insats, få se utveckling
och framsteg. Är det inte roligt, Viola Claesson? Det är inte lättsinne! Det
är till gagn för Sverige och tillväxten i Sverige. Det innebär ett bättre och
effektivare näringsliv, ökad välfärd, en framtid för våra barn. Det är vad det
handlar om.
Vi får ta till vara de möjligheter som finns i olika regioner. Det innebär
inte att vi hämmar andra delar av landet. Låt mig, för att undvika alla miss-
förstånd, än en gång säga att finansieringen av bron inte tar några resurser
från andra delar av landet, inte minskar möjligheterna att satsa på inlandsba-
nan, Botniabanan eller någonting annat som kommande riksdagar kan
komma att vilja sätta skattepengar i. Det är viktigt att säga, därför att det
sprids så mycket av fördomar och vilseledande uppgifter om detta. Jag har
mycket påtagligt märkt att denna fördom lyckats få fotfäste, bl.a. i min val-
krets. Därför är det viktigt att klargöra de här sammanhangen.
Viola Claesson åberopar kostnadsberäkningar som visar på 40—50 miljar-
der. Ni vill ju inte ha bron, och så försöker ni resa alla möjliga hinder. När
ni inte klarar det med de skräckinjagande perspektiv som ni målar upp med
alla era miljöinvändningar försöker ni göra det med ekonomiska medel och
underkänner därmed alla de experter - på den svenska och den danska si-
dan - som vi har anlitat för det här.
Att bygga en bro över ganska grunda vatten är ett relativt konventionellt
projekt. Teknikerna har byggt många broar. Jag tror att vi i Sverige har
12 000 broar i vägverkets regi. Den tekniken kan man alltså ganska bra, och
man bör då också kunna beräkna kostnaderna för det. Då begriper jag inte
varför man skall jaga upp folk med sådana siffror som ni bollar med. I så fall
får ni väl visa någon ordentlig kostnadsberäkning som stöd för dem.
Samtidigt inger ni föreställningen att man skulle kunna bygga en tunnel
och finansiera det med järnvägstrafiken. Tunnelbyggandet är däremot en re-
lativt ny teknik. Man bygger för närvarande en tunnel under Engelska kana-
len. Kostnadsberäkningarna spräcks gång på gång. Nu är man uppe i när-
mast en fördubbling av kostnaderna. Man håller också på under Stora Bält.
Det tunnelbygget har inte fått någon särskilt lyckosam start. Jag tror därför
att man befinner sig på betydligt säkrare ekonomisk grund när man talar om
broprojektet än när man talar om tunnelprojektet.
Därtill kommer att tunnelprojektet måste finansieras av järnvägstrafiken.
Järnvägstrafiken åläggs en kostnad på 300 miljoner för bron, medan vi bedö-
mer att vägtrafiken betalar tre gånger så mycket, trots att järnvägskostnaden
i bron är mer än hälften av kostnaden för totalprojektet.
Det här är en kraftfull järnvägssatsning och därmed ett mycket viktigt bi-
drag i den samlade miljöpolitiken, där det ingår att stimulera järnvägstrafi-
kens utveckling där det finns grundläggande förutsättningar för att få till
stånd en kraftfull järnvägspolitik, och det menar vi finns på det här området,
med dubbelspår på västkustbanan och snabbtågsanpassningen på södra
stambanan.
Elving Andersson har här, som jag tidigare sade, intagit en mycket starkt
avvisande hållning med påståenden som enligt min mening delvis är ganska
vårdslösa. Jag skulle vilja ställa en politisk fråga till Elving Andersson: Vad
innebär detta starka avståndstagande från broprojektet för centerns del om
den olyckan skulle tima att vi får en borgerlig regering? Kan ni tänka er att
framdeles sitta i en borgerlig regering och sätta i gång det här projektet? El-
ler är ert avståndstagande så starkt att ni så att säga inte vill vara med om att
”ladda” den här bron, om ni skulle komma i det läget?
Här har det talats om att brosträckningen innebär en omväg. Det är klart
att så länge vi inte har Femern Bält-förbindelsen är det en omväg ned till
kontinenten. Därför strävar vi - gemensamt med danskarna - efter att åstad-
komma Femern Bält-förbindelsen. Men när ni talar föraktfullt om bron där-
för att den innebär en omväg vill jag fråga: Var skall då den där tunneln gå?
Herr talman! Sammanfattningsvis är det, som jag tidigare sade, så att mot-
ståndarna säger nej - det har man enats om. Sedan talar man om alternati-
ven, och man talar om ytterligare utredningar och mer material. Det speglar
den beslutsvånda som har varit en sådan hämsko för utvecklingen i den här
regionen och för framgång i den här frågan, som har inte bara ett lokalt och
regionalt intresse utan också ett stort nationellt intresse.
Anf. 34 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Herr talman! Jag har nog, om jag skall vara riktigt ärlig, aldrig fascinerats
av Georg Andersson. Och när han spänner musklerna tycker jag att han är
särskilt odräglig. När han tror att det också för alla andra gäller att spänna
musklerna för att det skall bli några rejäla satsningar för Sveriges framtid
använder han nog musklerna mer än sin intellektuella förmåga.
I den första debatt som Georg Andersson och jag förde om järnvägspoliti-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
53
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
54
ken och järnvägens framtid i Sverige försökte jag presentera min och väns-
terpartiets vision av ett miljövänligt Sverige, med en transportstruktur som
ser ut som den som vi har kämpat för i många år. Vet ni vad herr kommunika-
tionsministern ansåg om det? Han var inte fascinerad - det hade jag inte trott
heller - men han kallade det för eskatologiska utflykter. Jag har slagit i upp-
slagsverk, och jag har pratat med riksdagssekreterare och alla möjliga om
det, och de tror att det här föreligger något slags dubbelfel i tankegången.
Men jag skall försöka vara ännu litet tydligare än jag var den gången och
säga, att jag är övertygad om att om man använde de tekniskt mest avance-
rade möjligheter som i dag står till buds för miljövänliga transporter skulle
Sverige på det här området kunna bli ett föregångsland i Europa. Men det
är inte det som motorvägsbron över Öresund syftar till - det är det inte. Jag
tror att en järnvägstunnel, som en del av ett verkligt utbyggt järnvägssystem
i Sverige, skulle kunna innebära det. Men nu tillhör jag ju dem som menar
att järnvägen skall byggas ut, moderniseras och rustas upp i hela landet. Det
var därför jag och många andra kämpade för inlandsbanan också.
På tal om att Sverige borde gå i spetsen hade jag gärna velat ha en liten
diskussion med Georg Andersson om varför Sverige inte lika gärna som
Schweiz kunde ha kämpat för att slippa de allra tyngsta transporterna i Sve-
rige genom att föra över så mycket gods som möjligt - och även långtradare -
på järnvägen. Det är ju det som gjort Schweiz berömt. Det är därför dessa
fantastiska tunnlar skall byggas. Man har faktiskt tagit en strid med EG. Det
finns faktiskt här i landet de som förhånar det neutrala Schweiz för att de
för miljöns skull vågar ta den striden. Hade det inte varit någonting, Georg
Andersson, både för att tillmötesgå miljöopinionen i Sverige och för att dra
ett strå till stacken när det gäller att rädda miljön i Europa - att verkligen
våga stå emot de stora åkerierna nere på kontinenten, Round Table-gruppen
och Gyllenhammar?
Anf. 35 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Herr kommunikationsminister! Varför inte ge besked om
hur de viktiga miljöfrågorna skall lösas? I stället viftas det och talas det om
att vi i folkpartiet liberalerna håller på att mäla oss ur.
Vi mäler oss inte ur. Jag har mycket tydligt här i dag redovisat att vi är för
att bygga bron. Jag sade det inledningsvis, och jag sade det alldeles avslut-
ningsvis till en och annan skrattsalva ute bland bänkarna. Men detta är helt
sant; vi mäler oss inte ur.
Men samtidigt är det på det sättet att våra krav på miljön inte tillgodoses.
Kommunikationsministern har där fel i sitt påstående att det är så. Varför
kan inte kommunikationsministern svara på hur miljöfrågorna skall lösas?
Är det så väldigt svårt att gå oss till mötes på dessa krav? Det går inte att
vifta bort att frågan om bron också har miljöaspekter. Man måste då också
göra någonting åt det. Ett politiskt ansvar för att bygga bron och för att
komma till rätta med svårigheterna måste då faktiskt tas. I de optimistiska
och positiva ansatser som kommunikationsministern faktiskt också hade
trodde jag att det låg en möjlighet - som socialdemokratin såg det - att
komma till rätta med svårigheterna. Det är utifrån den utgångspunkten som
vi borde diskutera om man tar ett politiskt ansvar för att tillgodose viktiga
miljöintressen. Det är viktigt att se till både att bron byggs och att miljön
inte skadas.
Varför är det då omöjligt att få ett besked om att vi skall få ett handlings-
program för utsläppen i Skåne? Varför kan inte kommunikationsministern
svara på det? Varför har vi denna diskussion om antingen bro eller isolatio-
nism, inte om att ta ansvar för båda delarna? Det är det som vi måste göra.
Kommunikationsministern är välkommen att svara också på detta. Detta
är inga valtaktiska saker; det är rejäla besked, som kommunikationsminis-
tern borde kunna ge som medlem av en regering.
Anf. 36 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Georg Andersson undvek noggrant i sitt anförande att svara
på några frågor som tidigare ställts. Jag vill inför Georg Anderssons sista
replik ställa två konkreta frågor, och jag skulle gärna vilja ha svar på dem.
Den första frågan är: Varför har regeringen valt att inte använda de siffror
som det egna konsultbolaget Transek redovisar när det gäller intäkter och
trafikflöden över bron? Enligt Transeks diagram får man inte 8 000-10 000
fordon per dygn om man sätter avgiften till 160 kr. Avgiften behövs i stället
sättas till 100-120 kr. för att nå upp till de trafikvolymer som Georg Anders-
son i propositionen skriver att man vill ha.
Dessa två parametervärden - 160 kr. per fordon och 8 000—10 000 fordon
per dygn - är enligt den konsultfirma som regeringen anlitat oförenliga. Men
regeringen har valt att frisera dessa siffror. Jag frågar: Varför? Finns det
andra utredningar eller promemorior som redovisar annat, och varför har
dessa i sådana fall inte redovisats?
Min andra fråga är: Vad ligger egentligen bakom formuleringen i artikel 5
i det avtal som Georg Andersson har undertecknat tillsammans med sin kol-
lega från Danmark? Där utsägs att man skall göra det som är ekologiskt mo-
tiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt så att skadliga verkningar
för miljön förebyggs. Vad innebär ekonomiskt rimligt? Får det kosta 10 mil-
jarder ytterligare om det visar sig att det är vad som behövs för att klara en
nollösning när det gäller t.ex. vattenutbytet med Östersjön? Vad ligger
bakom denna formulering? Jag tycker att formuleringen är till intet förplikti-
gande, men jag utgår från att Georg Andersson tillsammans med sin danska
kollega har resonerat om vad som skall dölja sig bakom en sådan formule-
ring. Det vore väldigt bra att få också detta belyst.
Georg Andersson oroar sig för vad dagens beslut om en bro skall komma
att innebära för en eventuell kommande regering. Det är bättre, tycker jag,
att Georg Andersson oroar sig över vad detta beslut kommer att innebära
för den nuvarande regeringen och för Georg Andersson. Förhoppningsvis
medverkar också detta beslut till att Georg Andersson inte i höst återfinns
på den position som han för närvarande har.
Men man måste finna sig i att det finns politiska majoriteter i Sveriges riks-
dag, även om det går en själv emot. Det trodde jag Georg Andersson visste.
Man kan alltid hoppas att opinionen blir så stark att socialdemokraterna
även i detta fall väljer att vända kappan efter vinden, som man gjorde i t.ex.
matmomsfrågan. Allt hopp är inte ute.
Eftersom detta är min sista replik till Georg Andersson vill jag konstatera
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
55
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
56
att Georg Andersson kommer att bli ihågkommen som den kommunika-
tionsminister som begravde den socialdemokratiska miljöpolitiken under tu-
sentals och åter tusentals ton betong och asfalt i Öresund.
Anf. 37 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Georg Andersson undvek - vad jag kunde konstatera -
mycket noga att gå in på frågan om att man bör samråda med sina grannlän-
der. Jag har gång på gång under dagens debatt frågat - i stort sett alla som
är för bron - varför man inte vill acceptera den ändå ganska grundläggande
principen att man skall rådgöra med sina grannländer om ett sådant här pro-
jekt, som faktiskt kan påverka dem väldigt negativt. Det krävs faktiskt en
väldigt liten förändring av salthalten i Östersjön för att torsken skall slås ut.
Den reproduceras just nu bara på ett enda ställe - Bornholmsdjupet. Det
behövs inte mycket för att man skall hamna i ett sådant läge.
Finland har faktiskt anmält Danmark till den internationella domstolen i
Haag. Man har gjort anmälan därför att man anser att Stora Bält-bron, som
skall byggas, är ett hinder för deras sjöfart. Om man vill vara seriös kan man
inte bara strunta i detta, utan man måste ta detta på allvar.
Georg Andersson vill framställa sig som djärv och kraftfull, men jag und-
rar om det inte är dumdristighet snarare än djärvhet att kasta sig ut i något
som man inte har underlag till och strunta i de problem som sammanhänger
med det. Det är faktiskt det som han gör.
Jag tycker att Georg Andersson själv har spritt en hel del fördomar och
vilseledande uppgifter. Han påstod bl.a. att man har utrett miljöproblemen,
att det går att klara och att experter - t.o.m. massor av experter - skrivit
under på detta. Något sådant material har vi i Sveriges riksdag inte sett till.
Det vore väldigt intressant att få ta del av det materialet. I själva verket är
kritiken från expertisen väldigt kraftig därför att beslutsunderlaget är dåligt
och riskerna mycket stora.
Jag måste också fråga Georg Andersson om han står bakom miljöminist-
rarnas beslut vid Bergen-mötet förra året om att försiktighetsprincipen skall
gälla i miljöpolitiken; man skall inte chansa om det finns stora risker med ett
stort projekt. Man kan nämligen få irreversibla skador - skador som inte går
att reparera. Då hjälper det inte att i efterhand komma och säga att man
inte då visste om det. Det har man faktiskt sagt när det gäller försurningen.
Tiotusentals sjöar i landet har redan dött. Man kan inte säga att vi inte visste
det då. Det visste vi visst. Forskarna varnade för försurningen redan i slutet
av 1950-talet, och nu varnar forskarna för detta. Georg Andersson vill då
gärna utveckla någon slags blind optimism, i stället för att vara ansvarsta-
gande och driva en bra trafikpolitik.
Anf. 38 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Viola Claesson ställde en konkret fråga om lastbilstrafiken i
Sverige. Hon ville att vi här skulle ha samma regler som man har i Schweiz.
Vi har väsentligt annorlunda transportvillkor i vårt land, och jag är därför
inte beredd att här lägga den typen av restriktioner i fråga om längder och
vikter som man kräver i Schweiz. Det skulle nämligen utgöra ett hot mot
svenskt näringsliv, och det tycker jag är mycket viktigt. Inte minst i de byg-
der som jag ibland vistas i - mina hembygder - är det av avgörande betydelse
att man kan utnyttja lastbilarnas kapacitet.
Jag vet inte i vilken utsträckning detta har relevans på den fråga vi nu dis-
kuterar. Lastbilarna kommer, om vi inte bygger en bro, att fortsätta att ta
sig över sundet med färja, och det är inte särskilt miljövänligt. Den totala
miljöutsläppseffekten av det är enligt utredningarna nog så betydande som
effekten av ett broalternativ. Detta kunde Öresundsdelegationen redovisa.
Jag förstår fortfarande inte Anders Castbergers agerande. Det tycks fin-
nas en ambition att sprida en viss misstro som går ut på att regeringen inte
riktigt på allvar skulle vilja klara av att ta miljöhänsyn. Det finns definitivt
inte någon anledning till den misstron. Detta är också klarlagt genom utskot-
tets betänkande. Vad ni möjligen träter om är formuleringen ”ge regeringen
detta till känna”, men vi har mycket nogsamt läst betänkandet, och den nu-
varande regeringen har därför verkligen fått detta till känna. Blir det efter
valet en annan regering utgår jag från att också den känner till vad utskottet
har sagt.
Vi har ju dessutom nyligen antagit en mycket omfattande miljöpolitisk
proposition, som på en rad områden ställer mycket långtgående krav i syfte
att skydda alla regioner i landet. Jag vet därför inte om det är någon särskild
poäng med att skapa särskilda program för varje region. Man kan ha olika
meningar om detta, men det är inte uttryck för någon speciellt hög ambition
i miljöhänseende i denna fråga att plötsligt säga att avgörande för miljöfrå-
gan är om vi får ett särskilt program för Skåneregionen. Vi måste skydda alla
regioner och se till att de kan utvecklas på ett från miljösynpunkt ansvarsfullt
sätt.
Självfallet går det inte, Elving Andersson, att med någon alldeles exakt
precision nu tala om hur många bilar som kommer att vilja trafikera Öre-
sundsbron om tio år till priset av 160 kr. Den precisionen står icke att finna
vare sig i rapporten från Transek eller i någon annan rapport. Det är fråga
om bedömningar som måste göras. Om regeringarna i Sverige och Danmark
tillåter sig att göra en något mer optimistisk - om uttrycket tillåts - bedöm-
ning av utvecklingstendenserna i regionen och betalningsviljan än vad Tran-
sek har gjort, är ju detta inte någon avgörande fråga. Transeks rapport kan
inte åberopas som något absolut underlag för sådana bedömningar.
Begreppet ”ekonomiskt rimlig” återfinns i miljöskyddslagen. Miljöpröv-
ningar skall göras, och framtida beslutsfattare måste naturligtvis hantera
detta på ett mycket ansvarsfullt sätt. Alla de tekniska detaljerna finns inte
redovisade, eftersom projektet ännu inte är tekniskt utformat i detalj. Det
är när detta är gjort som miljöprövningen slutgiltigt kan göras och man kan
bedöma exakt vilken utformning projektet skall ges. Först då kan detta helt
avgöras.
Så är det med alla projekt. Skulle man inte tillåta sig den handläggnings-
ordningen skulle vi aldrig komma till något beslut. Detta är möjligen vad
centern vill åstadkomma med sina ständiga invändningar.
Beträffande att vända kappan efter vinden, Elving Andersson, är det av
alla tecken att döma nu en klar majoritet i riksdagen och även utanför riksda-
gen för att broprojektet bör genomföras.
I betänkandet finns, Roy Ottosson, en utförlig redovisning från utrikesut-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
57
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
58
skottet och en bedömning av projektet med hänsyn till de internationella av-
tal och konventioner som Sverige har slutit och anslutit sig till. Utskottet har
inga som helst invändningar i detta hänseende. Regeringen har för övrigt
inte tagit några ytterligare initiativ för att föregripa det ställningstagande
som riksdagen nu står beredd att göra i dag.
Andre vice talmannen anmälde att Viola Claesson, Elving Andersson,
Roy Ottosson och Anders Castberger anhållit att till protokollet få anteck-
nat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Anf. 39 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Man skall bygga broar mellan folk. Det argumentet blir inte
sämre därför att Jan Strömdahl på ett rätt elegant sätt har ironiserat över
detta i motion T919.
I över hundra år har vi skåningar längtat efter den här bron. Man måste
trots allt konstatera att ingen fråga som har beslutats i denna riksdag har va-
rit så noggrant och omsorgsfullt utredd som just frågan om Öresundsbron.
Ändå handlar det bara om en väg på 17 km., som skall vara självfinansierad.
Öresund är en nationsgräns. Om detta inte hade varit fallet, hade man i
Stockholm aldrig kunnat hindra oss i Skåne från att bygga den bro som vi så
väl behöver.
Det kommande seklet blir regionernas sekel och inte nationalstaternas. Vi
ser hur regioner växer fram över nationsgränserna, t.ex. Oxford-London-
Paris, regionen Barcelona-Rivieran-Milano och Bayern-Schweiz. Det finns
i norra Europa inte någon stark tillväxtregion av den kapaciteten.
För att en region skall utvecklas fordras enligt samfällda studier utförda
både i USA och i Europa tre viktiga förutsättningar. För det första måste
man ha bra universitet för forskning och utbildning. För det andra måste
man ha goda kommunikationer, framför allt flyg. För det tredje måste man
ha livsbetingelser, dvs. bra kulturliv, bra fritidsmöjligheter, bra bostäder och
bra skolor.
Skånes stora akilleshäl är kommunikationerna. Kastrups flygplats ligger
på den danska sidan. I dag är förbindelserna över Öresund usla. Märkliga
rederier och fartyg kommer och går, startar och går i konkurs. När det är is
ligger trafiken helt stilla, och på kvällarna är trafiken direkt otrivsam.
En bro ger maximal turtäthet och maximal regularitet. En bro skall vara
bred. Den skall stå i hundra år, och den skall kunna anpassas till framtidens
trafiklösningar. Detta förslag är ett bra exempel på en offensiv regionalpoli-
tik.
Öresundsregionen - med tre universitet, en internationell storflygplas och
3,5 miljoner invånare - har förutsättningar att, om man tar väl hand om dem,
bli Europas femte K-region. Det kan vara irriterande för stockholmare att
få den konkurrensen, men det är faktiskt bra för hela landet att vi kan skapa
flera kraftfulla tillväxtregioner i Sverige. Det behöver vårt land.
Med tillkomsten av bron över Femer Bält kan hela Hansaområdet knytas
samman, och då blir det kraft i Nordeuropa igen. Sveriges kräftgång i förhål-
lande till övriga Europa kan brytas.
Öresundsbron ger möjlighet till just-in-time-leveranser till kunder i
Europa på ett sätt som vi inte har i dag, bl.a. på grund av ishinder i sundet.
Det är bra för den svenska industrin. Men Öresundsbron kommer framför
allt att bli en lokal bro i Öresunds- och Hansaregionen och skapa den mis-
sade länk som har hållit utvecklingen tillbaka. Långtradarna till Mellaneu-
ropa kommer att gå via Trelleborgsfärjorna allt framgent och kommer inte
att påverkas särskilt mycket av tillkomsten av bron.
Miljöfrågorna har debatterats flitigt. När flera intresseområden är be-
rörda i ett problemkomplex kan man inte bara ta ett av dem och hävda det.
Däri gör bromotståndarna sitt stora fel.
Jag vill därför även beröra miljöfrågorna. Den viktigaste miljöfrågan inne-
bär att man skall skapa den tillväxt som gör det ekonomiskt möjligt för oss
att ta hand om miljöproblemen på ett bra sätt. Frågan om salthalten i Öster-
sjön är mycket väsentlig, men den kan uppenbarligen lösas. Jag är övertygad
om att de förslag som har lagts fram kommer att klara det problemet.
När det gäller luften vill jag som f.d. kommunalråd för miljö- och hälso-
skydd i Malmö påminna kammaren om att svavlet i luften i Malmö faktiskt
har minskat till en tredjedel sedan 1970. Bara 15 % av svavlet i Malmöluften
produceras i Skåne. Resten är import från andra länder. Halten av kväve har
nära nog halverats under den senaste tjugoårsperioden. Visst har vi gjort oss
förtjänta av att också få möjligheter till en expansion i vår region.
Problemet med koldioxidutsläppen är inte lokalt utan globalt. Om man
skulle vara litet återhållsam med bilarna i Stockholm skulle det ge mycket
stora resultat. Det kan jämföras med de begränsade utsläpp som kommer
från Öresundsbron. Stockholmarna har en rejäl chans att göra mycket mer
åt miljön.
Påståendena om fiskdöd i Lofoten och jättelika jordbävningar lämnar jag
därhän.
Att Malmös gamla rivaler i Helsingborg - som en gång drömde om en
bro - säger nej är inte så konstigt. De hoppades att Malmö och Lund skulle
bli en blindtarm. För att helsingborgarna skall kunna komma till Kastrup
måste de åka 5 mil längs Öresund antingen på den ena eller andra sidan. I
realiteten har det således ingen större betydelse för helsingborgarna på vil-
ken sida de åker. Däremot vore det kanske en fördel för SJ om tågen skulle
gå på svenska spår.
Det är inte heller konstigt att färjerederierna känner sig hotade och att
sjömän, servitörer och kioskbiträden vill försvara de otroliga skatteförmåner
som de har trots att de arbetar med ren lokaltrafik. Det är de i sin fulla rätt
att göra. Men Sverige har inte råd att stoppa en hel landsändas tillväxt av
sådana skäl.
En tunnel var det första förslaget till förbindelse via Öresund. Det kom år
1872. En tunnel är dyr och kan aldrig bära sina egna kostnader. Kostnaderna
härför kommer att drabba andra delar av landet. En tunnel är dessutom näs-
tan omöjlig att anpassa till nya trafiklösningar. Den kommer att kräva stora
av- och pålastningsytor på de bästa jordarna i Skåne, tiojordarna.
Hade det varit öken, berg eller skog mellan Malmö och Köpenhamn hade
det funnits en väg. Grunt vatten brukar inte heller vara något hinder. Det
faktum att Öresund är en nationsgräns har dock gjort det möjligt för stock-
holmare att alltför länge hindra Sydvästsverige från att få den bro som man
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
59
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
så väl behöver. Det är en stor seger för förnuftet att man i Stockholm nu
medger även andra tillväxtregioner i vårt land.
Sverige hänger visserligen geografiskt fast i Sovjetunionen, men man
måste åka båt för att komma hit. Medvetet eller omedvetet fungerar vi som
ett öfolk och isolerar oss i tron att vi är unika och betraktar Europa enligt
Jantelagsprincipen. En fast förbindelse till kontinenten skulle erfarenhets-
mässigt psykologiskt bryta den här isoleringen, och det är kanske ett av de
viktigaste resultaten av ett brobeslut.
Beslutet om Öresundsbron kommer att bli ett av de viktigaste beslut som
riksdagen fattar under detta sekel. Det öppnar för internationalism, utveck-
ling och tillväxt samt kulturell och social utveckling. Öresundsbron innebär
offensiv regionalpolitik i dess bästa tappning. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 40 KJELL-ARNE WELIN (fp):
Herr talman! Jag beklagar utomordentligt djupt att vi har tidspress här i
riksdagen, men jag tycker inte att frågan om Öresundsbron kan gå igenom i
tystnad. Det är en mycket angelägen fråga. Det hade kanske också kunnat
vara på sin plats att den hade fått rejäl tid för behandling här i riksdagen.
Justitieutskottet kunde då ha behandlat miljökonsekvenserna i stället för att
bara konstatera att man inte har tid med det. Man kunde eventuellt också
haft en offentlig hearing om vad en Öresundsbro skulle innebära. Det skall
fattas beslut om Öresundsbron med utomordentlig snabbhet, och så verkar
det bli.
Jag vill egentligen inte säga något till Bertil Persson, eftersom jag tycker
att det skulle genera honom om man visade på den strida ström av direkta
felaktigheter som kom ifrån honom här i talarstolen. Rent upplysningsvis
kan jag tala om för Bertil Persson att färjorna mellan Helsingborg och Hel-
singör aldrig någon enda dag står stilla, oavsett väder, isförhållanden eller
andra förhållanden som mycket väl kan bli ett hinder på bron. De utgör inget
hinder för färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Med den här inled-
ningen skall jag gå över till anförandet, som jag har försökt korta ned.
På onsdagen i förra veckan hölls här i kammaren en ceremoni med anled-
ning av världsmiljödagen. Nu en vecka senare är en majoritet redo att fatta
beslut om en Öresundsbro.
Konsekvenserna för miljön kommer i händelse av en bro säkert att bli ne-
gativa. Frågan är bara hur svåra miljöförändringar vi får.
Jag frågar mig varför vi avhåller ceremonier om miljö när vi ändå inte är
beredda att fatta beslut som tar hänsyn till miljön. I det här fallet gäller det
dessutom en bro som, i varje fall i ett bredare perspektiv, inte behövs.
I huvudsak kommer jag att redovisa experters uppfattningar inom olika
områden - detta för att så långt som möjligt sprida kunskap om konsekven-
serna av en eventuell Öresundsbro. Det finns måhända en önskan och abso-
lut ett behov av större kunskap bland ledamöterna.
Propositionen är i sig ett under av osanningar, halvsanningar och felaktig-
heter. Efter hand kommer jag att visa på detta.
Låt mig börja med kostnaderna, där jag i huvudsak återger vad Ulf von
60
Sydow och Harald Perby har redovisat i olika sammanhang. Jag kommer
också att citera propositionen.
Propositionen försäkrar att projektet kommer att självfinansieras. Trafi-
kanterna, i första hand bilisterna, skall betala brons samlade kostnader. Inga
skattemedel skall behöva skjutas till. Och bron skall inte få leda till ökad
belastning på miljön.
Det är, vill jag hävda, en ren omöjlighet. Detta projekt är mycket dyrare
än vad som angetts inför t.ex. den socialdemokratiska partikongressen 1990.
Om Öresundsbron förverkligas kommer den antagligen att medföra en dyr
nota för de svenska och danska skattebetalarna eller leda till mera indirekta
kostnader i form av ökad miljöförstöring på grund av kraftig trafiktillväxt.
Självfinansieringen har under de senaste åren varit den bärande idén för
Öresundsförbindelserna. Tanken på en borrad järnvägstunnel har av den
svenske kommunikationsministern dömts ut som ”död” just med hänvisning
till att tunneln inte skulle gå att finansiera utan tillskott av skattemedel.
Med samma argument framstår emellertid den skisserade bron som ett
minst lika ”dött” projekt. I de ekonomiska förutsättningarna för bron ingår
nämligen mycket omfattande dolda subventioner från de svenska och danska
skattebetalarna. Genom att storleken på dessa subventioner inte har redovi-
sats har politiker, journalister och allmänheten bragts att tro att de samlade
kostnaderna för en Öresundsbro skulle vara 11-12 miljarder kronor. Detta
är en helt vilseledande uppgift. De verkliga kostnaderna är minst tre fyra
gånger högre. I de underlagsmaterial som finns i bl.a. statliga utredningar,
och som även tilltänkta projektorer som Skanska, NCC och SE-banken an-
vänder, ingår nämligen följande förutsättningar:
- Broföretaget skall endast belastas med kostnaderna för själva brobygget
från kust till kust samt vissa begränsade anläggningar på land. Att hela pro-
jektet förutsätter ett betydligt mera omfattande byggande, bl.a. flera dyr-
bara tunnelbyggen, framgår inte av kalkylerna för broföretaget.
- I kalkylerna för projektet förutsätts att det undantas från mervärdebe-
skattning. Eftersom bron byggs över internationellt vatten är tanken att
den skall vara skattefri. Detta förutsätter sannolikt att speciella lagar antas
av de båda ländernas parlament, och det rimmar illa med ambitionerna om
EG-integration.
- Principuppgörelsen mellan de båda regeringarna innebär att bron inte, vil-
ket de svenska socialdemokraterna ville, skall vara privatägd, utan att den
skall ägas av de bägge staterna gemensamt. Brobolaget skall emellertid
inte självt ha möjlighet att fastställa broavgifterna. Avgifterna skall i stället
regleras politiskt så att de blir lika höga som priset för de nuvarande färje-
biljetterna. En nyutkommen rapport från konsultfirman Transek visar
dock att en så hög avgift kommer att leda till alltför låg beläggning på bron
och alltför låga inkomster. Av lönsamhetsskäl krävs en lägre avgift och en
betydligt större trafik än man tidigare räknat med.
När det först gäller ”baskostnaden” för bron redovisar i dag tilltänkta en-
treprenörer som Skanska, NCC och SE-banken kalkyler långt utöver de
11 — 12 miljarder som hittills diskuterats. Enligt Skanska kommer bron att
kosta 24 miljarder kronor. I denna summa ingår bara en begränsad del av
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
61
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
62
nödvändiga kringinvesteringar - hur mycket kan företaget inte säkert defi-
niera.
Uppgifter från SJ, vägverket och de berörda kommunerna visar att de in-
frastrukturkostnader som direkt kan kopplas till brobygget ligger en bra bit
över 10 miljarder kronor. Till dessa hör bl.a. åtgärder för att reducera en
del av de problem som bron skapar för miljön och järnvägen. Kostnaden för
järnvägstunneln under Malmö anges i den Hulterströmska uppgörelsen om
Malmötrafiken till 4-5 miljarder kronor.
En del av dessa investeringskostnader fyller behov som inte är direkt
knutna till bron och bör därför täckas av andra intressenter än broprojektet.
Vi anger de kostnader som bör belasta bron till 6 miljarder kronor. Där ingår
även de danska kringkostnaderna.
I Skanskas 24-miljarderskalkyl har ett tillägg för oförutsedda utgifter på
10 % gjorts. Som kommunikationsministern sade visar erfarenheterna från
liknande stora projekt, t.ex. Eurotunneln och Stora Bält-förbindelsen, att
påslaget är orimligt lågt satt. För Eurotunneln har kostnaderna fördubblats.
Inte ens ett påslag om 20 % utöver Skanskas kalkyl torde räcka för Öre-
sundsbrons del, men minst på denna nivå bör diskussionen kring projektets
ekonomi ligga.
Att befria projektet från mervärdeskatt är möjligen förståeligt från rent
administrativa utgångspunkter. Att i ett politiskt och samhällsekonomiskt
sammanhang bortse från momsen är däremot vilseledande.
Värdet av momsbefrielsen är inte enkelt att fastställa. Det beror på i vad
mån broavgifterna kommer att beläggas med moms och hur kvittningen av
utgående och ingående moms kommer att ske. Det viktiga i sammanhanget
är att omfattningen och konsekvenserna av en momsbefrielse tydligt klar-
görs innan några beslut fattas.
Bron skall byggas och ägas av ett tvåstatligt bolag. Det betyder att de båda
staterna går in som ekonomiska garanter. Projektet får därmed maximalt
förmånliga kreditvillkor och slipper utsättas för en traditionell kreditvärde-
ring på marknadsmässiga villkor. En finansiering enligt denna modell för-
sämrar ländernas kreditvärdighet och innebär självfallet en indirekt subven-
tion. Hur stor denna subvention i realiteten blir är oklart. Den är definitivt
inte noll.
Med en mycket försiktig värdering av de direkt broanknutna infrastruk-
turinvesteringarna på 6 miljarder kronor skulle broprojektet därmed kosta
kring 40 miljarder kronor och inte de 11-12 miljarder kronor som hittills
förutsatts.
För att få en riktig bild av projektets ekonomi borde man emellertid även
lägga på de kapitalkostnader som tillkommer fram till dess att lånesumman
börjar minska. Ett påslag för dessa kostnader görs i Öresundsdelegationens
rapport 1987. Där anges byggkostnaden för själva bron till 6 miljarder kro-
nor och med den samlade skulden 10 år efter byggets avslutande till 14,5 mil-
jarder kronor. Under 9—10 år efter öppnandet förutsätts alltså de löpande
kostnaderna överstiga intäkterna från broavgifter. Ägarna måste fortsätta
att låna pengar även efter brons öppnande. Genom att göra bron helstatlig
ökar man möjligheterna att trolla bort dessa extrakostnader.
Om man håller fast vid målet självfinansiering samtidigt som broavgifter
låses på nuvarande färjebiljettsnivå krävs alltså att väg- och tågtrafiken på
bron blir minst tre fyra gånger högre än vad som tidigare ansetts nödvändigt.
Detta är självfallet helt orimligt.
Om ”färjebilj ettsprincipen” överges för att man skall klara ekonomin och
optimera intäkterna måste avgifterna sänkas så att trafikintensiteten över
bron ökar ännu kraftigare. Men då handlar det om trafikökningar många
gånger större än de som alla redovisade miljöanalyser utgått från. Helt ny
trafik, som för närvarande inte ens existerar i planeringen, måste genereras.
Detta är väl känt. Georg Andersson har redan sänt ut de första signalerna
om att såväl ”färjebiljettsprincipen” som talet om att begränsa trafiktillväx-
ten kommer att överges när beslutet om brobygget väl drivits igenom. Med
renare motorer och andra motorbränslen kommer vi i en helt annan situa-
tion, hävdar han. Då spelar det inte någon större roll om 8 000 eller 15 000
passerar varje dag. Georg Anderssons resonemang innebär att de miljökon-
sekvensanalyser som brodiskussionen vid bl.a. den socialdemokratiska par-
tikongressen 1990 hittills har baserats på blir helt meningslösa. Med en flera
gånger större trafik än som tidigare förutsatts blir utsläppsbilden naturligtvis
en helt annan.
Även om det finns osäkerheter i dessa grova beräkningar - notan blir kan-
ske ”bara” 35 och inte 40 miljarder kronor - är slutsatsen klar:
Öresundsbron går inte att självfinansiera med hjälp av broavgifter. Detta
är sannolikt skälet till att sonderingar regeringarna gjort inom näringslivet
inte har gett några positiva resultat ens bland de hetaste broentusiasterna.
För att klara bron ekonomiskt kommer det därför - precis som för en tågtun-
nel - att krävas dolda eller öppna subventioner från de svenska och danska
skattebetalarna. I brofallet måste dessutom alla tankar på miljöhänsyn över-
ges.
Herr talman! Efter detta vill jag beröra folkrätten. Här återges framför
allt material från Olle Hermansson.
Enligt internationell folkrätt skall alla stater garanteras fri passage genom
internationella farleder. Just nu behandlar Internationella domstolen i Haag
Finlands stämning av Danmark. Österbron i Stora Bält-förbindelen kommer
att blockera farleden. Domen kan komma att fungera som prejudikat för
framtida mål om Öresundsbron.
Till saken hör att det aldrig tidigare byggts en bro mellan två stater över
ett internationellt sund. Därför finns inte några prejudikat att tillgå.
En bro som hindrar sjöfarten över en internationell farled som Öresund
är med all sannolikhet något som många länder kommer att reagera mot.
I sådana här fall kan man inte se till nationella lagar utan måste ta hänsyn
till internationell rätt.
En grundprincip i internationell rätt är att framkomligheten i en interna-
tionell farled inte får försvåras eller förhindras. Östersjön och Nordsjön be-
traktas också som öppna hav.
Enligt internationell rätt skall fri passage mellan öppna hav garanteras.
Kan något land - och det behöver inte vara en Östersjöstat - visa att bron
kan komma att förhindra oinskränkt genomfart så kan internationella dom-
stolen i Haag besluta att bron inte får byggas.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
63
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
64
Dessutom finns ända sedan 1857 en traktat Östersjöländerna emellan som
även den garanterar fri passage mellen de båda haven.
För Öresund gäller också vad de nordiska länderna kommit överens om i
olika konventioner om Östersjön och Nordsjön samt i internationella kon-
ventioner. Ett problem med konventionerna är att det i dem inte finns någon
koppling mellan luftföroreningar och havet. Alltså finns inget som reglerar
bilgasutsläpp från en bro som påverkar havet.
Trafiken genom Öresund och Bälten regleras av 1857 års traktat om av-
skaffande av Öresundstullen. Den undertecknades av bl.a. Ryssland och
Preussen. Eftersom delar av dessa länder nu utgörs av Finland, Estland,
Lettland, Litauen, Polen och Tyskland, måste dessa stater ha inträtt i signa-
tärmakternas rätt. Enligt traktaten får genomfarten i Öresund och Bälten
inte under någon förevändning hindras eller försvåras.
När man vet att tankfartyg med en längd av 300 meter och 16 knops fart
och torrlastfartyg med en last motsvarande 40 långtradare skall tvingas pas-
sera genom två öppningar om 290 respektive 320 meter, genom vilka den
livliga trafiken skall trängas, att Öresund täcks av svår dimma i genomsnitt
41 dagar om året - SMHIs uppgifter, att storm i genomsnitt förekommer två
dygn i månaden och att isskruvning vissa år har varit synnerligen svår, kan
man väl inte bestrida att bropelarna kommer att vara till besvär för genom-
fartstrafiken i sundet och därför stridande mot 1857 års traktat.
Miljön vad gäller mark och luft är redan i dag mycket svår i västra Skåne.
Bokskogen har utomordentligt svåra skador. Det är osäkert om denna skog
överlever om inte föroreningarna minskas radikalt. Detsamma gäller åker-
och betesmarker. När alla resurser för en förbättrad totalmiljö behöver akti-
veras, planeras i stället för en fortsatt kraftig försämring av totalmiljön i
Skåne. Hela Skåne har av miljöskäl infört hastighetsgränsen 90 km/tim.
Trots detta planerar man nu för en radikal ökning av trafikintensiteten.
På s. 14 i propositionen står: ”Frågan om en särskild miljöprövning har
inte berörts av Öresundsdelegationerna. I avtalet anges att utformningen av
Öresundsförbindelsen skall ske med hänsyn till vad som är ekologiskt moti-
verat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt så att skadliga verkningar på
miljön förebyggs.” Detta har Elving Andersson redan krävt ett förtydli-
gande av, vilket tyvärr uteblev.
Detta är ett direkt citat efter uttalanden av den av regeringen tillsatta Mil-
jödelegationen Västra Skåne, som tagit ställning för en järnvägstunnel och
som beträffande en bro säger att ”på tre regionalt ytterligt väsentliga punkter
finns ännu inget relevant beslutsunderlag, nämligen
- hur påverkas Skånes grustillgångar och grundvatten?
- hur stabil är grunden för sundet?
- hur påverkas sundet i strömförändringar?”
I propositionen ges inga svar på dessa frågor.
Till det pågående bygget av Stora Bältbron tas stora mängder grus, berg-
kross, från Bornholm. Varifrån skall materialet till Öresundsbron tas? Till-
verkning av betong, som det här rör sig om, kräver dessutom en viss bestämd
kvalitet av grus.
Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har genom generaldirektör Jan
Olof Carlsson och särskilt genom förste statsgeolog Bertil Ringberg skrivit
till kommunikationsdepartementet den 31 maj 1989 och påtalat att en grus-
hushållningsplan måste antas innan man beslutar om en Öresundsbro. Det
är inte bara själva brobygget som kräver enorma mängder, utan också den
förväntade ökningen av bostäder och industrier samt inte minst den nödvän-
diga utbyggnaden av infrastrukturen. Följderna av denna exploatering kan
inte överblickas. SGU gör en del kommentarer till detta. Jag behöver inte
gå in ytterligare på dem. Jag tycker att man kunde ha begärt att få svar på
de här frågorna innan man beslutar om bron.
Östersjön är redan i dag illa ute och räddningskonferenserna avlöser var-
andra. Ofta är huvudtalarna vid dessa konferenser samma personer som nu
är beredda att bygga en Öresundsbro, med alla de frågetecken det innebär
om konsekvenser för Östersjön.
I propositionen sägs att vattengenomströmningen i sundet skall förbli
oförändrad genom att muddring företas i anslutning till brobygget, den s.k.
noll-lösningen. Uttalandet bygger på den undersökning Öresundsdelegatio-
nen låtit SMHI göra. Denna undersökning är dock enbart att betrakta som
ett pilotprojekt och säger ingenting om hur det verkligen kommer att bli.
Den ansvarige för SMHIs undersökning, oceanograf Jonny Svensson, var-
nade själv vid ett seminarium om Öresundsbron så sent som den 11 april i år
för miljökonsekvenserna i Öresund och Östersjön. En fast förbindelse över
Öresund leder enligt Jonny Svensson till varaktiga miljökonsekvenser an-
tingen för Östersjön eller för Öresund. Det går inte att undvika att miljön
skadas i ett av områdena. Det är möjligt både tekniskt och ekonomiskt att
genomföra utgrävningar och muddringar i Öresund, så att man når en noll-
lösning för Östersjön, menar Jonny Svensson, men det ger både tillfälliga
och varaktiga förändringar i sundet. Stora muddringsarbeten leder till kraf-
tig uppgrumling av vattnet, och permanenta bottenförändringar påverkar
fiskens fortplantning och ynglens överlevnad.
Jonny Svensson fortsätter i en artikel som har publicerats i Helsingborgs
Dagblad:
”1 den proposition regeringen lagt fram för riksdagen om en fast Öre-
sundsförbindelse behandlas remissinstansernas svar summariskt och ger
ibland en direkt missvisande bild av deras synpunkter.
Man skulle kunna säga att de som skrivit propositionen citerat remissva-
ren som 'fan läser bibeln’ ”,
I regeringens proposition står helt enkelt att SMHI anser att utrednings-
förslaget att bygga den fasta förbindelsen så att strömningarna genom Öre-
sund går oförhindrade ur oceanografisk synvinkel är tillfredsställande.
Punkt och slut.
I sin rapport skriver Jonny Svensson att det är ofrånkomligt att en fast för-
bindelse över Öresund ger varaktiga konsekvenser för miljön. Han påpekar
att den prognos som han har gjort, för hur en fast förbindelse kan utformas
så att vattengenomströmningarna inte störs, är en rent teoretisk produkt,
och att han inte kan ge några som helst garantier för att den håller i en prak-
tisk prövning. Det är bl.a. Jonny Svenssons rapporter regeringen har använt
som underlag för propositionen. Det är alltså rapporter som inte ens forska-
ren som tagit fram dem anser ha någon större tillförlitlighet. Mycket av det
som Jonny Svensson har sagt har dessutom, i andra sammanhang, professorn
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
5 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
i marinekologi vid Stockholms universitet, Bengt-Owe Jansson, uttryckt på
liknande sätt.
Jonny Svensson fortsätter: Det hade varit önskvärt om regeringen också
tagit med de negativa svaren. Regeringen föreslår i propositionen att riksda-
gen godkänner det avtal som Sverige den 23 mars ingick med Danmark, om
en fast förbindelse över Öresund. Den information som riksdagsledamö-
terna får i propositionen skall de grunda sitt ställningstagande på då de i riks-
dagen skall godkänna - eller förkasta - avtalet.
Jag hoppas att riksdagsmännen läser också övrigt material i frågan, kom-
menterar Jonny Svensson, och påpekar att propositionen inte direkt är nå-
gon objektiv sammanställning. Mycket av regeringens handlande hängs upp
på Jonny Svenssons utredning. Han varnar själv för de ställningstaganden
som regeringen gör och för havskonsekvenserna i händelse av en Öresunds-
bro.
Om salthalten i Östersjön förändras, även med delar av promille, påver-
kas de växter och djur som lever där. Östersjön är jordens största brackvat-
tenhav. De organismer som lever där, lever alla på marginalen av vad de tål
i form av låg eller hög salthalt. De är med andra ord en samling av saltvat-
tens- resp, sötvattensorganismer som anpassat sig till Östersjöns låga salt-
halt. Därför går det inte heller att muddra i Öresund så att inflödet av saltvat-
ten till Östersjön blir högre än normalt. Detta är lika förödande som att
minska saltvatteninflödet.
När det gäller muddringen har det inte heller sagts var muddringsmas-
sorna skall läggas. Man konstaterar i Öresundsledningen att de stora mäng-
der muddermassor som här är aktuella är svåra att finna lämpliga depone-
ringsplatser för i Öresund, man tar inte ställning till var de skall deponeras.
Det rör sig om flera miljoner kubikmeter schaktmassor av tvetydigt innehåll
med tanke på den belastning sundet under många år har utsatts för.
Herr talman! En bro över Öresund är i sig en uppmuntran till ökade trans-
porter i Skåneregionen. Det är de flesta forskare överens om. Men Öre-
sundsdelegationen räknar i sina kalkyler inte med någon ökning av biltrafi-
ken.
Man räknar bara med en omfördelning av redan befintlig trafik. Detta har
inget som helst stöd naturvetenskapligt sett, säger Bengt Nihlgård, som är
docent vid växtekologiska institutionen i Lund.
Alla beräkningar som gjorts förutsätter att bron inte kommer att påverka
samhället som sådant, säger Bengt Nihlgård. Han anser att man, både sam-
hällsekonomiskt och konsekvensmässigt, borde ta fasta på effekterna av tra-
fiklösningsingrepp som gjorts i andra länder.
Det finns en engelsk forskare som menar att det är helt absurt att utred-
ningarna ser ut som de gör. Miljömässigt konstaterar man bara effekten av
trafiken över själva bron. De borde skämmas över att lägga fram ett sådant
material.
Den engelske forskaren har tittat på hur olika broprojekt i Europa har
påverkat de orter där brofästen finns.
Biltrafiken i regionen kommer att öka fem eller sex gånger jämfört med
dagens trafik om bron byggs, förutspår Bengt Nihlgård.
66
Bengt Nihlgård pekar också på ett argument som inte har kommit fram
tidigare: I Skåne finns Sveriges bästa åkerjordar.
Ett av målen med att bygga bron är ju att stimulera industriell etablering
i regionen.
Nihlgård menar att det ur samhällsekonomisk synvinkel är helt fel att fort-
sätta att exploatera jordbruksmark, som långsiktigt är den mest värdefulla i
landet, i industriella syften.
Med bro och nyetableringar binder man sig vid att inte bruka denna jord.
De långsiktiga samhällsekonomiska konsekvenserna har ingen tänkt på.
För att spara tid åt kammaren avstår jag från att återge mycket av det som
Bengt Nihlgård har sagt. I stället skall jag gå vidare med någonting annat.
Den som är intresserad kan ta del av vad denne på många områden utomor-
dentligt kunnige man har att säga.
Jag går så över till att tala om vad Göran Petersson säger. Han är verksam
vid Göteborgs universitet. Han talar bl.a. om de gränsvärden som myndig-
heterna sätter upp för exempelvis bilavgaser. Vidare pekar han på att man
för bara tio år sedan såg benzpyrener och andra aromatiska kolväten som
den farligaste gruppen av ämnen i avgaser. Men sedan dess har forskarna
funnit att både dioxiner och nitroareaner - i många fall ämnen som är ex-
tremt giftiga för arvsmassan - innebär betydligt större problem.
Mot den bakgrunden är det viktigt att inse, menar Göran Petersson, att
våra kunskaper om vilka hälsofarliga ämnen bilavgaser innehåller är frag-
mentariska och att de flesta farligheterna ännu inte har identifierats.
Mycket av den aktuella forskningen på området visar att bilavgaserna spe-
lar en betydande roll för om allergier och astma skall bryta ut eller inte. Även
allergier mot naturliga ämnen drabbar alltfler barn i dag.
Forskningsresultat visar att om barn och blivande mödrar inte utsattes för
bilavgaser, skulle allergier heller inte bryta ut. Vår inandning av avgaser på-
verkar också immunförsvaret. Om man ofta har luftvägsinfektioner är det
ett tidigt tecken på skador.
Med detta lämnar jag miljön, eftersom jag också vill hinna säga några ord
om ScanLink-konsortiets verksamhet i Köpenhamn, som startades strax före
mitten av 1980-talet.
Det var Pehr G Gyllenhammar som i början av 1980-talet tog initiativ till
ScanLink-konsortiet. Verksamheten påbörjades 1983-1984 i Köpenhamn
och avslutades för ungefär ett halvår sedan. Konsortiets verksamhet gick ut
på att se till att politikerna i Danmark och Sverige fattade, enligt konsortiets
uppfattning, rätt beslut om en Öresundsbro.
Först var Pehr G Gyllenhammar och de andra herrarna i Roundtable of
European Industrialists, en av näringslivets tyngsta påtryckargrupper i
Europa. 1984 började man jobba för Scandinavian Link, och därmed för
bl.a. en bro över Öresund.
En bro var viktig. Tunnel för tåg var aldrig något alternativ för dessa her-
rar. Sedan dess har ett koppel av mäktiga människor med Köpenhamn som
centrum arbetat på heltid med att övertyga politikerna i Sverige och Dan-
mark. Volvo lånade ut sina direktörer Johan Hallenberg och Bo Ekman. I
det sällskapet har man aldrig stuckit under stol med att man betalat ut
mycket pengar för att påverka politiker och folkopinioner i ”rätt” riktning.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
67
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
68
Näringslivet - Volvo och Saab - har finansierat ScanLink-konsortiets
verksamhet i Köpenhamn. Hur mycket pengar det rör sig om vet ingen. Den
lägsta summa som nämns är 20 milj., men vissa källor talar om mångdubbelt
större insatser. Konsortiets uppgift har varit att genom lobbyverksamhet på-
verka politikerna att fatta beslut om en Öresundsbro.
ScanLink-konsortiet har haft en enastående framgång med sin lobbyverk-
samhet. Näringslivet behöver inte riskera en enda krona för att denna del av
Scandinavian Link skall bli verklighet. Sverige och Danmark bjuder på hela
tillkomsten av Öresundsbron.
Varför vill då Volvo, till varje pris, att den här trafikleden genom hela
Europa byggs i expresstempo? Naturligtvis är svaret att man är rädd för en
lagstiftning som försvårar tung lastbilstrafik.
Genom att staterna investerar i dyrbar infrastruktur är det inte möjligt att
lagstifta om inskränkningar av den tunga lastbilstrafiken.
Den lobbyverksamhet som har bedrivits genom ScanLink-konsortiet har
satt hela den demokratiska processen ur spel. Exakt hur det har gått till är
inte alldeles lätt att veta. Men det hela har skötts med stor skicklighet och
med fullständig framgång. Det är ett faktum.
Avslutningsvis: Det kan inte vara någon hemlighet för någon hur många
osäkerhetsfaktorer beträffande konsekvenserna av en Öresundsbro som
finns. Trots det vill en majoritet bygga bron. Insatsen kan vara hög i form av
utslagning av djur- och växtliv i Skåne, Östersjön och Öresund. Det är som
att syssla med rysk roulett - man hoppas och tror. Insatsen är ungefär den-
samma.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2, som väl tillfredsställer
mitt motionsyrkande om avslag.
Anf. 41 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Kjell-Arne Welin påstår att jag är osaklig. Som exempel an-
för han detta med att man inte har löst problemen i Helsingborg. Sedan sade
han att isskruvningen runt bron skulle bli ett mycket stort problem. Det var
just bl.a. isproblemen i sundet mellan Malmö och Köpenhamn som jag me-
nade skapar en del av de stora problemen som finns med regulariteten och
turtätheten i trafiken mellan de stora städer som bron alltså skall förbinda
med varandra. Därför behövs bron.
Att ha växtekologen Bengt Nihlgård som trafikexpert vittnar om hur
Kjell-Arne Welin tänker när han väljer experter.
Anf. 42 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Herr talman! Bertil Persson gav i sitt anförande mycket klara besked om
att trafiksituationen när det gäller förbindelserna mellan Sverige och Dan-
mark inte kan fungera tillfredsställande ifall det är svåra t.ex. väder- eller
isförhållanden. Men någon reservation i det sammanhanget talas det inte om
i Bertil Perssons anförande. Det är det som jag har reagerat på. Dessutom
finns det många andra felaktigheter där.
Icke en enda dag går färjorna mellan Helsingborg och Helsingör ens i stort
sett enligt tidtabellen. Att hävda någonting annat innebär att man säger full-
ständigt felaktiga saker. Man har fullständigt felaktiga argument för byggan-
det av en bro. Tror man att det som Bertil Persson säger är sant, kan man,
naturligtvis, få oss andra att tro att det är väldigt viktigt att bygga en bro.
Men man vet att situationen är en helt annan, att trafiken mellan Sverige
och Danmark alltid med nuvarande trafiksystem går utan några som helst
inskränkningar när det gäller de naturliga vägarna norrifrån över till Dan-
mark. Att kommunikationerna är sämre mellan Malmö och Köpenhamn be-
ror naturligtvis på att det inte är den naturliga vägen till Danmark när man
kommer norrifrån, från Sverige. Nu tänker man alltså se till att vi får trafik-
vägar som inte är naturliga. I stället får vi onaturliga trafikvägar. På det viset
skall man få fram ett beslut om ett byggande av en bro.
Anf. 43 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Om Kjell-Arne Welin tror att den naturliga vägen mellan
Lunds universitet och Köpenhamn/Roskildes universitet går via Helsing-
borg, ber jag kammaren om ursäkt för att jag måste säga att han har fel.
Anf. 44 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Herr talman! Jag trodde att Bertil Persson lyssnade på vad jag sade. Jag
sade nämligen att det för norrifrån, från Sverige kommande trafik som skall
till Danmark är naturligt att köra via Helsingborg-Helsingör. Åsikten att det
finns behov av bättre trafikvägar mellan Malmö och Köpenhamn finns det
kanske ett visst fog för. Men de trafikvägar som efterfrågas finns faktiskt i
dag.
Andre vice talmannen anmälde att Bertil Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 45 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag instämmer i Kjell-Arne Welins alldeles utmärkta och
kunskapsspäckade anförande. Jag kan inte finna att jag på någon punkt har
en avvikande mening gentemot vad han anförde. Jag vill också instämma i
det anförande som tidigare har hållits av Elving Andersson för centerns del.
Det börjar bli sent på dagen. Mycket är sagt och jag skall för den skull be-
gränsa mitt anförande.
Det brukar rätt ofta sägas att vi som är emot en bilbro över Öresund är
isolationister och rädda för kontakter över gränserna. Det har förekommit
antydningar om sådant även i dag. Det är ett skamgrepp, som man tar till
när man inte klarar den sakliga argumentationen.
Jag gillar danskar. Jag gillar över huvud taget att träffa människor från
andra länder. Jag har rest mycket och jag gillar att resa. Jag tycker det är
viktigt att vi bygger ut kontakterna över gränserna. Det är utvecklande. Det
är lärorikt och nödvändigt. Men detta har ingenting att göra med vad man
tycker om en bilbro över Öresund.
Jag anser att hela broprojektet är ett slags farfarsdröm. Man har fastnat i
det som sågs såsom något positivt och framstegsvänligt på 1950- och 1960-
talen, och man har inte upptäckt att man har blivit förbisprungen av tiden
och tekniken. Man har inte upptäckt att helt andra problem nu pockar på sin
lösning än frågan hur man på snabbaste sätt skall kunna ta en bil från en
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
69
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
70
punkt till en annan. Man har inte upptäckt att Europakartan har förändrats
under senare år, politiskt, kommersiellt och trafiktekniskt. Det är således
broförespråkarna som är mossbelupna och efter sin tid och inte vi som är
emot bron. Det är vi som lever i nutiden och försöker planera för framtiden
på ett i vidaste mening rationellt och framsynt sätt.
Jag har varit med om många beslut här i riksdagen då delar av beslutet och
delar av beslutsunderlaget på goda grunder har kunnat ifrågasättas. Jag kan
inte erinra mig någon fråga av större omfattning i vilken samtliga angivna
förutsättningar på goda grunder starkt har kunnat ifrågasättas. Men så är det
med den fråga som riksdagsmajoriteten nu tydligen är beredd att fatta beslut
om.
Riksdagsmajoriteten tar ett stort ansvar. Jag hoppas att man åtminstone
tror sig ha full insikt i vad man gör. Att handla i god tro är ju från moralisk
synpunkt alltid en ursäkt, även om den är bräcklig.
De restriktioner som jag har ålagt mig här tillåter inte att jag går in i detalj
på de invändningar som finns mot propositionen och utskottets förslag.
Mycket har redan sagts av tidigare kunniga debattörer.
Utskottsbetänkandet är mycket tunt för att gälla en så här stor fråga och
innehåller egentligen ingen självständig prövning. Beredningen har diskute-
rats tidigare. Den har varit mycket märklig. Den utfrågning av särskild ex-
pertis som utskottet borde ha anordnat fick vi anordna genom ett partiinitia-
tiv. Det gjorde vi. Det var mycket intressant. Vad som sades där borde ha
kommit samtliga utskottsledamöter till del, men de flesta var alltså inte där.
Samtliga de högt kvalificerade vetenskapsmän som vi fick tillfälle att höra
vid denna hearing vände tummen ned för projektet. I dagens nummer av
Dagens Nyheter går elva mycket kvalificerade vetenskapsmän, de bästa vi
har i riket inom t.ex. marinbiologi, direkt emot broprojektet och uppmanar
riksdagens ledamöter att rösta nej. Den verkliga expertisen står således på
vår sida. Men denna expertis viftar tydligen majoriteten sorglöst och sorgligt
nog bort.
Det förefaller mig litet egendomligt att samma personer, vilka i andra sam-
manhang ofta säger att vi verkligen skall suga till oss vad som finns inom den
vetenskapliga världen och vilka i vanliga fall har mycket stor respekt för vad
man kommer fram till genom kvalificerad forskning, just i denna fråga väljer
att fullständigt nonchalera den expertis som vi har. Det är en mycket märklig
psykologisk process som måste ha ägt rum hos dessa människor.
Herr talman! Så kortfattat om några mera konkreta invändningar mot
broprojektet. När det gäller den internationella aspekten redogjorde Kjell-
Arne Welin för den ganska utförligt. Utskottet säger - och stöttar sig därvid-
lag på ett uttalande från majoriteten i utrikesutskottet - att brobygget såsom
det skisserats är helt förenligt med 1887 års Öresundstraktat om fri sjöfart
genom sundet och den nordiska miljökonventionen av år 1974. Jaså - är man
beredd att utbrista. Hur vet man det? Var finns någon redovisning av konsul-
tationerna med Östersjöstaterna?
