Protokoll
1990/91:129
Justerades protokollet för den 5 juni.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:196 till lagutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Finansutskottets betänkanden 1990/91:FiU34 och FiU37
Socialutskottets betänkande 1990/91:SoU25
Utbildningsutskottets betänkande 1990/91 :UbU21
Trafikutskottets betänkanden 1990/91 :TU31 ochTU35
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
Företogs till avgörande utbildningsutskottets betänkanden
1990/91:UbU17, UbU18, UbU19 och UbU20, konstitutionsutskottets be-
tänkanden 1990/91 :KU38 och KU48, socialutskottets betänkanden
1990/91 :SoU21, SoU22 och SoU18, utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU23, jordbruksutskottets betänkanden 1990/91:JoU29 och
JoU31, näringsutskottets betänkanden 1990/91 :NU33, NU41 och NU46
samt trafikutskottets betänkande 1990/91 :TU28 (beträffande debatten i
dessa ärenden, se prot. 126 och 128).
Utbildningsutskottets betänkande UbU17
Mom. 5 (flexibel skolstart)
Utskottets hemställan bifölls med 237 röster mot 70 för reservation 4 av 1
Larz Johansson m.fl.
1 Riksdagens protokoll 1990/91:129
Prot. 1990/91:129 Mom. 6 (tioårig skolplikt)
11 juni 1991 Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Leijonborg
och Carl-Johan Wilson - bifölls med acklamation.
Mom. 13 (undervisningen på lågstadiet)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 58 för reservation 7 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl.
Mom. 22 och 23 (lagfäst rätt att välja skola, m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 15 av Ann-Cathrine
Haglund m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 25 (förläggning av icke obligatoriska inslag i utbildningen)
Utskottets hemställan bifölls med 237 röster mot 68 för reservation 16 av
Larz Johansson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU18
Återförvisningsyrkandet
(avsnittet Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen, mom. 25
och 26)
Det av Margareta Persson under överläggningen framställda yrkandet om
återförvisning av betänkandet i denna del till utskottet för ytterligare bered-
ning avslogs genom uppresning.
Mom. 1 och 2 (överlämnande till ett folkbildningsråd att fördela statsbidrag
till folkbildningen, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 60 för reservation 1 av
Ann-Cathrine Haglund m.fl.
Mom. 10 (folkhögskolans allmänna kurser)
Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 18 för reservation 5 av
Ylva Johansson. 28 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (styrelse m.m. för folkhögskola)
Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 19 för reservation 8 av
Ylva Johansson. 80 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 14 (grunderna i övrigt för folkbildningsrådets fördelning av statsbi-
drag)
Utskottets hemställan bifölls med 191 röster mot 60 för reservation 10 av
Lars Leijonborg m.fl. 56 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 22 (särskilda medel till folkbildningsrådet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Larz Johansson
2 m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 24 (anslagsbeloppet under Bidrag till folkbildningen) Prot. 1990/91:129
Utskottets hemställan bifölls med 233 röster mot 19 för reservation 17 av 11 juni 1991
Eva Goés. 57 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU19
Utskottets hemställan bifölls.
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU38
Mom. I (delning av kommuner)
Utskottets hemställan bifölls med 176 röster mot 131 för reservation 1 av
Anders Björck m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 4 (kommunal vårdnadsersättning)
Utskottets hemställan bifölls med 210 röster mot 95 för reservation 3 av
Anders Björck m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (den kommunala kompetensen i näringsverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 98 för reservation 4 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 10 (turistbefogenhetslagen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Bo Hammar -
bifölls med acklamation.
Mom. 14 (byggnadsnämndernas samt miljö- och hälsoskyddsnämndernas
ställning)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 36 för reservation 11 av
Bo Hammar och Claes Roxbergh. 59 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (handlingsoffentligheten i kommunala företag m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 193 röster mot 116 för reservation 14 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 21 (ledighet från anställning)
Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 16 för reservation 15 av
Bo Hammar. 1 ledamot avstod från att rösta.
Sören Lekberg (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
Mom. 24 (närvarorätt - kompletterande bestämmelser)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 36 för reservation 19 av
Bo Hammar och Claes Roxbergh. 29 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:129 Mom. 30 (minsta antalet ledamöter i styrelsen)
11 juni 1991 Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 71 för reservation 24 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl.
Mom. 33 (bordläggning av ärende i nämnd)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 av Birgit Friggebo
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 41 (närvarorätt för personalföreträdare)
Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 149 för reservation 33 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 43 (självkostnadsprincipen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 37 av Bo Hammar -
bifölls med acklamation.
Mom. 45 (vidgning av kommuners och landstings befogenheter på det inter-
nationella området)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 36 för reservation 41 av
Bo Hammar och Claes Roxbergh.
Mom. 47 (utvidgning av Sydafrikalagens tillämpningsområde)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 43 av Bo Hammar
och Claes Roxbergh - bifölls med acklamation.
Mom. 51 (utredning om den kommunala beskattningsrätten)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 46 av Bo Hammar -
bifölls med acklamation.
Mom. 52 (utvidgad beskattningsrätt för kommunerna)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 19 för reservation 47 av
Claes Roxbergh.
Mom. 53 (utvärderingar m.m.)
Först biträddes reservation 48 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl.
med 61 röster mot 37 för reservation 49 av Birgit Friggebo och Ylva Anner-
stedt. 208 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 219 röster mot 52 för
reservation 48 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. 37 ledamöter av-
stod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Konstitutionsutskottets betänkande KU48
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU21
Mom. 1-10
Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Mom. 11 (husläkare/familjeläkare)
Först biträddes reservation 4 av Sten Svensson m.fl. med 101 röster mot
38 för reservation 5 av Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist. 168
ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 179 röster mot 93 för
reservation 4 av Sten Svensson m.fl. 37 ledamöter avstod från att rösta.
Socialutskottets betänkande SoU22
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande SoU18
Mom. 1 (2 och 9 §§ i regeringens förslag)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 21 för reservation 1 av
Anita Stenberg.
Mom. 3 (specialisttandvård för barn)
Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 20 för reservation 2 av
Anita Stenberg.
Mom. 4 (specialistutbildningens forskningsanknytning)
Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 61 för reservation 3 av
Sten Svensson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Utrikesutskottets betänkande UU23
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU29
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande JoU31
Mom. 7 (anpassning till EG m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 60 för reservation 4 av
Sven Eric Lorentzon m.fl.
Mom. 12 (biodling)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 23 för reservation 7 av
Marianne Samuelsson.
Mom. 15 (anpassning av gränsskyddet till den interna avregleringen)
Utskottets hemställan bifölls med 190 röster mot 117 för reservation 8 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Prot. 1990/91:129 Mom. 19 (skärpt importkontroll m.m.)
11 juni 1991 Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 71 för reservation 9 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Mom. 21 och 22 (vissa konkurrensfrågor m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot 94 för reservation 12 av
Karl Erik Olsson m.fl.
Mom. 23 (utbytesimport/export)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Bengt Rosén
och Sören Norrby - bifölls med acklamation.
Mom. 26 (prisregleringsavgifterna)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Karl Erik Ols-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 32 (en särskild kvalitetskontroll av ägg)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Annika Åhn-
berg och Marianne Samuelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 33 (övergångstid m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Sven Eric Lo-
rentzon m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 34 (småskalig livsmedelsproduktion m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av Annika Åhn-
berg och Marianne Samuelsson - bifölls med acklamation.
Mom. 37 (ekologiskt lantbruk)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Annika Åhn-
berg - bifölls med acklamation.
Mom. 38 (anläggningsstöd till våtmarker)
Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 39 för reservation 22 av
Annika Ähnberg och Marianne Samuelsson. 2 ledamöter avstod från att
rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU33
Mom. 1 (riktlinjer för konkurrenspolitiken)
Först biträddes reservation 1 av Per Westerberg m.fl. med 133 röster mot
20 för reservation 3 av Lars Norberg. 155 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 147 röster mot 130 för reserva-
tion 1 av Per Westerberg m.fl. 31 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (kontroll av fusioner)
Utskottets hemställan bifölls med 256 röster mot 51 för reservation 4 av
Per-Ola Eriksson m.fl.
Mom. 4 (monopolverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 19 för reservation 7 av
Lars Norberg.
Mom. 14 (förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksproduk-
ter)
Först biträddes reservation 18 av Per-Ola Eriksson m.fl. - som ställdes
mot reservation 19 av Lars Norberg - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 185 röster mot 67 för reserva-
tion 18 av Per-Ola Eriksson m.fl. 57 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Mom. 16 (jordbrukspolitikens förhållande till konkurrenslagstiftningen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 22 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU41
Mom. 1 (bankverksamhet)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Lars Norberg -
bifölls med acklamation.
Mom. 4 (bankers förvärv av aktier, m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 36 för reservation 3 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg.
Mom. 5 (bankers förvärv av fast egendom)
Utskottets hemställan bifölls med 178 röster mot 131 för reservation 4 av
Per Westerberg m.fl.
Mom. 8 (prissättning av banktjänster)
Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot 97 för reservation 7 av
Per Westerberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 12 (bestämmelser om branschglidning i den finansiella sektorn)
Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 36 för reservation 9 av
Rolf L Nilson och Lars Norberg.
Mom. 17 (finansbolags inflytande över försäkringsbolag)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Rolf L Nilson
och Lars Norberg - bifölls med acklamation.
Prot. 1990/91:129 Mom. 25 (kapitaltäckningskrav för krediter mot säkerhet i jordbruksfastig-
11 juni 1991 het)
Utskottets hemställan bifölls med 215 röster mot 94 för reservation 14 av
Per-Ola Eriksson m.fl.
Mom. 26 (offentliga ledamöter i affärsbankernas styrelser)
Utskottets hemställan bifölls med 211 röster mot 96 för reservation 15 av
Per Westerberg m.fl.
Leif Marklund (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats som
frånvarande.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Näringsutskottets betänkande NU46
Utskottets hemställan bifölls.
Trafikutskottets betänkande TU28
Mom. 1 (nätkonkurrens)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 1 av Rolf Clarkson
m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 2 (sociala och regionala hänsyn inom televerksamheten m.m.)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 18 för hemställan i reser-
vation 3 av Viola Claesson. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 2 av Rolf Clark-
son m.fl. anförda motiveringen - godkändes med acklamation.
Mom. 3 (grundläggande telekommunikationer)
Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Elving Anders-
son m.fl. - bifölls med acklamation.
Mom. 19 (televerkets associationsform)
Först biträddes reservation 14 av Elving Andersson och Rune Thorén
med 36 röster mot 16 för reservation 15 av Viola Claesson. 253 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter biträddes reservation 13 av Rolf Clarkson m.fl. med 98 röster
mot 34 för reservation 14 av Elving Andersson och Rune Thorén. 177 leda-
möter avstod från att rösta.
Slutligen bifölls utskottets hemställan med 143 röster mot 96 för
reservation 13 av Rolf Clarkson m.fl. 70 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
8 Utskottets hemställan bifölls.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU39 Radio- och TV-frågor (prop. 1990/91:149).
Anf. 1 ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Sverige skall äntligen få en tredje reklamfinansierad kanal.
Reklamen kommer till Sverige senare än till något annat europeiskt land,
möjligen med undantag av Albanien. Under en lång rad av år har den här
frågan dragits i långbänk.
Jag tillåter mig, herr talman, att peka på att moderata samlingspartiet
långt in på 1980-talet var det enda parti som kunde acceptera reklam i TV.
Vi fick, herr talman, utstå mycken spott och spe från partier, som i dag kom-
mer att rösta för reklam i TV. Vi var ensamma om att våga driva denna linje.
Utan oss skulle frågan fortfarande vara kvar i långbänk.
Herr talman! Det är ingen överdrift att säga att radio- och TV-frågorna
har handlagts på ett icke tillfredsställande sätt under Bengt Göranssons tid
som statsråd. Han har inte haft den styrka som behövts för att hålla förbuds-
ivrare och bakåtsträvare på mattan inom det egna partiet. Han har även visat
en sådan svaghet att han inte ens har klarat av att driva administrativa frågor
på ett tillfredsställande sätt.
Gång på gång har vi frågat när arbetet med radio- och TV-beredningen,
vars betänkande ligger till grund för dagens debatt, skulle börja. Och gång
på gång har Göranssons svarat: snart, till sommaren, nästa månad, nästa
vecka, nästa gång. Han har talat och talat, men han har varit så obeslutsam
och utan inflytande i sitt eget parti att resultatet har blivit långbänk efter
långbänk.
Den parlamentariska beredningen i radio- och TV-frågor är ett exempel
på detta. Inte ett besked och inte en tidsangivelse har stämt. Vi måste re-
spektera att människor tycker olika i sakfrågor och jag har respekt för många
av Bengt Göranssons åsikter, men av ett statsråd kan man förvänta sig en
viss minimistandard, nämligen hederlighet, kompetens, effektivitet och för-
måga att driva frågor framåt. Det är med beklagan jag måste konstatera att
Bengt Göransson har saknat en rad av dessa egenskaper.
Ett sådant påstående kräver naturligtvis sin förklaring och därför skall jag
ge kammaren information om hur radio- och TV-beredningen har arbetat
och vars vedermödor vi i dag skall diskutera.
Jag måste gå en bra bit tillbaka i tiden för att belysa hur olika frågor har
handlagts. 1982 på hösten var Bengt Göransson nytillträdd kulturminister.
Ordförande i Sveriges Radio var dåvarande landshövding Gunnar Helén.
Efter regimskiftet på hösten 1982 blev företrädare för de borgerliga parti-
erna kallade till överläggning. Den socialdemokratiska regeringen företräd-
des av Leif Andersson. Han meddelade vid detta tillfälle att regeringen hade
beslutat att det inte skulle bli några egentliga förändringar och att Gunnar
Helén skulle få sitta kvar som ordförande i Sveriges Radios styrelse. Med
bara några dagars varsel fick Gunnar Helén hösten 1983 sparken av rege-
ringen. Olof Palme hade bestämt att hans gamla kompis Harry Schein, en av
Radio- och
TV-frågor
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
10
svensk arbetarrörelses mest garvade frontkämpar, skulle bli styrelseordför-
ande. Bengt Göransson hade naturligtvis bara att lyda Olof Palme. Harry
Schein kom med en rad idéer, och det gick som det gick. Han blev en kata-
strof för Sveriges Radio och tvangs till slut avgå. Det var bra, så att det äntli-
gen blev litet arbetsro inom Sveriges Radio-koncernen. Men när det nu var
dags för ett nytt avtal i mitten av 80-talet ledde Bengt Göransson själv för-
handlingarna mellan partierna - och, det vill jag gärna säga, inte utan skick-
lighet. Det blev en uppgörelse mellan partierna. Alla fick ge och ta, ingen
var särskilt nöjd. Det blir man sällan vid parlamentariska upgörelser, men
självfallet måste man visa ett ansvar när det gäller sådana här frågor. Harry
Schein tog den här uppgörelsen till intäkt för att trots allt driva den av riksda-
gen avvisade linjen om mera makt till moderbolaget. Som sagt, till slut för-
svann Harry Schein. Självfallet utan att fråga någon i de styrelser som arbe-
tar inom Sveriges Radio-koncernen utsåg regeringen Björn Rosengren,
TCOs ordförande, till styrelseordförande i Sveriges Radio. I kampen om att
ställa till än mer oreda än Harry Schein tog Björn Rosengren mycket snabbt
ledningen. Hans uppträdande i styrelsearbetet saknar motstycke. Hans
maktlystnad kände inga gränser. Han lyckades lamslå en del av arbetet inom
Sveriges Radio-koncernen, och det var naturligtvis någonting som ytterst
drabbade lyssnare och tittare. Men hans förslag till en maktkoncentration,
till en pyramid med sig själv på toppen, avvisades av den parlamentariska
radio- och TV-beredningen. Det förslag som nu ligger på kammarens bord
är ett bestämt avvisande av Björns Rosengrens idéer. Han har vägts och be-
funnits för lätt.
Om nu någon får alla sina förslag i vad gäller organisation, ekonomi, prin-
ciper och annat i ett företag avvisat, tycker jag att vanlig anständighet och
hederlighet kräver att man skall avgå och lämna plats till dem som har haft
andra uppfattningar, och detta inte bara av anständighetsskäl utan inte minst
därför att man i ett sådant läge inte rimligtvis kan sitta kvar utan att det leder
till allvarlig skada för ett företag. Det hade vunnit respekt om Björn Rosen-
gren hade sagt: Okej, jag förlorade och därför ställer jag nu min plats till
förfogande. Så skulle det normalt sett ha gått till. Men nu var detta kanske
inte att vänta. Man skulle då förutsätta att regeringen såg till att ett utbyte
skedde, så att inte den som har förlorat plötsligt skall få sitta kvar och belö-
nas. Nu har vi under helgen fått besked om att så blir det inte. Björn Rosen-
gren är ordförande i TCO. Därför vågar regeringen inte ge honom respass.
Statsministern vågar inte ha en argsint TCO-ordförande emot sig i valrörel-
sen. Gottköpsmoral får gå före anständighet. Man offrar gärna Sveriges Ra-
dio-koncernen - det företag som har lyfts fram som ett exempel på en mot-
vikt, utan obehöriga hänsyn, mot kommersiella företag - för den socialde-
mokratiska husfridens skull.
Nåja, men visst har man försökt. Det skall väl erkännas. Tanken var ju att
alla styrelseledamöter inom Sveriges Radio-koncernen skulle få sparken för
att man skulle kunna kamouflera att Björn Rosengren tvangs gå som en av
många andra. Då skulle han inte behöva schavottera. Alla skulle bort för att
rädda ansiktet på en person som regeringen inte vågade stöta sig med, allde-
les oavsett om kompetens eller inte fanns hos styrelseledamöterna. Därför
har vi nu under våren, vecka efter vecka, väntat på att det vanliga samrådet
som vi haft mellan regeringen och de partier som har representanter i Sveri-
ges Radios styrelse skulle ske. När vi har frågat Bengt Göransson, statssek-
reterare Sverker Gustavsson och andra har svaret blivit det vanliga: Nästa
vecka, veckan därpå, jag ringer på måndag, ni får besked på fredag, vi hör
av oss, det kommer, var lugn, om bara någon dag. Gång på gång, vecka efter
vecka.
Det har inte blivit något samråd. Under helgen hade Bengt Göransson
tydligen äntligen fått någon form av upgörelse inom regeringen. Övriga bryr
man sig inte om. Då fick vi beskedet om att Björn Rosengren får sitta kvar.
Personer och partier, även partivänner till Bengt Göransson, som vågat ha
en annan uppfattning i diskussionerna med Björn Rosengren, får nu gå. Det
gäller landshövdingen i Stockholm och ordföranden i styrelsen för Sveriges
Television Lennart Sandgren. Denne sparkar nu Bengt Göransson och rege-
ringen ut. Man har inte brytt sig om att tala om det för honom. Han fick reda
på det i går på omvägar. Någon som helst anständighet visar man inte i så-
dana här frågor, varken mot honom eller mot andra. Och vi moderater som i
det demokratiska Sverige vågar kritisera regeringens utnämningspolitik som
varande ett uttryck för vänskapskorruption får beskedet att moderata sam-
lingspartiet naturligtvis inte, som det största partiet, skall ha någon styrel-
seordförandepost. Björn Rosengren vågar man alltå inte reta. Men andra
som har vågat driva egna uppfattningar skall man lyfta bort.
Nu föreligger ett KU-betänkande om Sveriges Radios framtid och om en
ny tredje TV-kanal. Från moderata samlingspartiets sida har vi ställt upp på
överenskommelsen. Vi har gett upp en del av våra ståndpunkter, och det har
andra också fått göra. Som jag sade skall det vara så i en demokrati. När
det handlar om demokratins spelregler, och dit hör radio- och TV-frågorna,
liksom grundlagsfrågorna för den delen, måste man ge och ta, och det har vi
gjort. Det hade naturligtvis varit lättare att säga att var och en nu kör sitt
lopp. Men vi har gjort vår plikt och sett till att dödläget i en viktig fråga har
kunnat brytas. Om detta vill jag säga några ord för att visa vad som verkligen
har hänt.
När splittringen inom socialdemokratin hotade att förlama beredningens
arbete hjälpte vi Bengt Göransson att se till att den linje som han drev -
reklam i en tredje, fristående kanal, som också var vår linje - blev verklig-
het. Tillsammans kämpade vi ned Björn Rosengren och andra. Regeringen,
herr talman, uppmanade oss moderater att tillämpa den regel i grundlagen
som säger att ett förslag kan vila i 12 månader, om en minoritet i riksdagen
så kräver. Regeringen tog direktkontakt med den moderata partiledningen
bakom Björn Rosengrens rygg och bakom ryggen på de socialdemokrater
som satt i medieberedningen för att få hjälp från vår sida. Om någon, herr
talman, önskar detaljer och uppgift om personer är jag i dag beredd att ställa
upp med det också. Så lyckades vi föra beredningens arbete i hamn, men nu
tänker regeringen uppenbarligen sabotera detta arbete genom att låta Björn
Rosengren sitta kvar och rensa bort de personer som vill fullfölja bered-
ningsarbetet och resultatet av detta som riksdagen kommer att fatta beslut
om i dag. Detta gör, herr talman, att frågan kommer i ett helt nytt läge. Det
beslut som regeringen meddelade oss under helgen och som man sent i går
kväll meddelade den moderata partiledningen - att man ämnar stå fast vid
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
11
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
12
att personer som uppenbarligen kommer att sabotera riksdagsbeslutet får
sitta kvar - gör att vi från moderata samlingspartiets sida tycker att det känns
meningslöst att följa upp det beslut som har förhandlats fram. Det är bittert
att konstatera detta. Vi borde ha vetat att regeringen består av löftesbrytare,
men nu finns det naturligtvis ingen anledning att förödmjuka sig mer.
Vi kommer därför inte, herr talman, att känna oss bundna av beredning-
ens riktlinjer. Vi kommer att känna oss fria att fortsättningsvis driva vår upp-
fattning i radio- och TV-frågorna, när det gäller Sveriges Radios organisa-
tion och den tredje kanalens utformning liksom strävandena att skapa en fri
radio och television i Sverige utan de regler och hämningar som vi har haft
att kämpa mot tidigare. För ett sådant beslut får naturligtvis regeringen en-
sam ta ansvaret om den vid regeringssammanträdet på torsdag fullföljer vad
den har meddelat oss. Vi har ställts inför ett fullbordat faktum i frågor där
vanlig anständighet och de regler och den tillämpning vi har haft tidigare har
krävt ett samråd och där vi fått direkta löften såväl av Bengt Göransson som
av hans statssekreterare Sverker Gustavsson. Det är sorgligt, herr talman,
att konstatera att ansvarige statsrådet Bengt Göransson har misskött denna
fråga på ett så markant sätt. Vi har respekt för olika uppfattningar i sakfrå-
gor, och om regeringen vill söka samförstånd över partigränserna, och om
den vill ha en linje som håller - inte bara fram till ett val - så måste man följa
vissa hedersregler inom politiken. Det är bara att konstatera att så inte har
skett.
Herr talman! Jag har medvetet inte kommenterat det betänkande som lig-
ger på kammarens bord i dag eftersom vi inte längre känner oss bundna av
det, och därför finns det heller ingen anledning att spilla tid på att analysera
det.
I detta anförande instämde Nic Grönvall, Göran Ericsson, Gunnar Hök-
mark, Allan Ekström, Hugo Hegeland, Lars Ahlström, Hans Nyhage, Stig
Bertilsson och Göran Åstrand (alla m).
Anf.2 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! På den ursprungliga talarlistan står Birgit Friggebos namn.
Tanken var att hon skulle tala om den del som konstitutionsutskottet ur-
sprungligen har behandlat medan jag skulle ta upp den del som kulturutskot-
tet har sysslat med. Nu är Birgit Friggebo sjuk och jag får därför försöka ta
upp båda aspekterna och kanske nyttja några av de minuter som var avsedda
för fru Friggebo.
Herr talman! I december 1989 publicerade folkpartiet liberalerna en rap-
port betitlad ”En radio- och TV-politik för 90-talet.” Rapportens samman-
fattning löd:
Öppna möjligheter för fristående TV-företag att sända program via mark-
sändare. Sändningsrätten erhålles genom ett anbudsförfarande. Sändarföre-
tagen får betala en avgift som tillförs en särskild fond med syfte att främja
svensk kultur. Lokala TV-företag bör kunna utnyttja del av nätet.
Slå vakt om Sveriges Radio som ett licensfinansierat public service-företag
med uppgifter och förpliktelser av den art som stipuleras i de nuvarande av-
talen med staten.
Fri sändningsrätt i kabelnät. Kabelnämnden avskaffas tillsammans med de
restriktioner som i dag utgör hinder för lokal TV-verksamhet.
De delar av FM-bandet som inte disponeras av Sveriges Radio och När-
radion släpps fria och reklam tillåts.
Rätten till de kanaler som Sverige förfogar över i Tele-X måste snabbt
komma till användning och bör därför säljas. Sveriges Radio bör få köpa en
Tele-X-kanal endast under förutsättning att fristående TV-bolag fått sänd-
ningsrätt på marknätet.
Sverige bör snarast möjligt ratificera Europarådskonventionen om gräns-
överskridande television.
I rapporten sades också att socialdemokraternas mediepolitik känneteck-
nats av beslutsvånda. Tekniken hade öppnat möjligheter till ökad frihet på
både ljudradions och televisionens område som inte kunnat utnyttjas på
grund av att socialdemokraterna stod splittrade i centrala frågor om yttran-
defrihet och mediepolitik.
Beslutsvåndan fortsatte sedan under hela år 1990.
I december 1990 tillsattes en parlamentarisk beredning med uppgift att
förbereda ställningstaganden i TV-reklamfrågan och vissa andra radio- och
TV-politiska frågor. Dess arbete har i avgörande stycken legat till grund för
den proposition som riksdagen i dag har att ta ställning till.
På mycket viktiga punkter har folkpartiet liberalernas synpunkter varit
vägledande för propositionen. Sveriges Radio förblir ett licensfinansierat,
reklamfritt företag i allmänhetens tjänst. Reklamfinansiering förbehålls i
första hand en nytillkommande tredje markbunden kanal. Koncession för
denna tilldelas ett konsortium efter ett anbudsförfarande. Koncessionsavgif-
ten tillförs rundradiofonden och kan användas som tillskott till finansie-
ringen av Sveriges Radio.
I den parlamentariska beredningen har folkpartiet liberalernas önskemål
blivit väl tillgodosedda, även om vi på vissa punkter gärna hade sett en något
annan utformning. Vi delar regeringens uppfattning att det är önskvärt att
skapa en sådan bred enighet i dessa frågor att TV-politiken inte skall behöva
rivas upp efter skiftande politiska majoriteter.
Vi beklagar att regeringen inte varit beredd att nu tillmötesgå våra krav
om en ökad frihet, dels för ljudradio, dels för lokal och regional TV.
Redan nu finns utrymme för regionala, reklamfinansierade TV-sänd-
ningar i en fjärde markbunden kanal. Stort intresse för sådana sändningar
finns också väl dokumenterat. Enligt vår mening bör samma principer som
nu avses gälla den tredje TV-kanalen också gälla för lokala och regionala
reklamfinansierade TV-kanaler. Den koncessionsnämnd som föreslås i pro-
positionen bör kunna få i uppgift att fördela koncessioner och fastställa av-
gifter och övriga villkor med utgångspunkt från de principer som anges i pro-
positionen.
På ljudradions område har regeringen inte hunnit tänka igenom vilka prin-
ciper som skall gälla för framtida upplåtelser. Vi beklagar detta. De tekniska
möjligheter som i dag står till buds kan nu inte utnyttjas för t.ex. lokala ljud-
radiosändningar.
Vi menar att vi dels bör slå vakt om den nuvarande föreningsanknutna
närradion, som bör kunna avregleras i en rad avseenden, dels bör kunna ge
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
13
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
14
koncession för lokala, reklamfinansierade ljudradiosändningar allteftersom
frekvenser står till förfogande. Arbetet med att utreda frekvensutrymmet
och sedan föreslå riksdagen en ny lagstiftning om utnyttjandet av detta bör
bedrivas mycket skyndsamt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 9.
Lagrådet har ingående berört frågan om vad som kan regleras i avtal och
vad som måste lagfästas. Enligt regeringsformen måste begränsningar i ytt-
randefriheten ha stöd i lag. De enda undantag som medges är yttrandefri-
hetsfrågor av enbart teknisk eller administrativ natur. Den nuvarande ord-
ningen, där radiolagen enbart innehåller några få regler om yttrandefriheten
och i övrigt hänvisar till avtal, är alltså svårförenlig med regeringsformen.
Detta beror på att avtalsregleringen av yttrandefriheten i radio och TV här-
rör från tiden före den nuvarande regeringsformen med dess starka skydd av
yttrandefriheten.
Men ett avslag på propositionen i denna del skulle innebära att program-
verksamheten inom Sveriges Radio som en yttersta konsekvens skulle
tvingas upphöra till dess att en ny lagstiftning har utarbetats. Inte heller det
nya bolagets verksamhet skulle kunna starta förrän ny lagstiftning föreligger.
För att undvika det vakuum som skulle uppstå om vi sade nej till avtalsre-
glering av yttrandefriheten i radio och TV är vi beredda att acceptera propo-
sitionens förslag. Vi menar dock att hela lagstiftningen på etermedieområdet
bör ses över snarast. Den nuvarande lagstiftningen är snårig och svårtillgäng-
lig. Också närradions avreglering, kabellagstiftningens otidsenlighet och en
ökad frihet inom ljudradio och TV kräver att lagstiftningen blir föremål för
översyn i syfte att utarbeta en modern och mera överskådlig lagstiftning för
etermedierna.
Herr talman! Lagrådets synpunkter på propositionens förbud om åsikts-
reklam inger vissa betänkligheter.
Enligt regeringsformen måste inskränkningar i yttrandefriheten uppfylla
vissa villkor. En begränsning får endast göras för att tillgodose ändamål som
är godtagbara för ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får inte heller
hota den fria åsiktsbildningen eller göras enbart på grund av politisk, reli-
giös, kulturell eller annan åskådning. Vid bedömandet av vilka begräns-
ningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefri-
het och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter.
Förslaget om förbud mot åsiktsreklam motiveras bl.a. med att de opi-
nionsbildare som förfogar över de största ekonomiska resurserna helt skulle
dominera åsiktsreklamen. Det är med viss tvekan som vi godtar regeringens
förslag, eftersom det kan ifrågasättas om förbudet är förenligt med de nu
refererade grundlagsbestämmelserna. Som lagrådet framhåller är det också
tveksamt om ett förbud får åsyftad verkan, dvs. att alla organisationer kan
verka på lika villkor.
Vi vill därför understryka vikten av att en utvärdering kan ske av effek-
terna av åsiktsreklam i de länder där den tillåts. Restriktioner råder i länder
som Danmark, Frankrike, Irland, Schweiz, Storbritannien och Österrike.
Politisk TV-reklam accepteras i länder som Grekland, Italien, Nederlän-
derna, Spanien och Tyskland. I Tyskland är programföretagen skyldiga att i
viss utsträckning upplåta reklamtid gratis för politiska partier. Effekterna av
åsiktsreklam i TV bör alltså enligt vår mening studeras närmare.
Får jag så, herr talman, övergå till att anlägga några synpunkter på Sveri-
ges Radio. I propositionen föreslås att Sveriges Radios avtal med staten skall
förlängas med sex månader till utgången av 1992. Nästa vår, alltså våren
1992, kommer en ny proposition inför avtalsperioden 1993—1998. I proposi-
tionen och i riksdagsbeslutet i dag fastställs vissa principiella riktlinjer. Pu-
blic service-uppdraget är lika viktigt som tidigare i ett helt nytt konkurrens-
läge. Den modell som riksdagen nu ställer sig bakom innebär att Sveriges
Radio garanteras en säker finansiering, om vilken man får besked innan
verksamhetsåret påbörjas. Det nya företag som skall svara för den tredje
markbundna kanalen blir däremot helt beroende av reklamintäkter. Villko-
ren för Sveriges Radio förblir i princip oförändrade, om än inte lika detalje-
rade.
Det finns säkert anledning att inför nästa års proposition se över kraven
t.ex. när det gäller minoritetsprogram, invandrarprogram på olika invand-
rarspråk och annat sådant. Där bör man också göra en avvägning mellan det
ansvar som radioföretaget och Sveriges Television har. Det är möjligt att
detta bör vara en uppgift för moderbolaget. Det kan knappast vara rimligt
att man ställer samma krav på båda dessa bolag, oberoende av varandra.
Sveriges Televisions struktur förblir oförändrad, men med viss frihet för
TV-bolaget att anpassa sin struktur efter ändrade förutsättningar.
En nyhet i förslaget är att ett nytt radioföretag bildas av Riksradion och
Lokalradion. Det främsta värdet med detta är naturligtvis att ljudradion får
sin position kraftigt förstärkt i förhållande till televisionen. Alltför länge har
ljudradion fått arbeta i televisionens skugga. Vi hoppas och tror att nya sam-
verkansmöjligheter mellan Riksradion och Lokalradion skall kunna leda till
att ljudradions ställning kraftigt förstärks till allmänhetens nytta.
Utbildningsradion har haft och har en mycket viktig roll i utbildningssam-
hället. Utbildningsradion kvarstår nu som ett separat företag. Det krävs
självfallet både en samordning mellan radioföretaget och Sveriges Television
och en anpassning till de nya mål och läroplaner som grundskolan och gym-
nasieskolan har och de nya uppgifter som högskolan får. Jag skulle personli-
gen önska att Utbildningsradion också kunde medverka till en renässans för
folkbildning i radio och television.
Enligt propositionen och genom riksdagens beslut i dag får Sveriges Radio
ett betydande ekonomiskt tillskott för de närmaste åren, samtidigt som ra-
tionaliseringskravet på företaget kvarstår. Genomgående i propositionen är
också att programbolagen, alltså Sveriges Television, radioföretaget och Ut-
bildningsradion, skall ha inte bara en bevarad utan en förstärkt programmäs-
sig självständighet.
Herr talman! Jag antydde förut att när det gäller Närradion hade det varit
angeläget med ett riksdagsbeslut redan nu. Jag beklagar att regeringen inte
har kunnat förelägga riksdagen ett förslag som kunde innebära att Närradion
fick starkare sändare, ökad lokal beslutanderätt, lägre avgifter och över hu-
vud taget en avreglering av närradioverksamheten. Närradion har visat sin
mognad under de tio tolv år som den har fungerat. Personligen tror jag också
att det i framtiden behövs en reklamfri närradio, men vid sidan av den själv-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
15
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
16
fallet också lokala ljudradiostationer, som då måste vara reklamfinansie-
rade.
Detta ger mig anledning att något kommentera det säregna förhållandet
att samtidigt som Sveriges riksdag fattar beslut om att tillåta reklam i natio-
nella TV-sändningar åtalas de som svarar för Radio Nova i Trosa och Vagn-
härad, därför att de sänt reklam över detta begränsade område. Jag tror att
det är mycket svårt att för allmänheten klargöra att det är legitimt att sända
reklam i TV över hela landet men förbjudet att sända reklam till hushållen i
Trosa och Vagnhärad. Den lagstiftningen är helt obsolet, och jag menar att
det är hög tid för riksdagen att ta sig an detta.
Till sist, herr talman: Anders Björcks inlägg i dag markerade ett uppbrott
från den enighet som ändå i stort sett har rått i detta ärende. Jag beklagar
det. Jag är kanske förvånad över händelserna de senaste dygnen, som nu
lett till moderata samlingspartiets uppbrott. Jag kan förstå mycket av den
indignation som moderaterna känner inför den nyordning som regeringen
tydligen avser att införa. Ändå vill jag, herr talman, betyga min respekt för
det sätt på vilket statssekreterare Sverker Gustavsson har lett det parlamen-
tariska beredningsarbetet. När vi startade hade partierna förvisso rätt olika
uppfattningar. Vårt största parti var kluvet mitt itu. När arbetet avslutades
var det en bred enighet. Det var egentligen bara centern som företrädde en
helt annan linje i de avgörande frågorna. Nu hoppas jag att dagens beslut
snart skall kunna följas av andra beslut som leder till ökad frihet och mång-
fald i etern.
Anf. 3 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Behandlingen av det ärende som nu debatteras har varit
uppdelad mellan konstitutionsutskottet och kulturutskottet, även om det är
konstitutionsutskottet som har haft ansvaret för slutprodukten. Jag kommer
med hänsyn till uppdelningen att begränsa mitt anförande, eftersom vår le-
damot i kulturutskottet, Jan Hyttring, dessutom kommer att delta i debat-
ten. Han har också på närmare håll än jag kunnat delta i det utdragna och
intrikata läggspel som har föregått propositionen.
Av det första inlägg som gjordes i denna debatt förstår jag att mycket här
rör sig om personer, personstrider. Det är fråga om makt och inflytande. Det
är naturligtvis viktiga saker, men inte någonting som vi i konstitutionsutskot-
tet har haft anledning att gå in på i detta sammanhang. Jag kommer alltså
inte att närmare kommentera Anders Björcks inlägg.
Först några ord rent allmänt. Det är naturligtvis bra från yttrandefrihets-
synpunkt, från informationssynpunkt, från kultursynpunkt och från många
andra synpunkter att utbudet över etermedia kan öka.
Det bör åtminstone i princip ge större valfrihet för den enskilde. Förutsätt-
ningen är naturligtvis att utbudet verkligen är varierat. Om tio TV-kanaler
sänder i stort sett samma program, är det i realiteten inte mycket bevänt med
valfriheten. Samlade erfarenheter från utlandet är inte helt uppmuntrande
härvidlag. Många kanaler som man kan växla mellan i världens olika huvud-
städer är rätt lika. Det gäller för all del också det satellitutbud som vi kan ta
del av åtminstone här i Stockholm.
Även om det inte är vår uppgift som politiker att moralisera, kan man
också fråga sig hur stor del av ens vakna tid som man bör ägna åt att se på
TV, och detta gäller inte minst barnen. När man tar del av undersökningar
som visar att barn i en del länder sitter upp till fem timmar om dagen framför
TV-n, är det berättigat att undra om det är detta passiva tittande som är det
bäst utvecklande sättet att tillbringa sin barndom på.
Vi vet att TV har stor positiv betydelse för alla och att TV har mycket stor
genomslagskraft. Genom TV får vi inte bara nyheter och lättare underhåll-
ning, utan också kulturupplevelser och kunskaper på många områden, upp-
levelser och kunskaper som utan TV bara skulle komma en begränsad skara
av människor till del.
TV har onekligen demokratiserat kulturutbudet. Detta gäller om pro-
grammen är bra, har hög kvalitet och om programmakarna har möjlighet att
verka inom vida gränser och med stor integritet. Tyvärr är det inte alltid så -
det vet vi. Risken finns ständigt att de som skall göra programmen blir bero-
ende av uppdragsgivare, blir hårt hållna av finansiärer och att de konstant
tvingas jaga höga tittarsiffror.
I det ökade utbud som vi nu under alla omständigheter får genom tekni-
kens landvinningar vill jag - liksom också mitt parti - särskilt lyfta fram de
två s.k. public service-kanalerna som vi har i vårt land. Dessa kanaler blir
ofta kritiserade och häcklade. Min erfarenhet är dock att de står sig gott vid
alla möjliga internationella jämförelser. Jag tycker att det vore stor skada
om dessa kanaler skulle drunkna och gå under i den tilltagande konkurren-
sen. Man kan, herr talman, inte bortse ifrån att det finns de som önskar att
just detta skall ske.
Om våra public service-kanaler fortsättningsvis skall kunna tillgodose
högt ställda anspråk på kvalitet och variation, krävs det också att de har re-
surser för programverksamhet. Det är därför som vi anser att även public
service-kanalerna under ordnade former och utan att det påverkar program-
utbudet borde få direkt tillgång till reklamintäkter.
Den konstruktion som nu föreslås och som majoriteten har fastnat för in-
nebär enkelt uttryckt att Sveriges Radio och TV blir beroende av framgångar
för den nya reklamfinansierade kanalen, vilket i sig är rätt märkligt från prin-
cipiell synpunkt. Men det kan också vara en rätt osäker framtida intäkt. Det
sannolika är således att vi framöver tvingas att ta till stora höjningar av radio-
och TV-licenserna.
I den allmänna debatten har det talats om en fördubbling. Här kan man
lätt nå en smärtgräns, dvs. att en stor del av allmänheten inte längre vill vara
med. Man får ju så mycket gratis genom alla möjliga andra kanaler. På det
viset kan public service-kanalernas existens komma i fara.
Det bör även noteras att för höga TV-licenser kan gå ut över tidningspre-
numerationerna, vilkas priser också har rakat i höjden. Den enskilde har
inte råd med hur mycket som helst på medieområdet. Ett tidens tecken är
att tvåtidningsläsandet starkt har gått ned. Vi i vårt parti anser således att
vårt förslag har varit och är framsynt, om man nu verkligen vill slå vakt om
public service-kanalerna.
Även om det inte tjänar mycket till, såsom majoriteterna nu ser ut, yrkar
jag bifall till reservation 1 till konstitutionsutskottets betänkande. Det skall
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
17
2 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
18
för övrigt bli intressant att se hur alla de socialdemokrater som länge var inne
på vår linje i den här frågan kommer att rösta vid voteringen.
Jag har dock noterat att självsäkerheten vad gäller propositionsförslagets
förträfflighet så som förslaget framställs inte är hundraprocentig hos propo-
sitionsskrivarna och hos majoriteten i utskottet, som har godtagit skrivning-
arna på dessa punkter. Man föreslår dels att sponsring skall få förekomma i
viss utsträckning - det det är ju en form av reklam dels säger man i propo-
sitionen att Sveriges Radio ”åtminstone inte för närvarande bör få möjlighet
att sända betalda annonser.” Dörren är således inte tilldragen för tid och
evighet.
Vi får se hur det går. Det blir spännande att följa utvecklingen och se hur
den nya markbundna reklamfinanserade kanalen kommer att ta gestalt och
hur finansieringsfrågan kommer att lösas. Jag tror att det är klokt att iaktta
en viss försiktighet vad gäller förhandsprofetiorna härvidlag.
Herr talman! Paradoxalt nog kan de utökade tekniska möjligheterna i ett
viktigt avseende leda till ytterligare koncentration på massmedieområdet
och till en rejäl begränsning. Man kan se runt om i världen och även i vårt
land att det förekommer en stor och tilltagande ägarkoncentration inom
massmedieområdet. Allt färre ägare lägger under sig alltmer. Detta är inte
till gagn för yttrandefrihet, mångsidighet och självständighet i utbudet. Makt
över medierna ger stor allmän makt över opinionsbildningen.
Det tycks också nu vara på gång att de ägarfamiljer som har en stor andel
av pressen är på språng för att lägga under sig radio och TV i vårt land. Jag
anser det vara en rätt oroande utveckling som har uppmärksammats alltför
litet. Även av denna anledning är det av stor vikt att slå vakt om public ser-
vice-kanalerna, inte bara i TVn utan också i radion.
På det lokala planet är det viktigt att lokalradion kan stå kvar och utgöra
en självständig motvikt, som kan erbjuda komplettering och variation i tider
när monopoliseringstendenserna inom pressen är starka ute i regionerna.
Och vi vet ju vilken utveckling som är på gång när det gäller de stora tidning-
arna, vilken mycket väl kan leda till en ytterligare stark koncentration. Detta
är en av anledningarna till att vi från centerpartiet menar att vi även i framti-
den skall ha kvar Sveriges Lokalradio AB som ett självständigt programbo-
lag med eget avtal. Vi har utvecklat motiven för detta i vår partimotion. Det
förekommer också ett stort antal enskilda motioner från olika partier i denna
fråga. Vi har följt upp dessa krav i reservation 11, vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till.
Även i övrigt lägger vi stor vikt vid ägarspridningen. I ett särskilt yttrande
i konstitutionsutskottets betänkande betonar vi hur viktigt det är att det nya
kommersiella TV-företag som nu skall bildas blir ett komplement till den
nuvarande ägarstrukturen inom medieområdet. Det kan nämnas att man i
många andra länder har börjat införa ganska hårda restriktioner när det gäl-
ler hur mycket som får samlas under samma mediehatt. Och även vi bör
skärpa uppmärksamheten härvidlag.
Konstitutionsutskottet har haft att ta ställning till en del speciella juridiska
frågor, vilka Jan-Erik Wikström något berörde. De gäller t.ex. avtal kontra
lag och frågan om viss begränsning av åsiktsreklam. Vi har stannat för
samma bedömning som majoriteten i övrigt. Jag skall för den skull inte gå
närmare in på dessa frågor. Jag antar att t.ex. Olle Svensson, som står på
talarlistan, kommer att kommentera utskottets ställningstagande härvidlag.
Men jag vill betona att de slutsatser som vi har kommit fram till i utskottet
omfattas av en bred enighet, även om det finns ett par brasklappar i reserva-
tionerna.
Jag vill emellertid gärna bekänna att uppslutningen i dessa frågor från min
sida har skett under en viss vånda. Propositionen var dåligt förberedd när
det gäller dessa frågor, och argumenteringen har inte varit helt övertygande.
Den kritik som lagrådet har framfört har mycket fog för sig, och utskottets
och därmed min argumentering i denna fråga är något haltande, det medger
jag gärna. Jag tror för den skull att det finns all anledning att komma tillbaka
till dessa frågor under det fortsatta utredningsarbete som signaleras i propo-
sitionen. Vi måste ju alltid eftersträva en klar överensstämmelse mellan vad
vi gör när det gäller lagstiftning, avtal och liknande och de grundlagar som
skall ligga i botten och styra den övriga verksamheten.
Herr talman! Jag ber att få upprepa mitt yrkande om bifall till reservatio-
nerna 1 och 11.
Anf.4 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Efter Anders Björcks diatriber mot Harry Schein och Björn
Rosengren och mot f.d. kolleger i Sveriges Radio-koncernens styrelse,
måste jag säga att jag är nästan förstummad. Jag trodde faktiskt, herr tal-
man, att vårt svåra, långa och mycket komplicerade arbete i radio- och TV-
beredningen handlade om principfrågor och inte om Rosengren, Schein och
andra personfrågor. Såvitt jag vet sitter ingen av dessa herrar i riksdagen
med möjlighet att begära replik på Anders Björcks utfall.
Jag hade tänkt, och tänker fortfarande trots Anders Björcks inlägg, gratu-
lera kulturministern till att han med hjälp av den parlamentariska radio- och
TV-beredningen och inte minst dess ordförande Sverker Gustavsson har lot-
sat denna mycket svåra fråga fram till ett beslut som jag fortfarande hoppas
kommer att antas under betydande enighet. Jag vill yrka bifall till hemställan
i betänkandet med några få undantag som jag emellertid inte avser att begära
votering på.
Herr talman! Många års handfast praktisk erfarenhet i journalistiken har
lärt mig att ingenting är viktigare än en långsiktig och stabil mediepolitik.
Snabba och ryckiga kast, t.ex. i fråga om presstödet eller då det gäller radio-
och TV-politiken, kan få fullständigt förödande konsekvenser. Därför är det
av avgörande betydelse att de beslut som vi nu står inför att fatta stöds av en
nästan enhällig riksdag. Vi kan inte besluta i radio- och TV-frågor med effek-
ter fram emot sekelskiftet om allting kan vändas upp och ned av nya och
tillfälliga majoriteter efter olika riksdagsval.
Därför är det bra att en särskild beredningsgrupp, med representanter för
alla partier, i ett mödosamt arbete har hjälpt regeringen att skriva den här
propositionen, och sedan har vi bearbetat den vidare i konstitutions- och kul-
turutskotten. Normalt gillar jag inte det här sättet att arbeta med sådana be-
redningsgrupper. Men mediefrågorna måste hanteras med varsamhet och
besluten så långt som möjligt fattas i konsensus.
Det handlar nu naturligtvis om en kompromissprodukt där alla har fått ge
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
19
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
20
och ta. På en rad punkter skulle jag ha velat se förslaget annorlunda. Ändå
tycker jag att vi har kommit fram till en bra uppgörelse.
I fråga om radio- och TV-politiken är det viktigaste för mig att man garan-
terar framtiden för ett stabilt public service-företag, dvs. Sveriges Radio-
koncernen. Företaget kommer under de närmaste åren att få ett hyggligt re-
surstillskott. Jag hade varit beredd att gå betydligt längre, vilket jag har mar-
kerat i en reservation till förmån för ytterligare höjning av TV-avgiften.
Samtidigt är det av stor betydelse att public service-företaget också framgent
förblir reklamfritt. Jag tror inte att reklamintäkter, mer än möjligen på
mycket kort sikt, skulle ha gett företaget något nettotillskott. Efter några år
skulle reklamintäkterna säkerligen ha balanserats av med sänkta TV-avgif-
ter. Dessutom, och det är det avgörande, är ett public service-företag som
blir alltmer beroende av reklamintäkter i sig en orimlighet.
Det viktiga är att Sveriges Radio-koncernen kan fortsätta sin verksamhet
i minst samma omfattning och på samma nivå som tidigare. Den internatio-
nella mediekoncentrationen, och där delar jag Bertil Fiskesjös farhågor, gör
att det är viktigare än någonsin att vi har en stark och självständig radio och
television i allmänhetens tjänst. Och allmänheten är inte liktydigt med sta-
ten.
Enligt min mening är det angeläget att man också i fortsättningen undvi-
ker ett renodlat statligt ägande av radion och televisionen. Däremot kan na-
turligtvis rationaliseringar och förändringar göras i ledningsorganen. Det
blir nu t.ex. en sammanslagning administrativt mellan Lokalradion och Riks-
radion. Avsikten är på intet sätt, det kan jag försäkra, att begränsa Lokalra-
dions självständighet och oberoende i programverksamheten. Tvärtom är
det av stor betydelse att Lokalradion fortsätter att utvecklas på icke-kom-
mersiell basis.
Jag är litet förvånad över att en del av dem som en gång rasade över att
Sveriges Radio-koncernen delades upp i olika bolag nu rasar över att antalet
bolag åter blir färre genom den föreslagna sammanläggningen. De ondske-
fulla mediepolitiska avsiker som en del tycker sig ha spårat bakom förslaget
existerar helt enkelt inte.
Fru talman! Jag går ingalunda och längtar efter en tredje reklamfinansie-
rad TV-kanal. Svårigheterna kommer säkert också att bli stora på en så be-
gränsad marknad som den svenska. Men att i dag slåss för reklamfrihet i TV
blir en kamp mot väderkvarnarna. Reklam öser mer eller mindre okontrolle-
rat över oss från rymden. Och den når snart en stor del av det svenska folket,
i synnerhet de mest kommersiellt intressanta delarna. Enligt min mening är
det bättre med en markbaserad svensk reklamfinansierad kanal som kan nå
hela landet och på vilken vi kan ställa en rad villkor. Kring dessa villkor om
bl.a. saklighet och mångfald har vi lyckats vinna en bred politisk enighet.
När det gäller reklamen ställer vi så hårda villkor som det är praktiskt möj-
ligt att göra. Det blir förbjudet att slå sönder program och filmer med re-
klamavbrott. Hårda restriktioner gäller bl.a. i fråga om reklam riktad till
barn, och åsiktsreklam får inte förekomma. Men här är tyvärr moderaterna
och folkpartiet inte överens med utskottsmajoriteten.
Fru talman! Riksdagen har under det gångna året fattat flera historiska
beslut på yttrandefrihetens område. Det kommande beslutet i dag fogar sig
till den betydelsefulla yttrandefrihetsgrundlag som riksdagen nyligen fattat
beslut om i största enighet. Det är glädjande. Men låt oss komma ihåg att
yttrandefriheten, mångfalden och demokratin inte är något som är vunnet
en gång för alla. Försvaret av dessa värden kräver ständig vaksamhet och
aktivitet, inte minst från en aktiv folkopinion.
Fru talman! Tillåt mig slutligen, eftersom detta förmodligen är min sista
debatt här i kammaren, att särskilt tacka mina vänner i KU för åren av inspi-
rerande konflikter och gott samarbete. Hårda meningsmotsättningar har
aldrig påverkat det civiliserade debattklimatet i utskottet. Då det gäller de-
mokratins spelregler är vi ju för det allra mesta helt överens. Ett varmt tack
också till utskottets eminenta kansli som varit till stor hjälp i arbetet, inte
minst för den som varit litet av en ensamvarg i utskottet.
Anf. 5 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Må det tillåtas mig i denna replik att börja med att tacka Bo
Hammar för eminenta insatser i konstitutionsutskottet under en följd av år.
Jag tillhör dem som trots en annan politisk uppfattning djupt beklagar att Bo
Hammar inte längre kommer att finnas bland oss i riksdagen.
Bo Hammar sade att han ansåg att denna debatt skulle handla om princi-
per och inte personer. Jag delar den uppfattningen. Men det regeringen ställt
till med är att man bäddat för att de principer som riksdagen förhoppningsvis
kommer att fatta beslut om inte kommer att kunna effektivt genomföras i
verkligheten.
Jag har haft förmånen att sitta i några av Sveriges Radio-koncernens sty-
relser. Jag har sett hur dessa beslut saboterats av vissa personer. Det är precis
det som kommer att ske nu. Det finns därför, Bo Hammar, en koppling mel-
lan principer och personer.
Vi som arbetat i den parlamentariska beredningen har ändå utgått från att
regeringen skulle handla så, att det vi kom fram till, under förutsättning av
riksdagens godkännande, verkligen blev genomfört. Mot den bakgrunden,
fru talman, finner jag det nu meningslöst att fortsätta i den parlamentariska
radio- och TV-beredningen. Jag kommer icke att delta i dess arbete, och jag
kommer att lämna den. Jag anser att regeringen nu själv får ta sitt ansvar för
att försöka hitta någon form för att utse en ny TV-kanal. Det är ett beslut
som vi icke kommer att deltaga i. Det ansvaret får regeringen ta.
Vi kommer att förbehålla oss rätten att kräva att frågan skjuts till efter
valet. Den skall icke avgöras före valet. Jag kommer att bestämt protestera
mot detta och använda de konstitutionella medel som finns för att se till att
det blir den nya riksdagen som får ta ställning till detta och inte den gamla.
Vi saknar förtroende för regeringen i dessa frågor.
Anf. 6 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Jag tackar först för Anders Björcks vänliga ord. Men i sakfrå-
gan har jag fortfarande mycket svårt att förstå Anders Björck. Handlar det
om politiska principer? Ja, säger Anders Björck, det gör det. Men samtidigt
måste man veta, säger Anders Björck, hur vissa personer agerar i olika sty-
relser i Sveriges Radio-koncernen.
Men förlåt mig, hur skall de stackars partier som inte har någon represen-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
21
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
tation i dessa styrelser kunna bedöma den ena eller den andra personen? Jag
tror att Anders Björck kanske överskattar personlighetens roll i historien.
Vi får mer se till de strukturer och de principer som vi nu lägger fast. Det
kanske trots allt inte handlar så mycket om Björn Rosengren, Harry Schein,
Anders Björck eller några andra i dessa styrelser.
Jag gör än en gång samma reflexion jag gjort tidigare vid beredningen: det
kanske inte är bra att ha den här typen av politikersammansatta styrelser där
olika politiska förändringar i den ena eller andra styrelsen leder till fullstän-
diga paroxysmer. Det kanske är bättre att vi försöker få mer professionellt
inriktade styrelser i Sveriges Radio-koncernen, och inte minst ett nytt kli-
mat, där Sveriges Radio och Sveriges Television skall konkurrera med andra
TV- och radiobolag.
Anf. 7 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Konstitutionsutskottet har slagit fast, och där har jag inte upp-
fattat någon reservation från Bo Hammar, att den nuvarande principen om
parlamentarisk förankring i styrelserna skall gälla. Utskottet har varit enhäl-
ligt i denna fråga. Vad jag protesterar mot är att regeringen nu inte tänker
genomföra detta. Jag anser att det är en bra ordning. Den har som det mesta
här i världen nackdelar, men jämfört med andra ordningar är den att före-
dra. Jag utgår från att den kommer att tillämpas i fortsättningen.
Det är inte så enkelt som att bara säga: Här har vi personer, och här har
vi principer - Bo Hammar. Vi vet ju vad som har hänt. In i det sista har
Sveriges Radio-koncernens moderbolags personal sprungit i riksdagskorri-
dorerna. Verkställande direktören Örjan Wallqvist har försökt påverka kon-
stitutionsutskottet genom personliga besök in i det sista, dagarna och tim-
marna innan vi skulle fatta beslut, utan att ha något mandat från styrelsen
för detta. Likaså har vice verkställande direktören i moderbolaget sprungit
runt och uppvaktat KU-ledamöter, in i det sista, naturligtvis på uppdrag av
ordföranden Björn Rosengren, men icke på uppdrag av styrelsen.
När man sett detta utföras, in i det sista, behöver man inte vara utrustad
med någon särskilt vild fantasi för att förstå att så fort talmannens klubba
har fallit, och regeringen har gjort sina utnämningar på torsdag, kommer sa-
botaget mot det som Bo Hammar och jag varit med om att arbeta fram ome-
delbart att fortsätta. Så länge har Bo Hammar varit med i politiken och så
erfaren är han, att han säkert kan förstå vad som kommer att hända.
Anf. 8 BO HAMMAR (v) replik:
Fru talman! Det är i och för sig ingenting nytt att det springer alla möjliga
människor här i riksdagskorridorerna och försöker påverka oss. Jag anser
inte heller att det är särskilt skandalöst att så sker. I mitt rum har det inte
sprungit så många, utan jag har tagit ställning till dessa frågor utifrån en prin-
cipiell utgångspunkt och inte utifrån olika personfrågor.
Sedan vill jag ge Anders Björck rätt i att vi har fått ge och ta, vilket jag
sade i mitt inledningsanförande, och jag är med om att vi även fortsättnings-
vis skall ha denna parlamentariska förankring. Men Anders Björck vet att
jag i beredningen flera gånger har gjort den reflexionen att det kanske inte
22
är den allra bästa formen, men vi får acceptera den. Jag accepterar också att
vi tills vidare får arbeta på detta sätt.
Anders Björck har i konstitutionsutskottet, när vi diskuterat detta, många
gånger sagt, när Anders Björck blivit argsint, att den ena eller den andra har
visat sig här i huset med den ena eller andra avsikten. Men det är normalt
att det förekommer. Det är vår skyldighet att se till att de beslut vi fattar
om hur det skall vara i Sveriges Radio-koncernen i fortsättningen följs och
respekteras. Annars får det väl bli en fråga för konstitutionsutskottet.
Anf. 9 KAJ NILSSON (mp):
Fru talman! Jag har hittills uppfattat att det fanns en bastant majoritet så
att riksdagen kunde fatta beslut om de frågor som behandlas i betänkandet
utan större friktioner. Men efter Anders Björcks deklarationer om ”fri sim-
ning” för sig och sitt parti kan man känna en viss oro. Anders Björck har väl
redan stått på trampolinen i beredningen beredd att på signal göra sitt hopp,
och det kommer alltså nu. Det verkar som han redan i beredningen letade
efter en anledning att få hoppa av, och det är att beklaga.
Det är att beklaga att det då också är personfrågor som avgör det. Jag
kommer tillbaka till det i slutet av mitt anförande, men jag kan säga redan
nu att vi i miljöpartiet har en avvikande mening, att man alltså skall se på
personpolitiken så att man kan undvika just det som har uppstått här. Vi
menar att de som skall utses i moderbolaget och programbolagen bör bedö-
mas utifrån sakliga grunder, alltså visad skicklighet och sakkunskap på det
aktuella området. Det torde inte utesluta parlamentarisk förankring.
Sent omsider står riksdagen inför ett beslut med genomgripande konse-
kvenser på mass- och etermedieområdet, antagligen mer vittgående än vi nu
kan ana. Miljöpartiet de gröna tar klart avstånd från reklam i etermedier,
speciellt i TV. Vi betraktar televisionen som en av de viktigaste kulturför-
medlarna i samhället. Den skall ge oss information, kulturupplevelser och
underhållning. Miljöpartiet de gröna vill värna om mångfald, kvalitet och
jämlik spridning över landet i de båda public service-kanalerna, Kanal 1 och
TV 2, och har kämpat för att dessa båda kanaler hålls fria från reklamsänd-
ningar. Vi är väldigt glada att det har lyckats.
Vår kritik utgår främst från ekologiska ställningstaganden men också i hög
grad från kultur- och konsumentpolitiska. Den kommersiella reklamen är en
av oss oönskad drivkraft i den rika världens konsumtionshets på råvaror och
energi med tydliga negativa följder i form av inte bara lokala och regionala
miljöskador och avfallsproblem utan också globala miljöhot, vars slutgiltiga
konsekvenser ännu inte till fullo kan överblickas.
Intresset på makthavarnas sida att styra, begränsa och reglera rätten och
möjligheten att yttra sig och få information har funnits länge. Med maktha-
vare menar jag stat, affärsmän och andra näringsidkare. Ytterst handlar det
om makten över TV och radio och i vems tjänst eller intresse de skall verka.
I den bemärkelsen är miljöpartiets ställningstagande också en viktig demo-
kratifråga.
De s.k. mediemogulerna, dvs. stora privata företag som har intressen
inom flera medieområden, försöker nå en dominerande ställning eller att få
monopol på information och opinionsbildning i världen och i vårt land. Flera
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
23
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
av de svenska mediemogulerna har visat stort intresse för att få koncessionen
på den nya svenska kommersiella TV-kanalen. Deras främsta syfte är att
tjäna stora pengar på kommunikation och opinionsbildning. Därför instäm-
mer jag gärna i Bertil Fiskesjös synpunkter när det gäller ägarmaktkoncen-
trationen i mass- och etermedia.
Därigenom förgiftar reklamen också människors inre miljö. Den drar sig
inte för att bereda sig rum till människors innersta känslor och påverkan på
psykiska mjukdelar med prestigeladdade köpbudskap.
Ur nästan all kommersiell reklampåverkan har det vuxit fram en livsstils-
propaganda som är en av grunderna till det nuvarande kommersiella samhäl-
lets fortbestånd och tillväxt, en situation som är omöjlig att leva upp till i den
tredje världen och därmed på en planet i global ekologisk balans.
I kraft av vår solidaritet med naturen och tredje världens allt fattigare
människoskaror protesterar vi i miljöpartiet de gröna mot en sådan resurs-
slösande och miljöförstörande livsstilspropaganda.
TV-mediet har en erkänt stor genomslagskraft, större än alla andra me-
diers. Påträngande och uppsökande reklamåtgärder får inte förekomma när
det gäller reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror. Vi menar att detta
synsätt också bör gälla för all annan reklam som påtvingas oss eller som vi
inte bett om att få ta del av, allt i syfte att på sikt uppnå ett slags köpfrid.
Med reklaminslag följer ofta program med olika slags våldsinslag. Vi i mil-
jöpartiet de gröna vill särskilt ge skydd mot sådana inslag som riktas mot
barn. En barnläkare har sagt att det är svårt att finna någon annan enskild
faktor som i så hög grad påverkar barn psykiskt som våldsfilmer på TV och
video. I USA förblandas reklaminslag och barnprogram intill oigenkännlig-
het, och där ökar kraven numera på regleringar och begränsningar av bar-
nens TV-tittande. Man går alltså i motsatt riktning, från avreglering till re-
glering.
På TV-området skulle text-TV-reklam möjligen kunna användas, som tit-
taren själv beställer fram. Även videotex kan vara en framkomlig väg.
Jag deltar som representant i den parlamentariska beredningen som med-
verkat till framtagandet av regeringens proposition 1990/91:149 om radio-
och TV-frågor. Jag får beklaga att den bastanta majoritet som har funnits
där nu har reducerats. Vi har insett att det är fruktlöst att fortsätta kräva
helt reklamfria kanaler. Vi har därför i det stora hela accepterat att en ny
markbunden reklamkanal får etableras men med viktiga begränsningar, och
då tror jag att vi har sträckt oss längst i miljöpartiet.
Jag yrkar alltså bifall till betänkandets hemställan med de få undantag som
jag kommer att anföra med hänvisning till reservationer.
Men miljöpartiet har inte uppgett sin grundläggande kritiska hållning till
reklam i etermedia. Det framgår av ett särskilt yttrande. Vi tar det inte för
otroligt att en omvärdering kommer att ske i vår riktning i en inte alltför
avlägsen framtid. Jag har redan pekat på tendensen i USA.
Vi ser ett tillfälle till att den tredje marksända TV-kanalen etableras som
rikstäckande medium i allt väsentligt utanför Storstockholmsområdet. Sänd-
ningstillståndet bör därför förenas med villkoret att företagets centrala admi-
nistration och huvudredaktion bör ligga utanför Storstockholmsområdet.
24
Riksdagen bör emellertid inte uttala sig om vilken ort som bör komma i
fråga.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag inte bifall till reservation 8 men
ställer mig givetvis bakom denna reservation.
För att minska reklamens negativa konsekvenser i den nya TV-kanalen
föreslår miljöpartiet de gröna dels att massmediekunskapen förstärks i sko-
lan, helst som särskilt ämne och med specialutbildade lärare på området för
att ge de unga en chans, dels att den nya reklamfinansierade TV-kanalen
genom avtal mellan stat och programföretaget för balansens skull förmås er-
bjuda konsumentupplysning eller andra inslag som kan vara kritiska till an-
nonsörerna och deras produkter ur konsumentpolitisk eller ekologisk syn-
punkt eller som är kritiska till det kommersiella konsumtionssamhället i
stort. I avtalet mellan staten och programföretaget bör föras in bestämmel-
ser om regelbundna sändningar av sådana konsumentprogram i en icke obe-
tydlig omfattning. Konsumentverket måste också aktiveras-så görs nu tyd-
ligen - och få bättre resurser för att möta den nya kommersialismen.
Fru talman! Jag ber därför att få yrka bifall till miljöpartiets reservation nr
6.
Många gånger har det sagts att yttrandefrihet heter pengar, och påståendet
är i högsta grad relevant när det gäller TV. Den som inte har pengar eller
saknar resurser har små eller begränsade möjligheter att få ut sitt budskap
på ett någorlunda snabbt och effektivt sätt. Yttrandefriheten är inte mycket
värd, om man inte samtidigt också har yttrandemöjlighet. Att göra TV-pro-
gram och sända TV-program är mycket dyrt. Det är inte storföretagens,
mediemogulernas eller annonsörernas intressen som skall styra radio- och
TV-utbudet. Yttrandefrihet får inte heta pengar.
Enligt miljöpartiets de gröna uppfattning är det viktigt att både eterburen
och trådburen radio och TV är öppna för alla. Detta är vårt utgångsläge,
och etermediepolitiken bör handla om hur vi på bästa sätt tillgodoser detta
ändamål. Vi är därför beredda att höja avgiftsnivån för att främja detta syfte.
För oss är frågan om vidgade och ökade möjligheter för vanligt folk att
komma till tals, att få ut sitt budskap, betydligt viktigare än eventuellt för-
stärkt grundlagsskydd för vissa tekniska medier. Televisionen och radion bör
bedrivas i allmänhetens intresse och inte i vissa ekonomiska intressens
tjänst.
Enligt vår uppfattning finns det behov av lokal eter-TV som styrs av lokala
beslut. Det fjärde nätet bör kunna användas för sådana lokala TV-sänd-
ningar, ett slags lokala public service-kanaler. Vi har därför tidigare föresla-
git att regeringen får i uppdrag att utreda förutsättningarna för lokal eter-
TV och att återkomma till riksdagen med förslag till lag i ämnet.
Radio och TV bör vara en gemensam angelägenhet och bör därför finan-
sieras med avgifter eller skatter och inte med reklam. Radio- och TV-frå-
gorna bör ses i ett vidare kultur- och mediepolitiskt perspektiv. Stödet till
kulturen måste sannolikt öka för att inte en allt starkare kommersialisering
skall ta livet av den svenska opinionsbildningen, som är en förutsättning för
en vital demokrati och den fria obundna kulturen.
Regeringen har länge nog funderat på inrättandet av en lokal eterburen
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
25
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
26
TV. Det är nu hög tid att det skapas förutsättningar för lokal-TV i allmänhe-
tens tjänst.
Fru talman! Jag har hittills hållit mig till konstitutionsutskottsdelen men
vill nu till slut gå över till kulturutskottsdelen och anföra några korta syn-
punkter. Det gäller sponsring, bl.a. av program i Sveriges television som
sänds direkt och inom ramen för ett åtagande gentemot Europeiska radio-
unionen, EBU. Till kulturutskottets yttrande till KU har jag anfört avvi-
kande mening med innebörd att det inte finns anledning att vidga rätten till
sponsring för Sveriges Radio-företagen utöver vad som tidigare angetts. Jag
yrkar därför bifall till reservation 10.
Då det gäller val av ledamöter av styrelserna inom Sveriges Radio-koncer-
nen anser jag, som jag sagt tidigare, i en annan avvikande mening att vid
utseende av dessa i moderbolaget och programbolagen avseende endast bör
fästas vid sakliga grunder, såsom visad skicklighet och sakkunskap på det
aktuella området, vilket alltså inte utesluter att politiker kan delta i det arbe-
tet.
Anf. 10 OLLE SVENSSON (s):
Fru talman! I raden av viktiga ämnen som utskottet behandlat denna vår
är föreliggande betänkande om radio- och TV-frågor inte det minst betydel-
sefulla.
Jag vill inledningsvis vända mig till Bo Hammar, som sade att han här kan-
ske yttrar sig för sista gången, i varje fall för en lång tid framåt. Låt mig säga
att jag många gånger känt släktskap med Bo Hammar, inte minst när vi har
diskuterat frågor om yttrandefrihet och tryckfrihet. Det beror kanske på den
gemensamma yrkesbakgrunden, men jag vill gärna betyga att jag också har
uppfattat många av hans synpunkter som kloka och väl genomtänkta. I lik-
het med Anders Björck vill jag gärna intyga att Bo Hammar varit en upp-
skattad medlem av utskottet. Jag vill tacka för ett gott kamratskap.
Beslut skall nu fattas om en ny svensk TV-kanal, som skall reklamfinansie-
ras, och därmed har en kontroversiell fråga förts till sin lösning. Det har inte
skett utan betydande kval inom våra politiska partier, och jag skall ingalunda
förneka att detta inte minst gällt debatten bland oss socialdemokrater. Lika-
fullt måste man se det som positivt att den parlamentariska beredningen
uppnått vittgående enighet om de principer som bör bära upp verksamheten.