Vad gäller andra projekt - det nämnde också Kjell-Arne Welin - har det
visat sig att det kan bli mycket bråk. Finland bråkar med Danmark inför den
internationella domstolen i Haag om Stora Bältet-projektet. Jag skall inte
gå närmare in på det, men liknande bekymmer kan uppkomma i samband
med projektet över Öresund. Det har uppfattats som en intern svensk-dansk
affär, och några seriösa resonemang om trafikföring och miljöeffekter med
staterna runt Östersjön i denna fråga har jag inte kunnat upptäcka. Så själv-
goda, ärade ledamöter, borde vi inte vara. Det kan komma surt efter.
Till detta kommer att de allra senaste beräkningarna visar att man ur ren
sjösäkerhetssynpunkt tydligen inte kan bygga bron som man tänkt sig.
Större båtar kan helt enkelt inte mötas inom det utrymme som den beräk-
nade brospannen ger. Om man förlänger avståndet mellan brospannen på
det sätt som säker sjöfart kräver, riskerar man tydligen att knäcka bron om
t.ex. två tåg möts på bron mellan spannen. När regeringens broexpert tillfrå-
gades i en tidning om man kan ha så långt mellan brospannen som 500 meter,
vilket analytikerna menar krävs för säker sjötrafik, sade han att han inte
kunde svara på frågan. Kan ni, ärade ledamöter i trafikutskottets majoritet,
svara på den frågan? Det kan ni tydligen, om man skall gå efter det beslut
som ni nu vill förföra riksdagen till.
Kostnaderna har också berörts utförligt tidigare. De siffror som nämns i
propositionen och i utskottsbetänkandet stannar vid 10-12 miljarder. Jag
refererar till Naturskyddsföreningen - jag skulle kunna referera till många
andra - som har gjort beräkningar vilka visar att det kan komma att röra sig
om mångdubbelt så stora belopp. 50 miljarder i 1990 års penningvärde har
nämnts. Om jag inte hade vetat att kommunikationsministern är nykterist,
skulle jag ha föreslagit ett vad om en flaska mycket god konjak att det kom-
mer att bli Naturskyddsföreningen som närmast kommer att få rätt när det
hela har genomförts.
Jag har den stora förmånen att bo i Lund, vilket jag verkligen betraktar
som en stor förmån, närmast ett privilegium. Det gör att jag också vet - och
det är det verkligt negativa - hur trafiksituationen ser ut i området. Det är
vårt stora problem i det område där jag bor. Redan nu är det mycket trångt
på vägarna. Vissa tider på dygnet är det långa köer på t.ex. motorvägen mel-
lan Lund och Malmö, vilket ibland gjort att jag varit på vippen att komma
för sent till Sturup och riksdagen. Det hade naturligtvis varit en stor olycka.
Om den ökade biltrafik som alla lönsamhetskalkyler förutsätter skall
komma fram, innebär detta att man måste bygga mycket och stort. Jag före-
ställer mig att man måste bygga ytterligare en motorväg mellan Malmö och
Lund som sträcker sig en god bit norröver - hur nu ett motorvägsbygge skall
gå till i detta tätbygda område, vars främsta problem är trafiken. Och jag har
bara antytt en del av de anslutningsproblem som måste lösas och som för sin
lösning kommer att kosta stora summor.
Symtomatiskt är att i ett skede, som jag mycket väl minns, av debatten om
beslutsordningen gick företrädare för storfinans och banker i Skåne käckt ut
och försäkrade att finansieringen inte skulle bli något problem. Det skulle
man minsan klara på privat väg utifrån rent företagsekonomiska kalkyler.
Dessa flotta erbjudanden har nu helt tystnat. Det är nog klokt. Nu är det de
båda staterna som ytterst skall stå för den ekonomiska garantin. Även om
man säger att detta inte skall belasta skattebetalarna, är det klart att i slutle-
det belastar alla kostnader på ett eller annat sätt medborgarna.
När det gäller trafikföreningen måste man fråga sig varför man nu skall
satsa på att föra även den trafik som skall till mellersta och östra delen av
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
71
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
72
Europa över västra Skåne och Danmark. Det är ju - som så många har fram-
hållit - en alldeles onödig, dum och kostsam omväg, oavsett om det gäller
personbilar, långtradare eller tåg. Raka spåret till stora delar av kontinenten
går ju faktiskt rakt söder- eller öster ut, om man nu skall gå efter den karta
som ändå gäller. En målveten satsning på sjöfarten är således redan från ren
trafikföringssynpunkt det mest rationella. Vad vi behöver är en solfjäder av
goda förbindelser över Östersjön.
Det förvånar mig att man är så benägen att rent allmänt bortse ifrån de
trängselproblem som vi redan har i trafiken i västra Skåne, i Danmark och i
stora delar av Europa. Bilarna kommer helt enkelt inte fram. Man står i kö
överallt. Att i det läget som en framtidssatsning satsa på ökad biltrafik före-
faller inte särskilt begåvat.
Miljön är naturligtvis den mest ödesdigra frågan. Den har också många
olika aspekter. En del har jag redan tangerat. Vi tål helt enkelt inte mer för-
oreningar i västra Skåne. Vi är värst utsatta i landet som helhet. Enligt bl.a.
den undersökning som tidigare omnämnts dör t.o.m. bokskogen. Vi kan
alltså inte ta ansvar för ytterligare belastning. Tvärtom måste utsläppen dras-
tiskt reduceras om natur och människor skall kunna leva vidare i denna fina
del av vårt fosterland. Broprojektet innebär enligt min mening - om det full-
följs - en fullständigt oansvarig ökad belastning. Hur man kan se detta som
ett framsteg är för mig svårt att förstå.
Vi har självfallet ansvar också för miljön i havet, för miljön i sundet och i
Östersjön. Vi vet att stora delar av sundet och av Östersjön redan är döende
eller har dött. Att med öppna ögon bidra till att ytterligare påskynda den
pågående processen borde ingen känna någon större stolthet över. Vår ambi-
tion borde i stället vara att inte sky några ansträngningar för att sund och hav
skall ha någon chans att bli friska igen.
Herr talman! En framstående finansman sade enligt ett tidningsreferat för
något år sedan att det enda begripliga motivet för det enorma kapitalslöseri
som bron innebar var att några skånska direktörer skulle kunna åka limousin
direkt till Kastrup. Den fråga som riksdagen nu har att ta ställning till är om
detta är ett tillräckligt motiv för att bifalla trafikutskottets majoritetsförslag.
Det tycker inte jag, särskilt inte som det redan nu är mycket enkelt att med
stor snabbhet komma till Kastrup. Det kan t.o.m. tänkas att det blir betyd-
ligt svårare om bron byggs och bilköerna tätnar.
Herr talman! Jag ber att få instämma i det yrkande som framställts av El-
ving Andersson.
Anf. 46 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 47 ANNIKA ÄHNBERG (v):
Herr talman! Det finns kunskap som är svår att ta till sig. Även om man
ser siffrorna i svart på vitt kan det vara ouppnåeligt att förstå innebörden.
Att 100 000 km2 av bottnarna i Östersjön och Kattegatt är döda, utan liv, är
en sådan kunskap som det måste vara svårt för väldigt många att ta till sig,
för har man gjort det, måste man också handla.
100 000 km2, det är 35 % av bottenytan i dessa områden. Vi vet alla att
läget för Östersjön är kritiskt. Belastningen av föroreningar från många till-
flöden är stor. Vi vet också att många arter av växter och djur i Östersjön är
akut hotade. Torsken är en av dessa arter. Den är för sin reproduktion bero-
ende av hög salt- och syrehalt.
Jag måste säga att det förvånar mig att folkpartiet, som i jordbruksutskot-
tet så varmt värnat om torskbeståndet i Östersjön och som känt sig föran-
låtna att reservera sig och begära att ytterligare åtgärder måste vidtas för att
rädda torskbeståndet i Östersjön, inte har kommit på tanken att man själva
kunde göra en viktig insats här, nämligen att säga nej till bron över Öresund.
Östersjön är ett grunt innanhav med bräckt vatten. Vattnet har låg tempe-
ratur, låg salthalt och låg syrehalt. Detta vatten delas i skikt med olika salt-
halt. Skikten blandas inte. De övre skikten lägger sig som ett lock över de
undre. Det är bara vid vissa speciella temperatur- och vindförhållanden som
det kan bli en vattenomsättning och inströmning av nytt syre- och saltrikt
vatten till Östersjön. Det är detta vattenutbyte som nu hotas av brobygget.
Det har tidigare i debatten talats om att det ligger en båt nedanför slottet,
miljökuttern Anton, som är här med en appell från 30 organisationer i län-
derna runt Östersjön. Appellen vädjar till denna beslutande församling,
Sveriges riksdag, att säga nej till brobygget. Miljökuttern Anton har också
med sig en modell över Östersjön och de kringliggande områdena. När man
betraktar modellen ser man mycket tydligt hur oerhört smala passagerna till
Östersjön är, de passager som är nödvändiga för vattenutbytet. När man tit-
tar på denna modell blir det alldeles uppenbart hur oerhört farofyllt det är
att bygga den här bron och att också genomföra andra broprojekt som är på
gång. Man förstår också att om tillflödena ytterligare begränsas, om passa-
gerna ytterligare krymps, måste det innebära en stor fara för Östersjön.
Denna fara har också påtalats av många forskare.
Det har sagts i debatten att det finns många utredningar om Öresunds-
bron, och det är sant, men ändå finns det inte tillräckligt med bevis för att
vattenföringen till Östersjön inte kommer att försämras. Alla metertjocka
buntar av papper kan inte dölja detta enkla faktum att dessa bevis saknas.
Nyligen debatterade riksdagen miljöpolitiken. Vi kunde då konstatera att
när det gäller kväveoxidutsläppen har vi inte en chans att uppnå de av riksda-
gen tidigare uppsatta målen. Naturvårdsverket konstaterade i sin utredning
Luft 90 att med de nu beslutade och föreslagna åtgärderna kommer vi bara
att uppnå en reduktion av kväveoxidutsläppen med 15 % till slutet av 1990-
talet. Det behövs en mycket större reduktion. Vägtrafiken står för 49 % av
kväveoxidutsläppen i Sverige, och den ger också upphov till utsläpp av kol-
väten och stoft. En stor och ökande del av koldioxidutsläppen kommer från
vägtrafiken.
Kväveutsläppen bidrar i mycket hög grad till markförsurningen. I de södra
delarna av vårt land är markförsurningen omfattande. Den leder till att vik-
tiga näringsämnen lakas ur jorden och att giftiga metaller, t.ex. aluminium,
frigörs. Vi räknar nu med att var femte gran i vårt land har nedsatt vitalitet,
och ökningen går mycket snabbt. Enligt en alldeles färsk utredning från
Umeå universitet har ökningen varit 25 % mellan åren 1988 och 1989. För-
surningen av skogen, framför allt via marken, är det allra största hotet mot
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
73
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
74
den svenska skogen. Detta är också en sådan kunskap som många väljer att
inte ta till sig. Det finns inget annat sätt att hantera dessa problem med väg-
trafiken än att välja andra trafiksystem. Det finns inga andra lösningar. Vi
måste ta till oss denna insikt och handla utifrån den.
Trafikutskottets majoritet säger trosvisst att utsläppen från biltrafiken på
bron blir marginella i förhållande till belastningen i resten av Skåne. Men
hur tror utskottets majoritet att bilarna på bron skall komma dit? Kommer
de inte genom resten av Skåne? Och är det inte just själva det faktum att
bron kommer att finnas där som drar dem dit? Det är ju uppenbart för var
och en att ett sådant påstående är erbarmligt. Det är värdigt en beslutande
församling i Grönköping men inte ett utskott i Sveriges riksdag. Det är ju
självklart att man, när man beaktar denna bros effekter på miljön, inte får
ta hänsyn till enbart utsläppen på bron utan konsekvenserna i vidare mening,
för trafikföringen som helhet.
Utskottets majoritet säger vidare trosvisst att detta projekt nu skall prövas
enligt svensk miljölagstiftning. Men det betyder ju i detta fall att det prövas
enligt naturresurslagen, där den sista beslutande instansen är regeringen.
Det betyder att de som vill ha detta projekt sedan i sin tur igen skall pröva
om det var förenligt med miljön. Vi tycker från vänsterpartiets sida inte att
detta är en tillförlitlig process.
Öresundsbron skall utformas med hänsyn till vad som är ekologiskt moti-
verat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, sägs det vidare. Det är den
gamla vanliga visan. Det är så vår miljölagstiftning fungerar. Jag vill återigen
referera till den stora miljödebatt som vi nyligen hade i riksdagen. Då var
alla partier överens om att denna miljölagstiftning just därför är så bristfällig
att den i stället borde bygga på miljökvalitetsnormer. Men miljökvalitetsnor-
mer betyder just att man tittar på vilken belastning i fråga om utsläpp som
ett område tål. Och om belastningen ligger över den nivån säger man nej till
ytterligare projekt som späder på denna belastning. Och alla partiers före-
trädare stod här i talarstolen och sade att de ville ha en sådan lagstiftning.
Men kan vi då inte förhålla oss till Öresundsbron som om vi hade denna lag-
stiftning? Då måste vi självfallet säga nej till detta projekt.
Det finns ett utskott här i riksdagen som har som sin uppgift att bereda
ärenden ur miljöaspekt, och det är jordbruksutskottet. Jordbruksutskottets
majoritet - jag sitter själv i jordbruksutskottet - har i detta fall frånhänt sig
möjligheten att bereda detta ärende för riksdagens del när det gäller miljö-
konsekvenserna. Jag tycker att det är upprörande. När vi behandlade den
frågan i jordbruksutskottet var vi tre partier som protesterade och sade att
jordbruksutskottet självfallet måste yttra sig om detta ärende. Folkpartiet
var ett av de partier som också tyckte att jordbruksutskottet borde ha yttrat
sig. Men trots att jordbruksutskottet inte gjorde det är folkpartisterna nu
beredda att fatta beslut här i dag. Jag kan bara tolka detta på ett sådant sätt
att det bara var en skenmanöver som folkpartisterna gjorde i jordbruksut-
skottet. Egentligen tycker de att den prövning som jordbruksutskottet
kunde ha gjort är fullkomligt ointressant och att det går precis lika bra att
fatta beslut utan denna prövning. Jag tycker att det är upprörande liksom
jag tycker att det hyckleri som folkpartisterna i dag har visat upp är upprö-
rande, deras skenbara miljövänlighet. Det går inte att förena ett sant enga-
gemang för miljön med detta brobyggarprojekt. Och hur kan man ta på sitt
ansvar att fatta ett så allvarligt beslut utan att miljökonsekvenserna är or-
dentligt utredda, vare sig innan förslaget kom till riksdagen eller ens av det
riksdagsutskott som har ansvaret.
Det har i dag även sagts att detta broprojekt är viktigt som ett framtidspro-
jekt för att vi skall visa handlingskraft och för att vi skall visa att vi minsann
kan fatta beslut i denna församling. Det är väl bra att vi kan fatta beslut.
Men det handlar väl inte bara om att fatta beslut. Det måste också handla om
att fatta kloka beslut. Och detta är enligt min mening inte ett framtidsinriktat
projekt. Det är tvärtom ett föråldrat projekt som hör till en gången tid. Att
välja ett framtidsinriktat projekt, det är i stället att slå in på en ny väg som
utgår från hänsyn till miljön, och som beaktar de fruktansvärda ekologiska
problem som vi står inför.
Människor i vårt land och i andra länder är beredda att ompröva sin egen
livsföring för att anpassa den bättre till miljön. Men de förväntar sig också
att ansvariga politiker skall fatta övergripande beslut som gör det menings-
fullt att de som enskilda människor också gör uppoffringar och ändrar sina
liv. Om enskilda människor gör stora förändringar i sina liv men vi här lika-
fullt fortsätter att fatta beslut som föröder miljön, skapar vi inte någon fram-
tidstro hos människor. Då skapar vi hopplöshet och uppgivenhet inför fram-
tiden.
Herr talman! Jag har tagit med mig en present till kommunikationsminis-
tern. Det är en piggvar. Det är en av de fiskarter som än så länge finns i
Östersjön och som kan fiskas ända uppe i Stockholmstrakten, men som för
sin överlevnad är beroende av en hög salthalt. Jag vill ge den till kommunika-
tionsministern, inte för att han förtjänar en gåva, utan för att jag vill visa
honom hur utomordentligt stor risken är för denna fiskart och för andra att
utrotas om detta beslut fattas. Jag har också skrivit ett kort. På det står det:
Bara döda fiskar simmar med strömmen. Det kan vara en hälsning till kom-
munikationsministern men också till alla andra broförespråkare. Sluta
simma med strömmen. Sälla er i stället till kampen för livet, som det här
faktiskt handlar om. Simma mot strömmen, och säg nej till Öresundsbron!
Anf. 48 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Annika Åhnberg inledde sitt anförande med att ge sken av
att den ena handen inte vet vad den andra gör när det gäller folkpartiet libe-
ralerna och vårt hårda arbete för torskbeståndet i Östersjön och vårt ja till
en Öresundsbro med de krav som vi har ställt. Det här är nonsens, och det
vet Annika Åhnberg. Hon vet det väldigt väl, eftersom hon har suttit med i
jordbruksutskottet i tre år och där kunnat ta del av vårt arbete för just tors-
kbeståndet. Hon vet att det råkar vara just jag som har haft dessa debatter
såväl i utskottet som här i kammaren. Hon har kunnat notera att jag också
har fört vårt partis linje när det gäller bron. Men det är också därför, vilket
jag enfaldigt nog trodde att Annika Åhnberg begrep, som vi förespråkar
noll-lösningen. Den lösningen råkar vi ha gemensam med t.ex. miljörörelsen
Greenpeace.
Vi var visst för att jordbruksutskottet skulle yttra sig i denna fråga. Det är
helt riktigt, och jag var en av dem som deltog i arbetet med att vi skulle för-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
75
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
söka få det dithän. Det var alltså inte fråga om någon skenmanöver när vi
var med om det. Alla partier hade vid den tidpunkten väckt sina partimotio-
ner, såväl folkpartiet liberalerna som vänsterpartiet. Dessa partimotioner
följer nu alla upp. Det är dock en skillnad. I ett enda fall har utskottsmajori-
teten faktiskt tagit upp en del av ett partis yrkanden när det gäller dessa frå-
gor, och det råkar vara vårt förslag som omfattar just noll-lösningen. Vi är
missnöjda med att utskottsmajoriteten inte har gått hela vägen. Men man
har kommit en liten bit på vägen. Vi fortsätter att arbeta för att torskbestån-
det skall bestå i Östersjön. Detta sammanfaller med vårt arbete för en noll-
lösning när det gäller Öresundsbron.
Anf. 49 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Anders Castberger sade att han nog trodde enfaldigt - och
det är det enda som jag kan hålla med honom om. Utskottets majoritet säger
att man förespråkar en noll-lösning. Man tycker inte att bron skall få någon
negativ konsekvens för vattenföringen till Östersjön. Vad skall utskottets
majoritet göra om det trots allt blir så? Skall ni ställa er upp och säga: Riv
bron! Eller skall ni stå där i rad mitt på bron och hålla upp era små händer
mot de framrusande bilarna och säga: Stopp, kör inte här! Jag tycker att det
är pinsamt att höra Anders Castbergers och folkpartiets ömkliga små försök
att kamouflera sitt miljöovänliga engagemang, som har helt andra syften.
Anf. 50 ANDERS CASTBERGER (fp) replik:
Herr talman! Det är helt fantastiskt vad Annika Åhnberg tar i. Hon enga-
gerar sig våldsamt för att utmåla just folkpartiet liberalerna som i det här
fallet de stora svikarna. Möjligen kan det bero på att vi har intagit just den
ståndpunkt som faktiskt rätt många människor intar, nämligen att bron skall
byggas. För den skull är vi naturligtvis inte för att miljön skall skövlas.
Denna ståndpunkt tror jag faktiskt de allra flesta människor delar. Nu råkar
Annika Åhnberg dess värre för egen del ha hamnat på en helt annan linje.
När jag sade att det var fråga om enfald menade jag att jag enfaldigt nog
trodde att Annika Åhnberg begrep. Efter hennes senaste inlägg förstår
också jag att hon inte begriper.
Anf. 51 ANNIKA ÅHNBERG (v) replik:
Herr talman! Anders Castberger behöver inte ständigt upprepa att han är
enfaldig. Vi är fullständigt överens på den punkten.
Så kom det då äntligen fram hur det egentligen förhåller sig. Folkpartiet
har intagit en ståndpunkt som man är övertygad om att många delar. Det
finns ord för sådant Anders Castberger, t.ex. populism och opportunism.
Alla vill väl ha en teknikutveckling som inte innebär problem för miljön,
men när man måste välja mellan ett projekt som den här bron och miljön
blir det litet svårt, och det är då folkpartiet hymlar och försöker låtsas som
om man kan välja bägge sakerna. Det kan man inte, och det är uppenbart för
alla som hör den här debatten hur fruktansvärt genomskinligt och ömkligt
folkpartiets försök att låtsas någonting annat är.
Andre vice talmannen anmälde att Anders Castberger anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 52 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Argumenten är många. Jag skall inte upprepa dem, men jag
vill sätta oss alla in i det tidsperspektiv som gäller.
Viktor Rydberg deklamerar om mänskligheten:
Din dag är blott en strimma
som lyser blek och matt
Se framom henne dimma
och bakom henne natt.
Under fem miljarder år har naturen på jorden ändrats, men ändrats endast
långsamt. Under någon miljon år har människan kunnat leva i relativ balans
med denna natur. Man har inte haft makten eller kanske inte ens viljan att
göra allvarliga ingrepp i naturens förlopp. Nu har vi den makten och därför
fordras det att vi tar vårt ansvar för naturens och civilisationens överlevnad.
Vi som har makten att fatta beslut som påverkar naturens framtida utveck-
ling måste också ha mognaden att vara aktsamma när det gäller våra ingrepp.
Framtiden kan alltså inte längre betraktas som någonting som bara inträffar.
Bakom dimman ligger en verklighet, som våra handlingar och beslut påver-
kar.
Många allvarliga konsekvenser av Öresundsbroprojektet har redan påvi-
sats av andra debattörer. Ännu värre är det att okända konsekvenser tende-
rar att följa på projekt som är mycket stora och som bara motiveras av kort-
siktiga intressen.
Ledamöter! Vi har alltså inte den moraliska rätten att dra undan basen för
framtida generationers liv i balans med miljön. Det moraliska ansvar inför
beslutet som jag har talat om kan beskrivas med ett annat ordval. Birger
Rosqvist och Georg Andersson har båda betecknat det som beslutsvånda.
Herr talman! Måtte kammarens ledamöter visa en beslutsvånda, som står
i överenstämmelse med det beslutsansvar som vi alla har inför framtiden.
Anf. 53 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Många talare har i dag sagt att det är ett historiskt beslut som
riksdagen nu står inför, och det är det naturligtvis.
Efter mer än hundra års utredande och diskuterande är vi nu framme vid
den tidpunkt då det är dags att fatta ett beslut om en fast förbindelse mellan
Malmö och Köpenhamn.
Det är naturligtvis också en stor dag för oss som under många år har arbe-
tat aktivt för att knyta samman Malmö med Köpenhamn, Skåne med Själ-
land, Danmark med övriga Norden, Sverige med kontinenten. Drömmen
om en Öresundsbro har funnits där levande under många, många år. Och
det är inte så märkligt.
Det är inte längre från Malmö till Köpenhamn än från Malmö till Lund.
Malmö och Lund skiljs åt av fast mark och inte av vatten. Mellan Malmö och
Lund har det alltid gått en väg, och därför har också kontakterna varit
många, människor som bor på det ena stället och arbetar på det andra, som
träffar vänner, besöker affärer, museer eller något annat i grannstaden.
Malmö och Köpenhamn skiljs däremot av vatten i stället för av mark. Där
går ingen väg. Där finns ingen järnväg, ingen effektiv och lättillgänglig tran-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
77
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
78
sportväg. Därmed finns hindret där för utveckling näringslivsmässigt, ett
hinder för mänskliga kontakter, socialt och kulturellt utbyte.
Oresundsregionen är Europas tätast befolkade område. På en areal som
utgör bara 1,2 % av Nordens yta lever 14% av dess befolkning, 3 miljoner
människor. Det säger sig självt att en integrering och sammankoppling av
Skåne och Själland skapar oanade framtidsmöjligheter.
I dag är som sagt kontakterna över Öresund mycket begränsade. Som ex-
empel på detta nämns i propositionen att arbetspendlingen mellan Malmö
och Köpenhamn uppgår till endast ca 1 000 personer per dag. Öresund är en
barriär, ett hinder för kontakter inom näringslivet och mellan människor.
Detta är det viktigaste för mig som skåning och Malmöbo. Öresundsbron
skall inte i första hand ses som en möjlighet att snabbare transportera varor
ur Norge, Sverige och Finland ned till kontinenten. Det handlar inte om att
i första hand - för svensk del - använda Danmark som ett genomfartsland
till kontinenten. Det handlar framför allt om att skapa den nödvändiga förut-
sättningen för en integration mellan Skåne och Själland, att skapa förutsätt-
ningar för en långsiktigt positiv utveckling i den här delen av Europa.
En fast förbindelse ger möjligheter till en utveckling av en gemensam bo-
stads- och arbetsmarknad i Oresundsregionen och en förstärkning av den
nordiska samhörigheten.
När avståndet Köpenhamn-Malmö vid en tågresa tidsmässigt motsvarar
avståndet Köpehamn-Roskilde eller Malmö-Eslöv uppstår helt nya möjlig-
heter för regionen. Det går lätt att bo på den ena sidan av Öresund och ar-
beta och studera på den andra.
En fast förbindelse möjliggör direkta tågförbindelser mellan t.ex. univer-
siteten i Roskilde och Lund. Möjligheten till ett regionalt handelsutbyte
ökar dramatiskt.
Malmö-Köpenhamn, Skåne och Själland behöver så väl den stimulans för
en positiv utveckling som en Öresundsbro kan ge.
Både Malmö- och Köpenhamnsområdet har brottats med mycket stora
strukturproblem inom industrin. Arbetslösheten överstiger riksgenomsnit-
tet. En gammal industristruktur dominerar.
Med en integrering av Skåne och Själland öppnas möjligheterna att skapa
vad professor Åke Andersson kallar en K-region, en omvandling från indu-
stri- till K-samhälle, ett samhälle som baseras på kunskaper, kreativitet, kul-
tur och kommunikation.
Låt mig, herr talman, sammanfatta de positiva effekterna av en Öresunds-
bro.
1. Handelsutbytet mellan Sydsverige och Danmark kommer att öka
mycket kraftigt.
Näringslivet i södra Sverige och näringslivet i Danmark kommer att knytas
närmare varandra. En bro kommer att stimulera utvecklingen i hela Sydsve-
rige.
2. När det blir lättare att snabbare pendla, kommer arbetsmarknaden och
bostadsmarknaden i Danmark och södra Sverige att knytas närmare var-
andra.
3. Utbytet mellan universiteten och de tekniska högskolorna på ömse si-
dor av sundet ökar.
4. Utbytet inom turism och kultur kommer att öka. De mänskliga kontak-
terna och banden mellan Skåne och Själland stärks.
5. Ett mycket viktigt argument är att en Öresundsbro skapar oerhörda
möjligheter för en kraftig expansion av den regionala spårbundna persontra-
fiken. Planerna är långt framskridna på att binda samma det danska S-bane-
systemet med en utbyggd regional spårbunden trafik i Skåne. Det är ett fak-
tum som många av kritikerna och debattörerna bortser från, när man kallar
projektet för ett gigantiskt motorvägsbygge och en bilbro. I själva verket in-
nebär den kombinerade väg- och järnvägsbron en oerhört kraftfull satsning
på järnvägen, och den skapar mycket stora möjligheter för en positiv utveck-
ling av den spårbundna persontrafiken i hela Oresundsregionen.
6. Den nordiska samhörigheten stärks. Jag ser det som oerhört betydelse-
fullt att knyta Danmark närmare övriga Norden och att få ett utvecklat sam-
arbete i Norden. Sverige knyts fastare till kontinenten; kommunikationerna
med kontinenten förbättras avsevärt.
Fru talman! Det är klart att vi som är positiva till en Öresundsförbindelse
också gör det ställningstagandet mot bakgrund av vår vilja att knyta Sverige
närmare Europa och söka ett svenskt medlemskap i EG. Vi behöver effek-
tiva och bra transporter från Sverige och ut i Europa. En fast förbindelse är
därvid en viktig del, inte minst när det gäller att ge goda förutsättningar för
transporter av järnvägsgods till kontinenten.
Med bättre förutsättningar för transporter till de stora marknaderna kom-
mer också förutsättningarna för industriell verksamhet i Sverige att förbätt-
ras. En fast förbindelse är ett första steg i en gemensam nordisk transportlös-
ning. En komplettering med en fast förbindelse över Femer Bält skulle ytter-
ligare knyta samman Norden med kontinenten.
Europa genomgår nu en dramatisk förändring. Murar rivs, gränser för-
ändras, nya möjligheter öppnar sig. Visst finns det problem med denna väl-
diga omvandlingsprocess. Men det finns också fantastiska framtidsmöjlighe-
ter, och det är de möjligheterna vi måste ta vara på.
Det gäller möjligheterna att bygga det integrerade Europa, ett Europa
som blir ett människornas Europa, ett gemenskapens och samarbetets
Europa. Jag ser Öresundsbron som en del av det Europabygget.
Skåne och Själland förenas med mycket nära historiska band. Med Roskil-
defreden 1658 blev Öresund riksgräns mellan Sverige och Danmark. Det
finns de i Skåne som i dag sörjer de fredsvillkoren. Jag gör inte det. Jag vill
inte riva upp Roskildefreden, jag vill inte att Skåne skall bli danskt på nytt.
Men jag ser framför mig en utveckling där nationalstaterna kommer att
spela allt mindre roll och regionerna allt större roll. I det perspektivet, och i
perspektivet av ett integrerat Europa, blir ställningstagandet till en Öre-
sundsbro närmast en självklarhet.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag rikta mig till kommunikationsministern
och framföra ett varmt tack och gratulationer för ett framgångsrikt och väl
utfört arbete med att bringa frågan om Öresundsförbindelserna till en slut-
giltig lösning. Och det är en bra lösning som kommunikationsministern pre-
senterar i den proposition som nu ligger på riksdagens bord.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
79
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Anf. 54 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Jag har full förståelse för att Lars-Erik Lövdén känner stor
glädje och stimulans om det blir en bro mellan Malmö och Köpenhamn. Men
jag har mycket svårt att förstå hans argumentering. Han talar i sitt anförande
gång på gång om ett närmande till EG, att man skall stimulera integrationen
osv. Jag är emot den här bron, som kanske Lars-Erik Lövdén har förstått.
Men det parti jag representerar har ju långt före Lars-Erik Lövdéns parti
varit för en EG-anslutning. Jag kan egentligen inte förstå varför man för
samman en EG-anslutning med en bro.
Det är ju inte så, Lars-Erik Lövdén, att kommunikationerna mellan Sve-
rige och Danmark är dåliga. Dessa kommunikationer är väl mycket bra, om
man väljer en annan väg än Malmö-Köpenhamn. Jag kan ha full förståelse
för att Malmö önskar en bro till Köpenhamn. Det regionala resebehov som
finns i Malmö har ju ingen som helst möjlighet att klara sina ekonomiska
förutsättningar. Därför måste man, för att lösa detta transportproblem, se
till att få oerhört stora subventioner av andra. Man har nämligen för liten
resandeström den vägen; det är inte rätt väg att ta sig till Danmark för den
som kommer norrifrån.
Men det som jag är förvånad över är att Lars-Erik Lövdén, som i övrigt
verkar vara en mycket klok person, så totalt bortser från de miljökonsekven-
ser som är fullständigt outredda. När det gäller vattenströmmarna kan det
bli förödande konsekvenser för de ekologiska förutsättningarna i Östersjön.
Inte med ett ord nämner han rädslan för detta. Jag tycker faktiskt om man
gläder sig över en viss framgång för Malmöregionen, så borde man i varje
fall visa att man känner en viss oro för alla de konsekvenser som är okända
i dag och som kan bli förödande, t.o.m. för Skåne. Det är ju så, Lars-Erik
Lövdén, att om detta går riktigt galet har vi ingen bokskog i Skåne. Åker-
marken och skogsmarken kommer att förödas. Det kan väl inte vara det som
Lars-Erik Lövdén tycker är bra.
Anf. 55 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Egentligen skulle jag inte vilja föra den här debatten med
Kjell-Arne Welin, eftersom det blir en träta mellan en Malmöbo och en
nordvästskåning från Helsingborgsområdet.
Sådana trätor har vi haft i den här frågan - jag höll på att säga sedan urmin-
nes tider. Det beror naturligtvis på regionala intressen och regionala hänsyn.
Det är inte så särskilt märkligt att de mest aktiva motståndarna till en fast
förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn kommer just från nordvästra
Skåne och Helsingborgsområdet.
Jag vill göra ett par erinringar mot vad Kjell-Arne Welin har sagt.
När det gäller mitt Europaperspektiv, som jag tog upp i mitt tal, är det väl
alldeles självklart att en fast förbindelse, där man knyter samman Sverige
och Danmark med en kombinerad väg- och järnvägsbro, skapar betydligt
större möjligheter för en integration mellan Sverige och Europa. Framför
allt skapar den ju betydligt större möjligheter för en integration av Mal-
möområdet och Köpenhamnsområdet. Med en sådan lösning kommer Mal-
möområdet och Köpenhamnsområdet att bli ett kraftcentrum i Norden. Det
80
ser jag som något oerhört positivt, men Kjell-Arne Welin ser det kanske sna-
rare som ett hot.
Det har förts en lång debatt kring miljöfrågorna här i dag, och jag kan
hänvisa till vad exempelvis Georg Andersson och Birger Rosqvist sade i sina
anföranden. Det har gjorts många ingående utredningar om miljökonse-
kvenserna, både från svensk och från dansk sida. De utredningarna visar en-
tydigt att det är fullt möjligt att genomföra projektet utan de konsekvenser
för miljön som Kjell-Arne Welin talade om i sitt anförande och i sin replik.
Så till frågan om subventioner. Jag tycker att det är konstigt att Kjell-Arne
Welin fortsätter att hävda att förbindelsen skall subventioneras via skatteme-
del; det är ju inte så. Det räcker för Kjell-Arne Welin att läsa innantill i det
avtal som är träffat mellan de svenska och danska regeringarna. Det avtalet
baseras på att förbindelsen fullt ut skall finansieras av trafikanterna, och det
gäller även anslutningsförbindelserna i projektet. Jag tycker att Kjell-Arne
Welin skall sluta att använda de argumenten i debatten när det entydigt i
avtalet - som riksdagen nu skall godkänna - slås fast att förbindelsen skall
finansieras med hjälp av avgifter från trafikanterna.
Anf. 56 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Jag har hållit ett anförande här, och jag tror att Lars-Erik Löv-
dén var inne i kammaren vid det tillfället. Jag har försökt att visa - med rätt
stor framgång, tycker jag - att de uppgifter om ekonomin som lämnas i pro-
positionen är undermåliga.
När det gäller att känna samhörighet osv. menar Lars-Erik Lövdén att
med en bro binds Sverige samman med Danmark och Europa, och då kom-
mer Sverige att känna större samhörighet med Europa.
Jag bor i Helsingborg, och jag känner utomordentligt stor samhörighet
med Helsingörsborna, vilket jag inte alltid gör med Malmöborna. En bro
och samhörighet har inte nödvändigtvis något samband.
Bron utgör en utomordenligt stor fara för livet, miljömässigt, i Skåne,
Öresund och Östersjön. Jag tycker inte att man skall fatta beslut om en fast
förbindelse med så oerhört stora osäkerhetsfaktorer för framtiden. Lars-
Erik Lövdén hävdar hela tiden att detta är bra i ett framtidsperspektiv. Jag
hävdar motsatsen. Även om vi bara drabbas av delar av de konsekvenser
som vi nu löper risk att få på grund av bron, kommer framtiden att med
denna bro göra livet i Öresund, Östersjön och Skåne betydligt mycket sämre
än vad det är i dag. Jag har inte samma oreserverade framtidstro som Lars-
Erik Lövdén har.
Anf. 57 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Det hade varit intressant om Kjell-Arne Welin hade lagt ned
samma miljöengagemang när det gäller den nuvarande trafiken över Öre-
sund. Den nuvarande trafiken, som i huvudsak sker med färjor, släpper i
realiteten ut mer än vad en kommande kombinerad väg- och järnvägsförbin-
delse mellan Malmö och Köpenhamn kommer att göra. Jag hade sett fram
emot att Kjell-Arne Welin hade engagerat sig i den debatten. Men det har
han inte gjort.
Vidare har vi subventionerna och de beräkningar som Kjell-Arne Welin
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
6 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
82
hänvisade till. Jag tror att han i sitt anförande nämnde 40—50 miljarder. De
beräkningarna bygger på osakligt material. Ett exempel är att i den kalkylen
har man räknat in de projekt som Malmö kommun har initierat kring citytun-
neln. Det har tagits med som en kostnad för broprojektet i de siffror som
Kjell-Arne Welin nämnde. Men det är helt ovidkommande. Det är Malmö
kommun som har initierat tunneln som en lösning för Malmös vidkom-
mande. Den lösning som anvisas i Öresundsdelegationens förslag och i avta-
let med Danmark utgör en annan trafiklösning i regionen som finansieras
med hjälp av avgifter från trafikanterna.
Fru talman! Jag skall inte ytterligare gå in på miljöfrågorna. De har belysts
i den tidigare debatten. Den rad av utredningar som har genomförts visar
klart att det är möjligt att genomföra broprojektet utan någon dramatisk på-
verkan på miljön på det sätt som görs gällande av Kjell-Arne Welin.
Fru talman! Jag yrkar än en gång bifall till utskottets förslag.
Förste vice talmannen anmälde att Kjell-Arne Welin anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 58 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill anmäla att nio timmar anmäld tid kvarstår på dagens föredrag-
ningslista, som vi måste klara av under eftermiddagens och kvällens lopp.
Också ytterligare ärenden väntar på att bli debatterade här i kammaren. Jag
skulle gärna vilja upprepa den vädjan som har gjorts från kvittningsmännens
sida och som bl.a. innebär att replikskiftena skall bli korta och att man så
långt som möjligt skall begränsa anförandena.
Anf. 59 PER STENMARCK (m):
Fru talman! En bro mellan Malmö och Köpenhamn är inte bara en förbin-
delseled mellan två länder utan också visionen om en bättre framtid för två
regioner som varit hårt prövade under de senaste decennierna.
Denna vision blir förvisso inte verklig enbart med en bro mellan Malmö
och Köpenhamn. Det krävs mycket annat också som kan binda samman folk
på en mängd olika områden. Det gäller för industri och näringsliv. Men det
gäller i precis lika stor utsträckning för universitet, forskning, turism och kul-
tur.
För att möjliggöra detta har en bro en stor betydelse. Men en dag som
denna, när vi förhoppningsvis skall fatta ett historisk beslut i denna kam-
mare, är det viktigt att vi har klart för oss att det krävs mer än så. Ingen
enskild åtgärd kommer att ha så stor betydelse som just denna bro.
Men utvecklingen av färjetrafiken både från Helsingborg till Helsingör
och framför allt från Trelleborg och Ystad till Tyskland och Polen, kan för
framtiden komma att utveckla Skåne, Själland och de norra delarna av Tysk-
land till en framtidsregion i ett snabbt framväxande nytt Europa.
Den gamle danske författaren och nobelpristagaren Johannes Vilhelm
Jensen lär vid något tillfälle ha sagt att ”Asien börjar i Malmö”. Därmed gav
han förmodligen uttryck för det danska gemytets kulturkrock med andra si-
dan av Öresund.
Alltför länge har detta sund, som i läget mellan Malmö och Köpenhamn
ändå inte är mer än 17 kilometer brett, inneburit avgörande negativa konse-
kvenser.
I åtskilliga sammanhang är vi många som har konstaterat att om det hade
varit land i stället för hav som skilt Sverige och Danmark åt, så hade vi byggt
en väg och en järnväg för länge sedan. Ingen skulle, förmodligen, ha motsatt
sig detta. Om det hade legat ett berg i vägen, så hade vi sprängt oss fram.
Det har vi under årens lopp varit bra på i Sverige, och det finns ingen anled-
ning att tro att vi hade gjort på något annat sätt just här. Men nu är det ett
vattendrag på 17 kilometer, och det skiljer två länder åt. Då har vi i stället
ägnat oss åt att utreda frågan. Det har vi gjort i över 100 år. Likväl finns det
i dag krav på fortsatta utredningar.
När en utredning varit klar så har det tillsatts en ny. När denna varit klar,
har den fått tilläggsdirektiv. När utredningen har utrett även i enlighet med
dessa tilläggsdirektiv, har det varit dags att börja om från början igen. Det
har inte blivit bättre av att samma hanteringsprocedur dessutom har uppre-
pats i två länder.
Det är därför utomordentligt glädjande att det nu uppenbarligen finns en
politisk majoritet som anser att frågan nu faktiskt har utretts tillräckligt och
att vi i dag äntligen skall kunna fatta beslut.
Fru talman! Jag har vid åtskilliga tillfällen, inte minst i denna kammare,
klagat på den socialdemokratiska beslutsvåndan i denna fråga. Låt mig där-
för en dag som denna säga att kommunikationsminister Georg Andersson
har, som jag ser det, all heder av det sätt som han har drivit frågan på fram
till ett avtal med den danska regeringen och till dagens riksdagsbehandling.
Utan detta handlag med frågan hade vi förmodligen fortfarande befunnit oss
på utredningsstadiet.
Det är många fördelar som vi kan uppnå med en förbättrad närhet över
Öresund. Inom närområdet finns bl.a. universitetsstäderna Lund, Malmö,
Köpenhamn och Roskilde, fyra stora sjukhus med avancerad medicinsk
forskning och två moderna flygplatser, som kan utgöra varandras komple-
ment.
I ett område bestående av Skåne och Själland bor ca 3,5 miljoner männi-
skor. Genom den vallgrav som Öresund alltid utgjort har vi aldrig lyckats
utnyttja den fördel som ligger just i denna närhet. Det är en del av detta som
vi skall kunna uppnå med dagens beslut.
Sverige behöver en fast förbindelselänk till kontinenten för att möjliggöra
en utveckling där Skånes demografiska tyngdpunkt inte längre är 08-områ-
det utan Malmö-Köpenhamn. Framtidsregionen är Oresundsregionen och
inte en korridor mellan Stockholm och Uppsala.
Det avtal som träffats mellan den svenska och den danska regeringen är,
som trafikutskottet påpekat, en strategisk och viktig satsning inför framtiden
som också går att förena med höga miljökrav. För att följa upp detta är det
också positivt att utskottet förutsätter att riksdagen, på grund av de vitt-
gående ekonomiska mandaten, skall få en årlig ekonomisk redovisning av
hur projektet fortskrider, men också en avrapportering av de miljömässiga
avvägningar och insatser som kommer att göras.
För att anspela på en tidigare debatt och ett tidigare beslut i denna kam-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
83
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
84
mare skulle jag kunna säga: Detta är varken steget eller steg ett. Det är ett
steg bland väldigt många, men ett synnerligen betydelsefullt sådant.
Det är viktigt att inte utgå från att allt är klart i och med att den svenska
riksdagen fattar sitt beslut. Men utan detta beslut blir det aldrig någon fast
förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn. Det beslut som fattas i dag kom-
mer förhoppningsvis att följas av ett likadant i det danska folketinget i mitten
av augusti. Tillsammans kommer dessa båda beslut att möjliggöra en bygg-
start 1993 och en färdig förbindelse någonstans kring sekelskiftet.
Fru talman! Jag inledde med att citera den danske författaren Johannes
Jensens ord om att Asien börjar i Malmö. I dag kan vi förhoppningsvis kon-
statera att Sverige är på väg att bli en aktiv del i ett nytt framväxande Europa
och att Malmö och Skåne är på väg att bli den spjutspets som deras geogra-
fiska närhet till kontinenten egentligen hela tiden berättigat till. Det beslut
som riksdagen i dag står i begrepp att fatta kommer att möjliggöra detta.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till trafikutskottets hemställan i dess
helhet.
Anf. 60 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:
Fru talman! Jag måste göra en mycket kort kommentar till Per Stenmarcks
ansvarslösa tal om framtiden. Har inte Per Stenmarck hört ett ord om de
problem som ett antal vetenskapsmän redovisat och som ledamöter här i
kammaren timme efter timme har repeterat! Det steg Per Stenmarck talar
om är ett steg som allvarligt kommer att påverka vår framtida miljö, och det
är ansvarslöst att fatta sådana beslut. Det är inte fråga om beslutsvånda. Det
är fråga om beslutsansvar.
Anf. 61 PER STENMARCK (m) replik:
Fru talman! För att någorlunda föra tillbaka debatten till ordningen vill
jag påminna om att vi nu diskuterar en vägstump på 17 kilometer. Men
denna debatt har kommit att handla om, som jag ser det, allt mellan torskar
och piggvar i Östersjön till risken för en jordbävning i Malmö.
Det är odiskutabelt att vi har miljöproblem i Skåne. Ingen skall förneka
att det är på det viset. Vi har dessa problem trots att vi faktiskt fortfarande
saknar denna väg på 17 kilometer. Däremot finns det tusentals andra broar
runt omkring i Sverige som förmodligen även för Skånes del har ställt till
med mer miljöproblem än vad denna bro mellan Malmö och Köpenhamn
kommer att förorsaka.
En allt större del av de miljöproblem vi har, har sitt ursprung utanför
Skåne och i mycket stor utsträckning t.o.m. utanför vårt lands gränser. Det
hindrar inte att vi även måste ta itu med våra egna miljöproblem och i detta
fall naturligtvis med bilarna och alla de föroreningar som dessa förorsakar.
Men jag känner mig ganska lugn i förvissningen om att tekniken aldrig står
stilla och att i stort sett varenda personbil som kör över denna bro när den
väl är färdig kommer att vara utrustad med katalytisk avgasrening.
Anf. 62 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Låt mig först få vända mig till Per Stenmarck. Vilken respekt-
löshet Per Stenmarck visar för liv! Liv är även torsk, liv är även sjögräs. Vi
har en skyldighet att respektera allt liv här på jorden, inte bara ett eventuellt
liv i en bil eller utanför den. Jorden består av människor, växter och djur. Vi
har ansvar för allt.
I dagens debatt diskuteras frågan om bro eller inte bro och konsekven-
serna av en eventuell fast förbindelse. Det är i detta sammanhang viktigt att
ställa sig frågan hur trafiken till och från Sverige skall planeras och ledas i
framtiden. Hur skall vi ha det med våra tåg, bilar och båtar? Hur skall trans-
porterna ske? Skall de ske över sundet, under sundet, genom sundet eller
kanske förbi sundet?
Vi måste också bestämma oss för hur vi skall ha det i den södra regionen
i Sverige. Hur skall det se ut i Skåne i framtiden? Vi kanske inte behöver
någon torsk, Per Stenmarck.
En stor brist i den debatt som förs i dag är att uppmärksamheten alltför
mycket fokuseras på gårdagens tekniska lösningar. Men de problem vi möter
är morgondagens problem, och då måste vi naturligtvis också sträva efter
lösningar som bygger på morgondagens teknik.
Något som vi också måste komma ihåg är att kostnaderna för det vi gör
inte får bli högre än den nytta vi får ut. Till dessa kostnader hör inte bara de
byggnadstekniska kostnaderna, utan även kapitalkostnaderna för exploate-
ringar, och det är viktigt att komma ihåg, av icke förnybara resurser som
exempelvis naturtillgångar, t.ex. Skånes grusåsar. Det är fråga om kostnader
för trolig irreversibel miljöförstöring och främst risken för sänkt grundvatten
på grund av grusuttag, dvs. risk för vattenbrist i Skåne.
Jag ställer mig frågan om det verkligen är försvarbart att fatta ett så viktigt
beslut på grundval av en så dålig utredning. Kan vi verkligen binda så mycket
kapital utan att ha garantier för motsvarande nytta? Vi vet faktiskt inte heller
hur mycket det kostar.
Fru talman! Det var med verklig bestörtning jag läste att jordbruksutskot-
tets majoritet fattat beslutet att på grund av tidsbrist inte låta göra en miljö-
konsekvensbeskrivning av de eventuella fasta förbindelserna över Öresund.
Hur vågar man gå till beslut i en sådan viktig fråga utan att miljökonsekven-
serna är utredda? Skall man i framtiden konstatera: Tyvärr, det blev inte som
vi hade tänkt oss. Vi beklagar att grundvattnet är förstört i Skåne, men själv-
fallet sätter vi in räddningsaktioner. Det finns inga resurser i hela världen
som kan räcka till för att reparera när man har förstört grundvattnet.
Skall man också med sorg i hjärtat acceptera att Öresund till stora delar
blir så förändrat att normalt liv är omöjligt? Vi måste komma ihåg att Öre-
sund är ventilen som från Nordsjön släpper in salt, syrerikt vatten till Öster-
sjön. Vi måste också komma ihåg att utbytet styrs av fördelningen av hög-
och lågtryck över Atlanten, och det är ganska slumpartat vilka effekter det
blir och hur stor förändringen blir. Man vet inte förrän långt fram i tiden
vilka dramatiska effekter det kan bli. Östersjöns vatten byts ut på ca 30-50
år, och det är kanske först då man ser de totala effekterna.
Det är mycket, fru talman, som jag skulle kunna och vilja säga i den här
frågan. Men många av de synpunkter och de invändningar som jag har är
redan påtalade av flera talare. Låt mig då, på grund av den förkättrade tids-
bristen som vi lever med de här sista dagarna, sluta med följande:
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
85
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Varför agerar så många miljöexperter och vetenskapsmän? Varför är de
så oroliga? Det finns allvarliga skäl till eftertanke.
Låt mig också, fru talman, säga att jag är för teknisk utveckling, men jag
är inte för någon form av utveckling där man inte tar ansvar för sitt hand-
lande, där man inte inser att det man gör kan få konsekvenser på olika sätt
och där man inte vinnlägger sig om att få konsekvenserna allsidigt belysta.
Därför anser jag, fru talman, att hela frågan bör skickas tillbaka, och där-
för stöder jag yrkandet om återremiss.
Anf. 63 HÅKAN HANSSON (c):
Fru talman! Vi kan ju ha olika visioner om regionen Skåne och vilken be-
tydelse en broförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn kan ha. Men jag
tror att det är viktigt, när vi fattar beslut i den här kammaren, att vi ändå på
en rad punkter kommer ned på jorden och diskuterar verkligheten.
Fru talman! Jag skulle vilja ägna mina minuter åt att koncentrera debatten
om en Öresundsbro till frågan om projektets finansiella styrka, dess lönsam-
het och det finansiella risktagande som projektet kan innebära för finansiä-
rer och, kommunikationsministern, garantigivaren.
Det innebär inte att jag på något sätt undervärderar de miljömässiga ef-
fekterna, men dem har många andra talare tagit upp här i dag, så dem tänker
jag inte beröra.
De ekonomiska frågorna kring Öresundsbron tycker jag är ganska viktiga
att belysa. Det kan vara viktigt inte minst av det skälet att många av dem
som är kategoriska förespråkare för en Öresundsbro i varje fall enligt egen
utsago är rationella och pragmatiska människor som är intresserade av en
del kalla fakta när det gäller ekonomi.
Jag kan försäkra riksdagens ledamöter som sitter i kammaren nu - och jag
gör det med en viss insyn i hur de kommersiella och finansiella marknaderna
fungerar och resonerar - att det är inte med alldeles full respekt och beund-
ran man ser politiker hantera investeringsprojekt av den här karaktären, det
må vara Öresundsbron lika väl som andra projekt.
Det må vara att dessa aktörer i den allmänna debatten framstår som till-
skyndare av enskilda projekt. En helt annan sak är deras strikt affärsmässiga
bedömningar av enskilda projekt när det kommer till kritan.
Öresundsbron skall vara en investering. Det innebär att projektet skall
bära sina egna kostnader och på sikt ge avkastning och räntabilitet på inve-
sterade resurser och också förhoppningsvis på sikt ett överskott, som enligt
förslaget skall finansiera en del anslutningsvägar.
Det innebär vidare att projektet skall finansieras med trafikavgifter och
inte subventioneras via skattemedel. Det är intentionerna i det svensk-
danska avtalet, som vi nu har att behandla. Jag tror att det är viktigt att fast-
slå detta, fru talman, då jag är den förste att erkänna att vi inte alltid i den
här kammaren riktigt klart gör distinktionen mellan investeringar och ut-
giftsökningar i den statliga budget- och balansredovisningen.
Enligt förslaget skall projekteringen och byggandet av Öresundsbron till
uteslutande del ske genom upplåning på den öppna kapitalmarknaden och
därigenom likviditetsmässigt inte belasta statsfinanserna. Som investering
kommer därför också Öresundsbrons kommersiella och affärsmässiga styrka
att bedömas och analyseras av presumtiva intressenter på den finansiella
marknaden. Något annat har vi inte att vänta av dem.
Kapitalmarknaden kommer att bedöma broprojektets räntabilitet med
hänsyn till marknadsbedömningar, trafikutveckling, konkurrensförmåga för
projektet, prissättning, priskänslighet och inte minst återbetalningsförmåga.
I andra hand avgörs självfallet också kreditvärdigheten av den finansiella
styrkan och uthålligheten hos ägarna bakom projektet, i det här fallet de
båda staterna.
Det intressanta är-jag riktar mig nu till kommunikationsministern, efter-
som han är den ende socialdemokraten som är i kammaren, och det är inte
dåligt - att liknande projekt internationellt många gånger har baserats på
utställda garantier från samhälle och statsmakter snarare än på projektens
direkta kommersiella affärsmässiga styrka. Det gäller projekt i USA, det
gäller Eurotunneln och det gäller liknande broprojekt i Japan.
Min poäng är alltså att erfarenheten av sådana här projekt, trots alla utfäs-
telser om att de inte skall innebära någon likviditetsmässig belastning på
statsmakterna och till syvende och sist på skattebetalarna, tyder på att de
garantiåtaganden som trots allt finns i det här projektet förr eller senare
måste aktiveras.
Många gånger visar det kanske inte på det negativa i projektet, men det
visar på svårigheterna att göra korrekta analyser och kalkyler. Oftast över-
skattas intäktsutvecklingen, medan kostnaderna och investeringsnivån un-
derskattas. Återbetalnings- eller, som vi säger, pay off-tiden förskjuts
framåt. Ju fler osäkra faktorer som föreligger vad gäller trafikutveckling,
konkurrenssituation etc., desto påtagligare framstår projektet för kapital-
marknaden som ett utpräglat högriskprojekt.
Den tredje aspekten, som inte är ointressant för det här projektet, gäller
kapitalmarkandens intresse över huvud taget att tillhandahålla riskvilligt ka-
pital. Det hänger samman med den allmänna tillgången på kapital och situa-
tionen på kreditmarknaden i stort men inte minst med behovet av och efter-
frågan på kapital på andra ställen när det gäller alternativa investeringar.
Jag måste säga att inte minst med hänsyn till vad som har skett på kapital-
marknaden den senaste tiden och det som är kännetecknande för den inter-
nationella kreditmarknaden just nu framstår Öresundsbron som ett högrisk-
projekt. Tillgången på riskvilligt kapital just nu är inte så påtaglig ute i värl-
den. Den har dramatiskt försämrats. Vi vet att ledande företrädare både för
Riksbanken i Japan och för Deutsche Bank uttalar detta.
Öresundsbron är, som jag sade, ett högriskprojekt. Avtalet och de ekono-
miska kalkylerna - många talare har varit inne på det tidigare - bygger på
ålderdomliga prognoser, som i sin tur bygger på oprecisa antaganden. Vi har
ett betyande spann när det gäller intäkts- och kostnadskalkylerna för detta
projekt. Det gör, fru talman och kommunikationsministern, att projektets
attraktionskraft på marknaden inte är speciellt stor.
Det framgår också av att finansiärerna inte står i kö. För några år sedan
sade talesmän för näringslivet att bara det fattats beslut om bron, skulle de
finansiera den. Det har också funnits ledamöter av den här kammaren som
sagt att det behövs inga garantier, för det här kommer näringslivet och mark-
naden att klara av.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
87
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
88
Var finns de i dag? Tystnaden är total från näringslivet och från de här
företrädarna. Det skall man inte klandra dem för, men skälet till tystnaden
är sannolikt att man bedömer projektet strikt affärsmässigt, och därigenom
är det inte heller så intressant.
Det skulle vara intressant att fråga, eftersom kommunikationsministern är
här: Vilka intressenter och finansiärer är det som kommunikationsministern
ser framför sig, när nu det statliga bolaget skall bildas? Man hänvisar visserli-
gen till att danskarna uttalat att det måste vara ett statligt konsortium, men
även om vi vill ha en statlig majoritet i bolagen kunde vi bjuda in några av
intressenterna som delägare i dem. Men var finns de?
Är det AP-fondernas nya placeringsmöjligheter som skall användas för
placering i broprojektet? För min del tror jag inte att möjligheterna att få en
bra avkastning på pensionskapitalet då är så speciellt stora.
Fru talman! Jag tror att de ekonomiska kalkylerna kring detta projekt är
mycket osäkra. Även om det har bedyrats i denna debatt att detta är ett pro-
jekt som inte skall finansieras av skattebetalarna, är jag rädd för att de ga-
rantier för projektet som krävs av statsmakterna kommer att behöva aktive-
ras för detta projekt.
Jag tycker också när jag lyssnar på debatten att det är litet oklart vad som
skall täckas av trafikavgifterna. Ingår t.ex. den yttre ringvägen i Malmö i
detta? Det framgår inte riktigt tydligt av beskrivningarna av projektet. Vad
händer om projektets återbetalningstider förlängs etc.?
Fru talman! Det finns, som jag sagt, många frågetecken omkring det här
projektets ekonomi. För min del tror jag inte att möjligheterna att hitta ex-
terna finansiärer för detta projekt är speciellt stora, som läget ser ut i dag.
Men det som oroar mig är att vi i förslaget till avtal ger möjligheter för dem
som skall vara ägare till moderbolaget, i det här fallet banverket och vägver-
ket, att fritt använda driftmedel för att köpa aktier i moderbolaget.
Mot den bakgrunden infinner sig följande fråga: Vad händer när det blyg-
samma aktiekapitalet om 200 milj.kr. - 100 milj.kr. för Sverige och 100
milj.kr. för Danmark - snabbt har förbrukats? Detta aktiekapital är ju för-
sumbart med tanke på den omslutning som moderbolagen skall ha. I det lä-
get kan nytt ägarkapital behöva tillföras. Med den skrivning som jag har upp-
fattat i propositionen är det fritt fram för vägverket och banverket att an-
vända sina ordinarie medel för att tillskjuta nytt aktiekapital. Detta kommer
såvitt jag förstår att gå ut över andra projekt som vägverket och banverket
arbetar med.
Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till de reservationer som El-
ving Andersson tidigare har gjort. Jag vill med detta säga att jag för min del
trots allt tror att det beslut som riksdagen i dag fattar i denna fråga kommer
att bli lika historiskt som 1973 års beslut.
Anf. 64 JAN STRÖMDAHL (v):
Fru talman! Jag vill ta upp en huvudfråga och en detaljfråga. För att und-
vika att upprepa alla de argument och farhågor som har presenterats här av
företrädare för centern, vänstern, miljöpartiet och folkpartiet nöjer jag mig
med att hålla mig till dessa två preciserade frågor.
Huvudfrågan är Öresundsbrobeslutets eller Öresundsförbindelsebeslutets
karaktär och status. Jag syftar här på regeringsbeslutet om ett avtal med
Danmark och på det förväntade riksdagsbeslutet.
Enligt vad regeringen uttalar och vad som framgår av avtalet skall det till-
tänkta projektet prövas mot ländernas miljölagstiftning. För svensk del av-
ses härmed i första hand naturresurslagen och alla de lagar som är kopplade
till den. Det innebär att regeringen har åtagit sig att - en möjlighet som är
inskriven i 4 kap. naturresurslagen - göra en allsidig prövning av lokalise-
ringen och dess tillåtlighet. Detta skall alltså göras oberoende av de utred-
ningar som har gjorts innan riksdagen nu fattar sitt beslut.
Vid denna lokaliseringstillåtlighetsprövning skall prövning ske bl.a. mot 2
och 3 kap. naturresurslagen, där det bl.a. framhålls att ekologiskt särskilt
känsliga vattenområden - och dit måste Östersjön räknas - skall skyddas så
långt möjligt. Det föreskrivs bl.a. att vattenområden som har betydelse för
yrkesfisket skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringens
bedrivande. Det stadgas bl.a. att behovet av områden för friluftsliv i närhe-
ten av tätorter särskilt skall beaktas.
Vid den här prövningen kan också det kommunala vetot, som vi har disku-
terat tidigare i denna kammare, bli tillämpligt. Den framtida kommunala
församlingen i Malmö kommun kommer alltså att ha vetorätt beträffande
den tilltänkta lokaliseringen. Vi har hittills aldrig diskuterat vad detta kom-
munala veto innebär för projekt som också berör kommuner utanför Sveri-
ges område, men det kunde vara intressant att i varje fall något fundera över
om inte den berörda kommunen på den danska sidan borde ha en vetorätt
på samma sätt som den svenska kommunen.
Riksdagen har vidare helt nyligen beslutat att det vid en sådan här pröv-
ning enligt naturresurslagen skall göras noggranna miljökonsekvensbeskriv-
ningar för olika alternativ, även för ett s.k. noll-alternativ. Prövningen inne-
fattar bl.a. att koncesionsnämnden kopplas in för att göra en grov prövning
av det hela mot miljöskyddslagen.
Jag går in på detta rätt noggrant, eftersom man i några av anförandena
tidigare i dag har berört denna aspekt men har avvisat den och sagt, att när
regeringen har fattat beslutet om bron och även sedan skall fatta beslut om
huruvida lokaliseringen skall tillåtas enligt naturresurslagen, är miljöpröv-
ningen meningslös.
En sådan farhåga finns naturligtvis. Jag menar att vi måste ta vår miljölag-
stiftning på allvar. Den regering som tillträder efter valet kommer att vara
tvungen att göra en noggrann prövning enligt gällande miljölagstiftning, i
första hand naturresurslagen, för att se om det är möjligt att godkänna loka-
liseringen och utformningen av det tilltänkta projektet. Ingen vet i dag hur
den regeringen kommer att se ut och vilka partier som kommer att vara re-
presenterade i den. Detta ökar osäkerheten och villkorligheten i beslutet.
Det illustrerar att det eventuella beslutet i riksdagen i dag måste ses som en
slags avsiktsförklaring eller arbetshypotes; det är alltså villkorat genom att
denna miljöprövning måste ske. Om den resulterar i att denna lokalisering
inte kan tillåtas eller om en berörd kommun lägger in sitt veto, får man ju
släppa det här beslutet och det här avtalet. Då ”bidde” det ingenting.
Så till detaljerna i det hela. I bil. 3 i avtalet mellan Sverige och Danmark
står det att länderna är överens om att byggandet av förbindelsen är moms-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
89
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
90
befriat. Min fundering är, och på den kan man kanske få svar direkt från
Georg Andersson här: När kan en regering sätta sig över en skattelagstift-
ning på det här sättet och bara plötsligt momsbefria ett visst bygge? Om man
nu skulle kunna göra detta, innebär det en skattesubvention på ca 1,5 miljar-
der kronor. Skulle inte en sådan skattesubvention behövas bättre för att se
till att vi får ett fortsatt bostadsbyggande här i landet? Vi kan kanske få svar
på den frågan. Kan regeringen på det här sättet sätta sig över skattelagstift-
ningen, och behövs en subvention i den storleksordningen bäst när det gäller
detta brobygge jämfört med t.ex. bostadsbyggandet?
Anf. 65 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Man har i olika sammanhang gjort gällande att frågan om
momsbefrielse skulle utgöra en gigantisk subvention. Låt mig bara påpeka
att det här är ett internationellt projekt. Vi kommer att konkurrera med fär-
jetrafiken. Då är det rimligt att samma villkor i fråga om moms gäller på
färjetrafik och broförbindelse.
Anf. 66 JAN STRÖMDAHL (v) replik:
Fru talman! Jag hade två momsfrågor i det här sammanhanget. Det gäller
dels momsen på bygget, på produktionen av den här anläggningen, dels
momsen på verksamheten. Båda dessa frågor behandlas i avtalet. Man säger
att man skall komma överens om momsen på verksamheten så småningom.
När det gäller momsen på bygget står det uttryckligen att det inte skall vara
någon moms där.
Om man då skall göra en jämförelse med färjetrafiken undrar jag om det
också är momsbefriat att bygga hamnar för färjetrafik i Helsingborg och om
det är momsbefriat att bygga färjor på de varv där de skall byggas osv. Detta
är visserligen ett internationellt projekt, men det är väl inget som hindrar att
länderna ändå tar ut moms på sin resp, andel av det här bygget?
Anf. 67 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag vill tacka Jan Strömdahl för att han tog upp kraven på
miljöanalys. I mitt öra ringer den lovande miljöministern Birgitta Dahls löf-
ten om att hela broprojektet självfallet skall miljöprövas enligt all svensk lag-
stiftning, men av det har det inte blivit en tumme ens - jo, en tumme kan vi
kanske säga - i regeringens proposition.
Fru talman! Inledningsvis vill jag, när vi har glädjen att ha kvar kommuni-
kationsministern, spinna vidare på den här lagvägen som Jan Strömdahl har
varit inne på. Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut skall alla investeringar i
infrastruktur inom transportsektorn föregås av en samhällsekonomisk vär-
dering av projekten. Man brukar säga att vägprojekten skall föregås av en
objektsanalys, beräkningar av restidsvinster, trafiksäkerhetsvinster och så-
dant som inkluderas i en samhällsekonomisk analys.
Vägverket har inte, såvitt jag vet, gjort någon sådan utan hänvisar till
kommunikationsdepartementet i den här frågan. Jag har hittills förgäves för-
sökt att få ut dessa uppgifter. Det skulle vara intressant att få veta om man
uppfyller 1979 års trafikpolitiska beslut i riksdagen om att genomföra en så-
dan samhällsekonomisk värdering.
Sedan till en ordningsfråga, fru talman. Det förekommer propåer om att
man skall korta ned sina anföranden och att man inte skall ta repliker osv.
Jag förstår irritationen från riksdagsförvaltningen, kammarkansliet osv. över
att det här tar lång tid. Men det är, fru talman och kära kammarkansli, inte
mitt eller bromotståndarnas fel. Felet består i att vi har fått en undermålig
proposition på vårt bord. Därefter har vi fått en dålig utskottsbehandling,
och till råga på allt har ingen offentlig utfrågning skett. Tre eller fyra utskott
har av tidsbrist bedömt att de inte kan svara på den här oerhört viktiga pro-
positionen i ett yttrande till trafikutskottet. Detta är undermåligt, och detta
är konsekvensen av en dålig utskottsbehandling. Vi får då den här debatten
i kammaren. Jag är ledsen, jag hade kunnat komprimera mig mycket mer
om vi hade kunnat ta upp det här uttömmande på utskottsutfrågningar, i ytt-
randen och diskussioner i olika utskott. Men detta har körts rakt igenom på
rekordtid.
Fru talman! Öresundsbron kan bli dess förespråkares Watergate. Hante-
ringen av detta gigantiska broförslag kan kanske inte i alla delar liknas vid
Nixons skumraskaffärer i kontorshuset Watergate i Washington DC, men
själva namnet, Watergate, gör ändå att man snuddar vid tanken. Brobygget
förändrar vattenutbytet mellan Östersjön och Kattegatt i den känsliga vat-
tenport, eller watergate, som är Öresund. Kommunikationsminister Georg
Andersson står kanske inte för inbrott i något kampanjhögkvarter, men han,
regeringen och deras lakejer här i kammaren står definitivt för ett oöver-
skådligt och kriminellt brott mot naturen, mot Östersjön och mot männi-
skors och samhällens hälsa vid Öresund. När han i olika sammanhang har
hävdat, och han fortsätter att hävda det här i debatten dess värre, att rege-
ringen har anlitat all tillgänglig expertis och att denna expertis har godkänt
broplanerna, så är det inte sant.
Som politiker från samtliga riksdagspartier har påpekat i en tämligen unik
gemensam artikel i Sydsvenska Dagbladet i måndags, har forskare och ve-
tenskapsmän i en rad discipliner varnat för följderna av ett brobygge. ”Rör
inte Öresund”, säger t.ex. professorn i marinekologi vid Stockholms unversi-
tet, Bengt-Owe Jansson. Det har refererats till honom flera gånger tidigare
här i dag. Ingen kan med bestämdhet förutse följderna av ingrepp i Öresund,
menar han. Vi bromotståndare lyssnar, som man kanske kan förstå av debat-
ten här, på vad kunskaparna har att säga och blir lätt tunnelförespråkare när
vi får klart för oss att en borrad järnvägstunnel inte alls belastas av de uppen-
bara miljökonsekvenser som en bro får. En tunnel utför kanske ett lika gott
trafikarbete som en bro någonsin gör.
Fru talman! Jag vill tala om trafik- och samhällsstrukturen i Öresundsom-
rådet. Jag vill påvisa att en kombinerad bil- och järnvägsförbindelse är ödes-
diger vare sig vi talar om miljö, trafik eller ekonomi. Jag vill också göra klart
hur väl en borrad järnvägstunnel skulle kunna lösa många av de problem
som nu belastar vår Skåneregion och även Själland på den danska sidan.
I det europeiska perspektivet är Öresundsområdet och de danska öarna
ett ytterst miljökänsligt nålsöga mellan kontinenten och den skandinaviska
halvön. Det har flyttfåglarna alltid vetat. Det var den nordligaste regionen
som de klassiska grekerna hade kännedom om. Under Hansans guldålder
var här en blomstrande handelskultur med den sjöfartstekniska utveckling
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
91
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
92
som då rådde. Genom historiska öden kom här att bli en nationsgräns, vars
barriäreffekter ytterligare förstärkts av landtransporternas utveckling under
de senaste 150 åren. Även genom världskrigens förbistring har den gemen-
samma sydbaltiska kulturen åtskilts, och den svenska kommunikationsmi-
nistern kallar därför Öresund en vallgrav. Per Stenmarck sade också att det
har varit en vallgrav under all överskådlig tid, vilket jag knappast kan hålla
med om.
Nu har vi ett helt nytt läge. Nationsbarriärerna upplöses, och närliggande
regioner förstår mer och mer att samarbeta med varandra. Det samarbetet
hoppas åtminstone jag skall utvecklas, oavsett vilka vägar den nysovjetiska
EG-konstruktionen tar. Jag hoppas exempelvis kunna få läsa kongens by-
aviser lika naturligt som Mälardrakarna till det skånska morgonkaffet; i dag
kommer Berlingske Tidende och Politiken till Malmö dagen efter att Presam
har centralbehandlat dem i Stockholm. Vet ni om det?
Tysklands enande och Polens frihetsutveckling är andra glädjande före-
teelser i Öresunds närområde. Det breddar onekligen det skånska perspekti-
vet. Handel och resande kommer att kunna ta många fler vägar till och från
Skandinavien än dem man är hänvisad till genom efterkrigstidens koncentra-
tion mot Hamburg.
I det nya Europa som växer fram spelar järnvägen åter en central roll. En-
bart i EG finns beslut om järnvägssatsningar på 1100 miljarder svenska kro-
nor. I det lilla Schweiz satsar man så mycket som 110 miljarder på avance-
rade järnvägar, företrädesvis i tunnlar, för att bli kvitt lastbilstrafiken och
undvika hotande miljökatastrofer. Biltrafikens avgaser hotar nämligen den
jordbindande skogen i alplandskapets sluttningar. Dör skogen kommer
enorma jordskred att kunna begrava hela dalar, och Schweiz blir ett kalfjäll.
Vilka slutsatser, fru talman, bör vi i Sydbaltikum dra av denna nya euro-
peiska utveckling? Ja, jag har svårt att se att det skulle vara att vi skall full-
följa det europeiska motorvägseländet genom vår redan alltför försurade
och miljödrabbade Öresundsregion. Om Schweiz riskerar att bli ett kalfjäll
är hotet mot Skåne en form av nordisk öken. Den logiska konsekvensen är
ju tvärtom att Öresund får bli en stoppbock för motorvägarna och i stället
får bilda inkörsport till ett nytt ekologiskt Europa, oavsett från vilken sida
man kommer. Då är det borrade järnvägstunnlar och moderna, renade fär-
jor som vi skall satsa på. Gör vi inte det utan bygger vidare på efterkrigsti-
dens slösande motorvägskultur drar vi på oss den lastbilstrafik som konti-
nentens länder är i färd med att befria sig från genom satsningarna på ett
högkvalitativt järnvägsnät.
Jag avstår från att upprepa den förödande kritik som vi riktat mot bropla-
ner ur klassiskt naturvårds- och miljöperspektiv. Den kritiken har, tycker
jag, bl.a. Roy Ottosson redan framfört kunnigt och väl. Jag vill i stället uppe-
hålla mig vid några avgörande trafiktekniska och regionplanemässiga fakto-
rer, som enbart de dömer ut broprojektet.
Åkare, speditörer och transportarbetare är alla överens om att Öresunds-
bron inte betyder ett skvatt för deras verksamhet. Skall man använda den
för Europatrafiken, på väg eller järnväg, tvingas man till en omväg på 17 mil
över Stora Bält, så länge man inte bygger en motsvarande förbindelse över
Femer Bält, och det finns det inget som helst beslut om, även om det finns
en vänlig skrivning i den bilaterala avtalstexten. Den danska vägföreningen
har dock lanserat vad jag vill kalla en högerextremistisk lösning med enbart
en motorvägstunnel under Femer Bält. Skulle denna plan förverkligas vore
katastrofen för Malmöområdet och de danska öarna fulländad. Långtra-
darna skulle få en orimlig konkurrensfördel gentemot tågen, som skulle
tvingas gå hela omvägen över Jylland. Även om långtradarchaufförer behö-
ver lagstadgad vila och bäst får det på de långa färjelinjerna mellan Skåne
och Tyskland skulle konkurrensen driva upp en mycket omfattande lastbils-
trafik genom Danmark. Detta kanske även om ingen fast förbindelse kom-
mer till stånd över Femer Bält, eftersom långtradarna kan anpassa sig bättre
än järnvägstrafiken. Samtidigt tvingas, som vi har hört här, SJ och DSB att
avtalsmässigt betala 150 milj.kr. per år för nyttjanderätten av Öresundsbron,
vare sig man får transportunderlag eller inte.
Både svenska och danska sjöfartstekniker har genom datorsimuleringar
kommit fram till krav på ett seglingsfritt spann på minst 500 meter för samti-
dig passage av stora oceangående fartyg i båda riktningar. I dag har man bara
räknat med 330 meter. Ingen vågar säga att tunga godståg samtidigt och i
båda riktningar skall kunna befara ett 500 meter brett spann. Något sådant
exempel finns inte någonstans i världen. Av denna anledning talas det om
reglering av tågtrafiken som en lösning, vilken naturligtvis ytterligare för-
sämrar järnvägens konkurrenssituation. Problemet med för stor rörlig last i
beräkningssammanhang är för övrigt redan känt från Stora Bält-förbindel-
sen, där man just av denna anledning tvingats borra en järnvägstunnel paral-
lellt med den 70 meter höga högbron. Förvecklingarna med övriga Östersjö-
länder som hindras i sin passage genom Öresund har andra talare tagit upp.
Anslutningsvägar och anslutningsjärnvägar till bron är ytterligare ett sorg-
ligt och halvt bortglömt kapitel. På Amager förekommer allt envisare lokal
kritik mot att motorvägarna kommer att slå sönder miljön än värre än vad
som redan är fallet med störningarna från storflygplatsen Kastrup. Enligt en
obekräftad uppgift är de danska socialdemokraterna nu så splittrade att de
skulle vara beredda att genomföra en snabbutredning av en borrad järnvägs-
tunnel.
Malmö kommer att bli insnärjt av en enorm asfalts-, stål- och betonggör-
del, kantad med supermarknader, Eurostopp och liknande miljöstörande
etableringar. Tyvärr har inte tillräckligt många malmöbor och än mindre de-
ras företrädare insett att drömmen om Europabron kan bli en mardröm med
en enorm trafikapparat för en återvändsbro till Själland, som nu fortfarande
är en ö. Stora Bält-förbindelsen har ju gått i stå och är för närvarande åratal
försenad enligt vad man nu beräknar. Det mest makabra inslaget i denna vid
det här laget sorglustiga historia är påhittet att bygga en sju kilometer lång
s.k. citytunnel under Malmö för att knyta samman centralstationen med
bron.
Projektet är kostnadsberäknat till 5 miljarder kronor, och förslaget fram-
förs på största allvar. Att tunneln behövs om man bygger bron förstår jag
men det är ändå ett stilla vansinne som visar att broprojektet är helt fellokali-
serat. För dessa 5 miljarder kronor skulle man ju i stället få hela den svenska
delen av en tunnel direkt till Kastrup från Malmö central - om man drog den
åt rätt håll vill säga. Om bron men inte citytunneln byggs tvingas alla tåg -
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
93
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
94
det är en viss risk för det från ekonomisk synpunkt, eller hur? - till en mils
rundkörning kring hela Malmö för att komma upp på bron. Jag hoppas att
kammarens ärade ledamöter känner till något om Malmös stadsgeografi.
Malmö central riskerar då att bli utan de nya och dyra snabbtågen, som i
stället går direkt från Lund via den nya stationen Malmö Syd och Kastrup.
Malmöborna borde inse att detta kan vara katastrofalt för stadens möjlighe-
ter till vital pånyttfödelse. Risken är ju uppenbar, ärade ledamöter på Skå-
nebänken - att staden kommer att vittra inifrån och ut när stora investeringar
läggs ute på den skånska myllan i stället för på förnyelse av områdena kring
centralen och inre hamnområdet. Det är för mig en gåta att ingen av de ton-
givande Malmöpolitikerna har insett denna fara. De Malmöpolitiker som
yttrat sig här talar som om det fortfarande var 1960-tal; man har en mycket
luddig uppfattning om de här sakerna och förstår inte sitt eget bästa. Vi
tycker från miljöpartiet att de företrädarna för Malmö är sorglustiga, både
lokalt och här i riksdagen.
I det bilaterala avtalets motivtext står att bron är till för att skapa en ge-
mensam arbets- och bostadsmarknad i Oresundsregionen. Med mina ut-
gångspunkter motsätter jag mig en sådan målsättning, för vilken förbindelse
man än må skapa. Skall det dessutom ske via en bilbro kommer det miljöbe-
lastade och tidskrävande transportarbetet att öka totalt sätt. Människor
tvingas mer eller mindre in i denna gemensamma pendlingsregion och får,
som i alla metropolregioner i världen, tillbringa en stor del av sin vakna tid i
buss- och bilköer. Färden blir ofärd, långtifrån välfärd. Städer som Roskilde,
Köpenhamn, Malmö och Lund har medeltida stadskärnor. De är redan gast-
kramade av cirkulerande och parkerande bilar. Det finns inget utrymme för
en ytterligare ökning av denna biltrafik.
En allvarlig farhåga är också att busstrafiken kommer att gynnas på be-
kostnad av den önskvärda ökningen av tågtrafiken. Trafik från Söderslätt i
Skåne kommer regionalt att ha lättare att leta sig upp på bron via väg än
järnväg. Busscharter av olika slag kan förväntas ta en stor del av trafiken.
Denna farhåga gäller särskilt om inte citytunneln kommer till utförande. På-
gatågstrafiken får ju då en föga attraktiv säckstation i Malmö Central. Kra-
vet från resenärer norrifrån med destination Kastrup, Köpenhamn eller
bortom blir ju rimligen att tågen inte skall gå in och vända vid Malmö Cen-
tral. Uppfylls inte detta krav kommer bussar att ta marknadsandelar även
norrifrån i Skåne och Sydsverige.
Herr talman! Ett kulturellt och ekonomiskt samarbete, som också motive-
rar avtalet, kan dock - menar jag - vara till gagn för båda folken. Innan na-
tionsgränsen och de utvecklade landtransporterna kom till har regionen -
som jag tidigare berörde - samverkat ekonomiskt och kulturellt. Det kan
inte vara fel att återuppliva denna historiska bas för samverkan, men det kan
ske på helt andra sätt än med en bilbro. Carl Frick och jag föreslår i motion
T92 att man utreder det alternativ som vi kallar miljölänken. Förslaget har-
som allt annat i detta misshandlade ärende - avslagits på ett summariskt vis.
Jag skall därför nu redovisa detta alternativ.
Mellan Hamburg och Malmö byggs en högklassig elektrifierad och dub-
belspårig järnväg med borrade tunnlar för enbart tåg under Öresund och Fe-
mer Bält. Från Malmö är avståndet till Hamburg bara 36 mil, eller litet drygt
halva sträckan Stockholm—Malmö. Med svenska snabbtåg klaras alltså fär-
den på två timmar med stopp i Kastrup, Köpenhamn och Liibeck. Denna
bana förtjänar att kallas miljölänken. Den skulle nämligen ge tågen effektiva
konkurrensfördelar gentemot bilar, bussar, lastbilar, flygbåtar, svävare, heli-
koptrar och kortdistansflyg på och kring denna sträcka. Miljölänken skulle
medföra att de fossilbränsledrivna trafikslagen mer eller mindre slås ut. Un-
dantaget är förstås bilfärjetrafiken Helsingborg—Helsingör, som i stället
blomstrar, och direktfärjorna Skåne—Tyskland. Någon ren bilförbindelse
byggs nämligen inte, utan bara en ren järnvägsförbindelse.
Den rena järnvägsförbindelsen kan förväntas reducera den långväga last-
bilstrafiken väsentligt. Den ger flygplatsen Kastrup direkt spårförbindelse
såväl med Skåne som Köpenhamn och övriga delar av Sverige och Danmark.
Detta torde i södra Skandinavien reducera pendlingstrafiken både på väg
och i luften och ge motsvarande ökning för tågen. Kostnaden för hela miljö-
länken torde inte överstiga kostnaderna för enbart Öresundsbron med an-
slutningar. Man talar ju om en kostnad på uppemot 40 miljarder kronor. För
den summan skulle man utan vidare klara både borrad tunnel i Öresund och
Femer Bält och en elektrifiering av övrig järnväg mellan Malmö, Köpen-
hamn och Hamburg.
Tunnlarna borras längs en rät linje från Saab-Kockumsområdet under
Saltholm till Kastrup. Längden blir 20 kilometer. Förutsättningarna för kon-
tinuerlig s.k. fullortsborrning är särdeles gynnsamma i södra Öresund, efter-
som det mäktiga och lättbearbetade kalksedimentet ger bättre förutsätt-
ningar än t.ex. vid Stora Bält, där ett lager med lera och morän för närva-
rande har stoppat borrningarna. Man bör observera att tunnelvolymerna
bara är en tredjedel av de volymer som man i den s.k. nollösningen skall
muddra från sundets botten - tre i stället för nio tio miljoner kubikmeter.
Kalkstenen kan för övrigt malas ned och spridas över våra försurade sjöar -
det kanske är ett tips. En reservhållplats anläggs dolt under Saltholm. Från
den nybyggda men nedlagda och utbjudna - det lär för närvarande vara en
jakt på köpare i USA - Saab-fabriken går järnvägen helt enkelt i markplanet
via Malmö västra bangård längs det befintliga industrispåret in till Malmö
Central. Man behöver inte bygga ned detta i en tunnel under Malmö Cen-
tral. Det finns sådana idéer, men det finns ingen anledning att göra det. I
direkt anslutning till den nuvarande säckstationen byggs en ny terminal mel-
lan posthuset och stationsbyggnaden. Biltrafiken mellan hamnområdet och
stadskärnan kan klaras genom någon bro eller kort tunnel - dock inte i läget
vid Skeppsbron, där troligen bara gång- och cykeltrafik bör klaras i ett tråg
under järnvägen.
På detta vis kan faktiskt nedläggningen av Saab-fabriken påpassligt utnytt-
jas. Anläggningen har en utomordentlig placering för prefabricering av de
mantelelement som behövs till tunnlarna. Detta i sundet redan utfyllda om-
råde kan också användas för övrig tunnelanknuten verksamhet. Området
kan efter byggtiden återställas för bostäder - som malmöborna helst vill ha -,
mindre tillverkningsindustri och kontor. Kockums fritidsanläggning ligger
alldeles intill och blir en utomordentlig tillgång för tunnelarbetarna på deras
fritid under flera års arbete.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
95
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Herr talman! Med särskild hänvisning till min motion T92 yrkandena 2 och
3 yrkar jag bifall till reservation 1, som tre partier står bakom.
I och med att Malmö Central med den borrade järnvägstunneln får ge-
nomgående tåg mellan Själland, Köpenhamn, Kastrup och övriga Skåne sti-
muleras uppbyggnaden av gamla och nya järnvägar i hela landskapet. I en
solfjäder runt Malmö och Lund från väster kan nämnas nya västkustbanan
genom Landskrona och Helsingborg - med den nya knutpunkt som nyss har
invigts en ny bana till Höganäs och - som planerat - en tunnel under Hal-
landsåsen, förstås. Den gamla banan Lund—Svanlöv—Åstorp—Ängelholm
skall självfallet med pågatåg - tösatåg, som vi ibland säger - fortsätta att
verka för den regionala trafiken. Vi har den befintliga södra stambanan,
eventuellt skall vi satsa på en ny bana Lund-Hörby—Kristianstad. Man bör
bygga upp den gamla Simrisbanan med länk till Lund. Ystadsbanan skall
elektrifieras - som alla andra banor-, naturligtvis med direktförbindelse till
Köpenhamn och Bornholm. Dubbelspår mellan Malmö och Trelleborg är en
självklarhet och eventuellt också en ny bana till Skanör—Falsterbo via Väl-
linge - och stoppa för Guds skull bygget av väg 100! Denna nya bana skulle
med fördel kunna gå genom Limhamn på den s.k. Sillabanan. Om alla dessa
banor byggs ut får i stort sett alla Skånes 33 kommuner järnvägsförbindelse
med varandra. Det innebär att kollektivtrafiksandelen i Skåne bör kunna
komma upp i nivå med Göteborgs 30 % och Stockholms 50 % - eller där-
emellan - av den totala persontrafiken. Detta skulle kunna ske till en kost-
nad på några miljarder. Det kan lätt inlemmas i den stora planen för järn-
vägsinvesteringar i Sverige. Den planen står miljöpartiet för. För denna plan
har vi också nu fått en viss respons från de flesta partier i riksdagen. Det är -
jämfört med Mälardalens investeringar-ett rättvisekrav att motsvarande in-
vesteringar fastställs för Skåne.
Herr talman! Jag har nu sakligt argumenterat emot broprojektet och dess-
utom redovisat ett trafik- och miljömässigt överlägset - för att inte säga
oslagbart - alternativ, nämligen den s.k. miljölänken mellan Malmö och
Hamburg. Jag har även tidigare i olika sammanhang framfört kritiken mot
kommunikationsministerns låsning vid broalternativet och framför allt hans
oförmåga att sakligt argumentera för detsamma. När man för fram tunnelal-
ternativet sakligt och motiverat får man, utan några hållbara ekonomiska
antaganden eller kalkylförutsättningar, svaret att det inte ekonomiskt håller.
Jag har inte heller i dag hört några sådana. Det framförs mest som en besvär-
jelse. Georg Andersson säger att det är fascinerande att man kan bygga en
sådan här stor bro. I TV-programmet Miljöbilder sade han - med ett lån från
industriförbundets senaste kampanj - att det är ett lyft för Sverige. Men av
någon outgrundlig anledning ser han samtidigt inte särskilt glad ut.
När jag under våren bad att få förklarat hur taxepolitiken skulle bedrivas
fick jag till svar att det skulle framgå av propositionen, vilket det sannerligen
inte gjorde. I stället förs det fram som ett ledande motiv för förslaget att
frågan om bron har utretts så länge att man inte kan utreda den längre och
att vi av den anledningen nu måste fatta ett beslut. Tydligen skall detta ske
helt oberoende av utredningarnas kvalitet genom åren och oberoende av att
utredningarnas resultat ibland ändå har visat på stora svårigheter med detta
96
gigantiska broprojekt. En del svårigheter har man fått stoppa i Malmöhus
länsstyrelses lådor på grund av att de inte passade in. Man tar sig för pannan.
Herr talman! Varför är det nu så bråttom att fatta det här beslutet om
bron? Är riksdagen möjligen en lekstuga för Georg Anderssons personliga
prestige i sammanhanget? Vill han kunna skriva på sin gravsten att han drev
igenom beslutet om ett brofiasko?
Danskarnas stöd för bron är kanske på väg att rämna, vilket jag har nämnt
tidigare. I alla händelser tänker man på danskt håll inte fatta något beslut i
folketinget förrän möjligen den 14 augusti, och då kommer man kanske att
tveka på grund av det nära förestående svenska valet - vad vet jag?
Är Georg Andersson rädd för att de sakliga argumenten skall hinna upp
hans skygglappsförsedda expressbeslut? Har kommunikationsministern
otillbörliga kopplingar till bilindustrin och näringslivet efter samma mönster
som Kjell-Olof Feldt? Hur stort är, Jan Andersson, det egentliga stödet inom
socialdemokratin för denna halsstarriga låsning vid den mest miljöfientliga
lösning man kan tänka sig? Hemma i Lund liksom i Helsingborg är hela arbe-
tarkommunen mot bron. Hur är det med kvinnorna, ungdomarna, broder-
skaparna och facken? Detta frågar jag mig, och jag kommer i den mån jag
behöver att delta aktivt med repliker under resten av den här debatten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga miljöpartiets reservationer och
följer därmed Roy Ottossons tidigare yrkande. I första hand stöder jag lik-
som Roy Ottosson och flera andra talare återremissyrkandet.
Anf. 68 JAN ANDERSSON (s):
Herr talman! Frågan om en Öresundsbro, en bilbro över Öresund, har
föregåtts av en långvarig och till stora delar polariserad debatt. Anhängarna
till en bro har beskrivit den som en tulipanaros, som löser i stort sett alla
problem som finns i regionen. Det är naturligtvis inte sant. Bron har emeller-
tid också, av dem som varit motståndare till den, beskrivits som en katastrof
huvudsakligen för miljön.
Jag skulle inte vilja gå så långt som till att säga att en bilbro över Öresund
skulle vara en katastrof för området, men den får tillräckligt stora negativa
konsekvenser för miljön i ett redan hårt ansträngt område. Därför är en tun-
nel att föredra.
Enligt propositionen är ett argument för en bilbro att den ur kommunika-
tionssynpunkt för oss närmare Europa. Det är knappast sant. Det är bara att
titta på kartan och konstatera att om man skall komma ned till Europa, är
den närmaste vägen att åka från södra delen av Skåne ned till Tyskland, till
Rugen och Rostock, eller att åka från Ystad ned till Polen. Det är den när-
maste vägen. Inte ens om man väljer vägen över Danmark kommer en bilbro
över Öresund att vara den närmsta vägen. Fortfarande är H-H-leden, dvs.
leden mellan Helsingborg och Helsingör, närmare. Där har man för övrigt
också gjort stora investeringar i terminaler och nya färjor för att kunna för-
bättra kommunikationerna.
Nu sägs det att det skulle gå snabbare att färdas över bilbron än att ta fär-
jan över H—H-leden. Men för dem som färdas långt och som då och då behö-
ver ta en paus - det behöver man ju när man färdas långt ned till kontinen-
ten - är det naturligt att göra det just på färjan. Även om man i framtiden
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
7 Riksdagens protokoll 1990191:130
|
Prot. 1990/91:130 12 juni 1991 |
skulle färdas över en bro skulle det bli nödvändigt med pauser, och bron |
ned till kontinenten.
|
Fast förbindelse |
Talet om de dåliga förbindelserna över Öresund är bara delvis sant. Det När man kommer över Öresund till Danmark befinner man sig på en ö, Det sägs i propositionen att danskarna har lovat att arbeta för en fast för- Det tyska intresset av att satsa på de väginvesteringar som en fast förbin- Det är alltså inte särskilt troligt att en förbindelse snart blir av över Femer Då återstår en lokal förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn, där för- Vidare är det inte heller, med tanke på dagens trafiksituation i Köpen- Tunnelalternativet avfärdas väldigt snabbt av ekonomiska skäl. Det är na- Det avgörande skälet mot en bilbro är trots allt miljökonsekvenserna, En annan miljökonsekvens är de föroreningar bilismen orsakar i luften |
|
98 |
negativa konsekvenser men att andra åtgärder då måste kompensera för |
detta. Men räcker den ambitionen i det område där vi har de suraste jor-
darna och där skogsdöden är som störst? Nej, givetvis inte. Ambitionen
borde vara att miljön i västra Skåne skall förbättras avsevärt. Den medveten-
heten finns förmodligen - annars hade väl inte Miljödelegationen västra
Skåne tillsatts.
Anhängarna till en bilbro brukar säga om trafiken över bron att den inte
är märkvärdig, vare sig man räknar med att 6 000 eller 8 000 bilar skall gå
över bron på ett dygn - vi vet inte vilken av siffrorna som kommer att bli
den riktiga. Men det är ju inte det som är det intressanta. Det konstaterar
Öresundsdelegationen, och det sägs också i propositionen. Det intressanta
är hur en bilbro påverkar det samlade trafikflödet i hela regionen. På vilket
sätt påverkar detta biltrafiken i hela regionen? Trots allt utredande har ingen
förutom Miljödelegationen västra Skåne undersökt de aspekterna, och dele-
gationens analys visade att det blir fråga om stora negativa konsekvenser.
Det är alltså fråga om motorvägar runt Malmö, där det kommer att etableras
verksamheter som i sin tur innebär ytterligare biltrafik och ytterligare luft-
föroreningar.
Med tanke på detta har ett antal socialdemokrater från nordvästra Skåne,
och från Kvinnoförbundet, SSU och broderskapsrörelsen, väckt motioner i
denna fråga, och vi har sagt att man borde göra en miljökonsekvensanalys
innan man fattar beslut om vilket förbindelsealternativ som är det bästa.
Analysen skall dels på ett bättre sätt än vad som i dag har gjorts undersöka
miljöfrågorna, bl.a. vattengenomströmningen, dels göra en samlad bedöm-
ning av hur trafikutvecklingen i regionen påverkas av olika alternativ. Detta
skall alltså göras innan ett beslut fattas.
Vi hade tänkt lägga fram ett eget yrkande med denna innebörd, men vi
fann sent omsider att våra motioner omfattas av reservation nr 1 i beslutsun-
derlaget, och vi kommer att yrka bifall till denna reservation.
Vi kommer också att yrka bifall till reservation nr 2 som gäller avtalet. Vi
vill emellertid göra en markering. Det finns en passus som rör skattebeta-
larna som vi faktiskt inte kan ställa oss bakom. Vi tror att bron kan finansie-
ras via avgifter. I en passus i reservationen sägs att skattebetalarna kommer
att drabbas hårt. Det är ologiskt att hävda att en bilbro inte skulle gå ihop
ekonomiskt och att skattebetalarna får träda in i efterhand och att samtidigt
hävda att en tågtunnel klarar sig ekonomiskt. Jag vill markera att vi inte står
bakom den passusen. För övrigt stöder vi således reservation nr 1 och 2.
Anf. 69 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Herr talman! Jan Andersson uttrycker mycket som jag ställer mig bakom.
Det gäller i stort sett allt. Däremot säger han att han inte tror att miljön kom-
mer att hamna i en situation som kan närma sig katastrof. Det kanske jag
inte heller tror, men, Jan Andersson, när det gäller miljön finns det ingen
som egentligen kan säga vad som händer när den här bron väl är ett faktum.
Om det blir katastrof eller ej vet vi inte. Däremot vet vi att det kommer att
bli en mycket försämrad miljö. Eftersom Jan Andersson visar så stor klokhet
när det gäller att förbättra beslutsunderlaget, begärde jag replik för att visa
att osäkerheten inför framtiden är utomordentligt stor.
Jan Andersson sade vidare att experterna är oeniga när det gäller vatten-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
99
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
100
genomströmningen. Det är inte alls så. Experterna är oerhört eniga om att
man inte kan garantera någonting i framtiden. Man vet faktiskt inte vad som
händer när man förändrar vattengenomströmningarna i Öresund. Om Jan
Andersson eller någon annan kan visa på en enda expert på det här området
som är beredd att garantera att det inte kommer att bli några konsekvenser
för vattengenomströmningen i Östersjön, skulle jag vara mycket tacksam.
Trots idogt letande har jag inte lyckats hitta en enda sådan expert.
Avslutningsvis sade Jan Andersson att han tror att bron kan självfinansie-
ras via avgifter. Det är en dröm, och det finns redan tillräckligt mycket un-
derlag för att man skall sluta ha sådana drömmar.
Anf. 70 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Om jag förstod Jan Andersson rätt så kommer han och som
han säger vi - jag hoppas att vi innebär nästintill 156 socialdemokrater - att
yrka bifall till reservationerna nr 1 och 2, rätta mig om jag har fel. Detta glä-
der mig oerhört. Det innebär att det finns politiker i kammaren som visar
personlig integritet i politiken. Det krävs politisk råg i ryggen för att stå upp
för sina åsikter. Jag tycker att det är en strongare linje än att i alla avseenden
hålla sig till något slags partipiska eller partilinje. Jag utvecklar detta litet
grand för att förklara min egen inställning och min tidigare framställning.
Miljöpartiet de gröna har kongressbeslut på att säga nej till både förbin-
delse över och under Öresund. Jag har alltid hyst uppfattningen att en borrad
järnvägstunnel troligen efter utredning kan visa sig vara den bästa lösningen
för förbindelser via Öresund, och jag har hävdat det. Alla vet att jag har den
uppfattningen, och jag fortsätter att hävda den här. Men det krävs som sagt
politisk råg i ryggen för att framföra sina åsikter gentemot stora partier. Jag
vill med detta visa uppskattning för Jan Andersson och hans inlägg.
För övrigt vill jag korrigera mitt yrkande något. Jag yrkade nämligen bifall
till det som Roy Ottosson för vår del yrkat bifall till, vilket inte innefattar vår
reservation nr 9 om ekonomisk kompensation till SJ. Vi kan hoppa över den.
Anf. 71 JAN ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag får tacka Kjell Dahlström för de vänliga orden.
Jag vet inte om det framgick av mitt anförande men jag avsåg att yrka bi-
fall till reservation nrl och 2.
Till Kjell-Arne Welin vill jag säga att vi är överens i sak såvitt jag förstår.
Det är bara så att jag inte tycker om överdrifter i debatten. Därför sade jag
att jag inte vill ta ordet katastrof i min mun. Jag tror att en bilbro kommer
att medföra negativa konsekvenser för ett område som redan är hårt belastat
ur miljösynpunkt. Det är min uppfattning, och det tycker jag räcker.
När det gäller vattengenomströmningen är det bara att läsa innantill. Det
finns ett antal experter som säger att en nollösning inte är möjlig, och det
finns en del andra som säger att det är möjligt på teoretiska grunder. Det är
en teoretisk modell, och det betonar vi också. Så ser faktiskt verkligheten
ut. Bristen är att vi faktiskt inte vet, eftersom vi bara har en teoretisk modell.
Anf. 72 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Herr talman! Det är egentligen hårklyverier som vi håller på med nu, Jan
Andersson. Jag tycker dock att det är oerhört viktigt att man markerar att
det finns en osäkerhet inför framtiden när det gäller miljön och vattenge-
nomströmningen. I dag kan man inte säga om det kommer att bli si eller så.
Man kan bara tro på olika sätt.
Jag delar helt den uppfattning som framfördes. Det är mycket glädjande
att Jan Andersson som socialdemokrat yrkar bifall till reservation nr 1 och
2. Jag hoppas att han får med sig många partibröder.
Anf. 73 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag är inte någon bromotståndare. Jag anser tvärtom att det
är mycket positivt att bygga broar mellan människor antingen det gäller rent
andligt eller bokstavligt. Jag har svårt att tro att människor i grunden är emot
brobyggen. Om ett brobygge innebär stora risker för att vattenströmmar i
ett mycket känsligt sund förändras, muddring kommer att medföra föränd-
ringar för naturen på ett mycket negativt sätt, biltrafiken kommer att öka i
en tid då koldioxidutsläppen står för de största bidragen till luftförorening-
arna och alla är överens om att dessa utsläpp måste minskas, kostnaderna
blir så stora att de kommersiella intressena och broförespråkarna inte kan
garantera att bron kan finansiera sig själv utan att staten måste gå in med
garantier i ett läge då statens finanser är mycket ansträngda, kan jag inte
ställa mig bakom ett beslut om att bygga den bron.
Trafikutskottets betänkande har inte övertygat mig om att hänsynen till
miljön har tillvaratagits på ett tillfredsställande sätt. Jag är således inte be-
redd att lämna fullmakt till regeringen att fortsätta förhandlingarna om bron
och på det viset lämna carte blanche till Georg Andersson, särskilt inte efter
det inlägg som Georg Andersson hade i debatten på förmiddagen. Jag tycker
inte att kommunikationsministerns inlägg gav tecken på att man verkligen
bekymrar sig om miljön i regeringen.
För tolv år sedan blev jag för första gången invigd i turerna kring brofrå-
gan. Jag var på ett årsmöte i Lund då den internationellt kände professorn i
kulturgeografi Torsten Hägerstrand höll ett anförande och redogjorde för de
olika turerna och gjorde en samhällsvetenskaplig analys av brofrågan. Hans
slutsats var att det inte var samhällsvetenskapligt försvarbart att bygga en
bro. För mig var det en mycket övertygande redovisning.
Vad har då hänt under de senaste 10—15 åren som gör att det är så angelä-
get just nu att bygga en bro? Miljömedvetandet är mycket större i dag än det
var för 10—15 år sedan. Luftföroreningarna är ett allvarligt problem, som
vi inte kan lösa genom att stimulera till ännu mer biltrafik. Dessutom har
integrationen i Europa och sammanslagningen av Öst- och Västtyskland in-
neburit att helt nya resvägar har öppnat sig. Det verkar inte som om broföre-
språkarna bryr sig särskilt mycket om de förändrade möjligheterna och ho-
ten. De stirrar sig blinda på att alla svenskar och norrmän skall resa genom
Danmark till vilket pris som helst, till priset av en försämrad miljö och höga
kostnader. Det kommer också att påverka västkusten som är mycket känslig
och mycket drabbad av luftföroreningar. Vi kommer att få en ökad trafik på
västkusten. Inte minst med tanke på de djupa spår luftföroreningarna har
satt i skogarna på västkusten kan man inte heller ställa sig bakom en sådan
stimulans som bron skulle innebära.
Jag har också hört påståenden om att om man är motståndare till bron så
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
101
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
102
skulle man vara för en isolationistisk hållning. Man skulle då anse att vi skall
vara oss själva nog här i Sverige och att vi skall isolera oss med vattnet. Jag
tror inte alls att det stämmer. Tidigare talare har t.ex. jämfört Öresund med
berg. Det går inte att jämföra på ett sådant sätt. Vattnet utgör också ett kom-
munikationsmedel och ett sätt att ta sig fram. Vi är i dag inte isolerade. Det
finns förbindelser mellan Danmark och Sverige. När man hör broföresprå-
karna tala verkar det som om sådana förbindelser inte existerar. Det verkar
som om man tror att sundet består av en Berlinmur som plötsligt skall rase-
ras. Det är dock inte en verklighetsbeskrivning, åtminstone inte en som jag
kan ställa mig bakom.
När vissa broförespråkare, framför allt från Malmöregionen, talar om att
man skall slå ihop Malmö och Köpenhamn och forma en Örestad, ser jag det
också litet som en illusion. Det gäller olika kulturer. Vi har i dag ett kulturut-
byte, men jag tror att det är en illusion att inbilla sig att det skall bli en enhet.
Med det underlag vi har i dag kan jag inte ställa mig bakom och förespråka
att regeringen skall gå vidare med ett brobygge.
Anf. 74 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Vad kan en Öresundsbrodebatt angå en västerbottning? Det
vill jag ta ett par minuter av kammarens tid i anspråk för att tala om.
En bro över Öresund kommer att få konsekvenser också för oss som bor
i Västerbotten eller andra Norrlandslän. Det gäller t.ex. kostnaderna. Jag
förutsätter, trots vad som sägs, att bron kommer att kosta skattemedel i en
eller annan form - statliga eller kommunala. Det är kostnader som förstär-
ker tendensen att stora samhällsinvesteringar koncentreras till södra och
mellersta Sverige - i detta fall södra Sverige. Utifrån principen att vi bara
har en kaka att dela på måste detta innebära att nödvändiga satsningar i
norra Sverige får stå tillbaka. Vi har nyligen haft en uppslitande debatt om
inlandsbanan. Då ansågs kostnaderna för fortsatt drift och framtida investe-
ringar vara oöverkomliga att klara för socialdemokrater och moderater, trots
att dessa kostnader jämfört med detta projekt är en spottstyver.
Det gäller också miljöeffekterna - dels de storskaliga skador på miljön
som en ökande trafik och stora trafikanläggningar orsakar, dels skador på
mikronivå för livet i havet och på land. Jag kan inte förstå, Georg Anders-
son, hur en bro över Öresund kan förenas med de målsättningar om en bra
trafikmiljö och en bra miljö i övrigt som riksdagen beslutade om i enlighet
med den trafikpolitiska propositionen år 1988. Det har sagts flera gånger i
dag och det är oomtvistligt att den här bron kommer att medföra ökad trafik
i ett område som är allvarligt skadat av nedsläpp och försurningar. Jag har
själv varit i södra Sverige och Skåne och sett urlakningen i jordlagret. Man
är där nere på pH-nivåer som är mycket allvarliga, och enligt vissa forskare
riskeras en total kollaps.
Till de allvarligaste invändningarna mot Öresundsbron hör de som hand-
lar om hotet mot Östersjöns överlevnad. Östersjön är ett hotat hav även utan
ett brobygge. Därom råder det inga tvivel. De låga salthalterna och den ringa
genomströmningen, som nämnts av flera talare före mig, är problem som
borde leda till kraftfulla åtgärder för att förbättra situationen. I stället är man
nu eventuellt beredd att satsa på ett brobygge.
Nu kommer jag till det som gäller oss som bor i norra Sverige. Östersjön
är den livsmiljö där laxen - den naturproducerande och den odlade - lever,
innan den går tillbaka till de Norrlandsälvar där den föddes. Under ett antal
år har man satsat tid och pengar för att bygga upp de stora och livskraftiga
laxstammar som en gång fanns i dessa områden. Ett antal stora projekt är på
gång i Norrbotten och Västerbotten och även längre ned utefter kusten. Man
har arbetat med att skapa förutsättningar för att varje älv skall kunna åter-
uppbygga de laxstammar som är artegna. De skall där kunna leva ett natur-
ligt liv och reproducera sig av egen kraft. Östersjön är en nödvändig del i
laxens livscykel. Om Östersjön förstörs kommer laxen inte att kunna leva
vidare.
Dessa satsningar görs också för att öka turismen. Fisketurismen är en vik-
tig näring för Norrlandslänen och utgör en ökande del av turismen. Av en
undersökning SCB har gjort för fiskeristyrelsens räkning framgår att 2,2 mil-
joner människor fritidsfiskat under det senaste året. 42 % av dessa har fiskat
i åar och älvar. För oss i norra Sverige är detta en icke föraktlig del av turism.
Vi är rädda om den och vi vill inte se den förstöras.
Om en bro över Öresund innebär att miljön i Östersjön ytterligare försäm-
ras och kanske t.o.m. får till resultat att Östersjön dör - det finns tecken
som tyder på det - rycker man undan benen för det växande fritidsfisket och
försvårar en positiv turismutveckling i Västerbotten och övriga Norrlands-
län.
Därför är en bro över Öresund en angelägenhet också för oss som bor i
norra Sverige. Därför finns det också i Västerbotten en kraftig opinion mot
en bro över Öresund.
Efter alla argument som har förts fram här i dag är det svårt att tro att det
över huvud taget skall finnas någon som är beredd att ta det här beslutet i
dag. Jag skulle vilja vädja till fler socialdemokrater än Jan Andersson att
stödja reservationerna 1 och 2. Frågan om den här bron behöver utredas yt-
terligare.
Anf. 75 PAUL CISZUK (mp):
Herr talman! Debatten hittills har klargjort att Öresundsbron är en
mycket stor miljöfara och att broförespråkarna blundar för detta. Man blun-
dar också för de försvarspolitiska aspekterna. Broar är av stor militärstrate-
gisk betydelse, och transporter blir alltmer betydelsefulla för försörjningen
i kris och krig. Men i propositionen sägs ingenting om brons försvarspolitiska
betydelse. Det görs det inte heller i det betänkande vi har på bordet. Jag
försökte förgäves få försvarsutskottet att yttra sig. Men majoriteten ville inte
när det kom till kritan. Varför? I försvarsutskottet hade vi tid. Vi var färdiga
med vårt stora betänkande om försvarspolitiken.
Inte heller massmedia har tagit upp försvarsaspekterna i anslutning till en
eventuell Öresundsbro. Det som finns på detta område är ÖCBs yttrande
den 20 november 1987 över betänkandet SOU 1987:41 och en upprepning
av detta med anledning av den svensk-danska Öresundsdelegationens betän-
kande 1989. På motsvarande sätt finns två yttranden med likartat innehåll
från överbefälhavaren av den 30 november 1987 och den 23 maj 1989.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
103
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
104
I regeringens sammanställning av remissyttranden, Dsl988:39, refereras
dessa yttranden från försvaret mycket summariskt.
Mot den här bakgrunden, dvs. regeringens och försvarsutskottsmajorite-
tens försök att förtiga försvarsproblemet, måste jag ta upp tiden med att nå-
got lyfta fram dessa yttranden från ÖCB och ÖB. Det räcker inte med att
bara konstatera att myndigheterna sammanfattningsvis inte avstyrker bro-
företaget. Man måste se vad det kostar ur försvarssynpunkt att genomföra
brobygget.
Överbefälhavaren visar på att ett brobygge kräver kompenserande för-
svarsåtgärder. Jag citerar:
”En fast förbindelse över Öresund får under inga förhållanden oförstörd
disponeras av en eventuell angripare. Den måste därför förses med förstö-
ringsanordningar. Beredskapsåtgärder måste vidtagas för försvar respektive
förstöring av förbindelsen.”
Min fråga till broförespråkarna blir då: Hur skall försvaret ordnas? Har
det kostnadsberäknats?
Försvar kan inte vara alldeles lätt. Hur skyddar man sig mot ubåtstorpeder
och kryssningsmissiler? Vi kan inte minera hela Öresund. Sundet skall hållas
öppet enligt internationella konventioner. Har vi råd att köpa in och sätta
upp antimissilskydd typ Patriot? Nej, försvar av bron är inte realistiskt. Det
måste bli fråga om att förstöra bron. Det tror jag att vi kan klara, men vi
måste göra det ganska tidigt i en kris, medan vi ännu har kontroll över land-
fästet. Det är väl känt vad det betydde i andra världskriget att tyskarna mis-
sade att spränga bron över Rhen vid Remagen.
ÖB säger vidare att en redan utbyggd försvarsanläggning måste flyttas.
Har regeringen kostnadsberäknat detta?
Som tredje punkt tar ÖB upp frågan om tillgången på fartyg. ÖB behöver
i kris och krig många av de nuvarande färjorna för militära transporter och
minutläggning. Hur skall detta klaras om minst tre av de nuvarande färjelin-
jerna försvinner? Skall färjor läggas i malpåse? Vad kostar det?
ÖB påpekar vidare: ”Om bron förstörs genom fientlig bekämpning kan
förflyttningar av vissa sjöstridskrafter samt större handelsfartyg mellan Väs-
terhavet och Östersjön försvåras.”
Egentligen innebär det att västkust och östkust kan bli isolerade. Det är
inte särskilt bra i en krigssituation.
ÖB nämner även de folkrättsliga aspekterna, som jag räknar med att
andra ledamöter från mitt parti kommer att ta upp i den fortsatta debatten.
Så till yttrandet från Överstyrelsen för civil beredskap. Överstyrelsen skri-
ver:
”Följande synpunkter betraktas därvid som grundläggande för ÖCBs upp-
fattning om en god civil beredskap.
- En god civil beredskap förutsätter en stark samhällsekonomi, där basen
utgörs av ett livskraftigt näringsliv med förmåga att anpassa sig till nya si-
tuationer. Sådana situationer kan vara krissituationer då samhällets funk-
tionsförmåga ställs på svåra prov. En teknisk/ekonomisk utveckling som
stärker samhällsekonomin och näringslivet är därför positiv. Den ökade
sårbarhet och störkänslighet en sådan utveckling eventuellt medför måste
dock beaktas och motverkas genom olika åtgärder, vilka i sig kan kräva
särskilda ekonomiska resurser.
- Den civila beredskapen gynnas i hög grad av om man inom olika samhälls-
sektorer eftersträvar så flexibla och så litet sårbara lösningar som möjligt.
Inom transportsektorn innebär det att många olika kommunikationssätt
och många olika kommunikationsvägar är att föredra framför ett eller ett
fåtal kommunikationsval. Ur sårbarhetssynpunkt är en tunnel att föredra
framför en bro och i Öresundsfallet ett nordligt läge att föredra framför
en sträckning Malmö-Köpenhamn. Det är bättre att separera järnvägs-
och landsvägstransporter än att ha dem ihop.
Inom näringslivet pågår en internationalisering och en integrering mellan
olika länder som kräver allt snabbare och effektivare transportmöjligheter.
En fast förbindelse skulle i jämförelse med nuläget sannolikt ge snabbare
transporter till kontinenten och därmed kunna stimulera näringslivet och
förbättra Sveriges konkurrenskraft. Den största effekten skulle dock sanno-
likt vara av regionalpolitisk karaktär genom att en mer sammanhållen Öre-
sundsregion skapas. Den ger förutsättningar för bl.a. en gemensam arbets-
och bostadsmarknad och är troligen en god stimulans för utvecklingen i syd-
ligaste Sverige. För Sveriges ekonomiska utveckling skulle en fast förbin-
delse sålunda sannolikt vara positiv. Den tyngdpunktsförskjutning av nä-
ringslivet mot sydspetsen av Sverige som detta medför kan dock ha vissa ne-
gativa effekter ur beredskapssynpunkt.
Fasta förbindelser via Öresund kommer - om de genomförs - att påverka
hela transportinfrastrukturen långt utanför Skåneregionen. Transporttek-
niskt kommer järnvägens konkurrenskraft troligen att öka. Konsekvenserna
för sjöfarten och hamnväsendet har inte närmare berörts i betänkandet. Det
enda som diskuteras är effekterna för färjorna i Oresundsregionen. Enligt
ÖCBs uppfattning torde minskningen av antalet färjor med stor sannolikhet
vara underskattad. En fortsatt färjedrift kommer dessutom att vara mycket
känslig för prisrelationen bro-färja.
Fasta förbindelser kommer att medföra ökad överflyttning av transporter
från sjöfart till järnväg, men framför allt till landsvägstransporter - om mo-
torvägen byggs. En överflyttning av transporter från sjöfart till järnväg
skulle naturligtvis ytterligare försämra möjligheterna för en redan hårt pres-
sad sjöfarts- och hamnnäring. Enligt flera bedömningar är handelsflottan re-
dan i dag för liten för att klara Sveriges sjötransporter i ett kris- eller krigs-
skede. En bro är mycket sårbar och kommer sannolikt inte att vara i funktion
vid ett neutralitets- eller krigsläge.
De olika förslagen till fasta förbindelser ställs mot ett basalternativ som
är den nuvarande färjetrafiken. Är detta rättvisande? Man bör betänka att
nuvarande färjestandard har utvecklats under hotet av ett eventuellt kom-
mande brobygge. En klar inriktning på färjeförbindelser under en längre tid
skulle sannolikt medföra både bättre, snabbare och i hårt väder fungerande
färjeförbindelser.
Bro/tunnelförslagen via Öresund ställs inte i relation till ett alternativ med
utvecklad färjedrift till Danmark och framför allt Tyskland. Måhända finns
stora fördelar i ett sådant alternativ från både kostnads-, energi- och miljö-
synpunkt.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
105
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
ÖCB anser sammanfattningsvis de positiva effekterna av fasta förbindel-
ser via Öresund sannolikt vara så stora för svenskt näringsliv att - även om
förutsättningarna för den civila beredskapen försämras - det inte finns till-
räckliga motiv att avstyrka förslagen.
Den strukturförändring för näringslivet som blev följden måste dock följas
och särskilda åtgärder kan från beredskapssynpunkt bli påkallade.
Allvarligare är de negativa effekterna för nuvarande färjetrafik samt för
svensk sjöfart och hamnväsende. Dessa effekter är så allvarliga mot bak-
grund av sjöfartens nuvarande kritiska situation att särskilda åtgärder kom-
mer att bli nödvändiga för att säkerställa Sveriges behov av sjötransporter
under kris och i en neutralitets- eller krigssituation. Hur stora kostnader
detta kommer att medföra kan i dag inte bedömas. Till detta får ÖCB åter-
komma då ett slutligt beslut är aktuellt”.
Nu är det aktuellt med ett slutligt beslut, om jag har förstått saken rätt.
ÖCB framhåller mycket tydligt den ökade sårbarhet som bron medför, även
om man menar att bron är så värdefull för vårt näringsliv att man inte kan
avstyrka förslaget, utan i stället bör ta kostnaderna för kompensatoriska åt-
gärder på grund av den ökade sårbarheten. Min fråga till regeringen blir:
Har man beräknat vad dessa försvarsåtgärder kostar?
Sedan dessa yttranden från ÖB och ÖCB avgavs har en majoritet forcerat
fram ekonomisk anpassning till EG och beslutat att ansöka om medlemskap.
Detta betyder ytterligare arbetsfördelning inom näringslivet, så att vi blir
oerhört beroende av fungerande just-in-time-kommunikationer med Väst-
europa. Dessa kommunikationer skall nu i mycket stor utsträckning kombi-
neras till en enda bro. Färjekapacitet försvinner. Denna enda bro kommer i
en krissituation att sprängas eller skjutas bort på några sekunder.
Herr talman! Är detta beredskapshänsyn i samhällsplaneringen? Är detta
BIS, som vi med lock och pock försöker få kommunerna att ta? I försvars-
sammanhang är man överens om att beredskapshänsyn i samhällsplane-
ringen som regel blir billigare än att i efterhand söka hitta på kompensations-
åtgärder. Har man inom kommunikationsdepartementet beräknat vad det
kommer att kosta med de extra försvarsåtgärder bron kräver, nämligen att
hålla färjor och hamnterminaler i malpåse?
(forts.)
Beträffande det pågående ärendet, trafikutskottets betänkande TU31,
samt de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, trafikutskottets
betänkande TU35 och bostadsutskottets betänkanden BoU20, BoU21 och
BoU22, beslöt kammaren på förslag av talmannen att de skulle företas till
avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
106
4§ (forts.) Fast förbindelse över Öresund (forts. TU31)
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Anf. 76 GRETHE LUNDBLAD (s):
Herr talman! Under flera år har jag på nära håll i Skåne följt diskussio-
nerna och utredningsarbetet om fasta förbindelser över Öresund. Från att
ha varit total motståndare till fast förbindelse i detta sammanhang har jag
kommit fram till att en förbindelse som inte stör den känsliga vattenmiljön i
Öresund och som inte ökar det redan kraftiga luftföroreningsproblem som
finns på båda sidor om Öresund bör kunna accepteras.
Efter flera års intensivt arbete med frågorna kring Östersjöns miljö, inter-
nationellt, nordiskt och nationellt svenskt, vet jag dock att livet under vat-
tenytan i egentliga Östersjön, i Öresund och i Kattegatt, är starkt hotat. Det
är hotat av utsläpp men också genom att utbytet av saltblandat resp, bräckt
vatten har störts allvarligt samt av den starkt ökande trafiken nära kusterna.
Är det då underligt att man reagerar när en proposition om en bro - som
enligt många forskare kommer att störa vattengenomströmningen - tar så
pass lätt på miljöfrågorna? Man förklarar också ganska frankt att
8000—9000 bilar per dygn skall åka över bron. Det är faktiskt en ökning
med 50 % i förhållande till det antal som i dag fraktas med färjorna. Detta
trots att Miljödelegationen Västra Skåne har utnämnt trafikens föroreningar
till det allvarligaste miljöproblemet i västra Skåne. Så gott som alla trafikor-
ganisationer och miljöorganisationer har också avstyrkt avtalsförslaget, på
grund av att det var för dåligt underbyggt vad gäller miljökonsekvenser och
i viss mån även vad gäller ekonomiska konsekvenser. Vi ser också att många
av Sveriges havsforskare varnar för brobygget.
Man skulle kunna tänka sig att frågan ändå kunde lösas, om det gjordes
en ordentlig prövning ur miljösynpunkt innan projektet påbörjades, där man
tog hänsyn till alla de svårigheter som kan finnas. Men jag har blivit starkt
oroad av att man i propositionen endast nämner en miljöprövning enligt,
som det står, naturresurslagen. Vi har nyligen haft en stor debatt här i kam-
maren om miljöpolitiken. Där har vi faktiskt sagt att man bör pröva sådan
mänsklig verksamhet som kan vara miljöfarlig enligt både miljöskyddslagen
och vattenlagen. Kommunikationsministern har nyligen själv sagt att all
mänsklig verksamhet är miljöfarlig. Jag tycker nog att denna bro i allra
högsta grad kan ge aningar om att det här kan finnas faror.
Man måste också fråga sig vad det tilläggsarbete som det sägs skall till för
att anpassa bron mer till miljön kommer att innebära. Vad har muddring för
inverkan på vattenlivet? Vad betyder en konstgjord ö i en känslig vatten-
ström? Nej, jag är inte övertygad av det som har utlovats när det gäller
miljöprövningen. Därför har jag skrivit en motion där jag har begärt att man
skall stärka miljöprövningen. Därför tänker jag också rösta med reservatio-
nerna 1 och 2.
Jag har också i en motion tagit upp frågan om de rent folkrättsliga proble-
men. Utrikesutskottet har lugnat mig på den punkten. Det finns inga krav
på en konsultation med andra stater. Ändå säger utrikesutskottet att man
bör underrätta andra stater om beslutet om ett brobygge.