Här utgår jag från vad jag har varit med om under redovisningen av det här
arbetet i konstitutionsutskottet.
De synpunkter som Anders Björck tog upp skall jag inte här kommentera.
De ligger utanför min erfarenhetssfär, och jag förutsätter att utbildningsmi-
nistern kommer att ta upp de frågorna. Han står ju på talarlistan.
Sveriges Radio-koncernen lever nu vidare efter de riktlinjer som fram-
gångsrikt följts under en lång period. Jag läste häromdagen i en kulturartikel
i Dagens Nyheter att man menade att Sveriges Television är ett av världens
bäst skötta TV-företag och att den svenske tittaren har ett bättre kvalitetsut-
bud att välja bland än något annat land. Jag vill säga att detta också uppnåtts
fram till våra dagar utan att vi tagit in ett öre i reklamintäkter för att finan-
siera verksamheten.
Eftersom jag nu talar för sista gången i Sveriges riksdag och kan räkna
med en viss fördragsamhet från fru talmannen och ledamöterna, kan jag inte
låta bli att redovisa några personliga intryck från den reklamdebatt som har
pågått alltsedan televisionen introducerades i Sverige i mitten på 1950-talet.
Under 1949-1950 levde jag nära ett år i USA. Då fanns TV-apparater i de
flesta amerikanska hem. Självfallet såg jag mycket positivt på det nya mediet
och ivrade vid hemkomsten för en snabb utbyggnad av televisionen i Sverige.
Jag medverkade på 50-talet i två böcker om televisionen. I den ena, som
gavs ut på mitt initiativ och där LO-juristen Bertil Bolin och Sveriges Radios
dåvarande tekniske direktör Johan von Utfall var medförfattare, pläderades
för en offensiv samhälls-TV av BBCs modell. Vi menade att Sverige skulle
bli nästa TV-stormakt och att de svenska konsumenterna skulle skaffa sig
TV fortare än i England. Vidare ansåg vi att finansieringen mycket väl kunde
ske licensvägen.
I mitten på 50-talet deltog jag i en debatt vid en TV-provsändning från
Tekniska högskolan. Manne Ståhl, chefredaktör för Karlstads-Tidningen
och representant för folkpartiet, förklarade att det aldrig blir någon televi-
sion i Sverige utan reklam. Kommunikationsminister Sven Andersson var
tveksam om det svenska folkets intresse för den tekniska nyheten, eftersom
han inte fått några brev i frågan.
I den andra boken intervjuade jag för Tidningsutgivareföreningens räk-
ning en rad kulturpersonligheter om hur de såg på det nya mediet. Harry
Martinson kallade televisionen i hemmets vrå för den levande tapeten. Den
skulle döda intresset för att läsa böcker. Bara bydårar som han själv skulle
fortsätta med det, spådde Harry Martinson sarkastiskt.
Ivar Harrie, lärd från Lund och då chefredaktör för Expressen, menade
att det inte gick att bromsa ny teknik. Gör vi det hamnar vi, som han sade,
i en Tillberga-Västerås-situation. I Västerås sade man nej till järnväg av
rädsla för konkurrens till hamnen och sjöfarten. Så blev Tillberga i stället för
Västerås järnvägsknutpunkt.
Jag blev sannspådd om att det skulle gå snabbt med expansionen av TV.
Alla prognoser om TVs utveckling i Sverige var i underkant i fråga om att
bedöma antalet TV-tittare i Sverige. Lika litet förutsågs det svenska folkets
intresse för att snabbt skaffa sig färgtelevision. Och denna utveckling av Sve-
rige till TV-stormakt kom utan en enda reklamkrona.
Men nu är reklamen här med satelliterna, och då blir den också tillåten i
den marksända televisionen. Majoritetetens ståndpunkt är, som framgått av
tidigare inlägg, att intäkter från reklam bör få användas för finansiering av
en ny rikstäckande TV-kanal, som står utanför TV-koncernen. Däremot bör
inte betalda annonser få förekomma i Sveriges Televisions programverksam-
het.
Mot detta har centerpartiet reserverat sig, vilket ju framgick av Bertil
Fiskesjös anförande. En av de två nuvarande TV-kanalerna bör enligt reser-
vationen öppnas för reklam. Det anses vara nödvändigt för att lösa finansie-
ringsproblemen inom Sveriges Television. Den parlamentariska beredning-
ens majoritet och regeringen, som haft dess förslag som underlag för propo-
sitionen, vill finansiera kanalerna med licensmedel samt koncessionsavgifter
från den nya reklamfinansierade marksändande kanalen. Utskottet delar
denna bedömning och yrkar avslag på centermotionerna.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
27
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
28
Men som Bertil Fiskesjö sade: Finansieringsfrågorna kan komma upp på
nytt, och om det vid en ny kontrollstation 1996 visar sig att det nu föreslagna
systemet för att finansiera Sveriges Radio inte ger tillräckliga resurser för att
Sveriges Radio skall kunna uppfylla sina åtaganden, bör man på nytt pröva
frågan om rätt för Sveriges Televison att sända annonser mot betalning.
Jag skall gå in på några konstitutionella frågor. Bl.a. har i det här ärendet
lagrådet anfört kritik mot systemet med avtal mellan staten och den som får
rätt att sända program till allmänheten. Lagrådet riktar även konstitutionellt
grundad kritik mot förslaget om förbud mot åsiktsreklam.
När det gäller avtalssystemet vill jag erinra om att riksdagen i år har godta-
git förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, som gäller andra uttrycksformer än
det tryckta ordet. Det innebär bl.a. att sändningar i radio och television får
ett grundlagsskydd jämförbart med det som tryckfrihetsförordningen ger in-
nehållet i pressen. I samband därmed tog riksdagen ställning till frågan om
det avtalssystem som gäller för programbolagen är förenligt med yttrandefri-
hetsgrundlagen, och det är det.
Den tekniska konstruktion som valdes vann riksdagens gillande. Stöd för
avtalsregleringen ges genom att grundlagen öppnar möjlighet för att det i lag
meddelas föreskrifter om tillstånd för sändningar av eterburna radio- och
TV-program och om villkor för sådana sändningar. Det kan tilläggas att riks-
dagen i det sammanhanget erinrade om att avtalen med bolagen inte är avtal
i vanlig civilrättslig mening utan snarare direktiv för verksamheten.
Yttrandefrihetsgrundlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Intill
dess gäller regeringsformens bestämmelser i frågan om avtalsregleringen.
Ett enigt utskott konstaterar att riksdagen efter tillkomsten av regeringsfor-
men vid två olika tillfällen i samband med ändringar i radiolagen har godtagit
ordningen med avtal och således funnit denna ordning konstitutionellt god-
tagbar.
Avsikten med avtalen är inte att skapa ett åsiktsmonopol, utan tvärtom att
verka för mångfald inom verksamheten i etern, där utbudet även fortsätt-
ningsvis är begränsat. Jag tycker att det är glädjande att man i beredningen
har enats om behovet av bestämmelser för att garantera ett allsidigt pro-
gramutbud även i den nya kanalen. Jag gläder mig också åt att den snabbt
skall bli rikstäckande.
Även förbudet mot åsiktsreklam ligger väl i linje med lagstiftarnas inten-
tioner. Bestämmelserna ges stöd i den nya yttrandefrihetsgrundlagen. Om
detta råder inga delade meningar. Intill dess att den nya grundlagen träder i
kraft gäller regeringsformens bestämmelser även i fråga om förbudet mot
åsiktsreklam.
Lagrådet anser att kravet på särskilt viktiga skäl i 2 kap. 13 § regeringsfor-
men inte är uppfyllt i detta fall. Men jag ser det nog som en styrka att utskot-
tets majoritet i detta avseende inte låtit sig imponera av lagrådet. Det måste
vara vi politiker, inte jurister, som bestämmer gränserna för vad som är ett
särskilt viktigt skäl för att införa en bestämmelse av detta slag.
En ordning som innebär att endast de som förfogar över stora ekonomiska
resurser får möjligheter att effektivt använda TV-mediet för opinionsbild-
ning och propaganda är inte i överensstämmelse med kravet på en allsidig
debatt. Att förhindra en sådan ordning är ett sådant särskilt viktigt skäl som
avses med grundlagsparagrafen, och den ligger i linje med intresset att upp-
rätthålla yttrande- och informationsfriheten.
Enligt propositionen bör alla intresserade ges möjlighet att ansöka om till-
stånd att sända program i den nya TV-kanalen. Detta är en uppfattning som
utskottet helt ställer sig bakom. Ansökningstiden har av departementet först
bestämts till den 31 maj 1991. Det har varit självklart för utskottet att den
bör förläggas till en lämplig tidpunkt efter riksdagens beslut. Det är ju först
då som de mest väsentliga förutsättningarna ligger fast. Utskottet har därför
ansett att tiden bör utsträckas till den 1 juli 1991.
I propositionen låter regeringen riksdagen ta del av riktlinjer inför beslut
om ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radioföretagen. Riktlinjerna är
emellertid av sådan betydelse för koncernens framtid att riksdagen ej endast
bör låta sig informeras om dem. Riksdagen bör också besluta om dem. I
dessa delar föreligger ett utförligt uttalande från kulturutskottet som konsti-
tutionsutskottet helt ställer sig bakom. Andra talare kommer säkert senare
i debatten att utförligt uppehålla sig vid riktlinjerna.
I propositionen sägs att Sveriges Radiokoncernen bör ses över och att an-
svarsfördelningen mellan moderbolag och dotterbolag är oklar. I anslutning
till det vill jag peka på följande. För närvarande gäller att moderbolaget ut-
ser styrelser i programbolagen. Konstitutionsutskottet konstaterar att de för-
ordade riktlinjerna i fråga om vem som skall utse styrelseledamöter innebär
att moderbolaget inte längre skall ha denna rätt. Utskottet konstaterar vi-
dare att detta får konsekvenser för ansvarsförhållandena mellan moderbola-
get och programbolagen. Utskottet gör därefter ett, enligt min mening, vär-
defullt uttalande. Utskottet uttalar att det inför riksdagens beslut 1992 när-
mare bör övervägas hur avtalet mellan staten och företagen för nästa avtals-
period skall utformas med hänsyn till ansvarsförhållandena.
Fru talman! Catarina Rönnung kommer att mer i detalj behandla betän-
kandet och dess reservationer. Med dessa från början något nostalgiska och
senare principiella funderingar låter jag mig nöja och yrkar bifall till utskot-
tets hemställan i alla delar.
Anf. 11 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Jag noterade i Olle Svenssons anförande att han var utomor-
dentligt försiktig i formuleringarna vad gäller avslagsyrkandet på vår reser-
vation. Det ger ju en antydan om samma osäkerhet som man kan skönja i
propositionen i den här frågan. Vi får väl se hur det går.
Sedan tog Olle Svensson upp något om de här principiella frågorna som
gäller möjligheten att begränsa yttrandefriheten i avtal. Jag skall inte kriti-
sera Olle Svensson här, eftersom mycket av det drabbar mig själv, jag har ju
gått med på utskottets skrivning här. Jag tycker dock att argumenteringen
bör hyfsas något. Olle Svensson menade att vi inte skall vara bundna av vad
lagrådet säger. Det behöver vi naturligtvis inte vara, men man kan inte av-
färda uppfattningar enbart av det skälet att de kommer från jurister, särskilt
inte om det är kvalificerade jurister, tvärtom bör man lyssna noga. Men det
viktigaste av allt är vad man tycker i sak. Med hänsyn till de principer som i
övrigt gäller på det här området är det inte tillfredsställande att begräns-
ningar av yttrandefriheten regleras i avtal. Jag tror nog att de som sitter här
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
29
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
30
i kammaren framöver får se över detta. Vi måste ju hylla den principen att
det inte skall kunna uppstå tvister om det rättsliga underlaget i de beslut som
vi fattar i riksdagen och de beslut som fattas på grundval av de beslut som vi
fattar i riksdagen.
Sedan vill jag gripa tillfället att instämma i tacken till Bo Hammar. Jag har
helt tiden uppfattat Bo Hammar som en mycket självständig och dessutom
mycket kunnig ledamot av utskottet. Han har tillfört utskottets arbete
mycket av värde. Bo Hammar är dessutom utomordentligt trevlig att umgås
med, vilket jag uppskattar alldeles särskilt. Tack, Bo Hammar!
Anf. 12 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Det tackas mycket i dag, och jag vill sälla mig till tackarnas
skara. Jag vill för det första tacka Olle Svensson för hans sista tal här i riksda-
gen. Det höjde sig på ett förtjänstfullt sätt över dagspolitikens käbbel, per-
sonstrider och den byråkratgrå vardag som smyger sig in i denna kammare.
Jag vill också tacka Bo Hammar för klok och genomtänkt argumentation
i vårt utskottsarbete.
Fru talman! 45 % av svenska folket har via satellit fått en god inblick i hur
delar av Europas och USAs TV-utbud ser ut. Det franska TV 5 och det eng-
elska BBC som har ålagts vissa public-servicefunktioner står i en särklass vad
gäller kvalitet. De renodlat kommersiella bolagen MTV, Music Television,
som producerar rockvideor, Super Channel, Lifestyle med Sell-a-Vision och
Nordic Channel är kanaler späckade med reklam och säljerbjudanden. De
speglar en jättelik monokulturell underhållningsindustri som är skräm-
mande likriktad och utslätad. I allra sämsta fall reduceras TV-mediet till en
ljud- och bildtapet.
Public serviceidén föddes i England i en tid då de tekniska förutsättning-
arna endast medgav ett medieföretag. Vi, liksom många andra länder, har
anammat public service-tanken. En radio och TV för alla, som de facto inne-
burit att grupper utanför de gängse etablissemangen haft en chans att göra
sina åsikter gällande.
I Sverige har staten i avtal angivit vida ramar för verksamheten. Kvalitet,
mångsidighet i utbudet, tillvaratagande av minoriteters intressen, vaktslå-
ende om vår inhemska kultur och vårt språk är målsättningar som Sveriges
Radio skall uppfylla. Yttrandefriheten har vidgats och fördjupats genom till-
komsten av ett Sveriges Radio.
Genom riksdagsbeslut i dag öppnar vi möjligheten för ett nytt marksänt
bolag att etablera sig i Sverige. Verksamheten skall finansieras med sponsor-
pengar och reklam. Reklamen åläggs både tids- och innehållsmässigt restrik-
tioner.
I avtalet mellan staten och det nya företaget ställs vissa krav på verksam-
heten. Det nya bolaget skall vara skyldigt att sända ett mångsidigt program-
utbud av god kvalitet. Nyhetsprogram, barnprogram och program på
svenska språket med svenska upphovsmän eller svenska artister skall före-
komma. Sändningstidens längd för olika programkategorier bör kunna re-
gleras i avtalet. Ägarkretsen skall vara bred och sammansättningen sådan att
maktkoncentrationen inom massmedieområdet inte förstärks.
KU har bestämt tidpunkten för koncessionstidens utgång till den 1 juli
1991. Det är mer än rimligt, som jag också hävdat i beredningen, att ansök-
ningstiden utsträckts efter riksdagsbeslutet i dag. Sökande skall i efterhand
kunna inge kompletterande handlingar. Regeringen skall efter samråd med
den parlamentariskt sammansatta beredningen avgöra den mycket grann-
laga frågan om vilka som skall få koncession. SR kommer förhoppningsvis
att få stimulerande konkurrens. De svenskar som inte kan ta emot satellit-
sändningar får variation och ökad valfrihet i programutbudet.
Huvudfrågan som länge blockerat beredningens arbete har varit finansie-
ringsformen för Sveriges Radio och den tredje kanalen i denna nya konkur-
renssituation. Det rejälaste och rakaste hade varit att Sveriges Radio och
den tredje kanalen fått dela upp reklammarknaden emellan sig och att re-
klam sänds i en av Sveriges televisions kanaler. Bred politisk enighet i ett
beslut av så långsiktigt karaktär som massmediefrågor är att föredra. När det
inte gick att uppnå majoritet för detta förslag är givetvis det näst bästa försla-
get att den tredje kanalen betalar en koncessionsavgift till rundradiofonden
och att Sveriges Radio garanteras ett reformtillskott på 600 milj.kr. och står
på solid grund. Licenshöjningar kommer att bli behövliga.
Propositionen andas viss osäkerhet om framtida finansiering. För närva-
rande är det inte aktuellt med reklamfinansiering i Sveriges Radio sägs det.
Jag välkomnar därför den nödvändiga kontrollstationen 1996. Då kan man
bättre överblicka om koncessionsavgiften tillsammans med den aktuella
mottagaravgiften är tillräcklig för att upprätthålla god kvalitet i Sveriges Ra-
dios verksamhet. Det är den verkliga kärnfrågan som alla kanske inte är
medvetna om i dag. Den hänger i hög grad samman med den politiska sam-
mansättningen här i kammaren vid denna senare tidpunkt.
Anders Björcks påstående om hur regeringen agerat vid sidan av bered-
ningen bör naturligtvis inte stå oemotsagt i dagens debatt, och jag förväntar
mig därför ett klargörande från vår kulturminister i denna fråga.
Regeringen har ytterligare ett år på sig att utarbeta en proposition om Sve-
riges Radios villkor. Redan i dag ställer sig riksdagen bakom att program-
verksamheten sköts i tre bolag, ett för ljudradion, ett för televisionen och ett
för utbildningsradion. Sponsring skall tillåtas i Sveriges Radio, och man skall
då ha möjlighet att arrangera eller sända arrangemang som gäller större
sportevenemang eller musiktävlingar som arrangeras inom EBUs ram.
Det finns utomordentligt goda möjligheter till samordningsvinster, admi-
nistrativt och personellt, genom att lägga samman de bägge radiobolagen
och att dessa pengar i stället läggs på programverksamheten och direkt kom-
mer lyssnarna till godo. Nu sägs uttryckligen i betänkandet att lokalradion
skall få lokal redaktionell beslutanderätt att självständigt hantera det lokala
utbudet och sända på det egna FM 4-nätet. Lokalradion kommer i det långa
loppet att vinna mest på detta sammangående, och man slipper på det sättet
lokalradions egna centralbyråkrati.
Tanken har aldrig någonsin varit att riksradion skulle få ett för domine-
rande inflytande och kunna använda detta inflytande till att utplåna lokalra-
dions karaktär i det nya radiobolaget. Jag kan lugna alla de motionärer som
har hyst dylika farhågor.
Även riksradion har sin trogna ”fan club”. Kanske är den diskret och nå-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
31
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frägor
got mindre högljudd. Dit räknar jag mig själv. Riksradion sköter på ett före-
dömligt sätt sitt nationella och internationella uppdrag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
I dag är frågan litet oklar om vi verkligen kommer att fatta ett beslut, efter-
som moderaterna ännu inte har talat ur skägget. Jag måste trots allt beklaga
moderaternas ställningstagande att vilja skjuta upp frågan. Jag tror att An-
ders Björck hela tiden har velat skjuta TV-frågan framför sig till efter valet.
I dag har han skaffat sig ett alibi genom att hänvisa till personstrider som
för de flesta av kammarens ledamöter är totalt okända. Jag väntar mig ett
klarläggande från Anders Björcks sida i denna fråga.
Av tidsskäl och inte av nonchalans mot reservanterna avstår jag i mitt
första inlägg att bemöta dem, men jag kommer gärna igen i ett ytterligare
inlägg.
Anf. 13 INGRID SUNDBERG (m):
Fru talman! Frågor som rör radio och televisionen har i allmänhet delats
upp mellan konsitutionsutskottet och kulturutskottet. Av olika skäl, berätti-
gade eller inte, har konstitutionsutskottet denna gång huvudansvaret för av-
givande av betänkande med anledning av proposition 149 till årets riksdag.
Kulturutskottet har därvid yttrat sig till KU med anledning av de många
motioner som berör frågan om Sveriges Radios verksamhet och organisa-
tion. Kulturutskottet har vid behandlingen begränsat sig till att sammanföra
dem till ett antal övergripande områden.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att de synpunkter som kulturut-
skottet fört fram i sitt yttrande i sin helhet har accepterats av konstitutionsut-
skottet.
Proposition 149 med förslaget att bryta Sveriges Radios monopol på riks-
täckande markbunden sändning av television har dröjt länge. Orsaken är,
som tidigare framkommit i dag, att finna i det stora motstånd som socialde-
mokraterna under årtionden hyst mot uppgivande av denna monopolsitua-
tion. Vi kan alla erinra oss de debatter som förts i denna kammare om det
fördärvliga i att tillåta annan finansieringsform för kanaler än den mottagar-
avgift som Sveriges Radio tar ut och inte minst om reklamens fördärvlighet
på programproduktion.
Utvecklingen har visat att vi som hävdat kravet på frihet i etern har fått
rätt. Som vi förutsade för många år sedan har den tekniska utvecklingen med
satelliter och kabelutbyggnad och parabolantenner medfört att nästan hälf-
ten av det svenska folket redan i dag har tillgång till betydligt fler kanaler än
de två Sveriges Televison erbjuder. Valfriheten har ökat, och den kommer
att öka ytterligare - och väl är det.
Det tycks vara gemensamt för flera av oss här i kammaren som har arbetat
länge med radio- och televisionsfrågor att i dag hålla våra sista anföranden.
Vi har varit med om en ganska fantastisk teknisk utveckling, och vi har sä-
kert inte sett slutet på denna utveckling, även om vi inte har möjlighet att i
framtiden framföra våra synpunkter i kammaren. Jag vill, som Bo Hammar
och Olle Svensson har gjort, tacka mina utskottskamrater i kulturutskottet
för det fina samarbete vi har haft på detta område och också på många andra
32 områden.
Kulturutskottet uttrycker sin tillfredsställelse över att ett förnyat utred-
ningsarbete med parlamentarisk medverkan skall komma till stånd där inte
minst de tekniska förutsättningarna för utökade sändningar av ljudradio och
television kan bedömas. Den tekniska utvecklingen går fort - övergången
till digitala sändningar kommer att ytterligare öka förutsättningarna för ett
vidgat utbud av program. Borta är nu det misstroende som under decennier
har rått mot mångfald och alternativ.
Fru talman! Jag skall begränsa mig till att ta upp de frågor där kulturut-
skottet gör förändringar, tillägg eller tar initiativ i förhållande till propositio-
nen.
Kulturutskottet har behandlat åtskilliga motioner som tar upp frågan om
lokalradions ställning i det framtida radiobolaget. Vissa motionärer har
krävt att lokalradiostationerna säljs ut. Andra - och då centerpartiet i första
hand - vill att lokalradion skall vara kvar som ett särskilt bolag i koncernen.
I de flesta motionerna tas kravet på lokalradions självständighet upp utan att
man därmed motsätter sig kravet på bildandet av ett enda radiobolag.
Lokalradioverksamheten bedrivs inom 25 distrikt och har egna program-
redaktioner. I genomsnitt en fjärdedel av befolkningen lyssnar varje dag på
lokalradion. Efter riksradions P 3 är lokalradion den som har flest lyssnare.
När lokalradion inrättades 1975 var syftet att motverka de starka koncent-
rationstendenserna på olika samhällsområden. Detta är lika aktuellt i dag.
Det är därför av utomordentlig vikt att lokalradions verksamhet i framtiden
kan genomföras under stor frihet och självständighet. FM 4-nätet, vilket ut-
skottet också säger, bör liksom hittills förbehållas lokalradion.
När de två radiobolagen slås samman kvarblir naturligtvis skyldigheten att
svara för både nationell och lokal programproduktion. Enligt kulturutskot-
tet förutsätter det lokala uppdraget en lokal redaktionell beslutanderätt och
självständighet beträffande det lokala programutbudet. Åtskilliga vinster
kommer därtill att göras genom sammanslagningen. Lokalradions produk-
tion för nationell sändning kommer att underlättas. Såväl tekniskt som admi-
nistrativt finns vinster att göra.
Fru talman! Med kulturutskottets skrivning och konstitutionsutskottets
med kulturutskottets delade uppfattning om ljudradioverksamheten under
nästa avtalsperiod, torde lokalradion kunna känna sig lugn. Utskottet före-
slår dessutom att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Jag vill i det sammanhanget beröra den moderata reservationen nr 9 där
de moderata ledamöterna påpekar att det nu bör bli möjligt med en lagstift-
ning som medger en kraftigt utökad frihet i hela etermediaområdet. Det
framtida utredningsarbetet bör ges den inriktningen.
I linje med detta ligger möjligheten att tillskapa lokala radiosändningar
finansierade med reklam. Redan nu finns på flera håll i Sverige sådan verk-
samhet planerad. Personligen tror jag att när sådan lokal verksamhet kom-
mer i gång kommer attraktionen av de lokala sändningarna inom Sveriges
Radio att minska, åtminstone i sådan grad att de, om konkurrerande lokala
radiokanaler finns, borde bli svåra att sälja ut. Detta är riktat mot dem som
förordar en utförsäljning redan nu.
Kulturutskottet har dessutom tagit ett utskottsinitiativ, som godkänts av
konstitutionsutskottet, vilket utskottet föreslår skall ges regeringen till
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
33
3 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
känna. Jag syftar då på det som vi i utskottet litet vanvördigt kallar Carola
lex - men kanske är Lex Carola ett bättre namn. Med andra ord: Sveriges
Radios rätt att sända sponsrade program.
Enligt propositionen bör huvudregeln vara att Sveriges Radio-företagen
inte skall träffa uppgörelser med sponsorer av program. Dock må - föreslås
det i propositionen - för Sveriges Television införas en rätt att träffa uppgö-
relser om sponsring i fråga om program där sändningen gäller allmän sam-
mankomst eller en offentlig tillställning som anordnas av någon annan än
programföretaget. För sportevenemang gäller detta endast om evenemanget
är av större svenskt eller internationellt intresse.
Kulturutskottet föreslår emellertid att sponsring skall få förekomma av
program i Sveriges Television även om programföretaget är arrangör. Det
gäller då om programmet sänds inom ramen för ett åtagande gentemot Euro-
peiska radiounionen eller om arrangemanget är av motsvarande betydelse.
Redan det nuvarande avtalet, föreslår utskottet, bör kompletteras med
dessa regler för sponsring av program.
1992 års schlagerfestival skall sändas från Sverige. En mycket stor del av
svenska folket ser dessa sändningar, vilket givetvis människor även i andra
länder gör, och vi vet vilka kostnader som är förenade med produktionen av
programmet i fråga. Om Sveriges Television ensamt skulle bära kostna-
derna, skulle det innebära ett djupt avbräck i budgeten. Nu blir det fritt fram
för sponsorer att hjälpa till att finansiera denna enormt populära schlagerfes-
tival. Jag kanske inte riktigt förstår denna popularitet, men det är likväl ett
faktum.
Fru talman! Den tredje frågan jag skulle vilja ta upp gäller valet av styrelse
till moderbolaget. Konstitutionsutskottet instämmer här i kulturutskottets
förslag att de av regeringen utsedda ledamöterna i moderbolagets och pro-
grambolagets styrelse - ack så aktuellt på torsdag - skall utses enligt hittills-
varande principer bl.a. vad gäller den parlamentariska förankringen. Ordfö-
randeuppdrag i programbolag bör heller inte förenas med ledamotskap i mo-
derbolagets styrelse. Detta har utskottet föreslagit och konstitutionsutskot-
tet godtagit.
För närvarande gäller att Sveriges Radio, som tidigare har framförts här i
dag. utser styrelserna i programbolaget. När den rätten försvinner får det
följder för förhållandet mellan moderbolaget och programbolagen. Inför
riksdagens kommande beslut 1992 bör det närmare övervägas hur det an-
svarsförhållandet skall utformas.
Anders Björck har i sitt anförande, i vilket jag instämmer, klargjort de
moderata synpunkterna på det framtida arbetet. Med den av regeringen
föreslagna Björn Rosengren som ordförande försvåras på alla sätt den ut-
veckling om vilken beredningen har varit enig och som vi moderater har dri-
vit hårt under många år. Jag beklagar detta.
Jag vill, fru talman, stryka under ytterligare en sak. I propositionen sägs
att anläggningar och personal för programdistribution och programinsam-
ling för rundradio bör samlas hos en särskild huvudman vid sidan av telever-
ket. Den skall vara oberoende såväl i förhållande till programbolag som i
förhållande till andra nyttjare, sägs det i propositionen. Vidare sägs det att
34
det därför inte är lämpligt att televerket ingår som ägare av den nya näthu-
vudmannen.
Det är därför något märkvärdigt att televerket i dagarna föreslår att det
den 1 juli i år skall bildas en ny teknikserviceorganisation inom televerkets
radio och att personalen från radio- och TV-stationerna från den 1 juli skall
överföras till denna nya organisation.
Jag har velat peka på detta för att understryka det betydelsefulla i proposi-
tionens skrivning om televerkets framtida relation till Sveriges Radio, om
vilken enighet råder i utskotten.
Fru talman! Det är ett betydelsefullt beslut riksdagen fattar vad gäller ra-
dio- och TV-frågor. Få ämnen intresserar svenska folket så mycket. Få områ-
den har så stor betydelse för att kravet på yttrandefrihet efterlevs. Jag hör
till dem som tycker att antalet regleringar måste vara minsta möjliga. De
som måste finnas skall vara så få som möjligt. Men än större förändringar
ligger framför oss. Dagens beslut måste ses som det första i en räcka beslut
vars slutgiltiga mål är en avreglering av hela etermedieområdet.
Åtskilliga motioner har väckts av kammarens ledamöter i syfte att påverka
programpolitiken. Kulturutskottet har här liksom alla andra år framhållit att
det är nödvändigt att Sveriges Radio bibehåller sin nuvarande stora frihet i
fråga om programsättning. Enskilda önskemål - sådana finns verkligen
också hos riksdagsmän - kommer alltid att finnas. Det enda sättet att till-
fredsställa dem är att skapa en ökad konkurrens genom fler företag. Den
reklamfinansierade kanal vi får kommer säkert att följas av ytterligare en.
Av betydelse blir också i vilken grad Sveriges Radio kan rationalisera och
fullgöra sitt uppdrag utan att kostnaderna rakar i höjden. Moderaterna har
gått med på den i propositionen föreslagna höjningen av mottagaravgiften,
men allteftersom kabelutbyggnaden fortsätter och den nya rikstäckande ka-
nalen börjar träda i funktion ökar konkurrensen. Svenska folkets vilja att
betala till radiotjänst blir i hög grad beroende av dels programmens kvalitet
och dels - självfallet - avgiftens storlek.
Tack, fru talman! Jag har inget särskilt yrkande.
Anf. 14 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:
Fru talman! Låt mig tänja på replikrätten och framföra ett tack till Ingrid
Sundberg för många år av samarbete. Det har varit ett privilegium att få ar-
beta tillsammans med en så kunnig och charmfull riksdagskollega. Nu öns-
kar jag bara att Ingrid Sundberg skall få njuta sitt otium cum dignitate såväl
i Skanör som på världsvida resor.
Anf. 15 JAN HYTTRING (c):
Fru talman! När vi nu i dag debatterar radio- och TV-frågorna står vi vid
en etapp. Det gäller det som vi i stort sett har kunnat komma överens om i
den beredning som tillsattes, och det gäller det som vi har kunnat komma
överens om i kulturutskottet och sedermera även i konstitutionsutskottet.
Visst är det ett betydelsefullt beslut som fattas.
Vi i centern hade noga förberett oss för uppgiften genom att under ett an-
tal år diskutera dessa frågor. Vi har lämnat programskrifter, och vi har för-
ankrat våra beslut. Jag kan konstatera att vi på väldigt många punkter också
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
35
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frägor
36
i beredningen har fått en samstämmighet som stämmer väl överens med de
markeringar som vi tidigare har gjort.
Som synes av utskottsbetänkandet finns det också punkter där vi icke har
kunnat komma överens. Centern har fullföljt detta genom att till betänkan-
det foga reservationer till stöd för de idéer och principer vi hävdar. Vi kom-
mer naturligtvis att stå bakom dessa också när ärendet nu behandlas här i
kammaren.
Det har i debatten sagts att det när det gäller bl.a. reklaminkomsternas
utveckling råder naturligtvis stor osäkerhet. Personer som hävdar denna
stora osäkerhet i fråga om finansieringen av Sveriges Radio talar i andra
sammanhang om den oreglerade mediedelen av radio och TV. I den diskus-
sionen hävdar man att den kommer att blomstra, att en mängd olika företag
kommer att uppstå och att många kommer att vilja vara aktörer på denna
marknad. Man kan bara vara aktör på marknaden genom att ta in inkomster,
exempelvis genom reklam. För mig är det väldigt svårt att få dessa tongångar
att riktigt gå ihop. I det ena fallet räcker inte reklaminkomsterna, och i det
andra fallet finns det hur mycket som helst.
Vi har i centern gjort den bedömningen att det finns inkomster från re-
klammarknaden som skulle kunna vara ett gott tillskott vid sidan av licensav-
gifterna för att finansiera Sveriges Radios verksamhet. Vi har också lagt in
principer som gör att man skall slippa den bindning och den påverkan som
många människor känner oro för, vilken skulle komma som en följd av att
vi får in reklam inom public service-företaget. Vi har lagt in de spärrarna på
så sätt att reklaminkomsterna enligt vår princip skall gå till koncernen och
alltså inte till den TV-kanal som ensam har att sända dessa reklamavsnitt.
Man kan säga att centern nu har fått halvt rätt i och med att det har lagts
in en kontrollstation inför budgetberedningen 1996 för Sveriges Radio. Med
detta skulle vi kanske vara nöjda, men som jag tidigare har sagt är vi icke
det. Att vi har fått halvt rätt genom denna kontrollstation är inte bara posi-
tivt, utan det medför också olika problem.
För dem som nu skall söka koncession på den tredje kanalen är detta en
stor osäkerhetsfaktor. Under den koncessionstid som är beräknad att bli sex
år och kan utökas till nio år vet man inte vilken konkurrens om reklammark-
naden som man får från Sveriges Radio. Det är av den anledningen vi i cen-
tern så ivrigt har förordat att beslut skall fattas nu. Beslut borde nu fattas om
att vid en viss känd tidpunkt tillåta reklamsändningar inom Sveriges Radio.
På detta sätt hade man undanröjt osäkerhetsfaktorn för dem som skall söka
koncession.
Majoriteten i TV-beredningen, majoriteten i kulturutskottet och majori-
teten i konstitutionsutskottet har en viss tilltro till att koncessionsavgifterna
skall kunna bli av en sådan storlek att de kan innebära ett bra resurstillskott
till Sveriges Radios finansiering genom det tredje marksända bolaget. Vi har
med vårt koncept fäst större avseende vid innehållet, vid på vilket sätt kana-
len etableras. Av den avvikande mening vi som sitter i kulturutskottet har
lämnat framgår att vi ställer rätt höga krav på den tredje kanalen. Vi tycker
alltså att det redan i dag skall göras klart att man skall lokalisera huvudre-
daktionen och centraladministrationen utanför Stockholmsområdet. Vi
tycker att den massmediala situationen i Sverige nu är sådan att när man nu
får ett tillskott till den massmediala marknaden krävs det att detta skall läg-
gas utanför Stockholm. Det mesta är ju Stockholmscentrerat.
Vi kräver också att om man skall tala om en rikstäckande marksändande
kanal skall det också vara det. När man lägger in de kommersiella gränserna
och räknar på detta - reklaminkomster och vilken täckning man skall ha för
att kunna få inkomster att driva kanalen med - finns det en risk för att man
begränsar denna utbyggnad till det som är kommersiellt lönsamt. Det är fak-
tiskt så, att beredningen och utskotten lämnar en möjlighet att komplettera
med sändningar via satellit. Man kan på det sättet säga att de som inte kom-
mer att nås av dessa etervågor genom marksändaren får vara så goda att
skaffa sig en parabol för att ta emot dessa program. Det tycker vi är en svag-
het. Vi har större krav än så; om det skall vara marksänt skall det också vara
det i den utsträckning som Sveriges Radio i dag marksänder. Det tycker vi
är ett viktigt krav.
De som hävdar att Sveriges Radio skall vara beroende av reklaminkoms-
ter gör i nästa andetag konstaterandet att det skall vara beroende av reklam-
inkomster genom att koncessionsavgifter, som i sin tur kommer från reklam-
inkomster och tillförs rundradiofonden, skall vara med och finansiera Sveri-
ges Radios verksamhet.
Men det är inte bara det. Det finns ett tillskott i reda pengar, men det finns
också ett tillskott av reformmedel som innebär att koncernen själv skall
jobba ihop en del av slantarna. Först skall man rationaliserna, och sedan
skall man kunna utöka programverksamheten.
När drar man strecket för detta? Det är faktiskt en intressant diskussion.
Det förekommer ständigt rationaliseringar inom Sveriges Radio. Frågan är
vad utgångspunkten är när man sedan kommer att mäta vilka rationalise-
ringseffekter man uppnått. Det skall man ju få som reformmedel. Skall det
ske i dag eller någon annan dag? Det framgår faktiskt inte klart när man skall
göra detta. Man kan därför nu säga att om man skulle vara försiktig inom
koncernen skulle man nu inte göra någonting; det som man gör nu kan man
bara få ont av senare. Jag hoppas och tror-eller vet - att det inte är så, men
man skulle kunna fundera över detta. Är det detta man i dag skall göra för
att få reformmedel? Skall man nu slå till alla bromsar för rationaliseringar?
Jag tycker att det kanske vore bra att under debattens senare del få ett klar-
görande av detta - hur kommer man att kunna tillgodoräkna sig gjorda ratio-
naliseringar inom koncernen?
Man har gett vissa riktlinjer inför kommande propositioner. Vi i centern
står bakom flera av dessa riktlinjer - dock inte alla. Det kanske mest intres-
santa är faktiskt det som inte ännu står i betänkandet, propositionen osv.
Det är ett stort arbete som ligger framför oss. Det kommer att vara många
sammanträden i den nu sammansatta beredningen - som har förordnande
till den 15 september - eller andra sammansatta beredningar. Tekniken ut-
vecklas fort. Man skall göra teknikvärderingen nu, och sedan skall man med
det som underlag återkomma och undersöka vad det kan innebära av ökad
frihet för radio och TV i vårt land - naturligtvis också i en ökad konkurrens.
En viktig riktlinje, som man redan nu beslutar om, är att göra ett radiobo-
lag. Det skall naturligtvis bli väldigt bra - det har jag förstått när jag läst det
som skrivs om detta. Det skall göras stora besparingar. Av dessa reformme-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
37
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
38
del, som uppgår till 200 milj.kr. - det skall Sveriges Radio få att expandera
med måste sannolikt en väldigt stor del tillfalla detta bolag. Från början
var det nämligen aktuellt att även utbildningsradion skulle vara med. Man
talar om en nedlagd utbildningsradio och ett radiobolag. Jag har kunnat kon-
statera att det fortfarande var samma summa som det skulle ske rationalise-
ringar för. Beloppet finns kvar, men utbildningsradion finns också kvar. Frå-
gan är vad det kommer att leda till. Jag förstår dem som misstänker - och
ibland hyser jag också det lilla misstroendet - att denna rationalisering kom-
mer att drabba Lokalradion ganska hårt.
Många motionärer från olika partier har i sina motioner velat slå vakt om
Lokalradion. Kulturutskottet har i ett yttrande till konstitutionsutskottet
gjort en ganska stark markering att det bör finnas en självständighet och fri-
het - och detta har följts upp av konstitutionsutskottet. Vi i centern menar
att - om man nu vill slå vakt om Lokalradion - det säkraste sättet att garan-
tera denna frihet är att bedriva verksamheten som eget bolag.
Catarina Rönnung sade att man slipper den stora centrala administratio-
nen. Men Lokalradiobolaget har en ganska liten central administration. Det
mesta sker faktiskt ute på redaktionerna. Det man i Lokalradion centralise-
rat är sådant som gett uppenbara vinster - det är löneutbetalningar, lönebe-
räkningar osv. Den administrationen är sannerligen inte stor.
Hur det kommer att gå med Lokalradions frihet dikteras inte särskilt
mycket av det beslut som vi i dag fattar - det vågar jag påstå. Det kommer
att dikteras av avtalen. Det är nämligen inte många som i dag talar om - eller
känner till - att Riksradion och Lokalradion i sina avtal har skilda uppdrag.
Man har sedan försökt säga att de skulle kunna samverka mycket bättre.
Men samverkan måste ju ske inom ramen för det som uppdragen gäller.
Riksradion har en distriktsorganisation för att i distrikten producera för riks-
radiosändningar. Enligt vår mening är och förblir lokalradions uppdrag att
producera för lokala sändningar. Frågan är hur avtalet för detta radiobolag
kommer att se ut. Detta kommer att bli avgörande för hur Lokalradion kom-
mer att utvecklas - hur de t.ex. får det ekonomiskt med det de skall utföra.
Detta förhållande avspeglas också i det att man talar om fyra rikstäckande
radiokanaler. Det finns faktiskt inte fyra rikstäckande radiokanaler. Det
finns tre rikstäckande radiokanaler och tjugofem lokala. Men i utskottsma-
joritetens och beredningens värld finns det fyra rikstäckande radiokanaler.
Eftersom man säger att det finns fyra rikstäckande radiokanaler upplever
man det som en frihet för radiobolaget att disponera alla dessa fyra kanaler.
Jag tycker inte att det skall vara så. Om man menar något med detta om
Lokalradions frihet måste det också sedan av avtal framgå att de disponerar
de i dag tjugofem - det kan bli fler senare - lokala radiokanalerna. Det är
väldigt viktigt.
Jag är också förvånad över socialdemokraternas agerande när det gäller
Lokalradion. När Lokalradion instiftades minskade man på mångfalden i
pressen. Man gjorde detta för att få en röst som faktiskt skulle kunna om-
fatta ett helt län och som var oberoende av de intressenter som står bakom
våra dagstidningar. Jag kan nu bara konstatera att situationen i dagsläget är
att många tidningar kommer att försvinna, inte minst kommer A-pressen att
få göra kraftiga inskränkningar och omdisponeringar. På inrådan av en soci-
aldemokratisk regering beslutar man alltså samtidigt här i Sveriges riksdag
att man skall slå ihop dessa verksamheter till ett bolag och att man på detta
plan skall ta bort självständigheten för Lokalradion. Det beklagar vi i cen-
tern. Vi fullföljer vår linje: att ha en fristående Lokalradio.
Fru talman! Riksdagens tredje vice talman Bertil Fiskesjö har yrkat bifall
till reservationerna 1 och 11. Det gör jag också. Eftersom Ingrid Sundberg
nu slutar som riksdagsledamot och utskottsordförande, vill jag passa på att
tacka henne för många fina år i utskottet.
Anf. 16 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Fru talman! Jag tänkte kommentera vad Jan Hyttring sade om Lokalra-
dions ställning. Jag tycker han kommer med ganska många obestyrkta farhå-
gor om att bara Lokalradion skall drabbas av rationaliseringar. Ingenting sä-
ger detta.
För min del tycker jag det är en elegant lösning att man nu gör ett ljudra-
diobolag. Då kan man nå goda samordningseffekter och rationalisera och
spara pengar som kan läggas ut på att göra program i stället.
Kulturutskottet har väldigt länge talat för en samverkan mellan lokalradio
och riksradio. Jag tycker att tiden nu är mogen för att man går samman.
Det står väldigt klart i betänkandet att man skall slå fast Lokalradions fri-
het och självständighet, dess lokala och redaktionella beslutanderätt och Lo-
kalradions rätt att sända på det egna FM 4-nätet. Jag förstår inte på vilket
sätt Lokalradion är hotad.
Sedan säger Jan Hyttring att Lokalradion är bra, för man behöver en röst
till som motarbetar de starka tidningar som har monopolsituation.
Den saken gör Lokalradion redan i dag och kommer att försätta med det.
Men jag tycker det är en svaghet i centerns resonemang. Man vill att Lokal-
radion skall finansieras med reklam. Det är inte bra för de svaga tidningar
som finns ute i landet. Därmed hotar man reklammarknaden för dem på ett
sådant sätt att andratidningarna i en utgivningsort eller utgivningsregion kan
bli drabbade. Det är en klar nackdel.
Anf. 17 JAN HYTTRING (c) replik:
Fru talman! När riktlinjerna kom fram för att bilda ett radiobolag presen-
terades uppgiften om de 200 miljoner man skulle kunna ta in till sitt eget
reformerande. Jag har inte någon gång sett beräkningarna bakom detta,
trots att vi har suttit i samma beredning, Catarina Rönnung och jag.
Man har förmodligen fastställt ett mål och tagit in vissa komponenter. Ca-
tarina Rönnung säger att man gör stora besparingar på att samordna. Då
måste Catarina Rönnung ha några siffror bakom detta och visa hur mycket
man kan vinna på denna samordning i det nya bolaget. Men jag har inte sett
några sådana siffror.
Catarina Rönnung talade sedan om svagheten i centerns förslag när vi slår
vakt om en fristående lokalradio som skulle kunna finansieras med reklam.
Vi har gjort ett viktigt tillägg: Reklamfinansiering kan bli aktuell på sikt,
men efter en noggrann prövning av konsekvenserna för tidningarna. Detta
borde, menar jag, även socialdemokraterna kunna ställa upp på. Det måste
man göra. Det är självklart att ett medium till kommer att få effekter för
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
39
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
40
tidningarna. Men det kommer också de lokala radiostationerna att få - de
kommer att ha ännu större effekt på tidningarnas annonsmarknad.
Även av det skälet att man vill främja utvecklingen av den fria radion är
det nödvändigt att göra en genomgång och en ordentlig utredning och prova
vilken inverkan detta kommer att få för våra dagstidningar. Vi vill slå vakt
om mångfalden för tidningarna.
Vi märker redan nu, utan reklam i lokalradiostationer och närradiostatio-
ner, att tidningarna har en svår situation. Många av de tidningar Catarina
Rönnung talar om går en mycket dyster tid till mötes.
Anf. 18 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Fru talman! När det gäller de samordningsvinster man skulle kunna göra
genom att slå ihop till ett radioföretag har vi i beredningen laborerat med en
siffra på i runda tal 70 miljoner.
När Jan Hyttring säger att han inte har några beräkningar, då tycker jag
att han inte heller kan komma med dessa obestyrkta farhågor om att rationa-
liseringarna skulle drabba just den lokala radion. Det är ingenting som säger
detta.
Rationaliseringskraven kommer så småningom att anpassas efter verklig-
heten. Om det visar sig gå för långt får man tänka sig att möjligtvis sänka
kravet på rationalitet om man märker att någon gren av Sveriges Radio
skulle bli till den grad lidande som Jan Hyttring påstår. Men Jan Hyttring
kan inte komma med någonting annat än vad han själv förmodar.
Anf. 19 JAN HYTTRING (c) replik:
Fru talman! Jag är inte ensam om att förmoda detta. Centern står enig
bakom vad vi skriver i vår reservation om vad vi tycker skulle vara den bästa
utvecklingen.
Vidare har Catarina Rönnung en mängd partikamrater som skrivit motio-
ner i detta ärende. De har visserligen ställt upp på sammanslagningen, eller
rättare sagt bildandet av det nya bolaget. Men det skulle vara intressant att
veta om de har fått skriva alldeles fritt utan hänsyn till regeringens förslag.
Skulle de annars ställt upp på förslaget? I många motioner tycker man att
det bara fattas den sista delen, att yrka avslag på propositionen och förorda
ett fortsatt Lokalradiobolag.
Jag har ingen anledning att måla upp någon skräckbild. Men jag tycker
det är allvar i resonemanget. Det finns allvar i farhågorna.
När man hör om laborationen med 70 miljoner kan man konstatera att det
fortfarande inte finns någon reell bakgrund, där man gått igenom dessa olika
administrationer för att få fram 70 miljoner. Jag känner inte till att man
skulle ha gjort detta. Kanske Catarina Rönnung känner till det?
Förste vice talmannen anmälde att Catarina Rönnung anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 20 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Jag vill kommentera några av punkterna i propositionen,
framför allt de som ligger inom kulturutskottets ansvarsområde.
Jag vill dock, eftersom detta beslut också handlar om formerna för inpla-
cering av reklam i det nationella TV-nätet, göra en kort kommentar även om
detta.
Jag fick en indirekt fråga från Bertil Fiskesjö som sade att det skulle vara
intressant att höra vad de socialdemokrater säger nu, som länge var på cen-
terns linje.
Jag skulle kunna göra det lätt för mig genom att säga att det har varit ett
tagande och givande, och i detta fall mest ett givande för min del. Men jag
skall inte göra det så lätt för mig. Detta är faktiskt en mycket allvarlig fråga.
Min bedömning är att potentialen i marknaden är mycket stor, även med
de reservationer vi lagt fram från beredningens sida och som ligger i proposi-
tionen. Därför tycker jag det har varit helt nödvändigt att ta in den kontroll-
station som skall komma 1996.
Det andra faktum som vi vet inträffar är att vi får en kostnadsutveckling
inom framför allt Sveriges Television enbart på grund av att det blir ett kon-
kurrerande kommersiellt markbundet medium. Detta kommer att ställa
stora ekonomiska krav på både Sveriges Radio-koncernen och Sveriges Te-
levision.
Man kan säga att dessa problem kan lösas genom att man justerar avgif-
terna och tillför reformmedel. På det sättet har man försökt hantera frågan
i propositionen.
Mitt svar till Bertil Fiskesjö är alltså kort: Jag står bakom propositionen i
dessa delar. Vi återkommer med ytterligare analys i samband med kontroll-
stationsdiskussionerna.
En annan kommentar: Riksdagen ändrar regeringsförslaget när det gäller
tidpunkten för koncession. Jag vill beklaga att man i beredningen inte, vare
sig från regeringens representant eller från oppositionen, lyssnade på vad
Catarina Rönnung sade om det nödvändiga i att skjuta fram tiden. I så fall
hade vi sluppit ändra i regeringens förslag på den punkten. Nu blir det alltså
en ändring fram till den 30 juni, och det tror jag faktiskt är nödvändigt.
När det gäller huvudinnehållet i propositionen kan man ungefär som kul-
turutskottet gjort sammanfatta i tio punkter. För det första har Sveriges Ra-
dio ett oförändrat public service-uppdrag. Jag tror det är mer nödvändigt
än någonsin tidigare att betona denna funktion. Jag tror också att vi inför
kommande avtalsförhandlingar får all anledning att analysera och diskutera
vad vi lägger i begreppet public service. I dag är det ofta bara en svepande
formulering. Detta har vi anledning återkomma till i samband med den kom-
mande förhandlingen.
Den andra punkten är ett konstaterande av att den företagsform som Sve-
riges Radio för närvarande har bör vara oförändrad. Det tror jag är viktigt
inte minst med tanke på de diskussioner som har varit om att det t.ex. skulle
vara ett statligt aktiebolag, eller en stiftelse eller andra alternativ. Jag tror
den nuvarande företagsformen är bra. Därför är det bra att det slås fast att
den skall vara oförändrad.
Jag tycker också det är bra att man försöker bevara i huvudsak de nuva-
rande ägarförhållandena. Det är en tillgång för demokratin, menar jag, att
t.ex. folkrörelser engagerar sig som ägare i Sveriges största medieföretag.
Det tredje konstaterandet är att man enligt propositionen skall disponera
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
41
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
42
fyra rikstäckande sändarnät för ljudradio och två för television. Jan Hyttring
sade att detta var fel, det finns bara 3 rikstäckande och 25 lokala. Jag tycker
detta är mer en teknisk fråga, vi vet ju alla hur det fungerar i de avseendena.
Däremot - och det är där den i sak viktiga förändringen sker - skall pro-
gramverksamheten handhas av ett bolag för TV och ett för Ljudradion samt
av Utbildningsradion.
Det sista först. Jag är mycket glad över att beredningen ändrade sig. När
Catarina Rönnung och jag slogs för att Utbildningsradion skulle finnas kvar
kände vi oss ganska ensamma. Det är uppenbart att Utbildningsradion hade
ett brett folkligt stöd. Därmed lyckades vi rädda kvar Utbildningsradion.
När det gäller sammanläggningen av Riksradion och Ljudradion skall jag
återkomma till den punkten, som är en alldeles avslutande punkt.
Om moderbolagets relationer till programbolagen skall jag i dag nöja mig
med konstaterandet att vad som kommer ut av detta - de skrivningar som
görs, inte minst från KUs sida - kan få substans först när man har satt sig ned
och resonerat om innehållet. Detta är en något oviss punkt fortfarande.
Trots att alla har talat mycket om reklam är det ingen som nämnt det som
är helt avgörande för verksamhetens bedrivande, nämligen att kunna få in-
täkter till verksamheten. Det innebär att vi inom koncernen har ett bolag,
Radiotjänst i Kiruna AB, som på ett framgångsrikt sätt sköter avgiftsupp-
börd och kontroll. Vi var väl ganska många som var osäkra på vad som skulle
hända när televerket lämnade över detta till Sveriges Radio-koncernen i
form av ett nytt dotterbolag. Därför känns det bra att i dag kunna säga att
det har gått mycket bra. Jag kan inte uppfatta saken på något annat sätt.
När det gäller styrelserna och hur de skall utses har man konstaterat att det
bör råda ett personsamband mellan moderbolag och resp, programföretag.
Detta har vi i utskottet preciserat ytterligare. Man skall eftersträva att ha
kvar nuvarande principer för den parlamentariska förankringen. Vi säger
dessutom att det inte är förenligt att vara ordförande i ett programföretag
och samtidigt ingå i moderbolagets styrelse.
Det har på en annan punkt talats om ekonomi här. Man är ibland vårdslös
med orden. Jag tillhör själv dem som kan vara det. Jag har märkt en tendens
i debatten och kanske också i propositionen till att man närmast sätter ett
likhetstecken mellan rationaliseringskrav och besparingskrav, någonting
som är viktigt att uppmärksamma. I propositionen och debatten sägs att man
ställer ett rationaliseringskrav på Sveriges Radio på sammanlagt 200 milj.kr.
under år 1993/1994. Jag tror att det i det här fallet ligger ganska nära till
hands att det blir fråga om besparingskrav. Man tvingas att i något avseende
minska ambitionerna. Rationalisering skall man driva så långt det är möjligt,
men jag tror inte att det är särskilt lätt att klara 200 miljoner.
Jag skall än en gång ta upp lokalradioverksamheten eftersom den har
väckt en viss uppmärksamhet och Jan Hyttring ägnade ganska mycket tid åt
den frågan. Jag menar att åtgärderna att samordna ljudradioverksamheten i
ett företag har ett syfte, nämligen att få ut större effekt av de pengar som
används inom ljudradioföretagen - det är för närvarande pluralis. Om man
kan nå en sådan effekt genom att lägga samman företagen skall man natur-
ligtvis inte avstå från att göra det. Skall man avstå från att göra en besparing
på 70 milj.kr., som Catarina Rönnung sade, som man har inom räckhåll?
Man kan avstå från att göra den om den har andra negativa effekter. En så-
dan negativ effekt skulle t.ex. kunna vara att den leder till en ökad central-
styrning. En annan negativ effekt kan vara minskat lokalt programutbud el-
ler att den redaktionella friheten därmed kraftigt beskärs. Detta menar jag
att vi från utskottsmajoriteten motverkar genom att skriva mycket starkt.
Jag hade inte tänkt citera från utskottsbetänkandet eftersom det inte är
det roligaste man kan syssla med, och dessutom kan folk läsa innantill. För
att understryka vad utskottet säger vill jag ändock göra det: ”När lokalra-
dion inrättades år 1975 var syftet bl.a. att motverka de starka koncentra-
tionstendenserna på olika samhällsområden. Denna grundtanke med lokal-
radioverksamhet är lika aktuell i dag. Det är därför enligt utskottets mening
av synnerlig vikt att verksamheten, liksom nu är fallet, i framtiden kan ge-
nomföras under stor frihet och självständighet.” Utskottet säger vidare att
det lokala uppdraget enligt kulturutskottets mening förutsätter en lokal re-
daktionell beslutanderätt och självständighet beträffande det lokala pro-
gramutbudet. På den här punkten görs dessutom ett särskilt tillkännagi-
vande till regeringen. Jag tycker uppriktigt sagt att vi har täckt in den delen
ganska bra. Då kanske vi också kan ta hem en hel del av de här pengarna -
70 miljoner eller vad det nu rör sig om.
Jag diskuterar inte framför allt i organisatoriska termer. En organisation
är nämligen bara ett instrument för någonting. I detta fall är organisationen
ett instrument för lyssnarna. Jag tror att det är bra för lyssnarna - i Jönkö-
pings län, i Värmlands län och i övriga Sverige - att denna ändring av organi-
sationen genomförs, eftersom man då får ut mera resurser i linjen, för att
använda det språket.
Fru talman! Jag vill också kommentera villkoren för koncessionen och den
tredje kanalen i ett avseende. Jag tror nämligen att det är viktigt att, vilket
också skrivs i betänkandet, de som blir aktuella för koncession skall kunna
ha en sådan verksamhet att man kan spegla händelser och skeenden runt om
i landet. Vilka mera konkreta uttryck det här kommer att ta sig i organisatio-
nen avstår föredragande statsrådet och regeringen från att precisera i propo-
sitionen, och det gjorde också beredningen. Det bör ändock nämnas att i
Danmark har den centrala organisationen för den kommersiella TV-kanalen
sitt säte i Odense. I Norge fattas besluten i stortinget i Bergen. Här har vi
avstått ifrån att fatta ett sådant beslut. Men det markerar vikten av detta.
Det förtjänar också att understrykas att det faktiskt har en viss betydelse var
nyhetsredaktionen är belägen. Det finns för närvarande en viss koncentra-
tion till Gärdet i det avseendet. Jag tror därför att det vore en tillgång ur
nationell synpunkt om man kunde få en bättre spridning.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag som flera andra vända mig till Ingrid
Sundberg. Vi har inte hunnit samarbeta så länge i kulturutskottet. Jag har
nämligen suttit där mindre än en mandatperiod. Jag vill tacka för ett utomor-
dentligt gott samarbete under den tid som vi ändå har lärt känna varandra.
Vi vet alla som sitter i kulturutskottet att det är riksdagens finaste och för-
nämsta utskott. I ganska stor utsträckning har vi Ingrid Sundberg att tacka
för att det utskottet har fungerat så fint. Det vill jag personligen framföra ett
tack för.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frägor
43
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
44
Anf. 21 JAN HYTTRING (c) replik:
Fru talman! Åke Gustavsson sade att han och Catarina Rönnung slogs för
Utbildningsradion i beredningen. Det är helt riktigt. Men Åke Gustavsson
kanske samtidigt skulle ha berättat mot vem han slogs. Det var inte center-
partiet. Vi var helgjutna i frågan om att Utbildningsradion skulle vara kvar
i sin egen organisation.
Anf. 22 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt. Vi slogs tillsammans även i en del andra frågor.
Jag kanske uttryckte mig litet slarvigt. Jag vill minnas att jag, Catarina Rön-
nung, Jan Hyttring och kanske även någon företrädare för miljöpartiet stod
för att vi skulle ha kvar Utbildningsradion. Men nu är alla överens om att
den skall vara kvar, och då är det bara att vara tacksam.
Anf. 23 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Radio- och TV-frågor är av många och naturliga skäl ofta
föremål för diskussion. Politiskt, såväl i riksdagen som utanför, är dessa frå-
gor ofta omstridda. Det är också frågor som mycket starkt engagerar med-
borgarna.
Jag får ofta telefonsamtal. De telefonsamtal som rör mediafrågor handlar
sällan om mediapolitikens principiella inriktning och att man tycker att ytt-
randefriheten är för dålig i Sveriges Radio och etermedia. Samtalen kommer
i regel från en person som har blivit mycket upprörd över något han eller hon
inte tycker borde ha sänts. Denne person kräver av en utbildningsminister
med ansvar för mediafrågorna att han skall visa handlingskraft och visa att
han kan och vågar någonting genom att tala om vad man inte får göra och
försöka hindra det icke önskade. I sådana sammanhang föredrar jag att
mycket energiskt argumentera för den roll jag har. Den innebär att jag skall
se till att radioverksamheten kan fungera fritt och oberoende under en stark
redaktionell självständighet. Senast i går - när någon ringde om ett radiopro-
gram som sändes en sen söndagkväll - förklarade jag att jag faktiskt inte
skall uppträda som smakdomare och tala om för radioproducenten vad som
bör eller får sändas. Jag överlämnar det bedömandet åt dem som har ansva-
ret. Människor som finns i verksamheten måste kunna ta ansvar för sitt ar-
bete. Det är viktigt om vi menar allvar med vår plädering för yttrandefrihe-
ten. På den punkten får jag således finna mig i att även i riksdagen under en
och annan frågestund bli förebrådd för att jag visar bristande handlingskraft
och mod. Min respekt för yttrandefriheten och min tillit till den självständiga
människan är så stor att jag utsätter mig för denna attack.
Mediautvecklingen har varit mycket snabb och dynamisk under de gångna
åren. Den har ofta för väldigt många varit helt oväntad. Jag har under de år
jag har haft ansvar för dessa frågor ofta fått kritik för att jag inte orkade eller
vågade fatta beslut. Det man egentligen har varit upprörd över är att jag har
varit mycket distinkt och övertygad och inte sett anledning att fatta de beslut
som vare sig Anders Björck eller någon annan har förestavat för mig och
krävt att jag skulle fatta. Jag har också kunnat glädja mig åt - jag erkänner
att jag säger det med en viss självhävdelse - att jag förvånansvärt ofta har
haft rätt i mina bedömningar om den väntade mediautvecklingen. Jag till-
hörde inte dem som trodde att det skulle bli en så oerhörd expansion för
kommersiella verksamheter och att den skulle vara framgångsrik. Jag förut-
såg att det skulle bli betydande oro och svårigheter för dem som ville eta-
blera sig med satellitsändare och trodde att det var klokt med tanke på de
möjligheter vi vill ha att skapa en god mediavärld och mediastruktur i vårt
eget land.
Regeringen har således mycket medvetet strävat efter att försöka åstad-
komma en bred majoritet som skall ge trygghet åt Sveriges Radio och dess
dotterbolag. Det gäller ekonomisk trygghet, säkerhet, kännedom om vilka
ramar man arbetar inom men också en trygghet när det gäller inriktning och
principer för verksamheten.
När jag och regeringen i propositionen har tagit ställning i frågan om en
tredje kanal efter den parlamentariska beredningen har vi utgått ifrån insik-
ten att så länge det finns en disponibel frekvens kommer det att finnas grup-
per och enskilda som är intresserade av att etablera sig och utnyttja den fre-
kvensen. Möjligheten att sända på en tredje kanal finns. Så länge den möjlig-
heten finns, finns det alltid de som är intresserade av att etablera sig. Det
betyder emellertid inte att man kan förutsätta att varje sådan etablering skall
bli framgångsrik, men det finns som jag ser det inget skäl att motsätta sig en
sådan etablering.
Vi måste dock se till att allmäntelevisionen i Sveriges Televisions regi får
möjlighet att fullgöra sin public service-funktion. Public service-uppgiften,
att vara ett företag i allmänhetens tjänst, är central. Den kan aldrig reduce-
ras till att vara minoritetsverksamhet och minoritetsskydd. Det handlar om
att ge geografisk rättvisa, upprätthålla ett redaktionellt oberoende, säkra
mångfald och balans i programverksamheten och ha ett omväxlande pro-
gramutbud av hög kvalitet. Det är också viktigt att kunna ha en klar och
tydlig finansieringsform. Jag anser att finansiering genom tittarnas och lyss-
narnas avgifter är den i särklass mest överlägsna.
Ett public service-företag måste för att kunna utföra sin uppgift se till att
det motsvarar majoritetens intresse och önskemål, i motsats till den kom-
mersiella verksamheten som naturligtvis alltid söker sina majoriteter. Af-
färsmannen vill alltid ha så mycket kunder som möjligt, och helst hela be-
folkningen. Den kommersiella mediaverksamheten förutsätter emellertid
samtidigt lyssnande och tittande. Public service-verksamheten kan tillgodose
sitt majoritetsuppdrag genom att under en period ge åt en stor majoritet dess
beskärda del. Man behöver inte kräva samtidigt lyssnande och tittande. Det
ger andra planeringsmöjligheter för public service-verksamheten.
Svensk radio och TV åtnjuter internationell respekt, inte bara för sina am-
bitioner utan också för sina resultat. Vi har en radio och television av hög
kvalitet. Det syns på de priser man hämtar hem i olika tävlingar. Det syntes
också vid Svenska Dagbladets utdelning för en tid sedan av Thaliapriset.
Man uppmärksammade där TV-serien ”Tre kärlekar”, vars författare fick
priset för årets bästa teaterprestation.
I public service-uppdragets karaktär ligger alltså att det är Sveriges Ra-
dio - inte omvärlden, de som finns utanför - som självständigt skall ha möj-
lighet och rätt att bedöma hur medborgarnas intressen skall tillgodoses ge-
nom det samlade mediautbudet. Ett public service-uppdrag innebär att Sve-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
45
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
46
riges Radio har både rätt och möjlighet att se till hela utbudet, också det
som sänds på kanaler utanför det egna företaget, när man bedömer huruvida
medborgarnas rätt och möjligheter tillgodoses. Ett företag som saknar ett
public service-uppdrag behöver däremot bara se till det egna företagets verk-
samhet. Därför kan man slå fast - och jag är mycket angelägen om att göra
den distinktionen - att en tredje kanal kan som villkor för sin koncession få
göra åtaganden både om rikstäckning och kvalitet, men den kan aldrig få
något public service-uppdrag.
Den uppgörelse som träffades i den parlamentariska beredningen var
glädjande, därför att den fick en så bred uppslutning.
En stark television, en stark riksradio, en stark lokalradio och en stark
utbildningsradio är vad vi vill ha i framtiden.
Anders Björcks inlägg här i dag handlade till ingen del om innehållet i pro-
positionen, utan till större delen var det ett antal invektiv som östes framför
allt över mig. Jag tog emot dem här, och de som inte hade möjlighet att här
ta emot sin beskärda del får väl göra det via medias redovisning av debatten.
Han redovisade vilka namngivna personer som inte borde sitta i styrel-
serna för de skilda bolagen i Sveriges Radio. Jag drar därav slutsatsen att det
egentligen var en markering av ett utanförskap när det gäller mediafrågor.
Jag noterar att i den allians som numera finns mellan moderaterna och folk-
partiet liberalerna företräder Jan-Eric Wikström en mycket övertygad public
service-filosofi.
Denna reaktion är alltså ingen överraskning. Mycket har tytt på att mode-
raterna i gemen egentligen inte har gillat Anders Björcks i och för sig yviga
och ibland litet vildsinta, men också mycket engagerade linje.
Gunnar Hökmark meddelade vid en debatt som jag var med om, på pro-
ducentföreningen vid Sveriges Radio i slutet av maj, att moderaterna över
huvud taget inte kände sig bundna av några uppgörelser. Han reducerade
Riksradions roll till något som av lyssnarna skulle betecknas närmast som en
restradio i stället för en riksradio. Så beskrev Gunnar Hökmark det.
Per Unckel, moderaternas partisekreterare, har på sitt håll gjort liknande
uttalande, bl.a. i en debatt som SAF anordnade i Göteborg.
Jag tycker att det är synd att moderaterna visar denna begränsade respekt
för public service-funktionen och att de inte är beredda att ge ett nationellt
radio- och TV-företag ett uppdrag som i ett kort perspektiv erbjuder goda
och attraktiva program åt lyssnarna och tittarna och i ett långt perspektiv
befäster och utvecklar det som kan betecknas som en nationell kulturbas.
Vi är angelägna att kunna ge vårt radioföretag goda förutsättningar för
dess framtida verksamhet, till glädje för de svenska tittarna och lyssnarna.
Jag är trots allt glad över att vi efter denna långa process har uppnått en
så bred enighet som denna debatt visar.
Fru talman! Låt även mig avsluta mitt anförande med att uppmärksamma
och harangera de tre ledamöter som med denna debatt avslutar sin parla-
mentariska gärning, åtminstone för denna gång: Ingrid Sundberg, Olle
Svensson och Bo Hammar - en Bo Hammar, vars klokskap jag djupt respek-
terar, en Olle Svensson som i hög grad förkroppsligar begreppet konstitu-
tionsutskottet och dess principiella syn, och en Ingrid Sundberg, som jag er-
känner att jag emellanåt i litet vildsint polemisk yra har attackerat, vilket
naturligtvis beror på att Ingrid Sundberg som debattör är en så utomordent-
ligt utmanande och stimulerande partner.
Anf. 24 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Bengt Göransson att vi inom moderata sam-
lingspartiet vill slå vakt om den public service-television som vi har i landet.
Vi vill emellertid ha komplement, och det är bl.a. det som den här bered-
ningen har handlat om. På sikt vill vi vid sidan av public service-verksamhe-
ten ha en så fri konkurrens och etablering som möjligt. I princip skall bara
tekniska hinder avgöra.
Vi vänder oss därför mot den polisjakt som nu pågår mot Radio Nova i
Södermanland med åtal och annat. Med en moderat mediepolitik hade nå-
got sådant inte kunnat komma i fråga i Europa, i Sverige, 1991. Det är skam,
det är ynkedom att svensk polis griper in mot fria radiostationer.
När jag slagits för public service-verksamheten har jag haft en enhällig
moderat riksdagsgrupp bakom mig. Det betänkande som vi diskuterar i dag
och som grundar sig på den parlamenteriska beredningen har föredragits i
vår riksdagsgrupp, förtroenderåd samt i andra demokratiska institutioner.
Ingrid Sundberg och jag som har medverkat här har fått en total uppback-
ning.
När nu förhållandena ändrades på grund av Bengt Göransson, så är det
han som får ta ansvaret för att det inte längre föreligger någon enighet i de
här frågorna. Detta kommer naturligtvis, fru talman, att kasta sin skugga
väldigt långt framåt. Det kommer helt enkelt inte gå att träffa några uppgö-
relser med socialdemokraterna längre. Det har folkpartiet fått erfara i skat-
tefrågorna. Det är möjligt att de får erfara det också på andra områden. Det
är uppenbarligen så att det som nu sker helt enkelt innebär att Bengt Gö-
ransson inte ställer sig bakom det han sade inledningsvis i sitt anförande,
nämligen: ”Jag har respekt för yttrandefriheten och den självständiga män-
niskan.” Men just de människorna, utan att ens bekväma sig med att tala
med dem, rensar Bengt Göransson nu ut.
Anf. 25 KAJ NILSSON (mp) replik:
Fru talman! Eftersom jag medverkade i den parlamentariska beredningen
och till det resultat som ligger till grund för föreliggande proposition, har jag
inga större invändningar att göra mot utbildningsministerns anförande. Det
gäller också konstitutionsutskottets betänkande 39 samt yttrandet från kul-
turutskottet.