Jag måste ändå säga att vi ofta står i denna talarstol och i varma ordalag
talar om Östersjösamarbetet och om det nordiska samarbetet. När vi håller
Fast förbindelse
över Öresund
107
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
108
på med ett stort projekt, som alla andra länder i Östersjöområdet och i Nor-
den kan ha synpunkter på, tycker jag att det är självklart att vi måste ha en
diskussion med dem innan vi går att fatta beslut.
Nu hinner vi inte med det. Men jag hoppas att kommunikationsminstern
kan lova mig att vi efter det att beslut har fattats kommer att ta kontakt med
andra Östersjöstater och nordiska stater för att med dessa öppet diskutera
hur man kan utforma en förbindelse, så att den inte stör vare sig trafikförhål-
landen eller miljö. Jag tror att det är mycket viktigt.
Men, som sagt, på grund av rådande osäkerhet kring miljöprövningen kan
jag inte stödja utskottsmajoritetens skrivning. Jag tänker alltså rösta för re-
servationerna 1 och 2.
I detta sammanhang vill jag också passa på att säga att det inte är länge
sedan - vi hade ju en miljödebatt här i riksdagen den 3 juni - miljöpartiet och
folkpartiet i en särskild reservation underströk att vad naturen långsiktigt tål
skall vara styrande för vilka verksamheter som skall tillåtas. Därför förvånar
det mig att dessa partier i dag, med tanke på nyss nämnda reservation, är
beredda att utan vidare fatta beslut om en verksamhet där miljöpåverkan
enligt många miljöforskare är betydande.
Anf. 77 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Det gläder mig att också Grethe Lundblad deklarerar att
hon kommer att rösta för reservationerna 1 och 2. Jag har dock ett par frågor
till Grethe Lundblad.
Först och främst finns det i den här debatten sedan i morse ett återförvis-
ningsyrkande, som skulle kunna innebära att riksdagen tar ansvar för situa-
tionen och således verkligen kräver en noggrannare behandling av det här
ärendet innan vi fattar ett verkligt överlagt beslut. Det finns alltså möjighe-
ter att återförvisa ärendet om en tredjedel av kammarens närvarande leda-
möter stöder ett sådant yrkande. Jag vill gärna veta hur Grethe Lundblad
ser på detta med att stöda det framställda återförvisningsyrkandet.
Så något om Grethe Lundblads anslag som hon gjorde allra sist i sitt anför-
ande och som var riktat bl.a. mot oss i miljöpartiet. Enligt Grethe Lundblad
skulle vi vara beredda att utan någon miljöprövning medverka till ett beslut.
Jag förstår inte riktigt vad Grethe Lundblad därmed menar, om hon avser
tunnelförslaget eller vad det nu kan vara. Men om det gäller tunnelförslaget,
vill jag framhålla att vi bara har krävt en utredning av det förslaget. Vi säger
nämligen bara att tunnelförslaget inte har blivit lika brett utrett som förslaget
om en kombinerad bil- och järnvägsbro.
Jag vill alltså gärna höra vad Grethe Lundblad egentligen menar med sitt
anslag mot miljöpartiet och, i viss mån, även mot folkpartiet.
Anf. 78 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att jag tänker rösta för framställda återför-
visningsyrkande. Jag har nämligen erfarenhet här i riksdagen av hur det kan
bli i sådana sammanhang. Om man begär återförvisning av ett ärende och
det trots allt finns en betryggande majoritet i det utskott som får tillbaka för-
slaget i fråga, innebär det bara att förslaget återkommer nästa dag i samma
skick. Jag tycker att det är en onödig omgång.
I stället tycker jag att det är bättre att vi genom vårt agerande i dag försö-
ker pressa på, så att vi tvingar alla berörda myndigheter att göra en mycket
noggrann miljöprövning av det här förslaget. Det kan ju leda till att man
upptäcker att ändringar måste göras.
I övrigt, som jag tidigare har sagt, accepterar jag numera en fast förbin-
delse över Öresund. Jag hoppas att den rejäla prövning som kan bli av ur
miljösynpunkt kan bidra till att vi får till stånd en förbindelse som inte skadar
miljön. Vidare hoppas jag att alla myndigheter som har att arbeta med den
här prövningen är så pass ärliga att de, om bro- och tunnelförslaget skulle
visa sig vara mycket starkt miljöstörande, överväger att enbart bygga tunnel.
Jag har en stark tilltro till myndigheterna och deras ärlighet på detta område.
Vad som förutsätts är att det görs en rejäl miljöprövning. Det är på den
punkten som jag har varit osäker.
Anf. 79 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Herr talman! Både Grethe Lundblad och jag är tydligen hoppfulla perso-
ner, men i olika sammanhang just nu, konstaterar jag.
Efter den genomlysande debatt som vi äntligen har fått och som alltså visar
att förslaget om en kombinerad bil- och järnvägsbro har mycket allvarliga
brister hyser jag hopp om att en återförvisning till trafikutskottet ändå skulle
kunna innebära att man inser att detta måste prövas ytterligare litet grand.
Det går inte att rusa i väg i expressfart. Det går alltså inte att i dag samman-
kalla trafikutskottet för att i morgon få tillbaka förslaget hit till kammaren
efter partiledardebatten eller när det nu kan bli och sedan så att säga klubba
ett beslut. Jag hoppas således att trafikutskottet har minst den sinnesnärvaro
som Grethe Lundblad uppenbarligen hoppas och tror att regeringen och be-
rörda myndigheter har.
Men, kära Grethe Lundblad, vi vet ju inte vad det är för regering som om
några månader skall ta ansvar för det som vi nu fattar beslut om.
Anf. 80 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:
Herr talman! Jag har lyssnat på vad talesmännen för utskottet i dag här
har sagt, och utifrån vad jag då har hört är jag helt säker på att de inte tänker
ändra sig i brådrasket. Det behövs säkert en noggrann miljöprövning. Jag
vet att man exempelvis på naturvårdsverket är mycket intresserad av att ta
itu med en miljöprövning i detta sammanhang. Jag tror att man i det avseen-
det kan ha förhoppningar om att det går att göra sådana förbättringar eller
ändringar beträffande förslaget som kan innebära att det hela blir accepta-
belt ur miljösynpunkt.
Anf. 81 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! I stort sett håller jag med min kollega i försvarsutskottet Paul
Ciszuk om att underlaget när det gäller effekterna för försvatet är bristfälligt.
I försvarsutskottet har nämligen miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpar-
tiet framfört önskemål om att vi i utskottet skall titta på dessa saker.
Det finns en mängd aspekter här som definitivt inte är utredda. Jag har en
liten fundering i detta sammanhang, och jag tycker att den något illustrerar
vad det är fråga om. Paul Ciszuk nämnde att färjetrafiken kommer att
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
109
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
110
minska. Kapaciteten kommer alltså att minska när en större andel av trans-
porterna sker över bron. Dock kan man fundera över det politiska läge som
uppstår vid en sprängning av bron. Skulle det då vara möjligt med färjetra-
fik? Det är utomordentligt tveksamt. Detta belyser just hur värdefullt det
hade varit om en försvarspolitisk belysning hade gjorts.
Öresundsbron har av broförespråkarna framställts som ett projekt som är
av vikt för hela landet, och det är naturligtvis riktigt. Bron ingår i en struktur.
Syftet med denna struktur är att öka biltrafiken, att öka möjligheterna för
en större andel transporter med bil.
När det gäller Norrland ser vi som representerar den delen av landet effek-
terna av det här projektet från de mest skilda håll. Maggi Mikaelsson talade
för en stund sedan om fisket. För Västnorrlands del, och jag representerar
just Västernorrland, är andra samband aktuella. I och för sig försiggår fiske
längs hela Östersjökusten. Detta har belysts tidigare i dag i många inlägg.
E4-ans sträckning över Sandöbron har för dålig kapacitet. Nu planeras
den s.k. Höga kusten-bron. Det här ingår i den struktur som jag inlednings-
vis talade om.
Varje ökning av kapaciteten på E4-an och andra stora vägar genererar
naturligtvis en allt större trafik. Det finns få exempel i historien som talar för
motsatsen.
Man kan dra paralleller med bostadssituationen. Det sägs ju att det råder
brist på bostäder i Stockholm. Så är det naturligtvis inte alls. Det är få platser
här i landet där det finns så många bostäder som det finns just i Stockholm.
Det är i stället fråga om att det är många människor som efterfrågar bostäder
i Stockholm. Vi kan alltså vända på det hela och säga att det inte råder brist
på bostäder i Stockholm utan att det är för många människor som bor här.
Vi kan överföra detta till vägtrafiken. Det är inte brist på kapacitet på vä-
garna, det är för många bilar. Vilka åtgärder vidtar vi för att gynna andra
sätt att transportera? Det är hela frågan och grunden för den här debatten.
Det är naturligtvis inte slut med detta. När Öresundsbron finns där och
när Höga kusten-bron finns där, är det naturligtvis ytterligare flaskhalsar i
detta nät som skall ha så hög kapacitet - bilförespråkarna anser ju att man
måste öka kapaciteten. Vad blir det nästa gång? Det hela kommer naturligt-
vis aldrig att ta slut. Det är definitionsmässigt så, liksom det aldrig kommer
att gå att bygga bort bostadsbristen i områden där det sker en ständig inflytt-
ning.
Herr talman! Öresundsbron är en del av denna nya struktur. Vi kan alltså
inte bygga oss bort från det, utan vi måste bygga oss bort från föreställningen
att vi kan låta biltrafiken expandera efter sin egen kraft.
Anf. 82 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Herr talman! Det här är väl som en debatt i en stor fråga skall vara i Sveri-
ges riksdag. Här debatterar plötsligt folk från olika partier. Det finns inga
enhetliga ståndpunkter ännu, utan man kan höra olika företrädare för
samma parti ha olika uppfattningar. Det blir naturligtvis så i en så här stor
fråga som berör så många områden. Det är härligt att vi har tillfälle att debat-
tera frågan grundligt.
Jag vill ta upp litet olika saker och vill börja med att kommentera den so-
cialdemokratiska presskonferensen som man höll när partistyrelsen hade be-
slutat att säga ja till Öresundsbron. Jag var där, och journalisterna frågade
om bl.a. brons och trafikens påverkan på miljön. Miljöministern svarade att
trafikarbetet i regionen kommer att minska. Jag tror att kommunikationsmi-
nistern instämde, men jag är litet osäker där. Min minnesbild är just av vad
Birgitta Dahl sade, alltså att trafikarbetet i området kommer att minska.
Journalisterna hade tydligen väldigt svårt att tro detta eftersom de fortsatte
att ställa frågor. För säkerhets skull vill jag fråga kommunikationsministern:
Trodde han då och tror han fortfarande att trafikarbetet kommer att minska
när man bygger denna bro?
En annan fråga från pressen var då: Oroar sig inte socialdemokraterna för
vad miljörörelsen kommer att säga? Igen kommer jag ihåg vad Birgitta Dahl
sade. Hon var övertygad om att miljörörelsen, när den väl satt sig in i frågan,
skulle förstå att Öresundsbron inte skulle hota miljön. Miljöförbundets ord-
förande reste sig då, möjligen något okonventionellt, fullständigt rasande
och skrek: Öresundsbrobeslutet är en krigsförklaring mot hela miljörörel-
sen. Det väckte naturligtvis en viss uppmärksamhet - jag hörde det senare i
radio och TV. Regeringen verkade inte heller den gången ha någon kontakt
med verkligheten. Anade inte regeringen hur många människor den föro-
lämpade - gör man det inte heller nu - eller att man retade upp människor
genom att behandla dem som idioter?
Det går inte att bluffa hur som helst. Nog måste regeringen veta mer om
hur man kan vänta sig att trafiken i regionen kommer att ändra sig om man
bygger en bro eller en tunnel. Det finns ett riksdagsbeslut om att alla investe-
ringar i infrastrukturen inom trafiksektorn skall föregås av en samhällseko-
nomisk värdering av projektet. Det ingick i 1979 års trafikpolitiska beslut.
Vägbyggen brukar också föregås av en objektanalys, en beräkning av res-
tidsvinster, trafiksäkerhetsvinster och sådant som ingår i en samhällsekono-
misk analys. Vägverket har inte gjort någon sådan utan hänvisar till kommu-
nikationsdepartementet. Jag har inte sett kommunikationsdepartementets
analys. Det är inte säkert att den finns officiellt, jag har bara hört rykten om
att de resultat man har kommit fram till inte är så roliga.
Jag vill passa på att fråga Georg Andersson om det finns en samhällseko-
nomisk värdering av Öresundsbrons lönsamhet och vilka resultat analysen
gav. Alltså: Vad har man gjort i enlighet med 1979 års trafikpolitiska beslut?
Jag skulle vara tacksam för besked på denna punkt.
Herr talman! Ett allvarligt och växande miljöproblem är växthuseffekten.
Andra talare har redan tagit upp frågan i debatten och påpekat att ökad tra-
fik leder till ökade koldioxidutsläpp. Bl.a. tog Ingela Mårtensson upp detta
för en stund sedan. Både moderaterna och folkpartisterna talade mycket be-
kymrade om just koldioxidutsläppen och växthuseffekten i en energipolitisk
debatt, senast i går. Det gör de rätt i. Därför borde de för övrigt stödja miljö-
partiets förslag om att varje år minska användningen av fossila bränslen. Min
fråga blir då: Varför är moderaterna och folkpartisterna inte lika bekymrade
över koldioxidutsläppen i trafiken? Förstår de inte att det också påverkar
växthuseffekten? Jo, det är klart att de förstår. Inte kan väl t.ex. Gunnar
Hökmark och Hadar Cars vara så okunniga eller dumma att de inte förstår.
Tror de att väljarna är så dumma? Vad säger t.ex. Anders Castberger? Var-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
111
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
112
för talar man om växthuseffekten och koldioxidutsläppen i en debatt men
inte i en annan?
Herr talman! Flera talare har tagit upp den internationella aspekten. Jag
tror inte att det är möjligt att låtsas som om Sverige och Danmark inte behö-
ver rådgöra med Östersjöstaterna därför att brobygget och bron inte skulle
skapa miljöproblem. Det är bl.a. just därför vi debatterar i dag. Jordbruks-
utskottet har inte ens tagit sig tid att behandla frågan. Det kommer för öv-
rigt, herr talman, att vara ett av mina värsta minnen från riksdagen. Jag har
många ljusa minnen också, men idén att vi i Sveriges riksdag skulle fatta ett
beslut där jordbruksutskottet, som så att säga är riksdagens miljöutskott,
inte har haft tillfälle att ens diskutera frågan är för mig fullständigt grotesk.
Det är möjligt att det ger en försmak av riksdagens arbete när vi, om det
allvarligaste skulle inträffa, går med i EG. Då spelar det egentligen ingen
roll vad vi säger och tycker. Men det finns alltså miljöproblem, och nu säger
Georg Andersson att vi kommer att göra en konsekvensanalys när de tek-
niska förutsättningarna är fastlagda, då vi så att säga vet vad vi skall analy-
sera. Betyder det att vi skall ha konsultationer med Östersjöstaterna, Georg
Andersson, då vi har gjort en miljöanalys? Då är vi vid startpunkten igen,
och det kan i och för sig vara bra, för då finns det fortfarande en chans att få
det hela behandlat.
En sak till som har med miljöproblemen att göra, ett problem som inte har
diskuterats så mycket men som Ny Teknik tog upp relativt nyligen. Det är
att muddringsarbetet i samband med broarbetet vid Stora Bält hade lett till
stora slamutsläpp. Det hade man inte räknat med. Man räknar inte med att
det kommer att skapa miljöproblem. Det finns så mycket som händer när
man ger sig in på stora projekt. Visst kommer miljön på olika sätt att påver-
kas. Det verkar litet märkligt att hävda att det saknas miljöproblem och att
vi därför inte behöver rådgöra med våra grannstater. Dessutom förefaller
det litet ohövligt mot t.ex. våra nordiska grannländer, naturligtvis även mot
alla Östersjöstater, att inte rådgöra även om vi inte är alldeles tvungna.
Lars-Erik Lövdén sade tidigare i debatten att den nordiska samhörigheten
skulle stärkas. Jag tycker att det är ett egendomligt sätt att stärka den samhö-
righeten att köra över grannländerna och inte rådgöra i en sådan här stor
fråga som gäller den gemensamma resursen Östersjön.
Jag har en fråga till, herr talman, till Georg Andersson. I början av debat-
ten skrattade kommunikationsministern när Viola Claesson citerade Birgitta
Dahl. Jag blev förvånad, för jag tycker kanske att Georg Andersson inte
borde ha någon anledning alls att skratta i dag. Jag har försökt att gissa var-
för han skrattade. Skrattade han för att han tyckte att det var festligt att man
kan lura folk så lätt som Birgitta Dahl gjorde den gången? Eller tyckte han
att det var lustigt att hon kunde säga något så löjligt? Skrattade han för att
han tänkte på hur naiva de var på den tiden när de talade om miljöproblemen
på det sätt som hon gjorde, innan man visste att man egentligen bara hade att
ta instruktioner från EG och från ”Round Table of European Industrialist”?
Detta är en ”missing link” som skall fyllas med en bro, och det är inget att
diskutera. Ja, det finns frågestecken.
Lars-Erik Lövdén talade med stor glöd om bron och vad den kan ge
Skåne. Handelsutbytet kommer att öka, vilket leder till en ökad pendling.
Jag vill då fråga: Innebär det, Lars-Erik Lövdén, att det kanske också blir
en ökad trafik?
Herr talman! Jag har ställt en del frågor och jag hoppas att de som fortfa-
rande är kvar i kammaren kan ge mig svar på dem.
Anf. 83 ANNELI HULTHÉN (s):
Herr talman! På måndag har jag kastat dräkten och i stället dragit på mig
mina jeans. Då har jag bytt utsikten över kammarens bänkrader till mörk-
gröna bokskogar. Då hör jag näktergalen i stället för bullret från Stock-
holmstrafiken. Då kan jag känna syrenerna utan att doften blandas med av-
gaser från förbipasserande bilar.
Herr talman! Det är lycka, och den lyckan och friheten vill jag kunna upp-
leva också om tio år, om 20 år - ja, så länge som jag lever. Frågan är bara
vilket som överlever längst, jag eller min bokskog och Östersjöns vatten. Be-
slutet som vi skall fatta i kammaren i dag handlar inte bara om 17 km betong
mellan Sverige och Danmark.
Som så många har sagt har diskussionen om en fast förbindelse mellan
Sverige och Danmark pågått länge. En av anledningarna är just frågan om
miljön. Det gäller såväl påverkan av ytterligare biltrafik i ett redan hårt be-
lastat område som påverkan på vattengenomströmningen i ett hav som till
stora delar redan är dött.
Utskottsmajoriteten påpekar i betänkandet att många prövningar och un-
dersökningar är gjorda även när det gäller en framtida Öresundsbros inver-
kan på miljön. Man påpekar också att Öresundsdelegationen i sitt yttrande
menar att utsläppsökningarna kommer att bli marginella i förhållande till ni-
vån på övriga utsläpp i Skåne.
Herr talman! Men denna marginella inverkan är tillräcklig för mig för att
fortfarande säga nej till bron. Minsta tvekan eller osäkerhet vad gäller miljö-
aspekterna är skäl nog.
Herr talman! I vår motion 1990/91 :T93 har vi anfört vår tveksamhet inför
de miljömässiga aspekterna och dessutom de ekonomiska konsekvenserna
av en bro mellan Sverige och Danmark. Jag vill därför i likhet med Jan An-
dersson och Grethe Lundblad yrka bifall till reservationerna 1 och 2.
Anf. 84 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag bor i Malmö. Det är där bron skall ligga. Därför talar
jag med litet extra känsla om ett eventuellt brobygge.
Jag börjar med att anföra ett citat av Kjell-Olof Feldt från 1970. Jag har
hittat det i ett examensarbete från Journalisthögskolan i Göteborg. Citatet
är aktuellt för broförespråkarna även i dag, efter vad jag har hört under da-
gens debatt i kammaren. Så här lyder citatet:
”Det är uppenbart att vi ska offra västkusten. Vi vill ha ekonomisk tillväxt.
Vi struntar i om vi förstör några tiotal mil kust här i landet. Det finns hundra-
tals mil kuster längs Medelhavet och andra hav.” Så sade Kjell-Olof Feldt
1970.
Per Stenmarck känner sig säker på att man med tekniken kommer att lösa
de eventuella problem som ökad bilkörning genom Malmö kommer att med-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
114
föra. Per Stenmarck tänker förmodligen likadant som en malmöbo som jag
känner till. Han heter Cavalli-Björkman.
Vid en intervju med Cavalli-Björkman, f.d. VD för S-E-Banken, Malmös
don Cavalli, säger han i sin nuvarande egenskap av styrelseordförande i AB
Scansped - som är dotterbolag till Sveriges största speditionsföretag Bilspe-
dition - att Scansped inte är intresserat av bron och att lastbilstransporterna
till kontinenten aldrig kommer att gå över den. Det är bara personbilstrafik
som kommer att gå över bron och den måste då kompensera de färre gods-
transporterna.
Det uppgavs vid intervjutillfället att man räknar med att det för en långtra-
dare skulle kosta 860 kr. att åka över bron och 125 kr. för en personbil. Det
behövs alltså sju personbilar för att ersätta varje långtradare som i stället
väljer färjan, enligt de ursprungliga prognoserna för bron. Det innebär en
ökning med drygt 2 miljoner ytterligare personbilar för att den beräknade
lönsamheten skall kunna uppnås.
År 2000 kommer 5 miljoner personbilar att passera bron per år. Men dele-
gationen räknar bara med 2,9 miljoner bilar. Hur skall vi i Malmö tåla dessa
avgaser? Arma malmöbor!
Hans Cavalli-Björkman fick frågan: ”Menar du att bilarna är rena år
2000?” Han svarade: ”Vi har satt folk på månen och att vi inte år 2000 skulle
ha fått bort bilarnas avgaser skall ingen försöka få in i min skalle.”
Han fick frågan: ”Menar du att bilarna är rena år 2000?” Han svarade:
”Ja, absolut. Har vi inte tagit bort avgaserna på tio år, så äter jag upp min
hatt.”
Räddhåga, ängslan, isolationism och pessimism betecknar bromotstån-
darna, enligt Georg Andersson. Men hur vågar någon vettig människa tro
på broförespråkarna, när de resonerar som de gör? Det är därför som jag
yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.
Vad är det egentligen för fel på Skåne? Kan man inte längre klara sig själv
i Skåne? Har vi i Skåne möjligen fått storebrorskomplex? Sida upp och sida
ner, dag ut och dag in talas det om hur dåligt det numera står till i Skåne.
Vi måste ha Sturup som kan tävla med Arlanda. Tyngdpunkten måste flyt-
tas från Stockholm till västra Skåne, åtminstone måste vi göra ett försök. Vi
måste bygga en' bro över Öresund så att trafiken tvingas att gå igenom
Malmö, annars tappar vi kontakten med de övriga Europa. Vi kommer på
efterkälken. Vi är för små. Vi hör knappt till Europa. Ibland låter det som
om man tror att Sverige kommer att slängas ut ur Europa, om vi inte går
med i EG och om vi inte bygger en bro. Detta är ju ett sjukt resonemang,
som på en gång är överlaga, storsvenskt och ”storebrorskomplexigt”.
Egentligen är Skåne sjukt på ett helt annat sätt, och ett beslut att bygga
en Öresundsbro skulle verkligen inte göra vår landända friskare. Malmö vill
nämligen inte bli en stor avgastratt för den samlade biltrafiken till och från
kontinenten.
Tror ni att malmöborna frivilligt utsätter sig för en sådan ökning av luft-
föroreningarna som har kommit fram i diskussionen i dag? Varför skulle vi
göra det?
Från en SPRI-rapport 1988 kommer siffror som är allvarliga. Malmö
landsting har redan 20 % fler dödsfall bland män i leukemi, dvs. blodcancer,
30 % fler dödfödda barn, 70 % fler dödsfall bland män i lungcancer och 90 %
fler fall i bronkit, astma och emfysem, dvs. biåsbildning i lungorna, än andra
landsting.
En läkare vid Malmö allmänna sjukhus sade i december 1989 att 30 % av
barnen i Malmö har astma eller allergi. Det är nästan en tredjedel av barnen.
Det är faktiskt nödvändigt att ta itu med miljön, annars kommer snart halva
Sverige att vara sjukt.
I fiskehamnen i Limhamn har man vid prov inför en kommande muddring
konstaterat höga halter gift i bottenproverna.
Enligt Jon Larsson på länsstyrelsens naturvårdsenhet är siffrorna skräm-
mande. Konsekvenserna för djur- och växtlivet kan bli mycket allvarliga om
gifterna sprids i vattnet, vilket de gör vid en muddring. Kvicksilverhalten är
25 gånger högre än naturvårdsverkets alarmvärden, kadmiumhalten är 10 %
högre, och PCB-halten fyra gånger högre än motsvarande alarmvärden som
naturvårdsverket anger.
Om alarmvärderna överskrids måste speciella åtgärder alltid vidtas. Om
man fortsätter att muddra kan muddringsmassorna därför inte dumpas i ha-
vet som man brukar göra. De måste i stället förvaras på land. Eventuellt får
man bädda in dem i en lerkista på soptippen Lernacken. Den ligger omedel-
bart söder om badplatsen Sibbarp i Malmö.
Strax söder om Limhamn skall brofästet till Öresundsbron ligga. Vilka
muddermassor kommer inte detta att kräva. Det har i dag talats om 9,2 mil-
joner kubikmeter muddermassa. Var skall de läggas?
Av miljömässiga, av mänskliga och av ekonomiska skäl har vi inte råd att
bygga en Öresundsbro.
Av miljömässiga skäl måste avgaserna från transportfordon minska i re-
gionen för att försurningen, med bl.a. åtföljande träddöd, markurlakning,
vattenförstöring och tungmetallförgiftning, inte skall förstöra vår landsända
alldeles. Det vill vi inte. Dessutom får vi en höjning av koldioxidhalten som
ger mer växthuseffekt. Som om detta inte vore nog ligger Skåne så till att
man också måste importera andra länders industriutsläpp, som med vin-
darna kommer svepande över oss.
Av mänskliga skäl måste vi höja, inte sänka, livskvaliteten i området. Här
drabbas barnen särskilt hårt av astma, eksem och allergier. Inte skall vi väl
behöva bli sjuka i vår strävan att öka välfärden? Det står faktiskt i vår grund-
lag att den offentliga makten som utgår från folket skall verka för social om-
sorg, trygghet och en god levnadsmiljö. Det står också att demokratins idéer
skall bli vägledande inom samhällets alla områden. Det gäller alltså även vid
ett beslutsfattande om en eventuell bro. Hur blir det med demokratin, och
hur blir det med den goda levnadsmiljön i det här fallet?
Av ekonomiska skäl kan vi inte låta sjukvårdskostnaderna växa oss över
huvudet. Det har vi helt enkelt inte råd med. Vi måste hålla oss friskare, inte
tvärtom öka riskerna för sjukdom i vår strävan efter mer och mer pengar.
Nej, vi har inte råd att bygga någon bro över Öresund och inte heller nå-
gon förbindelse som förorsakar mer trafikavgaser. Detta är inte bara en
fråga om pengar. Det är faktiskt en fråga om liv eller död, om vilken sorts
liv vi vill leva och om vilka förutsättningar vi ger våra efterkommande att få
föra en dräglig tillvaro.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
115
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
116
Vi vill inte heller bygga Citytunneln litet grand i onödan. Utan bro behövs
den nämligen inte. De 5 miljarder som den kostar har vi bara inte råd med.
Vi vill inte expandera ytterligare i Sydvästskåne, ett område som redan är
så utsatt. Vi vill i stället styra utvecklingen i en naturresurssnål riktning när
det gäller både trafik och energi. Vi vill satsa på förbättrade tågförbindelser
och renare färjeförbindelser utefter hela västkusten. Vi måste sprida över-
farterna och inte samla ihop bilarna till ett enda ställe. Sprid dem i stället
utefter hela kusten där det skall finnas färjor.
Vi vill att också andra delar av Skåne skall väckas till mer liv än i dag och
få ta del av ett miljövänligt industriutbud så att hela och inte bara en överhet-
tad region i Sydvästskåne få möjlighet att överleva.
Till slut: Vi vill ha en lugn och trivsam stad som heter Malmö. Där skall
naturen bli bevarad, och i omgivningarna skall det finnas fina strövområden
och bra badstränder. Och i de planerna passar inte alls en Öresundsbro in.
Anf. 85 MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Förra måndagen debatterade vi miljön här i riksdagen. Vad
man då kunde glädjas åt, trots den stora mängden reservationer, var en ge-
mensam ambition, från alla partier, att bidra till att skapa en långsiktig och
hållbar utveckling, för att våra barn och barnbarn skall få leva kvar på den
här jorden. Och med barn och barnbarn menar jag inte bara mina eller andra
svenskars barn, utan jordens barn - alla barn.
Det finns en glädjande tendens i den politiska debatten i dag, nämligen att
allt fler människor söker något nytt, något annat och djupare än ytterligare
mer, fler och större. Jag är övertygad om att när detta nya blir omsatt i ord,
begrepp och värderingar, är det denna nya insikt om att just jordens överlev-
nad och den sneda, ja helt sjuka, fördelningen av jordens tillgångar som blir
den nya kompassriktningen.
Vi är inte där ännu. De flesta människor i Sverige tycks fortfarande tro att
jordens resurser, som i realiteten räcker till 500 miljoner, om alla skall leva
på vår nivå och om vi inte skall förbruka jorden, egentligen räcker till 5,5
miljarder. Eller också tycker att de 5 miljarder människor som blir över om
vi 500 miljoner skall gå på i gamla hjulspår inte har rätten till ett värdigt liv.
Vi är ännu inte där. Den nya insikten och den nya värdeskalan finns inte.
Hade vi varit där, hade debatten om Öresundsbron och dess miljökonse-
kvenser sannolikt förts på ett helt annat sätt.
I vårt kvinnoförbund, det socialdemokratiska, är en stor majoritet mot-
ståndare till bron. Vi är det av miljöskäl.
Under arbetet i vårt kvinnoförbund har vi fått ta del av mycket material
från sakkunniga på området. Jag skall bara beskriva ett av dem. Där står
bl.a. följande:
”Under några årtionden har den skånska skogsmarken, landets mest hög-
avkastande och bäst producerande skogsjord, förlorat mer än hälften av sin
näringsreserv och i vissa fall så mycket näringsämnen att symptom på nä-
ringsbrist redan uppkommit. Samtidigt har Skånes tidigare kalkhaltiga
skogsjordar omvandlats till landets suraste jordar, till och med surare än de
jordar som ursprungligen har bildats av sura bergarter.”
Litet längre fram kan man läsa:
”Det mest allvarliga i dagens situation är kanske inte skadorna som sådana
utan det förhållandet att skadorna på skogen och skogsmarken kunnat upp-
komma och få den omfattning som de numera faktiskt har, inte bara i Skåne
utan i hela södra och sydvästra Sverige. Den skånska naturen har aldrig tidi-
gare varit så sårbar som i dag. Situationen blir ännu allvarligare om inte åt-
gärder snarast vidtas för att drastiskt minska mängden skadeframkallande
ämnen i vår luft. Enda sättet att komma till rätta med dessa problem är att
mycket kraftigt minska föroreningsutsläppen i luften.”
Längre ned står det:
”1 denna situation är det inte försvarbart att göra stora ekonomiska inve-
steringar i projekt som långsiktigt motverkar målet att snabbt minska utsläp-
pen i luften och därmed minska belastningen på vår miljö.”
Detta är som sagt ett av de många dokument som har arbetats fram under
förberedelserna för det här beslutet. Vad är det då för dokument? Är det
Svenska naturskyddsföreningens? Nej, är det ett dokument från Green-
peace eller någon annan miljöorganisation? Nej, herr talman, det är från
länsstyrelsen i Malmöhus län, naturvårdsenheten. Det är ett underlag till
Öresundsdelegationen -84, ett underlag som Öresundsdelegationen-84 ald-
rig fick sig tillsänt.
Herr talman! Med detta instämmer jag i Jan Anderssons yrkande och
också i den röstförklaring som han gjorde.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.50 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
4§ (forts.) Fast förbindelse över Öresund (forts. TU31)
Anf. 86 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Margareta Winberg för det anför-
ande hon höll här. Jag tycker att det var mycket bra. Det var klarläggande,
och det lade tonvikten vid miljöaspekterna, som så många av oss andra också
har talat om i dag - vi som har talat emot Öresundsbron.
När jag hör Margareta Winberg tänker jag också på att man kan gratulera
Socialdemokratiska kvinnoförbundet som har en ordförande som står här i
talarstolen och talar på detta sätt. Kvinnoförbundet har många medlemmar,
och på det sättet också ett visst inflytande via de kvinnoklubbister som finns
här i riksdagen när det gäller att fatta beslut. Utöver de socialdemokratiska
kvinnor som har yttrat sig i talarstolen, varav samtliga har talat emot bron,
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
117
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
118
och det är några utöver Margareta Winberg, finns det faktiskt 60 socialde-
mokratiska kvinnor till. Utan att vara hundraprocentigt säker tror jag att
kanske i varje fall 50 av dem har ett medlemskap, aktivt eller passivt, som
kvinnoklubbister.
Vad jag också tänker på när jag hör Margareta Winbergs klara ord är att
jag verkligen hoppas att Margareta Winberg har medlemmarna i kvinnoför-
bundet som sitter i riksdagen i sin hand, i varje fall dem som aldrig tidigare
har visat sig vilja förespråka bron utan som står för den miljöpolitiska och
ekologiska linjen. För att hjälpa Margareta Winberg att säga det som kan
vara svårt att säga, vill jag framföra en vädjan till alla dessa socialdemokra-
tiska kvinnor. De kan faktiskt använda sin möjlighet som riksdagsledamot
att rösta på rätt sätt.
När riksdagen har fattat beslut i kväll, lutar det ganska tydligt åt ett visst
håll. Även om majoriteten av talarna har talat för miljön och mot bron, kom-
mer en majoritet i kammaren att trycka på voteringsknappen för bron. Även
med hjälp av dessa kvinnoklubbister kommer vi kanske inte att klara den
här matchen.
Precis som alla de demonstranter som har funnits utanför riksdagen hela
dagen har hävdat, fältbiologer, miljöförbundare osv., är det inte ”kört” med
detta beslut. Jag tror att Margareta Winberg och de socialdemokratiska
kvinnorna i övrigt också förstår det.
Fru talman! Det här blir en valfråga av första rang. De som röstar mot
bron kommer säkert att klara sig bättre inför höstens riksdagsval. Det är jag
helt övertygad om.
Anf. 87 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag faller gärna Viola Claesson i talet. Jag hade i stort sett
samma tankegångar när jag hörde Margareta Winbergs fina anförande tidi-
gare. Hon citerade en naturvårdstjänstemans, Matiassons, mycket engage-
rade skrivning till Öresundsdelegationens utredning, dvs. den som lades i
byrålådan. Jag nämnde själv den utredningen i mitt tidigare anförande.
Man kan fråga sig vad partilojalitet har för betydelse när ens parti går
kräftgång i opinionen. Det kan vara en allvarlig varningsklocka om att man
kanske skall lyssna mer till sin inre röst än på en utsmetad partiståndpunkt,
som till slut kanske ingen står för. Vi känner väl alla som har deltagit i denna
debatt på oss att ärligheten, sanningen och kunskapen finns på bromotstån-
darnas och tunnelförespråkarnas sida i dag. Jag tror att vi alla nästan besjälat
känner det i dag.
Jag vill upprepa det jag sade till Jan Andersson. Jag har själv i viss mån
gått emot mitt partis ståndpunkt, vilken är ingen fast förbindelse, varken
över eller under Öresund. Det är flera med mig som gör det i miljöpartiet.
Men det kräver ett visst rakryggat beteende. Jag skulle vilja vädja till kvinno-
förbundare inom socialdemokratin och alla andra som lyssnar på denna de-
batt via TV-monitorerna på rummen, att verkligen observera att debatten
har svängt. Det finns en förståelse för att detta betänkande inte är grundmu-
rat baserat på sakkunskap. Sakkunskapen har framförts av motståndarna
och reservanterna i debatten. Jag vill vädja till alla som hör detta, inte minst
till Margareta Winberg, att utnyttja sin integritet som politiska människor
att i första hand yrka för återremiss och rösta för det. I andra hand välkom-
nar vi så många som möjligt att rösta på reservationerna 1 och 2. Jag hoppas
att de vinner gehör.
Anf. 88 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Fru talman! När jag reste mig efter Margareta Winbergs anförande var det
egentligen för att instämma i det. Det Margareta Winberg sade var fint och
bra för miljön och mot Öresundsbron. Sedan tänkte jag att det ändå var bra
med en replik, för då kan jag be Margareta Winberg om hjälp att få svar på
de frågor som jag ställde till Georg Andersson och som han inte svarade på.
Margareta Winberg kanske vet om det finns en samhällsekonomisk värde-
ring av Öresundsbrons lönsamhet och vilka resultat den analysen har gett. I
den analysen skulle man också titta på vad som händer med trafiken osv. Det
var något som skulle göras enligt 1979 års trafikpolitiska beslut.
Jag mötte sedan Georg Andersson under middagspausen. Det visade sig
att han inte skulle vara med längre. Om Margareta Winberg inte har svaret
själv, lär vi få vänta på det.
Fru talman! På vägen tillbaka till kammaren träffade jag de sista demon-
stranterna. Det har för andra dagen i rad varit livliga demonstrationer. I går
var det mot kärnkraften, och i dag är det mot Öresundsbron. Det visade sig
att demonstranterna hade kommit från hela landet. Några hade kanske kom-
mit från Margareta Winbergs region. De kom från högst upp i norr och
längst ner i söder och hela landet däremellan. Demonstranterna påpekade
att det inte bara var bron som sådan demonstrationen gällde - även om det
var huvudändamålet - utan även allt som bron stod för. Den var ett konkret
exempel på en av de saker som drabbar Sverige med en EG-anslutning, näm-
ligen den våldsamt ökade trafiken. Demonstranterna begärde av oss politi-
ker att tänka efter före. Det har Margareta Winberg gjort, och jag tackar
henne för det.
Anf. 89 CARL FRICK (mp):
Fru talman! Även jag gladde mig åt Margareta Winbergs anförande.
Jag vill börja med att travestera en väl känd före detta finansminister:
Denna skit har baxats ända hit, tyvärr.
Att Östersjön är ett döende hav har konstaterats väldigt många gånger. Vi
vet att det beror på att vi förorenar så förtvivlat mycket. Vi vet också att vi
svenskar är en av de allra främsta förorenarna runt Östersjön. Vi släpper
ut cirka fyra gånger mer förkvävande och dödande kväve per capita än vad
polacker gör. Regeringen ger tillstånd till oljeletning utanför Gotland trots
att den mycket väl vet att det kommer att leda till oljeutsläpp till ett redan
härjat hav. Riksdagen kan inte tänka sig att ställa elementära säkerhetskrav
på de oljefartyg som går på svenskt territorialvatten. Den kan inte tänka sig
att ställa krav på dubbla bottnar.
I min barndom var Östersjön ett rent och rikt hav. I dag är det ett smutsigt
och allt fattigare hav. Det är länge sedan jag nere på Falsterbonäset hörde
säl. Anledningen till den ökande fattigdomen är alla de förgiftande utsläpp
som vi tillåter oss för att kunna öka den ekonomiska tillväxten och den mate-
riella förbrukningen. Östersjön är ett tydligt exempel på hur industrisamhäl-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
119
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
120
let förgiftar de ekologiska systemen och minskar den biologiska produktio-
nen och mångfalden. Det är trots allt den biologiska produktionen som vi
allihop lever av.
Vi har även bilismen med dess stora och ökande förbränning av fossil
energi, som binder kväve i stigande mängder trots all katalysatorrening. Tra-
fikpolitiken främjar ju vägtransporter framför spårburna transporter. Det vi-
sar sig inte minst i beslutet att momsbelägga kollektivtrafiken. Det var ett av
de sämsta besluten i riksdagen under denna mandatperiod. De som kan ha
anledning att jubla över detta är bilindustrin och de som säljer drivmedel.
Vad detta leder till blev jag varse för tre år sedan då jag återbesökte S:t
Annas skärgård och Lars Norberg efter ett uppehåll på tio år. Där det tidi-
gare var ett klart vatten fanns det nu stora mängder slemmiga grönalger. När
jag flyger mellan Stockholm och Visby ser jag från luften hur de gröna bäl-
tena breder ut sig.
Förskämningen av miljön är i full gång. Den är ett resultat av en medveten
politik som de stora riksdagspartierna står bakom.
Bilismen har även andra skadeverkningar än enbart utsläpp av kväveoxi-
der och koldioxid. Den bidrar till att döda våra skogar. Billingensluttning-
arna mot Skara kallas nu allmänt dieseldödens dal. Från Skåne kommer nu
alltmer alarmerande rapporter om skogsskador på såväl barrträd som löv-
träd. Det har gått så långt att skogsindustrins företrädare är djupt oroade.
Även de har bidragit till att protestera mot brobygget.
Hälsotillståndet hos dem som bor i Malmö är dåligt på grund av fordons-
trafiken. Detta har Anita Stenberg vältaligt redogjort för.
Det har sagts så väldigt mycket i denna fråga att jag tänker stryka en del
av det jag tänkte säga. Men jag vill ta upp några saker som har med finansut-
skottet att göra.
Också för mig som sitter i finansutskottet ter sig det yttrande som finansut-
skottet har avlämnat i denna fråga mycket märkligt. Därmed har utskottet
medvetet frångått ett riksdagsbeslut om att ställa garantier för stora projekt.
Finansutskottet har i sitt betänkande 1984/85:37 angivit riktlinjer, som god-
känts av riksdagen, för utfärdande av statliga garantier. Dessa riktlinjer in-
nebär bl.a. att förslag om nya garantiformer skall underkastas samma re-
striktiva prövning som gäller för utgiftsåtaganden. Vid en sådan prövning
bör särskilt uppmärksammas de risker som är förknippade med den till-
tänkta garantigivningen.
Det finns inga motiv angivna till varför dessa riktlinjer i riksdagsbeslutet
skall frångås när det gäller Öresundsbroprojektet. Det gäller garantier på
nära 20 miljarder kronor som skall behandlas på samma sätt som vilket annat
utgiftsåtagande som helst. Så har inte skett. Det har inte kommit någon väl
genomtänkt proposition som beskriver på vilket sätt det skall gå till, som
man gör med andra utgiftsåtaganden som regeringen föreslår i budgetpropo-
sitionen. Det finns inget genomarbetat betänkande i denna fråga. Det är helt
enkelt mycket upprörande att man tar så lätt på detta när det är fråga om så
stora pengar.
Detta projekt är finansiellt utomordentligt riskfyllt. Det betyder att det til
syvende og sidst med all säkerhet blir skattebetalarna, vi vanliga medbor-
gare, som får betala detta, på samma sätt som vi får betala annat genom skat-
ten. Skatter behandlas ju på ett alldeles speciellt sätt i Sveriges riksdag, som
vi alla väl känner till. Det är ett fantatiskt stort belopp. Regeringen begär i
propositionen in blanco-bemyndigande på närmare 20 miljarder kronor. Det
är ett belopp som är av samma storleksordning som det budgetunderskott
som var aktuellt bara för några månader sedan. Nu har det tyvärr ökat våld-
samt till minus 35 miljarder.
Såvitt jag förstår strider detta Öresundsbrobeslut mot andra riksdagsbe-
slut, nämligen beslutet om utfärdande av statliga garantier. Egentligen borde
det gamla beslutet om finansieringsprinciper rivas upp innan man fattar ett
sådant här beslut. I och för sig har riksdagen rätt att fatta vilka beslut den
vill, men det borde nogsamt klargöras att man här frångår ett tidigare riks-
dagsbeslut till förmån för finansieringen av detta projekt. Jag anser att det
är mycket upprörande att det inte klart och tydligt anges att man inte be-
handlar detta projekt som vilket annat utgiftsåtagande som helst.
Det finns en annan fråga som varit upp i debatten tidigare här i dag, nämli-
gen att man skall momsbefria detta projekt. Inte heller här har det kommit
någon proposition eller något betänkande. Vi vet ju själva hur det diskuteras
när vi skall sänka momsen med några ynka procent och vilken fantastisk pro-
cedur det är. Men här är det minsann inga procedurer när man skall avstå
från momsbelopp, och det rör sig om miljardbelopp som kommer att för-
svinna från statskassan. Man kan fråga sig om inte dessa pengar kunnat an-
vändas på något annat lämpligt sätt, t.ex. till investering i miljövänlig, mil-
jöanpassad spårburen kollektivtrafik. Det hade vi ansett vara bra.
Men det finns också andra problem. De internationella aspekterna på bro-
bygget är mycket viktiga. Sverige och Danmark tar med bron ett strypgrepp
på Östersjön som ett levande hav. Östersjön är inte bara ett svensk-danskt
innanhav. Det skulle man nästan kunna tro med tanke på den diskussion som
förts. Det finns rader av länder som har Östersjön som sitt innanhav: Tysk-
land, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Sovjetunionen och Finland med
Åland. Alla dessa länder är beroende av vad som sker med Östersjön och
dess liv. I vanliga fall brukar vi vara så solidariska och tala om internationellt
ansvar. Men i det näraliggande konkreta fallet är solidariteten som bortblåst
eftersom det nu gäller snäva kortsiktiga nationella intressen.
Jag anser också att de partier, bl.a. moderata samlingspartiet och folkpar-
tiet liberalerna, som nästan varje vecka har intressanta möten på Norr-
malmstorg, skulle intressera sig och fråga dessa människor i Baltikum vad de
anser om detta. Är de tillfrågade och vet de på något sätt om vad vi svenskar
faktiskt kommer att ställa till med i deras livsmiljö utmed Östersjön? Jag
anser att detta är fruktansvärt dåligt. Med det kommande riksdagsbeslutet
planerar vi enligt min mening ett internationellt övergrepp mot andra länder
och deras ekologi och därmed deras ekonomi. Det är sensationellt att Sve-
rige och Danmark vill tillåta sig detta i en tid då internationalism, samarbete
och ansvar står högt i kurs vid konferenser och middagstal.
Jag undrar om Gorbatjov tog upp bron i diskussionen med regeringen när
han var här på blixtvisit. Det är synd om så inte var fallet. Det borde han ha
gjort. Det kan aldrig långsiktigt vara bra när man begår ovänliga handlingar
mot andra länder. Jag kan inte finna att det finns några utrikespolitiska kon-
sekvensbedömningar i betänkandet av någon betydelse.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
121
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
122
Om det nu är så att man prompt vill ha en fast förbindelse mellan Sverige
och Danmark borde allt tala för en borrad tunnel under Öresund. Det är en
rimlig och miljöanpassad lösning. Då förhindrar man genomströmnings-
problemen. Det finns då möjlighet att frakta massor av gods till och från
kontinenten på räls i stället för på lastbil, och mycket miljöelände skulle
kunna undvikas. Det hade onekligen varit av stort intresse om regeringen
och utskottet hade velat beakta en tunnel och gjort ordentliga finansiella,
ekonomiska och ekologiska konsekvensbeskrivningar.
Brobeslutsunderlaget är så uselt och svagt att det bara finns en möjlig lös-
ning, och det är att återremittera ärendet till utskottet för en ordentlig och
ansvarsfull behandling. Det skall vara en behandling som tar upp de aktuella
alternativen: bro, tunnel och färjetrafik. Man skall göra rimliga trafikbe-
dömningar, fullständiga miljökonsekvensbeskrivningar för alla alternativen
och fullständiga finansieringsbedömningar och bedömningar av skattekon-
sekvenser. Man bör även göra fullständiga försvarspolitiska bedömningar,
något som Paul Ciszuk berörde, och dessutom göra andra internationella be-
dömningar och se vad man kan tänka sig i andra länder.
Utskottet bör föreslå beslut som står i överensstämmelse med tidigare fat-
tade riksdagsbeslut. Om utskottet inte vill göra detta måste gamla beslut ri-
vas upp, och det måste motiveras. Härmed yrkar jag bifall till miljöpartiets
återremissyrkande.
Anf. 90 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Trafikutskottet har berett finans-, skatte-, utrikes-, försvars-,
jordbruks- och näringsutskotten tillfälle att yttra sig över broförslaget. En-
dast finans- och utrikesutskottet har ansett det motiverat att yttra sig. I själva
verket hade naturligtvis även arbetsmarknadsutskottet bort tillfrågas. Vad
kommer bron att betyda för en gemensam arbetsmarknad mellan Köpen-
hamn och Malmö? Dansk arbetslöshet i Malmö eller vad?
Och vad betyder bron ur regionalpolitisk synpunkt? Ökad befolknings-
koncentration till ett redan trångbott område? Där kunde bostadsutskottet
ha haft anledning att yttra sig.
Socialutskottet har inte tillfrågats. Vad betyder bron, kommer danska
knarkproblem och andra sociala problem att sprida sig till Malmö? Vilka häl-
soproblem kommer den ökande bilismen att leda till? Och vad betyder bron
ur demografisk synpunkt - i utbyggnaden av ett Örestad? Det borde bostads-
utskottet ha haft synpunkter på.
Att ärendet är så illa berett inom riksdagen att inte ens jordbruksutskot-
tet, vårt miljöutskott, och näringsutskottet har uttalat sig är inte bara sakligt
sett en skandal. Det är också bevis på att riksdagen inte inser sitt eget demo-
kratiska ansvar. Jag skulle kunna räkna upp ett stort antal exempel på hur
riksdagen genom sina beslut urholkar demokratin och flyttar besluten från
denna kammare till slutna rum på olika håll. Detta broärende har varit ak-
tuellt i över hundra år. Riksdagen har inte haft något skäl att hetsa fram det
med en undermålig beredning.
Jag anser det vara min skyldighet som medlem av näringsutskottet att säga
vad jag förhindrades att säga i utskottet på grund av utskottets oansvariga
nonchalans och regeringens dåliga planering.
Det har ju påståtts att bron skulle vara av stor betydelse för handel och
näringsliv. Varför har då näringsutskottet inte yttrat sig? Det finns flera tänk-
bara svar. Jag har inte fått något i utskottet. Man har bara sagt att man inte
hade lust, att man inte hade tid, att man inte ville yttra sig.
Ett tänkbart svar är att man inte trodde på påståendet att bron hade bety-
delse för näringsliv och utrikeshandel men att man inte ville avslöja detta.
Ett annat tänkbart svar är att man inte begrep sig på ärendet. Det var för
svårt.
Ett tredje alternativ: Man var lat.
Eller ett fjärde: Man hann inte.
Ingen mer än jag av näringsutskottets ledamöter har anmält sig till denna
debatt, så jag blir ensam om att försöka tolka orsaken till näringsutskottets
tystnad.
Artigheten förbjuder mig att påstå att utskottet var okunnigt, ointresserat
eller lättjefullt, eller att bron skulle vara totalt ointressant för näringsliv och
utrikeshandel.
Återstår då förklaringen att det var tidsbrist som orsakade utskottets tyst-
nad. Detta är ett verkligt starkt skäl för återremiss, inte bara till trafikutskot-
tet utan till samtliga berörda riksdagsutskott, för en grundlig beredning. Jag
yrkar alltså på återremiss.
Det hindrar inte att jag vill säga något om bron ur näringslivets synpunkt,
utifall att återremiss inte skulle villfaras oss, synpunkter som jag hellre hade
velat ge i skriftlig form i utskottet.
Det har visat sig omöjligt att finna privata finansiärer till projektet, vilket
visar att näringslivet inte tror på lönsamheten i projektet. Och näringslivet
förstår sig faktiskt bättre på lönsamhetsfrågor än regeringen - det är i varje
fall min övertygelse. Det är ett bra skäl för avslag.
Näringslivets ointresse att ställa upp som finansiär beror kanske delvis på
att näringslivet vet att sådana här stora engångsprojekt blir mycket dyrare
än de ser ut att bli enligt de första kalkylerna. Jag vill påminna om den s.k.
pi-regeln, som jag har haft anledning att studera under min verksamhet i nä-
ringslivet och på annat håll. Pi-regeln är att man när det gäller stora och
okända projekt tar den första beräknade kostnaden och multiplicerar den
med pi, dvs. 3,14. Då kommer man fram till den verkliga slutliga kostnaden.
Det kan hända att det är överdrivet i detta fall - det kanske finns bättre un-
derlag - men en fördubbling av kostnaden skulle ingalunda överraska mig.
För utrikeshandel och näringsliv är bron enligt min uppfattning inte sär-
skilt betydelsefull. Godsströmmarna, som i och för sig enligt vår uppfattning
som miljöpartister inte bör öka, kommer i mycket begränsad omfattning att
ha glädje av bron. Ingen annan än vi miljöpartister påpekar detta, att i det
resurssnålare, energisnålare och småskaligare framtidssamhälle som är vill-
koret för global överlevnad kan vi inte fortsätta att transportera mer och
mer. Vi måste i själva verket transportera mindre. Att vi miljöpartister är
ensamma om att påpeka detta är beviset för att det dess värre finns bara ett
miljöparti i riksdagen.
Men även ur konventionenll synpunkt är bron en tvivelaktig affär. Åkeri-
näringen är inte intresserad. SJ är inte intresserat.
Det finns dock en del av näringslivet som är intresserad. Det är bilintres-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
123
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
124
sena med bilförsäljare Gyllenhammar i spetsen. Han är övertygad om att
bron blir en betydande vitamininjektion till ökad massbilism. Han har san-
nolikt rätt. Hans ointresse för ett energisnålt, resurshushållande och ekolo-
giskt sunt samhälle är väl dokumenterat, senast förra veckan i Dagens Nyhe-
ter.
För dessa intressen har regeringen och utskottsmajoriteten kapitulerat.
Och inte nog med det. Det finns ingen industri som så har gynnats med skat-
tebetalarnas pengar som våra biltillverkare SAAB och Volvo. Om det rör
sig om 5 miljarder under det senaste årtiondet, eller mer eller mindre, vet
jag inte. Ingen vill redovisa siffrorna för tomtpriser vid försäljning av dyrbar
tomtmark i centrala områden av Malmö och Uddevalla, förlustavdrag, fri-
släppande av investeringsfonder, m.m. Siffrorna sammanställs aldrig. De
hålls delvis hemliga. Bilintressena och regeringen i skön förening förtjänar
inget bättre namn än miljömarodörer.
Jag vill sammanfatta. Den enda del av näringsliv och utrikeshandel som
definitivt gynnas är den mest miljöfarliga och energislösande. Detta borde
näringsutskottet ha gett trafikutskottet till känna.
Anf. 91 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! En sak som är väldigt fascinerande med att vara riksdagsleda-
mot är att titta på vad som händer utanför det här huset och vad som händer
i huset.
En av de bitar som man särskilt en sådan här dag förundras mycket över
är att socialdemokraterna och moderata samlingspartiet ute på gator och
torg har utsett varandra till huvudmotståndare i valrörelsen. Ändå får vi här
inne i detta hus uppleva gång på gång hur dessa båda partier gör gemensam
sak, tar varandra i handen och fattar, som jag tycker, helt tokiga beslut på
miljöområdet. Detta är faktiskt mycket intressant och också förvånande. Jag
skulle önska att svenska folket kunde titta in litet mer i det här huset, att de
kunde läsa protokoll och förstå hur det hela hänger ihop.
Bron har ju i dag debatterats väldigt länge. I morse fick vi också en redo-
görelse för hur länge den hade debatterats innan den kom hit. Om det nu är
så att frågan har utretts under så många år, blir man mycket förvånad över
att man skall behöva få ett så dåligt beslutsunderlag på bordet. Den stressiga
situationen i riksdagen skall inte vara upphov till att vi inte hinner bereda
den här frågan, som har ältats under så många år.
Jag känner mig som miljöpartiets representant i jordbruksutskottet fak-
tiskt mycket upprörd över den hantering som frågan har fått. Det tycker jag
att jag har all rätt till. Vi i vårt utskott fick inte yttra oss över frågan. Det här
ärendet berör ju inte bara den viktiga miljöfrågan, som faktiskt är jordbruks-
utskottets ansvarsområde, utan också två av de viktiga huvudnäringar som
jordbruksutskottet också ansvarar för, nämligen skogsbruket och fisket.
Under det här året som jag har suttit i jordbruksutskottet har jag lärt mig
att om det är någonting som jordbruksutskottet anser vara viktigt att yttra
sig över så är det just de areella näringarna. Men här var man rörande över-
ens om att man inte hade tid att yttra sig över detta. Ändå vet vi från bl.a.
forskarrapporter att båda dessa näringar är kraftigt hotade genom det här
brobeslutet. Ingen kan komma och säga att man vet vad som kommer att
hända med fisket. Torskfisket i Östersjön är en stor och viktig näring. För
att inte tala om skogen.
Hela västra Sverige är kraftigt försurat, och vi får i miljörapport efter mil-
jörapport reda på hur försurat det är och hur katastrofal situationen är. Vi
har fått rapporter från Malmöområdet, Göteborgsområdet och även från
mitt eget län, där länsstyrelsen vill utnämna området till katastrofområde.
Vad gör riksdagen? Man tänker besluta i frågor som man inte alls vet vad de
får för effekter. Man har inte tagit med de internationella aspekterna i den
här viktiga frågan.
I februari månad hade vi i Nordiska rådet vår ordinarie session. En av hu-
vudfrågorna på den sessionen var kontakterna med de baltiska länderna och
våra grannar runt Östersjön. Jag ställde en fråga till ministrarna om Öre-
sundsbrons betydelse för Östersjön och vad man tänkte vidta för åtgärder.
Svaret var mycket förvånande. Man svarade att det var en bilateral fråga.
Jag tycker att det är mycket upprörande att Sveriges och Danmarks ministrar
ensamma kan svara att det här är en bilateral fråga, som inte berör övriga
länder runt Östersjön. Samtidigt talar vi hela tiden om hur bekymmersam
situationen är i Östersjön och hur viktigt det är att vi vidtar åtgärder.
Jag skall inte uppta mer debattid än nöden kräver. Många viktiga argu-
ment har redan kommit fram under debatten. Jag tycker att de som har lyss-
nat på den här debatten vid det här laget borde vara övertygade om att det
här måste gå på återremiss. Jag kan inte tänka mig att någon ansvarstagande
riksdagsledamot vill ta på sig ansvaret att besluta om ett brobygge utan en
bättre beredning på miljösidan.
Samtidigt är jag mycket förvånad över att inte miljöministern har varit här
och deltagit i debatten. Det är som om regeringen trodde att det här bara är
en trafikfråga, trots att vi vid det här laget vet, av forskningsrapporter och
annat, att det här är i huvudsak en miljöfråga. Den borde naturligtvis ha rönt
ett stort intresse från vår miljöminister. Hon borde ha varit här och debatte-
rat frågan utifrån miljöaspekten.
Framför allt i internationella sammanhang hävdar Sverige någonting som
är mycket bra och som man bl.a. har skrivit in i rapporten till det kommande
stora miljömötet i Brasilien. Det är detta med försiktighetsprincipen.
Försiktighetsprincipen innebär att när vi är osäkra på vad något får för
konsekvenser tar vi inga beslut som kan leda till en situation som vi i dag inte
vet något om. När man ser regeringens ställningstagande i den här frågan
kan man fundera över om försiktighetsprincipen bara skall gälla u-länder
och dem som egentligen inte har råd att investera - här hemma kan vi strunta
i försiktighetsprincipen. Jag hoppas verkligen att alla riksdagsledamöter som
har lyssnat till debatten i dag och funderat över sakfrågan också röstar på
återremissförslaget.
Anf. 92 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Mycket har sagts i dag om Öresundsbron, mest negativt, och
det är kanske i sin ordning. Det här anförandet var egentligen tänkt som en
slutpunkt, men det kommer kanske fler punkter.
Öresund har under tusentals år varit både föreningslänken och barriären
mellan Danmark och Skåne. Under den danska tiden utgjorde Skåne en av
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
125
|
Prot. 1990/91:130 12 juni 1991 |
de mest betydelsefulla danska regionerna. I Palle Laurings bok Danmark i |
i den skånska särarten.
|
Fast förbindelse |
Skåne blev svenskt, och Öresund blev inte längre en föreningslänk, utan Det är därför jag med stor tillfredsställelse ser på dagens, jag antar posi- Debatten här i kammaren visar på en stor skiljelinje. Det är egentligen Jag hoppas att vi är så toleranta och har en sådan respekt för varandras Anf. 93 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik: Fru talman! Margit Gennser, det är väl ingen som ifrågasätter annat än att För mig som lundabo var det trevligt att känna en lundensisk klang i detta |
|
126 |
inslag. Men det landade fel. Med det lundensiska lynne som Margit Gennser |
har ser man gärna saker och ting utanför sig själv. Man engagerar sig kanske
inte så våldsamt känslomässigt. Men nu är det så att människor engagerar
sig i detta.
Skapandet av bron hotar människor i själen. Därför har detta blivit en så
stor fråga. Margit Gennser tror att kontakterna med Köpenhamn nu skall
bli så mycket bättre. En borrad järnvägstunnel tar oss mellan Malmö och
Köpenhamn på halva tiden jämfört med vad bilbron kommer att göra, oav-
sett hur fort man kör med bil eller hur fort tåget går.
Tunnellösningen är mycket genare, direktare och smidigare samtidigt som
den inte alls är utsatt för några störningar. Med en tågtunnel kommer Margit
Gennser att kunna ta sig till Köpenhamn på halva tiden.
Kan man då inte se positivt på en fortsatt utredning av en borrad järnvägs-
tunnel, eftersom den ger precis lika goda möjligheter till förnyade kulturella
och även i viss mån handelsmässiga kontakter mellan Själland och Skåne?
Betänk detta, Margit Gennser!
Anf. 94 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:
Fru talman! Margit Gennser talar på ett sätt som om Sverige hade varit
avskärmat från Danmark, men nu skall förbindelserna återigen bli bättre.
Förbindelserna har faktiskt varit mycket nära. Danmark är ju ett av våra
nordiska broderländer. Sverige och Danmark har lyckats att upprätthålla
väldigt goda förbindelser. Om det är någonting som möjligen har grumlat
förbindelserna med Danmark under de allra senaste åren är det att Danmark
i en rad frågor har valt en annan linje än den samnordiska linjen på grund av
att man tvingats till det genom sitt medlemskap i EG.
Margit Gennser talar om optimism och pessimism, om utvecklingsopti-
mism. Hon menar väl att hon själv står för utvecklingsoptimism. De som
inser miljöfarorna och i tid försöker att väja för dem skulle då vara utveck-
lingspessimister, om jag förstod logiken rätt.
Det är en väldig skillnad på att vara optimist och att vara dumdristig. När
vi nu ser att miljöförstörelsen ökar omkring oss, har vi väl kommit så långt
att vi börjar med att försöka finna lösningar på problemen innan vi sitter där.
Vi borde inte börja med att göra någonting chansartat och sedan hoppas att
det skall finnas tekniska lösningar.
Jag vill bara påminna Margit Gennser om att koldioxidutsläppen inte är
någonting som det går att ta hand om. Dessa utsläpp går igenom alla filter.
Det rör sig om så enormt stora mängder utsläpp att de inte går att behandla
som en liten förorening. Margit Gennser har faktiskt fel i sak, och det var
det jag ville påpeka.
Anf. 95 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis riktigt att var och en på ett - som jag antar-
så objektivt sätt som möjligt har gjort sina värderingar utifrån den erfarenhet
och den kunskap som man besitter. Jag är också medveten om att det finns
olika schatteringar av optimism och pessimism.
Vi har haft svårt med transporterna över sundet. Jag har hjälpt min man
med att skjutsa en doktorand till Helsingör för att han behövde komma hem
till Köpenhamn. Detta har jag gjort många gånger under den tid som dokto-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
127
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
128
randen gjorde sitt mycket tunga och strävsamma avhandlingsarbete i
Malmö. Jag har alltså verkligen fått uppleva hur dåliga våra kontakter med
Danmark har varit. Det har skett en försämring under de senaste 20 åren
nere vid södra delen av Öresund.
Jag tror ändå att vi känner en stor optimism för att vi skall klara många av
de miljöproblem som vi har.
Miljöproblemen går att klara i de länder som har marknadsekonomi. I län-
der med planhushållning, dålig industriell kapacitet och med en okontrolle-
rad folkökning inträffar de stora miljökatastroferna. Det bästa sättet att be-
mästra miljöproblemen är att föra människor närmare varandra. Det skall
vi börja med först hemma vid och sedan mera globalt.
Anf. 96 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! I ärlighetens namn måste man nog betrakta dagens talaröv-
ningar här som något av ett frosseri i överdrifter. Ord som katastrof, hopp-
löshet och uppgivenhet från bromotståndarnas sida har konfronterats med
upprymdhet - ja, ibland ren hänryckning - i broförespråkarlägret. Konsten
att tala förbi varandra har drivits till sin fulländning. Eller för att travestera
Kipling: Brovänner är brovänner och broovänner är broovänner, och aldrig
mötas de två.
Bland det mest beklämmande i denna debatt är att ta del av sjuka miljö-
samveten, bl.a. från några nordvästskånska folkpartister. Man försöker be-
döva sig med ett rejält andligt albylintag. Att begära återförvisning av ären-
det till utskottet leder givetvis ingen vart. Det är bara ett utslag av hyckleri
och demonstrationspolitik, som definitivt inte hör hemma i det här samman-
hanget.
Samtidigt som jag vill instämma i de synpunkter som tidigare här framför-
des av Jan Andersson yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.
Tycker man inte att vi skall ha en bro utan förespråkar en tunnel, skall
man rakt och klart kunna ta ställning till detta - och det är detta jag gör -
och inte kräva några turer tillbaka till utskottet för att ytterligare sabotera
riksdagsarbetet denna sista vecka.
Jag är förespråkare för en fast förbindelse över Öresund. Men jag tycker
att denna förbindelse av främst miljöskäl borde få formen av en tunnel. Det
kan förvisso ligga någonting i påståendet att det är få projekt som blivit mer
utredda än just Öresundsförbindelserna, men detta gäller definitivt inte tun-
nelalternativet, som i de utredningar där det över huvud taget har belysts,
t.ex. av Öresundsdelegationen, har blivit mycket styvmoderligt behandlat.
Öresundsdelegationen har hävdat att de utsläppsökningar som trafiken på
bron genererar bara blir marginella i förhållande till de totala utsläppsni-
våerna i ett redan hårt miljöbelastat Skåne. Detta bestickande resonemang
har okritiskt återgetts i såväl proposition som utskottsbetänkande.
När ett beslut om utformning av framtida Öresundsförbindelser som en
del av en samlad trafikpolitik fattas, måste detta enligt min mening ske mot
bakgrund av den allvarliga miljösituationen i regionen och de nationella och
internationella åtaganden om utsläppsreduktioner som Sverige har gjort.
Som exempel kan nämnas att den kritiska belastningsgränsen vad gäller
kvävenedfallet i sydvästra Sverige ligger på 10-15 kg kväve per hektar och
år. Det faktiska nedfallet beräknas emellertid ligga runt 20-30 kg kväve per
hektar och år. Detta innebär att nedfallet i regionen åtminstone skulle be-
höva halveras.
Statens naturvårdsverk har i sitt remissyttrande över utredningen Fasta
Öresundsförbindelser skrivit bl.a. följande om dessa problem:
”Kvävenedfallet och de höga ozonhalterna är exempel på storskaliga pro-
blem. Åtgärder inom regionen räcker långt ifrån till för att komma till rätta
med problemen men en rimlig åtgärdsinriktning bör vara att vi i Sverige re-
ducerar våra utsläpp i den utsträckning som behövs för att vi tillsammans
med andra länder skall kunna lösa problemen. Ytterligare reduktioner ut-
över 30 % blir därför aktuella särskilt i södra Sverige.”
Av Öresundsdelegationens eget räkneexempel, som visar de totala kväve-
oxidutsläppen i regionen vid olika trafiktillväxtalternativ, framgår att en hal-
vering av kväveoxidutsläppen år 2010 jämfört med 1985 års nivå enbart kan
uppnås om trafiken inte ökar alls.
Bara detta enda, men otvetydigt klara, exempel visar att miljöaspekterna
inte tillmätts tillräckligt stor betydelse i sammahanget.
Att satsa på järnvägstrafiken är lovvärt, men när man gör en dygd av nöd-
vändigheten och använder just behovet av biltrafik på en bro för att kunna
finansiera nödvändiga järnvägsspår är man ute på djupt vatten. Logiken blir
ju då: Ju fler bilar som kan rulla på bron, desto ståtligare västkustbana. Men
för att blidka den kraftiga miljöopinionen säger man precis tvärtom i andra
sammanhang, nämligen att ett ytterst begränsat antal bilar förväntas frek-
ventera bron.
Detta brovännernas olösliga syndrom kan enklast sammanfattas i den
tänkvärda limericken En brobyggares dröm av signaturen Mr Rimfrost. Den
lyder som följer:
”En byggdirektör ifrån Hjo,
sa nu är det fint läge för bro.
Ni i utbyte får,
ett sjudjäklalångt spår,
ifrån Oslo till Köln, må ni tro!”
Anf. 97 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag är i sak överens med Bengt Silfverstrand. Det vill jag klart
säga från början. Det var ett rejält språk som Bengt Silfverstrand använde i
sitt anförande. Men att kalla förslaget om återremiss för hyckleri tycker jag
inte är snyggt gjort av Bengt Silfverstrand. Det finns nämligen inget som
helst hycklande i våra förslag om återremiss. Hela denna debatt har ju visat
att denna proposition och detta betänkande är urbota dåligt genomtänkt och
handlagt på alla fronter. Det är undermåligt och ovärdigt Sveriges riksdag
att trumma igenom det. Det är den nakna makten som nu låter trumma ige-
nom detta förslag. Det kan därför inte kallas hyckleri att vi begär en återför-
visning av detta betänkande. Självfallet menar vi då inte en återförvisning av
expressbumerangtyp, som innebär att ärendet skickas tillbaka till utskottet
för att komma tillbaka till kammaren i morgon. Nej, det måste vara en rejäl
återförvisning över sommaren, så att vi får se vad danskarna har för mjöl i
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
130
påsarna, men framför allt att vi får se vad de svenska väljarna tycker i detta
sammanhang. Då kan vi också få en rejäl utskottsbehandling och en utfråg-
ning, vilket pinsamt nog har avvisats av trafikutskottet. Vi kan då även få
yttranden från de olika utskotten, vilket vi nu inte har fått.
Men sanningen är väl, Bengt Silfverstrand, vilket jag beklagar, att ni soci-
aldemokrater är livegna i lojaliteten till ert parti och inte får rösta för en åter-
remiss.
Jag uppmanar emellertid alla socialdemokrater och andra som har politisk
integritet och som politiskt har råg i ryggen att rösta för återförvisningen.
Anf. 98 VIOLA CLAESSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att Bengt Silfverstrand, åtminstone delvis, talade
klarspråk i sitt inlägg. När jag såg att han hade begärt ordet hade jag väl inte
väntat mig något annat heller.
De socialdemokrater som är för bron och som går upp i talarstolen är
ganska lätt räknade. Detta har ju varit bromoståndarnas debattdag. Att jag
vill diskutera litet mer med Bengt Silfverstrand beror på att det finns saker
som han inte säger.
Med utgångspunkt i alla de fakta som Bengt Silfverstrand tar från Öre-
sundsdelegationens skrivningar och allt det som saknas i det beslutsunderlag
som har presenterats och som nämns i propositionen resp, betänkandet från
trafikutskottet - och det finns ett ytterst känsligt kapitel som de flesta inte
berör trots att detta är ett av de största beslut som vi har att fatta - undrar
jag: Vad beror det på, Bengt Silfverstrand, att man trots alla de fakta som
talar mot en bro - vilket framför allt handlar om miljöfrågorna, t.ex. att man
påstår att det blir ett ytterst begränsat antal bilar och att det hela ändå skall
gå ihop - inte har beaktat miljöaspekterna och kommit fram till en helhets-
syn, eftersom det minsann handlar om mer än bara denna bro? Det handlar
ju om ett helt komplex av vägsystem. Vad beror det på att man inte tar upp
detta? Vad beror det på att man inte bryr sig om detta, Bengt Silfverstrand?
Någonstans finns det ju några som tydligen har så pass stort inflytande
över både regering och riksdagsledamöter att dessa sanningar inte beaktas.
Det är ju detta det handlar om. Men eftersom jag vet att Bengt Silfverstrand
vet vilka maktfaktorer som det handlar om, och eftersom jag har talat till-
räckligt om det i talarstolen utan att egentligen få någon att diskutera detta -
den enda som har nämnt det är Kjell-Arne Welin - skulle jag ändå vilja be
Bengt Silfverstrand att han inte nöjer sig med att en handfull socialdemokra-
ter, som kanske t.o.m. har fått lov rent formellt, röstar på sina motioner och
stödja våra reservationer - vänsterpartiets, miljöpartiets och centerpartiets -
utan också vädjar till sina partikamrater, så att vi får se om de verkligen vå-
gar rösta mot sitt parti och mot bron, eftersom det tydligen är det som många
vill. Annars blir det bara formalia och något som jag ser som litet av demo-
kratins upplösning, kanske på vägen mot att besluten skall fattas i Bryssel i
vilket fall som helst.
Anf. 99 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Bengt Silfverstrand för stödet för reservatio-
nerna 1 och 2. Det är bra. Det behövs fler.
Han var emellertid kritisk till återförvisningsyrkandet. Eftersom jag lade
fram detta yrkande tidigare i dag, vill jag något kommentera det.
Riksdagen har inte hunnit bereda färdigt denna fråga. En rad utskott har
inte haft tid att svara, helt enkelt. Det var mycket stressigt just då. Vi hade
hela miljöpropositionen på halsen, osv.
Dessutom är det så att en rad viktiga dokument inte har kommit till offent-
ligheten, t.ex. den hemligstämplade danska miljörapporten. Vi skulle be-
höva ta del av den, inte bara vi som är motståndare utan även de som än så
länge stöder broprojektet. Enda chansen att göra det och förhindra att man
fattar ett förhastat beslut är faktiskt att få till stånd en återremiss - då kan
man bearbeta det vidare. Det ger också möjligheter att debattera frågan
mer i valrörelsen, och det kan den såvitt jag förstår bara må bra av.
Som Bengt Silfverstrand sade behöver man halvera kvävenedfallet för att
klara skogsmarkens bärförmåga. Men det gäller skog där man har vanligt
skogsbruk och tar ut skog och då också tar ut kväve. Naturskog - naturreser-
vat, urskogar - är betydligt mer känsliga. Där bör man minska kvävenedfal-
let ytterligare med hälften, alltså med 75 % eller mer i södra Sverige. Faktum
är alltså att vi behöver minska utsläppen av kväveoxider med åtminstone 70-
75%.
Anf. 100 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Jag var inte i kammaren men jag hörde genom högtalare ute
i huset när Bengt Silfverstrand började sitt anförande. Det är inte var dag
man hör Bengt Silfverstrand anslå den förtroliga tonen. Han talade om and-
ras överdrifter och sade att man kanske skulle visa förståelse för varandra -
bromotståndarna överdrev på sitt sätt och broivrarna på sitt. Men rätt som
det var återföll Bengt Silfverstrand i en stil som är mer symbolisk för honom,
med våldsamma angrepp på andra. Låt mig ta det bit för bit.
Man kan prata om överdrifter om man vill. Mycket av det som händer när
det gäller miljön, vattengenomströmningen osv. om man uppför en Öre-
sundsbro är i dag okänt. Vi vet alltså inte vad som händer. Då kan man natur-
ligtvis, som broivrarna, tro och hoppas att det inte händer någonting. Men
man kan också, om man är litet mer omdömesgill, försöka se varningarna i
det. Det är en fara att bygga någonting sådant här när konsekvenserna för
miljön och vattengenomströmningen till Östersjön är okända. Vi måste ju
ta reda på fakta innan vi gör någonting. När vi har byggt bron och får fakta
är det för sent att göra någonting. Då kan vi inte göra någonting - då står vi
där med bron.
Sedan sade Bengt Silfverstrand att det var några stycken folkpartister i
Nordvästskåne som yrkat på återremiss. Vilka några stycken är det? Skall
vi vara ärliga, skall vi vara ärliga, Bengt Silfverstrand! Vilka några stycken
folkpartister i Nordvästskåne yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet? Det vill jag ha reda på. Jag kräver ett besked på den punkten.
Bengt Silfverstrand gick upp i kammarens talarstol och försökte vara den
generöse, den som skall visa att det har förekommit överdrifter i debatten,
och så strax därefter gjorde han sig skyldig till direkta lögner och felaktiga
påståenden. Jag kräver faktiskt ett besked om vilka folkpartister det gäller.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
131
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
Anf. 101 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att man behöver hetsa upp sig så våldsamt som
Kjell-Arne Welin gjorde. Kjell-Arne Welin gick upp i talarstolen och tyckte
i sak detsamma som jag och lade sedan ned mycket stor energi på att tala om
annat! Han skall få ett mycket klart och rakt svar. Jag uppfattade det i alla
fall så att kollegan Siw Persson från Höganäs yrkade på återförvisning. Nu
har jag svarat på den frågan.
Kjell Dahlström talade om politisk integritet och råg i ryggen. Det tycker
jag är oerhört viktigt. Har man politisk integritet och råg i ryggen tar man
ställning. Jag har i sakfrågan tagit ställning på samma sätt som Kjell Dahl-
ström, Viola Claesson och Roy Ottosson, m.fl. Jag står alltså bakom reserva-
tionerna 1 och 2.
Omvänt tycker jag att om ni nu har politisk integritet och råg i ryggen tror
ni väl på lödigheten i era argument och är beredda att följa upp dem här i
dag och förlitar er inte på nya turer, ett nytt kattrakande, nya utredningar.
Jag har den mycket bestämda uppfattningen att den här frågan nu har ut-
retts tillräckligt mycket och tillräckligt länge. Det finns en fullödig dokumen-
tation av argumenten mot en bro. Den återfinns i den motion som jag har
skrivit på tillsammans med andra socialdemokrater, och den återfinns också
i många av de motioner som väckts av vänsterpartiet, centerpartiet och mil-
jöpartiet. Det behövs alltså inga nya turer. Har ni någon tro på er själva, så
stå fast vid era reservationer 1 och 2, och försök inte belasta riksdagen med
onödiga utredningar och turer som i praktiken bara innebär att den här frå-
gan kommer tillbaka om någon dag igen. Då finns det, mina vänner, defini-
tivt inga nya argument att tillföra den här debatten.
Anf. 102 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:
Fru talman! Siw Persson har ju yrkat återremiss på ärendet, Bengt Silfver-
strand. Det är en person, men Bengt Silfverstrand talade om några stycken.
Det var det som jag reagerade mot, eftersom Bengt Silfverstrand strax dess-
förinnan så noga hade markerat att det skulle vara balans i debatten. Men
jag har full förståelse för dem som yrkar på återremiss. Det här ärendet är
inte berett i riksdagen när det gäller miljökonsekvenserna. Efter den debatt
som har förts i dag borde man kunna vänta sig att ärendet vid en återremiss
gick tillbaka till trafikutskottet och att det därifrån skickades över till jord-
bruksutskottet för att man skulle få en ordentlig miljökonsekvensbeskriv-
ning. Jag tycker att Kjell Dahlström, Siw Persson och andra som har krävt
detta har alldeles rätt. Men sedan vet ju både jag och Bengt Silfverstrand att
om det blir en återremiss går ärendet en snabbrunda till trafikutskottet och
hit igen, därför att majoriteten i riksdagen har besämt sig för det.
Sedan måste jag säga till Bengt Silfverstrand att det ju finns motioner av
Bengt Silfverstrand och andra socialdemokrater där man yrkat på ett tillkän-
nagivande till regeringen. Däremot har det inte förekommit någon motion
om ett avslag på propositionen. Men Bengt Silfverstrand och andra socialde-
mokrater är mycket välkomna över till dem som i dag kräver ett avslag på
propositionen.
132
Anf. 103 KJELL DAHLSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag är inte så övertygad om att en återförvisning av ärendet
till trafikutskottet skulle innebära att det med expressfart kom tillbaka hit
som en bumerang. Jag är inte övertygad om det. Den här debatten visar
tvärtom att det finns så mycket för trafikutskottet att överväga att om trafik-
utskottet efter den här debatten beter sig på det viset omyndigförklarar man
sig på ett katastrofalt sätt, menar jag. Bengt Silfverstrand kan ju genom att
delta i återförvisningsbeslutet vara med om att åstadkomma en förändring.
Vi står självfallet bakom reservationerna 1 och 2 - återförvisningen ställs
ju inte på något sätt mot reservationerna 1 och 2; jag förstod inte den argu-
menteringen riktigt.
Återförvisningen kan innebära att vi får den prövning som både Bengt
Silfverstrand och andra vill ha, medan det är en klar minoritet för reservatio-
nerna 1 och 2 - det vet ju Bengt Silfverstrand. Jag undrar litet förstulet om
inte Bengt Silfverstrands fasthållande vid enbart reservationerna 1 och 2
trots allt bara är en demonstrationspolitik för väljarna, för att man skall
kunna hävda att man mycket väl kan vara bromotståndare och rösta på soci-
aldemokraterna i valet även om man bor i Helsingborg, osv. Jag tycker inte
om den typen av ”dubbelspråk”. Jag tycker att vi måste rensa bort det ur den
svenska politiska kulturen - det bidrar till politikerföraktet. Tyvärr måste jag
säga detta, Bengt Silfverstrand. Men jag sympatiserar med Bengt Silfver-
strands sakpolitiska inställning.
Anf. 104 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Jag tror att man väcker den största respekten och bidrar mest
till att minska politikerföraktet om man tar ställning i frågan, dvs. att man i
det här fallet, när man som vi har samma uppfattning i sakfrågan, säger sin
mening om vad man tycker om bron och i vårt fall förespråkar en tunnel. Jag
tror att man inte väcker respekt och minskar politikerföraktet genom att till
utskottet bolla tillbaka en fråga som kommer tillbaka om några dagar. Vi vet
att det då inte finns några nya argument att tillföra.
Jag vill till sist lämna ett kort svar till Kjell-Arne Welin. Jag beklagar och
ber om ursäkt om jag har kollektivanslutit Kjell-Arne Welin till Siw Perssons
uppfattning om återförvisning. Jag kan då bara notera att folkpartister i
nordvästra Skåne i denna fråga inte heller kan enas om samma uppfattning.
Anf. 105 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Ärade riksdagsledamöter! Har ni någonsin sett en demonstra-
tion för Öresundsbron? Om inte - har ni frågat er varför? Vem vill egentligen
ha en Öresundsbro? Vill dina barn ha den? Vill dina barnbarn ha den, eller
deras barnbarn? De som i dag står utanför riksdagshuset är dina barn och
barnbarn. De vill inte ha bron. Tänk efter än gång till så att du inte röstar
bort deras framtid. Rösta nej! Du har deras stöd. Bromotståndare från hela
Sverige är samlade i Stockholm den 12 juni 1991.
Jag blev sent i går kväll uppringd och ombedd att framföra denna resolu-
tion. Det är sällan en opinion med sitt budskap når direkt i riksdagens talar-
stol som den gör med detta meddelande från de ungdomar som i dag samlats
utanför riksdagen. De representerar det samlade bromotståndet i Sverige -
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
133
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Öresund
fältbiologer, miljöförbundet, politiska ungdomsorganisationer, privatperso-
ner m.fl.
Jag tror att detta var dagens kortaste anförande - repliker inräknade. Jag
vill varken ha bro eller tunnel - enligt miljöpartiets majoritetsförslag. Men
skälen har stötts och blötts tillräckligt i dag. Tack för ordet.
I detta anförande instämde Krister Skånberg.
Anf. 106 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Meningsyttringar från åhörarna är inte tillåtna.
Anf. 107 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! Återförvisningsyrkandet beror naturligtvis på att ärendet är
illa och ofullständigt berett i riksdagen. Skatteutskottet, försvarsutskottet,
jordbruksutskottet och näringsutskottet har inte berett detta ärende som de
borde ha gjort. Socialutskottet och bostadsutskottet borde dessutom ha fått
tillfälle att bereda ärendet. En meningsfull återförvisning innebär givetvis att
de utskott som besitter särskild sakkunskap också får tillfälle att yttra sig.
Det skall inte vara någon återremiss över natten, utan en saklig återremiss
där riksdagen tar sitt ansvar.
Det var egentligen inte för att säga detta som jag begärde ordet, utan för
att Margit Gennser för en stund sedan påstod att vi bromotståndare är isola-
tionister. Jag kände mig personligt förolämpad av detta påstående. Vi bro-
motståndare är miljövänner och miljökämpar. Vi vill rädda miljön och jor-
den åt våra barn och barnbarn. Vi är icke mer isolationister än några andra.
Vi är icke alls isolationister. Vi är vänner av ett globalt samarbete. Jag hade
därför önskat att Margit Gennser hade tagit tillbaka sitt påstående.
Jag vill i varje fall till protokollet få antecknat att påståendet, att bromot-
ståndet skulle ha någonting med isolationism att göra, är falskt.
Anf. 108 KJELL-ARNE WELIN (fp):
Fru talman! Jag kan faktiskt inte låta bli att begära ordet. Jag vill nämligen
rätta till ytterligare felaktigheter från Bengt Silfverstrand. Han säger att jag
i det senaste replikskiftet hade sagt att jag hade full sympati för Kjell Dahl-
stöms, Siw Perssons och andras yrkande om återremiss. Jag kommer kanske
säkert att rösta för detta, men jag har inte yrkat detta i mitt anförande. Bengt
Silfverstrand hade alltså fel när han i sitt anförande hävdade att det fanns
några folkpartister som hade yrkat detta. Bengt Silfverstrand säger i sitt sista
replikskifte att folkpartisterna i nordvästra Skåne inte kan bli överens. Bengt
Silfverstrand har på bara några korta inlägg lyckats ha fel i påstående efter
påstående. Det är beklämmande att Bengt Silfverstrand handskas med san-
ningen på detta sätt.
Jag måste ännu en gång säga att jag hälsar Bengt Silfverstrand välkommen
i detta aktiva motstånd mot bron. Det har varit en lång och svår väg att
komma hit. Det har varit tillkännagivanden osv., men nu har Bengt Silfver-
strand långt om länge tagit ställning för att yrka avslag på propositionen. Det
bra att det händer, tycker jag. Det är bara synd att det händer så sent.
134
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8§.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU35 Fast förbindelse över Östersjön.
Anf. 109 JAN STRÖMDAHL (v):
Fru talman! Vi står nu i begrepp att behandla ett ärende som är mycket
likartat det föregående. Det gäller en fast förbindelse över ett vatten med tät
och tung fartygstrafik. Den tilltänkta bron är betydligt längre än bron i det
föregående ärendet, men debatten blir förmodligen kortare. Berggrunden
är fastare, vattendjupet är större, men vattnet är mindre salt. I båda ären-
dena gäller det att ställning till en avsiktsförklaring till att låta pröva en bro
enligt gällande miljö- och markanvändningslagstiftning. Beslutet kan inte i
något av ärendena med säkerhet resultera i ett byggande. Det är bara om
byggandet visar sig medföra den långsiktigt mest lämpliga hushållningen
med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt, som det står i naturre-
surslagen 2 kap. 10 §.
Om det hade visat sig att det hade funnits en klar majoritet för ett avslag
när det gäller Öresundsbron hade jag låtit förslaget om en Östersjöbro falla.
Nu finner jag mig nödsakad att yrka bifall till motionen. Jag ser det som en
nationell förpliktelse; har man sagt a, får man också säga b. Jag förutsätter
att kammarens miljömedvetna majoritet delar denna min uppfattning.
Jag skall nu beröra utskottsbetänkandet. Jag vill först framhålla att jag
uppskattar den noggranna, konstruktiva och seriösa behandling som ärendet
fått i utskottet. Jag delar många av de uppfattningar och slutsatser som fram-
förs. Jag har dock några invändningar. Till att börja med måste jag påpeka
att motionären inte påstått att EG och Östeuropa är några supermakter. De
är supermarknader. I dag finns det dess värre bara en supermakt i världen.
Det är riktigt att diskutera alternativ, det borde man ha gjort på allvar
även beträffande Öresund. En bro via Gotland kan dock aldrig accepteras
av främst försvarsskäl. Totalförsvarets intresse går enligt naturresurslagen 2
kap. 9 § alltid före alla andra intressen.
En igendikning av Kvarken är meningslös nu när den svenska jordbruks-
politiken är på väg att bygga upp ett stort överskott av mark i träda.
Byggande av en tunnel kan vara intressant - men bara för järnvägen. Bi-
larna vill ha ljus och luft. Därför faller tunnelalternativet.
Skillnaden i spårvidd kan klaras genom en successiv justering över inter-
nationellt vatten.
Vad gäller projektets internationella konsekvenser bör de kunna klaras ut
av världsorganisationen, som ju har ett särskilt ansvar för Ålands status. Att
utskottet drar in Sibirien och Alaska i projektet verkar däremot något över-
drivet.
Fru talman! Det är inte så mycket som skiljer utskott och motionär, men
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Östersjön
135
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Fast förbindelse
över Östersjön
136
vid en noggrann jämförelse förefaller motionärens förslag mer välavvägt än
utskottets. Därför yrkar jag bifall till utskottets hemställan med de ändringar
som föranleds av ett bifall till motion T919 yrkande 1.
Anf. 110 BIRGER ROSQVIST (s):
Fru talman! I utskottets betänkande slår vi fast att motionärens förslag har
en rad förtjänster. Det har helt varit i linje med trafikutskottets arbete och
de förslag vi har kommit med att transporterna skall vara säkra, effektiva,
nyktra och även miljövänliga. Jag tycker att vi i dag ganska väl har slagit fast
detta.
Det är bra att det påpekas att det är av vikt att broar byggs mellan folken.
Det förslag som motionären Jan Strömdahl från vänsterpartiet har lagt fram
om en bro över Östersjön bidrar ju i allra högsta grad i det hänseendet.
Det finns naturligtvis vissa betänkligheter i ett sådant här projekt, som ju
är av vida större omfattning än en bro över det lilla sund vi tidigare i dag har
talat om. Vi har i detta sammanhang gått in på funderingar om tunnelbyggen
eller broar. Gotland skulle ju kunna tänkas vara ett av fästena för brofunda-
menten.
Det har också diskuterats att dika igen Kvarken, men efter noggrann fun-
dering har jag kommit fram till att det kanske skulle ställa till en del problem
för våra isbrytare. Jag tror därför att detta är en idé man ganska snart får
slopa.
Vi kom sedan fram till att det är möjligt att den landhöjning som pågår
skulle kunna åstadkomma en lösning av problemet, men då får vi vänta
ganska länge.
Vi har också utvecklat tanken på en broförbindelse mellan Sibirien och
Alaska - om vi nu tänker oss att åka österut kommer vi till sist västerut. Kan
vi då åka bil över Finland och Sovjet, så öppnar sig sedan hela Förenta Sta-
terna. Vi kan t.o.m. åka bil ända ned till Kap Horn.
Det är alltså ett mycket stort projekt Jan Strömdahl här har aktualiserat,
men vi är medvetna om att varje sådant projekt tar tid att utreda och fundera
på - tre - fyra decennier, säger vi i utskottsbetänkandet, men kanske blir det
fråga om ännu längre tid. Av den anledningen tycker vi att man bör hålla liv
i frågan, men vi räknar inte med något förslag förrän om tre—fyra decennier.
Då kan landhöjningen ha påverkat läget, och situationen kan därför då vara
en annan än i dag.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan på dess enda punkt.
Innan jag går och sätter mig skall jag, eftersom detta är mitt sista tillfälle
under riksdagsperioden - jag vet inte om det blir fler perioder, det bestäm-
mer ju väljarna - rikta ett tack till mina utskottskamrater. Rätt många av
dem vet redan nu att de skall lämna utskottet. Från socialdemokraterna är
det Ove Karlsson, Olle Östrand, Margit Sandéhn och Rune Johansson. Jag
vill tacka dem för ett gott kamratskap och gott samarbete. Vi har ju, som
framgått av det nyss debatterade betänkandet, kunnat arbeta i en mycket
positiv anda och behandlat även motioner från andra partier på ett mycket
vällovligt sätt.
Jag vet att Viola Claesson från vänsterpartiet förmodligen inte heller kom-
mer tillbaka till riksdagen. Viola Claesson har ju ibland varit ett kutter-
smycke för utskottet, men hon har samtidigt varit mycket effektiv. Någon
sade i ett sammanhang att somliga kan vara som en geting man har innanför
skjortan. Jag vill inte använda den beskrivningen om Viola Claesson. Jag
skulle i stället vilja säga att Viola Claesson mer är som en promenad på en
småländsk grusväg en sommardag, med sandaler med stora öppningar. Det
kommer in litet grus i skorna, och man försöker sparka ut det, men strax är
det där igen. Alla gruskorn har emellertid inte varit spetsiga och irriterat och
gjort ont. En del har varit litet runda, och en del har t.o.m. varit litet lena.
Det har alltså inte varit så farligt. Det har gått att klara av även de där grus-
kornen.
Jag tackar Viola Claesson för hennes medverkan i utskottet och för de de-
batter hon har medverkat till. Viola Claesson har ju också varit med i många
debatter som vi andra från utskottet inte har deltagit i, men det är en helt
annan sak. Tack för de här åren, Viola Claesson!
Med det, fru talman, slutar jag mitt anförande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU20 Vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m. (prop.
1990/91:100 delvis, 1990/91:125 delvis och 1990/91:144).
Anf. 111 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det här är den sista bostadspolitiska debatten för det här riks-
dagsåret och för den här mandatperioden. Jag skall försöka att begränsa mig
något i debatten, även om det är en mycket viktig fråga vi nu skall diskutera.
Jag är emellertid övertygad om att frågan kommer att bli diskuterad under
den kommande valrörelsen. Frågan gäller alltså förslaget till ny bostadsfi-
nansiering.
Vi har från centern, moderaterna och folkpartiet nu för tredje gången yr-
kat avslag på det förslag till finansieringssystem med räntelån som rege-
ringen och socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet vill införa.
Det finns en rad skäl för detta.
Inte minst av kreditetiska skäl är detta förslag förkastligt. Det innebär att
man förmås att låna till räntan och att därmed väldiga skuldfällor byggs upp
i framtiden. Detta har naturligtvis lett till en stor oro hos många som tänker
bygga. Förslaget får naturligtvis också konsekvenser i form av en dramatisk
nedgång i fråga om byggandet. Det är ett annat skäl till att man inte borde
välja det här systemet.
Vidare kommer en betydande mängd kapital att vara rullande i systemet,
och det gör det såväl krångligt och riskfyllt som väldigt dyrt för alla parter.
Det här ett system som bankerna verkligen kan jubla över. Det är naturligt-
vis julafton för dem. Samtidigt som alla låntagare får ökade skulder och sta-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
137
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
tens och kommunernas risktagande ökar kommer naturligtvis bankerna att
kunna fortsätta att låna ut mycket pengar, och de kommer att tjäna på den
här karusellen. De boende, staten och kommunen kommer inte att göra det.
Det här systemet kommer också att ge olika förutsättningar för att bo och
bygga i skilda delar av landet. Det kommer t.o.m. att bli omöjligt att bygga
i glesbygd och på små orter där värdestegringen på fastigheter är mycket låg.
Systemet kommer att försvåra för kommunerna att lösa äldreboendet. Det
kommer att ske en kraftig övervältring av kostnaderna från staten till kom-
munerna på det här området. Kommunerna tvingas in i en situation med be-
tydligt större skulder. De tvingas skuldsätta sig hårt när de skall bygga ut
äldreboendet när statsbidraget i form av räntebidrag försvinner och man i
stället tvingas ta upp lån till räntan. Dessa lån kommer sedan att växa under
den första tjugoårsperioden, under den period då man kanske måste struktu-
rera om de äldres boende. Det finns då kanske inget kapitalutrymme för att
göra det om man har tvingats bygga upp en skuld i stället för att som med
det nuvarande systemet få statsbidrag och kunna skapa ett investeringsut-
rymme för att ändra äldreboendet i framtiden.
De ekonomiskt svaga, t.ex. barnfamiljer, kommer att stoppas från att bo
i egen villa. Topplån kommer att omöjliggöras. Det sägs i regeringens propo-
sition att de inte behövs. Det är inte sanning. Vissa kommer att tvingas ta
topplån. Det blir bara rika familjer eller personer med rika anhöriga som
kan skriva på borgen som kommer att kunna ta topplån. Alla andra får snällt
avstå från att bo i eget hem och bygga ett sådant.
Systemet kommer att bli instabilt, eftersom man bygger in mycket stora
subventioner genom kreditgarantier och realräntebidrag. Det kan därför bli
dyrt i framtiden för staten och mycket osäkert.
Det personliga sparandet motverkas.
Det finns en rad argument emot detta system som man skulle kunna räkna
upp. Trots att dessa argument är bekanta för de flesta och kan inses av de
flesta envisas socialdemokraterna med att införa det här systemet. Man vill
nu införa det utan att t.ex. skattefrågorna är lösta. Fastighetsskatt i kombina-
tion med räntelån gör att det kommer att bli 600-700 kr. dyrare i månaden
i fast penningvärde i kapitalkostnad att bo i ett 20 år gammalt hus än i ett
helt nytt hus.
Man kommer i vissa fall att få betala reavinstskatt även om man gör en
förlust. Egentligen borde man döpa om reavinstskatten till en förlustskatt,
eftersom det är detta som det kommer att bli fråga om, om inte dessa frågor
kommer att lösas. Än är de inte lösta.
Pantsättningsfrågorna är inte heller lösta. Man har heller inte löst hur re-
dovisningsfrågorna beträffande skuldökningen i företagens bokföringar
skall hanteras skattemässigt. Fortfarande kvarstår viktiga och stora fråge-
tecken. Ändå vill man nu starta det här systemet. Det innebär att det är
mycket ovisst vad som kommer att gälla i framtiden och vilka villkor man
skall bygga upp när man avser att investera i en fastighet. Jag tycker att det
är lättsinnigt. Det finns naturligtvis en betydande risk för att enskilda villa-
ägare, bostadsrättshavare och hyresgäster kommer att drabbas i slutändan.
En nästan enig kreditmarknad har vädjat till utskottet om en senarelagd
138
tidpunkt för införandet. En rad frågetecken är fortfarande inte uträtade.
Man har inte heller tagit hänsyn till deras synpunkter.
Vad är det som får socialdemokraterna att hasta igenom detta? Kan spa-
randet av någon miljard eller några miljarder i statsbudgeten vara viktigare
än omsorgen om de enskilda boendes familjeekonomi? Vad är det som styr
handlandet och att det är så bråttom?
Vi har från centerns sida yrkat avslag. Vi menar att ett nytt system måste
bygga på att risktagandet i ekonomiskt avseende att bygga och bo i alla delar
av landet måste vara rättvist och likvärdigt. Ett nytt system måste vara kost-
nadsdämpande, och det måste innehålla möjligheter för den enskilde att
själv kunna påverka både kostnader och utformningen av sitt boende. Ett
nytt system måste främja, i stället för att motverka, hushållssparandet, och
det måste minimera rundgången av pengar i kreditsystemet.
Principerna för ett sådant system finns angivna i reservation nr 1, som är
gemensam för moderaterna, folkpartiet och centern.
Centern har i andra hand yrkat på en senareläggning av införandetidpunk-
ten för den händelse att vi inte skulle få majoritet för reservation nr 1. Vi
har således lyssnat på kreditvärlden i det här sammanhanget. Vi har lagt
fram detta förslag även för att skydda majoriteten från en katastrof, men den
vill tydligen inte lyssna. En dålig start för ett dåligt system kan bara leda åt
ett håll. Vi är förvånade över att majoriteten inte vill ge sitt eget förslag en
bättre möjlighet, om den nu tycker att det är bra som den själv påstår. Avvi-
sandet av vårt förslag på den här punkten kanske är mera till för att kunna
visa upp ett kortsiktigt besparingsförslag i statsbudgeten i stället för att värna
systemets överlevnad på sikt. Det förefaller vara så. Det visar också litet av
majoritetens tilltro till sitt eget förslag.
Vi anser vidare att det nya systemet inte bör införas för de hus som nu har
räntebidrag. De bör få behålla det gamla systemet. Det är ett avtalsbrott att
så drastiskt ändra de ekonomiska förutsättningarna för dessa familjer. Som
följd härav menar vi att de barnfamiljer som har förvärvslån skall få behålla
dem med nuvarande ordning med räntebidrag.
Slutligen behandlas också i detta betänkande centerns förslag om en sänk-
ning av den garanterade räntan för ombyggnad så att samma lånevillkor
kommer att gälla för ombyggnad som för nybyggnad. Det är rimligt att sti-
mulera ombyggnaden nu för att klara byggsysselsättningen vid en omedelbar
nedgång i nybyggandet, dels som en följd av räntelånesystemet, dels av
andra orsaker. Sysselsättningsstatistiken inom byggsektorn liksom de klara
behov av ombyggnadsåtgärder som framförts till utskottet tycker vi är skäl
nog för en sådan här åtgärd.
Huvudfrågan i denna debatt är dock vilket bostadsfinansieringssystem vi
skall ha i framtiden. Den debatten kommer att gå vidare. Det kommer vi
från centern att se till. Vi kommer att begära förtroende av en majoritet i
valet för att efter valet kunna medverka till att det här beslutet rivs upp och
ett nytt system kommer till.
Slutligen vill jag ställa några frågor till majoritetens företrädare:
1. Vad händer om staten inte har råd med de förlustgarantier, kreditgaran-
tier och realräntebidrag som ligger inbygga i systemet? Vem får då betala
och stå för risken? Är det kommunerna, är det staten eller de enskilda fastig-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
139
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
hetsägarna som får ta smällen? Är ni t.ex. beredda att lösa in räntelånen om
de skulle visa sig börja haverera?
2. Är det verkligen meningen att vi skall ha reavinstskatter på förluster?
Var det meningen med det nya reavinstsystemet att vi skulle ha skatt på för-
luster?
3. Är det verkligen meningen att barnfamiljer där föräldrarna inte är rika
skall utestängas från att bo i en egen villa? Är det den bostadspolitik som
socialdemokraterna är beredda att gå ut med i den här valrörelsen?
4. Varför skall de som bor i glesbygd och på små orter straffas genom
högre boendekostnader på grund av att de får betala en högre kreditgaran-
tipremie?
Herr talman! För tids vinnande begränsar jag mig till att yrka bifall till
reservation nr 1.
Anf. 112 KNUT BILLING (m):
Herr talman! För tids vinnande vill jag inledningsvis helt instämma i vad
Agne Hansson sade. Jag instämmer också i hans frågor till majoritetens före-
trädare.
Vi har utförligt redovisat hur ett alternativ till detta räntelånesystem skall
se ut. Det finns inget skäl att här redogöra för alla de lösningar som vi har
föreslagit. Den kritik som vi gång på gång har framfört står sig. Den har
t.o.m. förstärkts. Jag vill illustrera det genom tre citat.
Det första citatet lyder: ”Alla system som bygger på automatiska skuldök-
ningar, där man lånar till räntan, är sjuka system.”
Det andra citatet lyder: ”Tänk er. Att gå in till en bankdirektör och säga
att ni skulle vilja låna för att tillfälligt klara era höga räntor. Har bankdirek-
tören läst om Ivar Kreuger och Hans Thulin lär han väl endast le ett blekt
leende.”
Det tredje citatet lyder: ”När villaägarna upptäcker att deras skuld ökat
efter ett par tre år blir systemet inte gammalt.”
Herr talman! Dessa uttalanden kommer inte från företrädare för folkpar-
tiet, centerpartiet eller moderata samlingspartiet. De kommer i stället från
tre inflytelserika och betydande debattörer när det gäller bostadspolitiken,
nämligen Sören Rung, som är VD för Svensk Fastighetskredit, Nils-Erik
Sandberg, ledande bostadspolitisk debattör och ledarskribent i Dagens Ny-
heter, och Sune Jussil, VD för det statliga SS AB.
Herr talman! Det finns en lång rad skäl till att detta system inte någonsin
skall genomföras. Jag inskränker mig till att säga om höstens val kommer att
resultera i en borgerlig riksdagsmajoritet, kommer svenska folket att bespa-
ras detta eländiga system.
Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 12.
Anf. 113 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Det har framförts önskemål om att vi skall försöka förkorta
debatterna. Jag skall försöka göra det och inte utnyttja de tio minuter som
jag har anmält mig för.
Vi behandlar nu vissa följdfrågor till den nya bostadsfinansiering som soci-
140
aldemokraterna och vänsterpartiet genomdrev i riksdagen den 13 december
1990.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig då regeringens förslag till räntelån. Vi
anser att det föreligger en alltför stor risk att de samlade lånen under ogynn-
samma ekonomiska omständigheter kan komma att överstiga fastigheternas
värde. Det skulle drabba många enskilda småhusägare hårt och skulle san-
nolikt också innebära att hela systemet havererade.
Ett bostadsfinansieringssystem måste vara stabilt och kunna fungera över
en längre tidsperiod och under skiftande ekonomiska förhållanden. Rege-
ringens förslag uppfyller inte dessa krav - inte heller efter de justeringar som
bostadsutskottet gjort i det betänkande som vi nu behandlar.
Vi i folkpartiet förespråkar i stället ett nytt bostadsfinansieringssystem,
som successivt minskar räntebidragen. När bostadssubventionerna minskas
skapas förutsättningar för besparingar, som kan utnyttjas till skattesänk-
ningar.
I det utredningsarbete som förekommit inom regeringskansliet under de
senaste åren har vi kunnat skönja en ökad medvetenhet om avigsidorna med
regleringar och subventioner. Även när det gäller det nya räntelånesystemet
redovisas en viss ökad medvetenhet, främst om avigsidorna med subventio-
ner.
Som jag inledningsvis sade måste ett bostadsfinansieringssystem vara sta-
bilt och fungera i skiftande lägen.
Från regeringens sida hävdas att det föreslagna systemet uppfyller dessa
krav. Många remissinstanser har dock kritiserat systemet just därför att det
inte är tillräckligt robust. Även med de förändringar och förtydliganden som
bostadsutskottet genomfört kvarstår denna kritik. Riksbanken har t.ex. i sitt
remissvar hävdat att systemet är förenat med i stort sett samma nackdelar
som orsakat tidigare sammanbrott i finansieringssystem.
De statsfinansiella effekterna av räntelån och realräntebidraget belyses
mycket knapphändigt i regeringens tidigare opposition. Det är inte accepta-
belt att regeringen lägger fram förslag om förändringar på tiotals miljarder
kronor utan att de långsiktiga effekterna redovisas.
I propositionen redovisas de statsfinansiella effekterna med två räk-
neexempel som sträcker sig fram till 1996. Men det står ingenting om effek-
terna därefter. På längre sikt torde vinsterna i statsbudgeten minska.
En annan effekt av systemet är ett minskat byggande.
Folkpartiet liberalerna har i motioner under flera år föreslagit att ett nytt
bostadsfinansieringssystem skall bygga på följande riktlinjer.
Räntebidragen skall successivt minska. Detta skall åstadkommas genom
extra nedtrappningar av räntebidragen i det befintliga bostadsbeståndet och
genom successiva höjningar av den garanterade räntan i nyproduktionen. En
sådan reform skulle kunna innebära att skattetrycket också skulle kunna
sänkas.
Folkpartiet liberalerna vill också göra det möjligt för den enskilde att ta
lån som omfördelar kostnaderna över tiden. När bostadssubventionerna
minskas måste vi erbjuda andra sätt att minska kostnaderna exempelvis för
att bygga nya hus. Ett sätt kan då vara att göra en viss omfördelning över
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
141
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
142
tiden. Denna omfördelning får dock inte vara så omfattande och ske under
så lång tid att systemet blir instabilt och därmed inte fungerar i praktiken.
Herr talman! Folkpartiet yrkade avslag på regeringens förslag till ny bo-
stadsfinansiering när detta behandlades av riksdagen förra gången. Vi upp-
repar i dagens behandling vårt avslagsyrkande, och jag yrkar bifall till reser-
vation nr 1, som är gemensam för folkpartiet, moderaterna och centern. Jag
yrkar också bifall till reservation nr 8 om förvärvslångivningen. Övriga reser-
vationer som folkpartiet står bakom stöder vi självfallet, men av tidsskäl yr-
kar jag inte bifall till dessa.
Jag instämmer också i de frågor som Agne Hansson ställt till socialdemo-
kraterna.
Anf. 114 JAN STRÖMDAHL (v):
Herr talman! Jag vill först ge några kommentarer till och synpunkter på
räntelånesystemet som sådant och tala om varför jag tror att det är bra och
varför jag menar att det måste försvaras och kommer att genomföras.
Räntelånesystemet är faktiskt ett ganska listigt sätt att sprida kostnaderna
för hus man bygger över den tid som man kan använda husen. Som det nu
är betalar man en stor del av husens kostnader alldeles i början. Dessutom
är subventionerna till husbyggandet mycket koncentrerade på de första
åren, enligt det nuvarande systemet.
Räntelånesystemet, utformat enligt det förslag riksdagen redan fattat be-
slut om, kommer att i väsentlig grad sänka nyproduktionskostnaden för den
boende i form av hyra eller andra kostnader. Detta är någonting mycket vä-
sentligt när nu bostadskostnaderna och hyrorna ligger betydligt över vad
som är en rimlig kostnad i en social bostadspolitik.
Man åstadkommer alltså en betydande sänkning av nyproduktionskostna-
derna, och den sänkningen gäller inte bara de första åren. Boverket har all-
deles nyligen räknat litet noggrannare på räntelånesystemets effekter och
kommit fram till att kostnaderna i förhållande till dagens system minskar un-
der de 15 å 17 första åren. Sedan ökar de, men det innebär alltså en omför-
delning av kostnader över tiden som är väsentliga för att man skall kunna
hålla i gång en bostadsproduktion.
Erling Bager påstod här att räntelånesystemet skulle innebära en sabote-
ring av nyproduktionen. Det är tvärtom så att det borgerliga förslaget, som
innebär att man successivt och kraftigt ökar nyproduktionskostnaderna i för-
hållande till i dag, skulle hota och sabotera nyproduktionen av bostäder.
Statens kostnader för bostadssubventionerna sjunker också kraftigt de
första fem, tio eller tjugo åren i det här nya systemet. Det är en naturlig följd
av att man omfördelar kostnaderna i tiden i det individuella fallet. Man får
en annan profil på subventionerna till de boende.
Subventionen nu ser ut som en triangel, där man första året har en kraftig
subvention som sedan sjunker ner till ingenting när man kommer till mark-
nadsräntan efter ungefär tio år för småhus och tjugo år för hyreshus.
Profilen på subventionerna i det nya systemet är jämn och ökande upp till
ungefär det femtonde året. Sedan ligger subventionen kvar till det fyrtionde
året, och är alltså en betydligt längre verkande subvention. Därmed flyttas
också statens kostnader i tiden. Statens kostnader faller ut senare.
Som en komplettering till vad Knut Billing nämnde om några debattörers
kommentarer till räntelånesystemet skulle jag vilja nämna chefens för Stads-
hypotek kommentar. Stadshypotek är det marknadsledande bostadsfinan-
sieringsinstitutet. Han sade vid en uppvaktning för bostadsutskottet, att om
inte riksdagen fattar beslut om och genomför ett räntelånesystem, kommer
Stadshypotek att göra det av rent affärsmässiga skäl, därför att det är en så
bra affärsidé.
Så till de här aktuella justeringarna av detta räntelånesystem. Vi menar
att de justeringar och preciseringar som föreslås är helt okej med undantag
av två bitar.
Den första biten handlar om hur man skall beräkna bidragsunderlaget i
det befintliga beståndet när det förs in i det nya systemet från 1993.
Vi tycker att det är ett onödigt krångel och för de boende ett oförmånligt
sätt att beräkna underlaget. Vi föreslår att man gör en direkt parallell till hur
man beräknar bidragsunderlaget i nyproduktionen. Det skulle ge de boende
en fördel på 100 å 200 kr. per kvadratmeter och år, och vi tycker att det är
rimligt. Gör man denna stora förändring, där hushållen får lov att gå in i ett
nytt system, är det ingenting som hindrar att de får en viss ekonomisk fördel
av detta.
Den andra biten handlar om det speciella stöd som finns för flerbarnsfa-
miljer som har dålig ekonomi och alltså är berättigade till bostadsbidrag. De
kan få ett särskilt förvärvslån för att köpa ett småhus eller en villa. Vi menar
att man inte skall göra någon ändring av subventionerna till dessa flerbarns-
familjer. De bör få ha sitt system kvar ograverat. Vi tycker också att det var
fel att besluta om att denna stödform skulle upphöra, men den saken har
behandlats tidigare.
Betänkandet innehåller också ett helt annat förslag, nämligen att minska
och försämra räntebidragen i det nuvarande stödsystemet för år 1992.
Vi tycker att detta är onödigt klåfingrigt. När majoriteten nu bestämt sig
för att gå över från det gamla räntebidragssystemet till ett nytt räntelånesys-
tem, skall man inte samtidigt ta ett steg i den borgerliga riktningen och för-
sämra räntesubventionerna, räntebidragen, i det gamla systemet under det
stackars år som är kvar, 1992.
Det är också så att detta förslag saboterar de mycket angelägna möjlighe-
terna att åstadkomma ett hyresstopp för 1992. Efter den helt makalösa hy-
reschock som hyresgästerna har fått genomlida efter skatteomläggningen
menar vi att man nu måste lugna ner kostnadsutvecklingen för bostäderna.
Ett hyresstopp för 1992 är ytterst angeläget. En förutsättning är dock att
sätta stopp för denna försämring av de nuvarande räntebidragen.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 13, utöver reservation 8 som gäller
förvärvslånet. Jag nöjer mig med dessa bifallsyrkanden, men står givetvis för
samtliga de reservationer som jag fogat till betänkandet.
Anf. 115 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt att trötta kammaren med en
replik. Men Jan Strömdahls inlägg har totalt avslöjat vilken bluff detta sy-
stem är. Lyssna nu noga.
Först och främst säger Jan Strömdahl när han skall försvara systemet och
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
143
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
144
hävdar att det är bra, att det är ett listigt sätt att komma undan höga kostna-
der i nyproduktionen. Är man listig, är man ute efter att lura folk. Det är
precis vad man är. Man lurar folk med låga kostnader i början, som växer
och efter 20 år blir skuldfällor i form av en nästan fördubblad skuld, som
sedan skall betalas av. Man lurar folk med de låga ingångskostnaderna, som
egentligen innebär att det låntagaren tidigare fick i bidrag nu skall betalas
tillbaka till staten i form av avbetalningar på lån.
Under en 40-årsperiod innebär detta ungefär 30—60 % högre kostnader,
som den enskilde får ta i förhållande till vad han får göra i det nuvarande
systemet. Det är alltså en övervältring av kostnader från det allmänna till
den enskilde. Är det verkligen en politik som vänsterpartiet har börjat att
driva och försvara?
Vidare säger Jan Strömdahl att Stadshypotek kommer att införa detta sy-
stem för att det kommer att vara en bra affärsidé. Självfallet kommer det att
vara så. Men är det någon som tror att bankvärlden inför systemet, om man
inte har för avsikt att tjäna pengar på det? Självfallet inte. Vem är det som
skall tjäna pengar? Vem skall ta vinsterna av räntorna om det inte är bostads-
rättshavarna, villaägarna och hyresgästerna?
Nog har jag förstått att omvändelsen inom vänsterpartiet går fort. Men jag
trodde inte att politiken har svängt till den ytterligheten att man är beredd
att bygga upp bra affärsidéer för kapitalismen för att tjäna pengar på de
boendes och allmänhetens bekostnad. Men det avslöjar bluffen med syste-
met.
Anf. 116 JAN STRÖMDAHL (v) replik:
Herr talman! Nu tror Agne Hansson att han har mig på gaffeln. Men så
lätt är det inte.
Först och främst säger Agne Hansson att jag uttryckte mig så att systemet
skall vara listigt. Det skulle innebära att folk blir lurade bara för att det är
listigt. Jag sätter inte likhetstecken mellan listighet och lurendrejeri. Jag
sade att det är logiskt att man för en så stor och långvarig investering som ett
husbygge innebär sprider ut kostnaden över den tid som vi förutsätter att
huset skall stå och fungera utan en stor ombyggnad.
Jag tror att vi är överens inte minst efter sjuka hus-debatten att hus som
byggs skall fungera i åtminstone 40 år med normala underhållsinsatser. Det
är inte att lura folk att sedan göra det möjligt att betala investeringen, vare
sig man gör det som småhusägare eller som hyresgäst som betalar sina hyror
över denna 40-årsperiod.
Vi har medverkat till att som komplement till räntelånesystemet också in-
föra en generell subvention på 30 % av de motsvarande kapitalkostnaderna
för underhållsinsatser i hyreshusen. Det är också en möjlighet att få ett stöd
för de underhållsinsatser som behövs under husets livstid.
Giltigheten i påståendet att det nya systemet skulle ge den boende en
högre kostnad är beroende av om man räknar i nominella eller i reala termer.
Men realt blir det inte någon högre kostnad med det nya systemet.
Jag passar på att besvara några ytterligare av Agne Hanssons frågor. Agne
Hansson frågade oss i majoriteten varför vi har så bråttom med införandet.
Jag vill gärna ge några skäl.
Med det nya systemet pressar vi nyproduktionskostnaderna och nypro-
duktionshyrorna. Det är angeläget att göra det så fort som möjligt. Med det
nya systemet minskar man statens utgifter. Det är också angeläget. Men
detta är inte det primära för vår del. För vår del är det viktigare att pressa
nyproduktionshyrorna.
Alla skall ändå gå in i det nya systemet fr.o.m. 1993. Då finns det ingen
anledning att först fördröja ingången för dem som bygger nytt. Jag har redan
nämnt att det marknadsledande institutet, som faktiskt inte är en bank, näm-
ligen Stadshypotek, inte ser några svårigheter. Boverket ser heller inte svå-
righeter i detta relativt snabba införande.
Anf. 117 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Herr talman! Jag vill korrigera vissa talare som har sagt att det är socialde-
mokraterna och vänsterpartiet som står bakom det nya bostadsfinansierings-
systemet. Det är rätt. Men också miljöpartiet de gröna ställer upp på det nya
bostadsfinansieringssystemet fullt ut. Det var miljöpartiet som i ett visst läge
röstade för ett snabbare införande, nämligen redan nu till årsskiftet 1991-
1992, för att fullfölja den linje som vi delvis har gemensamt med socialdemo-
kraterna om en stram finanspolitik. Det ligger alltså helt i linje med vår bud-
getpolitik.
Skälet till att vi har dessa problem på bostadsmarknaden är att vi har ett
högränteläge, vilket gör boendet orimligt dyrt. Självfallet måste vi rent all-
mänt sträva efter att komma tillbaka till de tider då vi hade låg skuldränta
och låg bankränta över huvud taget. Bostadsmarknaden skulle då fungera
mycket sundare.
Jag har sett att de borgerliga partierna försöker profilera sig med att vara
motståndare till detta bostadsfinansieringssystem. Herrar partiledare Bildt
och Westerberg gick ut och sydde ihop något som jag litet slarvigt brukar
kalla B & W Stormarknad. De talade aggressivt emot subventionerna i bo-
stadssektorn och hävdade att miljarder skulle sparas. Det lät som 10 eller 20
miljarder. Samtidigt sade de nej till bostadsfinansieringssystemet och hade
inget annat att komma med i stället.
Detta är uppochnedvända världen! Här stöder de borgerliga partierna en
fortsatt subventionspolitik av det mest osunda slag, som gör att människor
kan kapitalisera bostadssubventioner i överlåtelser av fastigheter eller lägen-
heter. Det tycker vi i miljöpartiet är så osunt att vi med glädje ställer upp
på det nya systemet, som förhoppningsvis skall sätta en ände på det osunda
förhållandet.
Som Jan Strömdahl säger hyser den störste kreditgivaren på den svenska
fastighetsmarknaden, Stadshypotek, och dess chef Lars Wohlin inga som
helst betänkligheter inför att även utan vårt stöd införa detta system som en
affärsidé. Nu var det väl inte över hela linjen som man ansåg att detta var en
bra affärsidé utan mest med avseende på de bostadsköpare som kan tänkas
sätta in en stor pott eget kapital i början och enbart ta ett mindre topplån.
Det kan då vara rimligt att använda en räntelånekonstruktion.
Jag vill slutligen tillägga att vi självfallet ser vissa detaljproblem med detta
system, och vi kommer noggrant att följa hur det utfaller. Ingen kan vara
hundraprocentigt säker på hur det kommer att utfalla.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
146
I miljöpartiets reservation nr 4 om statlig prisgaranti uppmärksammar vi
att det på vissa orter med vikande efterfrågan finns risk för kraftigt fallande
nominella fastighetspriser som ett resultat av denna omläggning. Om man
på en sådan ort nyligen byggt eller köpt sitt hus under de förutsättningar som
gällt inom det nuvarande systemet och tvingas sälja huset, kan det leda till
betydande kvarstående skulder efter försäljningen. Det kan inte vara accep-
tabelt att människor kan få sin privatekonomi förstörd genom att man på
detta sätt i god tro tagit lån enligt nuvarande regler. Vi menar därför att man
måste införa ett skydd av något slag. En tänkbar möjlighet är att staten un-
der en viss övergångsperiod åtar sig att lösa in de aktuella bostadsfastighe-
terna ungefär på samma sätt som nu sker i Norrlandslänen, för vilka det finns
en sådan regel.
En annan möjlighet är att staten i sådana fall efterskänker en del av det
statliga bostadslånet. Detta bör enligt vår reservation nr 4 staten skyndsamt
utreda. Även om vi nu inte får stöd för denna reservation, hoppas vi ändå
att man har ögonen öppna för detta bekymmer, och vi vill rikta uppmärk-
samheten på det.