Vi är alltså i stort sett ense, även om det kostar på för miljöpartiet. Må det
tillåtas mig, fru talman, att rikta ett tack till kulturministern, bl.a. för hans
speciella omtanke om ledamöterna i kulturutskottet, visad före debatten vid
hans runda här i kammaren med handskakningar, en välkomsthälsning som
inte passerade utan uppmärksamhet.
Kulturministern har även visat stor lyhördhet för nybörjare i denna kam-
mare och beaktat vad vi småpartier kunnat föra fram. Han har även ordnat
stimulerande träffar i egen regi, jag får väl kalla dem ”Skansenträffar”, och
jag beklagar att jag inte kunde delta i den sista.
Jag tackar kulturministern!
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
47
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
48
Anf. 26 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Anders Björck tar i sitt inlägg upp dels frågan om synen på
public service, dels frågan om huruvida man kan träffa uppgörelser med soci-
aldemokraterna. Ja, man kan träffa uppgörelser med socialdemokraterna.
När jag uttrycker respekt för andras uppfattningar betyder det inte, vilket
Anders Björck emellanåt tycks velat mena, att respekt för andras uppfatt-
ningar innebär att man alltid godtar varje uppfattning som andra framför.
Jag tillhör dem som har så stor respekt för mina meddebattörers uppfatt-
ningar att jag tillmäter dem den substansen att de tål ifrågasättandet och be-
mötandet. Däremot har jag aldrig försökt att medverka till att de inte skall
få säga vad de vill säga.
När Anders Björck i sitt första inlägg så starkt attackerade regeringen, och
mig speciellt, för frågor om styrelsetillsättningen i Sveriges Radio, är detta
ett intressant tecken.
Det finns anledning att klargöra vad som ligger bakom, den underhands-
kontakt som jag under helgen tog med partiledarna för att be om nomine-
ringar till de olika styrelserna som regeringen efter detta riksdagsbeslut har
att ta ställning till. Då är det rimligt att jag redovisar förutsättningarna. Det
är regeringen som utser styrelser. I det sammanhanget har jag sagt, att om
det är fyra ordförandeposter - det förutsätts att Lokalradiobolaget och Riks-
radion skall få en gemensam styrelse - är det rimligt att regeringen och oppo-
sitionen delar på posterna. Det blir alltså två poster på var sida. Två ordför-
andeposter skulle alltså gå till oppositionen. Jag tyckte inte att det var orim-
ligt att en så engagerad och kunnig företrädare för public service-synen på
Sveriges Radio som Jan-Erik Wikström, som dessutom har varit ordförande
i riksradion ganska många år, får ett förnyat mandat. Jag har också tyckt att
det är rimligt att ett oppositionsparti som centern, som har stått för en
mycket stark folkbildningsambition, erbjuds ett ordförandeskap i utbild-
ningsradion. Inte heller tyckte jag att det var alldeles orimligt att regeringen
sade att moderaterna, som ändå har markerat en sådan distans till både ra-
dio- och TV-verksamheten, kanske kan acceptera att låta sig representeras
av Jan-Erik Wikström, om vilken mycket kan sägas, dock knappast att han
är en socialdemokratisk partigängare. Det har jag ännu aldrig hört. Jag tror
att man kan betrakta honom som en mycket god företrädare för landets bor-
gerlighet, och jag har svårt att förstå det raseri som man från moderat sida
visar, därför att han inte blir sparkad från uppdraget. Däremot är det natur-
ligtvis viktigt att moderaterna, som de andra stora oppositionspartierna, har
en styrelserepresentation. Jag hoppas att moderaterna är beredda att accep-
tera en sådan nominering, i vilken också ingår en förening av styrelseuppd-
rag i ett av dotterbolagen och moderbolaget. I övrigt vill jag inte närmare
kommentera en styrelsesammansättning som alltjämt diskuteras och som
inte har blivit föremål för regeringens beslut.
Låt mig säga något om public service-synen. Det är ändå viktigt att klar-
göra vad jag baserar mig på när jag uttalar en viss tveksamhet till moderater-
nas resonemang. Det är otvivelaktigt så, att Gunnar Hökmark när han och
jag resonerade med Producentföreningen sade att det här inte är något avtal
att bry sig om. Det här ändrar vi naturligtvis om vi vinner valet, sade han.
Jag råkade i den ovanliga situationen - som inte helt var utan njutning, det
medges - att få uppträda som advokat för Anders Björck. Jag sade att jag
som känner Anders Björck vet att han är en man med substans. Han kom-
mer att stå fast, och jag räknar med att avtal som moderaterna sluter är något
som skall respekteras. Men Gunnar Hökmark var långt ute och svajade. Jag
har inte blivit lugnare denna morgon när jag läser vad Janerik Larsson i SAF
har uttalat. Han säger om radioföretaget att public service-företaget egentli-
gen har ett begränsat uppdrag. Det skall bara göra de program som annars
inte skulle produceras av marknaden. Alltså: Sådant som man inte kan göra
kommersiellt och tjäna pengar på skall man låta alla skattebetalare vara med
och betala, för att på det sättet få mångfald. Detta är alltså ett sätt att ut-
nyttja det gemensamma som något slags källa till finansiering av sådant som
man gärna vill ha, men som man själv inte vill betala. Den synen på public
service-verksamheten kan i varje fall inte jag dela. Men när jag läser sådant
måste jag ställa frågan: Var det måhända så, att Janerik Larsson hade skrivit
Gunnar Hökmarks anförande på Producentföreningen, eller är det möjligen
så, att Gunnar Hökmark skriver för Janerik Larsson? Detta kan vara ett
ämne för uppsökande journalistik.
Anf. 27 ANDERS BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Bengt Göransson får väl vid lämpligt tillfälle diskutera med
Gunnar Hökmark och Janerik Larsson. Jag tänker inte åberopa de många
debatter som jag i olika frågor har haft med Bengt Göranssons partivänner.
Det finns anledning att säga en sak här och nu. Vad som nu händer är att
Björn Rosengren kommer att fortsätta som styrelseordförande, trots att alla
hans förslag har avvisats. Han kan komma att fortsätta det sabotage mot
verksamheten som vi har sett prov på.
Lennart Sandgren är ordförande i TV-bolaget - från företagets begyn-
nelse - och landshövding i Stockholm. Han har stått emot och slagits för ett
självständigt TV-bolag med integritet. Utan att ens fråga honom sparkar
Bengt Göransson honom.
Sedan försöker Bengt Göransson från denna talarstol säga: Titta, jag har
verkligen sett till att Jan-Erik Wikström - som Bengt Göransson har stor
respekt för - får bli ordförande i det nya ljudradiobolaget. Men så sent som
i söndags hade Bengt Göransson bestämt sig för att sparka Jan-Erik Wik-
ström. Det var klart, och det var det besked som vi fick. Det skulle vara en
helt annan person än Jan-Erik Wikström, en landshövding från ett annat
parti, som skulle få den posten. Först i måndags efter en våldsam palaver
med partiledare inblandade vek sig Bengt Göransson på den punkten. Detta
är sanningen. Och här står Bengt Göransson och försöker att ge oss en annan
version här i kammaren. Detta, herr talman, är väl om något ett bevis på
att det i fortsättningen inte kan bli några uppgörelser. Vi har stått för våra
uppgörelser. Det har kostat på. Det blir en diskussion, och man får ge upp
ett och annat. Det är självklart. Men efter det här är det inte möjligt. Vad
jag nu har berättat är ju bara en liten del av de interiörer som jag har fått
uppleva under den senaste tiden.
Anf. 28 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! De förslag som regeringen lägger fram kan emellanåt bli
föremål för diskussioner. De beslut som regeringen fattar på grundval av be-
4 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
49
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
50
dömningarna blir så småningom offentliga. För egen del skall jag inte miss-
unna Anders Björck nöjet att i riksdagens talarstol berätta om vad han har
upptäckt i det ena rummet hemligare än det andra. För min del, herr talman,
skall jag avstå från att berätta både vad Anders Björck emellanåt har sagt
till mig i såväl slutna som öppna rum eller vad andra har sagt om Anders
Björck i samma rum.
Anf. 29 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Det finns som jag ser det två infallsvinklar för den som vill
förändra etermedia i Sverige. Den ena är samhällsingenjörens utgångs-
punkt. Det innebär att man sätter sig ned och syr ihop en kompromiss, som
kanske inte någon tycker är riktigt bra, men som ändå alla kan acceptera.
Men det finns också en annan infallsvinkel. Det är, som jag ser det, den
yttrandefrihetsrättsliga. Med denna infallsvinkel blir utrymmet för kompro-
misser färre. Slutsatsen blir förmodligen att den som vill föreslå inskränk-
ningar i yttrandefriheten har uppgiften att bevisa att det är nödvändigt.
En viktig del av yttrandefriheten är etableringsfriheten. Som jag ser det är
det egentligen bara tekniska hinder som får inskränka etableringsfriheten på
radioområdet. Det är denna utgångspunkt som jag anser vara den riktiga och
som bör ligga till grund för en framtida politik för radio- och TV i vårt land.
Med denna utgångspunkt som bakgrund kan man ställa sig frågan: Vad
skall då egentligen hända med Sveriges Radio-koncernens lokalradiosänd-
ningar? Från socialdemokratisk sida har många skäl anförts till skydd för det
monopol som statsmakterna har givit Sveriges Radio. Det har ofta sagts att
tekniska förutsättningar, dvs. brist på frekvenser, skulle vara ett hinder mot
en fri etableringsrätt. Det har påståtts att bara ett statligt kontrollerat, licens-
finansierat monopol kan erbjuda ett allsidigt och objektivt programutbud.
Inget av detta överensstämmer med dagens verklighet. Samma frekvens-
mässiga förutsättningar finns i Sverige som i exempelvis Finland, där fri eta-
bleringsrätt existerar sedan mitten av 1980-talet. Hänvisningen till att endast
Sveriges Radio kan erbjuda ett allsidigt och objektivt programutbud har
obarmhärtigt avslöjats som felaktigt, när satellit- och kabeldistribuerade ra-
dio- och TV-program började sändas till svenska mottagare.
I propositionen sägs att det nya sammanslagna radiobolaget skall ha fyra
rikstäckande nät. Detta skulle, om det vinner riksdagens bifall, innebära att
monopolföretaget Sveriges Radio skulle stärka sin ställning inom radio-
mediet.
Detta vore utomordentligt olyckligt. Inom ramen för de fyra nät som finns
i dag bör, som jag ser det, tre vara rikstäckande medan ett bör användas för
en mångfald av lokalradiostationer. Det är min förhoppning att det sätt på
vilket man nu tar ställning skall möjliggöra förändringar på denna punkt.
I en motion har jag och Margit Gennser föreslagit att Sveriges Lokalradio
inte bör slås samman med Sveriges Riksradio utan att det i stället bör säljas.
Varje lokalradiostation med frekvenser och teknisk utrustning - och en rät-
tighet till koncession på minst fem år och högst tio år - bör i första hand
erbjudas till de nuvarande anställda.
Vi har också i en motion visat att det är fullt möjligt att klara av finansie-
ringen av en sådan verksamhet. I ett län som Malmöhus län bör det vara fullt
möjligt att inte endast driva det nuvarande Radio Malmöhus utan också i
mångfaldens namn ge möjlighet för ett antal andra, konkurrerande lokalra-
diostationer.
Förutsättningen är den frihet i etern som jag anser vara en självklarhet och
att lokalradions verksamhet får finansieras genom reklaminslag.
Det är, herr talman, viktigt att det beslut som riksdagen nu kommer att
fatta inte blir ett sista beslut. Utvecklingen på medieområdet går utomor-
dentligt snabbt framåt och kan inte låsas av några politiska beslut.
Anf. 30 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Per Stenmarck om han anser att en full-
ständig etableringsfrihet som inte längre reser några hinder mot reklamfi-
nansiering är förenlig med ett Sveriges Radio som har vissa public service-
krav på sig. Menar han att Sveriges Radio så småningom skall försvinna och
att public service-verksamheten har spelat ut sin roll i Sverige? Finns det nå-
got positivt med public service-tanken i moderaternas synsätt?
Anf. 31 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag skall inte utesluta att det finns något positivt med public
service-tanken. Men det jag tycker är väsentligt är att vi har möjlighet att få
en mångfald på ett sätt som vi saknat alldeles för länge och som vi nu har
möjlighet att få inom en mycket nära framtid.
När det gällde lokalradioverksamheten talade jag om en möjlighet för
dem som kan uppfylla vissa krav att få bedriva sådan verksamhet på konces-
sionsbasis under fem eller tio år och där det också krävs att man uppfyller
ett antal andra förutsättningar. Jag tror att detta skulle stärka radioverksam-
heten i Sverige. Det är just när det gäller radioverksamheten och kanske
framför allt Lokalradion som jag är övertygad om att vi får se en utomor-
dentligt positiv utveckling under den närmaste perioden.
Anf. 32 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Den nya TV-kanalen, som vi snart skall fatta beslut om, bör
självfallet lokaliseras till Linköping. Detta har jag inte motionerat om, efter-
som jag anser att den tågordning regering och utskott föreslagit beträffande
beslut om kanalens lokalisering är riktig. Avsaknaden av motion hindrar mig
dock inte från att här och nu dra en lans för Linköping.
När det gäller kanalens lokalisering anför utskottet liksom propositionen
att det företag som skall få koncession bör lägga sig vinn om att låta olika
delar av landet omfattas av programutbudet så att utvecklingen av regional
produktion och distribution främjas. Jag delar den uppfattningen.
Det är alltså uppenbart att ingen är särskilt intresserad av ytterligare en
Stockholmsbaserad TV-kanal. I stället bör man aktivt verka för en decentra-
lisering av TV-mediet genom att dels etablera den tredje markbundna kana-
len utanför Stockholmsregionen, dels prioritera ett alternativ där mycket av
programproduktionen kan ske utanför Stockholm. Det är min övertygelse
att Linköping kommer att kunna erbjuda ett sådant alternativ.
Det finns mycket av både programidéer och kompetens ute i landet att ta
vara på när det gäller att skapa något som kan bli ”hela landets TV”.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
51
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
52
Vid en etablering av den tredje markbundna TV-kanalen i Linköping
kommer man ifrån de tre storstadsregionerna utan att för den skull tappa
närheten. Det är lätt att ta sig till Linköping. Det är också lätt att nå såväl
andra delar av landet som stora världen från Linköping. E4-an går förbi.
Alla tåg på södra stambanan stannar i Linköping. Vi har också flygförbindel-
ser med både Stockholm och Köpenhamn. Dessutom är Linköping en ex-
pansiv och vänlig liten storstad att leva i. Östergötland är ett händelserikt
län.
I Linköping växer nu upp ett antal intressanta komponenter för en ny TV-
kanal att bygga på och utnyttja. Universitetets U-Link-projekt med kvalifi-
cerad fort- och vidareutbildning på distans via direktsända TV-föreläsningar
är ett exempel.
TV-Inters etablering av ett komplett TV-produktionsbolag inkl. OB-
buss, studios och redigering för produktion på broadcast-nivå är ett annat
exempel. CMS nya hyrstudio på 600 m2 är ett tredje.
Dessa exempel tillsammans med en rad andra i kommunen och regionen
är viktiga delar i den miljö som behövs för en ny TV-kanal.
Till detta kommer att Linköping kan erbjuda kvalificerad utbildning både
på den tekniska sidan och på humaniorasidan. Jag behöver bara nämna Tek-
niska högskolans inriktning mot data, elektronik och industriell ekonomi lik-
som kommunikationsforskningen vid Tema-K och kulturvetarlinjen för att
ni skall inse vad jag menar.
Herr talman! Det nära förestående beslutet om vilken ägargruppering som
skall få koncession på den nya TV-kanalen och dess lokalisering är ett utom-
ordentligt viktigt beslut. Den beredningsprocess som föregår beslutet är
också viktig. Under den marsch som nu pågår är jag övertygad om att Linkö-
pingsalternativet kommer att dra det längsta strået.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 33 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Det är inget fel på Linköping. Det är en mycket fin stad som
jag är född i och därför kan jag verkligen intyga detta. Men det är ännu
mindre fel på Jönköping, brukar vi skoja om, vi som sitter i Radio- och TV-
beredningen. Det viktiga är i alla fall att lokaliseringsorten ligger utanför
Stockholm, och så blir det koncessionsförhandlingarna med de intressenter
som anmäler sig som får fälla det slutliga avgörandet om var den nya kanalen
skall etableras. Men det skall ske utanför Stockholm.
Anf. 34 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag är absolut övertygad om, och det vill jag verkligen ha
sagt, att det är i koncessionsförhandlingarna som Linköping kommer att dra
det längsta strået.
Anf. 35 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! När jag varken i utredningen eller i propositionen kunde
finna att man tagit ställning till radio- och TV-sändningar till invandrare och
minoriteter beslöt jag och mina partikolleger att skriva en motion. Den har
nu behandlats i kulturutskottet, och konstitutionsutskottet utgår från kultur-
utskottets yttrande om att public service-uppdraget måste beaktas beträf-
fande minoritetsprogrammen. Konstitutionsutskottet avstyrker sedan mo-
tionen i vanlig ordning.
Det är onödigt att här kräva att man ytterligare tar ställning, eftersom det
i kulturutskottets yttrande står att invandrar- och minoritetsfrågorna måste
beaktas när samordningen i radio verkställs. Detta innebär viktiga beslut
inom radiokoncernen. Hur skall man samordna rikets sändningar så att den
lokala bevakningen bibehålls osv. Jag gillar centralstyrning beträffande
detta. Liksom Jan-Erik Wikström föredrar jag att moderbolaget får ansvara
för dessa frågor.
Och så till en annan fråga. Eftersom min motion om det finska språkets
ställning som nordiskt minoritetsspråk har bordlagts av riksdagen i dag och
kommer att behandlas i höst vill jag utnyttja detta tillfälle till att understryka
vad som sagts i kulturutskottets yttrande. Det finska språket har faktiskt en
särställning som språkminoritet med hänvisning till historiska band mellan
Sverige och Finland och till gruppens storlek. Detta beslöt också riksdagen
när avtalet mellan staten och Sveriges Radio slöts 1986.
Frågor beträffande språk och kultur avseende i Sverige boende språkmi-
noriteter har ytterst sällan berörts här i riksdagen, medan invandrings- och
flyktingfrågor berörts desto mer. Jag har försökt att läsa hur olika partistäm-
mor och distriktsorgan tagit ställning och jag har försökt lista ut vad de olika
partierna innerst inne vill i dessa frågor. Jag har då blivit mer orolig än vad
man har anledning till när man hör och ser den samstämmighet som synes
råda här i kammaren.
Jag lyssnade med förskräckelse på Anders Björcks tal om fri radio och TV.
Med fri radio och TV i moderat tappning försvinner möjligheterna för public
service för landets språkminoriteter, det är jag övertygad om.
Det finns ett nytt parti som nu haussas upp i massmedia och som tydligt i
sitt program har sagt vad det tycker i olika invandrarfrågor. Det borde väcka
landets språkminoriteter inför valet och inför högeralliansens olika forma-
tioner. Public service-uppdraget till Sveriges Radio och Sveriges Television
och försvarandet av den gemensamma sektorn i allmänhet borde öppna ögo-
nen för landets språkminoriteter för att se socialdemokratin som garanten
för dessa i höstens val.
Anf. 36 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Egentligen vill jag hålla ett försvarstal för public service-tan-
ken, för Sveriges Radio-koncernen står i allmänhetens tjänst. Jag vet att det
gagnar både barn och ungdomar. Dagens beslut om radio- och TV-politiken
skall säkra Sveriges Radio-koncernens resurser så att koncernen skall kunna
uppfylla sitt public service-uppdrag. Speciellt televisionen är i den situatio-
nen att konkurrensen med de kommersiella kanalerna trissar upp priserna
på åtråvärda sändningar.
Dagens beslut är därför mycket viktigt, även om det betyder att vi tvingas
släppa in reklam i marksända TV-program. Sveriges Radio behöver mer re-
surser bl.a. för att kunna erbjuda program till många olika tittarkategorier.
I detta sammanhang är det viktigt att återigen betona barns och ungdo-
mars behov av program i samtliga programbolag och särskilt i televisionen.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
53
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Radio- och
TV-frågor
Vi måste se till att inte de unga blir satta åt sidan i konkurrensen mellan de
olika TV-kanalerna. Det kan vi göra bättre om det finns resurser.
Mot denna bakgrund tillstyrker jag utskottets förslag om utvidgade möj-
ligheter till sändning av sponsrade program i televisionen.
Vi har sett konkurrensens baksida i televisionen de senaste åren. Olika
programkategorier, däribland utbudet till barn och ungdom, men även andra
programkategorier såsom kulturprogram, aktualiteter och samhällspro-
gram, har fått minska sina kostnader därför att kostnaderna för sportsänd-
ningen har ökat markant. Uppgifter har nått mig om att vissa sportsänd-
ningar nu blivit tio gånger kostsammare jämfört med tidigare.
Skall Sveriges Television kunna hänga med kostar det pengar. Men var går
gränsen för hur långt en television i allmänhetens tjänst kan gå utan att pu-
blic service-uppdraget tunnas ut? Denna diskussion måste vi ständigt hålla
levande. Dagens beslut betyder att vi stärker public service-funktionen och
därigenom också barns och ungdomars rätt till ett bra TV-utbud.
Herr talman! Det public service-uppdrag som Sveriges Radio och Sveriges
Television har innebär ju att alla medborgare, även barnen, skall få ett kvali-
ficerat och mångsidigt utbud av program. Man står i allmänhetens tjänst.
Sveriges Television skall också enligt avtalet se till att i programutbudet ta
hänsyn till olika förutsättningar hos befolkningen.
Kabelbolagen, de kommersiella bolagen, tar däremot inte det ansvar de
borde ta för sin stora unga publik; det kan alla vi som har dessa kanaler in-
tyga. De satsar inte på produktion av barn- och ungdomsprogram, då det
lönar sig bättre att köpa in billigare serier.
Just denna brist på bra barnproduktioner i de kommersiella kanalerna gör
att Sveriges Television måste vara mycket medvetet om sitt ansvar. Ansvaret
blir ju större. Man kan också säga att bra program för barn och ungdomar
är ett ypperligt konkurrensmedel för Sveriges Television. Skall man kunna
hålla målsättningen att hälften av befolkningen skall välja att titta på våra
två allmänna kanaler, måste man erbjuda barn och ungdomar ett bra utbud.
Det brukar löna sig för framtiden.
Herr talman! Jag vill betona att jag är glad att regeringen, och nu också
riksdagen, när det gäller reklamen har haft som ambition att skydda barnen.
I propositionen skriver kulturministern att den nya marksända kanalen
måste ha ett allsidigt utbud av program, bl.a. skall man tillgodose barns be-
hov av TV-program. Detta är en viktig markering, som jag vill understryka
och som nu också riksdagen är beredd att ställa sig bakom.
Om något år skall ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio-koncer-
nen resp. Sveriges Television skrivas. Jag förutsätter att regeringen i det sam-
manhanget bevakar barns och ungdomars behov. Exempelvis skulle det i
samband med att avtal skrivs uttryckligen kunna betonas att televisionen
skall ta särskild hänsyn till barns och ungdomars behov av ett eget utbud.
Herr talman! Till sist yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
54
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter anf. 37.)
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Anf. 37 ANDRE VICE TALMANNEN:
Före voteringen har jag ett viktigt påpekande att göra för kammarens le-
damöter. I onsdags förutskickades det att det var angeläget att kammaren i
dag hann debattera färdigt de ärenden som fanns upptagna på dagens före-
dragningslista för att riksdagsarbetet skulle kunna avslutas på fredag i över-
enskommen ordning. Som framgår av talarlistan återstår efter den nu före-
stående voteringen talare i övriga ärenden med en sammanlagd taletid av ca
11 timmar. Det är därför nödvändigt att talarna i fortsättningen begränsar
sina anföranden. Om det blir nödvändigt kommer såväl dagens som morgon-
dagens sammanträden att fortsätta efter kl. 23.1 enlighet med tidigare beslut
blir det inga voteringar efter kl. 18 i dag. I morgon kan det däremot bli vote-
ringar hela kvällen.
Mom. 1 (en ny rikstäckande reklamfinansierad TV-kanal)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 34 för reservation 1 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom. 1 ledamot avstod från
att rösta.
Mom. 13 (programutbudets sammansättning i den nya TV-kanalen)
Utskottets hemställan bifölls med 259 röster mot 18 för reservation 6 av
Claes Roxbergh. 26 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 19 (radio och TV i framtiden)
Utskottets hemställan bifölls med 207 röster mot 95 för reservation 9 av
Anders Björck m.fl.
Mom. 21 (Sveriges Radios rätt att sända sponsrade program)
Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 34 för reservation 10 av
Bo Hammar och Claes Roxbergh.
Mom. 22 (riktlinjer inför beslut om nya avtal med Sveriges Radio-företagen)
Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 37 för reservation 11 av
tredje vice talman Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom. 7 ledamöter avstod
från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Radio- och
TV-frågor
55
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
56
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU47 Ärendefördelningen mellan riksdagens utskott m.m.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1990/91:SfU18 Sjuklön m.m. (prop. 1990/91:181 och prop. 1990/91:141 del-
vis).
Anf. 38 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Det beslut som vi förhoppningsvis skall kunna fatta i stor
enighet sedan vi har debatterat socialförsäkringsutskottets betänkande nr 18
är ett av de viktigaste besluten som har fattats inom socialförsäkringssektorn
på årtionden. Det hävdar jag bestämt. Jag beklagar att socialministern inte
kan närvara vid ett tillfälle som detta.
Reformen innebär främst att arbetsgivaren genom en sjuklöneperiod ges
ett ökat incitament att utforma arbetsmiljön så, att sjukdomar och skador
förebyggs i största möjliga utsträckning.
Ett annat viktigt skäl för en sjuklöneperiod är att försäkringskassan avlas-
tas en betydande administration för ren penningutbetalning, vilket medför
dels att kassan kan ägna betydligt mera kraft åt rehabilitering av sjuka och
handikappade, dels att personalbehovet för rutinutbetalningar minskar.
Det skall inte heller förglömmas att det också rör sig om en stor besparing
genom minskade statsbidrag till själva försäkringen; för budgetåret 1991/92
inte mindre än 881 milj.kr., dvs. nästan 1 miljard.
Frågan om ett sjuklönesystem är av gammalt datum. Sjukpenningkommit-
tén föreslog på sin tid i sitt betänkande SOU 1981:22 en lagstadgad rätt till
sjuklön och återkommande motioner har avgivits i frågan under årens lopp,
inte minst av oss moderater.
Något regeringsförslag har emellertid inte lagts fram förrän frågan aktuali-
serades av regeringen i juni 1990. Då remitterade regeringen ett lagrådsför-
slag, och det var nog många fler än jag som förhoppningsfullt såg fram emot
en proposition redan hösten 1990. Men ack, regeringens oförmåga att låta
sina förslag nå ända fram till riksdagens bord är allom bekant vid det här
laget - det gäller inte bara denna fråga, utan samma öde har som bekant
drabbat föräldraförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
När tre partiers representanter i socialförsäkringsutskottet - socialdemo-
krater, moderater och centerpartister - i samband med förslaget om mins-
kade kompensationsnivåer inom sjukförsäkringen i december 1990 föreslog
riksdagen att hos regeringen begära en sjuklönereform, gjordes en direkt
beställning hos regeringen. Sedan följde en något ovanlig hantering av frå-
gan i den s.k. sjuklönekommittén - i vilken jag själv hade äran att ingå - där
vi snabbt, men jag vill också säga effektivt och konstruktivt behandlade vissa
frågeställningar inför den proposition som vi i utskottet nu har tagit ställning
till genom det utskottsbetänkande som vi nu skall behandla. Ärendet måste
sägas vara ovanligt väl förankrat i denna kammare. Det är endast vänstern
som har reserverat sig mot en sjuklönereform.
På ett par punkter har utskottet lagt fram ett par förslag till regeringen.
Det gäller dels gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbe-
greppen - en nog så omdebatterad och svår fråga, men där utskottet vill att
regeringen skall överväga möjligheterna att lösa vissa gränsdragningspro-
blem - dels en sänkning av den s.k. löneskatten. Vi moderater motsätter oss
givetvis inte denna sänkning, men vi säger i ett särskilt yttrande att vi motsatt
oss denna löneskatt redan från början. Vi anser därför att den snarast möjligt
bör tas bort i sin helhet.
Herr talman! Som jag sade råder det stor samstämmighet i utskottet om
de grundläggande frågorna kring en sjuklönereform, en samstämmighet som
bör vara en styrka inför reformens genomförande. Ingenting är emellertid så
bra att det inte kan göras bättre. Vi moderater föreslår därför vissa föränd-
ringar i våra reservationer, som jag nu något skall kommentera.
I reservation 4 föreslår vi tillsammans med folkpartiet liberalerna att frå-
gan om att att införa karensdagar bör övervägas. Som bekant har kompensa-
tionsnivån inom sjukförsäkringen sänkts till 75 % de första tre dagarna av
en sjukperiod och detsamma föreslås även inom en sjuklöneperiod. Den ge-
nomförda sänkningen av sjukersättningen har inneburit en besparing om
4-5 miljarder kronor. Därtill kommer en 20-procentig minskning av sjuk-
skrivningsfrekvensen. Mycket talar emellertid för att ett par karensdagar
vore en bättre åtgärd.
Jag yrkar således bifall till reservation 4.
I reservation 5 föreslår vi tillsammans med centerns representanter i ut-
skottet en sammanläggningsregel, som innebär att sjuklöneperiodsdagar
som löpt under en tidigare sjukperiod skall avräknas vid beräkning av en ny
sjuklöneperiod, som börjar inom 20 dagar från det att den tidigare perioden
avslutades. Ett sådant system skulle innebära något mindre kostnader för
arbetsgivaren vid återkommande sjukfall, men den vore också viktig från
rehabiliteringssynpunkt. Det finns en risk att en arbetsgivare annars avråder
en sjukskriven från att snarast möjligt komma tillbaka, eftersom arbetsgiva-
ren riskerar att genast få betala ut sjuklön för en ny period. Nu har utskottet
emellertid en vad vi kallar positiv skrivning på detta område, där man menar
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
57
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
58
att regeringen skall göra en särskild översyn av detta. Men vi har i denna
reservation ändå velat markera vårt ställningstagande.
I reservation 6 säger vi moderater att sjuklönesystemet inte borde omfatta
tillfälliga anställningar under en månad.
I reservation 7 framför de borgerliga partierna gemensamt att skyldighe-
ten att utge sjukpenning vid vistelse utomlands inte bör bli större i sjuklöne-
systemet än den har varit när försäkringskassan betalat ut sjukpenningen.
De inskränkningar som har rått, det handlar om vistelse endast i konven-
tionsländer, har baserats på bl.a. på svårigheten att kontrollera en försäkrads
hälsotillstånd utomlands. Det torde inte vara lättare för en arbetsgivare att
göra detta än för försäkringskassan.
I reservation 8 anför de borgerliga liksom miljöpartiets representant att
gränsen för småföretagens möjlighet att teckna försäkring vid allmän försäk-
ringskassa för oförutsett höga lönekostnader bör sättas vid 90 basbelopp i
stället för föreslagna 60, dvs. att möjligheten att teckna försäkring bör finnas
för företag med upp till 15 anställda i stället för föreslagna 10. Jag ser det
emellertid som positivt att det är ett klart majoritetsförslag att man ändå har
beaktat denna fråga så bra som man har gjort. Och jag tror att inte minst
sjuklönekommitténs arbete på detta område har varit värdefullt.
I reservation 9 säger vi moderater tillsammans med folkpartiet liberalerna
att företagens rapporteringsskyldighet till försäkringskassan bör minskas. Vi
anser alltså inte att någon rapporteringsskyldighet bör föreligga för sjukfall
som avslutas inom sjuklöneperioden. Det är viktigt att man så långt som
möjligt minskar byråkratin och administrationen när det gäller dessa ären-
den.
Herr talman! Det är positivt att sjuklönekommittén enigt hävdade att ar-
betsgivarna som grupp skall kompenseras med sänkta arbetsgivaravgifter för
det åtagande som en sjuklöneperiod innebär, så att sjuklönereformen blir
kostnadsneutral. Regeringen har genom sin proposition följt detta förslag.
Det innebär i nuläget en sänkning av arbetsgivaravgiften från 10,10 % till
8,20 % av avgiftsunderlaget.
I reservation 11 säger emellertid utskottets borgerliga ledamöter att ut-
vecklingen måste följas mycket noga och att regeringen skall återkomma
med förslag om ytterligare sänkning om kostnadsläget ger anledning till det.
Därför yrkar jag bifall till reservation 11.
I reservation 13, även den gemensam för de borgerliga partierna, framför
vi vår uppfattning att den princip som gäller inom sjuklönesystemet, nämli-
gen att ersättning inte skall baseras på anställningsförmåner som inte går för-
lorade i samband med sjukskrivning, även bör gälla vid ersättning genom
sjukpenning. Vi anser alltså att SGI-beräkningen bör ändras på denna
punkt.
I reservation 14, slutligen, av moderaterna och folkpartiet liberalerna
framförs vår uppfattning att förhandsregistreringen av sjukpenninggrun-
dande inkomst bör kunna slopas. Detta har ju genomförts i t.ex. Norge, där
man beräknar inkomsten vid sjuktillfället i fråga. Det borde kunna införas
även här. Vi anser alltså att regeringen bör lägga fram ett förslag om detta,
vilket bör kunna innebära ytterligare en administrativ förenkling inom för-
säkringen.
Herr talman! Därmed ber jag att få yrka bifall till hemställan i utskottets
betänkande i övrigt, dvs. till det som inte tas upp i reservationerna 4 och 11.
Jag vill säga att detta är ett majoritetsförslag med ovanligt god förankring
i denna kammare som kommer att innebära en epokgörande förändring
inom vårt socialförsäkringssystem.
Anf. 39 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Folkpartiet liberalerna har under ett stort antal år arbetat
för en reformering av socialförsäkringssystemen, dels därför att kostnaderna
omöjliggjort andra angelägna sociala reformer, dels därför att flera av social-
försäkringssystemen motverkat rehabilitering och inte heller givit incitament
till en förbättrad arbetsmiljö.
Till vår glädje har vi noterat att allt fler partier insett det angelägna i denna
omläggning. Inte minst landets regering såg ut att ha förstått att något måste
göras.
Våren 1990 fick folkpartiet liberalerna - i samband med en överenskom-
melse med regeringen om den ekonomiska stabiliseringspolitiken - äntligen
gehör för ett antal angelägna åtgärder. Bl.a. var vi överens om att arbets-
skadeförsäkringen måste reformeras och att en lagfäst sjuklön skulle införas
den 1 januari 1990. Vi var också ense om att den s.k. egenavgiften i arbets-
löshetsförsäkringen borde höjas.
När det gäller dagens ärende, sjuklönen, så förtjänar det verkligen att
återvända till historien. Våren 1990 slöts överenskommelsen mellan rege-
ringen och folkpartiet om sjuklön. I samband med krispaketet hösten 1990
drog regeringen tillbaka sitt löfte. Därefter gjorde socialdemokraterna upp
med moderaterna och centern om att sjuklön skulle införas, inte den 1 juli
1991 som folkpartiet och regeringen varit överens om utan den 1 januari
1992.
Först skulle ersättningsnivåerna sänkas den 1 mars, och tio månader se-
nare skulle en ny omläggning ske. Om detta var ett sätt att testa försäkrings-
kassornas flexibilitet eller vilket motiv som egentligen fanns har inte blivit
riktigt klarlagt. Kaos blev det i alla fall, exakt så som folkpartiet hade varnat
för.
Har Doris Håvik, som sitter i riksförsäkringsverkets styrelse, någon upp-
fattning om vad denna karusell kostar i administrationskostnader både på
riksförsäkringsverket och på försäkringskassorna? Det skulle vara intressant
att få med det i protokollet.
Det bör väl också noteras att 2000 tjänstemän i försäkringskassorna skall
fortsätta att betala ut pengar under ytterligare ett halvår i stället för att ägna
sig åt arbetet med rehabilitering av långtidssjuka.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna anser att det bör finnas inslag av
självrisk i sjukförsäkringen. Både arbetstagarna och arbetsgivarna måste ges
incitament att medverka till sänkta sjuktal. När sjuklön nu äntligen införs
får arbetsgivarna bära utgifterna för höga sjuktal. Därmed skapas starka in-
citament för arbetsmiljöförbättringar och i många fall en ändrad arbetsorga-
nisation i företagen. De sänkta ersättningarna är en självrisk som innebär att
det alltid är mer lönsamt att gå till arbetet. Självfallet skall kroniker och
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
59
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
60
andra som ofta är sjuka kunna undantas. De måste ges ett skydd så att de
inte drabbas på ett orimligt sätt.
Herr talman! Det är bra att socialdemokraterna nu inser att något måste
göras. Men jag beklagar de två omläggningarna som måste göras inom så
kort tid som tio månader.
Hela paketet av insatser inom sjukförsäkringsområdet - sänkta ersätt-
ningsnivåer, sjuklön, ökad och snabbare rehabilitering av långtidssjuka samt
förändringar i arbetsskadeförsäkringen - är insatser som är nödvändiga för
att skapa ett bättre socialförsäkringssystem som stimulerar arbetsmiljöinsat-
ser och arbetslinjen.
Att helheten faller samman därför att regeringen inte orkar stå emot LO
är bara att beklaga. Arbetsskadeförsäkringen är en avgörande länk för att
hela omläggningen av socialförsäkringssystemen skall få effekt. Jag väntar
med intresse på socialministerns målsättning att göra en översyn av arbets-
skadeförsäkringens praxis. Denna utredning skulle tillsättas före valet, och
vi hoppas att det blir så. Ännu vet vi ingenting om det.
Herr talman! När socialdemokraterna nu äntligen kommit till skott med
sjuklönen finns det dock ett antal avvikande synpunkter från folkpartiet libe-
ralerna.
I reservation 3 påpekar folkpartiet att parterna på arbetsmarknaden måste
anpassa sina avtal till riksdagens beslut om nivåer i sjuklönen. Om detta inte
sker avser regeringen att lägga fram förslag om att sjuklönen upphävs. Vi
finner det rimligare att sjuklöneavgifterna differentieras så som sjuklöne-
kommittén har föreslagit.
Vi påpekar också, tillsammans med moderaterna, att karensdagar borde
övervägas i stället för de tre lågkompensationsdagarna. Vi tror att tiden nu
är mogen för karensdagar, inte minst därför att Metall uttalat sig för detta.
Det borde då vara möjligt att samtidigt lägga om arbetsskadeförsäkringen.
I reservation 7 påpekar vi att sjuklön inte bör utbetalas vid vistelse utom-
lands i större utsträckning än för närvarande. Gullan Lindblad har talat om
varför, nämligen att det är svårt att kontrollera människor som inte finns
hemma i Sverige. Det är också orimligt att sjuklön skall utges när inte sjuk-
penning kommer att utges i samma omfattning.
Införandet av sjuklön innebär, som jag tidigare sagt, incitament för att
minska sjukfrånvaron, förbättra arbetsmiljön och arbetsorganisationen.
Men detta får inte innebära att de små arbetsgivarna slås ut om några av
de anställda ofta är sjuka. Det är därför rimligt att de får en möjlighet att
återförsäkra sig för alltför stor risk. Vi föreslår att företag med upp till 15
anställda får denna möjlighet. I majoritetens förslag är antalet satt endast till
10 heltidsanställda.
Vi ser det också som rimligt att avgiften till sjukförsäkringen verkligen blir
kostnadsneutral. Det är därför av vikt att man med största uppmärksamhet
följer utvecklingen.
Herr talman! I riksdagens beslut om rehabilitering fanns en betydande
enighet om arbetsgivarnas ansvar för att en rehabiliteringsplan utarbetades
efter fyra veckors sjukfrånvaro. Vi finner att detta är en bra modell för att
snabbt få vetskap om vilka som behöver hjälp för att återkomma i arbete. I
konsekvens med detta anser vi att arbetsgivarens rapporteringsskyldighet av
de korta sjukfallen inte är nödvändig. För att tillgodose andra krav på infor-
mation kan stickprov göras eller andra undersökningar av AKU-modell. In-
förandet av sjuklön innebär att arbetsgivarna åläggs administrationen av de
korta sjukfallen. Det är därför inte rimligt att också lägga på dem en rappor-
teringsplikt som vare sig fungerar eller är till glädje för någon.
Herr talman! Sjuklönereformen öppnar vägar för att gå vidare med för-
enklad sjukadministration. Folkpartiet liberalerna anser därför att systemet
med arbetsgivarinträde efter sjuklöneperiodens utgång skall uppmuntras.
Vi anser också att ersättning vid sjukpenning inte skall beräknas på an-
ställningsförmåner som inte går förlorade vid sjukdom. Vi begär också ett
förslag från regeringen på ett slopande av SGI-anmälan. Detta medför en
ytterligare administrativ besparing och bör därför genomföras.
Herr talman! Sjuklönereformen rymmer stora administrativa vinster. Den
ger också, som jag tidigare sagt, betydande incitament för arbetsgivarna att
ta tag i dålig arbetsmiljö och dålig arbetsorganisation. Detta kommer att
vara till stor glädje för de anställda. Dessutom bör påpekas att de små arbets-
givarna nu slipper att betala sjukfrånvaron för de stora arbetsgivarnas sämre
arbetsmiljö. Detta är ett rättvisekrav som inte bör negligeras.
I sjuklöneförslaget finns ett antal skyddsfaktorer inskrivna som folkpartiet
liberalerna hälsar med tillfredsställelse. Det gäller inte minst möjligheterna
för kroniker att fortfarande få sin ersättning från försäkringskassan. Det är
viktigt att man även löser frågan om sjuklönegaranti för dem som inte kom-
mer överens med arbetsgivarna.
Avslutningsvis, herr talman, noterar folkpartiet liberalerna med tillfreds-
ställelse att regeringen på en punkt står fast vid sin överenskommelse, nämli-
gen att den särskilda löneskatten skall sänkas. Ett enhälligt utskott ställer sig
bakom folkpartiet liberalernas förslag i den delen.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 8 och 9. Vi
står självfallet bakom övriga reservationer som folkpartiet liberalerna fogat
till betänkandet. I övrigt yrkar jag med samma synpunkter som Gullan Lind-
blad bifall till övriga delar av sjuklöneförslaget.
Anf. 40 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Riksdagen har under denna vår fattat flera långtgående be-
slut som gäller förändringar i vårt socialförsäkringssystem. Den sänkta kom-
pensationsnivån i sjukersättningen har givit effekter när det gäller att för-
bättra folkhälsan, och rehabiliteringspenningen skall förhoppningsvis ge
flera sjuka möjlighet att återgå till arbetet.
Nu återstår införandet av sjuklönen, ett förslag som först presenterades i
början av 80-talet i sjukpenningkommitténs betänkande. Tyvärr kom genom
regeringsskiftet 1982 inte detta förslag att tas upp som ett regeringsförslag.
Genom skatteuppgörelsen aktiverades så förslaget och är nu klart för beslut
i riksdagen, vilket vi välkomnar.
Folkpartiet har genom Sigge Godin beskrivit gången av svek och brutna
löften i samband med skatteomläggningsförslaget. Naturligtvis tycker även
vi från de övriga partierna, som anser sjuklönen vara ett bra förslag, att sjuk-
lönen redan nu borde ha varit genomförd. Ett har vi väl lärt oss av denna
långslitna debatt med beskyllningar om svek i skattereformens kölvatten:
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
61
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
62
Lita inte på någon politisk motståndare. Detta kan verifieras av folkpartiet
liberalerna som trots detta fortsatt med uppgörelser i andra frågor.
Äntligen ligger förslaget på riksdagens bord. Centerpartiet ställer sig
bakom förslaget, men vi har dock några reservationer som bifogats betän-
kandet.
Jag vill något närmare ge centerns förklaring till varför vi inte till fullo kan
acceptera detta förslag.
När det gäller sjukdomsfall som återkommer med täta intervall anser vi
det rimligt att se över sammanläggningsreglerna även med anledning av infö-
randet av sjuklön. Det är inte rimligt att arbetsgivaren skall utge sjuklön vid
täta sjukdomsfall inom en tjugodagarsperiod. Detta borde åvila försäkrings-
kassan.
Tyvärr hänvisar utskottet bara till den utredning som skall se över sam-
manläggningsreglerna med anledning av den sänkta kompensationsgraden i
sjukersättningen. Rimligtvis borde även sjuklönen finnas med i detta sam-
manhang. Det är bara att beklaga att utskottet inte tog fasta på vårt och mo-
deraternas motionsförslag med syfte att införa en sammanläggningsregel.
I dag äger man vid utlandsvistelse inte rätt att erhålla sjukersättning om
man inte vistas i ett konventionsland. När sjuklönen införs kommer denna
regel att försvinna. Skälet till detta är inte närmare angett vare sig i proposi-
tionen eller betänkandet. Nu kan det vara ett lämpligt tillfälle att få svar på
frågan om vad som inträffat som nu gör denna regel överflödig.
Har kontrollmöjligheterna ökat vid utlandsvistelse, eller är det så att rege-
ringen tänker sig att arbetsgivaren skall åka ut och se hur den anställde mår
när ett sjukfall anmäls? Vad svarar Doris Håvik på detta? Centerpartiet
tycker att det hade varit skäligt att behålla nuvarande regler.
När det gäller möjligheten att teckna försäkring för företagare har vi inte
från oppositionen kunnat acceptera den gräns som utskottet antagit. Vårt
förslag om 15 anställda, motsvarande en lönesumma på 90 basbelopp, skulle
ge flera företag denna möjlighet. Tyvärr vill utskottet inte gå med på detta.
Eftersom denna försäkring skall bekostas med en avgift borde det inte ha
vållat några svårigheter för majoriteten att acceptera förslaget. Vi får väl an-
ledning att återkomma till detta förslag längre fram. Det är dock bra att rege-
ringen tagit fasta på vårt förslag att värna de små företagen med detta skydd.
Centerpartiet har accepterat förslaget till rapportering av sjukfallen till
försäkringskassan. Vi har gjort det i avvaktan på att den tillfälliga föräldra-
penningen kan utges, möjligtvis genom ett arbetsgivarinträde. I annat fall
kommer det att bli möjligt att utnyttja både sjuklön och tillfällig föräldrapen-
ning. Även om detta inte borde förekomma vet vi att det alltid finns männi-
skor som felaktigt utnyttjar välfärdssystem.
När frågan om sjukfallsrapportering för att följa sjukfallsutvecklingen och
möta möjligheten att utnyttja sjuklönesystemet felaktigt har lösts, anser vi
från centerns sida att arbetsgivaren skall avlastas onödiga rapporteringar.
Med det nu liggande förslaget kan ny teknik användas för att underlätta för-
säkringskassans arbete.
Det har framkommit viss oro för att småbarnsföräldrarna kommer att bli
förlorare på arbetsmarknaden när de stora förändringarna genomförs med
lägre kompensationsnivå i sjukersättningen och sjuklönen. Om det blir fallet
måste naturligtvis åtgärder vidtas för att förhindra en sådan utveckling. Re-
dan i dag kan främst kvinnor med småbarn eller i fertil ålder känna att de
inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Även dessa förhållanden måste följas
för att försäkra småbarnsföräldrar jämlikhet på arbetsmarknaden.
Sjuklönen innebär ett kostnadövertagande för arbetsgivaren. Kostnads-
neutralitet måste eftersträvas, och det har även regeringen slagit fast i försla-
get till sjuklön. Vi anser från oppositionen att detta verkligen måste följas
upp.
Det innebär naturligtvis vissa svårigheter att avgöra utfallet av sjuklönen.
Det är ett skäl till att centern anser att rapportering av sjukfallen skall ske.
Det styrker arbetsgivarens krav på lägre arbetsgivaravgifter om han kan be-
visa att kostnaderna blir högre än den sänkning av arbetsgivaravgiften som
är beslutad. Differentiering av arbetsgivaravgifterna skall ju utredas, och då
måste detta också tas upp.
Beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten har tidigare inne-
burit att viss överkompensation kunnat ske. Genom införandet av lägre
kompensationsgrad i sjukersättnignen har en viss förbättring skett. Centern
har i en reservation understrukit vikten av att förmåner i fortsättningen inte
skall överstiga de förmåner man erhåller när man deltar i arbetslivet. Detta
gäller i hög grad nu när avtal skall träffas som styr ersättningen via sjuklön.
Kan detta inte ske med de förutsättningar som betänkandet föreslår, kom-
mer svårigheter att genomföra förslaget att uppstå.
Socialministern har i propositionen gått väldigt långt genom att föreslå att
i så fall dra tillbaka förslaget. Utskottet mildrar dock detta genom att i stället
föreslå att ikraftträdandet skjuts på framtiden. Om arbetsgivaren då själv får
stå för hela den ökade kostnaden borde det vara svårt att sluta avtal som
medger kompensation utöver den som föreslås i betänkandet.
I våra grannländer har sjuklönen varit genomförd under ett stort antal år.
I Norge kräver LO att antalet veckor med sjuklön skall utökas. Genom sjuk-
lönen ökas arbetsgivarens ansvar för en förbättring av arbetsmiljön. Intres-
set för de anställdas hälsa måste öka, och åtgärder för att förbättra situatio-
nen på arbetsplatsen blir resultatet. En minskad administration hos försäk-
ringskasan blir följden, och för första gången skapas nu ett klart samband
för arbetsgivaren när det gäller hälsoläget på arbetsplatsen och de kostnader
som uppstår vid hög sjukfrånvaro. Om detta samband funnits tidigare hade
många sjukfall kunnat förebyggas och många förtidspensionerade ha varit i
arbete.
Centerpartiet anser detta vara ett bra förslag som kommer att ändra ar-
betsgivarens ansvar för de anställda. Det gäller i hög grad de stora arbets-
platserna där man i dag räknar med en 25-procentig sjukfrånvaro. Jag är helt
övertygad om att detta inte kommer att vara lika självklart längre. Stora
vinster finns att hämta både mänskligt och ekonomiskt om arbetsgivaren får
ett ökat intresse och ansvar för arbetstagarens situation. Nu återstår bara
arbetsskadeförsäkringens reformering.
Med hänsyn till kammarens arbetssituation yrkar jag inte bifall till någon
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
63
Prot. 1990/91:129 reservation. Men centerpartiet stöder naturligtvis alla de reservationer vi bi-
11 juni 1991 fogat till betänkandet om sjuklön.
Sjuklön m.m.
Anf. 41 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Så har vi då efter regeringens alla turer kommit till den dag
när riksdagen skall fatta beslut om ett arbetgivarinträde i sjukförsäkringen.
Det är en tung dag, eftersom detta beslut med stor sannolikhet är ett första
steg till en privat sjukförsäkring. Detta går med all tydlighet att avläsa i de
borgerligas reservationer på de punkter där de inte fullt ut fått gehör av rege-
ringen. Folkpartiet föreslår t.ex. att arbetsgivarperioden skall kompletteras
med ett arbetsgivarinträde, och det är också borgerlig enighet om att utöka
möjligheterna för företagen att återförsäkra sig för höga sjuklönekostnader.
Därifrån är steget inte långt till en privat sjukförsäkring.
När frågan om arbetsgivarperiod först väcktes av regeringen under 1990
var det under föregivande att det var nödvändigt för att komma till rätta med
det s.k. ohälsotalet. Ohälsotalet, som är ett mått på sjukskrivningarna och
den samlade utslagningen från arbetsmarknaden, hade stigit kraftigt under
80-talet för att kulminera 1989. Men redan när regeringen första gången ak-
tualiserade förslaget och skickade det på lagrådsremiss stod det klart att
ohälsotalet var på väg nedåt, utan att några drastiska åtgärder hade vidtagits.
När regeringen nu verkställer den gemensamma socialdemokratiska—bor-
gerliga beställningen, har argumenten förändrats något. I propositionen
framhålls att förändringen främst syftar till att ge arbetsgivarna ett ekono-
miskt incitament att förbättra arbetsmiljöerna, eftersom arbetsgivarna nu
kommer att direkt tjäna på att korttidsfrånvaron minskar. Man kommer
alltså att kunna koppla varje individs sjukfrånvaro till ökade kostnader, och
skulle man göra något åt arbetsmiljön, skulle man direkt kunna se hur utgif-
ten minskade. Så är tanken.
Men detta är bara en from förhoppning. Det finns inget konkret, t.ex. un-
dersökningar från andra länder, att hänvisa till som säger att det också blir
på det sättet. Det kan lika väl bli så att arbetsgivarna ser att den snabbaste
och största ekonomiska vinsten gör man genom att noggrannare än i dag sor-
tera vilka man anställer och på de vägar som står till buds göra sig av med
dem som förorsakar extra kostnader. Det blir snabbaste sättet för arbetsgi-
varna att göra besparingar.
De särregler, undantagande från arbetsgivarperioden, som skall införas
för människor med stor sjukfrånvaro, skall enligt regeringens uppfattning
förhindra att arbetsgivarna diskriminerar någon på grund av sjuklighet. Jag
förstår att särreglerna skapats med goda och vällovliga motiv. Ändå blir det
helt fel. Det är ett avsteg från den grundläggande principen om likabehand-
ling i socialförsäkringssystemet. Och det är diskriminerande.
Jag skulle vilja fråga regeringen och utskottets företrädare: Hur bedöms
man som arbetskraft när man söker nytt jobb och har papper på att man
har ett undantagande på grund av stor frånvaro genom sjuklighet? Frånvaro
kostar som bekant inte bara i sjuklön, det medför också produktionsbortfall
och det här innebär helt enkelt att man har papper på att man är en mycket
osäker produktionsfaktor. Tror ni att arbetsgivaren kommer att anställa den
64
med det papperet på samma premisser som andra människor, som åtmin-
stone vid en första anblick och utåt verkar friska?
Det andra argumentet som regeringen anför som skäl till att införa arbets-
givarperioden är att avlasta försäkringskassans personal det administrativa
arbetet med korttidsfrånvaron. Till viss del kan jag instämma med rege-
ringen, det har inte framstått som en vettig arbetsfördelning att försäkrings-
kassans personal skall behöva ägna så mycket tid till att enbart administrera
korttidsfrånvaron.
Men jag anser att detta borde ha gått att lösa på annat sätt, förslagsvis
genom ett arbetsgivarinträde. Det är en ganska stor skillnad på ett arbetsgi-
Nårinträde och en arbetsgivarperiod. I bägge fallen slipper försäkringskassan
det tidsödande arbetet med administrationen, men när det gäller arbetsgi-
varinträdet så behåller försäkringskassan hela kontrollen och tillsynsansva-
ret. Ett arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen försätter inte arbetstagaren i
samma beroendeförhållande till arbetsgivaren som arbetsgivarperioden gör.
Det finns många fler argument mot en arbetsgivarperiod, men jag skall
följa talmannens uppmaning och försöka korta ned mitt anförande. Jag nö-
jer mig med att hänvisa till den socialdemokratiska reservationen till sjuk-
penningkommitténs betänkande - för protokollet vill jag ange namnet, SOU
1981:22. Där finns alla argumenten mot en arbetsgivarperiod. I sak har inget
hänt som gör arbetsgivarperioden smakligare i dag än vad den var för tio år
sedan.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Herr talman! Om jag får ta ytterligare tid i anspråk, vill jag då bara avslut-
ningsvis tacka alla kolleger i utskottet. Det gäller både personal och ledamö-
ter. Jag vill tacka för de här åren.
Jag vet inte om det är tillåtet att så här från talarstolen avslöja att vi fak-
tiskt har haft betydligt roligare och trevligare än vad som kanske syns på våra
betänkanden och än vad som syns i kammarens protokoll.
Som alla vet, har en del människor utanför det här huset väldigt märkliga
krav på oss politiker, att bara för att vi råkar ha olika politisk mening skall
vi också vara fiender med varandra på fritiden. Men tack och lov är det ju
inte på det sättet. Jag har lärt mig i det här huset att debatten tjänar på om
man även kan vara vän med sina meningsmotståndare. Jag tackar er också
för den lärdomen.
Anf. 42 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Margö Ingvardsson målar upp ett spöke, som om alla arbets-
givare skulle vara bovar. Från folkpartiet liberalernas sida föreslår vi att man
bör stimulera företag och försäkringskassa till att förmå fler att använda sig
av arbetsgivarinträde. Vi tycker att det är positivt, framför allt av det skälet
att arbetsgivarinträde har fungerat väldigt bra på den statliga sidan. Varför
skulle det inte vara likadant på den privata, om man kommer överens om
det i vanlig ordning?
När det gäller sjuklön, Margö Ingvardsson, vill jag framhålla att LO i
Norge önskar tre veckor, alltså en utökning. Jag tror inte att man vill ha det
därför att det är en dålig reform utan snarast därför att det är en bra sådan.
Jag måste säga att Margö Ingvardssons sista debatt här gör mig litet be-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
65
5 Riksdagens protokoll 1990/91:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
66
kymrad. Jag har känt Margö Ingvardsson som en konstruktiv, påläst och
skicklig debattör med väldigt goda kunskaper i just det här ämnet. Att hon
då är orolig för att det skall gå snett, fattar jag liksom inte.
Nu när Margö Ingvardsson skall börja ett nytt arbete och dessutom bli ar-
betsgivare, kan man tolka det som, tror jag inte att hon blir en annan person,
en skum typ som kommer att utnyttja systemet, utan hon kommer att vara
samma ärliga, pålästa och skickliga arbetsgivare som hon har varit skicklig
politiker här i kammaren. Då går resonemanget inte ihop, tycker jag.
Låt mig avsluta med att gratulera Margö till ett mycket intressant jobb.
Jag tror säkert att det här med arbetsgivarfrågan kommer att lösa sig, om
man använder förnuft och insikt. Det är det som vi förväntar oss att arbetsgi-
varna gör i sjuklönefrågan.
Anf. 43 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Självfallet tror jag inte att alla arbetsgivare är bovar och
skurkar som skulle ha ett särskilt ont öga till människor med handikapp. Jag
tror visst att företagare i allmänhet är förnuftiga människor. Framför allt tror
jag att de har en god ekonomisk insikt och att de hela tiden arbetar utifrån
sitt företags ekonomiska bästa.
Det är i den situationen som jag är oroad för att arbetsgivaren kommer
att sortera sin arbetskraft på ett annat sätt än vad han gör i dag, eftersom
arbetsgivaren med arbetsgivarperioden direkt ser kopplingen mellan indivi-
den och ökade sjukdomskostnader i företaget. Då ser arbetsgivaren att om
det gäller att spara pengar gör man den största förtjänsten på att inte anställa
människor med stor sjuklighet. Det är för att jag tilltror arbetsgivarna att
kunna göra ekonomiska bedömningar som jag hyser den här oron.
När det gäller den norska arbetsgivarperioden, som Sigge Godin hänvisar
till, har jag tänkt att få använda någon senare replik till att utveckla det äm-
net mera. Det norska systemet går inte direkt att jämföra med det svenska.
När man införde det i Norge innebar det, med utgångspunkt i hur sjukför-
säkringen såg ut där då, en reell förbättring för många människor. Det var
en avsevärd skillnad, om man jämför med det svenska systemet.
Anf. 44 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker absolut att man kan jämföra med det norska syste-
met. Vad vi tvistar om här, Margö Ingvardsson och jag, är om arbetsgivarna
tänker ta sitt sociala ansvar. Det gör de i Norge. Varför skulle de inte göra
det i Sverige? Det finns alltså ingen skillnad där, och det är huvudpoängen.
Arbetsgivarna kommer att sköta detta.
Vi kan vara överens om att arbetsgivarna har en god ekonomisk insikt.
Vad betyder då det? Jo, det betyder att om företaget har en bra arbetsmiljö
och en bra arbetsorganisation, är frånvaron lägre, vilket är ekonomiskt för-
delaktigt för arbetsgivaren. Dessutom blir arbetet uträttat på ett bättre sätt.
Självfallet vill alla arbetsgivare att det skall fungera så bra som möjligt, så
att de kan producera de varor som de har tänkt sälja. Det är en ekonomisk
fördel. Självfallet gör de allt vad de kan för att arbetstagarna skall må bra på
jobbet. Därför kommer detta att fungera bra. Vi kommer inte att behöva
vara oroliga för att så inte skall bli fallet.
Anf. 45 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Också Sigge Godin brukar ju vara påläst här i kammaren,
men nu utgår han nog från att jag inte har läst på om det norska försöket
med arbetsgivarperiod. Han vill påstå att man skulle ha särskilt goda erfa-
renheter av detta i Norge.
Det finns en utvärdering av det norska försöket, och den har gjorts av
TCO. Den utvärderingen visar klart att arbetsgivarperioden inte har haft
den minsta effekt på arbetsgivarnas vilja att förbättra arbetsmiljöerna och
inte heller har haft den minsta effekt på sjuktalen. I Norge för man nu precis
samma debatt som man för här i Sverige om vad man skall göra för att få ned
de höga sjuktalen.
Jag tycker att Sigge Godin skall läsa denna utvärdering innan han uttalar
sig positivt om det norska försöket.
Andre vice talmannen anmälde att Sigge Godin anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 46 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag har anmält ett kort anförande. Jag vill i första hand be-
röra miljöpartiets reservationer. Alla utom en av dessa har avgivits tillsam-
mans med andra partier.
Vi vill ha en uppföljning av sjuklönesystemet. Vi vill verkligen att man
skall göra en ordentlig utvärdering av hur det påverkar vilka människor som
blir anställda och hur det påverkar bl.a. handikappade, personer med många
och långa sjukperioder, invandrare osv. Vi tror att vi har sänkt ohälsotalet
genom det nya sjukförsäkringssystemet, men det är litet för tidigt att konsta-
tera det, eftersom man inte vet om det blir ett utökat antal arbetsskador och
ett större antal förtidspensioneringar och långtidssjukskrivningar. Detta hör
ihop med frågan om en utvärdering av arbetsgivarperioden. Denna fråga be-
handlas i reservation 2.
Jag yrkar också bifall till reservation nr 5, som behandlar frågan om en
sammanläggningsregel. Vi menar att det är viktigt att korta, täta sjukfall räk-
nas samman, så att det blir en enhetlighet i systemet.
Frågan om försäkring för små företag behandlas i reservation nr 8 (mom.
11). Vi anser att avgränsningen av de företag som skall få teckna den aktuella
försäkringen skall göras på en något högre nivå än vid 10 anställda och har
begärt att gränsen skall ligga vid 15 anställda. Jag menar att vi annars kan få
en inkörsport till privata försäkringar. Om så visar sig bli fallet, får vi ta ny
ställning i framtiden.
Vi anser att det är viktigt att en rapporteringsskyldighet bibehålls även för
korta sjukperioder. Försäkringskassan har huvudansvaret för rehabilite-
ringen, och då är det viktigt att man snabbt kan se var det förekommer täta
sjukdomsfall. Detta gäller även för en så kort tidsperiod som tre månader.
Då kan man snabbt begära att arbetsgivaren skall göra en utredning. Detta
hör samman med rehabiliteringen och underlättar försäkringskassans över-
blick.
Jag vill vidare replikera till Sigge Godin, som menade att tiden är mogen
för karensdagar. Dels strider det mot en ILO-konvention, som säger att man
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
67
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
68
skall ha minst 65 % lön varje dag då man är sjukskriven, dels blir det kanske
litet för förmånligt för arbetsgivarna. Man har först fått ersättning för sjuklö-
nen för de första 14 dagarna, men skall sedan slippa denna under de första
tre dagarna eller däromkring. Jag ställer mig mycket tveksam till det.
Vi vet dessutom att med den högre arbetslöshet som är på väg här i Sverige
försvinner en del sjukskrivningar. Vilka är det som först blir arbetslösa? Jo,
det är de som inte får anställning därför att de har småbarn, det är handikap-
pade och invandrare eller personer med ofta återkommande sjukperioder.
Vi i Sverige arbetar mer än alla andra människor i industriländerna, och
det beror på att vi i dag har många kategorier i arbete som i andra länder
inte är det. Även människor med täta sjukskrivningar och handikappade har
arbete i Sverige. Genom att man i Sverige har haft så låg arbetslöshet, vilket
vi i miljöpartiet tycker är förnämligt, har dessa människor haft arbete. Detta
ökar naturligtvis sjukskrivningsfrekvensen, samtidigt som det minskar ar-
betslösheten, och detta måste man ta hänsyn till.
Anf. 47 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Bara en kort replik till Ragnhild Pohanka. Vi är överens om
att denna reform skall vara kostnadsneutral. Arbetsgivarna skall inte roffa
åt sig några förtjänster på karensdagar. Man tycker ändå inom Metall att det
är ganska bra med övergången till den nya ordningen.
Självfallet innebär detta också att arbetsskadeförsäkringen måste lyftas ut
ur sjukförsäkringen. Det är riktigt att man annars kolliderar med ILO-kon-
ventionen. Vi har den målsättningen att göra något åt förhållandena. Vi be-
höver inte vara oense om på vilket sätt detta skall ske. Det skall vara kost-
nadsneutralt, och om man gör något åt arbetsskadeförsäkringen kan man
använda karensdagar likaväl som en sänkning av ersättningsnivån.
Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:
Herr talman! Vi håller inte med om att det här har att göra med arbets-
skadeförsäkringen. För varje dag som man är sjuk skall man ha minst 65 %
i ersättning, och det spelar ingen roll om man får det också genom andra
försäkringar. Med karensdagar bryter man mot ILO-konventionen.
Jag har förstått att ett av skälen till att man verkligen behöll 65 % under
de första tre dagarna var att majoriteten inte ville bryta mot en ILO-konven-
tion. Jag tycker att det är bra att man inte har gjort det. Reformen skall vara
kostnadsneutral, men det kan bli eftersläpningar. Man kan alltså, som jag
ser det, skaffa sig vissa fördelar med hjälp av karensdagar.
Anf. 49 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Ärade kammarkolleger! Låt er inte skrämmas av att jag tar
med en hel del material i talarstolen. Det beror helt på att det här har citerats
ur betänkanden och utredningar som jag här har tillgängliga, och jag tycker
att litet av det som här har sagts bör läggas till rätta.
Historieskrivningen i fråga om sjuklöneperioden eller arbetsgivarperio-
den började inte 1981 med det betänkande om sjukersättningsfrågor där jag
själv var reservant - jag återkommer till det. Det började faktiskt med den
utredning som framlade betänkandet SOU 1972:60, där man ganska utförligt
behandlade frågan om en arbetsgivarperiod. Att det inte hände något vid det
tillfället berodde helt på att Svenska Arbetsgivareföreningens representant i
utredningen inte ställde sig bakom en arbetsgivarperiod. Han uttryckte det
på följande sätt:
”Jag vill inte bestrida att tanken på en arbetsgivarbetald period innan sjuk-
penningförsäkringen träder in rymmer åtskilligt positivt, men en så viktig
omläggning av sjukersättningssystemet kan inte bedömas enbart utifrån för-
säkringskasseadministrativa aspekter. Att ålägga alla arbetsgivare oavsett
storlek och verksamhetens art skyldighet att utge sjuklön skulle enligt min
mening leda till orimliga konsekvenser. Såväl omfattningen som utform-
ningen av en arbetsgivarbetald period är frågor som det bör tillkomma ar-
betsmarknadsparterna att träffa avtal om.
Med denna ståndpunkt i sakfrågan har jag inte ansett det erforderligt att
ta ställning till några detaljer i förslaget om obligatorisk sjuklön.”
Detta låg sedan oberett under en hel del år, då ni hade kunnat bearbeta
betänkandet och så att säga göra avstampet till en arbetsgivarperiod. Jag tror
att detta kan vara värt att nämna i debatten.
När det sedan gäller sjukersättningsfrågorna, som också är uppe till be-
handling i detta ärende, är det alldeles riktigt, som förut nämnts, att jag var
en av reservanterna vid det tillfället. Jag vill bara till protokollet läsa in vad
som var det bärande skälet till att jag inte kunde ställa mig bakom förslaget.
Det beror på, som det uttrycktes, att ett oeftergivligt villkor enligt vår me-
ning är att besparingarna inte drabbar på ett orättvist sätt utan påverkar
olika grupper på i princip likartat sätt. Då ett sådant villkor inte kan uppfyl-
las vid införande av självrisk i sjukförsäkringen, måste tanken på bespa-
ringar genom sådana åtgärder bestämt avvisas. Vi vill till sist framhålla att
en översyn av vårt sociala trygghetssystem måste ske med socialpolitiska ut-
gångspunkter. I det sifferbemängda material som presenterats kommittén
och i stor utsträckning kommit att prägla dess arbete har ofta avsikten med
reformer och stödåtgärder förlorats. Det är enligt vår mening angeläget att
den socialpolitiska grundsynen blir dominerande vid ställningstagande till de
här aktuella redovisningarna och förslagen.
Här slutar referatet.
Anledningen till att jag i dag står och talar för en sjuklöneperiod är att
just de syften man inte tog hänsyn till i den utredningen, vid det tillfället, är
beaktade vid detta tillfälle. Man har sagt här att detta måste drabba alla lika.
Det måste påverka alla lika. Vi har pekat på vad det handlar om när man
kommer till avtal. Det handlar om att avtalen skall ligga inom ramen för vad
sjukförsäkringen ger. Socialministern har sagt att om man hade slutit avtal
på en högre nivå innan vi fick denna debatt, hade hon varit beredd att dra
tillbaka propositionen. Om det händer något efter det att vi har fattat beslut
här i kammaren är hon beredd att se om icke den som har lagt sig på en högre
nivå skall få bli normgivande för hela arbetsmarknaden. 65 % och 80 % är
således inga heliga tal, utan nu får vi se om arbetsgivarna tar sitt ansvar på
dessa punkter. Där har vi mycket att fundera över. Jag tror också att mina
ärade utskottskolleger anser att detta skall slå lika och att man inte skall göra
några utvikningar som kan kullkasta vad vi nu kommer att ta ställning till om
några minuter.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
69
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
70
Jag beklagar också att socialministern inte kan vara närvarande, men hon
framför en hälsning till utskottets ledamöter och önskar oss en glad sommar
och en välbehövlig sådan.
Jag vill här ta upp något om förslagets huvudsakliga innehåll. Det handlar
faktiskt om att vi nu skall få en arbetsgivarperiod under 14 dagar och att den
skall vara kostnadsneutral. Avgifterna sänks från 10,10 % till 8,20 %, såle-
des med 1,9 %. Här har uttalats vissa farhågor - det är kanske ett för starkt
ord - men att man bör följa detta noga och se om man inte ytterligare kan
sänka arbetsgivaravgifterna. Det är faktiskt så att alla nya reformer följs
utomordentligt noga av riksförsäkringsverket som har det till en av sina hu-
vuduppgifter. Jag skulle kanske önska att, när vi nu är eniga i denna fråga,
det inte enbart var hur det slår när det gäller avgifterna som varit det mest
framträdande och förhärskande här. Det skulle ha känts mycket bra om nå-
gon av er hade sagt att vi nu skall se hur detta påverkar arbetsmiljön och hur
detta slår för den anställde. Vad ni i stället är utomordentligt angelägna om,
och det skall man också följa upp, är att man nu skall kunna försäkra bort
det ekonomiska ansvaret utöver det förslag som regeringen lagt fram när det
gäller 10 anställda. Det handlar ändå om drygt 80 %, kanske upp till 85 %,
av alla arbetsgivare här i landet. Om ni vill öka det till 15 anställda höjer ni
den procentsatsen högst väsentligt.
Om man tycker en reform är bra och är beredd att ställa upp på den borde
väl inte det mest angelägna vara att alldeles omedelbart vilja försäkra bort
sig från det ansvaret. Det skall faktiskt även kosta arbetsgivaren något, och
jag utgår faktiskt från att majoriteten delar den uppfattningen. Man skall
inte bara springa ifrån ett ansvar.
Här har nämnts flera reservationer. Egentligen, herr talman, skulle jag
vilja gå igenom propositionen mycket grundligt för att man skulle få en upp-
fattning om, åtminstone de som läser protokollet, vad reformen handlar om.
Men jag skall acceptera talmannens vädjan om att vi skall korta ned oss i
debatten mot bakgrund av den anmälda tiden och de små varningar för vad
som kan hända ledamöterna framdeles om vi inte följer rådet.
Jag skall gå direkt på de synpunkter som har framförts från mina kolleger
som har debatterat och kommenterat sina egna motioner.
Samtliga har tagit upp detta med de 60 basbeloppen. Det tycker man är
bra och riktigt. Det har också utredningen kommit fram till. Då vill man
omedelbart höja det till 90. Jag har redan kommenterat detta och skall inte
ytterligare gå in på det.
Man har även tagit upp att man bör slopa förhandsregistreringen, men en-
bart i ett särskilt yttrande. Då behöver jag kanske inte ta upp det ytterligare.
Sigge Godin har gjort en lidande historiebeskrivning här. Nu när vi ser i
backspegeln är vi alldeles klara över att den 1 juli 1991 var en omöjlig tid-
punkt. Alla parter bör inse att det inte fanns möjligheter för riksförsäkrings-
verket och för kassorna att klara av detta. Sigge Godin vill inte att de skall
hamna i någon kaotisk situation. Det hade man nog gjort om det hade gällt
från den 1 juli 1991. Det finns ju t.o.m. kassor som tycker att den 1 januari
1992 är för tidigt, och så tycker även generaldirektören på riksförsäkrings-
verket. Men jag tror att den tidpunkten är realistisk.
Jag fick en direkt fråga, som inte rör precis det här ämnet, av Sigge Godin.
Den skall jag besvara med glädje. Han talar om det kaos som uppstod när
sjukförsäkringen ändrades från den 1 mars 1991. Han talar om personalens
stora besvär och frågar vilka stora kostnader denna omläggning kan med-
föra. Jag har fått en rapport från riksförsäkringsverket, den är lämnad till
hela styrelsen, när det gäller den här frågan.
Där framförs att det gick utomordentligt och alldeles oväntat smidigt. Jag
har efter det beskedet ringt runt till både stora och små kassor och kontrolle-
rat. De har sagt att det gick bra. Man kände till detta mycket bra på orten,
träffade avtal och visste vad det handlade om. Det har inte vållat dem några
bekymmer.
Den förenkling som vi gjorde i utskottet var alla eniga om utom Sigge Go-
din. Han saknade möjligheter att ta ställning i frågan beroende på att han
hade en villkorad motion. Om han inte fick en arbetsgivarperiod så kunde
han inte heller yrka bifall till sina, många gånger mycket bra, motioner. De
fick falla och vi fick ändå ta upp de frågor som folkpartiet hade med i motio-
ner. Det var synd att Sigge Godin var så bakbunden att han inte själv kunde
yrka bifall till dem. Det uppstod inte kaos som Sigge Godin befarade.
Man har påpekat detta med de korta sjukfallen och sammanläggningsreg-
lerna. Det skall man också se över nu. Jag hoppas att detta skall vara ett
incitament för arbetsgivarna att ta tag i en dålig arbetsmiljö om man har täta
och upprepade sjukfall. Vi har ju arbetslivsfonden och det finns regionala
fonder där man kanske har möjlighet att få pengar för att vidta åtgärder som
ligger utanför ramen för de åtgärder som en arbetsgivare normalt skall utföra
utan bidrag. Dessa möjligheter finns. Ingen har nämnt det. Jag vet att inte
alla älskar dessa fonder, men de kan också komma till stor glädje i detta sam-
manhang.
Sedan vill jag något bemöta Margö Ingvardsson när hon säger att arbetsgi-
varinträde skulle vara att föredra. Margö Ingvardsson nämnde inte denna
gången arbetsgivarinträde med differentierade avgifter. Jag utgår ifrån att
det fortfarande gäller arbetsgivarinträde med differentierade avgifter som
Margö Ingvardsson tidigare anfört både från denna talarstol och i utskottet.
Båda de frågorna prövades i finansutskottet. Vi tog upp finansutskottets syn-
punkter och fann att en arbetsgivarperiod var att föredra. Jag skall här något
ta upp varför - här kanske det blir erfarenhetsmässigt och personligt - jag
är emot differentierade avgifter.
Samtidigt som Margö Ingvardsson talar om svårigheten för handikappade
och människor med återkommande sjukdom att få anställning när de gällde
en sjuklöneperiod, vill jag peka på att de problemen är om möjligt större
när det gäller ett arbetsgivarinträde med differentierade avgifter. Vi kan leka
med tanken att vi har ett företag som har en utomordentligt dålig arbets-
miljö. Företaget har därigenom höga arbetsgivaravgifter, men finner att det
kostar så mycket pengar att ändra arbetsmiljön att man föredrar att ha de
höga avgifterna. Vi kan ta den andra varianten. Vi har en arbetsgivare som
har en utomordentligt god arbetsmiljö. Han har få sjuka och han har därige-
nom också fått låga avgifter. Jag hyser en berättigad oro för att denna arbets-
givare är mycket aktsam när han skall anställa någon som kan bidra till att
arbetsgivaravgifterna höjs. Jag har faktiskt hört från handikapphåll att ar-
betsgivarperioden skulle kunna öka möjligheterna för handikappade att bli
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
71
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
72
anställda. Det beror på att arbetsgivaren där inte har den direkta kostnaden,
utan den är i solidarisk mening samhället, vår försäkring, beredd att ta. Det
skrämmer mig litet att Sigge Godin anser att arbetsgivarperioden bör följas
av ett arbetsgivarinträde.
Kan vi få ett klart besked på en rakt ställd fråga? Är Sigge Godin klar över
att om vi skall fortsätta med ett arbetsgivarinträde direkt på en arbetsgivar-
period, försvårar det den rehabilitering som vi tycker är bra och som vi nyli-
gen har fattat beslut om i kammaren. Genom att vi i dag fattar detta beslut
frigör vi då 2300—2400 anställda som har möjligheter att ägna sig åt mer
väsentliga arbetsuppgifter som de har kunskap att utföra än att bara pytsa ut
pengar för två dagar, tre dagar osv.
Ja, det är alldeles självklart att det skall ske en uppföljning. Detta är en
ny reform. Det var även rehabiliteringsbeslutet. Eftersom dessa två beslut
som vi skall fatta i dag hör så intimt samman, skall det bli en total uppföljning
av hur beslutet kommer att slå. Ingen skall tro att allting är bra och att allt
kommer att fungera fullständigt friktionsfritt när ett förslag läggs på bordet
och en ny reform skall sättas i sjön. Så fungerar det inte. Därför kommer
dessa frågor att följas upp mycket noggrant. De kanske kommer att bli före-
mål för ändringar och förbättringar. Varje reform som vi fattar beslut om i
denna kammare är alltid föremål för uppföljningar, förändringar och för-
bättringar.
Jag är utomordentligt glad över att vi har fått ett förslag där vi bara på
vissa punkter har bett att regeringen skall återkomma. Det gäller just arbets-
tagarbegreppet. Det kan gälla en person som anser sig vara arbetstagare, att
anställningsformen är sådan, men när han blir sjuk säger arbetsgivaren nej
och hävdar att personen är uppdragstagare. Det är att jämföra med egen
företagare, och arbetsgivaren betalar inte ut någon sjuklön till denna person.
Enligt propositionen skall det bli föremål för en arbetsrättslig prövning. Det
kan ta lång tid innan ärendet har passerat alla instanser. Det finns ett förslag
i betänkandet. Eftersom det är kassorna som ofta bedömer, och skall be-
döma, anställningsformen, inte minst när det gäller SGI och avgifter, bör
kassorna kunna betala ut sjukpenning i avvaktan på slutdom när det gäller
den arbetsrättsliga prövningen. Den enskilde skall inte bli ekonomiskt li-
dande under den tiden. Vi ber att regeringen på den punkten skall åter-
komma med förslag.
Herr talman! Jag hade naturligtvis önskat att den som läser riksdagens
protokoll, och jag hoppas att det är många som gör det i vårt samhälle, skulle
få en klar och entydig bild av vad detta förslag innebär. Så är inte fallet. Jag
har inte haft möjligheter att presentera det så.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på reser-
vationerna.
Anf. 50 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Utskottets ordförande har ju gett en ordentlig historieskriv-
ning bakåt. Det hade kanske varit bättre om hon något mera hunnit med
vissa av våra reservationer. Jag skall återknyta något till vad utskottets ord-
förande sade.
Frågan om en sjuklöneperiod kom inte upp första gången 1972. Jag vet
inte om någon av oss påstod detta. Personligen sade jag att i betänkandet
från 1981/82 föreslog sjukpenningkommittén en lagstadgad rätt till sjuklön.
Det är tämligen viktigt att arbetsgivarna är med på galoppen om en sjuklöne-
period. Ordföranden sade själv att 1970, tydligen när historien började, var
arbetsgivarna emot förslaget. När förslaget lades 1982 var socialdemokra-
terna emot det. Även om vissa av de borgerliga partierna sedan dess vid upp-
repade tillfällen har lagt fram förslaget har de naturligtvis inte fått någon re-
spons förrän nu 1990. Så är vår historieskrivning.
Jag tyckte mig ana av utskottets ordförande att socialministern skulle
straffa hela arbetsgivarkollektivet om någon lade sig på en högre nivå. Vi
har i utskottet skrivit att vi är överens om att kompensationsnivån skall vara
densamma för olika grupper på arbetsmarknaden. Utskottet förutsätter att
regeringen om så, mot förmodan, inte skulle bli fallet återkommer till riksda-
gen med förslag till lämpliga åtgärder. Jag hoppas att jag kan tolka utskottets
ordförande så att socialministern ändå kommer tillbaka till riksdagen med
förslag innan hon försöker utföra något slags bestraffningsåtgärd gentemot
arbetsgivarna.
Jag vill bemöta ordföranden på en punkt, nämligen att vi moderater bara
skulle vara intresserade av arbetsgivarna. I början av mitt anförande sade
jag att reformen innebär främst att arbetsgivaren genom en sjuklöneperiod
ges ett ökat incitament att utforma arbetsmiljön så att sjukdomar och skador
förebyggs i största möjliga utsträckning. Det är naturligtvis grunden för den
reform som vi är överens om i mycket stor utsträckning.
Självfallet vill vi inte springa ifrån att arbetsgivaren skall ha ett ansvar.
Men vi måste också värna om de små företagens möjligheter att över huvud
taget klara av reformen. Det gäller små företag med små resurser och som
inte har någon personalavdelning osv. till förfogande. Det är viktigt att de
har en försäkringsmöjlighet att klara reformen. Det är det vår omtanke gäl-
ler. Vi är beroende av de små företagen för hela vår välfärd, inte minst när
det gäller socialförsäkringssystemet.
Anf. 51 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Doris Håvik kanske har läst utskottsbetänkandet. Där bör-
jar historiebeskrivningen med 1981 års sjukpenningkommitté. Det fanns
ingenting i utskottets behandling där Doris Håvik krävde att man skulle gå
tillbaka till 1970-talet. Det är kanske där som detta har framkommit.
Jag tycker precis som Gullan Lindblad att det inte är det som har varit som
är viktigt utan att det är framtiden som är viktig. Vi fattar i dag ett beslut
som ger möjligheter att ändra på nuvarande förhållanden som vi har varit
kritiska till. Jag tycker att det är att inte ha lyssnat på oss när vi har debatterat
när man beskyller oss för att inte ta hänsyn till arbetstagarens situation. De
gånger vi har krävt sjuklön - det har varit debatt många gånger om den frå-
gan - har det varit av den anledningen att det skulle kunna skapas en bättre
situation och bättre arbetsmiljö. Även i dag har vi i våra anföranden krävt
sjuklön. Vi är tacksamma för att den nu skall komma, just för att den skall
göra arbetsmiljön bättre och skapa en bättre arbetssituation. Det är illa om
utskottets ordförande inte lyssnar bättre på sina ledamöter i utskottet.
Jag ställde en fråga som kanske var en bagatell i det här sammanhanget.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
73
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
74
Frågan berörde de konventionsländer där vi i dag får sjukpenning när vi är
sjuka men inte i övriga länder. Med det nuvarande förslaget får man sjuklön
från första dagen oavsett vilket land man befinner sig i. Kommer det då att
vara så att i ett icke-konventionsland får man sjuklön i 14 dagar och därefter
ingen sjukpenning? Det är ett förhållande som är ganska anmärkningsvärt.
Det hade varit bättre att gå på vårt och moderaternas förslag att ha kvar kon-
ventionsländerna och i de fall förhållandena ändras skulle ett fullständigt be-
slut fattas som gällde både sjuklön och sjukersättning. Det gör inte situatio-
nen bättre att utskottet sedan hänvisar till EG- och EFTA-länder och att där
så småningom skulle göras ändringar. Det tyder på att detta är en fråga som
regeringen och utskottets majoritet inte riktigt har satt sig in i.
Jag vill inte heller motsätta mig - det kanske inte står direkt skrivet i ut-
skottsbetänkandet - att reformen följs upp, särskilt med hänsyn till arbetsta-
garnas situation. Det är väl bara att beklaga om detta fattas i utskottskriv-
ningarna. Det har varit bråttom med denna fråga. Det hade kanske behövts
litet mera tid för sådana skrivningar. Det fanns inte heller så mycket mer i
propositionsförslaget. Det är ingen som kan tvivla på att vi har ett stort in-
tresse för att få en bra arbetsmiljö. Det är därför vi kräver att arbetsskade-
försäkringen skall reformeras.
Anf. 52 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Doris Håvik gjorde ett tappert försök att rättfärdiga att soci-
aldemokraterna, och kanske främst hon själv, har svängt 180 grader sedan
1981 när det gäller inställningen till en arbetsgivarperiod. Doris Håvik sade
att huvudinvändningen 1981 var att förslaget inte skulle slå lika, och därför
kunde man inte acceptera det. Det är inte riktigt sant. Jag har för säkerhets
skull texten framför mig. Jag väntade mig någon typ av argument åt det hål-
let. Det var ett av argumenten, men knappast huvudargumentet.
Huvudargumentet var att det skulle vara mycket genomgripande föränd-
ringar i socialförsäkringssystemet som skulle få långtgående konsekvenser.
Man talade också om att det skulle innebära en hårdare sortering bland de
arbetssökande vid nyanställning och stora risker för förstärkt utslagning. Det
skulle också innebära ett större beroende för de anställda i förhållande till
arbetsgivarna. Man trodde inte heller att det skulle innebära några förbätt-
ringar för arbetsmiljön.
Jag tycker att det hade varit bättre om Doris Håvik hade varit ärlig och
sagt sanningen, precis som den var. Sanningen var ju den att socialdemokra-
terna befann sig i en tvångssituation. Man var helt enkelt tvingad att göra ett
ingrepp i sjukförsäkringen för att få slut på de envisa devalveringsryktena.
Man var tvungen att visa att man skulle göra någonting annat. För att social-
demokraterna här i kammaren skulle få stöd för den här nedskärningen i
kompensationsnivån var man tvungen att ta arbetsgivarperioden på köpet.
Det är ju detta som är sanningen bakom förslaget. Man kan sedan ha olika
synpunkter om det var riktigt och om hur socialdemokraterna hade försatts
i den här tvångssituationen.
Herr talman! Jag kan inte heller förstå hur man kan påstå att det här för-
slaget, som det i dag ligger på vårt bord, skulle uppfylla det som enligt Doris
Håvik var ett nödvändigt krav, nämligen att det skulle slå lika rakt över. Om
det skulle slå lika skulle man inte känna sig nödsakad att införa särregler för
människor som är borta mycket från jobbet på grund av stor sjuklighet. Det
visar ju tvärtom att detta förslag slår förfärligt olika.
Vad som är skillnaden mellan differentierade arbetsgivaravgifter och en
arbetsgivarperiod får jag återkomma till i min nästa replik.
Anf. 53 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Först vill jag ge ett rakt svar på den raka fråga som Doris
Håvik ställde angående arbetsgivarinträdet. Om arbetsgivarna gör jobbet åt
försäkringskassan och genom ett arbetsgivarinträde sköter sjukförsäkrings-
administrationen samt får betalt från försäkringskassan för detta, leder detta
inte till mer administration på försäkringskassan utan mindre. Det finns då
alltså ännu fler än de 2400 som Doris Håvik talar om som kan arbeta med
rehabilitering av långtidssjuka. Detta är sanningen och svaret på frågan.
Låt mig så komma tillbaka till min mycket korta och raka fråga till Doris
Håvik, som inte ens besvarades. Det var inte kaoset på försäkringskassorna
som jag talade om. Jag bara konstaterade att det hade uppkommit. Min
fråga var: Vad kostar den dubbla omläggningen? Doris Håvik har inte svarat
på den frågan. Jag kanske kan svara. Experter talar om 5 milj.kr. Detta är
en fullständigt onödig kostnad, och det blir dessutom kaos i sjukförsäkrings-
administrationen.
Doris Håvik gör en affär av att vi från oppositionen inte har talat om de
enskilda människorna i sjuklönesystemet. Tre gånger, Doris Håvik, tog jag
i mitt anförande upp skälen till att folkpartiet liberalerna vill ha en sjuklön.
Vi skall få en bättre arbetsmiljö, vi skall få en bättre arbetsorganisation i
företagen, och det skall vara till glädje för de anställda. Man kan ändå hop-
pas att debattörer som deltar i debatten också lyssnar på vad andra säger.
Det skulle på så sätt vara mycket enklare att debattera.
Från folkpartiet är vi mycket glada över att vi har kunnat göra undantag
för kronikerna så att de inte kommer i kläm. Det finns alltså exempel på flera
punkter där vi har velat utforma förslaget så att de enskilda människorna
inte drabbas. Jag tror att det är viktigt att påpeka, eftersom Doris Håvik inte
hörde på.
Socialministern har - visserligen under press - sagt att denna omläggning
skall vara kostnadsneutral. Jag undrar då: Varför har inte utskottets social-
demokratiska ledamöter den här gången lyssnat till socialministern och ac-
cepterat att följa detta väldigt noga så att omläggningen verkligen blir kost-
nadsneutral? Det handlar inte om att arbetsgivarna skall tjäna på omlägg-
ningen, utan reformen skall vara neutral av den anledningen att den är bra
för arbetsmiljön. Varför har ni då inte kunnat acceptera vår skrivning?
Anf. 54 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Låt mig börja med Sigge Godin, som talar om att det skulle
kosta 5 miljoner för samtliga kassor att lägga om sjukförsäkringen redan den
1 mars. Jag har inte i verkets styrelse fått rapporter om detta, men om det
skulle vara så, skulle det ändå vara småpengar i förhållande till att sjukför-
säkringen ändrades just vid den tidpunkt då svenska kronan flödade ut och
räntorna steg. När vi här i landet klarade av en besparing vände detta ganska
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
75
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
76
snabbt, och man fick förtroende för kronan. Jag skall inte göra någon ekono-
misk debatt av detta, men var vi står i dag när det gäller räntor och förtro-
ende för kronan är verkligen något vi kan lyfta fram.
Det är klart att jag utgår från att vi har ett gemensamt intresse av att sätta
den anställde i centrum. Ni talade om att man skall kunna återförsäkra sig
för att slippa kostnader, och då räckte det inte med de föreslagna 60 basbe-
loppen, utan då skulle man genast ha 90 basbelopp. I resonemanget om de
kostnadsberäkningarna och den kostnadsakrobatiken fanns den anställde
inte med. Detta var kanske just vad jag saknade. Om man nu är intresserad
av att få en arbetsgivarperiod som fungerar bra, är det två intressen med i
bilden. Skall man då återförsäkra sig för varenda krona? Jag undrar om det
är vad ni menar. Det täcker ju nästan 85 % på arbetsmarknaden, som försäk-
rar bort den utgift det kunde bli fråga om. Om man har många sjuka skall
väl det vara ett incitament till att förbättra arbetsmiljön. Man skall väl då
inte försäkra bort att det i detta sammanhang också kan kosta något för ar-
betsgivaren.
När vi diskuterade detta 1981, Margö Ingvardsson, var det inte, vare sig i
våra direktiv eller i utredningen över huvud taget, tal om att den anställde
på något sätt skulle stå i centrum. Det var inte tal om att man, som Margö
Ingvardsson litet föraktfullt säger, kunde återförsäkra sig och hämta sina
pengar på försäkringskassan. Detta tycker jag är bra, och vi tycker i utskottet
att det är bra att man inte skall behöva bli prickad på arbetsplatsen utan att
man har rätt att få pengar från försäkringen.
Anf. 55 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Låt mig återkomma till de 5 miljonerna. Det är alltid små-
pengar när Doris Håvik talar om miljoner, men jag tycker inte att det är små-
pengar.
Om vi nu hade fattat beslutet i höstas, som det enligt överenskommelsen
mellan folkpartiet och regeringen var planerat, hade det funnits tid att klara
av detta till den 1 juli 1991, och då hade också alla vetat om att detta skulle bli
av. Då hade man inte haft något bekymmer med den ekonomiska politiken i
övrigt, som Doris Håvik försöker göra det till, eftersom det då hade funnits
gott om tid. Men i och med att detta gång efter gång förhalades blir det själv-
fallet en omöjlighet. Efter dagens beslut kan man inte sätta detta i sjön den
1 juli. Men det har folkpartiet heller aldrig menat, utan vad vi menade var
att vi var överens om detta redan i höstas. Det har alltså funnits ett helt år för
att klara av detta. Doris Håvik har alltså inte givit något svar på min fråga.
Jag skulle vilja ta upp en enda fråga till, nämligen frågan om överkompen-
sationen. Vi varnade för timsjukpenningen. Det rann ut miljon efter miljon,
Doris Håvik. När man ser över ett sådant här system och gör en sådan här
stor omläggning, vilket jag tycker det är, skall man se till att man rensar bort
sådan här överkompensation så att människor ändå tycker att det är väsent-
ligt att arbeta. Jag är dessutom väldigt förvånad över att socialministern inte
tycker att detta är en så stor omläggning. Jag tycker hon borde vara här och
delta i debatten.
Ni har gjort en stor affär av arbetslinjen. Jag tycker att den har varit
mycket bra. Vi talar om att det måste löna sig att arbeta. Man skall då också
se till att man i det svenska samhället har regler och system som gör det möj-
ligt att arbeta. Jag tycker därför att vi borde ha kunnat se till att det i detta
nya system inte förekommer - eller finns risk för - överkompensation. Man
kan inte börja med brister. Då får man ständigt hålla på och lappa på syste-
met.
Anf. 56 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag trodde att utskottets ordförande hade klart för sig att det
som vi är överens om behöver vi inte reservera oss emot. Vi har reserverat
oss på de punkter där vi inte är riktigt nöjda. Det berör bl.a. de mindre före-
tagens möjligheter att försäkra sig mot utgifter.
Jag vill gärna säga - det erkännandet vill jag ge bl.a. till sjuklönekommit-
tén - att vi kom överens om 60 basbelopp. Vi anser dock att detta är för de
mycket små företagen, dvs. de som har högst tio anställda. I den gemen-
samma borgerliga reservationen anser vi att vi åtminstone borde ändra detta
till att gälla dem som har högst femton anställda, dvs. 90 basbelopp. Jag
tycker inte att detta är särskilt mycket att göra någon affär av. För det lilla
företaget kan det däremot vara av oerhört stor betydelse att man har denna
möjlighet. Om företagen inte kan bära detta vore det väldigt oroande för
reformen som helhet. De måste kunna betala sina kostnader.
Ordförandens tystnad på min fråga beträffande socialministerns even-
tuella bestraffningsåtgärder tolkar jag som att hon, om något skulle behöva
göras - om man inte kommer överens om kompensationsnivåerna - ämnar
återkomma till riksdagen med förslag.
Till sist vill jag, herr talman, be om tillgift för att jag nu riktar mig till
Margö Ingvardsson. Jag vill bara säga tack för dessa år, för många trevliga
debatter och också ett trevligt kamratskap i utskottet under många år. Tack!
Anf. 57 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag förstår att Doris Håvik inte kommer att hinna fram till
mina frågor. Jag har därför inga svar att vänta. Min förhoppning är att rege-
ringen återkommer med en lösning på de problem som jag har aktualiserat.
Precis som Gullan Lindblad vill jag avsluta mitt anförande med att rikta
ett varmt tack till Margö Ingvardsson. Jag önskar henne all lycka till i framti-
den. Det har varit ett trevligt kamratskap, och vi har haft väldigt mycket
trevligt - precis som hon sade i talarstolen. Det tackar jag varmt för.
Anf. 58 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Jag får tacka för de vänliga orden.
Vi behöver nog inte spilla mer tid på att granska vad som stod och vad som
inte stod i den socialdemokratiska reservationen år 1981. Doris Håvik gav
nämligen i sin replik till Sigge Godin mig rätt i mitt påstående att denna ar-
betsgivarperiod, som riksdagen i dag skall besluta om, inte är något annat
än ett resultat av att regeringen var tvingad att visa sin styrka och göra dessa
förändringar i sjukförsäkringen för att få slut på devalveringsryktena. Det
var helt enkelt en tvångssituation. Vi får väl överlämna till kommande riks-
dagar att granska och ha sina synpunkter på varför regeringen försattes i
denna tvångssituation. Jag är säker på att man kommer att ha både olika
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Sjuklön m.m.
77
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
förklaringar till det och olika synpunkter på det. Men rätt skall vara rätt, |
|
Sjuklön m.m. |
Anf. 59 DORIS HÅVIK (s): Herr talman! Jag vill utnyttja dessa minuter som står till mitt förfogande Jag har tre minuter på mig, och ni har tre minuter var. Jag skall svara fem Riksdagen står nu inför sin avslutning, och tre ledamöter lämnar nu detta Jag vill också vända mig till Ulla Johansson, som på ett förtjänstfullt sätt Till sist vill jag vända mig till Margareta Persson, som på ett friskt och un- Jag önskar alla tre hjärtligt lycka till. Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Mom. 1 (avslag på proposition 1990/91:181 m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 22 för reservation 1 av Mom. 2 (uppföljning av sjuklönesystemet) Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 19 för reservation 2 av Mom. 4 (karensdagar) Utskottets hemställan bifölls med 209 röster mot 97 för reservation 4 av Mom. 5 (sammanläggningsregel) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Gullan Lindblad |
|
78 |
m.fl. - bifölls med acklamation. |
Mom. 11 (försäkring för små företag)
Utskottets hemställans bifölls med 160 röster mot 146 för reservation 8 av
Gullan Lindblad m.fl.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
Mom. 12 (rapporteringsskyldighet)
Utskottets hemställan bifölls med 191 röster mot 97 för reservation 9 av
Gullan Lindblad m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 13 (avgiften till sjukförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mot 128 för reservation 11 av
Gullan Lindblad m.fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle
företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-
num.
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1990/91:NU40 Energipolitik (prop. 1990/91:88 delvis, 1990/91:90 delvis och
1990/91:100 delvis).
Anf. 60 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! När näringsutskottets betänkande om energipolitiken disku-
teras i dag kan det finnas skäl att påminna om att det är detta som var den
under flera år utlovade kontrollstationen för att visa hur man skulle kunna
genomföra det oåterkalleliga, nämligen att börja förtidsavveckla kärnkraf-
ten med början 1995. Det faktum att den proposition betänkandet bygger på
varken dök upp under 1990 och ej heller längre nämner någonting om
1995/96 är ett uttryck för att den socialdemokratiska energipolitiken, som
präglade Sverige under andra halvan av 1980-talet, har brutit samman.
Det är därför anmärkningsvärt att de avtalsslutande partierna bakom
denna överenskommelse försöker hävda att det förslag som här finns lägger
en långsiktig grund för den svenska energipolitiken. Det är fel. Vad man gör
är att man försöker lösa politikens egna, självförvållade problem. Ä ena si-
dan begraver man den tidigare delen av den socialdemokratiska energipoliti-
ken, nämligen besluten om att inleda förtidsavvecklingen 1995/96. Å andra
sidan anslår man ett utgiftsprogram på 3,8 miljarder för att på det viset för-
79
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
söka upprätthålla fiktionen av att kärnkraften skulle kunna avvecklas till år
2010.
Herr talman! Det är socialdemokratin som tagit initiativet till och infört
dessa årtal som kommit att prägla svensk energipolitik. Vi moderater kritise-
rade tankarna på att avveckla kärnkraften med början 1995/96. Vi fick
mycket kritik. Vi anklagades för att vara ensamma, att inte ha något annat
stöd i kammaren än oss själva. Vi anklagades för att vara skrämda av arbets-
givare och kraftindustrin, att vara traumatiska och det ena och det andra. Vi
försäkrades gång på gång att beslutet om 1995/96 inte bara var oåterkalleligt,
utan också utan problem gick att förena med koldioxidtaket och hänsyn till
sysselsättning och välfärd.
Nu får socialdemokratin äta upp detta. Det innebär att man också får ta
ansvaret för att under hela senare delen av 80-talet ha stått upp för en energi-
politik som var omöjlig då, och som man nu har erkänt är omöjlig. Man skall
ha klart för sig att detta haft konsekvenser för sysselsättning och investe-
ringar i Sverige.
Det är lätt att bara utpeka den förra energiministern Birgitta Dahl som
ansvarig. Men detta är inte rättvist. Ansvaret bär hela den socialdemokra-
tiska regeringen och hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen i denna
kammare. Ni bär ansvaret för det arbete och den sysselsättning som inte har
skapats. Ni bär ansvar för investeringar som flyttats utomlands på grund av
den osäkerhet som ni, genom ett medvetet politiskt beslut, skapade i den
svenska energipolitiken.
Herr talman! Denna överenskommelse, som egentligen syftar till att lösa
självförvållade politiska problem, har ingenting som helst att göra med att
lägga en grund för 1990-talets energipolitik. Genom att begrava årtalen 1995
och 1996 får vi inte mer elkraft i det svenska samhället och ingen större sä-
kerhet i elförsörjningen än om man över huvud taget aldrig hade tagit sig för
att föra denna politik. Ingen kan egentligen hävda att ett utgiftsprogram på
3,8 miljarder gör det trovärdigt att den svenska kärnkraften skall kunna vara
avvecklad till år 2010. Det handlar om att så länge ni säger er vilja ersätta
denna kärnkraft med andra energiformer, är det fråga om ökade kostnader
för den svenska energiförsörjningen under den period det gäller, som kanske
motsvarar 200-300 miljarder. Det är ytterligt naivt att hävda att dessa kost-
nader skulle kunna trollas bort genom att man använder skattebetalarnas
pengar till ett nytt subventionssystem som kommer att skapa ökad politisk
styrning.
Herr talman! Jag vill ha detta sagt. Det är viktigt att slå fast ansvaret för
den förda energipolitiken när vi skall diskutera framtidens energifrågor.
Från regeringens sida kommer man säkerligen att än en gång säga till oss
moderater att vi står ensamma när vi kritiserar år 2010. Verkligheten gav oss
rätt när det gällde årtalen 1995 och 1996, och den kommer att ge oss rätt när
det gäller år 2010. Om man inte kan bestämma tidpunkten för inledningen
av kärnkraftsawecklingen, vilket regeringen hävdar, på grund av att hänsy-
nen till välfärd och sysselsättning måste gå före, kan man inte heller be-
stämma slutpunkten för kärnkraftsawecklingen om man fortfarande skall ta
hänsyn till dessa faktorer. Jag skulle vilja be industriministern att svara på
80
frågan hur det kan komma sig att han fortfarande menar att slutpunkten för
avveckling kan anges men däremot inte inledningspunkten.
Herr talman! Under 1990-talet gäller det att sätta in den svenska energipo-
litiken i ett bredare samhälleligt perspektiv. Vi behöver i Sverige ekonomisk
tillväxt och en industriell expansion. Vi måste föra energifrågorna framåt, så
att vi med trovärdighet kan säkra en ekonomisk tillväxt på 2-3 %, och helst
ännu mer. Det är då viktigt att man skapar en säkerhet om att det kommer
att finnas en god tillgång på elkraft i det svenska samhället. Elkraften är en
överlägsen energiform. Det är en energiform som hör framtidens olika tek-
nologier till. Elkraft kommer att behövas om vi skall kunna få den expansion
i svensk industri som är nödvändig under 1990-talet. En offensiv energipoli-
tik i denna del skulle också kunna leda till att säkerheten för en god tillgång
på elkraft i det svenska samhället, tillgodosedd genom en fungerande mark-
nad för elkraft, skulle kunna vara en injektion för svensk industri. Det är
inte orimligt att tänka sig att vi i denna kammare skulle kunna fatta beslut
om att föra en energipolitik som inte bara stegvis försöker reducera skade-
verkningarna av den förda energipolitiken, utan att vi fattar beslut om en
energipolitik som skulle bli till fördel för det svenska näringslivet och den
svenska ekonomin.
Herr talman! Detta kan göras på ett mycket enkelt sätt. Vi moderater har
inför årets riksdag med anledning av regeringens energiproposition fört fram
kraven på att avreglera energimarknaden och avveckla den energipolitik
som hitintills har bestått av att man styr tillförseln och användningen av
energi på olika sätt. Vi har sagt att vi vill se till ätt skapa en omfattande kon-
kurrens på den svenska energimarknaden och när det gäller elkraften. Detta
skulle bl.a. ske genom att man skapar möjligheter för en fri och öppen han-
del mellan producenter och användare. Genom att häva beslutet om år 2010
kan man skapa en långsiktig trovärdighet för den svenska elförsörjningen,
som också kommer att möjliggöra nya investeringar i den befintliga kärn-
kraften. Det handlar om en möjlighet att få tillgång till ytterligare 10 till 15
terawattimmar ur den befintliga kärnkraften, men det förutsätter att man
ger upp fiktionen om år 2010 på samma sätt som man efter fem år fick ge
upp fiktionen om 1995/96. För att säkra svensk industris förtroende och möj-
ligheterna till investeringar i svensk industri i Sverige skulle vi kunna ta ini-
tiativ till att en avreglerad energimarknad, i syfte att säkra en god tillgång till
elkraft, blir till en nordisk elmarknad där det finns möjligheter att köpa och
sälja el från alla nordiska länder. Om vi gör detta, herr talman, lägger vi en
grund för en långsiktig och hållfast energiförsörjning och för en fungerande
elmarknad i Sverige. Då har vi också lagt en viktig grund för att svensk indu-
stri med förtroende skall kunna göra de investeringar som behövs i det
svenska samhället.
Vi kan i stället konstatera att det betänkande som i dag behandlas ytterst
handlar om hur man skall kunna begränsa användningen av el och hur man
skall kunna ersätta el som kommer från kärnkraft med el som kommer från
biobränslen och, vad det i praktiken kommer att handla om, el från fossila
bränslen. Det kommer att leda till högre priser. Det kommer också att ge en
ny osäkerhet om den fundamentala frågan, nämligen om det i Sverige kom-
mer att finnas tillgång på el i tillräcklig omfattning.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
81
6 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
82
När ni socialdemokrater i ert valmanifest förklarar att avvecklingen skall
vara slutförd till år 2010 och när ni hävdar att kärnkraften skall kunna ersät-
tas med alternativa bränslen, skapar ni bara misstro. Jag såg att Birgitta Dahl
i maj månad har uttalat sig i Aktuellt i politiken. Hon säger: ”Det finns fullt
utvecklade alternativ som kan hävda sig ekonomiskt mot både fossila bräns-
len och kärnkraft.” Jag skulle vilja höra från industriministern och från Bir-
gitta Dahls andra partivänner här i kammaren vilka dessa alternativ är. Vis-
serligen kan jag gärna erkänna att vad Birgitta Dahl säger i energifrågorna
är skrivet i vatten. Men eftersom ni likväl bygger politiken på att kärnkraften
skall kunna ersättas med alternativa bränslen och eftersom Birgitta Dahl,
som sitter i samma regering som Rune Molin, säger att dessa alternativ finns
redan i dag, vill jag då här veta vilka dessa alternativ är som kan hävda sig
ekonomiskt mot både fossila bränslen och kärnkraft. Om det är så, varför
inleder ni då inte den förtida avveckling som ni tidigare har ansett vara oåter-
kallelig?
Herr talman! Årtalet år 2010 har bundit svensk energipolitik under lång
tid. Det finns i dag en glädje över att det absurda beslutet om 1995/96 har
försvunnit, som lätt gör att man glömmer att de stora problemen med kärn-
kraftsavvecklingen följer av den stora avvecklingen. En avveckling av två
reaktorer visade sig vara omöjlig i mitten av 1990-talet, men avveckling av
tolv reaktorer är inte lättare att genomföra. Den avvecklingen kommer att
riskera 150 000 jobb, enligt energiverkets utredning om effekterna på indu-
strisysselsättningen. Den stora avvecklingen kommer att tvinga fram den
massiva utbygganden av fossila bränslen, om ni inte plötsligt tror er kunna
trolla fram biobränslen och vindkraft som räcker till för att ersätta den
svenska kärnkraften.
Det var inte så att folkomröstningen uttalade sig för år 2010. Tvärtom for-
mulerade sig folkomröstningen på ett sådant sätt att det inte går att sätta ett
fast årtal som slutpunkt för kärnkraften. Folkomröstningen ställde kraven
att avvecklingen skulle ske under hänsyn till välfärd och sysselsättning i av-
vaktan på framväxten av förnybara bränslen och i en ordning som motivera-
des av säkerhetsmässiga skäl. Inget av dessa tre kriterier är i dag uppfyllt.
Herr talman! Än en gång ställer jag frågan: Hur kan ni fastställa slutpunk-
ten för avvecklingen när ni numera erkänner att ni inte kan fastställa inled-
ningspunkten för avvecklingen?
Herr talman! I det här sammanhanget är det värt att ta upp ett par andra
frågor, bl.a. frågan om koldioxidtaket. Nuvarande betänkande innebär att
Sveriges riksdag inte längre kommer att stå för det koldioxidtak som besluta-
des 1988. EGs miljökommissionär, Carlos Ripa de Meana, sade i maj 1990
när denna diskussion började föras: ”Det vore högst olyckligt om Sverige
river upp sitt koldioxidbeslut. Om inte Sverige, som är ett rikt land, klarar
det miljömålet, förlorar vi en verklig förebild.”
Vad dagens betänkande handlar om, herr talman, är att riva upp detta tak.
Det handlar om att Sverige därmed kommer att hamna på efterkälken i vår
tids viktigaste internationella miljöfråga.
Det paradoxala är att det egentligen inte finns någon anledning till detta,
om det inte är så att ni avser att bygga ut den fossila kraften i stället för bio-
bränslen. Vi moderater har visat att vi kommer att kunna minska koldioxid-
utsläppen med 20 %, men de avtalsslutande partierna avvecklar ett av de
viktigaste miljöpolitiska beslut som Sveriges riksdag har fattat.
Herr talman! En annan del av energipolitiken gäller vattenkraften.
Vi moderater kan visa på att vi inom ramen för att tillgodose en växande
efterfrågan på el också kan hantera koldioxidtaket och skapa en trovärdighet
om att de fyra stora orörda älvarna inte skall hotas. Detta är ju någonting
som avvecklingen av kärnkraften kommer att förändra. En av dem som för-
modligen inser denna konsekvens av en kärnkraftsavveckling sitter i denna
kammare. Han sade för några veckor sedan: ”Jag tycker nog att man skulle
bygga ut ett par älvar till.” Det var industriminister Rune Molin som yttrade
detta i Dagens Industri den 22 maj. Därför vill jag rikta en fråga till de avtals-
slutande partierna och till regeringspartiet i synnerhet: Vilken politik har so-
cialdemokratin just nu i frågan om vattenkraften? Ingen begär väl att ni skall
tycka samma sak efter valet, men vilken politik står ni för i dag: Är det som
industriministern säger att man skall bygga ut vattenkraften, eller är det som
miljöministern säger att det är förankrat i kongressbeslut att man inte skall
bygga ut vattenkraften och att detta är ett oåterkalleligt beslut? Ni bör lämna
besked i den frågan.
Herr talman! Ett dominerande inslag i betänkandet, förutom att man be-
graver 1995/96, är att man föreslår ett omfattande subventionsprogram för
att få fram nya alternativa bränslen. Det är naivt att tro att dessa satsningar
på något sätt skulle kunna motsvara det behov som en avveckling av kärn-
kraften kommer att innebära. Vad det kommer att innebära och vad som är
skadligt är att de nya alternativen inte får växa fram under de kommersiella
former som är nödvändiga för att de skall bli långsiktigt varaktiga. Det är
som många av de främsta anhängarna av de nya bränslena säger: Det är inte
bidrag utan rättvisa villkor som behövs för att dessa alternativ skall kunna
växa fram. Vi moderater ger i vårt förslag till energibeskattning ett ramverk
till hur dessa rättvisa villkor skall kunna se ut genom att miljörelatera energi-
beskattningen. Då kommer vi att få en möjlighet att dra nytta av det som
biobränslen och vindkraft kan ge. Men vi ställer inga naiva förhoppningar
på dessa bränsleslag. Vi säger att detta får marknaden och de olika bränsle-
slagen själva visa i sin egen kapicitet utan den typ av planmässig styrning som
har misslyckats så fatalt under hela 1980-talet.
Herr talman! När vi då blickar in i 1990-talet ser vi två olika alternativ.
Ett alternativ är det som håller fast vid årtalspolitiken och som har samma
trovärdighet som årtalspolitiken hade under hela 1980-talet. Ett annat alter-
nativ är det som bygger på att vi avreglerar energimarknaden och låter de
olika energislagen utvecklas på basis av säkerheten och ekonomin i de en-
skilda bränsleslagen. Det senare alternativet är måhända vi moderater i dag
ensamma om i denna kammare, men vi var också ensamma om att rikta den
fundamentala kritiken emot den verklighetsfrämmande politiken av 1980-
talets slag. Vi kommer att göra det under 1990-talet, och vi kommer att få
rätt. Det kommer att ge svensk industri och svenskt samhällsliv en nödvän-
dig injektion in i 1990-talet.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
83
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
Anf. 61 TREDJE VICE TALMANNEN: Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall |
fortsätta efter kl. 19.00.
|
Energipolitik |
Samtidigt erinrar jag om min vädjan inledningsvis till talarna. Anf. 62 HADAR CARS (fp): Herr talman! Det energipolitiska beslut som riksdagen skall fatta i morgon Låt mig därför, herr talman, for det första erinra om att det i folkpartiets Någon tid därefter fattade socialdemokratin och riksdagen beslut om en I det betänkande som vi nu har att ta ställning till anges att målet för ener- För det andra har folkpartiet j alla sammanhang tagit avstånd från den tidi- Herr talman! Två dagar senare kom statsminister Ingvar Carlsson till hen- För det tredje står det i folkpartiets motion från januari 1987 att läsa: ”Vid Detta vann då inget stöd inom socialdemokratin, men i den överenskom- |
|
84 |
såsom kraftvärme. |
Jag anser att detta är en tillfredsställande utveckling på det området.
För det fjärde krävde folkpartiet i sin rapport om biobränslen från 1988,
uppföljd i en riksdagsmotion, att man genom politiska beslut skulle styra
bort från den ökande användningen av fossila bränslen av hänsyn till konse-
kvenserna för en klimatförändring. Vi krävde en inriktning på utveckling av
förnybar energi såsom bioenergi och vindkraft. Vi begärde att regeringen
skulle tillsätta en bioenergikommission.
År 1989 anförde folkpartiet att en kraftig naturgassatsning skulle leda till
en osäker framtid för biobränslen och vindkraft.
Socialdemokratin avslog då såväl vår begäran om en bioenergikommission
som övriga krav, men i den uppgörelse som har träffats står det att en bio-
bränslekommission skall tillsättas bl.a. för att analysera förutsättningarna
för en väsentligt ökad användning av biobränslen och föreslå åtgärder för att
stärka biobränslenas konkurrenskraft på lång sikt. Det uttalas att naturgas
och biobränslen är konkurrerande bränslen.
För det femte har vi, som alla vet, från folkpartiet liberalernas sida varit
mycket kraftiga förkämpare för att den återstående outbyggda vattenkraf-
ten, de orörda älvarna, skall bevaras. I den här frågan har socialdemokratin
i riksdagen, såvitt jag förstår, nu tagit en likartad ställning, även om det, som
också Gunnar Hökmark påpekade, finns ledande socialdemokratiska politi-
ker som svävar på målet. Men, herr talman, överenskommelsen, underteck-
nad av partiledarna, är ett klart och otvetydigt beslut om att av miljöskäl
de orörda älvarna skall få fortsätta sin fria, obundna färd från källorna till
havet.
För det sjätte uttalade folkpartiets landsmöte 1990 att kärnkraftsindustrin
skulle ta ett större ekonomiskt ansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka. Jag
kan konstatera att genom överenskommelsen höjs kärnkraftsindustrins eko-
nomiska ansvar med 200 milj.kr. Det betraktar jag som ett steg på vägen,
men därtill - och det är ännu viktigare - anmodas regeringen att i internatio-
nella sammanhang driva frågan om ett obegränsat ansvar.
Eftersom detta är en energipolitisk debatt med en viss bredd vill jag för
det sjunde också erinra om att folkpartiet redan i en partimotion 1987 talade
för att energibeskattningen skulle inordnas i mervärdeskatten och för infö-
randet av avgifter på tillåtna utsläpp av t.ex. svavel, kväve och koldioxid.
Vid den tidpunkten röstade socialdemokraterna i riksdagen mot dessa för-
slag. Jag kan konstatera att i dag har båda dessa förslag omsatts i praktisk
politik.
Herr talman! Jag tycker alltså att det är motiverat att säga att folkpartiet
liberalerna har fått ett betydande genomslag för de åsikter i energipolitiken
som vi har fört fram. Samtidigt har det skett en påtaglig socialdemokratisk
omvändelse - så omfattande att den bäst kan beskrivas med orden: Avdel-
ning helt om, marsch! Det beslut som vi nu skall fatta är oerhört positivt för
Sverige och svensk industri och för landets framtid som välfärdsland. Det
innebär att vi får en långsiktighet inom energipolitiken, något som vi länge
saknat.
Beslutet kommer att leda till en långtgående avreglering av energipoliti-
ken, till fördel för utvecklingen i landet. Ett steg är naturligtvis bolagise-
ringen av Vattenfall. Enligt min och andras uppfattning bör det följas av en
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
85
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
86
försäljning av Vattenfall - en privatisering. Detta kommer att leda till ökade
förutsättningar för konkurrens på energimarknaden.
Vi kommer också att knytas till den energipolitik som förs inom den Euro-
peiska gemenskapen och till det europeiska elnätet. Detta ger oss möjlighe-
ter att köpa och sälja el inte bara till och från de nordiska länderna. Det
öppnar också för ett utbyte med den stora europeiska energimarknaden.
De långsiktiga målen för energipolitiken, herr talman, måste faktiskt vara
att avskaffa energipolitiken som ett eget begrepp och föra in den inom ramen
för de två politiska discipliner där den egentligen hör hemma: inom närings-
politiken, eftersom energi alltid kommer att spela en viktig roll som basrå-
vara för industrin och andra näringsgrenar och inom miljöpolitiken, där
energipolitiken har en given ja, sin allra viktigaste plats. Om inte de krav vi
ställer på en god miljö också får genomslag när det gäller sättet att generera,
överföra och utnyttja energi, får vi inte det samhälle som vi eftersträvar.
Herr talman! Med det aktuella energibeslutet går vi inte hela vägen mot
den energipolitik som folkpartiet liberalerna förordar. Men vi har tagit ett
stort steg i rätt riktning. Därför vill jag uttrycka min tillfredsställelse över det
beslut som riksdagen nu skall fatta.
Anf. 63 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Det beslut som riksdagen kommer att fatta med anledning
av näringsutskottets betänkande nr 40 möjliggör ett avgörande trendbrott i
svensk energipolitik. Det skapas möjlighet att omedelbart påbörja förnyel-
sen av vårt energisystem, en förnyelse som baseras på effektivare energian-
vändning och övergång till förnybar energi. Det är av avgörande betydelse
att denna förnyelseprocess startar nu och att inga nya investeringar görs för
att öka användningen av kärnkraft och fossila bränslen. Jag skall kort redo-
visa några av skälen för detta.
På naturvetenskaplig grund kan vi slå fast att vi måste avveckla såväl kärn-
kraften som fossilbränsleanvändningen på grund av att dessa energislag inte
är uthålliga. Vi kan också konstatera att det är förenat med risker att vänta
med denna avveckling. De egentliga kostnaderna för dessa båda energislag,
och de verksamheter som de i dag används till, ökar så kraftigt, sett ur ett
grundläggande naturvetenskapligt perspektiv, att vi aldrig blir rikare än nu
för att genomföra det nödvändiga förnyelsearbetet när det gäller vårt energi-
system.
De reella kostnaderna som följer av dagens linjära materialhantering, dvs.
resursförbrukningen och skadorna i ekosystemet av restprodukterna, över-
stiger den materiella värdeökning som vi tillskapar. De växande skulder som
orsakas av icke uthålliga verksamheter måste betalas förr eller senare, och
redan i dag förfaller skulder till betalning, som vi inte utan ytterligare skador
och kostnader kan skjuta på framtiden. Vi måste alltså redan av ekonomiska
skäl minska nivån på dagens energianvändning.
En snabb förnyelse mot ekonomisk uthållighet kan inte ske utan uppoff-
ringar av personlig köpkraft och viss bekvämlighet, men uppoffringarna är
investeringar i en bättre framtid, eftersom alternativen inom kort kommer
att vara något mycket värre.
Herr talman! Om omsorg om vår framtid och våra barns förutsättningar
inte kan förenas med den realpolitiska verkligheten, kommer vår samhälls-
ordning att kollapsa. Detta faktum måste vi alla besinna när vi på olika sätt
skall medverka till att genomföra den uthålliga förnyelse av energisystemet
som det kommande riksdagsbeslutet ger möjlighet till.
Herr talman! Jag vill också redovisa några grundläggande fakta som berör
vår energianvändning och som vi måste ta hänsyn till när vi utformar vårt
energisystem.
Enligt fysikens lagar är energi oförstörbar. Den kan inte ”produceras” el-
ler ”konsumeras”, endast överföras från en energiform till en annan. Samma
energimängd kan utföra olika mycket arbete beroende på i vilken form den
föreligger. Vi brukar bedöma energiformens kvalitet efter dess möjligheter
att utföra arbete.
Vid alla verksamheter i samhället flödar energin mellan dessa olika ener-
giformer, och samtidigt sker alltid förluster i energikvalitet till den lägsta for-
men, värme. Våra möjligheter att utvinna mekaniskt arbete ur ett system
beror inte bara på systemets energimängd, utan också på dess kontrast mot
omgivningen.
Alla energiflöden slutar förr eller senare i värme, och temperaturkontras-
ten mot omgivningen utjämnas successivt. Därmed kan mindre och mindre
arbete utvinnas. Att arbetsförmågan i form av högvärdig energi hela tiden
går förlorad till värme som späds ut i omgivningen innebär att oordningen
ökar. Mängden användbar energi minskar.
Materia och energi är intimt sammanlänkade begrepp. Även materia är
utsatt för en obönhörlig degraderingsprocess som gör att kontrasterna ut-
jämnas. Enligt fysikens lagar kan ökningen av oordningen visserligen med
hjälp av arbete motverkas inom ett begränsat område, men inte utan att
oordningen ökar än mer någon annanstans.
Drar vi konsekvenserna av detta, måste vi konstatera att vi inte själva,
totalt sett, kan bygga upp något nytt, eftersom nedbrytningen i form av deg-
raderad energi och materia alltid blir större än uppbyggandet.
Jordytan och atmosfären, dvs. det ytterst tunna skal som omger jorden,
har genomgått en alldeles uppenbar ordnande process som ökat dess mate-
riella värde alltsedan livet uppkom. Energin till den ordnande och värdeö-
kande effekten på jorden har helt kommit från solen. Betalningen för ord-
ningen på jordytan, i kretslopp och i biosfär, ligger i att ordningen och kvali-
teten är hög i inkommande solljus, men låg i jordens värmeutstrålning till
rymden.
Under årmiljonernas gång har växternas ordnande och värdehöjande
funktion ”motarbetats” av djuren och människorna, som t.o.m. i sovande
tillstånd degraderar mer materia och energi än vad våra celler bygger upp.
Avfallet från djurlivet och människolivet har dock inte varit större än att det
har kunnat tas om hand av nedbrytande organismer, så att växternas fotosyn-
tes på nytt kunnat ordna avfallet till större energiinnehållande strukturer.
Att nedbrytningsprodukterna tas om hand och återanpassas till växternas
strukturer innebär att materialflödet ingår i naturens eget kretslopp. Vårt
välstånd är helt beroende av dessa kretslopp.
Om material och energi inte kan inpassas i cirkulerande system är proces-
sen inte varaktigt hållbar, dvs. den måste förr eller senare upphöra.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
87
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
88
Därmed kan vi formulera ett grundläggande villkor för såväl vårt framtida
välstånd som vår överlevnad. Vi kan inte åstadkomma någon egentlig vär-
deökning genom vårt arbete, om inte ekosystemen hinner med att processa
vårt avfall och om inte växterna hinner bygga upp sina energiinnehållande
strukturer igen. Detta faktum stämmer till eftertanke och ödmjukhet inför
de ekosystem som vi ingår i och är helt beroende av. Den självklara och ge-
mensamma handlingslinjen måste vara att vi måste anpassa all vår verksam-
het till naturens kretslopp. Därmed blir det en uthållig verksamhet.
Stora delar av de energisystem som vi i dag använder är inte uthålliga. Så
är det med såväl kärnkraft som fossilförbränning, eftersom de bygger på en
oåterkallelig - och det här är någonting som kommer att stå sig - förvandling
av bränsleresurserna till molekylsopor.
Vår nuvarande linjära produktionsapparat representerar, trots dess fattig-
domsskapande effekter, mycket stora men kortsiktiga värden. Att avveckla
allt detta innan anläggningarna utnyttjats under sin normala livslängd är för-
enat med mycket stora kostnader. Därför är det framför allt viktigt att alla
nya resurser satsas på förnyelse av energisystem, så att vi inte ytterligare in-
vesterar i icke uthålliga system som gör oss själva allt fattigare.
Under tiden som vi bygger upp ett uthålligt system måste vi spara så
mycket som möjligt på de resurser som vi bygger av. Det gäller både energi-
och materialråvara. Ju bättre vi lyckas avstå från icke nödvändig resursför-
brukning, desto större chans har vi till en snabb förnyelse av vårt energisy-
stem.
Utvecklingen av en modern uthållighetsinriktad industri bör prioriteras
högre än en ökning av den materiella konsumtionen. För att lyckas med
detta måste vi gemensamt arbeta för att mobilisera folkviljan för detta.
För att påskynda en utveckling som innebär övergång till förnybar energi
och effektivare energianvändning krävs:
ökade kunskaper om sambandet mellan miljö, energi och ekonomi,
ökat ansvar för framtiden och kommande generationer och
ökad användning av ekonomiska styrmedel, så att utvecklingen av uthål-
liga system främjas.
Grunden för det riksdagsbeslut som vi snart skall fatta är en uppgörelse
mellan socialdemokraterna, folkpartiet liberalerna och centern. Självklart
är vi i centern inte till freds med allt i överenskommelsen, men vi är överty-
gade om att den är mycket bättre än ingen uppgörelse alls.
Före uppgörelsen hade kraftbolagen långtgående planer på en omfattande
utbyggnad av fossileldade elproduktionsanläggningar. Man hävdade att
denna utbyggnad var nödvändig, oavsett om kärnkraftsawecklingen star-
tade 1995 eller senare. Alla talade om kommande elbrist, och från kraftsidan
ville ingen erkänna att det fanns ett elöverskott.
I dag erkänner de flesta på kraftsidan att det finns ett elöverskott, och nå-
gon utbyggnad av fossileldade elanläggningar är inte längre aktuell. Detta är
ett första steg i rätt riktning. Steg två är att få i gång förnyelsearbetet. Det
beslut som vi snart skall fatta innebär betydande satsningar, bl.a. 3,8 miljar-
der kronor för att åstadkomma det här. Uppgörelsen har väsentligt ökat
chanserna för att kommande investeringar i vårt energisystem skall bli rik-
tiga och ha ett framtidsvärde.
Centern står till väsentliga delar bakom propositionen. På några punkter
har vi reservationer, och självfallet står vi bakom dem. Jag yrkar dock bifall
bara till tre av reservationerna, nr 58, 69 och 96.1 ett särskilt yttrande har vi
klarlagt att vi inte har ändrat uppfattning, men för att åstadkomma praktiska
resultat i vår politiks riktning kan vi inte få allt nu. Men vi medverkar till ett
viktigt steg i rätt riktning. Centern tar på detta sätt sitt realistiska ansvar för
framtiden och för kommande generationer.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till industriministern. I propositionen
skrivs det att förutsättningen för etanolproduktionen är att de handelspoli-
tiska konsekvenserna kan klarläggas. Där anges också att regeringen har så-
dana överläggningar. Kan industriministern tala om huruvida den frågan nu
är avklarad. Ett besked skulle vara viktigt för många i näringslivet.
Sedan kan jag inte underlåta att mycket vänligt men bestämt göra en
mycket kort kommentar till Gunnar Hökmark. Jag är litet oroad över att ni
bygger er framtida trygghet på det osäkraste som finns, kärnkraft. Det är
inte några subventioner som uppgörelsen egentligen gäller, utan mera kon-
kurrens på lika villkor. Här vill jag ge Gunnar Hökmark en poäng. Hade vi
kunnat komma fram till de helt riktiga miljöavgifterna, skulle vi kanske ha
kunnat klara oss utan en del av bidragen. Men när detta inte var möjligt var
det riktigt att vi beslutade oss för bidragen.
Gunnar Hökmark avslutade med att säga att energipolitiken skulle bort.
Det var bara säkerhet och ekonomi som skulle gälla för vilket energislag som
kan hävda sig. Det var kanske en felsägning, och i så fall kan Gunnar Hök-
mark få chansen att rätta till det. Tidigare har jag dock hört även modera-
terna tala om miljö. Vi från centern kan tveklöst instämma i att säkerhet
och miljö är två mycket viktiga begränsningar i energipolitiken. Vi kan få en
mycket bra energipolitik, om vi effektivt utnyttjar dessa två gränslinjer.
Anf. 64 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag skall be att få tacka Ivar Franzén för hans fråga till mig,
därför att den ger mig möjlighet att yrka bifall till reservationerna 1 och 36.
Som svar på hans fråga beträffande olika energislag är det självfallet sä-
kerheten och ekonomin som utifrån olika utgångspunkter blir avgörande.
Detta måste ske inom ramen för den miljölagstiftning och de krav som vi
ställer. Varje energislag kommer därför att möta samma typ av miljökrav.
När det sedan gäller frågan att satsa på någonting som finns resp, inte finns
så är min utgångspunkt mycket enkel. Har vi en fungerande energimarknad
så kommer olika energislag att kunna utvecklas i kraft av sina egna meriter.
Vi har varit måna om att se till att vi har ett energibeskattningssystem som
ger en möjlighet att växa utifrån dessa meriter också med hänsyn till deras
miljöeffekter.
Problemet för Ivar Franzén är att han har bestämt sig för att lägga ned
halva vår elkraftproduktion innan han egentligen vet vad som skall komma
i stället. Den åsikten skall han inte vara ledsen över, ty den inställningen de-
lar han även med Birgitta Dahl och Rune Molin, så han är inte ensam. Men,
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
89
Prot. 1990/91:129 som vi har sett, när det gäller 1995—1996 är detta inget bevis för att man för
11 juni 1991 den skull har rätt.
Energipolitik
Anf. 65 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Låt mig för det första slå fast att alternativen finns. Får de
utvecklas på samma villkor som kärnkraften så kommer de att vara utomor-
dentligt konkurrenskraftiga gentemot kärnkraften. Speciell ny kärnkraft tar
de med flera hästlängder.
Sedan vill jag gärna slå fast att värnandet om miljön är någonting som
också moderaterna i varje fall bekänner sig till. Vad gäller en god energipoli-
tik, för en sådan tänker inte vi avstå ifrån, tror jag att det mesta faktiskt kan
skötas med optimalt avvägda miljöavgifter. Det krävs betydande politiskt
mod för att sätta dessa avgifter. Det kommer också att innebära en del upp-
offringar, men är moderaterna med på detta ser jag mycket spännande och
positiva framtidslösningar.
Anf. 66 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. För det första tror jag att
ingen skall behöva vara okunnig om vad moderaterna tycker i dessa miljöfrå-
gor. Jag tycker att Ivar Franzén skapar en debatt helt i onödan. Det framgår
av både vår energipolitiska motion och vår miljöpolitiska motion, som han
säkert har tagit del av.
Vad saken egentligen handlar om är att ni genom er politik öppnar för
personer som vill bygga ut vattenkraften. Även om det inte är er egen vilja
så skapar ni en agenda och en frågeställning som leder till detta. Detta kan
därmed leda till att vi får en massiv utbyggnad av fossil kraft. Det handlar
ibland inte bara om hur mycket man talar om saker och ting, utan också vad
de faktiska konsekvenserna blir, och där, Ivar Franzén, är det dess värre så
att den energipolitik som ni står för är ett betydligt större hot om ett bety-
dande intrång i den svenska miljön än vad moderaternas politik står för.
Anf. 67 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag ägnade faktiskt hela mitt anförande åt att försöka be-
skriva den faktiska naturvetenskapliga bakgrunden till varför vi behöver en
energipolitik och varför vi måste jobba målmedvetet i en viss riktning. Be-
träffande frågan om att det blir för dyrt så kommer man egentligen till ett
helt annat resultat om man ser det utifrån vetenskapliga grunder. Då kan vi
konstatera, vilket jag också gjorde, att vi måste sätta ett högt pris på den
lineära förbrukningen. Vi måste sätta ett högt pris på det som åstadkommer
ökade avfallsmängder i vår egen livsmiljö om vi skall ta ansvar för våra barn
och för kommande generationer. Med en sådan prissättning är det inte fråga
om att bygga ut älvar. Det är i första hand fråga om att utnyttja den enda
utifrån tillkommande energin, nämligen solenergin i dess olika former, där
gröna växter, som är så utomordentliga solfångare, är den bästa energikällan
och som varar i evärdlig tid. Därmed kan vi verkligen med gott samvete visa
på att vi tar ansvar för framtiden.
90
Anf. 68 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag tycker att det var bra att Ivar Franzén tog upp en diskus-
sion om den nödvändiga omställningen av livsstil som vi har framför oss. Den
hänger samman med miljöpolitiken och energipolitiken. Det var inte så
länge sedan det fanns en bred uppslutning bakom de åsikter som Ivar Fran-
zén förde fram, nämligen att den svenska allmänheten var beredd att göra
ekonomiska, bekvämlighetsmässiga och andra uppoffringar för att kunna
leva i en bra miljö, för att kunna leva tryggt och erbjuda en bra framtid åt de
kommande generationerna.
Det är möjligt att det i dag finns en svacka i detta medvetande. Detta är
beklagligt. Men jag utgår i så fall ifrån att det bara är en svacka då debatten
har tagits över av ekonomer, tekniker och andra och diskussionen om energi
har blivit mera en civilingenjörs- och civilekonomsdebatt än en debatt om
livsstil och vår framtid.
Det var rätt intressant att få denna genomgång av Ivar Franzén av grund-
läggande fysikprinciper.
Herr talman! Jag vill inleda med att säga att det finns en hel del i överens-
kommelsen mellan partierna som jag och vänsterpartiet tycker är bra. Sats-
ningen på biobränslen och försöken att få fram alternativ, bl.a. vindkraft, är
bra. Vi kan ha åsikter som går isär när det gäller detaljerna i hur exakt allt
skall utformas, men det är viktigt att markera att sådana här satsningar görs,
och att vi tycker att de är både nödvändiga och uppskattade. Jag vill säga
detta därför att jag kommer att använda huvuddelen av mitt anförande till
att klaga över överenskommelsen.
Ännu några timmar gäller riksdagens beslut att två kärnkraftverk skall
stängas, ett 1995 och det andra 1996. Det gäller en reaktor i Barsebäck och
en i Ringhals. Detta är, såvitt jag förstår, det mest konkreta beslut som tagits
inom energiområdet efter folkomröstningen om kärnkraften 1980.
Jag tycker att det är ett efter omständigheterna i stort sett bra beslut och
att det skall stå kvar, men det skall givetvis också kompletteras och precise-
ras. Det har också varit - eller rättare sagt är fortfarande - riksdagens me-
ning att så skall ske. Riksdagens beställning till regeringen har varit att få
förslag om hur den beslutade avvecklingen 1995 och 1996 skulle genomföras.
Det gäller de två nämnda reaktorerna och årtalen, men det gäller också hur
fortsättningen av avvecklingen skall se ut.
Det betänkande vi nu debatterar uppfyller inte denna riksdagens beställ-
ning. Det konkreta upplöses i dimmor. Frågetecken sätts för hela kärnkrafts-
avvecklingen. Och jag är uppriktigt rädd att de beslut riksdagen kommer att
fatta får som konsekvens att den svenska energipolitiska debatten, eller åt-
minstone den del som handlar om kärnkraften, flyttas tio år tillbaka i tiden,
i värsta fall till tiden före folkomröstningen. Skulle det vara fallet, bevittnar
vi nu ett gigantiskt svek mot den miljömedvetna, ansvarsfulla del av den
svenska befolkningen som tror på ett samhälle utan kärnkraft, resurssnålt
och i balans med naturen.
Segrarna är de starka krafter som med miljardresurser motarbetat, under-
grävt, ifrågasatt och hånat den svenska energipolitiken. Jag menar industri-
intressen, kraftproducenter, fackföreningsledare och enskilda debattörer.
Förlorare är också, det skall vi inte glömma, den internationella opinionen
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
91
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
92
för en energiutveckling utan kärnkraft. Sverige har varit en förebild för
denna i den internationella opinionen.
Jag tror inte att detta är huvudavsikten, så konspiratoriskt lagd är jag inte,
men det är den mest troliga effekten. Det är smärtsamt att se att vår partner
från linje 3, centerpartiet, är berett att ta denna jätterisk för några tunnland
energiskog och några tunnor etanol.
Herr talman! Ringhals och Barsebäck ersätts 1995/96 enligt utskottets för-
slag med ganska allmänna målsättningsformuleringar hämtade från linje 2:s
valsedel i folkomröstningen.
Den konkreta planen för kärnkraftsawecklingen ersätts nu med årliga dis-
kussioner, i samband med budgeten, om hur långt man hunnit med de för-
nyelsebara alternativen.
Vi i vänsterpartiet anser inte att detta är ett bra sätt att arbeta. Alla inblan-
dade i den moderna energipolitiska debatten är överens om att det största
enskilda problemet har varit bristen på fasta - jag skall kanske tillägga - tro-
värdiga spelregler. Utskottets, regeringens, trepartiöverenskommelsens för-
slag skapar inte dessa fasta, trovärdiga spelregler.
Jag tycker att reaktionerna från Vattenfalls generaldirektör och Sydkrafts
verkställande direktör, i samband med att överenskommelsen offentliggjor-
des, är oroväckande. Reaktionerna kan sammanfattas så här: Vi kommer
inte att satsa på nya anläggningar, eftersom det finns gott om el och eftersom
allt tyder på att kärnkraften kommer att finnas kvar för lång tid framöver.
Detta är fruktansvärt oroväckande. Det är kvalificerade tolkningar, det är
inte tolkningar av Svensson på gatan eller vem som helst, utan av folk som
varit verksamma inom denna bransch under många år.
Slutåret 2010 då? Det står kvar tills vidare. Jag tycker att ett citat ur betän-
kandet är på sin plats: ”Riksdagens uttalande år 1980 om att kärnkraften
skall vara avvecklad senast 2010 har inte varit föremål för förnyad prövning
eller nytt ställningstagande under överläggningarna mellan de tre partier
som står bakom överenskommelsen om riktlinjer för energipolitiken.”
Här finns visserligen utrymme för flera tolkningar, men den mest sanno-
lika är att man helt enkelt ”passat” för att behålla enigheten mellan de tre
partierna. Vänsterpartiets bedömning är att även 2010 i dag är hotat.
Det framgår av de moderata reservationerna och Gunnar Hökmarks an-
förande att i moderaternas energipolitik finns kärnkraften kvar långt in på
2000-talet. Uttalanden från bl.a. Bengt Westerberg tyder på att folkpartiet
ligger nära den uppfattningen. Detsamma gäller inflytelserika delar av soci-
aldemokratin och fackföreningsrörelsen. Detta kompletterat med de starka
industriintressen som har samma uppfattning gör att vår bedömning blir att
hela kärnkraftsawecklingen nu står inför ett akut hot.