Anf. 118 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag lyssnade mycket noga på Agne Hanssons inlägg. Jag
kunde då konstatera att han kommer till denna debatt med ett utspel av miss-
tänksamhet mot bostadsfinansieringsreformen, som han är mycket noga
med att sprida ut runt om i landet till alla som vill lyssna på honom. Det är
mycket märkligt, av det enkla skälet att Agne Hansson, moderaterna och
folkpartiet ännu inte har lyckats att ta fram ett motalternativ till räntelånet.
Vi kan diskutera räntelånet utifrån olika utgångspunkter. Men det intres-
santa är att den nedsabling av räntelånet som Agne Hansson gjorde är ett
orättvist, ogenomtänkt och okunnigt inslag i den bostadspolitiska debatten.
Dessutom riktar han sig till socialdemokratin.
Socialdemokraterna har i allt väsentligt gjort bostadsområdena i Sverige
och bostaden till en av de insatser det finns mest anledning att vara stolt över
i svensk politik. Jag vill för övrigt till Knut Billing säga att moderaterna inte
har den minsta del i den sociala bostadspolitiken.
Agne Hansson hade ett rätt i sina många inlägg i debatten. Det var att det
är tredje gången vi diskuterar denna fråga. Vi diskuterade den i december
1990 och i april 1991, och vi diskuterar den på nytt här i riksdagen i dag.
Vi har nu kommit fram till att socialdemokraterna, vänsterpartiet och mil-
jöpartiet står bakom förslaget om räntelån, medan moderaterna, folkpartiet
och centerpartiet går emot räntelånen. Agne Hansson har också yrkat bifall
till reservation 1. Men där finns inget förslag som kan kallas för ett borgerligt
motförslag, utan där finns allehanda tänkbara möjligheter. Lösningen på
den rådvillhet som finns inom borgerligheten ligger i att regeringen tar fram
ett förslag. Det moderaterna, folkpartiet och centern inte orkar göra tillsam-
mans, det vill de att den socialdemokratiska regeringen skall hjälpa dem
med.
Det hade varit mycket lättare att komma hit till riksdagen i dag och lägga
fram ett motförslag. Det hade då varit möjligt att göra värderingar om de
olika förslagens styrka, innehåll och ekonomiska möjligheter. Men det finns
inte något sådant utgångsläge. Det är regeringen som skall fixa det som de
tre borgerliga partierna inte kan klara av tillsammans.
Agne Hansson frågar varför majoriteten envisas med att driva förslaget
om räntelånet och varför det är så bråttom att genomföra räntelånet. När
det gäller den senare delen av frågan har Jan Strömdahl, som ju tillhör majo-
riteten, gett klart besked. För mitt vidkommande är det en bedömning av
den ekonomiska situationen i dagens Sverige som är avgörande. Det skulle
vara underbart om vi haft ekonomiska förutsättningar att ha en bostadspoli-
tik med mycket gynnsamma inslag av subventioner. Men vi har inte de eko-
nomiska förutsättningarna.
Det är just för att komma till rätta med det statsfinansiella läget som det
varit nödvändigt att göra en omprövning. Det är inte fråga om att slopa sub-
ventionerna. De finns till 30 % inlagda i systemet. Det handlar om att få ned
subventionsinslaget i bostadspolitiken. Det har också lett till att vi i dag i
denna ekonomiska åtstramning sett vissa tecken som jag anser att vi borde
betrakta som utmärkta.
Vi har nu en period där räntorna sänks, och vi skymtar en nedgång i infla-
tionen. Vi skall hålla byggverksamheten på en jämn och hög nivå. Vi skall
motverka arbetslöshet och hålla kostnaderna nere. Med räntelånet kan vi
göra en omfördelning i tiden.
Jag tycker med förlov sagt att Erling Bager och folkpartiet, som ju efter-
strävar en omfördelning i tiden, borde kunna finna något av detta inslag i
just de av regeringen framtagna räntelånen.
Vi är inne i en utveckling där vi på grund av den ekonomiska åtstram-
ningen går in i ett nytt finansieringssystem. Det är i propositionen och i ut-
skottsmajoritetens skrivning till fullo redovisat vad som kan komma att in-
träffa inom ramen för detta räntelån i finansieringssystemet.
Men det finns en sak till som något litet har berörts i debatten, och det är
att vi nu säger farväl till alla skojare på fastighetsmarknaden. Vi säger farväl
till bankernas medverkan till fastighetsskojeri i det svenska samhället. Vi sä-
ger farväl till alla dem som har lekt kurragömma med bostadskonsumen-
terna på fastighetsmarknaden.
Vi omöjliggör för dessa människor att fortsätta sin verksamhet till bo-
stadskonsumenternas nackdel, och vi skapar förutsättningar för en utveck-
ling på bostadsmarknaden där enskilda eller grupperingar inte kan tillgodo-
göra sig de statliga subventionerna, för de kommer att ligga kvar i bostä-
derna.
Det är alltså finessen med räntelånet. Det finns inget bättre förslag. Ingen
har tagit fram något motförslag. Man kan ha synpunkter fram och tillbaka
på om det kan finnas vissa brister i det här, men det är alltså ett förslag som
skall träda i kraft den 1 januari 1992 i första delen och den 1 januari 1993 i
den andra delen av räntelånets uppbyggnad.
Vi har haft besök i utskottet av företrädare för kreditinstituten. Av de kre-
ditinstitutsbesök som gjordes i samlad trupp kunde man mycket lätt utläsa
att de kanske inte var särskilt intresserade av just räntelånet. Men när Lars
Wohlin från Stadshypotekskassan kom till utskottet var det endast Agne
Hansson som orkade ställa någon fråga. Lars Wohlin gjorde för övrigt en
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
147
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
bländande föreläsning för utskottets ledamöter i den här frågan, vilket Jan
Strömdahl har berättat om i sitt inlägg här i diskussionen.
Om man är positiv, tror man på räntelånet och dess möjligheter. Är man
negativ, pessimistisk eller avvisande, som Agne Hansson gav uttryck för i sitt
inlägg, är det klart att det är svårt att se fördelarna i räntelånesystemet.
Jag skall inte ta upp de enskilda reservationerna, för jag har ju lagt märke
till att talarna i allt väsentligt har avstått från att yrka bifall till sina reserva-
tioner vid utskottets betänkande. Jag kan bara säga att det finns reservatio-
ner som gäller den extra upptrappningen av räntan, från vänsterpartiet om
att den inte skall genomföras och från moderata samlingspartiet om att det
skall visst genomföras inte bara en extra upptrappning, utan t.o.m. två extra
upptrappningar.
Det är mycket lätt att räkna ut vad moderaternas förslag betyder för bo-
stadskonsumenterna. Det betyder högre hyror och ingenting annat. Det är
den gamla linjen som moderaterna så aktivt och engagerat förespråkar i den
svenska riksdagen.
Både Agne Hansson och Knut Billing säger att bostadsfrågan skall bli en
valfråga. Ja, kom ihåg det, mina herrar! Vi ses i valrörelsen i bostadsfrågan:
om räntelånen, om hyrorna, om marknadshyrorna, som en del av er går och
bär på. Vi kommer att ses bland bostadskonsumenterna, som ändå tycker
att de lever i ett land med bostäder som kvalitetsmässigt och miljömässigt är
bland de bästa i hela världen.
Så vi ses i valet. Ni skall få ert lystmäte i diskussionerna om bostadsfrågan!
Anf. 119 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att jag är misstänksam mot systemet
med räntelån. Jag har uppfattat att socialdemokraterna hittills har gjort bo-
stadspolitiken till ett stolt inslag i sin politik, och jag har väldigt svårt att för-
stå att de nu har övergivit den linjen så kapitalt. Så t.ex., Oskar Lindkvist,
är ni beredda att införa ett finansieringssystem som innebär att vissa barnfa-
miljer utestängs från möjligheten att bo i eget hem.
Sträng sade ju en gång i tiden att barnfamiljerna är ”vårt folk”. Vad är det
som har gjort att ni har övergett dem i det här fallet?
Vi har många gånger från centerns sida backat upp den politik som förts.
Men vi kan inte ställa upp på det förslag som nu föreligger, därför att det slår
så olyckligt. Att det slår väldigt olyckligt mot glesbygdens folk är en annan
problematik i det hela. Socialdemokratisk politik har sedan lång tid tillbaka
haft den inriktningen, så där är jag inte förvånad.
Sedan påstår Oskar Lindkvist att det inte skulle finnas något alternativ.
Jag vill påstå att räntelån inte kan vara det allena saliggörande systemet. I
centern har vi tänkt mycket noga på det här, och vi har ett alternativ. Reser-
vationen tar mycket klart fram principerna för hur ett sådant nytt system
skall se ut - med enhetssubvention, med omfördelning och med sparande.
Oskar Lindkvist kan väl inte mena att vi som enskilt parti skall kunna ta
fram ett färdigt system, när det tagit regeringen och statens hela apparat i tre
år att utreda och lägga det förslag som nu ligger. Ordningen här i riksdagen
måste ju vara att man ber regeringen, som har utredningsresurserna, om ett
148
förslag. Men var lugn, Oskar Lindkvist, vi skall nog ta fram förslaget, när vi
får de resurserna!
Vi gör också en ekonomisk bedömning, och vi har inte sagt att vi skall
behålla nuvarande subventionsnivå, men vi prioriterar subventionerna
bättre. Inbilla er inte att subventionerna kommer att minska med räntelåne-
systemet! Man bygger ju bara upp subventionerna och vältrar dem framför
sig i tiden.
Slutligen: Är det så, Oskar Lindkvist, att socialdemokraterna delar väns-
terpartiets uppfattning att räntelånesystemet är ett listigt sätt att ta sig runt
problemet? Delar ni också uppfattningen att det är ett stöd för en bra affärs-
idé, att bankerna skall få ytterligare möjligheter att tjäna pengar?
Jag ger förslaget en eloge på den punkten att det motverkar spekulation.
Men det låser in de enskilda boende i skuldfällor och hjälper bankerna att
tjäna mer pengar på de boendes bekostnad. Är det socialdemokratisk poli-
tik?
Anf. 120 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Oskar Lindkvist sade att bostadspolitiken är ett av de stol-
taste inslagen i socialdemokraternas politik och att moderaterna inte har nå-
gon del i den bostadspolitik som har förts i vårt land. Jag måste säga att det
gläder mig att höra detta från Oskar Lindkvist, att höra honom säga att bo-
stadspolitiken är ett av de stoltaste inslagen i socialdemokraternas politik,
med den enorma brist på valfrihet vi ser på den svenska bostadsmarknaden.
Hundratusentals människor står i bostadskö, trots att vi har fler bostäder
än vi har hushåll i Sverige. Hyrorna är höga, och vi har nyligen på grund av
socialdemokraternas politik fått århundradets hyreschock. Hundratusentals
hushåll har bostadsbidrag, och de blir bara fler. Fler och fler hushåll kan inte
klara sig och betala sin hyra, när skatten är betald - det är ett av de stoltaste
inslagen i socialdemokratisk bostadspolitik!
När människor flyttar från tredje våningen ner till första våningen, därför
att de har svårt att gå i trappor, får de betala kanske 100 000 kr. i flyttskatt.
Det är ett stolt inslag i socialdemokratisk bostadspolitik!
Det har varit ett lånekineseri utan motstycke i västvärlden. Det är ett stolt
inslag i socialdemokratisk bostadspolitik!
Jag måste säga att vad som behövs för att bli av med denna stolta politik
är naturligtvis en ny regering. Vi kan inte ha kvar den nuvarande eländiga
bostadspolitiken.
Vi har redovisat huvuddragen i hur ett nytt lånesystem skall se ut. Det
finns i reservation 1. En borgerlig regering kommer att lägga fram en propo-
sition i höst.
När Oskar Lindkvist talar om att man kan säga farväl till alla skojare på
byggmarknaden med det här nya systemet, utgår jag ifrån att han närmast
måste avse de två stora, riktigt stora, byggarna i Sverige, nämligen allmän-
nyttan och HSB.
Sedan har han också åberopat Lars Wohlin. Låt mig då lugna Oskar Lind-
kvist och säga att om vi inför ett annat lånesystem kommer vi att ge Lars
Wohlin alla möjligheter att använda sig av ett räntelånesystem. Han får an-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
149
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
150
vända sig av vilket system han vill på marknaden. Vi kommer inte att hindra
honom, utan marknaden kommer att avgöra om han får några kunder.
Sedan tog Oskar Lindkvist slutligen upp detta med marknadshyrorna.
Den lögnaktiga politik som socialdemokraterna bedriver i kombination med
hyresgäströrelsen är skrämmande. Vi säger nej till marknadshyressättning.
Det har vi gjort motioner, och det har vi gjort i riksdagen. Oskar Lindkvist
borde hålla sig för god för att upprepa dessa lögnaktiga argument.
Anf. 121 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Först när det gäller detta med marknadshyrorna. Återigen
tar socialdemokraterna fram det här tricket att i valrörelsen skrämma med
att de borgerliga partierna skall införa marknadshyror. Inget borgerligt parti
har förordat marknadshyror, men när det återigen är valår kommer detta
upp för att man skall skrämma väljarna.
Sedan till det som vi skall diskutera enligt betänkandet. Folkpartiet har i
motioner sagt att vi kan tänka oss en omfördelning över tiden. Det står också
i den gemensamma reservation som de borgerliga partierna har att detta är
en möjlighet att lägga in i ett system. Vi kan dock inte tänka oss en sådan
gigantisk uppskrivning av skuldbördan i 20 år som socialdemokraterna,
vänsterpartiet och miljöpartiet förordar. Detta innebär ett stort experiment
som fastighetsägare, husägare och andra kommer att drabbas av när skuld-
bördan växer och man hamnar i skuldfällor. Detta har skapat en osäkerhet
om lånens skulduppbyggnad och om pantsäkerheten för topplånen. Den lö-
ses bara delvis med det här betänkandet. Det som man nu inför påstår man
är stora besparingar av bostadssubventioner. Man har lagt fram två räk-
neexempel som räcker till 1996. Därefter vet man inte alls hur det utvecklas.
Mycket talar för att staten, med de skuldgarantier som då finns inbyggda,
kommer att få en betydligt högre kostnad för lånen än vad som har förespeg-
lats från socialdemokraterna. Förmodligen kommer kostnaderna för staten
att bli mycket stora. Det är därför som man inte har räknat längre än till 1996
när man skall redovisa detta.
Anf. 122 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Först en replik till Agne Hansson. Han tar upp frågan om
barnfamiljerna och förvärvslånet. Det är detta han avser i sin replik. Vi har
sagt i bostadsutskottet att vi är beredda, när det finns ekonomiska förutsätt-
ningar, att medverka till att det blir motsvarande lånemöjligheter för barnfa-
miljerna när det gäller skaffa sig egna hem. Det innebär att vi inte tycker om
att den möjligheten försvinner, men vi respekterar de ekonomiska omstän-
digheterna. Vi har alltså hos regeringen beställt ett nytt förslag på det här
området.
Sedan säger Agne Hansson att han tillsammans med moderaterna skulle
slå vakt om förvärvslånet, men moderaterna vill ju inte ha förvärvslånet. De
är motståndare till att dessa barnfamiljer får de gynsamma lånen för att
skaffa ett eget hem. Det är med dem som Agne Hansson skall regera är det
väl tänkt, gissar jag, efter den valrörelse som är på gång.
Det enda vi fick fram av Agne Hanssons replik var att i centerns reserva-
tion tillsammans med moderaterna och folkpartiet ligger principerna för ett
alternativ, men sedan finns inte mycket mera. Ni har haft god tid på er att ta
fram ett förslag att förelägga bostadsutskottet och riksdagen.
Herr talman! Jag visste när jag tog upp marknadshyrorna att jag skulle
bringa Knut Billing ur balans. Det lyckades mig till min sedvanliga glädje att
få honom att så totalt avslöja sig när det gäller bostadsfrågan.
När det gäller frågan om marknadshyrorna, Knut Billing, vill jag bara säga
att vi kommer att föra den debatten i valrörelsen med era egna ord. Så läs
på vad ni har sagt i motioner, vad ni har sagt i era program och vad ni har
sagt i riksdagsdebatten! Ni kommer i mycket stort överflöd att få lyssna till
dem om och om igen när det gäller den delen av bostadspolitiken i den kom-
mande valrörelsen.
Jag anklagade faktiskt inte folkpartiet för marknadshyror, men jag ankla-
gade moderaterna, eftersom jag vet att den anklagelsen är berättigad.
Anf. 123 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Antingen missuppfattade Oskar Lindkvist mig medvetet för
att kunna slå tillbaka, annars gjorde han det utan att han rådde för det. Det
var därför jag begärde ordet. Det gällde inte förvärvslånen, Oskar Lind-
kvist. Där har socialdemokraterna och centern samma uppfattning. Vi står
bakom det utskottsinitiativet.
Jag gick tillbaka till min fråga från mitt inledningsanförande, nämligen
detta att endast barnfamiljer som har rika föräldrar eller rika släktingar som
kan skriva på borgen för ett topplån, i fortsättningen kan bygga sig en villa.
Det är detta Strängs villafolk som ni nu har övergivit. Det var dem jag avsåg
när jag talade om att inte alla i framtiden fick möjlighet att bo i egen villa.
Anf. 124 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Det gläder mig att Oskar Lindkvist var så nöjd med att han
förmått mig att replikera. Det ger mig ju tillfälle att återkomma i talarstolen
en gång till.
Jag skulle gärna se att Oskar Lindkvist här och nu anger var det står att vi
skall genomföra marknadshyror. I vår partimotion till årets riksdag framgår
mycket klart att vi icke skall ha marknadshyror. I kommittémotioner fram-
hålls detsamma. Vi säger att lägesfaktorn skall ges ökad tyngd, dvs. vi tycker
att det är ganska rimligt att en centralt belägen bostad får kosta litet mer än
en ocentralt belägen. Detta är uttryck som man kan finna hos den tidigare
statssekreteraren i bostadsdepartementet, Bengt Owe Birgersson, numera
S AB O-direktör. Man kan finna det hos en lång rad bostadsförespråkare,
som tycker att det är självklart att vi måste göra någonting åt att det är kolos-
salt mycket dyrare att bo två mil utanför staden än centralt. Detta är någon-
ting helt annat än marknadshyror. Om Oskar Lindkvist upprepar den här
debatten och hävdar att moderaterna är förespråkare för marknadshyror, är
han inte en person som håller sig till sanningen. Sanningen är den att den
hyrespolitik som socialdemokraterna har bedrivit nu har resulterat i århund-
radets hyreshöjningar. Det är detta som är det viktiga och det stora resultatet
av den socialdemokratiska bostadspolitiken.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Vissa följdfrågor
om ny bostadsfinan-
siering, m.m.
151
|
Prot. 1990/91:130 12 juni 1991 |
Anf. 125 TALMANNEN: Jag vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma på att debatten fortfa- |
rande pågår.
|
152 |
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades efter 8 §.) 7 § Ändrade villkor för vissa bostadslån Föredrogs Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut fattades efter 8 §.) 8 § Uppskov med behandlingen av vissa ärenden Föredrogs bostadsutskottets betänkande Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. Beslut Företogs till avgörande trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU31 och Trafikutskottets betänkande TU31 Aterförvisningsyrkandet Kammaren avslog med 240 röster mot 76 det av Roy Ottosson under över- Mom. 1 (beslutsunderlaget) Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 85 för reservation 1 av Mom. 2 (avtal om en fast förbindelse) Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot 85 för reservation 2 av |
Mom. 3 (luftföroreningar)
Först biträddes reservation 3 av Kenth Skårvik med 41 röster mot 37 för
reservation 4 av Viola Claesson och Roy Ottosson. 242 ledamöter avstod
från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 202 röster mot 72 för reserva-
tion 3 av Kenth Skårvik. 46 ledamöter avstod från att rösta.
Roland Larsson (c) anmälde att han i huvudvoteringen avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 4 (vattengenomströmningen)
Först biträddes reservation 5 av Elving Andersson m.fl. med 73 röster mot
38 för yrkande 2 i motion T88 av Bengt Westerberg m.fl. 208 ledamöter av-
stod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 197 röster mot 73 för reserva-
tion 5 av Elving Andersson m.fl. 48 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Mom. 5 (tillåtlighetsprövning enligt miljöskyddslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 20 för reservation 6 av
Roy Ottosson. 54 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 6 (anslutningsförbindelser)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 37 för reservation 7 av
Viola Claesson och Roy Ottosson. 42 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 7 (riksdagens insyn)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 20 för reservation 8 av
Viola Claesson. 43 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls med 277 röster mot 21 för yrkande 1 i motion
T919 av Jan Strömdahl. 21 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 1 (beslutet att införa ett räntelånesystem)
Utskottets hemställan bifölls med 183 röster mot 134 för reservation 1 av
Agne Hansson m.fl. i motsvarande del.
Mom. 5 (statlig prisgaranti)
Utskottets hemställan bifölls med 229 röster mot 20 för reservation 4 av
Kjell Dahlström. 68 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 8 (övergångsregler m.m. avseende förvärvslångivningen)
Utskottets hemställan bifölls med 227 röster mot 90 för reservation 8 av
Agne Hansson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
153
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
Mom. 11 (räntebidrag vid ny- och ombyggnad år 1992)
Först biträddes reservation 12 av Bertil Danielsson m.fl. med 62 röster
mot 19 för reservation 13 av Jan Strömdahl. 238 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 239 röster mot 61 för reserva-
tion 12 av Bertil Danielsson m.fl. 19 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, nä-
ringsutskottets betänkanden NU43 och NU44 samt socialutskottets betän-
kande SoU25, beslöt kammaren på förslag av talmannen att de skulle företas
till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
154
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU43 Allmänna pensionsfonden (prop. 1990/91:164).
Kammaren biföll talmannens förslag att näringsutskottets betänkande
NU43 skulle avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 126 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Den oinvigde som får detta lilla tunna betänkande med sin
oansenliga rubrik i sin hand anar föga av det försåtliga som detta betänkande
döljer. Det som döljer sig bakom den oansenliga rubriken Allmänna pen-
sionsfonden kan vid närmare dissekering i korthet sammanfattas så här:
- Socialdemokraterna är i grunden ett socialistiskt parti.
- Socialdemokraterna är gårdagens parti.
- Socialdemokraterna är de brutna löftenas parti.
Att Sveriges riksdag har socialistisk majoritet är numera allmänt känt. Så
kan vi också konstatera att det är kommunisterna som står bakom majori-
tetstexten i betänkandet. Regeringens ursprungliga förslag om ändrade pla-
ceringsregler för AP-fonden har omformats helt enligt riktlinjerna i en mo-
tion av vänsterpartiet. När det gäller AP-fondsfrågan visar socialdemokra-
terna sitt rätta ansikte och går hand i hand med kommunisterna.
Moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern tar i en gemensam mo-
tion avstånd från regeringens propåer, eftersom det i förlängningen handlar
om förpostfäktningar inför socialdemokraternas planer att använda AP-fon-
derna som verktyg för att fortsätta och utvidga fondsocialiseringssträvan-
dena.
Det som ligger runt hörnet är förslaget om att slå samman AP-fonderna
och löntagarfonderna och inrätta fem nya, stora pensionsfonder under fack-
lig och politisk ledning. Dessa superfonder skall med hundratals miljarder
kronor kunna köpa in sig i det svenska näringslivet. Detta, mina vänner, är
socialism.
Fagert tal om att trygga pensionerna används som argument. I själva ver-
ket fungerar det så att regeringens socialiseringsambitioner är ett direkt hot
mot pensionerna.
Genom sin socialiseringsiver visar socialdemokraterna att de är gårdagens
parti. Samtidigt som en privatiseringsvåg i marknadsekonomins tecken sve-
per över vår omvärld, fortsätter de svenska socialdemokraterna sina envetna
ansträngningar att öka det statliga ägandet i det svenska näringslivet.
Den socialistiska drömmen om planmässig hushållning under medborgar-
nas kontroll och kollektivt kapital går sedan länge som en röd tråd genom
den röda rörelsens agerande.
Att socialdemokratiska löften inte går att lita på är numera, inte minst ef-
ter alla brutna vallöften från förra valrörelsen, väl känt.
När ATP-systemet med dess stora fondsystem beslutades lovade dåva-
rande statsministern Tage Erlander att fonderna inte skulle användas för att
köpa upp företag i näringslivet. Genom bildandet av fjärde AP-fonden 1973
sveks det löftet.
De fem löntagarfonderna baxades fram trots massivt motstånd från det
svenska folket. När löntagarfonderna behandlades i riksdagen i december
1983 lovade dåvarande statsministern Olof Palme att inga fler socialiserings-
steg skulle tas. Genom tillkomsten av den femte AP-fonden sveks det löftet.
Efter det tycks det vara fritt fram att svika forna statsministerlöften. Socia-
listerna i riksdagen genomdrev socialiseringsinnovationen med de fem eller
sex regionala riskkapitalbolagen, som via aktieköp med fondkapital kommer
att föra in det statliga ägandet i de svenska småföretagen.
När det gäller socialism finns det ingen hejd på kreativiteten hos regerings-
partiet. Nu tar man ATP-systemets bräcklighet som förevändning för att ge-
nomföra pensionssocialismen.
Om det svenska näringslivet socialiseras genom att det köps upp av AP-
fondmedel kan morgondagens pensionärer leva tryggt på aktieavkast-
ningen - det säger man. Men det svepskälet håller inte. Effekten blir i stället
den omvända.
ATP systemet är ett fördelningssystem där utgående pensioner betalas
med samma års pensionsinbetalningsavgifter. AP-fonden fungerar bara som
en buffert. Pensionssystemets stabilitet är beroende av den årliga tillväxten -
inte av fondkapitalet. Det är i själva verket näringslivets konkurrenskraft
som skapar förutsättningarna för den tillväxt som varje år krävs för att klara
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
155
|
Prot. 1990/91:130 12 juni 1991 |
pensionsutbetalningarna. Den anmärkningsvärt låga tillväxt som Sverige har |
Socialdemokraterna har skulden för detta. De har försämrat villkoren för
|
Allmänna pen- |
de svenska företagen. Högskattepolitiken har gjort det mindre intressant för Löntagarfonder och nya förslag om socialisering i AP-fondskepnad påver- Socialdemokraternas socialiseringsambitioner står i stark kontrast mot de Det är hög tid - och helt nödvändigt - att investeringsklimatet i vårt land Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, och jag stödjer även reser- Anf. 127 KJELL ERICSSON (c): Herr talman! Arbetsläget här i kammaren är ansträngt. Jag skall i varje Betänkandet behandlar AP-fondernas placeringsmöjligheter och föränd- Det finns alltså en rad skäl att gå emot förslaget till utvidgade placerings- Detta förslag leder också till ett utökat institutionellt ägande i näringslivet. |
|
156 |
raka motsatsen till vad vi i centern eftersträvar med vår politik, nämligen ett |
mer decentraliserat och personligt ägande och ett ökat hushållssparande. Vi
har redan i dag egentligen för få aktörer på aktiemarknaden. Detta leder
också till ineffektivitet på denna marknad. Med regeringsförslaget kommer
dessa problem att öka. Vi menar därför att regeringens argument, att place-
ringsrätt för AP-fonden skulle öka kapitalmarknadens effektivitet, är helt
fel.
Vi har tidigare sett hur löntagarfonderna fungerar. De har framför allt fi-
nansierats med vinstmedel från företagen. Det är vinster som företagen
själva hade kunnat använda för finansieringar av framtidssatsningar i de
egna företagen. I stället har dessa medel samlats upp i kollektiva fonder.
Även regionalpolitiskt har fonderna haft en negativ effekt, eftersom dessa
medel har tagits från företag i regionalpolitiskt prioriterade områden. De
medel som har satsats som riskkapital i dessa områden har varit försumbara.
Dessa vackra ord t.ex. om att löntagarfonderna skulle bidra till riskkapital
ute i glesbygderna har bara varit vackra ord - ingenting annat.
Vi anser att regeringens förslag till ändring av reglementet för allmänna
pensionsfonderna är fel. Det leder i praktiken till en socialisering av svenskt
näringsliv. Det stärker också maktkoncentrationen, vilket vi anser vara helt
fel väg att gå. Vi vill i stället sprida ägandet på många aktörer och ägare så
att vi får ett fritt och vitalt näringsliv.
Det finns två borgerliga reservationer till betänkandet. Också jag yrkar
bifall till reservation 1, och jag stödjer reservation 2.1 reservation 1 säger vi
nej till förslaget att medge rätt för fondstyrelser att handla med optioner,
terminer m.m. Vi säger också nej till utsträckt tid för fondstyrelsens redovis-
ning och granskning.
Vi menar att det är viktigt att riksdagen tar ställning till ett genomgripande
förslag som innebär att man stoppar regeringens planer - dels på att ha fon-
derna som en buffert i ATP-systemet, dels på att kunna utnyttja fondstyrel-
serna som ett instrument i en statlig styrning av näringslivet.
Anf. 128 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Jag har fått överta detta ärende av Rolf L Nilson, som är
förhindrad att delta i debatten. Jag har dock tidigare deltagit i liknande de-
batter. Nyligen var det en interpellationsdebatt med företrädare för rege-
ringen - Erik Åsbrink - och samtliga riksdagspartier. Det finns då kanske
ingen anledning att ta upp alla dessa trådar igen - oavsett om de var röda,
blåa eller gröna. Vi kommer säkerligen att återkomma till dessa frågor.
Karin Falkmer har redogjort och hävdat att detta betänkande till stor del
är i linje med vänsterpartiets ståndpunkter. Mot denna redovisning har jag
inget att anföra - jag delar den uppfattningen. Jag är glad över att vänster-
partiet och socialdemokraterna har kunnat nå denna enighet. Det finns dock
punkter där vi inte är nöjda. Vi har också en reservation från vänsterpartiets
sida.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 3 mom. 4. Enigheten är
alltså inte total.
I reservation 4 vill vi ta upp det som Kjell Ericsson var inne på när han
påtalade att löntagarfonderna inte har fått en tillräcklig regionalpolitisk be-
tydelse. Där delar vi Kjell Ericssons ståndpunkt. Det är just därför som vi
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
157
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
158
har gjort denna reservation. Genom att stödja denna reservation kan det
som fungerar tämligen bra bli mycket bättre.
AP-fondssystemet fungerar tämligen väl. Vi skall inte ha en alltför lång
debatt här, men i tidigare anföranden har det framställts att AP-fondsyste-
men skulle vara något slags hot mot svenskt näringsliv. Fakta säger det mot-
satta. Man vill göra gällande att sparande i samhällsekonomin skulle gå ned
genom att vi byggde upp ett starkt samhälleligt pensionsskydd. Men genom
att bygga upp AP-fonderna tryggade vi ett samhälleligt sparande. Detta spa-
rande möjliggjorde byggnation och industriella satsningar. Det har inte varit
något hot för svenskt näringsliv eller till skada för det - det har varit till gagn
för det.
Det är i och för sig riktigt att löpande pensioner betalas av löpande års
produktion, men varje samhälle behöver ett sparande. Det kan ske offentligt
eller privat, men det offentliga sparandet är fördelningspolitiskt bättre. Det
kan naturligtvis inte ersätta allt privat sparande. Men det privata sparandet
är inte på nedgång - tvärtom. Det är just nu på uppgång. Jag tycker därför
att de farhågorna är överdrivna.
Vi behöver ett offentligt sparande. Genom detta har vi också en kontroll
på att det verkligen är fråga om ett sparande. Om vi bara skapar ett ut-
rymme, en potential för privat sparande, kan det också ledas ut i en snabb
konsumtion och leda till problem med bytesbalansen. Den avvägning vi har
i dag är tämligen balanserad.
Jag tror att vi kan se fram emot kommande debatter i den här frågan.
Vänsterpartiet står starkt i den här frågan.
Man säger att detta är en fråga om socialisering. Jag funderar då på om
moderaterna och andra borgerliga partier har uppfattningen att AP-fon-
derna juridiskt sett tillhör staten. Är det på det viset, är det enligt min upp-
fattning någon form av innovation man börjar driva. De borgerliga partierna
socialiserar alltså helt plötsligt AP-fonderna och förstatligar dem med sin re-
torik. Detta är en mycket egenartad linje man börjar föra fram. Jag tror att
vi kommer att få möjlighet att återkomma till den här frågan i många fler
debatter.
Anf. 129 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det är här fråga om kända ställningstaganden. Argumentet
i fråga om löntagarfonderna, att pengarna skulle användas till regionalpoli-
tiska satsningar, var en ren skenmanöver. Detta har inte blivit av. Vi vill inte
ha några löntagarfonder, utan vi vill att företagarna själva skall ha sina
pengar. Att satsa och investera i bra och vitala företag både här i tätorterna
och på övriga ställen i vårt land skapar gynnsamma förutsättningar för före-
tagsklimatet i Sverige, och det är också det bästa vi kan göra för vårt närings-
liv.
Sedan till frågan om socialisering. Det är inte bra att staten via fonder skall
styra det svenska näringslivet. Detta leder till maktkoncentration. Vi vill
sprida ägandet på många aktörer på den svenska marknaden.
Anf. 130 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Visst är det bra att det inte är fråga om maktdominans. Pro-
blemet i det svenska näringslivet är inte att staten är en dominerande ägare
och en dominerande kontrollant, utan det är helt andra grupper som är do-
minerande aktörer och kan styra näringslivet.
Jag kan försäkra Kjell Ericsson att det i min hemregion Bohuslän finns
gott om småföretag som gärna såge att AP-fonder eller löntagarfonder för-
stärkte riskkapitalet i många småföretag i den regionen. Jag kan försäkra
Kjell Ericsson om att jag har hört och läst att många småföretag gärna ser
att kollektiva fonder går in och förstärker t.o.m. vissa större bolags riskkapi-
tal. I det praktiska livet tycks man alltså inte vara så rädd för dessa medel.
Det är väl som man sade i det gamla Rom: Pengar luktar inte.
Anf. 131 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Att regeringen har belastat riksdagen med detta ärende i
sista stund under riksmötet, samtidigt som man bebådar att man skall
komma tillbaka med ett mer omfattande förslag i höst, kunde bli föremål för
åtskilliga kannstöperier, exempelvis i fråga om hur stora utsikterna är att
detta förslag kommer.
Eftersom ärendet nu ligger på riksdagens bord måste det tyvärr också be-
handlas. Miljöpartiets reaktion var: Varför nu detta? AP-fondernas framtid
är för viktig för att plottras sönder med små delbeslut. Därför yrkar vi avslag
på propositionen. Jag står bakom reservation nr 1, till vilken jag yrkar bifall,
även om jag menar att de borgerliga i sitt ordval i någon mån föregriper den
översyn av AP-fonderna som med all säkerhet behöver ske.
Beträffande löntagarfonderna hoppas jag att alla har klart för sig var mil-
jöpartiet står. Vi vill avskaffa dem och i stället använda pengarna till lokala
närfonder och därigenom skapa möjligheter för en bättre regionalpolitik.
Detta har vi talat om många gångar förut i denna kammare.
Jag håller med de borgerliga om att AP-fonderna inte får användas som
ett maktinstrument i den politiska majoritetens hand. Föreliggande rege-
ringsförslag kan väl knappast leda särskilt långt i den riktningen, eftersom
det handlar om relativt marginella placeringar i form av optioner, terminer
och utländska aktier. Men de borgerliga partiernas uppfattning är naturligt-
vis riktig - AP-fonderna skall vara till för att garantera pensionärernas in-
tressen på bästa sätt och ingenting annat. I det intresset kan naturligtvis ligga
att fonderna skall investera i aktier. Jag vill gärna hänvisa till en alldeles ny-
utkommen artikel i Ekonomisk debatt, nr 3/91. Artikelns rubrik är Bör pen-
sionssparande ske i aktier?, och den är skriven av forskarna Frennberg och
Hansson. Nog skulle det finnas möjligheter att koppla loss fondförvalt-
ningen från den politiska majoriteten genom att delegera styrelsevalet i AP-
fonderna till intressenter fria från dagspolitiken. Dessa fonder borde kunna
hanteras på ett liknande sätt som Skandias och Trygg Hansas fonder.
ATP-pensionärerna, till vilka jag själv räknar mig, har naturligtvis intresse
av att AP-fonderna förvaltas på ett lika effektivt sätt som de privata pen-
sionsbolagens fonder.
De detaljförslag som framförs i dag bör däremot enligt min mening helt
avvisas. De kan knappast på något väsentligt sätt förbättra fondernas lön-
samhet. Jag är övertygad om att handeln med optioner, terminer och ut-
ländska aktier är någonting som majoriteten av de svenska ATP-pensionä-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
159
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
rerna med viss rätt upplever som onödigt riskfylld. Redan av det skälet bör
därför förslaget avvisas.
Om jag känner pensionärerna rätt är de inte intresserade av spekulativa
investeringar, men de ser kanske gärna att AP-pengarna investeras i svenska
verksamheter, som långsiktigt bygger upp svenskt fastighetsbestånd och
svensk industri.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 132 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Låt mig börja med att upplysa Karin Falkmer om att det hon
kallade gårdagens parti - socialdemokraterna - bara för några timmar sedan
slog ut det hon logiskt borde kalla framtidens politiska konstellation i fotboll
med 5—2. Jag vill nämna det bara som en upplysning.
I näringsutskottets betänkande 43 behandlas ett förslag från regeringen
om vissa ändringar i allmänna pensionsfondens reglemente. En majoritet i
näringsutskottet ställer sig bakom två av fyra föreslagna förändringar.
Regeringen föreslår att de fem löntagarfondstyrelserna skall få viss rätt att
köpa utländska aktier och att löntagarfondstyrelserna samt fjärde och femte
AP-fonden skall få möjlighet att placera en del av sina medel i räntebärande
värdepapper som är utställt i utländsk valuta. Men i fråga om dessa båda
förslag har det tyvärr inte varit möjligt att nå någon majoritet i utskottet.
Regeringen har aviserat ett förslag med mer genomgripande förändringar
av AP-fondsystemets organisation och placeringsbestämmelser. Detta för-
slag avses läggas fram under hösten. Med hänvisning till detta har utskottet
tänkt sig att de två kvarvarande frågorna får behandlas i samband med för-
slaget om en mer genomgripande förändring.
I betänkandet behandlas motioner som väckts med anledning av proposi-
tionen och under den allmänna motionstiden och som tar upp frågor av re-
gional karaktär. Jag vill i detta sammanhang vända mig till Kjell Ericsson,
som säger att jag försöker antyda att löntagarfonderna skulle ha någon form
av regionalpolitisk uppgift. Det har aldrig varit avsikten med löntagarfon-
derna att de skulle ha en regionalpolitisk uppgift. Det var heller aldrig någon
målsättning.
När det gäller detta och det som framställs av vänsterpartiet i motioner om
att man skulle rikta in löntagarfonderna på en satsning på vissa branscher,
menar utskottets majoritet att frågorna, om de skall tas upp, hör hemma i
den mer genomgripande översynen av AP-fondssystemet.
I diskussionerna om löntagarfonderna är det bara att konstatera att argu-
menten känns igen. De fanns i slutet av 1970-talet, i början på 1980-talet och
under hela 1980-talet.
Jag kan inte låta bli att vända mig till Karin Falkmer och med viss förvå-
ning säga att jag inte förstår hur moderaterna som satt med i borgerliga rege-
ringar under 1970-talet och början av 1980-talet, med den inställning som
Karin Falkmer ger uttryck för, kunde vara med och anslå pengar till femte
AP-fonden. Hur kunde ni med ekonomiminister Gösta Bohman vara med
och anslå pengar till fjärde AP-fonden, som har precis samma reglemente
som femte AP-fonden? Femte AP-fonden anses vara fondsocialisering, men
160
fjärde AP-fonden går det att anslå pengar till om man sitter i majoritet i riks-
dagen. Det går inte ihop.
Vi får därför se hur det blir om olyckan skulle vara framme och det blir en
borgerlig valseger. Ni har haft möjlighet att avskaffa femte AP-fonden tidi-
gare utan att ha gjort det. Jag tvivlar på att ni har kraft att avskaffa löntagar-
fondssystemet. Jag hoppas att det aldrig behöver bli aktuellt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i näringsutskottets betän-
kande nr 43.
Anf. 133 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Utvecklingen i länder som har drivit socialismen till sin spets
tyder inte på att man genom en socialistisk ekonomi kan skapa trygghet och
välfärd för medborgarna. All erfarenhet visar tvärtom att sådan trygghet och
sådant välstånd bara kan skapas i samhällen baserade på marknadsekonomi.
Det här betänkandet är ett uttryck för en vilja att ta steg i riktning mot
ökade socialistiska inslag i den svenska ekonomin, och därför går folkpartiet
kraftigt emot det.
Anf. 134 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Jag skall börja med att gratulera Björn Kaaling till segern i
fotboll mellan socialdemokraterna och oppositionen. Den segern unnar jag
er.
När det gäller AP-fonden tycker jag att socialdemokraterna smyger litet
grand i buskarna. Det finns inte bara en AP-fond. Det rör sig i själva verket
om första till tredje AP-fonden som är kopplade till ATP-systemet, fjärde
och femte AP-fonden som köper upp aktier i svenska näringslivet och de fem
löntagarfonderna. Björn Kaaling behöver inte tvivla på vilka åtgärder en
eventuell borgerlig regering kommer att vidta när det gäller denna löntagar-
fondssocialism. Den är diskuterad och väl känd vid det här laget.
Nu är det däremot mycket viktigt att vi sätter stopp för de nya tankegång-
arna om de nya fem superfonderna som skall förfoga över ungefär 500 mil-
jarder kronor, varav det skall vara tillåtet att köpa aktier för 60 %. Det gäller
300 miljarder kronor. Det samlade börsvärdet i dag är 600 miljarder kronor.
Det svenska folket står i årets val inför en gigantisk socialiseringsrisk. Det
tycker jag skall komma fram tydligt och inte döljas i ett sådant här oansenligt
litet betänkande om AP-fonden.
Anf. 135 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill också gratulera Björn Kaaling till segern i fotboll. Av
tradition brukar ni vinna den här matchen, men vi kanske kan stärka mus-
klerna till ett annat år och försöka få revansch.
Löften och målsättningar kanske bara är tomma ord när man talar om lön-
tagarfonderna, det vet jag inget om. Från ledande håll bland socialdemokra-
terna har man i alla fall talat om att det här skulle vara ett sätt att få ut riskka-
pital till olika områden som är regionalpolitiskt prioriterade. Så har emeller-
tid skett i mycket liten omfattning. Dessa fonder har inte heller någon upp-
gift att fylla. Precis som Karin Falkmer har sagt vill vi avskaffa dem så fort
som möjligt.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
161
11 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Allmänna pen-
sionsfonden
162
Superfonderna är gigantiska, och det blir fråga om en stor maktkoncentra-
tion som den svenska staten kan utöva på näringslivet. Det är inte bra. Får
man i stället många aktörer, ett spritt ägande och ett enskilt ägande i vårt
näringsliv förstärks det och blir mycket mera vitaliserat än vad det är i dag.
Vi hade en diskussion här i kammaren bara för någon vecka sedan om pri-
vatisering av statliga företag. Våra ställningstaganden är således mycket
kända, och vi kanske inte behöver öda mera tid på detta i kväll. Vi får åter-
komma litet längre fram.
Anf. 136 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag var inte beredd på att gå in i någon stor AP-fondsdiskus-
sion, och jag tycker inte att detta betänkande motiverar det. Vi kan spara
detta till valrörelsen och diskutera i valdebatterna.
Men jag skulle vilja höra från Björn Kaaling vilket intresse regeringen tror
föreligger bland pensionärerna för att AP-fonderna skall få tillfälle att
handla med terminer och optioner, som egentligen är den enda praktiska för-
ändring som kommer att ske. Tror Björn Kaaling och har han något underlag
för att pensionärerna tycker att det är en önskvärd reform?
Anf. 137 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! Till Karin Falkmer vill jag bara säga att det betänkande vi
nu behandlar inte gäller det som Karin Falkmer vill beteckna som superfon-
der. Det är, som Lars Norberg säger, fråga om en ganska liten justering av
AP-fondernas verksamhet. Tyvärr har vi inte fått majoritet i utskottet för
hela den linje som regeringen har föreslagit. Det hade varit bra om vi hade
fått det. Jag vill bara påminna Karin Falkmer om att det inte handlar om
några större förändringar.
I miljöpartiets reservation gör man sig till tolk för löntagarna och pensio-
närerna. Jag vet inte varför Lars Norberg anser sig kunna företräda lönta-
garna när han säger att de inte är intresserade av att deras gemensamma pen-
sionssparande satsas i utlandet eller här hemma i form av optioner eller ter-
miner. Jag tror att jag lika väl som herr Norberg kan företräda löntagarkol-
lektivet. Det finns säkert mängder av löntagare som är innerligt less på att
deras gemensamma pensionssparande skall behandlas på ett annat och mera
begränsat sätt än vad bolag som förvaltar pengar som sparas i privata pen-
sionsförsäkringar har möjlighet till.
Anf. 138 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Det är de större förändringarna med AP-fondssocialisering-
ens fortsättning som väntar runt hörnet som är så oroande. Det blir fråga om
stora ingrepp i marknadsekonomin om socialdemokraterna får möjlighet att
genomdriva det de har planerat. Nu säger Björn Kaaling att vi inte diskute-
rar detta i kväll. Tar Björn Kaaling avstånd ifrån de planer som rör sig i soci-
aldemokraternas och LOs environger beträffande förändringarna av AP-
fonder och löntagarfonder mot fem superfonder?
Anf. 139 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Björn Kaaling, jag och miljöpartiet har naturligtvis inte re-
surser att undersöka vad pensionärerna vill när det gäller placeringen av de-
ras pensionspengar. Men jag känner ju pensionärer. De är ett försiktigt och
konservativt släkte, och de är förmodligen inte särskilt roade av den här op-
tions- och terminshandeln, som faktiskt i någon mån har kommit i vanrykte
efter Stadshusaffärer och andra spekulativa affärer och som förmodligen inte
kan höja avkastningen på AP-fonderna särskilt mycket. Regeringen har be-
tydligt större resurser och skulle ha kunnat undersöka vad pensionärskollek-
tivet verkligen vill.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91 :NU44 Sammanslagning av bankinspektionen och försäkringsin-
spektionen, m.m. (prop. 1990/91:177 och prop. 1990/91:100 delvis).
Kammaren biföll tredje vice talmannens förslag att näringsutskottets be-
tänkande NU44 skulle avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 140 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Som en följd av den branschglidning mellan banker och för-
säkringsbolag, som debatterades i måndags kväll, slås nu bankinspektionen
och försäkringsinspektionen samman till en ny myndighet, finansinspektio-
nen.
Vi moderater accepterar detta men har i två reservationer gett uttryck för
en viss kritik.
I reservation 1 efterlyser vi ett klarläggande beträffande ansvarsfördel-
ningen mellan riksbanken och finansinspektionen. I reservation 3 pekar vi
på finansinspektionens viktiga roll för att främja konkurrensen på de finan-
siella marknaderna.
Detta är något som regeringen tycks ha förbisett inför sitt förslag om till-
skapande av finansinspektionen. Vi anser att finansinspektionens uppgift
som konkurrensvårdande myndighet måste lyftas fram.
Herr talman! Jag ställer mig bakom de moderata reservationerna men av-
står från att ställa något yrkande.
Anf. 141 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! I riksdagen finns det många kombinationer, långt fler än
dem man tänker sig. I detta betänkande förekommer en av de mer ovanliga,
för att inte säga den nästan allra ovanligaste. I en fråga har det väckts motio-
ner från vänsterpartiet, från enskilda socialdemokrater och från moderata
samlingspartiet. Dessa motioner går alla i samma riktning, och det är väl inte
så vanligt. Icke desto mindre är det en viktig fråga dessa motionärer har tagit
upp. Det gäller den turbulens, den oro, som rått på finansmarknaden och
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Sammanslagning
av bankinspektio-
nen och försäk-
ringsinspektionen ,
m.m.
163
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Sammanslagning
av bankinspektio-
nen och försäk-
ringsinspektionen,
m.m.
164
som har lett till att banker och kreditinstitut har gjort mycket stora kreditför-
luster. Detta i sin tur har lett till att bankerna stramat åt sin kreditgivning
mycket hårt.
Vem är det som har drabbats av detta? Jo, det är svenska småföretagare
och svenska underleverantörer som har fått bära bördan av de försyndelser
som har gjorts på finans- och kreditmarknaden. Det är olyckligt, speciellt i
det konjunkturläge som vi har nu, att denna mycket viktiga bransch får bära
dessa tunga bördor.
Det är mot den bakgrunden vi skall se dessa motioner och reservationerna
4 och 5 till detta betänkande. Med tanke på kammarens arbetsbörda nöjer
jag mig med att yrka bifall till reservation 4, men jag ställer mig naturligtvis
bakom reservation nr 5.
Vi skulle ha behövt en längre och mer genomgripande debatt i detta
ärende. Men med tanke på kammarens arbetsbörda avstår jag från en sådan
debatt, men till kommande höstriksdag är detta en av de absolut viktigaste
frågorna att ta tag i, dvs. att omöjliggöra att fel begångna inom en marknad
skall få bäras av svenska småföretag. Det är en orimlighet, och därför krävs
det en skärpt kontroll över finansinstituten och en uppstramning av bankin-
spektionens förutvarande verksamhet liksom en bättre kontroll på finans-
och kreditmarknaden.
Anf. 142 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Som Lars Bäckström mycket riktigt påpekade finns det all
anledning att efterfråga en skärpt kontroll över bankverksamheten och fi-
nansverksamheten efter kreditförluster på 15 miljarder under det gångna
året, varav 5 miljarder drabbade den svenska staten direkt genom Nord-
bankens fallissemang. 15 miljarder är 1 % av BNP. När man diskuterar eko-
nomisk tillväxt anser man att 1 % av BNP är någonting ganska viktigt.
Detta ärende gäller ju frågan huruvida försäkringsinspektionen och bank-
inspektionen skall slås samman. För ett par dagar sedan diskuterade vi
branschglidningen mellan bank- och försäkringsverksamhet liksom att ban-
ker och försäkringsbolag skulle kunna bilda gemensamma koncerner. Lika-
ledes liberaliserades bankernas regler i ett flertal avseenden. Detta ökar na-
turligtvis riskerna inom den här verksamheten. Verksamheten blir mer
mångfasetterad, och företagen blir större och mer svåröverskådliga. Detta
motiverar naturligtvis en förstärkning av bankinspektionen och försäkrings-
inspektionen. Detta motiveras även av de förluster som jag nyss nämnde.
Man kan naturligtvis säga att branschglidningen kräver ökad sakkunskap
av inspektionerna inom både verksamhetsområdena, och det motiverar då
en sammanslagning. Alla skall kunna allt, något som inte är så lätt. Det kra-
vet riskerar att försvaga inspektionernas möjligheter. De skall förstå sig på
bank, försäkring, leasing och factoring. Detta visar bara ytterligare ett skäl
till det ställningstagande som miljöpartiet gjorde när vi avvisade regeringens
proposition 1990/91:154 om den nya banklagstiftningen.
Nu kan man säga att olyckan har skett. Riksdagen biföll i tisdags utskottets
förslag. Beslutet om bankreglerna framtvingar en sammanslagning av dessa
båda inspektioner. Det är möjligt att det är så, men å andra sidan har beslu-
tet ännu inte trätt i kraft, och så länge det finns en möjlighet att förändra
det, står vi fast vid vår principiella ståndpunkt. Det är bättre att ha två in-
spektioner som är specialiserade än att ha en, liksom att det är bättre att ha
banker specialiserade på bankverksamhet och försäkringsbolag specialise-
rade på försäkringverksamhet.
Herr talman! Jag står bakom reservationerna 1 och 4 men nöjer mig med
att yrka bifall reservation nr 1.
Reservationerna 2 och 4 har vi inom miljöpartigruppen inte hunnit disku-
tera, men jag kan tänka mig att det är åtskilliga miljöpartister som anser att
även dessa reservationerna bör stödjas. De utgör snarast en förstärkning av
utskottets egna uttalanden, som kanske inte skadar.
Herr talman! Detta är mitt sista anförande i denna kammare, och jag vill
avsluta det med att framföra ett tack till alla med- och motdebattanter för
uppfriskande debatter, som tvingat mig att skärpa mina argument och klar-
göra miljöpartiets ståndpunkter.
Jag vill också framföra mitt tack till utskottskansliet, som jag nog har be-
rett mer besvär än de flesta utskottsledamöter. De har alltid burit denna
plåga med gott humör och stor tjänstvillighet. De har lärt mig mycket när
jag ensam och utan förkunskaper kastades in i utskottet som representant
för ett parti utan riksdagserfarenhet.
Tacket går först och främst till Lars Foyer, som jag ser sitter här i kamma-
ren i kväll, vilket gläder mig. Jag lärde känna Lars som ung student i slutet
av 40-talet i Kristliga Studentförbundet här i Stockholm och fick redan då
respekt för honom. När jag sedan återsåg honom i näringsutskottet efter 40
år har min respekt vuxit mycket och är i dag förenad med stor tacksamhet.
Men tacksamheten riktar jag också till Ulf Renberg, Helene Tegnér, Karin
Ståhlberg och nu senast Olle Söderberg. Samarbetet med dem har varit ett
ständigt nöje. Jag vet att jag har varit besvärlig och kanske nöjet ibland bara
har varit på min sida. Detta förstärker min tacksamhet. Jag ber Lars fram-
föra detta tack till dem.
Anf. 143 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! En sammanslagning av bankinspektionen och försäkringsin-
spektionen till en myndighet som föreslås i en proposition från regeringen
får nog ses som en rationell åtgärd.
Utskottet tillstyrker förslaget att dessa två myndigheter slås samman un-
der beteckningen ”finansinspektionen,” även bokföringsnämndens kansli
föreslås inordnas under den nya myndigheten. Detta har vi en ganska bred
majoritet i utskottet för.
Utskottsmajoriteten anser att den branschglidning som påbörjats och som
kommer att fortsätta med den nya bankrörelselagen som antagits av riksda-
gen, kommer att innebära att gränsen mellan bank- och försäkringsverksam-
het löses upp.
Utskottet anser i likhet med regeringen att den nya tillsynsmyndigheten
blir mer flexibel och effektiv i en samlad myndighet. En samordning av re-
surser, metoder och aktiviteter talar för en bra tillsyn på det finansiella områ-
det.
Sammanslagningen får emellertid inte gå ut över någon viktig funktion hos
de nuvarande myndigheterna. Utskottet vill med det betona att tillsynen
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Sammanslagning
av bankinspektio-
nen och försäk-
ringsinspektionen,
m.m.
165
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Sammanslagning
av bankinspektio-
nen och försäk-
ringsinspektionen,
m.m.
166
inom försäkringsrörelsen ej får bli eftersatt. Det är angeläget att myndighe-
ten ägnar stort intresse åt livförsäkringsrörelsen, vilken har att bygga upp
och förvalta stora kapitaltillgångar.
Herr talman! Ett antal motioner har väckts med anledning av propositio-
nen, men även några motioner från allmänna motionstiden.
Vid utskottsbehandlingen har några av motionerna lett till reservationer.
Miljöpartiet har i sin motion och reservation i vanlig ordning yrkat avslag på
propositionen. Detta avslag får ses som normalt utifrån miljöpartiets grund-
syn på det svenska samhällets utveckling.
Moderaterna och folkpartiet har i en reservation yrkat på att riksdagen
skall göra uttalande om bättre samordning och ansvarsfördelning mellan
riksbanken och finansinspektionen.
Karin Falkmer, det finns en utarbetad praxis och det framgår av proposi-
tionen att man ämnar utveckla formerna för samråd mellan olika myndighe-
ter. Någon reservation är inte motiverad.
I en annan reservation vill man ge till känna att den nya myndigheten skall
spela en aktiv roll för att främja konkurrensen på den finansiella marknaden.
Utskottet anser att tillsynsmyndigheten, såväl i sin gamla roll som i sin
nya, har den uppgiften.
Vänsterpartiet har i två reservationer betonat behovet av att dels skärpa
kontrollen över finansinstituten, dels att en granskning av bankinspektio-
nens tillsynsverksamhet sker.
Här har regeringen genom en utredare startat en kartläggning av den fi-
nansiella kris som finansbolagen råkat ut för. Där ingår även en analys över
bankinspektionens agerande. Därför är reservanternas krav redan tillgodo-
sedda.
Med det anförda herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer, som fogats till detta betänkande.
Anf. 144 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Leif Marklund sade att vi i vanlig ordning yrkat avslag. Det
har vi kanske gjort i ganska många fall när det gäller den finansiella liberali-
sering som socialdemokratin med stor förkärlek har ägnat sig åt. I detta fall
har vi litet svårt att se att inspektionen skall kunna bli bättre och effektivare
när den får ett betydligt större och mera svåröverskådligt pastorat att sköta,
där man då blir tvingad att förstå sig på betydligt fler verksamheter än tidi-
gare.
Erfarenheterna av de problem som rått på kreditmarknaden på sista tiden
pekar inte precis på att det är den sortens utveckling som är önskvärd.
Annars har vi, som borde framgått av energidebatten här, gärna kommit
med många praktiska och konkreta förslag som ingalunda är nejsägeri utan
i högsta grad jasägeri.
Anf. 145 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag vill till Lars Norberg medge att han har varit en flitig
debattör och flitig reservant. Men jag måste säga att vi i utskottet haft svårt
att förstå miljöpartiets grundsyn, som han ofta talar om i dessa debatter.
Detta fall gäller bankrörelselagen och förändringar i den finansiella sek-
torn, den svenska marknadens litenhet och den utveckling som är på gång.
Då måste man ställa frågan: Är det tillbaka till den lilla bankverksamheten
som procentaren hade som ni försöker driva det svenska samhället?
Jag vill också gärna säga att detta är min sista debatt med Lars Norberg.
Jag vill tacka honom för hans debattflitighet och hans oerhörda engagemang
i utskottet.
Anf. 146 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag får tacka tillbaka till Leif Marklund. Vi vill inte komma
tillbaka till något 1800-tal, men vi är oroliga för den väldigt snabba liberalise-
ringstakt som har rått inom bank- och kreditväsendet både nationellt och
internationellt.
När man erfar att det varje dag handlas med valutor över gränserna för
hundra gånger mer pengar än som svarar mot de varor som strömmar över
gränserna, misstänker vi att den finansiella spekulationen har gått till över-
drift. Där menar vi att man behöver sätta till vissa bromsar. Man behöver
nog ha litet mera svångrem och litet mindre svängrum.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU25 Ekonomisk reglering av äldrereformen (prop. 1990/91:150
delvis).
Anf. 147 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Riksdagen beslöt den 13 december 1990 om riktlinjer för en
omfattande reformering av den svenska äldrevården.
Moderata samlingspartiet reserverade sig mot beslutet eftersom det i hu-
vudsak endast innebär en organisatorisk förändring. De äldres situation på-
verkas inte nämnvärt. Vi riktade stark kritik mot uppläggningen av de finan-
siella systemen och avsaknaden av ett rikstäckande solidariskt betalningssys-
tem i form av en allmän sjuk vårdsförsäkring.
I kompletteringspropositionen redovisar regeringen sina förslag till eko-
nomisk reglering av äldrereformen. Eftersom förslagen bygger på principer
som vi inte kan godta avvisar vi förslaget till riktlinjer för den ekonomiska
regleringen. Av samma skäl avvisas de därtill fogade lagförslagen.
Vid nyssnämnda tidpunkt beslutade riksdagen också om särskilda bidrag
för att stimulera utbyggnaden av gruppbostäder för åldersdementa och psy-
kiskt utvecklingsstörda samt alternativa boendeformer för psykiskt sjuka
och fysiskt handikappade. Regeringens förslag i detta ärende hade föregåtts
av en beställning från riksdagen, som moderata samlingspartiet hade med-
verkat till. I den delen var riksdagsbeslutet enhälligt. De anslagsförslag som
med anledning härav läggs fram i propositionen kan därför godtas.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
167
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
168
Den ekonomiska regleringen av äldrereformen omfattar betalningsström-
mar till ett sammanlagt värde av ca 20 miljarder kronor. Enligt upplägget
skall det hela bli ett nollsummespel. Landstingens kostnadsminskningar an-
tas bli lika med kommunernas kostnadsökningar. Risken för kostnadsdri-
vande effekter är dock mycket stor. 20 miljarder låter sig inte omstruktureras
så lätt!
Landstingens verkliga kostnader för den överförda verksamheten är san-
nolikt lägre än den självkostnad kalkylerna visar. Det beror på att en stor del
av landstingens självkostnader är av fast natur och/eller avser försörjnings-
enheter som utnyttjas av såväl långvård som annan verksamhet.
Kostnaderna för långvården delas nu solidariskt av medborgarna inom ett
landsting i förhållande till ekonomisk bärkraft.
Efter reformens genomförande - enligt riksdagsmajoritetens beslut - skall
varje kommun finansiera sin egen långvård. Det betyder att kommuner med
stor andel gamla får högre ekonomisk belastning än de som har liten andel
gamla.
I propositionen föreslås att detta skall korrigeras med hjälp av ändrade
statsbidrag och andra finansiella åtgärder. Med tiden ändras emellertid den
relativa andelen äldre. Det torde då kräva kontinuerliga bidragsändringar
m.m., med åtföljande växande byråkrati. Det kommer inte heller att finnas
någon garanti för att kommunerna blir likvärdigt behandlade.