Herr talman! Jag tycker att regeringen, folkpartiet och centern har valt
vad jag i brist på bättre kallar en feg linje i energipolitiken genom att inte på
allvar anta den utmaning som kärnkraftsawecklingen enligt riksdagens be-
slut av 1988 innebär. Det är genomgående för utredningar och liknande att
fokusera svårigheterna i en omställningsprocess i stället för att se de möjlig-
heter som ligger i kraven på genomgripande förändringar. Ivar Franzén
nämnde genomgripande förändringar i vår livsstil, men kärnkraftsavveck-
lingen och energipolitiken förenar i sig många av framtidens utmaningar: be-
hovet av resurssnål teknik, förnyelsebarhet, omtanke om natur och männi-
skor, solidaritet både i Sverige och internationellt.
Herr talman! Jag skall fortsätta denna klagovisa med några ord om ut-
skottsbehandlingen av ärendet. Trepartiuppgörelsen har egentligen gett mi-
nimalt utrymme för förändringar av betydelse i utskottet. Det är beklagligt.
Utskottsmajoritetens beslut vid ett par tillfällen att skjuta upp behandlingen
av motioner från de två senaste allmänna motionstiderna och motioner i an-
slutning till vissa propositioner under samma tid, tillsammans med den tids-
press som vi alltid har under våren, har skapat en nästan ohållbar arbetssi-
tuation för dem som inte är med i uppgörelsen. Det har säkert lett till att jag
och kanske några andra av ledamöterna har missat viktiga ställningstagan-
den. Det kanske ändå är bäst att jag talar för mig och inte beskyller andra
för att vara lika splittrade och reagera likadant under en tidspress. Jag tror
att jag har gjort missar, men dessa frågor återkommer under kommande år,
det utgår jag ifrån. Det som möjligen blivit fel kan rättas till. Det är beklag-
ligt att det har blivit så här. Tidspressen, anhopningen av arbetet hade inte
varit nödvändig.
Vänsterpartiets alternativ till energipolitik är väl känt efter mer än tio års
debatterande. För oss är det centralt att kärnkraften skall avvecklas. Vi inser
naturligtvis att energipolitiken handlar om mer än kärnkraft och kärnkrafts-
avveckling. Men kärnkraftspolitiken är central. Vår uppfattning är att för att
talet om avvecklingen skall vara trovärdigt krävs ett startdatum. Startdatum
måste ligga tidigt, 1995 eller 1996 är i det senaste laget för att man skall hinna
avveckla under ordnade former till 2010.
Det är fråga om att stänga nästan en reaktor om året. Jag gör den rimliga
tolkningen att förslaget om att stryka årtalet 1995/96 innebär att avvecklings-
starten kommer senare och att det krymper den tidsperiod som är tillgänglig
fram till 2010. Dessutom ökar det svårigheten att genomföra en avveckling
under ordnade former. Därmed minskar också trovärdigheten. Jag beklagar
att partierna som ingår i överenskommelsen har dragit slutsatsen att 2010 är
viktigare än 1995/96. Det hade nog varit lyckligare om man hade hållit fast
vid 1995/96 och satt ett frågetecken vid 2010.
Vår uppfattning är att eltillgången i dag i Sverige är god. Det är ett bra
läge att starta en kärnkraftsutveckling i. Demonstranterna från folkkampan-
jen här utanför på Mynttorget säger: Stäng en reaktor nu! Vi delar uppfatt-
ningen att detta är möjligt utan att det uppstår elbrist i Sverige och sådana
problem som är förknippade med elbrist.
Energihushållningen är av central betydelse. Förbrukningen av el måste
ned av flera skäl. Hushållning är en dynamisk kraft i teknikutvecklingen och
kan ge eftertraktade exportprodukter.
Förnyelsebara, inhemska energislag skall utöver vattenkraften stå för vår
energiförsörjning, t.ex. biobränslen, vindkraft och även en liten del annat.
Utsläppen av koldioxid måste minska. Jag delar inte Gunnar Hökmarks
uppfattning att det är ett svek att ändra det beslut som nu gäller, det s.k.
koldioxidtaket. Jag tycker att det är bra att det sker en precisering och en
omformulering av detta beslut. Det är en besvärlig fråga med flera faktorer
inblandade: energi, produktion, trafik. Åtgärder måste sättas in på många
olika områden för att långsiktigt få ned koldioxidutsläppen.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
93
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
Det betyder ju att användningen av fossila bränslen måste minska, men
också att, i den mån användningen fortsätter, den skall ske på ett effektivare
sätt. Ett exempel som vi har nämnt är att man skall prova förgasning av rest-
oljor som energikälla vid industriella produktionsprocesser, t.ex. vid stålpro-
duktion.
Det finns ett antal andra viktiga områden, som jag bara kort skall kom-
mentera.
I betänkandet tar man upp kärnkraftens försäkringskostnader. Det är bra
att dessa flyttas ett litet steg framåt, men jag tycker inte att kostnaderna flyt-
tas tillräckligt långt framåt. Ägare av kärnkraftsanläggningar borde få ta
hela det ekonomiska ansvaret för eventuellt uppkomna skador och hela den
därmed förknippade försäkringskostnaden.
Internationaliseringen av energimarknaden är också ett intressant om-
råde. Den innebär i bästa fall effektivare utnyttjande av elenergi, men också
frestelsen att göra ”billig” svensk kärnkraftsel och vattenkraft till en lönsam
exportartikel. Därmed ökas trycket att driva kärnkraftsanläggningar vidare
och att eventuellt bygga ut orörda älvar.
Om det är omöjligt att bygga fullständigt nya kärnkraftverk kan man
bygga om de redan existerande kärnkraftverken inifrån. Man gör investe-
ringar i befintliga anläggningar för att höja effektiviteten och i princip skapa
nya anläggningar. Vattenfall bedriver projektering vid Ringhals med byte av
oljegeneratorer i effekthöjande syfte. Det rör sig om investeringar i storleks-
ordningen 3 miljarder kronor. Vi anser att detta är någonting som borde för-
bjudas i lag.
Det finns många angelägna delområden att ta upp ytterligare, men jag vill
sammanfatta mitt anförande med att betona att stoppdatum måste fastställas
för det första kärnkraftsaggregatet för att kärnkraftsawecklingen skall bli
trovärdig. Avvecklingen av den svenska kärnkraften är nödvändig.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 6, 24, 53, 63, 104, 125 och 131.
Anf. 69 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Rolf L Nilson ville påskina att centern hade sålt sin själ för
några tunnland energiskog och några tunnor etanol. Ingenting kan ju vara
mer felaktigt. I stället bedriver vi realpolitik som ger möjlighet att påverka i
vår riktning som alternativ till att inte göra någonting.
Vid förra uppgörelsen var det helt uppenbart att låsningen var total. Det
fanns en påtaglig risk för en betydande utbyggnad av elproduktionsanlägg-
ningar baserade på fossila bränslen. Detta var ett jättekliv bakåt. Men man
kan redan i dag konstatera att detta hade det goda med sig att vi inte låser
fast oss ännu mer i fossil- och kärnkraftsfällan.
Det finns ju inte någonting som säger att avvecklingen inte kan starta
1995/96 eller tidigare, utan det är resultaten som avgör. Det är därför som
jag hela tiden poängterar möjligheterna i uppgörelsen. Det är viktigt att be-
tona att alla goda krafter nu skall samverka för att främja att dessa möjlighe-
ter utnyttjas och att vi inte ödslar alltför mycket kraft på en träta som inte
leder någonstans.
Jag riktar en mycket stark vädjan till alla att verkligen samla de goda kraf-
94
terna för att se till att uppgörelsens möjligheter utnyttjas. Då når vi bäst de
mål som vi i linje 3 tillsammans har uppställt.
Anf. 70 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! I samband med den förestående kontrollstationen har vi
ganska många gånger deklarerat att vi i vänsterpartiet var beredda att på
ett konstruktivt sätt medverka i en uppgörelse för en trovärdig, långsiktig
energipolitik, där kärnkraftsawecklingen var en hörnsten. Regeringen valde
av sina skäl en annan uppläggning av det hela för att skapa en allians som
skulle hålla vid nya regeringskonsultationer. I stället för att leda till målet en
stabil, trovärdig energipolitik tror jag att detta har skapat ytterligare förvir-
ring. Trovärdigheten har också minskat.
Ivar Franzén sade att starten kan komma tidigare än 1995/96. Det betviv-
lar jag. Jag tror inte att syftet med att stryka årtalet 1995/96 var att sätta i
gång med en kärnkraftsavveckling tidigare.
Jag ser värdet av fasta normer. Aktörerna på marknaden har efterlyst så-
dana. Det här var egentligen det enda fasta som fanns. Att driva utveck-
lingen av ett fungerande energisystem, kärnkraften, och parallellt med detta
förvänta sig en utveckling av ett annat konkurrerande system tror jag är lika
fåfängt som att tänka sig att man kan bygga motorväg parallellt med järnväg
och tro att järnvägen skall utvecklas.
Man måste bestämma sig. Antingen satsar man på det system som vi nu
har, kärnkraften, eller också satsar man helhjärtat på alternativen. En hel-
hjärtad satsning på alternativen kräver att man samtidigt startar en kärn-
kraftsavveckling.
Anf. 71 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag skall försöka uttrycka mig mycket tydligt.
Vi upplevde situationen som att det var mycket starka krafter emot allt
tänkbart arbete på den förnyelse av energisystemet som vi anser måste ut-
göra grunden för att man slutligen skall kunna fatta beslut om en avveckling.
Målsättningen med uppgörelsen är ju att verkligen få i gång förnyelsear-
bete och därigenom skapa den grundläggande förutsättningen för att starta
avvecklingen. Med den ordningen har vi större chans att vinna framgång än
att bara benhårt hålla fast vid årtalet och inte se till att vi också får en verklig
förnyelseprocess i vårt energisystem.
Anf. 72 ROLF L NILSON (v) replik:
Herr talman! Vi kommer inte att sluta med vårt politiska arbete för att
främja alternativen och kärnkraftsawecklingen, Ivar Franzén. Vi kommer
inte heller att lägga ned all vår politiska energi på att gräla med centerpartiet
om detta.
Jag hoppas att Ivar Franzén har rätt i sin bedömning, vilket jag betvivlar.
För min och för vårt partis del kan jag garantera att vi kommer att göra vad
vi kan för att Ivar Franzén skall få rätt.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
95
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Anf. 73 LARS NORBERG (mp):
Herr talman!
Energipolitik
96
”Det finns ett skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld,
ja räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”
Detta är ett citat av vår kanske mest visionäre poet, Harry Martinsson i
hans Aniara.
Den fråga som vi skall behandla i dag har ett intimt samband med frågan
om människan skall kunna skydda sig mot människans ogärningar. Vi vet
att naturen i dag inte kan. I naturen utrotar människan art efter art. Kan
människan skydda människan?
Vi har kommit fram till denna riksdagsperiods övergripande energibeslut.
Det bekräftar ånyo vad som redan tidigare varit klart - bl.a. i samband med
debatten om miljöpolitiken - nämligen att talet om att alla partier efter 1988
års val skulle vara miljöpartier var lögn. Man har tvärtom prioriterat ned
miljön. Den kan endast tillgodoses om den inte hindrar ekonomisk tillväxt,
EG-anslutning, frihet för kapital, varor och tjänster.
Herr talman! Innan jag går vidare vill jag yrka bifall till 21 av de 91 reserva-
tioner som jag står bakom i utskottet. Givetvis är det även många av de åter-
stående 70 reservationerna som är viktiga, men med hänsyn till kammarens
arbetsbelastning avstår jag från att yrka bifall till dem. Sålunda yrkar jag bi-
fall till reservationerna 3, 7, 8, 9, 10, 29, 40, 46, 52, 64, 81, 88, 98, 100, 105,
119, 121, 128, 131, 137 och 143.
Vi kan konstatera att det s.k. etablissemanget har fått sin vilja igenom i
energipolitiken. Detta etablissemang är ensidigt materalistiskt, kortsynt till-
växtinriktat, utan förståelse för den globala mänskliga och ekologiska kri-
sen. Detta etablissemang har tagit befälet över politiken, och socialdemo-
kratin har rättat in sig i ledet. Folkpartiet fanns där förut. Till vår sorg har
även centern gett upp det mesta av sin gamla profil i energi- och kärnkrafts-
frågan. Centern har sålt sin förstfödslorätt för en grynvälling, säger jag, inte
för ett par tunnor etanol. Men det kanske är ungefär samma sak. Grynväl-
lingen är några symboliska insatser för förnybar energi av vilka de flesta san-
nolikt kommer att visa sig verkningslösa. Moderaterna är ganska nöjda men
försöker ligga litet närmare storindustrins intressen än de tre koalitionspar-
tierna. Det är väl bara en tidsfråga när moderaterna kommer igenom med
ett utbyggnadsprogram för kärnkraften, vilket är den enda logiska följden
av deras politik. I själva verket kommer ju Gunnar Hökmark redan nu med
ett sådant utbyggnadsprogram. Genom modernisering skulle de befintliga
kärnkraftverken kunna prestera lika mycket som två eller tre nya verk.
Opponenter i energipolitiken är sålunda vänsterpartiet och miljöpartiet.
Om man skall döma efter antalet reservationer är miljöpartiet huvudoppo-
nent, vilket kanske beror på att energifrågan står vårt hjärta närmare än
inom vänsterpartiet, som ju ibland är kluvet när det gäller problematiken
kring den ekonomiska tillväxten.
Det gladde mig att höra Rolf L Nilson tala om att vi behöver en förändrad
livsstil. Jag tror att det är viktigt. Jag håller också helt och hållet med honom
om att årtalet 2010 är hotat. Jag håller med honom om att utskottsbehand-
lingen har varit kritisk och ganska svår. Där kan man väl kritisera olika par-
ter för att inte ta itu med föregående års energimotioner då. Det hade säkert
varit möjligt, och det hade varit klokt. Men det ville inte utskottsmajorite-
ten. Det har t.ex. lett till att det finns ett antal felaktigheter i betänkandet.
T.ex. på s. 157 står det om koldioxideffekten i reservation 22, som jag har
skrivit. Där kan man läsa: ”En sådan ökning kan även accepteras”. Ordet
”även” i denna mening borde i stället ha varit ”inte”. Denna mening får alltså
precis motsatt betydelse. Det är ganska betänkligt att så sker i en reserva-
tion. Jag har talat med utskottskansliet som har lovat att detta, liksom ett
par andra liknande tråkiga fel, kommer att rättas till i det slutgiltiga betän-
kandet.
Därför är denna dag, precis som måndagen den 3 juni, en sorgens dag för
miljöintressena i detta land. Miljöpartiet har misslyckats med att vända tren-
den i miljö- och energipolitiken. I dag är det särskilt tydligt. I dag är riksda-
gen beredd att köra över 1988 års riksdagsbeslut, vilket var, som Rolf L Nil-
son sade, ett ovanligt konkret beslut som innebar att en reaktor i Barsebäck
och en reaktor i Ringhals skulle avvecklas åren 1995 och 1996. Den kontroll-
station som skulle ha ägt rum 1990 kom genom regeringens försumlighet inte
att äga rum. I stället fick riksdagen år 1990 ett förslag om uppförandet av tre
nya fossileldade kraftverk, vilket definitivt skulle ha omintetgjort riksdagens
beslut år 1988 om ett koldioxidtak.
Projektet ingick förmodligen i kraftindustrins politik för att hindra kärn-
kraftsavvecklingen. En diversionsmanöver skulle jag vilja kalla detta, där
man påstår att man måste ha mer el och framför allt att el alltid måste ersät-
tas med el. Vår uppfattning är att el i mycket stor utsträckning kan ersättas
med värme. Man använder ju en väldig massa el för ett så enkelt ändamål
som att värma bostäder.
Vi kan alltså från miljöpartiets sida konstatera att vi i dag har ett sämre
förslag att behandla än 1987/88 års riksdag. Och vi har ånyo förlorat tre år
då nästan ingenting har gjorts för att sätta fart på energieffektivisering och
utveckling av de förnybara energikällorna. Utvecklingen under de tre år som
vi miljöpartister har suttit i riksdagen har gått i en för miljön och energipoliti-
ken katastrofal riktning.
Det finns i dag två segrare: kärnkraftsfanatikerna, främst inom storindu-
strin, och populismen. De har samverkat.
Kärnkraftsfanatikerna - jag kallar dem så, därför att deras intresse för
energi är mera ideologiskt än ekonomiskt - har med sina stora resurser pre-
dikat att Sverige skulle vara på väg mot ekonomisk katastrof och växande
arbetslöshet, om vi började med den försiktiga avveckling av en reaktor 1995
och en 1996 som 1988 års riksdag beslutade. Deras budskap har på tusen
vägar nått den stora allmänheten. Massmedia har med förvånansvärd ensi-
dighet och följsamhet gett spridning åt budskapet. Den traditionella uppfatt-
ningen att ökat välstånd och ökad energiförbrukning är siamesiska tvillingar
har med allvar och nit inpräntats. Och fackföreningsrörelsen, som i tekniska
frågor alltid litar på industrin, har villigt ställt in sig i ledet. Det intressanta
är att kärnkraftsfanatismen och tron på det järnhårda sambandet mellan
energi och utveckling blockerar industrin från intresse och tilltro till effekti-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
97
7 Riksdagens protokoll 1990/91:129
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
viseringar. Kort sagt, i detta avseende tror man inte på teknikens möjlighe- |
las från det hållet.
|
Energipolitik |
Politikerna har inte varit opåverkbara. Vi har från miljöpartiets sida påpe- Att avveckla kärnkraften skulle skada vår industrigren, och den är alltför Sveriges välstånd beror i första hand på oss, fortsätter han. Just därför Så regeringen är er gisslan? frågar den franska tidningen. Ja, just det, svarar Bo Berggren. Berggren har rätt, han vet vad han talar om. Vi vanliga medborgare får Svenska folket har också tagit intryck. Tjernobyl ligger fem år tillbaka i För detta är socialdemokratin ensam ansvarig. Det finns fortfarande en Populismen i de två andra partier som deltog i trepartiöverenskommelsen Centern ville år 1988 att avvecklingen skulle inledas, så snart det var rätts- |
|
98 |
hals, som ju är helägd av staten. Ett riksdagsbeslut torde vara tillräckligt. |
Detta är de mest påtagliga sveken i de gamla partiernas energipolitik, men
det finns många andra. Samtidigt som Birgitta Dahl talar om kärnkraftsav-
veckling och halvering av energiförbrukningen i Sverige, vilket hon har gjort
flera gånger i offentliga sammanhang, lyser de konkreta åtgärderna med sin
frånvaro. Ett visst framsteg har gjorts med införandet av koldioxidskatten,
men sedan har det blivit stopp med hänsyn till EG, vilket framgår av årets
energiproposition. Jag skall återkomma till detta.
Energin bör ses i ett totalsammanhang. Jag skall ett ögonblick avlägsna
mig från de invanda kärnkraftskontroverserna för att sätta in energifrågan i
sitt vetenskapliga, globala och etiska sammanhang. Det är ju där vi bör
börja, och det är där miljöpartiet hela tiden velat börja. Vilka slutsatser kan
vi dra av vetenskapliga fakta? Vilka slutsatser kan vi dra om vi ser energifrå-
gorna i ett globalt sammanhang? Vilka krav måste ställas på energipolitiken
om vi vill uppträda som moraliskt anständiga världsmedborgare?
Alla dessa frågor undviker de grå partierna systematiskt. Jag förstår dem,
eftersom det är besvärliga frågor, och det kommer att avslöjas att deras poli-
tik är både vetenskapligt och moraliskt undermålig. Att så är fallet är jag
helt övertygad om, och därför säger jag det öppet, och jag är beredd på att
jag blir illa omtyckt.
Ivar Franzén gav en excellent redogörelse för entropiproblematiken och
energipolitikens grunder. Där är vi helt överens, Ivar Franzén. Men när man
sedan kommer till praktiken är det sämre ställt för centern, enligt min upp-
fattning.
Vi har i våra partimotioner sagt att de mest använda energikällorna, uran,
kol, olja och fossilgas, är knappa och ändliga reserver och att mänskligheten
inte i längden kan förlita sig på dem. Dels därför att de är knappa och änd-
liga, dels därför att de med hänsyn till sina miljöeffekter medför sådana ris-
ker att mänskligheten grundlägger sin egen undergång om man fortsätter att
använda dem så långt reserverna räcker.
Problemen utgörs framför allt av de fossila bränslens förbränningsavfall,
molekylsoporna: koldioxid och andra livshotande gaser. Vidare utgör uran-
energins avfall och dess strålningsfaror ett problem. Men det är inte bara
detta, nej, det gäller hela processen från utvinning till avfallshantering och
naturligtvis bruket, användningen. Kort sagt, världens stora energiproblem
heter: uran, kol, olja, fossilgas och i-ländernas energislöseri.
Detta är viktigt att fastslå, eftersom många tror att det är den förnybara
energin som är problemet. Det är alldeles fel. Den förnybara energin plus
hushållning och effektivisering är inga problem, de är lösningen. De ger oss
möjligheter för en miljövänlig och hållbar utveckling på denna jord.
Det gäller att skilja på vad som är hot och vad som är hopp i energipoliti-
ken. Hotet heter ekologisk katastrof på grund av den rika världens slöseri
med användningen av uran, kol, olja och fossilgas. Hotet heter kort och gott
förintelse. Hoppet heter solenergin.
Jag tar mig friheten att citera professor Olle Lindström ur hans bok Den
gröna energin, där han bl.a. skriver följande: ”När Gud en gång skapade
Jorden, såg han till att energiförsörjningen blev ordnad effektivt och säkert.
Jorden försågs med energi från ett fusionskraftverk, en medeltung stjärna
som fick heta Solen. Säkerhetsavståndet till jorden utmättes till 150 miljoner
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
99
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
100
km. Kärnreaktionerna i den gigantiska reaktorn - beräknades pågå omkring
10 miljarder år innan solen skulle svalna och ställas av. Detta var den utmätta
tiden för projektet jorden.
Energin överfördes som ljusstrålning till Jorden. Detta är inte särskilt ef-
fektivt men i gengäld miljövänligt. Genom ett sinnrikt val av rotationshastig-
heter ordnades en växling mellan dag och natt och mellan olika årstider.
Detta medgav ett varierat växt- och djurliv på planeten.
Fotosyntesen blev instrumentet för att fånga och lagra solenergin, också
det i ett sinnrikt kretslopp. Kolsyra och vatten bildas vid förmultning eller
förbränning av växtdelarna. Dessa ämnen blir till ny växtbiomassa vid foto-
syntesens förening av kolsyra, vatten och solstrålningens energi---.
Människan har nu tagit sig före att söka efterlikna den himmelska tekni-
ken i de jordiska laboratorierna. Denna teknikförtrollning har lett till jor-
diska projekt, som nu äventyrar människosläktets fortbestånd på jorden.
Den jordiska kärnenergin ger kärnvapen för självförintelse en dag, då 'tusen
solar utlöses på jorden’. Människans ursäkt är att hon behöver mer och mer
energi för sitt välbefinnande. I sin teknikblindhet ser hon inte det enkla och
uppenbarade. Hon gör det ofattbara misstaget att inte utnyttja de naturtill-
gångar och naturprocesser som Gud ställde till förfogande för projektet Jor-
den. Det ges nu bara en väg - vägen bort från kärnenergin på jorden.
Energileveranserna - med ljusets hastiget - från solen och det sinnrika jor-
diska mottagningssystemet för att fånga in och lagra energin har utformats
för att räcka under hela Jordenprojektet. Människan måste nu inse att pro-
jektet kommer att kapsejsa, om hon inte håller sig till den instruktion som
givits av den gudomlige projektledaren.”
Det som är ett hot, är föreställningen att ökad energiförbrukning skulle
göra oss rikare. Det är klart att energibrist kan vara ett ont. När vi fryser och
svälter behöver vi mer energi. Men svenskens situation i dag är en annan. I
medeltal förfogar svensken över hjälpenergi som svarar mot arbetsförmågan
hos 50 slavar. Problemet med så mycken hjälpenergi är inte bara att vi förgif-
tar luft, mark och vatten med avfall. Vi sätter dessutom sprätt på andra änd-
liga resurser i rask takt: metaller, fosfor och andra mineral, regnskogar och
åkerjord. Vi måste hushålla med dessa varor. Därför måste vi recirkulera,
återanvända, men också använda mindre, och samtidigt spar vi energi.
Här kommer moralen in. Det är en kombination av omsorg om oss själva,
våra medmänniskor här i landet, våra barn och barnbarn samt insikten att vi
i de rika länderna måste hushålla med jordens resurser med hänsyn till de
80% fattiga i världen. Rättvisan kräver att vi förbrukar mindre. Samtidigt
måste vi få klart för oss att västerlandet inte duger som mönster för utveck-
ling, vilket begreppet utvecklingsländer antyder.
(forts.)
På grund av demonstration på åhörarläktaren beslöt kammaren kl 17.10
på förslag av talmannen att ajournera förhandlingarna till dess att ordningen
återställts.
Förhandlingarna återupptogs kl 17.11.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)
Anf. 74 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! När avbrottet inträffade, hade jag börjat tala om moral. Mo-
ralen är en kombination av omsorg om oss själva, våra medmänniskor här i
landet och våra barn och barnbarn samt insikten att vi i de rika länderna
måste hushålla med jordens resurser med hänsyn till de 80 % fattiga i värl-
den.
Rättvisan kräver att vi förbrukar mindre, och samtidigt måste vi få klart
för oss att västerlandet inte duger som mönster för utveckling, som begrep-
pet utvecklingsländer antyder. Begreppet utvecklingsländer tyder på att vi
tror att de länderna skall utvecklas och bli som vårt eget. I själva verket är
vårt slösaktiga mönster i dag helt oförenligt med en hållbar utveckling och
global överlevnad.
Vi har därför i miljöpartiet formulerat våra energimål i intim förbindelse
med våra övriga miljömål och med den mänskliga solidaritet som vi brukar
definiera med våra fyra solidaritetskrav: solidaritet med naturen och djuren,
solidaritet med kommande generationer, solidaritet med u-länderna och so-
lidaritet med svaga grupper i vårt eget land.
Vårt första krav är då att energianvändningen skall minska med 2 % om
året tills en halvering uppnåtts. Detta sker genom effektivare energianvänd-
ning, hushållning, dvs. gammaldags sparsamhet, samt slutligen genom för-
ändrad livsstil och samhällsstruktur.
Alla olika vägar måste användas för att nå målet, men det är nödvändigt
att ha en budget och en årlig uppföljning, om man skall nå ett mål. Så mycket
vet jag sedan gammalt, när jag jobbade i industrin. Att irra omkring mållös
kan aldrig leda till något gott resultat.
Vi efterlyser alltså i första hand ett hushållningsmål, ett mål som pekar
fram mot den halvering som Birgitta Dahl brukar tala om och som överens-
stämmer med Brundtlandkommissionens rekommendationer. Om man
minskar med 2 % om året i 35 år, har man nått det mål som Brundtland och
Birgitta Dahl talar om.
Vårt andra krav är att stoppa kärnkraften. Det skall helst ske på tre år,
även om det kommer att kräva drastiska åtgärder. Men om hela folket vill så
kommer det att gå, det är vår övertygelse, utan kaos och arbetslöshet. Det
kravet kan bli aktuellt över en natt, om vi får en tillräckligt stor kärnkrafts-
olycka i vårt land eller i vår omedelbara närhet. Vi anser det upprörande att
det inte finns en katastrofplan för snabbavveckling av kärnkraften.
Eftersom vi vet att vi inte kan få med oss folket på en snabbavveckling i
dag, föreslår vi det näst bästa, en avveckling till år 2000. Går kammaren inte
heller med på det, kräver vi slutligen en lagstiftning om avveckling till år
2010.
101
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
102
Jag tror att det krävs en lagstiftning. Vilken trovärdighet kan industrimi-
nistern ge åt årtalet 2010? Han gladde oss härom veckan genom att uttala att
det var hans bestämda uppfattning att detta var ett mål som inte kunde upp-
ges. Men vi är ju så vana vid att oåterkalleliga mål och beslut snabbt kan
återkallas. Det krävs nog mer för att ge trovärdighet åt året 2010.
Vårt tredje krav är en avveckling av större delen av de fossila bränslena.
Vi har satt målet 85 % på 25 år. Det finns goda skäl för detta. Koldioxidpro-
blemet är ett av de starkaste, men det finns fler utsläppsproblem: kväveoxi-
der, svaveloxider, kolväten, koloxid, tungmetaller och aska. Sedan har vi im-
portberoendet, handelsbalansproblemen och den inhemska sysselsätt-
ningen, som alla pekar mot att vi skall eliminera dessa miljöfarliga import-
bränslen. Problemen med att minska användningen av de här bränslena un-
derlättas av vårt effektiviserings- och hushållningsprogram - 2 % per år - lik-
som vårt program för utveckling av de förnybara energikällorna.
Vårt fjärde krav är sålunda en stark och medveten satsning på förnybar
energi. Vi har i våra energimotioner angett målen på 25 års sikt: Använd-
ningen av biobränslen skall fördubblas till år 2016 från 64 till 129 TWh/år.
Vindkraften skall på samma tid utvecklas så att den ger 17 TWh/år. Solvärme
och spillvärme skall öka från 8 till 17 TWh/år.
På vattenkraftssidan, för det femte, är vårt främsta krav att de fyra natio-
nalälvarna skall grundlagsskyddas och att naturen i övrigt skall respekteras,
vilket leder till att vi inte tror på mer än någon TWh/år i ökning, främst ge-
nom effektivisering av befintliga anläggningar, alltså de 66 TWh som riksda-
gen för länge sedan har uttalat såsom ett långsiktigt mål.
På forskningssidan kräver vi för det sjätte att insatserna när det gäller
kärnenergi och fossila bränslen hålls på en miniminivå som huvudsakligen
går ut på att skydda miljö och människor mot dessa energiformers negativa
egenskaper. Det gäller ju att på bästa sätt - eller rättare sagt minst dåliga
sätt, för vi tror ingalunda att det finns något bra eller "helt säkert” sätt - att
ta hand om kärnkraftsavfallet. Just att det inte finns några bra sätt är ytterli-
gare ett skäl för att sluta producera detta avfall så snart som möjligt.
Energiforskningen skall gå ut på dels effektivisering av energianvänd-
ningen på alla områden, dels utveckling av de förnybara energikällorna.
Mera långsiktiga projekt som bör prioriteras är solceller, produktion och an-
vändning av vätgas, batterier och bränsleceller. Det gäller att få fram bättre
teknik, och därför vill vi utöka den statliga forskningen med 40 % till 500 000
milj.kr. per år.
Vilka styrmedel vill då miljöpartiet använda?
Katastrofer sker med automatik, det vet vi från romarrikets undergång,
katolska kyrkans sönderfall och engelska imperiets fall. Det behövs inga
starka styrmedel, katastrofer växer fram inifrån. Så är det med den ekolo-
giska katastrof som i kombination med befolkningsexplosionen hotar
mänsklighetens framtid. Låter vi bara marknadskrafterna ha sin gång, kom-
mer förstörelsen att fortskrida, och när förtvivlan och frustration nått en viss
gräns kommer krigen, de små och de stora.
Lika litet som demokratin klarar sig utan bestämda tekniska och mora-
liska regler gör marknadsekonomin det. Vi miljöpartister vill använda mark-
nadsekonomins krafter för att vrida energipolitiken i en riktning som är för-
enlig med global överlevnad. Det betyder att skatter, lagar och statliga stöd
måste användas för att påverka produktion och konsumtion.
Det allra mest grundläggande är - och det har jag upprepat många gånger
i denna kammare - att minska skatten på det som mänskligheten har gott om
och som ständigt förnyas, nämligen mänsklig arbetskraft. Sedan skall vi öka
skatten på det som mänskligheten har ont om - energi och råvaror. Och då
skall skatten främst läggas på de problematiska energiformerna: uran och
fossila bränslen. De måste på sikt göras så dyra att vi bara vill använda dem
för vissa specialändamål. Uran kan exempelvis användas till att färga glas.
Så gjorde man på 1800-talet.
Den omställning av våra energisystem till långsiktigt hållbara, solidariska
och miljövänliga system som vi kräver, vill vi genomföra genom en samord-
nad politik. Energiskattepolitiken - som är inriktad på lika skatt för alla som
nyttjar energi, skatt på energiråvaran och ingen skatt på omvandlingspro-
dukterna såsom elektricitet - är en hörnsten. Härtill återkommer vi i nästa
ärende här i kammaren. Samtidigt har vi krävt kraftigt sänkta arbetsgivarav-
gifter.
De råvaruskatter, exempelvis på uran, som vi föreslår, kommer att göra
elkraften lika dyr som i EG. Vissa svenska industribranscher kommer då
eventuellt att få svårigheter. Därför föreslår vi i en reservation till dagens
betänkande att 1 miljard kronor avsätts till stöd för sådana branscher, så att
inga snabba och svåra arbetslöshetsproblem uppträder.
De stöd som trepartitrojkan föreslår till kraftvärme, biobränsleanlägg-
ningar, vindenergi och solvärme betraktar vi som en Potemkinkuliss. Den
ger intryck av att man satsar kraftfullt på alternativ energi för att kärnkraften
skall kunna avvecklas. Det är möjligt att man lurar allmänheten med detta.
Men, som Rolf L Nilson nyss påpekade, industrin lurar man inte och kraftin-
dustrin inte heller.
Industrin kan räkna och inser att förslagen är kosmetiska och att i realite-
ten allt pekar på att kärnkraften blir kvar även efter år 2010, i all synnerhet
som man inte satsar kraftfullt på effektivisering och hushållning. En så enkel
sak som tydliga lättlästa energideklarationer på alla elkrävande apparater
har regeringen efter nio år vid makten inte lyckats få fram.
Miljöpartiet föreslår förutom skatteomläggningarna, som är en hörnsten,
betydligt kraftfullare stöd. Vi föreslår 2 miljarder kronor för nästa år över
budgeten som stöd till de förnybara energiformerna och utveckling av ener-
gihushållning, ett stöd som borde vara större, men vi kan inte räkna med att
få fart på verksamheten på ett år. Därför föreslår vi också i våra reservatio-
ner att stödet trappas upp under kommande år.
Dessutom har vi, som kammaren vet vid det här laget, föreslagit att Vat-
tenfall skall delas upp och delvis försäljas. Vi har många goda energipolitiska
skäl för det. Av de 50 miljarder som detta kan ge bör enligt vår uppfattning
5 miljarder investeras årligen på energisektorn och 5 miljarder på trafiksek-
torn, dels i rent statliga projekt, dels i form av billiga investeringslån, vilket
också framgår av våra reservationer, lån till dem som skall bygga vindkraft-
verk, lån till dem som vill investera i industri som producerar utrustning för
inhemska biologiska bränslen och deras användning.
Dessa insatser skulle inte bara kraftfullt bidra till att bygga upp system för
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
103
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
energieffektivisering och förnybar energi. De skulle dessutom skapa tiotu-
sentals jobb på sikt i glesbygd och på orter som drabbas av industrinedlägg-
ningar. Vi menar att detta är ett absolut måste i en period med växande ar-
betslöshet, då AMS-politiken med all säkerhet kommer att visa sig otillräck-
lig. Att vi på köpet kan få fram nya produkter som kan exporteras är ett
ytterligare plus, särskilt som det rör sig om produkter som passar in i ett eko-
logiskt sunt samhälle, vilket det ju blir fråga om med vårt förslag.
Jag är säker på att vi lyckats komma med förslag till integrerade system
på miljö-, energi- och sysselsättningssidorna som skulle, om de genomförs,
innebära ett påtagligt första steg i riktning mot en ekologiskt hållbar framtid,
som vi inte skulle behöva skämmas för inför de fattiga länderna.
Min kritik av energitrojkan har väl framgått av det redan sagda. Den kan
sammanfattas på följande sätt. Man har låtit industriintressena och kärn-
kraftsetablissemanget styra. Man saknar hållbar problemanalys. Man inser
inte att grundproblemen heter uran, fossila bränslen och ineffektiv energian-
vändning. Därför blir programmet ett fegt lappverk, som inte gör kärn-
kraftsavvecklingen år 2010 trovärdig. Man blundar för det enda som verkli-
gen skulle göra avvecklingen trovärdig, nämligen att stoppa en reaktor nu.
Det kan, som Rolf L Nilson också framhöll för en stund sedan, ske förmodli-
gen utan att svenska folket skulle märka att det bara finns elva reaktorer
kvar.
Moderaternas energipolitik är ju huvudsakligen en icke-politik och kan
kritiseras just därför. Världens tillstånd har inte råd med en icke-politik. Att
låta kortsiktig lönsamhet styra politiken i världen leder till fördärv. Till mo-
deraternas icke-politik hör att man inte skall ha höga skatter och avgifter på
miljöförstörande utsläpp och energiförbrukning. Det finns dock en egen-
domlighet i den moderata energipolitiken. Man talar mycket om koldioxid-
taket. Man vill t.o.m. minska CO2-utsläppen. Däremot talar man mindre om
övriga växthusgaser.
Hur det skall gå till när man inte vill ha någon broms på energiförbruk-
ningen och alldeles särskilt inte vill ha någon broms på bilismen och flyget,
är svårt att förstå. Men det behövs inte heller. Så länge man slaviskt håller
sig till det som energietablissemanget förkunnar behövs varken logik eller
system, man har ändå en mäktig draghjälp. Carl I Hagen i det norska fram-
stegspartiet sade vid förra valet: I Sverige behövs inget framstegsparti. Mo-
deraterna fyller den platsen. Han hade alldeles rätt. Jag grubblar fortfarande
på vad som har plockat fram lan Wachtmeister och Bert Carlsson.
Jag är ledsen i dag. I dag bekräftas att Sverige valt fel väg på energiområ-
det liksom tidigare på miljöområdet. För dem som förstår är 1988 års illusio-
ner undanryckta. Jag tror dock inte att svenska folket förstår det. Det finns
inga stora miljöpartier. De fyra gamla partierna har svikit sina löften från
1988 liksom de svikit många löften tidigare på energipolitikens område.
Svenska folket är ännu vilset, men vi miljöpartister kommer så gott vi kan
att försöka välta kulisserna i den valrörelse som stundar.
Vårt budskap är inte insmickrande - tvärtom. Världens räddning kräver
både kunskap och moral, men också uppoffringar i vår del av världen. Det
vill människorna helst inte se.
104
Herr talman! Jag började med att citera Harry Martinson. Jag slutar med
ett annat citat:
”Det ohyggligaste med människorna
är att de inte vågar tänka.
Om de verkligen tänkte ut konse-
kvenserna av den verklighet de
lever i, skulle de dö av skräck -
eller förändra världen.”
Det är, herr talman, vad den gröna rörelsen vill inspirera människor till -
att se verkligheten och förändra världen.
Anf. 75 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Lars Norberg inledde med att beskylla centern för svek. Vi
hade sålt oss för en grynvälling osv. Samtidigt poängterade han att miljöpar-
tiet har misslyckats. Under miljöpartiets tid i riksdagen har utvecklingen på
miljöns område varit katastrofal. Jag kan i och för sig förstå att det känns
bittert. Det var inte på de premisserna som ni tänkte er att komma in i riksda-
gen. Men jag tycker också att det skall stämma er litet grand till ödmjukhet.
Det går inte att från en minoritetsställning ständigt uppnå resultat, om man
inte är beredd att vara realpolitiker.
Det är symboliska insatser som vi kommer fram till i uppgörelsen, säger
Lars Norberg. Jag vill nog hävda att t.ex. på vindkraftsområdet är 25 pro-
cents investeringsbidrag och avskaffande av elskatten på de mindre kraft-
verken - upp till 500 kW - en insats som kan bryta väg för en mycket intres-
sant och helt kommersiell utveckling för de medelstora vindkraftverken. Det
är ingen symbolisk insats utan en avgörande insats på vindkraftsmarknaden.
Tekniken på solsidan har gått snabbt under de senaste åren. Jag tror att det
om alla goda krafter samverkar här finns en möjlighet att det 25-procentiga
bidraget kan öppna marknaden och möjliggöra en industrialisering av till-
verkningen som gör att priserna kraftigt kan sänkas. Därmed har också den
marknaden fått en möjlighet.
Biobränlsena bemöts i dag med en helt annan respekt och med stort in-
tresse från industrins sida, från de stora bostadsbolagens sida, osv. Även där
finns det möjligheter att genom uppgörelsen få till stånd en vändning. Vad
vi saknar är självfallet en koldioxidskatt på elproduktionen, men kanske
även den kommer när frågan blir aktuell i EG.
Jag vill nog hävda, Lars Norberg, att centerns genuina miljö- och energi-
politik är lika oskadd i dag som någonsin tidigare. Vi står för den fullt ut. Vi
är samtidigt beredda att aktivt medverka till att i praktisk politik nå resultat
i vår politiks riktning. Det ansvaret borde fler partier ta.
Anf. 76 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis inte lätt att veta, Ivar Franzén, var man
skall dra gränsen för kompromisser i politiken. Tyvärr har vi inte haft någon
anledning att kompromissa, för vi har aldrig blivit inviterade till några över-
läggningar. Socialdemokratin valde såvitt jag har förstått att invitera center-
partiet och folkpartiet.
Något har naturligtvis skett, men när man t.ex. räknar på stödet om 25
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
105
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
106
miljoner till vindkraft, vilket motsvarar investeringar om 100 miljoner om
året fram till år 2010, finner man att det innebär att man skrapar ihop ungefär
1 TWh vindenergi. Det är förmodligen inte så mycket att komma med när
man skall avveckla kärnkraften. Det behövs betydligt kraftigare tag.
Vad som har oroat mig i den här uppgörelsen är att den för den stora all-
mänheten ger intrycket att det här verkligen sker något. Ivar Franzén vill
ytterligare förstärka det intrycket med sitt inlägg om att det görs någonting
kraftfullt. Om man extrapolerar satsningen 10 milj.kr. om året i statligt stöd
till solenergi, finner man att den leder till bråkdelar av en terawattimme sol-
värme år 2010.
Om centern tycker att man verkligen har vunnit någonting på att gå in i
denna kompromiss, må man väl tycka det. Efter 20 år som miljöparti i riks-
dagen är det i så fall ett mycket blygsamt resultat för centern.
Jag hoppas att Ivar Franzén sade fel när han sade att han misslyckats med
att få till stånd en koldioxidskatt på elproduktionen. Vi är medvetna om det,
men han glömde väl att säga att vi också skall ha en uranskatt på elproduktio-
nen och att vi skall ha lika hög skatt på uran som på kol.
Anf. TI IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi alla utgår från att det är start-
belopp som vi här talar om. Det måste vara vår gemensamma målsättning
att gäller ett introduktionsstöd och att vi skall skapa de förutsättningar som
behövs för att få till stånd de stora satsningarna efter detta. Det leder alltså
inte någon vart att använda den matematik som Lars Norberg tillämpade,
men med felaktiga siffror, när han försökte räkna ut summan av anslaget och
den egna insatsen. Grundförutsättningen är att anslaget skall leda till mycket
mer. Dit kommer vi också, om alla goda krafter samverkar till att utnyttja
de möjligheter som den här uppgörelsen ger.
Man talade om biobränsle, och i det sammanhanget är koldioxidsats-
ningen i samband med elproduktionen väsentlig. Det är där som vi måste få
till stånd en bättre balans. När det gäller uranskatten står centern kvar vid
sitt urspungliga förslag om produktionsskatter, men detta berörs icke i upp-
görelsen.
Anf. 78 LARS NORBERG (mp) replik:
Herr talman! Det är beklagligt att inte centerpartiet har fått något gehör
för en uranskatt. Jag vet att ni har försökt. Det är enkel logik att kol är ett
miljöfarligt och dåligt bränsle och att det bör vara hårt beskattat. Samma sak
gäller uran. Om både kol och uran beläggs med hög skatt blir det en kraftig
stimulans till användning av de inhemska biologiska bränslena.
Miljöpartiet kommer självfallet att på allt sätt stödja en utveckling mot
ökad satsning på dessa energiformer, dvs. solvärme, vindkraft och kraft-
värme. I den mån vi kan samverka med centern på den fronten i framtiden
ser jag fram emot detta med glädje. Jag hoppas att vi på det viset kan driva
socialdemokratin och folkpartiet i rätt riktning.
Anf. 79 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Först vill jag kommentera det faktum att näringsutskottets
ordförande Lennart Pettersson inte står under dagens betänkande med sitt
namn. Det beror enbart på att han var förhindrad att närvara vid vårt sista
justeringssammanträde.
I de här sammanhanget vill jag gärna till Lennart Pettersson, eftersom han
nu lämnar riksdagen, framföra den socialdemokratiska utskottsgruppens
tack för ett fint arbete och ett gott kamratskap under de år vi arbetat tillsam-
mans. Det har varit fina år, präglade av debattlusta, kreativt tänkande och
ett självständigt ställningstagande i alla de frågor som faller inom utskottets
verksamhetsområde. Det gäller inte minst energipolitiken.
Jag vill också framföra ett tack till utskottets kanslipersonal för ett tungt
arbete i samband med behandlingen av energipolitiken, både när det gäller
regeringsförslaget grundat på trepartiuppgörelsen och den mängd motioner
som vi har hanterat.
Trepartiuppgörelsen punkterar ju på ett mycket eftertryckligt sätt mode-
raternas påståenden att det inte går att skapa en politisk majoritet bakom en
kraftfull energipolitik. Moderaterna är i dag isolerade i svensk energipolitik.
Det understryks ytterligare av att vänsterpartiet och miljöpartiet, som gått
emot uppgörelsen, har gjort detta därför att de önskar en ännu längre
gående politik än vad trepartiuppgörelsen innebär. Det gläder mig att kon-
statera att vi både från folkpartistiska och centerpartistiska företrädare här i
debatten mycket intensivt har fått bekräftat att deras synpunkter har tillgo-
dosetts i uppgörelsen. Det bör garantera dess fortsatta stabilitet.
Denna moderaternas isolering i svensk energipolitik markeras nu ytterli-
gare. Moderaterna redovisar nu inte bara att man vill fortsätta att använda
kärnkraften, vilket ju har varit underförstått under lång tid, utan att man
också vill avskaffa energipolitiken som sådan.
Trepartiuppgörelsen ligger väl i linje med vad svenska folket tycker, såsom
denna uppfattning redovisats i opinionsundersökningar under lång tid. Över
65% av de tillfrågade vill avveckla kärnkraften. Undersökningarna visar,
också tvärtemot vad moderaterna brukar påstå, ingen särskild ökning av det
antal som vill behålla kärnkraften. Den andelen ligger och pendlar mellan
25 och 30 %. På samma sätt har tveksamheten mot kärnkraften ute i världen
ökat, vilket framgår av den allt större osäkerheten i fullföljandet av tidigare
utbyggnadsplaner.
Sammanfattningsvis innebär utskottets förslag att energipolitikens mål
skall vara att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi
på villkor som är konkurrenskraftiga med dem som gäller i omvärlden. Ener-
gipolitiken skall utgå från vad natur och miljö kan bära. Landets elförsörj-
ning skall tryggas genom ett system som i största möjliga utsträckning grun-
das på varaktiga, helst inhemska, och förnybara energikällor och en effektiv
hushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid
användning och nyutveckling av all energiteknik.
Riksdagen uttalade år 1980 att kärnkraften skall avvecklas i den takt som
är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sys-
selsättning och välfärd. Riksdagen angav att den sista reaktorn i Sverige skall
stängas senast år 2010. Dessa beslut förändras inte av trepartiuppgörelsen.
Vidare uttalade riksdagen år 1988 att den första reaktorn skulle tas ur drift
år 1995 och en andra år 1996. Utskottet förordar nu, i enlighet med proposi-
tionen, att omställningen av energisystemen skall ske med hänsyn till, för-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
107
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
108
utom säkerhetskraven, behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sys-
selsättning och välfärd. När kärnkraftsawecklingen kan inledas och i vilken
takt den kan genomföras avgörs av resultaten av hushållningen med el, till-
förseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bi-
behålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. Regeringen skall varje år
till riksdagen redovisa de resultat som uppnåtts genom de energipolitiska
programmen för omställning och utveckling av energisystemet. Metoden
med fixerade tidpunkter ersätts nu med en metod där man varje år prövar
om det finns förutsättningar att påbörja awecklingen.
Svenskt näringsliv har i stor utsträckning byggts upp på grunden av billig
elektrisk energi från vattenkraften. Fortfarande vilar betydande, inte minst
exportintriktade industrier, som t.ex skogsindustrin, på detta faktum. Där-
för är en säker tillgång på billig energi en viktig förutsättning för att den
svenska industrin skall behålla sin internationella konkurrenskraft. Energi-
politiken måste utformas så att denna förutsättning kan bevaras. Detta är ett
grundläggande krav särskilt för den elintensiva industrin.
För omställning av energisystemet satsas sammanlagt 3,8 miljarder kro-
nor. Ett femårigt program för effektivare energianvändning skall genomfö-
ras. Kraft värmen stimuleras med en förändrad energibeskattning som redo-
visas i skatteutskottets betänkande som behandlas efter detta. Vidare före-
slås ett direkt stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen. Detta stöd
utgår enligt utskottets förslag med stegvis högre belopp för anläggningar som
kommit till stånd sedan januari 1985.
Förslaget innebär att bidrag inte utgår till kraftvärmeanläggningar eldade
med torv. Detta beror på diskussionen huruvida torv skall anses vara ett fos-
silt bränsle eller ett förnybart bränsle. Utskottet förutsätter att denna fråga
kommer att diskuteras ytterligare i biobränslekommissionen. Torv är utan
tvivel ett bränsle som i stor utsträckning finns inom landet, som är ekono-
miskt att använda och som förnyas - det tar visserligen lång tid.
I 33 reservationer redovisar moderata samlingspartiet en annan inställ-
ning. Energipolitiken bör snarast avvecklas och ersättas av miljöpolitiska ra-
mar sägs det i reservation 1. Marknaden skall själv välja produktionssystem.
Jag kan inte dela den uppfattningen. Självfallet har energifrågan och dess
lösning en stark förankring i miljömässiga överväganden. I vissa avseenden
skulle man t.o.m. kunna hävda att hela miljöfrågan är en fråga om produk-
tion och användning av energi. Men samhället kan inte ställa sig vid sidan
om och tro att enbart ett överlämnande till marknadskrafternas fria spel skall
lösa problemen. Detta gäller särskilt om vi vill fullfölja riksdagens beslut om
att avveckla kärnkraften till år 2010. All erfarenhet har visat att hushåll-
ningen med ändliga naturresurser inte kan överlåtas på krafter som sätter
den kortsiktiga vinsten i huvudsätet. Det är vanligt folk som betalar fiolerna
när direktörerna spekulerar.
På den här punkten finns det en avgörande skilland mellan moderaterna
och alla andra partier i riksdagen. Det är slående att de partier som har en
stark folklig förankring, socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet,
vill att energipolitiken skall utformas i demokratiska beslut. Det är sedan
kraftföretagens uppgift att med utgångspunkt i den beslutade energipoliti-
ken planera och utveckla kraftsystemet så att landets behov av el blir tillgo-
dosett. Denna uppfattning delas för övrigt även av vänsterpartiet och miljö-
partiet. Moderaterna vill däremot att besluten skall fattas av de s.k. mark-
nadskrafterna, dvs. av kapitalägarna i slutna styrelserum, fria från folkliga
opinioner. Detta är en klassisk motsättning mellan demokrati och kapital.
Under senare tid har det då och då i debatterna i riksdagen från moderat
håll framförts att ljuset har kommit i samband med att Berlinmuren föll och
att man fått en demokratisk förnyelse i Östeuropa.
För oss andra är det ett faktum att vi har haft marknadsekonomi i vårt land
åtminstone sedan år 1864. Från 1920-talets början, när vi fick allmän röst-
rätt, har vi successivt tyglat marknadsekonomins avarter genom demokra-
tiska beslut som haft som syfte att tillgodose kraven på rättvisa och solidari-
tet med svaga grupper. Detta är grunden för det svenska välfärdssamhälle
som varit mycket framgångsrikt. Detta skall vi behålla och vidareutveckla,
inte rasera. Detta gäller hela samhället. I det avseendet är frågan om en billig
och effektiv energiförsörjning en nyckelfaktor, eftersom det är denna som är
en av grundbultarna i den svenska samhällsekonomin.
Tidigare har det i många fall sagts att energifrågan går på tvärs mot denna
frontlinje. Nu bekräftar moderaterna att det inte är så. Däremot är modera-
ternas linje i detta avseende en ren avskrift av den ståndpunkt som Industri-
förbundet presenterar i sin skrift Det stora lyftet.
Samhällsutvecklingen i stort måste förankras i en politik som hela folket
kan ställa upp på. Man måste kunna känna förtroende och tillit till politiken.
Det räcker inte med att det blir en politik för de styrande kretsarna i Industri-
förbundet, även om jag förstår att Gunnar Hökmark med sin starka ställning
i näringslivets lobbyorganisationer kan tycka detta.
I detta sammanhang kan det ju inte hjälpas att jag också tvingas att ta upp
frågan om det borgerliga regeringsalternativet i energifrågan. I senaste num-
ret av Kraftsam, kraftindustrins tidning, viker Gunnar Hökmark ut sig och
förklarar, att till skillnad mot förra gången det begav sig så kommer ”den här
gången ingen borgerlig regering att bildas där det ingår någon part som vill
avveckla kärnkraften under nästa mandatperiod. Den garantin finns med
från början.” För säkerhets skull har intervjun med Gunnar Hökmark satts
med rubriken Politikerna måste hålla fingrarna borta.
Mig veterligt är det ingen part i ett eventuellt borgerligt regeringsalterna-
tiv som sagt att kärnkraften skall avvecklas under nästa mandatperiod, dvs.
tiden 1991-1994. På så sätt skulle ju denna förklaring sakna betydelse. Men
det har den naturligtvis inte. Detta är moderaternas sätt att dekretera att
kärnkraftsawecklingen inte får börja förberedas under nästa mandatperiod.
Skall avvecklingen till år 2010 bli trovärdig, fordras ju att utbyggnaden av
alternativen och hushållningen drivs med kraft även under nästa mandatpe-
riod. Det borde ju vara ett ganska intressant besked till centerpartiet, som
nu tillsammans med folkpartiet står för majoritetslinjen. Denna innebär ju,
tvärtemot moderaternas uppfattning, att riksdagen varje år skall pröva om
och hur arbetet bedrivs för att den beslutade kärnkraftsawecklingen år 2010
skall ske. Det blir nog till att på nytt plocka fram långbänken från Fälldins
tid. Jag tycker att man redan nu, på samma sätt som under slutet av 70-talet,
kan höra slamret från regeringsrummets dörrar när moderaterna marscherar
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
109
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
110
ut, ivrigt förbannande alla centerpartister! Moderaterna har placerat en
bomb med fördröjd utlösning under det borgerliga regeringsalternativet!
I ett flertal energidebatter före dagens har moderaterna hävdat att splitt-
ringen i energifrågan har varit så stor att några långsiktiga handlingslinjer
inte kan fastläggas. Detta skulle ha upplevts som en stor nackdel från bl.a.
näringslivets sida. Särskilt har anklagelserna haglat över oss socialdemokra-
ter. Nu har vi i praktisk handling visat att vi kunnat träffa en bred överens-
kommelse om energipolitiken som står i överensstämmelse med vad en bred
majoritet av det svenska folket vill. Därmed har vi skapat långsiktig trygghet
för vår industris framtida utveckling samtidigt som vi avsevärt flyttat fram
miljöpositionerna. Detta är konkret välfärdspolitik av socialdemokratiskt
märke! Oklarheten står moderaterna för. När kan moderaterna redovisa en
majoritet för sin linje? Näringslivet borde kunna dra rätta slutsatser av detta!
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill ha en snabbare kärnkraftsavveckling.
Miljöpartiet lanserar det unika greppet att ha tre olika alternativ för kärn-
kraftsavvecklingen. Ett med en avveckling på tre år med start 1991. Det
andra med en avvecklingstid på nio år som skall vara klar 1999, och ett tredje
med en lagstiftning om en senast år 2010 avslutad kärnkraftsavveckling.
Hade vi fortsatt en liten bit till, hade väl miljöpartiet snart befunnit sig på
trepartiuppgörelsens grund. Vänsterpartiet vill börja avvecklingen 1995.
Här säger Rolf L Nilson att beslutet nu är ett gigantiskt svek mot miljöopi-
nionen. För det första är det klart konstaterat att det inte finns ett beslut
fattat om när avvecklingen skall startas. Det skall prövas varje år av riksda-
gen. För det andra undrar jag vilket svek som är störst. Hade inte det varit
ett svek att man hade drivit fram en förtida avveckling som inte hade varit
förankrad i energiförsörjningen och som inte heller hade varit förankrad i
samhällsekonomin? Detta hade nog varit det största sveket mot de långsik-
tiga miljöintressena när det gäller att utveckla energipolitiken i den rikt-
ningen.
Jag nöjer mig därför med att konstatera att inte varken vänsterpartiets el-
ler miljöpartiets många alternativ är förankrade i dagens verklighet. Ett ge-
nomförande skulle förutsätta våldsamma påfrestningar på arbetsmarknad,
ekonomi och social välfärd. Vi är inte beredda att ta dessa konsekvenser.
Detta hindrar mig inte från att ge ett erkännande till dessa partier för att
de i viss utsträckning tvingar oss andra till att mera noggrant pröva vår egen
politik. Denna fruktbara dialog skulle ha kunnat bli mer givande om framför
allt miljöpartiet kunnat formulera en mera sammanhållen realistisk politik
för områden som ekonomi, näringslivsutveckling och regional balans. Jag
tycker att detta är miljöpartiets tragik att man inte under den här perioden
kunnat omsätta sina politiska idéer i en konstruktiv politik, vilken kunnat ge
resultat. I varje fall tror jag att många av partiets sympatisörer känner sig
svikna i detta avseende. Det har varit ett för stort avstånd mellan de djärva
idéerna och den grå vardagen.
Avslutningsvis vill jag alltså konstatera att trepartiuppgörelsen om energin
tillstyrks av en bred utskottsmajoritet. Därmed kan riksdagen när den nu
kommer att fatta det slutliga beslutet, lägga en god och långsiktig grund för
energipolitiken i framtiden till båtnad för hela vårt land. Jag konstaterar att
moderaterna inte bara står helt utanför uppgörelsen utan också vill avskaffa
de energipolitiska besluten - allt i överensstämmelse med Industriförbun-
dets synpunkter.
Jag glädjs åt den stora majoriteten. Snävt sett skulle jag också från parti-
synpunkt kunna glädjas åt den borgerliga splittringen. Men jag gör det inte
därför att den splittringen innebär att det även fortsättningsvis kommer att
finnas underlag för spekulationer i en förändrad politik på det här området.
Det är en nackdel för landet.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.
(forts.)
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
Kammaren beslöt kl. 17.54 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)
Anf. 80 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson förvandlades plötsligt till en agitator på för-
stamaj, såsom det var en gång förr i tiden med socialistiska paroller, fördö-
manden av marknaden, osv.
Han försökte också berömma trepartiöverenskommelsen för att innebära
att man är överens om en stark politik. Men vad är det, Åke Wictorsson,
egentligen som ni är överens om? Jo, ni är överens om att ta bort årtalen
1995 och 1996 ur den svenska energipolitiken, dvs. ni är överens om att ni
under hela 80-talets senare del hade fel i denna vitala energifråga.
I överenskommelsen talade man om marknaden i betydligt mer positiva
ordalag än vad Åke Wictorsson här gjorde. Jag undrar om verkligen de
andra parterna i överenskommelsen är överens med Åke Wictorsson om sy-
nen på den svenska energimarknadens framtida funktion.
Ni är - kanske - överens om att kärnkraften skall vara avvecklad till år
2010. Alla de tre partierna i överenskommelsen är nämligen sannerligen inte
överens om detta.
Ni är överens om att 3,8 miljarder skall anslås till satsningar på biobräns-
len och vindkraft. Men är det verkligen Åke Wictorssons uppfattning att det
kan räcka för att ersätta halva vår elproduktionskapacitet? Om det är Åke
Wictorssons uppfattning är det sannerligen inte någon stark energipolitik.
Det ni i så fall är överens om är att ni skall avveckla halva elförsörjningen
och i stället tillföra 3,8 miljarder på vindkraft och biobränslen. Den som kal-
111
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
112
lar det en stark energipolitik har inte mycket att yvas över i politiken. Det är
kanske så.
Åke Wictorsson anklagade oss moderater för att stå isolerade. Den typen
av argumentation har jag aldrig förstått. Vi står för vad vi anser. Oavsett om
vi är många eller få, har våra sakståndpunkter sin egen legitimitet och bör
kunna bemötas i kraft av detta. Men det kan inte Åke Wictorsson.
Nu har historien i stället visat att vi hade rätt även när vi stod isolerade
och fick ta emot motsvarande angrepp från Åke Wictorssons partikamrater
i fråga om årtalen 1995 och 1996. Men denna överenskommelse, Åke Wic-
torsson, är ju ett betyg på att vi moderater, som möjligtvis i denna kammare
var isolerade, hade rätt. Vi vinner också därför mer och mer.
Vad är ni överens om? Är ni överens om vattenkraften? Jag skulle gärna
vilja att Åke Wictorsson gav sin uppfattning om vad svensk socialdemokrati
tycker i den frågan innan vi går över till industriministern, som kanske kan
ge sin uppfattning om vad svensk socialdemokrati tycker. Vad anser svensk
socialdemokrati: Skall ni bygga ut vattenkraften, eller skall ni låta den förbli
skyddad?
Anf. 81 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Före middagsuppehållet erinrade Åke Wictorsson om att
Lennart Pettersson, näringsutskottets ordförande, nu lämnar riksdagen. Jag
vill gärna instämma i de varma ord som Åke Wictorsson riktade till Lennart
Pettersson. Även jag uppfattar Lennart Pettersson som en rak och ärlig,
kunnig och självständig person, och jag har satt stort värde på att få samar-
beta och debattera med honom här i kammaren och i utskottet.
En väldigt viktig del av överenskommelsen, Åke Wictorsson, är naturligt-
vis att årtalsexercisen kommit bort. Man talar i överenskommelsen och i det
beslut som riksdagen skall fatta om hur omställningen av energisystemet
skall ske och även om att avgörande för när en kärnkraftsavveckling kan in-
ledas och i vilken takt den kan ske är resultaten av hushållningen med el,
tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheten att bi-
behålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. Vidare står alldeles tyd-
ligt markerat att partierna är ense om dessa utgångspunkter.
Partierna är således ense om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda
innan en kärnkraftsavveckling kan ske. Men sedan kan vi ha olika värde-
ringar om hur snart dessa förutsättningar kan förverkligas. Som vi från folk-
partiet liberalerna förstår det har socialdemokraterna och centerpartiet i
detta avseende en mer optimistisk syn än vad vi har. Vi är inte övertygade
om att förutsättningarna kommer att vara uppfyllda år 2010. Vi drar av detta
slutsatsen att vi blir överens om att inte inleda eller avsluta kärnkraftsav-
vecklingen vid något i förväg angivet årtal såvida inte de nämnda kriterierna
då är uppfyllda.
En mycket positiv del av överenskommelsen är just den långsiktighet i
energipolitiken som den ger förutsättningar för. I detta ryms också en långt-
gående avreglering, ökade förutsättningar för konkurrens på energimarkna-
den och inte minst den ökade internationalisering av energipolitiken som en
knytning till den europeiska gemenskapens energipolitik också förutsätter.
Jag tror också att det är riktigt att säga att överenskommelsen som sådan
ökar förutsättningarna för en regering bestående av folkpartiet, centern och
moderaterna att nå samsyn om energipolitiken.
Anf. 82 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson talade om solidaritet med svaga grupper som
en grundbult i socialdemokratins uppfattning. Det var glädjande att höra
detta från Åke Wictorsson. Den dag Åke Wictorsson ansluter sig till att vi
inte bara skall känna solidaritet med svaga grupper i vårt eget land utan
också med svaga grupper i andra länder, dvs. u-länderna i första hand, med
djur och natur och med kommande generationer, då finns det förutsättningar
för att socialdemokraterna och miljöpartiet kan samverka mot långsiktiga
mål. Åke Wictorsson antyder något om att miljöpartiet kanske så små-
ningom kommer med i uppgörelsen. Den dag socialdemokraterna deklare-
rar dessa mål underlättas möjligheterna för detta.
För övrigt har Gunnar Hökmark rätt, Åke Wictorsson. Årtalen 1995 och
1996 är borta. Det var därför jag i mitt inledningsanförande sade att detta är
en sorgens dag för dem som sett fram emot en kärnkraftsavveckling. Just
den första starten av avvecklingen är skjuten i ett töcknigt fjärran. Skall årta-
let 2010 inge något förtroende - och det är svårt att återvinna förtroende när
man har övergivit oåterkalleliga beslut och när man har övergivit talet om att
kärnkraften inte hör hemma i ett civiliserat samhälle - då behövs kraftfulla
åtgärder, och det är av den anledningen vi har föreslagit en lagstiftning.
Det är också därför vi tror att det är alldeles nödvändigt med ett hushåll-
ningsmål, i stället för att hushållningen så där i allmänhet - hur den nu
lyckas - skall avgöra när kärnkraftsawecklingen börjar. Har man inte satt
upp några mål är risken stor att man inte når särskilt långt. I varje fall är det
min erfarenhet från 30 år inom industrin att man måste veta vart man vill om
man skall komma någonvart.
Åke Wictorsson påstår att miljöpartiet icke är förankrat i verkligheten och
inte inser vad regional balans och näringslivspolitik kräver, men jag tror då
att han har fel. Men det är klart att vi har andra utgångspunkter, mer långsik-
tiga och mer radikala. Åke Wictorsson påstår då att detta icke har med verk-
ligheten att göra. Den verklighet som vi ser inger oss stor oro, och därför
krävs radikala mål.
Anf. 83 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Åke Wictorsson kritiserade vänsterpartiet för att vilja ha en
snabbare takt för avvecklingen av kärnkraften än vad de tre avtalsslutande
partierna vill ha. Jag tolkar det som att överenskommelsen innebär att när
man undanröjer beslutet om avvecklingsstart 1995/1996, flyttar man också
tidpunkten framåt i tiden, dvs. det innebär en senare start för kärnkraftsav-
vecklingen.
Åke Wictorsson sade vidare att den politik vänsterpartiet står för, dvs. att
vi kräver att årtalen 1995 och 1996 skall stå fast, inte är en realistisk och verk-
lighetsförankrad politik. Det är en grov felaktighet. Jag vill erinra om att det
så sent som i april 1990 presenterades en rapport om kärnkraftsavveck-
lingen, som byggde på förutsättningen att awecklingen skulle starta
1995/1996. Det var en rapport signerad av Ingvar Carlsson, Rune Molin, Bir-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
gitta Dahl och Stig Malm, som visade att avvecklingen då - dvs. i april, för
ungefär ett år sedan - varmöjligutanattdet skulle leda till nöd, missväxt och
svält i landet. Jag tror fortfarande att det är möjligt att börja avvecklingen då
och att denna avvecklingstakt är möjlig. Detta grundar jag på att vi har god
tillgång på elektricitet.
I socialdemokratin och fackföreningsrörelsen finns det - tycker jag - en
farlig överbetoning av vikten av billig elektricitet. Man inser - det utgår jag
ifrån - att billig svensk elektricitet bara kan finnas kvar en kort tid. Man
borde också inse att tillgången på billig elektricitet, förutom att ge konkur-
rensfördelar, också medför en del nackdelar, nämligen konservering av
gamla föråldrade industristrukturer. Det är branscher som behöver omstruk-
tureras. Devalveringspolitiken innebar att man erbjöd arbetskraft till lågt
pris, men näringspolitiken är nu inriktad på att överbrygga de svårigheter
som uppstått som en konsekvens av denna politik. Erfarenheterna från de-
valveringspolitiken skulle kunna överföras till resonemanget om värdet av
billig elektricitet. Billig elektricitet och arbetskraft är i vissa avseenden en
fördel, men i andra avseenden en nackdel.
Anf. 84 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Jag vill - som Hadar Cars - till Lennart Pettersson, som nu
lämnar utskottet, betyga min uppskattning. Jag vill säga tack för ett mycket
gott kamratskap under åren. Jag var ordinarie i näringsutskottet, men de se-
naste åren var jag ändå inte mycket där. Vi har i alla fall haft många diskus-
sioner och debatter och de har varit givande.
Jag vill sedan konstatera en annan självklarhet. Det är alldeles uppenbart
att denna uppgörelse innebär en rad insatser för en snabbare förnyelse av
vårt energisystem. Detta möjliggör självklart en snabbare kärnkraftsav-
veckling - något annat resultat kan det inte bli.
I uppgörelsen är vi också överens om att vi noga skall följa dessa resultat.
Det är dessa resultat som kommer att avgöra när vi kommer att påbörja
kärnkraftsawecklingen. Det må vara att vi har litet olika nyanser på bedöm-
ningen av dessa resultat, men uppgörelsen är klar på den punkten; vi skall
göra det så snart som vi har resultat framme.
Jag förutsätter också att dessa partier står fast vid uppgörelsen. Det inne-
bär att det finns en majoritet i denna fråga - så långt vi nu kan överblicka
situationen. Jag förutsätter också att alla partier i riksdagen har respekt för
i demokratisk ordning fattade beslut. Jag tycker nog därmed, Åke Wictors-
son, att det är att göra en höna av en fjäder när Åke Wictorsson vill sätta
denna fråga som något slags ”vara eller icke vara” för en borgerlig regering.
Låt oss lösa detta om vi kommer så långt som till att förhandla om en rege-
ringsförklaring. Jag tycker att vi i dag har lagt bästa möjliga grund för ett
samarbete även på den punkten.
Anf. 85 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Fru talman! Jag var, Ivar Franzén, med på den tiden då det begav sig. Då
lärde jag mig att när det gäller frågan om borgerligt regeringssamarbete var
det i varje fall utomordentligt farligt att betrakta energipolitiken som en fjä-
114
der som man gjorde en höna av. En eventuellt förskräcklig framtid får väl
visa om mina farhågor denna gång är berättigade i detta avseende.
Gunnar Hökmark utnämnde mig till en agitator på förstamaj som redovi-
sade fördomar mot marknaden. Jag redovisade inte fördomar mot markna-
den. Tvärtom redovisade jag att vi i vårt land sedan väldigt lång tid har haft
en fri marknadsekonomi, men vi har på olika områden funnit att det fordras
korrigerande ingrepp från samhällets sida. Socialdemokratin har på den
punkten varit en mycket aktiv och drivande kraft. Om det är att bli en agita-
tor på förstamaj - låt mig då få vara det.
Flera av mina meddebattörer har tagit upp frågan om den förtida avveck-
lingen. Jag vill erinra er om att när vi fattade detta beslut 1988 sades det att
det 1990 skulle bli fråga om en kontrollstation. Den blir alltså genom detta
energipolitiska beslut i realiteten något förskjuten. Det är den kontrollsta-
tionen som vi diskuterar. Vid denna kontrollstation skulle man konkret klar-
göra vilka åtgärder för energitillförsel som måste vidtas för att det inte skulle
resultera i elbrist eller osäker eltillförsel vid mitten av 90-talet.
Det nuvarande förslaget innebär ett fullföljande av detta beslut. Det inne-
bär att man genom dessa årliga prövningar skall se till att man får underlag
för en avveckling av kärnkraften, så att den kan slutföras år 2010. Jag kan
inte, Lars Norberg, se att det behöver innebära en sorgens dag - tvärtom.
Jag finner att beslutet är bättre förankrat i den praktiska verkligheten nu än
det var när vi första gången tog detta ställningstagande.
Jag tror, Lars Norberg, att ni underskattar svårigheterna med att förankra
en sådan radikal förändring av energi- och miljöpolitiken som ni vill ha i en
folkmening som präglas av ett kärvt ekonomiskt klimat, arbetslöshetshot,
strukturrationaliseringar och andra snabba förändringar som hotar jobb och
sysselsättning. Det är där min kritik mot er politik finns.
Anf. 86 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag vill instämma i vad andra talare sagt om näringsutskottets
ordförande, som har lett förhandlingar och arbete på ett utomordentligt sätt.
Jag vill också tacka Åke Wictorsson. Han har nämligen här i kväll illustre-
rat att frågan om vad man är överens om verkligen är intressant att disku-
tera. Det som ni är överens om i energiöverenskommelsen är för det första
att ge oss moderater rätt i vår verklighetsbeskrivning, att det inte går att för-
tidsavveckla kärnkraften med början 1995 och 1996 och att det är ett hot mot
svenskt näringsliv och svensk industri. För det andra är ni överens om att ni
skall avveckla kärnkraften, dvs. halva vår produktionskapacitet. Det skall ni
göra med hjälp av ett utgiftsprogram till biobränslen och vindkraft på 3,8
miljarder kronor. Tror verkligen Åke Wictorsson att biobränslen och vind-
kraft kan ersätta halva vår elproduktion? Om han tror det bäddar han just
för den osäkerhet som kommit att prägla svensk energipolitik så länge.
Fru talman! Jag vill sedan beröra frågan om regeringsalternativ. När det
gäller långbänkar vill jag säga följande. Den regering som vi nu har måste
sägas ha hanterat energipolitiken som ”alla långbänkars moder” - om jag får
använda det uttrycket. Det har nämligen dröjt väldigt länge innan väldigt
litet har kommit ut. Fortfarande finns det egentligen ingen energipolitik för
90-talet.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
115
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
116
Frågan är då: Vad avser ni att ha för regeringsalternativ? På vilket sätt
skall ni kunna föra regeringspolitik under de kommande åren tillsammans
med miljöpartiet eller vänsterpartiet - eller jag vet inte vad? Ni vet dessutom
inte själva vad ni vill. Åke Wictorsson undvek nämligen mycket noggrant att
svara på den rätt viktiga fråga som jag ställde. Jag frågade vad Åke Wictors-
son anser är socialdemokratins uppfattning när det gäller vattenkraften. Jag
vill gärna pressa på för att få svar på den frågan nu, därför att det vore intres-
sant att få det före Rune Molin.
(forts.)
På grund av demonstration på åhörarläktaren beslöt kammaren kl. 19.22
på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till dess att
ordningen återställts.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.25.
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)
Anf. 87 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Man kan konstatera att de som mest intensivt talar om att man
vill ha moral i energipolitiken inte kan uppvisa moral, respekt och tolerans
inför den folkvalda församlingens möjlighet att föra en seriös diskussion.
Fru talman! Jag ställde frågan till Åke Wictorsson vad han anser om vat-
tenkraften, för det kan ha ett visst intresse med en deklaration från hans sida
om vad socialdemokratin anser innan Rune Molin talar om vad han anser.
På det sättet kanske vi kan få en spännande debatt mellan dessa två energi-
politiska företrädare för socialdemokratin. Jag vet nämligen från tidigare
riksdagsdebatter att Åke Wictorsson avvisat en utbyggnad av vattenkraften,
medan Rune Molin tillstyrker en utbyggnad av vattenkraften. Mot bakgrund
av att Åke Wictorsson säger att man är överens om så mycket och att det är
en stark energipolitik, ser jag fram mot detta svar.
Låt mig till sist bara föra fram den enkla reflektionen: Tala gärna litet mer
om vad svensk ekonomi under 1990-talet kommer att kräva. Jag säger det
inte bara av ekonomiska skäl. En förutsättning för en vettig energi- och mil-
jöpolitik kommer att vara att vi har en stark ekonpmi under 1990-talet. Då
går det inte att motarbeta användningen av el på det sätt som framför allt
socialdemokratin i praktiken gör sig till tolk för.
Anf. 88 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall instämma i hyllningarna till Lennart Pettersson först,
så att jag inte glömmer bort det.
Sedan till själva saken: Jag tycker Hadar Cars replik till Åke Wictorsson
på ett alldeles utmärkt sätt illustrerade mitt resonemang om en överenskom-
melse på bräcklig grund. Den beskrivning han gör är att de tre partierna är
överens om att vissa förutsättningar skall föreligga för att dels inleda avveck-
lingen, dels avgöra med vilket tempo den skall ske. Han sade dessutom att
man kan förutse att partierna inte kommer att vara överens om när dessa
förutsättningar föreligger. Det innebär, om jag tolkar överenskommelsen
som jag tror och befarar att den kommer att tolkas av folkpartiet, att man
mycket väl med hänvisning till överenskommelsen kommer att kunna säga
att kärnkraften skall vara kvar efter 2010.
Jag skulle också kunna befara att folkpartiet, utan att dagtinga alltför
mycket med sitt samvete, kan driva en gemensam energipolitik med modera-
terna och ändå hävda att man håller fast vid huvuddragen i överenskommel-
sen med socialdemokraterna.
Anf. 89 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag vill också inleda med att rikta ett tack till Lennart Petters-
son för hans sätt att sköta ordförandeskapet i näringsutskottet. Det har alltid
varit ett nöje att delta i förhandlingarna där under hans ordförandeskap.
Sedan till Åke Wictorsson: Jag skulle inte vara så ledsen om jag inte visste
att det i och för sig inte är någonting som hindrar en avveckling 1995/96. Det
finns inga tekniska eller ekonomiska hinder. Det är jag helt övertygad om.
De hinder som finns är att näringslivet med lock och pock och hot och skräm-
sel försöker övertyga socialdemokratin och fackföreningsrörelsen att det
inte går. Och då går det naturligtvis inte, om näringslivet gör allt för att sabo-
tera en sådan avveckling 1995/96.
Det är därför jag menar att eftersom socialdemokratin inte har näringsli-
vet med sig i denna utveckling, gäller det att ha en kristallklar politik med
klara målsättningar och klara verba för att man skall nå någonvart. Utan
fastställda mål, metoder och regler så kommer det att misslyckas.
Så har vi detta att man föreställer sig att man måste ersätta kilowattimme
med kilowattimme. Det är ett enkelt demagogiskt knep som används i elpoli-
tiken. I själva verket är det en massa kilowattimmar som kan ersättas med
vanlig värmeenergi, eldning i pannor, villapannor och fjärrvärmepannor.
Det tar man tydligen inte med i beräkningen när man talar om att det inte
går att ersätta två reaktorer med annan energi och med hushållning. Med
2 % hushållning per år sparar man in en reaktor om året ungefär i total-
energi. Så länge man har en mix av värmeenergi och elenergi i utnyttjandet
av dessa reaktorer är det väldigt enkelt att ersätta dem.
Miljöpartiets politik är förvisso förankrad i verkligheten. Men vi måste
också peka på de problem som finns i verkligheten: de långsiktiga ekologiska
problemen. Om man inte förankrar politiken i den verkligheten leder den
på sikt till olycka.
Anf. 90 ÅKE WICTORSSON (s) replik:
Fru talman! Gunnar Hökmark oroar sig över att de föreslagna åtgärderna
inte är tillräckliga för att klara kärnkraftsawecklingen till 2010. Det är just
mot den bakgrunden, och för att vi skall få en årlig kontroll av detta, som vi
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
117
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
skall ha en årlig redovisning och prövning i riksdagen. Självfallet får man |
ställa.
|
Energipolitik |
När det gäller vattenkraften har vi mycket klart i utskottsbetänkandet re- Jag vet inte riktigt varifrån det kommer att socialdemokratin skulle motar- Jag vill säga några ord om hur man skall tolka en trepartiuppgörelse och Lars Norberg säger att han redovisar en kristallklar politik. Det är möjligt Sedan vill jag ändock i min sista replik till Lars Norberg, som nu lämnar Anf. 91 Industriminister RUNE MOLIN (s): Fru talman! En tillgång till energi, främst elektrisk energi, till konkurrens- Men energiförsörjningen handlar inte enbart om ekonomi. Ett allmänt |
|
118 |
lig ekonomi. |
Efter det dramatiska 1970-talet med upprepade oljekriser och intensiv de-
batt om kärnkraftens risker blev det uppenbart att detta allmänna förtro-
ende för energisystemet saknades. Vi minskade vårt oljeberoende genom
kraftfulla åtgärder. Många försök gjordes också för att nå en bred enighet
om kärnkraftens roll i vår energiförsörjning. Men någon enighet uppnåddes
inte på den traditionella vägen, utan vi tvingades 1980 gå ut med en folkom-
röstning som skulle bilägga tvisterna och försona de grupper som stod mot
varandra.
Linje 2, där jag var aktiv, presenterade en långsiktig omställningsstrategi,
som sträckte sig över tre årtionden. Denna strategi visade hur det skulle vara
möjligt att ställa om energisystemet bort från kärnkraften och samtidigt ta
ansvar för välfärd, sysselsättning och miljö.
Den första tioårsperioden, 80-talet, skulle i huvudsak ägnas åt att med
hjälp av forskning och utveckling skapa en tillräcklig kunskapsbas. Den be-
dömde vi som nödvändig för att undvika allvarliga misstag under omställ-
ningen.
Den andra tioårsperioden, som vi nu har kommit in i, skulle handla om att
efter hand omsätta kunskaperna i praktisk tillämpning. Mot slutet av perio-
den, dvs. mot slutet av 90-talet, bör beprövad och tillförlitlig ny teknik finnas
tillgänglig. Den skall under den sista tioårsperioden föras ut med full kraft
och ersätta kärnkraften.
Trots att linje 2 med denna långsiktiga strategi fick flest röster, och trots
att riksdagen 1980 fattade ett beslut att energisystemet skall ställas om enligt
denna strategi, uppnådde vi inte det ömsesidiga förtroende som är en förut-
sättning för en långsiktig stabil energipolitik. De gamla motsättningarna
fanns kvar, och misstroendet underblåstes av en fortgående energipolitisk
debatt.
Å ena sidan fanns misstron mot att åtagandet att avveckla kärnkraften till
2010 verkligen skulle fullföljas. Å den andra sidan fanns det en lika uttalad
misstro mot att energisystemet verkligen skulle kunna försörja industri och
allmänhet med energi till rimliga priser.
Olika försök gjordes under senare år för att överbrygga motsättningarna
och skapa det förtroende som en långsiktig energipolitik förutsätter. Fram-
gångarna härvidlag var inte tillräckliga, och en total låsning med oförenliga
riksdagsbeslut hotade. I det läget inbjöd statsministern till överläggningar
för att åstadkomma ett underlag för en hållbar energipolitik. Efter ett tålmo-
digt arbete kunde socialdemokraterna tillsammans med folkpartiet libera-
lerna och centerpartiet presentera en överenskommelse om riktlinjer för
energipolitiken. Trepartiöverenskommelsen har utgjort utgångspunkten för
regeringens energipolitiska proposition i år, inkl, att vattenkraften i de fyra
outbyggda älvarna inte skall byggas ut. Det är det som gäller i den överens-
kommelse som vi i dag behandlar. Men det hindrar inte att det finns möjlig-
heter till personliga uppfattningar i enskilda frågor i energipolitiken för med-
lemmar i de olika partierna. Överenskommelsen innebar icke någon munka-
vel för partifolket.
Jag kan konstatera att utskottsmajoriteten i allt väsentligt ställer sig
bakom propositionens förslag. Jag utgår därför från att kammaren med bred
majoritet kommer att stödja utskottsmajoriteten. Det är en bred majoritet
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
119
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
120
som utgör en markering av att dessa energipolitiska riktlinjer kommer att
gälla för lång tid framöver. Därigenom kan tillräcklig långsiktighet skapas
för att allmänheten och marknadens aktörer skall kunna göra de långsiktiga
uppbindningar som kan krävas.
De konkreta förslag som riksdagen i dag har att ta ställning till avser i fler-
talet fall program på fem år. De 3,8 miljarder kronor som Hökmark har kom-
mit tillbaka till gång på gång är 3,8 miljarder för denna första femårsperiod.
Det utgör bidraget, stödet, till en del av de investeringar som kommer till
stånd. Jag skulle tro att med de 3,8 miljarder kronorna blir det fråga om inve-
steringar på över 10 miljarder kronor under den första femårsperioden. Se-
dan blir det naturligtvis möjligt att varje år pröva om det behövs ytterligare
resurser.
Förslagen har emellertid längre bärighet än så, eftersom de utgör en del
av den 30-årsstrategi som vi och folkpartiet lanserade redan inför folkom-
röstningen 1980. Förslagen markerar att vi går från skede 1 till skede 2 i
denna trestegsstrategi. Det handlar i stor utsträckning om att kunskap från
laboratorier och försöksanläggningar efter hand förs ut i praktisk tillämp-
ning.
Kritik har framförts mot att överenskommelsen inte innehåller en precise-
rad tidsplan för när reaktorerna skall stängas av, utan endast en hänvisning
till att det skall ske när hushållningen med el och tillförsel av el från miljöac-
ceptabel produktion gör det möjligt att stänga reaktorer med bibehållna
konkurrenskraftiga elpriser. Det är riktigt. Någon exakt tidsplan såg vi inte
någon möjlighet att fastställa. Jag vill i det sammanhanget fästa kammarens
uppmärksamhet på att vi också föreslår att riksdagen skall besluta att myn-
digheterna fortlöpande utvärderar resultaten av ansträngningarna. Rege-
ringen skall varje år i budgetpropositionen redovisa dessa frågor. Rege-
ringen skall också i sammanhanget redovisa sådana ytterligare åtgärder som
kan vara motiverade. Sedan tidigare redovisar regeringen årligen i budget-
propositionen drifts- och säkerhetsförhållandena i de svenska kärnkrafts-
reaktorerna.
Det jag har sagt är också ett svar till Gunnar Hökmark på frågan om vid
vilken tidpunkt den första reaktorn kan läggas ned. Det kommer att ske när
det blir möjligt med hänsyn till tillförsel, välfärd och ekonomi.
Genom denna samlade årliga redovisning får riksdagen varje år en hel-
täckande information om hur omställningsarbetet fortskrider och kan då ta
ställning till om regeringens åtgärder är till fyllest. Riksdagens ledamöter
kan då också genom att väcka motioner lämna förslag till sådana ytterligare
åtgärder som kan anses nödvändiga. Genom detta arrangemang tillförsäkras
riksdagen ett reellt inflytande över hur omställningen av energisystemet fort-
skrider.
När det gäller Ivar Franzéns fråga om etanolproduktionens förenlighet
med de handelspolitiska reglerna, kan jag säga att de kontakter företrädare
för regeringskansliet har haft med EG inte har kunnat visa att det föreligger
några invändningar mot etanolproduktion ur spannmål i enlighet med de
förslag som redovisats i propositionen.
Jag känner stor tillfredsställelse över att vi har lyckats med denna breda
överenskommelse i energifrågan. Jag hemställer därför att riksdagen ger sitt
stöd för en långsiktigt hållbar energipolitik genom att ställa sig bakom ut-
skottets majoritet.
Innan jag slutar vill jag ställa en fråga till Gunnar Hökmark om vad det
är för energipolitik som vi kan se fram emot om det skulle gå så illa som
moderaterna räknar med, dvs. att Carl Bildt får bilda en borgerlig samlings-
regering.
Jag respekterar att moderaterna har sin politik och driver sin politik. Det
är inte det jag ifrågasätter. Det finns nu något som kallas regeringsprogram
och som heter Ny start för Sverige, och det talas om att det skall bedrivas
en energipolitik i denna regering. I programmet framkommer det att denna
regering skall vara fast besluten att säkerställa tillgången på elkraft och an-
nan energi till internationellt konkurrenskraftiga priser i Sverige.
Vad är det här för politik? Är det utskottsmajoritetens politik som presen-
teras här i riksdagen i dag och som folkpartiet står bakom? Eller är det mode-
rata samlingspartiets politik som finns i reservationerna och som står emot
utskottets majoritetsförslag i dag? De frågorna kan också gärna de andra
partierna svara på.
Anf. 92 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag vill gärna ge Rune Molin den lilla vänligheten att han har
tillfört debatten ett något lugnare tonfall, även om han för den skull inte all-
tid har rätt i olika saksynpunkter. Det gäller inte minst hans väldiga över-
skattning av vad trepartiöverenskommelsen innehåller. Som jag har sagt tidi-
gare i dag innebär den för det första att man ger oss moderater rätt i fråga
om att beslutet om 1995/96 var ansvarslöst. För det andra innehåller den ett
program på 3,8 miljarder. Om det verkligen är detta som Rune Molin menar
med en långsiktig energipolitik för 90-talet, är det inte mycket om han samti-
digt har målet att avveckla halva den svenska kapaciteten för elproduktion i
form av den el som produceras med hjälp av kärnkraft.
Moderaterna och folkpartiet har i programmet en Ny start för Sverige
sagt - vilket säkert Rune Molin har kunnat läsa - att någon förtida avveck-
ling inte kommer att ske. Jag tycker inte att Rune Molin skall vara alltför
hätsk mot det. Det är på denna merit som Rune Molin blev utnämnd till
energiminister och som tvingade Birgitta Dahl att lämna posten.
Men vi moderater kommer däremot, och det är min uppfattning, inte att
upprätthålla fiktionen av 2010. Det är av det skälet, fru talman, att fiktionen
om 1995/96 visade sig vara skadlig för svensk energiförsörjning och svensk
energipolitik. Nu lyfter Rune Molin fram den fiktionen, och han lovar att
det skall bli årliga kontrollstationer och i praktiken en ytterligt planmässig
styrning av tillförseln och användningen av energi. Det kommer att bli skad-
ligt för Sveriges möjligheter att hävda sig under 90-talet. 90-talet handlar om
att klara miljöutmaningen, men också om den utmaning som den ekono-
miska återhämtningen ställer krav på.
Fru talman! Rune Molin blev litet vred när frågan ställdes om var socialde-
mokratin står i fråga om vattenkraften. Jag anser inte alls att socialdemokra-
terna är särskilt bundna av överenskommelsen med de andra partierna.
Självfallet skall ni tycka vad ni tycker. Men det rimliga är att ni talar om vad
ni tycker. Ni har visserligen talat om vad ni tycker i en mängd andra frågor
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
121
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
under 80-talet där ni har svängt om efter valet, t.ex. när det gäller den förtida
avvecklingen. Men vad tycker svensk socialdemokrati? Vill ni bygga ut vat-
tenkraften eller ej?
Anf. 93 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Det är förvisso sant att det har varit svårt med förtroendet
för energipolitiken, herr industriminister. Den bristen är det många som är
ansvariga för. Men nu vänder jag mig till socialdemokraterna.
Inom linje 2 klargjorde man att man ville avveckla kärnkraften, som då
omfattade 5 reaktorer, genom att bygga ut den med 150 % till 12 reaktorer
och 150 % högre effekt. Det minskar naturligtvis förtroendet för politiker
när man talar om avveckling genom utbyggnad. Människor inser att detta är
double talk, ”dubbelt tal”.
Samma sak har vi under 1980-talet hört från Birgitta Dahl. Hon har åtskil-
liga gånger visat stor ordkraft när det gäller energipolitiken, men vi har sett
mycket litet handlingskraft. Regeringen har missat de chanser den haft. I
stället för att lägga ned Ringhals 2 när vi hade ett stort överskott på el, sat-
sade man 1,2 miljarder på att reparera den reaktorn.
Under 1986 frångick regeringen beslutet att hålla realpriset på olja högt.
Därigenom åstadkoms ganska snabbt en kris i den bioenergiuppbyggnad
som just då pågick. Flistillverkarna var plötsligt inte längre konkurrenskraf-
tiga på värmemarknaden.
När det gäller de oförenliga besluten anser vi i miljöpartiet att de är väl
förenliga om man förenar dem med en femte sak, nämligen en hushållnings-
och effektivitetssatsning med det konkreta mål som vi talat om på 2 % per
år. Då kan man förena kärnkraftsavveckling 1995/96 med koldioxidmål, äl-
varnas bevarande, och med sysselsättning och välfärd. För övrigt går välfärd
och kärnkraft enligt vår uppfattning icke att förena.
Vi saknar långsiktigheten. Det är därför svårt att tro på de mål som rege-
ringen talar om. I dag säger Rune Molin att avvecklingen kommer att ske
när den blir möjlig. Den 31 maj sade han här i kammaren: ”Det betyder att
år 2010 skall kärnkraften vara borta. Den politik som vi nu lägger upp i den
energiproposition som för närvarande behandlas i utskottet skall leda till det
resultatet.” Inom 11 dagar får vi två motstridiga besked. Då är det svårt att
känna förtroende för politiken.
Anf. 94 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Rune Molin inledde med att erinra om folkomröstningen
1980. Jag vill gärna citera det som dåvarande statsministern Thorbjörn Fäll-
din skrev i propositionen efter folkomröstningen och som folkpartiet står
fast vid: ”---Resultatet av omröstningen innebär att blocken nummer elva
och tolv i det svenska kärnkraftsprogrammet kan byggas färdigt. Högst tolv
kärnkraftsblock kan därmed utnyttjas under sin tekniska livslängd---”,
Det avsteg som gjordes från det som folkpartiet och socialdemokraterna
var överens om i linje två, var när regeringen genomdrev beslut i riksdagen
om att tidigarelägga avvecklingen av två kärnkraftsreaktorer. Som en följd
av överenskommelsen noterar vi att den delen av den socialdemokratiska
122
politiken inte längre är aktuell, och vi anser det utmärkt bra att det förhåller
sig så.
När man talar om energipolitik på så lång sikt som 30 år, vilket var det
naturliga efter 1980 års folkomröstning, är det självklart att man inte har
möjlighet att förutse alla frågor som kan bli aktuella. En sak som har vuxit
i betydelse, och det tror jag säkert att Rune Molin håller med mig om, är
konsekvenserna av växthuseffekten.
År 1980 insåg vi inte, vilket inte alls är något märkvärdigt, att ett av de
allvarligaste hoten mot vår miljö är den växthuseffekt som är en följd av
ökade utsläpp av koldioxid och andra gaser på grund av den ökande använd-
ningen av fossila bränslen. Detta är någonting som av självklara skäl försvå-
rar den omställning av energisystemet som vi önskade 1980, eftersom det
lämnar oss ganska få alternativ i dagens läge, egentligen endast bioenergi
och vind.
Det är därför positivt att årets energiöverenskommelse ger klart uttryck
för att vi skall utveckla och tillvarata de två alternativ som finns som ger oss
möjlighet att få energi på ett sätt som inte skadar miljön.
Fru talman! Det är också givet att det europeiska energisamarbetet, sam-
manbindningen med det europeiska elnätet, inte gärna kunde förutses 1980
och att det får konsekvenser för oss i olika avseenden och minskar utrymmet
för en självständig svensk elpolitik. En sådan politik blir inte lika lätt att föra
när vi knyter ihop vårt elnät med det europeiska nätet. Vi inser dock att be-
hovet av ökad konkurrens på energimarknaden, för att bevara konkurrens-
kraften i svenskt näringsliv, är stort och växande.
Jag anser att vi genom överenskommelsen har löst en hel del problem och
att vi med det beslut som nu skall fattas tar viktiga steg framåt.
Anf. 95 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Industriministern! Det finns likheter mellan å ena sidan folk-
partiet och socialdemokraterna och å andra sidan miljöpartiet i synen på
kärnkraftsawecklingen, något som bekymrar mig. Det är den brist på oro
eller bekymmer som man känner inför tidsaspekten. Miljöpartisterna har
sagt att man kan avveckla kärnkraften på tre år. Det är bara att knäppa med
fingrarna och ta bort den. Det går lätt som en plätt, om jag citerar någon av
deras företrädare rätt. Jag tror inte att det går lätt som en plätt.
Jag har i mitt inledningsanförande sagt att vi börjar få brist på tid om vi
skall kunna avveckla kärnkraften fram till år 2010. Det som refereras i betän-
kandet är att årtalet 2010 inte enbart, eller huvudsakligen, bygger på kärn-
kraftens tekniska livslängd, utan att det också är en sorts markering för en
trovärdig politik. Det är en helthetsbedömning: Detta är lämpligt för att
kärnkraftsawecklingen skall vara trovärdig. Kärnkraftsverken börjar bli
gamla, och vi har sagt att vi skall avveckla, och här har vi ett lämpligt år.
Detta börjar nu moderata samlingspartiet, det största borgerliga partiet,
att ifrågasätta, och man får alltmer stöd från folkpartiet. Den fråga som
Rune Molin ställde till moderaterna om vilken politik som en eventuell fram-
tida borgerlig regering kommer att driva på energiområdet är också en test
på hur hållbar överenskommelsen egentligen är.
Säger man i folkpartiet som man tidigare har gjort, att en förtida aweck-
ling - vad nu det är för uttryck - inte kommer i fråga, är år 2010 ifrågasatt.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
123
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
124
Säger man dessutom att detta är förenligt med överenskommelsen, anser jag
att det kräver ett klargörande av vad regeringen menar och Rune Molin me-
nar med en avveckling till år 2010. Är detta dead line, är detta stopp, skall
det vara stängt. Min följdfråga blir naturligtvis, vilket jag sagt flera gånger
tidigare i dag: När måste man börja för att vara färdig till år 2010?
Anf. 96 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Jag kan ha full förståelse för att industriministern njuter om
han kan åstadkomma någonting av en förtida offentlig regeringsförhandling
här i kammaren. Nu varken kan eller vill jag bereda industriministern det
nöjet att delta i en sådan diskussion.
Däremot vill jag göra två korta konstateranden. Jag kan instämma i indu-
striministerns beskrivning av uppgörelsen och hur den är förankrad i riksda-
gen, vilket innebär att riksdagen kommer att ha ett betydande inflytande på
energipolitiken oavsett vilken regering det blir i höst. Det finns då ett osäker-
hetsmoment, och kanske det största, nämligen om socialdemokraterna, vil-
ket har hänt förr, har en politik före ett val och en annan efter.
Det kanske är plats för en liten självrannsakan innan man går ut och försö-
ker misstänkliggöra andras goda vilja och förmåga att fullfölja en uppgö-
relse. Vi för vår del vill helhjärtat göra bästa möjliga av situationen, och det
tror jag alla har förstått.
Jag vill också klart deklarera att år 2010 för oss är ett absolut fast årtal,
och jag har upplevt att det också är detta för socialdemokraterna. Men det
kunde vara bra att få en ytterligare bekräftelse på detta.
Anf. 97 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Årtalet 2010 har kommit upp i flera inlägg. Jag svarade i en
interpellationsdebatt för någon tid sedan att vi står fast vid det beslut riksda-
gen tagit i den här frågan. Det är det som gäller. Det gäller i dag också, och
det gäller framöver.
Herr Hökmark undviker att svara på den fråga jag ställde. Jag ställde bara
en enda fråga. Han undviker att besvara frågan om vilken politik som skall
föras av en regering som skall bildas av de icke-socialistiska partierna, som
det heter. Då måste jag fråga mera konkret.
Herr Cars gjorde ett sympatiskt inlägg här och han kom fram till att det
positiva i vår överenskommelse är att vi bl.a. satsat på utveckling av förny-
bara energislag. Det gör vi med 3,8 miljarder kronor tillsammans med hus-
hållen. Såvitt jag förstår nu av reservationerna i utskottet så vill moderaterna
inte ge pengar till utveckling av de förnybara energislagen.
Det beslut som vi nu får, och som det finns en bred majoritet för i riksda-
gen, kommer att träda i kraft från den 1 juli under det nya budgetåret. Min
konkreta fråga blir: Hur blir det med dessa anslag med moderaterna i led-
ningen för en borgerlig regering? Hur blir det nästa riksdag? Blir det några
pengar till hushållningsåtgärder? Blir det några pengar för utveckling av bio-
bränsletekniken, vindtekniken, bränsleceller osv.? Blir det något stöd för
kraftvärme baserad på biobränslen? Moderaternas reservationer innebär ju
att det inte blir fråga om detta.
Jag litar på att centern och folkpartiet skall stå fast vid överenskommelsen.
Men det innebär ju att herr Hökmark å moderata samlingspartiets vägnar
får säga att den politik som han bedriver i riksdagen i dag inte kommer att
vara hållfast när man skall träffa den här överenskommelsen. Jag hoppas
verkligen inte att ni skall ställa till med samma långbänk som ni hade i rege-
ringen under Fälldins tid och som slutade med att ni bröt upp.
Jag hoppas vidare att den överenskommelse vi nu har träffat, som är lång-
siktig och som har ett brett stöd inte bara i den svenska riksdagen utan också
hos det svenska folket, även skall omfattas av en borgerlig regering. Jag hop-
pas, herr Franzén, att detta inte skall bli en fråga som splittrar en borgerlig,
eventuell, regering. Jag hoppas att vi skall kunna fullfölja den här politiken,
för jag tycker att den är bra.
Men jag frågar regeringsbildaren här, den potentielle regeringsbildaren,
han som utmålar sig överallt i massmedia såsom den som har rätt i allting och
som vet hur en slipsten skall dras, om de i hans parti är beredda att ställa
upp på den här långsiktiga och breda överenskommelsen eller om de tänker
vidhålla den politik som de redovisat i sina reservationer. I dessa kan man
också utläsa, vilket flera talare varit inne på, att det i själva verket inte hand-
lar om utveckling av förnybara energislag som skall ersätta kärnkraften utan
om att behålla kärnkraften. Moderaternas politik är att behålla kärnkraften,
vilket kan utläsas av dessa reservationer. Det är också den politik deras
stödtrupper företräder i alla möjliga lobbyorganisationer.
Därför är det så oerhört viktigt, eftersom detta är en mycket central poli-
tisk fråga att få ett begrepp om - inte för mig så mycket som för de svenska
väljarna, som skall ta ställning till de alternativ vi har i politiken - de måste ju
få veta vilken politik de röstar fram i höstens val om de stöttar moderaterna.
Den som röstar på de partier som ingår i den här överenskommelsen vet
att det är denna politik som kommer att gälla. Men den som röstar på det
parti som företräder en radikalt annorlunda politik och som vill ha kvar kärn-
kraften bör få detta klargjort för sig nu. Jag tycker att alla har skyldighet att
ge den konsumentupplysningen till de svenska väljarna.
Anf. 98 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ge Rune Molin rådet att vara litet mera öd-
mjuk när han använder uttrycket ”konsumentinformation”.
Vilket besked gav socialdemokratin väljarna före valet 1988? Kärnkraften
skulle förtidsavvecklas med början 1995 eller 1996. Vi kan i dag konstatera
att det försvunnit ut i det oåterkalleliga. Ni sade då nej till Europa och EG.
Ni sade nej till Öresundsbron, nej till marginalskattesänkningar. Det var fak-
tiskt så att man ansågs ha en felprogrammerad hjärna om man föreslog de
marginalskattesatser som Rune Molin sedan har försvarat.
Vi moderater har i kammaren presenterat vårt alternativ, och vi har också
lagt en gemensam grund tillsammans med folkpartiet i programmet ”Ny start
för Sverige”. Det är den minsta gemensamma nämnaren. I september, Rune
Molin, är det val, och då skall väljarna kunna påverka detta. Då kommer
väljarna att veta att vad vi har sagt står vi för även efter valet, men väljarna
vet att det som ni har sagt är som skrivet i vatten. Så litet mer ödmjukhet
inför själva frågan som sådan ber jag om, därför att Sverige under hela 1980-
talet har plågats av att ni fört in årtalsfixeringen i debatten. Därmed måste
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
125
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
126
Rune Molin dela ansvaret för de företag som av osäkerhetsskäl tvingats göra
investeringar utomlands och stänga enheter i Sverige.
Jag vet inte hur många jobb som Rune Molins och hans regerings ansvars-
lösa sätt har kostat Sverige - ett ansvarslöst sätt, som i dag kommer till ut-
tryck genom att han går ifrån det som en gång var oåterkalleligt.
Jag skulle också vilja ha besked om ert regeringsprogram. Vilket är det?
De gångna åren har ju visat att ni inte kan föra regeringspolitik i energifrå-
gan på egen hand. Jag själv agerar mycket hellre i ett parlament som stöd till
en ny regering tillsammans med folkpartiet och centern än tillsammans med
miljöpartiet och vänsterpartiet, därför att de inte tycker som ni. De utgör
tillsammans med er en betydande osäkerhetsfaktor, som icke blir mindre av
att Rune Molin faktiskt ännu inte skilt sig från denna debatt - han har inte
lämnat besked om var socialdemokratin står just i dag, oåterkalleligt eller
ej, i vattenkraftfrågan.
Anf. 99 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Först ett klarläggande när det gäller miljöpartiets kärnkrafts-
politik. Vi kräver en avveckling på tre år, men detta kräver också, om det
skall vara genomförbart, att det finns en majoritet i denna kammare på
50 %. Det i sin tur kräver att det finns en majoritet bland det svenska folket
som vill avveckla kärnkraften på tre år. Jag är övertygad om att vi kommer
att lyckas med den mobilisering som behövs för att avveckla kärnkraften på
tre år. Men i dag är vi inte i den situationen. Men - dess värre, kanske jag
skulle säga - efter en stor kärnkraftsolycka skulle den situationen ganska
snabbt kunna uppstå.
När det gäller regeringens program så var industriministern den 31 maj
ganska bestämd i fråga om årtalet 2010. I dag verkar det mera vagt. Man
kan konstatera att detta program, som nu utskottet lägger fram, inte innebär
någon klar början av kärnkraftsawecklingen och inte något klart slutår hel-
ler. Det är vagt, men det ginge väl an om man använde ordentliga styrmedel.
Vi föreslår att vi skall ha ett mål som man styr emot med hjälp av skatter
och annat. En tvåprocentig effektivisering per år betyder ungefär 8 terawatt-
timmar, dvs. en och en halv reaktor om året i energibesparing. Om man har
den målsättningen kan man komma i gång ganska snart utan att nödvändigt-
vis fastställa vilket år det rör sig om, men 1995—1996 vore alldeles säkert
möjligt.
Vi vill satsa 7 miljarder om året på utveckling av den inhemska energin
och på energihushållning, 2 miljarder över budgeten och 5 miljarder genom
omfördelning av investeringar från Vattenfall till nyinvesteringar på energisi-
dan. Detta är alltså tio gånger så mycket som regeringen är beredd att satsa.
Vi tror att detta behövs för att komma i gång med ett hållbart energipro-
gram, som inte bara ger oss kärnkraftsavveckling utan som också leder till
att vi blir av med de fossila bränslena i rask takt.
Anf. 100 HADAR CARS (fp) replik:
Fru talman! Under flera år drev folkpartiet utan gehör i denna kammare
kravet på en bioenergikommission. Det gjorde vi bl.a. mot bakgrund av att
vi såg ett hot mot möjligheterna att utveckla bioenergi. Faran låg i att man
snabbt, som regeringen då föreslog, skulle minska användningen av kärn-
kraft i Sverige och tvingas ersätta den med naturgas i stora kvantiteter. Kra-
ven på att vi skall satsa på bioenergi och vindkraft är starkt förankrade i folk-
partiet. Jag har uppfattat att de är starkt förankrade också i centerpartiet.
När man förhandlar kan man ha litet olika utgångspunkter, men vi kan
notera att krav som vi i folkpartiet under många år drev ensamma och som
då avslogs av majoriteten i riksdagen har vi nu fått gehör för i överenskom-
melsen. Det är positivt och bra. Därför borde det inte heller finnas anledning
att söka ge intryck av att vi skulle vara beredda att bryta upp från överens-
kommelsen. Jag tror att detta gäller även centerpartiet.
Jag utgår ifrån att överenskommelsen i denna som i andra avseenden lig-
ger fast efter valet oberoende av regeringskonstellationer. Om jag är elak,
vilket jag inte jag gärna vill vara, skulle jag kunna säga att eftersom detta
krav framför allt ställts av folkpartiet och centerpartiet, kunde garantierna
för att beslutet på denna punkt ligger fast vara sämre i den, måhända osanno-
lika, händelsen att socialdemokraterna skulle få egen majoritet.
Vi har just från folkpartiets sida träffat en överenskommelse tillsammans
med socialdemokraterna i skattefrågan. Jag är övertygad om att huvuddelen
av den överenskommelsen ligger fast. Lika viktigt och lika naturligt är det
att det finns förutsättningar att utveckla politiken vidare. Vi kan aldrig låsa
oss för evigt och för all framtid i olika avseenden när det gäller så stora frågor
som energifrågor och skattefrågor. Naturligtvis kan folkpartiet i en regering
tillsammans med moderaterna och centerpartiet utveckla skattepolitiken så
att man t.ex. sänker det totala skattetrycket och går vidare i den riktningen.
På samma sätt kan vi med utgångspunkt i den energiuppgörelse som nu träf-
fas gå vidare och utveckla energipolitiken på ett sådant sätt att både miljö-
aspekterna och förutsättningarna för att bedriva industiell verksamhet i Sve-
rige tas till vara. Det är vår ambition. Jag kan försäkra Rune Molin att ut-
gångspunkten för oss är att den uppgörelse som vi tillsammans med socialde-
mokraterna och centern har träffat kommer att ligga fast.
Anf. 101 ROLF L NILSON (v) replik:
Fru talman! Jag inledde mitt huvudanförande för några timmar sedan med
att säga att jag skulle använda den mesta av min taletid till att klaga. Det är
härmed uppfyllt. Jag har givetvis gjort detta därför att jag och mitt parti vill
ha en bättre energipolitik.
Jag vill avsluta med att säga att vi givetvis önskar att den politik som be-
skrivs i trepartiuppgörelsen blir framgångsrik, att vi uppnår målet att kärn-
kraftsavvecklingen skall vara avslutad 2010. Jag kan också lova att mitt parti
kommer att göra allt det kan för att målet skall kunna uppnås. Vi kommer
att driva på så att partierna kommer att hålla vad de har lovat i uppgörelsen.
Vi kommer att driva på tillsammans med den övriga miljöopinionen.
En slutfråga till Rune Molin: När kommer förslag om den nödvändiga kol-
dioxidavgiften på elproduktion?
Anf. 102 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Det känns nästan som en överloppsgärning, men jag vill ändå
för tydlighetens skull poängtera att centerpartiet har drivit en oerhört konse-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
127
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
kvent energipolitik. Vi har i denna uppgörelse gjort en hel del kompromis-
ser, men det är ingen som kan tro att vi har någon annan målsättning än att
minst nå upp till vad som förutsätts i uppgörelsen.
Anf. 103 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Jag vet inte ifall det är fel på mitt sätt att klargöra min uppfatt-
ning eller om det är Gunnar Hökmark som har vissa besvärligheter att förstå.
Beträffande vattenkraften har jag sagt att vi har träffat en överenskommelse
som innebär att de fyra orörda älvarna inte skall byggas ut med vattenkraft.
Detta är vad som gäller. Det är en uppgörelse som socialdemokratin har träf-
fat i sina partikongresser. Men det hindrar naturligtvis inte att det finns olika
uppfattningar bland partiets medlemmar, precis som det finns olika uppfatt-
ningar inom moderaterna i olika frågor. Jag har den uppfattningen att vat-
tenkraften fyller de allra flesta av de krav som vi ställde på de förnybara
energislagen i 1980 års folkomröstning. Den skall vara inhemsk, den skall
vara miljövänlig och den skall vara ekonomisk. Det är vattenkraften. Det
gör att jag tycker att vi bör pröva den. Men det innebär inte att detta ingår i
överenskommelsen. Det hindrar inte heller mig att ha denna uppfattning. Vi
får skilja på dem som har träffat denna överenskommelse som är partiet och
mig som har min uppfattning och som har rätt att driva den, precis som mo-
deraterna naturligtvis har rätt att driva sina frågor i förhållande till folkpar-
tiet när det gäller de gigantiska skattesänkningar som folkpartiet inte vill
vara med om därför att det vill slå vakt om välfärden. Men det hindrar inte
att ni kan träffa en överenskommelse.
Gunnar Hökmark säger att moderaterna står fast vid vad de har sagt före
valet och också efter valet. Det är ett klart besked. Det är alltså den politik
som ni företräder i den här riksdagsbehandlingen som ni vill få igenom i för-
handlingarna. Då var det glädjande att höra beskeden från folkpartiet och
centerpartiet i den senaste replikomgången. Jag tycker att vi har kommit en
bra bit på vägen.
Hadar Cars sade att överenskommelsen ligger fast och att folkpartiet inte
är berett att bryta upp från den. Ivar Franzén sade att minst det som förut-
sätts i överenskommelsen skall gälla i regeringsförhandlingarna. Därmed får
vi veta att det vi eftersträvat - en långsiktig och bred politisk uppgörelse för
att få den trygghet i planeringen som svensk industri behöver, som kraftindu-
strin behöver och som myndigheterna behöver - kan vi räkna med under 90-
talet, eftersom dessa två partier står fast vid sin energipolitik enligt det beslut
som riksdagen nu kommer att fatta. Då står, som Åke Wictorsson sade,
Gunnar Hökmark och moderaterna isolerade, precis som miljöpartiet och
vänsterpartiet. De är inte med när energipolitiken skall utformas, utan de
ställer sig vid sidan. Det är deras rättighet att göra det, men det ger inte pre-
cis förutsättningar för den trygghet i planeringen som skall ge jobb och inve-
steringar, utan det leder bara till att vi kommer att ha den här typen av debat-
ter även framöver och den osäkerhet som det kan skapa. Det är naturligtvis
någonting som moderaterna få ta sitt ansvar för.
Förste vice talmannen anmälde att Gunnar Hökmark, Lars Norberg och
128
Rolf L Nilson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.
Anf. 104 ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! Den fråga som nu debatteras är mycket viktig. Vi har väntat
länge på att få debattera den, i stort sett hela den här mandatperioden. Men
det finns många andra viktiga frågor som skall avhandlas här innan vi skiljs
om ett par dagar, varför jag har lovat den ärade fru talmannen att så gott jag
kan försöka bidra till att återvinna litet av den tid som gått förlorad bl.a. på
grund av demonstrationer här i dag.
Jag nöjer mig därför, fru talman, med att i mitt något avkortade anförande
vända mig till dem som ifrågasätter centerns avsikter med sin medverkan i
trepartiuppgörelsen.
Fru talman! Centerpartiet har länge och konsekvent drivit kravet på en
omställning av energisystemet bort från den farliga kärnkraften och de änd-
liga, miljöskadliga fossila bränslena och över till energikällor anpassade till
naturens eget kretslopp - biobränslen, sol, vind och vatten - bort från dyr-
bart och skadligt energislöseri och över till effektivisering och hushållning.
Problemet med kärnkraftens farlighet för människan och naturen har ald-
rig lösts. Därför måste kärnkraften avvecklas så snart som möjligt. Centern
har aldrig vikit från denna grundläggande uppfattning.
Vi har ofta, fru talman, känt stor oro och ibland vanmakt inför den brist
på förståelse som vi mött när vi här i riksdagen pekat på det självklara sam-
bandet mellan energianvändning och miljö, brist på förståelse för det natur-
vetenskapliga faktum att vi inte kan skapa energi utan bara omvandla den
från en form till en annan, från ordnade former till oordnade och mindre
tillgängliga.
Det har gått elva år sedan svenska folket genom folkomröstningen klar-
gjorde att vårt energisystem måste ställas om och att kärnkraften måste av-
vecklas. Under dessa elva år har så gott som ingenting gjorts av det som
måste göras för att tillmötesgå folkviljan.
Det är först nu genom överenskommelsen mellan regeringen, centern och
folkpartiet som det första viktiga steget tas på den väg som skall leda till ett
nytt energisystem och möjliggöra kärnkraftens avveckling.
Det ges nu tydligare signaler till marknadens aktörer, som också måste
inse de politiska realiteterna och rätta sig därefter.
Till dem som menar att överenskommelsen inte är tillräckligt kraftfull för
att få till stånd den omställning som är förutsättningen för att kärnkraften
skall kunna avvecklas till 2010 vill jag bara säga: Låt oss nu se vad som hän-
der och låt oss ta till vara de möjligheter att driva på tempot som ligger i de
överenskomna årliga avstämningarna. Det är ju först nu när vi börjat röra
oss i rätt riktning som takten är intressant.
Fru talman! Att springa fort så länge man springer åt fel håll är inte särskilt
meningsfullt.
Nu gäller det för alla och envar att utnyttja de möjligheter som ges. Det
gäller såväl allt från kraftindustrin och näringslivet till kommuner, bostads-
förvaltare och konsumenter som jordbruket och andra råvaruproducenter,
och slutligen gäller det tillverkningsindustrin.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
130
Det är hög tid att också övriga politiska partier tar sin del av ansvaret och
konstruktivt bidrar till den process som nu påbörjas i stället för att antingen
som moderaterna försöka bromsa en utveckling, som ändå förr eller senare
även med deras utgångspunkter är nödvändig, eller att som miljöpartiet
hänge sig åt om än välvilliga, men ack så orealistiska drömmar.
För moderaterna borde det vara intressant att studera vad som i dag hän-
der med kärnkraften runt om i världen när det ena landet efter det andra
avbryter kärnkraftsutbyggnaden eller lägger ned både befintliga kärnkraft-
verk och nybyggda anläggningar som aldrig tagits i drift. Det är inte alltid av
omsorg om miljön utan av krasst ekonomiska skäl. Man tar i sina kalkyler
hänsyn till alla de kostnader som hänger samman med kärnkraften på både
lång och kort sikt.
Jag känner förvisso i många avseenden mycket stor sympati för de tankar
och idéer som är drivkraften bakom miljöpartiets yviga mångfald av förslag.
Somliga av dessa förslag är på intet sätt nya här i riksdagen. De har framförts
i centermotioner långt innan miljöpartiet tog plats i detta parlament. Andra
förslag har lämnat den gröna jordnära verkligheten och farit ut långt i det
blå.
Centern har aldrig vikit från sin övertygelse. Verkligheten har dessutom
bekräftat att vi ligger rätt. Men ibland är politikens villkor sådana att man
måste vara beredd att kompromissa för att nå sina syften.
Överenskommelsen med socialdemokraterna och folkpartiet är en kom-
promiss - och det är ingen hemlighet - som bryter det dödläge som rått allt-
för länge. Det är en bra kompromiss så till vida att den leder utvecklingen in
på rätt väg mot en omställning av energisystemet och till en avveckling av
kärnkraften.
På demonstranternas skyltar här utanför i dag står det: Sluta prata! Det är
dags att handla. Också vi tycker att det är dags att handla. Det här är vårt
bidrag till det konkreta handlande som är absolut nödvändigt om vi skall nå
vårt mål.
Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till de av centerpartiets re-
servationer som Ivar Franzén yrkade bifall till.
Anf. 105 LARS NORBERG (mp) replik:
Fru talman! Jag önskar att jag hade sluppit att begära replik, men eftersom
vi i miljöpartiet blev beskyllda för att vara orealistiska och komma med fan-
tasifulla förslag, hade det varit värdefullt att få dessa förslag preciserade.
Vilka av våra förslag är orealistiska? Vilka av dem är fantasifulla?
Man kan möjligtvis säga att en treårig kärnkraftsavveckling är ett mycket
krävande program som förutsätter att det finns en majoritet i denna kam-
mare för att detta program skall kunna genomföras. Vi tror att det är det
mest ansvarsfulla vi kan göra gentemot framtiden och våra barn.
Det är frågan om hur man ser på verkligheten som avgör vad som är an-
svarsfullt och realistiskt. Ordet realism har med hur man tolkar verkligheten
att göra. Det kan hända att det är där skillnaden ligger mellan centerpartiet
och miljöpartiet, nämligen att vi ser på verkligheten med andra ögon. Vi är
mycket mer oroliga för den verklighet vi lever i och menar att det krävs kraft-
tag för att rädda världen och våra egna barn och barnbarn.
Anf. 106 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag skall beröra en något annorlunda aspekt på energiproble-
matiken. Denna aspekt tas upp i vår motion N49, som handlar om använd-
ning av förgasade restoljor inom energiproduktionen.
I våra raffinaderier blir det över en omfattande mängd av högsvavliga rest-
oljor som uppgår till en volym av ungefär 2 miljoner kubikmeter per år och
som går till export. Denna restolja innehåller mer än 1 % svavel, så vi är
därför förhindrade att använda den i vårt eget energisystem. Denna export
ger raffinaderierna en betydande inkomst i storleksordningen 1 miljard kro-
nor per år.
Om det skulle bli svårigheter med att genomföra denna export kommer
ekonomin i raffinaderierna att kraftigt försämras, vilket naturligtvis kan leda
till högre bensinpriser eller andra ekonomiska bekymmer för raffinade-
rierna.
Från moralisk synpunkt är denna export av restprodukter som vi inte
själva kan använda en tvivelaktig verksamhet. Andra länder får stå för de
svavelutsläpp som vi ibland tar oss före att kritisera dessa länder för.
Vi i vänsterpartiet har flera gånger pekat på möjligheterna att ta till vara
dessa restoljor och ta hand om dem i vårt eget land. Genom förgasning och
rening kan restoljorna användas i energisystemet.
I utskottsbetänkandet säger man att detta berör de planer som Vattenfall
har att utnyttja förgasade restoljor i Brofjorden. Det är i och för sig riktigt,
men nackdelen med att använda restoljorna på detta sätt är att det bidrar
kraftigt till att öka koldioxidutsläppen. Det finns också risk för att restol-
jorna ersätter en del av den kärnkraft som skall avvecklas.
Vi anser att det vore betydligt slugare att låta de förgasade restoljorna er-
sätta det kol och den koks som används i kommunala värmeverk och främst
i energiproduktion inom stålindustrin.
Av de totala koldioxidutsläppen i Sverige torde ca 10 % komma från för-
bränning av kol och koks. Dessa utsläpp skulle alltså kraftigt kunna minskas
om man i stället använder förgasade oljor. Då skulle vi få produktion av kol-
dioxid och vatten i stället för en produktion av enbart koldioxid. Om detta
kombineras med en produktion av urea, skulle koldioxidproduktionen kan-
ske kunna pressas ned från 6 miljoner ton till under 2 miljoner ton per år.
Detta kompliceras ytterligare av att man nu på den internationella arenan
resonerar om att införa rätt så höga koldioxidavgifter, även för industrin, för
att komma till rätta med den koldioxid som omvandlas till växthusgas. EG-
kommissionen lägger i dagarna fram ett förslag som skulle inbringa inte
mindre än 400 miljarder kronor i koldioxidavgifter inom EG-området
Det torde bli omöjligt för Sverige att hålla sig utanför det här systemet
med koldioxidavgifter, vilket skulle drabba den svenska stålindustrin med
kostnader i storleksordningen hundratals miljoner, kanske en halv miljard.
Därför borde det finnas många anledningar till att man verkligen satte in alla
forskningsresurser och alla ansträngningar för att kunna använda förgasade
restoljor i energisystemet på det sätt som vi har föreslagit.
Jag är medveten om att detta är kanske mer en teknisk fråga där tekniker
kan ha olika meningar. Mot bakgrund av den övergripande informationen
om internationella konventioner och de diskussioner som förs borde rege-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
131
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
ringen här kunna vara pådrivande. Jag tycker att det skulle ha varit av värde
om jag i dag hade kunnat få en reaktion från industriministern på dessa syn-
punkter. Nu har han tyvärr lämnat kammaren, så jag får hoppas att Arne
Kjörnsberg kan ge några synpunkter på användningen av förgasad restolja.
Anf. 107 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag kommer att uppmana kammarens ledamöter, de som sit-
ter här i kammaren och de som sitter vid radio- och TV-apparater, till själv-
studier för att jag skall spara tid på kvällskvisten.
Allra först vill jag, fru talman, yrka bifall till reservationerna 51, 54, 57,
71 och 132.
Sedan skall jag tala om effektivare energianvändning, som är en nödvän-
dig och viktig förutsättning för att man skall kunna avveckla kärnkraften.
Jag har under debatten tidigare i dag märkt att det verkar som om Gunnar
Hökmark inte förstår vilka möjligheter som en effektivare energianvändning
innebär. Han nämner aldrig det.
I reservation 64 som är fogad till detta betänkande står det:
"Ökad effektivietet i energianvändningen ger tillgång till inbesparad
energi, en energiresurs som kan ersätta eller komplettera andra energiresu-
ser. Effektivare energianvändning kan vara ett billigt och bra alternativ till
att bygga nya kraftverk och kraftledningar för att möta ökade behov. I ett
helt balanserat energisystem kombineras effektivare energianvändning och
utbyggd kapacitet på tillförselsidan på ett sådant sätt att man uppnår lägsta
kostnad för energitjänsterna.”
Fru talman! Under senhösten 1989, under våren och hösten 1990 och un-
der våren 1991 har en informell arbetsgrupp med en riksdagsledamot från
varje parti utom moderaterna ordnat en serie seminarier om effektivare
energianvändning, det senaste i morse. Fram t.o.m. våren 1990 var även Ivar
Virgin från moderaterna med i vår arbetsgrupp.
Denna grupp inbjöd en energiforskare från USA, Evan Mills, att skriva
en rapport om att utveckla Sveriges energieffektivitet och förnybara energi-
resurser. Denna rapport har alla ledamöter fått i januari i år.
Evan Mills var en av huvudförfattarna till rapporten Att välja väg, tek-
niska alternativ för den svenska elsektorn, som bl.a. Vattenfall har gett ut
och som är en fantastisk läsning. I den visas hur man kan avveckla kärnkraf-
ten utan att på något sätt störa den svenska ekonomin. Jag rekommenderar
den till läsning, och jag har gjort det tidigare. För att spara tid skall jag inte
citera ur den.
Jag tror att våra seminarier har gett en del uppslag till de positiva inslagen
i trepartiöverenskommelsen. Eftersom de allra flesta ledamöter inte har
kommit till något av de seminarier som vi har ordnat och inte fått lyssna till
någon av de experter som vi har bjudit in från Sverige, Danmark, Norge och
USA, har vi samlat en del information. För att spara tid vill jag nu hänvisa
till den. Vi har samlat en del information som finns i ledamotshuset i rum
LU1-06. Där kan ledamöterna själva hämta detta material i kväll. Där finns
en hel del material. Jag har tagit med mig en del material för att kunna visa.
Där finns en rapport från svenska tekniska attachéers kontor i Los Angeles
132
skriven av Sven Wikdahl. Jag vill läsa upp några rader ur själva inledningen
i denna rapport. Där står det:
I mitten av 70-talet tvingades amerikanska kraftföretag att tänka om i
fråga om planering av elproduktionen. Tidigare hade man försökt förutse
ökningar i efterfrågan på elkraft och därefter byggt ut produktionsapparaten
för att möta denna efterfrågan.
Ni kanske känner igen bilden från ett mer näraliggande land. Han fortsät-
ter:
Detta visade sig dock bli allt svårare, varför man i stället frågade sig om
det inte var möjligt att påverka efterfrågan på elkraft så att man framför allt
slapp bygga ut produktionsanläggningarna för att klara av belastningstoppar.
Jag kan rekommendera denna rapport till läsning, och den finns alltså att
hämta i Ll-06. Där finns det naturligtvis även exemplar av Evan Mills artikel
för dem som har tappat sina exemplar. Där finns även en hel tidning om ef-
fektivare energianvändning, en tidning som statens energiverk har givit ut
och som var bilaga till Svenska Dagbladets annonsbilaga om effektivare
energianvändning. Den rekommenderas varmt. Där finns också en del
trycksaker som handlar om en elsnål kombinerad kyl och frys, om hur man
kan minska elförbrukningen i lokaler, och om den elsnåla tvättstugan.
Detta ger kanske en liten bild av att det som andra här säger är orealistiskt
faktiskt förekommer i verkligheten i dag, även i den svenska verkligheten,
fru talman. Och jag tycker att det är värdefullt att ledamöterna själva kan
informera sig om detta.
Förra veckan hade statens energiverk en stor internationell konferens om
elsnålare belysning som hette Right light - bright iight. Man gav ut en liten
tidning på engelska. Det är nyttigt att kunna om Sverige skall ansluta sig till
EG. Den finns också att hämta.
Vidare finns det en del ytterligare material framför allt för dem som själva
vill spara el därför att det lönar sig. Jag kan då rekommendera en pärm från
Stockholm energi som heter Elsparklubben. Det finns även en bok som he-
ter Energisparboken, med rubriken Halvera elräkningen men behåll din
standard. Detta är faktiskt något som det finns råd om i dag, inte baserade
på några partiprogram som folk tycker om att förlöjliga, utan detta är erfa-
renhet som har byggts upp bl.a. av våra energirådgivare som tidigare fanns
i kommunerna, men som statsmakterna har funnit för gott att avveckla stö-
det till. De flesta av dem finns därför inte kvar, åtminstone inte som energi-
rådgivare i kommunerna.
Jag kan avslutningsvis nämna ytterligare litet material om just detta. Vat-
tenfall har inte bara skrivit den förträffliga rapporten Att välja väg, som jag
visade, utan Vattenfall arbetar med ett Uppdrag 2000 med elhushållning.
Även i fråga om detta finns material att hämta. En sammanfattning av Vat-
tenfalls rapport från april 1990 och en sammanställning av de projekt som
har drivits av statens energiverk, uppdrag 2000, Svensk energiutveckling
AB, byggforskningsrådet, Stockholm energi och Sydkraft. Så visst finns det,
fru talman, en hel del material.
Det var alltså synd att vi avvecklade den resurs som de kommunala energi-
rådgivarna utgjorde. Och i en av de reservationer som jag har yrkat bifall till
säger vi att man åter måste få i gång den kommunala energirådgivningen.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
133
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
134
Jag vill nämna några små jordnära saker från morgonens informations-
möte. Där fanns Agneta Persson från Allmänna ingenjörsbyrån. Hon har
stor erfarenhet av energirådgivning och av kampanjer för effektivare ener-
gianvändning. Hon var under några år också sammanhållande för alla kom-
munala energirådgivare i Sverige.
Om vi börjar med industrin, sade hon, för att ta ett exempel, att det finns
flera undersökningar som visar att bättre belysning inom industrin ger högre
produktivitet, lägre kassation och lägre sjukfrånvaro. Detta har bl.a. visats
i en rapport från arbetarskyddsfonden av en person som heter Knave. Det
finns även internationella rapporter som visar samma sak. Man kan få mju-
kare, varmare och effektivare ljus som drar mindre ström. Det är också be-
lysningsutrustning som inte behöver bytas så ofta. Man spar alltså pengar
även på detta.
Man kan fortfarande inom industrin spara elenergi och pengar på varvtals-
reglering av pumpar, fläktar, m.m., och företag söker fortfarande bidrag från
statens energiverk till detta.
Ofta behövs det ett bättre systemtänkande inom industrin, en bättre hel-
hetssyn, för att få de energitjänster, dvs. den nytta man behöver, till minsta
möjliga energiförbrukning och kostnad.
Ventilation är ett exempel. Ofta överdimensioneras den, och då får man
dålig verkningsgrad och kraftigt ökade kostnader alldeles i onödan.
Man använder mycket tryckluftsverktyg inom industrin. Agneta Persson
sade att energiförbrukningen bör kunna minskas till ungefär en tredjedel av
dagens, dels genom bättre underhåll och minskat läckage på tryckluftsan-
läggningarna, dels genom att man använder effektivare verktyg än tryck-
lufts verktygen. Men det gör man ofta inte därför att man anser att tryckluft-
verktygen är minst lätta att stjäla.
Fru talman! Det är inte bara inom industrin som man kan spara stora
pengar och skona miljön och naturresurserna på köpet genom effektivare
energianvändning. Det kan man göra även i butiker och kontorslokaler. I
dag slösas det. Jag skall nämna ett litet och mycket näraliggande exempel. I
den lokal där vi hade detta sammanträffande med Agneta Persson i morse,
Ll-06 finns det hårt, kallt ljus som är tröttsamt för ögonen och som kan ge
stresshuvudvärk. Man skulle kunna byta denna belysning och annan belys-
ning i riksdagen till behagligare och bättre belysning som bara drar ungefär
en tredjedel av den ström som den nuvarande belysningen drar. Då minskar
man ofta även behovet av kylning i ventilationen. Så är det i många kontors-
och butikslokaler. Först gör man alltså av med mer energi än man behöver
därför att man har en omodern belysning och sedan tvingas man byta lampor
oftare och kyla bort den extra värme som uppstår, och då ryker bokstavligt
talat ännu mer energi och pengar.
Fru talman! Det är viktigt att den som förbrukar energi betalar vad det
kostar och kan påverka förbrukningen t.ex. genom att byta till energisnålare
utrustning. Även i samlingslokaler, skolor och sjukhus finns det stora möjlig-
heter. Jag tycker att det är särskilt viktigt att man föregår med gott exempel
i skolor. Då kan eleverna lära sig vad detta betyder. Den offentliga sektorn
måste naturligtvis också föregå med gott exempel, speciellt i de statliga ver-
ken och företagen. Det finns alltså mycket att göra.
Ett litet exempel är att Systembolaget sparade 75 % på sin energiförbruk-
ning. Det är ett citat ur en tidning, VVS-Forum nr 10 från oktober 1990.
”Genom ett systematiskt, men ändå ganska enkelt, åtgärdsprogram har Sy-
stembolaget lyckats minska energiförbrukningen i sina egna fastigheter och
hyrda lokaler med ca 75 %. Det som Systembolaget gjort det kan alla andra
fastighetsägare också göra. Investeringarna är relativt små och mycket lön-
samma”, skriver redaktören i en kort sammanfattning. Visst finns det
mycket att göra.
Det finns naturligtvis mycket att göra även inom hushållen. Det går vi inte
in på här för att inte förlora tid. Det läser ni om själva.
En viktig uppgift för oss här i riksdagen, fru talman, är att skapa lagliga
och ekonomiska styrmedel som gör att det som är samhällsekonomiskt sunt
och lönsamt också blir lönsamt för företagen, hushåll och den offentliga sek-
torn. Det skall löna sig att göra rätt brukar vi säga, och det skall gå att göra
rätt med rimliga ansträngningar.
I sin artikel, som jag har visat här några gånger, skriver Evan Mills om
några viktiga problem att lösa på användarsidan. Det gäller någonting som
heter lönsamhetsgapet eller som energiverket talar om det: Det outnyttjade
resursgapet på användarsidan. Producenter av energi bedömer som regel
sina investeringsobjekt med en samhällsekonomisk kalkylränta på mellan 4
och 10 % medan kunden bedömer sina objekt med andra avkastningskrav,
15—30 %. Hushåll och småindustri har ofta avkastningskrav på 60-80 % när
man bedömer energieffektiviseringen. Det gör att man alltså inte gör rätt,
utan man handlar för kortsiktigt.
Detta kan man lösa bl.a. genom investeringsbidrag, lågräntelån eller rän-
tebidrag för investeringar. Detta är sådant som vi har föreslagit i våra olika
motioner och reservationer. Kundinformationen måste bli bättre. Lars Nor-
berg har redan talat om bättre produktmärkning, mer informativa elräk-
ningar, och jag har talat om energirådgivning. Eltaxorna skall uppmuntra
effektivisering och hushållning, inte tvärtom som det är i dag. Det måste bli
lättare att hitta eleffektiv teknik och utrustning. Det behövs en fungerande
marknad. Till slut måste man ha mer satsning på teknisk och kommersiell
utveckling av eleffektiva produkter och tjänster.
Det behövs alltså en elmarknad. Man talar på några ställen i propositionen
och i trepartiöverenskommelsen om en elmarknad. Jag vill gärna fråga de
företrädare som finns kvar här i kammaren om deras resp, partier vill med-
verka till att skapa en fungerande energimarknad, elmarknad, här i Sverige
bl.a. genom att man prövar detta med en elbörs. Det är någonting som man
har bestämt sig för att göra i Norge.
Jag vill också passa på att fråga moderaterna som i sin reservation 1 talar
om att de olika kraftslagen skall bära sina kostnader. Jag hoppas att de även
menar att kärnkraften skall bära sina försäkringskostnader.
Det behövs alltså en mer effektiv marknad för att bryta Vattenfalls och
Sydkrafts kraftiga dominans som faktiskt fungerar som monopol i dag.
Då är det hög tid att börja använda nya begrepp. Man skall tala om energi-
tjänster och eltjänster i stället för att tala om bara el. Man skall inse att det
är kostnaden för att tillgodose användarens behov av de här tjänsterna som
räknas, inte priset. Därför bör det stå i propositionen och riksdagsbeslut i
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
135
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
136
framtiden att det är kraftföretagens uppgift att med utgångspunkt i den av
statsmakterna fastlagda energipolitiken planera och utveckla kraftsystemet
så att landets behov av energi tjänster, och speciellt behoven av eltjänster,
blir tillgodosedda.
Därmed är vi inne på balansprincipen. Den har vi talat om så många
gånger, fru talman, att jag inte behöver upprepa det här nu.
Jag vill säga några ord om elbörs. Det vill jag göra genom att citera Hans
Nilsson på statens energiverk i en skrivelse från den 9 november 1990: Det
finns billiga effektiviseringsåtgärder som inte kommer till stånd eftersom
marknaden innehåller inperfektioner, dvs. ofullständigheter eller ofullkom-
ligheter. Information, rådgivning, marknadsbearbetning, gemensamma
upphandlingar och kampanjrabatter är saker som i vissa fall kan lösgöra de
här outnyttjade resurserna till en kostnad som är lägre än motsvarande kost-
nad för drift av befintlig kraftanläggning eller för om- och utbyggnad av
kraftresurser. Då skall man alltså enligt balansprincipen satsa på sådana
verksamheter i stället för att bygga ut.
Energileverantörerna brukar definiera sitt ansvarsområde fram till leve-
ranspunkten, de säljer energi i stället för nytta. Därför åsidosätter man och
bortser från effektiviteten i kundanläggningen. Marknadsfunktionen behö-
ver alltså förstärkas för att ge kunden bästa resultat. Det är därför som man
talar om en börs, en eleffektivitetsbörs, där man kommer med konkurre-
rande anbud. Där kan man bedöma om det är bättre och billigare att effekti-
visera än att satsa på ytterligare kraftproduktion. Precis på samma sätt har
man egentligen gjort i USA fast man kallar det där för least costutility plan-
ning.
Fru talman! Miljöpartiet kräver att minst en kärnkraftreaktor stoppas in-
nan det här årets slut. Det är den tydligaste möjliga signalen till marknaden
att vi måste ställa om energipolitiken. Vi instämmer alltså i det krav som
bl.a. folkkampanjen ger uttryck för i sin demonstration utanför parlamentet
här i dag: Börja nu! För någonstans finns det, fru talman, ett trovärdighets-
problem.
Om vi nu skall tro alla försäkringar här i kammaren i dag om att proposi-
tionen verkligen syftar till att man skall ställa om energipolitiken, och trots
att det är litet pengar anslagna och trots att det inte finns en tidsplan, skall
man se till att det här fungerar. Om detta är sant är det fortfarande så att
industrin inte tror det ännu. De tror inte på någonting som inte innehåller
tydliga tidsplaner och aktivitetsplaner. De är inte vana att handla på det sät-
tet. Det enda sättet att visa industrin och alla vanliga elkonsumenter att vi
menar allvar är att vi stänger en reaktor nu. Hur skall man annars inse att
man måste hushålla med el när marknaden svämmar över av el till underpri-
ser. Hur skall de som utvecklar och tillverkar utrustning för effektivisering
och produktion av förnybar energi veta att de kommer att bli av med sina
produkter. Stoppa en reaktor nu, börja avvecklingen genast!
Fru talman! Jag har redan yrkat bifall till reservationerna. Det sista jag
skall säga är att det är viktigt för att den här elbörsen och balansprincipen
skall fungera att vi också har transitering, alltså rätt till överföring av el för
alla aktörer på marknaden, inte bara för de stora kraftbolagen. Jag har med
stor glädje konstaterat att regeringen är på väg att genomföra någon sorts
reform här. Men det gäller dock fortfarande att ställa kraftnätet till förfo-
gande för alla aktörer, åtminstone även för distributörer och stora kunder,
till självkostnadspriser. Tack, fru talman!
Anf. 108 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Det är åtskillig talartid som återstår och jag vill erinra om att det är synner-
ligen önskvärt att de ärenden som finns upptagna på föredragningslistan kan
behandlas färdigt under kvällen. Jag vill erinra om den rekommendation
som har gjorts av kvittningsmännen som bl.a. innebär att man skall begränsa
anförandena så mycket som möjligt. Inget anförande skall vara längre än
tolv minuter, och bortsett från morgondagens Öresundsdebatt skall om möj-
ligt endast en talare från varje parti uppträda i debatten. Detta är en vädjan
om att på alla sätt försöka hjälpa till att få de upptagna ärendena färdigbe-
handlade under kvällens lopp.
Anf. 109 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Först vill jag vända mig till Bengt Hurtig. Det syntes ju på
leendet att det var en from förhoppning att jag skulle ha några åsikter eller
några synpunkter på de frågor han tog upp. Jag vet inte och jag kan inte, och
därför säger jag det. Men leendet var snyggt.