Med ett sjukvårdsförsäkringssystem som grund för reformen - enligt det
moderata alternativet - undviks dessa byråkratiska irrgångar, och man får i
stället ett rikstäckande och rättvisande system för fördelning av kostnaderna
för äldresjukvården.
Regeringens åtgärder leder knappast till att valfriheten vidgas, eftersom
det enda som sker är att huvudmannaskapet för en del av äldrevården förs
över från en monopolorganisation till en annan. Regeringens förslag innebär
inte heller att vårdpersonalen får bättre arbetsförhållanden. Genom att dela
primärvården splittras en på flera håll väl fungerande organisation. Detta är
något som personalen med goda skäl har svårt att förstå nyttan med.
Herr talman! Det delade huvudmannaskapet mellan kommuner och
landsting gör att många äldre kan råka illa ut, om de tvister som uppstått
mellan huvudmännen fortsätter. Äldrereformen, med den uppläggning som
regeringen valt, innebär att gränskonflikterna ändrar form, men de löses
inte.
Regeringen bedömde redan då den ursprungliga propositionen lades fram
att risken för konflikter var så stor att en särskild delegation måste tillsättas
för att lösa tvister rörande vilka sjukhem som skall föras över, vilka vårdin-
rättningar som skall omfattas av betalningsansvaret, volymförändringar i
landstingens verksamhet samt beträffande kostnadsberäkningarna.
De farhågor vi då gav uttryck åt har dess värre besannats. Tvisterna blev
många och långvariga. Närmare 600 tvister mellan kommuner och landsting
har hänskjutits till den särskilda tvistedelegationen. Socialutskottet har, se-
dan kompletteringspropositionen lades fram, fått motta ett stort antal skri-
velser från kommuner och landsting med kritik såväl mot enskilda beslut av
tvistedelegationen som mot socialdepartementets beräkningar.
Det är ytterst tveksamt om en så stor förändring skall kunna ske på ett
korrekt och bra sätt under den korta tid som regeringen har tänkt sig. Refor-
men blir både felaktig och ofullständig, eftersom den bygger på felaktiga för-
utsättningar och principer.
Monopolsituationen måste brytas, inte enbart organiseras om. Finansie-
ringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från verksamhetsansvaret.
Huvudmannaskapet, i bemärkelsen ansvaret för att erforderliga resurser
finns, skall vara sammanhållet. Verksamheten, däremot, skall kunna bedri-
vas av många olika vårdgivare.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och omsor-
gen. Det ligger en stor trygghet i att kunna utöva ett eget val, och det kräver
en ändrad syn på vad som ligger i begreppet huvudmannaskap. I dag betyder
det att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar
vård eller omsorg. Huvudmannaskapet borde i stället ses som ett yttersta
ansvar för att alla har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksam-
heten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett hu-
vudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa
principer kan sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla
goda krafter till vara genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på
samma villkor.
Det system för ett inomregionalt skatteutjämningssystem som föreslås i
propositionen är ett steg mot en ökad reglering av kommunernas verksam-
het. Detta bäddar för nya tvister. Det gäller att hålla sig inom de ”rätta” eko-
nomiska ramarna för att inte gå miste om pengarna, eller för att slippa ge
ifrån sig pengar till andra kommuner. Det finns flera exempel på att statlig
styrning av kommunerna lett till att människornas egna önskemål kommit i
bakgrunden när verksamheten utformas. I stället måste utvecklingen vändas
mot mindre detaljstyrning. Moderata samlingspartiet har i andra motioner
till riksdagen lagt fram sådana förslag.
Den ekonomiska reglering som regeringen föreslår är en konsekvens av
att huvudmannaskapet för äldrevård och omsorg också i fortsättningen skall
vara delat. Med utgångspunkt från ett system med gemensam finansiering
bör i stället utbetalningen av det offentliga stödet i betydligt högre grad följa
de val som individerna själva gör i egenskap av konsumenter av sociala tjäns-
ter.
Ett självklart inslag i en politik för avreglering av den offentliga sektorn är
att bidragsvillkor m.m. utformas så att de uppmuntrar tillkomsten av privata
alternativ. Vi vill därför att enskilda alternativ inom exempelvis barnomsorg,
sjukvård, äldreomsorg och utbildning skall få samma ekonomiska villkor
som kommunala.
Detta leder inte bara till mer konkurrens och ökad valfrihet utan öppnar
också för nyföretagande inom ett brett område av tjänster där småföretag
bör ha särskilt stora möjligheter att tillfredsställa konsumenternas önske-
mål.
För dem som är verksamma inom denna sociala tjänstesektor innebär
förekomsten av alternativ både att möjligheterna att starta eget blir avsevärt
större och att de som förblir anställda får flera arbetsgivare att välja mellan.
Erfarenhetsmässigt leder det också till en positiv utveckling av arbetsvillko-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
ren.
169
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
Ett annat inslag i en politik för avreglering är att systematiskt skilja på
rollen som beställare och producent av tjänster. Detta kommer att ställa
stora krav på förändring och nytänkande, inte minst inom sjukvården.
Det räcker inte med att kommunal verksamhet avregleras. Staten måste
också upphöra med att försöka styra genom detaljföreskrifter, ofta i form av
villkor för statsbidrag. Ett slopande av många statliga normer är en förutsätt-
ning för att kommuner och landsting skall kunna iaktta den återhållsamhet
på utgiftssidan som krävs för att de skall kunna sänka skatterna och avstå
från avgiftshöjningar.
Vård och omsorg måste kunna bedrivas av många olika vårdgivare. En-
skild och offentlig verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensför-
hållande. Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare
måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga och rättvisa vill-
kor.
Tillsammans med centerpartiet föreslår vi moderater i den gemensamma
reservationen att ett nytt finansieringssystem måste utredas. Därvid skall de
olika principlösningar som har lagts fram i borgerliga partimotioner under
det senaste året beaktas, där avsikten är att vidga valfriheten för den en-
skilde och att garantera vård i tid. Under utredningsarbetet bör de lösningar
som finns i andra länder, t.ex. i Holland, Tyskland, Schweiz, Canada m.fl.,
studeras för att utröna huruvida sådana system - under anpassning till
svenska förhållanden - kan fungera och stå modell för Sverige.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservation nr 1.
Om detta yrkande fälls av kammaren, yrkar jag i andra hand bifall till reser-
vation nr 5.
Anf. 148 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Nu skall alltså det andra steget tas i den reform som fram-
ställts som om den vore århundradets vad gäller äldreomsorgen. Jag skall
inte här och nu ta upp alla de, som jag ser det, berättigade invändningar som
vi i centern framfört mot förslaget. Ett faktum som vi kritiskt pekat på är att
förslaget i huvudsak utgår från den problembild man ser i storstadsområdena
och framför allt i Stockholm. Men Stockholm är nu inte lika med hela Sve-
rige. Det finns det ganska ofta anledning att erinra om i den här kammaren.
Vi har i stort varit överens i utskottet om vilka de stora problemen är inom
äldre- och handikappomsorgen. Det är brist på lämpliga boendemöjligheter,
svårighet att rekrytera och behålla personal, i synnerhet vid högkonjunktur,
och brist på resurser allmänt sett. Därför borde, enligt vår mening, ansträng-
ningarna primärt och direkt inriktas på att lösa dessa problem. Men i stället
har man alltså ägnat sig åt att med mycken möda flytta gränsen mellan hu-
vudmännens ansvarsområden.
Det är något av ett vågspel både socialt-mänskligt, medicinskt och ekono-
miskt. Det är ju inte alls så att reformen i sig innebär att några nya resurser
tillskapas. Det som är bra i det här sammanhanget, som också centerpartiet
anser, är att pengar tillskjuts för att snabba på utbyggnaden av ”det särskilda
boendet”. Det har ju ingenting med den organisatoriska förändringen att
göra. Det hade givetvis varit fullt möjligt också med bibehållna huvudman-
170
naroller. Det är för övrigt också vad vi i centern i ett antal år krävt i våra
partimotioner.
Våra farhågor om att den ekonomiska regleringen av äldreomsorgen
skulle bli äventyrlig och komplicerad har bekräftats - och det med råge.
Ändå är det bara en början vi har sett än så länge. Mellan 500 och 600 tvister
har hänförts till central nivå för lösning. Från många håll har det protesterats
mot beräkningarna av underlaget, och i många av de protesterna kan man
klart skönja en oro för att man inte på ett bra sätt skall klara av sina vård-
och omsorgsuppgifter. Det är just den oron som är anledningen till vårt ställ-
ningstagande och ingen önskan att motsätta oss förändringar för deras egen
skull.
Hur man än flyttar på huvudmannagränserna är det ändå resurstillgänglig-
heten som är avgörande. Därför bör man, såsom vi framför i reservation
nr 1, låta utreda ett nytt finansieringssystem för sjukvården och äldreomsor-
gen.
En betydande del av de statliga medlen åtgår för att över huvud taget göra
det möjligt att genomföra förslaget. Enligt vår mening borde de pengarna i
stället gått direkt till vården för att öka tillgängligheten och för att förkorta
köerna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Eftersom vi har denna övergripande uppfattning i frågan, har vi ingen an-
ledning att gå närmare in på de olika delarna i regeringsförslaget.
Det har från flera håll, bl.a. i ett antal motioner, framförts att det säkert
behövs någon form av avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen.
Utskottet har här föreslagit ett tillkännagivande om att en sådan avstämning
skall göras redan under 1992. Det anser vi naturligtvis är bra, och vi instäm-
mer i detta även om vi avgett en motivreservation i sammanhanget.
Slutligen finns särskilda pengar avsatta för att stimulera tillkomsten av en
rätt till eget rum. Det kan naturligtvis låta bra. Men viktigare än att relativt
få kan få ett eget rum är att det stora flertalet kan beredas plats i en boende-
form som de är betjänta av. Detta har vi tagit upp i reservation nr 6, som jag
dock nu avstår från att yrka bifall till, även om vi givetvis står bakom den
liksom alla reservationer där våra namn finns med.
Anf. 149 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det är tredje gången som riksdagen har att ta ställning till
den stora reformen på äldreområdet. Får jag erinra om att dess ursprung var
en utredning som tillsattes av den borgerliga trepartiregeringen 1980. Denna
utredning kom till stånd därför att man i många år känt att det funnits pro-
blem i samarbetet mellan kommuner och landsting. Utredningen arbetade
under hela 80-talet för att finna lösningar. När frågan första gången var uppe
i riksdagen var vi i stort sett överens över partigränserna om att det var ange-
läget att komma fram till ett mer samlat huvudmannaskap.
När vi så kom fram till det stora huvudbeslutet på Luciadagen i fjol var
denna enighet inte längre för handen, utan det var endast två partier, folk-
partiet och socialdemokraterna, som då kunde ställa sig bakom reformen.
För oss var det ganska enkelt att fatta det beslutet. Det finns i reformen
ett antal mycket viktiga landvinningar.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
171
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
För det första kommer vi att få ett mer samlat huvudmannaskap och där-
med en bättre organisation av boendet och vården för våra gamla. Det finns
i dag mycket stora brister på detta område som har att göra med att landsting
och kommuner inte samarbetar tillräckligt väl. Vi kommer genom det sam-
lade huvudmannaskapet att få bättre villkor och bättre förhållanden för våra
gamla. Det är för oss oerhört viktigt.
För det andra inrymmer denna reform ett stimulansbidrag för att få fram
något som vi har arbetat för under hela 80-talet, nämligen att de gamla som
bor inom långvården skall ha möjlighet att få ett eget rum. Vi har i dag fortfa-
rande över 50 000 människor på våra institutioner som inte har den möjlig-
heten. Vi menar att alla skall ha denna möjlighet. Om de inte önskar att ha
eget rum skall det självfallet inte finnas något tvång. Men möjligheten skall
finnas. Det är viktigt för den enskildes integritet att denna möjlighet finns.
Äldrereformen innehåller stimulansbidrag som avser att främja det målet.
För det tredje görs här en stor satsning på gruppbostäder för senilde-
menta, psykiskt sjuka, fysiskt handikappade och utvecklingsstörda. Detta är
också en oerhört viktig reform. Vi har speciellt påpekat de stora bristerna i
vården av senildementa. Vi har i dag kanske 2 000 platser för senildementa
i gruppbostäder. Behovskalkylerna visar på ett behov av mellan 20 000 och
30 000 platser. Det finns alltså ett mycket stort behov av utbyggnad för att vi
skall kunna hjälpa alla dem som är senildementa och i dag antingen vistas
hemma på ett olämpligt sätt eller på institutioner där de far illa.
För det fjärde inrymmer denna reform krafttag mot köerna både inom
sjukvården och inom äldreomsorgen. Vi har i dag köer till operationer på
många områden. Detta beror inte minst på att platser på sjukhusen är upp-
tagna av patienter som redan är färdigbehandlade. När vi senast behandlade
frågan var det 4 000 personer, och nu lär antalet vara nere i 3 000 personer,
men det är i alla fall 3 000 för många.
I denna reform ryms ett antal viktiga inslag som syftar till att få ner köerna
och i möjligaste mån få bort köerna inom sjukvården.
För det första införs ett betalningsansvar för kommunerna som innebär att
kommunerna kommer att få incitament att ta hem sina gamla färdigbehand-
lade från sjukhusen och ge dem den adekvata vård de behöver. Det kan vara
ett sjukhem, ett konvalescenthem, vård i olika mellanformer eller vård i
hemmet med stöd av hemsjukvård och hemtjänst. Man skall på lämpligt sätt
ta hand om de gamla som i dag ligger på sjukhus utan att behöva sjukhus-
vård.
För det andra införs en 90 dagars-regel som innebär att den som inte har
fått operation inom 90 dagar får rätt att på landstingets bekostnad utföra
operationen på annat håll. Också detta är ett viktigt incitament för lands-
tingen att se till att man kommer till rätta med de balansproblem som finns
och som på de allra flesta håll har att göra med att arbetsorganisationen inte
är tillräckligt god eller att man inte har fördelat resurserna tillräckligt väl
mellan olika kliniker.
För det tredje införs ett tillfälligt statsbidrag om 500 milj.kr., som har till
direkt syfte att stimulera arbetet med att eliminera köerna. Eftersom detta i
stor utsträckning är ett puckelproblem, någonting man kan avverka och där-
172
igenom komma ner till en permanent lägre nivå, är det motiverat att göra
just en sådan koncentrerad tillfällig insats.
Allt detta är utomordentligt värdefulla ingredienser i äldrereformen. Det
är skäl för oss att helhjärtat stödja den reformen.
Låt mig kort bemöta några synpunkter som har framförts i debatten. Sten
Svensson hävdar att detta är att föra över ansvaret från en monopolorganisa-
tion till en annan. Jag vill understryka att det i äldrebeslutet slogs fast att det
ingalunda skulle vara ett kommunalt monopol att ge omsorg och service åt
äldre och handikappade. Tvärtom markerades att det också bör finnas ett
utrymme för privata vårdgivare och att privata vårdgivare skall kunna verka
på precis lika villkor som offentliga vårdgivare. Det är alltså en ingrediens i
reformen att valfriheten skall öka i detta avseende.
Båda Rosa Östh och Sten Svensson påpekade att det förekommit en hel
del tvister i fråga om den ekonomiska regleringen. Det är alldeles sant. Det
är en enorm ekonomisk överföring som här sker. 20 miljarder skall byta hän-
der mellan landsting och kommuner, och det skall ske en överföring där man
kalkylerar kostnader runt om i hela vårt land, och 30 000 anställda byter ar-
betsgivare. Det är fullkomligt självklart att en så omfattande reform leder
till en hel del diskussioner om hur kalkylerna skall utföras. Jag är för min del
snarast överraskad över hur få konflikter som har förekommit. I de allra
flesta kommuner har man trots allt kunnat lösa detta fredligt och utan att
behöva anlita den skiljenämnd, den tvistedelegation, som riksdagen inrät-
tade i december. Även om det finns ett antal kommuner som har vänt sig till
oss i utskottet och fortfarande har synpunkter på hur regleringen ser ut, är
det ändå en mycket liten andel av alla de kommuner och landsting som är
berörda av reformen.
Jag vill betona att det bland de kommuner som har vänt sig till utskottet
kan finnas en del som har berättigade klagomål på det utfall som har upp-
stått. Utskottet har därför anvisat vägar och metoder att försöka se till att
man löser de problem som kan bero på att felaktiga siffror har givits in eller
att underlagsmaterialet har tolkats felaktigt. Det skall finnas en kontrollsta-
tion efter ett år, och vi hänvisar också till den utredning som nu överväger
de ekonomiska relationerna mellan kommuner, landsting och stat.
Rosa Östh menar att problemen på äldreområdet är ett Stockholmspro-
blem. Jag kan inte dela den uppfattningen. Problemen med äldre som
tvingas bo tillsammans på sjukhem, handikappade och senildementa som
inte får vård i gruppbostäder, köer som finns både till sjukhemmen och till
sjukvården, inget av detta är rena Stockholmsproblem. Tvärtom, de finns
överallt i hela vårt land, och det är därför som det också finns ett mycket
stort stöd för den här reformen runt omkring i hela landet.
Rosa Östh sade också att den här reformen tillskapar inga nya resurser.
Nej, det är klart att reformen inte tillskapar resurser, men vad som händer
när reformen genomförs är trots allt att 5,5 miljarder kronor avdelas av stat-
liga medel för att stödja omdaning och utveckling av äldreomsorgen. Det är
något som såvitt jag förstår varken moderaterna eller centern till fullo är med
om att göra. I det här ärendet står folkpartiet för en ökad tilldelning av medel
till äldreomsorgen, jämfört med dessa båda partier.
Allra sist: Både moderaterna och centern talar om behovet att utreda ett
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
173
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
174
nytt finansieringssystem för sjukvården. Jag delar uppfattningen att vi under
1990-talet behöver ägna mycket energi åt att fundera över hur sjukvården
skall finansieras, och vi bör då pröva olika uppslag som finns på det här om-
rådet. Det kan finnas goda skäl att genomföra reformer och förändringar. Vi
bör studera alla de goda uppslag som finns i våra grannländer, runt om i värl-
den och hos debattörer i Sverige.
Moderaterna har ett förslag som såvitt jag förstår innebär att man har ett
slags nationell landstingsskatt. Det är en allmän sjukförsäkring, men den
fungerar precis som en landstingsskatt, om jag förstått saken rätt. Jag tycker
att även den modellen förtjänar att utredas. Det finns mycket starka skäl att
utreda den, eftersom de versioner som hittills presenterats av moderaterna
har varit ganska oklara.
Jag är helt inne på tanken att det kan vara klokt att utreda dessa och andra
uppslag om framtida finansieringsformer. Men jag ser inte detta som något
alternativ till den reform som nu föreslås utan som ett komplement, någon-
ting som vi bör ägna oss åt utöver äldrereformen. Reformen skapar möjlig-
heter för att här och nu förbättra äldreomsorgen på ett väsentligt sätt. Fram-
tida längre gående lösningar kan behöva studeras, men de hjälper inte de
gamla de närmaste åren. Det gör den reform som vi nu skall fatta beslut om.
Herr talman! Jag yrkar mot denna bakgrund bifall till utskottets hemstäl-
lan.
Anf. 150 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag skall avstå från att kommentera hur enkelt det var för
folkpartiet att godta propositionen. Jag tror att utskottets kansli skulle
kunna ha vissa saker att anföra i det sammanhanget.
Jag tror att Daniel Tarschys skall vara litet försiktig med att säga att det
nu kommer att bli så mycket bättre för äldre och handikappade. Jag är inte
alls övertygad om det. Minst lika många exempel som det finns på att kom-
muner och landsting haft svårt att enas finns på att man har byggt upp ett bra
samarbete, en bra organisation som man nu tvingas rasera till stora delar
genom att man tvingas in i den nya organisationen, som man inte alls har
bett om.
I de fall där man har varit oense har det mest handlat om att man har sak-
nat pengar, något som i sin tur beror på att kommuner och landsting har fått
överta allt fler uppgifter, samtidigt som staten har dragit in alltmer medel.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger att när krubban är tom bits häs-
tarna. Det har kanske Daniel Tarschys aldrig hört talas om, men så är det i
alla fall.
Jag är inte så pessimistisk. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver bli
någon katastrof, för vi har kloka politiker i landstingen och kommunerna,
som kommer att försöka göra det bästa av situationen. Men jag är rädd för
att det trots detta ändå i många fall kommer att gå ut över äldre och handi-
kappade.
Så jag vill varna för en överdriven optimism om den här organisationen,
som framställs som om den vore revolutionerande men som i själva verket
handlar om rent organisatoriska förändringar, som har litet med själva sak-
problemen att skaffa.
Anf. 151 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys började med att påpeka att det rådde enig-
het när riksdagen ursprungligen uttalade sig till förmån för en förändring.
Men jag vill påminna Daniel Tarschys om att man då talade om ett samman-
hållet huvudmannaskap. Det blev inte så. Det skall ju fortfarande bli ett de-
lat huvudmannaskap. Det är bara det att gränsdragningen sker på ett nytt
sätt. Splittringen kvarstår, som jag påpekade i mitt huvudanförande.
Men jag noterar ändå med en viss tillförsikt att Daniel Tarschys uttrycker
sig litet mera nyanserat och försiktigt än vad han gjorde i december, när vi
tog principbeslutet. Nu talar han om att det kan vara värt att utreda allterna-
tiva finansieringsformer. Och i en replik till Per Stenmarck häromdagen, då
frågan om försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap dis-
kuterades här i kammaren, sade Daniel Tarschys rakt ut att det var värdefullt
att utreda ett sådant system som moderata samlingspartiet har lagt fram för-
slag om.
Det är inte någon form av landstingsskatt, utan det är samma princip som
vi i dag har beträffande tandvårdsförsäkringen. Den är i sig ingen form av
landstingsskatt. Vi vet att system med försäkringslösningar fungerar väl i
andra länder, och det är bra att Daniel Tarschys nu säger att vi skall tillsam-
mans studera de systemen.
Jag förstår att Daniel Tarschys uttrycker sig på det här viset, för det har ju
hänt vissa saker sedan vi tog principbeslutet. Våra partier har tillsammans
lagt fram programmet ”Ny start för Sverige”, där man slår fast vikten av att
skapa förutsättningar för en reell valfrihet, vård i tid m.m. på det sociala om-
rådet, dvs. skapar ett finansieringssystem som gör att man låter stödet gå
direkt till de enskilda människorna så att de kan få en verklig valfrihet.
Det är sådana ekonomiska system som är nödvändiga för att underlätta
för producenterna att göra sig gällande, oavsett om de är privata, koopera-
tiva eller offentliga, så att man får ett så brett utbud som möjligt. Det är
detta som vi avser att genomföra, om vi får möjlighet att tillsammans bilda
underlag här i kammaren för en borgerlig regering.
Därför borde man enligt vår bestämda mening ha börjat med att sjösätta
ett finansieringssystem som skapar de här förutsättningarna, för att vara sä-
ker på att inte tvister i mera betydande storleksordning uppkommer, samt
därefter fatta principbeslut om en reform. Slutligen borde man också hålla
samman huvudmannaskapet.
Anf. 152 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag sade i mitt första inlägg att det var enkelt för oss att ställa
upp på den här reformen. Därmed har jag inte sagt att det var enkelt för oss
att i december ställa upp på regeringens proposition.
Vi framförde i vår motion, som Rosa Östh kanske minns, ett tiotal förslag
till ändringar och kompletteringar av propositionen. Sedan samtliga dessa
förslag hade biträtts av utskottets majoritet, fann vi att reformen hade en
prägel som mycket starkt påminde om det vi en längre tid har drivit vad gäl-
ler äldreomsorgen och sjukvården. Så ÄDEL-reformen, såsom den nu ser
ut, är en reform som vi helhjärtat kan ställa upp på.
Sedan tror jag, Sten Svensson, att det inte är någon ny ståndpunkt från
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldre re for-
men
175
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldre ref or-
men
176
vår sida att vi gärna ställer upp på att utreda sjukvårdens framtida finansie-
ring. Det tror jag är en angelägen uppgift, och vi har faktiskt sagt i flera år
att det finns skäl att under 1990-talet fundera noga på hur vi skall se till att
inom ramen för en solidarisk finansiering utveckla samspelet mellan finan-
siering och produktion av sjukvård och äldreomsorg.
För oss är det en självklar utgångspunkt att det skall råda valfrihet och att
det skall finnas verksamhetsformer i olika regi. På den punkten svävar vi inte
i tvivelsmål och vidmakthåller de ståndpunkter som vi länge har drivit. Det
är återigen inte någon motsättning mellan den grundinställningen och vår
strävan att nu se till att vi tar ett viktigt steg framåt för att lösa de akuta pro-
blem som finns i äldreomsorgen för våra gamla.
Anf. 153 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Riksdagen skall nu besluta om en viktig reform för de äldre,
som griper in både i hälso- och sjukvården och i den kommunala sociala om-
sorgen.
Jag tillhör dem som tror att åldersfaktorn har underskattats i socialpoliti-
ken. Vi har i dag världens äldsta befolkning. Och antalet äldre växer stort
framöver. När vi har träffat delegationer från Europa har de överraskats
över detta. Den ålderspuckel vi har i Sverige nu, den får övriga Europa om
ungefär 20 år.
Det är viktigt att ta med åldersfaktorn i jämförelse med andra länder, när
vi skall diskutera sjukvård och äldreomsorg och när vi skall diskutera utgifter
och skattetryck. Jag såg att hälsoekonomer hade räknat fram, utifrån den
senaste statistiken från SCB, att med den tillväxt vi får av äldre äldre i Sve-
rige kommer det att belasta sjukvården - enbart sjukvården, inte kommu-
nerna - med ytterligare drygt 8 miljarder kronor. Den verkligheten måste vi
ha med oss när vi diskuterar och planerar för de äldre i framtiden.
ÄDEL-reformen ger oss nu bättre möjligheter att möta de äldres behov
och önskemål. Det behövs en både robust och öppen organisation för att
möta växande behov och skilda önskemål från de äldre människorna. Ibland
blir det nödvändigt att göra större förändringar i samhällets organisation.
Vad gäller äldrepolitiken tror jag att vi har kommit till en punkt där det är
nödvändigt att göra huvudmannaskapsförändringar. Riksdagens och rege-
ringens intentioner har alltför ofta hejdats på grund av brister i organisatio-
nen ute i kommuner och landsting. Regering och riksdag kan inte acceptera
att fina intentioner som beslutas i denna sal gäckas på grund av felaktigheter
i vår samhällsorganisation.
ÄDEL-reformen tar ett stort grepp. Den gör det genom huvudmanna-
skapsförändringen, genom den ekonomiska regleringen på drygt 20 miljar-
der kronor, genom ett extra statsbidrag på 5,5 miljarder kronor, genom per-
sonalutbildning och inte minst genom visionen om självbestämmande och
valfrihet för de äldre. Reformen ger klara riktlinjer från riksdagen i kombi-
nation med vidgad lokal frihet ute i kommuner och landsting.
Jag förstår att sådana här förändringar skapar oro och ger problem när
de skall förverkligas. All erfarenhet säger oss dock att förändringar skapar
problem, men att de är av övergångskaraktär. Frågan är då vilka övergångs-
problem som vi måste bemästra. Landstingsförbundet anser t.ex. att det inte
blir en rättvis ekonomisk reglering för åren 1992 och 1993. Utskottet stänger
inte dörren för den frågan. Vi menar att den bör föras vidare och diskuteras
i finansutskottet.
Ett tjugotal kommuner anser att uppenbara fel uppstått och måste rättas
till på grund av att det rör sig om bestående effekter. Inte heller här stänger
utskottet dörren. Sådana fel kan stämmas av vid en ”kontrollstation”, som
utskottet föreslår skall ske under 1992.
Regeringen tillsätter också en särskild delegation för uppföljning av betal-
ningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade. Utskottet säger också att
kommunalekonomiska kommittén bör kunna beakta äldrereformens effek-
ter.
Vi bör också notera att regeringen sätter av 5 milj.kr. för uppföljning och
utvärdering av reformen. Man pekar ut socialstyrelsen, och det tycker jag är
bra. Socialstyrelsens nya uppgift framöver skall ju bli att följa upp viktiga
beslut från regering och riksdag. ÄDEL-reformen är onekligen en sådan
fråga.
Utskottet anser därför att det finns en god beredskap för att hantera de
övergångsproblem som ÄDEL-reformen kan innebära, inte minst på det
ekonomiska området.
Herr talman! Möjligheterna är dock större än övergångsproblemen när
det gäller ÄDEL-reformen. Jag vill peka på några principiellt nya möjlighe-
ter som reformen öppnar inom äldrepolitiken i vårt land.
För det första har utskottet i tidigare uttalanden pekat på bristen på grupp-
bostäder. Nu kommer 2 miljarder i stimulansbidrag. Därmed kan kommu-
nerna, som har det här ansvaret, börja bygga bort bristerna i boendet för de
senildementa.
För det andra är de gamla som i onödan ligger kvar på sjukhus ett känt
problem i sjukvård och äldreomsorg. Om jag minns rätt säger socialstyrelsen
att det kostar oss skattebetalare 3 miljarder per år att umgås med detta pro-
blem. Dessutom får de gamla sämre omsorg när de ligger kvar på sjukhusen.
Detta problem är även en propp för att beta av köer. Det ges alltså möjlighe-
ter för att skapa välfärdsvinster för de äldre, att korta köer och att bättre
hushålla med samhällets pengar.
För det tredje säger turistrådet att Sverige är fantastiskt när det gäller vår
natur. Sverige är också ett land med skilda lokala förutsättningar. Genom
ÄDEL-reformen får nu kommunerna ökad frihet i byggandet av särskilda
boendeformer och i att själva forma sin förtroendemannaorganisation. Där-
med får den kommunala självstyrelsen bättre möjligheter att ta fram mång-
fald i service och omsorg. Kanske kan de resultera i att Sverige får 284 väl-
färdskommuner, och inte en välfärdsstat.
För det fjärde har socialutskottet också efterfrågat valfrihet för de äldre
när det gäller boendeort för sin vård och omsorg. Ni minns artiklarna i tid-
ningarna om att de gamla fanns i Norrland och barnen i södra Sverige. Den
ensamstående föräldern fick inte flytta till södra Sverige och få vård och om-
sorg där. Det ändras det nu på. Därmed kan vi börja förverkliga visionen om
valfrihet. Likaså finns visionen om självbestämmande.
I går diskuterade vi alkoholfrågor. Där har vi från utskottet sagt att de
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
177
12 Riksdagens protokoll 1990191:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
178
gamla skall säga till om man skall servera alkohol i serviceboende och annat
särskilt boende. Det skall vara en frihet för de äldre, inte för kommunerna.
Till sist, herr talman, motsätter sig moderaterna nu, liksom i december,
ÄDEL-reformen. Jag tycker det är märkligt med tanke på den kritik som
moderaterna riktar mot dagens sjukvårdsmodell i tid och otid. Alla kun-
skapskällor pekar ut problemen med klinikfärdiga patienter, problemen med
gränsdragning mellan landsting och kommuner och problemen med nuva-
rande statliga detaljstyrning av kommunerna. Varför motsätter sig då mode-
raterna de här förändringarna, som är av stor nytta för de äldre? Är det så,
Sten Svensson, att ni moderater vill praktisera Zetterbergs teori om att för-
stärka problem och oreda i nuvarande modell - för att år 2000, om jag minns
rätt, förlösas i moderaternas lyckorike och modell? Elände i dag - lycka i
morgon. Svart i dag - vitt i morgon.
Har de analytiker rätt som säger att nyliberalismen och marxismen förenas
i en ödestro? Utvecklingen har sin bestämda gång och punkteras vid en given
tidpunkt. Sedan uppstår det goda livet för oss alla. Är det så?
Att teorier kan passera förnuftets spärrar och upphöja destruktiva tankar
till högsta visdom - det vet vi. Men det kan väl inte gälla moderaterna och
den praktiskt handlande moderaten Sten Svensson?
Vad är annars orsaken till att moderaterna motsätter sig en så viktig re-
form, som är ägnad att avhjälpa de brister som alla är överens om existerar?
Varför motsätter sig moderaterna 3,5 miljarder i tillfälliga statsbidrag för att
röja undan brister till förmån för god vård och omsorg till de äldre?
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets
förslag.
Anf. 154 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill först påpeka för Bo Holmberg att det råder total
enighet i utskottet om anslaget på 2 miljarder kronor till stimulans av grupp-
boende. Det är denna åtgärd som skall leda till att institutionerna avlastas,
som Bo Holmberg talade om i sitt anförande. Det råder en total enighet om
detta i utskottet, så det behöver inte ifrågasättas här i kammaren.
Jag vill påminna om att det inte har rått enighet hela tiden. Detta är en
beställning som riksdagen har gjort. Jag minns mycket väl när jag begärde
rösträkning på en moderat reservation, som gick ut på denna beställning till
regeringen. Reservationen vann riksdagens bifall. Vid det tillfället röstade
socialdemokraterna emot. Det är den korrekta historieskrivningen bakom
tillkomsten av stimulanser till gruppboendet.
Nu är emellertid enigheten total. Det har visserligen förekommit att soci-
aldemokraterna i massmedia fortsätter att uttala sig om att vi moderater inte
skulle ställa upp och anslå pengar till en stimulans för ett utbyggt grupp-
boende, något som måste till för att avlasta slutenvården. De klinikfärdiga
patienterna måste kunna placeras ut.
Bo Holmberg talade om oreda i modellen. Så kan man ju uttrycka saken
när tvistedelegationen fick ägna sig åt 600 ärenden.
Som jag påpekade i mitt anförande kvarstår mycken tung kritik från
många kommuner mot de beslut som delegationen har kommit fram till och
mot de beräkningar som socialdepartementet har presterat. Det ligger ju en
hel del skrivelser hos utskottet, som rimligen borde ha besvarats av de ansva-
riga beslutsfattarna, i det här fallet den majoritet som står bakom betänkan-
det.
Men vad gör man nu? Jo, man skjuter problemen framför sig. Det är na-
turligtvis bra att problemen försvinner över valet, men de finns ju ändå kvar.
Kommunerna har inte fått några besked. Kritiken kvarstår. Men man säger
bara: Låt oss lösa detta så småningom, eftersom vi kommer att föreslå en
kontrollstation, och då blir det uppenbart hur detta skall klaras ut.
Vi har kommit med våra invändningar uteslutande av det skälet att man
borde ha börjat i rätt ände och sett till att man hade fått ett bra finansierings-
system, som kunnat fungera tillfredsställande. Då kunde man med säkerhet
ha påräknat att kommunerna samfällt hade kunnat ställa upp och acceptera
detta innan principbeslutet fattades.
Anf. 155 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Låt mig kort säga att vi i socialutskottet har ringat in ett antal
brister, och dessa har vi varit överens om.
Ibland finns det pengar till att avhjälpa bristerna, och ibland finns det inga
pengar. Vi är nu överens om att satsa pengar på att rätta till bristerna inom
gruppboendet. Därutöver finns det pengar till att avhjälpa brister i storleks-
ordningen 3,5 miljarder kronor.
Herr talman! Jag konstaterar att Sten Svensson fortfarande inte har kun-
nat ge några sakskäl till att moderata samlingspartiet är emot viktiga föränd-
ringar för de äldre, som är en grupp som växer och som känner oro för sin
trygghet på ålderns höst. Den tryggheten har socialdemokraterna nu tillsam-
mans med folkpartiet kunnat garantera. Min fråga löd: Varför ställer sig mo-
deraterna vid sidan av detta?
Anf. 156 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Skillnaden mellan oss är att Bo Holmberg väsentligt under-
skattar de problem som kommunerna i sina skrivelser till utskottet har pekat
på. Bo Holmberg väljer att skjuta problemen framför sig med hopp om att
man kanske kan finna lösningar när det blir dags för kontrollstationerna att
träda in.
Jag vill återigen säga att vi anser att våra lösningar är mycket bättre för de
gamla. Vi sätter deras valsituation i centrum. De gamla skall i betydligt
större utsträckning kunna välja vård och omsorg i olika former. Att kunna
genomföra detta med stöd av en allmän obligatorisk sjukförsäkring tror vi
kommer att leda fram till en väsentligt bättre situation än den som vi nu får
leva med efter den här reformen, som inte har åstadkommit ett sammanhål-
let huvudmannaskap, utan konserverar de problem som vi i dag har.
Anf. 157 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Äldreomsorgen syftar som bekant till att ge äldre människor
goda livsbetingelser även när krämporna kommer. Vi har i Sverige i de allra
flesta avseenden en mycket god äldreomsorg. Det finns också en engagerad,
erfaren och kunnig personal.
Både 80-talet och 90-talet innebär ett ökat åtagande från samhällets sida,
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
179
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
180
därför att de gamla som behöver hjälp blir fler och därför att den hjälp som
våra mycket gamla behöver blir mer omfattande och mer sammansatt till sin
natur.
Under senare år har reformarbetet och utvecklingsarbetet inom äldreom-
sorgen i mycket hög grad präglats av de tankar och idéer som äldrebered-
ningen utformade och som också uppstod i anslutning till äldreberedningens
arbete.
Regeringen har i tre olika propositioner försökt att förverkliga de tankar
som äldreberedningen formulerade och att också konkretisera dem.
Den första propositionen, som var mycket viktig, handlade om äldreom-
sorgen inför 90-talet. Propositionen avlämnades hösten 1988, och den angav
de allmänna riktlinjerna för äldreomsorgen. Propositionen pekade också ut
ansvars- och huvudmannaskapsfrågorna som ett viktigt reformområde.
Denna proposition antogs av riksdagen under stor enighet, vilket var mycket
glädjande för mig.
Därefter satte vi i gång med det omfattande arbete som riksdagen då hade
gett direktiv om och som hade att göra med ansvars- och uppgiftsfördelning
mellan landsting och kommuner. Detta ledde till att äldredelegationen 1989
lade fram sin rapport Ansvaret för äldreomsorgen. Denna rapport följdes
upp av en proposition som antogs av riksdagen på luciadagen i fjol och som
handlar om just förändringar i uppgiftsfördelningen.
Herr talman! Nu är vi alltså framme vid den avslutande frågan om den
ekonomiska regleringen av dessa uppgifts- och ansvarsförändringar mellan
landstingen och kommunerna. Vi skall dessutom utforma de fleråriga stimu-
lansbidrag som sammanlagt uppgår till 5,5 miljarder kronor.
Ytligt sett framstår denna reform för många som en fråga om teknik och
organisation. Men det är egentligen fel. Bakom det vi nu gör finns en ambi-
tion att angripa några av äldreomsorgens mest centrala problem. Det gäller
t.ex. att äldre människor lämnas att bo kvar i sina ursprungliga bostäder för
länge när krämporna blir omfattande. Det gäller att människor skickas hem
för tidigt från sjukvården, hem till en miljö som inte längre fungerar för dem.
Det gäller att vi inte har fått fram de boendealternativ som motsvarar beho-
ven hos åldersdementa och andra mycket gamla människor.
Genom de förändringar som nu görs kommer kommunerna i en helt ny
situation, och det är viktigt att man har just denna utgångspunkt. Kommu-
nerna får enligt min uppfattning mycket betydande möjligheter att angripa
dessa nämnda problem och även en del andra.
Med reformen stimulerar vi nu kommunerna genom det nya betalningsan-
svaret och genom de särskilda stimulansbidragen att bygga ut och förbättra
de särskilda boendealternativen, dvs. att göra något åt ett av de verkliga
bristområdena inom äldreomsorgen.
Som exempel kan jag nämna att de nya femåriga stimulansbidragen i det
ena fallet räcker till att stödja tillkomsten av ca 20 000 egna rum inom sjuk-
hemmen och i det andra fallet till att skapa 20 000—25 000 platser i gruppbo-
städer för åldersdementa och för andra som behöver det. Landstingen får
500 miljoner för att korta köerna, vilket har gett möjlighet att utforma vård-
garantin, och kommunerna får 500 miljoner för att komplettera personalens
kunskaper i samband med att denna reform genomförs.
Herr talman! Detta historiska beslut skall nu klubbas igenom. När vi har
gjort det har regering och riksdag skapat goda förutsättningar för förbätt-
ringar inom äldreomsorgen. Därefter är det i första hand kommunerna, och
i viss utsträckning naturligtvis också fortfarande landstingen, som till det yt-
tersta måste tillvarata dessa möjligheter till utveckling och förbättringar.
Genom de mycket omfattande kontakter som jag har byggt upp under de
år som jag har arbetat med äldrereformen, vet jag att man inom landets
kommuner är beredd att gripa sig an den uppgiften. Det finns både entu-
siasm, uppfinningsrikedom och kreativitet i detta sammanhang.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis gärna säga att det för mig som har syss-
lat med denna reform sedan hösten 1986 känns utomordentligt tillfredsstäl-
lande att vi kan föra reformen i hamn när det gäller statens engagemang i
den. Sedan ankommer det på kommunerna att göra resten av jobbet.
Anf. 158 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande och som Bengt
Lindqvist har bekräftat är vi numera tämligen överens om de grundläggande
problemen i äldre- och handikappomsorgen. Men man skulle kunna säga att
vi har blivit överens litet för sent. Vi har inom centern t.ex. i många år motar-
betat nedläggningen av ålderdomshem och sjukhem. Denna nedläggning
skedde i snabb takt då man hade en övertro på att alla människor skulle
kunna vårdas i det enskilda hemmet. Därför har vi nu sett effekten i form av
en stor brist på detta särskilda boende, som det numera heter.
Vi har också under flera år föreslagit en halv miljard kronor årligen för att
man skulle stimulera tillkomsten av gruppboende. Allt det som nu framställs
som bra, pengarna till sjukvården och till utbyggnaden av boendet, och de
förenklade reglerna för att åstadkomma boende, är något som mycket väl
hade kunnat åstadkommas utan att man gjorde denna förändring av huvud-
mannaskapet. Jag hoppas att inte ministern eller någon i utskottsmajoriteten
tror att gränsdragningsproblemen kommer att upphöra i och med detta. Na-
turligtvis kommer de att finnas även i fortsättningen, men de kommer att
flyttas till ett annat ställe.
Slutligen skulle jag vilja säga att jag är övertygad om att det finns idéer
och uppfinningsrikedom i kommunerna, och det kommer att behövas. Men
entusiasmen är tyvärr inte så väldigt stor, det har jag haft tillfälle att kunna
konstatera, Bengt Lindqvist.
Anf. 159 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Jag är medveten om den sena timmen, men jag vill ändå
kommentera det som Rosa Östh sade.
Om vi är överens om problembilden, Rosa Östh, är jag förvånad över att
centern inte kan ansluta sig till reformens uppläggning. Det är nämligen inte
bara en fråga om statsbidrag, utan det är själva strukturen på äldreomsorgen
som nu innebär en ändring och en förbättring av förutsättningarna att an-
gripa de problem som vi diskuterar. T.ex. det betalningsansvar som kommu-
nerna nu kommer att få! Det kommer att innebära att vi driver på kommu-
nernas ekonomiska intresse att arbeta fram boendealternativ. Det kommer
att innebära att man på landstingssidan beter sig annorlunda när det gäller
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
181
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
182
de människor som är medicinskt färdigbehandlade. Detta är viktiga inslag i
den kommande reformpolitiken, och jag beklagar att centern inte har kun-
nat inse det och ställa sig bakom denna reform.
Anf. 160 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi kommer att hinna bli överens under denna
sena timme, vilket Bengt Lindqvist antydde. Men jag tror inte att någon kan
anklaga centern för att ha motarbetat förslag som i verklig mening gör det
bättre för äldre och handikappade. Men vi är alltså inte övertygade om att
detta är en bra reform. Det går åt oerhört mycket tid, mycket kraft, mycket
energi och mycket pengar för att åstadkomma detta som man skulle ha kun-
nat klara med enklare medel och även i ett tidigare skede. Vi är alltså oroade
för att detta går ut över de människor som skall ta vården och omsorgen i
anspråk och att kommunerna inte alls kommer att tjäna på det, utan att det
i själva verket kommer att kosta mer än de medel som kommunerna får för
sitt åtagande.
Anf. 161 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet för att avge en personlig deklaration till
kammarens protokoll. Den gäller socialutskottets betänkande beträffande
de åldersdementa.
Jag går tillbaka till ett beslut som riksdagen fattade 1988, då bostadsut-
skottet hade förberett bostadslån för ombyggnad och nybyggnad av ålder-
domshem. Vid det tillfället gav riksdagen ålderdomshemmen en alldeles
egen författning vid sidan om den allmänna bostadsfinansieringsförord-
ningen.
I denna särskilda författning för ålderdomshemmen beskrevs hur lägenhe-
terna skulle vara och hur de skulle vara utrustade. Finessen med att man ger
bostadslån är att lägenheterna skall funktionera som bostäder. Själva be-
greppet bostadslån talar ju om bostäder. Därför finns det mycket klara före-
skrifter om hur en bostad skall se ut.
Nu har socialutskottet fått våra synpunkter på hur det bör vara även när
det gäller åldersdementa. Denna gång delar bostadsutskottet den uppfatt-
ning som finns i regeringens proposition.
Vad jag nu beklagar är att socialutskottet har kommit fram till att det inte
skall vara utrustning i alla lägenheter. Inte ens minsta kokplatta skall finnas
i en del lägenheter. Då vill jag påminna om att det faktiskt inte är den boende
som får lånet, utan lånet är knutet till själva lägenheten. Och det är mycket
stor omsättning på bostäder för äldre.
De äldre skall i dessa lägenheter kunna umgås med andra och kunna
dricka en kopp kaffe. De skall lära sig att umgås, träna in handgrepp och
annat i köket, sådant som hör till deras egen förkovran.
Jag är, herr talman, mycket ledsen över att man har kommit till det här
beslutet. Det är en politik som jag i högsta grad ogillar. Det är inte så som
jag har tänkt mig att det skall vara med en social politik. Men nu har socialut-
skottet valt den här vägen, och jag har ingenting att rösta på vid den kom-
mande voteringen. Jag vill emellertid till protokollet ha sagt att det sätt på
vilket man har löst problemen för de åldersdementa i de fall då man inte
kräver full utrustning eller del av köksutrustning för de äldre personerna en-
ligt min uppfattning är uttryck för en felaktig grundsyn.
I detta anförande instämde Ulla Johansson och Margareta Persson (båda
s).
Anf. 162 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka Oskar Lindkvist för hans personliga de-
klaration. Låt mig intyga att socialutskottet mycket noga har studerat bo-
stadsutskottets synpunkter. Men vi har också tagit del av synpunkter från
experter på senildemens. Vi har fäst mycket stort avseende vid vad vi har
fått höra, bl.a. vid en hearing, om senildementas behov.
För vårt utskott är det viktigt att ta hänsyn till just de boende och inte till
lägenheterna. Det är av omsorg om de boende som vi har valt att föreslå
kammaren att lätta på de regler och restriktioner som tidigare har gällt be-
träffande långivning och nu också stimulansbidrag för gruppbostäder för se-
nildementa.
Herr talman! Låt mig begagna detta tillfälle till att också tacka socialut-
skottet. Det här är slutet på riksdagsperioden och några ledamöter lämnar
utskottet. Jag vill tacka hela utskottet för ett konstruktivt samarbete. Vi har
i utskottet under den här perioden uträttat mycket värdefullt, tycker jag. Vi
har kunnat komma överens om många initiativ till regeringen och kunnat
vara pådrivande inom vårt verksamhetsområde.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU43 och
NU44 samt socialutskottets betänkande 1990/91:SoU25.
Mom. 1 (ändring i reglementet för allmänna pensionsfonden)
Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 149 för reservation 1 av
Per Westerberg m.fl.
Mom. 4 (allmänna pensionsfondens näringspolitiska roll)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot 17 för hemställan i reser-
vation 3 av Rolf L Nilson. 70 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 2 av Per Wes-
terberg m.fl. anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Ekonomisk regle-
ring av äldrerefor-
men
183
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
184
Mom. 1 (sammanslagning av bankinspektionen och försäkringsinspektionen
m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 4 (skärpt kontroll över finansinstituten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Rolf L Nilson
och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 och 2 (avslag på förslaget till ekonomisk reglering, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 200 röster mot 96 för reservation 1 av
Sten Svensson m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 203 röster mot 110 för utskottets hemställan med godkännande av den
i reservation 5 av Sten Svensson m.fl. anförda motiveringen.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan återstående ärendena, utbildningsutskottets betänkande UbU21
samt finansutskottets betänkanden FiU37 och FiU34, skulle företas till avgö-
rande vid morgondagens arbetsplenum.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU21 Den statliga administrationen på utbildningsområdet, m.m.
(prop. 1990/91:100 delvis och prop. 1990/91:150 delvis).
Anf. 163 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar utgör minst sagt blan-
dad kompott. Det handlar om den statliga administrationen på utbildnings-
området. Här blandas mindre frågor med rätt stora, principiella frågeställ-
ningar. Man skulle önska att man hade haft tillfälle att kunna diskutera detta
litet mer utförligt än vad som det möjligen blir fråga om i natt.
I betänkandet behandlas några anslagsfrågor där vi är av en annan mening
än utskottsmajoriteten. Vi menar att den besparing på 100 milj.kr. på den
statliga administrationen som utlovades i propositionen borde ha haft sin ut-
gångspunkt i de medel som anvisats för den statliga skoladministrationen
budgetåret 1990/91. Vi har reserverat oss på den punkten.
Vi har också tillsammans med folkpartiet och centern reserverat oss till
förmån för ett avslag på regeringens begäran om nära 4 milj.kr. till löntagar-
organisationerna.
En annan fråga har upprört rätt många sinnen, nämligen lokaliseringen av
det nya statliga institutet för handikappfrågor i skolan. Riksdagen har tidi-
gare beslutat att det nya skolverket skall vara förlagt till Stockholm, men
nu - hux flux - vill man förlägga handikappinstitutet till Härnösand, och
detta trots att samtliga handikapporganisationer har protesterat. Av rent fy-
siska skäl vill de ha nära till skolverket. De drar sig för dessa för dem många
gånger besvärliga resor till Härnösand, vilka kan bli följden.
När det gäller universitetsområdet kan vi först konstatera att majoriteten
även nu har varit kallsinnig till våra propåer om att UHÄ bara bör vara en
tillsynsmyndighet medan däremot utvärderingen av universitetens och hög-
skolornas verksamhet bör göras av en fristående instans. Vi har reserverat
oss mot majoritetens ståndpunkt i detta sammanhang.
Vi har också en med centern och miljöpartiet gemensam reservation be-
träffande en eventuell avgiftsbeläggning av ekvivaleringen av utländska be-
tyg. Vi menar att vi i detta sammanhang inte får avvika från EGs principiella
handhavande av sådana här frågor.
Man kan också konstatera att det i detta betänkande föreslås ett anslag på
5 milj.kr. till Waldorfskolorna. Vissa av dessa skolor - nämligen de i Norrkö-
ping, Göteborg, Örebro, Umeå och Hedemora - har ju utomordentliga be-
svärligheter. Dessa 5 milj.kr. kan emellertid bara klara skolorna t.o.m. det
här budgetårets slut. Därefter är det det ovisst hur dessa skolor över huvud
taget skall kunna klara sig innan de nya reglerna för bidrag till de fristående
skolorna träder i kraft. Att vi har lyckats samla en enighet i utskottet kring
detta kan ju ändå vara glädjande för dessa skolor, så att man ser att skolornas
verksamhet är uppskattad och så att de kan få kraft att klara sig till dess att
bättre tider stundar.
Det enligt min uppfattning allra viktigaste i det här betänkandet är emel-
lertid den stora principiella frågan om universitetens och högskolornas fram-
tid. Vi har i en med folkpartiet gemensam partimotion lagt fram ett förslag
om att våra forskningshögskolor - universiteten och de stora fackhögsko-
lorna - skall ombildas och i allt väsentligt vila sin verksamhet på ett stiftelse-
kapital som skjuts till av staten. Meningen är att avkastningen av stiftelseka-
pitalet skall kunna täcka den centrala administrationen och dessutom en del
av nuvarande fakultetsanslag. I övrigt får dessa universitet och högskolor
konkurrera fritt sinsemellan och sluta avtal med staten angående viss utbild-
ning samt då naturligtvis också få ersättning.
Vi tror att ett sådant system skulle vitalisera universiteten och högsko-
lorna. Vi har sett att det har varit alltför mycket av centralstyrning trots att
socialdemokratin visserligen under senare år har varit i full reträtt bort ifrån
det som hände 1969 och också 1975 och 1977. Vi har kunnat märka att man
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen pä ut-
bildningsområdet,
m.m.
185
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
186
har varit inne på tanken att decentralisera beslutsformerna. Även i detta be-
tänkande tas en hel del av detta upp.
Vi menar emellertid att man bör gå längre än vad man har gjort. Man bör
ge en fullständig autonomi till universiteten och också forskningshögskol-
orna.
Naturligvis kan det också finnas anledning att måhända i framtiden ut-
sträcka detta till även andra enheter. Men vi är inte där ännu. Det är i första
hand när det gäller dessa enheter som vi vill pröva detta nya system för att
därmed också kunna stimulera kvaliteten.
Vi har också pekat på nödvändigheten av att förstärka på internationalise-
ringssidan. Vi står nu inför ett omfattande samarbete inom Europa, men vi
är inte helt säkra på att vi i det här landet är rustade för att kunna klara av
denna nya internationella samverkan på rätt sätt.
Detta understryks också av studentkårerna, som har kommit med propåer
och visat på de brister som finns, inte minst på bostadssidan.
Vi har också tagit upp frågan om vad vi skall göra med forskarutbild-
ningen. Vi har i enighet konstaterat att vi måste dubbla antalet disputerade
per år fram till år 2000. Men hur skall vi kunna klara av detta? Gör vi det
inte, innebär det att vi inom en rätt snar framtid i detta land kommer att ha
färre disputerade som är yrkesverksamma än vad vi har för ögonblicket.
Vad vi framför allt har pekat på är omvandlingen av utbildningsbidrag till
doktorandtjänster. Den utvecklingen bör snabbas på ytterligare. Naturligt-
vis är detta en fråga som inte bara löses på det sättet, utan många andra åt-
gärder kan också behöva vidtas. Hela forskarutbildningen är, som vi ser det,
en av våra akilleshälar.
Det finns alltnog mycket att göra för universiteten och högskolorna fram-
över. Vi har tillsammans med folkpartiet föreslagit en rad åtgärder som bör
kunna verka i rätt riktning, snabba på utvecklingen åt rätt håll. Jag kan för-
säkra att detta bara är en första början. Det kommer att finnas anledning
att komma tillbaka och att kanske mer utförligt ta upp dessa problem inför
framtiden.
Jag vill, herr talman, passa på att yrka bifall till två reservationer, men
detta innebär naturligtvis inte att vi inte står bakom de andra reservationerna
som moderata samlingspartiet har fogat till betänkandet. De reservationer
jag åsyftar är nr 5, som handlar om lokaliseringen av statens handikappinsti-
tut, och nr 10, som handlar om en ombildning av forskningshögskolorna,
universiteten och fackhögskolorna, till autonoma enheter.
Jag vill också allra sist passa på att tacka Lars Gustafsson, utbildningsut-
skottets ordförande, som väl antagligen nu gör sin kanske sista debatt i riks-
dagen. Han har med oväld försökt leda utskottets förhandlingar. Han har
strävat ärligt efter att förbättra den svenska högskolan och universiteten.
Ibland har han kanske visat en litet butter uppsyn på våra sammanträden,
men det har funnits ett hjärta där bakom. Han har också lyckats åstad-
komma åtskilliga goda resultat. Mycket av det som är positivt i dag är Lars
Gustafssons förtjänst. Ett hjärtligt tack för den tid som har varit!
Anf. 164 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar innehåller flera viktiga frå-
gor, men med tanke på den sena timmen skall jag koncentrera mig på det
som jag uppfattar som allra viktigast, nämligen skrivningarna om högskolans
styrsystem. Det har länge förekommit en kritik mot högskoleväsendet för att
det är alltför byråkratiserat. I sex års tid har jag med jämna mellanrum stått
i den här talarstolen och framfört den synpunkten. Men framför allt har de
människor som är verksamma i högskolevärlden fört den åsikten till torgs.
Det var därför mycket intressant att regeringen efter en föredragning av
statsrådet Göransson i kompletteringspropositionen förde fram ett antal
ganska radikala förslag som syftade till en decentralisering och avbyråkrati-
sering av högskolesystemet.
Många har väntat länge på de förslagen. På något sätt är det väl signifika-
tivt att de kom som inslag i en strategi för att minska statens administrations-
utgifter. Oavsett bakgrunden är det välkommet att regeringen nu föreslår ett
uppbrytande av linjesystemet, en ganska kraftig bantning av UHÄ och ett
antal decentraliseringsåtgärder. Det är verkligen hög tid.
När vi har diskuterat de här frågorna har vi fört fram de förslagen. I den
meningen är det här framgångar för våra tankar. Vi har under ett antal år
använt ett begrepp i den här diskussionen, nämligen att vi tycker att man
skall sträva efter största möjliga autonomi för högskoleenheterna. Vi tror att
det är stora vetenskapliga fördelar att vinna med ett sådant system.Vi tror
att det på lång sikt blir ett bättre intellektuellt klimat i ett samhälle där den
akademiska världen är så fristående från den politiska som möjligt.
Det är klart att man kan säga att de förslag som regeringen nu har kommit
med är steg på vägen mot en autonomi. Vi känner dock en stor oro för att
dessa förslag inte kommer att leda tillräckligt långt och att de i huvudsak
kommer att stanna på pappret. Bl.a. av det skälet har vi i motioner och nu
senast i programmet Sverige skall tillbaka till toppen, som vi har lagt fram
tillsammans med moderata samlingspartiet, fört fram en radikalare autono-
miidé. Man bör nämligen omvandla några av universiteten till stiftelseägda
enheter. Även de enheterna skulle självfallet vara beroende av staten. Staten
skall även i fortsättningen vara beställare av forsknings- och utbildnings-
tjänster från universiteten. Jag tror ändå att man genom den här föränd-
ringen av universitetens juridiska ställning i högre grad skulle kunna uppnå
det man i bästa fall kan tro också är regeringens ambition, nämligen att öka
autonomin gentemot statsmakterna.
Vi har fört fram dessa idéer i en motion gemensam för moderata samlings-
partiet och folkpartiet liberalerna. Vi har följt upp den med ett par reserva-
tioner i betänkandet. Det gäller den autonomifråga som jag har berört och
dimensioneringsfrågorna. Utbildningsutskottet har under våren på ett vär-
defullt sätt tagit initiativ till en större dimensionering av den högre utbild-
ningen. På något längre sikt menar vi dock att det är otillräckligt, och vi me-
nar att det finns anledning att gå vidare. Som Birger Hagård var inne på be-
höver Sverige fler akademiskt utbildade. Det behövs också en satsning på
forskarutbildning och högskolans internationalisering.
Mot denna bakgrund har vi således ställt oss bakom ett antal reservationer
i betänkandet. Med tanke på kammarens tidsläge skall jag avstå från att yrka
bifall till reservationerna. Jag nöjer mig med att instämma i det yrkande som
Birger Hagård framförde.
Jag vill också mycket kortfattat notera att vi har enat oss om ett initiativ
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
187
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
för att klara ett antal Waldorfskolor i avvaktan på det nya och bättre statsbi-
dragssystemet som kommer så småningom. Jag vill också konstatera att vi
delar den ståndpunkt som Birger Hagård här framförde när det gäller att
känna en skepis inför avgifter på UHÄs ekvivaleringsverksamhet. Vi har
dock stannat för ett något öppnare sinnelag när det gäller att pröva saker och
ting, och vi har inte velat motsätta oss att denna fråga utreds. Vilket slutligt
ställningstagande vi kommer att komma till i denna fråga vet jag inte, men
vi är således beredda att tillsammans med utskottsmajoriteten ändå bejaka
att denna fråga får prövas.
Jag vill slutligen uttrycka ett tack till vår utskottsordförande som nu läm-
nar riksdagen och till de övriga utskottsledamöter som jag har fått arbeta
tillsammans med under den här perioden.
Anf. 165 LARZ JOHANSSON (c):
Herr talman! Först vill jag göra några korta kommentarer kring en del av
de frågeställningar som har varit aktuella i det betänkande vi nu behandlar.
Birger Hagård och Lars Leijonborg har redan varit inne på frågan om bidrag
till organisationer av olika slag. Utöver de rent principiella ståndpunkter
som nu har framförts vill jag tillägga att vi tycker att det är fel att det nya
skolverket, med de uppgifter det skall ha framdeles, även skall vara bidrags-
beviljande myndighet. Det är skälet till att vi har avvisat de förslag som finns
i budgetpropositionen i det här sammanhanget.
Frågan om handikappinstitutet och dess lokalisering har vi diskuterat i ut-
skottet. Utöver vad som nu har sagts vill jag peka på att vi från centerns sida
har framhållit, vilket utskottsmajoriteten också gör, att det inte är nödvän-
digt att det är företrädare för handikapporganisationerna som reser till Här-
nösand för att besöka institutet utan att tjänstemännen därifrån mycket väl
kan resa åt andra hållet. Vi har dessutom fått bifall till vårt yrkande om att
regeringen får se till att handikapporganisationerna har tillräckliga resurser
för att möta de eventuella merkostnader som lokaliseringen till Härnösand
kan innebära.