Fru talman! Jag skall begränsa mig till att ta upp en liten del av det här
jättestora ämnet, nämligen det avsnitt som behandlar investeringsstöd för
att stimulera en övergång till kraftvärmeproduktion med biobränsle. Enligt
propositionen skall det här utgå med 25 % av investeringskostnaden, dock
högst 4 000 kr. per kW installerad effekt. Detta gäller om det beställts tidi-
gast den 20 februari i år. För verk som är äldre, som är beställda från den 1
januari 1985 och fram till den 19 februari i år, skall stödet vara 1 000 kr. per
kW installerad effekt.
Det är den del av stödet som avser tiden från 1985 till februari i år som jag
skulle vilja säga några få ord om. Tre kommuner, Borås, Linköping och
Växjö, konverterade tidigt sina ångpannor till eldning med biobränslen.
Dessa kommuner insåg miljöns krav och de tog i något slags mening sitt an-
svar, och i ”något slags mening” straffas de nu för det.
Jag har i en motion tillsammans med två av mina kollegor, Berit Löfstedt
och Kjell Nilsson, föreslagit att den bortre gränsen sätts till den 1 januari
1980 för att det skall bli rättvist. I en mening, jag understryker i en mening,
har utskottet avstyrkt detta. Jag tycker med förlov sagt att det är en smula
småsnålt eller som vi säger i Sjuhäradsbygden närigt med en sådan inställ-
ning. Självfallet är jag helt på det klara med att man måste ha en bortre
gräns, att en sådan måste sättas någonstans, men det hade inte inneburit nå-
got principiellt avsteg att flytta den gränsen några år tillbaka i tiden. Det
hade bara varit en praktisk anpassning för att kunna tillfredsställa de önske-
mål och skapa den rättvisa som motionens förslag enligt min uppfattning in-
nebar.
Det hade nämligen inneburit att de kommuner som tidigt gick över till bio-
bränslen också skulle ha fått stöd. Eftersom Växjö har fått bidrag på annat
sätt - omkring 18,5 milj.kr., tror jag - återstår Borås och Linköping.
Borås tog sitt verk i bruk 1984 och Linköping sitt 1985. Med de regler som
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
137
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
138
föreslås gälla för den konvertering som sker om det är beställt efter den 1
januari 1985 skulle Borås få ett stöd på ungefär 25 milj.kr. och Linköping ett
stöd på 20 milj.kr. - detta av en total summa på 1000 miljoner.
Borås kommer i år att bli den största enskilda kommunala användaren av
biobränslen. Jag tycker faktiskt att det hade funnits skäl att uppmuntra den
framsyntheten, men det tycker tydligen inte näringsutskottet. Dess värre
tycker inte en enda ledamot av näringsutskottet detta. Jag kan bara beklaga
att inte näringsutskottet delar denna min uppfattning.
Jag menar faktiskt att det inte är någon idé att komma dragande med argu-
ment som att avskrivningen redan är gjord. Ja visst är det så, men det är
ju en bokföringsteknisk term. Någon måste ju ha betalt detta. Vem då? Jo,
abonnenterna i de båda kommunerna har betalt det genom sina taxor, och
de har gjort detta under en tid då det faktiskt ur kostnadssynpunkt hade varit
betydligt bättre att använda olja. Man har emellertid varit framsynt i de här
kommunerna. Jag erkänner att det i varje fall inte inledningsvis var så väldigt
stor politisk enighet kring detta, men efter hand som tiden har gått har man
i dessa kommuner nått enighet.
Jag tycker faktiskt att det hade funnits skäl att uppmuntra detta, och det
alldeles speciellt på grund av att det inte har varit något principiellt avstånds-
tagande från propositionen. Man går ju tillbaka ett antal år, till den 1 januari
1985. Då kunde man faktiskt kostat på sig ytterligare något eller några år för
att stötta upp dessa båda kommuner. Det hade varit en gärd av uppmuntran
till kommuner som faktiskt har varit framgångsrika.
Näringsutskottet delar som sagt inte denna min uppfattning. Men, herr
talman, jag framhärdar, och det vill jag också säga till de ärade ledamöterna
i kammaren och till eventuella företrädare för näringsutskottet i form av le-
damöter och suppleanter. Jag framhärdar, och jag yrkar bifall till den motion
jag tidigare har nämnt. För att uttrycka mig så byråkratiskt som tydligen är
nödvändigt när man skall yrka i den här kammaren, vill jag säga att det är
fråga om motion 1990/91 :N90 yrkande 2. Den, herr talman, yrkar jag bifall
till.
Anf. 110 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag har all respekt för svårigheten att sätta sig in i möjlighe-
terna att använda förgasade restoljor i stålindustrin. Men det vi ändå kan ta
ställning till, och det borde också Arne Kjörnsberg kunna, är kvaliteten i
den politik som går ut på att exportera högsvavlig tjockolja som vi inte kan
använda här. Enligt utredningstjänsten exporterade Sverige 1988 ungefär 1
miljon kubikmeter av denna olja, och 1989 exporterade vi 1,9 miljoner ku-
bikmeter. Det är inga små mängder vi tar oss friheten att exportera. Vad
skall vi säga om den moraliska halten i den exportpolitiken, Arne Kjörns-
berg? Det kan vi ha en uppfattning om.
Anf. 111 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag är ledsen, Bengt Hurtig, men jag har en gyllene regel,
nämligen att om jag inte kan en sak försöker jag heller inte svarva mig ur
den. Då säger jag att jag inte kan och inte vet. I längden, Bengt Hurtig, vin-
ner man faktiskt på det. Man vinner t.o.m. respekt.
Men kom igen! Låt oss diskutera Världsbanken eller vad det nu är vi bru-
kar diskutera. Det ser jag med glädje fram emot att få göra med Bengt Hur-
tig. Det brukar vara spännande, intressant och t.o.m. trevligt.
Anf. 112 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! Det står efter bl.a. Lars Norbergs anförande helt klart att
man måste upphöra med de oekologiska metoder för energiutvinning som
har använts under flera hundra år. Man har utnyttjat kol, olja och uran -
ändliga resurser - i en allt ökande grad. Man behöver inte vara naturvetare
för att inse att detta är omöjligt. Trenden måste brytas, och jag finner tre
väsentliga anledningar till varför den snart bör brytas, till att man nu skall
stänga en Barsebäcksreaktor.
En anledning är att industrin måste få klara signaler. Det finns teknik för
energibesparing som industrin kan använda. Denna teknik används inte, ef-
tersom man inom industrin är osäker på om det verkligen är nödvändigt.
Den andra anledningen är att metoden för omställning bör studeras i prak-
tiskt bruk. Det bör göras innan det är för sent. Om en förtida avveckling
är en avveckling innan en katastrof inträffar och gör en snabb avveckling
nödvändig, då har man redan hållit på för länge.
Den tredje anledningen till att man bör göra någonting nu är att vi skall
visa människorna i vårt grannland Danmark att vi har respekt för dem och
för deras oro för den fara som står så nära Köpenhamn.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservation nr 10, som det redan
har yrkats bifall till och som säger att vi skall avveckla en reaktor i Barsebäck
nu.
Anf. 113 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det har sagts väldigt mycket klokt och bra om energi under
den här debatten. Jag tänker då framför allt på vad Lars Norberg och Krister
Skånberg har sagt.
Jag tänkte nu lyfta upp en alldeles speciell aspekt på energifrågorna. Ener-
gifrågorna är viktiga politiska frågor. De är viktiga därför att vi har ett ge-
mensamt ansvar i nuet och för framtiden. Gemensamma frågor måste lösas
på politisk väg. Avpolitisering kan inte vara vägen i energipolitiken. Det
skulle bara leda till en ännu större egoism och en ännu större miljöförstöring.
Enskilda aktörer kommer aldrig att ta totalansvar.
Vårt samhälle fordrar energi. Vi måste hjälpas åt att hantera framtagning
och användning så att skador totalt sett kan hållas så låga som möjligt. Lars
Norberg och Krister Skånberg har mycket noga redgjort för hur man skall
kunna gå till väga med detta.
Redovisningen visar att det med politisk vilja finns utomordentliga möjlig-
heter att komma till rätta med vår energisituation och göra det på ett ekolo-
giskt och ekonomiskt rimligt sätt.
Det finns emellertid starka påtryckargrupper inom näringslivet, som vill
gå helt på tvärs mot vad som är ekologiskt och därmed på sikt ekonomiskt
vettigt i energipolitiken. Den mäktige doktor Gyllenhammar - han som sit-
ter i regeringens protokollösa EG-råd - varnar för en energikris om vi inte
aktivt satsar på ökad användning av naturgas - fossilgas. Industriförbundet
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
139
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
140
går enligt tidningsreferat lördagen den 8 juni ut med beskedet att man vill
bygga ut kärnkraften, bygga ut älvarna, bränna mer fossila bränslen och
slopa kilometeravgiften för att fördubbla industrins tillväxttakt. Målet sätts
uppenbarligen till ca 4 % per år.
Energipolitiken skall avpolitiseras, menar industrin. Det får inte finnas
någon styrning av energianvändningen från politiskt håll.
Vi måste fråga oss om industrimännen över huvud taget har tagit del av
Brundtlandrapportens krav på en hållbar utveckling. Vart tog industrins om-
talade miljövänlighet vägen när dess ledare nu aktivt förespråkar ökad mil-
jöförstöring? Det är nämligen det det är fråga om och ingenting annat. Skall
vi enligt industrimännen inte ha miljölagar och miljöskatter över huvud ta-
get - lagar och skatter som är viktiga delar av energi- och miljöpolitiken?
Varför har vi miljölagar? Varför måste de skärpas hela tiden? Anled-
ningen är att personer i olika ledande befattningar inte använder sig av de
kunskaper de har om energi och miljö. Om de gjorde det skulle dessa lagar
inte behövas. Om vi alla handlar ansvarsfullt behövs det färre lagar.
Ställer industrin och dess företrädare upp på miljönormer? Det intres-
santa är att industrins ledare, som ordmässigt vill slå vakt om marknadseko-
nomin, inte ställer upp på att förbättra marknadsekonomins funktionssätt
genom miljöavgifter och miljöskatter som avspeglar miljökostnaderna för
verksamheter och produkters användning.
Industrins ledare har uppenbarligen inte förstått vilka problemen är. De
har uppenbarligen inte förstått att våra samlade problem är så stora och så
trängande att det nu av oss fordras ett omtänkande som innebär att vi måste
effektivisera energianvändningen och samtidigt se till att minska den. Det
kan inte gärna vara så att industrins ledare väljer att blunda för våra ekolo-
giska och ekonomiska problem. Det borde inte vara så att industrins ledning
ställer sig vid sidan av ett långsiktigt och ekologiskt ansvarstagande.
Min erfarenhet från industrin efter 20 år visar att det med goda ekono-
miska incitament finns stort utrymme för energibesparingar. Varför säger in-
dustriledarna nej till detta? Tror de inte längre på marknadsekonomins dy-
namik? Det kan ju inte gärna vara så att de som i sin dagliga gärning hela
tiden arbetar för att förbättra företagens resultat stoppar inför energifrågan
och säger att vi måste ha mera och billigare energi och att energiförsörj-
ningen skall vara garanterad i varje ögonblick. Detta är den omedelbara be-
hovstillfredsställelsens axiom, den som brukar gälla mycket små barn med
svårigheter att uttrycka sig. Man binder sig vid fossila bränslen och kärnkraft
trots att man väl måste känna till dess faror och nackdelar. Man vill inte ar-
beta med förnybara och miljöanpassade energislag. Det är något galet i
detta, i denna låsta, orimliga och orealistiska hållning hos annars klokt folk.
Det normala hos industrifolk är att anta utmaningar och försöka se vad det
finns i den nya situationen och den nya dynamiken som kan vara till gagn för
företaget. Jag vägrar att tro att denna dynamik och förmåga till konstruktivt
tänkande har upphört i svensk industri. Den allvarliga ekologiska situatio-
nen är faktiskt en möjlighet för vår industri. Ju förr man inser det och börjar
ta itu med problemen, desto bättre blir det på alla sätt.
Industrimännen talar sig ofta varma för internationalism när det gäller ka-
pitalets, varornas och tjänsternas frihet. Nu har det tillkommit en femte fri-
het: den gränsöverskridande miljöförstörelsen. Denna ställer svensk industri
sig bakom med skriften Det stora lyftet. Det är en skrift som borde heta På
väg mot katastrofen.
Energiomställningen är bra för svensk industri och därmed för Sverige och
världen. Den är bra för vår ekonomi, vår hälsa, vår miljö, och den är bra för
kommande generationer.
Den slutsats som man kan dra av industriledningens nuvarande hållning
är att man vill slå vakt om och bygga upp en egen planekonomi när hela värl-
den i dag ropar efter marknadsekonomi. Jag är som industriman djupt besvi-
ken på industrins ledare. Det gäller från herr doktor Gyllenhammar och
nedåt i industrins makthierarki. Jag hade faktiskt förväntat mig en annan,
mera realistisk och ansvarstagande syn från det hållet när det gäller våra
energifrågor.
Det är förunderligt när verkligheten tränger sig på. Det är inte vid mid-
dagstalen och de stora banketterna som politik och framtid formas. Det är i
de dagliga besluten. Genom kraven på att energipolitiken skall avpolitiseras
vill industrin nu ta över besluten så att framtiden kan formas i dess styrelse-
rum, bortom all demokratisk kontroll. Industriförbundet vill uppenbarligen
införa ett industridiktatoriskt samhälle. Det passar väl in i bilden av dess
strävan att få in Sverige i EG, som också är en odemokratisk organisation.
Herr talman! Vart är vi på väg? Det vore bra om riksdagen i ett gemensamt
yttrande från alla partier kunde ta avstånd från industrins nuvarande galen-
skaper. Det gäller att ge industrin klara signaler.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
I detta anförande instämde Krister Skånberg (mp).
Anf. 114 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! När jag blev ombedd att förkorta mitt tal tänkte jag först att
jag kanske skulle gå fram och begära en tyst minut. Men jag hade ingen reak-
tor att begrava, så jag avstår.
Jag skall börja med en dikt ur ”Vredens sång i en hotad värld” av Ann
Margret Dahlquist-Ljungberg.
Och vi är lurade
lugnade
manipulerade dit
med list och lock och lögn
Det sägs att vi måste leva så
antingen lufttomt eller
helt förstelnade
Som lydiga sterila robotar
utan behov
av annat än
stråldos
markdos
molndos
inhalationsdos
i försumbara utvärderingar.
141
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
Ja, herr talman, varför står jag här? Det är därför att i miljöpartiet är
kärnkraftsfrågan en av de mest centrala frågorna. Om det inte hade varit för
den hade jag aldrig engagerat mig. Det var när kärnkraftsomröstningen var
aktuell 1979—1980 och man lade in en extra linje - nr 2- för att man skulle
bygga ut för att avveckla. Det ansåg jag vara det största lurendrejeri som vi
har gått på i Sverige.
Jag vill också säga att jag lever i verkligheten. Alla talar om att vi är orea-
listiska. Jag lever i verkligheten. Verkligheten består för mig av att jag går
med min geigermätare och mäter, t.ex. vid stuprör, höga värden av radioak-
tivitet - än i dag, fem år efter Tjernobyl. Jag lever i verkligheten; jag kan
inte gå ut och plocka svamp, eftersom de innehåller så mycket radioaktivitet.
Jag kan inte fiska tillsammans med mina barn, eftersom det är 100000 be-
querel per kilo i fisken.
Detta är min verklighet. Det är därför jag står här i dag. Jag skulle vilja ta
hit alla dem som säger att kärnkraften är så ren. Jag skulle vilja fråga dem:
När är den ren? Jo, den är ren så länge som man ser den som två hål i en
vägg - stickkontakterna, för varken från uranbrytning till avfall är den ren.
För mig är kärnkraften för det första en existensiell fråga. Det är för det
andra en demokratifråga och för det tredje en freds- och miljöfråga. Hur kan
jag säga att det är en demokratifråga? Jo, anledningen är att vi med kärn-
kraften får ett kontrollsamhälle. Fler och fler blir personundersökta innan
de får anställning på ett kärnkraftsverk.
Varför är det en freds- och miljöfråga? Jo, därför att kärnkraft och kärnva-
pen är siamesiska tvillingar - det har vi hört under Irakkriget. De går hand i
hand. Med kärnkraften kan man bygga upp sin egen atombomb.
Tjernobyl har, som jag tidigare sade, lärt oss att räkna med nya nedfall.
Vi frågar oss ju inte längre om det skall inträffa en kärnkraftsolycka, utan
när.
Det heter att det från Tjernobylreaktorn kom ut några procent. Andra
hävdar att 60—80 % spreds ut. I dag vet vi att sarkofagen läcker. Vi vet att
man funderar på att bygga en ny sarkofag av titan. Det har lagts fram en
IAEA-rapport som är gallimatias. Den har räknat bort många saker - det
har t.o.m. miljöministern stått här och sagt till mig. Den har t.ex. inte tagit
hänsyn till dem som sanerade, räddningspersonalen, och de som förflyttades
är inte med. Man har inte utgått från s.k. hot spots - heta partiklar. Detta
har man inte tagit med. Alla de som är berörda är alltså inte med i denna
rapport. Det är alltså tvättade siffror. Man har, förutom detta, i Minsk tappat
bort ett hälsoregister över 500000 till 600000 människor. Man har stulit da-
torerna, och när man återfått dem har mjukvaran - hälsoregistret - varit ut-
raderad.
När denna IAEA-rapport kom för några veckor sedan protesterade fors-
kare från Sovjet vilt. De sade att de inte ställde upp på IAEA-rapporten. En
som heter Viktor I Parfenov säger: ”Rapporten verkar vara ett försök att
släta över verkningarna av katastrofen.” Han säger vidare att han har varit
med i forskargruppen kring Tjernobyl och att han tar avstånd från rappor-
ten. Han är chef för institutet för experimentell botanik i Vitrysslands hu-
vudstad Minsk. Han säger vidare att de har funnit missbildade barn, att leu-
142
kemifallen drastiskt har ökat i antal, att man funnit fall av cancer i sköldkör-
teln hos barn, vilket man tidigare inte gjort.
Men andra forskare går ut och säger att det är radiofobi. Radiofobi! De
säger att det bara är oro. Det är okej med denna oro. Man skall känna oro
efter en sådan här sak, annars lever man inte i verkligheten. Men det är inte
riktigt att kalla det för radiofobi.
Jag har varit där och träffat människor som var i närheten av reaktorn när
det small. Jag har hört dem beskriva hur huden smälte bort och hur de sedan
när den började repareras fick skador inuti och utanpå kroppen. När de se-
dan går till läkare säger dessa att det inte har något med Tjernobylolyckan
att göra och att de vägrar att registrera det som så. Men människorna är
sjuka. De lider av någon konstig trötthet, barnen har förstorade levrar, man
har förstorade sköldkörtlar, blodbilden är förändrad. Detta är verkligheten.
När jag tar upp frågan om något av detta kan hända oss i Sverige - vi kän-
ner inte till riskerna av lågdosstrålning - svarar inte socialministern. I stället
svarar miljöministern. Hon kan naturligtvis inte svara på det. Men samtidigt
står socialministern hemma i Sundsvall - 5,5 mil från platsen där jag bor -
och talar om hälsa och miljö. Jag undrar om hon tar upp hur vi i Västernorr-
land i dag har det med hälsa och miljö. Det tror jag knappast. Jag tror att
man bortser ifrån att kärnkraft hör ihop med hälsa och miljö.
Jag blev förtvivlad när jag såg filmen Tjernobyls barn och såg professor
Einhorn som i debatten efteråt och försvarade den svenska kärnkraften och
sade att den är säker. Han sade att vi inte kan jämföra den med den i Tjerno-
byl därför att man inte har samma system och snabbstopp. Då vill jag bara
nämna att i denna rapport från SKI, daterad den 24 juli 1987, talas det om
hur man gjorde samma sak i Oskarshamn. Man kopplade ur snabbstoppet
och experimenterade. Vad pratar Einhorn om?
Vi har visst samma system. Vi har inte grafitreaktorer, men vi har snabb-
stoppet som säkerhetssystem. Man gick förbi det och fortsatte att experi-
mentera.
Den senaste rapporten är en nedtystad rapport om Ringhals. Jag fick faxa
efter den i dag. Det är en teknisk doktor, Olof Holmstrand, och en teknisk
licentiat, Thomas Kåberger, som har skrivit om hur man i Ringhals reaktor
2 har försökt tvinga ned styrstavar så att konstruktionen brast. När man se-
dan vill undersöka detta - vad som hände - tystas rapporten ned. Den skall
inte offentliggöras, man hemligstämplar den. Vad är detta? Man talar bl.a.
om rör som blivit krökta.
Vi håller i Sverige på med en livsuppehållande vård - en långvård - av våra
reaktorer.
Man står nu här i dag och säger att vi nu skall börja lägga ned, att man har
denna plan, att man står för 2010, att man nog kan börja tidigare, att det nu
är bättre utgångsläge än tidigare än 1988. Jag tror inte på dem när de står
här och säger detta. Jag tror inte på dem så länge som man håller på att inve-
stera. Man investerade i Ringhals. Nu talar man om att Vattenfall skall/vill
investera 3 miljarder för att byta generatorer i Ringhals.
Jag ser inte avvecklingen av kärnkraften någonstans. Jag skymtar den inte
ens i fjärran trots att vi vet att vi varje dag utsätts för ständiga utsläpp från
våra egna reaktorer i Sverige. Trots att vi vet att det varje dag produceras 800
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
143
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
kg högaktivt avfall i Sverige, som vi överlämnar till våra barn och barnbarn! |
framåt som skall ta hand om det.
|
Energipolitik |
Det talas om att incidenter inte har hänt. Jag har varit uppe nio tio gånger Kom inte och säg att det inte händer en hel massa incidenter i Sverige! Det Man går ut med helsidesannonser och talar om att man kan förvara det Jag krävde besked när man for runt på reklamresor med Sigyn. Jag krävde Jag menar att när man kör det i en reaktor blir det ju förändrat. De klyv- Detta är lurendrejeri. Jag har anmält det till konsumentombudsmannen. Så är det med demokratin och insynen i Sverige. Den här boken hittade jag i dag. Den heter The Truth about Chernobyl, Ingen kommer att få veta sanningen om Tjernobyls effekter. Det tror jag Vid en upparbetningsanläggning i Skottland har man upptäckt en ökning Sedan vill jag säga att varför vi över huvud taget får fram uran är att vi tar Vi var ju på gång att bryta uran själva i Ranstad. Det sades t.o.m. att varje |
|
144 |
tillräckligt många som kunde protestera. Men det kan man inte i Canada hos |
indianerna eller hos urinvånarna i Australien - där man nu går in i deras
reservat och skall börja bryta! Australien som inte har ens egen kärnkraft,
utan man exporterar uran till Sverige.
Vi hade besök av en man som talade om lagring av avfall. Jag vill ta upp
detta om Forsmark.
I Forsmark droppar det inte in vatten i slutförvaret för reaktoravfall
SFR 1 - det strömmar in! Denne man - som heter Dr. Marvin Resnikoff och
kommer från USA och kan det här med avfall - menar att man skulle vara
tvungen att pumpa ut 43 kubikmeter eller mer varje timme. Detta är en för-
dröjd dumpning av radioaktivt avfall. Det bryter mot Londonkonventionen
om dumpning av radioaktivt avfall och även mot Östersjökonventionen.
Detta har jag också tagit upp flera gånger. Det konstiga är att man inte har
fått en riktig licens för att driva det här lagret, och ändå så har man börjat
fylla det. Han menar också att avfallet kommer att bli vått och sedan kom-
mer det att läcka ut.
Jag skall avsluta med att säga att vi i miljöpartiet naturligtvis anser att man
kan stoppa kärnkraften nu och börja med att avveckla en reaktor genast.
Som jag sade förut kör vi egentligen 13 reaktorer. Kärnkraften hör inte
hemma i ett civiliserat samhället.
Se verkligheten och förändra den, förändra världen! sade Lars Norberg
förut. Jag instämmer. Jag tänker faktiskt göra vad jag tänkte göra första
gången jag gick upp i denna talarstol. Jag tänker sjunga mig ut härifrån, så
får ni tycka vad ni vill.
Nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä, nä...
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energipolitik
Djävlar och uran vilken hög av plutonium
cesium, strontium, tritium, zirkonium.
Borra hål i berget och tro att berget håller
vakta avfallsdepån med polis och kontroller.
Tusen år i Sverige med dödligt avfallslager
monument från vår tid
dessa stensarkofager.
Barnen, våra barn, får ett arv som strålar gamma
det blir något att få ifrån pappa och mamma.
Djävlar och uran ska vi finna oss i detta?
Nej, vi ska säga nej!
vi ska slåss för det rätta!
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energiskatter
146
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU26 Energiskatter (prop. 1990/91:88 delvis).
Anf. 115 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! För att tjäna tid vill jag hänvisa till vad Gunnar Hökmark
anfört i dagens debatt om energipolitiken, även när det gäller energibeskatt-
ningen. Jag vill också hänvisa till den inriktning av den moderata energibe-
skattningen som framgår av reservation 1. Av denna reservation framgår
bl.a. att det moderata förslaget innebär att inom ramen för nuvarande ener-
gibeskattningsuttag skall nuvarande punktskatter på energiområdet ersättas
med en högre koldioxidskatt. Varje bränsle blir således beskattat med ut-
gångspunkt från det koldioxidutsläpp som uppstår. Ju större utsläpp, desto
högre beskattning. Skatten utnyttjas således som ett effektivt ekonomiskt
styrmedel.
Biobränsle ger inte upphov till några varaktiga utsläpp av koldioxid och
beskattas inte enligt det moderata förslaget.
Koldioxid skall inte utgå när bränsle används i industriella processer.
Vi moderater vill också införa noll-moms avseende tillhandahållande av
fjärrvärme. Det får till följd att fjärrvärmens konkurrenskraft förbättras
gentemot enskilda värmepannor.
Det moderata energibeskattningsprogrammet är heltäckande, framtidsin-
riktat och skapar möjlighet för miljövänliga alternativ.
Jag vill också hänvisa till övriga moderata reservationer till detta betän-
kande.
Med det sagda, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1.
Anf. 116 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Den genomförda skatteomläggningen har nu varit planterad
i sin verklighet i ungefär ett halvår. Det är naturligt att en så omfattande
reform inte hamnar helt rätt i alla sina detaljer. Verkligheten tvingar nu fram
korrigeringar i den modell som socialdemokrater och folkpartister stått
bakom. Även detta skatteutskottsbetänkande gör det på två områden. Det
är dels när det gäller höjningen av skattepliktsgränsen för små vindkraftverk
och dels när det gäller beskattningen av råtallolja.
Båda dessa förändringar går i den riktning som vi från centerpartiets sida
föreslog redan före skatteomläggningens genomförande. Vi hälsar därför
dessa förändringar, som nu vidtas, med tillfredsställelse. De är små, men
ändå viktiga förändringar. Det kanske allra viktigaste är att det ger bevis för
att insikten nu har kommit hos de avtalsslutande parterna att det krävs juste-
ringar i den genomförda skatteomläggningen. Samtidigt är det ett erkän-
nande av det idoga opinionsarbete som bl.a. centerpartiet har bedrivit. Vi
torde för övrigt få bevittna fler exempel från denna talarstol på detta faktum
senare under veckan.
Herr talman! På energiskatteområdet behövs också ytterligare föränd-
ringar. Det viktigaste av allt är att de allmänna riktlinjerna för energibeskatt-
ningen förändras i den riktning som vi från centerpartiet har föreslagit. Men
det gäller också mer specifika energiskatteområden, som beskattning av
fjärrvärme, reduceringsreglerna för energiintensiv industri och skattebefri-
else för den av arbetsmiljöskäl speciellt framtagna motorsågsbensinen.
Centerns syn på de berörda spörsmålen utvecklas i reservationer till detta
betänkande av vilka jag yrkar bifall till nr 2, 11 och 13.
Anf. 117 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Energifrågan är viktig, och den har debatterats i flera tim-
mar i dag. Frågan är viktig och avgörande för utvecklingen som vi har i den
industrialiserade världen. De beslut som vi fattar om energin kommer att
avgöra vår framtida inriktning, om vi skall fortsätta med en ökande energi-
förbrukning per person i i-länderna på bekostnad av en rimlig utveckling i u-
länderna. Besluten handlar också om vi skall fortsätta eller om vi skall vända
in på en väg mot resurssnål energiförbrukning baserad på förnyelsebar
energi, eller om vi skall fortsätta att förbruka jordens ändliga resurser.
Jag tycker därför att det är litet tråkigt att vi i dag inte hinner fullt ut disku-
tera frågorna. Vi har haft en lång debatt om energin. Men eftersom energi-
debatten har delats upp i en del om energipolitik och en liten snutt på slutet
om energiskatter, missas en del av helheten. Det tycker jag är beklagligt.
En del av ansvaret får faktiskt läggas på regeringen. Regeringen binder
själv ris åt egen rygg genom att komma med propositioner så sent så att de
inte kan få en fullständig beredning och en fullgod behandling. Det är de
saker vi som riksdagsledamöter är satta att göra.
Energiskatterna som vi har att behandla i detta betänkande är en del av
de medel som till stora delar har diskuterats tidigare i dag. Jag böjer mig för
tidsbristen, och jag inser att vi har svårt att hinna med all den debatt som
hade varit nödvändig. Jag yrkar därför bifall till reservation 12 i betänkan-
det.
I reservation 3 från vänsterpartiet har vi redovisat vår principiella syn.
Den kan man läsa sig till. 1 övrigt står vi bakom de reservationer som vi har
skrivit under.
Anf. 118 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! För en god miljö behövs styrande skatter. Det är tillfredsstäl-
lande att kammaren har börjat förstå detta. Man har utsläppsskatter när det
gäller koldioxid och svavel. Man kanske inte riktigt går så långt som vi öns-
kar, men det är ändå så att man har börjat förstå. Däremot har man fullstän-
digt missat idén att man bör beskatta sådana råvaror som representerar änd-
liga resurser. Men det kommer man naturligtvis att göra, kanske redan under
nästa riksmöte eller riksmötet därefter. Vid det tillfället hoppas jag att kam-
maren med någon nostalgi kommer ihåg reservation 4 undertecknad av
Gösta Lyngå där detta står klart utskrivet. Jag yrkar bifall till reservation 4.
Jag instämmer också i centerns bifallsyrkande till reservation 11 när det gäl-
ler fjärrvärme. I övrigt står jag givetvis bakom våra reservationer.
Detta är förmodligen skatteutskottets sista debatt detta riksmöte. Jag skall
ta tillfället i akt att tacka för många goda debatter - de som är närvarande
här och de som sitter vid TVn och tittar. Visst har ni haft fel många gånger.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energiskatter
147
|
Prot. 1990/91:129 11 juni 1991 |
Visst har det varit tvunget för mig att påpeka dessa fel. Men ni har tagit dessa |
Tack skall ni ha!
|
Energiskatter |
Anf. 119 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s): Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 26 behandlas energiskatter Utskottet tillstyrker vidare att den nuvarande skattebefrielsen för elskatt Utskottet behandlar också motioner som väckts med anledning av propo- Härvidlag föreslår utskottet ett tillkännagivande till regeringen när det Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på Jag vill också passa på att tacka Gösta Lyngå för den tid han har varit i Anf. 120 KRISTER SKÅNBERG (mp): Herr talman! I proposition 1990/91:88 om energipolitiken står det i bil. 1 Tyvärr har man inte nämnt i propositionen att man i stället hade kunnat Statens naturvårdsverk har också i yttranden till regeringen om förslagen Herr talman! Av tekniska skäl har jag inte möjlighet att yrka på bifall till |
|
148 |
min motion. Men jag vill till protokollet ha fört att jag är besviken på att |
regeringen och riksdagen inte har tagit till vara på den möjligheten utan att
göra en allmän fördyring - om man är så rädd för att göra rätt. Man sätter
den kortsiktiga lönsamheten före miljöhänsynen och de långsiktiga värde-
ringarna. Om man är så rädd kunde man åtminstone ha infört en koldioxid-
avgift och återfört avgiftsmedlen i proportion till genererad elmängd från
alla källor utom vattenkraft och kärnkraft.
Anf. 121 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! I motion 630, som behandlas under avsnittet råtallolja i be-
tänkandet, har jag krävt att åtgärder skall vidtas i avsikt att skapa konkur-
rens på lika villkor för den industri som använder råtallolja som råvara i vårt
land.
Råtallolja förekommer som biprodukt inom massa- och pappersindustrin.
Oljan kan emellertid också användas som bränsle och kan då ersätta eld-
ningsoljan. De massafabriker som producerar råtallolja behöver av naturliga
skäl också stora mängder bränsle. Om råtallolja används som bränsle kan
massaindustrin till viss del minska inköpen av eldningsolja som är belagd
med energiskatt. För att massaindustrin skall sälja talloljan krävs det därför
att köparen betalar ett pris som motsvarar priset för den eldningsolja som
går åt för att ersätta den försålda råtalloljan. Detta förhållande innebär att
även råtalloljan indirekt också oavsiktligt kommer att träffas av energiskatt.
Effekterna av vad jag nu har anfört påverkar i betydande utsträckning
möjligheterna för t.ex. Bergvik Kemi i Hälsingland att bedriva sin verksam-
het. Företaget säljer en övervägande del av sina produkter på världsmarkna-
den. Den indirekta effekten av energiskatten för råtallolja innebär att före-
taget får betala väsentligt högre kostnader för råvaran råtallolja än sina kon-
kurrenter på världsmarknaden, exempelvis konkurrenter i Finland.
Detta är naturligtvis ett orimligt förhållande som måste rättas till. Detta
har jag påtalat i åtskilliga kontakter under de senaste två åren med framför
allt biträdande finansminister Erik Åsbrink. Men det har tyvärr varit svårt
att få gehör för detta.
I ärlighetens namn skall jag erkänna att regeringen för fem år sedan gav
ett beredskapslån till Bergviks Kemi på 150 milj.kr. för att klara verksamhe-
ten, med andra ord ett avskrivningslån på fem år. Men detta lån går ut i år
och måste ersättas med något nytt. Det är därför mycket tillfredsställande
att skatteutskottet nu har bifallit min motion och kräver att regeringen
skyndsamt prövar frågan och vidtar åtgärder som eliminerar den konkur-
renssnedvridning som förekommer. Även näringsutskottet har deklarerat
samma uppfattning i det yttrande som avgivits till skatteutskottet i detta
ärende.
Herr talman! Mot denna bakgrund förutsätter jag att regeringen nu skynd-
samt vidtar åtgärder så att bl.a. Bergviks Kemi får bedriva sin verksamhet
under samma förhållanden som industrin i de konkurrerande länderna.
Anf. 122 LARS NORBERG (mp):
Herr talman! Jag instämmer med Olle Östrand. Det är ett år sedan denna
fråga om råtalloljan behandlades i näringsutskottet, och det är verkligen hög
tid att regeringen presenterar ett konstruktivt förslag. Vi får väl hoppas att
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energiskatter
149
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Energiskatter
regeringen nu känner sig manad av utskottets skrivning att verkligen snabbt
göra någonting för att få till stånd en lösning. Det finns flera tekniska möjlig-
heter att lösa detta problem.
Jag begärde egentligen ordet för att slå fast några grundläggande principer
som jag anser är oerhört viktiga. Alltsedan jag kom in i riksdagen har jag
förvånat mig över det trassliga energiskattesystem som finns, hur ologiskt
det är och hur snett det ibland slår. Det vore önskvärt att man fick något mer
rakare linjer.
Föreställningen att industrins energianvändning på något sätt skulle vara
nyttigare än vanliga människors energianvändning har jag svårt att se någon
som helst teoretisk eller moralisk grund för. Min uppfattning är, och jag tror
att miljöpartiet står bakom den, att alla som begagnar energi skall betala
samma skatt på energin. Husmors kokning av mat är precis lika nyttig som
Holmens produktion av tidningspapper.
Vidare bör en grundläggande princip vara att skatten skall ligga på energi-
råvaran och inte på omsättningsprodukter. Elektricitet är en sådan omsätt-
ningsprodukt. Olika energiråvaror kan förvandlas till en energiform som
inte finns i naturen. Att ha skatt på elektricitet måste vara ett grundläggande
fel.
All skatt bör utgå på ursprunget. Använder man en god råvara som anses
vara miljövänlig som staten av olika skäl kanske vill understödja, skall det
vara låg skatt på den råvaran. Då blir den elproduktionen billig. Om man
däremot använder en dålig råvara, uran och kol är de typiska exemplen, blir
elektriciteten dyrare. Det borde vara självklart att det skall vara på det viset.
För tekniker, oberoende av vilken inställning de i övrigt har till energifrågor,
är det en självklarhet att det skall vara på detta sätt. Det betyder att skatte-
belastningen på varje kilowattimme el som produceras i ett kondenskraft-
verk blir betydligt större än belastningen på el som produceras i ett fjärrvär-
meverk - eller mottryckskraftverk. Elskatten skall bort!
Likaså bör mervärdeskatten på energi tas bort. Den avlyfts ju vid gränsen.
Vi i miljöpartiet vill avskaffa mervärdeskatten på inhemska bränslen, men
däremot vill vi ha kvar den, vilket vi tidigare sagt, på olja. Jag har träffat på
många fall där man från industrin har sagt: Det spelar oss ingen roll, efter-
som vi ändå får lyfta av mervärdeskatten. Att avskaffa mervärdeskatten på
viss energi men inte på annan har ingen styreffekt gentemot industrin. Det
fungerar inte om man vill styra energiförbrukning i rätt riktning.
Sedan till CO2-skatten, som utskottet inte vågar sig på. Jag anser att Sve-
rige skall gå steget före EG. Vi är steget före EG, och vi har en högre CO2-
skatt, och det bör vi fortsätta med. Om viss industri råkar ut för problem,
får dessa problem behandlas separat genom restitution eller anslag via sta-
ten. Vi måste styra rätt med vår energipolitik, och styra mot en bättre miljö.
Tack för ordet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)
150
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1990/91:SoU23 Vissa folkhälsofrågor (prop. 1990/91:175).
Anf. 123 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! Förslaget om inrättandet av ett folkhälsoinstitut är ett nytt
exempel på hur den socialdemokratiska regeringen plottrar bort resurser och
insatser på hälso- och sjukvårdsområdet.
Informationsinsatser, i nära samverkan mellan forskning och utveckling
inom sjukvården, kan bevisligen leda till ett förbättrat hälsoläge hos befolk-
ningen. Här hade den tidigare medicinalstyrelsen en utomordentligt viktig
roll. Socialstyrelsen, som vid avskaffandet av medicinalstyrelsen övertog hu-
vudansvaret för hälso- och sjukvårdens utveckling, har dess värre inte på ett
fullgott sätt lyckats med denna uppgift. Brist på klar kontroll och ledning
har stimulerat en rad aktörer att försöka fylla det tomrum medicinalstyrelsen
lämnat efter sig.
Landstingsförbundet har med sin utredningsavdelning försökt styra den
högspecialiserade vården. SPRI har försökt fylla tomrum inom bl.a. sjuk-
vårdsekonomi- och omvårdnadssektorerna. Socialdepartementet har tillska-
pat en hälso- och sjukvårdsberedning som försökt skapa reda i sjukvårdens
ledningsproblem. Under statsministern finns numera en central sjukvårds-
beredning. Statens medicinsk-etiska råd förekommer i sammanhanget, och
nu tillkommer även ett särskilt folkhälsoinstitut.
Denna beskrivning visar att hälso- och sjukvårdens problem inte är orsa-
kade av brist på statliga organ för kontroll och utveckling. Problemet är i
stället det stora och växande antalet aktörer som uppstår när ett naturligt
ledningsorgan har avskaffats.
En medicinalstyrelse måste snarast återskapas. En av huvuduppgifterna
blir att följa utvecklingen på folkhälsoområdet. Detta bör ske i samarbete
med socialstyrelsen och dess folkhälsoenhet.
Med införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring kommer
medicinalstyrelsen alltfort att ha stora och nödvändiga uppgifter när det gäl-
ler utvecklingsfrågor, förebyggande arbete, kvalitetskontroll och tillsyn.
Med regeringens syn på folkhälsofrågorna är det kanske följdriktigt att
föreslå att Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN, in-
ordnas i det nya folkhälsoinstitutet. Med vår syn på hur ett framgångsrikt
folkhälsoarbete bedrivs är det väsentligt att värna om olika och fristående
informationskanaler. CANs fristående ställning som folkrörelse är väsentlig
och måste tillvaratas. Regeringens strävan att inordna fristående organ av
denna typ inom den offentliga förvaltningen finner vi oklok och t.o.m. stö-
tande. Det är bra att fler riksdagspartier än moderata samlingspartiet har
reagerat mot detta ingrepp.
Herr talman! I Sverige bedrivs en alkoholpolitik som skiljer sig markant
från den som bedrivs i större delen av Europa. Koncentrationen kring det
s.k. totalkonsumtionsbegreppet har varit dominerande. Problemet med den
Vissa folkhälso-
frågor
151
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
152
nuvarande politiken är och har varit att det verkliga problemet, gruppen
över- och storkonsumenter, inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet.
I stället har de åtgärder som vidtagits främst varit riktade mot låg- och
måttlighetskonsumenterna, som utgör 90 % av alla svenskar.
I propositionen hävdar regeringen att den alkoholpolitik som bedrivs
måste ha stöd hos folkflertalet. Det menar regeringen att den nuvarande po-
litiken, med t.ex. allt hårdare bestämmelser kring utskänkningstillstånd, har.
Detta visar hur verklighetsfrämmande regeringens uppfattning är. Få männi-
skor har t.ex. förståelse för alla de regler som rör utskänkning av alkohol i
offentliga lokaler.
Regeringen avvisar förslaget om en höjd åldersgräns vid servering av alko-
hol. Detta är positivt. Men samtidigt föreslår den att kontrollen av restau-
ranger och barer skall utökas. Det är en märklig prioritering. Konsumtionen
av alkohol på restaurang står för endast 12 % av all alkoholkonsumtion. Att
ytterligare utöka kontrollen av detta, samtidigt som man över huvud taget
inte diskuterar problemen med överkonsumtionen, visar att regeringen inte
har förstått var de verkliga problemen finns.
Det är angeläget att ”avmystifiera” alkoholkonsumtionen, även på restau-
ranger. I och för sig behöver inte umgänge på restauranger och barer auto-
matiskt innebära att alkohol konsumeras. Samtidigt är ju sanningen den att
alkoholen är en urgammal umgängesdryck, även i vårt avlånga land, och kan
vi på olika sätt få människor att umgås naturligt med alkohol har vi kommit
långt. Inte ens socialutskottets ledamöter, oavsett hemvist i norr eller i söder,
kan förneka denna verklighet!
Mot denna bakgrund var det intressant att notera följande uttalande i Af-
tonbladet och Svenska Dagbladet i slutet av maj. Jag citerar:
”Vi skall inte hålla på med fjantregler, det kan inte försvaras. En del av
alkoholförordningarna är rent ut sagt barnsliga, säger Bo Holmberg (s), vice
ordförande i socialutskottet och f.d. civilminister med uppgift att förenkla
byråkratin.
Som exempel på en 'barnslig regel’ nämner Bo Holmberg förbudet mot
att sälja sprit i minibarer på hotellrum. Om man får dricka sprit på hotellres-
taurangen skall man självklart få dricka på rummet också, säger Holmberg,
som utlovar fler utrensningar av onödiga förordningar.”
När vi nu har facit i vår hand, dvs. utskottets betänkande, där samme
Holmberg har deltagit i beslutet, kan vi konstatera att dessa löften inte var
värda någonting. De har inte ens förvandlats till "målsättningar” i majori-
tetstexten. Det konkreta exempel som presenterades i massmedia fanns ju
med bland motionsyrkandena, men det är endast vi moderater som står för
avreglering och avbyråkratisering.
Får jag fråga utskottets talesman, Rinaldo Karlsson, om utskottets social-
demokratiska gruppledare inte har något stöd alls för sina ambitioner att av-
reglera. Eller har han ändrat uppfattning? Var vänlig och förklara motsätt-
ningen mellan budskapet i massmedia, som jag nyss citerade, och vad som
sägs i utskottets majoritetstext.
Herr talman! Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska alko-
holkonsumtionen inte uppfattas som trakasserier av den övervägande del av
befolkningen som inte har några problem med sin konsumtion. Därför avvi-
sar vi förslag och tankar om motbok, strängare utskänkningstillstånd, högre
åldersgränser, mindre ölburkar o.d. För att åtgärder skall vara verknings-
fulla krävs acceptans från en bred opinion.
Det krångel och den byråkrati som följer av den detaljerade reglering som
gäller för restaurangnäringen bör begränsas. Det är också en rättsäkerhets-
fråga för dem som söker sin utkomst inom denna bransch. Den som driver
en restaurangrörelse kan i dag redan på grund av misstankar om skattebrott
eller brister i bokföringen få sitt serveringstillstånd indraget. Det kan inte
accepteras att den som söker eller innehar ett serveringstillstånd kan riskera
att utsättas för godtycke och fråntas sina utkomstmöjligheter på vaga grun-
der.
Ett ytterligare exempel på statens överförmynderi vad gäller alkoholpoli-
tiken är Systembolagets öppettider. Riksdagen har beslutat att Systembola-
get t.ex. inte får ha öppet på lördagar och skall stänga tidigare före större
helger. Vilka alkoholpolitiska syften som man tror sig uppnå är minst sagt
oklart.
I propositionen föreslår regeringen att Systembolaget fråntas uppgiften att
driva alkoholpolitisk propaganda i och med att företaget fråntas de medel
som tidigare använts i detta syfte. Vi anser att detta är positivt. Det uttalande
som utskottet gör med anledning av detta förslag skall således inte tolkas
som ett åliggande för Systembolaget att producera egen riskinformation.
Vi har i Sverige Europas mest liberala affärsöppettider. Detta har innebu-
rit en ökad valfrihet för de enskilda konsumenterna och möjliggjort för en-
samstående och skiftarbetande att kunna handla mat och annat när de är
lediga. Detta gäller dock inte Systembolaget.
Vi menar att konsumentintresset måste understrykas tydligare. Gällande
begränsningar för Systembolagets öppethållandetider vad gäller förbudet
mot lördagsöppna butiker bör sålunda tas bort. Vi föreslår därför att System-
bolaget i fortsättningen självt skall få bestämma vilka öppettider som bäst
tillgodoser konsumenternas servicebehov.
Herr talman! Allt fler internationella undersökningar tyder på att rigorösa
förbud, ransoneringar och restriktioner ingalunda leder till minskat miss-
bruk. Tvärtom visar erfarenheterna att detta kan leda till ökad kriminalitet,
ökat alkoholmissbruk och inte minst kraftigt ökat narkotikamissbruk.
Det gäller i stället att mobilisera människornas egen ansvarskänsla - för
sig själva och sin omgivning. Det viktigaste instrumentet är och förblir opi-
nionsbildning och information. Inom många andra områden har information
och aktiv upplysning visat sig mycket effektiv. Ett bra exempel på detta är
den omfattande antirökkampanj som bedrevs främst i slutet av 1970-talet.
Resultatet har blivit en kraftig minskning av rökningen bland de ungdomar
som var föremål för denna information. Erfarenheter från denna och lik-
nande kampanjer bör sporra till efterföljd även vad gäller alkoholens skade-
verkningar.
Det är viktigt att informationen om alkoholen är baserad på fakta och kun-
skap. Därför är det väsentligt att sådan sammanställs och utvärderas för att
på ett effektivt sätt kunna användas i opinionsarbetet. Samtidigt är det cen-
tralt att den information som ges inte uppfattas som förbudsivrande och för-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
153
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
154
mynderi. Erfarenheterna visar nämligen att sådan information ofta inte ger
den tilltänkta effekten utan i stället får människor att utestänga budskapet.
Barn och ungdomar har ofta förebilder. Det gäller kanske främst de egna
föräldrarna, men också idrottsstjärnor, rockmusiker och andra artister. Där-
för är det viktigt att dessa ställer upp som positiva förebilder.
Familjen måste stärkas. Det måste vara möjligt för föräldrar att ge sina
barn den kärlek, omtanke, stöd och ledning, som varje barn har rätt till, och
som i sin tur leder till att barnen växer upp till trygga och harmoniska männi-
skor.
Genom våra moderata förslag om sänkt skattetryck, barnomsorgsstöd och
valfrihet i barnomsorgen ges föräldrarna bättre valmöjligheter, till gagn för
de egna barnen och för familjen som helhet. Samtidigt är det viktigt att det
offentliga, när den lilla världen inte är tillräcklig, eller kanske inte längre
finns, är beredd och har förmåga att hjälpa och stötta. Kommunernas social-
assistenter och annan personal, som är utbildad för detta, måste ges större
möjligheter att rycka in i preventivt syfte i familjer där det håller på att gå
snett eller att hjälpa människor som redan är alkoholiserade.
I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva det tankemönster
som är alltför utbrett i vårt land, nämligen att någon annan tar över ansvaret
i och med att skatten är betald. Alla måste känna ansvar och hjälpa, stötta
och säga ifrån när människor är på väg in i missbruk, innan det är för sent.
Vi måste bry oss om. Här spelar den ”lilla världen” - familjen, vänner, ar-
betskamrater - en synnerligen viktig roll, som inte kan övertas av det offent-
liga.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 5 och 22.
Anf. 124 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Här kommer ett inlägg som har något av telegramkaraktär
över sig.
Det är bra att vi vet när riksmötet skall sluta.
Det är dåligt att vi inte har tid att debattera det som för både 18-åringar
och pensionärer är det viktigaste, nämligen att ha hälsan.
Det är bra att statsrådet Lindqvist är här. Det är inte alltid vi ser regering-
ens företrädare vid våra debatter.
Det är bra att vi nu skall ta beslut om ett folkhälsoinstitut. Det har folkpar-
tiet liberalerna motionerat om i flera år.
Jag vill till Sten Svensson inflika att medicinalstyrelsen inte hade ansvar
för folkhälsofrågor. Det hade statens institut för folkhälsan och det är viktigt
med avsändare av hälsoupplysning. När kontrollmyndighet - tillsynsmyn-
dighet - går ut så upplevs det som pekpinnar, det är moraltanten eller pek-
pinnegubben som är ute. När konsumentverket och folkhälsoinstitut går ut
med sin information upplevs det mera som människornas vän, som ett stöd.
Det är dåligt att regeringen kommit med ett så halvfärdigt förslag om folk-
hälsoinstitut och t.ex. låtit basen för verksamheten, epidemiologin ligga kvar
i socialstyrelsen.
Det är bra att utskottet enats om ett tillkännagivande som innebär att re-
geringsförslagets brister kan rättas till av en organisationskommitté, som
bl.a. skall ta upp vad folkpartiet liberalerna motionerat om, nämligen vad
ett folkhälsoinstitut skall arbeta med.
Det är dåligt att regeringen i sin proposition formulerar målet för folkhäl-
soarbetet enbart i jämlikhetstermer. Vi i folkpartiet liberalerna anser att det
överordnade målet för folkhälsopolitiken bör vara att motverka ohälsa var
helst den förekommer. Folkhälsoarbetet måste vara inriktat mot för indivi-
den svårpåverkade levnadsvillkor samtidigt som man ger stöd åt enskilda
människors ansträngningar att bevara och stärka sin egen hälsa.
Det är dåligt att regeringen inte tagit alkoholproblemen på allvar och ef-
terkommit riksdagens begäran från 1989 om ett aktivt alkoholpolitiskt pro-
gram. Därför föreslår vi tillsammans med centern att det nu måste tillsättas
en parlamentariskt sammansatt alkoholkommission för att få fart på arbetet.
Det är dåligt att regeringen missat att staten inte får göra vad som helst
med CAN med den folkrörelseförankring som CAN har.
Det är bra att utskottet var enigt om att organisationskommittén för folk-
hälsoinstitutet nu får reda ut vilken samordningsform man bör skapa mellan
CAN och institutet.
Det är bra att alkoholproducenterna nu får gå in och finansiera en del av
folkhälsoinstitutets verksamhet, men det är viktigt att bidragen utformas
neutralt.
Det är dåligt att man inte föreslagit samma princip för tobaken.
Det är dåligt att regeringen inte vill utnyttja prisinstrumentet för att be-
gränsa användningen av tobak och alkohol.
Det är dåligt att regeringen och utskottsmajoriteten inte vill göra något åt
hembränningen.
Det är bra att utskottet tillkännager att Systembolaget skall försätta pro-
ducera egen s.k. riskinformation.
Det är dåligt att regeringen trots löften i höstas inte kommit med något
förslag till tobakslag.
Det är dåligt att regeringen inte föreslagit något mål för tobakspolitiken i
likhet med det mål för alkoholpolitiken som riksdagen tidigare beslutat om.
Det är dåligt att regeringen och utskottsmajoriteten inte vill vara mer ak-
tiva när det gäller att åstadkomma rökfria gemensamhetslokaler.
Det är dåligt att man inte vågar sig på att göra något åt tobaksreklamen
trots WHOs rekommendationer och EGs strävanden att förbjuda tobaks-
reklam.
Det är dåligt att man inte vill sänka tjärhalten i tobak i enlighet med EGs
krav.
Det är bra att regeringen i propositionen föreslår rökavvänjning inom pri-
märvården, men det är dåligt att man samtidigt gör det dyrare att använda
nikotintuggummi, som ju används i rökavvänjningssyfte.
Själv tycker jag att det är dåligt att inte fler instämmer i den sexparti-
motion som tolv kvinnor från de olika partierna står bakom om åldersgräns
för tobaksköp. Vi menar att detta inte är att lägga sig i, utan vi vill visa att vi
bryr oss om det uppväxande släktet och ungdomarnas hälsa.
Slutligen tycker jag att det är dåligt att regeringen inte förstått att nickel-
allergi är så allvarligt att vi borde överväga ett förbud i likhet med vad man
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
155
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
156
gjort i Danmark, nämligen att förbjuda nickel i ett antal produkter som
smycken, knappar och glasögonbågar.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1,11,30 och 39,
men vill samtidigt understryka att folkpartiet liberalerna givetvis står bakom
övriga reservationer där vi finns med bland undertecknarna.
Anf. 125 GÖRAN ENGSTRÖM (c):
Herr talman! Jag skall i korthet något beröra de olika diskussionspunk-
terna som debatterats i detta betänkande, liksom centerns utgångspunkter
och värderingar i dessa frågor. Först några ord om betydelsen av folkhälsoar-
betet.
Samhällets totala sjukvårdskostnader är i dag drygt 100 miljarder kronor.
Många har konstaterat att det inte går att bygga ifatt de befintliga och upp-
kommande behoven. Med de knappa resurser som alltid kommer att finnas
på det här området är det ett måste att försöka förebygga sjukdomar, ohälsa
och därav uppkommande kostnader. Därför har för oss folkhälsoarbetet en
hög prioritet inom politiken.
Vi har också diskuterat de olika rollerna i det här sammanhanget - samhäl-
lets roll och den enskildes roll. Det framgår av betänkandet och av reserva-
tionerna att det skiljer sig något här. Enligt vår mening i centern är det ytterst
den enskildes ansvar att påverka sin hälsa och sin totala miljö. Man har fak-
tiskt stora möjligheter i det avseendet. Likväl måste vi konstatera att det
finns stora skillnader i kunskaper, i möjligheter att ta till sig information på
det här området, vilket motiverar att samhället aktivt och på bred bas enga-
gerar sig genom att identifiera behov, bygga upp kunskap via forskning osv.
samt genom att påverka den enskilde individen genom information och råd-
givning. Där finns alltså en klar uppgift för samhället.
Jag har svårt att se detta i propositionen. De erfarenheter som vi har fått
under 1980-talet och det som vi har läst i rapporter från olika aktuella kon-
gresser i de stora morgontidningarna visar på ökande klyftor under 1980-ta-
let mellan arbetare och tjänstemän, framför allt högre tjänstemän, mellan
kvinnor och män. Framför allt är det arbetarkvinnor - om vi skall hålla oss
till socioekonomiska klasserna - som har råkat mest illa ut. Vi vet både av
erfarenhet och efter att ha tagit del av olika rapporter att det i stor utsträck-
ning är denna kategori som på grund av sin arbetsmiljö och sina monotona
arbeten har fått problem i axlar, hals och rörelseorgan i mycket högre grad
än andra. Det är mycket väl dokumenterat.
Jag tycker att det är riktigt att som en övergripande inriktning ha att för-
söka nå en bättre jämlikhet när det gäller hälsan hos det svenska folket.
Detta står, som vi ser det, inte i någon motsats till uppfattningen att den en-
skilde kan och bör ta ett större ansvar för sin livsföring och sin hälsa.
Det är insikten i dessa förhållanden som delvis motiverar den satsning som
vi var med om häromåret, nämligen beslutet om pengar till arbetslivsfonden.
Vi tror att det även den vägen måste vidtas åtgärder för att lösa problem.
Däremot är vi mycket tveksamma till att inrätta en ny myndighet, ett folk-
hälsoinstitut. Det skulle vara ett av de bästa medlen för att förstärka folkhäl-
san och få en jämlikare fördelning, påstås det. Jag tror i stället att en satsning
på primärvården inom sjukvården är det led där man bäst, tidigast och med
bästa helhetssyn kommer till rätta med folkhälsoproblemen, även ur det
klassperspektiv som jag beskrev. Om man kan få förstärkta resurser till pri-
märvården genom införandet av hus- eller familjeläkarsystem så att det blir
kontinuitet i vården och förtroende mellan individen och den egna läkaren
byggs upp, tror jag att mycket är vunnet när det gäller att spåra tidiga sym-
tom på ohälsa. Vi bör därför satsa på primärvården, alltså en etablerad insti-
tution inom folkhälsoarbetet.
Vi stöder propositionen när det gäller satsningen på i första hand förebyg-
gande åtgärder och likaså när det gäller inriktningen mot de unga. Det är där
vi verkligen kan förebygga framtida ohälsa.
Mycket kort om de problem som bör åtgärdas: kost, alkohol, tobak och
arbetsmiljö.
Kosten: Vi tycker att kosten hittills, även i propositionen och i utskottsbe-
tänkandet, har fått en underordnad roll i det här sammanhanget. Jag läste en
folkhälsorapport från socialstyrelsen, där man påpekade erfarenheter från
Japan. I Japan hade man under de senaste decennierna på ett markant sätt
förbättrat status på folkhälsan. Där tror man sig se ett mycket klart samband
med de japanska kostvanorna visavi kosten hos européerna och amerika-
nerna.
Det är ont om lärare på det här området. Ämnet ges liten tid i skolan. Vi
bör lyfta fram kostens betydelse för folkhälsan på ett brett sätt, i alla led och
i mycket större utsträckning än vad vi har gjort tidigare.
Alkoholen: Såvitt vi vet kan snarast ett ytterligare klarlagt markerat sam-
band mellan den totala konsumtionen och alkoholskadorna i samhället påvi-
sas. Vi ser det inte som en politisk förstahandsupggift att börja ifrågasätta
sådana klara samband. De är tillräckligt vederhäftiga för att vi skall kunna
ha det som en utgångspunkt för inriktningen i alkoholpolitiken. Den totala
alkoholkonsumtionen gick ju ner efter de krafttag som togs i och med 1977
års alkoholpolitiska beslut. Det har gått ganska lång tid sedan dess. Vi vet
nu att under senare delen av 1980-talet har den totala konsumtionen börjat
krypa uppåt igen. Därför menar vi från centern - det är markerat i betän-
kandet - att det återigen behövs någon typ av krafttag från myndigheterna,
ytterst regeringen som har ansvaret på det här området. Vi tycker att vi inte
kan spåra några sådana krafttag i propositionen.
I den allmänna debatten om alkoholfrågorna är inriktningen nästan den
motsatta. Jag vet inte om det beror på inflytandet på senare år av Ny demo-
krati, lan och Bert, vars stora slagnummer är just en liberalisering, en ökad
tillgänglighet och en avveckling av de regler som följer med en restriktiv al-
koholpolitik. Jag vet som sagt inte om det är detta som påverkar även i nor-
mala sammanhang mera ansvarsfulla alkoholdebattörer. Men jag tror att i
det opinionsläge som vi nu har är det viktigt att de ledande politikerna står
emot sådana trender.
Vi markerar detta i en reservation från centern tillsammans med folkpar-
tiet. Det gör vi på många goda grunder. Vi bör alltså behålla den restriktiva
alkoholpolitiken.
Vi kan konstatera att 70 % av gärningsmännen och 40 % av offren i sam-
band med våldshandlingar är alkoholpåverkade och att 50 % av fallen när
det gäller den totala misshandeln har direkt samband med alkoholen. Vi ser
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
157
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
158
skäl att bibehålla den politik som ändå har lett till att vi i Sverige har kunnat
hålla en internationellt sett låg total alkoholkonsumtion och därmed fått
färre alkoholskador än vad en annan politik skulle ha inneburit.
För två år sedan var man på statsministernivå mycket oroad för det gatu-
våld och det samband mellan unga och alkohol som då kunde konstateras.
Man kunde t.o.m. tänka sig ytterligare restriktioner, exempelvis kunde man
tänka sig att höja utskänkningsåldern. Det var vad Ingvar Carlsson gav ut-
tryck för då.
I dag är andra statsråd ganska oklara när det gäller besked. T.o.m. justi-
tieministern - jag förmodar under intrycket av den aktuella trenden - opi-
nionen - vill gå den motsatta vägen och därmed gå en del motionärer till
mötes och sänka utskänkningsåldern och lätta på andra restriktioner. Där
har socialministern en uppgift i debatten i kväll, att ge besked om regeringen
verkligen en gång för alla står fast vid den restriktiva traditionella svenska
alkoholpolitiken även i fortsättningen eller om man tänker luckra upp på de
områden som här har påpekats.
Jag vill också gärna markera att vi vid en närmare relation till EG, vilket
jag är en anhängare av, ändå bör försöka bibehålla den nuvarande svenska
alkoholpolitiken. Vi tycker att man aktivt, vi menar verkligen aktivt, bör an-
vända prisinstrumentet i alkoholpolitiken. Därför har vi föreslagit att man i
år skall höja alkoholskatten med 10 % från den 1 juli i år. Det står i betän-
kandet att man står fast vid detta som ett aktivt medel. Ändå har priserna
realt sjunkit jämfört med priserna för andra konsumentprisvaror under de
senaste åren. Jag måste rimligen i detta sammanhang tolka ordet aktivt som
en anpassning uppåt, inte nedåt.
Det finns två motstående trender när det gäller alkohol och tobak. Jag har
beskrivit vad som är aktuellt för närvarande i fråga om alkohol. Beträffande
tobak råder det motsatta förhållandet. Där är det allmänt accepterat att man
via olika restriktioner skall få fler rökfria miljöer och den vägen försöka
minska skadeverkningarna från tobaken. Vi från centern hälsar denna ut-
veckling och den enighet som råder i fråga om inriktningen med glädje. Vi
står bakom de skrivningar som finns i det avseendet.
Jag nämnde våra tvivel om ett nytt folkhälsoinstitut. Enligt vår mening är
detta icke noggrant berett. Vi tror att den kunskap och kompetens som de
befintliga institutionerna har, närmare bestämt socialstyrelsen, är tillräcklig
för att dessa skall kunna hantera de här frågorna även i fortsättningen. Vi
betonar den lokala nivåns betydelse, inte minst primärvårdens betydelse
inom sjukvården. Vi menar att CAN skall kunna behålla sin roll som en fri-
stående kraft inom folkhälsoarbetet även i fortsättningen.
Herr talman! Med dessa synpunkter på betänkandet yrkar jag bifall till
reservationerna 3, 5 och 30. Jag instämmer naturligtvis i vad som framförts
i de övriga reservationer som är fogade till betänkandet.
Anf. 126 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Också vi i folkpartiet liberalerna tycker naturligtvis att en
satsning på primärvård och husläkarsystem är en viktig del av folkhälsoarbe-
tet, men detta arbete behöver en ”back-up” i form av ett folkhälsoinstitut,
insatser från de samhällsmedicinska enheterna och av andra forskningsinsti-
tutioner. Denna ”back-up” består just i en kartläggning av risker och deras
orsaker ute i samhället och av forskning om metoder för att föra ut hälsoupp-
lysning till individerna i samhället, så att de tar till sig informationen.
Det svenska folket vet att det är farligt att röka, och ändå är det en tredje-
del som röker. Vi måste få mer kunskap om hur man förändrar attityder och
beteenden. Det är sådana uppgifter som ett folkhälsoinstitut skall ta sig an.
Detta finns inte utvecklat i propositionen, men däremot i vår motion, som
ju organisationskommittén skall beakta i sitt fortsatta arbete.
Anf. 127 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är överens i stora drag. I ett praktiskt inriktat
folkhälsoarbete betyder råden från husläkaren, som man känner och har för-
troende för, om sambandet mellan tobak och hälsa egentligen mera än råd
som kommer från en ny myndighet.
Jag vill också påminna om att socialstyrelsen har utvecklat enheter på
detta område, inte minst efter den senaste omorganisationen som inte ligger
så långt tillbaka i tiden.
Vi anser att den kunskap och kompetens som finns på central nivå icke
föranleder en omorganisation. Det är det praktiska, lokala samarbetet och
förtroendet mellan den enskilde och hans husläkare som kan få en avgö-
rande betydelse.
Anf. 128 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Vi är helt överens om primärvården. När det gäller folkhäl-
soinstitut är socialstyrelsen på väg att bygga upp någonting åt det hållet. Det
institut som vi förordar kommer att innehålla en hel del av forskningsuppgif-
ter som knappast hör hemma inom en tillsynsmyndighet och som bättre
handhas ute på en institution där man kan samla en kritisk skara av forskare.
Anf. 129 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det var med ganska blandade känslor som jag tog del av
den här propositionen. Dessa känslor berodde mycket på att propositionen i
stora stycken är ett hastverk. Det är många som delar denna uppfattning.
Man kan ha olika utgångspunkter för detta ställningstagande, men det har i
alla fall gått hastigt och lustigt - jag vet inte om det egentligen var så lustigt -,
vilket gör att det finns en del saker som man kan ta fasta på och hoppas att
de skall leda till någonting bra, samtidigt som det finns andra saker som i sitt
ursprungliga skick kunde ha lett till någonting ganska dåligt.
Det finns stora vinster att göra på den samordning som har föreslagits.
Samtidigt var förslagen sådana att man i stället kunde ha förväntat sig en
splittring av det hela. Hur detta kommer att utvecklas i praktiken framöver
vet vi ju inte ännu. Dessutom var det väldigt svårt att utläsa av propositionen
vilket resultatet blir, och vi fick inte heller någon större klarhet efter det att
ett antal av de aktörer som var berörda hade kallats in till socialutskottet.
Det är naturligtvis bra att vi i våra synpunkter, som vi från olika partier
har haft när det gäller utformningen av det kommande institutet och som vi
har lämnat över till organisationskommittén, har kunnat enats om att skicka
med några goda råd på vägen. Det är bl.a. viktigt att CAN - en fråga som
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
159
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
160
flera andra har varit inne på - hanteras med större varsamhet än vad som var
fallet från början och att CAN behåller sin folkrörelseförankring.
Det gäller att också ta hand om och väl förvalta det arbete som man inom
socialstyrelsen har uträttat på folkhälosinstitutet, som på det här sättet flyt-
tar sin verksamhet.
Det finns också en del andra saker som vi i utskottet har varit överens om,
t.ex. Systembolagets fortsatta roll som informatör.
Det är några av de påpekanden som vi vill att riksdagen skall ge regeringen
till känna. Vi hoppas naturligtivs att regeringen är lyhörd för våra påpekan-
den. Så är inte alltid fallet, men i det här fallet hoppas vi att regeringen har
ett lyhört öra.
Det centrala i hur man ser på folkhälsoarbetet är just frågan om vilka livs-
villkor som vi lever under och att de ser så olika ut.
Sedan propositionen avlämnades till riksdagen och behandlades av social-
utskottet har det kommit flera andra rapporter som visar hur angeläget det
är att ta med jämlikhetstemat när man diskuterar folkhälsan. Detta vill jag
gärna understryka, också av det skälet att det finns andra partiers företrä-
dare som i debatten har understrukit motsatsen, nämligen att jämlikhetsfrå-
gan inte skall ha en så central plats i denna diskussion, utan diskussionen i
större utstäckning skall handla om varje människas fria val och hennes möj-
lighet att påverka sitt liv genom det fria valet.
Moderaterna talar om att det hela skall ske i den lilla världen. Folkpartiet
talar om att jämlikhetstermerna i detta betänkande är dåligt formulerade
och att de har en alltför framskjuten plats. Centerpartiet menar att det är
den enskilde som har det yttersta ansvaret, men att arbetslivet och de sociala
omständigheterna naturligtvis påverkar livsvillkoren.
De artiklar och rapporter från både Sundsvall och LO-kongressen som vi
under de senaste dagarna har kunnat ta del av i massmedia visar att samban-
den - för några veckor sedan kom också en rapport om barns hälsa - mellan
arbete, bostadsförhållanden och klasstillhörighet är entydiga. Man kan klart
och tydligt se att klyftorna i samhället har ökat trots en god tillväxt under
hela 80-talet med stora vinster att fördela. Detta går att avläsa väldigt tydligt
just på hälsan.
Därför är det bra att man i målen och riktlinjerna för folkhälsoarbetet lyf-
ter fram jämlikhetssträvandena. Jag tror ju inte att man genom ett folkhäl-
soinstitut kan komma till rätta med dessa frågor. Det visar sig också i rappor-
terna att uppväxtvillkoren visserligen är centrala, men att arbetslivet är det
som betyder mest.
I en motion till denna proposition föreslår vi insatser inom företagshälso-
vården. Eftersom man inom företagshälsovården befinner sig på arbetslivets
område, kan man verkligen nå stora grupper och göra stora insatser. Det är
arbetslivet i stort som är den centrala frågan. Det handlar då om arbetstider,
om att försöka ta bort monotona arbetsuppgifter och stressiga arbeten och
om lönen. Det finns en mycket stark korrelation mellan låg utbildning, låg
lön och dålig hälsa. Om man skall kunna komma till rätta med dessa frågor
måste insatser göras på arbetslivets område och inte i ett särskilda folkhäl-
soinstiut.
Ett folkhälsoinstitut kan nog naturligtvis vara bra för att sprida informa-
tion, ta hand om bl.a. uppgifter, forskning, data och för att bedriva det lokala
arbete som man talar om att man vill bedriva. De centrala insatserna måste
dock ske inom arbetslivets eget område. Det handlar om att förändra arbets-
livet och få till stånd det goda arbetet, som så många talar om, men som
förutsätter en helt annan arbetsorganisation och en kortare arbetstid, fram-
för allt för dem - varav majoriteten är kvinnor - som har monotona arbeten.