Jag vill också markera att vi från centerns sida redan i vår motion och nu
i reservation tar avstånd från tanken på att belägga ekvivaleringsverksamhe-
ten med avgifter. Vi tycker inte att det är rimligt att göra det. Vi tycker inte
heller att det ens är nödvändigt att utreda den frågan. Vi konstaterar redan
nu att vi för vår del tar bestämt avstånd från det här.
När det gäller frågan om högskolans organisation och linjesystemet för ut-
skottet ett resonemang som i långa stycken stämmer väl överens med det
som vi från centerns sida har framfört redan i vår motion, där vi säger att
även om man nu luckrar upp linjesystemet, vilket vi har förordat under ett
antal år, är det naturligtvis viktigt när det gäller vissa utbildningar att garan-
tera likvärdigheten och se till att de får en jämförbar kvalitet. Det är också
vad utskottet pekar på i sitt resonemang om dessa frågor. Det finns ett antal
utbildningar som förbereder för en klart definierad yrkesroll. Det gäller t.ex.
lärarutbildningarna, vårdutbildningarna, psykologutbildning och de utbild-
ningar som behövs för rättsväsendets del. Därför tycker vi att det är bra att
utskottet gjort denna markering, även om man inte tar ställning till frågan
188
om examensordningen, eftersom denna fråga bereds. Jag vill gärna stryka
under de markeringar som utskottet gör.
Sedan tycker jag att det finns ytterligare några frågor som det är anledning
att peka på inför det fortsatta beredningsarbetet. Det är speciellt några frå-
gor som är aktuella i den utbildningspolitiska debatten när det gäller högsko-
lan.
Den ena är decentralisering, och då menar jag decentralisering i flera be-
märkelser - både av besluten om och ansvaret för verksamheten och decen-
tralisering i dess rent fysiska bemärkelse, dvs. tillgängligheten och högskole-
verksamheten såsom drivkraft i den regionala verksamheten.
Den andra frågan är krav på effektivisering. Det finns en viss risk för att
den debatten fokuseras på kvantitativa mål, på någon form av poängjakt -
att producera flest poäng till lägsta möjliga kostnad. För vår del vill vi
mycket kraftigt markera att detta inte får innebära att man på något sätt gör
avkall på kvalitetsmålet. För att kvalitetsmålen skall kunna utvecklas vid
samtliga högskolor är det naturligtvis viktigt att vi fortsätter utbyggnaden av
de fasta forskningsresurserna.
Den tredje frågan handlar om högskolans framtida dimensionering eller-
som man kanske hellre borde säga - den fortsatta uppdimensioneringen av
högskoleväsendet över hela landet. Vi har ju tagit det första steget, och vi
har dessutom gjort en beställning för det kommande året. Vi utgår naturligt-
vis från att det för de därpå kommande åren blir en fortsatt ökning av hög-
skolans dimensionering.
Ytterligare en sak som det ofta talas om i högskoledebatten är det interna-
tionella samarbetet. Det är alldeles klart att vi står inför en period av ökat
internationellt samarbete, en internationalisering av den svenska högskolan,
något som vi naturligtvis också bejakar. Kravet på internationell konkur-
renskraft, dvs. återigen en fråga om kvalitet, måste löpa jämsides med dis-
kussionerna om effektivisering.
Mot den här bakgrunden får naturligtvis frågan om utvärdering av högsko-
lan en allt större betydelse. Regeringens och riksdagens viktigaste roll fram-
över blir kanske att kunna formulera tydliga mål för högskoleverksamheten
som resultaten kan utvärderas mot.
Herr talman! Jag har velat göra dessa ytterligare markeringar. Jag står na-
turligtvis bakom de reservationer till betänkandet som centerpartiet har un-
dertecknat, men jag yrkar inte bifall till någon av dem.
Jag vill liksom de övriga talarna i den här debatten till sist säga ett varmt
tack till utskottets avgående ordförande för ett gott samarbete och ett gott
kamratskap. Dina insatser för svensk utbildningspolitik, Lars Gustafsson,
kommer att ha ett bestående värde. Tack för de här åren som vi har arbetat
tillsammans!
Anf. 166 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara uttrycka mitt beklagande över att Larz Johans-
son och centern inte velat ansluta sig till den reservation som vänder sig mot
utplaceringen av statens handikappinstitut för skolfrågor till Härnösand.
Geografisk utlokalisering och decentralisering är trots allt inte alls samma
sak. I det här fallet måste jag säga att det förefaller vara sällsynt omotiverat
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
189
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
190
att lokalisera detta institut just till Härnösand av alla ställen. Det hade varit
mycket mer befogat att institutet arbetar på samma ort som skolverket finns,
nämligen i Stockholm. De andra partierna borde kanske ha tagit fasta på vad
dessa organisationer tyckt och tänkt i detta sammanhang.
Anf. 167 LARZ JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Det hade funnits en lika enkel som förträfflig lösning på Bir-
ger Hagårds problem, om han och moderaterna vid det tillfälle då vi tog ställ-
ning till hur den statliga skoladministrationen skall utformas hade anslutit sig
till den uppfattning som centern framförde, dvs. att skolverket och handi-
kappinstitutet skulle vara en och samma myndighet och att hela den myndig-
heten skulle förläggas till Härnösand.
Anf. 168 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag är inte säker på att det hade gjort saken bättre.
Anf. 169 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Till detta betänkande har vi från vänsterpartiets sida fogat
två reservationer.
En reservation handlar om lokaliseringen av statens handikappsinstitut
för skolfrågor. Vi ställer oss tveksamma till lokaliseringen till Härnösand. Vi
anser att Sundsvall/Härnösands-området bör bli föremål för andra regional-
politiska stödinsatser. Vi tror att det hade varit av värde att ha detta institut
lokaliserat till samma ort som det nya skolverket.
Den andra reservationen handlar om professorstillsättningar. Alla partier
utom vänsterpartiet tycker att de enskilda högskolorna skall handha dessa.
Sverige är inte ett särskilt stort land, och vi tycker att frågan om tillsättning
av professorer skall ligga kvar på regerings- och riksdagsnivå.
Vi har i stället föreslagit att man skulle inrätta en ny tjänst inom högsko-
lan, nämligen biträdande professor. Detta förslag har av och till förts fram
tidigare i denna kammare. Vi trodde nog att det här förslaget skulle få en
mer positiv reaktion från de övriga partierna än vad som blivit fallet. Vi får
alltså återkomma med dessa förslag.
Om vi hade haft mer tid skulle det ha varit intressant att ta en fri och öppen
diskussion om vilken roll högskolan skall spela i det svenska samhället fram-
över. Nu har folkpartiet och moderaterna lagt fram någonting som de vill
beteckna som ett nytt förslag, nämligen att en del universitet, tekniska hög-
skolor och någon medicinsk utbildningsanstalt skall ombildas till stiftelser.
Detta är ingenting nytt, herr talman, utan det är egentligen att gå tillbaka
många decennier i tiden. Jag skall inte gå in närmare på detta men vill ändå
peka på att den föreslagna ordningen otydliggör den politiska ansvarigheten
för högskolans verksamhet. Jag tror att det i en demokrati är viktigt att de
som kan hängas också skall kunna hängas, dvs. göras ansvariga för den poli-
tik som förs inom olika samhällsområden. Jag tycker dessutom att det är ett
halvhjärtat förslag. Om man nu vill placera ut dessa universitet på någon
form av skapad marknad hade det i så fall varit bättre att föreslå att vi skulle
sälja ut t.ex. någon handelshögskola och försöka göra den lönsam. Det hade
varit ett mer radikalt förslag.
Till sist, herr talman, vill jag liksom de tidigare talarna rikta ett tack till
Lars Gustafsson för de år som vi haft tillsammans i utbildningsutskottet. Det
har varit ett givande och tagande. Både som ett tack till Lars Gustafsson och
som ett inlägg i debatten skall jag be att få läsa ett par korta dikter, eftersom
jag vet att Lars Gustafsson är road av lyrik.
Den första dikten heter ”Mitt universitet” och är skriven av Vladimir Ma-
jakovskij. Den ingår i samlingen ”Jag älskar”, som gavs ut 1922:
Ni kan franska,
dividera,
multiplicera,
böja konstiga former.
Men säg mig om ni kan
sjunga kör ihop med ett hus?
Kan ni spårvagnsspråket?
Fågelsångaren i mänsklig tappning,
som nyss är framkläckt ur ägget
räcker sin hand mot boken
och pappret i häftet.
Alfabetet har jag lärt från skyltar.
Jag har vänt sidor av järn och bleckplåt.
Jorden, jo, den tar man,
skär upp,
river itu
och sedan studerar med den.
Hela den är den minsta världsglob som finns.
Till sist en dikt av Alf Henriksson, Boksyntheten, ur diktsamlingen Me-
dan göken tiger (1964):
Om den lärde professorn i litteraturhistoria
med okuvlig idoghet läser en bok om dagen
söndag och vardag i nittio år, då har han läst in
vid pass tjugofemtusenfemhundrafemti volymer.
Men trettiotusen tavlor med kilskrift på
finns enbart i British Museum, och hundradetusen
band ägde Linköpings läroverk när seklet var ungt.
Så kan det bevisas med enkel aritmetik
att det mesta som människor vet måste tydligen vara
hörsägen, handboksupplysningar, andrahandskunskap.
Och till råga på allt har kineserna skrivit en del.
Anf. 170 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Det vore mig fjärran att svinga mig upp till sådana poetiska
höjder som Björn Samuelson, utan det var någonting mycket mera prosaiskt
som jag tänkte på i sammanhanget. Han säger att idén om stiftelser inte
skulle vara ny. Tänker han då på Uppsala Öd möjligtvis? Annars har vi en
gammal tradition av statlig centralförvaltning. Det gällde våra universitet
som hade att utbilda präster och ämbetsmän. Utvecklingen därefter har böl-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
191
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen pä ut-
bildningsområdet,
m.m.
jat fram och tillbaka. Vi har sett hur man haft större eller mindre grad av
statligt inflytande.
Under en tid har vi varit inne på den senaste fasen då staten verkligen strä-
vat efter att utöva allt sitt inflytande och närmast sett universitet och högsko-
lor som ett instrument i det härskande partiets tjänst.
Det är detta vi nu ser att man också är på väg bort ifrån, och det vill vi
ytterligare påskynda och då ta upp idén med stiftelser.
Är det annars så att Björn Samuelson vill sälja ut någonting här, så skulle
vi kunna diskutera det. Jag hörde att hans partikollega när det gällde bo-
stadsfinansieringen inte hade någonting emot att gynna kapitalismen och
bankerna. Är Björn Samuelson inne på likartade tankar, så kan man bara
säga att när det gäller vänsterpartiet kan man vänta sig allting numera.
Anf. 171 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag höll på att säga precis samma sak om moderata samlings-
partiet, men så kom jag på att man inte skall väcka den björn som sover.
Detta med stiftelse och de nya organisationsförslag ni föreslagit är egentli-
gen ingenting nytt. Det går egentligen tillbaka många decennier. Jag ville
peka på ett problem i mitt anförande: Vem skall ta det politiska ansvaret
framöver för högskoleverksamheten?
Det är ju fler människor än de som tar del av högskoleverksamhet som
är med och finansierar detta. Då måste högskolan också finnas med på den
politiska dagordningen. Då måste det också, som jag ser det, finnas politiker
som skall kunna ställas till svars för de samlade resultat som högskolan pre-
sterar.
Det gäller inte inom verksamheten som sådan utan mer ifrån vad jag skulle
kunna kalla ett samlat resultat.
Jag tycker inte man skall förenkla de olika problem som finns kring hög-
skolan på det sätt som folkpartiet och moderaterna gör genom att säga hokus
pokus, nu kan vi göra en stiftelse av alltihop och så blir det frid och fröjd.
Jag tror det är betydligt mera komplicerat än så. Skall vi, som någon tidi-
gare talare nämnde, ha ett bra intellektuellt klimat i samhället så tror jag att
tydlig rollfördelning och tydliga ansvarighetsområden är till fördel för ett bra
intellektuellt klimat.
Anf. 172 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag efterlyser fortfarande vilken tid Björn Samuelson avser.
När skulle vi, konkret, haft stiftelseform vid universitet och högskolor? Jag
kan inte påminna mig detta. Vi har haft Göteborgs högskola, Stockholms
högskola - är det detta han åsyftar?
I övrigt vill jag bara göra den kommentaren att ju mindre vi har av politiskt
inflytande i dessa sammanhang dess bättre. Forskningen och den högre ut-
bildningen skall stå fria och kunna vara någonting av ett sanningsvittne, ett
offentligt område där man sätter sanningen i högsätet och utövar kritik mot
det samhälle vi lever i. Det är den främsta uppgiften.
192
Anf. 173 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten för mycket. Att säga att nå-
gon samhällsverksamhet skall stå politiskt fri, ja, vi kan diskutera länge om
någonting sådant är möjligt.
Det bästa vore egentligen att om något skulle stå politiskt fritt framöver
skulle det vara moderata samlingspartiet.
Anf. 174 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag tycker detta betänkande är bra, och vi står bakom nästan
allt. Vi har en enda reservation, om ekvivaleringsverksamheten. Vi anser att
det inte behöver utredas om avgift eller inte, eftersom vi anser att det inte
skall vara någon avgift.
För övrigt är det positivt, och jag får som alla andra säga att jag önskar
Lars Gustafsson lycka till i hans framtida verksamhet. Jag tror inte att han
kommer att stå still sedan han lämnat riksdagen. Jag vill tacka för den tid
som varit, och jag vill också tacka övriga ledamöter i utskottet.
Jag vill tillägga att vi också vill stöjda Waldorfskolorna med 5 milj.kr. Vi
äskade först 20 milj.kr., men efter att ha hört oss för om hur mycket de
kunde göra av med detta budgetår fann vi att 5 miljoner låg litet närmare
verkligheten.
Jag är glad att vi har hjälpt dem akut.
Vi vill dessutom ändra statsbidragssystemet så att alla elever får samma
underlag för statsbidrag. Då hoppas jag det skall finnas stora möjligheter för
dessa skolor att fortsätta att leva och att blomma.
När det gäller handikappinstitutet har jag hört delade meningar om för-
läggningen i Härnösand. Jag har hört både för- och nackdelar. Det finns
också handikapporganisationer som tycker det är bra att institutet förläggs
till Härnösand. Somliga talar för och andra emot, och det kanske beror på
var man befinner sig i Sverige.
Jag tycker utskottet har behandlat saken väl. Man har tänkt på att det kan
behövas mera medel om man måste resa mera. Jag säger som Larz Johans-
son att det är viktigt att tjänstemännen, som kommer att tjänstgöra i Härnö-
sand, kanske får resa mer än de som sitter på handikapporganisationernas
kanslier.
Men det är viktigt att man har en god samverkan mellan handikappinstitu-
tet och skolverket. Vi var inne på samma linje som centern, att det skulle
varit ett och samma verk. Då hade vi gärna sett allting i Härnösand.
Detta med linjeupplösning är något som miljöpartiet också drivit när det
gäller högskolan. Jag tycker det är oerhört viktigt för att högskolan skall vara
ett kreativt centrum och ett kunskapscentrum. Man skall inte bara mäta ge-
nomströmningshastighet. Det skall verkligen vara kvalitet. Det är också vik-
tigt att dessa fasta forskningsresurser kommer ut till små högskolor. Det lig-
ger naturligtvis i vår tanke om decentralisering.
Jag vill avsluta med att säga att jag står bakom reservationen, men jag yr-
kar inte bifall till den.
Anf. 175 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Det är en ödets ironi att min sista debatt i riksdagen skall
vara vid denna tidpunkt på kvällen. Jag erinrar mig tiden för 22,5 år sedan
13 Riksdagens prolokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
193
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen pä ut-
bildningsområdet,
m.m.
194
när jag kom in i riksdagen. Då slutade de flesta debatter mycket senare än
denna. Vi har blivit vana vid andra tider på senare år. Eftersom det är ganska
få, ett drygt dussin, närvarande i kammaren och de tänker väl sitta kvar tills
det blir slut på utbildningsdebatten, tänkte jag faktiskt ta mig litet tid. Jag
tänkte koncentrera mig på ett ämne och i huvudsak ägna detta anförande åt
moderat- och folkpartireservationerna 10—13. De är baserade på Carl Bildts
och Bengt Westerbergs motion Ubl95.
Först vill jag säga ett par ord om reservation 8. Reservanterna anser att
UHÄs roll huvudsakligen skall vara att vara en tillsynsmyndighet. Ansvaret
för uppföljning och utvärdering skulle skiljas från myndighetsutövning och
skötas av ett fristående organ. Tvärtemot reservanterna anser utskottet att
tillsyn, uppföljning och utvärdering hänger samman och förutsätter var-
andra. Utskottet anser att uppföljning och utvärdering just hör till myndig-
hetsutövning. Reservanterna vill att det skall vara ett fristående organ som
skall stå för uppföljning och utvärdering.
UHÄ är fristående i förhållande till varje högskola. UHÄ är inte under-
ordnat dessa högskolor och behöver inte vara rädd för att göra utvärderingar
antingen på en viss högskola eller av en viss typ av utbildning vid flera hög-
skolor. Jag föreställer mig faktiskt att verksamheten framöver med uppfölj-
ning och utvärdering kommer att se ut på följande sätt. Först och främst
kommer varje högskola att ha en s.k. intern utvärdering där man sysslar med
sådant själv. Den är viktig, men den behöver kompletteras med extern utvär-
dering. Den externa utvärderingen kommer UHÄ att stå för, eftersom man
har överblicken och förutsätts ha den sakkunskap som behövs för utvärde-
ringen. Utvärderingen kommer säkert också att göras av organ som t.ex.
RRV, som i hög grad är fristående organ både mot högskolor och mot UHÄ.
Eftersom vi nu rör oss på det högre utbildnings- och forskningsområdet,
kommer säkert en del utvärderingar att ske som regelrätta forskningsinsatser
inom vissa discipliner. Slutligen kommer väl också internationella organ,
som t.ex. OECD, att genomföra genomlysningar. Som ledamöterna i utskot-
tet vet pågår just nu en sådan. Den omfattar högskolan tillsammans med
andra delar av vårt skolsystem. Några av utskottets ledamöter har också fått
träffa dessa OECD-utvärderare. Jag tror faktiskt att det är ganska väl sörjt
för av varandra oberoende utvärderingar i framtiden. Jag tror inte att man
behöver vara rädd på den punkten.
Vidare har vi reservationerna 10-13 från moderaterna och folkpartiet. De
utgår från den motion som har undertecknats av Carl Bildt och Bengt Wes-
terberg. Reservation 10, som Birger Hagård yrkade bifall till, får anses vara
central. Den handlar om att ge universiteten vissa maktinstrument, som det
uttrycks, i form av ekonomiska resurser oberoende av den politiska viljan.
Birger Hagård använde uttrycket fullständig autonomi.
När jag lyssnade på Lars Leijonborg modifierade han för sin del det ut-
trycket och talade om att även stiftelserna i viss mån blir beroende av staten.
Det är intressant att höra den nyanseringen. Den finns det inte mycket av i
motionen eller reservationen.
Annars låter det spännande att vara oberoende av den politiska viljan. Lä-
ser man vidare i reservationen motsvarar den inte alls vad portalstycket lo-
var. I fortsättningen av reservationen kan man nämligen läsa att hela syste-
met förutsätter att staten sluter kontrakt med resp, universitet om minimian-
tal studerande, vissa forskningsresurser och ämnesinriktning. Där får man
observera ordet ”förutsätter”.
Längre fram i reservationen står det att stiftelsekapitalet skall tillföras från
staten. Det i sin tur skall göras möjligt genom att man försäljer andra statliga
tillgångar. Litet längre fram i reservationen står det att en del av verksamhe-
ten skall finansieras genom att universiteten sluter avtal med staten om ut-
bildning och forskning.
Staten sluter alltså kontrakt med stiftelsen och universitetet om ett mini-
miantal studerande, forskningsresurser och ämnesinriktning. Stiftelsekapi-
talet tillförs från staten. Andra statliga tillgångar skall säljas. Stiftelsen och
universitetet sluter avtal med staten om utbildning och forskning.
Reservanterna från moderata samlingspartiet och folkpartiet säger att de
vill ge universiteten ekonomiska resurser som är oberoende av den politiska
viljan. Allt detta förutsätter just politisk vilja. Fast det är förstås moderater-
nas och folkpartiets politiska vilja det är fråga om. När det är moderaternas
och folkpartiets politiska vilja som skall slå igenom är det tydligen bra att
politisk vilja används för att vidta förändringar i ett system. Klarare tycker
jag knappast att ihåligheten i allt tal om universitetens oberoende av politisk
vilja kan framstå.
Detta resonemang om att vara oberoende av den politiska viljan är inget
nytt. I olika sammanhang har den tanken framförts, starkast från modera-
terna men även från folkpartiet. Jag behöver bara erinra om diskussionerna
om högskolestyrelsernas sammansättning för en del år sedan. Då uttalade
folkpartiet och moderaterna att politiseringen var ett hot mot självständighe-
ten.
Man kan då fråga sig hur det är i dag. Just nu pågår det nomineringar till
högskolestyrelserna. Vad händer då? Jo, universitetens ledningar försöker
försäkra sig om så många riksdagspolitiker som möjligt. Några av dem sitter
förresten här i salen. Varför det? kan man fråga sig. Ja, inte kan det väl vara
för att de seÖan skall förkväva universitetens frihet. Tvärtom beror det an-
tagligen på att universiteten tilltror politikerna att kunna hjälpa universite-
ten på något sätt.
Inte skulle väl friheten för universitetet i Linköping hotas om Birger Ha-
gård kom in i styrelsen? Lika litet skulle universitetet i Stockholm politiseras
i någon dålig mening om Lars Leijonborg tog plats i dess styrelse. Eller har
jag nu alldeles fel i dessa fall? Jag måste ställa den frågan mot bakgrund av
de formuleringar ni har. Jag hoppas att det inte är så.
Så ett par ord om finansieringen av stiftelserna. Vi får veta att dessa stiftel-
ser och universitet skall tillföras ett stiftelsekapital från staten och att detta
kapital skall vara så stort att avkastningen dels täcker kostnaderna för da-
gens centrala administration, dels en del av de nuvarande fakultetsanslagen.
I övrigt skall finansieringen tydligen ske genom att universiteten tar ut kost-
naderna för utbildning och forskning på något slags uppdragsbasis. Några
uppgifter därutöver om finansieringen lämnas inte i reservationen, som mot
bakgrund av förslagets karaktär enligt min mening är ovanligt kort. Inte hel-
ler motionen är i detta stycke mer upplysande.
Mot bakgrund av dessa bristfälliga upplysningar i reservationen måste jag
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
195
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
196
fråga Birger Hagård eller Lars Leijonborg hur stort kapital som fordras för
detta. Jag menar inte i detalj men någorlunda bestämt. Hur stor del av dessa
fakultetsanslag skall avkastningen av stiftelsekapitalet egentligen vara med
att täcka? Hur stora föreställer ni er att löntagarfondernas tillgångar är, och
hur mycket av dem skall man ta just till detta? Ni har ju också tankar på att
använda dem till andra ändamål.
När ni talar om att göra universiteten oberoende av den politiska viljan,
vilka garantier har ni då egentligen för att universiteten inte enligt ert förslag
i stället blir beroende av konjunkturerna? Eller tror ni att kapitalavkast-
ningen är konjunkturokänslig? Vi vet hur det var med riksbankens jubi-
leumsfond, en fråga som vi hanterade nyligen i utbildningsutskottet. Inte
heller den klarar av att göra sig oberoende av den politiska viljan, dvs. kapi-
taltillskott från riksdagen, fastän fonden hade stora förhoppningar knutna
till en aktiv fondförvaltning. En läsning av dess årsberättelse för 1990 är en-
ligt min mening i detta stycke mycket informativ, för att inte tala om de
mycket mer berömda stiftelser som vi har här i landet som har haft svårighe-
ter att hålla uppe sin avkastning genom årens lopp. Jag skall inte nämna
några namn.
Herr talman! Det är egentligen inte det faktum att det är stiftelseformen
som förs fram i motioner och reservation som är det intressanta eller märk-
liga. Det har funnits och finns skolor på olika nivåer och annan verksamhet
som drivs i denna form. Det är motiveringen för stiftelseformen som jag vill
ta fasta på, nämligen att göra universiteten oberoende av den politiska vil-
jan. Det är den som jag tycker är det märkliga och intressanta. Det är märk-
ligt och intressant eftersom konstruktionen, i varje fall så långt man kan följa
den i denna rätt vaga skiss, knappast leder dit reservanterna själva anser sig
vilja nå.
För det första gör man alltså inte universiteten oberoende av den politiska
viljan. Tvärtom förutsätter faktiskt förslaget att staten spelar en aktivt stöd-
jande roll. Staten styrs av en politisk vilja, oavsett vilka partier som har mak-
ten.
Nu inbillar sig tydligen inte Lars Leijonborg att universiteten skall vara
totalt oberoende, men Birger Hagård har en annan inställning på den punk-
ten. Jag vet inte riktigt var man kommer att landa. I varje fall tycks folkparti-
ets talesman inse att det inte är någon total autonomi det är fråga om.
För det andra kan man säga att reservanterna dessutom gör universiteten
beroende av konjunkturen, genom den kapitalavkastningskonstruktion som
finns.
För det tredje, om man skall lägga till det, kan man säga att universiteten
görs beroende av marknaden. Motionärerna säger ju att universiteten skall
leva på att sälja utbildning och forskning i konkurrens med andra, alltså på
något slags uppdragsbasis.
Vid sidan om kan det finnas anledning att ställa frågan: Hur går det egent-
ligen med de små och udda ämnen som vi behöver ha i landet, t.ex. inom en
del språk? Och hur går det med ämnen som är ”onyttiga”? - när man talar
hörs inte citationstecknen kring ordet.
Jag kunde resa fler frågor, men jag skall sluta med frågorna nu. Det finns
mycket att säga om reservationen och motionen. Jag noterade på ett ställe
att i motionen förs ett resonemang om att man vill ha 500 milj.kr. till för
utrustning och att beslut om det bör fattas så fort som möjligt. Det kravet
finns inte ens i motionens hemställan, och då är det litet svårt att ta ställning
till den propån.
Sedan vill jag gärna också uppehålla mig litet grand vid den grundläggande
högskoleutbildningen, där det reses krav på att det skall vara 18000 platser
mer per år, ”jämfört med innevarande budgetår”. Det låter bra och stort och
pampigt. Men varför jämföra med innevarande budgetår?
Vi vet ju redan att regeringens propositioner i vår innehöll påslag med
2 380 platser, vilket det blir, om man adderar alltihop. Sedan vet vi att utbild-
ningsutskottet lade på 5 000 platser ytterligare. Det var alltså alltihop för
1991/92. Vidare beställde utbildningsutskottet minst 5000 platser till för
1992/93. Det gör tillsammans någonting på 12380 platser, jämfört med inne-
varande budgetår. Det är alltså bara 5 620 platser kvar.
Man får sedan utgå ifrån att nästa forsknings- och högskoleproposition,
som skall komma på våren 1993, anlägger ett treårsperspektiv även på den
grundläggande utbildningen. Utskottet har också där redan gett det till
känna, så motionen kommer litet efter på den punkten också.
Man kan väl säga att vad göras skall är allaredan gjort resp, beställt från
utbildningsutskottets sida. Då framstår de kvarvarande 5600 platserna som
något blygsammare än de 18000. Jag tycker att det hade varit bättre att dra
bort det som vi redan har gjort, i stället för att utgå från de 18 000 platserna.
Sedan bara ett par korta kommentarer till de andra reservationerna. I re-
servation 11 vill moderaterna och folkpartiet pröva ett system där studenter-
nas val direkt skall styra resurserna. Det påstår reservanterna skulle leda till
en prioritering av utbildningens kvalitet, men det finns inte något resone-
mang om varför så skulle ske egentligen. Därför skulle jag vilja att ni utveck-
lade det här litet mera. Det vore intressant att höra.
Själva motionen pekar åtminstone på en komplikation. Man säger att ut-
bildningar kostar olika mycket. Hur vill ni då komma åt den komplikatio-
nen? Man kan rimligen inte göra våld på verkligheten och bringa alla till att
kosta lika mycket.
Även om man nu kan vara en vän av att de studerandes önskemål får väga
tyngre vid dimensionering och inriktning, har jag svårt att se att de studeran-
des önskemål skulle få vara den enda determinanten för dimensionering och
inriktning. Någon vikt måste rimligen också läggas vid samhällets behov av
personal inom utbildning, vård, rättsväsen, etc. En speciell aspekt utgör här
de mindre och medelstora högskolorna och därmed tillgängligheten i olika
delar av landet. Jag skall bara peka på den problematiken och lämna den
tills vidare, eftersom tiden rinner i väg.
Utskottet finner, mot bakgrund av att nytt anslagssystem skall införas i
från 1993/94, ingen anledning att biträda det här motionsyrkandet.
I reservation 12, som några har varit inne på, vill man ha mer medel för
internationalisering, men där nämns inga summor och ingen tidpunkt. Det
borde annars ha varit lätt att komma med preciserade förslag, så att man
hade haft något konkret att ta ställning till. Jag kan möjligen förstå att spe-
ciellt folkpartisterna i utskottet hade svårt att av sin partiledning få mer
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
197
14 Riksdagens protokoll 1990/91:130
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
198
pengar till dimensionering och därför drar sig för att efter så kort tid komma
med ytterligare anslagsyrkanden i mer konkret form.
Reservation 13 innehåller ju fyra propåer som alla rör forskning. Alla de
här propåerna är ju vällovliga, men de är kostsamma. Några preciseringar
finns inte här heller. Därför är det svårt att veta någonting om vilken volym
och takt och därmed kostnadernas fördelning i tiden. Vi behandlade den här
forskningspolitiska propositionen i kammaren den 8 juni 1990. Då tog vi
ställning till forskningspolitiken för tre år framåt. Det har inte, enligt min
mening, inträffat någonting som är av sådan vikt att det gör det motiverat att
ta upp besluten från juni 1990 till omprövning. Det får i vanlig ordning göras
inför nästa treårsperiod, dvs. våren 1993.
Med det anförda ber jag att få yrka bifall till hemställan i utbildningsut-
skottets betänkande 21 på samtliga punkter.
Anf. 176 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Jag skall gärna försöka svara Lars Gustafsson på de punkter
som han har tagit upp, eller i varje fall några av dem.
Först vill jag erinra om att, som Lars Gustafsson väl känner till, det har
varit minst sagt litet stökigt i utskottet. Vi har fått ett antal propositioner som
har behandlat olika frågor när det gäller dimensionering etc. Detta har också
bidragit till att vi inte har något yrkande när det gäller t.ex. utrustningen och
de 500 miljoner som Lars Gustafsson tog upp. Det har vi behandlat i ett an-
nat sammanhang.
Det gäller också internationaliseringen. Där har summor varit anslagna,
och dessa har då avvisats. När det gäller forskningen ville vi lägga på, vill jag
minnas att det var, 20 milj.kr. ytterligare till omvandling av utbildningsbi-
drag till doktorandtjänster.
Detsamma gäller också i dimensioneringen här. Det här togs upp först i
det gemensamma program som utformades av folkpartiet liberalerna och
moderata samlingspartiet. Där hade vi att utgå ifrån det faktiska läget som
existerade. Då hade utbildningsutskottet ännu inte fattat något beslut om att
öka ut de här platserna. Det är sådant som sker under processens gång. Det
är i och för sig riktigt, som Lars Gustafsson säger, att det återstår 5 000—6 000
platser för att man skall komma upp i dessa 18000 platser. Det bör inte vara
alldeles omöjligt att göra det.
När det sedan gäller själva konstruktionen vill jag bara erinra om att tan-
ken är att staten skjuter till en grundplåt genom att sälja ut företag, slakta
löntagarfonder eller vad man nu gör. Staten skjuter till den här grundplåten,
och avkastningen bör kunna täcka den centrala administrationen, har vi
sagt, för universitetet eller högskolan och dessutom en del av de nuvarande
fakultetsanslagen. I övrigt måste naturligtvis staten stå som en beställare.
Det är riktigt att staten måste se till att det finns lärare, läkare och vad det
nu kan vara fråga om. Staten kommer då att vara beställare i de här samman-
hangen. Universiteten och högskolorna har då att utföra det här och ta betalt
för det i vanlig ordning. Så till vida är det naturligtvis helt riktigt att universi-
teten och högskolorna kommer att vara beroende av kunderna, av bestäl-
larna. Där kommer det naturligtvis inte att kunna vara någon fullständig fri-
het. Det centrala är ju å andra sidan här att staten så litet som möjligt lägger
sig i de olika detaljerna, att man lämnar åt de olika universiteten och högsko-
lorna att själva utforma sina regler och att själva utforma sina profiler på
olika områden.
På det här sättet kan kvaliteten också förbättras. Hur stort kapitalet bör
vara är en fråga som det självfallet, det förstår också Lars Gustafsson, inte
låter sig besvaras här. Men nog är både löntagarfonder och statsägda företag
av en sådan storleksordning att en utförsäljning skulle kunna ge ett hyggligt
kapital i botten.
Jag får nöja mig med att besvara de här frågorna och säga att det naturligt-
vis skulle ha varit intressant att kunna ha en större debatt om det. Om det
blir oklarheter i fortsättningen kan vi väl alltid få Lars Gustafsson som kon-
sult när vi skall utforma det nya programmet.
Anf. 177 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Vi har fört fram ett par - i varje fall för svensk utbildningsde-
batt - ganska nya idéer i vårt program och i vår motion. Jag noterade att Lars
Gustafsson sade att det var spännande idéer. Därefter ställde han ett antal
frågor, varav flera naturligtvis är relevanta. Det går inte att i detalj besvara
dessa frågor, för det behövs ett idéutvecklingsarbete på detta område.
Det krävs en politisk vilja för att man skall kunna genomföra den här ope-
rationen, men tanken bakom den är att man efteråt skall ha en högre grad
av autonomi än man för närvarande har. Självfallet är detta en gradfråga,
som kan konkretiseras ungefär så här: Har handelshögskolan i Stockholm en
större frihet gentemot statsmakterna än vad Stockholms universitet har? Jag
tror att det är så, men detta är inte svart eller vitt, utan det är just en grad-
fråga. Jag tycker att det är angeläget att sträva efter ett större oberoende
gentemot statsmakterna.
Som Lars Gustafsson nämnde har vi i en annan reservation fört fram en
idé som innebär att man skulle pröva ett system där studenternas val mera
direkt får genomslag för resursfördelningen - det som på modern svenska
kallas för ett voucher-system. Inte heller detta system skiljer sig i grunden
från det system som vi i dag har. Nu slår studenternas vilja förhoppningsvis
på sikt igenom vid anslagsfördelningen genom en politisk process. Med ett
voucher-system skulle detta ske snabbare.
Att göra universiteten och högskolorna mera beroende av studenternas
val skulle framtvinga ett ökat intresse ute på enheterna för kvalitet i utbild-
ningen. Det skulle ganska snabbt sprida sig bland studenterna vilken utbild-
ning som är bra i Göteborg och vilken som är bra i Umeå. Studenternas val
skulle innebära en form av röstning. De enheter som valdes bort skulle
ganska snabbt tvingas att höja sin kvalitet.
Anf. 178 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Birger Hagård anser att det centrala är att staten inte skall
lägga sig i detaljer. Då kan man fråga sig om det är någonting specifikt för
den stiftelseform som ni förespråkar. Om man ser till de tankegångar som
har förts fram i kompletteringspropositionen, där man skissar på en ny orga-
nisation för högskolan, framgår det ganska tydligt att även den reforme-
ringen leder till att staten kommer att lägga sig i mycket mindre i fortsätt-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
199
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
200
ningen när det gäller detaljer. Det kommer alltså att bli en ökad grad av au-
tonomi inom högskolan.
Er stiftelsetanke leder inte särskilt mycket längre än vad en normal refor-
mering av det nuvarande systemet gör. Det återstår för er att bevisa motsat-
sen.
Lars Leijonborg sade att detta är en gradfråga. Det är efter operationen
som det skall bli en högre grad av självständighet för högskolorna. Detta
resonemang kan man möta på samma sätt, dvs. genom att hänvisa till de för-
slag som har aviserats om att högskolorna skall ges större självständighet att
operera. Det gäller både beträffande anslagen och beträffande själva styrsys-
temet. Den uppsättning organ som finns skall de också få större frihet att
bestämma själva. Jag tycker därför att detta är tillgodosett även inom den
nuvarande ramen för reformer.
Birger Hagård kunde inte säga något om storlekar m.m. Eftersom jag inte
fick något svar från Lars Leijonborg och Birger Hagård på den punkten
skulle jag kunna ta upp ett resonemang om detta. Men tyvärr är timmen så
sen. Det kan ändå vara intressant att veta att kostnaderna för de sex universi-
teten och de tre fackhögskolorna när det gäller fakultetsanslagen och den
centrala administrationen är ungefär 4 miljarder. För att klara kostnaderna
för dessa nio enheter har vi samma reala avkastningskrav som löntagarfon-
derna, dvs. 3% av nuvärdet av förvaltade medel. Det skulle då fordras ett
kapital i storleksordningen 130 miljarder. Och löntagarfonderna lär inte ha
mer samlade marknadsvärderade tillgångar än ca 19-20 miljarder. Där ser
man något av spännvidden. Om man sedan vet att statsbudgeten för 1991/92
omsluter 450 miljarder har man några referenspunkter att sätta in för att för-
söka bedöma er skiss. Då får man ett hum om vilken storleksordning det
egentligen är fråga om.
Det är inte trovärdigt att, när man kommer upp i sådana summor, tro att
storlekar av detta slag kan hanteras oberoende av den politiska viljan. Det
är alldeles för stora summor för detta som vi rör oss med. Och relationer
mellan varifrån ni kan ta pengar och vad som behövs, tycker jag inte heller
pekar på att det här är särskilt realistiskt, åtminstone inte i den tappning som
ni nu har gett det här förslaget.
Anf. 179 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Det är alldeles givet att hela denna skiss måste utformas yt-
terligare. Men redan nu förvaltar ju universiteten och vissa fackhögskolor
stora summor. Jag tänker på Uppsala universitetet, som torde ha fasta till-
gångar på ungefär en miljard kronor. Och jag vill minnas att Karolinska har
tillgångar på ungefär 600 miljoner. De andra universiteten har också åtskil-
liga sådana tillgångar. Detta tillsammans med det som naturligtvis riksdagen
får betala för den utbildning som man beställer, för den forskning som man
vill skall utföras, etc., borde i och för sig förslå.
Men det centrala är att de olika universiteten och högskolorna genom ett
sådant förslag blir självständigare och får möjlighet att profilera sig, och det
blir sannolikt en bättre kvalitet. Det är roligt att Lars Gustafsson tycker att
idén är intressant och att han inte alls ställer sig främmande till att pröva
detta. Det gör att jag väl får sluta detta inlägg med att upprepa vad jag sade
om att det är möjligt att Lars Gustafsson kan göra stora insatser som konsult
när vi utformar ett nytt universitets- och högskoleprogram i Sverige.
Anf. 180 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Lars Gustafssons uträkning hade väl ändå några brister.
Först och främst är det i varje fall inte folkpartiet liberalernas tanke att man
måste överföra alla universitet och forskningshögskolor till stiftelseform
omedelbart, utan tvärtom står det i detta program att det handlar om några
av dem.
Jag tycker inte att man skall ta hela fakultetsanslaget, eftersom det är
ganska viktigt att vi har kvar det som väldigt mycket har varit svenskt univer-
sitetsväsendes kännemärke, nämligen att forskningsenheter har fått lov att
konkurrera om forskningsanslagen. Grunddragen i forskningsfinansierings-
systemet kan alltså bibehållas. Men för att öka oberoendet har vi sagt att en
del av fakultetsanslagen kan ersättas med avkastningen av ett stiftelsekapi-
tal. Men det handlar inte om den storleksordning som Lars Gustafsson här
talade om.
Det regeringen kom med i kompletteringspropositionen - minskningen av
UHÄ, uppbrytningen av linjesystemet, decentraliseringen när det gäller in-
rättande av professurer, och en hel del annat - är saker som vi under årens
lopp har fört fram. Därför kan jag tala med ett visst självförtroende när jag
säger att jag tror att de idéer som vi har fört fram i den motionen och i det
gemensamma programmet kommer att finnas med i den utbildningspolitiska
debatten ett tag och i en eller annan form materialiseras i form av samhälls-
förändringar, kanske förr än vi anar. I detaljer finns det, som jag sade, säkert
anledning att fundera.
Som Lars Gustafsson också var inne på är den nuvarande regeringens am-
bition numera också att öka högskolornas självständighet. Vi tror bara att vi
har hittat en bättre form för detta än vad regeringen har gjort i komplette-
ringspropositionen.
Anf. 181 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Då detta mänskligt att döma är mitt sista inlägg från riksda-
gens talarstol vill jag först tacka alla meddebattörer här i dag och i tidigare
debatter för ett i huvudsak hyggligt meningsutbyte. Jag tackar också för alla
erkännsamma ord som har yttrats nu och tidigare.
Jag har inte hört till de mera talträngda i denna kammare och således inte
tagit upp alltför mycket tid. Det har andra gjort. Min håg och läggning har
mera stått till de små sammanhangen - utskott, utredningar, utskottsgrupp,
informella överläggningar och samtal. Jag tror mig ha gjort större nytta där
än genom frekventa inlägg här i kammaren.
Det förhållningssättet ger inte särskilt mycket utdelning i statistiska sam-
manhang, vari det lätt mätbara alltid totalt dominerar.
Jag fick i min hand vid förra riksmötets avslutning ett konvolut med titeln
Sagt och gjort och med mitt namn under. När jag slog upp dokumentet fann
jag följande:
1 motion med mig som första namn
2 yttranden i kammaren
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Den statliga admi-
nistrationen på ut-
bildningsområdet,
m.m.
201
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Omställning och
minskning av den
statliga
administrationen
Det såg onekligen litet tomt ut på A4-sidan, och jag tänkte: Det här är
alltså allt jag har sagt och gjort. Det var inte mycket. Jag erinrade mig då alla
sammanträden i ordförandestolen i utbildningsutskottet, alla överläggningar
och alla samtal jag deltagit i under året. Jag kunde inte låta bli att skratta åt
konvolutets etikett Sagt och gjort. Det är mycket som inte fångas i sådana
kvantitativa sammanställningar.
Jag har inte heller känt mycket för att uppträda i massmedia - det är kan-
ske fel av en politiker - med deras inriktning på det udda och sensationella.
På tal om massmedia erinrar jag mig ett lunchsamtal från 1972 med Ex-
pressens chefredaktör Per Wrigstad om pressens behandling av riksdagen.
Jag ställde frågan till Wrigstad varför Expressen aldrig kunde behandla riks-
dagens vardagsarbete, t.ex. i utskotten. Han svarade då att det inte var nå-
gon nyhet. Jag replikerade att det skulle vara den verkliga nyheten om Ex-
pressen för en gångs skull behandlade riksdagens vardag. Han blev svaret
skyldig.
Massmediernas förakt för vardagsarbetet gäller förresten inte bara riksda-
gen. Detsamma gäller kommuner, landsting, föreningsliv, folkrörelser och
hela närings- och arbetslivet. Den vanliga vardagen reflekteras sällan i mass-
media.
För att kontra Björn Samuelsson: En dikt av Werner Aspenström kan
lämpligen illustrera mina känslor härvidlag. Den heter Ikaros och gossen
Gråsten.
Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd - såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU37 Omställning och minskning av den statliga administrationen
(prop. 1990/91:150 delvis).
202
Anf. 182 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Vi moderater stödjer naturligtvis alla de reservationer till
betänkandet som vi undertecknat. För tids vinnande skall jag inskränka mitt
yrkande och mina synpunkter till att endast omfatta reservation 1, trots att
det finns mycket att säga om regeringens förslag om omställning och minsk-
ning av den statliga administrationen.
Propositionen ger t.ex. endast svaga direktiv om hur neddragningen skall
ske. Vi reservanter anser däremot att omställnings- och effektivitetsarbetet
i den statliga administrationen bör bedrivas långsiktigt och målmedvetet. Vi
anser också att det skall vara ett väsentligt inslag i den ordinarie budgetpro-
cessen. Regeringen borde också ha presenterat en mer genomtänkt strategi
för uppbyggnaden av de olika myndigheternas regionala organisation. Det
har tyvärr inte heller skett.
Anf. 183 LARS DE GEER (fp):
Herr talman! Denna proposition har egentligen ett stort fel: den kommer
sju eller åtta år för sent. Ute i industrin är ju personalbesparande organisa-
tionsgenomgångar en nödvändighet med jämna mellanrum. Parkinssons lag
leder annars ofelbart till att stora organisationer arbetar med för mycket per-
sonal. Den i dag aktuella propositionen innebär egentligen blott att den stat-
liga administrationen utsätts för det rationaliseringens stålbad som industri-
ella organisationer rutinmässigt genomgår.
Från oppositionens sida har detta länge efterlysts, och det är glädjande att
det nu äntligen händer något. De föreliggande reservationerna avser an-
tingen önskemål om förtydliganden eller om påskyndande åtgärder. För att
spara kammarens tid vill jag i likhet med Rune Rydén yrka bifall till reserva-
tion 1.
Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande i riksdagen ber jag få
tacka finansutskottets närvarande medlemmar för trevliga debatter under de
gångna sex åren. Vi har visserligen haft meningsskiljaktigheter, men jag
tycker att vi har avhandlat dem på ett kamratligt och trevligt sätt i en trevlig
debatt.
Anf. 184 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det som behandlas i finansutskottets betänkande 37 om om-
ställning och minskning av den statliga administrationen är en stor och viktig
fråga. Den skulle vara mycket väl värd en ingående debatt. Man skulle
kunna diskutera t.ex. hur detta skulle kunna ske; hur byråkratin minskar
samtidigt som valfrihet och möjlighet till personlig påverkan ökar.
Minskningen skulle också kunna innebära en utveckling. Alla vet ju att
utveckling kräver förändringar. Den goda utvecklingen kräver de rätta för-
ändringarna. För att finna de rätta förändringarna krävs det en mycket ingå-
ende analys och en mycket god vilja till konstruktivt samarbete. Det återstår
mycket arbete innan vi når fram till dessa kunskaper, och oppositionen ger
ju inga fullständiga förslag om detta.
Eftersom morgonsolen nu strax tittar in genom fönstren skall jag inte för-
länga kammardebatten. Jag begränsar mig därför till att yrka bifall till reser-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Omställning och
minskning av den
statliga
administrationen
203
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Statliga betalningar
och postgirot
204
vation 2, men centern står självklart bakom alla reservationer som vi del-
tagit i.
Anf. 185 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Inte heller jag skall förlänga debatten, utan jag vill bara yrka
bifall till reservation 4. Naturligtvis står vi bakom alla andra reservationer
som vi har fogat till betänkandet.
Detta är en stor och viktig fråga, särskilt med tanke på den situation vi
befinner oss i i dag, med ständigt ökande budgetunderskott och en mängd
andra problem i samhället. Frågan hade därför varit värd en lång diskussion,
men jag avstår.
Anf. 186 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! Kl. 01.40 känner man stark sympati för det från talmansbor-
det vid olika tillfällen framförda önskemålet om korta inlägg. Jag skall därför
bara med hänvisning till vad som är skrivet i finansutskottets betänkande be
att få yrka bifall till hemställan i det samma.
Med anledning av att Lars De Geer enligt egen utsago i dag uppträder i
kammaren för sista gången vill jag dessutom till honom rikta ett varmt tack
för det sätt på vilket vi gemensamt har kunnat genomföra arbetet på finans-
utskottet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU34 Statliga betalningar och postgirot (prop. 1990/91:150 delvis).
Anf. 187 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Frågan om betalningar till och från staten är en gammal lång-
körare här i riksdagen. Den första moderata kommittémotionen väcktes di-
rekt efter den socialdemokratiska återkomsten till regeringsmakten vid
1982/83 års riksmöte. Finansutskottets socialistiska majoritet har sedan dess
genom åren bjudit ett segt motstånd. Men steg för steg har den tvingats till
reträtt, och nu har åtskilliga av de ursprungliga kraven tillgodosetts.
De statliga betalningarna är bara ett bland många exempel på hur rege-
ringen tvingats överge ett motstånd i det egna partiet och göra marknadseko-
nomiskt betingade eftergifter. Det räcker att påminna om avregleringen av
kredit- och valutapolitiken, sänkningen av marginalskatterna, ansökan om
medlemskap i EG, den sänkta kompensationsnivån inom sjukförsäkringen,
Öresundsbron och införandet av reklam-TV.
Alldeles färska företeelser av samma slag är kronans anknytning till ecun
samt beslutet att avmonopolisera och bolagisera byggnadsstyrelsen. I de sist-
nämnda fallen blev regeringens kapitulation för de moderata kraven lika
plötslig som den var fullständig. Beträffande byggnadsstyrelsen har kamma-
ren för bara drygt en månad sedan på den socialistiska utskottsmajoritetens
förslag avslagit just de förändringar som ett enhälligt utskott nu rekommen-
derar kammaren att i dag - fast möjligen efter några timmars sömn - anta.
I fråga om de statliga betalningarna hade utskottets socialdemokrater
dock den goda smaken att skjuta på ärendets behandling till dess att rege-
ringens reformförslag presenterades i kompletteringspropositionen. Vad
som där förslogs innebar ingen fullständig framgång för de moderata mo-
tionsyrkandena. Men den viktigaste punkten har blivit tillgodosedd, nämli-
gen förslaget att överskjutande skatt skall kunna överföras direkt till konto
i bank. Det är för mig en gåta att socialdemokraterna så länge har kunnat
motstå de sakligt starkt grundade krav som vi moderater med stöd av bl.a.
brottsförebyggande rådet och riksrevisionsverket under många år har fram-
fört.
Men flera punkter kvarstår att förverkliga, innan valfrihet råder mellan
post och bank vid betalningar till och från staten. Hit hör bl.a. inbetalningar
av mervärdeskatt och punktskatter, vilka enligt regeringens och utskottsma-
joritetens mening även fortsättningsvis bara skall kunna göras via posten.
Som framgår av den för moderater och folkpartister gemensamma reser-
vation 1, till vilken jag yrkar bifall, är det angeläget att staten medverkar till
att skapa rationella, billiga och bekväma betalningsrutiner i samhället. En
väsentlig förutsättning för detta är att fri konkurrens kommer till stånd mel-
lan olika institutioner och betalningsformer. Detta kan uppnås genom en
upphandling hos olika betalningsförmedlare på samma villkor som i övrigt
gäller inom statsförvaltningen, dvs. i enlighet med upphandlingsförordning-
ens krav på affärsmässighet. Ett område där det framstår som angeläget är
utbetalningen av löner och pensioner. Först när postgirots och Nordbankens
gynnade ställning vid statliga betalningar har upphävts, kan det, enligt min
mening, bli tal om att göra de eftergifter som nu föreslås i form av rätt till
räntegottgörelse och övertrassering på postgirokonto.
Herr talman! Det återstår således mycket att göra på detta område innan
full frihet råder för allmänheten och myndigheterna att välja mellan postgi-
rot och bankerna som betalningsförmedlare. Men regeringen har anvisat
fortsatt utredningsarbete med sikte på ytterligare förändringar. Oavsett vad
som händer i höstens val lovar jag att vi moderater i en eller annan form
kommer att återkomma med förslag till avreglering på detta område.
Anf. 188 LISBET CALNER (s):
Herr talman! Efter lång dags färd mot natt - jag har räknat att färden har
varat i snart 16 timmar - är jag ändå glad över att kunna konstatera att det
är så pass många av kammarens ledamöter som är intresserade av finansut-
skottets betänkande om det statliga betalningarna.
Under de sex år som jag har suttit i finansutskottet har vi diskuterat denna
verksamhet minst en gång om året.
Under lika lång tid och förmodligen längre, som jag kunde förstå av Lars
Tobisson, har utskottets majoritet lyckats avvärja beslut som - om förslag
från moderaterna och folkpartiet liberalerna hade vunnit gehör - skulle ha
inneburit att postens förnämliga service över hela landet skulle ha försäm-
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Statliga betalningar
och postgirot
205
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Statliga betalningar
och postgirot
rats. Jag tänker då på den betalningsförmedling som postgirot utför åt staten
och som genererar medel för att bekosta den rikstäckande servicen.
Utskottets krav är att betalningarna skall ske på ett för allmänheten och
näringslivet rationellt sätt. Detta har förresten fastslagits av riksmötet.
Det innebär självklart att förändringar måste ske med tiden. Vi har fattat
beslut i riksdagen att dessa förändringar skall vara av sådan natur att de kan
genomföras utan att betydande konsekvenser för postens ekonomi uppstår.
Vår bedömning är att de förändringar som nu föreslås i den reviderade
finansplanen står väl i samklang med dessa krav.
I finansutskottets betänkande 34 tillstyrker vi att överskjutande skatt kan
betalas in på såväl bank- som postgiro. Detsamma kommer att gälla för cen-
trala studiestödsnämndens betalningar, för jordbruksverket och boverket.
För att balansera det bortfall av intäkter som blir följden av dessa föränd-
ringar tillstyrker utskottets majoritet också att postgirot ges rätt att fritt sätta
ränta på juridiska personers postgirokonton och att lämna kortfristig kredit
på upp till 30 dagar.
Lars Tobisson har redogjort för de olika reservationerna. Jag vill bara göra
den kommentaren att där är vi inte överens utom på en punkt. I en reserva-
tion säger nämligen moderaterna och folkpartisterna att det är tillfredsstäl-
lande att konsekvenserna av olika alternativ närmare belyses och att posten
skall få ersättning för den rikstäckande service som vi kräver att den skall ge.
Hittills har moderaternas och folkpartiets förslag bara varit att de skall ske
”på annat sätt” än nu. Tills dess man gjort en bättre precisering och konkreti-
sering av hur vi skall lösa den frågan, är det nog ändå riktigt att vi belyser de
här alternativen och har litet mer fantasi än att vi bara säger att det skall ske
”på annat sätt”.
Jag tänker fortsätta med en annan sak som har blivit en följetong. Jag läser
med stort intresse bankgirots årsredovisning för år 1990 med anledning av
Lars Tobissons påstående att det inte går att betala skatt på banken. Jag har
försökt förklara detta år efter år, och jag har läst i bankgirots egen skrift. Jag
tänker citera den även nu:
”Alla typer av skatt kan betalas i Bankernas Skattegiro. Betalaren behö-
ver bara lämna in ett betalningsuppdrag i sin bank. Bankerna ansvarar sedan
för att skatterna betalas i rätt tid.
För betalaren är det lätt och bekvämt och ger dessutom räntevinster efter-
som pengarna inte dras från kontot förrän dagen efter förfallodagen.”
När det gäller frågan om konkurrensen och bankgirots deltagande i de
statliga betalningarna konstaterar man i samma skrift:
”Bankgirot har kommit att spela en allt viktigare roll också i den statliga
sektorns betalningsförmedling.”
Den kommer att spela en ännu större roll när vi i morgon har voterat om
finansutskottets betänkande nr 34. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
och avslag på de fyra reservationerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 juni.)
206
Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:199 Förbud mot vissa dopningsmedel
Utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU22 Ändring av anslagsbeloppet till Lokala och individuella lin-
jer samt fristående kurser
Näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU39 Postens bankverksamhet
1990/91 :NU42 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Anf. 189 ANDRE VICE TALMANNEN:
Efter samråd med näringsutskottets presidium vill jag meddela att jag i
morgon kommer ätt föreslå att näringsutskottets betänkanden NU39 och
NU42 skall avgöras efter endast en bordläggning.
17 § Kammaren åtskildes kl. 1.50.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 4 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 30 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 53 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 67 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.50,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6§ anf. 111 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 125,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. voteringen efter anf. 162 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
IBarbro Karlsson
207
Prot. 1990/91:130
1§ Förnyad bordläggning................................. 1
2§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 11
juni............................................ 1
Näringsutskottets betänkande NU40
Skatteutskottets betänkande SkU26
Socialutskottets betänkande SoU23
Trafikutskottets betänkande TU29
3 § Viss fråga om traktamente till riksdagens ledamöter.......... 7
Konstitutionsutskottets betänkande KU49
Beslut................................................ 7
4 § Fast förbindelse över Öresund.......................... 7
208
Trafikutskottets betänkande TU31
Debatt
Elving Andersson (c)
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp)
Anders Castberger (fp)
Birger Rosqvist (s)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Rolf Clarkson (m)
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Bertil Persson (m)
Kjell-Arne Welin (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Annika Åhnberg (v)
Gösta Lyngå (mp)
Lars-Erik Lövdén (s)
Förste vice talmannen (om debattiden)
Per Stenmarck (m)
Siw Persson (fp)
Håkan Hansson (c)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Jan Andersson (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Maggi Mikaelsson (v)
Paul Ciszuk (mp)
(forts.)
Beslut om samlad votering................................ 106 Prot. 1990/91:130
4§ (forts.) Fast förbindelse över Öresund (forts. TU31).......... 107 12 juni 1991
Grethe Lundblad (s)
Jan Jennehag (v)
Krister Skånberg (mp)
Anneli Hulthén (s)
Anita Stenberg (mp)
Margareta Winberg (s)
(forts.)
Ajournering........................................... 117
Återupptagna förhandlingar............................... 117
4§ (forts.) Fast förbindelse över Öresund (forts. TU31).......... 117
Carl Frick (mp)
Lars Norberg (mp)
Marianne Samulesson (mp)
Margit Gennser (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Ragnhild Pohanka (mp)
Förste vice talmannen (om förbudet att från åhörarläktaren
störa kammarens förhandlingar)
Beslut fattades efter 8 §
5 § Fast förbindelse över Östersjön ......................... 135
Trafikutskottets betänkande TU35
Debatt
Jan Strömdahl (v)
Birger Rosqvist (s)
Beslut fattades efter 8 §
6 § Vissa följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m............ 137
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Debatt
Agne Hansson (c)
Knut Billing (m)
Erling Bager (fp)
Jan Strömdahl (v)
Kjell Dahlström (mp)
Oskar Lindkvist (s)
Talmannen
Beslut fattades efter 8 §
7 § Ändrade villkor för vissa bostadslån...................... 152
Bostadsutskottets betänkande BoU21
Beslut fattades efter 8 §
8§ Uppskov med behandlingen av vissa ärenden............... 152
Bostadsutskottets betänkande BoU22
Beslut................................................ 152
Trafikutskottets betänkande TU31
Trafikutskottets betänkande TU35
Bostadsutskottets betänkande BoU20
Bostadsutskottets betänkande BoU21
209
Prot. 1990/91:130 Bostadsutskottets betänkande BoU22
12 juni 1991 Beslut om samlad votering................................ 154
9§ Allmänna pensionsfonden.............................. 154
Näringsutskottets betänkande NU43
Debatt
Karin Falkmer (m)
Kjell Ericsson (c)
Lars Bäckström (v)
Lars Norberg (mp)
Björn Kaaling (s)
Hadar Cars (fp)
Beslut fattades efter 11 §
10 § Sammanslagning av bankinspektionen och försäkringsinspektio-
nen, m.m......................................... 163
Näringsutskottets betänkande NU44
Debatt
Karin Falkmer (m)
Lars Bäckström (v)
Lars Norberg (mp)
Leif Marklund (s)
Beslut fattades efter 11 §
11 § Ekonomisk reglering av äldrereformen................... 167
Socialutskottets betänkande SoU25
Debatt
Sten Svensson (m)
Rosa Östh (c)
Daniel Tarschys (fp)
Bo Holmberg (s)
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Oskar Lindkvist (s)
Beslut................................................ 183
Näringsutskottets betänkande NU43
Näringsutskottets betänkande NU44
Socialutskottets betänkande SoU25
Beslut om uppskjuten votering............................. 184
12§ Den statliga administrationen på utbildningsområdet, m.m. . . . 184
Utbildningsutskottets betänkande UbU21
Debatt
Birger Hagård (m)
Lars Leijonborg (fp)
Larz Johansson (c)
Björn Samuelson (v)
Eva Goes (mp)
Lars Gustafsson (s)
Beslut skulle fattas den 13 juni
210
13 § Omställning och minskning av den statliga administrationen . . .
Finansutskottets betänkande FiU37
Debatt
Rune Rydén (m)
Lars De Geer (fp)
Ivar Franzén (c)
Carl Frick (mp)
Per Olof Håkansson (s)
Beslut skulle fattas den 13 juni
14 § Statliga betalningar och postgirot.......................
Finansutskottets betänkande FiU34
Debatt
Lars Tobisson (m)
Lisbet Calner (s)
Beslut skulle fattas den 13 juni
15 § Bordläggning......................................
16 § Meddelande om NU39 och NU42.......................
Andre vice talmannen
202 Prot. 1990/91:130
12 juni 1991
204
207
207
211
gotab 98966, Stockholm 1991