För dessa arbetstagare skulle en förkortning av arbetstiderna verkligen inne-
bära en lättnad i vardagen.
Det finns mycket inom arbetslivet som skulle behöva genomgå en organi-
satorisk förändring, något som skulle ge de stora vinsterna och besparing-
arna för folkhälsan.
Dessa frågor behandlas inte av socialutskottet. Vi i vänsterpartiet har tagit
upp dem i motioner som bl.a. rör arbetsmiljö och liknande, men dessa frå-
gor hör till ett annat utskott. Jag önskar att det fanns en större helhetssyn
och att de välvilliga uttalanden som nu görs i detta betänkande också fick en
anklang och en motsvarighet i de av arbetsmarknadsutskottets betänkanden
som handlar om att förbättra arbetsmiljön. Som vanligt saknar jag samban-
det att det som sägs i socialutskottet följs upp i andra fackutskott, inte minst
av skatteutskottet och finansutskottet när det gäller att få fram de pengar
som skall finansiera detta.
Det här var mina allmänna reflektioner.
När det sedan gäller diskussionen om alkohol och tobak, om att å ena si-
dan sätta gränser och å andra sidan ge information, tror jag inte att det är
nödvändigt med ett antingen - eller, utan det skulle mycket väl kunna vara
ett både - och.
I diskussionen om internationalisering och harmoniseringen till EG är vi i
utskottet överens om att detta kommer att innebära problem. Den allmänna
uppfattningen är att Sverige på något sätt skall hålla fanan högt. Man vill
fortsätta att bedriva en restriktiv alkoholpolitik, samtidigt som jag tror att
var och en av oss innerst inne är medvetna om att det inte kommer att bli
möjligt. Vi kommer att bli tvungna att anpassa vår alkoholbeskattning till
den som råder inom EG när det blir öppna gränser. I annat fall måste vi in-
föra gränskontroller på ett sätt som kommer att strida emot den öppna mark-
nadens princip. Det är bättre att säga detta rent ut och jag vidhåller min upp-
fattning i en reservation.
Beträffande frågan om tobak är det väldigt svagt att varken regeringen
eller utskottsmajoriteten vågar säga ifrån och förbjuda tobaksreklam. Jag
tycker också att det är mycket fegt att inte våga diskutera åldersgränserna
för inköp av tobak.
I den sexpartimotion som en grupp kvinnor har skrivit under tar vi upp
bl.a. den frågan. I den säger vi att åldersgränsen skall vara 18 år. Det kan
möjligen vara att ta i. Om man säger 16 år skulle man i varje fall klara av
detta när det gäller högstadiet. Jag tror att det skulle vara en stor fördel för
dem som arbetar för att få bort rökningen och tobaken från skolan, åtmin-
stone ända upp t.o.m. högstadiet.
Jag tycker att det är en flathet när det gäller viljan att med höjda skatter
på alkohol och tobak se till att man håller sig till de begränsningar som man
annars i svepande ordalag säger att man skulle vilja uppnå.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
161
11 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
162
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till ett antal reservationer
där vänsterpartiet finns med, nämligen reservation 3 som handlar om höjda
skatter, reservation 30 som handlar om nödvändigheten av en tobakspropo-
sition vilken har lyst med sin frånvaro, reservation 33 som handlar om förbud
mot tobaksreklam, reservation 36 som handlar om åldersgränser för inköp
av tobak och till reservation 9 som handlar om lokalisering av det kommande
folkhälsoinstitutet. Vi står naturligtvis bakom även de reservationer som vi
inte yrkar bifall till.
Anf. 130 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Gudrun Schyman begränsar sig väldigt när hon
talar om folkhälsoarbetet på arbetsplatser. Ungdomar tar faktiskt efter sina
föräldrars rök- och alkoholvanor. En satsning på föräldrautbildning och
mycket annat tror jag är väl så viktigt.
Anf. 131 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Folkhälsopolitiken är en av miljöpartiets hjärtefrågor. Vi
kommer att diskutera många hjärtefrågor här under de närmaste dagarna.
De gäller energin, Öresundsbron, miljön och folkhälsan. Om vi inte kan
övertyga människor om att vi i västvärlden behöver en ny livsstil, en livsstil
som innebär att man tar hänsyn till den globala folkhälsopolitiken, lär väst-
världen inte kunna överleva i sitt Törnrosaslott så många generationer till.
Kanske måste vi t.o.m. räkna i decennier i stället för mansåldrar.
Vår sjukvårdspolitik orkar inte längre med att ekonomiskt bära de över-
flödskrämpor som vi i vårt oförstånd skaffar oss. Vi gräver vår grav med våra
tänder genom att äta fel och för mycket. Vi rör oss för litet och åker bil för
mycket. På så sätt blir vi för feta och får för liten muskelmassa. Dessutom
skadas vi och naturen av bilavgaserna. I vår jakt på mer pengar jäktar vi oss
fram till en för tidig död via magsår och hjärtinfarkt, och då har vi ändå inte
hunnit njuta av inre frid, ett stillsamt familjeliv och bokläsning vid brasans
sken.
Dålig luft inne och ute ger oss sjukdomar i de övre luftvägarna och astma.
Kemikalier och legeringar ger oss eksem, liksom sjuka hus gör oss allergiska.
För mycket sötsaker ger oss karies, en sjukdom som mycket kraftigt mins-
kade under krigsåren då det var sockerransonering. Vi mår inte ens väl av
att må väl, och då har vi ändå inte tagit hänsyn till den fattiga tredje världen
och dess överlevnadsbekymmer.
Nej, i vår statushets skapas ångest, som vi behöver droger för att dämpa.
Och så uppstår vårt alkohol- och tobaksberoende, vårt lugnande-piller-
ätande och narkotikabehov.
1 miljöpartiets prylfattigare samhälle med kortare arbetstid för alla, mer
närservice, mindre bilberoende och mer nätverksrika bostadsområden
skulle drogerna inte efterfrågas så mycket som i dag.
Folkhälsan måste alltså förbättras, och därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 3, med anledning av motionerna So87 och So91, om höjda
alkohol- och tobaksskatter. Både alkohol- och tobakskonsumtionen måste
minskas, och då kan man ha glädje av att prisnivån är en inköpshämmande
faktor.
Miljöpartiet stöder som parti sexpartimotionen So87, yrkandena 3 och 4,
som innebär en avgift på 2,5 öre per cigarett till information om tobakens
skadeverkningar. Vi stöder i reservation 3 So91 yrkandena 6 och 10, där man
kräver en höjning av alkohol- och tobaksskatten från den 1 juli 1991.
Dessutom yrkar jag bifall till reservationerna 31 om rökfria miljöer, 33 om
tobaksreklam, 42 om alternativmedicinska frågor samt 10 om placeringen av
folkhälsoinstitutet.
För övrigt ställer vi oss bakom alla reservationer i detta betänkande där
miljöpartiet finns med.
Gösta Lyngå kommer att tala om reservation 26 som handlar om maskros-
vin.
Jag vill slutligen bara säga några ord om den effekt som tobaksreklamför-
bud har. Det är inte likgiltigt om man har tobaksreklamförbud eller inte. Det
finns en rapport från Nya Zeeland i vilken man gjort en omfattande genom-
gång av vilken effekt tobaksreklamhindrande åtgärder har haft på tobaks-
konsumtionen i 33 olika länder under åren 1970-1986.
- Tobaksreklamförbud och kontroll åtföljs av minskad tobakskonsumtion. I
länder där man inte har haft sådan kontroll ökar konsumtionen.
- I de länder där ett totalt reklamförbud genomförts av hälsopolitiska skäl
är nedgången i tobakskonsumtionen i genomsnitt fyra gånger snabbare än
i de länder där man genomfört mera partiella förbud.
- Den årliga tobakskonsumtionen för både vuxna och tonåringar minskar
successivt med största effekten i de länder som har totalt tobaksreklamför-
bud.
- De näst snabbaste minskningarna i tobaksanvändningen har skett i de län-
der där tobaksreklam bara är tillåten i några få media.
- Minskningen är än mer långsam när tobaksreklamen och marknadsfö-
ringen är tillåten genom olika former av media men inte i radio och televi-
sion.
- I de länder där tobaksreklam är tillåten i alla media har tobakskonsumtio-
nen ökat.
- Fram till 1986 var nivån på reklamrestriktionerna och tobakskonsumtio-
nen matematiskt korrelerad.
I denna översiktsanalys fann man att ju större kontroll regeringen hade
över tobakens marknadsföring, desto större minskning hade man i tobaks-
bruk hos vuxna och tonåringar. I en mer detaljerad analys av 15 länder visade
man att förbud för marknadsföring av tobak är associerad med en lägre to-
bakskonsumtion och att förbud mot marknadsföring av tobak visar största
effekten när dessa åtgärder utgör en del av ett mer omfattande hälsopolitiskt
program med syfte att minska tobakskonsumtionen.
En konsekvens av dessa senare resultat blir också att ökade informations-
insatser från samhällets sida blir mindre verkningsfulla om man avstår från
att införa reklamförbud. De nordiska länderna Island, Norge och Finland
var tre av de länder som mest genomgripande analyserades då dessa genom-
förde tobaksreklamförbud 1972, 1975 resp. 1978. Tobakskonsumtionen i
samtliga dessa tre länder har successivt minskat sedan man infört reklamför-
bud. Samtidigt har inkomsten för individer i dessa länder fortsatt att växa i
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
163
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
164
reala termer. Både i Norge och i Finland har det varit i de lägre åldrarna,
15—24 år, som rökningen har minskat mest efter det att tobaksreklamförbud
införts. Detta kan tas som en indikation på att reklamförbud är särskilt effek-
tivt för att hindra yngre människor att börja röka.
Bästa kammarledamöter, stöd reservation 33!
Anf. 132 RINALDO KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till socialutskottets hemstäl-
lan i betänkande 23 vad avser vissa folkhälsofrågor.
Den socialdemokratiska regeringen har i proposition nr 175, som utskottet
har behandlat, tagit ett samlat och bra grepp på en rad folkhälsofrågor.
Utskottet tillstyrker riktlinjerna för folkhälsopolitiken. Det lokala delta-
gandet och engagemanget i folkhälsoarbetet skall öka, liksom även kun-
skapsspridningen och samarbetet över sektorsgränserna. Ökad jämlikhet
skall vara ett överordnat mål vid de prioriteringar som måste göras även på
detta område. I första hand skall de sämst ställdas situation förbättras. Fort-
farande finns det nämligen stora klasskillnader när det gäller hälsan. Detta
trots att hälsan har fortsatt att förbättras i vårt land under de senaste åren.
Bl.a. har medellivslängden fortsatt att öka. Mellan 1980 och 1990 har den
ökat med ca två år - för män från 72,8 till 74,8 och för kvinnor från 78,8 till
80,4 år.
Det finns alltfort stora skillnader i sjuklighet och dödlighet dels mellan
olika åldrar, dels mellan könen. Skillnader finns också mellan olika social-
grupper, mellan olika delar av vårt land och mellan infödda svenskar och
invandrare. Vi kan inte acceptera dessa skillnader. Hälsan är alltså fortfa-
rande en klassfråga i vårt land. Men den är också en könsfråga, en fråga om
jämställdhet. Kvinnor i arbetarklassen har den sämsta hälsan. Hälsan är
också starkt knuten till det arbete man har.
Alla dessa faktorer har redovisats och belysts i många rapporter utgivna
av socialstyrelsen. LO har i en rapport i serien LO-medlemmar i välfärden
också presenterat klara och tydliga fakta om folkhälsoläget i vårt land. I en
alldeles färsk rapport som i dagarna presenterats vid den internationella
konferensen ”Folkhälsa 90” i Sundsvall, visar professor Christer Hogstedt på
att Sverige i och för sig har tätplatsen i världen när det gäller folkhälsa, men
att den tätplatsen också har en allvarlig baksida, nämligen att klasskillna-
derna i hälsa ökar kraftigt. Hogstedt drar precis samma slutsats som presen-
terats i propositionen, nämligen att om alla svenskar fick samma goda hälsa
som de välbeställda, skulle vi få en dramatiskt förbättrad situation av det
allmänna folkhälsoläget i landet.
I riktlinjerna, vilka också utskottet ställt sig bakom, understryks vikten av
att folkhälsoarbetet under kommande år i större utsträckning bygger på det
lokala deltagandet och engagemanget. Ett kunskapsmaterial skall tas fram,
sammanställas och spridas. Samarbete över sektorsgränserna betonas. Häl-
sopolitiska mål samt beskrivning av hälsoeffekter skall utarbetas för de myn-
digheter som skall ha ansvar för dessa frågor. Barns och ungdomars samt
utsatta kvinnors hälsosituation skall särskilt uppmärksammas. Ökad jämlik-
het skall vara ett övergripande mål vid prioriteringar i folkhälsoarbetet. En
av de viktigaste slutsatserna i Christer Hogstedts rapport är att förebyggande
insatser för ohälsa bland barn och ungdomar måste ges högsta prioritet.
Uppväxtåren är av avgörande betydelse för den framtida hälsan. Folkpartiet
vill i sin motion inte prioritera de grupper som har den sämsta hälsan. Jag
yrkar avslag på reservation 1.
För att samordna och driva på det hälsofrämjande och sjukdomsförebyg-
gande arbetet på central nivå föreslås att ett folkhälsoinstitut inrättas som en
självständig myndighet redan den 1 januari 1992. Samspelet mellan berörda
centrala och lokala myndigheter samt organisationer blir en viktig uppgift
för institutet. Institutet skall i sitt arbete särskilt ägna sig åt att nå de utsatta
grupperna i samhället och minska hälsans ojämlika fördelning. Arbetet skall
ske i programform, ett mycket lämpligt arbetssätt för att stimulera samar-
bete mellan olika sektorer och samhällsnivåer. Jag vill gärna understryka det
som sägs i propositionen om att arbetet börjar med program för utsatta kvin-
nor, barn och ungdomar, för alkohol, tobak och förebyggande av skador. Ut-
skottets majoritet anser att förslaget är bra. Den uppfattningen delas tydli-
gen inte av moderaterna och centerpartiet. Jag yrkar därför avslag på deras
reservation 5.
När det gäller alkoholfrågorna skall en kraftsamling göras för att få ner
konsumtionen. Alkohol- och drogprogram skall bli folkhälsoinstitutets mest
omfattande program.
Närmare en halv miljon människor dricker i dag så mycket alkohol att pro-
blem uppstår med hälsa, familjeliv och arbete. Genom information, upplys-
ning och olika lokala folkhälsoprogram skall vi underlätta för människor att
skaffa sig bättre levnadsvanor, inte minst när det gäller alkoholen.
Inför ett svenskt närmande till EG skall grunderna för den svenska alko-
holpolitiken bestämt hävdas. Dessa grunder lades fast genom riksdagsbeslut
redan 1977, och de gäller alltjämt. Även om vi har en jämförelsevis mycket
låg alkoholkonsumtion i vårt land skall en allmänt restriktiv alkoholpolitik
fortsättningsvis föras. Den totala alkoholkonsumtionen skall begränsas
framför allt med de traditionella styrmetoderna - en aktiv prispolitik, för-
säljning av alkohol under kontrollerade former och en omfattande opinions-
bildning.
När det gäller inköpsrestriktioner och åldersgränser för servering och in-
köp av alkohol görs inga förändringar. Däremot bör tillsynen av utskänk-
ningsställena skärpas, vilket också föreslås i propositionen. Insatser bör
också koncentreras på information och opinionsbildning.
Beträffande tobaksfrågor återkommer regeringen senare i en särskild pro-
position med en ny lag. Det som skall ingå i lagen är bestämmelser om rök-
fria miljöer i skolor och på arbetsplatser. När det gäller frågan om förbud för
reklam för tobak bör detta enligt vår mening samordnas med EG. Genom ett
särskilt tobaksprogram som folkhälsoinstitutet skall ta fram, skall en ökad
satsning ske på information om tobakens skadeverkningar.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag än en gång bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 133 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag ställde en mycket konkret fråga till Rinaldo Karlsson be-
träffande det uttalande som förre civilministern, nuvarande gruppledaren
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
165
12 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
166
för socialdemokraterna i socialutskottet, har fällt om att han skall se till att
man plockar bort s.k. fjantregler. Jag ville veta av Rinaldo Karlsson varför
inte detta återspeglas i betänkandet.
Jag tvingas därför konstatera att allt tal från ledande socialdemokrater om
att det är dags att liberalisera den unikt hårda alkoholpolitiken i Sverige inte
är annat än tomma löften. Socialdemokraterna vill tydligen inte lämna sin
restriktiva verklighetsfrämmande alkoholpolitik. Därför är vi moderater en-
samma om våra reservationer där vi föreslår en rad åtgärder för att anpassa
politiken till vad som gäller i praktiskt taget hela övriga Europa, nämligen att
antalet utskänkningstillstånd skall öka, att det skall vara möjligt att servera
alkohol på lokal dygnet runt, att mattvånget på restauranger skall bort så att
vi kan få lokala pubar och barer, att kylskåp på hotellrum skall få innehålla
alkoholhaltiga drycker, att alkohol skall få serveras på teatrar och dessutom
har vi föreslagit att Systembolaget skall få rätt till samma öppettider som gäl-
ler för andra affärer, vilket gör det möjligt för Systembolaget att ha öppet
såväl på lördagar som på söndagar.
När journalisterna på Svenska Dagbladet och Aftonbladet frågade Bo
Holmberg om han kunde precisera vad han menade, kom han med ett kon-
kret exempel, nämligen detta med minibarer på hotell. Det är ett yrkande
som finns i en motion som vi har reserverat oss till förmån för. Inte ens det
exempel som nämndes i det offentliga uttalandet kunde socialdemokraterna
i utskottet följa upp.
Vad beror det på, Rinaldo Karlsson, att man säger en sak offentligt till
allmänheten via ett tidningsuttalande och sedan gör man någonting annat
när man justerar betänkandet i utskottet?
Anf. 134 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson tycks inte riktigt ha förstått vad det är vi
menar. Vi vill inte begränsa folkhälsoarbetet till att bara inriktas på att vara
en klassfråga. Vi vill motverka ohälsa varhelst den förekommer. Vi har alltså
ett bredare grepp på ämnet. Vi inbegriper även små grupper som kan
komma till skada på grund av levnadsvillkor eller livsstilar.
Anf. 135 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller det Sten Svensson kallar för struntsaker i alko-
holpolitiken, t.ex. minibarer och liknande, kan jag förstå att man kan se det
på det sättet om man plockar sönder hela alkoholpolitiken i bitar. Men vi
måste se alkoholpolitiken som en helhet, och vi menar vad vi säger. Om vi
har sagt att vi skall sänka alkoholkonsumtionen med 25 % till år 2000 kan vi
inte göra som moderaterna och samtidigt säga att minibarer skall finnas, att
man kan dricka på teatrar, att man skall låta Systembolaget ha öppet på lör-
dagar och söndagar och att man skall sänka åldern för inköp på Systembola-
get osv. Vad är det för alkoholpolitik? Hur skall man uppnå en sådan sänk-
ning? Det förstår vi inte.
En majoritet i socialutskottet står ändå bakom det här. Socialdemokra-
terna har en klar linje i den här frågan.
Folkpartiet säger att man inte vill prioritera i första hand de som är mest
utsatta. I riktlinjerna framhålls att det är ytterst bara den enskilda männi-
skan som kan ta ansvar för sin egen hälsa. Samhällets roll är att skapa goda
livsbetingelser för medborgarna och därmed erbjuda möjligheter att välja
levnadsvanor som främjar god hälsa. Det är klart att det är upp till var och
en hur man far fram med sitt liv. Men vi måste ändå ge människor goda förut-
sättningar.
Vi vet att det finns grupper i det här samhället som far mer illa än andra.
Vi har sagt att bl.a. arbetande kvinnor gör det. Är det då orimligt att vi prio-
riterar den gruppen i första hand. Ni vill bortse från att detta är en typ av
klassfråga. Rapporter både från LO och från den här konferensen i Sund-
svall slår fast att det finns en skillnad mellan fattiga och rika, och vi slår vakt
om de sämst ställda i samhället. Det har vi alltid gjort.
Anf. 136 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har ett tidningsurklipp här från den 19 maj. Jag vill ånyo
citera vad förre civilministern, vice ordförande i socialutskottet, säger: ”Vi
skall inte hålla på med fjantregleringar, det kan inte försvaras. En del av al-
koholförordningarna är rent ut sagt barnsliga, säger Bo Holmberg.”
Som ett exempel på en barnslig regel nämner Bo Holmberg förbudet mot
att sälja sprit i minibarer på hotellrum. Då frågar man sig om det som Ri-
naldo Karlsson nyss sade i det föregående replikskiftet innebär att Rinaldo
Karlsson tar avstånd från Bo Holmberg, eller är det så att Bo Holmberg inte
menade allvar när han gjorde detta offentliga uttalande för tidningen. Män-
niskor som läser det här få ju intrycket att socialdemokraterna nu är beredda
att gå in för avregleringar och förenklingar för att anpassa sig till Europa.
Anf. 137 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker fortfarande att socialdemokraterna begränsar sig
till att göra det här till en klassfråga. Det finns andra grupper, t.ex. barn i
trafiken, som det är oerhört angeläget att vi också satsar på. Det är sådana
ting som vi vill satsa på för att få ett bredare grepp på ämnet. Jag kan ta ett
annat exempel där man måste åstadkomma attitydförändringar. Unga män-
niskor är mera rädda för att bli tagna av polisen för fortkörning, än för att
skada sig själva. Det finns mängder av sådana insatser som vi behöver göra
på olika områden och inte bara nita fast det vid att vara en klassfråga.
Anf. 138 RINALDO KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle egentligen vara glad om det inte uttrycktes så
många åsikter i tidningarna, men det är fråga om människors frihet att göra
precis som de tycker.
Även jag kan förstå att man säger att detta är fjantregler. Om man plockar
sönder alkoholpolitiken i små bitar, till att gälla t.ex. minibarer, tycker också
jag att det kan se litet fjantigt ut.
Men vi måste se politiken i en helhet och se de signaler vi sänder. Signaler
är ganska viktiga i det här landet, det vet vi; Volvo lägger miljontals kronor
på att signalerna i bilarna skall låta på ett sätt som folk tycker om. Då är det
viktigt att vi sänder ut signaler som människor faktiskt tror på. Om vi säger
att det är fritt med minibarer och liknande, var någonstans skall vi då dra
gränsen? Skall man få ha minibarer på Sheraton, eller skall man få ha det i
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
167
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
168
hytterna på campingplatserna i Bureå? Det är fråga om olika klasser också
här. Var skall vi dra gränserna?
I dag tycker många människor att vi egentligen borde strama åt det hela.
Skall vi då säga att vi inte skall strama åt utan i stället lätta på reglerna och
att folk då skall börja dricka mycket mindre? Jag begriper inte hur det skulle
gå till. Jag umgås alldeles för mycket i verkligheten för att förstå det.
Anf. 139 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Som har framgått av debatten hittills är alkoholpolitiken en
mycket väsentlig del av den folkhälsoproposition som regeringen har lagt
fram, och följaktligen är det också en betydande del av det betänkande som
socialutskottet presenterar här i kväll.
Regeringens förslag i alkoholfrågan, som i sina huvudlinjer vunnit brett
stöd här i riksdagen, innebär att vi håller fast vid en restriktiv alkoholpolitik,
vilket är svensk tradition och vilket sammanfattades och bekräftades senast
i 1977 års riksdagsbeslut.
Den restriktiva alkoholpolitikens huvudsakliga beståndsdelar är som be-
kant en prisnivå som dämpar konsumtionen, en begränsad tillgänglighet i
olika avseenden, aktiva informations- och opinionsbildande insatser och
stöd till forskning för kunskapsuppbyggnad inom området och till folkrörel-
ser och alternativa miljöer för unga människor.
En viktig förutsättning för alkoholpolitiken är också, som slogs fast i 1977
års beslut, att denna politik har en bred folklig förankring. Därför är också
en ständig debatt och en ständig opinionsbildning kring de fakta och rön som
kommer fram i alkoholfrågan en mycket viktig beståndsdel.
Varför har vi nu en restriktiv alkoholpolitik? Skälet är väldigt enkelt. Al-
koholen, drickandet, skapar svåra både sociala och medicinska problem i
vårt samhälle för den som dricker, för make eller maka, för barn och för
andra i omgivningen. Alkoholskadorna är mycket omfattande, även om vi i
Sverige har mindre av detta än vad man har i många andra länder, där kon-
sumtionen är högre. Därmed blir alkoholproblemet det kanske största folk-
hälsoproblemet i vårt land.
Som en röd tråd genom alkoholpolitiken löper skyddet av unga männi-
skor. Även detta bygger på den kunskap vi har om hur situationen faktiskt
ser ut. Det gäller att unga människor får sin debut i alkoholsammanhang så
sent som möjligt, och det gäller för oss att försöka hålla nere ungdomarnas
konsumtion. Detta utgör en viktig del av den totala alkoholpolitiken.
Av denna anledning har vi de åldersgränser i alkoholsammanhang som vi
nu har. Dessa kan försvaras utifrån den verklighet vi upplever runt omkring
oss. Man kan inte diskutera frågan om åldersgränser när det gäller inköp och
servering av alkohol utan att ta hänsyn till den mycket allvarliga verklighet
som finns och den problematik som finns i ungdomsgrupperna.
Sambandet mellan drickande, bråk, grova våldsbrott, trafikolyckor och
andra olyckor talar sitt mycket tydliga språk, och detta är en verklighet som
vi i regering och riksdag måste ta ansvar för.
Herr talman! Under 80-talet har riksdagen i tillägg till 1977 års alkoholpo-
litiska beslut lagt ytterligare en viktig faktor. Ambitionen skall nu vara att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % mellan åren 1980 och 2000. Den
stora frågan för oss alla är ju nu hur vi skall bära oss åt för att åstadkomma
denna minskning av alkoholkonsumtionen. Detta skall då ske samtidigt som
vi nu går in i förhandlingar med den europeiska gemenskapen om medlem-
skap. Regeringens slutsats i detta sammanhang blir att vi vill slå vakt om den
restriktiva alkoholpolitik som vi har och se till att den verkar fullt ut. Vi anser
inte att det finns förutsättningar för att nu trappa upp de restriktioner som
gäller. Vi måste då alltså fundera över vilka åtgärder som återstår att göra
för att nå målet. Vi finner att det som nu bör göras är en kraftfull satsning
på förebyggande insatser, forskning och kunskapsuppbyggnad, kunskaps-
spridning, information och påverkan så att människor själva har klart för sig
vilka risker de tar i samband med alkoholförtäring.
Verksamheten inom folkhälsoinstitutet skall ju bestå av flera olika pro-
gram. Det alkoholpolitiska programmet kommer att vara det största och do-
minerande programmet när folkhälsoinstitutet startar sin verksamhet. Det
kommer naturligvis att inta en mycket central roll även i fortsättningen.
Nya resurser tillförs detta alkoholpolitiska program för att det skall kunna
bli den kraftfulla satsning som är nödvändig om vi - utifrån det läge vi just
nu har - skall kunna minska alkoholkonsumtionen på ett påtagligt sätt.
Vår uttalade avsikt är också att i de kommande EG-förhandlingarna för-
svara den restriktiva svenska alkoholpolitiken som en viktig del av vårt folk-
hälsoarbete. Även detta har riksdagen markerat väldigt tydligt i socialut-
skottets betänkande.
Avslutningsvis vill jag säga att det är utomordentligt glädjande att det
finns en bred enighet om den restriktiva alkoholpolitiken och dess fortbe-
stånd. Moderaterna skiljer ut sig - som vanligt höll jag på att säga - genom
en extremt liberal linje i detta sammanhang. Det återstår verkligen för mo-
deraterna att visa hur man kan leva upp till målet om en reduktion av alko-
holkonsumtionen fram till år 2000.
Jag vill dessutom säga att jag inte riktigt förstod Sten Svenssons resone-
mang. Han påstod att en liberalare alkoholpolitik - och jag tror att han även
sade drogpolitik - skulle leda till en minskad konsumtion. Det vore intres-
sant att höra Sten Svensson precisera vad moderaterna egentligen avser på
den punkten.
Jag finner också att folkpartiet, centern och moderaterna är oeniga om
medlen. Folkpartiet och vi är överens om att folkhälsoinstitutet skall spela
en viktig roll. Det är de andra båda partierna inte överens med oss om. De
tre partierna är inbördes oense.
Jag vill slutligen, herr talman, uttrycka förhoppningen att den enighet om
den restriktiva alkoholpolitiken och dess fortlevnad som nu finns här i kam-
maren kommer att bestå även efter valet. Oavsett vilka konstellationer som
uppstår som ett resultat av valet hoppas jag att de partier som i dag står för
denna linje kommer att stå för den även efter den 15 september.
Anf. 140 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill först konstatera att statsrådet här har redovisat en
mycket restriktiv linje. Detta är analogt med det konstaterande som jag
gjorde i min förra replik till Rinaldo Karlsson. Jag vill gärna fråga om man
inte samråder inom regeringen och det socialdemokratiska partiet innan
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
169
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
170
man går ut med olika uttalanden. Jag gav förut exempel på civilministerns
uttalande nyss. Vi har också hört socialminister Ingela Thalén och andra ut-
tala sig om åldersgränser, och uttalandena har gått i olika riktningar och ska-
pat förvirring.
Kan man i fortsättningen fästa något avseende vid denna typ av uttalanden
i massmedia? Vi kan ju nu konstatera dessa stora skillnader i förhållande till
det som vi nyss hörde från talarstolen.
Jag vill till statsrådet säga att vi inte skall nöja oss med att med en lång rad
restriktioner - som av många kanske inte upplevs som meningsfulla - på-
verka beteendet. Det viktigaste är ju att påverka attityderna och att grund-
lägga detta i hem och skola. Det kan ske genom en fostran av barn och ung-
dom och en aktiv upplysning och information. Jag har i mitt anförande redo-
visat hur vi moderater ser på detta.
Det är väsentligt att lägga grunden till ett personligt ansvarstagande. Det
är tråkigt när det i vårt land breder ut sig ett tankemönster som går ut på att
någon annan alltid skall överta ansvaret i och med att skatten är betald. Vi
måste alla känna ansvar och ge hjälp och stöd. Vi måste alla innan det är för
sent säga ifrån när människor är på väg in i missbruk.
I detta sammanhang spelar alltså familjen en mycket central roll. Det gäl-
ler med andra ord att grundlägga sådana värderingar att man påverkar män-
niskors attityder. Det är sedan för sent att med olika restriktioner påverka
själva beteendet. Beteendet bara ändrar sig; man går förbi.
Detta märkte vi tydligt när vi i televisionen såg en intervju med anledning
av att man stängde Systembolaget dagen före valborgsmässoafton. Inter-
vjuaren frågade: Vad säger du om att Systemet är stängt i dag? Svaret blev:
Jag köpte ut i går.
Det är ett exempel på hur man ändrar beteendet, medan attityden finns
kvar.
Anf. 141 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:
Herr talman! Jag ställde frågan till ministern tidigare i mitt anförande om
vi verkligen kunde få ett auktoritativt besked om den restriktiva linjen - och
då menade jag de generella linjerna, man kan säkert förändra detaljerna -
skulle stå kvar. Jag ville ha ett besked från regeringen mot bakgrund av de
olika uttalanden från ministrar som kommit under den senaste tiden.
Jag tycker att det besked vi fått är tillfredsställande och går i linje med
centerpartiets uppfattning på detta område.
Men en fråga finns kvar, ett frågetecken hängande i luften, både efter Ri-
naldo Karlssons inlägg och Bengt Lindqvists anförande. Gäller det som står
i betänkandet om att man skall använda priset som ett aktivt medel i alkohol-
politiken? Är detta medel i dag totalt underordnat Rehnbergsavtalen? Är
bekämpandet av inflationen överordnat också folkhälsan?
Alkoholpriset har ju relativt sänkts de senaste åren. Och det kommer väl
att finnas en Rehnbergnivå också 1992 och 1993.
Kan vi få någon indikation på om man tänker använda en aktiv prispolitik
inom alkoholpolitiken de närmaste åren, eller finns det ett outtalat accepte-
rande från regeringens sida av en real prissänkning? Jag tycker detta är cen-
tralt. Låter man prisnivån sjunka under alltför lång tid, tvingas man enligt
min mening förr eller senare till en kraftig justering uppåt. Jag tycker detta
är sämre.
Anf. 142 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Först ett par ord om klassperspektivet i folkhälsofrågorna.
Det är ett ovedersägligt faktum att det finns ett sådant. Hälsan är sämre hos
människor som har mindre resurser av olika slag, befinner sig i utsatta situa-
tioner, har fått en dålig start i livet, har tunga och monotona jobb eller vilka
faktorer vi nu tar. Därmed blir det en oerhört viktig folkhälsouppgift att för-
söka rucka på den situationen och förbättra deras hälsa.
Jag hoppas verkligen att Barbro Westerholm delar uppfattningen att detta
är ett viktigt folkhälsoproblem.
Jag kan villigt erkänna att inte alla folkhälsoproblem i vårt land har ett
klassperspektiv. Det har vi heller aldrig påstått. Men klassperspektivet är
mycket tydligt i de hälsoanalyser olika forskningsinstitutioner och vår folk-
hälsogrupp gör.
Herr talman! Flera talare har varit inne på CAN. Jag ville gärna säga att
jag inte har några svårigheter att ställa upp på det förtydligande utskottet
gjort på denna punkt.
När det gäller prisfrågan talas det i 1977 års beslut om att upprätthålla pris-
nivån. Man relaterar prisnivån till konsumentprisindex. Gör man en jämfö-
relse mellan prisnivån och konsumentprisindex finner man att vi ligger
ganska hyggligt till. Det har inte skett någon förlust så att alkoholpriserna
skulle ha halkat efter, utan vi ligger i nivå.
En annan aspekt är den kamp vi nu för om att hålla inflationen nere. Det
är dessa båda faktorer som gör att regeringen inte velat föreslå några prishöj-
ningar nu. Men vi har i propositionen mycket tydligt markerat att prisinstru-
mentet som sådant för oss har samma betydelse som en gång slogs fast i 1977
års beslut.
Till sist några ord om folkhälsoinstitutet som tanke och institution. Jag
menar att det finns mycket starka motiv för att nu skapa en resurs, ett kraft-
centrum för folkhälsofrågor i vårt land.
För det första är det just en fråga om samordning, att på ett ställe samlat
få bearbeta de olika folkhälsoproblem som finns. Jag tror att de olika delarna
av folkhälsoproblemen kan befrukta varandra.
För det andra menar vi att det är en viktig tanke att skilja just den typen
av arbete som blir verksamhetsinriktad, operativ verksamhet, från den utta-
lade roll som nu socialstyrelsen skall ha att vara tillsynsmyndighet och följa
upp och utvärdera.
För det tredje vill jag inte gå med på att detta är något hastverk. Däremot
upptäcktes under arbetets gång att det på flera olika viktiga folkhälsoområ-
den fanns viktiga ställningstaganden att göra och utvecklingsuppgifter. Jag
kan nämna alkohol, tobak, allergifrågorna och kostfrågorna. Vi fann tillfäl-
let att skapa detta centrum. Det är sedan vår avsikt att det skall få växa och
utvecklas och att behovet av insatser skall få forma institutet. Jag tror att det
möjligen är en något djärv tanke, men den är spännande och riktig i det läge
som råder. Tanken är att institutet skall tillföras väsentligt mera resurser un-
der de närmaste åren, när institutets verksamhet grundas.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
Yl\
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frägor
172
Anf. 143 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Läkare och cancerforskare världen över för en gemensam
kamp mot tobaksskador och tobaksbruk. Det är lätt att förstå att de som i
sin dagliga gärning får praktisk erfarenhet och sakkunskap på området enga-
gerar sig. I mötet med patienterna tvingas de erfara hur tobaken årligen orsa-
kar sjukdomar i hjärtats kranskärl, hjärtinfarkt, lungcancer, kronisk bron-
kit, lungemfysem, luftrörskatarr, cancer i munhåla och svalg, osv.
Tobaken orsakar 10 000 -12 000 dödsfall i Sverige årligen. Det finns ingen
bättre metod att förbättra folkhälsan och minska cancerfrekvensen än att
motverka tobaksbruket.
I EG-programmet ”Europé against cancer”, där cancerforskaren Jerzy
Einhorn är svensk representant, har utarbetats ett omfattande program för
att begränsa tobaksbruket och därmed minska tobaksskadorna.
Viktigast och mest angeläget är att förhindra att barn och ungdomar bör-
jar röka. Forskningen visar att det särskilt är barn och ungdomar som är på-
verkbara av tobaksreklam. De ca 30 000 nya tobakskonsumenter som till-
kommer varje år i Sverige är alla unga tonåringar.
Flera länder har redan förbjudit tobaksreklam. Förutom Norge, Finland,
Canada, Nya Zeeland och Jugoslavien har tre länder inom EG - Italien, Por-
tugal och Frankrike - redan fattat beslut om reklamförbud.
Inom EG har man fattat ett principbeslut om reklamförbud i etermedia,
och EGs målsättning i reklamfrågan är helt klar.
Erfarenheterna från Norge visar att det är just i ungdomsgruppen som ett
reklamförbud är verksamt. I Norge har andelen unga rökare i åldern 13-15
år minskat med 40 % sedan man införde reklamförbud för tobak.
I syfte att effektivare förhindra en rökdebut hos barn och ungdomar bör vi
även i Sverige sätta en 18-årsgräns för inköp av tobak. Denna regel är införd i
flera länder, och ett liknande lagförslag planeras inom EG. Vidare är det
angeläget att begränsa de skadliga beståndsdelarna i tobaken. Vi bör ställa
samma krav i Sverige som man gör inom EG på sänkning av tjärhalten till
15 mg 1993 och till 12 mg 1998.
Dessa åtgärder för att minska tobaksbruket, vilka föreslås bli genomförda
inom EG, återfinns i den sexpartimotion med Elisabeth Fleetwood som
första namn som Barbro Westerholm m.fl. har nämnt i sina anföranden i
kväll. Den motionen står även jag bakom.
Elisabeth Fleetwood är när denna debatt avhålls i kammaren förhindrad
att själv delta i debatten, eftersom hon under två dagar är engagerad i can-
cerfondens huvudmannamöte och styrelsemöte i Sollentuna, där bl.a. rök-
ningen och tobaken diskuteras.
För oss båda gäller att vi vid eventuella voteringar kommer att stödja de
reservationer till betänkandet som följer upp sexpartimotionen.
Anf. 144 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Herr talman! För att undvika varje form av missuppfattning vill jag på-
peka att jag själv, liksom miljöpartiet de gröna, står bakom de restriktiva
alkoholpolitiska målsättningar som bl.a världshälsoorganisationen har ut-
tryckt.
Det jag skall tala om är maskrosvin. Om någon ledamot tror att en alkoho-
list går ut om våren och plockar blommor för att sex till åtta månader senare
tillfredsställa sitt heta begär, har den ledamoten fel. Det rör sig här om en
traditionell tillverkning och beredning av ett vin. Det kan enligt lagen göras
fullständigt legalt. Men genom sin brist på kunskap har först skatteutskottet
för ett antal år sedan och nu socialutskottet upprepat den stämpel av illegali-
tet som jag finner mycket beklaglig.
Poängen är att man huvudsakligen skall använda fruktsaft, t.ex. av apelsi-
ner eller citroner. Detta är enligt lagen fullständigt tillåtet. Maskrosorna är
en smaksättning. Det ger drycken en angenäm, sherryliknande smak.
Jag uppmanar kammarens ledamöter att stödja reservation nr 26 vid mor-
gondagens votering, till vilken jag yrkar bifall, så att vi kan rätta till detta
olyckliga missförhållande.
Anf. 145 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Låt mig inleda med att konstatera att Bengt Lindqvist inte
hade något svar på Sten Svenssons fråga om vad socialdemokraterna egentli-
gen anser i de frågor vi här diskuterar. Svaret var väl närmast att det egentli-
gen helt beror på vem det är som för tillfället uttalar sig.
En av juridikens hörnpelare är att den lagstiftning som reglerar människor
och samhällen är konsekvent och logisk. Det är dessutom viktigt att lagstift-
ningen har förståelse och acceptans hos ett folkflertal. Om det inte är på
detta sätt, undergrävs respekten för lagarna med allvarliga resultat som
följd.
Ett av de grövre exemplen på inkonsekvens i den svenska lagstiftningen
är regeln som säger att man inte får inhandla alkoholhaltiga drycker på Sy-
stembolaget om man inte har fyllt 20 år. Dvs., vi undantar vissa myndiga
medborgare den rätt som andra myndiga medborgare har.
Vi har sedan en längre tid en myndighetsålder i vårt land på 18 år. Att bli
myndig betyder att man får ta ansvar för sig själv och för sina handlingar.
Den som är man är enligt lagen mogen att med vapen försvara sitt land. Alla
får från denna ålder delta i den svenska demokratin. Teoretiskt kan en 18-
åring inte bara bli ledamot av kommunfullmäktige, landstinget eller riksda-
gen utan t.o.m. bli Sveriges statsminister. Jag är medveten om att det nog får
anses som en rent teoretisk möjlighet, men ändock, sådan är den lagenliga
möjligheten.
Andra saker man får göra som myndig vid 18 års ålder är att dricka alkohol
på lokal, som det heter, köra bil och gifta sig. Däremot får man vid detta
tillfälle inte bjuda sina bröllopsgäster på ett glas champagne, åtminstone inte
om man själv har köpt den. I lagens anda får man inte ens ta emot bröllops-
champagnen av sina föräldrar för att servera den till sina gäster och kanske
själv ta sig ett glas. Det är nämligen langning och därmed straffbart.
Herr talman! Detta är och förblir absurt! Enligt åldersgränsförsvararna är
20-årsåldern till för att skydda ungdomar från ett hejdlöst supande. Men är
det då inte också viktigt att vi skyddar dessa 18-19-åringar mot annat som är
farligt, t.ex. den fara som bilkörning kan innebära? Varför skall 18- eller 19-
åringar anses mogna att försvara vår demokrati? Måste inte dessa ungdomar
skyddas också mot detta?
Ingen i denna kammare vill nog höja myndighetsåldern till 20 eller 21 år.
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
173
13 Riksdagens protokoll 1990191:129
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
174
Det enda logiska blir då att sänka åldersgränsen för inköp på Systembolaget
till 18 år. Tror sig försvararna av 20-årsgränsen att vi löser några alkoholpoli-
tiska problem genom att omyndigförklara myndiga ungdomar? I så fall anser
jag att detta är utomordentligt beklagligt. Det liknar nästan självbedrägeri,
något som bara gör det än svårare att lösa de verkliga problem som förosa-
kats av alkohol, och dessa problem är onekligen väldigt många.
Herr talman! Moderata samlingspartiet har länge och mycket bestämt
hävdat att de åtgärder som är nödvändiga för dels det preventiva arbetet,
dels arbetet med de 10 % som konsumerar 50 % av alkohol måste intensifie-
ras.
Vi är alla bekymrade över att det finns människor i vårt land som är miss-
brukare av alkohol. Men vi varken minskar eller ökar denna grupp genom -
för att citera utskottets vice ordförande Bo Holmberg - ”tramsregler”. Och
18-årsgränsen är just sådant Holmbergskt ”trams”.
Låt mig avsluta med att fråga vad den regering som Bengt Lindqvist tillhör
egentligen anser. Jag vet vad Bengt Lindqvist anser, och jag respekterar na-
turligtvis hans åsikt. Jag vet vad Laila Freivalds anser - det är någonting an-
nat. Jag vet vad Margot Wallström anser, det är tvärtemot vad Laila Frei-
valds anser men liktydligt med Bengt Lindqvists åsikt. Jag vet vad Ingela
Thalén anser. Hon håller med Laila Freivalds men inte med Bengt Lindqvist.
Ingvar Carlsson uttryckte sig svävande i en intervju i TV 4. Han föreföll
närmast att förespråka en sorts tredje väg. Men frågan är: Vad anser rege-
ringen?
Jag ber, herr talman, utöver det yrkande som Sten Svensson tidigare fram-
fört i denna debatt att också få yrka bifall till reservation 21 som är fogad till
detta betänkande.
Anf. 146 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Låt mig först få göra en allmän deklaration. Vi har i dag och
under tidigare dagar mer eller mindre blivit manade av talmännen att in-
skränka våra debattider för att riksmötet skall kunna avslutas som man har
bestämt. Men jag noterar att de som debatterar på förmiddagen icke ett
ögonblick bryr sig om detta. I det fallet är, herr talman, solidaritet med öv-
riga ledamöter i den här riksdagen ett totalt okänt begrepp.
Låt mig sedan yrka bifall till reservation 21 av Per Stenmarck. Jag skall
inte ta mina tio minuter i anspråk även om jag, efter att ha lyssnat på debat-
ten i TV i kväll, finner anledning att göra vissa kommentarer.
Man skryter om den låga svenska totala alkoholkonsumtionen. Om man
går utanför den här kammaren får man veta att detta inte är sant. Ändå, i
debatt efter debatt, år efter år, för man fram siffror som inte ett ögonblick
stämmer med verkligheten. Det är förvånansvärt att vi, som ändå är valda
ledamöter av svenska folket, inte vill inse att det i den här frågan finns en
verklighet i riksdagen och en verklighet utanför.
Vi har i Sverige i dag ett stort problem med hembränningen. Och hem-
bränningen beror på att alkoholpriserna är så höga. Det finns ingen annan
koppling. Ju mer man ökar alkoholpriserna, desto mer ökar hembrän-
ningen. Två plus två, herr talman, blir fortfarande fyra. Det skulle vara en
nåd att stilla bedja om att riksdagen någon gång kunde notera detta faktum.
Till sist, herr talman! Jag skall inte kopiera Per Stenmarcks i och för sig
eminenta och pedagogiska anförande, men det finns vissa saker som är
omöjliga att förklara för folk. Per Stenmarck sade att ingen blir kallad till
häkte eller hotad av polis om han gifter sig eller skaffar sig barn när han fyller
18 år. Man kan bli vald till riksdagen och man kan t.o.m. , teoretiskt, bli vald
till statsminister vid 18 års ålder. Jag tror säkert, herr talman, att något parti
snart kommer att lansera en ungdomskandidat, som kommer in i riksdagen
strax efter det att han eller hon har fyllt 18 år. Om detta händer, och nu tän-
ker jag provocera, tänker jag bjuda den här personen på ett glas vin på mitt
rum. Frågan är om jag inte redan då tangerar lagens råmärke. Det kan i och
för sig vara tveksamt. Om den här personen däremot sade att han hade
mycket att göra i utskottet och ville att jag skulle köpa en flaska vin till ho-
nom på Systembolaget och jag gjorde det, skulle jag plötsligt vara häktnings-
bar enligt den svenska lagstiftningen. Gå ut och fråga dem som drabbas av
era bestämmelser. Är de som är 18 men inte 20 år tillfrågade?
Jag skall sluta med att ge det mest horribla exemplet. Den person som har
fyllt 18 eller 19 år kan i dag gå in på en restaurang och beställa alkohol. Han
kan bli serverad av en servitris eller servitör som inte har fyllt 18 år. Denna
person, som alltså skall avgöra om en restauranggäst är kompetent att in-
handla alkoholdrycker, är själv inte kompetent att inköpa en flaska lättvin
på Systembolaget. Inkonsekvensen står som spön i backen!
Anf. 147 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag vill understryka det som har sagts av flera talare här un-
der kvällens lopp, att en viktig del av folkhälsoarbetet är att ytterligare få ner
konsumtionen av alkohol. Om detta är vi naturligtvis fullständigt överens.
Däremot har vi litet delade meningar om hur vi bäst skall kunna nå de upp-
satta målen.
Många som besöker vårt land har svårt att förstå svensk alkoholpolitik.
Framför allt gäller det våra lagar och regelverk på alkoholområdet. Jag för-
står att de tycker att det är svårt att förstå. Även för svenskarna själva är
reglerna många gånger obegripliga. Läser man socialutskottets betänkande,
framför allt vissa motioner i anslutning därtill, blir förvirringen än större.
Det finns ledamöter som ropar på mera restriktioner, personer som i andra
sammanhang ondgör sig över Krångelsverige och som säger att vi har för
många lagar och förordningar. Det finns liberaler som vill slå vakt om gäl-
lande monopolordning inom alkoholhandeln men som åker land och rike
runt och talar om monopol som det fördärvligaste som finns. Det finns också
de som talar om solidaritet men som i andra sammanhang aldrig tar ordet i
sin mun. Sverige är inte bara unikt utan också fantastiskt!
Lennart Brunander har i en motion en formulering som jag gärna vill in-
stämma i. Han framhåller att förutsättningen för att vi skall kunna sänka en
internationellt sett redan låg alkoholkonsumtion är dels att alkoholpolitiska
åtgärder möts av sympati och acceptans hos allmänheten, dels att man öppet
talar om alkoholkonsumtionen och missbruksrisken.
Detta är helt riktigt enligt min uppfattning.
Jag tror att en stor majoritet av svenska folket tycker att lagstiftningen
och regelverket på alkoholområdet är inkonsekvent och ibland fullkomligt
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Vissa folkhälso-
frågor
175
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
176
obegripligt. Man kan t.ex. inte få en starköl hur gammal man än är på en
restaurang en minut före kl. 12.00 till en bit mat. När man är 20 år fyllda kan
man köpa öl och brännvin ett par timmar före kl. 12.00 på Systemet. Man
kan fråga sig om sådana regler innebär att de som har problem med alkohol
får det svårare att komma åt sin flaska, eller menar man att de som går på
restaurang strax före kl. 12.00 för att få sig en bit mat utgör alkoholproble-
met i Sverige? Vilka är det som regelverket egentligen vill skydda i detta fall?
Jo, såvitt jag förstår är det inte de som har problem med alkoholen.
I Sverige blir man myndig vid fyllda 18 år. Då får man gifta sig, som redan
sagts, man får ta lån i bank, man får bestämma över sin livssituation, man
får rösta och kandidera i politiska val. Det finns inget hinder att bli statsmi-
nister. Men när man är myndig men under 20 år blir det direkt nobben på
Systembolaget. Då har man inte längre samhällets förtroende att köpa ens
en starköl även om man skulle vilja göra det. Men efter kl. 12.00 kan man
gå på krogen och beställa in öl och snaps. Vari ligger konsekvensen i detta?
Herr talman! Förr eller senare måste vi i Sveriges riksdag inse att inkonse-
kvenser i lagstiftningen på alkoholområdet och regler som saknar förståelse
hos den breda allmänheten inte är något effektivt sätt att minska konsumtio-
nen av alkohol.
Vi bör enligt min mening snarast se över regelverket på alkoholområdet.
Låt oss satsa ännu mera på information om alkoholens faror och pröva
många olika vägar att förebygga missbruk. Förbudsmentalitet och regle-
ringsiver behöver vi inte mera av på detta område.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 21 till utskottets betänkande,
som innebär att åldersgränsen för inköp på Systembolaget sänks från 20 till
18 år.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1990/91 :TU29 Översyn av postverket samt mål och riktlinjer för verksamhe-
ten åren 1992-1994, m.m. (förs. 1989/90:14och prop. 1990/91:87delvis).
Anf. 148 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Med tanke på kammarens knappa tid vill jag inte ta upp nå-
gon debatt om detta betänkande angående postverkets mål och inriktning.
Jag kommer inte heller att yrka bifall till någon av de moderata reservatio-
nerna. Däremot står vi moderater självfallet i praktiken bakom de reserva-
tioner som vi har avgivit med anledning av detta betänkande.
Anf. 149 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):
Herr talman! När man vill driva med svensk byråkrati brukar man säga att
i stället för att fatta beslut tillsätts det en utredning. Så elak och ironisk vill
jag inte vara, för jag tycker att vårt utredningsväsende ofta är ett viktigt och
mycket värdefullt inslag i den demokratiska processen.
Att en utredning pågår leder dock ofta till att debatten tystnar och att ställ-
ningstaganden skjuts upp.
Jag misstänker att så blir fallet även med de flesta spörsmål i detta betän-
kande. Vi i folkpartiet liberalerna har dock inte motsatt oss att den före-
slagna översynen sker och att den skall genomföras skyndsamt. Utveck-
lingen inom postområdet går snabbt.
Det finns emellertid även här och nu många intressanta frågor kring pos-
ten, t.ex.: Är den konkurrenssituation som posten alltmer utsätts för bra för
postens kunder?
Det skall bli intressant att se utvecklingen i de större städerna, där City
Mail nu arbetar sig in på företagsmarknaden. Finns det någon som vill göra
motsvarande i glesbygden, kanske bygga upp en service som omfattar såväl
post, bank, varuhandel, tidningsutbärning som vissa sociala tjänster?
Hur påverkar signalerna från EG postens fortsatta utveckling och konkur-
renssituation? Är posten själv ett hinder för förändringar? Eller är det kom-
munikationsministern, som enligt uppgift inte gillar att trafiksäkerhetsverket
använder City Mail?
När kommer bankgirot att få ta över mer av den statliga penningström-
men, och hur mycket skulle det betyda för postens inkomster?
Blir det något av med det banksamarbete som skulle kunna rädda service
i glesbygden på både bank- och postområdet?
Är ”övernattbefordran” av brev det viktigaste servicemålet, när ”övermi-
nutenbefordran” med telefax slår igenom mer och mer?
Dessa och många andra frågor får riksdagen ta ställning till när postens
treårsplan för 1992—1994 presenteras liksom när den departementala över-
synen läggs fram. Treårsplanen bör som utskottet påpekar redovisas i så god
tid att inte en del av perioden förunnit innan beslut fattas.
I allt detta får inte heller de sociala och regionalpolitiska målen överges.
De är viktiga för att alla skall få del av den tillgång som en väl fungerande
postorganisation utgör.
Herr talman! Det är alltid intressant att ta upp olika postfrågor, men med
hänsyn till kammarens tidsläge och min egen förkylning slutar jag nu med
att yrka bifall till reservation 1 och med att uttrycka folkpartiets stöd till re-
servationerna 5, 8 och 13.
Innan jag lämnar talarstolen vill jag rikta ett tack till Margit Sandéhn, trots
att hon tyvärr inte är här i dag, för gott postsamarbete i utskottet och i post-
och teleutredningen. Jag vill önska henne allt gott för de kommande åren,
inte minst en väl fungerande postgång, för det är ett område som hon säkerli-
gen fortsätter att följa med intresse!
Anf. 150 HUGO ANDERSSON (c):
Herr talman! I denna sena timme nöjer jag mig med att yrka bifall till re-
servation 2, som handlar om inriktningen av översynen på fortsatt heltäck-
ande postservice.
Vi i centern har i denna reservation understrukit vikten av att man vid
denna översyn särskilt skall se på glesbygdsområdena och på skärgårdsområ-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
177
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
178
dena samt att man försöker att om möjligt utöka den service som posten i
dag tillhandahåller.
Vi tar också upp samverkan mellan posten och andra företag, myndighe-
ter m.m., som har berörts tidigare här i kväll. Strävan är att ge framför allt
glesbygdsbor en bättre allmän service.
Jag vill också konstatera att vi naturligtvis står bakom det som vi har sagt
i reservation 14, som handlar om ett kulturporto. Enligt vår uppfattning är
ett införande av ett kulturporto ett bra sätt att underlätta för människor, som
har långt till ett bibliotek, att kunna läsa god litteratur. Jag kommer emeller-
tid inte att yrka bifall till den, utan jag nöjer mig med att yrka bifall till reser-
vation 2.
Anf. 151 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Regeringen har föreslagit att riksdagen skall godkänna att
postverkets nästa treårsplan skall gälla åren 1992—1994. Regeringen anser
att trafikutskottet och riksdagen skall säga ja till planen utan att vi har fått
se den. Det vägrar jag att göra. Men alla övriga ledamöter i utskottet anser
tydligen att det är rimligt att fatta in blanco-beslut i kammaren.
Jag ber att få yrka bifall till reservation 15.1 den talas det klarspråk om att
det är uteslutet att riksdagen skall acceptera en treårsplan som vi inte ens har
fått se. Majoriteten nöjer sig med en brasklapp på s. 21 om att regeringens
agerande inte är tillfredsställande.
Jag hade tänkt ställa frågor till Margit Sandéhn eftersom hon sitter i post-
verkets styrelse, om hon har tagit del av treårsplanen som skall börja gälla
redan 1992. Jag antar att hon redan har sagt jag till den planen. Jag hade
önskat att Margit Sandéhn hade redogjort för planen innan riksdagen fattar
beslut. Vi kanske får höra Ove Karlsson säga något om detta i stället. Då får
vi åtminstone en liten inblick i vad Ulf Dahlsten och regeringen har på gång
när det gäller posten och dess verksamhet.
Det är minst sagt turbulens i postverksamheten i landet. På arenan uppträ-
der nu privata intressen som vill plocka russinen ur kakan. Det är bara stor-
städerna som är ekonomiskt intressanta för City Mail. Glesbygden är inte
”lönsam”. Lycksökare utnyttjar de nyliberala EG-signalerna. City Mail har
anmälts för brott mot postverkets författningsenliga ensamrätt till brevbe-
fordran. Men City Mail litar på att EG kommer att avveckla postverkens
monopol. Regeringen och trafikutskottet vill vänta till dess att EG har fattat
beslut.
Det är märkligt att trafikutskottet i Sverige inte längre vågar ha en uppfatt-
ning om hur postverksamheten bör fungera i vårt eget land. Är ni på väg att
upphäva alla tidigare utfästelser om en bra postservice i hela landet? Jag
skulle alltså ha velat ha en debatt om detta. Men vi hamnar alltså i denna
situation gång på gång att folk går upp i talarstolen och bara yrkar bifall för
att minska taletiden i kammaren. Jag beklagar detta. Jag tycker att detta är
litet av ett upplösningstillstånd.
Jag skulle också vilja ha svar av Margit Sandéhn på hur servicen utanför
tätorterna skall uppfattas. Skall socialdemokraterna och de borgerliga parti-
erna i framtiden se denna som en belastning för staten i stället för som en
självklar rättighet för medborgarna som bor i glesbygd att få postservice där?
Åter till turbulensen. I går meddelades i nyhetssändningarna att postver-
ket misstänks för ”kartellbildning” med sina utländska motsvarigheter och
att EG uppmanats att pröva samarbetet. Är det förbjudet för statliga verk
att samarbeta över gränserna? Får i så fall inte heller SJ samarbeta interna-
tionellt? Det vore intressant att få höra från någon om det finns närmare
information i denna fråga.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall också till reservation nr 3 om fortsatt
heltäckande postservice. Självfallet stöder vi i vänsterpartiet även alla övriga
reservationer där våra namn finns med, t.ex. när det gäller frågan om kultur-
porto, som nämndes nyss, och postgirots framtid, om fortsatt ensamrätt för
postens brevbefordran och den reservation där vi motsätter oss en bolagise-
ring av posten.
Anf. 152 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Postens verksamhet står oss alla nära på olika sätt. Det är
därför med oro som jag tvingas konstatera att förutsättningarna för posten
nu är på väg att förändras till det sämre. Minskat underlag för postkontoren
och ökad konkurrens hotar postens möjligheter att fullfölja sina sociala och
regionala åtaganden. Jag måste också konstatera att post- och teleutred-
ningen inte har lyckats presentera någon långsiktig lösning på dessa pro-
blem. Det finns därför god grund till att förutse att vi inom en snar framtid
kommer att tvingas se över hur statens regionalpolitiska och sociala ansvar
på postområdet skall utformas.
Vi i miljöpartiet de gröna anser att postens sociala och regionalpolitiska
åtaganden inte kan anses vara tärande på och en belastning för folkhushållet.
De är tvärtom viktiga för en god samhällsekonomi. Levande bygder i landets
alla delar måste i sig ses som en värdefull resursförvaltning. Lantbrevbä-
ringen kan utvecklas på många håll. Den kan även kombineras med annan
service. Postkontoren kan ytterligare samordnas eller kombineras med an-
nan service, t.ex. med bankservice. På så sätt kan servicen bibehållas på en
hög nivå.
Vi anser också att brevmonopolet tills vidare bör bestå. Detta är en viktig
grund för att upprätthålla det regionalpolitiska och sociala ansvaret.
Herr talman! Miljöpartiet står naturligtvis bakom de reservationer där
mitt namn finns med, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 4.
Anf. 153 OVE KARLSSON (s):
Herr talman! I trafikutskottets betänkande behandlas riksdagens reviso-
rers förslag om postens koncernverksamhet och förslagen i proposition
1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt.
I propositionen föreslås bl.a. att riksdagen skall godkänna förslagen om
en översyn av förutsättningarna och formerna för postverkets verksamhet.
Det beräknas att denna översyn skall kunna redovisas under våren 1992. Det
krävs en strukturomvandling för att vi i framtiden skall kunna möta bl.a.
ändrade efterfrågemönster. Därför är en väl fungerande postverksamhet en
väsentlig del av Sveriges infrastruktur, och detta är också utskottets mening.
Herr talman! Till utskottets betänkande finns 15 reservationer fogade. Re-
servationerna 1, 2, 3 och 4 gäller inriktningen av översynen på fortsatt hel-
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
179
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
180
täckande postservice. Här finns egentligen inte mycket som skiljer utskotts-
majoriteten från reservanterna. Vi vill alla ha en väl fungerande postservice
och att man skall ta sociala och regionala hänsyn.
Inom posten pågår ett projekt, NÄT 92, som syftar till att ge förslag till
hur lönsamhetsmålen skall kunna uppnås med en rikstäckande postservice.
Projektet skall vara avslutat i september 1991 och kommer då att ge underlag
för överväganden om kontorsnätets utformning och dimensionering.
Mot bakgrund av detta och regeringens krav på postservice yrkar jag av-
slag på reservationerna 1-7.
Reservationerna 8, 9 och 10 handlar om översynen av frågan om fortsatt
ensamrätt för posten till brevbefordran. Efter det att utskottet har justerat
betänkandet har City Mail kommit i gång med sin verksamhet. Men då pos-
ten har brevmonopol får inte sådan verksamhet förekomma. Därför riskerar
City Mail åtal då dess verksamhet är olaglig.
I reservation 11 av vänsterpartiet tar man upp bolagiseringen av postver-
ket och motsätter sig en sådan. Det här är en fråga som kommer att behand-
las i den översyn som man håller på med inom kommunikationsdepartemen-
tet. Utskottsmajoriteten anser att det är viktigt att den här översynen görs
skyndsamt. Med hänsyn till utskottsmajoritetens skrivning när det gäller
dessa reservationer yrkar jag avslag på reservationerna 8-11.
I reservation 12 anser man att befordringsavgifter för normalbrev under
500 gr även i fortsättningen skall bestämmas av regeringen. När det gäller
enstaka försändelser innebär inte förslagen någon förändring av enhetspor-
toprincipen. Utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag och yrkar
avslag på reservation 12.
I reservation 13 som tar upp försäljningen av Postens Diligenstrafik anses
att man borde bjuda ut den till försäljning på öppna marknaden. Postens
Diligenstrafik och Swebus AB bedriver i viss mån konkurrerande verksam-
het, och det är inte meningsfullt. Denna fråga har aktualiserats av riksdagens
revisorer. En nära samordning av Postens Diligenstrafik och Swebus bör
stärka förutsättningarna för att de skall kunna vara konkurrenskraftiga och
ombesörja en god kollektivtrafik åt huvudmännen. Ansvaret för att det
verkligen blir så ligger ju på trafikhuvudmännen. Det måste ligga i deras eget
intresse. Det är ingenting som statsmakterna kan sätta som villkor vid en
överlåtelse. Jag yrkar avslag på reservation 13.
Utskottet tog initiativ till att post- och teleutredningen fick i uppdrag att
även överväga frågan om införande av särskilt kulturporto. Frågan diskute-
rades mycket ingående i utredningen, men man ansåg att posten själv bör få
avgöra om det är motiverat med särskilda porton eller rabattsystem för en-
staka böcker och andra kategorier av försändelser. Posten införde i februari
i år s.k. bokpost. Detta säljs på posten och i bokhandeln genom samarbete
med Svenska Bokhandlareföreningen och kostar 18 kr. för påse och porto.
Utskottet finner inte anledning att ta annan ställning än post- och teleut-
redningen. Jag vill därför yrka avslag på reservation 14.
Den sista reservationen tar upp framläggandet av postens nästa treårs-
plan. Man anser att treårsplanen för 1992-1994 måste behandlas och beslu-
tas av riksdagen före den 1 januari 1992. För att planen skall bli mer aktuell
föreslår posten att nästa treårsplan skall fastställas så nära planeringsperio-
den som möjligt, och detta förslag ställer sig regeringen bakom. Posten skall
före den 1 september 1991 till regeringen lämna ett förslag till treårsplan för
åren 1992-1994. Utskottet anser att det är otillfredsställande att riksdagen
inte kommer att kunna ta ställning till treårsplanen förrän en del av treårs-
planen börjat löpa.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Jag yrkar därför avslag på reservation 15.
Jag ber än en gång att få yrka avslag på samtliga reservationer och bifall
till utskottets hemställan på samtliga punkter.
Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen vill jag, eftersom detta förmod-
ligen är min sista debatt här i riksdagen, framföra ett tack. Inte minst vill jag
tacka utskottskamraterna för det goda kamratskap som har funnits i utskot-
tet under åren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 juni.)
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas den 12 juni.
Anmäldes och bordlädes
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91 :KU49 Viss fråga om traktamente till riksdagens ledamöter
Finansutskottets betänkande
1990/91 :FiU30 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för
budgetåret 1991/92
14 § Kammaren åtskildes kl. 0.02.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 4 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 26 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om uppskjuten votering
kl. 15.29,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 73 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.54,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 109 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
Översyn av post-
verket, m.m.
181
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:129
u juni i99i Innehållsförteckning
Tisdagen den 11 juni
1 § Justering av protokoll................................. 1
2§ Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
3 § Förnyad bordläggning................................. 1
4§ Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 5
och 10 juni....................................... 1
Utbildningsutskottets betänkande UbU17
Utbildningsutskottets betänkande UbU18
Utbildningsutskottets betänkande UbU19
Utbildningsutskottets betänkande UbU20
Konstitutionsutskottets betänkande KU38
Konstitutionsutskottets betänkande KU48
Socialutskottets betänkande SoU21
Socialutskottets betänkande SoU22
Socialutskottets betänkande SoU18
Utrikesutskottets betänkande UU23
Jordbruksutskottets betänkande JoU29
Jordbruksutskottets betänkande JoU31
Näringsutskottets betänkande NU33
Näringsutskottets betänkande NU41
Näringsutskottets betänkande NU46
Trafikutskottets betänkande TU28
5 § Radio- och TV-frågor................................. 9
Konstitutionsutskottets betänkande KU39
Debatt
Anders Björck (m)
Jan-Erik Wikström (fp)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Bo Hammar (v)
Kaj Nilsson (mp)
Olle Svensson (s)
Catarina Rönnung (s)
Ingrid Sundberg (m)
Jan Hyttring (c)
Åke Gustavsson (s)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Per Stenmarck (m)
Berit Löfstedt (s)
Erkki Tammenoksa (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Andre vice talmannen (om taletiderna)................. 55
Beslut................................................ 55
182
6§ Ärendefördelningen mellan riksdagens utskott m.m.......... 56 Prot. 1990/91:129
Konstitutionsutskottets betänkande KU47 11 juni 1991
Beslut................................................ 56
7§ Sjuklön m.m........................................ 56
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU18
Debatt
Gullan Lindblad (m)
Sigge Godin (fp)
Karin Israelsson (c)
Margö Ingvardsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Doris Håvik (s)
Beslut................................................ 78
Beslut om uppskjuten votering............................. 79
8§ Energipolitik....................................... 79
Näringsutskottets betänkande NU40
Debatt
Gunnar Hökmark (m)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen, m.m.)
Hadar Cars (fp)
Ivar Franzén (c)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
(forts.)
Ajournering på grund av demonstration...................... 100
Återupptagna förhandlingar............................... 101
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)...................... 101
Lars Norberg (mp)
Ivar Franzén (c)
Åke Wictorsson (s)
(forts.)
Ajournering (middagsuppehåll)............................ 111
Återupptagna förhandlingar............................... 111
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)...................... 111
Gunnar Hökmark (m)
Hadar Cars (fp)
Lars Norberg (mp)
Rolf L Nilson (v)
Ivar Franzén (c)
Åke Wictorsson (s)
(forts.)
Ajournering på grund av demonstration...................... 116
Återupptagna förhandlingar............................... 116
8§ (forts.) Energipolitik (forts. NU40)...................... 116
Gunnar Hökmark (m)
Rolf L Nilson (v)
Lars Norberg (mp)
183
Prot. 1990/91:129
11 juni 1991
184
Åke Wictorsson (s)
Industriminister Rune Molin (s)
Hadar Cars (fp)
Ivar Franzén (c)
Roland Larsson (c)
Bengt Hurtig (v)
Krister Skånberg (mp)
Förste vice talmannen (om taletiderna)
Arne Kjörnsberg (s)
Gösta Lyngå (mp)
Carl Frick (mp)
Eva Goés (mp)
Beslut skulle fattas den 12 juni
9§ Energiskatter.......................................
Skatteutskottets betänkande SkU26
Debatt
Karl-Gösta Svenson (m)
Rolf Kenneryd (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Gösta Lyngå (mp)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Krister Skånberg (mp)
Olle Östrand (s)
Lars Norberg (mp)
Beslut skulle fattas den 12 juni
10 § Vissa folkhälsofrågor................................
Socialutskottets betänkande SoU23
Debatt
Sten Svensson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Göran Engström (c)
Gudrun Schyman (v)
Anita Stenberg (mp)
Rinaldo Karlsson (s)
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Karin Falkmer (m)
Gösta Lyngå (mp)
Per Stenmarck (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
Kurt Ove Johansson (s)
Beslut skulle fattas den 12 juni
11 § Översyn av postverket, m.m...........................
Trafikutskottets betänkande TU29
Debatt
Sten Andersson i Malmö (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Hugo Andersson (c)
146
151
176
Viola Claesson (v)
Roy Ottosson (mp) Prot. 1990/91:129
Ove Karlsson (s) 11 juni 1991
Beslut skulle fattas den 12 juni
12 § Beslut om fortsatt ärendebehandling den 12 juni............ 181
13 § Bordläggning...................................... 181
185
gotab 98965, Stockholm 1991